Prop. 2008/09:163
En sammanhållen klimat- och energipolitik - Energi
Regeringens proposition
Prop. 2008/09:163
1
2008/09:163
En sammanhållen klimat- och energipolitik – Energi Prop.
2008/09:163
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 11 mars 2009
Fredrik Reinfeldt
Maud
Olofsson
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Partiledarna i Allians för Sverige slöt den 5 februari 2009 en överens-
kommelse om en långsiktig och hållbar energi- och klimatpolitik. Med
överenskommelsen som grund lämnas i denna proposition förslag om en
hållbar energipolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet. Samtidigt
med denna proposition överlämnar regeringen propositionen En sam-
manhållen klimat- och energipolitik – Klimat (prop. 2008/09:162). De
två propositionerna ska ses som en helhet.
Regeringen föreslår att andelen förnybar energi år 2020 ska vara minst
50 procent av den totala energianvändningen. Andelen förnybar energi i
transportsektorn ska år 2020 vara minst 10 procent. För att det över-
gripande målet ska nås föreslår regeringen bl.a. att certifikatsystemet för
förnybar elproduktion vidareutvecklas. Ett nytt mål för ökningen av den
förnybara elproduktionen bör sättas upp i nivå med 25 TWh till år 2020
jämfört med läget år 2002. Energimyndigheten kommer att ges i uppdrag
att analysera och utforma hur ambitionshöjningen ska genomföras.
Vidare föreslår regeringen att en nationell planeringsram för vindkraft
fastställs till motsvarande en årlig produktionskapacitet på 30 TWh år
2020, varav 20 TWh till lands och 10 TWh till havs.
Regeringen presenterar sin avsikt att ge en utredning i uppdrag att
föreslå sådan ny lagstiftning för den samhälleliga prövningen av nya
kärnkraftsanläggningar, som möjliggör kontrollerade generationsskiften i
det svenska kärnkraftsbeståndet. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen med förslag om avskaffande av avvecklingslagen och om
borttagande av kärntekniklagens förbud mot nya reaktorer.
Regeringens bedömning avseende marknaderna för el, gas och värme
presenteras. Vidare redovisas regeringens bedömning avseende torvens
och biogasens roll i energisystemet samt förutsättningarna för avskiljning
och lagring av koldioxid.
Prop. 2008/09:163
2
Möjligheterna att genom landsbygdsprogrammet 2007–2013 stödja och
utveckla produktion och förädling av förnybar energi bör utnyttjas.
Ett mål om 20 procent effektivare energianvändning till 2020 föreslås.
Målet är ett sektorsövergripande mål om minskad energiintensitet om
20 procent mellan 2008 och 2020.
En handlingsplan för energieffektivisering och åtgärderna för att
genomföra det s.k. energitjänstedirektivet presenteras. Ett femårigt
energieffektiviseringsprogram genomförs under åren 2010–2014.
Programmet tillförs 300 miljoner kronor årligen under fem år, utöver
dagens politik. Programmet innehåller förstärkt regionalt och lokalt
energi- och klimatarbete, insatser för information, rådgivning, stöd för
teknikupphandling och marknadsintroduktion, nätverksaktiviteter samt
införande av ett stödsystem med energikartläggningscheckar. Offentlig
sektor ska vara ett föredöme i energieffektiviseringsarbetet. Insatserna
för energieffektivisering omfattar också industri-, bebyggelse- och
transportsektorerna. Regeringen avser att återkomma i budget-
propositionen för 2010 med förslag till den närmare fördelningen av
medlen mellan olika åtgärder.
I syfte att samordna det energieffektiviseringsarbete som följer av
genomförandet av energitjänstedirektivet ska ett särskilt råd, Energi-
effektiviseringsrådet, med representation från berörda myndigheter
inrättas vid Energimyndigheten. Energimyndigheten får ett huvudansvar
för att genomföra energieffektiviseringsprogrammet och de åtgärder som
krävs för att följa upp energitjänstedirektivets genomförande.
Prop. 2008/09:163
3
Innehållsförteckning
1
Förslag till riksdagsbeslut ................................................................ 6
2
Ärendet och dess beredning ............................................................. 7
3
En hållbar energi- och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och
trygghet ............................................................................................ 8
4
Sveriges energibalans..................................................................... 16
4.1
Energitillförsel................................................................. 16
4.2
Energianvändning............................................................ 17
5
Energipolitik i EU .......................................................................... 18
5.1
Inre marknadspaketet....................................................... 19
5.2
Direktiv om främjande av användningen av energi från
förnybara energikällor ..................................................... 20
5.3
Strategiska energiöversynen för försörjningstrygghet..... 22
5.4
EU:s energipolitiska handlingsplan för Östersjöregionen 23
5.5
Strategiska planen för energiteknik ................................. 24
5.6
Energitjänstedirektivet..................................................... 24
6
Effektiva energimarknader............................................................. 25
6.1
Elmarknad ....................................................................... 25
6.2
Värmemarknad ................................................................ 29
6.3
Gasmarknad..................................................................... 30
7
Kärnkraft ........................................................................................ 32
8
Övrigt ............................................................................................. 35
8.1
Torv ................................................................................. 35
8.2
Avskiljning och lagring av koldioxid .............................. 36
9
Energipolitiska mål till 2020.......................................................... 38
9.1
Förnybar energi ............................................................... 38
9.1.1
Mål för andelen förnybar energi ..................... 38
9.1.2
Mål för förnybar energi i transporter .............. 38
9.2
Mål för energieffektivisering........................................... 39
10
Handlingsplan för förnybar energi ................................................. 40
10.1.1
Nytt mål för elcertifikatsystemet .................... 41
10.1.2
Planeringsram för vindkraft............................ 42
10.1.3
Nätanslutning av förnybar el .......................... 44
10.1.4
Biogas ............................................................. 47
10.1.5
Produktion av förnybar energi inom jord- och
skogsbruket..................................................... 48
10.1.6
Forskning, utveckling och innovation ............ 52
11
Handlingsplan för energieffektivisering och genomförande av
direktivet om energitjänster och effektiv slutanvändning av energi55
11.1
Dagens energieffektiviseringspolitik............................... 55
11.2
Direktivet om energitjänster och effektiv slutanvändning
av energi .......................................................................... 60
11.3
Energisystemperspektiv................................................... 75
11.4
Mål för energieffektivisering till 2010 och 2016............. 78
11.5
Ett femårigt program för energieffektivisering................ 80
11.6
Offentlig sektor ................................................................84
Prop. 2008/09:163
4
11.6.1
Staten och kommuner som föredöme..............84
11.6.2
Frivilliga avtal med kommuner och landsting.94
11.6.3
Ett råd för myndighetssamverkan inrättas.......98
11.7
Näringslivets energieffektivisering ................................100
11.7.1
Nuvarande styrmedel ....................................101
11.7.2
Fortsatt program för energieffektivisering i
industrin ........................................................101
11.7.3
Energikartläggningscheck och utökad
rådgivning till små och medelstora företag ...107
11.7.4
Energieffektivisering inom de areella näringarna
...........................................................109
11.7.5
Teknikupphandling och marknadsintroduktion...
...........................................................110
11.7.6
Marknaden för energieffektiviserande tjänster
och produkter ................................................113
11.7.7
Främjande av instrument för energitjänster...116
11.7.8
Avgifter och andra bestämmelser för
ledningsbunden energi ..................................117
11.8
Energieffektivisering i bebyggelsen...............................119
11.8.1
Informations- och rådgivningsportal för
energideklarationer........................................124
11.8.2
Skärpta regler och insatser för
energieffektivisering i bebyggelsen...............127
11.8.3
Strategi för främjande av lågenergibyggnader ....
...........................................................131
11.8.4
Individuell mätning och debitering ...............132
11.9
Energieffektivisering i transportsektorn.........................137
11.9.1
Energieffektivisering med el i transportsektorn ..
...........................................................138
11.9.2
Sparsam körning............................................140
11.9.3
Förbättrad samhällsplanering för resurssnåla
transporter .....................................................142
11.10
Uppföljning och förbättrad energistatistik .....................144
12
Konsekvenser................................................................................147
12.1.1
Konsekvenser för myndigheter .....................147
12.1.2
Ekonomiska konsekvenser ............................149
12.1.3
Konsekvenser för kommuner och landsting ..149
12.1.4
Konsekvenser för företag ..............................149
12.1.5
Övriga konsekvenser.....................................151
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanserna till
Energieffektiviseringsutredningens betänkanden ...............152
Bilaga 2 Sammanfattning av delbetänkandet Ett energieffektivare
Sverige (SOU 2008:25) ......................................................154
Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Vägen till ett energieffektivare
Sverige (SOU 2008:110) ....................................................164
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna till Energimyndighetens
rapport "Våga var bäst! - Upphandling av energieffektiva
produkter i offentlig sektor ................................................ 178
Prop. 2008/09:163
5
Bilaga 5 Sammanfattning av rapporten Våga vara bäst! - Upphandling av
energieffektiva produkter i svensk offentlig sektor............ 180
Bilaga 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5
april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och om
energitjänster och om upphävande av rådets direktiv
93/76/EEG ......................................................................... 182
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna till Energimyndighetens
rapport Förbättrad energihushållning inom industrin......... 216
Bilaga 8 Förteckning över remissinstanserna till Energimyndighetens
rapport Nytt planeringsmål för vindkraften år 2020 .......... 217
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 mars 2009 ...... 218
1
Förslag till riksdagsbeslut
Prop. 2008/09:163
6
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner regeringens förslag till
1. mål för andelen förnybar energi (avsnitt 9.1.1),
2. mål för andelen förnybar energi i transportsektorn (avsnitt 9.1.2),
3. mål för energieffektivisering (avsnitt 9.2),
4. mål för energieffektivisering (avsnitt 11.4),
5. planeringsram för vindkraft (avsnitt 10.1.2).
Prop. 2008/09:163
7
2
Ärendet och dess beredning
Under våren 2008 höll regeringen ett antal dialogmöten med företrädare
för näringsliv och det civila samhället. Dialogmötena syftade till att
diskutera hur samtliga aktörer gemensamt kan bidra till en långsiktig
nationell strategi för klimat och energi (N2008/3644/KOM).
Den 21 juli 2005 tillkallades en särskild utredare med uppgift att
analysera det svenska jordbrukets förutsättningar som producent av
bioenergi. Utredaren redovisade sitt slutbetänkande Bioenergi från
jordbruket – en växande resurs (SOU 2007:36) i maj 2007. Betänkandet
har remissbehandlats. En sammanställning av remissinstansernas
synpunkter finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet (Jo2007/1715/LB).
I regleringsbrevet för år 2007 fick Statens energimyndighet
(Energimyndigheten) i uppdrag att utarbeta förslag till ett nytt nationellt
planeringsmål för vindkraft till 2020. Energimyndigheten redovisade den
30 november 2007 uppdraget i rapporten Nytt planeringsmål för
vindkraften år 2020 (ER 2007:45). Rapporten har remissbehandlats
(N2007/9727/E). En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april
2006 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om
upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG (nedan energitjänstedirektivet
eller direktivet) trädde i kraft tjugo dagar efter att det publicerades i den
Europeiska Unionens officiella tidning den 27 april 2006 (L 114/74).
Regeringen beslutade den 14 juni 2006 (M2006/2586/E) att bemyndiga
chefen för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till genomförande av
energitjänstedirektivet (dir. 2006:89). Regeringen fattade den 25 april
2007 (N2007/980/E) beslut om tilläggsdirektiv (dir. 2007:12) där bl.a.
tiden för slutredovisning förlängdes till senast den 31 oktober 2008 till
följd av att någon särskild utredare inte förordnades av den tidigare
chefen för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet och att ett sådant
förordnande fördröjts av regeringsskiftet i oktober 2006. Utredningen
presenterade den 11 mars 2008 delbetänkandet Ett energieffektivare
Sverige (SOU 2008:25). I en bilaga till delbetänkandet presenterades en
preliminär nationell handlingsplan för energieffektivisering. Som en del
av genomförandet av direktivet tillsändes Europeiska kommissionen
delbetänkandet och den preliminära handlingsplanen (N2008/2574/E).
Regeringen fattade den 23 oktober (N2008/6871/E) beslut om tilläggs-
direktiv (dir. 2008:125) där tiden för slutredovisning förlängdes till
senast den 30 november 2008. Utredningen presenterade den
18 november 2008 sitt slutbetänkande Vägen till ett energieffektivare
Sverige (SOU 2008:110). Både delbetänkandet och slutbetänkandet har
remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga hos Närings-
departementet (N2008/2573/E och N2008/7634/E). En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 1.
Europeiska kommissionen har i ett motiverat yttrande i januari 2009
anfört att Sverige inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 18 i
energitjänstedirektivet, genom att inte anta de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa direktivet eller i vart fall
genom att inte överlämna dessa bestämmelser till kommissionen
(N2009/1040/E). Sverige har givits tid att besvara det motiverade
yttrandet till den 3 april 2009.
Prop. 2008/09:163
8
Regeringen beslutade den 29 mars 2007 att uppdra åt Energi-
myndigheten att föreslå verktyg för offentlig upphandling av
energirelaterade produkter utifrån produktens miljöprestanda respektive
tjänster och under beaktande av kostnadseffektivitet. Myndighetens
rapport redovisades till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) den
14 mars 2008. Rapporten har remissbehandlats och remissvaren finns
tillgängliga hos Näringsdepartementet (N2007/3478/E). En förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 4.
Regeringen beslutade den 24 maj 2007 att uppdra åt Energimyndig-
heten att, efter samråd med Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser,
föreslå möjliga förändringar i lagen (2004:1196) om program för
energieffektivisering (PFE) och konsekvensändringar i miljöbalken med
syfte att uppnå en enhetlig och ändamålsenlig utformning av kraven på
energieffektivisering i industrin. Myndighetens rapport kom in till
regeringen den 29 februari 2008. Rapporten har remissbehandlats och
såväl remissvar som en remissammanställning finns tillgängliga hos
Näringsdepartementet (N2008/1799/E). En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 7.
3
En hållbar energi- och klimatpolitik för miljö,
konkurrenskraft och trygghet
Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar. Sverige ska
visa ledarskap för att möta utmaningen både internationellt och genom de
åtgärder vi gör i Sverige. Vi ska driva en framsynt och kostnadseffektiv
klimatpolitik som syftar till att minska utsläppen både nationellt och
internationellt.
För att klara klimatutmaningen och främja en hållbar och resurseffektiv
energiförsörjning krävs en bred samverkan mellan länderna globalt och
med hela det svenska samhället. Därför har regeringen lagt upp en
ambitiös process och vänt sig till hela samhället för den förändring som
nu förestår.
För att skapa förutsättningar för en bred politisk uppslutning tillsattes
den parlamentariska klimatberedningen som gav förslag till mål och
åtgärder. Sveriges främsta experter på klimatområdet utsågs till att ingå i
Vetenskapliga rådet, som utifrån vetenskapliga utgångspunkter gav
förslag till nationellt mål för utsläppsminskningar. Regeringen tillsatte i
december 2006 Kommissionen för hållbar utveckling som under ledning
av statsministern är ett forum för fortsatt dialog.
En utgångspunkt för den svenska energi- och klimatpolitiken är
gemensamma åtgärder inom EU. I januari 2008 presenterade Europeiska
kommissionen ett ambitiöst klimat- och energipaket. Sverige var
pådrivande både för höga ambitioner och för att en överenskommelse om
paketet skulle kunna nås inom EU, vilket också skedde i december 2008.
Den svenska energi- och klimatpolitiken ska även drivas i enlighet med
det övergripande målet för politiken för global utveckling, nämligen att
bidra till en rättvis och hållbar global utveckling.
Prop. 2008/09:163
9
Med anledning av Europeiska kommissionens förslag till klimat- och
energipaket samt klimatberedningens betänkande höll regeringen våren
2008 överläggningar med intressenter i olika sektorer och branscher,
såsom arbetsmarknadens organisationer, större företag och ideella
organisationer.
Mot denna bakgrund slöt partiledarna i Allians för Sverige den
5 februari 2009 en överenskommelse om en långsiktig och hållbar
energi- och klimatpolitik. Med överenskommelsen som utgångspunkt har
regeringen beslutat att till riksdagen överlämna förslag om en
sammanhållen klimat- och energipolitik. Förslaget innebär en snabb väg
ut ur fossilsamhället och kraftfulla minskningar av växthusgaser.
Satsningen på förnybar energi och effektivare energianvändning stärker
svensk försörjningstrygghet och konkurrenskraft och bidrar samtidigt till
en hållbar utveckling och ger svensk forskning och företagande en
ledande roll i den globala omställningen till ett samhälle som är
oberoende av fossil energi. Kärnkraftsparentesen förlängs genom att
avvecklingslagen avskaffas och förbudet mot nybyggnad i kärnteknik-
lagen tas bort.
Förslagen lämnas i form av två propositioner som ska ses som en
helhet: En sammanhållen klimat- och energipolitik. I den klimatpolitiska
propositionen anges målnivåer för utsläpp av växthusgaser och en samlad
åtgärdsplan för att uppnå målen. Förslag avseende energisektorn lämnas i
den energipolitiska propositionen. Inför propositionernas överlämnande
har regeringen, såsom tidigare aviserats, genomfört samtal med
riksdagens partier om förutsättningarna för att nå en brett förankrad
samsyn om energi- och klimatpolitiken.
Klimat- och energipolitiken är tätt sammankopplade. Exempelvis är de
handlingsplaner som föreslås för en fossiloberoende transportsektor samt
för att främja förnybar energi och energieffektivisering viktiga för att
uppnå de klimatpolitiska målen. Regeringen har valt att redovisa
handlingsplanen för transporter i den klimatpolitiska propositionen och
handlingsplanerna för energieffektivisering och förnybar energi i den
energipolitiska propositionen.
I det följande redovisas Alliansens överenskommelse om en hållbar
energi- och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet till sin
exakta ordalydelse.
En hållbar energi- och klimatpolitik för miljö,
konkurrenskraft och trygghet
Prop. 2008/09:163
10
Överenskommelse den 5 februari 2009 mellan partiledarna i Allians för
Sverige
Partiledarna i Allians för Sverige har i dag slutit en överenskommelse om
en långsiktig och hållbar energi- och klimatpolitik. Överenskommelsen
bygger på underlag från Vetenskapliga Rådet, den parlamentariska
Klimatberedningen och den dialog som regeringen fört med samhälle och
näringsliv kring energi- och klimatfrågorna. EU:s nyligen beslutade
klimat- och energipaket utgör grunden för Sveriges politik.
Detta skapar förutsättningar för långsiktiga spelregler för
energimarknadens aktörer. Samtidigt tydliggörs regeringens högt ställda
ambitioner inom klimatområdet, vilket ger förutsättningar för ett starkt
svenskt ledarskap i de pågående förhandlingarna om en ny internationell
klimatöverenskommelse. Det är vår övertygelse att denna överens-
kommelse kommer att kunna vinna brett stöd i samhället, i näringslivet
och bland arbetsmarknadens parter.
Svenska företag och konsumenter måste kunna lita på att det finns en
trygg energiförsörjning. Det förutsätter att energiföretagen får långsiktiga
spelregler och stabila villkor för sin verksamhet. Ständigt ändrade
spelregler leder till otrygghet och uteblivna investeringar, vilket i sin tur
leder till höga elpriser och att den nödvändiga klimatomställningen
uteblir.
Mot den bakgrunden ser regeringen ett värde i en bred uppslutning
kring energi- och klimatpolitiken. Därför inbjuder regeringen nu, med
denna överenskommelse som grund, oppositionen till samtal om den
framtida energi- och klimatpolitiken.
Tre grundpelare
Den svenska energipolitiken – och därmed även basen för
klimatpolitiken – ska bygga på samma tre grundpelare som
energisamarbetet i EU. Politiken syftar alltså till att förena:
•
Ekologisk hållbarhet
•
Konkurrenskraft
•
Försörjningstrygghet
På denna grund presenterar alliansregeringen en väg ut ur beroendet av
fossil energi. En satsning på förnybar energi och effektivare energi-
användning stärker svensk försörjningstrygghet och konkurrenskraft och
ger svensk forskning och företagande en ledande roll i den globala om-
ställningen till en kolsnål ekonomi.
Mål
Prop. 2008/09:163
11
År 2020
•
50 procent förnybar energi
•
10 procent förnybar energi i transportsektorn
•
20 procent effektivare energianvändning
•
40 procent minskning av utsläppen av klimatgaser. Målet avser
den icke handlande sektorn och innebär en minskning av
utsläppen av klimatgaser med 20 miljoner ton i förhållande till
1990 års nivå. Två tredjedelar av dessa minskningar sker i
Sverige och en tredjedel i form av investeringar i andra EU-
länder eller flexibla mekanismer som CDM (Clean
Development Mechanism). För att nå målet kommer regeringen
att presentera förslag om utvecklade ekonomiska styrmedel,
bland annat höjd koldioxidskatt, samt minskade eller slopade
undantag. Även drivmedelsskatter och övriga energiskatter kan
komma att höjas. Sammantaget ska dessa utvecklade
ekonomiska styrmedel ge ett bidrag om två miljoner ton i
minskade utsläpp av klimatgaser.
Långsiktiga prioriteringar
Värme
Användningen av fossila bränslen för uppvärmning kommer att
avvecklas till år 2020. Betydande energieffektivisering bör ske både i
hushåll och industri. Fjärrvärme och kraftvärme ger möjlighet att ta till
vara energi som annars går förlorad och att utnyttja samhällets energi-
resurser så effektivt som möjligt.
Transporter
Politiken fokuseras på att stegvis öka energieffektiviteten i transport-
systemet, bryta fossilberoendet och minska klimatpåverkan. Svensk
industri kan vara världsledande i omställningen, bland annat genom
utveckling av hybridfordon, elbilar och biodrivmedel. År 2030 bör
Sverige ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen.
El
Svensk elproduktion står i dag i princip bara på två ben – vattenkraft och
kärnkraft. Klimatfrågan står nu i fokus och kärnkraften kommer därmed
under den tid vi kan överblicka att förbli en viktig del av svensk
elproduktion. För att minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten
bör ett tredje ben utvecklas för elförsörjningen, och därmed minska
beroendet av kärnkraft och vattenkraft. För att åstadkomma detta måste
kraftvärme, vindkraft och övrig förnybar kraftproduktion tillsammans
svara för en betydande del av elproduktionen.
Prop. 2008/09:163
12
Vision
År 2050 har Sverige en hållbar och resurseffektiv energiförsörjning och
inga nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären.
Försörjning
Fossil energi
•
Naturgasen, som är ett fossilt och ändligt bränsle, kan ha
betydelse under en omställningsperiod, främst i industri och
kraftvärme, alltså inom det europeiska systemet för handel med
utsläppsrätter, ETS. Infrastruktur för naturgas kan därmed
utvecklas på kommersiella villkor och på ett sätt som
understödjer en successiv introduktion av biogas.
•
Sverige bör verka för att en av de planerade EU-finansierade
pilotanläggningarna för CCS (Carbon Capture and Storage)
kopplas till svensk basindustri.
Förnybar energi
•
Certifikatsystemet för förnybar elproduktion ska vidareut-
vecklas. Ett nytt mål i nivå med 25 TWh bör sättas för år 2020.
Den långsiktiga inriktningen för perioden därefter är en fortsatt
successiv ökning av den förnybara elproduktionen. Energi-
myndigheten kommer att ges i uppdrag att analysera och ut-
forma hur ambitionshöjningen i certifikatsystemet ska genom-
föras. I detta sammanhang bör även möjligheterna till en ut-
vidgad marknad för certifikatsystemet till fler länder övervägas.
•
Sverige ska ta tillvara möjligheten att inom EU:s direktiv för
förnybar energi låta andra länder finansiera investeringar i
förnybar elproduktion. Praktiska modeller för att möjliggöra
sådana samarbetsprojekt ska utvecklas skyndsamt.
•
En ny planeringsram för vindkraft på 30 TWh till år 2020
fastställs, enligt Energimyndighetens remissbehandlade förslag,
varav 20 TWh till lands och 10 TWh till havs.
•
Planprocessen för vindkraft förenklas, genom att den så kallade
dubbelprövningen avskaffas. Samtidigt ges kommunen medbe-
stämmande genom att kommunfullmäktiges godkännande krävs
för projekt som tillståndsprövas enligt Miljöbalken (d.v.s. större
verk eller vindkraftparker).
Prop. 2008/09:163
13
•
Nationalälvarna, och övriga i lagen angivna älvsträckor, ska
fortsatt skyddas från utbyggnad.
•
Förutsättningarna för utbyggnad av vindkraftsparker till havs
bör studeras särskilt. Det gäller bl.a. Nätanslutningsregler, olika
strandstaters konkurrerande stödsystem, förutsättningar för
gemensamma projekt enligt förnybardirektivet, etc.
Kärnkraft
•
Ansökningar om effekthöjningar kommer att prövas på samma
sätt som hittills.
•
Kärnkraftsparentesen förlängs genom att inom ramen för
maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser.
Tillstånd ska kunna ges för att successivt ersätta nuvarande
reaktorer i takt med att de når sin ekonomiska livslängd.
•
Avvecklingslagen avskaffas. Förbudet mot nybyggnad i
kärntekniklagen tas bort. En utredning tillsätts för att utforma en
kärnkraftslagstiftning som ger förutsättningar för kontrollerade
generationsskiften i den svenska kärnkraften.
•
Den samhälleliga prövningen av nya kärnkraftsprojekt görs i
samband med tillståndsgivningen. Försörjningstrygghet är en av
grunderna för prövningen.
•
Tillstånd för nya reaktorer kommer att prövas enligt lag-
stiftningens krav på bästa tillgängliga teknik.
•
Något statligt stöd för kärnkraft, i form av direkta eller indirekta
subventioner, kan inte påräknas.
•
Atomansvarslagstiftningen anpassas till den uppdaterade Paris-
konventionen och dess tilläggsprotokoll. Det innebär att
reaktorägarna i ökad omfattning får ta ansvar för kärnkraftens
risker. Frågan om det obegränsade skadeståndsansvaret utreds i
samband med utredningen om en ny kärnkraftslagstiftning.
•
Försöket att lösa upp samägandet av de svenska kärnreaktorerna
fullföljs.
Övrigt
Torv är en inhemsk energikälla med betydelse för Sveriges försörjnings-
trygghet. Inom vissa villkor och i begränsad omfattning kan torv
användas med positiv nettopåverkan på klimatet. Sverige bör verka för
att IPCC och EU:s regelverk återspeglar detta faktum. Torvbrytning
måste ske med stor hänsyn till natur- och kulturvärden.
Effektiv energianvändning
Prop. 2008/09:163
14
•
Ett femårigt program för effektivare energianvändning genom-
förs med utgångspunkt i Energieffektiviseringsutredningens
förslag. Programmet tillförs 300 miljoner kronor årligen, utöver
dagens politik, och finansieras inom ramen för energibe-
skattningen
.
Effektiva marknader
•
Sverige ska bidra till att fullfölja utvecklingen mot en
fungerande nordisk slutkundsmarknad och ett allt närmare
nordeuropeiskt samarbete kring nätinvesteringar.
•
Flaskhalsar i det nordiska elnätet och mellan Norden och
kontinenten ska byggas bort. Genom bättre sammanbindning av
elnäten mellan länderna kring Östersjön skapas också bättre
förutsättningar för samhällsekonomiskt effektiv utbyggnad av
vindkraftsparker till havs.
•
Värmemarknaden ska fortsatt byggas på fungerande konkurrens
mellan olika uppvärmningsformer.
•
Elnäten bör utvecklas för att möjliggöra samhällsekonomiskt
effektiva investeringar i ny elproduktion
•
Sverige ska föra en marknadsbaserad och solidarisk inter-
nationell energipolitik samt verka för fortsatt integrering av den
europeiska marknaden
Styrmedel
•
Grundläggande för den långsiktiga energipolitiken är generella
ekonomiska styrmedel, som koldioxidskatt, internationell ut-
släppshandel och certifikat för förnybar el.
•
De ekonomiska styrmedlen bör stegvis utvecklas och undantag i
möjligaste mån begränsas, med beaktande av risken för kol-
dioxidläckage och svenskt näringslivs konkurrenskraft.
•
Styrmedlen måste kompletteras, dels med insatser för teknik-
utveckling och dels med information och insatser för att bryta
institutionella hinder mot förnyelse.
•
Klimatfrågan måste mötas med internationella överens-
kommelser och åtaganden, och så långt möjligt även med
kostnadseffektiva gemensamma styrinstrument och effektiv
handel.
Forskning, utveckling och demonstration
Prop. 2008/09:163
15
Alliansregeringen har avvecklat tidigare omfattande investeringsbidrag
till befintlig teknik och istället förstärkt insatserna för utveckling av ny
energiteknik. Fokus på insatserna är områden
•
som bidrar till att uppnå 2020-målen.
•
där Sverige har en nationell styrkeposition.
•
som har förutsättningar för export.
I forskningspropositionen beslutades om tre strategiska prioriteringar:
•
Storskalig förnybar elproduktion och utvecklade elnät. Där
ingår, förutom vindkraft som nu utvecklas i industriell skala,
satsningar på ny teknik som vågkraft, solkraft och förgasning av
biomassa.
•
Elektriska drivsystem och hybridfordon.
•
Biokombinat för miljö- och klimatanpassad framställning av
drivmedel och andra produkter.
Forskningspolitiken överensstämmer därmed väl med utvecklingsom-
rådena i denna överenskommelse: trafiksystemet, ny förnybar elproduk-
tion och effektivare energianvändning.
Kontrollstation
En kontrollstation genomförs år 2015 i syfte att analysera den faktiska ut-
vecklingen av energibalans och kostnader samt klimatpåverkan i
förhållande till målen, liksom kunskapsläget vad gäller klimatför-
ändringar. Kontrollstationen gäller inte politikens grundläggande inrikt-
ning men kan komma att leda till justering av styrmedel och instrument.
Prop. 2008/09:163
16
4
Sveriges energibalans
Sveriges energibalans för åren 1970, 1980, 1990, 2000 och 2007 redovi-
sas i tabell 1. I det följande redogörs mer i detalj för såväl energitill-
förselns som energianvändningens utveckling.
4.1
Energitillförsel
Sveriges energitillförsel har ökat med 35 procent från början av 1970–
talet, från 457 TWh år 1970 till 618 TWh år 2007. Samtidigt har
betydande förändringar skett där användningen av förnybara energislag
och kärnkraftsproduktionen ökat samtidigt som oljans andel av för-
sörjningen minskat. Jämfört med 1970–talet uppvisar således energi-
försörjningen en ökad diversifiering. Oljan utgjorde 1970 drygt
75 procent av energitillförseln medan andelen 2007 var 33 procent.
Denna utveckling har möjliggjorts genom en utbyggnad av vatten- och
kärnkraft i kombination med statlig politik för bl.a. minskat oljeberoende
vilket lett till en kraftig ökning av användningen av biobränslen.
Fortfarande finns dock ett mycket starkt oljeberoende i transportsektorn.
Importen av olja sker i dag huvudsakligen från Europa. Den minskade
oljeanvändningen medför att exponeringen för prisstegringar på olja och
därav direkt följande konsekvenser för samhällsekonomin har minskat.
Införandet av koldioxidskatt 1991 har i kombination med höjda
energiskatter lett till en kraftig ökning av användningen av biobränslen i
framför allt värmesektorn. Bioenergi står i dag för ca 19 procent av den
totala tillförseln. Naturgasen står för en liten del av den totala tillförseln
men är betydelsefull i Syd- och Västsverige där det finns ett utbyggt
gasnät.
Kärnkraft utgör (brutto) drygt 30 procent av den totala energi-
tillförseln. Omkring två tredjedelar av den energi som frigörs i ett
kärnkraftverk omvandlas till värme, vilken inte tillvaratas. Till stor del
förklaras alltså ökningen i den totala energitillförseln sedan början av
1970–talet med omvandlingsförluster i kärnkraftsproduktionen. Elpro-
duktionen från vattenkraft har, räknat på ett normalår, ökat med ca
50 procent sedan 1970. Vindkraft utgör fortfarande en liten andel av den
totala elförsörjningen, men utbyggnadstakten har varit snabb de senaste
åren. Preliminära uppgifter för 2008 visar på en ökning av vind-
kraftproduktionen med 38 procent jämfört med 2007.
Sveriges elproduktion har mer än fördubblats från 1970 till slutet av
1980–talet. Därefter har produktionen varit nära nog konstant, bortsett
från de variationer som främst beror på vattentillgången. Produktions-
systemet består av kärnkraft, vattenkraft, kraftvärme i fjärrvärmesystemet
och i industrin (s.k. industriellt mottryck), kondensanläggningar, gas-
turbiner samt vindkraft. År 2008 uppgick den totala elproduktionen till
146 TWh. Produktionen i vattenkraftverken var 68 TWh, vilket är något
högre än den genomsnittliga årliga produktionen. Kärnkraftens netto-
produktion var 61 TWh. Kraftvärme och industriellt mottryck svarade för
7 respektive 6 TWh, medan vindkraften producerade 2 TWh.
Prop. 2008/09:163
17
Tabell 1. Energibalans för åren 1970, 1980, 1990, 2000 och 2007 (TWh)
1970 1980 1990 2000 2007
Användning:
Industri
154 148 140 153 155
Transporter
56 68 83 87 102
Bostäder,
service
m.m.
165 165 150 148 147
Omvandlings-
och
distributionsförluster 49 84 171 154 159
varav förluster i kärnkraft
-
53
134
111
117
Utrikes sjöfart och energi för icke-
energiändamål
33 25 31 38 55
Summa användning
457 489 576 581 618
Tillförsel:
Råolja
och
oljeprodukter
350 285 191 197 203
Naturgas,
stadsgas
- - 7 8 11
Kol
och
koks
18 19 31 26 28
Biobränsle,
avfall
m.m.
43 48 67 91 119
Vattenkraft,
brutto
41 59 73 79 66
Kärnkraft,
brutto
- 76 202 168 184
Värmepumpar
i
fjärrvärmen
- 1 7 7 6
Vindkraft
- - -
0,5
1,4
Nettoimport
av
el
4 1 -2 5 1
Summa tillförsel
457 489 576 581 618
4.2
Energianvändning
I den totala energianvändningen ingår förutom den slutliga
användningen, dvs. användningen i industrin, bostäder och service samt
transportsektorn, även omvandlings- och distributionsförluster, bunkring
för utrikes sjöfart samt sådan energi som används för icke-energi-
ändamål.
Bland slutanvändarsektorerna har bostads- och servicesektorn minskat
sin energianvändning något sedan början av 1980-talet. Variationer i
energianvändningen förekommer dock mellan åren, beroende främst på
konjunktur- och temperaturskillnader, och det har skett en kraftig
förskjutning från olja till el och fjärrvärme. Under senare år har
användningen av energi från värmepumpar och biobränslen, främst i
form av pellets, ökat i bostäder och lokaler. Framför allt har
värmepumparnas bidrag ökat snabbt, från 2 TWh år 2000 till 11 TWh år
2007. Energi från värmepumpar utanför fjärrvärmesystemen har hittills
inte ingått i energistatistiken och redovisas därför inte i tabell 1. Inom
industrin ligger energianvändningen i dag ungefär på samma nivå som
1970 efter en nedgång i början av 1990–talet. Även här har
sammansättningen förändrats kraftigt genom en övergång från olja till
framför allt el. Transportsektorn har ökat sin energianvändning
kontinuerligt bortsett från tillfälliga nedgångar. Fossila bränslen, som
bensin, diesel och flygbränsle, är fortfarande dominerande.
Totalt har den slutliga energianvändningen ökat med bara 8 procent
sedan 1970, medan den totala energianvändningen har ökat betydligt
mer. Skillnaden beror till stor del på det byte av energibärare som skett
inom industrin och bostads- och servicesektorn. Genom övergången till
el och fjärrvärme har omvandlingsförlusterna flyttats från slutanvändarna
till tillförselsektorerna. Om förlusterna fördelas ut på slutanvändarna
uppvisar samtliga sektorer en ökad energianvändning.
Prop. 2008/09:163
18
5
Energipolitik i EU
Vid Europeiska rådets vårtoppmöte 2007 fattades ett banbrytande beslut
om en integrerad klimat- och energipolitik. I centrum för beslutet stod ett
övergripande klimatmål i form av ett unilateralt åtagande om att minska
unionens utsläpp av växthusgaser med 20 procent till 2020 jämfört med
1990, vilket inom ramen för en internationell överenskommelse skulle
skärpas till 30 procent. I syfte att kunna leva upp till detta mål antog
Europeiska rådet också en omfattande energihandlingsplan för åren
2007–2009. Denna slog fast att EU:s energipolitik vilar på tre pelare;
konkurrenskraft, miljömässig hållbarhet samt försörjningstrygghet. I
handlingsplanen sattes även mål på 20 procent till år 2020 på EU-nivå
för energieffektivisering och förnybar energi. Handlingsplanen behandlar
också fullbordandet av den inre marknaden för energi, försörjnings-
trygghetsmekanismer och utveckling av energiteknik.
Under perioden 2007 till och med 2009 har Europeiska kommissionen
lagt fram förslag i linje med målsättningarna under de tre energipolitiska
pelarna. Det gäller framför allt det s.k. tredje inre marknadspaketet för el
och gas, klimat- och energipaketet där direktivet för främjande av
förnybar energi ingår samt den strategiska energiöversynen om
försörjningstrygghet. Det regelverk som beslutas på EU-nivå är en viktig
utgångspunkt för den svenska energipolitiken under de närmaste åren.
Regeringen har aktivt arbetat för att påverka inriktningen på såväl de
övergripande målsättningarna som på de initiativ som reglerar vad som
ska omsättas i nationell lagstiftning. Sverige har verkat för att EU:s
energimarknadslagstiftning ska vidareutvecklas, bl.a. genom effektiv
åtskillnad mellan å ena sidan transmissionsverksamhet, å andra sidan
produktionsverksamhet och handel med el. Sverige har varit starkt på-
drivande i arbetet med att sätta upp ett mål på gemenskapsnivå för för-
nybar energi. I denna process har Sverige verkat för att förslagen ska
vara förenliga med svenska förhållanden. Detta gäller inte minst de håll-
barhetskriterier som ska gälla för biobränslen från ett hållbart skogsbruk.
Ministerrådet och Europaparlamentet slöt i december 2008 en över-
enskommelse om ett klimat- och energipaket där direktivet om främjande
av förnybar energi ingår. I och med denna överenskommelse har
klimatmål och mål för användningen av förnybar energi lagts fast för alla
medlemsstater.
I debatten om försörjningstrygghet har Sverige verkat för ett brett syn-
sätt, där åtgärder för att minska EU-ländernas beroende av externa leve-
rantörer av energiråvaror ska ges större fokus, såsom energieffektivise-
ringsåtgärder och diversifiering med tonvikt på inhemska och förnybara
energikällor.
Prop. 2008/09:163
19
Energipolitiken har även hamnat i fokus inom EU:s arbete för åter-
hämtning ur den ekonomiska och finansiella krisen, den s.k. åter-
hämtningsplanen. Planen är ännu inte beslutad men enligt kommissio-
nens förslag ges stöd till ett antal angivna energiinfrastrukturprojekt för
el, gas och avskiljning och lagring av koldioxid (CCS).
5.1
Inre marknadspaketet
Den 19 september 2007 lade Europeiska kommissionen fram det paket
med förslag (KOM(2007) 528–532) som följer upp Europeiska rådets
slutsatser avseende behovet av att fullborda liberaliseringen av den inre
marknaden för el och gas. De föreslagna åtgärderna syftade till att öka
konkurrensen, garantera effektiv reglering och skapa förutsättningar för
investeringar som ger fördelar för kunderna på den inre marknaden för
energi. Paketet är det tredje i ordningen och utgör en revidering av det
senaste lagstiftningspaketet, som antogs 2003.
Det tredje inre marknadspaketet består av fem rättsakter. Dessa är
ändring av gällande el- respektive gasmarknadsdirektiv, ändring av
gällande el- respektive gasmarknadsförordning samt en förordning om
etablerande av en myndighet för samarbete mellan nationella tillsyns-
myndigheter.
I de fem rättsakterna föreslås en rad åtgärder för att stärka
konkurrensen på el- och naturgasmarknaderna. Bland de mer centrala
åtgärderna kan nämnas skärpta regler för effektiv åtskillnad mellan
överföringsverksamhet respektive handel och elproduktion. De nationella
tillsynsmyndigheterna föreslås få stärkt oberoende och mer harmon-
iserade befogenheter, liksom utökade uppgifter. En europeisk byrå för
samarbete mellan energitillsynsmyndigheter inrättas. Ytterligare åtgärder
som föreslås för att förbättra marknadens funktion är exempelvis in-
rättande av ett organ för europeiskt samarbete mellan systemoperatörer
och förslag till ökad öppenhet.
En annan central del i paketet utgörs av åtgärder för främjande av
infrastruktur och förbättrat tillträde till gränsförbindelser för att stärka
förutsättningarna för fungerande el- och naturgasmarknader. Utgångs-
punkten är att stärka det regionala gränsöverskridande samarbetet utifrån
en s.k. underifrån-princip där de nationella systemansvariga stamnäts-
företagen och myndigheterna inom en region samarbetar kring
nätplanering, drift och marknadsfrågor samtidigt som arbetet följs upp på
regional och europeisk nivå.
En formell politisk överenskommelse om lagstiftningspaketet träffades
vid ministerrådsmötet i oktober 2008. En gemensam ståndpunkt antogs
via en skriftlig procedur som avslutades den 9 januari 2009. Den andra
behandlingen äger rum under 2009, med sikte på en slutlig överens-
kommelse med Europaparlamentet under våren 2009. Regeringen avser
att inom kort tillkalla en utredare med uppgift att föreslå hur det inre
marknadspaketet ska genomföras i svensk rätt.
5.2
Direktiv om främjande av användningen av energi
från förnybara energikällor
Prop. 2008/09:163
20
Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets
direktiv om främjande av användningen av energi från förnybara
energikällor är överenskommet mellan ministerrådet och Europa-
parlamentet. Europaparlamentet antog direktivet i december 2008 och
rådets formella antagande av direktivet väntas ske under april 2009.
Mål
Direktivet syftar till att öka EU:s andel förnybar energi från 8,5 till
20 procent under perioden 2005–2020. Varje medlemsstats del i ansvaret
att nå detta gemenskapsövergripande mål har slagits fast i en s.k.
bördefördelning. Fördelningen har inte utgått från medlemsstaternas
tekniska och ekonomiska möjligheter att basera sin energitillförsel på
förnybara energikällor utan från en fördelningsmodell som bl.a. beaktar
bruttonationalproduktion per invånare i de olika medlemsstaterna. Alla
medlemsstater måste dock uppnå en ökning med minst 5,5 procent-
enheter. Utöver detta har länder som vidtagit tidiga åtgärder fått en viss
kompensation för detta.
För svensk del ställer direktivet bindande krav på att uppnå en andel
om 49 procent förnybar energi år 2020. Sverige har redan i dag den isär-
klass högsta andelen förnybar energi i EU och kommer att ha samma
tätposition även år 2020.
Medlemsstaterna har stor frihet att själva välja på vilket sätt målet ska
uppnås; genom ökad användning av förnybar energi (el, värme/kyla,
transporter) och/eller energieffektivisering. Om målet inte kan uppnås
med inhemsk energianvändning ges möjlighet att använda de
flexibilitetsmekanismer som finns i direktivet. Direktivet ställer dock ett
bindande krav på att alla medlemsstater ska nå ett mål om 10 procent för-
nybar energi i transportsektorn till år 2020.
Förnybar energi i transporter
De biodrivmedel som får tillgodoräknas för måluppfyllelsen måste
uppfylla de hållbarhetskriterier som direktivet anger för biodrivmedel
och andra flytande biobränslen.
För uppfyllandet av transportmålet får vissa biodrivmedel, så som
biodrivmedel producerade från avfall, restprodukter, ligno-cellulosa eller
cellulosa från annat än livsmedelsprodukter, räknas upp med en faktor
två. Syftet med uppräkningen är att särskilt främja dessa biodrivmedel.
På motsvarande sätt får förnybar el i vägtransporter räknas upp med en
faktor två och en halv. Skälet till detta är att elmotorn är effektivare än
bränslemotorn och att en TWh el därmed ersätter mer bensin och diesel
än vad en TWh biodrivmedel gör. För att beräkna hur stor del av elen i
transportsektorn som är förnybar får medlemsstaterna välja att antingen
använda genomsnittliga andelen förnybar el i EU eller andelen förnybar
el i den egna medlemsstaten två år före det år som beräkningen avser.
Nationella handlingsplaner
Prop. 2008/09:163
21
Medlemsstaterna ska enligt direktivet lämna en nationell handlingsplan
till kommissionen senast den 30 juni 2010. Handlingsplanen ska inne-
hålla mål för förnybar energi för sektorerna el, värme och kyla samt
transporter. Planen ska också innehålla en beskrivning av de åtgärder
som medlemsstaten avser vidta för att nå målen och den indikativa
utvecklingsbanan. Sex månader innan handlingsplanen ska lämnas till
kommissionen ska medlemsstaten lämna ett dokument som visar om
landet beräknas få ett över- eller underskott av förnybar energi i
jämförelse med den indikativa utvecklingsbana som direktivet anger.
Flexibilitet mellan medlemsstater
Bördefördelningen i direktivet är inte baserad på medlemsstaternas
tekniska och ekonomiska potentialer och vissa medlemsstater har fått mål
som ligger över vad som kan uppnås genom åtgärder i det egna landet.
Det har därför bedömts som nödvändigt att det finns möjlighet till en viss
flexibilitet mellan medlemsstaterna för uppfyllande av målen. Denna
flexibilitet bygger antingen på statistiska överföringar mellan med-
lemsstaterna eller på att stater genomför gemensamma projekt för
produktion av förnybar energi. Dessutom tar direktivet upp möjligheten
till gemensamma stödsystem för två eller flera medlemsstater.
I den nationella handlingsplan som medlemsstaterna ska överlämna till
kommissionen ska det redovisas om det föreligger behov av energi från
andra medlemsstater för att kunna uppfylla det nationella målet.
Dokumentet ska också innehålla en bedömning av potentialen för
gemensamma projekt till 2020.
Främjandeåtgärder
Direktivet innehåller förslag till åtgärder som ska främja en ökad
användning av förnybar energi. Till dessa hör att förenkla tillstånds-
processer, anpassa byggregler, öka informationen om teknik och stöd-
system samt underlätta tillträdet till el och gasnät för förnybar energi.
Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och andra flytande biobränslen
I direktivet slås det fast kriterier som ska garantera att biodrivmedel och
andra flytande biobränslen framställts på ett hållbart sätt. Syftet med
detta är att undvika utarmning av värdefulla naturmiljöer och att
säkerställa att användningen av bränslet innebär minskade utsläpp av
växthusgaser. Biodrivmedel och andra flytande biobränslen måste
uppfylla dessa kriterier för att få tillgodoräknas målen som sätts upp i
direktivet, liksom för att få användas för uppfyllande av nationella kvoter
eller åtnjuta finansiellt stöd.
Kriterierna tar sin utgångspunkt i växthusgasutsläppen för biodriv-
medlet ur ett livscykelperspektiv, biologisk mångfald, markanvändning
och kollager. För växthusgaserna slår direktivet fast att ett biodrivmedel
anses hållbart om det ur ett livscykelperspektiv minskar växthusgas-
utsläppen med 35 procent jämfört med konventionella drivmedel. Nivån
höjs till 50 procent 2017 och från 2017 krävs att biodrivmedel i nya an-
läggningar leder till minst 60 procent lägre växthusgasutsläpp. Biodriv-
medlen eller de flytande biobränslena får inte heller ha sitt ursprung i
marker med hög biodiversitet eller stora kollager. Vad som avses med
detta definieras närmare i direktivet. Kommissionen ska vartannat år
rapportera påverkan på social hållbarhet i EU och tredje land av ökad
användning av biodrivmedel och andra flytande biobränslen.
Prop. 2008/09:163
22
Kontrollstationer och rapporteringar
Medlemsstaterna ska vartannat år lämna en rapport till kommissionen om
utvecklingen av förnybar energi, styrmedel och åtgärder samt ut-
vecklingen av användning och tillgång till biobränslen och effekter av
detta. Kommissionen ska utifrån dessa underlag rapportera vartannat år
till ministerrådet och Europaparlamentet om utvecklingen.
I direktivet ingår en kontrollstation 2014. Vid denna kontrollstation ska
kommissionen presentera en rapport innehållande bl.a. en allmän översyn
av om direktivets flexibilitetsmekanismer och om åtgärderna är till-
räckliga för att målet på 20 procent förnybar energi i EU ska nås.
År 2018 ska kommissionen presentera en färdplan för förnybar energi
efter 2020. År 2021 ska kommissionen utvärdera hur direktivet genom-
förts.
5.3
Strategiska energiöversynen för försörjningstrygghet
Den första s.k. strategiska energiöversynen (SER1) presenterades i
januari 2007 och lade grunden för den nuvarande inriktningen av EU:s
energipolitik och resulterade i Europeiska rådets slutsatser 2007, där
EU:s mål om 20 procent lägre koldioxidutsläpp (30 procent inom ett
internationellt avtal), 20 procent andel förnybar energi, 20 procent
energieffektivisering till 2020 beslutades och en energihandlingsplan för
åren 2007–2009 antogs.
En rad medlemsstater har drivit på för att försörjningstrygghet ska ges
ett större fokus på EU-nivån. I november 2008 presenterade
kommissionen den andra strategiska energiöversynen (SER2) som har
energiförsörjning som tema. SER2 utgör ett paraplydokument för ett
paket med olika initiativ. Kärnan i dokumentet är en europeisk
handlingsplan för försörjningstrygghet och solidaritet i energisektorn
(KOM (2008)781). Handlingsplanen vilar på fem pelare, syftande till
utveckling av infrastruktur, externa relationer, solidaritet, energi-
effektivisering och inhemska energikällor.
Det andra huvudelementet är att kommissionen aviserar en vision för
perioden 2020–2050. Avsikten är att en ny energihandlingsplan ska antas
2010 med sikte på åtgärder till 2030 och en vision för 2050. Kom-
missionen resonerar kring att mål ska kunna sättas för t.ex. koldioxidfri
elproduktion 2050 och brutet oljeberoende i transportsektorn.
Paketet innehåller i nuläget fyra konkreta lagstiftningsinitiativ, varav
tre inom energieffektiviseringsområdet:
Prop. 2008/09:163
23
−
Omarbetning av direktiv om byggnaders energiprestanda
−
Omarbetning av direktiv om energimärkning av hushållsapparater
till att gälla även energirelaterade produkter
−
Direktiv om energimärkning av däck
−
Reviderat oljelagringsdirektiv
Samtliga lagstiftningsinitiativ förhandlas för närvarande i ministerrådet
och i Europaparlamentet.
Utöver lagstiftningsförslagen ingår en rad meddelanden. Vissa av dessa
är framåtsyftande och hänvisar framförallt till kommande förslag och
initiativ, såsom en grönbok om Transeuropeiska energinätverk, ett med-
delande om hur målet om 20 procent energieffektivisering ska uppnås,
och ett meddelande om havsbaserad vindkraft. Andra meddelanden utgör
utvärderingar av befintliga direktiv, såsom kraftvärmedirektivet och gas-
försörjningsdirektivet.
5.4
EU:s energipolitiska handlingsplan för
Östersjöregionen
En viktig aspekt av den andra strategiska energiöversynen är utveckla
medlemsstaternas energimarknader och åstadkomma förstärkta
överföringsförbindelser för el och naturgas. Därmed skapas förut-
sättningar för att ingå i den inre energimarknaden även för de länder som
i dag i praktiken energimässigt fungerar som ”öar” utan tillräcklig för-
bindelse med övriga EU-länders gemensamma energimarknad. Ett tydligt
sådant exempel är de tre baltiska länderna som i dag är inkopplade på det
ryska högspänningsnätet och får sina gasleveranser uteslutande från
Ryssland. Länderna har därför fortfarande vissa undantag från EU:s
regler för den inre energimarknaden.
Genom ett särskilt initiativ från Europeiska kommissionens ordförande
Barroso och energikommissionären Piebalgs hösten 2008 samlades sju
Östersjöstater (Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen och
Sverige) för att diskutera hur man bättre kunde samarbeta för att
integrera energimarknaderna och höja försörjningstryggheten för
länderna runt Östersjön. Resultatet blev att Europeiska kommissionen
inrättade en Högnivågrupp, där Östersjöländerna under kommissionens
ledning gavs i uppdrag att utarbeta en Baltic Interconnections Plan att
genomföras 2010. På bl.a. svenskt initiativ gavs processen ett bredare
synsätt. Arbetet har nu inte enbart fokus på att bygga nya fysiska för-
bindelser mellan energinät, utan betonar starkt betydelsen av utveckla
marknadsmekanismerna och att snarast åstadkomma en ökad integrering
av energimarknaderna i regionen. Det betonades att både försörj-
ningstrygghet och klimatmål ska främjas genom ökad energieffektivitet
och användning av förnybara energikällor i regionen. Numera betecknas
initiativet därför Baltic Energy Market and Interconnections Plan
(BEMIP).
Sedan länge har ett livaktigt energisamarbete mellan Östersjöländerna
skett genom Baltic Sea Region Energy Cooperation (BASREC), inom
ramen för Östersjöstaternas Råd (CBSS) och inkluderar Ryssland som
medlemsstat.
Prop. 2008/09:163
24
5.5
Strategiska planen för energiteknik
Den europeiska strategiska planen för energiteknik (SET-planen) antogs
av ministerrådet i februari 2008. I SET-planen ingår ett nytt tillväga-
gångssätt för styrning och finansiering av forskning, utveckling och
demonstration inom energiområdet i form av ökad gemensam planering
och bättre utnyttjande av potentialen inom det europeiska området för
forskning och innovation (ERA), bl.a. gemensamma program, samt ökat
utnyttjande av den inre marknaden för att accelerera teknikutvecklingen
inom energiområdet. En europeisk allians för energiforskning (EERA)
har bildats för samarbete mellan nationella energiforskningsinstitut. I
SET-planen föreslås att s.k. europeiska näringslivsinitiativ ska inrättas
inom sex utpekade energiteknikområden (vindkraft, solel, bioenergi,
avskiljning och lagring av koldioxid, elnät samt fjärde generationens
kärnkraft). Initiativen är nu i planeringsfasen. Näringsdepartementet
deltar i SET-planens styrgrupp.
5.6
Energitjänstedirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006
om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om
upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG innebär sammanfattningsvis
följande.
Medlemsstaterna åläggs att sätta ett nationellt vägledande mål för
effektivare energianvändning i sektorerna byggnader, industri och
transporter. Målet ska vara minst 9 procent effektivare energianvändning
till 2016 baserat på genomsnittsanvändningen 2001–2005. Företag som
ingår i EU:s system för utsläppshandel är undantagna. Målet kan därför
uttryckas som en absolut energimängd och får sättas högre än 9 procent.
Medlemsstaterna är inte juridiskt skyldiga att nå målet, det är endast ett
vägledande mål, men är däremot skyldiga att försöka nå målet med
kostnadseffektiva, genomförbara och skäliga åtgärder. Målet ska bygga
på att uppnå en beräknad kostnadseffektiv potential. Åtgärder som
vidtagits från 1991 och framåt, men vars effekt får anses bestå till 2016,
får räknas med. Den offentliga sektorn ska vara ett föredöme i arbetet
med energieffektivisering. Medlemsstaterna ska undanröja hinder
(lagstiftning och annat) i syfte att främja marknaden för energitjänster.
Varje medlemsstat ska t.o.m. 2014 fastställa sammanlagt tre nationella
handlingsplaner som ska skickas till Europeiska kommissionen.
Det framgår av direktivet att energitjänster och program för förbättrad
energieffektivitet som syftar till att uppnå energibesparingsmålet kan
stödjas och/eller genomföras genom frivilliga avtal mellan marknads-
aktörer och sådana organ som utsetts av medlemsstaterna.
Ett antal förpliktelser åligger även Europeiska kommissionen. Bland
annat ska en föreskrivande kommitté sammankallas och fastställa har-
moniserade metoder för att beräkna effekten av energibesparingar. Det
Prop. 2008/09:163
25
arbetet har väsentligen försenats och en stor del av den svenska
utredningstiden har ägnats åt att beräkna effekten av tidigare åtgärder för
energieffektivisering. Några gemensamma harmoniserade metoder för att
beräkna energibesparingar av åtgärder har man alltjämt inte kommit
överens om. Uppföljningen av direktivet och möjligheterna till lärande
och jämförbarhet mellan länderna försvåras därmed. Det försvårar även
möjligheterna att fastställa och följa upp de nationella mål av det slag
som Energieffektiviseringsutredningen föreslagit. En närmare
genomgång av direktivet och dess genomförande i Sverige finns i avsnitt
11.
6
Effektiva energimarknader
Väl fungerande marknader för el och gas skapar bättre förutsättningar för
energitillförsel, lägre utsläpp av växthusgaser, miljö och tillväxt. En
gemensam europeisk marknad med väl fungerande konkurrens är därför
eftersträvansvärd.
Sverige verkar för en marknadsbaserad och solidarisk internationell
energipolitik samt för fortsatt integrering av de europeiska energi-
marknaderna. En utgångspunkt är samtidigt att alla länder tar eget ansvar
för energiförsörjning, miljömål samt en fungerande marknad.
6.1
Elmarknad
Regeringens bedömning: Målet för elmarknadspolitiken är att åstad-
komma en effektiv elmarknad med väl fungerande konkurrens som ger
en säker tillgång på el till internationellt konkurrenskraftiga priser. Målet
innebär en strävan mot en väl fungerande marknad med effektivt
utnyttjande av resurser och effektiv prisbildning. En nordisk elmarknad
är nödvändig för ett effektivt utnyttjande av gemensamma produktions-
resurser i Norden. Flaskhalsar i det nordiska elnätet och mellan Norden
och kontinenten ska byggas bort.
Skälen för regeringens bedömning
Bakgrund
Utvecklingen av den nordiska elmarknaden har under decennier varit
framgångsrik och värdefull för alla de nordiska länderna. I takt med att
regelverket har utvecklats och handeln med el ökat inom det nordiska
börssamarbetsområdet har kraftflödena både ökat i omfång och ändrat
riktning. Denna utveckling ställer krav på fortsatt anpassning av kraft-
nätet, lagstiftning och regelverk för att vidareutveckla den svenska,
nordiska och nordeuropeiska elmarknaden.
En fortsatt utveckling av den svenska och nordiska elmarknaden
Prop. 2008/09:163
26
Regeringen har vidtagit en rad olika åtgärder för att förbättra
förutsättningarna på såväl den svenska som den nordiska elmarknaden.
Bland annat beslutade de nordiska energiministrarna i september 2008
om en nordisk färdplan som fokuserar på ytterligare harmonisering och
integrering av elmarknaden. Målsättningen är att möjliggöra för mark-
nadsaktörer och konsumenter att verka fritt i hela Norden. Beslutet är ett
viktigt steg i arbetet med att främja en effektiv, gränslös och hållbar
nordisk elmarknad med god konkurrens och effektiv handel med om-
världen.
Den nordiska färdplanen består av fyra delar och ska ses som en helhet.
Den första delen anger att de nationella processerna för nätinvesteringar
ska jämföras. Eventuella behov av förändringar i lagstiftning, regelverk,
bedömningskriterier och myndigheters mandat ska identifieras. Syftet är
att ge de nordiska regeringarna, tillsynsmyndigheterna och de system-
ansvariga myndigheterna ett nordiskt perspektiv och mandat och därmed
effektivisera och intensifiera processen med utveckling av det nordiska
elsystemet. Möjligheterna ska ses över att skapa en rimligare fördelning
av kostnader för åtgärder som vidtas i ett land men som ger nytta i ett
annat land.
Den andra delen anger att de nationella systemansvariga myndig-
heternas arbete med nätplanering ska förstärkas. Ministrarna uppmanar
de nordiska systemansvariga att föreslå investeringar som är samhälls-
ekonomiskt lönsamma för hela det nordiska området. Redan överens-
komna investeringar för ökad överföringskapacitet måste så snabbt som
möjligt förverkligas.
Tredje delen i färdplanen innebär en uppmaning till de nationella
systemansvariga myndigheterna att starta processen med att dela in det
gemensamma nordiska börsområdet i ytterligare potentiella anbuds-
och/eller prisområden med sikte på 2010. Syftet är att få en mer öppen
och transparent hantering av nätbegränsningar. Därmed skapas även
förutsättningar för en mer öppen och transparent prisbildning
Fjärde delen anger att arbetet med att ytterligare harmonisera de
nationella regelverken för balansansvariga företag och förbättra
förutsättningarna för en gränslös handel och en gemensam
slutkundsmarknad ska fortsätta med sikte på nästa års ministermöte.
De nationella tillsyns- och systemansvariga myndigheterna i de
nordiska länderna har en given roll i arbetet med att genomföra
färdplanen. I Sverige har Energimarknadsinspektionen och Affärsverket
svenska kraftnät (Svenska kraftnät) inom ramen för sina respektive
verksamhetsområden givits uppdrag enligt färdplanen. En lägesrapport
för arbetet med färdplanen presenteras vid Nordiska ministerrådets
energiministermöte 2009.
Regeringen anser att ett stärkt nordiskt perspektiv är viktigt inte minst i
samband med att reglerna för EU:s gemensamma elmarknad utvecklas.
En fortsatt kraftfull regional utveckling med effektiva planerings- och
beslutsprocesser för investeringar spelar en avgörande roll för en positiv
utveckling av de nordiska och europeiska elmarknaderna. Genom bättre
sammanbindning av elnäten mellan länderna kring Östersjön skapas
också bättre förutsättningar för en samhällsekonomiskt effektiv utbygg-
nad av förnybar elproduktion såsom t.ex. vindkraftsparker till havs.
Prop. 2008/09:163
27
En gemensam inre marknad för el bedöms ge möjlighet att ta fram
gemensamma hållbara regelverk för nätinvesteringar och att säkerställa
tillträde till näten för anslutning av förnybar elproduktion på rimliga och
icke-diskriminerande villkor. Dessutom bidrar den till att investeringar i
elproduktion sker i de länder eller regioner där det är mest
kostnadseffektivt. En gemensam inre elmarknad innebär också att
tillgängliga och kommande produktionsresurser och infrastruktur kan
nyttjas så effektivt som möjligt.
Investeringar i överföringskapacitet
Högspänningsnätets överföringsförmåga inom Sverige liksom gentemot
grannländerna utgör grunden för en väl fungerande svensk och nordisk
elmarknad med hög försörjningstrygghet. Det nordiska stamnätets
(stamnäten i det s.k. börssamarbetsområdet) överföringsförmåga till
grannländerna är också av stor betydelse för en väl fungerande nordisk
elmarknad eftersom möjlighet till utbyte av kraft då ges i såväl
normaldriftsituationer som i ansträngda situationer. En ökad integrering
med omvärlden och ökad andel förnybar kraftproduktion ställer nya krav
på överföringsnätet. Speciellt kommer tillväxten av vindkraften att kräva
mer kapacitet och flexibilitet i elnäten.
Som ett led i anpassningen av det svenska och nordiska
överföringsnätet till den europeiska energi- och miljöpolitiken i
framtiden pågår ett omfattande arbete med att ytterligare öka
överföringsförmågan och robustheten i kraftsystemet i den nordväst-
europeiska regionen inom EU. Regeringen bedömer att elnäten bör
utvecklas för att möta ökad efterfrågan på överföring och för att
möjliggöra samhällsekonomiskt effektiva investeringar i ny elproduktion.
Några nätförstärkningar som redan pågår och som är av särskild
betydelse för såväl den svenska, den nordiska och den nordväst-
europeiska elmarknaden är Sydvästlänken, Fennoskan 2 och Nea-Järp-
strömmen. Vikten av nätanslutningar och överföringsförbindelser har
också uppmärksammats i den strategiska energiöversynen för försörj-
ningstrygghet (se avsnitt 5.3). Särskilt bör nämnas planerna att bygga en
elkabel mellan Sverige och Baltikum.
Regeringen anser att det är nödvändigt att ytterligare öka över-
föringsförmågan i det nordiska kraftsystemet och på så sätt minska
förekomsten av flaskhalsar i det nordiska elnätet samt mellan Norden och
kontinenten. Det bör dock noteras att utbyggnad och förstärkning av
högspänningsnäten ska göras där det är samhällsekonomiskt effektivt.
Det är alltså varken möjligt eller eftersträvansvärt att investera för
obegränsad överföringskapacitet i hela elnätet, vare sig inom Norden
eller i Europa. Däremot är det angeläget att bidra till att öka över-
föringskapaciteten där de största överföringsbegränsningarna uppstår för
att möta dagens och morgondagens efterfrågan på överföring av el och
nyanslutning av förnybar elproduktion.
Samägandet i kärnkraften
Prop. 2008/09:163
28
Konkurrensverket har vid ett flertal tillfällen påtalat riskerna med
samägandet i kärnkraften. Enligt verkets bedömning innebär samägandet
risker för otillbörligt informationsutbyte och därmed minskat förtroende
för elmarknadens funktion. Regeringen inledde mot denna bakgrund
2008 ett arbete med att se över samägandet av kärnkraftsreaktorerna i
Sverige. Syftet med uppdraget är att om möjligt finna en lösning för att
helt eller delvis lösa upp samägandet inom kärnkraften. I denna
proposition aviseras förändringar i regelverket för kärnkraften som
möjliggör byggandet av nya reaktorer på befintliga platser (avsnitt 7).
Det skapar nya förutsättningar för ovan nämnda uppdrag och är en viktig
aspekt att ta i beaktande i översynen.
Övrigt
Utöver ovan angivna åtgärder för att främja utvecklingen av den svenska
elmarknaden har regeringen den 5 mars 2009 i propositionen Förhands-
prövning av nättariffer (prop. 2008/09:141) föreslagit att en ny reglering
av elnätsavgifterna ska införas. En förhandsprövning ska ske genom att
de samlade intäkter som ett nätföretag högst får uppbära genom nät-
tariffer under en viss period, en intäktsram, fastställs i förväg. Energi-
marknadsinspektionen ska fastställa intäktsramen i fråga om lokalnät och
regionnät. När det gäller stamnätet ska beslutet fattas av regeringen.
Sammanfattande bedömning
Regeringen bedömer sammantaget att en fortsatt integrering med Europa
är till gagn för Sverige, svenska företag och de svenska konsumenterna.
En väl fungerande svensk, nordisk och europeisk marknad med fritt
tillträde till näten och ökade incitament för nätförstärkningar bidrar till att
EU ska kunna nå de gemensamma mål som ställts inom klimat- och
energiområdet. Ett mer effektivt nyttjande av de samlade resurserna
förbättrar förutsättningarna för att upprätthålla en hög levnadsstandard,
goda villkor för näringslivet och en låg klimatpåverkan. Regeringen
bedömer därför att det är angeläget att Sverige bidrar till att fullfölja
utvecklingen mot en fungerande nordisk slutkundsmarknad och ett allt
närmare nordeuropeiskt samarbete kring nätinvesteringar. Vidare
bedömer regeringen att det är angeläget att Sverige för en marknads-
baserad och solidarisk internationell energipolitik samt verkar för fortsatt
integrering av den europeiska elmarknaden.
Prop. 2008/09:163
29
6.2
Värmemarknad
Regeringens bedömning: Värmemarknadspolitiken ska fortsatt bygga
på fungerande konkurrens mellan olika uppvärmningsformer.
Användningen av fossila bränslen för uppvärmning kommer att
avvecklas till år 2020. Fjärrvärme och kraftvärme ger möjlighet att ta till
vara energi som annars går förlorad och att utnyttja samhällets
energiresurser så effektivt som möjligt.
Skälen för regeringens bedömning: Värmemarknaden utgörs främst
av enskild bränsleeldning, elvärme av olika slag samt fjärrvärme för
uppvärmning av framför allt bostäder och lokaler. Värmemarknaden har
starka kopplingar till övriga energimarknader, avfallshantering, skogs-
och jordbrukssektorerna med flera samhällssektorer.
De väl utbyggda fjärrvärmenäten i Sverige skapar förutsättningar för
att på ett effektivt sätt ta till vara energi som annars inte skulle nyttig-
göras. Fjärrvärmenäten utgör dessutom basen för utbyggnad av ny
hållbar elproduktion i form av kraftvärme.
Regeringen lämnade i februari 2008 en proposition till riksdagen med
förslag till en fjärrvärmelag (prop. 2007/08:60). Propositionen godkändes
av riksdagen den 14 maj (bet. 2007/08:NU11, rskr. 2007/08:184) och
fjärrvärmelagen trädde i kraft den 1 juli 2008. Fjärrvärmelagen syftar till
att stärka fjärrvärmekundernas ställning och öka insynen i fjärr-
värmeverksamhet. Bland annat ska fjärrvärmeföretag lämna uppgifter om
drifts- och affärsförhållanden till Energimarknadsinspektionen. Upp-
gifterna ska ligga till grund för framtagande av nyckeltal om bl.a.
prissättning, produktion och distribution av fjärrvärme. Vidare inrättades
den 1 juli 2008 Fjärrvärmenämnden vid Energimyndigheten. Om fjärr-
värmeföretag och fjärrvärmekunder inte kommer överens i frågor om
avtalsvillkor för fjärrvärme finns en möjlighet att ansöka om medling vid
Fjärrvärmenämnden. Fjärrvärmenämnden kan även medla i förhandlingar
om tillträde till rörledningar i en fjärrvärmeverksamhet.
Regeringen beslutade den 22 januari 2009 att låta tillkalla en särskild
utredare med uppdrag att närmare analysera förutsättningarna för att
införa ett lagstadgat tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten och däri-
genom skapa förutsättningar för konkurrens på fjärrvärmemarknaderna.
Syftet med att närmare utreda frågor om en lagstadgad sådan rätt är att
ytterligare stärka fjärrvärmekundernas ställning samt att åstadkomma en
effektivare värmemarknad med lägre fjärrvärmepriser och en förbättrad
miljö. Utredaren ska belysa för- och nackdelar samt göra en bedömning
av förutsättningarna för ett lagstadgat tredjepartstillträde, och lämna
förslag till ett regelverk för tredjepartstillträde samt vid behov förslag till
finansiering. Utredaren ska redovisa uppdraget senast den 30 april 2010.
6.3
Gasmarknad
Prop. 2008/09:163
30
Regeringens bedömning: Naturgasen, som är ett fossilt och ändligt
bränsle, kan ha betydelse under en omställningsperiod, främst i
anläggningar inom industrin och för högeffektiv kraftvärme. Sådana
anläggningar omfattas av det europeiska systemet för handel med
utsläppsrätter, ETS. Infrastruktur för naturgas kan därmed utvecklas på
kommersiella villkor. Utvecklingen av infrastruktur kan ske på ett sätt
som understödjer en successiv introduktion av biogas. Några planer på en
utvidgad storskalig utbyggnad av naturgas till hushåll och företag är inte
aktuella i Sverige. Regeringens föreslagna klimat- och energipolitik
kommer ytterligare att begränsa de fossila bränslenas konkurrenskraft.
Av den ansökan som lämnats in av de kommersiella aktörer som står
bakom den föreslagna rysk-tyska gasledningen, framgår att någon
grenledning till Sverige inte är aktuell.
Skälen för regeringens bedömning: Naturgasen introducerades
successivt i Sverige med början från år 1985. Naturgasnätet är begränsat
till sydvästra Sverige. Naturgasanvändningen har sedan introduktionen
utgjort omkring 10 TWh per år eller ca två procent av den svenska
energianvändningen. Förutsättningarna på el- och naturgasmarknaderna
skiljer sig således åt vad gäller förbrukning, infrastrukturens utbredning
och antalet verksamma aktörer på marknaden. I början av 1990-talet på-
börjades arbetet inom EU med att avreglera energimarknaderna,
däribland naturgasmarknaden. Det första gasmarknadsdirektivet genom-
fördes genom naturgaslagen (2000:599) som trädde i kraft den 1 augusti
2000. Då infördes bl.a. bestämmelser som i huvudsak innebar att inne-
havare av naturgasledningar blev skyldiga att, på skäliga villkor, ansluta
naturgasföretag och berättigade kunder till sina ledningar och att för
naturgasföretags och berättigade kunders räkning transportera naturgas.
En ytterligare marknadsöppning på EU-nivå skedde genom antagandet
av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG om gemensamma
regler för den inre marknaden för naturgas. Detta direktiv genomfördes i
svensk lagstiftning genom en helt ny lag, naturgaslagen (2005:403). Till
grund för den nya lagstiftningen låg förslagen i regeringens proposition
Genomförande av EG:s direktiv om gemensamma regler för de inre
marknaderna för el och naturgas, m.m. (prop. 2004/05/62, bet.
2004/05:NU 14, rskr. 2004/05/246). Lagen trädde i kraft den 1 juli 2005.
Genom det nya regelverket fortsatte processen med att genomföra en
gemensam naturgasmarknad inom EU. Den nya naturgaslagen innehåller
bestämmelser om bl.a. reglerat tredjepartstillträde samt juridisk, funk-
tionell och redovisningsmässig åtskillnad mellan överföring respektive
handel eller produktion av naturgas. Bestämmelserna omfattar i huvud-
sak även naturgaslager och flytande naturgas (LNG). En innehavare av
ett naturgasnät är under vissa förutsättningar skyldig att ta emot annan
gas, som t.ex. biogas,
Den svenska naturgasmarknaden ska vidareutvecklas så att en effektiv
naturgasmarknad med fungerande konkurrens kan uppnås. Regeringens
bedömning är att marknaden i dag fungerar tillfredsställande utifrån dess
begränsade omfattning. Energimarknadsinspektionen är tillsynsmyndig-
het enligt naturgaslagen. En central del i tillsynen är att fastställa att
tarifferna för överföring av naturgas är skäliga, objektiva och icke-
diskriminerande. Svenska kraftnät har utsetts till systemansvarig myndig-
het för naturgasmarknaden med ansvaret för att kortsiktigt upprätthålla
balansen i systemet och för att sköta den ekonomiska balansavräkningen.
Dessa uppgifter utförs oberoende från de privata företag som äger och
driver det svenska naturgasnätet.
Prop. 2008/09:163
31
Sverige genomförde 1 juli 2006 rådets direktiv 2004/67/EG av den
26 april 2004 om åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgas-
försörjning (gasförsörjningsdirektivet) i svensk rätt (prop. 2005/06:158,
bet. 2005/06:NU18, rskr. 2005/06:346). Genom dessa bestämmelser har
Energimyndigheten utsetts till tillsynsmyndighet för den svenska natur-
gasförsörjningen.
Som framgår har den svenska naturgasmarknaden under senare år varit
föremål för en omfattande reformering för att framför allt uppnå en
förbättrad konkurrens i linje med EU:s krav. Utifrån det underlag
Energimyndigheten redovisade i sitt underlag inför utvärderingen av
klimatpolitiken år 2008 förväntades naturgasanvändningen öka något
under de närmaste åren. Bedömningen gjordes bl.a. mot bakgrund av det
då rådande konjunkturläget. Dessutom togs ett naturgaseldat kraft-
värmeverk i drift hösten 2006 i Rya i Göteborg och en modernisering av
Öresundsverket i Malmö pågår för att installera ett naturgaseldat
kraftvärmeverk. Tillsammans bedöms anläggningarna förbruka mellan 7
och 8 TWh naturgas per år i full drift. I anslutning till anläggningen i
Göteborg undersöks förutsättningarna för en storskalig demonstra-
tionsanläggning för termisk förgasning av flis för att på sikt kunna ersätta
naturgasen. Liknande planer finns för Öresundsverket. En viss ökning av
naturgasanvändningen beräknades av Energimyndigheten även ske inom
industrin, där naturgasen främst ersätter olja och kol.
