SOU 1985:57

Tillträde till högskolan

Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Med stöd av regeringens bemyndigande den 22 september 1983 tillkal- lade dåvarande chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Lena Hjelm—Wallén, samma dag fem sakkunniga, nämligen statssekreteraren Erland Ringborg, kanslichefen Peter Egardt, dåvarande riksdagsleda- moten Claes Elmstedt, riksdagsledamoten Lars Gustafsson och dåva- rande riksdagsledamoten Anna Lindh, att ingå i en kommitté (U l983:03) för översyn av reglerna för tillträde till grundläggande högsko- leutbildning. Till Ringborg uppdrogs att vara kommitténs ordförande. Under år l984 begärde Claes Elmstedt och Anna Lindh vid skilda tillfäl- len entledigande från kommittéuppdraget och till nya ledamöter utsågs riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö (fr.o.m. den 1 april 1984) och dåvaran- de riksdagsledamoten Sören Häggroth (fr.o.m. den 12 juli 1984).

Kommittén har antagit namnet tillträdesutredningen. Till sekreterare åt kommittén utsågs avdelningsdirektören Göran Svanfeldt. I arbetet har vidare deltagit biträdande sekreterare och exper- ter, vilka redovisas i kapitel 2 i detta betänkande.

Tillträdesutredningen överlämnar härmed sitt betänkande (SOU l985z57) Tillträde till högskolan. ] anslutning härtill överlämnar vi även rapporten (SOU l985:59) Prov för urval till högskolan, som utarbetats av forskare vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå.

Ledamöterna Peter Egardt och Bertil Fiskesjö har avgivit reservatio- ner. Särskilda yttranden har avgivits av ledamoten Peter Egardt samt experterna Mats Alendal, Aina Daléus, Örjan Edström, John Hassler, Torsten Lundgren, Lillemor Mundebo och Sven Nilsson.

Våra förslag omfattar flera förändringar som kan börja genomföras redan inom ramen för nuvarande tillträdesbestämmelser eller med mindre justeringar av dessa. De mera genomgripande förändringar av

tillträdesreglerna som vi föreslår kan genomföras tidigast inför läsåret 1989/90. På den grunden kan sedan tillträdesregler som är anpassade till olika utbildningars särart successivt utvecklas.

Med detta betänkande har vi slutfört vårt arbete.

Stockholm i november l985.

Erland Ringborg Peter Egardt Bertil Fiskesjö Lars Gustafsson Sören Häggroth

/Göran Svanfeldt Kerstin Bergstrand- Wilson Björn Brandt Hans Jansson Arne Olsson

Förkortningar ADB automatisk databehandling

AES-sektorn B-språk C-språk

CSN DAFA Ds U H 75

HF

ht KK komvux KU LADOK

LFA

rskr SCB SFS SOU STUDOK

syo SÖ U 68 UbU UHÄ UHÄ-FS UKÄ

vt YTH

åk

sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken annat främmande språk än engelska som lästs i både grundskolan och gymnasieskolan annat främmande språk än engelska som lästs bara i gymnasieskolan centrala studiestödsnämnden datamaskincentralen för administrativ databehandling departementsserien, utbildningsdepartementet Den centrala organisationskommittén för högskolere— formen

högskoleförordningen

hösttermin kompetenskommittén kommunal vuxenutbildning kompetensutredningen lokalt ADB-baserat studiedokumentationssystem för högskolan Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleut- bildning riksdagsskrivelse statistiska centralbyrån svensk författningssamling statens offentliga utredningar ADB-baserat studiedokumentationssystem för högsko- lan studie- och yrkesorientering

skolöverstyrelsen

1968 års utbildningsutredning riksdagens utbildningsutskott universitets- och högskoleämbetet (fr.o.m. l976-lO-0l) universitets- och högskoleämbetets författningssamling universitetskanslersämbetet (t.o.m. 1976-09-30) vårtermin

yrkesteknisk högskoleutbildning årskurs(er)

2524 syftar på att allmän behörighet för högskoleutbildning fr.o.m. 1977-07-01 uppnås av den som är 25 år, har 4 års arbetslivserfarenhet och dessutom uppfyller vissa krav på kunskaper i engelska

25:5 syftar på att 1969 — 1977 hade den som var 25 år och hade förvärvsarbetat 5 år samt som uppfyllde de särskil— da behörighetskraven rätt att studera på vissa kurser inom de dåvarande filosofiska fakulteterna

Följande förkortningar för vissa av gymnasieskolans linjer förekommer

Tvååriga teoretiska linjer

Ek tvåårig ekonomisk linje Mu musiklinje So social linje Te tvåårig teknisk linje

Tre- och fyraåriga linjer treårig ekonomisk linje humanistisk linje naturvetenskaplig linje samhällsvetenskaplig linje fyraårig teknisk linje (efter tre årskurser på fyraårig tek- nisk linje erhålles allmän behörighet för högskolestu- dier)

—1wz:z:rn

Förkortningar

1. Sammanfattning

2. Direktiven och utredningens arbete 2.1 En samlad översyn av tillträdesreglerna 2.2 Utredningens arbete

3 Tillträdesfragorna före 1977 års reform . . . .

3.1 Antagningen till olika utbildningar i ett historiskt per— spektiv . . . . . .

3.2. Kompetensutredningens kortsiktiga förslag

3.3 Kompetensutredningens undersökningar .

3.4 Kompetensutredningens huvudförslag och 1972 års riks- dagsbeslut . . . . .

3.5. Kompetenskommitténs förslag och 1975 års riksdagsbe- slut

4. Efterfrågan på högskoleutbildning

4.1 Olika typer av efterfrågan 4.2 Befolkningsutvecklingen 4.3 Gymnasieskolans utveckling 4.4 Efterfrågan varierar i olika åldrar

4.5 Vad betyder utbildningsutbudet, sociala förhållanden etc. ? . . . .

4.6. Arbetsmarknadens efterfrågan

4.7. Återkommande utbildning

4.8 Några slutsatser

5 Tillträdesreglerna efter 1977 erfarenheter och föränd- ringar . . . . . . . .

5.1. Möjligheterna att utvärdera tillträdesreglerna

5.2 Målen för 1977 års reformering av tillträdesreglerna 5.3 Har behörighetskraven medfört tillfredsställande förkun- skaper och färdigheter hos de antagna? 5.3.1 Allmänt om utvärderingsmöjligheterna . 5.3.2 Studieresultat på tolv olika högskoleutbildningar

13

25 25 26

29

29 32 34

36

39

45 45 46 47 50

51 51 52 53

55 55 57

59 59 60

5.4

5.5 5.6 5.7 5.8 5.9

6.1 6.2 6.3 6.4

8.2 8.3 8.4 8.5 8.6 8.7 8.8 8.9

9.1 9.2 9.3 9.4

5.3.3. Andra undersökningar rörande förkunskapernas betydelse

5. 3. 4 Övriga behörighetskrav . . 5.3.5 Förändringar av behörighetsreglerna Erfarenheterna av högskolans urvalssystem 5.4.1 Gällande urvalsregler sedan 1977 . 5.4.2 Fördelning av platserna mellan kvotgrupperna 5.4.3 De första erfarenheterna av de nya urvalsreglerna

5.4.4 Förändringar av tillträdesreglerna . . . 5.4.5 Översikt över antagningen 1977 — 1985 inom

UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem

5.4.6. De olika urvalskriterierna Det administrativa systemet för antagning Hur påverkar tillträdesreglerna skolan?

Den sociala selektionen . .

Hur påverkas eleverna av tillträdesreglerna? Urval med sikte på yrkeslämplighet

Betygen i gymnasieskolan och antagningen till högskolan Olika krav på betygsystemet i gymnasieskolan Betygsättningen i gymnasieskolan i dag Betygens roll vid urvalet till högskolan i dag Våra förslag och betygen i gymnasieskolan

Allmänna utgångspunkter

Behörighet . . .

Gymnasieskolan som förberedelse för högskoleutbild- ning .

Vägar till allmän behörighet . . . Kraven på svenska och engelska för allmän behörighet De särskilda förkunskapskraven Olika kompletteringsmöjligheter Behörighetsprov i svenska och engelska Studiefärdighetsträning för vuxenstuderande Krav av annat slag för särskild behörighet

Våra förslag i sammanfattning

Urval till utbildningslinjer

Utgångspunkter

Ett nytt urvalssystem

Betygsurvalet

Provurvalet . . . .

9.4.1 Allmänt om provurvalet . . . 9.4.2 Högskoleprovets tillkomst och utformning 9.4.3 Provets prognosförmåga . . . . . 9.4.4 Prövande med olika utbildningsbakgrund 9.4.5 Kön, ålder, social bakgrund och hemspråk 9.4.6 Testträning

63 71 71 73 73 74 77 80

83 92 97 102 104 110

112

115 115 118 121 123

125

133

133 135 137 141 145 147 148 149 152

155 155 160 161 164 164 164 165 166 169 170

9.5 9.6 9.7

9.8

9.9

9.10

9.11

9.12

9.13

9. 4. 7 När skall provresultatet få tillgodoräknas?

9. 4. 8 Poängsättning .

9. 4. 9 Provresultatens giltighet

9. 4. 10 Ett generellt eller flera speciella prov?

9. 4. 11 Våra förslag 1 sammanfattning Fördelning av platserna mellan urvalsgrupperna Varierade urvalsregler på kort och lång sikt

Tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet .

9.7.1 Motiv för att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet 9.7.2 Arbetslivserfarenhet i nuvarande regelsystem 9.7.3 Hur bör arbetslivserfarenhet tillgodoräknas? 9.7.4 Vad skall tillgodoräknas som arbetslivserfaren- het? . . . .

9.7.5. Särskilt värdefull arbetslivserfarenhet

9.7.6. Arbetslivserfarenhet 1 urvalssystemet 9.7.7 Poängvärdering av arbetslivserfarenhet

9.7.8 Heltid — deltid . . .

9.7.9. Våra förslag i sammanfattning Regler för meritvärdering av betyg

9.8.1 Allmänt . . . . . . .

9.8.2. Borträknande av de lägsta betygen

9.8.3 Viktning av betygen . . . .

9.8.4. Meritvärdering av gymnasieskolbetyg med få äm- nen . . . . . . . . 9.8.5 Meritvärdering av kompletteringsbetyg

9.8.6 Betyg 1 frivilligt ämne (utökad studiekurs) . .

9.8.7. Meritvärdering av betyg från påbyggnadsutbild- ning i gymnasieskolan . . 9.8.8 Våra förslag i sammanfattning Den fria prövningen

9.9.1 Bakgrund . . . . . . .

9. 9. 2 Behov av och syfte med en fri prövning

9. 9. 3 Våra förslag 1 sammanfattning Sökande med utländsk förutbildning

9.10.1 Bakgrund . .

9. 10. 2 Överväganden och förslag

9. 10. 3 Våra förslag 1 sammanfattning . .

Sökande med avgångsbetyg från kommunal vuxenutbild—

ning . . . . . . . . . .

Sökande med allmän behörighet genom studier vid folk—

högskola . . .

9.12.1 Allmänt . .

9. 12. 2 Nuvarande regler . .

9. 12. 3 Överväganden och förslag

9. 12. 4 Våra förslag 1 sammanfattning . . .

Urvalsreglerna och snedfördelningen mellan män och kvinnori högskolan

9.13.l Allmänt .

9132 Betyg prov

171 172 172 173 174 175 178 180 180 181 181

183 184 188 190 190 191 191 191 191 192

196 197 201

202 203 203 203 204 207 207 207 210 21 1

212

213 213 213 215 217

218 218 219

9.14

10 10.1 10.2 10.3 10.4 10.5 10.6

10.7 10.8 10.9

10.10 10.11

11 11.1 11.2

11.3 11.4 11.5 11.6 11.7 11.8

11.9 11.10

12

12.1 12.2 12.3 12.4 12.5

SOU 1985:57 9.13. 3 Direktkvot arbetslivserfarenhet 219 9. 13.4 Kvotering . . . 220 9. 13. 5 Kön som urvalsgrund vid lika poängtal 220 9136 Våra förslag 1 sammanfattning 221 Urval vid lika poängtal 221 Enstaka kurser 223 Inledning . 223 Olika slag av enstaka kurser 224 Studerande 226 Tillströmningen 227 Genomströmningen 228 Nuvarande system för urval 229 10.6. 1 Bakgrund . . 229 10. 6. 2 Dagens regelsystem 1 praktisk tillämpning 229 Allmänna utgångspunkter för ett förändrat regelsystem 231 Behörighet 233 Urval . . . 235 10.9.1 Allmänt . 235 10. 9. 2 Förenklat antagningsförfårande 237 10. 9. 3 Urvalskriterier . . . . . 238 10. 9. 4 Urval på grundval av arbetslivsmeriter 238 10.9.5 Urval på grundval av betyg eller prov 240 10.9.6 Urval på grundval av högskolemeriter 242 Fri prövning . . 243 Våra förslag i sammanfattning 244 Antagningens organisation 245 Allmänt . . . . . . . . . . . . . 245 Erfarenheterna av de administrativa systemen för tillträ- de till högskolan . . . . . . 245 Utgångspunkter för en förändrad organisation 248 Lokal eller central antagning? 249 UHÄzs roll m.m. . . . 252 Samverkan med studiestödsorganisationen 253 De sökandes valmöjligheter 254 Anmälningstider 256 11. 8.1 Nuvarande regler 256 11. 8. 2 Sen anmälan, tidig antagning? 257 Uppföljning och utvärdering 260 Våra förslag i sammanfattning 261 Besvär i tillträdesfrågor . . . 263 Allmänna utgångspunkter för besvärsrätt 263 Nuvarande regler för anförande av besvär 264 Förekommande besvärsärenden . 265 Besvärsrätten i ett nytt system för antagning 266 Våra förslag i sammanfattning 270

13 Information och syo . . . . . . . . . . . . . 271 13.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 271 13.2 Målgrupper . . . . . . . . . . . . . . . . 272 13.3 Lokala kontakter . . . . . . . . . . . . . . 274 13.4 Våra förslag i sammanfattning . . . . . . . . . 276 14 Genomförande . . . . . . . . . . . . . . . 277 14.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . 277 14.2 Beslut på grundval av våra förslag . . . . . . . . 278 14.3 Vad påverkar de studerandes förberedelser? . . . . 279 14.4 Förberedelsetid för sökande . . . . . . . . . . 279 14.5 Förberedelsetid för högskolan . . . . . . . . . 280 14.6 Information . . . . . . . . . . . . . . . . 281 14.7 Slutsatser och förslag . . . . . . . . . . . . . 282 14.8 Tidsplan för genomförandet . . . . . . . . . . 285 14.9 ADB- f-rågor . . . . . . . . . . . . 285 14.10 Behov av kompletterande utredningsarbete . . . . 286 14.11 Våra förslag 1 sammanfattning . . . . . . . . . 287 15 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 15.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 15.2 Genomförandekostnader . . . . . . . . . . 289 15. 2. 1 Syo- och informationsåtgärder . . . . . . 289 15. 2. 2 Antagningen till utbildningslinjer . . . . . 290 15.2.3 Antagningen till enstaka kurser . . . . . . 291 15.3 Driftkostnader . . . . . . . . . . . . . . . 291 15.3.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . 291 15. 3. 2 Nuvarande kostnader . . . . . . . 291 15. 3. 3 Antagningen till utbildningslinjer . . . . . 292 15. 3. 4 Antagningen till enstaka kurser . . . . . . 295 15.4 Avgift för anmälan? . . . . . . . . . . . . 296 15.5 Kostnadsutveckling och vissa anslagsfrågor . . . . 297 Reservationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . 299 Särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . . 305 Bilaga 1 Utredningens direktiv . . . . . . . . . . . 319 Bilaga 2 Nuvarande behörighetskrav . . . . . . . . . 329 Bilaga 3 Nuvarande urvalsregler . . . . . . . . . 337 Bilaga 4 Antagningen till högskoleutbildning 1 några andra län- der . . . . . . . . . . . . . . . . . 347 Bilaga 5 Förslag till ny lydelse av 5 kap. högskoleförordningen m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . 359 Bilaga6 Litteraturförteckning . . . . . . . . . . . 377

.1 .»1 at 11» , 6111” 13.51.5134; Kl

.*1 .

; Mif uma)? bufi 1111", _ E . * Mattis—mm l't

11,41 .

.. ?Rartämtgm M_g'iJ.

1 Sammanfattning

Kapitel 3 Tillträdesfrågorna före I 97 7 års reform

Antagning till universitet och högskolor var ett uppmärksammat pro- blem redan på 1950- och 1960-talen. Flertalet högskolor och institutioner skötte själva sin antagning, vilket medförde en mycket stor variation i fråga om urvalsregler. För en del utbildningar var det också svårt att fylla alla nybörjarplatser på grund av att många antagna senare antogs till annan spärrad utbildning. Detta ledde till att det dåvarande univer- sitetskanslersämbetet år 1967 fick ansvaret för en central antagning till ett stort antal högskoleutbildningar.

Innan möjligheten till s.k. konkurrenskomplettering togs bort under l960-talet tvingades många ungdomar till ett par års studier innan de lyckades bli antagna till önskad spärrad utbildning. Samtidigt var hu- vuddelen av utbildningen vid de filosofiska fakulteterna ospärrad, vilket medförde en stark ökning av antalet studerande vid dessa fakulteter.

De tillträdesregler som infördes i samband med högskolereformen år 1977 byggde på förslag från kompetensutredningen. Denna arbetade från år 1965 till år 1970. Dess förslag ledde till principbeslut av riksdagen år 1972. På grundval av detta beslut fortsatte utredningsarbetet inom kompetenskommittén, vars förslag låg till grund för riksdagsbeslut år 1975.

Kapitel 4 Efterfrågan på högskoleutbildning

Efterfrågan på högskoleutbildning från de enskildas sida kan inte beräk- nas eller anges på något enkelt sätt, bl.a. beroende på att många män- niskor har önskemål om utbildning som de av olika skäl inte kan för— verkliga. Om förutsättningarna ändras, t.ex. genom ändringar av tillträ- desregler, studiesociala villkor, lokalisering etc., kan antalet individer som söker högskoleutbildning ändras. Exempelvis ökade antalet äldre sökande när möjligheterna för äldre att antas till högskoleutbildning förbättrades år 1977. De höjda poängkrav som detta medförde för de yngre ledde samtidigt till att ungdomar numera i ökad utsträckning planerar ett eller ett par års förvärvsarbete före ansökan till högskolan.

Förändringar av olika yngre åldersklassers storlek i befolkningen påverkar antalet sökande till högskolan. Av väsentligt större betydelse är dock gymnasieskolans dimensionering. Dimensioneringen av olika stu-

dieförberedande linjer i gymnasieskolan har stor betydelse för ungdo- mars behörighet för olika högskoleutbildningar och därmed också för deras benägenhet att söka högskoleutbildning. Den naturvetenskapliga linjen har en central ställning i detta avseende, dels genom att den ger behörighet för en mycket stor del av högskolans utbildningar, dels därför att elever från denna linje i högre grad än elever från någon annan linje fortsätter till högskolan. En fortsatt minskning av antalet elever på naturvetenskapliga linjen kan tänkas medföra problem för rekrytering- en till bl.a. civilingenjörsutbildningarna.

Arbetsmarknaden på sikt för olika högskoleutbildade är svår att för- utse. Samtidigt påverkar aktuella brist- och överskottstendenser i hög grad antalet sökande till motsvarande utbildningar. Härigenom förelig- ger stora risker för oönskade svängningar i antalet sökande. Under den närmaste tioårsperioden kan en låg efterfrågan på många kategorier av högskoleutbildade verka återhållande på tillströmningen till högskolan. Stora pensionsavgångar av högskoleutbildade födda under 1940-talet kan emellertid leda till ett stort ersättningsbehov av högskoleutbildade efter år 2000. Strukturella förändringar på arbetsmarknaden, t.ex. krav på en höjd kunskapsnivå för olika grupper, får konsekvenser för högsko- lan som är svåra att förutse.

Det ärinte möjligt att på sikt och mera precist förutse utvecklingen i fråga om antalet sökande till olika utbildningar. Utifrån hittillsvarande erfarenheter kan vi emellertid utgå från att såväl dimensioneringen som de enskildas efterfrågan kommer att ändras för många utbildningar. Det är angeläget att tillträdesreglerna utformas så att de fungerar även vid sådana förändringar. Täta ändringar av tillträdesreglerna bör undvikas med tanke på de sökande. Om en ändring görs för en utbildning får den som regel effekt först på längre sikt. Detta måste ses i relation till att antalet sökande till olika utbildningar av och till kan förändras snabbt.

Kapitel 5 Erfarenheter av tillträdesreglerna efter år 197 7

Redan innan vi började vårt arbete hade UHÄ påbörjat fiera utvärde- ringar av de nya tillträdesreglerna. Vi har kunnat utnyttja UHÄzs studier för vårt arbete. Vi har även kunnat bygga på ett flertal lokala undersök- ningar som belyst bl.a. sambanden mellan tillträdesreglerna och senare studieresultat.

Det finns ett stort antal undersökningar som påvisar tydliga samband mellan de studerandes förkunskaper och senare studieresultat i högsko— lan. Skillnaderna i studieresultat är dock som regel inte stora. Det beror dels på att alla studerande uppfyller de uppställda behörighetskraven och således skall kunna klara utbildningen, dels på att det finns många andra förhållanden som påverkar studieresultaten. De senare förhållan- dena ändrade yrkesplaner, studiesociala problem m.m. — ”överskug- gar” de samband som uppenbarligen finns mellan förkunskaper och studieresultat.

För några tiotal av högskolans totalt ca 120 allmänna utbildningslinjer har vi tagit del av undersökningar som visar på problem med de stude-

randes förkunskaper. Problemen kan sättas i samband med de formella behörighetskraven. Dessa problem rör i huvudsak bristande förkunska- per och färdigheter i svenska, engelska, matematik, fysik och kemi. Studerande med betyg från komvux har i flera fall visat sig ha sämre kunskaper än studerande från gymnasieskolan med samma betyg. Äldre studerande har i många fall klarat studierna bra och haft fördelar av sina yrkeserfarenheter. Äldre har å andra sidan oftare än de yngre haft problem i studierna genom bristande förkunskaper eller därför att de har haft svårt att hinna med studierna på grund av arbete, familj, etc.

Kunskaper i svenska och engelska ingår i den allmänna behörighet som i princip alla studerande skall ha. Nuvarande behörighetsregler ger emellertid formell behörighet även till studerande som har kunskaper i svenska och engelska som i praktiken är otillräckliga för högskolestu- dier.

Dagens regler för urval bland behöriga sökande är krångliga att förstå för de sökande och har tekniskt sett svåröverskådliga egenskaper. Detta gäller särskilt kvoteringssystemet med den proportionella kvoteringen. Sökande i kvotgrupper med få sökande får ingen chans att bli antagna oberoende av hur goda meriter de har.

De nya tillträdesreglerna år 1977 medförde att äldre sökande premie— rades genom tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet och genom den särskilda kvotgruppen för s.k. 25:4-behöriga. Detta medförde dels en ökad betygskonkurrens bland yngre sökande, dels att medelåldern bland de antagna steg. Det sistnämnda gällde främst utbildningar med hård konkurrens om platserna, medan effekten var mindre för utbildningar med måttlig konkurrens.

Under åren 1980-1982 gjordes mot bl.a. denna bakgrund ett flertal mindre förändringar av urvalsreglerna. Dessa innebar bl.a. att minst en tredjedel av platserna på varje utbildning skulle tilldelas sökande med högst tre år gamla betyg från gymnasieskolan, att föreningsmeriter inte längre tillgodoräknades och att den maximala poängen för arbetslivser- farenhet sänktes. Dessa förändringar har medverkat till att andelen yngre antagna har ökat något.

Genom att all grundläggande högskoleutbildning sedan 1979 i princip har antagningsbegränsning har gymnasiebetygen fått en större betydelse för möjligheterna att påbörja högskoleutbildning än de synes ha haft någon gång tidigare. Detta har medfört en av många omvittnad betygs- hets inom gymnasieskolan. Behörighets- och urvalsreglerna kan också utnyttjas taktiskt av elever i gymnasieskolan så att de ökar sina chanser att bli antagna. Samtidigt får de emellertid ofta en sämre förberedelse för den högskoleutbildning mot vilken de siktar. Tillträdesreglerna fungerar således inte bra som signalsystem från högskolan till olika grupper av blivande sökande.

Utjämningen av den sociala selektionen vid rekryteringen till högsko- lan upphörde kring år 1970. Selektionen har sedan ånyo skärpts något, åtminstone bland yngre nybörjare. Högskolereformen innebar i sig en breddad rekrytering för högskolan som helhet. Samtidigt kvarstår emel- lertid stora skillnader mellan olika delar av högskolan i fråga om social och könsmässig rekrytering.

Kapitel 6 Betygen i gymnasieskolan och antagningen till högskolan

Betygen kommer för överblickbar tid att vara viktiga vid urvalet. Det är därför angeläget att betyg som är satta vid olika tidpunkter och vid olika skolor ärjämförbara. De nuvarande relativa betygen har storjämförbar- het och relativt god differentieringsförmåga, något som är fördelaktigt vid urvalet. Ett mera målrelaterat betygsystem — där ett visst betyg står för en bestämd kunskapsnivå —— skulle öka möjligheten att utforma högskolans behörighetskrav på ett ändamålsenligt sätt. Samtidigt skulle emellertid betygen riskera att bli mindre rättvisande från urvalssyn- punkt. Vår utgångspunkt för bedömningen av olika betygsystem har varit de krav som antagningen till högskolan ställer. Behovet att föränd- ra betygsystemet i gymnasieskolan kan givetvis inte bedömas enbart från denna utgångspunkt.

Kapitel 7 Allmänna utgångspunkter

De erfarenheter av tillträdesreglerna som vunnits sedan år 1977 motive- rar en samlad översyn av reglerna. Denna måste naturligtvis göras inom ramen för de av riksdagen fastlagda målen för högskolereformen, av vilka ett var att utjämna den sociala rekryteringen. Vi har emellertid nödgats konstatera att tillträdesreglerna har ett begränsat inflytande på den sociala rekryteringen till högskolan, eftersom huvuddelen av selek- tionen sker inför och i gymnasieskolan.

Tillträdesreglerna består i princip av tre delar: regler för behörighet, regler för urval och de rent administrativa reglerna för antagningen. Vi har funnit att denna uppdelning är lämplig även i fortsättningen. Behö- righetskraven skall gälla oberoende av om detär få eller många sökande, medan urvalsreglerna endast träder i funktion om antalet sökande över- stiger antalet platser. Det är väsentligt att både behörighetsregler och urvalsregler fungerar som ”signaler” till dem som planerar att söka till högskolan.

Utgångspunkterna för konstruktionen av ett nytt tillträdessystem in- nehåller många motsättningar: mellan önskan att gynna yngre resp. äldre sökande, mellan önskemål att beakta den sökandes intresse för en viss utbildning resp. att anta de för varje utbildning lämpligaste sökande, etc. Som regel sammanfaller kraven för en viss utbildning med kraven för senare yrkesverksamhet, men även i detta avseende kan motsättning- ar tänkas.

Jämfört med tillträdessystemen i andra länder är det svenska systemet ovanligt formaliserat, enhetligt och centraliserat. Detta anknyter till svensk rättstradition. Även om systemet har många fördelar anser vi att det är önskvärt att utveckla det i riktning mot större hänsyn till de enskilda sökandes kvalifikationer och till olika utbildningars särart. Erfarenheterna från dagens system talar entydigt för att urvalsreglerna för olika utbildningar bör kunna variera mera än för närvarande. Ett nytt generellt regelsystem bör ge utrymme för variation i fråga om urvalsreglernas utformning. På sikt bör det vidare vara möjligt att ut- veckla urvalsregler som i högre grad anknyter till kraven för olika

utbildningar och yrkesområden, t.ex. i form av särskilda prov, intervjuer m.m. Normalt bör dock samma regler för behörighet och urval tillämpas för en och samma utbildningslinje i hela landet.

De studerandes förkunskaper är väsentliga såväl för den enskildes studieresultat som för kvaliteten i utbildningen. De utvärderingar som vi har tagit del av har tydligt visat att det i vissa fall är befogat att höja förkunskapskraven. Det är naturligt att på olika sätt stimulera att de treåriga studieförberedande linjerna i gymnasieskolan utnyttjas som förberedelse för åtskilliga högskoleutbildningar. För högskolelinjer som i dag främst rekryterar studerande från vissa tvååriga yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan är denna koppling naturlig även i framtiden.

Erfarenheterna har visat att det inte går att undvika ett taktiskt beteen- de hos elever som är angelägna om att bli antagna till viss högskoleut- bildning. Sådana taktiska val av linjer, tillvalsämnen, etc. i gymnasiesko- lan som får negativa konsekvenser för den enskildes förberedelser för högskoleutbildningen bör motverkas. Samtidigt är det en svår balans- gång att på en gång dels premiera de elever, som i skolan skaffat sig de bästa förutsättningarna för högskolestudier, dels inte försvåra för de elever som under eller efter gymnasieskolan ändrar studie- och yrkespla- ner. Tillträdesreglerna bör utformas på ett sådant sätt att de stimulerar till från högskolans synpunkt positiva överväganden och beteenden från de blivande studerandes sida.

Det är angeläget att se över nuvarande administrativa ordning för att söka finna bästa möjliga avvägning mellan lokala och centrala inslag. Samtidigt är det alltjämt angeläget att undvika att samma sökande kan antas till flera utbildningar. Det är också viktigt att öka intresset för och inflytandet över antagningen hos dem som lokalt är ansvariga för olika utbildningar.

Tillträdessystemet bör utformas under så bred politisk enighet som möjligt, så att det kan förväntas i sina huvuddrag gälla under en längre tidsperiod, oberoende av bl.a. skiftningar i riksdagsmajoriteten. Härige- nom kan en stabilitet uppnås som är viktig för de enskildas möjligheter att förbereda sig för kommande högskoleutbildning.

Kapitel 8 Behörighet för högskoleutbildning

Kraven för behörighet till en utbildning bör utformas så att alla antagna har goda möjligheter att fullfölja utbildningen. Vi föreslår att nuvarande uppdelning på allmän och särskild behörighet bibehålls, varvid kraven för allmän behörighet skall beslutas av statsmakterna, medan kraven för särskild behörighet skall fastställas i resp. utbildnings- eller kursplan.

Nuvarande principer för de allmänna behörighetskraven bör bibehål- las. Alltjämt bör krävas minst tvåårig gymnasieskolutbildning eller mot- svarande, t.ex. utbildning vid folkhögskola. Likaså bör även fortsätt- ningsvis de som är 25 år och har fyra års arbetslivserfarenhet ha allmän behörighet under förutsättning att de har kunskaper i svenska och eng— elska.

För allmän behörighet krävs för närvarande kunskaper i svenska och engelska motsvarande minst två årskurser i gymnasieskolan. Det har

visat sig att studerande med låga betyg i dessa ämnen har otillräckliga färdigheter för högskolestudier. Vi föreslår därför att för allmän behö- righet skall krävas kunskaper som motsvarar minst två årskurser i gym- nasieskolan med betyget 3 i dessa ämnen. Dessa krav bör gälla för alla sökande, dvs. också för sökande som är behöriga enligt 25:4-regeln. Vissa sökande kan ha tillräckliga kunskaper i svenska och engelska utan att de uppfyller de formella kraven. Vi föreslår att dessa sökande skall kunna dokumentera sina kunskaper genom behörighetsgivande prov i svenska och engelska. Dessa bör inriktas på skriftlig framställning i svenska och läsförståelse i engelska.

Det är inte rimligt för oss att gå in på vilka särskilda behörighetskrav som skall gälla för enskilda linjer i högskolan. Dessa krav måste fortlö- pande ses över av de ansvariga myndigheterna. Vi anser emellertid att krav på tre årskurser i olika ämnen främst sådana som kan betecknas som karaktärsämnen för resp. linje —— bör kunna införas i större utsträck- ning än vad som är fallet i dag. Detta gäller även krav i ämnena svenska och engelska. För särskild behörighet bör alltid krävas minst betyget 3 i resp. ämne.

Det finns ett betydande antal linjer där det för särskild behörighet i dag krävs allmän arbetslivserfarenhet eller särskilt värdefull yrkeslivser- farenhet. Även sådana krav bör i framtiden kunna bli vanligare. För vissa utbildningar bör även krav på fysiska förutsättningar och liknande kunna förekomma.

Vi föreslår vissa förändringar av den rätt som i dag finns för sökande med s.k. 25 :4-behörighet att själva pröva sin behörighet vid antagning till enstaka kurs. Våra förslag innebär att antagningsmyndigheten skall besluta om när en sådan Självprövningsrätt skall få tillämpas för en viss kurs eller en viss studerandegrupp. Självprövningsrätt bör även kunna förekomma när det gäller kraven i svenska och engelska för allmän behörighet.

Kapitel 9 Urval till utbildningslinjer

Grunden för urval måste vara studiefärdigheten. Det mått som hittills visat sig bäst kunna förutsäga framgång i högre studier är betygen. Samtidigt är det starka beroende av betygen som urvalsinstrument, som vi i dag har, olyckligt bl.a. genom att arbetssituationen i gymnasieskolan ibland präglas av jakten på höga betyg. Det kan t.ex. leda till att studier- na inriktas mot sådana kunskaper och färdigheter som lättast får genom- slag vid betygsättningen.

En persons studieförutsättningar ärinte en gång för alla givna. De kan påverkas t.ex. genom fortsatta studier eller yrkesverksamhet. Det är därför viktigt att andra instrument, vid sidan av betygen, kan användas vid urvalet. Det instrument som på kort sikt är användbart som alternativ till betygen är det s.k. högskoleprovet, som sedan år 1977 har använts för urval bland sökande med behörighet enligt 25:4-regeln. Provet mäter kunskaper och färdigheter som är viktiga för all högskoleutbildning. De studiefärdigheter som provet mäter kan man påverka genom att skaffa sig bättre studiefärdighet, främst genom ytterligare studier.

De nuvarande urvalsreglerna har ibland kritiserats för att vara alltför mekaniska och för att inte ge något utrymme för mera personliga bedöm- ningar av de sökandes förutsättningar. Samtidigt är det angeläget att inte tynga de formella reglerna med värdering av olika slag av meriter. Vi anser att de mera formellt reglerade bestämmelserna om urvalet måste kompletteras med regler som gör det möjligt att ta hänsyn till speciella meriter och förhållanden som är betydelsefulla för den enskildes studie- förutsättningar men som inte rimligen kan värderas inom ramen för de formella reglerna. Också samhälleliga behov av utbildade med viss bak- grund bör kunna vägas in i en sådan friare prövning.

Det är viktigt att reglerna för tillträde till högskolan utformas så att de är enkla att förstå och lätta att tillämpa. Vi har försökt skapa urvalsregler som tar fasta på detta, bl.a. genom att minska antalet urvalsgrupper, garantier etc. Det urvalssystem som vi föreslår kan sammanfattas så här: Betygsurval. Poäng för medelbetyg, maximalt 5,0 poäng Provurval. Poäng för högskoleprov jämte arbetslivserfarenhet, maxi- mal poäng 2,0 resp. 1,0 21 Fri prövning. Friare bedömning av meriter och särskilda förhållan-

den.

Betygsurvalet grundas på betygsmedelvärdet från gymnasieskolan eller motsvarande skolform. Sökande från två- resp. tre/fyraåriga linjer be- handlas var för sig. Betygsurvalet bör normalt omfatta minst en tredjedel och högst två tredjedelar av platserna på varje utbildningslinje (med undantag för de platser som besätts genom fri prövning). Genom att t.ex. låta en hög andel platser tillsättas på grundval av betygspoäng kan man göra det lättare för dem som kommer direkt från gymnasieskolan att antas till sådana utbildningslinjer där detär särskilt angeläget att under- lätta direktövergången. Omvänt kan man genom att anta en hög andel i provurvalet prioritera sökande som har arbetslivserfarenhet.

När betygsmedelvärdet räknas ut bör betyg i ämnen som är särskilt viktiga för en utbildningslinje kunna ges större vikt. Sådana betyg skall vart och ett kunna räknas som tre betyg. Det kommer på så sätt att löna sig att i gymnasieskolan satsa på de ämnen som är väsentliga för den högskoleutbildning man är intresserad av. Beslut om viktning skall fattas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen för resp. linje.

Så länge betygen används vid urvalet till högskolan är det väsentligt att de är rättvisa på det sättet att det är lika ”lätt” att få ett visst betyg oavsett vid vilken skola man går. Ett hjälpmedel för betygsättningen är centrala prov. Det är viktigt att sådana används såväl på de tre/fyraåriga linjerna som på de tvååriga linjerna i gymnasieskolan. Särskilda åtgär- der måste vidtas för att betygen i komvux skall bli jämförbara med betygen i gymnasieskolan.

l provurvalet, som således kan omfatta minst en tredjedel och högst två tredjedelar av platserna (med undantag för den fria prövningen), ges poäng för högskoleprov och arbetslivserfarenhet. Alla sökande bör ha rätt att delta i provurvalet. De som gått ut gymnasieskolan får dock vänta ett år innan de får räkna ett provresultat vid urvalet. Genom provurvalet får de som inte kunnat bli antagna på sina betyg en andra chans. För dem

som inte har betyg blir provurvalet den enda möjligheten att bli antagna (vid sidan av den fria prövningen). Det gäller t.ex. sökande som enbart har behörighet från folkhögskola eller som bara är behöriga enligt

25:4-regeln.

Den indelning i kvotgrupper efter behörighetsgrund som tillämpas i det nuvarande urvalssystemet har medfört att vissa kvotgrupper ibland blivit så små att de på vissa utbildningar inte tilldelats någon plats, oavsett hur bra meriter de sökande i kvotgruppen har haft. Detta har varit olyckligt inte minst för sökande från folkhögskolan, som i dag utgör en egen kvotgrupp, vilken i allmänhet är mycket liten. Urvalet bland folkhögskoleeleverna har också komplicerats av att studieomdö- mena inte varit något bra urvalsinstrument, eftersom nästan alla sökan- de har de högsta omdömena. Genom våra förslag försvinner dessa nackdelar. Folkhögskolan är en viktig rekryteringsbas för högskolan. Vi bedömer att sökande från folkhögskola kommer att kunna hävda sig väl i det regelsystem vi föreslår.

Möjligheten för alla att bli antagna på ett prov, som man kan genomgå hur många gånger som helst, gör att man kan förbättra sin konkurrens- situation genom att förbättra sin studieförmåga. Provurvalet tjänar ock- så på det sättet ett viktigt syfte genom att beroendet av betygen som det enda och en gång för alla givna måttet på studieförmåga försvinner.

Genom att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet vid urvalet vill vi uppnå två syften: 121 Att stimulera ungdomar till ett kortare studieuppehåll mellan gym- nasieskola och högskola. På detta sätt kan underlaget för deras stu- die- och yrkesval breddas. D Att ta vara på intresse och förutsättningar för högskolestudier hos yrkesverksamma med en längre tids arbetslivserfarenhet.

De regler för poängvärdering av arbetslivserfarenhet som vi föreslår utgår från dessa två olika syften. Poängsättningen av arbetslivserfaren- het bör ske i två steg. Efter 15 månaders arbete ges ett poängtillskott (0,5 poäng) som läggs till poängen för högskoleprovet. För den som arbetat i minst sju år ges ett ytterligare poängtillskott så att man sammanlagt kan få 1 poäng för arbetslivserfarenhet. Genom att inget poängtillskott ges däremellan uppmuntrar man inte ungdomar att arbeta en längre tid i syfte att meritera sig för utbildning med hård konkurrens.

Arbete som omfattat minst 40 procent av heltid bör ge poäng. Samma poäng bör ges för heltids- och deltidsarbete.

Poäng bör också kunna ges för sådan arbetslivserfarenhet som är särskilt värdefull för den högskoleutbildning man söker. Normalt bör sådan erfarenhet tillgodoräknas vid den fria prövningen, men den bör också vara möjlig att systematiskt poängvärdera för utbildningar där det går att någorlunda väl avgränsa vilka verksamheter som bör räknas som särskilt värdefulla.

Den fria prövningen bör omfatta högst 15 procent av platserna. Ut- gångspunkten är att den i första hand bör avse sökande som inte kommer till sin rätt med de formella meritvärderingsreglerna. I den fria prövning- en bör också ingå sökande med utländsk förutbildning (utomnordiska

gäststuderande antas dock i särskild ordning) liksom handikappade. Den fria prövningen bör även omfatta svenskar med utländsk förutbild- ning. Även andra erfarenheter från utlandet än studier bör kunna beak- tas.

Könsfördelningen är fortfarande sned på många utbildningslinjer i högskolan på hälften av utbildningslinjerna utgör det ena könet mindre än 30 procent av de antagna. Vi avvisar könskvotering som en generell metod för att komma tillrätta med detta problem. När man gör urval till en linje med sned fördelning mellan könen bör man emellertid — när två eller flera sökande har samma poäng — i första hand anta sökande från det underrepresenterade könet. På detta sätt kan en utjäm- ning främjas utan att sökande som tillhör det underrepresenterade könet går före andra med högre poäng.

Våra förslag innebär att reglerna redan på kort sikt kan anpassas till de olika förutsättningar som gäller för olika utbildningslinjeri högsko- lan. Det gäller t.ex. möjligheten att variera hur stor andel som skall antas i betygs- resp. provurvalet, den fria prövningen som gör att man inte är bunden till strikta regler för hur meritvärderingen skall gå till, möjlig- heten att ge meritvärde åt särskilt relevant arbetslivserfarenhet samt möjligheten att vikta betygen.

Dessutom föreslår vi att antagningsmyndigheterna skall få använda andra urvalsregler än dem som gäller generellt. Upp till en tredjedel av platserna bör utan särskilda beslut av statsmakterna få besättas med hjälp av andra urvalsinstrument. Det kan t.ex. gälla särskilda antag- ningsprov eller andra urvalsmetoder som kan komplettera de ”vanliga” reglerna. På det sättet kan man få erfarenheter av andra metoder, något som på längre sikt kan leda till att allt fler utbildningslinjer får urvals- regler som är anpassade till de förutsättningar som gäller för resp. linje. En sådan utveckling är önskvärd för många utbildningslinjer. Det kom- mer emellertid att ta tid att utarbeta nya relevanta metoder. Därför föreslår vi ett system som gör det möjligt att successivt gå över till urvalsregler som är bättre anpassade till olika utbildningslinjer.

Kapitel 10 Enstaka kurser

Antagningen till enstaka kurser ägnades relativt ringa uppmärksamhet i 1977 års reform. Regelsystemet utformades med den utgångspunkten att de enstaka kurserna i huvudsak skulle tillgodose behov av fortbild- ning och vidareutbildning. De har emellertid också kommit att fungera som ett alternativ till linjestudier för dem som inte kunnat tillgodose sina önskemål inom linjesystemet.

Nuvarande urvalsregler bygger på en kvotgruppsindelning av de sö- kande, rangordning inom kvotgrupperna efter de sökandes prioritering av sökta kurser och i sista hand lottning. Härutöver kan sökande antas med förtur på grundval av en individuell bedömning.

Lottning som urvalsgrund har kommit att tillämpas i större utsträck- ning ån avsett, samtidigt som förtursantagning utnyttjats i mindre ut- sträckning än vad som förutsattes i förarbetena och som enligt vår mening har varit motiverat.

Urvalsförfarandet är onödigt för en stor del av kursutbudet, eftersom samtliga kvarstående sökande i realiteten kan antas. Detta gälleri första hand många kurser i universitetens utbud. Det bör i dessa fall vara möjligt att med ett enkelt registreringsförfarande — förenklad antagning — ta emot samtliga behöriga sökande.

Nuvarande enhetliga urvalsregler är inte anpassade till det skiftande utbudet av enstaka kurser. Olika urvalsregler bör användas beroende på vilka kategorier av sökande som kursen i första hand vänder sig till. Vi har i våra förslag utgått från följande tre huvudsyften: El fortbildning och vidareutbildning El linjealternativ utbildning El påbyggnadsutbildning

Varje kurs rekryterar studerande med ett eller ett par av dessa syften. Olika urvalsregler måste därför ibland användas vid antagningen till en och samma kurs. Lottning bör inte tillgripas när man har möjlighet att på annan grund göra en rimlig rangordning av de sökande.

Urvalet till kurser för fortbildning och vidareutbildning bör bygga på längden av och innehållet i de sökandes arbetslivserfarenhet.

Urvalet till kurser som utnyttjas som alternativ till utbildningslinjer bör så långt möjligt anknyta till vad som gäller för antagningen till jämförbara linjer. Betygsurval och provurval bör göras på i princip samma sätt som vid linjeurvalet. Det är också rimligt att antagningsreg- lerna till linjealternativa kurser ger de studerande en rimlig förutsättning att planera sina studier genom en ”platsgaranti”, som ärjämförbar med vad som gäller för de linjestuderande. Detta kan åstadkommas genom att studerande som klarat av vissa kurser ges förtur vid antagningen till ytterligare kurser. Denna möjlighet är av särskild betydelse inom det humanistiska området, där allmänna utbildningslinjer i stort settsaknas.

För kurser på påbyggnadsnivå och andra kurser som är forskarrekry- terande bör studieresultaten i tidigare högskoleutbildning ha stor bety- delse vid urvalet.

Liksom vid antagningen till utbildningslinjer bör sökande kunna an— tas efter en fri prövning. Härvid bör hänsyn kunna tas till särskilda behov och omständigheter.

Genom ett ökat utnyttjande av förtursantagning kan mångt av de förändringar vi föreslår åtminstone delvis genomföras redan inom ra- men för nuvarande system. Hit hör hänsynstagande till betygsmeriter och underlättande av linjealternativa studier. Också förenklad antag- ning bör kunna genomföras efter beslut vid resp. högskoleenhet

Kapitel ]] Antagningens organisation

Antagningen till allmänna utbildningslinjer görs, med ett fåtal undan- tag, av centrala myndigheter, som utnyttjar datorsystem för antigning- en. Systemet har kritiserats för att vara alltför mekaniskt och opersonligt och för att den centrala antagningen måste kompletteras med en omfat- tande lokal reservantagning. Ansökningar måste dessutom ingesrelativt lång tid före utbildningens start.

Vi har noga övervägt möjligheterna att ersätta det nuvarande centrala systemet med lokal antagning. Vi ser emellertid någon form av nationell samordning som nödvändig, bl.a. för att undvika problemen med dub- belantagning. Vi anser också att ett centralt system är fördelaktigt för de sökande därför att dessa bara behöver sända in en ansökan och att flera studerande kan antas i ett tidigt skede genom att dubbelantagningen begränsas. Inom ramen för det centrala systemet bör emellertid möjlig- heterna till lokal medverkan utvecklas. Våra förslag ger ökade sådana möjligheter, t.ex. när det gäller utnyttjande av linje- eller områdesspeci- fika urvalsregler.

Vi vill stärka banden mellan antagningen och utvecklingen av utbild- ningens innehåll och organisation. Det innebär bl.a. att tillträdesfrågor i ökad utsträckning bör behandlas som en del av utbildningsplaneringen i stort, både lokalt och centralt.

UHÄ bör få i uppdrag att utforma en permanent organisation för högskoleprovet. Ett vetenskapligt råd bör inrättas med uppgift att följa och medverka i utvecklingen av provet.

Hänsyn till de sökande kräver en snabb handläggning av ansökan och i allmänhet en anmälningstidpunkt som ligger så nära utbildningens start som möjligt. Man bör därför överväga att senarelägga sista ansök- ningsdag för sökande med meriter som är enkla att värdera, t.ex. sökan- de som bara har betyg.

Kapitel 12 Besvär i tillträdesfrågor

Besvär över antagningsbeslut som fattats av universitet och högskolor anförs enligt nuvarande bestämmelser hos UHÄ. Antagningsbeslut av UHÄ och Landstingsförbundets antagningsnämnd (LFA) kan överkla- gas hos en särskild besvärsnämnd för högskoleutbildning, som inrätta- _ des 1982 för att avlasta regeringskansliet ett stort antal besvärsärenden. Besvär får för närvarande inte anföras mot beslut om urval till enstaka kurs.

Behovet att kunna överklaga beslut om urvalet minskar genom de förenklingar som vi föreslår av urvalsreglerna. Också förutsättningarna att kunna överpröva antagningsbeslut minskar genom den fria prövning som vi föreslår, eftersom en besvärsinstans inte kan överblicka alla de överväganden som ingår i den fria prövningen. Vi föreslår därför för all högskoleutbildning att besvär liksom hitintills skall kunna anföras över beslut om behörighet men att besvär inte skall få anföras rörande urvalet.

Vid en felaktig bedömning bör den sökande i första hand försöka få rättelse hos den antagningsmyndighet som fattat beslutet. Besvär över behörighetsbeslut som fattats av universitet eller högskola bör som hit- tills anföras hos UHÄ. Med hänsyn till den minskning av det totala antalet besvärsärenden som våra förslag innebär anser vi att en särskild besvärsmyndighet inte längre är motiverad. Besvär bör därför avgöras av regeringen (utbildningsdepartementet).

Kapitel 13 Information och syo

Information och studievägledning är väsentliga för de enskildas val av utbildning. Kännedom om tillträdesreglerna är särskilt viktig för att göra människor medvetna om möjligheter till högskoleutbildning och för att få dem att förbereda sig för högskolestudier på rätt sätt, t.ex. genom att skaffa sig bra förkunskaper. Vi förespråkar en lokal, mera direkt kontakt mellan högskola och skola. Utöver den syo-personal som finns i skolan och högskolan måste lärare engageras i informationsspridningen. Sär- skilda grupper kan bildas för kontakter mellan skolan och högskolan vid gymnasieskolor och motsvarande skolformer. För att människor i ar- betslivet skall kunna nås med information om högskolestudier är det lämpligt med samarbete med bl.a. fackliga organisationer.

Kapitel 14 Genomförande

Våra förslag innebär så pass stora förändringar vad avser främst urvalet, att det är nödvändigt med en ”förvarningstid” för de sökande och en planeringsperiod för högskoleorganisationen. Våra huvudförslag bör därför genomföras tidigast inför höstterminen 1989. Möjligheterna till ett genomförande redan höstterminen 1989 bör belysas närmare i sam- band med remissbehandlingen av våra förslag. En rad förändringar i linje med våra förslag kan emellertid vidtas redan inom ramen för nuvarande bestämmelser.

Kapitel 15 Kostnader

Genomförandet av våra förslag kommer att medföra engångskostnader bl.a. för att bygga upp nya tekniska system för antagningen och för att informera om de nya reglerna. Vi räknar på kort sikt med något mins- kade kostnader för antagningen till utbildningslinjer, främst genom förenklade regler för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet. På något längre sikt kan de direkta antagningskostnaderna komma att öka som ett resultat av ett ökat utnyttjande av regler som är anpassade till olika utbildningslinjer. Ett införande av linjespecifika urvalsinstrument bör emellertid ses som en kvalitetsåtgärd för resp. utbildning och kostnader- na måste därför vägas mot kostnaderna för andra ändamål för berörda utbildningslinjer.

Våra förslag till regler för antagningen till enstaka kurser innebär en stor lokal frihet att besluta om den närmare utformningen av urvalsreg- lerna och därmed också att påverka vad antagningen faktiskt kommer att kosta. Urvalsmetoder som tar hänsyn till olika kursers syfte och där de sökandes studieförutsättningar vägs in på ett annat sätt än i dag ser vi som kvalitativa förbättringar som kommer högskolan till godo, även om de direkta antagningskostnaderna torde öka genom ett mera diffe- rentierat system.

2 Direktiven och utredningens arbete

2.1. En samlad översyn av tillträdesreglerna

De nya tillträdesregler som den 1 juli 1977 infördes för huvuddelen av den nya högskolan hade föregåtts av mer än tio års utrednings- och förberedelsearbete. Förändringarna i tillträdesreglerna var endast en del av 1977 års högskolereform men hör utan tvekan till de delar av refor- men som i efterhand har uppmärksammats och diskuterats mest. Redan 1979 och 1980 beslöt riksdagen om vissa ändringar av tillträdesreglerna och förslag om ytterligare ändringar har varje år framförts genom mo- tioner i riksdagen.

Efter regeringsskiftet hösten 1982 klargjorde utbildningsministern att hon inte ansåg det vara bra att fortsätta att ”lappa” i systemet utan avsåg att ta initiativ till en översyn av tillträdessystemet i stort. Det är den översynen vi fått i uppgift att göra.

Några punkter i våra direktiv, som i sin helhet redovisas i bilaga 1, bör särskilt framhållas:

121 Ett av målen för högskolereformen var att åstadkomma en jämnare social rekrytering. Detta mål, liksom övriga mål för högskolan som angavs i samband med högskolereformen, skall vara en utgångspunkt för översynsarbetet.

El Generella förändringar av gymnasieskolan kan väntas genomföras först på sikt, varför tillträdesfrågorna måste prövas utifrån nuvaran- de gymnasieskolorganisation. El Nuvarande behörighetsregler bör utvärderas för att belysa vad de betytt för högskoleutbildningen, för de studerande och för rekryte- ringen till olika utbildningar. El Nuvarande regler är förhållandevis komplicerade. Strävan måste vara att förenkla reglerna för att göra det lättare för den enskilde att överblicka och förstå dem. E] Det är önskvärt att avdramatisera betygens betydelse för urvalet bland sökande till utbildning med antagningsbegränsning. Utred- ningen bör därför försöka finna urvalsinstrument som kan komplet- tera betygen. El Meritvärderingen av arbetslivserfarenhet vid urval tjänar både syftet att främja en varierad erfarenhetsbakgrund bland de studerande och syftet att ge möjlighet att komplettera gymnasiebetyg med andra meriter. Arbetslivserfarenhet bör därför finnas kvar som urvalsgrund.

2.2. Utredningens arbete

På vårt förslag har utbildningsministern förordnat ett antal experter att biträda oss i vårt arbete.

Följande experter har ingått i en referensgrupp av företrädare för olika berörda myndigheter och organisationer:

Civilingenjören Mats Alendal, Sveriges förenade studentkårer Sekreteraren Aina Daléus, Landstingsförbundet Ombudsmannen Örjan Edström, Tjänstemännens centralorganisation Förutvarande ordföranden John Hassler, Elevorganisationen i Sverige Civilingenjören Torsten Lundgren, Svenska arbetsgivareföreningen Utredningssekreteraren Lillemor Mundebo, Centralorganisationen SACO/SR Utredningssekreteraren Sven Nilsson, Landsorganisationen i Sverige Byråchefen Anne-Marie Rydell, universitets- och högskoleämbetet Undervisningsrådet Jan Stigare, skolöverstyrelsen

Referensgruppens ledamöter har fortlöpande fått ta del av arbetsmate- rial och förslag samt vid sammanträden med utredningen fått lägga synpunkter på dessa. På detta sätt har vi successivt tillförts synpunkter från ett antal i sammanhanget särskilt berörda myndigheter och organi- sationer. Några direkta ställningstaganden till våra förslag har inte gjorts i referensgruppen. För att belysa de diskussioner som förts och ge ett brett underlag för den fortsatta debatten kring våra förslag har vi emel- lertid funnit det naturligt att låta dem av referensgruppens ledamöter, som så önskat, i särskilda yttranden till betänkandet kommentera våra förslag.

Utöver referensgruppens ledamöter har följande experter deltagit i arbetet:

Forskningssekreteraren Björn Brandt, forskningsrådsnämnden Professorn Sten Henrysson, pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå Byrådirektören Hans Jansson, universitets- och högskoleämbetet Avdelningsdirektören Arne Olsson, universitets- och högskoleämbetet Professorn Ingemar Wedman, pedagogiska institutionen vid universite- tet i Umeå.

Experterna Henrysson och Wedman har biträtt utredningen i frågor rörande högskoleprovet. Deras arbete redovisas i rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan. Experterna Jansson och Brandt har fr.o.m hösten 1984 deltagit i arbetet inom sekretariatet. Experten Olsson har främst medverkat vid utformningen av förslag till ändringar i högskoleförordningen.

Biträdande sekreterare har varit departementssekreteraren Lars Lin- dahl (t.o.m 1984-07-31) och kanslisekreteraren Kerstin Bergstrand- Wilson (fr.o.m 1984-07-01). I sekretariatet har också ingått assistenten Ingrid Wannås.

Regeringen (försvarsdepartementet) har den 29 mars 1984 till oss överlämnat en skrivelse från värnpliktsverket jämte yttranden från överbefälhavaren och UHÄ om samordning mellan inkallelse och antagning till högskoleutbildning. Vidare har till oss överlämnats ett flertal brev och skrivelser i olika tillträdesfrågor, som inkommit till utbildningsdepartementet.

Med anledning av en skrivelse till utredningen från universitets- och högskoleämbetet om försöksverksamhet med antagning till arkitektlin— jen har vi i en skrivelse den 29 maj 1985 till regeringen föreslagit att universitets- och högskoleämbetet bemyndigas att bedriva försöksverk- samhet med urvalsprov vid antagning till arkitektlinjen. Regeringen har genom beslut den 5 september 1985 bemyndigat UHÄ att bedriva för- söksverksamhet i enlighet med vårt förslag.

Med anledning av förslag från linjenämnderna förjournalistlinjen om återinförande av prov vid antagningen till denna linje remitterade UHÄ den 27 juni 1985 ett förslag till behörighetsprov för journalistlinjen. I ett yttrande till UHÄ den 4 oktober 1985 har vi avgett vissa synpunkter i frågan utifrån den syn på linjespecifika prov som vi redovisar i detta betänkande.

Ett stort antal myndigheter, organisationer och enskilda har under arbetets gång sänt oss värdefulla synpunkter på nuvarande tillträdesreg- ler och förslag till förändringar. Vi har också från olika lokala högsko- lemyndigheter, UHÄ och SÖ fått rapporter och utredningsmaterial som belyser bl.a. hur hittillsvarande tillträdesregler har fungerat.

Genom direkta kontakter med företrädare för olika organisationer och utbildningsmyndigheter har vi även tagit del av dessas synpunkter på nuvarande tillträdesregler och tänkbara förändringar av dem. Vi har bl.a. haft ett flertal kontakter med lärare och syo-funktionärer inom skolan och högskolan. Vi har också haft överläggningar med forskare inom berörda ämnesområden rörande frågor med anknytning till hög- skoleprovet.

l'l'; gift.".— 11..l'.' 'H'fl luft".-141

dams amma.—play 1.9..." . tällä Wådllilwl'm. .wrl "lli .a. 1 u'.1' ms: " - ."1ttz!taL1-r1'r1..w Alamagan. 1'111'1 lirar. i? 'EWUMFEW 15.55.151 .m".r-i=151mrmnmtw

811.111. l'fillrmm' Wilma?! !! EAL . 11... 311111 1111 ......m.... .;o'gp nal: faktum Huga"! .a' 1.1.9.) ensamma.—

=. 1. &th!leth W ml ..nmw.1......'1;.-1

ml 111.151"! "11; 1151 3.511 'ägilllé

"- mimi-anwa allrum mm... ' lelrvmqsln 11.1

_ . mem—1115 eljulllnte-u wl'l Hn1"**.'ilf.-i'l"r'

| _j. '

lta-11 '».I!)l"”.£'-lll' . id 1111 hush

' 1 nappen—lm 1130".

, _ .-1 =.”... ..cr arma: Håll—_ki? » " i 't'ffmmihtä— Emir—En _ "l ' I. . . - 1; i ha final-1.111 till Edltjhiua'

3. Tillträdesfrågorna före 1977 års reform

Utbildningsväsendets expansion och olika organisatoriska reformer un- der 1950- och 1960-talen medförde svårigheter kompetensmässigt att bedöma olika utbildningar i förhållande till varandra. SÖ, arbetsmark- nadsstyrelsen (AMS) och dåvarande överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY) föreslog år 1962 att ett permanent statligt organ, benämnt statens kompetensråd, skulle inrättas för samordning av uppgifterna på merit- värderings- och kompetensområdet. I sitt huvudbetänkande (SOU. 1963:42) behandlade 1960 års gymnasieutredning också intagningsbe- stämmelser för universitet och högskolor och fann det synnerligen an- geläget att ett kompetensråd eller motsvarande skapades. Detta föran- ledde ecklesiastikministern att i proposition 1964: 171 om reformering av de gymnasiala skolorna m.m. ta upp förslaget om ett kompetensråd. Där konstaterades att det var mest ändamålsenligt ”att hela det komplicerade problemkomplex, som kompetensfrågorna för gymnasiet och facksko- lan utgjorde, bleve föremål för en samlad utredning”.

Hösten 1965 tillkallades nio sakkunniga för att utreda frågan om gymnasie- och fackskolans kompetensvärde m.m., den s.k. kompetens- utredningen (KU).

Bl.a. på grund av den förändring av gymnasiet och fackskolan som genomfördes fr.o.m. läsåret 1966/67 måste KU börja med att utarbeta kortsiktiga lösningar på de kompetensproblem som förändringen med- förde. Utredningens förslag presenterades i två rapporter:

- Tillträde till postgymnasiala studier. Förslag till provisoriska bestäm- melser. Stencil Ecklesiastikdepartementet 1966:13. - Urval till högre utbildning. Förslag till provisoriska bestämmelser. Stencil Ecklesiastikdepartementet 196718.

Den förstnämnda rapporten resulterade i en kungörelse (SFS 1967:450) om provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbildning. De nya

bestämmelserna fastlade behörighetskraven för tillträde till universite- ten och vissa högskolor. För dessa krävdes slutbetyg från årskurs 3 i gymnasiet. Av dem som kom från det nya, ”examensfria” gymnasiet krävdes minst medelbetyget 2,3. Det senare var ett förslag som från början framförts av gymnasieutredningen. 1 den utsträckning som krav ställdes på förkunskaper i vissa skolämnen ställdes kravet på minst betyget 2. Tvåårig fackskola gav behörighet till bl.a. klasslärarutbild- ning och journalistutbildning.

Huvudproblemet i KU:s andra rapport var att man måste konstruera ett urvalssystem anpassat till två huvudkategorier av sökande från treå- rigt gymnasium med sinsemellan ojämförbara betyg, nämligen dels sö- kande med studentexamen och bokstavsbetyg, dels sökande från det nya gymnasiet med sifferbetyg. Utredningen löste detta problem genom att föreslå att nybörjarplatserna fördelades på de två grupperna av sökande i proportion till antalet behöriga sökande i vardera gruppen, s.k. propor- tionell kvotering. Dessa regler fastställdes av regeringen (SFS 1968:112, om ändring av de provisoriska bestämmelserna om tillträde till högre utbildning). De provisoriska bestämmelserna gällde med smärre änd— ringar fram till högskolereformen 1977.

Vid sidan av ovannämnda behörighetsbestämmelser utvecklades en praxis som gav sökande utan fullständig gymnasieutbildning möjlighet att efter dispens påbörja högskoleutbildning. För sådan dispens krävdes enligt UKÄzs anvisningar minst två års väl vitsordad gymnasial utbild- ning samt studentexamenskunskaper i svenska, historia, samhällskun- skap och ett främmande språk samt därutöver kunskaper i ett annat främmande språk motsvarande kraven för flyttning till gymnasiets hög- sta eller näst högsta årskurs. För studier av ett enstaka ämne kunde lägre krav ställas. Dispens beviljades av universitetens konsistorier (motsva- rande) och avslag kunde överklagas till UKÄ. Som en konsekvens av att KU tillkom som ett resultat av ett tidigare förslag om ett kompetensråd (se ovan) remitterades alla besvär rörande dispensfrågor till KU.

Utredningen fann att antalet dispensansökningar ökade från år till år. Höstterminen l967 ingavs över ett tusen ansökningar till universiteten. Detta föranledde utredningen att i en skrivelse våren 1968 till Kungl Maj:t hemställa att sökande som uppnått 25 års ålder och som varit yrkesverksam i minst fem år skulle få inskrivas vid filosofisk fakultet och där få läsa högst tre betygsenheter fördelade på minst två ämnen. Den sökande skulle därutöver uppfylla de särskilda förkunskapskraven i varje enskilt ämne. Det föreslagna vidgade tillträdet skulle ses som en försöksverksamhet och föreslogs endast gälla ett begränsat antal ospär- rade ämnen, vilka ofta lästes av dispensinskrivna.

Genom Kungl. Maj:ts kungörelse (SFS 1969168) om vidgattillträde till högre utbildning infördes den föreslagna försöksverksamheten, som kom att omfatta 14 ämnesområden inom de filosofiska fakulteterna. Den sökande skulle uppfylla kraven på förkunskaper enligt normalstudiepla— nen. En sökande som antagits inom försöksverksamheten fick läsa högst 60 poäng, varav högst 40 inom samma ämnesområde. — Genom detta beslut fick i princip alla över 25 år och som arbetat 5 år en möjlighet att påbörja universitetsstudier, eftersom för åtminstone ett av de ämnen som

ingick i försöksverksamheten inte något krav uppställts på förkunskaper i något särskilt skolämne.

Med utgångspunkt i 1972 års riksdagsbeslut tillkallades nya sakkunniga. Dessa skulle behandla dels praktiska frågor i anslutning till genomföran- det av riksdagsbeslutet, dels ytterligare utreda en del frågor till vilka statsmakterna inte hade tagit ställning. Tyngdpunkten i arbetet skulle enligt direktiven ligga på att utarbeta förslag till särskilda behörighets- krav för utbildning inom de dåvarande filosofiska fakulteterna samt att fullfölja arbetet med urvalssystemet och antagningens organisation. De sakkunniga tog sig namnet kompetenskommittén (KK). Dess förslag lades fram i betänkandet (SOU 1974:71) Om behörighet och antagning till högskolan.

Erfarenheterna av försöksverksamhet med vidgat tillträde till högsko- leutbildning (25:5-regeln) fann KK vara så goda att kommittén föreslog att vidgat tillträde skulle gälla all högskoleutbildning. Härvid skulle kravet på två årskurser engelska gälla, medan svenska studerande inte skulle behöva dokumentera kunskaper i svenska.

KU liksom även propositionen 1972284 hade behandlat behörighets- kravens betydelse inte bara för möjligheterna att klara sökt utbildning utan även för den senare yrkesverksamheten. KK ansåg för sin del att krav motiverade av senare yrkesverksamhet i första hand skulle tillgo- doses genom högskoleutbildningen. Generella krav på kunskaper om samhället ansåg kommittén vara tillgodosedda genom de allmänna be- hörighetsvillkoren.

KK gjorde en genomgång av all gymnasial utbildning vid sidan av gymnasieskolan och föreslog vilka utbildningar som skulle anses mot- svara kraven för allmän behörighet, i vissa fall efter komplettering i svenska och engelska. Beträffande folkhögskolan föreslogs att för sö- kande med genomgången grundskola skulle två års folkhögskoleutbild- ning motsvara genomgången tvåårig gymnasieskola.

Kommittén gjorde en noggrann genomgång av ett stort antal högsko— leutbildningar, inkl. ämnen inom de dåvarande filosofiska fakulteterna, och framlade förslag om särskilda behörighetskrav. Dessa följde i hu- vudsak de tidigare gällande kraven, vilket på några punkter innebar en skärpning i förhållande till de krav KU tidigare hade presenterat. För många naturvetenskapliga och medicinska utbildningar föreslogs i stor utsträckning krav på tre årskurser i matematik och fysik; för tekniska utbildningar föreslogs krav på tre årskursermatematik på naturveten- skaplig eller fyraårig teknisk linje. För humanistiska studier föreslogs bl.a. krav på tre ärskurseri svenska, för samhällsvetenskapliga studier tre årskurser samhällskunskap eller avgångsbetyg från den tvååriga sociala linjen. För ett flertal samhällsvetenskapliga ämnesområden föreslogs därutöver krav på tre årskurser matematik.

KK föreslog vidare att för behörighet skulle krävas att de sökande i de särskilda behörighetsämnena uppnått minst medelbetyget 3,0. När det gällde kraven i svenska och engelska för allmän behörighet ansåg sig kommittén genom riksdagsbeslutet förhindrad att föreslå något krav på minimibetyg. Sökande som var behöriga enligt den s.k. 25:5-regeln skul- le enligt kommitten inte behöva styrka sina kunskaper i svenska (med undantag för utländska sökande). Sökande med endast två årskurser engelska och låga betyg hade enligt tillgängliga erfarenheter inte tillräck- liga färdigheter för att kunna läsa engelskspråkig kurslitteratur. Därför föreslog utredningen dels att ett läsförståelseprov skulle utarbetas som skulle vara vägledande för dem som fått låga betyg i engelska efter två års studier, dels att studerande med låga betyg från tvåårig utbildning skulle starkt tillrådas att förkovra sig i engelska före högskolestudierna.

Förslagen om särskilda förkunskapskrav uttrycktes i gymnasieskolans ämnen och årskurser. Kommittén betonade emellertid särskilt att sökan- de som hade reell kompetens för en högskoleutbildning men som sak- nade gymnasieskolbetyg i föreskrivna ämnen inte av formella skäl fick hindras från att antas. Sökande till enstaka kurs som var behöriga enligt 25 :5-rege1n skulle själva få bedöma om de uppfyllde de särskilda förkun- skapskraven.

För urvalet bland de sökande föreslog kommitten fyra kvotgrupper:

I Sökande från tre/fyraårig linje i gymnasieskolan och från motsvaran- de, huvudsakligen avvecklade, skolformer

3.1. Antagningen till olika utbildningar i ett historiskt perspektiv

Universitetsutbildning och annan högre utbildning har alltid förutsatt genomgången gymnasial utbildning eller motsvarande kunskaper. Fram till 1860-talet svarade universiteten för prövningen av förkunskaperna, benämnd studentexamen. Kritiken mot detta system — som bl.a. med- förde att de studerande koncentrerade sig på de ämnen som de senare skulle examineras i och ibland slutade skolan i förtid ledde till att en ny avgångsexamen vid läroverken infördes år 1863. Denna benämndes först mogenhetsexamen och övertog senare namnet studentexamen. Den genomgripande gymnasiereformen i mitten av l960-talet medförde att den sista kullen studenter enligt den gamla ordningen examinerades år l968.

Efter införandet av studentexamen år 1863 synes intresset främst ha fokuserats på läroverkens organisation och syftet med läroverksutbild— ningen. Medborgerlig bildning blev ett mål vid sidan av förberedelse för universitetsstudier. Under mellankrigstiden 1920-1939 kom debatten om tillträde till universitet och högskolor att i hög grad präglas av farhågor- na för att en ökning av antalet studerande på sikt skulle förvärra arbets— lösheten och utkomstmöjligheterna för de examinerade från universitet och högskolor. Flera högskolor införde spärrar med hänvisning till såväl begränsad utbildningskapacitet som önskan att begränsa examinatio- nen. Den av riksdagen år 1933 beställda utredningen (SOU 1935252) Tillströmningen till de intellektuella yrkena behandlade tillträdesfrågor- na främst ur detta perspektiv.

Arbetsmarknadens stora efterfrågan på högskoleutbildade efter andra världskriget var en av orsakerna till att man fr.o.m l950-talet successivt öppnade universitet och högskolor för andra grupper av studerande än enbart dem som avlagt studentexamen. En annan viktig drivkraft härför var önskan att få en bredare rekrytering till universitet och högskolor som ett led i den allmänna utbyggnaden av hela utbildningsväsendet. Folkskollärare, gymnasieingenjörer, gymnasieekonomer och sociono- mer var några av de grupper som i vissa fall efter kompletteringsstu- dier -— fick tillträde till universitet och högskolor. Genom kurser i studieförbundens regi gjordes Vissa universitetsämnen tillgängliga även för dem som inte var behöriga att inskrivas vid universiteten.

Olika utbildningar hade mycket varierande regler för antagning av studerande. Antagningen till läkarutbildningen och tandläkarutbild- ningen ålåg sedan lång tid tillbaka kanslern för rikets universitet och därefter UKÄ. Efter förslag av 1955 års universitetsutredning övertog UKÄ även ansvaret för antagningen till de tekniska högskolorna (SOU l963:9, prop. l964:50). Nämnden för socionomutbildning svarade för samordnad antagning till sociala linjen och förvaltningslinjen och an- tagningsnämnden för civilekonomutbildning för antagning till civileko- nomutbildningarna. För var och en av dessa utbildningar eller grupper av snarlika utbildningar gällde enhetliga behörighets- och urvalsregler. För övriga spärrade högskoleutbildningar bl.a. apotekarutbildning, sjukgymnastutbildning och jägmästarutbildning — gällde att varje hög- skola själv utformade behörighets- och urvalsregler och själv svarade för antagningen. Prov förekom bl.a. vid antagningen till socionomutbild- ning och till utbildningen vid Handelshögskolan i Stockholm.

Till de teologiska, juridiska och filosofiska fakulteterna var tillträdet i princip fritt. För de två förstnämnda fakulteterna gällde att alla som hade studentexamen eller motsvarande samt uppfyllde kraven på gym— nasiebetyg i vissa ämnen fick påbörja studierna för teologisk resp. juri— disk kandidatexamen. För inskrivning vid de filosofiska fakulteterna krävdes endast studentexamen eller motsvarande allmän behörighet. För de olika kurserna inom dessa fakulteter gällde krav på gymnasiebe- tyg i olika ämnen. Flertalet kurser var ospärrade — dvs. alla behöriga fick delta i utbildningen men samtliga laborativa ämnen var spärrade, bl.a. ämnena kemi, fysik, botanik, zoologi, geografi och psykologi. An— tagningen till kurserna i dessa ämnen handhades av institutionerna. För tillträde till grundkursen i kemi krävdes en genomgången godkänd pro- pedeutisk kurs i kemi, som gavs vid terminens början.

Skilda urvalsregler tillämpades för olika utbildningar. Hänsyn togs som regel bara till betyg i för utbildningen väsentliga gymnasieämnen. Det fanns också en mångfald av regler för hur kompletteringsbetyg och tidigare universitetsutbildning fick tillgodoräknas.

Ansökningstiden var ofta sen, för höstterminen omkring den ] augus— ti, och besked om antagningen gavs i mitten av augusti. Ansökningsti- derna varierade, bl.a. därför att terminsindelningen varierade mellan olika utbildningar. Detta ledde i sin tur till problem, därför att utbild- ningar som började tidigt på hösten efter utbildningsstarten ofta förlo— rade studerande till andra utbildningar med senare antagning och stu- diestart. Dessa olika problem uppmärksammades av 1955 års universi- tetsutredning, som i sitt betänkande (SOU 196319) Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning föreslog att en enhetlig ter- minsindelning skulle införas, att det nya UKÄ skulle ansvara för en central antagning till alla utbildningar (linjer) och att ansvaret för antag- ningen till kurser inom de filosofiska fakulteterna skulle överföras från institutionerna till de lokala förvaltningarna.

När antalet elever från skolan ökade fr.o.m. mitten av 1950-talet ökade konkurrensen om platserna vid de spärrade utbildningarna, vilket i sin tur ledde till att allt fler studerande läste vid de filosofiska fakulte- terna med sikte på att senare med stöd av dessa meriter kunna antas till

någon av de hårt spärrade utbildningarna. Kring år 1960 hade det s.k. konkurrenskompletterandet nått sådan omfattning att det fanns en ut- bredd opinion för att starkt begränsa rätten att få tillgodoräkna konkur- rrenskompletteringsmeriter. Som ett drastiskt exempel brukar anföras att hösten 1962 hade 33 av 36 antagna till skogshögskolan akademiska betygsmeriter. I genomsnitt hade de som kompletterat över sex s.k. akademiska betyg, dvs. en fullständig fil. kand. (prop. 1963: l72, s. 135). År 1964 fick UKÄ ansvaret för antagningsbegränsningar till kurser inom de filosofiska fakulteterna och för utformningen av urvalsreglerna i de fall antagningsbegränsning gällde. UKÄ tillkallade samma år en utredning för att kartlägga antagningsbegränsningarna inom de filoso- fiska fakulteterna och föreslå regler för antagning till berörda ämnen, den s.k_ spärrkommittén. Förslagen redovisades i rapporten Antagning till spärrade ämnen inom filosofisk fakultet m.m. (UKÄ 1965). I denna redovisades att huvudorsaken till bortfallet av studerande som antagits till de spärrade ämnena var att samma studerande sökte fiera olika spärrade kurser och ofta även spärrade högskoleutbildningar, t.ex. lä- karutbildning eller civilingenjörsutbildning. Därför föreslogs en sam- ordnad central datorbaserad antagning till i princip all spärrad högsko- leutbildning under UKÄ samt vid dåvarande jordbrukets högskolor och Handelshögskolan i Stockholm. Beträffande antagningen till de spärra- de ämnena föreslogs att antagningen skulle grundas dels på gymnasie— betyget i form av ett s.k. oviktat medelbetyg i det som då benämndes läroämnen, dels på lästa ämnen inom filosofisk fakultet. Genom ett förturs- och kvoteringsförfarande skulle särskild hänsyn tas till sökande som behövde kursen för att fullfölja studierna resp.till sökande som kom direkt från gymnasiet. Förslaget om användningen av ett oviktat medel— betyg motiverades bl.a. med att utredningen inte hade funnit ett tillräck- ligt empiriskt underlag för att föreslå hur en viktning borde göras. Utredningen ansåg att frågan borde utredas ytterligare. Beträffande de övriga högskoleutbildningar som ingick i den samordnade antagningen till de spärrade ämnena förutsatte kommittén att dessa i princip skulle kunna bibehålla sina varierande urvalsregler även inom ramen för det samordnade systemet.

Spärrkommitténs förslag genomfördes i och med antagningen inför vårterminen 1967. En förutsättning för det nya samordnade antagnings- förfarandet var den då nya möjligheten att använda datorer. Detta datorbaserade system blev grunden till UHÄ:s nuvarande datorbaserade antagningssystem.

Vid sidan av antagningen till nyssnämnda utbildningar och ämnen vid universitet och högskolor fanns det ett flertal antagningssystem för ut- bildningar som då hörde till SÖ:s ansvarsområde, men som sedan den I juli 1977 ingår i högskolan. Även i dessa fall förekom mycket varieran- de urvalsregler och antagningsförfaranden. Några exempel kan belysa detta: El Folkskollärarutbildning förekom vid ett stort antal folkskolesemina- rier, från år 1968 lärarhögskolor. Antagning gjordes lokalt utifrån en poängvärdering av vissa betyg samt prov i musik och muntlig fram- ställning. Sökande som saknade gymnastikbetyg fick även genomgå

prov i gymnastik. Vidare ingick ett enskilt samtal med den sökande. Genom att prövningen skedde koncentrerat i tiden kunde varje sö- kande, trots att han eventuellt sökt till många läroanstalter, enbart genomgå prövning på ett eller ett fåtal ställen. El Småskollärarutbildningen hade i huvudsak samma antagningsförfa- rande som folkskollärarutbildningen. [:l Sjuksköterskeutbildningen räknades formellt till grundskolans kom- petensområde, men särskild utbildning anordnades för studenter. Till vissa skolor gjordes antagning på prov till en orienteringsperiod (provtid), medan andra skolor anordnade 2-3 dagars inträdesprov. D Förskollärarutbildningen är ett exempel på utbildning med omfat- tande krav på förpraktik. Kraven omfattade år 1965 dels fyra måna- ders grundkurs i spädbarnsvård eller fyra månaders praktik i enskilt hem med spädbarn, dels minst tre månaders praktik vid barnavårdan- de institution under förskollärares ledning, dels två månaders praktik i familj med barn i förskoleåldern.

3.3. Kompetensutredningens undersökningar

KU:s arbete pågick från början av år 1966 till mitten av år 1970. Ett flertal experter engagerades för att sammanställa underlag för utred- ningen.

1 en expertrapport (SOU 1968:25), Studieprognos och studiefram- gång, redovisade Sixten Marklund, Sten Henrysson och Rolf Paulin en översiktlig kartläggning av undersökningar inom och utom Sverige av sambandet mellan framgångi högre studier och tidigare testresultat m.m. I rapporten redovisades fakta och värderingar kring frågor om selektion samt mätproblem och forskning rörande framgång i högre studier. Be— träffande Skolbetygen som prognosinstrument redovisades olika typer av problem när det gäller både att sätta och att tolka betyg. Härvid varnade experterna både för viktning av skolbetyg och för tillgodoräk- nande av kompletteringsbetyg vid urvalet.

I rapporten redovisades också en inventering för KU:s räkning av tidigare undersökningar som belyste skolbetygens och andra prognosin- struments prognosvärde för senare studier. Totalt insamlades 60 under- sökningsrapporter, flertalet från Sverige och några från de nordiska grannländerna. Efter en systematisk genomgång av alla undersökning- arna konstaterade rapportförfattarna bl.a. EJ Det rådde ett klart och praktiskt taget entydigt positivt samband mellan betygen i skolan och senare studieresultat. Medelbetyget hade som regel ett högre prognosvärde än betyg i enskilda ämnen. El Bland läroämnena uppvisade s.k. skrivämnen (skolämnen med om- fattande skriftliga prov) högre prognosvärde än övriga läroämnen. Högsta prognosvärdet konstaterades för ämnena matematik och fy- sik. Viktade medelbetyg hade i konsekvens härmed ett något bättre prognosvärde än oviktade medelbetyg. [] Betyg i s.k. övningsämnen visade ett mycket svagt positivt samband med framgång i senare studier; om man av utbildningspolitiska skäl ville stärka övningsämnenas ställning i skolan kunde dessa medräk- nas i medelbetygen, eftersom de inte korrelerade negativt med senare studieresultat. El Enskilda test, som bara mäter en begåvningsfaktor eller färdighet, uppvisade relativt låg positiv korrelation med senare studieframgång. Sammansatta prov, som mäter flera egenskaper, t.ex. verbal förståel- se, logisk induktiv färdighet, spatial färdighet etc., uppvisade där- emot nästan lika god prognosförmåga som medelbetyg. |:] Betyg hade bäst prognosförmåga för senare studier, därnäst kom test. Kombinationen betyg och test ger bättre prognosförmåga än dessa urvalskriterier var för sig. De starkaste sambanden mellan urvalskri- terier och senare studieresultat fann man då testresultat hade kom- binerats med resultat från intervjuer. Intervjuer och subjektiva skatt- ningar lagda till betyg och test kan öka prognosvärdet.

En Ålder befanns ha ett svagt negativt samband med senare studieresul- tat. Samma sak konstaterades för praktiska erfarenheter. Rapportför- fittarna konstaterade att ”det kan tyckas ligga något orimligt i dessa resultat, och risken torde vara stor att man här funnit skensamband”. [samband härmed diskuterades både mätproblem och utbildnings- politiska mål. Bl.a. antyddes möjligheten att äldre studerande i ge- nomsnitt har haft en sämre förutbildning. El Inga samband mellan socialgrupp och studieframgång framkom. Det fanns däremot något flera undersökningar, där män hade bättre studieresultat än kvinnor, än tvärtom. Detta kunde tänkas bero på att bl.a. motivation, intresse, ambition och målinriktning oftare påver- kar männen i positiv riktning. Ett par undersökningar visade att studieframgång var positivt korrelerad med psykisk och fysisk hälsa samt graden av fasthet och exakthet med vilken den studerande bestämt sin Studieväg. [| Det föreföll lättare att förutsäga framgång i matematik samt i natur- vetenskaplig och teknisk utbildning än i humanistisk utbildning.

Avslutningsvis konstaterade rapportförfattarna att ”med den relativa betygssättningen som då nyligen hade införts —— kan man vinna större ordning och reda i betygssättningen”. Det borde därför vara möjligt att senare uppnå en bättre prognosförmåga för betygen än för prov. Förfat- tarna varnade däremot för kvoteringsförfaranden, som kan motverka ett urval av de sökande som har bäst Studieprognos.

1 betänkandet (SOU 1970:20) Behörighet, meritvärdering, studiepro- gnos. Specialundersökningar av kompetensfrågor, redovisades ytterliga- re ett antal specialundersökningar utförda av KU:s experter. Bland dessa kan nämnas en enkät till ca 2 000 elever i gymnasiet och fackskolan angående deras attityder till betygen som urvalsinstrument och en even- tuell viktning av betygen. Experterna Sixten Marklund och Lisbeth Rudemo konstaterade i en kommentar till resultatet att en viktning av vissa ämnen med vikten 2 vid antagning till högskoleutbildning skulle påverka många elevers fördelning av arbetsinsatsen på olika ämnen. Samtidigt fann de att utifrån ett givet betygsmaterial hade en viktning med vikten 2 av vissa ämnen en ringa betydelse för rangordningen av sökande. Från en studie av Bo Ekehammar, David Magnusson och Lars Nystedt, Prognos av lämplighet i psykologisk yrkesverksamhet, redovi- sades att bland de tillgängliga urvalskriterierna hade studentbetyget den bästa prognosförmågan för yrkeslämplighet. ”Resultatet stöder ej an- vändningen av test som komplement till studentbetyget vid urvalet." Däremot gav studentbetyg i kombination med uppgifter från de senare psykologistudierna — bl.a. studieresultat och skattningar gjorda av lä- rare — den bästa prognosen på lämplighet för psykologyrket.

l direktiven till KU betonades vikten av att tillskapa ett urvalssystem som också tar hänsyn till sådana egenskaper hos den sökande, vilka inte kan dokumenteras i form av betyg o.d. Mot denna bakgrund påbörjades på KUzs uppdrag arbetet med att utveckla ett studielämplighetsprov, ax sett att kunna fungera som såväl ett behörighetsprövande prov som ett urvalsprov jämsides med betygen. För utredningen framstod det som

lämpligt att konstruera ett urvalsprov som kunde kombineras med gym- nasiebetygen, eftersom man bedömde det som olyckligt att vid hårt spärrade utbildningar endast de som hade mycket höga betyg antogs och att därvid små skillnaderi medelbetyg blev avgörande. 1 det ovan nämn- da betänkandet redovisade Sten Henrysson, Ingemar Wedman och Nils-Erik Wedman de internationella erfarenheter som utnyttjades vid konstruktionen av det prov som nu benämns högskoleprovet, hur provet utformades och resultaten av försök med provet.

3.4. Kompetensutredningens huvudförslag och 1972 års riksdagsbeslut

KU presenterade sina förslag i betänkandet (SOU 1970:21 resp. 55) Vägar till högre utbildning, del 1 och 2.

Utredningen konstaterade att riksdagsbeslutet år 1968 om en gymna— sieskola för praktiskt taget alla ungdomar måste få en avgörande bety- delse för denna skolas kompetensvärde. ”Valet av studieväg (specialise— ring) efter grundskolan bör inte få avgörande betydelse för möjligheter- na till ett fritt studieval senare i livet.” Utvecklingen av de vuxnas utbildningsförhållanden ledde samtidigt utredningen till slutsatsen ”att kompetensfrågorna inte längre kan lösas enbart på grundval av ung- domsskolans organisation och utformning. En anpassning av behörig- hetsreglerna till de vuxnas villkor leder i sin tur till att kravet på strikt enhetlighet i allmänna kunskaper inte längre är möjligt att upprätthålla och inte heller nödvändigt”.

Utredningen konstaterade vidare:

" Kompetenssystemets struktur får konsekvenser för den sociala sammansättning- en av studerandegrupperna i högre utbildning. Exempelvis medför ett krav på gymnasium för tillträde till högre utbildning att barn från lägre socialgmpper — i jämförelse med andra sökande — rekryteras till högre utbildning i mindre omfattning än vad som svarar mot deras förutsättningar. Även urvalsinstrumen- ten till spärrad utbildning har betydelse i detta avseende. Urval enbart på grund- val av betyg tenderar att gynna högre socialgrupper. Barn från högre sosialgrup- per har genomsnittligt högre betyg, även om intelligensen, mätt med intelligens- test, hålls konstant.

Kompetensregler, som öppnar vägen till högre utbildning för därtill lämpliga personer, kan bidra till en ökad social rörlighet mellan olika grupper i s.imhället. Det bör härigenom också bli möjligt att aktivera den betydande samhälleliga tillgång som dessa medborgare i olika avseenden representerar."

Detta ledde utredningen till slutsatserna att även sökande från :vååriga linjer borde vara behöriga för högskoleutbildning och att olika katego— rier av sökande måste få konkurrera påjämbördiga villkor. Utredningen betonade vikten av en helhetssyn på gymnasieskolan och av att eleverna efter genomgången gymnasieskola hade en valfrihet mellan förvärvsar- bete och fortsatta studier.

Som krav för allmän behörighet för yngre studerande — föreslog KU avslutad minst tvåårig linje i gymnasieskolan (eller motsvarande)

inkl. två årskurser engelska. Två årskurser vid folkhögskola efter grund- skola föreslogs som likvärdigt med tvåårig gymnasieskola för allmän behörighet. För äldre föreslogs — som fortsatt försöksverksamhet — att var och en som fyllt 25 år, varit yrkesverksam minst fem år samt genom- gått en särskilt anordnad orienteringskurs skulle äga allmän behörighet. Kravet på kunskaper i engelska skulle dock gälla i princip, men i vissa fall skulle endast motsvarande läskunskaper krävas och för vissa utbild- ningar skulle undantag kunna ges från kravet i engelska för allmän behörighet.

Det sedan år 1969 gällande kravet på minst medelbetyget 2,3 föreslogs upphöra bl.a. därför att utredningen hade funnit att bara en låg andel elever fick lägre medelbetyg än 2,3. Kravet ansågs sakna praktisk bety- delse.

Utredningen hade även kartlagt kraven på särskild behörighet för vissa högskoleutbildningar — bl.a. för medicinsk, odontologisk och farmaceutisk utbildning och föreslog att för dessa skulle i princip kunskaper i olika ämnen från tvåårig social eller teknisk linje räcka. Den sökande skulle härvid ha uppnått minst betyget 2 i varje enskilt ämne.

Beträffande urvalet konstaterade KU att urvalsproblemen som regel har flera dimensioner och att olika principer, metoder och instrument bör kombineras. Sociala och individuella rättvisefrågor har nära sam- band med urvalssystemet. ”Urvalsfrågorna kan således inte betraktas som ett uteslutande tekniskt problem.”

