Prop. 1986/87:127
om fortsatt decentralisering inom högskolan
&
Regeringens proposition 1986/87: 127 få?!
om fortsatt decentralisering inom högskolan rop.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den l9 mars 1987.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Lennart Bodström
Propositionens huvudsakliga innehåll
Statsmakternas styrning av universitet och högskolor har under de senaste tjugo åren blivit alltmer översiktlig. Fler beslut än tidigare fattas idag på lokal nivå. Parallellt härmed har den s.k. externfinansieringen vuxit i omfattning och betydelse. Vid sidan av anslagen för grundläggande utbild- ning. fakultetsanslagen och de anslag som ges av forskningsråden till olika forskningsprojekt mottar universitet och högskolor allt större belopp från finansiärer. som är "utomstående" i förhållande till högskolesektorn. Stat- liga myndigheter inom snart sagt alla samhällssektorer liksom kommuner och enskilda _företag satsar idag avsevärda summor på uppdragsforskning, uppdragsutbildning och utrustning.
Deccntraliseringen i förening med den växande graden av externfinan— siering reser frågan om hur styrelserna för universitet och högskolor bör vara sammansatta för att rätt fylla sin uppgift. Styrelserna skall ta ansvar för verksamheten som helhet och på längre sikt så att kvaliteten låter sig försvaras internationellt. så att utbildning och forskning har rimlig omfatt- ning och så att verksamheten är rätt organiserad inom de ramar som anges av riksdag och regering. Med tanke på uppgiftens svårighetsgrad och dess stora samhälleliga betydelse samt det ökade ansvar som styrelserna avses axla i framtiden föreslås, att styrelserna blir mindre för att kunna arbeta effektivt och smidigt och att de ges en majoritet av företrädare för allmän- na intressen. Som led i denna strävan bör man göra en klar åtskillnad mellan behandlingen av frågor av mer övergripande karaktär och rent akademiska ärenden.
] propositionen föreslås att medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser skall anslås direkt till varje universitet och högskola. I och
med denna ytterligare decentralisering och förstärkningen av styrelserna för universitet och högskolor bortfaller behovet av särskilda regionsty- relser. Dessa har idag tvä huvuduppgifter: att fördela medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser samt att ge underlag för högskolepo- litiken i regionalt avseende. Uppgiften att ge underlag för utbildningsplane— ringen i stort föreslås överförd till högskoleenheterna i samarbete med bl.a. länsstyrelserna. Den nya organisationen föreslas införd fr. o. m. den ljuli 1988.
h)
Propositionens lagförslag Förslag till Lag om ändring i högskolelagen ( 1977:218)
Härigenom föreskrivs i fråga om högskolelagen( 1977:218)' dels att 28—31 så skall upphöra att gälla. dels att rubriken närmast före 27 & skall utgå. dels att 17. 18 och 23 ss skall ha följande lydelse.
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
17ä
Vid statlig enhet inom högskolan (högskoleenhet) skall finnas en styrelse och ett rektorsämbete. Styrelsen skall ha inseende över högskoleenhetens alla angelägenheter och svara för att enhetens uppgifter fullgöres. Rektors- ämbetet skall under styrelsen fortlöpande ha det närmaste inseendet över allt som rör högskoleenhcten.
18%
] styrelsen för högskoleenhet skall ingå
1. företrädare för allmänna intressen och
2. företrädare för verksamheten inom styrelsens verksam/1etsområ- de
Företrädareför de anställda och de studerande inom styrelsens verksamhetsområde har rätt att ingå [styrelsen.
Företrädarna för allmänna intressen skall utgöra omkring en tredjedel av antalet ledamöter.
Tredje stycket gäller ej styrelsen för högskoleenheten inom jord- bruksdepartementets verksamhets— område. Föreskrifter om den när- mare sammansättningen av denna styrelse meddelas av regeringen.
Regeringen kan föreskriva att i styrelse för högskoleenhet i Stock- holm för konstnärlig utbildning Skall ingå företrädare för yrkesli— Vet. [ sådana fall gäller ej tredje stycket. 1 Senaste lydelse av 31 & 1984: 13. ” Senaste lydelse 1978: 494.
Regeringen_lörfifireskrit'a att rek- torsämln'tet [ stället för styrelsen ska/[ svara för sådana til/sättningar av lärart/"c'inster och andra tjänster för undervisning och forskning som det ankommer på högskoleenheten att besluta om.
1
I styrelsen för en högskoleenhet skall ingå
1. set företrädare för allmänna intressen och
2. högskoleenhetens rektor
Tre företrädare för de anställda och en företrädareför de studeran— de inom styrelsens verksam/ietsom— råde har rätt att ingå i styrelsen.
Regeringen utser styrelsens ord-
förande.
Första och andra styckena gäller inte styrelsen för Sveriges lant- hruksuniversitet. Föreskrifter om denna styrelses sammansättning meddelas av regeringen.
Regerin genför föreskriva att sty- relsen för en högskoleenhet för konstnärlig utbildning skall ha an- nan sammansättning än som anges iförsta och andra st)-'ckena.
w
23 5'
För forskarutbildningen och forskningen vid högskolan inom utbild- ningsdepartementels verksamhetsomräde skall finnas fakultetsnämnder och sektionsnämnder om ej annat följer av 24 a och 25 så.
Fakultetsnämnds verksamhet Fakultetsnämnds verksamhet skall avse ett särskilt vetenskaps— skall avse ett särskilt vetenskaps- område (fakultet) i en högskolere- omrädc (fakultet) vid en eller flera gion. Sektionsnämnds verksamhet högskolet-vnheter. Sektionsnämnds skall avse en del av en fakultet (sek- verksamhet skall avse en del av en tion) i en llögskolcregion. fakultet (sektion) vid en eller flera
högskoleenheter.
För två eller flera fakulteter får finnas en gemensam fakultetsnämnd. För två eller flera sektioner får finnas en gemensam sektionsnämnd.
Fakultetsnämnd och sektionsnämnd skall inom sitt verksamhetsområde
1. planera forskarutbilt'lningen.
2. handlägga övriga frågor om vad forskarutbildningen skall innehålla och om hur forskarutbildningen skall organiseras samt
3. handlägga vissa frågor om planering av forskningen. För sådan forskning och forskarutbildning som ej avser ett särskilt vetenskapsområde får finnas andra organ än fakultetsnämnder och sek— tionsnämnder. Föreskrifter om dessa andra organ meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser.
Denna lag träderi kraft den ljuli 1988.
7” Senaste lydelse 1984: 13.
Utbildningsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1987
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande och statsråden Sigurd- sen. Gustafsson, Leijon. Peterson. S. Andersson. Bodström. Göransson. Gradin. Dahl. Holmberg. Hellström. Wickbom. Johansson. Lindqvist. G. Andersson. Lönnqvist.
Föredragande: statsrådet Bodström
Proposition om fortsatt decentralisering inom högskolan
1. Bakgrund
Högskola/'q/in'nien 1977
Högskolereformcn innebar bl. a. en omfattande decentralisering av verk— samhetsansvaret. De viktigaste förändringarna härvidlag gällde ekonomin. De nya s. k. ramanslagen innebar att den tidigare centrala detaljstyrningen av tilldelade medel ersattes av en lokal frihet att inom högskolan få besluta om hur tilldelade medel bäst utnyttjades.
Före högskolereformen 1977 fördelades statsanslagen förutom på uni- versiteten även på ett flertal fristående högskolor. Universitetsanslagen för grundutbildning och forskning var uppdelade på olika fakultetsområden och för vart och ett av dessa på avlöning av lärarpersonal resp. på övriga driftskostnader. 1 regleringsbrev angav regeringen vilka institutioner som skulle finnas och de högre tjänsternas fördelning på sektioner och ämnes- områden. Kostnadsramar angavs för olika typer av kurser. Härutöver svarade det dåvarande universitetskanslcrsämbetet (UKÄ) för en omfat- tande medelsfördelning för kurser inom de filosofiska fakulteterna.
Genom högskolereformen förenklades medelsfördelningen. I motsats till tidigare fick hela högskolan ett enhetligt anslagssystem. Uppdelningen av anslagen på lärarlöner resp. driftskostnader ersattes av olika anslag för grundutbildning resp. forskning och forskarutbildning. Varje universitet och högskola tick separata anslagsposter svarande mot de yrkesutbild- ningssektorer resp. fakultetsomräden som förekom vid högskoleenheten. För lokala och individuella linjer samt enstaka kurser skapades ett särskilt anslag. det s. k. [JE-anslaget. Sammantaget minskade antalet anslag och anslagsposter. Många av de regler som var förknippade med det äldre anslagssystcmet upphävdes. Varje universitet och högskola fick en större frihet att avgöra hur tilldelade medel skulle användas.
Före högskolereformen tillämpades skilda principer för anslag till olika högskoleutbildningar. Genom högskolercformen blev anslagssystcmet lät- tare att överblicka. Universitets- och högskoleämbetets (UHÄ:s) ansvar
'.II
för fördelning av anslag pä olika högskoleutbildningar m.m. upphörde nästan helt fr. o. m. läsåret 1977/78. medan regionstyrelserna gavs ansvaret för fördelning av LlE-anslaget.
