Prop. 2008/09:163

En sammanhållen klimat- och energipolitik - Energi

Regeringens proposition

Prop. 2008/09:163

1

2008/09:163

En sammanhållen klimat- och energipolitik – Energi Prop.

2008/09:163

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 11 mars 2009

Fredrik Reinfeldt

Maud

Olofsson

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Partiledarna i Allians för Sverige slöt den 5 februari 2009 en överens-

kommelse om en långsiktig och hållbar energi- och klimatpolitik. Med

överenskommelsen som grund lämnas i denna proposition förslag om en

hållbar energipolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet. Samtidigt

med denna proposition överlämnar regeringen propositionen En sam-

manhållen klimat- och energipolitik – Klimat (prop. 2008/09:162). De

två propositionerna ska ses som en helhet.

Regeringen föreslår att andelen förnybar energi år 2020 ska vara minst

50 procent av den totala energianvändningen. Andelen förnybar energi i

transportsektorn ska år 2020 vara minst 10 procent. För att det över-

gripande målet ska nås föreslår regeringen bl.a. att certifikatsystemet för

förnybar elproduktion vidareutvecklas. Ett nytt mål för ökningen av den

förnybara elproduktionen bör sättas upp i nivå med 25 TWh till år 2020

jämfört med läget år 2002. Energimyndigheten kommer att ges i uppdrag

att analysera och utforma hur ambitionshöjningen ska genomföras.

Vidare föreslår regeringen att en nationell planeringsram för vindkraft

fastställs till motsvarande en årlig produktionskapacitet på 30 TWh år

2020, varav 20 TWh till lands och 10 TWh till havs.

Regeringen presenterar sin avsikt att ge en utredning i uppdrag att

föreslå sådan ny lagstiftning för den samhälleliga prövningen av nya

kärnkraftsanläggningar, som möjliggör kontrollerade generationsskiften i

det svenska kärnkraftsbeståndet. Regeringen avser att återkomma till

riksdagen med förslag om avskaffande av avvecklingslagen och om

borttagande av kärntekniklagens förbud mot nya reaktorer.

Regeringens bedömning avseende marknaderna för el, gas och värme

presenteras. Vidare redovisas regeringens bedömning avseende torvens

och biogasens roll i energisystemet samt förutsättningarna för avskiljning

och lagring av koldioxid.

Prop. 2008/09:163

2

Möjligheterna att genom landsbygdsprogrammet 2007–2013 stödja och

utveckla produktion och förädling av förnybar energi bör utnyttjas.

Ett mål om 20 procent effektivare energianvändning till 2020 föreslås.

Målet är ett sektorsövergripande mål om minskad energiintensitet om

20 procent mellan 2008 och 2020.

En handlingsplan för energieffektivisering och åtgärderna för att

genomföra det s.k. energitjänstedirektivet presenteras. Ett femårigt

energieffektiviseringsprogram genomförs under åren 2010–2014.

Programmet tillförs 300 miljoner kronor årligen under fem år, utöver

dagens politik. Programmet innehåller förstärkt regionalt och lokalt

energi- och klimatarbete, insatser för information, rådgivning, stöd för

teknikupphandling och marknadsintroduktion, nätverksaktiviteter samt

införande av ett stödsystem med energikartläggningscheckar. Offentlig

sektor ska vara ett föredöme i energieffektiviseringsarbetet. Insatserna

för energieffektivisering omfattar också industri-, bebyggelse- och

transportsektorerna. Regeringen avser att återkomma i budget-

propositionen för 2010 med förslag till den närmare fördelningen av

medlen mellan olika åtgärder.

I syfte att samordna det energieffektiviseringsarbete som följer av

genomförandet av energitjänstedirektivet ska ett särskilt råd, Energi-

effektiviseringsrådet, med representation från berörda myndigheter

inrättas vid Energimyndigheten. Energimyndigheten får ett huvudansvar

för att genomföra energieffektiviseringsprogrammet och de åtgärder som

krävs för att följa upp energitjänstedirektivets genomförande.

Prop. 2008/09:163

3

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................ 6

2

Ärendet och dess beredning ............................................................. 7

3

En hållbar energi- och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och

trygghet ............................................................................................ 8

4

Sveriges energibalans..................................................................... 16

4.1

Energitillförsel................................................................. 16

4.2

Energianvändning............................................................ 17

5

Energipolitik i EU .......................................................................... 18

5.1

Inre marknadspaketet....................................................... 19

5.2

Direktiv om främjande av användningen av energi från

förnybara energikällor ..................................................... 20

5.3

Strategiska energiöversynen för försörjningstrygghet..... 22

5.4

EU:s energipolitiska handlingsplan för Östersjöregionen 23

5.5

Strategiska planen för energiteknik ................................. 24

5.6

Energitjänstedirektivet..................................................... 24

6

Effektiva energimarknader............................................................. 25

6.1

Elmarknad ....................................................................... 25

6.2

Värmemarknad ................................................................ 29

6.3

Gasmarknad..................................................................... 30

7

Kärnkraft ........................................................................................ 32

8

Övrigt ............................................................................................. 35

8.1

Torv ................................................................................. 35

8.2

Avskiljning och lagring av koldioxid .............................. 36

9

Energipolitiska mål till 2020.......................................................... 38

9.1

Förnybar energi ............................................................... 38

9.1.1

Mål för andelen förnybar energi ..................... 38

9.1.2

Mål för förnybar energi i transporter .............. 38

9.2

Mål för energieffektivisering........................................... 39

10

Handlingsplan för förnybar energi ................................................. 40

10.1.1

Nytt mål för elcertifikatsystemet .................... 41

10.1.2

Planeringsram för vindkraft............................ 42

10.1.3

Nätanslutning av förnybar el .......................... 44

10.1.4

Biogas ............................................................. 47

10.1.5

Produktion av förnybar energi inom jord- och

skogsbruket..................................................... 48

10.1.6

Forskning, utveckling och innovation ............ 52

11

Handlingsplan för energieffektivisering och genomförande av

direktivet om energitjänster och effektiv slutanvändning av energi55

11.1

Dagens energieffektiviseringspolitik............................... 55

11.2

Direktivet om energitjänster och effektiv slutanvändning

av energi .......................................................................... 60

11.3

Energisystemperspektiv................................................... 75

11.4

Mål för energieffektivisering till 2010 och 2016............. 78

11.5

Ett femårigt program för energieffektivisering................ 80

11.6

Offentlig sektor ................................................................84

Prop. 2008/09:163

4

11.6.1

Staten och kommuner som föredöme..............84

11.6.2

Frivilliga avtal med kommuner och landsting.94

11.6.3

Ett råd för myndighetssamverkan inrättas.......98

11.7

Näringslivets energieffektivisering ................................100

11.7.1

Nuvarande styrmedel ....................................101

11.7.2

Fortsatt program för energieffektivisering i

industrin ........................................................101

11.7.3

Energikartläggningscheck och utökad

rådgivning till små och medelstora företag ...107

11.7.4

Energieffektivisering inom de areella näringarna

...........................................................109

11.7.5

Teknikupphandling och marknadsintroduktion...

...........................................................110

11.7.6

Marknaden för energieffektiviserande tjänster

och produkter ................................................113

11.7.7

Främjande av instrument för energitjänster...116

11.7.8

Avgifter och andra bestämmelser för

ledningsbunden energi ..................................117

11.8

Energieffektivisering i bebyggelsen...............................119

11.8.1

Informations- och rådgivningsportal för

energideklarationer........................................124

11.8.2

Skärpta regler och insatser för

energieffektivisering i bebyggelsen...............127

11.8.3

Strategi för främjande av lågenergibyggnader ....

...........................................................131

11.8.4

Individuell mätning och debitering ...............132

11.9

Energieffektivisering i transportsektorn.........................137

11.9.1

Energieffektivisering med el i transportsektorn ..

...........................................................138

11.9.2

Sparsam körning............................................140

11.9.3

Förbättrad samhällsplanering för resurssnåla

transporter .....................................................142

11.10

Uppföljning och förbättrad energistatistik .....................144

12

Konsekvenser................................................................................147

12.1.1

Konsekvenser för myndigheter .....................147

12.1.2

Ekonomiska konsekvenser ............................149

12.1.3

Konsekvenser för kommuner och landsting ..149

12.1.4

Konsekvenser för företag ..............................149

12.1.5

Övriga konsekvenser.....................................151

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanserna till

Energieffektiviseringsutredningens betänkanden ...............152

Bilaga 2 Sammanfattning av delbetänkandet Ett energieffektivare

Sverige (SOU 2008:25) ......................................................154

Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Vägen till ett energieffektivare

Sverige (SOU 2008:110) ....................................................164

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna till Energimyndighetens

rapport "Våga var bäst! - Upphandling av energieffektiva

produkter i offentlig sektor ................................................ 178

Prop. 2008/09:163

5

Bilaga 5 Sammanfattning av rapporten Våga vara bäst! - Upphandling av

energieffektiva produkter i svensk offentlig sektor............ 180

Bilaga 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5

april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och om

energitjänster och om upphävande av rådets direktiv

93/76/EEG ......................................................................... 182

Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna till Energimyndighetens

rapport Förbättrad energihushållning inom industrin......... 216

Bilaga 8 Förteckning över remissinstanserna till Energimyndighetens

rapport Nytt planeringsmål för vindkraften år 2020 .......... 217

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 mars 2009 ...... 218

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2008/09:163

6

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner regeringens förslag till

1. mål för andelen förnybar energi (avsnitt 9.1.1),

2. mål för andelen förnybar energi i transportsektorn (avsnitt 9.1.2),

3. mål för energieffektivisering (avsnitt 9.2),

4. mål för energieffektivisering (avsnitt 11.4),

5. planeringsram för vindkraft (avsnitt 10.1.2).

Prop. 2008/09:163

7

2

Ärendet och dess beredning

Under våren 2008 höll regeringen ett antal dialogmöten med företrädare

för näringsliv och det civila samhället. Dialogmötena syftade till att

diskutera hur samtliga aktörer gemensamt kan bidra till en långsiktig

nationell strategi för klimat och energi (N2008/3644/KOM).

Den 21 juli 2005 tillkallades en särskild utredare med uppgift att

analysera det svenska jordbrukets förutsättningar som producent av

bioenergi. Utredaren redovisade sitt slutbetänkande Bioenergi från

jordbruket – en växande resurs (SOU 2007:36) i maj 2007. Betänkandet

har remissbehandlats. En sammanställning av remissinstansernas

synpunkter finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet (Jo2007/1715/LB).

I regleringsbrevet för år 2007 fick Statens energimyndighet

(Energimyndigheten) i uppdrag att utarbeta förslag till ett nytt nationellt

planeringsmål för vindkraft till 2020. Energimyndigheten redovisade den

30 november 2007 uppdraget i rapporten Nytt planeringsmål för

vindkraften år 2020 (ER 2007:45). Rapporten har remissbehandlats

(N2007/9727/E). En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april

2006 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om

upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG (nedan energitjänstedirektivet

eller direktivet) trädde i kraft tjugo dagar efter att det publicerades i den

Europeiska Unionens officiella tidning den 27 april 2006 (L 114/74).

Regeringen beslutade den 14 juni 2006 (M2006/2586/E) att bemyndiga

chefen för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet att tillkalla en

särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till genomförande av

energitjänstedirektivet (dir. 2006:89). Regeringen fattade den 25 april

2007 (N2007/980/E) beslut om tilläggsdirektiv (dir. 2007:12) där bl.a.

tiden för slutredovisning förlängdes till senast den 31 oktober 2008 till

följd av att någon särskild utredare inte förordnades av den tidigare

chefen för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet och att ett sådant

förordnande fördröjts av regeringsskiftet i oktober 2006. Utredningen

presenterade den 11 mars 2008 delbetänkandet Ett energieffektivare

Sverige (SOU 2008:25). I en bilaga till delbetänkandet presenterades en

preliminär nationell handlingsplan för energieffektivisering. Som en del

av genomförandet av direktivet tillsändes Europeiska kommissionen

delbetänkandet och den preliminära handlingsplanen (N2008/2574/E).

Regeringen fattade den 23 oktober (N2008/6871/E) beslut om tilläggs-

direktiv (dir. 2008:125) där tiden för slutredovisning förlängdes till

senast den 30 november 2008. Utredningen presenterade den

18 november 2008 sitt slutbetänkande Vägen till ett energieffektivare

Sverige (SOU 2008:110). Både delbetänkandet och slutbetänkandet har

remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga hos Närings-

departementet (N2008/2573/E och N2008/7634/E). En förteckning över

remissinstanserna finns i bilaga 1.

Europeiska kommissionen har i ett motiverat yttrande i januari 2009

anfört att Sverige inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 18 i

energitjänstedirektivet, genom att inte anta de lagar och andra

författningar som är nödvändiga för att följa direktivet eller i vart fall

genom att inte överlämna dessa bestämmelser till kommissionen

(N2009/1040/E). Sverige har givits tid att besvara det motiverade

yttrandet till den 3 april 2009.

Prop. 2008/09:163

8

Regeringen beslutade den 29 mars 2007 att uppdra åt Energi-

myndigheten att föreslå verktyg för offentlig upphandling av

energirelaterade produkter utifrån produktens miljöprestanda respektive

tjänster och under beaktande av kostnadseffektivitet. Myndighetens

rapport redovisades till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) den

14 mars 2008. Rapporten har remissbehandlats och remissvaren finns

tillgängliga hos Näringsdepartementet (N2007/3478/E). En förteckning

över remissinstanserna finns i bilaga 4.

Regeringen beslutade den 24 maj 2007 att uppdra åt Energimyndig-

heten att, efter samråd med Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser,

föreslå möjliga förändringar i lagen (2004:1196) om program för

energieffektivisering (PFE) och konsekvensändringar i miljöbalken med

syfte att uppnå en enhetlig och ändamålsenlig utformning av kraven på

energieffektivisering i industrin. Myndighetens rapport kom in till

regeringen den 29 februari 2008. Rapporten har remissbehandlats och

såväl remissvar som en remissammanställning finns tillgängliga hos

Näringsdepartementet (N2008/1799/E). En förteckning över remiss-

instanserna finns i bilaga 7.

3

En hållbar energi- och klimatpolitik för miljö,

konkurrenskraft och trygghet

Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar. Sverige ska

visa ledarskap för att möta utmaningen både internationellt och genom de

åtgärder vi gör i Sverige. Vi ska driva en framsynt och kostnadseffektiv

klimatpolitik som syftar till att minska utsläppen både nationellt och

internationellt.

För att klara klimatutmaningen och främja en hållbar och resurseffektiv

energiförsörjning krävs en bred samverkan mellan länderna globalt och

med hela det svenska samhället. Därför har regeringen lagt upp en

ambitiös process och vänt sig till hela samhället för den förändring som

nu förestår.

För att skapa förutsättningar för en bred politisk uppslutning tillsattes

den parlamentariska klimatberedningen som gav förslag till mål och

åtgärder. Sveriges främsta experter på klimatområdet utsågs till att ingå i

Vetenskapliga rådet, som utifrån vetenskapliga utgångspunkter gav

förslag till nationellt mål för utsläppsminskningar. Regeringen tillsatte i

december 2006 Kommissionen för hållbar utveckling som under ledning

av statsministern är ett forum för fortsatt dialog.

En utgångspunkt för den svenska energi- och klimatpolitiken är

gemensamma åtgärder inom EU. I januari 2008 presenterade Europeiska

kommissionen ett ambitiöst klimat- och energipaket. Sverige var

pådrivande både för höga ambitioner och för att en överenskommelse om

paketet skulle kunna nås inom EU, vilket också skedde i december 2008.

Den svenska energi- och klimatpolitiken ska även drivas i enlighet med

det övergripande målet för politiken för global utveckling, nämligen att

bidra till en rättvis och hållbar global utveckling.

Prop. 2008/09:163

9

Med anledning av Europeiska kommissionens förslag till klimat- och

energipaket samt klimatberedningens betänkande höll regeringen våren

2008 överläggningar med intressenter i olika sektorer och branscher,

såsom arbetsmarknadens organisationer, större företag och ideella

organisationer.

Mot denna bakgrund slöt partiledarna i Allians för Sverige den

5 februari 2009 en överenskommelse om en långsiktig och hållbar

energi- och klimatpolitik. Med överenskommelsen som utgångspunkt har

regeringen beslutat att till riksdagen överlämna förslag om en

sammanhållen klimat- och energipolitik. Förslaget innebär en snabb väg

ut ur fossilsamhället och kraftfulla minskningar av växthusgaser.

Satsningen på förnybar energi och effektivare energianvändning stärker

svensk försörjningstrygghet och konkurrenskraft och bidrar samtidigt till

en hållbar utveckling och ger svensk forskning och företagande en

ledande roll i den globala omställningen till ett samhälle som är

oberoende av fossil energi. Kärnkraftsparentesen förlängs genom att

avvecklingslagen avskaffas och förbudet mot nybyggnad i kärnteknik-

lagen tas bort.

Förslagen lämnas i form av två propositioner som ska ses som en

helhet: En sammanhållen klimat- och energipolitik. I den klimatpolitiska

propositionen anges målnivåer för utsläpp av växthusgaser och en samlad

åtgärdsplan för att uppnå målen. Förslag avseende energisektorn lämnas i

den energipolitiska propositionen. Inför propositionernas överlämnande

har regeringen, såsom tidigare aviserats, genomfört samtal med

riksdagens partier om förutsättningarna för att nå en brett förankrad

samsyn om energi- och klimatpolitiken.

Klimat- och energipolitiken är tätt sammankopplade. Exempelvis är de

handlingsplaner som föreslås för en fossiloberoende transportsektor samt

för att främja förnybar energi och energieffektivisering viktiga för att

uppnå de klimatpolitiska målen. Regeringen har valt att redovisa

handlingsplanen för transporter i den klimatpolitiska propositionen och

handlingsplanerna för energieffektivisering och förnybar energi i den

energipolitiska propositionen.

I det följande redovisas Alliansens överenskommelse om en hållbar

energi- och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet till sin

exakta ordalydelse.

En hållbar energi- och klimatpolitik för miljö,

konkurrenskraft och trygghet

Prop. 2008/09:163

10

Överenskommelse den 5 februari 2009 mellan partiledarna i Allians för

Sverige

Partiledarna i Allians för Sverige har i dag slutit en överenskommelse om

en långsiktig och hållbar energi- och klimatpolitik. Överenskommelsen

bygger på underlag från Vetenskapliga Rådet, den parlamentariska

Klimatberedningen och den dialog som regeringen fört med samhälle och

näringsliv kring energi- och klimatfrågorna. EU:s nyligen beslutade

klimat- och energipaket utgör grunden för Sveriges politik.

Detta skapar förutsättningar för långsiktiga spelregler för

energimarknadens aktörer. Samtidigt tydliggörs regeringens högt ställda

ambitioner inom klimatområdet, vilket ger förutsättningar för ett starkt

svenskt ledarskap i de pågående förhandlingarna om en ny internationell

klimatöverenskommelse. Det är vår övertygelse att denna överens-

kommelse kommer att kunna vinna brett stöd i samhället, i näringslivet

och bland arbetsmarknadens parter.

Svenska företag och konsumenter måste kunna lita på att det finns en

trygg energiförsörjning. Det förutsätter att energiföretagen får långsiktiga

spelregler och stabila villkor för sin verksamhet. Ständigt ändrade

spelregler leder till otrygghet och uteblivna investeringar, vilket i sin tur

leder till höga elpriser och att den nödvändiga klimatomställningen

uteblir.

Mot den bakgrunden ser regeringen ett värde i en bred uppslutning

kring energi- och klimatpolitiken. Därför inbjuder regeringen nu, med

denna överenskommelse som grund, oppositionen till samtal om den

framtida energi- och klimatpolitiken.

Tre grundpelare

Den svenska energipolitiken – och därmed även basen för

klimatpolitiken – ska bygga på samma tre grundpelare som

energisamarbetet i EU. Politiken syftar alltså till att förena:

Ekologisk hållbarhet

Konkurrenskraft

Försörjningstrygghet

På denna grund presenterar alliansregeringen en väg ut ur beroendet av

fossil energi. En satsning på förnybar energi och effektivare energi-

användning stärker svensk försörjningstrygghet och konkurrenskraft och

ger svensk forskning och företagande en ledande roll i den globala om-

ställningen till en kolsnål ekonomi.

Mål

Prop. 2008/09:163

11

År 2020

50 procent förnybar energi

10 procent förnybar energi i transportsektorn

20 procent effektivare energianvändning

40 procent minskning av utsläppen av klimatgaser. Målet avser

den icke handlande sektorn och innebär en minskning av

utsläppen av klimatgaser med 20 miljoner ton i förhållande till

1990 års nivå. Två tredjedelar av dessa minskningar sker i

Sverige och en tredjedel i form av investeringar i andra EU-

länder eller flexibla mekanismer som CDM (Clean

Development Mechanism). För att nå målet kommer regeringen

att presentera förslag om utvecklade ekonomiska styrmedel,

bland annat höjd koldioxidskatt, samt minskade eller slopade

undantag. Även drivmedelsskatter och övriga energiskatter kan

komma att höjas. Sammantaget ska dessa utvecklade

ekonomiska styrmedel ge ett bidrag om två miljoner ton i

minskade utsläpp av klimatgaser.

Långsiktiga prioriteringar

Värme

Användningen av fossila bränslen för uppvärmning kommer att

avvecklas till år 2020. Betydande energieffektivisering bör ske både i

hushåll och industri. Fjärrvärme och kraftvärme ger möjlighet att ta till

vara energi som annars går förlorad och att utnyttja samhällets energi-

resurser så effektivt som möjligt.

Transporter

Politiken fokuseras på att stegvis öka energieffektiviteten i transport-

systemet, bryta fossilberoendet och minska klimatpåverkan. Svensk

industri kan vara världsledande i omställningen, bland annat genom

utveckling av hybridfordon, elbilar och biodrivmedel. År 2030 bör

Sverige ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen.

El

Svensk elproduktion står i dag i princip bara på två ben – vattenkraft och

kärnkraft. Klimatfrågan står nu i fokus och kärnkraften kommer därmed

under den tid vi kan överblicka att förbli en viktig del av svensk

elproduktion. För att minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten

bör ett tredje ben utvecklas för elförsörjningen, och därmed minska

beroendet av kärnkraft och vattenkraft. För att åstadkomma detta måste

kraftvärme, vindkraft och övrig förnybar kraftproduktion tillsammans

svara för en betydande del av elproduktionen.

Prop. 2008/09:163

12

Vision

År 2050 har Sverige en hållbar och resurseffektiv energiförsörjning och

inga nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären.

Försörjning

Fossil energi

Naturgasen, som är ett fossilt och ändligt bränsle, kan ha

betydelse under en omställningsperiod, främst i industri och

kraftvärme, alltså inom det europeiska systemet för handel med

utsläppsrätter, ETS. Infrastruktur för naturgas kan därmed

utvecklas på kommersiella villkor och på ett sätt som

understödjer en successiv introduktion av biogas.

Sverige bör verka för att en av de planerade EU-finansierade

pilotanläggningarna för CCS (Carbon Capture and Storage)

kopplas till svensk basindustri.

Förnybar energi

Certifikatsystemet för förnybar elproduktion ska vidareut-

vecklas. Ett nytt mål i nivå med 25 TWh bör sättas för år 2020.

Den långsiktiga inriktningen för perioden därefter är en fortsatt

successiv ökning av den förnybara elproduktionen. Energi-

myndigheten kommer att ges i uppdrag att analysera och ut-

forma hur ambitionshöjningen i certifikatsystemet ska genom-

föras. I detta sammanhang bör även möjligheterna till en ut-

vidgad marknad för certifikatsystemet till fler länder övervägas.

Sverige ska ta tillvara möjligheten att inom EU:s direktiv för

förnybar energi låta andra länder finansiera investeringar i

förnybar elproduktion. Praktiska modeller för att möjliggöra

sådana samarbetsprojekt ska utvecklas skyndsamt.

En ny planeringsram för vindkraft på 30 TWh till år 2020

fastställs, enligt Energimyndighetens remissbehandlade förslag,

varav 20 TWh till lands och 10 TWh till havs.

Planprocessen för vindkraft förenklas, genom att den så kallade

dubbelprövningen avskaffas. Samtidigt ges kommunen medbe-

stämmande genom att kommunfullmäktiges godkännande krävs

för projekt som tillståndsprövas enligt Miljöbalken (d.v.s. större

verk eller vindkraftparker).

Prop. 2008/09:163

13

Nationalälvarna, och övriga i lagen angivna älvsträckor, ska

fortsatt skyddas från utbyggnad.

Förutsättningarna för utbyggnad av vindkraftsparker till havs

bör studeras särskilt. Det gäller bl.a. Nätanslutningsregler, olika

strandstaters konkurrerande stödsystem, förutsättningar för

gemensamma projekt enligt förnybardirektivet, etc.

Kärnkraft

Ansökningar om effekthöjningar kommer att prövas på samma

sätt som hittills.

Kärnkraftsparentesen förlängs genom att inom ramen för

maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser.

Tillstånd ska kunna ges för att successivt ersätta nuvarande

reaktorer i takt med att de når sin ekonomiska livslängd.

Avvecklingslagen avskaffas. Förbudet mot nybyggnad i

kärntekniklagen tas bort. En utredning tillsätts för att utforma en

kärnkraftslagstiftning som ger förutsättningar för kontrollerade

generationsskiften i den svenska kärnkraften.

Den samhälleliga prövningen av nya kärnkraftsprojekt görs i

samband med tillståndsgivningen. Försörjningstrygghet är en av

grunderna för prövningen.

Tillstånd för nya reaktorer kommer att prövas enligt lag-

stiftningens krav på bästa tillgängliga teknik.

Något statligt stöd för kärnkraft, i form av direkta eller indirekta

subventioner, kan inte påräknas.

Atomansvarslagstiftningen anpassas till den uppdaterade Paris-

konventionen och dess tilläggsprotokoll. Det innebär att

reaktorägarna i ökad omfattning får ta ansvar för kärnkraftens

risker. Frågan om det obegränsade skadeståndsansvaret utreds i

samband med utredningen om en ny kärnkraftslagstiftning.

Försöket att lösa upp samägandet av de svenska kärnreaktorerna

fullföljs.

Övrigt

Torv är en inhemsk energikälla med betydelse för Sveriges försörjnings-

trygghet. Inom vissa villkor och i begränsad omfattning kan torv

användas med positiv nettopåverkan på klimatet. Sverige bör verka för

att IPCC och EU:s regelverk återspeglar detta faktum. Torvbrytning

måste ske med stor hänsyn till natur- och kulturvärden.

Effektiv energianvändning

Prop. 2008/09:163

14

Ett femårigt program för effektivare energianvändning genom-

förs med utgångspunkt i Energieffektiviseringsutredningens

förslag. Programmet tillförs 300 miljoner kronor årligen, utöver

dagens politik, och finansieras inom ramen för energibe-

skattningen

.

Effektiva marknader

Sverige ska bidra till att fullfölja utvecklingen mot en

fungerande nordisk slutkundsmarknad och ett allt närmare

nordeuropeiskt samarbete kring nätinvesteringar.

Flaskhalsar i det nordiska elnätet och mellan Norden och

kontinenten ska byggas bort. Genom bättre sammanbindning av

elnäten mellan länderna kring Östersjön skapas också bättre

förutsättningar för samhällsekonomiskt effektiv utbyggnad av

vindkraftsparker till havs.

Värmemarknaden ska fortsatt byggas på fungerande konkurrens

mellan olika uppvärmningsformer.

Elnäten bör utvecklas för att möjliggöra samhällsekonomiskt

effektiva investeringar i ny elproduktion

Sverige ska föra en marknadsbaserad och solidarisk inter-

nationell energipolitik samt verka för fortsatt integrering av den

europeiska marknaden

Styrmedel

Grundläggande för den långsiktiga energipolitiken är generella

ekonomiska styrmedel, som koldioxidskatt, internationell ut-

släppshandel och certifikat för förnybar el.

De ekonomiska styrmedlen bör stegvis utvecklas och undantag i

möjligaste mån begränsas, med beaktande av risken för kol-

dioxidläckage och svenskt näringslivs konkurrenskraft.

Styrmedlen måste kompletteras, dels med insatser för teknik-

utveckling och dels med information och insatser för att bryta

institutionella hinder mot förnyelse.

Klimatfrågan måste mötas med internationella överens-

kommelser och åtaganden, och så långt möjligt även med

kostnadseffektiva gemensamma styrinstrument och effektiv

handel.

Forskning, utveckling och demonstration

Prop. 2008/09:163

15

Alliansregeringen har avvecklat tidigare omfattande investeringsbidrag

till befintlig teknik och istället förstärkt insatserna för utveckling av ny

energiteknik. Fokus på insatserna är områden

som bidrar till att uppnå 2020-målen.

där Sverige har en nationell styrkeposition.

som har förutsättningar för export.

I forskningspropositionen beslutades om tre strategiska prioriteringar:

Storskalig förnybar elproduktion och utvecklade elnät. Där

ingår, förutom vindkraft som nu utvecklas i industriell skala,

satsningar på ny teknik som vågkraft, solkraft och förgasning av

biomassa.

Elektriska drivsystem och hybridfordon.

Biokombinat för miljö- och klimatanpassad framställning av

drivmedel och andra produkter.

Forskningspolitiken överensstämmer därmed väl med utvecklingsom-

rådena i denna överenskommelse: trafiksystemet, ny förnybar elproduk-

tion och effektivare energianvändning.

Kontrollstation

En kontrollstation genomförs år 2015 i syfte att analysera den faktiska ut-

vecklingen av energibalans och kostnader samt klimatpåverkan i

förhållande till målen, liksom kunskapsläget vad gäller klimatför-

ändringar. Kontrollstationen gäller inte politikens grundläggande inrikt-

ning men kan komma att leda till justering av styrmedel och instrument.

Prop. 2008/09:163

16

4

Sveriges energibalans

Sveriges energibalans för åren 1970, 1980, 1990, 2000 och 2007 redovi-

sas i tabell 1. I det följande redogörs mer i detalj för såväl energitill-

förselns som energianvändningens utveckling.

4.1

Energitillförsel

Sveriges energitillförsel har ökat med 35 procent från början av 1970–

talet, från 457 TWh år 1970 till 618 TWh år 2007. Samtidigt har

betydande förändringar skett där användningen av förnybara energislag

och kärnkraftsproduktionen ökat samtidigt som oljans andel av för-

sörjningen minskat. Jämfört med 1970–talet uppvisar således energi-

försörjningen en ökad diversifiering. Oljan utgjorde 1970 drygt

75 procent av energitillförseln medan andelen 2007 var 33 procent.

Denna utveckling har möjliggjorts genom en utbyggnad av vatten- och

kärnkraft i kombination med statlig politik för bl.a. minskat oljeberoende

vilket lett till en kraftig ökning av användningen av biobränslen.

Fortfarande finns dock ett mycket starkt oljeberoende i transportsektorn.

Importen av olja sker i dag huvudsakligen från Europa. Den minskade

oljeanvändningen medför att exponeringen för prisstegringar på olja och

därav direkt följande konsekvenser för samhällsekonomin har minskat.

Införandet av koldioxidskatt 1991 har i kombination med höjda

energiskatter lett till en kraftig ökning av användningen av biobränslen i

framför allt värmesektorn. Bioenergi står i dag för ca 19 procent av den

totala tillförseln. Naturgasen står för en liten del av den totala tillförseln

men är betydelsefull i Syd- och Västsverige där det finns ett utbyggt

gasnät.

Kärnkraft utgör (brutto) drygt 30 procent av den totala energi-

tillförseln. Omkring två tredjedelar av den energi som frigörs i ett

kärnkraftverk omvandlas till värme, vilken inte tillvaratas. Till stor del

förklaras alltså ökningen i den totala energitillförseln sedan början av

1970–talet med omvandlingsförluster i kärnkraftsproduktionen. Elpro-

duktionen från vattenkraft har, räknat på ett normalår, ökat med ca

50 procent sedan 1970. Vindkraft utgör fortfarande en liten andel av den

totala elförsörjningen, men utbyggnadstakten har varit snabb de senaste

åren. Preliminära uppgifter för 2008 visar på en ökning av vind-

kraftproduktionen med 38 procent jämfört med 2007.

Sveriges elproduktion har mer än fördubblats från 1970 till slutet av

1980–talet. Därefter har produktionen varit nära nog konstant, bortsett

från de variationer som främst beror på vattentillgången. Produktions-

systemet består av kärnkraft, vattenkraft, kraftvärme i fjärrvärmesystemet

och i industrin (s.k. industriellt mottryck), kondensanläggningar, gas-

turbiner samt vindkraft. År 2008 uppgick den totala elproduktionen till

146 TWh. Produktionen i vattenkraftverken var 68 TWh, vilket är något

högre än den genomsnittliga årliga produktionen. Kärnkraftens netto-

produktion var 61 TWh. Kraftvärme och industriellt mottryck svarade för

7 respektive 6 TWh, medan vindkraften producerade 2 TWh.

Prop. 2008/09:163

17

Tabell 1. Energibalans för åren 1970, 1980, 1990, 2000 och 2007 (TWh)

1970 1980 1990 2000 2007

Användning:

Industri

154 148 140 153 155

Transporter

56 68 83 87 102

Bostäder,

service

m.m.

165 165 150 148 147

Omvandlings-

och

distributionsförluster 49 84 171 154 159

varav förluster i kärnkraft

-

53

134

111

117

Utrikes sjöfart och energi för icke-

energiändamål

33 25 31 38 55

Summa användning

457 489 576 581 618

Tillförsel:

Råolja

och

oljeprodukter

350 285 191 197 203

Naturgas,

stadsgas

- - 7 8 11

Kol

och

koks

18 19 31 26 28

Biobränsle,

avfall

m.m.

43 48 67 91 119

Vattenkraft,

brutto

41 59 73 79 66

Kärnkraft,

brutto

- 76 202 168 184

Värmepumpar

i

fjärrvärmen

- 1 7 7 6

Vindkraft

- - -

0,5

1,4

Nettoimport

av

el

4 1 -2 5 1

Summa tillförsel

457 489 576 581 618

4.2

Energianvändning

I den totala energianvändningen ingår förutom den slutliga

användningen, dvs. användningen i industrin, bostäder och service samt

transportsektorn, även omvandlings- och distributionsförluster, bunkring

för utrikes sjöfart samt sådan energi som används för icke-energi-

ändamål.

Bland slutanvändarsektorerna har bostads- och servicesektorn minskat

sin energianvändning något sedan början av 1980-talet. Variationer i

energianvändningen förekommer dock mellan åren, beroende främst på

konjunktur- och temperaturskillnader, och det har skett en kraftig

förskjutning från olja till el och fjärrvärme. Under senare år har

användningen av energi från värmepumpar och biobränslen, främst i

form av pellets, ökat i bostäder och lokaler. Framför allt har

värmepumparnas bidrag ökat snabbt, från 2 TWh år 2000 till 11 TWh år

2007. Energi från värmepumpar utanför fjärrvärmesystemen har hittills

inte ingått i energistatistiken och redovisas därför inte i tabell 1. Inom

industrin ligger energianvändningen i dag ungefär på samma nivå som

1970 efter en nedgång i början av 1990–talet. Även här har

sammansättningen förändrats kraftigt genom en övergång från olja till

framför allt el. Transportsektorn har ökat sin energianvändning

kontinuerligt bortsett från tillfälliga nedgångar. Fossila bränslen, som

bensin, diesel och flygbränsle, är fortfarande dominerande.

Totalt har den slutliga energianvändningen ökat med bara 8 procent

sedan 1970, medan den totala energianvändningen har ökat betydligt

mer. Skillnaden beror till stor del på det byte av energibärare som skett

inom industrin och bostads- och servicesektorn. Genom övergången till

el och fjärrvärme har omvandlingsförlusterna flyttats från slutanvändarna

till tillförselsektorerna. Om förlusterna fördelas ut på slutanvändarna

uppvisar samtliga sektorer en ökad energianvändning.

Prop. 2008/09:163

18

5

Energipolitik i EU

Vid Europeiska rådets vårtoppmöte 2007 fattades ett banbrytande beslut

om en integrerad klimat- och energipolitik. I centrum för beslutet stod ett

övergripande klimatmål i form av ett unilateralt åtagande om att minska

unionens utsläpp av växthusgaser med 20 procent till 2020 jämfört med

1990, vilket inom ramen för en internationell överenskommelse skulle

skärpas till 30 procent. I syfte att kunna leva upp till detta mål antog

Europeiska rådet också en omfattande energihandlingsplan för åren

2007–2009. Denna slog fast att EU:s energipolitik vilar på tre pelare;

konkurrenskraft, miljömässig hållbarhet samt försörjningstrygghet. I

handlingsplanen sattes även mål på 20 procent till år 2020 på EU-nivå

för energieffektivisering och förnybar energi. Handlingsplanen behandlar

också fullbordandet av den inre marknaden för energi, försörjnings-

trygghetsmekanismer och utveckling av energiteknik.

Under perioden 2007 till och med 2009 har Europeiska kommissionen

lagt fram förslag i linje med målsättningarna under de tre energipolitiska

pelarna. Det gäller framför allt det s.k. tredje inre marknadspaketet för el

och gas, klimat- och energipaketet där direktivet för främjande av

förnybar energi ingår samt den strategiska energiöversynen om

försörjningstrygghet. Det regelverk som beslutas på EU-nivå är en viktig

utgångspunkt för den svenska energipolitiken under de närmaste åren.

Regeringen har aktivt arbetat för att påverka inriktningen på såväl de

övergripande målsättningarna som på de initiativ som reglerar vad som

ska omsättas i nationell lagstiftning. Sverige har verkat för att EU:s

energimarknadslagstiftning ska vidareutvecklas, bl.a. genom effektiv

åtskillnad mellan å ena sidan transmissionsverksamhet, å andra sidan

produktionsverksamhet och handel med el. Sverige har varit starkt på-

drivande i arbetet med att sätta upp ett mål på gemenskapsnivå för för-

nybar energi. I denna process har Sverige verkat för att förslagen ska

vara förenliga med svenska förhållanden. Detta gäller inte minst de håll-

barhetskriterier som ska gälla för biobränslen från ett hållbart skogsbruk.

Ministerrådet och Europaparlamentet slöt i december 2008 en över-

enskommelse om ett klimat- och energipaket där direktivet om främjande

av förnybar energi ingår. I och med denna överenskommelse har

klimatmål och mål för användningen av förnybar energi lagts fast för alla

medlemsstater.

I debatten om försörjningstrygghet har Sverige verkat för ett brett syn-

sätt, där åtgärder för att minska EU-ländernas beroende av externa leve-

rantörer av energiråvaror ska ges större fokus, såsom energieffektivise-

ringsåtgärder och diversifiering med tonvikt på inhemska och förnybara

energikällor.

Prop. 2008/09:163

19

Energipolitiken har även hamnat i fokus inom EU:s arbete för åter-

hämtning ur den ekonomiska och finansiella krisen, den s.k. åter-

hämtningsplanen. Planen är ännu inte beslutad men enligt kommissio-

nens förslag ges stöd till ett antal angivna energiinfrastrukturprojekt för

el, gas och avskiljning och lagring av koldioxid (CCS).

5.1

Inre marknadspaketet

Den 19 september 2007 lade Europeiska kommissionen fram det paket

med förslag (KOM(2007) 528–532) som följer upp Europeiska rådets

slutsatser avseende behovet av att fullborda liberaliseringen av den inre

marknaden för el och gas. De föreslagna åtgärderna syftade till att öka

konkurrensen, garantera effektiv reglering och skapa förutsättningar för

investeringar som ger fördelar för kunderna på den inre marknaden för

energi. Paketet är det tredje i ordningen och utgör en revidering av det

senaste lagstiftningspaketet, som antogs 2003.

Det tredje inre marknadspaketet består av fem rättsakter. Dessa är

ändring av gällande el- respektive gasmarknadsdirektiv, ändring av

gällande el- respektive gasmarknadsförordning samt en förordning om

etablerande av en myndighet för samarbete mellan nationella tillsyns-

myndigheter.

I de fem rättsakterna föreslås en rad åtgärder för att stärka

konkurrensen på el- och naturgasmarknaderna. Bland de mer centrala

åtgärderna kan nämnas skärpta regler för effektiv åtskillnad mellan

överföringsverksamhet respektive handel och elproduktion. De nationella

tillsynsmyndigheterna föreslås få stärkt oberoende och mer harmon-

iserade befogenheter, liksom utökade uppgifter. En europeisk byrå för

samarbete mellan energitillsynsmyndigheter inrättas. Ytterligare åtgärder

som föreslås för att förbättra marknadens funktion är exempelvis in-

rättande av ett organ för europeiskt samarbete mellan systemoperatörer

och förslag till ökad öppenhet.

En annan central del i paketet utgörs av åtgärder för främjande av

infrastruktur och förbättrat tillträde till gränsförbindelser för att stärka

förutsättningarna för fungerande el- och naturgasmarknader. Utgångs-

punkten är att stärka det regionala gränsöverskridande samarbetet utifrån

en s.k. underifrån-princip där de nationella systemansvariga stamnäts-

företagen och myndigheterna inom en region samarbetar kring

nätplanering, drift och marknadsfrågor samtidigt som arbetet följs upp på

regional och europeisk nivå.

En formell politisk överenskommelse om lagstiftningspaketet träffades

vid ministerrådsmötet i oktober 2008. En gemensam ståndpunkt antogs

via en skriftlig procedur som avslutades den 9 januari 2009. Den andra

behandlingen äger rum under 2009, med sikte på en slutlig överens-

kommelse med Europaparlamentet under våren 2009. Regeringen avser

att inom kort tillkalla en utredare med uppgift att föreslå hur det inre

marknadspaketet ska genomföras i svensk rätt.

5.2

Direktiv om främjande av användningen av energi

från förnybara energikällor

Prop. 2008/09:163

20

Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets

direktiv om främjande av användningen av energi från förnybara

energikällor är överenskommet mellan ministerrådet och Europa-

parlamentet. Europaparlamentet antog direktivet i december 2008 och

rådets formella antagande av direktivet väntas ske under april 2009.

Mål

Direktivet syftar till att öka EU:s andel förnybar energi från 8,5 till

20 procent under perioden 2005–2020. Varje medlemsstats del i ansvaret

att nå detta gemenskapsövergripande mål har slagits fast i en s.k.

bördefördelning. Fördelningen har inte utgått från medlemsstaternas

tekniska och ekonomiska möjligheter att basera sin energitillförsel på

förnybara energikällor utan från en fördelningsmodell som bl.a. beaktar

bruttonationalproduktion per invånare i de olika medlemsstaterna. Alla

medlemsstater måste dock uppnå en ökning med minst 5,5 procent-

enheter. Utöver detta har länder som vidtagit tidiga åtgärder fått en viss

kompensation för detta.

För svensk del ställer direktivet bindande krav på att uppnå en andel

om 49 procent förnybar energi år 2020. Sverige har redan i dag den isär-

klass högsta andelen förnybar energi i EU och kommer att ha samma

tätposition även år 2020.

Medlemsstaterna har stor frihet att själva välja på vilket sätt målet ska

uppnås; genom ökad användning av förnybar energi (el, värme/kyla,

transporter) och/eller energieffektivisering. Om målet inte kan uppnås

med inhemsk energianvändning ges möjlighet att använda de

flexibilitetsmekanismer som finns i direktivet. Direktivet ställer dock ett

bindande krav på att alla medlemsstater ska nå ett mål om 10 procent för-

nybar energi i transportsektorn till år 2020.

Förnybar energi i transporter

De biodrivmedel som får tillgodoräknas för måluppfyllelsen måste

uppfylla de hållbarhetskriterier som direktivet anger för biodrivmedel

och andra flytande biobränslen.

För uppfyllandet av transportmålet får vissa biodrivmedel, så som

biodrivmedel producerade från avfall, restprodukter, ligno-cellulosa eller

cellulosa från annat än livsmedelsprodukter, räknas upp med en faktor

två. Syftet med uppräkningen är att särskilt främja dessa biodrivmedel.

På motsvarande sätt får förnybar el i vägtransporter räknas upp med en

faktor två och en halv. Skälet till detta är att elmotorn är effektivare än

bränslemotorn och att en TWh el därmed ersätter mer bensin och diesel

än vad en TWh biodrivmedel gör. För att beräkna hur stor del av elen i

transportsektorn som är förnybar får medlemsstaterna välja att antingen

använda genomsnittliga andelen förnybar el i EU eller andelen förnybar

el i den egna medlemsstaten två år före det år som beräkningen avser.

Nationella handlingsplaner

Prop. 2008/09:163

21

Medlemsstaterna ska enligt direktivet lämna en nationell handlingsplan

till kommissionen senast den 30 juni 2010. Handlingsplanen ska inne-

hålla mål för förnybar energi för sektorerna el, värme och kyla samt

transporter. Planen ska också innehålla en beskrivning av de åtgärder

som medlemsstaten avser vidta för att nå målen och den indikativa

utvecklingsbanan. Sex månader innan handlingsplanen ska lämnas till

kommissionen ska medlemsstaten lämna ett dokument som visar om

landet beräknas få ett över- eller underskott av förnybar energi i

jämförelse med den indikativa utvecklingsbana som direktivet anger.

Flexibilitet mellan medlemsstater

Bördefördelningen i direktivet är inte baserad på medlemsstaternas

tekniska och ekonomiska potentialer och vissa medlemsstater har fått mål

som ligger över vad som kan uppnås genom åtgärder i det egna landet.

Det har därför bedömts som nödvändigt att det finns möjlighet till en viss

flexibilitet mellan medlemsstaterna för uppfyllande av målen. Denna

flexibilitet bygger antingen på statistiska överföringar mellan med-

lemsstaterna eller på att stater genomför gemensamma projekt för

produktion av förnybar energi. Dessutom tar direktivet upp möjligheten

till gemensamma stödsystem för två eller flera medlemsstater.

I den nationella handlingsplan som medlemsstaterna ska överlämna till

kommissionen ska det redovisas om det föreligger behov av energi från

andra medlemsstater för att kunna uppfylla det nationella målet.

Dokumentet ska också innehålla en bedömning av potentialen för

gemensamma projekt till 2020.

Främjandeåtgärder

Direktivet innehåller förslag till åtgärder som ska främja en ökad

användning av förnybar energi. Till dessa hör att förenkla tillstånds-

processer, anpassa byggregler, öka informationen om teknik och stöd-

system samt underlätta tillträdet till el och gasnät för förnybar energi.

Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och andra flytande biobränslen

I direktivet slås det fast kriterier som ska garantera att biodrivmedel och

andra flytande biobränslen framställts på ett hållbart sätt. Syftet med

detta är att undvika utarmning av värdefulla naturmiljöer och att

säkerställa att användningen av bränslet innebär minskade utsläpp av

växthusgaser. Biodrivmedel och andra flytande biobränslen måste

uppfylla dessa kriterier för att få tillgodoräknas målen som sätts upp i

direktivet, liksom för att få användas för uppfyllande av nationella kvoter

eller åtnjuta finansiellt stöd.

Kriterierna tar sin utgångspunkt i växthusgasutsläppen för biodriv-

medlet ur ett livscykelperspektiv, biologisk mångfald, markanvändning

och kollager. För växthusgaserna slår direktivet fast att ett biodrivmedel

anses hållbart om det ur ett livscykelperspektiv minskar växthusgas-

utsläppen med 35 procent jämfört med konventionella drivmedel. Nivån

höjs till 50 procent 2017 och från 2017 krävs att biodrivmedel i nya an-

läggningar leder till minst 60 procent lägre växthusgasutsläpp. Biodriv-

medlen eller de flytande biobränslena får inte heller ha sitt ursprung i

marker med hög biodiversitet eller stora kollager. Vad som avses med

detta definieras närmare i direktivet. Kommissionen ska vartannat år

rapportera påverkan på social hållbarhet i EU och tredje land av ökad

användning av biodrivmedel och andra flytande biobränslen.

Prop. 2008/09:163

22

Kontrollstationer och rapporteringar

Medlemsstaterna ska vartannat år lämna en rapport till kommissionen om

utvecklingen av förnybar energi, styrmedel och åtgärder samt ut-

vecklingen av användning och tillgång till biobränslen och effekter av

detta. Kommissionen ska utifrån dessa underlag rapportera vartannat år

till ministerrådet och Europaparlamentet om utvecklingen.

I direktivet ingår en kontrollstation 2014. Vid denna kontrollstation ska

kommissionen presentera en rapport innehållande bl.a. en allmän översyn

av om direktivets flexibilitetsmekanismer och om åtgärderna är till-

räckliga för att målet på 20 procent förnybar energi i EU ska nås.

År 2018 ska kommissionen presentera en färdplan för förnybar energi

efter 2020. År 2021 ska kommissionen utvärdera hur direktivet genom-

förts.

5.3

Strategiska energiöversynen för försörjningstrygghet

Den första s.k. strategiska energiöversynen (SER1) presenterades i

januari 2007 och lade grunden för den nuvarande inriktningen av EU:s

energipolitik och resulterade i Europeiska rådets slutsatser 2007, där

EU:s mål om 20 procent lägre koldioxidutsläpp (30 procent inom ett

internationellt avtal), 20 procent andel förnybar energi, 20 procent

energieffektivisering till 2020 beslutades och en energihandlingsplan för

åren 2007–2009 antogs.

En rad medlemsstater har drivit på för att försörjningstrygghet ska ges

ett större fokus på EU-nivån. I november 2008 presenterade

kommissionen den andra strategiska energiöversynen (SER2) som har

energiförsörjning som tema. SER2 utgör ett paraplydokument för ett

paket med olika initiativ. Kärnan i dokumentet är en europeisk

handlingsplan för försörjningstrygghet och solidaritet i energisektorn

(KOM (2008)781). Handlingsplanen vilar på fem pelare, syftande till

utveckling av infrastruktur, externa relationer, solidaritet, energi-

effektivisering och inhemska energikällor.

Det andra huvudelementet är att kommissionen aviserar en vision för

perioden 2020–2050. Avsikten är att en ny energihandlingsplan ska antas

2010 med sikte på åtgärder till 2030 och en vision för 2050. Kom-

missionen resonerar kring att mål ska kunna sättas för t.ex. koldioxidfri

elproduktion 2050 och brutet oljeberoende i transportsektorn.

Paketet innehåller i nuläget fyra konkreta lagstiftningsinitiativ, varav

tre inom energieffektiviseringsområdet:

Prop. 2008/09:163

23

Omarbetning av direktiv om byggnaders energiprestanda

Omarbetning av direktiv om energimärkning av hushållsapparater

till att gälla även energirelaterade produkter

Direktiv om energimärkning av däck

Reviderat oljelagringsdirektiv

Samtliga lagstiftningsinitiativ förhandlas för närvarande i ministerrådet

och i Europaparlamentet.

Utöver lagstiftningsförslagen ingår en rad meddelanden. Vissa av dessa

är framåtsyftande och hänvisar framförallt till kommande förslag och

initiativ, såsom en grönbok om Transeuropeiska energinätverk, ett med-

delande om hur målet om 20 procent energieffektivisering ska uppnås,

och ett meddelande om havsbaserad vindkraft. Andra meddelanden utgör

utvärderingar av befintliga direktiv, såsom kraftvärmedirektivet och gas-

försörjningsdirektivet.

5.4

EU:s energipolitiska handlingsplan för

Östersjöregionen

En viktig aspekt av den andra strategiska energiöversynen är utveckla

medlemsstaternas energimarknader och åstadkomma förstärkta

överföringsförbindelser för el och naturgas. Därmed skapas förut-

sättningar för att ingå i den inre energimarknaden även för de länder som

i dag i praktiken energimässigt fungerar som ”öar” utan tillräcklig för-

bindelse med övriga EU-länders gemensamma energimarknad. Ett tydligt

sådant exempel är de tre baltiska länderna som i dag är inkopplade på det

ryska högspänningsnätet och får sina gasleveranser uteslutande från

Ryssland. Länderna har därför fortfarande vissa undantag från EU:s

regler för den inre energimarknaden.

Genom ett särskilt initiativ från Europeiska kommissionens ordförande

Barroso och energikommissionären Piebalgs hösten 2008 samlades sju

Östersjöstater (Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen och

Sverige) för att diskutera hur man bättre kunde samarbeta för att

integrera energimarknaderna och höja försörjningstryggheten för

länderna runt Östersjön. Resultatet blev att Europeiska kommissionen

inrättade en Högnivågrupp, där Östersjöländerna under kommissionens

ledning gavs i uppdrag att utarbeta en Baltic Interconnections Plan att

genomföras 2010. På bl.a. svenskt initiativ gavs processen ett bredare

synsätt. Arbetet har nu inte enbart fokus på att bygga nya fysiska för-

bindelser mellan energinät, utan betonar starkt betydelsen av utveckla

marknadsmekanismerna och att snarast åstadkomma en ökad integrering

av energimarknaderna i regionen. Det betonades att både försörj-

ningstrygghet och klimatmål ska främjas genom ökad energieffektivitet

och användning av förnybara energikällor i regionen. Numera betecknas

initiativet därför Baltic Energy Market and Interconnections Plan

(BEMIP).

Sedan länge har ett livaktigt energisamarbete mellan Östersjöländerna

skett genom Baltic Sea Region Energy Cooperation (BASREC), inom

ramen för Östersjöstaternas Råd (CBSS) och inkluderar Ryssland som

medlemsstat.

Prop. 2008/09:163

24

5.5

Strategiska planen för energiteknik

Den europeiska strategiska planen för energiteknik (SET-planen) antogs

av ministerrådet i februari 2008. I SET-planen ingår ett nytt tillväga-

gångssätt för styrning och finansiering av forskning, utveckling och

demonstration inom energiområdet i form av ökad gemensam planering

och bättre utnyttjande av potentialen inom det europeiska området för

forskning och innovation (ERA), bl.a. gemensamma program, samt ökat

utnyttjande av den inre marknaden för att accelerera teknikutvecklingen

inom energiområdet. En europeisk allians för energiforskning (EERA)

har bildats för samarbete mellan nationella energiforskningsinstitut. I

SET-planen föreslås att s.k. europeiska näringslivsinitiativ ska inrättas

inom sex utpekade energiteknikområden (vindkraft, solel, bioenergi,

avskiljning och lagring av koldioxid, elnät samt fjärde generationens

kärnkraft). Initiativen är nu i planeringsfasen. Näringsdepartementet

deltar i SET-planens styrgrupp.

5.6

Energitjänstedirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006

om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om

upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG innebär sammanfattningsvis

följande.

Medlemsstaterna åläggs att sätta ett nationellt vägledande mål för

effektivare energianvändning i sektorerna byggnader, industri och

transporter. Målet ska vara minst 9 procent effektivare energianvändning

till 2016 baserat på genomsnittsanvändningen 2001–2005. Företag som

ingår i EU:s system för utsläppshandel är undantagna. Målet kan därför

uttryckas som en absolut energimängd och får sättas högre än 9 procent.

Medlemsstaterna är inte juridiskt skyldiga att nå målet, det är endast ett

vägledande mål, men är däremot skyldiga att försöka nå målet med

kostnadseffektiva, genomförbara och skäliga åtgärder. Målet ska bygga

på att uppnå en beräknad kostnadseffektiv potential. Åtgärder som

vidtagits från 1991 och framåt, men vars effekt får anses bestå till 2016,

får räknas med. Den offentliga sektorn ska vara ett föredöme i arbetet

med energieffektivisering. Medlemsstaterna ska undanröja hinder

(lagstiftning och annat) i syfte att främja marknaden för energitjänster.

Varje medlemsstat ska t.o.m. 2014 fastställa sammanlagt tre nationella

handlingsplaner som ska skickas till Europeiska kommissionen.

Det framgår av direktivet att energitjänster och program för förbättrad

energieffektivitet som syftar till att uppnå energibesparingsmålet kan

stödjas och/eller genomföras genom frivilliga avtal mellan marknads-

aktörer och sådana organ som utsetts av medlemsstaterna.

Ett antal förpliktelser åligger även Europeiska kommissionen. Bland

annat ska en föreskrivande kommitté sammankallas och fastställa har-

moniserade metoder för att beräkna effekten av energibesparingar. Det

Prop. 2008/09:163

25

arbetet har väsentligen försenats och en stor del av den svenska

utredningstiden har ägnats åt att beräkna effekten av tidigare åtgärder för

energieffektivisering. Några gemensamma harmoniserade metoder för att

beräkna energibesparingar av åtgärder har man alltjämt inte kommit

överens om. Uppföljningen av direktivet och möjligheterna till lärande

och jämförbarhet mellan länderna försvåras därmed. Det försvårar även

möjligheterna att fastställa och följa upp de nationella mål av det slag

som Energieffektiviseringsutredningen föreslagit. En närmare

genomgång av direktivet och dess genomförande i Sverige finns i avsnitt

11.

6

Effektiva energimarknader

Väl fungerande marknader för el och gas skapar bättre förutsättningar för

energitillförsel, lägre utsläpp av växthusgaser, miljö och tillväxt. En

gemensam europeisk marknad med väl fungerande konkurrens är därför

eftersträvansvärd.

