Prop. 1995/96:145

Kvalificerad yrkesutbildning m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 22 februari 1996

Mats Hellström

Ylva Johansson

(Utbildningsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en försöksverksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning med stark arbetsplatsintegrering. Den nya kvalificerade yrkesutbildningen avses ge de fördjupade teoretiska och praktiska kunskaper som krävs för att självständigt och i lag utföra kvalificerade uppgifter i en modernt organiserad produktion av varor eller tjänster. Försöksverksamheten föreslås omfatta 1 700 nybörjarplatser och inledas under år 1996 i syfte att vinna erfarenheter när det gäller att pröva nya utbildningar, nya pedagogiska former och nya anordnare. Försöket skall vidare belysa arbetslivets och de studerandes intresse och ge underlag för ställningstaganden till hur utbildning av detta slag kan inordnas i utbildningssystemet. Den huvudsakliga inriktningen av utbildningen och dess organisation under försöksverksamheten föreslås anges i lag. Vidare föreslås ändringar i skollagen (1985:1100) i syfte att vidga hemkommunernas skyldighet att i vissa fall betala interkommunal ersättning för deltagare i påbyggnadsutbildning inom komvux.

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om en försöksverksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning,

2. lag om ändring i skollagen (1985:1100).

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om en försöksverksamhet med

viss kvalificerad yrkesutbildning

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I denna lag ges bestämmelser om en försöksverksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning.

Utbildningen kan anordnas av statliga universitet och högskolor, kommuner, landsting och enskilda utbildningsanordnare. Utbildningsanordnarna får anordna utbildningen själva eller i samverkan med andra.

Utbildningen anordnas med särskilt statsbidrag, som fördelas efter ansökan.

2 § Utbildningen skall ge sådana fördjupade teoretiska och praktiska kunskaper som krävs för att självständigt och i arbetslag utföra kvalificerade uppgifter i en modernt organiserad produktion av varor eller tjänster. Utbildningen skall präglas av såväl ämnesteoretiskt djup som en stark arbetsplatsintegrering.

3 § Utbildningen skall väsentligen bygga på de kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om organisationen av utbildningen hos kommuner och landsting samt om deras befattning i övrigt med utbildningen.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att enskilda utbildningsanordnare kan ges i uppgift att utfärda utbildningsbevis och examensbevis efter genomförd utbildning.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om försöksverksamheten.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1996.

Förslag till lag om ändring i skollagen

(1985:1100)

Härigenom föreskrivs att 11 kap.20, 21 och 24 §§ och 12 kap. 6 §skollagen (1985:1100 )

1

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1Lagen omtryckt 1991:1111.

Föreslagen lydelse

11 kap.

20 §

2

En kommun eller ett landsting är skyldig att till sin

gymnasiala vuxenutbildning ta emot en behörig sökande från en annan kommun, om hemkommunen har åtagit sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning eller om det är fråga om sådan utbildning som avses i 24 §.

2Senaste lydelse 1993:326.

Kommuner och landsting är

skyldiga att till sin gymnasiala vuxenutbildning ta emot en

behörig sökande från en annan kommun, om

1. hemkommunen har åtagit

sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning, eller

2. det är fråga om en sådan

utbildning eller utbildningsplats för vilken kommunen eller

landstinget har rätt till ersättning enligt föreskrifter som utfärdats med stöd av 24 §.

21 §

3

Den som vill delta i gymnasial vuxenutbildning skall ansöka om detta hos styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om ansökan avser en utbildning som en annan kommun eller ett landsting anordnar eller låter anordna, skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare till styrelsen för utbildningen där. Till ansökan skall styrelsen foga ett yttrande av vilket det framgår om hemkommunen åtar sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning, såvida det inte på grund av tidigare överenskommelse är onödigt eller det är fråga om sådan

utbildning som avses i 24 §.

3Senaste lydelse 1993:326.

Den som vill delta i gymnasial

vuxenutbildning skall ansöka om detta hos styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om ansökan avser en utbildning som en annan kommun eller ett landsting anordnar eller låter anordna, skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare till styrelsen för utbildningen där. Till ansökan skall styrelsen foga ett yttrande av vilket det framgår om hemkommunen åtar sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning, såvida det inte på grund av tidigare överenskommelse är onödigt eller regeringen har föreskrivit

något annat.

Åtagande att svara för kostnaderna skall alltid lämnas om den sökande med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda skäl att få gå i en annan kommuns gymnasiala vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. I sådant fall äger 5 kap. 33 § motsvarande tillämpning beträffande ungdomar fram till och med det första kalenderhalvåret det år då ungdomarna fyller tjugo år.

24 §

4

Beträffande sådan gymnasial vuxenutbildning som anordnas endast på ett begränsat antal platser i landet och för vilken det finns ett allmänt intresse av att den står öppen för sökande från hela landet får regeringen meddela föreskrifter om

skyldighet för hemkommunerna att betala ersättning till den

anordnande kommunen. I sådana fall skall 5 kap. 33 § tillämpas beträffande ungdomar fram till och med det första

kalenderhalvåret det år då ungdomarna fyller tjugo år.

4Senaste lydelse 1993:326.

Regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter

om skyldighet för hemkommunen att betala ersättning för

gymnasial vuxenutbildning till den kommun eller det landsting som anordnar utbildningen. I sådana fall skall 5 kap. 33 § til-

lämpas i fråga om ungdomar fram till och med det första kalenderhalvåret det år då ungdomarna fyller tjugo år.

12 kap.

6 §

5

Varje kommuninnevånare är behörig att delta i särvux om han är bosatt i landet och i övrigt uppfyller föreskrivna villkor,

1. från och med andra kalenderhalvåret det år han fyller 20 år, eller

2. när han har slutfört utbildning i den frivilliga särskolan.

5Senaste lydelse 1992:598.

2. när han har slutfört

utbildning i gymnasiesärskolan.

Regeringen får föreskriva att också den som inte är bosatt i landet skall vara behörig att delta.

Föreskrifter om ytterligare behörighetsvillkor och om urval mellan behöriga sökande meddelas av regeringen.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är intagen i kriminalvårdsanstalt.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1996.

Ärendet och dess beredning

Regeringen bemyndigade den 21 april 1994 det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om skolväsendet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen (Utredningen om kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning, dir. 1994:36). Utredaren skulle bl.a. beskriva och definiera behovet av kvalificerad yrkesutbildning på eftergymnasial nivå och pröva vilka insatser som behövs för att stimulera tillväxten av sådan utbildning. Utredaren, utbildningschefen Rolf Nordanskog, överlämnade i april 1995 betänkandet Yrkeshögskolan -Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning (SOU 1995:38) med förslag om uppbyggnad av en kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning m.m. till statsrådet Johansson. En sammanfattning av betänkandet redovisas i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (dnr U95/1362/V).

I propositionen En politik för arbete, trygghet och utveckling (prop. 1995/96:25) redovisade regeringen huvuddragen i en kraftfull satsning på en kvalitativ och kvantitativ förstärkning av utbildningsväsendet. Regeringen betonade betydelsen av att bygga ut den kvalificerade yrkesutbildningen och anmälde sin avsikt att återkomma med förslag om en försöksverksamhet under mandatperioden. I propositionen Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 (prop. 1995/96:105) begär regeringen medel för en försöksverksamhet med kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning under innevarande budgetår.

I denna proposition behandlas de frågor som krävs för ställningstagande till förslag att inleda en försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning.

Kvalificerad yrkesutbildning

En utgångspunkt

Den svenska utbildningspolitiken har sedan 1970-talet inneburit en strävan mot en högskola som präglas både av forskningens och den högre utbildningens villkor och av arbetsmarknadens och yrkeslivets omedelbara krav. En sammanhållen högskola för den eftergymnasiala utbildningen är en bärande idé i utbildningspolitiken. 1977 års högskolereform innebar att ett stort antal utbildningar fördes samman med universitet och högskolor i den nya högskolan. Som ett gemensamt tillträdeskrav ställdes avslutad gymnasieutbildning. Under de senaste tjugo åren har högskolan breddats påtagligt, inte minst vid de mindre och medelstora högskolorna. Kortare yrkesinriktade utbildningar har utvecklats med utgångspunkt i arbetsmarknadens behov. Vidare har t.ex YTH-utbildningarna och de kortare ingenjörsutbildningarna tillkommit.

All eftergymnasial utbildning är dock inte högskoleutbildning. Eftergymnasial utbildning anordnas också inom den kommunala vuxenutbildningen i form av påbyggnadsutbildningar, inom folkhögskolan och vid de s.k. kompletterande skolorna.