Regeringen bedömer att ekonomiska styrmedel är det mest effektiva
sättet att påverka den svenska naturgasanvändningen och styra ut-
vecklingen mot en större andel förnybara energislag och mindre utsläpp
av växthusgaser. Naturgasen, som är ett fossilt och ändligt bränsle, kan
ha betydelse under en omställningsperiod, främst i anläggningar inom
industrin och för kraftvärme. Sådana anläggningar omfattas också av det
europeiska systemet för handel med utsläppsrätter, ETS. Några planer på
en utvidgad storskalig utbyggnad av naturgas till hushåll och företag är
inte aktuella i Sverige. Regeringens föreslagna klimat- och energipolitik
kommer ytterligare att begränsa de fossila bränslenas konkurrenskraft.
Av den ansökan som lämnats in av de kommersiella aktörer som står
bakom den föreslagna rysk–tyska gasledningen, framgår att någon
grenledning till Sverige inte är aktuell.
Det finns i naturgaslagen en skyldighet för en innehavare av ett
naturgasnät att ta emot annan gas. Mottagningsplikten gäller om det är
säkert och tekniskt möjligt att mata in gasen i systemet. Gas som ska
överföras i naturgasnätet eller användas som fordonsbränsle uppgraderas
enligt svensk standard. Sverige ligger vid en internationell jämförelse i
framkant i fråga om att uppgradera biogas till fordonsbränsle. Vid
uppgraderingen avskiljs skadliga komponenter som kan orsaka
mekaniskt slitage eller korrosion och energiinnehållet höjs genom att
koldioxid avskiljs. De biogasanläggningar som redan i dag etableras med
uppgradering i anslutning till det befintliga naturgasnätet drar härigenom
nytta av synergivinsterna med att använda redan byggd infrastruktur.
Exempelvis kan distributionsnätet användas för överföring till närbelägna
tankstationer. När biogasen etableras i ökad omfattning förbättras även
försörjningstryggheten för naturgas genom ett inhemskt producerat,
förnybart energislag.
Prop. 2008/09:163
32
I regleringsbrevet för år 2009 fick Energimarknadsinspektionen upp-
draget att, i samråd med Svenska kraftnät, analysera förutsättningarna för
en framtida successiv övergång till biogas och andra energigaser fram-
ställda ur förnybara energikällor i naturgasnätet. Uppdraget ska redovisas
till regeringen senast den 1 december 2009.
Energimyndigheten har efter ett regeringsuppdrag redovisat förslag
som innebär att den skattefrihet som omfattar biogas ska kunna följa
gasen till slutkonsumenten när biogasen distribueras i ett naturgasnät (dnr
N2007/3476/E). Förslaget har remitterats och bereds för närvarande inom
Regeringskansliet. Regeringen bedömer att infrastruktur för naturgas
därmed kan utvecklas på kommersiella villkor och på ett sätt som
understödjer en successiv introduktion av biogas.
7
Kärnkraft
Regeringens bedömning: Kärnkraften kommer att vara en viktig del av
svensk elproduktion under överskådlig tid. Med ett ökande fokus på
klimatförändringarna uppfyller kärnkraften ett av de viktigaste kraven
som ställs på dagens energikällor, nämligen att den endast innebär låga
utsläpp av växthusgaser. Regeringen avser att inom kort återkomma till
riksdagen med förslag om avskaffande av avvecklingslagen. En
utredning ges i uppdrag att ta fram förslag till sådan ny lagstiftning för
den samhälleliga prövningen av nya anläggningar som möjliggör
kontrollerade generationsskiften i det svenska kärnkraftsbeståndet. I och
med detta kan förbudet mot nybyggnad i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet tas bort. En förutsättning för utformningen av det nya
regelverket är att tillstånd endast ges till nya reaktorer om de ersätter
någon av nuvarande tio reaktorer och endast på befintliga platser. Något
statligt stöd för kärnkraft i form av direkta eller indirekta subventioner
kan inte påräknas. Viktiga förutsättningar för fortsatt drift av kärnkraften
är att säkerhetskraven fortsätter att skärpas successivt och att ansvaret för
olyckor skärps i enlighet med de möjligheter som ges av rådande
internationella konventioner.
Bakgrund: I dag regleras verksamheten i kärnkraftverken framförallt
genom lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen).
Lagen moderniserades senast år 2006, bl.a. som ett led i strävan att
förebygga sabotage och annan terroristverksamhet.
I kärntekniklagen stipuleras kraven för att driva dagens kärnkraftverk.
Lagen innehåller också, i 5 a §, sedan 1987 ett förbud mot nya
kärnreaktorer som lyder
”
Tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor får
inte meddelas”. I kärntekniklagen regleras även vad som gäller för
återkallande av tillstånd samt att tillstånd får begränsas i tid m.m. I
kärntekniklagen uppställs inte några kriterier för tillstånd. Förarbetena till
lagen understryker lagens karaktär av säkerhetslag.
Prop. 2008/09:163
33
Kärnteknisk verksamhet kan i vissa fall behöva tillståndsprövas såväl
enligt kärntekniklagen som enligt miljöbalken. Detta är fallet för
kärnkraftreaktorer. Från företagens sida har ofta framförts kritik mot
denna s.k. parallellprövning, som upplevs som onödigt krånglig. Olika
regeringar har sedan miljöbalkens införande prövat denna fråga. Senast
skedde det i samband med 2006 års modernisering av kärntekniklagen.
Den dåvarande regeringen anförde (prop. 2005/06:76) att den s.k.
parallellprövningen normalt inte leder till några konflikter då prövningen
sker i dialog med de tillsynsansvariga myndigheterna. Därmed gick
regeringen emot Kärnsäkerhetsutredningens förslag, enligt vilket ett
tillägg skulle göras till miljöbalken. I tillägget skulle slås fast att om
villkoren enligt kärntekniklagen var strängare än villkoren enligt
miljöbalken, skulle de förra tillämpas.
I samband med 2006 års modernisering av kärntekniklagen togs den
kritiserade s.k. tankeförbudsparagrafen bort. Paragrafen (dåvarande 6 §,
införd 1987) innebar ett förbud mot att vidta sådana förberedelseåtgärder
som direkt syftar till att uppföra ytterligare reaktorer inom landet.
När 6 § kärntekniklagen infördes 1987 ersatte den en tidigare bestäm-
melse om s.k. laddningstillstånd, som meddelades genom särskilt beslut
av regeringen. Denna bestämmelse ansågs sedermera överflödig, då nya
reaktorer inte kommer att uppföras i landet. Bestämmelsen om ladd-
ningstillstånd var i sin tur en överföring av bestämmelserna lagen
(1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktorer kärnbränsle
m.m., den s.k. villkorslagen.
Trepartiöverenskommelsen om energipolitiken 1997 ledde till införan-
det av lagen om kärnkraftens avveckling (avvecklingslagen, 1997:320).
Med stöd av lagen kan regeringen besluta att upphäva rätten att driva
kärnkraftsreaktorer. Reaktorägaren har i sådana fall rätt till ersättning för
den förlust stängningen medför.
I avvecklingslagen anges att beslut av regeringen ska fattas med
utgångspunkt i att varje kärnkraftsreaktor ska tas ur drift vid den tidpunkt
som bäst gagnar syftet med omställningen av energisystemet och dess
genomförande. Vid avgörande av när en reaktor ska tas ur drift ska
hänsyn tas till reaktorns geografiska läge. För varje reaktor ska i övrigt
beaktas andra särskilda förhållanden såsom ålder, konstruktion och
betydelse för energisystemet.
Gällande regler om atomansvar (ansvar för radiologisk skada) finns i
1968 års atomansvarighetslag (1968:45). Lagstiftningen bygger på inter-
nationella konventioner som Sverige är part till (1960 års Paris-
konvention m.m.). De internationella konventionerna ändrades genom
tilläggsprotokoll 2004. För att Sverige ska uppfylla sina internationella
förpliktelser enligt tilläggsprotokollet krävs ändringar i lagstiftningen.
Atomansvarsutredningen har föreslagit hur 2004 års tilläggsprotokoll
bör genomföras i svensk rätt (Översyn av atomansvaret, SOU 2006:43).
Utredningen har föreslagit att 1968 års atomansvarighetslag ersätts med
en ny lag om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, som innebär
ett ökat ansvar för anläggningsinnehavare, ett förbättrat skydd för
enskilda i händelse av en allvarlig radiologisk olycka och en uppdatering
av lagregleringen.
Prop. 2008/09:163
34
Enligt den överenskommelse som gjordes mellan allianspartierna den
5 februari 2009 om en hållbar energi- och klimatpolitik för miljö,
konkurrenskraft och trygghet ska avvecklingslagen avskaffas, förbudet
mot nybyggnad i kärntekniklagen tas bort och tillstånd kunna ges till nya
kärnkraftreaktorer i syfte att successivt ersätta nuvarande reaktorer i takt
med att dessa når sin ekonomiska livslängd. Tillstånd att uppföra nya
kärnkraftreaktorer ska kunna ges till maximalt tio reaktorer som ska
uppföras på någon av de platser där dagens reaktorer i drift är
lokaliserade. Den samhälleliga prövningen av nya kärnkraftsprojekt görs
i samband med tillståndsgivningen. Försörjningstrygghet är en av
grunderna för prövningen. Ansökningarna ska också prövas enligt lag-
stiftningens krav på bästa möjliga teknik. Kärnkraftslagstiftningen ska ut-
formas så att den ger förutsättningar för kontrollerade generationsskiften
i den svenska kärnkraften.
I överenskommelsen anges vidare att atomansvarslagstiftningen ska
anpassas till den uppdaterade Pariskonventionen och dess tilläggs-
protokoll. Det innebär att reaktorägarna i ökad omfattning får ta ansvar
för kärnkraftens risker. Frågan om det obegränsade skadeståndsansvaret
utreds i samband med utredningen om en ny kärnkraftslagstiftning.
Skälen för regeringens bedömning: De svenska reaktorerna är
normalt beställda och levererade för en planerad drift på 40 år. Den
tekniska livslängden kan dock bli kortare eller längre, beroende på hur
anläggningen drivs och underhålls. En anläggnings ekonomiska livslängd
ska bestämmas av hur länge det är ekonomiskt lönsamt att driva
anläggningen med de moderniseringar som krävs, bl.a. för att upp-
rätthålla säkerheten. De svenska kärnkraftverken har nått en ålder som
innebär att moderniseringsinvesteringar behöver göras av både säker-
hetsmässiga och effektivitetsmässiga skäl. Genom investeringar och
förbättringar kan en reaktor uppgraderas och livslängden för reaktorn
förlängas. I de kalkyler som kraftbolagen gör inför en större moderni-
sering eller annan reinvestering ingår också oftast analyser av de ekono-
miska konsekvenserna av att i stället stänga reaktorn och ordna
elproduktion på annat sätt.
Det finns i dag ca 440 kärnkraftreaktorer i drift världen över. De flesta
kärnkraftföretag har kunnat höja tillgängligheten och säkerheten i äldre
reaktorer kraftigt. Det är också i många fall lönsamt med reinvesteringar
och många kraftföretag moderniserar, höjer säkerheten och förlänger
livslängden på befintliga reaktorer för en total teknisk drifttid av omkring
60 år.
En teknisk livslängd på 60 år är också det antagande som bl.a. Energi-
myndigheten har använt i senare års prognoser. Detta antagande är väl
förankrat bland verksamhetsutövare och forskare inom området.
En utgångspunkt är således att det i de allra flesta fallen är tekniskt
möjligt att förlänga livstiden för befintliga reaktorer till 60 år. De delar
som kan begränsa livslängden brukar antas vara reaktorinneslutningar
om det uppträder oförutsedda allvarliga skador. I vissa enstaka anlägg-
ningar kan även reaktortankar bli begränsande på grund av bestrålnings-
försprödning.
Kärnkraften står i dag för närmare hälften av den svenska årliga
elproduktionen. Kärnkraften kommer att vara en viktig del av svensk
elproduktion under överskådlig tid. Med ett ökande fokus på klimat-
förändringarna uppfyller kärnkraften ett av de viktigaste kraven som
ställs på dagens energikällor, nämligen att den endast innebär låga
utsläpp av växthusgaser. Med tanke på reaktorernas förväntade åter-
stående livslängd och den långa projekteringstiden för nya kärn-
kraftanläggningar är det angeläget att redan i dag ge tydliga besked om
förutsättningarna för planering av nya anläggningar på kommersiella
grunder. Regeringen avser att ge en utredning i uppdrag att ta fram
förslag till sådan ny lagstiftning för den samhälleliga prövningen av nya
anläggningar som möjliggör kontrollerade generationsskiften i det
svenska kärnkraftsbeståndet.
Prop. 2008/09:163
35
8
Övrigt
8.1
Torv
Regeringens bedömning: Energitorv kan under vissa villkor användas
som bränsle med ett samlat bidrag till växthuseffekten som kan vara
väsentligt mindre än vad som motsvarar torvbränslets innehåll av kol.
Under vissa betingelser kan användning av torv ha en positiv
nettopåverkan på klimatet. För att möjliggöra en sådan användning är det
viktigt att verka för att IPCC:s och EU:s regelverk anpassas. Oaktat detta
måste torvbrytning ske med stor hänsyn till natur- och kulturvärden.
Skälen för regeringens bedömning: Torv är en inhemsk energikälla
med betydelse för Sveriges försörjningstrygghet. Regeringen anser att
den svenska energipolitiken som baseras på bl.a. ekologisk hållbarhet,
försörjningstrygghet och ekonomisk konkurrenskraft rymmer ett inslag
av torv, om än i begränsad omfattning. Till följd av en tilltagande
konkurrens om biobränsleråvaran kan energitorven också ha en
kompletterande roll som dämpar prisökningen på trädbränslen såsom
t.ex. skogsflis.
Torvens konkurrenssituation i det svenska energisystemet har på-
verkats negativt de senaste åren, framför allt till följd av införandet av
EU:s system för handel med utsläppsrätter. I detta system betraktas
torven som likvärdig med fossila bränslen i enlighet med den
klassificering som används i klimatrapporteringen till FN:s klimat-
konvention. Betraktat ur ett livscykelperspektiv kan torven emellertid ha
mer fördelaktiga klimategenskaper än vad som framstår vid en
bedömning utifrån själva bränslets emissionsfaktor vid förbränning.
Torven är även av betydelse för den inhemska försörjningstryggheten.
Under vissa villkor och i begränsad omfattning kan torv användas med
positiv nettopåverkan på klimatet. Sverige bör verka för att IPCC:s och
EU:s regelverk återspeglar de mekanismer och materieflöden som
sammantaget över tiden under gynnsamma betingelser ger denna samlade
effekt. Torvbrytning måste ske med stor hänsyn till natur- och kultur-
värden.
Prop. 2008/09:163
36
Sedan 2004 är torv berättigat till tilldelning av elcertifikat och är
därmed i stort sett likställt med biobränslen i det nationella elcertifikat-
systemet. Torv är också befriad från energi- och koldioxidskatt vid för-
bränning, men är belastad med svavelskatt och ingår även i EU:s system
för handel med utsläppsrätter. I handelssystemet har torven tilldelats en
relativt hög emissionsfaktor baserad på dess innehåll av kol utan beakt-
ande av främst torvbrukets inverkan på naturliga flöden av metan.
Energimyndigheten bör få i uppdrag att ta fram underlag och förslag
som kan användas i syfte att verka för att IPCC:s och EU:s regelverk
anpassas så att framtida torvbruk behandlas med utgångspunkt från verk-
samhetens samlade bidrag till växthuseffekten på ett klimatanpassat sätt.
8.2
Avskiljning och lagring av koldioxid
Regeringens bedömning: Regeringen anser att avskiljning och lagring
av koldioxid (Carbon Capture and Storage, CCS) är en teknik som
behövs för att EU ska nå uppsatta klimatmål. CCS kan bidra till att nå
ytterligare emissionsbegränsning utöver vad som uppnås genom
energieffektivisering och hållbart brukande av förnybara energikällor.
Regeringen avser att verka för att en av de planerade EU-finansierade
demonstrationsanläggningarna för CCS kopplas till svensk basindustri.
Bakgrund: Tekniken för avskiljning av koldioxid vid förbränning och
industriella processer har utvecklats snabbt. För att möjliggöra att främst
de företag som storskaligt hanterar fossila bränslen ska kunna begränsa
utsläppen har ett internationellt regelverk utvecklats för CCS. Genom
ändringar av Londonkonventionen om förhindrandet av havsföroreningar
till följd av dumpning av avfall och annat material och OSPAR –
Konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten - har
regelverket anpassats till utvecklingen så att ansvarsfull geologisk
lagring av koldioxid blivit legalt möjlig. Samtidigt har klarlagts att
deponering av koldioxid i djuphavens fria vattenmassa eller på
havsbotten inte accepteras. Genom Europaparlamentets och rådets
direktiv om geologisk lagring av koldioxid inrättas en rättslig ram för
miljömässigt säker geologisk lagring av koldioxid. Genom förordnande
inom det europeiska systemet för utsläppshandel avsätts 300 miljoner
utsläppsrätter till att användas som investeringsstöd till demonstrations-
anläggningar för CCS och framställning av andra generationens biodriv-
medel. Åtminstone en viss form av CCS öppnar också möjligheterna att
begränsa utsläpp av kvicksilver från koleldade kraftverk.
I direktivet om främjande av användningen av energi från förnybara
energikällor anges en metod för beräkning av växthusgasutsläpp från
biodrivmedel och andra flytande biobränslen. I detta fastställs att den
minskning av utsläpp som uppnås genom CCS tillfullo får tillskrivas det
producerade drivmedlet. Därmed kan tillämpning av CCS-tekniken
väsentligen minska utsläppet av växthusgaser från en given anläggning.
Detta kan i vissa fall medföra att förnybara drivmedel, vars framställning
annars skulle medföra oacceptabelt stora utsläpp, kan uppfylla de
angivna kraven för att få medräknas i det nationella målet för förnybar
energi och få komma i åtnjutande av nationella stöd såsom befrielse från
koldioxidskatt. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG
om kvaliteten på bensin och dieselbränslen får också emissions-
minskning genom CCS medräknas och genom avtal överlåtas till andra
företag som kan behöva detta för att uppnå de bindande företagsspecifika
kraven på minskade utsläpp av växthusgaser som direktivet anger.
Emissionsminskning genom CCS får även medräknas i handelssystemet
med utsläppsrätter från och med 2013 då den tredje handelsperioden
inleds.
Prop. 2008/09:163
37
Skälen för regeringens bedömning: Det är väsentligt att avskiljning
och lagring av koldioxid – även om det främst är av betydelse för
storskalig förbränning av fossila bränslen eller utvinning av olja och gas
– blir tillgängligt på rättvisa villkor även för svensk basindustri. För att
underlätta snabb kommersialisering av tekniken har inom det europeiska
systemet för handel med utsläppsrätter avsatts 300 miljoner utsläppsrätter
som finansiellt stöd till demonstrationsanläggningar för storskalig CCS
samt andra generationens biodrivmedel. Även inom ramen för åter-
hämtningsplanen avsätts betydande medel för utpekade CCS-projekt.
Regeringen anser att det är önskvärt att en del av den teknikutveckling
och emissionsminskning som följer av dessa projekt kan ske i Sverige.
Trots att den svenska industrin kännetecknas av hög energieffektivitet
och låga specifika utsläpp av växthusgaser finns det ett flertal
anläggningar inom olika branscher med så stora punktutsläpp av
koldioxid eller så hög koncentration av koldioxid i avgående gaser att det
kan vara intressant att överväga CCS. Detta gäller bl.a. stålindustrin som
har mycket stora utsläpp men även oljeindustrin, cementindustrin och ett
flertal större massabruk har så stora utsläpp att en demonstrations-
anläggning i skalan uppemot en miljon ton koldioxid skulle vara möjlig.
Även möjligheterna att fånga in och lagra utsläpp av koldioxid från
anläggningar som hanterar och har utsläpp av koldioxid från biomassa
bör tas tillvara. Regeringen anser att det är angeläget att svenska
basindustrier ges den möjlighet som CCS innebär att minska sina utsläpp
och därmed minska sina kostnader för utsläppsrätter.
9
Energipolitiska mål till 2020
Prop. 2008/09:163
38
9.1
Förnybar energi
9.1.1
Mål för andelen förnybar energi
Regeringens förslag: Andelen förnybar energi år 2020 bör vara minst
50 procent av den totala energianvändningen.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet om främjande av
användningen av energi från förnybara energikällor (se avsnitt 5.2) ställer
ett bindande krav på Sverige att uppnå en andel om minst 49 procent
förnybar energi år 2020. Energimyndigheten har i olika prognoser
redovisat att Sverige har goda förutsättningar att nå målet men att en
förstärkning av befintliga styrmedel är nödvändig.
Sverige har redan i dag den i särklass högsta andelen förnybar energi i
EU och kommer att ha en tätposition även 2020. Regeringen anser att
Sverige har goda förutsättningar att nå en hög ambitionsnivå. En ökad
andel förnybar energi är gynnsam för att uppnå de övergripande målen
om ekologisk hållbarhet, konkurrenskraft och försörjningstrygghet i hela
landet. Förnybar energi är en viktig komponent i regeringens samlade
satsning för en väg ut ur beroendet av fossil energi och därmed för min-
skad klimatpåverkan. Nationalälvarna, och övriga i miljöbalken angivna
älvsträckor, ska fortsatt skyddas från utbyggnad.
Regeringen anser av de skäl som redovisats att det finns anledning att
sätta upp ett högre mål än det minimikrav som ställs på Sverige inom
direktivet. Det krav på andelen förnybar energi som ställs på Sverige
inom direktivet om förnybar energi ska således ses som en lägsta nivå
som måste uppnås. De flexibilitetsmekanismer som direktivet innehåller
måste noga analyseras och övervägas. Sverige bör ta tillvara möjligheten
att låta andra länder finansiera investeringar i förnybar energi inom
Sveriges gränser. Praktiska modeller för att möjliggöra sådana
samarbetsprojekt ska utvecklas skyndsamt.
9.1.2
Mål för förnybar energi i transporter
Regeringens förslag: Andelen förnybar energi i transportsektorn år 2020
bör vara minst 10 procent.
Skälen för regeringens förslag: Transportsystemet är i dag nästan helt
beroende av fossila bränslen. Växthusgasutsläppen från inrikes
transporter utgjorde närmare 32 procent av de samlade utsläppen i
Sverige 2007. För att utsläppen av växthusgaser ska minska i Sverige
behöver en rad åtgärder genomföras. En viktig åtgärd är att öka
användningen av förnybar energi i transportsektorn. Direktivet om
främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (se
avsnitt 5.2) ställer ett bindande krav på att alla medlemsstater ska nå ett
Prop. 2008/09:163
39
mål på minst 10 procent förnybar energi i transporter till år 2020. Detta
mål är inte bördefördelat utan samma nivå gäller för alla medlemsstater.
Som tidigare nämnts finns ett omfattande regelverk som ska garantera att
biodrivmedel och andra flytande biobränslen framställts på ett hållbart
sätt. Det finns dock vissa kvarstående frågor kring hur regelverket ska
tillämpas och därmed också vilka nivåer på användningen som är möjliga
att uppnå. Regeringen avser därför att närmare utreda förutsättningar och
konsekvenser av olika ambitionsnivåer med utgångspunkt från de
uppdrag som lagts på Energimyndigheten (se avsnitt 10). Ett ställnings-
tagande kommer att göras i den kommande nationella handlingsplanen.
Målet till år 2020 ska också ses i ljuset av regeringens långsiktiga
ambition att Sverige år 2030 bör ha en fordonsflotta som är oberoende av
fossila bränslen. Effektivisering och förnybar energi i transportsektorn är
viktiga komponenter i regeringens samlade satsning för en väg ut ur
beroendet av fossil energi och för att nå uppställda klimatmål. Ytterligare
om åtgärder för att nå målet för transportsektorn återfinns i propositionen
En sammanhållen klimat- och energipolitik – Klimat (prop.
2008/09:162).
9.2
Mål för energieffektivisering
Regeringens förslag: Ett mål om 20 procent effektivare
energianvändning bör sättas upp till år 2020. Målet uttrycks som ett
sektorsövergripande mål om minskad energiintensitet om 20 procent
mellan 2008 och 2020.
Skälen för regeringens förslag: I alliansens överenskommelse om en
långsiktig och hållbar energi- och klimatpolitik presenteras en
målsättning om 20 procent effektivare energianvändning. Regeringen
anser att detta mål bör uttryckas som att en minskning av
energiintensiteten ska uppnås mellan 2008 och 2020, dvs. den tillförda
energin per BNP-enhet i fasta priser ska minskas med 20 procent. Målet
tar hänsyn till den inriktning på energieffektiviseringspolitiken som lades
fast i propositionen Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning (prop. 2001/02:143). Målet till 2020 ska omfatta samt-
liga samhällssektorer och inkludera effektiviseringar i varje steg av
energitillförseln inkluderande omvandling/förädling, distribution och
slutlig användning. Regeringens målsättning är även att bryta sambandet
mellan ekonomisk tillväxt och ökad användning av energi och råvaror.
Målutformningen stödjer inriktningen mot att använda styrmedel som
stödjer den spontana energieffektiviseringen som sker i samhället, efter-
som all energieffektivisering tillgodoräknas oavsett om den uppkommer
som en effekt av statliga ingripanden eller inte. Genom sin utformning
stödjer målet ett förbättrat resursutnyttjande och premierar en fortsatt
ekonomisk utveckling.
Regeringen anser att målet bör ha en annan konstruktion än vad som
anges i energitjänstedirektivet för att bättre motsvara målsättningarna i
den svenska energipolitiken. Basåret är detsamma som i energitjänste-
direktivet, dvs. 2008, vilket tydliggör att Sverige ser dessa två mål som
parallellt verkande. Målet till 2016 innebär en energieffektivisering med
1 procent per år, medan målet till 2020 innebär en minskning av energi-
intensiteten med ca 1,7 procent per år. De olika sätten att mäta effektivi-
seringen, samt de olika omfattningarna av målen gör dock att dessa inte
är helt jämförbara.
Prop. 2008/09:163
40
Mellan 1983 och 2007 har energiintensiteten minskat med ca
1,2 procent per år. Sedan 1990 har förbättringstakten ökat något och var i
snitt ca 1,5 procent per år, för att återigen gå tillbaka till 1,2 procent per
år mellan 2000 och 2007. Enligt Långtidsutredningen 2008
(SOU 2008:105) beror minskningen i energiintensitet under 70– och 80–
talen främst på en minskad energiintensitet inom vissa branscher, vilket
förklaras med höjda energipriser under perioden. Långtidsutredningen
visar att under perioden efter 1993 beror den minskade energiintensiteten
snarare på en strukturomvandling. Mindre energiintensiva branscher som
teleprodukter, läkemedel och tjänstebranschen har vuxit kraftigt. Enligt
utredningen bör de relativt låga energipriserna ha bidragit till att
intensitetsförbättringen på branschnivå utvecklats relativt svagt.
För att nå målet till 2020 krävs en ökad minskningstakt av
energiintensiteten. Det finns betydande svårigheter att prognostisera
utvecklingen för det svenska näringslivet och ekonomiska utvecklingen
för hela ekonomin. Regeringen bedömer emellertid att de utökade
satsningar som görs särskilt inriktat på energieffektivisering, de
effektiviseringar av energisystemet som följer av andra energipolitiska
åtgärder, samt åtgärderna för att nå ambitiösa klimatmål samlat
möjliggör att målet till 2020 kan nås.
10
Handlingsplan för förnybar energi
Användningen av förnybar energi i förhållande till slutlig
energianvändning i Sverige har ökat stadigt sedan början av 1990-talet.
Sammantaget är trädbränsle inklusive lutar den förnybara energikälla
som används mest i Sverige följt av vattenkraft. Vattenkraft är en mycket
värdefull tillgång för produktion av förnybar el och har dessutom viktiga
egenskaper då den, till skillnad från annan elproduktion, många gånger är
både lagrings- och reglerbar. Detta är betydelsefullt, inte minst då en allt
större mängd el i framtiden bedöms komma från vindkraft. Vindkraft
byggs ofta ut i glest befolkade landsbygdsområden och kan därför bidra
till den lokala ekonomin genom nya arbetstillfällen och ökat lokalt
entreprenörskap och företagande.
Sverige har den högsta andelen förnybar energi i förhållande till slutlig
energianvändning i hela EU och är bland de fyra länder som tack vare
kraftfulla insatser har ökat sin andel mest under perioden 2000 till 2005.
Enligt direktivet om främjande av energi från förnybara energikällor
ska medlemsstaterna lämna in en nationell handlingsplan till Europeiska
kommissionen senast den 30 juni 2010. Handlingsplanen ska innehålla
sektorsmål för förnybar energi, åtgärder för hur målen ska nås samt de
åtgärder som krävs för att uppfylla kraven i direktivet.
Direktivet ska vara genomfört i nationell lagstiftning senast 18 månad-
er efter det att det publicerats i Europeiska Gemenskapens Tidning
(EUT).
För att få fram underlag till handlingsplanen och förbereda genom-
förandet av direktivet har regeringen i regleringsbreven för 2009 givit
Energimyndigheten och Energimarknadsinspektionen i uppdrag att ta
fram förslag till ändringar i lagstiftning etc. Energimyndigheten har
också fått uppdraget att presentera ett förslag till handlingsplan samt de
prognoser som ska skickas in till kommissionen senast sex månader
innan handlingsplanen ska lämnas till kommissionen.
Prop. 2008/09:163
41
Energimyndigheten har sedan tidigare fått två uppdrag gällande
energianvändningen i transportsektorn som kommer vara viktiga för be-
dömningen av vilka åtgärder Sverige ska vidta för att nå målet 10 rocent
förnybar energi i transportsektorn. Dels ska myndigheten analysera
förutsättningarna för och konsekvenserna av ett kvotpliktsystem. I
uppdraget ingår även att analysera om det med ett kvotpliktssystem finns
ett behov av att skattebefria vissa typer av biodrivmedel. Detta uppdrag
ska redovisas senast 12 maj 2009. Dels ska Energimyndigheten i sam-
verkan med Energimarknadsinspektionen, Transportstyrelsen och Väg-
verket, ta fram ett samlat kunskapsunderlag om marknaden för elbilar
och laddhybrider. I uppdraget ingår en kartläggning av teknikutveckling,
tillgänglig marknad med befintlig laddinfrastruktur samt om det finns
behov även föreslå vilka styrmedel som kan vara lämpliga för att
stimulera utbyggnaden av laddinfrastruktur och introduktionen av elbilar
och laddhybrider. Uppdraget ska redovisas till Näringsdepartementet
senast den 29 maj 2009.
Mot denna bakgrund avser regeringen senast den 30 juni 2010 åter-
komma med en mer detaljerad beskrivning av hur målet för förnybar
energi ska nås. Regeringen avser också återkomma med förslag på hur
direktivet om främjade av förnybar energi ska genomföras i nationell
lagstiftning.
Regeringens strategi för en hållbar energi- och klimatpolitik anger de
medel som är viktiga för att nå de mål som ställs upp. Det handlar bl.a.
om koldioxidskatt, elcertifikatsystemet, förenklade tillståndsprocesser
och behovet av infrastruktur. Redovisningen nedan är en komplettering
till redan beslutade energipolitiska insatser, t.ex. för främjande av
vindkraft.
10.1.1
Nytt mål för elcertifikatsystemet
Regeringens bedömning: Certifikatsystemet för förnybar elproduktion
ska vidareutvecklas. Ett nytt mål för ökningen av den förnybara
elproduktionen bör sättas upp i nivå med 25 TWh till år 2020 jämfört
med läget år 2002. Energimyndigheten ges i uppdrag att i samråd med
berörda myndigheter analysera och utforma hur ambitionshöjningen ska
genomföras.
Bakgrund: Riksdagen beslutade år 2002 om att användningen av el
från förnybara energikällor ska öka med 10 TWh från 2002 års nivå till
år 2010 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317). Det
huvudsakliga styrmedlet för att nå målet var systemet med elcertifikat
som infördes år 2003. År 2006 beslutade riksdagen att elcertikatsystemet
skulle förlängas till utgången av år 2030 och att det nya målet för
systemet skulle vara en ökning till 17 TWh till år 2016 jämfört med 2002
års nivå (prop. 2005/06:154, bet. 2005/06:NU17, rskr. 2005/06:360-361.
Prop. 2008/09:163
42
Skälen för regeringens bedömning: Elcertifikatsystemet är ett
effektivt och kraftfullt styrmedel för att öka den förnybara elproduk-
tionen. Erfarenheterna från systemet är goda. Energimyndigheten har
gjort bedömningen att de totala kostnaderna för konsumenterna för
elcertifikatsystemet under 2007 var 3,8 miljarder kronor varav
0,8 miljarder kronor utgjorde moms. Vid utgången av 2012, och även
2014, kommer vissa äldre produktionsanläggningar att fasas ut ur elcerti-
fikatsystemet. För att anpassa efterfrågan på elcertifikat minskar därför
den av riksdagen beslutade kvoten för 2013. Utfasningen skapar därmed
ett finansiellt utrymme för nya anläggningar inom ramen för systemet.
Det finns därmed förutsättningar att till en rimlig kostnad för
konsumenterna höja ambitionen i detta stöd till förnybar elproduktion.
Regeringen gör därför bedömningen att systemet ska vidareutvecklas.
För att garantera en fortsatt utbyggnad av den förnybara elproduktionen
bör ett nytt mål sättas upp för den förnybara elproduktionen. Sker inte
detta riskerar utbyggnaden att stanna upp – även före år 2016 eftersom
investeringsförutsättningarna med tiden blir mer osäkra. EU:s direktiv
om främjande av användningen av förnybar energi ställer också krav på
mål och åtgärder för att nå det bindande nationella målet till år 2020.
Regeringen bedömer därför att ett nytt mål i nivå med 25 TWh bör sättas
för år 2020. Den indikerade målnivån innebär en kraftfull ambitions-
ökning jämfört med det tidigare målet till år 2016. En sådan utbyggnad
bedöms vara möjlig att uppnå men kräver att ramvillkoren för investe-
ringar i bl.a. vindkraft i övrigt förbättras. Den föreslagna planerings-
ramen (se avsnitt 10.1.2) är ett exempel på detta. Ett annat exempel är
regeringens förslag till enklare och snabbare handläggning av vindkraft
genom att kraven på detaljplan och bygglov i huvudsak slopas när ett
vindkraftverk fått tillstånd enligt miljöbalken.
Den långsiktiga inriktningen för perioden efter 2020 är en fortsatt
successiv ökning av den förnybara elproduktionen. Energimyndigheten
bör ges i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter analysera och ge
förslag till hur ambitionshöjningen i certifikatsystemet ska genomföras,
och bedöma de olika energislagens potentiella bidrag till målupp-
fyllelsen. I detta sammanhang bör även möjligheterna till en utvidgad
marknad för elcertifikat till att omfatta fler länder övervägas. Denna del
av uppdraget ska ses i perspektivet av den analys som ska göras av de
flexibilitetsmekanismer som direktivet om förnybar energi innehåller.
10.1.2
Planeringsram för vindkraft
Regeringens förslag: En nationell planeringsram för vindkraft fastställs
till motsvarande en årlig produktionskapacitet på 30 TWh år 2020 varav
20 TWh till lands och 10 TWh till havs.
Energimyndighetens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag. Energimyndigheten föreslog i rapporten Nytt planeringsmål för
vindkraften år 2020 ett planeringsmål på 20 TWh vindkraft på land och
10 TWh lokaliseras till havs (vattenområden), totalt 30 TWh.
Remissinstanserna: Totalt har 58 remissinstanser kommit in med
synpunkter. Av dessa är Föreningen svenskt landskapsskydd och
Sveriges fiskares riksförbund negativa till förslaget. 12 remissinstanser
tar ej ställning; Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Statens
fastighetsverk, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sametinget, Sjöfarts-
verket, Sveriges geologiska undersökning, Affärsverket svenska kraftnät,
Svenska samernas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen,
Skogsindustrierna och Sveriges jordägareförbund. Fyra remissinstanser
har anmält att de inte har några synpunkter eller avstår från att yttra sig;
Fortifikationsverket, Post- och telestyrelsen, Banverket och Glesbygds-
verket. Övriga remissinstanser är positiva till förslaget; Försvarsmakten,
Försvarets radioanstalt, Länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län,
Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län,
Kalmar län, Gotlands län, Blekinge län, Skåne län, Hallands län, Västra
Götalands län, Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län, Dalarnas
län, Gävleborgs län, Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens
län, Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Naturvårdsverket, Riks-
antikvarieämbetet, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,
Boverket, Post- och telestyrelsen, Vägverket, Skogsstyrelsen, Verket för
innovationssystem, Verket för näringslivsutveckling, Energimarknads-
inspektionen, Gotlands kommun, Kristianstads kommun, Falkenbergs
kommun, Karlstads kommun, Strömsunds kommun, Piteå kommun,
Sveriges kommuner och landsting, Svenskt näringsliv, Lantbrukarnas
riksförbund, Svensk energi, Svensk Vindkraftförening och Svensk
Vindenergi.
Prop. 2008/09:163
43
Bakgrund: Riksdagen beslutade år 2002 att ett nationellt
planeringsmål för vindkraft skulle fastställas till en årlig produktions-
kapacitet på 10 TWh år 2015 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17,
rskr. 2001/02:317). Förslaget grundades på Vindkraftsutredningens slut-
betänkande (SOU 1999:75) och rapporten Vindkraften i Sverige från
Energimyndigheten (maj 2001). Skälet för att sätta upp ett kvantitativt
planeringsmål för vindkraft var att ge förbättrade möjligheter att synlig-
göra vindkraftsintresset i fysisk planering och vid tillståndsprövning.
Utgångspunkten var att en framtida utbyggnad av förnybar elproduktion
inte får hämmas av att nödvändiga prioriteringar och avvägningar
beträffande bl.a. mark- och vattenanvändning inte hunnit genomföras.
Målet anger således ramen för de nationella anspråk som vindintresset
har på tillgång till mark- och vattenområden. Det betonades också att
planeringsmålet inte var ett utbyggnadsmål. Det är också skälet till att
begreppet planeringsmål har använts.
I regleringsbrevet för år 2007 fick Energimyndigheten i uppdrag att ut-
arbeta förslag till ett nytt nationellt planeringsmål för vindkraft till 2020.
Skälen för regeringens förslag: Planeringsmålet för vindkraft har
varit ett effektivt verktyg för att synliggöra vindkraften i den fysiska
planeringen. Bland annat har Energimyndigheten utgått från
planeringsmålet när områden av riksintresse för vindkraft utsetts enligt
bestämmelserna i 3 kap. miljöbalken. Energimyndigheten har därtill tagit
fram ett regionalt planeringsmål för varje län. För den fysiska
planeringen innebär planeringsmålet att planeringsberedskap skapas i de
kommunala översiktsplanerna genom att kommunerna identifierar och
lägger fast lämpliga områden för vindkraft. Planeringsmålet har också
varit en viktig utgångspunkt för regeringen vid styrning av länsstyrelser
och centrala myndigheter samt vid översyn av regelverk kring bl.a.
tillståndprocesser för vindkraft. Åtgärderna har varit verkningsfulla och
inneburit att förutsättningarna för en kostnadseffektiv utbyggnad av
vindkraften inom ramen för elcertifikatsystemet avsevärt förbättrats.
Prop. 2008/09:163
44
För att ytterligare tydliggöra att det inte handlar om ett utbyggnadsmål
bör begreppet planeringsmål i fortsättningen ersättas med uttrycket
planeringsram.
Energimyndighetens förslag innebär att områden för vindkraft
motsvarande 10 TWh på land ska vara planerade senast år 2010 och de
återstående 10 TWh senast år 2012. Till havs finns det redan i dag plan-
mässiga förutsättningar för omkring 10 TWh. Arbetet med planeringen
till havs bör dock fortsätta i syfte att hitta de optimala områdena.
Regeringen, med stöd av remissutfallet, delar bedömningen att totalt
30 TWh är en lämplig planeringsram fördelat på 20 TWh på land
respektive 10 TWh till havs. En högre nivå än i dag på planerings-
insatserna är en viktig förutsättning för möjligheterna att nå en högre
ambitionsnivå inom ramen för elcertifikatsystemet till år 2020 (se avsnitt
10.1.1). Med dagens ekonomiska förutsättningar är bedömningen att det
inte kommer att ske någon utbyggnad av vindkraft till havs i större skala
under de närmaste fem till tio åren.
Försvarsmaktens uppfattning är att det ökade planeringsmålet för
vindkraftsutbyggnad och totalförsvarets intressen kan samordnas så att
konflikter i stor utsträckning kan undvikas.
Flera länsstyrelser och kommuner betonar i sina remissvar vikten av att
det görs en regional uppdelning av planeringsmålet. Regeringen delar
denna bedömning och konstaterar att detta är en uppgift för
Energimyndigheten i det fortsatta arbetet. Energimarknadsinspektionen
anser att det inte finns behov av en regional uppdelning av planerings-
målet. Skälet är att det bör vara marknaden som ska ge signaler om
behovet av stamnätsledningar. Även Piteå kommun är tveksam till att
dela upp målet för land och hav. Istället bör marknadskrafterna få styra
lokaliseringen. I analogi med att den nationella planeringsramen inte är
något utbyggnadsmål kan regeringen konstatera att en regional upp-
delning av ramen vare sig ska ses som ett mål eller tak för utbyggnaden.
Det är en fråga för enskilda aktörer att, utifrån marknadsförutsättningar-
na, göra en bedömning av var och i vilken takt utbyggnaden ska ske. En
regional uppdelning av planeringsramen är dock värdefull för att markera
att planeringen på länsnivå inbegriper vindkraft som en del av det
ordinarie planeringsarbetet.
10.1.3
Nätanslutning av förnybar el
Regeringens bedömning: Det är av stor vikt att den inhemska
produktionen av förnybar el kan öka i enlighet med uppställda mål.
Förenklingar avseende nätanslutning av anläggningar för förnybar
elproduktion behöver därför fortsatt genomföras. Förutsättningarna för
utbyggnad av vindkraftsparker till havs bör studeras särskilt, bland annat
avseende reglerna för nätanslutning.
Bakgrund: Nätanslutningsutredningen (dir. 2007:10) hade i uppdrag
att utvärdera om det nuvarande regelverket för förnybar elproduktion
skapar hinder för en storskalig utveckling och utbyggnad av den
förnybara elproduktionen. I betänkandet Bättre kontakt via nätet – om
anslutning av förnybar elproduktion (SOU 2008:13) konstaterade
utredningen att det existerar flera krav i den nuvarande lagstiftningen
som utgör hinder och på så vis försvårar etablering av anläggningar för
elproduktion från förnybara energikällor. Nätanslutningsutredningen
redogjorde i betänkandet för de brister som finns vid samordningen av
olika tillståndsprocesser. Utredningen föreslog bland annat att:
Prop. 2008/09:163
45
•
ett undantag från kravet på nätkoncession för interna elnät inom
anläggningar för elproduktion bör införas,
•
ett undantag från kravet på timvis mätning för små (max 63 ampere)
produktionsanläggningar bör införas,
•
att nätmyndigheten bör ges möjlighet att införa lättnader avseende en
linjekoncessionsinnehavares skyldigheter gällande bland annat
kravet på att upprätta risk- och sårbarhetsanalys avseende leverans-
säkerheten i elnätet m.m.,
•
möjligheterna för att införa en ny typ av nätkoncession (koncession
för enskild linje) bör analyseras vidare av Energinätsutredningen,
•
Energimarknadsinspektionens koncessionsprövning av förnybara
produktionsanläggningars elnät bara bör omfatta anläggningens och
elnätsföretagets lämplighet om en annan instans redan prövat och
godkänt dess lämplighet vad gäller de övriga kraven som uppställs i
ellagen samt
•
att Miljöprocessutredningen bör ges i uppdrag att analysera möjlig-
heterna för att samordna miljöprövningen och lokaliseringsfrågan för
elledning och elproduktionsanläggning i syfte att förenkla tillstånds-
processen för nya elproduktionsanläggningar.
Förslaget om ett nytt undantag från kravet på nätkoncession för interna
nät inom områden för produktionsanläggningar har genomförts av
regeringen i och med tillägg i förordningen (2007:215) om undantag från
kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857). Undantaget trädde i
kraft den 1 januari 2009 och kommer att underlätta och förenkla vid
tillståndsgivningen för nya produktionsanläggningar.
Miljöprocessutredningen (M 2007:04) lämnade i oktober 2008 del-
betänkandet Prövning av vindkraft (SOU 2008:86) till regeringen som
innehöll förslag på samordning och förenkling av prövningen av
vindkraft. Regeringen beslutade den 5 mars 2009 propositionen Prövning
av vindkraft (prop. 2008/09:146). I propositionen föreslås flera ändringar
för att underlätta utbyggnaden av vindkraft utan att minska kraven på en
rättssäker och noggrann handläggning. Ett exempel på föreslagna
ändringar är att den samlade prövningen av vindkraftverken föreslås ske
vid miljötillståndsprövningen och att de nuvarande kraven på detaljplan
och bygglov i huvudsak tas bort. Ett annat förslag på ändrade regler är att
frågor om ledningsdragning som har tillståndsprövats enligt miljöbalken
inte ska behöva prövas i ett ärende om nätkoncession för linje.
Energinätsutredningen har i sitt delbetänkande Nya nät för förnybar el
(SOU 2009:2) redogjort för uppdraget att analysera förslaget till
förändring av tillstånd enligt ellagen avseende Nätanslutningsutred-
ningens förslag till den nya nätkoncessionsformen koncession för enskild
linje samt att även lämna förslag till utformningen av ett sådant
eventuellt tillstånd. Utredningen bedömer att det inte finns tillräckliga
skäl för att införa den av Nätanslutningsutredningens föreslagna nya
nätkoncessionsformen koncession för enskild linje. I delbetänkandet
ingår vidare flera förslag med syfte att underlätta en storskalig utbyggnad
av förnybar elproduktion. Utredningen redovisar i betänkandet ett förslag
till en ny typ av nätkoncession; nätkoncession för produktionsområde.
Den innebär att en ny typ av nätkoncession ska kunna meddelas där
exempelvis en kortare anslutningsledning till det överliggande nätet ska
kunna ingå. För ledningar mellan olika produktionsområden föreslås
dock inga förändringar. Förslaget bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Prop. 2008/09:163
46
Svenska kraftnät har, som ett resultat av förslag som lämnats av
Nätanslutningsutredningen, av regeringen fått i uppdrag att utreda och ge
förslag på hur förstärkningar av nätet för att främja utbyggnaden av
förnybar elproduktion ska kunna underlättas. Förslaget ska redovisas till
regeringen senast den 20 april 2009.
Nätanslutningsutredningens förslag om undantag från kravet på timvis
mätning för små produktionsanläggningar för förnybar el bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.
Skälen för regeringens bedömning: EU:s direktiv för främjande av
förnybar energi syftar till att främja användningen av förnybar energi
bl.a. genom att underlätta för förnybara energikällors tillträde till elnätet.
Detta ska enligt direktivet bl.a. ske genom att tillträdet till elnätet
garanteras eller prioriteras. Medlemsstaterna ska dessutom vidta lämpliga
åtgärder för att utveckla nätinfrastrukturen med syftet att möjliggöra en
säker drift av elsystemet som tillgodoser utvecklingen av elproduktion
från förnybara energikällor. Medlemsstaterna ska också kräva av
transmissions- och distributionsansvariga att de utarbetar och
offentliggör standardregler för hur kostnaderna för teknisk anpassning
ska bäras och fördelas. Det kan handla om nätanslutningar och
nätförstärkningar samt om förbättrad drift av nätet och om föreskrifter för
hur anslutningsreglerna ska tillämpas utan diskriminering. Medlems-
staterna ska även kräva att transmissions- och distributionsansvariga ger
nya producenter som vill ansluta sig till systemet de uppgifter som krävs,
däribland detaljerade uppskattningar av anslutningskostnaderna och en
rimlig ungefärlig tidsplan för föreslagen anslutning till nätet. Direktivet
ska vara genomfört i nationell lagstiftning senast 18 månader efter det att
direktivet har trätt i kraft (det vill säga hösten 2010). Regeringen har gett
Energimarknadsinspektionen i uppdrag att analysera dessa delar i
direktivet och lämna förslag till hur direktivets bestämmelser om tillträde
till elnätet ska genomföras i den svenska lagstiftningen.
Regeringen anser att tillträdet till elnätet, tillståndsprocessen och
villkoren för nätanslutningar är viktiga faktorer för att underlätta
utbyggnaden av förnybar elproduktion. Åtgärder som syftar till för-
enklade regler för nätanslutning av anläggningar för förnybar elproduk-
tion är därför prioriterade. Förutsättningarna för utbyggnad av vindkrafts-
parker till havs bör studeras särskilt, inte minst med avseende på
nätanslutningsregler.
10.1.4
Biogas
Prop. 2008/09:163
47
Regeringens bedömning: Biogas kan spela en viktig roll i det svenska
energisystemet, framför allt lokalt och regionalt. Lokalt skapar biogas
renad till biometan och utnyttjad som drivmedel i tätorternas trafik ett
betydande steg i riktning mot ekologiskt hållbara städer. Vid rötning av
stallgödsel tillkommer fördelen att samtidigt minskas utsläppen av metan
från gödselhanteringen. Den lovande utveckling med biogas för fordon
som inletts i Sverige de senaste 10 åren bör fortsatt stimuleras.
Skälen för regeringens bedömning
Biogas som renas till biometan och används som fordonsbränsle har stor
outnyttjad potential. Trots att potentialen är stor utgör biogasens andel av
energin inom transportsektorn måttliga 0,3 procent. (Endast 19 procent
av den biogas som producerades år 2006 användes som fordonsbränsle.)
Detta är en alltför låg nivå för ett nödvändigt teknikskifte. Det finns en
tröskel till marknaden som biogasen inte tar sig över på egen hand trots
dess goda klimategenskaper.
Biogas har bäst miljöprestanda av de biodrivmedel som i dag används i
Sverige. Förutom goda klimategenskaper så innebär användning av
biometan som drivmedel i tätorterna en betydande minskning av
trafikens bidrag till luftföroreningarna. Denna fördel uppnås främst med
gasdrivna fordon inom tätorterna såsom bussar, distributionsfordon m.m.
Biogas producerad genom rötning av avfall och gödsel är en särskilt
attraktiv energiform eftersom den är förnybar och innebär att ett
högvärdigt bränsle utvinnes ur ett material som i sig är ett svårhanterligt
avfall. Det har exempelvis så hög vattenhalt att det inte passar som
bränsle i avfallsförbränningsanläggningar.
Det är angeläget att stimulera användningen av energiteknik som är
gynnsam i ett klimatperspektiv men som ännu inte är kommersiellt
konkurrenskraftig i jämförelse med på marknaden etablerade tekniker.
Biogas och solceller är exempel på sådana tekniker. I budget-
propositionen för 2009 har ungefär 50 miljoner kronor per år för
perioden 2009–2011 avsatts. Det kan också handla om demonstrations-
anläggningar för andra generationens biodrivmedel. Regeringen avser att
undersöka möjligheterna för att minst en sådan demonstrationsanlägg-
ning med EU-finansiering uppförs i Sverige.
Inom ramen för landsbygdsprogram år 2007–2013 har 200 miljoner
kronor under perioden 2009–2013 avsatts till investeringar kopplade till
biogasproduktion i jordbruket för rötning av gödsel. Näringsämnena i
rötad gödsel är för grödorna mer lättillgängliga och en biogasanläggning
fungerar under rötningen som en gödselvårdsanläggning. Därutöver
kommer Energimyndigheten att i redovisningen av sitt uppdrag om en
handlingsplan för förnybar energi (se inledningen av avsnitt 10) lämna en
särskild redogörelse för biogas. Genom det underlag myndigheten kom-
mer att redovisa skapas förutsättningar för att på ett effektivt sätt under-
stödja en successiv introduktion av biogas i Sverige.
Förgasning av biomassa
Prop. 2008/09:163
48
Termisk förgasning av biomassa för produktion av biogas är en teknik
som skulle kunna ge stora volymer biogas. Sverige har en unik position
genom den stora tillgången på trädbränslen samt genom tidiga projekt
redan skaffat erfarenhet av förgasningsteknik. En satsning på för-
gasningsteknik skulle kunna utveckla svensk industri till att bli ledande
inom detta område. Ett genombrott skulle också innebära att gasbaserad
kraftvärme kan bli koldioxidneutral.
Termisk förgasning av förnybara bränslen är en högt prioriterad
teknologi för att uppnå klimatmålen bl.a. eftersom produktionen kan ske
i stor skala, andra generationens biobränslen kan användas och
konkurrensen med livsmedels- och foderproduktion minimeras. Tekniken
är i grunden gemensam för såväl el- och värmeproduktion som produk-
tion av gasformiga biodrivmedel t.ex. biogas (metan), DME, vätgas och
flytande biodrivmedel såsom etanol, FT-diesel och metanol.
I Sverige har en omfattande forskning och utveckling skett under de
senaste decennierna inom området och världsunika försöksanläggningar
som t ex Värnamoanläggningen (el/värme) och DME-piloten i Piteå har
uppförts och framgångsrikt provats.
10.1.5
Produktion av förnybar energi inom jord- och
skogsbruket
Landsbygden har stor potential för att producera förnybar energi,
exempelvis inom jord- och skogsbruket men också inom övrigt
företagande på landsbygden. Det handlar exempelvis om bioenergi från
jord- och skogsbruk och om vindkraft.
Av den bioenergi som används i Sverige i dag kommer ungefär
90
procent från skogssektorn. Som råvara används bland annat
avverkningsrester i form av grenar och toppar (grot) och restprodukter
från såg- och massaindustrin i form av spån och bark. Den största
bioenergikällan i Sverige i dag är dock skogsindustrins svartlut. Svartlut
används som bränsle i processen när kokkemikalierna återvinns. Den
andel av bioenergin som kommer från jordbruksektorn är för närvarande
liten men ökande. Av den svenska åkerarealen användes 2008 cirka
2 procent enbart för energiproduktion. I framställningen av biobaserade
drivmedel används spannmål till etanol för inblandning i bensin och raps
till rapsmetylester (RME) för inblandning i diesel. Härutöver kan jord-
bruket producera biogas genom rötning av framför allt gödsel. Den mest
kända fleråriga jordbruksgrödan för uppvärmningsändamål i Sverige är
salix (videväxter).
En utökad produktion av bioenergi som råvara till el- och
värmesektorn spelar en avgörande roll för att nå målet att användningen
av fossila bränslen för uppvärmning ska avvecklas till 2020 och för
ambitionshöjningen för förnybar elproduktion. Det är också en förut-
sättning för att Sverige ska kunna uppfylla sitt mål avseende andelen
förnybar energi till 2020.
Ökat uttag av biobränsle från skogen
Prop. 2008/09:163
49
I propositionen En skogspolitik i takt med tiden (prop. 2007/08:108)
aviserar regeringen åtgärder för ökat uttag av biobränsle från skogen. Det
finns potential för ökat uttag av trädbränsle, i första hand i form av
avverkningsrester (s.k. grot, grenar och toppar). I dagsläget är dock
uttaget begränsat, vilket t.ex. kan bero på höga upparbetningskostnader
och begränsad erfarenhet av grotuttag inom skogsbruket.
I enlighet med vad som angavs i skogspropositionen har Skogforsk fått
förstärkta medel för att utbilda skogsägare, entreprenörer och arbets-
ledare i hur man med en anpassning av avverkningar kan öka effektivi-
teten i tillvaratagandet av grot.
Det är i detta sammanhang viktigt att uttag av avverkningsrester görs i
lämpliga områden och att markens långsiktiga produktionsförmåga och
biologisk mångfald inte påverkas negativt.
Även utvinning av stubbar kan vara en lämplig åtgärd för att öka
uttaget av bioenergi från skogen. Stubbutvinning innebär också att
behovet av markberedning minskar och att risken för rotröta reduceras.
Kunskapen om stubbutvinning förstärks kontinuerligt inom såväl
Sveriges lantbruksuniversitet och Skogsstyrelsen som hos skogsbrukets
intressenter.
När avverkningsrester och stubbar omhändertas och används som
bioenergi minskar skogens kollager omedelbart och motsvarande mängd
koldioxid släpps ut i atmosfären. Detta skulle dock annars ha skett i
samband med den naturliga nedbrytningen på avverkningsplatsen.
Regeringen anser också att intensivodling av skog i begränsad om-
fattning på mark utan höga naturvärden kan komma att utgöra ett
effektivt komplement till nuvarande skogsbruk för att nå skogspolitikens
målsättningar, inklusive en ökad produktion av förnybar energi. Sveriges
lantbruksuniversitet har därför fått i uppdrag att utreda möjligheter till
intensivodling av skog på nedlagd åkermark och på skogsmark som
tidigare har varit jordbruksmark och som saknar höga naturvärden.
Jordbrukets roll för att minska användning av fossila råvaror
Jordbrukssektorn har potential att bidra till reducerade utsläpp av
växthusgaser i andra sektorer om odlingen av energigrödor ökar eller om
man utnyttjar biprodukter i högre utsträckning. Omvärldsfaktorer, såsom
världsmarknadspriserna för jordbruksråvaror, energipriserna och jord-
brukspolitikens fortsatta utformning, spelar dock stor roll för hur stor
produktionen kan bli.
Intresset för produktion av energigrödor i jordbruket har ökat under de
senaste åren i takt med att oljepriserna gått upp och EU:s jordbrukspolitik
förändrats. Utredningen om jordbruket som bioenergiproducent redo-
visade i sitt slutbetänkande våren 2007 (SOU 2007:36) att vissa
produktionssystem för bioenergiframställning inom jordbruket hade goda
ekonomiska förutsättningar för en expansion men att en expansion är
beroende av utvecklingen av bl.a. spannmålspriserna. EU:s krav på att ta
ut viss mark för träda har tagits bort under 2008. Detta innebär att en stor
del av den areal som används för odling av energigrödor nu kan
användas även för livsmedelsproduktion. De ekonomiska förutsättningar-
na för att utnyttja energivärdet i jordbrukets restprodukter, som gödsel
och halm, påverkas däremot inte i samma utsträckning av förändrade
världsmarknadspriser på jordbruksprodukter. Därmed finns det en
potential för ökad användning av biprodukter, exempelvis för biogas-
produktion, för att dels minska utsläppen av växthusgaser men också för
att förbättra energiförsörjningen på lantbruksföretagen.
Prop. 2008/09:163
50
Förnybar energi inom landsbygdsprogrammet
Regeringens bedömning: Landsbygdsprogrammet 2007–2013
erbjuder stora möjligheter att stödja och utveckla produktion och
förädling av förnybar energi, exempelvis genom investeringsstöd för
biogasproduktion. Dessa möjligheter bör utnyttjas.
Bioenergiutredningens förslag: I betänkandet Bioenergi från jord-
bruket – en växande resurs (SOU 2007:36) föreslås att regeringen tillser
att länsstyrelserna i sina genomförandestrategier särskilt beaktar den
utvecklingspotential som produktion och förädling av förnybar energi
kan innebära för företagande på landsbygden. För att främja pro-
duktionen av förnybar energi föreslår utredningen också att ett antal
åtgärder introduceras inom ramen för landsbygdsprogrammet. Vidare
föreslår bioenergiutredningen samt klimatberedningen att ett begränsat
investeringsbidrag bör införas att utveckla biogasproduktion från stall-
gödsel och samrötning med upp till 50 procent andra substrat. Därutöver
föreslår utredningen att en kontraktspremie lämnas till företag som
tecknar kontrakt på nyplanterad salix för att öka omfattningen av salix-
odlingar och därigenom sänka kostnaderna för produktionen av salix och
öka leveranssäkerheten för värme- och kraftvärmeverk.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att landsbygds-
programmet har en viktig roll i satsningarna på bioenergi men många
anser att finansieringen är alltför begränsad. Energimyndigheten ställer
sig positiva till att bioenergi ges en framskjuten roll men förordar att
samordning måste ske med andra insatser inom energipolitiken.
Länsstyrelserna i Blekinge Län anser att forsknings-, utvecklings- och
demonstrationsprojekt bör kunna finansieras av andra medel. Bland annat
Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Lantbrukarnas Riksförbund
anser att medlen inom landsbygdsprogrammet är otillräckliga för
utredningens förslag.
Flertalet remissinstanser är positiva till förslag om ett tidsbegränsat
stöd till biogasanläggningar. Statens jordbruksverk och Naturvårdsverket
bedömer att gödselbaserad biogasproduktion har potential att vara en
samhällsekonomiskt kostnadseffektiv åtgärd. Livsmedelsekonomiska
institutet poängterade bland annat att staten bör vara återhållsam med
stöd som styr produktionen i viss riktning.
Många remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om att införa
förslaget till kontraktspremie för salix. Bland dessa anser Lantmännens
riksförbund och Svensk fjärrvärme att stödet bör utvidgas till att även
gälla användarledet och Lantmännen, Länsstyrelserna i Skåne och
Östergötland samt Svenska bioenergiföreningen anser att den föreslagna
nivån på stödet inte är tillräcklig. Samtidigt avslår flera remissinstanser
förslaget med hänvisning till bland annat val av gröda, införandet av en
subvention samt finansieringsform. Många remissinstanser, bl.a. Umeå
kommun, BioFuel Region och Livsmedelsekonomiska institutet menar att
ett införande av stöd snedvrider konkurrensen. Kommerskollegium och
Svenska Miljöinstitutet saknar en samhällsekonomisk analys av förslaget.
Prop. 2008/09:163
51
Skälen för regeringens bedömning: Att öka användningen av
förnybar energi är för regeringen en prioriterad fråga som innebär stora
möjligheter för utveckling av företagandet på landsbygden. Flera av
utredningens förslag är i dag möjliga att genomföra genom att utnyttja de
åtgärder som finns i landsbygdsprogrammet 2007–2013. Programmet ger
en rad möjligheter till att främja företagande och konkurrenskraften på
landsbygden liksom att öka kunskaperna inom området förnybar energi
både vad gäller produktion, förädling, marknadsföring, utveckling av
teknik m.m. Regeringen delar utredningens uppfattning om att läns-
styrelserna i sina genomförandestrategier särskilt bör beakta de möjlig-
heter som finns att utveckla produktion och förädling av förnybar energi
inom ramen för landsbygdsprogrammet.
Gödsel är både en växtnärings- och energiresurs inom lantbruket. Det
finns ett intresse bland lantbrukare för gödselbaserad biogasproduktion.
Detta beror bl.a. på ökade kunskaper och insikter kring möjligheterna att
förädla gårdens biprodukter till värdefulla energibärare som kan göra
lantbruksföretagen mer självförsörjande på energi, vilket medför
minskad sårbarhet för framtida ökade energipriser.
En tekniskt välfungerande rötningsprocess kan även ge lägre spontana
utsläpp av växthusgaser från gödseln. Gödselns spridningsegenskaper
kan också förbättras genom rötningsprocessen.
Flera utredningar pekar på att det finns stor potential att utveckla
biogasproduktion i Sverige. Klimatberedningen konstaterade att produk-
tion av biogas från stallgödsel är en åtgärd som, om tekniken fungerar
väl, är kostnadseffektiv, eftersom flera växthusgaser minskas samtidigt;
metan från gödselhanteringen och koldioxid genom att biogasen (metan)
som framställs kan ersätta eldningsolja eller drivmedel. Produktionen kan
dessutom vara gynnsam för att nå andra miljömål. Samrötning av
stallgödsel med andra substrat (t.ex. slakteriavfall och energigrödor) ökar
utbytet av metan och det kan även ge skalfördelar. Om rötning av
stallgödsel ökar (till ca 50 procent av all stallgödsel) kan det leda till en
produktion av ca en TWh biogas. Det minskar koldioxidutsläppen med
ca 0,4 miljoner ton per år, enligt Energimyndigheten och Naturvårds-
verket i underlaget till Kontrollstation 2008. Jordbruksverket lämnade
våren 2008 en rapport (SJV rapport 2008:8) om hur stöd till biogas-
produktion kan genomföras inom ramen för landsbygdsprogrammet.
Bland annat mot denna bakgrund har regeringen beslutat att inom
ramen för landsbygdsprogrammet förstärka möjligheterna att ge stöd till
investeringar kopplade till biogasproduktion på totalt 200 miljoner
kronor under perioden 2009–2013. Satsningen syftar till att minska
utsläppen av växthusgaser och stärka konkurrens- och utvecklingskraften
hos företagen inom jordbruket genom att utöka deras möjligheter som
energiproducent. Ska satsningen vara framgångsrik krävs det dock att
uppförande av biogasanläggningar kan genomföras på ett effektivt sätt.
Regeringen avser följa frågan för att se till att godkännande och
miljöprövning av nya biogasanläggningar sker på ett snabbt och effektivt
sätt.
Prop. 2008/09:163
52
Däremot anser regeringen att en kontraktspremie till företag som
tecknar kontrakt på nyplanterad salix inte är möjlig att införa. Den
föreslagna premiens utformning innebär att lantbrukarna blir de slutliga
stödmottagarna, vilket inte är förenligt med regelverket för statligt stöd
för jordbruk (2006/C 319/01). Lantbrukarna får i dag stöd för anläggning
av salix genom landsbygdsprogrammet 2007–2013. Dessutom riskerar en
sådan kontraktspremie att snedvrida konkurrensen för salix i förhållande
till annan bioenergiproduktion.
10.1.6
Forskning, utveckling och innovation
Regeringens bedömning: Stöd till forskning och innovation inom
energiområdet är en viktig och integrerad del av energipolitiken.
Insatserna ska bidra till att uppnå nationella och internationella energi-
och klimatpolitiska mål. Insatserna bör fokuseras på områden inom vilka
Sverige har en nationell styrkeposition i form av naturresurser eller
kompetens samt goda förutsättningar för export av teknik eller kunnande.
Specifikt ska forskning och innovation inom energiområdet bidra till att
bygga upp den kunskap och kompetens som behövs för att möjliggöra en
omställning till ett långsiktigt hållbart energisystem i Sverige, samt till att
utveckla teknik och tjänster som kan kommersialiseras i Sverige eller på
andra marknader.
Bakgrund: Forskning, utveckling och demonstration inom
energiområdet (EFUD) har varit en integrerad del av energipolitiken
sedan mitten av 1970-talet.
1997 års energipolitiska beslut innehöll dels ett program med åtgärder
som skulle ge resultat på kort sikt (t.ex. investeringsstöd för
biobränslebaserad kraftvärme), dels ett program för långsiktiga EFUD-
insatser. Totalt anvisades 9,1 miljarder kronor för sjuårsperioden 1998–
2004, varav 5,6 miljarder kronor för långsiktiga åtgärder. Vid utvärde-
ringen av det långsiktiga programmet betonades det att EFUD-insatser
inte ensamma förmår ställa om energisystemen utan behöver samverka
med andra starka styrmedel. Det föreslogs även att EFUD-programmet
borde få en tydligare ämnesmässig fokusering.
I propositionen Forskning och ny teknik för framtidens energisystem
(prop. 2005/06:127, bet. 2005/06:NU19, rskr. 2005/06:347) gavs EFUD-
programmet långsiktiga förutsättningar genom att anslagen inte längre
begränsades till en bestämd programperiod. Därutöver infördes starkare
ämnesmässig fokusering och ökad tonvikt på nytta för näringslivet och
kommersialisering av resultaten.
I och med riksdagens beslut med anledning av propositionen Ett lyft för
forskning och innovation (prop. 2008/09:50, bet. 2008/09:UbU4, rskr.
2008/09:160) samt budgetpropositionen för 2009 tillfördes nya medel till
området. Energiforskning var det största av de 20 strategiska forsknings-
områden som presenterades i propositionen. Anslagen för energiforsk-
ning trappas upp successivt och når 2012 en nivå som är 310 miljoner
kronor högre än 2008. Ökningen riktas mot följande områden:
Prop. 2008/09:163
53
−
Storskalig förnybar elproduktion (t.ex. vindkraft, vågkraft, solel
och el från förgasning av biomassa) och dess integration i
elnätet,
−
elektriska drivsystem och hybridfordon,
−
energikombinat, biodrivmedel och förnybara material, samt
−
grundläggande energiforskning , bland annat inom området Ny
kärnteknik och CCS.
De nya medlen riktas dels direkt till universitet och högskolor, dels till
Energimyndigheten och Vetenskapsrådet. Från och med 2009 har Energi-
myndighetens anslag för energiforskning tillförts 110 miljoner kronor per
år och Vetenskapsrådets anslag tillförts 40 miljoner kronor per år för
energiforskning. De årliga anslagen till universitet och högskolor ökas
med 50 miljoner kronor 2010, ytterligare 50 miljoner kronor 2011 och
därutöver ytterligare 60 miljoner kronor 2012. Medlen till universitet och
högskolor utlyses under våren 2009, ansökningarna utvärderas av Energi-
myndigheten i samråd med Vetenskapsrådet och medlen kommer att för-
delas i budgetpropositionen för 2010.
Utöver den satsning på energiforskning som gjordes i forsknings- och
innovationspropositionen innebar riksdagens beslut om budgetproposi-
tionen för 2009 en ökning av anslaget Energiforskning med ytterligare
145 miljoner kronor 2009, 380 miljoner kronor 2010 och 350 miljoner
kronor 2011, jämfört med 2008 års nivå, för att underlätta demonstration
och kommersialisering av ny teknik för förnybar energi. Satsningen avser
i första hand andra generationens biodrivmedel och i andra hand
demonstration och kommersialisering av annan energiteknik av stor
nationell betydelse och med omfattande exportpotential.
Skälen för regeringens bedömning: Forskning och innovation inom
energiområdet bidrar till att bygga upp den kunskap och kompetens inom
energiområdet som behövs för omställningen till ett långsiktigt uthålligt
energisystem, samt till att skapa tillväxt, nya jobb och miljönytta i
Sverige. Det finns därutöver mycket goda möjligheter att dra fördel av
snabbt växande globala marknader och utnyttja energi-, klimat- och
miljöutmaningarna som en ekonomisk hävstång och för ökad export av
svenskt kunnande och svensk energiteknik.
Helt ny teknik som förutsätter storskaliga och komplexa tillämpningar,
t.ex. avskiljning och lagring av koldioxid, andra generationens biodriv-
medel eller havsbaserad vindkraft, är särskilt svår att kommersialisera.
Denna typ av projekt är mycket kostsam att skala upp, verifiera och de-
monstrera och kan dessutom kräva särskilda, eventuellt teknikspecifika,
styrmedel som syftar till att underlätta marknadsintroduktion. Kostnaden
för ett enda fullskaligt projekt av denna typ kan vara av samma storleks-
ordning som hela det årliga anslaget för energiforskning.
EU:s klimat- och energipolitiska mål till 2020 skapar helt nya för-
utsättningar för teknikutveckling eftersom att många länder samtidigt
måste besluta om styrmedel vilket skapar stor efterfrågan. Frågan om
ambitionsnivå i EFUD-programmet blir då central.
Inom några områden har svenska aktörer möjlighet att bli
internationellt ledande och kunna dra nytta av det ökade globala intresset
för energi- och miljöteknik. Sverige har flera styrkepunkter inom denna
sektor, t.ex. inom produkter och tjänster som rör energieffektivisering
samt inom områden som utgår från nationella komparativa fördelar vad
gäller industriell inriktning, naturresurser och kompetens, t.ex. andra
generationens biodrivmedel, elkraftteknik, fordonssektorn, vågkraft samt
vissa delar av vindkraftsektorn.
Prop. 2008/09:163
54
En kostnads- och energieffektiv produktion av andra generationens
biodrivmedel väntas förutsätta en integrerad produktion genom en
raffinering av råvaran i bioraffinaderier så att denna kan användas för
förädling av fler produkter för olika ändamål som t.ex. papper, biodriv-
medel och värme och förnybara industriråvaror. Sverige har mycket goda
förutsättningar att ta en ledande roll i utveckling av både biodrivmedel
och material baserade på förnybara råvaror. Förnybara råvaror från
skogs- och jordbruket förväntas genom forskning och utveckling därför
kunna medverka till att lösa angelägna globala utmaningar.
De delar av innovationssystemet som kan utnyttja den existerande och
expanderande marknaden för såväl stor- som småskalig miljöteknik har
goda möjligheter att kommersialiseras och bidra till energimålen med
hjälp av riskkapital.
Den 12 februari 2009 gav regeringen Formas i uppdrag att utlysa nära
10 miljoner kronor för prioriterade områden för utveckling av ett hållbart
uttag av biomassa i jordbruket. Prioriterade områden är bland annat an-
vändningen av restprodukter från jordbruket, som exempelvis gödsel-
baserad biogas, samt minskad användning av fossil energi vid uttag av
biomassa.
Prop. 2008/09:163
55
11
Handlingsplan för energieffektivisering
och genomförande av direktivet om energi-
tjänster och effektiv slutanvändning av
energi
11.1
Dagens energieffektiviseringspolitik
Politikens inriktning
Ett effektivt utnyttjande av resurser, inklusive energi, utgör grunden för
ekonomisk tillväxt och en hållbar utveckling. Regeringens målsättning är
att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad användning av
energi och råvaror. Energieffektivisering bidrar i de flesta fall till
minskad belastning på klimat och miljö och en tryggare energiför-
sörjning. Olika energikällor och energibärare har i det sammanhanget
olika betydelse. Besparing av en kilowattimme el från kolkondenskraft
måste värderas högre än besparing av en kilowattimme fjärrvärme från
industriell spillvärme eller från en solfångare. Hushåll och företag kan
spara pengar på lägre energikostnader och därmed använda sina resurser
på annat som ger dem välfärd och tillväxt. För företag i framkant har
energieffektiva produkter och tjänster växande global efterfrågan. En
framgångsrik politik för energieffektivisering leder till att miljontals
beslutsfattare dagligen, integrerat med andra beslut, även beaktar
energieffektivisering. Av den anledningen är åtgärderna inom området
energieffektivisering brett upplagda och syftar till att nå så många
individer som möjligt och påverka deras handlande i många olika
situationer.
Dagens politik för energieffektivisering bygger på de riktlinjer som
togs fram inom 2002 års energipolitiska program som presenterades i
propositionen Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning (prop. 2001/02:143). En effektivare energianvändning
stimuleras genom satsningar på information och utbildning, den kom-
munala energirådgivningen samt stöd till teknikupphandling och
marknadsintroduktion av energieffektiv teknik.
De statliga insatserna riktas både mot användning och tillförsel av
energi och inriktas mot att stödja den effektivisering som sker spontant i
samhället och till följd av styrmedel anpassade till marknadens
mekanismer. Statens roll bedöms därmed vara att identifiera och
undanröja marknadsimperfektioner, främst externa effekter och brist på
information. Såväl energi- och koldioxidbeskattning som system för
handel med utsläppsrätter avseende klimatpåverkande gaser är
marknadsanpassade styrmedel som har effekt på energieffektivisering.
