om fortsatt decentralisering inom högskolan

Regeringens proposition ÅN Te

1986/87:127 Ej

om fortsatt decentralisering inom högskolan -

rop. 1986/87:127

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i

bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 19 mars 1987.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Lennart Bodström

Propositionens huvudsakliga innehåll

Statsmakternas styrning av universitet och högskolor har under de senaste tjugo åren blivit alltmer översiktlig. Fler beslut än tidigare fattas idag på

lokal nivå. Parallellt härmed har den s.k. externfinansieringen vuxit i

omfattning och betydelse. Vid sidan av anslagen för grundläggande utbildning. fakultetsanslagen och de anslag som ges av forskningsråden titl olika

forskningsprojekt mottar universitet och högskolor allt större belopp från finansiärer, som är ”utomstående” i förhållande till högskolesektorn. Stat-

liga myndigheter inom snart sagt alla samhällssektorer liksom kommuner och enskilda företag satsar idag avsevärda summor på uppdragsforskning, uppdragsutbildning och utrustning.

Decentraliseringen i förening med den växande graden av externfinansiering reser frågan om hur styrelserna för universitet och högskolor bör vara sammansatta för att rätt fylla sin uppgift. Styrelserna skall ta ansvar

för verksamheten som helhet och på längre sikt så att kvaliteten låter sig försvaras internationellt, så att utbildning och forskning har rimlig omfatt-

ning och så att verksamheten är rätt organiserad inom de ramar som anges av riksdag och regering. Med tanke på uppgiftens svårighetsgrad och dess stora samhälleliga betydelse samt det ökade ansvar som styrelserna avses axla i framtiden föreslås, att styrelserna blir mindre för att kunna arbeta effektivt och smidigt och att de ges en majoritet av företrädare för allmän-

na intressen. Som led i denna strävan bör man göra en klar åtskillnad

mellan behandlingen av frågor av mer övergripande karaktär och rent akademiska ärenden.

I propositionen föreslås att medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser skall anslås direkt till varje universitet och högskola. I och

I Riksdagen 1986:87.1 saml. Nr 127

med denna ytterligare decentralisering och förstärkningen av styrelserna för universitet och högskolor bortfaller behovet av särskilda regionstyrelser. Dessa har idag två huvuduppgifter: att fördela medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser samt att ge underlag för högskolcpolitiken i regionalt avseende. Uppgiften att ge underlag för utbildningsplane-

ringen i stort föreslås överförd till högskoleenheterna i samarbete med

bl. a. länsstyrelserna.

Den nya organisationen föreslås införd fr. o. m. den I juli 1988.

[02

Propositionens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i högskolelagen (1977:218)

Härigenom föreskrivs i fråga om högskolelagen (1977:218)' dels att 28-31 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 27 § skall utgå.

dels att 17, 18 och 23 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse

17 8

Vid statlig enhet inom högskolan thögskoleenhet) skall finnas en styrelse och ett rektorsämbete. Styrelsen skall ha inseende över högskoleenhetens alla angelägenheter och svara för att enhetens uppgifter fullgöres. Rektorsämbetet skall under styrelsen fortlöpande ha det närmaste inseendet över allt som rör högskoleenheten.

Regeringen får föreskriva att rek-

torsämbetet i stället för styrelsen

skall svara för sådana tillsättningar

av lärartjänster och andra tjänster

för undervisning och forskning som

det ankommer på högskoleenheten utt besluta om.

a

18 §

I styrelsen för högskoleenhet I styrelsen för ex högskoleenhet

skall ingå skall ingå 1. företrädare — för — allmänna 1. sex företrädare för allmänna

intressen och intressen och

2. företrädare för verksamheten 2. högskoleenhetens rektor inom styrelsens verksamhetsområde

Företrädare för de anställda och Tre företrädare för de anställda de studerande inom styrelsens och en företrädare för de studeranverksamhetsområde har rätt att de inom styrelsens verksamhetsomingå i styrelsen. råde har rätt att ingå i styrelsen.

Företrädarna — för — allmänna Regeringen utser styrelsens ordintressen skall utgöra omkring en förande. tredjedel av antalet ledamöter.

Tredje stycket gäller ej styrelsen Första och andra styckena gäller för högskoleenheten inom jord- inte styrelsen för Sveriges lantbruksdepartementets verksumhets- bruksuniversitet. Föreskrifter om område. Föreskrifter om den när- denna styrelses sammansättning

mare sammansättningen av denna meddelas av regeringen.

styrelse meddelas av regeringen.

Regeringen kan föreskriva att i Regeringen får föreskriva att sty-

styrelse för högskoleenhet i Stock- relsen för en högskoleenhet för holm för konstnärlig utbildning konstnärlig utbildning skall ha an-

skall ingå företrädare för vyrkesli- nan sammansättning än som anges vet. I sådana fall gäller ej tredje i första och andra styckena. stycket. I Senaste lydelse av 31 § 1984: 13. ” Senaste lydelse 1978: 494.

il Riksdagen 1986187. I saml. Nr 127

23 &!

För — förskarutbildningen och forskningen vid högskolan inom = utbildningsdepartementets verksamhetsområde skall finnas fakultetsnämnder

och sektionsnämnder om ej annat följer av 24 a och 25 §§.

Fakultetsnämnds verksamhet Fakultetsnämnds verksamhet skall avse ett särskilt vetenskaps- = skall avse ett särskilt vetenskapsområde (fakultet) i ex högskolere- - omräde tfakultet) vid en eller flera gion. Sektionsnämnds verksamhet — högskoleenheter. Sekuionsnämnds skall avse en del av en fakultet tsek- — verksamhet skall avse en del av en von) i en högskoleregion. fakultet tsektion) vid en eller flera

högskoleenheter. För två eller flera fakulteter får finnas en gemensam fakultetsnämnd.

För två eler flera sektioner får finnas en gemensam sektionsnämnd.

Fakultetsnämnd och sektionsnämnd skall inom sitt verksamhetsområde

1. planera forskarutbildningen,

2. handlägga övriga frågor om vad forskarutbildningen skall innehålla och om hur forskarutbildningen skall organiseras samt

3. handlägga vissa frågor om planering av forskningen.

För sådan forskning och forskarutbildning som ej avser ett särskilt vetenskapsområde får finnas andra organ än fakultetsnämnder och sektionsnämnder. Föreskrifter om dessa andra organ meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.

> Senaste lydelse 1984:13.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande och statsråden Sigurdsen. Gustafsson, Leijon, Peterson, S. Andersson, Bodström. Göransson. Gradin, Dahl. Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist.

Föredragande: statsrådet Bodström

Proposition om fortsatt decentralisering inom högskolan

I Bakgrund

Högrskolereformen 1977 Högskolereformen innebar bl. a. en omfattande decentralisering av verksamhetsansvaret. De viktigaste förändringarna härvidlag gällde ekonomin. De nya s. k. ramanslagen innebar att den tidigare centrala detaljstyrningen av tilldelade medel ersattes av en lokal frihet att inom högskolan få besluta om hur tilldelade medel bäst utnyttjades.

Före högskolereformen 1977 fördelades statsanslagen förutom på universiteten även på ett flertal fristående högskolor. Universitetsanslagen för

grundutbildning och forskning var uppdelade på olika fakultetsområden

och för vart och ett av dessa på avlöning av lärarpersonal resp. på övriga driftskostnader. I regleringsbrev angav regeringen vilka institutioner som skulle finnas och de högre tjänsternas fördelning på sektioner och ämnesområden. Kostnadsramar angavs för olika typer av kurser. Härutöver svarade det dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ) för en omfattande medelsfördelning för kurser inom de filosofiska fakulteterna.

Genom högskolereformen förenklades medelsfördelningen. I motsats till tidigare fick hela högskolan ett enhetligt anslagssystem. Uppdelningen av anslagen på lärarlöner resp. driftskostnader ersattes av olika anslag för grundutbildning resp. forskning och forskarutbildning. Varje universitet och högskola fick separata anslagsposter svarande mot de yrkesutbildningssektorer resp. fakultetsområden som förekom vid högskoleenheten. För lokala och individuella linjer samt enstaka kurser skapades ett särskilt anslag, det s.k. LIE-anslaget. Sammantaget minskade antalet anslag och anslagsposter. Många av de regler som var förknippade med det äldre

anslagssystemet upphävdes. Varje universitet och högskola fick en större

frihet att avgöra hur tilldelade medel skulle användas.

