om godtrosförvärv av lösöre
Regeringens proposition ES 1985/86: 123 Vy
om godtrosförvärv av lösöre
Prop.
1985/86: 123
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 6 mars 1986.
På regeringens vägnar
Thage G Peterson
Sten Wickbom
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en lag om godtrosförvärv av lösöre.
Lagen utgör i huvudsak en kodifiering av de rättsregler som för närvarande gäller för godtrosförvärv av lösöre och som har utvecklats i rättspraxis. De krav som ställs på en förvärvare för att denne skall anses vara i god tro har dock i viss mån skärpts och preciserats i syfte att motverka handeln med bl.a. stöldgods. Sålunda skall förvärvaren anses ha varit i
god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhål-
landen under vilka egendomen utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga
över egendomen. Det ankommer alltså på förvärvaren att åtminstone göra
sannolikt att han har iakttagit skälig aktsamhet vid förvärvet.
Den nya lagen skall gälla även förvärv I god tro av panträtt i lösöre. Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1986.
Lagförslagen It denna proposition har granskats av lagrädet. Proposi-
tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 4), lagrådets yttrande (s. 28) och föredragande statsrådets ställningstagan-
den till lagrådets synpunkter (s. 32).
Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.
I Riksdagen 198586. I saml. Nr 123
i Propositionens lagförslag Prop. 1985/86: 123
I Förslag till
Lag om godtrosförvärv av lösöre
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
18 Denna lag gäller förvärv i god tro av rätt till lösöre. Lagen gäller inte sådana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag.
Förutsättningar för godtrosförvärv 28 Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig
att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till
egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro.
38 En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt
att egendomens beskaffenhet. de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att
överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.
Lösen
4§ Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.
Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från inneha-
varen inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått
kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad.
58 Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet. Detta gäller dock bara under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft
rätt till lösen om återkrav hade framställts mot honom.
Lösen skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln.
68 Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till
säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens
borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som
svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall så mycket av
lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.
Godtrosförvärv av panträtt
78 Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av äganderätt gäller också godtrosförvärv av panträtt.
Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon Prop. 1985/86: 123 annan lösa till sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet svara mot värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egendomens värde i den allmänna handeln.
Denna lag träder i kraft den I juli 1986.
Har någon före ikraftträdandet förlorat rätt till viss egendom på grund av någon annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet lösa till sig
egendomen, skall den tid på tre månader som anges i 4 § andra stycket räknas tidigast från ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i handelsbalken
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1986.
Justitiedepartementet Prop. 1985/86: 123
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1986
Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande. samt statsråden Sigurdsen,
Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson. Andersson, Bodström, Göransson. Gradin. R. Carlsson, Holmberg, Hellström. Wickbom, Johansson, Hulterström. Lindqvist
Föredragande: statsrådet Wickbom
Lagrådsremiss om godtrosförvärv av lösöre
I Inledning
Nuvarande rättsregler om godtrosförvärv av lösöre har till övervägande del skapats genom rättspraxis. I betänkandet (SOU 1965: 14) Godtrosförvärv av lösöre framlades förslag om lagstiftning på detta område. Någon
lagstiftning på grundval av betänkandet kom dock inte till stånd.
Frågan om lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre har därefter åter-
kommit i olika sammanhang, bl.a. genom motioner till riksdagen (se mot.
1974: 645 och 1976/77:649). I prop. 1979/80: 66 med förslag till ändringar i
bl.a. brottsbalkens bestämmelser om häleri berördes också frågan om godtrosförvärv av lösöre, främst stöldgods. Föredragande statsrådet ansåg (prop. s. 9) att det inte fanns tillräckligt underlag för att i det lagstiftnings-
ärendet föreslå ändringar i gällande regler om godtrosförvärv. Riksdagen förklarade dock att frågan om godtrosförvärv av stöldgods borde utredas
(JuU 1979/80: 26, rskr 1979/80: 183).
I november 1980 tillkallades en särskild utredare (riksdagsledamoten
Allan Ekström) för att se över gällande ordning i fråga om godtrosförvärv av stöldgods m.m. Utredaren överlämnade i mars 1984 betänkandet (SOU 1984: 16) Förvärv i god tro. Betänkandet har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga I. dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2, dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.
Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden, bakgrunden till utredningsarbetet och utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet har före-
trädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge informerats om det pågående lagsuftningsarbetet.
Allmän motivering
[AN 1 Allmänna utgångspunkter
När stöldgods förvärvas av någon som inte känner till och inte heller bör
känna till att egendomen är stulen, brukar man säga att förvärvet görs i god tro. Resultatet av ett sådant godtrosförvärv blir att förvärvaren får en rättsligt skyddad äganderätt till egendomen. Denne har därmed gjort ett s.k. exstinktivt förvärv, vilket medför att den ursprunglige ägarens äganderätt till egendomen upphör (den s.k. exstinktionsprincipen). Den ursprunglige ägaren har dock rätt att lösa till sig egendomen, om han betalar full ersättning för den.
Det nu sagda gäller inte bara förvärv av stöldgods utan avser alla former
av godtrosförvärv av lösöre som sker från någon annan än den rätte
ägaren.
Den kritik som har riktats mot gällande regler för godtrostörvärv har främst rört förvärven av stöldgods eller annan genom brott åtkommen egendom. Kritiken går I första hand ut på att kraven för att anse en förvärvare vara i god tro ligger på en alltför låg nivå.
Utredningen har i sitt förut nämnda betänkande (SOU 1984: 16) Förvärv
i god tro föreslagit en särskild lag om godtrosförvärv av lösöre. Enligt
utredningen bör lagen omfatta inte bara fall då egendom som nar frånhänts ägaren genom stöld eller andra tillgreppsbrott överlåts ut: n även fall då
ägaren har anförtrott egendomen ät någon som överlåter den utan ägarens tillstånd. Även godtrosförvärv av panträtt omfattas av förslaget.
Utredningens förslag bygger på de rättsregler som har utbildats i rättspraxis och innebär att exstinktionsprincipen behålls. I syfte att öka och
förtydliga de krav som skall ställas på en förvärvare för att denne skall
anses vara i god tro har utredningen dock föreslagit att en särskild bevisbörderegel införs. Enligt denna regel skall förvärvaren ha bevisbördan för att han har varit i god tro vid förvärvet.
Utredningens förslag om en lagreglering byggd på nuvarande principer
om godtrosförvärv har fått ett enhälligt stöd vid remissbehandlingen. För-
slaget om en särskild bevisbörderegel har dock mött viss kritik. Även i övrigt finns det invändningar mot vissa enskildheter i förslaget.
Reglerna om godtrosförvärv har stor praktisk betydelse för en bred allmänhet. Enligt min mening är det inte helt tillfredsställande att sådana rättsregler bygger uteslutande på rättspraxis. Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag därför att en lagreglering bör komma till stånd beträffande godtrosförvärv av lösöre. |
Jag delar också uppfattningen att gällande rätt utgör en lämplig grund för en sådan lagreglering. För att motverka handeln med bl. a. stöldgods anser jag dock liksom utredningen att det behövs en skärpning och precisering av förutsättningarna för att en förvärvare skall anses vara I god tro. Uppfatt-
ningen bland allmänheten om vad som krävs för att en förvärvare skall
anses vara i god tro synes också vara oklar och i vissa fall rent felaktig. Det är därför lämpligt att de stränga krav som ställs på en förvärvare som gör gällande att han har varit I god tro kommer till uttryck i en lagbestämmelse.
Frågan om godtrosförvärv av icke unförtrodd egendom — dvs. egendom Prop. 1985/86: 123 som har frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott — står givetvis i förgrunden. Enligt min mening är det emellertid av stort värde att man samtidigt lagreglerar även övriga fall av godtrosförvärv av lösöre. Liksom utredningen anser jag därför att en generell lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre är att föredra framför en reglering som endast gäller stöldgods.
"Innehållet i en allmän lagstiftning på området måste givetvis påverkas av att det inte föreligger något akut reformbehov. Det blir fråga om en kodi-
fiering av huvudlinjerna i gällande rätt sådana de har utformats i rätts-
praxis. Lagen bör därför innehålla mer allmänt avfattade bestämmelser.
som också kan bilda utgångspunkt för rättstillämpningen när det gäller att
ta ställning i mera speciella frågor. Några särskilda bestämmelser om
godtrosförvärv av 1. ex. stöldgods bör inte införas vid sidan av den gcnerel-
la regleringen. I det följande avser jag att närmare behandla frågorna om exstinktion som huvudprincip i avsnitt 2.2.
godtroskravet i avsnitt 2.3, lösen i avsnitt 2.4, ikraftträdande m. m. I avsnitt 2.5, och kostnader i avsnitt 2.6.
Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe-
clalmotiveringen (avsnitt 4).
2.2¶Exstinktion som huvudprincip
Mitt förslag: Den som i god tro förvärvar lösöre skall få äganderätt till egendomen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s- 164-181).
Remissinstanserna: Utredningens förslag accepteras allmänt.
Skälen för mitt förslag: Som jag har framhållit i föregående avsnitt gäller
enligt svensk rätt exstinktionsprincipen för lösningen av den konflikt som vid godtrosförvärv uppstår mellan den ursprunglige ägaren och den god-
troende förvärvaren. Exstinktionsprincipen innebär att den godtroende
förvärvaren blir ägare till egendomen och att den tidigare ägarens ägande-
rätt upphör i och med godtrosförvärvet. |
De gällande reglerna om godtrosförvärv av lösöre har utbildats i rättspraxis med utgångspunkt i vissa bestämmelser i 1724 ärs lag. nämligen 11
kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Dessa bestämmelser handlar om
länat och deponerat gods. Om en låntagare eller en depositarie (den som
har mottagit godset för förvaring) utan ägarens tillstånd har överlåtit eller
pantsatt godset, har ägaren enligt nämnda paragrafer rätt att lösa till sig
godset. Av bestämmelserna har ansetts följa att den som i god tro har
förvärvat egendomen frän låntagaren eller depositarien inte är skyldig att
lämna tillbaka den till den tidigare ägaren utan att få ersättning, s.k. lösen.
för egendomen. Den tidigare ägarens äganderätt skulle med andra ord Prop. 1985/86: 123 upphöra genom godtrosförvärvet. De rättsprinciper som ligger bakom dessa båda lagparagrafer har i praxis fått en vidsträckt tillämpning. De anses numera i princip ullämpliga på alla fall av godtrosförvärv av lösöre.
Exstinktionsprincipen ullämpas inte bara i svensk rätt utan t. ex. i flertalet länder i Europa. I Finland och Norge gäller den dock bara vid godtrosförvärv av anförtrodd egendom: vid förvärv av icke anförtrodd egendom
(dvs. framför allt stöldgods) gäller en annan princip, den s. k. vindikationsprincipen. Denna princip, som i Danmark gäller säväl för anförtrodd som
för icke anförtrodd egendom, innebär att den ursprunglige ägaren har en oinskränkt rätt att återfå egendomen utan att behöva betala någon ersättning till förvärvaren. Detta gäller alltså även när förvärvaren är i god tro.
Enligt min mening talar starka skäl för att behålla exstinktionsprincipen i svensk rätt. Den har gällt hos oss sedan gammalt och har inte medfört några påtagliga olägenheter. De svårigheter som I praktiken har uppstått när det gällt godtrosförvärv-av stöldgods beror inte i och för sig på valet
mellan de angivna principerna utan på innebörden i kravet på god tro hos förvärvaren. Den frågan återkommer jag till i avsnitt 2.3. Vissa rättvisesynpunkter kan visserligen åberopas tll stöd för en oin-
skränkt vindikationsrätt. Det kan sålunda sägas vara mindre rimligt att en person skall kunna förlora sin äganderätt till en sak genom att någon obehörigen överlåter den till någon annan. På samma sätt kan emellertid hävdas att den som har förvärvat en sak utan att ha anledning att misstänka
att överlåtaren var obehörig har ett befogat anspråk på att få behålla saken.
En ägare kan dessutom I viss utsträckning skydda sin äganderätt. Han kan
förvara egendomen omsorgsfullt och se till att han inte anförtror den åt
någon som kan tänkas missbruka förtroendet. Han kan vidare försäkra sig mot risken att frånhändas egendomen och därigenom förhindra att han
lider någon ekonomisk skada till följd av att någon annan gör ett godtrosförvärv. Hans enda återstående intresse blir dä att mot ersättning kunna
lösa till sig egendomen från godtrostörvärvaren, t.ex. då egendomen har
ett särskilt personligt värde för honom. Den frågan återkommer jag till i
avsnitt 2.4. Jag vill dock redan nu förutskicka att jag anser att en sådan lösningsrätt — i likhet med vad som för närvarande gälter — bör finnas också i fortsättningen.
Vindikationsprincipen har å sin sida klara nackdelar när det gäller omsättningen av begagnade varor. En godtroende köpare av begagnade varor skulle med denna princip alltid riskera att utan ersättning förlora äganderätten till det köpta därför att det visar sig att egendomen tidigare har frånhänts en rättmätig ägare. Detta skulle kunna drabba inte bara den som t.ex. har köpt egendomen i god tro av en tjuv som stulit egendomen från den tidigare ägaren utan även den som senare har köpt stöldgodset först efter flera led av överlåtelser mellan godtroende förvärvare. Vidare skulle den som har köpt begagnade varor i etablerade affärslokaler drabbas av denna rättsverkan på samma sätt som den som har köpt egendomen ”på
galan”. Att ett sådant system skulle allvarligt försvåra handeln med begag-
nade varor är uppenbart. |
Därtill kommer att även nyproducerade varor skulle kunna komma att
omfattas, t.ex. efter varustölder i affärer, där stöldgodset säljs vidare Prop. 1985/86: 123 genom andra affärsidkare, om inte något undantag från vindikationsprinci-
pen skulle ställas upp för sådana fall.
Som cen del remissinstanser har påpekat torde en övergång till vindikationsprincipen inte medföra någon nämnvärd kriminalpolitisk effekt. En-
ligt min mening är det då inte försvarligt att ändra en etablerad och väl fungerande ordning genom att införa en ny princip som allvarligt skulle hämma den handel med begagnade varor vilken till den alldeles övervä-
gande delen är hederlig. I sammanhanget bör även beaktas att en oinskränkt vindikationsrätt skulle medföra komplikationer från försäkrings-
synpunkt.
Även om det sålunda inte finns anledning att helt allmänt gå över till
vindikationsprincipen är det i och för sig tänkbart att behandla den som har förlorat en sak genom ett brottsligt tillgrepp särskilt gynnsamt och ge honom rätt till vindikation. En sådan särreglering beträffande icke anför-
trodd egendom skulle dock medföra att regleringen blir komplicerad och skulle även i övrigt vara föga tilltalande. Till de skäl som jag tidigare har
anfört mot vindikationsprincipen kommer att det skulle strida mot svensk
rättsuppfattning att låta den som har gjort ett förvärv i god tro — under iakttagande av all den omsorg och försiktighet som med hänsyn till om-
ständigheterna rimligen har kunnat begäras — gå förlustig egendomen av
det skälet att det senare visar sig att den har frånhänts ägaren genom viss typ av brott. Förvärvarens rätt bör inte göras beroende av straffrättsliga
bedömningar som görs I efterhand. Den ursprunglige ägarens intresse får i
stället anses tillräckligt väl tillgodosett genom den lösningsrätt som jag föreslår i avsnitt 2.4.1
Av de skäl som jag nu har anfört anser jag liksom utredningen och alla remissinstanser att exstinktionsprincipen skall gälla generellt vid godtrosförvärv av lösöre.
2.3¶Godtroskravet
Mitt förslag: Förvärvaren skall inte anses vara i god tro, om han
insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Även
om förvärvaren inte insåg detta skall han anses vara i god tro endast
om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet. de förhållanden
under vilka den utbjöds samt omständigheterna i övrigt var sädana att han inte heller borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att
förfoga över egendomen. God tro måste föreligga såväl när överlå-
telscavtalet ingås som när besittningen överförs.
Utredningens förslag: Förvärvaren skall bevisa att han har varit i god tro vid förvärvet. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med mitt
förslag (se betänkandet s. 181—186).
Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Några uttrycker dock en viss tveksamhet i fråga om förslaget att förvärvaren skall ha bevisbördan för att han har
varit i god tro. Ett par remissinstanser anser att det inte bör införas någon Prop. 1985/86: 123
regel om bevisbördan.
Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätt torde det i princip ankomma på den ursprunglige ägaren att bevisa att förvärvaren inte har varit i god tro vid förvärvet för att den ursprunglige ägaren skall ha rätt att återfå egendomen utan att betala lösen för den (se betänkandet s. 71 och 76). För att detta beviskrav skall vara uppfyllt torde det ofta vara tillräckligt att den
ursprunglige ägaren kan bevisa att det förelåg sådana omständigheter vid
förvärvet som skäligen borde ha väckt misstankar hos förvärvaren om att den som överlät egendomen inte hade rätt att förfoga över den.
Redan gällande rätt ställer alltså vissa krav på aktsamhet hos en förvär-
vare. Om omständigheterna vid förvärvet ger anledning till misstanke om att överlåtaren inte har rätt att förfoga över egendomen. äligger det förvärvaren att närmare undersöka hur det förhåller sig med det. Underlåter han
att göra en sådan undersökning, är han inte i god tro om det senare visar sig
att egendomen t. ex. hade frånhänts den ursprunglige ägaren genom brott.
Den ökade omsättningen av stöldgods har lett till att kravet på aktsamhet hos förvärvare efter hand har kommit att skärpas. I rättspraxis finns t.ex. en klar tendens att ålägga köpare av begagnade motorfordon en
långtgående plikt att undersöka om säljaren har rätt att förfoga över fordo-
net.
Enligt min mening bör reglerna om godtrosförvärv utformas på eu
sådant sätt att de motverkar möjligheterna att avyttra stöldgods. De bör därför ålägga förvärvare en långtgående skyldighet att vid förvärvet iaktta aktsamhet beträffande överlåtarens rätt att förfoga över egendomen.
Utredningens förslag innebär i förhållande till gällande rätt en överflyttning av bevisbördan beträffande den goda tron från den ursprunglige
ägaren till förvärvaren. Enligt utredningen skall förvärvaren bevisa att han
här varit i god tro. Kan han inte det, skall han anses vara i ond tro. och den ursprunglige ägaren skall då återfå egendomen utan att behöva betala lösen för den.
En inom sakrätten gällande huvudprincip är att besittning till egendom
ger presumtion för rättmätigt innehav (se bl.a. Hästad, Sakrätt avseende
lös egendom, 1984, s. 42). Den bevisbörderegel som utredningen föreslår innebär en avvikelse från denna princip.
Enligt utredningen har avsikten med utredningens bevisbörderegel inte
varit att åstadkomma någon mer drastisk förändring av gällande rätt (se betänkandet s. 179). Regeln syftar endast till att framhäva den ordning som
redan gäller. Ett framhävande av de aktsamhetskrav som gällande rätt
innehåller torde emellertid kunna ske även utan att en omkastad bevis-
börda införs. Det torde för övrigt vara i det närmaste omöjligt för en
förvärvarce att fullt ut bevisa att han har varit i god tro vid förvärvet.
Jag anser därför att en något annorlunda lösning bör väljas för att försvåra möjligheterna till godtrosförvärv av stöldgods. För att den ursprunglige ägaren skall få tillbaka egendomen utan lösen bör det även i
fortsättningen i princip ankomma på honom att bevisa att förvärvaren inte
var I god tro, I många fall kan det dock finnas anledning att ha en regel som ställer större krav på förvärvaren. Om omständigheterna vid förvärvet är 9
sådana att det finns anledning för förvärvaren att misstänka att överlåtaren Prop. 1985/86: 123 inte har rätt alt förfoga över egendomen, bör det liksom hittills krävas att
förvärvaren närmare undersöker hur det förhåller sig med överlåtarens
rätt. Sådana omständigheter kan bl. a. utgöras av egendomens beskaffenhet (1. ex. stöldbegärlig egendom) eller de förhållanden under vilka den utbjöds (t. ex. försäljning ”på gatan"). För att det skall kunna bedömas om en sådan situation föreligger. bör det åligga förvärvaren att klargöra under vilka omständigheter förvärvet har skett. För att en förvärvare inte skall
kunna undandra sig detta ansvar bör förvärvaren anses vara i god tro
endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet. de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendo-
men. En regel med denna innebörd bör tas in i den nya lagen.
2.4¶Lösen
2.4.1 Lösningsrätten
Mitt förslag: Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har
förlorat äganderätten till en sak har rätt att mot ersättning lösa till sig
egendomen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet
s. 186—189).
Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Om någon har gjort ett godtrosförvärv av lösöre . har den ursprunglige ägaren enligt gällande ordning rätt att återfå egendomen mol att han betalar ersättning för den. Ersättningen skall i regel betalas till ceendomens ägare. Någon kritik har inte riktats mot denna ordning. Det kan inte heller anses stötande att en godtroende förvärvares
rätt till egendomen får stå tillbaka i sådana fall då den ursprunglige ägaren
har ett särskilt starkt intresse av att återfå egendomen. En ägare bör sålunda rimligtvis kunna lösa till sig egendom som har ett speciellt affektionsvärde för honom, t. ex. släktklenoder som genom godtrosförvärv har
kommit ur släktens ägo.
När det däremot gäller massproducerade varor torde något behov av en sädan lösningsrätt i och för sig inte föreligga. En regel som ger lösningsrätt endast till föremål av speciell karaktär är emellertid behäftad med stora olägenheter och är därför enligt min mening inte lämplig. Det torde nämli-
gen vara omöjligt att objektivt fastställa om eu föremål har atfektionsvärde. eller ej. Även i fråga om konst- och kulturföremål skulle praktiska tillämpningssvärigheter kunna uppstå, om en lösningsrätt begränsas till föremål
uv visst slag.
Föremål som har ett så speciellt värde för den ursprunglige ägaren att
det finns skäl för en rätt till äterlösen har i de flesta fall kommit ur hans ägo genom stöld eller annat tillgreppsbrott. En lösningsrätt som begränsas till
att gälla egendom som har frånhänts denne genom tillgreppsbrott skulle
därför kunna tänkas täcka in de fall där det är rimligt att låta grundtanken Prop. 1985/86: 123 om rätten till besittningsskydd vika för den ursprunglige ägarens intresse.
Lösningsrätten bör dock enligt min mening inte heller begränsas på detta sält. En sådan regel är alltför snäv och utesluter andra situationer där det
kan anses befogat att låta en ägare återfå ett föremål. Också i de fall där
cgendomen har frånhänts den ursprunglige ägaren genom t. ex. förskingring eller bedrägeri kan det framstå som berättigat att ge denne rätt att lösa till sig egendomen. Jag anser därför att den ursprunglige ägaren liksom hittills skall ha en generell rätt att lösa till sig egendomen.
2.4.2 Preskription av lösningsrätten
Mitt förslag: Har den ursprunglige ägaren inte inom tre månader från det han fick eller borde ha fått kännedom om vem som innehade cgendomen krävt tillbaka egendomen från denne, har han förlorat sin lösningsrätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Utredningen
har dock därutöver föreslagit en absolut preskriptionstid på tre år från det
att innehavaren fick egendomen i sin besittning (se betänkandet s. 190—
192). | Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som närmare har
berört preskriptionsreglerna uttrycker farhågor för att den av utredningen föreslagna treårspreskriptionen kan försvåra återställandet av konst- och kulturföremål som stulits från t.ex. muséer. Enligt dessa remissinstanser
bör preskriptionstiden i vart fall vara längre än tre år. Invändningar har
också riktats mot att treårsregeln i utredningens förslag har utformats så att en ny preskriptionstid börjar löpa varje gång som egendomen överlåts till en ny förvärvare. En remissinstans anser att den föreslagna tremånadersregeln är för kort medan två remissinstanser anser att någon sådan
preskriptionstid över huvud taget inte bör införas.
Skälen för mitt förslag: Någon tidsbegränsning av lösningsrätten torde inte föreligga enligt gällande rätt. Liksom utredningen anser jag emellertid att det kan vara rimligt att kräva av den ursprunglige ägaren att han inom viss tid sedan han fått eller borde ha skaffat sig kännedom om vem som innehar egendomen agerar aktivt för att få tillbaka sin egendom. Underlåter han att göra det, bör det kunna tas som tecken på att han inte är intresserad av att lösa till sig egendomen. Det föreligger vidare ett starkt
intresse hos den som innehar egendomen att inom rimlig tid få klarhet i om
han kommer att få behålla egendomen eller ej. Vad saken nu gäller är.
därför närmast att ta ställning till hur lång tid den ursprunglige ägaren bör ha på sig.
Enligt min mening bör tiden vara relativt kort. Jag anser att den av utredningen föreslagna tremånaderstiden är väl avvägd. Den medger att den ursprunglige ägaren får ett skäligt rådrum för att överväga hur han skall göra, samtidigt som den inte kan anses orimligt lång med hänsyn till innehavarens intresse av att få veta om han fär behålla egendomen.
Vad sedan gäller den av utredningen föreslagna treårsregeln vill jag först Prop. 1985/86: 123
framhålla att mitt förslag om lösningsrätt är tillkommet för att sådan cgendom som har ett speciellt värde för den ursprunglige ägaren skall kunna återställas till denne. Så är i särskilt hög grad fallet med konst- och kulturföremål som har frånhänts muséer eller andra offentliga samlingar.
En preskriptionsbestämmelse som anknyter till den tidpunkt då innehavaren fick godset i sin besittning innebär att lösningsrätten kan komma att
preskriberas utan att den ursprunglige ägaren har fått eller kunnat skaffa
sig kännedom om var egendomen finns. Detta motverkar otvivelaktigt möjligheterna att lösa tillbaka stulna konst- och kulturföremål. För att
lösningsrätten inte skall förfela sitt syfte anser jag därför att den liksom
enligt gällande rätt i princip bör gälla utan tidsbegränsning. Lösen skall betalas till ägaren medan kravet på att få lösa cgendomen
bör riktas mot innehavaren. Jag finner det riktigt att den som vill utöva sin
lösningsrätt angriper själva besittningen och således får vända sig till
innehavaren för att ätertfå egendomen. För att rätten till återlösen inte skall komma utt preskriberas bör alltså innehavaren avkrävas föremålet inom
tremånadersfristen.