Sverige verkar för en marknadsbaserad och solidarisk internationell

energipolitik samt för fortsatt integrering av de europeiska energi-

marknaderna. En utgångspunkt är samtidigt att alla länder tar eget ansvar

för energiförsörjning, miljömål samt en fungerande marknad.

6.1

Elmarknad

Regeringens bedömning: Målet för elmarknadspolitiken är att åstad-

komma en effektiv elmarknad med väl fungerande konkurrens som ger

en säker tillgång på el till internationellt konkurrenskraftiga priser. Målet

innebär en strävan mot en väl fungerande marknad med effektivt

utnyttjande av resurser och effektiv prisbildning. En nordisk elmarknad

är nödvändig för ett effektivt utnyttjande av gemensamma produktions-

resurser i Norden. Flaskhalsar i det nordiska elnätet och mellan Norden

och kontinenten ska byggas bort.

Skälen för regeringens bedömning

Bakgrund

Utvecklingen av den nordiska elmarknaden har under decennier varit

framgångsrik och värdefull för alla de nordiska länderna. I takt med att

regelverket har utvecklats och handeln med el ökat inom det nordiska

börssamarbetsområdet har kraftflödena både ökat i omfång och ändrat

riktning. Denna utveckling ställer krav på fortsatt anpassning av kraft-

nätet, lagstiftning och regelverk för att vidareutveckla den svenska,

nordiska och nordeuropeiska elmarknaden.

En fortsatt utveckling av den svenska och nordiska elmarknaden

Prop. 2008/09:163

26

Regeringen har vidtagit en rad olika åtgärder för att förbättra

förutsättningarna på såväl den svenska som den nordiska elmarknaden.

Bland annat beslutade de nordiska energiministrarna i september 2008

om en nordisk färdplan som fokuserar på ytterligare harmonisering och

integrering av elmarknaden. Målsättningen är att möjliggöra för mark-

nadsaktörer och konsumenter att verka fritt i hela Norden. Beslutet är ett

viktigt steg i arbetet med att främja en effektiv, gränslös och hållbar

nordisk elmarknad med god konkurrens och effektiv handel med om-

världen.

Den nordiska färdplanen består av fyra delar och ska ses som en helhet.

Den första delen anger att de nationella processerna för nätinvesteringar

ska jämföras. Eventuella behov av förändringar i lagstiftning, regelverk,

bedömningskriterier och myndigheters mandat ska identifieras. Syftet är

att ge de nordiska regeringarna, tillsynsmyndigheterna och de system-

ansvariga myndigheterna ett nordiskt perspektiv och mandat och därmed

effektivisera och intensifiera processen med utveckling av det nordiska

elsystemet. Möjligheterna ska ses över att skapa en rimligare fördelning

av kostnader för åtgärder som vidtas i ett land men som ger nytta i ett

annat land.

Den andra delen anger att de nationella systemansvariga myndig-

heternas arbete med nätplanering ska förstärkas. Ministrarna uppmanar

de nordiska systemansvariga att föreslå investeringar som är samhälls-

ekonomiskt lönsamma för hela det nordiska området. Redan överens-

komna investeringar för ökad överföringskapacitet måste så snabbt som

möjligt förverkligas.

Tredje delen i färdplanen innebär en uppmaning till de nationella

systemansvariga myndigheterna att starta processen med att dela in det

gemensamma nordiska börsområdet i ytterligare potentiella anbuds-

och/eller prisområden med sikte på 2010. Syftet är att få en mer öppen

och transparent hantering av nätbegränsningar. Därmed skapas även

förutsättningar för en mer öppen och transparent prisbildning

Fjärde delen anger att arbetet med att ytterligare harmonisera de

nationella regelverken för balansansvariga företag och förbättra

förutsättningarna för en gränslös handel och en gemensam

slutkundsmarknad ska fortsätta med sikte på nästa års ministermöte.

De nationella tillsyns- och systemansvariga myndigheterna i de

nordiska länderna har en given roll i arbetet med att genomföra

färdplanen. I Sverige har Energimarknadsinspektionen och Affärsverket

svenska kraftnät (Svenska kraftnät) inom ramen för sina respektive

verksamhetsområden givits uppdrag enligt färdplanen. En lägesrapport

för arbetet med färdplanen presenteras vid Nordiska ministerrådets

energiministermöte 2009.

Regeringen anser att ett stärkt nordiskt perspektiv är viktigt inte minst i

samband med att reglerna för EU:s gemensamma elmarknad utvecklas.

En fortsatt kraftfull regional utveckling med effektiva planerings- och

beslutsprocesser för investeringar spelar en avgörande roll för en positiv

utveckling av de nordiska och europeiska elmarknaderna. Genom bättre

sammanbindning av elnäten mellan länderna kring Östersjön skapas

också bättre förutsättningar för en samhällsekonomiskt effektiv utbygg-

nad av förnybar elproduktion såsom t.ex. vindkraftsparker till havs.

Prop. 2008/09:163

27

En gemensam inre marknad för el bedöms ge möjlighet att ta fram

gemensamma hållbara regelverk för nätinvesteringar och att säkerställa

tillträde till näten för anslutning av förnybar elproduktion på rimliga och

icke-diskriminerande villkor. Dessutom bidrar den till att investeringar i

elproduktion sker i de länder eller regioner där det är mest

kostnadseffektivt. En gemensam inre elmarknad innebär också att

tillgängliga och kommande produktionsresurser och infrastruktur kan

nyttjas så effektivt som möjligt.

Investeringar i överföringskapacitet

Högspänningsnätets överföringsförmåga inom Sverige liksom gentemot

grannländerna utgör grunden för en väl fungerande svensk och nordisk

elmarknad med hög försörjningstrygghet. Det nordiska stamnätets

(stamnäten i det s.k. börssamarbetsområdet) överföringsförmåga till

grannländerna är också av stor betydelse för en väl fungerande nordisk

elmarknad eftersom möjlighet till utbyte av kraft då ges i såväl

normaldriftsituationer som i ansträngda situationer. En ökad integrering

med omvärlden och ökad andel förnybar kraftproduktion ställer nya krav

på överföringsnätet. Speciellt kommer tillväxten av vindkraften att kräva

mer kapacitet och flexibilitet i elnäten.

Som ett led i anpassningen av det svenska och nordiska

överföringsnätet till den europeiska energi- och miljöpolitiken i

framtiden pågår ett omfattande arbete med att ytterligare öka

överföringsförmågan och robustheten i kraftsystemet i den nordväst-

europeiska regionen inom EU. Regeringen bedömer att elnäten bör

utvecklas för att möta ökad efterfrågan på överföring och för att

möjliggöra samhällsekonomiskt effektiva investeringar i ny elproduktion.

Några nätförstärkningar som redan pågår och som är av särskild

betydelse för såväl den svenska, den nordiska och den nordväst-

europeiska elmarknaden är Sydvästlänken, Fennoskan 2 och Nea-Järp-

strömmen. Vikten av nätanslutningar och överföringsförbindelser har

också uppmärksammats i den strategiska energiöversynen för försörj-

ningstrygghet (se avsnitt 5.3). Särskilt bör nämnas planerna att bygga en

elkabel mellan Sverige och Baltikum.

Regeringen anser att det är nödvändigt att ytterligare öka över-

föringsförmågan i det nordiska kraftsystemet och på så sätt minska

förekomsten av flaskhalsar i det nordiska elnätet samt mellan Norden och

kontinenten. Det bör dock noteras att utbyggnad och förstärkning av

högspänningsnäten ska göras där det är samhällsekonomiskt effektivt.

Det är alltså varken möjligt eller eftersträvansvärt att investera för

obegränsad överföringskapacitet i hela elnätet, vare sig inom Norden

eller i Europa. Däremot är det angeläget att bidra till att öka över-

föringskapaciteten där de största överföringsbegränsningarna uppstår för

att möta dagens och morgondagens efterfrågan på överföring av el och

nyanslutning av förnybar elproduktion.

Samägandet i kärnkraften

Prop. 2008/09:163

28

Konkurrensverket har vid ett flertal tillfällen påtalat riskerna med

samägandet i kärnkraften. Enligt verkets bedömning innebär samägandet

risker för otillbörligt informationsutbyte och därmed minskat förtroende

för elmarknadens funktion. Regeringen inledde mot denna bakgrund

2008 ett arbete med att se över samägandet av kärnkraftsreaktorerna i

Sverige. Syftet med uppdraget är att om möjligt finna en lösning för att

helt eller delvis lösa upp samägandet inom kärnkraften. I denna

proposition aviseras förändringar i regelverket för kärnkraften som

möjliggör byggandet av nya reaktorer på befintliga platser (avsnitt 7).

Det skapar nya förutsättningar för ovan nämnda uppdrag och är en viktig

aspekt att ta i beaktande i översynen.

Övrigt

Utöver ovan angivna åtgärder för att främja utvecklingen av den svenska

elmarknaden har regeringen den 5 mars 2009 i propositionen Förhands-

prövning av nättariffer (prop. 2008/09:141) föreslagit att en ny reglering

av elnätsavgifterna ska införas. En förhandsprövning ska ske genom att

de samlade intäkter som ett nätföretag högst får uppbära genom nät-

tariffer under en viss period, en intäktsram, fastställs i förväg. Energi-

marknadsinspektionen ska fastställa intäktsramen i fråga om lokalnät och

regionnät. När det gäller stamnätet ska beslutet fattas av regeringen.

Sammanfattande bedömning

Regeringen bedömer sammantaget att en fortsatt integrering med Europa

är till gagn för Sverige, svenska företag och de svenska konsumenterna.

En väl fungerande svensk, nordisk och europeisk marknad med fritt

tillträde till näten och ökade incitament för nätförstärkningar bidrar till att

EU ska kunna nå de gemensamma mål som ställts inom klimat- och

energiområdet. Ett mer effektivt nyttjande av de samlade resurserna

förbättrar förutsättningarna för att upprätthålla en hög levnadsstandard,

goda villkor för näringslivet och en låg klimatpåverkan. Regeringen

bedömer därför att det är angeläget att Sverige bidrar till att fullfölja

utvecklingen mot en fungerande nordisk slutkundsmarknad och ett allt

närmare nordeuropeiskt samarbete kring nätinvesteringar. Vidare

bedömer regeringen att det är angeläget att Sverige för en marknads-

baserad och solidarisk internationell energipolitik samt verkar för fortsatt

integrering av den europeiska elmarknaden.

Prop. 2008/09:163

29

6.2

Värmemarknad

Regeringens bedömning: Värmemarknadspolitiken ska fortsatt bygga

på fungerande konkurrens mellan olika uppvärmningsformer.

Användningen av fossila bränslen för uppvärmning kommer att

avvecklas till år 2020. Fjärrvärme och kraftvärme ger möjlighet att ta till

vara energi som annars går förlorad och att utnyttja samhällets

energiresurser så effektivt som möjligt.

Skälen för regeringens bedömning: Värmemarknaden utgörs främst

av enskild bränsleeldning, elvärme av olika slag samt fjärrvärme för

uppvärmning av framför allt bostäder och lokaler. Värmemarknaden har

starka kopplingar till övriga energimarknader, avfallshantering, skogs-

och jordbrukssektorerna med flera samhällssektorer.

De väl utbyggda fjärrvärmenäten i Sverige skapar förutsättningar för

att på ett effektivt sätt ta till vara energi som annars inte skulle nyttig-

göras. Fjärrvärmenäten utgör dessutom basen för utbyggnad av ny

hållbar elproduktion i form av kraftvärme.

Regeringen lämnade i februari 2008 en proposition till riksdagen med

förslag till en fjärrvärmelag (prop. 2007/08:60). Propositionen godkändes

av riksdagen den 14 maj (bet. 2007/08:NU11, rskr. 2007/08:184) och

fjärrvärmelagen trädde i kraft den 1 juli 2008. Fjärrvärmelagen syftar till

att stärka fjärrvärmekundernas ställning och öka insynen i fjärr-

värmeverksamhet. Bland annat ska fjärrvärmeföretag lämna uppgifter om

drifts- och affärsförhållanden till Energimarknadsinspektionen. Upp-

gifterna ska ligga till grund för framtagande av nyckeltal om bl.a.

prissättning, produktion och distribution av fjärrvärme. Vidare inrättades

den 1 juli 2008 Fjärrvärmenämnden vid Energimyndigheten. Om fjärr-

värmeföretag och fjärrvärmekunder inte kommer överens i frågor om

avtalsvillkor för fjärrvärme finns en möjlighet att ansöka om medling vid

Fjärrvärmenämnden. Fjärrvärmenämnden kan även medla i förhandlingar

om tillträde till rörledningar i en fjärrvärmeverksamhet.

Regeringen beslutade den 22 januari 2009 att låta tillkalla en särskild

utredare med uppdrag att närmare analysera förutsättningarna för att

införa ett lagstadgat tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten och däri-

genom skapa förutsättningar för konkurrens på fjärrvärmemarknaderna.

Syftet med att närmare utreda frågor om en lagstadgad sådan rätt är att

ytterligare stärka fjärrvärmekundernas ställning samt att åstadkomma en

effektivare värmemarknad med lägre fjärrvärmepriser och en förbättrad

miljö. Utredaren ska belysa för- och nackdelar samt göra en bedömning

av förutsättningarna för ett lagstadgat tredjepartstillträde, och lämna

förslag till ett regelverk för tredjepartstillträde samt vid behov förslag till

finansiering. Utredaren ska redovisa uppdraget senast den 30 april 2010.

6.3

Gasmarknad

Prop. 2008/09:163

30

Regeringens bedömning: Naturgasen, som är ett fossilt och ändligt

bränsle, kan ha betydelse under en omställningsperiod, främst i

anläggningar inom industrin och för högeffektiv kraftvärme. Sådana

anläggningar omfattas av det europeiska systemet för handel med

utsläppsrätter, ETS. Infrastruktur för naturgas kan därmed utvecklas på

kommersiella villkor. Utvecklingen av infrastruktur kan ske på ett sätt

som understödjer en successiv introduktion av biogas. Några planer på en

utvidgad storskalig utbyggnad av naturgas till hushåll och företag är inte

aktuella i Sverige. Regeringens föreslagna klimat- och energipolitik

kommer ytterligare att begränsa de fossila bränslenas konkurrenskraft.

Av den ansökan som lämnats in av de kommersiella aktörer som står

bakom den föreslagna rysk-tyska gasledningen, framgår att någon

grenledning till Sverige inte är aktuell.

Skälen för regeringens bedömning: Naturgasen introducerades

successivt i Sverige med början från år 1985. Naturgasnätet är begränsat

till sydvästra Sverige. Naturgasanvändningen har sedan introduktionen

utgjort omkring 10 TWh per år eller ca två procent av den svenska

energianvändningen. Förutsättningarna på el- och naturgasmarknaderna

skiljer sig således åt vad gäller förbrukning, infrastrukturens utbredning

och antalet verksamma aktörer på marknaden. I början av 1990-talet på-

börjades arbetet inom EU med att avreglera energimarknaderna,

däribland naturgasmarknaden. Det första gasmarknadsdirektivet genom-

fördes genom naturgaslagen (2000:599) som trädde i kraft den 1 augusti

2000. Då infördes bl.a. bestämmelser som i huvudsak innebar att inne-

havare av naturgasledningar blev skyldiga att, på skäliga villkor, ansluta

naturgasföretag och berättigade kunder till sina ledningar och att för

naturgasföretags och berättigade kunders räkning transportera naturgas.

En ytterligare marknadsöppning på EU-nivå skedde genom antagandet

av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG om gemensamma

regler för den inre marknaden för naturgas. Detta direktiv genomfördes i

svensk lagstiftning genom en helt ny lag, naturgaslagen (2005:403). Till

grund för den nya lagstiftningen låg förslagen i regeringens proposition

Genomförande av EG:s direktiv om gemensamma regler för de inre

marknaderna för el och naturgas, m.m. (prop. 2004/05/62, bet.

2004/05:NU 14, rskr. 2004/05/246). Lagen trädde i kraft den 1 juli 2005.

Genom det nya regelverket fortsatte processen med att genomföra en

gemensam naturgasmarknad inom EU. Den nya naturgaslagen innehåller

bestämmelser om bl.a. reglerat tredjepartstillträde samt juridisk, funk-

tionell och redovisningsmässig åtskillnad mellan överföring respektive

handel eller produktion av naturgas. Bestämmelserna omfattar i huvud-

sak även naturgaslager och flytande naturgas (LNG). En innehavare av

ett naturgasnät är under vissa förutsättningar skyldig att ta emot annan

gas, som t.ex. biogas,

Den svenska naturgasmarknaden ska vidareutvecklas så att en effektiv

naturgasmarknad med fungerande konkurrens kan uppnås. Regeringens

bedömning är att marknaden i dag fungerar tillfredsställande utifrån dess

begränsade omfattning. Energimarknadsinspektionen är tillsynsmyndig-

het enligt naturgaslagen. En central del i tillsynen är att fastställa att

tarifferna för överföring av naturgas är skäliga, objektiva och icke-

diskriminerande. Svenska kraftnät har utsetts till systemansvarig myndig-

het för naturgasmarknaden med ansvaret för att kortsiktigt upprätthålla

balansen i systemet och för att sköta den ekonomiska balansavräkningen.

Dessa uppgifter utförs oberoende från de privata företag som äger och

driver det svenska naturgasnätet.

Prop. 2008/09:163

31

Sverige genomförde 1 juli 2006 rådets direktiv 2004/67/EG av den

26 april 2004 om åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgas-

försörjning (gasförsörjningsdirektivet) i svensk rätt (prop. 2005/06:158,

bet. 2005/06:NU18, rskr. 2005/06:346). Genom dessa bestämmelser har

Energimyndigheten utsetts till tillsynsmyndighet för den svenska natur-

gasförsörjningen.

Som framgår har den svenska naturgasmarknaden under senare år varit

föremål för en omfattande reformering för att framför allt uppnå en

förbättrad konkurrens i linje med EU:s krav. Utifrån det underlag

Energimyndigheten redovisade i sitt underlag inför utvärderingen av

klimatpolitiken år 2008 förväntades naturgasanvändningen öka något

under de närmaste åren. Bedömningen gjordes bl.a. mot bakgrund av det

då rådande konjunkturläget. Dessutom togs ett naturgaseldat kraft-

värmeverk i drift hösten 2006 i Rya i Göteborg och en modernisering av

Öresundsverket i Malmö pågår för att installera ett naturgaseldat

kraftvärmeverk. Tillsammans bedöms anläggningarna förbruka mellan 7

och 8 TWh naturgas per år i full drift. I anslutning till anläggningen i

Göteborg undersöks förutsättningarna för en storskalig demonstra-

tionsanläggning för termisk förgasning av flis för att på sikt kunna ersätta

naturgasen. Liknande planer finns för Öresundsverket. En viss ökning av

naturgasanvändningen beräknades av Energimyndigheten även ske inom

industrin, där naturgasen främst ersätter olja och kol.

Regeringen bedömer att ekonomiska styrmedel är det mest effektiva

sättet att påverka den svenska naturgasanvändningen och styra ut-

vecklingen mot en större andel förnybara energislag och mindre utsläpp

av växthusgaser. Naturgasen, som är ett fossilt och ändligt bränsle, kan

ha betydelse under en omställningsperiod, främst i anläggningar inom

industrin och för kraftvärme. Sådana anläggningar omfattas också av det

europeiska systemet för handel med utsläppsrätter, ETS. Några planer på

en utvidgad storskalig utbyggnad av naturgas till hushåll och företag är

inte aktuella i Sverige. Regeringens föreslagna klimat- och energipolitik

kommer ytterligare att begränsa de fossila bränslenas konkurrenskraft.

Av den ansökan som lämnats in av de kommersiella aktörer som står

bakom den föreslagna rysk–tyska gasledningen, framgår att någon

grenledning till Sverige inte är aktuell.

Det finns i naturgaslagen en skyldighet för en innehavare av ett

naturgasnät att ta emot annan gas. Mottagningsplikten gäller om det är

säkert och tekniskt möjligt att mata in gasen i systemet. Gas som ska

överföras i naturgasnätet eller användas som fordonsbränsle uppgraderas

enligt svensk standard. Sverige ligger vid en internationell jämförelse i

framkant i fråga om att uppgradera biogas till fordonsbränsle. Vid

uppgraderingen avskiljs skadliga komponenter som kan orsaka

mekaniskt slitage eller korrosion och energiinnehållet höjs genom att

koldioxid avskiljs. De biogasanläggningar som redan i dag etableras med

uppgradering i anslutning till det befintliga naturgasnätet drar härigenom

nytta av synergivinsterna med att använda redan byggd infrastruktur.

Exempelvis kan distributionsnätet användas för överföring till närbelägna

tankstationer. När biogasen etableras i ökad omfattning förbättras även

försörjningstryggheten för naturgas genom ett inhemskt producerat,

förnybart energislag.

Prop. 2008/09:163

32

I regleringsbrevet för år 2009 fick Energimarknadsinspektionen upp-

draget att, i samråd med Svenska kraftnät, analysera förutsättningarna för

en framtida successiv övergång till biogas och andra energigaser fram-

ställda ur förnybara energikällor i naturgasnätet. Uppdraget ska redovisas

till regeringen senast den 1 december 2009.

Energimyndigheten har efter ett regeringsuppdrag redovisat förslag

som innebär att den skattefrihet som omfattar biogas ska kunna följa

gasen till slutkonsumenten när biogasen distribueras i ett naturgasnät (dnr

N2007/3476/E). Förslaget har remitterats och bereds för närvarande inom

Regeringskansliet. Regeringen bedömer att infrastruktur för naturgas

därmed kan utvecklas på kommersiella villkor och på ett sätt som

understödjer en successiv introduktion av biogas.

7

Kärnkraft

Regeringens bedömning: Kärnkraften kommer att vara en viktig del av

svensk elproduktion under överskådlig tid. Med ett ökande fokus på

klimatförändringarna uppfyller kärnkraften ett av de viktigaste kraven

som ställs på dagens energikällor, nämligen att den endast innebär låga

utsläpp av växthusgaser. Regeringen avser att inom kort återkomma till

riksdagen med förslag om avskaffande av avvecklingslagen. En

utredning ges i uppdrag att ta fram förslag till sådan ny lagstiftning för

den samhälleliga prövningen av nya anläggningar som möjliggör

kontrollerade generationsskiften i det svenska kärnkraftsbeståndet. I och

med detta kan förbudet mot nybyggnad i lagen (1984:3) om kärnteknisk

verksamhet tas bort. En förutsättning för utformningen av det nya

regelverket är att tillstånd endast ges till nya reaktorer om de ersätter

någon av nuvarande tio reaktorer och endast på befintliga platser. Något

statligt stöd för kärnkraft i form av direkta eller indirekta subventioner

kan inte påräknas. Viktiga förutsättningar för fortsatt drift av kärnkraften

är att säkerhetskraven fortsätter att skärpas successivt och att ansvaret för

olyckor skärps i enlighet med de möjligheter som ges av rådande

internationella konventioner.

Bakgrund: I dag regleras verksamheten i kärnkraftverken framförallt

genom lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen).

Lagen moderniserades senast år 2006, bl.a. som ett led i strävan att

förebygga sabotage och annan terroristverksamhet.

I kärntekniklagen stipuleras kraven för att driva dagens kärnkraftverk.

Lagen innehåller också, i 5 a §, sedan 1987 ett förbud mot nya

kärnreaktorer som lyder

Tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor får

inte meddelas”. I kärntekniklagen regleras även vad som gäller för

återkallande av tillstånd samt att tillstånd får begränsas i tid m.m. I

kärntekniklagen uppställs inte några kriterier för tillstånd. Förarbetena till

lagen understryker lagens karaktär av säkerhetslag.

Prop. 2008/09:163

33

Kärnteknisk verksamhet kan i vissa fall behöva tillståndsprövas såväl

enligt kärntekniklagen som enligt miljöbalken. Detta är fallet för

kärnkraftreaktorer. Från företagens sida har ofta framförts kritik mot

denna s.k. parallellprövning, som upplevs som onödigt krånglig. Olika

regeringar har sedan miljöbalkens införande prövat denna fråga. Senast

skedde det i samband med 2006 års modernisering av kärntekniklagen.

Den dåvarande regeringen anförde (prop. 2005/06:76) att den s.k.

parallellprövningen normalt inte leder till några konflikter då prövningen

sker i dialog med de tillsynsansvariga myndigheterna. Därmed gick

regeringen emot Kärnsäkerhetsutredningens förslag, enligt vilket ett

tillägg skulle göras till miljöbalken. I tillägget skulle slås fast att om

villkoren enligt kärntekniklagen var strängare än villkoren enligt

miljöbalken, skulle de förra tillämpas.

I samband med 2006 års modernisering av kärntekniklagen togs den

kritiserade s.k. tankeförbudsparagrafen bort. Paragrafen (dåvarande 6 §,

införd 1987) innebar ett förbud mot att vidta sådana förberedelseåtgärder

som direkt syftar till att uppföra ytterligare reaktorer inom landet.

När 6 § kärntekniklagen infördes 1987 ersatte den en tidigare bestäm-

melse om s.k. laddningstillstånd, som meddelades genom särskilt beslut

av regeringen. Denna bestämmelse ansågs sedermera överflödig, då nya

reaktorer inte kommer att uppföras i landet. Bestämmelsen om ladd-

ningstillstånd var i sin tur en överföring av bestämmelserna lagen

(1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktorer kärnbränsle

m.m., den s.k. villkorslagen.

Trepartiöverenskommelsen om energipolitiken 1997 ledde till införan-

det av lagen om kärnkraftens avveckling (avvecklingslagen, 1997:320).

Med stöd av lagen kan regeringen besluta att upphäva rätten att driva

kärnkraftsreaktorer. Reaktorägaren har i sådana fall rätt till ersättning för

den förlust stängningen medför.

I avvecklingslagen anges att beslut av regeringen ska fattas med

utgångspunkt i att varje kärnkraftsreaktor ska tas ur drift vid den tidpunkt

som bäst gagnar syftet med omställningen av energisystemet och dess

genomförande. Vid avgörande av när en reaktor ska tas ur drift ska

hänsyn tas till reaktorns geografiska läge. För varje reaktor ska i övrigt

beaktas andra särskilda förhållanden såsom ålder, konstruktion och

betydelse för energisystemet.

Gällande regler om atomansvar (ansvar för radiologisk skada) finns i

1968 års atomansvarighetslag (1968:45). Lagstiftningen bygger på inter-

nationella konventioner som Sverige är part till (1960 års Paris-

konvention m.m.). De internationella konventionerna ändrades genom

tilläggsprotokoll 2004. För att Sverige ska uppfylla sina internationella

förpliktelser enligt tilläggsprotokollet krävs ändringar i lagstiftningen.

Atomansvarsutredningen har föreslagit hur 2004 års tilläggsprotokoll

bör genomföras i svensk rätt (Översyn av atomansvaret, SOU 2006:43).

Utredningen har föreslagit att 1968 års atomansvarighetslag ersätts med

en ny lag om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, som innebär

ett ökat ansvar för anläggningsinnehavare, ett förbättrat skydd för

enskilda i händelse av en allvarlig radiologisk olycka och en uppdatering

av lagregleringen.

Prop. 2008/09:163

34

Enligt den överenskommelse som gjordes mellan allianspartierna den

5 februari 2009 om en hållbar energi- och klimatpolitik för miljö,

konkurrenskraft och trygghet ska avvecklingslagen avskaffas, förbudet

mot nybyggnad i kärntekniklagen tas bort och tillstånd kunna ges till nya

kärnkraftreaktorer i syfte att successivt ersätta nuvarande reaktorer i takt

med att dessa når sin ekonomiska livslängd. Tillstånd att uppföra nya

kärnkraftreaktorer ska kunna ges till maximalt tio reaktorer som ska

uppföras på någon av de platser där dagens reaktorer i drift är

lokaliserade. Den samhälleliga prövningen av nya kärnkraftsprojekt görs

i samband med tillståndsgivningen. Försörjningstrygghet är en av

grunderna för prövningen. Ansökningarna ska också prövas enligt lag-

stiftningens krav på bästa möjliga teknik. Kärnkraftslagstiftningen ska ut-

formas så att den ger förutsättningar för kontrollerade generationsskiften

i den svenska kärnkraften.

I överenskommelsen anges vidare att atomansvarslagstiftningen ska

anpassas till den uppdaterade Pariskonventionen och dess tilläggs-

protokoll. Det innebär att reaktorägarna i ökad omfattning får ta ansvar

för kärnkraftens risker. Frågan om det obegränsade skadeståndsansvaret

utreds i samband med utredningen om en ny kärnkraftslagstiftning.

Skälen för regeringens bedömning: De svenska reaktorerna är

normalt beställda och levererade för en planerad drift på 40 år. Den

tekniska livslängden kan dock bli kortare eller längre, beroende på hur

anläggningen drivs och underhålls. En anläggnings ekonomiska livslängd

ska bestämmas av hur länge det är ekonomiskt lönsamt att driva

anläggningen med de moderniseringar som krävs, bl.a. för att upp-

rätthålla säkerheten. De svenska kärnkraftverken har nått en ålder som

innebär att moderniseringsinvesteringar behöver göras av både säker-

hetsmässiga och effektivitetsmässiga skäl. Genom investeringar och

förbättringar kan en reaktor uppgraderas och livslängden för reaktorn

förlängas. I de kalkyler som kraftbolagen gör inför en större moderni-

sering eller annan reinvestering ingår också oftast analyser av de ekono-

miska konsekvenserna av att i stället stänga reaktorn och ordna

elproduktion på annat sätt.

Det finns i dag ca 440 kärnkraftreaktorer i drift världen över. De flesta

kärnkraftföretag har kunnat höja tillgängligheten och säkerheten i äldre

reaktorer kraftigt. Det är också i många fall lönsamt med reinvesteringar

och många kraftföretag moderniserar, höjer säkerheten och förlänger

livslängden på befintliga reaktorer för en total teknisk drifttid av omkring

60 år.

En teknisk livslängd på 60 år är också det antagande som bl.a. Energi-

myndigheten har använt i senare års prognoser. Detta antagande är väl

förankrat bland verksamhetsutövare och forskare inom området.

En utgångspunkt är således att det i de allra flesta fallen är tekniskt

möjligt att förlänga livstiden för befintliga reaktorer till 60 år. De delar

som kan begränsa livslängden brukar antas vara reaktorinneslutningar

om det uppträder oförutsedda allvarliga skador. I vissa enstaka anlägg-

ningar kan även reaktortankar bli begränsande på grund av bestrålnings-

försprödning.

Kärnkraften står i dag för närmare hälften av den svenska årliga

elproduktionen. Kärnkraften kommer att vara en viktig del av svensk

elproduktion under överskådlig tid. Med ett ökande fokus på klimat-

förändringarna uppfyller kärnkraften ett av de viktigaste kraven som

ställs på dagens energikällor, nämligen att den endast innebär låga

utsläpp av växthusgaser. Med tanke på reaktorernas förväntade åter-

stående livslängd och den långa projekteringstiden för nya kärn-

kraftanläggningar är det angeläget att redan i dag ge tydliga besked om

förutsättningarna för planering av nya anläggningar på kommersiella

grunder. Regeringen avser att ge en utredning i uppdrag att ta fram

förslag till sådan ny lagstiftning för den samhälleliga prövningen av nya

anläggningar som möjliggör kontrollerade generationsskiften i det

svenska kärnkraftsbeståndet.

Prop. 2008/09:163

35

8

Övrigt

8.1

Torv

Regeringens bedömning: Energitorv kan under vissa villkor användas

som bränsle med ett samlat bidrag till växthuseffekten som kan vara

väsentligt mindre än vad som motsvarar torvbränslets innehåll av kol.

Under vissa betingelser kan användning av torv ha en positiv

nettopåverkan på klimatet. För att möjliggöra en sådan användning är det

viktigt att verka för att IPCC:s och EU:s regelverk anpassas. Oaktat detta

måste torvbrytning ske med stor hänsyn till natur- och kulturvärden.

Skälen för regeringens bedömning: Torv är en inhemsk energikälla

med betydelse för Sveriges försörjningstrygghet. Regeringen anser att

den svenska energipolitiken som baseras på bl.a. ekologisk hållbarhet,

försörjningstrygghet och ekonomisk konkurrenskraft rymmer ett inslag

av torv, om än i begränsad omfattning. Till följd av en tilltagande

konkurrens om biobränsleråvaran kan energitorven också ha en

kompletterande roll som dämpar prisökningen på trädbränslen såsom

t.ex. skogsflis.

Torvens konkurrenssituation i det svenska energisystemet har på-

verkats negativt de senaste åren, framför allt till följd av införandet av

EU:s system för handel med utsläppsrätter. I detta system betraktas

torven som likvärdig med fossila bränslen i enlighet med den

klassificering som används i klimatrapporteringen till FN:s klimat-

konvention. Betraktat ur ett livscykelperspektiv kan torven emellertid ha

mer fördelaktiga klimategenskaper än vad som framstår vid en

bedömning utifrån själva bränslets emissionsfaktor vid förbränning.

Torven är även av betydelse för den inhemska försörjningstryggheten.

Under vissa villkor och i begränsad omfattning kan torv användas med

positiv nettopåverkan på klimatet. Sverige bör verka för att IPCC:s och

EU:s regelverk återspeglar de mekanismer och materieflöden som

sammantaget över tiden under gynnsamma betingelser ger denna samlade

effekt. Torvbrytning måste ske med stor hänsyn till natur- och kultur-

värden.

Prop. 2008/09:163

36

Sedan 2004 är torv berättigat till tilldelning av elcertifikat och är

därmed i stort sett likställt med biobränslen i det nationella elcertifikat-

systemet. Torv är också befriad från energi- och koldioxidskatt vid för-

bränning, men är belastad med svavelskatt och ingår även i EU:s system

för handel med utsläppsrätter. I handelssystemet har torven tilldelats en

relativt hög emissionsfaktor baserad på dess innehåll av kol utan beakt-

ande av främst torvbrukets inverkan på naturliga flöden av metan.

Energimyndigheten bör få i uppdrag att ta fram underlag och förslag

som kan användas i syfte att verka för att IPCC:s och EU:s regelverk

anpassas så att framtida torvbruk behandlas med utgångspunkt från verk-

samhetens samlade bidrag till växthuseffekten på ett klimatanpassat sätt.

8.2

Avskiljning och lagring av koldioxid

Regeringens bedömning: Regeringen anser att avskiljning och lagring

av koldioxid (Carbon Capture and Storage, CCS) är en teknik som

behövs för att EU ska nå uppsatta klimatmål. CCS kan bidra till att nå

ytterligare emissionsbegränsning utöver vad som uppnås genom

energieffektivisering och hållbart brukande av förnybara energikällor.

Regeringen avser att verka för att en av de planerade EU-finansierade

demonstrationsanläggningarna för CCS kopplas till svensk basindustri.

Bakgrund: Tekniken för avskiljning av koldioxid vid förbränning och

industriella processer har utvecklats snabbt. För att möjliggöra att främst

de företag som storskaligt hanterar fossila bränslen ska kunna begränsa

utsläppen har ett internationellt regelverk utvecklats för CCS. Genom

ändringar av Londonkonventionen om förhindrandet av havsföroreningar

till följd av dumpning av avfall och annat material och OSPAR –

Konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten - har

regelverket anpassats till utvecklingen så att ansvarsfull geologisk

lagring av koldioxid blivit legalt möjlig. Samtidigt har klarlagts att

deponering av koldioxid i djuphavens fria vattenmassa eller på

havsbotten inte accepteras. Genom Europaparlamentets och rådets

direktiv om geologisk lagring av koldioxid inrättas en rättslig ram för

miljömässigt säker geologisk lagring av koldioxid. Genom förordnande

inom det europeiska systemet för utsläppshandel avsätts 300 miljoner

utsläppsrätter till att användas som investeringsstöd till demonstrations-

anläggningar för CCS och framställning av andra generationens biodriv-

medel. Åtminstone en viss form av CCS öppnar också möjligheterna att

begränsa utsläpp av kvicksilver från koleldade kraftverk.

I direktivet om främjande av användningen av energi från förnybara

energikällor anges en metod för beräkning av växthusgasutsläpp från

biodrivmedel och andra flytande biobränslen. I detta fastställs att den

minskning av utsläpp som uppnås genom CCS tillfullo får tillskrivas det

producerade drivmedlet. Därmed kan tillämpning av CCS-tekniken

väsentligen minska utsläppet av växthusgaser från en given anläggning.

Detta kan i vissa fall medföra att förnybara drivmedel, vars framställning

annars skulle medföra oacceptabelt stora utsläpp, kan uppfylla de

angivna kraven för att få medräknas i det nationella målet för förnybar

energi och få komma i åtnjutande av nationella stöd såsom befrielse från

koldioxidskatt. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG

om kvaliteten på bensin och dieselbränslen får också emissions-

minskning genom CCS medräknas och genom avtal överlåtas till andra

företag som kan behöva detta för att uppnå de bindande företagsspecifika

kraven på minskade utsläpp av växthusgaser som direktivet anger.

Emissionsminskning genom CCS får även medräknas i handelssystemet

med utsläppsrätter från och med 2013 då den tredje handelsperioden

inleds.

Prop. 2008/09:163

37

Skälen för regeringens bedömning: Det är väsentligt att avskiljning

och lagring av koldioxid – även om det främst är av betydelse för

storskalig förbränning av fossila bränslen eller utvinning av olja och gas

– blir tillgängligt på rättvisa villkor även för svensk basindustri. För att

underlätta snabb kommersialisering av tekniken har inom det europeiska

systemet för handel med utsläppsrätter avsatts 300 miljoner utsläppsrätter

som finansiellt stöd till demonstrationsanläggningar för storskalig CCS

samt andra generationens biodrivmedel. Även inom ramen för åter-

hämtningsplanen avsätts betydande medel för utpekade CCS-projekt.

Regeringen anser att det är önskvärt att en del av den teknikutveckling

och emissionsminskning som följer av dessa projekt kan ske i Sverige.

Trots att den svenska industrin kännetecknas av hög energieffektivitet

och låga specifika utsläpp av växthusgaser finns det ett flertal

anläggningar inom olika branscher med så stora punktutsläpp av

koldioxid eller så hög koncentration av koldioxid i avgående gaser att det

kan vara intressant att överväga CCS. Detta gäller bl.a. stålindustrin som

har mycket stora utsläpp men även oljeindustrin, cementindustrin och ett

flertal större massabruk har så stora utsläpp att en demonstrations-

anläggning i skalan uppemot en miljon ton koldioxid skulle vara möjlig.

Även möjligheterna att fånga in och lagra utsläpp av koldioxid från

anläggningar som hanterar och har utsläpp av koldioxid från biomassa

bör tas tillvara. Regeringen anser att det är angeläget att svenska

basindustrier ges den möjlighet som CCS innebär att minska sina utsläpp

och därmed minska sina kostnader för utsläppsrätter.

9

Energipolitiska mål till 2020

Prop. 2008/09:163

38

9.1

Förnybar energi

9.1.1

Mål för andelen förnybar energi

Regeringens förslag: Andelen förnybar energi år 2020 bör vara minst

50 procent av den totala energianvändningen.

Skälen för regeringens förslag: Direktivet om främjande av

användningen av energi från förnybara energikällor (se avsnitt 5.2) ställer

ett bindande krav på Sverige att uppnå en andel om minst 49 procent

förnybar energi år 2020. Energimyndigheten har i olika prognoser

redovisat att Sverige har goda förutsättningar att nå målet men att en

förstärkning av befintliga styrmedel är nödvändig.

Sverige har redan i dag den i särklass högsta andelen förnybar energi i

EU och kommer att ha en tätposition även 2020. Regeringen anser att

Sverige har goda förutsättningar att nå en hög ambitionsnivå. En ökad

andel förnybar energi är gynnsam för att uppnå de övergripande målen

om ekologisk hållbarhet, konkurrenskraft och försörjningstrygghet i hela

landet. Förnybar energi är en viktig komponent i regeringens samlade

satsning för en väg ut ur beroendet av fossil energi och därmed för min-

skad klimatpåverkan. Nationalälvarna, och övriga i miljöbalken angivna

älvsträckor, ska fortsatt skyddas från utbyggnad.

Regeringen anser av de skäl som redovisats att det finns anledning att

sätta upp ett högre mål än det minimikrav som ställs på Sverige inom

direktivet. Det krav på andelen förnybar energi som ställs på Sverige

inom direktivet om förnybar energi ska således ses som en lägsta nivå

som måste uppnås. De flexibilitetsmekanismer som direktivet innehåller

måste noga analyseras och övervägas. Sverige bör ta tillvara möjligheten

att låta andra länder finansiera investeringar i förnybar energi inom

Sveriges gränser. Praktiska modeller för att möjliggöra sådana

samarbetsprojekt ska utvecklas skyndsamt.

9.1.2

Mål för förnybar energi i transporter

Regeringens förslag: Andelen förnybar energi i transportsektorn år 2020

bör vara minst 10 procent.

Skälen för regeringens förslag: Transportsystemet är i dag nästan helt

beroende av fossila bränslen. Växthusgasutsläppen från inrikes

transporter utgjorde närmare 32 procent av de samlade utsläppen i

Sverige 2007. För att utsläppen av växthusgaser ska minska i Sverige

behöver en rad åtgärder genomföras. En viktig åtgärd är att öka

användningen av förnybar energi i transportsektorn. Direktivet om

främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (se

avsnitt 5.2) ställer ett bindande krav på att alla medlemsstater ska nå ett

Prop. 2008/09:163

39

mål på minst 10 procent förnybar energi i transporter till år 2020. Detta

mål är inte bördefördelat utan samma nivå gäller för alla medlemsstater.

Som tidigare nämnts finns ett omfattande regelverk som ska garantera att

biodrivmedel och andra flytande biobränslen framställts på ett hållbart

sätt. Det finns dock vissa kvarstående frågor kring hur regelverket ska

tillämpas och därmed också vilka nivåer på användningen som är möjliga

att uppnå. Regeringen avser därför att närmare utreda förutsättningar och

konsekvenser av olika ambitionsnivåer med utgångspunkt från de

uppdrag som lagts på Energimyndigheten (se avsnitt 10). Ett ställnings-

tagande kommer att göras i den kommande nationella handlingsplanen.

Målet till år 2020 ska också ses i ljuset av regeringens långsiktiga

ambition att Sverige år 2030 bör ha en fordonsflotta som är oberoende av

fossila bränslen. Effektivisering och förnybar energi i transportsektorn är

viktiga komponenter i regeringens samlade satsning för en väg ut ur

beroendet av fossil energi och för att nå uppställda klimatmål. Ytterligare

om åtgärder för att nå målet för transportsektorn återfinns i propositionen

En sammanhållen klimat- och energipolitik – Klimat (prop.

2008/09:162).

9.2

Mål för energieffektivisering

Regeringens förslag: Ett mål om 20 procent effektivare

energianvändning bör sättas upp till år 2020. Målet uttrycks som ett

sektorsövergripande mål om minskad energiintensitet om 20 procent

mellan 2008 och 2020.

Skälen för regeringens förslag: I alliansens överenskommelse om en

långsiktig och hållbar energi- och klimatpolitik presenteras en

målsättning om 20 procent effektivare energianvändning. Regeringen

anser att detta mål bör uttryckas som att en minskning av

energiintensiteten ska uppnås mellan 2008 och 2020, dvs. den tillförda

energin per BNP-enhet i fasta priser ska minskas med 20 procent. Målet

tar hänsyn till den inriktning på energieffektiviseringspolitiken som lades

fast i propositionen Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning (prop. 2001/02:143). Målet till 2020 ska omfatta samt-

liga samhällssektorer och inkludera effektiviseringar i varje steg av

energitillförseln inkluderande omvandling/förädling, distribution och

slutlig användning. Regeringens målsättning är även att bryta sambandet

mellan ekonomisk tillväxt och ökad användning av energi och råvaror.

Målutformningen stödjer inriktningen mot att använda styrmedel som

stödjer den spontana energieffektiviseringen som sker i samhället, efter-

som all energieffektivisering tillgodoräknas oavsett om den uppkommer

som en effekt av statliga ingripanden eller inte. Genom sin utformning

stödjer målet ett förbättrat resursutnyttjande och premierar en fortsatt

ekonomisk utveckling.

Regeringen anser att målet bör ha en annan konstruktion än vad som

anges i energitjänstedirektivet för att bättre motsvara målsättningarna i

den svenska energipolitiken. Basåret är detsamma som i energitjänste-

direktivet, dvs. 2008, vilket tydliggör att Sverige ser dessa två mål som

parallellt verkande. Målet till 2016 innebär en energieffektivisering med

1 procent per år, medan målet till 2020 innebär en minskning av energi-

intensiteten med ca 1,7 procent per år. De olika sätten att mäta effektivi-

seringen, samt de olika omfattningarna av målen gör dock att dessa inte

är helt jämförbara.

Prop. 2008/09:163

40

Mellan 1983 och 2007 har energiintensiteten minskat med ca

1,2 procent per år. Sedan 1990 har förbättringstakten ökat något och var i

snitt ca 1,5 procent per år, för att återigen gå tillbaka till 1,2 procent per

år mellan 2000 och 2007. Enligt Långtidsutredningen 2008

(SOU 2008:105) beror minskningen i energiintensitet under 70– och 80–

talen främst på en minskad energiintensitet inom vissa branscher, vilket

förklaras med höjda energipriser under perioden. Långtidsutredningen

visar att under perioden efter 1993 beror den minskade energiintensiteten

snarare på en strukturomvandling. Mindre energiintensiva branscher som

teleprodukter, läkemedel och tjänstebranschen har vuxit kraftigt. Enligt

utredningen bör de relativt låga energipriserna ha bidragit till att

intensitetsförbättringen på branschnivå utvecklats relativt svagt.

För att nå målet till 2020 krävs en ökad minskningstakt av

energiintensiteten. Det finns betydande svårigheter att prognostisera

utvecklingen för det svenska näringslivet och ekonomiska utvecklingen

för hela ekonomin. Regeringen bedömer emellertid att de utökade

satsningar som görs särskilt inriktat på energieffektivisering, de

effektiviseringar av energisystemet som följer av andra energipolitiska

åtgärder, samt åtgärderna för att nå ambitiösa klimatmål samlat

möjliggör att målet till 2020 kan nås.

10

Handlingsplan för förnybar energi

Användningen av förnybar energi i förhållande till slutlig

energianvändning i Sverige har ökat stadigt sedan början av 1990-talet.

Sammantaget är trädbränsle inklusive lutar den förnybara energikälla

som används mest i Sverige följt av vattenkraft. Vattenkraft är en mycket

värdefull tillgång för produktion av förnybar el och har dessutom viktiga

egenskaper då den, till skillnad från annan elproduktion, många gånger är

både lagrings- och reglerbar. Detta är betydelsefullt, inte minst då en allt

större mängd el i framtiden bedöms komma från vindkraft. Vindkraft

byggs ofta ut i glest befolkade landsbygdsområden och kan därför bidra

till den lokala ekonomin genom nya arbetstillfällen och ökat lokalt

entreprenörskap och företagande.

Sverige har den högsta andelen förnybar energi i förhållande till slutlig

energianvändning i hela EU och är bland de fyra länder som tack vare

kraftfulla insatser har ökat sin andel mest under perioden 2000 till 2005.

Enligt direktivet om främjande av energi från förnybara energikällor

ska medlemsstaterna lämna in en nationell handlingsplan till Europeiska

kommissionen senast den 30 juni 2010. Handlingsplanen ska innehålla

sektorsmål för förnybar energi, åtgärder för hur målen ska nås samt de

åtgärder som krävs för att uppfylla kraven i direktivet.

Direktivet ska vara genomfört i nationell lagstiftning senast 18 månad-

er efter det att det publicerats i Europeiska Gemenskapens Tidning

(EUT).

För att få fram underlag till handlingsplanen och förbereda genom-

förandet av direktivet har regeringen i regleringsbreven för 2009 givit

Energimyndigheten och Energimarknadsinspektionen i uppdrag att ta

fram förslag till ändringar i lagstiftning etc. Energimyndigheten har

också fått uppdraget att presentera ett förslag till handlingsplan samt de

prognoser som ska skickas in till kommissionen senast sex månader

innan handlingsplanen ska lämnas till kommissionen.

Prop. 2008/09:163

41

Energimyndigheten har sedan tidigare fått två uppdrag gällande

energianvändningen i transportsektorn som kommer vara viktiga för be-

dömningen av vilka åtgärder Sverige ska vidta för att nå målet 10 rocent

förnybar energi i transportsektorn. Dels ska myndigheten analysera

förutsättningarna för och konsekvenserna av ett kvotpliktsystem. I

uppdraget ingår även att analysera om det med ett kvotpliktssystem finns

ett behov av att skattebefria vissa typer av biodrivmedel. Detta uppdrag

ska redovisas senast 12 maj 2009. Dels ska Energimyndigheten i sam-

verkan med Energimarknadsinspektionen, Transportstyrelsen och Väg-

verket, ta fram ett samlat kunskapsunderlag om marknaden för elbilar

och laddhybrider. I uppdraget ingår en kartläggning av teknikutveckling,

tillgänglig marknad med befintlig laddinfrastruktur samt om det finns

behov även föreslå vilka styrmedel som kan vara lämpliga för att

stimulera utbyggnaden av laddinfrastruktur och introduktionen av elbilar

och laddhybrider. Uppdraget ska redovisas till Näringsdepartementet

senast den 29 maj 2009.

Mot denna bakgrund avser regeringen senast den 30 juni 2010 åter-

komma med en mer detaljerad beskrivning av hur målet för förnybar

energi ska nås. Regeringen avser också återkomma med förslag på hur

direktivet om främjade av förnybar energi ska genomföras i nationell

lagstiftning.

Regeringens strategi för en hållbar energi- och klimatpolitik anger de

medel som är viktiga för att nå de mål som ställs upp. Det handlar bl.a.

om koldioxidskatt, elcertifikatsystemet, förenklade tillståndsprocesser

och behovet av infrastruktur. Redovisningen nedan är en komplettering

till redan beslutade energipolitiska insatser, t.ex. för främjande av

vindkraft.

10.1.1

Nytt mål för elcertifikatsystemet

Regeringens bedömning: Certifikatsystemet för förnybar elproduktion

ska vidareutvecklas. Ett nytt mål för ökningen av den förnybara

elproduktionen bör sättas upp i nivå med 25 TWh till år 2020 jämfört

med läget år 2002. Energimyndigheten ges i uppdrag att i samråd med

berörda myndigheter analysera och utforma hur ambitionshöjningen ska

genomföras.

Bakgrund: Riksdagen beslutade år 2002 om att användningen av el

från förnybara energikällor ska öka med 10 TWh från 2002 års nivå till

år 2010 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317). Det

huvudsakliga styrmedlet för att nå målet var systemet med elcertifikat

som infördes år 2003. År 2006 beslutade riksdagen att elcertikatsystemet

skulle förlängas till utgången av år 2030 och att det nya målet för

systemet skulle vara en ökning till 17 TWh till år 2016 jämfört med 2002

års nivå (prop. 2005/06:154, bet. 2005/06:NU17, rskr. 2005/06:360-361.

Prop. 2008/09:163

42

Skälen för regeringens bedömning: Elcertifikatsystemet är ett

effektivt och kraftfullt styrmedel för att öka den förnybara elproduk-

tionen. Erfarenheterna från systemet är goda. Energimyndigheten har

gjort bedömningen att de totala kostnaderna för konsumenterna för

elcertifikatsystemet under 2007 var 3,8 miljarder kronor varav

0,8 miljarder kronor utgjorde moms. Vid utgången av 2012, och även

2014, kommer vissa äldre produktionsanläggningar att fasas ut ur elcerti-

fikatsystemet. För att anpassa efterfrågan på elcertifikat minskar därför

den av riksdagen beslutade kvoten för 2013. Utfasningen skapar därmed

ett finansiellt utrymme för nya anläggningar inom ramen för systemet.

Det finns därmed förutsättningar att till en rimlig kostnad för

konsumenterna höja ambitionen i detta stöd till förnybar elproduktion.

Regeringen gör därför bedömningen att systemet ska vidareutvecklas.

För att garantera en fortsatt utbyggnad av den förnybara elproduktionen

bör ett nytt mål sättas upp för den förnybara elproduktionen. Sker inte

detta riskerar utbyggnaden att stanna upp – även före år 2016 eftersom

investeringsförutsättningarna med tiden blir mer osäkra. EU:s direktiv

om främjande av användningen av förnybar energi ställer också krav på

mål och åtgärder för att nå det bindande nationella målet till år 2020.

Regeringen bedömer därför att ett nytt mål i nivå med 25 TWh bör sättas

för år 2020. Den indikerade målnivån innebär en kraftfull ambitions-

ökning jämfört med det tidigare målet till år 2016. En sådan utbyggnad

bedöms vara möjlig att uppnå men kräver att ramvillkoren för investe-

ringar i bl.a. vindkraft i övrigt förbättras. Den föreslagna planerings-

ramen (se avsnitt 10.1.2) är ett exempel på detta. Ett annat exempel är

regeringens förslag till enklare och snabbare handläggning av vindkraft

genom att kraven på detaljplan och bygglov i huvudsak slopas när ett

vindkraftverk fått tillstånd enligt miljöbalken.

Den långsiktiga inriktningen för perioden efter 2020 är en fortsatt

successiv ökning av den förnybara elproduktionen. Energimyndigheten

bör ges i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter analysera och ge

förslag till hur ambitionshöjningen i certifikatsystemet ska genomföras,

och bedöma de olika energislagens potentiella bidrag till målupp-

fyllelsen. I detta sammanhang bör även möjligheterna till en utvidgad

marknad för elcertifikat till att omfatta fler länder övervägas. Denna del

av uppdraget ska ses i perspektivet av den analys som ska göras av de

flexibilitetsmekanismer som direktivet om förnybar energi innehåller.

10.1.2

Planeringsram för vindkraft

Regeringens förslag: En nationell planeringsram för vindkraft fastställs

till motsvarande en årlig produktionskapacitet på 30 TWh år 2020 varav

20 TWh till lands och 10 TWh till havs.

Energimyndighetens förslag: Överensstämmer med regeringens

förslag. Energimyndigheten föreslog i rapporten Nytt planeringsmål för

vindkraften år 2020 ett planeringsmål på 20 TWh vindkraft på land och

10 TWh lokaliseras till havs (vattenområden), totalt 30 TWh.

Remissinstanserna: Totalt har 58 remissinstanser kommit in med

synpunkter. Av dessa är Föreningen svenskt landskapsskydd och

Sveriges fiskares riksförbund negativa till förslaget. 12 remissinstanser

tar ej ställning; Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Statens

fastighetsverk, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sametinget, Sjöfarts-

verket, Sveriges geologiska undersökning, Affärsverket svenska kraftnät,

Svenska samernas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen,

Skogsindustrierna och Sveriges jordägareförbund. Fyra remissinstanser

har anmält att de inte har några synpunkter eller avstår från att yttra sig;

Fortifikationsverket, Post- och telestyrelsen, Banverket och Glesbygds-

verket. Övriga remissinstanser är positiva till förslaget; Försvarsmakten,

Försvarets radioanstalt, Länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län,

Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län,

Kalmar län, Gotlands län, Blekinge län, Skåne län, Hallands län, Västra

Götalands län, Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län, Dalarnas

län, Gävleborgs län, Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens

län, Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Naturvårdsverket, Riks-

antikvarieämbetet, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,

Boverket, Post- och telestyrelsen, Vägverket, Skogsstyrelsen, Verket för

innovationssystem, Verket för näringslivsutveckling, Energimarknads-

inspektionen, Gotlands kommun, Kristianstads kommun, Falkenbergs

kommun, Karlstads kommun, Strömsunds kommun, Piteå kommun,

Sveriges kommuner och landsting, Svenskt näringsliv, Lantbrukarnas

riksförbund, Svensk energi, Svensk Vindkraftförening och Svensk

Vindenergi.

Prop. 2008/09:163

43

Bakgrund: Riksdagen beslutade år 2002 att ett nationellt

planeringsmål för vindkraft skulle fastställas till en årlig produktions-

kapacitet på 10 TWh år 2015 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17,

rskr. 2001/02:317). Förslaget grundades på Vindkraftsutredningens slut-

betänkande (SOU 1999:75) och rapporten Vindkraften i Sverige från

Energimyndigheten (maj 2001). Skälet för att sätta upp ett kvantitativt

planeringsmål för vindkraft var att ge förbättrade möjligheter att synlig-

göra vindkraftsintresset i fysisk planering och vid tillståndsprövning.

Utgångspunkten var att en framtida utbyggnad av förnybar elproduktion

inte får hämmas av att nödvändiga prioriteringar och avvägningar

beträffande bl.a. mark- och vattenanvändning inte hunnit genomföras.