Före högskolereformen tillämpades skilda principer för anslag till olika högskoleutbildningar. Genom högskolereformen blev anslagssystemet lät-

tare att överblicka. Universitets- och högskoleämbetets (UHÄ:s) ansvar in

nästan helt fr. o. m. läsåret 1977/78, medan regtonstyrelserna gavs ansvaret

för fördelning av LI E-anslaget.

Tillsammans med regionstyrelserna fick universiteten och högskolorna hela ansvaret för utvecklingen av lokala linjer och enstaka kurser. Genom de nya sektors- och fakultetsanslagen överläts ansvaret till högskoleenheterna för fördelning av medel på undervisning, forskning samt gemensam administration och service liksom ansvaret för institutionsindelningen. Möjligheterna inom högskoleenheterna att inrätta och tillsätta olika tjänster ökade samtidigt. Utöver att de nya utbildningsplanerna för flertalet av högskolans linjer innebar en minskad central styrning av utbildningens innehåll gav det nvua anslagssystemet de enskilda högskoleenheterna ett ökat inflytande på resursanvändningen och verksamhetens utformning.

Styrningen av högskolans verksamhet Efter högskolereformen styr riksdagen verksamheten inom högskolan främst genom högskolelagen och de årliga besluten om storleken på olika högskoleanslag. Härtill kommer beslut om att inrätta, lokalisera och årligen ange antalet nybörjarplatser för de allmänna utbildningslinjerna, och

för forskningens del beslut om inrättandet av ordinarie professurer. Vidare

styrs verksamheten genom högskoleförordningen och andra förordningar som regeringen utfärdar.

Sättet att fastställa grunddragen lämnar universitet och högskolor en stor lokal frihet för verksamhetens genomförande. Genom högskoleförordningen och lokala beslut om den interna organisationen fördelas ansvaret på skilda högskoleorgan och befattningshavare. Enligt högskolelagen 17 8 skall högskolestyrelsen ha inseende över högskoleenhetens alla angelägenheter och svara för att enhetens uppgifter fullgörs. Högskolestyrelsens åligganden är emellertid enligt högskoleförordningen 10 kap. koncentrerade till olika övergripande frågor, medan rektorsämbetet enligt 11 kap. svarar för löpande administrativa frågor.

Utbildning och forskning finansieras inte bara genom de direkta högskoleanslagen, utan även till en stor del genom anslag via forskningsråd och sektorsorgan samt genom olika former av externa uppdrag. Budgetåret 1984/85 svarade de direkta högskoleanslagen för 73 procent av högskolans

finansiering, anslagen från forskningsråd för 9 procent och övriga statliga uppdragsgivare för 10 procent. Övriga finansiärer svarade för resterande 8 procent. Den s.k. externfinansieringen, dvs. finansieringen vid sidan av de

direkta statliga anslagen, avser främst forskning och utvecklingsarbete, men även grundutbildning finansieras i viss omfattning genom uppdrag. Ansvar för all anställd personal. liksom för användningen av utrustning och lokaler, åvilar i sista hand högskolestyrelsen.

Regionstyrelserna

I betänkandet (SOU 1973:2, s. 339) Högskolan föreslog 1968 års utbild-

ningsutredning (U 68) beträffande lokalisering av högskoleutbildningen, att

varje styrelse för universitet eller högskola skulle vara ansvarig inte bara

för utbildningen vid sin högskola på sin ort (i vissa fall på två orter) utan även för den decentraliserade högskoleutbildningen inom hela länet (ti nägra fall flera län). Dessa områden benämndes högskoleområden.

Därutöver föreslog U 68 sex utbildningsregioner. Dessa avgränsades i huvudsak utifrån respektive universitets rekryteringsområde. Syftet var

att man vid planeringen skulle eftersträva att ge varje region ett så fullständigt utbud av olika högskoleutbildningar som möjligt. U 68 avvisade emel-

lertid samtidigt tanken på en för varje region gemensam planerings- och

ledningsorganisation, med hänvisning till att antalet beslutsnivåer borde

begränsas. Inom varje region borde det emellertid finnas ett organ för samråd mellan företrädare för all högskoleutbildning i regionen.

U 68 poängterade högskolestyrelsens ansvar för den samlade verksamheten vid universitet och högskolor och förordade att styrelsen skulle ha en stark ställning när det gällde den övergripande planeringen av framför allt grundutbildningen. För att garantera en eftektiv styrelse föreslogs som riktpunkt en styrelse med elva ledamöter, varav sex skulle företräda allmänintressen.

Efter remissbehandlingen av U 68:s huvudbetänkande tillsattes den parlamentariskt sammansatta s.k. U 68-beredningen. Beredningen förordade att regionala styrelser skulle upprättas för var och en av de sex

högskoleregionerna. Tanken var att den regionala utbildningsplaneringen

skulle få ökad tyngd och en bättre samordning kunna näs mellan den statliga och den kommunala högskoleutbildningen. En huvuduppgift för regionstyrelserna föreslogs vara planeringen av det samlade utbudet av lokala linjer och enstaka kurser inom regionen. Som en konsekvens av förslaget om särskilda regionstyrelser föreslog beredningen, att allmänföreträdarna skulle vara i majoritet i dessa men i minoritet i högskolestyrel-

serna.

I propositionen 1975:9 (UbU 17 rskr. 179) om reformering av högskoleutbildningen m. m. angavs tre huvudområden för regionstyrelsernas arbete:

I. Samordnad planering i fråga om den grundläggande högskoleutbild-

ningens utveckling och utbyggnad inom regionen med sikte på ett

allsidigt utbildningsutbud och ett effektivt utnyttjande av resurserna.

Beträffande lokala och individuella utbildningslinjer och enstaka kurser

skulle regionstyrelserna svara för den slutliga medelsfördelningen på

läroanstalter. [EO Regionstyrelserna skulle ha det sammanhållande ansvaret för anknyt-

ningen mellan enheter med och enheter utan fast forskningsresurs.

Särskilda medel anslogs härför. 3. Regionstyrelserna skulle svara för sådana organisations- och förvalt-

ningsfrågor. som berörde i första hand två celler flera statliga högsko-

leenheter.

För att fullgöra sina olika uppgifter skulle regionstyrelserna varje år yttra sig över högskoleenheternas anslagsframställningar. Vid övervägandena om regionstyrelsernas sammansättning angavs att sammansättningen skulle tillgodose en anknytning till samhällsplaneringen i stort och att

T2 Riksdagen 1986187.1 samt. Nr 127

företrädare för samhälls- och yrkeslivet borde ha ett avgörande inflytande i regionstyrelserna.

I högskoleförordningen 4 kap. 3 och 5 §& ålades regionstyrelserna tillsynen av enstaka kurser utanför högskoleorterna och utbildning som låg utanför den anordnande högskolans normala verksamhetsområde. Enligt högskoleförordningen 16 kap. 2 § är högskoleregionerna även regioner för högskolans datorcentraler med regionstyrelserna som tillsynsmyndighet.

Propositionen 1980/81:107 (UbU:38, rskr. 395) om den statliga skolad-

ministrationen innebar bl. a. att till varje högskoleregion och universitet (i

Stockholm högskolan för lärarutbildning i Stockholm) knöts en fortbildningsavdelning för lärarfortbildning och en särskild fortbildningsnämnd. Nämndens ej obligatoriska ledamöter utses av regionstyrelsen och medlen för lärarfortbildningen fördelas på högskoleenheter av regionstyrelsen efter nämndens förslag.

Regionstyrelsernas årliga — och mest uppmärksammade — arbetsuppgif-

ter är dels yttrandena till UHÄÅ över högskolornas anslagsframställningar, dels fördelningen av anslaget D 13. Lokala och individuella linjer och enstaka kurser — det s.k. L1E-anslaget. Härutöver har regionstyrelserna även ansvaret för fördelning av medel för forskningsanknytning, utveckling och försöksvis drift av överbryggande kurser och påbyggnadsutbildning samt medel för högskolelektorers forskning. En översikt över de medel som regionstyrelserna disponerar budgetåret 1986/87 framgår av tabell I. Totalt fördelade regionstyrelserna ca 460 milj. kr. för detta bud-

getår. Anslagens fördelning på högskoleenheter framgår av tabell 2.

Såväl regionstyrelsernas huvudfunktion som rekryteringen av ledamöter till styrelserna har betonat den regionala utvecklingsaspekten. Den har omfattat dels utarbetande av långsiktiga förslag för regionens hela utbildningsutbud, dels den konkreta fördelningen av LIE-medel. Detta har lett till program för utveckling av utbildningsutbudet i regionen inklusive frågor rörande högskoleenheternas profil. kompetens och samarbete med det omgivande samhället.