2.4.3 Lösenbeloppet
Mitt förslag: Lösenbeloppet skall motsvara egendomens värde i den
allmänna handeln (den s.k. värdeprincipen).
Utredningens förslag: Fösenbeloppet skall bestämmas enligt den s.k.
vederlagsprincipen, dvs. motsvara den aktuelle ägarens kostnader för förvärv och förbättringar av egendomen. Vid benefika förvärv skall även
kostnader som ägarens fängesman har haft räknas in i lösenbeloppet. Detta
gäller dock endast i fall då fångesmannen i sin tur skulle haft rätt till lösen om ett återkrav hade riktats mot honom. Lösenbeloppet skall motsvara
högst egendomens värde i den allmänna handeln (se betänkandet s. 189— 190).
Remissinstanserna: . Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan godtar de flesta utredningens förslag att vederlagsprincipen skall använ-
das. Några remissinstanser förordar dock att lösenbeloppet skall bestämmas med utgångspunkt från värdeprincipen. En remissinstans anser att
den av utredningen föreslagna regeln är alltför stelbent och förordar därför en kompletterande regel som ger utrymme för en viss skälighetsbedömning.
Skälen för mitt förslag: I gällande rätt råder oklarhet om hur lösenbelop-
pet skall beräknas. Två alternativ står till buds. Det kan beräknas antingen
som egendomens värde vid lösningstillfället (värdeprincipen) eller som den
kostnad förvärvaren har haft för sitt förvärv och för förbättring av egendo-
men (vederlagsprincipen). För vederlagsprincipen talar hänsyn till den ursprunglige ägaren. Han behöver då inte betala mer än förvärvaren, även
om denne har gjort ett förmånligt förvärv.
Enligt min mening har dock vederlagsprincipen vissa svagheter. Den
fungerar bäst då kort tid har förflutit från det att egendomen har frånhänts Prop. 1985/86: 123 den ursprunglige ägaren till den tidpunkt då återlösen skall ske. Egendo-
mens värde påverkas då inte i i någon högre grad av inflation eller andra
vederlagsprincipen däremot som mindre tilltalande. Som jag he har förordat i avsnitt 2.4.2 skall rätten att återlösa egendom, med ett undantag, gälla utan tidsbegränsning. Om vederlagsprincipen skulle användas, skulle det därför
bli nödvändigt med komplicerade regler om hur inflation och andra värde-
förändrande faktorer skall beaktas när lösenbeloppet skall fastställas.
Värdeprincipen framstår även i andra fall som mer praktisk än vederlagsprincipen. Bl.a. behövs det inte några särskilda utfyllnadsregler för sådana fall då den som innehar egendomen har erhållit den genom ctt benefikt förvärv.
Den som trots att han har gjort ett godtrosförvärv tvingas avstå från
egendomen bör rimligen så långt det är möjligt hållas skadeslös. Det sker
bäst om han erhåller en ersättning för egendomen som motsvarar dess värde i den allmänna handeln vid lösningstillfället.
En tillämpning av värdeprincipen framstår inte heller som oskälig gentemot den ursprunglige ägaren. Denne har i de flesta fall fått ut ersättning med ett belopp som svarat mot egendomens värde från en försäkring och
har således ersatts för sin förlust. Det är då rimligt att han får lösa tillbaka egendomen efter samma grunder.
Vad jag nu har anfört har lett mig till slutsatsen att värdeprincipen är att
föredra framför vederlagsprincipen. Jag förordar alltså att lösenbeloppet skall motsvara egendomens värde i den allmänna handeln. Jag vill dock
framhålla att det i många fall — särskilt om det bara har förflutit kort tid sedan egendomen frånhändes den ursprunglige ägaren — inte torde bli så stor skillnad i resultatet om man tillämpar värdeprincipen i stället för vederlagsprincipen. Man torde nämligen ganska ofta kunna utgå från att
egendomens värde i den allmänna handeln motsvarar den köpesumma —
eventuellt uppräknad med hänsyn till inflationen — som förvärvaren har betalat för egendomen.
2.4.4 Betalning av lösenbeloppet
Mitt förslag: Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har
någon panträtt i egendomen, skall lösen dock betalas till denne med
ett belopp som motsvarar värdet av pantfordran. Denna ersättning
skall avräknas från det lösenbelopp som tillkommer ägaren. Det-
samma skall gälla om någon har en annan särskild rätt till egendo-
men som medför skydd mot ägarens borgenärer. I så fall skall lösen
utges till denne med ett belopp som motsvarar rättighetens värde.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mit förslag.
Remissinstanserna: Har inte haft något att erinra mot förslaget. Skälen för mitt förslag: Normalt bör lösenbeloppet betalas till egendomens aktuelle ägare. Det kan emellertid förekomma att denne inte innehar
egendomen. Den kan vara pantsatt för en fordran. I så fall bör panthava- Prop. 1985/86: 123 rens rätt beaktas. För att panthavaren skall vara skyldig att lämna ut saken
till den ursprunglige ägaren bör då gälla att denne skall betala så stor del av
lösenbeloppet till panthavaren som svarar mot värdet av denna fordran. Återstoden av lösenbeloppet får sedan betalas ut till egendomens aktuelle ägare. Har panthavaren varit så oförsiktig att han har godtagit en pant som
inte täcker hela fordringsbeloppet, får han själv ta den förlust som uppstår
till följd av att lösenbeloppet inte täcker hans fordran. Han bör således inte av den anledningen ha rätt att vägra att lämna ut egendomen till den
ursprunglige ägaren.
Vad som har sagts om panthavare bör även gälla den som innehar
egendomen med stöd av en rätt att ta eller hålla kvar den till säkerhet för en
fordran eller som i annat fall har en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer.
2.5¶Ikraftträdande m. m.
Den nya lagen om godtrosförvärv av lösöre bör träda i kraft så snart som möjligt. Den bör kunna tillämpas på godtrosförvärv som har gjorts såväl före som efter lagens ikraftträdande. Det är givetvis angeläget att ingen på grund av den föreslagna preskriptionsregeln skall ha förlorat sin rätt att lösa till sig en sak redan i och med att lagen träder t kraft. Den tid om tre månader inom vilken den ursprunglige ägaren måste återkräva egendomen för att inte förlora sin lösningsrätt bör därför räknas tidigast från ikraftträdandet.
Den nya lagen om godtrosförvärv av lösöre bör ersätta bestämmelserna i
11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Jag äterkommer till den frågan i
specialmotiveringen.
I I kap. 5 § handelsbalken finns bestämmelser om tvesalu. Det torde
numera vara en allmän uppfattning (se SOU 1965: 14 s. 216) att det lagrummet inte är tillämpligt i den situationen att den senare köparen har fått saken i sin besittning, dvs. i det fall som regleras i den nya lagen om
sammanhang ändra 1 kap. 5 § handelsbalken.
2.6¶Kostnader
Den föreslagna lagen är till övervägande del en kodifiering av den rätts-
praxis som gäller i fråga om godtrosförvärv av lösöre. Den torde inte medföra några särskilda kostnader eller i övrigt något utökat resursbehov för det allmänna.
Även om lagförslaget i och för sig inte innehåller några nämnvärda
nyheter i förhållande till vad som gäller i dag, bör information om den nya lagen föras ut till allmänheten. Den okunnighet som möjligen råder om de
stränga aktsamhetskrav som gäller vid godtrosförvärv kan därigenom undanröjas. Kostnaderna för en sådan information kan rymmas inom ramen för tillgängliga medel.
3¶Upprättade lagförslag Prop. 1985/86: 123
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om godtrosförvärv av lösöre,
2. lag om ändring i handelsbalken.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
4¶Specialmotivering
4.1¶Förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre.
Lagen innehåller bestämmelser om godtrosförvärv av lösöre. I lagen regle-
ras inte bara förvärv av äganderätt utan även förvärv av panträtt.
Lagen innehåller sex paragrafer. I en inledande paragraf (1 §) behandlas lagens tillämpningsområde. Därefter följer två paragrafer (2 och 3 §§) som
reglerar förutsättningarna för att godtrosförvärv skall uppstå. I 4 och 5 §§ finns regler om rätt för den ursprunglige ägaren att mot ersättning lösa till sig egendomen. I den avslutande 6 § anges att reglerna om godtrosförvärv även skall gälla förvärv av panträtt.
Inledande bestämmelser
18!
Denna lag gäller förvärv i god tro av äganderätt till lösöre.
Lagen gäller inte sådana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag.
(Jfr 5 och 6 §§ i utredningens förslag)
I paragrafen regleras lagens tillämpningsområde. Den kompletteras av
bestämmelserna i 6 § såvitt gäller förvärv i god tro av panträtt.
Första stycket Med förvärv av lösöre avses i denna paragraf förvärv av äganderätt vill visst lösöre. Genom bestämmelserna 1 6 § blir lagen dock tillämplig även på förvärv av panträtt i lösöre.
Däremot blir lagen inte tillämplig på förvärv av retentionsrätt i lösöre.
Vid retentionsrätt ter det sig inte lika naturligt som vid äganderätt och
panträtt att knyta frågan om god tro till den tidpunkt då retentionsrättsha-
varen fick egendomen i sin besittning. Det råder nämligen då ofta ovisshet
om huruvida någon fordran över huvud taget kommer att uppstå. Tvister om godtrosförvärv av retentionsrätt torde för övrigt vara ovanliga. Det finns därför inte anledning att låta godtrosförvärv av retentionsrätt omfat-
tas av lagregleringen. Sådana fall får i stället även i fortsättningen avgöras med ledning av rättsregler som utbildas i rättspraxis. Det är tänkbart att
den nya lagens regler i viss utsträckning kan tillämpas analogt i dessa fall.
! Paragrafen har jämkats något i propositionsförslaget. E J 2
Lagen gäller godtrosförvärv av lösöre. Förvärv av fast egendom eller av Prop. 1985/86: 123 annan lös egendom än lösöre omfattas alltså inte av lagen. Det innebär att lagen inte är tillämplig på godtrosförvärv av t.ex. pengar, fordringar, skuldebrev eller andra värdepapper eller godtrosförvärv av byggnad på annans grund. Pengar och värdepapper kan dock ibland utgöra samlarobjekt och därmed i denna egenskap räknas som lösöre. I sådana fall är lagen tillämplig.
Sådan egendom som enligt 2 kap. Jordabalken utgör tillbehör ull fastighet faller också utanför lagens tillämpningsområde. Om ägaren av en
fastighet säljer ett föremål som utgör tillbehör till fastighet, blir försäljning-
en inte gällande mot tredje man förrän föremålet skiljs från fastigheten på ett sådant sätt att det inte längre kan anses höra till denna (2 kap. 78 jordabalken). Skulle fastighetsägaren sälja fastigheten utan undantag för
det tidigare sålda tillbehöret, ingår detta i fastighetsöverlåtelsen om det inte har skilts från fastigheten innan denna överläts (jfr dock 12 kap. 15 §
andra stycket utsökningsbalken om försäljning av fastighetstillbehör). Det avgörande är alltså att föremålet utgjorde tillbehör till fastighet och inte
lösöre vid den tidpunkt när överlåtelsen ägde rum.
Alt viss egendom besväras av företagshypotek utgör i och för sig inte något hinder för godtrosförvärv beträffande egendomen (se bl.a. 2 kap. I $ lagen 1984: 649 om företagshypotek). Sådant hypotek upphör nämligen att gälla i egendom som inte längre tillhör företagaren.
Andra stycket Exempel på föreskrifter om godtrosförvärv i annan lag finns i 54 och 55 §§ lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande, i 25 kap. 7 § andra stycket ärvdabalken och 20 § sjölagen (1891: 35 s. DD. I dessa
fall gäller enbart dessa föreskrifter. Bestämmelserna i förevarande lag skall
alltså inte användas ens som utfyllande regler.
Utredningen har föreslagit att lagen om godtrosförvärv — vid sidan om den regel som nyss har behandlats — skall innehålla en bestämmelse om att den inte gäller för fartyg som kan intecknas (dvs. skepp) och inte heller för luftfartyg och sådana reservdelar till luftfartyg som kan intecknas tillsammans med luftfartyget. Utredningen motiverar sitt förslag med att besittningen till egendomen inte har samma betydelse i dessa fall som när det gäller lösöre i allmänhet. Skepp och luftfartyg kan nämligen registreras,
och panträtt i sådan egendom upplåts genom inskrivning (se betänkandet s. 193).
I 20 § sjölagen finns emellertid som nyss har nämnts särskilda föreskrifter om godtrosförvärv av skepp eller skeppsbygge, och i 269 § samma lag finns bestämmelser om godtrosförvärv av panträtt i sådan egendom. Redan till följd av bestämmelsen i andra stycket utesluts alltså godtrosförvärv
av skepp från förevarande lags tillämpningsområde. Någon särskild undantagsbestämmelse beträffande skepp behövs därför inte.
Däremot finns det inte någon särskild föreskrift i annan lag om godtrosförvärv av luftfartyg eller reservdel till luftfartyg. Luftfartygen kommer därför att omfattas av förevarande lag, om de inte uttryckligen undantas. I 16
motsats till utredningen anser jag emellertid att det inte finns skäl att Prop. 1985/86: 123
undanta luftfartygen från lagens tillämpningsområde. Visserligen skall luft-
fartyg liksom skepp registreras. Men till registreringen och därmed sammanhängande inskrivning har inte — till skillnad från vad som gäller för skepp — knutits några särskilda sakrättsliga verkningar. För förvärv av luftfartyg gäller alltjämt den s.k. traditionsprincipen enligt vilken sakrätts-
ligt skydd uppstår när förvärvaren får egendomen i sin besittning (se
Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 242 f och 246 samt SOU 1976: 70 s. 78, 87, 123 och 125). Detsamma gäller för lösöre i allmänhet. I detta avseende
gäller sålunda samma förutsättning för uppkomsten av godtrosförvärv när det gäller luftfartyg som när det är fråga om lösöre i allmänhet.
Alt luftfartyg kan registreras har däremot viss betydelse för möjligheten att göra godtrostörvärv. En förutsättning för att en förvärvare av luftfartyg
skall kunna hävda god tro torde nämligen vara att han har förvissat sig om
att överlåtaren är registrerad som ägare till luftfartyget eller att denne i annat fall klart visar sin rätt att förfoga över luftfartyget. Den frågan rör
emellertid förhållanden som behandlas i specialmotiveringen till 3 §.
Förutsättningar för godtrosförvärv
28!
Har någon förvärvat och fått besittningen till lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning och som varken var
ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen om han var i god tro.
(Jfr I $ första stycket i utredningens förslag)
Denna paragraf anger tillsammans med 3 §& förutsättningarna för att ett
godtrosförvärv skall uppstå.
En första förutsättning är att överlåtaren varken är ägare till egendomen eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett. Härigenom utesluts från lagens tillämpningsområde sådana fall då ägaren förfogar över sin egendom utan att ha rätt till det, t.ex. därför att han är omyndig celler
av särskilda föreskrifter i gåva eller testamente. För vissa sådana fall torde dock bestämmelserna i förevarande lag helt eller delvis kunna användas analogt. Det torde kunna överlämnas till rättstillämpningen att avgöra när det bör ske.
I en del fall kan det vara tveksamt vem som är egendomens ägare. Två fall där denna tveksamhet kan uppstå är av särskilt intresse när det gäller godtrosförvärv, nämligen dubbelöverlåtelse (s.k. tvesalu) av lösöre och
försäljning av lösöre med förbehåll om återtaganderätt (avbetalningsköp).
Om en dubbelöverlåtelse föreligger och den senare förvärvaren i god tro har fått egendomen i sin besittning, anses denne enligt gällande rätt ha gjort
ett godtrosförvärv (se NJA 1908 s. 331: jfr NJA 1932 s. 107). Förevarande lag innebär ingen ändring i detta avseende. Den förste köparen. som enligt I kap. 5 § handelsbalken har förvärvat äganderätten vid dubbelöverlåtelse.
! Paragrafen har jämkats något i propositionsförslaget.
2¶Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 123
bör sålunda vid tillämpningen av denna lag betraktas som den som har Prop. 1985/86: 123 förlorat äganderätten 1 dessa fall trots att han inte har fått godset i sin besittning.
Lagen gäller också i sådana fall då någon har sålt lösöre på det sätt som
föreskrivs i lagen (1845: 50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköpslagen), och senare säljer egendomen till ytterligare en person som får den i sin besittning.
Gemensamt för de fall som nu har behandlats är emellertid att godtrosförvärv kan uppkomma endast om den senare förvärvaren har fått egendomen i sin besittning. I annat fall gäller vid tvesalu I kap. 5 § handelsbalken,
vilket innebär att den som först köpte får behålla egendomen.
Liknande problem föreligger vid avbetalningsköp, om den som har köpt
egendomen på avbetalning överlåter den. I sådana fall bör avbetalningssäljaren vid tillämpningen av bestämmelserna i förevarande lag på grund av
återtagandeförbehållet betraktas som den som har förlorat äganderätten till egendomen så länge förbehållet gäller.
Av paragrafen framgår att ett godtrosförvärv enligt denna lag kan göras
även vid överlåtelse från den som handlar för ägarens räkning. Det förut-
sätter att överlåtaren inte var behörig att förfoga över egendomen på det sätt som skett. Med behörighet avses den rätt som överlåtaren hade på grund av lag eller avtal och som gällde mot bl. a. förvärvaren. Denna rätt
kan t.ex. ha kommit till uttryck i en fullmakt från ägaren (jfr 10 § lagen
1915:218 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om-
råde, avtalslagen). Ofta har emellertid ägaren i instruktioner till överlå-
taren klargjort att det för överlåtelserätten gäller snävare ramar än vad som framgår av fullmakten (se 11 § avtalslagen). Dessa ramar anger gränserna för vad som utgör överlåtarens befogenhet. För de fall då överlåtaren har hällit sig inom sin behörighet men överskridit sin befogenhet finns särskilda föreskrifter i 11 § avtalslagen. Dessa reglerar förutsättningarna för godtrosförvärv i sådana fall. På grund av bestämmelsen i I $ andra stycket
i förevarande, lag skall denna lag därför inte tillämpas på sådana fall.
Liknande bestämmelser om verkan av att befogenheten har överskridits
finns I annan lagstiftning. I förevarande paragraf har därför frånvaron av
behörighet att förfoga över egendomen på sätt som skett ställts upp som en förutsättning för godtrosförvärv.
Som framgår av lagtexten är lagen tillämplig såväl på förvärv från den
som utger sig för att vara ägare till egendomen som på förvärv från den som uppger sig företräda ägaren utan att så är fallet. Det finns enligt min
mening föga skäl att skilja mellan det fallet att den disponerande åberopar
ett förfalskat kvitto som bevis för att han är ägare och det fallet att han hänvisar till en förfalskad fullmakt som stöd för sin behörighet att överlåta cgendomen. Om en person överlåter egendomen på ägarens vägnar under
uppgift att han är fullmäktig eller ställföreträdare, omfattas transaktionen
av lagen ifall uppgiften saknade grund. Skulle den disponerande ha uppträtt som kommissionär utan att vara det, skall lagen också tillämpas. Om den disponerande faktiskt är kommissionär gäller däremot de särskilda bestämmelserna i kommissionslagen.
Har den disponerande haft viss behörighet att företräda huvudmannen
men genom överlåtelsen överträtt denna behörighet, är lagen också til- Prop. 1985/86: 123 lämplig. Lagförslaget innebär i denna del i viss utsträckning en ändring i förhållande till vad som har antagits vara gällande rätt.
En annan förutsättning för godtrosförvärv är att en överlåtelse har ägt rum. Med överlåtelse avses köp, byte och gåva. Godtrosförvärv kan alltså, liksom enligt gällande rätt, ske även vid gåva. Däremot kan godtrosförvärv inte ske genom arv, testamente, bodelning eller utskiftning av bolags egendom. Detta hindrar inte att t.ex. en arvtagare kan åberopa att den egendom som han har ärvt har förvärvats i god tro av arvlåtaren.
I vissa fall kan det vara tveksamt om en rättshandling kan betraktas som en överlåtelse och därmed utgöra grund för ett godtrosförvärv. Den närma-
re gränsdragningen mellan överlåtelser och andra rättshandlingar får göras
i rättstillämpningen. Cagen torde dock ofta kunna tillämpas i varje fall
analogt vid rättshandlingar som till sin reella ekonomiska innebörd är att jämställa med överlåtelser. Ett exempel på en sådan situation kan vara att
en bilhandlare vid försäljning av en bil erbjuds en annan bil i byte men i stället för att överta den med äganderätt mottar den till försäljning i
kommission med rätt att ta ut sin fordran på betalning för den förstnämnda bilen ur vad han kan få för den andra.
Av 14 kap. I 8§ utsökningsbalken följer att bestämmelserna om godtros-
förvärv gäller även vid exekutiv försäljning. Detta gäller oavsett om försäljningen sker under hand eller på exekutiv auktion (se prop. 1980/81:8 s.
713 f).
Ytterligare en förutsättning för godtrosförvärv är att överlåtaren hade egendomen i sin besittning när han överlät den. Motivet för detta krav är
att besittningen — det faktiska innehavet — rent allmänt legitimerar inneha-
varen att disponera över cgendomen. Även andra förhållanden än det rent faktiska innehavet bör kunna medföra att besittningskravet anses uppfyllt.
Medelbar besittning kan sålunda räcka. Det betyder att godtrosförvärv kan
ske av egendom som rent fysiskt finns hos någon annan än den som disponerar egendomen. Besittningen överförs då till förvärvaren genom en underrättelse (denuntiation) till den som faktiskt besitter egendomen. God-
trosförvärv kan alltså ske exempelvis av en båt som överlåtaren har låtit
lägga upp på ett varv. I detta fall överförs besittningen till förvärvaren genom att varvsinnehavaren underrättas om överlåtelsen. För att godtrosförvärv skall uppkomma torde det dock enligt allmänna principer fordras
att den som faktiskt har båten i sin besittning, dvs. varvsinnehavaren, också är i god tro. Det saknar betydelse hur överlåtaren har fått godset i sin besittning. Godtrosförvärv kan alltså uppkomma av föremål som överlåtaren innehar på grund av lån eller hyresavtal eller som han innehar för förvaring, reparation eller liknande. Godtrosförvärv kan vidare ske i fråga om föremål som överlåtaren har kommit åt genom brott, t.ex. stöld. rån, häleri eller bedrägeri. Bestämmelserna i lagen är tillämpliga också i fall när den som disponerar över egendomen har kommit över den genom en rättshandling som av ett eller annat skäl är ogiltig, t.ex. om han har förvärvat egendomen från en omyndig eller en konkursgäldenär eller om hans för-
värv är ogiltigt enligt 3 kap. avtalslagen.
För att ett godtrosförvärv skall kunna uppstå krävs det att förvärvaren Prop. 1985/86: 123 har fått egendomen i sin besittning. Besittningen skall alltså ha överförts från överlåtaren (eller någon som hade föremålet för hans räkning) till förvärvaren (eller någon som innehar föremålet för hans räkning). Besittningsöverföringen brukar på juridiskt språk kallas tradition.
Traditionskravet är alltså inte uppfyllt förrän egendomen har kommit i
förvärvarens besittning. Skall egendomen transporteras från överlätaren
till förvärvaren av en självständig fraktförare. anses egendomen inte ha kommit i förvärvarens besittning så länge den innehas av fraktföraren, såvida inte förvärvaren har fått konossement eller därmed likställd hand-
ling i sin hand. Sådana publicitetsåtgärder som avses i lösöreköpslagen
anses inte vara jämställda med faktisk tradition (se NJA 1958 s. 117). Däremol kan traditionskravet uppfyllas genom att förvärvaren skaffar sig medelbar besittning till godset exempelvis genom ett ombud.
Den avgörande förutsättningen för godtrosförvärv är att förvärvaren var i god tro. Vad som skall förstås med god tro framgår av 3 8. Det bör observeras att god tro måste föreligga både vid överlåtelsen och när
förvärvaren får cgendomen i sin besittning. En köpare kan således inte
göra ett godtrosförvärv om han efter köpeavtalet men före besittningstagandet kommer eller borde komma till insikt om att hans avtalspartner inte är behörig att överlåta egendomen. En köpare kan inte heller göra ett
godtrosförvärv av egendom som han i god tro har fått i sin besittning
exempelvis på grund av ett hyresavtal, om han före själva köpeavtalet kommer eller borde komma till insikt om sin avtalspartners bristande
behörighet.
I det fall förvärvaren företräds av ett ombud eller någon annan representant gäller att både huvudmannen och fullmäktigen eller ställföreträdaren
måste vara i god tro. I fråga om godtrosförvärv för aktiebolag och andra
juridiska personer kan det vara tveksamt i vad mån exempelvis anställdas
onda tro skall tillmätas betydelse. Detsamma gäller när en förhandlare, som saknar fullmakt att sluta avtal för sin godtroende huvudman. har varit
i ond tro. Dessa frågor får liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen.
38!
En förvärvare skall inte anses ha varit i god tro om han insåg att överlå-
taren saknade rätt att förfoga över egendomen. Även om han inte insåg
detta skall han anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att
egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte heller borde ha insett att
överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen,
(Jfr I $ andra stycket i utredningens förslag)
I denna paragraf klargörs innebörden av kravet på god tro. Lika litet som
hittills skall en förvärvare anses ha varit 1 god tro, om han insåg att
överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Men även om förvär-
varen inte insåg detta. kan förhållandena ibland vara sådana att han inte
'kan sägas vara i god tro. Det måste nämligen liksom hittills krävas att en
! Paragrafen har ändrats något i propositionsförslaget.
förvärvare iakttar en rimlig grad av aktsamhet beträffande överlåtarens Prop. 1985/86: 123
rätt att förfoga över egendomen. På denna punkt innebär bestämmelserna i förevarande lag en viss skärpning av de krav som ställs på en förvärvare för att denne skall anses vara i god tro.
