Prop. 1985/86:123

om godtrosförvärv av lösöre

Regeringens proposition % 1985/86: 123

om godtrosförvärv av lösöre Prop. 1985/86: 123

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 6 mars l986.

På regeringens vägnar

Thage G Poleman Sten Wie/(bom

2 Allmän motivering 2.1 Allmänna utgångspunkter

När stöldgods förvärvas av någon som inte känner till och inte heller bör känna till att egendomen är stulen. brukar man säga att förvärvet görs i god tro. Resultatet av ett sådant godtrosförvärv blir att förvärvaren får en rättsligt skyddad äganderätt till egendomen. Denne har därmed gjort ett s. k. exstinktivt förvärv. vilket medför att den ursprunglige ägarens ägan- derätt till egendomen upphör (den s.k. exstinktionsprincipen). Den Lir- sprunglige ägaren har dock rätt att lösa till sig egendomen. om han betalar full ersättning för den.

Det nu sagda gäller inte bara för 'ärv av stöldgods utan avser alla former av godtrosförvärv av lösöre som sker från någon annan än den rätte ägaren.

Den kritik som har riktats mot gällande regler för godtrosförvärv har främst rört förvärven av stöldgods eller annan genom brott åtkommen egendom. Kritiken går i första hand ut på att kraven för att anse en förvärvare vara i god tro ligger på en alltför låg nivå.

Utredningen hari sitt förut nämnda betänkancle (SOU 1984: 16) Förvärv i god tro föreslagit en särskild lag om godtrosförvärv av lösöre. Enligt utredningen bör lagen omfatta inte bara fall då egendom som nar frånhänts ägaren genom stöld eller andra tillgreppsbrott överlåts ut! 11 även fall då ägaren har anförtrott egendomen åt någon som överlåter den utan ägarens tillstånd. Även godtrosförvärv av panträtt omfattas av förslaget.

Utredningens förslag bygger på de rättsregler som har utbildats i rätts- praxis och innebär att exstinktionsprincipen behålls. l syfte att öka och förtydliga de krav som skall ställas på en förvärvare för att denne skall anses vara i god tro har utredningen dock föreslagit att en särskild bevis- börderegel införs. Enligt denna regel skall förvärvaren ha bevisbördan för att han har varit i god tro vid förvärvet.

Utredningens förslag om en lagreglering byggd på nuvarande principer om godtrosförvärv har fått ett enhälligt stöd vid remissbehandlingen. För- slaget om en särskild bevisbörderegel har dock mött viss kritik. Även i övrigt finns det invändningar mot vissa enskildheter i förslaget.

Reglerna om godtrosförvärv har stor praktisk betydelse för en bred allmänhet. Enligt min mening är det inte helt tillfredsställande att sådana rättsregler bygger uteslutande på rättspraxis. Liksom utredningen och remissinstanserna anserjag därför att en lagreglering bör kotntna till stånd beträffande godtrosförvärv av lösöre. '

Jag delar också uppfattningen att gällande rätt utgör en lämplig grund för .

I en sådan lagreglering. För att motverka handeln med bl.a. stöldgods anser jag dock liksom utredningen att det behövs en skärpning och precisering av förutsättningarna för att en förvärvare skall anses-vara i god tro. Uppfatt- ningen bland allmänheten om vad som krävs för att en förvärvare skall anses vara i god tro synes också vara oklar och i vissa fall rent felaktig. Det är därför lämpligt att de stränga krav som ställs på en förvärvare som gör gällande att han har varit i god tro kommer till uttryck i en lagbestämmelse.

Prop. 1985/86: 123

L)!

• Sida 6
•  Original

Frågan om godtrosförvärv av icke anförtrodd egendom — dvs. egendom som har frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott — står givetvis i förgrunden. Enligt min mening är det emellertid av stort värde att man samtidigt lagreglerar även övriga fall av godtrosförvärv av lösöre. Liksom utredningen anserjag därför att en generell lagstiftning om god- trosförvärv av lösöre är att föredra framför en reglering som endast gäller stöldgods.

' innehållet i en allmän lagstiftning på området måste givetvis påverkas av att det inte föreligger något akut reformbehov. Det blir fråga om en kodi- fiering av huvudlinjerna i gällande rätt sådana de har tttformats i rätts- praxis. Lagen bör därför innehålla mer allmänt avfattade bestämmelser. som också kan bilda utgångspunkt för rättstillämpningen när det gäller att ta ställning i mera speciella frågor. Några särskilda bestämmelser om godtrosförvärv av t.ex. stöldgods bör inte införas vid sidan av den generel— la regleringen.

1 det följande avserjag att närmare behandla frågorna om exstinktion som huvudprincip i avsnitt 2.2. godtroskravet i aVsnitt 2.3. lösen i avsnitt 2.4.

ikrafttrå'idande m. m. i avsnitt 2.5. och

kostnader i avsnitt 2.6. Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelsernaåterfinns i spe- cialmotiveringen (avsnitt 4).

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 20 februari 1986

Närvarande: justitierådet Knutsson. f. d. justitierådet Sterzel, regeringsrå- det Tottie

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1986 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om godtrosförvärv av lösöre

2. lag om ändring i handelsbalken. Förslagen har inför lagrådet föredragits-av hovrättsassessorn Maria Ren- myr.

Förslagen föranleder följande yttrande" av lagrådet:

Förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre 1 5

Som framgår av 6 & gäller lagen inte bara förvärv av äganderätt utan också av panträtt till lösöre. ' '

Med hänsyn härtill bör första stycket ges formuleringen "Denna lag gäller förvärv i god tro av rätt till lösöre".

2.5

Av specialmotiveringen framgår att godtrosförvärv kan ske också av egen- dom som förvärvaren redan tidigare har fått i sin besittning. exempelvis enligt ett hyresavtal, under förutsättning att han var i god tro såväl vid besittningstagandet som vid överlåtelsen. Det är tveksamt om detta är förenligt med den föreslagna lagtexten. Med hänsyn härtill och då ytterli- gare en redaktionell jämkning bör göras i texten föreslår lagrådet följande formulering av paragrafen:

"Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett. får förvärvaren äganderätt till egendomen. om han fått den i sin besittning och var i god tro."

3s

Att förvärvaren inte kan anses ha varit i god tro om han insåg att överlå- taren saknade rätt att förfoga över egendomen är en självklarhet. som inte behöver utsägas i lagtexten. Paragrafens första mening bör därför kunna utgå, varefter den kvarstående andra meningen kan formuleras på följande sätt:

"En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet. de förhållanden under vilka den utbjöds och

• Sida 29
•  Original

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen."

4—5 5.5

En lösningsrätt för den ursprunglige ägaren till en sak. som har blivit föremål för ett godtrosförvärv. innebär ett avsteg från exstinktionsprinci- . pen. Det har förutsatts under hela lagstiftningsärendets handläggning. att det är ofrånkomligt att medge en sådan lösningsrätt. Redan billighetsskäl och hänsyn till rättstraditionen talar för det. Lagrådet har ingen annan åsikt.

Vad som däremot kan vara föremål för olika meningar är om lösningsrät— ten bör vara generell eller begränsad. 1 1965 års betänkande förordades att endast egendom med ett särskilt värde utöver det ekonomiska skulle få lösas. Lagrådsremissen 1973 avsåg i stället egendom som frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott. [ 1984 års betänkande har emeller— tid en generell lösningsrätt föreslagits. och den nya lagrådsremissen följer denna linje. som har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. vid remissbe- handlingen. Som huvudskäl har anförts att avgränsningar av den tidigare åsyftade typen skulle medföra tillämpningssvårigheter. Det finns onekligen fog för den uppfattningen. Lagrådet kan därför godta den föreslagna lös- ningen.

Det bör emellertid hållas fast att en lösningsrätt egentligen är sakligt motiverad och kan antas få praktisk betydelse närmast i de fall som man tidigare har försökt att avgränsa i lagtext. dvs._främst då det är fråga om stulna museiföremål eller personliga värdeföremäl med ett särskilt affek- tionsvärde. När det gäller massproducerade varor föreligger däremot. som uttalas i remissen. knappast något behov av en lösningsrätt.

] fråga om införandet av en lösningsrätt såsom en generell rätt för den ursprunglige ägaren ansluter således förslaget till betänkandet och remiss- yttrandena över detta. och de sakliga motiv som anförs är övertygande. Annorlunda förhåller det sig med frågan om beräkning av lz'iscrzlwlopp. Valet står mellan de s. k. värde- och vcderlagsprineiperna.

I 1965 års betänkande förordades Värdeprincipen men med den väsent- liga modifikationen. att lösenbeloppet vid köp skulle motsvara köpeskil— lingen om inte denna "i märklig mån" avvek från handelsvärdet. Lagråds— remissen 1973 byggde emellertid på vederlagsprincipen. och denna fast- hölls i 1984 års betänkande. Vid remissbehandlingen har förslaget uttryck- ligen tillstyrkts av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge samt riksåkla- garen och övriga företrädare för åklagarväsendet. Det har lämnats utan erinran av bl.a. Stockholms tingsrätt. konsumentvcrket och näringslivets organisationer. Avvikande mening har endast framförts av Göteborgs tingsrätt. som inte är enig på denna punkt. och avjuridiska fakultetsnämn- den vid Uppsala universitet. som efter ett längre resonemang säger sig närmast ha uppfattningen att det är enklast och lämpligast att tillämpa värdeprincipen.

De skäl. som anförs i remissen för att gå över till en ('ojämkad) värde- princip inbjuder på ett annat sätt än resonemangen i övrigt till motsägelse.

• Sida 30
•  Original

Mot bakgrund av ärendets tidigare handläggning finns det inte fog för att mot vederlagsprincipen invända. att det skulle bli nödvändigt att konstrue- ra komplicerade regler. Om man väljer den principen, kan man mycket väl. liksom i 1984 års betänkande. bygga på lagtexten i den första lagrådsremis- sen. Förvånande är också uttalandet. att Värdeprincipen allmänt framstår som mera praktisk än vederlagsprincipen. Snarare lär det förhålla sig så, som utvecklas bl. a. i 1984 års betänkandets. 189 f). att vederlagsprincipen är enklare att tillämpa i praktiken och kan underlätta uppgörelser. medan bestämmandet av ett marknadsvärde kan vara förenat med stora svårighe- ter.

Som riktmärke anförs vidare i remissen. att den som har gjort ett godtrosförvärv rimligen bör så långt det är möjligt hållas skadelös. Om den principen råder i och för sig inga delade meningar. Tillämpningen kan emellertid vålla problem. Särskilt kan man peka på situationen. då saken efter förvärvet har stigit i värde mera väsentligt. Om man utgår från att. som redan anmärkts. de mest praktiska fallen är de då museiföremål eller personliga värdeföremål med affektionsvärde har blivit stulna. är det inga- lunda självklart att förvärvarens anspråk på vinst skall gå före den ur- sprunglige ägarens önskan att få köpa tillbaka det stulna till ett överkomligt pris.

Både i remissen och i de båda remisyttranden. som avviker från utred- ningsförslaget. åberopas försäkringsfaktorn. Det sägs att den ursprunglige ägaren normalt har fått en försäkringsersättning som medger ersättnings- köp. Såvitt gäller de mest praktiska lösenfallen är emellertid detta enligt lagrådets mening ofta en felsyn. Försäkringsbeloppet bestäms på grundval av värdet vid förlusttillfället. Då det gäller personliga värdeföremål med annat värde än det rent ekonomiska måste man räkna med att ägaren ofta dröjer med ersättningskt'äp av olika skäl. t. ex. förhoppningar om att återfå det stulna eller helt enkelt svårigheter att ersätta föremål med affektions- värde. Om värdestegringen — som f.ö. ofta är avsevärd på sådana saker som det blir fråga om här — tillfaller förvärvaren. kan lösningsrätten lätt bli illusorisk. I fråga om stulna museiföremål är det över huvud taget svårt att föra ett träffande resonemang om försäkring och ersättningsköp. F.nligt lagrådets mening är vederlagsprincipen särskilt naturlig i fråga om sådana föremål.

Med det anförda har lagrådet velat framhålla. att några bärande skäl inte har anförts för att gå ifrån utredningsförslaget. som på denna punkt stäm- mer överens med den förra lagrådsremissen och som i huvudsak har godtagits vid remissbehandlingen. Vad som har förekommit i det långvari- ga lagstiftningsarbetet pekar i stället på att man bör hålla fast vid veder- lagsprincipen. För detta talar framför allt att man i de typiska löscnsitua- tioncrna bör låta hänsynen till den ursprunglige ägaren väga tyngre än de får göra enligt remissen. En regel som garanterar förvärvaren värdesteg- ring eller handelsvinst kan leda till otillfredsställande resultat. Som exem- pel kan anföras fallet då någon har förvärvat ett föremål inte till uppenbart underpris utan till normalt uppköpspris för den som driver yrkesmässig handel med liknande föremål. Att den ursprunglige ägaren. som har från- stulits egendomen. nödgas betala handelsvinst framstår som klart stö-

Prop. 1985/86: 123

• Sida 31
•  Original

tande. Andra praktiska fall av liknande innebörd är lätta att konstruera.

Mot en renodlad vederlagsprincip talar närmast att hänsynen till den ursprunglige ägaren avtar och de till förvärvaren ökar i tyngd med tidsav- ståndet. Detta problem har i de tidigare förslagen lösts genom en regel om en yttersta tidsgräns. efter vilken lösningsrätten förfaller. Någon sådan regel har inte tagits med i det nu framlagda förslaget. främst för att inte motverka möjligheterna att få tillbaka konst- och kulturföremål som har stulits från muséer och andra offentliga samlingar. Lagrådet har förståelse för den synpunkten och godtar därför förslaget. Det för med sig att man i diskussionen om beräkning av lösenbelopp även får beakta relativt gamla förvärv. Det lär emellertid inte bli fråga om många fall och. som förut framhållits. är vederlagsprincipen naturlig just i fråga om sådana föremål som avses här.

Lagrådet föreslår på nu anförda skäl. att bestämmelserna om beräkning av lösenbelopp i utredningsförslagets 3 & genomförs. De bör kompletteras med en sådan regel om beaktande av penningvärdets förändringar. som ingick i den förra lagrådsremissen. För att inte 4 eller 5 & skall bli alltför omfattande föreslår lagrådet. att de nya bestämmelserna tas in i 5 5 och att den nuvarande 5 5 får bli 6 5.

I 4 å andra stycket upptas en regel om preskription av lösningsrätten. Preskriptionstiden är tre månader och räknas från det att den Iösningsbe- rättigade ftck eller borde ha fått kännedom om vem som innehar egendo- men. Formuleringen synes innebära att den Iösningsberättigade måste vara aktiv för att försöka spåra egendomen. Det förefaller emellertid knappast rimligt att exempelvis den som har varit utsatt för en stöld skall kunna vägras rätt att lösa tillbaka den stulna egendomen på den grunden att han tidigare borde ha kunnat ta reda på var egendomen fanns. Lagrådet före- slår därför att orden "borde ha fått kännedom” ersätts med "måste antas ha fått kännedom". Genom en sådan formulering tas rimlig hänsyn till den godtroende förvärvarens bevissvårigheter utan att den ursprunglige ägaren åläggs någon efterforskningsplikt.

Med lagrådets förslag skulle 4 och 5 55 få följande lydelse:

"4 & Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från inneha- varen inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det. är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad.

5 & Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva. arv. testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet. Detta gäller dock bara Linder förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen. om återkrav hade framställts mot honom.

Vid bestämmande av lösen tas hänsyn till förändringar i penningvärdet. Lösen skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln."

• Sida 32
•  Original

6 .5

Paragrafen blir 7 & med förslagen i det föregående. Lagrådet föreslår att första styckets första mening ges formuleringen "Vad som sägs i denna lag om godtrOsförvärv av äganderätt gäller också godtrosförvärv av panträtt". Med en sådan formulering torde styckets andra mening. som i och för sig inte är uttömmande. kunna undvaras.

Övergångsbestämmelsen

Av motsvarande skäl som har anförts vid l & bör ordet ”äganderätten" bytas ut mot "rätt". Vidare kan orden "enligt 4 & första stycket" lämpli- gen utgå.

Förslaget till lag om ändring i handelsbalken

Förslaget lämnas utan erinran.

• Sida 33
•  Original

J ustitiedepartementet . Pmp- l985/86: 123

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars l986

Närvarande: statsrådet Peterson. ordförande. och statsråden Bodström. R. Carlsson. Hellström, Wickbom. Johansson

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om godtrosförvärv av lösöre

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 35
•  Original

Sammanfattning av betänkande (SOU 1984: 16) av utredningen om godtrosförvärv av lösöre

Bakgrund

När någon (C) i god tro förvärvar egendom från den (B) som saknar rätt att förfoga över denna uppstår en konflikt mellan den rätte ägarens (A:s) och den godtrocnde förvärvarens (C:s) anspråk på egendomen. En given for- mel för att lösa denna konflikt finns inte. Det är därför inte särskilt förvånande att skilda rättsordningar uppvisar olika sätt att lösa frågan. Gemensamt för de flesta rättssystemen är dock att lösningar av dilemmat A—C sker efter endera av två huvudlinjer. exstinktionsprincipen eller Vindikationsprincipen.

Innebörden av exstinktionsprincipen är att C:s intresse ges företräde framför A:s. A kan inte, i varje fall inte utan att betala lösen till C. få tillbaka egendomen. Äganderätten till egendomen anses genom godtrosför- värvet ha övergått till C. Denne har gjort. vad man brukar kalla. ett exstinktivt förvärv, vilket medför att A:s rätt till egendomen utsläcks.

Vindikationsprincipen gynnar A framför C. Principen innebär att A:s äganderätt består och att A berättigas att vederlagsfritt återfå egendomen från C oberoende av dennes goda tro.