KU konstaterade att det tills vidare endast finns mycket begränsade möjligheter att göra urval till högre utbildning efter yrkesprognos. Ge- nom att anta studerandegrupper med en god Studieprognos uppnår man en snabb genomströmning, goda studieresultat och få studieavbrott.

Beträffande tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet anförde utred- ningen:

"Arbetslivserfarenhet kan ge individen ett bättre underlag för studie- och yrkes- valet. Enligt KUzs mening ligger det därtill ett obestridligt värde i att gruppen medborgare med högre utbildning får ett inte alltför litet inslag av personer vilka också har viss allmän arbetslivserfarenhet. KU har därför funnit skäl att pröva praktisk erfarenhet som ett led i underlaget för urval.”

Som redan nämnts inledde KU försöksverksamhet med studielämplig- hetsprov. Utöver de motiv för provets tillkomst som nämnts föresvävade det utredningen att provet skulle kunna användas för att fördela platser mellan olika kategorier av sökande, vilkas meriter inte var jämförbara. Utredningen avstod dock från förslag i den riktningen och konstaterade att proportionell kvotering tills vidare måste användas vid fördelningen av platser mellan olika grupper.

Utredningen föreslog fyra olika kvotgrupper beroende på gymnasial förutbildning, vilka var och en skulle delas i två undergrupper beroende på om den sökande hade haft tolv månaders anställning eller ej. Därutö- ver föreslogs en fri kvot, dit bl.a. sökande med annan utbildning än gymnasieskola hänvisades. Med reservation för att erfarenheter först borde vinnas av studielämplighetsprov föreslog utredningen att urvalet skulle göras på grundval av total poängsumma av betyg, prov samt i en

av undergrupperna även arbetslivserfarenhet. Sökande med utländsk utbildning skulle bedömas inom den fria kvoten.

För övrigt bör även nämnas att utredningens förslag inte bara skulle gälla vad som dittills betraktats som s.k. högre utbildning, utan även en lång rad andra utbildningar, såsom förskollärarutbildning, sjukgym- nastutbildning och sjuksköterskeutbildning. Det var utbildningar som då formellt räknades till grundskolans kompetensområde, men som i praktiken till stor del rekryterade sökande med gymnasial utbildning, bl.a. på grund av ett vanligt krav på minst 18 års ålder vid antagning.

Utredningens förslag remissbehandlades och låg sedan till grund för beslut av statsmakterna (prop 1972184, UbU 1972231, rskr 19721240).

Dåvarande utbildningsministern konstaterar bl.a. att en viktig strävan i utbildningspolitiken har varit att undvika att vissa studievägar blir återvändsgränder. ”Utformningen av kompetensreglerna har en starkt styrande effekt på ungdomens val av studievägar. En utgångspunkt för reformering av reglerna om tillträde till högre utbildning bör vara att dessa styreffekter så långt möjligt neutraliseras.”

Beträffande kompetenskraven framhöll utbildningsministern att des— sa skulle säkerställa studielämplighet, yrkeslämplighet och en socialt jämn rekrytering till studier. Behörighetsreglerna skulle garantera att de som antas till högre utbildning har rimliga chanser att klara utbildning sådan den är utformad enligt gällande studieplaner. För allmän behörig- het skulle i enlighet med utredningens förslag krävas avslutad minst tvåårig utbildning i gymnasieskolan. Trots att en del remissinstanser avstyrkt krav på engelska för allmän behörighet ansåg utbildningsminis- tern att. det såväl med tanke på utbildningens krav som med tanke på senare yrkesutövning var motiverat att kräva kunskaper i engelska mot- svarande minst två årskurser på social linje i gymnasieskolan. Med tanke på både högskolestudierna och den kommande yrkesrollen skulle mot- svarande krav även ställas i svenska. Samtidigt pekades på att det för vissa utbildningar kunde vara befogat att medge undantag från kraven på svenska och engelska.

Försöksverksamheten med den s.k. 25:5-regeln för vidgat tillträde för vuxna hade föreslagits gälla hela högskolan. Utbildningsministern ville inte utvidga tillämpningsområdet men ansåg å andra sidan att vuxenstu- derande enligt 25:5-regeln inte bara skulle få läsa 60 poäng utan även skulle få avlägga examen inom de filosofiska fakulteterna.

När det gällde principerna för urvalet poängterades att det gällde ett urval ”bland sökande som i behörighetsavseende är i princip likställda”. För att motverka den sociala snedrekryteringen skulle urvalet förutom på grundval av betygen även göras utifrån studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet. Provet skulle kunna genomgås av alla sökande och därvid i första hand ha ett orienterande syfte för vuxenstuderande; för sökande från gymnasieskolan skulle det erbjuda en andra chans, vilket förutsågs kunna göra arbetet i gymnasieskolan mera avspänt.

Avslutningsvis konstaterade utbildningsministern att man bl.a. i av- vaktan på en slutlig utprövning av studielämplighetsprovet inte kunde ta definitiv ställning till urvalsreglerna. Vidare måste arbetet med att utfor- ma de särskilda förkunskapskraven fortsätta. Det fortsatta utrednings-

arbetet skulle också samordnas med de väntade förslagen från 1968 års utbildningsutredning (U 68).

Riksdagen biföll till alla delar regeringens förslag. Även om det före— låg enighet om att öppna högskolan också för dem som gått en tvåårig linje i gymnasieskolan eller som var 25:5-behöriga väcktes vid riksdags- behandlingen förslag som innebar att man i högre grad än i propositio- nen skulle betona genomgången treårig linje i gymnasieskolan som normalvägen till högskolestudier. För allmän behörighet för dem som gått en tvåårig linje föreslogs krav på tre årskurser svenska och engelska samt en årskurs matematik på treårig studieväg. Samma krav på ämnes- kunskaper i svenska, engelska och matematik borde enligt denna reser- vation gälla för 25:5-behöriga.

Det kan vidare nämnas att dåvarande utbildningsministern i propo- sitionen 1972z84 drog slutsatsen att urvalsreglernas principiella utform- ning kunde vara desamma för hela högskolan. 1 betänkandet (SOU 1973 :2) Högskolan varnade emellertid 1968 års utbildningsutredning (U 68) för de nackdelar ett alltför enhetligt system kunde medföra. Utred- ningen konstaterade att en enhetlig meritvärdering kan få ogynnsamma styrningseffekter på valet av linje i gymnasieskolan och att skall individen ha reella möjligheter att i utbildningssystemet utveckla sina anlag och intressen, synes det väsentligt att urvalsgrunderna till olika utbildningsvägar i viss mån differentieras”.

11. Sökande från tvåårig linje eller linjekonstruerad specialkurs i gymna- sieskolan och från motsvarande, huvudsakligen avvecklade skolformer

111. Övriga behöriga sökande som ej tillhör grupp IV

IV Sökande med utländsk behörighetsgivande utbildning. Ej svenska medborgare som är 25 år och har minst fem års yrkesverksamhet.

Någon fri kvot föreslogs inte, men en friare bedömning skulle kunna göras av vissa sökande, som då skulle kunna antas med förtur. Detta skulle främst gälla sökande med handikapp eller andra synnerliga skäl. Kvotgrupperna I — 111 skulle tilldelas platser i relation till antalet sökande, dvs. genom proportionell kvotering. På sikt skulle en kvotering utifrån resultaten på studielämplighetsprovet kunna övervägas. För ur- valet inom de olika grupperna skulle betyg, studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet användas i grupperna 1 och 11, medan endast provet och arbetslivserfarenhet kunde användas i grupp Ill. Provet skulle vara frivilligt och om resultatet på provet var bättre än medelbetyget skulle i stället för detta räknas medelvärdet av medelbetyget och provresultatet (detta förutsatte en normering av provresultaten till en skala jämförbar med betygsskalan). För arbetslivserfarenheten föreslogs att varje tremå- nadsperiod skulle ge 0,1 poäng, varvid dock skulle krävas minst 15 månaders arbetslivserfarenhet, varav minst nio månaders sammanhäng- ande anställning. Maximalt fem års arbetslivserfarenhet skulle få tillgo- doräknas, motsvarande 2,0 poäng.

För att garantera möjlighet att få tillgodoräkna arbetslivspoäng före- slogs undergrupper inom kvotgrupperna I 111 inom vilka arbetslivs- poäng alltid skulle tillgodoräknas. Grupp lV skulle tilldelas ett bestämt antal platser i viss relation till antalet sökande i gruppen. En riktpunkt skulle dock vara att högst 10 procent av platserna skulle tilldelas denna grupp.

KK behandlade också urvalsreglerna för enstaka kurs. De regler som föreslogs var de som senare kommit att gälla. Värt att notera är att kommittén tänkte sig att andelen platser tillsatta genom förtursantag- ning skulle kunna variera inom ganska vida ramar, men att en riktpunkt borde vara att ca hälften av platserna tillsattes på detta sätt. Lottning skulle inte användas som huvudprincip vid urvalet, men utredningen ansåg att lottning ”bör ..... kunna användas som ett sista steg i ett urvalsförvarande”.

Kommittén behandlade även organisatoriska frågor. Härvid poängte- rade kommittén att tidpunkten för anmälan i det centrala systemet måste sättas efter vårterminens slut och att antagningsbesked med tanke på dem som förvärvsarbetar måste ges en månad före kursstart .

I prop. l975:9 kunde 1968 års utbildningsutrednings (U 68zs) förslag om ett utvidgat högskolebegrepp knytas samman med KK:s förslag om en enhetlig allmän behörighet för högre utbildning. Eftersom inte alla utbildningar inom den nya högskolan på kort sikt skulle kunna anpassas till de enhetliga behörighetskraven måste tills vidare olika undantag accepteras. Till dessa hörde bl.a. de yrkestekniska högskoleutbildning- arna och konstnärliga utbildningar. Strävan skulle dock vara att på lång sikt uppnå en överenstämmelse mellan högskolans avgränsning och de utbildningar för vilka allmän behörighet krävs. Beträffande den av KK föreslagna 25:5-regeln fann utbildningsministern att det borde räcka med fyra års arbetslivserfarenhet, varigenom kravet på arbetslivserfa- renhet skulle komma att överensstämma med motsvarande krav för särskilt studiestöd.

Utbildningsministern anslöt sig till KK:s förslag att man vid uppstäl—

lande av de särskilda behörighetskraven skulle skilja på kraven för utbildning och för senare yrkesverksamhet. Han anslöt sig till kommit- téns förslag om särskilda behörighetskrav, men ansåg att krav på tre årskurser svenska även skulle gälla för teologisk ochjuridisk utbildning. Kommitténs förslag om tre årskurser samhällskunskap för samhällsve- tenskapliga utbildningar borde däremot, i enlighet med påpekanden från många remissinstanser, sänkas till två årskurser, eftersom annars sökande från gymnasieskolans humanistiska, naturvetenskapliga och tekniska linjer skulle tvingas komplettera sina kunskaper i samhällskun— skap.

Med hänvisning till remissyttrandena ansåg utbildningsministern att KK:s förslag till meritvärdering skulle ses över så att även studieomdö- mena från folkhögskolan kunde beaktas. Det var detta uttalande som senare ledde till en särskild kvotgrupp för folkhögskoleelever. — Re— missinstanserna var tveksamma till att låta alla sökande genomgå stu- dielämplighetsprovet _ mänga ansåg att provet dessförinnan borde utvecklas ytterligare. Utbildningsministern fann det för sin del angeläget att konstruktion och utprövning av provet fortsatte. Provet skulle därför till en början användas endast inom den av KK föreslagna kvotgruppen för sökande utan betyg från gymnasieskolan och där i princip vara frivilligt.

Utbildningsministern anslöt sig i princip till KK:s förslag om kvot- grupper. När det gällde KK:s förslag om underavdelningar inom kvot- grupperna I och II förordades emellertid en annan teknisk lösning. I stället för en garanti för en viss andel platser för sökande med arbetsliv- serfarenhet skulle en viss andel platser, oberoende av eventuella poäng för arbetslivserfarenhet, besättas på grundval av enbart betygspoäng.

Riksdagsbeslutet följde nästan helt regeringens förslag (UbU 1975: 17). Vid riksdagsbehandlingen förelåg enighet om det stora flerta- let av förslagen i propositionen. Så var riksdagen t.ex. enig om att arbetslivserfarenhet skulle tillgodoräknas vid urvalet. Andelen platser som skulle besättas utifrån enbart betygspoäng, och därmed garantera en direktövergång, höjdes från 15 till 20 procent.

Två reservationer rörande behörighetsfrågor avgavs i utbildningsut- skottet. I en reservation föreslogs att alla kategorier studerande, dvs. även 25:4-behöriga och studerande på enstaka kurser, skulle redovisa kunskaper i svenska och engelska. I en annan reservation föreslogs att för sökande till traditionell högskoleutbildning som inte gått en treårig linje alltid skulle krävas tre årskurser svenska och engelska för särskild behörighet.

Två reservationer tog upp urvalsfrågorna. I en reservation varnades för de effekter som ett generellt tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet skulle kunna få, eftersom arbetslivserfarenhet från prognossynpunkt inte torde kunna väga upp ett lågt medelbetyg. Negativa effekter på den sociala sektionen skulle också kunna uppstå genom att presumtiva sö- kande från mindre studievana miljöer efter kontakt med arbetslivet skulle vara mindre benägna att återvända till studier. Ett generellt till- godoräknande av arbetslivserfarenhet skulle enligt reservanterna också få samma effekter som den tidigare förekommande konkurrenskomplet-

teringen av betyg. Tidpunkten för antagning till högskolestudierna skul- le för det stora flertalet skjutas upp enbart på grund av konkurrenssitua— tionen. I reservationen förordades den av KK föreslagna fördelningen av platserna, så att det antal platser till vilka arbetslivserfarenhet gav poäng skulle vara proportionell till andelen sökande med arbetslivser- farenhet.

I en annan reservation föreslogs att inriktningen av det fortsatta utvecklingsarbetet borde vara att som ett alternativ till kvotgruppssyste- met finna ett enklare system för urval som bygger på att de sökande genom prov får dokumentera sin allmänna lämplighet för högskolestu- dier och sin särskilda lämplighet för viss högskolelinje.

Efter riksdagsbeslutet tillsattes en central organisationskommitté för högskolereformen (H 75). Denna offentliggjorde redan hösten 1975 (Ds U 1975119) ett fullständigt utkast till förordning om tillträde till högsko- leutbildning jämte kommentarer. På denna grund utfärdade regeringen är 1976 en provisorisk tillträdesförordning och sedan högskoleförord- ningen (SFS 1977:263), vars femte kapitel omfattar tillträdesreglerna för grundläggande högskoleutbildning.

l .. . lfll til-rillnr'fm TH: -. "li rännil (. "IJ 'i'.. i nr rj; | ) f n

-* antytt; i,

4 Efterfrågan på högskoleutbildning

De enskildas efterfrågan på olika utbildningar är i hög grad beroende av deras kunskaper och föreställningar om arbetsmarknadsutsikterna för olika utbildningar. Under de senaste 20 åren har vi fått bevittna hur individernas efterfrågan på olika utbildningar gått upp och ned i takt

med arbetsmarknadssituationen för de yrkesområden som svarar mot utbildningarna. Erfarenheterna visar samtidigt att efterfrågan på vissa utbildningar i högre grad än på andra utbildningar påverkas av arbets- marknadssituationen och arbetsmarknadsutsikterna. Likaså är också enskilda individer olika känsliga för sådan information vid sitt val av utbildning och yrke. Antalet sökande till olika typer av utbildningar påverkas således i olika hög grad av arbetsmarknadsläget och arbets- marknadsutsikterna. Antalet sökande till tandläkarlinjen har minskat drastiskt under de senaste åren till följd av försämrade arbetsmarknads- utsikter för tandläkarna. Samtidigt förefaller — å andra sidan — antalet sökande till många av utbildningarna inom de tidigare filosofiska fakul- teterna att vara relativt okänsligt för arbetsmarknadsutsikterna.

Det är svårt att förutse den långsiktiga arbetsmarknadsutvecklingen för olika branscher och yrkesområden. Detta har bl.a. belysts i betänkan- det (SOU 1979:80) Prognoser och arbetsmarknadsstatistik för högsko- lan. Det är likaså svårt att förutse hur dessa förhållanden kan inverka på efterfrågan på olika utbildningar. Efterfrågan på teknisk utbildning kan tas som ett exempel. Fram till slutet av 1960-talet var arbetsmarknaden för tekniker/civilingenjörer mycket god och utbildningar för dessa yr- ken hade också många sökanden. Arbetsmarknadsproblem för ett antal nyexaminerade ingenjörer i samband med lågkonjunkturen år 1967 medförde rekryteringsproblem för bl.a. de tekniska högskolorna. Att denna tendens höll i sig ända till omkring år 1980 torde åtminstone delvis sammanhänga med en utbredd negativ attityd till teknik bland ungdomar. Under slutet av l970-talet minskades antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna bl.a. på grund av svårigheterna att fylla platserna. När sedan efterfrågan på civilingenjörer ökade markant un- der 1980-talets första hälft — och sedan allvarlig brist uppstått — har man ånyo fått flera sökande och en ökning av kapaciteten vid de teknis- ka högskolorna. Detta är också ett exempel på hur svängningarna på arbetsmarknaden lätt påverkar antalet sökande och dimensioneringen på ett sätt som efteråt —— när man har facit -— framstår som olyckligt.

En eventuell stagnation för den offentliga sektorns del får påtagliga konsekvenser för arbetsmarknaden för högskoleutbildade under det närmaste årtiondet. På längre sikt kan å andra sidan stora pensionsav- gångar bland dem som under 1960-talet genomgick högskoleutbildning väntas medföra en ökning av arbetsmarknadens efterfrågan på högsko- leutbildade.

Högskolereformen år 1977 hade som ett av sina syften att stimulera till återkommande utbildning. I praktiken kom emellertid återkommande utbildning att bli allt vanligare redan fr.o.m. slutet av 1960-talet. Till detta bidrog bl.a. tillkomsten av den s.k. 25:5-regeln år 1969. En annan bidragande orsak torde ha varit att ungdomar på grund av osäkra arbets- marknadsutsikter eller rädsla för skuldsättning oftare uppsköt högsko- lestudierna till några år efter avslutad gymnasieutbildning. Även de nya

tillträdesregler som tillämpats fr.o.m. år 1977 har bidragit till att varv- ning av förvärvsarbete och studier blivit allt vanligare.

Den återkommande utbildningen tar sig många former. Utöver för- värvsarbete före eller under den grundläggande högskoleutbildningen har kompletterande utbildning senare under livet fått en stor omfattning inom ramen för enstaka kurser. 1 en rapport av Agneta Bladh (UHÄ- FoU Projektrapport l983:2) De studerande och studieorganisationen redovisas att ca tre fjärdedelar av de studerande på enstaka kurser är minst 25 år gamla och endast ca en femtedel av alla nybörjare på enstaka kurser läser 60 poäng eller mer.

Utbudet av enstaka kurser är i hög grad fortfarande koncentrerat till ämnesområden som tidigare tillhörde de filosofiska fakulteterna. Det finns därför anledning att förmoda att det inom andra ämnesområden, som saknar ett motsvarande brett utbud av kurser som ges på många orter i landet, finns en ännu inte tillgodosedd efterfrågan på vidareut- bildning och fortbildning. Det stora antalet sökande till vissa yrkesori- enterade kurser stöder denna hypotes. Men efterfrågan är naturligtvis i hög grad beroende av i vilka former sådan utbildning görs tillgänglig, vilka behörighetskrav och studiesociala regler som gäller, etc. Även utvecklingen på arbetsmarknaden och t.ex. den tekniska utvecklingen inom näringslivet spelar en viktig roll för den visade eller den dolda efterfrågan på vidareutbildning och fortbildning av olika slag.

4.1. Olika typer av efterfrågan

Dimensioneringen av olika högskoleutbildningar är alltid en avvägning utifrån de enskilda individernas efterfrågan på utbildning, samhällets efterfrågan på högskoleutbildade samt de för utbildningen tillgängliga resurserna. De många frågor som berör dimensioneringen av högskolans utbildningar ligger i princip helt vid sidan av vårt utredningsuppdrag. De enskilda individernas efterfrågan har emellertid ett nära samband med tillträdesfrågorna. Detta samband behandlas i detta kapitel.

Även om vi i dagligt tal ofta talar om de enskildas efterfrågan på olika utbildningar gör vi det som regel utan att närmare ange vad vi menar med efterfrågan. Ofta avser vi antalet sökande i relation till antalet nybörjarplatser, utan att vi klart anger vilka sökande vi avser. I den typ av stora samordnade antagningssystem som finns både centralt och lokalt kan en sökande ange flera önskade utbildningsalternativ i priori- tetsordning. Som regel är därför det sammanlagda antalet sökande till en viss utbildning många gånger större än antalet förstahandssökande. Ett enkelt sätt att ange efterfrågan är då att ange både antalet förstahands- sökande och det totala antalet sökande per nybörjarplats.

Om det finns fler än en förstahandssökande per nybörjarplats bör det normalt vara lätt att besätta alla platser. Om däremot vid samordnad antagning antalet förstahandssökande är lågt, men det totala antalet sökande per plats är väsentligt större än antalet platser, är det omöjligt att säkert säga om de sökande räcker för att besätta alla platser det beror på i vilken utsträckning de sökande antas till något högre priori- terat alternativ. Som framgår av kapitel 5 är vidare inte alla sökande så säkra på sitt utbildningsval att de håller fast vid detta om de erbjuds plats. Bortfallet av sökande under antagningens gång eller mellan antag- ningen och utbildningens början kan vara mer eller mindre stort. De säkraste måtten på efterfrågan är därför om man lyckas besätta alla platser vid utbildningens början och hur många sökande som vid den tidpunkten kvarstår som sökande utan att ha antagits.

Om man vill analysera efterfrågan eller försöka förutsäga den fram- tida efterfrågan på olika utbildningar tillkommer ytterligare problem. Det första problemet är att antalet sökande förstahandssökande eller samtliga sökande vanligen inte är ett riktigt mått på den faktiska efterfrågan. Man måste nämligen skilja på visad efterfrågan i form av

faktiska ansökningar och dold efterfrågan. Med det senare avses perso- ner som inte söker, men som skulle söka om de trodde att de hade möjlighet att bli antagna eller att delta i utbildningen. Omständigheter som kan påverka enskilda individers benägenhet att faktiskt söka kan vara ändrade behörighetskrav, ändrade regler för urvalet, minskad kon- kurrens vid urvalet, ändrad lokalisering m.m. De ändrade antagnings- reglerna är 1977 lockade t.ex. fram ett stort antal nya sökande till läkar- utbildningen, vilka i många fall säkerligen aldrig hade sökt dessförinnan därför att de bedömt sina chanser att bli antagna som obefintliga. Olika utbildningar har således en större eller mindre reserv av potentiella sökande. Dessa kan tänkas söka om reglerna för urval ändras så att de bedömer sig få en större chans att bli antagna eller om behörighetskraven ändras så att de blir behöriga. I UHÄ/FoU Projektrapport 198314 Att välja eller väljas har Lillemor Kim redovisat intervjuer med gymnasie- elever, där det tydligt kommer fram att många har studie- och yrkesönsk- ningar som de vet är orealistiska samtidigt som de har mera realistiska planer.

Det finns för närvarande utbildningar som varje år har svårt att fylla sina platser med behöriga sökande. Någon gång beror det på en brist på behöriga som kan söka. Oftare beror det på dåliga arbetsmarknadsutsik- ter för utbildningen.

Ytterligare ett förhållande som påverkar efterfrågan är i vilken ut- sträckning det förekommer att en och samma individ påbörjar flera utbildningar. För närvarande går ca en tredjedel av alla platser till sökande som tidigare påbörjat någon annan högskoleutbildning. Delvis återspeglar detta den faktiska förekomsten av dubbelutbildning, men det torde i ännu högre grad vara en effekt av att många studerande avbryter påbörjad utbildning innan de fullföljt den. Ett säkrare studie- och yrkes- val och därmed färre avbrott bör således även leda till färre sökande.

Trots de nu nämnda problemen är det angeläget att försöka bedöma storleken av den framtida efterfrågan. Vi skall i det följande redovisa några olika utgångspunkter för sådana bedömningar: ] vad betyder befolkningsutvecklingen? : hur förändras efterfrågan under olika perioder och för olika ålders- klasser? vad betyder utbildningsutbudet, studiesociala förhållanden etc.? vad betyder arbetsmarknadens efterfrågan?

vad betyder gymnasieskolans dimensionering? vad betyder återkommande utbildning?

GDI—II

4.2. Befolkningsutvecklingen

För grundskolan är det förhållandevis lätt att upp till sju år framåt i tiden beräkna antalet nybörjare, eftersom detta antal ganska exakt överens- stämmer med antalet sjuåringar i befolkningen. Även för gymnasiesko- lan kan liknande kalkyler göras, även om dessa blir något osäkrare eftersom antalet nybörjarplatser inte följer antalet l6-åringar lika exakt. För högskolans del är däremot efterfrågan förhållandevis löst anknuten

till befolkningsutvecklingen. Några säkra tillströmningsprognoser kan därför inte göras trots tillgång till ganska säkra befolkningsprognoser för antalet personer i olika åldersgrupper över 20 år.

Diagram 4.1 Antal 20-åringar under perioden 1975—2000.

Tusental 140 120 100 M

80

60

40

20

1975 1980 1985 1990 1995 2000 År

Källa: SCB

Diagram 4.1 visar utvecklingen av antalet 20-åringar i befolkningen åren 1975-2000. Vi har just passerat en topp, som svarar mot en topp i antalet födda i mitten av 1960-talet. Därefter minskar antalet 20-åringar i stort sett kontinuerligt under lång tid framåt.

Högskolan rekryterar inte bara 20-åringar, utan har i stället en stor åldersvariation bland nybörjarna. Det är därför av större intresse att följa utvecklingen av en tänkt grupp i befolkningen som är statistiskt sammansatt av olika åldersgrupper i samma proportion som åldersför— delningen bland nya studerande i högskolan. Variationer i denna grupps storlek svarar då mot den variation i efterfrågan på högskoleutbildning som man kan vänta sig om övergången till högskoleutbildning skulle vara konstant i olika åldersgrupper. Genom att variationen mellan stor- leken av olika åldersklasser delvis tar ut varandra får variationen i åldersklassernas storlek en mindre betydelse för högskolan än för rekry- teringen till gymnasieskolan. Slutsatsen blir att åldersklassernas stor- lek har relativt liten betydelse för antalet sökande till högskolan jämfört med gymnasieskolans utveckling m.m., vilken vi behandlar i det följan- de.

4.3. Gymnasieskolans utveckling

Möjligheten att söka till högskolan är framför allt för ungdomarna i hög grad beroende av vilken gymnasieutbildning de har och därmed vilken behörighet för högskolestudier som de har uppnått. Som framgår av

Diagram 4.2 Antal avgångna från gymnasieskolans linjer åren 1975/76—1999/ 2000. Prognos fr. o. m. är 1974/75.

100 000

80 000 Tvååriga 60 000 yrkesin— riktade linjer

40 000 Tvååriga

) teoretiska

linjer

20 000 Tre/fyra- åriga linjer

1 975/ 76 1980/81 1985/86 1990/91 1 995/ 96 2000/01

Källa: SCB, Trender och prognoser l985.

diagram 4.2 har gymnasieskollinjernas dimensionering varierat högst påtagligt under den senaste tioårsperioden. Den ökade efterfrågan på högskoleutbildning de senaste åren (se tabell 5.6) har en motsvarighet i ett ökat antal elever som genomgått gymnasieskolans treåriga linjer.

Elever från olika linjer i gymnasieskolan har olika benägenhet att påbörja högskoleutbildning. Elever från naturvetenskaplig och sam- hällsvetenskaplig linje har de högsta övergångsfrekvenserna, medan andra har något eller väsentligt lägre andel elever som relativt snart påbörjar högskoleutbildning (se tabell 4.1). Detta sammanhänger bl.a. med att olika gymnasieskollinjer ger behörighet till olika högskoleutbild- ningar. Dimensioneringen av olika linjer i gymnasieskolan påverkar i hög grad hur många som får behörighet för olika slag av högskoleutbild— ning och påverkar därmed naturligtvis även antalet sökande.

Det är förhållandevis lätt att förutse antalet elever som har genomgått olika linjer i gymnasieskolan två å tre år framåt i tiden. Därefter blir antalet beroende av de beslut som fattas om gymnasieskolans dimensio- nering och av eventuella förändringar i efterfrågan från främst grund- skoleeleverna. Det sjunkande antalet lö-åringar gör det rimligt att på sikt räkna med ett minskat antal nybörjarplatser i gymnasieskolan. Men beroende på vilka linjer som minskar får minskningen väsentligt olika effekter på antalet ungdomar som i framtiden blir behöriga att söka till olika högskoleutbildningar. Därmed påverkas naturligtvis även efterfrå- gan på olika högskoleutbildningar.

En hög andel ungdomar som har gått naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje ökar andelen ungdomar som utan kompletteringar eller som efter en begränsad behörighetskomplettering — har behörighet för

Tabell 4.1 Övergången från gymnasieskola till högskola inom fem år för avgångna från gymnasieskolans linjer våren 1979. Procent.

För de tvååriga yrkesinriktade linjerna har som exempel uppgifter endast särredovisats för ett mindre antal linjer.

Linje Män Kvinnor Samtliga Tre/fyraåriga linjer 55 62 58 Humanistisk linje 72 63 65 Samhällsvetenskaplig linje 63 67 66 Ekonomisk linje 43 35 39 Naturvetenskaplig linje 79 82 80 Teknisk linje, årskurs 3 60 63 60 Teknisk linje, årskurs 4 36 48 37 Tvååriga teoretiska linjer 18 29 24 Ekonomisk linje 17 10 14 Musiklinje 54 63 59 Social linje 22 32 29 Teknisk linje 8 17 8 Tvååriga yrkesinriktade linjer 3 17 9

därav som exempel Bygg- o. anläggningsteknisk linje 1 — 1 Distributions- o. kontorslinje 3 4 3 Fordonsteknisk linje 1 2 1 Jordbruksteknisk linje 2 3 3 Konsumtionsteknisk linje 8 15 15 Skogsbrukslinje 9 40 10 Verkstadsteknisk linje 1 4 1 Vårdlinje 43 30 30 Samtliga linjer 25 32 28

Källa: SCB, Trender och prognoser — inför 90-talet. IPF l985z2.

en stor del av högskolans utbildningar. Elever från naturvetenskaplig linje har hittills haft en väsentligt högre övergångsfrekvens till högsko- lestudier än elever från fyraårig teknisk linje. Det är svårt att förutse hur nuvarande tendens att fyraårig teknisk linje expanderar på naturveten- skapliga linjens bekostnad på sikt kan komma att påverka antalet sökan- de till tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Om elever från hem med studietraditioner i ökad utsträckning går fyraårig teknisk linje bör detta kunna bidra till att en större andel elever från denna linje senare fortsätter med högskolestudier. Å andra sidan har de som genomgått fyraårig teknisk linje goda möjligheter att få arbete om det råder brist på ingenjörer på arbetsmarknaden.

1 en rapport (UHÄ-rapport 1984z26) Civilingenjörsutbildning — re- krytering antagning beskrivs de tekniska högskolornas beroende av rekrytering från naturvetenskaplig och fyraårig teknisk linje. Behovet av civilingenjörer bedöms motivera ett fortsatt stort antal nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna. För att säkerställa rekryteringen till dessa föreslås olika åtgärder för att såväl öka dimensioneringen av nyssnämn- da gymnasieskollinjer som att underlätta övergången från dessa till de tekniska högskolorna. Bl.a. diskuteras olika åtgärder för att öka flickors benägenhet att söka till de tekniska högskolorna.

4.4. Efterfrågan varierar i olika åldrar

Tiden från avslutad utbildning i gymnasieskolan till påbörjad högskole- utbildning varierar. Av diagram 4.3 framgår att ”övergångshastigheten” för olika årskullar till traditionell högskoleutbildning har varierat. Mest markant framgår detta vid en jämförelse mellan födda 1950 och 1952. Andelar som påbörjade sådan högskoleutbildning t.o.m. 20 år var vä- sentligt lägre bland födda 1952, medan denna årskull vid 26 års ålder nästan helt hade uppnått samma övergångsfrekvens som de två år tidi- gare födda.

Erfarenhetsmässigt vet vi att det är svårt att förutse hur olika årskullars efterfrågan på utbildning varierar. De variationer som framgår av dia- grammet har i stort sett varit varken förutsedda eller planerade. Det måste samtidigt framhållas att diagrammet visar faktiskt påbörjad ut- bildning och inte säger något om den egentliga efterfrågan. Den sjun- kande övergångsfrekvensen t.o.m. 20 års ålder för födda åren 1958-1962 är sannolikt ett resultat av de tillträdesregler som har gällt sedan 1977,

Diagram 4.3 Övergången till traditionell högskoleutbildning för födda åren 1940— 1962.

För varje årskull har beräknats hur stor andel (procent) som påbörjat högskole— utbildning t.o.m. 20 års ålder etc. Uppgifterna avser endast högskoleutbildning som före år 1977 räknades till ”universitet och högskolor”. Skuggad del avgränsar årskullar som inom resp. åldersintervall berörts av de tillträdesregler som har gällt sedan år 1977.

Procent

1 940 1 944 1 948 1 952 1 956 1 960 Födelseår

Källa: SCB; UHÄ-rapport 1984215

liksom även den stora andelen antagna i åldern 23-26 år bland födda 1952-1956 (skuggad yta i diagrammet avser antagning 1977 och senare).

Diagram 4.3 tyder på att det för närvarande skulle vara möjligt att tidigarelägga övergången till högskoleutbildning för många studerande som enligt nuvarande studiemönster och antagningsregler antas först i åldern 23-30 år. Det kan å andra sidan inte helt uteslutas att den hittills- varande tendensen till att högskolestudierna allt oftare uppskjuts till efter 20 års ålder fortsätter. 1 vilken utsträckning en tidigare övergång till högskolan är önskvärd är i hög grad beroende av vilka utbildningar som berörs (se bl.a. avsnitt 5.4.6).

En utbyggnad av gymnasieskolans yrkesförberedande specialkurser kan tänkas medföra att många ungdomar först skaffar sig sådan utbild- ning och först senare påbörjar högskoleutbildning, vilket i diagrammet 4.3 — vilket enbart omfattar s.k. traditionell högskoleutbildning — skulle yttra sig i en senarelagd övergång till högskolestudierna.

1 en rapport av Ingemar Emanuelsson och Allan Svensson, Sjunker intelligensnivån?, jämförs testresultat för representativa urval av 13-åringar testade åren 1961, 1966, och 1980. De genomsnittliga testre- sultaten förbättrades mellan de tre testtillfällena. Ökningen var genom- snittligt större för flickorna än för pojkarna. Flickorna uppnådde år 1980 ett totalt sett bättre resultat än pojkarna. En tänkbar tolkning kan vara att en växande andel ungdomar kan vara både intresserade av högsko- leutbildning och kapabla att framgångsrikt genomföra sådana studier. En ytterligare ökning av andelen kvinnor i högskolan är också en tänk- bar konsekvens.

4.5. Vad betyder utbildningsutbudet, sociala förhållanden etc.?

Valet av utbildning och yrke är för de flesta människor en utdragen process, som påverkas av de egna erfarenheterna och innebär en succes- siv anpassning till de möjligheter som ges. Endast en del ungdomar har så bestämda och realistiska planer att de kan genomföra dem mer eller mindre oberoende av förekommande hinder. (Se avsnitt 5.8). Utbild- ningsvalet styrs i stället ofta av yttre förhållanden, såsom närheten till olika utbildningsalternativ, konkurrensen vid antagningen till olika ut- bildningar och de studiesociala villkor som erbjuds. Även möjligheten att få ledigt från arbetet för studier är viktig för vissa sökande. Särskilt för äldre sökande är även möjligheter till deltidsstudier ofta en viktig förut- sättning för att kunna påbörja högskoleutbildning.

4.8. Några slutsatser

Högskolelagens formulering om att verksamheten skall planeras utifrån samhällets behov av utbildade, individernas behov och önskemål samt utifrån tillgängliga resurser inrymmer ofta stora motsättningar mellan de tre nämnda utgångspunkterna. Det är orealistiskt att förvänta sig att det alltid för hela högskolan går att finna samstämmiga lösningar för alla de avvägningar som måste göras i samband med dimensioneringen av olika utbildningar. Rimligtvis kommer det alltid att finnas utbildningar med så många sökande att urval måste göras.

Med vår översiktliga och kortfattade genomgång av de olika faktorer som påverkar efterfrågan på högskoleutbildning har vi velat visa att den totala efterfrågan i sig inte låter sig mätas, eftersom den i hög grad är beroende av de villkor som gäller för utbildningen och de studerande, innefattande vilka krav som ställs för tillträdet. Det vi kan mäta är bara den s.k. visade efterfrågan i form av lämnade ansökningar. Efterfrågan kan vidare i betydande grad påverkas genom administrativa beslut rö- rande tillträdesregler, studiesociala regler, lokalisering, etc.

Arbetsmarknaden spelar en stor roll för efterfrågan. Det gäller såväl faktiska förhållanden som löner, risken för arbetslöshet, etc., som de föreställningar (status etc.) som knyts till olika utbildningar och yrken. Till en del kan arbetsmarknadssituationen för olika utbildningar och yrken medvetet påverkas, men detta ligger vanligen utanför utbildnings- planeringens ambitioner.

Även om det sålunda är svårt att förutsäga arbetsmarknadsutveckling-

en för enskilda utbildningar och yrken så är det både rimligt och ange- läget att man försöker se vad den långsiktiga utvecklingen av samhället och arbetslivet kan förväntas ställa för krav på utbildningsväsendet. En fortsatt snabb teknisk utveckling, en fortsatt internationalisering, ökade miljöproblem är exempel på sådana tendenser som kan tänkas påverka såväl högskolans dimensionering som de enskildas efterfrågan på olika utbildningar. Likaså kan en strävan att ytterligare höja utbildningsnivån för hela befolkningen eller för en stor del av de förvärvsarbetande få mycket stora konsekvenser för efterfrågan på högskoleutbildade och därmed också för efterfrågan på sådan utbildning.

Om vi ser till de demografiska frågorna så är det uppenbart att varia— tionen i olika åldersgruppers storlek är av betydelse både för den faktis- ka efterfrågan från individernas sida och för vilket utbildningsutbud samhället bör tillhandahålla. Efterfrågan styrs emellertid i högre grad av den gymnasiala utbildning som de presumtiva sökande genomgått, både genom den behörighet för högskolestudier som de härigenom fått och det intresse och de ambitioner som gymnasieutbildningen har förmedlat. Om ”signalsystemet” från högskolan till gymnasieskolan fungerar väl kan detta också stimulera flera ungdomar att söka till högskolan.

Mot den ovan relaterade bakgrunden avstår vi från att göra några förutsägelser om den troliga utvecklingen av efterfrågan för olika utbild- ningar. Nuvarande bedömningar av det förutsebara ekonomiska läget talar för att högskolan inte kan byggas ut i takt med den faktiskt förelig- gande efterfrågan på många utbildningar. Med tanke på hur många både yngre och äldre som har förhoppningar om olika utbildningar och yrken och att många i grund och botten skulle vilja välja annorlunda än de nödgas göra är det inte troligt att man någonsin kan tillgodose alla dessa önskningar. Vi kan emellertid vara säkra på att den visade efter- frågan på olika utbildningar kommer att variera från tid till annan. Det är därför väsentligt att tillträdesreglerna, såväl behörighetsregler som urvalsregler, utformas så att de fungerar väl även när antalet sökande varierar. Tillträdesregler med en flexibel utformning, så att de inte omedelbart behöver ändras så snart efterfrågan från de sökandes sida ändras, är en viktig del i strävan efter en mera flexibel högskola.

5. Tillträdesreglerna efter 1977 — erfarenheter och förändringar

Innan vi redovisar resultatet av olika undersökningar som belyser hur tillträdesreglerna har fungerat efter 1977 års reform bör först något sägas om möjligheterna att utvärdera en reform av detta slag och olika sätt att göra detta på. Vi måste av naturliga skäl begränsa oss till vissa princi- piella synpunkter. Bland de olika rapporter och utredningar som vi hänvisar till ingår även sådana som behandlar metodfrågorna kring sådan utvärdering. En fullständig hänvisning till olika källor finns i bilaga 6.

Det är ofta svårt eller t.o.m. omöjligt att klart avgränsa vad som är effekter av en viss reform och vad som är resultatet av andra samtidiga förändringar — i vårt fall både utom och inom högskolan. Detta bidrar till att utvärderingen blir osäker eller i värsta fall inte låter sig göras på ett rättvisande sätt. Olika trender och inslag i den fortlöpande samhälls- förändringen griper som regel in i varandra på ett svåranalyserat sätt.

Vi kan studera och värdera tillträdesreglerna från olika utgångspunk- ter. Några vanliga utgångspunkter är följande:

1 Hur påverkar reglerna för tillträdet till högskolan den sammanlagda selektionsprocessen inom utbildningsväsendet, t.ex. med avseende på den sociala selektionen och könsfördelningen? 2 Hur påverkar tillträdesreglerna underliggande skolformer? 3 Ger tillträdesreglerna rimliga garantier för att de som antas till en högskoleutbildning kan klara denna? 4 Fungerar tillträdesreglerna i övrigt enligt angivna mål och harmonie- rar de med högskolans övergripande mål? 5 Antas de för olika utbildningar mest lämpade sökande? 6 Bidrar tillträdesreglerna till en från samhällets och högskolans syn- punkt önskvärd rekrytering av elever med varierande kunskaper och erfarenheter? 7 Bidrar tillträdesreglerna till en från samhällssynpunkt lämplig rekry- tering till olika yrkesområden? 8 Anser sökande, föräldrar, lärare m.fl. berörda att tillträdesreglerna är rättvisa och rimliga? 9 Fungerar tillträdessystemet bra rent administrativt?

Dessa olika utgångspunkter för en granskning av tillträdesreglerna be- höver inte leda till samstämmiga resultat. Tillträdesreglerna är i sig kompromisser mellan olika krav och önskemål. En utvärdering måste därför också innefatta en bedömning av om tidigare gjorda kompromis- ser kommit att fungera på avsett sätt.

För KU:s överväganden och förslag spelade de två förstnämnda ut- gångspunkterna en stor roll, vilket berodde på att utredningen var ett led i efterkrigstidens fullständiga översyn av hela utbildningsväsendet. Sä- kerligen hade också den starka representation skolan och allmänintres- sena i stort fick vid valet av ledamöter i utredningen stor betydelse. KU poängterade därutöver i sitt betänkande utgångspunkterna (3) och (7) som väsentliga för de förslag som utredningen lade fram. Sedan princip- besluten om de nya reglerna tagits av riksdagen år 1972 fick KK i uppdrag att bl.a. utarbeta förslag till behörighetskrav, varvid just ut- gångspunkten (3) om nödvändiga förkunskaper spelade en stor roll.

För egen del väljer vi att först ge en översikt över de mål som angavs för de nya tillträdesreglerna och att därefter granska tillträdesreglerna utifrån följande utgångspunkter, i vilka vi innefattar de ovan ställda frågorna:

Har behörighetskraven garanterat tillfredsställande förkunskaper? Hur har urvalsreglerna fungerat? Hur har högskoleprovet fungerat? Har den sociala selektionen påverkats? Hur har skolan, skolelever och sökande reagerat? Hur har det administrativa systemet fungerat?

DDDCIDE]

Redovisningen under var och en av dessa punkter görs endast översikt- ligt och sammanfattande. Ytterligare erfarenheter redovisas i senare kapitel i anslutning till att olika aspekter på tillträdesreglerna behandlas. Vi söker också kortfattat spegla den diskussion som förts kring tillträ- desfrågorna sedan 1977.

När vi började vårt arbete hade på UHÄ:s initiativ flera projekt påbörjats för utvärdering av tillträdesreglerna. Samtidigt pågick och pågår en fortlöpande utvärdering av olika utbildningslinjer som ofta resulterar i förändringar av de särskilda behörighetskraven. Vidare har UHÄ sammanställt statistik rörande antagningssystemet och gjort en utvärdering av antagningen till enstaka kurser. Projekten har fullföljts under utredningsarbetets gång. Det omfattande utredningsmaterial som KU redovisade har dessutom bedömts fortfarande vara relevant i skilda avseenden. Vi har därför, och på grund av den korta tid som har stått till vårt förfogande, inte genomfört något mera omfattande utvärderings- program. Vi har emellertid tagit initiativet till den utvärdering av hög- skoleprovet som redovisas i rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan. Vidare har vi samlat in en rad rapporter från högskolan, företrädesvis rörande sambandet mellan tillträdesreglerna och senare studieresultat.

Vi behandlar erfarenheterna av tillträdet till enstaka kurser för sig i kapitel 10, beroende på att reglerna för enstaka kurser i flera avseenden

avviker från motsvarande regler för linjerna. Detta innebär att vi här, då inte annat sägs, behandlar tillträdet till högskolans linjer.

Innan vi går in på de olika frågor som utvärderingarna bör ge svar på finns det anledning att kortfattat presentera de två nyssnämnda utvär- deringsprojekt som UHÄ tog initiativ till redan innan vi började vårt arbete.

UHÄ:s uppföljning av de nya tillträdesreglerna var knuten till peda- gogiska institutionen vid universitetet i Uppsala. Den påbörjades redan i samband med högskolereformen 1977 och pågick till 1983. Ansvarig för projektet var Lillemor Kim. Resultaten har redovisats i fyra rapporter jämte flera arbetspromemorior och delrapporter. Projektet behandlade tillträdessystemets funktion och effekter i en rad skiftande avseenden —— dock utan att belysa sambandet mellan tillträdesregler och senare stu- dier. Att studieresultaten utelämnats sammanhänger med att projektet påbörjades redan 1977, dvs. långt innan några studieresultat förelåg. Till förklaringen hör också att sambanden mellan förkunskaper och studie- resultat var kartlagda såväl av KU som i internationella undersökningar och att denna aspekt inte stod i centrum för intresset vid reformens genomförande.

UHÄ:s uppföljningsprogram för högskolereformen har även omfattat projektet ”Antagningssystemets effektivitet och prognosförmåga” som letts av Sten Henrysson vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå. Resultatet har preliminärt redovisats i UHÄ-rapporterna 1983123 Meritvärdering och Studieprognos och senare i en rapport l985z21 med samma titel från pedagogiska institutionen i Umeå. Där redovisas en studie av sambandet mellan tillträdesregler och studieresul- tat för tolv olika utbildningar.

UHÄzs studie av antagningen till enstaka kurser (UHÄ-rapport 1983222) presenteras i kapitel 10.

Från UHÄ:s egen uppföljning av antagningsförfarandet kan nämnas de rapporter som numera sammanställs för varje termin efter antagning- ens slut med uppgifter för varje linje/sökalternativ bl.a. om antalet platser, antalet sökande och lägsta poäng inom varje kvotgrupp. Sam- manställningarna omfattar fr.o.m. höstterminen 1982 inte bara antag- ning som handhas av UHÄ utan även uppgifter från övriga antagnings- myndigheter. Vidare har UHÄ sammanställt statistiska uppgifter om UHÄ:s antagning höstterminen 1977 — höstterminen 1981 (UHÄ- rapport 1984:19) samt i en särskild rapport (UHÄ-rapport 198314) redo— visat effekterna av de förändringar av urvalsreglerna som genomfördes höstterminen 1982.

5.2. Målen för 1977 års reformering av tillträdesreglerna

Lillemor Kim och Dorothée Simon hari UHÄ-rapporten 1978:6,Ti11trä- de till högskolan, sammanfattat de mål som i förarbetena angivits som de mest framträdande för reformeringen av tillträdesreglerna 1977:

att ytterligare skjuta upp de "kritiska valtillfällena” i individens utbildnings— och yrkesval (ett fullföljande av tidigare reformer av grundskola och gymnasium);

att brygga över generationsklyftorna i utbildningssamhället genom att öppna nya vägar för vuxna och därmed också ge gymnasieutbildade som lyckats mindre bra i skolan en "andra chans”;

att främja en allsidig sammansättning av studerandegruppen och därmed också av olika yrkesgrupper i samhället;

att ta större hänsyn till den reella än den formella kompetensen och göra rekry— teringen mindre beroende av de sökandes bakgrund;

att i högskolan i större utsträckning värdera och ta tillvara erfarenheter från arbetslivet;

att främja varvning av studier och yrkesarbete eller återkommande utbildning, bl.a. viss tids yrkesarbete före högskolestudierna.

För urvalssystemet har också följande målsättningar ställts upp :

att ge individer med olika utbildningsbakgrund i princip lika möjligheter att antas;

atti första hand välja ut de studerande som med hänsyn till sina meriter har den bästa studieprognosen;

att konstruera ett system som upplevs som "rättvist" från den enskildes synpunkt.

Dessutom har också som grund legat en uttalad strävan:

att tillgodose kraven på tillräckliga studieförutsättningar hos dem som antas och säkerställa högskoleutbildningens utgångsnivå och kvalitet samt

att konstruera ett överskådligt och enkelt system för tillträde och urval lätt att tillämpa och lätt att informera om, samt en effektiv antagningsorganisation.

Lillemor Kim har i en senare rapport 1979 påpekat att ”vid en jämförelse med andra länder slås man av bristen på målsättningar relaterade till högskolans interna funktion och verksamhet och till högskoleväsendets struktur. Den koppling som många utländska bedömare gör till differen- tieringen av högskolesystemet saknas t.ex. helt i förarbetena till den svenska tillträdesreformen”.

Målen för högskolans tillträdessystem rymmer en rad motsättningar. Lillemor Kim har pekat på den motsättning som kan finnas mellan strävan till vidgad rekrytering å ena sidan och å den andra en bevarad kunskapsnivå och studiefärdighet bland de antagna. Andra mål som kan stå i motsättning till varandra är exempelvis strävan efter enhetliga regler och strävan efter att anpassa reglerna till olika utbildningars särart. Strävan efter enkla tillträdesregler kan samtidigt strida mot vad som uppfattas som rättvist.

Under den långa utrednings- och beslutsprocess som föregick 1977 års förändringar av tillträdesreglerna ville företrädare för olika samhällsin-

tressen helt naturligt framhäva olika mål för förändringen. KU pekade t.ex. på att behörighetskraven även skulle tillgodose kunskapsbehov för senare yrkesverksamhet medan KK poängterade att de särskilda behö- righetskraven endast skulle tillgodose kraven på för högskoleutbildning- en nödvändiga kunskaper. Efter år 1977 är det framförallt motsättningen mellan å ena sidan strävan att uppmuntra äldre att påbörja högskoleut- bildning och å andra sidan önskan att underlätta direktövergång från gymnasieskolan till högskolan som har uppmärksammats. Motsättning- en har blivit särskilt tydlig på grund av att samma regler använts för urvalet till flertalet högskoleutbildningar. Reglerna för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet har ställts mot önskan att enbart anta studerande på gymnasiebetyg.

5.3. Har behörighetskraven medfört tillfredsställande förkunskaper och färdigheter hos de antagna?

Vi har från universitet och högskolor fått ett flertal rapporter som belyser de studerandes förkunskaper och dessas betydelse för högskolestudier— na. Det erhållna materialet är av mycket skiftande art, allt ifrån avhand- lingar och resultat av fleråriga utvärderingsprojekt till enkla samman- ställningar och uttalanden av studierektorer, linjenämnder och lärare. Till en del avser rapporterna också förhållandena före år 1977, vilket emellertid spelar mindre roll för de utbildningar vars särskilda behörig- hetskrav inte nämnvärt påverkades av 1977 års reform. I det följande redovisas exempel på de undersökningar som utredningen tagit del av.

För tillträde till de fyraåriga civilingenjörsutbildningarna har sedan lång tid krävts kunskaper i matematik, fysik och kemi motsvarande treårig naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje. Numera krävs minst betyget 3 i vart och ett av dessa ämnen (tidigare krävdes minst medelbetyget 3,0 i samma ämnen). Högskolereformen 1977 har inte medfört någon större förändring av rekryteringen till dessa utbildningar (se avsnitt 5.4.3). Trots att utbildningarna har högt ställda krav på för- kunskaper i bl.a. matematik har det redan före 1977 från berörda hög- skolors sida hävdats att många studerande har otillräcklig räknefärdig- het. Detta är således ett problem som inte i första hand beror på tillträ- desreglernas utformning sedan 1977. Det har snarare förknippats med 1960-talets läroplansförändringar i grundskolan och gymnasieskolan och införandet av den s.k. nya matematiken (Håstad 1978). Bristande förkunskaper i matematik har emellertid ansetts vara en viktig orsak till studieavbrott vid de tekniska högskolorna (se t.ex. UHÄ-rapport 1975: 18, l984:26 och 1985: 15). För att poängtera matematikkunskaper- nas betydelse har bl.a. föreslagits krav på minst betyget 4 och att viktning skall återinföras vid urvalet.

Den förhållandevis lilla gruppen antagna med annan utbildning än treårig gymnasieskola är mycket heterogen.Problem har rapporterats för studerande med komvux-betyg (Lundqvist 1981). Inom ramen för pro- jektet Arbetslivserfarenhet som en resurs i högskolan (UHÄ-rapport 1982:12) har Bodil Jönsson studerat studieavbrotten bland minst 24 år gamla nybörjare vid civilingenjörsutbildningarna i Lund. Bland dessa studerande var studieavbrott vanliga, bland annat på grund av dåliga studieresultat och tidsbrist. En del av dessa studerande klarade dock studierna väl. Bodil Jönsson pekar på att högskolan inte anpassat sin undervisning till de nya grupperna av studerande.

Som regel uppvisar betyg i enskilda ämnen relativt svaga samband med senare studieresultat inom högskolan. Betyg i matematik har dock enligt flera undersökningar ett förhållandevis högt prognosvärde för senare tekniska och naturvetenskapliga studier. Detta kan illustreras av uppgifter som vi fått från tekniska högskolan i Lund. Uppgifterna avser nybörjare på civilingenjörslinjerna åren 1970 och 1971 som hade högst tre år gamla sifferbetyg från det nya gymnasiet. I undersökningen ingår inte studerande som bytt linje eller bytt till annan teknisk högskola.

Tabell 5.3 Uppgifter från tekniska högskolan i Lund avseende nybörjare på civilin— genjörslinjerna åren 1970 och 1971.

Matematikbetyg från gymnasiet 2 3 4 5 Andel med detta betyg (procent) 2 23 50 25 Andel inom gruppen med examen 13 33 58 70 inom åtta år (procent)

Medelstudietid för examinerade 7,3 5,9 5,3 5,1 inom åtta år

Liknande uppgifter har publicerats i UHÄ-rapport 1984126 för Chal- mers tekniska högskola, men skillnaderna mellan studerande med olika betyg var i denna undersökning inte lika stora. Det bör i detta samman- hang nämnas att man vid de tekniska högskolorna fortlöpande har försökt minska problemen som sammanhänger med att många studeran- de varit dåligt förberedda för de krav som ställs på färdigheter i mate- matik. Man har bl.a. startat propedeutiska kurser vid utbildningens början och ”räknegrupper” under det första läsåret. För läsåren 1975/76 och 1976/77 fick de tekniska högskolorna ökade anslag för att kompen- sera att de studerande utgjorde en mera heterogen grupp än tidigare med avseende på förkunskaper och studieförutsättningar. Liknande förstärk- ningar har även givits budgetåren 1983/84 och 1984/85.

Från agronom- och hortonomlinjerna föreligger en undersökning som visar studieresultat i matematik och kemi i relation till tidigare gymna- sieutbildning. För behörighet för dessa linjer krävs tre årskurser mate- matik (på naturvetenskaplig, fyraårig teknisk, samhällsvetenskaplig el- ler ekonomisk linje), tre årskurser kemi och fysik (på naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje) samt två årskurser biologi (eller genomgång- en tvåårig jordbrukslinje). Agronom— och hortonomlinjerna inleds med ett års lantbruks- resp. trädgårdspraktik, varefter de teoretiska studierna inleds med kurser i matematik och kemi om sammanlagt 13 poäng. Resultatet vid första provtillfället efter genomgången kurs läsåret 1982/ 83 framgår av tabell 5.4.

Tabell 5.4 Andel godkända vid första provtillfället på kurser i matematik och kemi bland nybörjare läsåret 1982/83 på agronomlinjen och hortonomlinjen.

Andel godkända vid första provtillfället, procent

Kurs Genomgången Annan förut- naturvetenskaplig bildning linje

Matematik, 2 poäng 82 31 Allmän kemi, 6 poäng 86 40 Organisk kemi, 5 poäng 58 48

Källa: Aldén m. fl. 1984.

Av tabellen framgår tydligt att elever från naturvetenskaplig linje vid utbildningens början har väsentligt bättre studiefärdighet i matematik

och kemi än övriga studerande, vilka ofta genom komplettering i kom- vux uppnått den nödvändiga behörigheten. 1 berörda lärares kommentar till undersökningen påtalas särskilt att kompletteringsstudier i komvux inte tycks motsvara gymnasieutbildningen (Aldén m.fl. 1984). Senare uppföljningar, som ännu inte har publicerats, har givit samma resultat som de nyss nämnda för läsåret 1983/84, varvid studerande från fyraårig teknisk linje uppvisat lika goda resultat som studerande från naturveten- skaplig linje. Det har också visat sig att skillnaderna i studieresultat mellan studerande från naturvetenskaplig linje och övriga studerande avtar senare under studierna.

Utbildningslinjerna för administrativa, ekonomiska och sociala yrken skiljer sig markant från de tekniska utbildningslinjerna genom att fr.o.m. år 1977 de särskilda behörighetskraven enligt UHÄ:s beslut till stor del har byggt på den tvååriga sociala linjen i gymnasieskolan. Det innebär att de särskilda behörighetskraven för många linjer sattes lägre än vad KK föreslog i sitt betänkande år 1974 och vad som anmäldes för riks- dagen i prop. 197529. Enligt UHÄ:s beslut krävs emellertid tre årskurser matematik fr.o.m. höstterminen 1986 för tillträde till ekonomlinjen. För närvarande pågår en diskussion om en ytterligare höjning av förkun- skapskraven till berörda linjer, bl.a. genom att krav på tre årskurser matematik införs för flera linjer. Bakgrunden är att berörda organ vid flera men inte vid alla — högskoleenheter anser att nuvarande förkun- skapskrav är otillräckliga.

Vid institutionen för statskunskap vid universitetet i Lund har gjorts flera undersökningar av de studerandes förkunskaper i statskunskap. Dessa har visat att äldre studerande i genomsnitt har bättre förkunskaper än de yngre studerande som kommer direkt från gymnasieskolan (Al- binsson).

I UHÄ-rapporten l984:28 har föreslagits en revidering av utbildning- en för storhushåll, internat och kostterapeutisk verksamhet innefattande en höjning av förkunskapskraven, eftersom de studerande har otillräck- liga förkunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen. UHÄ har i sin anslagsframställning för budgetåret 1986/87 föreslagit en omlägg- ning av utbildningen i enlighet med utredningens förslag.

För de långa vårdutbildningarna, dvs. läkarlinjen, tandläkarlinjen, apotekarlinjen och veterinärlinjen, gäller i huvudsak krav på tre årskur- ser matematik och fysik samt två årskurser kemi och biologi. [ de natur- vetenskapliga ämnena motsvarar kraven i huvudsak naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje i gymnasieskolan. Som framgår av avsnitt 5.4 har den hårda konkurrensen om platserna på läkarlinjen medfört att många nybörjare har höga gymnasiebetyg och/eller tidigare erfarenhe- ter av högskoleutbildning. Medelåldern bland de antagna är förhållan- devis hög. Läkarlinjen rekryterar i huvudsak studerande som är angeläg- na att bli läkare. Trots att utbildningen är lång och krävande är det enligt en rapport från karolinska institutet en stor andel av de studerande som fullföljer utbildningen, vilket även gäller studerande med sämre förkun- skaper än flertalet nybörjare: Bland nybörjare på karolinska institutet höstterminerna 1975 och 1977 — vilka har studerats särskilt — har det visat sig att unga och äldre nybörjare klarat sig ungefär lika bra men att

det finns en tendens till att unga nybörjare tagit längre tid på sig i studierna och efter elva terminer hade en något högre avbrottsfrekvens (Dominique 1985).

Till de s.k. medellånga vårdutbildningarna räknas bl.a. hälso- och sjukvårdslinjen, medicinska servicelinjen och sociala omsorgslinjen (dessa linjer har ersatt bl.a. sjuksköterskelinjen, medicinska assistentlin- jen, laboratorieassistentlinjen och sociala servicelinjen). De tre nya lin- jerna bygger på tvåårig Vårdlinje i gymnasieskolan. Behörighet för me- dicinska servicelinjen kan även uppnås via den tvååriga sociala linjen och vissa treåriga linjer, medan behörighet för sociala omsorgslinjen även kan nås bl.a. via gymnasieskolans sociala servicelinje. Syftet med gymnasieskolans Vårdlinje är att förbereda för både yrkesverksamhet och fortsatta studier. Timplanen för vårdlinjen omfattar ett stort antal timmar i olika vårdämnen, medan matematik och naturvetenskapliga ämnen inte är obligatoriska. Flera utvärderingar har påtalat problem med att en del av nybörjarna på högskolans medellånga vårdlinjer har otillräckliga förkunskaper, främst i ämnena matematik, fysik och kemi (se bl.a. UHÄ-rapporten l984:8, Forsberg 1983 och Persson 1984). Det har även påpekats att de lågt ställda kraven i bl.a. språk och matematik försvårar en senare övergång till forskarutbildning för studerande från de medellånga vårdlinjerna. Vi har också fått skrivelser från berörda skolor och elever om problem med förkunskapskraven. Mot bakgrund av de uppmärksammade problemen övervägs för närvarande en översyn av såväl vårdlinjens utformning som behörighetskraven för de medellånga vårdlinjerna i högskolan.

En stor del av högskolans lärarutbildning byggde redan före år 1977 på tvåårig gymnasieskola — i första hand på den sociala linjen. Hit hör bl.a. lågstadielärarutbildningen, mellanstadielärarutbildningen och förskol- lärarutbildningen. Till dessa lärarutbildningar har emellertid rekryterats sökande med en mycket varierande bakgrund — många antagna har kommit också från gymnasieskolans treåriga humanistiska och sam- hällsvetenskapliga linjer.

Inom ramen för det s.k. GUME-projektet vid institutionen för prak- tisk pedagogik vid universitetet i Göteborg har förkunskaperna i mate- matik bland antagna till låg- och mellanstadielärarutbildningen stude- rats fr.o.m. vårterminen 1975 till höstterminen 1977 (Lindblad 1978). Motsvarande studie har gjorts av förkunskaperna i svenska t.o.m. höst- terminen 1978 (Lindblad 1979). Undersökningarna omfattadei princip alla antagna studerande i hela landet, vilka fick genomgå ett diagnostiskt prov vid utbildningens början. Proven visade att en stor del av de antagna hade så låga resultat på proven att de av provkonstruktörerna bedömdes vara i behov av stödundervisning. Förkunskaperna i mate- matik sjönk under den studerade perioden och vid slutet hade enligt nyssnämnda bedömning bortemot hälften otillräckliga förkunskaper i matematik. Andelen som bedömdes ha otillräckliga förkunskaper i svenska var mindre, ca 30 procent, och kunskapsnivån i stort sett kon- stant. Någon uppföljning av studieresultaten senare under lärarutbild- ningen eller kunskapsnivån vid utbildningens slut ingick inte i projektet. De bristfälliga förkunskaperna i nyssnämnda ämnen, vilka båda ingår

bland de särskilda behörighetskraven, befanns bl.a. bero på att sökande med låga betyg i dessa ämnen kunde kompensera detta genom höga be— tyg i andra förkunskapskravsämnen. Undersökningen bidrog -till att regeringen efter förslag av UHÄ beslutade att kraven på särskild behö- righet fr.o.m. läsåret 1984/85 kan utformas så att minst betyget 3 krävs i enskilda ämnen.

Förkunskapskraven för lärarutbildningen har vid olika tillfällen upp- märksammats i den allmänna debatten. Undersökningar av de faktiska förkunskaperna och dessas samband med senare studieresultat förefaller dock vara ovanliga. Vi har trots efterforskningar inte funnit någon sådan. Vi har samtidigt noterat att inom flertalet lärarutbildningar en mycket hög andel av de studerande fullföljer utbildningen, vilket synes sammanhänga med en tradition inom detta område att i det längsta undvika att underkänna någon studerande. Tilläggas bör att riksdags- beslutet våren 1985 om en ny lärarutbildning för grundskolan förutsätter att de särskilda behörighetskraven i för utbildningen relevanta ämnen normalt kommer att innebära krav på tre årskurser i gymnasieskolan (prop 1984/85:122, UbU l984/85:31, rskr l984/85:366).

Flertalet utbildningslinjer inom sektorn för utbildningför kultur— och informationsyrken är inriktade mot de konstnärliga yrkesområdena. För dessa gäller som regel helt andra särskilda behörighetskrav än krav på betyg i vissa ämnen från gymnasieskolan. Exempelvis krävs för tillträde till konstfackskolans linjer att den sökande ”vid antagningsproven visar sig ha förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen”. För antagning till danspedagogutbildningen krävs att den sökande ”har god dansun- derbyggnad med mångårig träning, lämplig fysik, musikalitet och rytm- sinne samt utpräglat intresse för pedagogiskt arbete, gärna tidigare yr— kesverksamhet samt goda kunskaper i svenska språket.” Vi har inte närmare gått in på hur dessa behörighetskrav fungerar i praktiken. Bedömningen av den sökandes behörighet görs i anslutning till bedöm- ning av arbetsprover, uppspelningar etc, vilka även ligger till grund för urvalet (se bilaga 3). Undantagsvis förekommer att vissa platser vid de konstnärliga utbildningarna blir obesatta med hänvisning till brist på lämpliga och därmed behöriga sökande.

T.o.m. vårterminen 1980 gjordes antagningen till journalistlinjen på grundval av ett prov, som bl.a. omfattade färdigheter i svenska. Antag- ningen har därefter skett efter i stort sett samma regler som för övriga högskoleutbildningar. För särskild behörighet har hittills krävts två års- kurser i svenska, historia, samhällskunskap och matematik, varvid minst medelbetyget 3,0 skall ha uppnåtts i dessa ämnen. Fr.o.m. höstterminen 1986 krävs emellertid i svenska två årskurser med minst betyget 3. Kravet i svenska har således satts lägre än journalistutbildningsutredningens förslag, som innebar ett krav på tre årskurser i svenska (se SOU 1975 ;25 samt prop. 1976/77:59). En arbetsgrupp tillsatt år 1982 av linjenämnder- na för journalistlinjen i Stockholm och Göteborg har i en rapport kon- staterat att andelen studerande med bristfälliga kunskaper och färdig— heter i svenska ökat sedan de nya antagningsreglerna började tillämpas. Linjenämnderna har därför föreslagit ett återinförande av särskilt antag- ningsprov, i första hand ett prov för urval av sökande, i andra hand ett

behörighetsprov. UHÄ har nyligen låtit utreda möjligheterna att införa ett behörighetsprov. Vår principiella syn på detta förslag redovisar vi i avsnitt 8.7.

I samband med en översyn av religionsvetenskapliga linjen är 1981 fann UHÄ att det för denna linje krävdes bredare förkunskaper än dem som hade gällt fr.o.m. höstterminen 1977 (Bäckström, 1984). Fr.o.m. läsåret l984/85 har därför krav på filosofi en årskurs och psykologi en årskurs återinförts.

Utöver ovan exemplifierade problem som sammanhänger med behö- righetskraven för olika utbildningar med otillräckliga förkunskaper har vi i olika sammanhang fått del av uppgifter om otillräckliga språkkunska- per inkl. otillräckliga färdigheter i svenska. Problemen kan delas upp i tre grupper, nämligen bristande färdigheter i svenska och engelska hos svenska studerande, bristande språkfärdigheter hos utländska studeran- de samt svårigheter att införa kurslitteratur på andra främmande språk än engelska.

Problem med bristande kunskaper i svenska har, som redan nämnts, redovisats för klasslärarutbildningen ochjournalistlinjen. Därutöver har vid ett flertal kontakter vi haft med företrädare för högskolan redovisats att det finns studerande med sådana bristfälliga färdigheteri svenska och engelska att de har stora svårigheter att klara skriftliga arbetsuppgifter på svenska resp. att läsa engelsk kurslitteratur (jämför den ovan refere- rade sammanfattningen av UHÄ- rapporten 198423.) Eftersom dessa problem vanligen endast avser ett fåtal studerande finns det nästan ingen dokumentation som belyser dessa problem. I en utvärdering av juristlin- jen (Adlercreutz, 1985) nämns dock problemet med bristande färdig- heter i svenska trots att just denna linje har krav på tre årskurser i svenska.

Problemen måste ses mot bakgrund av att för allmän behörighet krävs två årskurser svenska och engelska motsvarande kraven på den sociala linjen utan krav på visst lägsta betyg, dvs. betyget 1 är tillräckligt. Endast ett fåtal utbildningar har därutöver särskilda behörighetskrav i svenska och engelska; det är främst för utbildningen av lärare som kommer att undervisa i dessa ämnen som krav ställs på kunskaper i svenska och engelska utöver den allmänna behörigheten.

Utländska studerande har i många fall allvarliga studieproblem på grund av bristande kunskaper i svenska och ibland även i engelska. Gruppen utländska studerande omfattar många kategorier av sökande. Som regel väljer man i antagningssammanhang att i stället tala om sökande utan svensk förutbildning resp. sökande med annat modersmål än svenska. Bland de utländska studerandena ingår både s.k. gäststude- rande, invandrare och flyktingar. Språkproblemen gäller i någon mån studerande från Finland och Island men främst icke-nordiska studeran- de. Vi har från olika högskoleenheter fått uppgifter om studieresultat och studieproblem för utländska studerande som tydligt visar att hittillsva- rande behörighetsregler inte är tillfyllest när det gäller att garantera att de sökande kan följa undervisning på svenska samt läsa engelsk kurslit- teratur. För utbildningar som innefattar kontakter med patienter och elever förekommer även i dessa sammanhang problem på grund av

bristande färdigheter hos en del studerande att tala och förstå svenska.

Antalet utländska studerande är som regel lågt inom enskilda utbild- ningar, vilket bidrar till att det är ont om undersökningar som belyser deras förkunskaper och studieresultat. I den tidigare nämnda uppfölj- ningsundersökningen av Sten Henrysson m.fl. (UHÄ-rapport l984:23) redovisas för förvaltningslinjen att ca en tredjedel av de utländska stu- derandena avbröt studierna, medan avbrottsfrekvensen bland övriga studerande var ca 7 procent. I samband med att antalet sökande till tandläkarutbildningen minskat har för närvarande antalet utländska studerande drastiskt ökat på denna utbildning, vilket medfört stora pedagogiska problem (Dominique 1985). Språkproblemen framkommer även vid enkäter som gjorts till utländska studerande (Kihlbaum 1978, skrivelse från antagningsnämnden vid universitetet i Uppsala 1978-09- 13 samt Grau 1977).

Nuvarande behörighetskrav är uppenbart otillräckliga när det gäller att garantera att formellt behöriga utländska studerande kan fullfölja den utbildning till vilken de har antagits. Det har vidare omvittnats att Språkproblemen är större såväl för de studerande som för lärarna om ett stort antal studerande med annat modersmål än svenska antas till samma utbildning. Studerande från andra delar av världen än Europa och Nordamerika har enligt uppgift ofta större svårigheter än övriga utländ— ska studerande att följa undervisningen på grund av bristfälliga kunska- per i såväl svenska som i engelska.

Problemen för studerande med utländsk förutbildning ledde år 1978 till att en särskild utredning, gäststuderandekommittén, tillsattes. Denna redovisade sina förslag i betänkandet (Ds U 198128), Utländska stude- rande i Sverige, vilket i sin tur låg till grund för riksdagsbeslut 1984 om en ny ettårig preparandutbildning för utomnordiska gäststuderande. Antagning såväl till preparandutbildningen som till grundläggande hög- skoleutbildning görs samtidigt som ansökan om uppehållstillstånd i Sverige prövas. Till preparandutbildningen kan antas 300 gäststuderan- de per år, varvid högst 20 procent av det totala antalet antagna till en och samma utbildning får komma från ett och samma land. Till termin 2 kan även antas sökande som är invandrare eller flyktingar i Sverige, vilka även de samtidigt antas till den grundläggande högskoleutbildningen. För termin 2 är antalet studerande maximerat till 600 (prop. 1983/ 84:115, UbU 1984/85:3, rskr l984/85:20). Antagning till den nya pre— parandutbildningen handhas av UHÄ och har första gången gjorts inför höstterminen 1985.

Krav på förkunskaper i andra främmande språk än engelska förekom- mer endast för olika lärarutbildningar med språklig inriktning samt för ekonomlinjens gren med internationell inriktning. Detta innebär för övriga utbildningslinjer att obligatorisk kurslitteratur inte kan förekom— ma på andra språk än svenska och engelska. Med nuvarande frihet för eleverna att i gymnasieskolan välja ett andra och tredje främmande språk bland ett flertal alternativa språk torde det inte finnas någon enkel lösning på detta problem.

Ovanstående redogörelse för erfarenheter av behörighetskraven präg- las av de problem som har framkommit. Den gör inte anspråk på att vara

en fullständig redogörelse för alla problem som berör förkunskapskra— ven — underlag har saknats för en sådan fullständig översikt för alla högskolans linjer. Det är inte heller troligt att man inom alla linjer anser sig ha problem med förkunskaperna. Det är helt naturligt att man inom högskolan önskar sig så kunniga och intresserade studerande som möj- ligt. Det finns många åsikter om hur detta skall uppnås. Samtidigt har vi noterat att man inom högskolan inte alltid önskar höja behörighetskra— ven, eftersom man då riskerar att utestänga lämpliga sökande eller få för få sökande. Vi har i något fall även funnit att klagomål på bristande förkunskaper inte haft stöd i någon utvärdering, samtidigt som vi i andra fall funnit att det saknats undersökningar som belyst väsentliga problem som kan misstänkas ha ett samband med bristande förkunskaper hos de studerande.

De undersökningar som belyst förkunskapskravens betydelse anser vi emellertid ha givit tillräckligt underlag för följande sammanfattande bedömning rörande förkunskapskraven: El bättre förkunskaper leder som regel till bättre studieresultat i högsko- lan; de konstaterade skillnaderna är emellertid inte alltid så stora, bl.a. beroende på att undersökningarna bara omfattar studerande som uppfyller de formella kraven och på att studieresultaten är be- roende av många andra omständigheter än enbart förkunskaperna Zl de problem med bristande förkunskaper som har rapporterats gäller nästan bara förkunskaperna i svenska, engelska, matematik, fysik och kemi 3 de låga förkunskapskraven i svenska och engelska inom ramen för den allmänna behörigheten medför att behöriga studerande kan ha helt otillräckliga kunskaper och färdigheter i dessa ämnen för att kunna följa utbildningen; detta är bl.a. ett problem vid antagningen av utländska studerande.

Vi vill samtidigt påpeka att för många utbildningar saknas undersökning- ar eller andra utvärderingar som belyser sambandet mellan förkunska- per och studieresultat. I andra sammanhang, t.ex. när det har gjorts enkäter till högskoleföreträdare om önskvärda förkunskaper, har det ofta poängterats att en god allmänorientering och god studiefärdighet är nödvändiga eller har stor betydelse för senare högskolestudier. Dessa egenskaper är ofta kombinerade med goda kunskaper även i de särskilda behörighetsämnena. Man kan därför vid undersökningar konstatera att antingen specialkunskaper eller god allmän orientering är väsentliga beroende på hur undersökningen görs. De i avsnitt 3.3 nämnda under- sökningarna, som visade att medelbetyget från gymnasieskolan oftast uppvisar ett högre prognosvärde för framgång i senare studier än betyg i enskilda skolämnen kan bl.a. ses som ett indicium på den betydelse en bred allmän orientering har för alla slag av högskoleutbildning.

Vilken roll bristande förkunskaper spelar för sådana studieavbrott som beror på direkta studiemisslyckanden är svårt att avgöra. Andra viktiga orsaker till studieavbrott är byte" av yrkes- och studieplaner, svårigheter att hinna med studierna och svårigheter att finansiera stu- dierna. Men dåliga förkunskaper kan i sin tur vara en bidragande orsak

till alla dessa skäl för studieavbrott. 1 en rapport från pedagogiska institutionen vid universitetet i Stockholm, Studiemisslyckanden i hög- skolan — något av ett problem (Bessman och Olofsson 1980), påpekas att en av orsakerna till studieproblemen är att ”förkunskapskraven är felaktigt beskrivna i förhållande till vad som krävs i realiteten”. Vi återkommer i senare kapitel till vikten av att ”signalsystemet” från högskolan till de framtida sökande i bl.a. gymnasieskolan fungerar på ett riktigt sätt.

5.3.1. Allmänt om utvärderingsmöjligheterna

Huvudsyftet med behörighetsreglerna såväl kraven på allmän behö- righet som kraven på särskild behörighet är att alla som antas skall ha tillräckliga förkunskaper och eventuella övriga nödvändiga färdigheter för att kunna klara den högskoleutbildning till vilken de antagits. Det kan synas enkelt att utvärdera om behörighetskraven uppfyller nyss- nämnda funktion. Erfarenheterna visar emellertid att utvärderingen är svår att göra både principiellt och praktiskt. Till de principiella proble- men hör att förkunskapskraven förutsätts kunna avse både vissa speci- fika kunskaper och färdigheter t.ex. att räkna med logaritmer — och förståelse, överblick och metodträning inom ett ämnesområde t.ex. att förstå matematiska metoder och vara tränad att lösa matematiska pro- blem. Specifika och generella kunskaper och färdigheter går ofta hand i hand men kan samtidigt delvis ersätta varandra. Goda faktakunskaper ger som regel även överblick och bidrar till metodkunskaper. Den som har en god överblick och färdighetsträning inom ett ämnesområde har därigenom större möjligheter att snabbt och eventuellt på egen hand -— tillägna sig ytterligare nödvändiga faktakunskaper. Det går därför inte att i detalj avgränsa vad som är nödvändiga förkunskaper i form av vissa fakta, vissa färdigheter etc. Andra mätproblem i sammanhanget är att olika skolor och olika linjer/läroplaner ger kunskaper som inte är identiska. Kunskaper som är aktuella eller inhämtade längre tillbaka i tiden är som regel inte heller jämförbara. Variationen i kunskaper och färdigheter kan därför vara betydande bland dem som formellt har samma behörighet.

Vid en utvärdering tillstöter även andra metodproblem. Studieavbrott och studieförseningar beror inte bara på bristande förkunskaper utan kan även förklaras av en rad andra förhållanden, t.ex. att en del stude- rande har bytt studie- och yrkesplaner eller på förhållanden som har att göra med studiefinansiering, förvärvsarbete, familj etc. För längre ut-

bildningar, t.ex. civilingenjörsutbildning, är det ofta svårt att exakt ange vad som skall anses vara genomgången utbildning på "normaltid”, eftersom större eller mindre förseningar i studierna hör till det normala studiemönstret. Till detta kommer vilket är allmänt omvittnat —— att den studerandes intresse och engagemang i studierna spelar en viktig roll för studieresultatet och ibland kan kompensera brister i förkunskaperna. Samtidigt finns det anledning att tro att undervisning och examinations- krav i högskolan ibland anpassas till de studerandes faktiska förkunska— per så att kraven höjs om många studerande har goda förkunskaper och sänks om många studerande har bristfälliga förkunskaper.

Normalt antas endast studerande som formellt uppfyller behörighets- kraven, samtidigt som flertalet studerande har förkunskaper som över- stiger minimikraven. Högskolestudierna är ofta uppdelade på många fristående kurser och prov, samtidigt som flertalet studerande ofta be- höver längre tid för att genomföra hela utbildningen än den officiella normalstudietiden. Det blir härigenom ingen klar gräns mellan vilka studerande som klarar studierna bra eller mindre bra. En analys av förkunskapernas betydelse blir därför ofta en studie av sambandet mel- lan förkunskaper och studieresultat utan att därför någon tydlig gräns för nödvändiga förkunskaper kan påvisas. Studieresultaten kan bl.a. mätas genom andel godkända på hela utbildningen, andel godkända på enskilda kurser och prov, studietidens längd samt i form av tilldelade kvalitetsbetyg på olika kurser och prov (t.ex. godkänd resp. väl god- känd). Uppgifter saknas emellertid ofta om de faktiska förkunskaperna. Sammantaget är det därför vanskligt att ur undersökningarna dra enty- diga slutsatser om förkunskapskraven är lämpligt valda.

5.3.2. Studieresultat på tolv olika högskoleutbildningar

Inom ramen för UHÄ:s utvärderingsprogram för högskolereformen initierade UHÄ redan innan utredningen hade tillsatts en studie av antagningssystemets effektivitet och prognosförmåga. Resultaten har som tidigare nämnts redovisats i rapporten Meritvärdering och studie- prognos av Sten Henrysson, Monika Kriström och Anders Lexelius (preliminärversion i UHÄ-rapport l984:23 och slutlig redovisning i rapport 1985:21 från pedagogiska institutionen vid Umeå universitet).

Stora skillnader föreligger vanligen mellan olika utbildningar i fråga om förkunskapskrav, studiernas uppläggning och konstaterade sam- band mellan förkunskaper och studieresultat. 1 de två senare avseendena föreligger ofta även skillnader mellan samma utbildning på olika orter. Detaljundersökningar av studieresultat inom olika utbildningar måste därför göras separat för varje utbildning och ort. Följande utbildningar ingick i undersökningen:

Tabell 5.1 Utbildningar och studerande som ingår i undersökningen Meritvärdering och Studieprognos.

Ort Linje Antal antagna i undersökningen Göteborg Elektrotekniklinjen 432 Lund Ekonomlinjen 281 Stockholm Ekonomlinjen 414 Stockholm Juristlinjen 355 Stockholm Maskintekniklinjen 218 Umeå Ekonomlinjen 417 Umeå Förvaltningslinjen 250 Umeå Jägmästarlinjen 183 Umeå Kemistlinjen 100 Umeå Matematikerlinjen 88 Uppsala Religionsvetenskapliga linjen 167 Uppsala Veterinärlinjen 266

Källa: Henrysson m.fl. 1984.

Undersökningen avsåg endast utbildning som redan före år 1977 fanns vid universiteten och de tekniska högskolorna. För varje linje studerades nybörjarna ett eller ett par är närmast efter högskolereformen år 1977. Studieresultaten insamlades som regel fram till år 1982 eller är 1983. Undersökningen var inte inriktad på att försöka finna vad som är nöd— vändiga förkunskaper för olika utbildningar. Syftet var i stället att stu- dera studieresultat i högskolan mot bakgrund av behörighets- och urvals- reglerna.

Variationen ifråga om studieresultat är stor bland studerande tillhö- riga olika kvotgrupper. Inom alla grupper finns det studerande som klarar studierna bra resp. dåligt. Det är viktigt att betona att skillnaderna mellan grupperna är genomsnittliga skillnader. Genom att det ofta är få antagna i vissa kvotgrupper kan genom slumpen variationen mellan grupperna bli extra stor. Det händer härigenom ibland att ett fåtal elever antagna i kvotgrupperna 2, 3 eller 4 klarar studierna bättre än eleverna antagna i kvotgrupp 1 eller att samtliga elever i kvotgrupperna 2, 3 eller 4 har avbrutit studierna. Den slumpmässiga variationen medför också att studieresultaten på en utbildning varierar från år till år. I tabell 5.2 visas ett exempel på hur skillnaderna i studieresultat för olika kvot- grupper kan se ut för en utbildning. (Just detta exempel visar en ovanligt stor skillnad i studieresultat mellan studerande antagna i kvotgrupperna 1 och 2.)

En allmän sammanfattning av resultaten är att ju bättre förutbildning de studerande har — mätt i t.ex. antal år i gymnasieskolan eller uppnått medelbetyg — ju bättre klarar de genomsnittligt sett senare högskolestu- dier — mätt i form av andelen som avlagt examen, andelen som god- känts på olika prov, studietidens längd eller andelen som fått betyget väl godkänd på olika kurser. Denna tendens är tydlig. Men skillnaden i studieresultat, t.ex. skillnaden i andelen godkända, är ofta inte särskilt stor och av och till förekommer avvikelser från det generella mönstret. Mätt med statistiska mått tycks den variation i förkunskaperna som

Tabell 5.2 Andel examinerade t. o. m. höstterminen 1983 bland antagna hösttermi- nen 1979 till ekonomlinjen vid universitetet i Lund.

Kvotgrupp Antal Antal Andel examinerade, antagna examinerade procent 1 200 97 47 2 40 7 18 3 4 1 25 4 6 2 33 Utländska studerande 30 13 43 Samtliga 280 120 43

Källa: Henrysson m.fl. 1984.

förekommit bland nybörjarna inte ha haft någon dramatiskt stor bety— delse för skillnaderna i studieresultaten.

De tydliga men som regel små skillnaderna i studieresultat kan synas motsägelsefulla. Den viktigaste förklaringen till att skillnaderna inte blir så stora är att endast behöriga sökande antas, dvs. alla antagna skall kunna klara utbildningen. Till skillnader i enskilda studerandes studie- resultat bidrar förutom skillnader i förkunskaper bl.a. att de studerande byter studieplaner, har problem med studiefinansieringen eller är olika intresserade av studierna, vilket ”kamouflerar” de förmodligen starkare samband mellan förkunskaper och studieresultat som skulle framträda om det inte förekom andra skäl till studieavbrott och studieproblem. Till att sambanden mellan tidigare utbildning och studieresultat inte är så starka i denna undersökning kan även tänkas bidra att s.k. dubbelbehö- riga studerande klassificerats efter den utbildning som låg till grund för antagningen (kvotgruppstillhörigheten) och inte efter sin högsta utbild-

ning.

Rapportförfattarna har själva i sammanfattningen nämnt följande resultat från undersökningen:

sielinjerna klarar sig bäst.

_ Studerande som i huvudsak kommer direkt från de treåriga gymna-

_ Det är svårt att utifrån undersökningen dra generella slutsatser om

antagna i kvotgrupperna 2-4 på grund av att det ofta är få antagna i dessa kvotgrupper. Bland antagna i kvotgrupp 4 finns både elever som klarar sig mycket bra och elever som klarar sig tämligen dåligt. El Antagna från tvååriga linjer tenderar att klara sig sämre än antagna från treåriga linjer. Elever från gymnasieskolans treåriga naturveten- skapliga linje och från den fyraåriga tekniska linjen tenderar att klara sig bättre än övriga studerande, även på andra linjer i högskolan än de tekniska och naturvetenskapliga. 121 Betyg förvärvade genom intensivstudier vid sidan av gymnasieskolan (dvs. komvux m.m.) eller efter genomgången gymnasieskola tycks ofta ha ett sämre värde för fortsatta studier. El Många intervjuade lärare har särskilt nämnt problem med bristande kunskaper i engelska och svenska samt bristande studievana.

Ytterligare resultat från denna undersökning redovisas nedan i avsnitt 5.3.3.

5.3.4. Övriga behörighetskrav

De särskilda behörighetskraven omfattar i vissa fall även andra krav än sådana som gäller vissa gymnasiekunskaper. De särskilda behörighets- krav som förekommer för de konstnärliga utbildningarna har redan nämnts ovan. Ca 30 allmänna utbildningslinjer har krav på arbetslivser- farenhet, se bilaga 2. Några linjer — logopedlinjen, hörselvårdsassistent- linjen och sjöbefälslinjerna — har krav på hörsel och syn. Vi har inte tagit del av några negativa erfarenheter rörande dessa krav, bortsett från att kravet på arbetslivserfarenhet för tillträde till den nya linjen för personal- och arbetslivsfrågor anses vara en viktig orsak till att det har varit svårt att fylla platserna på denna linje.

För ett flertal linjer har det diskuterats om detär motiverat att införa krav på förpraktik. Som exempel kan nämnas de diskussioner som förts om obligatorisk förpraktik för olika vårdutbildningar resp. för olika lärarutbildningar. Förslag om obligatorisk förpraktik motiveras ibland även med att detta antas leda till ett säkrare utbildnings- och yrkesval bland de studerande. Motiveringen för dessa krav är som regel att man önskar att de studerande skall ha praktiska erfarenheter av samhället eller av de arbetsområden mot vilka utbildningen är inriktad.

5.3.5. Förändringar av behörighetsreglerna

Erfarenheterna av behörighetsfrågorna har inte medfört några genom- gripande förändringar av dessa sedan 1977. Två slag av förändringar har dock redan nämnts, nämligen dels att man fr.o.m. höstterminen 1984 för allt flera linjer kräver minst betyget 3 i enskilda förkunskapskravsäm- nen, dels att UHÄ vid flera tillfällen har ändrat —- och då vanligen skärpt — de särskilda förkunskapskraven för olika utbildningslinjer. Erfaren- heterna från antagningen till läkarlinjen — vilka redovisas bl.a. i avsnitt 5.3.3 medförde att en högsta ålder infördes för antagning till läkarlin- jen fr.o.m. höstterminen 1982. Detta innebar formellt en ändring av behörighetsreglerna (prop. 1981/82:193, UbU 1981/82:33, rskr 1981/ 82:372).

Ett helt annat slag av väsentlig förändring är att de för högskolan generella behörighetsreglerna har kommit att omfatta allt flera av hög- skolans linjer. Detta beror på att många utbildningar som år 1977 inför- livades med högskolan först i efterhand fått tillträdesregler anpassade till högskolans regelsystem. Detta framgår av tabell 5.5.

Tabell 5.5 Översikt över ändringarna av tillträdesreglerna sedan 1977.

Förändring Beslut Gäller fr. o. m.