Utbildningsutbudet på eftergymnasial nivå är mycket brett men såväl högskolans utbildningar som påbyggnadsutbildningarna saknar oftast en stark arbetslivsintegrering. Få utbildningar har nämnvärda inslag av lärande i arbete, dvs. att en del av utbildningen sker i och genom arbete på en arbetsplats.

I dag svarar varken högskolan eller den övriga eftergymnasiala utbildningen fullt ut mot alla de nya behov som skapas bl.a. av ett alltmer kunskapsintensivt arbetsliv. Enligt regeringens bedömning är det viktigt att tillgodose behoven inom vissa branscher av en ny kvalificerad yrkesutbildning med stark arbetslivsanknytning. Det är angeläget att öka utbudet av utbildning som är yrkesinriktad, som bygger på de kunskaper som gymnasieskolan ger och som vänder sig till både redan yrkesverksamma och elever, vilka kommer direkt från gymnasiet. I det följande föreslås därför en försöksverksamhet som syftar till att på ett nytt sätt utnyttja den samlade kompetens som finns inom högskolan och kommunerna men även att engagera andra utbildningsanordnare främst inom arbetslivet.

Syftet med försöksverksamheten är också att utveckla och pröva nya utbildningar samt att pröva nya pedagogiska former och modeller för att anordna utbildning. Försöket skall vidare belysa arbetslivets och de studerandes intresse för en ny kvalificerad yrkesutbildning med stark arbetslivsanknytning. Slutligen syftar försöket till att finna former för hur utbildning av detta slag kan inordnas i utbildningssystemet.

En ny kvalificerad yrkesutbildning

Regeringens förslag: En ny kvalificerad yrkesutbildning på eftergymnasial nivå skall utvecklas. Den skall bidra till att tillgodose arbetslivets behov av kompetens för en modernt organiserad produktion av varor och tjänster.

Utbildningen skall förena en praktisk inriktning med fördjupade teoretiska kunskaper. Den skall därför ges formen av lärande i arbete på en arbetsplats under cirka en tredjedel av utbildningstiden.

Utredningens förslag: Det finns behov av att utveckla en kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning för att möta arbetslivets behov av kompetent arbetskraft. Utbildningen skall inte vara akademisk i traditionell mening och den skall i väsentliga delar handla om att praktiskt tillämpa känd kunskap och känd teknik. För detta krävs att utbildningen har en tydlig förankring både i vetenskap och i arbetslivet. Eleven skall lära sig att behärska både den teoretiska grunden och den praktiska tillämpningen. Detta förverkligas genom att lärandet sker i arbete i en lärande organisation på en arbetsplats under en tredjedel av utbildningstiden.

Remissinstanserna delar med få undantag utredningens bedömning av behovet av en ny kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. När det gäller utbildningens karaktär är remissinstanserna delade i synen på utredningsförslagen. Ett stort antal yttranden, t.ex. från SAF, Skogsbrukets yrkesnämnd,

AMU-Gruppen, T-skolornas rektorskonvent, flera länsstyrelser

samt många kommuner, bl.a. Södertälje och Olofström, delar i stort utredningens uppfattning. Andra, exemplevis Högskolan i

Kristianstad, anser att utredningen i alltför hög grad skiljer

mellan praktik och teori.

Integrationen mellan teori och tillämpning bör i stället stärkas anser t.ex. Högskolan i Karlskrona/Ronneby och Mitthögskolan. Man delar inte uppfattningen att det skulle finnas en grundläggande skillnad mellan högskolans forskningsanknutna utbildning och en arbetslivsanknuten yrkesutbildning och anser att utredningen ger uttryck för en förlegad kunskapssyn.

Lärarförbundet menar att utredningen "genom att måla upp ett

sådant motsatsförhållande mellan forskningsanknytning och arbetslivsanknytning/tillämpad kunskap hamnar i de organisatoriska förslag som enligt förbundet inte gagnar utvecklingen av angelägna utbildningsområden". Göteborgs

universitet finner bristen på forskningsanknytning oacceptabel

och Nacka kommun anser att all utbildning borde vara forsknings- och arbetslivsanknuten. Telefonaktiebolaget L M

Ericsson däremot vill se yrkeshögskolan som ett komplement

till högskolan och anser att den bör utvecklas "med armbågslucka" till den nuvarande högskolan. Annars riskerar

den att "akademiseras" i dålig mening.

Ett stort antal remissinstanser, däribland RRV, Sveriges

verkstadsindustrier och Skolverket, uttrycker tvivel på

möjligheterna att förverkliga en utbildning som till en tredjedel skall genomföras i form av lärande i arbete på arbetsplatser. Enligt Verkstadsindustrierna ökar företagens möjligheter att medverka "i den mån utbildningen på arbetsplatsen kan förläggas så att den inte stör utan helst lämnar ett positivt bidrag till den ordinarie verksamheten". Flera yttranden ifrågasätter att arbetslivet kommer att ställa upp i den omfattning som krävs, men tvivel uttrycks också i fråga om möjligheterna att förverkliga en kvalitativt god utbildning i dessa former. Därför föreslår bl.a. CTH och Landstinget i

Västmanland att lön skall utgå från företagen under elevernas

arbetsplatsförlagda utbildning. SAF å sin sida framhåller att näringslivet är villigt, i första hand genom att ställa utbildningsplatser till förfogande, att medverka till finansieringen av KEY-utbildningarna, men att det är varje enskilt företag som avgör om det vill medverka. Företagarna framhåller att förslaget inte är orealistiskt, att det är nödvändigt att företagsförlägga mycket av utbildningen, och att det är nödvändigt att ta särskild hänsyn till de små företagens villkor.

Skälen för regeringens förslag: Några olika faktorer har under senare år drivit på förändringen av produktionen av varor och tjänster. En har att göra med utvecklingen av informationstekniken. En andra är utvecklingen mot allt kunskapsintensivare produktion. En tredje faktor avser arbetets organisation. De tre faktorerna är inte oberoende, utan de både förutsätter och driver på varandra.

De produkter, de produktionsmetoder och den arbetsorganisation som kännetecknade industrisamhället genomgår sedan något decennium en genomgripande förändring. Många av de yrken och funktioner som utbildats under ett drygt sekels industrisamhälle har fått ett nytt innehåll eller finns inte ens kvar. Det som kommer i stället är i hög grad präglat av informationstekniken och dess möjligheter, men också av att den nya tekniken förändras oerhört snabbt. Att de mönster som vi kan urskilja vid 1990-talets mitt skulle bestå någon längre tid är osannolikt. Definierade yrken och yrkeskrav är i hög grad en funktion av en jämförelsevis stabil och allmängiltig produktionsteknik och arbetsorganisation. Det är ovisst om vi någonsin kommer tillbaka till ett sådant läge.

Förändringarna i arbetslivet medför ökade krav på medarbetarnas förändringsbenägenhet, kvalitetsmedvetande och förmåga att se helheter och processer. Kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen, kunskaper om datortekniken och användningen av dessa kunskaper på den egna arbetsplatsen, kunskaper i ekonomi och vana vid ekonomiskt tänkande samt samhälls- och kulturkunskap tycks

krävas i ökande utsträckning.

Kraven på medarbetarnas sociala och personliga kompetens ökar. Språk och kommunikation, dvs. förmågan att tala, läsa, skriva och använda information -- på svenska, liksom på främmande språk -- anges ofta som en nyckelkompetens. Förmågan till problemlösning, kritiskt och kreativt tänkande samt förmågan att sätta sig in i nya situationer och problem liksom förmågan att förhandla och att arbeta i lag anges i många undersökningar som centrala kompetenser i framtidens arbetsliv.

Förändringarna är generella, de påverkar hela arbetslivet. De innebär att nya krav ställs på hela utbildningssystemet och i synnerhet på yrkesutbildningen. Krav ställs också både på fortbildning och vidareutbildning av redan anställda och på en högre utbildningsnivå hos dem som går ut på arbetsmarknaden för första gången. Den nya gymnasieskolan har utformats mot denna bakgrund. Förändringsarbetet inom högskolan och annan eftergymnasial utbildning drivs på många håll i detta perspektiv.