Bestämmelserna i förevarande paragraf är så utformade att bevisbördan för att förvärvaren insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen åvilar egendomens ursprunglige ägare. Detta torde vara i överensstämmelse med gällande rätt.
När det däremot gäller frågan om förvärvaren borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen har bevisbördan placerats
något annorlunda. För att en förvärvare skall anses ha varit i god tro måste
han åtminstone göra sannolikt att sådana omständigheter förelåg vid förvärvet att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. |
Bedömningen av om förvärvaren har varit tillräckligt aktsam skall alltså göras i två led. Förvärvaren skall först göra sannolikt att vissa omständigheter förelåg vid förvärvet. Därefter skall det konstateras att dessa om-
ständigheter är sådana att förvärvaren uppfyllt kraven på aktsamhet vid
förvärvet.
Förvärvarens aktsamhet skall anpassas efter egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds samt omständigheterna i övrigt.
Lagen ansluter sig härmed till den utveckling av godtrosbegreppet som har ägt rum 1 rättspraxis.
En av de omständigheter som tillmäts betydelse är alltså den berörda egendomens beskaffenhet. Särskilt hög grad av aktsamhet krävs vid för-
värv av egendom som erfarenhetsmässigt är känslig. Det kan gälla 1. ex.
förvärv av sådana saker som ofta säljs på kredit med förbehåll om återtaganderätt, t.ex. televisionsapparater, videoutrustning och motorfordon.
Den som köper motorfordon av en privatperson anses för övrigt ha en långtgående plikt att undersöka om överlåtaren har rätt att förfoga över fordonet. I regel krävs det att han har tagit reda på om säljaren är upptagen i bilregistret som ägare till fordonet och att han genom granskning av säljarens förvärvshandlingar eller genom kontakt med den som har överlå-
tit fordonet till säljaren har förvissat sig om att fordonet inte är behäftat
med förbehåll om återtaganderätt.
Även om godset inte är av sådant slag att det ofta säljs på kredit kan dess beskaffenhet vara sådan att den bör mana till försiktighet. Rent allmänt bör
det vara rimligt att kräva ett större mått av aktsamhet vid förvärv av
särskilt värdefull egendom. Vid förvärv av t.ex. smycken, konst- och prydnadsföremål, pälsverk, antikviteter och olika slag av samlingar från en privatperson kan det därför finnas särskild anledning att beakta möjligheten att det kan röra sig om egendom som har åtkommits på ett obehörigt sätt. Det är ett rimligt krav att förvärvaren i dessa fall begär att säljaren legitimerar sig samt förhör sig närmare om överlåtarens rätt till godset.
Särskild försiktighet torde böra iakttas när det gäller förvärv från en
person som uppger sig handla som fullmäktig eller ställföreträdare för
annan. Det bör då som regel fordras av förvärvaren att han har begärt att få
se behörighetshandlingar. t. ex. fullmakt, registreringsbevis för aktiebolag
eller förordnande som boutredningsman.
När förvärvaren är en privatperson som gör sitt förvärv i den reguljära Prop. 1985/86: 123 handeln bör någon undersökningsplikt normalt inte åvila honom, om det inte kan anses föreligga särskild anledning till misstanke. Detsamma bör
gälla vid offentlig auktion och marknader som organiseras av auktionsföre-
tag och liknande. Ett exempel på när det finns särskild anledning till misstanke är att det efter en uppmärksammad stöld av en viss konstnärs verk finns verk av denne i handeln.
Även de förhållanden under vilka egendomen utbjöds kan, som nämnts, vara av betydelse vid bedömningen av om förvärvaren borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förtoga över egendomen. Det gäller särskilt tid
och plats för överlåtelsen. Vid försäljning som sker ”på gatan” bör det
normalt krävas att en förvärvare förvissar sig om att överlåtaren har rätt att förfoga över egendomen. Av denna anledning kan den som har köpt en
sak på gatan, till skillnad från den som gjort sitt inköp i en etablerad butik,
mera sällan med framgång hävda god tro (jfr även NJA 1951 s. 305, där en
lastbil utbjöds till salu långt från den plats där den var inköpt och alltjämt
registrerad). Överlåtarens person kan också vara av betydelse, t.ex. att
det är frågan om en ung person (se SvJT 1954 rf. s. 37). Vid köp från en
okänd person som inte sker i en etablerad butik bör det i allmänhet ställas mycket höga krav på köparens aktsamhet (jfr NJA 1955 s. 114). En annan faktor som kan ha betydelse för den goda tron är den utbjudna varans pris. Är detta osedvanligt lågt har köparen naturligtvis all anledning att vara
försiktig.
Som framgår av lagtexten skall det ske en helhetsbedömning av omstän-
digheterna i det enskilda fallet. Omfattningen av den undersökningsplikt som skäligen kan fordras av en förvärvare måste bedömas från fall till fall. Avviker situationen från vad som kan anses normalt, fordras särskild försiktighet. När det gäller frågan om vilka krav på insikt och aktsamhet
som kan ställas på en förvärvare får givetvis hänsyn tas till dennes person och ställning. Ofta torde man kunna ställa strängare krav på en yrkesman inom den aktuella branschen än på en privatperson.
Lösen
48 Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen motsvarande egendomens värde i den allmänna handeln.
Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från inneha-
varen inom tre månader från det att han fick eller borde ha fätt kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad.
(Jfr 2 § samt 3 § första och andra stycket i utredningens förslag)
! Regeln i paragrafens första stycke om beräkning av lösenbeloppet återfinns i 5 §i propositionsförslaget och har fått ändrad innebörd. Aven paragrafens andra stycke har ändrats.
Första stycket : Prop. 1985/86: 123
I bestämmelsen fastslås principen om rätt till lösen när egendomen har gått förlorad på grund av godtrosförvärv. I enlighet med gällande rätt är lösningsrätten generell, dvs. den omfattar såväl anförtrodd egendom som icke anförtrodd egendom. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) har re-
dovisats skälen för att behålla en sådan generell lösningsrätt. Lösningsrätten utövas av den som har förlorat sin äganderätt till egendo-
men. Det innebär att den som skulle ha varit ägare till egendomen, om den obehöriga dispositionen inte hade ägt rum, har rätt att framställa anspråk
på att få lösa till sig egendomen.
Utredningen har inte närmare berört frågan huruvida lösningsrätten kan tillkomma annan än den ursprunglige ägaren. Klan är emellertid att om
denne har avlidit så övergår hans rätt på hans dödsbo. Huruvida rätten kan
överlåtas är däremot oklart. Det framstår dock som rimligt att den som överlåter en samling eller ett föremål, varifrån någon del tidigare har stulits
eller på annat sätt förkommit, också kan överlåta sin rätt att'lösa till sig den
förkomna delen om den senare skulle återfinnas.
En förutsättning är att egendomen finns i behåll. Har den förstörts eller konsumerats blir lösningsrätten utan betydelse. Detsamma gäller om egendomen har tillförts fast egendom under sådana förhållanden att den är att anse som tillbehör till den fasta egendomen eller förenats med annan lös
egendom på sådant sätt att den' utgör en beståndsdel i ett större helt (jfr NJA 1960 s. 9), liksom om den har bearbetats så att ett helt nytt föremål kan sägas ha uppstått. I de nu berörda situationerna har den ursprunglige ägaren i princip inte någon möjlighet att få ersättning för den förlorade
lösningsrätten från den som har vidtagit de åtgärder som har lett till att lösningsrätten förlorades.
Lösenbeloppet skall erläggas kontant. Det skall motsvara egendomens värde i den allmänna handeln. Skälen för detta har redovisats i avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen. |
Med den allmänna handeln avses den normala handeln med föremål av
ifrågavarande art. I möjligaste mån bör man bortse från lokala och liknan-
de variationer I egendomens värde. Det belopp som skall erläggas beräknas efter värdet vid den tidpunkt då lösningsrätten utövas. Om saken är tvistig, är tidpunkten för domen avgörande för värdebestämningen. Någon avräkning för den nytta innehavaren har haft av egendomen eller för eventuell avkastning som kan ha uppburits skall inte göras.
Andra stycket
Egendomen skall återkrävas från innehavaren. Det kan ske muntligen eller
skrifttigen. I de flesta fall är innehavaren identisk med den som har gjort
godtrosförvärvet, men det kan också vara någon som har förvärvat egen-
domen genom ett senare fång. Lösningsrätt föreligger även om någon i fångeskedjan skulle ha förvärvat egendomen genom exckutiv auktion. Rätten till lösen kan vidare göras gällande om innehavaren är försatt i konkurs och cgendomen ingår i konkursboet. [5 EJ
Det är inte säkert att det alltid är innehavaren själv som är ägare till Prop. 1985/86: 123 egendomen. Det kan t. ex. vara så att innehavaren har tagit emot egendomen som pant eller innehar den för förvaring enligt överenskommelse med
ägaren. Givetvis skall inte den som mer eller mindre tillfälligt disponerar
en sak betraktas som innehavare av denna. Med innehavare avses här endast den som på ägarens uppdrag och i dennes ställe har fått en mera
bestående besittning till egendomen.
Om den ursprunglige ägaren vill lösa till sig egendomen, måste han inom
tre månader från det att han fick eller borde ha fått kännedom om att någon innehar egendomen begära hos denne att få tillbaka den. Gör han inte det.
har han förlorat sin rätt att lösa till sig saken. I så fall har han inte heller rätt att lösa till sig saken från den som därefter förvärvar den. Denna preskrip-
tionsregel är en nyhet. Enligt gällande rätt finns det ingen tidsbegränsning
för rätten att lösa till sig egendomen.
Att kravet på att få tillbaka egendomen skall framställas hos innehavaren innebär inte att denne har befogenhet att själv ta ställning till om egendomen skall lämnas ut till den ursprunglige ägaren. I stället får det anses åligga innehavaren att underrätta den aktuelle ägaren om kravet för att denne skall få tillfälle att ta kontakt med den ursprunglige ägaren angående frågan om lösen.
Egendomens aktuelle ägare har bevisbördan för att tremånaderspreskriptionen har inträtt. Det torde ofta vara svårt att styrka att den ursprung-
lige ägaren vid en viss tidpunkt kände till vem som innehade egendomen. Något lättare bör det dock vara för den aktuelle ägaren att visa att omstän-
digheterna var sådana att den ursprunglige ägaren hade bort känna till innehavet. -
Preskriptionsavbrott sker genom att den lösningsberättigade begär att få tillbaka egendomen. En sådan begäran kan framställas formlöst men måste
komma innehavaren till handa inom tremånadersfristen för att preskrip-
tionsavbrott skall kunna anses ha ägt rum. Ett särskilt problem är om preskriptionsavbrott kan ske genom att den ursprunglige ägaren begär att få tillbaka egendomen utan att erbjuda lösen. En sådan situation kan inträffa, om denne anser att nägot godtrosförvärv över huvud taget inte har ägt rum. Av det i lagtexten använda uttrycket ”kräva tillbaka” framgår
emellertid att det för preskriptionsavbrott inte är nödvändigt att ett erbjudande om lösen framställs. En annan sak är att den aktuelle ägaren inte är skyldig att avstå från egendomen utan lösen, om ett godtrosförvärv verkligen föreligger.
ss
Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till säkerhet
för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.
Y Paragrafen svarar mot 6 § I propositionsförslaget.
(Jfr 3 § första stycket första meningen och tredje stycket i utredningens Prop. 1985/86: 123 förslag)
Lösen skall enligt huvudregeln utges till egendomens ägare. Denne är oftast identisk med innehavaren. Det kan dock förekomma att egendomen innehas av någon annan än ägaren. Egendomen kan t.ex. ha lämnats till innehavaren som pant. Innehavaren kan också tänkas ha köpt egendomen
med förbehåll om återtaganderätt. I dessa och andra likartade fall, när flera personer har sakrättsligt skyddade anspråk på egendomen, bör lösenbeloppet fördelas mellan de berättigade. Förevarande paragraf innehåller särskilda bestämmelser för sådana fall
då någon har en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer. Ersättning skall då utges till rättighetsinnehavaren. För det fall att
denne innehar egendomen till säkerhet för en fordran skall ersättningen
motsvara värdet av denna fordran. I annat fall skall ersättningen motsvara värdet av den särskilda rättigheten. Ersättningen kan dock inte i något fall bli högre än det värde egendomen har i den allmänna handeln. Den sälunda
utgivna ersättningen skall avräknas från den ersättning som tillkommer
ägaren.
I pantsättningsfallet skall alltså den som utövar lösningsrätt i första hand
utge ersättning till panthavaren. Ersättningen till denne kommer normalt att motsvara pantfordringen. Öm ersättningen understiger det lösenbelopp : som den aktuelle ägaren är berättigad till, dvs. egendomens värde, skall överskjutande belopp utges till denne. Skulle undantagsvis pantfordringen motsvara eller vara högre än egendomens värde, får ägaren inte någon ersättning alls. Av allmänna regler följer att utgivande av lösen till panthavaren medför en minskning av dennes fordran.
Har egendomen sålts med återtagandeförbehåll, skall ersättningen i första hand utges till köparen. Ersättningen till denne bestäms i överensstämmelse med de avräkningsregler som gäller när säljaren har rätt att återta
egendomen. |
Det kan förekomma att innehavaren av egendomen inte har någon sakrättsligt skyddad rättighet till denna. Ett exempel är att innehavaren har nyttjanderätt till egendomen. I ett sådant fall blir innehavaren skyldig att lämna ut egendomen, om lösningsanspråk framställs. Han har dock inte rätt till någon ersättning från den ursprunglige ägaren. Däremot kan han på grund av nyttjanderättsupplåtelsen ha rätt till skadestånd av den som upplät nyttjanderätten.
Godtrosförvärv av panträtt
6 8! Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av lösöre gäller också godtrosförvärv av panträtt i lösöre. Med äganderätt, överlåtelse och överlå-
tare avses därvid panträtt, pantsättning och pantsättare.
Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon annan lösa till sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet svara mot
värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egendomens värde i den allmänna handeln.
ta 'n ! Paragrafen har jämkats något och svarar mot 7 81 propositionsförslaget.
(Jfr 4 §i utredningens förslag) Prop. 1985/86: 123
Liksom enligt gällande rätt kan det enligt paragrafen uppstå godtrosförvärv av panträtt i lösöre.
Före varande paragraf gäller när pantsättaren uppträder som ägare utan att i själva verket ha någon behörighet att disponera över egendomen. Också när den som disponerar över egendomen i stället hävdar att han är panthavare och utnyttjar sin rätt att återpantsätta panten (sc 10 kap. 6 § handelsbalken), kan paragrafen tillämpas och godtrosförvärv inträda för äterpanthavaren. Om han i stället uppträder som panthavare och säljer cgendomen under påstående att den har utgjort säkerhet för ett förfallet lån som inte har betalats, blir frågan om godtrosförvärv att bedöma enligt 2 §. Vid återpantsättning kan läget vara det att den som disponerar över egendomen faktiskt är panthavare och alltså har rätt att under vissa förutsättningar Äterpantsätta panten men överträder de föreskrifter som gäller: han återpantsätter exempelvis panten för högre belopp än vad som gäller för den ursprungliga pantsättningen. Även i sådana fall kan godtrosförvärv uppkomna för återpanthavaren.
Frågan om god tro föreligger får vid pantsättning bedömas på samma sätt som vid överlåtelse. Det kan i detta sammanhang erinras om att enligt lagen (1949:722) om pantlåncrörelse den som yrkesmässigt driver sådan rörelse får ta emot en pant bara från den som är känd för rörelseidkaren eller hans personal eller som kan legitimera sig på tillfredsställande sätt. Har denna föreskrift inte iakttagits, kan god tro normalt inte anses föreligga.
Innan panthavaren har fått panten i sin besittning kan han givetvis inte göra något godtrosförvärv. Har ägaren både upplåtit panträtt och överlåtit egendomen, torde reglerna om dubbelöverlåtelse kunna tillämpas analogt, dvs. den som först har fått egendomen i sin besittning har företräde framför den andre om han var i god tro vid besittningstagandet. Frågan om vilken rätt som har företräde innan något besittningstagande har skett behandlas däremot inte i lagen.
Reglerna om rätt till lösen tillämpas också på panträtt. Vid fastställande av lösenbeloppet får man då utgå från det belopp för vilket panten häftar. Detta motsvarar som regel den fordran för vilken panten har lämnats som säkerhet. Om denna fordran sedermera har minskat, t. ex. genom amorteringar, måste man givetvis ta hänsyn till detta.
I sällsynta fall kan det tänkas att den pantsatta egendomen utgör säkerhet för en fordran som överstiger egendomens värde. Det kan vara fallet exempelvis om en låntagare har lämnat flera föremål — däribland den egendom vartill lösningsrätt görs gällande — som säkerhet för ett större lån. Lösen får då i stället bestämmas efter egendomens marknadsvärde.
Om panthavaren i sin tur har återpantsatt egendomen hos någon annan, skall lösen i överensstämmelse med 5 § i första hand utges till denne. Det erlagda beloppet fär sedan avräknas från den ersättning som tillkommer panthavaren själv.
Övergångsbestämrmelser! Prop. 1985/86: 123 Denna lag träder i kraft den I juli 1986.
Har någon före ikraftträdandet förlorat äganderätten till viss egendom på grund av någon annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet
lösa till sig egendomen enligt 4 § första stycket, skall den tid på tre månader som anges i 4 § andra stycket räknas tidigast från ikraftträdandet.
(Jfr utredningens övergångsbestämmelser)
Övergångsbestämmelserna har behandlats i avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen.
4.2¶Förslaget till lag om ändring i handelsbalken
Lagen om godtrosförvärv av lösöre ersätter bestämmelserna om godtrosförvärv i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Dessa paragrafer innehåller också vissa andra bestämmelser. I [1 kap. 4§ finns sålunda regler om skyldigheten för den som disponerar över egendomen att betala ersättning till den ursprunglige ägaren, och i 12 kap. 4 § ges regler om ersättningsskyldighet för depositarie som utan lov ”nöter förtrott gods, eller sig till nytta det brukar”. I dessa delar ger paragraferna uttryck ät något som även utan lagreglering skulle gälla på grund av allmänna regler.
II kap. 4 § innehåller också regler om ersättningsskyldighet för det fall att någon tar lån i annans namn och sedan inte kan visa att det har skett med vederbörligt samtycke. Även dessa regler bör kunna tillämpas utan särskilt
stöd i lag Gfr 25 § avtalslagen). Det föreligger därför inte något hinder mot att upphäva dessa bestämmelser.
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrädets yttrande inhämtas över förslagen till
1. lag om godtrosförvärv av lösöre,
2. lag om ändring i handelsbalken.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
| Andra stycket har jämkats nägot i propositionsförslaget.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 20 februari 1986
Närvarande: justitierådet Knutsson, f. d. justitierädet Sterzel, regeringsrådet Tottie
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1986 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om godtrosförvärv av lösöre
2. lag om ändring i handelsbalken.
Förslagen har inför lagrådet föredragits.av hovrättsassessorn Maria Renmyr.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre 18 Som framgår av 6 § gäller lagen inte bara förvärv av äganderätt utan också av panträtt till lösöre. | |
Med hänsyn härtill bör första stycket ges formuleringen ”Denna lag gäller förvärv i god tro av rätt till lösöre”".
Av specialmotiveringen framgår att godtrosförvärv kan ske också av cgendom som förvärvaren redan tidigare har fått i sin besittning, exempelvis enligt ett hyresavtal, under förutsättning att han var i god tro såväl vid besittningstagandet som vid överlåtelsen. Det är tveksamt om detta är förenligt med den föreslagna lagtexten. Med hänsyn härtill och då ywuerligare en redaktionell jämkning bör göras i texten föreslår lagrådet följande formulering av paragrafen:
”Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han fått den i sin besittning och var i god tro.”
38 Att förvärvaren inte kan anses ha varit I god tro om han insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen är en självklarhet, som inte
utgå, varefter den kvarstående andra meningen kan formuleras på följande sätt:
"En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och
omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett alt Prop. 1985/86: 123 överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.”
4—5 §§
En lösningsrätt för den ursprunglige ägaren till en sak, som har blivit
föremål för ett godtrosförvärv, innebär ett avsteg från exstinktionsprinci- -
pen. Det har förutsatts under hela lagstiftningsärendets handläggning, att det är ofrånkomligt att medge en sådan lösningsrätt. Redan billighetsskäl och hänsyn till rättstraditionen talar för det. Lagrådet har ingen annan
åsikt. Vad som däremot kan vara föremål för olika meningar är om lösningsrät-
ten bör vara generell eller begränsad. I 1965 års betänkande förordades att
endast egendom med ett särskilt värde utöver det ekonomiska skulle få
lösas. Lagrådsremissen 1973 avsåg i stället egendom som frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott. I 1984 års betänkande har cmellertid en generell lösningsrätt föreslagits. och den nya lagrådsremissen följer
denna linje, som har tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Som huvudskäl har anförts att avgränsningar av den tidigare åsyftade typen skulle medföra tillämpningssvårigheter. Det finns onekligen
fog för den uppfattningen. Lagrådet kan därför godta den föreslagna lösningen.
Det bör emellertid hållas fast att en lösningsrätt egentligen är sakligt motiverad och kan antas få praktisk betydelse närmast i de fall som man tidigare har försökt att avgränsa i lagtext, dvs. främst då det är fråga om
stulna museiföremål eller personliga värdeföremål med ett särskilt affektionsvärde. När det gäller massproducerade varor föreligger däremot, som uttalas i remissen, knappast något behov av en lösningsrätt.
I fråga om införandet av en lösningsrätt såsom en generell rätt för den ursprunglige ägaren ansluter således förslaget till betänkandet och remissyttrandena över detta, och de sakliga motiv som anförs är övertygande.
Annorlunda förhåller det sig med frågan om beräkning av lösenbelopp.
Valet står mellan de s.k. värde- och vederlagsprinciperna.
I 1965 års betänkande förordades värdeprincipen men med den väsentliga modifikationen. att lösenbeloppet vid köp skulle motsvara köpeskillingen om inte denna ”i märklig mån” avvek från handelsvärdet. Lagrådsremissen 1973 byggde emellertid på vederlagsprincipen. och denna fasthölls i 1984 års Betänkande. Vid remissbehandlingen har förslaget uttryck-
ligen tillstyrkts av bl.a. hovrätten över Skåne och Blekinge samt riksåkla-
garen och övriga företrädare för åklagarväsendet. Det har lämnats utan
erinran av bl.a. Stockholms tingsrätt, konsumentverket och näringslivets
organisationer. Avvikande mening har endast framförts av Göteborgs tingsrätt, som inte är enig på denna punkt, och av juridiska fakultetsnämn-
den vid Uppsala universitet, som efter ett längre resonemang säger sig
närmast ha uppfattningen att det är enklast och lämpligast att tillämpa
värdeprincipen.
De skäl, som anförs i remissen för att gå över till en (ojämkad) värdeprincip inbjuder på ett annat sätt än resonemangen i övrigt till motsägelse.
Mot bakgrund av ärendets tidigare handläggning finns det inte fog för att Prop. 1985/86: 123 mot vederlagsprincipen invända, att det skulle bli nödvändigt att konstruerå komplicerade regler. Om man väljer den principen, kan man mycket väl,
liksom i 1984 års betänkande, bygga på lagtexten i den första lagrådsremis-
sen. Förvånande är också uttalandet, att värdeprincipen allmänt framstår
som mera praktisk än vederlagsprincipen. Snarare lär det förhålla sig så,
som utvecklas bl. a. i 1984 års betänkande (s. 189 f), att vederlagsprincipen är enklare att tillämpa i praktiken och kan underlätta uppgörelser, medan
bestämmandet av ett marknadsvärde kan vara förenat med stora svårigheter.
Som riktmärke anförs vidare i remissen, att den som har gjort ett
godtrosförvärv rimligen bör så långt det är möjligt hållas skadelös. Om den principen råder i och för sig inga delade meningar. Tillämpningen kan
emellertid vålla problem. Särskilt kan man peka på situationen, då saken efter förvärvet har stigit i värde mera väsentligt. Om man utgår från att.
som redan anmärkts. de mest praktiska fallen är de då museiföremål eller personliga värdeföremål med affektionsvärde har blivit stulna, är det ingalunda självklart att förvärvarens anspråk på vinst skall gå före den ursprunglige ägarens önskan att få köpa tillbaka det stulna till ett överkomligt
pris.
Både i remissen och i de båda remisyttranden, som avviker från utred-
ningsförslaget, åberopas försäkringsfaktorn. Det sägs att den ursprunglige ägaren normalt har fått en försäkringsersättning som medger ersättnings-
köp. Såvitt gäller de mest praktiska lösenfallen är emellertid detta enligt
lagrådets mening ofta en felsyn. Försäkringsbeloppet bestäms på grundval
av värdet vid förlusttillfället. Då det gäller personliga värdeföremål med
annat värde än det rent ekonomiska måste man räkna med att ägaren ofta dröjer med ersättningsköp av olika skäl, t.ex. förhoppningar om att äterfå det stulna eller helt enkelt svårigheter att ersätta föremål med affektionsvärde. Om värdestegringen — som f.ö. ofta är avsevärd på sådana saker som det blir fråga om här — tillfaller förvärvaren, kan lösningsrätten lätt bli illusorisk. I fråga om stulna museiföremål är det över huvud taget svårt att föra ett träffande resonemang om försäkring och ersättningsköp. Enligt lagrådets mening är vederlagsprincipen särskilt naturlig i fråga om sådana
föremål.