Tillsammans med regionstyrelserna fick universiteten och högskolorna hela ansvaret för utvecklingen av lokala linjer och enstaka kurser. Genom de nya sektors— och fakultetsanslagen överläts ansvaret till högskoleenhe- terna för fördelning av medel på undervisning. forskning samt gemensam administration och service liksom ansvaret för institutionsindelningen. Möjligheterna inom högskoleenheterna att inrätta och tillsätta olika tjäns- tcr ökade samtidigt. Utöver att de nya utbildningsplanerna för flertalet av högskolans linjer innebar en minskad central styrning av utbildningens innehåll gav det nya anslagssystcmet de enskilda högskoleenheterna ett ökat inflytande på resursanvändningen och verksamhetens utformning.
Styrningen uv högskolans verksam/tat
Efter högskolereformen styr riksdagen verksamheten inom högskolan främst genom högskolelagen och de årliga besluten om storleken på olika högskoleanslag. Härtill kotnmer beslut om att inrätta. lokalisera och årli- gen ange antalet nybörjarplatser för de allmänna utbildningslinjerna. och för forskningens del beslut om inrättandet av ordinarie professurer. Vidare styrs verksamheten genom högskoleförordningen och andra förordningar som regeringen utfärdar.
Sättet att fastställa grunddragen lämnar universitet och högskolor en stor lokal frihet för verksamhetens genomförande. Genom högskoleförord- ningen och lokala beslut om den interna organisationen fördelas ansvaret på skilda högskoleorgan och bcfattningshavare. Enligt högskolelagen 17 & skall högskolestyrelsen ha inseende över högskoleenhetens alla angelägen- heter och svara för att enhetens uppgifter fullgörs. Högskolestyrelsens åligganden är emellertid enligt högskolcförordningen 10 kap. koncentre- rade till olika övergripande frågor. medan rektorsämbetet enligt 11 kap. svarar för löpande administrativa frågor.
Utbildning och forskning finansieras inte bara genom de direkta högsko- leanslagcn. utan även till en stor del genom anslag via forskningsråd och sektorsorgan samt genom olika former av externa uppdrag. Budgetäret 1984/85 svarade de direkta högskoleanslagen för 73 procent av högskolans finansiering. anslagen från forskningsråd för 9 procent och övriga statliga uppdragsgivare för 10 procent. Övriga finansiärer svarade för resterande 8 procent. Den s. k. externfinansieringen. dvs. finansieringen vid sidan av de direkta statliga anslagen. avser främst forskning och utvecklingsarbete. men även grundutbildning finansieras i viss omfattning genom uppdrag. Ansvar för all anställd personal. liksom för användningen av utrustning och lokaler. åvilari sista hand högskolestyrelsen.
Regionstyrelwrna
1 betänkandet (SOU 197353. s. 339) Högskolan föreslog 1968 års utbild- ningsutredning (U 68) beträffande lokalisering av högskolcutbildningen. att
varje styrelse för universitet eller högskola skulle vara ansvarig inte bara för utbildningen vid sin högskola på sin ort (i vissa fall på två orter) tttan även för den decentraliserade högskoleutbildningen inom hela länet (i nägra fall flera län). Dessa områden benämndes högskoleomräden.
Därutöver föreslog U 68 sex utbildningsregioner. Dessa avgränsades i huvudsak utifrån respektive universitets rekryteringsomräde. Syftet var att man vid planeringen skulle eftersträva att ge varje region ett så fullstän— digt utbud av olika högskoleutbildningar som möjligt. U 68 avvisade emel- lertid samtidigt tanken på en för varje region gemensam planerings- och ledningsorgt-misation. med hänvisning till att antalet beslutsniväer borde begränsas. lnom varje region borde det emellertid finnas ett organ för samråd mellan företrädare för all högskoleutbildning i regionen.
U 68 poängterade ht'igskolestyrelsens ansvar för den samlade verksam- heten vid universitet oeh högskolor och förordade att styrelsen skulle ha en stark ställning när det gällde den övergripande planeringen av framför allt grundtttbildningen. För att garantera en effektiv styrelse föreslogs som riktpunkt en styrelse med elva ledamöter. varav sex skulle företräda all- tnänintressen.
Efter remissbehandlingen av U 68zs huvudbetänkande tillsattes den parlamentariskt sammansatta s. k. U (SR-beredningen. Beredningen föror- dade att regionala styrelser skulle upprättas för var och en av de sex högskoleregionerna. Tanken var att den regionala utbildningsplaneringen skulle få ökad tyngd och en bättre samordning kunna näs mellan den statliga och den kommunala högskoleutbildningen. En huvuduppgift för regionstyrelserna föreslogs vara planeringen av det samlade utbudet av lokala linjer och enstaka kurser inom regionen. Som en konsekvens av förslaget om särskilda regionstyrelser föreslog beredningen, att allmänfö- reträdarna skulle vara i majoritet i dessa men i minoritet i högskolestyrel- serna.
I propositionen 1975z9 (UbU 17 rskr. 179) om reformering av högskole- utbildningen m.m. angavs tre huvudområden för regionstyrelsernas arbe- 10: l. Samordnad planering i fråga om den grundläggande högskoleutbild-
ningens utveckling och utbyggnad inom regionen med sikte på ett
allsidigt utbildningsutbud och ett effektivt utnyttjande av resurserna. Beträffande lokala och individuella tttbildningslinjer och enstaka kurser skttlle regionstyrelserna svara för den slutliga medelsfördelningen på läroanstalter. Regionstyrelserna skulle ha det sammanhållande ansvaret för anknyt- ningen mellan enheter med och enheter utan fast forskningsresurs. Särskilda medel anslogs härför. . Regionstyrelserna skulle svara för sådana organisations- och förvalt- ningsfrägor. som berörde i första hand två eller flera statliga högsko- leenheter. För att fullgöra sina olika uppgifter skulle regionstyrelserna varje är yttra sig över högskoleenheternas anslagsframställningar. Vid övervägan- dena om regionstyrelsernas sammansättning angavs att sammansättningen skulle tillgodose cn anknytning till samhällsplaneringen i stort och att IJ '.»)
TZ Riksdagen 1986/87. I som!. Nr 127
företrädare för samhälls- och yrkeslivet borde ha ett avgörande inflytande i regionstyrelserna.
1 högskoleförordningen 4 kap. 3 och 5 åå ålades regionstyrelserna till- synen av enstaka kurser utanför högskoleorterna och utbildning som låg utanför den anordnande högskolans normala verksamhetsområde. Enligt högskoleförordningen 16 kap. 2 .b' är högskoleregionerna även regioner för högskolans datorcentraler med regionstyrelserna som tillsynsmyndighet.
Propositionen 1980/81:1()7 (UbU:38. rskr. 395.) om den statliga skolad- ministrationen innebar bl. a. att till varje högskoleregion och universitet (i Stockholm högskolan för lärarutbildning i Stockholm) knöts en fortbild- ningsavdelning för lärarfortbildning och en särskild fortbildningsnämnd. Nämndens ej obligatoriska ledamöter utses av regionstyrelsen och medlen för lärarfortbildningen fördelas på högskoleenhcter av regionstyrelsen ef— ter nämndens förslag.
Regionstyrelsernas årliga — och mest uppmärksammade — arbetsuppgif- ter är dels yttrandena till UHÄ över högskolornas anslagsframställningar. dels fördelningen av anslaget D 13. Lokala och individuella linjer och enstaka kurser — det s.k. LlE-anslaget. Härutöver har regionstyrelserna även ansvaret för fördelning av medel för forskningsanknytning. utveck- ling och försöksvis drift av överbryggande kurser och påbyggnadsutbild- ning samt medel för högskolelektorers forskning. En översikt över de medel som regionstyrelserna disponerar budgetåret 1986/87 framgår av tabell [. Totalt fördelade regionstyrelserna ca 460 milj. kr. för detta bud- getår. Anslagens fördelning på högskoleenheter framgår av tabeIlZ.
Såväl regionstyrelsernas huvudfunktion som rekryteringen av ledamöter till styrelserna har betonat den regionala utvecklingsaspckten. Den har omfattat dels utarbetande av långsiktiga förslag för regionens hela utbild- ningsutbud. dels den konkreta fördelningen av LIE-medel. Detta har lett till program för utveckling av utbildningsutbudct i regionen inklusive frå- gor rörande högskoleenhetcrnas profil. kompetens och samarbete med det omgivande samhället.
Regionstyrelserna har aktivt bidragit till att samarbete kommit till stånd mellan olika högskolor rörande nya linjer och kurser samt till att kurser kunnat förläggas utanför högskoleorterna. Exempel härpå är regionstyrel- sens i Lund/Malmö medverkan vid utbyggnaden i Halmstad och i Ble- kinge. regionstyrelsens i Göteborg medverkan vid utbyggnaden i Skövde. regionstyrelsens i Stockholm stöd till högskoleutbildning på Gotland och Södertörn, regionstyrelsens i Uppsala insatser för högskoleutbildning i Bergslagen samt regionstyrelsens i Umeå insatser för utvecklingen av utbildning i Gällivare och Kiruna.