Behörighetsregler

— Krav kan föreskrivas på lägst betyget 3 i grupper av förkun- SFS 1979:857 ht 1980 skapsämnen

— Krav kan föreskrivas på lägst betyget3ienskilda förkunskaps— Prop. 1979/80:158 ht 1983 ämnen

— Övre gräns för antagning till läkarlinjen 44 år Prop. 1981/821193 ht 1982

K voteringssystemet Grupperna lA och 2A utökas från 20 till 30 procent av platser- Prop. 1979/80:158 vt 1981 na inom respektive kvotgrupp — Ändrad antagningsordning för grupperna lA och 1 respektive (Prop. 1979/801158) vt 1981 2A och 2 Beslut av UHA

En tredjedel av platserna reserveras för sökande med högst tre Prop. 1980/81:184 ht 1982 år gamla betyg

— Sökande med avgångsbetyg från komvux får inte delta i urvalet Prop. 1980/81:184 ht 1984 bland sökande med högst tre år gamla betyg

— Sökande som inte antagits vid tre tillfällen trots högsta poäng Prop. 1980/81:184 ht 1981 får företräde, den s. k. ”lottningsgarantin”

— Sökande med utländsk förutbildning får samtidigt tillhöra ut— Prop. 1983/84:1 15 ht 1986 länningsgruppen och övriga kvotgrupper

Meritvärdering av betyg — Kompletteringsbetyg kan sänka betygsmedelvärdet Prop. 1979/80:158 ht 1984 —— Betyg i ämnen som krävs för särskild behörighet får inte stry- Prop. 1979/80:158 ht 1984 kas vid medelvärdesberäkningen

Meritvärdering av arbetslivserfarenhet — Poäng ges inte för arbete som bedrivits parallellt med studier i Prop. 1978/79:100 ht 1980 gymnasieskolan

—— Vårdarbete i den vårdades hem får tillgodoräknas Prop. 1979/80:158 vt 1981 — Kravet på nio månaders sammanhängande arbete slopas Prop. 1979/80:158 vt 1981

Föreningslivserfarenheter tillgodoräknas inte Prop. 1979/80:158 ht 1982

— Totalpoängen för arbetslivserfarenhet minskas från 2,0 till 1,7 Prop. 1979/80:158 ht 1982 motsvarande en minskning från fem till tre års heltidsarbete Ändrad tillämpning av behörighets— och urvalsreglerna Generell antagningsbegränsning införs UbU 1978/79:31 ht1979

—— De generella tillträdesreglerna tillämpas även för förskollärar— Prop. 1976/77:76 ht 1980 linjen, fritidspedagoglinjen och linjen för kost och näringseko- Prop. 1977/78:100 ht 1980 nomi

— Urvalet till journalistlinjen görs i huvudsak enligt de generella Prop. 1976/77:59 ht 1980 reglerna

— De generella tillträdesreglerna tillämpas även för de medel- Prop. 1978/79:197 ht 1982 långa vårdutbildningarna

— De generella tillträdesreglerna tillämpas även för barnavårds- Prop. 1981/82:100 ht 1984 lärarlinjen, textillärarlinjen, hushållslärarlinjen samt bild- Regeringsbeslut lärarlinjen 1981-12—22

— Ändrad ordning för antagning av utomnordiska gäststuderan- Prop. 1983/84:115 ht 1985

de m.m.

5.4. Erfarenheterna av högskolans urvalssystem

5.4.1. Gällande urvalsregler sedan 1977

Antagningen av sökande görs normalt i tre steg:

[1 Granskning av de sökandes behörighet. El Fördelning av behöriga sökande på kvotgrupper. El Urval av sökande inom de olika kvotgrupperna.

Behörighetsreglerna har behandlats i föregående avsnitt. För att under- lätta läsningen av den följande erfarenhetsredovisningen redovisar vi en kortfattad översikt över de urvalsregler som infördes den 1 juli 1977. De förändringar som därefter har gjorts redovisas i avsnitt 5.4.4 och i tabell 5.5. En utförligare redovisning av de nu gällande urvalsreglerna åter- finns i bilaga 3.

Den kvotgruppsindelning som gällde under åren 1977—1980 fick följande utformning:

K votgrupp

] Sökande med allmän behörighet från tre/fyraåriga linjer i gymna- sieskolan

1 A 20 procent av platserna inom kvotgrupp 1 tillsattes enbart på betyg

1 B 80 procent av platserna inom kvotgrupp 1 tillsattes på betyg jämte arbetslivserfarenhet

2 Sökande med allmän behörighet från tvåårig linje i gymnasieskolan 2 A 20 procent av platserna inom kvotgrupp 2 tillsattes enbart på betyg

2 B 80 procent av platserna inom kvotgrupp 2 tillsattes på betyg jämte arbetslivserfarenhet

3 Sökande med allmän behörighet genom utbildning vid folkhögskola. Poäng för studieomdöme jämte arbetslivserfarenhet

4 Övriga behöriga sökande, främst behöriga enligt 25:4-rege1n. Poäng för högskoleprov jämte arbetslivserfarenhet

4 A Hälften av platserna fördelades bland sökande som bara var be- höriga i kvotgrupp 4

4 B Hälften av platserna fördelades bland samtliga sökande i kvot— grupp 4

Utlänningsgrupp Sökande med utländsk förutbildning antogs separat vid sidan av kvotgruppsindelningen

De från år 1977 gällande meritvärderingsreglerna innebar bl.a. att: :] Medelbetyget från gymnasieskolan eller motsvarande skolform till- godoräknades, varvid de två lägsta betygen jämte gymnastik fick räknas bort oberoende av om de krävdes för särskild behörighet eller ej; kompletteringsbetyg medräknades inte. 121 Arbetslivserfarenhet tillgodoräknades med 0,1 poäng för varje period om tre månader, varvid dock krävdes minst nio månader i samma anställning och minst 15 månader totalt. Maximalt gavs 2,0 poäng, vilket motsvarade fem år på heltid (tio år på halvtid). El Föreningsmeriter tillgodoräknades, varvid krävdes minst två års verksamhet och fyra års verksamhet gav 1,0 poäng. Poängen för arbetslivserfarenhet och föreningsmeriter kunde tillsammans ge maxi- malt 2,5 poäng. 13 Studieomdömet från folkhögskola tillgodoräknades enligt skalan:

Mindre god 1 God 2 Mycket god 3 Utmärkt 4

Om flera studieomdömen har avgivits, har medelvärdet beräknats för dessa. Närmare hälften av de sökande har haft omdömet Utmärkt, dvs. har fått 4 poäng. Samma regler för tillgodoräknande av stu- dieomdömet har gällt sedan år 1977. El Högskoleprovet poängsätts enligt en skala O,o-2,0. De sökandes me— dianpoäng har varit ca 1,2. Reglerna för tillgodoräknande av högsko- leprovet har varit oförändrade sedan år 1977.

5.4.2 Fördelning av platserna mellan kvotgrupperna

Som tidigare nämnts föreslog KU att nybörjarplatserna tills vidare skul- le fördelas mellan kvotgrupperna genom s.k. proportionell kvotering, dvs. att platserna skulle fördelas i proportion till antalet behöriga sökan- de i de olika kvotgrupperna. De olika grupper som avgränsades genom kvotgruppsindelningen skulle härigenom behandlas likvärdigt och få samma möjlighet att antas oberoende av typ av behörighet. Riksdagsbe— slutet år 1972 följde KU:s förslag.

Den proportionella kvoteringen är en form av rättvisa sökandegrup- perna emellan som i princip förutsätter att de sökande kan fördelas på de olika kvotgrupperna så att ingen tillhör mer än en grupp. Det är emellertid svårt att finna regler för att placera sökande i endast en kvotgrupp, utan att detta kan upplevas som orättvist av dem som är behöriga i flera kvotgrupper. Det är också orimligt att tvinga den enskil- de sökande att själv välja en viss kvotgrupp utan att han eller hon kan överblicka sina chanser att bli antagen i olika kvotgrupper. De sökande tillåts därför tillhöra mer än en kvotgrupp.

Under de första fem åren efter reformen var 17 procent av de sökande i UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem behöriga i mer än en kvotgrupp. Huvuddelen av de dubbelbehöriga 15 procent av samtliga sökande var dubbelbehöriga genom att de dels hade en behörighets-

givande utbildning som placerade dem i någon av kvotgrupperna 1 — 3, dels genom att de på grund av ålder och förvärvsarbete tillhörde kvotgrupp 4. Endast ca 2 procent av de sökande hade två eller flera behörighetsgivande utbildningar. Av de sökande i kvotgrupp 4 var ca 80 procent behöriga även genom utbildning, dvs. tillhörde även någon av kvotgrupperna ] 3. Den vanligaste formen av dubbelbehörighet var att den sökande tillhörde både kvotgrupp 1 och 4. Omkring hälften av alla 25:4-behöriga hade även en tre- eller fyraårig gymnasieskolutbild- ning.

Om de sökande i en kvotgrupp i stor omfattning även tillhör andra kvotgrupper kommer de sökande i den förstnämnda kvotgruppen nor- malt att få en större andel av det totala antalet platser än vad som motsvarar dessa gruppers andel av det totala antalet sökande individer. Sett från den enskilde sökandes synpunkt innebär således möjligheten att tillhöra flera kvotgrupper en ökad sannolikhet att bli antagen, dels genom att färre platser härigenom tilldelas övriga kvotgrupper, dels genom att den enskilde sökande har chans att bli antagen vid urvalet inom flera kvotgrupper. Rätten att få tillhöra flera kvotgrupper strider således mot den proportionella kvoteringens idé, som ju innebär att alla grupper av sökande i princip skall konkurrera på lika villkor med samma chanser att bli antagna, oberoende av bakgrund.

Regeln att hälften av platserna inom kvotgrupp 4 skall tilldelas sökan- de som endast är behöriga i denna kvotgrupp motverkar för äldre sökandes del nyssnämnda favorisering av sökande som tillhör flera kvotgrupper. Denna regel kan å andra sidan —om detär många sökande i kvotgrupp 4 men samtidigt få sökande som endast är behöriga i denna kvotgrupp medföra att samtliga sökande som endast är behöriga i kvotgrupp 4 antas, trots att det är hård konkurrens inom övriga kvot- grupper. Detta strider också rent principiellt mot den proportionella kvoteringen. Fördelarna med att endast tillhöra kvotgrupp 4 har medfört att det för en del äldre sökande med behörighetsgivande utbildning från gymnasieskola eller folkhögskola kunnat vara fördelaktigt att inte åbe- ropa denna behörighet för att därigenom öka sina möjligheter att bli antagna i kvotgrupp 4, dvs. i grupp 4 A.

När sökande tillhör flera kvotgrupper blir resultatet av antagningen beroende av i vilken ordning antagningen görs i olika kvotgrupper —— dvs. om antagningen i olika kvotgrupper görs i olika ordning påverkar detta vilka sökande som antas. Som exempel kan nämnas att fr.o.m. år 1977 antogs sökande i grupperna 1 A och 2 A före sökande i grupperna 1 B och 2 B, medan UHÄ fr.o.m. vårterminen 1981 antog sökande i grupperna ] B och 2 B före sökande i grupperna 1 A och 2 A. Från början antogs således sökande med höga gymnasiebetyg jämte arbetslivserfa- renhet i kvotgrupperna 1 A och 2 A, medan sådana sökande efter förändringen av antagningsordningen 1981 kunde antas i kvotgrupper- na 1 B och 2 B. Detta innebar att det blev lättare för sökande utan arbetslivserfarenhet och med något lägre betyg att antas i kvotgrupperna 1 A och 2 A. Även i kvotgrupp 4 påverkas urvalet av att antagningen först görs i grupp 4 A och därefter i grupp 4 B. Den omvända ordningen skulle ytterligare gynna sökande i grupp 4 A.

En förutsättning för att kvotgruppssystemet skall upplevas som rätt- vist är att alla sökande har en teoretisk chans att bli antagna. Detta innebär i princip att det för alla utbildningar bör finnas så många sökande i de olika kvotgrupperna att varje kvotgrupp tilldelas minst en utbildningsplats. I annat fall inträffar det att sökande till vissa sökalter- nativ i vissa kvotgrupper — oberoende av hur goda meriter de har inte kan antas därför att det i den berörda kvotgruppen är så få sökande att gruppen inte tilldelats någon utbildningsplats. Detta förekommer för— hållandevis ofta. Som visas i nästa avsnitt är det främst sökande i kvotgrupp 3 som av detta skäl blir helt chanslösa vid antagningen.

För att motverka att sökande i de små grupperna missgynnas på detta sätt vid antagningen har UHÄ emellertid fastställt regler som innebär att det vid den proportionella kvoteringen skall göras avkortning till hela antal platser till förmån för kvotgrupper med få sökande. Vidare skall sökande som kan antas i flera kvotgrupper räknas som antagna i den kvotgrupp som har tilldelats flest platser, vilket ytterligare gynnar sökan- de i kvotgrupper med få sökande. Dessa åtgärder för att motverka den proportionella kvoteringens nackdelar kan samtidigt sägas strida mot den ”rättvisa” som eftersträvades genom den proportionella kvotering- en.

Den proportionella kvoteringen var från början tänkt att tillämpas vid separat antagning till en viss utbildning. Vid en samordnad antagning, som görs av UHÄ och LFA, uppstår problem med att ange vilka sökande som skall räknas vid den proportionella fördelningen av platser på olika kvotgrupper. För att få en platsfördelning som svarar mot intentionerna med den proportionella kvoteringen har det varit nödvändigt att införa s.k. successiv kvotering. Det innebär att vid fördelningen av platser räknas som sökande endast kvarstående sökande, dvs. sökande som inte har antagits till ett högre prioriterat sökalternativ. I praktiken innebär det att fördelningen av platser på kvotgrupper måste justeras successivt under själva antagningens gång. I annat fall blir resultatet av antagning- en i hög grad beroende av om sökande i olika kvotgrupper i genomsnitt angivit olika antal sökalternativ. Genom den successiva kvoteringen minskar således möjligheten för sökande i en viss kvotgrupp att gynna andra sökande i den egna gruppen genom att på sin ansökan tillfoga ytterligare sökalternativ.

Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att den i princip enkla regeln om proportionell kvotering leder till ett svåröverblickbart system för fördelning av platser mellan olika sökandegrupper. Om proportio- nell kvotering är lämplig eller ”rättvis” kan i sig diskuteras. Att vissa kvotgrupper ibland har så få sökande att dessa i praktiken inte får samma chanser som övriga sökande är emellertid ett rättviseproblem. Den praktiska tillämpningen av den proportionella kvoteringen leder — på grund av rätten att tillhöra flera kvotgrupper och olika garantiregler — till resultat som fjärmar sig från det ursprungliga syftet med den proportionella kvoteringen. Samtidigt har kvotgruppssystemet vid den praktiska tillämpningen blivit svårt att överblicka för alla utom ett fåtal initierade. I följande avsnitt kommer vi att med statistik närmare åskåd- liggöra hur kvotgruppssystemet har fungerat.

5.4.3 De första erfarenheterna av de nya urvalsreglerna

Resultatet av antagningen till utbildningslinjerna enligt de nya urvals- reglerna har beskrivits i första hand genom en fortlöpande rapportering från UHÄ och genom UHÄ:s utvärderingsprojekt under Lillemor Kims ledning. Resultatet har även belysts i SCB:s statistik och genom uppfölj- ningar av antagningen till enskilda linjer. Kims rapporter avser i första hand antagningen l977—1980 medan UHÄ—rapport 1984219 Fem år med nya tillträdesregler avser perioden höstterminen 1977 — höstter- minen 1981 och UHÄ-rapport l983:4 Ändrade urvalsregler hösttermi- nen 1982 avser endast höstterminen 1982. Detta bidrar till att redogörel- sen fortsättningsvis handlar både om tillträdesreglernas effekter de när- maste åren efter reformen — och de förändringar av reglerna som detta i sin tur föranledde — samt om de effekter som därefter har framkommit.

De nya tillträdesreglerna, som efter långvarigt utredningsarbete inför- des år 1977, syftade som tidigare nämnts bl.a. till en breddad rekrytering och till att uppmuntra äldre att påbörja högskoleutbildning. För att sprida kännedom om de nya reglerna och för att nå nya grupper av sökande förbereddes reformen under åren 1975 l977 genom en om- fatta-nde information om möjligheterna att påbörja högskoleutbildning. Informationen gavs bl.a. via annonser i tidningar och tidskrifter samt via TV. En serie undersökningar gjorda av lMU (lnstitutet för marknads- undersökningar AB) på uppdrag av UHÄ visade att denna information nådde ut till en mycket stor del av den vuxna befolkningen. Av tillfrå- gade slumpvis valda personer kände 25 procent till 25:4—regeln och 34 procent kände till högskoleprovet. Enkätundersökningarna visade ock- så en tendens till att flera människor planerade att påbörja högskolestu- dier som ett resultat av informationen (Kim 1978).

De nya urvalsreglerna fick vid införandet 1977 olika effekter för olika utbildningar, bl.a. beroende på hur stor efterfrågan var på olika utbild- ningar. Till vissa utbildningar med hård konkurrens innebar de en markant ökning av de antagnas genomsnittsålder, vilket för en del utbildningslinjer ansågs olämpligt och gaVS stor uppmärksamhet i mass- media. Särskilt uppmärksammades de nya reglernas effekt för antag- ningen till läkarutbildningen. Redan våren 1978 redovisade Lillemor Kim och Dorothée Simoni UHÄ-rapport l978z6 Tillträde till högskolan uppgifter som gav en mera fullständig bild av de nya reglernas effekter på antagningen höstterminen 1977. De redogjorde också för de opini- onsyttringar som hade framkommit efter antagningen inför hösttermi- nen l977 och konstaterade att den i huvudsak positiva attityd till de nya tillträdesreglerna som funnits före reformen ersatts av många krav på förändringar av tillträdesreglerna.

Kims och Simons analys omfattade den antagning till allmänna ut- bildningslinjer enligt de nya tillträdesreglerna som gjordes inom ramen för UHÄ:s datorbaserade centrala antagning. För att beskriva resultatet delade de schematiskt in utbildningarna i tre grupper beroende på anta- let sökande i förhållande till antalet platser. Hälften av de sökande hade i första hand sökt till de hårt spärrade utbildningarna, vilka omfattade knappt 20 procent av nybörjarplatserna.

För utbildningar med hård konkurrens tillhörde ca 30 procent av platserna vardera AES-sektorn, vårdsektorn och undervisningssektorn. Knappt 10 procent tillhörde den tekniska sektorn. Denna grupp av utbildningar kännetecknades bl.a. av att de sökande hade sökt många sökalternativ (utbildning/ort) och att det var förhållandevis större andel sökande med utbildning från tvååriga linjer i gymnasieskolan och s.k. dubbelbehöriga i kvotgrupp 4. Möjligheten att tillgodoräkna arbetsliv- serfarenhet i kombination med att endast 20 procent av platserna i kvotgrupperna I och 2 reserverades för sökande utan arbetslivserfaren- het medförde att det inom kvotgrupperna ] och 2 antogs i huvudsak sökande med arbetslivserfarenhet. Detta innebar att lägsta antagnings- poäng för sökande från treåriga linjer i gymnasieskolan som saknade arbetslivserfarenhet steg markant från höstterminen 1976 till hösttermi- nen l977. Dessa erfarenheter kom att i hög grad prägla den allmänna debatten.

Utbildningar med måttlig konkurrens omfattade till stor del utbild- ning inom den tekniska sektorn, medan resten av platserna nästan helt tillhörde AES-sektorn. En stor del av platserna besattes med första- handssökande och konkurrensen inom kvotgrupperna ] och 2 var,inte hårdare än att många sökande utan arbetslivserfarenhet antogs vid sidan av grupperna 1 A och 2 A. Men även för denna grupp av utbildningar ökade jämfört med höstterminen 1976 lägsta antagningspoäng för sö- kande från treåriga linjer utan arbetslivserfarenhet.

För utbildningar utan konkurrens förekom inget egentligt urval, dvs. i stort sett samtliga behöriga sökande antogs. Inom denna grupp av utbildningar tillhörde nära en fjärdedel av platserna den tekniska sek- torn och nära hälften av platserna AES-sektorn.

Kim och Simon redovisade bl.a de förändringar som de nya tillträdes- reglerna höstterminen l977 medförde för några enskilda utbildningar. I centrum för intresset i den allmänna debatten stod förändringarna av antagningen till läkarlinjen. Tidigare hade för antagning till läkarlinjen krävts 4,7 ä 4,8 i medelbetyg, medan höstterminen 1977 inte alla sökande i kvotgrupp I som hade medelbetyget 5,0 blev antagna. Den tydligaste effekten av de nya reglerna för läkarlinjens del blev att medianåldern bland de antagna steg markant, för antagna vid karolinska institutet steg den från 20 a 21 år till 27 a 28 år. Samtidigt minskade andelen kvinnor. Vid närmare undersökningar visade det sig att en stor del av de antagna tidigare hade bedrivit högskolestudier, dvs. de nya reglerna utnyttjades av många som inte kunnat bli antagna enligt de äldre reglerna, medan det däremot endast var en mindre andel antagna som kunde karaktäri- seras som ”icke-traditionella studerande”.

För en rad andra linjer blev konsekvenserna av de nya tillträdesregler- na mindre markanta. Vid tekniska högskolan i Stockholm tillhörde sammanlagt 4 procent av de antagna kvotgrupperna 2, 3 och 4. Andelen antagna som var äldre än 22 år ökade emellertid från 13 till 2] procent och i samband därmed sjönk andelen antagna som kom direkt från gymnasiet. Andelen kvinnor, som fram till år 1976 långsamt ökat upp till l8 procent, sjönk till 14 procent.

För låg- och mellanstadielärarlinjerna medförde de nya reglerna att de

antagna blev äldre. Andelen nybörjare som var äldre än 24 år ökade från ca 20 procent höstterminen 1975 till 75 a 80 procent höstterminen 1977.

I UHÄ-rapporten av Kim och Simon konstaterades att poängen för arbetslivserfarenhet fått så stor betydelse för urvalet till de hårt spärrade utbildningarna att arbetslivserfarenhet blev en nödvändig merit för alla sökande utom för ett fåtal gymnasieelever med mycket höga betyg, vilka kunde antas i grupperna ] A och 2 A. Beträffande föreningsmeriterna påpekades att dessa spelat en stor roll vid antagningen till utbildningar med hård konkurrens och att föreningsmeriterna gynnade männen på kvinnornas bekostnad.

Sammanfattningsvis konstaterades i rapporten att de nya tillträdes- reglerna "otvivelaktigt medfört en värdering av erfarenheter från arbets- livet vid tillträde till högskolan” och att målsättningen att ge studerande i vuxen ålder en ”andra chans” till högskoleutbildning också hade rea- liserats. Sammansättningen av studerandegruppen blev i regel mera allsidig, men i första hand medförde de nya reglerna en omfördelning inom gruppen gymnasieutbildade till förmån för äldre sökande. Det var samtidigt oroande att de nya tillträdesreglerna tycktes ha gynnat redan välutbildade och missgynnat kvinnorna.

Debatten om antagningsreglerna fortsatte även efter att resultaten av antagningen inför höstterminen 1977 hade analyserats. Kritiken gällde främst svårigheterna att gå direkt från gymnasieskolan till högskolan, den höga medelåldern bland de antagna, föreningsmeriterna och att för läkarlinjen och ytterligare ett par linjer sökande med 5,0 i medelbetyg från gymnasiet inte kunde vara säkra på att bli antagna. Att de nya tillträdesreglerna som Kim och Simon hade påpekat i flera avseen- den hade påverkat antagningen i önskad riktning uppmärksammades mindre. Företrädare för de utbildningar som genom de nya reglerna ansåg sig ha fått en bättre rekrytering märktes knappast i debatten.

Hösten 1979 publicerades ytterligare en delrapport i UHÄ:s uppfölj- ning av de nya tillträdesreglerna, nämligen UHÄ—rapporten l979zl3, Två års erfarenheter av de nya tillträdesreglerna till högskoleutbildning, av Lillemor Kim. Denna rapport var mer omfattande och behandlade de nya tillträdesreglerna från en rad olika utgångspunkter.

Inledningsvis berörde Kim de allmänna selektionsproblemen: Var i utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden sker selektionen till de kvalificerade arbetsuppgifterna? ] många länder sker detta urval till stor del inom skolväsendet. I andra länder spelar urvalet vid övergången till högskolan eller inom högskolan en stor roll för den sammanlagda selek- tionen. För Sveriges del pekade Kim på att gymnasieskolans expansion kombinerats med en hårdare spärr till högskolan (”totaldimensione- ring”) och att de sänkta behörighetskraven hade vidgat rekryteringsba- sen ytterligare. Konsekvensen hade blivit att urvalsreglerna fått en större betydelse. Samtidigt hade urvalsreglerna gjorts mindre differentierade, dvs. mindre hänsyn togs till olika utbildningars särart och olika urvals- situationer.

De nya behörighetsreglerna innebar att dels nya grupper från gymna- sieskolan, dels vuxna i arbetslivet fick ökade möjligheter att påbörja högskoleutbildning. Effekterna av denna förändring fann Kim svåra att

klarlägga för högskolan i dess helhet bl.a. därför att det redan före år 1977 genom dispenser och 25:5-regeln för filosofisk fakultet förekommit ett stort antal sådana nybörjare. ”Det är således snarare en fråga om en gradvis utveckling än en plötslig förändring i rekryteringen i samband med högskolereformen l977”. Redovisade siffror tydde inte heller på någon större förändring i andelen studerande som antagits på behörig- hetsgrunden ålder och arbetslivserfarenhet till enstaka kurser jämfört med perioden strax före reformen. Punktundersökningar visade emeller- tid att de små högskolorna hade en betydligt högre andel antagna enligt 25:4-regeln än universiteten.

SCB:s statistik visade att en tredjedel av nybörjarna i hela högskolan — på linjer och kurser sammantagna — redan tidigare bedrivit högsko- lestudier. Många av dessa skrev in sig med stöd av 25:4-regeln, därför att detta såväl för den sökande som för högskolan var det enklaste förfaran- det. Även vid central antagning kunde det, som nämnts ovan, vara en fördel att söka enbart enligt 25:4-regeln. Vid olika kontrollundersöknin- gar som Kim redovisade var det bara ca 10 procent av alla nybörjare som hade antagits som 25 :4-or som inte även hade annan behörighetsgivande utbildning. Andelen nybörjare med tvåårig gymnasial utbildning hade ökat. På enstaka kurser var denna grupp större än gruppen s.k. äkta 25:4—or. Fördelningen varierade mellan olika sektorer eller för de enstaka kursernas del — mellan motsvarande ämnesområden. Nybörja- re från tvååriga linjer var vanligast inom undervisningssektorn, medan 25:4-behöriga var vanligast inom sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken. Båda grupperna förekom sparsammast inom sek— torn för utbildning för tekniska yrken. — Till detta bör dock fogas kommentaren att Kims slutsatser avsåg de delar av högskolan som tillämpade de nya tillträdesreglerna, varför inte vårdsektorns och under- visningssektorns linjer som då hade andra behörighetsregler ingick i det undersökta materialet (se tabell 5.5).

5.4.4 Förändringar av tillträdesreglerna

I en skrivelse till regeringen hösten 1978 föreslog UHÄ att sökande till högskolan inte skulle få poäng för föreningsverksamhet. Ett av huvud- motiven var att det var svårt för UHÄ och andra antagningsmyndigheter att bedöma vilka föreningsuppdrag som skulle berättiga till poäng. I budgetpropositionen 1978/79 föreslog utbildningsministern med hän- visning till UHÄ:s skrivelse att verksamhet i förening inte skulle ge poäng. Riksdagen biföll inte regeringens förslag, utan fastställde att föreningsmeriter skulle få tillgodoräknas även i fortsättningen. Samti- digt uttalades att UI—IÄ skulle få i uppdrag att se över bestämmelserna med syfte att få fram mera lätthanterliga bedömningskrav (UbU 1978/ 79:38).

Sedan den ovan refererade rapporten, Två års erfarenheter av de nya tillträdesreglerna till högskoleutbildning, hade publicerats föreslog UHÄ i en skrivelse till regeringen (1980-02-25) att vissa urvalsregler skulle ändras. Våren 1980 föreslog regeringen i propositionen l979/ 801158 flera ändringar i reglerna för tillträde till högskolan, (se tabell

5.5). Utbildningsministern konstaterade i propositionen att det inte mot bakgrund av debatten och erfarenheterna fanns anledning att ompröva de grundläggande principerna för behörighets- och urvalsreglerna. De regler som skulle vara ett uttryck för dessa principer hade emellertid i några viktiga avseenden visat sig vara så bristfälliga att ändringar var motiverade.

I propositionen konstaterades att 69 procent av de antagna till spär- rade utbildningar med central antagning var under 25 år, vilket bedöm- des motsvara en större direktövergång än vad riksdagen tidigare ansåg borde garanteras. Å andra sidan var andelen unga antagna väsentligt lägre för vissa linjer, exempelvis var andelen antagna under 25 är endast 34 procent på läkarlinjen. Utbildningsministern föreslog därför att UHÄ skulle ges i uppdrag att utreda en ändrad antagningsordning innebäran- de att ca en tredjedel av platserna på varje utbildning skulle tillfalla studerande som antogs till högskoleutbildning inom tre år efter avslutad gymnasieskola. l avvaktan på att ett sådant förslag kunde genomföras förordades i enlighet med UHÄ:s förslag att andelen platser som tillsat- tes efter enbart betygspoäng (grupperna ] A och 2 A) skulle ökas från 20 till 30 prccent av platserna inom kvotgrupperna [ och 2. Samtidigt förutsattes UHÄ besluta att urval skulle göras i kvotgrupperna I B och 2 B innan det gjordes i grupperna ] A och 2 A — även sistnämnda åtgärd skulle gynna direktövergången.

[ UHÄ:s skrivelse (1980-02-25) redovisades ånyo de problem som var förknippade med tillgodoräknandet av föreningsmeriterna. Antalet sö- kande med godkända föreningsmeriter i UHÄ:s centrala datorbaserade system uppgick höstterminen 1979 till drygt 4 500 bland drygt 30 000 sökande. Därutöver var det minst ett tusental sökande som hade åbero- pat föreningsmeriter och fått dessa underkända. UHÄ anförde vidare: ”Till följd av ökningen av antalet åberopade föreningsuppdrag inför varje antagningsomgång har bedömningen av dessa kommit att uppta en oproporticnerligt stor del av antagningsarbetet."

Enligt UHÄ förelåg det en tydlig och oroväckande tendens till att utfärdandet av föreningsintygen anpassades till UHÄ:s krav för att ge poäng för dessa: ”Intygsgivarna kan misstänkas hjälpa till att göra ett uppdrag i den egna föreningens verksamhet större och viktigare än vad som egent igen är fallet.” Den största svårigheten i bedömningsarbetet gällde tolkningen av vad som skulle avses med bestämmelsernas formu— lering om 'annan viktig företroendeman” samt att avgöra omfattningen av åberopat uppdrag. För att gallra bort mindre och obetydliga förening- ar som inte borde berättiga till poäng hade UHÄ föreskrivit att förening skulle vara ansluten till riksorganisation. Detta föranledde UHÄ att i skrivelsen konstatera att ”De flesta föreningar i Sverige verkar vara anslutna til någon riksorganisation. Att på annat sätt begränsa den krets av föreningar som skulle vara godkända genom krav på ”rikstäckning" e.d. får bedömas som mycket svårgenomförbart”. UHÄ föreslog därför ånyo att poäng inte längre skulle ges för föreningsmeriter. I propositio- nen instände utbildningsministern i detta förslag.

Beträffande möjligheterna att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet kon- staterade utbildningsministern ”att allmän arbetslivserfarenhet ger de

studerande en breddad referensram av värde för deras högskolestudier”. Med tanke på att de dittillsvarande reglerna för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet negativt påverkat urvalet av unga sökande ansåg han att arbetslivserfarenhet högst skulle få tillgodoräknas med 1,7 poäng. Minimikravet skulle oförändrat vara 15 månader, vilket skulle ge 1 poäng. Därefter skulle varje tremånadersperiod upp till totalt tre år ge 0,1 poäng. Högst tre års arbetslivserfarenhet på heltid skulle tillgodoräk- nas. För att förenkla reglerna skulle kravet på nio månaders samman- hängande arbete samtidigt slopas. Vidare föreslogs i enlighet med UHÄ:s tidigare förslag att som arbetslivserfarenhet även skulle räknas Vårdarbete i den vårdades hem.

I samma proposition behandlades även reglerna för särskild behörig- het och beräkning av medelbetyg. I propositionen föreslogs att det i utbildningsplanerna skulle kunna föreskrivas krav på minst betyget 3 i enskilda förkunskapsämnen. Vidare skulle betyg i ämnen som ingick i de särskilda förkunskapskraven inte få utelämnas vid beräkning av betygs- medelvärdet. Betyg i ämnen som kompletterats för behörighet — vilka tidigare inte hade påverkat betygsmedelvärdet föreslogs kunna sänka men inte höja medelvärdet.

När det gällde enstaka kurser aviserades ett uppdrag till UHÄ att utreda en klassificering av enstaka kurser som kunde ligga till grund för en differentiering av urvalsreglerna.

Riksdagen biföll förslagen i propositionen. Med anledning av en motion uttalade riksdagen att den som två gånger genom lottning bland sökande med samma poängtal inte blivit antagen och som därefter en tredje gång söker samma utbildning, borde antas (UbU 1979/80:36).

I början av år 1981 redovisade UHÄ till regeringen ett förslag om hur den i nyssnämnda proposition föreslagna s.k. tredjedelsgarantin skulle kunna genomföras. I syfte att uppnå så enkla regler som möjligt föreslog UHÄ att direktövergången skulle utgå från de sökandes ålder i stället för avgångsbetygets ålder. I propositionen 1980/81:184 föreslog utbild— ningsministern emellertid att de nya reglerna för direktövergång i enlig- het med det tidigare riksdagsbeslutet skulle avse sökande med högst tre år gamla betyg.

I samma proposition togs även upp följande förändringar av tillträ- dessystemet: D Slutlig utformning av bestämmelserna för att garantera att de som utlottats två gånger får en plats vid tredje ansökan. B En anmälningsavgift om l00 kr. för högskoleprovet för att motverka att många som anmält sig till provet därefter inte infann sig vid provtillfället. [I En ny särskild nämnd som skulle pröva besvär rörande antagning till högskolan för att avlasta regeringskansliet sådana ärenden.

I propositionen 198 ] /82: 193 tog utbildningsministern upp frågan om en eventuell högsta ålder vid antagning. Läsåren l977/78 1982/83 hade till läkarutbildningen sammanlagt antagits 43 sökande som var 45 år eller äldre (motsvarande ca 1 procent av de antagna). I avvaktan på ett fylligare underlag rörande behovet av en eventuell åldersgräns för all

grundläggande högskoleutbildning föreslogs att till läkarutbildningen skulle antas sökande som är högst 44 år. Åldersgränsen gäller fr.o.m. antagningen till höstterminen 1982.

5.4.5 Översikt över antagningen l977 1985 inom UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem

Antalet sökande och antagna i UHÄ:s centrala datorbaserade antag- ningssystem har successivt ökat sedan år 1977, dels på grund av att antalet sökande per utbildningsplats har ökat, dels på grund av att antagning görs till allt flera utbildningar via detta system. Från höstter- minen 1981 ingår sålunda förskollärar- och fritidspedagoglinjerna med från början nära 2 400 platser och ca 10 000 behöriga sökande. Samtidigt har antalet platser utökats för att tillgodose efterfrågan från de stora årskullar som föddes på 1960-talet. Uppgifterna om UHÄ:s antagning är hämtade från UHÄ—rapport 1984zl9 Fem år med nya tillträdesregler (höstterminen l977—höstterminen 1981)och UHÄ-rapport l983:4 Änd- rade urvalsregler höstterminen 1982 samt från UHÄ:s löpande antag- ningsstatistik. Alla uppgifter avser den antagning som görs centralt av UHÄ. De innefattar alltså inte den reservantagning som därefter nor- malt görs lokalt.

A ntalet sökande

Som framgår av tabell 5.6 mer än fördubblades antalet sökande till linjer med antagning genom UHÄ mellan läsåren 1977/78 och 1981/82, dvs. på fyra år. Den stora ökningen av antalet sökande höstterminen 1982 kan antas bero bl.a. på information i massmedier om att konkurrensen

Tabell 5.6 Sökande och antagna tilll utbildningslinjer med antagning genom det centrala datorbaserade antag- ningssystemet vid UHÄ och genom AFS/LFA läsåren l977/78—l984/85.

1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 1981/82 1982/83 1983/84 1984/85

Sökande (inkl. obehöriga)

UHÄ 31 200 36 400 40 500 44 800 67 000 79 400 71 800 71 000 AFS/LFA' 13 900 18 800 20 000 17 500 17 400 29 500 22 500 20 700 Antagna UHÄ 13 200 14 900 17 700 18 200 23 200 25 100 25 100 26 300 AFS/LFA' 3 500 3 700 3 800 4 000 3 500 6 300 8 100 5 900 Andel antagna

(procent)

UHÄ 42 41 44 41 35 32 35 37 AFS/LFA' 25 20 19 23 20 21 36 29

' Uppgifterna avser t. o. m. 1981/82 enbart sjuksköterskelinjen och fr. o. m. 1982/83 samtliga allmänna linjer (exkl. påbyggnadslinjer) inom den kommunala vårdutbildningen samt den statliga sjukgymnastutbildningen.

Källa: UHÄ—rapport 1984:10 och UHÄ:s antagningsstatistik.

om platserna kunde väntas öka fr.o.m. år 1983 på grund av de stora årskullarna födda på 1960-talet samtidigt som gymnasieskolans studie- förberedande linjer expanderat (se kapitel 4). Efter år 1982 har antalet ansökningar förblivit på ungefär samma höga nivå, vilket beror på att de stora årskullarna nu ingår bland de sökande. Den ökande konkurrensen kan belysas med uppgifter i tabellerna 5.7 och 5.8 Där redovisas poängkraven i de kvotgrupper där endast betyg tillgodoräknas, dvs. kvotgrupperna 1 A och 2 A t.o.m. höstterminen 1981 och kvotgrupperna D 1 och D 2 fr.o.m. höstterminen 1982. Det framgår att konkurrensen bland de direktsökande ökade fram till år 1980, var-

Tabell 5.7 Antal utbildningsalternativ (utbildningslinje/ort) där det krävdes viss poäng för antagning i kvotgrupp lA/Dl höstterminerna l977—l985. Ändrade kvoteringsregler fr.o.m. 1981 resp. 1982, se texten. Uppgifterna avser UHA:s centrala datorbaserade antagningssystem.

Poängkrav 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

5,0 7 1 1 21 49 31 46 42 20 20 4,9 4 9 22 18 20 20 15 21 17 4,5—4,8 45 52 111 131 137 146 123 107 101 4,0—4,4 33 60 59 56 73 140 145 164 180 3,5—3,9 44 47 44 50 52 65 72 81 107 3,0—3,4 54 45 37 23 24 7 26 34 23 —2,9 80 56 40 15 6 6 6 10 12

Antal redo-

visade ut-

bildnings-

alternativ 267 280 334 342 343 430 429 437 460

Källa: UHÄ-rapport 1984:19; UHÄ:s antagningsstatistik.

Tabell 5.8 Antal utbildningsalternativ (utbildningslinje/ort) där det krävdes viss poäng för antagning i kvotgrupp ZA/DZ höstterminerna l977—l985.

Ändrade kvoteringsregler fr. o. m. 1981 resp. 1982, se texten. Uppgifterna avser UHA:s centrala datorbaserade antagningssystem.

Poängkrav 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

5,0 15 18 32 49 38 54 52 15 8 4,9 5 7 15 19 25 36 1 1 1 1 14 4,5—4,8 18 23 52 65 78 127 125 82 94 4,0—4,4 18 23 57 55 81 147 117 144 142 3,5—3,9 24 23 39 39 27 38 67 65 76 3,0—3,4 25 19 34 20 19 16 30 31 34 —2,9 16 1 1 8 2 9 15 10 5 5

Antal redo-

visade ut-

bildnings-

alternativ 121 124 237 249 277 453 412 353 373

Källa: UHÄ-rapport 1984:l9; UHÄ:s antagningsstatistik.

efter betygskraven sjönk genom de förändringar av kvoteringsreglerna som gjordes. Det framgår också att antalet utbildningsalternativ där det krävts högsta betyg har minskat fr.o.m. år 1984, sannolikt delvis beroen- de på de nya reglerna för beräkning av betygsmedelvärde. Det bör observeras att de poängkrav som redovisas avser UHÄ:s antag- ning. Genom att många antagna lämnar återbud blir den avslutande reservantagningen, som görs lokalt, omfattande. Under de senaste åren har omkring en fjärdedel av de antagna lämnat återbud efter UHÄ:s antagning. Poängkraven sjunker därvid betydligt för många utbildnings- linjer. Det innebär att den som kan acceptera en sent erbjuden plats kan antas med en betydligt lägre poäng än vad som krävdes vid UHÄ:s antagning. Den genomsnittliga skillnaden i poängkrav mellan UHÄ:s antagning och den lokala reservantagningen är 0,4 poäng. Differenserna varierar dock mycket mellan olika utbildningar. Vid antagningen höst- terminen 1983 var skillnaden 0,8 poäng eller mer för en tredjedel av sökalternativen. Konkurrenssituationen skiljer sig väsentligt mellan oli- ka utbildningslinjer och sektorer. Av tabell 5.9 framgår att hälften av de förstahandssökande till teknisk sektor höstterminen 1985 antogs, medan bara 19 procent av motsvarande sökande till vårdsektorn antogs (uppgif- ten avser den del av vårdsektorn som ingår i UHÄ:s antagningssystem).

Tabell 5.9 Konkurrensen inom olika utbildningssektorer höstterminen 1985.

Uppgifterna avser UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem, som inte innefattar kommunal högskoleutbildning inom vårdsektorn.

Sektor Behöriga första- Antagna Andel antagna, handssökande procent Teknisk 12 253 6 630 54 AES 17 398 7 523 43 Vård 3 872 747 19 Undervisning 12 098 4 601 38 Kultur 0. information 3 184 967 30 Lokala linjer 6 031 1 687 28 Samtliga 54 836 22 155 40 Källa: UHÄ. Ålder

Inga stora förändringar har skett sedan år 1977 av de sökandes ålder (se tabell 5.10). Ca tre fjärdedelar av de sökande har varit under 25 år, men inom denna grupp har det skett en förskjutning omkring 1980 mot en något mindre andel sökande upp till 20 år. Uppgifterna om de antagnas ålder ger ungefär samma bild, dock med den skillnaden att andelen yngre varit något lägre och andelen äldre något högre än i sökandegrup- pen. Tendensen var samtidigt en något ökad medelålder l977 — 1981.

Fr.o.m. 1982 har medelåldern sjunkit bl.a. som ett resultat av de nya reglerna för direktövergång. För alla utbildningslinjer i UHÄ:s centrala antagningssystem sammantagna var 66 procent av de antagna under 25 år höstterminen 1981. Motsvarande andel höstterminen 1985 var 76 procent. Medelåldern för samtliga antagna höstterminen 1985 var 23 år, vilket är obetydligt högre än medelåldern bland de sökande (22,5 år).

För några enskilda utbildningslinjer kan emellertid betydande för- ändringar i åldersfördelningen noteras. Andelen antagna till läkarlinjen som var under 25 år ökade från 45 procent höstterminen 1981 till 64 procent höstterminen 1982. Medelåldern bland de antagna till läkarlin- jen var strax under 25 år höstterminen 1982 (åren 1977 och 1978 var medelåldern bland de antagna till läkarlinjen 28 år).

Tabell 5.10. Åldersfördelning bland sökande och antagna höstterminerna 1977— 1985 i UHA:s centrala datorbaserade antagningssystem. Procent.

Ålder, år 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Sökande

—20 42 39 36 34 36 40 40 40 40 21 —24 34 37 39 41 39 39 38 39 40 25—29 14 13 13 14 13 12 12 12 12 30—34 6 6 6 6 6 5 5 4 5 35—39 2 3 3 3 4 3 3 3 2 40—44 1 1 1 1 | 1 1 1 1 45— l 1 1 1 l l 0 O 0 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Antagna

—20 38 36 32 29 30 27 31 33 33 21 —24 34 36 37 40 36 44 42 41 43 25—29 14 14 15 15 16 15 14 14 13 30—34 8 7 8 8 9 7 6 6 6 35—39 3 3 5 7 6 5 4 4 3 40—44 2 2 3 2 3 2 2 2 1 45— 2 2 1 1 1 l 1 1 1

Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Källa: UHÄ-rapport 1984219; UHÄ:s antagningsstatistik 1983—1985.

Män — kvinnor

Diagram 5.1 visar förändringar av andelen män och kvinnor hösttermi- nerna 1977 1985. Anmärkningsvärt är att flera kvinnor än män söker i UHÄ:s centrala system, samtidigt som det antas flera män än kvinnor. Detta beror bl.a. på att en stor del av männen söker till tekniska utbild- ningar, till vilka en stor del av de sökande antas, medan kvinnorna ofta söker till hårt spärrade linjer, t.ex. klasslärarlinjerna.

Om man ser till de olika sektorerna inom högskolan så är det den tekniska som under hela perioden sedan år 1977 uppvisar mindre än 30 procent kvinnor bland de antagna. Av tabell 5.11 framgår fördelningen

Diagram 5.1 Andelen män och kvinnor bland sökande och antagna i UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem.

Till de utbildningar som inte ingår i denna statistik hör de medellånga vårdutbild— ningarna, med en hög andel kvinnor bland såväl sökande som antagna.

Procent Sökande Procent Antagna

70 70

60 60 &

Kvinnor * _ 50 & _ _ _ _ Man

50

Kvinnor

So-—__ Män

1980 1985 År 1980 1985 År Källa: UHÄ:s antagningsstatistik.

av män och kvinnor bland antagna till de allmänna utbildningslinjerna med central antagning.

För hela högskolan, inkl. antagning vid LFA, till enstaka kurser m.m., utgör kvinnorna ca 60 procent av alla nybörjare. De utgör också drygt hälften av alla studerande i högskolan.

Tabell 5.11 Allmänna utbildningslinjer fördelade efter andel kvinnor höstterminen l985. Antagnings- Andel kvinnor myndighet 0—30 procent 31 —69 procent 70— 100 procent UHÄ 14 32 13 LFA 1 0 6 Summa 15 32 19

Källa: UHÄ:s antagningsstatistik.

Sökande och antagna med olika utbildningsbakgrund

Fördelningen av de sökande och antagna på kvotgrupper framgår av tabell 5.12. Genom den proportionella kvoteringen blir de antagnas

Tabell 5.12 Sökande och antagna höstterminerna 1977—1985 i UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem fördelade på kvotgrupper. Procent.

Fr. o. m. 1981 ingår även förskollärarlinjen och fritidspedagoglinjen. Se kommentarer i texten.

Kvotgrupp

Sökande 1 (tre/fyraårig gymnasieskola)

(tvåårig gymnasie- skola) (folkhögskola)

(övriga, främst 25:4-behöriga)

Utländsk utbildning

Summa procent'

Antal sökande

Antagna |

(tre/fyraårig gymnasieskola)! (tvåårig gymnasie- skola)3 (folkhögskola)

(övriga, främst 25:4-behöriga)

Utländsk utbildning

Summa procent

Antal antagna

1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 73 72 71 71 66 68 68 68 69

15 16 18 19 26 24 24 24 24

4 4 4 3 4 3 3 3 3

17 17 20 19 21 18 16 16 15

7 9 7 5 4 3 3 3 4

116 118 120 117 121 116 114 114 115 20871 24987 28019 30125 43678 55515 52482 52861 54836 74 70 73 73 64 67 66 67 69

9 11 12 12 21 22 21 20 20

2 2 2 2 3 2 2 2 2

7 7 7 7 9 7 7 8 7

7 9 5 5 3 3 3 3 2

100 100 100 100 100 100 100 100 100 11430 14572 13947 14360 17049 18863 19596 21128 22155

lEn sökande kan ingå i flera kvotgrupper. Genom denna dubbelbehörighet bör ingen direkt jämförelse göras mellan sökande och antagna i en viss kvotgrupp. På grund av dubbelbehörigheten blir "Summa procent" högre än 100. 3 Uppgifter t. o. m. 1981 avser antagna i kvotgrupp 1A+ 18, medan uppgifterna fr. o. rn. 1982 avser antagna i kvotgrupp Dl + 1. 3 Uppgifter t. o. m. 1981 avser antagna i kvotgrupp 2A + 28, medan uppgifterna fr. o. m. 1982 avser antagna i kvotgrupp D2 + 2. Källa: UHÄ-rapport 1984:19 och UHÄ:s antagningsstatistik.

fördelning på kvotgrupper ungefär densamma som för de sökande. Genom den relativt omfattande dubbelbehörigheten kan man emellertid inte göra några direkta jämförelser av sökandegruppernas konkurrens- situation genom att enbart se till kvotgruppsfördelningen. Så har t.ex. kvotgrupp 4 omkring 20 procent av de sökande men bara omkring 7 procent av de antagna. I själva verket antas dock en stor del av de sökande som ingår i kvotgrupp 4 i kvotgrupp 1, eftersom flertalet också har en tre/fyraårig gymnasieutbildning.

Som synes har fördelningen mellan kvotgrupperna varit förhållande— vis konstant den förändring som skedde mellan åren 1980 och 1981 berodde, som tidigare nämnts, på att förskollärarlinjen och fritidspeda- goglinjen överfördes till UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssy- stem. Till dessa utbildningslinjer söker många från tvååriga linjer (kvot-

grupp 2). Uppgifterna från höstterminen 1985 visar att 89 procent av de antagna har antagits i någon av kvotgrupperna D 1, D 2, 1 eller 2, dvs. har antagits på grundval av sina avgångsbetyg från gymnasieskolan eller komvux (och eventuell arbetslivserfarenhet). Många av dem som blir antagna i kvotgrupperna 3 och 4 har en fullständig gymnasial utbildning. Det innebär att mer än 90 procent av de antagna har avgångsbetyg från gymnasieskolan eller motsvarande.

Omkring 80 procent av de sökande i kvotgrupp 4 är behöriga också genom utbildning och konkurrerar alltså även i någon av de andra kvotgrupperna. Sökande som grundar sin allmänna behörighet enbart på 25:4-rege1n har utgjort bara 2—3 procent av samtliga sökande. ] absoluta tal har de ökat från 661 höstterminen 1977 till 983 höstterminen 1985. I allmänhet har omkring var fjärde sådan sökande sökt till den sociala linjen. Andra linjer med många 25:4-sökande har varit psykolog- linjen, beteendevetenskapliga linjen,juristlinjen och läkarlinjen. Antalet är lägst inom den tekniska sektorn. Det faktum att antalet äldre sökande ökat ungefär i takt med det totala antalet sökande tyder på att man inte har ”betat av" gruppen äldre sökande utan gymnasieutbildning under åren efter reformen.

Vid urvalet har sökande som endast placeras i kvotgrupp 4 företräde till hälften av platserna i kvotgruppen. Regeln är avsedd att gynna sökande som inte har meriter att konkurrera i andra kvotgrupper. Denna regel har varit betydelsefull vid fördelningen av platserna. Det har t.ex. förekommit att samtliga sökande som endast har kunnat konkurrera i kvotgrupp 4 har antagits, medan konkurrensen samtidigt varit hård bland andra sökande.

Förändringarna av urvalsreglerna höstterminen 1982

De förändringar av urvalsreglerna som gjordes höstterminen 1982 fram- går av tabell 5.5 och har delvis berörts ovan. De viktigaste förändring-

arna var:

[1 En tredjedel av samtliga platser reserverades för sökande med högst tre år gamla betyg (”direktsökande”). El Föreningsmeriter fick inte längre tillgodoräknas. E] Arbetslivserfarenhet fick maximalt tillgodoräknas för tre år, samti-

digt som den maximala poängen för arbetslivserfarenhet sänktes från 2,0 till 1,7.

Resultatet av dessa regeländringar blev inte dramatiskt stort, men vissa tydliga effekter framkom: medelåldern bland samtliga antagna minska- de som ett resultat av en ökad andel unga sökande och den ökade omfattningen av antagning på enbart betyg. Den grupp som särskilt gynnades var gruppen 21-24 år gamla sökande, vilka kunde antas både på enbart betyg och betygjämte poäng för arbetslivserfarenhet. Andelen antagna i åldern upp till 20 år sjönk samtidigt något. Genom att lägre poäng gavs för arbetslivserfarenhet ökade betygens betydelse vid urva- let.

Hur stor andel av olika sökandegrupper som antagits framgår av tabell 5.13. Den lägsta andelen antagna återfinns bland direktsökande

Tabell 5.13 Antagna inom UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem höstterminen 1982 fördelade på typ av behörighet och inom vilken kvotgrupp de antogs, samt andel av olika sökandegrupper som antogs.

Typ av behörighet Antagna i kvotgrupp Totalt Andel av antal de sök- antagna ande som

antagits, Dl D2 1 2 3 4 procent I Högst tre år gamla betyg, 4 669 13 4 662 7 14 4 9 369 32 3/4-årig gymnasieskola (motsvarande) 11 Högst tre år gamla betyg, 11 1 606 19 1 364 8 31 3 039 32 2-årig gymnasieskola (motsvarande) 111 Mer än tre år gamla betyg, 24 — 3 273 55 34 250 3 636 41 3/4'årig gymnasieskola (motsvarande) IV Mer än tre år gamla betyg, 1 — 163 1 068 59 165 1 456 36 2-årig gymnasieskola (motsvarande)

V Behöriga genom folkhög- 5 15 27 69 410 85 611 34

skolestudier

Vl Behöriga endast genom — — — — — 560 560 45

25:4-regeln

VII Behöriga genom 25:4-re- 138 282 1 551 927 223 476 3 597 50

geln och utbildning

Källa: UHÄ-rapport 1983 :4.

från gymnasieskolan (32 procent antagna), medan den högsta andelen antagna finns bland dem som är behöriga både genom ålder och utbild- ning (50 procent antagna).

Direktövergång från gymnasieskolan

Direktövergången, dvs. andelen antagna som har högst tre år gamla betyg, garanteras genom de nya kvoteringsreglerna till minst en tredjedel av platserna på varje utbildningsalternativ. Den faktiska direktöver- gången blir för nästan alla utbildningslinjer betydligt högre, eftersom sökande med högst tre år gamla betyg också kan antas i andra kvotgrup- per än D 1 och D 2, främst i grupperna 1 och 2. Den faktiska direktöver- gången redovisas i tabell 5.14. Av denna framgår att andelen antagna med högst tre år gamla betyg är ungefär dubbelt så stor som den garan- terade. Andelen varierar kraftigt mellan olika utbildningar. Högst andel direktantagna har tekniksektorn, där 75 procent har högst tre år gamla betyg. Inom t.ex. vårdsektorn är andelen betydligt lägre, och till läkar- linjen var andelen 59 procent höstterminen 1985. 46 procent hade högst tre år gamla betyg från gymnasieskolan och 13 procent högst tre år gamla betyg från komvux (fr.o.m. höstterminen 1984 antas inte sökande från komvux i den s.k. direktkvoten).

Tabell 5.14 Andel av de antagna som hade högst tre år gamla betyg höstterminen 1982—höstterminen 1985. Procent. Uppgifterna avser utbildningslinjer med antagning genom UHÄ:s centrala dator— baserade antagningssystem.

Utbildningssektor ht 1982 ht 1983 ht 1984] ht 1985' Teknisk sektor 75 76 79 (75) 78 (74)

AES-sektorn 62 63 64 (56) 63 (56)

Vårdsektorn 59 61 64 (55) 63 (52)

Utbildningssektorn 60 62 63 (55) 64 (58)

Kultur- och infor- 53 57 59 (53) 60 (54) mationssektorn

Lokala linjer 53 58 63 (55) 63 (56)

Samtliga 64 66 67 (61) 68 (62)

' Sökande med avgångsbetyg från komvux ingick 1982 och 1983 i direktkvoten (kvotgrupperna Dl och D2) och har här inkluderats i uppgifterna för samtliga år. Fr.o.m. höstterminen 1984 ingår endast sökande från gymnasieskolan i direktkvo— ten. Uppgifter inom parentes avser antagna från gymnasieskolan. Källa: UHÄ:s antagningsstatistik 1982—l985.

Även efter de nyssnämnda förändringarna synes urvalsreglerna totalt sett ha gynnat äldre sökande något. Detta framgår om man ser till andelen antagna i olika åldersgrupper, där andelen antagna ökar för varje åldersgrupp upp till 40-45 års ålder. Detta torde hänga samman dels med att arbetslivserfarenheten gynnar äldre sökande, dels — som vi tidigare berört — att äldre sökande ofta har ett mera genomtänkt och realistiskt utbildningsval.

I alla åldersgrupper, utom i åldersgruppen 40—45 år, är dessutom andelen antagna lägre bland kvinnor än bland män. Detta beror på att kvinnorna oftare söker till utbildningar med stark konkurrens, men kan även tänkas bero på att reglerna om tillgodoräknande av arbetslivserfa- renhet oftare gynnar män än kvinnor. Se tabell 5.15.

Tabell 5.15 Andel antagna i olika åldersgrupper höstterminen 1985 inom UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem. Procent.

Andel antagna

Ålder, år Män Kvinnor —20 36 32 Zl —24 49 38 25—29 50 42 30—34 50 49 35 —39 56 54 40—44 50 55 45— 67 63

Källa: UHÄ:s antagningsstatistik.

A rbetslivserfarenhet

Omkring hälften av de sökande har sådan arbetslivserfarenhet som ger poäng vid urvalet. Av de antagna har en något högre andel, omkring 60 procent, poäng för arbetslivserfarenhet. I de kvotgrupper där arbetslivs- erfarenheten ger poäng har nästan alla sökande sådan poäng (95 procent höstterminen 1984), dvs. det är totalt sett endast ett litet antal sökande som kunnat antas i dessa kvotgrupper utan att ha arbetslivserfarenhet. Av utbildningslinjer med platskonkurrens är det främst till utbildningar inom den tekniska sektorn som sökande kan antas i kvotgrupp 1 eller 2 utan att ha arbetslivserfarenhet.

Andelen sökande och antagna som har arbetslivserfarenhet varierar mellan olika utbildningar. Se tabell 5.16.

Tabell 5.16 Sökande och antagna höstterminen 1985 med tillgodoräkningsbar ar- betslivserfarenhet (minst 15 månader). Procent.

Tabellen ger exempel på andelen sökande och antagna med tillgodoräkningsbar arbetslivserfarenhet för några olika utbildningslinjer.

Andel med arbetslivserfarenhet

Linje Sökande Antagna Maskintekniklinjen 35 61 Ekonomlinjen 44 68 Sociala linjen 46 70 Läkarlinjen 49 66 Mellanstadielärarlinjen 48 70 Journalistlinjen 47 72 Samtliga utbildningslinjer med 46 59 antagning genom UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem

Källa: UHÄ:s antagningsstatistik.

I och med att arbetslivserfarenhet ger poäng vid urvalet är det naturligt att andelen av de antagna som har arbetslivserfarenhet är högre än bland de sökande. Det är också en förklaring till att medelåldern bland de antagna generellt sett stiger med ökad konkurrens.

5.4.6 De olika urvalskriterierna

I föregående avsnitt har vi inte närmare kommenterat de olika urvals- kriterierna och erfarenheterna av dessa. Vi kompletterar därför redogö- relsen för erfarenheterna av urvalsreglerna med en sådan genomgång av värderingen av betyg och arbetslivserfarenhet.

Värderingen av betyg

Längre tillbaka i tiden gjordes urval vid antagning till många högskole- utbildningar ofta så att bara betyg i vissa ämnen tillgodoräknades. Detta ledde till att elever, som säkert visste till vilken högskoleutbildning de senare skulle söka, ofta koncentrerade studieansträngningarna i gymna— siet till de ämnen som fick tillgodoräknas. Utredningsarbetet inom KU och KK ledde fram till att vid betygsurvalet ett s.k. oviktat medelbetyg skulle användas, dvs. betyg i alla obligatoriska ämnen skulle medräknas. Detta motiverades dels med att viktning av medelbetygen hade liten effekt på rangordningen av en given grupp studerande, dels med att en viktning av vissa ämnen kunde påverka elevernas arbete i gymnasiesko- lan och motverka att eleverna fick en tillfredsställande kunskapsbredd. På förslag av KU har studerande med sifferbetyg antagits på grundval av ett s.k. oviktat medelbetyg allt sedan nya avgångsbetyg med siffror infördes 1969. Efter övergången till en generell användning av medel- betyg utan viktning har företrädare för olika högskoleutbildningar regel- bundet framfört önskemål om att vissa gymnasiebetyg borde tillmätas större vikt än andra vid urvalet. Bl.a. har betydelsen av ämnet matematik för civilingenjörsutbildningen ofta betonats, t.ex. i UHÄ—rapport l984:26 Civilingenjörsutbildning. Rekrytering. Antagning.

Det visade sig också successivt under 1970-talet att användningen av s.k. oviktade medelbetyg vid antagningen till högskolan också den kun- de påverka elevernas studier i gymnasieskolan. I stället för att koncen— trera sig på de ämnen som i första hand är av betydelse för fortsatta studier har sålunda en del elever strävat efter att uppnå ett så högt medelbetyg som möjligt genom att lägga ned särskilt stor möda på flera ämnen med mycket lågt timtal, t.ex. ämnen som bara läses en eller två veckotimmar under ett läsår. Den s.k. betygsjakten har därigenom så att säga fått en omvänd effekt i förhållande till den koncentration på några kärnämnen som man strävat efter att undvika.

Antagningen till grundläggande högskoleutbildning uppmärksamma— des av utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan (Andrénska utredningen) i dess betänkande (SOU 1981229) Forskningens framtid. Utgångspunkten var utredningens öns- kan att de som antas till grundläggande högskoleutbildning skulle ha så goda förkunskaper som möjligt, vilket på sikt skulle gagna rekryteringen till forskarutbildningen. Med hänvisning till att det oviktade medelbety- get kunde medföra att de studerande lägger ned oproportionerligt stora arbetsinsatser på de små skolämnena till förfång för de mest arbetskrä- vande ämnena föreslog utredningen ett nytt sätt att beräkna medelbety- get, nämligen att varje betyg skulle multipliceras med en faktor motsva- rande totalantalet veckotimmar i resp. skolämne i gymnasieskolan (”viktning utifrån antalet veckotimmar”). Detta förslag möttes av intres- se från olika håll och har sedan dess regelbundet framförts i debatten om hur betygen bör tillgodoräknas vid urval till högskolan.

Redan de av KU gjorda undersökningarna, se avsnitt 3.3, pekade på att viktning av betygen kunde tänkas ha en viss positiv effekt på urvalet genom att medelbetygets prognosförmåga för senare studier ökade nå-

got. Även resultatet från den aktuella, i avsnitt 5.3.2 refererade rapporten Meritvärdering och Studieprognos av Sten Henrysson m.fl. pekari sam- ma riktning.

Ganska snart efter högskolereformen 1977 uppmärksammades pro- blemen med att en del studerande antogs med mycket låga betyg i ämnen som ingick bland de särskilda förkunskapskraven. Detta föranledde, som redan har nämnts, att en rad ändringar som skulle motverka detta togs upp i propositionen 1979/80:158, se tabell 5.5.

Värdering av arbetslivserfarenhet

Tillgodoräknandet av arbetslivserfarenheten har, som redan framgått av tidigare avsnitt, allt sedan reformen 1977 stått i centrum för debatten om tillträdesfrågorna. Möjligheten att få tillgodoräkna arbetslivserfarenhet har som nämnts bidragit till att andelen yngre studerande sjunkit och att medelåldern har stigit bland de antagna till många utbildningar.

Den i avsnitt 5.3.2 refererade rapporten Meritvärdering och studieprog- nos konstaterar att för de undersökta utbildningarna har tillgodoräknan- de av arbetslivserfarenhet ett svagt negativt samband med senare studie- framgång, vilket förklaras med att de som antagits på grundval av arbetslivserfarenhet oftare har lägre medelbetyg än dem som enbart antagits på betyg, att de ofta har varit borta flera år från studier och att de oftare har familj, försörjningsplikter och andra sociala engagemang.

Det negativa sambandet mellan arbetslivserfarenhet och gymnasiebe- tyg är en helt naturlig statistisk konsekvens av att arbetslivserfarenhet får tillgodoräknas tillsammans med betygspoäng. Eftersom det — som ti- digare visats — föreligger ett positivt samband mellan betyg och studie- framgång och på grund av att de som har låga betyg kan skaffa sig arbetslivserfarenhet som kompensation så uppstår ett negativt samband mellan arbetslivserfarenhet och studieframgång, oberoende av om ar- betslivserfarenheten i sig har en negativ, en neutral eller en svagt positiv effekt på senare studieresultat. Man kan också se det som att nuvarande urvalssystem tvingar en stor del av de studerande med låga betyg att efter gymnasieskolan dröja minst två år med övergången till högskolan. Om man utgår ifrån att det är ungefär samma studerande som då antas, vilka annars hade kunnat antas direkt efter gymnasiet, så har poängen för arbetslivspoäng i sig en liten effekt på högskolans totala rekrytering, bortsett från att studerande med lägre betyg tvingas tänka igenom sitt utbildningsval mera noggrant, har mera omfattande livserfarenhet och eventuellt har glömt mera av vad de tidigare har lärt sig i gymnasiesko- lan.

Konstaterandet att arbetslivserfarenhet bidrar till att de studerande vid studiernas början har glömt mera av sin tidigare gymnasiekunskap är troligen en reell negativ effekt av varje längre fördröjning av över- gången från gymnasieskola till högskoleutbildning. Det är främst från de tekniska utbildningarna som sådana påpekanden har gjorts vid uppre- pade tillfällen. I UHÄ-rapporten l984:26 Civilingenjörsutbildning. Re- krytering. Antagning anges det samband mellan de studerandes ålder och examinationsfrekvensen som redovisas i tabell 5.17.

Tabell 5.17 Examinationsfrekvens för studerande vid Chalmers tekniska högskola fördelad på ålder vid studiernas början.

Ålder vid studiernas Examinationsfrekvens, början procent —22 år 75 23—25 58 26—30 47 31 — 23

Källa: UHÄ-rapport l984:26.

Även om dessa uppgifter formellt sett avser sambandet mellan ålder och studieresultat talar de för att det för civilingenjörsutbildningarnas del är väsentliga nackdelar förknippade med att premiera en längre tids arbets- livserfarenhet. I nyssnämnda rapport om Civilingenjörsutbildning an- tyds att denna utbildning bör påbörjas inom ca tre år efter avslutad gymnasieutbildning.

När förslaget om att arbetslivserfarenhet skulle få tillgodoräknas vid urval till högskolan ursprungligen framfördes av KU gjordes det med hänvisning till bl.a. en strävan att finna alternativ till ett urval baserat enbart på skolprestationer och en önskan att uppmuntra gymnasieelever att skaffa sig erfarenheter utanför skolan. Härigenom skulle förhopp- ningsvis flcr studerande vara medvetna och bestämda i sitt yrkesval, vilket förutsattes gagna senare högskolestudier. Som skäl för att vid urvalet beakta arbetslivserfarenhet anförde KU även en önskan att un- derlätta antagningen för dem som vid mogen ålder får intresse för fortsatta studier ”och att söka finna urvalsinstrument som var mindre beroende än betygen av den sociala bakgrunden”. Sedan 1977 har ar- betslivserfarenhetens betydelse vid urvalet och för senare studier be— handlats i ett flertal utredningar och utvärderingar. Dessa ger emellertid ingen enhetlig bild av arbetslivserfarenhetens betydelse i tillträdessam- manhang. l UHÄ-rapport 1982:12 Vad är den goda erfarenheten värd? Om relevant arbetslivserfarenhet i den nya högskolan, har Kenneth Abrahamsson förtecknat följande motiv för att vid tillträde till högsko- lan beakta arbetslivserfarenhet:

a) arbetslivserfarenheten som ett led i den enskildes personliga mognad och studie- och yrkesvalsprocess

b) arbetslivserfarenheten som en social merit, som ska kunna tillgodo- räknas som behörighetsgivande faktor eller tilläggsmerit vid tillträdet till utbildning

c) arbetslivserfarenheten kan användas som en grund för kortare stu- diegångar inom utbildningen

d) arbetslivserfarenheten kan syfta till att komplettera utbildningens innehåll eller bli en resurs för övriga studerande

e) arbetslivserfarenheten kan syfta till en förberedelse för själva yrkes- rollen som sådan

i) arbetslivserfarenheten är en resurs för individen och samhället i en vidare mening.

Det är mot denna bakgrund man skall se att omkring 30 av de ca 120 allmänna utbildningslinjerna och påbyggnadslinjerna för särskild behö- righet kräver arbetslivserfarenhet eller erfarenheter från vissa yrkesom- råden (se bilaga 2). Sådana krav har vidare diskuterats för ytterligare ett antal utbildningar, men ett hinder har därvid visat sig vara svårigheten att avgränsa vilken erfarenhet som bör tillgodoräknas. För vårdutbild- ningarnas del belyses det av två utredningar utförda av Britt Johansson på uppdrag av UHÄ: D Särskilt värdefull arbetslivserfarenhet före läkarutbildning finns den? (juni 1981) [1 Avgränsning och meritvärdering av särskilt värdefull arbetslivserfa- renhet i högskolans kortare vårdutbildningar (odaterad).

Införandet av poäng för arbetslivserfarenhet vid antagningen fr.o.m. höstterminen 1977 medförde (se avsnitt 5.4.3) att medelåldern bland de antagna steg. Trots de tidigare påpekade nackdelarna upplevdes det inte enbart som en ofördelaktig förändring. För de utbildningar, för vilka personlig mognad och livserfarenhet är av betydelse för att kunna till- godogöra sig utbildningen och kunna klara den i utbildningen ofta ingående praktiken, var den höjda medelåldern en fördel. Detta har omvittnats för flera lärarutbildningars del bl.a. i en rapport av Agneta Linné Arbetslivserfarenhet och klasslärarutbildning.

Samarbetskommittén för socionomutbildning med företrädare för berörda institutioner i landet — har i en skrivelse till utredningen (1983- 12-07) påtalat de problem som uppstått för denna utbildning genom den förändring av urvalsreglerna som gjordes år 1982 i syfte att öka direkt- övergången från gymnasieskolan. Det stora antalet sökande till denna utbildning medförde att fr.o.m. år 1977 arbetslivserfarenheten spelade en stor roll för urvalet och medelåldern bland de antagna var över 25 år. Detta bedömdes av samarbetskommittén som fördelaktigt och andelen examinerade var hög. Genom den ökade direktövergången fr.o.m. år 1982 ökade andelen unga studerande — det har t.o.m. förekommit antagna som inte fyllt 18 år. ”Att då som artonåring utan nämnvärd yrkeslivserfarenhet möta människor med sociala problem under första studiepraktiken har för många av dessa studerande blivit en så svår upplevelse, att man övervägt studieavbrott och ibland avbrutit utbild- ningen av detta skäl. Yrket upplevs som för svårt och avskräckande. Det är också svårt att finna praktikinstitutioner, som är villiga att ta emot unga praktikanter.”

Mot nyssnämnda erfarenhet kan ställas de ovan visade sambanden mellan ålder och studieresultat vid de tekniska högskolorna. [ den tidi- gare nämnda UHÄ-rapporten 1982le redovisas en undersökning av äldre studerande med arbetslivserfarenhet som antagits till civilingen- jörsutbildningen vid tekniska högskolan i Lund. Om denna grupp av studerande konstaterar författaren Bodil Jönsson: ”De har påtagliga studieproblem och en hög studieavbrottsfrekvens men uppenbarligen också specifika fördelar, som ger många av dem ett tolerabelt eller rent av fördelaktigt utgångsläge” (för de tekniska studierna).

Som framgår av bilaga 4 tar man även i en del andra länder hänsyn till

arbetslivserfarenhet vid antagning till högskoleutbildning. Motiven här- för varierar, men bland motiven kan nämnas att man både eftersträvar en bättre anpassning av utbildningen till de studerandes erfarenheter och utbildningsbehov, och en ur högskolans synpunkt varierad erfaren- hetsbakgrund hos de studerande (Abrahamsson 1985). Liknande synsätt låg bakom tillkomsten 1977 av en särskild förkortad läkarutbildning för sjuksköterskor vid karolinska institutet. I en utvärdering av denna ut- bildning som numera främst av organisatoriska skäl har upphört — konstaterades: ”Med den referensram av tidigare sjukvårdsutbildning och yrkeslivserfarenheter som dessa sjuksköterskor har är de en klar tillgång i den stora studerandegruppen" (Dominique 1982).

Högskoleprovet och folkhögskolans studieomdöme

Beträffande dessa urvalskriterier hänvisar vi till kapitel 9. En utförlig presentation av högskoleprovet återfinns i rapporten SOU 1985:59 Prov för urval till högskolan.

5.5 Det administrativa systemet för antagning

Statsmakternas beslut om tillträdesreglerna för högskolan berör i prin- cip inte formerna för hur antagningen sker. Statsmaktsbesluten ger emellertid på avgörande sätt förutsättningarna för hur antagningen görs och är således på olika sätt styrande för hela det administrativa förfaran- det. För den enskilde sökande är det däremot inte möjligt att skilja på det formella regelsystemet, som detta t.ex. framgår av högskoleförordning- en, och den praktiska utformning som antagningssystemet har fått ge- nom antagningsmyndigheternas tillämpningsföreskrifter, utformningen av informationsmaterial och blanketter m.m.

Sett ur den sökandes perspektiv omfattar antagningssystemet flera väsentliga komponenter utöver behörighets- och urvalsreglerna. Tiderna för ansökan och när besked ges om antagning har stor praktisk betydelse. Dessutom är utformningen av informationen om olika utbildningar naturligtvis av stor betydelse för alla som överväger om de skall söka till högskolan och vilken eller vilka utbildningar de i så fall skall söka till.

De praktiska rutinerna för antagning till högskolan återspeglar den variation som finns beträffande behörighets- och urvalsregler. De tre dominerande antagningsförfarandena är UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem, Landstingsförbundets centrala antagningssystem i Jönköping för antagningen till de medellånga vårdutbildningarna (LFA) samt den lokala antagningen till enstaka kurser. Härutöver görs antagning till vissa allmänna linjer och påbyggnadslinjer antingen cen- tralt av UHÄ eller lokalt. En översikt över omfattningen av dessa olika antagningsförfaranden framgår av tabell 5.18. En förteckning över vilka som svarar för antagningen till samtliga allmänna linjer och påbygg- nadslinjer framgår också av tabellen i bilaga 2, kolumn 8. I bilaga 3 återfinns en beskrivning av antagningen till utbildningslinjer med olika urvalsregler, bl.a. konstnärliga utbildningslinjer. Beskrivning och erfa- renheter av antagningen till enstaka kurser ges i kapitel 10.

Tabell 5.18 Omfattningen av olika antagningsrutiner läsåret 1984/85.

Antagnings- myndighet

Typ av utbild- ning

Antal behöriga sökande

Antal antagna

ht 1984 vt1985 ht 1984 vt 1985

UHÄ, det centrala Huvuddelen av de 52 900 11 600 21 100 5 200 datorbaserade sys- allmänna utbild- temet ningslinjerna och flertalet lokala linjer UHÄ, övrig antag- Bl.a. YTH-utbild- 5 200 2 800 2 100 1 500 ning ning och special— lärarlinjen LFA' De s.k. medellånga 18 200 11 000 5 900 4 800 vårdutbildningarna samt påbyggnads— linjer inom vård- området lntagningsnämnden ADB-linjen 5 200 1 200 700 200 i Göteborg Högskoleenhet Bl.a. alla konst- 12 700 5 300 3 200 1 500 (motsvarande) närligt inriktade utbildningslinjer samt påbyggnadslin— jer och vissa loka- la linjer Högskoleenhet Enstaka kurser omkr. omkr. omkr. (motsvarande) 80 000 40 000 35 000

' Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning 3 Uppgift saknas Källa: UHÄ.

Tillkomsten av UHÄ:s centrala antagningssystem 1967 har berörts i kapitel 3. Syftet var att genom en samordnad antagning undvika dubbel- antagning, eftersom man på 1960-talet hade problem med att de mest meriterade sökande ofta sökte och antogs på flera ställen, vilket ofta medförde sena återbud från de antagna och obesatta platser på mindre attraktiva utbildningar. Som framgår av bilaga 4 har man även i andra länder av likartade skäl infört en central samordning av antagningen.

För de studerande kan den centrala antagningen innebära väsentliga fördelar, inte bara genom att platserna kan fördelas snabbare och färre platser ”går till spillo” genom förseningar i den administrativa proces- sen, utan även därför att det är en förenkling att kunna söka flera utbildningar på samma dokument och med en omgång merithandlingar. Alternativet för de sökande är att behöva sända flera ansökningar till olika antagningsmyndigheter och sedan vänta på besked från dessa och välja den önskade utbildningen bland erbjudna alternativ.

Ytterligare ett motiv för den centrala antagningen har varit att det sett från myndighetssynpunkt innebär en förenkling att behandla så få an-

sökningar som möjligt, eftersom annars flera myndigheter måste grans- ka och bedöma samma handlingar var för sig, begära kompletteringar etc. Det innebär att för utbildningar med likartade behörighets- och urvalsregler, som i huvudsak grundas på formella meriter, medför en samordnad antagning en kostnadsbesparing. Man har också från enskil- da högskoleenheters sida i stor utsträckning överlämnat antagningen till lokala linjer till UHÄ. Ett annat skäl för detta torde vara den informa- tion som därigenom kan ges om de lokala linjerna.

Ytterligare ett skäl som kan ha spelat en roll för centraliseringen av antagningen har varit att regelsystemet — i första hand kvoteringsregler- na —— har varit så tekniskt krävande att hantera att de förutsatt antagning med datorstöd. — Till synes enkla formuleringar i statsmakternas beslut om urvalsreglerna — t.ex. om hur kvoteringen skall göras — har vid flera tillfällen visat sig leda till komplicerade urvalsförfaranden som förutsatt stora och komplexa datorprogram. Detta har talat för ett centralt ADB- system. Med den ökade tillgången på datorer, dataöverföring och ter- minaler torde dock numera andra datatekniska lösningar vara tänkbara.

] den allmänna debatten har antagningen ofta kritiserats för att vara alltför teknisk och opersonlig. Vidare har hävdats att antagningen går alltför långsamt och att antagningssystemet inte lyckas anta studerande till alla platser trots att det från början finns ett överskott på sökande. Som ett alternativ framhålls fördelarna med en lokal antagning. Förvalt- ningsutredningen studerade i slutet av 1970-talet tillträdessystemet och fann att kravet på rättssäkerhet, likabehandling och likformighet hade varit avgörande för konstruktionen av tillträdesreglerna (L. Jansson, 1978). Dessa krav kan i ännu högre grad sägas ha styrt utformningen av det administrativa tillträdessystemet.

Det samordnade antagningssystemet vid UHÄ har också gjort det möjligt att införa rutiner som är positiva för de sökande. Samtliga sökande får t.ex. ett s.k. kontrollbesked innan den egentliga antagningen görs. Varje sökande får härigenom möjlighet att kontrollera att rätt uppgifter om adress, sökta utbildningsalternativ etc. har registrerats, att behörigheten tolkats på rätt sätt och att meritpoängen är riktigt beräk- nad. Den centrala samordningen har också medfört att man genom datatekniken kan sända antagningsbesked till de sökande som ger detal- jerade uppgifter om t.ex. konkurrenssituationen till olika utbildningsal- ternativ.

En för de sökande viktig del av det administrativa systemet för antag- ning är anmälningstiderna. Vi behandlar frågor som berör anmälnings- tider i avsnitt 11.8.

Trots det ökade antalet sökande har det varit svårt att anta sökande till alla platser. Problemen beror framför allt på att vissa utbildningar fått ett otillräckligt antal sökande men också på att många antagna sökande har lämnat återbud eller uteblivit vid utbildningens början, se tabell 5.19.

Under de senaste åren har omkring var fjärde person som antagits av UHÄ (vid den andra antagningsomgången i början av augusti) lämnat återbud. Dessa platser måste besättas vid den avslutande reservantag- ningen som sker vid resp. högskoleenhet. Reservantagningen görs enligt reservlistor som tas fram av UHÄ.

Tabell 5.19 Obesatta platser vid slutet av central antagning. Procent.

Uppgifterna avser endast resultatet av den centrala antagningen. Antalet obesatta platser vid utbildningens början kan vara både lägre eller högre.

UHÄ:s centrala antagning LFA:s centrala antagning Termin Antal Obesatta Andel Antal Obesatta Andel platser platser obesatta platser platser obesatta platser, platser, procent' procent ht 1983 18 837 325 2 (3) vt 1984 5 782 774 13 (8) 3 012 243 8 ht 1984 19 230 404 2 (3) 3 402 288 8 vt 1985 5 437 893 16 (12) 2 889 396 14 ht 1985 19 488 299 2 (4) 3 514 366 10

* lnom parentes anges andelen obesatta platser vid utbildningens början för all- männa linjer vid statliga högskoleenheter (oberoende av vem som har svarat för antagningen).

Källa: UHÄ.

För att försöka minska problemen med återbud och obesatta platser har UHÄ vidtagit olika åtgärder. Efter den första antagningen i början av juli måste alla sökande bekräfta sitt intresse genom att sända in ett svarskort. Den som inte sänder in svarskortet stryks från erbjuden plats och får inte heller kvarstå som reserv. Vid den andra antagningen i början av augusti är antalet sökalternativ maximerat till två. På detta sätt har UHÄ eftersträvat att endast sökande med intresse för ett visst utbild- ningsalternativ skall kvarstå som sökande. Trots dessa åtgärder har antalet återbud förblivit ungefär oförändrat. Av diagram 5.2 framgår omfattningen av bortfallet i olika skeden av UHÄ:s antagning till höst- terminen 1983. Diagrammet ger också en annan och mer realistisk bild av den faktiska konkurrenssituationen än vad den alltför förenklade relationen mellan antalet sökande och antalet utbildningsplatser anty- der.

Diagram 5.2 Antagningen till höstterminen 1983 genom det centrala datorbaserade antagningssystemet vid UHÄ.

Totalt antal sökande 58 200.

Ej återsänt svarskort

Ej antagna Antagna av UHÄ

17 600 19 600 9 800

Källa: UHÄ.

Av de totalt 58 200 sökande var var tionde 5 800 personer obehö- riga till alla sina utbildningsalternativ och kom därför inte i fråga. Totalt 9 800 sökande lämnade återbud, antingen genom att inte bekräfta sitt intresse för en utbildning senast den 1 augusti eller genom att på annat sätt ta tillbaka sin anmälan. UHÄ antog totalt 19 600 personer. varefter universitet och högskolor besatte 5 400 utbildningsplatser vid den avslu-

tande lokala reservantagningen på grund av återbud från dem som UHÄ antagit.

Det återstående antalet sökande som inte fått någon utbildningsplats var omkring 17 600. Det innebär alltså att knappt en tredjedel av de sökande blev utan en plats. Här bortses ändå från att flera tusen av dessa faktiskt erbjudits plats vid den lokala reservantagningen, men tackat nej t.ex. beroende på att man ofta bara har någon vecka på sig innan utbildningen börjar.

UHÄ har genom information till högskoleenheterna och uppföljning av hur den lokala antagningen utfallit manat högskoleenheterna att så effektivt som möjligt fylla alla nybörjarplatser. Då ett stort antal platser blivit obesatta har det t.o.m. hänt att anslagen minskats för följande budgetår. Stora ansträngningar har sedan lång tid gjorts för att så många sökande som möjligt skall erbjudas önskad nybörjarplats.

Berörda myndigheter har eftersträvat att högskolans utbildningskapa- citet skall utnyttjas så effektivt som möjligt. Trots detta har många nybörjarplatser förblivit outnyttjade. Detta måste ses som ett allvarligt problem med nuvarande antagningsrutiner. Samtidigt är det uppenbart att antagningsrutinerna fungerar effektivt i förhållande till de stora mängder information som skall hanteras och kraven på korrekt hand- läggning. Huvudproblemet är i stället att en stor del av de sökande inte accepterar eller vill utnyttja den erbjudna utbildningsplatsen. Detta försenar antagningen. Nya studerande måste successivt erbjudas platser till långt efter det att utbildningen börjat. De sökande som erbjuds plats sent har ofta anpassat sina planer till att de inte blev antagna de har t.ex. börjat arbeta eller börjat annan utbildning och avstår därför från erbjuden plats. Det händer emellertid också att de tar erbjuden plats och lämnar en annan utbildning, som då i sin tur om möjligt måste försöka finna en reserv.

[ UHÄ:s antagningsstatistik redovisas uppgifter om återbuden i UHÄ:s centrala antagningssystem. Andelen återbud är högst bland de yngsta sökande och andelen sjunker med stigande ålder. Andelen åter- bud är lägst inom vårdsektorn (omkring 15 procent) medan inom kultur- och informationssektorn, undervisningssektorn och AES-sektorn ande- len återbud varit omkring 30 procent de senaste åren. Det innebär att inom dessa sektorer nästan var tredje antagen har lämnat återbud. An- delen återbud är högre bland kvinnor än bland män. Återbuden är däremot nästan lika vanliga bland dem som antas till högt prioriterade alternativ som bland dem som antas till lågt prioriterade alternativ.

En undersökning avseende sökande höstterminen 1980 inom UHÄ:s datorbaserade antagningssystem gjordes inom UHÄ:s tillträdesprojekt (Kim, Arbetsrapport nr 9). Denna visade också att återbud var vanliga även bland dem som antagits till sitt förstahandsalternativ. Något för- enklat kan man säga att två femtedelar av återbuden berodde på att den sökande i stället för den erbjudna platsen valde en högre prioriterad sysselsättning, t.ex. arbete eller utbildning sökt i annat sammanhang. Ca en femtedel av återbuden berodde på sociala skäl såsom ekonomiska skäl, flyttning, graviditet eller på att erbjudandet om platsen kom så sent att den sökande av praktiska skäl inte kunde utnyttja det. Slutligen var

det ca två femtedelar av återbuden som kunde hänföras till osäkerhet om utbildnings- och yrkesval eller bristfällig information om den sökta utbildningen. Bättre information och rådgivning till de sökande framstår som den närmast till hands liggande åtgärden. Se även avsnitt 5.7.

Även Landstingsförbundets antagningsnämnd (LFA) har gjort en lik- nande avbrottsundersökning. Denna visade bl.a. att 27 procent av åter- buden berodde på att erbjuden plats låg för långt från hemorten, vilket i sin tur sammanhängde med familjeförhållanden och liknande förhål- landen. Många återbud hade också ett samband med val av annan utbildning, vilket sammanhängde med att många sökande "för att gar- dera sig” hade sökt flera olika utbildningar. Även arbetssituationcn och ekonomin var viktiga skäl till återbud.

En rad olika åtgärder har övervägts för att minska återbuden. Det har föreslagits att antalet tillåtna sökalternativ i UHÄ:s datorbaserade sy- stem skall minskas från nuvarande tolv till färre sökalternativ. Det skulle å andra sidan vara negativt för de sökande att deras möjligheter till valfrihet på detta sätt skulle minskas.

Det har ibland diskuterats om man t.ex. genom att ge ett poängtillägg för utbildningsalternativ som prioriterats högt i anmälan skulle kunna se till att de som är motiverade för en viss utbildning får lättare att antas. En sådan ordning har också diskuterats för att minska återbuden. UHÄ har i en rapport till regeringen (UHÄ 1982-12-06) redovisat en undersök- ning om vilka effekter ett sådant poängtillskott skulle kunna få. [ rap- porten konstateras att återbuden är nästan lika vanliga bland dem som antagits till sina förstahandsval som bland övriga. Detta tyder enligt UHÄ på att den prioritet de sökande givit ett alternativ i anmälan är ett dåligt mått på deras motivation för utbildningen i fråga. Metoden skulle däremot tvinga de sökande till taktiska överväganden vid anmälan. Sammanfattningsvis konstateras att poängtillägg inte bör ges för hög- prioriterade val. Metoden användes för övrigt under några år vid urvalet till gymnasieskolan men används inte längre.

Det har även övervägts om man genom någon form av avgift för varje inlämnad anmälningsblankett eller angivet sökalternativ skulle kunna begränsa förekomsten av mindre allvarligt menade ansökningar. UHÄ har är 1983 på regeringens uppdrag utrett möjligheterna att införa en anmälningsavgift. I UHÄ:s skrivelse 1983-10-12 med anledning av upp- draget redovisas olika tekniska möjligheter att avgiftsbelägga anmäl- ningarna. Syftet vari första hand att avgifterna av besparingsskäl skulle kunna finansiera hela antagningssystemet, men även möjligheterna att reducera antalet osäkra sökande framhölls. Frågan om anmälningsav- gifter har därefter inte aktualiserats. Vi diskuterar frågan om en anmäl- ningsavgift i avsnitt 15.4.

5.6 Hur påverkar tillträdesreglerna skolan?

Flertalet sökande till högskolan har genomgått gymnasieskolan och härigenom uppnått behörighet för högskolestudier. Behörighetsreglerna är i huvudsak uttryckta i termer av genomgången gymnasieutbildning. Urvalet av sökande görs i huvudsak på grundval av gymnasiebetyg,

eventuellt i kombination med poäng för arbetslivserfarenhet. Gymnasie- skolan har härigenom det dominerande inflytandet såväl på behörig- hetskraven som på vilka sökande som antas till högskolan.

Det är naturligt — och även oundvikligt — att detta på olika sätt påverkar arbetet i gymnasieskolan. Behörighets- och urvalsreglerna har fått en sådan utformning att de studerande som är målmedvetna och vet till vilken eller vilka högskoleutbildningar de avser att senare söka på olika sätt kan påverka sina chanser att bli antagna genom s.k. taktiska val av gymnasieskollinje, byte av linje, studieinsatseri olika skolämnen och kompletterande utbildning i gymnasieskola, komvux eller folhögskola.