Med det anförda har lagrådet velat framhålla, att några bärande skäl inte
har anförts för att gå ifrån utredningsförslaget. som på denna punkt stäm-
mer överens med den förra lagrådsremissen och som i huvudsak har godtagits vid remissbehandlingen. Vad som har förekommit i det långvariga lagstiftningsarbetet pekar i stället på att man bör hålla fast vid vederlagsprincipen. För detta talar framför allt att man i de typiska lösensituationerna bör låta hänsynen till den ursprunglige ägaren väga tyngre än de får göra enligt remissen. En regel som garanterar förvärvaren värdestegring eller handelsvinst kan leda till otillfredsställande resultat. Som exempel kan anföras fallet då någon har förvärvat ett föremål inte till uppenbart underpris utan till normalt uppköpspris för den som driver yrkesmässig handel med liknande föremål. Au den ursprunglige ägaren, som har frånstulits egendomen, nödgas betala handelsvinst framstår som klart stö- 30
tande. Andra praktiska fall av liknande innebörd är lätta att konstruera. Prop. 1985/86: 123
Mot en renodlad vederlagsprincip talar närmast att hänsynen till den ursprunglige ägaren avtar och de till förvärvaren ökar i tyngd med tidsavståndet. Detta problem har i de tidigare förslagen lösts genom cen regel om
en yttersta tidsgräns. efter vilken lösningsrätten förfaller. Någon sådan regel har inte tagits med i det nu framlagda förslaget, främst för att inte
motverka möjligheterna att få tillbaka konst- och kulturföremål som har stulits från muséer och andra offentliga samlingar. Lagrådet har förståelse för den synpunkten och godtar därför förslaget. Det för med sig att man i
diskussionen om beräkning av lösenbelopp även får beakta relativt gamla förvärv. Det lär emellertid inte bli fråga om många fall och, som förut framhållits, är vederlagsprincipen naturlig just i fråga om sådana föremål
som avses här.
Lagrådet föreslår på nu anförda skäl, att bestämmelserna om beräkning av lösenbelopp i utredningsförslagets 3 § genomförs. De bör kompletteras
med en sådan regel om beaktande av penningvärdets förändringar, som
ingick i den förra lagrådsremissen. För att inte 4 eller 5 § skall bli alltför omfattande föreslår lagrådet. att de nya bestämmelserna tas in i 5 § och att den nuvarande 5 § får bli 6 §.
I 4 § andra stycket upptas en regel om preskription av lösningsrätten.
Preskriptionstiden är tre månader och räknas från det att den lösningsberättigade fick eller borde ha fått kännedom om vem som innehar egendo-
men. Formuleringen synes innebära att den lösningsberättigade måste vara
aktiv för att försöka spåra egendomen. Det förefaller emellertid knappast rimligt att exempelvis den som har varit utsatt för en stöld skall kunna
vägras rätt att lösa tillbaka den stulna egendomen på den grunden att han tidigare borde ha kunnat ta reda på var egendomen fanns. Lagrådet före-
ha fått kännedom”. Genom en sådan formulering tas rimlig hänsyn till den godtroende förvärvarens bevissvårigheter utan att den ursprunglige ägaren åläggs någon efterforskningsplikt.
Med lagrådets förslag skulle 4 och 5 §§ få följande lydelse:
"4 8 Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.
Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från inneha-
varen inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått
kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad.
5 & Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft
för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet. Detta gäller dock bara under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen, om återkrav hade framställts mot honom.
Lösen skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln.” 31
6 8 Prop . 1985/86: 123
Paragrafen blir 7 § med förslagen i det föregående. Lagrådet föreslår att första styckets första mening ges formuleringen ”Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av äganderätt gäller också godtrosförvärv av panträtt”". Med en sådan formulering torde styckets andra mening, som i och för sig inte är uttömmande, kunna undvaras.
Övergångsbestämmelsen
Av motsvarande skäl som har anförts vid I $ bör ordet "äganderätten" bytas ut mot rätt”. Vidare kan orden "enligt 4 § första stycket” lämpligen utgå.
Förslaget till lag om ändring i handelsbalken Förslaget lämnas utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1986
Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande. och statsråden Bodström, R. Carlsson, Hellström, Wickbom, Johansson
Föredragande: statsrådet Wickbom
Proposition om godtrosförvärv av lösöre
I Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 23 januari 1986) över förslag till
1. lag om godtrosförvärv av lösöre,
2. lag om ändring i handelsbalken.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet har utom i fråga om lösenbeloppets bestämmande anslutit sig till de principer som lagrådsremissen utgår från. Lagrådet har förordat att lösenbeloppet skall bestämmas utifrån vederlagsprincipen. För egen del vill jag till en början framhålla att det i de flesta fall inte blir så stor skillnad om det är värde- eller vederlagsprincipen som tillämpas.
Vad som framför allt talar för värdeprincipen är att den bättre överens-
stämmer med de allmänna överväganden som ligger bakom valet att ge exstinktionsprincipen företräde såsom allmän huvudregel för lösningen av
konflikten mellan den ursprunglige ägarens och den godtroende förvärvarens intressen. Det bör dock beaktas att lösningsrätten främst tar sikte på
möjligheten att återställa konst- och kulturföremål samt föremål med ett
särskilt affektionsvärde. Som lagrådet har framhållit framstår inte värdeprincipen som självklar i dessa fall. Vederlagsprincipen ger onekligen en bättre garanti för att den ursprunglige ägaren verkligen kommer att ha
ekonomisk möjlighet att lösa till sig sin egendom. Jag kan vidare hålla med
om att det är mindre tillfredsställande att lösen skall motsvara fulla värdet när förvärvaren har innehaft egendomen endast en kort tid och erlagt ett
lägre belopp för den. Med hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte motsätta mig att lösenbeloppet, i enlighet med vad lagrådet och även utredningen har föror-
dat. beräknas utifrån de kostnader som egendomens aktuelle ägare haft för sitt förvärv. Jag kan också ansluta mig till den lagtext som lagrådet föresla-
git. Beträffande innebörden av denna lagtext kan hänvisas till vad utred-
ningen har anfört beträffande den i stort sett överensstämmande lagtext som utredningsförslaget innehåller (se betänkandet s. 207-208).
Lagrådet har i övrigt föreslagit ändringar av i huvudsak språklig och
redaktionell art. Jag har ingen erinran mot dessa ändringsförslag.
3 Riksdagen 19851/86. I saml. Nr 123
2 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med
vidtagna ändringar.
3 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
Bilaga I Prop. 1985/86: 123
Sammanfattning av betänkande (SOU 1984: 16) av utredningen om godtrosförvärv av lösöre
Bakgrund När någon (C) i god tro förvärvar egendom från den (B) som saknar rätt att förfoga över denna uppstår en konflikt mellan den rätte ägarens (A:s) och den godtroende förvärvarens (C:s) anspråk på egendomen. En given formel för att lösa denna konflikt finns inte. Det är därför inte särskilt förvånande att skilda rättsordningar uppvisar olika sätt att lösa frågan. Gemensamt för de flesta rättssystemen är dock att lösningar av dilemmat A—C sker efter endera av två huvudlinjer, exstinktionsprincipen eller vindikationsprincipen. -
Innebörden av exstinktionsprincipen är att C:s intresse ges företräde framför A:s. A kan inte, i varje fall inte utan att betala lösen till C, få tillbaka egendomen. Äganderätten till egendomen anses genom godtrosförvärvet ha övergått till C. Denne har gjort, vad man brukar kalla, ctt exstinktivt förvärv, vilket medför att A:s rätt till egendomen utsläcks.
Vindikationsprincipen gynnar A framför C. Principen innebär att A:s äganderätt består och att A berättigas att vederlagsfritt återfå egendomen från C oberoende av dennes goda tro.
Svensk rätt tillämpar sedan lång tid tillbaka exstinktionsprincipen. Någon allmän lag om godtrosförvärv av lösöre finns dock inte. Reglerna om
- godtrosförvärv har i stället främst utvecklats genom praxis. Därvid har
bestämmelserna i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken om lånat och :: deponerat gods varit utgångspunkten. Bestämmelserna, vilka innebär, å ' ena sidan, att A ges generell rätt att lösa egendomen från C och å andra ' sidan, att godtrosförvärvaren inte utan lösen har skyldighet att lämna . tillbaka egendomen, har blivit förebild för lösningen av en mängd andra situationer av godtrosförvärv. Sedan mitten av 1800-talet tillämpas exstinktionsprincipen också vid godtrosförvärv av stöldgods. |
A:s rätt att lösa saken åter innebär att den renodlade exstinktionsprincipen rubbats. Det är, som nedan antyds och närmare beskrivs i kap. 2 och 6, en företeelse som är relativt vanlig även i andra rättsordningar.
Den mångfald av godtrossituationer som kan uppstå brukar vanligen indelas i två huvudfall. Man utgår därvid från det sätt på vilket B fått egendomen i sin besittning. B:s obehöriga disposition kan efter denna indelning avse antingen egendom som anförtrotts honom av A eller avse egendom som icke anförtrotts honom (stöldfallet).
Som nyss nämnts tillämpas i svensk rätt exstinktionsprincipen, vare sig egendomen varit anförtrodd B eller ej. Detta är, som närmare framgår vid granskningen av främmande rättsordningar (se kap. 6), ingen unik lösning. Däremot skiljer sig lösningen från vad som gäller i de övriga nordiska länderna. Men inte heller Danmark, Finland och Norge uppvisar någon enhetlig lösning för godtrosförvärvare. Bilden är splittrad. I Danmark är vindikationsprincipen utgångspunkt för konfliktlösningen av de båda hu- 35
vudfallen. I Finland och numera även Norge (sedan år 1979) är utgångs- Prop. 1985/86: 123
punkten exstinktion vid godtrosförvärv av anförtrodd egendom. I Finland,
liksom.i Sverige, ges A rätt till lösen. Någon sådan rätt föreligger inte i
Norge. Däremot uppvisar de övriga nordiska länderna en gemensam syn på godtrosförvärven av icke anförtrodd egendom. Samtliga länder tilläm-
par här vindikationsprincipen, dvs. en oinskränkt rätt för A att få sin
egendom åter från godtrosförvärvaren C.
Det var främst synen på godtrosförvärv av stöldgods som var av avgörande betydelse för att de enhetssträvanden till nordisk rättslikhet, som
påbörjades år 1960 och för svensk del inte avslutades förrän år 1973, kom att misslyckas. Ett lagförslag, vars innehåll och öde närmare beskrivs i -
kap. 3 och 7. ratades först av Norge och sedermera även av Danmark. "> Frågan om godtrosförvärv av stöldgods m.m. har under 1970-talet behandlats i riksdagen vid ett par tillfällen men utan att föranleda åtgärd. 1 propositionen 1979/80: 66 angående förslag till ändring av häleribestämmel-
serna i brottsbalken, utarbetad på grundval av en promemoria från brottsförebyggande rädet (Brå), behandlades också frågan om godtrosförvärv av
stöldgods m. Mm. Något förslag beträffande godtrosförvärven lades inte fram utan denna fråga ansågs böra övervägas i annat sammanhang. I samband med justitieutskottets behandling av nyssnämnda proposition uttalade utskottet att det beträffande godtrosförvärv av stöldgods m. m.
funnes bärkraftiga skäl att behålla nuvarande ordning men också skäl som
talade i motsatt riktning. En utredning, bedriven i nordiskt samförstånd och med uppgift "ätt utröna förutsättningarna för en ändring av gällande ordning, borde göras.
Enligt direktiven, i vilka departementschefen ansluter sig till utskottets mening, har vi också att överväga vilka regler som bör gälla vid förvärv av egendom som frånhänts ägaren genom cgendomsbrott i annat fall. Även andra sakrätter bör beaktas. Om det anses påkallat får förslag till samlad lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre framläggas.
Slutsatser Den genomgång av olika länders rättsordningar som företagits visar att lagstiftarna värjt sig mot att föreslå en renodlad tillämpning av någon av huvudprinciperna. Påfallande ofta förekommer nämligen undantag från den gällande huvudprincipen. I rättsordningar där vindikationsprincipen gäller finns nästan undantagslöst ett andningshål för omsättningen. Undantag till förmån för exstinktion kan gälla för t.ex. sådana godtrosförvärv som görs på en mässa, en marknad eller i den reguljära handeln. I rättsordningar där exstinktion är huvudprincip kan gälla undantag till förmån för oinskränkt vindikation, t.ex. beträffande gods som frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott. Exstinktionsprincipen kan också. precis som i svensk rätt, genombrytas på det sättet att den ursprunglige ägaren (A) medgivits rätt att mot ersättning lösa godset. Det finns bland de genomgångna rättsordningarna endast en (den italienska). där huvudprin-
cipen texstinktion) är konsekvent genomförd.
Eftersom lagstiftarna i hög grad eftersträvat att inte renodla någon av
principerna har valet av princip i praktiken minskat i betydelse, Genom Prop. 1985/86: 123 metoden att införa undantag från huvudprincipen möjliggörs likvärdiga resultat oavsett vilken av principerna som anges vara huvudregel. Valet av princip blir alltså inte en fråga om ”allt eller intet”. I själva verket kan man
— bildlikt och något förenklat — konstatera att var och en av principerna
dras mot mittpunkten på en tänkt skala. .
När det gäller val av huvudprincip anser vi det uteslutet att övergå till
vindikationsprincipen (för övrigt i Europa omhuldad endast av Danmark
och Portugal). Den i svensk rätt av ålder gällande och beprövade exsunktionsprincipen bör alltså bibehållas. Därmed ansluter vi oss till en uppfatt-
ning som internationellt sett är den dominerande. Ställningstagandet ligger
dessutom väl i linje med de utvecklingstendenser som kan urskiljas. Den
internationella utvecklingen går nämligen — i vart fall beträffande godtros-
förvärv av egendom som anförtrotts — entydigt mot exstinktion (se närma-
re kap. 6).
1 fråga om regleringen av godtrosförvärv av stöldgods m.m. kan man
inte, som vid förvärv av anförtrodd egendom, peka på någon säker utveck-
lingstendens. Däremot vederläggs i betänkandet det i debatten ofta fram-
förda påståendet att Sverige i motsats till andra länder extremt och nästan
på ett unikt sätt skulle gynna godtrosförvärvaren. Detta påstående är inte sant (se kap. 6). Åtskilliga rättsordningar, ja merparten, erkänner godtrosförvärv av stulen egendom som förvärvats i den reguljära handeln. Andra
länder går längre. Holland, det land som scnast lagreglerat rättsområdet,
har regler som stämmer bra överens med våra och Italien uppvisar en
rättsordning som är den mest exstinktionsvänliga av alla. - I betänkandet föreslår vi att exstinktionsprincipen skall gälla även vid
godtrosförvärv av stöldgods m. m. Den splittrade bilden av hur man internationellt löst denna fråga har varit en faktor vid ställningstagandet. Det finns emellertid andra betydelsefulla faktorer. Främst bör nämnas det faktum att en oinskränkt regel om vindikation är förknippad med så många nackdelar i förhållande till bevarandet av exstinktionsprincipen (se närma-
re kap. 10) att en sådan inte bör förordas. Detta påstående understryks också av enkätsvar som erhållits från åtskilliga polis- och åklagarmyndig-
heter samt andra myndigheter. En stor majoritet av dessa myndigheter avvisar tanken på vindikation och ansluter sig tull de principer för lösning
som vi föreslår. Vår lösning utgår från grundsynen att konflikten A-C är av civilrättslig karaktär. Det är således i första hand fråga om att lösa en konflikt mellan två enskilda parter. Civilrätten måste i denna fråga anses vara överordnad de kriminalpolitiska aspekter som kan anläggas på förvärven av icke anförtrodd egendom. Det är, som framhålles i betänkandet, en illusion att tro, att en ändrad civilrättslig reglering av konflikten A-C skulle kunna ha någon egentlig effekt i brottsbekämpningen. Något annat än ett marginellt
bidrag kan det aldrig bli fråga om. Frågan om godtrosförvärv eller inte är inget som avhåller hälaren. Här spelar risken för upptäckt och efterföl-
jande straff en väsentligt större roll. Bekämpningen av brottsligheten bör alltså i första hand ske genom insatser på det kriminalpolitiska och näringsrättsliga fältet, t.ex. genom slopande av kravet på förbrott vid häleri (så att
stöldgodslagen i större utsträckning kunde tillämpas) och en skärpning av Prop. 1985/86: 123
reglerna för handel med begagnade varor.
Den kritik som riktats mot våra nuvarande bestämmelser om godtrosför-
värv har främst rört förvärven av stulen egendom. Man har menat att det är alltför lätt för C att komma med förklaringar som tas till intäkt för
påstående om god tro. Frågan aktualiseras ofta i samband med att allmän åklagare för talan mot C för häleri eller häleriförseelse. I ett sådant mål
föreligger då dels en talan om ansvar för brott, dels en civilrättslig talan om
återfående av egendomen utan lösen. Ett ibland därvid förbisett faktum är att frågan om ansvar för brott är en sak och att frågan om godtrosförvärv
eller inte är en annan sak. Som närmare framgår i betänkandet (se avsnitt 10.3) skall den straffrättsliga bedömningen och den civilrättsliga bedöm-
ningen ske efter olika måttstockar, vilket kan få till följd att C stundom går
fri från straff men likväl ej skall anses ha gjort ett godtrosförvärv.
Man kan säga att det finns en zon mellan det civilrättsliga och det straffrättsliga culpakravet. Om C befinner sig i denna zon, när han tar befattning med saken, så kan han inte fällas till ansvar, men han kan inte heller göra ett godtrosförvärv. Godtrosförvärv kan nämligen endast ske
vid frånvaro av minsta anledning till misstanke om att brott förelåg och inte sällan krävs att C varit aktiv för att kontrollera att överlåtaren B var
behörig. :
I syfte att undvika missförstånd och för att undanröja den spridda
villfarelsen att ett slentrianmässigt åberopande av god tro från C skulle
vara tillfyllest, föreslår vi att bevisläget i processen A-C ändras. För
närvarande torde utgångsläget i processen vara det att A skall visa ond tro hos C. Vi menar att det i stället bör ankomma på C att visa sin goda tro.
Bevisbördan bör således vara omkastad. Detta innebär, som närmare framgår i betänkandet, en modifiering som inte är särskilt ingripande. Den
är ändå motiverad, då den kan bidraga till att skärpa uppmärksamheten
och säkerställa en riktig rättstillämpning. Den omkastade bevisbördan innebär inte någon skärpning av beviskravets styrka.
Den för A förmånliga lösenrätten bör bibehållas. Även om den sällan utnyttjas är den en säkerhetsventil för den ursprunglige ägaren. Någon olägenhet av att låta den gälla generellt föreligger inte. Lösenbeloppet bör bestämmas efter det utgivna vederlaget (vederlagsprincipen). Som närma- ' re framgår (se avsnitt 10.4) är det dock motiverat att i tiden begränsa rätten
Lagförslaget
Lagförslaget innebär I huvudsak följande.
I. Lagen är generell i den meningen att den gäller godtrosförvärv beträf-
fande såväl anförtrodd egendom som icke anförtrodd egendom.
2. Lagen gäller för lösöre, dvs. lösa saker. Även godtrosförvärv av panträtt omfattas av förslaget.
3. Huvudprincipen är rakt igenom exstinktion men med en bevisbörde- = Prop. 1985/86: 123
regel för godtrosförvärvaren C.
4. Lösenrätten för A är generell. Lösen utges i enlighet med vederlagsprincipen.
5. För lösenrätten gäller vissa preskriptionsregler (tre månader resp. tre år).
Bilaga 2 Prop. 1985/86: 123
Utredningens lagförslag
I Förslag till
Lag om godtrosförvärv av lösöre
Härigenom föreskrivs följande.
1 8 Förvärvar någon lösöre genom överlåtelse från den som hade egen-
domen i sin besittning men icke var ägare till den eller saknade rätt att förfoga över den på ägarens vägnar, får förvärvaren äganderätt till egendo-
men, om han fått den i sin besittning och därvid varit i god tro.
En förvärvare skall icke anses ha varit i god tro med mindre han visar att han varken insett eller med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt bort inse att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.
2§& Den som på grund av annans godtrosförvärv förlorat rätt till cegendom har rätt att mot lösen återfå egendomen från innehavaren.
Den som vill utöva rätten till lösen skall återkräva egendomen från innehavaren inom tre månader från det han fick eller bort skaffa sig
kännedom om vem som innehar egendomen, dock senast tre är från det innehavaren fick egendomen i sin besittning. Gör han inte det är rätten förlorad.
3 & Lösen utges till egendomens ägare och skall motsvara dennes kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat
egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess
förbättring inräknas i lösenbeloppet under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt att betinga sig lösen, om återkrav hade framställts mot honom.
Lösen motsvarar högst egendomens värde i den allmänna handeln.
Har annan särskild rätt till egendomen. skall lösen efter de i första och andra styckena angivna grunderna utges till denne. Sådan ersättning avräknas från den ersättning som tillkommer ägaren.
4 8 Bestämmelserna i 1-3 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om
förvärv av panträtt till lösöre. ,
5 & Denna lag äger ej tillämpning på fartyg, som kan intecknas. eller på luftfartyg eller sådan reservdet till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyget.
6 8 Finnes i lag eller annan författning särskilda bestämmelser om förvärv av lösöre i god tro, gäller vad sålunda är föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
Har någon före lagens ikraftträdande på grund av godtrosförvärv enligt
äldre lag förlorat rätt till egendom, räknas dock den i 2 § andra stycket angivna tiden av tre månader tidigast från dagen för ikraftträdandet.
2¶Förslag till Prop. 1985/86: 123
Lag om ändring i handelsbalken
Härigenom föreskrivs att I1 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1984.
4l
Bilaga 3 Prop. 1985/86: 123
Sammanställning av remissyttranden över betänkande (SOU 1984: 16) av utredningen om godtrosförvärv av stöldgods m. m.
Remissinstanserna
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, riksåklagaren (RÅ). rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), riksskatteverket (RSV). konsumentverket, juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitetet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen
"Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges
kronofogdar, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och indu-
striorganisation (SHIO) — familjeföretagen, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska handelskammarförbundet, Motorbranschens riksförbund
(MRF), Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Sweboat-båtbran- - schens riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Riksåklagaren har bifogat yttranden från åklagarmyndigheten i Malmö
åklagardistrikt, länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län, länsåklagarmyn-
digheten i Göteborgs och Bohus län och länsåklagarmyndigheten i Hal-
lands län.
Remissvaren
1¶Allmänna synpunkter
Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten har med intresse tagit del av betänkandet och anser att utred-
ningen på ett förtjänstfullt sätt bearbetat ett inte i alla delar lättillgängligt
rättsområde. Hovrätten tillstyrker förslaget med vissa ändringar beträffan-
de konstruktionen av bevisbördan för god tro samt beträffande preskrip-
von.:
Stockholms tingsrätt Utredningen belyser på ett uttömmande sätt de problem som kan uppkomma i samband med godtrosförvärv av lösöre. Lagreglerna på området är föråldrade och den praxis som utvecklats täcker inte alla de konfliktfall som kan uppkomma. Frågor om godtrosförvärv får anses tillhöra den
centrala delen av civilrätten och tingsrätten delar utredningens uppfattning
att behov av lagstiftning föreligger.
Göteborgs tingsrätt Prop. 1985/86: 123
Tingsrätten ansluter sig till utredningens uppfattning att det finns behov av lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre och att en samlad lagstiftning avseende såväl anförtrodd som icke anförtrodd egendom är att föredra.
RÅ
Som framgår av betänkandet saknas i stort sett lagreglering när det gäller godtrosförvärv av lösöre. Gällande rätt har säledes I huvudsak utvecklats genom praxis med utgångspunkt från bestämmelserna i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Den fråga man inledningsvis bör ställa sig är om det över huvud taget föreligger behov av en reglering i lag. Det bör i det sammanhanget erinras om att det vid remissbehandlingen av 1965 års förslag (SOU 1965: 14) inte framfördes några starkare önskemål om ändring av gällande rätt. Från bl.a. riksåklagarens sida ifrågasattes om nägot behov av lagstiftning för svenskt vidkommande över huvud taget förelåg mot bakgrunden av att försöken med att nå en enhetlig nordisk lagstiftning på området misslyckats. När frågan om godtrosförvärv åter blev aktuell i samband med lagstiftningsarbete rörande häleribestämmelserna i brottsbalken ansågs det att den frågan borde övervägas I ett annat sammanhang. Riksåklagaren anförde bl.a. i sitt yttrande över BRÅ:s promemoria (1978: 1) Sakhäleri m. m. att det med hänsyn till häleribrottslighetens omfattning och förgrening borde övervägas om inte särskilda bestämmelser om godtrosförvärv av egendom som frånhänts ägaren genom viss angiven brottslighet borde införas som komplement till en allmän exstinktionsregel. I föreliggande betänkande föreslås att en lag om godtrosförvärv av lösöre skall införas. Flera skäl har av utredaren anförts för en lagstiftning på området. Bl.a. från polis- och åklagarhåll har påtalats behovet av en lagreglering. Även om gällande rätt generellt sett kan sägas fungera väl bör enligt min mening en reglering i lag kunna medföra en säkrare och mera enhetlig rättstillämpning. Jag tillstyrker således en lagstiftning på området.
Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt Från de utgångspunkter åklagarmyndigheten har att beakta har jag inte funnit anledning till erinran mot det i betänkandet upptagna förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre. Utredningens välgrundade synpunkter och överväganden ligger helt i linje med den inställning myndigheten givit uttryck för i skrivelse till Justitiedepartementet 1982-08-24, i anledning av förfrågan om godtrosförvärv av stöldgods m. m.
Åklagarmyndigheten i Jönköpings län | En lagreglering av godtrosförvärv av lösöre är påkallad. Vad utredningen föreslagit möter ingen egentlig erinran. Lagförslaget är enligt utredningens uppfattning till övervägande del en kodifiering av gällande rätt.
Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län Prop. 1985/86: 123
Behovet av att lagfästa det civilrättsliga förhållandet mellan rätt ägare och godtroende förvärvare är uppenbart. Dagens bedömningar sker med ut-
gängspunkt från ålderdomliga bestämmelser i handelsbalken och den prax-
is som utvecklats genom åren. Viss osäkerhet råder härför självklart vid rättstillämpningen. Utredningen har redovisat gällande rätt på området och
nägra skäl att radikalt frångå denna finns ej. Fördelarna med förslaget torde främst vara att ge stadga åt rättstillämpningen på området genom
madern lagstiftning samt att genom införande av den omvända bevisbörderegeln lindra de olägenheter som den valda huvudprincipen ger. Nägon inverkan på brottsbekämpningen av betydelse torde emellertid ej lagstift-
ningen ge.