Av tabell 3 framgår registrerade studerande på enstaka kurser höstter- minen 1985 fördelade på ämnesområden.
Tabell | Anslag som disponeras av regionstyrelserna budgetåret 1986787 (tkr.) Prop 1986/87' [77 Källa i huvudsak regleringsbrev. reservationer ej medräknade.
Region Anslag
D2 Dl3I 137: l.)ll l)l5 D2ö Stockholm 1 [1920 96 000 415 6 298 2 387 644 Uppsala 1 997 84 736 415 8 021 2 623 1 287 Linköping 1 300 18 926 295 4 251) 1 562 271 l.,und/Malmö 2 044 71 27() 415. 7 332 2 665 I 287 Göteborg 2 ()(15 80 733 415. 6 845 2 119 745 Lim-eft 2 225. 44 678 415 4 621 2 108 745 Ovrigt 1498' 8324 Summa [986787 12 989 397 175 2 370 37 367 13 464 4 979 Summa 1987188 (förslag) 13 127 398 5795 — 38 243 14 538 6 100 Anslag
D 2 Regionstyrelserna för högskolan (förvaltning och lokaler). D 13 Lokala och individuella linjer och enstaka kttrser (exkl. anslagspost 'l'ill regeringens disposition). Det s.k. LlE-anslaget. D 7 Utveckling och försöksdrift av överbryggande kurser och påbygg— nadsutbildning (del av anslaget D 7). Vidare fördelar UHÄ 1986/87 860000 kr. direkt till överbryggande kurser för sjukgymnas— ter och arbetsterapeuter. D 11 Utbildning för undervisningsyrken. här endast personalutbildning för skolväsendets behov.
D 15 Forskningsanknytning av grundläggande högskoleutbildning m.m. (del av anslaget D 15). D 28 Vissa särskilda utgifter för forskningsändamål: medel för högskole- lektorernas forskning (endast en liten del av anslaget går via region- styrelserna till högskoleenhet tttan fast forskningsorganisation). Me- del för högskolelektorernas forskning föreslås fr.o.m. 1987/88 ingå i fakultetsanslagen.
' Efter avdrag för av riksdagen beslutad besparing 1986787 och statsbidraget till Stockholms musikpedagogiska institut. __ ? Medel fördelade på regionstyrelserna av UHA 1986/87 medan medlen 1987.-"88 föreslås ingå i anslaget D 13. I Lokaler ofördelat. * Till Uppsala högskoleregion för Iängdistansutbildning. inkl. bidrag till Hermods. ( Den lilla ökningen av anslagssumman beror på att medel överförts till sektorsan- slagen. då lokala linjer förvandlats till allmänna utbildningslinjer.
Tabell 2 Regionstyrelsernas fördelning av medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser för läsåret 1986/87.
Några högskoleenheter har fått medel från tvii eller flera regionstyrelser. Fördelade medel infattar fördelade reservationer.
Högskoleenhet Anslag (tkr) Universitetet i Stockholm 87 246 Tekniska högskolan i Stockholm 4952 Karolinska institutet 483 Högskolan för lärarutbildning i Stockholm 2006 Danshögskolan 118 Dramatiska institutet 1 509 Grafiska institutet och lHR 0 Konstfackskolan 150 Konsthögskolan 97 Musikdramatiska högskolan 25 Musikhögskolan 125. Teaterhögskolan 103 Universitetet i Uppsala 58 510 Högskolan i Eskilstuna/Västerås 6282 Högskolan i Falun.-*"Borlänge 5 111 . Högskolan i Gavle/Sandviken 3 302 Högskolan i Orebro 10757 Universitetet i Linköping 14 269 Högskolan i Jönköping 4 141 Universitetet i Lund 48415 Högskolan i Halmstad 4062 Högskolan i Kalmar 6428 Högskolan i Kristianstad 2444 Högskolan i Växjö 8638 Högskoleutbildning i Blekinge 1017 Universitetet i Göteborg 53 5.94 Chalmers tekniska högskola 3977 Högskolan i Borås 5625 Högskolan i Karlstad 11 564 Högskolan i Skövde 4997 Universitetet i Umeå 31 588 Högskolan i Luleå 3 180 Högskolan i Sundsvall/Härnösand 5 300 Högskolan i Östersund 3 131 Landstingskommunal högskoleutbildning _ (statsbidrag) 4653 Övriga utbildningar 2266 Stöd- och innovationsåtgärder 696 Ovrigt (kurskataloger m.m.) 947 SUMMA 401701
Tabell 3 Registrerade studerande på enstaka kurser höstterminen 1985 fördelade på ämnesområden
Ämnesområden Antal Procent
Humaniora (exkl. språk) samt rdngionskunskap 8463 Språk 11328 19 BBeendevetenskap 7450 Estetiska ämnen inkl. konstvetenskap. dramatik och musikvetenskap 2833 5 Företagsekonomi, planering, administration 6834 12 Samhallsvetenskap. information. juridik. ADB 12142 21 Matematik. numerisk analys I 897 ? Naturvetenskap. lantbruk 2814 5 Teknik 1828 3 Medicin. hälso- och sjukvård 2299 4 SAMTLIG A (hruttoräknade) 57 888 100
2. Mina överväganden Kraven på högsko/esfyre/semu
Högskolereformen år 1977 innebar ett ökat lokalt ansvar för verksamheten vid universitet och högskolor. ] den nyligen framlagda budgetproposi- tionen (prop. 1986/87: 100 bil. 12. s. 210) föreslås att ht'igskoleenheternas ansvar för den egna verksamheten på sikt bör kunna utökas ytterligare. bl.a. genom att högskoleenheterna får större befogenheter att flytta nybör- jarplatser och motsvarande resurser mellan snarlika utbildningar inom ramen för riksdagens beslut om treåriga budgetramar och riktpunkter för antalet nybörjarplatser. Vidare föreslås där att högskoleenheterna på sikt bör få ett ökat ansvar för anskaffningen av utrustning och för sin lokalför- sörjning. Sammantaget kommer dessa förändringar att öka högskolestyrel- sernas ansvar för verksamheten vid den egna högskolan.
Den stora andelen verksamhet som är finansierad vid sidan av de. direkta statliga anslagen ökar kraven på högskoleenheternas förmåga att över- blicka och planera hela sin ekonomi så att i sista hand högskolestyrelserna kan fatta nödvändiga beslut om verksamhetens omfattning och inriktning. Till grund för sådana beslut måste ligga olika slag av uppföljningar av verksamheten. såväl i ekonomiska termer som vad avser verksamhetens omfattning. kvalitet och resultat. Jag avser att i senare sammanhang åter- komma till behovet av uppföljning.
Under senare år har de växande kraven på högskolan från olika håll i samhället allt oftare ställt universitet och högskolor. och då i sista hand högSkolestyrelserna. inför uppgiften att fatta beslut i svåra prioriteringsfrå- gor. Sådana situationer kan förväntas bli ännu vanligare i framtiden. Erfa- renheten har visat att det ofta är svårt för högskolestyrclserna att fatta beslut i sådana frågor. sannolikt beroende på att majoriteten av styrelser- nas ledamöter representerar verksamheten och att således de själva. eller deras kollegor. är direkt berörda.
Högskolestyrelserna skall ta ansvar för verksamheten som helhet och på längre sikt så att kvaliteten låter sig försvaras internationellt. så att utbild- ning och forskning har rimlig omfattning och så att verksamheten är lämpligt organiserad inom de ramar som anges av riksdag och regering. Styrelsernas sammansättning måste anpassas till dessa krav. Strävan mås- te vara att bibehålla en hög kvalitet och vitalitet inom hela högskoleorgani- sationen.
Högskolans administration
Under de senaste åren har högskolans administration uppmärksammats genom olika undersökningar. Jan-Erik Lane har utifrån statistiska central- byråns tjänstemannastatistik pekat på en ökad andel teknisk och administ- rativ personal. Statskontoret har utifrån en studie av högskolornas medels- förbrukning hävdat att de administrativa kostnaderna inte är högre inom högskolan än inom annan statlig verksamhet. 1 andra sammanhang har däremot högskolans administration påståtts vara alltför omfattande. Det har därvid hävdats att högskoleadministrationen tar tid och resurser från
högskolans egentliga verksamhet och att högskolans verksamhet försvåras eller hindras av ett alltför omfattande regelsystem.
Högskolan är numera en stor organisation med väsentligt flera studeran- de och anställda än för några årtionden sedan. Samtidigt har högskolan kommit att förfoga över stora resurser även i form av lokaler och utrust- ning. Denna utveckling har helt naturligt medfört en utökning även av högskolans administration.