Regionstyrelserna har aktivt bidragit till att samarbete kommit till stånd

mellan olika högskolor rörande nya linjer och kurser samt till att kurser kunnat förläggas utanför högskoleorterna. Exempel härpå är regionstyrel-

sens i Lund/Malmö medverkan vid utbyggnaden i Halmstad och i Ble-

kinge, regionstyrelsens i Göteborg medverkan vid utbyggnaden i Skövde,

regionstyrelsens i Stockholm stöd tll högskoleutbildning på Gotland och

Södertörn, regionstyrelsens i Uppsala insatser för högskoleutbildning i

Bergslagen samt regionstyrelsens i Umeå insatser för utvecklingen av

utbildning i Gällivare och Kiruna.

Av tabell 3 framgår registrerade studerande på enstaka kurser höstterminen 1985 fördelade på ämnesområden.

Tabell I Anslag som disponeras av regionstyrelserna budgetåret 1986/87 (tkr.) Prop 1986/87:127 Källa i huvudsak regleringsbrev. reservationer ej medräknade. Region Anslag

Kund/Malmö 2044 71 270 415 7332 26605 1287

Summa 1986/87 12989 397175 = 2370 37 367 13464 4979 Summa 1987/88 (förslag) 13127 398570 — 38243 14 538 6 100

Anslag D2 Regionstyrelserna för högskolan (förvaltning och lokaler). D 13 Lokala och individuella linjer och enstaka kurser (exkl. anslagspost

Jill regeringens disposition). Det s.k. LIE-anslaget. D7 Utveckling och försöksdrift av överbryggande kurser och påbygg-

nadsutbildning (del av anslaget D 7). Vidare fördelar UHA

1986/87 860 000 kr. direkt till överbryggande kurser för sjukgymnas-

ter och arbetsterapeuter. D 1 Utbildning för undervisningsyrken. här endast personalutbildning

för skolväsendets behov. D 15 Forskningsanknytning av grundläggande högskoleutbildning m. m,

(del av anslaget D 15).

D 28 Vissa särskilda utgifter för forskningsändamål: medel för högskole-

Icktorernas forskning (endast en liten del av anslaget går via region-

styrelserna till högskoleenhet utan fast forskningsorganisation). Mc-

del för högskolelektorernas forskning föreslås fr. o. m. 1987/88 ingå i

fakultetsanslagen.

! Efter avdrag för av riksdagen beslutad besparing 1986/87 och statsbidraget till Stockholms musikpedagogiska institut. - ” Medel fördelade på regionstyrelserna av UHA 1986/87 medan medlen 1987/88 föreslås ingå i anslaget D 13.

" Lokaler ofördelat.

> Till Uppsala högskoleregion för långdistansutbildning, inkl. bidrag till Hermods. "Den lilla ökningen av anslagssumman beror på att medel överförts till sektorsanslagen, då lokala linjer förvandlats till allmänna utbildningslinjer.

enstaka kurser för läsåret 1986/87.

Några högskolcenheter har fätt medel från två eller flera regionstyrelser. Fördelade

medel infattar fördelade reservationer.

Högskolan för lärarutbildning i Stockholm 2006

l.andstingskommunal högskoleutbildning

Tabell 3 Registrerade studerande på enstaka kurser höstterminen 1985 fördelade på ämnesområden Amnesområden Antal Procent Humaniora (exkl. spräk) samt

Estetiska ämnen inkl. konstvetenskap. dramatik och musikvetenskap 2833 5 Företagsekonomi, planering, administration 6834 12 Samhällsvetenskap, information,

Källa:SCB U 20 SM 8602

2¶Mina överväganden

Kraven på högskolestyrelserna

Högskolereformen år 1977 innebar ett ökat lokalt ansvar för verksamheten

vid universitet och högskolor. I den nyligen framlagda budgetpropositionen (prop. 1986/87:100 bil. 12. s. 210) föreslås att högskoleenheternas

ansvar för den egna verksamheten på sikt bör kunna utökas ytterligare.

bl. a. genom att högskoleenheterna får större befogenheter att flytta nybör-

jarplatser och motsvarande resurser mellan snarlika utbildningar inom

ramen för riksdagens beslut om treåriga budgetramar och riktpunkter för antalet nybörjarplatser. Vidare föreslås där att högskoleenheterna på sikt

bör få ett ökat ansvar för anskaffningen av utrustning och för sin lokalför-

sörjning. Sammantaget kommer dessa förändringar att öka högskolestyrelsernas ansvar för verksamheten vid den egna högskolan.

Den stora andelen verksamhet som är finansierad vid sidan av de direkta statliga anslagen ökar kraven på högskoleenheternas förmåga att överblicka och planera hela sin ekonomi så att i sista hand högskolestyrelserna kan fatta nödvändiga beslut om verksamhetens omfattning och inriktning. Till grund för sådana beslut måste ligga olika slag av uppföljningar av verksamheten, såväl i ekonomiska termer som vad avser verksamhetens omfattning, kvalitet och resultat. Jag avser att i senare sammanhang återkomma till behovet av uppföljning.

Under senare år har de växande kraven på högskolan från olika håll i

samhället allt oftare ställt universitet och högskolor, och då i sista hand högskolestyrelserna, inför uppgiften att fatta beslut i svåra prioriteringsfrågor. Sådana situationer kan förväntas bli ännu vanligare i framtiden. Erfarenheten har visat att det ofta är svårt för högskolestyrelserna att fatta beslut i sådana frågor, sannolikt beroende på att majoriteten av styrelser-

nas ledamöter representerar verksamheten och att således de själva, eller

deras kollegor, är direkt berörda.

Högskolestyrelserna skall ta ansvar för verksamheten som helhet och på längre sikt så att kvaliteten låter sig försvaras internationellt, så att utbild-

ning och forskning har rimlig omfattning och så att verksamheten är lämpligt organiserad inom de ramar som anges av riksdag och regering. Styrelsernas sammansättning måste anpassas till dessa krav. Strävan måste vara att bibehålla en hög kvalitet och vitalitet inom hela högskoleorganisationen.

Högskolans administration

Under de senaste åren har högskolans administration uppmärksammats genom olika undersökningar. Jan-Erik Lane har utifrån statistiska centralbyråns tjänstemannastatistik pekat på en ökad andel teknisk och administ-

rativ personal. Statskontoret har utifrån en studie av högskolornas medels-

förbrukning hävdat att de administrativa kostnaderna inte är högre inom högskolan än inom annan statlig verksamhet. I andra sammanhang har däremot högskolans administration påståtts vara alltför omfattande. Det har därvid hävdats att högskoleadministrationen tar tid och resurser från 11

högskolans egentliga verksamhet och att högskolans verksamhet försvåras

eller hindras av ett alltför omfattande regelsystem.

Högskolan är numera en stor organisation med väsentligt flera studeran-

de och anställda än för några årtionden sedan. Samtidigt har högskolan

kommit att förfoga Över stora resurser även I form av lokaler och utrustning. Denna utveckling har helt naturligt medfört en utökning även av högskolans administration.

Utbildning och forskning i olika former är syftet med högskolans verk-

samhet. En ständig strävan måste vara att nå bästa möjliga kvalitet i

verksamheten med bästa möjliga utnyttjande av tillgängliga resurser. Det är inte möjligt att fastlägga hur omfattande administration som behövs för att nå dessa mål. I vissa fall kan en decentralisering till lärare och forskare vara en rationell lösning som bidrar till minskat behov av administratörer. I andra situationer kan en utökning av den administrativa personalen — liksom av skrivpersonal eller teknisk personal — medföra att lärare och forskare får mera tid över för sina huvuduppgifter, vilket ökar eftektivite-

ten.

Det är därför inte möjligt att utifrån översiktliga uppgifter om personalutvecklingen dra några slutsatser om en ökad eller minskad effektivitet inom högskolan. Inte heller jämförelser av administrationskostnader tycks kunna ligga till grund för säkra slutsatser om en godtagbar effektivitet har uppnåtts. Detta utesluter emellertid inte att jämförande studier mellan olika delar av högskolan kan ge fingervisningar om var administrationskostnaderna är högre än normalt.

Riksdag och regering ger bl. a. genom lagar och förordningar förutsättningarna för högskolans verksamhet, vilket bl.a. påverkar omfattningen

av högskolans administration. Varje högskoleenhet svarar emellertid för

utformningen av de egna administrativa rutinerna. Det är därför inom varje universitet och högskola som den slutliga avvägningen måste göras rörande uppläggning och omfattning av olika administrativa rutiner utifrån de

nyssnämnda kraven på bästa möjliga kvalitet och resursutnyttjande i verk-

samheten.