Därutöver introducerar och förstärker regeringen en rad styrmedel som
syftar till att undanröja brister på information, såväl på nationell nivå,
som lokalt och regionalt.
Prop. 2008/09:163
56
Befintliga styrmedel
Mellan åren 2002 och 2007 avsattes ca 200 miljoner kronor per år för
insatser för effektivare energianvändning inom ramen för 2002 års
energipolitiska program. Insatserna omfattade bl.a. information och
utbildning, samt stöd till kommunal energirådgivning, teknikupphandling
och marknadsintroduktion av energieffektiv teknik. I samband med den
s.k. klimatmiljardssatsningen i budgetpropositionen för 2008 (prop.
2007/08:1) skedde en kraftig förstärkning på området med ca 60 miljoner
kronor per år samtidigt som åtgärderna fördjupades och breddades.
Genom budgetpropositionen för 2009 (prop. 2008/09:1) förlängdes sats-
ningen till och med år 2011.
Regeringen arbetar med att förstärka de lokala och regionala nätverken
för energieffektivisering. I detta arbete är de kommunala energi- och
klimatrådgivarna och de regionala energikontoren centrala aktörer. Den
kommunala energirådgivning som funnits sedan 1998 har på senare tid
moderniserats, särskilt genom att kopplingen mellan energi-
effektivisering och klimat har förtydligats. Rådgivningen benämns
numera därför kommunal energi- och klimatrådgivning. Anslagen och
omfattningen har ökat, t.ex. lämnas sedan 2008 bidrag för rådgivning om
kommunernas egna fastigheter och fr.o.m. 2009 ingår även rådgivning
om transporter av gods och personer. I dagsläget finns det även 13
regionala energikontor i Sverige. Under åren 2002 till 2007 har
energikontorens roll stärkts och utvecklats dels i samarbetet med
energirådgivarna, dels som en regional aktör. Det lokala och regionala
arbetet för energieffektivisering har även fått utökad betydelse genom
programmet Uthållig kommun, som under den andra programperioden
2008–2011 har utökats från fem pilotkommuner till över 60 kommuner
som frivilligt deltar.
För energieffektivisering inom industrin är Program för energi-
effektivisering inom energiintensiv industri (PFE) det viktigaste styr-
medlet för energieffektivisering. Programperioden är fem år och de mest
energiintensiva företagen har valt att delta. De 117 företag som för när-
varande deltar har en sammanlagd elanvändning som motsvarar en
femtedel av Sveriges totala elanvändning. Programmet är främst inriktat
på kunskapshöjande åtgärder för att öka medvetandet inom företagen om
de möjligheter till energieffektivisering som finns genom bl.a. införande
av energikartläggning och energiledningssystem. En skattesubvention
lämnas till de företag som genomför åtgärder som motsvarar pro-
grammets krav.
Regeringen har även utökat satsningarna på energieffektivisering hos
små och medelstora företag. Energimyndigheten har i uppdrag att ta fram
verktyg för energieffektivisering och minskade klimatpåverkande utsläpp
som är anpassade till små och medelstora företag samt utveckla pilot-
program för energieffektivisering för denna grupp av företag. En viktig
del i en framgångsrik energieffektiviseringspolitik är att styra marknad-
ens utbud och efterfrågan mot mer energieffektiva produkter. Satsningar
på teknikupphandling och marknadsintroduktion av energieffektiv teknik
bedrivs nationellt och kompletteras med initiativ på EU-nivå.
Prop. 2008/09:163
57
För byggnader finns energikrav för nybyggda hus. För befintlig
bebyggelse och lokaler finns och har funnits vissa tillfälliga stöd för
konvertering från oljeuppvärmning och direktverkande elvärme, för
installation av solvärme, solceller, energieffektiva fönster, och för
genomförande av vissa energieffektiva åtgärder.
EU:s energieffektiviseringspolitik
Europeiska kommissionen presenterade i juni 2005 en grönbok om
effektivare energiutnyttjande (KOM(2005)265 slutlig) som en grund för
ett samlat europeiskt initiativ om energieffektivisering. Vid
energiministermötet i december 2005 antogs rådsslutsatser där man
ställde sig bakom grönbokens inriktning. Kommissionen presenterade i
oktober 2006 en handlingsplan för ökad energieffektivitet inom EU
utifrån den råds- och remissbehandling som skett av grönboken om
energieffektivisering. Handlingsplanen innehåller omkring 75 olika
åtgärder för effektivare energianvändning avseende åren 2007–2012. Vid
energirådsmötet den 23 november 2006 antogs rådsslutsatser, där man
välkomnar och stödjer den övergripande inriktningen i kommissionens
handlingsplan. Rådet antog också ambitionen att öka energieffektiviteten
inom unionen för att uppnå besparingsmålet på 20 procent av EU:s
energikonsumtion jämfört med beräkningarna för år 2020.
Ett antal rättsakter inom energieffektiviseringsområdet har också
antagits inom EU sedan 1990–talet. Rådets direktiv 92/75/EEG av den
22 september 1992 om märkning och standardiserad konsumentinforma-
tion som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra
resurser (märkningsdirektivet) är sedan länge införlivat i svensk lag
genom lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater. I dag
omfattas åtta olika produktgrupper av märkningen. Vitvaror som bl.a.
kylskåp och frysar, men även lampor, luftkonditionering och luft-
luftvärmepumpar innefattas. Syftet är att genom märkning av produkten
upplysa konsumenten om produktens energiprestanda och annan relevant
konsumentinformation. Därigenom möjliggörs aktiva val av energi-
effektiva produkter. Sedan 2001 finns även ett avtal mellan EU och USA
om ett program för frivillig energieffektivitetsmärkning av kontorsutrust-
ning som reviderats genom Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 106/2008 av den 15 januari 2008 om ett gemenskapsprogram för
energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG om upprättande av
en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande
produkter (ekodesigndirektivet) är en senare företeelse och införlivades i
svensk lagstiftning den 1 juli 2008 genom lagen (2008:112) om
ekodesign. Direktivet har som syfte att minska produkters miljöpåverkan
och ställer tvingande minimikrav på t.ex. energianvändning på de
produkter som släpps ut på marknaden. Inom ramen för ekodesign-
direktivet pågår framtagande av ett betydande antal genomförande-
åtgärder i form av egenskapskrav. Genomförandet sker per produktgrupp
eller funktion och hittills har bl.a. standbyfunktion, externa nätaggregat,
Prop. 2008/09:163
58
enkla digitalboxar, gatubelysning och glödlampor beslutats. I syfte att
öka medvetenheten om energieffektiva produkter hos företag och
allmänhet samt stimulera till produktutveckling genomför Energimyndig-
hetens Testlab provning av bl.a. uppvärmningsutrustning, produkter till
byggnadens klimatskal, vitvaror och hemelektronik. Provningar
genomförs även för att säkerställa att märkningens krav uppfylls. Inom
ramen för den andra strategiska energiöversynen som presenterades den
18 november 2008 lades förslag till ett omarbetat ramdirektiv för
energimärkning. Både märknings- och ekodesigndirektiven föreslås ut-
vidgas till att omfatta även energirelaterade produkter och dessa två
ramdirektiv får en tydligare koppling till varandra.
Ekodesigndirektivet ställer minimikrav på produkter, medan märk-
ningen skapar förutsättningar för att mer energieffektiva alternativ väljs.
Provningen driver på denna utveckling ytterligare. I och med att fler och
fler produkter omfattas av ekodesignkrav och även märkning blir arbetet
kring produkter alltmer omfattande. Det kommer att krävas en utökad
marknadskontroll för uppföljning av att märkningen är korrekt och att
satta minimikrav på produkter uppfylls. Det kräver också ytterligare
satsningar på information till både företag och allmänhet. Ett sätt att ge
konkret information om energieffektiva produkter är att presentera
provningsresultat av produkters energianvändning.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG om byggnaders
energiprestanda genomförts i svensk lagstiftning bl.a. genom lagen
(2006:985) om energideklaration för byggnader. Lagens syfte är att
främja en effektiv energianvändning och en god inomhusmiljö i
byggnader. Byggnadens ägare ska, under vissa i lagen angivna förutsätt-
ningar, låta upprätta en energideklaration vid bl.a. uppförande av en
byggnad samt vid försäljning och uthyrning av en byggnad. Energi-
deklarationen ska bl.a. innehålla en uppgift om byggnadens energi-
prestanda och rekommendationer om kostnadseffektiva åtgärder för att
förbättra energiprestandan.
Hållbar konsumtion och produktion
Klimatförändringarna hör bl.a. samman med det sätt vi producerar,
distribuerar och konsumerar varor och tjänster. Att förändra ohållbara
konsumtions- och produktionsmönster är därför en viktig förutsättning
för ökad energieffektivisering och för att minska klimatpåverkan.
Under de senaste tio åren har produkters miljö- och klimatpåverkan
uppmärksammats alltmer. Nya produkter kommer ständigt ut på mark-
naden och nya behov skapas och tillgodoses. Produkternas design,
konstruktion och hållbarhet över tid är inte endast en fråga om funktion
och estetik. Det innebär uttag av naturresurser och miljöbelastning. I
designfasen av produkterna finns dock stora möjligheter att påverka
produktens kommande energianvändning, materialval, innehåll av kemi-
kalier och dess återvinning.
Marknaden för miljöteknik är också starkt växande. Svenska företag
ligger långt framme t.ex. när det gäller utvecklingen av resurssnål
produktionsteknik, teknik för luft- och vattenrening, bioenergiområdet
samt avfallshantering.
Prop. 2008/09:163
59
Den 16 juli 2008 presenterade den Europeiska kommissionen ett
meddelande om en handlingsplan för hållbar konsumtion och produktion
och hållbar näringspolitik. Handlingsplanen utgör en del av
kommissionens strategi för att stödja en sammanhållen ansats i EU för
hållbar utveckling. Strategin är ett komplement till redan existerande
insatser på produkters miljöprestanda och energianvändning och då
framförallt energi- och klimatpaketet som presenterades i januari 2008.
Handlingsplanen presenterar en rad initiativ från kommissionen som
avser att förbättra produkters energi- och miljöprestanda och öka
efterfrågan för dessa typer av produkter. Utmaningen är, enligt
kommissionen, att skapa en positiv utveckling genom att förbättra varors
miljöprestanda över hela livscykeln, stimulera efterfrågan på bättre
produkter och teknologier samt hjälpa konsumenter att göra bättre
miljöval genom enhetlig märkning.
Handlingsplanen och de presenterade initiativen fokuserar på tre
områden:
1. Smartare konsumtion och bättre produkter
2. Resurssnål produktion
3. Globala marknader
Vägar att nå klimatsmart konsumtion och produktion är bl.a. genom att
anamma ett livscykelperspektiv och att ta till vara ekosystemstjänsternas
möjligheter att producera förnybara och miljövänliga råvaror för energi-
och materialkonsumtion, som kan ersätta ändliga och mindre miljö-
anpassade resurser samt att sätta ett pris på miljön. Ytterligare vägar är
att använda en blandning av verktyg såsom bl.a. hållbar offentlig
upphandling, ekodesign, miljömärkning, standarder och
miljöledningssystem. Konsumenterna har stora möjligheter att påverka
utbudet och medverka till att driva fram hållbara produktionsmönster,
både i Sverige och globalt. Ökad efterfrågan kan uppnås genom att
tillhandahålla öppen, saklig och kvalitetssäkrad information men
erfarenheter har samtidigt visat att information inte är tillräckligt för att
förändra beteenden. Ett effektivt sätt att ändra beteenden i miljövänlig
riktning är att sätta ett pris på miljöförstöring (negativa externa effekter).
Statens huvudsakliga roll är att etablera generella ekonomiska styrmedel
som kompenserar för sådana marknadsimperfektioner.
Befintliga mål
Ett antal mål för energieffektivisering har formulerats på såväl EU-nivå
som nationell nivå. Sverige ska i enlighet med Europaparlamentets och
rådets direktiv 2006/32/EG om effektiv slutanvändning av energi och om
energitjänster sätta upp ett vägledande mål om minst 9
procent
energieffektivisering till år 2016. I budgetpropositionen för 2008 (prop.
2007/08:1, vol. 11, utgiftsområde 21 Energi, s. 44) bedömde regeringen
att ett vägledande energibesparingsmål skulle sättas upp för 2008 och
framåt med lydelsen att energibesparingen år 2016 ska vara minst 9
procent av det årliga energianvändningsgenomsnittet 2001–2005.
Sverige har även satt upp ett delmål om energieffektivisering inom
miljömålssystemet, under miljömål 15 God bebyggd miljö. Målet
innebär att uppnå en minskning av energianvändningen per uppvärmd
areaenhet inom bebyggelsen om minst 20 procent till 2020 och minst 50
procent till 2050 i förhållande till 1995 (prop. 2005/06:145, bet.
2005/06:BoU9, rskr. 2005/06:365). Regeringen tillkallade i juli 2008 en
särskild utredare (M 2008:02 Översyn av miljömålssystemet) för att
utreda och föreslå förändringar i miljömålssystemets struktur och
organisation. Översynen baseras bl.a. på den senaste fördjupade
utvärderingen av miljömålssystemet (Miljömålen – nu är det bråttom!),
vilken lämnades till regeringen i april 2008. Uppdraget i sin helhet ska
redovisas senast den 30 september 2009.
Prop. 2008/09:163
60
11.2
Direktivet om energitjänster och effektiv
slutanvändning av energi
Regeringens bedömning: Genom de åtgärder för genomförande som
presenteras i denna proposition kan Sverige anses ha genomfört
energitjänstedirektivet. Genom åtgärderna fastställs den slutliga
handlingsplan för energieffektivitet som regeringen avser lämna till
Europeiska kommissionen.
Utredningens bedömning: Stämmer i huvudsak överens med
regeringens bedömning.
Artikelgenomgång
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006
om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om
upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG benämns nedan direktivet.
Nedan följer en genomgång av de artiklar i direktivet som ålägger
medlemsstaterna förpliktelser. Samtidigt redovisas hur Sverige genom-
fört förpliktelserna i direktivet eller hur Sverige avser att genomföra åter-
stående förpliktelser. I efterföljande avsnitt lämnas sedan förslag till
regeringens målsättningar och de olika åtgärder som planeras inom
energieffektiviseringsområdet. Genomförandeåtgärder kommer att pågå
under hela målperioden enligt direktivet, dvs. t.o.m. 2016. Uppdragen till
de berörda myndigheterna kommer att formuleras utifrån dessa
förutsättningar. Direktivet i sin helhet återfinns i bilaga 6.
Artikel 1–3 innehåller syfte, tillämpningsområde och definitioner. Mot
bakgrund av förslagen och åtgärderna som presenteras i denna
proposition om hur direktivet ska genomföras i Sverige kommer inte
artiklarna 1–3 att i dagsläget föranleda några särskilda lagstiftnings-
åtgärder. I den mån det kommer att finnas behov, exempelvis i de
förordningar eller frivilliga avtal som aviseras, kommer syfte,
tillämpningsområde och definitioner som anpassats till övrig svensk
lagstiftning att finnas med.
Artikel 4
Prop. 2008/09:163
61
Allmänt mål
1. Medlemsstaterna skall anta och sträva efter att för detta direktivs
nionde tillämpningsår uppnå ett övergripande nationellt vägledande
energibesparingsmål på 9 procent, som skall uppfyllas med hjälp av
energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet.
Medlemsstaterna skall vidta kostnadseffektiva, genomförbara och skäliga
åtgärder som är avsedda att bidra till att detta mål uppnås.
Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall fastställas och
beräknas enligt de bestämmelser och den metod som anges i bilaga I.
Omvandlingsfaktorerna i bilaga II skall användas för jämförelser av
energibesparingar och omvandling till en jämförbar enhet, om inte
användning av andra omvandlingsfaktorer kan motiveras. Exempel på
lämpliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet finns i bilaga III. En
allmän ram för mätning och kontroll av energibesparingar finns i bilaga
IV. De nationella energibesparingarna, uttryckta i förhållande till de
nationella vägledande energibesparingsmålen, skall mätas från och med
den 1 januari 2008.
2. I samband med den första handlingsplan för energieffektivitet som
skall överlämnas i enlighet med artikel 14 skall varje medlemsstat
fastställa ett mellanliggande vägledande energibesparingsmål för detta
direktivs tredje tillämpningsår samt ge en översikt av sin strategi för
uppnåendet av de mellanliggande och övergripande målen. Det
mellanliggande målet skall vara realistiskt och förenligt med det
övergripande nationella vägledande energibesparingsmål som avses i
punkt 1.
Kommissionen skall avge ett yttrande om huruvida de mellanliggande
vägledande nationella målen verkar vara realistiska och stämma överens
med det övergripande målet.
3. Varje medlemsstat skall fastställa program och åtgärder för förbättrad
energieffektivitet.
4. Medlemsstaterna skall ge en eller flera nya eller befintliga
myndigheter eller byråer i uppdrag att svara för den samlade kontrollen
och övervakningen av den ram som upprättats för det mål som avses i
punkt 1. Dessa organ skall därefter kontrollera de energibesparingar som
uppnås genom energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energi-
effektivitet, inklusive befintliga nationella åtgärder för förbättrad energi-
effektivitet, samt rapportera om resultaten.
5. Efter att första gången ha granskat och avlagt rapport om direktivets
tre första tillämpningsår skall kommissionen undersöka huruvida man
behöver lägga fram ett förslag till direktiv för att vidareutveckla den
marknadsinriktade strategin för förbättrad energieffektivitet genom vita
certifikat.
Regeringens bedömning:
Prop. 2008/09:163
62
Punkt 1: I budgetpropositionen för 2008 gjorde regeringen följande
bedömning: Ett vägledande mål för energieffektivisering ställs upp.
Energibesparingen ska år 2016 vara minst 9 procent av det årliga
energianvändningsgenomsnittet 2001–2005. Därigenom har Sverige levt
upp till förpliktelsen i art. 4.1.
I Energieffektiviseringsutredningens slutbetänkande Vägen till ett
energieffektivare Sverige (SOU 2008:110, s. 89-90) gjordes
bedömningen att Sverige kommer att nå en energieffektivisering om ca
7,5 procent slutlig energianvändning eller 10,1 procent primär energian-
vändning till 2016. Vid användning av de primärenergifaktorer som
utredningen har valt och de beräkningsmetoder som den använt kommer
Sverige att nå det uppsatta målet utan ytterligare åtgärder. Därmed kan
Sverige sägas leva upp till första stycket i punkten 1 med befintliga
styrmedel. Det föreligger dock en del oklarheter i hur måluppfyllelsen
ska beräknas, bl.a. i avsaknad av harmoniserade beräkningsmetoder.
Regeringen anser mot denna bakgrund att det i nuläget inte finns skäl att
fastställa ett högre satt mål än den bedömning som gjordes i
budgetpropositionen för 2008 (se vidare avsnitt 11.4).
Punkt 2: Den första handlingsplanen för energieffektivitet fastställs
genom denna proposition. Sverige överlämnade till Europeiska
kommissionen redan våren 2008 den preliminära handlingsplan som
utredningen tagit fram till delbetänkandet Ett energieffektivare Sverige,
Nationell handlingsplan för ett energieffektivare Sverige (SOU 2008:25).
I budgetpropositionen för 2009 gjorde regeringen följande bedömning
avseende ett mellanliggande energibesparingsmål: Ett vägledande mål
för energieffektivisering ställs upp. Energibesparingen ska år 2010 vara
minst 6,5 procent av det årliga energiförbrukningsgenomsnittet 2001–
2005. Utredningen har, efter fördjupade beräkningar av potentialer,
föreslagit att det mellanliggande målet sätts högre, 7 procent slutlig
energi och 9 procent primär energi till 2010. Regeringen stödjer en högre
ambition i energieffektiviseringsarbetet, men kan samtidigt konstatera att
det alltjämt föreligger alltför många oklarheter i hur måluppfyllelsen ska
mätas för att anta det mål som utredningen föreslår. Regeringen bedömer
att det mål som fastställdes i budgetpropositionen för 2008 om att ett mål
bör vara att energibesparingen år 2016 ska vara minst 9 procent av det
årliga energianvändningsgenomsnittet 2001–2005 bör ligga fast.
I och med denna proposition fastläggs den strategi som regeringen
avser att genomföra för att nå en hög energieffektivisering till år 2016.
Strategin bygger på att dels fortsätta den politik som har varit
framgångsrik inom energieffektiviseringsområdet, dels att förstärka
politiken under de närmaste fem åren. Därutöver har det genom denna
proposition fastställts ett systematiskt tillvägagångssätt för att se till att
en kontinuerlig uppföljning görs (se vidare bl.a. avsnitt 11.10 och avsnitt
11.6.3).
Punkt 3: Punkten 3 innebär en förpliktelse att bedriva en politik för
energieffektivisering. Sverige har sedan 1970-talet en politik för
energieffektivisering. Den nuvarande politiken som gäller för åren 2008–
2011 utgör en fortsättning och förstärkning av 2002 års energipolitiska
program som löpte 2002-2007 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17,
rskr. 2001/02:317). Genom åtgärderna som föreslås i denna proposition
och fortsättningen på dagens energieffektiviseringspolitik är punkten 3
genomförd.
Prop. 2008/09:163
63
Punkt 4: Energimyndigheten kommer att få i uppdrag att tillsammans
med andra berörda myndigheter följa upp målet. Myndighetssamarbetet
stärks genom inrättandet av ett energieffektiviseringsråd, se avsnitt
11.6.3. Punkten 4 genomförs därmed.
Punkt 5: Punkten 5 föranleder inga åtgärder för svensk del.
Artikel 5
Effektiv slutanvändning av energi i den offentliga sektorn
1. Medlemsstaterna skall se till att den offentliga sektorn fungerar som
ett exempel i samband med detta direktiv. För detta ändamål skall
medlemsstaterna på ett effektivt och lämpligt sätt informera medborgarna
och/eller företagen om den offentliga sektorns roll som exempel och om
de åtgärder som den vidtagit.
Medlemsstaterna skall vidare se till att åtgärder för förbättrad
energieffektivitet vidtas av den offentliga sektorn. Sådana åtgärder skall
vidtas på lämplig nationell, regional och/eller lokal nivå och kan utgöras
av lagstiftningsinitiativ och/eller frivilliga överenskommelser, i enlighet
med artikel 6.2 b, eller andra arrangemang med motsvarande effekt. Utan
att den nationella lagstiftningen eller gemenskapslagstiftningen rörande
offentlig upphandling åsidosätts
— skall minst två åtgärder väljas från förteckningen i bilaga VI,
— skall medlemsstaterna underlätta detta förfarande genom att
offentliggöra riktlinjer för energieffektivitet och energibesparingar som
ett eventuellt bedömningskriterium vid offentliga anbudsinfordringar.
Medlemsstaterna skall underlätta och möjliggöra utbyte av bästa praxis
mellan olika organ inom den offentliga sektorn, till exempel om
energieffektivitet vid offentlig upphandling, och detta skall ske både på
nationell och internationell nivå. För detta ändamål skall den
organisation som avses i punkt 2 samarbeta med kommissionen vid
utbytet av bästa praxis av det slag som avses i artikel 7.3.
2. Medlemsstaterna skall ge en eller flera nya eller befintliga
organisationer i uppdrag att svara för administration, ledning och
genomförande i samband med integreringen av kraven på förbättrad
energieffektivitet enligt punkt 1. Det kan röra sig om samma myndig-
heter eller byråer som avses i artikel 4.4.
Regeringens bedömning:
Den offentliga sektorn i Sverige, med den avgränsning som utredningen
föreslagit, utgörs i huvudsak av statliga myndigheter, kommuner och
landsting. Statliga bolag undantas. Regeringen instämmer i utredningens
avgränsningsförslag.
För statliga myndigheter behöver det ske en ambitionshöjning för att
Sverige ska leva upp till direktivets krav. Det kommer att ske genom att
det statliga miljöledningssystemet stärks avseende energieffektivisering.
Energimyndigheten kommer att få ge statliga myndigheter råd och stöd
avseende energieffektivisering inom ramen för miljöledningsarbetet och
Naturvårdsverket kommer även framdeles att följa upp miljölednings-
systemet för statliga myndigheter, se avsnitt 11.7.1. Utöver detta kommer
Miljöstyrningsrådets riktlinjer i enlighet med de förslag som Energi-
myndigheten föreslår i rapporten Våga vara bäst! att stärkas avseende
energieffektivisering. De statliga myndigheternas energieffektiviserings-
arbete och kravet att välja minst två av åtgärderna i bilaga IV kommer att
regleras i en förordning (se avsnitt 11.6.1). Energimyndigheten kommer
även fortsättningsvis att få i uppgift att informera allmänhet och företag
om vilka åtgärder som offentlig sektor vidtar. Att observera är att detta
endast är en del av den information som sker till allmänhet och företag.
Bland annat är den information och rådgivning om energieffektiva
åtgärder som sker via de kommunala energi- och klimatrådgivarna
strategiskt viktig. Även via andra myndigheter sprids information om
energieffektiva åtgärder, t.ex. Vägverkets information om sparsam
körning, miljöbilar och kvalitetssäkra transporter och Konsumentverkets
Nybilsguide.
Prop. 2008/09:163
64
Det arbete som i dag utförs av Miljöstyrningsrådet och de riktlinjer
som finns för offentlig upphandling motsvarar det som avses i första
punkten, andra stycket, andra strecksatsen. De aktiviteter som
Miljöstyrningsrådet utför motsvarar det som avses i första punkten, tredje
stycket.
Kommuner och landsting kommer att erbjudas att teckna frivilliga
energieffektiviseringsavtal (se avsnitt 11.6.2) och med detta som instru-
ment och föreslagen finansiering kunna vara ett föredöme. Kommuner
som deltar i programmet Uthållig kommun eller i Klimatkommunerna
kommer att få komplettera sina åtaganden så att de motsvarar dem som
kommuner och landsting åtar sig i de frivilliga avtalen för att få ta del av
det ekonomiska stöd som presenteras.
Med de utökade uppdrag som kommer att ges till Energimyndigheten
avseende råd och stöd för offentlig upphandling kommer andra punkten
att vara genomförd.
Med dessa ovan redovisade åtgärder kommer Sverige att ha uppfyllt
kraven vad avser offentlig sektor enligt artikel 5.
Artikel 6
Energidistributörer, systemansvariga för distributionen och företag
som säljer energi i detaljistledet
1. Medlemsstaterna skall se till att energidistributörer, systemansvariga
för distributionen och/eller företag som säljer energi i detaljistledet
a) på begäran, men inte oftare än en gång om året, tillhandahåller samlad
statistisk information om sina slutförbrukare till de myndigheter som
utsetts. Informationen ska vara tillräcklig för att det ska vara möjligt att
utforma och genomföra program för förbättrad energieffektivitet på ett
bra sätt och främja och kontrollera energitjänster och andra åtgärder för
förbättrad energieffektivitet. Den kan omfatta tidigare information och
ska omfatta aktuell information om slutanvändarnas förbrukning, in-
klusive belastningsprofiler, kundsegmentering och kundernas geo-
grafiska lokalisering i tillämpliga fall, samtidigt som man ser till att in-
formation som antingen är av privat karaktär eller kommersiellt känslig
hålls konfidentiell och skyddad i enlighet med gällande gemenskaps-
lagstiftning.
Prop. 2008/09:163
65
Regeringens bedömning: Genom lagen (2001:99) om den officiella
statistiken och förordningen (2001:100) om den officiella statistiken är
näringsidkare skyldiga att lämna uppgifter till Energimyndigheten
beträffande tillförsel och användning av energi, energibalanser och
prisutvecklingen inom energiområdet. Energimyndigheten kan därför
begära in statistisk information om slutanvändare i enlighet med vad som
anges i direktivet. Det finns inte behov av några ytterligare genom-
förandeåtgärder.
b) avstår från all verksamhet som kan hämma efterfrågan på och
tillhandahållandet av energitjänster och andra åtgärder för förbättrad
energieffektivitet eller hindra utvecklingen av marknaden för energi-
tjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Den berörda
medlemsstaten skall vidta erforderliga åtgärder för att stoppa sådan
verksamhet där den förekommer.
Regeringens bedömning: Utredningen har inte identifierat några
verksamheter som hämmar efterfrågan på energitjänster och andra
åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Regeringen instämmer i denna
bedömning. Marknaden har stor potential och Energimyndigheten bör
ges i uppdrag att bevaka marknadens utveckling, samt att fortsätta de
satsningar för främjande av energitjänster och energieffektiva produkter
som redan görs (se avsnitt 11.7.6). Det finns inte behov av ytterligare
genomförandeåtgärder.
2. Medlemsstaterna skall
a) välja ett eller flera av följande krav som måste uppfyllas av
energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag
som säljer energi i detaljistledet, direkt och/eller indirekt via andra
leverantörer av energitjänster eller åtgärder för förbättrad energi-
effektivitet:
i) Garantera utbudet till slutförbrukarna och främjandet av
konkurrenskraftigt prissatta energitjänster, eller
ii) säkerställa tillgången för slutförbrukarna och främjandet av
konkurrenskraftigt prissatta energibesiktningar som utförs på ett
oberoende sätt och/eller åtgärder för förbättrad energieffektivitet i
enlighet med artikel 9.2 och artikel 12, eller
iii) bidra till de fonder och finansieringsmekanismer som avses i
artikel 11. Bidragsnivån skall minst motsvara de beräknade
kostnaderna för att erbjuda någon av de verksamheter som avses i
denna punkt och skall avtalas med de myndigheter och byråer som
avses i artikel 4.4,
och/eller
Prop. 2008/09:163
66
b) se till att frivilliga avtal och/eller andra marknadsinriktade
arrangemang, exempelvis vita certifikat, med en verkan som motsvarar
en eller flera av de skyldigheter som avses i led a finns eller upprättas.
Frivilliga avtal ska utvärderas, kontrolleras och följas upp av med-
lemsstaten i syfte att säkerställa att de i praktiken har samma verkan som
en eller flera av de skyldigheter som avses i led a.
Regeringens bedömning: Marknadsmässigt prissatta energitjänster
tillhandahålls redan i dag av företag som säljer energi i detaljistledet.
Genom den svenska lagstiftningen om energideklarationer, som
tillkommit som en del av genomförandet av Europaparlamentets och
rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders
energiprestanda, säkerställs och främjas tillgången till energibesiktningar
som utförs på ett oberoende sätt enligt artikel 12. Oberoendet hos den
expert som ska utföra energibesiktningen garanteras genom regler om
ackreditering och certifiering. Utredningen har konstaterat att det inte
finns några inträdesbarriärer eller strukturella hinder på dessa marknader.
På Energimyndighetens webbplats finns information om energitjänster
och om förbättrad energieffektivitet som innebär att artikel 9.2 kan anses
genomförd. Energimyndigheten kommer att få i uppdrag att arbeta vidare
med att utveckla webbtjänster och att utreda behovet av standardavtal på
området (se avsnitt 11.7.7). Energieffektiviseringsutredningen har gjort
bedömningen att marknaderna för energibesiktningar och andra energi-
tjänster fungerar väl och att ytterligare åtgärder för att säkerställa mark-
nadernas funktionssätt inte behövs. Utredningen föreslår att Energi-
myndigheten ges i uppdrag att följa utvecklingen på marknaderna för
energitjänster och energibesiktningar och vissa strategiska marknader för
energieffektiviserande produkter. Regeringen delar utredningens bedöm-
ning och avser låta Energimyndighetens uppdrag med anledning av
direktivet omfatta att fortlöpande följa utvecklingen på marknaderna för
bl.a. energibesiktningar och andra energitjänster. Mot bakgrund av detta
uppfyller Sverige kraven som anges under i) och ii) och det finns inte
behov av några ytterligare genomförandeåtgärder med anledning av
artikel 6.2.a.
3. Medlemsstaten skall se till att det för andra marknadsaktörer än
energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag
som säljer energi i detaljistledet − t.ex. energitjänstföretag, installatörer
av energiutrustning, energirådgivare och energikonsulter – finns tillräck-
liga incitament, likvärdig konkurrens och jämlika villkor för att oberoen-
de erbjuda och genomföra de energitjänster, energibesiktningar och
åtgärder för förbättrad energieffektivitet som beskrivs i punkt 2 a i och ii.
Regeringens bedömning: Utredningen har bedömt att det finns
tillräckliga incitament och konkurrens på lika villkor även för andra
marknadsaktörer än de som omnämns i punkt 2 att erbjuda och genom-
föra konkurrenskraftigt prissatta energitjänster och konkurrenskraftigt
prissatta energibesiktningar (se avsnitt 11.7.7). Regeringen delar
utredningens bedömning.
Artikel 7
Prop. 2008/09:163
67
Tillgänglig information
1. Medlemsstaterna skall se till att information om energieffektivitets-
mekanismer och finansiella och rättsliga ramar som antas i syfte att nå
det nationella vägledande energibesparingsmålet är tydliga och allmänt
når ut till de aktuella marknadsaktörerna.
Regeringens bedömning: Regeringens energieffektiviseringspolitik
når ut till marknadens aktörer såväl genom åtgärderna som redovisas i
den årliga budgetpropositionen som genom att berörda myndigheters
verksamhet är offentlig och presenteras genom webbplatser och andra
informationskanaler. Exempel på sådana informationskanaler är de
kommunala energi- och klimatrådgivarna. Även via andra myndigheter
sprids information om energieffektiva åtgärder, t.ex. Vägverkets informa-
tion om sparsam körning, miljöbilar och kvalitetssäkra transporter och
Konsumentverkets Nybilsguide. Genom det energieffektiviseringsråd för
myndighetssamverkan som planeras inrättas kommer dessa kanaler att
förstärkas ytterligare och på ett tydligare sätt spänna över alla de sektorer
som omfattas av direktivet.
2. Medlemsstaterna skall se till att större insatser görs för att främja
effektiv slutanvändning av energi. Medlemsstaterna skall skapa lämpliga
förutsättningar för och incitament till ett förstärkt utbud av information
och rådgivning om effektiv slutanvändning av energi till slutförbrukarna
från marknadsaktörernas sida.
Regeringens bedömning: Regeringen bedriver en aktiv energi-
effektiviseringspolitik. Statliga insatser för energieffektivisering inriktas
mot att stödja den effektivisering som sker spontant i samhället och till
följd av styrmedel anpassade till marknadens mekanismer. För att undan-
röja hinder satsar regeringen stort på att överbrygga informationsbrister,
genom t.ex. rådgivning och utbildning, på såväl nationell som regional
och lokal nivå. Genom det energieffektiviseringsråd som ska inrättas
kommer satsningarna också på ett tydligare sätt att spänna över alla de
sektorer som omfattas av direktivet.
3. Kommissionen skall se till att information om de bästa energispar-
metoderna i medlemsstaterna utbyts och får allmän spridning.
Regeringens bedömning: Punkten 3 föranleder inga åtgärder av
Sverige.
Artikel 8
Tillgängliga behörighets-, ackrediterings- och certifieringssystem
I syfte att uppnå hög grad av teknisk kompetens, objektivitet och
tillförlitlighet skall medlemsstaterna, om de anser det vara nödvändigt, se
till att det finns lämpliga behörighets‑, ackrediterings‑ och/eller certi-
fieringssystem för dem som tillhandahåller energitjänster, energibesikt-
ningar och åtgärder för förbättrad energieffektivitet enligt artikel 6.2 a i
och ii.
Prop. 2008/09:163
68
Regeringens bedömning: I likhet med utredningen gör regeringen
bedömningen att marknaden för energitjänster fungerar i Sverige utan att
ytterligare behörighets-, ackrediterings- och certifieringssystem införs.
Genom lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader,
förordningen (2006:1592) om energideklaration för byggnader och de
tillämpningsföreskrifter och allmänna råd som Boverket beslutat, har
Sverige redan i dag bl.a. krav på att experten, eller den som experten är
anställd eller anlitad av, är ackrediterad som kontrollorgan enligt 14 §
lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Genom förordningen
(1997:1322) om bidrag till kommunal energi- och klimatrådgivning ska
rådgivarna delta i vissa basutbildningar, bl.a. för att säkra kvaliteten i
rådgivningen.
Det finns inte underlag i dagsläget att ställa krav på ytterligare system
för att säkra kvaliteten hos energitjänster eller på dem som utövar yrken
inom dessa områden. Regeringen kommer dock att ge Energi-
myndigheten i uppdrag att i samråd med bl.a. SWEDAC och branschens
aktörer, vidare utreda behovet av behörighets-, ackrediterings- och
certifieringssystem i Sverige.
Artikel 8 föranleder sammanfattningsvis inga ytterligare åtgärder för
att anses genomförd i Sverige.
Artikel 9
Finansiella instrument för energibesparingar
1. Medlemsstaterna skall upphäva eller ändra nationella lagar och andra
författningar, utom sådana som är av klar skattekaraktär, som onödigtvis
eller i oproportionerlig utsträckning hämmar eller begränsar använd-
ningen av finansiella instrument för energibesparingar på marknaden för
energitjänster eller andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet.
2. Medlemsstaterna skall ställa modellavtal till förfogande när det gäller
dessa finansiella instrument för befintliga och potentiella inköpare av
energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom
den offentliga och den privata sektorn. Dessa kan utfärdas av den
myndighet eller byrå som avses i artikel 4.4.
Regeringens bedömning:
Punkt 1: Energieffektiviseringsutredningen genomförde den 19 augusti
2008 en brett upplagd hearing i syfte att inventera hinder i lagstiftning
och rättstillämpning mot energieffektiviserande åtgärder. Företrädare för
ett hundratal myndigheter, organisationer och företag bjöds in att
medverka. Ungefär hälften av dessa, med en tämligen jämnt spridd
representation mellan bostäder och service, industri- och transport-
sektorerna, deltog i hearingen. Vid hearingen identifierades inte några
problem med gällande lagar och andra författningar som var av sådan art
att punkten 1 skulle vara tillämplig. Utöver detta har ett 25-tal experter
från olika sektorer deltagit i arbetet med att diskutera direktivets
tillämpning och hur det ska genomföras i Sverige. Mot bakgrund av
utredningens slutsatser gör regeringen bedömningen att skyldigheten
enligt punkten 1 inte föranleder några ytterligare åtgärder, utöver dem
som presenteras i denna proposition.
Prop. 2008/09:163
69
Punkt 2: Redan i dag finns det på Energimyndighetens hemsida
information tillgänglig om energitjänster. Utöver detta avser regeringen
att ge Energimyndigheten uppdrag att främja energitjänster som bl.a.
kommer att innehålla uppgiften att informera om fler samverkans-
modeller samt överväga vilka ytterligare åtgärder som behövs för att
främja framväxandet av marknaden för energitjänster (se avsnitt 11.7.7).
Artikel 10
Energieffektiva avgifter och andra bestämmelser för nätbunden
energi
1. Medlemsstaterna skall se till att avskaffa sådana incitament i
överförings- och distributionsavgifter som onödigtvis ökar volymen
distribuerad eller överförd energi. I detta hänseende får medlemsstaterna,
i enlighet med artikel 3.2 i direktiv 2003/54/EG och artikel 3.2 i direktiv
2003/55/EG, införa allmännyttiga skyldigheter med avseende på
energieffektivitet för företag som är verksamma inom el- och
gasbranscherna.
2. Medlemsstaterna får tillåta inslag i system och avgiftsstrukturer som
har socialt syfte, under förutsättning att eventuella negativa effekter på
överförings- och distributionssystemet blir så små som möjligt och står i
proportion till det sociala syftet.
Regeringens bedömning: Utredningen konstaterar att det saknas
underlag för att hävda att de överförings- och distributionsavgifter som
finns onödigtvis ökar volymen överförd eller distribuerad energi. Den
nuvarande avgiftsstrukturen finns där av andra skäl. Regeringens upp-
fattning är dock att det är viktigt att följa utvecklingen av tariffkonstruk-
tioner och kopplingen till energieffektiviseringsincitament.
Energimarknadsinspektionen bör i samråd med Energimyndigheten svara
för en sådan uppföljning.
Artikel 11
Fonder och finansieringsmekanismer
1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget,
får medlemsstaterna inrätta en eller flera fonder för att subventionera
tillhandahållandet av program för förbättrad energieffektivitet och andra
åtgärder för förbättrad energieffektivitet och främja utvecklingen av
marknaden för åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Dessa åtgärder
skall omfatta främjande av energibesiktning, finansiella instrument för
energibesparingar och, i förekommande fall, förbättrad mätning och
upplysande fakturering. Fonderna skall även inriktas på sektorer för
slutanvändning av energi med höga transaktionskostnader och högre
risker.
2. Om fonderna inrättas får de sörja för bidrag, lån, ekonomiska garantier
och/eller andra typer av finansiering som garanterar resultat.
Prop. 2008/09:163
70
3. Fonderna skall vara öppna för alla leverantörer av åtgärder för
förbättrad energieffektivitet, såsom energitjänstföretag, oberoende
energirådgivare, energidistributörer, systemansvariga för distributionen,
företag som säljer energi i detaljistledet och installatörer. Medlems-
staterna får besluta att öppna fonderna för alla slutförbrukare.
Anbudsförfaranden eller likartade metoder som fullt ut säkerställer
öppenhet skall genomföras i enlighet med gällande regler för offentlig
upphandling. Medlemsstaterna skall se till att sådana fonder kompletterar
och inte konkurrerar med kommersiellt finansierade åtgärder för
förbättrad energieffektivitet.
Regeringens bedömning: Denna artikel inbegriper ingen skyldighet
utan en möjlighet för medlemsstaterna att upprätta fonder för att
finansiera energieffektiviseringsprogram. Den svenska energieffektivi-
seringspolitiken finansieras inte genom fonder, utan kommer även
framöver att finansieras genom statsbudgeten som fastställs i
behandlingen av de årliga budgetpropositionerna.
Artikel 12
Energibesiktningar
1. Medlemsstaterna skall se till att det finns effektiva
energibesiktningssystem av hög kvalitet som är utformade för att
identifiera möjliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet och som
genomförs på ett oberoende sätt för alla konsumenter, även mindre
hushållskunder och kommersiella kunder samt små och medelstora
industrikunder.
2. Marknadssegment som har höga transaktionskostnader och
okomplicerade inrättningar kan nås med andra åtgärder, till exempel
frågeformulär och dataprogram som görs tillgängliga på Internet
och/eller skickas till kunderna med post. Medlemsstaterna ska se till att
energibesiktningar finns tillgängliga för de marknadssegment där
energibesiktningar inte säljs kommersiellt, med beaktande av artikel
11.1.
3. Certifiering i enlighet med artikel 7 i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energi-
prestanda (1) ska anses vara likvärdig med en energibesiktning som
uppfyller kraven i punkterna 1 och 2 i den här artikeln och med en
energibesiktning som avses i bilaga VI led e till det här direktivet.
Besiktningar till följd av system som grundas på frivilliga överens-
kommelser mellan intresseorganisationer och ett utsett organ som
kontrolleras och följs upp av den berörda medlemsstaten i enlighet med
artikel 6.2 b i det här direktivet, ska likaledes anses ha uppfyllt kraven i
punkterna 1 och 2 i denna artikel.
Regeringens bedömning: Ett energibesiktningssystem i enlighet med
denna artikels tredje punkt finns i Sverige genom lagstiftningen om
energideklarationer som tillkommit som en del av genomförandet av
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december
2002 om byggnaders energiprestanda. Enligt de svenska bestämmelserna
sker utfärdande av intyg i enlighet med vad som anges i artikel 7 i
nämnda direktiv. Några ytterligare genomförandeåtgärder med anledning
av artikel 12 behövs därför inte.
Prop. 2008/09:163
71
Artikel 13
Mätning och upplysande fakturering av energiförbrukningen
1. Medlemsstaterna skall se till att slutförbrukare av el, naturgas,
fjärrvärme och/eller fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk, så långt
det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i
förhållande till möjliga energibesparingar, har individuella mätare som
till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar slutförbrukarens faktiska
energiförbrukning och ger information om faktisk användningstid. När
en befintlig mätare byts ut ska alltid individuella mätare erbjudas till ett
konkurrenskraftigt pris, förutsatt att detta är tekniskt möjligt och
kostnadseffektivt i förhållande till den beräknade sparpotentialen på lång
sikt. När en ny inkoppling sker i en ny byggnad eller större renoveringar
görs enligt direktiv 2002/91/EG ska sådana individuella mätare till ett
konkurrenskraftigt pris alltid erbjudas.
2. Medlemsstaterna skall se till att fakturering från energidistributörer,
systemansvariga för distributionen och företag som säljer energi i
detaljistledet när det är lämpligt grundas på faktisk energiförbrukning
och presenteras på ett klart och begripligt sätt. Lämplig information ska
göras tillgänglig tillsammans med fakturan och ge slutförbrukarna en
fullständig redovisning av de aktuella energikostnaderna. Fakturering,
grundad på den faktiska förbrukningen, ska ske så ofta att kunderna kan
styra sin egen energiförbrukning.
3. Medlemsstaterna skall se till att följande information, när det är
lämpligt, på ett klart och begripligt sätt av energidistributörer,
systemansvariga för distributionen eller företag som säljer energi i
detaljistledet görs tillgänglig för slutförbrukarna i eller tillsammans med
fakturor, avtal, transaktioner och/eller kvitton från distributionsstationer:
a) Aktuella faktiska priser och faktisk energiförbrukning.
b) Jämförelser av slutförbrukarens aktuella energiförbrukning med
förbrukningen under samma period föregående år, helst i grafisk form.
c) Jämförelser med en genomsnittlig, normaliserad användare eller
referensanvändare av energi i samma användarkategori närhelst detta är
möjligt och användbart.
d) Kontaktinformation, inbegripet webbplatsadresser, för konsument-
organisationer, energibyråer eller liknande organ, där information kan
erhållas om tillgängliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet, jäm-
förande slutanvändarprofiler och/eller objektiva tekniska specifikationer
för energiförbrukande utrustning.
Prop. 2008/09:163
72
Regeringens bedömning:
Punkt 1: I denna proposition bedömer regeringen i likhet med
utredningen att krav på individuell mätning av varmvatten och el bör
införas vid uppförande och ändring av byggnader, om det inte bedöms
som oskäligt. Motsvarande krav beträffande mätning av värme är inte
motiverat av bl.a. det skälet att en högre effektiviseringsgrad kan
åstadkommas med andra åtgärder. Avtal om fjärrkyla har, enligt
energieffektiviseringsutredningens slutbetänkande, i de flesta fall
individuell karaktär och bygger på faktisk energianvändning. Några
särskilda genomförandeåtgärder för individuell mätning av fjärrkyla
behövs således inte (se vidare i avsnitt 11.8.4).
Punkt 2: När det gäller direktivets krav på fakturering kan det
beträffande el delvis sägas vara genomfört genom det krav på månadsvis
avläsning som kommer att gälla fullt ut från och med den 1 juli 20091.
Detta krav på avläsning bedöms i sig medföra att debitering kommer att
ske utifrån faktisk förbrukning. Allmänna avtalsvillkor har därutöver
förhandlats mellan branschföreningen Svensk energi och Konsument-
verket. I villkoren, som gäller från och med den 1 juli 2009, anges att
fakturering ska ske på insamlade mätvärden och att preliminärfakturering
baserad på beräkning av elanvändning endast i undantagsfall kan ske.
Regeringen kommer att följa effekterna av mätreformen och de allmänna
avtalsvillkor som tagits fram. Dessa åtgärder bedöms vara tillräckliga för
att artikel 13.2 ska anses vara genomförd beträffande fakturering av el.
Ett generellt krav på fakturering av fjärrvärme och gas baserad på
faktisk förbrukning kan inte införas i dagsläget eftersom det inte är
tekniskt möjligt. Ett sådant krav förutsätter att det finns mätare för
fjärravläsning installerade hos samtliga slutanvändare och det är inte
fallet, varken beträffande fjärrvärme eller gas. Regeringen bedömer
baserat på de hittillsvarande erfarenheterna från mätningsreformen
avseende el att liknande krav för fjärrvärme och gas bör kunna införas de
närmaste åren. Regeringen avser att ge Energimarknadsinspektionen och
Energimyndigheten i uppdrag att utreda kostnader och andra kon-
sekvenser samt effektiviseringspotential för respektive energislag för att
kunna ta ställning till om det är lämpligt att ställa krav på teknik för
fjärravläsning och mätperiodens längd på motsvarande sätt som när det
gäller el. Avtal om fjärrkyla har, enligt Energieffektiviseringsutredning-
ens slutbetänkande, i de flesta fall individuell karaktär och bygger på
faktisk energianvändning. Några särskilda genomförandeåtgärder för
fakturering baserad på faktisk förbrukning av fjärrkyla behövs således
inte.
Punkt 3. Det saknas regler om information på fakturorna för el som fullt
ut motsvarar direktivets krav. Enligt Energimyndighetens föreskrifter2
ska elnätsföretaget på ett lättförståeligt sätt lämna information till
slutanvändarna om mätarställningar vid varje månadsskifte, års-
1 Förordning (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el, 16 §.
2
Statens energimyndighets föreskrifter och allmänna råd om mätning, beräkning och
rapportering av överförd el , STEMFS 2007:5, 6 kap. 8 §.
förbrukning och förbrukningsstatistik per månad i kWh och i procent av
årsförbrukningen för de senaste tretton månaderna. Det finns inga regler
om jämförelser med normalanvändare eller kontaktinformation.
Prop. 2008/09:163
73
När det gäller fjärrvärme så anges det i fjärrvärmelagen att
fjärrvärmeavtalet ska innehålla uppgifter om priset för fjärrvärmen och
var information om fjärrvärmeföretagets priser för fjärrvärme finns.
Dessutom ska prisinformation enligt lagen finnas enkelt tillgänglig för
allmänheten. Inga regler finns om faktisk förbrukning eller avläsning.
Vidare saknas krav på jämförelser med andra perioder och med
normalanvändare (internet) samt kontaktinformation. Det finns i dag
ingen författningsreglering när det gäller innehållet på fakturor för gas
eller fjärrkyla.
För samtliga energislag är det regeringens uppfattning att direktivets
krav på att viss information ska finnas på fakturorna och presenteras på
ett klart och begripligt sätt ska genomföras genom diskussioner och
frivilliga överenskommelser med branschorganisationerna i första hand.
Att öka regelbördan genom lagstiftning är en åtgärd som får övervägas
först om det skulle visa sig att respektive bransch inte lever upp till de
krav som direktivet ställer. Energimyndigheten och Energimarknads-
inspektionen bör få i uppdrag att i samråd med berörda branscher följa
upp genomförandet av direktivets informationskrav.
Artikel 14
Rapporter
1. Medlemsstater som för något ändamål redan använder sådana
beräkningsmetoder för mätning av energibesparingar som liknar dem
som beskrivs i bilaga IV när detta direktiv träder i kraft får lämna
upplysningar på lämplig detaljnivå till kommissionen. Upplysningarna
skall lämnas så snart som möjligt, helst inte senare än den 17 november
2006. Dessa upplysningar kommer att göra det möjligt för kommissionen
att beakta befintlig praxis.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna följande
handlingsplaner för energieffektivitet:
– En första handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2007.
– En andra handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2011.
– En tredje handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2014.
Alla handlingsplaner skall beskriva de åtgärder för förbättrad energi-
effektivitet som planeras för att uppnå målen i artikel 4.1 och 4.2 samt
för att uppfylla bestämmelserna om den offentliga sektorns roll som ett
exempel samt om information och rådgivning till slutförbrukare som
anges i artikel 5.1 respektive artikel 7.2.
Den andra och tredje handlingsplanen skall:
– innehålla en grundlig analys och utvärdering av den tidigare planen,
– innehålla slutresultaten när det gäller uppfyllande av de energisparmål
som anges i artikel 4.1 och 4.2,
– innehålla planer för – och information om förväntade effekter av –
ytterligare åtgärder som skall vidtas för det fall att målen inte uppfylls
eller inte förväntas uppfyllas,
– användning och successivt ökad användning, i enlighet med artikel
15.4, av harmoniserade indikatorer och referensmått för effektivitet, för
utvärdering av såväl tidigare åtgärder som förväntade effekter av
planerade framtida åtgärder,
Prop. 2008/09:163
74
– grundas på tillgängliga uppgifter som kompletteras med
uppskattningar.
3. Kommissionen skall, senast den 17 maj 2008 offentliggöra en
kostnads-/nyttoanalys i vilken sambandet mellan EU:s normer,
bestämmelser, politik och åtgärder för effektiv slutanvändning av energi
granskas.
4. Handlingsplanerna för energieffektivitet skall bedömas i enlighet med
förfarandet i artikel 16.2:
– De första handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2008.
– De andra handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2012.
– De tredje handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2015.
5. På grundval av handlingsplanerna för energieffektivitet skall
kommissionen bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har uppnått
sina nationella vägledande energibesparingsmål. Kommissionen skall
offentliggöra en rapport med sina slutsatser
– om de första handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari
2008,
– om de andra handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari
2012,
– om de tredje handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari
2015.
Dessa rapporter skall innehålla information om liknande åtgärder på
gemenskapsnivå, inklusive gällande och framtida lagstiftning.
Rapporterna skall beakta det referensmåttssystem som avses i artikel
15.4, identifiera bästa metoder och identifiera fall då medlemsstaterna
och/eller kommissionen inte har gjort tillräckliga framsteg, och de får
innehålla rekommendationer. Den andra rapporten skall i förekommande
fall och om nödvändigt åtföljas av förslag till Europaparlamentet och
rådet om ytterligare åtgärder, inklusive en eventuell förlängning av
tillämpningsperioden för målen. Om det i rapporten dras slutsatsen att
otillräckliga framsteg har gjorts mot att uppnå de nationella vägledande
målen skall dessa förslag behandla nivån och arten på målen.
Regeringens bedömning: I utredningens delbetänkande togs en
preliminär första handlingsplan fram som lämnades till kommissionen
den 25 mars 2008 (N2008/2574/E). Handlingsplanen blir slutlig i och
med de åtgärder och förslag som presenteras i denna proposition.
Propositionen innehåller de åtgärder som planeras för att nå målet samt
de åtgärder som ska vidtas inom den offentliga sektorn för att denna ska
fungera som exempel. Den andra och tredje handlingsplanen ska tas fram
av Energimyndigheten i samråd med Energieffektiviseringsrådet. Energi-
myndigheten ska överlämna den andra handlingsplanen till regeringen
senast 30 september 2010 och den tredje den 30 september 2013, för att
möjliga förslag på ytterligare åtgärder ska hinna behandlas. För att
uppfylla kraven om en successivt ökad användning av harmoniserade
indikatorer och referensmått enligt artikel 15.4 ska Energimyndigheten
vara ansvarig för att följa det harmoniseringsarbete som bedrivs inom EU
och integrera eventuella resultat i den andra och tredje handlingsplanen.
11.3
Energisystemperspektiv
Prop. 2008/09:163
75
Regeringens bedömning: Energieffektivisering bör bedömas utifrån
ett systemperspektiv. Detta innebär att den nytta som uppnås i form av
mindre resursförbrukning och mindre miljöpåverkande utsläpp och på
sikt också lägre kostnader ska ses som det egentliga syftet med
energieffektivisering. Effektivisering i sig ska inte uppfattas som det
egentliga målet.
Skälen för regeringens bedömning: Det krävs olika synsätt och
beräkningsmetoder för att å ena sidan bedöma eventuell energi-
effektivisering av en enskild åtgärd, å andra sidan följa upp energi-
effektiviseringen på aggregerad nivå i ett samhälle. Utvecklingen av
samhällets energieffektivitet på aggregerad nivå beskrivs ofta på sätt som
inkluderar olika åtgärders samlade effekt i ett systemperspektiv. Ett
sådant begrepp är energiintensitet. Med detta avses förhållandet mellan
samhällets samlade produktion och samlade användning av energi i form
av tillförd primärenergi inkluderande de omvandlingsförluster som sker
fram till slutanvändarens förbrukning av t.ex. elenergi. Direktivet handlar
om främjande av effektiv slutanvändning av energi och ställer krav på
medlemsstaterna att ställa upp ett preciserat vägledande mål uppgående
till minst 9 procent till 2016. Energieffektivisering regleras även genom
andra direktiv vad gäller energiprestanda hos enskilda byggnader3 och
hushållsapparater4 samt genom ett direktiv för energieffektivisering
genom främjande av högeffektiv kraftvärme5. Däremot finns inget
direktiv som reglerar harmoniserad uppföljning av energieffektivise-
ringen över hela samhället.
För att kunna sammanfatta alla energiformer i ett enda mätetal behöver
omräkning ske till en gemensam dimension. Det finns inte en för alla
situationer relevant och vetenskapligt korrekt formel för omräkning av
samtliga förekommande energislag eller energibärare till ett gemensamt
mätetal som kan utgöra grund för fastställande av om t.ex. en målnivå
om 9 procent effektivisering har uppnåtts. Lokalt producerad solvärme
eller utnyttjad spillvärme är inte kvantitativt jämförbart med uttag av
elenergi under höglast i elsystemet. I energitjänstedirektivets bilaga II
anges exempel på faktorer för vissa energibärare som får användas när
användning av olika energiformer summeras till ett samlat mätetal för att
beräkna uppnådd energieffektivisering. För elenergi anges explicit
3
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om
byggnaders energiprestanda (EGT L1, 4.1.2003, s. 65, Celex 32002L0091).
4
Rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och standardiserad
konsumentinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra
resurser och om upphävande av direktiv 79/530/EEG (EGT L 297/92, s. 16, Celex
31992L0075), Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG av den 6 juli 2005 om
upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter
och om ändring av rådets direktiv 92/42/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv
96/57/EG och 2000/55EG (EUT L 191, 22.7.2005, s. 29–58, Celex 32005L0032)
5
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande
av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för
energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG (EUT L 52, 21.2.2004, s. 50, Celex
32004L0008).
Prop. 2008/09:163
76
faktorerna 1,0 eller 2,5 som faktorer som en medlemsstat får välja utan
att ange något motiv för valet. Det anges även explicit att åtföljt av en
motivering står det medlemsstaten fritt att använda annan
viktningsfaktor. För bränslen anges i bilagan deras effektiva värmevärde,
i flera fall med ganska breda intervall. Det är därför nödvändigt vid
beräkning av uppnådd energieffektivisering att dels fastställa olika
bränslens energiinnehåll, dels ange viktningsfaktorer för energibärare
som inte finns upptagna i bilagan. Det angavs tidigt under arbetet att
kommissionen hade för avsikt att genom den till direktivet kopplade
föreskrivande kommittén vidareutveckla och precisera bilaga II med
viktningsfaktorer. Detta arbete har dock ännu ej inletts och utredningen
har därför varit hänvisad till att välja faktorer för de energibärare som
används i Sverige.
Denna grundläggande problematik i uppgiften att väga samman otaliga
åtgärder som bidrar till energieffektivitet till en enda samlad siffra för
hela landet ägnades stor uppmärksamhet av utredningen. Utredningen
drog slutsatsen att varje åtgärd hos slutanvändaren naturligen följs upp av
den enskilde på slutanvändarnivå. Samtidigt bedömde utredningen att det
är lika naturligt för samhället att bedöma den samlade effekten av otaliga
olika åtgärder genom att deras samlade effekt ses i ett systemperspektiv.
Därigenom kan den uppnådda effekten beskrivas mer rättvisande i form
av minskad primär energianvändning och minskade utsläpp av
klimatpåverkande gaser.
Utredningen motiverar denna syn med att en minskning av den
slutanvända mängden energi inte med automatik innebär att också
mängden primärenergi minskar lika mycket. I vissa fall kan primär-
energianvändningen till och med öka trots att mängden slutanvänd energi
minskar. Detta förhållande kan illustreras med ett exempel där en mindre
effektiv panna för lokalt producerad brännved ersätts med en mer
effektiv pelletspanna. För att bedöma den samlade effekten måste beaktas
att pelletseldningen också medför energiförluster i form av den energi
som förbrukas i pelletsfabriken. Endast i de fall skillnaden i
verkningsgrad i villapannan mer än kompenserar för den tillkommande
energianvändningen i pelletsfabriken innebär åtgärden en effektivisering
även på systemnivå. Även om utbytet inte medför effektivisering på
systemnivå kan den ökade bekvämligheten med pelletseldning samt
mindre luftförorening genom bättre förbränning av pellets mer än väl
motivera bytet till pellets. Ett drastiskt exempel är om man ersätter lokal
bränsleanvändning med elvärme för uppvärmning. Lokalt uppfattas detta
som en effektivisering; förluster med rökgaser m.m. bortfaller och huset
använder färre kWh el än vad som tidigare förbrukades i form av ett
bränsle. Beaktar man även de förluster som sker i kraftverk vid
elproduktion blir dock i allmänhet resultatet det omvända; övergången
till elvärme är inte en effektivisering eftersom samhället efter åtgärden
måste tillföras mer primär energi för att upprätthålla samma funktion.
Detta är motivet till att direktivet explicit anger faktorn 2,5 som en
lämplig viktningsfaktor för el. Samma viktningsfaktor används även i det
nyligen antagna nya ramdirektivet för avfall att användas vid bedömning
av total energiåtervinning vid avfallseldade kraftvärmeverk.
Utgående från detta resonemang beräknade utredningen faktorer som
för olika energibärare återspeglar den energi som antingen bortgår i om-
vandlingsförluster eller måste tillföras i förädlings- och distributionsled
för att energin ska nå slutanvändaren i för denne användbar form. Råolja
förädlas i oljeraffinaderi och distribueras i form av lågsvavlig eldnings-
olja till slutanvändare. Energiförlusterna i tillförselkedjan för olja beakta-
des genom faktorn 1,2 som återspeglar att det förbrukas ca 1,2 kWh
råolja för att driva systemet så att slutanvändaren kan få 1 kWh
oljeprodukt.
Prop. 2008/09:163
77
En speciell och för Sverige betydelsefull energibärare är fjärrvärme.
Vid anslutning till fjärrvärme flyttas tidigare förluster i t.ex. en egen
oljepanna för fastigheten till det ovanför liggande systemet. Samtidigt
öppnas möjlighet att göra radikala effektiviseringar genom att använda
högeffektiv kraftvärme. Infrastrukturen fjärrvärme öppnar också
möjligheten att använda spillvärme för uppvärmning. Denna flexibilitet
medför att den samlade systemeffektiviteten är unik för varje fjärr-
värmesystem och utvecklas över tiden. För att åtminstone approximativt
återspegla den verkliga energieffektivisering som detta innebär be-
räknade utredningen en faktor som återspeglar medelvärdet för all
fjärrvärme i landet.
Med dessa av utredningen beräknade för Sverige rättvisande faktorer
fann utredningen att direktivets krav på minst 9 procent energi-
effektivisering kommer att uppnås. Flera remissinstanser har påpekat att
de beräknade viktningsfaktorerna är osäkra och att beräkningsresultatet
följaktligen åtminstone måste tolkas med stor försiktighet. Beaktande
denna osäkerhet i precisering av viktningsfaktorer är det likväl möjligt att
dra vissa slutsatser om prioritering av energieffektivisering. Detta
innebär att effektivisering av uppvärmning som sker med el bör vara
prioriterat medan t.ex. bostäder som uppvärms med i huvudsak
gratisenergi bör ges lägre prioritet. Över huvud taget ger all
effektivisering av elanvändningen i slutanvändarledet god utdelning
genom elens höga viktningsfaktor vid marginella konsumtions-
förändringar. Samtidigt kan övergång till elanvändning med effektiv
teknik vara en i sig verksam effektiviseringsåtgärd. Detta kan
exemplifieras med effektiva värmepumpar och eldrivna fordon. En annan
slutsats kan vara att vissa effektiviseringsåtgärder, som inte alls berör
slutanvändarna, också bör prioriteras, t.ex. en ökad användning av
industriell spillvärme. Bl.a. för att främja detta har regeringen beslutat
om direktiv för en utredning om förutsättningarna för att införa ett
lagstadgat tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten (dir. 2009:5). I detta
sammanhang är det även angeläget att Energimyndighetens arbete med
att se över styrmedel för att tillvarata industriell spillvärme fortsätter.
I avsaknad av på gemenskapsnivå harmoniserade faktorer för alla
relevanta energibärare är det inte till alla delar meningsfullt att i
dagsläget precisera en målnivå över energitjänstedirektivets krav på
minst 9 procent. Mer relevant är att fokusera på det nya målet på
20 procent energieffektivisering av samhället som helhet (se vidare
avsnitt 9.2). Med genomförda åtgärder och redan fattade beslut uppfylls
kraven i detta direktiv och effekten är ett betydande bidrag till att uppnå
målet om 20 procent total effektivisering till 2020.
11.4
Mål för energieffektivisering till 2010 och 2016
Prop. 2008/09:163
78
Regeringens förslag: De vägledande målen om energieffektivisering
till 2010 och 2016 bör ligga fast. Målet bör vara att energibesparingen
till år 2016 är minst 9 procent av det årliga energianvändnings-
genomsnittet 2001–2005. Ett mellanliggande mål bör vara att energi-
besparingen år 2010 är minst 6,5 procent av det årliga energi-
användningsgenomsnittet 2001–2005.
Utredningens förslag: Utredningen drar slutsatsen från sina analyser
att det finns skäl att höja ambitionsnivån i effektiviseringsarbetet i
förhållande till de vägledande mål som presenterats i budget-
propositionen för 2008 respektive 2009. Utredningen har i sin bedöm-
ning utgått dels från de energieffektiviseringspotentialer som har
identifierats, dels från hur stor andel av dessa potentialer som kan
realiseras med styrmedel som är rimliga i ett bredare samhällsperspektiv.
Utredningen föreslår mot bakgrund av detta att Sverige antar ett
nationellt energieffektiviseringsmål till år 2016 på 14 procent slutanvänd
energi och 18 procent primär energi. Det mellanliggande målet till 2010
bör enligt utredningens bedömning bestämmas till 7 procent slutlig
energi och 9 procent primär energi. I utredningens delbetänkande
konstaterades att med nu gällande styrmedel uppnås till år 2016 en
energieffektivisering om 10,1 procent mätt som primär energi. Slutsatsen
blir därför att Sverige kan antas komma att nå direktivets vägledande mål
för år 2016.
Remissinstanserna: Södertälje kommun, Eskilstuna kommun, Växjö
kommun, Hässleholms kommun, Östersunds kommun, SKL, Karlstads
kommun, Klimatkommunerna och Svebio ser positivt på att utredningen
föreslår mer långtgående mål än de som EU kräver. Linköpings kommun
tillstyrker energieffektiviseringsutredningens förslag till mål och åtgärder
i dess väsentliga delar. Växjö kommun och Malmö Stad uppskattar att
hänsyn tas till systemperspektivet och att mål sätts för såväl primär som
slutlig energi. Region Skåne anser att det är av vikt att högre ställda
nationella mål och kommande internationella mål inom klimatområdet
beaktas vid utformningen av energieffektiviseringsmålen. Västra
Götalands län och Socialstyrelsen anser det viktigt att de mål om energi-
effektivisering som föreslås kopplas till miljömålsarbetet. Länsstyrelsen i
Dalarna saknar långsiktiga mål för energieffektiviseringen inom
respektive samhällssektor. Naturvårdsverket anser det värdefullt att
utredningen föreslagit åtgärder för att bidra till 20 procent energi-
effektivisering till år 2020 och därmed gått längre än direktivet som avser
minst 9 procent effektivisering till år 2016. Även Vägverket anser att
fokus i energieffektivitetsarbetet bör vara långsiktighet så att ny teknik
och nya lösningar har en rimlig chans att få genomslag innan målåret.
Det innebär att målåret 2016 borde tonas ned.
Lunds tekniska högskola anser att det är ytterst tveksamt att utforma
mål för energieffektivisering med utredningens metod. Högskolan anser
det även mycket tveksamt hur det uppsatta målet ska kunna ligga till
grund för analys av vilka styrmedel som ska implementeras, dvs. vilka
styrmedel som är effektivast för att uppnå målet. Energimyndigheten
anser att det saknas tillräckligt med underlag för att avgöra om just
14 procent är en korrekt nationell målnivå. Energimyndigheten delar
utredningens syn på behovet av en hög ambitionsnivå men pekar på att
en hög ambitionsnivå inte är detsamma som ett kvantitativt mål om
14 procent till 2016. Energimyndigheten ser inga fullgoda skäl att en
högre nationell ambitionsnivå ska fastställas som ett absolut energi-
belopp frikopplat från framtida BNP-tillväxt och eventuell ökning av
energianvändningen. Energimyndigheten ser även problem i att det inte
är fastslaget vilka principer som kommer att gälla vid beräkning av
uppnådd besparing.
Prop. 2008/09:163
79
Konjunkturinstitutet anser inte att Sverige bör sätta ett högre mål för
energieffektivisering än det minsta vägledande målet, om 9 procent till
2016, som direktivet föreskriver. Konkurrensverket anser att det finns en
risk att de samhällsekonomiska potentialerna är överskattade varför det
finns en överhängande risk att de föreslagna nationella målen är högre än
vad som är samhällsekonomiskt motiverat. SABO anser att energi-
effektivisering inte är ett mål i sig utan ett sätt att skapa förutsättningar
för att uppnå viktiga samhällsmål som minskad miljöpåverkan, ökat
välstånd och trygg energiförsörjning. Därför är det viktigt att ett
nationellt mål för energieffektivisering är väl avvägt så att inte en strävan
efter att nå detta mål försämrar förutsättningarna att nå de underliggande
målen. VTI finner inte att de resonemang som förs i utredningen vara
tillräckligt underbyggda för att motivera det högre ställda målet. Boverket
föreslår att motsvarande sektorsmål som finns vad gäller byggsektorns
energieffektivisering enligt delmålet till miljökvalitetsmålet God be-
byggd miljö formuleras för de andra sektorerna utifrån det övergripande
energieffektiviseringsmålet.
Skälen för regeringens förslag: Det finns betydande svårigheter att
fastställa några nya vägledande mål för energieffektivisering till 2010
och 2016 utöver de som lagts fast i budgetpropositionerna för 2008 re-
spektive 2009. Bakgrunden är främst de oklarheter som finns kring hur
måluppfyllelsen ska bedömas. Det finns en rad utestående frågor som
måste klargöras inom ramen för det harmoniseringsarbete som bedrivs på
EU-nivå innan det på ett trovärdigt sätt går att bedöma rimligheten i ett
nytt vägledande mål till år 2010 och år 2016. De utestående frågorna rör
bland annat vilken energianvändning som anses omfattas av direktivet –
vilket påverkar målets storlek högst väsentligt. I direktivet framgår att
företag som omfattas av utsläppshandelssystemet för koldioxid inte in-
går. Detta har av utredningen tolkats som att de fossila bränslen som an-
vänts av företagen som omfattas av handelssystemet inte ska ingå, dock
all annan energi. Genomförandekommittén har ännu inte fastlagt något
beslut huruvida detta är den korrekta tolkningen. Därutöver förändrar
inkluderandet av flyget i utsläppshandelssystemet målets storlek, om än i
mindre omfattning för svenskt vidkommande. Utöver dessa exempel
finns en rad oklarheter som rör uppföljning av direktivet och vilka
metoder som ska användas. Enligt artikel 15 i direktivet ska harmonise-
rade beräkningsmetoder tas fram för att följa upp energieffektiviserings-
målet enligt direktivet.
Regeringen bedömer det som nödvändigt att de grundläggande
villkoren för beräkning av energieffektiviseringar finns på plats innan en
slutlig bedömning kan göras av om det är motiverat att utforma ett
nationellt mål för energieffektivisering som går utöver direktivets krav.
Oavsett detta avser dock regeringen att fortsätta de satsningar på ökad
energieffektivisering som bedrivs och som utökas i och med denna
proposition.
Prop. 2008/09:163
80
Om det finns harmoniserade metoder på plats vid framtagandet av den
andra handlingsplanen för energieffektivitet bör Energimyndigheten
inkludera dessa förutsättningar vid bedömning av måluppfyllelsen och
om de åtgärder som finns är tillräckliga för att nå målet. Om det anses
finnas tillräckligt goda beräkningsförutsättningar fastlagda bör Energi-
myndigheten lägga förslag till mål för år 2016.
I sammanhanget vill dock regeringen understryka de ambitioner som
finns för energieffektivisering och som är uttalade i partiledarna i Allians
för Sveriges överenskommelse om en långsiktig och hållbar energi- och
klimatpolitik. I överenskommelsen presenteras en målsättning om
20 procent effektivare energianvändning som ska uppnås till 2020 (se
avsnitt 3).
11.5
Ett femårigt program för energieffektivisering
Regeringens bedömning: Ett femårigt energieffektiviseringsprogram
bör genomföras under åren 2010–2014 dels för att genomföra
energitjänstedirektivet och de mål och förpliktelser som följer av
direktivet, dels för att nå målet om 20 procents effektivare
energianvändning till 2020. Programmet tillförs 300 miljoner kronor
årligen under fem år, utöver dagens politik.
Programmet föreslås innehålla följande huvudsakliga åtgärder:
– förstärkt regionalt och lokalt energi- och klimatarbete, genom bl.a.
finansiering av kommuners och landstings arbete med frivilliga
energieffektiviseringsavtal;
– förstärkta insatser för information, rådgivning, teknikupphandling
och marknadsintroduktion, nätverksaktiviteter samt införande av ett
stödsystem med energikartläggningscheckar;
– förstärkt myndighetsarbete för att främja ökad energieffektivitet.
Regeringen avser att återkomma i budgetpropositionen för 2010 med
förslag till den närmare fördelningen av medlen mellan olika åtgärder.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit ett antal styrmedel
att ingå i ett femårigt program åren 2010–2014 för att nå direktivets mål.
En sammanfattning av utredningens förslag återfinns i bilaga 3 till
propositionen. Sammanlagd kostnad för styrmedlen beräknades uppgå
till ca 2,4 miljarder kr/år. Utredningen har också presenterat över-
gripande avsnitt om hur styrmedel för energieffektivisering bör utformas.
Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser är kritiska till
utredningens förslag i sin helhet. Kritiken har framför allt gällt förslaget
till ekonomiskt stöd för energieffektivisering i byggnader alternativt ett
s.k. ROT-avdrag, ett förslag som skulle kosta ca 2 miljarder kronor/år.
Synpunkterna återfinns i avsnittet 11.8.1 Informations- och
rådgivningsportal för energideklarationer och återges inte här.
Skälen för regeringens bedömning
Prop. 2008/09:163
81
Tidigare energieffektiviseringsprogram
Energieffektiviseringspolitiken har tidigare bedrivits i programform,
senast perioden 2003–2007 inom 2002 års energipolitiska program (prop.
2001/02:143, bet. 2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317). Statliga insatser
för hushållning med energi har varit ett viktigt energipolitiskt medel
sedan 1970–talet. De program som riksdagen fattat beslut om under
1970– och 1980–talen har innehållit bl.a. investeringsstöd och
informationsinsatser. 1991 års energipolitiska beslut innefattade bl.a.
stöd till upphandling och introduktion av energieffektiv teknik,
demonstration av energieffektiv teknik i bostäder och lokaler, stöd till
pilotanläggningar inom industrin samt generell energiinriktad
information. I det så kallade kortsiktiga programmet i 1997 års
energipolitiska beslut föreslogs bl.a. åtgärder för en effektivare
energianvändning och för en minskad elanvändning (prop. 1996/97:84,
bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). Åtgärderna för energieffektivi-
sering byggde delvis vidare på åtgärderna i 1991 års program. I och med
satsningen som gjordes i budgetpropositionen för 2008, den s.k.
klimatmiljarden, fördjupades och breddades insatserna som redan pågick.
