om tandläkares anslutning till den allmänna försäkringen
Regeringens proposition a
1985/86: 51 [2]
om tandläkares anslutning till den allmänna Prop
försäkringen 1985/86: 51
Regeringen föreslär riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 31 oktober 1985.
På regeringens vägnar
Olof Palme
G. Sigurdsen
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att de särskilda reglerna för tandläkares anslutning till den allmänna tandvårdsförsäkringen skall gälla tills vidare. Reglerna skall som f.n. syfta till att anpassa tandvårdsresurserna till behov och samhällsekonomiskt utrymme och till att en utjämning skall uppnås såväl mellan som inom regioner.
| Riksdagen 1985/86.1 saml. Nr 51
Prop. 1985/86: 51 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962: 381) om allmän försäkring att punkt 9 övergångsbestämmelserna till lagen (1973:456) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
9.! För att uppnå en utjämning 9. För att uppnå en utjämning av av tillgången på tandläkare mellan tillgången på tandläkare mellan oliolika delar av landet får riksförsäk- ka delar av landet får riksförsäkringsverket till utgången av är 1985 ringsverket i den utsträckning som
i den utsträckning som behövs före- behövs föreskriva att tandläkare skriva att tandläkare som avses i som avses i punkt 8 ej skall föras
punkt 8 ej skall föras upp på för- upp på förteckning hos allmän för-
teckning hos allmän försäkrings- säkringskassa. kassa.
Denna lag träder i kraft den I januari 1986.
! Senaste lydelse 1984: 1103,
Socialdepartementet Prop. 1985/86: 51
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1985
Närvarande: Statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist. Feldt. Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson. Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström. Lindqvist
Föredragande: statsrådet Sigurdsen
Proposition om tandläkares anslutning till den allmänna försäkringen
1 Inledning
Tandvårdsförsäkringen infördes år 1974 med syftet att utjämna de stora
skillnaderna i frekvensen av tandläkarbesök och erhållen tandvård som påvisats mellan skilda socialgrupper. Försäkringen avsåg att göra det
möjligt att erbjuda en god tandvård till en för alla medborgare överkomlig kostnad.
Sedan tandvårdsförsäkringen infördes har också gjorts betydande framsteg i detta avseende. Andelen försäkrade som under ett år fått behandling
har stigit. Det förebyggande behandlingsarbetet har fått ökad omfattning, främst genom att flera behandlingar utförs av tandhygienister. Antalet tandutdragningar och lagningar har minskat. Främst gäller detta de yngre
åldersgrupperna.
Tandhälsan har således allmänt förbättrats. Det finns dock fortfarande stora skillnader mellan olika befolknings- och patientgrupper. För att ytterligare förbättra möjligheterna till en god tandhälsa och en god tandvård för alla på lika villkor lade regerimgen hösten 1984 fram förslag om en ny tandvärdslag. Riksdagen godkände det framlagda förslaget (prop. 1984/ 85:79, SoU 12, rskr 143).
2 Regler för tandläkares anslutning till den allmänna försäkringen
Mitt förslag: De särskilda bestämmelserna för tandläkares anslut-
ning till tandvårdsförsäkringen skall gälla tills vidare. Bestämmelserna skall som f.n. syfta till att anpassa tandvårdsresurserna till
behov och samhällsekonomiskt utrymme och till att en utjämning skall uppnås såväl mellan som inom regioner.
Prop. 1985/86: 51 Skälen för mitt förslag: När 1973 års tandvårdsreform infördes skedde en överströmning av tandläkare från folktandvården till privattandläkarvår-
den. För att motverka detta infördes under år 1974 en begränsningsregel
som gav riksförsäkringsverket möjlighet att föreskriva att en tandläkare inte fick anslutas till tandvärdsförsäkringen, dvs. föras upp på försäkrings-
kassans förteckning över ersättningsberättigade privatpraktiserande tand-
läkare, om verket fann anledning anta att folktand värdens behov av tandläkare skulle bli ouNräckligt tillgodosett.
Begränsningsregeln gällde ursprungligen till utgången av år 1975 men giltighetstiden har därefter förlängts i flera omgångar.
1978 ärs tandvårdsutredning konstaterade att begränsningsregeln har
fyllt sitt syfte. namligen att tillföra folktandvården nettotillskottet av nya
tandläkare. För att förbättra den regionala fördelningen av tandläkare inom vuxentandvården föreslog utredningen i sitt huvudbetänkande (SOU
1982:4) Tandvården under 80-talet en ytterligare förlängning av begränsningsregeln.
Begränsningsregeln har senast genom beslut av riksdagen hösten 1984 getts en förlängd giltighet (prop. 1984/85:79, SfU 7, rskr 95). Regeln har
också under senare år fått en något förändrad inriktning. Till de tidigare
motiven för begränsningsregeln som jag nyss har redogjort för har också kommit strävandena att i ctt ansträngt ckonomiskt läge se till att den
begränsade ökningen av antalet försäkringsanslutna tandläkare som är möjlig i första hand tillförs de kommuner där tandläkartätheten understiger en tandläkartimma per försäkrad och år. Riksdagen ställde sig bakom
denna inriktning av begränsningsregeln (prop. 1983/84:66, SfU 14, rskr
120).