Målet anger således ramen för de nationella anspråk som vindintresset

har på tillgång till mark- och vattenområden. Det betonades också att

planeringsmålet inte var ett utbyggnadsmål. Det är också skälet till att

begreppet planeringsmål har använts.

I regleringsbrevet för år 2007 fick Energimyndigheten i uppdrag att ut-

arbeta förslag till ett nytt nationellt planeringsmål för vindkraft till 2020.

Skälen för regeringens förslag: Planeringsmålet för vindkraft har

varit ett effektivt verktyg för att synliggöra vindkraften i den fysiska

planeringen. Bland annat har Energimyndigheten utgått från

planeringsmålet när områden av riksintresse för vindkraft utsetts enligt

bestämmelserna i 3 kap. miljöbalken. Energimyndigheten har därtill tagit

fram ett regionalt planeringsmål för varje län. För den fysiska

planeringen innebär planeringsmålet att planeringsberedskap skapas i de

kommunala översiktsplanerna genom att kommunerna identifierar och

lägger fast lämpliga områden för vindkraft. Planeringsmålet har också

varit en viktig utgångspunkt för regeringen vid styrning av länsstyrelser

och centrala myndigheter samt vid översyn av regelverk kring bl.a.

tillståndprocesser för vindkraft. Åtgärderna har varit verkningsfulla och

inneburit att förutsättningarna för en kostnadseffektiv utbyggnad av

vindkraften inom ramen för elcertifikatsystemet avsevärt förbättrats.

Prop. 2008/09:163

44

För att ytterligare tydliggöra att det inte handlar om ett utbyggnadsmål

bör begreppet planeringsmål i fortsättningen ersättas med uttrycket

planeringsram.

Energimyndighetens förslag innebär att områden för vindkraft

motsvarande 10 TWh på land ska vara planerade senast år 2010 och de

återstående 10 TWh senast år 2012. Till havs finns det redan i dag plan-

mässiga förutsättningar för omkring 10 TWh. Arbetet med planeringen

till havs bör dock fortsätta i syfte att hitta de optimala områdena.

Regeringen, med stöd av remissutfallet, delar bedömningen att totalt

30 TWh är en lämplig planeringsram fördelat på 20 TWh på land

respektive 10 TWh till havs. En högre nivå än i dag på planerings-

insatserna är en viktig förutsättning för möjligheterna att nå en högre

ambitionsnivå inom ramen för elcertifikatsystemet till år 2020 (se avsnitt

10.1.1). Med dagens ekonomiska förutsättningar är bedömningen att det

inte kommer att ske någon utbyggnad av vindkraft till havs i större skala

under de närmaste fem till tio åren.

Försvarsmaktens uppfattning är att det ökade planeringsmålet för

vindkraftsutbyggnad och totalförsvarets intressen kan samordnas så att

konflikter i stor utsträckning kan undvikas.

Flera länsstyrelser och kommuner betonar i sina remissvar vikten av att

det görs en regional uppdelning av planeringsmålet. Regeringen delar

denna bedömning och konstaterar att detta är en uppgift för

Energimyndigheten i det fortsatta arbetet. Energimarknadsinspektionen

anser att det inte finns behov av en regional uppdelning av planerings-

målet. Skälet är att det bör vara marknaden som ska ge signaler om

behovet av stamnätsledningar. Även Piteå kommun är tveksam till att

dela upp målet för land och hav. Istället bör marknadskrafterna få styra

lokaliseringen. I analogi med att den nationella planeringsramen inte är

något utbyggnadsmål kan regeringen konstatera att en regional upp-

delning av ramen vare sig ska ses som ett mål eller tak för utbyggnaden.

Det är en fråga för enskilda aktörer att, utifrån marknadsförutsättningar-

na, göra en bedömning av var och i vilken takt utbyggnaden ska ske. En

regional uppdelning av planeringsramen är dock värdefull för att markera

att planeringen på länsnivå inbegriper vindkraft som en del av det

ordinarie planeringsarbetet.

10.1.3

Nätanslutning av förnybar el

Regeringens bedömning: Det är av stor vikt att den inhemska

produktionen av förnybar el kan öka i enlighet med uppställda mål.

Förenklingar avseende nätanslutning av anläggningar för förnybar

elproduktion behöver därför fortsatt genomföras. Förutsättningarna för

utbyggnad av vindkraftsparker till havs bör studeras särskilt, bland annat

avseende reglerna för nätanslutning.

Bakgrund: Nätanslutningsutredningen (dir. 2007:10) hade i uppdrag

att utvärdera om det nuvarande regelverket för förnybar elproduktion

skapar hinder för en storskalig utveckling och utbyggnad av den

förnybara elproduktionen. I betänkandet Bättre kontakt via nätet – om

anslutning av förnybar elproduktion (SOU 2008:13) konstaterade

utredningen att det existerar flera krav i den nuvarande lagstiftningen

som utgör hinder och på så vis försvårar etablering av anläggningar för

elproduktion från förnybara energikällor. Nätanslutningsutredningen

redogjorde i betänkandet för de brister som finns vid samordningen av

olika tillståndsprocesser. Utredningen föreslog bland annat att:

Prop. 2008/09:163

45

ett undantag från kravet på nätkoncession för interna elnät inom

anläggningar för elproduktion bör införas,

ett undantag från kravet på timvis mätning för små (max 63 ampere)

produktionsanläggningar bör införas,

att nätmyndigheten bör ges möjlighet att införa lättnader avseende en

linjekoncessionsinnehavares skyldigheter gällande bland annat

kravet på att upprätta risk- och sårbarhetsanalys avseende leverans-

säkerheten i elnätet m.m.,

möjligheterna för att införa en ny typ av nätkoncession (koncession

för enskild linje) bör analyseras vidare av Energinätsutredningen,

Energimarknadsinspektionens koncessionsprövning av förnybara

produktionsanläggningars elnät bara bör omfatta anläggningens och

elnätsföretagets lämplighet om en annan instans redan prövat och

godkänt dess lämplighet vad gäller de övriga kraven som uppställs i

ellagen samt

att Miljöprocessutredningen bör ges i uppdrag att analysera möjlig-

heterna för att samordna miljöprövningen och lokaliseringsfrågan för

elledning och elproduktionsanläggning i syfte att förenkla tillstånds-

processen för nya elproduktionsanläggningar.

Förslaget om ett nytt undantag från kravet på nätkoncession för interna

nät inom områden för produktionsanläggningar har genomförts av

regeringen i och med tillägg i förordningen (2007:215) om undantag från

kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857). Undantaget trädde i

kraft den 1 januari 2009 och kommer att underlätta och förenkla vid

tillståndsgivningen för nya produktionsanläggningar.

Miljöprocessutredningen (M 2007:04) lämnade i oktober 2008 del-

betänkandet Prövning av vindkraft (SOU 2008:86) till regeringen som

innehöll förslag på samordning och förenkling av prövningen av

vindkraft. Regeringen beslutade den 5 mars 2009 propositionen Prövning

av vindkraft (prop. 2008/09:146). I propositionen föreslås flera ändringar

för att underlätta utbyggnaden av vindkraft utan att minska kraven på en

rättssäker och noggrann handläggning. Ett exempel på föreslagna

ändringar är att den samlade prövningen av vindkraftverken föreslås ske

vid miljötillståndsprövningen och att de nuvarande kraven på detaljplan

och bygglov i huvudsak tas bort. Ett annat förslag på ändrade regler är att

frågor om ledningsdragning som har tillståndsprövats enligt miljöbalken

inte ska behöva prövas i ett ärende om nätkoncession för linje.

Energinätsutredningen har i sitt delbetänkande Nya nät för förnybar el

(SOU 2009:2) redogjort för uppdraget att analysera förslaget till

förändring av tillstånd enligt ellagen avseende Nätanslutningsutred-

ningens förslag till den nya nätkoncessionsformen koncession för enskild

linje samt att även lämna förslag till utformningen av ett sådant

eventuellt tillstånd. Utredningen bedömer att det inte finns tillräckliga

skäl för att införa den av Nätanslutningsutredningens föreslagna nya

nätkoncessionsformen koncession för enskild linje. I delbetänkandet

ingår vidare flera förslag med syfte att underlätta en storskalig utbyggnad

av förnybar elproduktion. Utredningen redovisar i betänkandet ett förslag

till en ny typ av nätkoncession; nätkoncession för produktionsområde.

Den innebär att en ny typ av nätkoncession ska kunna meddelas där

exempelvis en kortare anslutningsledning till det överliggande nätet ska

kunna ingå. För ledningar mellan olika produktionsområden föreslås

dock inga förändringar. Förslaget bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Prop. 2008/09:163

46

Svenska kraftnät har, som ett resultat av förslag som lämnats av

Nätanslutningsutredningen, av regeringen fått i uppdrag att utreda och ge

förslag på hur förstärkningar av nätet för att främja utbyggnaden av

förnybar elproduktion ska kunna underlättas. Förslaget ska redovisas till

regeringen senast den 20 april 2009.

Nätanslutningsutredningens förslag om undantag från kravet på timvis

mätning för små produktionsanläggningar för förnybar el bereds för

närvarande inom Regeringskansliet.

Skälen för regeringens bedömning: EU:s direktiv för främjande av

förnybar energi syftar till att främja användningen av förnybar energi

bl.a. genom att underlätta för förnybara energikällors tillträde till elnätet.

Detta ska enligt direktivet bl.a. ske genom att tillträdet till elnätet

garanteras eller prioriteras. Medlemsstaterna ska dessutom vidta lämpliga

åtgärder för att utveckla nätinfrastrukturen med syftet att möjliggöra en

säker drift av elsystemet som tillgodoser utvecklingen av elproduktion

från förnybara energikällor. Medlemsstaterna ska också kräva av

transmissions- och distributionsansvariga att de utarbetar och

offentliggör standardregler för hur kostnaderna för teknisk anpassning

ska bäras och fördelas. Det kan handla om nätanslutningar och

nätförstärkningar samt om förbättrad drift av nätet och om föreskrifter för

hur anslutningsreglerna ska tillämpas utan diskriminering. Medlems-

staterna ska även kräva att transmissions- och distributionsansvariga ger

nya producenter som vill ansluta sig till systemet de uppgifter som krävs,

däribland detaljerade uppskattningar av anslutningskostnaderna och en

rimlig ungefärlig tidsplan för föreslagen anslutning till nätet. Direktivet

ska vara genomfört i nationell lagstiftning senast 18 månader efter det att

direktivet har trätt i kraft (det vill säga hösten 2010). Regeringen har gett

Energimarknadsinspektionen i uppdrag att analysera dessa delar i

direktivet och lämna förslag till hur direktivets bestämmelser om tillträde

till elnätet ska genomföras i den svenska lagstiftningen.

Regeringen anser att tillträdet till elnätet, tillståndsprocessen och

villkoren för nätanslutningar är viktiga faktorer för att underlätta

utbyggnaden av förnybar elproduktion. Åtgärder som syftar till för-

enklade regler för nätanslutning av anläggningar för förnybar elproduk-

tion är därför prioriterade. Förutsättningarna för utbyggnad av vindkrafts-

parker till havs bör studeras särskilt, inte minst med avseende på

nätanslutningsregler.

10.1.4

Biogas

Prop. 2008/09:163

47

Regeringens bedömning: Biogas kan spela en viktig roll i det svenska

energisystemet, framför allt lokalt och regionalt. Lokalt skapar biogas

renad till biometan och utnyttjad som drivmedel i tätorternas trafik ett

betydande steg i riktning mot ekologiskt hållbara städer. Vid rötning av

stallgödsel tillkommer fördelen att samtidigt minskas utsläppen av metan

från gödselhanteringen. Den lovande utveckling med biogas för fordon

som inletts i Sverige de senaste 10 åren bör fortsatt stimuleras.

Skälen för regeringens bedömning

Biogas som renas till biometan och används som fordonsbränsle har stor

outnyttjad potential. Trots att potentialen är stor utgör biogasens andel av

energin inom transportsektorn måttliga 0,3 procent. (Endast 19 procent

av den biogas som producerades år 2006 användes som fordonsbränsle.)

Detta är en alltför låg nivå för ett nödvändigt teknikskifte. Det finns en

tröskel till marknaden som biogasen inte tar sig över på egen hand trots

dess goda klimategenskaper.

Biogas har bäst miljöprestanda av de biodrivmedel som i dag används i

Sverige. Förutom goda klimategenskaper så innebär användning av

biometan som drivmedel i tätorterna en betydande minskning av

trafikens bidrag till luftföroreningarna. Denna fördel uppnås främst med

gasdrivna fordon inom tätorterna såsom bussar, distributionsfordon m.m.

Biogas producerad genom rötning av avfall och gödsel är en särskilt

attraktiv energiform eftersom den är förnybar och innebär att ett

högvärdigt bränsle utvinnes ur ett material som i sig är ett svårhanterligt

avfall. Det har exempelvis så hög vattenhalt att det inte passar som

bränsle i avfallsförbränningsanläggningar.

Det är angeläget att stimulera användningen av energiteknik som är

gynnsam i ett klimatperspektiv men som ännu inte är kommersiellt

konkurrenskraftig i jämförelse med på marknaden etablerade tekniker.

Biogas och solceller är exempel på sådana tekniker. I budget-

propositionen för 2009 har ungefär 50 miljoner kronor per år för

perioden 2009–2011 avsatts. Det kan också handla om demonstrations-

anläggningar för andra generationens biodrivmedel. Regeringen avser att

undersöka möjligheterna för att minst en sådan demonstrationsanlägg-

ning med EU-finansiering uppförs i Sverige.

Inom ramen för landsbygdsprogram år 2007–2013 har 200 miljoner

kronor under perioden 2009–2013 avsatts till investeringar kopplade till

biogasproduktion i jordbruket för rötning av gödsel. Näringsämnena i

rötad gödsel är för grödorna mer lättillgängliga och en biogasanläggning

fungerar under rötningen som en gödselvårdsanläggning. Därutöver

kommer Energimyndigheten att i redovisningen av sitt uppdrag om en

handlingsplan för förnybar energi (se inledningen av avsnitt 10) lämna en

särskild redogörelse för biogas. Genom det underlag myndigheten kom-

mer att redovisa skapas förutsättningar för att på ett effektivt sätt under-

stödja en successiv introduktion av biogas i Sverige.

Förgasning av biomassa

Prop. 2008/09:163

48

Termisk förgasning av biomassa för produktion av biogas är en teknik

som skulle kunna ge stora volymer biogas. Sverige har en unik position

genom den stora tillgången på trädbränslen samt genom tidiga projekt

redan skaffat erfarenhet av förgasningsteknik. En satsning på för-

gasningsteknik skulle kunna utveckla svensk industri till att bli ledande

inom detta område. Ett genombrott skulle också innebära att gasbaserad

kraftvärme kan bli koldioxidneutral.

Termisk förgasning av förnybara bränslen är en högt prioriterad

teknologi för att uppnå klimatmålen bl.a. eftersom produktionen kan ske

i stor skala, andra generationens biobränslen kan användas och

konkurrensen med livsmedels- och foderproduktion minimeras. Tekniken

är i grunden gemensam för såväl el- och värmeproduktion som produk-

tion av gasformiga biodrivmedel t.ex. biogas (metan), DME, vätgas och

flytande biodrivmedel såsom etanol, FT-diesel och metanol.

I Sverige har en omfattande forskning och utveckling skett under de

senaste decennierna inom området och världsunika försöksanläggningar

som t ex Värnamoanläggningen (el/värme) och DME-piloten i Piteå har

uppförts och framgångsrikt provats.

10.1.5

Produktion av förnybar energi inom jord- och

skogsbruket

Landsbygden har stor potential för att producera förnybar energi,

exempelvis inom jord- och skogsbruket men också inom övrigt

företagande på landsbygden. Det handlar exempelvis om bioenergi från

jord- och skogsbruk och om vindkraft.

Av den bioenergi som används i Sverige i dag kommer ungefär

90

procent från skogssektorn. Som råvara används bland annat

avverkningsrester i form av grenar och toppar (grot) och restprodukter

från såg- och massaindustrin i form av spån och bark. Den största

bioenergikällan i Sverige i dag är dock skogsindustrins svartlut. Svartlut

används som bränsle i processen när kokkemikalierna återvinns. Den

andel av bioenergin som kommer från jordbruksektorn är för närvarande

liten men ökande. Av den svenska åkerarealen användes 2008 cirka

2 procent enbart för energiproduktion. I framställningen av biobaserade

drivmedel används spannmål till etanol för inblandning i bensin och raps

till rapsmetylester (RME) för inblandning i diesel. Härutöver kan jord-

bruket producera biogas genom rötning av framför allt gödsel. Den mest

kända fleråriga jordbruksgrödan för uppvärmningsändamål i Sverige är

salix (videväxter).

En utökad produktion av bioenergi som råvara till el- och

värmesektorn spelar en avgörande roll för att nå målet att användningen

av fossila bränslen för uppvärmning ska avvecklas till 2020 och för

ambitionshöjningen för förnybar elproduktion. Det är också en förut-

sättning för att Sverige ska kunna uppfylla sitt mål avseende andelen

förnybar energi till 2020.

Ökat uttag av biobränsle från skogen

Prop. 2008/09:163

49

I propositionen En skogspolitik i takt med tiden (prop. 2007/08:108)

aviserar regeringen åtgärder för ökat uttag av biobränsle från skogen. Det

finns potential för ökat uttag av trädbränsle, i första hand i form av

avverkningsrester (s.k. grot, grenar och toppar). I dagsläget är dock

uttaget begränsat, vilket t.ex. kan bero på höga upparbetningskostnader

och begränsad erfarenhet av grotuttag inom skogsbruket.

I enlighet med vad som angavs i skogspropositionen har Skogforsk fått

förstärkta medel för att utbilda skogsägare, entreprenörer och arbets-

ledare i hur man med en anpassning av avverkningar kan öka effektivi-

teten i tillvaratagandet av grot.

Det är i detta sammanhang viktigt att uttag av avverkningsrester görs i

lämpliga områden och att markens långsiktiga produktionsförmåga och

biologisk mångfald inte påverkas negativt.

Även utvinning av stubbar kan vara en lämplig åtgärd för att öka

uttaget av bioenergi från skogen. Stubbutvinning innebär också att

behovet av markberedning minskar och att risken för rotröta reduceras.

Kunskapen om stubbutvinning förstärks kontinuerligt inom såväl

Sveriges lantbruksuniversitet och Skogsstyrelsen som hos skogsbrukets

intressenter.

När avverkningsrester och stubbar omhändertas och används som

bioenergi minskar skogens kollager omedelbart och motsvarande mängd

koldioxid släpps ut i atmosfären. Detta skulle dock annars ha skett i

samband med den naturliga nedbrytningen på avverkningsplatsen.

Regeringen anser också att intensivodling av skog i begränsad om-

fattning på mark utan höga naturvärden kan komma att utgöra ett

effektivt komplement till nuvarande skogsbruk för att nå skogspolitikens

målsättningar, inklusive en ökad produktion av förnybar energi. Sveriges

lantbruksuniversitet har därför fått i uppdrag att utreda möjligheter till

intensivodling av skog på nedlagd åkermark och på skogsmark som

tidigare har varit jordbruksmark och som saknar höga naturvärden.

Jordbrukets roll för att minska användning av fossila råvaror

Jordbrukssektorn har potential att bidra till reducerade utsläpp av

växthusgaser i andra sektorer om odlingen av energigrödor ökar eller om

man utnyttjar biprodukter i högre utsträckning. Omvärldsfaktorer, såsom

världsmarknadspriserna för jordbruksråvaror, energipriserna och jord-

brukspolitikens fortsatta utformning, spelar dock stor roll för hur stor

produktionen kan bli.

Intresset för produktion av energigrödor i jordbruket har ökat under de

senaste åren i takt med att oljepriserna gått upp och EU:s jordbrukspolitik

förändrats. Utredningen om jordbruket som bioenergiproducent redo-

visade i sitt slutbetänkande våren 2007 (SOU 2007:36) att vissa

produktionssystem för bioenergiframställning inom jordbruket hade goda

ekonomiska förutsättningar för en expansion men att en expansion är

beroende av utvecklingen av bl.a. spannmålspriserna. EU:s krav på att ta

ut viss mark för träda har tagits bort under 2008. Detta innebär att en stor

del av den areal som används för odling av energigrödor nu kan

användas även för livsmedelsproduktion. De ekonomiska förutsättningar-

na för att utnyttja energivärdet i jordbrukets restprodukter, som gödsel

och halm, påverkas däremot inte i samma utsträckning av förändrade

världsmarknadspriser på jordbruksprodukter. Därmed finns det en

potential för ökad användning av biprodukter, exempelvis för biogas-

produktion, för att dels minska utsläppen av växthusgaser men också för

att förbättra energiförsörjningen på lantbruksföretagen.

Prop. 2008/09:163

50

Förnybar energi inom landsbygdsprogrammet

Regeringens bedömning: Landsbygdsprogrammet 2007–2013

erbjuder stora möjligheter att stödja och utveckla produktion och

förädling av förnybar energi, exempelvis genom investeringsstöd för

biogasproduktion. Dessa möjligheter bör utnyttjas.

Bioenergiutredningens förslag: I betänkandet Bioenergi från jord-

bruket – en växande resurs (SOU 2007:36) föreslås att regeringen tillser

att länsstyrelserna i sina genomförandestrategier särskilt beaktar den

utvecklingspotential som produktion och förädling av förnybar energi

kan innebära för företagande på landsbygden. För att främja pro-

duktionen av förnybar energi föreslår utredningen också att ett antal

åtgärder introduceras inom ramen för landsbygdsprogrammet. Vidare

föreslår bioenergiutredningen samt klimatberedningen att ett begränsat

investeringsbidrag bör införas att utveckla biogasproduktion från stall-

gödsel och samrötning med upp till 50 procent andra substrat. Därutöver

föreslår utredningen att en kontraktspremie lämnas till företag som

tecknar kontrakt på nyplanterad salix för att öka omfattningen av salix-

odlingar och därigenom sänka kostnaderna för produktionen av salix och

öka leveranssäkerheten för värme- och kraftvärmeverk.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att landsbygds-

programmet har en viktig roll i satsningarna på bioenergi men många

anser att finansieringen är alltför begränsad. Energimyndigheten ställer

sig positiva till att bioenergi ges en framskjuten roll men förordar att

samordning måste ske med andra insatser inom energipolitiken.

Länsstyrelserna i Blekinge Län anser att forsknings-, utvecklings- och

demonstrationsprojekt bör kunna finansieras av andra medel. Bland annat

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Lantbrukarnas Riksförbund

anser att medlen inom landsbygdsprogrammet är otillräckliga för

utredningens förslag.

Flertalet remissinstanser är positiva till förslag om ett tidsbegränsat

stöd till biogasanläggningar. Statens jordbruksverk och Naturvårdsverket

bedömer att gödselbaserad biogasproduktion har potential att vara en

samhällsekonomiskt kostnadseffektiv åtgärd. Livsmedelsekonomiska

institutet poängterade bland annat att staten bör vara återhållsam med

stöd som styr produktionen i viss riktning.

Många remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om att införa

förslaget till kontraktspremie för salix. Bland dessa anser Lantmännens

riksförbund och Svensk fjärrvärme att stödet bör utvidgas till att även

gälla användarledet och Lantmännen, Länsstyrelserna i Skåne och

Östergötland samt Svenska bioenergiföreningen anser att den föreslagna

nivån på stödet inte är tillräcklig. Samtidigt avslår flera remissinstanser

förslaget med hänvisning till bland annat val av gröda, införandet av en

subvention samt finansieringsform. Många remissinstanser, bl.a. Umeå

kommun, BioFuel Region och Livsmedelsekonomiska institutet menar att

ett införande av stöd snedvrider konkurrensen. Kommerskollegium och

Svenska Miljöinstitutet saknar en samhällsekonomisk analys av förslaget.

Prop. 2008/09:163

51

Skälen för regeringens bedömning: Att öka användningen av

förnybar energi är för regeringen en prioriterad fråga som innebär stora

möjligheter för utveckling av företagandet på landsbygden. Flera av

utredningens förslag är i dag möjliga att genomföra genom att utnyttja de

åtgärder som finns i landsbygdsprogrammet 2007–2013. Programmet ger

en rad möjligheter till att främja företagande och konkurrenskraften på

landsbygden liksom att öka kunskaperna inom området förnybar energi

både vad gäller produktion, förädling, marknadsföring, utveckling av

teknik m.m. Regeringen delar utredningens uppfattning om att läns-

styrelserna i sina genomförandestrategier särskilt bör beakta de möjlig-

heter som finns att utveckla produktion och förädling av förnybar energi

inom ramen för landsbygdsprogrammet.

Gödsel är både en växtnärings- och energiresurs inom lantbruket. Det

finns ett intresse bland lantbrukare för gödselbaserad biogasproduktion.

Detta beror bl.a. på ökade kunskaper och insikter kring möjligheterna att

förädla gårdens biprodukter till värdefulla energibärare som kan göra

lantbruksföretagen mer självförsörjande på energi, vilket medför

minskad sårbarhet för framtida ökade energipriser.

En tekniskt välfungerande rötningsprocess kan även ge lägre spontana

utsläpp av växthusgaser från gödseln. Gödselns spridningsegenskaper

kan också förbättras genom rötningsprocessen.

Flera utredningar pekar på att det finns stor potential att utveckla

biogasproduktion i Sverige. Klimatberedningen konstaterade att produk-

tion av biogas från stallgödsel är en åtgärd som, om tekniken fungerar

väl, är kostnadseffektiv, eftersom flera växthusgaser minskas samtidigt;

metan från gödselhanteringen och koldioxid genom att biogasen (metan)

som framställs kan ersätta eldningsolja eller drivmedel. Produktionen kan

dessutom vara gynnsam för att nå andra miljömål. Samrötning av

stallgödsel med andra substrat (t.ex. slakteriavfall och energigrödor) ökar

utbytet av metan och det kan även ge skalfördelar. Om rötning av

stallgödsel ökar (till ca 50 procent av all stallgödsel) kan det leda till en

produktion av ca en TWh biogas. Det minskar koldioxidutsläppen med

ca 0,4 miljoner ton per år, enligt Energimyndigheten och Naturvårds-

verket i underlaget till Kontrollstation 2008. Jordbruksverket lämnade

våren 2008 en rapport (SJV rapport 2008:8) om hur stöd till biogas-

produktion kan genomföras inom ramen för landsbygdsprogrammet.

Bland annat mot denna bakgrund har regeringen beslutat att inom

ramen för landsbygdsprogrammet förstärka möjligheterna att ge stöd till

investeringar kopplade till biogasproduktion på totalt 200 miljoner

kronor under perioden 2009–2013. Satsningen syftar till att minska

utsläppen av växthusgaser och stärka konkurrens- och utvecklingskraften

hos företagen inom jordbruket genom att utöka deras möjligheter som

energiproducent. Ska satsningen vara framgångsrik krävs det dock att

uppförande av biogasanläggningar kan genomföras på ett effektivt sätt.

Regeringen avser följa frågan för att se till att godkännande och

miljöprövning av nya biogasanläggningar sker på ett snabbt och effektivt

sätt.

Prop. 2008/09:163

52

Däremot anser regeringen att en kontraktspremie till företag som

tecknar kontrakt på nyplanterad salix inte är möjlig att införa. Den

föreslagna premiens utformning innebär att lantbrukarna blir de slutliga

stödmottagarna, vilket inte är förenligt med regelverket för statligt stöd

för jordbruk (2006/C 319/01). Lantbrukarna får i dag stöd för anläggning

av salix genom landsbygdsprogrammet 2007–2013. Dessutom riskerar en

sådan kontraktspremie att snedvrida konkurrensen för salix i förhållande

till annan bioenergiproduktion.

10.1.6

Forskning, utveckling och innovation

Regeringens bedömning: Stöd till forskning och innovation inom

energiområdet är en viktig och integrerad del av energipolitiken.

Insatserna ska bidra till att uppnå nationella och internationella energi-

och klimatpolitiska mål. Insatserna bör fokuseras på områden inom vilka

Sverige har en nationell styrkeposition i form av naturresurser eller

kompetens samt goda förutsättningar för export av teknik eller kunnande.

Specifikt ska forskning och innovation inom energiområdet bidra till att

bygga upp den kunskap och kompetens som behövs för att möjliggöra en

omställning till ett långsiktigt hållbart energisystem i Sverige, samt till att

utveckla teknik och tjänster som kan kommersialiseras i Sverige eller på

andra marknader.

Bakgrund: Forskning, utveckling och demonstration inom

energiområdet (EFUD) har varit en integrerad del av energipolitiken

sedan mitten av 1970-talet.

1997 års energipolitiska beslut innehöll dels ett program med åtgärder

som skulle ge resultat på kort sikt (t.ex. investeringsstöd för

biobränslebaserad kraftvärme), dels ett program för långsiktiga EFUD-

insatser. Totalt anvisades 9,1 miljarder kronor för sjuårsperioden 1998–

2004, varav 5,6 miljarder kronor för långsiktiga åtgärder. Vid utvärde-

ringen av det långsiktiga programmet betonades det att EFUD-insatser

inte ensamma förmår ställa om energisystemen utan behöver samverka

med andra starka styrmedel. Det föreslogs även att EFUD-programmet

borde få en tydligare ämnesmässig fokusering.

I propositionen Forskning och ny teknik för framtidens energisystem

(prop. 2005/06:127, bet. 2005/06:NU19, rskr. 2005/06:347) gavs EFUD-

programmet långsiktiga förutsättningar genom att anslagen inte längre

begränsades till en bestämd programperiod. Därutöver infördes starkare

ämnesmässig fokusering och ökad tonvikt på nytta för näringslivet och

kommersialisering av resultaten.

I och med riksdagens beslut med anledning av propositionen Ett lyft för

forskning och innovation (prop. 2008/09:50, bet. 2008/09:UbU4, rskr.

2008/09:160) samt budgetpropositionen för 2009 tillfördes nya medel till

området. Energiforskning var det största av de 20 strategiska forsknings-

områden som presenterades i propositionen. Anslagen för energiforsk-

ning trappas upp successivt och når 2012 en nivå som är 310 miljoner

kronor högre än 2008. Ökningen riktas mot följande områden:

Prop. 2008/09:163

53

Storskalig förnybar elproduktion (t.ex. vindkraft, vågkraft, solel

och el från förgasning av biomassa) och dess integration i

elnätet,

elektriska drivsystem och hybridfordon,

energikombinat, biodrivmedel och förnybara material, samt

grundläggande energiforskning , bland annat inom området Ny

kärnteknik och CCS.

De nya medlen riktas dels direkt till universitet och högskolor, dels till

Energimyndigheten och Vetenskapsrådet. Från och med 2009 har Energi-

myndighetens anslag för energiforskning tillförts 110 miljoner kronor per

år och Vetenskapsrådets anslag tillförts 40 miljoner kronor per år för

energiforskning. De årliga anslagen till universitet och högskolor ökas

med 50 miljoner kronor 2010, ytterligare 50 miljoner kronor 2011 och

därutöver ytterligare 60 miljoner kronor 2012. Medlen till universitet och

högskolor utlyses under våren 2009, ansökningarna utvärderas av Energi-

myndigheten i samråd med Vetenskapsrådet och medlen kommer att för-

delas i budgetpropositionen för 2010.

Utöver den satsning på energiforskning som gjordes i forsknings- och

innovationspropositionen innebar riksdagens beslut om budgetproposi-

tionen för 2009 en ökning av anslaget Energiforskning med ytterligare

145 miljoner kronor 2009, 380 miljoner kronor 2010 och 350 miljoner

kronor 2011, jämfört med 2008 års nivå, för att underlätta demonstration

och kommersialisering av ny teknik för förnybar energi. Satsningen avser

i första hand andra generationens biodrivmedel och i andra hand

demonstration och kommersialisering av annan energiteknik av stor

nationell betydelse och med omfattande exportpotential.

Skälen för regeringens bedömning: Forskning och innovation inom

energiområdet bidrar till att bygga upp den kunskap och kompetens inom

energiområdet som behövs för omställningen till ett långsiktigt uthålligt

energisystem, samt till att skapa tillväxt, nya jobb och miljönytta i

Sverige. Det finns därutöver mycket goda möjligheter att dra fördel av

snabbt växande globala marknader och utnyttja energi-, klimat- och

miljöutmaningarna som en ekonomisk hävstång och för ökad export av

svenskt kunnande och svensk energiteknik.

Helt ny teknik som förutsätter storskaliga och komplexa tillämpningar,

t.ex. avskiljning och lagring av koldioxid, andra generationens biodriv-

medel eller havsbaserad vindkraft, är särskilt svår att kommersialisera.

Denna typ av projekt är mycket kostsam att skala upp, verifiera och de-

monstrera och kan dessutom kräva särskilda, eventuellt teknikspecifika,

styrmedel som syftar till att underlätta marknadsintroduktion. Kostnaden

för ett enda fullskaligt projekt av denna typ kan vara av samma storleks-

ordning som hela det årliga anslaget för energiforskning.

EU:s klimat- och energipolitiska mål till 2020 skapar helt nya för-

utsättningar för teknikutveckling eftersom att många länder samtidigt

måste besluta om styrmedel vilket skapar stor efterfrågan. Frågan om

ambitionsnivå i EFUD-programmet blir då central.

Inom några områden har svenska aktörer möjlighet att bli

internationellt ledande och kunna dra nytta av det ökade globala intresset

för energi- och miljöteknik. Sverige har flera styrkepunkter inom denna

sektor, t.ex. inom produkter och tjänster som rör energieffektivisering

samt inom områden som utgår från nationella komparativa fördelar vad

gäller industriell inriktning, naturresurser och kompetens, t.ex. andra

generationens biodrivmedel, elkraftteknik, fordonssektorn, vågkraft samt

vissa delar av vindkraftsektorn.

Prop. 2008/09:163

54

En kostnads- och energieffektiv produktion av andra generationens

biodrivmedel väntas förutsätta en integrerad produktion genom en

raffinering av råvaran i bioraffinaderier så att denna kan användas för

förädling av fler produkter för olika ändamål som t.ex. papper, biodriv-

medel och värme och förnybara industriråvaror. Sverige har mycket goda

förutsättningar att ta en ledande roll i utveckling av både biodrivmedel

och material baserade på förnybara råvaror. Förnybara råvaror från

skogs- och jordbruket förväntas genom forskning och utveckling därför

kunna medverka till att lösa angelägna globala utmaningar.

De delar av innovationssystemet som kan utnyttja den existerande och

expanderande marknaden för såväl stor- som småskalig miljöteknik har

goda möjligheter att kommersialiseras och bidra till energimålen med

hjälp av riskkapital.

Den 12 februari 2009 gav regeringen Formas i uppdrag att utlysa nära

10 miljoner kronor för prioriterade områden för utveckling av ett hållbart

uttag av biomassa i jordbruket. Prioriterade områden är bland annat an-

vändningen av restprodukter från jordbruket, som exempelvis gödsel-

baserad biogas, samt minskad användning av fossil energi vid uttag av

biomassa.

Prop. 2008/09:163

55

11

Handlingsplan för energieffektivisering

och genomförande av direktivet om energi-

tjänster och effektiv slutanvändning av

energi

11.1

Dagens energieffektiviseringspolitik

Politikens inriktning

Ett effektivt utnyttjande av resurser, inklusive energi, utgör grunden för

ekonomisk tillväxt och en hållbar utveckling. Regeringens målsättning är

att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad användning av

energi och råvaror. Energieffektivisering bidrar i de flesta fall till

minskad belastning på klimat och miljö och en tryggare energiför-

sörjning. Olika energikällor och energibärare har i det sammanhanget

olika betydelse. Besparing av en kilowattimme el från kolkondenskraft

måste värderas högre än besparing av en kilowattimme fjärrvärme från

industriell spillvärme eller från en solfångare. Hushåll och företag kan

spara pengar på lägre energikostnader och därmed använda sina resurser

på annat som ger dem välfärd och tillväxt. För företag i framkant har

energieffektiva produkter och tjänster växande global efterfrågan. En

framgångsrik politik för energieffektivisering leder till att miljontals

beslutsfattare dagligen, integrerat med andra beslut, även beaktar

energieffektivisering. Av den anledningen är åtgärderna inom området

energieffektivisering brett upplagda och syftar till att nå så många

individer som möjligt och påverka deras handlande i många olika

situationer.

Dagens politik för energieffektivisering bygger på de riktlinjer som

togs fram inom 2002 års energipolitiska program som presenterades i

propositionen Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning (prop. 2001/02:143). En effektivare energianvändning

stimuleras genom satsningar på information och utbildning, den kom-

munala energirådgivningen samt stöd till teknikupphandling och

marknadsintroduktion av energieffektiv teknik.

De statliga insatserna riktas både mot användning och tillförsel av

energi och inriktas mot att stödja den effektivisering som sker spontant i

samhället och till följd av styrmedel anpassade till marknadens

mekanismer. Statens roll bedöms därmed vara att identifiera och

undanröja marknadsimperfektioner, främst externa effekter och brist på

information. Såväl energi- och koldioxidbeskattning som system för

handel med utsläppsrätter avseende klimatpåverkande gaser är

marknadsanpassade styrmedel som har effekt på energieffektivisering.

Därutöver introducerar och förstärker regeringen en rad styrmedel som

syftar till att undanröja brister på information, såväl på nationell nivå,

som lokalt och regionalt.

Prop. 2008/09:163

56

Befintliga styrmedel

Mellan åren 2002 och 2007 avsattes ca 200 miljoner kronor per år för

insatser för effektivare energianvändning inom ramen för 2002 års

energipolitiska program. Insatserna omfattade bl.a. information och

utbildning, samt stöd till kommunal energirådgivning, teknikupphandling

och marknadsintroduktion av energieffektiv teknik. I samband med den

s.k. klimatmiljardssatsningen i budgetpropositionen för 2008 (prop.

2007/08:1) skedde en kraftig förstärkning på området med ca 60 miljoner

kronor per år samtidigt som åtgärderna fördjupades och breddades.

Genom budgetpropositionen för 2009 (prop. 2008/09:1) förlängdes sats-

ningen till och med år 2011.

Regeringen arbetar med att förstärka de lokala och regionala nätverken

för energieffektivisering. I detta arbete är de kommunala energi- och

klimatrådgivarna och de regionala energikontoren centrala aktörer. Den

kommunala energirådgivning som funnits sedan 1998 har på senare tid

moderniserats, särskilt genom att kopplingen mellan energi-

effektivisering och klimat har förtydligats. Rådgivningen benämns

numera därför kommunal energi- och klimatrådgivning. Anslagen och

omfattningen har ökat, t.ex. lämnas sedan 2008 bidrag för rådgivning om

kommunernas egna fastigheter och fr.o.m. 2009 ingår även rådgivning

om transporter av gods och personer. I dagsläget finns det även 13

regionala energikontor i Sverige. Under åren 2002 till 2007 har

energikontorens roll stärkts och utvecklats dels i samarbetet med

energirådgivarna, dels som en regional aktör. Det lokala och regionala

arbetet för energieffektivisering har även fått utökad betydelse genom

programmet Uthållig kommun, som under den andra programperioden

2008–2011 har utökats från fem pilotkommuner till över 60 kommuner

som frivilligt deltar.

För energieffektivisering inom industrin är Program för energi-

effektivisering inom energiintensiv industri (PFE) det viktigaste styr-

medlet för energieffektivisering. Programperioden är fem år och de mest

energiintensiva företagen har valt att delta. De 117 företag som för när-

varande deltar har en sammanlagd elanvändning som motsvarar en

femtedel av Sveriges totala elanvändning. Programmet är främst inriktat

på kunskapshöjande åtgärder för att öka medvetandet inom företagen om

de möjligheter till energieffektivisering som finns genom bl.a. införande

av energikartläggning och energiledningssystem. En skattesubvention

lämnas till de företag som genomför åtgärder som motsvarar pro-

grammets krav.

Regeringen har även utökat satsningarna på energieffektivisering hos

små och medelstora företag. Energimyndigheten har i uppdrag att ta fram

verktyg för energieffektivisering och minskade klimatpåverkande utsläpp

som är anpassade till små och medelstora företag samt utveckla pilot-

program för energieffektivisering för denna grupp av företag. En viktig

del i en framgångsrik energieffektiviseringspolitik är att styra marknad-

ens utbud och efterfrågan mot mer energieffektiva produkter. Satsningar

på teknikupphandling och marknadsintroduktion av energieffektiv teknik

bedrivs nationellt och kompletteras med initiativ på EU-nivå.

Prop. 2008/09:163

57

För byggnader finns energikrav för nybyggda hus. För befintlig

bebyggelse och lokaler finns och har funnits vissa tillfälliga stöd för

konvertering från oljeuppvärmning och direktverkande elvärme, för

installation av solvärme, solceller, energieffektiva fönster, och för

genomförande av vissa energieffektiva åtgärder.

EU:s energieffektiviseringspolitik

Europeiska kommissionen presenterade i juni 2005 en grönbok om

effektivare energiutnyttjande (KOM(2005)265 slutlig) som en grund för

ett samlat europeiskt initiativ om energieffektivisering. Vid

energiministermötet i december 2005 antogs rådsslutsatser där man

ställde sig bakom grönbokens inriktning. Kommissionen presenterade i

oktober 2006 en handlingsplan för ökad energieffektivitet inom EU

utifrån den råds- och remissbehandling som skett av grönboken om

energieffektivisering. Handlingsplanen innehåller omkring 75 olika

åtgärder för effektivare energianvändning avseende åren 2007–2012. Vid

energirådsmötet den 23 november 2006 antogs rådsslutsatser, där man

välkomnar och stödjer den övergripande inriktningen i kommissionens

handlingsplan. Rådet antog också ambitionen att öka energieffektiviteten

inom unionen för att uppnå besparingsmålet på 20 procent av EU:s

energikonsumtion jämfört med beräkningarna för år 2020.

Ett antal rättsakter inom energieffektiviseringsområdet har också

antagits inom EU sedan 1990–talet. Rådets direktiv 92/75/EEG av den

22 september 1992 om märkning och standardiserad konsumentinforma-

tion som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra

resurser (märkningsdirektivet) är sedan länge införlivat i svensk lag

genom lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater. I dag

omfattas åtta olika produktgrupper av märkningen. Vitvaror som bl.a.

kylskåp och frysar, men även lampor, luftkonditionering och luft-

luftvärmepumpar innefattas. Syftet är att genom märkning av produkten

upplysa konsumenten om produktens energiprestanda och annan relevant

konsumentinformation. Därigenom möjliggörs aktiva val av energi-

effektiva produkter. Sedan 2001 finns även ett avtal mellan EU och USA

om ett program för frivillig energieffektivitetsmärkning av kontorsutrust-

ning som reviderats genom Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 106/2008 av den 15 januari 2008 om ett gemenskapsprogram för

energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG om upprättande av

en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande

produkter (ekodesigndirektivet) är en senare företeelse och införlivades i

svensk lagstiftning den 1 juli 2008 genom lagen (2008:112) om

ekodesign. Direktivet har som syfte att minska produkters miljöpåverkan

och ställer tvingande minimikrav på t.ex. energianvändning på de

produkter som släpps ut på marknaden. Inom ramen för ekodesign-

direktivet pågår framtagande av ett betydande antal genomförande-

åtgärder i form av egenskapskrav. Genomförandet sker per produktgrupp

eller funktion och hittills har bl.a. standbyfunktion, externa nätaggregat,

Prop. 2008/09:163

58

enkla digitalboxar, gatubelysning och glödlampor beslutats. I syfte att

öka medvetenheten om energieffektiva produkter hos företag och

allmänhet samt stimulera till produktutveckling genomför Energimyndig-

hetens Testlab provning av bl.a. uppvärmningsutrustning, produkter till

byggnadens klimatskal, vitvaror och hemelektronik. Provningar

genomförs även för att säkerställa att märkningens krav uppfylls. Inom

ramen för den andra strategiska energiöversynen som presenterades den

18 november 2008 lades förslag till ett omarbetat ramdirektiv för

energimärkning. Både märknings- och ekodesigndirektiven föreslås ut-

vidgas till att omfatta även energirelaterade produkter och dessa två

ramdirektiv får en tydligare koppling till varandra.

Ekodesigndirektivet ställer minimikrav på produkter, medan märk-

ningen skapar förutsättningar för att mer energieffektiva alternativ väljs.

Provningen driver på denna utveckling ytterligare. I och med att fler och

fler produkter omfattas av ekodesignkrav och även märkning blir arbetet

kring produkter alltmer omfattande. Det kommer att krävas en utökad

marknadskontroll för uppföljning av att märkningen är korrekt och att

satta minimikrav på produkter uppfylls. Det kräver också ytterligare

satsningar på information till både företag och allmänhet. Ett sätt att ge

konkret information om energieffektiva produkter är att presentera

provningsresultat av produkters energianvändning.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG om byggnaders

energiprestanda genomförts i svensk lagstiftning bl.a. genom lagen

(2006:985) om energideklaration för byggnader. Lagens syfte är att

främja en effektiv energianvändning och en god inomhusmiljö i

byggnader. Byggnadens ägare ska, under vissa i lagen angivna förutsätt-

ningar, låta upprätta en energideklaration vid bl.a. uppförande av en

byggnad samt vid försäljning och uthyrning av en byggnad. Energi-

deklarationen ska bl.a. innehålla en uppgift om byggnadens energi-

prestanda och rekommendationer om kostnadseffektiva åtgärder för att

förbättra energiprestandan.

Hållbar konsumtion och produktion

Klimatförändringarna hör bl.a. samman med det sätt vi producerar,

distribuerar och konsumerar varor och tjänster. Att förändra ohållbara

konsumtions- och produktionsmönster är därför en viktig förutsättning

för ökad energieffektivisering och för att minska klimatpåverkan.

Under de senaste tio åren har produkters miljö- och klimatpåverkan

uppmärksammats alltmer. Nya produkter kommer ständigt ut på mark-

naden och nya behov skapas och tillgodoses. Produkternas design,

konstruktion och hållbarhet över tid är inte endast en fråga om funktion

och estetik. Det innebär uttag av naturresurser och miljöbelastning. I

designfasen av produkterna finns dock stora möjligheter att påverka

produktens kommande energianvändning, materialval, innehåll av kemi-

kalier och dess återvinning.

Marknaden för miljöteknik är också starkt växande. Svenska företag

ligger långt framme t.ex. när det gäller utvecklingen av resurssnål

produktionsteknik, teknik för luft- och vattenrening, bioenergiområdet

samt avfallshantering.

Prop. 2008/09:163

59

Den 16 juli 2008 presenterade den Europeiska kommissionen ett

meddelande om en handlingsplan för hållbar konsumtion och produktion

och hållbar näringspolitik. Handlingsplanen utgör en del av

kommissionens strategi för att stödja en sammanhållen ansats i EU för

hållbar utveckling. Strategin är ett komplement till redan existerande

insatser på produkters miljöprestanda och energianvändning och då

framförallt energi- och klimatpaketet som presenterades i januari 2008.

Handlingsplanen presenterar en rad initiativ från kommissionen som

avser att förbättra produkters energi- och miljöprestanda och öka

efterfrågan för dessa typer av produkter. Utmaningen är, enligt

kommissionen, att skapa en positiv utveckling genom att förbättra varors

miljöprestanda över hela livscykeln, stimulera efterfrågan på bättre

produkter och teknologier samt hjälpa konsumenter att göra bättre

miljöval genom enhetlig märkning.

Handlingsplanen och de presenterade initiativen fokuserar på tre

områden:

1. Smartare konsumtion och bättre produkter

2. Resurssnål produktion

3. Globala marknader

Vägar att nå klimatsmart konsumtion och produktion är bl.a. genom att

anamma ett livscykelperspektiv och att ta till vara ekosystemstjänsternas

möjligheter att producera förnybara och miljövänliga råvaror för energi-

och materialkonsumtion, som kan ersätta ändliga och mindre miljö-

anpassade resurser samt att sätta ett pris på miljön. Ytterligare vägar är

att använda en blandning av verktyg såsom bl.a. hållbar offentlig

upphandling, ekodesign, miljömärkning, standarder och

miljöledningssystem. Konsumenterna har stora möjligheter att påverka

utbudet och medverka till att driva fram hållbara produktionsmönster,

både i Sverige och globalt. Ökad efterfrågan kan uppnås genom att

tillhandahålla öppen, saklig och kvalitetssäkrad information men

erfarenheter har samtidigt visat att information inte är tillräckligt för att

förändra beteenden. Ett effektivt sätt att ändra beteenden i miljövänlig

riktning är att sätta ett pris på miljöförstöring (negativa externa effekter).

Statens huvudsakliga roll är att etablera generella ekonomiska styrmedel

som kompenserar för sådana marknadsimperfektioner.

Befintliga mål

Ett antal mål för energieffektivisering har formulerats på såväl EU-nivå

som nationell nivå. Sverige ska i enlighet med Europaparlamentets och

rådets direktiv 2006/32/EG om effektiv slutanvändning av energi och om

energitjänster sätta upp ett vägledande mål om minst 9

procent

energieffektivisering till år 2016. I budgetpropositionen för 2008 (prop.

2007/08:1, vol. 11, utgiftsområde 21 Energi, s. 44) bedömde regeringen

att ett vägledande energibesparingsmål skulle sättas upp för 2008 och

framåt med lydelsen att energibesparingen år 2016 ska vara minst 9

procent av det årliga energianvändningsgenomsnittet 2001–2005.

Sverige har även satt upp ett delmål om energieffektivisering inom

miljömålssystemet, under miljömål 15 God bebyggd miljö. Målet

innebär att uppnå en minskning av energianvändningen per uppvärmd

areaenhet inom bebyggelsen om minst 20 procent till 2020 och minst 50

procent till 2050 i förhållande till 1995 (prop. 2005/06:145, bet.

2005/06:BoU9, rskr. 2005/06:365). Regeringen tillkallade i juli 2008 en

särskild utredare (M 2008:02 Översyn av miljömålssystemet) för att

utreda och föreslå förändringar i miljömålssystemets struktur och

organisation. Översynen baseras bl.a. på den senaste fördjupade

utvärderingen av miljömålssystemet (Miljömålen – nu är det bråttom!),

vilken lämnades till regeringen i april 2008. Uppdraget i sin helhet ska

redovisas senast den 30 september 2009.

Prop. 2008/09:163

60

11.2

Direktivet om energitjänster och effektiv

slutanvändning av energi

Regeringens bedömning: Genom de åtgärder för genomförande som

presenteras i denna proposition kan Sverige anses ha genomfört

energitjänstedirektivet. Genom åtgärderna fastställs den slutliga

handlingsplan för energieffektivitet som regeringen avser lämna till

Europeiska kommissionen.

Utredningens bedömning: Stämmer i huvudsak överens med

regeringens bedömning.

Artikelgenomgång

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006

om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om

upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG benämns nedan direktivet.

Nedan följer en genomgång av de artiklar i direktivet som ålägger

medlemsstaterna förpliktelser. Samtidigt redovisas hur Sverige genom-

fört förpliktelserna i direktivet eller hur Sverige avser att genomföra åter-

stående förpliktelser. I efterföljande avsnitt lämnas sedan förslag till

regeringens målsättningar och de olika åtgärder som planeras inom

energieffektiviseringsområdet. Genomförandeåtgärder kommer att pågå

under hela målperioden enligt direktivet, dvs. t.o.m. 2016. Uppdragen till

de berörda myndigheterna kommer att formuleras utifrån dessa

förutsättningar. Direktivet i sin helhet återfinns i bilaga 6.

Artikel 1–3 innehåller syfte, tillämpningsområde och definitioner. Mot

bakgrund av förslagen och åtgärderna som presenteras i denna

proposition om hur direktivet ska genomföras i Sverige kommer inte

artiklarna 1–3 att i dagsläget föranleda några särskilda lagstiftnings-

åtgärder. I den mån det kommer att finnas behov, exempelvis i de

förordningar eller frivilliga avtal som aviseras, kommer syfte,

tillämpningsområde och definitioner som anpassats till övrig svensk

lagstiftning att finnas med.

Artikel 4

Prop. 2008/09:163

61

Allmänt mål

1. Medlemsstaterna skall anta och sträva efter att för detta direktivs

nionde tillämpningsår uppnå ett övergripande nationellt vägledande

energibesparingsmål på 9 procent, som skall uppfyllas med hjälp av

energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet.

Medlemsstaterna skall vidta kostnadseffektiva, genomförbara och skäliga

åtgärder som är avsedda att bidra till att detta mål uppnås.

Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall fastställas och

beräknas enligt de bestämmelser och den metod som anges i bilaga I.

Omvandlingsfaktorerna i bilaga II skall användas för jämförelser av

energibesparingar och omvandling till en jämförbar enhet, om inte

användning av andra omvandlingsfaktorer kan motiveras. Exempel på

lämpliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet finns i bilaga III. En

allmän ram för mätning och kontroll av energibesparingar finns i bilaga

IV. De nationella energibesparingarna, uttryckta i förhållande till de

nationella vägledande energibesparingsmålen, skall mätas från och med

den 1 januari 2008.

2. I samband med den första handlingsplan för energieffektivitet som

skall överlämnas i enlighet med artikel 14 skall varje medlemsstat

fastställa ett mellanliggande vägledande energibesparingsmål för detta

direktivs tredje tillämpningsår samt ge en översikt av sin strategi för

uppnåendet av de mellanliggande och övergripande målen. Det

mellanliggande målet skall vara realistiskt och förenligt med det

övergripande nationella vägledande energibesparingsmål som avses i

punkt 1.

Kommissionen skall avge ett yttrande om huruvida de mellanliggande

vägledande nationella målen verkar vara realistiska och stämma överens

med det övergripande målet.

3. Varje medlemsstat skall fastställa program och åtgärder för förbättrad

energieffektivitet.

4. Medlemsstaterna skall ge en eller flera nya eller befintliga

myndigheter eller byråer i uppdrag att svara för den samlade kontrollen

och övervakningen av den ram som upprättats för det mål som avses i

punkt 1. Dessa organ skall därefter kontrollera de energibesparingar som

uppnås genom energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energi-

effektivitet, inklusive befintliga nationella åtgärder för förbättrad energi-

effektivitet, samt rapportera om resultaten.

5. Efter att första gången ha granskat och avlagt rapport om direktivets

tre första tillämpningsår skall kommissionen undersöka huruvida man

behöver lägga fram ett förslag till direktiv för att vidareutveckla den

marknadsinriktade strategin för förbättrad energieffektivitet genom vita

certifikat.

Regeringens bedömning:

Prop. 2008/09:163

62

Punkt 1: I budgetpropositionen för 2008 gjorde regeringen följande

bedömning: Ett vägledande mål för energieffektivisering ställs upp.

Energibesparingen ska år 2016 vara minst 9 procent av det årliga

energianvändningsgenomsnittet 2001–2005. Därigenom har Sverige levt

upp till förpliktelsen i art. 4.1.

I Energieffektiviseringsutredningens slutbetänkande Vägen till ett

energieffektivare Sverige (SOU 2008:110, s. 89-90) gjordes

bedömningen att Sverige kommer att nå en energieffektivisering om ca

7,5 procent slutlig energianvändning eller 10,1 procent primär energian-

vändning till 2016. Vid användning av de primärenergifaktorer som

utredningen har valt och de beräkningsmetoder som den använt kommer

Sverige att nå det uppsatta målet utan ytterligare åtgärder. Därmed kan

Sverige sägas leva upp till första stycket i punkten 1 med befintliga

styrmedel. Det föreligger dock en del oklarheter i hur måluppfyllelsen

ska beräknas, bl.a. i avsaknad av harmoniserade beräkningsmetoder.

Regeringen anser mot denna bakgrund att det i nuläget inte finns skäl att

fastställa ett högre satt mål än den bedömning som gjordes i

budgetpropositionen för 2008 (se vidare avsnitt 11.4).

Punkt 2: Den första handlingsplanen för energieffektivitet fastställs

genom denna proposition. Sverige överlämnade till Europeiska

kommissionen redan våren 2008 den preliminära handlingsplan som

utredningen tagit fram till delbetänkandet Ett energieffektivare Sverige,

Nationell handlingsplan för ett energieffektivare Sverige (SOU 2008:25).

I budgetpropositionen för 2009 gjorde regeringen följande bedömning

avseende ett mellanliggande energibesparingsmål: Ett vägledande mål

för energieffektivisering ställs upp. Energibesparingen ska år 2010 vara

minst 6,5 procent av det årliga energiförbrukningsgenomsnittet 2001–

2005. Utredningen har, efter fördjupade beräkningar av potentialer,

föreslagit att det mellanliggande målet sätts högre, 7 procent slutlig

energi och 9 procent primär energi till 2010. Regeringen stödjer en högre

ambition i energieffektiviseringsarbetet, men kan samtidigt konstatera att

det alltjämt föreligger alltför många oklarheter i hur måluppfyllelsen ska

mätas för att anta det mål som utredningen föreslår. Regeringen bedömer

att det mål som fastställdes i budgetpropositionen för 2008 om att ett mål

bör vara att energibesparingen år 2016 ska vara minst 9 procent av det

årliga energianvändningsgenomsnittet 2001–2005 bör ligga fast.