Svensk rätt tillämpar sedan lång tid tillbaka exstinktionsprincipen. Nå- gon allmän lag om godtrosförvärv av lösöre finns dock inte. Reglerna om

_ godtrosförvärv har i stället främst utvecklats genom praxis. Därvid har

bestämmelserna i 11 kap. 4 S' och 12 kap. 4 % handelsbalken om lånat och .::-' deponerat gods varit utgångspunkten. Bestämmelserna, vilka innebär, å ' ena sidan. att A ges generell rätt att lösa egendomen från C och å andra ' sidan. att godtrosförvärvaren inte utan lösen har skyldighet att lämna. tillbaka egendomen. har blivit förebild för lösningen av en mängd andra situationer av godtrosförvärv. Sedan mitten av 1800-talet tillämpas ex- stinktionsprincipen också vid godtrosförvärv av stöldgods. "

A:s rätt att lösa saken åter innebär att den renodlade exstinktionsprinci- pen rubbats. Det är, som nedan antyds och närmare beskrivs i kap. 2 och 6, en företeelse som är relativt vanlig även i andra rättsordningar.

Den mångfald av godtrossituationer som kan uppstå brukar vanligen indelas i två huvudfall. Man utgår därvid från det sätt på vilket B fått egendomen i sin besittning. B:s obehöriga disposition kan efter denna indelning avse antingen egendom som anförtrotts honom av A eller avse egendom som icke anförtrotts honom ( stöldfallet).

Som nyss nämnts tillämpas i svensk rätt exstinktionsprincipen. vare sig egendomen varit anförtrodd B eller ej. Detta är. som närmare framgår vid granskningen av främmande rättsordningar (se kap. 6). ingen unik lösning. Däremot skiljer sig lösningen från vad som gäller i de övriga nordiska länderna. Men inte heller Danmark. Finland och Norge uppvisar någon enhetlig lösning för godtrosförvärvareg Bilden är splittrad. I Danmark är Vindikationsprincipen utgångspunkt för konfliktlösningen av de båda hu-

Prop. 1985/86: 123

• Sida 36
•  Original

vudfallen. I Finland och numera även Norge (sedan år 1979) är utgångs- punkten exstinktion vid godtrosförvz'irv av anförtrodd egendom. 1 Finland. liksom-i Sverige. ges A rätt till lösen. Någon sådan rätt föreligger inte i Norge. Däremot uppvisar de övriga nordiska länderna en gemensam syn på godtrosförvärven av icke anförtrodd egendom. Samtliga länder tilläm— par här Vindikationsprincipen, dvs. en oinskränkt rätt för A att få sin egendom åter från godtrosförvärvaren C.

Det var främst synen på godtrosförvärv av stöldgods som var av avgö- rande betydelsc för att de enhetssträvanden till nordisk rättslikhet. som påbörjades år 1960 och för svensk del inte avslutades förrän år 1973. kom att misslyckas. Ett lagförslag. vars innehåll och öde närmare beskrivs i - kap. 3 och 7. ratades först av Norge och sedermera även av Danmark.

Frågan om godtrosförvärv av stöldgods m.m. har under 1970-talet be- handlats i riksdagen vid ett par tillfällen men utan att föranleda åtgärd. ] propositionen 1979/80: 66 angående förslag till ändring av häleribestämmel- serna i brottsbalken. utarbetad på grundval av en promemoria från brotts- förcbyggande rådet (Brå). behandlades också frågan om godtrosförvärv av stöldgods m.m. Något förslag beträffande godtrosförvärven lades inte fram titan denna fråga ansågs böra övervägas i annat sammanhang. I samband med justitieutskottets behandling av nyssnämnda proposition uttalade utskottet att det beträffande godtrosförvärv av stöldgods m.m. funnes bärkraftiga skäl att behålla nuvarande ordning men också skäl som talade i motsatt riktning. En utredning. bedriven i nordiskt samförstånd och med uppgift 'iått utröna förutsättningarna för en ändring av gällande ordning. borde göras.

Enligt direktiven. i vilka departementschefen ansluter sig till utskottets mening, har vi också att överväga vilka regler som bör gälla vid förvärv av egendom som frånhänts ägaren genom egendomsbrott i annat fall. Även andra sakrätter bör beaktas. Om det anses påkallat får förslag till samlad _lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre framläggas.

Slutsatser

Den genomgång av olika länders rättsordningar som företagits visar att lagstiftarna värjt sig mot att föreslå en renodlad tillämpning av någon av huvudprinciperna. Påfallande ofta förekommer nämligen undantag från den gällande huvudprincipen. 1 rättsordningar där Vindikationsprincipen gäller finns nästan undantagslöst ett andningshål för omsättningen. Undan- tag till förmån för exstinktion kan gälla för t.ex. sådana godtrosförvärv som görs på en mässa. en marknad eller i den reguljära handeln. [ rättsord- ningar där exstinktion är huvudprincip kan gälla undantag till förmån för oinskränkt vindikation. t.ex. beträffande gods som frånhänts ägaren ge- nom stöld eller annat tillgreppsbrott. Exstinktionsprincipen kan också. precis som i svensk rätt. genombrytas på det sättet att den ursprunglige ägaren (A) medgivits rätt att mot ersättning lösa godset. Det finns bland de genomgångna rättsordningarna endast en (den italienska). där huvudprin- cipen (exstinktion) är konsekvent genomförd.

Eftersom lagstiftarna i hög grad eftersträvat att inte renodla någon av

• Sida 37
•  Original

principerna har valet av principi praktiken minskat i betydelse. Genom metoden att införa undantag från huvudprincipen möjliggörs likvärdiga resultat oavsett vilken av principerna som anges vara huvudregel. Valet av princip blir alltså inte en fråga om "allt eller intet". I själva verket kan man — bildlikt och något förenklat —— konstatera att var och en av principerna dras mot mittpunkten på en tänkt skala. ,

När det gäller val av huvudprincip anser vi det uteslutet att övergå till Vindikationsprincipen (för övrigt i Europa omhuldad endast av Danmark och Portugal). Den i svensk rätt av ålder gällande och beprövade exstink- tionsprincipen bör alltså bibehållas. Därmed ansluter vi oss till en uppfatt- ning som internationellt sett är den dominerande. Ställningstagandet ligger dessutom väl i linje med de utvecklingstendenser som kan urskiljas. Den internationella utvecklingen går nämligen — i vart fall beträffande godtros- förvärv av egendom som anförtrotts — entydigt mot exstinktion (se närma- re kap. 6).

I fråga om regleringen av godtrosförvärv av stöldgods m.m. kan man inte. som vid förvärv av anförtrodd egendom, peka på någon säker utveck- lingstendens. Däremot vederläggs i betänkandet det i debatten ofta fram- förda påståendet att Sverige i motsats till andra länder extremt och nästan på ett unikt sätt skulle gynna godtrosförvärvaren. Detta påstående är inte samt (se kap. 6). Åtskilliga rättsordningar. ja merparten. erkänner godtros- förvärv av stulen egendom som förvärvats i den reguljära handeln. Andra länder går längre. l—Iolland, det land som senast lagreglerat rättsområdet. har regler som stämmer bra överens med våra och Italien uppvisar _en rättsordning som är den mest exstinktionsvänliga av alla. '—

I betänkandet föreslår vi att exstinktionsprincipen skall gälla även vid godtrosförvärv av stöldgods m.m. Den splittrade bilden av hur man inter- nationellt löst denna fråga har varit en faktor vid ställningstagandet. Det finns emellertid andra betydelsefulla faktorer. Främst bör nämnas det faktum att en oinskränkt regel om vindikation är förknippad med så många nackdelari förhållande till bevarandet av exstinktionsprincipen (se närma- re kap. 10) att en sådan inte bör förordas. Detta påstående understryks också av enkätsvar som erhållits från åtskilliga polis- och åklagarmyndig- heter samt andra myndigheter. En stor majoritet av dessa myndigheter avvisar tanken på vindikation och ansluter sig till de principer för lösning som vi föreslår.

Vår lösning utgår från grundsynen att konllikten A-C är av civilrättslig karaktär. Det är således i första hand fråga om att lösa en konflikt mellan två enskilda parter. Civilrätten måste i denna fråga anses vara överordnad de kriminalpolitiska aspekter som kan anläggas på förvärven av icke anför- trodd egendom. Det är. som framhålles i betänkandet. en illusion att tro. att en ändrad civilrättslig reglering av konllikten A-C skulle kunna ha någon egentlig effekt i brottsbekämpningen. Något annat än ett marginellt bidrag kan det aldrig bli fråga om. Frågan om godtrosförvärv eller inte är inget som avhåller hälaren. Här spelar risken för upptäckt och efterföl- jande straffen väsentligt större roll. Bekärnpningcn av brottsligheten bör alltså i. första hand ske genom insatser på det kriminalpolitiska och närings- rättsliga fältet. t.ex. genom slopande av kravet på förbrott vid häleri (så att

• Sida 38
•  Original

stöldgodslagen i större utsträckning kunde tillämpas) och en skärpning av reglerna för handel med begagnade varor.

Den kritik som riktats mot våra nuvarande bestämmelser om godtrosför- värv har främst rört förvärven av stulen egendom. Man har menat att det är alltför lätt för C att komma med förklaringar som tas till intäkt för påstående om god tro. Frågan aktualiseras ofta i samband med att allmän åklagare för talan mot C för häleri eller häleriförseelse. [ ett sådant mål föreligger då dels en talan om ansvar för brott. dels en civilrättslig talan om återfående av egendomen utan lösen. Ett ibland därvid förbisett faktum är att frågan om ansvar för brott är en sak och att frågan om godtrosförvärv eller inte är en annan sak. Som närmare framgår i betänkandet (se avsnitt 10.3) skall den straffrättsliga bedömningen och den civilrättsliga bedöm- ningen ske efter olika måttstockar. vilket kan få till följd att C stundom går fri från straff men likväl ej skall anses ha gjort ett godtrosförvärv.

Man kan säga att det finns en zon mellan det civilrättsliga och det straffrättsliga culpakravet. Om C befinner sig i denna zon. när han tar befattning med saken. så kan han inte fällas till ansvar. men han kan inte heller göra ett godtrosförvärv. Godtrosförvärv kan nämligen endast ske vid frånvaro av minsta anledning till misstanke om att brott förelåg och inte sällan krävs att C varit aktiv för att kontrollera att överlåtaren B var behörig.

I syfte att undvika missförstånd och för att undanröja den spridda villfarelsen att ett slentrianmässigt åberopande av god tro från C skulle vara tillfyllest. föreslår /Vl att bevisläget i processen A-C ändras. För närvarande torde utgångsläget i processen vara det att A skall visa ond tro hos C. Vi menar att det i stället bör ankomma på C att visa sin goda tro. Bevisbördan bör således vara omkastad. Detta innebär. som närmare framgår i betänkandet. en modifiering som inte är särskilt ingripande. Den är ändå motiverad. då den kan bidraga till att skärpa uppmärksamheten och säkerställa en riktig rättstillämpning. Den omkastade bevisbördan innebär inte någon skärpning av beviskravets styrka.

Den för A förmånliga lösenrätten bör bibehållas. Även om den sällan utnyttjas är den en säkerhetsventil för den ursprunglige ägaren. Någon olägenhet av att låta den gälla generellt föreligger inte. Lösenbcloppet bör bestämmas efter det utgivna vederlaget (vederlagsprincipen). Som närma- ' re framgår (se avsnitt 10.4) är det dock motiverat att i tiden begränsa rätten till lösen. Preskriptionsregler bör därför införas.

Lagförslaget

Lagförslaget innebär i huvudsak följande.

1. Lagen är generell i den meningen att den gäller godtrosförvärv beträf- fande såväl anförtrodd egendom som icke anförtrodd egendom.

2. Lagen gäller för lösöre. dvs. lösa saker-. Även godtrosförvärv av panträtt omfattas av förslaget.

• Sida 39
•  Original

'3. Huvudprincipen är rakt igenom exstinktion men med en bevisbörde— Prop. 1985/86: 123 regel för godtrosförvärvaren C.

'4. Lösenrätten för A är generell. Lösen utges i enlighet med vederlags- principen.

5. För lösenrätten gäller vissa preskriptionsregler (tre månader resp. tre år).

• Sida 40
•  Original

Bilaga .?

Utredningens lagförslag

] Förslag till '

Lag om godtrosförvärv av lösöre Härigenom föreskrivs följande.

] & Förvärvar någon lösöre genom överlåtelse från den som hade egen- domen i sin besittning men icke var ägare till den eller saknade rätt att förfoga över den på ägarens vägnar. får förvärvaren äganderätt till egendo- men. om han fått den i sin besittning och därvid varit i god tro.

En förvärvare skall icke anses ha varit i god tro med mindre han visar att han varken insett eller med hänsyn till egendomens beskaffenhet. de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt bort inse att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

2 & Den som på grund av annans godtrosförvärv förlorat rätt till egen- dom har rätt att mot lösen återfå egendomen från innehavaren.

Den som vill utöva rätten till lösen skall återkräva egendomen från innehavaren inom tre månader från det han fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen. dock senast tre år från det innehavaren fick egendomen i sin besittning. Gör han inte det är rätten förlorad.

3 & Lösen utges till egendomens ägare och skall motsvara dennes kost- nader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gäva. arv. testamente eller bodelning skall även kost- nad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt att betinga sig lösen. om återkrav hade framställts mot honom.

Lösen motsvarar högst egendomens värde i den allmänna handeln. Har annan särskild rätt till egendomen. skall lösen efter de i första och andra styckena angivna grunderna utges till denne. Sådan ersättning av- räknas från den ersättning som tillkommer ägaren.

förvärv av panträtt till lösöre. 4 Q' Bestämmelserna i 1—3 åå äger motsvarande tillämpning i fråga om

I

5 5 Denna lag äger ej tillämpning på fartyg. som kan intecknas. eller på luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteck- ning i luftfartyget.

6 & Finnes i lag eller annan författning särskilda bestämmelser om för- värv av lösöre igod tro. gäller vad sålunda är föreskrivet.

Denna lag träderi kraft den I januari l985. Har någon före lagens ikraftträdande på grund av godtrosförvärv enligt äldre lag förlorat rätt till egendom. räknas dock den i 2 & andra stycket angivna tiden av tre månader tidigast från dagen för ikraftträdandet.

• Sida 41
•  Original

?. Förslag till Prop. 1985/86: 123 Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom föreskrivs att ll kap. 4 .5 och I.? kap. 4 % handelsbalken skall upphöra att gälla vid utgången av år l984.

• Sida 42
•  Original

Sammanställning av remissyttranden över betänkande (SOU 1984: 16) av utredningen om godtrosförvärv av stöldgods m. m.

Remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av hovrätten över Skåne och Blekinge. Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. riksåkla- garen (RÅ). rikspolisstyrelsen (RPS). brottsförebyggande rådet (BRÅ), riksskatteverket (RSV). konsumentverket.juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareför- bund. Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen 'Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges kronofogdar. Sveriges köpmannaförbund. Sveriges hantverks- och indu- striorganisation (SHIO) — familjeföretagen. Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Svenska handelskammarförbundet. Motorbranschens riksförbund (MRF). Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund. Sweboat-båtbran— - schens riksförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Riksåklagaren har bifogat yttranden från åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt, länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län. länsåklagarmyn- digheten i Göteborgs och Bohus län och länsåklagarmyndigheten i Hal- lands län.

Remissvaren

1 Allmänna synpunkter

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten har med intresse tagit del av betänkandet och anser att utred- ningen på ett förtjänstfullt sätt bearbetat ett inte i alla delar lättillgängligt rättsområde. Hovrätten tillstyrker förslaget med vissa ändringar beträffan- de konstruktionen av bevisbördan för god tro samt beträffande preskrip- tion.-

Stockholms tingsrätt

Utredningen belyser på ett uttömmande sätt de problem som kan uppkom- ma i samband med godtrosförvärv av lösöre. Lagreglerna på området är föråldrade och den praxis som utvecklats täcker inte alla de konfliktfall som kan uppkomma. Frågor om godtrosförvärv får anses tillhöra den centrala delen av civilrätten och tingsrätten delar utredningens uppfattning att behov av lagstiftning föreligger.

• Sida 43
•  Original

Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten ansluter sig till utredningens uppfattning att det finns behov av lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre och att en samlad lagstiftning avseende såväl anförtrodd som icke anförtrodd egendom är att föredra.

RÅ

Som framgår av betänkandet saknas i stort sett lagreglering när det gäller godtrosförvärv av lösöre. Gällande rätt har således i huvudsak utvecklats genom praxis med utgångspunkt från bestämmelserna i 11 kap. stå och 12 kap. 4 & handelsbalken. Den fråga man inledningsvis bör ställa sig är om det över huvud taget föreligger behov av en reglering i lag. Det bör i det sammanhanget erinras om att det vid remissbehandlingen av 1965 års förslag ("SOU 1965: 14) inte framfördes några starkare önskemål om änd- ring av gällande rätt. Från bl. a. riksåklagarens sida ifrågasattes om något behov av lagstiftning för svenskt vidkommande över huvud taget förelåg mot bakgrunden av att försöken med att nå en enhetlig nordisk lagstiftning på området misslyckats. När frågan om godtrosförvärv åter blev aktuell i samband med lagstiftningsarbete rörande häleribestämmelserna i brotts- balken ansågs det att den frågan borde övervägas i ett annat sammanhang. Riksåklagaren anförde bl. a. i sitt yttrande över BRÄ:s promemoria (1978: ]) Sakhäleri m. m. .att det med hänsyn till häleribrottslighetens om- fattning och förgrening borde övervägas .om inte särskilda bestämmelser om godtrosft'u'värv av egendom som frånhänts ägaren genom viss angiven brottslighet borde införas som komplement till en allmän esstinktionsre- gel. 1 föreliggande betänkande föreslås att en lag om godtrosförvärv av lösöre skall införas. flera skäl har av utredaren anförts för en lagstiftning på området. Bl.a. från polis- och åklagarhåll har påtalats behovet av en lagreglering. Även om gällande rätt generellt sett kan sägas fungera väl bör enligt min mening en reglering i lag kunna medföra en säkrare och mera enhetlig rättstillämpning. Jag tillstyrker således en lagstiftning på området.

Äklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt

Från de utgångspunkter åklagarmyndighcten har att beakta har jag inte funnitanledning till erinran mot det i betänkandet upptagna förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre. Utredningens välgrundade synpunkter och överväganden ligger helt i linje med den inställning myndigheten givit. uttryck för i skrivelse till Justitiedepartementet 1982-08-24. i anledning av förfrågan om godtrosförvärv av stöldgods m.m.

Åklagarmyndigheten iJönköpings län

En lagreglering av godtrosförvärv av lösöre är påkallad. Vad utredningen föreslagit möter ingen egentlig erinran. Lagförslaget är enligt utredningens uppfattning till övervägande del en kodifiering av gällande rätt.

• Sida 44
•  Original

Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län

Behovet av att lagt—ästa det civilrättsliga förhållandet mellan rätt ägare och godtrocnde förvärvare är uppenbart. Dagens bedömningar sker med tit- gångspunkt från ålderdomliga bestämmelser i handelsbalken och den prax- is som utvecklats genom åren. Viss osäkerhet råder härför självklart vid rättstillämpningen. Utredningen har redovisat gällande rätt på området och några skäl att radikalt frångå denna finns ej. Fördelarna med förslaget torde främst vara att ge stadga åt rättstillämpningen på området genom modern lagstiftning samt att genom införande av den omvända bevisbör- deregeln lindra de olägenheter som den valda huvudprincipen ger. Någon inverkan på brottsbekämpningen av betydelse torde emellertid ej lagstift- ningen ge.

Länsåklagarmyndigheten i Hallands län

Det är bra om reglerna om förvärv i god tro läggs fast i lag. En lag ger stadga åt detta i praktiken ganska komplicerade och svårhanterliga rätts- område.

Rättsolikhcten länderna emellan är naturligtvis inte bra. Den kan föran— leda komplikationer. Här är ett exempel. Vid ett inbrott i Norge stjäls diverse guldföremål. Det stulna säljs i Sverige. Köparen är i god tro. Gärningsmannen åker fast i Norge. Den norske åklagaren begär att det stulna beslagtas i Sverige och överlämnas till Norge att användas i rätte— gången där som bevis mot gärningsmannen. Framställningen bifalls. Åtalet mot gärningsmannen bifalls också. Domen vinner laga kraft. Den bestulne har nu enligt norsk lag rätt att återfå egendomen utan lösen. Så sker också. Och därmed har den godtrocnde förvärvaren. i strid mot svensk rätt, utan ersättning förlorat sin rätt till egendomen.

Denna komplikation kan svårligen undanröjas lagstiftningsvägen. De rättsvårdande organen bör emellertid uppmärksammas på förhållandet.

Från åklagarsynpunkt bör förslaget i betänkandet kunna upphöjas till lag i oförändrat skick.

RPS

De praktiska konsekvenserna av tillämpningen av reglerna om godtrosför- värv har. speciellt bland polismännen på fältet. ofta upplevts som otill- fredsställande. Framför allt har detta gällt förvärv av stulen egendom. Utredningen har emellertid på ett förtjänstfull sätt utrett ifrågavarande problem. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning har utredningen därvid presenterat en övertygande argumentation till förmån för den rådande exstinktionsprincipen. modifierad med en omvänd bevisbörderegel för godtrosförvärv.

Rikspolisstyrelsen har således inga erinringar mot utredningens förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre. Detta tillstyrks.

Prop. 1985/861123

• Sida 45
•  Original

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Rubricerade betänkande innehåller en ingående och läsvärd kartläggning av den historiska utvecklingen av reglerna om godtrosförvärv. av rättslä- get i en rad andra länder och av olika argument för och emot alternativa huvudprinciper i en lagstiftning. Med hänsyn härtill liksom till existensen av utredningsbetänkandet om godtrosförvärv för 20 år sedan (SOU 1965: 14) måste det sägas. att tiden i högsta grad är mogen för ett ställnings- tagande till frågan om lagreglering alls bör ske.

Fakultetsnämnden delar utredningens uppfattning att skäl föreligger för lagstiftning. även om denna i huvudsak innebär ett lagfästande av den redan i praxis gällande exstinktionsprincipen. Det främsta skälet för detta är att det härigenom på ett uttömmande sätt kan klarläggas efter vilken norm ägarens eventuella lösensrätt av godtrosförvärvat gods skall få äga rum. Däremot är fakultetsnämnden mer skeptisk till att en lagstiftning behövs för att förebygga att domstolarna av misstag sammanblandar den straffrättsliga och den sakrättsliga bedömningen. även om sådana misstag kan ha förekommit (jfr bet. s. 163 och 185). eller att utredningens förslag avseende bevisbördan och godtroskravets innebörd skulle innebära något egentligt framsteg.

Sveriges advokatsamfund

Advokatsamfundet noterar med tillfredsställelse att de synpunkter som samfundet tidigare framfört i yttrande över betänkandet med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre (SOU 1965: 14) beaktats vid utformningen av det nu framlagda lagförslaget. Detta är enligt samfundets mening väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. dock med undantag för den i lagförsla- get 1 få andra stycket upptagna regeln om fördelning av bevisbördan i en vindikationsprocess (omkastad bevisbörda). Se vidare avsnitt 3.

Sveriges domareförbund

Genom denna och andra tidigare utredningar angående godtrosförvärv av lösöre har klarhet vunnits om de gällande reglerna på området. Det torde knappast råda något tvivel om innebörden av gällande rätt utom på en punkt. nämligen hur det lösenbelopp skall beräknas som den rätte ägaren har att utge till innehavaren av godset. om han vill återta det. De regler som sålunda gäller för närvarande synes utgöra en i huvudsak tillfredsstäl- lande reglering av rättsområdet. '

Såsom utredningen framhåller har det framförts vissa kriminalpolitiskt motiverade önskemål om att möjligheterna till godtrosförvärv av stulet gods skall inskränkas. Det är emellertid domareförbundets uppfattning att sådana synpunkter i allmänhet grundar sig på en underskattning av dom- stolarnas krav på god tro i dessa situationer. Att reglerna om godtrosför- värv av lösöre skulle ha någon nämnvärd betydelse för stöldbrottslighetens utveckling kan över huvud taget ifrågasättas. Förbundet instämmer i ut- redningens slutsats (s. 169) att de problem som förknippas med godtrosför-

• Sida 46
•  Original

värv av stöldgods m.m. i första hand är en sak för kriminal- och bransch- lagstiftning.

Det är emellertid här fråga om viktiga regler inom ett centralt avsnitt av civilrätten och det kan vara av värde att få den gällande rätten kodifierad i en modern lag. Förbundet tillstyrker därför lagstiftning på området liksom att lagen ges generell giltighet och inte inskränks till att avhandla enbart godtrosförvärv av stöldgods och liknande.

Avslutningsvis vill förbundet påpeka att utredningen inte närmare har analyserat de processuella frågor som kan aktualiseras av de föreslagna reglerna. t.ex. partsställningen i fall då den som skall lämna ifrån sig egendomen är en annan än de till vilken lösen skall betalas.

Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer

Föreningarna tillstyrker utredningens förslag. Föreslagen preskriptionstid om tre år borde dock vara längre beträffande särskilt värdefulla föremål.

Ett fasthållande av den i svensk rätt accepterade exstinktionsprincipen som huvudregel, förenad med en omkastad bevisbörderegel. kommer att innebära bl. a. förbättrade möjligheter för polisen att återställa genom brott åtkommen egendom till rätt ägare.

För att än bättre kunna bekämpa häleribrottsligheten bör — som utred- ningen förordar —- bl.a. kravet på förbrott vid häleri slopas och reglerna för handel med begagnade varor skärpas.

Föreningen Sveriges åklagare

Enligt föreningens uppfattning föreligger ett mycket stort behov av en lagreglering av rättsområdet för godtrosförvärv. då de fåtaliga regler som finns lämnar utrymme för en oklar praxis i många hänseenden. Ett exem- pel på sådana oklarheter utgör frågan efter vilken princip lösen skall ske från den som förvärvat stulet gods i god tro. Föreningen kanbekräfta riktigheten i utredningens antagande. att domstolarna trots innehållet i RB 22: 7 ofta tillämpar automatik. så att åklagarens talan om enskilt anspråk lämnas utan bifall. så snart häleri eller häleriförseelse ej anses styrkt: något som den föreslagna lagstiftningen skulle motverka. Föreningen tillstyrker ett upphävande av nu aktuella bestämmelser i handelsbalken och införan- det av en lag om godtrosft'irvi'lrv av lösöre i huvudsak på de grunder utredningen redovisat.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Från exekutiv synpunkt har lagförslaget knappast någon betydelse. då detta tar sikte på situationer där överlåtaren saknar rätten att förfoga över den egendom som överlåts, dvs. egendomen har frånhänts rätte ägaren genom ett orättmätigt förfarande. Föreningen instämmer i den bedömning som riksskatteverket framfört i betänkandet (s. 145).

• Sida 47
•  Original

Inom den exekutiva verksamheten förekommer det inte sällan att en utmätningsgäldenär avhänder sig utmätt egendom till en ond- eller god- troende förvärvare. Denna situation kan emellertid inte jämföras med de fall som lagförslaget tar sikte på. Det ärju i detta fall fråga om brytande av myndighets bud från gäldenärens sida om han vidtar dispositioner med den egna utmätta egendomen.

Sammanfattningsvis har föreningen inget att erinra mot den föreslagna lagstiftningen.

Sveriges köpmannaförbund

Det förslag som utredningen framlagt har nära anknytning till den rätts- praxis som har utvecklats under åren inte minst vad gäller handeln med begagnade personbilar.

Genom åren har en omfattande kritik framförts mot godtrosreglerna som har ansetts kunna underlätta ohederliga beteenden.

Som bekant har de nordiska länderna följt olika principer i godtrosfrå- gan. Om man emellertid närmare studerar exstinktions- respektive vindi- kationsprinciperna skall man finna att skillnaderna i de praktiska effekter- na av reglerna inte får överskattas.

Den viktigaste förändringen i relation till nuvarande rättsläge är att man föreslår en omkastad bevisbörda innebärande att en senare förvärvare skall bevisa att han i god tro förvärvat egendomen. Det finns all anledning att tillstyrka detta förslag även om det är svårt att i dagsläget överblicka dessa praktiska effekter.

SHlO-Familjeföretagen

Utredningen om godtrosförvärv av stöldgods m.m. har i betänkandet presenterat ett förslag till en heltäckande lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre. Syftet är att undanröja missförstånd i nuvarande tillämpning och motverka otillfredsställande resultat.

I huvudsak är lagförslaget en modifiering av gällande rätt och praxis. På en väsentlig punkt föreslås dock en ändring. Sålunda föreslås att möjlighe- ten att åberopa god tro skall inskränkas på sa vis att bevisbördan förs över från den som ifrågasätter god tro till den som vill hävda god tro. '

SHIO-Familjeföretagen anser denna ändring rimlig och tillstyrker att förslaget i sin helhet läggs till grund för lagstiftning.

LRF

LRF ansluter sig i stort till lagförslaget. men lämnar vissa synpunkter på bevisbörderegeln i 1 5 2 st. LRF finner skäl tala för att den hittillsvarande ordningen behålls. dock kompletterad med presumtion för ond tro i vissa fall. Denna fråga bör närmar-e övervägas.

Utredningen framhåller: "Vår lösning utgår från grundsynen att konflik-

• Sida 48
•  Original

ten A — C är av civilrättslig karaktär. Det är således i första hand fråga om att lösa en konflikt mellan två enskilda parter. Civilrätten måste i denna fråga anses vara överordnad de kriminalpolitiska aspekter som kan anläg- gas på förvärven av icke anförtrodd egendom. Det är. som framhålles i betänkandet. en illusion att tro. att en ändrad civilrättslig reglering av konllikten A — C skulle kunna ha någon egentlig effekt i brottsbekämp- ningen.” LRF ansluter sig till detta synsätt.

MRF

lnom motorbranschen förekommer det åtskilliga tvister om godtrosförvärv av motorfordon som sålts på kredit med äganderättsft'irbehåll. Enligt för- bundets erfarenheter är allmänhetens insikter om rättsläget vid godtrosför- värv ofta bristfälliga. Det föreligger därför ett behov av konsumentupplys- ning på förevarande område. Det är angeläget att statsmakterna medverkar till att sådan konsumentupplysning kommer till stånd. förslagsvis genom Konsumentverkets försorg.

MRF har. förutom i fråga om förvärv av bilar och andra motorfordon (se avsnitt 3). inget att erinra mot förslaget i den del det berör frågan om godtrosförvärv av anförtrodd egendom.

Sweboat- båtbranschens riksförbund

Sweboat- båtbranschens riksförbund delar utredningens uppfattning om behovet av en samlad lagreglering av rättsområdet för godtrosförvärv av lösöre. omfattande både anförtrodd och icke anförtrodd egendom.

Den praxis. som med utgångspunkt från bestämmelserna om lånat och deponerat gods i 11 kap. 4 & och 12 kap. 4 & handelsbalken i 1734 års lag har utvecklats och kommit att gälla även stöldgods. är i många avseenden oklar.

l—'örfattningsl"t'$rslaget innebär klara regler som bör underlätta den all- männa handeln.

2 Exstinktion som huvudprincip

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten ansluter sig till utredningens förslag att exstinktionsprincipen alltjämt skall vara den för svensk rätts vidkommande grundläggande prin— cipen. modifierad genom föreskrifter om lösningsrätt. Hovrätten vill av- råda från mera väsentliga avsteg från denna hävdvunna princip. Om vindi- kationsprincipen skall ges ett mera långtgående inflytande. torde en änd- ring härvidlag böra föregås av en omfattande utredning angående förutsätt- ningarna för godtrosförvärv även utanför området för godtrosförvärv av lösöre.

Hovrätten delar utredningens åsikt att möjligheterna till godtrosförvärv

• Sida 49
•  Original

inte bör göras beroende av överlåtarens (B) åtkomstsätt. Den till grund för Prop. 1985/86: 123 exstinktionsprincipen liggande hänsynen till omsättningens intressen och — synen på besittningen som Iegitimerande faktor gör sig enligt hovrättens mening lika starkt gällande i fråga om exempelvis stulen som förskingrad egendom. Dessutom undviker man att en domstol i fall då talan föres endast om vindikation. där parterna i processen således är A och C. i viss mån nödgas göra en straffrättslig bedömning av en utanför processen stående persons (B) handlande. Härtill kommer det av utredningen gjorda konstaterandet att den straffrättsliga rubriceringen av en gärning stundtals

är mera av teoretiskt än av rent praktiskt intresse.

Stockholms tingsrätt

Tingsrätten anser övervägande skäl tala för utredningens ståndpunkt att exstinktionsprincipen bör tillerkännas företräde framför Vindikationsprin- cipen.

Göteborgs tingsrätt

Beträffande valet mellan de båda huvudprinciperna exstinktion och vindi- kation ansluter sig tingsrätten till utredningens förslag att exstinktion allt- jämt bör vara huvudprincip i svensk rätt. '

Anförtrott gods

Tingsrätten anser i likhet med utredningen att gällande rätt är tillfredsstäl- lande.

lcke anförtrott gods

Tingsrätten delar utredningens uppfattning att de civilrättsliga och inte de kriminalpolitiska aspekterna bör vara avgörande för valet av lösning även när det gäller stöldgods. Detta innebär att tingsrätten godtar utredningens argument mot övergång till Vindikationsprincipen enbart i syfte att försvå- ra avsättningen av stöldgods.

RÅ

Vad beträffar innehållet i lagförslaget uppstår till en början frågan om vilken huvudprincip — Vindikationsprincipen eller exstinktionsprincipen — som skall tas som utgångspunkt. Gällande rätt bygger på exstinktionsprin- cipen. Enligt min uppfattning bör så även vara förhållandet i fortsättning- en. Principen är så fast förankrad i det allmänna rättsmedvetandet att det. som tidigare hävdats från riksåklagarens sida. sannolikt skulle ställa sig svårt för allmänheten att acceptera en lagstiftning. som bygger på den motsatta principen. Hänsynen till omsättningsintressct måste även starkt understrykas. Från kriminalpolitisk synpunkt är det självfallet av intresse om civilrättsliga regler medför att exempelvis hälare får problem med att 49

• Sida 50
•  Original

avyttra godset. Att enbart av detta skäl övergå till Vindikationsprincipen torde emellertid vara att gå för långt. Även om en strikt tillämpad vindika- tionsprincip i någon mån skulle bidra till att hämma hälares verksamhet torde ändock risken för upptäckt och straff" vara den allt övervägande brottsförebyggande faktorn. En uppmjukning av exstinktionsregeln i syfte att stärka den ursprunglige ägarens ställning synes mig vara att föredra.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Utredningen har utförligt redovisat sina skäl att föreslå ett bibehållande av exstinktionsprincipen och att denna skall gälla även vid godtrosförvärv av stöldgods m.m. Ur åklagarsynpunkt anser jag inte att det finns något att invända häremot. Självfallet är det angeläget att möjligheterna till godtros- förvärv av stulet gods försvåras. F.tt led i detta skulle kunna vara att i stället för exstinktionsprincipen tillämpa Vindikationsprincipen. dvs. en oinskränkt rätt för den bestulne att återfå sin egendom från godtrosförvär- varen. Jag dclar emellertid utredningens uppfattning att det inte torde ha någon egentlig effekt i brottsbekämpningen vilken av dessa principer. som tillämpas.

Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län Huvudprincip

Trots svårigheten i valet av huvudprincip fratnstår det som uppenbart att exstinktionsprincipen ger de minsta olägenheterna. Utredningens sam- manställning över argument för och emot de två huvudprinciperna (s. 156— 160) ger stöd för denna uppfattning och därtill kommer att synsättet så att säga ligger i tiden och är accepterat i flertalet av våra närmaste grannländer.

Undantag

Det har diskuterats huruvida man skall göra undantag från exstinktions- principen i det fall omstridd egendom ej varit anförtrodd tstöldfallet). En sådan lösning är olämplig eftersom den på ett negativt sätt skulle splittra huvudregeln. Förvärvarens rätt bör ej göras beroende av i efterhand gjorda — och ibland kanske subtila — juridiska bedömningar. Övervägande skäl talar för att utgångspunkten skall vara lika oavsett hur rätte ägarens besitt- ning upphört. Bevisbördans placering är tillfyllest för att undvika menliga resultat.

Det är här fråga om en civilrättslig reglering. Som utredningen fram- håller torde effekterna ur brottsförebyggande synpunkt bli små. Risken för att ädömas straff måste för en förvärvare ha betydligt större inverkan än risken för att behöva återlämna godset. Ur åklagarsynpunkt är således förslaget av mindre betydelse.

• Sida 51
•  Original

RPS Prop. 1985/86: 123

Finner att utredningen presenterat en övertygande argumentation till för- män för den rådande exstinktionsprincipen. modifierad med en omvänd bevisbörderegel för godtrosförvärv.

BRÅ

Tillstyrker förslaget. se nedan under avsnitt 3.

RSV

Valet av exstinktionsprincipen tillstyrks. Härvid hänvisas till tidigare läm- nade synpunkter från RSV som är redovisade i betänkandet ts. 145 f).

Lagförslaget som även kan komma att beröra exekutiva försäljningar måste dock anpassas till denna speciella försäljningsform. Det är nämligen inte rimligt att i alla situationer upprätthålla lika strikta regler vid exekutiv verksamhet som förslaget innebär.

Konsumentverket

Finner utredningens slutsatser vad gäller principen om exstinktion väl underbyggda och tillstyrker förslaget.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Fakultetsnämnden delar också uppfattningen. att exstinktion av ägarens rätt till förmån för godtrosförvärvaren bör bibehållas som huvudprincip vid alla typer av överlåtelser. dvs. även då ägaren förlorat egendomen genom stöld och vissa andra brott. Bland de av utredningen sorgfälligt redovisade skälen för och emot denna lösning fäster fakultetsnämnden särskilt avseen— de vid dels att en vindikationsprincip i stöldfallen sannolikt skulle ha en ganska obetydlig effekt för motverkande av brott (och möjligen ökar risken för förstöring av konstnärligt värdefull egendom. särskilt av ädla metaller). dels att ägaren i de allra flesta fall har. eller har möjlighet att skaffa. försäkring mot förlust av lösöre.

Sveriges domareförbund

Förbundet delar utredningens uppfattning att övervägande skäl talar för att reglerna liksom hittills skall grunda sig på exstinktionsprincipen. Såsom utredningen framhåller måste dock reglerna utformas under hänsynstagan- de till den ursprunglige ägarens intressen så att denne inte i öskälig ut- sträckning drabbas av exstinktionsprincipens följder. Erforderliga modifi- kationer i principen kan åstadkommas på olika sätt. Se vidare avsnitt 3 och avsnitt 4.1.

• Sida 52
•  Original

Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer

se ovan avsnitt [

Föreningen Sveriges åklagare

Utredningen. som ingående diskuterat för- och nackdelarna med olika modeller har stannat för exstinktion som huvudprincip med en uppmjuk- ning i form av införandet av omvänd bevisbörda. så att den som-åberopar godtrosförvärv åläggs bevisa sin 'goda tro vid förvärvet. Från strikt åkla- garsynpunkt väger argumentet att avsättningen av stöldgods skulle försvå- ras med en oinskränkt vindikation tungt. Det kan också ibland framstå som stötande att den ursprunglige ägaren skall behöva "köpa tillbaka sin egen- egendom". Föreningen delar emellertid utredningens uppfattning att civil- rätten i princip måste anses överordnad kriminalpolitiska aspekter. De civilrättsliga reglerna bör m.. a.o. inte styras av kriminalpolitiska hänsyn. Det tyngsta argumentet för exstinktion som huvudprincip utgör. enligt föreningens mening. den omständigheten att exstinktionsprincipen har en lång tradition i Sverige och att den internationella utvecklingen entydigt talar för ett bibehållande härav. Det är också viktigt — som utredningen betonat — att den allmänna omsättningen inte blir styrd av regler. som skulle försvåra den lojala verksamheten. Trots den stigande brottsligheten är det övervägande antalet transaktioner lagliga. Enligt föreningens mc- ning innebär utredningens val av huvudprincip närmast en kodifiering av gällande rätt och genom den föreslagna bevisregeln uppnås syftet att försöka komma till rätta med problemet att det idag ibland är för lätt att. åberopa god tro vid förvärv av stöldgods. När det gäller förvärv av anför- trott gods ställs redan nu mycket stora krav på den som invänder god tro.

Utredningen. som erinrar om att en oinskränkt vindikationsregel skulle vara verkningslös i de fall då målsäganden är okänd. hänvisar till de möjligheter. som stöldgodslagcn ger åklagaren att föra talan respektive själv besluta om godsets tagande i förvar. Enligt föreningens mening är emellertid stöldgodslagcn ibland otillräcklig för att förhindra ett stötande resultat. Föreningen har med vissa reservationer tillstyrkt förmögenhets- brottsutredningens förslag att slopa kravet på styrkt förbrott när det gäller andra förvärv än i näringsverksamhet eller som sker vanemässigt eller annars i större omfattning. då det gäller egendom som sannolikt är häleri- gods. Föreningen vill ta tillfället i akt att genom ett exempel peka på en annan komplikation som kan uppstå om exstinktionsprincipen bibehålls. A.. som var utländsk medborgare och bott några åri en liten ort i Sverige. flyttade till sitt hemland. Vid en undersökning. som tullen företog i Trelle- borg anträffades i denjärnvägsvagn. i vilken A:s bohag transporterades. en mängd gods. som kunde misstänkas vara stulet. Bland det gods som beslagtogs fanns ett flertal cyklar med bortslipade tillverkningsnummer. B.. som varit granne till A. i Sverige hade frånstulits en cykel av samma slag som en av de beslagtagna. Genom polisens försorg sändes B:s cykel- nyckel till Trelleborg och vid kontroll visade det sig att nyckeln passade. A. hade då redan lämnat landet och något förhör kunde inte komma till

'Jl IJ

• Sida 53
•  Original

stånd i A:s hemland. då rättshjälpsavtal saknades. Uppenbarligen var det B:s stulna cykel som tullen anträffat. om A. stulit den eller om han möjligen förvärvat den i god tro kunde aldrig utredas. Det är i hög grad stötande att i det angivna exemplet stöd saknas för att kunna lämna ut cykeln till B.

Föreningen. som inte har några konkreta förslag på hur kvarstående olägenheter skall kunna undanröjas med ett bibehållande av exstinktions- principen. tillstyrker utredningens förslag när det gäller val av grundprin- elp.

LRF

Ansluter sig till huvudprincipen att exstinktion rakt igenom bevaras.

Svenska handelskammarförbundet

Stöldbrottsligheten i Sverige har på" senare tid ökat i omfattning och ligger för närvarande på en helt oacceptabel nivå. Det kan inte uteslutas att de nuvarande stora möjligheterna till exstinktiva godtrosförvärv spelar en roll för avsättningen av stöldgodset och därmed främjar brottsligheten. Såsom utredningen funnit. föreligger dock ej tillräckliga skäl att överge den hu- vudprincip om exstinktiva godtrosförvärv som för närvarande råder i svensk rätt. Särskilt den allmänna omsättningens intresse talar för bibehål- landet av denna princip.

Folksam

Delar utredningens uppfattning att det är lämpligast att bibehålla exstink- tionsprincipen såväl beträffande anförtrott gods som stöldgods.

3 Processuella frågor — aktsamhetskravet, bevisbördan

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Vad gäller utredningens syfte att undvika missförstånd i rättstillämpningen genom att införa omkastad bevisbörda beträffande förvärvarens goda tro vill hovrätten inte bestrida att missuppfattningar i angivet hänseende om straffrättsliga respektive civilrättsliga regler kan förekomma och att dessa missuppfattningar om möjligt bör förhindras. Hovrätten anser visserligen att utredningens förslag kan i viss mån bidra till att missförstånd undviks men anser dock inte att förslaget kan genomföras utan modifiering.

Till en början bör konstateras att skillnader i de straffrättsliga respektive civilrättsliga reglerna på ifrågavarande område kan föreligga dels vad gäller kravet på aktsamhet. som torde vara större när det gäller godtrosförvärv än när fråga är om ansvar för t. ex. häleriförseelse. dels vad gäller de krav

• Sida 54
•  Original

man ställer" på bcvisningens styrka. Att åklagaren har att fullt ut styrka sin talan är obestridligt. Att den urpsrungliga ägaren har bevisbördan beträf- fande förvärvarens onda tro innebär inte att man ställer lika stora krav på hans bevisning som på åklagarens. Utredningen tycks i sitt resonemang inte helt klart ha skiljt på dessa båda regelsystem. I detta sammanhang bör även uppmärksammas regeln i 29 kap. 6 & sista meningen rättegångsbal- ken. som möjligen också kan bidra till missuppfattningar.

Den av utredningen föreslagna regeln synes innebära att förvärvaren (C) med full styrka skall ådagalägga sin goda tro. Hovrätten. som ställer sig frågande till möjligheterna för en person att visa att han inte insett eller bort inse någonting. anser att regeln blir för hård mot C. Den är enligt hovrättens mening dessutom stel.

Att bevisbördan enligt gällande rätt åvilar (len tidigare ägaren (A) torde inte betyda att beviskravet är vad som brukar betecknas som "styrkt". Snarare torde rättsläget vara det att en överviktsprincip tillämpas.

Hovrätten finner det ändamålsenligt att det i lagen ges en regel som klarlägger en balanserad syn på bevisläget i fråga om god tro. Hovrätten är också positiv till att presumtionen i och för sig skall vara ond tro hos C. F.nligt hovrättens mening bör emellertid presumtionen brytas om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som mera troligt att C varit i god tro än att han varit i ond tro.

Regeln i l ä 2 st. erhåller enligt hovrättens mening en lämpligare inne- börd om orden "han visar" ersätts av "övervägande skäl talar för”.

Stockholms tingsrätt

Det förslag till omkastad bevisbörda som utredningen framlägger torde i praktiken knappast medföra någon större förändring. Även om det nu i första hand ankommer på ägaren att styrka ond tro hos förvärvaren anpas- sas beviskravet efter omständigheterna i det enskilda fallet. Tingsrätten vill dock ansluta sig till förslaget i denna del. bland annat därför att omkastad bevisbörda gör det svårare för förvärvare av stöldgods att freda sig.

Göteborgs tingsrätt

Det problem som diskuteras i fråga Om bevisbördans fördelning gäller om A skall visa att C har varit i ond tro eller om C skall visa att han varit i god tro.

En helt annan fråga är vilka aktsamhctskrav som bör ställas. Som ett aktsamhetskrav kan t. ex. gälla att C före förvärvet skall ha gjort en viss kontroll. Om han har underlåtit kontrollen anses han inte kunna göra ett godtrosförvärv. Häri ligger ingen fördelning av bevisbördan. Det är först om tveksamhet råder i fråga om kontrollen skett eller ej som bevisbördan aktualiseras.

Ett annat sätt att ställa aktsamhetskrav är att man i rättspraxis utgår från vissa schabloniserade antaganden. t.ex. att den som köper en guldklocka på Sergels torg för ett mycket lågt pris är i ond tro. Bevisbördan kan i

• Sida 55
•  Original

denna situation aktualiseras på olika sätt. Ett är om frågan ställs huruvida överlåtelsen skedde på Sergels torg och vilket priset var. Ett annat är om osäkerhet råder huruvuda C insåg att klockan var av guld och att priset var mycket lågt.

Tingsrätten finner det svårt att ange rationella skäl för den ena eller den andra lösningen när det gäller fördelningen av bevisbördan. Möjligen kan sägas att C. som själv har deltagit i den aktuella transaktionen. bör ha lättare att visa vad som verkligen har skett. Det skulle därmed vara rimligare att lägga bevisbördan på denne.

Däremot tvivlar tingsrätten på att en sådan fördelning av bevisbördan skulle ha någon kriminalpolitisk betydelse. Författningens utformning i denna del lär knappast försvåra omsättningen av stöldgods och inte heller ha någon moralbildande effekt. Däremot kan möjligen det yrkesmässiga häleriet och Sergels-torghandeln motverkas genom ytterligare skärpta akt- samhctskrav. Enligt tingsrättens mening är det nämligen oftast aktsam- hetskraven som bestämmer utgången i en tvist. medan bevisbördans för- delning mera sällan fäller avgörandet.

RÅ

Utredaren har i sitt förslag valt att kombinera exstinktionsprincipen med en regel innebärande att förvärvaren i civilrättsligt hänseende har att bevisa att han varit i god tro när han fått egendomen i sin besittning. En sådan regel skulle. enligt vad som anförs. inte vara avsedd att medföra någon drastisk förändring i förhållande till gällande rättsläge utan närmast vara en begränsad justering till förmån för den ursprunglige ägaren. Över- vägande skäl talar enligt min mening för förslaget i denna del. Även om skillnaden i förhållande till nuvarande rättsläge inte kan antas bli av någon avgörande betydelse medför den föreslagna regeln en förskjutning till förmån för den ursprunglige ägaren. Förändringen torde som utredaren anfört ha stöd i den allmänna ri'ittsuppfattningen. Ändringen kan även förväntas bidra till att förvärvaren iakttar större försiktighet och att avsätt- ningen av stöldgods därigenom försvåras.

Även om den förordade bevisregeln antagligen har sin största betydelse när det gäller stöldgods och liknande bör den i enlighet med utredarens förslag gälla inte bara ej anförtrott gods. Skilda regler för anförtrott gods och annat gods skulle kunna medföra olägenheter. En förvärvare. som har utfört en undersökning på grund varav han normalt skall anses vara i god tro skall inte behöva försättas i sämre bevisläge bara därför att godset exempelvis frånstulits ägaren.

En av anledningarna till utredarens förslag om omkastad bevisbörda har angivits vara att det från olika håll hävdats att det med nuvarande ordning är alltför lätt för förvärvare av stulen egendom att komma med förklaringar som tas till intäkt för påstående om god tro. Detta skulle framförallt vara förhållandet när talan om ansvar för häleri eller häleriförseelse förs samti- digt med en civilrättslig talan om återfående av egendomen utan lösen. Förslaget i denna del syftar därför även till att undvika missförstånd rörande skillnaden mellan den civilrättsliga och den straffrättsliga bedöm-

• Sida 56
•  Original

ningen. Enligt min uppfattning har utredaren fog för den kritik han anfört mot rättstillämpningen i domstolarna i denna del. En i lagstiftningen inskri- ven omkastad bevisbörderegel skulle på ett klart sätt ange att frågan om godtrosförvärv skall prövas efter olika måttstockar. beroende på om det är en civilrättslig eller straffrättslig bedömning som skall göras.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Utredningen föreslår en omkastad bevisbörda vid den civilrättsliga pröv— ningen av god tro. Rent principiellt ställer jag mig tveksam till regler om omkastad bevisbörda. Fråga är om inte samma effekt kan nås genom att i rättstillämpningen stränga krav uppställes på en förvärvares undersök— ningsplikt som förutsättning för god tro. En bestämmelse om godtrosför- värv kunde utformas så som skett i det förslag från 1973. som redovisas i Bilaga 2 i betänkandet (s. 215). I praktiken föreligger dock redan idag rent faktiskt en omkastad bevisbörda, [ rättsfallet NJA 1966: 594 uttalar RÄ-(s. 600): "i civilrättsligt hänseende torde köparen i många fall kunna åberopa god tro endast om han på visst sätt aktivt sökt utröna huruvida säljaren ägt överlåta godset". l rättspraxis har kraven på aktsamhet vid godtrosförvärv ställts höga. Utredningen har uttalat att avsikten med införandet av en regel om omkastad bevisbörda inte är att åstadkomma någon mera drastisk förändring i gällande rättsläge utan blott att framhäva den ordning som i och för sig redan gäller. Enligt min uppfattning kan en bestämmelse om omkastad bevisbörda vara av värde inte minst som en markering av de krav. som ställs på den. som hävdar god tro.

Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län

Den renodlade exstinktionsprincipen är oacceptabel då den kan försätta den som förvärvat egendom i ond tro i en i förhållande till rätte ägaren gynnsam position. Utredningen föreslår här en regel om omvänd bevis- börda. lnom straffrättens område bör sådana lösningar ej förekomma. men när det gäller civilrättslig reglering av en typ av rättshandling där försiktig- het hos förvärvaren alltid är påkallad, torde några sådana betänkligheter ej kunna anföras. Denna lösning kan också — när den blir allmänt känd — få en "folkpedagogisk" effekt dvs. att allmänheten blir uppmärksammad på nödvändigheten av att noga informera sig om överlåtarens fång och möjli- gen även säkra bevisning härom.