I avsnittet om åtgärder för effektivare energianvändning finns det en
redogörelse för dagens insatser förutom det som regeringen redogjort för,
t.ex. i budgetpropositionen för 2009 (prop. 2008/09:1, vol. 11, utg. omr.
21 Energi). I Energimyndighetens årsredovisningar redovisas närmare
detaljer om insatserna.
Utgångspunkter för dagens energieffektiviseringspolitik
Dagens politik för energieffektivisering bygger i huvudsak på principer
och tankar som fastslogs i departementspromemorian Effektivare energi-
användning (Ds 2001:60). Sammanfattningsvis sades om riktlinjer för en
effektiv politik inriktad mot energianvändningen (s. 117):
– inga kvantifierade mål för energianvändningen bör anges då detta
kräver en helhetssyn som inte kan uppnås, varför suboptimeringar
riskeras,
– styrmedel bör vara generella och inte bundna till specifika tekniker,
– priserna ska ge rätt (eller önskad) information,
– sökkostnader reduceras genom att information tas fram och sprids och
– barriärer kan undanröjas, t.ex. genom att det befintliga regelverket
justeras.
Regeringen menar att förhållandena inte har ändrats avsevärt utom
såvitt avser frågan om mål för politiken. Denna förändring beror dels på
energitjänstedirektivet som kräver att medlemsstaterna sätter mål för
effektivare energianvändning, dels på att stats- och regeringscheferna i
mars 2007 fastslog ett mål för energieffektivisering om 20 procent till
2020 på EU-nivå. I Alliansens energi- och klimatpolitiska överenskom-
melse har också angetts ett nationellt mål om 20 procent effektivare
energianvändning till 2020.
Prop. 2008/09:163
82
Sverige är en marknadsekonomi och i en perfekt fungerande
marknadsekonomi uppnås en effektiv resursanvändning när priser på
resurser och slutprodukter svarar mot de samhällsekonomiska
kostnaderna och mot användarnas värderingar. Staten har ingen
anledning att ingripa och försöka styra medborgarna och deras val
eftersom de saknar anledning att använda mer resurser än de behöver och
på så vis fördyra sin konsumtion. Statlig politik har i stället som en
uppgift att identifiera och undanröja s.k. marknadsimperfektioner. Av
intresse här är i huvudsak två: externa effekter och informationsbrister.
Externa effekter innebär att marknadspriserna inte avspeglar den
samhälleliga kostnaden eller nyttan av produktionen eller konsumtionen
av en vara. Ett exempel är skadliga miljöeffekter. Traditionellt står två
lösningar till buds: utvidgningar av nyttjanderätter och att de existerande
marknadspriserna korrigeras för att inkludera kostnaderna för de
skadliga, och i annat fall obeaktade effekterna. Ekonomiska styrmedel
(t.ex. skatter och subventioner) och administrativa styrmedel (t.ex.
tillstånd att bedriva viss miljöfarlig verksamhet) spelar här en viktig roll.
Inom den svenska energi- och klimatpolitiken har ekonomiska,
marknadsbaserade styrmedel som miljöskatter och utsläppshandel
kommit att bli allt viktigare, då dessa instrument har goda förutsättningar
för att internalisera de externa effekterna på ett kostnadseffektivt sätt.
Dessa har i stor utsträckning kommit att ersätta olika former av bidrag.
För högsta möjliga samhällsekonomiska kostnadseffektivitet bör
samtliga samhällets sektorer belastas med en lika stor kostnad för den
externa effekten. Därtill behöver dock risken för koldioxidläckage, dvs.
att införandet av styrmedel i ett led inte leder till minskade utsläpp utan
till att utsläppen flyttar till ett annat led, beaktas.
I en marknadsekonomi är priset den viktigaste informationsbäraren.
Om priset alltid gav relevant och fullständig information på marknaderna
skulle knappast något behov finnas för analyser av samhällsekonomisk
lönsamhet eller av andra styrmedel för att leda det i en samhälls-
ekonomiskt effektiv riktning avseende energieffektivisering. Men i
praktiken är det omöjligt för alla aktörer att ha fullständig information
om alla tillgängliga möjligheter och konsekvenser av sitt handlande.
Dessutom kan ofullständig kunskap också vara avsiktlig då det kostar tid
och pengar att införskaffa kunskap. Kunskapsutveckling och in-
formationsspridning har ofta karaktär av s.k. kollektiv vara. Det medför
att den tenderar att produceras i en ur samhällets synvinkel alltför liten
mängd, vilket därför motiverar statliga insatser på området. En
konsekvens av detta är att en väl avvägd användning av informativa
styrmedel om energiomvandling och energianvändning hos företag och
hushåll kan leda till välfärdsvinster. En vid definition av statliga
informativa styrmedel inbegriper inte bara informationskampanjer och
informationsverksamhet från statliga myndigheter, utan även statligt
finansierad forskning och utbildning som pågår vid bl.a. skolor,
universitet och institut. Genom att öka informationens tillgänglighet
minskar aktörernas sökkostnader. Statens uppgift blir att samla upp den
forskning som pågår och att sprida resultaten samt att göra informationen
överskådlig och begriplig för medborgarna i samhället.
Med informativa styrmedel kan ett ändrat beteende eller attityd
åstadkommas. En viktig förutsättning för att informativa insatser ska vara
effektiva är att även prissignaler finns. En kombination av t.ex.
ekonomiska, marknadsbaserade styrmedel och väl avvägda informations-
insatser har goda förutsättningar för att en samhällsekonomiskt effektiv
energieffektivisering ska kunna uppnås. Informationsinsatser kan även
ses som ett nödvändigt komplement till ekonomiska styrmedel i de lägen
prissignalen inte fullt ut slår igenom eller är tillräcklig, t.ex. att
individuell mätning och debitering av energianvändningen införs, eller
att staten främjar information om en marknad som är omogen, såsom vid
vissa typer av energitjänster. Informationsinsatser torde även vara
samhällsekonomiskt motiverade för att bygga på redan existerande
styrmedel, såsom energideklarationer av byggnader. Systemet är på plats,
förväntas vara det under lång tid framöver och därför finns skäl att få ut
mesta möjliga effekt av det med hjälp av ytterligare information.
Prop. 2008/09:163
83
Nytt energieffektiviseringsprogram 2010-2014
En framgångsrik politik för energieffektivisering kännetecknas av att
miljontals beslutsfattare dagligen, integrerat med andra beslut, även
beaktar energieffektivisering. Av den anledningen är åtgärderna i det
femåriga programmet brett upplagda och syftar till att nå så många
individer som möjligt och påverka deras handlande i många olika
situationer. Vägen dit är att undanröja informations- och kunskapsbrister
tillsammans med de generellt verkande styrmedlen. En sådan inriktning
har även relevans för framtiden.
Anledningarna till att regeringen väljer att på nytt genomföra politiken
i form av ett program är flera. För det första så föreslås en gemensam röd
tråd för insatserna som innebär en samlad strategi för undanröjandet av
informations- och kunskapsbrister inom olika sektorer. Det sakliga
innehållet i programmet avviker därmed inte från redan pågående
åtgärder utan får ses som en fortsättning, breddning och förstärkning av
insatser som bygger på beprövad och utvärderad erfarenhet. För det
andra skapas möjligheter till omdisponering av insatserna över tid inom
programmet för att ge möjlighet till större flexibilitet och kostnads-
effektivitet. För det tredje underlättas uppföljning och utvärdering. För
det fjärde skapas förutsättningar för kontinuitet och bättre planerings-
förutsättningar.
Programmet föreslås innehålla följande huvudsakliga åtgärder:
– förstärkt regionalt och lokalt energi- och klimatarbete, genom bl.a.
finansiering av kommuner och landstings arbete med frivilliga energi-
effektiviseringsavtal;
– förstärkta insatser för information, rådgivning, teknikupphandling
och marknadsintroduktion, nätverksaktiviteter samt införande av ett
stödsystem med energikartläggningschecker;
– förstärkt myndighetsarbete för att främja ökad energieffektivitet.
Regeringen avser att återkomma i budgetpropositionen för 2010 med
förslag till den närmare fördelningen av medlen mellan olika åtgärder.
Med utgångspunkterna ovan får politiken för energieffektivisering de
bästa förutsättningarna och medför minskad belastning på både klimat
och miljö. Dessa utgångspunkter är också grunden för genomförandet av
energitjänstedirektivet och för att nå målet om 20 procent effektivare
energianvändning till 2020. I samband med att programmet upphör efter
2014 kommer det att finnas skäl att utvärdera åtgärderna och undersöka
om inriktningen behöver ändras för att målen ska kunna uppnås.
Uppföljning och utvärdering kommer att ske kontinuerligt.
Prop. 2008/09:163
84
11.6
Offentlig sektor
11.6.1
Staten och kommuner som föredöme
Regeringens bedömning: Statliga myndigheter ska vara ett föredöme
i arbetet med energieffektivisering. Det bör anges i en förordning som
ska förtydliga kraven som följer av bilaga VI till energitjänste-
direktivet och förtydliga hur hänsyn ska tas till effektivare
energianvändning vid offentlig upphandling. Energimyndigheten bör
få i uppdrag att ge statliga myndigheter råd och stöd samt att följa upp
arbetet.
Energimyndigheten bör också få i uppdrag att ansvara för strategisk
samordning, utveckling, uppföljning och utvärdering av offentliga
sektorns arbete med energifrågor. Energimyndigheten bör vidare få i
uppdrag att i samverkan med Konkurrensverket och efter samråd med
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) genomföra en förstudie för
att utreda nyttan med, verktygen för och samordningen av produkt-
relaterad energistatistik vid upphandling i samband med att
statistikbehovet för att följa upp energitjänstedirektivets krav utreds.
Miljöstyrningsrådet bör i samverkan med Energimyndigheten, där det
är lämpligt, anpassa svenska upphandlingskriterier avseende energi-
effektivitet till internationella standarder och kriteriesystem.
Utredningens och Energimyndighetens förslag: Överensstämmer
delvis med regeringens bedömning. Utredningen har inte lämnat något
förslag om hur kraven i bilaga VI ska genomföras i svensk rätt avseende
myndigheter utan föreslagit ett utkast till program för energi-
effektivisering för statliga myndigheter som bör integreras i miljö-
ledningssystemet. Energimyndigheten har i sin rapport Våga vara bäst!–
Upphandling av energieffektiva produkter i svensk offentlig sektor
(N2008/3478/E) föreslagit att regeringen fattar ett beslut om bindande
krav för statliga myndigheter och verk att handla upp produkter som
minst uppfyller baskraven enligt Miljöstyrningsrådets upphandlings-
kriterier eller likvärdiga kriterier för energieffektiva produkter. Då
kriterier saknas, eller är olämpliga, bör livscykelkostnadsanalyser (LCC-
analyser) tillämpas vid upphandlingar. Energimyndigheten menar att
detta förslag kan genomföras utan lagstiftning och att formerna för detta
förslag bör preciseras vidare utifrån befintliga regelverk och styrmedel.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat frågan
om hur kraven i bilaga VI till direktivet ska genomföras. När det gäller
förslaget i Energimyndighetens rapport Våga vara bäst! har remiss-
instanserna anfört följande. Kammarrätten i Sundsvall menar att någon
Prop. 2008/09:163
85
EG-rättslig analys inte har gjorts när det gäller energirelaterade
upphandlingskriterier i förfrågningsunderlag och i vilken utsträckning de
kan anses tillåtna enligt EG-rätten. Frågan är vilken vikt som kan läggas
vid energirelaterade kriterier och om sådana kriterier i alla lägen kan
anses som proportionella och i övrigt överensstämma med EG-rätten.
Möjligen gäller detta särskilt det föreslagna kravet på
livscykelkostnadsanalyser som leverantörer skall göra om de vill delta i
upphandlingar där energirelaterade kriterier inte finns utarbetade.
Förslaget kan enligt kammarrättens mening förväntas leda till att
leverantörer kommer att begära överprövning av tilldelningsbeslut och
därmed ökade kostnader för rättsväsendet. Av EG-domstolens domar
framgår att likabehandlingsprincipen medför att upphandlande
myndighet/enhet måste kunna kontrollera att den information som
lämnas av anbudsgivare är korrekt. Detta kommer att ställa krav på
resurser då det torde stå anbudsgivare fritt att använda sig av andra
kriterier än de som utarbetats av miljöstyrningsrådet men som är
jämförliga. Förslaget från Energimyndigheten synes leda till att antalet
samordnade upphandlingar ökas inom det statliga området. Detta kan ha
fördelar men kan också medföra att konkurrensen försämras eftersom
småföretag kan få svårt att delta. Frågan om förslagets konsekvenser för
småföretagen verkar inte tillräckligt utredd i Energimyndighetens
rapport. Länsstyrelsen i Norrbottens län delar uppfattningen att staten
bör ligga i framkant när det gäller energieffektivitet, men ställer sig
frågande till om tvingande krav är den rätta vägen att gå. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län instämmer i att regeringen bör besluta om bindande
krav för statliga myndigheter när det gäller upphandling av energi-
relaterade produkter, men vill dock poängtera att förslaget måste
preciseras och formuleras så att respektive myndighets särart hanteras på
ett klokt sätt. Kommerskollegium erinrar om att bindande krav avseende
energieffektivitet hos produkter vid offentlig upphandling kan bli
anmälningspliktiga enligt direktiv 98/34/EG. Statens fastighetsverk anser
att det är viktigt att staten föregår som gott exempel vid upphandling av
energirelaterad utrustning och tillstyrker därmed Energimyndighetens
förslag. Datainspektionen är en liten myndighet med s.k. förenklat
miljöledningsuppdrag och har ingen egen specialkompetens på
upphandlingsområdet. Datainspektionen är mycket beroende av de
statliga ramavtalen. Inspektionen är emellertid beroende av att ram-
avtalen är tydliga och förhållandevis enkla att tillämpa. Ramavtal för
energirelaterade produkter bör därför uppfylla baskrav på energi-
effektivitet. Enligt Statskontoret framstår det inte som orimligt att
regeringen bör fatta beslut om bindande krav för statliga myndigheter
och verk att ta hänsyn till energieffektivitet vid upphandling av
produkter. Statskontoret vill betona att miljö- eller energieffektivitetskrav
inte bör utformas på ett sådant sätt att de i onödan försvårar för
småföretag att delta i och vara konkurrenskraftiga vid offentliga
upphandlingar. Statistiska centralbyrån menar att rapporten inte är
övertygande om att tvingande krav är ändamålsenligt. Till exempel ska
inte komplicerade och kostnadskrävande livscykelanalyser som förslaget
innebär behöva göras. En mer ingående konsekvensanalys över
kostnaderna för myndigheternas upphandling borde ha gjorts.
Naturvårdsverket är positivt inställd till Energimyndighetens förslag,
Prop. 2008/09:163
86
men anser att en grundligare analys eller presentation av förslagets
konsekvenser hade varit önskvärd. Naturvårdsverket anser dock att det
borde vara ett generellt krav att hänsyn tas till Miljöstyrningsrådets
upphandlingskriterier i alla upphandlingar för att undvika att den
upphandlande enheten ska behöva ha särskilda rutiner just för det här
området. Naturvårdsverket är positivt inställt till livscykelanalyser men
anser att det är tveksamt om dessa ska genomföras av den upphandlande
enheten utan borde i stället ställas som ett krav på leverantören. Sveriges
Meteorologiska och Hydrologiska Institut (SMHI) anser att det är rimligt
att krav ställs på de statliga myndigheterna att de vid upphandling av
energiprodukter minst ska använda Miljöstyrningsrådets baskrav för
energieffektiva produkter. SMHI anser att störst genomslag på kortast tid
fås om krav ställs på ramavtalsupphandlingar för statens räkning åläggs
att ställa ”skarpa” energikrav vid ramavtalsupphandlingarna. Boverket
uppmärksammar att Europeiska kommissionen presenterat ett förslag till
ett omarbetat energimärkningsdirektiv (92/75/EEG). I direktivförslaget
föreslås att upphandlande myndigheter inte ska få upphandla produkter
som inte uppfyller de minimikrav i fråga om lägsta prestandanivåer som
fastläggs i den tillämpliga genomförandeåtgärden. Denna föreslagna
direktivändring innebär en viktig händelse på det område som rapporten
berör och bör inverka på Energimyndighetens förslag gällande
energieffektiv upphandling. En bättre kartläggning av EU:s rättsregler,
direktiv etc. som påverkar rapportens område efterfrågas. I samman-
hanget vill Boverket också framhålla betydelsen av Byggprodukt-
direktivet (CPD). Detta anger, förutom energihushållning, också fem
andra väsentliga egenskapskrav på byggnadsverk som har betydelse för
byggprodukter. Hur man deklarerar byggprodukters prestanda,
exempelvis energieffektivitet, regleras på gemenskapsnivå genom
byggproduktdirektivet. Boverket anser vidare att bedömningen av
förslagets konsekvenser på kulturmiljön bör analyseras ytterligare.
Vägverket anser att om inställningen Våga vara bäst ska genomsyra även
Energimyndighetens förslag, borde förslaget snarare förorda kravnivå 2–
avancerad som baskrav. Verket föreslår vidare att i de fall där kravnivå 2
och/eller 3 inte kan användas som baskrav kan dessa med fördel utgöra
börkrav, d.v.s. utvärderingskriterier. Detta eftersom skarpare baskrav kan
komma att efterfrågas inom området fordon, i samband med att en ny
förordning börjar gälla från och med den 1 februari 2009 – om miljö- och
trafiksäkerhetskrav för myndigheters bilar och bilresor. Konkurrens-
verket avstyrker förslagen. Konkurrensverket anser att det ska vara
tydligt för offentliga beställare vilka krav som kan eller får ställas och på
vilka produkter med hänsyn till upphandlingsreglerna. Beställarna ska
t.ex. inte behöva göra livscykelkostnadsanalyser för nämnda produkter.
Sådana analyser kan vara komplicerade och kostnadskrävande. Detta får
även anses öka risken för att offentliga upphandlare ställer krav som t.ex.
diskriminerar eller utesluter företag från att delta i upphandlingen i strid
med upphandlingsreglerna. Detta kan – förutom att medföra oförmånliga
inköpsvillkor till nackdel för det allmänna, medborgarna eller
konsumenterna – resultera i fler klagomål från leverantörer och ökade
kostnader för rättsväsendet. Energimyndighetens förslag har inte
underbyggts med en djupgående konsekvensanalys, bl.a. med avseende
på effekter för små företag, konkurrensförhållanden och myndigheternas
Prop. 2008/09:163
87
kostnader för upphandling. Konkurrensverket har dock inga invänd-
ningar mot Energimyndighetens förslag som syftar till att på olika sätt
underlätta för offentliga beställare att genomföra upphandlingar med
särskilda krav på energieffektiva produkter. Konkurrensverket avstyrker
förslaget om att verket ska göra en förstudie om behovet av och formerna
för upphandlingsstatistik för energirelaterade produkter, bl.a. mot
bakgrund av att det saknas heltäckande information om värdet av den
totala offentliga upphandlingen. Länsstyrelsen i Kalmar län och Lunds
Universitet instämmer i Konkurrensverkets remissyttrande. Verket för
näringslivsutveckling (Nutek) anser att regeringen bör formulera en
nationell upphandlingspolicy med riktlinjer för vilka krav och villkor
som statliga myndigheter bör ställa i upphandlingar, inte bara på
energiområdet utan även inom andra områden. En central del av
upphandlingspolicyn bör vara att upphandlingar ska utformas så att
småföretag och nya aktörer ges rimliga konkurrensvillkor i upp-
handlingar. Upphandlingspolicyn bör vara obligatorisk att tillämpa för
statliga myndigheter och andra upphandlande enheter som lyder under
regeringen, men utformas så att den kan tillämpas även av andra
upphandlande enheter och myndigheter. Däremot är Nutek mycket
tveksam till att det ska vara obligatoriskt för myndigheter att göra egna
LCC-analyser. Sveriges kommuner och landsting (SKL) stödjer förslaget
att regeringen fattar beslut om bindande krav för statliga myndigheter
och verk att handla upp energieffektiva produkter. SKL anser att
energieffektiviseringsavtalen och upphandlingskriterierna behöver
anpassas, så att kommuner kan fortsätta upphandla efter de miljömål,
som många kommuner redan antagit. SKL anser också att arbetet med
strategisk samordning, utveckling, uppföljning och revision av offentliga
sektorns energiarbete bör integreras med de frivilliga energieffektivi-
seringsavtalen riktade till kommuner och landsting. SKL stödjer förslaget
att Miljöstyrningsrådet får i uppdrag att anpassa svenska upphandlings-
kriterier mot internationella och den föreslagna förstudien för
produktrelaterad energistatistik. Företagarna kan konstatera att ett krav
på statliga myndigheter att använda baskraven inte kommer att minska
komplexiteten i den offentliga upphandlingen. En sådan reform innebär
ökad administrativ börda för berörda företag. Företagarna kan inte ta
ställning till ett obligatorium av föreslagen art, utan en bredare analys av
alternativa och mindre ingripande åtgärder. En sådan analys har inte
Energimyndigheten gjort. Mot denna bakgrund avstyrker Företagarna
förslaget att införa föreslaget obligatoriskt krav på statliga myndigheter.
Svensk Energi har inget att erinra principiellt vad gäller uppsättandet av
normer vid upphandling av energirelaterad utrustning. Svensk Energi
anser att samhällsekonomiskt perspektiv också bör läggas vid offentliga
upphandlingar, så att inte suboptimeringar erhålls, vilket måste avspeglas
i sådana normer. Svensk Energi instämmer också i utredningens slutsats
att centrala energikrav i upphandlingskriterierna harmoniseras inter-
nationellt, med gemensamma normer och kriteriesystem. Om
Miljöstyrningsrådets kriterier ska användas anser Svensk Energi – utifrån
organisationens erfarenhet av deras arbete - att den process de använder
sig av för framtagande av kriterier måste förbättras avsevärt. Svebio
stödjer de förslag som läggs fram i rapporten och noterar att de kan
genomföras utan lagändring, vilket innebär att regeringen och
myndigheten kan agera direkt. Att bara kräva ”baskrav” är inte tillräck-
ligt utan den naturliga utgångspunkten borde vara det som anges i 2 kap.
3§ miljöbalken att man ska sträva efter ”bästa tillgängliga teknik”.
Föreningen Sveriges Energirådgivare stöder samtliga förslag på energi-
effektiv upphandling som redovisas i Energimyndighetens rapport och
anser att företag som ägs till mer än 50 procent av staten bör omfattas av
kravet att följa Miljöstyrningsrådets kriterier. Astma- och allergiförbun-
det är positivt till de förslag som lämnats om offentlig upphandling av
energirelaterad utrustning, men förutsättningen är att kriterierna för
upphandling inte medför energihushållning på bekostnad av sämre
inomhusmiljö. Fastighetsägarna Sverige anser att det är riktigt att skapa
ökade centrala resurser för att underlätta upphandlingen av energi-
effektiva produkter och därmed kunna ta bättre, mera överlagda, beslut
samt för att avlasta lokala inköpsorganisationer. Lokala beslutsprocesser
snabbas upp och förenklas och det stimulerar till att bättre produkter kan
utvecklas, vilket bör gynna även de privata fastighetsägarna.
Prop. 2008/09:163
88
Skälen för regeringens bedömning
Krav på energieffektivitet vid offentlig upphandling
Enligt energitjänstedirektivet ställs det krav att offentlig sektor ska vara
ett föredöme vad gäller energieffektivisering. Det uttrycks på flera ställen
i direktivet. I ingressen står det t.ex. i sats nr 7 och 8 följande:
(7) Direktivets syfte är inte endast att främja utbudet av energitjänster
utan också att stimulera efterfrågan på ett bättre sätt. Den offentliga
sektorn i varje medlemsstat bör därför fungera som ett exempel när det
gäller investeringar, underhållskostnader och för förbättrad energi-
effektivitet. Den offentliga sektorn bör därför uppmanas att integrera
hänsynen till förbättrad energieffektivitet i sina investeringar, avskriv-
ningar och driftsbudgetar. Den offentliga sektorn bör vidare sträva efter
att använda energieffektivitetskriterier vid offentlig upphandling […],
(8) Den offentliga sektorn kan fungera som ett exempel på många olika
sätt. Förutom de åtgärder som förtecknats i bilagorna III och VI kan den
till exempel ta initiativ till pilotprojekt på energieffektivitetens område
och sporra sina anställda till energieffektivitet. För att uppnå önskad
multiplikatoreffekt bör man på ett effektivt sätt informera de enskilda
medborgarna och/eller företagen om sådana åtgärder och samtidigt
framhålla kostnadsfördelarna med dem.
Av särskilt intresse är alltså offentlig upphandling. I artikel 5 i direktivet
förtydligas förpliktelsen för offentlig sektor.
”Effektiv slutanvändning av energi i den offentliga sektorn
1. Medlemsstaterna skall se till att den offentliga sektorn fungerar som
ett exempel i samband med detta direktiv. För detta ändamål skall
medlemsstaterna på ett effektivt och lämpligt sätt informera medborgarna
och/eller företagen om den offentliga sektorns roll som exempel och om
de åtgärder som den vidtagit.
Prop. 2008/09:163
89
Medlemsstaterna skall vidare se till att åtgärder för förbättrad energi-
effektivitet vidtas av den offentliga sektorn. Sådana åtgärder skall vidtas
på lämplig nationell, regional och/eller lokal nivå och kan utgöras av lag-
stiftningsinitiativ och/eller frivilliga överenskommelser, i enlighet med
artikel 6.2 b, eller andra arrangemang med motsvarande effekt. Utan att
den nationella lagstiftningen eller gemenskapslagstiftningen rörande
offentlig upphandling åsidosätts
− skall minst två åtgärder väljas från förteckningen i bilaga VI,
− skall medlemsstaterna underlätta detta förfarande genom att
offentliggöra riktlinjer för energieffektivitet och energibesparingar som
ett eventuellt bedömningskriterium vid offentliga anbudsinfordringar.
Medlemsstaterna skall underlätta och möjliggöra utbyte av bästa praxis
mellan olika organ inom den offentliga sektorn, till exempel om
energieffektivitet vid offentlig upphandling, och detta skall ske både på
nationell och internationell nivå. För detta ändamål skall den
organisation som avses i punkt 2 samarbeta med kommissionen vid
utbytet av bästa praxis av det slag som avses i artikel 7.3. ”
Förutom det som står i ingressen, som utgör bl.a. tolkningsbakgrund till
artiklarna i själva direktivet och inte är direkt juridiskt bindande, är
däremot förpliktelserna som står i art 5 av bindande karaktär. Medlems-
staterna ska se till att offentliga sektorn fungerar som ett exempel
avseende energieffektivisering. I artikel 5 görs en hänvisning till åt-
gärderna i bilaga VI . Där sägs att medlemsstaterna ska se till att den
offentliga sektorn tillämpar minst två av dessa åtgärder inom ramen för
den offentliga sektorns roll som ett exempel utan att det påverkar
nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning om offentlig upp-
handling. Åtgärderna att välja mellan är följande.
a) Krav på att utnyttja finansiella instrument för energibesparingar,
däribland avtal om energiprestanda, där mätbara och förutbestämda
energibesparingar ställs som krav (inklusive i de fall då de offentliga
förvaltningarna har lagt ut ansvaret på entreprenad).
b) Krav på att inköpa utrustning och fordon på grundval av förteckningar
som de myndigheter och organ som avses i artikel 4.4 skall upprätta och
som innehåller energieffektiva produktspecifikationer för olika kategorier
av utrustning och fordon, när så är lämpligt med hjälp av minimerade
livscykelkostnadsanalyser eller jämförbara metoder för att säkerställa
kostnadseffektiviteten.
c) Krav på att inköpa utrustning som har effektiv energiförbrukning i alla
lägen, även i viloläge, när så är lämpligt med hjälp av minimerade
livscykelkostnadsanalyser eller jämförbara metoder för att säkerställa
kostnadseffektiviteten.
d) Krav på att byta ut eller modifiera befintlig utrustning och befintliga
fordon med den utrustning som finns förtecknad under b och c.
Prop. 2008/09:163
90
e) Krav på att utnyttja energibesiktningar och genomföra de därav
följande kostnadseffektiva rekommendationerna.
f) Krav på att inköpa eller hyra energieffektiva byggnader eller delar av
dessa, eller krav på att byta ut eller modifiera inköpta eller hyrda
byggnader eller delar av dessa för att göra dem mer energieffektiva.
Offentlig upphandling lyder redan i dag under ett regelverk som är
komplicerat att följa, inte minst för mindre upphandlande enheter. Utöver
detta framförs ofta av näringslivets organisationer att de administrativa
kostnaderna för att lämna anbud m.m. ofta är stora för mindre företag.
Regeringen tolkar kraven i direktivet så att de ska tillämpas på så sätt
att inte regelverket för offentlig upphandling åsidosätts, vare sig
nationellt eller sett ur ett EU-perspektiv. Samtidigt är det angeläget att
statliga myndigheter i sina upphandlingar beaktar effektivare energi-
användning liksom andra miljökrav.
Regeringen konstaterar dock att det redan i dag finns en betydande
förbättringspotential bland statliga myndigheter att bättre använda
Miljöstyrningsrådets riktlinjer och att andra aktörer som kommuner och
landsting är bättre än statliga myndigheter. En undersökning från
Naturvårdsverket (Tar den offentliga sektorn miljöhänsyn vid
upphandling? Rapport 5791, 2008) visar att myndigheterna i stor
utsträckning har infört miljöledningssystem i sin verksamhet och har en
policy eller riktlinjer för att miljöhänsyn ska tas vid upphandling. Trots
detta har de i liten utsträckning mål för miljöhänsyn vid upphandling. I
undersökningen svarade hälften av myndigheterna att de ofta eller alltid
ställer miljökrav vid upphandling. Det är lägre än kommuner och
landsting där motsvarande siffror är 62 procent respektive 71 procent. De
som alltid ställer krav har endast ökat med två procentenheter mellan
2004 och 2007. Även andelen som ”oftast” ställer krav har endast ökat
marginellt.
Redan i propositionen Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning (prop. 2001/02:143) som låg till grund för det förra
energipolitiska programmet fastslog dåvarande regeringen följande: ”I
den offentliga sektorn bör krav på energieffektivitet ställas vid offentlig
upphandling. Utveckling av verktyg och metoder liknande dem som
beskrivs för industrin bör göras för att stärka kompetensen inom den
offentliga sektorn. Delegationen för ekologiskt hållbar upphandling,
EKU-delegationen (numera Miljöstyrningsrådet), har lämnat förslag till
ett gemensamt verktyg för stat, kommuner och landsting för ekologiskt
hållbar offentlig upphandling. Energimyndigheten bör utifrån EKU-
delegationens förslag utveckla och sprida information om verktyg för
energirelaterade krav vid offentlig upphandling. Myndigheten bör även, i
samarbete med berörda aktörer, ansvara för att tillhandahålla relevant ut-
bildning.” Sju år har förflutit sedan den förra propositionen presentera-
des. Regeringen anser att det är dags att flytta fram positionerna.
Den offentliga upphandlingen omsätter ca 500 miljarder kronor år-
ligen. Den offentliga upphandlingens påverkan på miljö och energi-
användning är därmed betydande. Staten använder en mängd admin-
istrativa och ekonomiska styrmedel tillsammans med informations-
insatser för att hushålls och företags miljöpåverkan, bl.a. till följd av
energianvändning, ska minska. Energiskatterna utgör också en icke
obetydlig del av finansiering av den offentliga sektorns åtagande. Att
även offentlig sektor i sig drar sitt strå till stacken bör vara en själv-
klarhet. Och det finns ingen anledning att underskatta effekten av det
goda exemplet. Som exempel på denna utveckling kan nämnas att från
den 1 februari 2009 får bara miljöbilar som uppfyller högt ställda trafik-
säkerhetskrav leasas eller köpas in av statliga myndigheter. Dessa krav
ställs även vid upphandling av hyrbils- och taxitjänster (förordningen
(2009:1) om miljö- och trafiksäkerhetskrav för myndigheters bilar och
bilresor).
Prop. 2008/09:163
91
Krav på att beakta vissa kriterier vid offentlig upphandling måste vara
enkla att följa och förstå, och möjliga att göra avsteg ifrån om det skulle
vara olämpligt att följa dem i det enskilda fallet. För många produkter
som datorer, värmepumpar och vitvaror finns det redan etablerade
energimärkningar att utgå ifrån. Utöver dessa utgångspunkter behöver
det övervägas ytterligare om det, när energibesparingskriterier saknas, är
skäligt att ställa krav på livscykelanalyser som Energimyndigheten
föreslagit. Regeringen avser också att ta ställning till om det är rimligt att
kräva att alla myndigheter oavsett storlek eller storlek på upphandlingen
måste tillämpa t.ex. Miljöstyrningsrådets riktlinjer. En rimlig avvägning
behöver även göras mellan krav på effektivare energianvändning, andra
miljökrav och krav på en produkt eller tjänst i det enskilda fallet.
Ytterligare aspekter att noga överväga är vilka effekter ett krav på att
beakta energianvändning skulle få på mindre företags möjligheter att
delta i upphandlingar och administrativa kostnader till följd av detta. En
EG-rättslig analys behöver göras så att inte nationella krav på svenska
myndigheter t.ex. leder till krav som blir omöjliga för utländska aktörer
att leva upp till. Ett krav på alla statliga myndigheter att vara ett gott
exempel när det gäller energieffektivisering kommer också att kräva råd
och stöd från Energimyndigheten, som också kommer att få i uppgift att
följa upp arbetet. Regeringen avser också att i en proposition som bygger
på Upphandlingsutredningens förslag (SOU:2006:28) ta ställning till alla
dessa frågor samlat. Propositionen planeras att överlämnas till riksdagen
under våren 2010.
Redan nu är det emellertid möjligt att ta ett första steg som är
nödvändigt för att leva upp till åtagandet i artikel 5. Statliga myndigheter
kommer att åläggas en skyldighet att vid upphandling beakta energi-
effektivitet som tilldelningskriterium i de fall det finns en etablerad
energimärkning, med mindre det finns särskilda skäl. Sådan offentlig
upphandling ska naturligtvis alltid genomföras i enlighet med 6 kap. 7 §
lagen (2007:1091) om offentlig upphandling.
Regeringen har vidare övervägt på vilket sätt kraven i bilaga VI ska
genomföras i Sverige. Regeringen har gjort bedömningen att texten i
direktivet är formulerad på ett sätt att det krävs en reglering i
författningsform för att Sverige ska leva upp till sitt åtagande som
medlemsstat i EU.
Styrningen av statliga myndigheters verksamhet, utöver de uppgifter
som framgår av lagar och förordningar, sker i huvudsak på följande sätt.
Prop. 2008/09:163
92
Det första är att regeringen i regleringsbrevet beslutar över myndighetens
arbete under det kommande året. Utöver detta finns instruktionen till
varje myndighet. Generella regler som gäller alla myndigheter återfinns
t.ex. i myndighetsförordningen (2007:515) eller förordningen
(2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Med detta som
bakgrund, särskilt med hänsyn till direktivets krav, finner regeringen att
bästa sättet att reglera den offentliga sektorns uppgift att vara ett
föredöme för energieffektivisering bör ske igenom en förordning
eftersom kraven ska tillämpas generellt för statliga myndigheter och gälla
till åtminstone 2020. Regeringen avser att under 2009 fatta beslut om en
ny förordning. Det är också lämpligt att i samma förordning inkludera
bestämmelser som syftar till att stärka energieffektiviseringsperspektivet
i offentlig upphandling. Energimyndigheten bör bemyndigas att utfärda
tillämpningsföreskrifter. Energimyndigheten bör också få i uppdrag att
ansvara för strategisk samordning, utveckling, uppföljning och ut-
värdering av den offentliga sektorns arbete med energifrågor som en del i
ansvaret för uppföljningen av tillämpningen av kraven som ställs enligt
energitjänstedirektivet.
Upphandlingsstatistik
Energimyndigheten bör få i uppdrag att, i samverkan med
Konkurrensverket, genomföra en förstudie och utreda nyttan med,
verktygen för och samordningen av produktrelaterad energistatistik vid
upphandling i samband med att statiskbehovet för att följa upp
energitjänstedirektivets krav utreds. Förstudien bör utreda förutsättningar
för att förbättra statistiken inom ramen för befintliga upphandlings-
databaser, vilket bör underlättas av den ökade användningen av
elektronisk handel som utvecklas inom offentlig sektor. Målsättningen
bör vara att förbättra möjligheterna att följa upp upphandlingsstatistik av
energieffektiva produkter och hur denna kan användas för att utvärdera
de svenska nationella energieffektiviseringsmålen.
Kriterier för offentlig upphandling av energieffektiva produkter
Miljöstyrningsrådet bör i samverkan med Energimyndigheten, där det är
lämpligt, anpassa svenska upphandlingskriterier avseende energi-
effektivitet för offentlig sektor till internationella standarder och
kriteriesystem. Exempel på sådana är Energy Star och EU:s
energimärkningssystem som i dag gäller för hushållsapparater. I
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 106/2008 om ett
gemenskapsprogram för energieffektivitetsmärkning av kontors-
utrustning anges att myndigheter ska använda sig av Energy Stars
energikrav vid upphandling av produkter över tröskelvärdena enligt
direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig
upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster. Kommissionen
presenterade i november 2008 ett förslag till omarbetat direktiv om
märkning och standardiserad konsumentinformation som anger
energirelaterade produkters förbrukning av energi och andra resurser
(KOM (2008) 778 slutlig). I omarbetningen av direktivet föreslås att
Prop. 2008/09:163
93
märkningen vidgas till att omfatta samtliga energirelaterade produkter
och att offentlig upphandling och andra stimulansåtgärder ska få kopplas
till minimikrav som ställs upp i genomförandeåtgärder i syfte att gynna
energieffektiva produkter. Därigenom kan förbättrade förutsättningar
skapas för att tillämpa kriterier för energieffektivitet i offentlig
upphandling för olika produkter. För närvarande pågår också ett
omfattande arbete med standardisering utifrån det s.k.
ekodesigndirektivet (2005/32/EG) för en mängd produktgrupper som kan
utgöra grund för utvecklingsarbete för kriterier för den offentliga
upphandlingen.
Länsstyrelsernas energi- och klimatarbete
Under 2007 hade fyra länsstyrelser regeringens uppdrag att utveckla
regionala energistrategier och under 2008 fick samtliga länsstyrelser i
uppdrag att utarbeta regionala klimat- och energistrategier i syfte att
minska utsläppen av växthusgaser, främja energiomställningen, öka an-
delen förnybar energi samt främja energieffektivisering och effektivare
transportsystem. Resultatet av det arbetet har nu redovisats till regeringen
och har analyserats av Energimyndigheten som redovisade en samman-
ställning till Regeringskansliet den 27 februari 2009 (N2009/2235/E).
Länsstyrelserna har, vad regeringen kan bedöma, i bred samverkan med
kommuner, fastighetsbolag, kommunala energibolag, transportbolag,
företag, myndigheter, ideella organisationer, högskolor samt samverkans-
och självstyrelseorgan m.fl. startat en process för att nå ett regionalt
samförstånd kring energi- och klimatfrågorna. Länsstyrelserna har
beskrivit sina regionala särdrag när det gäller energianvändning och
koldioxidutsläpp samt vilka förutsättningar de har att minska de
klimatpåverkande utsläppen och producera förnybar energi. Många
länsstyrelser har utifrån detta formulerat en vision och mål för arbetet
och några länsstyrelser har kommit ännu längre genom att börja planera
för insatser och åtgärder och fördelat ansvaret för dessa. Regeringen kan
konstatera att arbetet hittills varit framgångsrikt och regeringen ser det
som angeläget att arbetet fortsätter. För första gången har nu många
länsstyrelser skaffat sig en överblick över utmaningar och möjligheter
avseende energi och klimat i länet. Regeringen avser återkomma i
budgetpropositionen för 2010 med inriktningen för länsstyrelsernas
arbete med bl.a. energieffektivisering inom ramen för energi- och
klimatarbetet.
11.6.2
Frivilliga avtal med kommuner och landsting
Prop. 2008/09:163
94
Regeringens bedömning: Regeringen avser att förstärka energi- och
klimatarbetet i de kommuner och landsting som tecknar frivilliga avtal
om energieffektivisering med Energimyndigheten. Förutsättningen för
ett utökat stöd är att kommunen sätter ett mål för energieffektivisering,
antar en handlingsplan för åren 2010–2014 samt genomför minst två
av de konkreta åtgärder som anges i bilaga VI till energitjänste-
direktivet. Åtagandet föreslås göras i ett frivilligt avtal där staten
genom Energimyndigheten är ena parten och kommuner och landsting
är andra parten. Utöver detta avser regeringen att stärka resurserna för
lokala och regionala insatser som komplement till kommunernas och
landstingens energieffektiviseringsavtal.
För kommuner som deltar i programmet Uthållig kommun eller
Klimatkommunerna behöver inte ett frivilligt avtal tecknas. För att
kunna ta del av samma ekonomiska förmåner som kommuner som
tecknar avtalen, bör åtagandena kunna betraktas som jämställda. Den
bedömningen får göras av Energimyndigheten från fall till fall.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att kommuner och
landsting erbjuds teckna frivilliga energieffektiviseringsavtal via
Energimyndigheten. För metodstöd och genomförande har utredningen
föreslagit att 20 miljoner kr avsätts under åren 2010–2014.
Remissinstanserna: Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är
principiellt positivt till att energieffektiviseringsavtal används som
huvudsakligt styrmedel för kommuner och landsting. Frivilliga avtal är
att föredra framför lagstiftning som ges som alternativ i EG-direktivet.
Förbundet framhåller att förutsättningarna för landstingen och regionerna
skiljer sig markant från kommunernas förutsättningar. Landstingen har
stora fastighetsorganisationer och har därmed förutsättningar att hålla sig
med specialistkompetenser inom fler områden. SKL anser att energi-
effektiviseringsavtalen bör bygga på följande principer: enklast möjliga
administration, undvikande av suboptimering och parallella strukturer
gentemot andra miljörelaterade mål och övrigt miljö- och klimatarbete,
utgå från lokala förutsättningar möjliggöra stödinsatser i form av
kunskap, samverkan, nätverk, erfarenhetsutbyte etc., möjliggöra stegvis
förfarande och genomförande. SKL bedömer att det kan uppstå
svårigheter för mindre kommuner att klara av tillräckliga personal-
resurser för arbetet med energieffektivisering. Det behövs sannolikt
någon form av regional organisation t.ex. inom energikontoren,
länsstyrelserna eller andra regionala organ. SKL anser att kommuner ska
kunna ingå energieffektiviseringsavtal i grupp. Det är av särskild vikt för
mindre och medelstora kommuner. Energimyndigheten anser att frivilliga
avtal mellan stat, kommuner och landsting utgör lämpliga styrmedel. Det
befintliga programmet Uthållig kommun utgör en god grund och kan
med mindre anpassningar svara mot de styrmedelsbehov som finns för
att bistå lokala och regionala aktörer med kunskap och nätverk för att
underlätta det egna energieffektiviseringsarbetet. Energimyndigheten
avstyrker utredningens förslag till separata energieffektiviseringsavtal vid
sidan av det befintliga programmet Uthållig kommun. Hässleholms
kommun och Östersunds kommun föredrar frivilliga avtal framför
Prop. 2008/09:163
95
lagstiftning men ifrågasätter om staten kan ingå bindande avtal med
kommunerna och om de kommunala bolagen ska ingå. Vidare saknar
kommunerna förslag om sanktioner om avtalen inte infrias. Göteborgs
stad välkomnar frivilligt avtal för energieffektivisering. Karlstads
kommun stödjer förslaget och framför att avtalen behöver fungera
tillsammans med programmet Uthållig kommun. Borlänge kommun
anser att utredningens förslag är en god tanke, men med lite muskler och
mycket förhoppningar. Det är önskvärt att avtalen upprättas mellan parter
där båda bidrar till en överenskommelse. Kommunerna och landstingen
förbinder sig att minska energianvändningen och utsläppen av koldioxid,
vilket enkelt går att följa upp. Däremot behöver staten som motpart
erbjuda ytterligare motprestationer än utredningens förslag på
information och kompetensuppbyggnad. Ett exempel på motprestation
föreslår kommunen s.k. klimatsmarta lån, räntefria lån som återbetalas i
takt med energibesparingarna. Örnsköldsviks kommun anser att det är
viktigt att ett sådant avtal inte blir någon pålaga utan görs på respektive
organisations initiativ. Stockholms stad ställer sig tveksam till om detta är
en bra modell för att initiera kommunernas arbete med energihushållning
och befarar att förslaget kommer att innebära ökad byråkrati snarare än
att leda till faktiska resultat. Det är avgörande att avtalen beaktar
kommunernas olikheter och att de större kommunernas särskilda
förhållanden inte glöms bort. Sundsvalls kommun menar att om utökade
åtaganden läggs på kommunerna inom energieffektiviseringsområdet
genom avsiktsförklaringar och avtal bör även en översyn av lagen om
kommunal energiplanering genomföras. De uppföljningar som föreslås
ske enligt avtalen behöver också samordnas med kommunernas
befintliga uppföljningar för att undvika dubbelarbete. Kommunens
tidigare erfarenheter från energieffektiviseringsarbete visar också att
någon form av stimulansåtgärder erfordras för att energieffektiviserings-
åtgärder som i dag inte är lönsamma ska kunna genomföras. Växjö
kommun anser att en komplettering av Uthållig kommun bör samordnas
med andra initiativ som Klimatkommunerna och EU-initiativet Covenant
of Mayors. Gotlands kommun menar att frivilliga avtal bör motsvaras av
ett tydligt stöd till enskilda kommuner eftersom utrednings- och
rapporteringsbördor uppstår. Föreningen Klimatkommunerna ställer sig
positiva till avtalen. De anser att de frivilliga avtalen kan skapa
samordningsvinster i de större och resursstarka kommunerna och lands-
tingen om administrationen knuten till avtalen minimeras. Det är dock
viktigt att energieffektiviseringsprogrammet innebär ett konkret
kompetensstöd (seminarier, utbildningar) till kommunerna samtidigt som
programmet samordnas med övriga pågående klimatprojekt. Om de
kommunala energi- och klimatrådgivarna får ökat ansvar gentemot
företagen ser de en risk att deras arbete inom kommunerna försvagas.
Regeringen bör därför stärka resurserna till energi- och klimatråd-
givningen. Stockholms läns landsting är positivt till avtalsidén och menar
att det är viktigt att avtalet betonar visualisering av kostnadsbesparingar.
Västra Götalands län är positivt till frivilliga avtal lyfter fram
länsstyrelsernas roll genom deras ansvar för regionala klimat- och
energistrategier och regionala noder bör tillskapas för kunskapsspridning
och erfarenhetsutbyte. Länsstyrelsen i Dalarnas län, som också lyfter
fram länsstyrelsernas roll, menar att det i avtalen också bör ingå
möjligheter till statligt stöd eller lån till energieffektivisering, och inte
bara informationsspridning och kurser.
Prop. 2008/09:163
96
Skälen för regeringens bedömning: Enligt energitjänstedirektivet har
den offentliga sektorn ett särskilt ansvar genom att vara ett föredöme för
energieffektivisering (art. 5 i direktivet). Denna förpliktelse ska uppnås
på ett sätt som passar den svenska modellen. Kommuner och landsting,
som är en stor del av offentlig sektor i Sverige, skiljer sig väsentligt från
statliga myndigheter vad gäller organisation, finansiering, uppgifter,
styrning osv. Inte minst utövas ett kommunalt självstyre, något som inte
har någon motsvarighet bland statliga myndigheter. Med bland annat
detta som bakgrund har utredningen föreslagit att kommuner ska
erbjudas att teckna frivilliga avtal för energieffektivisering med staten via
Energimyndigheten enligt en avtalsmodell som redovisas i bilaga 3 till
propositionen. Regeringen delar utredningens syn och instämmer i
huvudsak i de synpunkter som Sveriges Kommuner och Landsting
anfört.
I dag finns det möjlighet för kommuner att söka ekonomiskt stöd enligt
förordningen (1997:1322) om bidrag till kommunal energi- och klimat-
rådgivning. Grundbidraget uppgår för närvarande till 280 000 kronor
årligen med vissa tillägg för större kommuner. Bidraget har funnits i över
10 år och innebär i dag att varje kommuns medborgare har tillgång till en
energi- och klimatrådgivare då dessa finns tillgängliga i samtliga 290
kommuner. Förordningen har ändrats nyligen och kommunerna kan
också få bidrag med ytterligare 30 000 kronor för energi- och klimat-
rådgivning avseende de egna byggnaderna, fastigheterna och transport-
erna, under förutsättning att motfinansiering sker med minst lika stort
belopp. På så vis kan rådgivarens kompetens också göras tillgänglig av-
seende den egna kommunens energianvändning.
Rådgivarna genomgår för närvarande en omfattande kompetens-
höjning. Bland annat genomförs basutbildningar i energi- och
klimatfrågor som är obligatoriska för energi- och klimatrådgivarna.
Regeringen bedömer att denna satsning fungerar på förväntat sätt. Det är
även kostnadseffektivt att använda det nätverk på kommunal nivå som
energi- och klimatrådgivarna utgör för ytterligare uppgifter. Med detta i
åtanke menar regeringen att det är en funktionell finansiering av
kommunernas energieffektiviseringsarbete att gå genom etablerade
kanaler. Samtidigt kan de önskemål om kommunernas resursbehov, som
SKL med flera kommuner framfört, tillmötesgås. Den närmare
utformningen och nivån på det ekonomiska stödet och vilka krav som ska
ställas på varje kommun och landsting avser regeringen reglera i en
stödförordning. Energimyndigheten kommer att få bemyndigande att
utfärda tillämpningsföreskrifter. Med den extra tid för kommunens egna
energieffektiviseringsarbete som görs tillgänglig genom bidraget, kan
kommunerna börja genomföra lönsamma och kostnadseffektiva energi-
effektiviseringsåtgärder i större utsträckning och med hjälp av en
kompetent personalresurs som redan finns tillgänglig.
För de kommuner som deltar i programmet Uthållig kommun eller i
Klimatkommunerna behöver inte ett särskilt frivilligt avtal tecknas.
Däremot bör dessa kommuner för att få det extra stödet sätta upp ett mål,
anta en handlingsplan samt genomföra minst två av åtgärderna i bilaga
VI till direktivet, dvs. på samma sätt som kommunerna som tecknar
frivilliga avtal för energieffektivisering förväntas göra. Åtagandena bör
uppfattas som jämställda. Den slutliga bedömningen av detta får göras
från fall till fall. Om inte majoriteten av kommunerna antingen tecknar
avtal eller fortsätter att ingå i Uthållig kommun, så kommer regeringen
att överväga lagstiftning för att leva upp till energitjänstedirektivets krav.
Prop. 2008/09:163
97
Inom de avsatta medlen kommer även en förstärkning av energi-
kontorens arbete och länsstyrelsernas arbete med regionala klimat- och
energistrategier att kunna finansieras. Regeringen bedömer att dessa
aktörer har en viktig roll i att ge stöd åt kommunerna, särskilt de mindre,
men även en roll som kunskapsspridare lokalt och regionalt, t.ex. till
företagare.
Regeringen bedömer att landstingen, som SKL påpekat, har stora
fastighetsorganisationer och därmed förutsättningar att hålla sig med
specialistkompetenser inom fler områden. Behoven av resursförstärkning
är inte lika stora. Både kommuner och landsting kan ta del av de stöd och
råd som redan finns hos Energimyndigheten och som kommer att
utvecklas vidare som en följd av att kommunerna tecknar frivilliga avtal.
När det gäller åtgärderna i bilaga VI till direktivet kommer regeringen i
en förordning (se avsnitt 11.6.1) att förtydliga hur dessa ska tolkas för
statliga myndigheter. Direktivet ger dock ingen möjlighet till undantag
från dessa åtgärder för någon del av offentlig sektor. Kommuner och
landsting måste också uppfylla förpliktelserna enligt bilaga VI.
Energimyndigheten kommer, för ett effektivt genomförande, att få i
uppdrag att bistå kommuner och landsting i arbetet med att genomföra de
frivilliga avtalen och de förpliktelser som följer av åtgärderna i bilaga VI
till direktivet. Små kommuner beräknas ha behov av extra hjälp och stöd.
Några av remissinstanserna har efterlyst sanktioner om avtalen inte
efterlevs. Genom att bidraget beviljas årligen och att det kan dras in för
den kommun som inte fullföljer sina åtaganden, bedömer regeringen att
tillräckliga möjligheter redan finns i dag för att sanktionera bristande
efterlevnad. Energimyndighetens förpliktelser gentemot kommuner och
landsting kommer att förtydligas i en förordning samt regleringsbrev.
Remissinstanserna har uppmärksammat lagen (1977:439) om kom-
munal energiplanering i sammanhanget. Den ställer krav på kommunerna
att bl.a. ha en aktuell energiplan. Regeringen avser att ge Energimyndig-
heten i uppdrag att överväga behovet av lagen om kommunal energi-
planering utifrån de initiativ som tagits på senare tid för att främja lokalt
energi- och klimatarbete och som presenteras i denna proposition.
Prop. 2008/09:163
98
11.6.3
Ett råd för myndighetssamverkan inrättas
Regeringens bedömning: I syfte att samordna det energi-
effektiviseringsarbete som följer av energitjänstedirektivet bör ett
särskilt råd, Energieffektiviseringsrådet, inrättas vid Energimyndig-
heten. Rådet ska ha representation från berörda myndigheter. Rådets
uppgift bör vara att samordna de svenska energieffektiviserings-
insatser som följer av direktivet.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Statskontoret tillstyrker att ett energieffektivise-
ringsråd inrättas. Energimyndigheten avstyrker utredningens organisa-
tionsförslag i form av ett energieffektiviseringsråd. Energimyndigheten
anser att en formaliserad samverkan mellan myndigheter och andra re-
levanta ickestatliga aktörer, som exempelvis Sveriges kommuner och
landsting, bör inrättas i stället för det föreslagna rådet. Naturvårdsverket
anser att om ett energieffektiviseringsråd inrättas är det lämpligt att
Naturvårdsverket deltar i detta. Boverket menar att det inte finns grund
för att inrätta ett särskilt energieffektiviseringsråd som representeras av
myndigheternas generaldirektörer eller ställföreträdare m.fl. då frågorna
inte är av en strategisk karaktär. Möjligheterna att speciellt kalla samman
generaldirektörerna för någon specifik strategisk diskussion om
sektorsmål för energieffektivitet kan dock vara befogat. Däremot kan det
finnas behov av att ett forum, med valfri representation från de centrala
verken, för att följa upp omställningen av energisystemet i sin helhet.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län stödjer förslaget att samordningen
mellan myndigheterna bör hanteras av ett energieffektiviseringsråd.
Länsstyrelsen anser att det vore naturligt att ge företrädare för
länsstyrelserna representation i energieffektiviseringsrådet mot bakgrund
av den sammanhållande roll man har på länsnivå för energiarbetet. Lunds
universitet anser att det är viktigt att ett Energieffektiviseringsråd ges ett
tydligt uppdrag att vara drivande i arbetet och inte enbart får en
samordnande funktion. Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO) anser att
ett energieffektiviseringsråd kan fylla en funktion, ungefär så som
Miljömålsrådet svarar för en kontinuerlig uppföljning av de svenska
miljömålen. Huvudansvaret för att Sverige följer direktivet och uppnår
målsättningen ligger dock i första hand på den svenska regeringen. Den
föreslagna sammansättningen av energieffektiviseringsrådet har en
slagsida mot transportsektorn. Rådet bör enligt Svebio innefatta även
Konsumentverket och Tillväxtverket, samt Sveriges Kommuner och
Landsting. Sveriges kommuner och landsting (SKL) anser att
energieffektiviseringsrådet bör inrättas inom ramen för befintlig
myndighetsstruktur. SKL menar att kommuner, landsting och regioner
har betydelsefulla roller och gör viktiga insatser för energieffektivisering
och i klimatarbetet och mot denna bakgrund bör SKL erbjudas att delta i
rådet.
Skälen för regeringens bedömning
Prop. 2008/09:163
99
Myndighetsuppgifter enligt energitjänstedirektivet
Arbetet med att genomföra energitjänstedirektivet förutsätter
utvärderingar, främjande-, tillsyns- och kontrollinsatser från såväl
Energimyndigheten med dess sektorsövergripande ansvar för
energifrågor som andra berörda sektorsmyndigheter t.ex. Boverket och
Vägverket. Utöver dessa myndigheter har Naturvårdsverket uppdrag som
i flera avseenden berör energitjänstedirektivet genom den nära
kopplingen mellan energipolitik och miljöpolitik. I direktivet framhålls
särskilt transportbranschen och motorbränsleområdet som viktiga
sektorer att uppnå effektiviseringsvinster i. Mot denna bakgrund bör
Vägverket, Transportstyrelsen, Banverket och Sjöfartsverket även
engageras i genomförandearbetet. Sektorsmyndigheterna har därtill bäst
kompetens att inom ramen för sina sektorer identifiera möjliga
effektiviseringspotentialer samt att utvärdera insatserna i dessa sektorer.
Sådana bedömningar och utvärderingar utgör underlag som i sin tur ska
användas då det gäller att utarbeta de nationella handlingsplanerna för
energieffektivisering.
Även om energieffektiviseringsinsatserna operativt bör hanteras av de
sektorsansvariga myndigheterna, så finns det också ett starkt behov av att
samordna effektiviseringsarbetet. Det gäller inte minst för de uppgifter
utredningen identifierat som Sveriges övergripande åtagande enligt
direktivet: att ansvara för och stå för den aggregerade kontrollen och
övervakningen av det uppsatta rammålet enligt artikel 4.1, att utarbeta
handlingsplaner för energieffektivitet och rapportera dessa åren 2011 och
2014 samt att representera Sverige i internationellt metodutvecklings-
arbete som rör energitjänstedirektivet.
Bildande av ett energieffektiviseringsråd
Regeringen bedömer att behovet av myndighetssamverkan är så långt-
gående och omfattande under direktivets löptid att samarbetet mellan de
berörda myndigheterna bör formaliseras och därmed inte enbart bygga på
ad hoc-samverkan i enskilda uppdrag. Utredningen anser att denna
verksamhet bör organiseras i form av ett beslutsråd och att detta
Energieffektiviseringsråd bör knytas till Energimyndigheten. Energi-
myndigheten är i dag ansvarig för att samordna de statliga insatserna för
att främja energieffektivisering. I och med att energitjänstedirektivet
ställer nya och utökade krav på energieffektivisering i de olika samhälls-
sektorerna behöver samordningen av insatserna stärkas. Regeringen delar
utredningens uppfattning om behovet av myndighetssamverkan. Ett
exempel på när detta behövs är erforderlig avvägning mellan de skilda
tekniska egenskapskrav som en byggnad måste uppfylla t.ex. en be-
dömning av förbättrad ventilation vid tätning och isolering av byggnader.
Enligt regeringens bedömning bör rådet emellertid inte ha en beslutande
funktion utan vara ett råd för samverkan och informationsutbyte mellan
myndigheterna kopplat till genomförandet av energitjänstedirektivet och
övrigt pågående energieffektiviseringsarbete. Programmet för energi-
effektivisering som presenteras i denna proposition och det ökande antal
EU-regelverken på energieffektiviseringsområdet skapar också ett ökat
samordningsbehov mellan berörda myndigheter.
Prop. 2008/09:163
100
Rådets uppgift bör vara att underlätta samordning av de svenska
effektiviseringsinsatser som följer av energitjänstedirektivet och som
förutsätter deltagande från samtliga berörda samhällssektorer. Exempel
på sådana uppgifter är:
− att underlätta kontrollen och övervakningen av rammålet enligt artikel
4.1,
− att samordna arbetet med att utarbeta handlingsplaner för energi-
effektivitet och lämna underlag för dessa åren 2011 och 2014, samt
− att samordna det löpande utvecklingsarbetet då det gäller metoder för
energieffektivisering och beräkning av energieffektivitet samt medverkan
i nationellt och internationellt utvecklingsarbete.
I samband med att den nationella handlingsplanen lämnats 2011 bör
rådets verksamhet utvärderas för att se vilka resultat rådet uppnått och
om det finns anledning av ompröva rådets roll och funktion.
11.7
Näringslivets energieffektivisering
Bakgrund
Tillverkningsindustrin har en hög energianvändning. Inom denna svarar
massa- och pappersindustrin för nästan hälften av energianvändningen
och järn- och stålindustrin för cirka 15 procent. Kemiindustri och
verkstadsindustri svarar för ungefär lika stora andelar av den industriella
energianvändningen, 8 respektive 7 procent. Fordons- och maskinindustri
ingår båda i verkstadsindustrin och är de båda största industribranscherna
i Sverige när det gäller omsättning, antal anställda och produktionsvärde.
Den samlade energianvändningen i verkstadsindustrin blir mot den
bakgrunden inte obetydlig och uppgår till cirka 7 TWh per år. Massa-
och pappersindustrin svarar även för den största andelen av
elanvändningen i industrin, drygt 40 procent. I ett nationellt perspektiv
svarar den elintensiva industrin, där massa- och pappersindustri är
dominerande, för ungefär en fjärdedel av den totala mängden slutanvänd
el i Sverige. I industrin totalt användes år 2006 sammantaget 158 TWh
energi.
I energitjänstedirektivet framgår att företag som omfattas av systemet
för handel med utsläppsrätter för koldioxid ska undantas från direktivets
tillämpningsområde. Utredningen har tolkat detta som att användningen
av fossila bränslen i dessa industrier inte ska omfattas av direktivets
tillämpningsområde. Utredningen bedömer att energianvändningen för
den del av industrin som faller inom direktivet uppgick till i genomsnitt
cirka 120 TWh slutlig energianvändning per år under basårsperioden
2001−2005.
Energianvändningen i de areella näringarna (jordbruk, skogsbruk och
fiske) uppgick år 2007 till knappt 9 TWh.
11.7.1
Nuvarande styrmedel
Prop. 2008/09:163
101
De styrmedel som styr mot energieffektivisering inom näringslivet är
främst energi- och miljöbeskattning, Program för energieffektivisering
inom energiintensiv industri (PFE), EU:s system för handel med
utsläppsrätter och miljöbalkens energihushållningsregel som kan
tillämpas både vid tillsyn och prövning av miljöfarliga verksamheter.
Även teknikupphandling och marknadsintroduktion samt olika typer av
energieffektiviserande tjänster påverkar energieffektiviseringen inom
näringslivet, samt att dessa skapar möjligheter för näringslivet att ut-
veckla tjänster och produkter som skapar effektivisering inom andra
sektorer. Därutöver finns insatser för energiforskning, utveckling, de-
monstration och kommersialisering som inbegriper energieffektivisering.
11.7.2
Fortsatt program för energieffektivisering i industrin
Regeringens bedömning: Programmet för energieffektivisering i
energiintensiva företag (PFE) har bidragit till en ökad
energieffektivisering i industrin. Programmet bör fortsätta, med
samma inriktning och med samma målgrupp av energiintensiva
företag som i dag. En utvidgning av PFE till att omfatta även icke
energiintensiva företag är däremot inte aktuell.
Kraven som ställs på åtgärder för energihushållning i företagen bör
samordnas bättre och Energimyndigheten bör ges rollen som
tillsynsvägledande myndighet i energihushållningsfrågor. Inriktningen
för fortsatt tillsyn enligt miljöbalken bör i detta avseende vara att
främja ett kontinuerligt, företagsanpassat arbetssätt för att främja
energieffektivisering enligt den modell som tillämpas inom PFE.
Möjligheterna att integrera bestämmelser om energikartläggning och
andra komponenter som ingår i lagen om PFE i förordningen om
miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd bör utredas.
Energieffektiviseringsutredningens förslag:
Energieffektiviseringsutredningen har föreslagit att Energimyndigheten
ges i uppdrag att genomföra en andra femårsperiod för PFE. Utredningen
föreslår vidare att i den andra programperioden för PFE ska även icke
energiintensiva företag kunna delta. Vidare har utredningen föreslagit att
Energimyndigheten ska ges i uppdrag att öka kunskapsöverföringen till
företag även utanför den grupp som aktivt deltar i PFE.
Som skäl för sitt förslag har Energieffektiviseringsutresningen anfört
bland annat följande. De utvärderingar av programmet för energi-
effektivisering för den energiintensiva industrin som hittills genomförts
visar på goda resultat. Hittills bedöms PFE ha lett till en effektivare
elanvändning i de deltagande företagen på ca 1 TWh slutlig energi-
användning. Till detta ska läggas effektivare användning av andra energi-
slag i storleksordningen 1–2 TWh slutlig energi per år.
Det finns en inte obetydlig potential för lönsamma energieffektivise-
ringsåtgärder även inom den icke-energiintensiva industrin, konstaterar
utredningen. Därför bör enligt utredningens uppfattning även icke-
energiintensiva företag beredas möjlighet att delta i en andra program-
period inom PFE.
Prop. 2008/09:163
102
Utredningen bedömer att en sådan förnyad och utökad PFE-period
kommer att leda till en minst lika stor energieffektivisering som den
första programperioden. En effektivisering om 4-6 TWh primär energi
bedömer utredningen kan uppnås inom berörd industri under perioden
2009 – 2014.
Remissinstanserna: Borlänge kommun, Hässleholms kommun,
Södertälje kommun, Örnsköldsviks kommun, Östersunds kommun,
Chalmers tekniska högskola, Svenskt Näringsliv, Jernkontoret, Skogs-
industrierna och Teknikföretagen ser samtliga positivt på utredningens
förslag avseende PFE. Borlänge kommun efterlyser att man skulle kunna
gå längre eftersom kommunen anser att det finns en stor potential inom
industrin.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län bifaller förslaget om en förläng-
ning och utökning av programmet för en andra femårsperiod och
utökning av programmet till icke energiintensiva företag. Länsstyrelsen
anser även att möjligheterna att inkludera också andra energislag än el
bör utredas ytterligare. Även Skogsindustrierna förordar att andra energi-
slag än el skulle kunna omfattas.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att det vore önskvärt att
utvidga PFE till att även innefatta andra energibärare. Vidare är
länsstyrelsens erfarenhet att av den förbättringspotential som upp-
märksammas i samband med energikartläggningar är det ett begränsat
antal åtgärder, oavsett om det är el eller annan energi, som faktiskt
genomförs. Länsstyrelsen efterlyser insatser som kan öka på andelen
genomförda åtgärder. Något som inte utvecklas i utredningen och som
Länsstyrelsen saknar, är möjligheten att i samband med prövning och
tillsyn av miljöfarlig verksamhet ställa krav på energikartläggning och
energieffektiviserande åtgärder med stöd av miljöbalken. Länsstyrelsen
ser miljöbalken med dess krav på hushållning av energi som ett
användbart verktyg för att få faktiska åtgärder genomförda. Erfarenheter
från PFE-systemet bör kunna ge vägledning till vad som ska ses som
rimliga krav och skäliga kostnader för effektiviserande åtgärder så att
miljömålet om energihushållning uppfylls. Därigenom harmoniseras
kravnivån mellan miljöbalken och lagen om PFE att gälla krav utöver
kartläggning. Länsstyrelsen bedömning är att det finns en betydande
besparingspotential även i den icke energiintensiva industrin och anser i
likhet med utredningen att en utvidgning av programmet ska göras.
Länsstyrelsen Dalarna menar att åtgärder som genomförs inom PFE är
direkt företagsekonomiskt lönsamma dvs. de bör genomföras även utan
riktat stöd. Länsstyrelsen anser att statliga stimulansåtgärder i första hand
bör inriktas på att stödja införande av ny teknik och andra åtgärder som i
dag inte är lönsamma. Därmed stimuleras teknikutvecklingen vilket är en
förutsättning för att klara de långsiktiga målen. Skärpta och tydligare
föreskrifter, utvecklad miljötillsyn och information/rådgivning är
exempel på lämpliga kompletterande insatser, inte minst för att initiera
redan lönsamma åtgärder. Miljötillsynen har tidigare fokuserat på lokal
miljöpåverkan men de senaste åren har även energi uppmärksammats allt
mer i miljötillsynen. Länsstyrelsen Dalarna har i flera år bedrivit ett
aktivt energitillsynsarbete i samarbete med kommunerna. Erfarenheterna
visar att tillsyn är ett bra medel att få industrier och andra verksamhets-
utövare att själva börja arbeta med bland annat energieffektivisering. De
företag som omfattats av tillsynen har utarbetat energikartläggningar och
därigenom identifierat konkreta åtgärder för att spara energi. Många
åtgärder är väldigt enkla att genomföra – det är bara att ingen har påtalat
dem förut. Energikostnaderna är för många mindre och medelstora
företag en relativt liten kostnad jämfört med råvaror, personal, etc., och
står därför inte så ofta i fokus för företagets intresse när det gäller
möjliga besparingar. Länsstyrelsen anser att tillsyn enligt miljöbalken ska
inkluderas i det samlade arbetet med att genomföra energieffektivisering
inom industri och övriga verksamheter.
Prop. 2008/09:163
103
Skatteverket har inget att invända mot förslaget till utvidgat och
förlängt PFE. Verket noterar emellertid att förslaget innebär inte ökade
kostnader för såväl Energimyndigheten som Skatteverket, som
administrerar befrielsen från energiskatt på elektrisk kraft för deltagande
företag i PFE.
Lunds tekniska högskola menar att många potentiella deltagare i PFE
med dagens omfattning väljer att stå utanför och ser det som en brist att
utredningen inte närmare analyserat möjligheter att förbättra
programmet.
Energimyndigheten tillstyrker förslaget att genomföra en andra
programperiod av PFE. Myndigheten anser emellertid att skrivningen om
en ny femårsperiod bör förtydligas. De företag som deltagit i den första
programperioden har redan gjort de åtaganden som ingår i de två första
åren av femårsperioden. Frågeställningen har redovisats till Närings-
departementet i maj 2008. Energimyndigheten avstyrker möjligheten att
inkludera icke energiintensiva företag i ett utvidgat PFE. Energimyndig-
heten bedömer att det inte finns tillräckligt starka incitament för dessa
företag att delta i ett sådant program samtidigt som administrations-
kostnaderna troligen ökar något. Energimyndigheten anser också att det
saknas en analys i utredningen hur denna konstruktion är tillämplig
utifrån EG-direktiv om minimibeskattning av el.
Energimarknadsinspektionen har i rapporten Elkunden som marknads-
aktör – Åtgärder för ökad förbrukningsflexibilitet (EIR 2008:13)
föreslagit att det till nästa programperiod av PFE införs mål om
förbrukningsflexibilitet avseende industrins elanvändning. Inspektionen
bedömer att detta skulle öka industrins kunskap om nyttan av att i vissa
situationer reducera sin elförbrukning. En mer priskänslig efterfrågan på
el skulle dessutom leda till en bättre fungerande elmarknad samt bidra till
att behovet av en centralt upphandlad effektreserv skulle minska.
Konjunkturinstitutet menar att effekterna av PFE är svåra att skilja ut
från priseffekter, eftersom den första perioden av PFE sammanföll med
kraftigt stigande energipriser. Att döma av dagens konjunkturläge och
energiprisutveckling menar institutet att en andra period inom PFE inte
kommer att ha samma gynnsamma förutsättningar.
Plast- och Kemiföretagen (P & K) menar att i synnerhet för industri
som är internationellt konkurrensutsatt är det avgörande att effekt-
iviseringsåtgärder går att förena med konkurrenskraft och långsiktig
tillväxt. Organisationen menar att PFE förenar dessa intressen och stöder
ett fortsatt arbete inom ramen för programmet. P&K ser positivt på
förslaget att fortsätta programmet en andra femårsperiod som en del i
styrmedlets långsiktiga funktion.
Prop. 2008/09:163
104
Företagarna välkomnar förslaget om förlängda och utökade program
för energieffektivisering i industrin. Den föreslagna utökningen är dock
inte tillräcklig enligt Företagarna. Små företag, utanför industrin, står
utanför dessa typer av styrinstrument och får inte del av de incitament
som skapas. Energibesparingar bör, för näringslivet och samhälls-
ekonomin, vara lika mycket värda oavsett var de sker. Företagarna anser
att stimulanser till energibesparing bör utsträckas till småföretagen och
även till de företag som är verksamma utanför industrin.
Svensk Fjärrvärme stöder föreslagen om förlängning av och en
utökning till icke energiintensiv industri. Organisationen är emellertid
tveksam till att PFE kommer att få samma genomslag i icke-
energiintensiv industri, dels för att sektorns kostnader för energi generellt
sett är lägre, dels för att möjlig skattenedsättning nu är mycket låg.
Svenska bioenergiföreningen menar att även om man kan ifrågasätta att
staten subventionerar effektiviseringsåtgärder som är lönsamma för
företagen, och därmed borde ha genomförts även utan subventionering,
är det rimligt att fortsätta PFE och utvidga verksamheten även till andra
företag. För att nå framgång bör även det utvidgade programmet kopplas
till en skattenedsättning, t ex en viss reduktion av koldioxidskatten.
Föreningen Sveriges energirådgivare anser att utvidgning och
förlängning av PFE är bra men erfarenheterna bör återföras aktivt så att
marknaden för både åtgärder och produkter kan dra nytta och
”transformeras”.
Energimyndighetens utredning och förslag om förbättrad
energihushållning i industrin: Energimyndigheten föreslår i sin rapport
Förbättrad energihushållning i industrin en samlad styrning med
huvudsakligt syfte att uppnå god kostnadseffektivitet för samhället i stort
när det gäller att vidta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser
och för att öka energihushållningen. Förslagets syfte är att låta de
generellt verkande ekonomiska styrmedlen påverka lönsamheten att
investera i energihushållande åtgärder. Dessa styrmedel syftar till att
internalisera miljöeffekter och se till att åtgärder som är önskvärda ur
miljösynpunkt kommer till stånd där de är mest lönsamma att genomföra.
Energimyndigheten väljer i sin rapport att inte ta ställning till vilken nivå
på de ekonomiska styrmedlen som kan anses vara lämplig, men
konstaterar att det vid denna bedömning finns flera samhälleliga mål som
ska räknas in och vägas mot varandra.
Enligt Energimyndighetens förslag bör de ekonomiska styrmedlen i sin
tur kompletteras med miljöbalkens administrativa styrsätt genom en
förordning för energihushållning. Styrningen genom miljöbalken bör
enligt Energimyndighetens mening inriktas på att förbättra förutsätt-
ningarna för företagen att få kännedom om energihushållande åtgärder,
eftersom kunskapen om vad och hur energin används kan vara bristfällig.
Kunskapsinriktade åtgärder är det huvudsakliga innehållet i PFE och en
grundläggande orsak till att så pass stora effekter på energihushållningen
har kunnat åstadkommas. Den stora fördelen med miljöbalkens styrsätt är
att kraven på kunskapshöjande åtgärder som bedrivs inom ramen för
Länsstyrelsernas och kommunernas tillsyn kan anpassas till det
individuella företagets förutsättningar.