Utbildning och forskning i olika former är syftet med högskolans verk- samhet. En ständig strävan måste vara att nå bästa möjliga kvalitet i verksamheten med bästa möjliga utnyttjande av tillgängliga resurser. Det är inte möjligt att fastlägga hur omfattande administration som behövs för att nå dessa mål. [ vissa fall kan en decentralisering till lärare och forskare vara en rationell lösning som bidrar till minskat behov av administratörer. 1 andra situationer kan en utökning av den administrativa personalen — liksom av skrivpersonal eller teknisk personal — medföra att lärare och forskare får tnera tid över för sina huvuduppgifter. vilket ökar effektivite- ten.
Det är därför inte möjligt att utifrån översiktliga uppgifter om personal— utvecklingen dra några slutsatser om en ökad eller minskad effektivitet inom högskolan. Inte hellcrjämförelser av administrationskostnader tycks kunna ligga till grund för säkra slutsatser om en godtagbar effektivitet har uppnåtts. Detta utesluter emellertid inte att jämförande studier mellan olika delar av högskolan kan ge fingervisningar om var administrations- kostnaderna är högre än normalt.
Riksdag och regering ger bl.a. genom lagar och förordningar förutsätt- ningarna för högskolans verksamhet. vilket bl.a. påverkar omfattningen av högskolans administration. Varje högskoleenhet svarar emellertid för utformningen av de egna administrativa rutinerna. Det är därför inom varje universitet och högskola som den slutliga avvägningen måste göras röran- de uppläggning oeh omfattning av olika administrativa rutiner utifrån de nyssnämnda kraven på bästa möjliga kvalitet och resursutnyttjande i verk- samheten.
För att uppnå den eftersträvade effektiviteten i verksamheten torde det ofta vara bäst att låta lärare och forskare i huvudsak ägna sig åt utbildning och forskning medan kvalificerade medhjälpare tar hand om bibliotek. verkstäder och administration. En sådan arbetsfördelning förutsätter ett ömsesidigt förtroende mellan olika pcrsonalkategorier och respekt för varandras yrkeskvalifikationer.
Anslagetför lokala och individuella linjer och enstaka kurser
Utbildningsfrågornas betydelse i den regionala utvecklingen har alltmer uppmärksammats. Somjag redan inledningsvis har berört har regionstyrel- serna sedan sin tillkomst kommit att stå i centrum av debatten om högsko- lan och ofta utpekats som exempel på sådana inslag i dess förvaltning som bör slopas. Det finns därför skäl att här närmare gå in på regionstyrelser— nas arbetsuppgifter.
Som tidigare har nämnts är det i första hand regionstyrelsernas uppgift
att fördela anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser som starkt har kritiserats. Framför allt från universiteten och de större högskolorna har det ofta framhållits att de s. k. 1,1E-medlens "omväg" via regionstyrelserna fördröjer och försvårar högskoleenheternas egen plane- ring och budgetering. Det har därför ofta föreslagits att anslagen för lokala och individuella linjer och enstaka kurser bör fördelas direkt till olika högskoleenheter av riksdagen.
Mot detta kan anföras att regionstyrelserna genom sin sammansättning och genom att de har stått mera fria från olika lokala intressen har haft goda förutsättningar att utveckla både de lokala linjerna och utbudet av enstaka kurser i enlighet med högskolereformens intentioner. Regionsty- relserna har utan tvekan verksamt bidragit till det tidigare nämnda stora utbud som numera finns av såväl kurser utanför högskoleeorterna (s.k. decentraliserade kurser) som kurser för studerande som bor på andra orter än kursorten (s. k. distanskurser). Samtidigt har den oklara ansvarsfördel- ningen mellan regionstyrelserna och högskoleenheterna när det gäller ut- budet av enstaka kurser varit påfallande. Nedläggningen av olika kurser har med rätt eller orätt ofta föranlett kritik av regionstyrelserna. medan nya kurser eller andra förbättringar mera sällan har uppmärksammats.
Mycket av diskussionen om regionstyrelsernas fördelning av medel för enstaka kurser kan föras tillbaka till den grundläggande frågan om kon- struktionen av anslaget för enstaka kurser. Enligt högskoleförordningen 4 kap 1 & skall enstaka kurser inom grundläggande högskoleutbildning tillgo- dose sådana hehov av fortbildning eller vidareutbildning och sådana andra behov av eller önskemål om utbildning som inte motsvaras av linjer. Vidare skall enstaka kurser kunna tillgodose behov av kompletterande utbildning för studerande som önskar övergå till forskarutbildning. Detta innebär att anslaget för enstaka kurser skall räcka för kurser av vitt skilda slag och för utbildning av olika kategorier av studerande utan att riksdag och regering har givit nägra närmare anvisningar om hur de tilldelade medlen skall fördelas. De medel som avsätts för enstaka kurser skall således användas för såväl s. k. ämneskurser inom de förutvarande filoso- fiska fakulteternas ämnesområden som mer eller mindre starkt yrkesinrik- tade kurser inom vård. teknik. administration etc. 1 den utsträckning som inte regionstyrelserna har givit anvisningar om tilldelade medels fördelning på olika ämnesinriktningar och kurstyper har högskoleenheterna själva gjort fördelningen.
En stor del av de enStaka kurserna har för närvarande — som tillträdes- utredningen nyligen visat i sitt betänkande (SOU 1985:57) Tillträde till högskolan — så få sökande att alla sökande kan beredas plats. Många sadana kurser har t. o. m. ett stort antal outnyttjade kursplatser. Samtidigt förekommer det kurser med ett mycket stort antal sökande. vilket medför att endast en mindre del av de sökande till dessa kan antas. Det är därför nödvändigt med en fortlöpande omprövning av kursutbudet bl.a. med utgångspunkt i efterfrågan från de studerandes sida. I detta sammanhang måste samtidigt beaktas att kurser med ett fåtal studerande kan vara väsentliga för att inom landet upprätthålla kompetensen inotn olika ämnes- områden eller för att säkerställa rekryteringen till forskarutbildningen
inom dessa. Ett ökat samarbete mellan olika högskoleenheter är därför angeläget för att tillgodose skilda krav på ett regelbundet utbud av kurser även inom ämnesområden med få studerande.
Rt'git"tilldelningen
Vid tillkomsten av nuvarande regionindelning förutsattes att varje region skulle bestå av en naturlig krets av ett universitet och en eller flera högskoleenheter som samarbetade sinsemellan. Gränsdragningen mellan de olika regionerna är emellertid inte självklar. Gränserna för samtliga regioner kan i ett eller annat avseende ifrågasättas. Exempelvis omfattar Linköpings högskoleregion endast två högskoleenheter och två län med inbördes svagt samband medan Stockholms högskoleregion omfattar tolv högskoleenheter i Stockholm — alla mer eller mindre riksrekryterande — samtidigt som regionen förutom Stockholms län även omfattar Gotlands län. Vidare utgör Stockholms högskoleregion tillsammans med den tätast befolkade delen av Uppsala högskoleregion sammantagna snarast en regi- on ur arbetsmarknads- och näringslivssynpunkt.
I flera fall har det också visat sig att samarbete kring bestämda projekt eller problem måste ske över regiongränserna. Ett exempel är stödet till Bergslagen. som berör delar av både Uppsala och Göteborgs högskolere- gioner samtidigt som det är angeläget att även tekniska högskolan i Stock- holm medvcrkar vid teknisk utbildningi Bergslagen.
Regionstyrelserna har i många fall samarbetat för att möjliggöra utbild— ning. som är av intresse utanför den egna regionen. Otraditionella lösning- ar har också fått tillgripas för att förlägga högskoleutbildning till de län som saknar egen högskola. nämligen Blekinge och Gotlands län.
Varje regionstyrelse har varit hänvisad till att ta regionalpolitiska hänsyn inom den egna regionen med de resurser som riksdag och regering har ställt till förfogande för respektive region. Vid högskolereformen 1977 fanns stora skillnader mellan regionerna i fråga om sedan tidigare befintliga utbildningsresurser. Under de gångna åren har vid upprepade tillfällen diskuterats hur en utjämning mellan regionerna skulle kunna göras. En jämförelse mellan LlE-anslagets fördelning budgetåren 1977/78 och
Tabell 4 Anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser fördelat på högskoleregioner.
Region Andel av anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser (procent)
1977/78 1986/87
Stockholm 25.3 24.6 Uppsala l8.4 21.2 Linköping 6.6 4.8 Lund/Malmö l6.8 17.6 Göteborg 19.7 20.2 Umeå l3.2 l 1.6 TOTALT 100 100
1986/87 visar emellertid att den procentuella fördelningen mellan regioner- na endast i ringa grad har ändrats av riksdag och regering under perioden. se tabu/(4.
I)enjbrtsutta utvecklingen av högskolans uttslugs- och styrsystem
De förslag rörande högskolans organisation som jag kommer att redovisa i det följande bör följas av en period av ckonomiadministrativt utvecklings- arbete både på lokal nivå och centralt. Därvid är det enligt min mening särskilt tre synpunkter som bör vara vägledande.