Länsåklagarmyndigheten i Hallands län
Det är bra om reglerna om förvärv i god tro läggs fast i lag. En lag ger stadga åt detta i praktiken ganska komplicerade och svårhanterliga rätts-
område.
Rättsolikheten länderna emellan är naturligtvis inte bra. Den kan föran-
leda komplikationer. Här är ett exempel. Vid ett inbrott i Norge stjäls diverse guldföremål. Det stulna säljs i Sverige. Köparen är i god tro. Gärningsmannen åker fast i Norge. Den norske åklagaren begär at det stulna beslagtas i Sverige och överlämnas till Norge att användas i rättegången där som bevis mot gärningsmannen. Framställningen bifalls. Åtalet mot gärningsmannen bifalls också. Domen vinner laga kraft. Den bestulne
har nu enligt norsk lag rätt att återfå egendomen utan lösen. Så sker också.
Och därmed har den godtroende förvärvaren, i strid mot svensk rätt, utan ersättning förlorat sin rätt till egendomen.
Denna komplikation kan svärligen undanröjas lagstiftningsvägen. De rättsvårdande organen bör emellertid uppmärksammas på förhållandet.
Från åklagarsynpunkt bör förslaget i betänkandet kunna upphöjas till lag
I oförändrat skick.
RPS
De praktiska konsekvenserna av tillämpningen av reglerna om godtrosför-
värv har, speciellt bland polismännen på fältet, ofta upplevis som ortillfredsställande. Framför allt har detta gällt förvärv av stulen egendom. Utredningen har emellertid på ett förtjänstfull sätt utrett ifrågavarande
problem. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning har utredningen därvid presenterat en övertygande argumentation till förmån för den rådande exstinktionsprincipen,. modifierad med en omvänd bevisbörderegel för godtrosförvärv.
Rikspolisstyrelsen har således inga erinringar mot utredningens förslag
till lag om godtrosförvärv av lösöre. Detta tillstyrks.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet Prop. 1985/86: 123 Rubricerade betänkande innehåller en ingående och läsvärd karuäggning av den historiska utvecklingen av reglerna om godtrosförvärv, av rättsläget i en rad andra länder och av olika argument för och emot alternativa huvudprinciper i en lagstiftning. Med hänsyn härtill liksom till existensen av utredningsbetänkandet om godtrosförvärv för 20 år sedan (SOU 1965: 14) måste det sägas, att tiden i högsta grad är mogen för ett ställningstagande till frågan om lagreglering alls bör ske.
Fakultetsnämnden delar utredningens uppfattning att skäl föreligger för lagstiftning, även om denna i huvudsak innebär ett lagfästande av den redan i praxis gällande exstinktionsprincipen. Det främsta skälet för detta är att det härigenom på ett uttömmande sätt kan klarläggas efter vilken norm ägarens eventuella lösensrätt av godtrosförvärvat gods skall få äga rum. Däremot är fakultetsnämnden mer skeptisk till att en lagstiftning behövs för alt förebygga att domstolarna av misstag sammanblandar den straffrättsliga och den sakrättsliga bedömningen, även om sådana misstag kan ha förekommit (jfr bet. s. 163 och 185), eller att utredningens förslag
avseende bevisbördan och godtroskravets innebörd skulle innebära något
egentligt framsteg.
Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet noterar med tillfredsställelse att de synpunkter som
samfundet tidigare framfört i yttrande över betänkandet med förslag ull lag om godtrostörvärv av lösöre (SOU 1965: 14) beaktats vid utformningen av det nu framlagda lagförslaget. Detta är enligt samfundets mening väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning, dock med undantag för den i lagförslaget I $ andra stycket upptagna regeln om fördelning av bevisbördan i en vindikationsprocess (omkastad bevisbörda). Se vidare avsnitt 3.
Sveriges domareförbund Genom denna och andra tidigare utredningar angående godtrosförvärv av lösöre har klarhet vunnits om de gällande reglerna på området. Det torde
knappast råda något tvivel om innebörden av gällande rätt utom på en
punkt. nämligen hur det lösenbelopp skall beräknas som den rätte ägaren har att utge till innehavaren av godset, om han vill återta det. De regler som sålunda gäller för närvarande synes utgöra en i huvudsak tillfredsställande reglering av rättsområdet. |
Såsom utredningen framhåller har det framförts vissa kriminalpolitiskt motiverade önskemål om att möjligheterna till godtrosförvärv av stulet gods skall inskränkas. Det är emellertid domareförbundets uppfattning att
sådana synpunkter i allmänhet grundar sig på en underskattning av dom-
stolarnas krav på god tro i dessa situationer. Att reglerna om godtrosförvärv av lösöre skulle ha någon nämnvärd betydelse för stöldbrottslighetens utveckling kan över huvud taget ifrågasättas. Förbundet instämmer i utredningens slutsats (s. 169) att de problem som förknippas med godtrosför-
värv av stöldgods m. m. i första hand är en sak för kriminal- och bransch- Prop. 1985/86: 123
lagstiftning.
Det är emellertid här fråga om viktiga regler inom ett centralt avsnitt av civilrätten och det kan vara av värde att få den gällande rätten kodifierad i
att lagen ges generell giltighet och inte inskränks till att avhandla enbart godtrosförvärv av stöldgods och liknande.
Avslutningsvis vill förbundet påpeka att utredningen inte närmare har
analyserat de processuella frågor som kan aktualiseras av de föreslagna reglerna, t.ex. partsställningen i fall då den som skall lämna ifrån sig egendomen är en annan än de till vilken lösen skall betalas.
Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer Föreningarna tillstyrker utredningens förslag. Föreslagen preskriptionstid
om tre år borde dock vara längre beträffande särskilt värdefulla föremål.
Ett fasthållande av den i svensk rätt accepterade exstinktionsprincipen som huvudregel, förenad med en omkastad bevisbörderegel, kommer att innebära bl. a, förbättrade möjligheter för polisen att återställa genom brott åtkommen cgendom till rätt ägare.
För att än bättre kunna bekämpa häleribrottsligheten bör — som utredningen förordar — bl. a. kravet på förbrott vid häleri slopas och reglerna för handel med begagnade varor skärpas.
Föreningen Sveriges åklagare
Enligt föreningens uppfattning föreligger ew mycket stort behov av en
lagreglering av rättsområdet för godtrosförvärv, då de fåtaliga regler som
finns lämnar utrymme för en oklar praxis i många hänseenden. Ett exempel på sådana oklarheter utgör frågan efter vilken princip lösen skall ske från den som förvärvat stulet gods i god tro. Föreningen kan. bekräfta riktigheten i utredningens antagande, att domstolarna trots innehållet i RB
22:7 ofta tillämpar automatik, så att åklagarens talan om enskilt anspråk
lämnas utan bifall, så snart häleri eller häleriförseelse ej anses styrkt: något som den föreslagna lagstiftningen skulle motverka. Föreningen tillstyrker ett upphävande av nu aktuella bestämmelser i handelsbalken och införan-
det av en lag om godtrosförvärv av lösöre i huvudsak på de grunder
utredningen redovisat.
Föreningen Sveriges kronofogdar Från exekutiv synpunkt har lagförslaget knappast någon betydelse, då
detta tar sikte på situationer där överlåtaren saknar rätten att förfoga över den egendom som överlåts, dvs. egendomen har frånhänts rätte ägaren
genom ett orättmätigt förfarande. Föreningen instämmer i den bedömning som riksskatteverket framfört i betänkandet (s. [45). 46
Inom den exekutiva verksamheten förekommer det inte sällan att en Prop. 1985/86: 123 utmätningsgäldenär avhänder sig utmätt egendom till en ond- eller godtroende förvärvare. Denna situation kan emellertid inte jämföras med de fall som lagförslaget tar sikte på. Det är ju i detta fall fråga om brytande av myndighets bud från gäldenärens sida om han vidtar dispositioner med den egna utmätta egendomen.
Sammanfattningsvis har föreningen inget att erinra mot den föreslagna lagstiftningen.
Sveriges köpmannaförbund Det förslag som utredningen framlagt har nära anknytning till den rätts-
praxis som har utvecklats under åren inte minst vad gäller handeln med
begagnade personbilar.
Genom åren har en omfattande kritik framförts mot godtrosreglerna som
har ansetts kunna underlätta ohederliga beteenden.
Som bekant har de nordiska länderna följt olika principer i godtrosfrågan. Om man emellertid närmare studerar exstinktions- respektive vindikationsprinciperna skall man finna att skillnaderna i de praktiska effekter-
na av reglerna inte får överskattas.
Den viktigaste förändringen i relation till nuvarande rättsläge är att man
föreslår en omkastad bevisbörda innebärande att en senare förvärvare
skall bevisa att han i god tro förvärvat egendomen. Det finns all anledning
att tillstyrka detta förslag även om det är svårt att i dagsläget överblicka dessa praktiska effekter.
SHIO-Familjeföretagen
Utredningen om godtrosförvärv av stöldgods m.m. har i betänkandet
presenterat ett förslag till en heltäckande lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre. Syftet är att undanröja missförstånd i nuvarande tillämpning och motverka otillfredsställande resultat.
I huvudsak är lagförslaget en modifiering av gällande rätt och praxis, På en väsentlig punkt föreslås dock en ändring. Sålunda föreslås att möjligheten att åberopa god tro skall inskränkas på så vis att bevisbördan förs över från den som ifrågasätter god tro till den som vill hävda god tro. |
SHIO-Familjeföretagen anser denna ändring rimlig och tillstyrker att förslaget i sin helhet läggs till grund för lagstiftning.
ERF
LRF ansluter sig i stort till lagförslaget, men lämnar vissa synpunkter på
bevisbörderegeln i I $ 2 st. LRF finner skäl tala för att den hittillsvarande ordningen behålls, dock kompletterad med presumtion för ond tro i vissa
fall. Denna fråga bör närmare övervägas.
Utredningen framhåller: ” Vår lösning utgår från grundsynen att konflik- 47
ten A — C är av civilrättslig karaktär. Det är således i första hand fråga om Prop. 1985/86: 123
att lösa en konflikt mellan två enskilda parter. Civilrätten mäste i denna fråga anses vara överordnad de kriminalpolitiska aspekter som kan anläggas på förvärven av icke anförtrodd egendom. Det är, som framhälles i betänkandet, en illusion att tro, att en ändrad civilrättslig reglering av konflikten A — C skulle kunna ha någon egentlig effekt i brottsbekämpningen.” LRF ansluter sig till detta synsätt.
MRF
Inom motorbranschen förekommer det åtskilliga tvister om godtrosförvärv av motorfordon som sälts på kredit med äganderättsförbehåll. Enligt förbundets erfarenheter är allmänhetens insikter om rättsläget vid godtrosför-
värv ofta bristfälliga. Det föreligger därför ett behov av konsumentupplys-
ning på förevarande område. Det är angeläget att statsmakterna medverkar till att sådan konsumentupplysning kommer till stånd, förslagsvis genom Konsumentverkets försorg.
MRF har, förutom i fråga om förvärv av bilar och andra motorfordon (se
avsnitt 3), inget att erinra mot förslaget i den del det berör frågan om godtrosförvärv av anförtrodd egendom.
Sweboat- båtbranschens riksförbund Sweboat- båtbranschens riksförbund delar utredningens uppfattning om behovet av en samlad lagreglering av rättsområdet för godtrosförvärv av
lösöre, omfattande både anförtrodd och icke anförtrodd egendom. Den praxis, som med utgångspunkt från bestämmelserna om lånat och
deponerat gods i I1 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken i 1734 års lag har utvecklats och kommit att gälla även stöldgods. är i många avseenden oklar.
Författningsförslaget innebär klara regler som bör underlätta den allmänna handeln.
2 Exstinktion som huvudprincip
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten ansluter sig till utredningens förslag att exstinktionsprincipen
alltjämt skall vara den för svensk rätts vidkommande grundläggande prin-
cipen. modifierad genom föreskrifter om lösningsrätt. Hovrätten vill av-
råda från mera väsentliga avsteg från denna hävdvunna princip. Om vindikationsprincipen skall ges ett mera långtgående inflytande, torde en ändring härvidlag böra föregås av en omfattande utredning angående förutsätt-
ningarna för godtrosförvärv även utanför området för godtrosförvärv av
lösöre.
Hovrätten delar utredningens åsikt att möjligheterna till godtrosförvärv 48
inte bör göras beroende av överlåtarens (B) åtkomstsätt. Den till grund för Prop. 1985/86: 123 exstinktionsprincipen liggande hänsynen till omsättningens intressen och synen på besittningen som legitimerande faktor gör sig enligt hovrättens mening lika starkt gällande i fråga om exempelvis stulen som förskingrad
egendom. Dessutom undviker man att en domstol i fall då talan föres endast om vindikation, där parterna i processen således är A och C, i viss
män nödgas göra cen straffrättslig bedömning av en utanför processen stående persons (B) handlande. Härtill kommer det av utredningen gjorda konstaterandet att den straffrättsliga rubriceringen av en gärning stundtals är mera av teoretiskt än av rent praktiskt intresse.
Stockholms tingsrätt
Tingsrätten anser övervägande skäl tala för utredningens ståndpunkt att
exstinktionsprincipen bör tillerkännas företräde framför vindikationsprincipen.
Göteborgs tingsrätt
Beträffande valet mellan de båda huvudprinciperna exstinktion och vindi-
kation ansluter sig tingsrätten till utredningens förslag att exstinktion allt-
jämt bör vara huvudprincip i svensk rätt. |
Antörtrott gods |
Tingsrätten anser i likhet med utredningen att gällande rätt är tullfredsstäl-
lande,
Icke anförtrott gods
Tingsrätten delar utredningens uppfattning att de civilrättsliga och inte de
kriminalpolitiska aspekterna bör vara avgörande för valet av lösning även när det gäller stöldgods. Detta innebär att tingsrätten godtar utredningens
argument mot övergång till vindikationsprincipen enbart i syfte att försvå-
ra avsättningen av stöldgods.
RÅ
Vad beträffar innehållet i lagförslaget uppstår till en början frågan om vilken huvudprincip — vindikationsprincipen eller exstinktionsprincipen —
som skall tas som utgångspunkt. Gällande rätt bygger på exstinktionsprin-
cipen. Enligt min uppfattning bör så även vara förhållandet i fortsättning-
en. Principen är så fast förankrad i det allmänna rättsmedvetandet att det.
som tidigare hävdats från riksåklagarens sida, sannolikt skulle ställa sig
svårt för allmänheten att acceptera en lagstiftning, som bygger på den
motsatta principen. Hänsynen till omsättningsintresset mäste även starkt
understrykas. Från kriminalpolitisk synpunkt är det självfallet av intresse om civilrättsliga regler medför att exempelvis hälare får problem med att 49
4 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 123
avyttra godset. Att enbart av detta skäl övergå till vindikationsprincipen Prop. 1985/86: 123 torde emellertid vara att gå för långt. Även om en strikt tillämpad vindika-
tionsprincip i någon mån skulle bidra till att hämma hälares verksamhet
torde ändock risken för upptäckt och straff vara den allt övervägande
brottsförebyggande faktorn. En uppmjukning av exstinktionsregeln i syfte
att stärka den ursprunglige ägarens ställning synes mig vara att föredra.
Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län
Utredningen har utförligt redovisat sina skäl att föreslå ett bibehållande av exstinktionsprincipen och att denna skall gälla även vid godtrosförvärv av stöldgods m.m. Ur åklagarsynpunkt anser jag inte att det finns något att invända häremot. Självfallet är det angeläget att möjligheterna till godtrosförvärv av stulet gods försvåras. Ett led i detta skulle kunna vara att i
stället för exstinktionsprincipen tillämpa vindikationsprincipen, dvs. en oinskränkt rätt för den bestulne att återfå sin egendom från godtrosförvär-
varen. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att det inte torde ha någon egentlig effekt i brottsbekämpningen vilken av dessa principer, som
tillämpas.
Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län
Huvudprincip
Trots svårigheten i valet av huvudprincip framstår det som uppenbart att exstinktionsprincipen ger de minsta olägenheterna. Utredningens sam-
manställning över argument för och emot de två huvudprinciperna (s.
156— 160) ger stöd för denna uppfattning och därtill kommer att synsättet så att säga ligger i tiden och är accepterat i flertalet av våra närmaste grannländer.
Undantag Det har diskuterats huruvida man skall göra undantag från exstinktions-
principen i det fall omstridd egendom ej varit anförtrodd (stöldfallet). En sådan lösning är olämplig eftersom den på ett negativt sätt skulle splittra
huvudregeln. Förvärvarens rätt bör ej göras beroende av i efterhand gjorda — och ibland kanske subtila — juridiska bedömningar. Övervägande skäl talar för att utgångspunkten skall vara lika oavsett hur rätte ägarens besittning upphört. Bevisbördans placering är tillfyllest för att undvika menliga
resultat.
Det är här fråga om en civilrättslig reglering. Som utredningen fram-
håller torde effekterna ur brottsförebyggande synpunkt bli små. Risken för att ådömas straff mäste för en förvärvare ha betydligt större inverkan än
risken för att behöva återlämna godset. Ur åklagarsynpunkt är således förslaget av mindre betydelse.
Finner att utredningen presenterat en övertygande argumentation till förmån för den rådande exstinktionsprincipen, modifierad med en omvänd
bevisbörderegel för godtrosförvärv.
BRÅ
Tillstyrker förslaget, se nedan under avsnitt 3.
RSV
Valet av exstinktionsprincipen tillstyrks. Härvid hänvisas till tidigare lämnade synpunkter från RSV som är redovisade i betänkandet ts. 145 f).
Lagförslaget som även kan komma att beröra exekutiva försäljningar
måste dock anpassas till denna speciella försäljningsform. Det är nämligen
inte rimligt att i alla situationer upprätthålla lika strikta regler vid exekutiv verksamhet som förslaget innebär.
Konsumentverket Finner utredningens slutsatser vad gäller principen om exstinktion väl
underbyggda och tillstyrker förslaget.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet
Fakultetsnämnden delar också uppfattningen, att exstinktion av ägarens
rätt till förmån för godtrosförvärvaren bör bibehållas som huvudprincip vid alla typer av överlåtelser, dvs. även då ägaren förlorat egendomen genom stöld och vissa andra brott. Bland de av utredningen sorgfälligt redovisade skälen för och emot denna lösning fäster fakultetsnämnden särskilt avseende vid dels att en vindikationsprincip i stöldfallen sannolikt skulle ha en ganska obetydlig effekt för motverkande av brott (och möjligen ökar risken för förstöring av konstnärligt värdefull egendom, särskilt av ädla metaller), dels att ägaren i de allra flesta fall har, eller har möjlighet att skaffa, försäkring mot förlust av lösöre.
Sveriges domarcförbund Förbundet delar utredningens uppfattning att övervägande skäl talar för att
reglerna liksom hittills skall grunda sig på exstinktionsprincipen. Såsom utredningen framhåller måste dock reglerna utformas under hänsynstagande till den ursprunglige ägarens intressen så att denne inte i oskälig ut-
sträckning drabbas av exstinktionsprincipens följder. Erforderliga modiftikationer i principen kan åstadkommas på olika sätt. Se vidare avsnitt 3 och
avsnitt 4.1.
Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer Prop. 1985/86: 123
se ovan avsnitt I
Föreningen Sveriges åklagare
Utredningen, som ingående diskuterat för- och nackdelarna med olika modeller har stannat för exstinktion som huvudprincip med en uppmjuk-
ning i form av införandet av omvänd bevisbörda, så att den som åberopar godtrosförvärv åläggs bevisa sin goda tro vid förvärvet. Från strikt åklagarsynpunkt väger argumentet att avsättningen av stöldgods skulle försvåras med en oinskränkt vindikation tungt. Det kan också ibland framstå som
stötande att den ursprunglige ägaren skall behöva ”köpa tillbaka sin egen. egendom”. Föreningen delar emellertid utredningens uppfattning att civil-
rätten i princip måste anses överordnad kriminalpolitiska aspekter. De civilrättsliga reglerna bör m.a.o. inte styras av kriminalpolitiska hänsyn. Det tyngsta argumentet för exstinktion som huvudprincip utgör, enligt
föreningens mening, den omständigheten att exstinktionsprincipen har en
lång tradition i Sverige och att den internationella utvecklingen entydigt talar för ett bibehållande härav. Det är också viktigt — som utredningen betonat — att den allmänna omsättningen inte blir styrd av regler, som
skulle försvåra den lojala verksamheten. Trots den stigande brottsligheten är det övervägande antalet transaktioner lagliga. Enligt föreningens mening innebär utredningens val av huvudprincip närmast en kodifiering av
gällande rätt och genom den föreslagna bevisregeln uppnås syftet att försöka komma till rätta med problemet att det idag ibland är för lätt att
åberopa god tro vid förvärv av stöldgods. När det gäller förvärv av anförtrott gods ställs redan nu mycket stora krav på den som invänder god tro.
Utredningen, som erinrar om att en oinskränkt vindikationsregel skulle vara verkningslös i de fall då målsäganden är okänd, hänvisar till de möjligheter, som stöldgodslagen ger åklagaren att föra talan respektive själv besluta om godsets tagande i förvar. Enligt föreningens mening är emellertid stöldgodslagen ibland otillräcklig för att förhindra ett stötande resultat. Föreningen har med vissa reservationer tillstyrkt förmögenhetsbrottsutredningens förslag att slopa kravet på styrkt förbrott när det gäller andra förvärv än i näringsverksamhet eller som sker vanemässigt eller annars i större omfattning, då det gäller egendom som sannolikt är häleri-
gods. Föreningen vill ta tillfället i akt att genom ett exempel peka på en annan komplikation som kan uppstå om exstinktionsprincipen bibehålls. A.. som var utländsk medborgare och bott några är i en liten ort i Sverige, flyttade till sitt hemland. Vid en undersökning, som tullen företog i Trelle-
borg anträffades i den järnvägsvagn, i vilken A:s bohag transporterades, en
mängd gods, som kunde misstänkas vara stulet. Bland det gods som
beslagtogs fanns ett flertal cyklar med bortslipade tillverkningsnummer. B.. som varit granne till A. i Sverige hade fränstulits en cykel av samma slag som en av de beslagtagna. Genom polisens försorg sändes B:s cykelnyckel till Trelleborg och vid kontroll visade det sig att nyckeln passade. A. hade då redan lämnat landet och något förhör kunde inte komma till
'n [AD
stånd i A:s hemland, då rättshjälpsavtal saknades. Uppenbarligen var det Prop. 1985/86: 123 B:s stulna cykel som tullen anträffat. Om A. stulit den eller om han
möjligen förvärvat den i god tro kunde aldrig utredas. Det är i hög grad stötande att i det angivna exemplet stöd saknas för att kunna lämna ut
cykeln till B.
Föreningen, som inte har några konkreta förslag på hur kvarstående
olägenheter skall kunna undanröjas med ett bibehållande av exstinktionsprincipen, tillstyrker utredningens förslag när det gäller val av grundprincip.
LRF Ansluter sig till huvudprincipen att exstinktion rakt igenom bevaras.
Svenska handelskammarförbundet
Stöldbrottsligheten i Sverige har på senare tid ökat i omfattning och ligger
för närvarande på en helt oacceptabel nivå. Det kan inte uteslutas att de nuvarande stora möjligheterna till exstinktiva godtrosförvärv spelar en roll för avsättningen av stöldgodset och därmed främjar brottsligheten. Såsom utredningen funnit, föreligger dock ej tillräckliga skäl att överge den huvudprincip om exstinktiva godtrosförvärv som för närvarande råder i svensk rätt. Särskilt den allmänna omsättningens intresse talar för bibehål-
landet av denna princip.
Folksam
Delar utredningens uppfattning att det är lämpligast att bibehålla exstink-
tionsprincipen såväl beträffande anförtrott gods som stöldgods.
3 Processuella frågor — aktsamhetskravet,
bevisbördan
Hovrätten över Skåne och Blekinge Vad gäller utredningens syfte att undvika missförständ I rättstillämpningen
genom att införa omkastad bevisbörda beträffande förvärvarens goda tro
vill hovrätten inte bestrida att missuppfattningar i angivet hänseende om straffrättsliga respektive civilrättsliga regler kan förekomma och att dessa missuppfattningar om möjligt bör förhindras. Hovrätten anser visserligen att utredningens förslag kan i viss mån bidra till att missförstånd undviks
men anser dock inte att förslaget kan genomföras utan modifiering. Till en början bör konstateras att skillnader i de straffrättsliga respektive civilrättsliga reglerna på ifrågavarande område kan föreligga dels vad gäller
kravet på aktsamhet. som torde vara större när det gäller godtrosförvärv
än när fråga är om ansvar för t. ex. häleriförseelse, dels vad gäller de krav 'n '
man ställer på bevisningens styrka. Att åklagaren har att fullt ut styrka sin Prop. 1985/86: 123 talan är obestridligt. Att den urpsrungliga ägaren har bevisbördan beträffande förvärvarens onda tro innebär inte att man ställer lika stora krav på hans bevisning som på åklagarens. Utredningen tycks i sitt resonemang inte helt klart ha skiljt på dessa båda regelsystem. I detta sammanhang bör även uppmärksammas regeln i 29 kap. 6 § sista meningen rättegångsbalken, som möjligen också kan bidra till missuppfattningar.
Den av utredningen föreslagna regeln synes innebära att förvärvaren (C) med full styrka skall ådagalägga sin goda tro. Hovrätten, som ställer sig frågande till möjligheterna för en person att visa att han inte insett eller bort inse någonting, anser att regeln blir för hård mot C. Den är enligt hovrättens mening dessutom stel.
Att bevisbördan enligt gällande rätt åvilar den tidigare ägaren (A) torde inte betyda att beviskravet är vad som brukar betecknas som ”styrkt”. Snarare torde rättsläget vara det att en överviktsprincip tillämpas.