Ett strukturerat arbete med energiaspekter nås i ett första steg genom
en energikartläggning, där möjliga åtgärder för att nå en ökad energi-
hushållning identifieras. I detta skede kommer de ekonomiska styr-
medlens effekter in. Beräkningen av lönsamheten hos en energi-
hushållande åtgärd påverkas av priser på energi, vilka i sin tur påverkas
av nivåerna på energiskatt, koldioxidskatt, NOx-avgifter, svavelskatt,
utsläppshandelssystemet (som både påverkar priset på fossila bränslen
och priset på el), samt elcertifikatsystemet som påverkar utfallet i en
lönsamhetsberäkning för produktion av förnybar energi. Utifrån före-
tagens egna beräkningar kan de bedöma huruvida åtgärdernas anses vara
lönsamma och inkludera dessa i en handlingsplan.
Prop. 2008/09:163
105
Energimyndigheten föreslår att tillsynen inriktas mer mot stöd än mot
kontroll, i syfte att stärka kunskap och verktyg i arbetet för ökad energi-
hushållning; ett område där det även finns möjlighet att nå lönsamhet.
Energimyndigheten har analyserat om PFE borde utvidgas till att
omfatta även icke-energiintensiva företag. Myndigheten lämnade
emellertid inte något sådant förslag, med motiveringen att det för dessa
företag vore bättre att bygga vidare på befintliga styrmedel.
Remissinstanserna: En grupp remissinstanser har ställt sig till
övervägande delen positiva till Energimyndighetens analys och förslag.
Dit hör Miljödomstolarna i Östersund och Umeå, Göteborgs universitet,
Mittuniversitetet, Skogsstyrelsen, Verket för näringslivsutveckling
(Nutek), Teknikföretagen, Plast & kemiföretagen, Föreningen Sveriges
skogsindustrier, Svenskt Näringsliv, Svensk Energi och Svenska bio-
energiföreningen (Svebio). Dessa remissinstanser anför en rad skäl för
sitt principiellt positiva ställningstagande, bl.a. att förslagen skulle
medföra en ökad förutsägbarhet för företagen, en minskad
dubbelreglering samt ett mer effektivt arbetssätt för att främja
kostnadseffektiva insatser för energieffektivisering i industrin. Flera
remissinstanser lyfter också fram som ett egenvärde att arbetet inom PFE
bygger på dialog och samarbete mellan myndigheterna och industrin.
En annan grupp instanser har till stor del ifrågasatt eller motsatt sig de
resonemang som förs och förslag som lämnas i Energimyndighetens
rapport. Dit hör Miljööverdomstolen och miljödomstolarna i Vänersborg,
Nacka och Växjö; Statskontoret, länsstyrelserna i Kronoborgs, Uppsala,
Hallands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Västra Götalands
län; Lunds universitet, Luleå tekniska universitet, Naturvårdsverket,
Svenska Naturskyddsföreningen och Sveriges energiföreningars
riksorganisation (SERO).
Problem som dessa instanser ser med Energimyndighetens förslag är
såväl formella som materiella. Flera av instanserna har lyft fram
lagtekniska problem med myndighetens förslag; de bedömer att det inte
är formellt möjligt att lämna förslag till en förordning om energi-
hushållning utan samtidiga ändringar i miljöbalken och de bedömer att
den föreslagna förordningen inte är förenlig med IPCC-direktivet. De
materiella invändningarna handlar om att flera instanser ser det som
problematiskt att man lyfter bort energihushållningsfrågorna från en
samlad helhetsbedömning av miljöeffekter av en verksamhet och några
instanser bedömer också att förslaget skulle leda till en generellt lägre
nivå på energieffektivisering i industrin än dagens rättsordning.
Prop. 2008/09:163
106
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens samlade bedömning
baserat på såväl Energimyndighetens analys och förslag som
remissinstansernas yttranden är att det i dagsläget inte är aktuellt att
utvidga PFE även till icke-energiintensiva företag. Det kan också
konstateras att det förslag till checkar för energikartläggning som lämnas
i denna proposition i vart fall delvis kan anses fylla samma syfte som en
utvidgning av PFE. Lagen om PFE behöver dock gås igenom för att
klarlägga behov av anpassningar till följd av en situation där det kommer
att finnas deltagande företag med delvis olika förutsättningar: sådana
som har medverkat i en första programperiod och nu går in i en ny,
respektive nytillkommande företag. Regeringen avser att ge
Energimyndigheten i uppdrag att utreda dessa frågor och återkomma till
regeringen med eventuella förslag till ändrad lagstiftning. Ett sådant
lagförslag bör föreläggas riksdagen senast våren 2010.
Regeringen konstaterar att PFE har medgivits ett godkännande enligt
EG:s statsstödsregler till och med år 2014. Från och med 2008 gäller nya
riktlinjer för miljöstöd. De nya riktlinjerna ska tillämpas från och med år
2013. En dialog förs mellan regeringen och kommissionen om i vilken
mån och på vilket sätt detta kan påverka förutsättningarna för det
fortsatta arbetet inom PFE. Regeringens utgångspunkt är emellertid att
programmet bör fortsätta med nuvarande huvudsakliga inriktning. Detta
gäller dock under förutsättning att det kan säkerställas att nuvarande lag
om PFE är förenlig med 2008 års riktlinjer för miljöstöd. Regeringen
avser att lämna in en förnyad ansökan om godkännande av programmet
enligt 2008 års riktlinjer för miljöstöd snarast möjligt under våren 2009.
Om Energimyndighetens analys enligt vad som angavs ovan leder till
förslag till lagändringar, måste det säkerställas att även sådana ändringar
– som kan förutses vara av mindre, lagteknisk karaktär – är förenliga
med statsstödsriktlinjerna.
Regeringen bedömer att remissutfallet har visat att de lagtekniska
frågorna kring miljöbalkens krav på energihushållning är komplexa och
att en fördjupad konsekvensanalys krävs. Oaktat detta är det fortsatt av
stor vikt att den tillsyn som utövas i enlighet med miljöbalkens krav i
detta avseende i större utsträckning än i dag sker i enlighet med samma
grundläggande synsätt i hela Sverige. Energimyndighetens analys har
visat på en stor spridning i kraven som leder till en grad av osäkerhet för
de berörda företagen som inte är acceptabel.
Mot denna bakgrund blir den tillsynsvägledande myndighetens roll
central, för att säkerställa en ökad harmonisering i tänkesättet bland de
tillsynsansvariga aktörerna. Energimyndigheten är sektorsansvarig
myndighet för energifrågorna och besitter den främsta expertisen på detta
område. Regeringens bedömning är att Energimyndigheten bör vara till-
synsvägledande myndighet för energihushållningsfrågor enligt miljö-
balken.
11.7.3
Energikartläggningscheck och utökad rådgivning till
små och medelstora företag
Prop. 2008/09:163
107
Regeringens bedömning: Insatserna för energieffektivisering i
mindre och medelstora företag bör förstärkas. Statligt stöd bör
fokuseras till att undanröja kunskapsbrist om den egna verksamhetens
energianvändning för att synliggöra den individuella potentialen.
Detta bör uppnås genom följande åtgärder.
För det första införs ett bidrag, en s.k. energikartläggningscheck,
under åren 2010–2014. Företag vars årliga slutliga energianvändning
är betydande – och som inte deltar i programmet för
energieffektivisering enligt lagen (2004:1196) om program för
energieffektivisering – kommer att erbjudas möjlighet att söka bidrag
för att genomföra en energikartläggning. Bidraget får inte användas
till att finansiera en byggnadsägares förpliktelser enligt lagen
(2006:985) om energideklaration för byggnader.
För det andra förstärks energirådgivningen till företag generellt sett.
Särskilda insatser bör fortsatt bedrivas för små och medelstora företag.
Energimyndigheten får i uppdrag att administrera och följa upp
dessa två insatser.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning utom att bidraget som föreslås specificeras till 10 000
kr/företag och att det ska begränsas till företag med mer än 0,5 GWh i
årlig slutanvändning av energi.
Remissinstanserna: Verket för näringslivsutveckling, Energi-
myndigheten, Svenskt näringsliv, Jernkontoret, Plast- och kemiföretagen,
Företagarna, Teknikföretagen och Föreningen klimatkommunerna
instämmer i att energirådgivningen till små och medelstora företag bör
stärkas. Energimyndigheten anser att informationsspridning, bildande av
nätverk och framtagande av goda exempel kan förstärka andra styrmedel.
Konkurrensverket anser att förslaget om energirådgivning till små och
medelstora företag kan leda till att offentliga aktörer agerar i direkt
konkurrens med privata aktörer. Baserat på utredningens analys framstår
det inte som uppenbart att det inte redan finns eller framgent kommer att
etableras kommersiella aktörer som kan erbjuda en motsvarande tjänst
till små och medelstora företag som efterfrågar energirådgivning.
Länsstyrelsen i Västra Götaland menar att under en begränsad tid
erbjuda ekonomiskt stöd i form av subventionerad energianalys skulle
vara ett effektivt sätt att stimulera företagen att ta sig an sin
energianvändning, även om bidraget bara skulle täcka en del av
kostnaderna. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att möjligheterna till
näringslivsutveckling bör beaktas tydligare vid utformningen av och
genomförande av åtgärdsprogram. Länsstyrelsen i Norrbotten stöder
förslaget om en energikartläggningscheck för att stimulera energi-
omställning i näringslivet och menar att länsstyrelserna kan administrera
checken. Svenskt Näringsliv och Jernkontoret anser att en förstärkning av
energirådgivningen till mindre och medelstora företag är ett bra steg att
få ut bättre kunskaper. De anser att denna typ av rådgivning ska kunna
ges av företag på den öppna marknaden. Förslaget är att gränsen för
rådgivningen är för företag med en årlig slutlig energianvändning högre
Prop. 2008/09:163
108
än 0,5 GWh. Om gränsen är rimlig är svårt att avgöra. Det är dock viktigt
att även företag inom tjänstesektorn inkluderas och inte enbart
tillverkningsindustrier. Plast- & Kemiföretagen ser positivt på förslaget
att öka insatserna med rådgivningsprogram innefattande stöd för
energianalyser för mindre och medelstora företag och delar utredningens
bedömning att inhämtning och spridning av information är centralt samt
att relevanta aktiviteter ska vara utformade efter de olika
industribranschernas behov. Lantbrukarnas Riksförbund anser att
gränsen för energirådgivning mm till små och medelstora företag, som
föreslås till 0,5 GWh/år, behöver sänkas till en betydligt lägre nivå. Detta
är nödvändigt för att man ska kunna fånga in det stora antalet små företag
inom de gröna näringarna. Teknikföretagen anser att stödinsatser för att
genomföra effektiviseringsanalyser kan bidra till att lyfta upp frågan på
fler företags dagordning. Det är dock viktigt att företagen själva får välja
effektiviseringsmetoder och att de får möjlighet att integrera arbetet i sin
ordinarie verksamhet. Eftersom situationen ute på företag kan se olika ut
beroende på verksamhet, är det viktigt att även energirådgivare har en
kompetens inom processteknik och industriell tillverkning. Föreningen
Sveriges Energirådgivare anser att industrin och lokalsektorn måste
kunna göra effektivisering till en del av sin företagsstrategi (minska
kostnader, minska risker, skapa affärer etc.) och inte bara se åtgärder som
enstaka projekt. Till exempel kan skapande av ”inköpsklubbar” och
instrument att finna produkter med hjälp av bl.a. IT-hjälpmedel. Alla
små och medelstora företag bör inbjudas till att gå genom sin
energisituation tillsammans med de kommunala energirådgivarna och
med sina egna branschorgan för att skapa handlingsplaner för hur, när
och vilka åtgärder de kan vidta för att säkerställa sina företags lönsamhet
och fortbestånd med effektiviseringsåtgärder. Föreningen Klimat-
kommunerna välkomnar att energirådgivningen till mindre och medel-
stora företag stärks men om de kommunala energi- och klimatrådgivarna
får ökat ansvar gentemot företagen ser föreningen en risk att deras arbete
inom kommunerna försvagas. Därför anser föreningen att regeringen ska
öka resurserna så att antalet rådgivare blir fler. Skattebetalarnas
Förening avstyrker förslaget eftersom skattemedel inte bör användas för
att styra företag. E.ON Sverige AB stöder förslaget om energi-
effektiviseringscheck eftersom det främjar marknaden för energitjänster,
ett ställningstagande som även Göteborgs Energi delar.
Skälen för regeringens bedömning: Potentialen för energi-
effektivisering i företag som införandet av en energikartläggningscheck
skulle kunna realisera är, enligt utredningens beräkningar, mellan 2 och
3 TWh slutlig energianvändning per år fram till 2016. Omräknat i
primärenergi skulle det motsvara mellan 4 och 6 TWh per år. Vid ett
energipris på 50 öre per kWh skulle företagen göra besparingar om 1 till
1,5 miljarder kronor årligen. Utredningens beräkningar vilar på ett flertal
svenska och utländska studier. De erfarenheter som vunnits under de år
som lagen (2004:1196) om program för energieffektivisering tillämpats
visar att en betydande potential för energieffektivisering inte kommer till
genomförande förrän företagen börjar arbeta systematiskt och strategiskt
med energieffektivisering. Först då skördar företagen det som kallas
”lågt hängande frukter” och sätter energieffektivisering i sitt samman-
hang (se bland annat rapporten ”Två år med PFE”, Energimyndigheten
2007). Det aviserade bidraget är inte fullt ut jämförbart med PFE men
bör med all sannolikhet leda till att även mindre och medelstora företag
uppmärksammar sin energianvändning och de besparingar som
effektiviseringen skulle leda till. Utredningen har föreslagit att sätta en
gräns på årlig slutlig energianvändning vid minst 0,5 GWh och ett belopp
om 10 000 kronor/företag. Ungefär 3600 företag inom i första hand
tillverkningsindustrin skulle därmed omfattas. Regeringen anser att
gränsen för vilka företag som ska omfattas behöver övervägas närmare i
likhet med beloppets storlek. Bidraget bör emellertid finnas tillgängligt
under åren 2010–2014, dvs. under den tid programmet varar.
Prop. 2008/09:163
109
Bidraget får inte användas till att finansiera en byggnadsägares för-
pliktelser enligt lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader
utan ska avse energianvändningen i den övriga verksamheten.
I syfte att dels få ytterligare effekt av energikartläggningsbidraget och
att möjliggöra för övriga företag, särskilt små och medelstora företag att
effektivisera sin energianvändning, förstärks insatserna för energiråd-
givning till företag.
Även om energikostnaderna inte uppgår till så stora belopp jämfört
med företagens andra driftskostnader, kan en effektivisering hos dessa
företag ge ett bidrag nationellt till målet om 20 procent effektivare
energianvändning till 2020. För att främja detta är det viktigt att före-
tagen har information, rådgivning och verktyg till sitt förfogande. Många
frivilliga verktyg finns tillgängliga på marknaden, t.ex. miljölednings-
system, energiledningssystem m.m. Det offentliga kan bidra med att göra
rådgivning och information mer tillgängligt genom lokala och regionala
nätverk. Utgångspunkten för ambitionshöjningen är att utveckla redan
existerande kanaler men också att använda sig av nya arbetssätt, t.ex.
energieffektiviseringsambassadörer i företagsföreningar. Regeringen
menar sammanfattningsvis att det är samhällsekonomiskt positivt att
energieffektiviseringar genomförs i företagen. Det är även gynnsamt för
miljön och för energisystemet.
Åtgärden ska finansieras inom ramen för det femåriga program för
energieffektivisering som presenteras i denna proposition. Regeringen
avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för 2010.
11.7.4
Energieffektivisering inom de areella näringarna
Regeringen bedömning: De areella näringarnas energianvändning,
inklusive trädgårdsnäringen, bör kartläggas och olika energi-
effektiviseringsåtgärder bör övervägas.
Skälen för regeringens bedömning: Inom de areella näringarna i
Sverige användes under perioden 2001 till 2005 i genomsnitt 9 TWh per
år. Det dominerande energislaget inom de areella näringarna är
oljeprodukter som stod för ca 7 TWh per år. Energieffektiviserings-
utredningens delbetänkande (SOU 2008:25) framhåller att det finns en
energieffektiviseringspotential inom de areella näringarna. En kart-
läggning som syftar till att identifiera användningen av energi och
möjliga besparingsåtgärder bör genomföras. Kartläggningen kan visa på
möjligheter till exempelvis effektivare uppvärmning och spannmåls-
Prop. 2008/09:163
110
torkning, behovet av bättre underhåll av maskiner och redskap, sparsam
körning och växtanpassad odling. Kartläggningen kan även utgöra
underlag för ställningstagande om byte från fossil till förnybar energi.
Det torde finnas goda energieffektiviseringsmöjligheter även inom
skogsbruk och fiskerinäringen. Besparingspotentialen storlek i
kvantitativa mått är dock svår att bedöma. För denna kartläggning anslås
3 miljoner kronor 2009.
Efter kartläggningen kommer regeringen överväga behovet av åtgärder
för en effektiv energianvändning inom de areella näringarna.
11.7.5
Teknikupphandling och marknadsintroduktion
Regeringens bedömning: Regeringen avser att inom ramen för det
femåriga energieffektiviseringsprogrammet satsa på utökade stöd för
teknikupphandling och marknadsintroduktion av energieffektiva
produkter och tjänster för direktivets tre sektorer, industri, bostäder och
service samt transporter, under åren 2010–2014. Utöver detta bör en
fortsatt satsning på areella näringar göras. En särskild satsning bör göras
för att utveckla energieffektiv teknik för små företag. Regeringen avser
återkomma i budgetpropositionen för 2010 angående de medel som ska
anvisas till teknikupphandling och marknadsintroduktion.
Utredningens förslag: Utredningens förslag stämmer i huvudsak
överens med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Energimyndigheten tillstyrker att Energimyndig-
heten ges i uppdrag att genomföra teknikupphandlingar för industri-
sektorn, att bilda beställargrupper för sådana teknikupphandlingar samt
att sprida information om de teknikupphandlingar som genomförs. Det är
inte avsaknaden av tillräckligt energieffektiv teknik som är det stora
hindret för energieffektivisering inom industrisektorn och andra
styrmedel är i många fall mer kostnadseffektiva. Möjligheten att tillämpa
teknikupphandling bör kvarstå men bör utformas så att resurser inte är
fastlåsta till att enbart gälla teknikupphandling. Vad gäller bostäder och
service menar Energimyndigheten att arbetet med teknikupphandlingar
och marknadsintroduktion utvecklas och utökas. Det är viktigt att i
arbetet utarbeta tydliga bedömningskriterier, baserade på tidigare
erfarenheter, för när förutsättningar för en teknikupphandling är goda.
Svenskt Näringsliv och Jernkontoret ser generellt positivt på att utnyttja
möjligheten till teknikupphandlingar för industrisektorn även genom att
sprida kunskap om nya standarder och nyttja kunskapen och
erfarenheterna i PFE-nätverket. Lantbrukarnas Riksförbund anser att
teknikupphandling och liknande åtgärder måste vara tillgängliga även för
de gröna näringarna. Föreningen Sveriges Energirådgivare menar vad
gäller teknikupphandling för industrin att precis som för byggnader bör
man arbeta mera på nordisk och Europeisk bas samt se över reglerna för
företagens medverkan så att inte teknikupphandling ”tyngs i framändan”
med höga insatser innan man vet vad som kan uppnås. Teknik-
upphandling är ett kraftfullt instrument där Sverige också har varit ett
föregångsland och borde utnyttja den positionen genom att ta initiativ till
och leda flernationella upphandlingar.
Bakgrund: Arbetet med teknikupphandling och marknadsintroduktion
inom sektorerna för flerbostadshus och lokaler har pågått sedan 1990-
talet och goda resultat har uppnåtts; en redovisning gjordes senast i
budgetpropositionen för 2009 (2008/09:1, utg. omr. 21, s. 29 f.). Mellan
1990 och 2005 har Energimyndigheten deltagit i sammanlagt 55 teknik-
upphandlingar. Upphandlingarna har ökat engagemanget hos både
beställare och tillverkare och nya kontaktnät har skapats. Nytt för 2009 är
teknikupphandling för de areella näringarna. Under 2009 satsar
Energimyndigheten minst 50 miljoner kronor på marknadsintroduktion
och teknikupphandling.
Prop. 2008/09:163
111
Teknikupphandling bidrar till att utveckla och sprida ny energiteknik
och till att introduktionen av sådan teknik påskyndas. Hittills genomförda
teknikupphandlingar omfattar energianvändande komponenter, produkt-
er, processer eller system. I många av de genomförda teknikupp-
handlingsprocesserna har de direkta effekterna lett till en halvering av
den upphandlade produktens eller systemets energianvändning.
Energimyndigheten samordnar och stödjer för närvarande fyra
beställargrupper i bostads- och servicesektorn. Potentialen för fortsatt
utveckling av energieffektiva produkter och system inom sektorn
bostäder och service bedöms vara god. En kortare beskrivning av
metoden presenteras i det följande.
Teknikupphandling är en anbudsprocess som ska stimulera och skynda
på utvecklingen av ny, energieffektiv teknik. Upphandlingen blir ett
styrmedel för att börja en marknadsomställning mot nya produkter,
system och processer. Men det räcker inte med att ta fram tekniken.
Utvecklingen måste följas upp av en rad åtgärder för att den nya
produkten ska spridas och användas. God marknadskännedom och goda
marknadskontakter är därför nödvändiga.
Energimyndigheten tar i samverkan med marknadsaktörer initiativ till
en upphandling och samlar en beställargrupp för att diskutera lämpliga
produkter att utveckla och vilka krav som kan ställas. Därefter beställer
och finansierar Energimyndigheten en förstudie för att ta reda på om det
finns potential till förbättringar. I beställargruppen samlas en rad aktörer
som bildar en stark intressegrupp. Beställargruppen består av industrin,
fastighetsägare, småhusägare eller andra avnämare, beroende på typ av
produkt. Gruppen ställer samman en kravspecifikation över de funktioner
som ska förbättras, till exempel energiprestanda, säkerhet och användar-
vänlighet. Kravspecifikationen skickas ut i en öppen upphandling till alla
som har möjlighet att producera produkten eller systemet. De
producenter som vill delta svarar. Uppfyller de kraven får de en förlängd
tid på sig att utveckla en prototyp på anbudet. Det är sedan beställar-
gruppen, eller en av beställargruppen utsedd jury, som utvärderar
bidragen tillsammans med Energimyndigheten. Vinnaren utses i
simuleringar, laboratorie- och fältmätningar. Flera vinnare kan utses om
de har likvärdiga förslag eller har uppfyllt kraven lika bra.
Energimyndigheten kan vara med och finansiera hälften av kostnaderna
under hela teknikupphandlingen. Vinnaren eller vinnarna får dels äran,
dels kan de få ett pris som består av en summa pengar. De kan också få
en beställning på ett antal produkter från beställargruppen. Energi-
myndigheten kan då ge ett investeringsstöd till den första serien som
produceras hos den vinnande tillverkaren. Tillverkaren kan därmed starta
tillverkningen med ett visst antal garanterade köpare eller med stöd från
Energimyndigheten. Den nya tekniken får på så sätt en bättre
introduktion och en snabbare spridning på marknaden. Ofta är det inte
helt nya produkter som deltar och vinner, utan modifieringar av en
produkt som redan finns. Upphandlingen gör att utvecklingen drivs
framåt och ny teknik utvecklas snabbare än den annars skulle ha gjort.
Den förbättrade produkten sprider ringar på vattnet – andra tillverkare
anpassar sina produkter för att hänga med i utvecklingen. Bransch-
standarden förbättras liksom kunskapen. Samspelet mellan olika grupper
av aktörer ökar och effektivare produkter efterfrågas. Det är inte bara
Sverige som tillämpar teknikupphandling. Ett omfattande arbete pågår
också på EU-nivå, eftersom det finns en gemensam marknad inom EU.
Prop. 2008/09:163
112
Skälen för regeringens bedömning: Exempel på framgångsrika
teknikupphandlingar är kylar och frysar som uppnått betydligt bättre
energiprestanda. Den nya tekniken spred sig snabbt till större delen av
sortimentet. Även för fönster med mindre värmeförluster har
branschstandarden förbättrats, liksom för ventilationsaggregat för
lokaler.
Teknikupphandlingar utan marknadsintroduktionsinsatser, t.ex. sprid-
ningsaktiviteter, kan bli verkningslösa när syftet är att effektivisera
energianvändningen. Energimyndigheten lägger betydande resurser på att
olika sätt marknadsföra resultaten av teknikupphandlingarna i sina olika
nätverk. De lokala energi- och klimatrådgivarna tillsammans med be-
ställargrupperna spelar därvid en viktig roll. Regeringen gör bedöm-
ningen att insatserna för marknadsintroduktion kommer att bli allt
viktigare framöver.
Utredningen har sammantaget bedömt att energieffektiviserings-
effekten av tidigare genomförda teknikupphandlingar och marknads-
introduktionsinsatser för bostäder och service uppgår till ca 2,3 TWh
slutlig energi. För industrisektorn saknas motsvarande siffror eftersom
antalet teknikupphandlingar är färre. Regeringen gör sammantaget be-
dömningen att teknikupphandling och påföljande insatser för marknads-
introduktion leder till effektivare energianvändning.
En utökad satsning på stöd till teknikupphandling och marknads-
introduktion ska finansieras inom ramen för det femåriga program för
energieffektivisering som presenteras i denna proposition. Regeringen
avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för 2010.
11.7.6
Marknaden för energieffektiviserande tjänster och
produkter
Prop. 2008/09:163
113
Regeringens bedömning: Direktivets krav på främjande av
marknaderna för energieffektiviserande tjänster och produkter kräver
för närvarande inte ytterligare åtgärder för att säkerställa
marknadernas funktionssätt. Genom lagen om energideklarationer
tillses att det finns tillgång till energibesiktningar som utförts av
oberoende part. Även de andra åtgärder inom programmet för
energieffektivisering som presenteras i propositionen bedöms i flera
delar ha en positiv påverkan på hur marknaden för energitjänster
utvecklas. Marknaderna för energieffektiviserande tjänster och
produkter är viktiga delar i att nå de potentialer för
energieffektivisering som utredningen har identifierat. Energi-
myndigheten bör ges i uppdrag att bevaka marknadens utveckling,
samt att fortsätta sina satsningar på information kring energitjänster
och energieffektiva produkter, jämte kompetensförstärkning och
upphandlingsstöd. Energimyndigheten bör fortsätta att följa det stand-
ardiseringsarbete som pågår på EU-nivå av energitjänster för att i ett
senare skede utreda behoven av certifiering eller ackreditering.
Utredningens bedömning: Utredningen har inte identifierat några
direkta marknadshinder varför det inte krävs ytterligare åtgärder för att
säkerställa marknadernas funktionssätt och därmed för att uppfylla
energitjänstedirektivet krav. Problemet med brist på kompetent personal
och en begränsad kunskap om energieffektiviserande tjänster kan lösas
med satsningar på information och utbildning. Bland annat nämner
utredningen en satsning på tvärfackliga kurser inom områden för
relevans för energitjänster. Utredningen anser att en service som Forum
för Energitjänster bör finnas kvar och om möjligt utvecklas för att bidra
till en fortsatt utveckling av marknaden. Energimyndigheten föreslås ges
i uppdrag att arbeta med kompetensförstärkning, upphandlingsstöd och
informationsspridning om energitjänster. Dessutom anser utredningen att
Energimyndigheten bör få i uppdrag att följa utvecklingen på marknaden
för energibesiktningar och energitjänster samt vissa strategiska
marknader för energieffektiviserande produkter.
Utredningen anser att frågan om behov av certifiering och
ackreditering av energitjänster bör utredas närmare, men att ett sådant
uppdrag inte bör påbörjas förrän det pågående standardiseringsarbetet
avseende energitjänster har avslutats. I det fall ytterligare åtgärder
bedöms nödvändiga för att uppfylla kraven i direktivet anser utredningen
att ett system med frivilliga avtal bör införas och riktas mot alla aktörer
på marknaden för energitjänster.
Remissinstanserna:
Energimyndigheten, Föreningen Sveriges
Energirådgivare, Svensk Energi och Svensk Fjärrvärme delar ut-
redningens bedömning att inga ytterligare åtgärder krävs för att
säkerställa marknaderna för energieffektiviserande tjänsters och
produkters funktionssätt. Eskilstuna kommun, Karlstad kommun, Riks-
byggen, Västra Götalands län, VVS Företagen, Svensk Teknik och
Design stödjer förslaget om att energitjänstemarknaden ska fortsätta
stödjas och utvecklas. Teknikföretagen pekar på rollen som globala
standarder kan spela för att skapa en marknad med bättre konkurrens och
liknande villkor för produkter.
Prop. 2008/09:163
114
Svensk Fjärrvärme, Länsstyrelsen Västra Götaland, och Energi-
myndigheten stöder även förslaget att Energimyndigheten får en större
roll avseende energitjänster. Riksbyggen anser att ett fortsatt främjande
av energitjänster är en viktig del under genomförandefasen av de
föreslagna åtgärderna i energideklarationen. Länsstyrelsen i Västra
Götaland anser att energitjänster är bra eftersom det leder till att man styr
mot en högre grad av helhetstänkande kring byggnaders energi-
användning, vilket leder till bättre optimerade insatser. E.ON Sverige
stödjer betänkandets syn på utvecklingen av energitjänstemarknaden.
Fortum ställer sig positiv till att efterfrågan på energitjänster stimuleras.
Föreningen Sveriges energirådgivare delar uppfattningen om att dessa
tjänster ska främjas men vill väcka tanken på behovet av att få till stånd
någon form av rikslikare så att även mindre kunder kan förstå vad de
köper. Denna rikslikare anser föreningen att branschen kan utveckla
själv.
Göteborg Energi ser det som positivt att flera av förslagen i
slutbetänkandet är positiva för utvecklingen av energitjänstmarknaden.
Göteborg Energi saknar dock en proaktiv beskrivning av vad energi-
tjänstebranschen skulle kunna bidra med för att uppnå visionen om ett
energieffektivare Sverige, på kommersiella grunder.
Swedish Association for Testing, Inspection and Certification
(SWETIC) anser att om personcertifiering ska införas för olika typer av
energitjänster är det viktigt att definiera vilka tjänster denna certifiering
omfattar. SWETIC tror att ackreditering i många fall kan vara ett bättre
sätt att säkerställa kompetensen över tid. SWEDAC ställer sig positiv till
utredningens förslag att kvalitetssäkring genom ackreditering och/eller
certifiering bör utredas. Energimyndigheten delar utredningens be-
dömning att frågan om behovet av ackrediterings- och certifierings-
system för energieffektiviserande tjänster behöver utredas närmare.
Skälen för regeringens bedömning: I direktivet finns ett antal krav
som ska bidra till att effektivisera slutanvändningen av energi. I
direktivets syfte (artikel 1) står att energitjänster ska främjas samt att
hinder för att energieffektiviserande åtgärder genomförs ska undanröjas.
Enligt artikel 6 ska medlemsstaterna se till att energidistributörer,
systemansvariga för distributionen och /eller företag som säljer energi i
detaljistledet (nedan benämnda ”energiföretag”) avstår från alla verk-
samheter som kan hämma marknaden för energieffektiviserande åtgärder.
Medlemsstaterna ska även ställa ett eller flera krav som måste uppfyllas
av energiföretagen. Det krävs också att energiföretagen aktivt bidrar till
att marknaden för energieffektiviserande tjänster främjas, genom att
medlemsstaterna ser till att energiföretagen tillhandahåller energitjänster.
Artikeln kräver även att medlemsstaten ska se till att det finns tillräckliga
incitament och konkurrens lika villkor på marknaden för energi-
effektiviserande tjänster. Enligt artikel 9.1. ska medlemsstaterna upphäva
legala hinder som onödigtvis hämmar användningen av energi-
effektiviserande tjänster. Enligt artikel 12 ska medlemsstaterna se till att
det finns effektiva energibesiktningssystem.
Marknaden för energieffektiviserande tjänster är svårdefinierad och
innehåller i princip alla typer av verksamheter som bidrar till att öka
energieffektiviteten på ett eller annat sätt. I detta ingår det som kallas
energitjänster, men även energibesiktningar och energieffektiviserande
produkter och installationer. På marknaden för energieffektiviserande
tjänster och produkter verkar en rad aktörer utanför den traditionella
energisektorn. Marknaden är relativt omogen och det finns enligt
utredningens mening en stor tillväxtpotential. Några anledningar till
marknadens begränsade storlek är en allmän brist på personal med
energikompetens och en begränsad kunskap om marknaden för
energieffektiviserande tjänster.
Prop. 2008/09:163
115
De vanligaste energitjänsterna är i dagsläget s.k. Energy Performance
Contracting (EPC) samt olika funktionstjänster, t.ex. klimatavtal. En ut-
värdering av EPC-projekt som genomförts i den offentliga sektorn sedan
början av 2000–talet visar en genomsnittlig effektivisering på 22 procent
för värme och varmvatten. Utvärderingen visar att det finns stor potential
för energieffektivisering som kan nås med hjälp av energitjänster.
En energibesiktning innebär att ett objekts energiegenskaper undersöks
varefter lämpliga åtgärder föreslås. Den mest reglerade formen av
energibesiktningar är de som genomförs inom systemet för energi-
deklaration av byggnader. Enligt lagen (2006:985) om energideklaration
för byggnader ska fastighetsägaren utse en oberoende expert för att
genomföra en besiktning av byggnaden. Experten ska ha särskild
sakkunskap om energianvändning och inomhusmiljö. Detta ska styrkas
genom att experten eller företaget är ackrediterat som kontrollorgan. Som
en följd av att energideklarationssystemet införts har efterfrågan på
energibesiktningar ökat avsevärt.
Energitjänstemarknaden är i dag starkt växande, men det finns ett antal
faktorer som förhindrar en ännu snabbare utveckling, bl.a. att
fastighetsägare är tveksamma till fördelarna med att ingå energi-
tjänstekontrakt. Det kan därför finnas behov av att tydliggöra vad som
avses med energitjänster. Det pågår ett europeiskt standardiseringsarbete
inom detta område där SIS är partner. En annan möjlig väg för att
tydliggöra energitjänsternas innehåll kan vara att införa ett system för
ackreditering och/eller certifiering av dem som utför energitjänster.
Utredningen har inte identifierat att några statliga ingripanden är
nödvändiga för att säkerställa energitjänstemarknadens funktionssätt.
Däremot anser utredningen att det är viktigt att följa utvecklingen på
marknaden för energibesiktningar och energitjänster samt vissa
strategiska marknader för energieffektiviserande produkter. Regeringen
delar utredningens bedömning i detta avseende och avser att ge
Energimyndigheten i uppdrag att arbeta med kompetensförstärkning,
upphandlingsstöd och informationsspridning. Energimyndigheten ska
även följa utvecklingen på marknaden för energitjänster och energi-
besiktningar. Vid fortsatt utredning av behovet av ackreditering och
certifiering ska särskild hänsyn tas till konsekvenserna för små och
medelstora företag på energitjänstemarknaden. Flertalet av de åtgärder
som aviseras i denna proposition bedöms ha god påverkan på den
fortsatta utvecklingen av marknaden för energitjänster.
11.7.7
Främjande av instrument för energitjänster
Prop. 2008/09:163
116
Regeringens bedömning: Energimyndigheten bör få i uppdrag att
genomföra Sveriges förpliktelser enligt artikel 9.2 energitjänstedirektivet
om finansiella instrument för energibesparingar genom att utveckla t.ex.
nya tjänster för sin webbplats. Uppdraget ska genomföras i samråd med
Boverket och andra berörda myndigheter samt energieffektiviserings-
branschen.
Utredningens förslag: Utredningen har inte lagt något förslag om hur
art 9.2 ska genomföras.
Remissinstanserna: Inga remissinstanser har kommenterat
genomförandet av artikel 9.2.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen gör bedömningen att
marknaden för energitjänster fungerar tillfredställande och att inga
regelverk, finansiella instrument eller liknande hindrar dess fortsatta
utveckling (se avsnitt 11.7.6). Ett av direktivets syften är att främja
marknaden för energitjänster och åtgärderna som planeras att ingå i det
femåriga programmet förväntas främja marknaden för energitjänster
ytterligare.
I art 9.2 energitjänstedirektivet finns det en förpliktelse för Sverige
som medlemsstat ska uppfylla. Artikeln har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall ställa modellavtal till förfogande när det gäller
dessa finansiella instrument för befintliga och potentiella inköpare av
energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom
den offentliga och den privata sektorn. Dessa kan utfärdas av den
myndighet eller byrå som avses i artikel 4.4.”
Med finansiella instrument avses det som återfinns i artikel 3 m) under
rubriken ”Definitioner”:
”finansiella instrument för energibesparingar: alla finansiella instrument,
till exempel fonder, statliga bidrag, skatteavdrag, lån, tredjepartsfinansi-
ering, avtal om energiprestanda, avtal om garanterad energibesparing,
energientreprenad och andra liknande avtal som tillhandahålls på
marknaden av offentliga eller privata organ för att delvis eller helt täcka
de inledande projektkostnaderna för genomförandet av åtgärder för för-
bättrad energieffektivitet.”
Redan i dag finns det på Energimyndighetens webbplats information
tillgänglig om energitjänster. Regeringen bedömer att detta är otillräck-
ligt och avser att ge myndigheten i uppdrag att främja energitjänster som
bl.a. kommer att innehålla uppgiften att informera om samverkans-
modeller, utreda om standardavtal för energitjänster behöver utvecklas
samt överväga vilka ytterligare åtgärder som behövs för att främja
framväxandet av marknaden för energitjänster (se avsnittet 11.7.6).
Uppdraget ska genomföras i samråd med Boverket och andra berörda
myndigheter samt energieffektiviseringsbranschen för att undvika
skadliga ingrepp på en fungerande marknad.
11.7.8
Avgifter och andra bestämmelser för ledningsbunden
energi
Prop. 2008/09:163
117
Regeringens bedömning: Det saknas underlag som tyder på att
tariffkonstruktionerna som används av el- och fjärrvärmeföretag skulle
motverka motiverad energieffektivisering. Bedömningen är därför att
det inte behövs någon ändring av nuvarande regelverk i syfte att
förbjuda eller begränsa s.k. fasta avgifter, dvs. kostnader för kunden
som inte påverkas av hur mycket som kunden konsumerar.
Energimarknadsinspektionen bör ges i uppdrag att i samråd med
Energimyndigheten kontinuerligt följa utvecklingen av tariff-
konstruktioner för el, fjärrvärme och gas.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen, Energimyndigheten
och Konkurrensverket delar utredningens uppfattning att det saknas
underlag för att hävda att det förekommer tariffkonstruktioner som är
olämpliga genom att medverka till att motiverad energieffektivisering
försvåras. Svensk Fjärrvärme stödjer utredningens förslag att staten ej
generellt bör styra hur energibolagen gör sina priskonstruktioner, och
påpekar i detta sammanhang att kundtrycket medför att utvecklingen går
mot mindre andel fast avgift.
Energirådgivare/EnergiEffektiviseringsFöretagen (FSE) anser att
marknadens möjligheter att leverera effektivisering genom prissignaler
och genom att kunderna får kunskap om sina alternativ är stora. FSE
delar inte utredningens bedömning att det inte finns olämpliga
tariffkonstruktioner som motverkar energieffektivisering. FSE, Borlänge
kommun och Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO) är
övertygade om, till skillnad från utredningen, att en högre andel rörlig
avgift bidrar till en ökad energieffektivisering. SERO riktar kritik mot att
utredningen ensidigt lutat sig mot Hjalmarssons utredning.
Lunds Tekniska Högskola anser att utredningen har missat att väga
fördelarna med rörliga avgifter mot den eventuella olägenhet som det
innebär att göra avsteg ifrån teori och principer för prissättning. Karlstad
kommun anser att max 15–25 procent ska vara fasta avgifter för
elnätskostnader i ett normalförbrukande småhus eller lägenhets-
abonnemang. En lägre andel fast kostnad leder till mindre misstro till
elnätbolagen och en ökad medvetenhet till att göra besparings-
investeringar. Hyresgästföreningen Riksförbundet anser att för det stora
flertalet bostäder i flerfamiljshus motsvarar den minsta säkringsavgiften
en tillgång till en effekt som det aldrig finns behov av. Detta leder till att
de fasta avgifterna är en så stor del av den totala elkostnaden att el-
besparingar som konsumenten gör får liten ekonomisk effekt. Dagens
moderna mätare borde öppna upp för nya former av eltariffer som
förenar konsumentens krav på låga fasta avgifter och elnätsbolagen krav
på ett förutsägbart maximalt effektuttag. Fastighetsägarna menar att ett
stort hinder för att fastighetsägare ska vidta effektiviseringsåtgärder är
om fjärvärmepriset har en hög fast andel. Fastighetsägares intresse av att
spara begränsas av om sparandet ”bestraffas” genom att fjärrvärme-
bolaget kommer att öka den fasta delen av energipriset så att man får
betala lika mycket i alla fall. Även till denna del behöver reglerna för
fjärrvärmeföretagen ändras. NCC AB menar att genom sin utformning
har taxekonstruktionen ofta motverkat att andra, för fastighetsägaren
lönsamma kompletterande alternativ, installeras. Detta sker genom att
taxan har mycket låga rörliga priser per levererad kWh fjärrvärme under
sommarhalvåret jämfört med vinterhalvåret, vilket minskar lönsamheten
för lösningar som bygger på utnyttjande av solenergi och försvårar
därmed en energieffektivisering.
Prop. 2008/09:163
118
Naturskyddsföreningen tycker att det är beklagligt att utredningen inte
föreslår en minskad fast avgift för att gynna effektiviseringsprocesser.
SPI:s generella uppfattning är att prisets påverkan på konsumtionen är
direkt relaterat till graden av rörlighet i priset. HSB och Riksbyggen anser
det angeläget att prissättningen utformas så att den av konsumenterna
uppfattas som skälig och begriplig. En ökad rörlig del skulle ge tydligare
prissignaler och snabbare genomslag för energieffektiviseringsåtgärder.
VVS Företagen, Svensk Ventilation samt Svensk Teknik och Design anser
att dagens konstruktioner med stor fast del är direkt olämpliga och att det
inte finns något som helst motiv att ha en stor fast del i form av
anslutnings- och nätavgifter som bara låser fast abonnenten vid
nuvarande energianvändningsnivå. Wallenstam anser tvärt emot ut-
redarens uppfattning att en begränsning av den fasta avgiften skulle
medverka till ökad effektivisering. Eskilstuna kommun anser att balansen
mellan den faktiska elförbrukningen (rörlig del) och den fasta delen i
form av nätavgifter är kritisk. En rimlig strävan bör vara att de fasta
avgifterna för elnätskostnader hålls på så låg nivå som möjligt för öka
incitamenten för besparingar, klimatsmarta investeringar och be-
teendeförändringar.
Skälen för regeringens bedömning: Artikel 10 i direktivet anger att
medlemsstaterna ska se till att avskaffa incitament i överförings- och
distributionsavgifter som onödigtvis ökar volymen distribuerad eller
överförd energi.
Utredningen anför i huvudsak följande. Efter avregleringen på
elmarknaden utvecklades kontrakts- och prisstrukturen. De flesta
kontrakt innehåller både en fast och en rörlig avgift per kWh. Storleken
på den fasta kostnaden varierar dock och vissa företag har enbart ett
rörligt kWh-pris. Variationen i elpris och fasta avgifter speglar kon-
kurrensen om kunderna och liknar till mångt och mycket prisstrukturen
på t.ex. marknaden för telekomtjänster. De fasta kostnaderna är inte äkta,
utan är snarare komponenter i de olika pris- och kontraktsmenyer som
erbjuds kunden. Utredningen drar därav slutsatsen att ett förbud mot fasta
avgifter innebär ett förbjud på hur företagen väljer att sätta priserna på en
konkurrensutsatt marknad.
Även nättjänstmarknaden består av olika blandningar av fasta och
rörliga avgifter. Den primära tjänst som konsumenter köper är kapacitet i
kW. Priset på nättjänsten har som primär uppgift att ständigt hålla
efterfrågan inom ramen för transportkapaciteten. Denna uppgift är
särskilt viktig på elmarknaden, då elen inte kan lagras utan produktionen
måste anpassas till den momentana efterfrågan. På grund av höga
kostnader för att mäta maximalt effektuttag, har prissättningen för
mindre effektkonsumenter fått formen av ett abonnemang på ett
maximalt effektuttag. Det innebär att det inte finns någon rabatt för
effektuttag under den maximala nivån, medan effektuttag över
abonnemangsnivån inte är legalt möjlig. Det saknas alternativa medel
som till en låg samhällsekonomisk kostnad kan skapa jämvikt mellan
utbud och efterfrågan på effekt. Eftersom abonnemangsstrukturen är till
för att reducera sannolikheten för överbelastning av nätet drar
utredningen slutsatsen att nätavgiften inte kan klassas som en äkta fast
avgift, utan ett pris på effekt.
Prop. 2008/09:163
119
På fjärrvärmemarknaderna använder företagen en blandning av fasta
och rörliga avgifter. Att ha en låg fast avgift ökar risken för leverantören,
då den stora delen av kostnaden för fjärrvärmeleverantören ligger i
kostnaden för anläggningskapitalet. Utbyggnaden av fjärrvärmenäten är
baserat på möjligheten att kombinera ett pris på energin med fasta
avgifter och anslutningsavgifter. Dess konkurrenskraft ligger i en låg
marginell energikostnad och flexibilitet i bränsleval i kombination med
en hög kapitalkostnad i tillförselsystemet. Alternativen till fjärrvärme
innebär i stället höga energikostnader i kombination med placering av
kapitalet i den egna fastigheten. Ett förbud mot fasta avgifter för
fjärrvärme skulle höja priset på energin, vilket kan förväntas minska
fjärrvärmens konkurrenskraft.
Utifrån genomgången av de tre marknaderna drar utredningen
slutsatsen att de fasta avgifterna inte ska ses som äkta fasta avgifter, utan
snarare komponenter i olika prismenyer som kunderna erbjuds. De olika
prisstrukturpaketen fungerar som medel i konkurrensen om kunderna.
Mot bakgrund av detta konstaterar utredningen att elpriser, elnätpriser
och värmepriser har en struktur som väl låter sig försvaras ur ett fritt
marknads- respektive samhällsekonomiskt perspektiv. Utredningen
bedömer att det saknas underlag för att generellt hävda att det
förekommer tariffkonstruktioner som är olämpliga genom att dessa
medverkar till att samhällsekonomiskt motiverad energieffektivisering
försvåras.
Regeringen delar utredningens bedömning att det i dagsläget saknas
underlag för att hävda att det förekommer överförings- och
distributionsavgifter som onödigtvis motverkar energieffektivisering.
Flertalet remissinstanser på kundsidan anser dock att analysen som ligger
till grund för denna uppfattning inte utgår från ett energieffektiviserings-
perspektiv och har mot denna bakgrund motsatt uppfattning. På grund av
denna skillnad i utredningens analys och slutsatser och remiss-
instansernas uppfattning anser regeringen att frågan om konstruktion och
motivering av överförings- och distributionsavgifter bör utredas vidare.
Energimarknadsinspektionen bör därför ges i uppdrag att kontinuerligt
följa utvecklingen av tariffkonstruktioner för el, fjärrvärme och gas.
Utgångspunkten bör vara att energibolagen har en prissättning som
återspeglar de faktiska kostnaderna samtidigt som det finns incitament
för energieffektivisering hos kunderna.
11.8
Energieffektivisering i bebyggelsen
Bakgrund
Energianvändningen i bostäder och lokaler utgör en tredjedel av Sveriges
slutliga energianvändning. Energianvändningen har varit relativt stabil
sedan 1970-talet samtidigt som antalet bostäder ökat med 40 procent De
senaste åren visar en svag tendens till minskad energianvändning. Det
innebär att det skett en kontinuerlig energieffektivisering inom sektorn.
Prop. 2008/09:163
120
Det har skett en markant förändring av vilka energislag som används
inom bostäder och lokaler. Oljeanvändningen har minskat kraftigt sedan
1970–talet och ersatts av fjärrvärme, biobränslen och el. Omkring
60 procent av energianvändningen går till uppvärmning och varmvatten.
Fjärrvärme dominerar i flerbostadshus och lokaler medan el dominerar i
småhus.
El utgör sammantaget hälften av den slutliga energianvändningen.
Användningen av elvärme har ökat sedan 1970–talet men har börjat
minska efter en topp i början av 1990–talet. Användningen av hushållsel
och driftel har också ökat kraftigt sedan 1970–talet vilket främst förklaras
av ett ökat antal elapparater i hushåll och kontor. En ökad användning av
datorer bidrar till den ökade elanvändningen. IT-lösningar kan dock
medverka till energieffektivisering i form av t.ex. sensorer som försätter
apparater i vänteläge, övervakar energiåtgång etc. Med processer för
övervakning och underhåll som är mer effektiva och inte behöver utföras
fysiskt på plats, utan på distans eller automatiskt, får man också en
positiv effekt på minskat resande.
Europeiska kommissionen presenterade i januari 2008 ett meddelande
om IT och energieffektivisering. Meddelandet uppmärksammar IT:s
potential för att förbättra energieffektivisering och fokuserar på elnätet,
smarta byggnader, smart belysning samt IT i sig självt. Åtgärder som
föreslås är ökad uppmärksamhet och utbyte av goda exempel, ökad
forskning och teknisk utveckling, främjande av användning och
efterfrågedriven innovation. Detta meddelande kommer att följas av ett
andra meddelande på området våren 2009.
Befintliga mål
Sverige har som ett nationellt miljömål att minska den totala energi-
användningen per uppvärmd areaenhet i bostäder och lokaler.
Minskningen bör vara 20 procent till år 2020 och 50 procent till år 2050 i
förhållande till användningen 1995. Till år 2020 ska beroendet av fossila
bränslen för energianvändningen i bebyggelsesektorn vara brutet,
samtidigt som andelen förnybar energi ökar kontinuerligt. Målet ska
följas upp utifrån dess konsekvenser för miljön, ekonomisk tillväxt och
konkurrenskraft. Eftersom miljöeffekterna är olika för olika energislag
bör hänsyn tas till olika energislags omvandlingsförluster och miljö-
konsekvenser ur ett livscykelperspektiv.
Befintliga styrmedel
Ekonomiska styrmedel
Det finns en rad styrmedel som påverkar energianvändningen och
utsläppen av växthusgaser från bostäder och lokaler. Ett fortsatt centralt
styrmedel är energi- och koldioxidskatter. Bebyggelsesektorn omfattas
fullt ut av dessa skatter. Det ger ekonomiska incitament att genomföra
energieffektiviseringar och fasa ut användningen av fossila bränslen. I
utredningens delbetänkande redovisas en bedömd effektivisering om
minst 3,4 TWh (6,7 TWh primär energi till 2016) som en följd av
skatterna sedan 1991.
Prop. 2008/09:163
121
Införandet av den kommunala fastighetsavgiften för bostäder sedan
2008 medför att färre fastighetsägare än tidigare får ökad avgift då de
genomför energiinvesteringar som leder till höjda taxeringsvärden för
småhus och flerbostadshus. Fram till och med 2010 finns även stöd för
konvertering från direktverkande elvärme i bostadshus och för
installation av solvärme. Det har tidigare även funnits stöd för
installation av energieffektiva fönster eller biobränsleanordningar i
småhus, stöd för energiinvesteringar i lokaler med offentlig verksamhet
samt stöd för konvertering från oljeuppvärmning i bostadshus, men dessa
stöd har upphört.
Ny teknik
För att driva på utvecklingen av ny miljö- och energiteknik kan det
behövas ekonomiskt stöd. I statsbudgeten för 2009 finns anslaget medel
för stöd till energiteknik som är gynnsam i ett klimatperspektiv men ännu
inte är kommersiellt konkurrenskraftig på marknaden. Solceller är ett
exempel på sådan teknik och ett investeringsstöd för detta ändamål
utarbetas för närvarande inom Regeringskansliet.
Teknikupphandling och marknadsintroduktion har visat sig vara
effektiva styrmedel för att utveckla nya produkter och tekniska lösningar
för energieffektivisering inom sektorn bostäder och lokaler. För att
åstadkomma marknadsintroduktion av energieffektiv teknik används en
mängd metoder anpassade efter de hinder som finns på marknaden.
Energimyndigheten har initierat flera projekt via nätverk och beställar-
grupper. Dessa påskyndar marknadsintroduktionen. Fokus för samverkan
har varit områdena demonstration, teknikupphandling, implementering
av ny samt befintlig energieffektiv teknik och nya metoder, information
och utbildning. Barriärer som måste övervinnas för att nå en snabbare
och mer effektiv marknadsintroduktion är marknadens skepsis för ny
teknik samt kostnadsnivån. Arbetssättet är i dag väl beprövat och har
visat på goda resultat i både teori och praktik (Technology procurement,
TemaNord 2008:567). Teknikupphandling verkar på marknadens villkor
och ger långsiktiga resultat för industrins exportmöjligheter. Teknik-
upphandling ger incitament för de innovativa företagen. Fler effektiva
produkter har utvecklats och spridits genom teknikupphandlingar.
Eftersom det finns potentiella köpare av den nya tekniken genom
beställargrupperna, kan också nya produkter kommersialiseras snabbare.
Ett flertal teknikupphandlingar har gjorts genom åren som visar på goda
resultat. Många teknikupphandlingar genomförs i dag i nära samverkan
med fasta beställargrupper för lokalägare (BELOK), för flerbostadshus
(BEBO) och livsmedelshandel. Beställargruppen BEBO representerar
närmare 70 procent av Sveriges lägenhetsbeståndet i flerbostadshus.
Teknikupphandlingar genomförs också med nätverk inom offentlig
sektor, villaägarna, branschorganisationer m.fl. Att samla stora grupper
av köpare som gemensamt samverkar och ställer energikrav har många
fördelar. Förutom att de kan påverka leverantörer att höja ambitionen så
påverkar de också varandra att ständigt gå vidare med höjd
ambitionsnivå.
Prop. 2008/09:163
122
Regler för energianvändning i byggnader
Genom reglering kan det ställas tvingande krav att uppnå en viss nivå på
energianvändningen. Sådana tvingande krav finns för såväl byggnaden
som helhet som för enskilda produkter.
EG-direktivet om byggnaders energiprestanda ställer i sin nuvarande
utformning krav på medlemsländerna att fastställa minimikrav dels för
nya byggnader och dels vid större renoveringar i befintliga byggnader
som är större än 1000 kvadratmeter.
I Boverkets byggregler finns minimikrav för energianvändning.
Boverket fastställde 2006 specifika och uppföljningsbara energikrav som
gäller för nya byggnader. Regeringen har givit Boverket i uppdrag att
följa upp efterlevnaden av dessa energikrav. Regeringen beslutade 2008
att nya byggnader ska ha särskilt goda egenskaper när det gäller el för
uppvärmning, kylning och ventilation. Dessa krav gäller byggnader som
uppförs efter den 1 januari 2010. Boverket har till följd av detta skärpt
kraven i byggreglerna för nya bostäder och lokaler med elvärme. Kraven
varierar mellan olika klimatzoner och för bostäder och typ av byggnad.
De nya kraven innebär t.ex. att för eluppvärmda bostäder i södra Sverige
skärps energikravet från 110 kilowattimmar per kvadratmeter och år till
55 kilowattimmar per kvadratmeter och år. Enligt EG-direktivet om
byggnaders energiprestanda ska krav på energiprestanda ses över minst
vart femte år och vid behov uppdateras för att återspegla den tekniska
utvecklingen inom byggnadssektorn. Regeringen har därför givit
Boverket i uppdrag att skärpa energikraven vid uppförande av nya
byggnader senast 2011. Det saknas i dag specifika och uppföljningsbara
energikrav vid ändring av befintliga byggnader.
Information
Det finns flera modeller för miljöklassning och energiklassning av
byggnader. Allt fler fastighetsägare och företag väljer att gå med i Green
Building. Det är ett EU-initierat projekt där företag kan visa att de kan
uppnå 25 procent lägre energianvändning än vad som krävs enligt än
nationella energikrav för nybyggnad. Ett annat sätt att uppfylla
kriterierna för Green Building är när företag har visat att de i befintliga
byggnader kunnat minska energianvändningen med 25 procent. Det finns
flera modeller för energiklassning av byggnader och det pågår även
arbete med att ta fram en standard för energiklassning av byggnader med
flera nivåer. Ett annat exempel är den metod för miljöklassning som
tagits fram inom den s.k. Bygga-bo-dialogen (ett forum för frivillig sam-
verkan mellan företag inom bygg- och fastighetssektorn, myndigheter,
kommuner och regeringen). Den tar upp aspekter som energi, inomhus-
miljö och användning av skadliga ämnen. Dessa olika klassningar av
byggnader kan stimulera aktörer att gå längre än samhällets minimikrav.
Staten ska gå före i omställningen till energieffektivare byggnader och
därigenom även bidra till att driva på teknikutvecklingen. Regeringen har
gett i uppdrag till Statens fastighetsverk att under 2009 låta miljöklassa
minst en av sina fastigheter enligt Bygga-bo-dialogens metod för
miljöklassning.
Prop. 2008/09:163
123
Det utvecklas såväl inom EU och i Sverige system för miljömärkning
och energiklassning av olika typer av produkter. Många av dessa används
i bostäder och lokaler. Miljömärkning och energiklassning av produkter
ger konsumenten information vid köptillfället som underlättar aktiva och
medvetna val. En kombination av tvingande minimikrav och frivilliga
system för märkning och klassning leder till en ökad energieffektivise-
ring av produkterna på marknaden.
Information till olika aktörer om möjligheten att genomföra lönsamma
åtgärder är viktig. Genom statligt stöd finns det kommunal energi- och
klimatrådgivning som riktar sig till hushåll, företag och lokala
organisationer, där förslag om utvidgning läggs i denna proposition, se
avsnitt 11.6.2. Det finns även många initiativ att ta fram bra information
om möjligheter till energiåtgärder, både vid statliga myndigheter och
branschorganisationer. Boverket och Konsumentverket har tagit fram en
boendeportal, www.omboende.se, där det samlats information om olika
boendefrågor och som bl.a. tar upp energifrågor. Energimyndigheten har
tagit över den s.k. energikalkylen från Konsumentverket, där hushåll bl.a.
kan jämföra sin energianvändningen med ett jämförbart objekt och få tips
om energieffektiviserande åtgärder.
Direktivet 2002/91/EG om byggnaders energiprestanda ställer bl.a.
krav på medlemsländerna att ta fram energicertifikat för byggnader. Det
har i Sverige införlivats i svensk lagstiftning bl.a. genom lagen
(2006:985) om energideklarationer. Där anges att syftet är att främja en
effektiv energianvändning och en god inomhusmiljö i byggnader. Lagen
innehåller bestämmelser om skyldighet för ägaren till en byggnad att i
vissa angivna situationer energideklarera byggnaden. Genom energi-
deklarationen tillförs fastighetsägare specifik information om sin fastig-
het. Energideklarationen ska tas fram av en oberoende energiexpert.
Energideklaration ska innehålla energiprestandamått utformade som
energianvändning per kvadratmeter. En jämförelse ska finnas med
energiprestanda i likartade byggnader. Energideklarationen ska även
innehålla förslag till lönsamma energieffektiviseringsåtgärder. Det ställs
dock inte krav på att dessa åtgärder ska genomföras. Flerbostadshus och
lokaler som är större än 1000 kvadratmeter ska vara energideklarerade
senast den 31 december 2008. Småhus som säljs och nya byggnader ska
energideklareras från 2009. Syftet med systemet med energideklaration
är att ge fastighetsägare ökad kunskap om vilka lönsamma energiåtgärder
som kan förbättra byggnadens energiprestanda. Regeringen har givit
Boverket i uppdrag att under 2009 följa upp hur systemet med energi-
deklarationer har införts. Verket ska också följa upp i vilken utsträckning
fastighetsägare genomfört eller planerar att genomföra de åtgärder som
föreslagits i energideklarationen. Alla energideklarationer som skulle ha
upprättats senast den 31 december 2008 är inte klara inom utsatt tid. En
av orsakerna är att det i inledningsskedet inte funnits tillräckligt många
oberoende experter.
I det följande redogörs för regeringens förslag till nya styrmedel för be-
byggelsesektorn.
Prop. 2008/09:163
124
Tillkommande styrmedel
11.8.1
Informations- och rådgivningsportal för
energideklarationer
Regeringens bedömning: En samlad informations- och
rådgivningsportal bör inrättas för att främja ett ökat genomförande av
åtgärderna i energideklarationer för byggnader. Insatsen genomförs
under programtiden 2010–2014.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att statliga bidrag ges till
installationer i småhus och hyreshus, som är strategiska från ett lång-
siktigt resurs- och energieffektiviseringsperspektiv, t.ex. konvertering
från direktverkande elvärme. Statliga bidrag föreslås också ges för
konsultstöd som avser projektering och upphandling av de energi-
effektiviseringsåtgärder i hyreshus, som rekommenderats i en energi-
deklaration. Utredningen har föreslagit att 2 miljarder kronor/år avsätts
2010–2014. Som ett alternativ har utredningen redovisat ett system med
skattereduktion (ROT-avdrag) för energieffektivisering.
Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser har uttryckt sig kritiskt
mot det bidragsförslag som utredningen lagt fram eller menat att
underlag för att bedöma effekten av åtgärderna saknas eller är bristfälligt.
Dit räknas t.ex. Föreningen Sveriges Energirådgivare, Konkurrens-
verket, Konjunkturinstitutet, Svensk Energi och SABO. Utöver kritiska
synpunkter kan följande specifika synpunkter nämnas. Energimyndig-
heten avstyrker utredningens förslag om förstärkt statligt stöd till
energieffektivisering i byggnader. Energimyndigheten anser att andra
styrmedel än investeringsbidrag kan ha större effekt för en ökad
konkurrenskraft. Energimyndigheten anser att det kan finnas strategiska
åtgärder av långsiktig betydelse där andra generella styrmedel samt
information och märkning inte är tillräckliga, men att detta behöver
analyseras mer än vad som gjorts i utredningen. Energimyndigheten
saknar också en analys av varför statliga ekonomiska stimulansåtgärder,
som bidrag och skatteavdrag, skulle vara det bästa styrmedlet för att
förmå energianvändare att genomföra åtgärder som redan kan vara
privatekonomiskt lönsamma. Boverket ifrågasätter slutsatsen att fler
åtgärder kommer att bli genomförda med skattereduktion än i ett
stödsystem, som antingen finansieras genom anslag eller kreditering på
skattekontot. Villaägarnas riksförbund menar att utredningens huvud-
förslag är otydligt, i meningen att det inte klart framgår vad som menas
med ”strategiska åtgärder”. I valet mellan huvudförslaget och det
alternativa förslaget om skattereduktion för energieffektiviserande
åtgärder förespråkar Villaägarnas Riksförbund det alternativa förslaget,
eftersom det är bättre underbyggt, kan förväntas ha större effekt och
eftersom det fokuserar inte bara på kommersiella fastighetsägare, utan
även på småhusägare. Förslaget om skattereduktion har dock vissa
Prop. 2008/09:163
125
svagheter. Det är olyckligt att det inte kopplas till energideklarationerna.
En sådan koppling skulle bidra till högre effektivitet i de åtgärder som
genomförs, och skulle skicka en mycket stark signal till småhusägare.
Göteborgs Energi menar att om en föreslagen åtgärd redan anses vara
lönsam är förmodligen inte det bästa styrmedlet för att få den utförd, att
göra den än mer lönsam. Hyresgästföreningen Riksförbundet menar att
betydligt större belopp än vad utredningen föreslagit ska avsättas.
Skanska AB menar att för att säkerställa att bidragen leder till
effektiviseringar som annars inte skulle ha utförts kan man villkora att en
grundnivå avseende åtgärder (investeringar) ska utföras och bekostas av
bidragstagaren, vilket ger stor och snabb effekt. För att ytterligare höja
nivån i samband med åtgärderna kan bidrag täcka de tillkommande
investeringarna, vilket ytterligare förbättrar förändringspotentialen. Trä-
och Möbelindustriförbundets grunduppfattning är att skattereduktion är
att föredra framför bidrag eftersom detta kommer att uppfattas som ett
sänkt skattetryck. Dessutom kan man på ett bättre sätt övervaka så att det
arbete som utförs sker inom lagens råmärken och därmed minimera
svartjobb, något som hela byggbranschen är angelägen om.
Fastighetsägarna Sverige avstyrker bidrag som gör redan lönsamma åt-
gärder något mer lönsamma. Däremot stöder de bidraget för projektering
och upphandling av de lönsamma åtgärder som identifierats i energi-
deklarationen. Det är emellertid olyckligt att begränsa användningen till
de åtgärder som rekommenderas i energideklarationen. Olika energi-
experter kommer fram till olika rekommendationer och det är viktigt att
fastighetsägaren har flexibilitet att t.ex. ta in fler synpunkter. HSB och
Riksbyggen menar att en tydlig koppling till energideklarationerna
troligen skulle leda till ännu högre effektivitet i de genomförda åt-
gärderna och underlätta uppföljning av föreslagna systemet än
utredningens förslag.
Skälen för regeringens bedömning: För närvarande förhandlas
Europeiska kommissionens förslag till revideringar av direktivet om
byggnaders energiprestanda i rådet och Europaparlamentet (KOM (2008)
780 slutlig). Förslaget från Europeiska kommissionen innebär en
omarbetning av det befintliga direktivet 2002/91/EG om byggnaders
energiprestanda. Förslaget omfattar en del förtydliganden i regelverket
samt innehållsmässigt ett antal förändringar i syfte att starkare främja
energieffektivisering och utökad användning av förnybar energi. Vidare
föreslås krav på att medlemsländerna aktivt ska främja en större andel
byggnader med bra klimat- och energiprestanda vid nybyggnation. Detta
föreslås ske genom att medlemsländerna tar fram nationella planer för ett
sådant arbete. Omarbetningen av direktivet innehåller också förslag som
gäller en tydligare roll för offentliga sektorn som föregångare,
förtydligade krav på de experter som ska upprätta energideklarationerna
m.m. Förhandlingarna beräknas avslutas under det svenska
ordförandeskapet under andra halvåret 2009.
Systemet med energideklarationer är således ett långsiktigt verkande
styrmedel. En energideklaration utförd i enlighet med gällande regler
innehåller rekommendationer om kostnadseffektiva åtgärder för att
förbättra byggnadens energiprestanda. Det finns möjligheter i det
enskilda fallet för fastighetsägaren att spara pengar genom att genomföra
åtgärderna i deklarationen. Detta sker inte alltid i den takt som är
Prop. 2008/09:163
126
önskvärd ur ett energieffektiviseringsperspektiv. Det finns en mängd
orsaker till att byggnadsägare inte vidtar kostnadseffektiva åtgärder för
energieffektivisering. Det kan röra sig t.ex. informationsbrist,
kapitalbrist, uppfattad brist på incitament att vidta åtgärderna eller andra
verkliga eller uppfattade hinder.
Utöver systemet med energideklarationer har regeringen också aviserat
att det ska införas ett system med skattereduktion för utgifter för arbete i
form av reparation, underhåll samt om- och tillbyggnad (ROT-arbete).
Skattereduktionen gäller ROT-arbete som utförts från och med den
8 december 2008 och riktas till den som har det egentliga underhålls-
ansvaret för sin bostad. I linje med detta avses med ROT-arbete
reparation, underhåll samt om- och tillbyggnad av småhus, ägarlägenhet
eller bostadsrätt som ägs respektive innehas av den som ansöker om eller
begär skattereduktion. Hyresrätter omfattas därmed inte av reformen.
Förslaget innebär i övrigt att samma villkor och förutsättningar som
gäller för skattereduktion för hushållsarbete också kommer att gälla
ROT-arbete. Detta innebär t.ex. att det totala underlaget för hus-
hållsarbete och ROT-arbete under ett beskattningsår får uppgå till
100 000 kronor. Då blir den totala skattereduktionen för hushålls- och
ROT-arbete 50 000 kronor per beskattningsår. Regeringen avser att
lämna en proposition under våren 2009 med förslag om hur skatte-
reduktionen för ROT-arbete ska utformas.
Det nyligen presenterade systemet med skattereduktion tillsammans
med energideklarationerna är två styrmedel som har potential att leda till
ökad andel genomförda energieffektiviseringsåtgärder och därmed bidra
till målet om 20 procent effektivare energianvändning till 2020. Små-
husägare som vill genomföra energieffektiviseringsåtgärder kan dra av
arbetskostnaden för t.ex. tilläggsisolering och byte till energieffektiva
fönster.
Regeringen anser att det är samhällsekonomiskt fördelaktigt om de
åtgärder som identifierats i energideklarationerna också genomförs.
Samtidigt är det av största vikt att energieffektiviseringsåtgärder inte
försämrar inomhusmiljön utan att t.ex. behovet av nödvändig förbättring
av ventilationen sker. Regeringen anser vidare att det är en rimlig
utgångspunkt för staten att förstärka effekten av redan existerande
styrmedel genom att undanröja framför allt kunskaps- och
informationsbrister i stället för att införa fler styrmedel riktade mot
samma målgrupp. Utredningen har konstaterat att det finns en lönsam
energieffektiviseringspotential inom byggnadssektorn men att åtgärderna
ändå inte genomförs. Regeringen anser att den valda utgångspunkten
motiverar stöd åt ett system som kommer att gälla under överskådlig tid.
Regeringen avser därför att införa en samlad informations- och
rådgivningsportal för att främja ett ökat genomförande av åtgärderna i
energideklarationer för byggnader. Syftet är att fokusera och skräddarsy
informations- och rådgivningsinsatser för olika grupper av byggnads-
ägare med energideklaration. Såväl flerbostadshus som småhus kan
omfattas. Energimyndigheten kommer att få uppdrag att i nära samarbete
med Boverket utforma, inrätta och driva portalen. Portalen ska utformas i
samverkan med marknadens aktörer, dvs. både företrädare för ägare till
flerbostadshus, industribyggnader, småhusägare, kommuner m.fl. samt
företag i energitjänste- och byggbranschen. Regeringen bedömer att de
företag som erbjuder tjänster och produkter inom byggbranschen är en
nyckelgrupp för att marknadens mest energieffektiva tjänster och
produkter ska få ökad spridning. Det gäller t.ex. den energieffektiva
teknik som tillkommit genom teknikupphandling och marknads-
introduktion och som regeringen avser att intensifiera satsningen på (se
avsnitt 11.7.5). Portalen ska inte bara ses som en avancerad webbtjänst
utan även t.ex. nätverksaktiviteter lokalt och regionalt ska kunna
marknadsföras, liksom kontaktuppgifter till energi- och klimatrådgivare
osv. Utgångspunkten är att på många sätt främja att åtgärderna i
energideklarationerna genomförs under åren 2010–2014. Att Energi-
myndighetens och Boverkets olika nätverk involveras är en självklarhet.
Även fastighetsägare och byggnadsägare utan energideklaration kommer
att ges tillgång till portalen.
Prop. 2008/09:163
127
Åtgärden ska finansieras inom ramen för det femåriga program för
energieffektivisering som presenteras i denna proposition. Regeringen
avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för 2010.
11.8.2
Skärpta regler och insatser för energieffektivisering i
bebyggelsen
Regeringens bedömning: Arbetet med energihushållningskrav i
samband med en ändring av en byggnad bör fortsätta. Krav på
effektivare energianvändning bör ställas i samband med att olika
åtgärder för ombyggnad och underhåll vidtas i byggnader, i likhet med
andra tekniska egenskapskrav som då också kan aktualiseras. En
ändamålsenlig avvägning mellan kraven behöver göras. Regeringens
grundläggande syn är fortsatt att det är av yttersta vikt att möjligheter
till energieffektivisering tas tillvara vid ändring av byggnad.
Utredningens förslag: Energieffektiviseringsutredningen har
föreslagit att energihushållningskrav ska införas i samband med
ombyggnad. Med ombyggnad har utredningen avsett ändring av
byggnad. Även Klimatberedningen föreslår att styrmedlen för
energieffektivisering skärps. Styrmedel som särskilt lyfts fram är att
Boverkets byggregler för energihushållning i nya byggnader successivt
bör skärpas samt att det införs specifika krav även vid ombyggnad.
Remissinstanserna: Stockholms stad anser att skärpta byggregler
avseende energihushållningskrav kan vara ett sätt att åstadkomma mera
energisnåla byggnader, men att det beror på hur kraven ställs. Anpassas
inte kraven till den tekniska utvecklingen finns i stället risk att de verkar
hämmande. I dag finns teknik att bygga mycket energisnåla byggnader,
men Boverkets regler ligger fortfarande långt ifrån energianvändningen i
lågenergihus. Här skulle kommuner i egenskap av samhällsplanerare
kunna spela en mycket viktigare roll. Kommunen kan i dag bara ställa
krav på energieffektivitet i det fall kommunen äger marken. Lagen borde
ändras så att krav på energieffektivitet även kan ställas i detaljplan.
Förslaget att införa skärpta regler vid ombyggnation kan vara ett bra sätt
att få till stånd långsiktigt lönsamma energieffektiviseringsåtgärder. Här
finns även synpunkter att beakta från stadens bostadsbolag. Familje-
bostäder menar att det är viktigt att ombyggnad definieras så att inte
sedvanligt underhåll riskerar att skjutas upp då en fastighetsägare inte
anse sig ha råd med tvingande energieffektiviseringsåtgärder. Det är
också viktigt att, som Stockholmshem påpekar, ta hänsyn till eventuella
bevarandekrav som kan finnas på kulturklassade byggnader och som kan
försvåra energieffektiviseringsåtgärder. Eskilstuna kommun anser det
som naturligt och välkommet med skärpta byggregler. Kommunen
bedömer till exempel att stora besparingar kan göras genom att se över
ventilationsbestämmelserna. Även Linköpings kommun stödjer förslaget
till energihushållningskrav och att kraven ska ställas ur primär-
energiperspektiv samt vara lönsamma för fastighetsägaren. Kommunen
anser att lönsamhetskraven tydligare ska definieras av ansvarig central
myndighet. Göteborgs stad menar att det finns en potential att skärpa
byggreglerna ytterligare från dagens och redan beslutade nivåer och att
krav på energieffektivisering bör ställas även vid mindre ombyggnader.
Ur miljösynpunkt vill staden särskilt framhålla vikten av ombyggnad av
miljonprogramsområden. Många äldre fastigheter är i dåligt skick och
behöver totalrenoveras för att bli energieffektiva. För att möjliggöra detta
krävs anpassade normer men också subventioner som ekonomiskt kan
motivera att bygga om till nybyggnadsstandard. Kumla kommun har
anfört i princip samstämmiga synpunkter med Göteborgs stad i detta
avseende. Även Hyresgästföreningen menar att energieffektiviserings-
krav i samband med ombyggnad måste kopplas till ekonomiskt stöd.
Prop. 2008/09:163
128
Chalmers tekniska högskola, ITPS, Karlstads kommun, Östersunds
kommun, Hässleholms kommun, länsstyrelserna i Västra Götalands län
och Västernorrlands län, Sveriges kommuner och landsting, Klimatkom-
munerna, Svenska bioenergiföreningen, Fastighetsägarna Sverige,
Föreningen Sveriges Energirådgivare, Svensk teknik och design, Trä-
och möbelindustriförbundet, VVS-företagen, Sveriges Byggindustrier och
Svensk Ventilation stödjer förslag till skärpta byggregler.