För det första och övergripande bör strävan vara att positivt förändra relationen mellan den tid som lärare och forskare ägnar åt att skriva. läsa. undervisa. experimentera och bearbeta material åt ena sidan och den tid som åtgår för skilda former av kringverksamhet å den andra. Mängden irrelevant pappersexercis och onödigt sammanträdande bör kunna fås att avsevärt minska. Styr- och anslagssystcmet som helhet bör kontinuerligt ses över från denna synpunkt. Generellt finns det skäl att räkna med en växande vilja och förmåga bland forskare. lärare och studerande att själva ta ansvar för sitt arbete och verksamhetens utveckling på längre sikt.
För det andra — och som led häri — bör strävan vara att långsiktigt och kontinuerligt stärka även den tekniska och administrativa personalens yrkeskunnande. Forskning och högre utbildning blir med åren alltmer sofistikerade som verksamheter betraktade. Det kräver ett växande per- sonellt stöd av skilda slag — inte bara i form av ingenjörer. mekaniker, laboratorieassistentcr och bibliotekarier utan även i form av ekonomiad- ministrativ expertis. Också i det senare fallet är de växande kraven en fråga om kvalitet. Högskolans förvaltning måste kunna hantera det med nödvändighet alltmer komplicerade flödet av anslag och bestämmelser. som utgör förutsättningen för ett konkurrenskraftigt vardagsarbetc i läro- salar. laboratorier och bibliotek. Såväl högskolans egna anställda som dess styrelse och överordnade myndigheter måste översiktligt kunna bedöma den samlade innebörden av att disponera resurserna på skilda sätt. "Byrå- kratin" låter sig inte avskaffas. Att tro något sådant vore att hänge sig åt illusioner. Därmed inte sagt att det vore fel att ställa ökade krav på densamma. Enligt min mening bör det gå att avsevärt förbätttra det stöd. som "byråkratin" ger de ytterst ansvariga — forskare och lärare i deras yrkesarbete å ena sidan och de förtroendevalda på skilda niväer i deras styrelsearbete å den andra.
För det tredje och slutligen bör strävan vara att långsiktigt utveckla och upprätthålla en balans mellan utbildning och forskning på eget program- ansvar å ena sidan och skilda former av utifrån kommande uppdrag å den andra. Finansieringen av högskolans verksamhet kommer ur många olika källor. Det skapar ett samordningsproblem på institutions- och högskoleni- vä. Vad som skall samordnas är intäkter och styrsignaler av i princip tre olika slag: reguljära anslag inom ramen för utbildningsdepartemcntets hu- vudtitel, långsiktiga och permanenta satsningar inom ramen för andra departements huvudtitlar samt kortsiktiga uppdragsinkomster frän myn- digheter. kommuner och företag. Ansvaret för att forskning och utbildning
även på längre sikt skall kunna förbli internationellt högtstående bör i princip bäras av alla typer av finansiärer. Även skilda former av sektors- forskning och uppdragsintäkter bör längsiktigt kunna bidra till att vidmakt- hälla och utveckla högskolans basorganisation.
Samtliga dessa tre olika synpunkter bör vara vägledande för det admini- strativa utvecklingsz-trbetet på alla nivåer inom högskolan. Perspektivet bör vara detsamma vare sig man arbetar på en institution. verkari en högsko- lestyrelse eller söker överblicka och ge verksamheten en god inriktning på statsmaktsnivä.
Jag avser att återkomma till högskolans anslags- och styrsystem i bud— getpropositionen l988.
3. Förslag
l regeringsförklaringen vid riksdagens öppnande är l986 framhöll statsmi- nistern bl.a. att den gemensamma sektorn är en viktig grund för välfärds- politiken. Han förutskickadc åtgärder för att höja effektivitet och produkti- vitet i den offentliga verksamheten och att förslag skulle framläggas för att motarbeta byråkrati i dälig mening och för att främja service och effektivi- tet.
] regeringens fortsatta arbete har särskilt förenklingar inom utbildnings- departementets. civildepartementets och bostadsdepartementets områden prioriterats. l linje härmed har under det senaste året inom utbildningsde- partemcntet pågått en översyn av högskolans administration. Överlägg- ningar har fortlöpande skett med företrädare för olika berörda organ och organisationer. I budgetpropositionen (prop. 1986/87: 100 bil. l() s. 210) har jag nyligen redovisat förslag till vissa förändringar av högskolans anslags- system. 1 det följande redovisar jag förslag till förenklingar av högskolans administrativa system. Ytterligare förslag till förändringar inom dessa om- räden räknarjag med att kunna redovisa i budgetpropositionen 1988.
Till konsekvenserna för UHÄ:s del av de förslag som här har redovisats avserjag att återkomma i budgetpropositionen 1988.
3.1. Ansvaret för lokala och individuella linjer samt enstaka kurser
Mitt förslag: Medel från anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser bör fr. o. m. budgetåret 1988/89 anvisas direkt till berörda högskoleenheter. Högskolestyrelsen skall därvid ansvara för all statlig högskoleutbildning inom det eller de län där högskolan är lokaliserad.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Högskolestyrelsen skall ha det samlade övergripande ansvaret för högskolans hela verksamhet. Hög-
Prop. l986/87: 127
skolestyrelsen bör även svara för de prioriteringar som är förknippade med fördelningen av medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser.
Skälen för mitt förslag: Anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka kurser föreslås för budgetåret l987i88 uppgå till drygt 400 milj. kr. Detta anslag finansierar utbildning för drygt 50000 studerande Iäsäret 1985/86. dvs. bortät 40 procent av högskolans studerande i individer räknat och ca 30 procent av de studerande räknat i antalet ärsstudieplatser.
I enlighet med förslaget ovan om ett ökat ansvar för högskolestyrelserna för verksamhetens omfattning och inriktning är det rimligt att medlen för lokala oeh individuella linjer och enstaka kurser fr.o.m. budgetåret 1988/89 fördelas direkt till resp. högskoleenhet inom ramen för anslagen för grundläggande högskoleutbildning. Medel för lokala och individuella linjer samt enstaka kurser bör utgöra ett eget anslag.
Huvudprincipen bör vara att varje högskoleenhet erhäller medel för de kurser som ges vid denna och på andra orter inom det län där högskolan är belägen. För högskolan i Eskilstunw'Västeräs bör detta innebära ett ansvar för utbildning säväl i Södermanlands som Västmanlands län. Samtidigt gäller att alla högskoleenheter även fortsättningsvis skall vara riksrekryte- rande.
För ett effektivt utnyttjande av högskolans samlade resurser och för att hälla hög kvalitet i utbildningen är det viktigt att olika högskoleenheter även i fortsättningen samarbetar kring olika kurser. Som ett alternativ till att bygga upp kompetens inom nya områden skall varje högskoleenhet i första hand pröva att ge kurser i samarbete med andra högskoleenheter och därvid mot ersättning utnyttja dessas personal och övriga resurser. Samverkan av detta slag mellan olika högskoleenheter bör kunna ske inte bara mellan närbelägna högskoleenheter utan mellan alla högskoleenheter i hela landet. Universiteten och övriga större högskoleenheter bör således regelbundet medverka till att kurser anordnas även utanför det egna länet. Beträffande de två län som för närvarande saknar högskoleenhet återkom- merjag i det följande.
Den enskilda högskoleenheten bör i fortsättningen fatta beslut om utbu- det av enstaka kurser inom de ramar som riksdagen och regeringen anvi— sar. Detta blir en av högskolestyrelsens viktigaste frågor i samband med budgetbehandlingen.
Statsbidrag för enstaka kurser inom kommunal högskoleutbildning av vårdpersonal bör i konsekvens med detta förslag utgå direkt till utbild- ningsanordnarna i respektive län i förhållande till den landstings- och primärkommunala utbildningens omfattning inom varje län. Härvid bör även beaktas behovet för olika överbryggande kurser och åtgärder för forskningsanknytning.
De studerande på individuella linjer är förhållandevis få och följer i stor utsträckning samma kurser som de studerande på enstaka kurser. Det är därför mest rationellt att fortsättningsvis sammanföra medel för individuel- la linjer och enstaka kurser till en anslagspost. Till detta bör även föras medel för lokala linjer. för att därigenom ge högskoleenheterna en reell valfn'het mellan att anordna lokala linjer eller enstaka kurser. En sådan anslagspost. för vilken det för varje högskoleenhet anges ett belopp och ett
mot detta svarande antal årsstudieplatscr. innebär på samma sätt som nu ingen möjlighet för riksdag och regering att direkt påverka kursutbudets inriktning ifråga om bl.a. ämnesområden. nivå. studieform och arbets- marknadsinriktning. Att centralt i detalj styra kursutbudet vid varje hög- skoleenhet i dessa avseenden är inte möjligt. Riksdagens och regeringens styrning när det gäller utbudet av lokala linjer och enstaka kurser får därför även i fortsättningen ha formen av mer generella ställningstaganden. Det är emellertid viktigt att såväl utbudet som utnyttjandet av dessa linjer och kurser följs upp så att riksdag och regering får möjlighet att följa effekterna av sin politik på detta område.