För att uppnä den eftersträvade effektiviteten i verksamheten torde det

ofta vara bäst att låta lärare och forskare i huvudsak ägna sig åt utbildning

och forskning medan kvalificerade medhjälpare tar hand om bibliotek, verkstäder och administration. En sådan arbetsfördelning förutsätter ett

ömsesidigt förtroende mellan olika personalkategorier och respekt för

varandras yrkeskvalifikationer.

Anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser

Utbildningsfrågornas betydelse i den regionala utvecklingen har alltmer

uppmärksammats. Som jag redan inledningsvis har berört har regionstyrelserna sedan sin tillkomst kommit att stå i centrum av debatten om högsko-

lan och ofta utpekats som exempel på sådana inslag i dess förvaltning som bör slopas. Det finns därför skäl att här närmare gå in på regionstyrelser-

nas arbetsuppgifter.

Som tidigare har nämnts är det i första hand regionstyrelsernas uppgift

att fördela anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser som starkt har kritiserats. Framför allt från universiteten och de större högskolorna har det ofta framhållits att de s.k. LIE-medlens ”omväg” via regionstyrelserna fördröjer och försvårar högskoleenheternas egen plane-

ring och budgetering. Det har därför ofta föreslagits att anstagen för lokala och individuella linjer och enstaka kurser bör fördelas direkt till olika högskoleenheter av riksdagen. Mot detta kan anföras att regionstyrelserna genom sin sammansättning

och genom att de har stått mera fria från olika lokala intressen har haft goda förutsättningar att utveckla både de lokala linjerna och utbudet av enstaka kurser i enlighet med högskolereformens intentioner. Regionstyrelserna har utan tvekan verksamt bidragit till det tidigare nämnda stora utbud som numera finns av såväl kurser utanför högskoleeorterna (s.k. decentraliserade kurser) som kurser för studerande som bor på andra orter än kursorten (s.k. distanskurser), Samtidigt har den oklara ansvarstördelningen mellan regionstyrelserna och högskoleenheterna när det gäller utbudet av enstaka kurser varit påfallande. Nedläggningen av olika kurser har med rätt eller orätt ofta föranlett kritik av regionstyrelserna, medan nya kurser eller andra förbättringar mera sällan har uppmärksammats.

Mycket av diskussionen om regionstyrelsernas fördelning av medel för

enstaka kurser kan föras tillbaka till den grundläggande frågan om konstruktionen av anslaget för enstaka kurser. Enligt högskoleförordningen 4 kap I $ skall enstaka kurser inom grundläggande högskoleutbildning tillgo-

dose sådana behov av fortbildning eller vidareutbildning och sådana andra

behov av eller önskemål om utbildning som inte motsvaras av linjer. Vidare skall enstaka kurser kunna tillgodose behov av kompletterande utbildning för studerande som önskar övergå till forskarutbildning. Detta innebär att anslaget för enstaka kurser skall räcka för kurser av vitt skilda

slag och för utbildning av olika kategorier av studerande utan att riksdag

och regering har givit några närmare anvisningar om hur de tilldelade medlen skall fördelas. De medel som avsätts för enstaka kurser skall således användas för såväl s.k. ämneskurser inom de förutvarande filosofiska fakulteternas ämnesområden som mer eller mindre starkt yrkesinriktade kurser inom vård, teknik, administration etc. I den utsträckning som inte regionstyrelserna har givit anvisningar om tilldelade medels fördelning

på olika ämnesinriktningar och kurstyper har högskoleenheterna själva

gjort fördelningen.

En stor del av de enstaka kurserna har för närvarande — som tillträdesutredningen nyligen visat i sitt betänkande (SOU 1985:57) Tillträde till

högskolan — så få sökande att alla sökande kan beredas plats. Många sadana kurser har t. o. m. ett stort antal outnyttjade kursplatser. Samtidigt

förekommer det kurser med ett mycket stort antal sökande, vilket medför att endast en mindre del av de sökande till dessa kan antas. Det är därför nödvändigt med en fortlöpande omprövning av kursutbudet bl.a. med utgångspunkt i efterfrågan från de studerandes sida. I detta sammanhang mäste samtidigt beaktas att kurser med ett fåtal studerande kan vara väsentliga för att inom landet upprätthålla kompetensen inom olika ämnesområden eller för att säkerställa rekryteringen tll forskarutbildningen

inom dessa. Ett ökat samarbete mellan olika högskoleenheter är därför Prop. 1986/87: 127 angeläget för att tillgodose skilda krav på ett regelbundet utbud av kurser även inom ämnesområden med få studerande.

Regionindelningen Vid tillkomsten av nuvarande regionindelning förutsattes att varje region skulle bestå av en naturlig krets av ett universitet och en eller flera högskoleenheter som samarbetade sinsemellan. Gränsdragningen mellan de olika regionerna är emellertid inte självklar. Gränserna för samtliga regioner kan i ett eller annat avseende ifrågasättas. Exempelvis omfattar

Linköpings högskoleregion endast två högskoleenheter och två län med

inbördes svagt samband medan Stockholms högskoleregion omfattar tolv högskoleenheter i Stockholm — alla mer eler mindre riksrekryterande — samtidigt som regionen förutom Stockholms län även omfattar Gotlands län. Vidare utgör Stockholms högskoleregion tillsammans med den tätast befolkade delen av Uppsala högskoleregion sammantagna snarast en region ur arbetsmarknads- och näringslivssynpunkt.

I flera fall har det också visat sig att samarbete kring bestämda projekt eller problem måste ske över regiongränserna. Ett exempel är stödet till Bergslagen, som berör delar av både Uppsala och Göteborgs högskoleregioner samtidigt som det är angeläget att även tekniska högskolan i Stockholm medverkar vid teknisk utbildning i Bergslagen.

Regionstyrelserna har i många fall samarbetat för att möjliggöra utbild-

ning. som är av intresse utanför den egna regionen. Otraditionella lösningar har också fått tillgripas för att förlägga högskoleutbildning till de län som saknar egen högskola, nämligen Blekinge och Gotlands län.

Varje regionstyrelse har varit hänvisad till att tå regionalpolitiska hänsyn inom den egna regionen med de resurser som riksdag och regering har ställt till förfogande för respektive region. Vid högskolereformen 1977 fanns stora skillnader mellan regionerna i fråga om sedan tidigare befintliga

utbildningsresurser. Under de gångna åren har vid upprepade tillfällen

diskuterats hur en utjämning mellan regionerna skulle kunna göras. En jämförelse mellan LCIE-anslagets fördelning budgetåren 1977/78 och

Tabell 4 Anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser fördelat på högskoleregioner.

na endast i ringa grad har ändrats av riksdag och regering under perioden,

se tabell 4.

Den fortsatta utvecklingen av högskolans anslags- och styrsystem De förslag rörande högskolans organisation som jag kommer att redovisa i

det följande bör följas av en period av ekonomiadministrativt utvecklingsarbete både på lokal nivå och centralt. Därvid är det enligt min mening

särskilt tre synpunkter som bör vara vägledande.

För det första och övergripande bör strävan vara att positivt förändra

relationen mellan den tid som lärare och forskare ägnar ät att skriva, läsa,

undervisa, experimentera och bearbeta material å ena sidan och den tid som åtgår för skilda former av kringverksamhet å den andra. Mängden irrelevant pappersexercis och onödigt sammanträdande bör kunna fås att avsevärt minska. Styr- och anslagssystemet som helhet bör kontinuerligt ses över från denna synpunkt. Generelh finns det skäl att räkna med en växande vilja och förmåga bland forskare, lärare och studerande att själva ta ansvar för sitt arbete och verksamhetens utveckling på längre sikt.

För det andra — och som led häri — bör strävan vara att längsiktigt och kontinuerligt stärka även den tekniska och administrativa personalens yrkeskunnande. Forskning och högre utbildning blir med åren alltmer sofistikerade som verksamheter betraktade. Det kräver ett växande personellt stöd av skilda slag — inte bara i form av ingenjörer, mekaniker, laboratorieassistenter och bibliotekarier utan även i form av ekonomiadministrativ expertis. Också i det senare fallet är de växande kraven en

fråga om kvalitet. Högskolans förvaltning måste kunna hantera det med

nödvändighet alltmer komplicerade flödet av anslag och bestämmelser, som utgör förutsättningen för ett konkurrenskraftigt vardagsarbete i läro-

salar, laboratorier och bibliotek. Såväl högskolans egna anställda som dess

styrelse och överordnade myndigheter måste översiktligt kunna bedöma

den samlade innebörden av att disponera resurserna på skilda sätt. ”Byrå-

kratin”” låter sig inte avskaffas. Att tro något sådant vore att hänge sig åt

illusioner. Därmed inte sagt att det vore fel att ställa ökade krav på

densamma. Enligt min mening bör det gå att avsevärt förbätttra det stöd. som ”byråkratin” ger de ytterst ansvariga — forskare och lärare i deras

yrkesarbete å ena sidan och de förtroendevalda på skilda nivåer i deras styrelsearbete å den andra.