Omfattningen och konsekvenserna av sådana taktiska val har disku- terats och olika undersökningar har redovisats. l gymnasieutredningens forskningsrapport (SOU 1981:98) Studieorganisation och elevströmmar redovisar Mats Myrberg uppgifter om omfattningen av taktiska val av gymnasieskollinje och studier i komvux. Enligt Myrberg förekommer det två typer av taktiska val, nämligen dels att elever avbryter studierna på en svår gymnasieskollinje och fullföljer studierna inom komvux eller att elever byter från en svår linje till en förment lättare linje, t.ex. från treårig naturvetenskaplig linje till tvåårig social linje. Båda typerna av taktiskt beteende bygger på att man hamnar i en jämförelsegrupp för betygsättningen med lägre krav för höga betyg. Med utgångspunkt i statistik om komvuxeleverna höstterminen 1979 fann Myrberg att anta- let elever i komvux som läste där av taktiska skäl uppgick till högst 1 500, vilket rapportförfattaren ansåg vara ett så litet anta] att det inte borde föranleda någon kritik mot att komvux utnyttjas som skolform för elever med gymnasieskolbakgrund.

Lillemor Kim tari UHÄ-rapporten 1979: 13 Två års erfarenheter av de nya tillträdesreglerna till högskoleutbildning upp taktikvalen utifrån gymnasieinspektörernas rapporter till SÖ. Där påtalades särskilt proble- men med att eleverna valt linje med sikte på att öka sina chanser att bli antagna till önskad högskoleutbildning och inte med tanke på vilken gymnasieskollinje som bäst förberedde för den tilltänkta högskoleut- bildningen. Särskilt påtalades valet av social linje och att många elever undvek naturvetenskaplig linje. — I den utsträckning som dessa elever efter gymnasieskolan behörighetskompletterat i komvux ingår de i prin- cip även i Myrbergs siffror. Troligen avsåg emellertid gymnasieinspek- törernas påpekanden också elever som valde tvåårig linje och därmed uppnådde den nödvändiga behörigheten även om de genom att ha gått treårig linje skulle ha fått en bättre förberedelse för senare högsko- leutbildning.

De taktiska valen i gymnasieskolan kan även beröra val av grenar och tillvalsämnen inom en linje. Vidare påverkas elevernas arbetsinsats i olika ämnen genom att, som nämnts i avsnitt 5.4.6, eleverna kan priori- tera studier av olika skolämnen i avsikt att uppnå ett så högt medelbetyg som möjligt.

[ UHÄ/FoU-projektrapport l983:4 Att välja eller väljas redovisar Lillemor Kim uppgifter om olika typer av ”krokiga” vägar av taktiska skäl, som förutom linjebyten, studier i komvux eller folkhögskola även kan innefatta studier utomlands. Kim pekar särskilt på att av dem som

år 1980 hade genomgått den sociala linjen var det endast 12 procent som uppgav att de avsåg att bedriva kompletteringsstudier vilket kan jämföras med 24 procent bland dem som slutade social linje år 1969. Socialgrupp 1 och 2 dominerar de taktiska avhoppen i gymnasieskolans senare årskurser. Kim konstaterar: ”Att det rör sig om ett litet antal hindrar inte att förekomsten och möjligheten av taktikval spelar en stor roll för opinionsbildningen kring betygsystemet och antagningsreglerna. Särskilt anmärkningsvärt blir det om man också beaktar att taktikväljar- na ökar de sociala klyftorna ytterligare vid övergången till högskolan."

I samma rapport redovisas en studie av hur gymnasieskolans elever påverkas av högskolans tillträdesregler. Genom att högskolans samtliga utbildningar är spärrade fr.o.m. höstterminen 1979 och antalet sökande till många utbildningar ökat i förhållande till situationen på 1970- talet har gymnasieskolans betyg fått en större betydelse för tillträde till hög- skolan än de torde ha haft någon gång tidigare. Detta påverkar på olika sätt de gymnasieskolelever som förbereder sig för senare högskolestu- dier. Bl.a. har Kim visat att övergången från tvååriga gymnasieskollinjer till högskolelinjer inom den ”nya” högskolan har ökat samtidigt som färre sökande från treåriga linjer rekryteras till denna del av högskolan. ”Tudelningen mellan utbildningssystemets båda delar blir därmed skar- pare.”

I förarbetena till nuvarande tillträdesregler fanns som tidigare har nämnts en tydlig strävan att tillträdesreglerna skulle utformas så att de inte skulle påverka skolan och dess elever. Kim konstaterar ”att det i många fall går att vända på resonemangen och utnyttja reglerna precis på det sätt som man velat motverka ..... Målsättningarna vad gäller antag- ningsreglernas återverkan på gymnasieskolan har alltså till stor del varit defensiva och inriktade på att motverka uppenbart snedvridande effek- ter. Den positiva sidan, möjligheterna att påverka elevernas värderingar och handlande i önskvärd riktning har inte spelat tillnärmelsevis samma roll vid utformningen av antagningssystemet.”

5.7 Den sociala selektionen

Högskolans rekrytering från olika samhällsgrupper har sedan lång tid tillbaka varit ett ständigt återkommande inslag i alla utbildningsrefor- mer som berört högskolans rekrytering. På motsvarande sätt har en lång rad av de senaste årtiondenas viktiga utbildningsreformer varit koppla- de till strävan att minska den totala sociala selektionen inom utbild- ningsväsendet.

Under de senaste tio åren har ett flertal utredningar och rapporter beskrivit den sociala selektionen. Hit hör studiestödsutredningens be- tänkande (SOU l977z3l) Studiestöd och gymnasieutredningens två rap- porter (SOU 1980130) Den sociala selektionen till gymnasiet av Kjell Härnqvist och Allan Svensson samt (SOU 1981:98) Studieorganisation och elevströmmar av Mats Myrberg. Vidare föreligger en rad rapporter från olika universitetsinstitutioner samt från SCB. UHÄ:s utvärdering av tillträdesreglerna har behandlat dessa reglers effekter på den sociala

rekryteringen. ] stor utsträckning bygger alla undersökningarna på sam- ma statistiska material.

Det finns olika sätt att studera den sociala rekryteringen till högsko- lan. Ett sätt är att se denna som ett av de sista leden i den sammantagna selektionen inom utbildningsväsendet. För denna typ av studier är det oftast lämpligt att se vad som händer med en årskull —— dvs. män och kvinnor födda ett visst är under deras väg genom utbildningsväsen- det. Sådana undersökningar blir av naturliga skäl utdragna i tiden, eftersom man måste följa årskullen från 15 års ålder till dess de är 30 år eller ännu längre tid. Ett annat sätt att studera den sociala rekryteringen till högskolan är att studera övergången från gymnasieskolan till högsko- lan och se vad den sociala bakgrunden betyder för valet av högskoleut- bildning. Man kan också välja att studera samtliga nybörjare i högsko- lan, oberoende av ålder och när de slutade gymnasieskolan, för att år från år följa den faktiska rekryteringen. Dessa sätt att studera den sociala rekryteringen till högskolan ser urvalsprocessen ur olika synvinklar, vilket medför att man får delvis olika resultat beroende på vilken metod som väljs. Skillnaderna beror bl.a. på att den sociala selektionen varierar mellan olika tidsperioder och att denna variation påverkar resultaten olika beroende på vilken undersökningsmetod som används.

Det finns även andra statistiska problem i samband med studier av den sociala rekryteringen till högskolan. Förändringar av högskolans organisation, både 1977 och tidigare, försvårarjämförelser bakåt i tiden. Detta leder i sin tur till att man ibland för sig studerar rekryteringen till den del av högskolan som före 1977 räknades till universitet och högsko- lor ("den traditionella högskolan') och samtidigt studerar den ”nya” högskolan för sig. En annan typ av problem är att högskolan inte är enhetlig i fråga om studiemål och studiernas längd. Det finns långa högskoleutbildningar, vilka ofta räknas till högskolans s.k. statusutbild— ningar, och korta utbildningslinjer, vilka i stor utsträckning leder till lägre betalda arbeten på arbetsmarknaden. Enstaka kurser rekryterar ca 40 procent av högskolans nybörjare, men bör i princip ses för sig, eftersom endast ett fåtal studerande avlägger högskoleexamen på ensta- ka kurser. En analys försvåras dessutom av att många studerande påbör- jar mer än en högskoleutbildning — ca en tredjedel av alla nybörjare har tidigare påbörjat någon annan högskoleutbildning. Ofta studerar man därför den sociala bakgrunden hos dem som för första gången påbörjar högskoleutbildning. Till de mättekniska problemen kan även läggas att det är tveksamt att indela äldre studerande efter föräldrarnas sociala bakgrund, eftersom dessa i första hand borde klassificeras efter egen utbildning och yrkesnivå.

Gymnasieutredningens nyssnämnda rapporter behandlar selektionen såväl vid övergången från grundskolan till gymnasieskola som vid över- gången från gymnasieskolan till fortsatta studier eller förvärvsarbete. Utbildningsväsendets allmänna expansion på 1960-talet medförde sam- tidigt en utjämning i den sociala rekryteringen till icke obligatorisk utbildning. Såväl gymnasieskolreformen 1970 som den minskade till- strömningen till högskolan fr.o.m. 1970 medförde inte bara att den sociala utjämningen upphörde utan även att den sociala selektionen

Tabell 5.20 Födda 1959 fördelade på social bakgrund och verksamhet vid 17 års ålder. Procent.

t.o.m. skärptes något. Den nya läroplanen för gymnasieskolan 1970 ”lyckades göra yrkesutbildning till ett valvärt alternativ, men det skedde till priset av ökad selektion” (SOU 1981 :98). Den för hela det frivilliga utbildningsväsendet avgörande uppdelningen av elever med olika social bakgrund på olika utbildningsvägar sker redan vid övergången från grundskolan till gymnasieskolan. Till en väsentlig del är detta betingat av att antagningen till gymnasieskolan sker på betyg, men även skillna- der mellan olika hem ifråga om bl.a. studietraditioner spelar en viktig roll för elevernas eget val av gymnasieskollinje. Den sociala bakgrun- dcns betydelse vid övergången till gymnasieskolan framgår av tabell 5.20, som visar verksamhet vid 17 års ålder för ungdomar födda 1959.

Social bakgrund (i första hand faderns yrke och utbildning)

Män

A

D E

Akademiska yrken. Perso- neri chefsbefattningar inom förvaltning och näringsliv.

Tjänstemän och företagare i lägre ställning med teoretisk utbildning utöver obligato- risk skola.

Tjänstemän och företagare i lägre ställning utan teoretisk utbildning utöver obligato- risk skola.

Jordbrukare Arbetare

Samtliga

Kvinnor

A

D E

Akademiska yrken. Perso- ner i chefsbefattningar inom förvaltning och näringsliv.

Tjänstemän och företagare i lägre ställning med teoretisk utbildning utöver obligato- risk skola.

Tjänstemän och företagare i lägre ställning utan teoretisk utbildning utöver obligato- risk skola.

J ordbrukare Arbetare

Samtliga

Källa: SOU 1980:30.

4-årig teknisk linje

20

12

11

3-åriga linjer

39

16

46

21

14 23

2-åriga teoretiska linjer

11

11

10 10

16

14

13 14

2-åriga yrkes- Ej i ut- förberedande bildning

linjer

15 15 31 30 38 37 32 30 17 19 34 29 34 38 31 32

Summa, procent

100

100

100 100

100

100

100 100

Bland pojkar från akademikerhem och motsvarande var det drygt 20 procent som gick på treårig naturvetenskaplig linje medan det endast var ca 2 procent av pojkar från arbetarhem.

De stora skillnaderna i fråga om social bakgrund för elever på olika gymnasieskollinjer visar att redan innan en övergång till högskolan blir aktuell har ungdomar från olika typer av hem genom sin gymnasieut- bildning fått helt olika förutsättningar att söka till högskolan. Lars Mählck har i en studie av bakgrundens betydelse visat att sambandet mellan social bakgrund och deltagande i högre utbildning helt går via linjeval och betyg i gymnasieskolan —— dvs. ingen egentlig fortsatt selek- tion äger rum efter gymnasieskolan. I det följande skall vi dock visa undersökningsresultat som tyder på en viss fortsatt selektion även i övergången från gymnasieskola till högskola, även om det står klart att huvuddelen av selektionen sker före och i gymnasieskolan.

Vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg har ett stort antal studier gjorts av vad som i utbildningsmässiga hänseenden har hänt med stora urval av ungdomar födda bl.a. 1948, 1953 och 1958. I rapporten av Allan Svensson, Jämlikhet i högskolan fiktion eller realitet. Den sociala rekryteringen till högre utbildning före och efter högskolereformen, jämförs övergången till högskoleutbildning t.o.m. 21 års ålder. De två första årgångarna började studera före högskolerefor- men, medan födda 1958 i huvudsak påbörjat högskoleutbildning efter högskolereformen 1977. Resultatet framgår av tabell 5.2], som visar dels de stora skillnaderna i andelen som påbörjar högskoleutbildning, dels att övergången till högskoleutbildning t.o.m. 21 års ålder sjunkit markant inom alla sociala grupper. Nedgången mellan födda 1948 och 1953 svarar mot en nedgång under första hälften av 1970-talet, dvs. före

Tabell 5.21 Födda 1948, 1953 och 1958 från olika sociala grupper som påbörjat traditionell högskoleutbildning t. o. m. 21 års ålder. Procent.

Med traditionell högskoleutbildning avses utbildning som före 1977 räknades till universitet och högskolor.

Social bakgrund Födelseår (i första hand faderns yrke och utbildning) 1948 1953 1958

A Akademiska yrken. Personer i chefsbefatt- 42 36 30 ningar inom förvaltning och näringsliv

B Tjänstemän och företagare i lägre ställning 31 25 21 med teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola

C Tjänstemän och företagare i lägre ställning 14 12 8 utan teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola

D Jordbrukare 9 7

E Arbetare 7 5 4

Samtliga, procent 13 12 10

Källa: Allan Svensson 1981.

högskolereformen 1977, medan den fortsatta nedgången har ett direkt samband med den i avsnitt 5.4 beskrivna nedgången i rekrytering av yngre studerande 1977 och även närmast därefter.

Om man däremot räknar procent på de ovan nämnda grupperna, men räknar procenten inom gruppen som påbörjat högskoleutbildning, fås det resultat som framgår av tabell 5.22. Som synes har andelen studeran- de från akademikerhem och motsvarande ökat från 17 till 30 procent av samtliga nybörjare födda resp. år. Denna markanta ökning samman- hänger med demografiska förändringar som innebär att andelen akade- miker och motsvarande har ökat i befolkningen _andelen akademiker- barn och motsvarande var 5 procent bland födda 1948 och 10 procent bland födda 1958.

Tabell 5.22 Nybörjare i traditionell högskoleutbildning t. o. m. 21 års ålder födda 1948, 1953 och 1958. Procent.

Med traditionell högskoleutbildning avses utbildning som före 1977 räknades till universitet och högskolor.

Social bakgrund Födelseår (i första hand faderns yrke ——_——__—— och utbudning) 1948 1953 1958 A Akademiska yrken. Personer i chefsbefatt- 17 22 30 ningar inom förvaltning och näringsliv B Tjänstemän och företagare i lägre ställning 24 28 29 med teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola C Tjänstemän och företagare i lägre ställning 23 20 17 utan teoretisk utbildning utöver obligatorisk skola D Jordbrukare 9 7 5 E Arbetare 27 23 19 Samtliga, procent 100 100 100

Källa: Allan Svensson 1981.

Ytterligare ett perspektiv på den sociala selektionen ger tabell 523 som enbart avser födda 1958. I detta fall avser uppgifterna såväl nybörjare som examinerade inom 26 års ålder. Av denna tabell kan utläsas dels att den sociala selektionen ökat något fram till examen — men den ökning- en är förhållandevis liten —- men framför allt att det är stor skillnad mellan grupperna ifråga om val av utbildning inom högskolan. Utbild- ning av läkare och tandläkare har haft, och har fortfarande så långt statistiken räcker, en extremt sned social rekrytering. I samma rapport har Allan Svensson för födda 1948 även studerat övergången till de utbildningar, vilka räknas som högskoleutbildning fr.o.m. år 1977. Av tabell 5.24 framgår att den s.k. nya delen av högskolan har en annorlunda social rekrytering. Detta är betydelsefullt främst bland kvinnorna, eftersom över hälften av kvinnorna från grupperna C,

Tabell 5.23 Studier och examina t. o. m. 26 års ålder vid traditionell högskoleutbildning för födda 1948. Procent.

Med traditionell högskoleutbildning avses utbildning som före 1977 räknades till universitet och högskolor. lnom medicinsk och odontologisk fakultet fanns tidigare en examen efter två å tre år för blivande läkare resp. tandläkare.

Social bakgrund (i första hand faderns yrke och utbildning)

D E

Antal i det 10-pro- centiga urvalet

Akademiska yrken. Per— soneri chefsbefattningar inom förvaltning och näringsliv

Tjänstemän och företa- garei lägre ställning med teoretisk utbildning ut- över obligatorisk skola

Tjänstemän och företa- gare i lägre ställning utan teoretisk utbildning utöver obligatorisk sko- la

Jordbrukare Arbetare

Samtliga

625

1111

2 343

1557 5712

11348

Andel (procent)

nybörjare i traditionell högskoleutb.

65

48

24

14 11 21

examinerade totalt

34

20

10

examinerade inom me- dicinsk och odonto- logisk fakultet

0,6 0,2

Källa: Allan Svensson 1981.

Tabell 5.24 Födda 1958 som t. o. m. 21 års ålder påbörjat traditionell eller ny hög- skoleutbildning med uppdelning på kön.

Med traditionell högskoleutbildning avses högskoleutbildning som före 1977 räk- nades till universitet och högskolor; med ny högskoleutbildning avses utbildning som fr.o.m. l977 räknades som högskoleutbildning. Procent. Beträffande grupperna A— E se tabell 5.23.

Män Kvinnor Studieinriktning grupperna grupperna grupperna grupperna AochB C,DochE AochB C,DochE Traditionell högsko- leutbildning — utbildningslinjer 70 50 36 23 — enstaka kurser 24 34 29 19 Ny högskoleutbild- ning 6 16 36 57 Hela högskolan, pro- cent 100 100 | 00 100

Källa: Allan Svensson 1981.

D och E (se tabellen) påbörjat utbildning inom den nya högskolan. I sin avslutande kommentar till undersökningen framhåller Allan Svensson:

"Genom att sammanföra strängt taget all eftergymnasial utbildning under en enhetlig organisatorisk ledning och benämna den högskoleutbildning, har man inte endast ökat antalet kvinnor — vilka för övrigt nu är fler än männen — utan även erhållit en något jämnare social fördelning i den högre utbildningen. Den som är kritisk mot reformen skulle dock kunna uppfatta den som en slags ”terminologisk fint”, eftersom den breddade rekryteringen åstadkommits genom att ett antal kortare och i vissa avseenden mer praktiskt inriktade utbildningar inlemmats i högskolan. Den genomförda integreringen får dock tillmätas ett reellt värde eftersom den på längre sikt bör kunna förändra både innehållet i och rekryteringen till de nya högskoleutbildningarna. ..... Vad gäller de traditionella universitets- och högskoleutbildningarna, vilka i allmänhet tar längre tid att ge- nomföra men som också öppnar möjligheter till mer kvalificerade befattningar, kan man däremot inte avläsa någon demokratiseringstendens i våra resultat. Den sociala snedrekryteringen är minst lika stor åren efter som åren före högskolere— formens genomförande. 1 och för sig är detta inte överraskande eftersom man inte vidtagit några konkreta åtgärder för att öka rekryteringen av ungdomar från lägre socialgrupper. De nya antagningsreglerna med dess premiering av arbetslivserfa- renhet kan möjligen bredda rekryteringen av s.k. vuxenstuderande, men gör det samtidigt svårare för alla ungdomar — inkl. dem från arbetarhem — att påbörja högskolestudier, åtminstone på de mest eftertraktade utbildningslinjerna.”

Allan Svensson och Sven-Eric Reuterberg vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg har i flera publikationer tagit upp det år 1965 införda studiestödets betydelse för att minska den sociala selektionen inom gymnasieskolan och högskolan. I rapporten Studiehjälpens bety- delse för eleverna i gymnasieskolan redovisar de ”att var sjunde elev som kommer från lägre socialgrupp och som nu går på en tvåårig linje... troligen...skulle valt en längre linje om bidraget varit större”. I avhand- lingen Studiemedel och rekrytering till högskolan av Sven-Eric Reuter- berg konstateras att bland födda 1953 var det socialgruppstillhörigheten och studieaspirationen som hade det dominerande inflytandet på vilka som kom att påbörja högskoleutbildning. Reuterberg fann vidare att bland födda 1948 hade tillkomsten av studiemedelssystemet starkt bidra- git till att reducera den sociala snedrekryteringen, medan studiemedels- systemet för födda 1953 hade en väsentligt mindre utjämnande effekt. Den troliga förklaringen till detta sammanhänger med att studiemedels- systemet på grund av inflationen blev mindre förmånligt samtidigt som den försämrade arbetsmarknaden för akademiker under början av 1970-talet gjorde återbetalningsdelen i studiemedelssystemet mera av- skräckande än den hade varit tidigare. Härigenom har den sociala bak- grunden och studieaspirationerna kommit att få en större betydelse för rekryteringen till högskolan än de hade tidigare, då studiemedelssyste- met var mera fördelaktigt.

5.8 Hur påverkas eleverna av tillträdesreglerna?

Lillemor Kim har i sin sista rapport från UHÄ:s tillträdesprojekt, (UHÄ/FoU Projektrapport l983:4) Att välja eller väljas, tagit upp hur

eleverna uppfattar tillträdesreglerna och hur detta bl.a. påverkar den sociala rekryteringen. Kim visar att skillnaderna mellan olika sociala grupper i betygsnivå inte är konstant och att skillnaderna tycks ha ökat under 1970-talet. Det starkare sambandet mellan social bakgrund och betyg i kombination med den ökade konkurrensen om nybörjarplatser —— speciellt bland yngre sökande — ser Kim som en förklaring till att den sociala selektionen har ökat och då främst till de hårt spärrade utbild- ningarna.

1 den nyssnämnda rapporten redovisas en intensivstudie av eleverna i fyra gymnasieskolor med avseende på utbildnings- och yrkesval. Ge- nom att samma frågor använts som i två äldre undersökningar kan även jämförelser göras bakåt i tiden i fråga om elevernas planer och attityder. Kim visar att de nya tillträdesreglerna uppenbart har påverkat eleverna att oftare välja tvåårig linje. Intresset för att arbeta efter gymnasieskolan har ökat, bl.a. för att härigenom få poäng för att senare komma in på högskolan. Eleverna har emellertid blivit osäkrare i sitt val av utbildning och yrke i förhållande till vad som konstaterades för jämförbara elev- grupper i äldre undersökningar. De osäkra eleverna kommer främst från hem utan studietraditioner.

Intervjuerna med eleverna visade att drygt hälften av eleverna på treåriga linjer och knappt hälften av eleverna på tvååriga studieförbere- dande linjer hade planer på fortsatt utbildning. Det helt dominerande hindret för att förverkliga dessa planer uppgav de vara poängkraven för antagning till önskad utbildning. På de tvååriga yrkesförberedande lin- jerna var det bara ca en sjättedel av eleverna som hade utbildningsplaner — för dessa var behörighets- och antagningspoäng lika ofta redovisade hinder. Många elever hade både studie- och yrkesplaner som de visste var orealistiska samtidigt som de också hade mera realistiska planer. Kim anser sig ha funnit en tydlig uppdelning av eleverna, dels på en grupp som är målmedvetna och optimistiska om sina framtidsplaner, dels en grupp med osäkra och pessimistiska elever. Denna uppdelning har ett tydligt samband både med elevernas betygsnivå och med den sociala bakgrunden. Den förstnämnda typen av elever var vanligare på den naturvetenskapliga linjen än på övriga linjer. Samtidigt var eleverna i stor utsträckning inriktade på att skaffa sig mera information om betygs- krav, poäng och liknande som berörde möjligheterna att bli antagna. Meningarna var markant delade om betygens roll vid urvalet, medan inställningen i stort sett var positiv till värdering av arbetslivserfarenhet.

Kim sammanfattar att eleverna har stora problem med sitt studie- och yrkesval och att de samtidigt har dålig kunskap om såväl egna anlag och behov som om krav och belöningar inom olika yrken. Den starka beto- ningen av betygen vid högskolans antagning medför att högskolans tillträdesregler via betygen påverkar elevernas självkänsla. Därigenom medför betygen en ”självselektion” bland eleverna, som innebär att de anpassar sina planer till vad betygen räcker till. 1 sammanfattningen skriver Kim vidare:

"Det svenska antagningssystemet till högre utbildning innebär för de direktsö— kande ett urval efter betygsgenomsnitt som öppet och entydigt rangordnar elever—

na i gymnasieskolan sinsemellan och i relation till olika utbildningsönskemål. Den sammanlagda betygspoängen färgar elevens upplevelse av den egna kapa- citeten och de egna önskemålen i en cirkelgång, som kan vara positiv eller negativ. Risken är stor att upplevelsen av egna möjligheter och behov knyts till genomsnitts- betyget och vad som upplevs som "rimligt” utifrån betygsnivån i stället för till mer genuina intressen och anlag hos eleven. —————

Betygens kraftiga genomslag i antagningsförfarandet och intrycket av rangord- ning såväl av individer som utbildningsalternativ —- efter betygspoäng för- stärks ytterligare av själva antagningsförfarandet. De successiva antagningsbe- skeden, reservnummerplaceringar, de taktiska hänsyn som krävs vid rangordning och strykning av sökalternativ, allt befäster denna rangordning. Listorna över intagningspoäng som publiceras i dagstidningarna och distribueras av UHÄ blir av central betydelse i studie- och yrkesvägledningen och verkari samma riktning. Det går knappast att skylla detta på syo-konsulenter eller eleverna själva, när verkligheten ser ut som den gör.

Tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet har medvetet utformats så att det inte spelar någon roll vad man sysslar med under förutsättning att tjänstgöringstid och anställningsförhållanden tillgodoser uppställda krav. Informationen ger bara en formell och utslätad bild av arbetslivserfarenhet som merit: detaljerade regler för poängberäkning och dokumentation men inte ett ord om varför det är värdefullt med erfarenheter från arbetslivet, vilken typ av arbete som rekommenderas etc. Det är en konsekvens inte bara av det rutinbetonade antagningsförfarandet, som inte medger någon kvalitativ bedömning, utan också av det faktum att arbetslivs- erfarenheten ursprungligen var tänkt som en kompensation i efterhand åt äldre studerande. Bakgrunden ärju den tidigare försöksverksamheten med 25/5- regeln och önskan att kompensera eftersatta grupper.

När det gäller yngre studerande som vill meritera sig för vidare studier på högskolenivå kan man starkt ifrågasätta om antagningsreglerna sänder ut rätta ”signaler”. Att all arbetslivserfarenhet är lika värdefull och att värdet framför allt ligger i relationen till kommande studier ger en felaktig bild av verkligheten. För yngre studerande ger arbetslivserfarenheten kunskaper och erfarenheter i första hand av värde för valet av utbildning och yrke och det kan därför knappast vara egalt vad man sysslar med. Att bara uppmana till att "skaffa arbetslivspoäng" kan inte vara ändamålsenligt vare sig ur högskolans eller den enskildes synvinkel. Ofta uppger eleverna själva att de vill ”pröva på” olika arbetsmiljöer eller syssel- sättningar och rätt utnyttjat kan detta naturligtvis bidra till ökad självkänsla och bättre insikt i vad man själv är intresserad av och klarar av. Problemet är att det som är värdefull! och utvecklande inte ger mer meriter än sådant som är meningslöst och negativt. För unga människors självkänsla är det sannolikt oerhört viktigt att det man ägnar sig åt upplevs som meningsfullt i förhållande till kommande sysselsättning särskilt som många samtidigt känner oro inför utsikten att de teoretiska kunskaperna förbleknar under tiden.

Till det positiva med allmän arbetslivserfarenhet hör att den slagit igenom helt och fullt och givit ökad ”prestige” åt erfarenheter förvärvade genom arbete och allmän mognad — men det har skett på bekostnad av upplevelsen hos den enskilde att kunna påverka och målmedvetet arbeta för ett utbildnings- och yrkesmål.”

5.9 Urval med sikte på yrkeslämplighet

Av avsnitt 3.4 framgår att KU i olika resonemang om behörighet och urval även berörde frågor rörande krav och lämplighet för senare yrkes-

verksamhet. Utredningen fann dock ingen lösning på dessa problem. De förslag som senare tillkom på förslag av KK begränsade möjligheterna att föreskriva särskilda behörighetskrav enbart motiverade av senare yrkesverksamhet.

Då och då har det emellertid framförts önskemål att även yrkeslämp- lighetsaspekten skall beaktas vid behörighetsgranskning och urval. Möj- ligheterna att vid antagning till lärarutbildning beakta de sökandes lämplighet för läraryrket behandlades av SÖ :s arbetsgrupp för utredning av frågan om betyg i lärarutbildningen (BUL, 1974). Arbetsgruppen fann att det då inte fanns någon urvalsmetod som medgav ett positivt urvalsförfarande, dvs. en rangordning av de sökande med hänsyn till framtida lärarlämplighet. Inte heller ett negativt urvalsförfarande, dvs. att olämpliga sökande utestängdes, ansåg sig arbetsgruppen kunna för- orda av brist på lämpliga urvalsinstrument.

I UHÄ-rapporten 198525 Året som gick. Verksamhetsberättelse för högskolan 1983/84, redovisas uttalanden i högskoleenheternas verk- samhetsberättelser rörande läkarlinjen och klasslärarutbildningen, som visar att det bland utbildningsansvariga på vissa linjer finns starka önskemål om att lämplighet för senare yrkesverksamhet skall kunna beaktas vid antagningen eller senare under utbildningen i samband med avskiljande. Vi har även fått skrivelser från företrädare för lärarutbild- ningen som förklarat sig vara intresserade av försöksverksamhet med nya urvalsmetoder. — Diskussionen om möjligheten att vid urvalet ta hänsyn till lämplighet för framtida yrkesverksamhet pågår fortlöpande. Exempelvis berörs i en nyligen framlagd avhandling om relationen mellan läkare och patienter även möjligheten att via urvalsförfarandet till läkarutbildningen få läkare med en positiv attityd till andra männi- skor(HoIm 1985).

6. Betygen i gymnasieskolan och antagningen till högskolan

6.1. Olika krav på betygsystemet i gymnasieskolan

Olika förslag till förändringar av betygsystemet i gymnasieskolan har diskuterats under senare tid. Gemensamt för flertalet förslag är att de innebär att man söker minska eller ta bort det relativa i betygsättningen, dvs. jämförelsen mellan de betygsatta individerna, till förmån för en mera mälrelaterad betygsättning, där ett betyg inte sätts genom en jäm- förelse med andra elever utan genom en jämförelse med de uppställda målen för undervisningen.

Vi har ingen anledning att i detta sammanhang närmare diskutera egenskaperna hos olika betygsystem — absoluta betyg,,målrelaterade betyg, kursrelaterade betyg, relativa betyg; de har för övrigt beskrivits i flera olika sammanhang tidigare. (Se t.ex. SOU l977:9 Betygen i skolan. Betänkande av 1973 års betygsutredning.) Vi vill emellertid göra vissa kommentarer med utgångspunkt i vår uppgift att föreslå nya regler för tillträde till högskolan.

Gymnasieutredningen föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU 1981:96) att de nuvarande relativa betygen i gymnasieskolan skulle avskaffas och ersättas med s.k. kursrelaterade betyg. Utredningens majoritet föreslog att man i de flesta ämnen skulle ge betyg i en tre- eller fyragradig skala, medan en minoritet i utredningen förordade att endast godkänd/icke godkänd skulle ges, såvida inte urvalet till högskolan krävde mera gra- derade betyg. Det av gymnasieutredningen föreslagna betygsystemet torde — eftersom utredningen avvisade tanken på relativa övervägan- den vid betygsättningen — bäst kunna karakteriseras som en form av s.k. absoluta betyg.

UHÄ redovisade den 15 november 1982 i en skrivelse till regeringen ett uppdrag att belysa konsekvenserna för tillträdet till högskolan av gymnasieutredningens förslag till bl.a. betygsystem. UHÄ konstaterade sammanfattningsvis: E De av gymnasieutredningen föreslagna kursrelaterade betygen är så

inriktade på att differentiera mellan godkända och underkända ele- ver att differentieringsförmågan i övrigt (vid urval) blir lidande. E Jämförbarhet mellan betyg satta av olika lärare är svår att uppnå i det föreslagna betygsystemet. El Betydande svårigheter möter vad gäller spridningen av de olika be- tygsgraderna i olika ämnen som oavsiktligt får olika ”vikt" för me- delbetyget.

12] Det krävs ett omfattande utvecklingsarbete för att finna metoder för mål- och kravbeskrivningar för att kraven på differentieringsför- måga och jämförbarhet skall tillgodoses. Det torde innebära en cen- tral detaljreglering av undervisningen. Dessutom kan betydande in- slag av relativ betygsättning bli erforderlig, dvs. betygsgraderna fast- ställs också med hänsyn till hur stor andel av en viss elevgrupp som uppnår en viss kunskaps- och färdighetsnivå. [1 En fyragradig betygskala och ännu mer en tregradig sådan ger i sig själv, oavsett betygsystemets art i övrigt, en mindre differentie- ring mellan eleverna och mellan de sökande vid urvalet till högskolan än vad fallet är med den nuvarande femgradiga skalan.

UHÄ konstaterade därför att, om betyg med färre skalsteg än fem och med sämre jämförbarhet och rangordningsmöjligheter än de nuvarande skulle användas för urval, de sökande inte skulle kunna skiljas åt på ett rättvist sätt bara med hjälp av betygen. ] så fall måste betygen komplet- teras med andra instrument, som också mäter studiefärdighet.

Det är som vi tidigare påpekat — inte vår uppgift att behandla frågan om betygsystemet i gymnasieskolan från annan utgångspunkt än dess betydelse för antagningen till högskolan. Den kartläggning av kon- sekvenserna av ett mera målrelaterat betygsystem som UHÄ gjort och som vi sammanfattat ovan bör emellertid enligt vår mening beaktas vid fortsatta överväganden i betygsfrågan.

De aspekter på betygsystemet som är centrala för att betygen på ett rättvisande sätt skall kunna förutsäga den sökandes studieförutsättning- ar vill vi sammanfatta under begreppen informationsvära'e, differentie- ringsförmåga och jämförbarhet. Vi behandlar kort dessa var för sig.

Betygens informationsvärde

De nuvarande relativa betygen har ofta kritiserats för att man inte vet vad ett visst betyg innebär, dvs. ett visst betyg innebär bara enjämförelse med andra elever och motsvarar inte en definierad kunskapsnivå. Mål- relaterade/kursrelaterade betyg skall däremot definitionsmässigt mot- svara vissa kunskaper och färdigheter. Detta är särskilt viktigt när det gäller kraven för behörighet till högskolan. Med nuvarande betygsystem kan behörighetskraven inte definieras nivåmässigt på annat sätt än att en viss andel av eleverna på resp. kurs i gymnasieskolan uppfyller kraven. En målrelaterad/kursrelaterad betygsättning skulle däremot t.ex. kunna innebära att endast de elever som uppnått en angiven kunskapsnivå får ett visst betyg. Förutsättningarna att formulera lämpliga behörighets- krav i termer av kurser och betyg från gymnasieskolan skulle därmed öka. Särskilt viktig är härvid definitionen av en eventuell godkändgräns.

Om inte antalet betyg skall ökas väsentligt jämfört med i dag, så att olika moment inom ett ämne betygsätts separat, är det dock ofrånkom- ligt att den information som ett betyg i ett ämne ger blir grov. Samman- taget bedömer vi att ett målrelaterat/kursrelaterat betygsystem skulle ge högskolans behörighetskrav en tydligare innebörd. Det måste dock sam- tidigt noteras attju exaktare kraven anges för olika betyg desto större blir den centrala styrningen av skolans arbete.

Betygens differentieringsförmåga

Betygens differentieringsförmåga, dvs. deras förmåga att skilja de sö- kande åt, hänger samman med antalet betygsteg och de sökandes fördel- ning på de olika betygstegen. Från behörighetssynpunkt är det i princip tillräckligt med två betygsteg om gränsen mellan de två betygstegen korrekt anger miniminivån för behörighet. För urval till utbildningar med konkurrens om platserna skulle konsekvensen av en tvägradig betygskala bli att många sökande skulle hamna på samma poäng. Urva- let skulle därför behöva göras med hjälp av ett eller fiera andra urvals- instrument. I princip ökar betygens differentieringsförmåga med antalet skalsteg, men antalet bör givetvis inte göras större än att en skillnad på ett betygsteg också motsvaras av en reell och definierbar skillnad i prestationer, eftersom betygens lämplighet som urvalsinstrument annars minskar.

Också fördelningen på de olika betygstegen, dvs. hur många elever . som får betygen ], 2 etc., är viktig för betygens differentieringsförmåga. Om t.ex. flertalet elever får det högsta betyget och ett fåtal elever delar på de lägre betygen kommer betygens differentieringsförmåga att vara liten även om antalet betygsteg är stort. Utöver förekomsten av flera betygsteg är det således väsentligt att dessa även utnyttjas för en grade- ring av de studerande. I det nuvarande relativa betygsystemet har elever- nas fördelning på de olika betygstegen definierats i förväg. [ ett strikt målrelaterat betygsystem skall i stället kraven för olika betyg definieras. Det är därvid i praktiken ofrånkomligt att man relaterar dessa målbe- skrivningar till elevgruppens faktiska prestationsnivå, bl.a. för att inte ställa upp orealistiska krav. På detta sätt kan också uppnås en viss kontroll över fördelningen på de olika betygstegen. Kontrollen blir dock inte lika god som med ett relativt betygsystem.

Betygens jämförbarhet

Ett grundläggande krav för att betygen skall vara en rättvisande mätare av studiefärdigheten är att betyg som är satta av olika lärare, vid olika skolor och vid olika tidpunkter är jämförbara, dvs. att ett visst betyg ”betyder” samma sak oavsett vid vilken skola eller av vilken lärare det är satt.

Jämförbarheten hos de nuvarande relativa betygen upprätthålls bl.a. med hjälp av de centrala proven (se avsnitt 6.2). I ett målrelaterat/ kursrelaterat betygsystem måste denna jämförbarheti princip åstadkom- mas genom mål— och kravbeskrivningar som är så exakta att de ger läraren ett adekvat underlag att avgöra vad som krävs för de olika betygsvärdena. De försök som gjorts med sådana detaljerade mål- och kravbeskrivningar har inte fullföljts. De skulle — för att garantera en innehållsmässig jämförbarhet hos betygen — medföra en starkare cen- tral styrning av undervisningen i gymnasieskolan än den som tillämpas idag. Om en sådan inte anses acceptabel riskerar de målrelaterade/ kursrelaterade betygens jämförbarhet att bli väsentligt mindre än de nuvarande betygens och deras användbarhet för urval till högskolan därmed att bli begränsad.

6.2. Betygsättningen i gymnasieskolan i dag

Huvudprincipen för betygsättningen i gymnasieskolan är att en relativ betygsättning skall tillämpas. Medelbetyget i hela landet i varje ämne/ kurs skall i normalfallet vara 3,0 och betygen skall spridas enligt följande fördelning på de olika betygstegen:

betyg 1 2 3 4 5 procent 7 24 38 24 7

Denna fördelning är avsedd att gälla för hela landet sammantaget, dvs. den behöver inte gälla i en enskild skola eller klass. Nivå och spridning i enskilda skolor/klasser skall avgöras på grundval av hur man bedömer elevgruppens nivå i förhållande till motsvarande elever i hela landet. Att betygsättningen är relativ innebär att det inte finns några definierade krav för de olika betygstegen. Ett visst betyg anger endast elevens nivå i relation till övriga elever.

De nuvarande reglerna för antagning till högskolan innebär att elever- nas prestationer i gymnasieskolan betyder mer än något annat för ele- vernas möjligheter att senare antas till en högskoleutbildning. Reglerna för behörighet innebär att förkunskapskraven i flertalet fall beskrivs i termer av kurser och betyg från gymnasieskolan. Det mest betydelsefulla instrumentet för urval bland behöriga sökande är betygen. Betygsätt- ningen i gymnasieskolan är därför indirekt en viktig del av antagningen till högskolan. ] det följande behandlar vi sådana aspekter på betygsätt- ningen som berör denna antagning.

Som hjälpmedel vid betygsättningen tillhandahåller SÖ centrala prov. Dessa skall inte primärt avgöra betygen för den enskilda eleven utan hjälpa läraren att bedöma klassens nivå i förhållande till andra klasser. Proven ges i ett fåtal ämnen men är avsedda att ge lärarna även i andra ämnen en uppfattning om klassens allmänna nivå.

På de tre/fyraåriga linjerna utgör det centrala provet i resp. ämne ett av de obligatoriska skriftliga proven. För närvarande ges centrala prov för de tre/fyraåriga linjerna i årskurs 2 i ämnena engelska, tyska/ franska, kemi och fysik samt i årskurs 3 i ämnena matematik och svens- ka. De allra flesta skolor genomför proven för de tre/fyraåriga linjerna. På de tvååriga linjerna, där proven för närvarande är frivilliga, deltar ett väsentligt lägre andel av skolorna i proven, som för närvarande ges i svenska och engelska. Användningen av proven för betygsättning på de tvååriga linjerna försvåras därmed, eftersom en rättvisande bedömning av proven förutsätter att deltagarna är representativa för hela elevgrup- pen.

Den relativa betygsättningen kan synas enkel att tillämpa utifrån läroplanens uppgifter om vilka elever som läser ett visst ämne enligt en viss läroplan, dvs. den grupp elever för vilka reglerna för den relativa betygsättningen skall tillämpas. I praktiken är reglerna dock svåra att tillämpa strikt. Under utbildningens gång avbryter en del elever utbild- ningen och dessa har ofta haft låga betyg. En konsekvens härav blir

antingen att kvarvarande elever måste få sänkta betyg eller också att ett högre betygsmedelvärde än 3,0 måste accepteras. Andra problem kan uppkomma genom att elever från olika linjer ibland samläser enstaka ämnen eller att bara ett litet urval elever — t.ex. särskilt duktiga elever —— läser ett visst tillvalsämne. I båda fallen kan det vara nödvändigt att göra avsteg från en strikt tillämpning av reglerna för betygsättning.

Olika gymnasieskollinjer rekryterar elever med olika medelbetyg från grundskolan. På vissa linjer kommer alltså eleverna att få högre betyg när de gått över till gymnasieskolan medan på andra linjer eleverna i genomsnitt får lägre betyg. Betygsänkningen var tidigare särskilt stor på den naturvetenskapliga linjen vilket skrämde bort elever från denna linje. Fr.o.m. läsåret 1975/76 skall medelbetyget i matematik, fysik och kemi på naturvetenskaplig och fyraårig teknisk linje vara 3,3 vilket i sin tur indirekt påverkar medelbetyget i andra ämnen på dessa linjer.

Statistik från betygsättningen i gymnasieskolan har redovisats av SCB, senast från läsåret 1983/84 (Statistiska meddelanden U 53 SM 8501). För alla linjer sammantagna redovisas ett medianbetyg i samtliga ämnen på 3,2. De tre/fyraåriga linjerna har en högre betygsnivå än de tvååriga. Den naturvetenskapliga linjen har det högsta medianbetyget, nämligen 3,7 (se tabell 6.1). De faktiska betygens avvikelser från medel- betyget 3,0 får ses som en anpassning av betygsättningsreglerna till vad som uppfattas som rimligt i den praktiska tillämpningen. SCB har också jämfört medelbetygen fr.o.m. läsåret 1972/73 t.o.m. läsåret 1983/84. Som framgår av tabell 6.2 är nivån påfallande stabil för alla linjer sammantagna. En fortlöpande betygsinflation kan dock noteras för de högskoleförberedande linjernas del.

Tabell 6.1 Fördelning av medelbetygen för dem som 1983/84 slutade gymnasieskolan med avgångsbetyg efter slutförd lärokurs.

Uppgifterna avser medelbetyg beräknat för samtliga ämnen på avgångsbetyget. Uppgifterna om percentiler avser procentandel elever som har det angivna eller lägre medelbetyg. P 25 anger således att 25 procent av eleverna har det angivna eller lägre medelbetyg. P 50 motsvarar medianvärdet av medelbetyget.

Linje Percentiler

P5 P25 P50 P75 P95 Samtliga linjer 2,2 2,8 3,2 3,6 4,3 därav treårig humanistisk 2,4 3,0 3,4 3,9 4,5 treårig samhällsvetenskaplig 2,5 3,0 3,4 3,9 4,5 treårig ekonomisk 2,2 2,8 3,1 3,6 4,3 treårig naturvetenskaplig 2,5 3,2 3,7 4,2 4,7 fyraårig teknisk 2,2 2,7 3,2 3,6 4,3 tvåårig social 2,3 2,8 3,2 3,6 4,3 tvåårig ekonomisk 2,2 2,8 3,1 3,5 4,0 tvåårig teknisk 2,1 2,6 3,0 3,5 4,2

Källa: SCB U 53 SM 8501.

Tabell 6.2 Medelbetygen 1972/73—1983/84 efter slutförd lärokurs på tre/fyraåriga linjer samt tvååriga teoretiska linjer i gymnasieskolan.

Uppgifterna avser genomsnittliga medelbetyg beräknat för samtliga ämnen på

avgångsbetyget. Linje Läsår

1972/73 1976/77 1980/81 1982/83 1983/84 treårig H 3,3 3,4 3,4 3,4 3,5 treårig S 3,2 3,4 3,5 3,4 3,5 treårig E 3,0 3,1 3,1 3,2 3,2 treårig N 3,4 3,6 3,7 3,7 3,7 fyraårig T 3,0 3,0 3,1 3,1 3,2 tvåårig So 3,2 3,2 3,2 3,2 3,2 tvåårig Ek 3,0 3,0 3,0 3,1 3,2 tvåårig Te 3,0 3,0 3,0 3,0 3,1 Samtl. linjer inkl. — — 3,2 3,2 3,2 tvååriga yrkes- förberedande

Kålla: SCB, SMU 1984115 och U 53 SM 8501.

SÖ har redovisat betygstatistik från vårterminen 1981 som bl.a. visar betygens fördelning på de fem betygstegen. I tabell 6.3 redovisas denna för några centrala ämnen på de tre/fyraåriga linjerna. Av tabellen fram- går klart övervikten för de högre betygen. Att betygsmedelvärdet är högre än 3,0 kan —— som vi redan redovisat — förklaras på flera sätt.

Tabell 6.3 Betygsfördelning i årskurs 3 i vissa ämnen vårterminen 1981 för elever på tre/fyraåriga linjer. Procent.

Ämne Linjer Betyg 1 2 3 4 5

Svenska språket H,S,E,N,T 0 11 46 33 10 Litteraturkunskap och språklig orientering H,S,E,N,T 0 12 42 35 11 Engelska H,S,E,N,T 2 15 39 31 14 Matematik N,T 2 15 32 31 19 Matematik S,E 4 19 35 29 12

Källa: SÖ, 1983-04—22: Betygen på de 3- och 4-åriga linjerna vt 1981.

SÖ har också redovisat betygstatistik som gör det möjligt attjämföra betygsnivån på olika linjer i gymnasieskolan med betyg från grundsko- lan. Den relativa betygsättningen medför att alla tre/fyraåriga linjer får sänkningar av betygsnivån jämfört med elevgruppens grundskolebetyg, medan flertalet tvååriga linjer har en högre betygsnivå än i grundskolan, där hela årskullen bedöms i en gemensam referensgrupp. Om man utgår från grundskolebetygen för betygsjämförelsen kan skillnaden i betygs-

nivå mellan tvååriga linjer och tre/fyraåriga linjer uppskattas till om- kring en halv betygsenhet. Det är ett skäl att undvika direkta jämförelser mellan betyg från två- resp. tre/fyraåriga linjer vid antagningen till högskolan.

SÖ:s statistik visar också att skillnaden mellan intagnings- och av- gångsbetyg för naturvetenskaplig och fyraårig teknisk linje har minskat väsentligt efter den tidigare nämnda höjningen av betygsnivån på dessa linjer. Uppgifterna tyder enligt SÖ inte på att dessa linjer nu är missgyn- nade vad avser betygsnivån jämfört med övriga tre/fyraåriga linjer.

SÖ redovisade för perioden 1976-1981 sammanfattningsvis uppfatt- ningen att betygsättningen fungerar hyggligt i fråga om stabil nivå och spridning. Däremot finns inget underlag i undersökningen för slutsatser om betygens ”rättvisa”, dvs. om samma prestation ger samma betyg i olika klasser och skolor. Iakttagelser av gymnasieinspektörerna t.o.m. läsåret 1981/82 tyder dock enligt SÖ på att bedömningen av eleverna i stort sett är likvärdig i olika skolor. (Betygen på de tre- och fyraåriga linjerna vårterminen 1981. SÖ 1983-04-22.)

Ansvaret för den löpande uppföljningen av betygsättningen i gymna- sieskolan vilar nu på länsskolnämnderna. Mindre än hälften av dessa har enligt uppgift hittills jämfört betygsnivån i olika skolor med resulta- ten på de centrala proven. Redovisade uppgifter visar att det nu liksom tidigare finns enstaka skolor med en betygsnivå som påtagligt överstiger den nivå som är motiverad utifrån resultaten på de centrala proven.

Vi behandlar betygsättningen i komvux, för vilken delvis andra för- utsättningar gäller, i avsnitt 9.1].

6.3. Betygens roll vid urvalet till högskolan i dag

Vi har ovan redovisat uppgifter om betygsättningen för samtliga elever i gymnasieskolan. Som underlag för en diskussion om betygens funktion vid urvalet till högskolan är det också av intresse att redovisa vilka medelbetyg de sökande till högskolan har.

”Betygsinflationen” i gymnasieskolan har utmålats som ett hot mot högskolans urvalssystem eller som ett skäl för att skolan måste få ett nytt betygsystem. Sådana uttalanden utgår ofta från den hårda konkurrensen om platser till vissa högskoleutbildningar, som ger intrycket att inte ens toppbetyg räcker för att bli antagen till högskolan och att därför skolan tycks sätta för många höga betyg.

Som framgår av tabell 6.4 är det en positivt selegerad grupp av gym- nasieelever som söker till högskolan, med högre medelbetyg än genom- snittet bland samtliga avgångna från gymnasieskolan. Till detta kommer att rätten att räkna bort två eller tre betyg vid antagningen gör att medelbetygen vid antagningen blir högre än då medelbetyget räknas på samtliga ämnen. Medianbetyget för samtliga sökande är omkring 3,9 för de tre/fyraåriga linjerna och omkring 3,8 för de tvååriga linjerna. Av de sökande från de tre/fyraåriga linjerna har 38 procent ett medelbetyg över 4,0. Spridningen i medelbetyg bland de bästa sökande är således begränsad, men det är ändock endast ett fåtal sökande som har högsta

möjliga medelbetyg. Det finns fortfarande en spridning — som dock är begränsad — som underlag för ett urval. En viss minskning av antalet sökande med medelbetyget 5,0 har också skett fr.o.m. höstterminen 1984 som resultat av de nya poängberäkningsreglerna. (Betyg i ämne som ingår i kraven för särskild behörighet får inte längre räknas bort.)

Som framgår av tabell 6.5 finns även bland sökande till läkarlinjen möjlighet att differentiera mellan de sökande även om medianbetyget är högt. Problemet med sökande som inte antas trots att de har högsta betyg har också nästan helt försvunnit fr.o.m. höstterminen 1984, i första hand som ett resultat av de strängare reglerna för medelbetygsberäkningen.

Tabell 6.4 Betygsfördelning bland sökande höstterminen 1984 till högskolans utbild- ningslinjer med antagning genom UHÄ. Procent.

Medelbetyget är beräknat enligt de regler som gäller vid antagningen.

Medelbetyg Betyg från tre/ Betyg från två- fyraåriga linjer åriga linjer 5,0 2 1 4,9 2 1 4,5—4,8 13 10 4,1 —4,4 21 20 3,7—4,0 24 25 3,3—3,6 23 26 2,9—3,2 12 13 2,5—2,8 4 4 —2,4 l 1 Antal sökande 34 735 11 359 Medianbetyg 3,9 3,8 Källa: UHÄ.

Tabell 6.5 Betygsfördelning bland sökande till läkarlinjen höstterminen 1984 från tre/fyraårig linje.

Medelbetyg Sökande antal procent

5,0 ' 186 8 4,9 132 5 4,5—4,8 636 26 4,1—4,4 685 28 3,7—4,0 391 16 3,3—3,6 268 l l 2,9—3,2 92 4 2,5—2,8 26 1

—2,4 2 — Samtliga 2 418 100 Medianbetyg 4,3

Källa: UHÄ.

Betygsnivån är alltså inte så hög att betygen inte längre kan differen- tiera mellan eleverna vid urvalet till högskolan. Det finns fortfarande kvar en betygspridning som grund för ett betygsurval. Det torde inte heller vara möjligt att drastiskt påverka betygsnivån nedåt — vissa egenskaper hos det nuvarande relativa betygsystemet driver som tidigare nämnts automatiskt upp nivån.

För att gymnasieskolans betyg även på längre sikt skall kunna använ- das för urval vid antagning till högskolan är det emellertid väsentligt att betygsinflationen bromsas och om möjligt helt upphör. Det är därför väsentligt att skolmyndigheterna även fortsättningsvis tillhandahåller betygsnormerande prov och att användningen av dessa vid betygsätt- ningen följs upp. Vi vill särskilt peka på nödvändigheten av att betygsätt- ningen också på tvååriga linjer ges det stöd som en adekvat användning av betygsnormerande prov ger. Om så inte sker kan de farhågor besan- nas som framkommit i olika sammanhang att betygsystemet urholkas allt mera och att man kan förvänta sig en fortsatt betygsinflation. Detta skulle på sikt kunna undanröja grunden för allt urval utifrån betyg.

6.4. Våra förslag och betygen i gymnasieskolan

Våra förslag till nya regler för urval till utbildningslinjer innebär att betygens dominerande roll som mätare av studiefärdighet minskas ge- nom att urvalet baserat på högskoleprov väsentligt utökas jämfört med i dag. Samtidigt kommer emellertid betygen att utgöra den enda urvals- grunden för en betydande andel av platserna. Kraven på betygen som mätare av studiefärdighet vid urvalet till högskolan kommer därför även fortsättningsvis att vara stora. Genom den ordning vi föreslår kommer dock erfarenheter att vinnas av en utökad användning av högskolepro- vet, som till stora delar mäter ungefär samma aspekter på studiefärdighet som medelbetyget. På sikt ökar därigenom möjligheterna att bedöma förutsättningarna att helt eller delvis ersätta betygen som urvalsinstru- ment med prov. Våra förslag innebär också att mera differentierade urvalsregler, som anpassas till olika högskoleutbildningars särart, kan komma att utvecklas. Även detta kan ge andra förutsättningar för bety- gens roll vid urvalet.

För överblickbar tid kommer emellertid betygen att vara viktiga vid urvalet. Detta talar för att betyg som har de nuvarande relativa betygens jämförbarhet och differentieringsförmåga behålls. Å andra sidan skulle ett mer målrelaterat betygsystem öka möjligheten att utforma högsko- lans behörighetskrav på ett mer ändamålsenligt sätt än i dag, eftersom då kraven för olika betyg kunde definieras innehållsligt.

Vid sidan av den aspekt på gymnasieskolans betygsystem som det är vår uppgift att behandla — användbarheten för tillträde till högskolan — finns givetvis också andra aspekter, som kan tala för en förändring av gymnasieskolans betygsystem. Vår avsikt har emellertid bara varit att belysa förutsättningarna för en sådan förändring med utgångspunkt i reglerna för tillträdet till högskolan.

:'Sfi;'

. 'r'» s

..1,. fi'lijuf ' *1

" glJllIVJ'Äll.

7. Allmänna utgångspunkter

Nuvarande tillträdesregler har utvecklats successivt från 1960-talet med 1977 års högskolereform som den senaste större förändringspunkten. Tillkomsten var nära förknippad med utbildningsväsendets starka kvan- titativa expansion under 1960- och 1970-talen. Detta medförde i sin tur behov av breda systemlösningar. Beslutet om den sammanhållna gym- nasieskolan fr.o.m. 1970 var tillsammans med 1977 års högskolereform uttryck för en enhetlighetssträvan som skulle gagna de studerande och förenkla administrationen. Drivkraften både för expansionen och för utformningen av de organisatoriska lösningarna var dels allmänna sam— hällsförändringar och välståndsutvecklingen, dels ideologiska mål rö- rande social utjämning och allas lika rätt till utbildning.

Den stora förändringen av tillträdesreglerna år 1977 speglade främst erfarenheterna av tillträdesfrågorna under 1960-talet samt de nyssnämn- da utbildningspolitiska strävandena. Den fullständiga översyn av tillträ- desreglerna som vi nu föreslår måste utgå från erfarenheterna sedan 1977 och de utbildningspolitiska prioriteringar som gäller i dag.

Frågor som berör högskolans dimensionering —— totalt och avseende enskilda linjer — ligger utanför vårt uppdrag, även om dimensionerings- frågorna inte helt kan skiljas från behörighets- och urvalsfrågorna. Av skäl som har redovisats i kapitel 4 finner vi det orealistiskt att tro att man någonsin får en sådan dimensionering av högskolan att alla sökande kan antas till den utbildning de helst skulle vilja. Det kommer därför alltid att finnas behov av regler för såväl behörighet som urval, även om den reella betydelsen av dessa regler för olika utbildningar kan skifta över tiden.

Tillträdesreglernas syften och funktion

Vi har redan i avsnitt 5.2 redovisat de många olika mål som ställdes upp för de tillträdesregler som infördes år 1977. I våra direktiv påminner utbildningsministern om att ett av målen för högskolereformen var att åstadkomma en jämnare social rekrytering till högskolan och att detta mål, liksom övriga mål för reformen, skall vara en utgångspunkt för översynen av tillträdesreglerna.

Ett självklart huvudsyfte med tillträdesreglerna är att de skall garan- tera att de studerande i högskolan har kunskaper och färdigheter som ger dem goda förutsättningar att fullfölja studierna. I förhållande till vad

som uttalades i förarbetena till högskolereformen vill vi för vår del tydligare markera tillträdesreglernas betydelse i detta hänseende och deras betydelse även i övrigt för högskolans inre arbete. För högskole- utbildningens vitalitet är det ofta väsentligt inte bara att rekrytera stu— derande med så god studieprognos som möjligt utan också att de stude- rande som rekryteras har skiftande bakgrund och erfarenheter. Högsko- lans intressen kan sålunda sammanfalla med strävan att bredda den sociala rekryteringen. De arbetsmarknadsmässiga intressena att högsko- lan skall ge möjligheter till fortsatt utbildning för redan yrkesverksamma talar också för att tillträdesreglerna skall främja en bred rekrytering.

Tillträdesreglerna styr vilka som antas till högskolan. De påverkar därigenom också rekryteringen till alla de yrkesområden som helt eller i huvudsak rekryterar högskoleutbildade, däri naturligtvis inbegripet all forskning och högre utbildning. Tillträdesreglernas funktion som gall- rings- och sållningssystem är av avgörande betydelse för de enskilda individerna och deras möjligheter att förverkliga olika studie- och yrkes- planer. Härigenom får tillträdesreglerna också en viktig fördelningspo- litisk betydelse.

Tillträdesreglerna har ytterligare en väsentlig — och oundviklig — funktion, nämligen som ”styrsignaler” till skolväsendet och alla som siktar till senare högskolestudier. Det är väsentligt att redan i gymnasie- skolan eller inför valet av annan behörighetsgivande utbildning ha god kännedom om de krav på förkunskaper som olika högskoleutbild- ningar ställer. Det ger möjlighet att under skoltiden skaffa sig sådana kunskaper att de avsedda högskolestudierna underlättas. Denna funk- tion hos tillträdesreglerna är väsentlig för alla berörda, för såväl de studerande som skolan och högskolan.

De positiva effekterna av ”signaler” i detta avseende utesluter emeller- tid inte att även negativa sådana kan förekomma. Exempel på detta är att de studerande på ett alltför taktiskt sätt anpassar sina förberedelser för högskoleutbildningen till de urvalsregler som gäller och inte till vad som är den bästa förberedelsen för högskolestudierna. Att de enskilda gör taktiska bedömningar i förhållande till tillträdesreglerna torde aldrig kunna undvikas. Det är då viktigt att söka utforma tillträdesreglerna så att effekterna också av taktiska beteenden sammantagna blir så positiva som möjligt och de negativa effekterna så små som möjligt.

Behövs både behörighets- och urvalsregler?

Behörighetskraven skall säkerställa att bara de som har tillräckliga för- kunskaper m.m. för att framgångsrikt fullfölja de tänkta studierna antas, medan urvalsreglerna — tillsammans med behörighetsreglerna avgör vilka som skall få börja när det är konkurrens om nybörjarplatserna. All erfarenhet från högskoleplaneringen visar att man inte med någon större säkerhet kan förutse efterfrågan på en enskild högskoleutbildning. Däremot kan man, som tidigare nämnts, med stor säkerhet förutse att efterfrågan kommer att förändras för en del utbildningar —— både öka och minska utan att vi säkert kan ange när och för vilka utbildnings- vägar förändringar kommer att inträffa. Man kan utgå från att det blir

svårt att fylla nybörjarplatserna på vissa utbildningar, medan konkur- rensen blir hård om platserna på andra. Vi vet emellertid inte i förväg vilka utbildningar som kommer att tillhöra den ena eller den andra kategorin.

Vi måste därför föreslå regler för behörighet och urval som fungerar både då efterfrågan på en viss utbildning är låg och då efterfrågan är hög. Tillträdesreglerna skall således ha den inbyggda flexibiliteten att de normalt inte skall behöva ändras enbart därför att efterfrågan ändras. Denna flexibilitet i regelsystemet är angelägen, eftersom efterfrågan kan ändras snabbt och eftersom man av hänsyn till framtida sökande bör undvika snabba ändringar av tillträdesreglerna.

Förändringar av tillträdesreglerna på kort och lång sikt

Som framgår av kapitlen om tillkomsten av nuvarande tillträdesregler och erfarenheterna av dessa är det svenska tillträdessystemet starkt präglat av enhetlighet, centralisering och formalisering. En jämförelse med antagningssystemen i andra länder förstärker detta intryck (se bilaga 4). En viktig del av systemet utgör de för Sverige traditionella reglerna om offentlighet och besvärsmöjligheter i enlighet med svensk rättstradition och allmänhetens krav. Endast vissa typer av meriter beak- tas för flertalet sökande bara gymnasiebetyg och motsvarande samt arbetslivserfarenhet _- och då på ett strikt formaliserat sätt. För ett mindre antal sökande beaktas vissa andra formella meriter såsom stu- dieomdöme från folkhögskola och genomgånget högskoleprov. Dagens regelsystem ger föga utrymme för individuella bedömningar. Endast för ett begränsat antal utbildningar beaktas mera svårmätbara meriter så- som konstnärliga färdigheter och liknande (se bilagorna 2 och 3).

En konsekvens av det nuvarande enhetliga systemet är att tillträdes- reglerna inte alltid på ett rimligt sätt svarar mot olika utbildningars och yrkesområdens särart eller mot de sökandes behov och önskemål. Även om den starkt formaliserade, enhetliga och centrala antagningen har många fördelar och på många sätt tycks svara mot allmänhetens föreställningar om hur antagningen bör gå till måste det ifrågasättas om inte systemet i dag saknar inslag som vore till fördel för både de sökande, högskolan och samhället som helhet. Som exempel kan näm- nas att det för vissa utbildningar kan vara angeläget att i huvudsak rekrytera studerande direkt från gymnasieskolan. För vissa utbildningar kan det samtidigt vara angeläget att rekrytera studerande som är äldre och har andra erfarenheter än dem skoltiden ger. Lokal antagning ökar troligen också det lokala engagemanget för vilka studerande som antas och ansvarstagandet för dessas fortsatta studier, samtidigt som det synes lättare att till en helt eller delvis lokalt administrerad antagning knyta sådana moment som speciella antagningsprov, intervjuer och liknande.

Vi anser mot denna bakgrund att det finns skäl att till vissa delar ifrågasätta den hittills dominerande synen på hur tillträdet till högskolan bör regleras. Med vårt synsätt bör det finnas större utrymme för varia- tioner och lokalt inflytande och för sådana inslag i meritvärderingen som inte på ett naturligt sätt kan inordnas i dagens system. Vi anser det

samtidigt inte möjligt att i ett svep genomföra en systemförändring av denna räckvidd. Större förändringar i den angivna riktningen kräver bl.a. ett omfattande utvecklingsarbete och försöksverksamhet, som mås- te utgå från de olika högskoleutbildningarnas skilda förutsättningar och bygga på ett aktivt deltagande av företrädare för dessa. Förändringarna måste också bidra till och samspela med en utveckling av den allmänna synen på tillträdesreglerna.

Vi vill ge förutsättningar för en utveckling i denna riktning och öppna möjligheter att pröva nya typer av behörighets- och urvalsregler. Våra förslag blir därför av två slag: dels om mera näraliggande förändringar av nuvarande system i syfte att eliminera olika brister och bättre anpassa det till aktuella förhållanden och önskemål, dels mera vittsyftande om att inom systemets ram utveckla och pröva nya rutiner. På längre sikt kan det senare innebära större förändringar av hela antagningssystemet, förutsatt att de nya inslagen fungerar väl och visar sig kunna få bred förankring. Denna långsiktiga utveckling måste få försiggå med olika hastighet och inriktning för olika delar av högskolan, vilket är en natur- lig anpassning till högskolans mångfald.

Kritiken mot den s.k. högskolebyråkratin brukar bl.a. rikta sig mot ett alltför omfattande och byråkratiskt antagningssystem. Vi anser det själv- klart att antagningen rent administrativt bör göras så enkel och effektiv som möjligt inom ramen för de överordnade mål som ställts upp. Sam- tidigt kan det för en del högskoleutbildningar vara angeläget att försöka finna nya former för urvalet. Sådana önskemål måste vägas mot de öka- de kostnader det kan medföra.

Avvägningar mellan olika mål och intressen

Det är naturligt att vilja lägga stor vikt vid de enskilda sökandes utbild- ningsönskemål och yrkesplaner. Samtidigt är det rimligt att urvalet av sökande i hög grad styrs av de sökandes möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen. Härutöver är det för vissa utbildningar motiverat att -— då så är möjligt även beakta lämplighet för senare yrkesverksamhet. Dessa olika strävanden sammanfaller ofta genom att den enskilde sökandes intresse för en viss utbildning eller ett visst yrkesområde sam- manfaller med hans eller hennes lämplighet för den önskade utbildning- en och yrket. Så är dock inte alltid fallet. Dimensioneringen av många utbildningar — oavsett om den betingas av arbetsmarknadsskäl eller resursskäl — medför under alla förhållanden att alla sökande inte kan antas till sådan utbildning som de har störst intresse och fallenhet för. Det är svårt att finna en lämplig avvägning mellan å ena sidan de enskildas intressen och önskemål och å andra sidan deras formella meriter. Det kompliceras ytterligare av att det är svårt att mäta både de studerandes faktiska intressen och deras förutsättningar för utbildning och för senare yrkesverksamhet. Genom att införa mera differentierade regler för såväl behörighet som urval bör det emellertid vara möjligt att bättre än hittills tillgodose såväl de enskildas som högskolans intresse av att tillträdesreglerna anpassas till resp. utbildning. Samtidigt måste mera

differentierade regler vägas mot de nackdelar som är förknippade med ett mera svåröverblickbart system.

En genomgång av de skiftande synpunkter på tillträdessystemet som vi har tagit del av visar att kritiken och förslagen om ändringar i många stycken är motsägelsefulla. Som exempel kan nämnas att den utbredda önskan om viktning vid beräkning av medelbetyg står i uppenbar mot- sats till förväntningarna på att regelsystemet skall förenklas.

Även från andra utgångspunkter föreligger motsättningar mellan oli- ka mål. Det finns t.ex. en strävan att vilja anta både unga och äldre sökande och en önskan att prioritera sökande med bästa förutbildning samtidigt som man önskar underlätta för dem som har valt ”fel” studie- väg i skolan. Önskan att anta de mest studielämpliga måste vägas mot önskan att garantera olika grupper möjligheter till högskoleutbildning eller att vid antagningen särskilt värdera lämplighet för senare yrkes- verksamhet. Ytterligare exempel på motsättningar mellan olika mål skulle kunna anföras.

De sökande har mycket varierande meriter och vitt skilda uppfatt- ningar om på vilket sätt hänsyn bör tas till olika sorters meriter. Tillträ- desreglerna kan inte utformas så att de på en gång tillgodoser alla mer eller mindre berättigade önskemål. Det är självklart heller inte möjligt att konstruera ett tillträdessystem som i alla avseenden upplevs som rättvist. Strävan måste vara att tillträdessystemet skall innebära bästa möjliga avvägning mellan olika mål och ambitioner som har fastställts på poli- tisk väg. De regler som ställs upp måste vara både principiellt och praktiskt rimliga. Det gäller sedan att sprida kännedom om reglernas syften och praktiska konsekvenser, så att reglerna också i så stor ut- sträckning som möjligt accepteras och en eventuell diskussion om dessa vilar på en saklig grund.

1 den utsträckning som man i tillträdessystemet inför en ökad varia- tion i reglerna för olika utbildningsvägar och samtidigt tar mera hänsyn till speciella meriter måste man också acceptera en ökad grad av subjek- tivitet. Förväntningar på ett i absolut mening ”rättvist” system måste således dämpas, samtidigt som förändringarna inte får gå så långt att tillträdessystemet upplevs som godtyckligt eller orättvist.

De studerandes förkunskaper

I kapitel 5 har redovisats bl.a. undersökningar om sambandet mellan de studerandes förkunskaper och studieresultat i högskolan. Förkunskaper- na har en väsentlig betydelse för senare studieresultat. Det finns emeller- tid även andra skäl till studieförseningar och studieavbrott än brister i förkunskaperna. Det ärinte möjligt att genom högt ställda förkunskaps- krav eliminera alla studiemisslyckanden. Förkunskapskraven —— liksom övriga krav för behörighet — bör emellertid utformas så att de sökande som antas har goda möjligheter att fullfölja påbörjad utbildning. Det är självklart att gymnasieskolans högskoleförberedande linjer skall ge de baskunskaper som är den naturliga grunden för fortsatta studier inom stora delar av högskolan. Många av högskolans linjer är å andra sidan utformade med sikte på en rekrytering från gymnasieskolans yrkesför-

beredande linjer. Även i framtiden måste det finnas möjligheter att kunna påbörja högskoleutbildning oberoende av tidigare genomgången gymnasieskollinje. Detta förutsätter att det finns goda möjligheter att genom kompletteringsstudier uppnå den nödvändiga behörigheten.

I en del fall är nuvarande förkunskapskrav otillräckliga. Det gäller inte minst de låga kraven i svenska och engelska inom ramen för den allmänna behörigheten som varit för lågt satta. Vi anser att kraven i dessa ämnen måste höjas. De detaljerade särskilda —förkunskapskraven för olika utbildningslinjer måste också fortlöpande prövas av de ansva- riga utbildningsmyndigheterna.

Även reglerna för urval bland behöriga sökande är väsentliga från förkunskapssynpunkt. I kapitel 9 återkommer vi till förslag som innebär att större hänsyn skall tas till de sökandes studiefärdighet i skolämnen av särskild betydelse för den sökta utbildningen.

De studerandes önskemål och behovet av att motverka taktiska val

Strävan att anpassa systemet till de sökandes varierande meriter rymmer också den svåra balansgången mellan att å ena sidan vid urvalet vilja premiera de elever som i gymnasieskolan skaffat sig den bästa förutbild- ningcn för den sökta högskoleutbildningen och å andra Sidan försöka undvika regler som missgynnar dem som under gymnasieskolåren eller därefter byter utbildnings- eller yrkesplaner eller dem som har förutsätt- ningar att klara högskolestudierna fastän deras formella meriter inte är tillräckliga. Vår strävan är att det skall löna sig att i gymnasieskolan skaffa sig bästa möjliga förutbildning för tilltänkt högskoleutbildning utan att det därför får vara alltför svårt för dem som ändrar sina planer att komplettera för att uppnå den eftersträvade behörigheten.

Vid en översyn av tillträdesreglerna måste man i en rad avseenden ta hänsyn till de studerandes berättigade krav på dessa. Även om reglerna för behörighet och urval bör kunna variera mera än hittills mellan olika utbildningar är det ändå väsentligt för överblickens skull att bibehålla någon form av enhetlighet. Enhetlighet kan också förenkla de admini- strativa rutinerna och underlätta för de studerande att byta utbildning under pågående studier.

Klagomålen på tillträdessystemet har bl.a. gått ut på att det tas för liten hänsyn till Specialintressen och särskilda kvalifikationer med anknyt- ning till sökt utbildning. Att tillgodose önskemål om sådana förändring- ar är svårt att förena med krav på att urvalssystemet inte skall locka till en taktisk meritering och att systemet skall vara så öppet och objektivt som möjligt. En lösning på detta dilemma är det förslag om en friare bedömning som redovisas i avsnitt 9.5. Avsikten är att vid antagningen i begränsad omfattning ge utrymme för hänsyn till bl.a. meriter med särskild anknytning till den sökta utbildningen.

För de enskilda är det väsentligt att de även sedan de har gått igenom gymnasieskolan kan påverka sina möjligheter att bli antagna till olika utbildningar. De bör kunna komplettera sina meriter för att bli behöriga men också kunna påverka sin situation vid urvalet. Våra förslag i det följande om att samtliga sökande skall kunna antas på grundval av

resultaten på ett högskoleprov ger ökade förutsättningar att tillgodose detta önskemål. Vi bedömer detta vara ett bättre alternativ än om de sökande genom regelsystemet tvingas till omfattande extra studier ut- över behörighetskraven endast för att meritera sig för antagning till en eftertraktad högskoleutbildning eller till långvarigt förvärvsarbete en- bart för att öka sina chanser att bli antagna till önskad utbildning.

Minskad betygshets i skolan

Enligt våra direktiv skall vi utgå från dagens situation när det gäller gymnasieskolans organisation. Den nyligen inledda försöksverksamhe- ten inom gymnasieskolan kommer först på lång sikt att kunna ge änd- rade förutsättningar för tillträdet till högskolan. I direktiven påpekas även att det för arbetet i gymnasieskolan är betydelsefullt att minska gymnasiebetygens betydelse som urvalsinstrument.

Vi anser det av flera skäl angeläget att urval grundat på betyg kom- pletteras med ett urvalsförfarande som är oberoende av Skolbetygen. Det skall ge sökande från gymnasieskolan en andra chans att styrka sina studiefärdigheter. Genom en utökad användning av ett högskoleprov kan detta syfte uppnås på ett enkelt sätt.

Hänsyn till senare yrkesverksamhet

Vid antagningen till klart yrkesinriktad utbildning kan det utöver den sökandes förutsättningar för den sökta utbildningen även vara befogat att söka beakta den sökandes lämplighet för senare yrkesverksamhet. Det gäller i första hand utbildningar inom vård— och undervisningsom- rådena, vilka ofta leder till utbildningsbevis som berättigar till yrkesbe- hörighet eller legitimation för yrken av stor betydelse för kommande elever eller patienter. Vi anser det önskvärt att ett framtida tillträdessys- tem ger möjligheter att även väga in yrkeslämplighet i de fall detta är befogat och kan göras på ett försvarbart sätt.

Avvägningen mellan central och lokal antagning

Nuvarande antagningssystem är i hög grad uppbyggda utifrån krav på en rationell och effektiv administration. Detta har många fördelar, både för de sökande och för högskolan. Samtidigt finns det flera skäl att eftersträva olika former av decentralisering med de fördelar detta kan ge i form av t.ex. direktkontakt mellan de sökande och ansvariga för den sökta utbildningen och möjligheter att anpassa antagningen till olika utbildningars särart.

Det är angeläget att utifrån hittillsvarande erfarenheter se över de administrativa rutinerna för att söka finna bästa möjliga avvägning mellan lokala och centrala rutiner. Vi anser det samtidigt väsentligt att behålla rutiner som medför att man i görligaste mån undviker att en sökande samtidigt kan antas till flera utbildningar.

Strävan att få mera differentierade tillträdesregler anpassade till de olika utbildningarna bör kombineras med ökade möjligheter till ett

lokalt inflytande på urvalet av studerande. Detta bör kunna ske framför allt vid tillämpningen av urvalsreglerna. På sikt kan en ökad lokal medverkan komma till stånd genom att det för antagningen till vissa utbildningar införs prov eller intervjuer som administreras lokalt.

Genom att antagningen tydligare knyts till de olika utbildningarnas särart och genom en ökad lokal medverkan bör det samtidigt vara möjligt att uppnå en bättre koppling mellan antagningen och själva utbildningen. Vi ser flera fördelar med en utveckling i en sådan riktning.

Antagningen till enstaka kurser görs redan i dag lokalt. När det i praktiken inte är fråga om något urval bland de sökande bör antagning- en här kunna förenklas ytterligare genom att den förläggs till institutio- nerna (eller motsvarande).

Enkelhet och stabilitet

Det är väsentligt att tillträdesreglerna är lätta att förstå. Det är också viktigt att man kan överblicka konsekvenserna av olika regler. För de enskilda är det för planeringen av de egna studierna väsentligt att i god tid känna till de tillträdesregler som gäller då de senare söker till högsko- lan. Det är därför önskvärt att tillträdesreglerna till sina huvuddrag är kända redan då eleverna i grundskolan väljer gymnasieskollinje, dvs. helst två och ett halvt till fyra år före högskolestudiernas början. Varje snabb förändring av tillträdesreglerna motverkar den enskildes försök till planering av den egna Studiegången. Även om det ibland kan vara nödvändigt att göra snabba förändringar på enskilda punkter talar be- hovet av tidig information om tillträdesreglerna för att detta helst skall undvikas och för att regelsystemet om möjligt skall utformas så att större förändringar inte behöver göras särskilt ofta. Det vore exempelvis olämpligt om varje majoritetsskifte i riksdagen skulle medföra större ändringar i tillträdesreglerna. Vi har mot denna bakgrund eftersträvat att finna sådana lösningar på olika problem att de regler som beslutas av statsmakterna med utgångspunkt i våra förslag skall ha goda förutsätt- ningar att kunna tillämpas under en längre period.

Våra förslag kan träda i kraft tidigast mot slutet av 1980- talet och blir då styrande för tillträdet till högskolan under 1990-talet. Förändringen av tillträdesreglerna måste därför anknyta till en önskad eller trolig utveckling för högskolans del. Strävan måste även från denna utgångs- punkt vara att försöka göra tillträdesreglerna så på en gång generella och flexibla att de inte onödigtvis kommer i konflikt med i dag oförutsägbara samhällsförändringar.

8. Behörighet

8.1. Gymnasieskolan som förberedelse för högskoleutbildning

Genom tillkomsten av gymnasieskolan år 1971 fick utbildningen när- mast efter grundskolan en sammanhållen organisation. Denna har det dubbla syftet att dels förbereda för fortsatta studier inom bl.a. högsko- lan, dels förbereda för senare yrkesverksamhet. Genom gymnasieskol- linjernas olika längd och inriktning tillgodoses dessa båda syften i olika hög grad av olika linjer. Tre av gymnasieskolans treåriga linjer kan sägas vara rent studieförberedande, medan många av de tvååriga linjerna helt eller i huvudsak är inriktade mot förberedelse för arbetslivet. Av de tvååriga teoretiska linjerna är i första hand den sociala linjen tänkt som förberedelse för högskolestudier.

Högskolan kom genom 1977 års reform på likartat sätt att innefatta utbildningar av olika karaktär med avseende på teoretiskt innehåll och yrkesanknytning. De har i princip alla det gemensamt att de bygger på att eleverna tidigare genomgått gymnasieskolan eller har motsvarande kunskaper och erfarenheter. Sammankopplingen mellan de två syste— men dvs. vilka utbildningar i gymnasieskolan som skall ge behörighet till olika utbildningslinjer i högskolan — innefattar en rad principiella och praktiska problem.

Det har ansetts naturligt att de som i gymnasieskolan studerat med en viss yrkesinriktning skall kunna gå vidare till likartad utbildning på högskolenivå. Samtidigt har det poängterats att valet av gymnasieskol- linje inte alltför hårt får styra valmöjligheterna, dvs. att det bör finnas möjligheter att byta studie- och yrkesinriktning utan omfattande kom- pletteringsstudier. En tredje utgångspunkt är att gymnasieskolans olika linjer i olika hög grad omfattar sådan teoretisk utbildning som är en nödvändig förutsättning för högskoleutbildning, varför vissa gymnasie- skollinjer med nödvändighet ger större möjligheter till senare högskole- utbildning än andra linjer. Dessa tre var för sig rimliga, men delvis motstridiga, utgångspunkter för sambandet mellan gymnasieskolan och högskolan har medfört att reglerna för övergången från gymnasieskolan till högskolan har blivit en kompromiss mellan olika synsätt och princi- per.

1 den senaste gymnasieutredningen (SOU 1981:96) och i regeringens proposition 1983/84:116 skisserades en utveckling av gymnasieskolan

mot ett mera flexibelt studiesystem, som bättre än det nuvarande skall möjliggöra för eleverna att förena yrkesförberedelse och studieförbere- delse. På kort sikt är gymnasieskolans linjesystem emellertid givet. Vi måste således utgå från gymnasieskolans nuvarande linjer och jämföra dem med de krav som högskolan ställer.

De tre ovan nämnda utgångspunkterna för övergångsmöjligheterna från gymnasieskolan till högskolan gäller fortfarande. Det är väsentligt att olika linjer i gymnasieskolan inte blir återvändsgränder. Men samti— digt måste man enligt vår mening acceptera att kompletteringsstudier oftare än hittills kan bli nödvändiga för dem som från gymnasieskolans tvååriga linjer söker sig till högskolan.

De krav som högskolan ställer är av skilda slag; utöver krav på förkunskaper och färdigheter i vissa ämnen som ingår i högskoleutbild— ningen ställer högskolan även krav på studietekniska färdigheter, kun- skaper i svenska och engelska samt god allmänorientering. Kraven på förkunskaper i vissa skolämnen med anknytning till högskoleutbild- ningen leder till att det för olika högskolelinjer gäller vitt skilda krav. Ett fåtal gymnasieskolämnen förekommer som krav för ett flertal linjer samtidigt som ett stort antal ämnen förekommer som krav för en eller ett par högskolelinjer (se tabell 8.1). I många fall förutsätter detta en över- gång från en yrkesinriktad linje i gymnasieskolan till en högskolelinje med motsvarande yrkesinriktning. Kraven på studietekniska färdighe— ter, språkkunskaper, god allmänorientering och i många fall även goda förkunskaper i bl.a. matematik, fysik och kemi talar samtidigt för att behörighetsreglerna bör stimulera de studerande att i större utsträckning i framtiden utnyttja gymnasieskolans studieförberedande linjer som för— beredelse för sådan högskoleutbildning som har mera omfattande krav på förkunskaper från tre- eller fyraåriga linjer.

De studietekniska färdigheterna utvecklas inom ramen för de flesta ämnen och blir därför bl.a. beroende av gymnasieskolutbildningens omfattning. En treårig utbildning bör normalt hos de studerande utveck- la en större studieteknisk träning än en tvåårig utbildning. Med ett sådant synsätt blir det antalet studieår och studiernas inriktning i stort som är det väsentliga, inte om studierna bedrivits på en viss linje eller i en viss form. När det gäller språk, matematik och naturvetenskap, lik- som samhällsorienterande inslag, finns det samtidigt stora skillnader mellan olika gymnasieskollinjer, varvid inte alltid linjens totala längd är avgörande. Antalet veckotimmar i matematik och naturvetenskap är t.ex. större på den tvååriga tekniska linjen än på de treåriga ekonomiska och humanistiska linjerna.

Vi anser att man för varje högskolelinje måste beakta kraven på såväl allmänna studiefärdigheter som kunskaper i ”karaktärsämnen” för resp. linje. De erfarenheter av bristfälliga förkunskaper hos de studerande som redovisats i avsnitt 5.3 tyder på att det för många utbildningar är befogat att höja förkunskapskraven. En översyn av behörighetskraven till de mera teoretiskt inriktade högskoleutbildningarna från denna ut- gångspunkt bör medföra att de treåriga linjerna i större utsträckning än för närvarande blir normalvägar till dessa utbildningar. Kompletterings- kraven kan samtidigt antas öka för dem som inte har genomgått den

gymnasieskollinje som betraktas som normalvägen. Därmed minskar fördelarna med att av urvalstaktiska skäl välja en tvåårig gymnasieskol- linje.

En förändring i här skisserad riktning skulle på sikt medföra en väsentligt mindre tillströmning av sökande till i första hand den tvååriga sociala linjen. Den nyligen beslutade förändringen av utbildningen av lärare för grundskolan (prop. 1984/85:122, UbU l984/85:31, rskr l984/852366) kommer att verka i samma riktning. Låg— och mellansta- dielärarlinjerna har hittills rekryterat många elever från sociala linjen medan den nya grundskollärarutbildningen kommer att ställa krav på betyg i flera ämnen från treåriga gymnasieskollinjer. Vi är medvetna om att den sociala linjen fyller en funktion för vissa elever, vilka efter grundskolan är osäkra på sina intressen och framtidsplaner. För att linjen inte skall bli en återvändsgränd är det dock väsentligt att de som har gått igenom den ges goda möjligheter att bygga på den med antingen yrkesförberedande eller studieförberedande påbyggnadsutbildning. l avsnitten 8.5 och 8.6 återkommer vi till möjligheterna att komplettera en gymnasieskolutbildning.

8.2. Vägar till allmän behörighet

De tidigare kraven på studentexamen (motsvarande) eller genomgången fackskola för tillträde till universitet och högskolor, liksom dagens krav på genomgången gymnasieskola, återspeglar alla kravet på en fullstän- dig skolutbildning. Avsikten har varit att högskolestuderande skall ha den grundläggande utbildning och den allmänorientering som gymna» sieskolan ger. Härigenom har man också velat uppnå att de specialister som högskolan utbildar har motsvarande breda allmänorientering.

Även vissa övriga utbildningar ger i dag allmän behörighet på samma sätt som gymnasieskolan. Detta gäller främst komvux, folkhögskolans allmänna kurser och en rad äldre gymnasiala utbildningar.

Språklig färdighet såväl i svenska som i främmande språk — är en förutsättning för både högskolestudier och senare yrkesverksamhet. Därför ingår i de nuvarande kraven för allmän behörighet även krav på minst två årskurser svenska och engelska i gymnasieskolan. l förarbete- na till nuvarande bestämmelser angav KK att kravet i engelska var i lägsta laget och att det därför var väsentligt att påpeka för de sökande att det i praktiken krävs ytterligare kunskaper i engelska för högskoleutbild- ningar med engelskspråklig kurslitteratur.

De nuvarande allmänna behörighetskraven måste för praktiskt taget alla utbildningar kompletteras med ytterligare krav, som varierar från utbildning till utbildning. Det kan mot denna bakgrund diskuteras om det är meningsfullt att bibehålla uppdelningen på allmän och särskild behörighet. Vi har emellertid funnit att både praktiska och principiella skäl talar för att man även i fortsättningen —— i vart fall så länge det finns olika, principiellt helt skilda vägar till högskolan — skall skilja på allmän och särskild behörighet. De för i princip alla högskoleutbildning- ar gemensamma kraven för allmän behörighet bör liksom hittills beslu-

tas av statsmakterna, medan de särskilda behörighetskraven för enskilda linjer med fördel fastställs på myndighetsnivå i anslutning till varje utbildningsplan. På detta sätt kan informationen till de studerande ut- tryckas enkelt och en enhetligare praxis uppnås när det gäller de för alla utbildningar gemensamma behörighetskraven.

Vi föreslår således att det alltjämt skall finnas regler för allmän behö— righet gällande för i princip hela högskolan. Den allmänna behörigheten bör alltjämt bygga på genomgången minst tvåårig linje i gymnasieskolan eller motsvarande. Skillnaderna i förkunskapskrav mellan olika högsko- leutbildningar tillgodoses enligt vår mening bäst genom de särskilda behörighetskraven, vilka självfallet fortlöpande måste kunna omprövas.

Den redan läsåret 1969/70 inledda försöksverksamheten med att låta dem som var 25 år och hade förvärvsarbetat minst fem är få allmän behörighet för att läsa vissa ämnen vid universiteten slog, som tidigare har nämnts, så väl ut att KK år 1974 föreslog att dessa regler skulle gälla generellt för hela högskolan. Rent principiellt motiverades detta med att högskolan bör vara öppen även för dem som inte fullföljt en gymnasie— skolutbildning, men som genom en längre tids förvärvsarbete fått en allmän orientering som kan jämställas med genomgången gymnasiesko- la. Riksdagens beslut år 1975 följde utredningens förslag, varvid dock kravet på fem års arbetslivserfarenhet reducerades till fyra år och minst halvtid. Som arbetslivserfarenhet räknas förutom förvärvsarbete även vård av egna barn under tio år, vård av annan anhörig samt värnplikts- tjänstgöring.

Kraven på kunskaper i svenska och engelska motsvarande två årskur— ser i gymnasieskolan gäller även behöriga enligt 25 :4-regeln. De som har svenska som modersmål har ansetts uppfylla kravet i svenska och behö- ver därför inte uppvisa något skolbetyg eller motsvarande i detta ämne.