Länsåklagarmyndigheten i Hallands län

Förslaget om omkastad bevisbörda för den som gör gällande godtrosför- värv är congenialt. Omsättningsintresset läderas knappast och vikten av tillbörlig aktsamhet i valet av avtalspartner understryks. Längre i tillgodo- seende av det kriminalpolitiska intresset saknas det anledning att gå.

• Sida 57
•  Original

BRÅ

BRÅ begränsar sig till frågan om godtrosförvärv av stöldgods.

[ BRÅ—promemorian (1978: ]) Sakhäleri m.m. utarbetad av en arbets— grupp inom ramen för BRÄs översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet väcktes frågan om inte en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen i fråga om godtrosförvärv av lösöre i vissa fall skulle förstärka en eftersträvad allmänpreventiv effekt av bl. a. häleribestämmel- serna (a a s 63 ff). Arbetsgruppen anförde. att en skärpning av bestämmel— serna om godtrosförvärv av lösöre vore angelägen för att bättre tillgodose kriminalpolitikens önskemål.

Utredningens förslag innebär en viss skärpning. En förvärvare av lösöre från en överlåtare som inte hade rätt att disponera över egendomen skall inte anses ha varit i god tro om han inte visar att så var fallet. Enligt gällande rätt kommer det an på egendomens ägare att styrka ond tro hos förvärvaren om den förre skall kunna behålla sin rätt till egendomen. Bevisbördan omkastas alltså och förslaget innebär en lätt modifiering av exstinktionsprincipen.

Effekten av en sådan förändring kan förväntas skärpa uppmärksamheten hos förvärvare av lösöre och därmed ha en positiv verkan ur kriminalpoli- tisk synpunkt. Man kommer ifrån den situationen som kan verka stötande att den som frånstulits egendom alltid måste köpa denna tillbaka om han vill ha den äter och inte kan styrka ond tro hos en som förvärvat stöldgod- set. Vidare uppnås en viss hämmande effekt på mindre nogräknade förvär- vare. Dessutom kan en viss uppmjukning av exstinktionsprincipen sägas innebära ett närmande till övriga nordiska länder. även om en s. k. nordisk rättslikhet inte heller genom detta förslag uppnåtts.

BRÅ tillstyrker förslaget.

RSV Gäldenärs goda tro vid ”(mätning

- Kronofogdemyndighet kan med tillämpning av bestämmelserna i 4 kap.

18— 19 5.5 utsökningsbalken (UB) utmäta egendom i gäldenärens besittning även om tredje man gör anspråk på denna. När utmätt gods anträffats hos gäldenären kan utsökningsbalkens regler om presumtion för äganderätt komma i konflikt med det nu framlagda lagförslagets strängare regel om

bevisskyldighet för förvärvaren (gäldenären) om att denne var i god tro. Följande exempel illustrerar vad som kan hända.

En kronofogdemyndighet utmäter viss egendom hemma hos gäldenären C.. Egendomen har av gäldenären tidigare förvärvats av B som saknade rätt att förfoga över den. Kronofogdemyndigheten utgår då enligt 4 kap. 18 & UB från att C är ägare till egendomen. om det inte vid förrättningen framgår att utmätningsobjektet tillhör tredje man. dvs. A. Sker utmätning- en trots att A påstår sig ha bättre rätt till den utmätta egendomen. skall kronofogdemyndighetcn om skäl föreligger enligt 4 kap. 20 & UB förelägga A att väcka talan mot sökanden och C. Vid en sådan talan åligger det enligt gällande rätt A att visa att C varit i ond tro. Enligt förslaget innebär den omkastade bevisbördan att gäldenären C skall visa sin goda tro.

• Sida 58
•  Original

Medverkar han inte torde det åligga borgenären att försöka styrka detta förhållande. _

Det är fullt tänkbart att gäldenären C varit i god tro vid förvärvet men att han vägrar att medverka genom att visa detta. Sökanden. som helt är beroende av gäldenärens samarbetsvilja. kan då få mycket svårt att i gäldenärens ställe styrka denna goda tro.-

Exemplet illustrerar hur det i praktiken kan visa sig vara omöjligt för en .borgenär att få gäldenärens medverkan genom att ta fram bevisning. Tred- je mans rätt garanteras i det exekutiva förfarandet genom att han alltid har möjlighet att anföra besvär över utmätningsbeslutet eller väcka talan vid tingsrätt mot parterna angående äganderätt till den utmätta egendomen. Den sistnämnda möjligheten att väcka talan kan göras trots att något stämningsföreläggande inte meddelats i utsökningsmälet. Sc RSVs rätts- fallssamling. serie C (RIC) 15/8411.

1 det kommande lagstiftningsarbetet bör beaktas att utsökningsbalkens presumtionsbestämmelse tar över den omvända bevisbördan. Härvid kan övervägas en bestämmelse. som med hänvisning till reglerna i 4 kap. 17— 23 åå UB. undantar [ ä i lagförslaget vid exekutiv verkställighet.

Köparens ställning vid exekutivförsäljning

Köparens ställning vid exekutiv försäljning regleras i 14 kap. UB. då främst i 1 och 4 åå. Därför citerar det remitterade betänkandet på sidan 194 proposition 81: 8 med 1980/förslag till utsökningsbalk. vari redovisas att en godtrocnde exekutivköpare blir skyddad mot tredje mans äganderättsan- språk. när han får egendomen i sin besittning. Trots att fråga om god tro vid exekutiva försz'iljningar varit uppe till behandling vid utsökningsbal— kens tillkomst skall den exekutive köparens situation beröras här. Detta görs mot bakgrund av önskemålet om att köparens situation måste vara så okomplicerad som möjligt. Bl. a. bör begreppet godtrocnde köpare definie- ras. Problematiken kan utvecklas mot bakgrund av följande situation som nämligen är fullt tänkbar.

En kronofogdemyndighet utmäter ett antal travhästar vilka omhändertas för vårdhållning. Kostnaden härför utgörs av s. k. särskild avgift som skall tas ut ur köpeskillingen vid den exekutiva försäljningen. Efter kungörande av auktionen i pressen klagar tredje man till hovrätten som inte meddelar inhibition enligt 18 kap. 12 & UB. Anledningen härtill kan vara att domsto- len antingen vid prövningen inte finner anledning att meddela inhibition eller helt enkelt inte hinner pröva innehållet i den inkomna skrivelsen. Kronofogdemyndigheten säljer hästarna på den utsatta auktionsdagen och upplyser härvid om de förekommande besvären.

Exemplet kunde även gjorts så att tredje man i stället för att klaga väckte talan vid tingsrätt mot sökanden och gäldenären. lnhibition kan inte med- delas i denna situation.

Även om det är vanligt att överrätt meddelar inhibition kan det inte regelmässigt förutsättas att sådan alltid lämnas. Besvären kan nämligen

• Sida 59
•  Original

förefalla omotiverade samtidigt som kostnaderna för det utmätta. t.ex. travhästarna. är så stora så att en inhibition är till stor nackdel för parterna. Vidare kan inte tingsrätt meddela inhibition vid talan om bättre rätt. Därför är det mycket angeläget att frågan om god tro vid exekutiv försäljning belyses mot bakgrund av situationerna när besvär finns över dels utmät- ningen. dels exekutiv försäljning av gods som inte avhämtats.

Beträffande den förstnämnda situationen reglerar lagförslaget inte när köpare vid exekutiv försäljning är i god tro. Är så inte fallet i det ovan- nämnda exemplet tar köparen en stor risk eftersom tredje man kan göra anspråk på hästarna utan att vara lösenskyldig. Det är dessutom tveksamt om köpare. som anses ha varit i ond tro vid exekutivt köp. kan åberopa 14 kap. 4 5 UB för att få återbetalning från gäldenär eller borgenär. Under alla förhållanden tar köparen en risk eftersom det i praktiken kan vara svårt att få ut en fordran från gäldenären. Detsamma gäller även eventuellt krav mot borgenär när köpeskillingen redovisats. Borgenärcn kan t.ex. vara bosatt i utlandet. vilket gör det svårt att rikta betalningsanspråk mot honom och styrka hans onda tro enligt 14 kap. 4 å andra stycket UB.

Leder en vid försäljningstillfället lämnad upplysning om förekomsten av inkomna besvär till att köpare vid exekutiv försäljning anses vara i ond tro. uppkommer ett för köparen och kronofogdemyndighetcn synnerligen olyckligt rättsförhållande. Hur skall en kronofogdemyndighet kunna upp- lysa om besvär i ett mål och samtidigt uppmuntra till god budgivning? Hur stor är kronofogdemyndighets upplysningsskyldighet i samband med exe- kutiv försäljning”? lnverkar eventuell ond tro på prövningen av avgivet bud som skall göras enligt 9 kap. 4 & UB? Svaren på dessa frågor är viktiga i den praktiska tillämpningen.

] den andra situationen. vilken omnämnts tidigare. gäller att även om själva utmätningen inte överklagas besvär kan anföras av utomstående över försäljningen. För närvarande får bestämmelsen i 14 kap. 1 s' UB konsekvensen att köpare måste vara i god tro när han tar exekutivt såld egendom i sin besittning. Överklagar tredje man en exekutiv försäljning innan godset avhämtats anses godtrosförvärv inte ha ägt rum. Detta fram- går av den redovisning av gällande rätt som finns i Kommentaren till utsökningsbalken. vilken utgetts av Walin m. fl. (s. 491 1).

Vid exekutiva auktioner hämtas vanligen det inropade godset omedel- bart av köparen. Skrymmande gods katt av praktiska skäl under viss tid kvarlämnas på auktionsstället i avvaktan på transport. Enligt 9 kap. 5 & UB kan kronofogdemyndighet ge anstånd med betalning av inropat gods. Detta får då inte lämnas ut till köparen förrän full betalning erläggs. Vid försäljning under hand går det alltid viss tid mellan godtagande av hud och utlämnande av det sålda godset. Enligt RSVs mening talar mycket för att traditionskravet inte behöver vara uppfyllt för att någon skall vara i god tro.

Eftersom det är angeläget att exekutivförvärvarens rättsskydd är så gott som möjligt förordas att ond tro inte skall kunna anses föreligga i samband med exekutiv försäljning i någon av de bägge situationerna. Går inte detta att genomföra bör i vart fall inte bestämmelsen om den omkastade bevis- bördan i l å andra stycket lagförslaget gälla. Precis som vid utmätningssi-

• Sida 60
•  Original

tuationen bör det även i försäljningssituationen vara tredje man som skall styrka ond tro.

Konsumentverket

Konsumentverket framhöll i yttrande 1982-10-14 till utredningen att det finns skäl att anlägga en differentierad syn på vilka krav som skall ställas på förvärvaren i olika fall av godtrosförvärv. Avgörande betydelse borde tillmätas förhållandet om förvärvaren eller den från vilken förvärvet görs är näringsidkare. Sker ett förvärv från en näringsidkare som erbjuder egendomen i sin näringsverksamhet borde ingen mera långtgående under- sökningsplikt normalt åläggas konsumenten. Den enskilde borde kunna utgå ifrån att varor som erbjuds i den reguljära handeln är rättmätigt åtkomna. framhöll verket.

Utredningen föreslår nu en generell regel med innebörd att förvärvaren skall anses vara i god tro endast om han kan visa att han varken insett eller med hänsyn till omständigheterna bort inse att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. 1 den allmänna motiveringen till regeln anförs att beviskravet dock inte kan sättas särskilt högt vid en privatpersons köp i den reguljära handeln. En stulen sak som förvärvats under sådana omstän- 'digheter bör enligt utredningen kunna presumeras ha skett i god tro. såvida inte tungt vägande argument kan anföras till förmån för en annan mening (s. 180).

Konsumentverket tillstyrker en regel om omvänd bevisbörda vid för- värv näringsidkare emellan och vid förvärv mellan privatpersoner. För konsumentköpens del. dvs. huvudsakligen de fall där privatpersoner för- värvar egendom från näringsidkare eller genom kvalificerad förmedling av näringsidkare (se verkets nämnda skrivelse). bör dock — i enlighet med vad utredningen själv funnit — tvärtom presumeras att förvärvet skett i god tro. Det stora antalet konsumentköp gör att denna presumtion för god tro sannolikt får stor praktisk betydelse. Regeln bör därför komma till uttryck - direkt i lagtexten. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att 1 & kom- pletteras med ett tredje stycke med följande lydelse:

"Har egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk förvärvats av en konsument från en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. skall förvärvaren dock anses ha varit i god tro om han inte med hänsyn till omständigheterna bort inse att överlåtaren saknade rätt att överlåta egen— domen. Motsvarande gäller även när förvärvet skett genom förmedling av en näringsidkare som ombud för en säljare."

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Vad gäller frågorna om vem som skall ha bevisbördan för förvärvarens goda tro och vilka aktsamhetskrav. som skall ställas på förvärvaren. bör det tydligare än vad som framgår av betänkandet (t.ex. på s. 166. 181 f. 184. 198 och 203) observeras. att det är fråga om två olika spörsmål. Vilket aktsamhctskrav som skall ställas är en rättsfråga. som bör diskuteras skild från frågan om vem som har bevisbördan för de faktiska omständigheter- na.

• Sida 61
•  Original

Liksom utredningen anser fakultetsnämnden att-kraretpå aktsamhet för godtrosförvärv bör ställas högre än de krav som avgör om en förvärvare av egendom gjort sig skyldig till häleriförseelse. I vissa fall. t. ex. där egendo- men är sådan att den ofta säljs på avbetalning med ägarförbehåll (återta- gandeförbehåll) eller ofta stjäls. bör förvärvaren vidta särskilda under- sökningsåtgärder för att förvissa sig om överlåtarens rätt att disponera över egendomen. Detta framgår också redan av etablerad praxis.

Någon anledning att i lag eller motiv försöka i detalj precisera vilka krav som skall ställas på förvärvaren finns inte. Domstolarna har bättre möjlig- heter att i konkreta fall mejsla ut den rättsregel som bör gälla. För en viss restriktivitet frän lagstiftarens sida talar också att vissa för undersöknings- plikten relevanta omständigheter — såsom förändringar i bilregistreringens uppläggning — kan påverka undersökningspliktens innebörd. Lagförsla- gets hänvisning i l å andra stycket till egendomens beskaffenhet. de förhål- landen under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt kan från denna synpunkt godtas. Däremot kan anmärkning göras mot motivens hänvisning till den aktsamhet och försiktighet som skulle ådagalagts av en bonus pater familias (se bet. s 182). "Den gode familjefadern" torde inte bara vara en alltför vag figur för att tjäna till ledning. 1 den mån förebilden alls har någon stadga. hänför den sig närmast till vad som är ett genom- snittsuppträdande bland förståndigt folk. Frågan är om inte spörsmålet om god tro i än högre grad är vad som gäller culpabedömningen inom skade- - ståndsrätten bör ge utrymme för en strängare bedömning. Domstolarna bör vara fria att skärpa aktsamhetskraven för god tro utan att vara bunden av den oklara figuren "bonus pater familias".

Utredningens förslag innebär ett visst tillmötesgående av kriminalpoli- tiska önskemål om ökade möjligheter till vindikation på det sättet att förvärvaren får Iwrisbördun för att han varit i god tro vid sitt förvärv (s. 169 foch 181 ff). Som framhållits ovan måste själva bevisbördefrågan principiellt hållas isär från aktsamhetsbedömningen. Bevisbördefrågan — liksom bevisvärderingen — gäller vilka faktiska omständigheter som skall läggas till grund för aktsamhctsbedömningen. Visserligen kan en bevis- börda på förvärvaren stödjas påatt han och inte ägaren. som gått miste om egendomen. har den bättre möjligheten att utreda omständigheterna vid förvärvet. ()avsett vem som bär bevisbördan är det naturligt att som en för förvärvaren negativ omständighet vid bevisvärderingen beakta. att han inte vill ge fullständiga uppgifter för sakens belysning. Det förhållandet att aktsamhctsbedömningen i vissa fall kan bygga på en undersökningsplikt för förvärvaren gör det också naturligt. att bevisbördan för vilka aktiva åtgärder som vidtagits av förvärvaren bör ligga på hans sida. Det torde emellertid vara att gå för långt. att som en enda huvudregel föreskriva. att bevisbördan för de omständigheter. som skall läggas till grund för prövning av den goda tron. läggs på förvärvaren. Om ett förvärv skett för länge sedan kan det vara förklarligt. att förvz'irvaren inte kan ge upplysningar om omständigheterna vid hans förvärv. Särskilt tydliga blir svårigheterna på förvärvarens sida om förvärvaren rentav skulle ha avlidit. och ett anspråk från en tidigare och kanske bestulen ägare skulle framställas mot hans dödsbo. Det torde vara att gå för långt att utgå från att godtrosförvärv inte

• Sida 62
•  Original

Skett. för den händelse någon utredning om omständigheterna överhuvud- taget inte kan åstadkommas. En sådan regel skulle för övrigt påtagligt avvika från en eljest inom sakrätten gällande huvudprincip. att besittning till egendom ger presumtion för rättmätigt innehav.

Fakultetsnämnden anser sålunda. att '— om en enda grundregel skall uppställas i fråga om bevisbördan för omständigheterna vid ett förvärv — bevisbördan bör ligga på den tidigare ägaren för att förvärvet inte skett i god tro. Emellertid mäste huvudregeln.- som illustrerats strax härovan. förses med åtskilliga modifikationer som i vissa lägen lägger en bevisbörda på förvärvaren. I varje fall riskerar utredningens förslag att leda till en för stel och i vissa lägen olämplig reglering. De jämförelser som utredningen gjort med vissa andra lagregler om omkastad bevisbörda är för övrigt inte heller alltid träffande; jämförelserna kan i varje fall inte vara avgörande. Fakultetsnämndens slutsats blir därför. att någon lagregel om bevisbördan inte bör införas utan att frågan liksom hittills får hanteras av domstolarna.