I och med denna proposition fastläggs den strategi som regeringen

avser att genomföra för att nå en hög energieffektivisering till år 2016.

Strategin bygger på att dels fortsätta den politik som har varit

framgångsrik inom energieffektiviseringsområdet, dels att förstärka

politiken under de närmaste fem åren. Därutöver har det genom denna

proposition fastställts ett systematiskt tillvägagångssätt för att se till att

en kontinuerlig uppföljning görs (se vidare bl.a. avsnitt 11.10 och avsnitt

11.6.3).

Punkt 3: Punkten 3 innebär en förpliktelse att bedriva en politik för

energieffektivisering. Sverige har sedan 1970-talet en politik för

energieffektivisering. Den nuvarande politiken som gäller för åren 2008–

2011 utgör en fortsättning och förstärkning av 2002 års energipolitiska

program som löpte 2002-2007 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17,

rskr. 2001/02:317). Genom åtgärderna som föreslås i denna proposition

och fortsättningen på dagens energieffektiviseringspolitik är punkten 3

genomförd.

Prop. 2008/09:163

63

Punkt 4: Energimyndigheten kommer att få i uppdrag att tillsammans

med andra berörda myndigheter följa upp målet. Myndighetssamarbetet

stärks genom inrättandet av ett energieffektiviseringsråd, se avsnitt

11.6.3. Punkten 4 genomförs därmed.

Punkt 5: Punkten 5 föranleder inga åtgärder för svensk del.

Artikel 5

Effektiv slutanvändning av energi i den offentliga sektorn

1. Medlemsstaterna skall se till att den offentliga sektorn fungerar som

ett exempel i samband med detta direktiv. För detta ändamål skall

medlemsstaterna på ett effektivt och lämpligt sätt informera medborgarna

och/eller företagen om den offentliga sektorns roll som exempel och om

de åtgärder som den vidtagit.

Medlemsstaterna skall vidare se till att åtgärder för förbättrad

energieffektivitet vidtas av den offentliga sektorn. Sådana åtgärder skall

vidtas på lämplig nationell, regional och/eller lokal nivå och kan utgöras

av lagstiftningsinitiativ och/eller frivilliga överenskommelser, i enlighet

med artikel 6.2 b, eller andra arrangemang med motsvarande effekt. Utan

att den nationella lagstiftningen eller gemenskapslagstiftningen rörande

offentlig upphandling åsidosätts

— skall minst två åtgärder väljas från förteckningen i bilaga VI,

— skall medlemsstaterna underlätta detta förfarande genom att

offentliggöra riktlinjer för energieffektivitet och energibesparingar som

ett eventuellt bedömningskriterium vid offentliga anbudsinfordringar.

Medlemsstaterna skall underlätta och möjliggöra utbyte av bästa praxis

mellan olika organ inom den offentliga sektorn, till exempel om

energieffektivitet vid offentlig upphandling, och detta skall ske både på

nationell och internationell nivå. För detta ändamål skall den

organisation som avses i punkt 2 samarbeta med kommissionen vid

utbytet av bästa praxis av det slag som avses i artikel 7.3.

2. Medlemsstaterna skall ge en eller flera nya eller befintliga

organisationer i uppdrag att svara för administration, ledning och

genomförande i samband med integreringen av kraven på förbättrad

energieffektivitet enligt punkt 1. Det kan röra sig om samma myndig-

heter eller byråer som avses i artikel 4.4.

Regeringens bedömning:

Den offentliga sektorn i Sverige, med den avgränsning som utredningen

föreslagit, utgörs i huvudsak av statliga myndigheter, kommuner och

landsting. Statliga bolag undantas. Regeringen instämmer i utredningens

avgränsningsförslag.

För statliga myndigheter behöver det ske en ambitionshöjning för att

Sverige ska leva upp till direktivets krav. Det kommer att ske genom att

det statliga miljöledningssystemet stärks avseende energieffektivisering.

Energimyndigheten kommer att få ge statliga myndigheter råd och stöd

avseende energieffektivisering inom ramen för miljöledningsarbetet och

Naturvårdsverket kommer även framdeles att följa upp miljölednings-

systemet för statliga myndigheter, se avsnitt 11.7.1. Utöver detta kommer

Miljöstyrningsrådets riktlinjer i enlighet med de förslag som Energi-

myndigheten föreslår i rapporten Våga vara bäst! att stärkas avseende

energieffektivisering. De statliga myndigheternas energieffektiviserings-

arbete och kravet att välja minst två av åtgärderna i bilaga IV kommer att

regleras i en förordning (se avsnitt 11.6.1). Energimyndigheten kommer

även fortsättningsvis att få i uppgift att informera allmänhet och företag

om vilka åtgärder som offentlig sektor vidtar. Att observera är att detta

endast är en del av den information som sker till allmänhet och företag.

Bland annat är den information och rådgivning om energieffektiva

åtgärder som sker via de kommunala energi- och klimatrådgivarna

strategiskt viktig. Även via andra myndigheter sprids information om

energieffektiva åtgärder, t.ex. Vägverkets information om sparsam

körning, miljöbilar och kvalitetssäkra transporter och Konsumentverkets

Nybilsguide.

Prop. 2008/09:163

64

Det arbete som i dag utförs av Miljöstyrningsrådet och de riktlinjer

som finns för offentlig upphandling motsvarar det som avses i första

punkten, andra stycket, andra strecksatsen. De aktiviteter som

Miljöstyrningsrådet utför motsvarar det som avses i första punkten, tredje

stycket.

Kommuner och landsting kommer att erbjudas att teckna frivilliga

energieffektiviseringsavtal (se avsnitt 11.6.2) och med detta som instru-

ment och föreslagen finansiering kunna vara ett föredöme. Kommuner

som deltar i programmet Uthållig kommun eller i Klimatkommunerna

kommer att få komplettera sina åtaganden så att de motsvarar dem som

kommuner och landsting åtar sig i de frivilliga avtalen för att få ta del av

det ekonomiska stöd som presenteras.

Med de utökade uppdrag som kommer att ges till Energimyndigheten

avseende råd och stöd för offentlig upphandling kommer andra punkten

att vara genomförd.

Med dessa ovan redovisade åtgärder kommer Sverige att ha uppfyllt

kraven vad avser offentlig sektor enligt artikel 5.

Artikel 6

Energidistributörer, systemansvariga för distributionen och företag

som säljer energi i detaljistledet

1. Medlemsstaterna skall se till att energidistributörer, systemansvariga

för distributionen och/eller företag som säljer energi i detaljistledet

a) på begäran, men inte oftare än en gång om året, tillhandahåller samlad

statistisk information om sina slutförbrukare till de myndigheter som

utsetts. Informationen ska vara tillräcklig för att det ska vara möjligt att

utforma och genomföra program för förbättrad energieffektivitet på ett

bra sätt och främja och kontrollera energitjänster och andra åtgärder för

förbättrad energieffektivitet. Den kan omfatta tidigare information och

ska omfatta aktuell information om slutanvändarnas förbrukning, in-

klusive belastningsprofiler, kundsegmentering och kundernas geo-

grafiska lokalisering i tillämpliga fall, samtidigt som man ser till att in-

formation som antingen är av privat karaktär eller kommersiellt känslig

hålls konfidentiell och skyddad i enlighet med gällande gemenskaps-

lagstiftning.

Prop. 2008/09:163

65

Regeringens bedömning: Genom lagen (2001:99) om den officiella

statistiken och förordningen (2001:100) om den officiella statistiken är

näringsidkare skyldiga att lämna uppgifter till Energimyndigheten

beträffande tillförsel och användning av energi, energibalanser och

prisutvecklingen inom energiområdet. Energimyndigheten kan därför

begära in statistisk information om slutanvändare i enlighet med vad som

anges i direktivet. Det finns inte behov av några ytterligare genom-

förandeåtgärder.

b) avstår från all verksamhet som kan hämma efterfrågan på och

tillhandahållandet av energitjänster och andra åtgärder för förbättrad

energieffektivitet eller hindra utvecklingen av marknaden för energi-

tjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Den berörda

medlemsstaten skall vidta erforderliga åtgärder för att stoppa sådan

verksamhet där den förekommer.

Regeringens bedömning: Utredningen har inte identifierat några

verksamheter som hämmar efterfrågan på energitjänster och andra

åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Regeringen instämmer i denna

bedömning. Marknaden har stor potential och Energimyndigheten bör

ges i uppdrag att bevaka marknadens utveckling, samt att fortsätta de

satsningar för främjande av energitjänster och energieffektiva produkter

som redan görs (se avsnitt 11.7.6). Det finns inte behov av ytterligare

genomförandeåtgärder.

2. Medlemsstaterna skall

a) välja ett eller flera av följande krav som måste uppfyllas av

energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag

som säljer energi i detaljistledet, direkt och/eller indirekt via andra

leverantörer av energitjänster eller åtgärder för förbättrad energi-

effektivitet:

i) Garantera utbudet till slutförbrukarna och främjandet av

konkurrenskraftigt prissatta energitjänster, eller

ii) säkerställa tillgången för slutförbrukarna och främjandet av

konkurrenskraftigt prissatta energibesiktningar som utförs på ett

oberoende sätt och/eller åtgärder för förbättrad energieffektivitet i

enlighet med artikel 9.2 och artikel 12, eller

iii) bidra till de fonder och finansieringsmekanismer som avses i

artikel 11. Bidragsnivån skall minst motsvara de beräknade

kostnaderna för att erbjuda någon av de verksamheter som avses i

denna punkt och skall avtalas med de myndigheter och byråer som

avses i artikel 4.4,

och/eller

Prop. 2008/09:163

66

b) se till att frivilliga avtal och/eller andra marknadsinriktade

arrangemang, exempelvis vita certifikat, med en verkan som motsvarar

en eller flera av de skyldigheter som avses i led a finns eller upprättas.

Frivilliga avtal ska utvärderas, kontrolleras och följas upp av med-

lemsstaten i syfte att säkerställa att de i praktiken har samma verkan som

en eller flera av de skyldigheter som avses i led a.

Regeringens bedömning: Marknadsmässigt prissatta energitjänster

tillhandahålls redan i dag av företag som säljer energi i detaljistledet.

Genom den svenska lagstiftningen om energideklarationer, som

tillkommit som en del av genomförandet av Europaparlamentets och

rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders

energiprestanda, säkerställs och främjas tillgången till energibesiktningar

som utförs på ett oberoende sätt enligt artikel 12. Oberoendet hos den

expert som ska utföra energibesiktningen garanteras genom regler om

ackreditering och certifiering. Utredningen har konstaterat att det inte

finns några inträdesbarriärer eller strukturella hinder på dessa marknader.

På Energimyndighetens webbplats finns information om energitjänster

och om förbättrad energieffektivitet som innebär att artikel 9.2 kan anses

genomförd. Energimyndigheten kommer att få i uppdrag att arbeta vidare

med att utveckla webbtjänster och att utreda behovet av standardavtal på

området (se avsnitt 11.7.7). Energieffektiviseringsutredningen har gjort

bedömningen att marknaderna för energibesiktningar och andra energi-

tjänster fungerar väl och att ytterligare åtgärder för att säkerställa mark-

nadernas funktionssätt inte behövs. Utredningen föreslår att Energi-

myndigheten ges i uppdrag att följa utvecklingen på marknaderna för

energitjänster och energibesiktningar och vissa strategiska marknader för

energieffektiviserande produkter. Regeringen delar utredningens bedöm-

ning och avser låta Energimyndighetens uppdrag med anledning av

direktivet omfatta att fortlöpande följa utvecklingen på marknaderna för

bl.a. energibesiktningar och andra energitjänster. Mot bakgrund av detta

uppfyller Sverige kraven som anges under i) och ii) och det finns inte

behov av några ytterligare genomförandeåtgärder med anledning av

artikel 6.2.a.

3. Medlemsstaten skall se till att det för andra marknadsaktörer än

energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag

som säljer energi i detaljistledet − t.ex. energitjänstföretag, installatörer

av energiutrustning, energirådgivare och energikonsulter – finns tillräck-

liga incitament, likvärdig konkurrens och jämlika villkor för att oberoen-

de erbjuda och genomföra de energitjänster, energibesiktningar och

åtgärder för förbättrad energieffektivitet som beskrivs i punkt 2 a i och ii.

Regeringens bedömning: Utredningen har bedömt att det finns

tillräckliga incitament och konkurrens på lika villkor även för andra

marknadsaktörer än de som omnämns i punkt 2 att erbjuda och genom-

föra konkurrenskraftigt prissatta energitjänster och konkurrenskraftigt

prissatta energibesiktningar (se avsnitt 11.7.7). Regeringen delar

utredningens bedömning.

Artikel 7

Prop. 2008/09:163

67

Tillgänglig information

1. Medlemsstaterna skall se till att information om energieffektivitets-

mekanismer och finansiella och rättsliga ramar som antas i syfte att nå

det nationella vägledande energibesparingsmålet är tydliga och allmänt

når ut till de aktuella marknadsaktörerna.

Regeringens bedömning: Regeringens energieffektiviseringspolitik

når ut till marknadens aktörer såväl genom åtgärderna som redovisas i

den årliga budgetpropositionen som genom att berörda myndigheters

verksamhet är offentlig och presenteras genom webbplatser och andra

informationskanaler. Exempel på sådana informationskanaler är de

kommunala energi- och klimatrådgivarna. Även via andra myndigheter

sprids information om energieffektiva åtgärder, t.ex. Vägverkets informa-

tion om sparsam körning, miljöbilar och kvalitetssäkra transporter och

Konsumentverkets Nybilsguide. Genom det energieffektiviseringsråd för

myndighetssamverkan som planeras inrättas kommer dessa kanaler att

förstärkas ytterligare och på ett tydligare sätt spänna över alla de sektorer

som omfattas av direktivet.

2. Medlemsstaterna skall se till att större insatser görs för att främja

effektiv slutanvändning av energi. Medlemsstaterna skall skapa lämpliga

förutsättningar för och incitament till ett förstärkt utbud av information

och rådgivning om effektiv slutanvändning av energi till slutförbrukarna

från marknadsaktörernas sida.

Regeringens bedömning: Regeringen bedriver en aktiv energi-

effektiviseringspolitik. Statliga insatser för energieffektivisering inriktas

mot att stödja den effektivisering som sker spontant i samhället och till

följd av styrmedel anpassade till marknadens mekanismer. För att undan-

röja hinder satsar regeringen stort på att överbrygga informationsbrister,

genom t.ex. rådgivning och utbildning, på såväl nationell som regional

och lokal nivå. Genom det energieffektiviseringsråd som ska inrättas

kommer satsningarna också på ett tydligare sätt att spänna över alla de

sektorer som omfattas av direktivet.

3. Kommissionen skall se till att information om de bästa energispar-

metoderna i medlemsstaterna utbyts och får allmän spridning.

Regeringens bedömning: Punkten 3 föranleder inga åtgärder av

Sverige.

Artikel 8

Tillgängliga behörighets-, ackrediterings- och certifieringssystem

I syfte att uppnå hög grad av teknisk kompetens, objektivitet och

tillförlitlighet skall medlemsstaterna, om de anser det vara nödvändigt, se

till att det finns lämpliga behörighets‑, ackrediterings‑ och/eller certi-

fieringssystem för dem som tillhandahåller energitjänster, energibesikt-

ningar och åtgärder för förbättrad energieffektivitet enligt artikel 6.2 a i

och ii.

Prop. 2008/09:163

68

Regeringens bedömning: I likhet med utredningen gör regeringen

bedömningen att marknaden för energitjänster fungerar i Sverige utan att

ytterligare behörighets-, ackrediterings- och certifieringssystem införs.

Genom lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader,

förordningen (2006:1592) om energideklaration för byggnader och de

tillämpningsföreskrifter och allmänna råd som Boverket beslutat, har

Sverige redan i dag bl.a. krav på att experten, eller den som experten är

anställd eller anlitad av, är ackrediterad som kontrollorgan enligt 14 §

lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Genom förordningen

(1997:1322) om bidrag till kommunal energi- och klimatrådgivning ska

rådgivarna delta i vissa basutbildningar, bl.a. för att säkra kvaliteten i

rådgivningen.

Det finns inte underlag i dagsläget att ställa krav på ytterligare system

för att säkra kvaliteten hos energitjänster eller på dem som utövar yrken

inom dessa områden. Regeringen kommer dock att ge Energi-

myndigheten i uppdrag att i samråd med bl.a. SWEDAC och branschens

aktörer, vidare utreda behovet av behörighets-, ackrediterings- och

certifieringssystem i Sverige.

Artikel 8 föranleder sammanfattningsvis inga ytterligare åtgärder för

att anses genomförd i Sverige.

Artikel 9

Finansiella instrument för energibesparingar

1. Medlemsstaterna skall upphäva eller ändra nationella lagar och andra

författningar, utom sådana som är av klar skattekaraktär, som onödigtvis

eller i oproportionerlig utsträckning hämmar eller begränsar använd-

ningen av finansiella instrument för energibesparingar på marknaden för

energitjänster eller andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet.

2. Medlemsstaterna skall ställa modellavtal till förfogande när det gäller

dessa finansiella instrument för befintliga och potentiella inköpare av

energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom

den offentliga och den privata sektorn. Dessa kan utfärdas av den

myndighet eller byrå som avses i artikel 4.4.

Regeringens bedömning:

Punkt 1: Energieffektiviseringsutredningen genomförde den 19 augusti

2008 en brett upplagd hearing i syfte att inventera hinder i lagstiftning

och rättstillämpning mot energieffektiviserande åtgärder. Företrädare för

ett hundratal myndigheter, organisationer och företag bjöds in att

medverka. Ungefär hälften av dessa, med en tämligen jämnt spridd

representation mellan bostäder och service, industri- och transport-

sektorerna, deltog i hearingen. Vid hearingen identifierades inte några

problem med gällande lagar och andra författningar som var av sådan art

att punkten 1 skulle vara tillämplig. Utöver detta har ett 25-tal experter

från olika sektorer deltagit i arbetet med att diskutera direktivets

tillämpning och hur det ska genomföras i Sverige. Mot bakgrund av

utredningens slutsatser gör regeringen bedömningen att skyldigheten

enligt punkten 1 inte föranleder några ytterligare åtgärder, utöver dem

som presenteras i denna proposition.

Prop. 2008/09:163

69

Punkt 2: Redan i dag finns det på Energimyndighetens hemsida

information tillgänglig om energitjänster. Utöver detta avser regeringen

att ge Energimyndigheten uppdrag att främja energitjänster som bl.a.

kommer att innehålla uppgiften att informera om fler samverkans-

modeller samt överväga vilka ytterligare åtgärder som behövs för att

främja framväxandet av marknaden för energitjänster (se avsnitt 11.7.7).

Artikel 10

Energieffektiva avgifter och andra bestämmelser för nätbunden

energi

1. Medlemsstaterna skall se till att avskaffa sådana incitament i

överförings- och distributionsavgifter som onödigtvis ökar volymen

distribuerad eller överförd energi. I detta hänseende får medlemsstaterna,

i enlighet med artikel 3.2 i direktiv 2003/54/EG och artikel 3.2 i direktiv

2003/55/EG, införa allmännyttiga skyldigheter med avseende på

energieffektivitet för företag som är verksamma inom el- och

gasbranscherna.

2. Medlemsstaterna får tillåta inslag i system och avgiftsstrukturer som

har socialt syfte, under förutsättning att eventuella negativa effekter på

överförings- och distributionssystemet blir så små som möjligt och står i

proportion till det sociala syftet.

Regeringens bedömning: Utredningen konstaterar att det saknas

underlag för att hävda att de överförings- och distributionsavgifter som

finns onödigtvis ökar volymen överförd eller distribuerad energi. Den

nuvarande avgiftsstrukturen finns där av andra skäl. Regeringens upp-

fattning är dock att det är viktigt att följa utvecklingen av tariffkonstruk-

tioner och kopplingen till energieffektiviseringsincitament.

Energimarknadsinspektionen bör i samråd med Energimyndigheten svara

för en sådan uppföljning.

Artikel 11

Fonder och finansieringsmekanismer

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget,

får medlemsstaterna inrätta en eller flera fonder för att subventionera

tillhandahållandet av program för förbättrad energieffektivitet och andra

åtgärder för förbättrad energieffektivitet och främja utvecklingen av

marknaden för åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Dessa åtgärder

skall omfatta främjande av energibesiktning, finansiella instrument för

energibesparingar och, i förekommande fall, förbättrad mätning och

upplysande fakturering. Fonderna skall även inriktas på sektorer för

slutanvändning av energi med höga transaktionskostnader och högre

risker.

2. Om fonderna inrättas får de sörja för bidrag, lån, ekonomiska garantier

och/eller andra typer av finansiering som garanterar resultat.

Prop. 2008/09:163

70

3. Fonderna skall vara öppna för alla leverantörer av åtgärder för

förbättrad energieffektivitet, såsom energitjänstföretag, oberoende

energirådgivare, energidistributörer, systemansvariga för distributionen,

företag som säljer energi i detaljistledet och installatörer. Medlems-

staterna får besluta att öppna fonderna för alla slutförbrukare.

Anbudsförfaranden eller likartade metoder som fullt ut säkerställer

öppenhet skall genomföras i enlighet med gällande regler för offentlig

upphandling. Medlemsstaterna skall se till att sådana fonder kompletterar

och inte konkurrerar med kommersiellt finansierade åtgärder för

förbättrad energieffektivitet.

Regeringens bedömning: Denna artikel inbegriper ingen skyldighet

utan en möjlighet för medlemsstaterna att upprätta fonder för att

finansiera energieffektiviseringsprogram. Den svenska energieffektivi-

seringspolitiken finansieras inte genom fonder, utan kommer även

framöver att finansieras genom statsbudgeten som fastställs i

behandlingen av de årliga budgetpropositionerna.

Artikel 12

Energibesiktningar

1. Medlemsstaterna skall se till att det finns effektiva

energibesiktningssystem av hög kvalitet som är utformade för att

identifiera möjliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet och som

genomförs på ett oberoende sätt för alla konsumenter, även mindre

hushållskunder och kommersiella kunder samt små och medelstora

industrikunder.

2. Marknadssegment som har höga transaktionskostnader och

okomplicerade inrättningar kan nås med andra åtgärder, till exempel

frågeformulär och dataprogram som görs tillgängliga på Internet

och/eller skickas till kunderna med post. Medlemsstaterna ska se till att

energibesiktningar finns tillgängliga för de marknadssegment där

energibesiktningar inte säljs kommersiellt, med beaktande av artikel

11.1.

3. Certifiering i enlighet med artikel 7 i Europaparlamentets och rådets

direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energi-

prestanda (1) ska anses vara likvärdig med en energibesiktning som

uppfyller kraven i punkterna 1 och 2 i den här artikeln och med en

energibesiktning som avses i bilaga VI led e till det här direktivet.

Besiktningar till följd av system som grundas på frivilliga överens-

kommelser mellan intresseorganisationer och ett utsett organ som

kontrolleras och följs upp av den berörda medlemsstaten i enlighet med

artikel 6.2 b i det här direktivet, ska likaledes anses ha uppfyllt kraven i

punkterna 1 och 2 i denna artikel.

Regeringens bedömning: Ett energibesiktningssystem i enlighet med

denna artikels tredje punkt finns i Sverige genom lagstiftningen om

energideklarationer som tillkommit som en del av genomförandet av

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december

2002 om byggnaders energiprestanda. Enligt de svenska bestämmelserna

sker utfärdande av intyg i enlighet med vad som anges i artikel 7 i

nämnda direktiv. Några ytterligare genomförandeåtgärder med anledning

av artikel 12 behövs därför inte.

Prop. 2008/09:163

71

Artikel 13

Mätning och upplysande fakturering av energiförbrukningen

1. Medlemsstaterna skall se till att slutförbrukare av el, naturgas,

fjärrvärme och/eller fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk, så långt

det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i

förhållande till möjliga energibesparingar, har individuella mätare som

till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar slutförbrukarens faktiska

energiförbrukning och ger information om faktisk användningstid. När

en befintlig mätare byts ut ska alltid individuella mätare erbjudas till ett

konkurrenskraftigt pris, förutsatt att detta är tekniskt möjligt och

kostnadseffektivt i förhållande till den beräknade sparpotentialen på lång

sikt. När en ny inkoppling sker i en ny byggnad eller större renoveringar

görs enligt direktiv 2002/91/EG ska sådana individuella mätare till ett

konkurrenskraftigt pris alltid erbjudas.

2. Medlemsstaterna skall se till att fakturering från energidistributörer,

systemansvariga för distributionen och företag som säljer energi i

detaljistledet när det är lämpligt grundas på faktisk energiförbrukning

och presenteras på ett klart och begripligt sätt. Lämplig information ska

göras tillgänglig tillsammans med fakturan och ge slutförbrukarna en

fullständig redovisning av de aktuella energikostnaderna. Fakturering,

grundad på den faktiska förbrukningen, ska ske så ofta att kunderna kan

styra sin egen energiförbrukning.

3. Medlemsstaterna skall se till att följande information, när det är

lämpligt, på ett klart och begripligt sätt av energidistributörer,

systemansvariga för distributionen eller företag som säljer energi i

detaljistledet görs tillgänglig för slutförbrukarna i eller tillsammans med

fakturor, avtal, transaktioner och/eller kvitton från distributionsstationer:

a) Aktuella faktiska priser och faktisk energiförbrukning.

b) Jämförelser av slutförbrukarens aktuella energiförbrukning med

förbrukningen under samma period föregående år, helst i grafisk form.

c) Jämförelser med en genomsnittlig, normaliserad användare eller

referensanvändare av energi i samma användarkategori närhelst detta är

möjligt och användbart.

d) Kontaktinformation, inbegripet webbplatsadresser, för konsument-

organisationer, energibyråer eller liknande organ, där information kan

erhållas om tillgängliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet, jäm-

förande slutanvändarprofiler och/eller objektiva tekniska specifikationer

för energiförbrukande utrustning.

Prop. 2008/09:163

72

Regeringens bedömning:

Punkt 1: I denna proposition bedömer regeringen i likhet med

utredningen att krav på individuell mätning av varmvatten och el bör

införas vid uppförande och ändring av byggnader, om det inte bedöms

som oskäligt. Motsvarande krav beträffande mätning av värme är inte

motiverat av bl.a. det skälet att en högre effektiviseringsgrad kan

åstadkommas med andra åtgärder. Avtal om fjärrkyla har, enligt

energieffektiviseringsutredningens slutbetänkande, i de flesta fall

individuell karaktär och bygger på faktisk energianvändning. Några

särskilda genomförandeåtgärder för individuell mätning av fjärrkyla

behövs således inte (se vidare i avsnitt 11.8.4).

Punkt 2: När det gäller direktivets krav på fakturering kan det

beträffande el delvis sägas vara genomfört genom det krav på månadsvis

avläsning som kommer att gälla fullt ut från och med den 1 juli 20091.

Detta krav på avläsning bedöms i sig medföra att debitering kommer att

ske utifrån faktisk förbrukning. Allmänna avtalsvillkor har därutöver

förhandlats mellan branschföreningen Svensk energi och Konsument-

verket. I villkoren, som gäller från och med den 1 juli 2009, anges att

fakturering ska ske på insamlade mätvärden och att preliminärfakturering

baserad på beräkning av elanvändning endast i undantagsfall kan ske.

Regeringen kommer att följa effekterna av mätreformen och de allmänna

avtalsvillkor som tagits fram. Dessa åtgärder bedöms vara tillräckliga för

att artikel 13.2 ska anses vara genomförd beträffande fakturering av el.

Ett generellt krav på fakturering av fjärrvärme och gas baserad på

faktisk förbrukning kan inte införas i dagsläget eftersom det inte är

tekniskt möjligt. Ett sådant krav förutsätter att det finns mätare för

fjärravläsning installerade hos samtliga slutanvändare och det är inte

fallet, varken beträffande fjärrvärme eller gas. Regeringen bedömer

baserat på de hittillsvarande erfarenheterna från mätningsreformen

avseende el att liknande krav för fjärrvärme och gas bör kunna införas de

närmaste åren. Regeringen avser att ge Energimarknadsinspektionen och

Energimyndigheten i uppdrag att utreda kostnader och andra kon-

sekvenser samt effektiviseringspotential för respektive energislag för att

kunna ta ställning till om det är lämpligt att ställa krav på teknik för

fjärravläsning och mätperiodens längd på motsvarande sätt som när det

gäller el. Avtal om fjärrkyla har, enligt Energieffektiviseringsutredning-

ens slutbetänkande, i de flesta fall individuell karaktär och bygger på

faktisk energianvändning. Några särskilda genomförandeåtgärder för

fakturering baserad på faktisk förbrukning av fjärrkyla behövs således

inte.

Punkt 3. Det saknas regler om information på fakturorna för el som fullt

ut motsvarar direktivets krav. Enligt Energimyndighetens föreskrifter2

ska elnätsföretaget på ett lättförståeligt sätt lämna information till

slutanvändarna om mätarställningar vid varje månadsskifte, års-

1 Förordning (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el, 16 §.

2

Statens energimyndighets föreskrifter och allmänna råd om mätning, beräkning och

rapportering av överförd el , STEMFS 2007:5, 6 kap. 8 §.

förbrukning och förbrukningsstatistik per månad i kWh och i procent av

årsförbrukningen för de senaste tretton månaderna. Det finns inga regler

om jämförelser med normalanvändare eller kontaktinformation.

Prop. 2008/09:163

73

När det gäller fjärrvärme så anges det i fjärrvärmelagen att

fjärrvärmeavtalet ska innehålla uppgifter om priset för fjärrvärmen och

var information om fjärrvärmeföretagets priser för fjärrvärme finns.

Dessutom ska prisinformation enligt lagen finnas enkelt tillgänglig för

allmänheten. Inga regler finns om faktisk förbrukning eller avläsning.

Vidare saknas krav på jämförelser med andra perioder och med

normalanvändare (internet) samt kontaktinformation. Det finns i dag

ingen författningsreglering när det gäller innehållet på fakturor för gas

eller fjärrkyla.

För samtliga energislag är det regeringens uppfattning att direktivets

krav på att viss information ska finnas på fakturorna och presenteras på

ett klart och begripligt sätt ska genomföras genom diskussioner och

frivilliga överenskommelser med branschorganisationerna i första hand.

Att öka regelbördan genom lagstiftning är en åtgärd som får övervägas

först om det skulle visa sig att respektive bransch inte lever upp till de

krav som direktivet ställer. Energimyndigheten och Energimarknads-

inspektionen bör få i uppdrag att i samråd med berörda branscher följa

upp genomförandet av direktivets informationskrav.

Artikel 14

Rapporter

1. Medlemsstater som för något ändamål redan använder sådana

beräkningsmetoder för mätning av energibesparingar som liknar dem

som beskrivs i bilaga IV när detta direktiv träder i kraft får lämna

upplysningar på lämplig detaljnivå till kommissionen. Upplysningarna

skall lämnas så snart som möjligt, helst inte senare än den 17 november

2006. Dessa upplysningar kommer att göra det möjligt för kommissionen

att beakta befintlig praxis.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna följande

handlingsplaner för energieffektivitet:

– En första handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2007.

– En andra handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2011.

– En tredje handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2014.

Alla handlingsplaner skall beskriva de åtgärder för förbättrad energi-

effektivitet som planeras för att uppnå målen i artikel 4.1 och 4.2 samt

för att uppfylla bestämmelserna om den offentliga sektorns roll som ett

exempel samt om information och rådgivning till slutförbrukare som

anges i artikel 5.1 respektive artikel 7.2.

Den andra och tredje handlingsplanen skall:

– innehålla en grundlig analys och utvärdering av den tidigare planen,

– innehålla slutresultaten när det gäller uppfyllande av de energisparmål

som anges i artikel 4.1 och 4.2,

– innehålla planer för – och information om förväntade effekter av –

ytterligare åtgärder som skall vidtas för det fall att målen inte uppfylls

eller inte förväntas uppfyllas,

– användning och successivt ökad användning, i enlighet med artikel

15.4, av harmoniserade indikatorer och referensmått för effektivitet, för

utvärdering av såväl tidigare åtgärder som förväntade effekter av

planerade framtida åtgärder,

Prop. 2008/09:163

74

– grundas på tillgängliga uppgifter som kompletteras med

uppskattningar.

3. Kommissionen skall, senast den 17 maj 2008 offentliggöra en

kostnads-/nyttoanalys i vilken sambandet mellan EU:s normer,

bestämmelser, politik och åtgärder för effektiv slutanvändning av energi

granskas.

4. Handlingsplanerna för energieffektivitet skall bedömas i enlighet med

förfarandet i artikel 16.2:

– De första handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2008.

– De andra handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2012.

– De tredje handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2015.

5. På grundval av handlingsplanerna för energieffektivitet skall

kommissionen bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har uppnått

sina nationella vägledande energibesparingsmål. Kommissionen skall

offentliggöra en rapport med sina slutsatser

– om de första handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari

2008,

– om de andra handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari

2012,

– om de tredje handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari

2015.

Dessa rapporter skall innehålla information om liknande åtgärder på

gemenskapsnivå, inklusive gällande och framtida lagstiftning.

Rapporterna skall beakta det referensmåttssystem som avses i artikel

15.4, identifiera bästa metoder och identifiera fall då medlemsstaterna

och/eller kommissionen inte har gjort tillräckliga framsteg, och de får

innehålla rekommendationer. Den andra rapporten skall i förekommande

fall och om nödvändigt åtföljas av förslag till Europaparlamentet och

rådet om ytterligare åtgärder, inklusive en eventuell förlängning av

tillämpningsperioden för målen. Om det i rapporten dras slutsatsen att

otillräckliga framsteg har gjorts mot att uppnå de nationella vägledande

målen skall dessa förslag behandla nivån och arten på målen.

Regeringens bedömning: I utredningens delbetänkande togs en

preliminär första handlingsplan fram som lämnades till kommissionen

den 25 mars 2008 (N2008/2574/E). Handlingsplanen blir slutlig i och

med de åtgärder och förslag som presenteras i denna proposition.

Propositionen innehåller de åtgärder som planeras för att nå målet samt

de åtgärder som ska vidtas inom den offentliga sektorn för att denna ska

fungera som exempel. Den andra och tredje handlingsplanen ska tas fram

av Energimyndigheten i samråd med Energieffektiviseringsrådet. Energi-

myndigheten ska överlämna den andra handlingsplanen till regeringen

senast 30 september 2010 och den tredje den 30 september 2013, för att

möjliga förslag på ytterligare åtgärder ska hinna behandlas. För att

uppfylla kraven om en successivt ökad användning av harmoniserade

indikatorer och referensmått enligt artikel 15.4 ska Energimyndigheten

vara ansvarig för att följa det harmoniseringsarbete som bedrivs inom EU

och integrera eventuella resultat i den andra och tredje handlingsplanen.

11.3

Energisystemperspektiv

Prop. 2008/09:163

75

Regeringens bedömning: Energieffektivisering bör bedömas utifrån

ett systemperspektiv. Detta innebär att den nytta som uppnås i form av

mindre resursförbrukning och mindre miljöpåverkande utsläpp och på

sikt också lägre kostnader ska ses som det egentliga syftet med

energieffektivisering. Effektivisering i sig ska inte uppfattas som det

egentliga målet.

Skälen för regeringens bedömning: Det krävs olika synsätt och

beräkningsmetoder för att å ena sidan bedöma eventuell energi-

effektivisering av en enskild åtgärd, å andra sidan följa upp energi-

effektiviseringen på aggregerad nivå i ett samhälle. Utvecklingen av

samhällets energieffektivitet på aggregerad nivå beskrivs ofta på sätt som

inkluderar olika åtgärders samlade effekt i ett systemperspektiv. Ett

sådant begrepp är energiintensitet. Med detta avses förhållandet mellan

samhällets samlade produktion och samlade användning av energi i form

av tillförd primärenergi inkluderande de omvandlingsförluster som sker

fram till slutanvändarens förbrukning av t.ex. elenergi. Direktivet handlar

om främjande av effektiv slutanvändning av energi och ställer krav på

medlemsstaterna att ställa upp ett preciserat vägledande mål uppgående

till minst 9 procent till 2016. Energieffektivisering regleras även genom

andra direktiv vad gäller energiprestanda hos enskilda byggnader3 och

hushållsapparater4 samt genom ett direktiv för energieffektivisering

genom främjande av högeffektiv kraftvärme5. Däremot finns inget

direktiv som reglerar harmoniserad uppföljning av energieffektivise-

ringen över hela samhället.

För att kunna sammanfatta alla energiformer i ett enda mätetal behöver

omräkning ske till en gemensam dimension. Det finns inte en för alla

situationer relevant och vetenskapligt korrekt formel för omräkning av

samtliga förekommande energislag eller energibärare till ett gemensamt

mätetal som kan utgöra grund för fastställande av om t.ex. en målnivå

om 9 procent effektivisering har uppnåtts. Lokalt producerad solvärme

eller utnyttjad spillvärme är inte kvantitativt jämförbart med uttag av

elenergi under höglast i elsystemet. I energitjänstedirektivets bilaga II

anges exempel på faktorer för vissa energibärare som får användas när

användning av olika energiformer summeras till ett samlat mätetal för att

beräkna uppnådd energieffektivisering. För elenergi anges explicit

3

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om

byggnaders energiprestanda (EGT L1, 4.1.2003, s. 65, Celex 32002L0091).

4

Rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och standardiserad

konsumentinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra

resurser och om upphävande av direktiv 79/530/EEG (EGT L 297/92, s. 16, Celex

31992L0075), Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG av den 6 juli 2005 om

upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter

och om ändring av rådets direktiv 92/42/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv

96/57/EG och 2000/55EG (EUT L 191, 22.7.2005, s. 29–58, Celex 32005L0032)

5

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande

av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för

energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG (EUT L 52, 21.2.2004, s. 50, Celex

32004L0008).

Prop. 2008/09:163

76

faktorerna 1,0 eller 2,5 som faktorer som en medlemsstat får välja utan

att ange något motiv för valet. Det anges även explicit att åtföljt av en

motivering står det medlemsstaten fritt att använda annan

viktningsfaktor. För bränslen anges i bilagan deras effektiva värmevärde,

i flera fall med ganska breda intervall. Det är därför nödvändigt vid

beräkning av uppnådd energieffektivisering att dels fastställa olika

bränslens energiinnehåll, dels ange viktningsfaktorer för energibärare

som inte finns upptagna i bilagan. Det angavs tidigt under arbetet att

kommissionen hade för avsikt att genom den till direktivet kopplade

föreskrivande kommittén vidareutveckla och precisera bilaga II med

viktningsfaktorer. Detta arbete har dock ännu ej inletts och utredningen

har därför varit hänvisad till att välja faktorer för de energibärare som

används i Sverige.

Denna grundläggande problematik i uppgiften att väga samman otaliga

åtgärder som bidrar till energieffektivitet till en enda samlad siffra för

hela landet ägnades stor uppmärksamhet av utredningen. Utredningen

drog slutsatsen att varje åtgärd hos slutanvändaren naturligen följs upp av

den enskilde på slutanvändarnivå. Samtidigt bedömde utredningen att det

är lika naturligt för samhället att bedöma den samlade effekten av otaliga

olika åtgärder genom att deras samlade effekt ses i ett systemperspektiv.

Därigenom kan den uppnådda effekten beskrivas mer rättvisande i form

av minskad primär energianvändning och minskade utsläpp av

klimatpåverkande gaser.

Utredningen motiverar denna syn med att en minskning av den

slutanvända mängden energi inte med automatik innebär att också

mängden primärenergi minskar lika mycket. I vissa fall kan primär-

energianvändningen till och med öka trots att mängden slutanvänd energi

minskar. Detta förhållande kan illustreras med ett exempel där en mindre

effektiv panna för lokalt producerad brännved ersätts med en mer

effektiv pelletspanna. För att bedöma den samlade effekten måste beaktas

att pelletseldningen också medför energiförluster i form av den energi

som förbrukas i pelletsfabriken. Endast i de fall skillnaden i

verkningsgrad i villapannan mer än kompenserar för den tillkommande

energianvändningen i pelletsfabriken innebär åtgärden en effektivisering

även på systemnivå. Även om utbytet inte medför effektivisering på

systemnivå kan den ökade bekvämligheten med pelletseldning samt

mindre luftförorening genom bättre förbränning av pellets mer än väl

motivera bytet till pellets. Ett drastiskt exempel är om man ersätter lokal

bränsleanvändning med elvärme för uppvärmning. Lokalt uppfattas detta

som en effektivisering; förluster med rökgaser m.m. bortfaller och huset

använder färre kWh el än vad som tidigare förbrukades i form av ett

bränsle. Beaktar man även de förluster som sker i kraftverk vid

elproduktion blir dock i allmänhet resultatet det omvända; övergången

till elvärme är inte en effektivisering eftersom samhället efter åtgärden

måste tillföras mer primär energi för att upprätthålla samma funktion.

Detta är motivet till att direktivet explicit anger faktorn 2,5 som en

lämplig viktningsfaktor för el. Samma viktningsfaktor används även i det

nyligen antagna nya ramdirektivet för avfall att användas vid bedömning

av total energiåtervinning vid avfallseldade kraftvärmeverk.

Utgående från detta resonemang beräknade utredningen faktorer som

för olika energibärare återspeglar den energi som antingen bortgår i om-

vandlingsförluster eller måste tillföras i förädlings- och distributionsled

för att energin ska nå slutanvändaren i för denne användbar form. Råolja

förädlas i oljeraffinaderi och distribueras i form av lågsvavlig eldnings-

olja till slutanvändare. Energiförlusterna i tillförselkedjan för olja beakta-

des genom faktorn 1,2 som återspeglar att det förbrukas ca 1,2 kWh

råolja för att driva systemet så att slutanvändaren kan få 1 kWh

oljeprodukt.

Prop. 2008/09:163

77

En speciell och för Sverige betydelsefull energibärare är fjärrvärme.

Vid anslutning till fjärrvärme flyttas tidigare förluster i t.ex. en egen

oljepanna för fastigheten till det ovanför liggande systemet. Samtidigt

öppnas möjlighet att göra radikala effektiviseringar genom att använda

högeffektiv kraftvärme. Infrastrukturen fjärrvärme öppnar också

möjligheten att använda spillvärme för uppvärmning. Denna flexibilitet

medför att den samlade systemeffektiviteten är unik för varje fjärr-

värmesystem och utvecklas över tiden. För att åtminstone approximativt

återspegla den verkliga energieffektivisering som detta innebär be-

räknade utredningen en faktor som återspeglar medelvärdet för all

fjärrvärme i landet.

Med dessa av utredningen beräknade för Sverige rättvisande faktorer

fann utredningen att direktivets krav på minst 9 procent energi-

effektivisering kommer att uppnås. Flera remissinstanser har påpekat att

de beräknade viktningsfaktorerna är osäkra och att beräkningsresultatet

följaktligen åtminstone måste tolkas med stor försiktighet. Beaktande

denna osäkerhet i precisering av viktningsfaktorer är det likväl möjligt att

dra vissa slutsatser om prioritering av energieffektivisering. Detta

innebär att effektivisering av uppvärmning som sker med el bör vara

prioriterat medan t.ex. bostäder som uppvärms med i huvudsak

gratisenergi bör ges lägre prioritet. Över huvud taget ger all

effektivisering av elanvändningen i slutanvändarledet god utdelning

genom elens höga viktningsfaktor vid marginella konsumtions-

förändringar. Samtidigt kan övergång till elanvändning med effektiv

teknik vara en i sig verksam effektiviseringsåtgärd. Detta kan

exemplifieras med effektiva värmepumpar och eldrivna fordon. En annan

slutsats kan vara att vissa effektiviseringsåtgärder, som inte alls berör

slutanvändarna, också bör prioriteras, t.ex. en ökad användning av

industriell spillvärme. Bl.a. för att främja detta har regeringen beslutat

om direktiv för en utredning om förutsättningarna för att införa ett

lagstadgat tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten (dir. 2009:5). I detta

sammanhang är det även angeläget att Energimyndighetens arbete med

att se över styrmedel för att tillvarata industriell spillvärme fortsätter.

I avsaknad av på gemenskapsnivå harmoniserade faktorer för alla

relevanta energibärare är det inte till alla delar meningsfullt att i

dagsläget precisera en målnivå över energitjänstedirektivets krav på

minst 9 procent. Mer relevant är att fokusera på det nya målet på

20 procent energieffektivisering av samhället som helhet (se vidare

avsnitt 9.2). Med genomförda åtgärder och redan fattade beslut uppfylls

kraven i detta direktiv och effekten är ett betydande bidrag till att uppnå

målet om 20 procent total effektivisering till 2020.

11.4

Mål för energieffektivisering till 2010 och 2016

Prop. 2008/09:163

78

Regeringens förslag: De vägledande målen om energieffektivisering

till 2010 och 2016 bör ligga fast. Målet bör vara att energibesparingen

till år 2016 är minst 9 procent av det årliga energianvändnings-

genomsnittet 2001–2005. Ett mellanliggande mål bör vara att energi-

besparingen år 2010 är minst 6,5 procent av det årliga energi-

användningsgenomsnittet 2001–2005.

Utredningens förslag: Utredningen drar slutsatsen från sina analyser

att det finns skäl att höja ambitionsnivån i effektiviseringsarbetet i

förhållande till de vägledande mål som presenterats i budget-

propositionen för 2008 respektive 2009. Utredningen har i sin bedöm-

ning utgått dels från de energieffektiviseringspotentialer som har

identifierats, dels från hur stor andel av dessa potentialer som kan

realiseras med styrmedel som är rimliga i ett bredare samhällsperspektiv.

Utredningen föreslår mot bakgrund av detta att Sverige antar ett

nationellt energieffektiviseringsmål till år 2016 på 14 procent slutanvänd

energi och 18 procent primär energi. Det mellanliggande målet till 2010

bör enligt utredningens bedömning bestämmas till 7 procent slutlig

energi och 9 procent primär energi. I utredningens delbetänkande

konstaterades att med nu gällande styrmedel uppnås till år 2016 en

energieffektivisering om 10,1 procent mätt som primär energi. Slutsatsen

blir därför att Sverige kan antas komma att nå direktivets vägledande mål

för år 2016.

Remissinstanserna: Södertälje kommun, Eskilstuna kommun, Växjö

kommun, Hässleholms kommun, Östersunds kommun, SKL, Karlstads

kommun, Klimatkommunerna och Svebio ser positivt på att utredningen

föreslår mer långtgående mål än de som EU kräver. Linköpings kommun

tillstyrker energieffektiviseringsutredningens förslag till mål och åtgärder

i dess väsentliga delar. Växjö kommun och Malmö Stad uppskattar att

hänsyn tas till systemperspektivet och att mål sätts för såväl primär som

slutlig energi. Region Skåne anser att det är av vikt att högre ställda

nationella mål och kommande internationella mål inom klimatområdet

beaktas vid utformningen av energieffektiviseringsmålen. Västra

Götalands län och Socialstyrelsen anser det viktigt att de mål om energi-

effektivisering som föreslås kopplas till miljömålsarbetet. Länsstyrelsen i

Dalarna saknar långsiktiga mål för energieffektiviseringen inom

respektive samhällssektor. Naturvårdsverket anser det värdefullt att

utredningen föreslagit åtgärder för att bidra till 20 procent energi-

effektivisering till år 2020 och därmed gått längre än direktivet som avser

minst 9 procent effektivisering till år 2016. Även Vägverket anser att

fokus i energieffektivitetsarbetet bör vara långsiktighet så att ny teknik

och nya lösningar har en rimlig chans att få genomslag innan målåret.

Det innebär att målåret 2016 borde tonas ned.

Lunds tekniska högskola anser att det är ytterst tveksamt att utforma

mål för energieffektivisering med utredningens metod. Högskolan anser

det även mycket tveksamt hur det uppsatta målet ska kunna ligga till

grund för analys av vilka styrmedel som ska implementeras, dvs. vilka

styrmedel som är effektivast för att uppnå målet. Energimyndigheten

anser att det saknas tillräckligt med underlag för att avgöra om just

14 procent är en korrekt nationell målnivå. Energimyndigheten delar

utredningens syn på behovet av en hög ambitionsnivå men pekar på att

en hög ambitionsnivå inte är detsamma som ett kvantitativt mål om

14 procent till 2016. Energimyndigheten ser inga fullgoda skäl att en

högre nationell ambitionsnivå ska fastställas som ett absolut energi-

belopp frikopplat från framtida BNP-tillväxt och eventuell ökning av

energianvändningen. Energimyndigheten ser även problem i att det inte

är fastslaget vilka principer som kommer att gälla vid beräkning av

uppnådd besparing.

Prop. 2008/09:163

79

Konjunkturinstitutet anser inte att Sverige bör sätta ett högre mål för

energieffektivisering än det minsta vägledande målet, om 9 procent till

2016, som direktivet föreskriver. Konkurrensverket anser att det finns en

risk att de samhällsekonomiska potentialerna är överskattade varför det

finns en överhängande risk att de föreslagna nationella målen är högre än

vad som är samhällsekonomiskt motiverat. SABO anser att energi-

effektivisering inte är ett mål i sig utan ett sätt att skapa förutsättningar

för att uppnå viktiga samhällsmål som minskad miljöpåverkan, ökat

välstånd och trygg energiförsörjning. Därför är det viktigt att ett

nationellt mål för energieffektivisering är väl avvägt så att inte en strävan

efter att nå detta mål försämrar förutsättningarna att nå de underliggande

målen. VTI finner inte att de resonemang som förs i utredningen vara

tillräckligt underbyggda för att motivera det högre ställda målet. Boverket

föreslår att motsvarande sektorsmål som finns vad gäller byggsektorns

energieffektivisering enligt delmålet till miljökvalitetsmålet God be-

byggd miljö formuleras för de andra sektorerna utifrån det övergripande

energieffektiviseringsmålet.

Skälen för regeringens förslag: Det finns betydande svårigheter att

fastställa några nya vägledande mål för energieffektivisering till 2010

och 2016 utöver de som lagts fast i budgetpropositionerna för 2008 re-

spektive 2009. Bakgrunden är främst de oklarheter som finns kring hur

måluppfyllelsen ska bedömas. Det finns en rad utestående frågor som

måste klargöras inom ramen för det harmoniseringsarbete som bedrivs på

EU-nivå innan det på ett trovärdigt sätt går att bedöma rimligheten i ett

nytt vägledande mål till år 2010 och år 2016. De utestående frågorna rör

bland annat vilken energianvändning som anses omfattas av direktivet –

vilket påverkar målets storlek högst väsentligt. I direktivet framgår att

företag som omfattas av utsläppshandelssystemet för koldioxid inte in-

går. Detta har av utredningen tolkats som att de fossila bränslen som an-

vänts av företagen som omfattas av handelssystemet inte ska ingå, dock

all annan energi. Genomförandekommittén har ännu inte fastlagt något

beslut huruvida detta är den korrekta tolkningen. Därutöver förändrar

inkluderandet av flyget i utsläppshandelssystemet målets storlek, om än i

mindre omfattning för svenskt vidkommande. Utöver dessa exempel

finns en rad oklarheter som rör uppföljning av direktivet och vilka

metoder som ska användas. Enligt artikel 15 i direktivet ska harmonise-

rade beräkningsmetoder tas fram för att följa upp energieffektiviserings-

målet enligt direktivet.

Regeringen bedömer det som nödvändigt att de grundläggande

villkoren för beräkning av energieffektiviseringar finns på plats innan en

slutlig bedömning kan göras av om det är motiverat att utforma ett

nationellt mål för energieffektivisering som går utöver direktivets krav.

Oavsett detta avser dock regeringen att fortsätta de satsningar på ökad

energieffektivisering som bedrivs och som utökas i och med denna

proposition.

Prop. 2008/09:163

80

Om det finns harmoniserade metoder på plats vid framtagandet av den

andra handlingsplanen för energieffektivitet bör Energimyndigheten

inkludera dessa förutsättningar vid bedömning av måluppfyllelsen och

om de åtgärder som finns är tillräckliga för att nå målet. Om det anses

finnas tillräckligt goda beräkningsförutsättningar fastlagda bör Energi-

myndigheten lägga förslag till mål för år 2016.

I sammanhanget vill dock regeringen understryka de ambitioner som

finns för energieffektivisering och som är uttalade i partiledarna i Allians

för Sveriges överenskommelse om en långsiktig och hållbar energi- och

klimatpolitik. I överenskommelsen presenteras en målsättning om

20 procent effektivare energianvändning som ska uppnås till 2020 (se

avsnitt 3).

11.5

Ett femårigt program för energieffektivisering

Regeringens bedömning: Ett femårigt energieffektiviseringsprogram

bör genomföras under åren 2010–2014 dels för att genomföra

energitjänstedirektivet och de mål och förpliktelser som följer av

direktivet, dels för att nå målet om 20 procents effektivare

energianvändning till 2020. Programmet tillförs 300 miljoner kronor

årligen under fem år, utöver dagens politik.

Programmet föreslås innehålla följande huvudsakliga åtgärder:

– förstärkt regionalt och lokalt energi- och klimatarbete, genom bl.a.

finansiering av kommuners och landstings arbete med frivilliga

energieffektiviseringsavtal;

– förstärkta insatser för information, rådgivning, teknikupphandling

och marknadsintroduktion, nätverksaktiviteter samt införande av ett

stödsystem med energikartläggningscheckar;

– förstärkt myndighetsarbete för att främja ökad energieffektivitet.

Regeringen avser att återkomma i budgetpropositionen för 2010 med

förslag till den närmare fördelningen av medlen mellan olika åtgärder.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit ett antal styrmedel

att ingå i ett femårigt program åren 2010–2014 för att nå direktivets mål.

En sammanfattning av utredningens förslag återfinns i bilaga 3 till

propositionen. Sammanlagd kostnad för styrmedlen beräknades uppgå

till ca 2,4 miljarder kr/år. Utredningen har också presenterat över-

gripande avsnitt om hur styrmedel för energieffektivisering bör utformas.

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser är kritiska till

utredningens förslag i sin helhet. Kritiken har framför allt gällt förslaget

till ekonomiskt stöd för energieffektivisering i byggnader alternativt ett

s.k. ROT-avdrag, ett förslag som skulle kosta ca 2 miljarder kronor/år.

Synpunkterna återfinns i avsnittet 11.8.1 Informations- och

rådgivningsportal för energideklarationer och återges inte här.

Skälen för regeringens bedömning

Prop. 2008/09:163

81

Tidigare energieffektiviseringsprogram

Energieffektiviseringspolitiken har tidigare bedrivits i programform,

senast perioden 2003–2007 inom 2002 års energipolitiska program (prop.

2001/02:143, bet. 2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317). Statliga insatser

för hushållning med energi har varit ett viktigt energipolitiskt medel

sedan 1970–talet. De program som riksdagen fattat beslut om under

1970– och 1980–talen har innehållit bl.a. investeringsstöd och

informationsinsatser. 1991 års energipolitiska beslut innefattade bl.a.

stöd till upphandling och introduktion av energieffektiv teknik,

demonstration av energieffektiv teknik i bostäder och lokaler, stöd till

pilotanläggningar inom industrin samt generell energiinriktad

information. I det så kallade kortsiktiga programmet i 1997 års

energipolitiska beslut föreslogs bl.a. åtgärder för en effektivare

energianvändning och för en minskad elanvändning (prop. 1996/97:84,

bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). Åtgärderna för energieffektivi-

sering byggde delvis vidare på åtgärderna i 1991 års program. I och med

satsningen som gjordes i budgetpropositionen för 2008, den s.k.

klimatmiljarden, fördjupades och breddades insatserna som redan pågick.

I avsnittet om åtgärder för effektivare energianvändning finns det en

redogörelse för dagens insatser förutom det som regeringen redogjort för,

t.ex. i budgetpropositionen för 2009 (prop. 2008/09:1, vol. 11, utg. omr.

21 Energi). I Energimyndighetens årsredovisningar redovisas närmare

detaljer om insatserna.

Utgångspunkter för dagens energieffektiviseringspolitik

Dagens politik för energieffektivisering bygger i huvudsak på principer

och tankar som fastslogs i departementspromemorian Effektivare energi-

användning (Ds 2001:60). Sammanfattningsvis sades om riktlinjer för en

effektiv politik inriktad mot energianvändningen (s. 117):

– inga kvantifierade mål för energianvändningen bör anges då detta

kräver en helhetssyn som inte kan uppnås, varför suboptimeringar

riskeras,

– styrmedel bör vara generella och inte bundna till specifika tekniker,

– priserna ska ge rätt (eller önskad) information,

– sökkostnader reduceras genom att information tas fram och sprids och

– barriärer kan undanröjas, t.ex. genom att det befintliga regelverket

justeras.

Regeringen menar att förhållandena inte har ändrats avsevärt utom

såvitt avser frågan om mål för politiken. Denna förändring beror dels på

energitjänstedirektivet som kräver att medlemsstaterna sätter mål för

effektivare energianvändning, dels på att stats- och regeringscheferna i

mars 2007 fastslog ett mål för energieffektivisering om 20 procent till

2020 på EU-nivå. I Alliansens energi- och klimatpolitiska överenskom-

melse har också angetts ett nationellt mål om 20 procent effektivare

energianvändning till 2020.