NCC stödjer energikrav i samband med ombyggnad men anser att
dessa inte ska ligga i nivå med kraven på nyproduktion.
Socialstyrelsen framhåller att energieffektiviseringsarbetet inte får leda
till negativa hälsoeffekter. De åtgärder och medel ska väljas som främjar
en god hälsa eller är hälsoneutrala. Avvägningar är särskilt påkallat vid
planering av nya bostäder och lokaler samt vid ombyggnationer.
Ogenomtänkta och icke optimala val av byggmaterial, konstruktion och
prestanda kan leda till att inomhusmiljörelaterad ohälsa ökar. Astma- och
allergiförbundet har framfört likartade synpunkter som Socialstyrelsen.
Statens fastighetsverk (SFV) framhåller vissa möjliga hinder att nå nya
krav på energihushållning vid ombyggnad av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader ställer speciella krav
vid ombyggnader vilket kan begränsa möjligheterna för energi-
effektivisering. I dagsläget saknar SFV resurser att genomföra lönsamma
energieffektiviseringsåtgärder för sina så kallade bidragsfastigheter,
anledningen är det begränsade anslaget för dessa fastigheter som inte
finansieras med hyresmedel. Riksantikvarieämbetet anser att nya energi-
krav behöver kombineras med resurser för antikvariskt motiverade mer-
kostnader för att anpassa olika tekniska lösningar. Lunds tekniska
högskola anför att betänkandet saknar ett långsiktigt perspektiv och
diskuterar inte hur exempelvis byggregler kan utvecklas med tiden för att
ge långsiktiga incitament för energieffektivisering genom att staka ut och
avisera framtida skärpningar av kraven som kan ge branschen möjlighet
till framförhållning. Inte heller går betänkandet särskilt långt i sin analys
av byggregler som främjar energieffektivisering i samband med
renovering och ombyggnad av befintlig bebyggelse. Boverket påpekar att
regler för energihushållning i samband med ändring av byggnad redan
finns i byggnadsverkslagen (BVL) och byggnadsverksförordningen
(BVF) samt i Boverkets allmänna råd om ändring av byggnad (BÄR).
Boverket har valt att utfärda allmänna råd i stället för föreskrifter
eftersom byggherren utöver tekniska egenskapskrav också måste ta
hänsyn till byggnadens förutsättningar och ändringens omfattning. Det
pågår ett arbete inom Boverket att ta fram förslag till preciserade
tillämpningsföreskrifter för ändring av byggnad. Utöver energihus-
hållning finns ytterligare åtta egenskapskrav i BVL samt krav på att
hänsyn ska tas till byggnadens förutsättningar och ändringens
omfattning. Här finns ett antal potentiella målkonflikter, menar verket.
Prop. 2008/09:163
129
Formas anser att förslaget om skärpta byggregler är bra men kan
tydliggöras och utvecklas. Även den befintliga byggnadsstocken behöver
bli föremål för stora satsningar ur energieffektiviseringssynpunkt om
uppsatta mål ska nås.
Energimyndigheten tillstyrker förslaget om energihushållningskrav i
samband med ombyggnad och att Boverket får i uppdrag att utvärdera de
gällande kraven för nybyggnad och vid behov föreslå förändringar.
Energimyndigheten bör delta i detta utvärderingsarbete liksom i det
redan pågående arbetet med märkning enligt byggnaders energiprestanda.
Svensk Fjärrvärme menar att krav avseende energihushållning vid
ändring av byggnad bör göras lika kommande nybyggnadsregler med
hårdare krav för elvärmda byggnader eller ännu hellre med direkta
viktningsfaktorer.
SABO anser generellt att det kan vara bra med krav på
energihushållning i samband med större renoveringar. Frågan är dock
komplicerad då den även rymmer en ekonomisk dimension. Omfattande
krav på energibesparingar vid renovering medför en kraftigt ökad
finansiell belastning för renoveringsprojekt, menar SABO. Detta ställer
höga krav på att det regelverk som ska gälla vid renovering utformas
med balans och omdöme.
Skälen för regeringens bedömning:
Energieffektiviseringsutredningen framhåller att det finns stor potential
för energieffektivisering i befintliga byggnader. Utredningen bedömer att
den lönsamma effektiviseringspotentialen är ca 13 TWh fjärrvärme och
bränslen respektive ca 11 TWh el i slutlig energi till 2016.
Som har konstaterats i en rad tidigare sammanhang finns ett
omfattande behov av renovering av och upprustning i befintliga
byggnader. Det gäller t.ex. bostadshus inom det s.k. miljonprogrammet
och flerfamiljshus som byggdes under 1940– och 50–talen. Inom en
tioårsperiod behöver ca 60 procent av det svenska flerbostadshus-
beståndet renoveras. Det är då väsentligt att möjligheten till energi-
effektivisering tas till vara, eftersom lönsamheten för effektiviserings-
åtgärder i allmänhet är väsentligt bättre i samband med renovering än
som enskilda åtgärder.
Regeringen kan för det första konstatera att det ställs krav i det
befintliga EG-direktivet om byggnaders energiprestanda med innebörden
Prop. 2008/09:163
130
att byggnader över 1000 kvadratmeter som renoveras eller byggs om ska
uppfylla vissa minimikrav på energiprestanda. Europeiska
kommissionens förslag till omarbetning av detta direktiv innebär en
skärpning av kraven. Kommissionens förslag till omarbetning ska börja
förhandlas under innevarande år. Alldeles oavsett resultatet av denna
förhandling kvarstår det faktum att en effektivare energianvändning i
byggnader är en viktig del i Sveriges arbete att leva upp till de
målsättningar för energieffektivisering som har antagits för EU som
helhet.
Boverket har på regeringens uppdrag utrett lämpliga åtgärder för att
effektivisera energianvändningen i befintliga byggnader. I samband med
detta har verket föreslagit att ändringsföreskrifter med avseende på
effektivare energianvändning ska tas fram och överlämnas till Europeiska
kommissionen för anmälan under 2009. Regeringen stödjer detta arbete.
Utarbetandet av energieffektiviseringskrav vid ändring i byggnad har
visat sig vara förenat med svårigheter när det gäller definitioner och
gränsdragningar. Byggprocessutredningen har på regeringens uppdrag
föreslagit möjligheter att vid ombyggnad och ändring av fasadmaterial
som följdkrav kräva att åtgärder med syfte att effektivisera
energianvändningen vidtas. Vid ändringar av byggnader och fasader
behöver hänsyn tas även till andra tekniska egenskapskrav, estetiska och
kulturella värden samt att inomhusmiljön inte försämras. Reglerna bör
heller inte leda till ökade administrativa kostnader för företagen. I
Byggprocessutredningens betänkande Bygg - helt enkelt! (SOU 2008:68)
redovisas förslagen, vilka har remissbehandlats och beredning av det
samlade materialet pågår i Regeringskansliet.
Med hänsyn tagen till nyss redovisade arbeten som berör
energianvändningen i byggnader, inte minst de förhandlingar om
förslaget till revidering av direktivet om byggnaders energiprestanda som
inletts i år, anser regeringen att det för närvarande inte är lämpligt att ta
ställning till de åtgärder som Energieffektiviseringsutredningen
föreslagit. Vidare behöver ställning tas i närliggande frågor om
definitioner och så kallade följdåtgärder. Dessa kommer att bedömas på
ett samordnat sätt i den kommande propositionen om plan- och
bygglagstiftningen. Regeringens grundläggande syn är dock fortsatt att
det är angeläget att möjligheter till energieffektivisering tas tillvara. Som
ett led i detta är det angeläget att Boverket aktivt arbetar vidare med att ta
fram föreskrifter som uttrycker specifika och uppföljningsbara
energikrav enligt nu gällande bestämmelser avseende ändring av
byggnad. Sådana krav ska vara väl avvägda och förenliga med
uppfyllandet av andra funktionskrav på byggnader.
Regeringen konstaterar också att Energieffektiviseringsutredningen har
föreslagit att Boverket ska ges i uppdrag att utvärdera nybyggnadskraven
och föreslå eventuella revideringar. Regeringen har i verkets reglerings-
brev för 2009 givit Boverket i uppdrag att genomföra ett sådant arbete.
Prop. 2008/09:163
131
11.8.3
Strategi för främjande av lågenergibyggnader
Regeringens bedömning: En nationell strategi för att främja
lågenergibyggnader bör tas fram. I en sådan strategi ska utöver
energiaspekterna alla tekniska funktionskrav på byggnader beaktas.
Krav på upprättande av nationella handlingsplaner för byggnader som
har bra energi- och klimategenskaper förhandlas för närvarande på
EU-nivån inom ramen för revidering av direktivet om byggnaders
energiprestanda. Den svenska nationella strategin ska beakta resultatet
av förhandlingarna på EU-nivå.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen konstaterar att
Energimyndigheten bedriver ett värdefullt arbete för att främja s.k.
lågenergihus. Programmet för passivhus och lågenergihus stödjer
marknadsintroduktionen av ett energieffektivt byggande genom att ge
stöd till byggprojekt. Passivhus är ett koncept för mycket energieffektiva
byggnader som i det närmaste helt värms upp med den energi som finns i
huset. Konceptet fokuserar på att minska energiförlusterna genom
mycket god isolering samt effektiv återvinning av värme från
ventilationsluft. Pilotprojekten som genomförts har visat vägen för en
bredare spridning av ett energieffektivt byggande i hela landet. Flera
byggprojekt är genomförda eller nära ett genomförande, för varje nytt
projekt ökar antalet aktörer och leverantörer och kunskapen kring
behovet av samt möjligheterna att bygga energieffektiva bostäder sprids.
Marknadens intresse för att prova energieffektivt byggande ökar snabbt.
Antalet byggprojekt har ökat kraftigt de senaste åren och ca 900 lägen-
heter kommer vara klara vid slutet av 2009. Regeringen följer
utvecklingen av lågenergihus och vill på olika sätt fortsatt stimulera
byggbranschens aktörer att fortsätta den positiva utvecklingen.
Regeringen anser att en samlad strategi för att öka andelen lågenergihus,
t.ex. passivhus bör tas fram. I en sådan strategi ska alla tekniska
egenskapskrav som ställs på byggnader beaktas, vari ingår energihushåll-
ning. Krav på upprättande av nationella handlingsplaner för byggnader
som har bra energi- och klimategenskaper förhandlas för närvarande på
EU-nivå inom ramen för revidering av direktivet om byggnaders
energiprestanda. Den svenska nationella strategin skall även beakta
resultatet av dessa förhandlingar på EU-nivå.
11.8.4
Individuell mätning och debitering
Prop. 2008/09:163
132
Regeringens bedömning: Krav på individuell mätning av varmvatten
och el bör införas vid uppförande och ändring av byggnader som
inrymmer bostäder, om det inte är oskäligt. Den närmare
utformningen av sådana krav bör samordnas med övriga förslag som
ska läggas i regeringens kommande proposition om översyn av plan-
och bygglagstiftningen. Energimyndigheten bör ges i uppdrag att följa
utvecklingen av behovet av krav på separat debitering.
Energimarknadsinspektionen bör ges i uppdrag att i samråd med
Energimyndigheten kartlägga hur mätning och debitering av
verksamhetsel sker i lokaler. Kartläggningen ska även omfatta en
inventering av möjligheter att övergå till individuell mätning.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Boverket anser att individuell mätning och
debitering (IMD) av värme, varmvatten och elektricitet minskar energi-
användningen men genom att det finns olika uppfattningar om hur stor
energibesparingspotentialen är bör jämförande studier utföras innan
ytterligare krav införs. Energimarknadsinspektionen och Energimyndig-
heten tillstyrker utredningens förslag om individuell mätning i
flerbostadshus. Svensk Fjärrvärme är i grunden positiva till individuell
mätning men menar att incitamentet måste ges till den som har möjlighet
att förändra, vilket innebär att slutanvändaren av tappvarmvatten har en
möjlighet att spara till skillnad mot en enskild lägenhets- eller
lokalinnehavare som inte nämnvärt kan påverka sin energianvändning.
E.ON understryker att individuell mätning kräver individuell debitering
vilket innebär ett merarbete både för leverantör och konsument, liksom
att det förutsätter investeringar. Svenska Bostäder samtycker till att inte
ställa krav på IMD av värme men beklagar att utredningen inte har
lyckats lägga en ordentlig grund för ett brett införande av IMD av
varmvatten bl.a. genom att belysa frågan om debitering. HSB och
Riksbyggen anser att det finns ett stort behov av att mäta varm-
vattenanvändning i hela bostadsbeståndet samt att verifiera effekterna av
sådan mätning men menar att det finns stora tekniska brister och att det
därför är angeläget att stödja en teknikutveckling mot mer kostnads-
effektiv utrustning och installation av mätare. NCC Construction Sverige
AB stödjer förslaget med individuell mätning av varmvatten och el vid
nybyggnader och större ombyggnader, däremot anser man inte att
individuell mätning av värme är lönsamt. Växjö kommun anser att man
även ska ställa som krav att det införs mätning av och debitering av
värme. Östersunds kommun och Länsstyrelsen i Västra Götalands län
tillstyrker utredningens förslag om individuell mätning av varmvatten
och el. Borlänge kommun anser att även lokaler bör innefattas i
individuell mätning. Statens Fastighetsverk menar att förslaget om
individuell mätning av varmvatten kommer att ta tid från teknik- och
driftpersonal som skulle kunnat läggas på energieffektiviseringsåtgärder.
Chalmers tekniska högskola stödjer en riktlinje att införa individuell
mätning av varmvatten, värme och el. Konsumentverket anser att det är
viktigt att hushållen betalar för energi i förhållande till sin individuella
förbrukning. Fastighetsägarna stödjer förslaget om individuell mätning
av varmvatten vid ny- och ombyggnad men menar att varmvatten-
försörjning omfattas av hyresbegreppet och att det därför krävs ändringar
i hyreslagstiftningen. FUNKIS stödjer utredningens förslag. Hyresgäs-
tföreningen är positiv till individuell mätning av tappvarmvatten i energi-
effektiva nybyggda och ombyggda fastigheter dock inte av värme, vidare
delar man utredningens uppfattning beträffande debitering och menar att
all el bör debiteras hyresgäster utifrån faktisk förbrukning.
Prop. 2008/09:163
133
Skälen för regeringens bedömning
Individuell mätning av varmvatten
Av utredningens slutbetänkande framgår att ett antal studier har påvisat
att individens beteende har stor betydelse för energianvändning i
byggnader. Energianvändningen för tappvarmvatten kan variera med en
faktor tio mellan enskilda hushåll. Detta förhållande gäller även när
hänsyn tas till bostadsarea, familjesammansättning m.m. I lägenheter där
kostnaden för varmvatten ingår i hyran är den enskilda hyresgästens
incitament att effektivisera sin energianvändning vanligen mycket litet.
Detta bedöms leda till en ineffektiv energianvändning för tappvarmvatten
i en stor del av det svenska beståndet av flerbostadshus. Individuell
mätning och debitering (IMD) av de enskilda lägenhetsinnehavarnas
användning av varmvatten kan förväntas leda till en effektivare
energianvändning, av bl.a. följande skäl:
• När de boende får en tydlig bild av sin energianvändning ges de också
ett tydligare incitament att agera energieffektivt.
• Fastighetsägaren upplever sannolikt starkare krav från hyresgästerna att
åtgärda problem, såsom att t.ex. justera läckande kranar.
• IMD ökar fastighetsägarens kunskap om den individuella byggnadens
energianvändning, och kan därmed även ge underlag för andra energi-
effektiviseringsinsatser.
Enligt utredningen användes ca 28 TWh energi för uppvärmning och
tappvarmvatten i flerbostadshus under direktivets basårsperiod åren
2001–2005. Mer än 80 procent av denna energimängd utgörs av fjärr-
värme. Erfarenheter från såväl svenska som utländska projekt indikerar
att IMD kan bidra till en minskad energianvändning om 15−30 procent
för varmvatten. Om samtliga svenska lägenheter i flerbostadshus skulle
utrustas med IMD av varmvatten skulle en lönsam effektiviserings-
potential för flerbostadshus på cirka 2,2 TWh primär energi (2 TWh
slutlig energi) kunna uppnås.
För individuell mätning av tappvarmvatten finns, enligt utredningen, i
princip två metoder. Den traditionella metoden är att mäta med ving-
hjulsmätare, medan nyare metoder baserade på mätare som placeras
utanpå vattenledningarna har etablerats på marknaden under senare år.
Flera olika tekniker finns för utanpåliggande mätare, t.ex. temperatur-
mätning eller mätning med hjälp av ultraljud. För att installera ving-
hjulsmätare krävs ingrepp i vattenledningarna medan utanpåliggande
mätare inte gör det. Flera faktorer påverkar hur komplicerat det är att
installera varmvattenmätare i en befintlig byggnad, och kostnaderna för
installation varierar med dessa faktorer. Om en lägenhet försörjs med
varmvatten från flera olika stammar erfordras exempelvis flera mätare
per lägenhet. Ett annat förhållande som utredningen pekar på är att
varmvattencirkulation underlättar en rättvis mätning av varmvatten med
vinghjulsmätare, medan brister i varmvattencirkulationen inte medför
några problem vid utanpåliggande mätare.
Prop. 2008/09:163
134
Utöver mätarna krävs även utrustning för insamling och administration
av uppmätta värden. Sådana insamlingssystem finns, enligt utredningen,
både för enbart varmvattenmätning och för mätvärdesinsamling för flera
olika ändamål (t.ex. varmvatten, kallvatten och värme). Kostnaden per
insamlat mätvärde är lägre för sådan utrustning som hanterar flera
ändamål än för system som administrerar endast ett ändamål.
Av utredningen framgår att IMD synes vara en relativt enkel metod att
spara energi. Utredningen konstaterar vidare att IMD av varmvatten är
mycket lönsamt i de flesta fall, och att lönsamheten sannolikt kommer att
öka efterhand som mät- och överföringsutrustningen utvecklas och
kostnaderna sjunker. Regeringen delar därför utredningens bedömning
att ett krav på IMD av varmvatten bör införas i Sverige. Ett sådant krav
bör gälla vid uppförande och ändring av byggnader som inrymmer
bostäder. Kravet bör inte vara absolut utan en viss möjlighet att undanta
situationer där det kan framstå som direkt oskäligt att kräva installation
av IMD bör finnas. Detta kan rimligen endast beröra ändringsfallen.
Individuell mätning av värme
I utredningen konstateras att värmemätning i flerbostadshus är mer
komplicerad och sannolikt mindre lönsam än varmvattenmätning. Det
sker värmetransmission både genom ytterväggarna och genom de
lägenhetsskiljande väggarna i ett flerbostadshus. Värmetransmissionen
medför bland annat problem att skapa en rättvis fördelning av
kostnaderna. Mätvärdena kan också påverkas såväl avsiktligt som
oavsiktligt av de boende. Utredningen menar att fastighetsägare generellt
brukar nämna att IMD av värme styr mot lägenhetsindividuella
utrustningar och enheter för värme och värmeväxling. Vidare menar man
att det ofta anförs mot all form av IMD att det motverkar
fastighetsägarens incitament för andra energieffektiviseringsåtgärder.
Sammanfattningsvis pekar utredningen på att IMD av värme kan vara
lönsamt i många fall, men att det framför allt för mindre lägenheter kan
vara svårt att nå en acceptabel lönsamhet. En teoretiskt lönsam
effektiviseringspotential för flerbostadshus på mellan 2 och 4 TWh
slutlig energi skulle kunna uppnås om samtliga svenska lägenheter i
flerbostadshus skulle utrustas med IMD.
Regeringens anser att det i dagsläget inte finns skäl att införa krav på
IMD av värme. Ett starkt skäl för detta är att fastighetsägarnas incitament
för att vidta effektiva energieffektiviseringsåtgärder inte ska motverkas.
En enskild lägenhets- eller lokalinnehavare kan inte nämnvärt påverka
sin värmeförbrukning genom energieffektiviseringsåtgärder då detta
åligger fastighetsägaren. Flerbostadshus och lokaler i Sverige domineras
av gemensamma uppvärmningssystem genom främst fjärrvärme vilket
gör att en helhetssyn på byggnaden ur energisynpunkt blir naturlig och
bör bibehållas för att bästa möjliga effektiviseringsgrad ska uppnås.
Individuell mätning av el
Prop. 2008/09:163
135
Enligt utredningen har majoriteten av de svenska hushållen i
flerbostadshusbeståndet eget el-abonnemang, och därmed individuell
mätning och debitering av el. Svensk Energi uppskattar att så är fallet
med 90 till 95 procent av alla slutanvändare i lägenheter. Efter 1990–
talets utveckling mot mer individuell elmätning har trenden, enligt
utredningen dock vänt, och vi går nu åter mot en ökad andel kollektiv
elmätning i flerbostadshus. Kollektivmätningen förefaller öka mest i
bostadsrättslägenheter. Denna lägesbedömning delas, enligt utredningen,
av både Svensk Energi och EME Analys jämte privata och allmännyttiga
bostadsföretag genom Fastighetsägarna respektive SABO. Att trenden är
tydligast i bostadsrättsföreningar menar Fastighetsägarna och SABO kan
bero på att det främst är bostadsrättsföreningar som är villiga att ta på sig
den ökade administrationskostnad som kollektiv mätning, oavsett form,
innebär för fastighetsägaren.
Hur mätning och debitering sker i lokaler förefaller, enligt utredningen,
variera starkt. I många av lokalkategorierna förefaller kollektiv elmätning
vara omfattande. Utredningen anser att det dock i detta avseende saknas
statistiskt tillförlitligt underlag och man menar att om en bättre överblick
över detta område ska uppnås erfordras en särskild kartläggning.
Enligt slutbetänkandet har den främsta drivkraften bakom alla former
av kollektivmätning av el historiskt varit en strävan att minska
investeringskostnaderna för fastighetsägare och byggherrar vid
produktion av flerbostadshus. Många flerbostadshus byggdes tidigare
med endast en mätpunkt, och hushållselen ingick i hyran. Som tidigare
nämnts gjordes förändringar avseende elmätning i många av dessa
byggnader under 1990–talet. Antingen installerades mätare för enskilda
abonnemang hos det lokala elnätsföretaget eller mätare för för-
delningsmätning där fastighetsägaren administrerar debiteringen.
Drivkraften bakom dessa förändringar var ökade elkostnader och att
elanvändningen i kWh per m² var väsentligt högre i flerbostadshus med
kollektivmätning än i flerbostadshus med enskild mätning. Införandet av
individuell mätning och debitering har i dessa byggnader lett till
väsentliga minskningar av elanvändningen. Energimyndigheten menar att
individuellt debiterad elanvändning är mellan 10 och 30 procent lägre än
kollektivt debiterad el, och marknadsaktörer som EME Analys har
intervjuat uppger att minskningar av elanvändningen på 20 procent har
varit vanliga vid övergång till individuell elmätning. Utveckling i
flerbostadshusen, att på nytt gå mot en högre andel kollektivmätning av
el, bedöms också huvudsakligen drivas av en strävan mot minskade
kostnader. Både de fasta kostnaderna till elhandlare och lägre kostnader
för elnätsabonnemang bidrar till denna besparing. Utredningen anser att
utvecklingen mot ett allt större inslag av kollektiv mätning av el är
negativ, eftersom den motverkar en lönsam effektiv energianvändning.
Utredningen anser vidare att kundens rättigheter vid tvister samt kundens
möjlighet att byta elhandelsföretag är, vid sidan om effektivare
energianvändning, viktiga argument för individuell mätning av el.
Regeringen delar utredningens uppfattning och anser att krav bör ställas
på individuell mätning av el för att stoppa utbredningen av kollektiv
mätning. Krav på individuell mätning bidrar också till att fler
P
lägenhetskunder får möjlighet att byta elleverantör och får
konsumenträttigheter enligt ellagen. Ett sådant krav bör gälla vid
uppförande och ändring av byggnad som inrymmer bostäder. I fråga om
kollektiv mätning av el i lokaler föreslår utredningen att Energi-
marknadsinspektionen ges i uppdrag att i samråd med Energimyndig-
heten kartlägga hur mätning och debitering av verksamhetsel sker i
lokaler. Regeringen delar även här utredningens uppfattning att en
kartläggning måste göras så att det finns underlag för att fatta beslut om
eventuellt införande av individuell mätning i framtiden.
rop. 2008/09:163
136
Debitering
I hyreslagstiftningen finns regler av innebörden att kostnader för el,
värme, varmvatten och avgift för vatten och avlopp får debiteras separat,
vid sidan av hyran, som ska vara till beloppet bestämd i hyresavtalet.
Debitering för energianvändning kan således göras separat, men det finns
ingen skyldighet för hyresvärden att utföra sådan debitering. I
bostadsrättslagen regleras inte uttryckligen möjligheten till separat
redovisning av de boendes kostnader för el, värme och varmvatten.
Enligt vad utredningen inhämtat från bostadsrättsorganisationerna är det
dock vanligt att så sker där utrustning för individuell mätning finns.
Detta regleras då i föreningsstadgarna. Sålunda framgår t.ex. av HSB:s
normalstadgar att användningen av el, värme och varmvatten får be-
räknas efter förbrukning. De enskilda bostadsrättsföreningarna är emel-
lertid fria att själva bestämma om, och i vilken utsträckning, individuella
mätare ska avläsas och huruvida kostnaden för energianvändningen ska
redovisas eller faktureras separat.
För största möjliga energieffektivisering har utredningen menat att nya
regler som ställer krav på separat debitering borde införas i jordabalken
och i bostadsrättslagen. Enligt vad utredningen inhämtat från bl.a.
SABO-företagen och Fastighetsägarna är det dock för närvarande förenat
med stora kostnader och betydande administrativa bördor att separat
debitera t.ex. en individuellt uppmätt vattenanvändning. Utredningen har
därför stannat för att inte nu föreslå införandet av krav på att individuellt
uppmätt energianvändning ska debiteras i separata poster. Regeringen
delar utredningens uppfattning i denna fråga och menar att det viktiga i
dagsläget är att konstatera att det inte finns några hinder för separat
debitering. Av regelförenklingsskäl bör man avvakta med att införa krav
på separat debitering tills det står klart vilka effekter det föreslagna
kravet på individuell mätning får och i vilken omfattning det i sig kan
leda till separat debitering. Regeringen avser att ge Energimyndigheten i
uppdrag att noggrant följa utvecklingen inom ramen för myndighetens
arbete med energieffektiviseringsfrågor.
11.9
Energieffektivisering i transportsektorn
Prop. 2008/09:163
137
Bakgrund
Transportsektorn står för drygt en tredjedel av den slutliga
energianvändningen i Sverige. I energitjänstedirektivet ingår enbart
inrikes transporter. Den totala energianvändningen för inrikes transporter
har ökat från 79 TWh år 2000 till 91 TWh år 2006, dvs. med knappt 15
procent. Drygt 90 procent av energin användes inom vägtransporter,
huvudsakligen för drift av personbilar och tunga transporter.
Utvecklingen har gått mot bränslesnålare fordon, men samtidigt har
personbilarna blivit fler och dessutom tyngre, vilket bidrar till den ökade
energianvändningen. Fordonen körs i genomsnitt även längre sträckor.
Utredningen gjorde i sitt delbetänkande bedömningen att ca 12 TWh
primär energianvändning kan sparas. Detta stämmer ganska väl överens
med det underlag som togs fram till slutbetänkandet, som pekar på att ca
6 TWh primär energi kommer att ske spontant och med befintliga
styrmedel. Utöver detta bedöms en potential för tekniska åtgärder finnas
på cirka 10 TWh primär energi. Utredningen pekar dock på att det inte är
realistiskt att anta att alla åtgärder som är lönsamma kommer att vidtas.
Utredningen lämnar flera förslag till styrmedel för ökad energi-
effektivisering inom transportsektorn. Regeringen ser åtgärder för
energieffektivisering inom transportsektorn som viktiga för att bryta den
trend av såväl ökad energianvändning som ökade utsläpp av klimat-
påverkande gaser som nu råder. Energieffektivisering kan ses som en
delmängd i arbetet med att minska klimatpåverkan från sektorn. En
helhetsbild över åtgärder för minskad klimatpåverkan genom energi-
effektivisering samt en ökad användning av förnybara drivmedel
presenteras därför inom ramen för klimatpropositionen.
Inom transportsektorn är några av de viktigaste och mest använda
styrmedlen olika former av beskattning. Det handlar främst om driv-
medelsbeskattning av koldioxid och energi, men även fordonsbeskattning
som sedan år 2006 är differentierad utifrån fordonets koldioxidutsläpp. I
klimatpropositionen som beslutades samma dag som denna proposition
presenterar regeringen flera förslag till förändrad beskattningen för att
minska utsläppen av koldioxid och effektivisera energianvändningen i
transportsektorn. Bland annat föreslås att nya miljöbilar befrias från
fordonsskatt i fem år, samtidigt som fordonsskatten höjs med 5 kronor
per gram koldioxid en bil släpper ut. Fordonsskatten för tunga lastbilar
och tunga bussar sänks och energiskatten på diesel höjs till 2013 med
40 öre per liter.
Regeringen lägger parallellt med denna energiproposition en
proposition om förslag till ändrad och förenklad målstruktur för
transportpolitiken. Väl fungerande resor och transporter är en prioriterad
del i regeringens politik för att bryta utanförskapet, skapa fler jobb och
växande företag. Resor och transporter är nödvändiga för att samhället
ska fungera och det är en nödvändighet för Sveriges välstånd att
transportsystemet effektiviseras. Det betyder bl.a. en ökad fokusering på
att skapa tillgänglighet för alla medborgare, på att stärka den
internationella konkurrenskraften för näringslivet och på att underlätta en
hållbar regionförstoring. Det är inget mål i sig att minska resandet, men
Prop. 2008/09:163
138
samtidigt är det angeläget att transportpolitiken och transportsystemet
utformas så att rese- och transportbehovet kan tillgodoses på ett sätt som
stimulerar till och skapar goda förutsättningar för klimatsmartare, energi-
effektivare och säkrare lösningar. Regeringen kommer att presentera
förslag på de åtgärder och styrmedel som behövs för att energi- och
klimatåtagandena säkerställs. Syftet med förändringen är även att
förenkla målstrukturen så att avvägningar i beslutsprocessen och
styrningen underlättas, liksom planeringen, genomförandet och
uppföljningen av den statliga transportpolitiken. På så sätt blir målen
därigenom enklare att kommunicera och får större möjlighet att tillämpas
i praktiken. Ytterligare om åtgärder för att stärka energieffektiviteten
inom transportsektorn återfinns i propositionen En sammanhållen klimat-
och energipolitik - klimat (prop. 2008/09:162).
Regeringen anser att en trafikslagsövergripande ansats är central i
transportpolitiken och den långsiktiga infrastrukturplaneringen.
Regeringen gav den 19 december 2008 i uppdrag åt Vägverket,
Banverket, Sjöfartsverket och Luftfartsstyrelsen/Transportstyrelsen att,
som en del av den långsiktiga infrastrukturplaneringen, upprätta ett
gemensamt förslag till en nationell trafikslagsövergripande plan för
utveckling av transportsystemet för perioden 2010–2021. Vid samma
tillfälle gavs i uppdrag till länen, dvs. länsstyrelser, kommunala sam-
verkansorgan och regionala självstyrelseorgan, att upprätta förslag till
motsvarande transportslagsövergripande länsplaner för regional tran-
sportinfrastruktur för samma period. Tidsplanen för åtgärdsplaneringen
är att trafikverken ska redovisa uppdraget till Regeringskansliet senast
den 1 september 2009. Förslaget kommer därefter att remissbehandlas.
Länen ska senast den 2 november 2009 redovisa remitterade förslag till
länsplaner. Det är viktigt att de långsiktiga planer som är resultatet av
åtgärdsplaneringen bidrar till att de transportpolitiska målen uppfylls,
enligt den föreslagna nya strukturen.
Ett annat viktigt steg i arbetet att få ett trafikslagsövergripande synsätt
på transportsektorn är inrättandet av den nya myndigheten Transport-
styrelsen 1 januari 2009. Även den av regeringen tillsatta Trafikverks-
utredningens (N 2008:06) uppdrag att se över verksamheter och
funktioner hos myndigheterna inom transportsektorn utgår från ett
trafikslagsövergripande synsätt. Utredningens analys och förslag till
åtgärder ska redovisas senast den 1 april 2009.
11.9.1
Energieffektivisering med el i transportsektorn
Regeringens bedömning: Introduktion av delvis eller helt eldrivna
fordon är en viktig del i strategin för att öka energieffektiviteten i
transportsystemet, bryta fossilberoendet och minska klimatpåverkan.
Utvecklingen bör inriktas på att Sverige år 2030 har en fordonsflotta
som är oberoende av fossila bränslen.
Skälen för regeringens bedömning: Transportsektorn är fortfarande
nästan helt beroende av fossila drivmedel. Inom EU har funnits ett icke
bindande mål att introducera förnybara drivmedel upp till 5,75 procent
till 2010. Bland annat Sverige har antagit ett mål om att användningen av
Prop. 2008/09:163
139
biodrivmedel och andra förnybara drivmedel ska uppgå till 5,75 procent
till 2010 (prop. 2005/06:16, 2005/06:TU6, rskr. 2005/06:134). Genom
det nya direktivet om främjande av användningen av användningen av
förnybar energi ökas ambitionen till 10 procent och målet görs legalt
bindande och ska vara uppnått 2020 (se även avsnitt 9.1.2). I sig innebär
inte övergång till biodrivmedel någon egentlig effektivisering; vissa
kombinationer av drivmedel och motortyp, t.ex. dimetyleter (DME) och
dieselmotor, bedöms innebära högre verkningsgrad. Produktionen av
biodrivmedel från biomassa innebär dock i allmänhet större
omvandlingsförluster och insats av mer energi än vad som åtgår i
raffinaderier för att framställa bensin och dieselolja ur råolja. Sett i ett
systemperspektiv innebär därför introduktion av biodrivmedel närmast en
minskning av energieffektiviteten men bidrar samtidigt till att minska
beroendet av olja och minska klimatpåverkan från transportsektorn. Sett i
detta perspektiv innebär eldrift av fordon en stor fördel; verkningsgraden
i eldrift – laddning av batterier och drift av elmotorer – är flera gånger
högre än verkningsgraden i praktisk körning med såväl bensin som
dieselmotor.
Dagens hybridbilar bedöms inom kort följas även av laddhybrider.
Dessa innebär att batterier laddas från nätet och kortare körningar kan
ske helt baserat på el. Storskalig introduktion av sådana fordon innebär
stora fördelar samtidigt som de även ställer nya krav på elsystemet
inklusive infrastruktur för anslutning av bilarna. Särskilt vid eldrift i
tätortskörning är vinsten i energieffektivitet och betydelsen av minskade
luftföroreningar som störst. Systemen bör anpassas till dessa nya fordon
på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt och fordonsägare bör ges
tillträde till laddstationer till en skälig kostnad. System för mätning och
debitering av elförbrukningen behöver utvecklas så att dessa nya
elförbrukares karaktär ges möjlighet att samverka med elsystemet
inklusive tillkommande förnybar elproduktion.
Regeringen har inlett detta arbete genom två uppdrag till
Energimyndigheten. Den 16 oktober 2008 fick myndigheten ett uppdrag
om kvotering av förnybara drivmedel som även omfattar hur elenergi
baserat på förnybara energislag kan inkluderas i systemet. Uppdraget ska
redovisas senast den 12 maj 2009. Den 12 februari 2009 gav regeringen
Energimyndigheten i uppdrag att ta fram ett samlat kunskapsunderlag om
marknaden för elbilar och laddhybrider. Uppdraget ska redovisas senast
den 29 maj 2009.
11.9.2
Sparsam körning
Prop. 2008/09:163
140
Regeringens bedömning: Det finns en betydande potential att
effektivisera energianvändningen inom alla trafikslag genom att
fordon, fartyg och flygplan används på ett mer energieffektivt sätt.
Befintliga potentialer bör realiseras. Exempel på insatser är sparsam
körning i körkortsutbildningen och driftsättningen av gröna flygningar
i svenskt luftrum. Vägverket bör ges i uppdrag att utreda hur ett
system för att stödja privatpersoners utbildning i sparsam körning kan
utformas. Vägverket bör också att ges i uppdrag att i samråd med
berörda myndigheter utveckla ett gemensamt koncept för sparsam
körning av arbetsmaskiner.
Utredningens förslag: Stämmer i stort överens med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: BIL Sweden anser det vara av stor vikt att även de
som använder arbetsmaskiner blir utbildade i sparsam körning, eftersom
det givit positiv effekt då lastbilschaufförer genomgått sådan träning.
SIKA anser att eco-driving kan ha en positiv effekt ur miljö- och
trafiksäkerhetsperspektiv, men vill betona betydelsen av uppföljning av
fordons köregenskaper, och vid behov åtgärder, så att inte trafik-
säkerheten riskerar att försämras (exempelvis genom en eventuell
reducerad bromsverkan). Energimyndigheten tillstyrker förslaget. Svenskt
Näringsliv anser att det är positivt att även de som brukar arbetsmaskiner
ges utbildning i sparsam körning. Lantbrukarnas riksförbund anser det
viktigt att även de gröna näringarna inkluderas vid utveckling av koncept
för sparsam körning. Teknikföretagen anser det viktigt att näringslivet,
tillverkare och användare involveras i utvecklingen av sparsam körning.
Transportgruppen anser att det är bättre att premiera åkerier som arbetar
med beteendeförändringar via sparcoacher och eco-driving än att förlita
sig på tekniska spärrar på fordonen. Motormännen anser att det för ett
ändrat körbeteende bland majoriteten av förare krävs ett omfattande
folkupplysningsarbete. För att nå detta krävs ett betydligt tydligare
uppdrag till myndigheterna än vad som går att utläsa av utrednings-
förslaget. VTI anser det noterbart att sparsam körning och sänkt hastighet
nämns i utredningen som lönsamma åtgärder med mycket stor
energisparpotential. Detta är resultat som ofta framförs både i den
akademiska och den publika debatten och måste rimligen anses vara väl
kända även hos en stor del av allmänheten. Mot den bakgrunden kan det
uppfattas som underligt att ett sparsammare beteende i trafiken inte redan
har anammats. Detta kan bero på ”marknadsbarriärer” men det kan också
vara ett uttryck för att gemene man inte upplever att nyttan av att köra
långsamt och sparsamt överväger kostnaden. Drar man resonemanget ett
steg längre är det inte alls uppenbart att lägre hastigheter, utifrån de
enskilda trafikanternas preferenser, är ett lönsamt sätt att öka
energieffektiviteten.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har beräknat att det
finns en lönsam effektiviseringspotential i transportsektorn om cirka
10 TWh primär energi (8 TWh slutlig energi) till år 2016. Att denna
potential realiseras är viktigt, inte minst mot bakgrund av sektorns stora
användning av fossila bränslen. Effektiviserad energianvändning i
transportsektorn ger också minskade koldioxidutsläpp.
Prop. 2008/09:163
141
Utbildning i sparsam körning kan varaktigt minska bränsle-
förbrukningen med 5–15 procent beroende på förarnas vanor innan de
genomgår utbildningen och hur väl den följs upp. Sparsam körning har
också trafiksäkerhetsvinster eftersom föraren lär sig att planera sin
körning på ett bättre sätt. Det är också skälen till att det numera ställs
krav på kunskaper om sparsam körning i både utbildningen och proven
för samtliga körkortsbehörigheter. Genom utbildningen av privata
handledare får också de som redan har körkort ökade kunskaper om
sparsam körning. Regeringen har dessutom föreslagit att kunskaper om
sparsam körning införs som ett krav i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2006/126/EG om körkort, både vad gäller utbildning och prov.
Vägverkets arbete med att stödja företag och myndigheter att
kvalitetssäkra sina transporter från miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt
bidrar också till att sprida kunskapen om sparsam körning. Många förare
saknar dock fortfarande kunskaper i sparsam körning. Regeringen avser
därför ge Vägverket i uppdrag att utreda hur ett system för att stödja
privatpersoners utbildning i sparsam körning kan utformas. Det är viktigt
att det engagemang som finns hos enskilda, organisationer och företag
tas till vara i klimatarbetet. Uppdraget bör därför genomföras i samråd
med företrädare för trafikskolor, motorganisationer och miljö-
organisationer.
Arbetsmaskiner används i en rad olika samhällssektorer som t.ex.
bygg- och anläggningsbranschen, jordbruket och skogsbruket. Hand-
havandet av arbetsmaskiner har stor betydelse för bränsleförbrukningen.
Genom ett mer bränsleeffektivt körsätt och bättre underhåll av motorer
bedöms det finnas en sparpotential vad gäller bränsleförbrukning, s.k.
Working Ecodriving, på uppemot 20 procent. Det är därför viktigt att
främja sparsam körning av arbetsmaskiner. Regeringen anser därför att
Vägverket i samråd med berörda myndigheter bör få i uppdrag att
utveckla ett gemensamt koncept för sparsam körning av arbetsmaskiner
och kompletterar detta grundkoncept med skräddarsydda tillämpningar i
de olika sektorerna. Berörda myndigheter kommer därefter att få i
uppgift att främja sparsam körning av arbetsmaskiner inom sin respektive
sektor.
Sparsam körning kan också tillämpas för den spårburna trafiken. S.k.
Ecodriving Rail används bl.a. av Green Cargo som också tagit fram ett
utbildningspaket tillsammans med Sveriges Trafikskolors Riksförbund.
Även inom luftfarten finns en potential till energieffektiviseringar med
befintlig flygplansflotta. Inom EU pågår arbetet med revideringen av lag-
stiftningen om det gemensamma europeiska luftrummet (Single
European Sky II). Genom detta arbete kommer s.k. funktionella
luftrumsblock att inrättas. De funktionella luftrumsblocken (FAB)
medför att planering och utförande av flygtrafiktjänsten i EU tar sin
utgångspunkt i operativa krav och trafikströmmar och inte, som i dag, de
nationella gränserna som i sig utgör restriktioner och medför längre
resvägar i luften. Omläggningarna av luftrummet medför rakare
flygvägar vilket i sin tur medger kortare restider, minskad bränsle-
förbrukning etc.
Projektet SESAR (Single European Sky Air Traffic Management
Research) utgör den industriella dimensionen av SES II. SESAR är ett
FoU-projekt där unionen och Eurocontrol är grundare men även andra
aktörer inom flygbranschen söker f.n. medlemskap. Inom ramen för
SESAR kan t.ex. s.k. gröna inflygningar utvecklas och införas inom
flygtrafiken. Gröna inflygningar innebär att respektive flygning direkt
vid start vet den exakta landningstiden och därför kan manövrera
flygningen optimalt under hela resans gång. Detta medför högre
förutsebarhet och minskad bränsleförbrukning. Luftfartsverket och SAS
samarbetar om att fortsatt utveckla konceptet med gröna inflygningar.
Prop. 2008/09:163
142
Inom sjöfarten är det ett välbekant faktum att bränsleförbrukningen står
i direkt relation till fartygets hastighet. Även en liten fartminskning
innebär en betydelsefull bränsleminskning och därmed också mindre
utsläpp av koldioxid. Vissa studier gör gällande att om hastigheten
minskas med 10 procent så ökar å ena sidan restiden, men
bränsleförbrukningen minskas å andra sidan med 23 procent. Om en
sådan åtgärd dessutom förenas med bättre fartygsvägledning, s.k.
”Weather Routing” och mer effektiv ruttplanering skulle åtgärden bli än
mer effektiv. Ett system för fartygsvägledning ger stöd för att fatta beslut
om den mest optimala kursen för ett fartyg. Det handlar om faktorer som
vind, vågor och strömmar, men också fartygets egenskaper, hastighets-
resurser och typ av last.
Frågan om att framföra fartyg mer miljöanpassat uppmärksammas
också alltmer inom sjöfarten. Initiativ för att minska bränsle-
förbrukningen genom ”Ecodriving” tas bl.a. av hamnar och av rederier.
Inom den internationella sjöfartsorganisationen, IMO, förs också
diskussioner om att som komplement till bindande regler ta fram
vägledande dokument i syfte att göra sjöfartsnäringen uppmärksam på
olika operativa åtgärder, så som ruttplanering och hastighetsreduktioner,
som kan vidtas för att uppnå mer energieffektiva sjötransporter och
därmed göra viktiga miljövinster.
11.9.3
Förbättrad samhällsplanering för resurssnåla
transporter
Regeringens bedömning: Samhällsplaneringen på regional och lokal
nivå ska stimulera till en samhällsstruktur som främjar resurssnåla
transporter.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens
bedömning.
Klimatberedningens bedömning: Stämmer i huvudsak överens med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Energimyndigheten anser att den regionala
planeringssamordningen för att främja energisnåla transporter bör ske
inom ramen för nuvarande nätverksstrukturer. Centrala myndigheters
inflytande på den regionala planeringen är relativt liten. Energimyndig-
heten ser att exempelvis programmen Uthållig kommun och Hållbar
stadsplanering som Vägverket driver kan inkludera dessa aspekter.
Boverket stödjer förslaget om ökad samordning, såväl juridisk och
administrativ som teknisk, av statlig, sektoriell, infrastrukturplanering
och kommunal, horisontell, fysisk planering. En samordning behövs både
på översiktlig nivå och på detaljnivå. I dag är bristen på tydlighet mellan
olika sektorsplaner, mellan dessa sektors- och kommunala planer allmänt
omvittnat. Dagens situation kan därför leda till att ett och samma projekt
behöver prövas enligt tre-fyra lagsystem. Trots krav på program och
strategier till 2010 inom miljömålet God bebyggd miljö har det visat sig
att endast 21 procent av kommunerna har kommunomfattande transport-
program. Situationen visar på en brist i plansystemet. Boverket betonar
behovet av en sammanhållen syn på samhällsplaneringen och trafik-
utformningen på olika planeringsnivåer för att kunna rå på dessa frågor.
Boverket är positiv till en utvecklad samhällsplanering på regional nivå.
Regionala systemanalyser av infrastrukturen har tagits fram. Hur dessa
ska användas i framtiden och vem som ska äga dessa bör övervägas.
Boverket vill betona att det i dag saknas regionala organ som kan utföra
regional planering på ett ensartat sätt över landet. Boverket vill också
påpeka att former för en regional planering, liksom en regional
organisation för denna, finns beskriven i rådande lagstiftning (PBL 7
kap.) och är praktiskt möjlig att tillämpa. Detta har dock bara gjorts fullt
ut i ett fall vilket talar för att regional planering uppfattas som
problematisk av lokala beslutsfattare. Boverket stöder att frågan utreds.
Borlänge kommun menar att samordningen av planeringen av in-
frastruktur, trafik och bebyggelse kan bli bättre men kompliceras av att
98 procent av byggnadsbeståndet och infrastrukturen redan finns och ska
aktivt förvaltas. Hyresgästföreningen Riksförbundet anser att betydliga
insatser kan göras för att förbättra kollektivtrafiken till befintliga
bostadsområden. Nya bostadsområden måste utformas så att såväl
service, arbete och rekreation kan nås med kollektiva färdmedel.
Skogsindustrierna vill understryka vikten av att föreslagen samordning
inte leder till ökad byråkrati och förlängda handläggningstider vid
utbyggnad av infrastrukturen.
Prop. 2008/09:163
143
Skälen för regeringens bedömning: Dagens samhällsplanering
påverkar förutsättningarna för ekonomisk, miljömässig och social
utveckling för lång tid framåt. Hur bostadsområden, industriområden,
områden för rekreation, externa handelscentra planeras och samverkar,
påverkar transportbehoven för lång tid framåt. Många mänskliga behov
och politiska mål måste avvägas mot varandra i en process som redan
med dagens regler kan ta lång tid i anspråk. Behoven och för-
utsättningarna i Sverige ser ofta olika ut. Utöver det som redan nämnts
kan frågor kring sårbarhet p.g.a. klimatförändringarna ställa nya krav på
såväl existerande som nya områden. Möjligheterna att uppfylla Sveriges
energi- och klimatmål till 2020 och inte minst senare under innevarande
decennium kommer att påverkas av existerande och kommande
samhällsplanering. Regeringen har också i propositionen Framtidens
resor och transporter – infrastruktur för hållbar tillväxt (prop.
2008/09:35) aviserat en översyn av den fysiska planeringsprocessen för
infrastrukturinvesteringar. Under våren avser regeringen därför att
tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att föreslå förändringar
i syfte att effektivisera den fysiska planeringsprocessen för transport-
infrastruktur.
11.10
Uppföljning och förbättrad energistatistik
Prop. 2008/09:163
144
Regeringens bedömning: Energimyndigheten i samråd med
Energieffektiviseringsrådet bör vara övergripande ansvarig för att
utvärdera effekter av energieffektiviserande åtgärder och styrmedel
med syfte att följa upp energitjänstedirektivet. Energimyndigheten bör
överlämna den andra handlingsplanen för energieffektivitet till
regeringen senast den 30 september 2010 och den tredje senast den
30 september 2013.
En viktig utgångspunkt bör vara att enkla och resurseffektiva
metoder ska användas. Uppföljningen bör så långt som möjligt
använda och utveckla redan befintlig statistik och resultaten från de
statistikutvecklingsprojekt som pågår hos Energimyndigheten, men
även de databaser, register och uppgiftskällor som andra myndigheter
förfogar över. Inga ändringar krävs i ellagen eller fjärrvärmelagen för
att bemyndiga Energimyndigheten att samla in leverantörsdata i syfte
att producera statistik.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår en strategisk plan för
utveckling av energianvändningsstatistiken. Utredningen föreslår att
Energimyndigheten ges i uppdrag att ansvara för utvecklingen av
statistiken i samråd med SCB eller annan vald leverantör av officiell
energistatistik, Rådet för den officiella statistiken och efter samråd med
andra berörda myndigheter. Basen i den förbättrade statistiken bör
utgöras av den befintliga statistiken. Utredningen ser ett antal viktiga
områden att arbeta inom för att förbättringar ska uppnås. Det handlar
bl.a. om att ta fram gemensamma definitioner, utveckla leverans-
statistiken för el från nätföretag och att fortsätta med de statistik-
utvecklingsprojekt som bedrivs av Energimyndigheten. Utredningen
nämner också alternativa källor att använda för att höja kvaliteten på
energianvändningsstatistiken.
Utredningen pekar dock på svårigheterna att avgöra vilken
detaljeringsgrad som erfordras för att följa upp styrmedel då detta beror
på vilka styrmedel och åtgärder som genomförs, samt att det är beroende
av vilka utvärderingsmetoder som ska användas.
Utredningen föreslår att ellagen och fjärrvärmelagen kompletteras så
att berörda myndigheter kan bemyndigas att samla in sådana statistiska
data som avses i EG-direktivets artikel 6.1.
Utredningen föreslår att Energimyndigheten, Boverket, andra berörda
myndigheter och Sveriges Kommuner och Landsting ges i uppgift att
genom ökad samordning av datainsamling förenkla uppgiftslämnandet
för slutanvändarna.
Remissinstanserna: Hässleholms kommun, Linköpings kommun,
Växjö kommun, Örnsköldsviks kommun, Östersunds kommun, Västra
Götalands län, Länsstyrelsen i Norrbotten, Länsstyrelsen Väster-
norrland, SKL, Klimatkommunerna, SCB, Konkurrensverket, Svensk
Fjärrvärme, NCC, Lidköpings kommun, Malmö Stad och Hässleholms
kommun ser positivt på att energistatistiken utvecklas och förbättras.
Fortums uppfattning är att det viktigaste är att få saker att hända, inte att
fokusera på statistik.
Prop. 2008/09:163
145
Flertalet kommuner och länsstyrelser samt Energimyndigheten betonar
även behovet av att kunna bryta ner statistiken på regional och lokal nivå
för att kunna göra uppföljningar av lokala miljö- och energimål.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län och
Klimatkommunerna nämner det utvecklingsarbete som pågår kring
kommunal energi och regional energistatistik och luftemissionsdata.
Länsstyrelsen påpekar i detta sammanhang möjligheten att dra nytta av
uppgifter från miljörapporter från tillståndspliktiga anläggningar
inklusive utsläppsuppgifter via den svenska miljörapporteringsportalen
SMP. Vägverket anser att det borde finnas samordningsvinster av att
bättre koppla energistatistiken till klimatrapporteringen i transport-
sektorn.
SKL, SCB, Svensk Fjärrvärme, HSB och Riksbyggen, Svenska Bostäder
och Linköpings kommun anser att samordningen av insamling behöver
förbättras. Svenskt Näringsliv anser att näringslivet bör involveras i
arbetet för att inte insamlingen ska bli en börda för företagen. Energi-
marknadsinspektionen delar utredningens uppfattning att rapporterings-
skyldigheten endast ska omfatta uppgifter som är till verklig nytta i upp-
följningsarbetet och vill betona att det är viktigt att ta hänsyn till kravet
på regelförenkling. I den utsträckning det är möjligt bör de uppgifter el-
nätsföretagen och fjärrvärmeföretagen redan i dag lämnar till in-
spektionen nyttjas för syftet att utvärdera energieffektiviseringsprogram.
SCB ställer sig positiv till upprättandet av den s.k. strategiska planen.
Energimyndigheten avstyrker förslaget och föreslår i stället att
Energimyndigheten ges i uppdrag att efter samråd med berörda
myndigheter och organisationer redovisa en strategi för att säkra och höja
kvaliteten på energianvändningsstatistiken, där kraven i Europa-
parlamentets och rådets förordning 1099/2008/EG om energistatistik ska
ingå liksom de riktlinjer för beräkning av besparingseffekter som
utformas löpande enligt Energitjänstdirektivet. Energimyndigheten anser
att utredningens utvecklingsförslag och genomgång överensstämmer väl
med den inriktning som Energimyndigheten arbetar systematiskt efter.
Energimyndigheten instämmer i utredningens bedömning att det krävs
utökade resurser. Energimyndigheten påpekar att om ansvaret för att ta in
leverantörsdata i syfte att producera statistik läggs på myndigheten så har
Energimyndigheten som statistikansvarig myndighet rätt att få dessa data
utan att ellagen och fjärrvärmelagen behöver ändras.
Energimarknadsinspektionen anser att tillsynsansvaret över elnäts-
företagens och fjärrvärmeföretagens skyldighet att rapportera uppgifter
som behövs för utvärdering av energieffektiviseringsprogram bör klar-
göras innan föreslagna förändringar införs i el- respektive fjärrvärme-
lagen.
Skälen för regeringens bedömning: Bakgrunden till de åtgärder för
uppföljning och förbättring av statistik som aviseras är de krav på
uppföljning som ställs i direktivet. Enligt artikel 14 i direktivet ska tre
handlingsplaner överlämnas till kommissionen och dessa ska innehålla
de åtgärder som vidtas för att uppnå energieffektiviseringsmålet och
bedömda effekter av dessa. Enligt artikel 15.3 ska medlemsstaterna om
så är möjligt använda en harmoniserad beräkningsmodell för att bedöma
energieffektiviseringseffekterna. I bilaga IV anges den allmänna ramen
för mätning och kontroll av energibesparingar. Där sägs att en
harmoniserad beräkningsmodell med en kombination av de båda
beräkningsmetoderna ”top-down” och ”bottom-up” för att mäta
effektiviseringen ska användas. Bottom-up-modellen ska täcka en andel
på mellan 20 och 30 procent av den årliga inhemska slutliga energi-
användningen för de sektorer som omfattas.
Prop. 2008/09:163
146
Enligt artikel 6.1 i direktivet ska energidistributörer, systemansvariga
för distributionen och/eller företag som säljer energi i detaljistledet
rapportera de data om kundernas energianvändning som behövs för att
program och åtgärder för en förbättrad energieffektivitet ska kunna
utformas och genomföras. Data ska rapporteras på begäran men högst en
gång per år.
Utredningen bedömer att det finns ett behov av förbättrad statistik över
energianvändningen i syfte att bättre utvärdera effekten av såväl
befintliga som tillkommande styrmedel. I delbetänkandet bedömde
utredningen att kraven på kontrollerbarhet och verifierbarhet av åtgärder
kommer att öka behovet av mer detaljerad statistik. Utredningen stötte på
brister i den befintliga statistiken vid försök att bedöma effekter som
styrmedel och åtgärder haft på energieffektivisering. Dessutom ansåg
utredningen att det saknades en koordinering av hanteringen och
utvärderingen av befintliga föreslagna styrmedel. Utredningen anser mot
bakgrund av detta att analyskapaciteten och kompetensen inom berörda
myndigheter bör utökas och samordnas. Utredningen anser även att
kvaliteten på energianvändningsstatistiken behöver höjas och att
osäkerheterna i de kvantitativa angivelserna måste minskas.
För att uppfylla de krav på uppföljning som motsvarar de krav som
ställs på kvalitet, metod och omfattning som krävs av direktivet anser
regeringen att Energimyndigheten även fortsättningsvis bör bevaka vad
som sker i form av harmonisering av beräkningsmetoder på EU-nivå,
bl.a. inom ramen för kommittéarbetet, standardiseringsarbete och kraven
enligt EU:s energistatistikförordning. Resultaten från projekten för
förbättrad statistik är viktiga i uppföljningsarbetet. Det huvudsakliga
ansvaret för uppföljningen ska ligga på Energimyndigheten i samråd med
Energieffektiviseringsrådet. Regeringen stödjer det arbete som sker för
förbättrad energianvändningsstatistik av flera skäl, där uppföljning av
energieffektiviseringsåtgärder och energieffektiviseringsstyrmedel är ett.
Energimyndigheten bör inventera vilka brister som finns i nuvarande
statistik i syfte att följa upp energieffektivisering och lista de
förbättringsområden som har störst effekt i avseende att följa upp
direktivet.
Flertalet remissinstanser har påpekat behovet av förbättrad statistik på
lokal och regional nivå. Regeringen ser ett sådant utvecklingsarbete som
viktigt även för uppföljning av energieffektivisering, särskilt för de
kommuner och landsting som väljer att ingå energieffektiviseringsavtal
med staten och tar fram mål som ska följas upp. Energimyndigheten bör
fortsätta det utvecklingsarbete som bedrivs i Gruppen för utveckling av
statistik (GRUS) och inom detta samarbete särskilt belysa hur
uppföljning av energieffektivisering kan förbättras med stöd av bättre
regional och lokal statistik.
Utredningen har tagit ett brett grepp om frågan om förbättrad
energistatistik. En del av förslagen omfattar fler aspekter av statistik än
det som direkt krävs av direktivet, såsom förbättrad samordning av
statistikinsamlingen. Genom lag (2001:99) om den officiella statistiken
och förordning (2001:100) om den officiella statistiken är näringsidkare
skyldiga att lämna uppgifter till Energimyndigheten beträffande tillförsel
och användning av energi, energibalanser och prisutvecklingen inom
energiområdet. Energimyndigheten kan därför begära in statistisk
information om slutanvändare i enlighet med vad som anges i direktivet.
De ändringar som utredningen föreslår i ellagen och fjärrvärmelagen för
bl.a. statistikinsamling är därför inte nödvändiga. Det finns därmed inte
behov av några ytterligare genomförandeåtgärder.
Prop. 2008/09:163
147
Regeringen anser att det ur regelförenklingshänseende finns skäl att
berörda myndigheter strävar mot en ökad samordning av
statistikinsamlingen.
En bättre samordning av statistikinsamlingen bedöms kunna minska
den administrativa bördan för främst näringslivet och fastighetsägare. För
att hålla nere de administrativa kostnaderna för energiföretagen, bör
enbart statistiska uppgifter som anses nödvändiga för att kunna uppfylla
direktivets krav begäras ut.
Regeringen avser återkomma till de anslagsfrågor som de utökade
uppgifterna innebär för Energimyndigheten i budgetpropositionen för
2010.
12
Konsekvenser
12.1.1
Konsekvenser för myndigheter
Statens energimyndighet
Statens energimyndighet (Energimyndigheten) är förvaltningsmyndighet
för frågor om användning och tillförsel av energi. Myndigheten ska verka
för att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på
med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Myndigheten ska vidare
inom sitt verksamhetsområde verka för en effektiv och hållbar
energianvändning och en kostnadseffektiv energiförsörjning, båda med
en låg negativ inverkan på hälsa, miljö och klimat. Myndigheten ska
bidra till omställningen till ett ekologiskt uthålligt energisystem. Stränga
krav ska ställas på säkerhet och omsorg om hälsa och miljö vid
omvandling och utveckling av all energiteknik.
Regeringen aviserar i denna proposition att Energimyndigheten ska få
ett huvudansvar att följa upp genomförandet av energitjänstedirektivet
och utarbeta underlag för de nationella handlingsplanerna för
energieffektivisering som ska redovisas 2011 och 2014. Ett nybildat råd,
Energieffektiviseringsrådet, med representation från berörda myndigheter
ska även inrättas vid Energimyndigheten. Energimyndigheten ska även
ha ett huvudansvar för genomförandet av det femåriga program för
energieffektivisering under åren 2010–2014 som presenteras i denna
proposition. Programmet innefattar bl.a. utökad energirådgivning,
förvaltande av ett bidrag för energikartläggningscheckar i företag med
betydande energianvändning, att tillsammans med Boverket skapa en
informationsportal för energideklarationer, ett utökat främjande av
instrument för energitjänster, ett utökat stödansvar vid upphandling av
energirelaterade produkter, samt i samverkan med Konkurrensverket ta
fram en förstudie för att utreda nyttorna av produktrelaterad
energistatistik. Därutöver kommer Energimyndigheten att få i uppgift att
vara tillsynsvägledande myndighet för energihushållningsfrågor i
miljöbalken.
Prop. 2008/09:163
148
Energimyndigheten ansvarar sedan tidigare för huvuddelen av de
åtgärder som bedrivs för att främja en effektivare energianvändning.
Regeringen bedömer dock att de ytterligare insatser som genomförandet
av energitjänstedirektivet och det presenterade femårsprogrammet för en-
ergieffektivisering innebär ytterligare arbetsuppgifter för myndigheten.
Regeringen avser att se över Energimyndighetens samlade dimensione-
ring och resursbehov inför budgetpropositionen för 2010. Regeringen
avser låta Statskontoret få i uppdrag att utreda Energimyndighetens
långsiktiga resursbehov och dimensionering utifrån de förslag, mål-
sättningar och åtgärder som presenteras i denna proposition.
Ett antal utredningsuppdrag som ligger inom Energimyndighetens an-
svarsområde aviseras i propositionen, bl.a. vad gäller utformningen av
ambitionshöjningen i elcertifikatsystemet samt att överväga behovet av
lagen (1977:440) om kommunal energiplanering. De i propositionen
föreslagna långsiktiga målen för förnybar energi ställer vidare nya krav
på uppföljning och utvärdering för att få underlag om utvecklingen i
förhållande till de uppsatta målen.
Konsekvenser för övriga myndigheter
Genom en förordning som kommer att omfatta huvuddelen av de statliga
förvaltningsmyndigheterna avser regeringen att reglera hur statliga
myndigheter ska bli ett föredöme i arbetet med energieffektivisering. Om
möjligt bör myndigheterna delas in på liknande sätt som inom
miljöledningssystemen.
Länsstyrelserna kommer genom den ökade satsningen på rådgivning
regionalt att få möjlighet till ökade resurser för sitt energi- och
klimatarbete.
Vägverket, Transportstyrelsen, Banverket och Sjöfartsverket kommer
att få utökat ansvar för energieffektiviseringsfrågor och ska medverka i
det energieffektiviseringsråd som ska inrättas vid Statens energi-
myndighet. Även Boverket ska delta i energieffektiviseringsrådet.
Boverket ska även medverka i arbetet med utökade rådgivningsinsatser
gentemot energideklarationsinnehavare. Energimarknadsinspektionen ska
bl.a. få i uppdrag att i samverkan med Energimyndigheten utreda
kostnader och andra konsekvenser samt effektiviseringspotential för
respektive energislag för att kunna ta ställning till om det är lämpligt att
ställa krav på teknik för fjärravläsning och mätperiodens längd på
motsvarande sätt som när det gäller el. Energimarknadsinspektionen
berörs även av det uppdrag som aviseras om att kartlägga hur mätning
och debitering av verksamhetsel sker i lokaler.
Prop. 2008/09:163
149
Miljöstyrningsrådet får ett utökat uppdrag avseende anpassning till
internationella standarder för energikrav vid upphandling.
Regeringen bedömer att ovan nämnda uppgifter kan finansieras inom
befintliga ramar och det energieffektiviseringsprogram som presenterats i
denna proposition.
12.1.2
Ekonomiska konsekvenser
Statsfinansiella konsekvenser
I propositionen presenteras ett femårigt program för effektivare energi-
användning med utgångspunkt i Energieffektiviseringsutredningens
förslag. Programmet tillförs 300 miljoner kronor årligen, utöver dagens
politik, och finansieras inom ramen för energibeskattningen. Regeringen
avser återkomma med anslagsfrågorna och den närmare fördelningen av
medel mellan åtgärder inom programmet i budgetpropositionen för 2010.
12.1.3
Konsekvenser för kommuner och landsting
Införandet av frivilliga energieffektiviseringsavtal mellan staten
respektive kommuner och landsting innebär möjligheter till utökade
resurser till bl.a. energirådgivningen hos kommunerna. De utökade
stödinsatser som planeras lämnas främst till aktörer på lokal och regional
nivå förväntas ha positiva regionalpolitiska konsekvenser.
För den fysiska planeringen innebär en planeringsram för vindkraft att
planeringsberedskap skapas i de kommunala översiktsplanerna genom att
kommunerna identifierar och lägger fast lämpliga områden för vindkraft.
Detta arbete kräver vissa insatser hos kommunerna. Under åren 2007–
2010 finns ett särskilt ekonomiskt stöd till kommuner, kommunala och
regionala samverkansorgan samt länsstyrelser i syfte att genomföra
planeringsinsatser för vindkraft och underlätta för vindkraftens ut-
veckling. Regeringen bedömer att ovan nämnda insatser under 2009–
2010 kan finansieras inom ramen för detta stöd.
12.1.4
Konsekvenser för företag
De olika insatser som berör företag innebär inga skyldigheter för företag
att vidta några åtgärder. Att genomföra en energikartläggning eller att
kontakta en energirådgivare är egna initiativ som inte följer av en
skyldighet. Om ett företag söker ett bidrag för att göra en
energikartläggning kommer det att medföra sökkostnader och andra
administrativa kostnader för att leva upp till det åtagande som är
förutsättningen för energikartläggningschecken. Att sedan vidta åtgärder
för att minska energikostnader kan innebära investeringskostnader men
också vinster i form av besparingar. De besparingar som de deltagande
företagen kan göra uppskattades av Energieffektiviseringsutredningen till
0,5–1 miljard kronor per år. Eftersom energikartläggningschecken
kommer att uppgå till ett mindre belopp per företag kan bidraget införas
utan att anmälan behöver göras enligt EG-fördragets regler om statligt
stöd. Då regeringen är mån om konkurrensneutraliteten bör företagen
som söker stödet fritt kunna välja utförare av energikartläggningen.
Prop. 2008/09:163
150
Informations- och rådgivningsportalen för att främja genomförande av
åtgärder i energideklarationer bedöms få positiva effekter då
energibesparingar är gynnsamma för byggnadsägare ur flera aspekter och
bidrar till att målet om 20 procent effektivare energianvändning kan nås.
För företag med en betydande energianvändning förväntas energi-
effektiviseringsprogrammet ha generellt positiva konsekvenser, t.ex.
genom den energikartläggningscheck som erbjuds. För små- och
medelstora företag utökas möjligheterna att använda rådgivning. Även
satsningen på förstärkta stöd för teknikupphandling och marknads-
introduktion förväntas få positiva konsekvenser på svenska företag. De
regelverk som följer av det presenterade femåriga programmet för
energieffektivisering är således av administrativ art för att exempelvis
söka det presenterade stödet för energikartläggning.
Programmet för energieffektivisering inom industrin (PFE) har
medgivits ett godkännande enligt EG:s statsstödsregler till och med
2014. Regeringens utgångspunkt är att programmet bör fortsätta med
nuvarande huvudsakliga inriktning och målgrupp. Detta gäller dock
under förutsättning att det kan säkerställas att nuvarande lagstiftning om
PFE är förenlig med 2008 års riktlinjer för statligt stöd till skydd för
miljön (nedan riktlinjer för miljöstöd). Regeringen avser att lämna in en
förnyad ansökan om godkännande av programmet enligt 2008 års
riktlinjer för miljöstöd snarast möjligt under våren 2009. I vilken
utsträckning som detta påverkar programmet och de företag som ingår
eller vill ingå i programmet beror på hur snabbt det kommer att vara
möjligt att få ärendet behandlat av kommissionen och vilken slutsats som
dras avseende programmets förenlighet med riktlinjerna. Tills frågan om
PFE är förenligt med 2008 års riktlinjer för miljöstöd är utredd råder en
osäkerhet för de företag som vill medverka i programmet om
förutsättningarna för detta. Regeringens avsikt är att minimera den
osäkerhet som kan uppstå genom att främja en så snabb handläggning av
ärendet som möjligt.
De satsningar som görs på att utveckla energitjänstemarknaden
förväntas ha positiva effekter på svenska företag, såväl stora som små.
Små och medelstora företags konkurrensvillkor ska uppmärksammas vid
utredning av behovet av ackreditering och certifiering av energitjänster.
Flera av insatserna bedöms ha en positiv effekt för företagande och
sysselsättning. Målet är en robust och trygg energiförsörjning och
förstärkt konkurrens. Ett nytt mål för förnybar elproduktion inom ramen
för elcertifikatsystemet kommer att innebära högre kostnader för de
kunder som omfattas av kvotplikten jämfört med alternativet då
ambitionsnivån lämnas oförändrad. Inga ökade administrativa kostnader
förutses.
Konsekvenser för byggnadsägare och övrig allmänhet
Prop. 2008/09:163
151
Skärpta energikrav vid ändring och nybyggnad kommer att medföra
ökade kostnader för att leva upp till kraven jämfört med vad som är fallet
i dag. Exakt hur stora de blir kan inte beräknas på övergripande nivå. Ett
energieffektivt hus är dyrare att bygga men billigare i drift sett över
byggnadens livslängd.
12.1.5
Övriga konsekvenser
De presenterade åtgärderna bedöms inte ha några konsekvenser för
brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet, för offentlig service i olika
delar av landet, för den kommunala självstyrelsen, för jämställdheten
mellan kvinnor och män eller för möjligheten att nå de integrations-
politiska målen. Energimyndigheten ska överväga hur de presenterade
insatserna kan nå människor med annan språklig bakgrund än svenska.
Prop. 2008/09:163
152
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanserna till
Energieffektiviseringsutredningens betänkanden
Efter remiss har yttrande över utredningsbetänkandena Vägen till ett
energieffektivare Sverige (SOU 2008:110) och Ett energieffektivare
Sverige (SOU 2008:25) avgetts av Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten
i Stockholms län, Stockholm stad, Södertälje kommun, Eskilstuna
kommun, Strängnäs kommun, Linköping kommun, Växjö kommun,
Sölvesborg kommun, Gotlands kommun, Malmö kommun, Hässleholm
kommun, Varberg kommun, Göteborgs kommun, Lidköpings kommun,
Karlstad kommun, Kumla kommun, Lindesbergs kommun, Borlänge
kommun, Sundsvall kommun, Örnsköldsvik kommun, Östersund
kommun, Stockholms läns landsting, Länsstyrelsen i Västra Götaland,
Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Region Skåne, Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Kommerskollegium,
Socialstyrelsen, Post- och telestyrelsen, Datainspektionen, Statens
fastighetsverk, Skatteverket, Riksantikvarieämbetet, Statskontoret,
Statistiska centralbyrån, Verket för näringslivsutveckling (Nutek),
Linköpings universitet, Lunds tekniska högskola, Chalmers tekniska
högskola, Konsumentverket, Naturvårdsverket, Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut (SMHI), Boverket, Lantmäteriverket,
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande
(Formas), Vägverket, Konkurrensverket, Statens energimyndighet,
Elsäkerhetsverket, Statens jordbruksverk, Sveriges lantbruksuniversitet,
Energimarknadsinspektionen, Konjunkturinstitutet, SIKA, Banverket,
Luftfartsverket, Sveriges kommuner och landsting (SKL), Klimat-
kommunerna, Svenska naturskyddsföreningen, Svenskt näringsliv,
Jernkontoret, Skogsindustrierna, Plast- och kemiföretagen, Företagarna,
Lantbrukarnas riksförbund, Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Svenska
bioenergiföreningen, Svenska petroleum Institutet, Fastighetsägarna
Sverige, Funktionskontrollanterna i Sverige (Funkis), Föreningen
Sveriges Energirådgivare, HSB:s riksförbund, Skattebetalarnas förening,
Hyresgästföreningen, Riksbyggen, Wallenstam, Skanska AB, NCC AB,
Svensk teknik och design, Astma- och allergiförbundet, Trä- och
möbelindustriföreningen, VVS-tekniska företagen, Sveriges Allmän-
nyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Byggindustrier, Teknik-
företagen, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO),
Vattenfall, E.ON Sverige, Fortum, Göteborg Energi, Bil Sweden,
Villaägarnas Riksförbund, Statens väg- och transportforskningsinstitut
(VTI), Vinnova, Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS),
Rikstrafiken, Näringslivets Regelnämnd, Svensk Kollektivtrafik,
Svenska Bussbranschens Riksförbund, Sveriges Transportindustri-
förbund, Bilimportörernas Riksförbund, Transportgruppen, Motor-
branschens Riksförbund och Föreningen Gröna bilister.
Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från
att lämna några synpunkter: Riksrevisionen, Fortifikationsverket,
Institutet för jordbruks- och miljöteknik, Svensk handel, Fastighets-
mäklarnämnden, Institutet för bostads- och urbanforskning, Bank-
föreningen, Handisam, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Kalmar
län, Dals-Ed kommun, Dorotea kommun och Avfall Sverige.
Prop. 2008/09:163
153
Yttranden har härutöver inkommit från SWECO Systems AB, Svenska
Transportarbetareförbundet, Varberg Energi AB, SBC, Tekniska verken i
Linköping AB, Svenska Gasföreningen, SWETIC (Swedish Association
for Testing Inspection and Certification), Swedisol, Svensk Ventilation,
Plåtslageriernas Riksförbund, Föreningen för Elektricitetens Rationella
Användning (FERA) och AB Svenska Bostäder.
Prop. 2008/09:163
154
Bilaga 2 Sammanfattning av delbetänkandet Ett
energieffektivare Sverige (SOU 2008:25)
Delbetänkandet innehåller bakgrunder och strategiska överväganden,
som utgör underlag för utredningens förslag till nationell handlingsplan
för energieffektivisering. Förslaget till handlingsplan redovisas i en
separat volym. Bakgrund Europa ska spara energi. Det finns många goda
skäl till det. Sverige använder i ett europeiskt perspektiv stora mängder
energi, räknat per invånare. Det beror bl.a. på landets kalla klimat,
energiintensiva industriproduktion, dess glesa befolkning och stora
avstånd, som ska överbryggas med transporter. Arbetet med att
effektivisera energianvändningen har pågått länge i Sverige. Ett stort
antal åtgärder har redan genomförts, som bidragit till att minska den
svenska energianvändningen i bostäder, service, industri och transporter.