Sveriges advokatsamfund

Att direkt i lagtexten inskriva en bevisregel. enligt vilken det skulle ankom- ma på förvärvaren att styrka sin goda tro vid förvärv av lösöre som frånhänts ägaren. anser samfundet betänkligt. Sedan den fria bevispröv- ningens princip infördes i svensk rätt har frågan om bevisbördans fördel- ning i hithörande fall blivit av mindre betydelse. Även om det i princip enligt gällande rätt ankommer på godsets ägare att styrka ond tro hos förvärvaren. åvilar det redan nu förvärvaren att visa att transaktionen "som sådan är fullt normal eller att han vidtagit rimliga åtgärder för att förvissa sig om sin fångesmans rättstitel eller behörighet.

Mot den i den föreslagna lagtexten inskrivna bevisbörderegeln talar också det förhållandet att det i betänkandet förutsätts att man även i fortsättningen skall godtaga förvärvarens påstående om god tro. därest förvärvet framstår som fullt normalt genom att förvärvet skett på offentlig auktion eller från yrkesmässig försäljare med fast driftsställe eller Linder liknande förhållanden. Den föreslagna regeln om bevisbördans fördelning kan under sådana förhållanden komma att tillämpas på ett sätt som inte varit avsett.

Enligt samfundets mening bör domstolarna utan att vara bundna av någon i lagtexten inskriven bevisbörderegel ha att i varje särskilt fall med beaktande av omständigheterna kring förvärvet ta ställning till frågan om förvärvaren varit i god tro. '

Sveriges domareförbund

Större betydelse än rätten till lösen för att modifiera exstinktionsprincipen torde tillämpningen av själva godtrosrekvisitet ha. 1 rättspraxis ställs för- hållandevis stora krav på god tro hos förvärvaren. Kravet anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. ] misstänkta situationer kan det utfor- mas som en ren undersökningsplikt. Härigenom blir det möjligt att åstad- komma en tillämpning av exstinktionsprincipen som medför att den ur—

• Sida 63
•  Original

sprunglige ägarens intressen kan beaktas. Förbundet har ingen erinran mot den utformning som regeln om god tro har fått i utredningens förslag. Det bör dock understrykas att det även i fortsättningen blir en uppgift för rättstillämpningen att ge innehåll åt regeln genom att avgöra hur högt kravet på god tro skall ställas i olika situationer.

Förbundet ansluter sig till utredningens förslag i 1 så att det skallankom- ma på förvärvaren att styrka sin goda tro. Det framstår som riktigt att den som påstår sig ha förvärvat egendom i god tro får klargöra hur det har gått till vid förvärvet. Detta innebär å "andra sidan inte att varje person vars äganderätt ifrågasätts utan vidare skall behöva presentera sin bevisning. Den påstådde rätte ägaren måste givetvis primärt först på ett övertygande sätt ange omständigheter som utvisar att egendomen är hans.

Ledamöterna Blomstrand. Lenter och Palm är skiljaktiga i fråga om förslaget att bevisbördan för god tro skall läggas på förvärvaren. De anför följande.

Vi ifrågasätter om den föreslagna bevisbörderegeln är erforderlig eller ens lämplig. Enligt utredningens egna uttalanden (s. 179) är inte avsikten med förslaget att man skall åstadkomma någon mer drastisk förändring i gällande rättsläge. Vad det är fråga om är att på ett mer påtagligt sätt framhäva den ordning som i och för sig redan gäller.

Vi delar uppfattningen att en bevisbörderegel av den föreslagna arten knappast ändrar rättsläget i någon märkbar mån. Som framhålls i förbun- dets yttrande torde det vara styrkan i kravet på god tro som är avgörande i de flesta fall. Till skillnad från utredningen anser vi emellertid att den omständigheten att den föreslagna ändringen i reglerna inte ändrar rättslä- get talar emot att förslaget genomförs. Att ändra reglerna förefaller också vara en egendomlig metod för att undanröja missförstånd om innebörden av gällande rätt.

Utredningen har inte påvisat några olägenheter av vikt med den bevis- börderegel som har utbildats i praxis. Den föreslagna nya regeln kan — i den mån den alls får någon betydelse — antas medföra negativa verkningar från omsättningens synpunkt. Förvärvaren blir nämligen nödsakad att i ökad omfattning försäkra sig om bevis för sin åtkomst av godset. Överlå- telsetransaktionerna kan då befaras bli mer omständliga. Det är härvid att märka att bevisskyldigheten förutsätts vara obegränsad i tiden. Även om dessa negativa verkningar i de flesta fall inte torde bli allvarligare än att dei och för sig kunde accepteras. uppvägs de enligt vår mening inte av några fördelar med den föreslagna bevisbörderegeln. Vi avstyrker därför försla- get i denna del.

Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer

Anser att exstinktionsprincipen förenad med en omkastad bevisbörderegel innebär bl.a. förbättrade möjligheter för polisen att återställa genom brott åtkommen egendom till rätt ägare.

• Sida 64
•  Original

Föreningen Sveriges åklagare

Föreningen tillstyrker utredningens förslag om en omkastad bevisbörda så att en förvärvare inte skall anses vara i god tro med mindre han visar att han varken insett eller med hänsyn till egendomens beskaffenhet. dc förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt bort inse att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Enligt för- eningens uppfattning bör man så långt möjligt undvika att införa lagregler med omkastad bevisbörda. Vid valet mellan den föreslagna regeln och en oinskränkt vindikationsregel är emellertid föreningen beredd att godta förslaget: dock med den viktiga reservationen att de föreslagna preskrip- tionsreglerna också intas i lagen. Som nämnts inledningsvis skulle en omkastad bevisbörda delvis lösa problemet med att det ibland kan te sig för lätt att åberopa god tro vid förvärv av stöldgods.

Föreningen ansluter sig till utredningens förslag att i likhet med gällande rätt god tro skall föreligga såväl vid överlåtelsen som vid besittningsöver- gången. De omständigheter som skall beaktas vid bedömningen har enligt föreningens mening fått en lämplig avvägning på det sätt som de beskrivits i l å andra st. i den föreslagna lagtexten. Föreningen vill i detta samman- hang understryka vad som anförts i specialmotiveringen när det gäller fall - då avsevärd tid förflutit efter förvärvet. Kravet för att förvärvaren skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet kan i sådana fall inte ställas särskilt högt. Enligt föreningens mening" kan man inte i alla situationer kräva skriftlig dokumentation på förvärvet. framför allt om det gäller massprodu- cerad vara som inköpts i butik.

Sveriges köpmannaförbund

'l'illstyrkcr förslaget.

SHlO-Familjeföretagen

Tillstyrker förslaget.

LRF

1 svensk rätt har sedan gammalt och av hävd såsom huvudprincip gällt att den som gör ett påstående också har att visa påståendets riktighet. [ straffprocessen betraktas den tilltalade som oskyldig tills motsatsen bevi- sats. 1 en tvisteprocess tappar käranden käromålet om han inte kan styrka sin talan. ] ett tidigare remissyttrande över SOU l983160 har LRF vänt sig mot Ekobrottskommissionens förslag att den som förvärvar egendom eller mottar betalning från någon som sedan försätts i konkurs måste bevisa att han var i god tro beträffande konkursgäldenärcns sufficiens då transaktio— nen gjordes.

LRF hyser förståelse för de bevekelsegrunder som ligger bakom försla- get om omvänd bevisbörda men finner det tveksamt om situationen moti- verar en total. generell omkastning av bevisbördan. De syften som ligger bakom detta förslag synes allmänt sett kunna tillgodoses med ett bibehål-

• Sida 65
•  Original

lande av nuvarande huvudprincip kompletterad med en presumtion för ond tro i vissa fall: exempel härpå lämnas av utredningen själv. LRF finner skäl tala för att det under det fortsatta lagstiftningsarbetet överväges om en sådan lösning är möjlig med hänsyn till lagtekniska och andra aspekter. Skulle denna väg inte visa sig framkomlig synes förslaget vara att föredra framför gällande regler.

Svenska handelskammarförbundet

Den lösning utredningen anvisar för att minska möjligheterna att göra oberättigade exstinktiva godtrosförvi'trv är att lägga bevisbördan på förvär- varen. En sådan omkastning av bevisbördan kan principiellt sett inge vissa betänkligheter. Även om det redan existerar regler. där bevisbördan är omkastad. bör nya sådana införas endast om goda skäl föreligger. Handels- kammarförbundet menar att det på grund av nödvändigheten att bekämpa stöldbrottsligheten finns behov av en viss skärpning av de krav som ställs för att en köpare av stöldgods skalllgöra ett exstinktivt godtrosförvå'trv. Den föreslagna bevisbördeplaceringcn kan därför accepteras. Förslaget innebär ju även att bevisbördan kommer att vara placerad hos den part som har störst fördel av regeln och dessutom torde ha de största möjlighe- terna att presentera bevisning. Enligt Handelskz'tmmarförbundets mening bör dock klarare anges hur den ålagda bevisbördan skall uppfyllas. Exem- pelvis kunde uttryckligen anges. att beviskravet är uppfyllt om förvärvaren kan visa att egendomen köpts i den etablerade handeln.

MRF

Bilar och andra motorfordon intar en särställningjämfört med andra kapi- talvaror såtillvida som motorfordon är registreringspliktiga. Genom en så enkel åtgärd som ett telefonsamtal till länsstyrelsens bilregisteravdelning kan en presumtiv förvärvare av ett mötorfordon få uppgift om de tre senast antecknade ägarna till fordonet. Förvärvaren kan därefter ta kontakt med tidigare ägare för kontroll av att överlåtaren äger förfoga över fordonet. Förbundet anser att en sådan undersökningsåtgärd bör vara ett kravlör att förvärvaren skall anses vara i god tro vid förvärv av motorfordon från den som icke yrkesmässigt handlar med bilar. ' Förbundet hemställer om att det nu anförda kommer till uttryck i rege- ringens proposition. Förbundet har i övrigt inget att erinra mot förslaget i den del det berör frågan om godtrosförvå'trv av anförtrodd egendom.

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund

Vi har huvudsakligen studerat betänkandet i de delar som behandlar god- trosförvärv av stöldgods.

Den föreslagna överflyttningen av bevisbördan från den som ifrågasätter ' godtro till den som vill hävda godtro synes rimlig. varför vi tillstyrker att förslaget i denna del läggs till grund för lagstiftning.

• Sida 66
•  Original

Sweboat- båtbranschens riksförbund

Sweboat instämmer i det av utredningen påpekade förhållandet att det vid förvärv av stulen egendom hittills har varit för enkelt för förvärvaren hävda god tro. Då allmänne åklagaren för talan mot förvärvaren för häleri eller häleriförseelse i den straffrättsliga delen av en process. föreligger även en civilrättslig del om återfående av egendomen utan lösen. Denna talan (det enskilda anspråket) som kan föras av åklagaren eller målsägan- den själv. grundar sig på om förvärvaren har gjort ett godtrosförvärv eller ej. Det enskilda anspråket skall ej vara beroende på utgången i ansvarsfrå- gan. vilket'dock synes ha blivit praxis. då olika bedömningsgrunder måste tillämpas i fråga om aktsamhetskravet i de civil- och straffrättsliga delarna. I den civilrättsliga delen skall kraven på förvärvarens aktsamhet ställas högre. Detta förhållande framträder klarare med den av utredningen före- slagna omvända bevisbördsregcln där förvärvaren skall visa att det rör sig om ett förvärv i god tro. '

Den föreslagna bevisbörderegelns placering är till fördel för den tir- sprunglige ägaren men själva beviskravets styrka har ej höjts.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

Från polis- och åklagarhåll samt av försäkringsbolagen har ofta kritiserats att tillämpningen av gällande godtrosregler medför att den rätte ägaren endast undantagsvis får tillbaka sin egendom. Detta gäller särskilt när det är fråga om stulen egendom. Det har ofta visat sig svårt för den ursprungli- ge ägaren att bevisa ond tro hos en senare förvärvare. Mot denna bakgrund linner riksförbundet det tillfredsställande att utredningen föreslår en om- kastad bevisbörda. dvs. en senare förvärvare skall bevisa att han i god tro förvärvat egendomen. Förhoppningsvis kommer därmed även försäljning av stöldgods att försvåras.

Folksam

Folksam delar utredningens uppfattning om att det är lämpligast att bibe- hålla den s. k. exstinktionsprincipen såväl beträffande anförtrott gods som stöldgods samt att införa en regel om omkastad bevisbörda. En sådan bevisbörderegel bör kunna leda till en ökad försiktighet hos allmänheten när det gäller handel med egendom som kan misstänkas vara stöldgods.

4 Lösen 4.1 Rätt till lösen

Hovrätten över Skåne och Blekinge

I likhet med utredningen ts. 188) anser hovrätten att övervägande skäl talar för ett bibehållande av en generell lösningsrätt. Förslaget tillstyrkes i denna del. Ett starkt skäl har vid detta ställningstagandc varit att det till lösningsrätten kopplas en regel om preskription.

• Sida 67
•  Original

Stockholms tingsrätt Prop. 1985/86: 123

Har inget att erinra mot förslaget. i

Göteborgs tingsrätt

I likhet med utredningen anser tingsrätten att den (A) som har blivit berövad egendomen skall ha möjlighet att mot lösen återfå den från den godtrocnde förvärvaren (C). Den möjligheten skall finnas för att A skall kunna få tillbaka egendom. som har ett särskilt värde för honom. Det blir då i praktiken fråga om egendom som har ett affektionsvärde för A eller som utgör del av en samling som A äger.

RÅ

Förslaget att i lagstiftningen tillerkänna den ursprunglige ägaren en gene- rell lösenrätt tillstyrks. Även om denna rätt sällan utnyttjas bör den enligt min mening finnas. Framför allt när det är fråga om antikviteter. konst eller annan egendom med affektionsvärde för den ursprunglige ägaren framstår en lösenrätt som motiverad av billighetsskäl. Några principiella invänd- ningar mot att exstinktionsprincipen på detta sätt modifieras synes inte föreligga.

Länsåklagarmyndigheten _i Jönköpings län

Tillstyrker förslaget. .

RSV

När köpare i god tro förvärvat utmätt egendom av gäldenären bör krono— fogdemyndighet ha möjlighet att lösa denna med tillämpning av 2 s i lagförslaget. Köparen" kan nämligen ha förvärvat egendomen till ett så lågt pris att överskott kan väntas vid kommande exekutiv försäljning.

Konsumentverket

Tillstyrker förslaget.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Frågan om den ursprunglige ägarens li_')sensrätt är idag svår att besvara. och det vore värdefullt om klarhet kunde skapas genom lagstiftning. l l965 års betänkande förordades Värdeprincipen på grundval av uppfattningen. att exstinktionsprincipen tillämpades som ett skydd för godtrosförvär- varen. Det ansågs följdriktigt att innehavaren skulle behöva lämna egendo- men ifrån sig. blott om han ersattes för dess värde. Vidare begränsades lösensrätten till sådana fall där egendomen för den ursprunglige ägaren hade ett värde av annan art än det rent ekonomiska eller det eljest var av 67

• Sida 68
•  Original

särskild betydelse för honom att återfå egendomen. l'den aldrig fullföljda lagrådsremiss. som upprättades ijustitiedepartementet år 1973. föreslogs däremot ett Iagfästande av vederlagsprincipen. dvs. egendomens inneha— vare skulle få ersättning med kostnaderna för sitt förvärv av egendomen. liksom för egendomens förbättring och för eventuella förändringar i pen- ningvärde. Även i det förslaget begränsades lösensrätten,lnämligen till fall då egendomen frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott. — I det nu aktuella betänkandet föreslås. att lösensrätten skall få äga rum i alla typer av godtrosförvärv. — — —

Fakultetsnämnden tror för sin del att utredningen träffar rätt. när den, inte föreslår begränsning av lösensrätten till vissa situationer. Varje sådan begränsning får ett drag av godtycke. som i praktiken kan leda till tillämp- ningssvårigheter och slumpartade resultat.

Sveriges domareförbund

som ansluter sig till exstinktionsprincipen med vissa modifikationer till skydd för den ursprunglige ägarens intressen. anför:

Den ursprunglige ägarens rätt att återfå godset mot lösen utgör en sådan modifikation. Liksom utredningen anser förbundet att denna rätt bör be- varas. Det är visserligen inte bekant för förbundet i vilken omfattning rätten till lösen- utnyttjas i praktiken. Utredningen lämnar inga upplysning- ar härom. Sannolikt sker det endast i ett begränsat antal fall. framför allt i fråga om föremål med ett värde utöver det rent ekonomiska. Det torde vara främst i sådana fall som lösenrätten har någon betydelse. Någon olägenhet med den hittillsvarande oinskränkta lösenrätten har dock inte försports. För att undvika komplikationer i regelsystemet bör man därför — som utredningen föreslår — behålla den nuvarande regeln.

Föreningen Sveriges åklagare

Det avsteg från exstinktionsrätten som lösenrätten innebär är välmoti- verat. "Föreningen tillstyrker därför en generell lösenrätt. innebärande att den rätte ägarenlalltid skall ha rätt att kunna få tillbaka sin egendom.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Lagstiftaren har föreslagit lösenrätt för den rätte ägaren. Det kan tänkas förekomma fall då utmätning skett efter anvisning av gäldenären av gods som denne inte äger råda över och denna egendom sedan sålts på exekutiv auktion vilket presumeras medföra godtrosförvärv. Rätte ägaren skulle vid sådant förhållande äga att lösa egendomen åter enligt Värdeprincipen under förutsättning att köparen går att spåra. Situationen är dock så pass ovanlig att den knappast kan medföra några menliga konsekvenser för allmänhe- tens intresse för exekutiva auktioner. Förslaget om lösenrätt inger därför inte några betänkligheter i vad avser "omsättningens intressen".