Jag kan konstatera att den begränsningsregel för anslutning som tilläm-
pats efter det att tandvärdsförsäkringen infördes år 1974 har haft god effekt
då det gällt möjligheterna att genomföra den beslutade utbyggnaden av folktandvården. Samtliga landsting fullgör numera den lagstadgade vårdskyldigheten avseende barn- och ungdomstandvården. Även specialisttandvården har genomgått en betydande utbyggnad.
När det gäller vuxentandvården är läget annorlunda. Fortfarande finns
betydande regionala skillnader. Andelen behandlade vuxna personer skiljer sig påtagligt mellan olika försäkringskasscområden. Dessutom kan
konstateras att behandlingstiden per patient är längre i försäkringskasseområden med högre tandläkartäthet. Det är av dessa skäl enligt min mening en angelägen uppgift att åstadkomma en mera behovsanpassad och rättvis regional fördelning av tandvårdsresurserna. Jag anser det också
nödvändigt att åstadkomma en mera rättvis inomregional fördelning av
tandvårdsresurserna. I dag föreligger stora skillnader i tandläkartäthet även mellan kommuner inom samma region.
Jag kan konstatera att folktandvården utifrån vad jag nu har redovisat
har en viktig uppgift att fylla när det gäller möjligheterna att förbättra tillgången på vuxentandvård inom de mest behövande regionerna och för
eftersatta patientgrupper. Jag vill därvid också framhålla att den nya tandvärdslagen ger landstingen ett större ansvar för befolkningens tandhälsa. Landstingen skall planera all tandvård inom sitt geografiska område. Detta
gäller således både den egna vården och värd som meddelas av privata Prop. 1985/86: 51
vårdgivare. För att uppfylla detta ansvar skall landstingen samverka med de privata vårdgivarna och med berörda samhällsorgan, organisationer och
enskilda.
En särskild arbetsgrupp med representanter för riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Sveriges tandläkarförbund — den s.k. obsgruppen — som har tillsatts av riksförsäkringsverkets tandvårdsdelegation medverkar fortlöpande vid handläggningen hos verket av ärenden som rör uppförande av tandläkare på försäkringskassornas förteckningar. I dessa ärenden inhämtas alltid yttrande från den lokala sam-
rådsgruppen för tandvårdsfrågor i vederbörande landsting. I ärenden avse-
ende nyetablering inhämtas dessutom yttrande från beslutande organ inom vederbörande landsting.
Det samhällsekonomiska läget har under senare år varit sådant, att resursramen för tandvården inte har kunnat utvidgas. Begränsningsregeln har därför inriktats på att öka möjligheterna att tillföra de mest behövande
kommunerna de resurser i form av tillkommande försäkringsanslutna tand-
läkare som funnits att tillgå. Liksom för andra samhällsverksamheter måste kostnadsutvecklingen inom tandvården följas mycket noggrant. Att
ansluta en tandläkare till tandvårdsförsäkringen innebär att försäkringen åtar sig att betala den del av tandläkararvodet som inte utgör patientavgift. Anslutningen får således betydande ekonomiska konsekvenser för försäkringen. Anslutningen av tandläkare till försäkringen måste följaktligen
anpassas efter det samhällsekonomiska utrymmet.
Tandvårdsförsäkringens kostnader för vuxentandvård påverkas också av tandvårdstaxans utformning. Taxan anger vilka ersättningar som utgår till de privatpraktiserande vårdgivarna och till folktandvården för den vård
som ges åt vuxna. För barn- och ungdomstandvården gäller särskilda
ersättningsregler.
1978 års tandvårdsutredning har i sitt slutbetänkande (SOU 1982:50) Reviderad tandvårdstaxa lämnat ett förslag till förändrad tandvärdstaxa. Förslaget är emellertid inte möjligt att genomföra utan väsentliga omarbetningar. Regeringen har därför givit riksförsäkringsverket i uppdrag att med
utgångspunkt i tandvårdsutredningens förslag till förenklingar och förbätt-
ringar av gällande tandvårdstaxa och i de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen av förslaget utarbeta ett nytt taxeförslag. Förslaget skall rymmas inom nuvarande kostnadsram för tandvården. Uppdraget skall redovisas före den I februari 1986.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det nödvändigt att det även fortsättningsvis finns särskilda regler för anslutning av tandläkare till försäkringen. Dessa regler bör som f. n. syfta till att anpassa tandvårdsresurserna till behov och samhällsekonomiskt utrymme. varigenom en ut-
jämning uppnås såväl mellan som inom regioner. Jag förordar därför att
bestämmelserna om privatpraktiserande tandläkares anslutning till försäkringen förlängs att gälla tills vidare.
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag till Jag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
4 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget.
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan- den har lagt fram.
6 -Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985