För det tredje och slutligen bör strävan vara att långsiktigt utveckla och

upprätthålla en balans mellan utbildning och forskning på eget program-

ansvar å ena sidan och skilda former av utifrån kommande uppdrag å den

andra. Finansteringen av högskolans verksamhet kommer ur mänga olika

källor. Det skapar ett samordningsproblem på institutions- och högskoleni-

vå. Vad som skall samordnas är intäkter och styrsignaler av i princip tre

olika slag: reguljära anslag inom ramen för utbildningsdepartementets huvudtitel, långsiktiga och permanenta satsningar inom ramen för andra departements huvudtitlar samt kortsiktiga uppdragsinkomster från myndigheter, kommuner och företag. Ansvaret för att forskning och utbildning

princip bäras av alla typer av finansiärer. Även skilda former av sektorsforskning och uppdragsintäkter bör långsiktigt kunna bidra till att vidmakthälla och utveckla högskolans basorganisation.

Samtliga dessa tre olika synpunkter bör vara vägledande för det administrativa utvecklingsarbetet på alla nivåer inom högskolan. Perspektivet bör vara detsamma vare sig man arbetar på en institution, verkar i en högskolestyrelse eller söker överblicka och ge verksamheten en god inriktning på

statsmaktsnivå.

Jag avser att återkomma till högskolans anslags- och styrsystem i budgetpropositionen 1988.

3¶Förslag

I regeringsförklaringen vid riksdagens öppnande år 1986 framhöll statsmi-

politiken. Han förutskickade åtgärder för att höja effektivitet och produkti-

vitet i den offentliga verksamheten och att förslag skulle framläggas för att motarbeta byråkrati i dålig mening och för att främja service och effektivilet.

I regeringens fortsatta arbete har särskilt förenklingar inom utbildnings-

departementets, civildepartementets och bostadsdepartementets områden prioriterats. I linje härmed har under det senaste året inom utbildningsde-

partementet pågått en översyn av högskolans administration. Överläggningar har fortlöpande skett med företrädare för olika berörda organ och organisationer. I budgetpropositionen (prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 210) har

jag nyligen redovisat förslag till vissa förändringar av högskolans anslagssystem. I det följande redovisar jag förslag till förenklingar av högskolans

administrativa system. Ytterligare förslag till förändringar inom dessa omräden räknar jag med att kunna redovisa i budgetpropositionen 1988.

Till konsekvenserna för UHÄ:s del av de förslag som här har redovisats avser jag att återkomma i budgetpropositionen 1988.

3.1¶Ansvaret för lokala och individuella linjer samt enstaka kurser

Mitt förslag: Medel från anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser bör fr. o. m. budgetåret 1988/89 anvisas direkt till berörda högskoleenheter. Högskolestyrelsen skall därvid ansvara

för all statlig högskoleutbildning inom det eller de län där högskolan är lokaliserad.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Högskolestyrelsen skall ha

det samlade övergripande ansvaret för högskolans hela verksamhet. Hög-

skolestyrelsen bör även svara för de prioriteringar som är förknippade med Prop. [986/87:127

fördelningen av medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser.

Skälen för mitt förslag: Anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser föreslås för budgetåret 1987/88 uppgå till drygt 400 milj. kr.

Detta anslag finansierar utbildning för drygt 50000 studerande läsäret 1985/86, dvs. bortåt 40 procent av högskolans studerande i individer räknat

och ca 30 procent av de studerande räknat i antalet ärsstudieplatser.

I enlighet med förslaget ovan om ett ökat ansvar för högskolestyrelserna

för verksamhetens omfattning och inriktning är det rimligt att medlen för lokala och individuella linjer och enstaka kurser fr.o.m. budgetåret 1988/89 fördelas direkt till resp. högskoleenhet inom ramen för anslagen

för grundläggande högskoleutbildning. Medel för lokala och individuella linjer samt enstaka kurser bör utgöra ett eget anslag.

Huvudprincipen bör vara att varje högskoleenhet erhåller medel för de kurser som ges vid denna och på andra orter inom det län där högskolan år belägen. För högskolan i Eskilstuna/Västerås bör detta innebära ett ansvar för utbildning såväl i Södermanlands som Västmanlands län. Samtidigt gäller att alla högskoleenheter även fortsättningsvis skall vara riksrekryterande.

För ett effektivt utnyttjande av högskolans samtade resurser och för att

hälla hög kvalitet i utbildningen är det viktigt att olika högskolcenheter även i fortsättningen samarbetar kring olika kurser. Som ett alternativ till

att bygga upp kompetens inom nya områden skall varje högskoleenhet i första hand pröva att ge kurser i samarbete med andra högskoleenheter och därvid mot ersättning utnyttja dessas personal och övriga resurser.

Samverkan av detta slag mellan olika högskoleenheter bör kunna ske inte

bara mellan närbelägna högskoleenheter utan mellan alla högskoleenheter i

hela landet. Universiteten och övriga större högskoleenheter bör således

regelbundet medverka till att kurser anordnas även utanför det egna länet. Beträffande de två län som för närvarande saknar högskoleenhet återkommer jag i det följande.

Den enskilda högskoleenheten bör i fortsättningen fatta beslut om utbudet av enstaka kurser inom de ramar som riksdagen och regeringen anvisar. Detta blir en av högskolestyrelsens viktigaste frågor i samband med budgetbehandlingen.

Statsbidrag för enstaka kurser inom kommunal högskoleutbildning av

vårdpersonal bör i konsekvens med detta förslag utgå direkt till utbild-

ningsanordnarna i respektive län i förhållande till den landstings- och primärkommunala utbildningens omfattning inom varje län. Härvid bör även beaktas behovet för olika överbryggande kurser och å:gärder för

forskningsanknytning. De studerande på individuella linjer är förhållandevis få och följer i stor

utsträckning samma kurser som de studerande på enstaka kurser. Det är

därför mest rationellt att fortsättningsvis sammanföra medel för individuel-

la linjer och enstaka kurser till en anslagspost. Till detta bör även föras

medel för lokala linjer, för att därigenom ge högskoleenheterna en reell

valfrihet mellan att anordna lokala linjer eller enstaka kurser. En sådan anslagspost, för vilken det för varje högskolecenhet anges ett belopp och ett

mot detta svarande antal årsstudieplatser, innebär på samma sätt som nu ingen möjlighet för riksdag och regering att direkt påverka kursutbudets

inriktning ifråga om bl.a. ämnesområden. nivå, studieform och arbetsmarknadsinriktning. Att centralt i detalj styra kursutbudet vid varje hög-

skoleenhet i dessa avseenden är inte möjligt. Riksdagens och regeringens

styrning när det gäller utbudet av lokala linjer och enstaka kurser får därför

även i fortsättningen ha formen av mer generella ställningstaganden. Det är emellertid viktigt att såväl utbudet som utnyttjandet av dessa linjer och

kurser följs upp så att riksdag och regering får möjlighet att följa effekterna av sin politik på detta område.

Beträffande de enstaka kurserna för personalutbildning för skolväsen-

dets behov som bekostas från riksstalsanslaget D 11. avser jag att åter-

komma vid ett senare ullfäölle.

3.2¶Högskolestyrelsens sammansättning

Mitt förslag: Högskolestyrelserna skall i fortsättningen normalt be-

stå av elva ledamöter, varav

sex företrädare för allmänna intressen högskoleenhetens rektor tre företrädare för de anställda har rätt att ingå i styrelsen en företrädare för de studerande har rätt att ingå i styrelsen Suppleanter bör inte förekomma.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med det ökade ansvaret för högskoleenheternas verksamhet och därmed bl. a. behovet av att kunna

fatta beslut om olika priorteringar bör styrelsens majoritet bestå av personer som inte är anställda vid högskoleenheten. Samtidigt som styrelsen

tillförs kunskaper och erfarenheter utifrån bör styrelsen genom att rektor och företrädare för anställda och studerande kommer att ingå i denna vara väl förtrogen med högskolan som arbetsplats betraktad. Vidare bör styrelsen normalt inte ha mer än 11 ledamöter för att kunna arbeta smidigt och

aktivt.