• Sida 69
•  Original

LRF . - Prop. 1985/86: 123

Ansluter sig till förslaget.

4.2 Lösenbcloppet

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten ser positivt på att regler om beräkning av vederlag införs samt tillstyrker förslaget härom. Hovrätten vill därvid anmärka att bruket av ordet "förbättring” i lagtexten torde innebära att endast nödiga och nyttiga kostnader skall ersättas.

Stockholms tingsrätt

Har inget att erinra mot förslaget.

Göteborgs tingsrätt

När det'gäller att fastställa efter vilken princip vederlaget skall bestämmas förordar utredningen den s.k. vederlagsprincipen framför den s.k. värde-' ' principen. Som skäl härför anger utredningen att det för "de allra flesta ter sig nog ganska naturligt att den som t. ex. blivit bestulen på sin sak skall kunna få tillbaka saken från godtroende innehavare utan att behöva ersätta denne för utebliven vinst". I anslutning härtill påpekar utredningen att den hos vilken godset påträffas inte sällan torde ha köpt det billigt. Vidare framhåller utredningen att det är lättare att fastställa lösenbeloppet med tillämpning av vederlagsprincipen.

Enligt tingsrättens mening har dessa skäl inte någon nämnvärd styrka. För det första torde det vara sällsynt att C har gjort ett godtrosförvärv. om han har köpt godset till lågt pris. För det andra torde allmänhetens på- stådda svårighet att acceptera Värdeprincipen bottna i vanföreställningen att C kan göra ett godtrosförvärv blott genom att påstå god tro. Utredning- ens förslag syftat-ju bl.a. till att undanröja den vanföreställningen. När så sker torde allmänheten ha lättare att acceptera Värdeprincipen eller t. o. m. anse den principen som riktigast. För det tredje kan vederlagsprincipen anses vara något enklare att tillämpa. men Värdeprincipen är ändå en princip som tillämpas med gott resultat i nästan alla försäkringsfall.

Enligt tingsrättens mening är det i stället andra omständigheter som måste beaktas vid valet av värderingsprineip. A:s förlust av egendomen täcks nästan alltid av en försäkring. A kommer därför att uppbära en försäkringsersättning, som motsvarar värdet på den förlorade egendomen. Den ersättningen kan A använda till ett'ersättningsköp. som sedan kom- mer att undergå samma värdeutveckling som den förlorade egendomen. En tillämpning av Värdeprincipen leder alltså inte till någon förlust för A. ' medan en värdering enligt vederlagsprincipen kan ge honom dubbel vinst eller överföra vinsten till försäkringsbolaget. En lösenrätt med tillämpning av vederlagsprincipen kan därför utnyttjas av A i spekulativa syften och 69

• Sida 70
•  Original

alltså inte enbart'för att tillgodose hans intresse av att återfå föremål med affektions- eller samlarvärde.

För C. som vid förvärvet kan ha varit lika inriktad som A på att göra en värdesäker investering. är det däremot inte möjligt att försäkra sig mot den förlust som vederlagsprincipen innebär för honom. Sammanfattningsvis anser därför tingsrätten att skälen för att tillämpa Värdeprincipen klart överväger de skäl som talar för vederlagsprincipen.

Chefsrådmannen Ordqvist är skilja/(tig i fråga om valet av princip för fastställande av lösenbeloppets storlek och ansluter sig till utredningens förslag att vederlagsprincipen bör gälla.

RÅ

Lösenbeloppet skall enligt utredarens förslag bestämmas efter vederlags- principen under förutsättning att godsets värde i allmänna handeln inte är lägre än det pris som innehavaren betalt. Därmed har Värdeprincipen som i 1965 års betänkande ansågs bäst lämpad i sammanhanget fått träda i bakgrunden. De skäl som utredaren anfört för sitt förslag i detta hänseende synes mig övertygande. Särskilt skulle det enligt min mening te sig stö- tande om den som blivit frånstulen värdefull egendom skulle tvingas ersät- ta innehavaren för utebliven vinst. Förslaget att innehavaren i förekom- mande fall skall ha rätt till ersättning för nedlagda kostnader synes väl ägnat att underlätta uppgörelsen mellan ägaren och innehavaren.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Tillstyrker tillämpningen av vederlagsprincipen vid bestämmandet av lö- scnbeloppet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Nämnden är tveksam till ett godtagande av vederlagsprincipen. Utredning- ens motiv härför har framförallt varit att en rätt för ägaren att få återlösa egendomen genom att utge det vederlag. som godtrosförvärvaren tidigare ' måst betala. innebär en kompromiss mellan exstinktions- och vindikations- principerna. 1 den mån godtrosförvärvet skett för ett vederlag som under- stigit godsets värde. ger vederlagsprincipen ägaren en viss möjlighet att återfå egendomen på förmånliga villkor trots godtrosförvärvet. samtidigt som godtrosförvärvaren åtminstone skyddas mot förlust. Godtrosförvär- vet ger då emellertid inte innehavaren trygghet att få behålla det fulla ekonomiska värdet av sitt förvärv. Denna nackdel för godtrosförvärvaren motsvaras av fördelen för egendomens ursprunglige ägare. att kunna åt- komma densamma på någorlunda hyggliga villkor trots godtrosförvärvet. Lösensrätt enligt vederlagsprincipen innebär med andra ord en kompro- miss mellan de inblandade parternas intressen. Om vederlagsprincipen skulle lagfästas. bör regeln. trots den föreslagna preskriptionstiden. utfor- mas på sådant sätt. att den i likhet med förslaget i 1973 ars lagrådsremiss kan ge innehavaren kompensation också för penningvärdets fall efter den

• Sida 71
•  Original

tidpunkt. då godtrosförvärvet skett. -— Fakultetsnämnden är emellertid Prop. 1985/86: 123 tveksam till vederlagsprincipen bl.a. av rättstekniska skäl. Huvudregeln ' enligt förslaget ärju att lösen skall motsvara vad egendomens innehavare utgivit vid sitt förvärv (3 s). Vid successiva förvärv kan emellertid upp- komma situationer där vederlagsprincipen blir svårtillämpad. Antag t.ex. att godtrosförvärvarenC (som av B förvärvat A:s egendom) överlåtit egendomen vidare till D. och att detta skett efter en tidpunktdå bakgrun- den till C:s förvärv blivit utredd; D har med andra ord kunnat vara medveten om att C grundat sitt innehav på ett godtrosförvärv. Även om D följdaktligen är i ond tro äger han enligt huvudprinciperna för lagstiftning-_ en behålla egendomen — han kan med andra ord åberopa C:s godtrosför- värv — om han inte erhåller lösen av den ursprunglige ägaren A. Om emellertid [) skulle ha betalt ett betydligt högre belopp för egendomen än vad C gjort förefaller det knappast självklart att lösen till den i viss mening ondtroende D bör'bestämmas med ledning av det vederlag, som han utgivit. Även de familjerättsliga fången kan orsaka bekymmer. Utredning- ens förslag till lösensregel (3 &) har kopierats på 1973.års lagrådsremiss. Enligt förslaget skall. om innehavaren förvärvat egendomen genom gåva. arv. testamente eller bodelning. även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet under förutsättning. att fångesmannen skulle haft rätt att betinga sig lösen. om återkrav hade framställts mot honom. Den bakomliggande tanken måste väl vara. att den innehavare som fått egendomen i gåva. dvs. utan vederlag. bör erhålla åtminstone det vederlag som hans fångesman kan ha erhållit i ett tidigare förvärvsled. Vid arv. testamente och bodelning är emellertid saken mera komplicerad. Vid ett vanligt arvskifte liksom vid en bodelning åsättsju den skiftade egendomen ett värde; I denna mening har förvärvaren behövt utge ett vederlag för att åtkomma egendomen genom arv eller bodelning. Förhållandet kan vara detsamma vid förvärv på grund av testamente. nämligen om förvärvaren är universell testamentstagare som vid arvskifte tillagts viss egendom. som testator innehaft på grund av godtrosförvärv. Om testamentet däremot innefattar ett legat beträffande den godtrosförvi-irvade egendomen blir väl däremot förhållandet alldeles likartat med situationen vid gåva. Med tanke på de familjerättsliga och successionsrättsliga förvärven kan man nog konstatera. att det. inte är självklart vilken reglering som bör väljas med utgångspunkt i vederlags- principen. och att den föreslagna lagtexten knappast kan vara den lämpli- gaste. (Den enklastejusteringen skulle kanske vara att i 3 å andra mening- en ändra verbet "skall" till "kan".)

På tal om valet mellan vederlagsprincip och värdeprincip bör det också påpekas. att möjligheten till'så kallat kvalificerat godtrosförvärv (dvs. utan lösensrätt) av löpande skuldebrev enligt 14 & SkbrL torde förutsätta. att Värdeprincipen är härskande. Enligt Värdeprincipen finns ju inte någon anledning att tillåta återkrav av ett skuldebrev (lika litet som av pengar). eftersom skuldebrevet representerar den summa pengar för vilken det gäller. Inför man vederlagsprincipen. kan det tänkas uppkomma fall där en lösensrätt motsvarande vad godtrosförvärvaren gett i vederlag. skulle ha betydelse. Men 6 .5 i förslaget torde väl betyda. att Värdeprincipen alltjämt 7l

• Sida 72
•  Original

skulle bli gällande beträffande skuldebrev. Frågan borde emellertid disku- teras uttryckligen.

Vilken lösning som än väljesfår väl lösensrätten dock sannolikt ganska ' liten betydelse. främst-därför att en ägare i allmänhet är skyddad mot förlust genom försäkring.

Just detta förhållande talar för att också godtrosförvärvaren skyddas- genom värdeprincipen. Hela tanken pit-vederlagsprincipen som en kom- promiss mellan exstinktions- och vindikationsprinciperna försvagas genom vanligheten av försäkring mot den ursprunglige ägarens förlust. Till stöd för Värdeprincipen kan också anföras att". om kraven för godtrosförvärv ställs högt. lämpligheten ökar av att ge godtrosförvärvaren ett skydd till egendomens värde. Genom den omkastade bevisbördan beträffande den goda tron och de höga aktsamhetskraven på förvärvaren går förslaget faktiskt i sådan riktning. -

Allt vägt och mått har fakultetsnämnden närmast uppfattningen. att det är enklast och lämpligast att på grundval av exstinktionsprincipen visserli- gen å ena sidan bibehålla en generell lösensrätt men å andra sidan att härvid tillämpa värdeprincipen. Tillämpningen skulle kunna ytterligare underlättas. om man i enlighet med 1965 års förslag (2 &) lagfäste en regel om att lösensbeloppet för godtrosförvärvad egendom. anskaffad genom köp. skall motsvara köpeskillingen. såvida inte denna i märklig mån av- viker från handelsvärdet.

Sve-riges domareförbund

De regler som föreslås i 3 & angående lösenbeloppets beräkning är enligt förbundets mening alltför-stelbenta. Det finns anledning befara att dessa regler kan få orimliga konsekvenser i enskilda fall. Förbundet förordar därför att man genom en kompletterande regel öppna'r möjlighet till viss skälighetsbedömning.

Föreningen Sveriges åklagare

På av utredningen anförda grunder bör den s.k. vederlagsprincipen gälla vid bestämmande av lösen. Det måste anses vara tillräckligt om förvär- varen får lösen motsvarande vad han själv utgett jämte i förekommande fall ersättning för kostnader. En sådan regel är. enligt föreningens mening. enklare att tillämpa än den s. k. värdeprincipen. som går ut på att förvär- ' varen skall försättas i ett läge som om han fått behålla saken: Föreningen tillstyrker också utredningens förslag att i gåvofallen och då egendomen förvärvats genom arv. testamente och bodelning vederlagsprincipen'modi— fleras på det sättet att även de kostnader fångesmannen haft beaktas. Likaså tillstyrker föreningen förslaget att lösen skall "bestämmas efter Värdeprincipen i de fall då godsets värde i den allmänna handeln är lägre vid lösentillfället än det vederlag som annars skall utgå efter vederlagsprin- cipen.

• Sida 73
•  Original

LRFt

Ansluter sig till utredningens förslag att lösen utges i enlighet med veder—" -

lagsprincipen.

4.3 .Preskription' .

Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten delar utredningens uppfattning att en absolut preskriptionstid bör införas. ' '

Det är i viss mån oklart huruvida utredningens förslag om absolut - preskriptionstid innefattar en rätt för den (D) som förvärvat egendomen av den person (C) som gjo'rt'ett godtrosförvärv därtill. äger tillgodoräkna sig tid som C innehaft egendomen. Hovrätten tolkar utredningsförslaget så. att den absoluta preskriptionstiden på nytt skall börja-löpa vid varje för- värv av ägande- eller panträtt till egendomen. Av en sådan regel följer att den ursprunglige ägarens (A) lösningsrätt utsläekts i förhållande till C om denne innehaft egendomen i exempelvis fyra"" år. men uppstår i förhållande till en annan person (D)"som därefter. genom exempelvis köp eller arv..

förvärvar äganderätten till egendomen. Lösningsrätten till viss egendom kan på detta sätt ömsom utsläckas. ömsom uppkomma under oöverskådlig tid. Den kan vidare. sådan den utformats i förslaget. samtidigt både för-elig- ga och inte föreligga. nämligen" i det fall D i exemplet ovan. i stället för äganderätt. förvärvat panträtt i egendomen. '

Hovrätten ställer sig avvisande till den föreslagna konstruktionen. Hov- rätten förordar att den absoluta preskriptionstiden skall löpa oberoende av nya äganderättsförvärv eller panträtts'upplåtelser. Detta kan i lagtexten. anges genom att orden "innehavaren tick egendomen i sin besittning” i 2 å ?. st ersätts med "godtrosförvärv ägde rum".

Hovrätten finner den föreslagna preskriptionstiden. tre är. väl avvägd. Beträffande viss typ av egendom kan ifrågasättas om inte preskriptions- tiden bör göras längre än vad som nu sagts. Detta gäller bl.a. föremål som ingår i offentliga konstsamlingar. kyrksilver samt andra kulttirföremål. Enligt hovrättens mening bör konsekvenserna av preskriptionsregler i fråga om nu antydd' typ av egendom övervägas i det fortsatta lagstiftnings- arbetet. '

Vad därefter gäller den föreslagna korta preskriptionstiden om tre måna- der. kan denna förutses orsaka betydande komplikationer i den praktiska tillämpningen. Regeln är. i fråga om utgångspunkten för tidsberäkningen. vag. Hovrätten ställer sig vidare i någon mån frågande till möjligheterna att nå klarhet i frågan när tidigare ägaren (A) erhållit sådan grad av kännedom om egendomens belägenhet att preskriptionstiden skall börja löpa. Regeln tycks kunna föranleda en 'rent av onödig utvidgning av processen. De bärande skälen för införan'det'av preskriptionstid. att minska de olägen- heter som lösningsrätten från omsättningslivets och förvärvarens syn- punkter kan befaras medföra. talar nämligen inte med särskild styrka för att en kort preskriptionstid skall gälla'vid sidan av den absoluta. I s_jäIVa

• Sida 74
•  Original

verket torde värdet av den korta preskriptionstiden bli starkt begränsat. Prop. 1985/86: 123 Härvid må hänvisas till att den likartade regeln i 6 kap. 5 & giftermålsbal- ' ken synes mindre frekvent tillämpad. Hovrätten förordar att den föreslagna regeln om kort preskriptionstid inte lagfästs. Vad gäller frågan om hos vem egendomen skall återkrävas. är det oklart vad utredningen avser med uttrycket ”innehavaren” i 2 s 2 st. Om ägare ' och innehavare är skilda personer bör preskriptionsavbrott kunna ske hos endera av dem. Se även avsnitt 6.

Stockholms tingsrätt

Goda skäl talar för att anspråk på att återfå egendom skall preskriberas om ägaren förhåller sig passiv trots att han vet vem som innehar egendomen eller bör kunna skaffa sig kännedom därom. Preskriptionstiden bör i så- dana fall vara förhållandevis kort. Tingsrätten godtar utredningens förslag , om tre månader. — Mer tveksamt kan vara om lagen dessutom bör innehål- la en absolut preskriptionsbestämmelse som anknyter till tidpunkten då innehavaren fick egendomen i sin besittning. En dylik regel innebär att rätten till lösen kan preskriberas titan att ägaren fått kännedom om var egendomen finns. vilket kan medföra resultat som är mindre-tillfredsstäl- lande t.ex. beträffande museiföremål eller_kyrksilver. Å andra sidan kan en till tiden obegränsad lösningsrätt te sig obillig mot den som under lång tid i god tro innehaft egendomen. Med hänsyn härtill och då — som utredningen anför — en obegränsad lösningsrätt kan vålla praktiska kom- plikationer godtar tingsrätten förslaget om en absolut preskriptionstid. Den föreslagna preskriptionstiden om tre år är dock enligt'tingsrättens mening alltför kort och bör bestämmas till förslagsvis fem år.