Remissinstanserna delar med få undantag utredningens uppfattning att utvecklingen skapat ett behov av eftergymnasial utbildning med stark arbetslivsanknytning som f.n. inte tillgodoses på ett bra sätt. Åsikterna är däremot delade när det gäller utredningens syn på den föreslagna utbildningen i förhållande till högskoleutbildningen. Regeringen delar uppfattningen som förts fram i flera yttranden att utredningen överdrivit skillanden mellan högskolans forskningsanknutna utbildning och en arbetslivsanknuten utbildning. De flesta som utbildar sig inom högskolan gör det inte primärt med syfte att bedriva eget vetenskapligt arbete. Högskolans utbildning är i många fall direkt yrkesförberedande med arbetslivspraktik som en del av utbildningen, exempelvis lärar-, journalist-,socionomoch sjukgymnastutbildningarna. Däremot kan det också enligt regeringens uppfattning finnas behov av en ny kvalificerad yrkesutbildning på eftergymnasial nivå som kan bidra till att tillgodose arbetslivets behov av arbetskraft men den kompetens som krävs för att genomföra produktionen av varor och tjänster. En produktion som hittills ofta har kunnat genomföras av personer med yrkesutbildning på gymnasial nivå, men där det idag ställs krav på högre kompetens. En sådan utbildning behöver förena en praktisk inriktning med fördjupade teoretiska kunskaper och lyfta fram sådana dimensioner av kunskap som färdighet och förtrogenhet. Den behöver innefatta både sådan teori som ingår i högskoleutbildning och påbyggnadsutbildning och sådan kunskap som vinns direkt i produktionen. Det krävs att utbildningen förmår integrera de båda kunskapsbaserna. Samspelet mellan teori och arbetsliv är en förutsättning för att utbildningen skall hålla en hög kvalitet och svara mot arbetslivets och de studerandes behov och ställer stora krav på

den pedagogiska utformningen.

En ny kvalificerad yrkesutbildnings huvudinriktning skall vara att eleverna skall lära sig att använda kunskap för att bemästra problem i produktion av varor och tjänster. Kritiskt och kreativt tänkande samt att lära sig se helheter och processer är därför väsentliga inslag i denna utbildning liksom inom högskolan. För att deltagarna skall få del av och kunna tillgodogöra sig den kunskap som genereras i produktionen och få erfarenhet av villkoren i arbetslivet i branschen, måste en betydande del av lärandet ske på arbetsplatser. Utbildningen bör därför ges formen av lärande i arbete på en arbetsplats under cirka en tredjedel av utbildningstiden.

Många remissinstanser har ifrågasatt möjligheterna att förverkliga en arbetsplatsförläggning av utbildningen i den omfattning som utredningen föreslagit. Såväl SAF och Företagarna som Industriförbundet och flera yrkesnämnder tillstyrker emellertid utredningens förslag. Den nya kvalificerade yrkesutbildningen skall bara anordnas inom områden där den motsvarar ett behov av arbetskraft med denna typ av kompetens. Arbetsgivarnas intresse och beredskap att ställa utbildningsplatser till förfogande kommer att i hög grad avgöra utbildningens inriktning och omfatting. Om arbetslivets företrädare bedömer att det föreligger ett utbildningsbehov, som kan tillgodoses med denna typ av utbildning, kommer det sannolikt också att finnas en beredskap att medverka i utbildningen och svara för erforderlig undervisning och handledning på arbetsplatser. Från den utgångspunkten är det nödvändigt att arbetslivets företrädare är aktiva och medverkar till initiativ till ny utbildning och vid utformningen av utbildningen tillsammans med företrädare för utbildningsanordnarna.

Det finns anledning att här markera den betydelsefulla skillnaden mellan praktik och lärande i arbete. För att ett lärande i arbete skall kunna komma till stånd krävs en modern arbetsorganisation och att arbetsplatsen åtminstone håller på att utvecklas mot en lärande organisation. I en sådan organisation ingår egen förkovran liksom - efter förmåga handledning av medarbetare i allas dagliga uppgifter. På sådana arbetsplatser strävar man medvetet mot att hos medarbetarna utveckla den kompetens som fordras för att stödja andras lärande. Förutsättningar skapas på så sätt för ett kvalificerat stöd också till de elever som har en del av sin utbildning förlagd till arbetsplatsen. Just möjligheterna att förverkliga en pedagogisk sammanhängande helhet av teoretiska kurser och lärande i arbete är en av de centrala frågorna i försöksverksamheten.

Medan praktiken syftar till att illustrera tillämpningen av utbildningens teoretiska moment avser lärande i arbete att tillföra och bearbeta nytt kunskapsstoff. Självfallet innebär dessa krav på den arbetsplatsintegrerade utbildningen restriktioner för möjligheterna att snabbt få fram en stor

utbildningsvolym. Inom försöksverksamheten kan man ta tillvara den kompetens rörande lärande organisationer och lärande i arbete som finns utanför utbildningssystemet t.ex inom Arbetslivsinstitutet och som utvecklas inom EUprogrammet Växtkraft mål 4.

Försöksverksamhet

Regeringens förslag: En försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning omfattande 1 700 nybörjarplatser skall inledas under år 1996 i syfte att vinna erfarenheter när det gäller att pröva nya utbildningar, nya pedagogiska former och nya anordnare. Försöket skall vidare belysa arbetslivets och de studerandes intresse och ge underlag för ställningstaganden till hur utbildning av detta slag kan inordnas i utbildningssystemet.

Den huvudsakliga inriktningen av utbildningen och vissa bestämmelser rörande dess organisation under försöksverksamheten anges i lag.

Utredningen föreslår att en försöksverksamhet inleds under läsåret 1995/96 i syfte att vinna erfarenheter inför det utvecklingsarbete av kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning som förestår.

Remissinstanserna: Frågan berörs huvudsakligen av kommuner och andra utbildningsanordnare, som anmäler sitt intresse att delta i en försöksverksamhet. Några, bl.a. LO, förordar att man börjar en uppbyggnad av kvalificerad yrkesutbildning med en försöksverksamhet.

Skälen för regeringens förslag: Det finns inom ett antal branscher behov av arbetskraft med kompetens av det slag som en kvalificerad yrkesutbildning avses ge. Det gäller t.ex. delar av verkstadsindustrin, handeln, skogsbruket och skogsindustrin samt telekommunikationsindustrin. Från tillväxtsynpunkt är det angeläget att flaskhalsar, som kan skapas av brist på erforderlig kompetens, elimineras så snabbt som möjligt. Behov av en ny kvalificerad yrkesutbildning finns också t.ex. inom turistnäringen och inom kontorsadministrationen. Starka skäl talar därför för att en försöksverksamhet med denna nya typ av kvalificerad yrkesutbildning inleds snarast.

Försöksverksamheten bör utformas så att den bidrar till regeringens strävanden att stimulera bl.a. kvinnors intresse för naturvetenskapligt och tekniskt inriktade yrken. De ökade kraven på språkkunskaper, på kreativitet och på arbete i platta organisationer som ställs i ett modernt arbetsliv talar för att kvinnors erfarenheter och kunskaper är än viktigare än hittills.

Möjligheterna att få företag att ställa upp med de platser som behövs är en av de frågor där det råder genuin osäkerhet.

Såväl SAF som Företagarna har tillstyrkt den föreslagna modellen, men påpekar att det slutliga ställningstagandet att gå in i ett samarbete görs av det enskilda företaget. För dessa beslut kan riksorganisationerna inte lämna några garantier. Osäkerhet gäller också om några frågor där den praktiska pedagogiska erfarenheten är liten. Det handlar bl.a. om möjligheterna att få till stånd ett lärande i arbete på arbetsplatser som en integrerad del av en utbildningsgång. Det handlar vidare om samspelet mellan skolförlagd utbildning och lärande på arbetsplatser.

Många remissinstanser anser, att utredningens förslag om en fristående yrkeshögskola skulle innebära en återgång till ett parallellskolesystem med påtagliga risker för en utveckling av B-högskolor. Regeringen delar denna uppfattning och anser att en sådan lösning är utesluten. Försöket syftar i stället primärt till en ökning av utbildningsutbudet och till att ge underlag för ställningstagande till hur denna typ av utbildning bäst kan inordnas i det befintliga utbildningssystemet.

Sammantaget talar detta enligt regeringens uppfattning för att en kvalificerad yrkesutbildning av här beskrivet slag bedrivs på försök och att de erfarenheter som vinns i en försöksverksamhet fortlöpande tas tillvara. Försöksverksamheten skall ge underlag för ställningstaganden till hur de aktuella utbildningsbehoven skall tillgodoses i framtiden.

Regeringen föreslår att en försöksverksamhet omfattande 1 700 nybörjarplatser inleds under år 1996. Målet är att en tredjedel av utbildningstiden skall vara arbetsplatsförlagd.