Som framgår av kapitel 5 varierar studieresultaten för studerande som antagits enligt 25:4-regeln, varvid både mycket goda och markant dåliga studieresultat har noterats. Det dröjer alltjämt länge innan utbyggnaden av den gymnasiala utbildningen slagit igenom i befolkningen som hel- het. Samtidigt ligger det i både samhällets och högskolans intresse att det till högskolan kan rekryteras studerande med en varierad erfarenhets— bakgrund. Vi anser det därför motiverat att tills vidare bibehålla nuva- rande 25z4-regel. De skärpningar av förkunskapskraven och det urvals- system som vi föreslår i det följande gör att kraven på studiefärdighet och förkunskaper kommer att skärpas även för denna grupp.

Under perioden 1969-1977 krävdes för allmän behörighet att den studerande skulle ha uppnått minst medelbetyget 2,3. Redan år 1972 beslöt riksdagen att detta krav skulle slopas, eftersom det inte bedömdes ha någon praktisk betydelse. Endast undantagsvis förekommer sökande med ett medelbetyg under 2,3. Vi finner inte tillräckligt vägande skäl för att föreslå ett återinförande av krav på ett visst lägsta medelbetyg bl.a. med tanke på det administrativa merarbete detta skulle medföra. Istället föreslår vi i det följande att betyget 3 alltid skall krävas i varje enskilt ämne som krävs för behörighet.

Genom högskolereformen år 1977 fördes till högskolan vissa utbild- ningar för vilka ditintills formellt endast krävts grundskoleutbildning.

För en del av dessa har, som redovisats i avsnitt 5.3, en anpassning till de generella behörighetsreglerna ägt rum. För andra finns det alltjämt särskilda regler, se bilaga 2. Vi utgår från att den utveckling som inletts skall fortsätta. Tills vidare måste det dock finnas undantag från de allmänna behörighetsreglerna för ett antal utbildningar.

Enligt 5 kap. 17 å i högskoleförordningen är den allmänt behörig som utom Sverige med godkänt resultat har slutfört en minst elvaårig skol- utbildning som normalt avslutas tidigast vid 17 års ålder samt därutöver har kunskaper i svenska och engelska. Vi anser det principiellt tveksamt att allmän behörighet på detta sätt ges på rent kvantitativa grunder. Vi föreslår därför att kraven för allmän behörighet genom utländsk förut- bildning formuleras som krav på sådan utbildning som ger behörighet för högskolestudier i hemlandet eller som bedöms likvärdig med genom- gången svensk gymnasieskola (se bilaga 5, 5 kap. 15 å.).

Sammanfattningsvis föreslår vi att de nuvarande kraven för allmän behörighet bibehålls, dvs. att för allmän behörighet skall krävas genom- gången minst tvåårig linje i gymnasieskolan, motsvarande avgångsbetyg från kommunal vuxenutbildning eller högskoleförberedande studier vid folkhögskola (allmänna kurser omfattande minst 60 veckor och som bygger på grundskolan). Vidare bör som hittills allmän behörighet ges den som är 25 år gammal och som har förvärvsarbetat (eller motsvaran- de) minst fyra år. För sökande med utländsk förutbildning skall gälla motsvarande regler. Kraven härutöver på minst två årskurser svenska och engelska behandlar vi i följande avsnitt.

8.3 Kraven på svenska och engelska för allmän behörighet

Den allmänna behörigheten innefattar för närvarande krav på två års- kurser svenska och engelska utan att något lägsta betyg anges. Utgångs- punkten för detta krav var ursprungligen läroplanen för den tvååriga sociala linjen (inom den dåvarande fackskolan). Av avsnitt 5.3 framgår att detta minimikrav i svenska och engelska i många fall har visat sig vara otillräckligt för att garantera de minimikunskaper som behövs för att de studerande skall kunna följa utbildningen. Det gäller främst en del utländska studerande med bristfälliga kunskaper i både svenska och engelska. Samtidigt är det endast för ett fåtal linjer som krav har ställts upp på kunskaper i dessa ämnen utöver kraven för allmän behörighet. (Tre årskurser i svenska krävs för juristlinjen och kulturvetarlinjen och två årskurser krävs för journalistlinjen, förskollärar- och klasslärarlin- jerna, medan tre årskurser i engelska endast krävs för ekonomlinjen vid Handelshögskolan och ekonomlinjens internationella gren. Därtill före- kommer krav på svenska och engelska för vissa kombinationer inom ämneslärarlinjerna.)

Spridningen bland gymnasieskolans elever i fråga om kunskaper i engelska är synnerligen stor. Betygen är erfarenhetsmässigt ett dåligt mått på läsförmågan, vilket belysts i det i avsnitt 5.3 nämnda GUME- projektet och av den senaste gymnasieutredningen (SOU 1981 :96). KK

påpekade, som tidigare har nämnts, att kravet på två årskurser utan krav på något lägsta betyg var otillräckligt för många högskoleutbildningar. Det borde därför enligt kommittén påpekas att många utbildningar kräver god förmåga att läsa engelska utöver vad som krävdes för allmän behörighet.

Betyget 1 skall i princip tilldelas de 7 procent av eleverna som har de minsta kunskaperna och de sämsta färdigheterna. En elev helt utan kunskaper i det aktuella ämnet skall enligt SÖ:s anvisningar inte ges betyg utan ett kryss (X) på betygsblanketten. Kraven för betyget 1 kan dock sättas så lågt att det i praktiken ofta upplevs som enbart krav på att vederbörande elev har varit närvarande i undervisningen. Betyget 1 kan också ges vid särskild prövning och används då på motsvarande sätt som lägsta betyg, eftersom någon godkändgräns inte finns (markeringen X kan dock även användas vid särskild prövning och fyllnadsprövning). Det nuvarande kravet på lägst betyget 1 är således inte kopplat till några större krav på kunskaper eller färdigheter. KK:s förslag om att man vid sidan av behörighetskraven skulle informera om att det i praktiken krävs god läsförståelse i engelska har inte fungerat (ett påpekande härom har dock varje år medtagits i UHÄ:s informationsbroschyr). Det är enligt vår mening inte heller rimligt att belasta syo—processen med denna typ av dubbla budskap om å ena sidan formella, å andra sidan reella krav för olika utbildningar.

Ett stort antal högskoleutbildningar har engelsk kurslitteratur, vilket således i praktiken ställer krav på bättre engelskkunskaper än vad som för närvarande garanteras genom kraven för allmän behörighet. Stude- rande som har bristfälliga kunskaper i engelska och som läser linjer eller kurser med omfattande engelsk kurslitteratur är starkt handikappade i studierna. Detta förhållande är ofta omvittnat men tycks vara föga un- dersökt. Det är enligt vår mening motiverat att skärpa förkunskapskra- ven i engelska i de fall utbildningens karaktär är sådan att det naturligt förekommer engelsk kurslitteratur.

Gymnasieutredningen konstaterade i sitt huvudbetänkande (SOU 1981:96) att det föreligger stora individuella skillnader i fråga om gym- nasieelevernas kunskaper i engelska. Utredningen förordade därför en starkt individualiserad undervisning i engelska, med sikte på att varje elev skulle kunna uppnå den funktionella språkfärdighet som krävs för bl.a. högskolestudier — och därefter kunna avsluta sina studier i just detta ämne. För att mäta elevernas färdigheter i engelska förordades ett diagnostiskt prov av det slag som sedan år 1977 tillhandahålls av peda- gogiska institutionen vid universitetet i Göteborg för dem som t.ex. önskar pröva sina engelskkunskaper på egen hand inför eventuella högskolestudier. (Detta prov kan beställas gratis men utnyttjas för när- varande endast av ett fåtal.) Vi kan inte för vår del gå in på språkun- dervisningen i gymnasieskolan, men vi föreslår i avsnitt 8.6 ett behörig- hetsprov i engelska som kan ses som ett steg i den riktning som gymna- sieutredningen förespråkade.

Det finns flera tänkbara sätt att höja kraven i ämnet engelska. Man kan för särskild behörighet kräva två årskurser engelska med minst betyget 3 i detta ämne. Sökande med betygen 1 och 2 i engelska från

tvåårig linje blir då inte längre behöriga. Vidare måste engelskan — enligt vårt förslag i det följande då alltid medtas vid medelbetygsbe- räkning. Ytterligare ett steg är att kräva tre årskurser engelska, men mot det talar bl.a. att engelska av en del elever på tre- och fyraåriga linjer bara läses två år.

Ett annat sätt att understryka engelskans betydelse är att ta med engelska bland de ämnen som kan ges en högre vikt vid medelbetygsbe- räkning (se avsnitt 9.8.3). Fördelen med ett sådant förfarande är att man understryker engelskkunskapernas betydelse för högskolestudierna utan att den som har betyget 2 blir formellt obehörig (ett lågt engelskbetyg kan då kompenseras genom höga betyg i andra ämnen).

Alla de här nämnda förslagen till skärpning av engelskkraven avser de särskilda behörighetskraven eller urvalsreglerna, vilket innebär att de skulle kunna tillämpas individuellt för olika högskoleutbildningar. Om man däremot önskar höja kravet i engelska generellt för all högskoleut- bildning bör kravet i engelska för allmän behörighet skärpas, varvid det ligger närmast till hands att bibehålla kravet på två årskurser men samtidigt höja kravet på lägsta betyg.

Svenska studerande kan oftast läsa och tala svenska tillräckligt väl för att klara högskolestudierna. Man förväntar sig emellertid att en högsko- leutbildad förutom att kunna tala och läsa svenska även skall kunna skriva svenska väl, vilket ofta är väsentligt i senare yrkesverksamhet. Om än med något annorlunda motivering än för engelska anser vi det därför motiverat att också införa krav på bättre färdigheter i svenska. Härvid aktualiseras samma problem som nyss nämnts för engelska när det gäller att precisera kravens omfattning. Vidare måste beaktas att svenskbetyget fr.o.m. 1985/86 både på de tre/fyraåriga linjerna och på de tvååriga linjerna omfattar två betyg: svenska språket resp. litteraturkunskap och språklig orientering.

När kravet på två årskurser i svenska och engelska ursprungligen föreslogs var utgångspunkten undervisningen på de tvååriga teoretiska linjerna, i första hand sociala linjen. Genomförandet av gymnasieskolan år 1971 gjorde det möjligt för elever även på övriga tvååriga linjer att läsa dessa ämnen enligt samma läroplan. Genom förändringen av läropla— nerna i gymnasieskolan fr.o.m. läsåret l984/85 har svenska blivit obli- gatoriskt ämne på samtliga tvååriga linjer. Samma läroplan och timtal gäller för alla de tvååriga linjerna, varför betygsättningen i svenska görs samordnat på alla dessa linjer (samma s.k. referensgrupp).

Sammanfattningsvis anser vi det väsentligt att alla studerande i hög- skolan har sådana kunskaper och färdigheter i engelska och svenska att de kan tillgodogöra sig utbildningen. Det är även väsentligt att de hög- skoleutbildade inom olika yrkesområden har god färdighet i båda språ- ken. Det är mot denna bakgrund inte möjligt att försvara att det för allmän behörighet endast skall krävas betyget 1 i svenska och engelska, för vilket kraven är så låga att de ofta — om än felaktigt — uppfattas som blott ett krav på närvaro i undervisningen. Vi föreslår att det för allmän behörighet skall krävas minst två årskurser i avslutad kursi dessa ämnen med minst betyget 3, varvid kravet skall avse båda betygen i svenska. Båda kurserna i engelska bör som hitintills kunna ligga till grund för

allmän behörighet. För högskoleutbildning som är mera direkt beroende av goda kunskaper i svenska eller engelska blir det naturligt att därutö- ver införa särskilda behörighetskrav i engelska och svenska, t.ex. i form av krav på tre årskurser med minst betyget 3.

Vi är medvetna om att vårt förslag kan mötas av invändningen att det med nuvarande betygsystem inte innebär något exakt kunskapskrav och att samtidigt en relativt stor del av eleverna på tvååriga linjer som har läst svenska och engelska inte klarar denna del av kravet för allmän behörig- het. Likaväl som man sedan några år kan kräva betyget 3 i ämnen som ingår i den särskilda behörigheten anser vi emellertid att motsvarande krav måste kunna uppställas för allmän behörighet. Genom de behörig— hetsprov i svenska och engelska som vi föreslår i avsnitt 8.6 kommer bl.a. de som i gymnasieskolan fått lägre betyg än 3 att senare kunna pröva om de uppnått behörighetsnivån i dessa ämnen.

Vi vill i detta sammanhang även peka på de problem som synes vara förknippade med att samma läroplan och timtal gäller för svenska och engelska på alla de tvååriga linjerna. Härigenom har kravet för betyget 3 kommit att bli lägre än vad som skulle varit resultatet ifall man hållit fast vid att låta sociala linjen utgöra riktpunkt för kraven i dessa ämnen för allmän behörighet. Vi har erfarit att den översyn av de yrkesför- beredande linjerna, som görs av en arbetsgrupp inom utbildningsdepar- tementet (ÖGY), kan komma att resultera i förslag till skilda referens- grupper för betygsättningen på de tvååriga linjerna. I så fall är det enligt vår mening naturligt att överväga att på nytt anknyta kraven för allmän behörighet till den sociala linjen. Sökande från tvååriga yrkesförbere- dande linjer kan då i stället på ett enkelt sätt styrka sin behörighet genom de prov som vi föreslår i avsnitt 8.6.

För dem som är allmänt behöriga genom 25:4—regeln gäller för närva- rande inte kravet på två årskurser i svenska om de har svenska som modersmål. Med tanke på att kravet på förkunskaper i svenska även skall innefatta skrivfärdighet bör enligt vår mening kravet på betyget 3 i svenska i princip gälla även för de behöriga enligt 25:4-regeln som har svenska som modersmål. Dessa får härigenom samma förutsättningar som övriga studerande att följa utbildningen och att använda sina kun- skaper efter genomgången utbildning.

Färdigheterna i svenska inkl. förmågan att skriva svenska — varie- rar inom vida gränser bland behöriga enligt 25 :4-regeln. Det är angeläget att kravet på två årskurser svenska med betyget 3 inte leder till att de som på andra vägar förvärvat erforderlig kompetens i svenska tvingas till en formell komplettering för att dokumentera färdigheter som de redan har. Även denna grupp av sökande kan på ett enkelt sätt styrka sina kunska- per i svenska genom det behörighetsgivande prov som vi föreslår i avsnitt 8.6.

Våra förslag innebär att lägst betyget 3 i svenska och engelska skall krävas av dem som har läst två årskurser. För elever som har läst tre årskurser kan den kunskapsnivå som den allmänna behörigheten avses garantera motsvaras av ett lägre betyg än betyget 3. UHÄ tillämpar för närvarande en praxis som innebär att tre årskurser med betyget 2 i vissa fall bedöms som likvärdigt med två årskurser med betyget 3. Det är

väsentligt att betygskraven i svenska och engelska för studerande som har läst olika kurser klart framgår av informationen till de studerande. UHÄ bör liksom hittills avgöra vilka betygskrav som skall anses motsva- ra krav på två årskurser med betyget 3.

Behovet av goda färdigheter i svenska och engelska är mest uttalat för studerande i längre, sammanhängande yrkesutbildning, dvs. på utbild- ningslinjer. Kravet på läsförmåga och skrivfärdighet kan däremot vara olika stort för enstaka kurser. Vi föreslår i avsnitt 10.8 att antagnings- myndigheten skall kunna medge sökande till vissa enstaka kurser att själva pröva om de uppfyller förkunskapskraven, s.k. Självprövningsrätt. Sökande till enstaka kurser bör på detta sätt även kunna ges möjlighet att bedöma sina kunskaper i svenska och engelska i förhållande till kraven för allmän behörighet. För studerande med annat modersmål än svenska måste som hittills gälla krav på kunskaper i svenska oberoende av om de söker till utbildningslinje eller till enstaka kurs. Behörighetsreglerna för enstaka kurser behandlas närmare i kapitel 10.

För studerande med annat modersmål än svenska och övriga nordiska språk (danska, norska, isländska och färöiska) krävs vanligen för behö- righet antingen gymnasiebetyg eller genomgången kurs jämte prov som benämns svenska 111. För utländska studerande som antagits till den nya preparandutbildningen för gäststuderande gäller som nämnts i avsnitt 5.3 särskilda regler (prop. 1983/84:115, UbU 1983/8423, rskr l983/ 84:20). Vi förutsätter att UHÄ och SÖ ser över kraven på kunskaper i svenska för nu berörda grupper så att dessa anpassas till de krav som fortsättningsvis kommer att gälla för svenska studerande.

8.4 De särskilda förkunskapskraven

De särskilda förkunskapskraven anger de krav som faktiskt ställs på de studerande på olika linjer och kurser. Högskolan omfattar linjer och kurser av så olika slag att förkunskapskraven till art och omfattning måste kunna variera inom vida gränser.

En central principfråga är om kraven bör sättas så högt att alla antagna studerande har möjlighet att fullfölja utbildningen eller om de i stället bör sättas relativt lågt för att ge så många som möjligt chansen att pröva om de kan klara utbildningen. Som framgått av kapitel 5 är sambandet mellan förkunskaper och studieresultat som regel inte så tydliga att det går att enkelt och entydigt ange vilka förkunskaper som är nödvändiga i den meningen att de också medför goda utsikter att fullfölja en viss utbildning.

Ju högre kraven sätts ju större blir givetvis sannolikheten att de stu- derande klarar utbildningen. Det måste finnas ett fortlöpande samspel mellan förkunskapskraven, undervisningen och utvärderingen av stu- dieresultaten. Dåliga studieresultat kan naturligtvis inte alltid skyllas på bristande förkunskaper, utan det är många andra förhållanden som också påverkar de studerandes studieresultat. I detta sammanhang är det också viktigt att peka på att det måste finnas en ömsesidig anpassning mellan högskolans formella förkunskapskrav och utbildningens upp-

läggning. Samtidigt som man från högskolans sida måste uppställa krav på förkunskaper, vanligen utifrån skolans läroplan, är det också nöd- vändigt att anpassa undervisningen till de studerandes reella förkunska- per. 1 den mån konkurrensen om platser medför att flertalet studerande har väsentligt bättre förkunskaper än vad som krävs får detta inte med- föra att kraven höjs i undervisningen så att det drabbar andra, formellt behöriga studerande.

l principfrågan om man bör sätta de särskilda behörighetskraven så lågt som möjligt eller så högt att alla antagna har goda förutsättningar att klara utbildningen förordar vi det senare alternativet. Det är enligt vår mening principiellt fel att genom för låga förkunskapskrav förespegla studerande att de förkunskaper som krävs är tillräckliga för att ge goda chanser att klara en utbildning. Ett studiemisslyckande har ofta allvar- liga konsekvenser för den studerandes självförtroende och ekonomi. Kravet på ett effektivt resursutnyttjande talar också — utifrån ett sam- hällsekonomiskt perspektiv — för att alla som antas skall ha goda förutsättningar att klara den utbildning till vilken de antagits.

Tabell 8.1 Särskilda behörighetskrav i olika gymnasieskolämnen

Uppgifterna avser allmänna utbildningslinjer läsåret 1985/86 och anger antal linjer inom olika sektorer som har respektive ämne angivet som särskilt förkun- skapskrav. 1 de fall då behörighetskraven angivits med olika alternativa ämnen har samtliga ämnen medräknats. Avsikten med tabellen är att ungefärligt beskriva förekomsten av olika krav på ämneskunskaper från gymnasieskolan. I de fall krav ställs på genomgången hel gymnasieskollinje eller högre specialkurs i gymnasie- skolan har detta ej medtagits det gälleri första hand utbildningar inom området jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel.

Ämne Sektor Totalt

Teknisk AES Vård Under- Kultur visning oinfor-

mation

Matematik 30 6 9 14 1 60 Fysik 28 8 9 45 Kemi 26 9 9 1 45 Biologi 9 6 5 20 Naturkunskap 2 4 4 10 Svenska 1 1 14 3 19 Engelska 1 l 5 7 Tyska ] | Franska 1 1 Övriga främmande språk (B/C-språk) 19 19 Historia 8 3 l l Samhällskunskap 7 l 7 1 16 Religionskunskap 4 l 5 Psykologi l l 2 l 5 Teknologi l ] Maskinteknik 2 2 Fartygsteknik 2 2 Eldriftsteknik 2 2 Driftledning jordbruk 2 2 Kostkunskap 2 2

Ämne Sektor Totalt

Teknisk AES Vård Under- Kultur visning o infor— mation

Produktionsteknik l Animalieproduktion Vårdkunskap Anatomi o fysiologi Mikrobiologi o hygien Sjukdomslära Farmakologi

Vårdpraktik Verkstadsteknik Produktionsteknik

Social service Barn- 0 ungdomskunskap Social servicepraktik Barnkunskap Barnavårdspraktik Stenografi Maskinskrivning Kontorskunskap Företagsekonomi Distributionskunskap Konsument- o varukunskap Social— o familjekunskap Konsumentkunskap Bostads/miljökunskap ldrott Bild

Slöjd

—-—-—-—-—-—-—-————-——N-—-

———-—'-—*'—'——————————N————————N——

(Summa) 104 18 54 117 11 304

Källa: UHÄ:s s.k. sektorsbroschyrer.

Tabell 8.1 visar de särskilda förkunskapskraven uttryckta i gymnasie- skolans ämnen läsåret 1985/86 för de nuvarande ca 120 allmänna utbild- ningslinjerna. Som synes intar ämnena matematik, fysik och kemi en särställning bland kraven. Samtidigt visar tabellen att ett betydande antal av gymnasieskolans ämnen förekommer som kunskapskrav på enskilda högskolelinjer. Krav på betyg i svenska och engelska är emel- lertid, som redan nämnts, förhållandevis ovanliga.

Vi anser oss inte ha sakliga eller praktiska förutsättningar för att närmare gå in på frågor om de särskilda förkunskapskraven för enskilda utbildningslinjer. Dessa frågor måste fortlöpande prövas av de utbild- ningsansvariga organen. I avsnitt 8.1 har vi pekat på att det är väsentligt att utnyttja den högskoleförberedande utbildning som ges i gymnasie- skolan. Vi har noterat att man inom det tekniska området ofta kräver tre årskurser i tre år fyra matematisk-naturvetenskapliga skolämnen, medan man inom andra områden som regel har varit mera restriktiv när det gällt att kräva gymnasieskolkunskaper i olika ämnen. Vi har vidare noterat att man för en rad linjer inom det samhällsvetenskapliga området diskute-

rar bl.a. omfattningen av matematikkraven. För ett par av de medellånga vårdlinjerna pågår diskussioner om sättet för en eventuell höjning av förkunskapskraven i matematik och naturvetenskapliga ämnen.

Det är väsentligt att förkunskapernas betydelse för olika utbildnings- linjer fortlöpande utvärderas och att resultaten vid behov föranleder förändringar av de särskilda förkunskapskraven. Vi vill härvid peka på att det enligt vår mening, t.ex. i de nyss berörda exemplen, kan vara befogat att i en del fall höja nuvarande krav från en eller två årskurser till två resp. tre årskurser i karaktärsämnena. Utöver den höjning av kraven på svenska och engelska inom ramen för allmän behörighet som vi har föreslagit ovan är det, som vi tidigare nämnt, också naturligt om det för flera högskolelinjer införs särskilda behörighetskrav i dessa äm- nen. För utbildningslinjer med en omfattande kurslitteratur på engelska kan det vara motiverat med krav på tre årskurser i engelska, liksom det även kan finnas flera linjer för vilka kravet på tre årskurser svenska är motiverat.

Fr.o.m. år 1977 gällde regeln att de sökande skulle ha uppnått minst medelbetyget 3,0 i de ämnen som ingick i de särskilda behörighetskra- ven. Detta medförde att sökande med lägre betyg än 3 i väsentliga förkunskapsämnen kunde vara behöriga, förutsatt att de hade högre betyg än 3 i andra ämnen som ingick i behörighetskraven. Fr.o.m. läsåret 1984/85 kan kraven på lägsta betyg i de olika ämnen som ingår i den särskilda behörigheten vara minst medelbetyget 3,0 antingen i samtliga förkunskapsämnen eller i grupper av sådana ämnen. Alternativt kan krävas betyget 3 i vart och ett av ämnena eller i några av dessa.

De nuvarande reglerna är svåra att beskriva och informera om. Vi föreslår därför att betyget 3 alltid skall krävas i varje ämne som ingår i de särskilda behörighetskraven. Det bör således i fortsättningen inte vara möjligt att i ämnen som är väsentliga för de fortsatta studierna låta ett lågt betyg i ett ämne kompenseras av ett högt betyg i ett annat ämne.

Vi anser att det för behörighet normalt inte bör krävas ett högre betyg än 3. För krav på högre betyg måste det finnas synnerliga skäl. Endast i ett fall har vi funnit att det i dag krävs betyget 4 i ett enskilt behörig- hetsämne. Det gäller idrottslärarlinjen, där det krävs betyget 4 i idrott eller gymnastik. Av betydelse i detta sammanhang är också de viktnings- regler för medelbetygsberäkningen som vi föreslår i avsnitt 9.8.3. De ger ökade möjligheter att vid urvalet premiera dem som har höga betyg i behörighetsämnena.

Enligt 5 kap. 21 & högskoleförordningen skall kraven för särskild behörighet anpassas till linjesystemet i gymnasieskolan. Detta innebär att det för varje högskolelinje i princip skall vara möjligt att helt uppfylla de särskilda behörighetskraven på någon linje i gymnasieskolan. Denna regel har i några fall visat sig medföra problem, eftersom många av gymnasieskolans linjer i första hand är yrkesförberedande och inte alltid ger den nödvändiga förberedelsen i vissa ämnen av central betydelse för den eller de högskolelinjer som har motsvarande inriktning. Ett exempel härpå är svårigheterna att inom vårdlinjens två år inrymma tillräcklig förberedelse i matematik och naturvetenskapliga ämnen för fortsatta högskolestudier inom vårdområdet. Vi anser det därför — också med

hänvisning till den ökande flexibiliteten i gymnasieskolans studieorga- nisation nödvändigt att mjuka upp regeln om att det för varje högsko- lelinje—skall finnas en helt behörighetsgivande linje i gymnasieskolan. Givetvis bör det även i fortsättningen finnas ”normalvägar” till olika linjer. Då så bedöms nödvändigt måste emellertid dessa kunna innefatta också studier som kompletterar resp. gymnasielinje.

De särskilda förkunskapskraven i olika ämnen bör som hittills uttryc- kas i termer av hela årskurser på olika linjer i gymnasieskolan. Att ange kraven på annat sätt skulle medföra väsentligt mera komplicerade regler än för närvarande och i hög grad försvåra såväl informationen till de sökande som bedömningen av merithandlingar vid antagningen.

Det har ifrågasatts om sökande med gamla skolbetyg inte borde åläg- gas att ånyo styrka sina förkunskaper genom aktuella prov. Vi bedömer emellertid att om den sökande en gång inhämtat vissa kunskaper och färdigheter bör han eller hon vid behov mer eller mindre lätt på egen hand kunna på nytt aktualisera dessa kunskaper och färdigheter. Att begränsa betygens giltighet från behörighetssynpunkt skulle medföra att ett stort antal studerande nödgades att ånyo genomgå motsvarande utbildning, t.ex. i komvux. Vi föreslår därför att skolbetygen får obegrän- sad giltighet från behörighetssynpunkt. I avsnitt 9.3 återkommer vi till betygens giltighet vid urvalet.

Sökande med behörighet genom utbildning vid folkhögskola kan styrka sin behörighet i ämnen som ingår i den särskilda behörigheten genom ett intyg från skolan. Vi föreslår ingen ändring härvidlag, men vill ändock framhålla att det är väsentligt att man vid intygsgivningen upp- märksammar de skärpningar av förkunskapskraven som vi föreslår, inkl. kraven på en anpassning av betygsättningen i komvux till gymna- sieskolans krav.

8.5 Olika kompletteringsmöjligheter

För den som har avgångsbetyg från gymnasieskolan finns vissa möjlig- heter att bli antagen till annan linje i gymnasieskolan och därigenom bredda sin behörighet. Elev som slutfört lärokurs på tvåårig social linje, ekonomisk linje eller musiklinjen kan av skolans rektor beviljas inträde i årskurs 2 eller högre på treårig linje. Härför krävs dels att den sökande bedöms ha förutsättningar för studierna på den nya studievägen, dels att särskild prövning görs i ämne(n) som avslutats i underliggande årskurser och som skall ingå i avgångsbetyget på den nya studievägen. Prövning behöver inte alltid genomföras före studiernas början på den nya linjen, men måste då göras under de pågående studierna på den nya linjen. Något kompletteringsbehov föreligger inte för elev från social linje som antas till årskurs 2 på samhällsvetenskaplig eller naturvetenskaplig linje. (Undantagsvis kan en elev från social linje börja årskurs 3 på samhälls- vetenskaplig linje, men då krävs omfattande kompletteringsstudier.) Den som genomgått en gymnasieskollinje kan endast i undantagsfall beredas plats i årskurs 1 på annan linje, eftersom 16-17-åringar och sökande utan tidigare gymnasial utbildning antas i första hand.

De som genomgått de tvååriga yrkesförberedande linjerna har i många fall bara läst ett å två teoretiska ämnen, medan dei stället har en omfattande utbildning inom linjens karaktärsämne(n). I den mån en person från dessa linjer väljer att fortsätta på någon högskolelinje med omfattande krav i teoretiska ämnen blir kompletteringstiden också ett a två års heltidsstudier. Men det finns å andra sidan inom högskolan ett femtontal allmänna linjer — även bortsett från de yrkestekniska linjerna — med särskilda behörighetskrav som innebär krav på genomgången tvåårig yrkesinriktad linje eller motsvarande. Sökande som inte uppfyl- ler dessa krav måste räkna med ett å två års studier för att uppnå denna behörighet.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att en elev från tvåårig linje som Önskar avgångsbetyg från treårig linje i de flesta fall får räkna med två års ytterligare studietid i gymnasieskolan, även i de fall då han eller hon har avgångsbetyg från tvåårig teoretisk linje. Undantagsvis kan en elev gå från social linje till årskurs 3 på samhällsvetenskaplig linje, varvid de kompletterande studierna bara tar ett år. Även de som önskar uppnå behörighet för högskolelinjer som förutsätter genomgången yr- kesinriktad tvåårig linje måste räkna med ett å två års kompletterande studier.

Den som har allmän behörighet från en tvåårig linje och därefter behöver behörighet i matematik, fysik, kemi och biologi på treårig linje får vid studier i komvux enligt gängse normer räkna med två och en halv termins studier på heltid. Detta är krävande studier för den som inte tidigare läst dessa ämnen i gymnasieskolan eller som inte tidigare upp- nått betyget 3. En del elever kan därför behöva längre studietid trots att de har genomgått tvåårig linje.

Genom en särskild studieförberedande påbyggnadsutbildning i gym- nasieskolan är det redan i dag möjligt för elever från social linje att på ett år läsa in behörighet i matematik, fysik, kemi och biologi motsvaran— de naturvetenskaplig eller fyraårig teknisk linje. Om kravet i matematik begränsas till tre årskurser på samhällsvetenskaplig linje — vilket mot- svarar kravet för bl.a. läkarlinjen — är det lättare att hinna komplettera på ett år. Skall kompletteringsstudierna även innefatta engelska och svenska måste utbildningen förlängas till ett och ett halvt år.

Sammantaget visar dessa exempel att det redan med nu gällande särskilda behörighetskrav krävs omfattande kompletteringsstudier för att de som genomgått tvåårig linje skall uppnå behörighet för högskole- linjer med särskilda behörighetskrav motsvarande kraven i flera ämnen på treåriga gymnasieskollinjer. Med den översyn av behörighetskraven som vi förordar torde behovet av kompletteringsstudier öka ytterligare för denna kategori av sökande. Avsikten med våra förslag i denna del är emellertid att söka påverka blivande sökande till de traditionella delarna av högskolan att i större utsträckning välja högskoleförberedande linjer. Det totala behovet av kompletteringsstudier bör därför inte öka, utan kan t.o.m. tänkas minska något. Om behov att komplettera en ursprung- lig gymnasieskolutbildning kommer att öka eller minska blir beroende av i vilken omfattning de enskilda redan inför gymnasieskolan väljer linje i enlighet med sina långsiktiga yrkesplaner, resp. i vilken grad de

efter gymnasieskolan kommer att söka till högskoleutbildningar för vilka de redan från början uppnått behörighet.

För alla behörighetskrav gäller att de även skall kunna uppfyllas genom annan motsvarande merit. Tolkningen av vad som skall anses vara motsvarande åvilar antagningsmyndigheten. Denna möjlighet att kunna få andra meriter än de formellt angivna tillgodoräknade är vä- sentlig. Vi har i vårt förslag till nytt 5 kap. i högskoleförordningen formellt sett skärpt kravet på att likvärdiga meriter skall beaktas.

Olika frågor rörande värderingen av kompletteringsstudier vid urvalet bland behöriga sökande behandlas i avsnitt 9.8.5.

8.6 Behörighetsprov i svenska och engelska

Våra förslag i avsnitt 8.3 om att kraven i svenska och engelska för allmän behörighet skall höjas till att avse två årskurser på tvåårig linje med minst betyget 3 berör flera kategorier av sökande. Förutom för de elever från gymnasieskolan som inte uppnått nämnda betyg eller vad UHÄ bedömer som motsvarande — innebär detta en skärpning av kraven för studerande som är behöriga enligt 25:4-regeln och för studerande med utländsk förutbildning. [ den mån dessa saknar nödvändiga kunskaper och färdigheter i svenska och engelska måste de komplettera sina kun- skaper, normalt inom ramen för komvux. Invandrare och flyktingar har även, i begränsad omfattning, möjlighet att komplettera sina språkfär- digheter genom den tidigare nämnda preparandutbildningen för gäst- studerande.

En del av dem som inte formellt uppfyller kraven på kunskaper och färdigheter i svenska och engelska för allmän behörighet kan emellertid förutsättas ha motsvarande kunskaper. Dessa kan ha förvärvats t.ex. via yrkesverksamhet, icke behörighetsgivande vuxenutbildning eller _ vad gäller engelska — utlandsvistelse. För att de som reellt uppfyller kraven i svenska och/eller engelska inte skall behöva genomgå en formell utbildning föreslår vi att det som ett alternativ skall finnas behörighets- givande prov i dessa ämnen. Provet i svenska skall främst omfatta skrivfärdighet, men bör utformas så att det samtidigt innebär en kontroll av att den prövande har god läsförmåga och ett tillfredsställande ordför- råd. Provet i engelska bör däremot — med hänsyn till den huvudsakliga motiveringen för engelskkravet helt koncentreras på läsförståelse. För godkänt prov bör i båda fallen ställas krav motsvarande vad som gäller för att uppnå allmän behörighet via gymnasieskolan.

Behörighetsproven måste ges minst en gång per termin. Genom att proven skall vara behörighetsgivande kan inte samma prov användas termin efter termin, såvida inte proven kan sekretesskyddas effektivt. Därför måste troligen nya prov utarbetas för varje provtillfälle. Man kan också tänka sig att ett flertal sekretesskyddade prov utarbetas, som används vid olika tillfällen.

Vi föreslår att UHÄ och SÖ ges i uppdrag att gemensamt utarbeta förslag beträffande utformning av och organisation för dessa prov. Det är givetvis angeläget att anknyta till prov som redan finns. I första hand

bör sålunda övervägas om proven kan samordnas med de centrala prov som ges i gymnasieskolan eller med provet i svenska i anslutning till nuvarande preparandutbildning för utländska studerande. Beträffande finansieringen av proven förutsätter vi att deltagarna får betala en avgift om 100 a 150 kr., motsvarande administrationskostnaderna för varje deltagare i provet. .

Som ett alternativ till de här föreslagna behörighetsproven i svenska och engelska kan de som önskar uppnå behörighet i dessa ämnen genom- gå särskild prövning eller fyllnadsprövning i gymnasieskolan eller kom- vux liksom detär möjligt även i andra ämnen som krävs för behörig— het (skolförordningen 9 kap. 61 (j, SFS l983z721 jämte SÖ:s anvisningar 1977-07-13). Sådan prövning görs självfallet utifrån kraven i gymnasie- skolan eller komvux, vilket medför att någon särskild hänsyn till skriv- förmåga resp. läsförståelse inte kan tas på samma sätt som med ett särskilt prov.

Särskild prövning och fyllnadsprövning medför inga extra kostnader för statsverket, medan avgiften för de prövande är ungefär densamma som den vi föreslår för de särskilda behörighetsproven. Elever i folkhög- skolan föreslås även i fortsättningen kunna styrka sin behörighet i olika skolämnen genom intyg från folkhögskolan.

I det tidigare nämnda uppdraget till UHÄ och SÖ att utforma förslag till utformning och organisation av proven bör även ingå att bedöma möjligheterna att låta särskild prövning eller fyllnadsprövning avse så- dana färdigheter i svenska och engelska som är av betydelse för senare högskoleutbildning.

8.7 Studiefärdighetsträning för vuxenstuderande

Många problem när det gäller förkunskaper och studieavbrott avser äldre och utländska studerande. För de äldre svenska studerandes del är problembilden komplicerad genom att olika omständigheter ofta griper in i varandra, dvs. detär ofta svårgripbara kombinationer av bristfälliga förkunskaper, brister i studieteknisk träning, glömda tidigare kunska- per, brist på tid för studierna och ekonomiska problem, som orsakar studieavbrotten. Genom höjning av nuvarande förkunskapskrav bör vissa typer av problem med dåliga förkunskaper få mindre omfattning — framförallt vad gäller dåliga kunskaper och färdigheter i engelska och svenska.

För att öka chanserna för dem som antas att klara högskolestudierna är det angeläget att också på olika sätt minska riskerna att de antagna har brister i sin allmänna studiefärdighet. Detta uppmärksammades redan av KU, som i sitt huvudbetänkande (SOU l970:21) föreslog en särskild obligatorisk orienteringskurs för vuxna utan gymnasial utbildning. Kur- sen skulle ge information om högskoleutbildning, högskolestudier och arbetsmarknad. Den orienteringskurs som anordnades inom komvux fr.o.m. år 1974 var emellertid inte obligatorisk. Studerandegruppen var till övervägande del på en kunskapsnivå motsvarande grundskolan. De som rekryterades inom gruppen blivande högskolestuderande hade

knappast behov av kursen, eftersom de redan hade bestämt sin studiein- riktning (Bessman, 1976).

Vi vill på nytt aktualisera tanken på en orienteringskurs för vuxenstu- derande. Kursens syfte skall främst vara att komma till rätta med pro- blemen med bristande förkunskaper och studieovana. Detta innebär att kursen bör ha en väsentligt annorlunda inriktning än den tidigare ori- enteringskursen. Tonvikten bör ligga på dels studieteknisk träning, dels diagnos av kunskaper och färdigheter i centrala ämnen — svenska, engelska och övriga förkunskapsämnen. De ovan föreslagna proven med tyngdpunkt på svensk skrivning resp. på förmåga att läsa engelska bör också kunna ges i anslutning till denna kurs, varvid proven kan användas som både diagnostiska och behörighetsgivande prov. Kursen bör vara en brygga mellan gymnasial och eftergymnasial utbildning med syfte att ge de studerande en adekvat bild av de krav som olika högsko- leutbildningar ställer i form av förkunskaper och Studieteknik och av den egna kunskaps- och färdighetsnivån. Studerande med otillräckliga förkunskaper bör i första hand uppmanas att komplettera sina kunska- per inom komvux eller folkhögskola före högskolestudierna.

Kursens allmänna syfte att verka som en brygga mellan gymnasial utbildning och högskoleutbildning kan bäst uppfyllas om båda utbild- ningsformerna deltar i arbetet med kursens uppbyggnad och genomfö- rande. Kursen, som med ovan skisserade uppläggning snarare än orien- teringskurs bör benämnas preparandutbildning, kan vara helt frivillig. Den bör främst rekommenderas för alla som har en äldre utbildning eller är behöriga enligt 25:4-regeln och som avser att senare söka till någon högskolelinje. Den bör kunna ges både på kvällstid och på heltid och dagtid. I det senare fallet räknar vi med att kursen skall kunna genom- föras på tre år fyra veckor. Vi föreslår att SÖ och UHÄ ges i uppdrag att tillsammans utarbeta förslag till utformning och organisation för en kurs av här antytt slag.

8.8 Krav av annat slag för särskild behörighet

De särskilda behörighetskraven bör i första hand utformas utifrån vad som är rimligt med tanke på högskoleutbildningen. Utbildningens krav är emellertid ofta nära sammanflätade med krav förknippade med den kommande yrkesverksamheten. Eftersom högskoleutbildningar i regel kan leda till många olika yrkesområden måste man alltid vara mera restriktiv med yrkesbetingade behörighetskrav. För många utbildningar finns det vid sidan av det yrkesområde som utbildningen i första hand förbereder för även möjlighet att ägna sig åt undervisning, forskning, administration eller informationsverksamhet. Å andra sidan är det för såväl individ som samhälle väsentligt att den som genomgått en utbild- ning också har möjlighet och lämplighet att ägna sig åt avsett yrkesom- råde. Bortsett från att de allmänna behörighetskraven utformats med tanke på även yrkeslivets krav, bl.a. vad gäller kunskaper i svenska och engelska, synes s.k. yrkeslivskrav främst avse andra krav än kunskaps- krav. Nuvarande lydelse av högskoleförordningens 5 kap. 20 & har

tolkats som ett förbud att låta de särskilda behörighetskraven avse annat än sådana färdigheter som de studerande behöver för att kunna tillgo- dogöra sig utbildningen. Vi menar att formuleringen bör ändras så att det blir tillåtet att vid en bedömning av utbildningens krav även väga in krav betingade av kommande yrkesverksamhet. Härigenom ges ett större utrymme för bedömningen av vad som bör ingå i behörighetskraven. Vi förutsätter att denna möjlighet bara utnyttjas för utbildningar med en klar anknytning till ett bestämt yrkesområde.

Bilaga 2 visar att det utöver de särskilda förkunskapskraven i skoläm- nen för de allmänna utbildningslinjerna finns en rad andra typer av krav inom ramen för särskild behörighet. Dessa krav kan i grova drag sägas omfatta:

D krav på viss lägsta ålder El krav på högsta ålder (endast för läkarlinjen) El krav på annat hemspråk än svenska och vissa minimikunskaper i hemspråket krav på viss tids arbetslivserfarenhet (s.k. ALE) krav på viss tids särskilt relevant arbetslivserfarenhet (s.k. YLE) enbart krav på grundskolebehörighet krav på konstnärliga talanger och färdigheter medicinska krav, t.ex. krav på normal hörsel för tillträde till logoped- linjen och hörselvårdsassistentlinjen.

DDDDD

Ett eller flera krav av nyssnämnda slag förekommer för ett betydande antal linjer. Krav av dessa slag har emellertid tidigare varit väsentligt vanligare än för närvarande. Fram till 1960-talet förekom krav på s.k. förpraktik och friskintyg (bl.a. frihet från lyte) för ett flertal vårdutbild- ningar och lärarutbildningar. Även för övriga utbildningar förekom i några fall krav på förpraktik.

Kraven på förpraktik medförde att många ungdomar med stor möda skaffade sig föreskriven praktik och sedan eventuellt inte kom in på åsyftad utbildning — varvid den förvärvade praktiken som regel inte kunde få tillgodoräknas för någon annan utbildning. Kraven på friskin- tyg ställde ofta överdrivet hårda krav på frihet från lyten etc. Under 1960-talet kom därför en stark reaktion mot såväl praktikkrav som olika slag av friskintyg, varvid man strävade efter att helt avskaffa båda slagen av behörighetskrav.

Vid våra kontakter med företrädare för en rad olika utbildningar har det vid ett flertal tillfällen förekommit önskemål om att som behörighets- krav få införa krav på arbetslivserfarenhet — antingen av den typ som för närvarande tillgodoräknas vid urvalet eller i form av särskilt relevant sådan. Det har vidare, bl.a. från företrädare för journalistlinjen, fram- förts önskemål om ett behörighetsprov i svenska språket. Önskemål har även framförts om vissa minimikrav på fysiska färdigheter för att de studerande skall kunna delta i vissa utbildningar.

De erfarenheter som ledde till att ett stort antal krav på praktik resp. friskintyg upphävdes bör utgöra en varning mot att åter införa en rad sådana krav. Vi anser emellertid att det kan finnas goda skäl att för vissa

utbildningar — främst sådana som är inriktade på arbete med männi- skor uppställa behörighetskrav på viss minimiålder eller viss tids arbetslivserfarenhet. De förslag till urvalsregler som vi redovisari nästa kapitel kommer att delvis tillgodose olika önskemål om hänsyn till särskilt relevant arbetslivserfarenhet. Även behörighetskrav som avser särskilt relevant arbetslivserfarenhet bör enligt vår mening kunna före— komma för flera linjer av berörda slag.

När det gäller krav på frihet från olika handikapp som särskilt behö- righetskrav bör det enligt vår mening förekomma endast i uppenbara fall, t.ex. i form av krav på vissa fysiska färdigheter för linjer inom vårdområdet. Kraven bör då anges som behörighetskrav utan att de sökande vid anmälan skall behöva bifoga friskintyg. I stället bör det vara en förutsättning för antagningen att den sökande uppfyller det angivna kravet. [ tveksamma fall bör en studerande kontakta antagningsmyndig- heten för att diskutera innebörden av kraven och bör då kunna få hänvisning till någon som kan bedöma om den sökande har möjlighet att genomgå utbildningen.

Frågor som rör handikappades möjligheter att på olika sätt få hjälp att genomgå högskoleutbildning ligger i princip utanför vårt uppdrag. För att antagning av handikappade studerande skall ge dessa goda möjlig- heter att fullfölja utbildningen är det emellertid väsentligt att de sökande redan i samband med ansökan anmäler sådana handikapp som kräver extra insatser och att ett smidigt samråd kring de praktiska frågorna (utrustning, handikappanpassade lokaler etc.) kan ske mellan den sö- kande och berörda högskolemyndigheter.

Önskemål har framförts från en del utbildningsföreträdare om att behörighetsreglerna även skall kunna ta hänsyn till lämplighet för det tillämnade yrkesområdet. Det gäller ofta utbildningar som leder till yrkesområden med omfattande kontakter med och ansvar för andra människor, dvs. i huvudsak utbildning för vård och undervisning. Så- dana yrken kännetecknas också ofta av att den enskilde får ett stort enskilt yrkesansvar omedelbart efter genomgången utbildning. Det är emellertid en gammal erfarenhet att det är mycket svårt att definitivt klassificera människor som lämpliga eller olämpliga för ett visst yrke. Att på mer eller mindre subjektiva grunder utpeka vissa sökande som olämpliga innebär också betydande problem från rättssäkerhetssyn- punkt. Å andra sidan är det för vissa yrkesområden väsentligt att även personliga egenskaper som har betydelse för senare yrkesverksamhet kan beaktas. Av nu nämnda skäl anser vi det bättre att man på ett positivt sätt försöker beakta svårbedömbara yrkeslämplighetsaspekter inom ra- men för urvalet av sökande. Detta behandlas i avsnitt 9.9.

Som nämnts i avsnitt 5.3.3 har linjenämnderna förjournalistlinjen hos UHÄ begärt ett behörighetsprov i svenska för denna linje. Ett förslag till sådant prov har utarbetats på uppdrag av UHÄ och har sänts ut på remiss hösten 1985. Vi har i ett yttrande till UHÄ påpekat problemen med denna typ av behörighetsprov och med hänvisning till våra kom- mande förslag föreslagit att hänsyn till färdigheteri svenska i första hand skall tas vid urvalet, dvs. att ett urvalsprov är att föredra framför ett behörighetsprov.

Krav på t.ex. god hörsel och syn avser, i de fall de förekommer, såväl utbildningen som senare yrkesverksamhet. Sådana krav går också att på ett objektivt sätt både motivera och kvantifiera. Det finns därför ingen anledning att ifrågasätta dem i behörighetssammanhang. Det är däremot svårt att tänka sig att t.ex. god syn och hörsel skulle beaktas vid urvalet.

Som tidigare nämnts finns det för en rad konstnärliga utbildningar krav på viss lägsta ålder. Dessa krav är för närvarande motiverade av att det för dessa utbildningar inte krävs genomgången gymnasieskola. Kra- ven bör därför tills vidare bibehållas, men en samordning av de varieran- de kraven för olika linjer synes motiverad.

Som nämnts i avsnitt 5.4.4 medförde debatten om åldern bland antag- na till läkarutbildningen att fr.o.m. höstterminen 1982 endast sökande som var högst 44 år kunde antas. Som framgår av avsnitt 5.4.5 är det numera så få antagna till linjerna som är äldre än 44 år att det för närvarande enligt vår mening inte är motiverat att införa liknande regler för flera linjer.

8.9 Våra förslag i sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår vi: El Nuvarande uppdelning på allmän och särskild behörighet bör bibe- hållas. Beslut om den allmänna behörigheten bör som hittills fattas av statsmakterna. Beslut om den särskilda behörigheten bör som hittills fattas av den myndighet som svarar för beslut om utbildningsplanen. [] Nuvarande krav för allmän behörighet bör bibehållas, dock med den skillnaden att kravet på kunskaper i svenska och engelska motsvaran- de två årskurser på tvåårig linje bör kompletteras med krav på minst betyget 3 i vartdera ämnet. Cl De som har allmän behörighet genom att de är minst 25 år och har minst fyra års arbetslivserfarenhet bör i framtiden styrka att de har nyssnämnda kunskaper i svenska även om de har svenska som mo- dersmål. Cl De som har kunskaper i svenska och engelska motsvarande kraven för allmän behörighet utan att de har formella meriter som styrker detta föreslås få genomgå behörighetsgivande prov i svenska och engelska. D Vuxenstuderande som saknar studievana bör frivilligt kunna genom- gå en kortare kurs, t.ex. inom komvux eller vid folkhögskola, som ger möjlighet att genomgå diagnostiska prov och att få studieteknisk träning. [Zl Kraven för särskild behörighet i olika gymnasieskolämnen skall nor- malt alltid avse krav på minst betyget 3 på den kurs som utgör minimikravet. För sökande som har läst en större kurs än den som krävs avgör UHÄ vilket betygskrav som skall gälla. El De särskilda behörighetskraven för olika utbildningar måste regel— bundet utvärderas av de myndigheter som ansvarar för resp. utbild- ning; det synes i flera fall vara befogat att höja nuvarande särskilda

behörighetskrav för att bättre utnyttja den studieförberedelse som i första hand gymnasieskolans treåriga linjer erbjuder. El Studerande med utländsk förutbildning bör för att få allmän behörig- het antingen vara behörig för högskoleutbildning i sitt hemland eller ha utbildning som är jämförbar med de krav för allmän behörighet som ställs på svenska studerande. För studerande med utländsk för- utbildning gäller alltid krav på dokumenterade kunskaper i svenska och engelska, varvid dock studerande med danska, norska, isländska och färöiska inte behöver styrka sina kunskaper i svenska. [: Vid behörighetsbedömning skall alltid tillgodoräknas kunskaper som av antagningsmyndigheten bedöms vara likvärdiga med dem som anges som behörighetskrav. [1 För vissa typer av utbildningar är det befogat att för särskild behörig- het även kräva arbetslivserfarenhet, särskilt värdefull arbetslivserfa- renhet eller vissa fysiska egenskaper.

._ 3» :va—*. __

i? l .

!hl Ii :vll "l

9. Urval till utbildningslinjer

9.1. Utgångspunkter

Vi har i kapitel 7 redovisat de allmänna utgångspunkterna för våra förslag. I det följande utvecklar vi några förutsättningar för våra förslag om ett nytt urvalssystem.

Betygens betydelse vid urvalet bör minskas

I det nu gällande urvalssystemet är betygen det mest avgörande urvals- instrumentet. Medelbetyget är den enda urvalsgrunden för en tredjedel av platserna och till nästan 60 procent av platserna görs urvalet på grundval av medelbetyget och eventuell arbetslivserfarenhet. Det inne- bär att betygen är avgörande för urvalet till omkring 90 procent av platserna. Enligt våra direktiv skall vi överväga alternativ som kan komplettera betygen vid urvalet.

Den hårda konkurrensen till vissa utbildningslinjer har gjort att pres- sen blivit hård på eleverna i gymnasieskolan att uppnå höga betyg i nästan alla ämnen. Även om denna strävan att uppnå höga betyg kan ha en positiv effekt på kunskapsinhämtandet i gymnasieskolan anser vi det angeläget att minska den ibland ensidiga inriktningen av studierna på att uppnå ett högt medelbetyg. Inte minst det nuvarande betygsystemets utformning bidrar till att skapa en arbetssituation som riskerar att mot- verka önskvärda arbetsformer med inslag av samarbete mellan eleverna. I kombination med de nuvarande reglerna för urval till högskolan kan detta också leda till en inriktning av studierna mot sådana kunskaper och färdigheter som lättast får genomslag vid betygsättningen.

Ett väsentligt skäl att minska betygens betydelse vid urvalet är att elevernas val av studievägar i gymnasieskolan då i större utsträckning kan styras av olika studievägars värde som förberedelse för högskolestu- dier och mindre av möjligheten att uppnå höga betyg. Betygens betydelse kan också minskas genom att elever som av olika skäl inte lyckats uppnå så höga betyg i gymnasieskolan, men som senare utvecklar sin studiefär- dighet, kan ges en andra chans att bli antagna till högskolan. Om bety- gens roll vid antagningen till högskolan kan minskas kan också en förändring av betygsystemet i gymnasieskolan underlättas, eftersom då inte så strikta krav behöver ställas på betygsystemet från urvalssynpunkt (jämför vår diskussion i kapitel 6).

Betygen är det instrument som hittills visat sig ha det högsta prognos- värdet för framgång i högre studier, dvs. sambandet mellan medelbetyg från gymnasieskolan och studieresultat i högskolan är om än måttligt stort generellt sett högre än för något annat urvalsinstrument. An- vändningen av betygen för urval bygger på en lång erfarenhet och är väl etablerad och accepterad. Att med en gång radikalt förändra betygens roll vid urvalet är därför oavsett om det är önskvärt eller ej inte realistiskt. Vi måste först få större erfarenheter av andra urvalsinstru- ment. De svenska erfarenheterna av andra, generellt användbara urvals— instrument är än så länge begränsade.

Valet av urvalsinstrument som kan komplettera eller ersätta betygen när det gäller att mäta generell studiefärdighet bör enligt vår mening utgå från förutsättningen att sådana instrument måste ge ungefär lika goda möjligheter som betygen att förutsäga framgång i högre studier. Det s.k. högskoleprovet, som för närvarande används vid urvalet inom kvot— grupp 4, dvs. främst sökande med 25:4-behörighet, är det urvalsinstru- ment av vilket det finns omfattande erfarenheter i Sverige och som på relativt kort sikt kan vara en utgångspunkt för utvecklingen av urvalsin- strument som komplement till betygen.

Urvalsregler för en bred rekrytering

Som tidigare behandlats i kapitel 8 om behörighetskraven är det av flera olika skäl väsentligt att eftersträva en bred rekryteringsbas för högsko- lan. I konsekvens med att man kan bli behörig för högskolestudier på flera olika sätt är det väsentligt att även urvalssystemet utformas så att det inte blir beroende av ett enda urvalsinstrument. Det bör istället finnas olika sätt att avgöra vilka som är mest lämpliga för olika högsko- lestudier. Även detta är ett skäl för att vid sidan av betygen beakta även studiefärdighetsprov och andra typer av meriter. Förutom att detta bi- drar till en lämplig rekrytering för utbildningen kan det även — som belyses i det följande — i någon mån motverka den sneda sociala rekryteringen till högskolan.

Direktövergång från gymnasieskolan och värdering av arbetslivserfarenhet

Det är angeläget att bevara möjligheten att gå direkt från gymnasiesko- lan till högskolan. Samtidigt anser vi det viktigt att ett nytt urvalssystem utformas så att det markerar värdet av ett kortare studieuppehåll mellan gymnasieskole- och högskolestudierna. Syftet med detta studieuppehåll bör bl.a. vara att underlätta ett mera övertänkt studie- och yrkesval och att ge erfarenheter av annat än studier. Vi menar att erfarenheter från arbetslivet som regel är väsentliga i detta sammanhang. Det är också viktigt att se till att personer med en längre tids erfarenhet av arbetslivet, och som kanske har en annan studiebakgrund än gymnasieskola, får möjlighet att antas.

Enligt vår mening finns det skäl att i det framtida urvalssystemet göra en klar åtskillnad mellan de båda, principiellt skilda, skäl för att merit-

värdera arbetslivserfarenhet vid urval, som vi här antytt. Vi diskuterar värderingen av arbetslivserfarenhet mera i detalj i avsnitt 9.7.

Behov avfriare bedömning

De nuvarande reglerna för urval är starkt inriktade på entydiga, kvan- tifierbara meriter enligt ett enhetligt regelsystem. Reglerna medger vis- serligen antagningsmyndigheten att med företräde anta den som ”på grund av handikapp eller annan synnerlig omständighet” bör få företrä- de framför andra sökande (HF 5 kap. 40 å). Bestämmelsen är dock restriktivt formulerad, och omfattningen av denna företrädesantagning har också varit mycket blygsam; mindre än en halv procent av antalet utbildningsplatser har tillsatts med tillämpning av företrädesregeln.

Det finns enligt vår bedömning starka skäl för att utöka möjligheten för antagningsmyndigheten att anta sökande som har meriter som inte är direkt mätbara i ett väldefinierat poängberäkningssystem. Detta är naturligt inte minst i ett läge då en förenkling av det formaliserade meritvärderingssystemet är angelägen. Huvudsyftet med en sådan friare prövning bör vara att ta tillvara kompetensen hos dem som av olika anledningar inte kommer till sin rätt med de gängse urvalskriterierna. Även sökande som det finns skäl att anta till en viss utbildning med utgångspunkt i samhällets behov av utbildade med en viss bakgrund bör kunna antas genom en fri prövning, som kan komplettera det formella regelsystemet. Som exempel kan nämnas behovet av tvåspråkiga perso- ner inom utbildningar som förbereder för yrken med kontakter med olika språkliga minoriteter.

Vi behandlar reglerna för denna fria prövning mera i detalj i avsnitt 9.9.

Behov av enkla och lättförståeliga regler

Det nuvarande tillträdessystemet är på olika sätt komplicerat och svårt att informera om. Detta har flera olika orsaker. De tillträdesregler som i sina huvuddrag gäller sedan år 1977 innebär att sökandegrupper med skilda erfarenheter och utbildningsbakgrund och därmed svårjämförba- ra meriter skall behandlas i ett regelsystem. Antalet skilda kvotgrupper och regler för att garantera rättvisa mellan de olika grupperna har därmed blivit stort. De olika meriter som kan åberopas har också i sig inneburit att reglerna blivit många.

Komplexiteten gäller i första hand det formella regelsystemet. Regler- na i högskoleförordningens 5 kap., som reglerar tillträdet till grundläg- gande högskoleutbildning, innehåller 110 huvudregler, 37 undantags- regler och 20 förklaringar. Dessa har inte ansetts vara ett tillräckligt underlag för en likformig handläggning, utan UHÄ har därutöver utfär- dat tillämpningsföreskrifter, sammanlagt omkring 100 regler.

De negativa effekterna av ett krångligt system berör såväl de enskilda sökande som de myndigheter som har att tillämpa reglerna. Som exem- pel kan tas de nuvarande reglerna för meritvärdering av arbetslivserfa- renhet, där man först behöver definiera vilket arbete som skall tillgodo-

räknas: anställning, praktik (avlönad eller inte), egen firma, författar- skap, vård av barn och anhöriga, värnplikt, vapenfri tjänst m.m. Ytter- ligare avgränsningar behöver göras: endast arbete efter fyllda 16 år, 15 månaders kvalifikationstid, minst tremånadersperioder, högst tre är, samma verksamhet, ej samtidigt med studier i gymnasieskolan, ej arbete som fordras för behörighet, minst halvtid, etc.

Den sökande har av naturliga skäl i ett sådant system svårt att över— blicka om en viss arbetsperiod kan tillgodoräknas eller inte. Utförliga anvisningar för tillämpningen har måst ges i informationsbroschyrer; anvisningar som ändå inte kan bli fullständiga. För antagningsmyndig- heterna krävs en omfattande granskning av arbetsintyg, som ofta är ofullständiga och leder till krav på kompletterande uppgifter. Liknande exempel kan ges för reglerna för poängberäkning av betyg.

Utformningen av det nuvarande regelsystemet har enligt vår mening haft negativa effekter som talar för att strävan efter förenkling måste våga tungt vid övervägandena om ett nytt regelsystem. Den enskilde sökande måste kunna överblicka och förstå det regelsystem som kan få ett avgörande inflytande på hans eller hennes möjligheter att bedriva högre studier. Det är självklart att regler som är av så stor betydelse för den enskilde som reglerna för tillträde till högskolan bör utformas så att de blir begripliga för dem de berör.

Ett omfattande och svåröverskådligt regelsystem gör antagningsarbe— tet mera arbetskrävande. Det är angeläget att försöka minska kostnader- na för antagningsverksamheten. Därför måste värdet av vad som upp- levs som ökad rättvisa eller ökad hänsyn till någon viss grupp av sökande alltid vägas mot olägenheterna av ytterligare regler.

Studie- och yrkesorientering på olika nivåer inom skolväsendet har stor betydelse, bl.a. för att bryta traditionella mönster i studie- och yrkesval och för att stimulera elever att välja utbildning och yrkesinrikt- ning efter intresse och fallenhet. Ett krångligt regelsystem medför att syo-funktionärer måste koncentrera sig på att förklara reglerna för fort- satt utbildning i stället för att hjälpa eleverna i deras studie- och yrkesval.

En annan aspekt på enkelhet bör också beaktas, nämligen värdet av att regelsystemet inte förändras från tid till annan. De förändringar som successivt genomförts efter år 1977 har exempelvis ——trots omfattande informationsåtgärder —— lett till osäkerhet hos de utbildningssökande och en ytterligare fokusering på vissa detaljer i regelsystemet. Det är enligt vår mening angeläget —— som vi också har berört i kapitel 7 att ett nytt regelsystem utformas så att det har förutsättningar att kunna tillämpas under en någorlunda lång period.

Enhetlighet differentiering

Reglerna för tillträde till högskolan i Sverige är — sedda i ett internatio- nellt perspektiv — unika vad gäller enhetlighet. Utrymmet för indivi- duella bedömningar av de sökandes meriter är mycket litet. Identiska regler gäller för omkring 60 procent av de allmänna utbildningslinjerna, svarande mot omkring 90 procent av utbildningsplatserna på linjer. Det innebär bl.a. att oavsett vilken sammansättning sökandegruppen har

eller vilka önskemål om studerandegruppens sammansättning som kan finnas från resp. utbildnings synpunkt samma urvalskriterier an- vänds, samma garanti för direktövergång från gymnasieskolan tillämpas och samma andel av antalet platser besätts med tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet.

När de nuvarande reglerna tillkom anfördes som ett skäl för denna enhetlighet att det saknades tillräckligt hållbara motiveringar för en differentiering av urvalsreglerna mellan olika utbildningar. Man ville också genom att skapa ett enhetligt regelsystem göra det lätt att infor- mera om regelsystemet och lätt för de studerande att ändra sina studie- planer.

Enligt vår mening bör ett nytt regelsystem i större utstäckning ge möjlighet att anpassa reglerna till olika högskoleutbildningars krav. Samtidigt är det uppenbart att en viss enhetlighet underlättar för berörda att överblicka och förstå reglerna. I det avseendet har det nuvarande regelsystemet varit fördelaktigt. Vi menar dock att dessa båda önskemål bör kunna förenas genom att man inom ett i huvudsak enhetligt regel- system får möjlighet att väga samman olika delar på olika sätt för olika utbildningar. Även om de urvalsgrunder som används och reglerna för deras tillämpning är enhetliga kan således enligt vår mening utrymme ges för en större variation (se vidare avsnitt 9.6).

K onkurrenssituationen

En stor del av den debatt om tillträdesreglerna som ägt rum alltsedan år 1977 har ägnats åt frågor som rör urvalsreglerna. Bl.a. har fördelningen av platser mellan olika sökandegrupper ifrågasatts.

Enligt vår mening är det naturligt att debatten kommit att handla om just urvalsreglerna. Konkurrensen till många utbildningslinjer har varit hård och intresset har därför fokuserats på frågan hur urvalet bland behöriga sökande görs. Som vi försökt belysa i kapitel 4 är det tänkbart att man i framtiden får en radikalt förändrad konkurrenssituation till vissa utbildningar. Man måste dock alltid räkna med att konkurrensen om tillgängliga platser kommer att bli hård till en del utbildningar. Vilka dessa utbildningar är kommer rimligen att variera från tid till annan. Det är därför svårt att dra slutsatsen att urvalets betydelse generellt skulle kunna tonas ned i ett framtida system. Även om urvalsreglernas betydel- se kan sägas minska vid en generellt sett minskad konkurrens, där flertalet blir antagna, måste ändå enligt vår mening kravet ställas högt på att urvalsreglerna skall fungera på ett lämpligt sätt. För den enskilde sökande som riskerar att ställas utanför högskolan, liksom för samhället i stort, är det viktigt att urvalsreglerna — oberoende av skiftningar i efterfrågan — tillgodoser alla de krav som kan och bör ställas såväl från den enskildes som från en allmän samhällelig utgångspunkt.

Utveckling av nya urvalsregler på kort och lång sikt.

Vår strävan är att utöver en mera omedelbar generell förändring av tillträdesreglerna på olika sätt underlätta den långsiktiga utvecklingen av ett mera flexibelt antagningssystem där reglerna i större utsträckning

än i dag kan anpassas till olika utbildningars och sökandegruppers särart. Detta förutsätter en utveckling baserad på analyser av olika utbildningars innehåll och krav, bl.a. i förhållande till senare yrkesverk- samhet. Nya urvalsinstrument måste prövas ut i begränsad skala för att man successivt skall kunna samla erfarenheter av olika urvalsmetoder.

Våra förslag innebär därför att på kort sikt ett generellt regelsystem skapas som i sig är så flexibelt att det dels ger visst utrymme för att på olika sätt anpassa reglerna till de förutsättningar som gäller för olika högskoleutbildningar, dels gör det möjligt att i mindre skala pröva nya urvalsmetoder och få erfarenhet av deras användning. Detta gör det möjligt att på längre sikt nå en större anpassning av urvalsreglerna till olika högskoleutbildningars särart och därmed ett totalt sett mera diffe- rentierat urvalssystem.

9.2. Ett nytt urvalssystem

En väsentlig utgångspunkt för urvalet till en utbildningslinje med plats- konkurrens bör vara att i första hand de sökande skall antas som har den största sannolikheten att bedriva framgångsrika studier. Det mått på studiefärdighet som erfarenhetsmässigt uppvisar det högsta sambandet med framgång i högre studier är medelbetyget från gymnasieskolan. Som vi redan nämnt talar starka skäl för att om möjligt komplettera detta mått på studiefärdighet med andra likartade mått så att det ensidiga nuvarande beroendet av ett studieprognosmått minskar. Det generella instrument som det redan finns erfarenheter av är högskoleprovet, som representerar en typ av prov som uppvisar ett nästan lika högt samband med framgång i högre studier som betygen.

En annan viktig utgångspunkt är att urvalssystemet måste vara anpas- sat till att högskolan genom behörighetsreglerna är öppen även för andra grupper av sökande än dem som genomgått gymnasieskolan. Också dessa grupper måste kunna bedömas på ett rättvist sätt i relation till bl.a. sökande från gymnasieskolan. Ett urvalssystem som baseras på både betyg och prov uppfyller detta krav.

Betyg från gymnasieskolan och studiefärdighetsprov av det nuvarande högskoleprovets karaktär utgör sålunda de viktigaste urvalsinstrumen- ten i vårt förslag till nytt generellt urvalssystem. Vårt förslag innebär att elever med avgångsbetyg från gymnasieskolan eller motsvarande får möjlighet att antas dels på sina betyg, dels på sitt provresultat. Det innebär att dejämfört med de nu gällande reglerna får en ”andra chans”. För att sökande, som fått ett betyg som inte räcker för antagning, skall ges en reell andra chans bör betygs- och provpoängen meritvärderas separat och inte läggas ihop.

En allmän utgångspunkt för oss är att det nya urvalssystemet bör präglas av största möjliga enkelhet. Ett sätt att åstadkomma detta är att minska antalet kvotgrupper (enligt nuvarande terminologi); de sökande får då lättare att förstå regelsystemet och att bedöma sina möjligheter att bli antagna. Detta talar för en gemensam rangordning av betyg och prov.

Om betyg och prov skall kunna bedömas i en gemensam rangordning

måste poängen för provet ges i en skala som gör att den blir jämförbar med betygen. I den gemensamma rangordningen utgörs då urvalspoäng- en av poäng för antingen betyg eller prov. För sökande med betyg från gymnasieskolan innebär det att de behöver uppnå ett provresultat, som är högre än medelbetyget, för att förbättra sin konkurrenssituation. En sådan normering av provresultaten är möjlig att genomföra, och man kan genom normeringen påverka möjligheten att uppnå ett högre resul- tat än medelbetyget. Eftersom betygen från två- resp. tre/fyraåriga linjer inte ärjämförbara bör emellertid två olika grupper skapas för dessa samt eventuellt ytterligare en grupp för övriga sökande, vilket ökar komplexi- teten. Normeringen av provet blir även om den är tekniskt genomför- bar — problematisk, eftersom den innebär att man en gång för alla avgör provets vikt i relation till betygen. Vår sammanfattande bedömning blir därför att betyg och prov bör värderas separat vid urvalet.

Vid sidan av dessa formellt reglerade urvalsmetoder finns det, som vi redan nämnt, ett behov av att i enfriprövning kunna väga in bedömning- ar av meriter som inte låter sig värderas på ett adekvat sätt inom ramen för den vanliga poängberäkningen.

Den grundläggande strukturen i det generella urvalssystem vi föreslår blir då följande:

- Betyg - Prov - Fri prövning

Till skillnad från det nuvarande urvalssystemet som bygger på att de sökande delas in i kvotgrupper efter utbildningsbakgrund — beskrivs det nya systemet bäst utifrån de olika sätt som urvalet görs på: betygsur- val, provurval och fri prövning. Vi redovisar i fortsättningen mera i detalj hur det nya generella urvalssystemet bör utformas. ] avsnitt 9.6 tar vi upp frågor om en mer långsiktig utveckling av utbildningsspecifika urvalsmetoder.

9.3. Betygsurvalet

De två- resp. tre/fyraåriga linjerna i gymnasieskolan utgör olika refe- rensgrupper vid betygsättningen (se kapitel 6). Tillgängliga uppgifter från undersökningar där elever från olika linjer i gymnasieskolan jäm- förts visar också entydigt att kraven för att få ett visst betyg är så olika på de två- resp. tre/fyraåriga linjerna att betygen från dessa inte kan direkt jämföras med varandra. Även om det vore fördelaktig från för- enklingssynpunkt att meritmässigt likställa betygen betraktar vi det där- för som nödvändigt att behandla avgångsbetyg från två- resp. tre/fyra- åriga linjer separat vid betygsurvalet.

Syftet med betygsurvalet bör främst vara att möjliggöra övergång till högskolan för sökande som nyligen eller relativt nyligen avslutat sina studier i gymnasieskolan. Vi anser det angeläget att en betydande del av platserna på berörda utbildningslinjer reserveras för sökande av detta slag. Detta gör det naturligt att försöka utforma reglerna för deltagande

i betygsurvalet så att främst ungdomar kommer i fråga. Enligt nuvarande regler avsätts en tredjedel av platserna till sökande med högst tre år gamla betyg från gymnasieskolan. Urvalet inom denna ”direktkvot” görs på grundval av betygen. På detta sätt garanteras en viss miniminivå för direktövergång från gymnasieskolan. Den faktiska direktövergång- en, dvs. andelen av de antagna som gått ut gymnasieskolan för högst tre år sedan, har i realiteten blivit ungefär två tredjedelar av antalet platser. Det beror på att unga sökande antas också i andra kvotgrupper, främst kvotgrupperna 1 och 2, där betyg och eventuell arbetslivserfarenhet tillgodoräknas. För utbildningslinjerna inom teknisk sektor har den faktiska direktövergången vid de senaste antagningarna varit omkring 75 procent, dvs. tre av fyra antagna har gått ut gymnasieskolan högst tre år innan de påbörjat högskolestudierna. Direktövergången till flertalet andra utbildningslinjer är lägre så var t.ex. höstterminen 1985 andelen antagna till läkarlinjen med högst tre år gamla betyg från gymnasiesko- lan 46 procent. (Därutöver hade 13 procent av de antagna högst tre år gamla betyg från komvux.)

Det kan alltså finnas anledning att i ett nytt regelsystem ha någon form av ”direktkvot”. I praktiken innebär detta att avgränsa en giltighetstid för betygen för en viss grupp sökande. Vi anser emellertid också att det finns anledning att ifrågasätta betygens generella giltighetstid för urval. Det är enligt vår mening inte helt invändningsfritt att se medelbetyget som ett precist mått på studiefärdighet för obegränsad tid. En individs studiefärdighet är inte en gång för alla given utan är i högsta grad möjlig att påverka. Det faktum att individen förändras talar för att det en gång givna medelbetyget så småningom förlorar i värde som mått på studie- färdighet.

Vi har övervägt olika möjligheter att med tiden ge betygen allt mindre vikt vid urvalet samtidigt som studiefärdighetsprovets betydelse skulle öka. Sådana modeller blir dock med nödvändighet komplicerade och vi menar att man i första hand bör överväga att begränsa avgångsbetygens giltighet vid urvalet. Vi har övervägt gränsen sju år, som är en så lång tid att det stora flertalet sökande med goda betyg bör kunna utnyttja dessa för tillträde till högskolan. Gränsen sju år ansluter på ett naturligt sätt till 25 :4-rege1n och det förändrade sätt att meritvärdera arbetslivserfarenhet som vi föreslår i avsnitt 9.7. Genom en sådan tidsgräns skulle också något av syftena bakom den nuvarande ”direktkvoten” kunna tillgodo- ses.

Det finns emellertid också skäl som talar mot sådana tidsgränser. Varje tidsgräns för betygens giltighet blir med nödvändighet godtycklig och riskerar att utestänga några kvalificerade sökande. Från informa- tionssynpunkt är de också negativa genom att de komplicerar regelsyste- met och skapar behov av flera urvalsgrupper.

Ett ytterligare skäl är att flertalet sökande med äldre betyg är kvinnor. För dessa skulle en begränsning av betygens giltighetstid riskera att försvåra möjligheten att antas, vilket vore olyckligt, bl.a. eftersom köns- fördelningen är mycket ojämn till vissa eftertraktade utbildningar.

En generell tidsgräns på sju år skulle — som framgår av tabell 9.1 — innebära att 10 procent av de sökande med betyg skulle utestängas från

betygsurvalet. Det skulle samtidigt kunna upplevas som mycket negativt av den enskilde med goda men äldre betyg att inte få utnyttja dessa vid urvalet.

Ytterligare 25 procent av de sökande har betyg som är mellan fyra och sju år gamla. Ett alternativ till att skapa en särskild direktkvot, där dessa inte skulle få delta, är att andelen platser vid betygsurvalet görs så stort att man skapar tillräcklig möjlighet för direktövergång även om sökande med äldre betyg får delta i betygsurvalet. På detta sätt uppnår man också att äldre och yngre sökande får konkurrera vid betygsurvalet på lika villkor.

Tabell 9.1 Betygens ålder för sökande hösten 1984 till utbildningslinjer med antag- ning genom UHÄ:s centrala datorbaserade antagningssystem. Procent.

Betygens ålder Andel av de sökande 0—3 år 65 4—7 år 25 8 år eller äldre 10

Summa, procent 100

Källa: UHÄ.

Vi föreslår i avsnitt 9.7 att vid betygsurvalet poäng skall ges bara för betyg och inte som i dag för en kombination av betyg och arbetslivser- farenhet. Härigenom ökar andelen platser som blir tillgängliga för sö- kande som kommer direkt från gymnasieskolan. Vi föreslår i avsnitt 9.5 att andelen platser som skall besättas vid betygsurvalet skall öka jämfört med vad som gäller för direktkvoten i nuvarande regelsystem. Andelen föreslås dessutom kunna variera så att den blir extra hög för utbildnings- linjer för vilka detär önskvärt att uppnå en särskilt hög direktövergång från gymnasieskolan.

Det finns som framgått ovan skäl som talar både för och emot en begränsning av betygens giltighetstid vid urvalet. Vår sammanfattande bedömning är dock att övervägande skäl inte minst strävan att göra urvalssystemet så enkelt som möjligt — talar mot en sådan begränsning såväl i en ”direktkvot” som generellt. Vi bedömer att andelen platser i betygsurvalet kan sättas så högt att tillräcklig möjlighet till direktöver- gång från gymnasieskolan ges. På detta sätt blir reglerna avsevärt enkla- re än de som gäller idag, eftersom ingen indelning i undergrupper med olika krav på betyg, betygsålder etc. behöver göras.

Vi behandlar reglerna för meritvärdering av betyg mera i detalj i ansnitt 9.8.

Våra förslag i sammanfattning

Cl Betygsurvalet bör grundas på medelbetyget från gymnasieskolan (motsvarande). 3 Betyg från två- resp. tre/fyraåriga linjer bör behandlas separat. El Fördelningen av platserna mellan sökande från två- resp. tre/fyraåriga linjer bör göras genom proportionell kvotering.

9.4. Provurvalet

9.4.1. Allmänt om provurvalet

I provurvalet bör i princip samtliga sökande få delta, såväl sökande som har avgångsbetyg från gymnasieskolan som sökande utan sådana betyg. För sökande med avgångsbetyg från gymnasieskolan kommer provur- valet att fungera som en andra chans. För sökande utan sådana avgångs- betyg blir provurvalet den enda möjligheten att antas — vid sidan av den fria prövningen.

9.4.2. Högskoleprovets tillkomst och utformning

Som tidigare nämnts initierades arbetet med ett svenskt högskoleprov av KU redan i slutet av 1960-talet. Prov av liknande slag har emellertid förekommit i andra länder sedan betydligt längre tid. Särskilt i USA finns sedan länge en omfattande verksamhet med olika prov — såväl studiefärdighetsprov av högskoleprovets typ som andra slag av prov. Vid konstruktionen av det svenska provet utnyttjades utländska erfarenheter av hur ett studiefärdighetsprov bör konstrueras för att ge så god prognos- förmåga som möjligt och vara så okänsligt som möjligt för träning i förväg. KU föreslog att provet skulle vara obligatoriskt för alla sökande till högskolan och att det skulle räknas tillsammans med betyg eller för de sökande som saknade betyg — vara ensam urvalsgrund. Också KK föreslog att provet skulle få generell användning vid urvalet men att det borde vara frivilligt. Riksdagsbeslutet år 1975 innebar dock att provets användning begränsades till nuvarande kvotgrupp 4, dvs. de sökande som är behöriga enligt 25:4-regeln. Samtidigt betonades att det var angeläget att arbetet med konstruktion och utprövning fortsatte och att man inte borde släppa tanken på att i en framtid låta provet gälla även för andra sökandegrupper.

Det nuvarandet högskoleprovet är aVSett att mäta allmänna studiefär- digheter som är viktiga oavsett vilka högskolestudier man avser att ägna sig åt. Provet återspeglar begåvningsförutsättningar av både verbalt och icke-verbalt slag, färdigheter att tillägna sig information samt kunskaper av allmänorienterande slag. Tyngdpunkten ligger på färdighetsprov, som representeras av prov i läsförståelse. tolkning av diagram. tabeller och kartor samt studietekniskafärdigheter. Dessa utgör hälften av delpro- ven. Övriga delprov är ordkunskap, kvantitativa resonemang samt all- mänorientering. Totalt omfattar provet således sex delprov. Provet är utformat som ett flervalsprov för att möjliggöra en objektiv och enkel rättning. Det innebär att t.ex. prov i skriftlig produktion (”uppsatsprov”) inte ingår. En närmare presentation av provet, bl.a. med exempel på provuppgifter, finns i rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till hög- skolan.

Högskoleprovet har sedan år 1977 genomförts två gånger per år. Totalt har omkring 49 000 prövande deltagit i provet under åren 1977— 1984. Provdeltagarnas genomsnittsålder är drygt 30 år. Deras utbild-

ningsbakgrund varierar kraftigt. Omkring en fjärdedel av de prövande har grundskola, folkskola eller realskola som bakgrund, medan knappt 40 procent har avgångsbetyg från gymnasieskola och drygt en fjärdedel har någon form av eftergymnasial utbildning.

Vid varje provtillfälle med högskoleprovet används nya provuppgif- ter, men provtyperna är de samma. Uppgifterna provas ut i förväg, bl.a. för att garantera en stabil svårighetsnivå. Eventuella mindre skillnader i svårighetsnivå mellan provtillfällena korrigeras i samband med att antalet rätta svar förs över till en s.k. normerad poäng, som tillgodoräk- nas vid urvalet. Det är alltså lika svårt att uppnå en viss normerad poäng oavsett vid vilket provtillfälle man deltar.

I samband med prövningarna har genomförts olika attitydstudier för att belysa provdeltagarnas inställning till provet. Resultaten av dessa studier visar att proven genomgående bedömts positivt av deltagarna. Omkring 80 procent av deltagarna anser att provets svårighetsgrad är lagom. Omkring 70 procent av deltagarna anser att provet borde ha ungefär den utforming det nu har. Inget av de enskilda delproven betrak- tas som relevant av färre än 60 procent av deltagarna. Proven upplevs alltså som relevanta av flertalet prövande. Till detta torde delvis bidra den omfattande information om provet som alla provdeltagare får före provtillfället.

9.4.3. Provets prognosförmåga

Ett urvalsinstrument som skall kunna komplettera betygen måste liksom betygen ha en god prognosförmåga, dvs. det skall kunna förutsäga framgång i högskolestudierna. Omfattande studier av sambandet mellan olika urvalsinstrument och studieresultat har utförts utomlands, särskilt i USA. Det enskilda urvalsinstrument som oftast uppvisar det högsta sambandet med framgångsrika högskolestudier är medelbetyget. Prov av högskoleprovets typ uppvisar också ett förhållandevis högt samband med framgång i högskolestudier, men sambandet är oftast något lägre än för betygen.

1 Sverige har undersökningar av sambanden mellan provresultat och framgång i högskolestudier endast gjorts i begränsad omfattning. En studie genomfördes år 1974 och avsåg dels nybörjare på maskinteknik- utbildning i Göteborg och Stockholm, dels mellanstadielärarutbildning vid samtliga lärarhögskolor. Totalt ingick 624 personer i studien. Såväl de enskilda delproven som hela provet uppvisade relativt höga sam- bandsvärden med senare framgång i studierna. Sambandet för hela provet uppgick till ungefär samma värde som medelbetyget erfarenhets- mässigt brukar uppvisa. (Prognosförmåga för ett provbatteri för urval till högskoleutbildning. Pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå. Rapport l979:l4.) Sten Henrysson m.fl. har i Meritvärdering och studieprognos (Peda- gogiska institutionen, Universitetet i Umeå, nr 21, 1985) undersökt effek- terna från prognossynpunkt av de nu gällande reglerna för urval till högskolan. I rapporten konstateras att såväl medelbetyg från gymnasie-

skolan som poäng på högskoleprov har klart samband med studiefram- gången i högskolan. Elevunderlaget när det gäller högskoleprovet är dock mycket begränsat i denna studie.

De svenska undersökningarna av sambandet mellan resultat på hög- skoleprovet och studieframgång i högskolan är alltså begränsade och även om det finns omfattande dokumentation av utländska studier som visar ett gott samband mellan prov av denna typ och senare studiefram- gång i högskolan är det enligt vår mening angeläget att ytterligare studier genomförs utifrån svenska förhållanden. En undersökning som baseras på ett större antal studerande som genomgått högskoleprovet och anta- gits till olika högskoleutbildningar har nu också påbörjats vid pedago- giska institutionen vid universitetet i Umeå. Undersökningen beräknas kunna rapporteras inom kort. Med en ökad användning av högskolepro- vet behövs en ökad uppföljning kring provets utforming och effekterna av den ökade användningen. I den nämnda rapporten Prov för urval till högskolan (SOU 1985:59) redogörs mera ingående för vissa frågor kring provets användning och utformning.

9.4.4. Prövande med olika utbildningsbakgrund

Högskoleprovet är konstruerat för att mäta allmänna förutsättningar för högskolestudier. Innehållet är således varken kopplat till innehållet i olika högskoleförberedande utbildningar eller till förkunskapskraven för olika högskoleutbildningar. Man har vid konstruktionen sökt tillgo- dose behovet av ett brett innehåll, bl.a. för att sökande med olika bak- grund skall kunna delta i provet med någorlunda lika förutsättningar. Mot den bakgrunden bedömer vi att provet med nuvarande utformning från innehållslig utgångspunkt kan användas för i princip hela gruppen sökande till högskolan — vilket som ovan nämnts ursprungligen var syftet vid provets konstruktion.

För att belysa konsekvenserna av en vidgad provanvändning utfördes hösten 1984 en utprövning av delar av högskoleprovet på drygt 1 000 elever i gymnasieskolan och komvux. Provet visade sig vara svårighets- mässigt väl avpassat också för denna grupp prövande. För vissa av de tvååriga linjerna från vilka övergångsfrekvensen till högskolan är låg var provet väl svårt. Skillnaden i genomsnittliga prestationer mellan de två- resp. tre/fyraåriga linjerna var markant vid utprövningen. Medelpresta- tionen på alla tre/fyraåriga linjer ligger över den på alla tvååriga linjer för samtliga delprov. Å andra sidan finns enskilda elever på tvååriga linjer som presterar resultat klart över medeltalet på de tre/fyraåriga linjerna.

Elever vid komvux presterar mycket varierande resultat. Bland dessa finns både elever med en mycket god studiefärdighet och elever med en låg studiefärdighet. I undersökningen har också gjorts en jämförelse med folkhögskoleelever som deltagit i de särskilda prov som används för att normera studieomdömena i folkhögskolan. Jämförelsen — som förut- sätter att de elever som deltar i dessa prov är representativa för hela folkhögskolegruppen —— tyder på att folkhögskoleeleverna som grupp

Diagram 9.1 Resultat på högskoleprovet för elever med olika studiebakgrund.

Procent 26 Tre/fyraåriga gymnasie— skollinjer 24 ., . . — Tvaånga teoretiska 22 gymnasieskollinjer 20 :.; " ' - - - - - Tvååriga yrkesförberedande . -_ gymnasieskollinjer 18 .' -_ _- . — - Komvux 16 _- '.

14 12 10

(DM-503

0 20 40 60 Provresultat,

ä Källa: sou 1985:59 po "9

presterar ett resultat nivåmässigt mellan de två- resp. de tre/fyraåriga linjerna i gymnasieskolan.

I undersökningen redovisas också sambandet mellan medelbetyget och provresultatet. Sambandet är relativt högt, dock inte så högt att de två måtten på studiefärdighet kan ersätta varandra. Resultatet överens- stämmer i stort med vad utländska och tidigare svenska studier påvisat. Ett relativt högt samband är givetvis förväntat, eftersom medelbetyget och provresultatet avses mäta till stor del samma förutsättningar hos eleverna. Om provet skall kunna fungera som en andra chans för elever från gymnasieskolan som inte lyckats bli antagna på sina betyg är det å andra sidan nödvändigt att sambandet inte är alltför starkt utan ger utrymme för en viss variation. Undersökningen tyder på att provet kan fungera på detta sätt. Det ganska höga sambandet mellan betyg och prov utesluter inte att det finns elever med väsentligt olika nivå på betyg och prov. De som uppnår förhållandevis bättre resutat på provet än det betyg de har får därmed en andra chans genom provet. Flertalet av dem som uppnått ett bättre resultat på provet än vad som kunde förväntas utifrån deras medelbetyg är män och elever från tre/fyraåriga linjer dominerar. Vi återkommer till detta i det följande.

Ett urvalsinstrument som skall ge ett mått på studiefärdighet får inte missgynna någon grupp. Denna utgångspunkt är lika giltig oavsett om urvalsinstrumentet är betyg, prov eller något annat. Med ”missgynna” avser vi här att urvalsinstrumentet systematiskt underskattar en individs studiefärdighet på grund av individens kön, ålder, sociala bakgrund, hemspråk etc. Om det däremot finns verkliga skillnader mellan olika grupper ifråga om studiefärdighet måste dessa å andra sidan få slå igenom i provresultatet. Det bör noteras i detta sammanhang att jämfö-

relsen mellan provresultat för olika grupper avser deltagare i provet, vilka i sig inte behöver vara representativa för motsvarande grupper i hela befolkningen. De elevgrupper som vid den ovan refererade under- sökningen genomgick högskoleprovet är inte heller representativa för dem som faktiskt söker till högskolan. Särskilt bland elever på vissa tvååriga linjer kan man anta att framförallt de som har låga provpoäng inte söker till högskolan. Också bland vuxenstuderande kan man förvän- ta sig att de som har låga provpoäng inte söker — eller väntar med att söka tills de har uppnått en bättre studiefärdighet.

Vi har mot bakgrund av de betydande skillnaderna i provresultat mellan olika grupper övervägt behovet av särskilda regler för att styra platsfördelningen vid provurvalet mellan olika sökandegrupper. En grundläggande fråga är då om provet kan anses rättvist i den meningen att det inte systematiskt missgynnar någon grupp så att dennas studiefär- dighet underskattas. Den redovisning av erfarenheterna av högskolepro- vet och av liknande prov som sammanställts vid pedagogiska institutio- nen vid universitetet i Umeå tyder dock inte på att provet är behäftat med några större sådana fel. Provet måste bedömas vara väl avpassat till sökande med olika studiebakgrund. En avgörande faktor är därvid att provet inte är bundet — vare sig innehållsligt eller till formen till en viss utbildning, utan mäter allmän studiefärdighet på ett sätt som inte systematiskt gynnar eller missgynnar någon viss grupp.