Prop. 2008/09:163

82

Sverige är en marknadsekonomi och i en perfekt fungerande

marknadsekonomi uppnås en effektiv resursanvändning när priser på

resurser och slutprodukter svarar mot de samhällsekonomiska

kostnaderna och mot användarnas värderingar. Staten har ingen

anledning att ingripa och försöka styra medborgarna och deras val

eftersom de saknar anledning att använda mer resurser än de behöver och

på så vis fördyra sin konsumtion. Statlig politik har i stället som en

uppgift att identifiera och undanröja s.k. marknadsimperfektioner. Av

intresse här är i huvudsak två: externa effekter och informationsbrister.

Externa effekter innebär att marknadspriserna inte avspeglar den

samhälleliga kostnaden eller nyttan av produktionen eller konsumtionen

av en vara. Ett exempel är skadliga miljöeffekter. Traditionellt står två

lösningar till buds: utvidgningar av nyttjanderätter och att de existerande

marknadspriserna korrigeras för att inkludera kostnaderna för de

skadliga, och i annat fall obeaktade effekterna. Ekonomiska styrmedel

(t.ex. skatter och subventioner) och administrativa styrmedel (t.ex.

tillstånd att bedriva viss miljöfarlig verksamhet) spelar här en viktig roll.

Inom den svenska energi- och klimatpolitiken har ekonomiska,

marknadsbaserade styrmedel som miljöskatter och utsläppshandel

kommit att bli allt viktigare, då dessa instrument har goda förutsättningar

för att internalisera de externa effekterna på ett kostnadseffektivt sätt.

Dessa har i stor utsträckning kommit att ersätta olika former av bidrag.

För högsta möjliga samhällsekonomiska kostnadseffektivitet bör

samtliga samhällets sektorer belastas med en lika stor kostnad för den

externa effekten. Därtill behöver dock risken för koldioxidläckage, dvs.

att införandet av styrmedel i ett led inte leder till minskade utsläpp utan

till att utsläppen flyttar till ett annat led, beaktas.

I en marknadsekonomi är priset den viktigaste informationsbäraren.

Om priset alltid gav relevant och fullständig information på marknaderna

skulle knappast något behov finnas för analyser av samhällsekonomisk

lönsamhet eller av andra styrmedel för att leda det i en samhälls-

ekonomiskt effektiv riktning avseende energieffektivisering. Men i

praktiken är det omöjligt för alla aktörer att ha fullständig information

om alla tillgängliga möjligheter och konsekvenser av sitt handlande.

Dessutom kan ofullständig kunskap också vara avsiktlig då det kostar tid

och pengar att införskaffa kunskap. Kunskapsutveckling och in-

formationsspridning har ofta karaktär av s.k. kollektiv vara. Det medför

att den tenderar att produceras i en ur samhällets synvinkel alltför liten

mängd, vilket därför motiverar statliga insatser på området. En

konsekvens av detta är att en väl avvägd användning av informativa

styrmedel om energiomvandling och energianvändning hos företag och

hushåll kan leda till välfärdsvinster. En vid definition av statliga

informativa styrmedel inbegriper inte bara informationskampanjer och

informationsverksamhet från statliga myndigheter, utan även statligt

finansierad forskning och utbildning som pågår vid bl.a. skolor,

universitet och institut. Genom att öka informationens tillgänglighet

minskar aktörernas sökkostnader. Statens uppgift blir att samla upp den

forskning som pågår och att sprida resultaten samt att göra informationen

överskådlig och begriplig för medborgarna i samhället.

Med informativa styrmedel kan ett ändrat beteende eller attityd

åstadkommas. En viktig förutsättning för att informativa insatser ska vara

effektiva är att även prissignaler finns. En kombination av t.ex.

ekonomiska, marknadsbaserade styrmedel och väl avvägda informations-

insatser har goda förutsättningar för att en samhällsekonomiskt effektiv

energieffektivisering ska kunna uppnås. Informationsinsatser kan även

ses som ett nödvändigt komplement till ekonomiska styrmedel i de lägen

prissignalen inte fullt ut slår igenom eller är tillräcklig, t.ex. att

individuell mätning och debitering av energianvändningen införs, eller

att staten främjar information om en marknad som är omogen, såsom vid

vissa typer av energitjänster. Informationsinsatser torde även vara

samhällsekonomiskt motiverade för att bygga på redan existerande

styrmedel, såsom energideklarationer av byggnader. Systemet är på plats,

förväntas vara det under lång tid framöver och därför finns skäl att få ut

mesta möjliga effekt av det med hjälp av ytterligare information.

Prop. 2008/09:163

83

Nytt energieffektiviseringsprogram 2010-2014

En framgångsrik politik för energieffektivisering kännetecknas av att

miljontals beslutsfattare dagligen, integrerat med andra beslut, även

beaktar energieffektivisering. Av den anledningen är åtgärderna i det

femåriga programmet brett upplagda och syftar till att nå så många

individer som möjligt och påverka deras handlande i många olika

situationer. Vägen dit är att undanröja informations- och kunskapsbrister

tillsammans med de generellt verkande styrmedlen. En sådan inriktning

har även relevans för framtiden.

Anledningarna till att regeringen väljer att på nytt genomföra politiken

i form av ett program är flera. För det första så föreslås en gemensam röd

tråd för insatserna som innebär en samlad strategi för undanröjandet av

informations- och kunskapsbrister inom olika sektorer. Det sakliga

innehållet i programmet avviker därmed inte från redan pågående

åtgärder utan får ses som en fortsättning, breddning och förstärkning av

insatser som bygger på beprövad och utvärderad erfarenhet. För det

andra skapas möjligheter till omdisponering av insatserna över tid inom

programmet för att ge möjlighet till större flexibilitet och kostnads-

effektivitet. För det tredje underlättas uppföljning och utvärdering. För

det fjärde skapas förutsättningar för kontinuitet och bättre planerings-

förutsättningar.

Programmet föreslås innehålla följande huvudsakliga åtgärder:

– förstärkt regionalt och lokalt energi- och klimatarbete, genom bl.a.

finansiering av kommuner och landstings arbete med frivilliga energi-

effektiviseringsavtal;

– förstärkta insatser för information, rådgivning, teknikupphandling

och marknadsintroduktion, nätverksaktiviteter samt införande av ett

stödsystem med energikartläggningschecker;

– förstärkt myndighetsarbete för att främja ökad energieffektivitet.

Regeringen avser att återkomma i budgetpropositionen för 2010 med

förslag till den närmare fördelningen av medlen mellan olika åtgärder.

Med utgångspunkterna ovan får politiken för energieffektivisering de

bästa förutsättningarna och medför minskad belastning på både klimat

och miljö. Dessa utgångspunkter är också grunden för genomförandet av

energitjänstedirektivet och för att nå målet om 20 procent effektivare

energianvändning till 2020. I samband med att programmet upphör efter

2014 kommer det att finnas skäl att utvärdera åtgärderna och undersöka

om inriktningen behöver ändras för att målen ska kunna uppnås.

Uppföljning och utvärdering kommer att ske kontinuerligt.

Prop. 2008/09:163

84

11.6

Offentlig sektor

11.6.1

Staten och kommuner som föredöme

Regeringens bedömning: Statliga myndigheter ska vara ett föredöme

i arbetet med energieffektivisering. Det bör anges i en förordning som

ska förtydliga kraven som följer av bilaga VI till energitjänste-

direktivet och förtydliga hur hänsyn ska tas till effektivare

energianvändning vid offentlig upphandling. Energimyndigheten bör

få i uppdrag att ge statliga myndigheter råd och stöd samt att följa upp

arbetet.

Energimyndigheten bör också få i uppdrag att ansvara för strategisk

samordning, utveckling, uppföljning och utvärdering av offentliga

sektorns arbete med energifrågor. Energimyndigheten bör vidare få i

uppdrag att i samverkan med Konkurrensverket och efter samråd med

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) genomföra en förstudie för

att utreda nyttan med, verktygen för och samordningen av produkt-

relaterad energistatistik vid upphandling i samband med att

statistikbehovet för att följa upp energitjänstedirektivets krav utreds.

Miljöstyrningsrådet bör i samverkan med Energimyndigheten, där det

är lämpligt, anpassa svenska upphandlingskriterier avseende energi-

effektivitet till internationella standarder och kriteriesystem.

Utredningens och Energimyndighetens förslag: Överensstämmer

delvis med regeringens bedömning. Utredningen har inte lämnat något

förslag om hur kraven i bilaga VI ska genomföras i svensk rätt avseende

myndigheter utan föreslagit ett utkast till program för energi-

effektivisering för statliga myndigheter som bör integreras i miljö-

ledningssystemet. Energimyndigheten har i sin rapport Våga vara bäst!–

Upphandling av energieffektiva produkter i svensk offentlig sektor

(N2008/3478/E) föreslagit att regeringen fattar ett beslut om bindande

krav för statliga myndigheter och verk att handla upp produkter som

minst uppfyller baskraven enligt Miljöstyrningsrådets upphandlings-

kriterier eller likvärdiga kriterier för energieffektiva produkter. Då

kriterier saknas, eller är olämpliga, bör livscykelkostnadsanalyser (LCC-

analyser) tillämpas vid upphandlingar. Energimyndigheten menar att

detta förslag kan genomföras utan lagstiftning och att formerna för detta

förslag bör preciseras vidare utifrån befintliga regelverk och styrmedel.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat frågan

om hur kraven i bilaga VI till direktivet ska genomföras. När det gäller

förslaget i Energimyndighetens rapport Våga vara bäst! har remiss-

instanserna anfört följande. Kammarrätten i Sundsvall menar att någon

Prop. 2008/09:163

85

EG-rättslig analys inte har gjorts när det gäller energirelaterade

upphandlingskriterier i förfrågningsunderlag och i vilken utsträckning de

kan anses tillåtna enligt EG-rätten. Frågan är vilken vikt som kan läggas

vid energirelaterade kriterier och om sådana kriterier i alla lägen kan

anses som proportionella och i övrigt överensstämma med EG-rätten.

Möjligen gäller detta särskilt det föreslagna kravet på

livscykelkostnadsanalyser som leverantörer skall göra om de vill delta i

upphandlingar där energirelaterade kriterier inte finns utarbetade.

Förslaget kan enligt kammarrättens mening förväntas leda till att

leverantörer kommer att begära överprövning av tilldelningsbeslut och

därmed ökade kostnader för rättsväsendet. Av EG-domstolens domar

framgår att likabehandlingsprincipen medför att upphandlande

myndighet/enhet måste kunna kontrollera att den information som

lämnas av anbudsgivare är korrekt. Detta kommer att ställa krav på

resurser då det torde stå anbudsgivare fritt att använda sig av andra

kriterier än de som utarbetats av miljöstyrningsrådet men som är

jämförliga. Förslaget från Energimyndigheten synes leda till att antalet

samordnade upphandlingar ökas inom det statliga området. Detta kan ha

fördelar men kan också medföra att konkurrensen försämras eftersom

småföretag kan få svårt att delta. Frågan om förslagets konsekvenser för

småföretagen verkar inte tillräckligt utredd i Energimyndighetens

rapport. Länsstyrelsen i Norrbottens län delar uppfattningen att staten

bör ligga i framkant när det gäller energieffektivitet, men ställer sig

frågande till om tvingande krav är den rätta vägen att gå. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län instämmer i att regeringen bör besluta om bindande

krav för statliga myndigheter när det gäller upphandling av energi-

relaterade produkter, men vill dock poängtera att förslaget måste

preciseras och formuleras så att respektive myndighets särart hanteras på

ett klokt sätt. Kommerskollegium erinrar om att bindande krav avseende

energieffektivitet hos produkter vid offentlig upphandling kan bli

anmälningspliktiga enligt direktiv 98/34/EG. Statens fastighetsverk anser

att det är viktigt att staten föregår som gott exempel vid upphandling av

energirelaterad utrustning och tillstyrker därmed Energimyndighetens

förslag. Datainspektionen är en liten myndighet med s.k. förenklat

miljöledningsuppdrag och har ingen egen specialkompetens på

upphandlingsområdet. Datainspektionen är mycket beroende av de

statliga ramavtalen. Inspektionen är emellertid beroende av att ram-

avtalen är tydliga och förhållandevis enkla att tillämpa. Ramavtal för

energirelaterade produkter bör därför uppfylla baskrav på energi-

effektivitet. Enligt Statskontoret framstår det inte som orimligt att

regeringen bör fatta beslut om bindande krav för statliga myndigheter

och verk att ta hänsyn till energieffektivitet vid upphandling av

produkter. Statskontoret vill betona att miljö- eller energieffektivitetskrav

inte bör utformas på ett sådant sätt att de i onödan försvårar för

småföretag att delta i och vara konkurrenskraftiga vid offentliga

upphandlingar. Statistiska centralbyrån menar att rapporten inte är

övertygande om att tvingande krav är ändamålsenligt. Till exempel ska

inte komplicerade och kostnadskrävande livscykelanalyser som förslaget

innebär behöva göras. En mer ingående konsekvensanalys över

kostnaderna för myndigheternas upphandling borde ha gjorts.

Naturvårdsverket är positivt inställd till Energimyndighetens förslag,

Prop. 2008/09:163

86

men anser att en grundligare analys eller presentation av förslagets

konsekvenser hade varit önskvärd. Naturvårdsverket anser dock att det

borde vara ett generellt krav att hänsyn tas till Miljöstyrningsrådets

upphandlingskriterier i alla upphandlingar för att undvika att den

upphandlande enheten ska behöva ha särskilda rutiner just för det här

området. Naturvårdsverket är positivt inställt till livscykelanalyser men

anser att det är tveksamt om dessa ska genomföras av den upphandlande

enheten utan borde i stället ställas som ett krav på leverantören. Sveriges

Meteorologiska och Hydrologiska Institut (SMHI) anser att det är rimligt

att krav ställs på de statliga myndigheterna att de vid upphandling av

energiprodukter minst ska använda Miljöstyrningsrådets baskrav för

energieffektiva produkter. SMHI anser att störst genomslag på kortast tid

fås om krav ställs på ramavtalsupphandlingar för statens räkning åläggs

att ställa ”skarpa” energikrav vid ramavtalsupphandlingarna. Boverket

uppmärksammar att Europeiska kommissionen presenterat ett förslag till

ett omarbetat energimärkningsdirektiv (92/75/EEG). I direktivförslaget

föreslås att upphandlande myndigheter inte ska få upphandla produkter

som inte uppfyller de minimikrav i fråga om lägsta prestandanivåer som

fastläggs i den tillämpliga genomförandeåtgärden. Denna föreslagna

direktivändring innebär en viktig händelse på det område som rapporten

berör och bör inverka på Energimyndighetens förslag gällande

energieffektiv upphandling. En bättre kartläggning av EU:s rättsregler,

direktiv etc. som påverkar rapportens område efterfrågas. I samman-

hanget vill Boverket också framhålla betydelsen av Byggprodukt-

direktivet (CPD). Detta anger, förutom energihushållning, också fem

andra väsentliga egenskapskrav på byggnadsverk som har betydelse för

byggprodukter. Hur man deklarerar byggprodukters prestanda,

exempelvis energieffektivitet, regleras på gemenskapsnivå genom

byggproduktdirektivet. Boverket anser vidare att bedömningen av

förslagets konsekvenser på kulturmiljön bör analyseras ytterligare.

Vägverket anser att om inställningen Våga vara bäst ska genomsyra även

Energimyndighetens förslag, borde förslaget snarare förorda kravnivå 2–

avancerad som baskrav. Verket föreslår vidare att i de fall där kravnivå 2

och/eller 3 inte kan användas som baskrav kan dessa med fördel utgöra

börkrav, d.v.s. utvärderingskriterier. Detta eftersom skarpare baskrav kan

komma att efterfrågas inom området fordon, i samband med att en ny

förordning börjar gälla från och med den 1 februari 2009 – om miljö- och

trafiksäkerhetskrav för myndigheters bilar och bilresor. Konkurrens-

verket avstyrker förslagen. Konkurrensverket anser att det ska vara

tydligt för offentliga beställare vilka krav som kan eller får ställas och på

vilka produkter med hänsyn till upphandlingsreglerna. Beställarna ska

t.ex. inte behöva göra livscykelkostnadsanalyser för nämnda produkter.

Sådana analyser kan vara komplicerade och kostnadskrävande. Detta får

även anses öka risken för att offentliga upphandlare ställer krav som t.ex.

diskriminerar eller utesluter företag från att delta i upphandlingen i strid

med upphandlingsreglerna. Detta kan – förutom att medföra oförmånliga

inköpsvillkor till nackdel för det allmänna, medborgarna eller

konsumenterna – resultera i fler klagomål från leverantörer och ökade

kostnader för rättsväsendet. Energimyndighetens förslag har inte

underbyggts med en djupgående konsekvensanalys, bl.a. med avseende

på effekter för små företag, konkurrensförhållanden och myndigheternas

Prop. 2008/09:163

87

kostnader för upphandling. Konkurrensverket har dock inga invänd-

ningar mot Energimyndighetens förslag som syftar till att på olika sätt

underlätta för offentliga beställare att genomföra upphandlingar med

särskilda krav på energieffektiva produkter. Konkurrensverket avstyrker

förslaget om att verket ska göra en förstudie om behovet av och formerna

för upphandlingsstatistik för energirelaterade produkter, bl.a. mot

bakgrund av att det saknas heltäckande information om värdet av den

totala offentliga upphandlingen. Länsstyrelsen i Kalmar län och Lunds

Universitet instämmer i Konkurrensverkets remissyttrande. Verket för

näringslivsutveckling (Nutek) anser att regeringen bör formulera en

nationell upphandlingspolicy med riktlinjer för vilka krav och villkor

som statliga myndigheter bör ställa i upphandlingar, inte bara på

energiområdet utan även inom andra områden. En central del av

upphandlingspolicyn bör vara att upphandlingar ska utformas så att

småföretag och nya aktörer ges rimliga konkurrensvillkor i upp-

handlingar. Upphandlingspolicyn bör vara obligatorisk att tillämpa för

statliga myndigheter och andra upphandlande enheter som lyder under

regeringen, men utformas så att den kan tillämpas även av andra

upphandlande enheter och myndigheter. Däremot är Nutek mycket

tveksam till att det ska vara obligatoriskt för myndigheter att göra egna

LCC-analyser. Sveriges kommuner och landsting (SKL) stödjer förslaget

att regeringen fattar beslut om bindande krav för statliga myndigheter

och verk att handla upp energieffektiva produkter. SKL anser att

energieffektiviseringsavtalen och upphandlingskriterierna behöver

anpassas, så att kommuner kan fortsätta upphandla efter de miljömål,

som många kommuner redan antagit. SKL anser också att arbetet med

strategisk samordning, utveckling, uppföljning och revision av offentliga

sektorns energiarbete bör integreras med de frivilliga energieffektivi-

seringsavtalen riktade till kommuner och landsting. SKL stödjer förslaget

att Miljöstyrningsrådet får i uppdrag att anpassa svenska upphandlings-

kriterier mot internationella och den föreslagna förstudien för

produktrelaterad energistatistik. Företagarna kan konstatera att ett krav

på statliga myndigheter att använda baskraven inte kommer att minska

komplexiteten i den offentliga upphandlingen. En sådan reform innebär

ökad administrativ börda för berörda företag. Företagarna kan inte ta

ställning till ett obligatorium av föreslagen art, utan en bredare analys av

alternativa och mindre ingripande åtgärder. En sådan analys har inte

Energimyndigheten gjort. Mot denna bakgrund avstyrker Företagarna

förslaget att införa föreslaget obligatoriskt krav på statliga myndigheter.

Svensk Energi har inget att erinra principiellt vad gäller uppsättandet av

normer vid upphandling av energirelaterad utrustning. Svensk Energi

anser att samhällsekonomiskt perspektiv också bör läggas vid offentliga

upphandlingar, så att inte suboptimeringar erhålls, vilket måste avspeglas

i sådana normer. Svensk Energi instämmer också i utredningens slutsats

att centrala energikrav i upphandlingskriterierna harmoniseras inter-

nationellt, med gemensamma normer och kriteriesystem. Om

Miljöstyrningsrådets kriterier ska användas anser Svensk Energi – utifrån

organisationens erfarenhet av deras arbete - att den process de använder

sig av för framtagande av kriterier måste förbättras avsevärt. Svebio

stödjer de förslag som läggs fram i rapporten och noterar att de kan

genomföras utan lagändring, vilket innebär att regeringen och

myndigheten kan agera direkt. Att bara kräva ”baskrav” är inte tillräck-

ligt utan den naturliga utgångspunkten borde vara det som anges i 2 kap.

3§ miljöbalken att man ska sträva efter ”bästa tillgängliga teknik”.

Föreningen Sveriges Energirådgivare stöder samtliga förslag på energi-

effektiv upphandling som redovisas i Energimyndighetens rapport och

anser att företag som ägs till mer än 50 procent av staten bör omfattas av

kravet att följa Miljöstyrningsrådets kriterier. Astma- och allergiförbun-

det är positivt till de förslag som lämnats om offentlig upphandling av

energirelaterad utrustning, men förutsättningen är att kriterierna för

upphandling inte medför energihushållning på bekostnad av sämre

inomhusmiljö. Fastighetsägarna Sverige anser att det är riktigt att skapa

ökade centrala resurser för att underlätta upphandlingen av energi-

effektiva produkter och därmed kunna ta bättre, mera överlagda, beslut

samt för att avlasta lokala inköpsorganisationer. Lokala beslutsprocesser

snabbas upp och förenklas och det stimulerar till att bättre produkter kan

utvecklas, vilket bör gynna även de privata fastighetsägarna.

Prop. 2008/09:163

88

Skälen för regeringens bedömning

Krav på energieffektivitet vid offentlig upphandling

Enligt energitjänstedirektivet ställs det krav att offentlig sektor ska vara

ett föredöme vad gäller energieffektivisering. Det uttrycks på flera ställen

i direktivet. I ingressen står det t.ex. i sats nr 7 och 8 följande:

(7) Direktivets syfte är inte endast att främja utbudet av energitjänster

utan också att stimulera efterfrågan på ett bättre sätt. Den offentliga

sektorn i varje medlemsstat bör därför fungera som ett exempel när det

gäller investeringar, underhållskostnader och för förbättrad energi-

effektivitet. Den offentliga sektorn bör därför uppmanas att integrera

hänsynen till förbättrad energieffektivitet i sina investeringar, avskriv-

ningar och driftsbudgetar. Den offentliga sektorn bör vidare sträva efter

att använda energieffektivitetskriterier vid offentlig upphandling […],

(8) Den offentliga sektorn kan fungera som ett exempel på många olika

sätt. Förutom de åtgärder som förtecknats i bilagorna III och VI kan den

till exempel ta initiativ till pilotprojekt på energieffektivitetens område

och sporra sina anställda till energieffektivitet. För att uppnå önskad

multiplikatoreffekt bör man på ett effektivt sätt informera de enskilda

medborgarna och/eller företagen om sådana åtgärder och samtidigt

framhålla kostnadsfördelarna med dem.

Av särskilt intresse är alltså offentlig upphandling. I artikel 5 i direktivet

förtydligas förpliktelsen för offentlig sektor.

”Effektiv slutanvändning av energi i den offentliga sektorn

1. Medlemsstaterna skall se till att den offentliga sektorn fungerar som

ett exempel i samband med detta direktiv. För detta ändamål skall

medlemsstaterna på ett effektivt och lämpligt sätt informera medborgarna

och/eller företagen om den offentliga sektorns roll som exempel och om

de åtgärder som den vidtagit.

Prop. 2008/09:163

89

Medlemsstaterna skall vidare se till att åtgärder för förbättrad energi-

effektivitet vidtas av den offentliga sektorn. Sådana åtgärder skall vidtas

på lämplig nationell, regional och/eller lokal nivå och kan utgöras av lag-

stiftningsinitiativ och/eller frivilliga överenskommelser, i enlighet med

artikel 6.2 b, eller andra arrangemang med motsvarande effekt. Utan att

den nationella lagstiftningen eller gemenskapslagstiftningen rörande

offentlig upphandling åsidosätts

− skall minst två åtgärder väljas från förteckningen i bilaga VI,

− skall medlemsstaterna underlätta detta förfarande genom att

offentliggöra riktlinjer för energieffektivitet och energibesparingar som

ett eventuellt bedömningskriterium vid offentliga anbudsinfordringar.

Medlemsstaterna skall underlätta och möjliggöra utbyte av bästa praxis

mellan olika organ inom den offentliga sektorn, till exempel om

energieffektivitet vid offentlig upphandling, och detta skall ske både på

nationell och internationell nivå. För detta ändamål skall den

organisation som avses i punkt 2 samarbeta med kommissionen vid

utbytet av bästa praxis av det slag som avses i artikel 7.3. ”

Förutom det som står i ingressen, som utgör bl.a. tolkningsbakgrund till

artiklarna i själva direktivet och inte är direkt juridiskt bindande, är

däremot förpliktelserna som står i art 5 av bindande karaktär. Medlems-

staterna ska se till att offentliga sektorn fungerar som ett exempel

avseende energieffektivisering. I artikel 5 görs en hänvisning till åt-

gärderna i bilaga VI . Där sägs att medlemsstaterna ska se till att den

offentliga sektorn tillämpar minst två av dessa åtgärder inom ramen för

den offentliga sektorns roll som ett exempel utan att det påverkar

nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning om offentlig upp-

handling. Åtgärderna att välja mellan är följande.

a) Krav på att utnyttja finansiella instrument för energibesparingar,

däribland avtal om energiprestanda, där mätbara och förutbestämda

energibesparingar ställs som krav (inklusive i de fall då de offentliga

förvaltningarna har lagt ut ansvaret på entreprenad).

b) Krav på att inköpa utrustning och fordon på grundval av förteckningar

som de myndigheter och organ som avses i artikel 4.4 skall upprätta och

som innehåller energieffektiva produktspecifikationer för olika kategorier

av utrustning och fordon, när så är lämpligt med hjälp av minimerade

livscykelkostnadsanalyser eller jämförbara metoder för att säkerställa

kostnadseffektiviteten.

c) Krav på att inköpa utrustning som har effektiv energiförbrukning i alla

lägen, även i viloläge, när så är lämpligt med hjälp av minimerade

livscykelkostnadsanalyser eller jämförbara metoder för att säkerställa

kostnadseffektiviteten.

d) Krav på att byta ut eller modifiera befintlig utrustning och befintliga

fordon med den utrustning som finns förtecknad under b och c.

Prop. 2008/09:163

90

e) Krav på att utnyttja energibesiktningar och genomföra de därav

följande kostnadseffektiva rekommendationerna.

f) Krav på att inköpa eller hyra energieffektiva byggnader eller delar av

dessa, eller krav på att byta ut eller modifiera inköpta eller hyrda

byggnader eller delar av dessa för att göra dem mer energieffektiva.

Offentlig upphandling lyder redan i dag under ett regelverk som är

komplicerat att följa, inte minst för mindre upphandlande enheter. Utöver

detta framförs ofta av näringslivets organisationer att de administrativa

kostnaderna för att lämna anbud m.m. ofta är stora för mindre företag.

Regeringen tolkar kraven i direktivet så att de ska tillämpas på så sätt

att inte regelverket för offentlig upphandling åsidosätts, vare sig

nationellt eller sett ur ett EU-perspektiv. Samtidigt är det angeläget att

statliga myndigheter i sina upphandlingar beaktar effektivare energi-

användning liksom andra miljökrav.

Regeringen konstaterar dock att det redan i dag finns en betydande

förbättringspotential bland statliga myndigheter att bättre använda

Miljöstyrningsrådets riktlinjer och att andra aktörer som kommuner och

landsting är bättre än statliga myndigheter. En undersökning från

Naturvårdsverket (Tar den offentliga sektorn miljöhänsyn vid

upphandling? Rapport 5791, 2008) visar att myndigheterna i stor

utsträckning har infört miljöledningssystem i sin verksamhet och har en

policy eller riktlinjer för att miljöhänsyn ska tas vid upphandling. Trots

detta har de i liten utsträckning mål för miljöhänsyn vid upphandling. I

undersökningen svarade hälften av myndigheterna att de ofta eller alltid

ställer miljökrav vid upphandling. Det är lägre än kommuner och

landsting där motsvarande siffror är 62 procent respektive 71 procent. De

som alltid ställer krav har endast ökat med två procentenheter mellan

2004 och 2007. Även andelen som ”oftast” ställer krav har endast ökat

marginellt.

Redan i propositionen Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning (prop. 2001/02:143) som låg till grund för det förra

energipolitiska programmet fastslog dåvarande regeringen följande: ”I

den offentliga sektorn bör krav på energieffektivitet ställas vid offentlig

upphandling. Utveckling av verktyg och metoder liknande dem som

beskrivs för industrin bör göras för att stärka kompetensen inom den

offentliga sektorn. Delegationen för ekologiskt hållbar upphandling,

EKU-delegationen (numera Miljöstyrningsrådet), har lämnat förslag till

ett gemensamt verktyg för stat, kommuner och landsting för ekologiskt

hållbar offentlig upphandling. Energimyndigheten bör utifrån EKU-

delegationens förslag utveckla och sprida information om verktyg för

energirelaterade krav vid offentlig upphandling. Myndigheten bör även, i

samarbete med berörda aktörer, ansvara för att tillhandahålla relevant ut-

bildning.” Sju år har förflutit sedan den förra propositionen presentera-

des. Regeringen anser att det är dags att flytta fram positionerna.

Den offentliga upphandlingen omsätter ca 500 miljarder kronor år-

ligen. Den offentliga upphandlingens påverkan på miljö och energi-

användning är därmed betydande. Staten använder en mängd admin-

istrativa och ekonomiska styrmedel tillsammans med informations-

insatser för att hushålls och företags miljöpåverkan, bl.a. till följd av

energianvändning, ska minska. Energiskatterna utgör också en icke

obetydlig del av finansiering av den offentliga sektorns åtagande. Att

även offentlig sektor i sig drar sitt strå till stacken bör vara en själv-

klarhet. Och det finns ingen anledning att underskatta effekten av det

goda exemplet. Som exempel på denna utveckling kan nämnas att från

den 1 februari 2009 får bara miljöbilar som uppfyller högt ställda trafik-

säkerhetskrav leasas eller köpas in av statliga myndigheter. Dessa krav

ställs även vid upphandling av hyrbils- och taxitjänster (förordningen

(2009:1) om miljö- och trafiksäkerhetskrav för myndigheters bilar och

bilresor).

Prop. 2008/09:163

91

Krav på att beakta vissa kriterier vid offentlig upphandling måste vara

enkla att följa och förstå, och möjliga att göra avsteg ifrån om det skulle

vara olämpligt att följa dem i det enskilda fallet. För många produkter

som datorer, värmepumpar och vitvaror finns det redan etablerade

energimärkningar att utgå ifrån. Utöver dessa utgångspunkter behöver

det övervägas ytterligare om det, när energibesparingskriterier saknas, är

skäligt att ställa krav på livscykelanalyser som Energimyndigheten

föreslagit. Regeringen avser också att ta ställning till om det är rimligt att

kräva att alla myndigheter oavsett storlek eller storlek på upphandlingen

måste tillämpa t.ex. Miljöstyrningsrådets riktlinjer. En rimlig avvägning

behöver även göras mellan krav på effektivare energianvändning, andra

miljökrav och krav på en produkt eller tjänst i det enskilda fallet.

Ytterligare aspekter att noga överväga är vilka effekter ett krav på att

beakta energianvändning skulle få på mindre företags möjligheter att

delta i upphandlingar och administrativa kostnader till följd av detta. En

EG-rättslig analys behöver göras så att inte nationella krav på svenska

myndigheter t.ex. leder till krav som blir omöjliga för utländska aktörer

att leva upp till. Ett krav på alla statliga myndigheter att vara ett gott

exempel när det gäller energieffektivisering kommer också att kräva råd

och stöd från Energimyndigheten, som också kommer att få i uppgift att

följa upp arbetet. Regeringen avser också att i en proposition som bygger

på Upphandlingsutredningens förslag (SOU:2006:28) ta ställning till alla

dessa frågor samlat. Propositionen planeras att överlämnas till riksdagen

under våren 2010.

Redan nu är det emellertid möjligt att ta ett första steg som är

nödvändigt för att leva upp till åtagandet i artikel 5. Statliga myndigheter

kommer att åläggas en skyldighet att vid upphandling beakta energi-

effektivitet som tilldelningskriterium i de fall det finns en etablerad

energimärkning, med mindre det finns särskilda skäl. Sådan offentlig

upphandling ska naturligtvis alltid genomföras i enlighet med 6 kap. 7 §

lagen (2007:1091) om offentlig upphandling.

Regeringen har vidare övervägt på vilket sätt kraven i bilaga VI ska

genomföras i Sverige. Regeringen har gjort bedömningen att texten i

direktivet är formulerad på ett sätt att det krävs en reglering i

författningsform för att Sverige ska leva upp till sitt åtagande som

medlemsstat i EU.

Styrningen av statliga myndigheters verksamhet, utöver de uppgifter

som framgår av lagar och förordningar, sker i huvudsak på följande sätt.

Prop. 2008/09:163

92

Det första är att regeringen i regleringsbrevet beslutar över myndighetens

arbete under det kommande året. Utöver detta finns instruktionen till

varje myndighet. Generella regler som gäller alla myndigheter återfinns

t.ex. i myndighetsförordningen (2007:515) eller förordningen

(2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Med detta som

bakgrund, särskilt med hänsyn till direktivets krav, finner regeringen att

bästa sättet att reglera den offentliga sektorns uppgift att vara ett

föredöme för energieffektivisering bör ske igenom en förordning

eftersom kraven ska tillämpas generellt för statliga myndigheter och gälla

till åtminstone 2020. Regeringen avser att under 2009 fatta beslut om en

ny förordning. Det är också lämpligt att i samma förordning inkludera

bestämmelser som syftar till att stärka energieffektiviseringsperspektivet

i offentlig upphandling. Energimyndigheten bör bemyndigas att utfärda

tillämpningsföreskrifter. Energimyndigheten bör också få i uppdrag att

ansvara för strategisk samordning, utveckling, uppföljning och ut-

värdering av den offentliga sektorns arbete med energifrågor som en del i

ansvaret för uppföljningen av tillämpningen av kraven som ställs enligt

energitjänstedirektivet.

Upphandlingsstatistik

Energimyndigheten bör få i uppdrag att, i samverkan med

Konkurrensverket, genomföra en förstudie och utreda nyttan med,

verktygen för och samordningen av produktrelaterad energistatistik vid

upphandling i samband med att statiskbehovet för att följa upp

energitjänstedirektivets krav utreds. Förstudien bör utreda förutsättningar

för att förbättra statistiken inom ramen för befintliga upphandlings-

databaser, vilket bör underlättas av den ökade användningen av

elektronisk handel som utvecklas inom offentlig sektor. Målsättningen

bör vara att förbättra möjligheterna att följa upp upphandlingsstatistik av

energieffektiva produkter och hur denna kan användas för att utvärdera

de svenska nationella energieffektiviseringsmålen.

Kriterier för offentlig upphandling av energieffektiva produkter

Miljöstyrningsrådet bör i samverkan med Energimyndigheten, där det är

lämpligt, anpassa svenska upphandlingskriterier avseende energi-

effektivitet för offentlig sektor till internationella standarder och

kriteriesystem. Exempel på sådana är Energy Star och EU:s

energimärkningssystem som i dag gäller för hushållsapparater. I

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 106/2008 om ett

gemenskapsprogram för energieffektivitetsmärkning av kontors-

utrustning anges att myndigheter ska använda sig av Energy Stars

energikrav vid upphandling av produkter över tröskelvärdena enligt

direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig

upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster. Kommissionen

presenterade i november 2008 ett förslag till omarbetat direktiv om

märkning och standardiserad konsumentinformation som anger

energirelaterade produkters förbrukning av energi och andra resurser

(KOM (2008) 778 slutlig). I omarbetningen av direktivet föreslås att

Prop. 2008/09:163

93

märkningen vidgas till att omfatta samtliga energirelaterade produkter

och att offentlig upphandling och andra stimulansåtgärder ska få kopplas

till minimikrav som ställs upp i genomförandeåtgärder i syfte att gynna

energieffektiva produkter. Därigenom kan förbättrade förutsättningar

skapas för att tillämpa kriterier för energieffektivitet i offentlig

upphandling för olika produkter. För närvarande pågår också ett

omfattande arbete med standardisering utifrån det s.k.

ekodesigndirektivet (2005/32/EG) för en mängd produktgrupper som kan

utgöra grund för utvecklingsarbete för kriterier för den offentliga

upphandlingen.

Länsstyrelsernas energi- och klimatarbete

Under 2007 hade fyra länsstyrelser regeringens uppdrag att utveckla

regionala energistrategier och under 2008 fick samtliga länsstyrelser i

uppdrag att utarbeta regionala klimat- och energistrategier i syfte att

minska utsläppen av växthusgaser, främja energiomställningen, öka an-

delen förnybar energi samt främja energieffektivisering och effektivare

transportsystem. Resultatet av det arbetet har nu redovisats till regeringen

och har analyserats av Energimyndigheten som redovisade en samman-

ställning till Regeringskansliet den 27 februari 2009 (N2009/2235/E).

Länsstyrelserna har, vad regeringen kan bedöma, i bred samverkan med

kommuner, fastighetsbolag, kommunala energibolag, transportbolag,

företag, myndigheter, ideella organisationer, högskolor samt samverkans-

och självstyrelseorgan m.fl. startat en process för att nå ett regionalt

samförstånd kring energi- och klimatfrågorna. Länsstyrelserna har

beskrivit sina regionala särdrag när det gäller energianvändning och

koldioxidutsläpp samt vilka förutsättningar de har att minska de

klimatpåverkande utsläppen och producera förnybar energi. Många

länsstyrelser har utifrån detta formulerat en vision och mål för arbetet

och några länsstyrelser har kommit ännu längre genom att börja planera

för insatser och åtgärder och fördelat ansvaret för dessa. Regeringen kan

konstatera att arbetet hittills varit framgångsrikt och regeringen ser det

som angeläget att arbetet fortsätter. För första gången har nu många

länsstyrelser skaffat sig en överblick över utmaningar och möjligheter

avseende energi och klimat i länet. Regeringen avser återkomma i

budgetpropositionen för 2010 med inriktningen för länsstyrelsernas

arbete med bl.a. energieffektivisering inom ramen för energi- och

klimatarbetet.

11.6.2

Frivilliga avtal med kommuner och landsting

Prop. 2008/09:163

94

Regeringens bedömning: Regeringen avser att förstärka energi- och

klimatarbetet i de kommuner och landsting som tecknar frivilliga avtal

om energieffektivisering med Energimyndigheten. Förutsättningen för

ett utökat stöd är att kommunen sätter ett mål för energieffektivisering,

antar en handlingsplan för åren 2010–2014 samt genomför minst två

av de konkreta åtgärder som anges i bilaga VI till energitjänste-

direktivet. Åtagandet föreslås göras i ett frivilligt avtal där staten

genom Energimyndigheten är ena parten och kommuner och landsting

är andra parten. Utöver detta avser regeringen att stärka resurserna för

lokala och regionala insatser som komplement till kommunernas och

landstingens energieffektiviseringsavtal.

För kommuner som deltar i programmet Uthållig kommun eller

Klimatkommunerna behöver inte ett frivilligt avtal tecknas. För att

kunna ta del av samma ekonomiska förmåner som kommuner som

tecknar avtalen, bör åtagandena kunna betraktas som jämställda. Den

bedömningen får göras av Energimyndigheten från fall till fall.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att kommuner och

landsting erbjuds teckna frivilliga energieffektiviseringsavtal via

Energimyndigheten. För metodstöd och genomförande har utredningen

föreslagit att 20 miljoner kr avsätts under åren 2010–2014.

Remissinstanserna: Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är

principiellt positivt till att energieffektiviseringsavtal används som

huvudsakligt styrmedel för kommuner och landsting. Frivilliga avtal är

att föredra framför lagstiftning som ges som alternativ i EG-direktivet.

Förbundet framhåller att förutsättningarna för landstingen och regionerna

skiljer sig markant från kommunernas förutsättningar. Landstingen har

stora fastighetsorganisationer och har därmed förutsättningar att hålla sig

med specialistkompetenser inom fler områden. SKL anser att energi-

effektiviseringsavtalen bör bygga på följande principer: enklast möjliga

administration, undvikande av suboptimering och parallella strukturer

gentemot andra miljörelaterade mål och övrigt miljö- och klimatarbete,

utgå från lokala förutsättningar möjliggöra stödinsatser i form av

kunskap, samverkan, nätverk, erfarenhetsutbyte etc., möjliggöra stegvis

förfarande och genomförande. SKL bedömer att det kan uppstå

svårigheter för mindre kommuner att klara av tillräckliga personal-

resurser för arbetet med energieffektivisering. Det behövs sannolikt

någon form av regional organisation t.ex. inom energikontoren,

länsstyrelserna eller andra regionala organ. SKL anser att kommuner ska

kunna ingå energieffektiviseringsavtal i grupp. Det är av särskild vikt för

mindre och medelstora kommuner. Energimyndigheten anser att frivilliga

avtal mellan stat, kommuner och landsting utgör lämpliga styrmedel. Det

befintliga programmet Uthållig kommun utgör en god grund och kan

med mindre anpassningar svara mot de styrmedelsbehov som finns för

att bistå lokala och regionala aktörer med kunskap och nätverk för att

underlätta det egna energieffektiviseringsarbetet. Energimyndigheten

avstyrker utredningens förslag till separata energieffektiviseringsavtal vid

sidan av det befintliga programmet Uthållig kommun. Hässleholms

kommun och Östersunds kommun föredrar frivilliga avtal framför

Prop. 2008/09:163

95

lagstiftning men ifrågasätter om staten kan ingå bindande avtal med

kommunerna och om de kommunala bolagen ska ingå. Vidare saknar

kommunerna förslag om sanktioner om avtalen inte infrias. Göteborgs

stad välkomnar frivilligt avtal för energieffektivisering. Karlstads

kommun stödjer förslaget och framför att avtalen behöver fungera

tillsammans med programmet Uthållig kommun. Borlänge kommun

anser att utredningens förslag är en god tanke, men med lite muskler och

mycket förhoppningar. Det är önskvärt att avtalen upprättas mellan parter

där båda bidrar till en överenskommelse. Kommunerna och landstingen

förbinder sig att minska energianvändningen och utsläppen av koldioxid,

vilket enkelt går att följa upp. Däremot behöver staten som motpart

erbjuda ytterligare motprestationer än utredningens förslag på

information och kompetensuppbyggnad. Ett exempel på motprestation

föreslår kommunen s.k. klimatsmarta lån, räntefria lån som återbetalas i

takt med energibesparingarna. Örnsköldsviks kommun anser att det är

viktigt att ett sådant avtal inte blir någon pålaga utan görs på respektive

organisations initiativ. Stockholms stad ställer sig tveksam till om detta är

en bra modell för att initiera kommunernas arbete med energihushållning

och befarar att förslaget kommer att innebära ökad byråkrati snarare än

att leda till faktiska resultat. Det är avgörande att avtalen beaktar

kommunernas olikheter och att de större kommunernas särskilda

förhållanden inte glöms bort. Sundsvalls kommun menar att om utökade

åtaganden läggs på kommunerna inom energieffektiviseringsområdet

genom avsiktsförklaringar och avtal bör även en översyn av lagen om

kommunal energiplanering genomföras. De uppföljningar som föreslås

ske enligt avtalen behöver också samordnas med kommunernas

befintliga uppföljningar för att undvika dubbelarbete. Kommunens

tidigare erfarenheter från energieffektiviseringsarbete visar också att

någon form av stimulansåtgärder erfordras för att energieffektiviserings-

åtgärder som i dag inte är lönsamma ska kunna genomföras. Växjö

kommun anser att en komplettering av Uthållig kommun bör samordnas

med andra initiativ som Klimatkommunerna och EU-initiativet Covenant

of Mayors. Gotlands kommun menar att frivilliga avtal bör motsvaras av

ett tydligt stöd till enskilda kommuner eftersom utrednings- och

rapporteringsbördor uppstår. Föreningen Klimatkommunerna ställer sig

positiva till avtalen. De anser att de frivilliga avtalen kan skapa

samordningsvinster i de större och resursstarka kommunerna och lands-

tingen om administrationen knuten till avtalen minimeras. Det är dock

viktigt att energieffektiviseringsprogrammet innebär ett konkret

kompetensstöd (seminarier, utbildningar) till kommunerna samtidigt som

programmet samordnas med övriga pågående klimatprojekt. Om de

kommunala energi- och klimatrådgivarna får ökat ansvar gentemot

företagen ser de en risk att deras arbete inom kommunerna försvagas.

Regeringen bör därför stärka resurserna till energi- och klimatråd-

givningen. Stockholms läns landsting är positivt till avtalsidén och menar

att det är viktigt att avtalet betonar visualisering av kostnadsbesparingar.

Västra Götalands län är positivt till frivilliga avtal lyfter fram

länsstyrelsernas roll genom deras ansvar för regionala klimat- och

energistrategier och regionala noder bör tillskapas för kunskapsspridning

och erfarenhetsutbyte. Länsstyrelsen i Dalarnas län, som också lyfter

fram länsstyrelsernas roll, menar att det i avtalen också bör ingå

möjligheter till statligt stöd eller lån till energieffektivisering, och inte

bara informationsspridning och kurser.

Prop. 2008/09:163

96

Skälen för regeringens bedömning: Enligt energitjänstedirektivet har

den offentliga sektorn ett särskilt ansvar genom att vara ett föredöme för

energieffektivisering (art. 5 i direktivet). Denna förpliktelse ska uppnås

på ett sätt som passar den svenska modellen. Kommuner och landsting,

som är en stor del av offentlig sektor i Sverige, skiljer sig väsentligt från

statliga myndigheter vad gäller organisation, finansiering, uppgifter,

styrning osv. Inte minst utövas ett kommunalt självstyre, något som inte

har någon motsvarighet bland statliga myndigheter. Med bland annat

detta som bakgrund har utredningen föreslagit att kommuner ska

erbjudas att teckna frivilliga avtal för energieffektivisering med staten via

Energimyndigheten enligt en avtalsmodell som redovisas i bilaga 3 till

propositionen. Regeringen delar utredningens syn och instämmer i

huvudsak i de synpunkter som Sveriges Kommuner och Landsting

anfört.

I dag finns det möjlighet för kommuner att söka ekonomiskt stöd enligt

förordningen (1997:1322) om bidrag till kommunal energi- och klimat-

rådgivning. Grundbidraget uppgår för närvarande till 280 000 kronor

årligen med vissa tillägg för större kommuner. Bidraget har funnits i över

10 år och innebär i dag att varje kommuns medborgare har tillgång till en

energi- och klimatrådgivare då dessa finns tillgängliga i samtliga 290

kommuner. Förordningen har ändrats nyligen och kommunerna kan

också få bidrag med ytterligare 30 000 kronor för energi- och klimat-

rådgivning avseende de egna byggnaderna, fastigheterna och transport-

erna, under förutsättning att motfinansiering sker med minst lika stort

belopp. På så vis kan rådgivarens kompetens också göras tillgänglig av-

seende den egna kommunens energianvändning.

Rådgivarna genomgår för närvarande en omfattande kompetens-

höjning. Bland annat genomförs basutbildningar i energi- och

klimatfrågor som är obligatoriska för energi- och klimatrådgivarna.

Regeringen bedömer att denna satsning fungerar på förväntat sätt. Det är

även kostnadseffektivt att använda det nätverk på kommunal nivå som

energi- och klimatrådgivarna utgör för ytterligare uppgifter. Med detta i

åtanke menar regeringen att det är en funktionell finansiering av

kommunernas energieffektiviseringsarbete att gå genom etablerade

kanaler. Samtidigt kan de önskemål om kommunernas resursbehov, som

SKL med flera kommuner framfört, tillmötesgås. Den närmare

utformningen och nivån på det ekonomiska stödet och vilka krav som ska

ställas på varje kommun och landsting avser regeringen reglera i en

stödförordning. Energimyndigheten kommer att få bemyndigande att

utfärda tillämpningsföreskrifter. Med den extra tid för kommunens egna

energieffektiviseringsarbete som görs tillgänglig genom bidraget, kan

kommunerna börja genomföra lönsamma och kostnadseffektiva energi-

effektiviseringsåtgärder i större utsträckning och med hjälp av en

kompetent personalresurs som redan finns tillgänglig.

För de kommuner som deltar i programmet Uthållig kommun eller i

Klimatkommunerna behöver inte ett särskilt frivilligt avtal tecknas.

Däremot bör dessa kommuner för att få det extra stödet sätta upp ett mål,

anta en handlingsplan samt genomföra minst två av åtgärderna i bilaga

VI till direktivet, dvs. på samma sätt som kommunerna som tecknar

frivilliga avtal för energieffektivisering förväntas göra. Åtagandena bör

uppfattas som jämställda. Den slutliga bedömningen av detta får göras

från fall till fall. Om inte majoriteten av kommunerna antingen tecknar

avtal eller fortsätter att ingå i Uthållig kommun, så kommer regeringen

att överväga lagstiftning för att leva upp till energitjänstedirektivets krav.

Prop. 2008/09:163

97

Inom de avsatta medlen kommer även en förstärkning av energi-

kontorens arbete och länsstyrelsernas arbete med regionala klimat- och

energistrategier att kunna finansieras. Regeringen bedömer att dessa

aktörer har en viktig roll i att ge stöd åt kommunerna, särskilt de mindre,

men även en roll som kunskapsspridare lokalt och regionalt, t.ex. till

företagare.

Regeringen bedömer att landstingen, som SKL påpekat, har stora

fastighetsorganisationer och därmed förutsättningar att hålla sig med

specialistkompetenser inom fler områden. Behoven av resursförstärkning

är inte lika stora. Både kommuner och landsting kan ta del av de stöd och

råd som redan finns hos Energimyndigheten och som kommer att

utvecklas vidare som en följd av att kommunerna tecknar frivilliga avtal.

När det gäller åtgärderna i bilaga VI till direktivet kommer regeringen i

en förordning (se avsnitt 11.6.1) att förtydliga hur dessa ska tolkas för

statliga myndigheter. Direktivet ger dock ingen möjlighet till undantag

från dessa åtgärder för någon del av offentlig sektor. Kommuner och

landsting måste också uppfylla förpliktelserna enligt bilaga VI.

Energimyndigheten kommer, för ett effektivt genomförande, att få i

uppdrag att bistå kommuner och landsting i arbetet med att genomföra de

frivilliga avtalen och de förpliktelser som följer av åtgärderna i bilaga VI

till direktivet. Små kommuner beräknas ha behov av extra hjälp och stöd.

Några av remissinstanserna har efterlyst sanktioner om avtalen inte

efterlevs. Genom att bidraget beviljas årligen och att det kan dras in för

den kommun som inte fullföljer sina åtaganden, bedömer regeringen att

tillräckliga möjligheter redan finns i dag för att sanktionera bristande

efterlevnad. Energimyndighetens förpliktelser gentemot kommuner och

landsting kommer att förtydligas i en förordning samt regleringsbrev.

Remissinstanserna har uppmärksammat lagen (1977:439) om kom-

munal energiplanering i sammanhanget. Den ställer krav på kommunerna

att bl.a. ha en aktuell energiplan. Regeringen avser att ge Energimyndig-

heten i uppdrag att överväga behovet av lagen om kommunal energi-

planering utifrån de initiativ som tagits på senare tid för att främja lokalt

energi- och klimatarbete och som presenteras i denna proposition.

Prop. 2008/09:163

98

11.6.3

Ett råd för myndighetssamverkan inrättas

Regeringens bedömning: I syfte att samordna det energi-

effektiviseringsarbete som följer av energitjänstedirektivet bör ett

särskilt råd, Energieffektiviseringsrådet, inrättas vid Energimyndig-

heten. Rådet ska ha representation från berörda myndigheter. Rådets

uppgift bör vara att samordna de svenska energieffektiviserings-

insatser som följer av direktivet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Statskontoret tillstyrker att ett energieffektivise-

ringsråd inrättas. Energimyndigheten avstyrker utredningens organisa-

tionsförslag i form av ett energieffektiviseringsråd. Energimyndigheten

anser att en formaliserad samverkan mellan myndigheter och andra re-

levanta ickestatliga aktörer, som exempelvis Sveriges kommuner och

landsting, bör inrättas i stället för det föreslagna rådet. Naturvårdsverket

anser att om ett energieffektiviseringsråd inrättas är det lämpligt att

Naturvårdsverket deltar i detta. Boverket menar att det inte finns grund

för att inrätta ett särskilt energieffektiviseringsråd som representeras av

myndigheternas generaldirektörer eller ställföreträdare m.fl. då frågorna

inte är av en strategisk karaktär. Möjligheterna att speciellt kalla samman

generaldirektörerna för någon specifik strategisk diskussion om

sektorsmål för energieffektivitet kan dock vara befogat. Däremot kan det

finnas behov av att ett forum, med valfri representation från de centrala

verken, för att följa upp omställningen av energisystemet i sin helhet.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län stödjer förslaget att samordningen

mellan myndigheterna bör hanteras av ett energieffektiviseringsråd.

Länsstyrelsen anser att det vore naturligt att ge företrädare för

länsstyrelserna representation i energieffektiviseringsrådet mot bakgrund

av den sammanhållande roll man har på länsnivå för energiarbetet. Lunds

universitet anser att det är viktigt att ett Energieffektiviseringsråd ges ett

tydligt uppdrag att vara drivande i arbetet och inte enbart får en

samordnande funktion. Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO) anser att

ett energieffektiviseringsråd kan fylla en funktion, ungefär så som

Miljömålsrådet svarar för en kontinuerlig uppföljning av de svenska

miljömålen. Huvudansvaret för att Sverige följer direktivet och uppnår

målsättningen ligger dock i första hand på den svenska regeringen. Den

föreslagna sammansättningen av energieffektiviseringsrådet har en

slagsida mot transportsektorn. Rådet bör enligt Svebio innefatta även

Konsumentverket och Tillväxtverket, samt Sveriges Kommuner och

Landsting. Sveriges kommuner och landsting (SKL) anser att

energieffektiviseringsrådet bör inrättas inom ramen för befintlig

myndighetsstruktur. SKL menar att kommuner, landsting och regioner

har betydelsefulla roller och gör viktiga insatser för energieffektivisering

och i klimatarbetet och mot denna bakgrund bör SKL erbjudas att delta i

rådet.

Skälen för regeringens bedömning

Prop. 2008/09:163

99

Myndighetsuppgifter enligt energitjänstedirektivet

Arbetet med att genomföra energitjänstedirektivet förutsätter

utvärderingar, främjande-, tillsyns- och kontrollinsatser från såväl

Energimyndigheten med dess sektorsövergripande ansvar för

energifrågor som andra berörda sektorsmyndigheter t.ex. Boverket och

Vägverket. Utöver dessa myndigheter har Naturvårdsverket uppdrag som

i flera avseenden berör energitjänstedirektivet genom den nära

kopplingen mellan energipolitik och miljöpolitik. I direktivet framhålls

särskilt transportbranschen och motorbränsleområdet som viktiga

sektorer att uppnå effektiviseringsvinster i. Mot denna bakgrund bör

Vägverket, Transportstyrelsen, Banverket och Sjöfartsverket även

engageras i genomförandearbetet. Sektorsmyndigheterna har därtill bäst

kompetens att inom ramen för sina sektorer identifiera möjliga

effektiviseringspotentialer samt att utvärdera insatserna i dessa sektorer.

Sådana bedömningar och utvärderingar utgör underlag som i sin tur ska

användas då det gäller att utarbeta de nationella handlingsplanerna för

energieffektivisering.

Även om energieffektiviseringsinsatserna operativt bör hanteras av de

sektorsansvariga myndigheterna, så finns det också ett starkt behov av att

samordna effektiviseringsarbetet. Det gäller inte minst för de uppgifter

utredningen identifierat som Sveriges övergripande åtagande enligt

direktivet: att ansvara för och stå för den aggregerade kontrollen och

övervakningen av det uppsatta rammålet enligt artikel 4.1, att utarbeta

handlingsplaner för energieffektivitet och rapportera dessa åren 2011 och

2014 samt att representera Sverige i internationellt metodutvecklings-

arbete som rör energitjänstedirektivet.