Försöksverksamheten skall omfatta intagning av elever under åren 1996, 1997 och 1998. Den skall stå organisatoriskt fri från andra, befintliga system. Det är angeläget att ta tillvara möjligheterna att skapa en flexibel utbildningsorganisation. Erfarenheterna från arbetsmarknadsutbildningen kan här vara av värde. Olika utbildningsanordnare skall kunna anordna utbildning inom försöksverksamheten och samarbete mellan olika anordnare skall eftersträvas. En anordnare skall dock alltid vara huvudansvarig för utbildningen.

Erforderlig kompetens för hela eller delar av utbildningar kan finnas inom högskolan, inom den kommunala skolorganisationen, inom vissa utbildningsföretag samt inom tillverknings- och tjänsteföretag i övrigt. Vidare är det angeläget att ta tillvara kompetens som finns inom olika branschers utbildningsverksamheter, industriella utvecklingscentra i vissa kommuner och liknande inrättningar. Ett nära samarbete mellan kommuner, högskolor och andra utbildningsanordnare - t.ex. sådana som anordnar arbetsmarknadsutbildning - medverkar till att en hög kvalitet i utbildningen kan säkerställas. Företrädare för högskolan och den kommunala vuxenutbildningen skall alltid medverka i den lokala ledningen av verksamheten.

Den försöksverksamhet som regeringen föreslår kräver vissa bestämmelser i lag. Det gäller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. befogenhet för kommun och landsting att anordna utbildning inom försöksverksamheten och för enskilda utbildningsanordnare att utfärda examensbevis. I lag bör vidare den huvudsakliga inriktningen av utbildningen anges. Bestämmelserna samlas lämpligen i en särskild lag om en försöksverksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning.

Ledning av försöksverksamheten

Regeringens bedömning: Försöksverksamheten bör ledas av en kommitté. Utbildningen bör anordnas efter beslut av kommittén av den anordnare eller kombination av anordnare som är mest lämpad i varje enskilt fall.

Utredningen har inte lagt något förslag rörande organisationen av en försöksverksamhet av detta slag. Några kommentarer från remissinstanserna föreligger därför inte heller.

Skälen för regeringens bedömning: Ett syfte med försöksverksamheten är som nyss nämnts bl.a. att vinna erfarenheter när det gäller att pröva nya utbildningar, nya pedagogiska former och nya anordnare. Försöket skall vidare belysa arbetslivets och de studerandes intresse och ge underlag för ställningstaganden till hur utbildning av detta slag kan inordnas i utbildningssystemet. Det bör ankomma på regeringen att meddela närmare föreskrifter om ramarna för utbildningens organisation och uppläggning. Regeringen vill emellertid i detta och följande avsnitt redogöra för den förutsedda utformningen av försöksverksamheten.

Regeringen avser att tillsätta en kommitté med uppdrag att under förutsättning av riksdagens bifall till föreliggande förslag förbereda försöksverksamheten. Avsikten är att kommittén när ett riksdagsbeslut föreligger - skall leda försöket.

Kommittén skall - inom de ramar som riksdagen och regeringen anger -besluta om verksamhetens inriktning och huvudsakliga innehåll. Den beslutar också om statsbidrag till utbildning och om dess lokalisering och dimensionering. Kommitténs beslut avses innefatta godkännande av en utbildningsplan, av vilken skall framgå bl.a. utbildningens mål, de huvudmoment som utbildningen omfattar, utbildningens huvudsakliga uppläggning och organisation, kompetenskrav på den undervisande personalen, inriktningen och organisationen av det lärande i arbete som ingår, de krav på särskilda förkunskaper som ställs för att få påbörja utbildningen, formerna för urval mellan sökande samt en examensbeskrivning. Av utbildningsplanen skall också framgå

om några av de kurser som ingår bör kunna tillgodoräknas vid den samverkande högskolan.

Kommittén avses även ha ansvar för att tillsyn och uppföljning samt att en från kommittén fristående utvärdering av försöket kommer till stånd. Kommittén kommer vidare att få i uppdrag att på grundval av erfarenheterna av försöket utarbeta förslag till hur den nya kvalificerade yrkesutbildningen kan inordnas i utbildningssystemet. Vidare kommer den ungdomspolitiska utredningen (Dir 1995:154) att följa försöket. De utbildningsanordnare som medverkar bör också åläggas ett betydande eget ansvar för utvärdering.

Kommittén avses ha till uppgift att prioritera mellan inkomna förslag. En viktig prioriteringsgrund är självfallet att det är fråga om utbildning som efterfrågas av arbetslivet och som har sådan förankring att kvaliteten inte minst i den arbetsplatsförlagda delen säkerställs. Kommittén skall vidare prioritera projekt där en högskola, en kommun och eventuellt någon tredje utbildningsanordnare samarbetar. Att försöksverksamheten skall belysa den nya kvalificerade yrkesutbildningens möjligheter inom hela arbetsmarknaden och ta tillvara både kvinnors och mäns förutsättningar är ytterligare en viktig utgångspunkt för kommitténs arbete. Sådan utbildning som kan bidra till att bryta de traditionella könsbundna utbildnings- och yrkesvalen skall lyftas fram. Därutöver skall kommittén ta fasta på att det är väsentligt att man genom försöket utvecklar ny utbildning och tillför ny utbildningskapacitet och att man inte tar över finansieringen av lätt modifierade, fungerande verksamheter.

Hos varje huvudansvarig utbildningsanordnare inrättas en ledningsgrupp för utbildningen med företrädare för de delar av arbetslivet som berörs av utbildningen och minst en företrädare vardera för högskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Ledningsgruppen skall bl.a. ansvara för att utbildningen genomförs inom givna ramar och anta studerande. De studerande bör ges möjlighet till insyn och tillfälle att påverka utbildningens uppläggning och genomförande.

Vissa studieorganisatoriska frågor

Regeringens bedömning: Utbildningens omfattning bör beskrivas med ett veckopoängsystem av det slag som tillämpas i högskolan. Den bör få avslutas med kvalificerad yrkesutbildningsexamen.

Deltagarna bör ges rätt till studiemedel under hela

utbildningstiden.

Skälen för regeringens bedömning: Utbildningen inom försöksverksamheten avses bedrivas utan att man nu tar ställning till den framtida organisationen. Utbildningen skall därför inte nu formellt inordnas i vare sig det offentliga skolväsendet eller högskolan. Det kan dock vara praktiskt att i några avseenden tillämpa befintliga modeller.

Eftersom det är fråga om eftergymnasial utbildning är det ändamålsenligt att beskriva utbildningens omfattning med ett poängsystem där en veckas heltidsstudier motsvarar en poäng, dvs. samma system som används inom högskolan. Den del av utbildningen som utgörs av lärande i arbete på en arbetsplats ingår i den tid som omfattas av poängberäkningen.

En utbildning som präglas av en stark arbetsplatsintegrering kommer i hög grad att behöva anpassas till den årsrytm som präglar arbetslivet utanför utbildningsväsendet. Verksamheten skall därför, när det är lämpligt, kunna bedrivas kontinuerligt utan terminsindelning. Kalenderåret omfattar mer än det vanliga läsårets 40 veckor/poäng och 80 poäng skall alltså kunna uppnås på kortare tid än fyra traditionella terminer.

För tillträde till utbildningen bör krävas en viss allmän behörighet. För att det skall bli möjligt att rekrytera deltagare från arbetslivet är det betydelsefullt att kommittén ges möjlighet att pröva om andra erfarenheter än formell gymnasieutbildning kan ge likvärdiga förutsättningar för en studerande att klara utbildningen.

Frågorna om allmän behörighet och om grunden för urval mellan sökande avses bli reglerade med utgångspunkt i den reglering som kommer att gälla för högskolan. Regeringen avser att senare i vår förelägga riksdagen förslag i dessa frågor såvitt gäller högskolan.

Det kan också vara lämpligt att anknyta till examensbegreppet vid utformningen av dokumentationen av fullgjord utbildning. Erfarenheterna från den försöksverksamhet med aspirantutbildning (traineeutbildning) som pågått sedan hösten 1994 (jfr prop. 1993/94:150) visar att deltagarna ofta tillmäter examensbegreppet stor vikt. Den som fullgjort vad som fordras för att bli godkänd på alla ingående moment i en kvalificerad yrkesutbildning och uppnått 80 poäng skall kunna tilldelas bevis över kvalificerad yrkesutbildningsexamen med viss inriktning. Formerna för kunskapskontrollen kan variera, men avses - liksom principer för betygssättning - att framgå av utbildningsplanen för varje utbildning.