Prövande från två- resp. tre/fyraåriga linjer i gymnasieskolan uppvi- sar klara skillnader i genomsnittligt resultat på provet. I praktiken inne- bär dessa skillnader att urvalet inom provgruppen kan komma att fun— gera som en andra chans huvudsakligen för sökande från tre/fyraåriga linjer, eftersom dessa har ett högre genomsnittligt provresultat. Denna skillnad i provresultat är dock — menar vi — naturlig: Elever på de tre/fyraåriga linjerna har genomsnittligt en högre betygsnivå i grund- skolan, är ett år äldre och har genomgått en längre, högskoleförberedan- de utbildning, något som rimligen ger bättre allmänna studieförutsätt- ningar.

Vi behandlar nedan 1 avsnitt 9.7 värderingen av arbetslivserfarenhet. Våra förslag innebär att poäng för arbetslivserfarenhet läggs till prov- poängen. Elever från tvååriga linjer får på detta sätt — vid samma ålder —— genom att de slutar gymnasieskolan ett år tidigare — en viss fördel gentemot elever från tre/fyraåriga linjer. Mot denna bakgrund ser vi skillnaderna mellan eleverna med olika gymnasial bakgrund som natur- liga och anser inte att de bör föranleda några speciella fördelningsregler för att minska effekterna av skillnaderna i provresultat.

Ett annat förhållande som gör att särskilda fördelningsregler kan behöva övervägas är att vissa sökande kommer att ha provurvalet som en andra chans, medan för andra denna dubbla möjlighet inte finns. Det är i huvudsak två sökandegrupper som inte har denna dubbla möjlighet: dels vuxenstuderande med allmän behörighet bara genom 25:4-regeln, dels sökande med allmän behörighet från folkhögskola. Dessa sökande- grupper är små — vid antagningen till hösten 1984 utgjorde de tillsam- mans omkring 5 procent av de sökande. De är dock — trots sitt begrän- sade antal —— viktiga grupper när det gäller att behålla bredden i rekry-

teringen till högskolan, och vi ser det som angeläget att inte försämra deras möjligheter att bli antagna.

Erfarenheterna av nuvarande regler för fördelning av platserna inom kvotgrupp 4 visar att effekterna av särskilda fördelningsregler ofta är svåra att förutse. Den garanti som innebär att hälften av platserna förbehålls sökande som bara deltar i urvalet inom kvotgrupp 4 har ibland medfört att samtliga sökande som fått del av den garantin blivit antagna, medan konkurrensen samtidigt varit hård bland övriga sökan- de. Detta har upplevts som orättvist och är inte heller rimligt sett utifrån strävan att i första hand sökande med de bästa studieförutsättningarna skall antas. Regeln har också ofta lett till missförstånd bland de sökande. Vi föreslår i stället sådana regler för tillgodoräknande av arbetslivserfa- renhet att 25 :4-behöriga med lång arbetslivserfarenhet kommer att få ett rejält poängtillskott som väsentligt ökar deras möjlighet att bli antagna. Enligt vår mening bör man i första hand välja den metoden för att öka 25:4-gruppens möjlighet att antas och därmed också ge en särskild stimulans till alla äldre att påbörja högskoleutbildning.

Sökande med allmän behörighet från folkhögskola kommer — under den förutsättningen att de inte samtidigt har avgångsbetyg från gymna— sieskolan också att vara hänvisade endast till provurvalet. Erfaren- heterna från hittillsvarande antagningar visar dock att nästan hälften av de folkhögskolebehöriga också har en gymnasial utbildning och alltså även kan delta i betygsurvalet. Mot bakgrund av folkhögskolegruppens relativt höga provresultat och gruppens litenhet anser vi det inte moti- verat att införa någon särskild fördelningsregel inom provgruppen för elever med allmän behörighet från folkhögskola. Vi behandlar urvalet bland de sökande med behörighet från folkhögskola mera utförligt i avsnitt 9.12.

Sammanfattningsvis föreslår vi alltså att provurvalet baseras på en gemensam rangordning utan någon indelning i undergrupper. Vi anser att detta medför största möjliga rättvisa mellan olika sökandegrupper.

9.4.5 Kön, ålder, social bakgrund och hemspråk

Det finns en liten men klar skillnad i genomsnittlig prestation på provet mellan män och kvinnor till männens fördel. Det är inte klarlagt om denna lilla skillnad speglar någon faktisk skillnad i studiefärdighet bland deltagarna i proven. Vi menar emellertid att denna skillnad bör minskas utan att för den skull provens prognosförmåga minskas. Det bör samtidigt observeras att kvinnor ofta har en något högre betygsnivå än män i relation till prestationer mätta med prov. Detta kan delvis förklara varför det oftare är män som har ett högre provresultat än vad som kunde förväntas utifrån deras betyg. Vi behandlar detta också i avsnitt 9.13. Den undersökning om ålderns inverkan på provresultat som redovisas i rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan tyder på att prövande i åldersgruppen 25-29 år presterar något högre resultat på provet än övriga åldersgrupper. Undersökningen baseras på den grupp som deltagit i de reguljära proven och som därför är starkt selegerad. Om provet får en vidgad användning är det nödvändigt att ägna ökad upp-

märksamhet åt ålderns inverkan på provresultatet, såväl vid konstruk- tionen av provuppgifter som när det gäller uppföljningen av resultaten för olika åldersgrupper.

Det relativt starka sambandet mellan gymnasiebetyg och resultat på högskoleprovet innebär att man måste utgå från att inte bara betygen utan även poäng på högskoleprovet visar ett tydligt samband med social bakgrund. Det finns dock undersökningar som tyder på att provresultat av den aktuella typen har ett något svagare samband med social bak- grund än betygen. Allan Svensson har t.ex. visat att skolbetygen har ett starkare samband med den sociala bakgrunden än prov som liknar de uppgifter som ingår i högskoleprovet. (Allan Svensson: Lika begåvning — lika betyg? Rapport från pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg 1972169). En ökad användning av högskoleprovet som kom- plement till betygen skulle således vara positiv även som en åtgärd i riktning mot minskad social snedrekrytering till högskolan. I detta sam- manhang är det också väsentligt att påpeka att resultatet på högskole- provet påverkas av olika former av utbildning. Det blir således möjligt att genom högskoleprovet beakta förändringar av en persons studiefär- dighet som ett resultat av t.ex. utbildning efter gymnasieskolan.

Sökande med annat modersmål än svenska har genom det starka verbala inslaget i provet stora svårigheter att göra sig själva rättvisa på provet. Också provuppgifter som behandlar allmänorientering kan miss- gynna prövande från andra länder. Det innebär att sökande med annat modersmål än svenska kan ha en väsentligt bättre allmän studiefärdighet än vad deras provresultat visar. Det är inte möjligt vare sig ekonomiskt eller testmetodiskt att konstruera särskilda prov för dessa sökande. Reg- lerna för urval bör i stället anpassas så att man tar hänsyn till de svårigheter som dessa sökande har att göra sig själva rättvisa på ett prov av detta slag. Den fria prövning av de sökandes meriter, som vi föreslår, kommer att göra detta möjligt.

9.4.6 Testträning

Ett prov som skall kunna mäta studiefärdighet får inte vara känsligt för träning på så sätt att man genom att öva in särskilda lösningsstrategier eller ett för provet specifikt kunskapsinnehåll kan förbättra sitt provre- sultat. Detta skall garanteras av provets innehåll och av provtypernas utformning. Vi bedömer att det nuvarande högskoleprovet fyller högt ställda krav i detta avseende. Provet mäter färdigheter och kunskaper som är av skilda slag och provtyperna är enkla och lättförståeliga. Alla provdeltagare får dessutom i förväg ett omfattande informationsmate- rial med exempel som visar provets utformning, uppläggning etc. Den enskilde kan å andra sidan givetvis påverka sitt provresultat genom att öva de kunskaper och färdigheter som provet avser att mäta. Detta ser vi som positivt.

En studie av provdeltagare som deltagit i provet mer än en gång visar på en mycket begränsad genomsnittlig ökning av provresultatet vid senare provtillfällen. Som framgår av redogörelsen i rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan uppgår ökningen mellan första

och andra gången en person deltar i provet till i genomsnitt ca 0,1 poäng. Det torde vara rimligt att anta att de som deltagit i provet mer än en gång kan öka sina möjligheter att nå ett gott resultat i första hand genom en träning av de studiefärdigheter som provet mäter och som är relevanta för högskolestudier och i andra hand genom en ökad förtrogenhet med provet och provsituationen.

Det är en fördel för dem som deltari högskoleprovet att i förväg ha sett de olika typer av uppgifter som ingår i provet. Den prövande slipper då att under själva provet lägga ned tid på att komma underfund med hur olika typer av uppgifter skall besvaras. Därför finns det ett särskilt övningshäfte med exempel på alla de olika uppgifter som ingåri provet. Alla som anmäler sig till provet får detta övningshäfte i förväg, så att de i lugn och ro kan sätta sig in i och träna på de olika uppgiftstyperna. Genom denna förträning för alla prövande blir effekten av särskild träning inför provet liten.

9.4.7 När skall provresultatet få tillgodoräknas?

Ett viktigt syfte med att vidga användningen av högskoleprovet till i princip hela sökandegruppen är att minska betygens betydelse vid urva- let och att därmed bl.a. uppnå en bättre arbetssituation i gymnasiesko- lan. Det finns emellertid en risk för att en ytterligare stressfaktor kan uppkomma under sista årskursen i gymnasieskolan om nämligen provet får genomföras medan eleverna går i gymnasieskolan. Detta skulle kunna innebära att elever som siktar på att gå vidare till högskolan samtidigt skulle sträva dels mot höga betyg, dels mot att nå ett gott resultat på högskoleprovet. Även om undersökningar enligt ovan tyder på att effekterna av testträning är mycket måttliga kan man inte utesluta att elever — särskilt på linjer där en stor andel av eleverna går vidare till högskolan — skulle ägna tid åt förberedelser inför provet. Detta vore olyckligt och skulle kunna delvis omintetgöra den positiva effekt på arbetssituationcn i gymnasieskolan som en minskad betydelse för bety- gen annars kan få. Vi menar också att det är rimligt att en viss tid får förflyta mellan gymnasieskolan och det tillfälle då eleven ges en andra chans genom högskoleprovet. Samtidigt bör denna tid inte bli så lång att övergången från gymnasieskola till högskola blir onödigtvis fördröjd.

Vi bedömer att ett är bör förflyta mellan det att eleverna avslutat gymnasieskolan och det att de får delta i provurvalet. Det innebär att den som slutar gymnasieskolan en vårtermin får delta i provurvalet tidigast inför hösten nästföljande år. Den föreslagna begränsningen bör dock inte gälla efter det att den sökande har fyllt 25 år.

Regler som direkt förhindrar elever i gymnasieskolan att delta i hög- skoleprovet riskerar att bli administrativt ohanterliga. De skulle kunna leda till en omfattande kontroll av avgångsbetyg i samband med anmä- lan till provet. En enklare lösning vore att provresultat uppnådda under gymnasieskoltiden inte skulle vara giltiga vid urvalet. Vi bedömer dock en sådan regel som onödig, eftersom ett provresultat föreslås gälla i högst två år (se nedan). Reglerna för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet i provurvalet (se avsnitt 9.7) gör också att det kommer att vara ointres-

sant för flertalet studerande att delta i provet redan under gymnasieskol- tiden, eftersom man måste ha arbetat minst 15 månader för att få poäng för arbetslivserfarenhet.

Sammanfattningsvis föreslår vi att den som har allmän behörighet för högskolestudier genom avgångsbetyg från gymnasieskolan och som är under 25 år får delta i urvalet på grundval av högskoleprovet först sedan ett år förflutit efter det att avgångsbetyget utfärdats. För vuxenstuderan- de finns inte samma behov att begränsa möjligheten att tillgodoräkna sig poäng för högskoleprovet. Elever i komvux liksom folkhögskoleele- ver — bör därför få delta i provurvalet direkt efter avslutad behörighets- givande utbildning.

9.4.8 Poängsättning

Enligt nuvarande regler ges provresultatet i skalan 0,0 — 2,0. Denna skala har hittills givit tillräckliga möjligheter att differentiera mellan de sökande. Resultaten av de utprövningar som gjorts på de nya grupper som med våra förslag kommer att tillgodoräkna sig resultat från provet, visar att det även bland dessa kommer att gå att skilja de sökande åt med denna skala. Den nuvarande skalan bör därför behållas.

Enligt nuvarande regler är högskoleprovet en frivillig merit inom kvotgrupp 4. Det innebär att sökande kan antas utan att ha deltagit i provet eller efter att ha deltagit och fått poängen 0. De nya regler som vi föreslår ger dock andra förutsättningar. En förutsättning för att man skall få delta i provurvalet måste givetvis vara att man har deltagit i provet. Ett krav som enbart innebär deltagande är samtidigt knappast meningsfullt. Man bör också ha uppnått en viss lägsta nivå. Denna nivå bör fastställas i samband med normeringen av provresultaten. Provets syfte är emellertid att rangordna de sökande, inte att fastställa någon ”godkäntgräns” och provet är därför inte konstruerat så att man entydigt kan fastställa någon absolut gräns för en lägsta godtagbar nivå. En viss lägsta nivå bör emellertid kunna anges genom att gränsen mellan poäng— en 0 och 0,1 sätts så att den motsvarar ett visst antal riktiga svar på varje del av provet. Härvid skall de rätta svar som genom att provet består av flervalsuppgifter — kan uppnås genom enbart gissningar räknas bort. På detta sätt garanteras en viss lägsta nivå i fråga om studiefärdighet bland de antagna i provurvalet.

9.4.9 Provresultatens giltighet

Ett provresultat är enligt nuvarande regler giltigt vid urval till en utbild- ning som börjar högst fyra terminer efter provtillfället. Härigenom be- höver en sökande inte genomgå provet inför varje ansökningstillfälle. Samtidigt begränsas giltighetstiden, vilket är naturligt eftersom provet mäter sådana färdigheter som är påverkbara och alltså kan förändras över tiden. En begränsning underlättar också en successiv förnyelse av provets innehåll och utformning. Regeln om giltighetstid bör därför bestå. Däremot finns det knappast anledning att maximera det totala antalet gånger som någon får genomgå provet.

9.4.10 Ett generellt eller flera speciella prov?

Högskoleprovets nuvarande utformning bygger bl.a. på förutsättningen att en stor del av de studiefärdigheter som behövs för högskolestudier är gemensamma för olika högskoleutbildningar. Liksom i fråga om urvals- reglerna i övrigt har från olika håll framförts önskemål om prov som i högre grad än det nuvarande återspeglar de specifika studiefärdigheter eller förkunskapskrav som olika högskoleutbildningar kan förutsätta. Erfarenheter av sådana prov finns från andra länder, t.ex. från USA och Storbritannien. Dessa prov är oftast utformade som kunskapsprov inrik- tade på de speciella förkunskapskrav som de olika högskoleutbildning- arna ställer och liknar till sin utformning ofta äldre svenska studentexa- mensprov.

Ett studiefärdighetsprov kan utformas med tonvikt på de för resp. högskoleutbildning särskilt viktiga studieförutsättningarna utan att för den skull vara bundet till en kontroll av förkunskaperna i enskilda ämnen från gymnasieskolan. Så skulle t.ex. en uppdelning av det nuva- rande provets innehåll i en verbal och en matematisk/kvantitativ del göra det möjligt att i olika grad betona dessa delar beroende på vilken högskoleutbildning man söker. Vi har bl.a. diskuterat följande alternativ för provets utformning:

1 Ett generellt prov motsvarande det nuvarande högskoleprovet 2 Ett prov liknande det nuvarande, men uppdelat på två delar, den ena inriktad på verbala färdigheter och den andra på matematiska/ kvantitativa färdigheter. Delarna ges olika vikt beroende på vilken högskoleutbildning man söker till. 3 Ett generellt prov som kombineras med ett antal speciella prov inrik- tade på färdigheter och kunskaper av betydelse för olika högskole-

. utbildningar.

4 Enbart speciella kunskaps- och färdighetsprov inriktade på särskilda

högskoleutbildningar.

I rapporten (SOU 1985:59) Prov för urval till högskolan redovisas olika aspekter på frågan om studiefärdighetsprovets innehåll. Författarna re- dovisar sammanfattningsvis slutsatsen att en differentiering av provin- nehållet skulle ge ett ganska litet tillskott till möjligheten att bättre förutsäga studieframgången på olika utbildningslinjer. Vi har för vår del dragit slutsatsen att den nuvarande utformningen av högskoleprovet väl svarar mot de förutsättningar som flertalet högskoleutbildningar ställer. Något behov av att radikalt ändra principerna för provets utformning finns enligt vår bedömning inte, i vart fall inte så länge provet inte används som enda urvalsinstrument.

När det gäller frågan om provet borde innehålla delar som mera direkt prövar kunskaperna i förkunskapsämnen, dvs. i praktiken prov på gym- nasiekunskaperna, har vi uppfattningen att underliggande skolformer själva på ett tillfredsställande sätt kan bedöma de studerandes kunska- per i skolämnena. Den kontroll av förkunskaperna som görs i och med behörighetsgranskningen av de sökandes betygsmeriter anser vi vara tillräcklig. Därtill kommer att reglerna för betygsurvalet, med den vikt-

ning vid medelbetygsberäkningen, som vi föreslår i avsnitt 9.8.3, utgör en signal om att kunskaper i de särskilda förkunskapsämnena är väsent- liga. Alternativet är att man bygger upp ett omfattande system av regel- bundet återkommande kunskapsprov i ett flertal skolämnen. I flera fall måste i samma skolämnen alternativa prov ges med inriktning på olika nivåer eller moment. Kostnaderna för att utveckla nya prov minst två gånger per år skulle bli betydande. Till detta kommer att ett sådant system kan förväntas medföra att många sökande efter gymnasieskolan skulle ägna en eller ett par terminer åt att förbereda sig för proven en situation som är vanlig i länder där denna typ av prov förekommer.

Det kan å andra sidan finnas behov av ett urvalsprov som i större utsträckning än det nuvarande högskoleprovet speglar de särskilda kra- ven för olika högskoleutbildningar. Vi anser det inte rimligt att man bygger upp ett system som förutsätter en utveckling av specifika prov eller motsvarande för alla högskoleutbildningar. Avgörande för vår syn på provets utformning är den inriktning av våra förslag som innebär att på kort sikt ett regelsystem skapas som bör få relativt generell tillämp— ning, men som samtidigt öppnar för att successivt göra anpassningar till olika högskoleutbildningars förutsättningar. På längre sikt kan för allt fler utbildningar komma att tillämpas mer eller mindre ”skräddarsydda” urvalsinstrument, t.ex. speciella prov av olika slag.

Erfarenheterna från såväl utländsk provverksamhet som från utarbe- tandet av utbildningsspecifika urvalsprov i Sverige visar att utvecklandet av nya prov är tids- och kostnadskrävande. De bör därför växa fram som ett resultat av en analys grundad på erfarenheter från resp. utbildning. För vissa utbildningslinjer kommer en sådan analys troligen att leda till önskemål om urvalsinstrument som bör komplettera eller ersätta det nuvarande högskoleprovet. Dessa önskemål får då vägas mot de resurser som fordras för att utarbeta och utnyttja sådana instrument. För flertalet utbildningar anser vi att högskoleprovets nuvarande utformning ger en tillfredsställande grund för urvalet. Vi föreslår alltså att högskoleprovet även i fortsättningen ges en utformning som är avsedd att spegla mera generella studieförutsättningar. Samtidigt förutsätter vi att den möjlighet till differentiering av urvalsreglerna som vi pekar på i avsnitt 9.6 kommer att på sikt innebära en utveckling av mera specifika prov för vissa utbildningslinjer.

9.4.11 Våra förslag i sammanfattning

!] Provurvalet bör ge sökande utan betyg från gymnasieskolan (motsva- rande) en möjlighet att bli antagna. [Il Provurvalet bör fungera som en andra chans för sökande med betyg från gymnasieskolan (motsvarande) som inte kunnat antas på sina betyg. El Det nuvarande högskoleprovet bör vara en utgångspunkt för provets utformning. [] Alla sökande bör rangordnas gemensamt i provurvalet. D Sökande med gymnasiebetyg, som är under 25 år, bör få delta i provurvalet tidigast ett år efter avslutad gymnasieskola.

El Provresultatet bör uttryckas i skalan 0,0—2,0. 11 För att få delta i provurvalet bör krävas ett lägsta provresultat av 0,1. 3 Ett provresultat bör vara giltigt i två år. Cl En individ bör få genomgå provet ett obegränsat antal gånger.

9.5. Fördelning av platserna mellan urvalsgrupperna

De nu gällande reglerna innebär att de sökande delas in i kvotgrupper efter behörighetsgrund. Fördelningen mellan kvotgrupperna görs hu- vudsakligen genom s.k. proportionell kvotering, dvs. kvotgrupperna tilldelas platser i relation till antalet sökande i resp. kvotgrupp. Urvalet görs sedan inom de olika kvotgrupperna. Undantag från denna princip är tilldelningen av platserna till den s.k. direktkvoten, som innebär att en tredjedel av platserna avsätts för sökande med högst tre år gamla betyg från gymnasieskolan.

Denna huvudprincip för platsfördelningen kompliceras av att antalet kvotgrupper är stort — sju — varav två delas upp ytterligare i undergrup- per. Flertalet sökande är dessutom dubbelbehöriga, dvs. de deltar i urvalet i fler än en kvotgrupp, vilket fördunklar syftet med den propor- tionella kvoteringen och ibland får oväntade konsekvenser. Genom att vissa kvotgrupper ofta har få sökande är också utfallet svårt att förutse för dessa. Fördelningen mellan kvotgrupperna har å andra sidan varit påfallande stabil under de senaste åren. Den proportionella kvoteringen innebär dock erfarenhetsmässigt att det aldrig går att i förväg informera om fördelningen av platserna mellan olika sökandegrupper, vilket måste ses som en svaghet från den enskildes synpunkt.

Kännetecknande för den proportionella kvoteringen är att platsför- delningen görs utan att några styrande beslut behöver fattas av statsmak- terna eller av antagningsmyndigheten. Det faktum att lika stor andel antas från olika sökandegrupper är ett uttryck för en ambition att få en rättvis fördelning av platserna mellan olika grupper av behöriga sökan- de. I den meningen innebär principen också att olika behörighetsgrun- der värderas lika vid antagningen och att sökande med olika behörighet inte skall konkurrera med varandra. I praktiken fungerar dock den proportionella kvoteringen dåligt när vissa kvotgrupper har få sökande, eftersom dessa då kan bli helt utan chans att antas.

Mot den ”passiva” proportionella metoden kan ställas andra som innebär att fördelningen av platser mellan olika grupper får påverkas av värderingar av t. ex. vilka sökandegrupper man önskar prioritera vid urvalet. En metod som diskuterades av KU är den s.k. studielämplighets- kvoteringen. Den innebär i korthet att man med ett särskilt studielämp- lighetsprov kan rangordna samtliga sökande. Fördelningen av platserna mellan olika kvotgrupper avgörs sedan av hur stor andel av de sökande inom varje kvotgrupp som ligger över ”antagningsgränsen” på provet. (Om det finns 100 platser på en utbildning är antagningsgränsen resul- tatet för den 100:e bästa sökande.) Urvalet inom resp. kvotgrupp kan sedan göras med valfria urvalskriterier. Vi är tveksamma till metoden, bl.a. därför att den förutsätter att samtliga eller en mycket stor del av de

sökande genomför det prov som avgör kvoteringen. Detta torde förut- sätta att provet görs obligatoriskt, vilket är principiellt stötande eftersom det samtidigt skulle komma att sakna direkt betydelse för urvalet av enskilda sökande.

Andra metoder för kvotering mellan olika kvotgrupper bygger på mera subjektiva värderingar av vilka sökandegrupper man vill prioritera vid urvalet. Ett exempel på en sådan förhandsbestämd, fast kvotering är den tidigare nämnda s.k. direktkvoten, där en tredjedel av platserna avsätts för sökande med högst tre år gamla betyg från gymnasieskolan — oavsett dessas andel av de sökande.

Det urvalssystem som vi föreslår ger ganska radikalt förändrade för- utsättningar för fördelningen mellan olika sökandegrupper. Vi har valt att försöka minska antalet grupper och undergrupper och att i så stor utsträckning som möjligt rangordna de sökande gemensamt. Det nya urvalssystemet är också enklast att beskriva utifrån de urvalsinstrument som används och inte utifrån olika sökandegrupper. Fördelningen av platserna som skall tillsättas i betygsurvalet, provurvalet och i den fria prövningen kan således inte göras på direkt empirisk grund utan måste göras på annat sätt, i första hand utifrån en värdering av vilken vikt man vill ge olika meriter vid urvalet.

Antalet platser som skall tillsättas vid den fria prövningen kan inte bestämmas i förväg. Den fria prövningen skall ses som en möjlighet för antagningsmyndigheten att besätta en viss andel av platserna efter andra kriterier än de formellt reglerade. Samtidigt måste det vara en skyldighet för antagningsmyndigheten att granska de sökandes meriter och övriga omständigheter för att se vilka sökande som kan komma ifråga för den fria prövningen. Dock bör en övre gräns anges. Vi bedömer att l5procent av det totala antalet platser på varje utbildningsalternativ är en lämplig sådan gräns. Normalt bör denna gräns ge tillräckligt utrymme för den fria prövningen. I undantagsfall kan gränsen behöva överskridas. Om synnerliga skäl finns bör därför mer än 15 procent av platserna få besättas på grundval av en fri prövning. I första hand bör detta vara aktuellt om ett stort antal sökande är invandrare utan gymnasiebetyg, som inte kan förväntas prestera ett rättvisande resultat på högskolepro- vet.

Den fria prövningen är avsedd för sökande med speciella meriter som inte kan tillgodoräknas inom ramen för de formellt reglerade urvalsbe- stämmelserna. Antagningsmyndigheten måste bedöma vilka sökande som skall delta i den fria prövningen. Det bör klart framgå av informa- tionen till de sökande dels att den som har någon merit som bör beaktas i detta sammanhang måste ange detta i anmälan, dels att det inte förelig- ger någon ”rätt” för den enskilde att omfattas av den fria prövningen.

Sedan den fria prövningen gjorts skall resterande platser, dvs. normalt minst 85 procent av platserna på varje utbildningsalternativ, fördelas mellan betygs- och provurvalen. Betygs- och provurvalen har delvis olika syften. Betygsurvalet är primärt avsett att göra det möjligt att gå mer eller mindre direkt från gymnasieskolan till högskolan, medan i provurvalet sökande utan betygsmeriter kan antas och en andra chans ges för sökan- de som inte kunde antas på sina betyg. Vid provurvalet tillgodoräknas

också arbetslivserfarenhet (se avsnitt 9.7). Syftet med att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet är dels att stimulera till ett kortare studieavbrott med annan sysselsättning än studier mellan gymnasieskola och högsko- la, dels att underlätta för något äldre sökande med en längre tids arbets- livserfarenhet gärna av relevans för den sökta utbildningen —— att bli antagna.

Urvalsreglerna ger möjlighet att prioritera vissa sökandegrupper utan att för den skull andra utestängs. Vid fördelningen av platserna mellan betygs- och provurvalen bör bl.a. beaktas de krav som kan ställas utifrån de olika utbildningarnas syfte och innehåll, men också olika sökande- gruppers intresse av resp. utbildning. Härvid är det naturligt att ta hänsyn bl.a. till sökandegruppens sammansättning, t.ex. hur många sö- kande som har betygs- resp. provmeriter. Så finns det t.ex. i dag önske- mål om att öka andelen antagna som kommer direkt från gymnasiesko- lan till bl.a. civilingenjörsutbildningarna. Å andra sidan finns önskemål om en ökad andel antagna som är något äldre på utbildningslinjer som ställer större krav på mognad hos de studerande, bl.a. sociala linjen.

Vi anser således att andelen platser som besätts vid betygs- resp. provurvalet måste kunna varieras med hänsyn till behovet av att priori- tera olika grupper vid urvalet. Vilken andel av platserna som skall besättas genom betygs- resp. provurval bör baseras på en analys av de förutsättningar som gäller för resp. utbildningslinje. Antalet beslut blir därmed stort och bör inte fattas av statsmakterna. Som vi utvecklar närmare i kapitel 11 ser vi det som väsentligt att antagningsfrågorna i fortsättningen integreras med övrig utbildningsplanering. Det är därför naturligt att fördelningen på olika utbildningslinjer mellan betygs- och provurvalen beslutas av den myndighet som fastställer utbildningspla- nerna, dvs. för de allmänna linjerna UHÄ resp. styrelsen för lantbruks- universitetet. Statsmakterna bör fastställa de gränser inom vilka platsför- delningen mellan betygs- och provurvalen normalt får variera. Vi före- slår att av de platser som inte besatts vid den fria prövningen minst en tredjedel av platserna bör besättas utifrån betyg resp. prov. Om det inte finns några särskilda skäl för en annan fördelning bör antalet platser i betygs— och provurvalen vara lika stort. Det kan å andra sidan för enstaka utbildningslinjer vara motiverat att anta en större andel utifrån prov eller betyg än vad nu föreslagna ramar medger. Det bör därför vara möjligt att i undantagsfall tillämpa en annan fördelning mellan urvalen, dvs. anta en större andel än två tredjedelar i betygs- eller provurvalet. Därvid måste dock alltid provurvalet ges sådan omfattning att ”den andra chansen” för sökande med gymnasiebetyg blir en realitet och att sökande som endast kan delta i provurvalet ges rimlig möjlighet att antas.

Vid betygsurvalet skall enligt vårt förslag en uppdelning göras mellan sökande från två- resp. tre/fyraåriga linjer. Denna fördelning bör liksom för närvarande göras genom proportionell kvotering. Vi har inte funnit något annat rimligt sätt att fördela platserna mellan dessa två kategorier av behöriga sökande.

Även den ordningi vilken antagningen görs är av väsentlig betydelse för vilken vikt olika urvalskriterier får. Av praktiska skäl är det nödvän—

digt att den fria prövningen görs först. Därefter skall betygsurvalet och sist provurvalet göras. På detta sätt kommeri betygsurvalet att antas de sökande som har de högsta betygen, medan det i provurvalet ges en möjlighet för sökande med lägre betyg att antas med hjälp av provet. Sökande utan betyg, som således endast deltar i provurvalet. behöver således inte konkurrera med de sökande som har de högsta gymnasie- betygen.

Liksom i nuvarande regelsystem bör de sökande få delta i urvalet inom alla de urvalsgrupper för vilka de är behöriga. Begränsning av urvals- grupptillhörigheten grundad på den sökandes behörighet blir med det nya urvalssystemet aktuell bara för betygsurvalet, i vilket endast sökande med behörighetsgivande utbildning i gymnasieskola eller motsvarande utbildning skall få delta. Sökande som har avgångsbetyg från såväl två- som tre/fyraårig utbildning bör få delta i urvalet inom båda dessa undergrupper. I provurvalet bör i princip samtliga sökande får delta. Vi föreslår dock en viss begränsning för sökande med gymnasiebakgrund genom att dessa — om de är under 25 år — tidigast får delta i provurvalet ett år efter det att de erhållit avgångsbetyget från gymnasieskolan (se avsnitt 9.4.7).

Våra förslag i sammanfattning

[ Högst 15 procent av platserna bör tillsättas genom en fri prövning. lZ Andelen platser vid betygs- resp. provurvalet bör kunna variera så att lägst 1/3 och högst 2/3 av de platser som återstår efter den fria prövningen tillsätts i vartdera urvalet. Om det finns starka skäl bör en annan fördelning kunna göras. D Betygsurvalet bör göras före provurvalet.

9.6. Varierade urvalsregler på kort och lång sikt

De nuvarande reglerna för urval innebär att identiska regler gäller för omkring 90 procent av nybörjarplatserna på de allmänna utbildningslin- jerna. De gällande reglerna är också i sig stelbent och detaljerat utfor- made -— de tar t.ex. ingen hänsyn till att olika utbildningslinjers syfte och innehåll kan motivera en variation av urvalsreglernas tillämpning.

Ett nytt regelsystem bör ge utrymme för en högre grad av differentie- ring än för närvarande. En ökad variation av urvalsreglerna kan, som vi berört i det föregående, förverkligas i två steg. Det generella regelsyste- met bör i sig möjliggöra en större variation än vad som gäller i dag. Samtidigt bör man vara öppen för att låta flera utbildningslinjer än i dag tillämpa regler som är direkt anpassade till resp. utbildningslinjes eller områdes förutsättningar, med större eller mindre koppling till det gene- rella regelsystemet.

Våra förslag ger flera möjligheter att inom det generella regelsystemet variera urvalsreglerna:

El möjligheten att variera andelen platser som besätts vid betygs- resp. provurvalet [] den fria prövningen

möjligheten att vikta betyg _ möjligheten att tillgodoräkna sådan arbetslivserfarenhet som bedöms som särskilt relevant för en viss utbildningslinje

Vi hari avsnitt 9.5 föreslagit att av antalet platseri betygs- och provur- valen lägst en tredjedel och högst två tredjedelar av platserna besätts vid betygsurvalet. Om det finns synnerliga skäl bör en annan fördelning få göras. På detta sätt ges betydande möjligheter till variation av urvalsreg- lerna samtidigt som en gemensam ram, bl.a. bestående av de urvalsin- strument som används, bör göra det lätt för den enskilde att överblicka och förstå reglerna.

De regler som vi behandlat ovan avser det generella regelsystemet, som även fortsättningsvis bör omfatta merparten av högskolans utbild- ningslinjer. De utbildningar som i dag utnyttjar mera specifika urvalsin- strument (se bilaga 3) finns till största delen inom det konstnärliga området, där bl.a. särskilda antagningsprov förekommer. Särskilda reg- ler förekommer också för vissa lärarutbildningar. Möjligheten att använ- da särskilda urvalsmetoder, t.ex. särskilda antagningsprov, begränsas framför allt av att arbetet med sådana prov är tids- och kostnadskrävan- de. Vissa urvalsmetoder behöver också kunna prövas i mindre skala innan de kommer till reguljär användning.

Vi anser det väsentligt att det i framtiden ges möjlighet att i ökad utsträckning använda specifika urvalsmetoder, anpassade till olika ut- bildningar och den yrkesverksamhet de förbereder för. Detta måste då göras efter en analys utifrån de förutsättningar som gäller för resp. utbildningslinje. Innan nya urvalsmetoder kommer till reguljär använd- ning bör det finnas möjligheter att vinna erfarenheter av deras använd- ning i mindre skala. Ett sätt att uppnå detta är att inom ramen för det generella regelsystemet ge möjlighet att som komplement till övriga regler använda speciella urvalsmetoder för en mindre andel, förslagsvis en tredjedel av platserna på en utbildningslinje. Om det finns skäl att tillämpa speciella urvalsmetoder bara på en viss ort eller på en del av de orter där en utbildningslinje förekommer bör detta givetvis få göras. På detta sätt kan lokala initiativ tas till vara utan att samtidigt speciella urvalsmetoder behöver tillämpas på alla orter där en utbildningslinje förekommer. Den föreslagna ramen — en tredjedel av samtliga platser på en utbildningslinje medgeri de flesta fall att samtliga platser på en viss ort kan besättas med hjälp av särskilda urvalsmetoder. De generella reglerna bör ha ett betydande inflytande också vid urvalet till dessa platser. Beslut om användning av kompletterande urvalsregler bör fattas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen, dvs. för de allmän- na utbildningslinjerna UHÄ resp. styrelsen för lantbruksuniversitetet. På detta sätt kan försöksverksamhet bedrivas utan att beslut av statsmak- terna erfordras i det enskilda fallet. Regeringen bör därutöver kunna medge en försöksverksamhet som går utöver dessa ramar, t.ex. om en större andel av platserna skall tillsättas med speciella urvalskriterier.

Vi föreslår således att särskilda urvalsmetoder skall få användas som komplement till de generella reglerna för högst en tredjedel av platserna på en utbildningslinje. Urvalsmetoderna skall syfta till att mäta kunska-

per, färdigheter och egenskaper av särskild betydelse för resp. utbildning eller yrkesområde.

Vi räknar med att på sikt allteftersom erfarenheter vinns av andra urvalsmetoder fler utbildningslinjer kommer att tillämpa sådana ur- valsmetoder som mera direkt är anpassade till resp. utbildnings krav. Liksom hittills bör statsmakterna besluta vilka utbildningslinjer som skall omfattas av det generella regelsystemet och för vilka speciella regler bör tillämpas, dvs. för vilka linjer avvikande regler får användas för samtliga platser. De linjer för vilka detta för närvarande gäller framgår av bilaga 3. För flertalet allmänna utbildningslinjer inom kultur- och informationssektorn liksom för vissa andra linjer — totalt drygt 50 allmänna utbildningslinjer — tillämpas idag urvalsregler som beslutas av den myndighet som fastställer utbildningsplanen.

För samtliga påbyggnadslinjer fastställs för närvarande urvalsregler- na på samma sätt. För dessa utbildningslinjer tillämpas regler som är anpassade till resp. utbildningslinje. Reglerna varierar därmed mycket men generellt gäller att stor hänsyn tas till längden av och innehållet i den sökandes yrkeserfarenhet. Vi anser för vår del att det för påbygg- nadsutbildning, som i första hand syftar till vidareutbildning, är natur- ligt att stor hänsyn tas till den sökandes yrkeserfarenheter. Hänsyn bör även kunna tas till sådan utbildning och annan erfarenhet som bedöms som värdefull för resp. utbildningslinje.

Våra förslag i sammanfattning

El Möjligheter att anpassa urvalet till olika utbildningars särart bör ges inom ramen för det generella regelsystemet. Anpassningen bör bl.a. kunna avse fördelningen mellan betygs- resp. provurvalet, den fria prövningen, möjlighet till viktning av betyg och tillgodoräknande av särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. El Utveckling av andra urvalsmetoder bör underlättas genom att möjlig- het ges att använda sådana metoder som komplement till de generella urvalsinstrumenten. Sådana metoder bör få användas för högst 1/3 av platserna på en utbildningslinje efter beslut av den myndighet som fastställer utbildningsplanen. El Urvalsregler som är mera anpassade till olika utbildningslinjer bör kunna utvecklas på längre sikt i anknytning till utvecklingen av resp. linjes innehåll och organisation.

9.7. Tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet

De regler vi föreslår för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet inne- bär att erfarenhet från vitt skilda områden räknas lika. Vid sidan av den betoning som våra förslag innebär av att arbetslivserfarenhet enligt denna vida definition är av värde för all högskoleutbildning kan man också se ett annat syfte med att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet, näm- ligen att den till sitt innehåll kan vara mer eller mindre relevant i förhållande till den högskoleutbildning som den enskilde är intresserad av. Utformningen av speciella meritvärderingsregler för sådan särskilt värdefull arbetslivserfarenhet har bl.a. diskuterats av KU, KK, 1974 års lärarutbildningsutredning (LUT) och 1977 års utredning om vissa vård- utbildningar inom högskolan (Vård 77).

Medan KU föreslog att tilläggspoäng skulle ges för särskilt värdefull arbetslivserfarenhet menade KK att det är svårt att bedöma vad som skall anses värdefullt för en viss utbildning eller ett visst yrke och att en sådan meritvärdering kan öka risken för social snedrekrytering. KK föreslog därför att all arbetslivserfarenhet skulle värderas lika.

LUT föreslog i sitt betänkande (SOU l978z86) att arbetslivserfarenhet

utanför skolväsendet skulle krävas för tillträde till olika lärarutbildning- ar. Denna princip tillämpas för närvarande vid antagning till studie- och yrkesorienteringslinjen, där det för särskild behörighet krävs minst ett års arbetslivserfarenhet utanför utbildningsväsendet.

Förslaget från Vård 77 (SOU 1978:50) att arbetslivserfarenhet från vårdområdet vid urvalet borde ges större tyngd än mera allmänt inriktad arbetslivserfarenhet ledde bl.a. till att regeringen i anslutning till prop. 1978/79:197 om vårdutbildning i högskolan uppdrog åt UHÄ att utreda möjligheten att inom vårdområdet ge extra meritvärde för särskilt vär- defull arbetslivserfarenhet.

I de utredningar som låg till grund för UHÄs förslag, som redovisades år 1981, konstaterades bl.a. att definitionen av den särskilt värdefulla arbetslivserfarenheten inte bör göras alltför smal utan bör avse allmänt vårdarbete. (Britt Johansson: Avgränsning och meritvärdering av sär- skilt värdefull arbetslivserfarenhet i högskolans kortare vårdutbildning- ar samt Särskilt värdefull arbetslivserfarenhet för läkarutbildning finns den ?) Även vissa andra slag av yrkeserfarenhet bedömdes vara av intresse. Samtidigt ifrågasattes möjligheten att avgränsa särskilt värde- full arbetslivserfarenhet för de blivande läkarnas del, dels beroende på den stora variationen i senare verksamhet bland läkarna, dels beroende på att erfarenheter såväl inom som utom vårdområdet borde premieras.

UHÄ redovisade en genomgång av olika tekniska alternativ för hur tillgodoräknande kunde ske och rekommenderade metoden att låta sär- skilt värdefull arbetslivserfarenhet om minst två år fälla utslaget vid urvalet om två sökande fått samma jämförelsetal. Metoden borde enligt UHÄ införas som försöksverksamhet och avse all högskoleutbildning inom vårdområdet. Förslaget har inte realiserats.

Hittillsvarande praktiska erfarenheter när det gäller meritvärdering av särskilt relevant arbetslivserfarenhet är begränsade. Förutom de under- sökningar inom vårdområdet som redovisats ovan har dock bedrivits en försöksverksamhet på KU:s initiativ vid dåvarande nämnden för socio- nomutbildning. Vid antagningen till sociala linjen och förvaltningslinjen tillämpades en differentierad poängsättning av arbetslivserfarenhet be- roende på dennas innehåll. Erfarenheterna från denna antagning visar på ett omfattande arbete med detaljerade beskrivningar av olika typer av arbeten. Erfarenheterna från UHÄ:s antagning till yrkesteknisk högsko- leutbildning, där arbete inom definierade områden tillgodoräknas, visar också att denna typ av bedömningar kan leda till besvärliga avgräns- ningsproblem.

Det ligger emellertid enligt vår mening ett stort värde i att kunna ta hänsyn till erfarenhet som är av särskilt värde för de aktuella högskole- studierna. Det gäller att uppmuntra ungdomar som gör ett kortare av- brott i studierna mellan gymnasieskola och högskola att arbeta i en verksamhet som har anknytning till de tilltänkta högskolestudierna. Vi anser det också _vara väsentligt att kunna premiera sådana sökande som har en lång arbetslivserfarenhet från ett yrkesområde med särskild rele- vans för den sökta utbildningen. Vi bedömer att de sökande som arbetat i sju år, som enligt våra förslag får ett extra poängtillskott, ofta kommer att ha sådan erfarenhet att deras syfte med de tilltänkta studierna ofta

kommer att vara att utvecklas i sin yrkesroll. Erfarenheterna från de utredningar som tidigare gjorts och från den försöksverksamhet som förekommit visar samtidigt enligt vår mening på svårigheterna att på ett enkelt och entydigt sätt avgränsa vad som skall räknas som särskilt värdefull arbetslivserfarenhet vid urvalet. Detta talar mot gemensamma, klart definierade poängberäkningsregler för särskilt värdefull arbetslivs- erfarenhet. De urvalsregler vi föreslår innebär väsentligt utökade möjlig- heter för antagningsmyndigheten att vid den fria prövningen ta hänsyn till meriter som inte är möjliga att meritvärdera inom ramen för den formella poängberäkningen. En prioritering av sökande med för hög- skoleutbildningen särskilt relevant erfarenhet bör därför normalt sett kunna göras inom ramen för den fria prövningen.

Samtidigt anser vi det vara väsentligt att i större omfattning än vad den fria prövningen medger kunna tillgodoräkna sådan arbetslivserfarenhet som bör ges ett särskilt meritvärde, i den mån man inom ett visst område finner detta möjligt. En sådan tillämpning måste grundas på separata analyser och beslut för enskilda utbildningslinjer, där de speciella krav som kan ställas utifrån de olika utbildningarnas syfte och innehåll vägs in i bedömningen.

Vi har övervägt olika modeller för tillgodoräknande av sådan särskilt relevant arbetslivserfarenhet.

1 Den av UHÄ tidigare föreslagna modellen, som innebär att vid lika jämförelsetal sökande med särskilt värdefull arbetslivserfarenhet går före andra sökande. Metoden innebär enligt vår mening att alltför låg vikt ges åt denna erfarenhet i relation till bl.a. det administrativa merarbete som tillgodoräknandet medför. 2 Poängen för arbetslivserfarenhet uppnås efter kortare tid om en viss andel utgörs av särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. Denna modell har vissa fördelar, bl.a. ger den inget absolut företräde för sökande med särskilt värdefull arbetslivserfarenhet, samtidigt som sökande stimuleras att skaffa sig sådan erfarenhet. Å andra sidan bedömer vi det vara väsentligt att den sökande för att få poäng för arbetslivser- farenhet har arbetat under så lång tid att han hunnit tillgodogöra sig tillräckligt med erfarenheter från arbetslivet. En nedkortning av mi- nimitiden för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet ter sig mot den bakgrunden mindre lämplig. 3 En viss del av den arbetslivserfarenhet som åberopas måste utgöras av särskilt värdefull verksamhet för att poäng för arbetslivserfarenhet skall ges. I praktiken innebär detta att särskilt värdefull arbetslivser- farenhet kan bli obligatorisk för den del av platserna på utbildnings- linjer med hög antagningspoäng till vilka arbetslivserfarenhet tillgo- doräknas. Detta är enligt vår mening olämpligt som en generell metod. Ordningen kan emellertid vara användbar för utbildningslin- jer där det anses särskilt angeläget att de studerande har en relevant arbetslivserfarenhet utan att man för den skull vill ställa krav på att samtliga antagna har sådan erfarenhet. 4 Om särskilt värdefull arbetslivserfarenhet av viss omfattning, för- slagsvis sex månader, ingår i den arbetslivserfarenhet som åberopas,

ges tilläggspoäng. Vikten för särskilt värdefull arbetslivserfarenhet blir beroende av poängtillskottets storlek. Fördelen med att ge en tilläggspoäng för så kort tid som sex månader är att ungdomar upp- muntras att söka arbete med anknytning till tilltänkt utbildning, samtidigt som den som byter studieplaner också kan skaffa sig annan relevant erfarenhet utan att behöva arbeta längre än de 15 månader som ger poäng. 5 I avsnitt 9.6 föreslår vi att speciella urvalsinstrument skall kunna användas vid urvalet som komplement till de gängse urvalsreglerna. Denna antagning föreslås omfatta högst en tredjedel av platserna och förutsätta särskilt beslut av den myndighet som fastställer utbild— ningsplanen. Det är möjligt att inom ramen för en sådan verksamhet också meritvärdera särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. Fördelen med detta alternativ är att man inte i förväg binder sig vid en viss teknisk lösning för hur tillgodoräknandet skall göras, utan formerna kan anpassas till de speciella förutsättningar och önskemål som kan finnas för en särskild utbildningslinje. Vi föreslår därför att särskilt värdefull arbetslivserfarenhet — vid sidan av den fria prövningen och efter särskilt beslut av den myndighet som fastställer utbildningspla- nen skall kunna tillgodoräknas inom ramen för denna bestämmel- se. Maximeringen till högst en tredjedel av platserna innebär att antalet platser som berörs av värderingen av särskilt värdefull arbets- livserfarenhet maximeras. Vi bedömer dock att denna andel i de flesta fall är tillräcklig. Om man i något fall önskar tillgodoräkna särskilt relevant arbetslivserfarenhet till en större del av platserna kan detta uppnås efter särskilt beslut av statsmakterna.

Vi föreslår således i första hand modell 5. Beroende på vad som bedöms lämpligt i det enskilda fallet bör också modell 4 kunna tillämpas, dvs. ett poängtillskott ges för minst sex månaders särskilt värdefull arbetslivser- farenhet. Poängtillskottet bör därvid mot bakgrund av våra förslag i övrigt — vara förhållandevis lågt; vi föreslår 0,1 poäng. Därutöver bör det vara möjligt att tillämpa modell 3 — dvs. kräva att en viss del av arbetslivserfarenheten skall utgöras av särskilt värdefull arbetslivserfa- renhet — för sådana utbildningslinjer där det bedöms som särskilt viktigt att de sökande som antas i provurvalet har erfarenhet som är relevant för resp. utbildningslinje.

Våra förslag innebär att möjlighet ges att vid urvalet på flera olika sätt kunna beakta särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. Oavsett vilken mo- dell för tillgodoräknande man väljer utöver den fria prövningen —— förutsätts att den myndighet som fastställer utbildningsplanen beslutar om vilka regler som skall gälla.

Vid sidan av tillgodoräknandet av särskilt värdefull arbetslivserfaren- het vid urvalet bör som nämnts i avsnitt 8.8 — sådan erfarenhet i framtiden i ökad utsträckning kunna vara ett behörighetskrav för utbild- ningslinjer där sådana krav är motiverade.

Vårt förslag till nytt urvalssystem innebär att urvalet görs i tre huvud- grupper som definieras efter de urvalsinstrument som används:

- Betyg - Prov

- Fri prövning

Inplaceringen av arbetslivserfarenheten i detta system är beroende av vilken betydelse man vill ge den vid urvalet.

Vi har övervägt två olika alternativ för hur arbetslivserfarenhet bör tillgodoräknas:

Alternativ ]

betyg Tvåårig gymnasieskola Betygs- betyg + arbetslivserfarenhet l urva betyg Tre/fyraårig gymnasieskola( betyg + arbetslivserfarenhet prov Prov- urval

prov + arbetslivserfarenhet

Fri prövning

Alternativ 2

tvåårig gymnasieskola, poäng för betyg

Betygs- urval

tre/fyraårig gymnasieskola, poäng för betyg Prov- .. .. .

poang for prov + arbetslivserfarenhet urval

Fri prövning

Alternativ 1 innebär att arbetslivserfarenhet räknas såväl i betygs- som i provurvalet. Om det skall finnas möjlighet att gå direkt från gymnasie- skola till högskola förutsätter det att betygsurvalet delas in ytterligare så att poäng ges dels enbart för betyg, dels för betyg och arbetslivserfaren- het. Man bör då överväga en indelning också av provurvalet så att poäng ges dels enbart för prov, dels för prov och arbetslivserfarenhet.

Alternativ 2 innebär att poäng för arbetslivserfarenhet (ALE) tillgodo- räknas bara i provurvalet.

Alternativ 2 är det från informationssynpunkt klart enklaste alternativet. Erfarenheterna av nuvarande kvotgruppssystem visar klart på nackde- larna med ett komplicerat kvotgruppssystem med många grupper/ undergrupper. Vi bedömer fördelarna från informationssynpunkt med alternativ 2 vara väsentliga. Detta alternativ bidrar också till att markera att huvudsyftet med betygsurvalet är att anta sökande som kommer mer eller mindre direkt från gymnasieskolan (jämför avsnitt 9.3).

Vi föreslår alltså att poäng för arbetslivserfarenhet ges endast i prov- urvalet.

Vårt förslag beträffande fördelning mellan betygs- och provurvalen innebär att den vikt som ges åt arbetslivserfarenheten kan bli väsentligt olika för olika utbildningslinjer. Arbetslivserfarenhetens värde som ur- valsinstrument måste också enligt vår mening kunna bedömas olika för olika utbildningar. För vissa utbildningar, t.ex. sådana som leder till yrken med social inriktning, är personlig mognad och livserfarenhet av avgörande betydelse för möjligheten att tillgodogöra sig utbildningen. För andra utbildningar kan däremot värdet av aktuella förkunskaper från gymnasieskolan behöva ges en högre prioritet. För de linjer där inga särskilda skäl talar för en annan fördelning föreslås lika många platser tillsättas i betygs- som i provurvalet. Vi har när vi bedömt vilken bety- delse en sådan fördelning kommer att ge åt arbetslivserfarenheten också räknat med att en del av de platser som besätts vid den fria prövningen kommer att besättas av sökande med mera kvalificerade erfarenheter från arbetslivet.

Ett av skälen för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet inom nu- varande urvalssystem är att den enskilde sökande därigenom ges möjlig- het att påverka sin konkurrenssituation. De regler som vi nu föreslår innebär att i princip samtliga sökande får möjlighet att delta i urvalet med resultat från högskoleprovet. Det får genomföras ett obegränsat antal gånger och mäter studiefärdigheter som är möjliga att påverka genom att tillägna sig ökad studiefärdighet. Det ger de sökande möjlig- heter att påverka sin konkurrenssituation oavsett värderingen av arbets- livserfarenhet.

De möjligheter som våra förslag ger att tillgodoräkna särskilt relevant arbetslivserfarenhet både vid den fria prövningen och på andra sätt innebär en väsentlig förändring jämfört med dagens situation. Mot den bakgrunden bedömer vi att det, även med en viss minskning av andelen platser till vilka arbetslivserfarenhet ger poäng, sammantaget blir en ungefär oförändrad vikt för arbetslivserfarenheten vid urvalet.

El Arbetslivserfarenhet bör liksom i dag ge poäng vid urvalet. El Samma erfarenheter som i dag bör tillgodoräknas, dvs. även tillsyn av eget barn eller annan anhörig liksom militärtjänst. El Arbetslivserfarenhet bör tillgodoräknas endast i provurvalet, där poängen adderas till provpoängen. El Arbetslivserfarenhet på minst 40 procent av heltid bör räknas lika som heltid. El 15 månaders arbetslivserfarenhet bör ge 0,5 poäng.

Sju års arbetslivserfarenhet bör ge sammanlagt 1,0 poäng. 1: Särskilt relevant arbetslivserfarenhet bör normalt tillgodoräknas vid den fria prövningen. Därutöver bör sådan arbetslivserfarenhet — efter särskilt beslut kunna ges extra meritvärde vid urvalet till viss linje, eller vara ett krav för att poäng för arbetslivserfarenhet skall ges. [_|

9.7.1. Motiv för att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet

De nuvarande reglerna för tillgodoräknade av arbetslivserfarenhet vid urvalet redovisas i bilaga 3. I kapitel 8 har vi diskuterat arbetslivserfaren- het i behörighetssammanhang.

Värderingen av arbetslivserfarenhet har hört till de mest omdiskute- rade inslagen i nuvarande tillträdesregler. Vi ser för vår del två huvud- motiv för att ge arbetslivserfarenhet meritvärde vid urvalet: El Om de studerande gör ett avbrott i studierna mellan gymnasieskola

och högskola breddas deras erfarenheter och därmed underlaget för deras studie- och yrkesval. När de påbörjar sina studier i högskolan medför en tids erfarenhet från arbetslivet att deras referensramar som regel har vidgats, vilket är till fördel såväl för individen själv som i ett vidare perspektiv för högskolan, som tillförs erfarenheter och kun- skaper från skilda samhällsområden.

D Genom att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet kan man också ta vara på förutsättningarna hos något äldre sökande, som har en längre tids erfarenhet från arbetslivet, och stimulera dem att börja högskolestu- dier. Om de har tillräckliga förutsättningar att tillgodogöra sig utbild— ningen är denna möjlighet att senare i livet börja en högskoleutbild- ning av betydelse både för de enskilda och för samhället. Inte minst bidrar den till en bredare rekrytering till högskoleutbildning. Det är däremot osäkert om rekryteringen av äldre bidrar till en social utjäm- ning på det sätt som man tidigare föreställde sig som nämnts tidigare är det en stor andel av de äldre som tidigare har högskoleut- bildning.

Ett tredje och enligt vår mening tveksamt motiv för tillgodoräk- nande av arbetslivserfarenhet är att man vill kunna erbjuda möjlighet att i efterhand kompensera ett lågt betyg utan att detta leder till en ökad belastning på utbildningssystemet eller medför en extra skuldsättning via studiemedelssystemet.

9.7.2. Arbetslivserfarenhet i nuvarande regelsystem

I de urvalsregler, som började tillämpas år 1977, tillgodoräknades poäng för arbetslivserfarenhet vid urvalet till huvuddelen av platserna; endast 20 procent av platserna bland de sökande med gymnasiebakgrund till- sattes utan att poäng tillgodoräknades för arbetslivserfarenhet. Andelen platser som tillsattes utan poäng för arbetslivserfarenhet har sedan — genom beslut av riksdagen år 1980 ökats så att enligt nuvarande regler en tredjedel av platserna tillsätts efter enbart betygspoäng. Samtidigt har poängvärderingen av arbetslivserfareheten minskats något och den tid som maximalt tillgodoräknas har minskats från fem till tre år.

Den diskussion om urvalsreglerna som förts sedan år 1977, och som bl.a. resulterat i vissa förändringar av urvalsreglerna, har i första hand gällt avvägningen mellan önskemålen att dels främja direktövergång från gymnasieskola till högskola, dels ge arbetslivserfarenheten ett me- ritvärde vid urvalet. Den hårda konkurrensen till vissa utbildningslinjer, som bl.a. berott på de stora ungdomskullarna, har därvid varit en bety- delsefull faktor.

9.7.3. Hur bör arbetslivserfarenhet tillgodoräknas?

En utgångspunkt för våra överväganden om hur arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas vid urvalet är att de nya reglerna skall göra det möjligt för en betydande grupp att bli antagen mer eller mindre direkt efter gymnasieskolan, samtidigt som det finns starka skäl att även i

fortsättningen ge arbetslivserfarenhet ett meritvärde. Som vi tidigare berört kan man urskilja två huvudsyften med att ge ett meritvärde för arbetslivserfarenhet: dels att stimulera ungdomar till en kortare tids yrkesverksamhet mellan gymnasieskola och högskola för att därmed bredda deras referensram och bl.a. skapa ett bättre underlag för deras studie- och yrkesval, dels att ta vara på förutsättningarna för högskole- studier hos vuxna med en längre tids verksamhet i arbetslivet och stimu- lera dem att söka till högskolan. Man kan säga att dessa två syften blandats samman i det nuvarande systemet. I ett nytt regelsystem bör fortfarande båda syftena beaktas, men på ett sådant sätt att vartdera syftet främjas på ett bättre och enklare sätt än i dag.

Nuvarande regler för meritvärdering av arbetslivserfarenhet innebär att arbetslivserfarenhet mellan 15 månader och tre år ger poäng i en differentierad skala mellan 1,0 och 1,7 (för heltidsarbete). Ett nytt me— ritvärderingssystem bör tydligare markera de nyssnämnda olika syftena med att ge arbetslivserfarenhet meritvärde och samtidigt undvika att skapa de olyckliga ”väntrumseffekter” som nuvarande regler fört med sig.

Arbetslivserfarenhet är i dagens system den enda väg som står till buds för en sökande att påverka sin situation, om betygspoängen inte är tillräcklig för antagning och om han/hon inte kan konkurrera i kvot- grupp 4. Genom systemets utformning har arbetslivserfarenheten en direkt kompensatorisk effekt gentemot betygen. Värdet av en tids erfa- renhet från arbetslivet är emellertid enligt vår mening oberoende av vilken betygsnivå man har. Ett nytt regelsystem bör tydligare markera detta. Vi har därför vid sidan av den gängse metoden med ett poängtill- skott för arbetslivserfarenhet övervägt en annan, nämligen att genom kvotering av sökande med arbetslivserfarenhet se till att en viss andel av platserna besätts av sökande med sådan erfarenhet. Genom denna me- tod skulle tydligare kunna markeras att värdet av att skaffa sig arbetslivs- erfarenhet är lika stort för den som har höga betyg som för andra. Kvoteringsmetoden riskerar dock — liksom andra indelningar i under- grupper — att skapa informationsproblem. Den kan också få effekter som är svåra att förutse om sökandegruppens sammansättning föränd- ras. Vi har därför funnit den mindre lämplig. Ett nytt system för merit- värdering av arbetslivserfarenhet bör — som framgått enligt vår uppfattning också tydligare markera värdet av en längre tids erfarenhet av arbete, något som gör det ytterligare komplicerat att använda kvote- ringsmetoden.

Vi har mot denna bakgrund stannat för att en viss poäng bör ges för en kortare tids arbetslivserfarenhet, medan ett ytterligare poängtillskott ges först efter flera års sådan erfarenhet. Genom en sådan tvåstegsmodell tillgodoses båda de nämnda syftena: dels att bredda ungdomars refe- rensram, dels att ta vara på vuxnas förutsättningar för högskolestudier. Samtidigt undviks den ovan påtalade ”väntrumseffekten”.

Den nuvarande minimigränsen för tillgodoräknande av poäng för arbetslivserfarenhet, 15 månader, finner vi väl avvägd och den bör därför bestå. Arbetsperioder som är kortare än tre månader bör liksom hittills — inte tillgodoräknas.

Gränsen för den högre poängen bör sättas så högt att den inte upp- muntrar ungdomar att skaffa sig längre arbetslivserfarenhet endast eller primärt i syfte att meritera sig för högskolestudier. I stället är syftet att ta vara på studieförutsättningarna hos personer med en längre och så att säga naturlig erfarenhet av arbetslivet. Vi har bedömt att gränsen sju år uppfyller dessa krav. Den ansluter också naturligt till 25:4-regeln för sökande som arbetat efter gymnasieskolan. Sökande med allmän behö- righet enligt 25 :4-regeln bör få tillgodoräkna sig den behörighetsgivande arbetslivserfarenheten också vid urvalet, dvs. uppnå den högre poängen efter totalt sju års arbete.

9.7.4. Vad skall tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet?

Enligt de regler som nu tilllämpas ges meritvärde åt ett brett spektrum av erfarenheter: arbete i anställning, vård av barn under tio år eller annan anhörig, värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänst, arbete i eget företag och praktik.

l diskussionen om arbetslivserfarenhetens innehåll har bl.a. hävdats att den nuvarande definitionen av arbetslivserfarenhet är så vid att den i praktiken är att jämställa med ett rent tidsmått, dvs. man kunde i princip lika gärna meritvärdera hela den tid som förflutit mellan den behörighetsgivande utbildningen och ansökningstillfället. Vi erkänner att en sådan modell skulle vara enklare än den nuvarande att tillämpa. Vi menar dock att syftet trots allt är att de sökande skall få erfarenheter som kan komplettera de rent skolmässiga erfarenheterna och som nor- malt inhämtas i arbetslivet. Någon avgränsning av vad som skall tillgo- doräknas är nödvändig för att markera detta syfte.

Vi har diskuterat huruvida vård av egna barn eller andra anhöriga bör tillgodoräknas och bedömt det vara väsentligt att -— även om sådan verksamhet inte ger sådana erfarenheter av arbetslivets förhållanden och villkor som arbete i anställning ger — markera verksamhetensjämställd- het med arbete i anställning. Vi menar därför att såväl vård av egna barn som andra anhöriga även i fortsättningen bör tillgodoräknas.

Vi har också diskuterat om värnpliktstjänstgöring bör tillgodoräknas. 1983 års värnpliktsutbildningskommitté har i sitt betänkande (SOU 1985:36) Värnplikten i samhället föreslagit att värnpliktsutbildning skall tillgodoräknas som hittills. Vi menar för vår del att det även för denna verksamhet kan hävdas att den inte ger sådan erfarenhet av arbetslivet som vi menar primärt motiverar tillgodoräknandet av arbetslivserfaren- het. Å andra sidan skulle en regel som innebar att värnpliktstjänstgöring inte alls tillgodoräknades kunna medföra att män som väljer att genom- föra värnpliktstjänstgöringen före högskolestudierna skulle få ett för- sämrat konkurrensläge jämfört med andra sökande som skaffat sig me- riter som tillgodoräknas. Det är väsentligt att värnpliktstjänstgöringen i betydande omfattning kan genomföras innan en högskoleutbildning påbörjas så att studieavbrott senare undviks. Sammanfattningsvis anser vi att värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst bör tillgodoräknas som hittills.

Vi har övervägt olika värderingar av olika typer av sysselsättningar, så att t.ex. arbete i anställning generellt skulle ge högre poäng än annan verksamhet. Gränsdragningen mellan olika verksamheter kan dock vän- tas bli svår att göra, och en differentiering av poängvärderingen riskerar också att komplicera regelsystemet i större utsträckning än vad som motiveras av det positiva den kanske kunde föra med sig.

Svårigheten för ungdomar att få arbete har ibland tagits som intäkt för att kräva att även arbetslöshet skulle tillgodoräknas som arbete. Även om rättviseskäl kan tala för en sådan tillämpning skulle den strida mot syftet med tillgodoräknandet av arbetslivserfarenhet. Det torde också vara svårt att definiera vem som verkligen varit arbetslös. Man bör därför inte tillgodoräkna arbetslöshet som arbetslivserfarenhet.

I diskussionen om arbetslivserfarenhet har ibland hävdats att fängel- sevistelse tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet. Detta är felaktigt. Fängelsevistelse ger i dag inte poäng. Sökande kan få tillgodoräkna sig arbetslivserfarenhetpoäng för arbete under fängelsetid i samband med s.k. frigång och under i övrigt anställningsliknande förhållanden. Regeln har tillämpats endast i ett fåtal fall. Vi finner inte skäl att förorda någon ändring av denna tillämpning.

Sammanfattningsvis anser vi alltså att nuvarande regler för vad som skall tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet bör bestå.

Även annan verksamhet än vad vi här betecknat som arbetslivserfa- renhet kan givetvis bredda den enskildes referensramar och ge betydel- sefulla erfarenheter. Så kan t.ex. verksamhet utomlands även om den formellt inte uppfyller de krav vi angett ovan — ge värdefulla erfaren- heter, särskilt om den har anknytning till den aktuella högskoleutbild- ningen. Vi behandlar i avsnitt 9.9 möjligheten att beakta sådan verksam- het vid den fria prövningen.

9.7.7. Poängvärdering av arbetslivserfarenhet

Vi har ovan föreslagit att arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas enbart i provurvalet. Poängvärderingen av arbetslivserfarenhet skall därför vägas mot den poäng som högskoleprovet kan ge. Provet ger i dag poäng i skalan 0,0 - 2,0. Som vi redovisat i avsnitt 9.4.8 bör denna skala kunna bibehållas i stort sett oförändrad, eftersom den visat sig väl kunna skilja de sökande åt och en ytterligare differentiering av skalan därmed inte är nödvändig. Vi föreslår dock som nämnts ovan i avsnitt 9.4.8 att det skall krävas minst 0,1 poäng på högskoleprovet för att få delta i provurvalet. Poängvärderingen av arbetslivserfarenhet bör anpassas till denna skala.

Detta ger andra förutsättningar än de som gäller i nuvarande regelsys- tem, där arbetslivserfarenhet har sin största betydelse i kombination med betygen, som ges i skalan 1,0 — 5,0, och som i praktiken varierar mellan 3,0 och 5,0 bland de sökande.

Poängvärderingen av 15 månaders arbetslivserfarenhet är beroende av om det skall vara möjligt att bli antagen i provurvalet utan att ha någon arbetslivserfarenhet. Vårt förslag till urvalssystem förutsätter dock — för att arbetslivserfarenhet skall ges tillräcklig vikt vid urvalet — att denna möjlighet till direktövergång i första hand tillgodoses vid betygsurvalet. Det bör dock inte göras helt omöjligt för en sökande som fått ett lågt betyg men som uppnått ett högt resultat på högskoleprovet att utan poäng för arbetslivserfarenhet kunna antas i provurvalet. Mot den bakgrunden föreslår vi att poängen för de första 15 månaderna sätts till 0,5.

Värderingen av de sju års arbetslivserfarenhet som enligt vårt förslag skall krävas för att uppnå ”det andra steget” bör vara sådan att den påtagligt underlättar för äldre sökande att bli antagna, men samtidigt inte så hög att dessa ges ett absolut företräde framför yngre sökande oavsett prestation på högskoleprovet. Mot den bakgrunden föreslår vi att de som uppnår sju års arbetslivserfarenhet får ytterligare 0,5 poäng sammanlagt 1,0 poäng — att läggas till poängen för högskoleprovet i provurvalet.

9.7.8 Heltid - deltid

Nuvarande regler innebär att arbetslivserfarenheten måste omfatta minst halvtid för att tillgodoräknas. Poäng för deltidsarbete omräknas beroende på deltidens omfattning. Så ger t.ex. 15 månader på heltid 1,0 poäng, på halvtid 0,5 poäng och på 75 procent 0,8 poäng.

Vi anser att differentieringen av poängberäkningen är tveksam redan i nuvarande regelsystem. De erfarenheter som inhämtas genom deltids- arbete kan ofta nogjämställas med de erfarenheter som heltidsarbete ger. Den differentierade poängsättningen innebär också en inte oväsentlig administrativ belastning på antagningsmyndigheten. Nya anställnings- former, t.ex. den s.k. ungdomslagen, medför vidare gränsdragningspro- blem.

Det kan finnas skäl att anpassa den nedre gränsen för deltidsarbete till de regler som gäller på arbetsmarknaden. Så är t.ex. för statligt reglerade

och kommunala tjänster den nedre gränsen för inrättande av tjänst 40 procent och samma gräns gäller för att uppnå fullständiga sociala förmå- ner. Inte minst det förhållandet att flertalet personer med deltidsarbete i intervallet 40—50 procent är kvinnor gör en sådan anpassning angelä- gen. Mot denna bakgrund är det naturligt att tillgodoräkna arbetslivser- farenhet som omfattar minst 40 procent av heltid. Vi föreslår därför att poäng ges för arbetslivserfarenhet som omfattar minst 40 procent av heltid och att ingen differentiering görs beroende på tjänstgöringsgrad.

9.8. Regler för meritvärdering av betyg

Enligt nuvarande regler får — om avgångsbetyget innehåller fler än tio betyg — de två lägsta betygen räknas bort om de inte krävs för särskild behörighet. Möjligheten att räkna bort de lägsta betygen kan motverka

pressen på eleverna att få höga betyg i alla ämnen. Denna möjlighet bör därför finnas kvar. Det bör påpekas att härutöver den viktning av vissa ämnesbetyg som vi föreslår i det följande innebär att betygen i de ämnen som inte ”viktas upp” får mindre betydelse.

Speciella regler gäller för närvarande för tillgodoräknande av betyget i idrott med innebörden att detta inte skall kunna sänka medelbetyget. Bakgrunden torde vara en önskan att inte negativt påverka konkurrens- situationen för den som t.ex. på grund av handikapp har fått ett lågt betyg i idrott. Den nuvarande bestämmelsen har — tillsammans med övriga regler —— resulterat i ett ganska krångligt regelsystem. Det skulle förenkla informationen om inte idrottsbetyget på detta sätt särbehand- lades utan i stället i förekommande fall fick räknas in bland de ospeci- ficerade ämnen som får strykas. Med denna lösning kommer elever med avgångsbetyg från linjer med tio eller färre betyg inte att få räkna bort sitt idrottsbetyg. Genom våra förslag kommer flertalet sökande att kun- na delta också i provurvalet. Beroendet av gymnasiebetyget minskar därmed och regler som leder till ett enklare system bör kunna accepteras även om de kan vara till nackdel för enstaka sökande. Vi föreslår alltså att de två lägsta betygen — inkl. betyget i idrott får räknas bort om antalet betyg överstiger tio.

För att motverka att de studerande av ”betygstaktiska” skäl lägger ned mindre intresse på centrala ämnen med många veckotimmar bör bland de ämnen som stryks inte få ingå svenska, engelska och matematik. Vidare bör, som nu gäller, inte heller något av de ämnen som krävs för särskild behörighet få strykas. Detta innebär att betygen i ämnena svens- ka, engelska och matematik alltid bör räknas med vid medelvärdesbe- räkning. Vilka övriga ämnen som alltid skall räknas med kommer att variera beroende på sökt utbildning. De ämnen som vi här föreslår inte skall få strykas är samma ämnen som enligt vårt förslag nedan också skall kunna ges en högre vikt vid medelbetygsberäkningen.

Enligt timplanerna för gymnasieskolan varierar antalet betyg i obligato- riska ämnen på olika linjer inom vida gränser. Tabell 9.2 ger en ungefär- lig bild av detta.

Tabell 9.2 Antal betyg i obligatoriska ämnen på olika linjer enligt gymnasieskolans läroplan.

Varje gymnasieskollinje har räknats en gång, antalet betyg kan variera mellan olika grenar på samma linje. Antalet obligatoriska ämnen kan också variera bero- ende på om samma eller olika tillvalsämnen lästs i årskurs 1 och 2.

Antalbetyg 5—6 9—10 10—12 13—16 18— Antal linjer ' 8 3 5 8 1

Betyg från samtliga studieförberedande linjer omfattar minst tio äm- nen. Linjer med fem—sex betyg omfattar två betyg i svenska, ett yrkes- förberedande s.k. blockämne, idrott samt ett åt två av ämnena engelska, B-språk, C-språk, religionskunskap, psykologi, samhällskunskap, kon- sumentkunskap, matematik eller bild och musik. Övergången till hög- skolan från sistnämnda linjer är mycket låg och dessa studerande måste alltid komplettera minst ett ämne för att uppnå allmän behörighet. För

att dessutom uppfylla kraven på särskild behörighet måste sådana sö- kande som regel komplettera med ytterligare ett par ämnen. Vi föreslår att samma regler skall gälla för dessa sökande som för övriga sökande vid betygsurval.

Våra överväganden om meritvärderingen av kompletteringsbetyg har bl.a. utgått från den speciella studiesituation som karakteriserar kom- pletteringsstudier inom komvux, som innebär att den studerande i prin- cip kan lägga ned den tid som erfordras för att uppnå ett visst betyg.

I detta avseende bedrivs studierna inom en påbyggnadsutbildning, t.ex. den nuvarande ettåriga vårdinriktade kompletteringskursen ("vård- klossen”), med andra förutsättningar. Studietakten är bestämd och även i övrigt bedrivs studierna under former som mera liknar gymnasiesko- lans. Vi finner därför skäl att överväga om andra regler bör gälla vid meritvärdering av betyg från en sådan påbyggnadsutbildning än för betyg som kompletterats på gängse sätt.

En tänkbar förändring vore att meritvärderingen skulle baseras enbart på betygen från påbyggnadsutbildningen, eftersom denna är speciellt inriktad på den aktuella högskoleutbildningen. Detta förutsätter emel- lertid att ämnesutbudet inom påbyggnadsutbildningarna är relativt brett och antalet betyg därmed inte alltför begränsat. Att döma av det arbete som pågår inom SÖ torde dock ämnena inom påbyggnadsutbildningar- na —— bl.a. av tidsskäl åtminstone inledningsvis komma att bli enbart de som krävs för särskild behörighet till resp. högskoleutbildning. Anta- let betygsatta ämnen blir med denna utformning alltför litet för att urvalet skall kunna baseras enbart på dessa. Vi har därför kommit till slutsatsen att betygen från påbyggnadsutbildningen bör läggas ihop med betygen i avgångsbetyget från gymnasieskolan vid meritvärderingen. De bör därvid kunna såväl höja som sänka betygspoängen.

Erfarenheterna av betygsättningen på den ettåriga vårdinriktade kom- pletteringskursen och meritvärderingen av dessa betyg vid urvalet till högskolan är att eleverna på grund av konkurrensen vid urvalet till högskolan anser sig vara pressade att skaffa sig höga betyg på två utbildningar, dels på den ursprungliga gymnasieutbildningen, dels på

kompletteringskursen. Vi finner det angeläget att principerna för betyg- sättning av eleverna på påbyggnadsutbildningar anpassas så att hänsyn tas till den selektion som skett vid intagningen till dessa. Så borde t.ex. mycket av nuvarande problem med betygsättningen inom den vårdinrik- tade kompletteringskursen kunna avhjälpas om man vid betygsättning- en tog hänsyn till att elevgruppen ofta har en högre kunskapsnivå än genomsnittet. Eftersom utbildningen i princip följer samma kursplan som vårdlinjen bör betygskraven vara jämförbara med kraven på vård- linjen (samma referensgrupp).

9.8.1. Allmänt

Huvudregeln i nuvarande regelsystem är att betygen i samtliga obligato- riska ämnen i avgångsbetyget räknas, oavsett i vilken årskurs ämnet avslutats. Vi anser denna regel vara väl motiverad. Ett ämnes årskurs- placering bör inte vara avgörande för om det skall tillgodoräknas. Även betyg i ämnen som avslutats i tidigare årskurser bör därför räknas. Huvudregeln bör därför — liksom i nuvarande regelsystem — vara att betygen i samtliga obligatoriska ämnen i avgångsbetyget räknas, oavsett i vilken årskurs ämnet avslutats.

9.8.3. Viktning av betygen

Eftersom gymnasiebetygen kan omfatta olika många ämnen och betyg är det inte lämpligt att använda betygsumman som urvalskriterium. I stället används medelbetyget, varvid antalet betyg blir oväsentligt sam- tidigt som medelbetyget speglar den sökandes betygsnivå. Med medel- betyg förstås här en strikt matematisk beräkning av medelbetyget, dvs. ingen hänsyn tas exempelvis till på vilken linje betyget har uppnåtts. Medelbetyget kan variera mellan 1,0 och 5,0. Fram till början av 1970-talet var viktning av betyg vanligt förekommande vid antagningen till högskolan, varefter av olika skäl metoden med ”oviktade” medelbe- tyg infördes (en korrektare beskrivning är att alla betyg som togs med vid medelvärdesberäkningen gavs vikten ett). Ett väsentligt skäl för över- gången till lika vikt för alla ämnen vid medelvärdesberäkningen var att man ville motverka att eleverna i gymnasiet koncentrerade sig på vissa ämnen och markera alla ämnens lika betydelse. Genom att två betyg ges i ämnet svenska kan detta ämne dock sägas ha vikten två.

Erfarenheten har visat att metoden med lika vikt för alla ämnen medfört att det lönar sig för eleverna att koncentrera sina studieinsatser på ämnen med låga timtal framför ämnen som är mera väsentliga för senare högskolestudier och därför givits höga timtal i gymnasieskolan. Under senare år har därför kraven på att åter införa någon form av viktning blivit allt starkare. Rent tekniskt har dessa krav haft två olika utgångspunkter, nämligen önskan att vikta i relation till arbetsinsatserna inom gymnasieskolan resp. i relation till vad som är väsentligt för mot- tagande högskoleutbildning. -

Utgångspunkten för förslaget om en viktning utifrån arbetsinsatsen i gymnasieskolan är att nuvarande system medför att eleverna lockas att ägna mera tid åt ämnen med låga timtal än åt karaktärsämnena med många veckotimmar. Om man i stället använder skolans veckotimtal som vikter skulle det löna sig för eleverna att prioritera studieinsatser i karaktärsämnena, medan ämnen med låga timtal skulle få den vikt vid medelvärdesberäkningen som svarar mot det utrymme de tilldelats på schemat. Det har också bedömts att detta skulle minska betygshetsen. Nackdelarna med en sådan ordning är dels att veckotimtalen varierar starkt mellan olika ämnen (från 1 upp till omkring 60), dels att antalet veckotimmar för olika ämnen varierar beroende på läroplansföränd- ringar, försöksverksamhet, linjebyten etc. Om viktning införs utifrån antalet veckotimmar förutsätter det att antalet veckotimmar anges på betygsblanketten, vilket skulle medföra ett väsentligt merarbete för be- rörda inom skolan. Att strikt låta veckotimtalen utgöra vikter är därför varken rimligt eller praktiskt hanterligt.

En viktning utifrån vad som är väsentligt för den mottagande högsko- leutbildningen kan också vara svårhanterlig. Om man vill finna den viktning som ger den bästa studieprognosen så kräver detta omfattande statistiska studier av sambanden mellan betyg och senare studiefram- gång på olika linjer. Dessa samband kan dessutom antas variera med tiden och resultaten torde ibland leda till mycket stora variationer i de viktningstal som skall ges betyg i olika ämnen. Det skulle också vara svårt att med denna metod bortse från vilken kurs som lästs i gymnasie— skolan, något som skulle komplicera det hela ytterligare.

Vi anser för vår del att det främsta skälet varför viktning av betygen bör övervägas är den positiva effekt som en sådan skulle kunna få på studierna i de centrala ämnena i gymnasieskolan. Viktningen utgör också en ”signal” om vissa ämnens betydelse för de senare studierna. Därutöver torde — vilket vissa undersökningar tyder på en viktning medföra en viss ökning av medelbetygets prognosvärde, men knappast så stor att den kan bedömas ensam motivera ett från informationssyn- punkt komplicerat system för viktning.

Med beaktande av de nackdelar som de två nämnda metoderna har ligger det nära till hands att söka finna en tredje viktningsmetod som är rimligare och mera lätthanterlig. Den bör beakta såväl vilka ämnen som är arbetskrävande i gymnasieskolan som vilka ämnen som är väsentliga för senare högskoleutbildning. Erfarenheterna visar också att båda ur- valsmetoderna pekar mot ungefär samma ämnen, vilket naturligtvis inte är någon tillfällighet. Det kan vidare noteras att de uppgifter om bristan-

de förkunskaper som vi tagit del av oftast avser bristande kunskaper och färdigheter i svenska, engelska och matematik samt fysik och kemi. De tre förstnämnda ämnena har höga timtal både i grundskola och gymna- sieskola, medan de tre sistnämnda är de oftast förekommande ämnena bland de särskilda behörighetskraven (se tabell 8.1).

Även om vissa positiva effekter skulle kunna uppnås genom ett system med viktning av betygen kan det likväl ha nackdelar. Det kan motverka en önskvärd breddning av elevernas arbetsinsatser i gymnasieskolan och det riskerar att skapa ett krångligt regelsystem. Vi avstår därför från att föreslå att viktning skall införas generellt för alla utbildningslinjer. Å andra sidan har bl.a. olika utbildningsföreträdare fört fram starka öns- kemål om viktade medelbetyg. Vi föreslår därför att viktning skall kunna tillämpas vid urvalet till de utbildningar där man bedömer att positiva effekter kan uppnås härmed.

Utgångspunkten för ett sådant viktningssystem bör vara att betygen i alla obligatoriska ämnen i avgångsbetyget skall räknas med i medelbe- tyget. Dessa bör för enkelhets skull ges vikten ett — bortsett från ämnen som enligt vårt förslag ovan inte skall tas med vid medelbetygsberäkning- en. De ämnen som skall viktas bör ges en så hög vikt att de har förutsätt- ningar att väsentligt påverka urvalet samtidigt som vikten inte får vara så hög att övriga ämnens betydelse enbart blir marginell. Vi bedömer att vikten tre är lämplig. För att reglerna för viktning skall bli enkla är det rimligt att de ämnen som skall ges högre vikt väljs bland ämnena svens- ka, engelska och matematik samt de ämnen som ingår i kraven för särskild behörighet. För enkelhetens skull bör endast en vikt utöver ett förekomma, dvs. endast vikterna ett och tre bör förekomma.

En väsentlig fråga är vem som skall besluta om viktning och hur många ämnen som skall få viktas upp. För att göra viktningssystemet så enkelt och smidigt som möjligt föreslår vi att föreskrifter om viktning meddelas i utbildningsplanen, dvs. samma viktning bör tillämpas för samma linje över hela landet. Någon maximering av antalet ämnen som får ges vikten tre synes inte motiverad. Vid beslut om viktning bör dock beaktas att om alltför många ämnen viktas upp blir effekterna av vikt- ningen snarast motsatta de önskade, eftersom detta främst leder till en markant låg vikt för de ämnen som inte viktas upp.

Vårt förslag innebär att det av statsmakterna fastställda regelsystemet skall möjliggöra viktning av betygen enligt de principer vi nu redovisat. Beslut om viktning måste dock — för att träda i kraft — fattas för varje utbildningslinje av den myndighet som fastställer utbildningsplanen, dvs. för de allmänna utbildningslinjerna av UHÄ resp. styrelsen för lantbruksuniversitetet och för de lokala utbildningslinjerna av resp. högskoleenhet.

Denna modell för viktning tillgodoser kraven på att ämnen med höga timtal i gymnasieskolan och ämnen väsentliga för senare högskoleut- bildning skall kunna tillmätas större vikt än andra vid medelvärdesbe- räkningen. Trots att en stor variation kan uppstå mellan olika linjer bibehålls ett enhetligt system för Viktningen. Genom att olika elever genom Viktningen kan koncentrera sin studier på delvis olika skolämnen bör denna modell för viktning bidra till att något dämpa betygshetsen.

Den föreslagna ordningen för viktning innebär att särskild uppmärk- samhet behöver ägnas följande frågor:

12] Avgångsbetygen från komvux har en avvikande uppbyggnad genom sin etappuppdelning av olika skolämnen, med betyg på varje etapp. I princip bör samma viktningsregler gälla för komvuxbetygen som för gymnasiebetygen. De exakta reglerna bör dock fastställas av UHÄ och SÖ. [1 Vissa gymnasielinjer har betyg i endast ett fåtal ämnen, t.ex. två betyg i svenska (sju veckotimmar), ett betyg i ett yrkesämne (ca 60 vecko- timmar), ett eller två betyg i valfritt ämne (tre veckotimmar) samt idrott (fyra veckotimmar). Det är tveksamt om någon ytterligare viktning bör göras av svenskbetyget från dessa linjer. [21 Den till synes enkla modell för viktning som vi föreslår kan bli mera komplicerad än vad som framgår ovan, nämligen i de fall då det finns flera olika alternativa kombinationer av behörighetskrav. Detta är dock främst ett informationsproblem. Cl Viktning av ämnen som ingår i de särskilda behörighetskraven med- för att reglerna för värdering av betyg i behörighetskompletterade ämnen blir väsentligare än hittills. Om betyg i behörighetskomplette- rade ämnen bara sänker och aldrig höjer blir det än svårare att komplettera om sänkningarna multipliceras med vikten tre. Denna skärpning av reglerna för dem som kompletterat kan dock i viss mån uppvägas av att dessa i gengäld har möjlighet att antas via högskole— provet, oberoende av om de bara har betyget 3 eller högre betyg i förkunskapsämnena.

Om en sökande har flera betyg i ett ämne (t.ex. om det i avgångsbetyget ingår betyg i ett ämne som krävs för behörighet men detta är lägre än 3 och ämnet därför har kompletterats) skall enbart det behörighetsgivande betyget viktas. Det ursprungliga betyget skall dock alltid ingå i medel- värdesberäkningen, men med vikten ett.

Tillgodoräknande av kompletteringsbetyg behandlas närmare i avsnitt 9.8.5.

Bland de invändningar som kan resas mot vårt förslag om viktning är att detta skulle innebära en återgång till de viktningssystem som tillämpades på 1960-talet och som man då fann anledning att frångå. De gamla viktningssystemen var emellertid som regel mera extrema än det här skisserade förslaget; många ämnen fick vikten noll samtidigt som andra ämnen i en del fall hade högre vikter än tre. Viktningssystemen var också svåröverskådliga eftersom tekniskt sett olika regler för viktning använ- des för olika utbildningar. — Det system som vi föreslår är således både enklare och mindre extremt än de tidigare kritiserade systemen. Erfaren- heterna har också visat att ett s.k. oviktat medelbetyg har nackdelar som från början knappast förutsågs.

Införandet av viktning gynnar de elever som redan i gymnasiet vet vilka högskoleutbildningar som de senare avser att söka. De som är osäkra kan dock alltid vinnlägga sig om goda studieresultat i svenska,

engelska och matematik, eftersom dessa ämnen ofta kommer att få högre vikt än ett och samtidigt alltid är till nytta för senare studier.-De elever som efter gymnasieskolan finner att de har satsat på fel ämnen har ändå kvar chansen att kunna konkurrera genom högskoleprovet, oberoende av gymnasiebetygets nivå och profil.

För att bl.a. de olika tekniska detaljer som vi nämnt ovan skall kunna belysas ytterligare föreslår vi att SÖ och UHÄ får i uppdrag att utarbeta förslag till regler för viktning i enlighet med vad vi har skisserat.

] den allmänna debatten har ofta framförts mer eller mindre tydliga förslag om en annan sorts viktning av betygen, som innebär att betyg från olika gymnasieskollinjer skulle räknas på olika sätt. Detta är i strikt mening inte en fråga om beräkning av viktade medelbetyg, utan innebär i praktiken förslag om att ge olika poäng för betyg från olika linjer, bl.a. att kunna ge olika poäng för samma betyg i samma ämne på olika linjer. Vi bedömer både av principiella och praktiska skäl ett sådant förfarande som mindre lämpligt. Vi anser det t.ex. vara svårt att rangordna och poängvärdera betyg i samma ämne på olika linjer. Att samma kunskaper och färdigheter i ett ämne kan ge olika betyg på olika linjer är en naturlig konsekvens av olika läroplaner och av det relativa betygsystemet. Att vissa linjer är svårare eller mera arbetskrävande måste accepteras även om skillnaderna ibland kan synas väl stora — men till en del kompenseras detta av skillnader i medelbetygsnivån (se kapitel 6). Ge- nom vårt förslag att en stor del av platserna skall besättas utifrån resul- tatet på högskoleprovet kommer för övrigt sökande med god studiefär- dighet, men som inte fått så högt gymnasiebetyg, att få goda möjligheter att antas.

9.8.5. Meritvärdering av kompletteringsbetyg

En utgångspunkt för våra förslag är att reglerna bör vara sådana att de studerande som vill ändra sin Studieinriktning också skall kunna göra detta och att den utbildning de redan har skall tillgodoräknas. De som t.ex. gått igenom en tvåårig utbildning i gymnasieskolan och vill påbörja en högskoleutbildning som kräver förkunskaper som ges bara på tre/ fyraåriga linjer bör genom kompletteringsstudier i komvux eller på annat sätt kunna bli behöriga. Meritvärderingsreglerna vid urvalet bör vara utformade så att de tar tillvara den information som bedöms vara mest relevant från prognossynpunkt. De bör också vara sådana att de inte stimulerar till ”taktiskt” beteende på så sätt att det upplevs som lättare att bli antagen genom att t.ex. gå en tvåårig gymnasieutbildning och därefter komplettera förkunskapsämnena i stället för att gå en treårig utbildning som direkt ger den avsedda behörigheten.