En stor potential för effektivisering återstår dock att realisera. Men då
krävs ökade kunskaper om såväl energieffektiviseringen och dess
ekonomiska vinster som om ny teknik och kostnaderna för energi-
användningen bland aktörer av alla slag. EG-direktivet om effektiv
energianvändning och om energitjänster, som är rättsligt bindande för
medlemsstaterna, är ett viktigt instrument i gemenskapens strävan mot en
effektivare energianvändning i hela unionen. Denna strävan återspeglas
också i ett mer övergripande besparingsmål som kommissionen
föreslagit. Detta mål avser besparing av 20 procent av den primära energi
som kan beräknas användas i EU-länderna år 2020 och redovisas i
kommissionens handlingsplan för en effektivare energianvändning. I
mars 2007 enades EU:s stats- och regeringschefer om att betona behovet
av att öka energieffektiviteten i Europa i syfte att uppnå besparingsmålet
om 20 procent av den beräknade primära energianvändningen. Samtidigt
underströks betydelsen av att medlemsstaterna använder sina nationella
handlingsplaner för energieffektivitet i just detta syfte. Målet om
20 procent primär energibesparing är dock inte rättsligt bindande för
medlemsstaterna.
Strategiska utgångspunkter
I budgetpropositionen för år 2008 har Sveriges regering slagit fast att
incitamenten för energieffektivisering inom både hushåll och industri bör
ses över. Regeringens målsättning är att förändra det samband som
hittills funnits mellan ekonomisk tillväxt och ökad användning av energi
och råvaror. Energieffektivisering och hushållning med andra begränsade
resurser ska syfta till att minska belastningen på klimat och miljö. Olika
energikällor och energibärare har i det sammanhanget olika betydelse.
Besparing av en kWh el från t.ex. kolkondenskraft måste enligt
regeringen därmed värderas högre än besparing av en kWh fjärrvärme
från industriell spillvärme eller från en solfångare. De klimatrelaterade
problemen till följd av utsläpp av växthusgaser ligger i huvudsak
bakom denna förändrade syn på energieffektivisering. Motsvarande
princip kan, och bör enligt utredningens mening, tillämpas också när det
Pr
gäller energieffektivisering från ett hushållningsperspektiv. Olika
energislag och tillämpningar bör därmed värderas utifrån den verkliga
energiåtgången och inte ses enbart från ett slutanvändarperspektiv. Även
med hänsyn till målet om 20 procent besparing av den beräknade primär-
energianvändningen år 2020, bör energieffektiviseringar i anledning av
direktivet beräknas på ett sätt så att de båda besparingsmålen kan
relateras till varandra.
op. 2008/09:163
155
Energieffektivisering i ett systemperspektiv
Mot den nyss beskrivna bakgrunden bör energieffektivisering ses i ett
systemperspektiv, där även effekter på den primära energianvändningen
tydliggörs. Ett sådant synsätt bärs fram av både klimatmålen och den
bredare syn på energieffektivisering, som kommer till uttryck i
kommissionens handlingsplan (KOM(2006) 545 slutlig). Sverige har
därför valt att vid bedömningen av effektiviseringseffekter använda
viktningsfaktorer som med utgångspunkt från uppmätt, slutlig energi-
användning hos kund, återspeglar den primära energianvändningen, inte
bara för el, utan också för fjärrvärme, fjärrkyla, oljeprodukter och
biobränsle. Därmed kan man belysa den från resurssynpunkt verkliga
effekten av energianvändning för ett visst ändamål, av en
effektiviseringsåtgärd eller av en ökad energianvändning. Det gäller
oavsett om effekten uppstår i Sverige eller i något annat land.
Viktningsfaktorerna är således ett analysinstrument som bl.a. kan
användas vid prioritering av vilken typ av slutlig energianvändning, t.ex.
el för uppvärmning genom elpanna eller direktverkande system, som bör
väljas för energieffektivisering.
Val av viktningsfaktorer
I tabell 1 redovisas en översikt över de viktningsfaktorer som i det
följande tillämpas av utredningen. De data och överväganden som lett
fram till valet av viktningsfaktorer redovisas översiktligt i kapitel 4 och
utförligt i bilaga 4 till betänkandet.
Tabell 1: Sammanställning av utredningens viktningsfaktorer
Energislag/bränsle
Viktningsfaktor för basåren
(genomsnitt)
Viktningsfaktor för
energieffektivisering
(marginal)
El 1,5
2,5
Fjärrvärme 0,9
1
Fjärrkyla 0,4
0,4
Oljeprodukter 1,2
1,2
Fasta biobränslen
1,2
1,2
För el och fjärrvärme används olika viktningsfaktorer för basåren
(2001−2005) respektive för utvärdering av uppnådd energi-
effektivisering. Bakgrunden härtill är att basen för elproduktionen i det
nordiska, i praktiken helt integrerade, systemet innehåller en andel
vattenkraft och kraftvärme som är stor i ett europeiskt perspektiv.
Effektiviseringar däremot, sker på marginalen, som i det nordiska
elsystemet praktiskt taget alltid utgörs av fossil kondenskraft. Denna är
mindre energieffektiv än den genomsnittliga produktionen av el under
basåren. När det gäller fjärrvärme återspeglar viktningsfaktorn för
basåren den genomsnittliga effektiviteten i svensk fjärrvärme under
denna period. Marginalproduktionen av fjärrvärme utgörs på kort sikt till
största delen av bränslebaserad produktion. På medellång sikt är
förhållandet annorlunda genom att nyanslutning av fjärrvärmekunder ofta
leder till investeringar i bl.a. biobränslebaserad kraftvärme.
Prop. 2008/09:163
156
Gränsen mot den handlande sektorn
Enligt direktivet ska företag som omfattas av systemet med handel med
utsläppsrätter, den s.k. handlande sektorn, inte omfattas av direktivets
tillämpningsområde. Med företag avses, enligt utredningens analys, den
organisatoriska enhet som i normalt svenskt språkbruk menas med
begreppet företag, dvs. i princip den juridiska personen. En sådan
tolkning leder till att eleffektivisering i ett företag, vars verksamhet i
någon del kräver utsläppsrätter inte får beaktas med stöd av direktivet.
Det innebär att en stor del av den industriella elanvändningen inte skulle
kunna effektiviseras inom ramen för direktivets tillämpning. Det innebär
också att små och medelstora företag, i t.ex. verkstadsindustrin, kan
komma att bli föremål för åtgärdsprogram och styrmedel i anledning av
direktivets tillämpning, medan många stora företag, med en betydande
energianvändning, inte skulle kommer att beröras härav. En sådan
tolkning av direktivets undantag på denna punkt är enligt utredningens
mening, och med hänsyn till de effekter som nyss berörts, inte
ändamålsenlig. Härtill kommer att direktivet är ett minimidirektiv och
inte innehåller något förbud mot att på nationell nivå gå längre när det
gäller nationell energieffektivisering än vad som uttryckligen krävs i
direktivet. Mot den bakgrunden väljer utredningen att, i enlighet med
lagstiftningen om handel med utsläppsrätter, definiera den handlande
sektorn som anläggningar som kräver sådana utsläppsrätter. Därmed
kommer t.ex. all elanvändning och all användning av fjärrvärme och
biobränsle i de företag, som ingår i handelssystemet, att omfattas av de
energieffektiviseringar som sker med stöd av direktivet i Sverige. En
sådan lösning leder inte till konkurrenssnedvridningar i förhållande till
utländsk industri förutsatt att enbart frivilliga åtgärdsprogram, såsom
PFE, tillämpas. En fördel med denna lösning är också att nya system för
insamling av energistatistik inte behöver införas på detta område.
Industriföretagen behöver därmed t.ex. inte särredovisa el- eller
fjärrvärmeanvändning, som faller utanför respektive inom den handlande
sektorn. Den fossila bränsleanvändning, som med den nu aktuella
avgränsningen skulle falla utanför direktivets tillämpningsområde,
redovisas för närvarande indirekt genom rapportering av utsläppsvolymer
inom ramen för utsläppshandelssystemet.
Besparingsmål och styrmedel
Prop. 2008/09:163
157
Mot bakgrund av vad som inledningsvis anförts om systemperspektiv på
energieffektiviseringar, redovisas i det följande uppnådda effektivise-
ringsresultat m.m. i termer av primärenergi. Upplysningsvis redovisas
också, parallellt härmed, resultaten i termer av slutligt använda energi-
mängder. Sådana data redovisas i löpande text inom parentes.
Kvantifiering av det vägledande målet
Det nationella vägledande målet för effektivare energianvändning
innebär att varje medlemsstat ska minska sin slutliga energianvändning
år 2016 med minst 9 procent jämfört med den genomsnittliga slutliga
energianvändningen för perioden 2001−2005. Energieffektiviserings-
målet ska fastställas som ett absolut mått uttryckt i TWh eller
motsvarande enhet. För Sverige innebär detta, i primär energianvändning
med tillämpning av viktningsfaktorerna i tabell 1, att en besparing genom
energieffektivisering om sammantaget 41,1 (32,3) TWh ska ha uppnåtts
till år 2016. Enligt direktivets artikel 4.2 ska även ett vägledande,
mellanliggande mål fastställas, som ska uppnås år 2010. Utredningen
föreslår att detta delmål, baserat på den genomsnittliga energi-
användningen för basperioden 2001−2005, bestäms till minst 6,5 procent
effektivare energianvändning. Delmålet innebär att en effektivisering om
minst 30 (23,3) TWh ska uppnås år 2010. Delmålets storlek har bestämts
utifrån en rimlighetsbedömning av vad som kan åstadkommas under den
tid som återstår till år 2010. Delmålet ska, i praktiken, nås genom
åtgärder som genomförs under år 2009. Direktivet medger att s.k. tidiga
åtgärder, vars effekter fortfarande kvarstår år 2016, får tillgodoräknas vid
beräkning av om det vägledande målet har uppnåtts. Sådana åtgärder ska
ha genomförts tidigast år 1995. För generella åtgärder, t.ex. skatter, får
effekter från och med år 1991 tillgodoräknas. Arbetet för en effektivare
energianvändning har pågått i flera decennier i Sverige. Ett stort antal
åtgärder har redan genomförts och bidragit till att effektivisera den
svenska energianvändningen. I kapitel 5, 6 och 7 redogörs för åtgärder
inom sektorn bostäder och service m.m., industrin respektive tran-
sportsektorn, som har genomförts från och med år 1991 respektive år
1995. I dessa kapitel redovisas även en bedömning av de energi-
effektiviseringseffekter som väntas kvarstå år 2016.
Energimyndigheten har våren 2007 på uppdrag av regeringen
inventerat de hittillsvarande styrmedel, vars effekter får tillgodoräknas
enligt EG-direktivet. Energimyndigheten har också beräknat hur stor
besparingseffekt som respektive styrmedel ger i förhållande till be-
sparingsmålet om minst nio procent. Utredningen har kvalitetsgranskat,
reviderat och kompletterat Energimyndighetens analyser.
Tidiga åtgärder (1991−2005)
För bostäder och service m.m. bedöms effekten av åtgärder som genom-
förts från år 1991 respektive år 1995 till år 2005 uppgå till cirka 17,9
(11,5) TWh. För transportsektorn bedöms den kvar- varande effekten av
tidiga åtgärder uppgå till minst 6,0 (5,0) TWh. Inga tidiga åtgärder med
kvarvarande effekt har identifierats i industrisektorn. Sammanlagt inne-
bär detta att cirka 24 (16,5) TWh effektivare energianvändning har
uppnåtts genom de tidiga åtgärderna.
Prop. 2008/09:163
158
Förväntad effekt av beslutade styrmedel (2005−2016)
Utöver de tidiga åtgärdernas påverkan på energieffektiviseringen, ska
även bedömas effekten av redan beslutade styrmedel för åtgärder som
förväntas vidtas mellan åren 2005 och 2016. För bebyggelsen är den
bedömda effekten av sådana åtgärder cirka 19,4 (8,9) TWh. För industri-
sektorn bedöms åtgärder till följd av hittills beslutade styrmedel ha en
kvarvarande effekt på energianvändningen om cirka 1,8 (0,7) TWh.
Åtgärder till följd av redan beslutade styrmedel för transportsektorn
under samma period bedöms ha en kvarvarande effekt år 2016 på minst
1,1 (0,9) TWh.
Sammanlagt innebär detta att åtgärder mellan åren 2005 och 2016, som
genomförs med stöd av redan beslutade styrmedel, bedöms leda till en
effektivisering av primär energianvändning om cirka 22 TWh år 2016.
Det motsvarar en effektivare slutlig energianvändning om cirka
10,5 TWh.
Summering av tidiga åtgärder och redan beslutade styrmedel (för
perioden 1991−2016). Den skattade effekten för åren 2005−2016 av
redan beslutade styrmedel blir cirka 36 TWh år 2010 och cirka 46 TWh
år 2016. Det innebär, alltjämt i ett primärenergiperspektiv, en samlad
besparing om 7,8 procent år 2010 och 10,1 procent år 2016. I ett slut-
användarperspektiv däremot, skulle Sverige uppnå en besparingseffekt
om cirka 21 TWh år 2010 och om cirka 27 TWh år 2016. Denna
besparing motsvarar år 2016 cirka 7,5 procent av den slutliga energi-
användningen för basåren 2001−2005, som då i genomsnitt uppgick till
359 TWh.
Resultat och behovet av kompletterande styrmedel
År 2005 hade Sverige som en följd av effektiviseringsåtgärder uppnått en
primär energieffektivisering motsvarande minst 21 TWh jämfört med
basårens energianvändning. Om också den beräknade effekten av
beslutade styrmedel beaktas, kommer den primära energianvändningen
att år 2016 ha minskat med cirka 46 TWh, dvs. vi uppnår mer än
10 procent effektivisering. Detta ska, enligt utredningens mening, ses
som ett uttryck för den beräknade verkliga energieffektiviseringen i det
svenska energisystemet. Utredningens slutsats är mot den bakgrunden att
effektiviseringsmålet i praktiken nås redan genom den ackumulerade
effekten av de tidiga, befintliga och planerade styrmedlen.
Stor effektiviseringspotential
Det nyss sagda innebär inte att ytterligare energieffektiviseringar skulle
vara onödiga eller omotiverade. Det beror bl.a. på att utredningen
identifierat en betydande, samlad energieffektiviseringspotential i
Pr
Sverige, som lågt räknat uppgår till cirka 65 TWh primär
energianvändning, motsvarande 40 TWh slutlig energianvändning. En
utgångspunkt vid analysen av potentialens omfattning är att bara
samhällsekonomiskt lönsamma energieffektiviseringar ska genomföras.
op. 2008/09:163
159
Utredningens bedömningar av effektiviseringspotentialen bygger på
underlag i ett stort antal studier och rapporter från senare tid. Det ska
understrykas att dessa underlag tagits fram med varierande metoder,
utgångspunkter och avgränsningar. Enligt utredningens mening varierar
också kvaliteten på materialet. De här redovisade effektiviserings-
potentialerna, ska därför ses som riktmärken. Det finns ett antal studier
från senare tid som indikerar betydligt större lönsamma potentialer än de
som här redovisats. Utredningen har dock valt att nalkas sådana resultat
med försiktighet. Mot den bakgrunden redovisas endast resultat i den
nedre delen av det vida spann, som potentialbedömningarna
sammantaget representerar. Generellt bedöms resultaten för bebyggelsen
som de mest säkra, medan resultaten för industri- och transportsektorn är
förenade med större osäkerhet. En energibesparing, genom lönsamma
åtgärder, på cirka 65 TWh primär energi, motsvarande 40 TWh slutlig
energi, kan antas leda till betydande ekonomiska besparingar för hushåll
och verksam- heter av alla slag. Detta bör rimligen leda till gynnsamma
samhällsekonomiska effekter.
Mot denna bakgrund, och med hänsyn till de syften som bär fram
energieffektiviseringsdirektivet, bör i alla händelser, och oavsett hur
resultaten av tidiga, befintliga och beslutade styrmedel beräknas,
statsmakterna verka för att takten i energieffektiviseringen ökar. Det
finns också nära kopplingar mellan klimatfrågor och energi-
effektivisering. Behovet av att vidta kraftfulla åtgärder för att begränsa
utsläppen av växthusgaser är därför ytterligare ett starkt motiv att
förstärka insatserna för ett energieffektivare Sverige. Ett stort antal
studier under de senaste årtiondena visar att energisparåtgärder inte
genomförs, trots att de är både privatekonomiskt och samhälls-
ekonomiskt lönsamma. Det betyder att energimarknaderna inte fungerar
tillfredsställande. Även i kommissionens grönbok, Att göra mer med
mindre, slås fast att de tekniska villkor som råder på energimarknaderna
innebär att det är nödvändigt att främja och stödja marknadsdrivna
förändringar, som syftar till en effektivare energianvändning. En av de
viktigaste marknadsimperfektionerna är, enligt grönboken, bristande
kunskap hos aktörerna om ny energieffektiviserande teknik, om dess
kostnader och tillgänglighet och om den egna energianvändningens
kostnader.
En viktig slutsats är att några mer betydande energieffektiviseringar,
utöver de som är en följd av tidigare, befintliga och beslutade styrmedel,
inte kommer att ske av sig själva. För att nå längre krävs därmed nya
styrmedel av olika slag. Sådana styrmedel medför kostnader för det
allmänna. En övergripande restriktion är dock att styrmedlen ska vara
kostnadseffektiva. Effektiviseringsåtgärder ska också vara motiverade
från ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Möjliga tillkommande styrmedel
Prop. 2008/09:163
160
Utredningen har identifierat ett trettiotal möjliga styrmedel som
rekommenderas mot bakgrund av vad som nyss anförts. Dessa
styrmedel förtecknas nedan. En närmare beskrivning av de möjliga
tillkommande styrmedlen redovisas i kapitel 5−7.
• Den offentliga sektorn som föregångare
− Program för energieffektivisering i statlig verksamhet
− Energieffektiviseringsavtal som staten ingår med kommuner och
landsting
• Bostäder och service
− Energideklaration av byggnader, kontinuerlig utveckling
− Energiklassning av byggnader
− Energihushållningskrav vid ombyggnad
− Utvärdering och successiv skärpning av nybyggnadskraven
− Program för effektivare elanvändning
− Fortsatt främjande av energitjänster
− Teknikupphandling
− Utökad kommunal energirådgivning
− Program för effektivare energianvändning i de areella näringarna
− Ökade offentliga satsningar på forskning, utveckling och
demonstrationsprojekt
• Industrisektorn
− Ny programperiod för Programmet för Energieffektivisering i
energiintensiva industriföretag (PFE)
− Utvidgat tillämpningsområde för PFE
− Bidrag/skatterabatt till energieffektiviserande investeringar för icke
energiintensiva företag genom avsättning till energisparfond eller
motsvarande
• Transportsektorn
− Bindande utsläppskrav för biltillverkare
− Höjd drivmedelsbeskattning
– Koldioxiddifferentierad fordonsskatt
− Skärpt förmånsbeskattning
− Ändrad definition för miljöbilar
− Lägre hastigheter
− Förbättrad logistik − Offentligt program för sparsam körning
− Samhällsplanering
− Ökade offentliga satsningar på forskning, utveckling och
demonstration
− Konsumentupplysning om fordons bränsleförbrukning
• Information
− Forum för energieffektivisering
Utredningen återkommer i sitt slutbetänkande till förslag om hur de
möjliga tillkommande styrmedlen ska prioriteras med utgångspunkten att
de, som anges i direktivets artikel 4.1, ska vara kostnadseffektiva, ge-
nomförbara och skäliga.
Den offentliga sektorns särskilda ansvar
Prop. 2008/09:163
161
Det allmänna (staten, kommunerna och landstingen) ska vara före-
gångare för andra aktörer när det gäller energieffektivisering. Det är av
strategisk betydelse att staten föregår med gott exempel inom den
offentliga sektorn. Utredningen föreslår att regeringen introducerar ett
omfattande program för effektivare energianvändning i statlig verksam-
het. Programmet bör omfatta energiledningssystem, energieffektiv
upphandling och särskilda krav på byggnaders energiegenskaper vid
nybyggnad och i samband med att statliga myndigheter hyr byggnader
eller lokaler. Kommunerna erbjuds att teckna energieffektiviseringsavtal
med staten som motpart. Avtalen ska harmoniseras med kraven i det
statliga energieffektiviseringsprogrammet. Utredningen ska under år
2008, i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL),
utarbeta en mall för ramavtal med kommuner och landsting av olika
storlek och med skiftande förhållanden i övrigt. Information om energi-
effektivisering Utredningen anser att ökade och samordnade in-
formationsinsatser utgör en strategisk utgångspunkt för ett gott resultat
av energieffektiviseringarna.
För närvarande har flera olika myndigheter ansvar för sådana insatser
inom sina respektive sakområden. Energimyndigheten har dessutom ett
övergripande ansvar för information av detta slag. Härtill kommer
information som förmedlas genom intresseorganisationer och via företag
inom ramen för kommersiella aktiviteter.
Informationsinsatser om energieffektivisering och om det allmännas
särskilda roll och ansvar föreslås samordnas inom ett Forum för
energieffektivisering. Den viktigaste arenan för sådan informations-
spridning föreslås bli en webbaserad informationsportal. En angelägen
uppgift är t.ex. att sprida kunskap om goda exempel bland olika slag av
energianvändare såsom hushåll, fastighetsägare av olika storlek, industri
och andra företag samt, inte minst, offentliga förvaltningar inom stat,
kommun och landsting. Ett system för benchmarking bör därför införas
inom Forum för energieffektivisering, där allmänheten kan jämföra olika
myndigheter och kommuner med varandra.
Frågan om energieffektivisering är aktuell och av allmänt intresse. Det
beror inte minst på det stora fokus som klimatfrågorna fått under senare
tid. Därigenom kan förväntas att t.ex. kommuninvånare ställer krav på
sina politiker, om den egna kommunen inte presterar lika bra som andra i
strävan att effektivisera energianvändningen. Media kan förväntas spela
en viktig roll när det gäller att sprida kunskap och information om olika
kommuners och statliga myndigheter prestationer och skillnader mellan
dem.
Utredningen ska i samband med sitt slutbetänkande redovisa hur ett
Forum för energieffektivisering kan organiseras och vilka former för
samverkan mellan olika aktörer, både offentliga och privata, som bör
övervägas.
Erfarenheter och slutsatser
Prop. 2008/09:163
162
En övergripande erfarenhet av utredningsarbetet är att det hittills varit
svårt att tillämpa direktivet så att suboptimeringar kan undvikas. För att
undvika sådana krävs, enligt utredningens mening, att effektiviseringarna
sätts in i ett systemperspektiv som belyser energianvändning och till-
försel. Systemperspektivet reflekteras nu bara indirekt i en not till bilaga
2 i direktivet. Direktivet är också, i brist på relevanta, harmoniserade och
praktiskt tillämpbara beräkningsmetoder svårt att tillämpa så att relevanta
jämförelser kan ske mellan olika länder. Det gäller för övrigt på flera
punkter än beträffande beräkningsmetoder. För svensk del kan också
konstateras att befintlig, nationell statistik inte är ändamålsenlig och
tillräcklig i alla delar när direktivet ska tillämpas.
Sverige har under lång tid arbetat med energieffektiviseringar, inte
minst genom en kraftfull utbyggnad av fjärrvärmenäten och storskalig
högeffektiv kraftvärme. Detta är åtgärder som ligger i linje med
energipolitiska mål, som EU antagit och som nu ska uppnås genom bl.a.
EG-lagstiftning.
En viktig slutsats av utredningsarbetet är dock att många av dessa
åtgärder inte får tillgodoräknas enligt direktivet, då resultaten av
effektiviseringsåtgärderna ska summeras. Dessa åtgärder beslutas
nämligen inte av de slutliga energianvändarna, utan av aktörer i
tillförselledet. Samtidigt är det samma begränsade, och inte sällan
importerade, resurser som förbränns oavsett var i systemet förbränningen
sker. I sin nuvarande utformning riskerar direktivet därmed att inte styra
mot de mest optimala effektiviseringsåtgärderna med hänsyn tagen till de
skiftande klimatförhållanden och varierande produktions- och energi-
användningsmönster som råder i olika länder. Utredningen föreslår
därför att Sverige verkar för att primärenergianvändningen i sin helhet
ska bli föremål för energieffektivisering och att regler som motverkar
eller försvagar denna strävan tas bort eller formuleras om. En viktig
komponent är här att införa en uttrycklig möjlighet för länderna att
tillämpa viktningsfaktorer för samtliga energislag, inklusive fjärrvärme,
kraftvärme och fjärrkyla. Det kan här vara meningsfullt att söka samråd
och samförstånd med andra länder, vars förhållanden liknar de svenska.
Under arbetet med att bedöma de effekter som olika styrmedel eller
åtgärder har haft på energieffektiviseringen i Sverige har utredningen
stött på brister i den statistiska beskrivningen, som försvårat och försenat
arbetet med att bedöma vilka effekter som uppnåtts. Det statistiska
underlaget för att göra ekonometriska bedömningar av de effekter som
energiskattesystemet har givit på energianvändningen och genomförda
energieffektiviseringsåtgärder har varit särskilt begränsande och därmed
inte möjliggjort en analys med utgångspunkt i de för ändamålet mest
relevanta modellerna. En viktig åtgärd för framtiden är därmed att se
över de statistiska underlagens utformning och att förbättra kvaliteten.
Ytterligare en erfarenhet av utredningsarbetet är att det saknas
samordning och samlad uppföljning när det gäller insatserna för att
effektivisera energianvändningen. Flera myndigheter arbetar parallellt
med sådana frågor inom sina respektive ansvarsområden. Ansvaret för
statistikproduktion med stöd av förordningen 2002:100 delas t.ex. mellan
Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), som svarar för tran-
sportsektorn och Energimyndigheten, som svarar för bostäder och service
respektive för industrisektorn. Detta har bidragit till svårigheterna med
att samla ett ändamålsenligt underlag för utredningens analyser. Ansvaret
för information om energianvändning och energieffektivisering är också
splittrat mellan många olika myndigheter. Vidare saknas närmare
analyser av hur effekterna av styrmedel inom olika sektorer, och av olika
typ, kan samverka eller motverka varandra. Energieffektiviserings-
direktivet ställer nu helt nya krav i dessa avseenden. Det gäller såväl det
statistiska underlaget för analyser och för uppföljning av effekter som i
fråga om samordning av styrmedel och informationsinsatser.
Prop. 2008/09:163
163
Strategi för ett energieffektivare Sverige
Utredningen ska utarbeta en samlad strategi för ett energieffektivare
Sverige. Som framgått i det föregående finns flera nära kopplingar
mellan klimat- och energipolitiken. Energieffektivisering är ett viktigt
instrument i klimatarbetet. En allmän utgångspunkt bör därmed vara att
energieffektivisering ska ses som en central komponent i det samlade
arbetet med klimat- och energifrågor. Strategin bör, med utgångspunkt
från vad som redovisats i det föregående om bl.a. direktivets
tillämpningsområde och den centrala frågan om att energieffektivise-
ringar ska ses i ett systemperspektiv, omfatta frågor om förbättrade
statistiska underlag och samlade analyser av styrmedlens effekter och
inbördes påverkan. Enligt utredningens mening bör också de samhälls-
sektorer prioriteras, som inte hittills varit föremål för några mer
betydande insatser för att effektivisera energianvändningen. Det gäller i
första hand transportsektorn och i viss mån industrisektorn. Vidare bör
ansvaret för samordning av de statliga insatserna, och för kontroll och
uppföljning av insatsernas effekter, samlas i en central instans.
En viktig slutsats av utredningsarbetet är att en ökad kunskap är en
strategisk åtgärd om strävan mot en effektivare energianvändning ska bli
framgångsrik. Det gäller inte minst information om de ekonomiska
fördelarna med att effektivisera energianvändningen. Mot den bak-
grunden bör, i ett tidigt skede, samlade och samordnade informations-
insatser ske, som omfattar både allmän information och information
riktad mot enskilda kategorier av energianvändare. Det finns också ett
behov av att öka utbudet av yrkesutbildning inom området energi och
energieffektivisering. I det föregående har redovisats exempel på
enskilda komponenter, med varierande betydelse, i en kommande strategi
för energieffektivisering. Det ska dock understrykas att det är ett samlat
synsätt, där de enskilda komponenterna sammantagna bildar en helhet,
som hittills saknats. En sådan samlad syn på energieffektivisering, och på
den nära kopplingen till klimatfrågorna, bedöms av utredningen som den
viktigaste förutsättningen för ett energieffektivare Sverige.
Prop. 2008/09:163
164
Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Vägen till
ett energieffektivare Sverige (SOU 2008:110)
I slutbetänkandet redovisas utredningens slutliga överväganden om hur
EG-direktivet bör införas i Sverige samt om de specifika frågor i övrigt
utredningen haft att behandla.
Principiella utgångspunkter
Energieffektiviseringar bör enligt utredningen ses i ett systemperspektiv.
Det handlar om att beakta och värdera användningen av primärenergi, i
stället för att ha ett ensidigt fokus på slutanvänd energi. Det är
användningen av primärenergi som avgör hur mycket av jordens resurser
som tas i anspråk och därmed också hur stora utsläppen till mark, luft
och vatten blir.
Även de styrmedel som används måste enligt utredningen i möjligaste
mån utformas så att de stöder systemperspektivet. Det finns annars en
risk för att man inte väljer de lösningar som är mest effektiva ur ett
primärenergiperspektiv.
Arbetet med att effektivisera energianvändningen har pågått i flera
decennier i Sverige. Ett stort antal åtgärder har redan genomförts, som
bidragit till att minska den svenska energianvändningen i bostäder,
service, industri och transporter. Den handlingsplanutredningen föreslog
i delbetänkandet, i enlighet med artikel 14 i EG-direktivet, tar upp ett
trettiotal möjliga styrmedel som kan användas för att höja
ambitionsnivån i det svenska energieffektiviseringsarbetet. I arbetets
andra steg har utredningen bl.a. tagit fram en strategi för hur Sverige ska
kunna bli mer energieffektivt än tidigare. Den övergripande ut-
gångspunkten har därvid varit att Sverige, utifrån bl.a. EU-krav, måste
energieffektivisera, i syfte att nå kvantitativa mål avseende minskad
energianvändning. Strategin består därför av ett stort antal olika åtgärder
av varierande slag, vilka sammantagna ska bidra till att målen nås.
Enligt EG-direktivets får medlemsstaterna tillgodoräkna sig resultaten
av vissa tidigare åtgärder och effekten av redan beslutade styrmedel.
Utredningen har beräknat att en energieffektivisering om cirka 27 TWh
slutlig energianvändning, respektive 46 TWh primär energianvändning,
kommer att kunna uppnås genom sådana åtgärder. Det innebär ett
Sverige, utan ytterligare åtgärder, når en energieffektivisering om cirka
7,5 procent slutlig energianvändning eller 10,1 procent primär
energianvändning. Därmed kan konstateras att Sverige, med en vid
tolkning av direktivet, nätt och jämt når det uppsatta minsta målet.
Det finns dock fortfarande en stor effektiviseringspotential att realisera.
Men det kräver att kunskaperna förbättras bland aktörer av alla slag, om
sådant som hur energieffektivisering kan ske, vilka ekonomiska vinster
den kan ge, vilken ny teknik som finns och hur stora kostnader
energianvändningen medför. I delbetänkandet redovisades preliminära
bedömningar av storleken på den i Sverige förekommande lönsamma
potentialen för energieffektiviseringar, utöver de åtgärder som bedöms
realiseras spontant eller till följd av beslutade styrmedel, för perioden
2005−2016. Den fördjupade analys som gjorts inför utredningens
slutbetänkande ger i huvudsak samma bild som i delbetänkandet. I några
fall har dock ytterligare potentialer identifierats.
Prop. 2008/09:163
165
Utöver den del av potentialen som kommer att realiseras spontant eller
som en följd av tidigare beslutade styrmedel bedömer utredningen att det
i dagsläget finns en lönsam potential om minst 56 TWh primärenergi
(minst 35 TWh slutlig energi). För att realisera denna potential krävs
dock ytterligare styrmedel enligt utredningens bedömning. De förslag
som redovisas i slutbetänkandet ska ses i ljuset av detta.
Om man, med direktivets metodik, lägger samman den potential som
framgår av tabellen med effekten av de åtgärder som redan vidtagits
under perioden 1995−2005 uppgår Sveriges totala lönsamma energi-
effektiviseringspotential till cirka 103 TWh primär energi per år,
respektive cirka 63 TWh slutlig energi. I slutbetänkandet föreslås nu,
vilket utvecklas nedan, åtgärder som förväntas leda till att en del av
denna potential realiseras. Således bedömer utredningen att de föreslagna
åtgärderna leder till en energieffektivisering om 17−21 TWh slutlig
energi, respektive 30−37 TWh primärenergi. Totalt (inberäknat effekter
av tidigare beslutade styrmedel och de åtgärder som nu föreslås) kan
Sverige år 2016 därmed uppnå en energieffektivisering på 44−48 TWh
slutlig energi respektive 76−83 TWh primär energi. Det motsvarar cirka
12−14 procent slutlig energianvändning eller 17−18 procent primär
energianvändning.
För att uppnå en energieffektivisering som överträffar minimimålet och
som styr i riktning mot 20 procent primärenergibesparing, krävs nya och
mer kraftfulla styrmedel än vad som hittills tillämpats. En allmän
utgångspunkt för utredningen är att presentera ett paket av rimliga
åtgärder som är ägnade att leda en bit på vägen mot målet med
20 procent primärenergibesparing. En grundläggande restriktion för
utredningen är att energieffektiviseringar ska vara lönsamma både för
samhället och för enskilda aktörer såsom hushåll, företag etc. I Sverige
har sedan lång tid vissa vägledande principer tillämpats vid val och
utformning av styrmedel och vid formulering av mål för energi-
effektivisering. Dessa innebär i korthet att det inte bör anges
kvantifierade energieffektiviseringsmål, att styrmedel bör vara generella
(såsom energiskatter) och inte bundna till specifika tekniker, att stöd till
fungerande marknader, eller till åtgärder som redan i sig är lönsamma,
bör undvikas, att priserna ska ge rätt (eller önskad) information samt att
sökkostnader ska reduceras genom att barriärer undanröjs.
Dessa grundprinciper är enligt utredningens mening till stor del
fortfarande relevanta. Samtidigt har mycket hänt under senare tid, som
påverkar utformningen av mål och medel i politiken för ett
energieffektivare Sverige. Som framgått förekommer nu flera olika
kvantitativa energieffektiviseringsmål med fasta tidsramar. Vidare finns
nu bättre kunskap om det s.k. energieffektiviseringsgapet, dvs. att det
finns en skillnad mellan den lönsamma potentialen av energi-
effektiviserande åtgärder, i t.ex. byggnader, och de lönsamma åtgärder
som faktiskt genomförs. Detta gap är betydande, t.ex. bedöms att i
genomsnitt endast cirka 15 procent av de för fastighetsägarna lönsamma
åtgärderna faktiskt genomförs. Liknande förhållanden gäller i industrin
och i transportsektorn. Energieffektiviseringsgapet har först nu kunnat
verifieras och kvantifieras empiriskt. Att så liten den av den till synes
lönsamma potentialen inte realiseras stöds bl.a. av en kvalitativ genom-
gång av de åtgärder som föreslagits i genomförda energideklarationer.
Prop. 2008/09:163
166
Mot denna bakgrund, och med hänsyn till potentialen för lönsamma
energieffektiviseringar, anser utredningen att tidigare riktlinjer för
utformning av styrmedel och formulering av mål för energieffektivise-
ring behöver revideras. Av detta skäl har i huvudsak följande vägledande
principer gällt för utredningens överväganden och förslag:
• Kommande och högre energieffektiviseringsmål än vad som gäller
enligt energieffektiviseringsdirektivet bör vägas in.
• Effekten av styrmedel och åtgärder bör ses och värderas i ett
primärenergiperspektiv.
• För att faktiskt bli genomförda kan strategiska effektiviserings-
åtgärder behöva ekonomisk stimulans även om de är privatekonomiskt
lönsamma.
• Energieffektiviseringsåtgärder ska vara samhällsekonomiskt
lönsamma.
Utredningens förslag – Vägen till ett energieffektivare Sverige
Mot bakgrund av de utgångspunkter som redovisats ovan, föreslås i
betänkandet en rad åtgärder som sammantagna ska bidra till att de
föreslagna målen nås. Ett flertal av åtgärderna avser de tre sektorer som
är särskilt utpekade i EG-direktivet och i vilka det enligt utrednings-
resultaten finns betydande potentialer för energieffektivisering, nämligen
bostäder och service m.m., industri och transporter.
Därtill redovisas i betänkandet ett antal förslag avseende de specifika
frågor med anknytning till EG-direktivets regler, som utredningen haft
att behandla. Det gäller t.ex. den offentliga sektorns roll, marknaderna för
energieffektiviserande produkter och tjänster, behovet av ackrediterings-
och certifieringssystem, individuell mätning av värme och varmvatten,
överföringstariffernas utformning, energifakturornas informationsinne-
håll, hur informationen till allmänheten om energieffektivisering kan för-
stärkas samt myndighetsorganisation för ett energieffektivare Sverige.
I det följande sammanfattas utredningens förslag.
Bostads- och servicesektorn
Förstärkta statliga stöd till energieffektivisering i byggnader
Utredningen föreslår, som huvudalternativ, att nuvarande bidrag till bl.a.
konvertering från direktverkande elvärme behålls och att flera nya bidrag
införs för andra strategiska energieffektiviseringsåtgärder i byggnader,
t.ex. energieffektiva ventilationssystem och energieffektiviserande styr-
och reglerutrustning. Dessutom föreslås ett bidrag för projektering och
upphandling av åtgärder i hyreshus, som rekommenderats vid en energi-
besiktning enligt lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader.
Pr
Med hyreshus avses enligt 2 kap 2 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) t.ex. flerfamiljshus inklusive bostadsrätter och byggnader
som innehåller kontor, hotell och butiker.
op. 2008/09:163
167
Alla bidrag till energieffektiviserande åtgärder i byggnader bör
hanteras i en gemensam regleringsmodell. Bidragen ges under perioden
2010−2014. Utredningens förslag i denna del innebär att stödet till
energieffektiviseringar i byggnader ökar från för närvarande drygt
400 miljoner kronor till 2 miljarder kronor per år under en femårsperiod.
Som ett alternativ till den nyss redovisade bidragsmodellen har utred-
ningen tagit fram en modell med ett nytt, tidsbegränsat system med
skattereduktion för energieffektiviserande investeringar i byggnader. Ett
sådant systemet kan utformas med de s.k. ROT-avdragen som förebild
och omfatta t.ex. konvertering från direktverkande elvärme, installation
av markvärmepumpar, fjärrvärme och biobränslepannor, tilläggsisolering
av vindar och ytterväggar, energieffektiva fönster och tappvarmvatten-
armaturer och effektiviserande åtgärder i ventilationssystem. Ett system
med skattereduktion bör inledningsvis tillämpas enbart för åtgärder i
bostadshus. Efter utvärdering kan systemet, vid behov, utvidgas till att
omfatta även lokaler. En möjlig utformning av lagtext redovisas i bilaga
3.
Skärpta byggregler
Utredningen föreslår att energihushållningskrav i samband med
ombyggnad införs och att Boverket får i uppdrag att utvärdera de
gällande kraven för nybyggnad och vid behov föreslå förändringar.
Energideklaration av byggnader
Lagen om energideklaration för byggnader trädde ikraft den 1 oktober
2006. Utredningen föreslår att en oberoende utvärdering av systemet med
energideklaration ska genomföras senast år 2010. Utvärderingen ska
belysa fastighetsägarnas och brukarnas erfarenheter av systemet, tillsyn
samt hur energideklarationerna fungerar som styrmedel. I utvärderingen
bör det göras en översikt över vilka typer av lönsamma åtgärder som
föreslås i deklarationerna, och även undersökas om systemet bör
revideras så att även hushålls- och verksamhetsel inkluderas i
energideklarationerna.
Utredningen föreslår också att Boverket ges i uppdrag att år 2009
utvärdera om de rutiner som införts fungerar som avsett i konsument-
perspektiv och administrativt hänseende. Vidare föreslår utredningen att
Boverket ska samråda med Statens energimyndighet vid kontinuerlig
förbättring och vidareutveckling av rutiner och underlag för energi-
deklarationer. Eventuella revideringar bör stå i samklang med de CEN-
standarder som är framtagna för energideklarationer.
Fortsatt främjande av energitjänster
Prop. 2008/09:163
168
Utredningen föreslår att Energimyndigheten ges i uppdrag att arbeta med
kompetensförstärkning, upphandlingsstöd och informationsspridning om
energitjänster.
Teknikupphandling och marknadsintroduktion
Utredningen föreslår att Statens energimyndighet ges i uppdrag att utöka
satsningen på teknikupphandling och marknadsintroduktion inom
bostads- och servicesektorn. Inom ramen för programmet ska Statens
energimyndighet sträva efter att fler beställargrupper kommer till stånd.
Statens energimyndighet bör även ges i uppdrag att förstärka spridningen
av information om de produkter som tas fram genom teknikupp-
handlingarna.
Effektivare fjärrvärme
Den centrala partssammansatta Värmemarknadskommittén bör enligt
utredningens mening på ett systematiskt sätt medverka till energi-
effektivisering i fjärrvärmesektorn. På lokal nivå bör energieffektivise-
ringskommittéer etableras där berörda intressenter, t.ex. kunder, med-
verkar.
Utredningen anser att fjärrvärmebolag på orter där industriell eller
annan spillvärme förloras till omgivningen, ska pröva möjligheten att
utnyttja denna spillvärme innan beslut fattas om annan åtgärd. En
utredning om nyttiggörande av spillvärme bör, i förekommande fall, vara
obligatorisk i den miljökonsekvensbeskrivning som måste upprättas när
nya energiproduktionsanläggningar ska byggas.
Individuell energimätning i flerbostadshus
Utredningen föreslår att krav på individuell mätning av varmvatten ska
införas vid ny- och ombyggnad av byggnader som rymmer bostäder.
Vidare föreslås att debitering av el hos hushåll i flerbostadshus ska
baseras på individuell mätning av elanvändningen i lägenheterna. Ett
minimikrav är att fördelningsmätning med undermätning sker.
Utredningen föreslår också att Energimarknadsinspektionen ges i upp-
drag att i samråd med Energimyndigheten kartlägga hur mätning och
debitering av verksamhetsel sker i lokaler. Kartläggningen ska även om-
fatta en inventering av möjligheter att övergå till individuell elmätning.
Industrisektorn
Förlängda och utökade program för energieffektivisering i industrin
Utredningen föreslår att Energimyndigheten ges i uppdrag att genomföra
en andra femårsperiod av programmet för effektiv energianvändning i
elintensiv industri (PFE). I den andra programperioden ska även icke
P
energiintensiva företag kunna delta. Enligt utredningen bör
Energimyndigheten också ges i uppdrag att öka kunskapsöverföringen
om energieffektivisering till företag även utanför den grupp som kan
delta i PFE.
rop. 2008/09:163
169
Energirådgivning till små och medelstora företag
Utredningen föreslår att energirådgivningen till mindre och medelstora
företag förstärks. Regionala energikontor, kommunala energi- och
klimatrådgivare, länsstyrelserna och energitjänstföretag bör involveras i
detta arbete. Utredningen föreslår att Energimyndigheten ges i uppdrag
att administrera den förstärkta rådgivningen. Insatserna ska inkludera
information, nätverksbyggande och, för företag vars slutliga energi-
användning överstiger 0,5 GWh/år, möjlighet till rådgivning och
subventionerad energikartläggning genom en energieffektiviserings-
check. Energikartläggningen ska även innefatta uppföljande kontakt med
företagen efter energianalyserna. Modellen med en energieffektivise-
ringscheck bedöms också skapa också ökade möjligheter för utveckling
av energitjänstmarknaden för företag.
Teknikupphandling i industrisektorn
Utredningen föreslår att Energimyndigheten ges i uppdrag att genomföra
teknikupphandlingar för industrisektorn, att bilda beställargrupper för
sådana teknikupphandlingar samt att sprida information om de teknik-
upphandlingar som genomförs.
Transportsektorn
Förstärkt koldioxidkomponent i fordonsskatten m.fl. skattefrågor
För närvarande beskattas fordon, förutom med ett grundbelopp, även
med en koldioxidkomponent, som beräknas med 15 kronor per gram
koldioxid. Det innebär att bränslesnåla fordon beskattas lika högt, räknat
per gram koldioxid, som fordon med en hög bränsleförbrukning.
Utredningen föreslår att en skatteskala med förstärkt koldioxid-
komponent, t.ex. liknande den som tillämpas i Danmark, införs i Sverige.
Det innebär att skatten per gram koldioxid ökar progressivt, i en
trappstegsmodell, med fordonens bränsleförbrukning. Vidare föreslås att
skatterna på bensin och dieselbränsle höjs med 75 öre per liter. Det
innebär en höjning i konsumentledet med knappt 1 krona per liter
inklusive moms. Utredningen förslår också att en kilometerskatt på
godstrafik utreds i särskild ordning.
Samhällsplanering för effektivare transporter
Planeringen av infrastruktur, trafik och bebyggelse bör samordnas bättre.
På så sätt underlättas bl.a. för energieffektivisering genom ökad
samverkan mellan olika transportslag. Samhällsplaneringen på regional
och lokal nivå ska stimulera en samhällsstruktur som främjar resurssnåla
transporter. En regional planeringssamordning erfordras enligt ut-
redningens mening. Utredningen föreslår att regelverket för förmåns-
beskattning och reseavdrag ses över, i syfte att göra det mer färdmedels-
neutralt.
Prop. 2008/09:163
170
Bindande utsläppskrav
Utredningen föreslår att Sverige verkar för att de kommande kraven inom
EU på genomsnittligt utsläppskrav sätts på nivån 130 gram koldioxid per
kilometer år 2012 och att de därefter successivt skärps ned till en nivå på
70 gram koldioxid per kilometer år 2025. Utsläppskrav bör även införas
för lätta och tunga lastbilar, bussar samt för arbetsmaskiner.
Sparsam körning
Utredningen föreslår att Vägverket ges i uppdrag att i samråd med
berörda myndigheter utveckla ett gemensamt koncept för sparsam
körning av arbetsmaskiner. Vidare föreslås de berörda myndigheterna
ges i uppdrag att arbeta för sparsam körning i sina respektive sektorer.
Den offentliga sektorns särskilda ansvar
Det allmänna, genom stat, kommuner och landsting, bör enligt
utredningen vara en förebild inom energieffektiviseringens område.
Utredningen föreslår att den offentliga sektorn ska visa vägen för andra
aktörer genom bl.a. statliga och kommunala energieffektiviserings-
program. Vidare föreslår utredningen att Naturvårdsverket ges i uppdrag
att integrera det statliga energieffektiviseringsprogrammet i miljö-
ledningssystemen.
Utredningen föreslår också att Energimyndigheten ges i uppdrag att
stödja andra myndigheter med avseende på verktyg för effektivare
energianvändning som t.ex. energiledning och livscykelkostnads-
kalkylering.
Utredningen föreslår att kommuner och landsting erbjuds att teckna
särskilda energieffektiviseringsavtal med staten, i enlighet med en
avtalsmodell som utredningen presenterar i betänkandet (bilaga 6). Enligt
utredningen bör Energimyndigheten fungera som statens representant i
detta arbete. Energimyndigheten bör ges i uppdrag att administrera och
följa upp avtalen med kommunerna och landstingen. Vidare föreslår
utredningen att Energimyndigheten ges i uppdrag att utreda hur
programmet Uthållig kommun på sikt kan förlängas och öppnas för
samtliga kommuner och landsting och hur obligatoriska energi-
effektiviseringsmål, vars nivåer sätts på kommunal nivå, kan integreras i
programmet på ett tydligare sätt.
Information om energieffektivisering
Prop. 2008/09:163
171
Utredningen föreslår att informationen om energieffektivisering inom
olika samhällssektorer och till varierande målgrupper ska förstärkas och
samordnas i ett samlat och i huvudsak webbaserat
Forum för energieffektivisering inom Energimyndigheten.
Enligt utredningen bör Energimyndigheten också ges i uppdrag att i
samråd med Naturvårdsverket bredda den kommunala energi- och
klimatrådgivningen. Uppdraget bör genomföras i nära samarbete med
berörda branschorganisationer och aktörer.
Energifakturor
Utredningen föreslår att energileverantörer på eller i samband med
fakturor, eller på annat lämpligt sätt, ska redovisa uppgift om hur
slutanvändarens energianvändning utvecklats under minst tolv månader
tillbaka i tiden. På samma sätt ska redovisas kontaktinformation till
oberoende organisationer, som kan lämna råd om hur energianvänd-
ningen kan effektiviseras.
Vidare föreslår utredningen att Energimarknadsinspektionen ges i
uppdrag att övervaka att reglerna efterlevs. Enligt utredningen bör också
Energimarknadsinspektionen och Energimyndigheten ges i uppdrag att, i
samråd med konsumentföreträdare, utvärdera hur utformningen av
energiföretagens fakturor fungerar avseendekunder med abonnemang om
högst 63 A. Utredningen föreslår också att Energimarknadsinspektionen
och Energimyndigheten ges i uppdrag att bistå branschorganisationerna
med stöd för bättre utformning av information i samband med fakturor.
Ackreditering och certifiering
Utredningen anser att behovet av ackrediterings- och certifieringssystem
för t.ex. energitjänstföretag behöver utredas närmare. Däremot finns, i
avvaktan på att det pågående standardiseringsarbetet avseende energi-
tjänster ska slutföras, inte skäl att nu föreslå några åtgärder inom det
aktuella området.
Strategisk plan och utveckling av energianvändningsstatistiken
Utredningen föreslår att Energimyndigheten, i samråd med Rådet för den
officiella statistiken, SCB och andra berörda myndigheter, ges i uppdrag
att utarbeta en strategisk plan för att säkra och höja kvaliteten på
energianvändningsstatistiken och för att minska osäkerheten i de
kvantitativa angivelserna.
Utredningen föreslår också att Energimyndigheten i samråd med SCB
och Rådet för den officiella statistiken ges i uppdrag att utveckla
energianvändningsstatistiken för att möjliggöra en bättre utvärdering av
effekterna av såväl befintliga som tillkommande styrmedel. Vidare
föreslår utredningen att Energimyndigheten, Boverket och andra berörda
myndigheter ges i uppgift att genom ökad samordning av datainsamling
förenkla uppgiftslämnandet för slutanvändarna. Arbetet bör genomföras i
samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting.
Prop. 2008/09:163
172
Enligt utredningen bör också ellagen och fjärrvärmelagen
kompletteras, så att berörda myndigheter kan bemyndigas att samla in
data som behövs för uppföljning av energieffektiviserande program och
åtgärder.
Utbildning för ett energieffektivare Sverige
Utredningsresultaten visar att det för närvarande finns en brist på
personal med relevant utbildningsbakgrund inom energiområdet.
Behovet av sådan personal kan dessutom antas öka i framtiden. Enligt
utredningen bör därför berörda branscher inom energiteknik och energi-
tillförsel i samverkan marknadsföra energitekniska yrken mer kraftfullt
gentemot ungdomar. Utredningen anser också att möjligheterna till
vidareutveckling och fortbildning av redan yrkesverksam personal bör
förbättras. Branschorganisationer och andra arbetsmarknadsorganisa-
tioner bör enligt utredningen bjudas in mer aktivt när energirelaterade
utbildningar utformas och då kompetenskrav formuleras. Utredningen
anser också att grundutbildningarna inom det tekniska området bör
breddas med en utökad satsning inom energiområdet.
Övriga förslag
Utredningen föreslår att Energimyndigheten och Energimarknads-
inspektionen ges i uppdrag att, efter samråd med konsumentföreträdare,
analysera förutsättningarna för att utveckla uppdelningsåterföring för
användning i samband med fakturering av el och fjärrvärme.
Effektmätning för elkunder med säkringsstorlekar under 63 A bör
utvecklas. Utredningen föreslår därför att Energimarknadsinspektionen
ges i uppdrag att i samråd med branschen utforma förslag till modell och
införande av krav på effektbaserade elnätstariffer.
Utredningen föreslår att alla typer av energileveranser, dvs. även
bensin, diesel- och eldningsolja ska åtföljas av en tydlig uppgift om dess
energiinnehåll uttryckt i kWh.
Vidare föreslår utredningen att Energimyndigheten ges i uppdrag att, i
nära samarbete med de kommuner och landstingskommuner som ingår
frivilliga avtal med staten om effektivare energianvändning, skapa
regionala nätverk för samverkan kring en effektivare energianvändning.
En statlig organisation för ett energieffektivare Sverige
De arbetsuppgifter som föranleds av direktivet är av sådan art att de bör
utföras av myndigheter och inte av privaträttsliga organ. Det är vidare
mindre lämpligt att inrätta en ny myndighet för de arbetsuppgifter som
aktualiseras av direktivet. Utredningen anser att dessa arbetsuppgifter i
stället bör inordnas i befintlig myndighetsstruktur. Utredningen föreslår
att berörda sektorsmyndigheter, i samarbete med Energimyndigheten,
inom sina sektorer ska ansvara för de analys-, främjande-, tillsyns- och
kontrollinsatser som följer av energieffektiviseringsdirektivet. Energi-
myndigheten bör dock ges huvudansvaret för de främjandeinsatser,
tillsyns- och kontrolluppgifter som följer av direktivet. I syfte att sam-
ordna energieffektiviseringsarbetet föreslår utredningen att ett särskilt
beslutsråd, ett energieffektiviseringsråd, med representation från berörda
myndigheter inrättas vid Energimyndigheten. Rådets arbete bör ledas av
en av regeringen utsedd extern ordförande. Rådet ska samordna de
svenska effektiviseringsinsatser som förutsätter deltagande från flera
olika samhällssektorer.
Prop. 2008/09:163
173
Finansiering av förslagen
De styrmedel utredningen presenterat innebär ökade kostnader för staten.
Den samlade kostnaden för styrmedlen kan beräknas till cirka
12 miljarder kronor huvudsakligen fördelat på cirka 2,4 miljarder per år
under perioden 2010−2014. Utredningen har analyserat hur dessa insatser
kan finansieras. Utredningen avvisar en konstruktion med en separat
energieffektiviseringsfond. Det allmännas kostnader för styrmedel m.m.
bör skattefinansieras via statsbudgeten. Utredningen anser att statens
kostnader för nya styrmedel bör finansieras inom energisektorn och
ytterst bäras av både energiproducenter och energianvändare. EG-
direktivet bygger delvis på att energiföretagen ska bidra till att energi-
effektiviseringar kommer till stånd. Det kan, enligt direktivet, ske genom
att företagen erbjuder energitjänster eller genom att de betalar för att
energieffektiviseringar genomförs. En höjning av produktionsskatterna
för vattenkraft och kärnkraft är ett sätt för energiföretagen att i direktivets
anda aktivt medverka i finansieringen av arbetet med energi-
effektivisering.
Mot den beskrivna bakgrunden anser utredningen att de kostnader som
de nya styrmedlen medför för staten bör finansieras genom en höjning av
produktionsskatterna med i storleksordningen 1 miljard kronor i
kombination med en höjning av energiskatterna för el och bränslen
motsvarande 1 öre per kWh och med tillämpning av den omvandlings-
tabell som återfinns i bilaga 2 till EG-direktivet. Det innebär t.ex.
12,2 öre per liter bensin, 13,1 öre per kilo naturgas och 11,7 öre per kg
eldningsolja. Utredningen har vid beräkning av skatteintäkten valt att
bortse från den ökade intäkt av skatten på drivmedel, som skulle bli
följden om förslaget härom genomförs.
Utredningen anser inte att förslaget ska leda till någon förändring av
skattebelastningen för de företag som omfattas av kvotplikt i EU:s
system för handel med utsläppsrätter. En konsekvens av utredningens
förslag är att de nu gällande reglerna för skatterestitution för sådana
företag måste justeras. Med de nu gällande reglerna för skatterestitution
för industrin blir det årliga nettot av en sådan höjning cirka 1,5 miljarder
kronor. Det ger med de ovan föreslagna produktionsskattehöjningarna en
sammantagen möjlig styrmedelsfinansiering om 2,5 miljarder kronor per
år.
Utredningens överväganden i övrigt
Prop. 2008/09:163
174
Marknaderna för energieffektiviserande produkter och tjänster
Utredningen bedömer inte att några nya åtgärder krävs för att säkerställa
de aktuella marknadernas funktionssätt. Kraven i artikel 6 får anses
uppfyllda genom att energibesiktningar tillhandahålls i hela landet bl.a.
med stöd av lagen om energideklaration av byggnader. Härtill kommer
att utredningens förslag om stöd till projektering och upphandling av
energieffektiviseringar i hyreshus stimulerar marknaden för energi-
tjänster på ett konkurrensneutralt sätt. Detsamma gäller förslaget om för-
stärkt energirådgivning till små och medelstora företag. För det fall
ytterligare någon av de konkreta åtgärder, som redovisas i artikel 6, ändå
bedöms nödvändig, bör ett system med frivilliga avtal införas. Dessa bör,
i så fall, erbjudas alla aktörer på energitjänstmarknaden och inte enbart
förbehållas energiföretagen.
Utredningen föreslår att Energimyndigheten ges i uppdrag att följa
utvecklingen på marknaderna för energibesiktningar och energitjänster
samt på strategiska marknader för energieffektiviserande produkter,
såsom värmepumpar och energieffektiva fönster.
Överföringstariffer för ledningsbunden energi
Utredningen har inte funnit skäl att föreslå en övergång till helt rörliga
överföringsavgifter för el och fjärrvärme. Nuvarande prissättning, med
inslag av fasta avgifter i överföringstarifferna, är väl motiverad. Den
fasta delen av nätavgiften kan t.ex. ses som ett pris på effekt.
Utredningen anser att om incitamenten för motiverad energieffektivise-
ring behöver förstärkas när det gäller elenergi och värme är det mer
samhällsekonomiskt effektivt att höja energiskatterna än att förbjuda en
enligt utredningens mening väl motiverad prisstruktur.
Konsekvenser av förslagen
Sammantaget bedömer utredningen att de åtgärder vars effekter kan
kvantifieras innebär en effektivare primär energianvändning på
30−37 TWh år 2016. I slutlig energianvändning motsvaras detta av cirka
17−21 TWh. Signifikanta effekter kan också antas uppnås med de förslag
vars effekter utredningen inte haft möjlighet att kvantifiera. Vid en
summering av de bedömda effekterna av nu föreslagna och kvantifierade
styrmedel, effekterna av tidiga åtgärder samt utredningens bedömning av
befintliga styrmedel nås en effektivisering av primär energi på
76−83 TWh år 2016. I slutlig energi motsvarar det cirka 44−48 TWh. I
förhållande till energianvändningen under basårsperioden motsvarar detta
cirka 17−18 procent effektivare primär energianvändning respektive
cirka 12−14 procent effektivare slutlig energianvändning. Om den i
slutbetänkandet diskuterade, men ej föreslagna, alternativa åtgärden med
en skattereduktion för energieffektiviserande åtgärder i bostäder ge-
nomförs, skulle effekten för övrigt öka med ytterligare cirka en
procentenhet. Slutanvändarnas årliga minskade kostnader till följd av de
föreslagna åtgärderna beräknas, när samtliga förslag nått fullt genomslag,
uppgå till cirka 10−12 miljarder kronor. Ackumulerat över åtgärdernas
livslängd bedöms slutanvändarnas energikostnader minska med minst
280 miljarder kronor. Från denna summa ska dras energianvändarnas
samlade kostnader för investeringar i de energieffektiviserande åt-
gärderna. Denna samlade investeringskostnad har dock inte gått att
kvantifiera, varför heller inte storleken på nettovinsten har kunnat be-
räknas. Här ska dock noteras att samtliga åtgärder är lönsamma för
slutanvändarna, möjligen med undantag för vissa av de strategiska
investeringar i byggnader, som föreslås få statliga stöd.
Prop. 2008/09:163
175
Ett nytt nationellt energieffektiviseringsmål
För närvarande gäller ett av riksdagen antaget, vägledande nationellt mål,
som innebär att Sverige ska uppnå en energibesparing om minst
9 procent år 2016 i förhållande till den genomsnittliga årliga energi-
användningen 2001−2005. Utöver detta har regeringen i budgetproposi-
tionen föreslagit ett mellanliggande mål, beräknat på samma sätt som det
föregående, om 6,5 procent energieffektivisering till år 2010.
En slutsats av utredningens analyser är att det finns skäl att höja
ambitionsnivån i effektiviseringsarbetet i förhållande till det nyss
nämnda, av riksdagen beslutade målet. Det innebär att de statliga
insatserna för att stimulera energieffektivisering behöver förstärkas i
förhållande till nuvarande nivå. Utredningen har, vid bedömning av vad
som är en realistisk målsättning, utgått dels från de energi-
effektiviseringspotentialer som kunnat identifieras, dels från hur stor
andel av dessa som kan realiseras med styrmedel som är rimliga i ett
bredare samhällsperspektiv. Det innebär att utredningen, i stället för att
först formulera ett mål och sedan utforma styrmedel som är ägnade att nå
målet, först analyserat hur stor energieffektiviseringspotential som kan
realiseras med en väl avvägd kombination av rimliga styrmedel och först
därefter formulerat ett nationellt mål.
Utredningens samlade analys visar att de föreslagna styrmedlen, i de
delar som kunnat kvantifieras, leder till en energieffektivisering om
12−14 procent i slutlig energianvändning och 16−18 procent räknat i
primär energianvändning. Härtill kommer betydelsen av de styrmedel,
vars effekter bedöms vara signifikanta, men som inte gått att kvantifiera.
Av den anledningen har utredningen stannat vid att föreslå ett nytt
nationell mål som ligger i den övre delen av respektive intervall.
Utredningen föreslår därför att Sverige antar ett nationellt energi-
effektiviseringsmål, som innebär att 50 TWh slutlig energi respektive
80 TWh primär energi ska sparas genom effektiviseringsåtgärder till år
2016. Det motsvarar 14 procent slutanvänd energi respektive 18 procent
primär energi. Ett mellanliggande mål ska dessutom fastställas, som ska
uppnås under direktivets tredje tillämpningsår, dvs. år 2010. Detta
mellanliggande mål bör, enligt utredningens bedömning, bestämmas till
25 TWh slutlig energi respektive 40 TWh primär energi. Det motsvarar
9 procent primär energi respektive 7 procent slutlig. Båda dessa mål ska
ses i förhållande till den genomsnittliga energianvändningen under bas-
årsperioden 2001−2005.
Modell för energieffektiviseringsavtal med kommuner och landsting
Prop. 2008/09:163
176
Åtgärder med utgångspunkt i Energitjänstedirektivet (2006/32/EG om
effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster)
Arbetsmodell
Förslag till arbetsmodell för frivilliga avtal
1) Undertecknande av avtal − viljeförklaring
2) En enkel potentialanalys genomförs
3) Utifrån analys sätts effektiviseringsmål
4) Genomförande av åtgärder
5) Utvärdering
Avsiktsförklaring gällande programmet Ett energieffektivare
Sverige − energieffektivisering som en språngbräda för kommuner
Xstad kommun har i dag undertecknat denna avsiktsförklaring
gällande samarbete inom ramen för programmet Ett energieffektivare
Sverige. Avsiktsförklaringen har upprättats i två exemplar.
Detaljer om samarbetet framgår nedan och i bifogade bilagor.
Datum och ort …………………………………….
……………………………… ……………………………
NN
NN
Kommunstyrelsens ordförande GD/Energimyndigheten
Prop. 2008/09:163
177
Prop. 2008/09:163
178
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna till
Energimyndighetens rapport "Våga var bäst! -
Upphandling av energieffektiva produkter i offentlig
sektor
Riksrevisionen, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall,
Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Kalmar län, Länsrätten i
Västerbottens län, Stockholms stad, Tyresö kommun, Södertälje
kommun, Uppsala kommun, Östhammar kommun, Eskilstuna kommun,
Strängnäs kommun, Linköping kommun, Mjölby kommun, Värnamo
kommun, Eksjö kommun, Växjö kommun, Lessebo kommun, Gotland
kommun, Karlskrona kommun, Sölvesborg kommun, Malmö kommun,
Sjöbo kommun, Hässleholm kommun, Varberg, kommun, Falkenberg
kommun, Dals-Ed kommun, Göteborgs kommun, Lilla Edets kommun,
Lidköpings kommun, Karlstad kommun, Hagfors kommun, Kumla
kommun, Lindesberg kommun, Leksand kommun, Borlänge kommun,
Timrå kommun, Sundsvall kommun, Örnsköldsvik kommun, Östersund
kommun, Dorotea kommun, Vännäs kommun, Haparanda kommun,
Västernorrlands läns landsting, Skåne läns landsting, Jämtlands läns
landsting, Stockholms läns landsting, Hallands läns landsting,
Länsstyrelsen i Västra Götaland, Länsstyrelsen i Dalarnas län,
Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Styrelsen för ackreditering och
teknisk kontroll (SWEDAC), Kommerskollegium, Socialstyrelsen Post-
och Telestyrelsen, Statens fastighetsverk, Skatteverket, Data-
inspektionen, Riksantikvarieämbetet, Statskontoret, Statistiska central-
byrån (SCB), Verket för näringslivsutveckling (NUTEK), Akademiska
hus, Kungliga tekniska högskolan (KTH), Linköpings universitet, Lunds
tekniska högskola, Handelshögskolan i Stockholm, Chalmers tekniska
högskola, Konsumentverket, Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), Boverket,
Lantmäteriverket, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande, Vägverket, Konkurrensverket, Statens energimyndig-
het, Elsäkerhetsverket, Statens Jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Institutet
för jordbruks- och miljöteknik, Sveriges lantbruksuniversitet, Energi-
marknadsinspektionen, Konjunkturinstitutet, Verket för näringslivs-
utveckling (Nutek), Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB (SP),
Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), Banverket, Luftfarts-
verket, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin, Sveriges kommuner och
landsting (SKL), Klimatkommunerna – föreningen för lokalt klimat-
arbete, Svenska Naturskyddsföreningen, Greenpeace Sverige, Närings-
livets Regelnämnd, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Jernkontoret,
SveMin, Skogsindustrierna, Plast- och Kemiföretagen, Företagarna,
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme,
Svenska Bioenergiföreningen (Svebio), Svenska Petroleum Institutet
(SPI), Landorganisationen (LO), Byggsektorns Kretsloppsråd, Elektriska
Installatörsorganisationen (EIO), Elforsk, Fastighetsmäklarnämnden,
Fastighetsägarna Sverige, Funktionskontrollanterna i Sverige, Funkis
Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer, Föreningen Sveriges
Pr
Energirådgivare, Föreningen Sveriges regionala energikontor,
Konsumenternas Elrådgivningsbyrå, Företagarförbundet, Närings-
punkten, HSB:s riksförbund, Skattebetalarnas förening, Hyresgäst-
föreningen, Riksförbund, Institutet för bostads- och urbanforskning,
Konsumentvägledarnas förening, Finansförbundet, Bankföreningen,
Mäklarsamfundet, Riksbyggen, Wallenstam, JM Bygg, Rådet för
Byggkvalitet (BQR), Samverkansforum för statliga byggherrar, Skanska
AB, NCC AB, JM AB, Peab, Svensk Teknik och Design, Handisam,
Astma- och Allergiförbundet, Trä- och Möbelindustriföreningen, VVS-
tekniska föreningen, Specialfastigheter Sverige AB, Svensk Elbrukar-
förening, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges
Bostadsrätts Centrum, Sveriges Byggindustrier, Sveriges Konsumenter i
samverkan, Sveriges Konsumentråd, Teknikföretagen, Sveriges
Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Vattenfall, E-ON Sverige,
Fortum, Jämtkraft, Göteborg Energi, Bil Sweden, Vasakronan, Sustain
AB, Villaägarnas Riksförbund, VVS Installatörerna, VTI (Statens väg-
och transportforskningsinstitut), Vinnova (Verket för innovationssystem,
ITPS (Institutet för tillväxtpolitiska studier), Banverket, Rikstrafiken,
Svensk Kollektivtrafik, Svenska Bussbranschens Riksförbund, Svenska
Taxiförbundet, Biluthyrarna Sverige, Sveriges Åkeriföretag, Närings-
livets Transportråd, Sveriges Transportindustriförbund, Näringslivets
miljöchefer (NMC), Sveriges Inköps- och Logistikförbund (SILF),
Bilimportörernas Riksförbund, Motorbranschens Riksförbund, Volvo
Personvagnar AB, Saab Automobile AB, Volvo AB, Scania AB,
Föreningen Gröna Bilister och Motormännens Riksförbund.
op. 2008/09:163
179
Prop. 2008/09:163
180
Bilaga 5 Sammanfattning av rapporten Våga vara
bäst! - Upphandling av energieffektiva produkter i
svensk offentlig sektor
Regeringen har uppdragit åt Energimyndigheten att föreslå verktyg för
offentlig upphandling av energirelaterade produkter utifrån produktens
miljöprestanda respektive tjänster och under beaktande av kostnads-
effektivitet. Uppdraget beskrivs närmare i denna rapport och i sin helhet i
regeringsbeslut daterat 2007–03–29 ”Uppdrag avseende offentlig
upphandling av energirelaterad utrustning” N 2007/3478/E. Uppdragets
övergripande syfte är att identifiera verktyg och övriga åtgärder som
sammantagna främjar offentlig upphandling av energieffektiv utrustning
och därmed i förlängningen bidrar till omställningen till ett hållbart sam-
hälle. En viktig del i uppdraget är att analysera tänkbara konsekvenser av
utredningens förslag.
Energimyndighetens förslag
Energimyndigheten lämnar i sammanfattad form nedanstående förslag.
1. Att regeringen fattar ett beslut om bindande krav för statliga
myndigheter och verk att handla upp produkter som minst uppfyller
baskraven enligt Miljöstyrningsrådets upphandlingskriterier eller lik-
värdiga kriterier för energieffektiva produkter. Då kriterier saknas, eller
är olämpliga, bör LCC-analyser tillämpas vid upphandlingar. Energi-
myndigheten anser således att detta förslag kan genomföras utan
lagstiftning och att formerna för detta förslag bör preciseras vidare
utifrån befintliga regelverk och styrmedel.
2. Att uppdra åt Energimyndigheten att med hjälp av frivilliga avtal inom
ramen för program riktade till kommuner och landsting få dessa att åta
sig att upphandla enligt samma kriterier som den statliga sektorn.
Energimyndigheten anser att detta kan ske inom ramen för myndighetens
arbete med Uthållig kommun.
3.Energimyndigheten anser vidare att en förstudie bör initieras för att
utreda nyttorna med, verktygen för och samordningen av produkt-
relaterad energistatistik. Innehåll i detta förslag preciseras vidare och
koordineras inom Energieffektiviseringsutredningen. Som ansvarig
myndighet för central rapportering av upphandlingsstatistik till EU
föreslår Energimyndigheten att detta uppdrag ges till Konkurrensverket.
4. Energimyndigheten anser att det är av stor vikt att en bedömning görs
av det samlade statistikbehovet inom energieffektiviseringsområdet när
energieffektiviseringsutredningen är klar. Energimyndigheten utgår ifrån
att myndighetens ges ett uppdrag för att samordna energieffektivise-
ringsutredningens förslag, inkluderande den offentliga sektorns energi-
användning och de förslag som tas fram av Naturvårdsverket för energi-
relaterad redovisning inom det statliga miljöledningssystemet, när
utredningens betänkande presenteras.
Prop. 2008/09:163
181
5. Att ge Miljöstyrningsrådet utökat uppdrag att där så är tillämpligt
anpassa svenska upphandlingskriterier mot internationella, framförallt
med den danska Elsparefonden och övriga nordiska länder. Dessa
kriterier bör baseras på internationella standarder och kriteriesystem.
6. Energimyndigheten avser att i samverkan med Miljöstyrningsrådet
anordna en nationell konferens om energieffektivisering i den offentliga
sektorn.
7. Att ge Energimyndigheten i uppdrag att ansvara för strategisk
samordning, utveckling, uppföljning och revision av offentliga sektorns
energiarbete. Samordning sker även med aktiviteter riktade till
konsumenter och företag.
8. Att utvidga Miljöstyrningsrådets nuvarande uppdrag, att ta fram
underlag som kan användas för utbildning av aktörer inom offentlig
sektor, i relation till den utökade användning som reglering innebär.
Dessutom uppdras åt miljöstyrningsrådet att systematiskt samla in
erfarenheter från sitt arbete med information och kommunikation av
upphandlingskriterier för energirelaterade produkter och återföra dessa
till Energimyndigheten och andra berörda aktörer.
Flera av frågeställningarna som tas upp i rapporten är beroende av vilka
förslag som lämnas i energieffektiviseringsutredningen, där energi-
effektivisering i den offentliga sektorn är ett område av flera som
kommer att behandlas. Samråd har skett med utredningens kansli men
Energimyndighetens förslag kan ytterligare behöva samordnas och i
vissa avseenden preciseras i utredningens fortsatta arbete.
Den samordnade statistikinsamlingen kommer att bidra till
möjligheterna att svara upp till kraven på rapportering till EU.
Kostnaderna för att samordna statistikinsamlingen bedöms som
betydande men är svåra att uppskatta innan alla förslag föreligger.
Förslagen har konsekvensanalyserats i följande hänseenden:
•
Miljömässiga konsekvenser
•
Kostnader för nya stödfunktioner
•
Konsekvenser på småföretag
•
Konsekvenser på berörda statliga myndigheter
•
Konsekvenser på regelförenklingsmålet
Effekter av frivilliga avtal inom ramen för program riktade till kommuner
och landsting ingår inte i analysen.
Prop. 2008/09:163
182
Bilaga 6 Europaparlamentets och rådets direktiv
2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv
slutanvändning av energi och om energitjänster och
om upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG
Europeiska unionens officiella tidning nr L 114 , 27/04/2006 s. 0064 -
0085
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG
av den 5 april 2006
om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om
upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen, särskilt artikel 175.1,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande [1],
med beaktande av Regionkommitténs yttrande [2],
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget [3], och
av följande skäl:
(1) Det är nödvändigt att få till stånd effektivare slutanvändning av
energi, att styra efterfrågan på energi och främja produktionen av
förnybar energi i gemenskapen, eftersom möjligheterna att på kort till
medellång sikt på annat sätt påverka förhållandena i fråga om
energiförsörjning och energidistribution är relativt begränsade, vare sig
man bygger upp ny kapacitet eller förbättrar överföring och distribution.
Detta direktiv bidrar därför till ökad försörjningstrygghet.
(2) Effektivare slutanvändning av energi kommer också att bidra till
minskad förbrukning av primärenergi och minskade utsläpp av koldioxid
och andra växthusgaser och således förebygga farlig klimatförändring.