Deltagarna i kvalificerad yrkesutbildning inom försöksverksamheten avses vara berättigade till studiemedel under i princip hela studietiden, dvs. även under den arbetsplatsförlagda delen.

Statsfinansiella effekter

Regeringen har i propositionen med förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96 (prop 1995/96:105) under åttonde huvudtiteln, anslaget A 9 Bidrag till viss verksamhet inom det kommunala skolväsendet m.m. beräknat medel - 51 miljoner kr. - för försöksverksamhet med kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. För studiemedel till deltagare i utbildningen har i nämnda proposition beräknats medel under anslaget E 4 Studiemedel m.m. Vi ger här en närmare redovisning av hur kostnaderna för försöksverksamheten beräknats.

Utredningen beräknade statens del av kostnaderna för en kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning till 2/3 av ett genomsnitt av två schablonbelopp per utbildningsplats och år, nämligen 60 000 kr. och 45 000 kr. Kostnaden för 2 000 årselevplatser under det första verksamhetsåret beräknade utredningen till 70 miljoner kr. Härtill kommer studiestödskostnader.

Regeringen beräknar kostnaderna för försöksverksamheten under innevarande budgetår till 66 miljoner kr. varav ca 15 miljoner kr. avser studiestöd. Helårskostnaden för genomsnittligt tvååriga utbildningar, vid 1 700 nybörjarplatser per år, kan beräknas till 264 miljoner kr. Beräkningen utgår från att en tredjedel av utbildningstiden sker som lärande i arbete på arbetsplatser utan andra kostnader för staten än studiestödskostnaden.

Beräkningarna bygger på en jämförelsevis hög genomsnittskostnad. Skälet härtill är dels att en försöksverksamhet med ny utbildning i begränsad skala regelmässigt blir dyrare än en mer långsiktigt planerad, reguljär utbildning, dels att en stor del av de initiativ som redan tagits avser avancerad teknisk utbildning. I takt med att verksamheten utvecklas bör genomsnittskostnaden sjunka.

Medel för försöksverksamheten för hösten 1996, 66 miljoner kr., har -- som nyss nämnts -- i prop. 1995/96:105 beräknats under anslagen bidrag till viss verksamhet inom det kommunala skolväsendet m.m. samt studimedel m.m. Regeringen avser att i budgetpropositionen hösten 1996 återkomma till frågan om medel för verksamheten under budgetåret 1997.

Påbyggnadsutbildningar m.m.

Interkommunal ersättning

Regeringens förslag: Den skyldighet att betala interkommunal ersättning för elever i specialkurser i gymnasieskolan som nu åvilar kommunerna skall den 1 juni 1996 ersättas av en på visst sätt begränsad skyldighet för hemkommunerna att betala sådan ersättning för elever som deltar i påbyggnadsutbildning inom komvux.

Förändringen kräver vissa ändringar i skollagen (1985:1100).

Gymnasiereformen år 1991 innebar bl.a. att specialkurser inklusive påbyggnadsutbildningar inte längre skulle finnas inom gymnasieskolan och att motsvarande utbildning fortsättningsvis i stället skulle få anordnas som påbyggnadsutbildningar inom komvux. Påbyggnadsutbildning fördes därför in som ett begrepp i 11 kap. skollagen (1985:1100). Vad som i det kapitlet sägs om gymnasial vuxenutbildning gäller också påbyggnadsutbildning. Skolverket har sedermera meddelat föreskrifter om påbyggnadsutbildningar (SKOLFS 1995:31).

För att underlätta övergången till den nya ordningen infördes vid ändringen av skollagen en övergångsbestämmelse med innebörden att kommuner och landsting fram till och med läsåret 1994/95 fick ta in elever på de specialkurser/påbyggnadsutbildningar som ingick i länsskolnämndernas organisationsbeslut för läsåret 1991/92 (p. 6 fjärde stycket till SFS 1991:1107, ändr. 1991:1111). I budgetpropositionen 1994/95:100 (bil. 9, s. 35) konstaterade regeringen att möjligheten att anordna motsvarande utbildningar i komvux inte var reell. En betydande del av eleverna kommer från andra kommuner än anordnarkommunen och dessa är som regel inte beredda att betala interkommunal ersättning för gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Det är samtidigt inte realistiskt att tro att anordnarkommunerna är beredda att ta på sig kostnader för elever från andra kommuner. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag att intagning till specialkurser fick ske även under läsåret 1995/96 (bet. 1994/95:UbU9, rskr. 1994/95:225).

Enligt 11 kap 24 § skollagen får regeringen meddela föreskrifter om skyldighet för hemkommunerna att betala interkommunal ersättning för gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning inom komvux, som anordnas på ett begränsat antal platser i landet och för vilken det finns ett allmänt intresse av att den står öppen för sökande från hela landet. Bestämmelsen infördes efter förslag i 1993 års budgetproposition (prop 1992/93:100, bil. 9, s. 28). Regeringen

anmälde i budgetpropositionen 1993/94:100 (bil. 9, s. 27) att detta bemyndigande utnyttjats i fråga om teknikerutbildning samt att regeringen då inte hade några planer på att utvidga föreskriften till att gälla för ytterligare utbildningar.

Regeringen bedömer att situationen i fråga om påbyggnadsutbildningarna i grunden inte har förändrats sedan läsåret 1994/95. De förslag om försöksverksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning, som vi nyss redovisat, löser inte de aktuella problemen. Däremot markerar de vikten av ett brett utbud av utbildning på eftergymnasial nivå i kommunerna. Osäkerheten om de framtida villkoren har emellertid i många kommuner bromsat både förnyelsen av utbudet av påbyggnadsutbildningar och den pedagogiska utvecklingen på området. Utbudet av kurser har minskat drastiskt. Utbildningsdepartementet har mot denna bakgrund överlagt med Svenska kommunförbundet i frågan.

Som framgått ovan upphör kommunernas möjlighet att ta in elever på specialkurser i gymnasieskolan vid utgången av läsåret 1995/96. Därmed upphör också kommunernas skyldighet att betala interkommunal ersättning för elever i sådan utbildning anordnad inom gymnasieskolan. Regeringen förordar, som en ersättning för detta, att hemkommunernas skyldighet att betala interkommunal ersättning för elever som deltar i påbyggnadsutbildning inom komvux utökas. Ersättningsskyldigheten bör liksom tidigare gälla för teknikerutbildningarna. Därutöver bör ersättningsskyldigheten omfatta påbyggnadsutbildningar som anordnas av kommuner och landsting enligt de krav som anges av Statens skolverk i föreskrifter avseende påbyggnadsutbildning inom kommunal vuxenutbildning, nämligen Elinstallation - allmän behörighet (SKOLFS 1995:1), Ambulanssjukvård (SKOLFS 1995:29), Persontransporter med buss (SKOLFS 1995:30) och Påbyggnadsutbildningar (SKOLFS 1995:31). Rätten att erhålla interkommunal ersättning för sådan utbildning begränsas till den volym för sådana påbyggnadsutbildningar som inte tillgodoses genom den tredje årskursen i gymnasieskolan och som för respektive kommun angavs genom länsskolnämndernas organisationsbeslut för läsåret 1991/92. Det innebär att för var och en av de berörda kommunerna och landstingen fastställs ett antal platser, som får stå öppna för sökande från hela landet.

Genom förändringen öppnas möjligheter till förnyelse och utveckling av denna mycket viktiga del av kommunernas utbildningsutbud. För gymnasial vuxenutbildning och för påbyggnadsutbildning utöver den angivna volymen avses kommunerna kunna pröva frågan om interkommunal ersättning på samma sätt som hittills.

Reglering i skollagen

Den nu föreslagna ordningen innebär att bemyndigandet i 11 kap. 24 § skollagen behöver ändras. Enligt regeringens mening bör det utformas så att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för hemkommunerna att betala ersättning för gymnasial vuxenutbildning till anordnande kommun eller landsting. Bemyndigandet avser på samma sätt som enligt den nuvarande lydelsen såväl gymnasial vuxenutbildning som påbyggnadsutbildning (jfr. 11 kap. 2 § sista stycket skollagen).

Den skyldighet för hemkommuner att betala ersättning som anges i 11 kap. 24 § motsvaras av en bestämmelse i 11 kap. 20 § om skyldighet för anordnande kommun eller landsting att ta emot behöriga sökande från andra kommuner. Skyldigheten att ta emot behöriga sökande gäller dels då hemkommunen åtar sig att betala för utbildningen, dels då det är fråga om vissa utbildningar, angivna i föreskrifter av regeringen med stöd av 24 §. Då bemyndigandet i 24 § föreslås få en ändrad utformning bör också bestämmelsen i 11 kap. 20 § ändras på så sätt att det framgår att skyldigheten att ta emot behöriga sökande avser - förutom de fall där hemkommunen åtagit sig att svara för kostnaderna - utbildningar eller utbildningsplatser för vilka den anordnande kommuner eller landsting har rätt till ersättning enligt föreskrifter som utfärdats med stöd av 24 §.