Det kan visserligen te sig naturligt att den som genom kompletterings- studier förbättrar sina kunskaper i ämnen som är av särskild betydelse för den högskoleutbildning han eller hon avser att söka också skulle kunna förbättra sin urvalspoäng genom sådana studier. Frågan om tillgodoräknade av andra utbildningsmeriter än medelbetyg är dock komplicerad. Det är uppenbart att såväl betyg från behörighetskomplet- teringar som andra utbildningsmeriter ofta innebär att den studerande har väsentliga kunskaper utöver vad som framgår av medelbetyget. Ett tillgodoräknande av sådana meriter skulle även kunna innebära en möjlighet för den enskilde att påverka sin konkurrenssituation genom att skaffa sig bättre förkunskaper. Tre väsentliga generella invändningar kan emellertid anföras mot tillgodoräknande av betyg från denna typ av studier: El Tilläggsmeriter av det nyssnämnda slaget kan ofta uppnås på en godtyckligt utdragen tid, vilket innebär att de inte har samma prog- nosvärde som medelbetyget från gymnasieskolan, som mäter studie- prestationen under en begränsad tidsperiod. Tillgodoräknande av kompletteringsbetyg strider således mot önskemålet att meriteringen skall ske på lika villkor. [1 Möjligheten att tillgodoräkna kompletteringsbetyg påverkar natur- ligtvis också de studerandes beteende, så att en del anpassar sina studier till kompletteringsmöjligheterna. Detta kan motverka andra grundläggande syften med tillträdesreglerna, t.ex. att stimulera ele- verna att välja en linje i gymnasieskolan som direkt förbereder för den högskoleutbildning de är intresserade av. Konkurrenskomplette- ringsmöjligheter torde också kunna bidra till att förstärka den sociala selektionen.

El Tillgodoräknande av kompletteringsbetyg kan på samma sätt som nuvarande regler för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet leda

till en ”väntrumseffekt” genom möjligheten att ackumulera poäng. Vid urvalet till eftertraktade utbildningar kan kompletteringsstudier i ett eller flera ämnen bli obligatoriska för alla som inte har toppbetyg, vilket skulle försena övergången till högskolan. Vi har ovan föreslagit regler för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet som skall förhind- ra en sådan effekt, och vi finner det angeläget att reglerna för merit- värdering av betyg utformas med samma syfte.

Som stöd för våra konstateranden kan vi t.ex. åberopa ett uttalande av professorerna Sten Henrysson och Ingemar Wedman vid pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå, vilka på uppdrag av UHÄ i en rapport 1982 har kommenterat gymnasieutredningens förslag till nytt betygsystem för gymnasieskolan och därvid även allmänt kommenterat betygens prognosvärde. De konstaterar där bl.a. att

- kompletteringar (av gymnasiebetyget) tenderar att försämra prognos- värdet - konkurrenskomplettering gynnar den som har god ekonomi och stöd och uppmuntran från hemmet - vissa elever som till varje pris vill komma in på vissa utbildningar söker utnyttja alla luckor och möjligheter för att uppnå maximala betygsummor och medelbetyg.

Under 1960-talet och tidigare fanns det olika regler för tillgodoräknande av studiemeriter som i praktiken medförde att en studerande kunde komma in även på eftertraktade utbildningar trots ett dåligt studentbe- tyg. Det fanns både möjligheter att höja studentbetyget och att få extra poäng genom akademiska studier. Detta medförde kompletteringsstu- dier av betydande omfattning, antingen i form av ett mindre eller större antal akademiska betyg eller i form av en hel examen som enbart syftade till att bli antagen till en mera åtråvärd utbildning. Till fördelarna hörde en mindre betygshets än i dagens skola och att en del nybörjare hade väsentligt bättre förkunskaper än vad enbart gymnasieutbildningen gav. Till nackdelarna hörde att många studerande ägnade flera års studier enbart åt att skaffa sig kompletteringsmeriter, utan hänsyn till studiernas användbarhet för senare yrkesverksamhet. Detta blev ett problem för de många som efter mer eller mindre framgångsrika kompletteringsstudier inte blev antagna till tilltänkt utbildning. De omfattande kompletterings- studierna var vidare en ekonomisk belastning för såväl de enskilda som samhället.

Undersökningar visade att konkurrenskompletteringen inte generellt medförde bättre studeranderekrytering till de eftertraktade utbildning- arna, utan det fanns — helt naturligt — en tendens till att ju mera omfattande konkurrenskompletteringen varit, desto sämre var student- betyget. I den tidigare nämnda rapporten Antagning till spärrade ämnen inom filosofisk fakultet m.m. (UKÄ 1965) redovisades t.ex. tre undersök- ningar av studentbetygens prognosvärde, vilka samtliga visade att andra urvalskriterier än originalstudentbetyget hade sämre prognosvärde för de senare högskolestudierna. Mot denna bakgrund tog man successivt bort möjligheten att höja poängen genom konkurrenskomplettering.

I Finland och Norge tillämpas för närvarande regler som medför omfattande konkurrenskomplettering, i Norge bl.a. genom att man i efterhand får tentera om enskilda gymnasieämnen och i Finland genom att man har inträdesprov på gymnasiekunskaperna. Detta medför att det i dessa länder är ett stort antal ungdomar som använder ett eller flera år efter gymnasiet till att repetera gymnasiekurserna med sikte på senare antagning till högskoleutbildning. (Se bilaga 4.)

Trots att studier för att höja betygen utöver vad som krävs för behö- righeten eller för att på annat sätt förbättra sin konkurrensförmåga för urvalet medför att den enskilda studerande som regel har bättre kunska- per anser vi att sådana studier normalt inte bör tillgodoräknas vid urvalet. Skälen är de ovan anförda, nämligen att konkurrenskomplette- ring som regel inte bidrar till ett bättre urval av studerande, att den tenderar att bidra till ökad social selektion vid urvalet och att den medför ökade kostnader såväl för den studerande som för samhället.

Vi har diskuterat tre olika alternativ för tillgodoräknande av komplet- teringsbetyg:

Alternativ A innebär att kompletteringsbetygen inte alls påverkar betygs- poängen. Detta alternativ överensstämmer med de av KU och KK föreslagna reglerna som gällde åren 1977-1983. Regeln är enkel att informera om, men innebär att betygen i de för resp. högskoleutbildning särskilt relevanta ämnena —- de som kompletterats för behörighet inte alls meritvärderas. Vår allmänna strävan att stärka de centrala färdig- hetsämnenas betydelse talar mot detta alternativ, liksom den möjlighet till viktning av betygen som vi föreslår.

Alternativ B innebär att kompletteringsbetygen räknas till sitt fulla värde, dvs. kan såväl sänka som höja betygspoängen. Detta alternativ innebär att man öppnar möjligheten till s.k. konkurrenskomplettering. Det kan visserligen vara tilltalande att de sökande skulle kunna förbättra sitt konkurrensläge genom att öka sin kunskap i de för resp. högskole- utbildning mest relevanta ämnena, men erfarenheterna av sådana regler har också klart negativa aspekter. Så måste t.ex. slutsatserna av erfaren- heterna från Norge, där man vid urvalet till bl.a. läkarlinjen tillåter konkurrenskomplettering, bli att man vid urvalet till utbildningar med hård platskonkurrens riskerar att skapa en situation som innebär krav för flertalet sökande att läsa om flera ämnen i avgångsbetyget. Vi anser därför, som redan nämnts, att konkurrenskomplettering inte bör få förekomma.

Å andra sidan är det rimligt att en sökande som på grund av särskilt intresse framgångsrikt studerat ämnen med särskild betydelse för den högskoleutbildning han söker skall kunna tillgodoräkna sig detta vid urvalet. Om detta sker inom ramen för de formella meritvärderingsreg- lerna riskerar man dock att få en situation som den ovan beskrivna, där i praktiken flertalet sökande till vissa utbildningar tvingas läsa om äm- nen. Lösningen bör i stället vara att sådan utbildning på samma sätt som särskilt relevant arbetslivserfarenhet — tillgodoräknas inom ramen för den fria prövningen. Därigenom bör det vara möjligt att ta hänsyn till olikartade extraordinära — utbildningsmeriter av uppenbart värde

för den sökta utbildningen. Eftersom den fria prövningen inte styrs av detaljerade regler riskerar den inte heller att på samma sätt styra de sökandes beteende på ett oönskat sätt. Tillgodoräknandet av olika ”til- läggsmeriter” bör ske i så begränsad omfattning och i sådan form att taktiskt betingade kompletteringsstudier inte blir vanligt förekomman- de. Våra förslag till urvalsregler innebär också att den enskilde genom provurvalet får en möjlighet som inte finns i dag att visa förbättrade studiefärdigheter. Vi menar att denna möjlighet är ett bättre och mera ekonomiskt alternativ än generella möjligheter till konkurrenskomplet- tering.

Alternativ Cinnebär att kompletteringsbetyg kan sänka men inte höja betygspoängen. Denna regel gäller för närvarande. Även detta alternativ har nackdelar; det har skapat informationsproblem och det innebär — särskilt i kombination med viktning att det ställs hårda krav på kompletterande sökande med medelbetyg över 4,0. I flertalet fall måste dessa läsa in betyget 5 i kompletteringsämnena om dessa inte skall sänka betygspoängen. I övrigt stämmer dock detta alternativ bäst överens med vår strävan att ge möjlighet till kompletteringsstudier utan att inbjuda till oönskat taktiskt studieplanerande. Möjligheten att antas via högskole— provet minskar de negativa effekterna av ett eventuellt sänkt medelbe- tyg.

Vi föreslår mot denna bakgrund att den nuvarande regeln består, dvs. betyg i ämnen som kompletterats för behörighet bör kunna sänka men inte höja betygspoängen.

Vi har prövat också andra styrmedel vid utformningen av meritvär- deringsreglerna för att stimulera elever att välja en sådan linje i gymna- sieskolan som direkt ger behörighet för den högskoleutbildning man är intresserad av. Ett sådant styrmedel skulle kunna vara att vid urvalet till utbildningslinjer, som kräver kunskaper i ämnen som läses bara på tre/fyraåriga linjer, inte låta sökande från tvååriga linjer i gymnasiesko- lan delta i betygsurvalet. Syftet med en sådan regel skulle vara att klart markera att sökande till sådana utbildningslinjer i högskolan som kräver kunskaper som kan inhämtas bara på tre/fyraåriga linjer också förvän- tas gå en tre/fyraårig linje i gymnasieskolan som direkt ger den avsedda behörigheten. Genom att elever från tvååriga linjer endast skulle kunna konkurrera i provurvalet skulle detta explicit framhävas. Vi har dock funnit en sådan metod vara mindre lämplig. Den skulle innebära att bedömningen av elevernas studieprestationer under två år i gymnasie- skolan inte alls skulle påverka urvalet. Den ökande flexibiliteten i gym- nasieskolan vad gäller ämnens placering i årskurser/linjer talar också mot detta alternativ. För flera linjer i högskolan kommer det även i framtiden att vara mest naturligt att ha gått en tvåårig linje i gymnasie- skolan.

Ett annat alternativ, avsett att förhindra alltför omfattande komplet- teringar, är att maximera det antal kompletteringsbetyg som tillåts vid betygsurvalet — oavsett från vilken linje i gymnasiekolan avgångsbety- get är. Överskrids detta antal skulle betyget inte meritvärderas vid urva- let, utan den sökande skulle hänvisas till provurvalet. Även detta alter- nativ syftar till att motverka att sökande väljer en gymnasieutbildning

där det är förhållandevis enkelt att få höga betyg för att därefter kom- plettera ett eller flera behörighetsämnen. Vi bedömer att en rimlig gräns för antalet kompletteringsbetyg är tre. Sökande med flera än tre kom- pletteringsbetyg skulle enligt detta alternativ inte få delta i betygsurvalet.

Antalet sökande med fler än tre kompletteringsbetyg är dock mycket begränsat i dag. Även om antalet ämnen som krävs för särskild behörig- het kommer att öka torde en regel med avsedd innebörd endast komma att beröra ett fåtal sökande. Från informationssynpunkt är regeln också komplicerad. Sökande med kompletteringsbetyg kan komma att för vissa utbildningslinjer de sökt få konkurrera på sina betyg, för andra inte. Man kan också ifrågasätta om antalet kompletteringsbetyg är ett relevant mått på hur ”taktiskt” man valt i gymnasieskolan. Flertalet sökande med kompletteringsbetyg från komvux bedöms —— enligt de kontakter vi haft med företrädare för komvux — vara sådana som inte valt ”taktiskt” utan som faktiskt förändrat sina studieplaner. Gränsen för antalet "tillåtna” kompletteringsbetyg måste också bli godtycklig.

Vi bedömer därför att nackdelarna med metoden inte uppvägs av de fördelar den kan ha genom att förmå elever att välja en adekvat linje i gymnasieskolan. Vår sammanfattande bedömning är alltså att även den- na metod är olämplig. Vi föreslår därför att sökande får delta i betygsur- valet oavsett antalet kompletteringsbetyg. En viktig förutsättning är dock att betyg från komvux blir likvärdiga med betyg från gymnasiesko- lan (jämför avsnitt 9.1 1).

9.8.6. Betyg i frivilligt ämne (utökad studiekurs)

Betyg i ämne som lästs somfrivilligt ämne(utökad studiekurs) räknas för närvarande med vid medelvärdesberäkningen bara om ämnet krävs för särskild behörighet och kan då såväl sänka som höja medelbetyget. Den nuvarande regeln har tillkommit för att elever skall kunna läsa ett extra ämne utan att riskera att deras konkurrenssituation försämras. Samtidigt ställs högre krav på prestationer i ämnet om man söker en utbildning som kräver ämnet för särskild behörighet. Till skillnad mot betyg i ämnen som kompletterats kan betyg i utökad studiekurs också höja medelbetyget. Med tanke på den annorlunda och mera krävande studie- situation som det innebär att läsa ett extra ämne parallellt med övriga ämnen i gymnasieskolan jämfört med att läsa in ämnet i komvux finner vi dock detta motiverat.

Eventuella förändringar av regeln för tillgodoräknande av betyg i frivilliga ämnen bör syfta till att ytterligare stimulera elever att läsa frivilliga ämnen. Särskilt har framhållits att elever på fyraårig teknisk linje bör uppmuntras att läsa biologi som utökad studiekurs. Olika förändringar är tänkbara. En lösning är att betyget i frivilliga ämnen över huvud taget inte skall påverka medelbetyget. Å andra sidan är det rimligt att betyget i ett ämne som lästs som utökad studiekurs räknas med om ämnet krävs för särskild behörighet. Det har emellertid visat sig att elever avstår från att läsa frivilliga ämnen på grund av att betygsmedel- värdet kan sänkas. Ett sätt att stimulera elever att läsa frivilligt ämne kan vara att betyg i frivilligt ämne enbart kan höja betygsmedelvärdet. Vi har

övervägt att alla frivilliga ämnen, oberoende av om de krävs för behö- righet eller ej, skall få medräknas i medelbetyget om de höjer medelvär- det. Vi kan emellertid inte utesluta att en sådan möjlighet skulle kunna leda till taktiska val av ämnen av liten relevans för de fortsatta studierna, eftersom frivilliga ämnen kan väljas bland samtliga ämnen i gymnasie- skolan. Endast betyg i sådana frivilliga ämnen som har relevans för den sökta högskoleutbildningen bör därför få tillgodoräknas. Vi föreslår en ändring av regeln med innebörden att betyg i frivilligt ämne bara med- räknas vid medelvärdesberäkningen om det krävs för särskild behörig- het och att det då bara skall kunna höja medelbetyget.

En sådan regel leder visserligen till att regelsystemet blir mera kom- plicerat, eftersom andra regler gäller för betyg som i efterhand komplet- terats för behörighet. Dessa skall enligt våra förslag bara kunna sänka betygsmedelvärdet. Denna nackdel från informationssynpunkt uppvägs dock enligt vår mening av att det vi föreslår kan stimulera flera elever att läsa frivilliga ämnen i gymnasieskolan.

9.8.8. Våra förslag i sammanfattning

12] Vid beräkning av betygsmedelvärdet bör betygen i obligatoriska äm- nen i avgångsbetyget medräknas. 21 De två lägsta betygen bör få räknas bort — dock inte betyg i svenska, engelska, matematik och ämnen som krävs för särskild behörighet. Cl Viktning av betyg bör få tillämpas. Endast vikterna ett och tre bör användas. Ämnen som ges vikten tre bör väljas bland svenska, engels- ka, matematik samt de ämnen som krävs för särskild behörighet. El Betyg i ämne som kompletterats för behörighet bör kunna sänka men inte höja betygsmedelvärdet. El Betyg i frivilligt ämne som krävs för behörighet bör kunna höja men inte sänka betygsmedelvärdet. [] Betyg från påbyggnadsutbildningar i gymnasieskolan bör vid beräk- ning av betygsmedelvärdet läggas ihop med avgångsbetyget från gymnasieskolan.

9.9. Den fria prövningen

9.9.1. Bakgrund

I tidigare regelsystem (1967 års behörighetskungörelse, SFS 1967:450) har funnits en fri kvot, där de sökande prövats på allsidiga grunder. Även i dagens system för urval till gymnasieskolan finns en fri kvot som är till för sökande som av någon anledning måste bedömas individuellt.

KU föreslog en fri kvot med i huvudsak samma syfte och utformning som den tidigare gällande. Utredningen framhöll sammanfattningsvis att normer och regler inom den fria kvoten under inga förhållanden får bli så stela och fasta att syftet förfelas. Hur förfinat ett behörighets- och meritvärderingssystem än görs, måste man räkna med förekomsten av ett antal sökande med så ovanlig erfarenhets- och utbildningsbak- grund att endast en bedömning efter fritt skön kan leda till även objektivt sett vanlig rättvisa”.

KK menade däremot att behovet av en fri kvot hade bortfallit i och med att den sökandegrupp, som tidigare endast bedömdes inom fri kvot, fick allmän behörighet och genom att det nya urvalssystemet tog hänsyn till också andra meriter än betyg. Däremot ansåg kommittén att det fanns ett behov av att göra en friare bedömning av vissa sökande så att en

person skulle kunna antas före sökande med poängmässigt bättre meri- ter. KK föreslog således att man med förtur skulle kunna anta sökande med sådana handikapp m.m. som motiverar att särskild hänsyn tas till sökandes behov av utbildning. Detta resulterade i nuvarande regel som innebär att antagningsmyndigheten får anta sökande som på grund av handikapp eller annan synnerlig omständighet bör erhålla företräde framför andra sökande i samma kvotgrupp (HF 5 kap. 40 5).

9.9.2. Behov av och syfte med en fri prövning

De nu gällande reglerna ger, som nämnts, små möjligheter för antag- ningsmyndigheten att anta sökande på grund av meriter som inte går att direkt värdera i de olika kvotgrupperna. Omfattningen av företrädesan- tagningen har också varit begränsad: mindre än en halv procent av platserna har tillsatts enligt företrädesbestämmelsen. Flertalet av dem som antagits med företräde har varit handikappade eller tvåspråkiga med minoritetsspråk som modersmål. Den ram som vi föreslår för den fria prövningen — högst 15 procent av platserna på varje utbildnings- alternativ — ger väsentligt utökade möjligheter för antagningsmyndig- heterna att väga in bedömningar av meriter som inte går att poängvär— dera inom ramen för de formella meritvärderingsreglerna.

Erfarenheterna från tillämpningen av tidigare regler, där en friare prövning gjorts inom en fri kvot, får sägas vara i princip positiva när det gäller den möjlighet reglerna gav att bedöma meriter som inte gått att passa in i det formella poängberäkningssystemet. Möjligheten att göra individuella helhetsbedömningar utan någon högre grad av formalise- ring blev dock begränsade i och med att mängden sökande som skulle prövas inom den fria kvoten ökade. En betydande del av dem som bedömdes inom den fria kvoten var sökande med olika typer av äldre förutbildning som inte gick att direkt jämföra med nyare gymnasieut- bildning. När de nya tillträdesreglerna infördes år 1977 fördes dessa sökande i stället till kvotgrupp 4, där de fick meritera sig med hjälp av högskoleprovet, som fungerade som ett gemensamt rangordningsinstru- ment för sökande med varierande studiebakgrund.

De nu gällande reglerna har kritiserats för att leda till en alltför formell, rutinbetonad och opersonlig bedömning av de sökande. Det är naturligtvis ofrånkomligt att en procedur som t.ex. för UHÄ:s del om- fattar omkring 60 000 anmälningar enligt regler, som detaljerat anger hur rangordningen av de sökande skall göras, och som präglas av en hög grad av formell ”rättvisa” och rättssäkerhet, kan uppfattas som överdri- vet formell och opersonlig. Erfarenheter från tillämpningen av tidigare frikvotsbestämmelser visar samtidigt klart att en fri prövning inte auto- matiskt ger antagningsmyndigheten möjlighet till en mera informell och ”personlig” behandling av ansökningarna. En första förutsättning är att mängden ansökningar, som skall prövas på ett friare sätt, begränsas. Man riskerar annars administrativa problem när det gäller möjligheter- na till en ingående granskning av mångfalden av olika meriter.

Ett alltför stort antal ansökningar tvingar automatiskt fram en forma- lisering för att behandlingen av ansökningarna över huvud taget skall bli

hanterbar, något som i praktiken riskerar att omintetgöra syftet med den fria prövningen. En begränsning av antalet ansökningar som skall be- handlas vid den fria prövningen är därför nödvändig. Den kan åstad- kommas på flera sätt. Det viktigaste instrumentet torde vara att man anger de huvudsakliga syftena med och kriterierna för den fria prövning- en, så att sökande utan speciella meriter eller förhållanden inte regel- mässigt behöver bedömas vid den fria prövningen. Eftersom även de sökandes intresse för den sökta utbildningen bör vägas in i bedömningen vid den fria prövningen är det också naturligt att man däri första hand prövar sökande till utbildningsalternativ som de prioriterat högt i sin ansökan. En spridning av arbetet med meritvärderingen så att företrä- dare för resp. utbildning deltar i arbetet kan också innebära en större möjlighet att göra mera individuella bedömningar med utgångspunkt i de förutsättningar som den sökta utbildningen ger (se även kapitel 11).

Om förutsättningarna för urvalet vid den fria prövningen anges enty- digt på förhand ökar också möjligheterna för den enskilde att förutse sina egna möjligheter att antas, vilket är väsentligt. De grundläggande förutsättningarna för urvalet vid den fria prövningen är dock sådana att några exakta kvantifieringar eller rangordningar inte kommer att kunna och inte heller bör — göras, allra minst i förväg.

Huvudsyftet med den fria prövningen bör vara att ta till vara kompe- tensen hos dem som av olika anledningar inte kommer till sin rätt med de formella kriterierna, men som ändå kan bedömas ha särskild fallen- het och intresse för de avsedda studierna eller som bör antas med utgångspunkt i samhälleliga behov av utbildade med viss bakgrund, om inte hänsyn till detta har tagits på annat sätt inom regelsystemets ram. Nedan ger vi exempel på några sökandegrupper som enligt vår bedöm- ning bör vara aktuella vid den fria prövningen.

Sökande med särskilt relevanta erfarenheter m.m.

Som vi påpekat i avsnitt 9.7.5 bör särskilt relevant arbetslivserfarenhet normalt kunna tillgodoräknas inom ramen för den fria prövningen. Även annan särskilt relevant verksamhet, t.ex. tidigare högskoleutbild- ning, bör kunna tillgodoräknas, liksom i annan form visat starkt intresse för en viss utbildning. I detta sammanhang bör också särskilt kvalificerat uppdrag inom föreningsverksamhet eller liknande kunna vara merite- rande. Företrädare för resp. utbildning bör ha inflytande på bedömning- arna i dessa frågor.

Samhällets behov av utbildade med viss bakgrund

För vissa utbildningslinjer finns särskilda samhälleliga behov av att sökande med viss utbildningsbakgrund kan antas. I den mån detta inte kommer till uttryck i särskilda sökalternativ bör det kunna beaktas vid den fria prövningen. Som exempel kan nämnas sökande till klasslärar- utbildning som gått naturvetenskaplig eller teknisk linje i gymnasiesko- lan. Sådana sökande ges i dag visst företräde vid antagningen inom ramen för de generella företrädesbestämmelserna. Ett annat exempel är

sökande som behärskar språk, som talas av en större minorietet i Sverige, i första hand finska, vilka liksom i dag bör kunna antas med hänvisning till samhällets behov av utbildade inom områden med särskilt behov av tvåspråkig personal, t.ex. inom vårdyrken.

Handikappade sökande

Sökande med olika typer av handikapp kan ofta inte bedömas på ett rimligt sätt med gängse kriterier. En friare total bedömning av dessa sökandes möjlighet att fullfölja en utbildning bör därför göras vid den fria prövningen. Hänsyn skall givetvis också tas till den enskilde sökan- des speciella behov av en viss utbildning eller av att få utbildning på en viss ort, t.ex. beroende på behov av särskilda hjälpmedel. Antagningen bör göras i nära samarbete med resp. utbildningsanordnare, bl.a. för att bedöma behov av särskilda förberedelser liksom av den sökandes möj- ligheter att fullfölja utbildningen och möjligheter till framtida yrkesut- ovning.

Sökande som missgynnats av urvalsreglerna

Sökande som trots goda meriter inte kan antas på grund av urvalssyste- mets konstruktion böri framtiden kunna antas vid den fria prövningen. Det kan t.ex. gälla sökande som gått en tvåårig linje i gymnasieskolan och som trots höga betyg inte kan antas genom att den proportionella kvoteringen ger få eller inga platser till de sökande från tvååriga linjer vid betygsurvalet. Till denna kategori bör också räknas sökande som inte antagits trots att de uppnått maximal poäng. Här kan särskilt framhållas att sökande med särskilt goda meriter från folkhögskola, som inte kun- nat antas i betygs- eller provurvalet, bör kunna antas vid den fria pröv- ningen.

Övriga sökande

Även andra sökandegrupper än de ovan angivna bör kunna bedömas och antas vid den fria prövningen om särskilda skäl föreligger som motiverar en speciell behandling. Förutsättningen bör vara att den sö- kande har speciella meriter som inte går att bedöma med de formella reglerna, att antagningsmyndigheten bedömer att den sökande har sär- skilda förutsättningar för den sökta utbildningen eller att det i övrigt finns särskilda skäl att anta den sökande.

I den fria prövningen bör också särskild hänsyn kunna tas till att vissa sökande av olika skäl kan vara bundna till en viss ort. Detta har nämnts ovan när det gäller handikappade. Det kan t.ex. också gälla de ovan nämnda tvåspråkiga sökande på grund av att språkexpertis kan finnas enbart på vissa orter.

Även för elitidrottare kan det finnas behov att samla utövare av en viss idrott på en viss ort för att underlätta samordningen av studier och träning. Här bör dock endast sådana sökande antas som uppfyller kra- ven på lägsta antagningspoäng för resp. utbildningslinje på någon ort.

Speciella urvalskriterier

Den fria prövningen bör också kunna göra det möjligt att inom ramen för det utrymme som den ger, dvs. maximalt 15 procent av platserna, använda speciella urvalskriterier. Detta bör vara värdefullt särskilt i de fall man anser att en användning av de gängse reglerna inte i tillräcklig omfattning medför att de ”rätta” sökande antas och därför är beredd att låta en mindre andel av platserna tillsättas med hjälp av helt andra kriterier, t.ex. intervjuer. För de fall man önskar anta en större andel sökande utifrån särskilda meriter finns det möjligheter härtill inom ramen för vårt förslag i avsnitt 9.6 att upp till en tredjedel av platserna skall kunna besättas utifrån kompletterande meriter.

Utländsk utbildning

Sökande med utländsk utbildning bör prövas inom ramen för den fria prövningen (se avsnitt 9.10 nedan). Även sådana erfarenheter som svens- ka studerande förvärvat genom studier eller annan verksamhet utom- lands bör beaktas. I detta sammanhang kan särskilt nämnas IB (Inter- national Baccalaureat).

Också andra erfarenheter som kan vara betydelsefulla i ett internatio- naliseringsperspektiv bör kunna beaktas, t.ex. verksamhet som leder till ökad förståelse för andra kulturer och levnadsvillkor.

9.9.3. Våra förslag i sammanfattning

El Den fria prövningen bör syfta till att ta till vara kompetensen hos sökande som inte kommer till sin rätt med de formellt reglerade urvalsbestämmelserna. 13 Vid den fria prövningen bör bl.a. beaktas sådana kunskaper eller erfarenheter som är särskilt relevanta för resp. utbildningslinje, samt det förhållandet att vissa sökande kan missgynnas av reglerna för betygs- eller provurvalet. D Särskild hänsyn bör tas till handikappade. El Samhälleliga behov av utbildade med viss bakgrund bör kunna beak- tas.

9.10. Sökande med utländsk förutbildning

9.10.1. Bakgrund

De före år 1977 gällande reglerna innebar att sökande med utländsk förutbildning kunde antas om de avlagt utländsk examen som gav tillträ- de till högre utbildning i resp. land. Urvalet gjordes inom den fria kvoten. UHÄ tillämpade bestämmelserna så att man i princip bara antog invandrare. En skönsmässig, samlad bedömning av de sökandes meriter gjordes, liknande den för svenska sökande utan formell behörighet. Fram till mitten av 1970-talet var konkurrensen måttlig och antalet

sökande med utländsk behörighet var omkring 800 per år. Vid mitten av 1970—talet ökade dock antalet märkbart.

KU ansåg att invandrare i princip borde vara jämställda med svenska sökande och att alltså samma villkor för behörighet borde gälla för dessa grupper. Gäststuderande borde enligt utredningen bedömas efter sitt hemlands behörighetsregler, dvs. den som var behörig i hemlandet borde vara behörig även i Sverige. Vid urvalet borde enligt utredningen sökan- de med utländsk utbildning bedömas inom den fria kvoten.

KK föreslog bedömning av sökande med utländsk behörighet i en särskild grupp, med maximalt 10 procent av platserna. Kommittén ansåg också att invandrare och svenskar med utländsk utbildning borde så långt möjligt behandlas som övriga svenska sökande och föreslog därför att de skulle få välja om de i stället ville konkurrera med högskoleprovs- poäng och arbetslivserfarenhet (kvotgrupp 4). Vid urvalet inom utlän- ningskvoten borde enligt KK alla meriter beaktas. Man borde söka bedöma standarden på det behörighetsgivande betyget i förhållande till resp. lands betygsnormer. Även arbetslivserfarenhet borde beaktas vid bedömningen.

I det nu gällande regelsystemet behandlas sökande med utländsk förutbildning i huvudsak enligt KK:s förslag. Urvalet görs i en särskild grupp vid sidan av det reguljära kvotgruppssystemet. Maximalt 10 pro- cent av platserna på varje utbildningsalternativ besätts i denna grupp. Om inget urval behövs gäller inte tioprocentsregeln och andelen antagna med utländsk utbildning kan då överstiga 10 procent. Reglerna om dubbelbehörighet tillämpas inte för sökande med utländsk utbildning. Det innebär att sökande som har någon ytterligare behörighetsgrund inte får ingå i ”utlänningsgruppen”.

Rangordningen inom ”utlänningsgruppen” görs på grundval av betyg från den behörighetsgivande utbildningen och arbetslivserfarenhet. Ar- betslivserfarenhet tillgodoräknas enligt samma principer som för sökan- de med svensk utbildning.

Riksdagen har år 1984 beslutat om en ny ordning för antagning av utomnordiska gäststuderande (prop 1983/842115, UbU l984/8523, rskr 1984/85 :20), grundad bl.a. på gäststuderandekommitténs betänkade (Ds U 198118) Utländsk studerande i Sverige. Regeringen har meddelat bestämmelser i förordningen (l985:682) om antagningen av utomnor- diska gäststuderande och invandrarstuderande m.m. I samband med det har bestämmelserna för antagningen av sökande med utländsk utbild- ning ändrats. Ändringarna skall tillämpas första gången vid antagningen till utbildning som börjar höstterminen 1986.

I ”utlänningsgruppen” ingår samma kategorier sökande som tidigare med undantag för utomnordiska gäststuderande. Det nya fr.o.m. höstter- minen 1986 är att svenskar och invandrare med utländsk utbildning inte längre själva behöver välja mellan ”utlänningsgruppen” och kvotgrupp 4 utan automatiskt ingår i båda. Sökande som ingår i ”utlänningsgrup- pen” och som är behöriga också genom annan utbildning kommer att få konkurrera i alla kvotgrupper i vilka de är behöriga.

Som en följd av ändringarna har UHÄ infört nya regler för urvalet i ”utlänningsgruppen”. Urvalet grundas primärt på de sökandes betyg.

Detta kompletteras med att arbetslivserfarenhet kan tillgodoräknas i enskilda fall. Tillgodoräknandet av arbetslivserfarenhet generellt har således avskaffats. De flesta sökande inom ”utlänningsgruppen” kom- penseras för detta genom att de ingår i kvotgrupp 4. De grupper som inte kan göra sig själva rättvisa genom högskoleprovet har dock begränsad nytta av att tillhöra kvotgrupp 4. Detta kommer att kompenseras i individuella fall genom att arbetslivserfarenhet kan ligga till grund för antagning med företräde.

De nya urvalsreglerna gäller också vid antagningen av utomnordiska gäststuderande som från och med antagningen inför läsåret l985/86 ligger helt vid sidan av det övriga antagningssystemet. Behandlingen av uppehållstillstånd och antagning till en ny preparandutbildning samord- nas. Preparandutbildningen, som ges på de sex universitetsorterna, om- fattar två terminer och 300 platser per år för gäststuderande. Också maximalt 300 invandrare och flyktingar kan antas till preparandutbild- ningens etapp 2. De 600 platserna per år avser såväl utbildningslinjer som enstaka kurser. Högst 20 procent av platserna på en viss utbildning får besättas med studerande från ett och samma land. UHÄ har utfärdat närmare föreskrifter för antagningen, t.ex. beträffande exakt vilka grup- per som skall få del av preparandutbildningen liksom beträffande kopp- lingen mellan antagning till preparandutbildning och antagning till viss utbildning i högskolan.

Antalet sökande med utländsk förutbildning har vid antagningen till höstterminerna under perioden 1977-1984 varierat mellan 1 500 och 3 000. Andelen gäststuderande har i allmänhet varit något över hälften av det totala antalet sökande med utländsk förutbildning.

De sökande representerar omkring 90 länder. Sökande från Finland var den största gruppen i slutet av 1970-talet. Sökande från Norge är nu den största gruppen. Av utomnordiska sökande dominerar Iran, USA, Grekland och Polen.

Fördelningen av de sökande vid UHÄ:s antagning till höstterminen 1984 var följande:

Totalt antal sökande med utländsk förutbildning 2 981 varav behöriga 2 114

Antal behöriga invandrare, flyktingar samt svenska medborgare 777 Antal behöriga gäststuderande, totalt 1 337 Antal behöriga nordiska gäststuderande 1 154 varav från Danmark 7 Finland 501 Island 40 Norge 606

Många sökande med utländsk utbildning är obehöriga — vid de senaste antagningarna omkring en tredjedel av de sökande. Andelen antagna i ”utlänningskvoten” har de senaste åren varit omkring 3 pro- cent av det totala antalet antagna. På enstaka utbildningslinjer, som varit svåra att besätta med svenska sökande, har dock andelen vid några tillfällen varit väsentligt högre än 10 procent.

9.10.2. Överväganden och förslag

I och med att riksdagen nyligen beslutat om antagningsordningen för utomnordiska gäststuderande finns det inte anledning för oss att i våra förslag behandla denna sökandegrupp.

Övriga sökandegrupper med utländsk förutbildning kan indelas i följande kategorier: D Invandrarstuderande: utländska medborgare som kommer till Sveri- ge för att bosätta sig här, huvudsakligen i annat syfte än att bedriva studier. Utomnordiska medborgare behöver uppehållstillstånd. Flyk- tingar bör i detta sammanhang behandlas som invandrare. [21 Svenska medborgare med utländsk utbildning, t.ex. utlandsboende svenskars barn som fått sin behörighetsgivande utbildning utom- lands. El Nordiska gäststuderande. Medborgare i de nordiska länderna som kommer till Sverige för att studera. Nordiska gäststuderande har rätt att stanna kvar i landet efter avslutad utbildning. Den nuvarande maximigränsen för andelen utländska studerande (10 procent) ansluter till Europarådets rekommendation från 1976 (Equiva- lence of Diplomas leading to Admission to Universities). Som framgått ovan kommer i fortsättningen utomnordiska gäststuderande att antas i särskild ordning till ett antal som styrs av dimensioneringen av prepa- randutbildningen. Om antagningen av övriga sökande med utländsk förutbildning i fortsättningen görs inom ramen för den fria prövningen, som skall omfatta maximalt 15 procent av platserna, synes det inte nödvändigt med någon ytterligare maximigräns för antagna med ut- ländsk utbildning.

Invandrare, flyktingar och svenskar med utländsk utbildning bör så långt möjligtjämställas med sökande med svensk utbildning och det bör därför vara i princip lika lätt för dessa gruppper att antas som för sökande med svensk utbildning. Detta kan tolkas som att lika stor andel skall antas bland sökande med utländsk utbildning. Ett rimligare alter- nativ är att försöka dra gränsen för antagning med hänsyn till möjlighe- ten att genomföra utbildningen och att härvid även göra en jämförelse .med de krav som ställs på svenska studerande för att de skall kunna

antas. Att Sverige även i fortsättningen skall ta emot studerande från de nordiska länderna och därför även måste finna lämpliga former för att anta sådana studerande är självklart. Samtidigt måste givetvis en avväg— ning göras mellan denna princip och behovet av att se till att sökande med svensk utbildning inte får sina utbildningsmöjligheter minskade t.ex. på grund av dimensioneringsminskningar av den högre utbildning- en i de övriga nordiska länderna, som i sin tur kan leda till en ökad efterfrågan på svensk högskoleutbildning från sökande från dessa län- der. Tillströmningen av gäststuderande från de nordiska länderna till Sverige liksom svenska studerandes behov av utbildning i de övriga nordiska länderna — bör därför följas uppmärksamt och vid behov behandlas inom ramen för det nordiska regeringssamarbetet. Vid plats- tilldelningen för nordiska gäststuderande bör tills vidare den platsför- delning som en proportionell kvotering ger ses som en övre gräns.

De sökande med utländsk utbildning bör också få konkurrera i prov- urvalet med högskoleprov och eventuell arbetslivserfarenhet.

För sökande som inte har svenska som modersmål och inte heller har vistats länge i Sverige är högskoleprovet — som redan berörts i avsnitt 9.4.5 mindre lämpligt som urvalsinstrument och en översättning av provet är inte meningsfull. En bedömning av en sökandes eventuella prestation på högskoleprovet, där även Språksvårigheter beaktas, torde dock kunna ingå i den samlade bedömningen vid den fria prövningen.

Reglerna för urvalet inom ”utlänningsgruppen” görs i dag enligt fö- reskrifter som utfärdats av UHÄ. Företrädet bestäms med hänsyn till resultatet av den behörighetsgivande utbildningen. Arbetslivserfarenhet tillmäts betydelse i enskilda fall.

Att bedöma och jämföra betyg satta enligt olika betygsregler och från olika behörighetsgivande utbildningar är givetvis svårt och kan aldrig göras exakt. UHÄ har dock byggt upp en samlad kunskap om olika utländska utbildningssystem och om betygsättningen i olika länder som bör utnyttjas när ett urval behöver göras mellan flera sökande, även om dessa har utbildningsmeriter från olika länder och med olika principer för betygsättning.

Arbetslivserfarenhet har hittills tillgodoräknats enligt samma princi- per som för sökande med svensk utbildning. Det finns dock skäl att ifrågasätta om arbetslivserfarenhet utomlands skall tillgodoräknas på samma sätt som arbetslivserfarenhet från Sverige. Dokumentationen av arbetslivserfarenhet från annat land är mycket svår att kontrollera och de sökande har ofta svårt att få fram korrekta intyg som verifierar arbetslivserfarenheten. Önskemålet om en varierad sammansättning av studerandegruppen, bl.a. med syftet att man inte enbart skall anta sökan- de med ensidig studiebakgrund, är mindre väsentligt när det gäller sökande med utländsk studiebakgrund. Ett formellt tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet enligt de gängse reglerna bör mot denna bakgrund undvikas. ] den samlade bedömningen av de sökandes meriter bör dock givetvis såväl allmän arbetslivserfarenhet som särskilt relevant yrkeslivs- erfarenhet ingå som en del, dock utan att några exakta regler för poäng- värderingen anges. Det bör emellertid vara möjligt att bli antagen också för den som helt saknar arbetslivserfarenhet, detta i analogi med betygs- urvalet för sökande med svensk utbildning.

9103. Våra förslag i sammanfattning

3 Sökande med utländsk utbildning bör bedömas vid den fria pröv- ningen. Il Invandrare, flyktingar och svenskar med utländsk utbildning bör i principjämställas med sökande med svensk utbildning. Det bör vara i princip lika lätt eller svårt för dessa grupper att antas som för sökande med svensk utbildning. |: En samlad bedömning av de sökandes meriter bör göras. Sökande med utländsk utbildning bör också kunna antas i provurva-

let och — om de har avgångsbetyg från svensk gymnasieskola — i

betygsurvalet.

[_|

9.1 l Sökande med avgångsbetyg från kommunal vuxenutbildning

Betygsättningen inom den kommunala vuxenutbildningen skiljer sig på väsentliga punkter från gymnasieskolans. Enligt läroplanens (LVux 82) bestämmelser utgör eleverna inom komvux en egen referensgrupp vid betygsättningen och regler för betygens fördelning saknas. Betygsnor- merande prov finns för närvarande inte. Det synes vara en utbredd uppfattning att betygsnivån ligger högt jämfört med gymnasieskolans om man jämför betygen för elever med samma kunskaper.

Denna bristande jämförbarhet — liksom skillnader i läro- och kurs- planernas innehåll gör att det är tveksamt om elever med avgångsbe- tyg från komvux bör jämföras med sökande från gymnasieskolan vid urvalet. Ett alternativ kunde därför vara att elever med avgångsbetyg från komvux skulle delta enbart i provurvalet. Betygen skulle därvid inte alls poängvärderas utan enbart vara behörighetsgrundande. Vi har över- vägt detta alternativ också med syftet att undvika att elever hoppar av gymnasieskolan och avslutar sina studier inom komvux för att där nå höga betyg.

Det finns emellertid samtidigt starka skäl för att man vid urvalet inte bör avstå från att ta tillvara den information om elevernas studiefärdig- het som avgångsbetyget från komvux innehåller. En förutsättning är dock att betygens jämförbarhet såväl inbördes som med gymnasiebety- gen ökar jämfört med i dag. Läroplanens anvisningar för betygsättning, som i dag innebär dels att komvuxeleverna skall utgöra en egen jämfö- relsegrupp vid betygsättningen, dels att betygsnivån skall motsvara pre- stationerna inom gymnasieskolan, är enligt vår mening motstridiga och bör därför ändras så att det klart framgår att betygsnivån i ämnen och kurser som i behörighetshänseende motsvarar gymnasieskolans också skall ha en med gymnasieskolan jämförbar betygsnivå. Ett hjälpmedel för att uppnå jämförbarhet mellan de två skolformernas betygsättning är centrala prov i de viktigaste färdighetsämnena. I prop. l984/85:100 bil. 10 uttalade utbildningsministern att det är väsentligt att prov utformas för att uppnå jämförbarhet mellan betyg i komvux och betyg i gymna- sieskolan. SÖ har nu påbörjat konstruktionen av sådana prov. Vi vill understryka vikten av att dessa snart kommer till användning och att åtgärder vidtas för att bl.a. genom dem nå jämförbarhet med betygen i gymnasieskolan. I annat fall måste komvuxbetygens användbarhet vid urvalet ifrågasättas och förslaget att elever med avgångsbetyg från kom- vux hänvisas enbart till provurvalet aktualiseras.

Reglerna för utfärdande av avgångsbetyg från komvux är för närva- rande — genom etappuppbyggnaden av studierna — så utformade att det enligt uppgifter från UHÄ blivit allt vanligare att sökande med avgångsbetyg 3 också uppvisar ett avgångsbetyg 2. Därmed har dessa sökande dubbla möjligheter att bli antagna på betyg, en möjlighet som inte finns för elever i gymnasieskolan. Avgångsbetygen har ofta utfär- dats samtidigt. Vi anser detta förhållande klart olämpligt och föreslår att SÖ och UHÄ får i uppdrag att se över effekterna av nuvarande regler vid antagningen och vid behov föreslå åtgärder. Ett alternativ som bör

övervägas är därvid att för vissa sökande endast tillgodoräkna avgångs- betyg från den längre Studiegången.

Våraförslag isammanfattning

El Betygen från komvux bör normeras så att de blir jämförbara med betyg från gymnasieskolan.

9.12. Sökande med allmän behörighet genom studier vid folkhögskola

9.12.l Allmänt

Frågan om hur urvalet bland elever från folkhögskola skall göras har varit föremål för en livlig debatt under de senaste åren. Vi gör därför en relativt grundlig genomgång också av nuvarande reglers framväxt och av frågans tidigare behandling.

9122. Nuvarande regler

Elever med allmän behörighet genom studier vid folkhögskola hänförs vid urvalet till en särskild kvotgrupp, där urvalet baseras på poäng för studieomdöme och arbetslivserfarenhet.

KK ansåg att studieomdömena från folkhögskolan inte var lämpliga som urvalsinstrument, eftersom de inte uppfyllde nödvändiga krav på jämförbarhet. En förutsättning för att studieomdömena skulle kunna tillgodoräknas var också konstaterade kommittén att folkhögsko- leeleverna bedömdes i en särskild kvotgrupp vid urvalet. Eftersom grup- pen var så liten riskerade den dock enligt kommittén att missgynnas. Mot denna bakgrund föreslog kommittén att folkhögskolegruppen skulle bedömas tillsammans med 25:4-behöriga och få poäng för högskolepro- vet och arbetslivserfarenhet. En remissopinion, företrädd av Svenska Folkhögskolans Lärarförbund (SFHL), Sveriges Folhögskoleelevers Förbund (SFEF) och 1972 års folkhögskoleutredning hävdade dock att studieomdömena även i fortsättningen borde vara meritgivande vid urvalet till fortsatta studier. I prop 1975:9 om reformering av högskole- utbildningen anförde föredragande statsrådet, med hänvisning till re- missinstansernas synpunkter, att meritvärderingssystemet borde utfor- mas så att sökande med behörighet från folkhögskola fick tillgodoräkna sig studieomdömet.

Den centrala organisationskommitten för högskolereformen (H 75) föreslog en egen kvotgrupp för sökande med allmän behörighet genom folkhögskolestudier. H 75 menade att studieomdömena inte är jämför- bara med betyg eller högskoleprov och att det torde gå att eliminera de olägenheter som hänger samman med gruppens litenhet. Regeringen beslutade enligt H 75:s förslag.

I prop 1979/80:159 om ändringari reglerna för tillträde till högskole- utbildning anfördes att eftersom få sökande hänförs till kvotgrupp 3 dessa riskerar att missgynnas vid urvalet om de inte är behöriga i flera

kvotgrupper. Regeringen uppdrog därför åt UHÄ att utreda om kvot- grupp 3 kunde utgå ur antagningssystemet. En förutsättning skulle dock vara att sökande med studieomdöme från folkhögskola skulle få tillgo- doräkna sig detta på annat sätt. UHÄ konstaterade i sin redovisning av uppdraget att kvotgrupp 3 behövde bibehållas om studieomdöme från folkhögskola även i fortsättningen skulle ge poäng vid urvalet. UHÄ påpekade samtidigt att den lösning som innebär att sökande från folk- högskolan förs till kvotgrupp 4 skulle ha klart positiva effekter vid urvalet vad gäller möjligheterna att fördela platserna rättvist såväl mel- lan olika sökandegrupper som inom folkhögskolegruppen. (UHÄ:s skri- velse 1981-02-02).

I prop 1980/81:184 om ändringar i reglerna för tillträde till högsko- leutbildning m.m. föreslog föredragande statsrådet att mot bakgrund av UHÄ:s redovisning gällande ordning borde bestå. I motioner i riksdagen yrkades på dels en förutsättningslös översyn av studieomdömet som urvalsgrund, dels att studieomdömena skulle avskaffas. Riksdagen an- slöt sig till motionen om en förutsättningslös översyn av studieomdömet som urvalsgrund.

Den därefter tillsatta utredningen om folkhögskolans studieomdömen föreslog i sitt betänkande (Ds U 1982:11) Folkhögskolans studieomdö- men att

I] studier vid folkhögskola även i fortsättningen skall ge allmän behö- righet för högskolestudier D sökande med studieomdöme även i fortsättningen hänförs till kvot- grupp 3, där urval sker med hjälp av poäng för studieomdöme och arbetslivserfarenhet Cl normeringsprovet genomförs som grupprov med två provtillfällen varje vårtermin [] omdömesskalan även i fortsättningen blir fyragradig och att den procentuella fördelningen 15-45-35-5 tillämpas på omdömesgrader- na fyra — ett samt El sökande med behörighet genom folkhögskolestudier som saknar stu- dieomdöme hänförs till kvotgrupp 4, med urval efter högskoleprov och arbetslivserfarenhet.

Utredningen beräknade kostnaden för normeringsprovet till mellan 620 000 och 890 000 kronor per år.

Utredningen remissbehandlades, varvid bl.a. SÖ, UHÄ, Landstings- förbundet, Rörelsefolkhögskolornas Intresseorganisation (RIO), SA- CO/SR och Svenska Folkhögskolans Lärarförbund (SFHL) ställde sig bakom utredningens förslag om åtgärder för att öka studieomdömenas jämförbarhet om dessa skall tillgodoräknas vid urvalet. Flertalet remiss- instanser tillstyrkte också utredningens förslag att studieomdömena ock- så i fortsättningen bör tillgodoräknas vid urvalet och att den särskilda kvotgruppen bör bestå. UHÄ menade däremot att flera skäl — kvotgrup- pens litenhet, det faktum att flertalet sökande även med normering av omdömena kommer att ha höga omdömen och därmed inte går att skilja åt vid urvalet samt kostnadsskäl talar för att en ändring av urvalsreg- lerna i enlighet med det tidigare av UHÄ aktualiserade alternativet

borde övervägas. Behovet av normering av studieomdömena skulle där- med bortfalla.

Sveriges Folkhögskoleelevers Förbund (SFEF), Elevorganisationen i Sverige och SSU avvisade utredningens förslag om att använda stu- dieomdöme som urvalsinstrument. SFEF presenterade också ett alter- nativ där poäng ges för folkhögskolestudier, arbetslivserfarenhet, för- eningsmeriter, underrepresenterat kön samt upprepad ansökan.

9.123. Överväganden och förslag

Sökande med allmän behörighet genom folkhögskolestudier utgör en förhållandevis liten grupp bland de sökande till flertalet utbildningslin- jer. Totalt sett utgör gruppen omkring 3 procent av de sökande. Flertalet av de sökande som genomgått folkhögskola har också en annan behö- righetsbakgrund: gymnasieskola eller 25 :4-behörighet. Andelen som en- dast är behöriga genom folkhögskolestudier utgör mindre än ] procent av samtliga sökande.

Våra överväganden om ett nytt urvalssystem måste primärt grunda sig på situationen för de stora sökandegrupperna. Inte desto mindre anser vi det viktigt att noggrant analysera effekterna av urvalsreglerna för de sökande från folkhögskola, bl.a. mot bakgrund av den betydelse skolfor- men har för rekryteringen av högskolestuderande med en annan bak- grund än den traditionella. Våra förslag till urvalsregler innebär att den nu gällande principen om indelning av de sökande i kvotgrupper efter utbildningsbakgrund och med en i huvudsak proportionell kvotering mellan dessa grupper, överges. I stället föreslår vi en indelning i tre urvalsgrupper, efter de urvalsinstrument som används: betyg, prov resp. fri prövning, där platserna fördelas på förhand.

Folkhögskolegruppens litenhet har tidigare berörts. Den innnebär bl.a. att gruppen blir utan platser till utbildningsalternativ även om det finns meriterade sökande med maximal poäng för såväl studieomdöme som arbetslivserfarenhet. Vid antagningen till hösten 1984 blev således kvotgruppen utan plats till omkring vart femte utbildningsalternativ där det fanns sökande i kvotgruppen. Drygt 100 sökande med behörighet från folkhögskola antogs inte trots att de hade maximal poäng för studieomdöme och arbetslivserfarenhet. Denna siuation gör det utom- ordentligt svårt för den studerande att avgöra sina faktiska möjligheter att bli antagen, speciellt till utbildningslinjer med få sökande från folk- högskola.

De problem som en liten folkhögskolekvot innebär i det nuvarande urvalssystemet skulle uppstå också om det nya urvalssystemet skulle kompletteras med en särskild folkhögskolegrupp, något som är en för- utsättning för att studieomdömena skall kunna tillgodoräknas vid urva- let. Också andra problem med nuvarande regler talar emellertid för en förändring av reglerna för folkhögskolegruppen.

En stor andel av de sökande från folkhögskola är också allmänt behöriga på annat sätt än genom folkhögskolestudierna, vilket är en av anledningarna till att de som grupp inte missgynnas av nuvarande urvals- regler, eftersom de antas även i andra kvotgrupper. Vid UHÄ:s antag- ning inför hösten 1984 var hälften av de sökande i folkhögskolegruppen

behöriga också genom gymnasial utbildning och kunde därmed konkur- rera också i motsvarande kvotgrupper. Vi menar att detta förhållande gör det ytterligare svårare att motivera en egen urvalsgrupp för sökande från folkhögskola, eftersom syftet ju måste vara att tillgodose utbild- ningsbehoven hos sökande utan annan behörighetsgivande utbildning.

Studieomdömenas användbarhet i urvalssammanhang hänger bl.a. samman med deras jämförbarhet mellan olika skolor och från år till år. Vi delar den bedömning som utredningen om folkhögskolans studieom- dömen gjorde, nämligen att omdömenas jämförbarhet behöver ökas om de skall användas för urval. Deras användning för urval är emellertid inte problemfri. Som tidigare konstaterats ärinte omdömenajämförbara med andra urvalskriterier och deras användning förutsätter därmed bedömning i en särskild grupp de problem detta för med sig har vi redan behandlat. Studieomdömena ges också i en skala som gör att de i liten utsträckning skiljer de sökande åt vid urvalet. Vid antagningen till hösten 1984 hade mer än 90 procent av de sökande något av de två högsta omdömena. Studieomdömets förmåga att skilja de sökande åt vid urva- let är därför under nuvarande förhållanden starkt begränsad.

Ett förslag som förts fram är att studieomdömena skulle ges i en femgradig skala och göras jämförbara med betygen vid urvalet. Detta alternativ är emellertid inte realistiskt; frånvaron av kursplaner som är jämförbara med gymnasieskolans är ett skäl, ett annat är att ett stu- dieomdöme inte kanjämföras med ett medelbetyg som är ett medelvärde av oftast mer än tio ämnesbetyg. En jämförelse med betygen skulle också — vid sidan av andra krav förutsätta att omdömet gavs i en skala från 1,0 — 5,0, dvs. inte i fem utan i 41 steg, vilket är helt orealistiskt. Vi tror även att en ökad detaljstyrning av studieomdömena skulle mötas av bestämda protester från dem som är verksamma inom folkhögskolan.

Vi anser därför sammanfattningsvis att starka skäl talar mot bedöm- ning av folkhögskoleeleverna i en särskild grupp, där urval görs på grundval av i första hand studieomdömet. Vårt förslag innebär i stället att de folkhögskolebehöriga får delta i provurvalet, vilket eliminerar problemen med gruppens litenhet och med studieomdömenas bristande förmåga att skilja de sökande åt. Därmed blir det också den enskilde sökandes studiefärdighet som avgör antagningen och inte som idag, då det i första hand är antalet sökande i folkhögskolegruppen som avgör möjligheten att antas.

Olika företrädare för folkhögskolan har befarat att en sådan ordning skulle innebära att rekryteringen till de allmänna kurserna inom folk- högskolan skulle minska radikalt. Det är svårt att finna belägg för dessa farhågor -— de uppgifter vi redovisat ovan talar knappast för att bety- delsen av en separat kvotgrupp kan vara så avgörande. Vi kan dock inte utesluta att våra förslag kan få negativa konsekvenser för rekryteringen till folkhögskolans allmänna kurser som ger behörighet för högskolestu- dier. Dessa eventuella konsekvenser kan dock enligt vår mening inte ensidigt få styra utformningen av reglerna för urval till hela högskolan.

Vår strävan har varit att åstadkomma ett urvalssystem där de sökande i så stor utsträckning som möjligt rangordnas efter gemensamma krite- rier i stället för att delas in i kvotgrupper efter utbildningsbakgrund. Ett

av motiven är att man på så sätt kan undvika att urvalsgrupperna blir så små att de tilldelas få eller inga platser till vissa utbildningar. Från den enskildes utgångspunkt är detta en väsentlig fördel. Det ligger också i linje med vår strävan att urvalet i första hand skall grundas på den enskilde sökandens studieförutsättningar och inte i första hand på en fördelning av utbildningsplatserna mellan sökande med olika utbild- ningsbakgrund. Det urvalssystem vi föreslår är också enklare att över- blicka och förstå för den enskilde sökande som vill bedöma sina möjlig- heter att bli antagen. Samtidigt minskar ett sådant urvalssystem möjlig- heten att direkt styra fördelningen av platser mellan sökande med olika utbildningsbakgrund. Jämfört med dagens regler saknas särskilda ur- valsgrupper för direktövergång från gymnasieskolan, för folkhögskole- elever och för 25:4-behöriga. Vi har av samma skäl bedömt det vara olämpligt med en särskild urvalsgrupp för sökande med avgångsbetyg från komvux.

Folkhögskolan utgör å andra sidan en särskilt viktig skolform genom den möjlighet den ger till bl.a. högskoleförberedande studier för perso- ner från miljöer utan studietradition. Folkhögskolan har också visat sig vara väl anpassad till personer som misslyckats i andra skolformer.

Det finns enligt vår mening inget i de undersökningsresultat som presenterats (jämför avsnitt 9.4) som visar att högskoleprovets utform- ning skulle systematiskt missgynna folkhögskoleeleverna. Tvärtom visar folkhögskoleelevernas prestationer på högskoleprovet att de bör kunna hävda sig väl i konkurrensen med övriga prövandegrupper. Vår sam- manfattande bedömning är därför att folkhögskoleeleverna bör nå så- dana resultat på högskoleprovet att de kommer att totalt få minst en andel av platserna som motsvaras av deras andel av de sökande (dvs. den andel som skulle blivit resultatet av en proportionell kvotering). Om det mot förmodan skulle visa sig att någon sökandegrupp skulle systematiskt missgynnas genom utformningen av provet, bör provet förändras. Detta kan dock inte göras med omedelbar verkan. På kort sikt finns dock möjlighet att kompensera för sådana oönskade effekter genom antag- ning inom ramen för den fria prövningen. Mot bakgrund av den vikt vi anser att man bör ge folkhögskolan som högskoleförberedande skolform och med hänsyn till de farhågor för rekryteringen till folkhögskolan som vi redovisat ovan bör man därvid kunna ta särskild hänsyn till elever från folkhögskola. Härvid är det naturligt att särskilt beakta sökande med framstående studieresultat. Övergångsvis skulle det därför vara möjligt att genom den fria prövningen se till att gruppen totalt sett inte missgynnas jämfört med en proportionell kvotering. Vi vill dock stryka under vår bedömning att detta inte kommer att bli nödvändigt, eftersom inget tyder på att folkhögskoleeleverna skulle missgynnas vid provurva- let jämfört med andra sökandegrupper.

9124. Våra förslag i sammanfattning

El Sökande från folkhögskola bör antas i provurvalet. El Möjlighet finns att ta särskild hänsyn till folkhögskolemeriter vid den fria prövningen.

9.13. Urvalsreglerna och snedfördelningen mellan män och kvinnor i högskolan

9.13.l Allmänt

Andelen kvinnor på olika linjer och nivåer i högskolan har redovisats i många olika sammanhang de senaste åren och i samband därmed har också olika förslag presenterats som syftat till en jämnare könsfördel- ning bland de studerande. Vi inskränker oss därför till att exemplifiera sådana förhållanden som har direkt samband med tillträdesfrågorna.

Diagram 9.2 Andelen män och kvinnor i högskolan. Nybörjare i grundutbildning läsåret 1982/83.

MÄN KVINNOR % % Antal 100 80 60 40 20 0 20 40 60 80 100 nybörjare | | | | | | | | | | 72 000 (netto) 7 600 Teknisk sektor 10400 AES-sektorn 29200 2400 11700 11800

500 Industri- o hantverksl linjen 300 Driftteknikerlinjen

590 230 860 500 520 Systemvetenskaplnga linjen

2800 240 740

—Mellanstad|elarar||n'en 820 B ( d i )( | |] e een eve ens 3 m en 510 p '

Kulturvetarhnjen 540 | totekarlelln en 240 " 1 100 Fnudspedagogllnjen

450 1 300 600 3700 3300 660

Värdlararlinjen

540

| | | 100 80 60 40 20 0 20 40 60 80 100

% %

Källa: SCB, Siffror om högskolan l984:4

Andelen kvinnor i högskolan har ökat stadigt under hela 1900-talet. Andelen torde komma att öka även i fortsättningen. I en undersökning våren 1983 tillfrågades ca 10 000 tjugoåringar om de tänkte satsa på en högskoleutbildning. Betydligt fler kvinnor (26 procent) än män (17 pro- cent) tänkte gå vidare till högskolestudier. Detta kan tolkas som att andelen kvinnor kommer att öka ytterligare. (Allan Svensson: Högsko- lestudier attraktivare för kvinnor? UHÄ Projektrapport 198521.)

Flera olika typer av åtgärder krävs för att ändra det traditionella könsmönstret vid valet av högskoleutbildning. Urvalsreglerna kan här bara spela en mindre roll. De viktigaste åtgärderna måste sikta på att minska de traditionella valen. Flera sådana åtgärder har också vidtagits under de senaste åren. Så har t.ex. — som ett led i arbetsmarknadsdepar- tementets kampanj Fler kvinnor till industrin” — många insatser gjorts för att öka andelen kvinnor på tekniska utbildningar både i gymnasie- skolan och högskolan. En ökning av andelen kvinnor på de tekniska utbildningarna har också skett de senaste åren. Ökningen är dock lång- sam. Inom vårdsektorn är flertalet utbildningar starkt kvinnodominera- de och andelen män har dessutom minskat sedan 1977.

Vid sidan av de åtgärder som rör val av utbildning och antagning till utbildning vill vi peka på betydelsen av åtgärder i form av förändring av befintliga utbildningars innehåll och utformning för att påverka mäns och kvinnors val av utbildning. Våra förslag rör dock endast frågor om urvalet till högskolan.

9132 Betyg — prov

Betygsnivån för män och kvinnor uppvisar inte några stora systematiska skillnader. En viss tendens till högre betyg för kvinnor än för män vid lika prestationsnivå mätt med prov har noterats i en del undersökningar. Högskoleprovet uppvisar å andra sidan en liten men tydlig medelvärdes- skillnad till männens fördel (omkring 0,2 normerade poäng). Vi menar att det fortsatta arbetet med provkonstruktion bör vara inriktat på att söka eliminera denna skillnad. Samtidigt måste man se till att inte provets prognosvärde försämras.

9.133 Direktkvot —— arbetslivserfarenhet

Från bl.a. de tekniska högskolorna har hävdats att en ökning av direkt- kvotens storlek skulle verka befrämjande på rekryteringen av kvinnor till längre högskoleutbildningar, eftersom dessa efter familjebildning uppvisar en mindre benägenhet än männen att påbörja längre högsko- lestudier.

Direktkvotens storlek har hittills bestämts från andra utgångspunkter än fördelningen av nybörjarplatser på män och kvinnor. Vårt förslag att fördelningen mellan betygs- och provurvalet skall kunna variera mellan olika utbildningslinjer gör det dock möjligt att öka andelen antagna som går direkt från gymnasieskolan till t.ex. de tekniska utbildningslinjer där kvinnorna i dag är underrepresenterade.

9.13.4. Kvotering

] anslutning till proposition 1978/79:197 om vårdutbildningi högskolan fick UHÄ i uppdrag att lämna förslag hur en utjämning mellan män och kvinnor kunde ske på utbildningar med mycket ojämn könsfördelning. UHÄ föreslog en försöksverksamhet med kvotering mellan könen, kom- binerad med vissa spärrar för att förhindra att kvoteringen medförde alltför stora skillnader i antagningspoäng mellan könen. UHÄ:s förslag har inte realiserats. Tidigare har kvotering —— med en delvis annan metod — använts vid antagning till förskollärarlinjen.

Könskvoteringen som metod — oavsett hur den utformas i detalj innebär att man vid antagningen ställer lägre krav på det underrepresen- terade könet. Vi anser inte att detta är lämpligt, bl.a. eftersom det kan medföra en negativ attityd till den grupp som på detta sätt antas på andras bekostnad. Sådana attityder riskerar då att verka i motsatt rikt- ning mot den utjämning man vill åstadkomma. Vi avvisar därför köns— kvotering som generell metod.

För vissa utbildningar kan det dock vara motiverat att använda denna metod för utjämning mellan könen. Så tillämpas t.ex. i dag könskvote- ring vid antagning till idrottslärarlinjen, där hälften av platserna besätts med män och hälften med kvinnor med hänvisning till arbetsmarkna- dens behov.

Vi föreslår därför att könskvotering skall tillämpas endast till utbild- ningar där särskilda behov kan identifieras. I praktiken torde detta bli aktuellt bara i några få fall. Beslut om könskvotering bör med hänsyn till frågans principiella vikt fattas av statsmakterna.

9.13.5. Kön som urvalsgrund vid lika poängtal

Jämställdhetskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU l983:4) att könstillhörighet skulle avgöra rangordningen vid lika poängtal. Detta innebär en prioritering av det underrepresenterade könet utan att sökan- de med bättre meriter får sina möjligheter att antas försämrade. Vi bedömer denna metod vara den som i första hand bör väljas för att via urvalsreglerna söka utjämna fördelningen mellan könen på utbildningar där ettdera könet är underrepresenterat.

Regeln bör tillämpas endast vid urvalet till utbildningar som tidigare haft en ojämn könsfördelning bland de antagna. Gränsen för underre- presentation bör sättas till 30 procent. En sådan gräns innebär att — med nuvarande fördelning mellan könen — regeln skulle tillämpas vid antag- ningen till hälften av de utbildningslinjer där de generella urvalsreglerna gäller. Drygt en fjärdedel av linjerna har mindre än 30 procent kvinnor och knappt en fjärdedel har mindre än 30 procent män bland de antagna. De kvantitativa effekterna blir i normalfallet begränsade, även om det vid urvalet är regel snarare än undantag att flera sökande har samma poäng som minimipoängen för antagning. Det vi föreslår innebär dock att mycket stora omkastningar av könsfördelningen kan ske vid urvalet till mycket eftertraktade utbildningar (teoretiskt kan samtliga platser

besättas av det tidigare underrepresenterade könet). Högst hälften av platserna bör därför besättas i denna ordning.

Vi föreslår att regeln om prioritering av underrepresenterat kön vid lika poängtal skall tillämpas generellt, dvs. inga särskilda beslut utöver bestämmelserna i högskoleförordningen skall behöva fattas av statsmak- terna eller antagningsmyndigheten.

9.13.6. Våra förslag i sammanfattning

[1 Om andelen män eller kvinnor bland de sökande understiger 30 procent bör det underrepresenterade könet ha företräde om flera sökande till en utbildningslinje har samma poäng.

9.14. Urval vid lika poängtal

De nuvarande reglerna innebär att den prioritet som den sökande givit ett sökalternativ avgör vid lika poängtal. Det innebär att den som angivit ett visst utbildningsalternativ (utbildningslinje på en viss ort) som sitt första alternativ går före den som sökt i andra hand etc. Om prioritets- ordningen inte kan skilja de sökande åt används lottning.

Ett skäl att använda prioriteten som urvalsgrund är att den kan anses spegla de sökandes intresse för den sökta utbildningen. Å andra sidan visar statistik från UHÄ att en betydande andel av dem som lämnar återbud har antagits till sina förstahandsalternativ. Detta tyder på att den prioritet som de sökande i sin anmälan givit ett alternativ är ett ganska dåligt mått på den sökandes intresse för utbildningen. Tvärtom synes valprocessen för den enskilde fortsätta efter det att ansökan ingivits och alltså pågå parallellt med antagningsprocessen. Ett annat skäl mot att använda prioritet som urvalsgrund är att den kan användas bara i ett samordnat antagningssystem där den sökande kan söka flera utbildning- ar samtidigt. Den sökande kan också tvingas till taktiska överväganden om rangordningen av utbildningsalternativ kan påverka urvalet.

Medelbetyget anges i dag med en decimal. Vi har övervägt att vid urvalet ange medelbetyget med två decimaler. Detta skulle minska om- fattningen av lottning vid betygsurvalet. Det skulle emellertid samtidigt medföra att en större vikt fästes vid små och oväsentliga skillnader mellan olika sökande. Vi vill därför inte föreslå att urvalet i betygsgrup— pen grundas på en uträkning av medelbetyget med två decimaler. Det vore å andra sidan otillfredsställande om inslaget av lottning skulle öka påtagligt genom att man i enlighet med vårt förslag — inte längre tar hänsyn till prioritering vid lika poängtal.

Vi har ovan föreslagit att vid urvalet till sådana utbildningslinjer som har en ojämn fördelning mellan könen vid lika poängtal i första hand sökande från det underrepresenterade könet skall antas. Med nuvarande fördelning mellan könen kommer denna ordning att tillämpas vid urva- let till omkring hälften av de allmänna utbildningslinjerna. För övriga utbildningslinjer och som urvalsgrund om könstillhörigheten inte räcker för att skilja de sökande åt —behövs en kompletterande urvals- metod.

I dessa fall bör lottning kunna användas för att avgöra vem eller vilka av flera sökande med samma poängtal som skall antas.

Det har förekommit att sökande inte kunnat antas trots att de uppnått maximal poäng. I nuvarande regelsystem finns en speciell regel som innebär att sökande som vid två tillfällen inte antagits, trots högsta möjliga poäng, skall antas med företräde den tredje gången vid ansökan till samma utbildningslinje (HF 5 kap. 295). Företeelsen var tidigare koncentrerad till sökande utan arbetslivserfarenhet som hade högsta möjliga medelbetyg från gymnasieskolan. Problemet har minskat vid de senaste årens antagningar, och för närvarande finns ingen ”kö” av sökande med högsta medelbetyg som inte kunnat antas. Däremot finns sökande i folkhögskolekvoten som inte kunnat antas trots att de haft högsta poäng (högsta poäng för studieomdöme och arbetslivserfaren- het).

Våra förslag innebär att andelen platser som tillsätts utifrån poäng för medelbetyg ökar, och att studieomdömena, som för närvarande inte i tillräcklig utsträckning skiljer de sökande åt, inte skall ge poäng vid urvalet. Vi räknar därför inte med att man i någon stor utsträckning kommer att få problem med att sökande inte har antagits vid upprepade tillfällen, trots att de har högsta möjliga poäng. Den fria prövningen gör det möjligt att beakta sökande som inte kunnat antas trots att de har högsta poäng. Högskoleprovet poängsätts så att en mycket liten del av de sökande får högsta poäng. Det bör därför bli ovanligt att sökande med högsta poäng i provurvalet inte kan antas. I den mån det inträffar bör dock dessa på samma sätt kunna antas vid den fria prövningen.

Våra förslag i sammanfattning:

El Vid urval till utbildningslinjer där andelen män eller kvinnor är lägre än 30 procent bör vid lika poängtal sökande från det underrepresen- terade könet antas i första hand. I övrigt bör lottning avgöra vid lika poängtal.

10. Enstaka kurser

10.1. Inledning

Det studieorganisatoriska begreppet enstaka kurs infördes i samband med högskolereformen år 1977 som en sammanfattande benämning på studier som skulle tillgodose andra utbildningsbehov än sådana som motiveras av fullständiga, yrkesinriktade utbildningslinjer. Bland dessa kan särskilt fortbildning och vidareutbildning nämnas. De enstaka kur- serna har emellertid kommit att tillgodose även andra syften, t.ex. sam- manhängande studier som alternativ till linjestudier och kompletterande utbildning för att ge särskild behörighet för forskarutbildning.

Även om begreppet enstaka kurs är nytt innefattar studieformen en typ av studier som funnits lång tid tillbaka. Linjer med klar yrkesinrikt- ning hade funnits sedan länge inom områden av den högre utbildningen, t.ex. civilingenjörsutbildningarna och inom vårdsektorn (läkarutbild— ning, sjuksköterskeutbildning). Det traditionella studiemönstret inom de filosofiska fakulteterna innebar däremot att ett antal kurser, motsvaran- de många av dagens enstaka kurser, kombinerades till en examen. Hög- skolereformen innebar en strävan till en klarare yrkesinriktning även av sådana universitetsstudier genom att ett antal linjer inrättades.

Reformen innebar således en viss uppdelning av de tidigare kursvisa studierna inom filosofisk fakultet, på så sätt att en del av den utbildning inom universiteten som svarade mot fullständig yrkesutbildning över- fördes till utbildningslinjerna. Fortbildnings- och vidareutbildningska- raktären blev därmed mera uttalad för den kvarvarande delen, dvs. de enstaka kurserna. Reformen medförde också en relativt snabb uppbygg- nad av olika enstaka kurser inom områden som tidigare i stor utsträck- ning saknat sådana, t.ex. i anslutning till civilingenjörsutbildningen.

Återkommande utbildning är ett av målen för planeringen och utveck- lingen av högskoleutbildningen. De enstaka kurserna är ett väsentligt instrument härför. Människor från arbetslivet skall kunna komma till högskolan för kortare eller längre studier i syfte att förbättra sina förut- sättningar att arbeta inom det yrkesområde de valt eller för att gå vidare till andra arbetsuppgifter. Återkommande utbildning kan också bidra till en bredare social rekrytering till högskolan och till en bättre anpass- ning mellan utbildning och arbetsmarknad.

I högskoleförordningen beskrivs de enstaka kursernas syfte på följan- de sätt (4 kap. 1 €). Kurserna skall

El tillgodose behovet av fortbildning och vidareutbildning på högskole- nivå D tillgodose behovet av grundläggande högskoleutbildning inom äm- nen och ämnesområden där detta behov ej tillgodoses av befintliga linjer EI tillgodose behovet av kompletterande utbildning för studerande som önskar gå över till forskarutbildning men som ej uppfyller villkoren för särskild behörighet att antas till sådan utbildning.

Enstaka kurser utgör en betydelsefull del av högskolans utbildning. De omfattar mer än en fjärdedel av antalet utnyttjade årsstudieplatser inom högskolan. Behörighet och urval till enstaka kurser spelar mot bakgrund härav en stor roll för rekryteringen till högskolan. En sammanställning av utbildningskapaciteten på enstaka kurser läsåret 1982/83 ges i tabell 10.1.

Tabell 10.1 Omfattningen av enstaka kurser läsåret 1982/83.

Region Antal utnyttjade därvid vid universitetet, årsstudieplatser procent Stockholm 8 880 97 Uppsala 6 024 72 Linköping 1 360 82 Lund/Malmö 6 384 80 Göteborg 6 961 78 Umeå 2 340 78 Totalt 31 950 83

Källa: UHÄ-rapport l984:10.

10.2. Olika slag av enstaka kurser

Som framgår av tabell 10.1 återfinns mer än 80 procent av kursplatserna vid universiteten. Enstaka kurser finns framförallt inom de f.d. filosofis- ka fakulteterna och en jämförelse med utbildningen på linjer visar att inom naturvetenskap sker ca 30 procent av den totala utbildningen på enstaka kurser, inom samhällsvetenskap ca 40 procent och inom huma- niora ca 80 procent. Majoriteten av utbildningen inom det humanistiska ämnesområdet består av enstaka kurser. Sistnämnda kurser tillgodoser självklart inte bara fortbildnings- och vidareutbildningsbehov utan även behov av grundläggande ämnesutbildning inom berörda ämnen.

Kursutbudets fördelning på olika huvudämnesgrupper framgår av tabell 10.2. Studerandeantalet är störst inom samhällsvetenskap, språk, beteendevetenskap och humaniora, dvs. områden inom de förutvarande filosofiska fakulteterna. Antalet kurser inom teknik och medicin är väsentligt lägre.

Tabell 10.2 Registrerade studerande på enstaka kurser höstterminen 1983.

Ämnesområden Antal studerande Samhällskunskap, information 14 600 Språk 13 200 Beteendevetenskap 10 800 Humaniora 9 250 Företagsekonomi, planering etc. 6 600 Matematik, naturvetenskap 4 800 Estetiska ämnen 3 300 Medicin, hälso- och sjukvård 1 800 Teknik 1 800 Övriga ämnesinriktade kurser 1 200 Okänd ämnesgrupp ] 000 Summa 62 000

Källa: SCB, opublicerat material.

Enstaka kurser finns på alla nivåer inom den grundläggande högskole- utbildningen, från orienteringskurser utan andra krav än allmän behö- righet till kurser på forskarutbildningsnivå. Som framgår av tabell 10.3 kräver en majoritet av de erbjudna kurserna högre förkunskaper än enbart allmän behörighet för högskoleutbildning, i flertalet fall tidigare högskolestudier.

Tabell 10.3 Enstaka kurser läsåret 1980/81 fördelade på förkunskapskrav. Hela riket. Procent.

Tabellen avser kurser (s.k. sökalternativ). En fördelning av de studerande på motsvarande kategorier skulle ge en annorlunda fördelning eftersom påbygg- nadskurser (med krav på tidigare högskoleutbildning) i genomsnitt har färre stu— derande än kurser på grundnivå. Jfr. tabell 10.5.

Inga särskilda förkunskapskrav utöver de allmänna behörighetsvill- koren 24 % Särskilda förkunskapskrav i form av gymnasiebetyg i ett eller flera ämnen 15 % Särskilda förkunskapskrav i form av ett antal högskolepoäng eller viss högskoleutbildning 60 % Särskilda förkunskapskrav av annan art, t.ex. praktik eller viss er- farenhet 1 % Summa 100 %

Källa: U HÄ-rapport 1983 :22.

En betydande del av utbildningen på enstaka kurser sker i från linjeut- bildningen avvikande form. Långsam studietakt, kvälls- och distansun- dervisning utgör således en stor del av utbudet, varvid stora variationer föreligger mellan högskoleenheterna. De enstaka kurserna består till ungefär hälften av kurser med en annan studieform än heltidsstudier.

10.3. Studerande

Studerande på enstaka kurser är i medeltal något äldre än linjestuderan- de. Medianåldern var höstterminen 1983 enligt SCB 31 år (för samtliga studerande i högskolan var den 26 år). Kvinnorna är något äldre än männen (33 år resp. 30 år). Andelen kvinnor ökade från höstterminen 1977, då könsfördelningen var helt jämn, till 58 procent höstterminen 1983. Trots att könsfördelningen totalt sett är relativt jämn föreligger stora skillnader mellan olika ålders- och ämnesgrupper. Inom åldersin— tervallet 40 - 64 år är exempelvis antalet kvinnor dubbelt så stort som antalet män.

SCB redovisari Statistiska meddelanden U l983:12 en undersökning av nybörjare på enstaka kurs (för första gången registrerade på enstaka kurs) höstterminen 1979. Följande uppgifter är hämtade ur denna under- sökning.

E] Nästan hälften av nybörjarna hade någon form av eftergymnasial utbildning innan de började på enstaka kurs. Av dem som var äldre än 35 år hade 70 procent sådan utbildning. Ca 6 procent av samtliga nybörjare på enstaka kurs hade grundskola (motsvarande) som hög- sta utbildning. Cl Mer än hälften (60 procent) av nybörjarna hade förvärvsarbetat mer än fyra år. El Som skäl till att påbörja studierna angav drygt 40 procent att kursen var ett komplement till tidigare utbildning och att kunskaperna be- hövdes i arbetet. Av övriga behövde 27 procent poäng/intyg från högskolestudier som merit och 20 procent angav att de ville pröva hur det är att läsa på högskolan. [] Ca 14 procent hade fått nya arbetsuppgifter eller bytt yrke som följd av studierna. El Flertalet (65 procent) av samtliga nybörjare på någon enstaka kurs började endast en kurs under de fyra terminer som undersökningen omfattar. Av alla nybörjare började senare 9 procent på en utbild- ningslinje. Av dem som kom direkt från gymnasieskolan började dock 25 procent senare på någon gymnasielinje.

Utifrån sysselsättning och studiesituation har SCB sökt avgränsa olika "typiska” enstaka kurs studerande. Fördelningen mellan grupperna och utmärkande drag inom grupperna framgår av tabell 10.4.

Mot bakgrund av att SCB:s undersökning redovisar förhållanden endast två år efter reformen bör uppgifterna tolkas med en viss försiktighet.

Tabell 10.4 Nybörjare på enstaka kurser höstterminen 1979. Nybörjare: första gången registrerade på enstaka kurs enligt SCB:s register.

Grupp

Antal Andel Utmärkande för gruppen

"Förvärvsarbetsgruppen " — förvärvsarbetande vårterminen l979' som fortsatte att arbeta höst- terminen 1979

"Tjänst/edighelsgruppen " — förvärvsarbetande vårterminen 1979! men helt tjänstledig från är- betet höstterminen 1979

"Hägskolegruppen " ——högskolestuderande vårtermi— nen 19722

"G ymnasiegruppen " —gymnasiestuderande vårtermi- nen 19792

"Övriga" — annan huvudsaklig sysselsätt- ning vårterminen 1979

7 966 53 % — Flertalet (ca 85 %) var äldre än 25 år — Majoriteten läste på kvällstid och halvfart

2 275 15 % — Flertalet (ca 74 %) var äldre än 25 år — Omkring 70 % var kvinnor De flesta läste på dagtid

1 509 10 % — Flertalet (ca 85 %) var yngre än 35 år Ca hälften läste på kvällstid och halvfart

I 484 10 % — Omkring 80 % var under 25 år — Knappt hälften läste på kvällstid och halvfart

1291 9% — I gruppen ingår bl.a. personer som gjorde värnplikt, hemarbetande m.m. vårterminen 1979

' Inkl. personer som redovisat förvärvsarbete och annan huvudsyssla vårterminen 1979. 3 Inkl. personer som redovisat studier och förvärvsarbete vårterminen 1979.

Källa: Statistiska meddelanden, SCB U l983:12.

10.4. Tillströmningen

Efterfrågan på utbildningsplatser inom enstaka kurser varierar kraftigt mellan olika ämnesområden. Till ämneskurser på fortsättnings- eller påbyggnadsnivå är det i många fall, särskilt inom det humanistiska området, svårt att rekrytera studerande. I fråga om andra kurser, t.ex. ADB och företagsekonomi, liksom för distanskurser, överstiger efterfrå- gan i hög grad utbudet. En sammanställning av omfattningen av urval vid elva högskoleenheter redovisas i tabell 10.5.

Tabell 10.5 Antagningens omfattning vid elva högskoleenheter höstterminen 1980— höstterminen 1981. Uppgifterna avser samtliga sökalternativ vid de elva statliga högskoleenheter som utnyttjar UHÄ: s gemensamma ADB- -system för lokal antagning, LANT. I under- laget ingår ca 90 procent av det totala antalet kursplatser | landet.

ht 1980 vt 1981 ht 1981

Sökalternativ totalt därav med urval, procent

Förstahandssökande totalt

2 938 2 288 2 827 36 27 42

77 494 47 334 84 539

därav till sökalternativ med urval, procent 73 62 77

Källa: UHÄ-rapport 1983122.

Mera aktuella —— men inte lika fullständiga — uppgifter som samman- ställts av en arbetsgrupp inom UHÄ (Antagningen till enstaka kurser, UHÄ april 1985) ger en likartad bild. Vid antagningen inför hösttermi- nen 1984 varierade andelen sökalternativ med urval från 24 procent (universitetet i Uppsala) till 70 procent (högskolorna i Karlstad och Skövde). Konkurrensen om platser är som regel störst vid de mindre högskoleenheterna, bl.a. beroende på ett mer begränsat och efterfråge- styrt utbud. Till påbyggnadskurser behövde urval göras i mycket begrän- sad omfattning. För 143 av 150 sådana sökalternativ vid universitetet i Göteborg erfordrades vid samma tillfälle inget urval. Sammanfattnings- vis behövs inget urval till en majoritet av kurserna. Däremot söker majo- riteten av de sökande till kurser med urval. Sett över en flerårsperiod varierar sökandetrycket. För närvarande tycks antalet sökande per ut- bildningsplats öka något för de mest efterfrågade kurserna. Universitetet i Göteborg redovisade inför vårterminen 1985 24 kurser med fler än 100 reserver. Fem kurser hade mer än tio gånger så många reserver som utbildningsplatser.

Befintliga uppgifter innefattar inte den slutliga reservantagningen. Den görs vid institutionerna och statistik saknas i stor utsträckning härom. Vissa uppgifter som framtagits om reservantagningen pekar emellertid på att bortfallet efter den första antagningen ofta är betydan- de, dvs. behovet av urval är mindre än det redovisade. Framförallt gäller detta universitetens stora utbud av kurser.

10.5. Genomströmningen

Examinationen, uttryckt i form av antalet avlagda kurspoäng, är ett grovt mått på studieresultaten. Ijämförelse med linjestuderande är det en låg andel av de studerande på enstaka kurser som fullföljer kurserna.

Tabell 10.6 Planerad och utnyttjad utbildningskapacitet läsåret 1982/83 mätt i års- studieplatser

Tillhandahållna platser avseri princip den utbildningskapacitet som högskoleen- heterna får resurser för. Med helårsprestationer avses helt godkända kurser.

Årsstudieplatser Helårsprestationer i procent av antalet årsstudieplatser

Tillhanda- Utnytt- Tillhanda- Utnyttjade hållna jade, hållna platser procent Totalt för grundläggan— 124800 88 68 77 de högskoleutbildning Enstaka kurser 35 700 89 47 52 Linjeutbildning 89 100 88 76 87

Källa: UHÄ-rapport l984:10.

Antalet studieavbrott är stort för studerande på enstaka kurser. Tillgäng- lig statistik visar att mer än hälften av samtliga studerande på enstaka kurser aldrig formellt slutför kursen, dvs. tenterar på kursen med god- känt resultat. I vilken utsträckning detta är ett avsiktligt studiebeteende eller studiemisslyckanden kan inte avgöras utifrån befintlig statistik.

10.6. Nuvarande system för urval

1061. Bakgrund

Tillträdet till enstaka kurser ägnades i förhållande till antagning och urval till utbildningslinjerna relativt ringa uppmärksamhet i förarbetena till högskolereformen.

KK föreslog beträffande urval till enstaka kurser följande riktlinjer:

Förtursantagning av sökande som har den aktuella kursen som enda eller första alternativ borde göras på grundval av en individuell bedöm- ning av den sökande. Andelen förtursantagna borde kunna variera från kurs till kurs. En riktpunkt borde kunna vara att upp till 50 procent av platserna normalt tillsätts efter förtursbedömning.

Efter förtursantagningen indelas kvarvarande sökande i tre kvotgrup- per och återstående platser fördelas proportionellt på de tre grupperna. Inom varje grupp rangordnas de studerande enbart efter den prioritets- ordning i vilken de valt den aktuella kursen. I den mån antalet platser understiger antalet sökande som har kursen i en och samma prioritets- ordning företas lottning mellan dessa sökande.

De av kommittén angivna kvotgrupperna var:

D sökande med minst tvåårig högskoleutbildning utöver behörighets- givande utbildning (grupp 1) [| sökande utan utbildning enligt första punkten och med minst 15 månaders arbetslivserfarenhet (grupp 2) E] sökande utan utbildning enligt första punkten och med mindre än 15 månaders arbetslivserfarenhet (grupp 3).

Utbildningsministern biträdde i proposition 1975 :9 i allt väsentligt KK:s förslag. Mot bakgrund av svårigheten att förutsäga sökandegruppens sammansättning betonades i propositionen att antagningsmyndigheten borde få viss frihet vid tillämpningen av centralt utformade riktlinjer. Riksdagen godtog utan erinringar detta.

1062. Dagens regelsystem i praktisk tillämpning

Högskoleförordningens föreskrift om möjligheterna att tillämpa förtur på grundval av enskilda sökandes behov, arbetslivserfarenheter eller tidigare utbildning har utnyttjats i varierande utsträckning av högsko- leenheterna. Fördelningen av de antagna på de ovan angivna kvotgrup- perna höstterminen 1981 framgår av tabell 10.7. Uppgifterna baserar sig

på samtliga sökande till kurser med urval i det s.k. LANT-systemet (ADB-system för lokal antagning som omfattar elva högskoleenheter med ca 90 procent av det totala utbudet).

Tabell 10.7 Översikt över antagningen vid elva universitet och högskolor hösttermi- nen 1981. Procent.

Uppgifterna avser samtliga sökande i de lokala samordnade antagningssystemen som använde det s. k. LANT-systemet och resultatet av denna antagning före institutionernas reservantagning.

Procent

Antagna med förtur 9

Antagna i grupp 1 (sökande med minst tvåårig högskoleutbildning) 10

Antagna i grupp 2 (sökande med 15 månaders arbetslivserfarenhet 10 som inte ingår i grupp 1)

Antagna i grupp 3 (övriga sökande) 6 Ej antagna, reservplacerade 39 Bortfall (återbud under antagning m. m.) 26 Summa, procent 100

Källa: UHÄ-rapport 1983 :22.