Bildande av ett energieffektiviseringsråd

Regeringen bedömer att behovet av myndighetssamverkan är så långt-

gående och omfattande under direktivets löptid att samarbetet mellan de

berörda myndigheterna bör formaliseras och därmed inte enbart bygga på

ad hoc-samverkan i enskilda uppdrag. Utredningen anser att denna

verksamhet bör organiseras i form av ett beslutsråd och att detta

Energieffektiviseringsråd bör knytas till Energimyndigheten. Energi-

myndigheten är i dag ansvarig för att samordna de statliga insatserna för

att främja energieffektivisering. I och med att energitjänstedirektivet

ställer nya och utökade krav på energieffektivisering i de olika samhälls-

sektorerna behöver samordningen av insatserna stärkas. Regeringen delar

utredningens uppfattning om behovet av myndighetssamverkan. Ett

exempel på när detta behövs är erforderlig avvägning mellan de skilda

tekniska egenskapskrav som en byggnad måste uppfylla t.ex. en be-

dömning av förbättrad ventilation vid tätning och isolering av byggnader.

Enligt regeringens bedömning bör rådet emellertid inte ha en beslutande

funktion utan vara ett råd för samverkan och informationsutbyte mellan

myndigheterna kopplat till genomförandet av energitjänstedirektivet och

övrigt pågående energieffektiviseringsarbete. Programmet för energi-

effektivisering som presenteras i denna proposition och det ökande antal

EU-regelverken på energieffektiviseringsområdet skapar också ett ökat

samordningsbehov mellan berörda myndigheter.

Prop. 2008/09:163

100

Rådets uppgift bör vara att underlätta samordning av de svenska

effektiviseringsinsatser som följer av energitjänstedirektivet och som

förutsätter deltagande från samtliga berörda samhällssektorer. Exempel

på sådana uppgifter är:

− att underlätta kontrollen och övervakningen av rammålet enligt artikel

4.1,

− att samordna arbetet med att utarbeta handlingsplaner för energi-

effektivitet och lämna underlag för dessa åren 2011 och 2014, samt

− att samordna det löpande utvecklingsarbetet då det gäller metoder för

energieffektivisering och beräkning av energieffektivitet samt medverkan

i nationellt och internationellt utvecklingsarbete.

I samband med att den nationella handlingsplanen lämnats 2011 bör

rådets verksamhet utvärderas för att se vilka resultat rådet uppnått och

om det finns anledning av ompröva rådets roll och funktion.

11.7

Näringslivets energieffektivisering

Bakgrund

Tillverkningsindustrin har en hög energianvändning. Inom denna svarar

massa- och pappersindustrin för nästan hälften av energianvändningen

och järn- och stålindustrin för cirka 15 procent. Kemiindustri och

verkstadsindustri svarar för ungefär lika stora andelar av den industriella

energianvändningen, 8 respektive 7 procent. Fordons- och maskinindustri

ingår båda i verkstadsindustrin och är de båda största industribranscherna

i Sverige när det gäller omsättning, antal anställda och produktionsvärde.

Den samlade energianvändningen i verkstadsindustrin blir mot den

bakgrunden inte obetydlig och uppgår till cirka 7 TWh per år. Massa-

och pappersindustrin svarar även för den största andelen av

elanvändningen i industrin, drygt 40 procent. I ett nationellt perspektiv

svarar den elintensiva industrin, där massa- och pappersindustri är

dominerande, för ungefär en fjärdedel av den totala mängden slutanvänd

el i Sverige. I industrin totalt användes år 2006 sammantaget 158 TWh

energi.

I energitjänstedirektivet framgår att företag som omfattas av systemet

för handel med utsläppsrätter för koldioxid ska undantas från direktivets

tillämpningsområde. Utredningen har tolkat detta som att användningen

av fossila bränslen i dessa industrier inte ska omfattas av direktivets

tillämpningsområde. Utredningen bedömer att energianvändningen för

den del av industrin som faller inom direktivet uppgick till i genomsnitt

cirka 120 TWh slutlig energianvändning per år under basårsperioden

2001−2005.

Energianvändningen i de areella näringarna (jordbruk, skogsbruk och

fiske) uppgick år 2007 till knappt 9 TWh.

11.7.1

Nuvarande styrmedel

Prop. 2008/09:163

101

De styrmedel som styr mot energieffektivisering inom näringslivet är

främst energi- och miljöbeskattning, Program för energieffektivisering

inom energiintensiv industri (PFE), EU:s system för handel med

utsläppsrätter och miljöbalkens energihushållningsregel som kan

tillämpas både vid tillsyn och prövning av miljöfarliga verksamheter.

Även teknikupphandling och marknadsintroduktion samt olika typer av

energieffektiviserande tjänster påverkar energieffektiviseringen inom

näringslivet, samt att dessa skapar möjligheter för näringslivet att ut-

veckla tjänster och produkter som skapar effektivisering inom andra

sektorer. Därutöver finns insatser för energiforskning, utveckling, de-

monstration och kommersialisering som inbegriper energieffektivisering.

11.7.2

Fortsatt program för energieffektivisering i industrin

Regeringens bedömning: Programmet för energieffektivisering i

energiintensiva företag (PFE) har bidragit till en ökad

energieffektivisering i industrin. Programmet bör fortsätta, med

samma inriktning och med samma målgrupp av energiintensiva

företag som i dag. En utvidgning av PFE till att omfatta även icke

energiintensiva företag är däremot inte aktuell.

Kraven som ställs på åtgärder för energihushållning i företagen bör

samordnas bättre och Energimyndigheten bör ges rollen som

tillsynsvägledande myndighet i energihushållningsfrågor. Inriktningen

för fortsatt tillsyn enligt miljöbalken bör i detta avseende vara att

främja ett kontinuerligt, företagsanpassat arbetssätt för att främja

energieffektivisering enligt den modell som tillämpas inom PFE.

Möjligheterna att integrera bestämmelser om energikartläggning och

andra komponenter som ingår i lagen om PFE i förordningen om

miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd bör utredas.

Energieffektiviseringsutredningens förslag:

Energieffektiviseringsutredningen har föreslagit att Energimyndigheten

ges i uppdrag att genomföra en andra femårsperiod för PFE. Utredningen

föreslår vidare att i den andra programperioden för PFE ska även icke

energiintensiva företag kunna delta. Vidare har utredningen föreslagit att

Energimyndigheten ska ges i uppdrag att öka kunskapsöverföringen till

företag även utanför den grupp som aktivt deltar i PFE.

Som skäl för sitt förslag har Energieffektiviseringsutresningen anfört

bland annat följande. De utvärderingar av programmet för energi-

effektivisering för den energiintensiva industrin som hittills genomförts

visar på goda resultat. Hittills bedöms PFE ha lett till en effektivare

elanvändning i de deltagande företagen på ca 1 TWh slutlig energi-

användning. Till detta ska läggas effektivare användning av andra energi-

slag i storleksordningen 1–2 TWh slutlig energi per år.

Det finns en inte obetydlig potential för lönsamma energieffektivise-

ringsåtgärder även inom den icke-energiintensiva industrin, konstaterar

utredningen. Därför bör enligt utredningens uppfattning även icke-

energiintensiva företag beredas möjlighet att delta i en andra program-

period inom PFE.

Prop. 2008/09:163

102

Utredningen bedömer att en sådan förnyad och utökad PFE-period

kommer att leda till en minst lika stor energieffektivisering som den

första programperioden. En effektivisering om 4-6 TWh primär energi

bedömer utredningen kan uppnås inom berörd industri under perioden

2009 – 2014.

Remissinstanserna: Borlänge kommun, Hässleholms kommun,

Södertälje kommun, Örnsköldsviks kommun, Östersunds kommun,

Chalmers tekniska högskola, Svenskt Näringsliv, Jernkontoret, Skogs-

industrierna och Teknikföretagen ser samtliga positivt på utredningens

förslag avseende PFE. Borlänge kommun efterlyser att man skulle kunna

gå längre eftersom kommunen anser att det finns en stor potential inom

industrin.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län bifaller förslaget om en förläng-

ning och utökning av programmet för en andra femårsperiod och

utökning av programmet till icke energiintensiva företag. Länsstyrelsen

anser även att möjligheterna att inkludera också andra energislag än el

bör utredas ytterligare. Även Skogsindustrierna förordar att andra energi-

slag än el skulle kunna omfattas.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att det vore önskvärt att

utvidga PFE till att även innefatta andra energibärare. Vidare är

länsstyrelsens erfarenhet att av den förbättringspotential som upp-

märksammas i samband med energikartläggningar är det ett begränsat

antal åtgärder, oavsett om det är el eller annan energi, som faktiskt

genomförs. Länsstyrelsen efterlyser insatser som kan öka på andelen

genomförda åtgärder. Något som inte utvecklas i utredningen och som

Länsstyrelsen saknar, är möjligheten att i samband med prövning och

tillsyn av miljöfarlig verksamhet ställa krav på energikartläggning och

energieffektiviserande åtgärder med stöd av miljöbalken. Länsstyrelsen

ser miljöbalken med dess krav på hushållning av energi som ett

användbart verktyg för att få faktiska åtgärder genomförda. Erfarenheter

från PFE-systemet bör kunna ge vägledning till vad som ska ses som

rimliga krav och skäliga kostnader för effektiviserande åtgärder så att

miljömålet om energihushållning uppfylls. Därigenom harmoniseras

kravnivån mellan miljöbalken och lagen om PFE att gälla krav utöver

kartläggning. Länsstyrelsen bedömning är att det finns en betydande

besparingspotential även i den icke energiintensiva industrin och anser i

likhet med utredningen att en utvidgning av programmet ska göras.

Länsstyrelsen Dalarna menar att åtgärder som genomförs inom PFE är

direkt företagsekonomiskt lönsamma dvs. de bör genomföras även utan

riktat stöd. Länsstyrelsen anser att statliga stimulansåtgärder i första hand

bör inriktas på att stödja införande av ny teknik och andra åtgärder som i

dag inte är lönsamma. Därmed stimuleras teknikutvecklingen vilket är en

förutsättning för att klara de långsiktiga målen. Skärpta och tydligare

föreskrifter, utvecklad miljötillsyn och information/rådgivning är

exempel på lämpliga kompletterande insatser, inte minst för att initiera

redan lönsamma åtgärder. Miljötillsynen har tidigare fokuserat på lokal

miljöpåverkan men de senaste åren har även energi uppmärksammats allt

mer i miljötillsynen. Länsstyrelsen Dalarna har i flera år bedrivit ett

aktivt energitillsynsarbete i samarbete med kommunerna. Erfarenheterna

visar att tillsyn är ett bra medel att få industrier och andra verksamhets-

utövare att själva börja arbeta med bland annat energieffektivisering. De

företag som omfattats av tillsynen har utarbetat energikartläggningar och

därigenom identifierat konkreta åtgärder för att spara energi. Många

åtgärder är väldigt enkla att genomföra – det är bara att ingen har påtalat

dem förut. Energikostnaderna är för många mindre och medelstora

företag en relativt liten kostnad jämfört med råvaror, personal, etc., och

står därför inte så ofta i fokus för företagets intresse när det gäller

möjliga besparingar. Länsstyrelsen anser att tillsyn enligt miljöbalken ska

inkluderas i det samlade arbetet med att genomföra energieffektivisering

inom industri och övriga verksamheter.

Prop. 2008/09:163

103

Skatteverket har inget att invända mot förslaget till utvidgat och

förlängt PFE. Verket noterar emellertid att förslaget innebär inte ökade

kostnader för såväl Energimyndigheten som Skatteverket, som

administrerar befrielsen från energiskatt på elektrisk kraft för deltagande

företag i PFE.

Lunds tekniska högskola menar att många potentiella deltagare i PFE

med dagens omfattning väljer att stå utanför och ser det som en brist att

utredningen inte närmare analyserat möjligheter att förbättra

programmet.

Energimyndigheten tillstyrker förslaget att genomföra en andra

programperiod av PFE. Myndigheten anser emellertid att skrivningen om

en ny femårsperiod bör förtydligas. De företag som deltagit i den första

programperioden har redan gjort de åtaganden som ingår i de två första

åren av femårsperioden. Frågeställningen har redovisats till Närings-

departementet i maj 2008. Energimyndigheten avstyrker möjligheten att

inkludera icke energiintensiva företag i ett utvidgat PFE. Energimyndig-

heten bedömer att det inte finns tillräckligt starka incitament för dessa

företag att delta i ett sådant program samtidigt som administrations-

kostnaderna troligen ökar något. Energimyndigheten anser också att det

saknas en analys i utredningen hur denna konstruktion är tillämplig

utifrån EG-direktiv om minimibeskattning av el.

Energimarknadsinspektionen har i rapporten Elkunden som marknads-

aktör – Åtgärder för ökad förbrukningsflexibilitet (EIR 2008:13)

föreslagit att det till nästa programperiod av PFE införs mål om

förbrukningsflexibilitet avseende industrins elanvändning. Inspektionen

bedömer att detta skulle öka industrins kunskap om nyttan av att i vissa

situationer reducera sin elförbrukning. En mer priskänslig efterfrågan på

el skulle dessutom leda till en bättre fungerande elmarknad samt bidra till

att behovet av en centralt upphandlad effektreserv skulle minska.

Konjunkturinstitutet menar att effekterna av PFE är svåra att skilja ut

från priseffekter, eftersom den första perioden av PFE sammanföll med

kraftigt stigande energipriser. Att döma av dagens konjunkturläge och

energiprisutveckling menar institutet att en andra period inom PFE inte

kommer att ha samma gynnsamma förutsättningar.

Plast- och Kemiföretagen (P & K) menar att i synnerhet för industri

som är internationellt konkurrensutsatt är det avgörande att effekt-

iviseringsåtgärder går att förena med konkurrenskraft och långsiktig

tillväxt. Organisationen menar att PFE förenar dessa intressen och stöder

ett fortsatt arbete inom ramen för programmet. P&K ser positivt på

förslaget att fortsätta programmet en andra femårsperiod som en del i

styrmedlets långsiktiga funktion.

Prop. 2008/09:163

104

Företagarna välkomnar förslaget om förlängda och utökade program

för energieffektivisering i industrin. Den föreslagna utökningen är dock

inte tillräcklig enligt Företagarna. Små företag, utanför industrin, står

utanför dessa typer av styrinstrument och får inte del av de incitament

som skapas. Energibesparingar bör, för näringslivet och samhälls-

ekonomin, vara lika mycket värda oavsett var de sker. Företagarna anser

att stimulanser till energibesparing bör utsträckas till småföretagen och

även till de företag som är verksamma utanför industrin.

Svensk Fjärrvärme stöder föreslagen om förlängning av och en

utökning till icke energiintensiv industri. Organisationen är emellertid

tveksam till att PFE kommer att få samma genomslag i icke-

energiintensiv industri, dels för att sektorns kostnader för energi generellt

sett är lägre, dels för att möjlig skattenedsättning nu är mycket låg.

Svenska bioenergiföreningen menar att även om man kan ifrågasätta att

staten subventionerar effektiviseringsåtgärder som är lönsamma för

företagen, och därmed borde ha genomförts även utan subventionering,

är det rimligt att fortsätta PFE och utvidga verksamheten även till andra

företag. För att nå framgång bör även det utvidgade programmet kopplas

till en skattenedsättning, t ex en viss reduktion av koldioxidskatten.

Föreningen Sveriges energirådgivare anser att utvidgning och

förlängning av PFE är bra men erfarenheterna bör återföras aktivt så att

marknaden för både åtgärder och produkter kan dra nytta och

”transformeras”.

Energimyndighetens utredning och förslag om förbättrad

energihushållning i industrin: Energimyndigheten föreslår i sin rapport

Förbättrad energihushållning i industrin en samlad styrning med

huvudsakligt syfte att uppnå god kostnadseffektivitet för samhället i stort

när det gäller att vidta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser

och för att öka energihushållningen. Förslagets syfte är att låta de

generellt verkande ekonomiska styrmedlen påverka lönsamheten att

investera i energihushållande åtgärder. Dessa styrmedel syftar till att

internalisera miljöeffekter och se till att åtgärder som är önskvärda ur

miljösynpunkt kommer till stånd där de är mest lönsamma att genomföra.

Energimyndigheten väljer i sin rapport att inte ta ställning till vilken nivå

på de ekonomiska styrmedlen som kan anses vara lämplig, men

konstaterar att det vid denna bedömning finns flera samhälleliga mål som

ska räknas in och vägas mot varandra.

Enligt Energimyndighetens förslag bör de ekonomiska styrmedlen i sin

tur kompletteras med miljöbalkens administrativa styrsätt genom en

förordning för energihushållning. Styrningen genom miljöbalken bör

enligt Energimyndighetens mening inriktas på att förbättra förutsätt-

ningarna för företagen att få kännedom om energihushållande åtgärder,

eftersom kunskapen om vad och hur energin används kan vara bristfällig.

Kunskapsinriktade åtgärder är det huvudsakliga innehållet i PFE och en

grundläggande orsak till att så pass stora effekter på energihushållningen

har kunnat åstadkommas. Den stora fördelen med miljöbalkens styrsätt är

att kraven på kunskapshöjande åtgärder som bedrivs inom ramen för

Länsstyrelsernas och kommunernas tillsyn kan anpassas till det

individuella företagets förutsättningar.

Ett strukturerat arbete med energiaspekter nås i ett första steg genom

en energikartläggning, där möjliga åtgärder för att nå en ökad energi-

hushållning identifieras. I detta skede kommer de ekonomiska styr-

medlens effekter in. Beräkningen av lönsamheten hos en energi-

hushållande åtgärd påverkas av priser på energi, vilka i sin tur påverkas

av nivåerna på energiskatt, koldioxidskatt, NOx-avgifter, svavelskatt,

utsläppshandelssystemet (som både påverkar priset på fossila bränslen

och priset på el), samt elcertifikatsystemet som påverkar utfallet i en

lönsamhetsberäkning för produktion av förnybar energi. Utifrån före-

tagens egna beräkningar kan de bedöma huruvida åtgärdernas anses vara

lönsamma och inkludera dessa i en handlingsplan.

Prop. 2008/09:163

105

Energimyndigheten föreslår att tillsynen inriktas mer mot stöd än mot

kontroll, i syfte att stärka kunskap och verktyg i arbetet för ökad energi-

hushållning; ett område där det även finns möjlighet att nå lönsamhet.

Energimyndigheten har analyserat om PFE borde utvidgas till att

omfatta även icke-energiintensiva företag. Myndigheten lämnade

emellertid inte något sådant förslag, med motiveringen att det för dessa

företag vore bättre att bygga vidare på befintliga styrmedel.

Remissinstanserna: En grupp remissinstanser har ställt sig till

övervägande delen positiva till Energimyndighetens analys och förslag.

Dit hör Miljödomstolarna i Östersund och Umeå, Göteborgs universitet,

Mittuniversitetet, Skogsstyrelsen, Verket för näringslivsutveckling

(Nutek), Teknikföretagen, Plast & kemiföretagen, Föreningen Sveriges

skogsindustrier, Svenskt Näringsliv, Svensk Energi och Svenska bio-

energiföreningen (Svebio). Dessa remissinstanser anför en rad skäl för

sitt principiellt positiva ställningstagande, bl.a. att förslagen skulle

medföra en ökad förutsägbarhet för företagen, en minskad

dubbelreglering samt ett mer effektivt arbetssätt för att främja

kostnadseffektiva insatser för energieffektivisering i industrin. Flera

remissinstanser lyfter också fram som ett egenvärde att arbetet inom PFE

bygger på dialog och samarbete mellan myndigheterna och industrin.

En annan grupp instanser har till stor del ifrågasatt eller motsatt sig de

resonemang som förs och förslag som lämnas i Energimyndighetens

rapport. Dit hör Miljööverdomstolen och miljödomstolarna i Vänersborg,

Nacka och Växjö; Statskontoret, länsstyrelserna i Kronoborgs, Uppsala,

Hallands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Västra Götalands

län; Lunds universitet, Luleå tekniska universitet, Naturvårdsverket,

Svenska Naturskyddsföreningen och Sveriges energiföreningars

riksorganisation (SERO).

Problem som dessa instanser ser med Energimyndighetens förslag är

såväl formella som materiella. Flera av instanserna har lyft fram

lagtekniska problem med myndighetens förslag; de bedömer att det inte

är formellt möjligt att lämna förslag till en förordning om energi-

hushållning utan samtidiga ändringar i miljöbalken och de bedömer att

den föreslagna förordningen inte är förenlig med IPCC-direktivet. De

materiella invändningarna handlar om att flera instanser ser det som

problematiskt att man lyfter bort energihushållningsfrågorna från en

samlad helhetsbedömning av miljöeffekter av en verksamhet och några

instanser bedömer också att förslaget skulle leda till en generellt lägre

nivå på energieffektivisering i industrin än dagens rättsordning.

Prop. 2008/09:163

106

Skälen för regeringens bedömning: Regeringens samlade bedömning

baserat på såväl Energimyndighetens analys och förslag som

remissinstansernas yttranden är att det i dagsläget inte är aktuellt att

utvidga PFE även till icke-energiintensiva företag. Det kan också

konstateras att det förslag till checkar för energikartläggning som lämnas

i denna proposition i vart fall delvis kan anses fylla samma syfte som en

utvidgning av PFE. Lagen om PFE behöver dock gås igenom för att

klarlägga behov av anpassningar till följd av en situation där det kommer

att finnas deltagande företag med delvis olika förutsättningar: sådana

som har medverkat i en första programperiod och nu går in i en ny,

respektive nytillkommande företag. Regeringen avser att ge

Energimyndigheten i uppdrag att utreda dessa frågor och återkomma till

regeringen med eventuella förslag till ändrad lagstiftning. Ett sådant

lagförslag bör föreläggas riksdagen senast våren 2010.

Regeringen konstaterar att PFE har medgivits ett godkännande enligt

EG:s statsstödsregler till och med år 2014. Från och med 2008 gäller nya

riktlinjer för miljöstöd. De nya riktlinjerna ska tillämpas från och med år

2013. En dialog förs mellan regeringen och kommissionen om i vilken

mån och på vilket sätt detta kan påverka förutsättningarna för det

fortsatta arbetet inom PFE. Regeringens utgångspunkt är emellertid att

programmet bör fortsätta med nuvarande huvudsakliga inriktning. Detta

gäller dock under förutsättning att det kan säkerställas att nuvarande lag

om PFE är förenlig med 2008 års riktlinjer för miljöstöd. Regeringen

avser att lämna in en förnyad ansökan om godkännande av programmet

enligt 2008 års riktlinjer för miljöstöd snarast möjligt under våren 2009.

Om Energimyndighetens analys enligt vad som angavs ovan leder till

förslag till lagändringar, måste det säkerställas att även sådana ändringar

– som kan förutses vara av mindre, lagteknisk karaktär – är förenliga

med statsstödsriktlinjerna.

Regeringen bedömer att remissutfallet har visat att de lagtekniska

frågorna kring miljöbalkens krav på energihushållning är komplexa och

att en fördjupad konsekvensanalys krävs. Oaktat detta är det fortsatt av

stor vikt att den tillsyn som utövas i enlighet med miljöbalkens krav i

detta avseende i större utsträckning än i dag sker i enlighet med samma

grundläggande synsätt i hela Sverige. Energimyndighetens analys har

visat på en stor spridning i kraven som leder till en grad av osäkerhet för

de berörda företagen som inte är acceptabel.

Mot denna bakgrund blir den tillsynsvägledande myndighetens roll

central, för att säkerställa en ökad harmonisering i tänkesättet bland de

tillsynsansvariga aktörerna. Energimyndigheten är sektorsansvarig

myndighet för energifrågorna och besitter den främsta expertisen på detta

område. Regeringens bedömning är att Energimyndigheten bör vara till-

synsvägledande myndighet för energihushållningsfrågor enligt miljö-

balken.

11.7.3

Energikartläggningscheck och utökad rådgivning till

små och medelstora företag

Prop. 2008/09:163

107

Regeringens bedömning: Insatserna för energieffektivisering i

mindre och medelstora företag bör förstärkas. Statligt stöd bör

fokuseras till att undanröja kunskapsbrist om den egna verksamhetens

energianvändning för att synliggöra den individuella potentialen.

Detta bör uppnås genom följande åtgärder.

För det första införs ett bidrag, en s.k. energikartläggningscheck,

under åren 2010–2014. Företag vars årliga slutliga energianvändning

är betydande – och som inte deltar i programmet för

energieffektivisering enligt lagen (2004:1196) om program för

energieffektivisering – kommer att erbjudas möjlighet att söka bidrag

för att genomföra en energikartläggning. Bidraget får inte användas

till att finansiera en byggnadsägares förpliktelser enligt lagen

(2006:985) om energideklaration för byggnader.

För det andra förstärks energirådgivningen till företag generellt sett.

Särskilda insatser bör fortsatt bedrivas för små och medelstora företag.

Energimyndigheten får i uppdrag att administrera och följa upp

dessa två insatser.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

bedömning utom att bidraget som föreslås specificeras till 10 000

kr/företag och att det ska begränsas till företag med mer än 0,5 GWh i

årlig slutanvändning av energi.

Remissinstanserna: Verket för näringslivsutveckling, Energi-

myndigheten, Svenskt näringsliv, Jernkontoret, Plast- och kemiföretagen,

Företagarna, Teknikföretagen och Föreningen klimatkommunerna

instämmer i att energirådgivningen till små och medelstora företag bör

stärkas. Energimyndigheten anser att informationsspridning, bildande av

nätverk och framtagande av goda exempel kan förstärka andra styrmedel.

Konkurrensverket anser att förslaget om energirådgivning till små och

medelstora företag kan leda till att offentliga aktörer agerar i direkt

konkurrens med privata aktörer. Baserat på utredningens analys framstår

det inte som uppenbart att det inte redan finns eller framgent kommer att

etableras kommersiella aktörer som kan erbjuda en motsvarande tjänst

till små och medelstora företag som efterfrågar energirådgivning.

Länsstyrelsen i Västra Götaland menar att under en begränsad tid

erbjuda ekonomiskt stöd i form av subventionerad energianalys skulle

vara ett effektivt sätt att stimulera företagen att ta sig an sin

energianvändning, även om bidraget bara skulle täcka en del av

kostnaderna. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att möjligheterna till

näringslivsutveckling bör beaktas tydligare vid utformningen av och

genomförande av åtgärdsprogram. Länsstyrelsen i Norrbotten stöder

förslaget om en energikartläggningscheck för att stimulera energi-

omställning i näringslivet och menar att länsstyrelserna kan administrera

checken. Svenskt Näringsliv och Jernkontoret anser att en förstärkning av

energirådgivningen till mindre och medelstora företag är ett bra steg att

få ut bättre kunskaper. De anser att denna typ av rådgivning ska kunna

ges av företag på den öppna marknaden. Förslaget är att gränsen för

rådgivningen är för företag med en årlig slutlig energianvändning högre

Prop. 2008/09:163

108

än 0,5 GWh. Om gränsen är rimlig är svårt att avgöra. Det är dock viktigt

att även företag inom tjänstesektorn inkluderas och inte enbart

tillverkningsindustrier. Plast- & Kemiföretagen ser positivt på förslaget

att öka insatserna med rådgivningsprogram innefattande stöd för

energianalyser för mindre och medelstora företag och delar utredningens

bedömning att inhämtning och spridning av information är centralt samt

att relevanta aktiviteter ska vara utformade efter de olika

industribranschernas behov. Lantbrukarnas Riksförbund anser att

gränsen för energirådgivning mm till små och medelstora företag, som

föreslås till 0,5 GWh/år, behöver sänkas till en betydligt lägre nivå. Detta

är nödvändigt för att man ska kunna fånga in det stora antalet små företag

inom de gröna näringarna. Teknikföretagen anser att stödinsatser för att

genomföra effektiviseringsanalyser kan bidra till att lyfta upp frågan på

fler företags dagordning. Det är dock viktigt att företagen själva får välja

effektiviseringsmetoder och att de får möjlighet att integrera arbetet i sin

ordinarie verksamhet. Eftersom situationen ute på företag kan se olika ut

beroende på verksamhet, är det viktigt att även energirådgivare har en

kompetens inom processteknik och industriell tillverkning. Föreningen

Sveriges Energirådgivare anser att industrin och lokalsektorn måste

kunna göra effektivisering till en del av sin företagsstrategi (minska

kostnader, minska risker, skapa affärer etc.) och inte bara se åtgärder som

enstaka projekt. Till exempel kan skapande av ”inköpsklubbar” och

instrument att finna produkter med hjälp av bl.a. IT-hjälpmedel. Alla

små och medelstora företag bör inbjudas till att gå genom sin

energisituation tillsammans med de kommunala energirådgivarna och

med sina egna branschorgan för att skapa handlingsplaner för hur, när

och vilka åtgärder de kan vidta för att säkerställa sina företags lönsamhet

och fortbestånd med effektiviseringsåtgärder. Föreningen Klimat-

kommunerna välkomnar att energirådgivningen till mindre och medel-

stora företag stärks men om de kommunala energi- och klimatrådgivarna

får ökat ansvar gentemot företagen ser föreningen en risk att deras arbete

inom kommunerna försvagas. Därför anser föreningen att regeringen ska

öka resurserna så att antalet rådgivare blir fler. Skattebetalarnas

Förening avstyrker förslaget eftersom skattemedel inte bör användas för

att styra företag. E.ON Sverige AB stöder förslaget om energi-

effektiviseringscheck eftersom det främjar marknaden för energitjänster,

ett ställningstagande som även Göteborgs Energi delar.

Skälen för regeringens bedömning: Potentialen för energi-

effektivisering i företag som införandet av en energikartläggningscheck

skulle kunna realisera är, enligt utredningens beräkningar, mellan 2 och

3 TWh slutlig energianvändning per år fram till 2016. Omräknat i

primärenergi skulle det motsvara mellan 4 och 6 TWh per år. Vid ett

energipris på 50 öre per kWh skulle företagen göra besparingar om 1 till

1,5 miljarder kronor årligen. Utredningens beräkningar vilar på ett flertal

svenska och utländska studier. De erfarenheter som vunnits under de år

som lagen (2004:1196) om program för energieffektivisering tillämpats

visar att en betydande potential för energieffektivisering inte kommer till

genomförande förrän företagen börjar arbeta systematiskt och strategiskt

med energieffektivisering. Först då skördar företagen det som kallas

”lågt hängande frukter” och sätter energieffektivisering i sitt samman-

hang (se bland annat rapporten ”Två år med PFE”, Energimyndigheten

2007). Det aviserade bidraget är inte fullt ut jämförbart med PFE men

bör med all sannolikhet leda till att även mindre och medelstora företag

uppmärksammar sin energianvändning och de besparingar som

effektiviseringen skulle leda till. Utredningen har föreslagit att sätta en

gräns på årlig slutlig energianvändning vid minst 0,5 GWh och ett belopp

om 10 000 kronor/företag. Ungefär 3600 företag inom i första hand

tillverkningsindustrin skulle därmed omfattas. Regeringen anser att

gränsen för vilka företag som ska omfattas behöver övervägas närmare i

likhet med beloppets storlek. Bidraget bör emellertid finnas tillgängligt

under åren 2010–2014, dvs. under den tid programmet varar.

Prop. 2008/09:163

109

Bidraget får inte användas till att finansiera en byggnadsägares för-

pliktelser enligt lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader

utan ska avse energianvändningen i den övriga verksamheten.

I syfte att dels få ytterligare effekt av energikartläggningsbidraget och

att möjliggöra för övriga företag, särskilt små och medelstora företag att

effektivisera sin energianvändning, förstärks insatserna för energiråd-

givning till företag.

Även om energikostnaderna inte uppgår till så stora belopp jämfört

med företagens andra driftskostnader, kan en effektivisering hos dessa

företag ge ett bidrag nationellt till målet om 20 procent effektivare

energianvändning till 2020. För att främja detta är det viktigt att före-

tagen har information, rådgivning och verktyg till sitt förfogande. Många

frivilliga verktyg finns tillgängliga på marknaden, t.ex. miljölednings-

system, energiledningssystem m.m. Det offentliga kan bidra med att göra

rådgivning och information mer tillgängligt genom lokala och regionala

nätverk. Utgångspunkten för ambitionshöjningen är att utveckla redan

existerande kanaler men också att använda sig av nya arbetssätt, t.ex.

energieffektiviseringsambassadörer i företagsföreningar. Regeringen

menar sammanfattningsvis att det är samhällsekonomiskt positivt att

energieffektiviseringar genomförs i företagen. Det är även gynnsamt för

miljön och för energisystemet.

Åtgärden ska finansieras inom ramen för det femåriga program för

energieffektivisering som presenteras i denna proposition. Regeringen

avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för 2010.

11.7.4

Energieffektivisering inom de areella näringarna

Regeringen bedömning: De areella näringarnas energianvändning,

inklusive trädgårdsnäringen, bör kartläggas och olika energi-

effektiviseringsåtgärder bör övervägas.

Skälen för regeringens bedömning: Inom de areella näringarna i

Sverige användes under perioden 2001 till 2005 i genomsnitt 9 TWh per

år. Det dominerande energislaget inom de areella näringarna är

oljeprodukter som stod för ca 7 TWh per år. Energieffektiviserings-

utredningens delbetänkande (SOU 2008:25) framhåller att det finns en

energieffektiviseringspotential inom de areella näringarna. En kart-

läggning som syftar till att identifiera användningen av energi och

möjliga besparingsåtgärder bör genomföras. Kartläggningen kan visa på

möjligheter till exempelvis effektivare uppvärmning och spannmåls-

Prop. 2008/09:163

110

torkning, behovet av bättre underhåll av maskiner och redskap, sparsam

körning och växtanpassad odling. Kartläggningen kan även utgöra

underlag för ställningstagande om byte från fossil till förnybar energi.

Det torde finnas goda energieffektiviseringsmöjligheter även inom

skogsbruk och fiskerinäringen. Besparingspotentialen storlek i

kvantitativa mått är dock svår att bedöma. För denna kartläggning anslås

3 miljoner kronor 2009.

Efter kartläggningen kommer regeringen överväga behovet av åtgärder

för en effektiv energianvändning inom de areella näringarna.

11.7.5

Teknikupphandling och marknadsintroduktion

Regeringens bedömning: Regeringen avser att inom ramen för det

femåriga energieffektiviseringsprogrammet satsa på utökade stöd för

teknikupphandling och marknadsintroduktion av energieffektiva

produkter och tjänster för direktivets tre sektorer, industri, bostäder och

service samt transporter, under åren 2010–2014. Utöver detta bör en

fortsatt satsning på areella näringar göras. En särskild satsning bör göras

för att utveckla energieffektiv teknik för små företag. Regeringen avser

återkomma i budgetpropositionen för 2010 angående de medel som ska

anvisas till teknikupphandling och marknadsintroduktion.

Utredningens förslag: Utredningens förslag stämmer i huvudsak

överens med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Energimyndigheten tillstyrker att Energimyndig-

heten ges i uppdrag att genomföra teknikupphandlingar för industri-

sektorn, att bilda beställargrupper för sådana teknikupphandlingar samt

att sprida information om de teknikupphandlingar som genomförs. Det är

inte avsaknaden av tillräckligt energieffektiv teknik som är det stora

hindret för energieffektivisering inom industrisektorn och andra

styrmedel är i många fall mer kostnadseffektiva. Möjligheten att tillämpa

teknikupphandling bör kvarstå men bör utformas så att resurser inte är

fastlåsta till att enbart gälla teknikupphandling. Vad gäller bostäder och

service menar Energimyndigheten att arbetet med teknikupphandlingar

och marknadsintroduktion utvecklas och utökas. Det är viktigt att i

arbetet utarbeta tydliga bedömningskriterier, baserade på tidigare

erfarenheter, för när förutsättningar för en teknikupphandling är goda.

Svenskt Näringsliv och Jernkontoret ser generellt positivt på att utnyttja

möjligheten till teknikupphandlingar för industrisektorn även genom att

sprida kunskap om nya standarder och nyttja kunskapen och

erfarenheterna i PFE-nätverket. Lantbrukarnas Riksförbund anser att

teknikupphandling och liknande åtgärder måste vara tillgängliga även för

de gröna näringarna. Föreningen Sveriges Energirådgivare menar vad

gäller teknikupphandling för industrin att precis som för byggnader bör

man arbeta mera på nordisk och Europeisk bas samt se över reglerna för

företagens medverkan så att inte teknikupphandling ”tyngs i framändan”

med höga insatser innan man vet vad som kan uppnås. Teknik-

upphandling är ett kraftfullt instrument där Sverige också har varit ett

föregångsland och borde utnyttja den positionen genom att ta initiativ till

och leda flernationella upphandlingar.

Bakgrund: Arbetet med teknikupphandling och marknadsintroduktion

inom sektorerna för flerbostadshus och lokaler har pågått sedan 1990-

talet och goda resultat har uppnåtts; en redovisning gjordes senast i

budgetpropositionen för 2009 (2008/09:1, utg. omr. 21, s. 29 f.). Mellan

1990 och 2005 har Energimyndigheten deltagit i sammanlagt 55 teknik-

upphandlingar. Upphandlingarna har ökat engagemanget hos både

beställare och tillverkare och nya kontaktnät har skapats. Nytt för 2009 är

teknikupphandling för de areella näringarna. Under 2009 satsar

Energimyndigheten minst 50 miljoner kronor på marknadsintroduktion

och teknikupphandling.

Prop. 2008/09:163

111

Teknikupphandling bidrar till att utveckla och sprida ny energiteknik

och till att introduktionen av sådan teknik påskyndas. Hittills genomförda

teknikupphandlingar omfattar energianvändande komponenter, produkt-

er, processer eller system. I många av de genomförda teknikupp-

handlingsprocesserna har de direkta effekterna lett till en halvering av

den upphandlade produktens eller systemets energianvändning.

Energimyndigheten samordnar och stödjer för närvarande fyra

beställargrupper i bostads- och servicesektorn. Potentialen för fortsatt

utveckling av energieffektiva produkter och system inom sektorn

bostäder och service bedöms vara god. En kortare beskrivning av

metoden presenteras i det följande.

Teknikupphandling är en anbudsprocess som ska stimulera och skynda

på utvecklingen av ny, energieffektiv teknik. Upphandlingen blir ett

styrmedel för att börja en marknadsomställning mot nya produkter,

system och processer. Men det räcker inte med att ta fram tekniken.

Utvecklingen måste följas upp av en rad åtgärder för att den nya

produkten ska spridas och användas. God marknadskännedom och goda

marknadskontakter är därför nödvändiga.

Energimyndigheten tar i samverkan med marknadsaktörer initiativ till

en upphandling och samlar en beställargrupp för att diskutera lämpliga

produkter att utveckla och vilka krav som kan ställas. Därefter beställer

och finansierar Energimyndigheten en förstudie för att ta reda på om det

finns potential till förbättringar. I beställargruppen samlas en rad aktörer

som bildar en stark intressegrupp. Beställargruppen består av industrin,

fastighetsägare, småhusägare eller andra avnämare, beroende på typ av

produkt. Gruppen ställer samman en kravspecifikation över de funktioner

som ska förbättras, till exempel energiprestanda, säkerhet och användar-

vänlighet. Kravspecifikationen skickas ut i en öppen upphandling till alla

som har möjlighet att producera produkten eller systemet. De

producenter som vill delta svarar. Uppfyller de kraven får de en förlängd

tid på sig att utveckla en prototyp på anbudet. Det är sedan beställar-

gruppen, eller en av beställargruppen utsedd jury, som utvärderar

bidragen tillsammans med Energimyndigheten. Vinnaren utses i

simuleringar, laboratorie- och fältmätningar. Flera vinnare kan utses om

de har likvärdiga förslag eller har uppfyllt kraven lika bra.

Energimyndigheten kan vara med och finansiera hälften av kostnaderna

under hela teknikupphandlingen. Vinnaren eller vinnarna får dels äran,

dels kan de få ett pris som består av en summa pengar. De kan också få

en beställning på ett antal produkter från beställargruppen. Energi-

myndigheten kan då ge ett investeringsstöd till den första serien som

produceras hos den vinnande tillverkaren. Tillverkaren kan därmed starta

tillverkningen med ett visst antal garanterade köpare eller med stöd från

Energimyndigheten. Den nya tekniken får på så sätt en bättre

introduktion och en snabbare spridning på marknaden. Ofta är det inte

helt nya produkter som deltar och vinner, utan modifieringar av en

produkt som redan finns. Upphandlingen gör att utvecklingen drivs

framåt och ny teknik utvecklas snabbare än den annars skulle ha gjort.

Den förbättrade produkten sprider ringar på vattnet – andra tillverkare

anpassar sina produkter för att hänga med i utvecklingen. Bransch-

standarden förbättras liksom kunskapen. Samspelet mellan olika grupper

av aktörer ökar och effektivare produkter efterfrågas. Det är inte bara

Sverige som tillämpar teknikupphandling. Ett omfattande arbete pågår

också på EU-nivå, eftersom det finns en gemensam marknad inom EU.

Prop. 2008/09:163

112

Skälen för regeringens bedömning: Exempel på framgångsrika

teknikupphandlingar är kylar och frysar som uppnått betydligt bättre

energiprestanda. Den nya tekniken spred sig snabbt till större delen av

sortimentet. Även för fönster med mindre värmeförluster har

branschstandarden förbättrats, liksom för ventilationsaggregat för

lokaler.

Teknikupphandlingar utan marknadsintroduktionsinsatser, t.ex. sprid-

ningsaktiviteter, kan bli verkningslösa när syftet är att effektivisera

energianvändningen. Energimyndigheten lägger betydande resurser på att

olika sätt marknadsföra resultaten av teknikupphandlingarna i sina olika

nätverk. De lokala energi- och klimatrådgivarna tillsammans med be-

ställargrupperna spelar därvid en viktig roll. Regeringen gör bedöm-

ningen att insatserna för marknadsintroduktion kommer att bli allt

viktigare framöver.

Utredningen har sammantaget bedömt att energieffektiviserings-

effekten av tidigare genomförda teknikupphandlingar och marknads-

introduktionsinsatser för bostäder och service uppgår till ca 2,3 TWh

slutlig energi. För industrisektorn saknas motsvarande siffror eftersom

antalet teknikupphandlingar är färre. Regeringen gör sammantaget be-

dömningen att teknikupphandling och påföljande insatser för marknads-

introduktion leder till effektivare energianvändning.

En utökad satsning på stöd till teknikupphandling och marknads-

introduktion ska finansieras inom ramen för det femåriga program för

energieffektivisering som presenteras i denna proposition. Regeringen

avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för 2010.

11.7.6

Marknaden för energieffektiviserande tjänster och

produkter

Prop. 2008/09:163

113

Regeringens bedömning: Direktivets krav på främjande av

marknaderna för energieffektiviserande tjänster och produkter kräver

för närvarande inte ytterligare åtgärder för att säkerställa

marknadernas funktionssätt. Genom lagen om energideklarationer

tillses att det finns tillgång till energibesiktningar som utförts av

oberoende part. Även de andra åtgärder inom programmet för

energieffektivisering som presenteras i propositionen bedöms i flera

delar ha en positiv påverkan på hur marknaden för energitjänster

utvecklas. Marknaderna för energieffektiviserande tjänster och

produkter är viktiga delar i att nå de potentialer för

energieffektivisering som utredningen har identifierat. Energi-

myndigheten bör ges i uppdrag att bevaka marknadens utveckling,

samt att fortsätta sina satsningar på information kring energitjänster

och energieffektiva produkter, jämte kompetensförstärkning och

upphandlingsstöd. Energimyndigheten bör fortsätta att följa det stand-

ardiseringsarbete som pågår på EU-nivå av energitjänster för att i ett

senare skede utreda behoven av certifiering eller ackreditering.

Utredningens bedömning: Utredningen har inte identifierat några

direkta marknadshinder varför det inte krävs ytterligare åtgärder för att

säkerställa marknadernas funktionssätt och därmed för att uppfylla

energitjänstedirektivet krav. Problemet med brist på kompetent personal

och en begränsad kunskap om energieffektiviserande tjänster kan lösas

med satsningar på information och utbildning. Bland annat nämner

utredningen en satsning på tvärfackliga kurser inom områden för

relevans för energitjänster. Utredningen anser att en service som Forum

för Energitjänster bör finnas kvar och om möjligt utvecklas för att bidra

till en fortsatt utveckling av marknaden. Energimyndigheten föreslås ges

i uppdrag att arbeta med kompetensförstärkning, upphandlingsstöd och

informationsspridning om energitjänster. Dessutom anser utredningen att

Energimyndigheten bör få i uppdrag att följa utvecklingen på marknaden

för energibesiktningar och energitjänster samt vissa strategiska

marknader för energieffektiviserande produkter.

Utredningen anser att frågan om behov av certifiering och

ackreditering av energitjänster bör utredas närmare, men att ett sådant

uppdrag inte bör påbörjas förrän det pågående standardiseringsarbetet

avseende energitjänster har avslutats. I det fall ytterligare åtgärder

bedöms nödvändiga för att uppfylla kraven i direktivet anser utredningen

att ett system med frivilliga avtal bör införas och riktas mot alla aktörer

på marknaden för energitjänster.

Remissinstanserna:

Energimyndigheten, Föreningen Sveriges

Energirådgivare, Svensk Energi och Svensk Fjärrvärme delar ut-

redningens bedömning att inga ytterligare åtgärder krävs för att

säkerställa marknaderna för energieffektiviserande tjänsters och

produkters funktionssätt. Eskilstuna kommun, Karlstad kommun, Riks-

byggen, Västra Götalands län, VVS Företagen, Svensk Teknik och

Design stödjer förslaget om att energitjänstemarknaden ska fortsätta

stödjas och utvecklas. Teknikföretagen pekar på rollen som globala

standarder kan spela för att skapa en marknad med bättre konkurrens och

liknande villkor för produkter.

Prop. 2008/09:163

114

Svensk Fjärrvärme, Länsstyrelsen Västra Götaland, och Energi-

myndigheten stöder även förslaget att Energimyndigheten får en större

roll avseende energitjänster. Riksbyggen anser att ett fortsatt främjande

av energitjänster är en viktig del under genomförandefasen av de

föreslagna åtgärderna i energideklarationen. Länsstyrelsen i Västra

Götaland anser att energitjänster är bra eftersom det leder till att man styr

mot en högre grad av helhetstänkande kring byggnaders energi-

användning, vilket leder till bättre optimerade insatser. E.ON Sverige

stödjer betänkandets syn på utvecklingen av energitjänstemarknaden.

Fortum ställer sig positiv till att efterfrågan på energitjänster stimuleras.

Föreningen Sveriges energirådgivare delar uppfattningen om att dessa

tjänster ska främjas men vill väcka tanken på behovet av att få till stånd

någon form av rikslikare så att även mindre kunder kan förstå vad de

köper. Denna rikslikare anser föreningen att branschen kan utveckla

själv.

Göteborg Energi ser det som positivt att flera av förslagen i

slutbetänkandet är positiva för utvecklingen av energitjänstmarknaden.

Göteborg Energi saknar dock en proaktiv beskrivning av vad energi-

tjänstebranschen skulle kunna bidra med för att uppnå visionen om ett

energieffektivare Sverige, på kommersiella grunder.

Swedish Association for Testing, Inspection and Certification

(SWETIC) anser att om personcertifiering ska införas för olika typer av

energitjänster är det viktigt att definiera vilka tjänster denna certifiering

omfattar. SWETIC tror att ackreditering i många fall kan vara ett bättre

sätt att säkerställa kompetensen över tid. SWEDAC ställer sig positiv till

utredningens förslag att kvalitetssäkring genom ackreditering och/eller

certifiering bör utredas. Energimyndigheten delar utredningens be-

dömning att frågan om behovet av ackrediterings- och certifierings-

system för energieffektiviserande tjänster behöver utredas närmare.

Skälen för regeringens bedömning: I direktivet finns ett antal krav

som ska bidra till att effektivisera slutanvändningen av energi. I

direktivets syfte (artikel 1) står att energitjänster ska främjas samt att

hinder för att energieffektiviserande åtgärder genomförs ska undanröjas.

Enligt artikel 6 ska medlemsstaterna se till att energidistributörer,

systemansvariga för distributionen och /eller företag som säljer energi i

detaljistledet (nedan benämnda ”energiföretag”) avstår från alla verk-

samheter som kan hämma marknaden för energieffektiviserande åtgärder.

Medlemsstaterna ska även ställa ett eller flera krav som måste uppfyllas

av energiföretagen. Det krävs också att energiföretagen aktivt bidrar till

att marknaden för energieffektiviserande tjänster främjas, genom att

medlemsstaterna ser till att energiföretagen tillhandahåller energitjänster.

Artikeln kräver även att medlemsstaten ska se till att det finns tillräckliga

incitament och konkurrens lika villkor på marknaden för energi-

effektiviserande tjänster. Enligt artikel 9.1. ska medlemsstaterna upphäva

legala hinder som onödigtvis hämmar användningen av energi-

effektiviserande tjänster. Enligt artikel 12 ska medlemsstaterna se till att

det finns effektiva energibesiktningssystem.

Marknaden för energieffektiviserande tjänster är svårdefinierad och

innehåller i princip alla typer av verksamheter som bidrar till att öka

energieffektiviteten på ett eller annat sätt. I detta ingår det som kallas

energitjänster, men även energibesiktningar och energieffektiviserande

produkter och installationer. På marknaden för energieffektiviserande

tjänster och produkter verkar en rad aktörer utanför den traditionella

energisektorn. Marknaden är relativt omogen och det finns enligt

utredningens mening en stor tillväxtpotential. Några anledningar till

marknadens begränsade storlek är en allmän brist på personal med

energikompetens och en begränsad kunskap om marknaden för

energieffektiviserande tjänster.

Prop. 2008/09:163

115

De vanligaste energitjänsterna är i dagsläget s.k. Energy Performance

Contracting (EPC) samt olika funktionstjänster, t.ex. klimatavtal. En ut-

värdering av EPC-projekt som genomförts i den offentliga sektorn sedan

början av 2000–talet visar en genomsnittlig effektivisering på 22 procent

för värme och varmvatten. Utvärderingen visar att det finns stor potential

för energieffektivisering som kan nås med hjälp av energitjänster.

En energibesiktning innebär att ett objekts energiegenskaper undersöks

varefter lämpliga åtgärder föreslås. Den mest reglerade formen av

energibesiktningar är de som genomförs inom systemet för energi-

deklaration av byggnader. Enligt lagen (2006:985) om energideklaration

för byggnader ska fastighetsägaren utse en oberoende expert för att

genomföra en besiktning av byggnaden. Experten ska ha särskild

sakkunskap om energianvändning och inomhusmiljö. Detta ska styrkas

genom att experten eller företaget är ackrediterat som kontrollorgan. Som

en följd av att energideklarationssystemet införts har efterfrågan på

energibesiktningar ökat avsevärt.

Energitjänstemarknaden är i dag starkt växande, men det finns ett antal

faktorer som förhindrar en ännu snabbare utveckling, bl.a. att

fastighetsägare är tveksamma till fördelarna med att ingå energi-

tjänstekontrakt. Det kan därför finnas behov av att tydliggöra vad som

avses med energitjänster. Det pågår ett europeiskt standardiseringsarbete

inom detta område där SIS är partner. En annan möjlig väg för att

tydliggöra energitjänsternas innehåll kan vara att införa ett system för

ackreditering och/eller certifiering av dem som utför energitjänster.

Utredningen har inte identifierat att några statliga ingripanden är

nödvändiga för att säkerställa energitjänstemarknadens funktionssätt.

Däremot anser utredningen att det är viktigt att följa utvecklingen på

marknaden för energibesiktningar och energitjänster samt vissa

strategiska marknader för energieffektiviserande produkter. Regeringen

delar utredningens bedömning i detta avseende och avser att ge

Energimyndigheten i uppdrag att arbeta med kompetensförstärkning,

upphandlingsstöd och informationsspridning. Energimyndigheten ska

även följa utvecklingen på marknaden för energitjänster och energi-

besiktningar. Vid fortsatt utredning av behovet av ackreditering och

certifiering ska särskild hänsyn tas till konsekvenserna för små och

medelstora företag på energitjänstemarknaden. Flertalet av de åtgärder

som aviseras i denna proposition bedöms ha god påverkan på den

fortsatta utvecklingen av marknaden för energitjänster.

11.7.7

Främjande av instrument för energitjänster

Prop. 2008/09:163

116

Regeringens bedömning: Energimyndigheten bör få i uppdrag att

genomföra Sveriges förpliktelser enligt artikel 9.2 energitjänstedirektivet

om finansiella instrument för energibesparingar genom att utveckla t.ex.

nya tjänster för sin webbplats. Uppdraget ska genomföras i samråd med

Boverket och andra berörda myndigheter samt energieffektiviserings-

branschen.

Utredningens förslag: Utredningen har inte lagt något förslag om hur

art 9.2 ska genomföras.

Remissinstanserna: Inga remissinstanser har kommenterat

genomförandet av artikel 9.2.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen gör bedömningen att

marknaden för energitjänster fungerar tillfredställande och att inga

regelverk, finansiella instrument eller liknande hindrar dess fortsatta

utveckling (se avsnitt 11.7.6). Ett av direktivets syften är att främja

marknaden för energitjänster och åtgärderna som planeras att ingå i det

femåriga programmet förväntas främja marknaden för energitjänster

ytterligare.

I art 9.2 energitjänstedirektivet finns det en förpliktelse för Sverige

som medlemsstat ska uppfylla. Artikeln har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall ställa modellavtal till förfogande när det gäller

dessa finansiella instrument för befintliga och potentiella inköpare av

energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom

den offentliga och den privata sektorn. Dessa kan utfärdas av den

myndighet eller byrå som avses i artikel 4.4.”

Med finansiella instrument avses det som återfinns i artikel 3 m) under

rubriken ”Definitioner”:

”finansiella instrument för energibesparingar: alla finansiella instrument,

till exempel fonder, statliga bidrag, skatteavdrag, lån, tredjepartsfinansi-

ering, avtal om energiprestanda, avtal om garanterad energibesparing,

energientreprenad och andra liknande avtal som tillhandahålls på

marknaden av offentliga eller privata organ för att delvis eller helt täcka

de inledande projektkostnaderna för genomförandet av åtgärder för för-

bättrad energieffektivitet.”

Redan i dag finns det på Energimyndighetens webbplats information

tillgänglig om energitjänster. Regeringen bedömer att detta är otillräck-

ligt och avser att ge myndigheten i uppdrag att främja energitjänster som

bl.a. kommer att innehålla uppgiften att informera om samverkans-

modeller, utreda om standardavtal för energitjänster behöver utvecklas

samt överväga vilka ytterligare åtgärder som behövs för att främja

framväxandet av marknaden för energitjänster (se avsnittet 11.7.6).

Uppdraget ska genomföras i samråd med Boverket och andra berörda

myndigheter samt energieffektiviseringsbranschen för att undvika

skadliga ingrepp på en fungerande marknad.

11.7.8

Avgifter och andra bestämmelser för ledningsbunden

energi

Prop. 2008/09:163

117

Regeringens bedömning: Det saknas underlag som tyder på att

tariffkonstruktionerna som används av el- och fjärrvärmeföretag skulle

motverka motiverad energieffektivisering. Bedömningen är därför att

det inte behövs någon ändring av nuvarande regelverk i syfte att

förbjuda eller begränsa s.k. fasta avgifter, dvs. kostnader för kunden

som inte påverkas av hur mycket som kunden konsumerar.

Energimarknadsinspektionen bör ges i uppdrag att i samråd med

Energimyndigheten kontinuerligt följa utvecklingen av tariff-

konstruktioner för el, fjärrvärme och gas.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen, Energimyndigheten

och Konkurrensverket delar utredningens uppfattning att det saknas

underlag för att hävda att det förekommer tariffkonstruktioner som är

olämpliga genom att medverka till att motiverad energieffektivisering

försvåras. Svensk Fjärrvärme stödjer utredningens förslag att staten ej

generellt bör styra hur energibolagen gör sina priskonstruktioner, och

påpekar i detta sammanhang att kundtrycket medför att utvecklingen går

mot mindre andel fast avgift.

Energirådgivare/EnergiEffektiviseringsFöretagen (FSE) anser att

marknadens möjligheter att leverera effektivisering genom prissignaler

och genom att kunderna får kunskap om sina alternativ är stora. FSE

delar inte utredningens bedömning att det inte finns olämpliga

tariffkonstruktioner som motverkar energieffektivisering. FSE, Borlänge

kommun och Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO) är

övertygade om, till skillnad från utredningen, att en högre andel rörlig

avgift bidrar till en ökad energieffektivisering. SERO riktar kritik mot att

utredningen ensidigt lutat sig mot Hjalmarssons utredning.