Enligt 11 kap. 21 § skollagen gäller att styrelsen i en sökandes hemkommun till en ansökan skall foga ett yttrande av vilket det framgår om kommunen åtar sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning, såvida inte detta på grund av tidigare överenskommelse är onödigt eller det är fråga om en sådan utbildning som avses i 24 §. Eftersom skyldigheten att betala interkommunal ersättning med den föreslagna ändringen av 11 kap. 24 § inte enbart kommer att knytas till vissa angivna typer av utbildningar är det inte möjligt för hemkommunen att i förväg avgöra om ersättningsskyldighet kan komma att föreligga för en viss sökande. Den anordnande kommunen kan t.ex. ordna fler platser på en utbildning än kommunen kan få ersättning för. För att en sökande från en annan kommun skall komma i fråga även för en icke ersättningsgrundande plats torde i praktiken krävas att hemkommunen har åtagit sig att betala för utbildningen. Mot den bakgrunden bör hemkommunen vid översändandet av en ansökan alltid ta ställning till om den frivilligt åtar sig att betala för utbildningen. I vissa fall, såsom i fråga om teknikerutbildningarna, står det dock redan från början klart att ersättningsskyldighet föreligger. För sådana fall bör regeringen bemyndigas att föreskriva om undantag från den nu angivna huvudregeln. Av lagen bör liksom nu framgå att ett yttrande i ersättningsfrågan inte behövs om det på grund av tidigare överenskommelse är onödigt.

En konsekvensändring i skollagen

I samband med beslutet år 1993 om den nya läroplanen för de frivilliga skolformerna ändrades benämningen "den frivilliga särskolan" till "gymnasiesärskolan" (prop. 1992/93:250). Regeringen föreslår att 12 kap. 6 § skollagen anpassas härtill.

Sammanfattning av betänkandet Yrkeshögskolan Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning (SOU 1995:38)

1. Uppdraget

Regeringen uppdrog åt en särskild utredare att ge underlag till fortsatta ställningstaganden i fråga om strukturen för den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen (KEY). I direktiven betonades vikten av en tydlig identitet hos den delvis nya utbildningsformen, att en struktur måste vara flexibel och anpassningsbar till mångskiftande behov samt att denna bör gynna uppkomsten av kvalificerad yrkesutbildning. Utredningen skulle bl. a. beskriva och definiera behovet av kvalificerad yrkesutbildning på eftergymnasial nivå, pröva vilka olika insatser som behövs för att stimulera tillväxten av KEY, pröva olika finansieringsvägar samt överväga hur statliga stödinsatser kan utformas och administreras.

2. Utredningens utgångspunkter

Arbetslivet har genomgått en genomgripande omvandling under 1990-talet, som medfört ökade krav på de anställdas kunskaper och färdigheter. Livslångt lärande blir nödvändigt. För ungdomar blir möjlighetern och viljan till utbildning efter gymnasieskolan förutsättningen för framgångsrik yrkesverksamhet. Högskolans utbildningar tillgodoser bara delvis behoven av KEY. Det är angeläget att åstadkomma en eftergymnasial utbildning som är närmare anknuten till arbetsmarkanden. En utbildning som utvecklar förmågan att på arbetsplatsen, tillsammans med kollegor i ett arbetslag analysera och lösa uppkommande problem i produktionen genom tillämpning av känd kunskap. En kvalificerad arbetslivsanknuten yrkesutbildning kräver nära samverkan mellan de utbildningsansvariga och arbetlivet vid planering och genomförande. Arbetslivet behöver bättre utbildad arbetskraft, det kan formulera kompetenskraven, det måste medverka vid genomförandet och det drar nytta av resultaten. Detta motiverar att arbetslivet medverkar vid finansieringen. Utredningens förslag är ett erbjudande om samverkan för att bygga ut KEY. Finns inte intresse för sådan samverkan i konkret handling saknas förutsättningar för en förstärkning och utbyggnad av denna utbildningssektor.

3. Bakgrunden

Betänkandet ger inledningsvis en bakgrund till uppdraget och förslagen. Utredningen beskriver i största korthet förändringar i arbetslivet och de konsekvenser dessa har för kraven på arbetskraftens kompetens. Vidare redovisas besluten om

förändringar av statsbidragssystemen för gymnasiskolan och komvux och de konsekvenser detta fått för möjligheterna att anordna påbyggnadsutbildningar. Det nuvarande utbudet av KEY beskrivs på grundval av en enkät, som genomfördes sommaren 1994. Slutligen ger utredningen bilder av utvecklingen av yrkesutbildning på eftergymnasial nivå i några andra länder. Några historiska bakgrundsuppgifter om yrkesutbildningen redovisas i en bilaga.

4. Definition och pedagogisk ram

KEY har till uppgift att tillgodose arbetslivets behov av kvalificerad arbetskraft i första hand för att genomföra produktionen. Den behöver lyfta fram kunskap som färdighet och förtrogenhet. Den behöver förmedla både den kunskap som vunnits i produktionen och sådan kunskap som har vetenskaplig grund. För detta krävs att utbildningen har en tydlig förankring både i beprövad vetenskap och i arbetslivet. Utbildningen förutsätter att den studerande fullföljt utbildningen på ett treårigt program i gymnasieskolan, eller har motsvarande kunskaper. KEY anknyter till det polytekniska bildningsbegreppet. Utbildningen skall inte vara akademisk i traditionell mening och den skall i väsentliga delar handla om att praktiskt tillämpa känd kunskap och känd teknik. Den skall ge en fördjupad eller specialiserad yrkeskompetens, vilket innebär att eleven skall lära sig att behärska både den teoretiska grunden och den praktiska tillämpningen. Detta kan förverkligas genom en nära knytning av utbildningen till arbetslivet och i många fall genom att lärandet sker i arbete i en lärande organisation. Yrkesutbildning handlar ofta om såväl att öka deltagarnas kunskaper inom vissa områden och samtidigt träna deras yrkesfärdigheter, som att utveckla den egna personligheten. Detta föreslås ske genom ett medvetet val av verksamhetsformer. Utredningen beskriver en pedagogisk ram, som kan ge utbildningen en särprägel. Det gäller utbildningens arbetslivsanknytning, lärande i arbete och en utvecklingsinriktad pedagogik. För KEY har arbetslivsanknytningen samma betydelse som forskningsanknytningen skall ha för högskoleutbildningen. Den skall också på ett likartat sätt genomsyra hela utbildningen. Utredningen ser därvid ett lärande i arbetet som en viktig förutsättning. Det syftar bl a till att deltagarna skall fånga upp och tillgodogöra sig den kunskap som genereras i produktionen samt utveckla sina färdigheter och personliga egenskaper. En utvecklingsinriktad pedagogik innebär att deltagarna lär sig att ifrågasätta och pröva de givna förutsättningarna eller att lär sig att formulera problem och inte endast att lösa givna problem. I utbildningen eftersträvas därför verksamhetsformer,

som bidrar till att de studerande lär sig att påverka den omgivning där problemet skall lösas.

5. Förslag om yrkeshögskola

Efter att ha prövat olika modeller förordar utredningen att en ny struktur - kallad Yrkeshögskolan - skapas, med uppdrag att inom ramen för tilldelade resurser ansvara för KEY. I enlighet med vad som anges i direktiven föreslår utredningen, att man inte skapar en ny fast utbildningsorganisation. Yrkeshögskolan kommer då att bestå av en fast organisation för utveckling, planering, prioritering, kvalitetssäkring, utvärdering och finansiering av utbildning, som anordnas av många olika existerande utbildningsanordnare och företag. Yrkeshögskolan avses utgöra en parallell till univeristet och högskolor. Med bestämningen ”parallell” vill utredningen ge uttryck åt fyra förhållanden. Det första är att det är fråga om eftergymnasial utbildning. För det andra att yrkeshögskolan skall utgöra ett alternativ till högskolan för elever, som avslutat sin utbildning på ett nationellt program i gymnasieskolan. För det tredje att det inte är fråga om ett stadium mellan gymnasiet och högskolan. För det fjärde att högskola och yrkeshögskola är i en djupare mening ”lika värda”, men också på viktiga punkter väsensskilda.