K votgruppsindelningen

Eftersom antalet kursplatser på enstaka kurs fördelas proportionellt på de tre kvotgrupperna och samma regler används vid urvalet i alla grup- perna får inte kvotgruppsindelningen något nämnvärt inflytande över urvalet. Den förmår inte heller garantera att de antagna fördelar sig på kvotgrupper på samma sätt som de sökande eftersom förtursantagning- en görs före kvotgruppsindelningen. [ allmänhet kommer flertalet för- tursantagna från kvotgrupperna 1 och 2, varför grupp 3 normalt utgör en mindre andel av de antagna än av de sökande. Till detta kommer att kvotgruppsindelningen innebär administrativt merarbete, eftersom den medför att antagningsmyndigheterna måste arbeta med flera reservlis- stor.

Den UHÄ-grupp som bearbetat frågan om antagning till enstaka kurser föreslog att ”Kvotgrupperna i nuvarande form bör försvinna eftersom de i huvudsak är meningslösa. De är dessutom svårtolkade och kvaliteten på uppgifterna i nuvarande register är dålig. Det finns där- emot inget som hindrar att begreppet kvotgrupp finns kvar, men då bör det vara entydigt identifierat ..... så att man kan ge viss kvotgrupp visst antal platser”.

Förtur

Förtursmöjligheten gör att högskoleenheterna kan påverka urvalet och prioritera olika kategorier av sökande, när man finner detta motiverat. Som framgår av redovisningen i tabell 10.7 har denna möjlighet i allmän-

het utnyttjats i relativt liten utsträckning. Variationen är dock stor. Vissa högskoleenheter antar en betydligt större andel av de studerande på grundval av olika slag av förturskriterier än andra. Mot bakgrund av den kritik mot urvalsreglerna som förekommit i olika sammanhang, inte minst från högskoleenheterna själva, är det förvånande att förtursregler- na inte kommit till mer omfattande användning. En förklaring kan vara att förtur uppfattas mer som en undantagsmöjlighet än som ett reguljärt inslag i urvalet. En jämförelse kan här göras med KK:s uttalande om att ca 50 procent av platserna borde tillsättas efter förtursbedömning. Nå- gon sådan föreskrift finns emellertid inte i högskoleförordningen. Ett annat skäl är att nuvarande kvotgruppsregler är relativt enkla att tilläm- pa i det praktiska arbetet genom ett av UHÄ tillhandahållet datorpro- gram (det s.k. LANT-systemet). För universiteten, som har ett mycket stort antal ansökningar, är naturligtvis enkelheten i regelsystem och rutiner en väsentlig fördel. Förtursantagning kräver omfattande indivi- duell granskning av ansökningarna, vilket är svårhanterligt vid enheter med många sökande och brett utbud.

Vissa högskoleenheter har — i avsikt att styra urvalet och ändå bibe- hålla ett enkelt system —— utvecklat olika generella förtursregler. Sådan förtur kan innebära generell förtur till vissa kurser för sökande som är 25 år och äldre och som har minst fyra års yrkeslivserfarenhet. Sökande som uppnått viss poängsumma genom andra kurser kan också ges förtur till vissa kurser (s.k. poängförtur). Datorstöd finns utarbetat till sådana förtursregler. Universitetet i Umeå utnyttjar således ett lokalt system som rangordnar sökande i olika förtursgrupper.

UHÄ har, bl.a. i anslutning till ett regeringsuppdrag, utrett frågan om effekterna av reglerna för tillträde till enstaka kurser. En sammanfatt- ning av det utförda arbetet redovisas i UHÄ- rapport l983:22, Antag- ning till enstaka kurser — Fem rapporter och en konferens. I rapporten redovisas bl.a. i vilken utsträckning urvalsreglerna bidrar till att rekry- tera studerande i enlighet med de enstaka kursernas mål. Det undersökta materialet, som rör sökalternativ med urval höstterminen 1980, vårter- minen 1981 och höstterminen 1981, visade att andelen ungdomsstude- rande var större på kurser som i huvudsak var avsedda för fortbildning och vidareutbildning än på kurser som utgjorde alternativ till linjer. I rapporten dras utgående härifrån följande slutsats: ”Det kan med fog ifrågasättas om nuvarande urvalssystem — förtur kombinerad med kvo- tering av resterande platser proportionellt mot resterande antal sökande ide tre grupperna har förmått ge avsedd rekrytering till de här berörda kurserna.”

10.7. Allmänna utgångspunkter för ett förändrat regelsystem

De enstaka kurserna är nära förknippade med flera av de grundläggande målen i 1977 års högskolereform. Högskolans roll för en kvalificerad fortbildning och vidareutbildning för personer i yrkeslivet kan nämnas som ett exempel. Rekrytering av äldre studerande är ett annat. Samtidigt

utgör de enstaka kurserna stommen i högskoleutbildningen inom ämnes- områden som saknas eller är svagt representerade inom linjesystemet. Detta är i första hand fallet inom det humanistiska området. Enstaka kurser är bl.a. här basen för rekryteringen till forskarutbildning inom en rad ämnesområden.

Mot bakgrund av att kurserna har vitt skilda syften och/eller vänder sig till olika kategorier av studerande är det enligt vår mening inte ändamålsenligt att ha samma urvalsregler för alla kurser. Regelsystemet för tillträde till enstaka kurser bör differentieras så att hänsyn kan tas till olika kursers karaktär och nivå och till vilken eller vilka kategorier av studerande som kursen främst vänder sig till. Samtidigt måste man vara medveten om att det inte finns något sätt att entydigt klassificera enstaka kurser efter t.ex. syfte; en och samma kurs kan fylla olika funktioner för olika studerande.

Statsmakternas beslut rörande enstaka kurser begränsas i huvudsak till regionala ramar för medel och årsstudieplatser. Regionala och lokala avvägningar är således avgörande för kursutbudets inriktning och ut- formning i olika avseenden. Dock har UHÄ fått i uppdrag att redovisa underlag m.m. för en förändrad planeringsordning för enstaka kurser. 1 första hand avser detta uppdrag övergripande planering på nationell nivå av ämnen, vilkas utveckling och fortlevnad inte i tillräcklig ut- sträckning garanteras av att de ingår i linjeutbildning.

Frågor rörande antagning till enstaka kurser bör mot denna bakgrund liksom hittills i huvudsak handläggas lokalt. En differentiering av urvals- reglerna bör naturligen kombineras med en annan arbetsfördelning inom högskoleenheterna än den nuvarande, där antagningen vanligen hålls samman centralt. Institutioner (motsvarande) och linjenämnder bör således i ökad utsträckning medverka vid utformningen av detaljer i regelsystemet och i den praktiska tillämpningen.

Högskolereformen och det ökade samspelet mellan högskolan och arbetslivet har medfört ökade krav på planering och framförhållning i högskolans arbete. Detta ställer särskilda krav på berörda högskolemyn- digheter, i första hand regionstyrelser, högskolestyrelser (motsvarande) och linjenämnder. Regionstyrelser och högskolestyrelser har ofta utar- betat särskilda handlingsprogram för enstaka kurser. Urvalsfrågorna har emellertid ägnats ringa eller ingen uppmärksamhet i dessa. Ett mer differentierat system torde komma att kräva ett utökat engagemang i dessa frågor även vid planeringen av kursutbudet. Mer differentierade antagningsregler för enstaka kurser gör det t.ex. naturligt att regionsty- relserna i ökad utsträckning klargör syftena med sina medelsanvisningar till enstaka kurser som en grund för lokala beslut om antagningsregler för den enskilda kursen. Det torde också krävas en ökad lokal uppfölj- ning och utvärdering av det givna kursutbudet, där de faktiskt antagna studerande (ålder, bakgrund, studiesyfte) jämförs med avsedd mål- grupp.

Nuvarande regelsystem för antagning till enstaka kurser innehåller, som framgått, ingen anpassning till kursernas varierande mål inom det generella regelsystemet. Denna anpassning är i stället avsedd att uppnås genom förtursantagningen. Genom en övergång till mer differentierade

urvalsregler tillgodoses således en del av förtursantagningens syften. Eventuell förtursantagning kan då tydligare inriktas på att tillgodose individuella eller kollektiva behov som inte kan beaktas inom ramen för det generella regelsystemet.

Andra krav som måste ställas på ett regelsystem är att det skall vara begripligt för den sökande, innehålla ett rimligt mått av förutsägbarhet — vilket lottning inte gör — och vara enkelt att tillämpa för antagnings- myndigheten. Kravet på enkelhet kan innebära att man måste ställa något lägre krav vad gäller exakthet och rättvisa vid urvalet, dvs. en viss schablonisering kan bli nödvändig.

Dagens urvalssystem är i praktiken ofta utomordentligt enkelt genom att lotten ofta avgör vilka som antas. Övergången till urvalsregler som är bättre anpassade till olika kursers syften medför således mera kompli- cerade regler. Samtidigt ser vi emellertid en förenklad antagning för kurser med få sökande som önskvärd. Vi har ovan visat att detta är möjligt att införa för en stor delav kursutbudet vid främst universiteten. En sådan förenkling ger förutsättningar för att koncentrera resurserna på en mer differentierad urvalsprocess i de fall ett urval måste göras. Våra förslag utgår från de delvis motstridande målen enkelhet och differentiering. Högskoleenheterna bör själva få ansvaret för hur avväg- ningen skall göras i enskilda fall.

Sammanfattningsvis bör tillträdesreglerna för enstaka kurser utformas enligt följande riktlinjer:

[] Hänsyn bör tas till kursernas olika karaktär och nivå och till de studerandes olika syften med studierna. D Det lokala inflytandet över urvalsreglerna bör ökas. D Antagningsrutinerna inom den lokala organisationen bör förenklas.

10.8 Behörighet

Behörighetskraven är huvudinstrumentet för att garantera att de sökan- de som antas har rimliga förutsättningar att kunna fullfölja avsedd utbildning. Enstaka kurser måste härvidlag behandlas på samma sätt som linjeutbildning. Vi hänvisar här till de principer vi redovisat i kapitel 8. Vi vill till detta foga följande.

Som framgår av tabell 10.3 är det bland de enstaka kurser som inte förutsätter tidigare högskoleutbildning vanligt att förkunskapskravet endast avser allmän behörighet. Härigenom spelar allmän behörighet genom ålder och yrkesverksamhet (den s.k. 25:4-regeln) en särskilt stor roll för rekryteringen till enstaka kurser, inte minst för fortbildning och vidareutbildning. Kravet på engelskkunskaper motsvarande minst två årskurser på någon linje i gymnasieskolan utgör emellertid ett hinder för många sökande. Till skillnad mot vad som gäller för linjeutbildningen är det relativt vanligt att en enstaka kurs i praktiken inte ställer några krav på kunskaper i engelska. Antagningsmyndigheten bör enligt vår mening, liksom i dag, kunna bevilja generell dispens från engelskkraven för en

viss kurs när det är motiverat. Detta bör i första hand bli aktuellt för kurser av fortbildningskaraktär. I övrigt bör individuell dispens kunna medges när särskilda skäl föreligger.

Nuvarande behörighetsregler ger genom den s.k. självprövningen sö- kande som är 25 år eller äldre och har minst fyra års arbetslivserfarenhet möjlighet att själv bedöma om han eller hon uppfyller kraven för särskild behörighet i vad avser krav på gymnasiebetyg i olika ämnen. Denna självprövningsrätt skall inte uppfattas som en form av dispens från behörighetskraven, utan är en frihet för den sökande att på eget ansvar bedöma om de egna förkunskaperna motsvarar de uppställda kraven.

Principiellt utgör denna rätt ett avvikande inslag i den i övrigt nog— granna granskning som görs av de sökandes meriter. Det kan också synas egendomligt att olika krav på dokumentation gäller för olika sökande till samma kurs. I den i det föregående nämnda rapporten (UHÄ-rapport 1983122) har UHÄ emellertid på grundval av uppgifter från en enkät till berörda högskoleenheter redovisat övervägande goda erfarenheter av självprövningsrätten. I förarbetena till högskolerefor- men (se exempelvis KK:s betänkande SOU 1974271) betonas att förkun- skapskraven i första hand bör ha en informerande funktion vid urval och antagning av äldre studerande till högskoleutbildning som i första hand tillgodoser behov av fortbildning och vidareutbildning. Enstaka kurser har emellertid — i större utsträckning än vad man räknade med vid reformen — kommit att tillgodose även andra behov, t.ex. av linjealter- nativ och forskarrekryterande utbildning. I vissa fall kan det enligt vår mening vara aktuellt att öka möjligheterna till en förenklad behörighets- kontroll. Det kan exempelvis gälla kortare kurser av fortbildningskarak- tär, där antagningsmyndigheten skulle kunna få besluta om självpröv- ningsrätt också för andra sökande än 25:4-behöriga. I kapitel 8 har vi likaså redan föreslagit att självprövningsrätten skall kunna avse även kraven på svenska och engelska för allmän behörighet. I andra fall, t.ex. vad avser mer krävande ämneskurser, kan det å andra sidan vara natur— ligt att begränsa självprövningsrätten.

Vi föreslår mot denna bakgrund att den nuvarande generella själv- prövningsrätten för 25:4-behöriga ersätts med att antagningsmyndighe- ten skall kunna besluta om självprövningsrätt för viss kurs och/eller viss studerandegrupp. Denna självprövningsrätt kan avse såväl kraven på kunskaper i svenska och engelska för allmän behörighet som olika krav för särskild behörighet. Vi anser emellertid att självprövningsrätten inte skall innefatta kunskaper i svenska för dem som inte har svenska som modersmål. Det innebär att det för studerande som saknar allmän be- hörighet genom svensk gymnasieskolutbildning (eller motsvarande) och som inte har svenska som modersmål alltid skall krävas dokumenterade kunskaper i svenska motsvarande kravet för allmän behörighet. Undan- tag måste dock kunna göras för eventuella enstaka kurser som t.ex. ges på engelska med enbart engelsk kurslitteratur. Vi har i avsnitt 8.6 före- slagit att behörighetsprov för allmän behörighet i svenska och engelska bör utarbetas.

Vi vill ånyo framhålla att en självprövningsrätt inte är liktydig med en dispens från berörda behörighetskrav. Högskolan måste i sin informa-

tion betona att undervisningen bygger på att den som antas har motsva- rande kunskaper och färdigheter. Om vissa förkunskaper, t.ex. kunska- per i engelska, inte erfordras kan antagningsmyndigheten, i enlighet med vad som sagts ovan, bevilja dispens för individuella sökande. För kurser av fortbildnings- och vidareutbildningskaraktär bör även generell dis- pens kunna ges. Vi förutsätter att antagningsmyndighetens beslut grun- das på de erfarenheter som kursansvariga institutioner (motsvarande) och linjenämnder redovisar.

En konsekvens av det lokala inflytandet på behörighetsreglerna är att skilda regler kan komma att gälla för likartade kurser vid olika högsko- leenheter, bl.a. beroende på varierande förekomst av engelsk kurslitte- ratur. Den föreskrift som ger en sökande rätt att få ett behörighetsbevis gällande antagning till viss grundläggande utbildning vid varje läroan- stalt där den meddelas (HF 5 kap. 58 &) bör mot denna bakgrund inte tillämpas vad gäller antagning till enstaka kurser. Den torde i praktiken inte heller tidigare ha fyllt någon väsentlig roll.

Krav för särskild behörighet för kurser som ingår i linjer kan naturli- gen anknytas till kraven för motsvarande linje (HF 5 kap. 23 5). I många fall har dock olika kurser på en linje inte lika höga krav som formellt gäller för linjen i dess helhet. Behörighetskraven för en enstaka kurs, som också ingår i linje, kan då sättas lägre än vad som gäller för linjen som helhet. Vi föreslår därför att den formella koppling mellan behörighets- kraven som i dag finns i högskoleförordningen, tas bort.

10.9 Urval

10.9.1 Allmänt

Utbudet av enstaka kurser tar oftast sin utgångspunkt i lokala och regionala förhållanden och planerings- och resursfördelningsansvaret ligger i hög grad på regionala och lokala högskolemyndigheter. Det är då enligt vår mening naturligt att de lokala myndigheterna tar ett större ansvar också för urvalsreglerna. Vad vi föreslår i fråga om urvalsregler skall ses som ramar och riktlinjer, vilkas praktiska tillämpning bör åvila berörda lokala högskolemyndigheter.

Vi har ovan visat att det till flertalet sökalternativ vid universiteten inte erfordras något urval. En stor del av de enstaka kurserna kan således genomföras utan urvalsförfarande på grund av att antalet sökande un- derstiger platsantalet. Detta innebär exempelvis att en senare tidpunkt kan sättas för sista anmälningsdag, vilket bör leda till färre återbud och större möjligheter att antas för sökande som inte fått någon plats i den centrala antagningsprocessen. Det innebär också att de sökande kan garanteras plats, vilket gör det onödigt för dem att söka flera alternativ. Därigenom kan den totala hanteringen av anmälningarna förenklas. Ett sådant förfarande —— här benämnt förenklat antagningsförfarande — tillämpas redan i dag av flera högskoleenheter.

För de enstaka kurserna har vi i det föregående angivit tre huvudsyf- ten:

El fortbildning och vidareutbildning [] linjealternativ utbildning D påbyggnadsutbildning.

Varje enstaka kurs rekryterar studerande med ett eller flera av dessa studiesyften. En kurs med ett givet innehåll kan, bl.a. beroende på genomförandeform (heltid, deltid, extern kurs, distanskurs), vända sig till studerande med olika studiesyften.

För kurser som vänder sig till olika kategorier av sökande bör olika urvalsregler tillämpas. I vissa fall kan en kurs entydigt hänföras till en viss kategori och reglerna kan då utformas med hänsyn härtill. I andra fall vänder kursen sig till flera kategorier och det bör då vara möjligt att anta studerande enligt olika urvalsregler.

I det följande kommer vi att redovisa huvudkriterier för när olika urvalsregler bör tillämpas. Vi kommer också att ge exempel på hur urvalet bör kunna gå till inom de olika grupperna. Högskolestyrelsen (motsvarande) bör alltid få bestämma urvalsreglerna för den enskilda kursen.

Urvalet av sökande tillfortbildnings- och vidareutbildningskurser bör i princip styras av den enskildes intresse för och behov av utbildningen för aktuell eller framtida yrkesverksamhet. Ett mått på detta kan vara den sökandes arbetslivserfarenhet. Därutöver bör också behovet av utbild— ningen för andra syften än yrkesverksamhet (t.ex. facklig verksamhet eller annan föreningsverksamhet) kunna beaktas.

Urvalet till linjealternativ utbildning bör i princip följa samma urvals- regler som linjerna, dvs.. urval på grundval av betyg eller högskoleprov och arbetslivserfarenhet. Detta skulle dock innebära att den lokala an- tagningen blir mer komplicerad genom att -— i motsats till vad som i dag gäller — betyg, prov och arbetslivserfarenhet skall värderas. Det bör enligt vår mening — med bibehållande av de grundläggande principerna från linjeurvalet — vara möjligt att göra vissa förenklingar av urvalet till enstaka kurser. Vi beskriver detta närmare i avsnitt 10.95. För påbygg— nads- och forskarrekryterande utbildning anser vi att studieresultaten i tidigare högskoleutbildning bör ha stor betydelse vid urvalet.

Antagning genom fri prövning måste härutöver kunna tillämpas på i princip samma grunder som vid antagning till utbildningslinjer.

Den differentiering av regelsystemet som beskrivits innebär att själva urvalet blir mer komplicerat än i nuvarande system. Detta är emellertid oundvikligt om hänsyn till kursernas varierande syften ska kunna tas på ett meningsfullt sätt. Antagning utan urval kan samtidigt enligt vår bedömning tillämpas i ökad utsträckning. I första hand gäller det uni- versiteten. Dessa svarar för den kvantitativt dominerande delen av verk- samheten. Härigenom bör antagningsresurserna i högre grad än i dag kunna koncentreras på de kurser, där urval erfordras.

10.9.2 Förenklat antagningsförfarande

Vid förenklat antagningsförfarande måste samtliga behöriga sökande som anmält sig före en av antagningsmyndigheten fastställd tidpunkt antas. Detta innebär att metoden bara kan användas för kurser, där man mot bakgrund av tidigare tillströmning vågar förutsäga att antalet sökan- de inte kommer att överstiga det tillgängliga antalet nybörjarplatser. Vi har inte funnit någon tillfredsställande metod att i efterhand begränsa det antal sökande som kan tas in. Om antalet sökande vid anmälnings- tidens utgång skulle överstiga det planerade antalet kursplatser måste således högskolestyrelsen utöka antalet utbildningsplatser så att alla kan erbjudas plats. Metoden förutsätter därför att högskolestyrelsen, t.ex. genom en medelsreserv, kan klara en ökning av antalet nybörjarplatser. Varje högskoleenhet (motsvarande) måste på grundval av lokala förhål- landen själv utforma sina rutiner i detta avseende och ta ansvaret för antagningen inom ramen för tillgängliga resurser. Inga hinder finns exempelvis mot att återinföra någon form av inskrivningsförfarande för att underlätta bl.a. kontrollen av den allmänna behörigheten hos sökan- de som antas genom förenklad antagning.

Diskussionen om förenklad antagning berör främst universiteten. Öv- riga högskoleenheter har som regel fler sökande per nybörjarplats och kan inte tillämpa förenklad antagning i nämnvärd utsträckning. Antalet kurser och nybörjarplatser är dessutom väsentligt lägre, vilket innebär att urvalsprocessen ändå kan genomföras enklare, med enklare rutiner och med mera kontakt med lärare och institutioner. Behovet av föränd- ringar är således mindre.

Stor brist på utbildningsplatser i förhållande till efterfrågan finns inom vissa områden, i första hand företagsekonomi, ADB och många laborativa ämnen, samt i anknytning till vissa distributionsformer, t.ex. distansundervisning. Mot bakgrund av att sökandeantalet inom andra områden understiger platsantalet skulle det formellt sett vara möjligt att genom omfördelningar inom befintliga ramar tillgodose områden med bristfällig kapacitet genom att föra över resurser från områden med svag tillströmning. Utbudet inom vissa områden betingas emellertid ofta av den fasta lärarstaben eller representerar en miniminivå för att säkerställa rekryteringen till i första hand forskarutbildningen. Arbetsmarknadens efterfrågan måste också beaktas när dimensioneringen fastställes. Alla möjligheter till en bättre resursavvägning måste emellertid tas till vara genom en fortlöpande planering av dimensioneringen.

Planeringen i syfte att anpassa utbudet till efterfrågan behöver säkert i många fall förbättras och aktiva åtgärder måste vidtas för att förbättra rekryteringen där det med hänsyn till behovet av utbildade är för låg tillströmning. Om en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan upp- nås finns förutsättningar för att i ökad utsträckning tillämpa antagning utan urval. Det lokala regelsystemet skulle i så fall kunna utformas så att samtliga sökande till enstaka kurser skall antas, om högskolestyrelsen inte för viss kurs beslutar om antagningsbegränsning. Sådana undantag kommer emellertid med säkerhet att under överskådlig tid vara nödvän- diga inom vissa områden, t.ex. för kurser i företagsekonomi och ADB.

10.9.3 Urvalskriterier

Nuvarande urvalssystem innebär, som ovan nämnts, att för samtliga enstaka kurser kvotgruppsindelning, de sökandes prioritering samt lott- ning tillämpas på samma sätt. Vi föreslår i avsnitt 109.] ett regelsystem som tar hänsyn till olika kursers skilda karaktär genom att olika urvals- kriterier tillämpas för olika kurser. Vi har ovan angivit urvalskriterierna arbetslivsmeriter, betyg/prov resp. högskolemeriter för de tre olika kate- gorierna fortbildnings- och vidareutbildningskurser, linjealternativa kurser och påbyggnadskurser. Regelsystemens uppbyggnad beskrivs närmarei avsnitten 10.9.4 — 10.96.

En enkel kategorisering av enstaka kurser är som vi framhållit inte möjlig. Dels beror en kurs syfte inte enbart av kursens innehåll enligt fastställd kursplan, utan även formen för kursens genomförande spelar stor roll. Dels har olika studerande på samma kurs ibland olika syften med sina studier. På en och samma kurs återfinns oftast både studerande som behöver kunskaperna i sin yrkesverksamhet, studerande som läser av allmänt intresse för ämnet och studerande som läser kursen som en del i en grundutbildning. Benämningarna fortbildnings- och vidareut- bildningskurser, linjealternativa kurser resp. påbyggnadskurser måste mot denna bakgrund bara uppfattas som ett sätt att ange resp. kurs mest framträdande mål. Vi beskriver därför i det följande urvalet till enstaka kurser inte i dessa termer utan i termer av urvalsgrupper baserade på arbetslivsmeriter, betyg/prov och högskolemeriter.

Trots den flexibilitet som måste finnas också inom de olika urvalsgrup- perna (främst gäller detta arbetslivsurvalet) kan en kurs, som nämnts ovan, ha flera syften och olika urvalskriterier därför behöva tillämpas. Antagningsmyndigheten bör normalt då i förväg ange hur stor andel av platserna som skall avsättas för urval enligt resp. urvalsmetod. Platsför- delningen bör också kunna anpassas till andelen sökande med olika bakgrund. I praktiken torde endast kombinationer av två metoder, näm- ligen arbetslivsmeriter i kombination med antingen betyg/prov eller högskolemeriter bli aktuella.

10.9.4 Urval på grundval av arbetslivsmeriter

Urval till kurser som utnyttjas för fortbildning och vidareutbildning bör i princip bygga på den sökandes intresse för och behov av utbildningen. Det är givetvis i praktiken omöjligt att enkelt och adekvat mäta den sökandes intresse och behov. Om man vill undvika svåra och arbetskrä- vande individuella bedömningar för samtliga sökande är det enda ge- nerella kriterium, som vi funnit det praktiskt möjligt att tillämpa, inne— hållet i och längden av arbetslivserfarenheten.

Denna urvalsgrund bör komma till användning vid urvalet till många kurser som normalt inte kan byggas på med fortsatta studier utan utgör fristående delar av utbudet. Även många kurser som ges i långsam studietakt eller på kvällstid kommer troligen att tillämpa denna urvals- grund. Huvuddelen av utbudet av enstaka kurser utanför de förutvaran- de filosofiska fakulteterna torde vidare normalt tillhöra denna grupp.

Kurser som avser personalutbildning för skolväsendets behov hör också hit. Dessa kurser intar emellertid i en rad avseenden en särställning, bl.a. vad gäller urvalet. En särskild översyn av personalfortbildningen i skol- väsendet pågår (se prop. l984/851100 bil. 10 avsnitt 6.3), varför antag- ningen till dessa kurser inte innefattas i våra överväganden.

Olika kurser 'vänder sig också till olika slag av sökande. Somliga kurser är tänkta för personer inom breda yrkesområden eller intresse- områden och oberoende av de sökandes tidigare utbildning, medan andra kurser vänder sig till starkt avgränsade grupper som i vissa fall också förutsätts ha tidigare högskoleutbildning. Målgruppen för en kurs kan således vara mer eller mindre väl avgränsad i termer av tidigare yrkeserfarenhet och utbildning. Man måste beakta att fortbildnings- och vidareutbildningskurser kan spela en viktig roll också för personer som önskar byta yrke eller komplettera sin tidigare utbildning. Till kurser av detta slag kan även söka personer med helt annan inriktning än den i första hand tänkta målgruppen. Även sådana måste kunna antas.

Antagningsmyndigheten bör få avgöra hur längd och innehåll i arbets- livserfarenheten skall tillgodoräknas. Särskilt relevant arbetslivserfaren- het bör där så är motiverat tillmätas särskild vikt. Utifrån dessa principer måste antagningsmyndigheten ges stor frihet att utforma urvalsreglerna. Det finns emellertid anledning att med ett konkret exempel visa hur ett urvalssystem enligt vårt förslag skulle kunna utformas.

På grundval av arbetslivserfarenheterna fördelas de sökande på tre grupper, en grupp med särskilt relevant arbetslivserfarenhet av viss längd (YLE-grupp), en grupp med arbetslivsmeriter i övrigt av viss längd (ALE-grupp) och en övrig grupp. Urvalet inom resp. grupp bör göras på ett enkelt sätt, t.ex. lottning. Om enbart längden av arbetslivserfarenheten vore urvalsgrund skulle sökande med hög levnadsålder gynnas. Det skulle dessutom innebära en hel del arbete med att exakt beräkna omfattningen av erfarenheten. En uppdelning på några få grupper och därefter lottning inom gruppen bör därför i normalfallet vara en bättre metod. Det bör också vara möjligt i de fall antagningsmyndigheten bedömer det vara lämpligt — att rangordna sökande inom gruppen genom någon form av kösystem. För många kurser särskilt kurser med ett mer allmänt innehåll — kan det vara svårt att definiera vad som skall vara särskilt relevant arbetslivserfaren- het. I dessa fall bör all arbetslivserfarenhet ges samma betydelse, vilket innebär att ingen YLE-grupp ingår i urvalet. Till YLE-gruppen förs i förekommande fall sökande med minst fyra års arbetslivserfarenhet varav förslagsvis minst ett är bör vara särskilt relevant arbetslivserfarenhet. Till ALE-gruppen förs sökande med minst fyra års arbetslivserfarenhet men som inte uppfyller kravet på särskilt relevant arbetslivserfarenhet. Till gruppen övriga förs återstående behöriga sö- kande.

Antagningsmyndigheten beslutar om fördelningen av antalet kursplatser mel- lan de tre grupperna. Denna fördelning måste utgå från kursens art. För kurser med speciell inriktning mot yrkesverksamma inom bestämda områden kan YLE- gruppen tilldelas samtliga platser. För kurser som vänder sig till bredare grupper av yrkesverksamma kan ALE-gruppen få alla eller flertalet kursplatser. För kurser där ingen avgränsad målgrupp kan anges kan gruppen övriga tilldelas samtliga platser.

Om antagningsmyndigheten inte fastställt andra regler bör lottning kunna användas vid urvalet inom var och en av ovanstående grupper. Antagning görs först inom YLE—gruppen. Icke antagna överförs till ALE-gruppen. Därefter görs

antagning i denna grupp. Slutligen fördelas resterande platser mellan samtliga återstående behöriga sökande. Genom detta förfarande ges sökande med i första hand YLE och i andra hand ALE ett visst företräde före övriga sökande. Platsför- delningen mellan grupperna blir avgörande för styrkan i prioriteringen. Som en riktpunkt bör två tredjedelar av platserna på en kurs tillfalla sökande med minst fyra års arbetslivserfarenhet. Antagningsmyndigheten bör dock i enlighet med vad som sagts ovan fritt kunna avgöra fördelningen.

Här skisserad procedur innebär en relativt lättadministrerad antagning som prioriterar sökande med arbetslivsmeriter. Det är dessutom enkelt att bygga upp ett ADB-baserat system för urvalet. Kravet på minst fyra års arbetslivserfarenhet ansluter vidare naturligt till 25:4-regeln för all- män behörighet.

Lottning som enda urvalsgrund bör vara aktuell endast när det med hänsyn till kursens art inte är möjligt att definiera en eller flera mer preciserade målgrupper eller urvalskriterier. Som exempel på sådana kurser kan nämnas korta introduktionskurser som kan studeras både som komplement till linjestudier eller andra studier och som fortbild- ning. Dessa kurser karakteriseras således av en bred rekrytering. Indi- viduella behov av utbildningen kan i enlighet med vad som sagts ovan även då tillgodoses genom antagning genom fri prövning.

10.9.5 Urval på grundval av betyg eller prov

Enstaka kurser utgör i många fall ett alternativ till linjestudier. Det gäller i första hand inom ämnesområden inom de tidigare filosofiska fakulte- terna som inte i mera påtaglig utsträckning täcks av linjesystemet. Det gäller också för vissa studerande som vill individuellt kombinera ett antal kurser, ofta från olika ämnesområden till, en längre utbildnings- gång. Det senare studiemönstret avsågs i högskolereformen tillgodoses av individuella utbildningslinjer. Olika problem i samband med dessa har dock lett till att de inte kommit att utnyttjas i mer än i en marginell omfattning. Bl.a. med tanke på den diskussion som den senaste tiden förts om i första hand de humanistiska ämnenas ställning i studieorga- nisationen är det angeläget att utforma urvalsreglerna till enstaka kurser så att sammanhängande studiegångar av detta slag underlättas. Vi hän- visar här till vad UHÄ anfört i dessa frågor i sin anslagsframställning för budgetåret 1986/87. UHÄ:s förslag innebär bl.a. att begreppet indivi- duell Iinje vidgas så att det inte behöver avse ett fixerat studieprogram.

Urvalet till linjealternativa kurser innehåller två delproblem. Dels bör regler som liknar linjereglerna tillämpas, dels bör —— av skäl som nyss nämnts — studerande med längre studieprogram på något sätt tillförsäk- ras en platsgaranti, som ger dem möjlighet att planera studierna på ungefär samma sätt som linjestuderande.

Linjealternativa kurser blir främst aktuella inom områden där linjesy- stemet inte tillgodoser efterfrågan på utbildning och behovet av utbilda- de med hänsyn till arbetsmarknadens och forskarutbildningens krav. Urval till dessa kurser bör göras på grundval av poäng från betyg i

gymnasieskolan eller högskoleprov. Antalet platser fördelas mellan be- tygs- och provgrupp antingen på motsvarande sätt som för jämförbara linjer eller ide fall det inte finns någon grund för att styra fördelning- en proportionellt mot antalet sökande i vardera gruppen.

Vid tillgodoräknande av betyg bör regler som anknyter till någon jämförbar linje tillämpas. Eventuell viktning av betyg bör således kunna göras på likartat sätt. Mot bakgrund av att enkelhet i rutinerna torde vara ännu mer eftersträvansvärt vid antagning till enstaka kurser än vid linjeantagning föreslår vi att antagningsmyndigheten får göra vissa för- enklingar. Urvalet i provgruppen bör exempelvis få göras utan att arbets- livsmeriter tillgodoräknas. Hänsyn till dessa kan i stället tas dels —såvitt gäller fortbildnings- och vidareutbildningsaspekter —genom tillämp- ning av urvalsprinciper enligt föregående avsnitt för en del av platserna på resp. kurs, dels inom ramen för den fria prövningen. Vid urval mellan sökande från två- resp tre/fyraåriga linjer i gymnasieskolan kan vidare antingen en proportionell kvotering eller vilket är enklare — en gemensam kvotgrupp tänkas.

Urval baserat på betyg från gymnasieskola eller på högskoleprov utgör en principiell nyhet i den lokala antagningen. UHÄ bör därför få i uppdrag att inom ramen för sitt utvecklingsarbete på ADB-området utveckla rutiner som kan utnyttjas lokalt vid meritvärdering och urval. I allmänhet torde denna meritvärdering inte medföra några större pro- blem. I de fall där meritvärderingen är komplicerad bör UHÄ på lämp- ligt sätt kunna bistå enheterna även med underlag för den individuella meritvärderingen.

Vi har ovan berört angelägenheten av att underlätta sammanhängan- de studier på enstaka kurser inom de f.d. filosofiska fakulteterna. Nuva- rande system innebär dels att studerande som önskar läsa fler enstaka kurser måste söka på nytt inför varje termin, dels att urvalet görs på ett sätt som inte ger den sökande någon möjlighet att påverka sin situation. Konsekvensen av detta är en osäkerhet som inte stimulerar till studier inom ämnesområden där utbildningsbehovet helt eller i huvudsak måste tillgodoses genom enstaka kurser. Samtidigt nar individuella linjer, som tillkom i syfte att möjliggöra friare studieval, inte motsvarat de studeran- des önskemål om successiva val av studieväg. Sådana har därför — och av högskoleadministrativa skäl inte inrättats i avsedd omfattning. UHÄ:s nämnda förslag i anslagsframställningen syftar bl.a. till att möj- liggöra successiva val inom individuella linjer. Urvalet till dessa indivi- duella linjer kan göras på det sätt vi här angivit eller genom någon form av lokal förtursantagning. Förtursantagning kan genomföras redan en- ligt nuvarande ordning men är — i de fall antalet sökande väsentligt överskrider antalet tillgängliga utbildningsplatser förenad med prak- tiska och principiella svårigheter.

Införande av urval på grundval av betyg/prov enligt våra förslag innebär förbättrade möjligheter att rekrytera studerande med goda stu- diefärdigheter. Den studerande som framgångsrikt genomför enstaka kurser om minst 40 poäng inom ett ämnesområde har därigenom också visat en studieförmåga, som kan motivera viss förturtill fortsatta studier. Antagningsmyndigheten bör kunna ge förtur till förslagsvis högst hälf-

ten av antagningsplatserna på påbyggbara ämneskurser inom de filoso- fiska fakulteternas område åt studerande som uppfyllt detta krav. Till distanskurser, decentraliserade kurser och kvällskurser med deltidsun- dervisning bör normalt inte sådan förtur ges.

Förtur av detta slag bör förutsätta avslutade enstaka kurser som byg- ger på varandra. Minst 20 poäng av de 40 måste således vara studier på fortsättningsnivå (20 40 poäng). Mot bakgrund av det övergripande behovet av att stimulera sammanhängande och mer djupgående studier inom berörda ämnesområden bör vissa allmänna riktlinjer ges av rege- ringen. Det bör dock ankomma på varje högskoleenhet att besluta om den närmare utformningen av regelsystemet.

Det skisserade systemet bygger på successiva val, dvs. den studerande behöver inte vid studiernas början bestämma vilka kurser som skall ingå. Härigenom uppnås en flexibilitet i studieplaneringen som delvis saknas i linjesystemet och som efterlysts inom de tidigare filosofiska fakulteter- na. Den studerande får samtidigt förbättrade förutsättningar att planera sinä studier genom en ”platsgaranti” som är jämförbar med vad som gäller för de linjestuderande.

Vi vill påpeka att den ordning vi beskrivit går att förverkliga redan inom nuvarande regelsystem. Liknande system har således införts vid universiteten i Lund och Stockholm. Erfarenheter från dessa bör kunna ge vägledning för detaljutformningen av studieorganisationen. En rad praktiska problem behöver fortfarande lösas, t.ex. möjlighet att kom- plettera meriter efter ansökningstidens utgång (tentamen på hösttermi- nens studier ligger normalt efter ansökningstidens utgång inför påföljan- de vårtermin). Förbättringar av studiedokumentationssystemet och ut- nyttjande av institutionsplacerade terminaler bör ge förutsättningar för att lösa sådana problem.

10.9.6 Urval på grundval av högskolemeriter

Denna urvalsgrund bör i första hand utnyttjas för kurser som leder till behörighet att antas till forskarutbildning i något visst ämne. Inom de förutvarande filosofiska fakulteterna berörs i första hand kurser omfat- tande nivån 60 — 80 poäng (påbyggnadskurser). Undantagsvis bör även andra kurser, t.ex. fortsättningskurser (40 — 60 poäng), kunna föras till gruppen. Kurser som förutsätter högskoleexamen och som inte primärt är inriktade mot fortbildning och vidareutbildning bör även kunna tillhöra denna grupp.

Urvalet bör baseras på tidigare högskoleutbildning. Detta innebär att antagning normalt görs till samtliga kursplatser på grundval av högsko- lemeriter. Många påbyggnadskurser tillgodoser samtidigt behov av fort- bildning och vidareutbildning. Detta gäller t.ex. kurser som utnyttjas av personer i arbetslivet som efter genomgången behörighetsgivande hög- skoleutbildning ytterligare förbättrat sin reella kompetens genom kvali- ficerad verksamhet i arbetslivet under lång tid. Kurser som ges på kvälls- tid eller med reducerad studietakt torde i många fall främst vända sig till sådana sökande. I vissa fall torde det därför vara aktuellt att avsätta en

andel av kursplatserna för sökande som antas på grundval av arbetslivs- meriter enligt de riktlinjer som angivits i avsnitt 1094.

Liksom för övriga kursgrupper bör antagningsmyndigheten fastställa regelsystemet utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall. Vi skisserar nedan en enkel modell.

De sökande indelas med utgångspunkt i omfattning och innehåll av tidigare högskoleutbildning i ett antal grupper med angiven rangordning. Vissa genom- gångna kurser liksom kvalitetsbetyg på vissa kurser eller delmoment bör kunna vara särskilt meriterande och innebära en högre rangordning än andra. Sökande i en högre prioritetsgrupp antas före sökande i en lägre grupp. Om antalet sökande i en prioritetsgrupp överstiger det tillgängliga antalet utbildningsplatser bör urval göras inom gruppen genom lottning.

Rangordning enbart baserad på antal avlagda poäng inom högskoleut- bildning innebär en ren studietidsprioritering, som i allmänhet inte bör förekomma. Prioritetsgrupperna bör heller inte få konstrueras så att sökande med goda men annorlunda meriter diskrimineras. Det kan t.ex gälla sökande som önskar utnyttja vissa kurser som överbryggande utbildning till forskarutbildning. Vid urvalet måste också beaktas den rätt som studerande som har gått igenom en allmän eller lokal utbild- ningslinje har att delta i ytterligare grundläggande högskoleutbildning om sammanlagt högst 40 poäng (HF, 6 kap. 5 (j).

10.10 Fri prövning

Fri prövning bör kunna tillämpas vid antagningen till enstaka kurser på i princip samma grunder som vid antagningen till linjer (se avsnitt 9.9). Skäl till antagning efter fri prövning kan vara handikapp, sådana meriter av särskild betydelse för den sökta utbildningen, som inte kan beaktas inom ramen för den reguljära antagningen, dokumenterat stort behov av den sökta utbildningen eller annan omstänoghet av särskild betydelse. Fri prövning bör också kunna utnyttjas för att anta studerande på grundval av intervjuer, prov etc. Prövningen bör kunna vara individuell eller avse en grupp sökande. I det förra fallet bör den bygga på att en enskild sökande i sina ansökningshandlingar dokumenterat ett eller flera av ovanstående skäl. I det senare fallet bör exempelvis antagning på grundval av bostadsort kunna göras till decentraliserade kurser.

Normalt bör ungefär samma bedömningar och samma förfarande som vid antagning genom fri prövning till linjer kunna tillämpas. Det finns dock inget skäl att begränsa omfattningen av fri prövning till en viss andel av samtliga utbildningsplatser.

Våra förslag innebär att de nuvarande enhetliga reglerna ersätts med urvalsregler som varierar mellan olika kurser (sökalternativ). Detta stäl- ler väsentligt högre krav på informationen om tillträdesreglerna i t.ex. de lokala kurskatalogerna. Informationen måste också upplysa om när bostadsort eller viss yrkesverksamhet kan vara grund för antagning genom fri prövning.

10.11 Våra förslag i sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår vi: D Den generella självprövningsrätten för sökande med 25 :4-behörighet bör ersättas med att antagningsmyndigheten beslutar om när själv- prövning skall få förekomma och vilka sökande som skall ha denna rätt. Självprövningsrätten skall också kunna omfatta kraVen i svenska och engelska för allmän behörighet. Urvalsförfarandet bör ersättas med ett enkelt registreringsförfarande för alla kurser som erfarenhetsmässigt inte bedöms få fler sökande än kursplatser. Olika urvalskriterier bör användas för olika kurser beroende på kur- sens huvudsakliga syfte. Vi anger tre huvudsyften:

-— fortbildning och vidareutbildning — linjealternativ utbildning påbyggnadsutbildning.

Urvalet till fortbildning och vidareutbildning bör göras på grundval av arbetslivsmeriter. Urvalet till linjealternativ utbildning bör göras på i princip samma sätt som urvalet till utbildningslinjer. Vissa förenklingar måste dock vara möjliga. Urvalet till påbyggnadsutbildning bör göras på grundval av högsko- lemeriter. Fri prövning bör kunna användas på i princip samma grunder som urval till utbildningslinjer. Antagningen till enstaka kurser bör vara lokal och högskolestyrelsen (motsvarande), bör få besluta när och i vilken omfattning de angivna urvalsprinciperna skall utnyttjas.

Antagningen bör -— efter beslut av högskolestyrelsen -— kunna cle- centraliseras inom högskoleenheten (motsvarande). Institutioner och linjenämnder bör i ökad utsträckning medverka i utformningen av regelsystemet och i genomförandet av antagningen.

11 Antagningens organisation

11.1. Allmänt

Enligt våra direktiv skall vi pröva principerna för antagningens organi- sation. Våra förslag till ändrade behörighets- och urvalsregler är härvid en utgångspunkt, liksom de krav på enkelhet och rationalitet som bör prägla också organisationen av antagningen.

Antagningen till flertalet allmänna utbildningslinjer görs i dag genom två stora centrala antagningssystem. UHÄ svarar därvid för antagningen till statlig högskoleutbildning motsvarande cirka 70 procent av det totala antalet nybörjarplatser. Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning (LFA) svarar för antagningen till landstingskommu- nal högskoleutbildning motsvarande omkring 20 procent av det totala antalet nybörjarplatser. Omkring 10 procent av nybörjarplatserna på utbildningslinjer besätts genom lokal antagning vid universitet och hög- skolor det gäller främst lokala linjer, påbyggnadslinjer och konstnär- liga högskoleutbildningar. Antagningen till ADB-linjen (kommunal högskoleutbildning) görs av intagningsnämnden i Göteborg. En mer utförlig beskrivning av det nuvarande antagningssystemet ges i avsnitt 5.5.

Antagningen till lokala utbildningslinjer görs lokalt eller, om UHÄ efter framställning av lokal högskolemyndighet åtagit sig detta, centralt. För närvarande görs antagningen till 78 procent av nybörjarplatserna på lokala linjer genom UHÄ (läsåret l984/85). Antagningen till enstaka kurser görs, som framgått i kapitel 10, helt lokalt.

11.2. Erfarenheterna av de administrativa systemen för tillträde till högskolan

Som redan har framgått av kapitel 3 var det bristen på administrativ samordning mellan antagningen till olika utbildningar på 1960-talet som ledde fram till tillkomsten av det centrala datorbaserade antagningssy- stemet vid dåvarande UKÄ, numera UHÄ. De administrativa antag- ningsproblemen fr.o.m. 1960-talet torde vara bl.a. en effekt av det starkt ökade antalet sökande till följd av utbildningsexpansionen. Spärrkommitténs förslag 1965 om ett samordnat datorbaserat antag- ningssystem utgick som tidigare nämnts från de dåvarande problemen

med att många antagna uteblev från utbildningen på grund av att de samtidigt antagits till någon annan högskoleutbildning. Datorer blev härigenom ett nödvändigt hjälpmedel för antagningen. Vidare föreslog KU kvoteringsregler för att lösa urvalsproblemen i samband med att man fr.o.m. år 1969 hade sökande med både bokstavs— och sifferbetyg. De kvoteringsregler som trädde i kraft fr.o.m. år 1977 har gjort antag- ningen i än högre grad beroende av datorstöd.

Vår uppfattning är att olika antagningssystem såväl de stora centra- la ADB-systemen som olika mindre, som regel manuella, antagningssy- stem — har fungerat relativt väl rent tekniskt-administrativt. En del introduktionsproblem klarades av redan före reformen år 1977.

Tre huvudinvändningar mot nuvarande centrala system förekommer i den allmänna debatten: [| den centrala datorbaserade antagningen är för mekanisk, krånglig, opersonlig, etc. Cl trots den omfattande tekniska apparaten lyckas man ofta inte anta ' sökande som verkligen påbörjar utbildningen, utan ca en fjärdedel av

platserna måste besättas genom lokal reservantagning El antagningen tar för lång tid: de sökande tvingas söka så tidigt att de ofta inte har hunnit bestämma sig och besked ges ibland så sent att de inte kan utnyttja erbjuden plats.

Vi har i avsnitt 5.5 diskuterat dessa tre typer av kritik. I det följande redovisar vi sammanfattningsvis de aspekter som är särskilt väsentliga när en organisation som baseras på våra förslag skall utformas.

Det stora antal anmälningar som under en begränsad tid skall behand- las i den centrala antagningsproceduren har gjort det nödvändigt att anpassa anmälningsblanketter m.m. till dataregistrering. Också beske- den till de sökande är utformade så att de kan skrivas ut med hjälp av ADB. Även om omfattande insatser har gjorts för att utforma blanketter etc. så att de skall vara enkla att förstå och fylla i är det ofrånkomligt att de kan upplevas som opersonliga och mera anpassade till ADB än till den enskilde sökandens behov. Också regelsystemets komplexitet och den hårda konkurrensen till många utbildningar har medfört att de sökande måste lämna detaljerade uppgifter som i sin tur förutsätter detaljerad information till de sökande.

Påståendena om att antagningssystemet såväl regler som blanketter — är för krångligt har framförts av såväl elever och föräldrar som andra som kommit i kontakt med systemet. Det har också framkommit vid en granskning som förvaltningsutredningen gjorde år 1978 (L. Jansson). Det stora antalet regler och regeltolkningar sammanhänger med antag- ningssystemets generella uppläggning det skall passa för många olika utbildningar och alla slag av sökande — och att den stora omfattningen medfört att även det stora antalet tillämpningsregler formaliserats och gjorts allmänt tillgängliga. Blankettsystemets utformning avspeglar i första hand kapaciteten i regelsystemet och kan således inte förenklas på något avgörande sätt utan motsvarande förändringar av regelsystemet.

Den andra invändningen mot dagens administrativa system är att de

inte på ett tillfredsställande sätt klarar att fördela tillgängliga platser bland sökande som verkligen avser att påbörja utbildningen. Detta gäller såväl de stora centrala datorbaserade antagningssystemen som större lokala system för antagning till enstaka kurser. UHÄ:s uppfölj- ningar av det centrala datorbaserade systemet visar att det efter två centrala antagningsomgångar är ca en fjärdedel av platserna som måste besättas genom lokal antagning. Vid antagningen till enstaka kurser förekommer det att fler än hälften av de antagna inte infinner sig vid kursstarten. Detta är onekligen en brist i nuvarande ordning. Det är emellertid tveksamt om man kan komma tillrätta med den genom för- ändringar i själva antagningsorganisationen.

Någon enkel förklaring till det stora bortfallet av studerande kan inte ges. Detta beror på ett flertal samverkande omständigheter. En huvud- orsak är, som har nämnts i kapitel 5, de sökandes egen osäkerhet inför valet av utbildning och yrke. Kravet på att ansökan skall lämnas upp till ett halvt år före terminsstarten bidrar till att många sökande — särskilt bland de yngre inte står fast vid sin ansökan. Många förefaller att ha ändrat studie- och yrkesplaner när de så småningom får besked om antagning. UHÄ:s undersökning av återbudsfrekvensen visar att åter- bud (”avhopp”) är nästan lika vanliga bland dem som antagits till sitt förstahandsalternativ som bland antagna till lägre prioriterade alterna- tiv. Detta tyder på att valet av studie- och yrkesinriktning är svårt för många studerande och att detta bidrar till en stor del av återbuden. Möjligheten att genom förändrade anmälningstider påverka detta dis- kuteras närmare i avsnitt 11.8.

Många sökande, främst ungdomar, söker inom flera oberoende antag- ningssystem både till högskoleutbildning (UHÄ, LFA, utbildningar med lokal antagning) och till högre specialkurser inom gymnasieskolan. Sö- kande med goda meriter blir då ofta antagna på flera ställen. Så länge inte all antagning är samordnad måste man räkna med bortfall på grund av antagning till annan utbildning. En annan orsak till bortfall är svå- righeterna att få arbete. Att söka högskoleutbildning blir ibland en gardering för den händelse man inte lyckas få arbete — eller omvänt: ett erbjudande om ett bra arbete kan upplevas som mera attraktivt än att börja en utbildning med osäker arbetsmarknad. Möjligheterna att tillgo- doräkna sig poäng för arbetslivserfarenhet bidrar också till att sökande som inte antagits till sitt förstahandsval kan välja att börja arbeta i stället för att ta en erbjuden plats på ett lägre prioriterat alternativ. Även andra aktiviteter, såsom utlandsresor, lockar ungdomar som nyligen har slutat skolan.

Ytterligare en orsak till återbuden är att många sökande får erbjudan- de om plats sent. De som inte antagits vid den första antagningsomgång- en i juli och inte tror sig ha goda chanser att få en plats senare börjar rimligen planera för att göra något annat i stället. Om de sedan erbjuds plats kan eller vill de då ofta inte ta den.

Den tredje typen av kritik avser den långa tid som åtgår för själva antagningen. Som redan har nämnts måste anmälan inges upp till ett halvåri förväg. Besked om antagning kommer ofta sent, särskilt för den som får plats först efter det att en eller flera andra sökande avstått från

erbjuden plats. Särskilt för den som har arbete och skall begära tjänstle- digt för studier och för den som har barn och måste ordna barntillsyn är det önskvärt med tidiga besked. Riksrevisionsverket har nyligen i en rapport, Långa handläggningstider i offentlig verksamhet, Dnr 19842695, P 19853, pekat på möjligheterna till en snabbare handläggning. I rap- porten berörs möjligheten att dela upp handläggningsrutinerna i två ”produktionsled”, dvs. en förenklad handläggning av ansökningar som inte kräver någon meritbedömning utöver behörighetsprövningen och en decentralisering av handläggningen till högskolorna eller till studie- medelsnämnderna.

Det har ansetts att äldre sökande skulle vara betjänta av en tidig ansökningstidpunkt för att i gengäld kunna få ett tidigt besked. Yngre sökande torde däremot ofta föredra en senare sista anmälningsdag, men de är liksom äldre sökande angelägna om ett snabbt besked när väl ansökan har lämnats. För att bättre tillgodose dessa skilda önskemål har det av och till diskuterats om antagningen borde delas upp på en tidig omgång för i första hand äldre sökande och en senare omgång för sökande som kommer direkt från gymnasiet. KK diskuterade exempel- vis en sådan lösning men avvisade den med hänvisning till det merarbete som skulle uppstå.

11.3. Utgångspunkter för en förändrad organisation

Våra förslag till nya regler för urval innebär sammanfattningsvis El en förenkling av de generella reglerna för antagning till utbildnings- linjer Cl antagningssystemet görs mindre enhetligt genom större möjligheter till anpassning till skilda utbildningslinjers krav EI vissa beslut rörande tillämpning av principer för urval till sådana linjer som statsmakterna inrättar överförs till UHÄ El ökade möjligheter till decentralisering av handläggningen av tillträ- desfrågor: dels från UHÄ till lokala antagningsmyndigheter, dels inom de lokala högskolemyndigheterna (främst vad gäller enstaka kurser) El antagningsmyndigheterna ges större frihet att vid antagning till ut- bildningslinje göra individuella bedömningar inom ramen för en fri prövning 121 olika urvalsregler tillämpas vid antagning till enstaka kurs beroende på kursens syfte och målgrupp.

Liksom tillträdesreglerna i stort måste den administrativa organisatio- nen bidra till att målen för högskolan uppfylls. En bred rekrytering av sökande lämpade för högskolestudier förutsätter således att organisatio- nen underlättar för personer med tillräckliga förkunskaper — från skola eller arbetsliv ——att söka till högskoleutbildning. Antagningsorganisationen bör ses som en servicefunktion för de ut- bildningssökande. Det är viktigt att de sökande får god information, att antalet kontakter den sökande behöver ha inför antagningen begränsas

och att organisationen ger förutsättningar för en korrekt handläggning oberoende av vilken utbildning eller utbildningsort som söks. Antag- ningsprocessen måste dessutom genomföras snabbt och i god tid ge de sökande erforderliga besked.

Samma krav på service ställs av de utbildningsansvariga. Organisatio- nen måste därjämte vara effektiv, dvs. kräva minsta möjliga kostnad och leda till att tillgängliga utbildningsplatser blir maximalt utnyttjade.

Dagens system karakteriseras av en hög servicenivå gentemot de sökande, hög rättvisa i relation till gällande regler samt exakthet och objektivitet i handläggningen. Det har samtidigt, som nämnts, kritiserats för opersonlighet, bristande hänsynstagande till icke-kvantifierbara me- riter samt en byråkratisk organisation. Kritiken har i många fall efterlyst ett mer ”människonära” system, t.ex. i form av tidig kontakt mellan den sökande och sökt utbildning. De enhetliga och exakta reglerna har vidare lett till att högskolans utbildningsansvariga organ, t.ex. linje- nämnder, upplevt sig sakna ansvar för antagningen. En ny organisation måste utformas med beaktande av dessa synpunkter.

11.4. Lokal eller central antagning?

Vi har övervägt möjligheterna att helt eller delvis upphöra med central antagning. En sådan förändring har av och till förespråkats i debatten. Vinsterna har bl.a. hävdats vara att de sökande får direktkontakt med företrädare för de utbildningar eller högskolor till vilka de söker. Det har förutsatts att detta bl.a. skulle minska osäkerheten i de sökandes utbild- ningsval och härigenom minska antalet återbud.

Vi anser att det finns klara fördelar med en ökad kontakt mellan de sökande och resp. utbildning/högskola redan i samband med antagning- en. Inte minst anser vi det väsentligt att företrädare för berörda utbild- ningar får insyn i och kontakt med själva antagningsproceduren. I de fall då det är motiverat att införa utbildningsspecifika urvalsinstrument — såsom prov eller intervjuer -— enligt våra förslag i avsnitt 9.6 är det naturligtvis nödvändigt att företrädare för resp. utbildning i en eller annan form medverkar. En generellt genomförd decentralisering av antagningen skulle emellertid, så länge enskilda personer söker till flera högskoleenheter (motsvarande), medföra ett betydande merarbete både för den enskilde och för berörda myndigheter. Den sökande måste inge separata ansökningshandlingar till samtliga utbildningsanstalter han/ hon söker till. Framför allt ungdomssökande, som ofta är osäkra om framtida utbildningsväg och om möjligheterna att antas till sökta utbild- ningar, kommer att söka till många utbildningar och högskolor. Detta merarbete kan visserligen komma att minska antalet ”okynnesansöknin- gar”, men det kan ifrågasättas om man genom administrativa åtgärder av detta slag skall försvåra för dem som har ett stort intresse för en viss utbildning, oberoende av ort.

Sökande med goda meriter kommer i ett helt decentraliserat system att antas till många utbildningar samtidigt (dubbelantagning), vilket erfa- renhetsmässigt leder till en omfattande reservantagning i ett sent skede

med åtföljande svårigheter att besätta samtliga utbildningsplatser. Ris- ken är uppenbar att många sökande inte kommer att kunna påbörja sökt utbildning trots att utbildningsplatser finns tillgängliga.

Även antagningsmyndigheterna kommer som nämnts att få ett omfat- tande merarbete. En och samma sökandes handlingar skall granskas och bedömas på flera ställen, varvid eventuellt medelbetyget måste beräknas flera gånger. Vid brister i ansökan måste kompletteringar göras av flera antagningsmyndigheter. Åtminstone en del av detta arbete skulle vid högskoleenheterna behöva göras under ferietid. Vi bedömer inte att värdet av den ökade närheten mellan den enskilde och resp. utbildnings- anordnare i antagningsproceduren, som en helt lokal antagning skulle innebära, uppväger de nackdelar i form av merarbete för de sökande och för utbildningsmyndigheterna och därmed ökade totala kostnader som en sådan ordning skulle innebära. En ökad ”närhet” bör i stället åstad- kommas genom andra åtgärder, t.ex. i samband med själva ansökan och efter antagningen.

Den centrala antagningen infördes för att eliminera dubbelantagning. Trots nuvarande betydande problem med dubbelantagning och återbud från redan antagna anser vi detta skäl fortfarande vara giltigt. I annat fall kan problemen med dubbelantagning förväntas bli av väsentligt större omfattning än för närvarande. Som framgår av bilaga 4 har man i både Danmark och England infört ett system med central datorbaserad samordning av den för övrigt helt lokala antagningen. Vi ser det som ett stöd för vår uppfattning att man inte kan undvara en central samordning i syfte att eliminera dubbelantagning. I annat fall riskerar man, som nämnts ovan, att sökande med de bästa meriterna kommer att antas på ett flertal ställen och att övriga sökande får besked om reservantagning ännu senare än i dag.

En centralt baserad antagningsorganisation utesluter inte ett betydan- de inslag av lokal medverkan. En sådan bör kunna växa fram successivt och parallellt med den utveckling av regelsystemet som vi beskrivit i det föregående. Vi anser också att det i dag —med hänsyn till den tekniska utvecklingen vad gäller datanät och terminaler finns väsentligt bättre möjligheter än när det nuvarande systemet konstruerades, att genomföra antagningen i nära samverkan mellan lokala och centrala antagnings- myndigheter.

I allmänhet bör den lokala medverkan vara ett led i beredningsproces- sen inför antagningsbeslut som fattas av UHÄ. I vissa fall torde det vara ändamålsenligt att även delegera beslut till lokal antagningsmyndighet. Detta kan innebära att samtliga eller vissa antagningsplatser tillsätts genom lokala beslut. Det förra fallet innebär i praktiken en helt lokal antagning samordnad med den centrala. Normalt är det emellertid av värde även för utbildningar med få sökande — att ingå i den centrala antagningen. Informationen om utbildningen blir härigenom mer spridd, samtidigt som berörda högskoleenheter avlastas ett administra- tivt arbete. Som exempel kan nämnas att antagningen till flertalet lokala linjer i dag görs centralt på begäran av berörda högskoleenheter.

Ett centralt system måste mot denna bakgrund utformas så att det kan hantera alla "utbildningslinjer. Lokal antagning är självklar när den

motiveras av särskilda skäl, t.ex. tillträdesregler som avviker från det generella regelsystemet. Andra exempel på när lokal medverkan är mo- tiverad är:

121 utnyttjande av speciella urvalsinstrument som komplement till övriga regler IZI fri prövningi vissa fall El lokal studievägledning som komplement till centralt producerad

skriftlig information

aktiva rekryteringsåtgärder när man befarar att nybörjarplatser kan komma att bli outnyttjade

_ teknisk medverkan, t.ex. kontakt mellan högskoleenhet och centralt system via terminal med möjlighet till fördelning av arbetsuppgifter och informationsutbyte.

Vi föreslår mot denna bakgrund att ett centralt system för antagning till utbildningslinjer bibehålls, men att inom ramen för detta system möjlig- heterna till lokal medverkan fortlöpande skall beaktas och stimuleras.

Den centrala antagningen görs i dag genom tre fristående organisatio- ner, som alla arbetar utifrån samma regelsystem. Detta har mer utförligt beskrivits ovan. De tre systemen har helt olika omfattning. UHÄ:s cen- trala antagning omfattar 70 procent av antalet nybörjarplatser på linjer i högskolan medan intagningsnämnden i Göteborg endast antar till en utbildningslinje (ADB-linjen).

Ändamålsenligheten i att arbeta med tre organisationer kan givetvis diskuteras. Ett relativt stort antal sökande återfinns i fler än ett av systemen. Undersökningar visar att cirka en tredjedel av de sökande till vårdutbildning, med antagning genom LFA, också har sökt utbildningar som ingåri UHÄ:s centrala antagning. En sammanslagning skulle såle- des reducera antalet ansökningar att hantera med drygt 10 procent. Berörda sökande skulle också bara behöva inge en ansökan i stället för som i dag två och problemen med dubbelantagning skulle minska.

De kommunala högskoleutbildningarna inom vårdområdet utgör i olika avseenden en homogen grupp i förhållande till andra högskoleut- bildningar. Rekrytering, arbetsmarknad och utbildningsorganisation är således i hög grad gemensamma. Landstingen har i egenskap av huvud- män för både gymnasieskola och högskola och som dominerande arbets- givare för de utbildade ett helhetsansvar för både utbildning och arbets- marknad, vilket saknar motsvarighet inom högskolan i övrigt. Nuvaran- de organisation ger goda förutsättningar för en ändamålsenlig sampla- nering av vård- och utbildningsplanering.

Vi bedömer de effektivitetsvinster som kan göras vid ett överförande av antagningsorganisationen för de kommunala högskoleutbildningar- na inom vårdområdet till UHÄ som små. Hanteringskostnaderna, t.ex. uttryckta som kostnad per ansökan eller per antagen, är jämförbara. Övervägande skäl talar därför för ett bibehållande av LFA med i princip oförändrade arbetsuppgifter. Vi kommer nedan att föreslå vissa åtgärder för att säkerställa det nära samarbete som redan förekommer mellan UHÄ och LFA.

ADB-linjens ställning inom högskolan har diskuterats bl.a. i prop.

1983/84:100, bil. 12 och ett eventuellt återförande till gymnasieskolan har aktualiserats. Om detta genomförs bortfaller frågan om samordnad antagning från högskolans synpunkt. Om så inte blir fallet torde man kunna räkna med en sådan utveckling inom högskolan att en överföring av antagningsansvaret till UHÄ blir aktuell. Vi finner för vår del ingen anledning att nu aktualisera någon förändring.

11.5. UHÄ:s roll m.m.

UHÄ har en nyckelroll genom sin ställning som central myndighet för all högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets område med ansvar för antagningen också till de längre utbildningslinjerna vid Sve- riges lantbruksuniversitet. Våra förslag stärker banden mellan å ena sidan antagningen och å andra sidan utvecklingen av utbildningens innehåll och organisation, bl.a. genom en ökad anpassning av både behörighets- och urvalsregler till förhållandena för de enskilda utbild- ningarna. Mot denna bakgrund är det självklart att UHÄ med sitt ansvar för den centrala utbildningsplaneringen bör ha ett sammanhållande ansvar även för antagningsorganisationen. Vi finner således ingen an- ledning att diskutera lösningar där antagningen genomförs fristående från UHÄ, t.ex. av en separat myndighet eller kopplad till annan förvalt- ningsmyndighet. Vi vill i sammanhanget peka på att en betydande fördel med dagens organisation för antagningen är att ingen separat basorga- nisation behöver byggas upp för personal-, budget- och ekonomifrågor, eftersom antagningen kan repliera på UHÄ:s samlade organisation. Möjligheterna att vid hög arbetsbelastning utnyttja personal även från andra enheter inom UHÄ i antagningsarbetet ger dessutom en stor flexibilitet i verksamheten och minskar de totala kostnaderna för antag- ningen.

Våra förslag innebär en vidgad användning av högskoleprovet. UHÄ är för närvarande huvudman för verksamheten med detta prov. Prov- konstruktion m.m. fullgörs på UHÄ:s uppdrag av pedagogiska institu- tionen vid universitetet i Umeå. Universitet och högskolor svarar för genomförandet av provet. Organisationen har enligt vår bedömning fungerat väl. En vidgad användning av provet motiverar dock en mer permanent organisation. Denna kan med fördel baseras på nuvarande kompetens och resurser. Särskilt viktigt är att man bibehåller sambandet med forskning inom området.

En fortsatt koppling av provverksamheten till UHÄ är en naturlig konsekvens av vår syn att UHÄ bör ha ett övergripande nationellt ansvar för samtliga antagningsfrågor. Härmed bör också den närmare utform- ningen av provorganisationen i första hand vara en fråga för UHÄ. Särskilt betydelsefullt är att åstadkomma permanenta former för veten- skapligt samråd, uppföljning, utvärdering och styrning som garanterar ett utnyttjande av nationella och internationella erfarenheter och veten- skapliga rön. Samtidigt bör ett inflytande för verksamhetens intressenter och avnämare säkerställas.

UHÄ har i samarbete med de forskare i Umeå som ansvarar för provverksamheten inrättat en informell referensgrupp med forsknings- företrädare. Denna bör genom en mer permanent organisation och vidgad sammansättning kunna omvandlas till ett vetenskapligt råd för provverksamheten. UHÄ bör också överväga utformningen av organi- sationen för provkonstruktion och provgenomförande. UHÄ bör få i uppdrag att i samband med sitt remissyttrande över våra förslag redovisa sin syn på denna fråga och eventuella förslag.

En antagningsnämnd inom UHÄ inrättades år 1977 med uppgift att följa arbetet och att behandla frågor av allmän eller principiell karaktär i anslutning till tillträdesfrågorna. Nämnden innehåller bl.a. företrädare för allmänna intressen. Antagningsnämnden har en något oklar ställ- ning i förhållande till UHÄ:s styrelse, verksledning och kansli. Övergri- pande frågor har i allmänhet behandlats av styrelsen och mer rutinmäs- siga frågor handläggs av verksledningen eller på byrånivå. Tillämp- ningsföreskrifter till kapitel 5 i högskoleförordningen har fastställts av nämnden. Erfarenheterna av hittillsvarande arbete synes vara att nämn- den har haft svårt att finna en aktiv roll.

UHÄ har för sin del i anslagsframställningen för budgetåret 1986/87 föreslagit att antagningsnämnden avskaffas. Vi ansluter oss till detta förslag, vars förverkligande bör stimulera att tillträdesfrågorna i större utsträckning än hittills integreras med arbetet med utbildningsplaner m.m. inom UHÄ.

Förutsättningarna för antagningsarbetet avviker i vissa delar från förutsättningarna för UHÄ:s övriga verksamhet. Antagningsreglerna, som i huvudsak fastställs av statsmakterna, bestämmer sålunda behovet av resurser för behandlingen av enskilda ansökningar. Antalet ansök- ningar varierar över tiden och påverkar självfallet den faktiska arbets- volymen. Det är således svårt för UHÄ att i förväg styra och beräkna kostnaderna. Vi har mot denna bakgrund övervägt att föreslå att medel för antagningsverksamheten anvisas särskilt. En sådan åtgärd skulle emellertid strida mot vår strävan att så långt möjligt se tillträdesfrågorna som en del av UHÄ:s arbete med planeringen för den grundläggande högskoleutbildningen. Vi föreslår därför inte någon anslagsteknisk för- ändring utan förutsätter att antagningsverksamhetens särart beaktas vid fastställande av UHÄ:s framtida medelsramar.

1 1.6 Samverkan med studiestödsorganisationen

Majoriteten av dem som söker till högskolan söker ungefär samtidigt studiemedel. Den sökande måste alltså i detta fall lämna två olika ansökningar till olika myndigheter, eftersom studiemedlen hanteras i ett från högskolan fristående administrativt system.

Centrala studiestödsnämnden (CSN) är central förvaltningsmyndig- het för ärenden om studiesocial verksamhet. I CSN:s ansvarsområde ingår förutom högskolan även studiehjälp i gymnasieskolan och olika former av vuxenstudiestöd. Frågor om studiemedel till högskolestude- rande utgör den kvantitativt största delen av CSN:s arbetsuppgifter.

Under CSN finns sex studiemedelsnämnder, som var och en i sin region beslutar om studiemedel.

Studiemedelsorganisationen är för sitt arbete beroende av uppgifter från högskolan rörande antagning, registrering och studieresultat. En närmare samverkan skulle kunna innebära administrativa rationalise- ringar för berörda myndigheter och förenklingar för de sökande.

De punkter som främst kan vara aktuella för ökad samverkan är: [ information El gemensam eller samordnad ansökan El uppföljning av registrering och studieresultat.

En analys av förutsättningar samt för- och nackdelar med en utökad samverkan mellan studiestöd, studiedokumentation och antagning går utanför vad som kan göras inom ramen för vårt arbete. Vi föreslår därför att regeringen uppdrar åt UHÄ och CSN att gemensamt göra en sådan. Samverkan kan innebära ett utökat utbyte av personuppgifter mellan de stora datoriserade system som berörs. Integritets- och sårbarhetsaspekter måste därför noga prövas i arbetet. Studien måste också på lämpligt sätt samordnas med den förstudie till nytt ADB-system för antagningen som vi föreslår skall ingå som ett led i genomförandet (se avsnitt 14.9). UHÄ och CSN bör i arbetet samråda med statskontoret, LFA och berörda studerandeorganisationer.

Möjligheterna att föra över delar av ansvaret för antagningsarbetet till exempelvis studiemedelsnämnderna har aktualiserats i olika samman- hang, t.ex. i riksrevisionsverkets (RRV) tidigare omnämnda rapport om handläggningstiderna i offentlig verksamhet. Våra förslag innebär emel- lertid, som vi ovan redovisat, ökade krav på samverkan mellan tillämp- ningen av tillträdesreglerna och högskoleutbildningens planering och utveckling. Mot denna bakgrund anser vi det inte lämpligt att separera ansvaret för antagningen från högskoleorganisationen.

] 1.7 De sökandes valmöjligheter

Den sökande har möjlighet att ange tolv rangordnade önskemål om utbildningslinje och utbildningsort (en linje eller motsvarande på en ort är ett sökalternativ). I medeltal anger de sökande fem alternativ. Efter den första urvalsomgången får sökande som inte antagits till sitt första- handsalternativ kvarstå som sökande till högst ett sökt alternativ med högre prioritet än det alternativ han/hon eventuellt antagits till.

I stora drag överensstämmer de rutiner som tillämpas av LFA med den ovan beskrivna. LFA tillämpar dock en något avvikande definition av sökalternativen. UHÄ:s antagning baseras på sökalternativ som består av utbildningslinje och högskoleenhet. LFA:s antagning baseras på sökt utbildningslinje, varefter nämnden fördelar de sökande på utbildnings- orter med hänsyn till bostadsort och platsantal. Båda metoderna ryms inom gällande bestämmelser. Vi finner ingen anledning att i detta sam- manhang ta ställning till denna typ av tekniska detaljer. Vi utgår emel- lertid från att berörda myndigheter i samband med utvecklingen av de

nya rutiner som erfordras strävar efter att åstadkomma enhetlighet på de punkter där det är motiverat. De sökande bör så långt möjligt kunna följa samma mönster oavsett om de söker till kommunal eller statlig högskoleutbildning (t.ex. jämförbara blanketter och detaljregler).

Vi har i det föregående redovisat att de sökande i UHÄ:s antagnings- system kan ange tolv olika rangordnade sökalternativ i den första urvals- omgången. Det har i debatten ibland antytts att en begränsning av valfriheten på denna punkt skulle innebära färre problem med bl.a. återbud (se avsnitt 5.5. Flertalet sökande utnyttjar emellertid inte alla möjligheter, samtidigt som det för vissa sökande, som har ett mycket stort intresse för en viss utbildning oavsett ort, åtgår ett flertal sökalter- nativ för denna enda utbildning (för en ansökan till läkarlinjen på samtliga orter i landet måste sex sökalternativ anges). Andelen återbud tycks också i stort sett vara oberoende av om den sökande kommit in på högre eller lägre prioriterat alternativ (Kim, 1979). Vi ser därför ingen anledning att föreslå att UHÄ skall minska antalet möjliga sökalternativ vid ansökan. Däremot kan den i avsnitt 5.4 nämnda minskningen från tolv till två sökalternativ i den andra urvalsomgången upplevas som drastisk. UHÄ bör överväga om det finns anledning förändra antalet alternativ till förslagsvis tre.

Antagning innebär inte att den enskilde fritt förfogar över tilldelad plats. Antagningen avser en viss utbildning med början en viss termin. Den antagne kan således inte på egen hand besluta att senarelägga studiestarten eller att byta eller sälja utbildningsplatsen. Varje beslut om antagning gäller normalt ett bestämt ansökningstillfälle och är således beroende inte bara av den antagnes val och meriter utan också av övriga sökandes antal, utbildningsval, meriter etc. vid detta tillfälle. Beslut om att medge den sökande uppskov med att påbörja utbildningen eller att få byta studieort kan mot denna bakgrund vara orättvist gentemot andra sökande, t.ex. om någon tillåts byta till en utbildningsplats till vilken vederbörande inte hade tillräckliga meriter för att bli antagen på normalt sätt.

Å andra sidan finns en rad omständigheter under vilka det kan vara motiverat med byte av studieort eller uppskov. Betydelsefulla föränd- ringar av personliga förhållanden som inträffat efter ansökningstidens utgång kan nämnas som exempel. Självfallet bör antagningsmyndighe- ten liksom hittills kunna medge byten i de fall då den sökande har goda skäl för ett byte och detta inte medför uppenbar orättvisa i förhållande till andra sökande.

Antagningsmyndigheterna tillämpar i dag en restriktiv praxis även när det gäller att bevilja uppskov med utnyttjandet av en studieplats till vilken man antagits. Detta beror på att uppskov är besvärliga att rent praktiskt hantera många antagna som får uppskov väljer senare att avstå från platsen — samtidigt som uppskov kan användas av enskilda sökande för att totalt sett öka deras chanser att bli antagna till önskad utbildning. Vi finner ingen anledning att föreslå någon förändring av nuvarande restriktiva praxis med uppskov beträffande antagning till utbildningslinjer. När det gäller antagningen till enstaka kurser för fort- bildning och vidareutbildning kan vi dock tänka oss det undantaget att

någon form av anstånd eller kösystem tillämpas för att underlätta för förvärvsarbetande och arbetsgivare att planera för tjänstledighet som möjliggör deltagande i utbildningen.

Regeringen har genom beslut den 29 mars 1984 till utredningen över- lämnat en skrivelse från värnpliktsverket till chefen för försvarsdeparte- mentet. Värnpliktsverket har i skrivelsen hemställt om att värnpliktiga som antagits till högskolan och som inkallas till grundutbildning eller repetitionsutbildning under viss del av året erhåller någon form av ”platsgaranti”, så att de ifrågavarande studierna kan påbörjas så nära den militära utbildningens slut som utbildningsplaner och terminsindel- ning medger. Överbefälhavaren och UHÄ har yttrat sig över framställ- ningen. Vi anser att värnpliktstjänstgöring kan utgöra skäl för uppskov, t.ex. i de fall inkallelsen skett efter ansökningstidens utgång. Detta torde dock endast inträffa undantagsvis. Att generellt medge uppskov med högskoleutbildning för sökande som inkallats till militärtjänstgöring är förenat med stora praktiska och principiella problem. Förutom den orättvisa gentemot övriga sökande som kan uppstå uppmuntrar en ge- nerös praxis till olika slag av taktiskt beteende. Ansökningar om upp- skov bör prövas individuellt inom ramen för den restriktiva praxis, som vi kortfattat beskrivit i det föregående.

1 1.8 Anmälningstider

11.8.1. Nuvarande regler

För utbildningslinjer med antagning genom UHÄ skall, enligt föreskrif- ter som UHÄ meddelat, anmälan inges till UHÄ senast den 1 april inför höstterminen och den 1 oktober inför vårterminen. Inför höstterminen 1985 behandlades cirka 60 000 ansökningar till 19 500 platser på utbild- ningslinjer som UHÄ sköter antagningen till.

Efter dataregistrering av ansökningarna har de sökande viss tid för att komplettera dessa (inför en hösttermin till den 15 juni). En stor del av ansökningarna inför en hösttermin (omkring en fjärdedel) kommer från sökande som inte avslutat sina gymnasiestudier vid tiden för ansökan. Samtliga dessa måste således komplettera sin ansökan med avgångsbe- tyg från gymnasieskolan. Antalet kompletteringar är därför särskilt stort inför en hösttermin.

När samtliga kompletteringar dataregistrerats görs ett första urval bland behöriga sökande. Detta äger inför en hösttermin rum i början av juli. Resultatet av antagningen sänds därefter ut till de sökande, som genom en svarsblankett senast den 1 augusti till UHÄ skall bekräfta sin önskan att utnyttja tilldelad plats och/eller anmäla att de vill kvarstå som sökande till någon av de sökta utbildningsalternativen. Ett andra urval görs i början av augusti. Därefter överlämnar UHÄ ansvaret för antagningen till de lokala högskolemyndigheterna. Dessa gör därefter en reservantagning till de platser som friställs genom återbud. Denna antag- ning bygger på reservlistor från UHÄ, vilka anger reserver uppdelade på kvotgrupper, så att Iedigbliven plats i första hand skall tillsättas med reserv tillhörande samma kvotgrupp.

Antagningen till enstaka kurser genomförs i sin helhet av högskoleen- heterna. Universiteten och de större högskolorna har särskilda antag- ningsenheter inom förvaltningarna. Ansökan till enstaka kurs skall inges senast den 15 maj (inför höstterminen) resp. den 1 november (inför vårterminen). Urvalet görs vid samtliga större enheter och vissa mindre med ett av UHÄ utarbetat datorprogram, LANT. Övriga enheter (mind- re statliga högskoleenheter och kommunala högskolor) gör urvalet ma- nuellt eller med egna datorsystem.

11.8.2. Sen anmälan, tidig antagning?

De mer eller mindre motstridiga krav som kan ställas på det administra- tiva systemet gör att tidpunkten för anmälan och antagning har diskute- rats ofta under den tid som förflutit sedan högskolereformen år 1977. Många sökande, troligen främst ungdomar, bestämmer sig sent för utbildningsväg och är därför betjänta av en sen sista anmälningstid- punkt. Andra sökande behöver för sin planering (av exempelvis tjänst- ledighet) ett antagningsbeslut i god tid, vilket förutsätter en tidig anmäl- ningstidpunkt. Även för högskolan är en tidig antagning att föredra eftersom det ger möjlighet att kunna fördela antagningsarbetet över en längre tidsperiod och att få ett planeringsunderlag tidigare — detta förutsätter emellertid att de sökande som antas tidigt också utnyttjar tilldelad plats.

Under perioden 1977-1980 var den 15 juni sista ansökningsdag för allmänna utbildningslinjer inom statlig högskoleutbildning inför höster- min och den 1 november sista ansökningsdag inför vårtermin. Efter förslag av en UHÄ-utredning (UHÄ-rapport l979z28) tidigarelades an- mälningstiderna år 1981. Tidigareläggningen motiverades av önskemål om att dels sprida arbetsbelastningen för antagningsenheterna, dels kunna ge de sökande ett första antagningsbesked tidigare.

Följande tidsschema för antagningen gäller för närvarande.

Tabell 11.1 Tider för antagningen

Ansökningstider inför vårterminen redovisas inom parentes. Tidpunkter för an- tagningsbesked kan variera något från år till år.

Allmänna ut- Enstaka kurser bildningslinjer

Sista anmälningsdag l/4(l/lO) 15/5 (l/ll) Sista dag för komplettering 15/6 (12/12) 15/6 Första antagningsbesked 10/7 (19/12) 10/7 Andra antagningsbesked 14/8 (10/1) Utbildningen börjar ca l/9 (20/1) 1/9 (20/1)

Diskussionen om högskolans anmälningstider har väl belyst skälen för tidig resp. sen anmälningstid (se t.ex. nyssnämnda UHÄ-rapport). Vi går därför inte in på någon mera detaljerad diskussion av dessa frågor. Våra

principiella utgångspunkter är att hänsynen till de sökande kräver dels en snabb handläggning, dvs. en kort tid mellan sista ansökningsdag och antagningsbesked, dels — för flertalet sökande att sista anmälnings- tidpunkten ligger så nära utbildningens start som möjligt. Vissa sökande har å andra sidan välgrundade önskemål om antagningsbesked i god tid.

I ett internationellt perspektiv ligger inte de svenska anmälningstider- na särskilt tidigt (se bilaga 4). Å andra sidan vet man, t.ex. mot bakgrund av det stora antalet återbud och byten i anslutning till terminsstarten, att många studerande inte bestämmer sig för utbildningsväg förrän mycket sent. En anmälningstid som ligger nära terminsstart ger således högsko- leenheterna mera realistiska uppgifter om vilka och hur många sökande som avser att påbörja den utbildning de antagits till. Planeringstiden för såväl de antagna som högskolan blir i motsvarande mån kortare. Detta kan leda till att en väsentlig del av högskolans förberedelser måste utföras utan kännedom om antalet sökande. Vissa åtgärder, t.ex. utsänd- ning av information till antagna, kan över huvud taget inte vidtas förrän man har uppgifter om de antagna.

Om antagning har skett tidigt, men uppgifterna sett från högskolans synpunkt är mycket otillförlitliga, uppstår en analog situation. Högsko- lans förberedelser måste även i detta fall bygga på erfarenheter från tidigare antagningsomgångar, t.ex. antaganden om hur många reserver som måste kallas. Som påpekats ovan är antalet sökande som lämnar återbud under olika skeden av antagningen stort, speciellt för enstaka kurser. Det förekommer att bara en minoritet av de ursprungligen antag- na verkligen påbörjar utbildningen i fråga och att en stor andel av de studerande inte ens fanns med bland de ursprungliga sökandena.

En allmän erfarenhet synes vara att andelen okomplicerade ansök- ningar, som kräver relativt kort handläggningstid, ökar år från år. Detta beror bl.a. på att antalet sökande med ovanliga meriter, t.ex. äldre studentbetyg, minskar. De förslag till regler för urval till utbildningslin- jer som vi lämnat i kapitel 9 innebär också sammantaget en viss förenk- ling av antagningsarbetet, främst vad gäller värderingen av arbetslivser— farenheten. Detta talar för att en senarelagd sista ansökningsdag är möjlig, i varje fall för enkla ansökningar. Mot bakgrund av att ett mycket stort antal ansökningar till höstterminen kommer från gymnasiestude- rande som senare måste komplettera sin ansökan med betyg, skulle en sista ansökningsdag efter skolans avslutning, t.ex. den 15 juni, väsentligt reducera antalet kompletteringar. Handläggningen av dessa ansökning- ar skulle därigenom bli mera direkt, eftersom arbetet med betygskom- pletteringar bortfaller.

En möjlighet att tillgodose de olika önskemål som finns om dels en sen anmälan, dels tidiga antagningsbesked, skulle kunna vara att tillämpa olika anmälningstider för olika kategorier av sökande. Så kunde t.ex. äldre sökande som behöver tidiga besked för sin planering anmäla sig tidigt, medan sökande från gymnasieskolan kunde vänta med sin anmä— lan till efter skolavslutningen, dvs. till mitten av juni inför en hösttermin.

Principiellt kan en differentiering av anmälningstiderna innebära an- tingen olika anmälningstid och gemensamt urval (uppdelad anmälan) eller både olika anmälningstid och separata urval (uppdelad antagning).

Det senare alternativet innebär en mer långtgående differentiering, men är givetvis en förutsättning för att sökande med behov härav får ett tidigare besked. Det förra alternativet tillgodoser i första hand sökande som bestämmer sig för utbildningsväg sent.

En förutsättning för att en uppdelad antagning skall innebära några väsentliga fördelar är att sökande med tidig sista ansökningstidpunkt också får besked om antagning tidigare. Detta skulle bl.a. underlätta tjänstledighetsplanering etc. Det är sannolikt att många sökande med behov av ett tidigt besked finns i provgruppen. På motsvarande sätt innefattar betygsgruppen många ungdomar som i stället är betjänta av att kunna välja utbildningsväg så nära terminsstarten som möjligt.

Nuvarande regler för urval till utbildningslinje förutsätter en propor- tionell kvotering mellan olika sökandegrupper, vilken måste göras vid en tidpunkt. Våra förslag ger principiella förutsättningar för en uppdelad antagning, eftersom en i förväg fastställd platsfördelning mellan provur— val och betygsurval skall tillämpas. En sådan uppdelning är emellertid förknippad med väsentliga problem. De sökande som kan behöva tidiga besked är svåra att identifiera i förväg och överensstämmer inte med någon "urvalsgrupp” vid antagningen. Så torde t.ex. flertalet sökande vid en eventuell tidig antagning ha resultat från högskoleprovet och därmed delta i provurvalet. Vissa av dessa sökande kan ha behov av tidiga besked men de kan vid urvalet inte separeras från andra sökande som genomgått provet.

Att göra provurvalet tidigare än betygsurvalet strider också mot den utformning av urvalsreglerna som vi föreslagit ovan, som innebär att betygsurvalet skall göras före provurvalet så att provurvalets karaktär av andra chans för dem som inte fått så höga betyg betonas. Om provurvalet skulle tidsmässigt förläggas före betygsurvalet skulle resultatet av det tidigare provurvalet komma att förändras vid det senare urvalet, då många antagna i provurvalet i stället kan antas på sina betyg och därmed lämna plats för andra sökande i provurvalet. Värdet av ett tidigt provur- val blir därmed begränsat.

En annan möjlighet är att tillämpa olika anmälningstider men gemen- sam antagning för olika sökandekategorier (uppdelad anmälan). En senare ansökningstidpunkt för sökande med enbart betygsmeriter skulle inte innebära några mer väsentliga förändringar för antagningsmyndig- heten, eftersom dessa ansökningar är lätta att handlägga. Som nämnts är redan i dag en betydande del av arbetet med ansökningar från elever som vid ansökningstillfället går kvar i gymnasieskolan senarelagt, eftersom både behörighetskontrollen och betygsmedelvärdesberäkningen inte kan göras förrän efter skolavslutningen.

En sen sista anmälningstidpunkt bör innebära ett säkrare utbildnings- val, dvs. färre avhopp och återbud vid kursstart. I första hand gäller detta direktsökande från gymnasieskolan som före terminsavslutningen och innan de fått betygen ofta är mycket osäkra om val av utbildningsväg i högskolan.

Om man väljer att ha olika anmälningstider för olika sökande uppstår problemet att avgöra vilka som måste söka tidigt och vilka som kan få söka senare. En möjlighet är att begränsa den senare anmälningstiden till

enbart sökande från gymnasieskolan. Mot bakgrund av att flertalet betygsansökningar kan förväntas vara enkla att handlägga synes inte en sådan begränsning nödvändig.

En annan möjlighet är att alla sökande som bara åberopar betygs- handlingar (avgångsbetyg och kompletteringsbetyg) skall kunna utnyttja en senare sista anmälningstidpunkt förslagsvis den 15juni — inför en hösttermin. Samtliga sökande som åberopar prov, arbetslivserfarenhet och andra meriter skulle däremot söka vid en tidigare tidpunkt som beslutas av UHÄ.

En senareläggning av anmälningstiden för sökande med enbart be- tygshandlingar medför att handläggningen av dessa anmälningar måste ske snabbt. Detta medför i sin tur att det blir ont om tid för komplette- ringar för de sökande som insänt ofullständiga handlingar. Det är emel- lertid ett ”pris” som måste betalas för att möjliggöra en sen antagnings— tidpunkt för en stor grupp.

Sammanfattningsvis finner vi det motiverat att anmälningstiderna ånyo ses över. Målet måste därvid vara att åstadkomma en kort hand- läggningstid och en sista anmälningstidpunkt som ligger så nära utbild- ningens start som möjligt. Om möjligt