Beträffande de enstaka kurserna för personalutbildning för skolväsen- dets behov som bekostas från riksstatsanslaget D 11. avser jag att åter- komma vid ett senare tillfälle.
3.2. Högskolestyrelsens sammansättning
Mitt förslag: Högskolestyrelserna skall i fortsättningen normalt be- stå av elva ledamöter. varav sex företrädare för allmänna intressen högskoleenhetens rektor tre företrädare för de anställda har rätt att ingå i styrelsen en företrädare för de studerande har rätt att ingå i styrelsen Suppleanter bör inte förekomma.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med det ökade ansvaret för högskoleenheternas verksamhet och därmed bl.a. behovet av att kunna fatta beslut om olika prioriteringar bör styrelsens majoritet bestå av perso- ner som inte är anställda vid högskoleenheten. Samtidigt som styrelsen tillförs kunskaper och erfarenheter utifrån bör styrelsen genom att rektor och företrädare för anställda och studerande kommer att ingå i denna vara väl förtrogen med högskolan som arbetsplats betraktad. Vidare bör styrel- sen normalt inte ha mer än 11 ledamöter för att kunna arbeta smidigt och aktivt.
Skälen för mitt förslag: Inledningsvis harjag berört den decentralisering av verksamhetsansvaret som sedan långt tillbaka har skett stegvis inom högskolan. Det i budgetpropositionen 1987 aviserade utredningsarbetet om ett ökat lokalt ansvar även för lokaler, inredning och utrustning kommer på sikt att ytterligare öka högskolestyrelsernas ansvar för planering och nöd- vändiga prioriteringar inom de ramar som beslutas av riksdag och regering.
1 den nyligen framlagda forskningspropositionen (prop 1986/87:80 bilaga 6 s. 44) har jag pekat på att ett optimalt resursutnyttjande inom forskning och forskarutbildning kräver en ständig beredskap till omprövning och omprioritering beträffande säväl ansvaret för det egna forskningsprogram- met som för olika slag av externt finansierad verksamhet. Nämnder och styrelser inom högskolan måste ha en överblick över förändringsmöjlighe- terna inom sina respektive områden och ha en beredskap att fatta de ofta
Prop. 1986/87: 127
svåra beslut som krävs för att verksamheten skall kunna ges en delvis ny inriktning. I sista hand är det styrelserna som måste fatta de avgörande besluten om de ekonomiska konsekvenserna av sådana lokala ompriorite- ringar.
Den ökade omfattningen av externlinansiering. dvs. bidrag till verksam- heten från bl.a. forskningsråd. sektorsorgan, stiftelser och företag. ställer ökade krav på en medveten avvägning mellan den forskning och utbildning som bedrivs på eget programansvar å ena sidan och skilda former av uppdragsforskning och uppdragsutbildning å den andra. Varje högskoleen- het mäste själv kunna bedöma och fördela de tillgängliga medlen mellan icke sällan motstridiga intressen inom högskolan. Övergripande beslut i dessa avseenden mäste fattas av högskolans styrelse. Högskolestyrelserna kommer därför i framtiden att få ett allt större ansvar för den egna högsko- lans verksamhet. såväl vad avser dess inriktning som ifråga om dess ekonomi. Prioriteringsfrågorna blir centrala. Det skärper kraven på en ansvarsfull ledningsfunktion inom högskolan.
Pörnyelsen inom högskolan måste kunna ske såväl genom nytillskott som genom omfördelning av redan existerande tillgångar. En sådan ont- prioritering är alltid svår att genomföra. Om majoriteten av styrelsens ledamöter är anställda eller studerande inom högskolans olika delar är deti praktiken svårt att fatta beslut som innebär omfördelning av resurser mellan högskolans olika verksamheter. Minst motsättningar uppstår nor- malt om besluten innebär bevarande av en oförändrad situation, trots att detta ofta kan hämma högskolans utveckling.
Med ökade krav på styrelserna vid universitet och högskolor på det sätt somjag här har redogjort för. är det motiverat att ändra högskolestyrelsens sammansättning. så att styrelsen kommer att bestå av en majoritet av personer som är starkt intresserade av högskolan men som samtidigt är oberoende i den meningen att beslut som fattas inom högskolan inte påverkar deras egna eller deras kollegers arbetsförhållanden.
Den rekrytering utifrån. som en högskolesstyrelse behöver. avser perso- ner som först och främst har ett starkt personligt engagemang för högsko- lans utveckling och därutöver är särskilt förtrogna med områden som på olika sätt har anknytning till högskolans eget verksamhetsområde. Sådana områden kan vara annan utbildning och forskning, statlig eller kommunal verksamhet. kulturell. facklig eller ideell verksamhet. näringsliv. riksdag. landsting eller primärkommunala organ. Även personer som inte har någon sådan anknytning, t. ex. ledande kultur—personligheter. bör kunna komma ifråga. Personer med erfarenhet från dessa olika områden kan tillsammans tillföra högskolestyrelsen kunskap och auktoritet. De bör tillsammans med företrädarna för de anställda och de studerande kunna utgöra en effektiv och självständig ledning för högskoleenheten som väl kan tillvarata dess intressen.
Jag övergår nu till att mera i detalj motivera mina förslag.
1 högskolelagen 18 & föreskrivs att i styrelsen skall ingå företrädare för allmänna intressen och företrädare för verksamheten. Vidare sägs att företrädare för anställda och studerande får ingå i styrelsen. Företrädare för allmänna intressen skall utgöra omkring en tredjedel av antalet styrel-
seledamöter. Regeringen har i högskoleförordningen meddelat närmare föreskrifter om styrelser—nas sammansättning. Där skiljs mellan å ena sidan styrelser för enheter med fasta forskningsresurser och förvaltningschef och å andra sidan övriga högskoleenheter. Bestämmelserna innebär följan- de:
Högskoleenhet med Ovriga högskoleenheter fasta forskningsresurser ]. sex företrädare för 1. fem företrädare för allmänna intressen. allmänna intesscn. 2. högskola-enhetens rektor. 2. högskoleenhetens rektor. 3. fem lärare som företräder ?». tre lärare som företräder verksamheten vid enheten. verksamheten vid enheten. 4. tre representanter för 4. tre representanter för de anställda. de anställda. 5. tre representanter för 5. tre representanter för de studerande. de studerande. Summa 18 ledamöterjämte mot- Summa 15 ledamöterjämte mot- svarande antal suppleanter svarande antal suppleanter
Sveriges lantbruksuniversitet har sedan länge en majoritet av allmänfö- reträdare i styrelsen. Detsamma gäller Handelshögskolan i Stockholm som är en enskild högskola. lnnan högskolorna i Göteborg (1954) och i Stock- holm (1960) blev statliga universitet. hade dessa också styrelser med majoritet för externa representanter.
För vissa av högskoleenheterna för konstnärlig utbildning i Stockholm gäller särskilda bestämmelser om styrelsens sammansättning. därför att styrelsen även fungerar som linjenämnd. Hänsyn måste även i fortsättning- en kttnna tas härtill.
För att understryka styrelseledamöternas personliga ansvar och för att göra arbetet inom styrelserna mera effektivt och smidigt bör dessa i framti- den vara mindre än för närvarande. Styrelserna bör enligt min mening bestå av elva ledamöter. Av dessa bör sex företräda allmänna intressen. Högskolans rektor bör alltid ingå i styrelsen. Vidare bör tre representanter för de anställda samt en representant för de studerande ha rätt att ingå i styrelsen. För att ytterligare markera det personliga ansvaret bör inga suppleanter utses.
Med denna uppläggning får företrädarna för de anställda en annan ställ- ning inom högskolan än vad regeringen föreslagit i den s. k. verkslednings- propositionen (prop. 1986/87z99, s. 94 ff). Förslaget är där att företrädare för personalen bör ha närvaro- och yttranderätt men ej rösträtt vid sam- manträden i statliga lekmannastyrelser. Ett universitet eller en högskola är enligt min mening inte att betrakta som något "verk" i den mening som verksledningspropositionen avser. Vad som ger arbetet inom högskolan dess särskilda mening och karaktär är att det bedrivs på eget programan- svar inom ramen för en arbetsgemenskap, som i grunden är internationell. ] det perspektivet faller det sig enligt min mening naturligt att låta de anställda och de studerande inom högskolan ta ett bredare ansvar för verksamheten än vad de gör inom annan statlig verksamhet.
Styrelsen bör utses av regeringen för en tid av högst tre år åt gången. Regeringen bör utse styrelsens ordförande. Därvid bör såväl högskoleen- hetens rektor som någon av allmänföreträdarna kunna komma ifråga.
De förändringar beträffande styrelsen som jag har föreslagit innebär att 18 s högskolelagen måste ändras. Jag föreslår att direkt i lagen anges säväl antalet styrelseledamöter som fördelningen av ledamotsposterna. Det bör dock i likhet med vad som för närvarande är fallet vara möjligt att göra undantag vad gäller sammansättningen av styrelsen för Sveriges lantbruks- universitet och för högskoleenheterna för konstnärliga utbildningar. Lagen talar för närvarande enbart om sistnämnda enheter i Stockholm. Även om det nu inte finns motsvarande enheter pä annan ort är begränsningen till Stockholm onödig. Några ändringari nu gällande av regeringen utfärdade föreskrifter för de här nämnda styrelserna föreslas inte. Jag har i denna fråga samrått med chefen förjort'lbruksdepartementet.