Göteborgs tingsrätt

se avsnitt 7

RÅ

Enligt min mening talar övervägande skäl för att preskriptionsregler bör införas i fråga om lösenrätten. Främst gör sig här omsättningsintressct , gällande. Sådana regler bör med hänsyn till såväl den ursprunglige ägaren som innehavaren av godset vara så enkla som möjligt. De bör ej heller ge anledning till från bevissynpunkt komplicerade prövningar'i domstolarna. Den föreslagna regeln i 2 5 2 st. som ålägger den som vill utöva lösenrätten att återkräva egendomen inom tre månader från det han fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar denna. synes enligt min mening kunna medföra icke önskvärda konsekvenser. Sålunda torde regeln fram- stå som oklar förägaren när det gäller frågan om i vilket läge det krävs av honom att han tar reda på egendomens innehavare. Den senare skulle, för övrigt sakna kännedom om denna preskriptionstid löper. Även frågan om återkrav framställs och i såfall vid vilken tidpunkt kan bli föremål för tvist. 74

• Sida 75
•  Original

Som tidigare anförts utnyttjas lösenrätten sällan. Den torde även fortsätt- ningsvis bara bli aktuell i fall som rör för ursprunglige ägaren särskilt värdefull egendom. ] dessa fall kan man förutsätta att denne är mycket aktiv när det gäller att återfå sin egendom. Att lagstiftningsvis sätta sär- skild press på denne i berört hänseende kan inte anses vara'nödvändigt.. Om utredarens förslag om en absolut tidsgräns inom vilken lösenrätt skall göras gällande går igenom torde tillräckligt stränga krav på den ursprungli- ge ägaren enligt min mening var'a uppställda. Förslaget i denna del avstyrks således från min sida.

Utredaren har som en "absolut gräns efter vilken lösenrätt inte kan göras gällande satt tre år efter det att innehavaren fått egendomen i sin besitt- ning. Preskriptionstidens längd har bestämts efter en avvägning mellan ägarens intresse av att inte alltför drastiskt bli beskuren möjligheterna'att återlösa vissa värdefulla föremål och innehavarens önskan att inte under alltför lång tid riskera återkrav. En liknande frist förekommeri fransk och ' holländsk lagstiftning på ifrågavarande område och gäller även beträffande vissa fordringar i svensk_rätt. t. ex. Z'ä 2 st. preskriptionslagen (1981: 130) och 25 & lagen (1936: 81) om skuldebrev. Enligt min uppfattning talar emellertid hänsynen till den ursprunglige ägaren för att en förlängning av' den föreslagna fristen _i vissa fall kan framstå som motiverad. Detta gäller särskilt sådan egendom som omnämns i betänkandet. nämligen konst- och kulturföremål. Även annan egendom som för ursprunglige ägaren har' ett betydande affektionsvärde bör nämnas. En preskriptionsfrist på exempel- vis fem år synes därför finnas skäl att överväga.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Tillstyrker förslaget att införa preskriptionstider för lösenrätt. Den korta absoluta'preskriptionstiden inger dock vissa betänkligheter. Som utred- ningen framhållit är det angeläget att inte alltför hårt beskära möjligheterna att lösa tillbaka t.ex. stulna konst- och kulturföremål. Den absoluta pre- skriptionstiden borde därför vara längre än den föreslagna. '

Länsåklagarmyndigheten i Göteborg och Bohus län

Det synes ofrånkomligt att förse lagregleringen med preskriptionsregler. Valet av tidernas längd får ske på skönsmässiga grunder. Den här föreslag— na treårsgränsen är väl avvägd och har den fördelen att den överensstäm-' mer med preskriptionstiden för konsumentfordringar. 'fremånadersgrän- sen överensstämmer också med andra'lagstadgade fatalietider (lagfart. bouppteckning).

Länsåklagarmyndigheten i Hallands län

Anför att lösningsrätten — med en bevisbörderegel konstruerad på det sätt utredningen föreslagit — bör upphöra en viss. ganska kort tid efter det att rätte ägaren frånhänts godset: förslagsvis efter tre år (2 Ö preskriptionsla- gen). Denna tid bör gälla oavsett om egendomen är anförtrodd eller icke anförtrodd. '

• Sida 76
•  Original

Konsumentverket

Tillstyrker förslaget.

Sveriges domareförbund Vidare finner förbundet d'et välbetänkt att utredningen föreslår regler om preskription av rätten att lösa godtrosförvärvad egendom. Beträffande de föreslagna reglerna härom vill förbundet dock göra följande påpekanden. Med tanke på de skiftande förhållanden det kan vara fråga om bör preskriptionstiden vara längre än vad utredningen har föreslagit. Särskilt om situationen är sådan att den ursprunglige ägaren endast "bort skaffa sig

kännedom om vem som innehar egendomen”. förefaller tre månader vara en alltför kort tid. Förbundet förordar att tiden sätts till sex månader. Regeln om en yttersta treårsgräns synes ha fått en mindre tillfredsstälå

lande utformning. Utgångspunkten för beräkningen av treårstiden skall enligt den föreslagna lagtexten vara den tidpunkt då innehavaren fick egendomen i sin besittning. Uppenbarligen avses här den-aktuelle inneha-' varen. Det torde 'då inte 'vara möjligt att ta hänsyn till den tid en föregående innehavare varit i besittning av egendomen. kanske inte ens om denna tid överstiger tre år. 1 fall av en längre fångeskedja kan därmed preskriptions- tiden i praktiken bli mycket lång. ' .

Utredningen uttalar (s. 206) att tidpunkten för äganderättsförvärvet b'ör bilda utgångspunkt för tidsberäkningen i situationer då innehavaren först hyr eller förvarar en sak och en tid därefter förvärvar äganderätten till samma sak. En sådan regel kan inte läsas in i den föreslagna lagtexten och torde inte kunna införas endast genom motivuttalanden.

Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer ' Anser att föreslagen preskriptionstid o'm'tre år borde vara längre beträffan- de särskilt värdefulla föremål.

Föreningen Sveriges åklagare

'l'ill skillnad från vad som f.n. gäller föreslår utredningen preskriptions- regler i fråga om lösenrätten. Som ovan anförts (se avsnitt 3) anser för- eningen att de föreslagna preskriptionsreglerna är nödvändiga. om man skall införa en omkastad bevisbörda. De föreslagna tidsfristerna — tre månader från det ägaren fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen och en absolut preskriptionstid på tre år — anser föreningen vara väl avvägda.

LRF

Ansluter sig till förslaget.

• Sida 77
•  Original

5 Lagens tillämpningsområde Hovrätten över Skåne och Blekinge

Ansluter sig till utredningens förslag. se även avsnitt 2.

Stockholms tingsrätt

Har inget att erinra mot förslaget.

Göteborgs tingsrätt

Ansluter sig till förslaget. se även avsnitt 1.

Föreningen Sveriges åklagare

Ifråga om slag av egendom som skall kttnna göras till föremål för godtros- ' förvärv överensstämmer förslaget med gällande rätt. 'På av utredningen anförda grunder bör lagen endast omfatta lösöre. det vill säga lösa saker men däremot inte fast egendom eller annan lös egendom.

Enligt föreningens mening hänför sig de flesta problemen kring godtros- förvärven till sådant gods somji'änhänts annan genom stöld . För den som med framgång vill hävda god tro vidjörvärv av anförtrott gods krävs redan idag en långtgående undersökning av överlåtarens rätt att förfoga'över- egendomen. Man kan t. ex. säga att bevisbördan i princip redan nu åvilar den som invänder godtro vid förvärv av en bil. som överlåtaren köpt på . avbetalning med äganderättsförbehåll för säljaren. Enligt föreningens me- ning skulle den föreslagna lagens bevisregel i sak inte innebära någon ' ändring av vad som redan gäller vid förvärv av anförtrott gods. Föreningen har därför inget att erinra mot att den föreslagna lagen om godtrosförvärv vid lösöre också får avse anförtrott gods.

LRF

Delar utrednin 'ens bevekelse runder och ansluter si _ till dess förslag. &

6 Övergångsbestämmelser

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Som ovan framgått (se avsnitt 4.3). förordar hovrätten att den i '2 ä 2 st. angivna preskriptionstiden om tre månader ej införes. Införandet av pre- skriptionstid avseende lösningsrätten innebär en tämligen drastisk föränd- ring i förhållande till vad som nu gäller. Den som före lagens ikraftträdande har ett anspråk på att få lösa egendom bör enligt hovrättens mening ej plötsligen mista rätten därtill. Hovrätten finner ej avgörande hinder möta' ' mot att låta den absoluta preskriptionstiden börja löpa tidigast från lagens ikraftträdande och föreslår att en sådan regel införs. Detta kan anges genom att det av utredningen föreslagna andra stycket i övergångsbestäm-

• Sida 78
•  Original

melserna bibehålls. dock med denjusteringcn att orden "av tre månader" bör utgå. '

Stockholms tingsrätt

Har ingenting att erinra mot förslaget.

Göteborgs tingsrätt

Eftersom något särskilt undantag inte har gjorts kommer den ändrade bevisbörderegeln att drabba även den som har förvärvat egendom före ikraftträdandet. Detta synes inte vara rimligt.

RÅ

En konsekvens av min inställning till den föreslagna preskriptionsregeln i 2 5 2 st. är självfallet att några övergångsbestämmelser i denna del inte behövs. Se avsnitt 4.3.

7 Lagtekniska synpunkter Hovrätten över Skåne och Blekinge

15

Utredningen torde med lokutionen "eller saknade'rätt att förfoga över den på ägarens vägnar" avse att göra lagen tillämplig'på fall där överlåtaren (B) saknat eller överskridit sin behörighet och från området för lagens tillämp— ning utesluta fall där B väl handlat inom gränserna för sin behörighet men överskridit sin befogenhet (s. 196 f). Enligt hovrättens uppfattning framgår en sådan innebörd klarare om orden ”saknade rätt att" ersätts med orden "behörig att på sätt skett".

Enligt gällande rätt och även utredningsförslaget (s. 186. 203) erfordras för godtrosförvz'irv att förvärvaren (C) är i god tro såväl vid avtalet om överlåtelse som vid bcsittningsövergången. Godtrosförvärv torde under förutsättningarna i övrigt". kunna ske också i fall då tradition föregår avtalet om överlåtelse. såsom då förvärvaren (C) först har egendomen på prov. Lagtexten är i detta avseende oklar. Hovrätten anser att lagtexten med hänsyn till att god tro i det angivna exemplet skall föreligga även vid den senare avtalstidpunkten bör förtydligas. Se även avsnitt 3.

2.5

Ordet "lösen” förekommer i den föreslagna lagtexten. förutom i 2 & 2 st. i 2 5 1 st. samt i 3 s' 1—3 st. På samtliga ställen tttom i 2 ä' 2 st. används "lösen" som benämning på det vederlag som den tidigare ägaren (A) vid utnyttjandet av lösningsrätten har att utge till förvärvaren (C). 1 2 så 2 st. används ordet i stället i en vidare betydelse. nämligen att återlösa egen-

• Sida 79
•  Original

dom. Mot bakgrund av att det ur 2 & 1 st. bl.a. kan utläsas en rätt för förvärvaren (C) till lösen (vederlag). kan i språkligt hänseende föreskrifter- na i 2 s 2 st. syfta inte bara på A utan även på C. Lagtexten bör därför justeras. förslagsvis på så sätt att ”till lösen skall återkräva egendomen" ersätts med "att mot lösen återfå egendomen skall återkräva den".

Enligt utredningens motiv (s. 206) bör utgångspunkten för beräkningen av den absoluta preskriptionstiden i sådana fall då exempelvis. förvärvaren före äganderättsförvärv'et hyrt eller förvarat saken vara tidpunkten. inte

för besittningstagandet. utan för äganderättsförvärvet. Hovrätten instäm- . mer i denna åsikt. Att bestämma preskriptionstiden med angiven utgångs- punkt för ifrågavarande tidsberäkning torde emellertid inte vara förenligt med den föreslagna lagtexten. Hovrätten har ovan. (avsnitt 4.3) på andra grunder. förordat att utgångspunkten för tidsberäkningen i lagtexten rela- teras till det förhållandet att godtrosförvärv ägde rum" i stället. för till besittningstagandet. Den av hovrätten sålunda föreslagna lydelsen lämnar utrymme för en tolkning i enlighet med den i utredningens motiv förordade innebörden. '

.? 5.

Av utredningens motiv till tredje stycket (5. 208 f) synes framgå att bestäm- melsen är avsedd att gälla endast sådana rättighetshavare som har ett sakrättsligt skyddat anspråk till egendomen. Den av utredningen föreslag- na termen "särskild rätt" torde emellertid ijuridiskt språkbruk omfatta även andra rättigheter. såsom bruksrätter. Hovrätten förordar därför att

termen "särskild rätt"- ersätts med orden "ett mot ägarens borgenärer - '

skyddat anspråk".

Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten har inte gjort någon egentlig granskning ay författningstexten. Anmärkningarna här nedan gäller sådant som tingsrätten har uppmärksam- mat vid genomgången av utredningens förslag i övrigt. '

l &. På 5. l86i betänkandet uttalar utredningen att god tro skall föreligga både vid överlåtelsen och vid besittningsövergängen. Av | få första stycket följer emellertid att god tro behöver föreligga endast vid besittningsöver- gången (därvid i sista satsen syftar endast på besittningsövergången). Detta får särskild betydelse om besittningen övergått före överlåtelsen.

'fempusväxlingarna i första stycket från presens (förvärvar) till imper- fektum (hade. var. saknade) åter till presens (får) och sedan till perfektum (fått. varit) synes inte vara motiverade.

2 .s. Utformningen av treårsfristen innebär att lösenrätten preskriberas inom tre år från det C fick godset i sin besittning. men sedan återuppstår när D förvärvar godset. Detta förefaller inte vara rimligt. Tingsrätten föreslår därför att lydelsen "dock senast tre år från det innehavaren tick egendomen i sin besittning" utbytes mot ”dock senast tre år från det första godtrosförvärvet gjordes." '

• Sida 80
•  Original

' Juridiska fakulteten vid Uppsala universitetet

Avslutningsvis vill fakultetsnämnden beröra en terminologisk fråga. 1 det" nu aktuella lagförslaget. talas. liksom i (973 års lagrådsremiss. om att godtrosförvärvaren får ('igu'ndt'rätr 'till egendömen (se | 5). Samtidigt talas (3 s) om att lösen skall utges till egendömens ägare. ' 'arm'e'd då avses före detta ägaren. I 1965 års lagförslag användes däremot inte ägarterminoloi gin. Det talades enbart om att förvärvaren skulle få behålla egendomen (] %) liksom om. att lösen skulle utges-till egendomens innehavare (2 å). fakultetsnämnden vill ifrågasätta om inte ägarterminologin bör undvikas i lagtexten och om inte l965 års uttryckssätt är att föredraga." En lagregel om att innehavaren får behålla egendomen. an'ger väl'på ett fullt tillfredsstäl- lande sätt-vad saken gäller. ' ' '

Sveriges domareförbund

Att förvärvaren skall vara i god tro både vid överlåtelsen och'vid besitt- ningsövergången torde kunna läsas in i den föreslagna första paragrafen när det gäller de flesta förekommande situationer. Dock synes formule- ringen inte täcka ett undantagsfall som utredningen berör i ett annat sammanhang. nämligen att förvärvaren redan har egendomen i sin besitt- ning när överlåtelsen sker. ' ' " ' ' ' Uttrycket "särskild rätt". som används i 3 & tredje stycket. har inte i den juridiska litteraturen etablerats som gängse benämning för de'm"'e'r begränsade sakrätterna. vilket utredningen tyek's förutsättatjämför Hå- stad: Sakrätt avseende lös egendom. Lund l9'82. s'. 22). För att bestämmel- sen inte genom sin formulering skall bli'tillämplig'på (. ex'. nyttjanderätt bör därför ett annat uttryckssätt väljas. Se även avsnitt 4.3.

Syenska försäkringsbolags riksförbund Lagen skall som nämnts endast vara tillämplig på godtrosförvärv av lös- öre. "Lösöre" nämns på flera ställen i lagtexten..Begreppet är inte helt entydigt. Riksförbundet anser därför att det vore en fördel om' begreppet lösöre definieras i lagtexten och inte som nu i motiven.

Folksam

"Lösöre" nämns på flera ställen i lagtexten.” Eftersom begreppet lösöre inte är helt entydigt borde det ha definierats i lagtexten i stället för som nu i motiven. ' ' ' '

• Sida 81
•  Original

Lagrådsremissens lagförslag ] Förslag till Lag om godtrosförvärv-av lösöre

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

] & Denna lag gäller förvärv i god tro av äganderätt till lösöre. Lagen gäller inte sådana. godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag.

Förutsättningar för godtrosförvärv 2 & Har någon förvärvat och fått besittningen till lösöre genom överlå- telse från någon annan som hade egendomen i sin besittning och som varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett. får förvärvaren äganderätt till egendomen om han var i god tro.

35 En förvärvare skall inte anses ha varit i god tro om han insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Även om han inte insåg detta skall han anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet. de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte heller borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Lösen

4 5 Den som på grtlnd av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen motsvarande egendomens värde i den allmänna handeln. '

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från inneha- varen inom tre månader från det att han fick eller borde ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det. är rätten att kräva tillbaka egendo- men förlorad.

Så Lösenbcloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer. skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till ' egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer. skall så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.

Godtrosförvärv av panträtt

6 5 Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av lösöre gäller också godtrosförvärv av panträtt i lösöre. Med äganderätt. överlåtelse och över- låtare avses därvid panträtt. pantsättning och pantsättare.

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon annan lösa till sig egendomen enligt 4 &. skall lösenbeloppet svara mot 81

• Sida 82
•  Original

värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt. dock högst egen- Prop. 1985/86: 123 domens värde i den allmänna handeln.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1986. Har någon före ikraftträdandet förlorat äganderätten till viss egendom på grund av någon annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet lösa till sig egendomen enligt 45 första stycket. skall den tid på tre månader som anges i 4 s" andra stycket räknas tidigast från ikraftträdandet.

2 "Förslag till Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 4 äoch 12 kap. 4 ähandelsbalken skall upphöra att gälla vid utgången avjuni 1986.

• Sida 83
•  Original