6. Avgränsningar mot annan utbildning

I frågan om avgränsningen mot resp. universitet och högskolor, gymnasieskolan, komvux och personalutbildningen, har utredningen tolkat uppdraget på så sätt, att tyngdpunkten ligger på att skapa ny utbildningskapacitet. Att flytta fungerande utbildningar från en sektor till en annan i syfte att renodla en systematik tillför ingen ny kapacitet. Existerande utbildningar bör därför flyttas endast i de fall den nuvarande ordningen medför problem eller brister, som skulle avhjälpas genom en ändring. Utredningen föreslår att all yrkesinriktad utbildning inom gymnasieskolan och komvux, som bygger på avslutad utbildning på nationellt program i gymnasieskolan eller på motsvarande förkunskaper och som omfattar minst ett års heltidsstudier, skall föras över till yrkeshögskolan. Motivet härför är förutom innehållsligt, främst finansieringstekniskt. Även de utbildningar som nu har ställning som fristående kompletterande gymnasieutbildning med statsbidrag bör, med undantag för konstskolorna, föras över. Det kommer givetvis att krävas ett omfattande utvecklingsarbete innan denna utbildning uppfyller de pedagogiska och organisatoriska krav, som utredningen vill ställa på utbildning i yrkeshögskolan. Genom överföringen markeras emellertid i vilken riktning utvecklingsarbetet skall drivas.

7. Organisation och planering

Yrkeshögskolan avses bli definierad genom ● en pedagogisk ram, ● ett system för planering och resursfördelning och ● en ordning för examinination och kvalitetssäkring.

I fråga om planering och resurstilldelning eftersträvas en ordning, där ansvaret för utveckling, planering och resursfördelning förs så långt ut i organisationen som det är praktiskt möjligt. Utredningen har valt en pluralistisk modell för anordnande av utbildningen: många olika utbildningsanordnare skall kunna komma i fråga. Varje utbildningsuppdrag skall vara tidsbegränsat; låsningarna i lokaler och fast anställd personal minimeras. Ansvaret för prioriteringar bör huvudsakligen ligga på regional nivå. Den regionala indelningen bör ansluta till länen. Prioriterings- och fördelningsmodellen utgörs av en kombination av ansöknings- och anbudsförfarande med betydande inslag av dialog och förhandling. Möjligheterna att genomföra en kvalitativt god utbildning bör vara överordnad prioriteringsgrund Länsstyrelserna föreslås få i uppdrag att utse en

yrkeshögskolestyrelse, som ges ett samlat ansvar för

yrkeshögskolan i länet. Länsstyrelsen avses vara värdmyndighet, men i sina ställningstaganden skall yrkeshögskole-styrelsen vara suverän. Arbetslivet i regionen skall utgöra styrelsens flertal och den bör tillförs kompetens inom de närings-, utbildnings- och arbetskraftspolitiska områdena. För att planera och besluta om utbildning som det av olika anledningar inte är rimligt att hantera regionalt krävs insatser på nationell nivå. Det gäller bl.a. ansvaret för ett balanserat utbildningsutbud samt frågor om examensordning, kvalitetssäkring, uppföljning och utvärdering. Dessa uppgifter skulle kunna fullgöras av det blivande högskolverket, under förutsättning att man där kan skapa respekt för yrkeshögskolans uppdrag och särart.

8. Tillträde, urval, kvalitetssäkring m.m.

Frågorna om tillträde till utbildningen behandlas med utgångspunkt i det regelsystem som nu gäller för högskolan. Reglerna i 8 kap 1 - 6 §§ HF föreslås bli tillämpade också för yrkeshögskolan. Även i fråga om urval till utbildning inom yrkeshögskolan bör högskolan kunna utgöra förebild. Ansvaret för antagning av studerande bör ligga på styrelsen för yrkeshögskolan i varje region. Utbildningen inom yrkeshögskolan avses berättiga till studiemedel. Den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen,

lärandet i arbetet, förutsätts därvid räknas som studietid. Särskilda åtgärder krävs för att säkerställa utbildningens kvalitet och likvärdighet. Insatser diskuteras på tre olika områden, nämligen yrkeshögskolestyrelsens beställarkompetens, utbildningsmiljön hos anordnarna samt uppföljning och utvärdering. Utbildningens arbetslivsanknytning är det främsta instrumentet för fortlöpande kvalitetssäkring. Genom samverkan med arbetslivets företrädare under planering och utveckling av utbildningen säkerställs dess aktualitet och relevans. På nationell nivå fastställs mallar för den utbildningsplan som skall utgöra huvuddokumentet i planerings- och prioriteringsprocessen. Krav ställs på den fysiska miljön och på den undervisande personalens kompetens och erfarenheter samt på den pedagogiska miljön. Genom en examensordning normeras kraven på de studerande. Återkommande granskning av utbildningen bransch- eller sektorsvis föreslås ske genom ”peer-reviews”. Uppföljning och utvärdering genomförs både regionalt och på nationell nivå. Kraven på lärarnas kompetens har karaktär av krav, som ställs på utbildningsanordnarna. I fråga om teoretisk grund kan de i huvudsak ansluta till föreskrifterna om behörighet till tjänst i högskoleförordningen. För all utbildning inom yrkeshögskolan bör finnas ett skarpt formulerat krav på att all undervisande personal skall ha aktuell erfarenhet av relevant yrkesverksamhet.

9. Examina m.m.

Utredningen för fram förslag om kreditering, examensordning och examensfordringar, som tar sin utgångspunkt i att yrkeshögskolan utgör en parallell till högskolan. En sådan ordning motiveras bl.a. av EUs generella utbildningsdirektiv om erkännande av examensbevis. Beslutet om examensrätt föreslås t.v. knytas till beslutet om att medge statsbidrag för viss utbildning i en region. Utredningen färeslår att följande examina skall kunna utfärdas inom yrkeshögskolan: Efter fullgjord utbildning om minst 120 poäng bör yrkesexamina kunna utfärdas. För att särskilja en yrkesexamen från yrkeshögskola bör examensbenämningen följas av bokstäverna YH. Yrkeshögskoleexamen med viss inriktning skall kunna utfärdas för den som fullgjort kursfordringar om sammanlagt minst 80 poäng. Den som med godkänt resultat gått igenom utbildning som är kortare än två år skall kunna tilldelas Yrkeshögskolediplom med viss inriktning. Regeringen bör i förordning ange riktlinjer för utformningen av examensbeskrivningarna. I de generella examenskraven bör arbetslivsanknytning, lärande i arbete och en utvecklingsinriktad pedagogik omformuleras till mål för utbildningen, som

gäller utöver de yrkesspecifika målen. Den yrkesspecifika delen av examensbeskrivningen fastställs på nationell nivå.

10. Kostnader och finansiering

Utredningen redovisar en uppskattning av utbildningskapacitet och kostnader för KEY i nuvarande system. För att skapa ny utbildningskapacitet behöver nya resurser tillföras. Utredningen betonar, att om statsmakterna önskar att ytterligare ca 20 procent av en årskull skall förlänga sin utbildning från 12 till 13, 14 eller 15 år kräver detta att ytterligare resurser tillförs utbildningssektorn. Utredningen redovisar därutöver två vägar att tillföra resurser för utbyggnad av yrkeshögskolan. Den första gäller det i direktiven angivna ökade ansvarstagandet från avnämarnas sida. Den andra är en utbyggnad av yrkeshögskolan genom omfördelning från annan utbildning. Den väg som ännu inte prövats för att uppnå ett ökat ekonomiskt ansvarstagande från arbetslivets sida är att ge arbetslivet ansvar för att genomföra en del av utbildningen. Arbetslivets andel av finansieringen uppnås genom att arbetsgivare ställer upp som anordnare av den del av utbildningen i form av lärande i arbete. Utredningen diskuterar skillnaderna mellan att organisera en del av yrkeshögskolan som lärande i arbete och arbetsplatsförlagd utbildning inom den nya gymnasieskolan. Utredningen räknar med att det kommer att ta tid innan all utbildning inom yrkeshögskolan är arbetsplatsförlagd till ca 30 procent och att arbetsplatsförläggningen leder till ett lärande i arbetet. Det allmänna och arbetslivet är ömsesidigt beroende av varandra för att en utbildningssatsning, som båda bedömer som viktig, skall bli verklighet. Möjligheten till omfördelning inom utbildningsväsendet belyser utredningen med två räkneexempel. Det första exemplet gäller omfördelning från universitet och högskolor. En utbyggnad med ca 20 000 årsutbildningsplatser under en femårsperiod (utredningens räkneexempel), motsvarar kostnadsmässigt ca 4 procent av anslagen till grundutbildning inom högskolan. Medel av denna omfattning skulle inte kunna omfördelas utan att högskoleutbildningens volym minskas eller kvalitet försämras. Det andra exemplet avser de sysselsättningspolitiskt motiverade satsningarna på förstärkning av det reguljära utbildningssystemet. Med hänsyn till att yrkeshögskolan erbjuder en i förhållande till arbetsmarknadens behov relevant yrkesutbildning bedömer utredningen det som "riskfritt" att binda en mindre del av dessa resurser. Kostnaderna för att genomföra den utbildning som föreslås bli överförd till yrkeshögskolan beräknas till ca 560 milj. kr. För att finansiera överföringen av påbyggnadsutbildningarna i gymnasieskolan och komvux föreslås att det kommunala

skatteutjämningsbidraget minskas med 495 milj. kr. och motsvarande medel tillföras yrkeshögskolan. Efterhand som utbildningen till en tredjedel anordnas i företag minskar statens kostnader. Efter fem år skulle en oförändrad resursram ge utrymme för 50 procent fler årselevplatser.