En högskolestyrelse. med den sammansättning som jag här har föresla- git. motiveras inte endast av högskolans möjligheter att företa prioritering- ar inom den egna verksamheten. Den av mig föreslagna sammansättningen innebär också att den egna högskolans självständighet stärks. len situation när högskolans kontakter med det omgivande samhället. liksom samarbe— tet med näringslivet och kommuner. ökar är det viktigt att högskolan har en styrelse som har en god förankring i myndigheter, näringsliv och andra delar av samhällslivet och som i kraft därav kan slå vakt om högskolans integritet.
Den decentraliserade medelsanvändningen och den förstärkning av led- ningsfunktionen inom högskolan jag här föreslår kan bli av särskild bety- delse för de mindre högskolorna. Sedan högskolereformen 1977 har en successiv utbyggnad skett av de mindre högskolorna och trots att de fortfarande är relativt små har de fått en fast lokal förankring. För att ytterligare stärka de mindre högskolorna harjag i årets budgetproposition föreslagit en utbyggnad av främst den tekniska utbildningen där (prop. 1986/871100 bil. 12 s. 16"). Tillsammans med den förstärkning av styrelser- na jag här föreslår anser jag nu att de mindre högskolorna fått en stabil grund att stå på. De har nu goda förutsättningar att kunna vidareutvecklas i takt med att nya behov och krav uppkommer.
De nya reglerna för högskolestyrelserna bör gälla fr.o.m. den 1 juli 1988. 1 avvaktan härpå bör de nuvarande ledamöterna i högskolestyrel- serna — vars mandatperiod sträcker sig till utgången av juni 1987 — få förlängda förordnanden för ytterligare ett år.
Enligt l7ä högskolelagen skall styrelsen för en högskoleenhet ha in- seende över enhetens alla angelägenheter och svara för att dess uppgifter fullgörs. Bland de uppgifter som ankommer på en högskoleenhet ingär tillsättning av vissa tjänster. Enligt nu gällande bestämmelser i högskole- förordningen ankommer det som regel på rektorsämbetet eller annat beslu— tande organ. som högskolestyrelsen utser. att besluta om sådana tjänste- tillsättningar. Ärenden rörande tjänstetillsättning kan emellertid för närva- rande komma att avgöras av styrelsen. Sålunda skall de avgöras av styrel- sen. om de anses vara av principiell vikt eller om de hänskjuts till styrelsen av rektorsämbetet. Tillsättning av de tjänster som jag nu har nämnt förut- sätter emellertid sådana vetenskapliga bedömningar. att de inte bör ävila styrelserna med den nu föreslagna sammansättningen. Med hänsyn till den ändring av högskolestyrelsernas sammansättning som jag nu föreslär anser
jag att styrelserna inte längre bör ta befattning med tillsättningar av tjänster som lärare och andra tjänster. som är avsedda för undervisning och forsk- ning. Regeringen bör i högskolelagen bemyndigas föreskriva att rektors- ämbetet skall svara för sådana tjänstetillsättningar.
Vad jag här har anfört om högskolestyrelsernas kompetens skall inte gälla Sveriges lantbruksunivcrsitet.
3.3 Regionstyrelserna och högskoleregionerna avskaffas fr.o.m. den ljuli 1988.
Mitt förslag: Regionstyrelserna bör upphöra fr. o. m. den 1 juli 1988. I samband därmed bör även nuvarande regionindelning upphöra.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Genom förslaget att riksda- gen och regeringen skall fördela medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser direkt till universitet och högskolor bortfaller huvuduppgif- ten för regionstyrelserna. Vad som efter en decentralisering av besluts- kompetens till högskoleenheterna återstår av regionstyrelsernas nuvaran- de uppgifter har inte en sådan omfattning att det är motiverat att bibehålla dessa regionala myndigheter. Genom att i konsekvens härmed även av- skaffa regionindelningen öppnas möjligheter för ett friare samarbete mel- lan olika högskoleenheter.
Skälen för mitt förslag: Regionstyrelserna har. som framgått av det tidigare. spelat en viktig roll vid genomförandet av högskolereformen och för att utveckla utbudet av högskoleutbildning i de olika regionerna.
Genom det nyssnämnda förslaget att riksdagen skall anvisa medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser direkt till varje högsko- leenhet och högskolestyrelserna samtidigt ges ett ansvar för kursutbudet i första hand inom det egna länet överförs en betydande del av regionstyrel- sernas nuvarande arbetsuppgifter till universitet och högskolor. Därmed saknas det tillräckliga skäl att behålla regionstyrelserna. Dessa bör därför upphöra vid utgången avjuni 1988. Detta innebär att regleringen av region- styrelserna i högskolelagen 29—31 ss skall upphävas. vilket jag föreslår i det bifogade lagförslaget.
Regionstyrelsernas verksamhet berör viktiga frågor för regionalpoliti- ken. Inom denna görs avvägningar med utgångspunkt från en ons eller en regions situation i förhållande till vad som gäller för landet i dess helhet. Starka skäl talar för att regionalpolitiska satsningar inom högskoleområdet på liknande sätt skall göras mot bakgrund av en helhetsbedömning av sysselsättningssituationen och ekonomiska förhållanden på olika orter och i olika områden.
Att sådana bedömningar görs samtidigt för riket i dess helhet minskar självfallet inte behovet av tillförlitligt underlag som grund för beslut. Vid en fördelning av medel direkt till varje universitet och högskola i stället för en fördelning via ett antal regionala styrelser krävs att uppgifter om syssel-
'7'7
sättnings— och utbildningsförhållandcn liksom om den allmänna näringspo- litiska situationen pä olika orter och i skilda områden finns tillgängliga.
Regionstyrelsens bedömningar och beslut bygger i stor utsträckning på information som erhålls genom universitetens och högskolornas anslags- framställningar samt på uppgifter som inhämtats från olika delar av regio- nen. Av särskild betydelse torde här vara den kunskap om förhållandena på olika orter och i olika områden som redovisas av länsstyrelserna. Regionstyrelsens ledamöter kan dessutom bidra med värdefulla kunska- per.
Att länsstyrelserna kommit att spela en allt större roll i utbildningsplane- ringen sammanhänger med deras allmänt ökade uppgifter i samhällsplane- ringen. Länsstyrelsernas uppgifter som myndighetsutövande organ kvar- stär visserligen i väsentliga delar. men det är påtagligt att deras ställning som planeringsorgan tilltagit i betydelse. Regeringen gav år 1983 länssty- relserna i uppdrag att medverka i utbildningsplaneringen i länen. Redan dessförinnan hade mänga länsstyrelser ägnat utbildningsfrägorna stor upp- märksamhet. Numera gäller generellt att länsstyrelsen i sin årligen avgivna länsrapport tämligen utförligt tar upp utbildningsförhållanden. Att utbild- ningsförhållanden är av stor betydelse för sysselsättning och ekonomi i ett län är i dag allmänt vedertaget.
Att anslagsbeviljande myndigheter till grund för sina beslut lägger upp- gifter som inhämtats från högskoleenheter genom deras anslagsframställ- ningar och från länsstyrelser i form av länsrapporter eller specialundersök- ningar innebär inte. att olika högskoleenheter skall begränsa sin rekryte- ring till det egna länet eller de egna länen. Tillgänglig statistik tyder på att de nya högskolorna som regel inte rekryterar mer än högst hälften av sina linjestuderande från det län inom vilket högskolan är belägen. Spridningen av högskoleutbildning till samtliga län har haft stor betydelse för en geogra- fisktjämnare rekrytering till högre utbildning. Samtidigt är riksrekrytering- en väsentlig för alla högskoleenheter. Redan den omständigheten att varje högskola har sin särskilda profil har medfört att studerande vid val av utbildning inte håller sig inom länsgränserna. Både för de enskilda indivi- derna och för näringslivet är det fördelaktigt att alla högskolor — från de stora universiteten till de nya högskolorna — är att betrakta som delar. sammanknutna i ett nationellt system. Härigenom är det möjligt att ocksäi ett land som Sverige upprätthålla både bredd och djup i utbildningsutbu- det. Detta nationella mönster. som går utöver länsgränserna. blir inte mindre accentuerat om högskolan tilldelas sina resurser utan ett regionalt mellanled.
Vid en avveckling av det nuvarande fasta regionala samarbetet bör olika åtgärder vidtas för att bibehålla och vidareutveckla samverkan mellan högskoleenheter. Jag förutsätter att universitet och högskolor regelbundet ordnar samverkanskonferenser med såväl externa företrädare som företrä- dare för högskolornas anställda och styrelser. Härvid bör ett utbyte av erfarenheter kunna ske samtidigt som olika uppslag till samarbete prövas. I detta sammanhang bör de regionala utbildningsfrågorna särskilt uppmärk- sammas. Kontakter av detta slag bör förekomma flera gånger per år och kan erbjuda deltagarna möjligheter att besöka olika högskoleenheter.
l vissa fall kan det vidare vara lämpligt att regeringen initierar utred- ningsverksamhet där medverkan från en eller flera högskoleenheter och länsstyrelser förutsätts. Formerna härför bör kunna variera frän fall till fall.