Dessa utsläpp fortsätter att öka och gör att det blir allt svårare att uppnå
målen i Kyotoprotokollet. Människans verksamhet inom energisektorn
svarar för hela 78 procent av gemenskapens utsläpp av växthusgaser. I
P
gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram, som återfinns i
Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG [4], anges att
ytterligare minskningar är nödvändiga för att nå det långsiktiga målet i
Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar att stabilisera
koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som
förhindrar farlig påverkan på klimatsystemet genom mänsklig
verksamhet. Därför behövs det konkret politik och konkreta åtgärder.
rop. 2008/09:163
183
(3) Effektivare slutanvändning av energi kommer att göra det möjligt att
utnyttja kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheter på ett ekonomiskt
effektivt sätt. Åtgärder för förbättrad energieffektivitet kan leda till
sådana energibesparingar och på så sätt bidra till att minska
gemenskapens beroende av energiimport. En övergång till energi-
effektivare teknik kan dessutom öka gemenskapens innovationsförmåga
och konkurrenskraft, vilket betonas i Lissabonstrategin.
(4) I kommissionens meddelande om genomförandet av första delen av
det europeiska klimatförändringsprogrammet framhölls att ett direktiv
om styrning av energiefterfrågan är en av de viktigaste åtgärder som bör
vidtas på gemenskapsnivå för att komma till rätta med klimat-
förändringen.
(5) Detta direktiv överensstämmer med Europaparlamentets och rådets
direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den
inre marknaden för el [5] samt med Europaparlamentets och rådets
direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den
inre marknaden för naturgas [6], vilka ger möjlighet att använda styrning
av energieffektivitet och energiefterfrågan som ett alternativ till ny
kapacitet och för att skydda miljön. Medlemsstaternas myndigheter får
bland annat möjlighet att upphandla ny kapacitet genom anbuds-
förfarande eller att vidta åtgärder för effektivare energiutnyttjande och
styrning på efterfrågesidan, däribland system för vita certifikat.
(6) Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av artikel 3 i direktiv
2003/54/EG, i vilket det krävs att medlemsstaterna inom sitt territorium
skall se till att alla hushållskunder, och, när medlemsstaterna anser det
lämpligt, små företag, har rätt till samhällsomfattande tjänster, det vill
säga rätt till elleveranser av en bestämd kvalitet till lätt och tydligt
jämförbara och rimliga priser som medger insyn.
(7) Direktivets syfte är inte endast att främja utbudet av energitjänster
utan också att stimulera efterfrågan på ett bättre sätt. Den offentliga
sektorn i varje medlemsstat bör därför fungera som ett exempel när det
gäller investeringar, underhållskostnader och andra utgifter för
energiförbrukande utrustning, energitjänster och andra åtgärder för
förbättrad energieffektivitet. Den offentliga sektorn bör därför uppmanas
att integrera hänsynen till förbättrad energieffektivitet i sina
investeringar, avskrivningar och driftsbudgetar. Den offentliga sektorn
bör vidare sträva efter att använda energieffektivitetskriterier vid
offentlig upphandling, vilket är tillåtet enligt Europaparlamentets och
rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av
förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och
posttjänster [7] och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG
av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upp-
handling av byggentreprenader, varor och tjänster [8], något som
bekräftats genom domstolens dom av den 17 september 2002 i mål
C‐513/99 [9]. Med tanke på att förvaltningsstrukturen varierar kraftigt
mellan medlemsstaterna, bör de olika typer av åtgärder som den
offentliga sektorn kan vidta göras på lämplig nationell, regional och/eller
lokal nivå.
Prop. 2008/09:163
184
(8) Den offentliga sektorn kan fungera som ett exempel på många olika
sätt. Förutom de åtgärder som förtecknats i bilagorna III och VI kan den
till exempel ta initiativ till pilotprojekt på energieffektivitetens område
och sporra sina anställda till energieffektivitet. För att uppnå önskad
multiplikatoreffekt bör man på ett effektivt sätt informera de enskilda
medborgarna och/eller företagen om sådana åtgärder och samtidigt
framhålla kostnadsfördelarna med dem.
(9) Liberaliseringen av detaljistmarknaderna för slutförbrukare av el,
naturgas, kol och brunkol samt uppvärmning och i vissa fall även
fjärrvärme och fjärrkyla har nästan utan undantag lett till ökad
effektivitet och lägre kostnader för produktion, omvandling och
distribution av energi. Liberaliseringen har inte lett till någon större
konkurrens i fråga om produkter och tjänster som skulle ha kunnat leda
till ökad energieffektivitet på efterfrågesidan.
(10) I sin resolution av den 7 december 1998 om energieffektiviteten i
Europeiska gemenskapen [10] fastställde rådet som mål att gemenskapen
som helhet skulle förbättra energiintensiteten vid slutförbrukningen med
ytterligare en procentenhet per år fram till år 2010.
(11) Medlemsstaterna bör därför anta nationella vägledande mål för att
främja effektiv slutanvändning av energi och sörja för fortsatt tillväxt och
lönsamhet för marknaden för energitjänster och på så sätt bidra till
genomförandet av Lissabonstrategin. Antagandet av nationella
vägledande mål för att främja effektiv slutanvändning av energi skapar
faktisk synergi med annan gemenskapslagstiftning som, när den
tillämpas, kommer att bidra till att dessa nationella mål uppnås.
(12) I detta direktiv åläggs medlemsstaterna att vidta åtgärder, och
uppfyllandet av direktivets mål beror av åtgärdernas påverkan på
energikonsumenterna. Det slutliga resultatet av medlemsstaternas
åtgärder är beroende av många yttre faktorer som påverkar
konsumenternas beteende när det gäller energianvändning och deras
beredvillighet att genomföra energibesparingsmetoder och använda
energibesparande utrustning. Även om medlemsstaterna förbinder sig att
arbeta för att uppnå målet på 9 % är de nationella energibesparingsmålen
vägledande till sin natur och medför ingen juridiskt bindande skyldighet
för medlemsstaterna att uppnå det angivna målet.
(13) Det erinras om att en medlemsstat, vid fastställandet av sitt
nationella vägledande mål, för egen del kan ställa upp ett mål som är
högre än 9 %.
Prop. 2008/09:163
185
(14) Utbyte av information, erfarenheter och bästa praxis på alla plan,
särskilt inom den offentliga sektorn, kommer att bidra till bättre
energieffektivitet. Medlemsstaterna bör därför göra upp förteckningar
över åtgärder som vidtagits inom ramen för detta direktiv och i
möjligaste mån ge en översikt av deras effekter i handlingsplaner för
energieffektivitet.
(15) När energieffektivitet eftersträvas genom tekniska, beteendemässiga
och/eller ekonomiska förändringar, bör betydande negativ miljöpåverkan
undvikas och sociala prioriteringar respekteras.
(16) Finansieringen av utbudet och kostnaderna på efterfrågesidan spelar
en viktig roll för energitjänsterna. Inrättandet av fonder som beviljar stöd
till genomförandet av energieffektivitetsprogram och andra åtgärder för
förbättrad energieffektivitet och som främjar utvecklingen av marknaden
för energitjänster kan vara ett lämpligt sätt att tillhandahålla icke-
diskriminerande finansiering för nyetablering på denna marknad.
(17) Effektivare slutanvändning av energi kan uppnås genom att man
ökar tillgången och efterfrågan på energitjänster eller genom andra
åtgärder för förbättrad energieffektivitet.
(18) För att uppnå energibesparingspotentialen inom vissa
marknadssegment där energibesiktningar i allmänhet inte säljs
kommersiellt, till exempel hushåll, bör medlemsstaterna se till att
energibesiktningar finns tillgängliga.
(19) I rådets slutsatser av den 5 december 2000 anges att främjandet av
energitjänster genom utveckling av en gemenskapsstrategi är en
prioriterad åtgärd för förbättrad energieffektivitet.
(20) Energidistributörer, systemansvariga för distributionssystem och
företag som säljer energi i detaljistledet kan förbättra energieffektiviteten
i gemenskapen om de marknadsför energitjänster som omfattar effektiv
slutanvändning, exempelvis för värmekomfort inomhus, varmvatten för
hushållsbruk, kylning, produkttillverkning, belysning och motorer. För
att energidistributörer, systemansvariga för distributionssystem och
företag som säljer energi i detaljistledet skall kunna maximera sin vinst
blir det därmed viktigare att sälja energitjänster till så många kunder som
möjligt än att sälja så mycket energi som möjligt till varje kund.
Medlemsstaterna bör sträva efter att undvika varje snedvridning av
konkurrensen på detta område, så att alla energitjänstleverantörer
garanteras likvärdiga förutsättningar för sin verksamhet. De kan
emellertid överlåta denna uppgift till en nationell tillsynsmyndighet.
(21) Med fullständigt beaktande av hur marknadsaktörerna inom
energisektorn är organiserade på nationell nivå och för att främja
Pr
genomförandet av de energitjänster och åtgärder för förbättrad
energieffektivitet som föreskrivs i detta direktiv, bör medlemsstaterna
kunna välja att ålägga energidistributörer, systemansvariga för
distributionen eller företag som säljer energi i detaljistledet, eller
eventuellt två eller alla dessa marknadsaktörer, att tillhandahålla dessa
tjänster och att delta vid genomförandet av dessa åtgärder.
op. 2008/09:163
186
(22) Användning av tredjepartsfinansiering är en ny metod som bör
uppmuntras. Därigenom undviker mottagaren själv investeringskostnader
och använder en del av det ekonomiska värde av energibesparingarna
som följer av tredjepartsfinansieringen till att återbetala tredje parts in-
vesterings- och räntekostnader.
(23) För att avgifter och andra bestämmelser för nätbunden energi skall
leda till effektivare slutanvändning av energi, bör otillbörliga incitament
till ökad förbrukning avskaffas.
(24) Marknaden för energitjänster kan främjas på många olika sätt, även
genom stöd som inte är ekonomiskt.
(25) Energitjänster, program för förbättrad energieffektivitet och andra
åtgärder för förbättrad energieffektivitet som syftar till att uppnå
energisparmålet kan stödjas och/eller genomföras genom frivilliga avtal
mellan marknadsaktörer och sådana organ inom den offentliga sektorn
som utsetts av medlemsstaterna.
(26) Frivilliga överenskommelser som omfattas av detta direktiv bör
medge insyn och i tillämpliga fall innehålla upplysningar åtminstone om
följande: kvantifierade mål, och ett stegvist genomförande, övervakning
och rapportering.
(27) Motorbränsle- och transportbranschen spelar en viktig roll för
energieffektiviteten och energisparandet.
(28) När åtgärderna för förbättrad energieffektivitet fastställs, bör hänsyn
tas till effektivitetsvinster som uppstår genom utbredd användning av
kostnadseffektiva tekniska innovationer, till exempel elektronisk av-
läsning. I detta direktiv innefattar begreppet konkurrenskraftigt prissatta
individuella mätare även exakta värmemätare.
(29) För att konsumenterna skall kunna göra välinformerade val för sin
egen energiförbrukning bör de få en rimlig mängd information om denna
samt annan relevant information, exempelvis om tillgängliga åtgärder för
förbättrad energieffektivitet, jämförande konsumentprofiler eller
objektiva tekniska specifikationer för energiförbrukande utrustning som
kan inbegripa "faktor fyra" eller liknande utrustning. Det erinras om att
viss sådan värdefull information redan bör tillhandahållas slutförbrukarna
med stöd av artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG. Konsumenterna bör
dessutom aktivt uppmanas att regelbundet avläsa sina mätarvärden.
(30) All slags information om energieffektivitet bör ges en vidsträckt
spridning i lämplig form, också via fakturering, till mottagargrupper som
berörs av den. Informationen kan omfatta ekonomisk och juridisk
information, upplysnings- och reklamkampanjer samt omfattande utbyte
av bästa praxis på alla nivåer.
Prop. 2008/09:163
187
(31) I och med antagandet av detta direktiv omfattas alla materiella be-
stämmelser i rådets direktiv 93/76/EEG av den 13 september 1993 om
begränsning av koldioxidutsläpp genom en förbättring av energieffektivi-
teten (SAVE) [11] av annan gemenskapslagstiftning, och direktiv
93/76/EEG bör därför upphävas.
(32) Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att främja en effektiv
slutanvändning av energi och skapa en marknad för energitjänster, inte i
tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva och de
därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta
åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I
enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv
inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(33) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör
antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om
de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens
genomförandebefogenheter [12].
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Kapitel I
Syfte och tillämpningsområde
Artikel 1
Syfte
Syftet med detta direktiv är att främja kostnadseffektiv förbättring av
slutanvändningen av energi i medlemsstaterna genom att
a) upprätta de vägledande mål samt de system, incitament och
institutionella, ekonomiska och rättsliga ramar som är nödvändiga för att
undanröja befintliga marknadshinder och brister som står i vägen för en
effektiv slutanvändning av energi,
b) skapa förutsättningar för utvecklingen och främjandet av en marknad
för energitjänster och för att ge konsumenterna tillgång till andra åtgärder
för förbättrad energieffektivitet.
Artikel 2
Tillämpningsområde
Detta direktiv skall tillämpas på
Prop. 2008/09:163
188
a) leverantörer av åtgärder för förbättrad energieffektivitet, energi-
distributörer, systemansvariga för distributionen och företag som säljer
energi i detaljistledet. Medlemsstaterna får dock undanta små distri-
butörer, små systemansvariga för distributionen eller små företag som
säljer energi i detaljistledet från tillämpningsområdet för artiklarna 6 och
13,
b) slutförbrukare. Detta direktiv skall emellertid inte tillämpas på företag
som bedriver sådan verksamhet som förtecknas i bilaga I till Europa-
parlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om
ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemen-
skapen [13],
c) de väpnade styrkorna, endast i den utsträckning som tillämpningen
inte står i motsättning till arten och huvudsyftet med de väpnade
styrkornas verksamhet och med undantag av materiel som endast
används för militära ändamål.
Artikel 3
Definitioner
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här
anges:
a) energi: alla former av kommersiellt tillgänglig energi, inklusive el,
naturgas (inbegripet flytande naturgas), gasol, allt bränsle för upp-
värmning och kylning (inklusive fjärrvärme och fjärrkyla), kol och
brunkol, torv, transportbränsle (utom bunkerbränsle för flyg och sjöfart)
samt biomassa enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el
producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el
[14].
b) energieffektivitet: förhållandet mellan produktionen av prestanda,
tjänster, varor eller energi och insatsen av energi.
c) förbättrad energieffektivitet: ökning av effektiv slutanvändning av
energi på grund av tekniska, beteendemässiga och/eller ekonomiska
förändringar.
d) energibesparing: en mängd sparad energi som fastställs genom
mätning och/eller uppskattning av förbrukningen före och efter genom-
förandet av en eller flera åtgärder för förbättrad energieffektivitet, med
normalisering för yttre förhållanden som påverkar energiförbrukningen.
e) energitjänst: den fysiska vinst, nytta eller fördel som erhålls genom en
kombination av energi med energieffektiv teknik och/eller åtgärder, som
kan inbegripa den drift, det underhåll och den kontroll som krävs för
tillhandahållande av tjänsten, som tillhandahålls på grundval av ett avtal
och som under normala förhållanden påvisats leda till kontrollerbar och
mätbar eller uppskattningsbar förbättrad energieffektivitet och/eller
primärenergibesparingar.
Prop. 2008/09:163
189
f) energieffektivitetsmekanismer: allmänna åtgärder som vidtas av
regeringar eller statliga organ för att skapa ramar eller incitament för
marknadsaktörer att tillhandahålla och förvärva energitjänster och andra
åtgärder för förbättrad energieffektivitet.
g) program för förbättrad energieffektivitet: verksamhet som är inriktad
på slutförbrukargrupper och som normalt leder till kontrollerbar och
mätbar eller uppskattningsbar förbättring av energieffektiviteten.
h) åtgärder för förbättrad energieffektivitet: alla åtgärder som normalt
leder till kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar förbättring av
energieffektiviteten.
i) energitjänstföretag: fysisk eller juridisk person som tillhandahåller
energitjänster och/eller andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet i
en användares anläggning eller lokaler, och härvid är beredd att ta en viss
ekonomisk risk. Betalningen för de tillhandahållna tjänsterna skall
grundas (helt eller delvis) på att förbättrad energieffektivitet uppnås och
på att övriga avtalade prestandakriterier uppfylls.
j) avtal om energiprestanda: ett avtalsarrangemang mellan mottagaren
och leverantören (normalt ett energitjänstföretag) av en åtgärd för
förbättrad energieffektivitet där investeringarna i dessa åtgärder betalas i
förhållande till en avtalad nivå av förbättrad energieffektivitet.
k) tredjepartsfinansiering: ett avtalsarrangemang som inbegriper en tredje
part – förutom energileverantören och mottagaren av åtgärden för för-
bättrad energieffektivitet – vilken tillhandahåller kapital för åtgärden och
debiterar mottagaren en avgift som motsvarar en del av de uppnådda
energibesparingarna till följd av åtgärden för förbättrad energieffektivitet.
Denna tredje part kan eventuellt vara ett energitjänstföretag.
l) energibesiktning: ett systematiskt förfarande som ger adekvat kunskap
om den befintliga energiförbrukningsprofilen hos en byggnad eller en
grupp av byggnader, en industriprocess och/eller industrianläggning eller
privata eller offentliga tjänster och som fastställer och kvantifierar
kostnadseffektiva energisparmöjligheter samt rapporterar om resultaten.
m) finansiella instrument för energibesparingar: alla finansiella
instrument, till exempel fonder, statliga bidrag, skatteavdrag, lån,
tredjepartsfinansiering, avtal om energiprestanda, avtal om garanterad
energibesparing, energientreprenad och andra liknande avtal som
tillhandahålls på marknaden av offentliga eller privata organ för att delvis
eller helt täcka de inledande projektkostnaderna för genomförandet av
åtgärder för förbättrad energieffektivitet.
Prop. 2008/09:163
190
n) slutförbrukare: fysisk eller juridisk person som köper energi för egen
slutanvändning.
o) energidistributör: fysisk eller juridisk person som svarar för transport
av energi för leverans till slutförbrukare och till distributionsstationer
som säljer energi till slutförbrukare. Denna definition utesluter system-
ansvariga för distributionen av el och naturgas, vilka omfattas av led p.
p) systemansvarig för distributionen: fysisk eller juridisk person som
ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av
distributionssystemet för el eller naturgas inom ett visst område och, i
tillämpliga fall, dess sammanlänkningar med andra system samt för
säkerställande av systemets förmåga att på längre sikt tillgodose en
rimlig efterfrågan på el‐ eller naturgasdistribution.
q) företag som säljer energi i detaljistledet: fysisk eller juridisk person
som säljer energi till slutförbrukare.
r) små distributörer, små systemansvariga för distributionen och små
företag som säljer energi i detaljistledet: fysisk eller juridisk person som
distribuerar eller säljer energi till slutförbrukare och som distribuerar
eller säljer mindre än 75 GWh energi per år eller har färre än tio anställda
eller vars årliga omsättning och/eller årliga balansomslutning inte
överstiger 2000000 EUR.
s) vita certifikat: certifikat utfärdade av oberoende certifieringsorgan som
bekräftar marknadsaktörernas påståenden om energibesparingar till följd
av åtgärder för förbättrad energieffektivitet.
Kapitel II
Energisparmål
Artikel 4
Allmänt mål
1. Medlemsstaterna skall anta och sträva efter att för detta direktivs
nionde tillämpningsår uppnå ett övergripande nationellt vägledande
energibesparingsmål på 9 %, som skall uppfyllas med hjälp av energi-
tjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Medlems-
staterna skall vidta kostnadseffektiva, genomförbara och skäliga åtgärder
som är avsedda att bidra till att detta mål uppnås.
Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall fastställas och
beräknas enligt de bestämmelser och den metod som anges i bilaga I.
Omvandlingsfaktorerna i bilaga II skall användas för jämförelser av
energibesparingar och omvandling till en jämförbar enhet, om inte
användning av andra omvandlingsfaktorer kan motiveras. Exempel på
lämpliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet finns i bilaga III. En
allmän ram för mätning och kontroll av energibesparingar finns i bilaga
IV. De nationella energibesparingarna, uttryckta i förhållande till de
nationella vägledande energibesparingsmålen, skall mätas från och med
den 1 januari 2008.
Prop. 2008/09:163
191
2. I samband med den första handlingsplan för energieffektivitet som
skall överlämnas i enlighet med artikel 14 skall varje medlemsstat
fastställa ett mellanliggande vägledande energibesparingsmål för detta
direktivs tredje tillämpningsår samt ge en översikt av sin strategi för
uppnåendet av de mellanliggande och övergripande målen. Det
mellanliggande målet skall vara realistiskt och förenligt med det
övergripande nationella vägledande energibesparingsmål som avses i
punkt 1.
Kommissionen skall avge ett yttrande om huruvida de mellanliggande
vägledande nationella målen verkar vara realistiska och stämma överens
med det övergripande målet.
3. Varje medlemsstat skall fastställa program och åtgärder för förbättrad
energieffektivitet.
4. Medlemsstaterna skall ge en eller flera nya eller befintliga
myndigheter eller byråer i uppdrag att svara för den samlade kontrollen
och övervakningen av den ram som upprättats för det mål som avses i
punkt 1. Dessa organ skall därefter kontrollera de energibesparingar som
uppnås genom energitjänster och andra åtgärder för förbättrad
energieffektivitet, inklusive befintliga nationella åtgärder för förbättrad
energieffektivitet, samt rapportera om resultaten.
5. Efter att första gången ha granskat och avlagt rapport om direktivets
tre första tillämpningsår skall kommissionen undersöka huruvida man
behöver lägga fram ett förslag till direktiv för att vidareutveckla den
marknadsinriktade strategin för förbättrad energieffektivitet genom vita
certifikat.
Artikel 5
Effektiv slutanvändning av energi i den offentliga sektorn
1. Medlemsstaterna skall se till att den offentliga sektorn fungerar som
ett exempel i samband med detta direktiv. För detta ändamål skall
medlemsstaterna på ett effektivt och lämpligt sätt informera medborgarna
och/eller företagen om den offentliga sektorns roll som exempel och om
de åtgärder som den vidtagit.
Medlemsstaterna skall vidare se till att åtgärder för förbättrad
energieffektivitet vidtas av den offentliga sektorn. Sådana åtgärder skall
vidtas på lämplig nationell, regional och/eller lokal nivå och kan utgöras
av lagstiftningsinitiativ och/eller frivilliga överenskommelser, i enlighet
med artikel 6.2 b, eller andra arrangemang med motsvarande effekt. Utan
att den nationella lagstiftningen eller gemenskapslagstiftningen rörande
offentlig upphandling åsidosätts
Prop. 2008/09:163
192
− skall minst två åtgärder väljas från förteckningen i bilaga VI,
− skall medlemsstaterna underlätta detta förfarande genom att
offentliggöra riktlinjer för energieffektivitet och energibesparingar som
ett eventuellt bedömningskriterium vid offentliga anbudsinfordringar.
Medlemsstaterna skall underlätta och möjliggöra utbyte av bästa praxis
mellan olika organ inom den offentliga sektorn, till exempel om
energieffektivitet vid offentlig upphandling, och detta skall ske både på
nationell och internationell nivå. För detta ändamål skall den
organisation som avses i punkt 2 samarbeta med kommissionen vid
utbytet av bästa praxis av det slag som avses i artikel 7.3.
2. Medlemsstaterna skall ge en eller flera nya eller befintliga
organisationer i uppdrag att svara för administration, ledning och
genomförande i samband med integreringen av kraven på förbättrad
energieffektivitet enligt punkt 1. Det kan röra sig om samma
myndigheter eller byråer som avses i artikel 4.4.
Kapitel III
Främjande av effektiv slutanvändning av energi och främjande av
energitjänster
Artikel 6
Energidistributörer, systemansvariga för distributionen och företag som
säljer energi i detaljistledet
1. Medlemsstaterna skall se till att energidistributörer, systemansvariga
för distributionen och/eller företag som säljer energi i detaljistledet
a) på begäran, men inte oftare än en gång om året, tillhandahåller samlad
statistisk information om sina slutförbrukare till de myndigheter eller
byråer som avses i artikel 4.4, eller till något annat utsett organ, under
förutsättning att detta organ översänder informationen till de först-
nämnda; informationen skall vara tillräcklig för att det skall vara möjligt
att utforma och genomföra program för förbättrad energieffektivitet på
ett bra sätt och främja och kontrollera energitjänster och andra åtgärder
för förbättrad energieffektivitet. Den kan omfatta tidigare information
och skall omfatta aktuell information om slutanvändarnas förbrukning,
inklusive belastningsprofiler, kundsegmentering och kundernas geo-
grafiska lokalisering i tillämpliga fall, samtidigt som man ser till att
information som antingen är av privat karaktär eller kommersiellt känslig
hålls konfidentiell och skyddad i enlighet med gällande gemenskaps-
lagstiftning.
Prop. 2008/09:163
193
b) avstår från all verksamhet som kan hämma efterfrågan på och
tillhandahållandet av energitjänster och andra åtgärder för förbättrad
energieffektivitet eller hindra utvecklingen av marknaden för
energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Den
berörda medlemsstaten skall vidta erforderliga åtgärder för att stoppa
sådan verksamhet där den förekommer.
2. Medlemsstaterna skall
a) välja ett eller flera av följande krav som måste uppfyllas av
energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag
som säljer energi i detaljistledet, direkt och/eller indirekt via andra
leverantörer av energitjänster eller åtgärder för förbättrad energi-
effektivitet:
i) Garantera utbudet till slutförbrukarna och främjandet av
konkurrenskraftigt prissatta energitjänster, eller
ii) säkerställa tillgången för slutförbrukarna och främjandet av
konkurrenskraftigt prissatta energibesiktningar som utförs på ett
oberoende sätt och/eller åtgärder för förbättrad energieffektivitet i
enlighet med artikel 9.2 och artikel 12, eller
iii) bidra till de fonder och finansieringsmekanismer som avses i artikel
11. Bidragsnivån skall minst motsvara de beräknade kostnaderna för att
erbjuda någon av de verksamheter som avses i denna punkt och skall
avtalas med de myndigheter eller byråer som avses i artikel 4.4,
och/eller
b) se till att frivilliga avtal och/eller andra marknadsinriktade
arrangemang, exempelvis vita certifikat, med en verkan som motsvarar
en eller flera av de skyldigheter som avses i led a finns eller upprättas.
Frivilliga avtal skall utvärderas, kontrolleras och följas upp av
medlemsstaten i syfte att säkerställa att de i praktiken har samma verkan
som en eller flera av de skyldigheter som avses i led a.
I detta syfte skall de frivilliga avtalen ha klara och entydiga mål samt
vara föremål för övervaknings- och rapporteringskrav kopplade till
förfaranden som kan leda till reviderade och/eller ytterligare åtgärder om
målen inte har uppnåtts eller sannolikt inte kommer att uppnås. För att
garantera insyn skall de frivilliga avtalen vara tillgängliga för
allmänheten och offentliggöras före tillämpningen i den utsträckning
gällande sekretessbestämmelser tillåter detta och skall innehålla
möjlighet för de berörda att kommentera.
3. Medlemsstaten skall se till att det för andra marknadsaktörer än
energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag
som säljer energi i detaljistledet – till exempel energitjänstföretag,
installatörer av energiutrustning, energirådgivare och energikonsulter –
finns tillräckliga incitament, likvärdig konkurrens och jämlika villkor för
Pr
att oberoende erbjuda och genomföra de energitjänster,
energibesiktningar och åtgärder för förbättrad energieffektivitet som
beskrivs i punkt 2 a i och ii.
op. 2008/09:163
194
4. Medlemsstaterna får med stöd av punkterna 2 och 3 lägga ansvaret på
systemansvariga för distributionen endast om detta är förenligt med
skyldigheterna i fråga om särredovisning i artikel 19.3 i direktiv
2003/54/EG och i artikel 17.3 i direktiv 2003/55/EG.
5. Tillämpningen av denna artikel skall inte påverka tillämpningen av de
undantag som beviljats i enlighet med direktiven 2003/54/EG och
2003/55/EG.
Artikel 7
Tillgänglig information
1. Medlemsstaterna skall se till att information om energi-
effektivitetsmekanismer och finansiella och rättsliga ramar som antas i
syfte att nå det nationella vägledande energibesparingsmålet är tydliga
och allmänt når ut till de aktuella marknadsaktörerna.
2. Medlemsstaterna skall se till att större insatser görs för att främja
effektiv slutanvändning av energi. Medlemsstaterna skall skapa lämpliga
förutsättningar för och incitament till ett förstärkt utbud av information
och rådgivning om effektiv slutanvändning av energi till slutförbrukarna
från marknadsaktörernas sida.
3. Kommissionen skall se till att information om de bästa
energisparmetoderna i medlemsstaterna utbyts och får allmän spridning.
Artikel 8
Tillgängliga behörighets-, ackrediterings- och certifieringssystem
I syfte att uppnå hög grad av teknisk kompetens, objektivitet och
tillförlitlighet skall medlemsstaterna, om de anser det vara nödvändigt, se
till att det finns lämpliga behörighets‐, ackrediterings‐ och/eller
certifieringssystem för dem som tillhandahåller energitjänster,
energibesiktningar och åtgärder för förbättrad energieffektivitet enligt
artikel 6.2 a i och ii.
Artikel 9
Finansiella instrument för energibesparingar
1. Medlemsstaterna skall upphäva eller ändra nationella lagar och andra
författningar, utom sådana som är av klar skattekaraktär, som onödigtvis
eller i oproportionerlig utsträckning hämmar eller begränsar använd-
ningen av finansiella instrument för energibesparingar på marknaden för
energitjänster eller andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet.
Prop. 2008/09:163
195
2. Medlemsstaterna skall ställa modellavtal till förfogande när det gäller
dessa finansiella instrument för befintliga och potentiella inköpare av
energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom
den offentliga och den privata sektorn. Dessa kan utfärdas av den
myndighet eller byrå som avses i artikel 4.4.
Artikel 10
Energieffektiva avgifter och andra bestämmelser för nätbunden energi
1. Medlemsstaterna skall se till att avskaffa sådana incitament i
överförings- och distributionsavgifter som onödigtvis ökar volymen
distribuerad eller överförd energi. I detta hänseende får medlemsstaterna,
i enlighet med artikel 3.2 i direktiv 2003/54/EG och artikel 3.2 i direktiv
2003/55/EG, införa allmännyttiga skyldigheter med avseende på
energieffektivitet för företag som är verksamma inom el- och
gasbranscherna.
2. Medlemsstaterna får tillåta inslag i system och avgiftsstrukturer som
har socialt syfte, under förutsättning att eventuella negativa effekter på
överförings- och distributionssystemet blir så små som möjligt och står i
proportion till det sociala syftet.
Artikel 11
Fonder och finansieringsmekanismer
1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget,
får medlemsstaterna inrätta en eller flera fonder för att subventionera
tillhandahållandet av program för förbättrad energieffektivitet och andra
åtgärder för förbättrad energieffektivitet och främja utvecklingen av
marknaden för åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Dessa åtgärder
skall omfatta främjande av energibesiktning, finansiella instrument för
energibesparingar och, i förekommande fall, förbättrad mätning och
upplysande fakturering. Fonderna skall även inriktas på sektorer för
slutanvändning av energi med höga transaktionskostnader och högre
risker.
2. Om fonderna inrättas får de sörja för bidrag, lån, ekonomiska garantier
och/eller andra typer av finansiering som garanterar resultat.
3. Fonderna skall vara öppna för alla leverantörer av åtgärder för
förbättrad energieffektivitet, såsom energitjänstföretag, oberoende
energirådgivare, energidistributörer, systemansvariga för distributionen,
företag som säljer energi i detaljistledet och installatörer. Medlems-
staterna får besluta att öppna fonderna för alla slutförbrukare. Anbuds-
förfaranden eller likartade metoder som till fullo säkerställer öppenhet
Pr
skall genomföras i enlighet med gällande regler för offentlig
upphandling. Medlemsstaterna skall se till att sådana fonder kompletterar
och inte konkurrerar med kommersiellt finansierade åtgärder för
förbättrad energieffektivitet.
op. 2008/09:163
196
Artikel 12
Energibesiktningar
1. Medlemsstaterna skall se till att det finns effektiva
energibesiktningssystem av hög kvalitet som är utformade för att
identifiera möjliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet och som
genomförs på ett oberoende sätt för alla konsumenter, även mindre
hushållskunder och kommersiella kunder samt små och medelstora
industrikunder.
2. Marknadssegment som har höga transaktionskostnader och
okomplicerade inrättningar kan nås med andra åtgärder, till exempel
frågeformulär och dataprogram som görs tillgängliga på Internet
och/eller skickas till kunderna med post. Medlemsstaterna skall se till att
energibesiktningar finns tillgängliga för de marknadssegment där
energibesiktningar inte säljs kommersiellt, med beaktande av artikel
11.1.
3. Certifiering i enlighet med artikel 7 i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energi-
prestanda [15] skall anses vara likvärdig med en energibesiktning som
uppfyller kraven i punkterna 1 och 2 i den här artikeln och med en
energibesiktning som avses i bilaga VI led e till det här direktivet.
Besiktningar till följd av system som grundas på frivilliga överens-
kommelser mellan intresseorganisationer och ett utsett organ som
kontrolleras och följs upp av den berörda medlemsstaten i enlighet med
artikel 6.2 b i det här direktivet, skall likaledes anses ha uppfyllt kraven i
punkterna 1 och 2 i denna artikel.
Artikel 13
Mätning och upplysande fakturering av energiförbrukningen
1. Medlemsstaterna skall se till att slutförbrukare av el, naturgas,
fjärrvärme och/eller fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk, så långt
det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i
förhållande till möjliga energibesparingar, har individuella mätare som
till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar slutförbrukarens faktiska
energiförbrukning och ger information om faktisk användningstid.
När en befintlig mätare byts ut skall alltid individuella mätare erbjudas
till ett konkurrenskraftigt pris, förutsatt att detta är tekniskt möjligt och
kostnadseffektivt i förhållande till den beräknade sparpotentialen på lång
sikt. När en ny inkoppling sker i en ny byggnad eller större renoveringar
görs enligt direktiv 2002/91/EG skall sådana individuella mätare till ett
konkurrenskraftigt pris alltid erbjudas.
Prop. 2008/09:163
197
2. Medlemsstaterna skall se till att fakturering från energidistributörer,
systemansvariga för distributionen och företag som säljer energi i
detaljistledet när det är lämpligt grundas på faktisk energiförbrukning
och presenteras på ett klart och begripligt sätt. Lämplig information skall
göras tillgänglig tillsammans med fakturan och ge slutförbrukarna en
fullständig redovisning av de aktuella energikostnaderna. Fakturering,
grundad på den faktiska förbrukningen, skall ske så ofta att kunderna kan
styra sin egen energiförbrukning.
3. Medlemsstaterna skall se till att följande information, när det är
lämpligt, på ett klart och begripligt sätt av energidistributörer, system-
ansvariga för distributionen eller företag som säljer energi i detaljistledet
görs tillgänglig för slutförbrukarna i eller tillsammans med fakturor,
avtal, transaktioner och/eller kvitton från distributionsstationer:
a) Aktuella faktiska priser och faktisk energiförbrukning.
b) Jämförelser av slutförbrukarens aktuella energiförbrukning med
förbrukningen under samma period föregående år, helst i grafisk form.
c) Jämförelser med en genomsnittlig, normaliserad användare eller
referensanvändare av energi i samma användarkategori närhelst detta är
möjligt och användbart.
d) Kontaktinformation, inbegripet webbplatsadresser, för konsument-
organisationer, energibyråer eller liknande organ, där information kan
erhållas om tillgängliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet, jäm-
förande slutanvändarprofiler och/eller objektiva tekniska specifikationer
för energiförbrukande utrustning.
Kapitel IV
Slutbestämmelser
Artikel 14
Rapporter
1. Medlemsstater som för något ändamål redan använder sådana
beräkningsmetoder för mätning av energibesparingar som liknar dem
som beskrivs i bilaga IV när detta direktiv träder i kraft får lämna
upplysningar på lämplig detaljnivå till kommissionen. Upplysningarna
skall lämnas så snart som möjligt, helst inte senare än den 17 november
2006. Dessa upplysningar kommer att göra det möjligt för kommissionen
att beakta befintlig praxis.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna följande
handlingsplaner för energieffektivitet:
Prop. 2008/09:163
198
− En första handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2007.
− En andra handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2011.
− En tredje handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2014.
Alla handlingsplaner skall beskriva de åtgärder för förbättrad energi-
effektivitet som planeras för att uppnå målen i artikel 4.1 och 4.2 samt
för att uppfylla bestämmelserna om den offentliga sektorns roll som ett
exempel samt om information och rådgivning till slutförbrukare som
anges i artikel 5.1 respektive artikel 7.2.
Den andra och tredje handlingsplanen skall
− innehålla en grundlig analys och utvärdering av den tidigare planen,
− innehålla slutresultaten när det gäller uppfyllande av de energisparmål
som anges i artikel 4.1 och 4.2,
− innehålla planer för – och information om förväntade effekter av –
ytterligare åtgärder som skall vidtas för det fall att målen inte uppfylls
eller inte förväntas uppfyllas,
− användning och successivt ökad användning, i enlighet med artikel
15.4, av harmoniserade indikatorer och referensmått för effektivitet, för
utvärdering av såväl tidigare åtgärder som förväntade effekter av
planerade framtida åtgärder,
− grundas på tillgängliga uppgifter som kompletteras med
uppskattningar.
3. Kommissionen skall, senast den 17 maj 2008 offentliggöra en
kostnads-/nyttoanalys i vilken sambandet mellan EU: s normer,
bestämmelser, politik och åtgärder för effektiv slutanvändning av energi
granskas.
4. Handlingsplanerna för energieffektivitet skall bedömas enligt följande
i enlighet med förfarandet i artikel 16.2:
− De första handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2008.
− De andra handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2012.
− De tredje handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2015.
5. På grundval av handlingsplanerna för energieffektivitet skall kom-
missionen bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har uppnått
sina nationella vägledande energibesparingsmål. Kommissionen skall
offentliggöra en rapport med sina slutsatser
− om de första handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari
2008,
Prop. 2008/09:163
199
− om de andra handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari
2012,
− om de tredje handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari
2015.
Dessa rapporter skall innehålla information om liknande åtgärder på
gemenskapsnivå, inklusive gällande och framtida lagstiftning.
Rapporterna skall beakta det referensmåttssystem som avses i artikel
15.4, identifiera bästa metoder och identifiera fall då medlemsstaterna
och/eller kommissionen inte har gjort tillräckliga framsteg, och de får
innehålla rekommendationer.
Den andra rapporten skall i förekommande fall och om nödvändigt
åtföljas av förslag till Europaparlamentet och rådet om ytterligare
åtgärder, inklusive en eventuell förlängning av tillämpningsperioden för
målen. Om det i rapporten dras slutsatsen att otillräckliga framsteg har
gjorts mot att uppnå de nationella vägledande målen skall dessa förslag
behandla nivån och arten på målen.
Artikel 15
Översyn och anpassning av ramen
1. De värden och beräkningsmetoder som avses i bilagorna II, III, IV och
V skall anpassas till tekniska framsteg i enlighet med förfarandet i artikel
16.2.
2. Före den 1 januari 2008 skall kommissionen, i enlighet med för-
farandet i artikel 16.2, vid behov ytterligare justera och komplettera
punkterna 2–6 i bilaga IV med beaktande av den allmänna ramen i bilaga
IV.
3. Före den 1 januari 2012 skall kommissionen, i enlighet med
förfarandet i artikel 16.2, besluta att höja procentsatsen för de harmonise-
rade bottom‐up‐beräkningar som används i den harmoniserade be-
räkningsmodell som avses i punkt 1 i bilaga IV, utan att det påverkar de
medlemsstaters system som redan har en högre procentsats. Den nya
harmoniserade beräkningsmodellen med en betydligt högre procentsats
för bottom‐up‐beräkningarna skall inte användas förrän den 1 januari
2012.
Om det är genomförbart och möjligt skall man vid mätningen av de
samlade besparingarna under direktivets hela tillämpningsperiod använda
sig av denna harmoniserade beräkningsmodell utan att det påverkar de
medlemsstaters system som använder en högre procentsats för
bottom‐up‐beräkningar.
Prop. 2008/09:163
200
4. Senast den 30 juni 2008 skall kommissionen i enlighet med för-
farandet i artikel 16.2 utarbeta en uppsättning harmoniserade energi-
effektivitetsindikatorer och referensmått som baseras på dessa, och då ta
hänsyn till tillgängliga uppgifter eller uppgifter som kan insamlas på ett
kostnadseffektivt sätt för varje medlemsstat. För utarbetandet av dessa
harmoniserade energieffektivitetsindikatorer och referensmått skall
kommissionen som referensguide använda den vägledande förteckningen
i bilaga V. Medlemsstaterna skall gradvis integrera dessa indikatorer och
referensmått i de statistiska uppgifter som ingår i deras handlingsplaner
för energieffektivitet, vilka avses i artikel 14, och använda dem som ett
av de redskap som står till deras förfogande när de skall besluta om
framtida prioriteringsområden i handlingsplanerna för energieffektivitet.
Senast den 17 maj 2011 skall kommissionen lägga fram en rapport för
Europaparlamentet och rådet om framstegen när det gäller att fastställa
indikatorer och referensmått.
Artikel 16
Kommitté
1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté.
2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut
1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i
det beslutet.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre
månader.
3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.
Artikel 17
Upphävande
Direktiv 93/76/EEG upphör härmed att gälla.
Artikel 18
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 17
maj 2008, med undantag av bestämmelserna i artikel 14.1, 14.2 och 14.4,
för vilka införlivandet skall ske senast den 17 maj 2006. De skall genast
underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
Prop. 2008/09:163
201
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de
centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det
område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 19
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har
offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 20
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 5 april 2006.
På Europaparlamentets vägnar
J. Borrell Fontelles
Ordförande
På rådets vägnar
H. Winkler
Ordförande
[1] EUT C 120, 20.5.2005, s. 115.
[2] EUT C 318, 22.12.2004, s. 19.
[3] Europaparlamentets yttrande av den 7 juni 2005 (ännu ej
offentliggjort i EUT), rådets gemensamma ståndpunkt av den 23
september 2005 (EUT C 275 E, 8.11.2005, s. 19) och
Europaparlamentets ståndpunkt av den 13 december 2005 (ännu ej
offentliggjord i EUT). Rådets beslut av den 14 mars 2006.
[4] EGT L 242, 10.9.2002, s. 1.
[5] EUT L 176, 15.7.2003, s. 37. Direktivet ändrat genom rådets direktiv
2004/85/EG (EUT L 236, 7.7.2004, s. 10).
[6] EUT L 176, 15.7.2003, s. 57.
[7] EUT L 134, 30.4.2004, s. 1. Direktivet senast ändrat genom
kommissionens förordning (EG) nr 2083/2005 (EUT L 333, 21.12.2005,
s. 28).
Prop. 2008/09:163
202
[8] EUT L 134, 30.4.2004, s. 114. Direktivet senast ändrat genom
förordning (EG) nr 2083/2005.
[9] C-513/99: Concordia Bus Finland Oy Ab, tidigare Stagecoach
Finland Oy Ab, mot Helsingin Kaupunki och HKL-Bussiliikenne (REG
2002 I-7213).
[10] EGT C 394, 17.12.1998, s. 1.
[11] EGT L 237, 22.9.1993, s. 28.
[12] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
[13] EUT L 275, 25.10.2003, s. 32. Direktivet ändrat genom direktiv
2004/101/EG (EUT L 338, 13.11.2004, s. 18).
[14] EGT L 283, 27.10.2001, s. 33. Direktivet ändrat genom 2003 års
anslutningsakt.
[15] EGT L 1, 4.1.2003, s. 65.
--------------------------------------------------
BILAGA I
Metod för beräkning av de nationella vägledande energibesparingsmålen
Följande metod skall användas för att beräkna de nationella vägledande
energibesparingsmål som anges i artikel 4:
1. Medlemsstaterna skall använda den årliga inhemska slutförbrukningen
av energi för alla energianvändare som omfattas av detta direktiv för de
fem senaste åren före genomförandet av detta direktiv och för vilka
offentliga data är tillgängliga för att beräkna ett årligt förbruknings-
genomsnitt. Denna slutliga energiförbrukning skall vara den mängd
energi som distribueras eller säljs till slutförbrukare under femårs-
perioden, ej justerat för graddagar, strukturella förändringar eller produk-
tionsförändringar.
På grundval av detta årliga förbrukningsgenomsnitt skall det nationella
vägledande energibesparingsmålet beräknas en gång, och den
resulterande absoluta energimängd som skall sparas kommer att
tillämpas under direktivets hela varaktighet.
Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall
a) bestå av 9 % av det årliga förbrukningsgenomsnittet enligt ovan,
Prop. 2008/09:163
203
b) mätas efter det nionde året av detta direktivs tillämpning,
c) vara resultatet av kumulativa årliga energibesparingar som har
uppnåtts under direktivets hela nioåriga tillämpningsperiod,
d) kunna uppnås genom energitjänster och andra åtgärder för förbättrad
energieffektivitet.
Genom denna metod för mätning av energibesparing säkerställs att de
totala energibesparingar som föreskrivs i direktivet är en fast mängd och
därigenom oberoende av framtida BNP‐tillväxt och av varje framtida
ökning av energiförbrukningen.
2. Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall uttryckas i
absoluta termer i GWh eller motsvarande, beräknat enligt bilaga II.
3. Energibesparingar under ett särskilt år, efter det att detta direktiv har
trätt i kraft, till följd av åtgärder för förbättrad energieffektivitet som har
inletts under ett tidigare år, men inte före 1995, och som har bestående
effekt får tas med vid beräkningen av de årliga besparingarna. I vissa fall
där omständigheterna motiverar detta får åtgärder som inleddes före 1995
men tidigast 1991 beaktas. Åtgärder av teknisk art skall antingen ha
uppdaterats för att ta hänsyn till tekniska framsteg eller bedömas i
förhållande till referensmått för sådana åtgärder. Kommissionen skall
tillhandahålla riktlinjer om hur effekten av alla sådana
energieffektivitetsförbättrande åtgärder skall mätas eller beräknas, vilka
där så är möjligt skall baseras på befintlig gemenskapslagstiftning, såsom
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari
2004 om främjande av kraftvärme på grundval av nyttiggjord värme på
den inre marknaden för energi [1] och direktiv 2002/91/EG.
I samtliga fall skall de resulterande energibesparingarna fortfarande
kunna kontrolleras och mätas eller beräknas i enlighet med den allmänna
ramen i bilaga IV.
[1] EUT L 52, 21.2.2004, s. 50.
--------------------------------------------------
BILAGA II
Energiinnehåll i vissa utvalda bränslen för slutförbrukning –
omvandlingstabell [1]
Källa: Eurostat.
Energiprodukt | kJ (NCV) | kg oljeekv. (NCV) | kWh (NCV) |
1 kg koks | 28500 | 0,676 | 7,917 |
Prop. 2008/09:163
204
1 kg antracit | 17200 — 30700 | 0,411 — 0,733 | 4,778 — 8,528 |
1 kg brunkolsbriketter | 20000 | 0,478 | 5,556 |
1 kg brunkol med högt förbränningsvärde | 10500 — 21000 | 0,251 —
0,502 | 2,917 — 5,833 |
1 kg brunkol | 5600 — 10500 | 0,134 — 0,251 | 1,556 — 2,917 |
1 kg oljeskiffer | 8000 — 9000 | 0,191 — 0,215 | 2,222 — 2,500 |
1 kg torv | 7800 — 13800 | 0,186 — 0,330 | 2,167 — 3,833 |
1 kg torvbriketter | 16000 — 16800 | 0,382 — 0,401 | 4,444 — 4,667 |
1 kg rester av eldningsolja (tung olja) | 40000 | 0,955 | 11,111 |
1 kg lätt eldningsolja | 42300 | 1,010 | 11,750 |
1 kg motorbränsle (bensin) | 44000 | 1,051 | 12,222 |
1 kg paraffin | 40000 | 0,955 | 11,111 |
1 kg gasol | 46000 | 1,099 | 12,778 |
1 kg naturgas [2] | 47200 | 1,126 | 13,10 |
1 kg flytande naturgas | 45190 | 1,079 | 12,553 |
1 kg trä (25 % fuktighet) [3] | 13800 | 0,330 | 3,833 |
1 kg pelletar/träbriketter | 16800 | 0,401 | 4,667 |
1 kg avfall | 7400 — 10700 | 0,177 — 0,256 | 2,056 — 2,972 |
1 MJ utvunnen värme | 1000 | 0,024 | 0,278 |
1 kWh elenergi | 3600 | 0,086 | 1 [4] |
[1] Medlemsstaterna får tillämpa olika omvandlingsfaktorer om detta kan
motiveras.
[2] 93 % metan.
[3] Det är tillåtet att använda andra värden beroende på vilken typ av trä
som används mest i medlemsstaten.
[4] För besparingar i kWh el får medlemsstaterna använda en
standardkoefficient på 2,5 som återspeglar den uppskattade genom-
snittliga produktionseffektiviteten i EU (40 %) under målperioden.
Medlemsstaterna får tillämpa en annan koefficient om de kan motivera
detta.
Prop. 2008/09:163
205
--------------------------------------------------
Bilaga III
Vägledande förteckning över exempel på lämpliga åtgärder för förbättrad
energieffektivitet
I denna bilaga ges exempel på var program för förbättrad
energieffektivitet och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet kan
utvecklas och genomföras i samband med artikel 4.
För att tas i beaktande måste dessa åtgärder för förbättrad energi-
effektivitet leda till energibesparingar som klart kan mätas och
kontrolleras eller beräknas i enlighet med riktlinjerna i bilaga IV till detta
direktiv, och deras energibesparingseffekter får inte redan vara med-
räknade i andra specifika åtgärder. Följande förteckningar är inte uttöm-
mande utan är avsedda som vägledning.
Exempel på lämpliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet:
Bostäder och tjänstesektorns byggnader
a) Uppvärmning och kylning (till exempel värmepumpar, nya effektiva
värmepannor, installation eller effektiv modernisering av
fjärrvärme‐/fjärrkylsystem).
b) Isolering och ventilation (till exempel isolering av väggar och tak,
två‐/treglasfönster, passiv uppvärmning och kylning etc.).
c) Varmvatten (till exempel installation av nya anordningar, direkt och
effektiv användning vid uppvärmning av utrymmen, i tvättmaskiner).
d) Belysning (till exempel nya effektiva glödlampor och förkopplings-
don, digitala kontrollsystem, användning av rörelsedetektorer till be-
lysningssystem i kommersiella byggnader).
e) Matlagning och nedfrysning (till exempel nya effektiva anordningar,
värmeåtervinningssystem).
f) Annan utrustning och andra apparater (till exempel apparater för
kombinerad uppvärmning och kraftgenerering, nya effektiva
anordningar, tidkontroll för optimerad energianvändning, viloläge för
minskning av energiförluster, installation av kondensorer för att minska
reaktiv effekt, transformatorer med låga förluster).
g) alstring av förnybara energikällor i hemmet, varigenom mängden köpt
energi minskas (till exempel solvärmeapparater, varmvatten för
hushållsbruk, uppvärmning och kylning av utrymmen med solenergi).
Prop. 2008/09:163
206
Industrisektorn
h) Produkttillverkningsprocesser (till exempel effektivare användning av
tryckluft, kondensat samt strömbrytare och ventiler, användning av
automatiska och integrerade system, effektiva vilolägen).
i) Motorer och regulatorer (till exempel ökad användning av elektronisk
styrning, varvtalsreglerare, integrerad tillämpningsprogrammering,
frekvensomvandling, elektrisk motor med hög verkningsgrad).
j) Fläktar, varvtalsreglerare och ventilation (till exempel nya
anordningar/system, användning av naturlig ventilation).
k) Efterfrågestyrning (till exempel belastningsstyrning, system för
kontroll av toppbelastningsutjämning).
l) Högeffektiv kraftvärme (till exempel apparater för kombinerad
uppvärmning och kraftgenerering).
Transportsektorn
m) Använt transportmedel (till exempel främjande av energieffektiva
fordon, energieffektiv användning av fordon, bland annat system för
anpassning av däcktryck, energieffektiva anordningar och tillbehör i
fordon, tillsatser i bränsle som förbättrar energieffektiviteten,
högsmörjande oljor och lågresistenta däck).
n) Byte av transportslag för resorna (till exempel arrangemang för resor
utan bil mellan hem och arbetsplats, bildelning, byte av transportslag från
mer till mindre energiförbrukande transportslag per passagerarkilometer
eller tonkilometer).
o) Bilfria dagar.
Sektorsövergripande åtgärder
p) Standarder och normer som i första hand syftar till att förbättra
energieffektiviteten hos produkter och tjänster, inklusive byggnader.
q) Energimärkningssystem.
r) Mätning, intelligenta mätsystem såsom individuella mätare med
fjärrhantering, samt upplysande fakturering.
s) Yrkesutbildning och allmän utbildning som leder till användning av
energieffektiv teknik.
Övergripande åtgärder
Prop. 2008/09:163
207
t) Regleringar, skatter osv. som leder till minskad slutförbrukning av
energi.
u) Riktade informationskampanjer för att främja energieffektivitet och
åtgärder för förbättrad energieffektivitet.
--------------------------------------------------
BILAGA IV
Allmän ram för mätning och kontroll av energibesparingar
1. Mätningar och beräkningar av energibesparingar samt normalisering
av dessa
1.1 Mätning av energibesparingar
Allmänt
För att mäta uppnådda energibesparingar enligt artikel 4 i syfte att få
fram den totala förbättringen av energieffektiviteten och bestämma
enskilda åtgärders verkningar skall man använda en harmoniserad
beräkningsmodell med en kombination av de båda beräkningsmetoderna
top‐down och bottom‐up för att mäta de årliga förbättringarna av
energieffektiviteten för handlingsplanerna för energieffektivitet enligt
artikel 14.
När kommittén utvecklar den harmoniserade beräkningsmodellen i
enlighet med artikel 15.2 skall den i största möjliga utsträckning
eftersträva att använda de uppgifter som Eurostat och/eller nationella
statistiska organ redan lämnar rutinmässigt.
Top–down–beräkningar
En top–down–beräkningsmetod innebär att energibesparingarnas storlek
beräknas med utgångspunkt i nationella energibesparingsnivåer eller mer
aggregerade sektorsvisa sådana. Korrigeringar av årsuppgifterna görs
därefter för sådana yttre faktorer som graddagar, strukturförändringar,
produktmix osv., för att få fram ett mått som ger en rättvis indikation på
den totala förbättringen av energieffektiviteten enligt punkt 1.2. Denna
metod innefattar varken exakta mätningar på en detaljerad nivå eller visar
orsaks- och verkningssammanhangen mellan åtgärder och de energi-
besparingar som följer av dessa. Emellertid är metoden normalt enklare
och mindre kostsam och kallas ofta för "energieffektivitetsindikator"
eftersom den ger en indikation på utvecklingen.
När kommittén utvecklar den top–down–beräkningsmetod som skall
användas i den harmoniserade beräkningsmodellen, skall den i största
möjliga utsträckning grunda sitt arbete på befintliga metoder, till
exempel Odex–modellen [1].
Prop. 2008/09:163
208
Bottom–up–beräkningar
En bottom‐up‐beräkningsmetod innebär att de energibesparingar som
erhålls genom att vidta en särskild åtgärd för förbättrad energieffektivitet
mäts i kilowattimmar (kWh), joule (J) eller kilogram oljeekvivalenter
(kgoe) och läggs samman med de energibesparingar som följer av andra
särskilda åtgärder för förbättrad energieffektivitet. De myndigheter eller
byråer som avses i artikel 4.4 skall undvika att dubbelräkna energi-
besparingar som följer av en kombination av åtgärder för förbättrad
energieffektivitet (inklusive mekanismer). För bottom‐up‐beräknings-
metoden kan de uppgifter och metoder som avses i punkt 2.1 och 2.2
utnyttjas.
Före den 1 januari 2008 skall kommissionen utarbeta en harmoniserad
bottom–up–modell. Denna modell skall täcka en andel på mellan 20 och
30 procent av den årliga inhemska slutförbrukningen av energi för
sektorer som omfattas av detta direktiv, med vederbörligt beaktande av
de faktorer som avses i punkterna a, b och c nedan.
Fram till 1 januari 2012 skall kommissionen fortsätta att utarbeta denna
harmoniserade bottom–up–modell som skall täcka betydligt högre nivå
av den årliga inhemska slutförbrukningen av energi för sektorer som
omfattas av detta direktivs tillämpningsområde, med vederbörligt
beaktande av de faktorer som avses i punkterna a, b och c nedan.
Vid utvecklingen av den harmoniserade bottom–up–modellen skall kom-
missionen beakta följande faktorer och i enlighet därmed motivera sitt
beslut:
a) Erfarenheter av den harmoniserade beräkningsmodellen under de
första tillämpningsåren.
b) Förväntad möjlig förbättring av precisionen till följd av en större andel
bottom‐up‐beräkningar.
c) Beräknad möjlig merkostnad och/eller större administrativ börda.
När kommittén utvecklar denna harmoniserade bottom–up–modell i
enlighet med artikel 15.2, skall den sträva efter att använda
standardiserade metoder som medför minsta möjliga administrativa
bördor och kostnader, särskilt genom att utnyttja de mätningsmetoder
som avses i punkt 2.1 och 2.2 och koncentrera sig på de sektorer där den
harmoniserade bottom–up–modellen kan tillämpas mest
kostnadseffektivt.
Medlemsstaterna kan om de så önskar utnyttja ytterligare bottom–up–
mätningar utöver den del som föreskrivs av den harmoniserade bottom–
up–modellen efter att ha nått en överenskommelse med kommissionen, i
enlighet med förfarandet i artikel 16.2, på grundval av en beskrivning av
den metod som den berörda medlemsstaten lagt fram.
Prop. 2008/09:163
209
Om bottom–up–beräkningar inte finns tillgängliga för vissa sektorer,
skall bottom–up–indikatorer eller en blandning av bottom–up- och top–
down–beräkningar användas i rapporterna till kommissionen, med
förbehåll för en överenskommelse med kommissionen, i enlighet med
förfarandet i artikel 16.2. Särskilt vid bedömning av en begäran av detta
slag i samband med den första handlingsplan för energieffektivitet som
beskrivs i artikel 14.2 skall kommissionen visa lämplig flexibilitet. Några
top–down–beräkningar kan bli nödvändiga för att mäta verkningarna av
de åtgärder som genomförts efter 1995 (och i vissa fall så tidigt som
1991) men som fortfarande har verkningar.
1.2 Hur energibesparingsmätningar bör normaliseras
Energibesparingar skall fastställas genom mätning och/eller uppskattning
av förbrukningen före och efter genomförandet av åtgärden. Det är
härvid nödvändigt att korrigera för och normalisera de yttre förhållanden
som vanligen påverkar energiförbrukningen. Dessa förhållanden kan
variera över tiden. Det kan till exempel röra sig om påverkan av en eller
flera av följande faktorer:
a) Väderförhållanden, såsom graddagar.
b) Beläggningsnivåer.
c) Öppettider för andra byggnader än bostadshus.
d) Den installerade utrustningens kraft (anläggningens produktion),
produktmix.
e) Anläggningens produktionskapacitet, produktionsnivå, volym eller
mervärde, inklusive ändringar i BNP‐nivån.
f) Användningsschema för anläggningar eller fordon.
g) Förhållande till andra enheter.
2. Data och metoder som får användas (mätbarhet)
Det finns flera metoder för insamling av data som kan användas för
mätning och/eller uppskattning av energibesparingar. När en energitjänst
eller en åtgärd för förbättrad energieffektivitet utvärderas, kan det ofta
vara omöjligt att enbart förlita sig till mätningar. Här görs därför skillnad
mellan metoder för att mäta energibesparingar och metoder för att
uppskatta energibesparingar, där de sistnämnda är de vanligaste.
2.1 Data och metoder som grundas på mätningar
Prop. 2008/09:163
210
Räkningar från distributionsföretag eller detaljister
Mätningsbaserade energiräkningar kan ligga till grund för mätningen
under en representativ period innan åtgärden för förbättrad
energieffektivitet införs. Dessa räkningar kan sedan jämföras med
mätningsbaserade räkningar för perioden efter införandet och tillämp-
ningen av åtgärden, även här under en representativ period. Om möjligt
bör resultaten jämföras med en kontrollgrupp (grupp som inte deltar)
eller alternativt normaliseras enligt punkt 1.2.
Uppgifter om energiförsäljning
Förbrukningen av olika typer av energi (el, gas, eldningsolja) kan mätas
genom att man jämför detaljistens eller distributörens försäljningsdata
före införandet av åtgärderna för förbättrad energieffektivitet med
försäljningsdata efter införandet av dessa åtgärder. En kontrollgrupp skall
användas eller uppgifterna normaliseras.
Försäljningsdata för utrustning och apparater
Prestanda för utrustning och apparater kan beräknas på grundval av
information som erhålls direkt från tillverkaren. Data om försäljning av
utrustning och apparater kan i allmänhet erhållas från återförsäljarna.
Särskilda undersökningar och mätningar kan också göras. För att
bestämma energibesparingarnas storlek kan tillgängliga data jämföras
med försäljningssiffrorna. Om denna metod används, bör korrigeringar
göras om användningen av utrustningen och apparaterna ändras.
Data för belastningen hos slutförbrukningen
Energiförbrukningen i en byggnad eller anläggning kan mätas för att
registrera energiefterfrågan före och efter införandet av en åtgärd för
förbättrad energieffektivitet. Viktiga faktorer (till exempel produktions-
process, särskild utrustning, uppvärmningsanordningar) kan mätas nog-
grannare.
2.2 Data och metoder som grundas på uppskattningar
Data som uppskattas genom användning av enkel teknik: Ingen
inspektion
Beräkning av uppskattade data genom användning av enkel teknik utan
inspektioner på plats är den vanligaste metoden för att erhålla data för
mätning av uppskattade energibesparingar. Data kan uppskattas genom
användning av tekniska principer, utan att använda data från platsen, men
med antaganden som grundas på utrustningsspecifikationer, prestanda-
egenskaper, driftsprofiler efter vidtagna åtgärder och statistik osv.
Data som uppskattas genom användning av avancerad teknik: Inspektion
Energidata kan beräknas på grundval av information som erhålls av en
extern expert i samband med en besiktning eller annan typ av besök vid
en eller flera utvalda anläggningar. På detta sätt kan man utveckla mer
sofistikerade algoritmer eller simuleringsmodeller som kan användas vid
ett större antal anläggningar (till exempel byggnader, inrättningar,
fordon). Denna typ av mätningar kan ofta användas för att komplettera
och kalibrera data som uppskattas genom användning av enkel teknik.
Prop. 2008/09:163
211
3. Hantering av osäkerhet
Alla metoder som anges i punkt 2 rymmer ett visst mått av osäkerhet.
Osäkerhet kan bero på följande [2]:
a) Instrumentfel: dessa uppkommer vanligen på grund av fel i produkt-
tillverkarens specifikationer.
b) Modellfel: det rör sig vanligen om fel i den modell som används för
att uppskatta parametrar för insamlade data.
c) Provtagningsfel: det rör sig vanligen om fel som beror på att man
observerar ett urval av enheter snarare än alla enheter som omfattas av
undersökningen.
Osäkerhet kan också bero på planerade och oplanerade antaganden.
Dessa hänger vanligen samman med uppskattningar, antaganden
och/eller användning av tekniska data. Förekomsten av fel hänger också
samman med det system som valts för insamling av data (se punkt 2.1
och 2.2). En närmare angivelse av osäkerheten rekommenderas.
Medlemsstaterna kan välja att använda metoden för kvantifierad
osäkerhet när de avlägger rapport om de mål som fastställs i detta
direktiv. Den kvantifierade osäkerheten skall sedan uttryckas på ett
statistiskt meningsfullt sätt, med angivande både av noggrannheten och
konfidensnivån. Till exempel: "Det kvantifierbara felet är ± 20 % med 90
% konfidensintervall."
Om metoden med kvantifierbar osäkerhet används skall medlemsstaterna
också ta hänsyn till att den godtagbara osäkerhetsnivå som krävs vid
beräkning av energibesparingar är en funktion av besparingsnivån och
kostnadseffektiviteten till följd av minskande osäkerhet.
4. Harmoniserade livslängder för åtgärder för förbättrad energieffektivitet
i bottom‐up‐beräkningar
Vissa åtgärder för förbättrad energieffektivitet sträcker sig under flera
decennier medan andra åtgärder pågår under en kortare period.
Nedanstående förteckning ger exempel på den gemensnittliga livs-
längden för åtgärder för förbättrad energieffektivitet:
Isolering av vind i privatbostäder 30 år
Prop. 2008/09:163
212
Isolering av skalmur i privatbostäder 40 år
Fönster, klassade E till C (i m2) 20 år
Värmepannor, klassade B till A 15 år
Värmekontroller – uppgradering genom utbyte av värmepanna 15 år
Lågenergilampor – detaljhandel 16 år
Källa: Energy Efficiency Commitment 2005–2008, UK. För att säker-
ställa att alla medlemsstater tillämpar samma livslängd för likartade
åtgärder skall livslängderna vara harmoniserade på europeisk nivå. Kom-
missionen skall därför med stöd av den kommitté som inrättas enligt
artikel 16 ersätta ovannämnda förteckning med en förteckning över den
genomsnittliga livslängden för olika åtgärder för förbättrad energi-
effektivitet senast den 17 november 2006.
5. Hantering av energibesparingarnas multiplikatoreffekter och
undvikande av dubbelräkning vid kombinerade top‐down‐ och
bottom‐up‐beräkningsmetoder
Genomförandet av en åtgärd för förbättrad energieffektivitet, till exempel
isolering av varmvattenberedare och rörledningar i en byggnad, eller
andra åtgärder med motsvarande effekt, kan ge framtida multiplikator-
effekter på marknaden, dvs. att marknaden kommer att vidta en åtgärd
automatiskt utan ytterligare medverkan av de myndigheter eller organ
som avses i artikel 4.4 eller någon privat tillhandahållare av energi-
tjänster. En åtgärd med multiplikatorpotential skulle i de flesta fall vara
kostnadseffektivare än åtgärder som behöver upprepas regelbundet.
Medlemsstaterna skall uppskatta sådana åtgärders energibesparings-
potential, inklusive deras multiplikatoreffekter, och kontrollera de totala
effekterna i en efterhandsutvärdering med hjälp av indikatorer om så är
lämpligt.
Vid utvärderingen av övergripande åtgärder får energieffektivitets-
indikatorer användas, såvida det går att bestämma i vilken riktning de
skulle ha utveckla sig om de övergripande åtgärderna inte vidtagits. Det
måste emellertid, så långt det är möjligt, kunna uteslutas att de energi-
besparingar som uppnåtts med hjälp av åtgärderna inkluderas i be-
räkningen av de besparingar som uppnåtts genom målinriktade energi-
effektivitetsprogram, energitjänster och andra politiska styrmedel. Detta
gäller framför allt i samband med energi- eller koldioxidskatter och
informationskampanjer.
Dubbelberäkningar av energibesparingar skall korrigeras. Användning av
matriser som hjälp att summera åtgärdernas verkningar uppmuntras.
Medlemsstaterna skall inte beakta potentiella energibesparingar som
uppkommer efter målperioden när de rapporterar om det övergripande
mål som anges i artikel 4. Åtgärder som främjar långsiktiga marknads-
effekter bör i vilket fall som helst uppmuntras, och åtgärder som redan
har resulterat i att energibesparingarna gett multiplikatoreffekter bör be-
aktas i rapporterna om de mål som anges i artikel 4, förutsatt att de kan
mätas och kontrolleras med hjälp av vägledningen i denna bilaga.
Prop. 2008/09:163
213
6. Kontroll av energibesparingar
Om de energibesparingar som erhålls genom en viss energitjänst eller
annan åtgärd för förbättrad energieffektivitet anses vara kostnads-
effektiva och nödvändiga, skall de kontrolleras av en tredje part. Detta
kan göras av oberoende konsulter, energitjänstföretag eller andra
marknadsaktörer. De behöriga myndigheter eller byråer i medlems-
staterna som avses i artikel 4.4 kan tillhandahålla närmare instruktioner
om detta.
Källor: A European Ex‐post Evaluation Guidebook for DSM and EE
Service Programmes; IEA, INDEEP databas. IPMVP, Volym 1 (version
från mars 2002).
[1] ODYSSEE-MURE-projektet, SAVE-programmet. Kommissionen
2005.
[2] En modell för att fastställa den kvantifierbara osäkerheten på
grundval av dessa tre feltyper anges i Appendix B till "International
Performance Measurement & Verification Protocol (IPMVP)".
--------------------------------------------------
Bilaga V
Vägledande förteckning över energiomvandlingmarknader och delmark-
nader för vilka referensmått kan utarbetas:
1. Marknaden för hushållsmaskiner/informationsteknik och belysning
1.1 Köksutrustning (vitvaror)
1.2 Underhållnings-/informationsteknik
1.3 Belysning
2. Marknaden för husuppvärmningteknik
2.1 Värme
2.2 Varmvatten
2.3 Luftkonditionering
Prop. 2008/09:163
214
2.4 Ventilation
2.5 Värmeisolering
2.6 Fönster
3. Marknaden för industriugnar
4. Marknaden för drivmotorer inom industrin
5. Marknaden för offentliga inrättningar
5.1 Skolor/offentlig förvaltning
5.2 Sjukhus
5.3 Badbassänger
5.4 Gatubelysning
6. Marknaden för transporttjänster.
--------------------------------------------------
Bilaga VI
Förteckning över sådana energieffektiva åtgärder som kan komma i fråga
inom offentlig upphandling
Utan att det påverkar nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning
om offentlig upphandling skall medlemsstaterna se till att den offentliga
sektorn tillämpar minst två av kraven i nedanstående förteckning inom
ramen för den offentliga sektorns roll som ett exempel enligt artikel 5:
a) Krav på att utnyttja finansiella instrument för energibesparingar,
däribland avtal om energiprestanda, där mätbara och förutbestämda
energibesparingar ställs som krav (inklusive i de fall då de offentliga
förvaltningarna har lagt ut ansvaret på entreprenad).
b) Krav på att inköpa utrustning och fordon på grundval av förteckningar
som de myndigheter och organ som avses i artikel 4.4 skall upprätta och
som innehåller energieffektiva produktspecifikationer för olika kategorier
av utrustning och fordon, när så är lämpligt med hjälp av minimerade
livscykelkostnadsanalyser eller jämförbara metoder för att säkerställa
kostnadseffektiviteten.
c) Krav på att inköpa utrustning som har effektiv energiförbrukning i alla
lägen, även i viloläge, när så är lämpligt med hjälp av minimerade
livscykelkostnadsanalyser eller jämförbara metoder för att säkerställa
kostnadseffektiviteten.
Prop. 2008/09:163
215
d) Krav på att byta ut eller modifiera befintlig utrustning och befintliga
fordon med den utrustning som finns förtecknad under b och c.
e) Krav på att utnyttja energibesiktningar och genomföra de därav
följande kostnadseffektiva rekommendationerna.
f) Krav på att inköpa eller hyra energieffektiva byggnader eller delar av
dessa, eller krav på att byta ut eller modifiera inköpta eller hyrda
byggnader eller delar av dessa för att göra dem mer energieffektiva.
Prop. 2008/09:163
216
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna till
Energimyndighetens rapport Förbättrad
energihushållning inom industrin
Efter remiss har yttrande över rapporten Förbättrad energihushållning
inom industrin (ER 2008:08) avgivits av: Miljööverdomstolen, Miljö-
domstolen i Nacka, Miljödomstolen i Växjö, Miljödomstolen i Vänersb-
org, Miljödomstolen i Östersund, Miljödomstolen i Umeå, Kommers-
kollegium, Ekonomistyrningsverket, Statskontoret, Länsstyrelsen i
Uppsala län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Hallands
län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs
län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Vetenskapsrådet, Kungliga Tekniska
högskolan (KTH), Örebro universitet, Lunds universitet, Växjö
universitet, Göteborgs universitet, Karlstads universitet, Luleå tekniska
universitet, Mittuniversitetet, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Verket
för näringslivsutveckling (Nutek), Teknikföretagen, Plast & kemi-
företagen, Föreningen Sveriges Skogsindustrier, Svenskt Näringsliv,
Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Svenska Bioenergiföreningen
(Svebio), Sveriges energiföreningars riksorganisation (SERO) och
Svenska Naturskyddsföreningen.
Följande remissinstanser har inte svarat eller angivit att de avstår från
att lämna några synpunkter: Stockholms universitet, Uppsala universitet,
Linköpings universitet, Umeå universitet, Handelshögskolan i
Stockholm, Chalmers tekniska högskola (CTH), Sveriges Lantbruks-
universitet, Stiftelsen institutet för framtidsstudier, Stiftelsen för
Miljöstrategisk forskning (MISTRA), Forskningsrådet för miljö, areella
näringar och samhällsbyggande (Formas), Affärsverket svenska kraftnät,
Jernkontoret, Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB, Vattenfall
AB, Sveriges kommuner och landsting, E.ON Sverige AB, Elforsk,
Fortum, Skogforsk, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges Jordägare-
förbund och Världsnaturfonden.
Prop. 2008/09:163
217
Bilaga 8 Förteckning över remissinstanserna till
Energimyndighetens rapport Nytt planeringsmål för
vindkraften år 2020
Efter remiss har yttrande över rapporten Nytt planeringsmål för
vindkraften år 2020 avgetts av: Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt,
Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Statens fastighetsverk,
Länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län, Södermanlands län,
Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Kalmar län, Gotlands
län, Blekinge län, Skåne län, Hallands län, Västra Götalands län,
Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län, Dalarnas län, Gävleborgs
län, Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län, Norrbottens
län, Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Sametinget, Naturvårdsverket,
Riksantikvarieämbetet, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, Boverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Sveriges geologiska
undersökning, Skogsstyrelsen, Affärsverket svenska kraftnät, Verket för
innovationssystem, Verket för näringslivsutveckling, Energimarknads-
inspektionen, Gotlands kommun, Kristianstads kommun, Falkenbergs
kommun, Karlstads kommun, Strömsunds kommun, Piteå kommun,
Sveriges kommuner och landsting, Svenska samernas riksförbund,
Svenska naturskyddsföreningen, Svenskt näringsliv, Lantbrukarnas riks-
förbund, Svensk energi, Skogsindustrierna, Föreningen svenskt land-
skapsskydd, Svensk Vindkraftförening, Sveriges fiskares riksförbund,
Sveriges jordägareförbund och Svensk Vindenergi.
Fyra remissinstanser har anmält att de inte har några synpunkter eller
avstår från att yttra sig; Fortifikationsverket, Post- och telestyrelsen,
Banverket, Glesbygdsverket och Fiskesekretariatet.
Yttrande har härutöver inkommit från Halmstad kommun.
Följande remissinstanser har inte svarat: Sveriges exportråd, Invest in
Sweden Agency, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och sam-
hällsbyggande, Luftfartsverket, Linköpings kommun, Kalmar kommun,
Hudiksvalls kommun, Elforsk, Sveriges sportfiske- och fiskevårds-
förbund och Världsnaturfonden.
Prop. 2008/09:163
218
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 mars 2009
Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden
Olofsson, Erlandsson, Carlgren, Hägglund, Malmström, Billström.
Föredragande: Statsrådet Olofsson
Regeringen beslutar proposition 2008/09:163 En sammanhållen klimat-
och energipolitik – Energi