Möjligheten att snabbt utveckla relevant och kvalificerad utbildning inom yrkeshögskolan är begränsad. Kravet på arbetsplatsförläggning utgör en ytterligare reservation. Utredningen resursberäkningar utgår från att medel för 2 000 platser i genomsnittligt tvååriga utbildningar skall tillföras yrkeshögskolan årligen under fem år. Utredningen bedömar detta som detta en ambitiös utbyggnadstakt. Det första året uppskattas kostnaden till 70 milj kr., det andra till 210 milj.kr. För 10 000 intagningsplatser beräknas statens kostnader till 700 milj.kr. Utredningen föreslår att Yrkeshögskolan införs den 1 juli 1996. Uppbyggnaden får ske successivt och särskilda åtgärder vidtas för den utbildning som förs in i yrkeshögskolan bl.a. från gymnasieskolan och komvux.

1. Förteckning över remissinstanser

Remissyttranden har kommit in från Försvarsmakten, Militärhögskolan, Socialstyrelsen, Handikappombudsmannen, Nämnden för vårdartjänst, Jämställdhetsombudsmannen, Statskontoret, Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV), Statens skolverk, Folkbildningsrådet, Högskoleverket, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Stockholms universitet, Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Lärarhögskolan i Stockholm, Idrottshögskolan i Stockholm, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, Uppsala universitet, Högskolan i Falun/Borlänge med bifogade yttranden från sektionen för humaniora och beteendevetenskap, Högskolan i Gävle-Sandviken, Högskolan i Örebro, Linköpings universitet med bifogade yttranden från Tekniska högskolan, Hälsouniversitetet och filosofiska fakulteten, Lunds universitet med bifogade yttranden från Lunds tekniska högskola och samhällsvetenskapliga fakulteten, Högskolan i Kalmar, Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Växjö, Göteborgs universitet med bifogade yttranden från samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden och konstnärliga fakultetsnämnden, Chalmers tekniska högskola (CTH), Högskolan i Karlstad, Högskolan i Luleå, Mitthögskolan, Handelshögskolan i Stockholm, Umeå universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetslivsinstitutet, Statens invandrarverk, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Ungdomsstyrelsen, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Blekinge län med bifogade yttranden från Sölvesborgs och Karlshamns kommuner, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Botkyrka kommun, Haninge kommun, Huddinge kommun, Nacka kommun, Stockholms kommun, Södertälje kommun, Östhammars kommun, Katrineholms kommun, Linköpings kommun, Norrköpings kommun, Markaryds kommun, Gotlands kommun, Olofströms kommun, Helsingborgs kommun, Malmö kommun med bifogat yttrande från Malmö skolstyrelse, Skurups kommun, Göteborgs kommun, Tanums kommun, Skövde kommun, Arvika kommun, Örebro kommun, Västerås kommun, Skellefteå kommun, Umeå kommun, Vilhelmina kommun, Arvidsjaurs kommun, Luleå kommun, Stockholms läns landsting, Östergötlands läns landsting, Malmöhus läns landsting, Hallands läns landsting, Västmanlands läns landsting, Gävleborgs läns landsting, Västernorrlands läns landsting, Kungl. Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO) med bifogade yttranden

från Svenska Kommunalarbetareförbundet och Svenska Metallindustriarbetareförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Almi Företagspartner AB, AmuGruppen, Asea Brown Boveri AB (ABB), Elbranschens Centrala Yrkesnämnd, Elbranschens Utvecklings- och Utbildningscenter, Elevkårernas Centralorganisation, Fristående konst- och hantverksskolors samråd med bifogade yttranden från de fristående hantverksskolorna, Carl Malmstens skola, Stiftelsen Capellagården, Handarbetets Vänners Skola, Stiftelsen Nyckelviksskolan, Stenebyskolan, Sätergläntan och de fristående konstskolorna, GrafoMedia Utbildnings AB, Hälsohögskolan i Jönköping, Hälsohögskolan i Stockholm, Hälsohögskolan i Umeå, ICA Utbildningar AB, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, Naturbrukets Yrkesnämnd, Riksförbundet för kommunal och statlig vuxenutbildning (Rvux), Skogsbrukets Yrkesnämnd, Skogsindustrins Utbildning i Markaryd, Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), Sveriges Skolledarförbund, Telia AB, T-skolornas Rektorskonvent, Utbildningsföretagens Förening, Vårdhögskolan i Borås samt Vårdhögskolan i Göteborg.

Dessutom har yttranden kommit in från Danshögskolan, Mälardalens högskola, Högskolan i Borås, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Sveriges Lantbruksuniversitet, Sundbybergs kommun, Täby kommun, Nässjö kommun, Älmhults kommun, Hässleholms kommun, Lysekils kommun, Mariestads kommun, Landstinget i Värmland, Landstinget i Kopparbergs län, Sveriges Redareförening, Ingenjörssamfundet, Andersson Peter (Vaggeryds kommun), Beckmans Skola AB, Civilekonomernas Riksförbund, Claes Cornelius, Energibranschens Utbildningsråd AB, Folkuniversitetet, Föreningen lärare i ekonomiska ämnen, Föreningen Rese- och Turismutbildare, Hässleholms Teknologförbund, Hästhållningens Yrkesnämnd och Nationella Stiftelsen för Hästhållningens Främjande, Ingenjörshögskolan i Jönköping AB, Installatörerna, Jernkontoret och Svenska Gruvföreningen, Järfälla Socialdemokratiska Arbetarekommun, Kalmarsunds gymnasieförbund, Komvux i Olofström, Kubens keramikutbildning i Örebro, Livsmedelsbranschernas Yrkesnämnd, Ljusinstitutet: Fransson Håkan, Muhr Bengt, Mångkulturellt Folkbildningscentrum, RMI-Berghs Reklam och Marknadsföringsinstitut AB, Rudolf Steinerhögskolan, Siljansutbildarna AB, Skandinaviens Flygtekniska Akademi (SFA), Skånestyrelsen (samarbetsorgan mellan kommuner och landsting i Skåne), Socialdemokratiska studentförbundet, Stiftelsen Bergsskolan, Stiftelsen Falkenbergs Konstskola, Stiftelsen Påhlmans Handelsinstitut, Stiftelsen Österlens Konstoch hantverksskola, Städ- och Rengöringsbranschens Yrkesnämnd, Svensk Teaterunion - Svenska ITI, Svenska Balettskolan i Stockholm, Svenska Kommittén för Hushållsvetenskap, Svenska Reseoch Turistindustrins

Samarbetsorganisation, Sveriges Fotterapeuters Riksförbund, Sveriges Hantverks- och Småföretag, Sveriges Reklamförbund, Sveriges Verkstadsindustrier, Teatrarnas Riksförbund, Telefonaktiebolaget L M Ericsson, Thapperska skolan, Waldorfseminariet i Kungälv, Yrkesnämnden för fabriksindustrin (YFIND), YTH-konferensen samt Zenkert Roland (vice ordförande i Hässleholms Teknologförbund).

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari 1996

Närvarande: statsrådet Hellström, ordförande, och statsråden Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Johansson

Regeringen beslutar proposition 1995/96:145 Kvalificerad yrkesutbildning m.m.

Rättsdatablad

Författningsrubrik

Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EG-regler

Lag om en försöksverksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning

4, 5, 6 §§

Lag om ändring i skollagen (1985:1100)

11 kap. 21, 24 §,

12 kap. 6 §