Skälen för mitt förslag: Inledningsvis har jag berört den decentralisering av verksamhetsansvaret som sedan långt tillbaka har skett stegvis inom högskolan. Det i budgetpropositionen 1987 aviserade utredningsarbetet om

ett ökat lokalt ansvar även för lokaler, inredning och utrustning kommer på sikt att ytterligare öka högskolestyrelsernas ansvar för planering och nödvändiga prioriteringar inom de ramar som beslutas av riksdag och regering.

1 den nyligen framlagda forskningspropositionen (prop 1986/87:80 bilaga

6 s. 44) har jag pekat på att ett optimalt resursutnyttjande inom forskning

och forskarutbildning kräver en ständig beredskap till omprövning och omprioritering beträffande såväl ansvaret för det egna forskningsprogram-

met som för olika slag av externt finansierad verksamhet. Nämnder och

styrelser inom högskolan måste ha en överblick över förändringsmöjlighe-

terna inom sina respektive områden och ha en beredskap att fatta de ofta 18

svåra beslut som krävs för att verksamheten skall kunna ges en delvis ny inriktning. I sista hand är det styrelserna som måste fatta de avgörande besluten om de ekonomiska konsekvenserna av sådana lokala omprioriteringar.

Den ökade omfattningen av externfinanstering, dvs. bidrag ull verksamheten från bl. a. forskningsråd, scktorsorgan, stiftelser och företag. ställer

ökade krav på en medveten avvägning mellan den forskning och utbildning

som bedrivs på eget programansvar å cna sidan och skilda former av

uppdragsforskning och uppdragsutbildning å den andra. Varje högskoleen-

het måste själv kunna bedöma och fördela de tillgängliga medlen mellan icke sällan motstridiga intressen inom högskolan. Övergripande beslut i

dessa avseenden måste fattas av högskolans styrelse. Högskolestyrelserna

kommer därför i framtiden att få ett allt större ansvar för den egna högsko-

lans verksamhet. såväl vad avser dess inriktning som ifråga om dess

ekonomi. Prioriteringsfrägorna blir centrala. Det skärper kruven på en

ansvarsfull ledningsfunktion inom högskolan.

Förnyelsen inom högskolan måste kunna ske såväl genom nytillskott som genom omfördelning av redan existerande tillgångar. En sådan omprioritering är alltid svår att genomföra. Om majoriteten av styrelsens ledamöter är anställda eller studerande inom högskolans olika delar är det i praktiken svårt att fatta beslut som innebär omfördelning av resurser

mellan högskolans olika verksamheter. Minst motsättningar uppstår nor-

malt om besluten innebär bevarande av en oförändrad situation, trots att detta ofta kan hämma högskolans utveckling.

Med ökade krav på styrelserna vid universitet och högskolor på det sätt

som jag här har redogjort för, är det motiverat att ändra högskolestyrelsens sammansättning, så att styrelsen kommer att bestå av en majoritet av

personer som är starkt intresserade av högskolan men som samtidigt är

oberoende i den meningen att beslut som fattas inom högskolan inte påverkar deras egna eller deras kollegers arbetsförhållanden.

Den rekrytering utifrån, som en högskolesstyrelse behöver, avser personer som först och främst har ett starkt personligt engagemang för högskolans utveckling och därutöver är särskilt förtrogna med områden som på olika sätt har anknytning till högskolans eget verksamhetsområde. Sådana

områden kan vara annan utbildning och forskning, statlig eller kommunal verksamhet. kulturell, facklig eller ideell verksamhet, näringsliv, riksdag,

landsting eller primärkommunala organ. Även personer som inte har någon sådan anknytning, t. ex. ledande kulturpersonligheter, bör kunna komma ifråga. Personer med erfarenhet från dessa olika områden kan tillsammans

tillföra högskolestyrelsen kunskap och auktoritet. De bör tillsammans med företrädarna för de anställda och de studerande kunna utgöra en effektiv

och självständig ledning för högskoleenheten som väl kan tillvarata dess intressen.

Jag övergår nu till att mera i detalj motivera mina förslag.

I högskolelagen 18 § föreskrivs att i styrelsen skall ingå företrädare för

allmänna intressen och företrädare för verksamheten. Vidare sägs att företrädare för anställda och studerande fär ingå i styrelsen. Företrädare

för allmänna intressen skall utgöra omkring en tredjedel av antalet styrel-

seledamöter. Regeringen har i högskoleförordningen meddelat närmare föreskrifter om styrelsernas sammansättning. Där skiljs mellan å ena sidan

styrelser för enheter med fasta forskningsresurser och förvaltningschef och ä andra sidan övriga högskoleenheter. Bestämmelserna innebär följan-

de:

Hogskoleenhet med Övriga högskoleenheter fasta forskningsresorser ]. sex företrädare för 1. fem företrädare för

allmänna intressen. allmänna intessen, 2. högskoleenhetens rektor. 2. högskoleenhetens rektor, 3. fem lärare som företräder 3. tre lärare som företrader

verksamheten vid enheten. verksamheten vid enheten, 4. tre representanter för 4, tre representanter för

de anställda, de anställda, 5. tre representanter för 5. tre representanter för

de studerande, de studerande. Summa 18 ledamöter jämte mot- Summa 15 ledamöter jämte motsvarande antal suppleanter svarande antal suppleanter

Sveriges lantbruksuniversitet har sedan länge en majoritet av allmänföreträdare i styrelsen. Detsamma gäller Handelshögskolan i Stockholm som är en enskild högskola. Innan högskolorna i Göteborg (1954) och i Stockholm (1960) blev statliga universitet, hade dessa också styrelser med majoritet för externa representanter.

För vissa av högskoleenheterna för Konstnärlig utbildning i Stockholm

gäller särskilda bestämmelser om styrelsens sammansättning, därför att styrelsen även fungerar som linjenämnd. Hänsyn måste även i fortsättning-

en kunna tas härtill.

För att understryka styrelseledamöternas personliga ansvar och för att

göra arbetet inom styrelserna mera effektivt och smidigt bör dessa i framti-

den vara mindre än för närvarande. Styrelserna bör enligt min mening bestå av elva ledamöter. Av dessa bör sex företräda allmänna intressen. Högskolans rektor bör alltid ingå i styrelsen. Vidare bör tre representanter för de anställda samt cen representant för de studerande ha rätt att ingå i styrelsen. För att ytterligare markera det personliga ansvaret bör inga suppleanter utses.

Med denna uppläggning får företrädarna för de anställda en annan ställ-

ning inom högskolan än vad regeringen föreslagit i den s.k. verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99, s. 94 ff). Förslaget är där att företrädare för personalen bör ha närvaro- och yttranderätt men cj rösträtt vid sammanträden i statliga lekmannastyrelser. Ett universitet eller en högskola är

enligt min mening inte att betrakta som något ”verk” i den mening som verksledningspropositionen avser. Vad som ger arbetet inom högskolan dess särskilda mening och karaktär är att det bedrivs på eget programan-

svar inom ramen för en arbetsgemenskap, som i grunden är internationell.

I det perspektivet faller det sig enligt min mening naturligt att låta de

anställda och de studerande inom högskolan ta ett bredare ansvar för

verksamheten än vad de gör inom annan statlig verksamhet.

Styrelsen bör utses av regeringen för en tid av högst tre år åt gången. Regeringen bör utse styrelsens ordförande. Därvid bör såväl högskoleen-

hetens rektor som någon av allmänföreträdarna kunna komma ifråga.

De förändringar beträffande styrelsen som jag har föreslagit innebär att

18 § högskolelagen måste ändras. Jag föreslår att direkt i lagen anges såväl

antalet styrelseledamöter som fördelningen av ledamotsposterna. Det bör dock 1 likhet med vad som för närvarande är fallet vara möjligt att göra undantag vad gäller sammansättningen av styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet och för högskoleenheterna för konstnärliga utbildningar. Lagen talar för närvarande enbart om sistnämnda enheter i Stockholm. Även om det nu inte finns motsvarande enheter på annan ort är begränsningen till Stockholm onödig. Några ändringar i nu gällande av regeringen utfärdade

föreskrifter för de här nämnda styrelserna föreslås inte. Jag har I denna

fråga samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

En högskolestyrelse, med den sammansättning som jag här har föreslagit. motiveras inte endast av högskolans möjligheter att företa prioriteringar inom den egna verksamheten. Den av mig föreslagna sammansättningen innebär också att den egna högskolans självständighet stärks. I en situation när högskolans kontakter med det omgivande samhället, liksom samarbetet med näringslivet och kommuner. ökar är det viktigt att högskolan har en styrelse som har en god förankring i myndigheter, näringsliv och andra delar av samhällslivet och som i kraft därav kan slå vakt om högskolans integritet.