Lunds Tekniska Högskola anser att utredningen har missat att väga

fördelarna med rörliga avgifter mot den eventuella olägenhet som det

innebär att göra avsteg ifrån teori och principer för prissättning. Karlstad

kommun anser att max 15–25 procent ska vara fasta avgifter för

elnätskostnader i ett normalförbrukande småhus eller lägenhets-

abonnemang. En lägre andel fast kostnad leder till mindre misstro till

elnätbolagen och en ökad medvetenhet till att göra besparings-

investeringar. Hyresgästföreningen Riksförbundet anser att för det stora

flertalet bostäder i flerfamiljshus motsvarar den minsta säkringsavgiften

en tillgång till en effekt som det aldrig finns behov av. Detta leder till att

de fasta avgifterna är en så stor del av den totala elkostnaden att el-

besparingar som konsumenten gör får liten ekonomisk effekt. Dagens

moderna mätare borde öppna upp för nya former av eltariffer som

förenar konsumentens krav på låga fasta avgifter och elnätsbolagen krav

på ett förutsägbart maximalt effektuttag. Fastighetsägarna menar att ett

stort hinder för att fastighetsägare ska vidta effektiviseringsåtgärder är

om fjärvärmepriset har en hög fast andel. Fastighetsägares intresse av att

spara begränsas av om sparandet ”bestraffas” genom att fjärrvärme-

bolaget kommer att öka den fasta delen av energipriset så att man får

betala lika mycket i alla fall. Även till denna del behöver reglerna för

fjärrvärmeföretagen ändras. NCC AB menar att genom sin utformning

har taxekonstruktionen ofta motverkat att andra, för fastighetsägaren

lönsamma kompletterande alternativ, installeras. Detta sker genom att

taxan har mycket låga rörliga priser per levererad kWh fjärrvärme under

sommarhalvåret jämfört med vinterhalvåret, vilket minskar lönsamheten

för lösningar som bygger på utnyttjande av solenergi och försvårar

därmed en energieffektivisering.

Prop. 2008/09:163

118

Naturskyddsföreningen tycker att det är beklagligt att utredningen inte

föreslår en minskad fast avgift för att gynna effektiviseringsprocesser.

SPI:s generella uppfattning är att prisets påverkan på konsumtionen är

direkt relaterat till graden av rörlighet i priset. HSB och Riksbyggen anser

det angeläget att prissättningen utformas så att den av konsumenterna

uppfattas som skälig och begriplig. En ökad rörlig del skulle ge tydligare

prissignaler och snabbare genomslag för energieffektiviseringsåtgärder.

VVS Företagen, Svensk Ventilation samt Svensk Teknik och Design anser

att dagens konstruktioner med stor fast del är direkt olämpliga och att det

inte finns något som helst motiv att ha en stor fast del i form av

anslutnings- och nätavgifter som bara låser fast abonnenten vid

nuvarande energianvändningsnivå. Wallenstam anser tvärt emot ut-

redarens uppfattning att en begränsning av den fasta avgiften skulle

medverka till ökad effektivisering. Eskilstuna kommun anser att balansen

mellan den faktiska elförbrukningen (rörlig del) och den fasta delen i

form av nätavgifter är kritisk. En rimlig strävan bör vara att de fasta

avgifterna för elnätskostnader hålls på så låg nivå som möjligt för öka

incitamenten för besparingar, klimatsmarta investeringar och be-

teendeförändringar.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 10 i direktivet anger att

medlemsstaterna ska se till att avskaffa incitament i överförings- och

distributionsavgifter som onödigtvis ökar volymen distribuerad eller

överförd energi.

Utredningen anför i huvudsak följande. Efter avregleringen på

elmarknaden utvecklades kontrakts- och prisstrukturen. De flesta

kontrakt innehåller både en fast och en rörlig avgift per kWh. Storleken

på den fasta kostnaden varierar dock och vissa företag har enbart ett

rörligt kWh-pris. Variationen i elpris och fasta avgifter speglar kon-

kurrensen om kunderna och liknar till mångt och mycket prisstrukturen

på t.ex. marknaden för telekomtjänster. De fasta kostnaderna är inte äkta,

utan är snarare komponenter i de olika pris- och kontraktsmenyer som

erbjuds kunden. Utredningen drar därav slutsatsen att ett förbud mot fasta

avgifter innebär ett förbjud på hur företagen väljer att sätta priserna på en

konkurrensutsatt marknad.

Även nättjänstmarknaden består av olika blandningar av fasta och

rörliga avgifter. Den primära tjänst som konsumenter köper är kapacitet i

kW. Priset på nättjänsten har som primär uppgift att ständigt hålla

efterfrågan inom ramen för transportkapaciteten. Denna uppgift är

särskilt viktig på elmarknaden, då elen inte kan lagras utan produktionen

måste anpassas till den momentana efterfrågan. På grund av höga

kostnader för att mäta maximalt effektuttag, har prissättningen för

mindre effektkonsumenter fått formen av ett abonnemang på ett

maximalt effektuttag. Det innebär att det inte finns någon rabatt för

effektuttag under den maximala nivån, medan effektuttag över

abonnemangsnivån inte är legalt möjlig. Det saknas alternativa medel

som till en låg samhällsekonomisk kostnad kan skapa jämvikt mellan

utbud och efterfrågan på effekt. Eftersom abonnemangsstrukturen är till

för att reducera sannolikheten för överbelastning av nätet drar

utredningen slutsatsen att nätavgiften inte kan klassas som en äkta fast

avgift, utan ett pris på effekt.

Prop. 2008/09:163

119

På fjärrvärmemarknaderna använder företagen en blandning av fasta

och rörliga avgifter. Att ha en låg fast avgift ökar risken för leverantören,

då den stora delen av kostnaden för fjärrvärmeleverantören ligger i

kostnaden för anläggningskapitalet. Utbyggnaden av fjärrvärmenäten är

baserat på möjligheten att kombinera ett pris på energin med fasta

avgifter och anslutningsavgifter. Dess konkurrenskraft ligger i en låg

marginell energikostnad och flexibilitet i bränsleval i kombination med

en hög kapitalkostnad i tillförselsystemet. Alternativen till fjärrvärme

innebär i stället höga energikostnader i kombination med placering av

kapitalet i den egna fastigheten. Ett förbud mot fasta avgifter för

fjärrvärme skulle höja priset på energin, vilket kan förväntas minska

fjärrvärmens konkurrenskraft.

Utifrån genomgången av de tre marknaderna drar utredningen

slutsatsen att de fasta avgifterna inte ska ses som äkta fasta avgifter, utan

snarare komponenter i olika prismenyer som kunderna erbjuds. De olika

prisstrukturpaketen fungerar som medel i konkurrensen om kunderna.

Mot bakgrund av detta konstaterar utredningen att elpriser, elnätpriser

och värmepriser har en struktur som väl låter sig försvaras ur ett fritt

marknads- respektive samhällsekonomiskt perspektiv. Utredningen

bedömer att det saknas underlag för att generellt hävda att det

förekommer tariffkonstruktioner som är olämpliga genom att dessa

medverkar till att samhällsekonomiskt motiverad energieffektivisering

försvåras.

Regeringen delar utredningens bedömning att det i dagsläget saknas

underlag för att hävda att det förekommer överförings- och

distributionsavgifter som onödigtvis motverkar energieffektivisering.

Flertalet remissinstanser på kundsidan anser dock att analysen som ligger

till grund för denna uppfattning inte utgår från ett energieffektiviserings-

perspektiv och har mot denna bakgrund motsatt uppfattning. På grund av

denna skillnad i utredningens analys och slutsatser och remiss-

instansernas uppfattning anser regeringen att frågan om konstruktion och

motivering av överförings- och distributionsavgifter bör utredas vidare.

Energimarknadsinspektionen bör därför ges i uppdrag att kontinuerligt

följa utvecklingen av tariffkonstruktioner för el, fjärrvärme och gas.

Utgångspunkten bör vara att energibolagen har en prissättning som

återspeglar de faktiska kostnaderna samtidigt som det finns incitament

för energieffektivisering hos kunderna.

11.8

Energieffektivisering i bebyggelsen

Bakgrund

Energianvändningen i bostäder och lokaler utgör en tredjedel av Sveriges

slutliga energianvändning. Energianvändningen har varit relativt stabil

sedan 1970-talet samtidigt som antalet bostäder ökat med 40 procent De

senaste åren visar en svag tendens till minskad energianvändning. Det

innebär att det skett en kontinuerlig energieffektivisering inom sektorn.

Prop. 2008/09:163

120

Det har skett en markant förändring av vilka energislag som används

inom bostäder och lokaler. Oljeanvändningen har minskat kraftigt sedan

1970–talet och ersatts av fjärrvärme, biobränslen och el. Omkring

60 procent av energianvändningen går till uppvärmning och varmvatten.

Fjärrvärme dominerar i flerbostadshus och lokaler medan el dominerar i

småhus.

El utgör sammantaget hälften av den slutliga energianvändningen.

Användningen av elvärme har ökat sedan 1970–talet men har börjat

minska efter en topp i början av 1990–talet. Användningen av hushållsel

och driftel har också ökat kraftigt sedan 1970–talet vilket främst förklaras

av ett ökat antal elapparater i hushåll och kontor. En ökad användning av

datorer bidrar till den ökade elanvändningen. IT-lösningar kan dock

medverka till energieffektivisering i form av t.ex. sensorer som försätter

apparater i vänteläge, övervakar energiåtgång etc. Med processer för

övervakning och underhåll som är mer effektiva och inte behöver utföras

fysiskt på plats, utan på distans eller automatiskt, får man också en

positiv effekt på minskat resande.

Europeiska kommissionen presenterade i januari 2008 ett meddelande

om IT och energieffektivisering. Meddelandet uppmärksammar IT:s

potential för att förbättra energieffektivisering och fokuserar på elnätet,

smarta byggnader, smart belysning samt IT i sig självt. Åtgärder som

föreslås är ökad uppmärksamhet och utbyte av goda exempel, ökad

forskning och teknisk utveckling, främjande av användning och

efterfrågedriven innovation. Detta meddelande kommer att följas av ett

andra meddelande på området våren 2009.

Befintliga mål

Sverige har som ett nationellt miljömål att minska den totala energi-

användningen per uppvärmd areaenhet i bostäder och lokaler.

Minskningen bör vara 20 procent till år 2020 och 50 procent till år 2050 i

förhållande till användningen 1995. Till år 2020 ska beroendet av fossila

bränslen för energianvändningen i bebyggelsesektorn vara brutet,

samtidigt som andelen förnybar energi ökar kontinuerligt. Målet ska

följas upp utifrån dess konsekvenser för miljön, ekonomisk tillväxt och

konkurrenskraft. Eftersom miljöeffekterna är olika för olika energislag

bör hänsyn tas till olika energislags omvandlingsförluster och miljö-

konsekvenser ur ett livscykelperspektiv.

Befintliga styrmedel

Ekonomiska styrmedel

Det finns en rad styrmedel som påverkar energianvändningen och

utsläppen av växthusgaser från bostäder och lokaler. Ett fortsatt centralt

styrmedel är energi- och koldioxidskatter. Bebyggelsesektorn omfattas

fullt ut av dessa skatter. Det ger ekonomiska incitament att genomföra

energieffektiviseringar och fasa ut användningen av fossila bränslen. I

utredningens delbetänkande redovisas en bedömd effektivisering om

minst 3,4 TWh (6,7 TWh primär energi till 2016) som en följd av

skatterna sedan 1991.

Prop. 2008/09:163

121

Införandet av den kommunala fastighetsavgiften för bostäder sedan

2008 medför att färre fastighetsägare än tidigare får ökad avgift då de

genomför energiinvesteringar som leder till höjda taxeringsvärden för

småhus och flerbostadshus. Fram till och med 2010 finns även stöd för

konvertering från direktverkande elvärme i bostadshus och för

installation av solvärme. Det har tidigare även funnits stöd för

installation av energieffektiva fönster eller biobränsleanordningar i

småhus, stöd för energiinvesteringar i lokaler med offentlig verksamhet

samt stöd för konvertering från oljeuppvärmning i bostadshus, men dessa

stöd har upphört.

Ny teknik

För att driva på utvecklingen av ny miljö- och energiteknik kan det

behövas ekonomiskt stöd. I statsbudgeten för 2009 finns anslaget medel

för stöd till energiteknik som är gynnsam i ett klimatperspektiv men ännu

inte är kommersiellt konkurrenskraftig på marknaden. Solceller är ett

exempel på sådan teknik och ett investeringsstöd för detta ändamål

utarbetas för närvarande inom Regeringskansliet.

Teknikupphandling och marknadsintroduktion har visat sig vara

effektiva styrmedel för att utveckla nya produkter och tekniska lösningar

för energieffektivisering inom sektorn bostäder och lokaler. För att

åstadkomma marknadsintroduktion av energieffektiv teknik används en

mängd metoder anpassade efter de hinder som finns på marknaden.

Energimyndigheten har initierat flera projekt via nätverk och beställar-

grupper. Dessa påskyndar marknadsintroduktionen. Fokus för samverkan

har varit områdena demonstration, teknikupphandling, implementering

av ny samt befintlig energieffektiv teknik och nya metoder, information

och utbildning. Barriärer som måste övervinnas för att nå en snabbare

och mer effektiv marknadsintroduktion är marknadens skepsis för ny

teknik samt kostnadsnivån. Arbetssättet är i dag väl beprövat och har

visat på goda resultat i både teori och praktik (Technology procurement,

TemaNord 2008:567). Teknikupphandling verkar på marknadens villkor

och ger långsiktiga resultat för industrins exportmöjligheter. Teknik-

upphandling ger incitament för de innovativa företagen. Fler effektiva

produkter har utvecklats och spridits genom teknikupphandlingar.

Eftersom det finns potentiella köpare av den nya tekniken genom

beställargrupperna, kan också nya produkter kommersialiseras snabbare.

Ett flertal teknikupphandlingar har gjorts genom åren som visar på goda

resultat. Många teknikupphandlingar genomförs i dag i nära samverkan

med fasta beställargrupper för lokalägare (BELOK), för flerbostadshus

(BEBO) och livsmedelshandel. Beställargruppen BEBO representerar

närmare 70 procent av Sveriges lägenhetsbeståndet i flerbostadshus.

Teknikupphandlingar genomförs också med nätverk inom offentlig

sektor, villaägarna, branschorganisationer m.fl. Att samla stora grupper

av köpare som gemensamt samverkar och ställer energikrav har många

fördelar. Förutom att de kan påverka leverantörer att höja ambitionen så

påverkar de också varandra att ständigt gå vidare med höjd

ambitionsnivå.

Prop. 2008/09:163

122

Regler för energianvändning i byggnader

Genom reglering kan det ställas tvingande krav att uppnå en viss nivå på

energianvändningen. Sådana tvingande krav finns för såväl byggnaden

som helhet som för enskilda produkter.

EG-direktivet om byggnaders energiprestanda ställer i sin nuvarande

utformning krav på medlemsländerna att fastställa minimikrav dels för

nya byggnader och dels vid större renoveringar i befintliga byggnader

som är större än 1000 kvadratmeter.

I Boverkets byggregler finns minimikrav för energianvändning.

Boverket fastställde 2006 specifika och uppföljningsbara energikrav som

gäller för nya byggnader. Regeringen har givit Boverket i uppdrag att

följa upp efterlevnaden av dessa energikrav. Regeringen beslutade 2008

att nya byggnader ska ha särskilt goda egenskaper när det gäller el för

uppvärmning, kylning och ventilation. Dessa krav gäller byggnader som

uppförs efter den 1 januari 2010. Boverket har till följd av detta skärpt

kraven i byggreglerna för nya bostäder och lokaler med elvärme. Kraven

varierar mellan olika klimatzoner och för bostäder och typ av byggnad.

De nya kraven innebär t.ex. att för eluppvärmda bostäder i södra Sverige

skärps energikravet från 110 kilowattimmar per kvadratmeter och år till

55 kilowattimmar per kvadratmeter och år. Enligt EG-direktivet om

byggnaders energiprestanda ska krav på energiprestanda ses över minst

vart femte år och vid behov uppdateras för att återspegla den tekniska

utvecklingen inom byggnadssektorn. Regeringen har därför givit

Boverket i uppdrag att skärpa energikraven vid uppförande av nya

byggnader senast 2011. Det saknas i dag specifika och uppföljningsbara

energikrav vid ändring av befintliga byggnader.

Information

Det finns flera modeller för miljöklassning och energiklassning av

byggnader. Allt fler fastighetsägare och företag väljer att gå med i Green

Building. Det är ett EU-initierat projekt där företag kan visa att de kan

uppnå 25 procent lägre energianvändning än vad som krävs enligt än

nationella energikrav för nybyggnad. Ett annat sätt att uppfylla

kriterierna för Green Building är när företag har visat att de i befintliga

byggnader kunnat minska energianvändningen med 25 procent. Det finns

flera modeller för energiklassning av byggnader och det pågår även

arbete med att ta fram en standard för energiklassning av byggnader med

flera nivåer. Ett annat exempel är den metod för miljöklassning som

tagits fram inom den s.k. Bygga-bo-dialogen (ett forum för frivillig sam-

verkan mellan företag inom bygg- och fastighetssektorn, myndigheter,

kommuner och regeringen). Den tar upp aspekter som energi, inomhus-

miljö och användning av skadliga ämnen. Dessa olika klassningar av

byggnader kan stimulera aktörer att gå längre än samhällets minimikrav.

Staten ska gå före i omställningen till energieffektivare byggnader och

därigenom även bidra till att driva på teknikutvecklingen. Regeringen har

gett i uppdrag till Statens fastighetsverk att under 2009 låta miljöklassa

minst en av sina fastigheter enligt Bygga-bo-dialogens metod för

miljöklassning.

Prop. 2008/09:163

123

Det utvecklas såväl inom EU och i Sverige system för miljömärkning

och energiklassning av olika typer av produkter. Många av dessa används

i bostäder och lokaler. Miljömärkning och energiklassning av produkter

ger konsumenten information vid köptillfället som underlättar aktiva och

medvetna val. En kombination av tvingande minimikrav och frivilliga

system för märkning och klassning leder till en ökad energieffektivise-

ring av produkterna på marknaden.

Information till olika aktörer om möjligheten att genomföra lönsamma

åtgärder är viktig. Genom statligt stöd finns det kommunal energi- och

klimatrådgivning som riktar sig till hushåll, företag och lokala

organisationer, där förslag om utvidgning läggs i denna proposition, se

avsnitt 11.6.2. Det finns även många initiativ att ta fram bra information

om möjligheter till energiåtgärder, både vid statliga myndigheter och

branschorganisationer. Boverket och Konsumentverket har tagit fram en

boendeportal, www.omboende.se, där det samlats information om olika

boendefrågor och som bl.a. tar upp energifrågor. Energimyndigheten har

tagit över den s.k. energikalkylen från Konsumentverket, där hushåll bl.a.

kan jämföra sin energianvändningen med ett jämförbart objekt och få tips

om energieffektiviserande åtgärder.

Direktivet 2002/91/EG om byggnaders energiprestanda ställer bl.a.

krav på medlemsländerna att ta fram energicertifikat för byggnader. Det

har i Sverige införlivats i svensk lagstiftning bl.a. genom lagen

(2006:985) om energideklarationer. Där anges att syftet är att främja en

effektiv energianvändning och en god inomhusmiljö i byggnader. Lagen

innehåller bestämmelser om skyldighet för ägaren till en byggnad att i

vissa angivna situationer energideklarera byggnaden. Genom energi-

deklarationen tillförs fastighetsägare specifik information om sin fastig-

het. Energideklarationen ska tas fram av en oberoende energiexpert.

Energideklaration ska innehålla energiprestandamått utformade som

energianvändning per kvadratmeter. En jämförelse ska finnas med

energiprestanda i likartade byggnader. Energideklarationen ska även

innehålla förslag till lönsamma energieffektiviseringsåtgärder. Det ställs

dock inte krav på att dessa åtgärder ska genomföras. Flerbostadshus och

lokaler som är större än 1000 kvadratmeter ska vara energideklarerade

senast den 31 december 2008. Småhus som säljs och nya byggnader ska

energideklareras från 2009. Syftet med systemet med energideklaration

är att ge fastighetsägare ökad kunskap om vilka lönsamma energiåtgärder

som kan förbättra byggnadens energiprestanda. Regeringen har givit

Boverket i uppdrag att under 2009 följa upp hur systemet med energi-

deklarationer har införts. Verket ska också följa upp i vilken utsträckning

fastighetsägare genomfört eller planerar att genomföra de åtgärder som

föreslagits i energideklarationen. Alla energideklarationer som skulle ha

upprättats senast den 31 december 2008 är inte klara inom utsatt tid. En

av orsakerna är att det i inledningsskedet inte funnits tillräckligt många

oberoende experter.

I det följande redogörs för regeringens förslag till nya styrmedel för be-

byggelsesektorn.

Prop. 2008/09:163

124

Tillkommande styrmedel

11.8.1

Informations- och rådgivningsportal för

energideklarationer

Regeringens bedömning: En samlad informations- och

rådgivningsportal bör inrättas för att främja ett ökat genomförande av

åtgärderna i energideklarationer för byggnader. Insatsen genomförs

under programtiden 2010–2014.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att statliga bidrag ges till

installationer i småhus och hyreshus, som är strategiska från ett lång-

siktigt resurs- och energieffektiviseringsperspektiv, t.ex. konvertering

från direktverkande elvärme. Statliga bidrag föreslås också ges för

konsultstöd som avser projektering och upphandling av de energi-

effektiviseringsåtgärder i hyreshus, som rekommenderats i en energi-

deklaration. Utredningen har föreslagit att 2 miljarder kronor/år avsätts

2010–2014. Som ett alternativ har utredningen redovisat ett system med

skattereduktion (ROT-avdrag) för energieffektivisering.

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser har uttryckt sig kritiskt

mot det bidragsförslag som utredningen lagt fram eller menat att

underlag för att bedöma effekten av åtgärderna saknas eller är bristfälligt.

Dit räknas t.ex. Föreningen Sveriges Energirådgivare, Konkurrens-

verket, Konjunkturinstitutet, Svensk Energi och SABO. Utöver kritiska

synpunkter kan följande specifika synpunkter nämnas. Energimyndig-

heten avstyrker utredningens förslag om förstärkt statligt stöd till

energieffektivisering i byggnader. Energimyndigheten anser att andra

styrmedel än investeringsbidrag kan ha större effekt för en ökad

konkurrenskraft. Energimyndigheten anser att det kan finnas strategiska

åtgärder av långsiktig betydelse där andra generella styrmedel samt

information och märkning inte är tillräckliga, men att detta behöver

analyseras mer än vad som gjorts i utredningen. Energimyndigheten

saknar också en analys av varför statliga ekonomiska stimulansåtgärder,

som bidrag och skatteavdrag, skulle vara det bästa styrmedlet för att

förmå energianvändare att genomföra åtgärder som redan kan vara

privatekonomiskt lönsamma. Boverket ifrågasätter slutsatsen att fler

åtgärder kommer att bli genomförda med skattereduktion än i ett

stödsystem, som antingen finansieras genom anslag eller kreditering på

skattekontot. Villaägarnas riksförbund menar att utredningens huvud-

förslag är otydligt, i meningen att det inte klart framgår vad som menas

med ”strategiska åtgärder”. I valet mellan huvudförslaget och det

alternativa förslaget om skattereduktion för energieffektiviserande

åtgärder förespråkar Villaägarnas Riksförbund det alternativa förslaget,

eftersom det är bättre underbyggt, kan förväntas ha större effekt och

eftersom det fokuserar inte bara på kommersiella fastighetsägare, utan

även på småhusägare. Förslaget om skattereduktion har dock vissa

Prop. 2008/09:163

125

svagheter. Det är olyckligt att det inte kopplas till energideklarationerna.

En sådan koppling skulle bidra till högre effektivitet i de åtgärder som

genomförs, och skulle skicka en mycket stark signal till småhusägare.

Göteborgs Energi menar att om en föreslagen åtgärd redan anses vara

lönsam är förmodligen inte det bästa styrmedlet för att få den utförd, att

göra den än mer lönsam. Hyresgästföreningen Riksförbundet menar att

betydligt större belopp än vad utredningen föreslagit ska avsättas.

Skanska AB menar att för att säkerställa att bidragen leder till

effektiviseringar som annars inte skulle ha utförts kan man villkora att en

grundnivå avseende åtgärder (investeringar) ska utföras och bekostas av

bidragstagaren, vilket ger stor och snabb effekt. För att ytterligare höja

nivån i samband med åtgärderna kan bidrag täcka de tillkommande

investeringarna, vilket ytterligare förbättrar förändringspotentialen. Trä-

och Möbelindustriförbundets grunduppfattning är att skattereduktion är

att föredra framför bidrag eftersom detta kommer att uppfattas som ett

sänkt skattetryck. Dessutom kan man på ett bättre sätt övervaka så att det

arbete som utförs sker inom lagens råmärken och därmed minimera

svartjobb, något som hela byggbranschen är angelägen om.

Fastighetsägarna Sverige avstyrker bidrag som gör redan lönsamma åt-

gärder något mer lönsamma. Däremot stöder de bidraget för projektering

och upphandling av de lönsamma åtgärder som identifierats i energi-

deklarationen. Det är emellertid olyckligt att begränsa användningen till

de åtgärder som rekommenderas i energideklarationen. Olika energi-

experter kommer fram till olika rekommendationer och det är viktigt att

fastighetsägaren har flexibilitet att t.ex. ta in fler synpunkter. HSB och

Riksbyggen menar att en tydlig koppling till energideklarationerna

troligen skulle leda till ännu högre effektivitet i de genomförda åt-

gärderna och underlätta uppföljning av föreslagna systemet än

utredningens förslag.

Skälen för regeringens bedömning: För närvarande förhandlas

Europeiska kommissionens förslag till revideringar av direktivet om

byggnaders energiprestanda i rådet och Europaparlamentet (KOM (2008)

780 slutlig). Förslaget från Europeiska kommissionen innebär en

omarbetning av det befintliga direktivet 2002/91/EG om byggnaders

energiprestanda. Förslaget omfattar en del förtydliganden i regelverket

samt innehållsmässigt ett antal förändringar i syfte att starkare främja

energieffektivisering och utökad användning av förnybar energi. Vidare

föreslås krav på att medlemsländerna aktivt ska främja en större andel

byggnader med bra klimat- och energiprestanda vid nybyggnation. Detta

föreslås ske genom att medlemsländerna tar fram nationella planer för ett

sådant arbete. Omarbetningen av direktivet innehåller också förslag som

gäller en tydligare roll för offentliga sektorn som föregångare,

förtydligade krav på de experter som ska upprätta energideklarationerna

m.m. Förhandlingarna beräknas avslutas under det svenska

ordförandeskapet under andra halvåret 2009.

Systemet med energideklarationer är således ett långsiktigt verkande

styrmedel. En energideklaration utförd i enlighet med gällande regler

innehåller rekommendationer om kostnadseffektiva åtgärder för att

förbättra byggnadens energiprestanda. Det finns möjligheter i det

enskilda fallet för fastighetsägaren att spara pengar genom att genomföra

åtgärderna i deklarationen. Detta sker inte alltid i den takt som är

Prop. 2008/09:163

126

önskvärd ur ett energieffektiviseringsperspektiv. Det finns en mängd

orsaker till att byggnadsägare inte vidtar kostnadseffektiva åtgärder för

energieffektivisering. Det kan röra sig t.ex. informationsbrist,

kapitalbrist, uppfattad brist på incitament att vidta åtgärderna eller andra

verkliga eller uppfattade hinder.

Utöver systemet med energideklarationer har regeringen också aviserat

att det ska införas ett system med skattereduktion för utgifter för arbete i

form av reparation, underhåll samt om- och tillbyggnad (ROT-arbete).

Skattereduktionen gäller ROT-arbete som utförts från och med den

8 december 2008 och riktas till den som har det egentliga underhålls-

ansvaret för sin bostad. I linje med detta avses med ROT-arbete

reparation, underhåll samt om- och tillbyggnad av småhus, ägarlägenhet

eller bostadsrätt som ägs respektive innehas av den som ansöker om eller

begär skattereduktion. Hyresrätter omfattas därmed inte av reformen.

Förslaget innebär i övrigt att samma villkor och förutsättningar som

gäller för skattereduktion för hushållsarbete också kommer att gälla

ROT-arbete. Detta innebär t.ex. att det totala underlaget för hus-

hållsarbete och ROT-arbete under ett beskattningsår får uppgå till

100 000 kronor. Då blir den totala skattereduktionen för hushålls- och

ROT-arbete 50 000 kronor per beskattningsår. Regeringen avser att

lämna en proposition under våren 2009 med förslag om hur skatte-

reduktionen för ROT-arbete ska utformas.

Det nyligen presenterade systemet med skattereduktion tillsammans

med energideklarationerna är två styrmedel som har potential att leda till

ökad andel genomförda energieffektiviseringsåtgärder och därmed bidra

till målet om 20 procent effektivare energianvändning till 2020. Små-

husägare som vill genomföra energieffektiviseringsåtgärder kan dra av

arbetskostnaden för t.ex. tilläggsisolering och byte till energieffektiva

fönster.

Regeringen anser att det är samhällsekonomiskt fördelaktigt om de

åtgärder som identifierats i energideklarationerna också genomförs.

Samtidigt är det av största vikt att energieffektiviseringsåtgärder inte

försämrar inomhusmiljön utan att t.ex. behovet av nödvändig förbättring

av ventilationen sker. Regeringen anser vidare att det är en rimlig

utgångspunkt för staten att förstärka effekten av redan existerande

styrmedel genom att undanröja framför allt kunskaps- och

informationsbrister i stället för att införa fler styrmedel riktade mot

samma målgrupp. Utredningen har konstaterat att det finns en lönsam

energieffektiviseringspotential inom byggnadssektorn men att åtgärderna

ändå inte genomförs. Regeringen anser att den valda utgångspunkten

motiverar stöd åt ett system som kommer att gälla under överskådlig tid.

Regeringen avser därför att införa en samlad informations- och

rådgivningsportal för att främja ett ökat genomförande av åtgärderna i

energideklarationer för byggnader. Syftet är att fokusera och skräddarsy

informations- och rådgivningsinsatser för olika grupper av byggnads-

ägare med energideklaration. Såväl flerbostadshus som småhus kan

omfattas. Energimyndigheten kommer att få uppdrag att i nära samarbete

med Boverket utforma, inrätta och driva portalen. Portalen ska utformas i

samverkan med marknadens aktörer, dvs. både företrädare för ägare till

flerbostadshus, industribyggnader, småhusägare, kommuner m.fl. samt

företag i energitjänste- och byggbranschen. Regeringen bedömer att de

företag som erbjuder tjänster och produkter inom byggbranschen är en

nyckelgrupp för att marknadens mest energieffektiva tjänster och

produkter ska få ökad spridning. Det gäller t.ex. den energieffektiva

teknik som tillkommit genom teknikupphandling och marknads-

introduktion och som regeringen avser att intensifiera satsningen på (se

avsnitt 11.7.5). Portalen ska inte bara ses som en avancerad webbtjänst

utan även t.ex. nätverksaktiviteter lokalt och regionalt ska kunna

marknadsföras, liksom kontaktuppgifter till energi- och klimatrådgivare

osv. Utgångspunkten är att på många sätt främja att åtgärderna i

energideklarationerna genomförs under åren 2010–2014. Att Energi-

myndighetens och Boverkets olika nätverk involveras är en självklarhet.

Även fastighetsägare och byggnadsägare utan energideklaration kommer

att ges tillgång till portalen.

Prop. 2008/09:163

127

Åtgärden ska finansieras inom ramen för det femåriga program för

energieffektivisering som presenteras i denna proposition. Regeringen

avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för 2010.

11.8.2

Skärpta regler och insatser för energieffektivisering i

bebyggelsen

Regeringens bedömning: Arbetet med energihushållningskrav i

samband med en ändring av en byggnad bör fortsätta. Krav på

effektivare energianvändning bör ställas i samband med att olika

åtgärder för ombyggnad och underhåll vidtas i byggnader, i likhet med

andra tekniska egenskapskrav som då också kan aktualiseras. En

ändamålsenlig avvägning mellan kraven behöver göras. Regeringens

grundläggande syn är fortsatt att det är av yttersta vikt att möjligheter

till energieffektivisering tas tillvara vid ändring av byggnad.

Utredningens förslag: Energieffektiviseringsutredningen har

föreslagit att energihushållningskrav ska införas i samband med

ombyggnad. Med ombyggnad har utredningen avsett ändring av

byggnad. Även Klimatberedningen föreslår att styrmedlen för

energieffektivisering skärps. Styrmedel som särskilt lyfts fram är att

Boverkets byggregler för energihushållning i nya byggnader successivt

bör skärpas samt att det införs specifika krav även vid ombyggnad.

Remissinstanserna: Stockholms stad anser att skärpta byggregler

avseende energihushållningskrav kan vara ett sätt att åstadkomma mera

energisnåla byggnader, men att det beror på hur kraven ställs. Anpassas

inte kraven till den tekniska utvecklingen finns i stället risk att de verkar

hämmande. I dag finns teknik att bygga mycket energisnåla byggnader,

men Boverkets regler ligger fortfarande långt ifrån energianvändningen i

lågenergihus. Här skulle kommuner i egenskap av samhällsplanerare

kunna spela en mycket viktigare roll. Kommunen kan i dag bara ställa

krav på energieffektivitet i det fall kommunen äger marken. Lagen borde

ändras så att krav på energieffektivitet även kan ställas i detaljplan.

Förslaget att införa skärpta regler vid ombyggnation kan vara ett bra sätt

att få till stånd långsiktigt lönsamma energieffektiviseringsåtgärder. Här

finns även synpunkter att beakta från stadens bostadsbolag. Familje-

bostäder menar att det är viktigt att ombyggnad definieras så att inte

sedvanligt underhåll riskerar att skjutas upp då en fastighetsägare inte

anse sig ha råd med tvingande energieffektiviseringsåtgärder. Det är

också viktigt att, som Stockholmshem påpekar, ta hänsyn till eventuella

bevarandekrav som kan finnas på kulturklassade byggnader och som kan

försvåra energieffektiviseringsåtgärder. Eskilstuna kommun anser det

som naturligt och välkommet med skärpta byggregler. Kommunen

bedömer till exempel att stora besparingar kan göras genom att se över

ventilationsbestämmelserna. Även Linköpings kommun stödjer förslaget

till energihushållningskrav och att kraven ska ställas ur primär-

energiperspektiv samt vara lönsamma för fastighetsägaren. Kommunen

anser att lönsamhetskraven tydligare ska definieras av ansvarig central

myndighet. Göteborgs stad menar att det finns en potential att skärpa

byggreglerna ytterligare från dagens och redan beslutade nivåer och att

krav på energieffektivisering bör ställas även vid mindre ombyggnader.

Ur miljösynpunkt vill staden särskilt framhålla vikten av ombyggnad av

miljonprogramsområden. Många äldre fastigheter är i dåligt skick och

behöver totalrenoveras för att bli energieffektiva. För att möjliggöra detta

krävs anpassade normer men också subventioner som ekonomiskt kan

motivera att bygga om till nybyggnadsstandard. Kumla kommun har

anfört i princip samstämmiga synpunkter med Göteborgs stad i detta

avseende. Även Hyresgästföreningen menar att energieffektiviserings-

krav i samband med ombyggnad måste kopplas till ekonomiskt stöd.

Prop. 2008/09:163

128

Chalmers tekniska högskola, ITPS, Karlstads kommun, Östersunds

kommun, Hässleholms kommun, länsstyrelserna i Västra Götalands län

och Västernorrlands län, Sveriges kommuner och landsting, Klimatkom-

munerna, Svenska bioenergiföreningen, Fastighetsägarna Sverige,

Föreningen Sveriges Energirådgivare, Svensk teknik och design, Trä-

och möbelindustriförbundet, VVS-företagen, Sveriges Byggindustrier och

Svensk Ventilation stödjer förslag till skärpta byggregler.

NCC stödjer energikrav i samband med ombyggnad men anser att

dessa inte ska ligga i nivå med kraven på nyproduktion.

Socialstyrelsen framhåller att energieffektiviseringsarbetet inte får leda

till negativa hälsoeffekter. De åtgärder och medel ska väljas som främjar

en god hälsa eller är hälsoneutrala. Avvägningar är särskilt påkallat vid

planering av nya bostäder och lokaler samt vid ombyggnationer.

Ogenomtänkta och icke optimala val av byggmaterial, konstruktion och

prestanda kan leda till att inomhusmiljörelaterad ohälsa ökar. Astma- och

allergiförbundet har framfört likartade synpunkter som Socialstyrelsen.

Statens fastighetsverk (SFV) framhåller vissa möjliga hinder att nå nya

krav på energihushållning vid ombyggnad av kulturhistoriskt värdefulla

byggnader. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader ställer speciella krav

vid ombyggnader vilket kan begränsa möjligheterna för energi-

effektivisering. I dagsläget saknar SFV resurser att genomföra lönsamma

energieffektiviseringsåtgärder för sina så kallade bidragsfastigheter,

anledningen är det begränsade anslaget för dessa fastigheter som inte

finansieras med hyresmedel. Riksantikvarieämbetet anser att nya energi-

krav behöver kombineras med resurser för antikvariskt motiverade mer-

kostnader för att anpassa olika tekniska lösningar. Lunds tekniska

högskola anför att betänkandet saknar ett långsiktigt perspektiv och

diskuterar inte hur exempelvis byggregler kan utvecklas med tiden för att

ge långsiktiga incitament för energieffektivisering genom att staka ut och

avisera framtida skärpningar av kraven som kan ge branschen möjlighet

till framförhållning. Inte heller går betänkandet särskilt långt i sin analys

av byggregler som främjar energieffektivisering i samband med

renovering och ombyggnad av befintlig bebyggelse. Boverket påpekar att

regler för energihushållning i samband med ändring av byggnad redan

finns i byggnadsverkslagen (BVL) och byggnadsverksförordningen

(BVF) samt i Boverkets allmänna råd om ändring av byggnad (BÄR).

Boverket har valt att utfärda allmänna råd i stället för föreskrifter

eftersom byggherren utöver tekniska egenskapskrav också måste ta

hänsyn till byggnadens förutsättningar och ändringens omfattning. Det

pågår ett arbete inom Boverket att ta fram förslag till preciserade

tillämpningsföreskrifter för ändring av byggnad. Utöver energihus-

hållning finns ytterligare åtta egenskapskrav i BVL samt krav på att

hänsyn ska tas till byggnadens förutsättningar och ändringens

omfattning. Här finns ett antal potentiella målkonflikter, menar verket.

Prop. 2008/09:163

129

Formas anser att förslaget om skärpta byggregler är bra men kan

tydliggöras och utvecklas. Även den befintliga byggnadsstocken behöver

bli föremål för stora satsningar ur energieffektiviseringssynpunkt om

uppsatta mål ska nås.

Energimyndigheten tillstyrker förslaget om energihushållningskrav i

samband med ombyggnad och att Boverket får i uppdrag att utvärdera de

gällande kraven för nybyggnad och vid behov föreslå förändringar.

Energimyndigheten bör delta i detta utvärderingsarbete liksom i det

redan pågående arbetet med märkning enligt byggnaders energiprestanda.

Svensk Fjärrvärme menar att krav avseende energihushållning vid

ändring av byggnad bör göras lika kommande nybyggnadsregler med

hårdare krav för elvärmda byggnader eller ännu hellre med direkta

viktningsfaktorer.

SABO anser generellt att det kan vara bra med krav på

energihushållning i samband med större renoveringar. Frågan är dock

komplicerad då den även rymmer en ekonomisk dimension. Omfattande

krav på energibesparingar vid renovering medför en kraftigt ökad

finansiell belastning för renoveringsprojekt, menar SABO. Detta ställer

höga krav på att det regelverk som ska gälla vid renovering utformas

med balans och omdöme.

Skälen för regeringens bedömning:

Energieffektiviseringsutredningen framhåller att det finns stor potential

för energieffektivisering i befintliga byggnader. Utredningen bedömer att

den lönsamma effektiviseringspotentialen är ca 13 TWh fjärrvärme och

bränslen respektive ca 11 TWh el i slutlig energi till 2016.

Som har konstaterats i en rad tidigare sammanhang finns ett

omfattande behov av renovering av och upprustning i befintliga

byggnader. Det gäller t.ex. bostadshus inom det s.k. miljonprogrammet

och flerfamiljshus som byggdes under 1940– och 50–talen. Inom en

tioårsperiod behöver ca 60 procent av det svenska flerbostadshus-

beståndet renoveras. Det är då väsentligt att möjligheten till energi-

effektivisering tas till vara, eftersom lönsamheten för effektiviserings-

åtgärder i allmänhet är väsentligt bättre i samband med renovering än

som enskilda åtgärder.

Regeringen kan för det första konstatera att det ställs krav i det

befintliga EG-direktivet om byggnaders energiprestanda med innebörden

Prop. 2008/09:163

130

att byggnader över 1000 kvadratmeter som renoveras eller byggs om ska

uppfylla vissa minimikrav på energiprestanda. Europeiska

kommissionens förslag till omarbetning av detta direktiv innebär en

skärpning av kraven. Kommissionens förslag till omarbetning ska börja

förhandlas under innevarande år. Alldeles oavsett resultatet av denna

förhandling kvarstår det faktum att en effektivare energianvändning i

byggnader är en viktig del i Sveriges arbete att leva upp till de

målsättningar för energieffektivisering som har antagits för EU som

helhet.

Boverket har på regeringens uppdrag utrett lämpliga åtgärder för att

effektivisera energianvändningen i befintliga byggnader. I samband med

detta har verket föreslagit att ändringsföreskrifter med avseende på

effektivare energianvändning ska tas fram och överlämnas till Europeiska

kommissionen för anmälan under 2009. Regeringen stödjer detta arbete.

Utarbetandet av energieffektiviseringskrav vid ändring i byggnad har

visat sig vara förenat med svårigheter när det gäller definitioner och

gränsdragningar. Byggprocessutredningen har på regeringens uppdrag

föreslagit möjligheter att vid ombyggnad och ändring av fasadmaterial

som följdkrav kräva att åtgärder med syfte att effektivisera

energianvändningen vidtas. Vid ändringar av byggnader och fasader

behöver hänsyn tas även till andra tekniska egenskapskrav, estetiska och

kulturella värden samt att inomhusmiljön inte försämras. Reglerna bör

heller inte leda till ökade administrativa kostnader för företagen. I

Byggprocessutredningens betänkande Bygg - helt enkelt! (SOU 2008:68)

redovisas förslagen, vilka har remissbehandlats och beredning av det

samlade materialet pågår i Regeringskansliet.

Med hänsyn tagen till nyss redovisade arbeten som berör

energianvändningen i byggnader, inte minst de förhandlingar om

förslaget till revidering av direktivet om byggnaders energiprestanda som

inletts i år, anser regeringen att det för närvarande inte är lämpligt att ta

ställning till de åtgärder som Energieffektiviseringsutredningen

föreslagit. Vidare behöver ställning tas i närliggande frågor om

definitioner och så kallade följdåtgärder. Dessa kommer att bedömas på

ett samordnat sätt i den kommande propositionen om plan- och

bygglagstiftningen. Regeringens grundläggande syn är dock fortsatt att

det är angeläget att möjligheter till energieffektivisering tas tillvara. Som

ett led i detta är det angeläget att Boverket aktivt arbetar vidare med att ta

fram föreskrifter som uttrycker specifika och uppföljningsbara

energikrav enligt nu gällande bestämmelser avseende ändring av

byggnad. Sådana krav ska vara väl avvägda och förenliga med

uppfyllandet av andra funktionskrav på byggnader.

Regeringen konstaterar också att Energieffektiviseringsutredningen har

föreslagit att Boverket ska ges i uppdrag att utvärdera nybyggnadskraven

och föreslå eventuella revideringar. Regeringen har i verkets reglerings-

brev för 2009 givit Boverket i uppdrag att genomföra ett sådant arbete.

Prop. 2008/09:163

131

11.8.3

Strategi för främjande av lågenergibyggnader

Regeringens bedömning: En nationell strategi för att främja

lågenergibyggnader bör tas fram. I en sådan strategi ska utöver

energiaspekterna alla tekniska funktionskrav på byggnader beaktas.

Krav på upprättande av nationella handlingsplaner för byggnader som

har bra energi- och klimategenskaper förhandlas för närvarande på

EU-nivån inom ramen för revidering av direktivet om byggnaders

energiprestanda. Den svenska nationella strategin ska beakta resultatet

av förhandlingarna på EU-nivå.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen konstaterar att

Energimyndigheten bedriver ett värdefullt arbete för att främja s.k.

lågenergihus. Programmet för passivhus och lågenergihus stödjer

marknadsintroduktionen av ett energieffektivt byggande genom att ge

stöd till byggprojekt. Passivhus är ett koncept för mycket energieffektiva

byggnader som i det närmaste helt värms upp med den energi som finns i

huset. Konceptet fokuserar på att minska energiförlusterna genom

mycket god isolering samt effektiv återvinning av värme från

ventilationsluft. Pilotprojekten som genomförts har visat vägen för en

bredare spridning av ett energieffektivt byggande i hela landet. Flera

byggprojekt är genomförda eller nära ett genomförande, för varje nytt

projekt ökar antalet aktörer och leverantörer och kunskapen kring

behovet av samt möjligheterna att bygga energieffektiva bostäder sprids.

Marknadens intresse för att prova energieffektivt byggande ökar snabbt.

Antalet byggprojekt har ökat kraftigt de senaste åren och ca 900 lägen-

heter kommer vara klara vid slutet av 2009. Regeringen följer

utvecklingen av lågenergihus och vill på olika sätt fortsatt stimulera

byggbranschens aktörer att fortsätta den positiva utvecklingen.

Regeringen anser att en samlad strategi för att öka andelen lågenergihus,

t.ex. passivhus bör tas fram. I en sådan strategi ska alla tekniska

egenskapskrav som ställs på byggnader beaktas, vari ingår energihushåll-

ning. Krav på upprättande av nationella handlingsplaner för byggnader

som har bra energi- och klimategenskaper förhandlas för närvarande på

EU-nivå inom ramen för revidering av direktivet om byggnaders

energiprestanda. Den svenska nationella strategin skall även beakta

resultatet av dessa förhandlingar på EU-nivå.

11.8.4

Individuell mätning och debitering

Prop. 2008/09:163

132

Regeringens bedömning: Krav på individuell mätning av varmvatten

och el bör införas vid uppförande och ändring av byggnader som

inrymmer bostäder, om det inte är oskäligt. Den närmare

utformningen av sådana krav bör samordnas med övriga förslag som

ska läggas i regeringens kommande proposition om översyn av plan-

och bygglagstiftningen. Energimyndigheten bör ges i uppdrag att följa

utvecklingen av behovet av krav på separat debitering.

Energimarknadsinspektionen bör ges i uppdrag att i samråd med

Energimyndigheten kartlägga hur mätning och debitering av

verksamhetsel sker i lokaler. Kartläggningen ska även omfatta en

inventering av möjligheter att övergå till individuell mätning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Boverket anser att individuell mätning och

debitering (IMD) av värme, varmvatten och elektricitet minskar energi-

användningen men genom att det finns olika uppfattningar om hur stor

energibesparingspotentialen är bör jämförande studier utföras innan

ytterligare krav införs. Energimarknadsinspektionen och Energimyndig-

heten tillstyrker utredningens förslag om individuell mätning i

flerbostadshus. Svensk Fjärrvärme är i grunden positiva till individuell

mätning men menar att incitamentet måste ges till den som har möjlighet

att förändra, vilket innebär att slutanvändaren av tappvarmvatten har en

möjlighet att spara till skillnad mot en enskild lägenhets- eller

lokalinnehavare som inte nämnvärt kan påverka sin energianvändning.

E.ON understryker att individuell mätning kräver individuell debitering

vilket innebär ett merarbete både för leverantör och konsument, liksom

att det förutsätter investeringar. Svenska Bostäder samtycker till att inte

ställa krav på IMD av värme men beklagar att utredningen inte har

lyckats lägga en ordentlig grund för ett brett införande av IMD av

varmvatten bl.a. genom att belysa frågan om debitering. HSB och

Riksbyggen anser att det finns ett stort behov av att mäta varm-

vattenanvändning i hela bostadsbeståndet samt att verifiera effekterna av

sådan mätning men menar att det finns stora tekniska brister och att det

därför är angeläget att stödja en teknikutveckling mot mer kostnads-

effektiv utrustning och installation av mätare. NCC Construction Sverige

AB stödjer förslaget med individuell mätning av varmvatten och el vid

nybyggnader och större ombyggnader, däremot anser man inte att

individuell mätning av värme är lönsamt. Växjö kommun anser att man

även ska ställa som krav att det införs mätning av och debitering av

värme. Östersunds kommun och Länsstyrelsen i Västra Götalands län

tillstyrker utredningens förslag om individuell mätning av varmvatten

och el. Borlänge kommun anser att även lokaler bör innefattas i

individuell mätning. Statens Fastighetsverk menar att förslaget om

individuell mätning av varmvatten kommer att ta tid från teknik- och

driftpersonal som skulle kunnat läggas på energieffektiviseringsåtgärder.

Chalmers tekniska högskola stödjer en riktlinje att införa individuell

mätning av varmvatten, värme och el. Konsumentverket anser att det är

viktigt att hushållen betalar för energi i förhållande till sin individuella

förbrukning. Fastighetsägarna stödjer förslaget om individuell mätning

av varmvatten vid ny- och ombyggnad men menar att varmvatten-

försörjning omfattas av hyresbegreppet och att det därför krävs ändringar

i hyreslagstiftningen. FUNKIS stödjer utredningens förslag. Hyresgäs-

tföreningen är positiv till individuell mätning av tappvarmvatten i energi-

effektiva nybyggda och ombyggda fastigheter dock inte av värme, vidare

delar man utredningens uppfattning beträffande debitering och menar att

all el bör debiteras hyresgäster utifrån faktisk förbrukning.

Prop. 2008/09:163

133

Skälen för regeringens bedömning

Individuell mätning av varmvatten

Av utredningens slutbetänkande framgår att ett antal studier har påvisat

att individens beteende har stor betydelse för energianvändning i

byggnader. Energianvändningen för tappvarmvatten kan variera med en

faktor tio mellan enskilda hushåll. Detta förhållande gäller även när

hänsyn tas till bostadsarea, familjesammansättning m.m. I lägenheter där

kostnaden för varmvatten ingår i hyran är den enskilda hyresgästens

incitament att effektivisera sin energianvändning vanligen mycket litet.

Detta bedöms leda till en ineffektiv energianvändning för tappvarmvatten

i en stor del av det svenska beståndet av flerbostadshus. Individuell

mätning och debitering (IMD) av de enskilda lägenhetsinnehavarnas

användning av varmvatten kan förväntas leda till en effektivare

energianvändning, av bl.a. följande skäl:

• När de boende får en tydlig bild av sin energianvändning ges de också

ett tydligare incitament att agera energieffektivt.

• Fastighetsägaren upplever sannolikt starkare krav från hyresgästerna att

åtgärda problem, såsom att t.ex. justera läckande kranar.

• IMD ökar fastighetsägarens kunskap om den individuella byggnadens

energianvändning, och kan därmed även ge underlag för andra energi-

effektiviseringsinsatser.

Enligt utredningen användes ca 28 TWh energi för uppvärmning och

tappvarmvatten i flerbostadshus under direktivets basårsperiod åren

2001–2005. Mer än 80 procent av denna energimängd utgörs av fjärr-

värme. Erfarenheter från såväl svenska som utländska projekt indikerar

att IMD kan bidra till en minskad energianvändning om 15−30 procent

för varmvatten. Om samtliga svenska lägenheter i flerbostadshus skulle

utrustas med IMD av varmvatten skulle en lönsam effektiviserings-

potential för flerbostadshus på cirka 2,2 TWh primär energi (2 TWh

slutlig energi) kunna uppnås.

För individuell mätning av tappvarmvatten finns, enligt utredningen, i

princip två metoder. Den traditionella metoden är att mäta med ving-

hjulsmätare, medan nyare metoder baserade på mätare som placeras

utanpå vattenledningarna har etablerats på marknaden under senare år.

Flera olika tekniker finns för utanpåliggande mätare, t.ex. temperatur-

mätning eller mätning med hjälp av ultraljud. För att installera ving-

hjulsmätare krävs ingrepp i vattenledningarna medan utanpåliggande

mätare inte gör det. Flera faktorer påverkar hur komplicerat det är att

installera varmvattenmätare i en befintlig byggnad, och kostnaderna för

installation varierar med dessa faktorer. Om en lägenhet försörjs med

varmvatten från flera olika stammar erfordras exempelvis flera mätare

per lägenhet. Ett annat förhållande som utredningen pekar på är att

varmvattencirkulation underlättar en rättvis mätning av varmvatten med

vinghjulsmätare, medan brister i varmvattencirkulationen inte medför

några problem vid utanpåliggande mätare.

Prop. 2008/09:163

134

Utöver mätarna krävs även utrustning för insamling och administration

av uppmätta värden. Sådana insamlingssystem finns, enligt utredningen,

både för enbart varmvattenmätning och för mätvärdesinsamling för flera

olika ändamål (t.ex. varmvatten, kallvatten och värme). Kostnaden per

insamlat mätvärde är lägre för sådan utrustning som hanterar flera

ändamål än för system som administrerar endast ett ändamål.

Av utredningen framgår att IMD synes vara en relativt enkel metod att

spara energi. Utredningen konstaterar vidare att IMD av varmvatten är

mycket lönsamt i de flesta fall, och att lönsamheten sannolikt kommer att

öka efterhand som mät- och överföringsutrustningen utvecklas och

kostnaderna sjunker. Regeringen delar därför utredningens bedömning

att ett krav på IMD av varmvatten bör införas i Sverige. Ett sådant krav

bör gälla vid uppförande och ändring av byggnader som inrymmer

bostäder. Kravet bör inte vara absolut utan en viss möjlighet att undanta

situationer där det kan framstå som direkt oskäligt att kräva installation

av IMD bör finnas. Detta kan rimligen endast beröra ändringsfallen.

Individuell mätning av värme

I utredningen konstateras att värmemätning i flerbostadshus är mer

komplicerad och sannolikt mindre lönsam än varmvattenmätning. Det

sker värmetransmission både genom ytterväggarna och genom de

lägenhetsskiljande väggarna i ett flerbostadshus. Värmetransmissionen

medför bland annat problem att skapa en rättvis fördelning av

kostnaderna. Mätvärdena kan också påverkas såväl avsiktligt som

oavsiktligt av de boende. Utredningen menar att fastighetsägare generellt

brukar nämna att IMD av värme styr mot lägenhetsindividuella

utrustningar och enheter för värme och värmeväxling. Vidare menar man

att det ofta anförs mot all form av IMD att det motverkar

fastighetsägarens incitament för andra energieffektiviseringsåtgärder.

Sammanfattningsvis pekar utredningen på att IMD av värme kan vara

lönsamt i många fall, men att det framför allt för mindre lägenheter kan

vara svårt att nå en acceptabel lönsamhet. En teoretiskt lönsam

effektiviseringspotential för flerbostadshus på mellan 2 och 4 TWh

slutlig energi skulle kunna uppnås om samtliga svenska lägenheter i

flerbostadshus skulle utrustas med IMD.

Regeringens anser att det i dagsläget inte finns skäl att införa krav på

IMD av värme. Ett starkt skäl för detta är att fastighetsägarnas incitament

för att vidta effektiva energieffektiviseringsåtgärder inte ska motverkas.

En enskild lägenhets- eller lokalinnehavare kan inte nämnvärt påverka

sin värmeförbrukning genom energieffektiviseringsåtgärder då detta

åligger fastighetsägaren. Flerbostadshus och lokaler i Sverige domineras

av gemensamma uppvärmningssystem genom främst fjärrvärme vilket

gör att en helhetssyn på byggnaden ur energisynpunkt blir naturlig och

bör bibehållas för att bästa möjliga effektiviseringsgrad ska uppnås.

Individuell mätning av el

Prop. 2008/09:163

135

Enligt utredningen har majoriteten av de svenska hushållen i

flerbostadshusbeståndet eget el-abonnemang, och därmed individuell

mätning och debitering av el. Svensk Energi uppskattar att så är fallet

med 90 till 95 procent av alla slutanvändare i lägenheter. Efter 1990–

talets utveckling mot mer individuell elmätning har trenden, enligt

utredningen dock vänt, och vi går nu åter mot en ökad andel kollektiv

elmätning i flerbostadshus. Kollektivmätningen förefaller öka mest i

bostadsrättslägenheter. Denna lägesbedömning delas, enligt utredningen,

av både Svensk Energi och EME Analys jämte privata och allmännyttiga

bostadsföretag genom Fastighetsägarna respektive SABO. Att trenden är

tydligast i bostadsrättsföreningar menar Fastighetsägarna och SABO kan

bero på att det främst är bostadsrättsföreningar som är villiga att ta på sig

den ökade administrationskostnad som kollektiv mätning, oavsett form,

innebär för fastighetsägaren.

Hur mätning och debitering sker i lokaler förefaller, enligt utredningen,

variera starkt. I många av lokalkategorierna förefaller kollektiv elmätning

vara omfattande. Utredningen anser att det dock i detta avseende saknas

statistiskt tillförlitligt underlag och man menar att om en bättre överblick

över detta område ska uppnås erfordras en särskild kartläggning.