Som tidigare har nämnts har den nuvarande regionindelningen inte alltid svarat mot de naturliga samarbetsområdena. När regionstyrelserna avskaf- fas. finns det inget skäl att bibehålla nuvarande regionindelning. Denna bör upphöra samtidigt med att regionstyrelserna läggs ned. För många högsko- leenheter är det naturligt att samarbeta med olika universitet och högsko- lor oberoende av den nuvarande regionindelningen. Vidare blir det lättare att utnyttja utbildningsresurserna i Stockholm inom hela mellansverige. Universiteten i Stockholm och Uppsala bör också påskynda den redan påbörjade diskussionen om hur samarbetet mellan dessa två universitet kan utvidgas.
] konsekvens med mitt förslag att högskoleregionerna avskaffas föreslår jag att föreskrifterna om dessa i 28 & högskolelagen upphävs. Regeringen bör utfärda nya föreskrifter om samarbete i vissa frågor. som enligt nuva- rande regler är knutna till regionstyrelserna och högskoleregionerna. Högskoleregionerna utgör för närvarande indelningsgrund för fakultets- nämndernas verksamhetsomräden och därmed även utgångspunkt för in- delningen i verksamhetsområden för sektionsnämnden enligt 23 & högsko- lelagen. ] och med att högskoleregionerna föreslås avskaffas måste detta lagrum ändras. Förslag till sådan lagändring har upprättats. Jag avser att föreslå regeringen att utfärda föreskrifter om motsvarande indelning av fakultets- och sektionsnämndernas verksamhetsområden.
] samband med att ansvaret för enstaka kurser överförs helt till universi- tet och högskolor bör den ofta missuppfattade benämningen "enstaka kurs" ersättas med benämningenfristående kurs. Sådana kurser kan vara oberoende av linjerna eller läsas fristående trots att de ingår i någon linje.
Hitintills har regionstyrelserna haft till uppgift att medverka till att lösa samordningsfrägor som har berört flera högskoleenheter. UHÄ bör i fort- sättningen kunna medverka till att lösa sådana samordningsfrågor gemen- samma för flera högskoleenheter. Det normala bör dock vara att berörda universitet och högskolor själva organiserar det nödvändiga samarbetet.
Genom att ansvaret för fördelning av anslag för lokala och individuella linjer och enstaka kurser på högskoleenheterna överförs till riksdagen ökar därmed dess ansvar för den regionalpolitiska styrningen av utbildningen. Regeringen får större möjligheter att samordna olika regionalpolitiska in- satser som även innefattar högskoleutbildningen. Lokaliseringen av hög- skoleutbildning till olika delar av landet blir i fortsättningen en viktig del av regionalpolitiken. Det är väsentligt att högskoleenheterna i sina anslags- framställningar redovisar ett underlag för sådana åtgärder. Genom bl.a. det samråd med länsstyrelsen som regleras i förordningen (1982z877) om regionalt utvecklingsarbete (ändrad 1984290) bör detta underlag vara väl förankrat i de aktuella regionalpolitiska riktlinjer som gäller för länet.
De förändringar som jag nu har föreslagit innebär en fortsatt decentrali- sering av styrningen av utbudet av enstaka kurser från regional till lokal nivå. Samtidigt innebär detta att riksdagens och regeringens ansvar för regionalpolitiska avvägningar mellan olika län markeras tydligare.
3.4. Högskoleutbildning i Blekinge och på Gotland
Min bedömning: Det bör utredas hur en enhetlig ledning av högskoleut- bildningen i Blekingc skall åstadkommas fr.o.m. läsåret 1988/89. Högsko- leenhelcrna i Stockholm bör få i uppdrag att svara även för utbildning på Gotland.
Sammanfattning av skälen för min bedömning: Genom att regionstyrel— serna föreslås upphöra och ansvaret för högskoleutbildningen inom re- spektive län föreslås överfört till högskoleenheten i länet bör de två län som ännu saknar högskoleenhet få en permanent organisation för högsko- leutbildningen inom länet.
Skälen för min bedömning: I det föregående framlagda förslaget till en starkare lcdningborganisation för varje högskola har aktualiserats frågan om hur ht'igskoleutbildningen skall administreras i de två län som för närvarande saknar högskola. nämligen Blekinge och Gotlands län.
Beträffande Blekinge bör framhållas att insikten om högskoleutbild- ningens betydelse för länet ledde l975 till bildandet av en länskommitte' för högskoleutbildning. 'fill kommitténs förfogande står ett högskolekansli knutet till länsstyrelsen. Länskommitte'n och högskolor utanför länet har framlagt förslag till regionstyrelsen i Lund som fördelat medel för högsko- leutbildning i Blekinge. till att börja med i form av enstaka kurser. I dessa kurser deltar årligen cirka 150 personer. Universitetet i Lund har till Blekinge förlagt två utbildningslinjer. nämligen yrkesteknisk verkstadsin- dustrilinje och lokal linje i elektronik med datainriktning. Dessa två linjer har sammanlagt 62 ärsstudieplatser.
I det förslag till olika utbildningsätgärderi Blekinge som UHÄ redovisat på regeringens uppdrag föreslås från höstterminen l987 verkstadsingen- jörslinje. driftteknikerlinje och en ADB—utbildning om 60 poäng med sam- manlagt l07 ärsstudicplatser och med början höstterminen l988 verkstads- industrilinje med inriktning mot elektronik med 30 årsstudieplatser. Enligt detta förslag skulle högskoleutbildningen i Blekinge fr.o.m. l988 omfatta sammanlagt ca 350 studerande. Regeringen har beviljat medel för att verksamheten kan påbörjas budgetåret l987/88 enligt förslaget från UHÄ och Uppdragit ål regionstyrelsen att svara för samordningen. ] årets bud- getproposition (prop. 1986/87zlti0 bil. 12 s. 35.) har vidare aviserats ett utredningsarbete inom utbildningsdepartementet för att särskilt studera förutsättningarna att på sikt föra all teknisk utbildning på mellannivå till högskolan vilket även kan förväntas beröra Blekinge.
Ansvariga för högskoleutbildningen i Blekinge län är för närvarande universitetet i Lund. högskolorna i Kalmar. Kristianstad och Växjö. Här- till kommer att fyra kommuner finansierar en del av nödvändiga lokaler och utrustning samt att bidrag har lämnats även av näringslivet. Länets högskolekommitté bedriver dessutom planering och information. En sådan uppsplittring av ledningsansvaret för högskoleutbildningen kan leda till effektivitetsförluster. Därför finns nu skäl att utreda hur en enhetlig led- ning av högskoleutbildningen i Blekinge skall åstadkommas. Utredningsar— betet bör bedrivas så att beslut i lcdningsfrägorna kan fattas våren l988.
1 Visby har l986 i samarbete mellan bl. a. länsstyrelsen. Gotlands kom-
Prop. 1986/87: 127
mttn. statens industriverk. utvecklingsfonden. regionstyrelsen i Stockholm samt näringslivet etablerats Utvecklingscentrum Gotland (UCG). Rege- ringen har lämnat sammanlagt 6,5 milj. kr. i form av regionalpolitiska stöd till centret för investeringar i utrustning samt för verksamhet de tre första åren. Centret erbjuder utbildning i samarbete med bl.a. universitetet i Stockholm. möjligheter till tekniskt utvecklingsarbete samt företagsser- vice inom bl.a. ADB—området. Även tidigare har olika högskolekurser regelbundet givits på Gotland liksom antagning till även förskollärarutbild- ning läsåren l980!8l — 1983/84. 1 årets budgetproposition föreslås Stock- holms högskoleregion få 800000 kr. för utbildning på Gotland.
För Gotlands del avser jag att efter viss ytterligare utredning föreslå regeringen att i högskoleförordningen införa bestämmelser att högskoleen- heterna i Stockholm skall ta ett ansvar för högskoleutbildning i såväl Stockholms som Gotlands län. Universitetet i Stockholm bör vidare upp- rätta en permanent högskoleverksamhet i Visby i anslutning till nyss- nämnda Utvecklingscentrum Gotland. Den nya organisationen bör införas fr. o. m. budgetåret l988/89.
3.5. Upprättat lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i högskolelagen( 197722l8). Lagändringen är av så enkel beskaffenhet att yttrande från lagrådet enligt min mening inte behöver inhämtas. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende.
4. Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta ett inom utbildningsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i högskolelagen( 19772218).
att godkänna vad jag anfört om riktlinjer för ansvaret för lokala och individuella linjer samt enstaka kurser.
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om organisatio- nen av högskoleutbildning i Blekinge och på Gotland.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987