Hovrätten finner det ändamålsenligt att det i lagen ges en regel som klarlägger en balanserad syn på bevisläget i fråga om god tro. Hovrätten är också positiv till att presumtionen i och för sig skall vara ond tro hos C. Enligt hovrättens mening bör emellertid presumtionen brytas om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som mera troligt att C varit i god tro än att han varit i ond tro.
Regeln i I $ 2 st. erhåller enligt hovrättens mening en lämpligare innebörd om orden ”han visar” ersätts av "övervägande skäl talar för”.
Stockholms tingsrätt
Det förslag till omkastad bevisbörda som utredningen framlägger torde i
första hand ankommer på ägaren att styrka ond tro hos förvärvaren anpassas beviskravet efter omständigheterna i det enskilda fallet. Tingsrätten vill dock ansluta sig till förslaget i denna del, bland annat därför att omkastad bevisbörda gör det svårare för förvärvare av stöldgods att freda sig.
Göteborgs tingsrätt Det problem som diskuteras i fråga om bevisbördans fördelning gäller om A skall visa att C har varit i ond tro eller om C skall visa att han varit i god tro.
En helt annan fråga är vilka aktsamhetskrav som bör ställas. Som ctt aktsamhetskrav kan t. ex. gälla att C före förvärvet skall ha gjort en viss kontroll. Om han har underlåtit kontrollen anses han inte kunna göra ctt godtrosförvärv. Häri ligger ingen fördelning av bevisbördan. Det är först om tveksamhet råder i fråga om kontrollen skett eHer cj som bevisbördan aktualiseras.
Ett annat sätt att ställa aktsamhetskrav är att man i rättspraxis utgår från vissa schabloniserade antaganden, t.ex. att den som köper en guldklocka på Sergels torg för ett mycket lågt pris är I ond tro. Bevisbördan kan i
denna situation aktualiseras på olika sätt. Ett är om frågan ställs huruvida — Prop. 1985/86: 123
överlåtelsen skedde på Sergels torg och vilket priset var. Ett annat är om osäkerhet råder huruvuda C insåg att klockan var av guld och att priset var
mycket lågt. Tingsrätten finner det svårt att ange rationella skäl för den ena eller den
andra lösningen när det gäller fördelningen av bevisbördan. Möjhgen kan
sägas att C, som själv har deltagit i den aktuella transaktionen, bör ha
lättare att visa vad som verkligen har skett. Det skulle därmed vara rimligare att lägga bevisbördan på denne.
Däremot tvivlar tingsrätten på att en sådan fördelning av bevisbördan skulle ha någon kriminalpolitisk betydelse. Författningens utformning i denna del lär knappast försvåra omsättningen av stöldgods och inte heller ha någon moralbildande effekt. Däremot kan möjligen det yrkesmässiga häleriet och Sergels-torghandeln motverkas genom ytterligare skärpta aktsamhetskrav. Enligt tingsrättens mening är det nämligen oftast aktsamhetskraven som bestämmer utgången i en tvist, medan bevisbördans för-
delning mera sällan fäller avgörandet.
RÅ
Utredaren har i sitt förslag valt att kombinera exstinktionsprincipen med
en regel innebärande att förvärvaren i civilrättsligt hänseende har att bevisa att han varit i god tro när han fått egendomen i sin besittning. En sådan regel skulle, enligt vad som anförs, inte vara avsedd att medföra
vara en begränsad justering till förmån för den ursprunglige ägaren. Övervägande skäl talar enligt min mening för förslaget i denna del. Även om
skillnaden i förhållande till nuvarande rättsläge inte kan antas bli av nägon
avgörande betydelse medför den föreslagna regeln en förskjutning till
förmån för den ursprunglige ägaren. Förändringen torde som utredaren
anfört ha stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Ändringen kan även förväntas bidra till att förvärvaren iakttar större försiktighet och att avsättningen av stöldgods därigenom försvåras.
Även om den förordade bevisregeln antagligen har sin största betydelse
när det gäller stöldgods och liknande bör den i enlighet med utredarens
förslag gälla inte bara ej anförtrott gods. Skilda regler för anförtrott gods och annat gods skulle kunna medföra olägenheter. En förvärvare, som har utfört en undersökning på grund varav han normalt skall anses vara i god tro skall inte behöva försättas i sämre bevisläge bara därför att godset
exempelvis frånstulits ägaren.
En av anledningarna till utredarens förslag om omkastad bevisbörda har angivits vara att det från olika håll hävdats att det med nuvarande ordning
är alltför lätt för förvärvare av stulen egendom att komma med förklaringar som tas till intäkt för påstående om god tro. Detta skulle framförallt vara
förhållandet när talan om ansvar för häleri eller häleriförseelse förs samtidigt med en civilrättslig talan om återfående av egendomen utan lösen. Förslaget i denna det syftar därför även till att undvika missförstånd
rörande skillnaden mellan den civilrättsliga och den straffrättsliga bedöm- in tin
ningen. Enligt min uppfattning har utredaren fog för den kritik han anfört Prop. 1985/86: 123 mot rättstillämpningen i domstolarna i denna del. En i lagstiftningen inskriven omkastad bevisbörderegel skulle på ett klart sätt ange att frågan om godtrosförvärv skall prövas efter olika måttstockar, beroende på om det är en civilrättslig eller straffrättslig bedömning som skall göras.
Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län
Utredningen föreslår en omkastad bevisbörda vid den civilrättsliga prövningen av god tro. Rent principiellt ställer jag mig tveksam till regler om
omkastad bevisbörda. Fråga är om inte samma effekt kan nås genom att i
rättstillämpningen stränga krav uppställes på en förvärvares undersökningsplikt som förutsättning för god tro. En bestämmelse om godtrosförvärv kunde utformas så som skett i det förslag från 1973, som redovisas i Bilaga 2 i betänkandet (s. 215). I praktiken föreligger dock redan idag rent
faktiskt en omkastad bevisbörda. I rättsfallet NJA 1966: 594 uttalar RÅ-(s. 600): i civilrättsligt hänseende torde köparen i många fall kunna åberopa god tro endast om han på visst sätt aktivt sökt utröna huruvida säljaren ägt överlåta godset”. I rättspraxis har kraven på aktsamhet vid godtrosförvärv
ställts höga. Utredningen har uttalat att avsikten med införandet av en
regel om omkastad bevisbörda inte är att åstadkomma någon mera drastisk
förändring i gällande rättsläge utan blott att framhäva den ordning som i och för sig redan gäller. Enligt min uppfattning kan en bestämmelse om omkastad bevisbörda vara av värde inte minst som en markering av de
krav, som ställs på den, som hävdar god tro.
Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län Den renodlade exstinktionsprincipen är oacceptabel då den kan försätta
den som förvärvat egendom i ond tro i en i förhållande till rätte ägaren
gynnsam position. Utredningen föreslår här en regel om omvänd bevis-
börda. Inom straffrättens område bör sådana lösningar ej förekomma, men
när det gäller civilrättslig reglering av en typ av rättshandling där försiktighet hos förvärvaren alltid är påkallad, torde några sådana betänkligheter ej
kunna anföras. Denna lösning kan också — när den blir allmänt känd — få en ”folkpedagogisk” effekt dvs. att allmänheten blir uppmärksammad på nödvändigheten av att noga informera sig om överlåtarens fång och möjli-
gen även säkra bevisning härom.
Länsåklagarmyndigheten i Hallands län
Förslaget om omkastad bevisbörda för den som gör gällande godtrosför-
värv är congenialt. Omsättningsintresset läderas knappast och vikten av
tillbörlig aktsamhet i valet av avtalspartner understryks. Längre i tillgodo-
seende av det kriminalpolitiska intresset saknas det anledning att gå.
BRÅ begränsar sig till frågan om godtrosförvärv av stöldgods.
I BRÅ-promemorian (1978: 1) Sakhäleri m. m. utarbetad av en arbets-
grupp inom ramen för BRÅs översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet väcktes frågan om inte en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen i fråga om godtrosförvärv av lösöre i vissa fall skulle förstärka en eftersträvad allmänpreventiv effekt av bl. a. häleribestämmelserna (a a s 63 ff). Arbetsgruppen anförde. att en skärpning av bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre vore angelägen för att bättre tillgodose
kriminalpolitikens önskemål. Utredningens förslag innebär en viss skärpning. En förvärvare av lösöre
från en överlåtare som inte hade rätt att disponera över egendomen skall inte anses ha varit i god tro om han inte visar att så var fallet. Enligt gällande rätt kommer det an på egendomens ägare att styrka ond tro hos
förvärvaren om den förre skall kunna behålla sin rätt till egendomen. Bevisbördan omkastas alltså och förslaget innebär en lätt modifiering av
exstinktionsprincipen.
Effekten av en sådan förändring kan förväntas skärpa uppmärksamheten
hos förvärvare av lösöre och därmed ha en positiv verkan ur kriminalpolitisk synpunkt. Man kommer ifran den situationen som kan verka stötande
alt den som frånstulits egendom alltid måste köpa denna tillbaka om han
vill ha den åter och inte kan styrka ond tro hos en som förvärvat stöldgodset. Vidare uppnås en viss hämmande effekt på mindre nogräknade förvär-
vare. Dessutom kan en viss uppmjukning av exstinktionsprincipen sägas innebära ett närmande till övriga nordiska länder. även om en s. k. nordisk
rättslikhet inte heller genom detta förslag uppnåtts.
BRÅ tillstyrker förslaget.
RSV Gäldenärs goda tro vid utmätning : Kronofogdemyndighet kan med tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. 18-19 §§ utsökningsbalken (UB) utmäta egendom i gäldenärens besittning även om tredje man gör anspråk på denna. När utmätt gods anträffats hos gäldenären kan utsökningsbalkens regler om presumtion för äganderätt komma i konflikt med det nu framlagda lagförslagets strängare regel om bevisskyldighet för förvärvaren (gäldenären) om att denne var i god tro.
Följande exempel illustrerar vad som kan hända.
En kronofogdemyndighet utmäter viss cgendom hemma hos gäldenären
C. Egendomen har av gäldenären tidigare förvärvats av B som saknade rätt
att förfoga över den. Kronofogdemyndigheten utgår då enligt 4 kap. 18 8 UB från att C är ägare till egendomen, om det inte vid förrättningen framgår att utmätningsobjektet tillhör tredje man, dvs. A. Sker utmätning-
en trots att ÅA påstår sig ha bättre rätt till den utmätta egendomen, skall kronofogdemyndigheten om skäl föreligger enligt 4 kap. 20 § UB förelägga A utt väcka talan mot sökanden och C. Vid en sådan talan åligger det enligt gällande rätt A att visa att C varit i ond tro. Enligt förslaget innebär den omkastade bevisbördan att gäldenären C skall visa sin goda tro.
Medverkar han inte torde det åligga borgenären att försöka styrka detta Prop. 1985/86: 123
förhållande. .
Det är fullt tänkbart att gäldenären C varit i god tro vid förvärvet men att han vägrar att medverka genom att visa detta. Sökanden, som helt är beroende av gäldenärens samarbetsvilja, kan då få mycket svårt att i gäldenärens ställe styrka denna goda tro.
Exemplet illustrerar hur det i praktiken kan visa sig vara omöjligt för en sborgenär att få gäldenärens medverkan genom att ta fram bevisning. Tredje mans rätt garanteras i det exekutiva förfarandet genom att han alltid har möjlighet att anföra besvär över utmätningsbeslutet eller väcka talan vid
tingsrätt mot parterna angående äganderätt till den utmätta cgendomcen. Den sistnämnda möjligheten att väcka talan kan göras trots att något
stämningsföreläggande inte meddelats i utsökningsmålet. Sc RSVs rätts-
fallssamling. serie C (RIC) 15/84 11.
I det kommande lagstiftningsarbetet bör beaktas att utsökningsbalkens
presumtionsbestämmelse tar över den omvända bevisbördan. Härvid kan
övervägas en bestämmelse, som med hänvisning till reglerna i 4 kap. 17— 23 §& UB, undantar 1 § i lagförslaget vid exekutiv verkställighet.
Köparens ställning vid exekutiv försäljning Köparens ställning vid exekutiv försäljning regleras i 14 kap. UB, då
främst i I och 4 §§. Därför citerar det remitterade betänkandet på sidan 194 proposition 81: 8 med 1980/förslag till utsökningsbalk, vari redovisas att en godtroende exekutivköpare blir skyddad mot tredje mans äganderättsanspråk, när han får egendomen i sin besittning. Trots att fråga om god tro
vid exekutiva försäljningar varit uppe till behandling vid utsökningsbalkens tillkomst skall den exckutive köparens situation beröras här. Detta
görs mot bakgrund av önskemålet om att köparens situation måste vara så
okomplicerad som möjligt. Bl. a. bör begreppet godtroende köpare definicras. Problematiken kan utvecklas mot bakgrund av följande situation som nämligen är fullt tänkbar.
En kronofogdemyndighet utmäter ett antal travhästar vilka omhändertas
för vårdhållning. Kostnaden härför utgörs av s. k. särskild avgift som skall
tas ut ur köpeskillingen vid den exekutiva försäljningen. Efter kungörande
av auktionen i pressen klagar tredje man till hovrätten som inte meddelar
inhibition enligt 18 kap. 12 § UB. Anledningen härtill kan vara att domstolen antingen vid prövningen inte finner anledning att meddela inhibition eller helt enkelt inte hinner pröva innehållet i den inkomna skrivelsen. Kronofogdemyndigheten säljer håstarna på den utsatta auktionsdagen och upplyser härvid om de förekommande besvären.
Exemplet kunde även gjorts så att tredje man i stället för att klaga väckte talan vid tingsrätt mot sökanden och gäldenären. Inhibition kan inte meddelas i denna situation.
Även om det är vanligt att överrätt meddelar inhibition kan det inte
regelmässigt förutsättas att sådan alltid lämnas. Besvären kan nämligen
förefalla omotiverade samtidigt som kostnaderna för det utmätta, t.ex. Prop. 1985/86: 123 travhästarna, är så stora så att en inhibition är till stor nackdel för parterna. Vidare kan inte tingsrätt meddela inhibition vid talan om bättre rätt. Därför är det mycket angeläget att frågan om god tro vid exekutiv försäljning belyses mot bakgrund av situationerna när besvär finns över dels utmätningen, dels exekutiv försäljning av gods som inte avhämtats.
Beträffande den förstnämnda situationen reglerar lagförslaget inte när köpare vid exekutiv försäljning är i god tro. Är så inte fallet i det ovannämnda exemplet tar köparen en stor risk eftersom tredje man kan göra
anspråk på hästarna utan att vara lösenskyldig. Det är dessutom tveksamt
om köpare, som anses ha varit i ond tro vid exekutivt köp. kan åberopa
14 kap. 4 & UB för att få återbetalning från gäldenär eller borgenär. Under
alla förhållanden tar köparen en risk eftersom det i praktiken kan vara svårt att få ut en fordran från gäldenären. Detsamma gäller även eventuellt krav mot borgenär när köpeskillingen redovisats. Borgenären kan t.ex.
vara bosalt i utlandet, vilket gör det svårt att rikta betalningsanspråk mot
honom och styrka hans onda tro enligt 14 kap. 4 § andra stycket UB.
Leder en vid försäljningstillfället lämnad upplysning om förekomsten av inkomna besvär till att köpare vid exekutiv försäljning anses vara i ond tro, uppkommer ett för köparen och kronofogdemyndigheten synnerligen
olyckligt rättsförhållande. Hur skall en kronofogdemyndighet kunna upp-
lysa om besvär i ett mål och samtidigt uppmuntra till god budgivning? Hur stor är kronofogdemyndighets upplysningsskyldighet i samband med exekutiv försäljning? Inverkar eventuell ond tro på prövningen av avgivet bud
som skall göras enligt 9 kap. 4 & UB? Svaren på dessa frågor är viktiga i den praktiska tillämpningen.
I den andra situationen, vilken omnämnts tidigare, gäller att även om
själva utmätningen inte överklagas besvär kan anföras av utomstående
över försäljningen. För närvarande får bestämmelsen i 14 kap. I $ UB konsekvensen att köpare måste vara i god tro när han tar exekutivt såld egendom i sin besittning. Överklagar tredje man en exekutiv försäljning innan godset avhämtats anses godtrosförvärv inte ha ägt rum. Detta framgår av den redovisning av gällande rätt som finns i Kommentaren till
utsökningsbalken, vilken utgetts av Walin m. fl. (s. 491 f).
Vid exekutiva auktioner hämtas vanligen det inropade godset omedelbart av köparen. Skrymmande gods kan av praktiska skäl under viss tid kvarlämnas på auktionsstället i avvaktan på transport. Enligt 9 kap. 5 § UB kan kronofogdemyndighet ge anstånd med betalning av inropat gods.
Detta får då inte lämnas ut till köparen förrän full betalning erläggs. Vid försäljning under hand går det alltid viss tid mellan godtagande av bud och
utlämnande av det sålda godset. Enligt RSVs mening talar mycket för att traditionskravet inte behöver vara uppfyllt för att någon skall vara i god
tro.
Eftersom det är angeläget att exekutivförvärvarens rättsskydd är så gott som möjligt förordas att ond tro inte skall kunna anses föreligga i samband med exekutiv försäljning i någon av de bägge situationerna. Går inte detta att genomföra bör I vart fall inte bestämmelsen om den omkastade bevisbördan i I $ andra stycket lagförslaget gälla. Precis som vid utmätningssi- 59
tuationen bör det även i försäljningssituationen vara tredje man som skall Prop. 1985/86: 123 styrka ond tro.
Konsumentverket Konsumentverket framhöll i yttrande 1982-10-14 till utredningen att det finns skäl att anlägga en differentierad syn på vilka krav som skall ställas på förvärvaren i olika fall av godtrosförvärv. Avgörande betydelse borde tillmätas förhållandet om förvärvaren eller den från vilken förvärvet görs är näringsidkare. Sker ett förvärv från en näringsidkare som erbjuder
egendomen i sin näringsverksamhet borde ingen mera långtgående under-
sökningsplikt normalt åläggas konsumenten. Den enskilde borde kunna
utgå ifrån att varor som erbjuds i den reguljära handeln är rättmätigt åtkomna, framhöll verket.
Utredningen föreslår nu en generell regel med innebörd att förvärvaren skall anses vara i god tro endast om han kan visa att han varken insett eller med hänsyn till omständigheterna bort inse att överlätaren saknade rätt att
förfoga över egendomen. I den allmänna motiveringen till regeln anförs att beviskravet dock inte kan sättas särskilt högt vid en privatpersons köp i
den reguljära handeln. En stulen sak som förvärvats under sådana omstän- "digheter bör enligt utredningen kunna presumeras ha skett i god tro, såvida inte lungt vägande argument kan anföras till förmån för en annan mening (s. 180).
Konsumentverket tillstyrker en regel om omvänd bevisbörda vid för-
värv näringsidkare emellan och vid förvärv mellan privatpersoner. För konsumentköpens del, dvs. huvudsakligen de fall där privatpersoner för-
värvar egendom från näringsidkare eller genom kvalificerad förmedling av näringsidkare (se verkets nämnda skrivelse), bör dock — i enlighet med vad utredningen själv funnit — tvärtom presumeras att förvärvet skett i god tro. Det stora antalet konsumentköp gör att denna presumtion för god tro sannolikt får stor praktisk betydelse. Regeln bör därför komma till uttryck direkt i lagtexten. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att I $ kompletteras med ett tredje stycke med följande lydelse:
"Har egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk förvärvats av en konsument frän en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet, skall förvärvaren dock anses ha varit i god tro om han inte med hänsyn till
omständigheterna bort inse alt överlåtaren saknade rätt att överläta egendomen. Motsvarande gäller även när förvärvet skett genom förmedling av
en näringsidkare som ombud för en säljare.”
Juridiska fakultetshtämnden vid Uppsala universitetet Vad gäller frågorna om vem som skall ha bevisbördan för förvärvarens
goda tro och vilka aktsamhetskrav, som skall ställas på förvärvaren, bör
det tydligare än vad som framgår av betänkandet (t.ex. på s. 166, I81 f.
184, 198 och 203) observeras, att det är fråga om två olika spörsmål. Vilket
aktsamhetskrav som skall ställas är en rättsfråga, som bör diskuteras skild
från frågan om vem som har bevisbördan för de faktiska omständigheter- 60 na.
Liksom utredningen anser fakultetsnämnden att kravet på aktsamhet för Prop. 1985/86: 123
godtrosförvärv bör ställas högre än de krav som avgör om en förvärvare av egendom gjort sig skyldig till häleriförseelse. I vissa fall. t. ex. där egendomen är sådan att den ofta säljs på avbetalning med ägarförbehåll (återta-
gandeförbehåll) eller ofta stjäls, bör förvärvaren vidta särskilda undersökningsätgärder för att förvissa sig om överlåtarens rätt att disponera över egendomen. Detta framgår också redan av etablerad praxis.
Någon anledning att i lag eller motiv försöka i detalj precisera vilka krav
som skall ställas på förvärvaren finns inte. Domstolarna har bättre möjligheter att i konkreta fall mejsla ut den rättsregel som bör gälla. För en viss restriktivitet från lagstiftarens sida talar också att vissa för undersöknings-
plikten relevanta omständigheter — såsom förändringar i bilregistreringens uppläggning — kan påverka undersökningspliktens innebörd. Lagförsla-
gets hänvisning i I 8 andra stycket till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt kan från
denna synpunkt godtas. Däremot kan anmärkning göras mot motivens
hänvisning till den aktsamhet och försiktighet som skulle ådagalagts av en bonus pater familias (se bet. s. 182). ”Den gode familjefadern” torde inte
bara vara en alltför vag figur för att tjäna till ledning. I den mån förebilden alls har någon stadga. hänför den sig närmast till vad som är ett genom-
snittsuppträdande bland förståndigt folk. Frågan är om inte spörsmålet om
god tro i än högre grad är vad som gäller culpabedömningen inom skade- : ståndsrätten bör ge utrymme för en strängare bedömning. Domstolarna bör vara fria att skärpa aktsamhetskraven för god tro utan att vara bunden av den oklara figuren "bonus pater familias”".
Utredningens förslag innebär ett visst tillmötesgående av kriminalpolitiska önskemål om ökade möjligheter till vindikation på det sättet att förvärvaren får bevisbördan för att han varit i god tro vid sitt förvärv (s.
169 f och 181 ff). Som framhållits ovan måste själva bevisbördefrågan principiellt hållas isär från aktsamhetsbedömningen. Bevisbördefrågan —
liksom bevisvärderingen — gäller vilka faktiska omständigheter som skall
läggas till grund för aktsamhetsbedömningen. Visserligen kan en bevisbörda på förvärvaren stödjas på att han och inte ägaren, som gått miste om
egendomen. har den bättre möjligheten att utreda omständigheterna vid förvärvet. Oavsett vem som bär bevisbördan är det naturligt att som en för förvärvaren negativ omständighet vid bevisvärderingen beakta. att han inte vill ge fullständiga uppgitter för sakens belysning. Det förhållandet att aktsamhetsbedömningen i vissa fall kan bygga på en undersökningsplikt för förvärvaren gör det också naturligt, att bevisbördan för vilka aktiva åtgärder som vidtagits av förvärvaren bör ligga på hans sida. Det torde emellertid vara att gå för långt, att som en enda huvudregel föreskriva. att
bevisbördan för de omständigheter, som skall läggas till grund för prövning av den goda tron, läggs på förvärvaren. Om ett förvärv skett för länge
sedan kan det vara förklarligt. att förvärvaren inte kan ge upplysningar om
omständigheterna vid hans förvärv. Särskilt tydliga blir svärigheterna på förvärvarens sida om förvärvaren rent av skulle ha avlidit, och ett anspråk
från en tidigare och kanske bestulen ägare skulle framställas mot hans
dödsbo. Det torde vara att gå för långt att utgå från att godtrosförvärv inte 61
skett, för den händelse någon utredning om omständigheterna överhuvud- Prop. 1985/86: 123
taget inte kan åstadkommas. En sådan regel skulle för övrigt påtagligt
avvika från en eljest inom sakrätten gällande huvudprincip, att besittning till egendom ger presumtion för rättmätigt innehav.
Fakultetsnämnden anser sålunda, att = om en enda grundregel skall uppställas i fråga om bevisbördan för omständigheterna vid ett förvärv — bevisbördan bör ligga på den tidigare ägaren för att förvärvet inte skett i
god tro. Emellertid måste huvudregeln; som illustrerats strax härovan. förses med åtskilliga modifikationer som i vissa lägen lägger en bevisbörda
på förvärvaren. I varje fall riskerar utredningens förslag att leda till cn för stel och i vissa lägen olämplig reglering. De jämförelser som utredningen gjort med vissa andra lagregler om omkastad bevisbörda är för övrigt inte
heller alltid träffande; jämförelserna kan i varje fall inte vara avgörande.
Fakultetsnämndens slutsats blir därför, att någon lagregel om bevisbördan
inte bör införas utan att frågan liksom hittills får hanteras av domstolarna.
Sveriges advokatsamfund
Att direkt i lagtexten inskriva en bevisregel, enligt vilken det skulle ankom-
ma på förvärvaren att styrka sin goda tro vid förvärv av lösöre som frånhänts ägaren, anser samfundet betänkligt. Sedan den fria bevisprövningens princip infördes i svensk rätt har frågan om bevisbördans fördel-
ning i hithörande fall blivit av mindre betydelse. Även om det i princip
enligt gällande rätt ankommer på godsets ägare att styrka ond tro hos förvärvaren, åvilar det redan nu förvärvaren alt visa att transaktionen som sådan är fullt normal eller att han vidtagit rimliga åtgärder för att förvissa
sig om sin fångesmans rättstitel eller behörighet.
Mot den i den föreslagna lagtexten inskrivna bevisbörderegeln talar också det förhållandet att det i betänkandet förutsätts att man även i fortsättningen skall godtaga förvärvarens påstående om god tro, därest
förvärvet framstår som fullt normalt genom att förvärvet skett på otfentlig
auktion eller från yrkesmässig försäljare med fast driftsställe eller under liknande förhållanden. Den föreslagna regeln om bevisbördans fördelning
kan under sådana förhållanden komma att tillämpas på ett sätt som inte
varit avsett.