Den decentraliserade medelsanvändningen och den förstärkning av ledningsfunktionen inom högskolan jag här föreslår kan bli av särskild betydelse för de mindre högskolorna. Sedan högskolereformen 1977 har en successiv utbyggnad skett av de mindre högskolorna och trots att de fortfarande är relativt små har de fått en fast lokal förankring. För att ytterligare stärka de mindre högskolorna har jag i årets budgetproposition föreslagit en utbyggnad av främst den tekniska utbildningen där (prop.

1986/87:100 bil. 12 s. 163. Tillsammans med den förstärkning av styrelser-

na jag här föreslår anser jag nu att de mindre högskolorna fått en stabil grund att stå på. De har nu goda förutsättningar att kunna vidareutvecklas i takt med att nya behov och krav uppkommer.

De nya reglerna för högskolestyrelserna bör gälla fr.o.m. den 1 juli 1988. I avvaktan härpå bör de nuvarande ledamöterna i högskolestyrel-

serna — vars mandatperiod sträcker sig till utgången av juni 1987 — få

förlängda förordnanden för ytterligare ett år.

Enligt 17 § högskolelagen skall styrelsen för en högskoleenhet ha inseende över enhetens alla angelägenheter och svara för att dess uppgifter fullgörs. Bland de uppgifter som ankommer på en högskoleenhet ingår tillsättning av vissa tjänster. Enligt nu gällande bestämmelser i högskoleförordningen ankommer det som regel på rektorsämbetet eller annat beslutande organ, som högskolestyrelsen utser, att besluta om sädana tjänstetillsättningar. Ärenden rörande tjänstetillsättning kan emellertid för närvarande komma att avgöras av styrelsen. Sålunda skall de avgöras av styrelsen, om de anses vara av principiell vikt eller om de hänskjuts till styrelsen av rektorsämbetet. Tillsättning av de tjänster som jag nu har nämnt förutsätter emellertid sådana vetenskapliga bedömningar, att de inte bör åvila styrelserna med den nu föreslagna sammansättningen. Med hänsyn till den ändring av högskolestyrelsernas sammansättning som jag nu föreslår anser

jag att styrelserna inte längre bör ta befattning med tllsättningar av tjänster

som lärare och andra tjänster. som är avsedda för undervisning och forsk-

ning. Regeringen bör i höpskolelagen bemyndigas föreskriva att rektorsämbetet skall svara för sådana tjänstetillsättningar. Vad jag här har anfört om högskolestyrelsernas kompetens skall inte gälla Sveriges lantbruksuniversitet.

3.3¶Regionstyrelserna och högskoleregionerna avskaffas fr. o. m. den 1 juli 1988.

Mitt förslag: Regionstyvrelserna bör upphöra fr. o. m. den 1 juli 1988. I samband därmed bör även nuvarande regionindelning upphöra.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Genom förslaget att riksdagen och regeringen skall fördela medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser direkt till universitet och högskolor bortfaller huvuduppgiftten för regionstyrelserna. Vad som efter en decentralisering av beslutskompetens till högskoleenheterna återstår av regionstyrelsernas nuvarande uppgifter har inte en sådan omfattning att det är motiverat att bibehålla dessa regionala myndigheter. Genom att i konsekvens härmed även avskaffa regionindelningen öppnas möjligheter för ett friare samarbete mellan olika högskoleenheter. Skälen för mitt förslag: Regionstyrelserna har. som framgått av det tidigare, spelat en viktig roll vid genomförandet av högskolereformen och för att utveckla utbudet av högskoleutbildning i de olika regionerna. Genom det nyssnämnda förslaget att riksdagen skall anvisa medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser direkt till varje högskoieenhet och högskolestyrelserna samtidigt ges ett ansvar för kursutbudet i första hand inom det egna länet överförs en betydande del av regionstyrel-

sernas nuvarande arbetsuppgifter till universitet och högskolor. Därmed

saknas det tillräckliga skäl att behålla regionstyrelserna. Dessa bör därför upphöra vid utgången av juni 1988. Detta innebär att regleringen av region-

styrelserna i högskolelagen 29-31 §§ skall upphävas, vilket jag föreslår i det bifogade lagförslaget.

Regionstyrelsernas verksamhet berör viktiga frågor för regionalpoliti-

ken. Inom denna görs avvägningar med utgångspunkt från en orts eller en

regions situation i förhållande till vad som gäller för landet i dess helhet. Starka skäl talar för att regionalpolitiska satsningar inom högskoleområdet på liknande sätt skall göras mot bakgrund av en helhetsbedömning av sysselsättningssituationen och ekonomiska förhållanden på olika orter och

i olika områden.

Att sådana bedömningar görs samtidigt för riket i dess helhet minskar självfallet inte behovet av tillförlitligt underlag som grund för beslut. Vid en fördelning av medel direkt till varje universitet och högskola i stället för

en fördelning via ett antal regionala styrelser krävs att uppgifter om syssel-

sättnings- och utbildningsförhäållanden liksom om den allmänna näringspolitiska situationen på olika orter och i skilda områden finns tillgängliga.

Regionstyrelsens bedömningar och beslut bygger i stor utsträckning på information som erhålls genom universitetens och högskolornas anslagsframställningar samt på uppgifter som inhämtats från olika delar av regio-

nen. Av särskild betydelse torde här vara den kunskap om förhållandena

på olika orter och i olika områden som redovisas av länsstyrelserna. Regionstyrelsens ledamöter kan dessutom bidra med värdefulla kunska-

per. Att länsstyrelserna kommit att spela en allt större roll i utbildningsplane-

ringen sammanhänger med deras allmänt ökade uppgifter i samhällsplaneringen. Länsstyrelsernas uppgifter som myndighetsutövande organ kvarstär visserligen i väsentliga delar, men det är påtagligt att deras ställning som planeringsorgan Ulltagit i betydelse. Regeringen gav är 1983 länsstyrelserna i uppdrag att medverka 1 utbildningsplaneringen i länen. Redan

dessförinnan hade många länsstyrelser ägnat utbildningsfrågorna stor upp-

märksamhet. Numera gäller generellt att länsstyrelsen i sin årligen avgivna länsrapport tämligen utförligt tar upp utbildningstförhållanden. Att utbildningsförhållanden är av stor betydelse för sysselsättning och ekonomi i ett län är i dag allmänt vedertaget.

Att anslagsbeviljande myndigheter till grund för sina beslut lägger upp-

gifter som inhämtats från högskoleenheter genom deras anslagsframställ-

ningar och från länsstyrelser i form av länsrapporter eller specialundersökningar innebär inte, att olika högskoleenheter skall begränsa sin rekrytering till det egna länet eller de egna länen. Tillgänglig statistik tyder på att de nya högskolorna som regel inte rekryterar mer än högst hälften av sina

Iinjestuderande frän det län inom vilket högskolan är belägen. Spridningen av högskoleutbildning till samtliga län har haft stor betydelse för en geografiskt jämnare rekrytering tll högre utbildning. Samtidigt är riksrekrytering-

en väsentlig för alla högskoleenheter. Redan den omständigheten att varje högskola har sin särskilda profil har medfört att studerande vid val av utbildning inte häller sig inom länsgränserna. Både för de enskilda individerna och för näringslivet är det fördelaktigt att alla högskolor — från de stora universiteten till de nya högskolorna — är att betrakta som delar, sammanknutna i ett nationellt system. Härigenom är det möjligt att också i ett land som Sverige upprätthålla både bredd och djup i utbildningsutbudet. Detta nationella mönster. som går utöver länsgränserna, blir inte mindre accentuerat om högskolan tilldelas sina resurser utan ett regionalt mellanled.

Vid en avveckling av det nuvarande fasta regionala samarbetet bör olika

åtgärder vidtas för att bibehålla och vidareutveckla samverkan mellan

högskoleenheter. Jag förutsätter att universitet och högskolor regelbundet ordnar samverkanskonferenser med såväl externa företrädare som företrä-

dare för högskolornas anställda och styrelser. Härvid bör ett utbyte av

erfarenheter kunna ske samtidigt som olika uppslag till samarbete prövas. I detta sammanhang bör de regionala utbildningsfrågorna särskilt uppmärksammas. Kontakter av detta slag bör förekomma flera gånger per år och kan erbjuda deltagarna möjligheter att besöka olika högskoleenheter.

1 vissa fall kan det vidare vara lämpligt att regeringen initierar utredningsverksamhet där medverkan från en eller flera högskoleenheter och länsstyrelser förutsätts. Formerna härför bör kunna variera från fall till fall.