Enligt samfundets mening bör domstolarna utan att vara bundna av
någon i lagtexten inskriven bevisbörderegel ha att i varje särskilt fall med
beaktande av omständigheterna kring förvärvet ta ställning till frågan om förvärvaren varit i god tro. |
Sveriges domareförbund
Större betydelse än rätten till lösen för att modifiera exstinktionsprincipen torde tillämpningen av själva godtrosrekvisitet ha. I rättspraxis ställs för-
hållandevis stora krav på god tro hos förvärvaren. Kravet anpassas till
förhållandena i det enskilda fallet. I misstänkta situationer kan det utfor-
mas som en ren undersökningsplikt. Härigenom blir det möjligt att åstadkomma en tillämpning av exstinktionsprincipen som medför att den ur-
sprunglige ägarens intressen kan beaktas. Förbundet har ingen erinran mot Prop. 1985/86: 123
den utformning som regeln om god tro har fått i utredningens förslag. Det bör dock understrykas att det även i fortsättningen blir en uppgift för
rättstillämpningen att ge innehåll åt regeln genom att avgöra hur högt kravet på god tro skall ställas i olika situationer.
Förbundet ansluter sig till utredningens förslag i I 8 att det skall ankomma på förvärvaren att styrka sin goda tro. Det framstår som riktigt att den
som påstår sig ha förvärvat egendom i god tro får klargöra hur det har gått till vid förvärvet. Detta innebär å andra sidan inte att varje person vars
äganderätt ifrågasätts utan vidare skall behöva presentera sin bevisning.
Den påstådde rätte ägaren måste givetvis primärt först på ett övertygande
sätt ange omständigheter som utvisar att egendomen är hans.
Ledamöterna Blomstrand, Lenter och Palm är skiljaktiga i fråga om
förslaget att bevisbördan för god tro skall läggas på förvärvaren. De anför följande.
Vi ifrågasätter om den föreslagna bevisbörderegeln är erforderlig eller ens lämplig. Enligt utredningens egna uttalanden (s. 179) är inte avsikten med förslaget att man skall åstadkomma någon mer drastisk förändring i
gällande rättsläge. Vad det är fråga om är att på ett mer påtagligt sätt framhäva den ordning som i och för sig redan gäller.
Vi delar uppfattningen att en bevisbörderegel av den föreslagna arten
knappast ändrar rättsläget i någon märkbar mån. Som framhålls i förbun-
dets yttrande torde det vara styrkan i kravet på god tro som är avgörande i de flesta fall. Till skillnad från utredningen anser vi emellertid att den omständigheten att den föreslagna ändringen i reglerna inte ändrar rättsläget talar emot att förslaget genomförs. Att ändra reglerna förefaller också vara en cgendomlig metod för att undanröja missförstånd om innebörden av gällande rätt.
Utredningen har inte påvisat några olägenheter av vikt med den bevisbörderegel som har utbildats i praxis. Den föreslagna nya regeln kan — i den mån den alls får någon betydelse — antas medföra negativa verkningar från omsättningens synpunkt. Förvärvaren blir nämligen nödsakad att i ökad omfattning försäkra sig om bevis för sin åtkomst av godset. Överlåtelsetransaktionerna kan då befaras bli mer omständliga. Det är härvid att märka att bevisskyldigheten förutsätts vara obegränsad i tiden. Även om dessa negativa verkningar i de flesta fall inte torde bli allvarligare än att de i
och för sig kunde accepteras. uppvägs de enligt vär mening inte av några
fördelar med den föreslagna bevisbörderegeln. Vi avstyrker därför förslaget I denna del.
Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer
Anser att exstinktionsprincipen förenad med en omkastad bevisbörderegel innebär bl. a. förbättrade möjligheter för polisen att återställa genom brott åtkommen egendom till rätt ägare.
Föreningen Sveriges åklagare Prop. 1985/86: 123
Föreningen tillstyrker utredningens förslag om en omkastad bevisbörda så
att en förvärvare inte skall anses vara i god tro med mindre han visar att han varken insett eller med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt bort inse att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Enligt föreningens uppfattning bör man så långt möjligt undvika att införa lagregler
med omkastad bevisbörda. Vid valet mellan den föreslagna regeln och en
oinskränkt vindikationsregel är emellertid föreningen beredd att godta
förslaget; dock med den viktiga reservationen att de föreslagna preskrip-
tionsreglerna också intas i lagen. Som nämnts inledningsvis skulle en
omkastad bevisbörda delvis lösa problemet med att det ibland kan te sig för lätt att åberopa god tro vid förvärv av stöldgods.
Föreningen ansluter sig till utredningens förslag att i likhet med gällande rätt god tro skall föreligga såväl vid överlåtelsen som vid besittningsöver-
gången. De omständigheter som skall beaktas vid bedömningen har enligt
föreningens mening fått en lämplig avvägning på det sätt som de beskrivits 1 I $ andra st. i den föreslagna lagtexten. Föreningen vill i detta sammanhang understryka vad som anförts I specialmotiveringen när det gäller fall -
då avsevärd tid förflutit efter förvärvet. Kravet för att förvärvaren skall
anses ha fullgjort sin bevisskyldighet kan i sådana fall inte ställas särskilt
högt. Enligt föreningens mening kan man inte i alla situationer kräva skriftlig dokumentation på förvärvet, framför allt om det gäller massproducerad vara som inköpts i butik.
Sveriges köpmannaförbund Tillstyrker förslaget.
SHIO-Familjeföretagen Tillstyrker förslaget.
LRF I svensk rätt har sedan gammalt och av hävd såsom huvudprincip gällt att
den som gör ett påstående också har att visa påståendets riktighet. I straffprocessen betraktas den tilltalade som oskyldig tills motsatsen bevisats. I en tvisteprocess tappar käranden käromålet om han inte kan styrka sin talan. I ett tidigare remissyttrande över SOU 1983:60 har LRF vänt sig
mot Ekobrottskommisstonens förslag att den som förvärvar egendom eller
mottar betalning från någon som sedan försätts i konkurs måste bevisa att
han var i god tro beträffande konkursgäldenärens sufficiens då transaktionen gjordes.
LRF hyser förståelse för de bevekelsegrunder som ligger bakom förslaget om omvänd bevisbörda men finner det tveksamt om situationen motiverar en total. generell omkastning av bevisbördan. De syften som ligger bakom detta förslag synes allmänt sett kunna tillgodoses med ett bibehål-
lande av nuvarande huvudprincip kompletterad med en presumtion för ond Prop. 1985/86: 123 tro i vissa fall: exempel härpå lämnas av utredningen själv. LRF finner skäl tala för att det under det fortsatta lagstiftningsarbetet överväges om en sådan lösning är möjlig med hänsyn ull lagtekniska och andra aspekter. Skulle denna väg inte visa sig framkomlig synes förslaget vara att föredra framför gällande regler.
Svenska handelskammarförbundet Den lösning utredningen anvisar för att minska möjligheterna att göra
oberättigade exstinktiva godtrosförvärv är att lägga bevisbördan på förvär-
varen. En sådan omkastning av bevisbördan kan principiellt sett inge vissa betänkligheter. Även om det redan existerar regler, där bevisbördan är omkastad, bör nya sådana införas endast om goda skäl föreligger. Handelskammarförbundet menar att det på grund av nödvändigheten att bekämpa stöldbrottsligheten finns behov av en viss skärpning av de krav som ställs för att en köpare av stöldgods skall göra ett exstinktivt godtrosförvärv. Den föreslagna bevisbördeplaceringen kan därför accepteras. Förslaget
innebär ju även att bevisbördan kommer att vara placerad hos den part
som har störst fördel av regeln och dessutom torde ha de största möjligheterna att presentera bevisning. Enligt Handelskammarförbundets mening bör dock klarare anges hur den ålagda bevisbördan skall uppfyllas. Exempelvis kunde uttryckligen anges, att beviskravet är uppfyllt om förvärvaren
kan visa att egendomen köpts i den etablerade handeln.
MRF
Bilar och andra motorfordon intar en särställning jämfört med andra kapi-
talvaror såtillvida som motorfordon är registreringspliktiga. Genom en så enkel åtgärd som ett telefonsamtal till länsstyrelsens bilregisteravdelning kan en presumtiv förvärvare av ett motorfordon få uppgift om de tre senast antecknade ägarna till fordonet. Förvärvaren kan därefter ta kontakt med tidigare ägare för kontroll av att överlåtaren äger förfoga över fordonet.
Förbundet anser att en sådan undersökningsätgärd bör vara ett krav för att förvärvaren skall anses vara i god tro vid förvärv av motorfordon från den som icke yrkesmässigt handlar med bilar.
Förbundet hemställer om att det nu anförda kommer till uttryck I regeringens proposition.
Förbundet har it övrigt inget att erinra mot förslaget i den del det berör
frågan om godtrosförvärv av anförtrodd egendom.
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund Vi har huvudsakligen studerat betänkandet i de delar som behandlar god-
trosförvärv av stöldgods. Den föreslagna överflyttningen av bevisbördan från den somifrågasätter godtro till den som vill hävda godtro synes rimlig, varför vi tillstyrker att
förslaget i denna del läggs tll grund för lagstiftning.
S Riksdagen 198586. 1 sand. Nr 123
Sweboat- båtbranschens riksförbund Prop. 1985/86: 123 Sweboat instämmer i det av utredningen påpekade förhållandet att det vid förvärv av stulen egendom hittills har varit för enkelt för förvärvaren
hävda god tro. Då allmänne åklagaren för talan mot förvärvaren för häleri eller häleriförseelse i den straffrättsliga delen av en process, föreligger
även en civilrättslig del om återftående av egendomen utan lösen. Denna talan (det enskilda anspråket) som kan föras av åklagaren celler målsäganden själv, grundar sig på om förvärvaren har gjort ett godtrosförvärv eller
ej. Det enskilda anspråket skall ej vara beroende på utgången i ansvarstrå-
gan. vilket dock synes ha blivit praxis, då olika bedömningsgrunder måste tillämpas i fråga om aktsamhetskravet i de civil- och straffrättsliga delarna. I den civilrättsliga delen skall kraven på förvärvarens aktsamhet ställas
högre. Detta förhållande framträder klarare med den av utredningen före-
slagna omvända bevisbördsregeln där förvärvaren skall visa att det rör sig om ett förvärv i god tro. |
Den föreslagna bevisbörderegelns placering är till fördel för den ur-
sprunglige ägaren men själva beviskravets styrka har ej höjts.
Svenska försäkringsbolags riksförbund Från polis- och äklagarhåll samt av försäkringsbolagen har ofta kritiserats att tillämpningen av gällande godtrosregler medför att den rätte ägaren endast undantagsvis får tillbaka sin egendom. Detta gäller särskilt när det
är fråga om stulen egendom. Det har ofta visat sig svårt för den ursprungli-
ge ägaren att bevisa ond tro hos en senare förvärvare. Mot denna bakgrund
finner riksförbundet det tillfredsställande att utredningen föreslår en omkastad bevisbörda, dvs. en senare förvärvare skall bevisa att han i god tro
förvärvat egendomen. Förhoppningsvis kommer därmed även försäljning
av stöldgods att försvåras.
Folksam
Folksam delar utredningens uppfattning om att det är lämpligast att bibehålla den s.k. exstinktionsprincipen såväl beträffande anförtrott gods som stöldgods samt att införa en regel om omkastad bevisbörda. En sådan
bevisbörderegel bör kunna leda till en ökad försiktighet hos allmänheten
när det gäller handel med egendom som kan misstänkas vara stöldgods.
4 Lösen
4.1¶Rätt till lösen
Hovrätten över Skåne och Blekinge
I likhet med utredningen (s. 188) anser hovrätten att övervägande skäl talar för ett bibehållande av en generell lösningsrätt. Förslaget tillstyrkes i
denna del. Ett starkt skäl har vid detta ställningstagande varit att det till lösningsrätten kopplas en regel om preskription. 66
Stockholms tingsrätt Prop. 1985/86: 123 Har inget att erinra mot förslaget.
Göteborgs tingsrätt I likhet med utredningen anser tingsrätten att den (A) som har blivit
berövad egendomen skall ha möjlighet att mot lösen återfå den från den
godtroende förvärvaren (C). Den möjligheten skall finnas för att A skall
kunna få tillbaka egendom. som har ett särskilt värde för honom. Det blir då i praktiken fråga om egendom som hår ett affektionsvärde för A eller
som utgör del av en samling som A äger.
RÅ
Förslaget att i lagstiftningen tillerkänna den ursprunglige ägaren en generell lösenrätt tillstyrks. Även om denna rätt sällan utnyttjas bör den enligt min mening finnas. Framför allt när det är fråga om antikviteter, konst eller annan egendom med affektionsvärde för den ursprunglige ägaren framstår
en lösenrätt som motiverad av billighetsskäl. Några principiella invänd-
ningar mot att exstinktionsprincipen på detta sätt modifieras synes inte föreligga.
Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län
Tillstyrker förslaget. |
RSV
När köpare i god tro förvärvat utmätt egendom av gäldenären bör kronofogdemyndighet ha möjlighet att lösa denna med tillämpning av 2 §i lagförslaget. Köparen kan nämligen ha förvärvat egendomen till ett så lågt pris att överskott kan väntas vid kommande exekutiv försäljning.
Konsumentverket Tillstyrker förslaget.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet
Frågan om den ursprunglige ägarens lösensrätt är idag svår att besvara,
och det vore värdefullt om klarhet kunde skapas genom lagstiftning. I 1965
års betänkande förordades värdeprincipen på grundval av uppfattningen, att exstinktionsprincipen tillämpades som ett skydd för godtrosförvärvaren, Det ansågs följdriktigt att innehavaren skulle behöva lämna egendo-
men ifrån sig, blott om han ersattes för dess värde. Vidare begränsades lösensrätten till sådana fall där egendomen för den ursprunglige ägaren hade ett värde av annan art än det rent ekonomiska eller det eljest var av
67...
särskild betydelse för honom att återfå egendomen. I 'den aldrig fullföljda Prop. 1985/86: 123 lagrådsremiss, som upprättades i justitiedepartementet är 1973, föreslogs
däremot ett lagfästande av vederlagsprincipen, dvs. egendomens inneha-
vare skulle få ersättning med kostnaderna för sitt förvärv av egendomen.
liksom för egendomens förbättring och för eventuella förändringar i penningvärde. Även i det förslaget begränsades lösensrätten, nämligen till fall då egendomen frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott. — I
det nu aktuella betänkandet föreslås, att lösensrätten skall få äga rum i alla
typer av godtrosförvärv. — — —
Fakultetsnämnden tror för sin del att utredningen träffar rätt, när den
inte föreslår begränsning av lösensrätten till vissa situationer. Varje sådan
begränsning får ett drag av godtycke, som i praktiken kan leda till tillämpningssvårigheter och slumpartade resultat.
Sveriges domareförbund
som ansluter sig till exstinktionsprincipen med vissa modifikationer till
skydd för den ursprunglige ägarens intressen, anför:
Den ursprunglige ägarens rätt att återfå godset mot lösen utgör en sådan
modifikation. Liksom utredningen anser förbundet att denna rätt bör be-
varas. Det är visserligen inte bekant för förbundet i vilken omfattning rätten till lösen utnyttjas i praktiken. Utredningen lämnar inga upplysningar härom. Sannolikt sker det endast i ett begränsat antal fall, framför allt i fråga om föremål med ctt värde utöver det rent ekonomiska. Det torde vara främst i sådana fall som lösenrätten har någon betydelse. Någon
olägenhet med den hittillsvarande oinskränkta lösenrätten har dock inte försports. För att undvika komplikationer i regelsystemet bör man därför — som utredningen föreslår — behålla den nuvarande regeln.
Förcningen Sveriges åklagare Det avsteg från exstinktionsrätten som lösenrätten innebär är välmotiverat. Föreningen tillstyrker därför en generell lösenrätt, innebärande att
den rätte ägaren alltid skall ha rätt att kunna få tillbaka sin egendom.
Föreningen Sveriges kronofogdar
Lagstiftaren har föreslagit lösenrätt för den rätte ägaren. Det kan tänkas förekomma fall då utmätning skett efter anvisning av gäldenären av gods
som denne inte äger råda över och denna egendom sedan sålts på exekutiv
auktion vilket presumeras medföra godtrosförvärv. Rätte ägaren skulle vid
sådant förhållande äga att lösa egendomen åter enligt värdeprincipen under
förutsättning att köparen går att spåra. Situationen är dock så pass ovanlig
att den knappast kan medföra nägra menliga konsekvenser för allmänhe-
tens intresse för exekutiva auktioner. Förslaget om lösenrätt inger därför inte några betänkligheter i vad avser ”omsättningens intressen”.
LRF . . Prop. 1985/86: 123
Ansluter sig till förslaget.
4.2¶Lösenbeloppet
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten ser positivt på att regler om beräkning av vederlag införs samt tillstyrker förslaget härom. Hovrätten vill därvid anmärka att bruket av ordet "förbättring" i lagtexten torde innebära att endast nödiga och nyttiga
kostnader skall ersättas.
Stockholms tingsrätt Har inget att erinra mot förslaget.
Göteborgs tingsrätt När det gäller att fastställa efter vilken princip vederlaget skall bestämmas förordar utredningen den s. k. vederlagsprincipen framför den s.k. värde-' |
principen. Som skäl härför anger utredningen att det för ”de allrä flesta ter
sig nog ganska naturligt att den som t. ex. blivit bestulen på sin sak skall kunna få tillbaka saken från godtroende innehavare utan att behöva ersätta denne för utebliven vinst”. I anslutning härtill påpekar utredningen att den hos vilken godset påträffas inte sällan torde ha köpt det billigt. Vidare
framhåller utredningen att det är lättare att fastställa lösenbeloppet med
tillämpning av vederlagsprincipen.
Enligt tingsrättens mening har dessa skäl inte någon nämnvärd styrka. För det första torde det vara sällsynt att C har gjort ett godtrosförvärv, om han har köpt godset till lågt pris. För det andra torde allmänhetens påstådda svårighet att acceptera värdeprincipen bottna i vanföreställningen
att C kan göra ett godtrosförvärv blott genom: att påstå god tro. Utredning-
ens förslag syftar ju bl.a. till att undanröja den vanföreställningen. När så
sker torde allmänheten ha lättare att acceptera värdeprincipen eller 1. o. m.
anse den principen som riktigast. För det tredje kan vederlagsprincipen
anses vara något enklare att tillämpa. men värdeprincipen är ändå en
princip som tillämpas med gott resultat i nästan alla försäkringsfall.
Enligt tingsrättens mening är det i stället andra omständigheter som måste beaktas vid valet av värderingsprincip. A:s förlust av egendomen
täcks nästan alltid av en försäkring. A kommer därför att uppbära en
försäkringsersättning, som motsvarar värdet på den förlorade egendomen. Den ersättningen kan A använda till ett ersättningsköp, som sedan kom-
mer att undergå samma värdeutveckling som den förlorade egendomen. En tillämpning av värdeprincipen leder alltså inte till någon förlust för A, '
medan en värdering enligt vederlagsprincipen kan ge honom dubbel vinst eller överföra vinsten till försäkringsbolaget. En lösenrätt med tillämpning av vederlagsprincipen kan därför utnyttjas av A i spekulativa syften och 69
6 Riksdagen 198586. 1 saml. Nr 123
alltså inte enbart för att tillgodose hans intresse av att återfå föremål med Prop. 1985/86: 123 affektions- eller samlarvärde.
För C, som vid förvärvet kan ha varit lika inriktad som A på att göra en värdesäker investering, är det däremot inte möjligt att försäkra sig mot den förlust som vederlagsprincipen. innebär för honom. Sammanfattninesvis
överväger de skäl som talar för vederlagsprincipen.
Chefsrådmannen Ordqvist är skiljaktig i fråga om valet av princip för fastställande av lösenbeloppets storlek och ansluter sig till utredningens
förslag att vederlagsprincipen bör gälla.
RÅ
Lösenbeloppet skall enligt utredarens förslag bestämmas efter vederlagsprincipen under förutsättning att godsets värde i allmänna handeln inte är lägre än det pris som innehavaren betalt. Därmed har värdeprincipen som i
1965 års betänkande ansågs bäst lämpad i sammanhanget fått träda i
bakgrunden. De skäl som utredaren anfört för sitt förslag i detta hänseende synes mig övertygande. Särskilt skulle det enligt min mening te sig stö-
tande om den som blivit frånstulen värdefull egendom skulle tvingas ersätta innehavaren för utebliven vinst. Förslaget att innehavaren i förekom-
mande fall skall ha rätt till ersättning för nedlagda kostnader synes väl ägnat att underlätta uppgörelsen mellan ägaren och innehavaren.
Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län
Tillstyrker tillämpningen av vederlagsprincipen vid bestämmandet av lö-
senbeloppet.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet Nämnden är tveksam till ett t godtagande av vederlagsprincipen. Utredning:
sgendomen genom att utge det vederlag, som godtrosförvärvaren tidigare " måst betala, innebär en kompromiss mellan exstinktions- och vindikationsprinciperna. I den mån godtrosförvärvet skett för ett vederlag som understigit godsets värde, ger vederlagsprincipen ägaren en viss möjlighet att
återfå egendomen på förmånliga villkor trots godtrosförvärvet, samtidigt
som godtrosförvärvaren åtminstone skyddas mot förlust. Godtrosförvärvet ger då emellertid inte innehavaren trygghet att få behålla det fulla ckonomiska värdet av sitt förvärv. Denna nackdel för godtrosförvärvaren motsvaras av fördelen för egendomens ursprunglige ägare, att kunna åtkomma densamma på någorlunda hyggliga villkor trots godtrosförvärvet. Lösensrätt enligt vederlagsprincipen innebär med andra ord en kompromiss mellan de inblandade parternas intressen. Om vederlagsprincipen skulle lagfästas. bör regeln, trots den föreslagna preskriptionstiden, utfor-
mas på sådant sätt, att den i likhet med förslaget i 1973 års lagrådsremiss
kan ge innehavaren kompensation också för penningvärdets fall efter den 70
tidpunkt. då godtrosförvärvet skett. — Fakultetsnämnden är emellertid — Prop. 1985/86: 123 tveksam till vederlagsprincipen bl.a. av rättstekniska skäl. Huvudregeln ”
enligt förslaget är ju att lösen skall motsvara vad cgendomens innehavare
utgivit vid sitt förvärv (3 §). Vid successiva förvärv kan emellertid upp-
komma situationer där vederlagsprincipen blir svårtillämpad. Antag t.ex. att godtrosförvärvaren.C (som av B förvärvat A:s egendom) överlåtit egendomen vidare till D. och att detta skett efter en tidpunkt'då bakgrun-
den till C:s förvärv blivit utredd; D har med andra ord kunnat vara
medveten om att C grundat sitt innehav på ett godtrosförvärv. Även om D följdaktligen är i ond tro äger han enligt huvudprinciperna för lagstuiftning-. en behålla egendomen — han kan med andra ord åberopa C:s godtrosförvärv — om han inte erhåller lösen av den ursprunglige ägaren A. Om emellertid D skulle ha betalt ett betydligt högre belopp för egendomen än vad C gjort förefaller det knappast självklart att lösen till den i viss mening ondtroende D bör bestämmas med ledning av det vederlag, som han utgivit. Även de familjerättsliga fången kan orsaka bekymmer. Utredning-
ens förslag till lösensregel (3 §) har kopierats på 1973 års lagrådsremiss. Enligt förslaget skall, om innehavaren förvärvat egendomen genom gåva,
arv, testamente eller bodelning, även kostnad som ägarens fångesman haft
för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet
under förutsättning, att fångesmannen skulle haft rätt att betinga sig lösen, om återkrav hade framställts mot honom. Den bakomliggande tanken måste väl vara, att den innehavare som fått egendomen i gåva, dvs. utan
vederlag, bör erhålla åtminstone det vederlag som hans fångesman kan ha erhållit i ett tidigare förvärvsled. Vid arv, testamente och bodelning är
emellertid saken mera komplicerad. Vid ett vanligt arvskifte liksom vid en bodelning åsätts ju den skiftade egendomen ett värde: I denna mening har förvärvaren behövt utge ett vederlag för att ätkomma cgendomen genom
arv eller bodelning. Förhållandet kan vara detsamma vid förvärv på grund av testamente, nämligen om förvärvaren är universell testamentstagare
som vid arvskifte tillagts viss egendom, som testator innehaft på grund av
godtrosförvärv. Om testamentet däremot innefattar ett legat beträffande
den godtrosförvärvade egendomen blir väl däremot förhållandet alldeles likartat med situationen vid gåva. Med tanke på de familjerättsliga och successionsrättsliga förvärven kan man nog konstatera. aut det inte är självklart vilken reglering som bör väljas med utgångspunkt i vederlagsprincipen, och att den föreslagna lagtexten knappast kan vara den lämpligaste. (Den enklaste justeringen skulle kanske vara att i 3 § andra meningen ändra verbet ”skall” ull ”kan”.)
På tal om valet mellan vederlagsprincip och värdeprincip bör det också påpekas, att möjligheten till'så kallat kvalificerat godtrosförvärv (dvs. utan
lösensrätt) av löpande skuldebrev enligt 14 & SkbrL torde förutsätta. att värdeprincipen är härskande. Enligt värdeprincipen finns ju inte någon anledning att tillåta återkrav av ett skuldebrev (lika litet som av pengar), eftersom skuldebrevet representerar den summa pengar för vilken det gäller. Inför man vederlagsprincipen, kan det tänkas uppkomma fall där en lösensrätt motsvarande vad godtrosförvärvaren gett i vederlag. skulle ha
betydelse. Men 6 § i förslaget torde väl betyda, att värdeprincipen alltjämt 71
skulle bli gällande beträffande skuldebrev. Frågan borde emellertid disku- Prop. 1985/86: 123
teras uttryckligen.
Vilken lösning som än väljes får väl lösensrätten dock sannolikt ganska :
liten betydelse, främst därför att en ägare i allmänhet är skyddad mot
förlust genom försäkring.
Just detta förhållande talar för att också godtrosförvärvaren skyddas
genom värdeprincipen. Hela tanken på vederlagsprincipen som en kompromiss mellan exstinktions- och vindikationsprinciperna försvagas genom vanligheten av försäkring mot den ursprunglige ägarens förlust. Till stöd för värdeprincipen kan också anföras att, om kraven för godtrosförvärv ställs högt. lämpligheten ökar av att ge godtrosförvärvaren ett skydd till egendomens värde. Genom den omkastade bevisbördan beträffande den goda tron och de höga aktsamhetskraven på förvärvaren går förslaget
faktiskt i sådan riktning. - | Allt vägt och mätt har fakultetsnämnden närmast uppfattningen, att det
är enklast och lämpligast att på grundval av exstinktionsprincipen visserligen å ena sidan bibehålla en generell lösensrätt men å andra sidan att härvid tillämpa värdeprincipen. Tillämpningen skulle kunna ytterligare underlättas, om man i enlighet med 1965 års förslag (2 §) lagfäste en regel
om att lösensbeloppet för godtrosförvärvad egendom, anskaffad genom köp. skall motsvara köpeskillingen, såvida inte denna i märklig mån avviker från handelsvärdet. :
Sveriges domarceförbund
De regler som föreslås i 3 § angående lösenbeloppets beräkning är enligt
förbundets mening alltför -stelbenta. Det finns anledning befara att dessa regler kan få orimliga konsekvenser i enskilda fall. Förbundet förordar därför att man genom en kompletterande regel öppnar möjlighet till viss
skälighetsbedömning.
Föreningen Sveriges åklagare På av utredningen anförda grunder bör den s.k. vederlagsprincipen gälla vid bestämmande av lösen. Det måste anses vara tillräckligt om förvärvaren får lösen motsvarande vad han själv utgett jämte i förekommande
fall ersättning för kostnader. En sådan regel är, enligt föreningens mening, enklare att tillämpa än den s.k. värdeprincipen, som går ut på att förvärvaren skall försättas i ett läge som om han fått behålla saken, Föreningen tillstyrker också utredningens förslag att i gåvofallen och då egendomen
förvärvats genom arv, testamente och bodelning vederlagsprincipen modi-
fieras på det sättet att även de kostnader fångesmannen haft beaktas.
Likaså tillstyrker föreningen förslaget att lösen skall bestämmas efter
värdeprincipen i de fall då godsets värde i den allmänna handeln är lägre
vid lösentillfället än det vederlag som annars skall utgå efter vederlagsprin-
cipen.
ERF: Prop. 1985/86: 123
Ansluter sig till utredningens förslag att lösen utges i enlighet med veder-' -
lagsprincipen.
4.3¶Preskription .
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten delar utredningens uppfattning att en absolut preskriptionstid bör införas. | |
Det är i viss mån oklart huruvida utredningens förslag om absolut preskriptionstid innefattar en rätt för den (D) som förvärvat egendomen av den person (C) som gjort 'ett godtrosförvärv därtill. äger tillgodoräkna sig tid som C innehaft egendomen. Hovrätten tolkar utredningsförslaget så, att den absoluta preskriptionstiden på nytt skall börja:löpa vid varje förvärv av ägande- eller panträtt till egendomen. Av en sådan regel följer att
den ursprunglige ägarens (A) lösningsrätt utsläckts i förhållande till C om denne innehaft egendomén i exempelvis fyra år. men uppstår i förhållande till en annan person (D) som därefter, genom exempelvis köp eller arv,
förvärvar äganderätten till egendomen. Lösningsrätten till viss egendom
kan på detta sätt ömsom utsläckas, ömsom uppkomma under oöverskådlig tid. Den kan vidare, sådan den utformats i förslaget, samtidigt både föreligga och inte föreligga, nämligen i det fall D i exemplet ovan, i stället för
äganderätt, förvärvat panträtt i egendomen. |
Hovrätten ställer sig avvisande till den föreslägna konstruktionen. Hov-
rätten förordar att den absoluta preskriptionstiden skall löpa oberoende av nya äganderättsförvärv eller panträttsupplåtelser. Detta kan i lagtexten. anges genom ått orden ”innehavaren fick egendomen i sin besittning” i 2 8
2 st ersätts med ”godtrosförvärv ägde rum”.
Hovrätten finner den föreslagna preskriptionstiden, tre år, väl avvägd.
Beträffande viss typ av egendom kan ifrågasättas om inte preskriptionstiden bör göras längre än vad som nu sagts. Detta gäller bl. a. föremål som ingår i offentliga konstsarmlingar, kyrksilver samt andra kulturföremål. Enligt hovrättens mening bör konsekvenserna av preskriptionsregler i fråga om nu antydd typ av egendom övervägas i det fortsatta lagstiftnings-
arbetet. |
Vad därefter gäller den föreslagna korta preskriptionstiden om tre månader, kan denna förutses orsaka betydande komplikationer i den praktiska
tillämpningen. Regeln är, i fråga om utgångspunkten för tidsberäkningen, vag. Hovrätten ställer sig vidare i någon mån frågande till möjligheterna att nå klarhet i frågan när tidigare ägaren (A) erhållit sådan grad av kännedom
om egendomens belägenhet att preskriptionstiden skall börja löpa. Regeln tycks kunna föranleda en 'rent av onödig utvidgning av processen. De bärande skälen för införandet av preskriptionstid, att minska de olägen-
heter som lösningsrätten från omsättningslivets och förvärvarens synpunkter kan befaras medföra, talar nämligen inte med särskild styrka för
att en kort preskriptionstid skall gälla vid sidan av den absoluta. I själva
verket torde värdet av den korta preskriptionstiden bli starkt begränsat. — Prop. 1985/86: 123 Härvid må hänvisas till att den likartade regeln i 6 kap. 5 § giftermålsbal-
ken synes mindre frekvent tillämpad.
Hovrätten förordar att den föreslagna regeln om kort preskriptionstid inte lagfästs.
Vad gäller frågan om hos vem egendomen skall återkrävas, är det oklart
vad utredningen avser med uttrycket "innehavaren" 12 8 2 st. Om ägare | och innehavare är skilda personer bör preskriptionsavbrott kunna ske hos endera av dem. Se även avsnitt 6.
Stockholms tingsrätt
Goda skäl talar för att anspråk på att äterfå egendom skall preskriberas om ägaren förhåller sig passiv trots att han vet vem som innehar egendomen
eller bör kunna skaffa sig kännedom därom. Preskriptionstiden bör i så-
dana fall vara förhållandevis kort. Tingsrätten godtar utredningens förslag |
om tre månader. — Mer tveksamt kan vara om lagen dessutom bör innehål-
la en absolut preskriptionsbestämmelse som anknyter till tidpunkten då innehavaren fick egendomen i sin besittning. En dylik regel innebär att rätten till lösen kan preskriberas utan att ägaren fått kännedom om var egendomen finns, vilket kan medföra resultat som är mindre tillfredsstäl-
lande t. ex. beträffande museiföremål eller kyrksilver. Å andra sidan kan
en till tiden obegränsad lösningsrätt te sig obillig mot den som under lång
tid i god tro innehaft egendomen. Med hänsyn härtill och då — som
utredningen anför — en obegränsad lösningsrätt kan vålla praktiska kom-
plikationer godtar tingsrätten förslaget om en absolut preskriptionstid. Den
föreslagna preskriptionstiden om tre år är dock enligt tingsrättens mening alltför kort och bör bestämmas till förslagsvis fem år.
Göteborgs tingsrätt
se avsnitt 7
RÅ
Enligt min mening talar övervägande skäl för att preskriptionsregler bör införas I fråga om lösenrätten. Främst gör sig här omsättningsintresset .
gällande. Sådana regler bör med hänsyn till såväl den ursprunglige ägaren
som innehavaren av godset vara så enkla som möjligt. De bör ej heller ge anledning till från bevissynpunkt komplicerade prövningar i domstolarna. Den föreslagna regeln 12 §2 st, som ålägger den som vill utöva lösenrätten att återkräva egendomen inom tre månader från det han fick eller bort
skaffa sig kännedom om vem som innehar denna, synes enligt min mening
kunna medföra icke önskvärda konsekvenser. Sålunda torde regeln framstå som oklar för ägaren när det gäller frågan om i vilket läge det krävs av honom att han tar reda på egendomens innehavare. Den senare skulle, för
övrigt sakna kännedom om denna preskriptionstid löper. Även frågan om återkrav framställs och i så fall vid vilken tidpunkt kan bli föremål för tvist. 74
Som tidigare anförts utnyttjas lösenrätten sällan. Den torde även fortsätt- Prop. 1985/86: 123 ningsvis bara bli aktuell i fall som rör för ursprunglige ägaren särskilt värdefull egendom. I dessa fall kan man förutsätta att denne är mycket
aktiv när det gäller att återfå sin egendom. Att lagstiftningsvis sätta sär-
skild press på denne i berört hänseende kan inte anses vara nödvändigt.. Om utredarens förslag om en absolut tidsgräns inom vilken lösenrätt skall göras gällande går igenom torde tillräckligt stränga krav på den ursprungli-
ge ägaren enligt min mening vara uppställda. Förslaget i denna del avstyrks således från min sida.
Utredaren har som en absolut gräns efter vilken lösenrätt inte kan göras gällande satt tre år efter det att innehavaren fått egendomen i sin besittning. Preskriptionstidens längd har bestämts efter en avvägning mellan ägarens intresse av att inte alltför drastiskt bli beskuren möjligheterna att
återlösa vissa värdefulla föremål och innehavarens önskan att inte under alltför lång tid riskera återkrav. En liknande frist förekommer i fransk och ' holländsk lagstiftning på ifrågavarande område och gäller även beträffande
vissa fordringar i svensk rätt, t.ex. 282 st. preskriptionslagen (1981: 130)
och 25 8 lagen (1936:81) om skuldebrev. Enligt min uppfattning talar
emellertid hänsynen till den ursprunglige ägaren för att en förlängning av
den föreslagna fristen i vissa fall kan framstå som motiverad. Detta gäller
särskilt sådan egendom som omnämns i betänkandet, nämligen konst- och kulturföremål. Även annan egendom som för ursprunglige ägaren har ett
betydande affektionsvärde bör nämnas. En preskriptionsfrist på exempel-
vis fem år synes därför finnas skäl att överväga.
Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län
Tillstyrker förslaget att införa preskriptionstider för lösenrätt. Den korta absoluta :preskriptionstiden inger dock vissa betänkligheter. Som utred-
ningen framhållit är det angeläget att inte alltför hårt beskära möjligheterna att lösa tillbaka t.ex. stulna konst- och kulturföremål. Den absoluta preskriptionstiden borde därför vara längre än den föreslagna. |
Länsåklagarmyndigheten i Göteborg och Bohus län Det synes ofrånkomligt att förse lagregleringen med preskriptionsregler. Valet av tidernas längd fär ske på skönsmässiga grunder. Den här föreslagna treårsgränsen är väl avvägd och har den fördelen att den överensstäm-
mer med preskriptionstiden för konsumentfordringar. Tremånadersgrän-
sen överensstämmer också med andra lagstadgade fatalietider (lagfart, bouppteckning).
Länsåklagarmyndigheten i Hallands län Anför att lösningsrätten — med en bevisbörderegel konstruerad på det sätt utredningen föreslagit — bör upphöra en viss, ganska kort tid efter det att rätte ägaren frånhänts godset: förslagsvis efter tre år (2 8 preskriptionslagen). Denna tid bör gälla oavsett om egendomen är anförtrodd eller icke
anförtrodd. |
Konsumentverket Prop. 1985/86: 123
Tillstyrker förslaget.
Sveriges domareförbund Vidare finner förbundet det välbetänkt att utredningen föreslår regler om preskription av rätten att lösa godtrosförvärvad egendom. Beträffande de föreslagna reglerna härom vill förbundet dock göra följande påpekanden.
Med tanke på de skiftande förhållanden det kan vara fråga om bör
preskriptionstiden vara längre än vad utredningen har föreslagit. Särskilt om situationen är sådan att den ursprunglige ägaren endast ”bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen”. förefaller tre månader vara en alltför kort tid. Förbundet förordar att tiden sätts till sex månader.
Regeln om en yttersta treårsgräns synes ha fått en mindre tillfredsstäl-
lande utformning. Utgångspunkten för beräkningen av treårstiden skall
enligt den föreslagna lagtexten vara den tidpunkt då innehavaren fick
egendomen i sin besittning. Uppenbarligen avses här den -aktuelle inneha-'
varen. Det torde då inte vara möjligt att ta hänsyn till den tid en föregående
innehavare varit I besittning av egendomen, kanske inte ens om denna tid
överstiger tre år. I fall av en längre fångeskedja kan därmed preskriptionstiden i praktiken bli mycket lång. = |
Utredningen uttalar ts. 206) att tidpunkten för äganderättsförvärvet bör bilda utgångspunkt för tidsberäkningen i situationer då innehavaren först
hyr eller förvarar en sak och en tid därefter förvärvar äganderätten till samma sak. En sådan regel kan inte läsas in i den föreslagna lagtexten och torde inte kunna införas endast genom motivuttalanden.
Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges
polischefer |
Anser att föreslagen preskriptionstid om tre år borde vara längre beträffan-
de särskilt värdefulla föremål.
Föreningen Sveriges åklagare
Till skillnad från vad som f.n. gäller föreslår utredningen preskriptions-
regler i fråga om lösenrätten. Som ovan anförts (se avsnitt 3) anser för-
eningen att de föreslagna preskriptionsreglerna är nödvändiga, om man skall införa en omkastad bevisbörda. De föreslagna tidsfristerna — tre
månader från det ägaren fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen och en absolut preskriptionstid på tre år — anser
föreningen vara väl avvägda.
LRF
Ansluter sig till förslaget.
5¶Lagens tillämpningsområde
Hovrätten över Skåne och Blekinge Ansluter sig till utredningens förslag, se även avsnitt 2.
Stockholms tingsrätt Har inget att erinra mot förslaget.
Göteborgs tingsrätt Ansluter sig till förslaget, se även avsnitt 1.
Föreningen Sveriges åklagare
Ifråga om slag av egendom som skall kunna göras till föremål för godtros- ' förvärv överensstämmer förslaget med gällande rätt. 'På av utredningen anförda grunder bör lagen endast omfatta lösöre, det vill säga lösa saker men däremot inte fast egendom eller annan lös egendom.
Enligt föreningens mening hänför sig de flesta problemen kring godtros-
förvärven till sådant gods som frånhänts annan genom stöld . För den som
med framgång vill hävda god tro vid förvärv av anförtrott gods krävs redan
idag en långtgående undersökning av överlåtarens rätt att förfoga över
egendomen. Man kan t. ex. säga att bevisbördan i princip redan nu åvilar
den som invänder godtro vid förvärv av en bil, som överlåtaren köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll för säljaren. Enligt föreningens me-
ning skulle den föreslagna lagens bevisregel i sak inte innebära någon ' ändring av vad som redan gäller vid förvärv av anförtrott gods. Föreningen har därför inget att erinra mot att den föreslagna lagen om godtrosförvärv
vid lösöre också får avse anförtrott gods.
LRF
Delar utredningens bevekelsegrunder och ansluter sig till dess förslag. E
6¶Övergångsbestämmelser
Hovrätten över Skåne och Blekinge Som ovan framgått (se avsnitt 4.3), förordar hovrätten att den i 2 § 2 st.
angivna preskriptionstiden om tre månader ej införes. Införandet av preskriptionstid avseende Jösningsrätten innebär en tämligen drastisk föränd-
ring i förhållande till vad som nu gäller. Den som före lagens ikraftträdande
har ett anspråk på att få lösa egendom bör enligt hovrättens mening ej
plötsligen mista rätten därtill. Hovrätten finner ej avgörande hinder möta ' mot att låta den absoluta preskriptionstiden börja löpa tidigast från lagens
ikraftträdande och föreslår att en sådan regel införs. Detta kan anges
genom att det av utredningen föreslagna andra stycket i övergångsbestäm- 77
melserna bibehålls, dock med den justeringen att orden ”av tre månader” Prop. 1985/86: 123
bör utgå. |
Stockholms tingsrätt Har ingenting att erinra mot förslaget.
Göteborgs tingsrätt Eftersom något särskilt undantag inte har gjorts kommer den ändrade
bevisbörderegeln att drabba även den som har förvärvat egendom före ikraftträdandet. Detta synes inte vara rimligt.
RÅ
En konsekvens av min inställning till den föreslagna preskriptionsregeln i
2§ 2 st. är självfallet att några övergångsbestämmelser i denna del inte behövs. Se avsnitt 4.3.
7 Lagtekniska synpunkter
Hovrätten över Skåne och Blekinge
[S
Utredningen torde med lokutionen ”eller saknade rätt att förfoga över den på ägarens vägnar” avse att göra lagen tillämplig på fall där överlåtaren (B) saknat eller överskridit sin behörighet och från området för lagens tillämp-
ning utesluta fall där B väl handlat inom gränserna för sin behörighet men överskridit sin befogenhet (s. 196 f). Enligt hovrättens uppfattning framgår
en sådan innebörd klarare om orden saknade rätt att” ersätts med orden "behörig att på sätt skett”.
Enligt gällande rätt och även utredningsförslaget (s. 186. 203) erfordras för godtrosförvärv att förvärvaren (C) är i god tro såväl vid avtalet om överlåtelse som vid besittningsövergången. Godtrosförvärv torde under
förutsättningarna i övrigt. kunna ske också i fall då tradition föregår avtalet om överlåtelse. såsom då förvärvaren (C) först har egendomen på prov. Lagtexten är i detta avseende oklar. Hovrätten anser att lagtexten med hänsyn till att god tro i det angivna exemplet skall föreligga även vid den senare avtalstidpunkten bör förtydligas. Se även avsnitt 3.
25 Ordet ”lösen” förekommer i den föreslagna lagtexten, förutom i 2 § 2 st, i
2§ I st. samt i 3 § 1—3 st. På samtliga ställen utom i 2 § 2 st. används
”lösen” som benämning på det vederlag som den tidigare ägaren (A) vid utnyttjandet av lösningsrätten har att utge till förvärvaren (C). 1282 st. används ordet i stället i en vidare betydelse, nämligen att återlösa egen- 78
dom. Mot bakgrund av att det ur 2 § I st. bl.a. kan utläsas en rätt för Prop. 1985/86: 123 förvärvaren (C) till lösen (vederlag), kan i spräkligt hänseende föreskrifter-
na i 2 §2 st. syfta inte bara på A utan även på C. Lagtexten bör därför justeras, förslagsvis på så sätt att ”till lösen skall återkräva egendomen” ersätts med ”att mot lösen återfå egendomen skall återkräva den”.
Enligt utredningens motiv (s. 206) bör utgångspunkten för beräkningen av den absoluta preskriptionstiden i sådana fall då exempelvis förvärvaren före äganderättsförvärvet hyrt eller förvarat saken vara tidpunkten, inte för besittningstagandet, utan för äganderättsförvärvet. Hovrätten instäm- .
mer i denna åsikt. Att bestämma preskriptionstiden med angiven utgångs-
punkt för ifrågavarande tidsberäkning torde emellertid inte vara förenligt med den föreslagna lagtexten. Hovrätten har ovan, (avsnitt 4.3) på andra grunder, förordat att utgångspunkten för tidsberäkningen i lagtexten relateras till det förhållandet att godtrosförvärv ägde rum i stället. för till besittningstagandet. Den av hovrätten sålunda föreslagna lydelsen lämnar utrymme för en tolkning i enlighet med den i utredningens motiv förordade innebörden, |
35.
Av utredningens motiv till tredje stycket (s. 208 f) synes framgå att bestämmelsen är avsedd att gälla endast sådana rättighetshavare som har ett sakrättsligt skyddat anspråk till egendomen. Den av utredningen föreslagna termen "särskild rätt” torde emellertid i juridiskt språkbruk omfatta även andra rättigheter, såsom bruksrätter. Hovrätten förordar därför att termen "särskild rätt” ersätts med orden ”ett mot ägarens borgenärer - '
skyddat anspråk”.
Göteborgs tingsrätt
Tingsrätten har inte gjort någon egentlig granskning av författningstexten. Anmärkningarna här nedan gäller sådant som tingsrätten har uppmärksammat vid genomgången av utredningens förslag i övrigt. |
I $. På s. 186: betänkandet uttalar utredningen att god tro skall föreligga
både vid överlåtelsen och vid besittningsövergången. Av I $ första stycket
följer emellertid att god tro behöver föreligga endast vid besittningsöver-
gången (därvid i sista satsen syftar endast på besittningsövergången).
Detta får särskild betydelse om besittningen övergått före överlåtelsen.
"Tempusväxlingarna i första stycket från presens (förvärvar) till imperfektum (hade, var, saknade) åter till presens (får) och sedan till perfektum (fått, varit) synes inte vara motiverade.
2 §. Utformningen av treårsfristen innebär att lösenrätten preskriberas inom tre år från det C fick godset i sin besittning, men sedan återuppstår när D förvärvar godset. Detta förefaller inte vara rimligt. Tingsrätten
föreslår därför att lydelsen ”dock senast tre år från det innehavaren fick egendomen i sin besittning” utbytes mot ”dock senast tre år från det första
godtrosförvärvet gjordes.” |
: Juridiska fakulteten vid Uppsala universitetet Prop. 1985/86: 123 Avslutningsvis vill fakultetsnämnden beröra en terminologisk fråga. I det”
nu aktuella lagförslaget. talas, liksom i 1973 ärs lagrådsremiss. om att
godtrosförvärvaren fär äganderätt till egendomen (se I $). Samtidigt talas (3 §) om att lösen skall utges till egendomens ägare, varmed då avses före
detta ägaren. I 1965 års lagförslag användes däremot inte ägarterminolo:
gin. Det talades enbart om att förvärvaren skulle få behålla egendomen
I $) liksom om, att lösen skulle utges till cgendomens innehavare (2 §). Fakultetsnämnden vill ifrågasätta om inte ägarterminologin bör undvikas i
lagtexten och om inte 1965 års uttryckssätt är att föredraga. En lagregel om
att innehavaren får behålla egendomen, anger väl på ctt fullt tillfredsstäl-
lande sätt-vad saken gäller. | SS
Sveriges domareförbund Au förvärvaren skall vara i god tro både vid överlåtelsen och vid besitt-
ningsövergängen torde kunna läsas in i den föreslagna första paragrafen när det gäller de flesta förekommande situationer. Dock synes formuleringen inte täcka ett undantagsfall som utredningen berör i ett annat
sammanhang, nämligen att förvärvaren redan har egendomen i sin besittning när överlåtelsen sker.
Uttrycket ”särskild rätt”. som används i 3 § tredje stycket, har inte i den juridiska litteraturen etablerats som gängse benämning för de mer begränsade sakrätterna, vilket utredningen tycks förutsätta (jämför Håstad: Sakrätt avseende lös egendom, Lund 1982, s. 22). För att bestämmelsen inte genom sin formulering skall bli tillämplig] på t.ex. nyttjanderätt bör därför ett annat uttryckssätt väljas. Se även avsnitt 4.3.
Svenska försäkringsbolags riksförbund Lagen skall som nämnts endast vara tillämplig på godtrosförvärv av lösöre. ”Lösöre” nämns på flera ställen i lagtexten... Begreppet är inte heh entydigt. Riksförbundet anser därför att det vore en fördel om begreppet lösöre definieras i lagtexten och inte som nu i motiv en.
Folksam
”Lösöre” nämns på flera ställen i lagtexten.” Eftersom begreppet lösöre
inte är helt entydigt borde det ha definierats i i lagtexten i i stället för som nu i
motiven. :
Bilaga 4 Prop. 1985/86: 123
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till
Lag om godtrosförvärv av lösöre
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser 18 Denna lag gäller förvärv i god tro av äganderätt till lösöre.
Lagen gäller inte sådana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag.
Förutsättningar för godtrosförvärv 28 Har någon förvärvat och fått besittningen till lösöre genom överläåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning och som
varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som
skett. får förvärvaren äganderätt till egendomen om han var i god tro.
38 En förvärvare skall inte anses ha varit i god tro om han insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Även om han inte insåg detta skall han anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte heller borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.
Lösen 48 Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen motsvarande egendomens värde i den allmänna handeln. |
Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från inneha-
varen inom tre månader från det att han fick eller borde ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det. är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad.
5& Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som
svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till
egendomen som är skyddad möt ägarens borgenärer, skall så mycket av
lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.
Godtrosförvärv av panträtt
68 Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av lösöre gäller också godtrosförvärv av panträtt i lösöre. Med äganderätt, överlåtelse och över-
låtare avses därvid panträtt. pantsättning och pantsättare.
Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon annan lösa till sig egendomen enligt 4 §. skall lösenbeloppet svara mot 81
värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst cgen- Prop. 1985/86: 123 domens värde i den allmänna handeln.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.
Har någon före ikraftträdandet förlorat äganderätten till viss egendom på grund av någon annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet
lösa till sig egendomen enligt 4 § första stycket, skall den tid på tre
månader som anges i 4 § andra stycket räknas tidigast från ikraftträdandet.
2 "Förslag till
Lag om ändring i handelsbalken
Härigenom föreskrivs att I 1 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1986.
Innehåll Prop. 1985/86: 123
Propositionens huvudsakliga innehåll. sssssosssssrrrreee res s erna Propositionens lagförslag s.ssssssssssssss rss mUerreser ers ars sr rea Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1986 .. Ål INledning sossoorerrereeerrerrrresese rs rr rr rr ere rr sets ess ses 2' Allmän MOtiverilg ooososoorseeresererreree ere ere ere sees e res
ta I Allmänna utgångspunkter. soossssosssssrrrererrr reser rea
VD 2 Exstinktion som huvudprinCiPp «..sssssserseeserissssrs resor to 3 GOdtroskrävet sosoosooererer esse sere reser r ere reses re ess