Som tidigare har nämnts har den nuvarande regionindelningen inte alltid

svarat mot de naturliga samarbetsområdena. När regionstyrelserna avskaf-

fas, finns det inget skäl att bibehålla nuvarande regionindelning. Denna bör

upphöra samtidigt med att regionstyrelserna läggs ned. För många högskoleenheter är det naturligt att samarbeta med olika universitet och högsko-

lor oberoende av den nuvarande regionindelningen. Vidare blir det lättare att utnyttja utbildningsresurserna i Stockholm inom hela mellansverige. Universiteten i Stockholm och Uppsala bör också påskynda den redan påbörjade diskussionen om hur samarbetet mellan dessa två universitet kan utvidgas.

I konsekvens med mitt förslag att högskoleregionerna avskaffas föreslår Jag att föreskrifterna om dessa i 28 § högskolelagen upphävs. Regeringen bör utfärda nya föreskrifter om samarbete i vissa frågor, som enligt nuvarande regler är knutna till regionstyrelserna och högskoleregionerna. Högskoleregionerna utgör för närvarande indelningsgrund för fakultetsnämndernas verksamhetsområden och därmed även utgångspunkt för indelningen i verksamhetsområden för sektionsnämnden enligt 23 § högsko- Jelagen. I och med att högskoleregionerna föreslås avskaffas mäste detta

lagrum ändras. Förslag till sådan lagändring har upprättats. Jag avser att föreslå regeringen att utfärda föreskrifter om motsvarande indelning av

fakultets- och sektionsnämndernas verksamhetsområden.

I samband med att ansvaret för enstaka kurser överförs helt till universitet och högskolor bör den ofta missuppfattade benämningen "enstaka

kurs” ersättas med benämningen fristående kurs. Sådana kurser kan vara oberoende av linjerna eller läsas fristående trots att de ingår i någon linje.

Hitintills har regionstyrelserna haft till uppgift att medverka till att lösa samordningsfrågor som har berört flera högskoleenheter. UHÄ bör i fortsättningen kunna medverka till att lösa sådana samordningsfrågor gemensamma för flera högskoleenheter. Det normala bör dock vara att berörda universitet och högskolor själva organiserar det nödvändiga samarbetet.

Genom att ansvaret för fördelning av anslag för lokala och individuella linjer och enstaka kurser på högskoleenheterna överförs till riksdagen ökar därmed dess ansvar för den regionalpolitiska styrningen av utbildningen.

Regeringen får större möjligheter att samordna olika regionalpolitiska in-

satser som även innefattar högskoleutbildningen. Lokaliseringen av högskoleutbildning till olika delar av landet blir i fortsättningen en viktig del av

regionalpolitiken. Det är väsentligt att högskoleenheierna i sina anslagsframställningar redovisar ett underlag för sådana åtgärder. Genom bl. a.

det samråd med länsstyrelsen som regleras i förordningen (1982:877) om

regionalt utvecklingsarbete (ändrad 1984:90) bör detta underlag vara väl

förankrat i de aktuella regionalpolitiska riktlinjer som gäller för länet.

De förändringar som jag nu har föreslagit innebär en fortsatt decentrali-

sering av styrningen av utbudet av enstaka kurser från regional till lokal nivå. Samtidigt innebär detta att riksdagens och regeringens ansvar för regionalpolitiska avvägningar mellan olika län markeras tydligare.

Min bedömning: Det bör utredas hur en enhetlig ledning av högskoleutbildningen i Blekinge skall åstadkommas fr. o. m. läsäret 1988/89. Högsko-

leenheterna i Stockholm bör få i uppdrag att svara även för utbildning på Gotland.

Sammanfattning av skälen för min bedömning: Genom att regionstyrelserna föreslås upphöra och ansvaret för högskoleutbildningen inom re-

spektive län föreslås överfört till högskoleenheten i länet bör de två län som ännu saknar högskoleenhet få en permanent organisation för högsko-

Icutbildningen inom länet.

Skälen för min bedömning: I det föregående framlagda förslaget till en

starkare ledningsorganisation för varje högskola har aktualiserats frågan

om hur högskoleutbildningen skall administreras i de två län som för

närvarande saknar högskola. nämligen Blekinge och Gotlands län. Betråffande Blekinge bör framhållas att insikten om högskoleutbild-

ningens betydelse för länet ledde 1975 tull bildandet av en länskommitté för högskoleutbildning. Till kommitténs förfogande stär ett högskolekansli knutet till länsstyrelsen. Länskommittén och högskolor utanför länet har framlagt förslag ull regionstyrelsen i Lund som fördelat medel för högsko-

leutbildning i Blekinge, till att börja med i form av enstaka kurser. I dessa kurser deltar årligen cirka 150 personer. Universitetet i Lund har till

Blekinge förlagt två utbildningslinjer, nämligen yrkesteknisk verkstadsin-

dustrilinje och lokal linje i elektronik med datainriktning. Dessa två linjer

har sammanlagt 62 årsstudieplatser.

I det förslag till olika utbildningsåtgärder i Blekinge som UHÄ redovisat

på regeringens uppdrag föreslås från höstterminen 1987 verkstadsingen-

Jörslinje. driftteknikerlinje och en ADB-utbildning om 60 poäng med sam-

manlagt 107 årsstudieplatser och med början höstterminen 1988 verkstadsindustrilinje med inriktning mot elektronik med 30 årsstudieplatser. Enligt

detta förslag skulle högskoleutbildningen i Blekinge fr. o. m. 1988 omfatta

sammanlagt ca 350 studerande. Regeringen har beviljat medel för att

verksamheten kan påbörjas budgetäret 1987/88 enligt förslaget från UHÄ och uppdragit ät regionstyrelsen att svara för samordningen. I årets bud-

getproposition (prop. 1986/87:100 bil. 12 s. 35) har vidare aviserats ett

utredningsarbete inom utbildningsdepartementet för att särskilt studera förutsättningarna att på sikt föra all teknisk utbildning på mellannivå till högskolan vilket även kan förväntas beröra Blekinge.

Ansvariga för högskoleutbildningen i Blekinge län är för närvarande universitetet I Lund, högskolorna i Kalmar, Kristianstad och Växjö. Härtill kommer att fyra kommuner finansierar en del av nödvändiga lokaler och utrustning samt att bidrag har lämnats även av näringslivet. Länets

högskolekommitté bedriver dessutom planering och information. En sådan

uppsplittring av ledningsansvaret för högskoleutbildningen kan leda till

ning av högskoleutbildningen i Blekinge skall ästadkommas. Utredningsar-

betet bör bedrivas så att beslut i ledningsfrågorna kan fattas våren 1988.

I Visby har 1986 i samarbete mellan bl.a. länsstyrelsen, Gotlands kom-

mun. statens industriverk, utvecklingsfonden, regionstyrelsen i Stockholm = Prop. 1986/87:127

samt näringslivet etablerats Utvecklingscentrum Gotland (UCG). Rege-

ringen har lämnat sammanlagt 6,5 milj. kr. i form av regionalpolitiska stöd

till centret för investeringar i utrustning samt för verksamhet de tre första ären. Centret erbjuder utbildning i samarbete med bl.a. universitetet i Stockholm. möjligheter till tekniskt utvecklingsarbete samt företagsser-

vice inom bl.a. ADB-området. Även tidigare har olika högskolekurser

regelbundet givits på Gotland liksom antagning till även förskollärarutbild-

ning läsaren 1980/81 — 1983/84. I årets budgetproposition föreslås Stockholms högskoleregion få 800000 kr. för utbildning på Gotland.

För Gotlands del avser jag att efter viss ytterligare utredning föreslå regeringen att i högskoleförordningen införa bestämmelser att högskoleenheterna i Stockholm skall ta ett ansvar för högskoleutbildning i såväl

Stockholms som Gotlands län. Universitetet 1 Stockholm bör vidare upp-

rätta en permanent högskoleverksamhet i Visby i anslutning till nyssnämnda Utvecklingscentrum Gotland. Den nya organisationen bör införas fr. o. m. budgetåret 1988/89.

3.5¶Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977:218).

Lagändringen är av så enkel beskaffenhet att yttrande från lagrådet

enligt min mening inte behöver inhämtas.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende.

4¶Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslär riksdagen

att anta ett inom utbildningsdepartementet upprättat förslag till lag om

ändring i högskolelagen (1977:218).

att godkänna vad jag anfört om riktlinjer för ansvaret för lokala och individuella linjer samt enstaka kurser.

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om organisatio-

nen av högskoleutbildning i Blekinge och på Gotland.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987 26