Enligt slutbetänkandet har den främsta drivkraften bakom alla former

av kollektivmätning av el historiskt varit en strävan att minska

investeringskostnaderna för fastighetsägare och byggherrar vid

produktion av flerbostadshus. Många flerbostadshus byggdes tidigare

med endast en mätpunkt, och hushållselen ingick i hyran. Som tidigare

nämnts gjordes förändringar avseende elmätning i många av dessa

byggnader under 1990–talet. Antingen installerades mätare för enskilda

abonnemang hos det lokala elnätsföretaget eller mätare för för-

delningsmätning där fastighetsägaren administrerar debiteringen.

Drivkraften bakom dessa förändringar var ökade elkostnader och att

elanvändningen i kWh per m² var väsentligt högre i flerbostadshus med

kollektivmätning än i flerbostadshus med enskild mätning. Införandet av

individuell mätning och debitering har i dessa byggnader lett till

väsentliga minskningar av elanvändningen. Energimyndigheten menar att

individuellt debiterad elanvändning är mellan 10 och 30 procent lägre än

kollektivt debiterad el, och marknadsaktörer som EME Analys har

intervjuat uppger att minskningar av elanvändningen på 20 procent har

varit vanliga vid övergång till individuell elmätning. Utveckling i

flerbostadshusen, att på nytt gå mot en högre andel kollektivmätning av

el, bedöms också huvudsakligen drivas av en strävan mot minskade

kostnader. Både de fasta kostnaderna till elhandlare och lägre kostnader

för elnätsabonnemang bidrar till denna besparing. Utredningen anser att

utvecklingen mot ett allt större inslag av kollektiv mätning av el är

negativ, eftersom den motverkar en lönsam effektiv energianvändning.

Utredningen anser vidare att kundens rättigheter vid tvister samt kundens

möjlighet att byta elhandelsföretag är, vid sidan om effektivare

energianvändning, viktiga argument för individuell mätning av el.

Regeringen delar utredningens uppfattning och anser att krav bör ställas

på individuell mätning av el för att stoppa utbredningen av kollektiv

mätning. Krav på individuell mätning bidrar också till att fler

P

lägenhetskunder får möjlighet att byta elleverantör och får

konsumenträttigheter enligt ellagen. Ett sådant krav bör gälla vid

uppförande och ändring av byggnad som inrymmer bostäder. I fråga om

kollektiv mätning av el i lokaler föreslår utredningen att Energi-

marknadsinspektionen ges i uppdrag att i samråd med Energimyndig-

heten kartlägga hur mätning och debitering av verksamhetsel sker i

lokaler. Regeringen delar även här utredningens uppfattning att en

kartläggning måste göras så att det finns underlag för att fatta beslut om

eventuellt införande av individuell mätning i framtiden.

rop. 2008/09:163

136

Debitering

I hyreslagstiftningen finns regler av innebörden att kostnader för el,

värme, varmvatten och avgift för vatten och avlopp får debiteras separat,

vid sidan av hyran, som ska vara till beloppet bestämd i hyresavtalet.

Debitering för energianvändning kan således göras separat, men det finns

ingen skyldighet för hyresvärden att utföra sådan debitering. I

bostadsrättslagen regleras inte uttryckligen möjligheten till separat

redovisning av de boendes kostnader för el, värme och varmvatten.

Enligt vad utredningen inhämtat från bostadsrättsorganisationerna är det

dock vanligt att så sker där utrustning för individuell mätning finns.

Detta regleras då i föreningsstadgarna. Sålunda framgår t.ex. av HSB:s

normalstadgar att användningen av el, värme och varmvatten får be-

räknas efter förbrukning. De enskilda bostadsrättsföreningarna är emel-

lertid fria att själva bestämma om, och i vilken utsträckning, individuella

mätare ska avläsas och huruvida kostnaden för energianvändningen ska

redovisas eller faktureras separat.

För största möjliga energieffektivisering har utredningen menat att nya

regler som ställer krav på separat debitering borde införas i jordabalken

och i bostadsrättslagen. Enligt vad utredningen inhämtat från bl.a.

SABO-företagen och Fastighetsägarna är det dock för närvarande förenat

med stora kostnader och betydande administrativa bördor att separat

debitera t.ex. en individuellt uppmätt vattenanvändning. Utredningen har

därför stannat för att inte nu föreslå införandet av krav på att individuellt

uppmätt energianvändning ska debiteras i separata poster. Regeringen

delar utredningens uppfattning i denna fråga och menar att det viktiga i

dagsläget är att konstatera att det inte finns några hinder för separat

debitering. Av regelförenklingsskäl bör man avvakta med att införa krav

på separat debitering tills det står klart vilka effekter det föreslagna

kravet på individuell mätning får och i vilken omfattning det i sig kan

leda till separat debitering. Regeringen avser att ge Energimyndigheten i

uppdrag att noggrant följa utvecklingen inom ramen för myndighetens

arbete med energieffektiviseringsfrågor.

11.9

Energieffektivisering i transportsektorn

Prop. 2008/09:163

137

Bakgrund

Transportsektorn står för drygt en tredjedel av den slutliga

energianvändningen i Sverige. I energitjänstedirektivet ingår enbart

inrikes transporter. Den totala energianvändningen för inrikes transporter

har ökat från 79 TWh år 2000 till 91 TWh år 2006, dvs. med knappt 15

procent. Drygt 90 procent av energin användes inom vägtransporter,

huvudsakligen för drift av personbilar och tunga transporter.

Utvecklingen har gått mot bränslesnålare fordon, men samtidigt har

personbilarna blivit fler och dessutom tyngre, vilket bidrar till den ökade

energianvändningen. Fordonen körs i genomsnitt även längre sträckor.

Utredningen gjorde i sitt delbetänkande bedömningen att ca 12 TWh

primär energianvändning kan sparas. Detta stämmer ganska väl överens

med det underlag som togs fram till slutbetänkandet, som pekar på att ca

6 TWh primär energi kommer att ske spontant och med befintliga

styrmedel. Utöver detta bedöms en potential för tekniska åtgärder finnas

på cirka 10 TWh primär energi. Utredningen pekar dock på att det inte är

realistiskt att anta att alla åtgärder som är lönsamma kommer att vidtas.

Utredningen lämnar flera förslag till styrmedel för ökad energi-

effektivisering inom transportsektorn. Regeringen ser åtgärder för

energieffektivisering inom transportsektorn som viktiga för att bryta den

trend av såväl ökad energianvändning som ökade utsläpp av klimat-

påverkande gaser som nu råder. Energieffektivisering kan ses som en

delmängd i arbetet med att minska klimatpåverkan från sektorn. En

helhetsbild över åtgärder för minskad klimatpåverkan genom energi-

effektivisering samt en ökad användning av förnybara drivmedel

presenteras därför inom ramen för klimatpropositionen.

Inom transportsektorn är några av de viktigaste och mest använda

styrmedlen olika former av beskattning. Det handlar främst om driv-

medelsbeskattning av koldioxid och energi, men även fordonsbeskattning

som sedan år 2006 är differentierad utifrån fordonets koldioxidutsläpp. I

klimatpropositionen som beslutades samma dag som denna proposition

presenterar regeringen flera förslag till förändrad beskattningen för att

minska utsläppen av koldioxid och effektivisera energianvändningen i

transportsektorn. Bland annat föreslås att nya miljöbilar befrias från

fordonsskatt i fem år, samtidigt som fordonsskatten höjs med 5 kronor

per gram koldioxid en bil släpper ut. Fordonsskatten för tunga lastbilar

och tunga bussar sänks och energiskatten på diesel höjs till 2013 med

40 öre per liter.

Regeringen lägger parallellt med denna energiproposition en

proposition om förslag till ändrad och förenklad målstruktur för

transportpolitiken. Väl fungerande resor och transporter är en prioriterad

del i regeringens politik för att bryta utanförskapet, skapa fler jobb och

växande företag. Resor och transporter är nödvändiga för att samhället

ska fungera och det är en nödvändighet för Sveriges välstånd att

transportsystemet effektiviseras. Det betyder bl.a. en ökad fokusering på

att skapa tillgänglighet för alla medborgare, på att stärka den

internationella konkurrenskraften för näringslivet och på att underlätta en

hållbar regionförstoring. Det är inget mål i sig att minska resandet, men

Prop. 2008/09:163

138

samtidigt är det angeläget att transportpolitiken och transportsystemet

utformas så att rese- och transportbehovet kan tillgodoses på ett sätt som

stimulerar till och skapar goda förutsättningar för klimatsmartare, energi-

effektivare och säkrare lösningar. Regeringen kommer att presentera

förslag på de åtgärder och styrmedel som behövs för att energi- och

klimatåtagandena säkerställs. Syftet med förändringen är även att

förenkla målstrukturen så att avvägningar i beslutsprocessen och

styrningen underlättas, liksom planeringen, genomförandet och

uppföljningen av den statliga transportpolitiken. På så sätt blir målen

därigenom enklare att kommunicera och får större möjlighet att tillämpas

i praktiken. Ytterligare om åtgärder för att stärka energieffektiviteten

inom transportsektorn återfinns i propositionen En sammanhållen klimat-

och energipolitik - klimat (prop. 2008/09:162).

Regeringen anser att en trafikslagsövergripande ansats är central i

transportpolitiken och den långsiktiga infrastrukturplaneringen.

Regeringen gav den 19 december 2008 i uppdrag åt Vägverket,

Banverket, Sjöfartsverket och Luftfartsstyrelsen/Transportstyrelsen att,

som en del av den långsiktiga infrastrukturplaneringen, upprätta ett

gemensamt förslag till en nationell trafikslagsövergripande plan för

utveckling av transportsystemet för perioden 2010–2021. Vid samma

tillfälle gavs i uppdrag till länen, dvs. länsstyrelser, kommunala sam-

verkansorgan och regionala självstyrelseorgan, att upprätta förslag till

motsvarande transportslagsövergripande länsplaner för regional tran-

sportinfrastruktur för samma period. Tidsplanen för åtgärdsplaneringen

är att trafikverken ska redovisa uppdraget till Regeringskansliet senast

den 1 september 2009. Förslaget kommer därefter att remissbehandlas.

Länen ska senast den 2 november 2009 redovisa remitterade förslag till

länsplaner. Det är viktigt att de långsiktiga planer som är resultatet av

åtgärdsplaneringen bidrar till att de transportpolitiska målen uppfylls,

enligt den föreslagna nya strukturen.

Ett annat viktigt steg i arbetet att få ett trafikslagsövergripande synsätt

på transportsektorn är inrättandet av den nya myndigheten Transport-

styrelsen 1 januari 2009. Även den av regeringen tillsatta Trafikverks-

utredningens (N 2008:06) uppdrag att se över verksamheter och

funktioner hos myndigheterna inom transportsektorn utgår från ett

trafikslagsövergripande synsätt. Utredningens analys och förslag till

åtgärder ska redovisas senast den 1 april 2009.

11.9.1

Energieffektivisering med el i transportsektorn

Regeringens bedömning: Introduktion av delvis eller helt eldrivna

fordon är en viktig del i strategin för att öka energieffektiviteten i

transportsystemet, bryta fossilberoendet och minska klimatpåverkan.

Utvecklingen bör inriktas på att Sverige år 2030 har en fordonsflotta

som är oberoende av fossila bränslen.

Skälen för regeringens bedömning: Transportsektorn är fortfarande

nästan helt beroende av fossila drivmedel. Inom EU har funnits ett icke

bindande mål att introducera förnybara drivmedel upp till 5,75 procent

till 2010. Bland annat Sverige har antagit ett mål om att användningen av

Prop. 2008/09:163

139

biodrivmedel och andra förnybara drivmedel ska uppgå till 5,75 procent

till 2010 (prop. 2005/06:16, 2005/06:TU6, rskr. 2005/06:134). Genom

det nya direktivet om främjande av användningen av användningen av

förnybar energi ökas ambitionen till 10 procent och målet görs legalt

bindande och ska vara uppnått 2020 (se även avsnitt 9.1.2). I sig innebär

inte övergång till biodrivmedel någon egentlig effektivisering; vissa

kombinationer av drivmedel och motortyp, t.ex. dimetyleter (DME) och

dieselmotor, bedöms innebära högre verkningsgrad. Produktionen av

biodrivmedel från biomassa innebär dock i allmänhet större

omvandlingsförluster och insats av mer energi än vad som åtgår i

raffinaderier för att framställa bensin och dieselolja ur råolja. Sett i ett

systemperspektiv innebär därför introduktion av biodrivmedel närmast en

minskning av energieffektiviteten men bidrar samtidigt till att minska

beroendet av olja och minska klimatpåverkan från transportsektorn. Sett i

detta perspektiv innebär eldrift av fordon en stor fördel; verkningsgraden

i eldrift – laddning av batterier och drift av elmotorer – är flera gånger

högre än verkningsgraden i praktisk körning med såväl bensin som

dieselmotor.

Dagens hybridbilar bedöms inom kort följas även av laddhybrider.

Dessa innebär att batterier laddas från nätet och kortare körningar kan

ske helt baserat på el. Storskalig introduktion av sådana fordon innebär

stora fördelar samtidigt som de även ställer nya krav på elsystemet

inklusive infrastruktur för anslutning av bilarna. Särskilt vid eldrift i

tätortskörning är vinsten i energieffektivitet och betydelsen av minskade

luftföroreningar som störst. Systemen bör anpassas till dessa nya fordon

på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt och fordonsägare bör ges

tillträde till laddstationer till en skälig kostnad. System för mätning och

debitering av elförbrukningen behöver utvecklas så att dessa nya

elförbrukares karaktär ges möjlighet att samverka med elsystemet

inklusive tillkommande förnybar elproduktion.

Regeringen har inlett detta arbete genom två uppdrag till

Energimyndigheten. Den 16 oktober 2008 fick myndigheten ett uppdrag

om kvotering av förnybara drivmedel som även omfattar hur elenergi

baserat på förnybara energislag kan inkluderas i systemet. Uppdraget ska

redovisas senast den 12 maj 2009. Den 12 februari 2009 gav regeringen

Energimyndigheten i uppdrag att ta fram ett samlat kunskapsunderlag om

marknaden för elbilar och laddhybrider. Uppdraget ska redovisas senast

den 29 maj 2009.

11.9.2

Sparsam körning

Prop. 2008/09:163

140

Regeringens bedömning: Det finns en betydande potential att

effektivisera energianvändningen inom alla trafikslag genom att

fordon, fartyg och flygplan används på ett mer energieffektivt sätt.

Befintliga potentialer bör realiseras. Exempel på insatser är sparsam

körning i körkortsutbildningen och driftsättningen av gröna flygningar

i svenskt luftrum. Vägverket bör ges i uppdrag att utreda hur ett

system för att stödja privatpersoners utbildning i sparsam körning kan

utformas. Vägverket bör också att ges i uppdrag att i samråd med

berörda myndigheter utveckla ett gemensamt koncept för sparsam

körning av arbetsmaskiner.

Utredningens förslag: Stämmer i stort överens med regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: BIL Sweden anser det vara av stor vikt att även de

som använder arbetsmaskiner blir utbildade i sparsam körning, eftersom

det givit positiv effekt då lastbilschaufförer genomgått sådan träning.

SIKA anser att eco-driving kan ha en positiv effekt ur miljö- och

trafiksäkerhetsperspektiv, men vill betona betydelsen av uppföljning av

fordons köregenskaper, och vid behov åtgärder, så att inte trafik-

säkerheten riskerar att försämras (exempelvis genom en eventuell

reducerad bromsverkan). Energimyndigheten tillstyrker förslaget. Svenskt

Näringsliv anser att det är positivt att även de som brukar arbetsmaskiner

ges utbildning i sparsam körning. Lantbrukarnas riksförbund anser det

viktigt att även de gröna näringarna inkluderas vid utveckling av koncept

för sparsam körning. Teknikföretagen anser det viktigt att näringslivet,

tillverkare och användare involveras i utvecklingen av sparsam körning.

Transportgruppen anser att det är bättre att premiera åkerier som arbetar

med beteendeförändringar via sparcoacher och eco-driving än att förlita

sig på tekniska spärrar på fordonen. Motormännen anser att det för ett

ändrat körbeteende bland majoriteten av förare krävs ett omfattande

folkupplysningsarbete. För att nå detta krävs ett betydligt tydligare

uppdrag till myndigheterna än vad som går att utläsa av utrednings-

förslaget. VTI anser det noterbart att sparsam körning och sänkt hastighet

nämns i utredningen som lönsamma åtgärder med mycket stor

energisparpotential. Detta är resultat som ofta framförs både i den

akademiska och den publika debatten och måste rimligen anses vara väl

kända även hos en stor del av allmänheten. Mot den bakgrunden kan det

uppfattas som underligt att ett sparsammare beteende i trafiken inte redan

har anammats. Detta kan bero på ”marknadsbarriärer” men det kan också

vara ett uttryck för att gemene man inte upplever att nyttan av att köra

långsamt och sparsamt överväger kostnaden. Drar man resonemanget ett

steg längre är det inte alls uppenbart att lägre hastigheter, utifrån de

enskilda trafikanternas preferenser, är ett lönsamt sätt att öka

energieffektiviteten.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har beräknat att det

finns en lönsam effektiviseringspotential i transportsektorn om cirka

10 TWh primär energi (8 TWh slutlig energi) till år 2016. Att denna

potential realiseras är viktigt, inte minst mot bakgrund av sektorns stora

användning av fossila bränslen. Effektiviserad energianvändning i

transportsektorn ger också minskade koldioxidutsläpp.

Prop. 2008/09:163

141

Utbildning i sparsam körning kan varaktigt minska bränsle-

förbrukningen med 5–15 procent beroende på förarnas vanor innan de

genomgår utbildningen och hur väl den följs upp. Sparsam körning har

också trafiksäkerhetsvinster eftersom föraren lär sig att planera sin

körning på ett bättre sätt. Det är också skälen till att det numera ställs

krav på kunskaper om sparsam körning i både utbildningen och proven

för samtliga körkortsbehörigheter. Genom utbildningen av privata

handledare får också de som redan har körkort ökade kunskaper om

sparsam körning. Regeringen har dessutom föreslagit att kunskaper om

sparsam körning införs som ett krav i Europaparlamentets och rådets

direktiv 2006/126/EG om körkort, både vad gäller utbildning och prov.

Vägverkets arbete med att stödja företag och myndigheter att

kvalitetssäkra sina transporter från miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt

bidrar också till att sprida kunskapen om sparsam körning. Många förare

saknar dock fortfarande kunskaper i sparsam körning. Regeringen avser

därför ge Vägverket i uppdrag att utreda hur ett system för att stödja

privatpersoners utbildning i sparsam körning kan utformas. Det är viktigt

att det engagemang som finns hos enskilda, organisationer och företag

tas till vara i klimatarbetet. Uppdraget bör därför genomföras i samråd

med företrädare för trafikskolor, motorganisationer och miljö-

organisationer.

Arbetsmaskiner används i en rad olika samhällssektorer som t.ex.

bygg- och anläggningsbranschen, jordbruket och skogsbruket. Hand-

havandet av arbetsmaskiner har stor betydelse för bränsleförbrukningen.

Genom ett mer bränsleeffektivt körsätt och bättre underhåll av motorer

bedöms det finnas en sparpotential vad gäller bränsleförbrukning, s.k.

Working Ecodriving, på uppemot 20 procent. Det är därför viktigt att

främja sparsam körning av arbetsmaskiner. Regeringen anser därför att

Vägverket i samråd med berörda myndigheter bör få i uppdrag att

utveckla ett gemensamt koncept för sparsam körning av arbetsmaskiner

och kompletterar detta grundkoncept med skräddarsydda tillämpningar i

de olika sektorerna. Berörda myndigheter kommer därefter att få i

uppgift att främja sparsam körning av arbetsmaskiner inom sin respektive

sektor.

Sparsam körning kan också tillämpas för den spårburna trafiken. S.k.

Ecodriving Rail används bl.a. av Green Cargo som också tagit fram ett

utbildningspaket tillsammans med Sveriges Trafikskolors Riksförbund.

Även inom luftfarten finns en potential till energieffektiviseringar med

befintlig flygplansflotta. Inom EU pågår arbetet med revideringen av lag-

stiftningen om det gemensamma europeiska luftrummet (Single

European Sky II). Genom detta arbete kommer s.k. funktionella

luftrumsblock att inrättas. De funktionella luftrumsblocken (FAB)

medför att planering och utförande av flygtrafiktjänsten i EU tar sin

utgångspunkt i operativa krav och trafikströmmar och inte, som i dag, de

nationella gränserna som i sig utgör restriktioner och medför längre

resvägar i luften. Omläggningarna av luftrummet medför rakare

flygvägar vilket i sin tur medger kortare restider, minskad bränsle-

förbrukning etc.

Projektet SESAR (Single European Sky Air Traffic Management

Research) utgör den industriella dimensionen av SES II. SESAR är ett

FoU-projekt där unionen och Eurocontrol är grundare men även andra

aktörer inom flygbranschen söker f.n. medlemskap. Inom ramen för

SESAR kan t.ex. s.k. gröna inflygningar utvecklas och införas inom

flygtrafiken. Gröna inflygningar innebär att respektive flygning direkt

vid start vet den exakta landningstiden och därför kan manövrera

flygningen optimalt under hela resans gång. Detta medför högre

förutsebarhet och minskad bränsleförbrukning. Luftfartsverket och SAS

samarbetar om att fortsatt utveckla konceptet med gröna inflygningar.

Prop. 2008/09:163

142

Inom sjöfarten är det ett välbekant faktum att bränsleförbrukningen står

i direkt relation till fartygets hastighet. Även en liten fartminskning

innebär en betydelsefull bränsleminskning och därmed också mindre

utsläpp av koldioxid. Vissa studier gör gällande att om hastigheten

minskas med 10 procent så ökar å ena sidan restiden, men

bränsleförbrukningen minskas å andra sidan med 23 procent. Om en

sådan åtgärd dessutom förenas med bättre fartygsvägledning, s.k.

”Weather Routing” och mer effektiv ruttplanering skulle åtgärden bli än

mer effektiv. Ett system för fartygsvägledning ger stöd för att fatta beslut

om den mest optimala kursen för ett fartyg. Det handlar om faktorer som

vind, vågor och strömmar, men också fartygets egenskaper, hastighets-

resurser och typ av last.

Frågan om att framföra fartyg mer miljöanpassat uppmärksammas

också alltmer inom sjöfarten. Initiativ för att minska bränsle-

förbrukningen genom ”Ecodriving” tas bl.a. av hamnar och av rederier.

Inom den internationella sjöfartsorganisationen, IMO, förs också

diskussioner om att som komplement till bindande regler ta fram

vägledande dokument i syfte att göra sjöfartsnäringen uppmärksam på

olika operativa åtgärder, så som ruttplanering och hastighetsreduktioner,

som kan vidtas för att uppnå mer energieffektiva sjötransporter och

därmed göra viktiga miljövinster.

11.9.3

Förbättrad samhällsplanering för resurssnåla

transporter

Regeringens bedömning: Samhällsplaneringen på regional och lokal

nivå ska stimulera till en samhällsstruktur som främjar resurssnåla

transporter.

Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens

bedömning.

Klimatberedningens bedömning: Stämmer i huvudsak överens med

regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Energimyndigheten anser att den regionala

planeringssamordningen för att främja energisnåla transporter bör ske

inom ramen för nuvarande nätverksstrukturer. Centrala myndigheters

inflytande på den regionala planeringen är relativt liten. Energimyndig-

heten ser att exempelvis programmen Uthållig kommun och Hållbar

stadsplanering som Vägverket driver kan inkludera dessa aspekter.

Boverket stödjer förslaget om ökad samordning, såväl juridisk och

administrativ som teknisk, av statlig, sektoriell, infrastrukturplanering

och kommunal, horisontell, fysisk planering. En samordning behövs både

på översiktlig nivå och på detaljnivå. I dag är bristen på tydlighet mellan

olika sektorsplaner, mellan dessa sektors- och kommunala planer allmänt

omvittnat. Dagens situation kan därför leda till att ett och samma projekt

behöver prövas enligt tre-fyra lagsystem. Trots krav på program och

strategier till 2010 inom miljömålet God bebyggd miljö har det visat sig

att endast 21 procent av kommunerna har kommunomfattande transport-

program. Situationen visar på en brist i plansystemet. Boverket betonar

behovet av en sammanhållen syn på samhällsplaneringen och trafik-

utformningen på olika planeringsnivåer för att kunna rå på dessa frågor.

Boverket är positiv till en utvecklad samhällsplanering på regional nivå.

Regionala systemanalyser av infrastrukturen har tagits fram. Hur dessa

ska användas i framtiden och vem som ska äga dessa bör övervägas.

Boverket vill betona att det i dag saknas regionala organ som kan utföra

regional planering på ett ensartat sätt över landet. Boverket vill också

påpeka att former för en regional planering, liksom en regional

organisation för denna, finns beskriven i rådande lagstiftning (PBL 7

kap.) och är praktiskt möjlig att tillämpa. Detta har dock bara gjorts fullt

ut i ett fall vilket talar för att regional planering uppfattas som

problematisk av lokala beslutsfattare. Boverket stöder att frågan utreds.

Borlänge kommun menar att samordningen av planeringen av in-

frastruktur, trafik och bebyggelse kan bli bättre men kompliceras av att

98 procent av byggnadsbeståndet och infrastrukturen redan finns och ska

aktivt förvaltas. Hyresgästföreningen Riksförbundet anser att betydliga

insatser kan göras för att förbättra kollektivtrafiken till befintliga

bostadsområden. Nya bostadsområden måste utformas så att såväl

service, arbete och rekreation kan nås med kollektiva färdmedel.

Skogsindustrierna vill understryka vikten av att föreslagen samordning

inte leder till ökad byråkrati och förlängda handläggningstider vid

utbyggnad av infrastrukturen.

Prop. 2008/09:163

143

Skälen för regeringens bedömning: Dagens samhällsplanering

påverkar förutsättningarna för ekonomisk, miljömässig och social

utveckling för lång tid framåt. Hur bostadsområden, industriområden,

områden för rekreation, externa handelscentra planeras och samverkar,

påverkar transportbehoven för lång tid framåt. Många mänskliga behov

och politiska mål måste avvägas mot varandra i en process som redan

med dagens regler kan ta lång tid i anspråk. Behoven och för-

utsättningarna i Sverige ser ofta olika ut. Utöver det som redan nämnts

kan frågor kring sårbarhet p.g.a. klimatförändringarna ställa nya krav på

såväl existerande som nya områden. Möjligheterna att uppfylla Sveriges

energi- och klimatmål till 2020 och inte minst senare under innevarande

decennium kommer att påverkas av existerande och kommande

samhällsplanering. Regeringen har också i propositionen Framtidens

resor och transporter – infrastruktur för hållbar tillväxt (prop.

2008/09:35) aviserat en översyn av den fysiska planeringsprocessen för

infrastrukturinvesteringar. Under våren avser regeringen därför att

tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att föreslå förändringar

i syfte att effektivisera den fysiska planeringsprocessen för transport-

infrastruktur.

11.10

Uppföljning och förbättrad energistatistik

Prop. 2008/09:163

144

Regeringens bedömning: Energimyndigheten i samråd med

Energieffektiviseringsrådet bör vara övergripande ansvarig för att

utvärdera effekter av energieffektiviserande åtgärder och styrmedel

med syfte att följa upp energitjänstedirektivet. Energimyndigheten bör

överlämna den andra handlingsplanen för energieffektivitet till

regeringen senast den 30 september 2010 och den tredje senast den

30 september 2013.

En viktig utgångspunkt bör vara att enkla och resurseffektiva

metoder ska användas. Uppföljningen bör så långt som möjligt

använda och utveckla redan befintlig statistik och resultaten från de

statistikutvecklingsprojekt som pågår hos Energimyndigheten, men

även de databaser, register och uppgiftskällor som andra myndigheter

förfogar över. Inga ändringar krävs i ellagen eller fjärrvärmelagen för

att bemyndiga Energimyndigheten att samla in leverantörsdata i syfte

att producera statistik.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en strategisk plan för

utveckling av energianvändningsstatistiken. Utredningen föreslår att

Energimyndigheten ges i uppdrag att ansvara för utvecklingen av

statistiken i samråd med SCB eller annan vald leverantör av officiell

energistatistik, Rådet för den officiella statistiken och efter samråd med

andra berörda myndigheter. Basen i den förbättrade statistiken bör

utgöras av den befintliga statistiken. Utredningen ser ett antal viktiga

områden att arbeta inom för att förbättringar ska uppnås. Det handlar

bl.a. om att ta fram gemensamma definitioner, utveckla leverans-

statistiken för el från nätföretag och att fortsätta med de statistik-

utvecklingsprojekt som bedrivs av Energimyndigheten. Utredningen

nämner också alternativa källor att använda för att höja kvaliteten på

energianvändningsstatistiken.

Utredningen pekar dock på svårigheterna att avgöra vilken

detaljeringsgrad som erfordras för att följa upp styrmedel då detta beror

på vilka styrmedel och åtgärder som genomförs, samt att det är beroende

av vilka utvärderingsmetoder som ska användas.

Utredningen föreslår att ellagen och fjärrvärmelagen kompletteras så

att berörda myndigheter kan bemyndigas att samla in sådana statistiska

data som avses i EG-direktivets artikel 6.1.

Utredningen föreslår att Energimyndigheten, Boverket, andra berörda

myndigheter och Sveriges Kommuner och Landsting ges i uppgift att

genom ökad samordning av datainsamling förenkla uppgiftslämnandet

för slutanvändarna.

Remissinstanserna: Hässleholms kommun, Linköpings kommun,

Växjö kommun, Örnsköldsviks kommun, Östersunds kommun, Västra

Götalands län, Länsstyrelsen i Norrbotten, Länsstyrelsen Väster-

norrland, SKL, Klimatkommunerna, SCB, Konkurrensverket, Svensk

Fjärrvärme, NCC, Lidköpings kommun, Malmö Stad och Hässleholms

kommun ser positivt på att energistatistiken utvecklas och förbättras.

Fortums uppfattning är att det viktigaste är att få saker att hända, inte att

fokusera på statistik.

Prop. 2008/09:163

145

Flertalet kommuner och länsstyrelser samt Energimyndigheten betonar

även behovet av att kunna bryta ner statistiken på regional och lokal nivå

för att kunna göra uppföljningar av lokala miljö- och energimål.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län och

Klimatkommunerna nämner det utvecklingsarbete som pågår kring

kommunal energi och regional energistatistik och luftemissionsdata.

Länsstyrelsen påpekar i detta sammanhang möjligheten att dra nytta av

uppgifter från miljörapporter från tillståndspliktiga anläggningar

inklusive utsläppsuppgifter via den svenska miljörapporteringsportalen

SMP. Vägverket anser att det borde finnas samordningsvinster av att

bättre koppla energistatistiken till klimatrapporteringen i transport-

sektorn.

SKL, SCB, Svensk Fjärrvärme, HSB och Riksbyggen, Svenska Bostäder

och Linköpings kommun anser att samordningen av insamling behöver

förbättras. Svenskt Näringsliv anser att näringslivet bör involveras i

arbetet för att inte insamlingen ska bli en börda för företagen. Energi-

marknadsinspektionen delar utredningens uppfattning att rapporterings-

skyldigheten endast ska omfatta uppgifter som är till verklig nytta i upp-

följningsarbetet och vill betona att det är viktigt att ta hänsyn till kravet

på regelförenkling. I den utsträckning det är möjligt bör de uppgifter el-

nätsföretagen och fjärrvärmeföretagen redan i dag lämnar till in-

spektionen nyttjas för syftet att utvärdera energieffektiviseringsprogram.

SCB ställer sig positiv till upprättandet av den s.k. strategiska planen.

Energimyndigheten avstyrker förslaget och föreslår i stället att

Energimyndigheten ges i uppdrag att efter samråd med berörda

myndigheter och organisationer redovisa en strategi för att säkra och höja

kvaliteten på energianvändningsstatistiken, där kraven i Europa-

parlamentets och rådets förordning 1099/2008/EG om energistatistik ska

ingå liksom de riktlinjer för beräkning av besparingseffekter som

utformas löpande enligt Energitjänstdirektivet. Energimyndigheten anser

att utredningens utvecklingsförslag och genomgång överensstämmer väl

med den inriktning som Energimyndigheten arbetar systematiskt efter.

Energimyndigheten instämmer i utredningens bedömning att det krävs

utökade resurser. Energimyndigheten påpekar att om ansvaret för att ta in

leverantörsdata i syfte att producera statistik läggs på myndigheten så har

Energimyndigheten som statistikansvarig myndighet rätt att få dessa data

utan att ellagen och fjärrvärmelagen behöver ändras.

Energimarknadsinspektionen anser att tillsynsansvaret över elnäts-

företagens och fjärrvärmeföretagens skyldighet att rapportera uppgifter

som behövs för utvärdering av energieffektiviseringsprogram bör klar-

göras innan föreslagna förändringar införs i el- respektive fjärrvärme-

lagen.

Skälen för regeringens bedömning: Bakgrunden till de åtgärder för

uppföljning och förbättring av statistik som aviseras är de krav på

uppföljning som ställs i direktivet. Enligt artikel 14 i direktivet ska tre

handlingsplaner överlämnas till kommissionen och dessa ska innehålla

de åtgärder som vidtas för att uppnå energieffektiviseringsmålet och

bedömda effekter av dessa. Enligt artikel 15.3 ska medlemsstaterna om

så är möjligt använda en harmoniserad beräkningsmodell för att bedöma

energieffektiviseringseffekterna. I bilaga IV anges den allmänna ramen

för mätning och kontroll av energibesparingar. Där sägs att en

harmoniserad beräkningsmodell med en kombination av de båda

beräkningsmetoderna ”top-down” och ”bottom-up” för att mäta

effektiviseringen ska användas. Bottom-up-modellen ska täcka en andel

på mellan 20 och 30 procent av den årliga inhemska slutliga energi-

användningen för de sektorer som omfattas.

Prop. 2008/09:163

146

Enligt artikel 6.1 i direktivet ska energidistributörer, systemansvariga

för distributionen och/eller företag som säljer energi i detaljistledet

rapportera de data om kundernas energianvändning som behövs för att

program och åtgärder för en förbättrad energieffektivitet ska kunna

utformas och genomföras. Data ska rapporteras på begäran men högst en

gång per år.

Utredningen bedömer att det finns ett behov av förbättrad statistik över

energianvändningen i syfte att bättre utvärdera effekten av såväl

befintliga som tillkommande styrmedel. I delbetänkandet bedömde

utredningen att kraven på kontrollerbarhet och verifierbarhet av åtgärder

kommer att öka behovet av mer detaljerad statistik. Utredningen stötte på

brister i den befintliga statistiken vid försök att bedöma effekter som

styrmedel och åtgärder haft på energieffektivisering. Dessutom ansåg

utredningen att det saknades en koordinering av hanteringen och

utvärderingen av befintliga föreslagna styrmedel. Utredningen anser mot

bakgrund av detta att analyskapaciteten och kompetensen inom berörda

myndigheter bör utökas och samordnas. Utredningen anser även att

kvaliteten på energianvändningsstatistiken behöver höjas och att

osäkerheterna i de kvantitativa angivelserna måste minskas.

För att uppfylla de krav på uppföljning som motsvarar de krav som

ställs på kvalitet, metod och omfattning som krävs av direktivet anser

regeringen att Energimyndigheten även fortsättningsvis bör bevaka vad

som sker i form av harmonisering av beräkningsmetoder på EU-nivå,

bl.a. inom ramen för kommittéarbetet, standardiseringsarbete och kraven

enligt EU:s energistatistikförordning. Resultaten från projekten för

förbättrad statistik är viktiga i uppföljningsarbetet. Det huvudsakliga

ansvaret för uppföljningen ska ligga på Energimyndigheten i samråd med

Energieffektiviseringsrådet. Regeringen stödjer det arbete som sker för

förbättrad energianvändningsstatistik av flera skäl, där uppföljning av

energieffektiviseringsåtgärder och energieffektiviseringsstyrmedel är ett.

Energimyndigheten bör inventera vilka brister som finns i nuvarande

statistik i syfte att följa upp energieffektivisering och lista de

förbättringsområden som har störst effekt i avseende att följa upp

direktivet.

Flertalet remissinstanser har påpekat behovet av förbättrad statistik på

lokal och regional nivå. Regeringen ser ett sådant utvecklingsarbete som

viktigt även för uppföljning av energieffektivisering, särskilt för de

kommuner och landsting som väljer att ingå energieffektiviseringsavtal

med staten och tar fram mål som ska följas upp. Energimyndigheten bör

fortsätta det utvecklingsarbete som bedrivs i Gruppen för utveckling av

statistik (GRUS) och inom detta samarbete särskilt belysa hur

uppföljning av energieffektivisering kan förbättras med stöd av bättre

regional och lokal statistik.

Utredningen har tagit ett brett grepp om frågan om förbättrad

energistatistik. En del av förslagen omfattar fler aspekter av statistik än

det som direkt krävs av direktivet, såsom förbättrad samordning av

statistikinsamlingen. Genom lag (2001:99) om den officiella statistiken

och förordning (2001:100) om den officiella statistiken är näringsidkare

skyldiga att lämna uppgifter till Energimyndigheten beträffande tillförsel

och användning av energi, energibalanser och prisutvecklingen inom

energiområdet. Energimyndigheten kan därför begära in statistisk

information om slutanvändare i enlighet med vad som anges i direktivet.

De ändringar som utredningen föreslår i ellagen och fjärrvärmelagen för

bl.a. statistikinsamling är därför inte nödvändiga. Det finns därmed inte

behov av några ytterligare genomförandeåtgärder.

Prop. 2008/09:163

147

Regeringen anser att det ur regelförenklingshänseende finns skäl att

berörda myndigheter strävar mot en ökad samordning av

statistikinsamlingen.

En bättre samordning av statistikinsamlingen bedöms kunna minska

den administrativa bördan för främst näringslivet och fastighetsägare. För

att hålla nere de administrativa kostnaderna för energiföretagen, bör

enbart statistiska uppgifter som anses nödvändiga för att kunna uppfylla

direktivets krav begäras ut.

Regeringen avser återkomma till de anslagsfrågor som de utökade

uppgifterna innebär för Energimyndigheten i budgetpropositionen för

2010.

12

Konsekvenser

12.1.1

Konsekvenser för myndigheter

Statens energimyndighet

Statens energimyndighet (Energimyndigheten) är förvaltningsmyndighet

för frågor om användning och tillförsel av energi. Myndigheten ska verka

för att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på

med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Myndigheten ska vidare

inom sitt verksamhetsområde verka för en effektiv och hållbar

energianvändning och en kostnadseffektiv energiförsörjning, båda med

en låg negativ inverkan på hälsa, miljö och klimat. Myndigheten ska

bidra till omställningen till ett ekologiskt uthålligt energisystem. Stränga

krav ska ställas på säkerhet och omsorg om hälsa och miljö vid

omvandling och utveckling av all energiteknik.

Regeringen aviserar i denna proposition att Energimyndigheten ska få

ett huvudansvar att följa upp genomförandet av energitjänstedirektivet

och utarbeta underlag för de nationella handlingsplanerna för

energieffektivisering som ska redovisas 2011 och 2014. Ett nybildat råd,

Energieffektiviseringsrådet, med representation från berörda myndigheter

ska även inrättas vid Energimyndigheten. Energimyndigheten ska även

ha ett huvudansvar för genomförandet av det femåriga program för

energieffektivisering under åren 2010–2014 som presenteras i denna

proposition. Programmet innefattar bl.a. utökad energirådgivning,

förvaltande av ett bidrag för energikartläggningscheckar i företag med

betydande energianvändning, att tillsammans med Boverket skapa en

informationsportal för energideklarationer, ett utökat främjande av

instrument för energitjänster, ett utökat stödansvar vid upphandling av

energirelaterade produkter, samt i samverkan med Konkurrensverket ta

fram en förstudie för att utreda nyttorna av produktrelaterad

energistatistik. Därutöver kommer Energimyndigheten att få i uppgift att

vara tillsynsvägledande myndighet för energihushållningsfrågor i

miljöbalken.

Prop. 2008/09:163

148

Energimyndigheten ansvarar sedan tidigare för huvuddelen av de

åtgärder som bedrivs för att främja en effektivare energianvändning.

Regeringen bedömer dock att de ytterligare insatser som genomförandet

av energitjänstedirektivet och det presenterade femårsprogrammet för en-

ergieffektivisering innebär ytterligare arbetsuppgifter för myndigheten.

Regeringen avser att se över Energimyndighetens samlade dimensione-

ring och resursbehov inför budgetpropositionen för 2010. Regeringen

avser låta Statskontoret få i uppdrag att utreda Energimyndighetens

långsiktiga resursbehov och dimensionering utifrån de förslag, mål-

sättningar och åtgärder som presenteras i denna proposition.

Ett antal utredningsuppdrag som ligger inom Energimyndighetens an-

svarsområde aviseras i propositionen, bl.a. vad gäller utformningen av

ambitionshöjningen i elcertifikatsystemet samt att överväga behovet av

lagen (1977:440) om kommunal energiplanering. De i propositionen

föreslagna långsiktiga målen för förnybar energi ställer vidare nya krav

på uppföljning och utvärdering för att få underlag om utvecklingen i

förhållande till de uppsatta målen.

Konsekvenser för övriga myndigheter

Genom en förordning som kommer att omfatta huvuddelen av de statliga

förvaltningsmyndigheterna avser regeringen att reglera hur statliga

myndigheter ska bli ett föredöme i arbetet med energieffektivisering. Om

möjligt bör myndigheterna delas in på liknande sätt som inom

miljöledningssystemen.

Länsstyrelserna kommer genom den ökade satsningen på rådgivning

regionalt att få möjlighet till ökade resurser för sitt energi- och

klimatarbete.

Vägverket, Transportstyrelsen, Banverket och Sjöfartsverket kommer

att få utökat ansvar för energieffektiviseringsfrågor och ska medverka i

det energieffektiviseringsråd som ska inrättas vid Statens energi-

myndighet. Även Boverket ska delta i energieffektiviseringsrådet.

Boverket ska även medverka i arbetet med utökade rådgivningsinsatser

gentemot energideklarationsinnehavare. Energimarknadsinspektionen ska

bl.a. få i uppdrag att i samverkan med Energimyndigheten utreda

kostnader och andra konsekvenser samt effektiviseringspotential för

respektive energislag för att kunna ta ställning till om det är lämpligt att

ställa krav på teknik för fjärravläsning och mätperiodens längd på

motsvarande sätt som när det gäller el. Energimarknadsinspektionen

berörs även av det uppdrag som aviseras om att kartlägga hur mätning

och debitering av verksamhetsel sker i lokaler.

Prop. 2008/09:163

149

Miljöstyrningsrådet får ett utökat uppdrag avseende anpassning till

internationella standarder för energikrav vid upphandling.

Regeringen bedömer att ovan nämnda uppgifter kan finansieras inom

befintliga ramar och det energieffektiviseringsprogram som presenterats i

denna proposition.

12.1.2

Ekonomiska konsekvenser

Statsfinansiella konsekvenser

I propositionen presenteras ett femårigt program för effektivare energi-

användning med utgångspunkt i Energieffektiviseringsutredningens

förslag. Programmet tillförs 300 miljoner kronor årligen, utöver dagens

politik, och finansieras inom ramen för energibeskattningen. Regeringen

avser återkomma med anslagsfrågorna och den närmare fördelningen av

medel mellan åtgärder inom programmet i budgetpropositionen för 2010.

12.1.3

Konsekvenser för kommuner och landsting

Införandet av frivilliga energieffektiviseringsavtal mellan staten

respektive kommuner och landsting innebär möjligheter till utökade

resurser till bl.a. energirådgivningen hos kommunerna. De utökade

stödinsatser som planeras lämnas främst till aktörer på lokal och regional

nivå förväntas ha positiva regionalpolitiska konsekvenser.

För den fysiska planeringen innebär en planeringsram för vindkraft att

planeringsberedskap skapas i de kommunala översiktsplanerna genom att

kommunerna identifierar och lägger fast lämpliga områden för vindkraft.

Detta arbete kräver vissa insatser hos kommunerna. Under åren 2007–

2010 finns ett särskilt ekonomiskt stöd till kommuner, kommunala och

regionala samverkansorgan samt länsstyrelser i syfte att genomföra

planeringsinsatser för vindkraft och underlätta för vindkraftens ut-

veckling. Regeringen bedömer att ovan nämnda insatser under 2009–

2010 kan finansieras inom ramen för detta stöd.

12.1.4

Konsekvenser för företag

De olika insatser som berör företag innebär inga skyldigheter för företag

att vidta några åtgärder. Att genomföra en energikartläggning eller att

kontakta en energirådgivare är egna initiativ som inte följer av en

skyldighet. Om ett företag söker ett bidrag för att göra en

energikartläggning kommer det att medföra sökkostnader och andra

administrativa kostnader för att leva upp till det åtagande som är

förutsättningen för energikartläggningschecken. Att sedan vidta åtgärder

för att minska energikostnader kan innebära investeringskostnader men

också vinster i form av besparingar. De besparingar som de deltagande

företagen kan göra uppskattades av Energieffektiviseringsutredningen till

0,5–1 miljard kronor per år. Eftersom energikartläggningschecken

kommer att uppgå till ett mindre belopp per företag kan bidraget införas

utan att anmälan behöver göras enligt EG-fördragets regler om statligt

stöd. Då regeringen är mån om konkurrensneutraliteten bör företagen

som söker stödet fritt kunna välja utförare av energikartläggningen.

Prop. 2008/09:163

150

Informations- och rådgivningsportalen för att främja genomförande av

åtgärder i energideklarationer bedöms få positiva effekter då

energibesparingar är gynnsamma för byggnadsägare ur flera aspekter och

bidrar till att målet om 20 procent effektivare energianvändning kan nås.

För företag med en betydande energianvändning förväntas energi-

effektiviseringsprogrammet ha generellt positiva konsekvenser, t.ex.

genom den energikartläggningscheck som erbjuds. För små- och

medelstora företag utökas möjligheterna att använda rådgivning. Även

satsningen på förstärkta stöd för teknikupphandling och marknads-

introduktion förväntas få positiva konsekvenser på svenska företag. De

regelverk som följer av det presenterade femåriga programmet för

energieffektivisering är således av administrativ art för att exempelvis

söka det presenterade stödet för energikartläggning.

Programmet för energieffektivisering inom industrin (PFE) har

medgivits ett godkännande enligt EG:s statsstödsregler till och med

2014. Regeringens utgångspunkt är att programmet bör fortsätta med

nuvarande huvudsakliga inriktning och målgrupp. Detta gäller dock

under förutsättning att det kan säkerställas att nuvarande lagstiftning om

PFE är förenlig med 2008 års riktlinjer för statligt stöd till skydd för

miljön (nedan riktlinjer för miljöstöd). Regeringen avser att lämna in en

förnyad ansökan om godkännande av programmet enligt 2008 års

riktlinjer för miljöstöd snarast möjligt under våren 2009. I vilken

utsträckning som detta påverkar programmet och de företag som ingår

eller vill ingå i programmet beror på hur snabbt det kommer att vara

möjligt att få ärendet behandlat av kommissionen och vilken slutsats som

dras avseende programmets förenlighet med riktlinjerna. Tills frågan om

PFE är förenligt med 2008 års riktlinjer för miljöstöd är utredd råder en

osäkerhet för de företag som vill medverka i programmet om

förutsättningarna för detta. Regeringens avsikt är att minimera den

osäkerhet som kan uppstå genom att främja en så snabb handläggning av

ärendet som möjligt.

De satsningar som görs på att utveckla energitjänstemarknaden

förväntas ha positiva effekter på svenska företag, såväl stora som små.

Små och medelstora företags konkurrensvillkor ska uppmärksammas vid

utredning av behovet av ackreditering och certifiering av energitjänster.

Flera av insatserna bedöms ha en positiv effekt för företagande och

sysselsättning. Målet är en robust och trygg energiförsörjning och

förstärkt konkurrens. Ett nytt mål för förnybar elproduktion inom ramen

för elcertifikatsystemet kommer att innebära högre kostnader för de

kunder som omfattas av kvotplikten jämfört med alternativet då

ambitionsnivån lämnas oförändrad. Inga ökade administrativa kostnader

förutses.

Konsekvenser för byggnadsägare och övrig allmänhet

Prop. 2008/09:163

151

Skärpta energikrav vid ändring och nybyggnad kommer att medföra

ökade kostnader för att leva upp till kraven jämfört med vad som är fallet

i dag. Exakt hur stora de blir kan inte beräknas på övergripande nivå. Ett

energieffektivt hus är dyrare att bygga men billigare i drift sett över

byggnadens livslängd.

12.1.5

Övriga konsekvenser

De presenterade åtgärderna bedöms inte ha några konsekvenser för

brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet, för offentlig service i olika

delar av landet, för den kommunala självstyrelsen, för jämställdheten

mellan kvinnor och män eller för möjligheten att nå de integrations-

politiska målen. Energimyndigheten ska överväga hur de presenterade

insatserna kan nå människor med annan språklig bakgrund än svenska.

Prop. 2008/09:163

152

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanserna till

Energieffektiviseringsutredningens betänkanden

Efter remiss har yttrande över utredningsbetänkandena Vägen till ett

energieffektivare Sverige (SOU 2008:110) och Ett energieffektivare

Sverige (SOU 2008:25) avgetts av Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten

i Stockholms län, Stockholm stad, Södertälje kommun, Eskilstuna

kommun, Strängnäs kommun, Linköping kommun, Växjö kommun,

Sölvesborg kommun, Gotlands kommun, Malmö kommun, Hässleholm

kommun, Varberg kommun, Göteborgs kommun, Lidköpings kommun,

Karlstad kommun, Kumla kommun, Lindesbergs kommun, Borlänge

kommun, Sundsvall kommun, Örnsköldsvik kommun, Östersund

kommun, Stockholms läns landsting, Länsstyrelsen i Västra Götaland,

Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Region Skåne, Styrelsen för

ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC), Kommerskollegium,

Socialstyrelsen, Post- och telestyrelsen, Datainspektionen, Statens

fastighetsverk, Skatteverket, Riksantikvarieämbetet, Statskontoret,

Statistiska centralbyrån, Verket för näringslivsutveckling (Nutek),

Linköpings universitet, Lunds tekniska högskola, Chalmers tekniska

högskola, Konsumentverket, Naturvårdsverket, Sveriges meteorologiska

och hydrologiska institut (SMHI), Boverket, Lantmäteriverket,

Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande

(Formas), Vägverket, Konkurrensverket, Statens energimyndighet,

Elsäkerhetsverket, Statens jordbruksverk, Sveriges lantbruksuniversitet,

Energimarknadsinspektionen, Konjunkturinstitutet, SIKA, Banverket,

Luftfartsverket, Sveriges kommuner och landsting (SKL), Klimat-

kommunerna, Svenska naturskyddsföreningen, Svenskt näringsliv,

Jernkontoret, Skogsindustrierna, Plast- och kemiföretagen, Företagarna,

Lantbrukarnas riksförbund, Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Svenska

bioenergiföreningen, Svenska petroleum Institutet, Fastighetsägarna

Sverige, Funktionskontrollanterna i Sverige (Funkis), Föreningen

Sveriges Energirådgivare, HSB:s riksförbund, Skattebetalarnas förening,

Hyresgästföreningen, Riksbyggen, Wallenstam, Skanska AB, NCC AB,

Svensk teknik och design, Astma- och allergiförbundet, Trä- och

möbelindustriföreningen, VVS-tekniska företagen, Sveriges Allmän-

nyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Byggindustrier, Teknik-

företagen, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO),

Vattenfall, E.ON Sverige, Fortum, Göteborg Energi, Bil Sweden,

Villaägarnas Riksförbund, Statens väg- och transportforskningsinstitut

(VTI), Vinnova, Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS),

Rikstrafiken, Näringslivets Regelnämnd, Svensk Kollektivtrafik,

Svenska Bussbranschens Riksförbund, Sveriges Transportindustri-

förbund, Bilimportörernas Riksförbund, Transportgruppen, Motor-

branschens Riksförbund och Föreningen Gröna bilister.

Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från

att lämna några synpunkter: Riksrevisionen, Fortifikationsverket,

Institutet för jordbruks- och miljöteknik, Svensk handel, Fastighets-

mäklarnämnden, Institutet för bostads- och urbanforskning, Bank-

föreningen, Handisam, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Kalmar

län, Dals-Ed kommun, Dorotea kommun och Avfall Sverige.

Prop. 2008/09:163

153

Yttranden har härutöver inkommit från SWECO Systems AB, Svenska

Transportarbetareförbundet, Varberg Energi AB, SBC, Tekniska verken i

Linköping AB, Svenska Gasföreningen, SWETIC (Swedish Association

for Testing Inspection and Certification), Swedisol, Svensk Ventilation,

Plåtslageriernas Riksförbund, Föreningen för Elektricitetens Rationella

Användning (FERA) och AB Svenska Bostäder.

Prop. 2008/09:163

154

Bilaga 2 Sammanfattning av delbetänkandet Ett

energieffektivare Sverige (SOU 2008:25)

Delbetänkandet innehåller bakgrunder och strategiska överväganden,

som utgör underlag för utredningens förslag till nationell handlingsplan

för energieffektivisering. Förslaget till handlingsplan redovisas i en

separat volym. Bakgrund Europa ska spara energi. Det finns många goda

skäl till det. Sverige använder i ett europeiskt perspektiv stora mängder

energi, räknat per invånare. Det beror bl.a. på landets kalla klimat,

energiintensiva industriproduktion, dess glesa befolkning och stora

avstånd, som ska överbryggas med transporter. Arbetet med att

effektivisera energianvändningen har pågått länge i Sverige. Ett stort

antal åtgärder har redan genomförts, som bidragit till att minska den

svenska energianvändningen i bostäder, service, industri och transporter.

En stor potential för effektivisering återstår dock att realisera. Men då

krävs ökade kunskaper om såväl energieffektiviseringen och dess

ekonomiska vinster som om ny teknik och kostnaderna för energi-

användningen bland aktörer av alla slag. EG-direktivet om effektiv

energianvändning och om energitjänster, som är rättsligt bindande för

medlemsstaterna, är ett viktigt instrument i gemenskapens strävan mot en

effektivare energianvändning i hela unionen. Denna strävan återspeglas

också i ett mer övergripande besparingsmål som kommissionen

föreslagit. Detta mål avser besparing av 20 procent av den primära energi

som kan beräknas användas i EU-länderna år 2020 och redovisas i

kommissionens handlingsplan för en effektivare energianvändning. I

mars 2007 enades EU:s stats- och regeringschefer om att betona behovet

av att öka energieffektiviteten i Europa i syfte att uppnå besparingsmålet

om 20 procent av den beräknade primära energianvändningen. Samtidigt

underströks betydelsen av att medlemsstaterna använder sina nationella

handlingsplaner för energieffektivitet i just detta syfte. Målet om

20 procent primär energibesparing är dock inte rättsligt bindande för

medlemsstaterna.

Strategiska utgångspunkter

I budgetpropositionen för år 2008 har Sveriges regering slagit fast att

incitamenten för energieffektivisering inom både hushåll och industri bör

ses över. Regeringens målsättning är att förändra det samband som

hittills funnits mellan ekonomisk tillväxt och ökad användning av energi

och råvaror. Energieffektivisering och hushållning med andra begränsade

resurser ska syfta till att minska belastningen på klimat och miljö. Olika

energikällor och energibärare har i det sammanhanget olika betydelse.

Besparing av en kWh el från t.ex. kolkondenskraft måste enligt

regeringen därmed värderas högre än besparing av en kWh fjärrvärme

från industriell spillvärme eller från en solfångare. De klimatrelaterade

problemen till följd av utsläpp av växthusgaser ligger i huvudsak

bakom denna förändrade syn på energieffektivisering. Motsvarande

princip kan, och bör enligt utredningens mening, tillämpas också när det

Pr

gäller energieffektivisering från ett hushållningsperspektiv. Olika

energislag och tillämpningar bör därmed värderas utifrån den verkliga

energiåtgången och inte ses enbart från ett slutanvändarperspektiv. Även

med hänsyn till målet om 20 procent besparing av den beräknade primär-

energianvändningen år 2020, bör energieffektiviseringar i anledning av

direktivet beräknas på ett sätt så att de båda besparingsmålen kan

relateras till varandra.

op. 2008/09:163

155

Energieffektivisering i ett systemperspektiv

Mot den nyss beskrivna bakgrunden bör energieffektivisering ses i ett

systemperspektiv, där även effekter på den primära energianvändningen

tydliggörs. Ett sådant synsätt bärs fram av både klimatmålen och den

bredare syn på energieffektivisering, som kommer till uttryck i

kommissionens handlingsplan (KOM(2006) 545 slutlig). Sverige har

därför valt att vid bedömningen av effektiviseringseffekter använda

viktningsfaktorer som med utgångspunkt från uppmätt, slutlig energi-

användning hos kund, återspeglar den primära energianvändningen, inte

bara för el, utan också för fjärrvärme, fjärrkyla, oljeprodukter och

biobränsle. Därmed kan man belysa den från resurssynpunkt verkliga

effekten av energianvändning för ett visst ändamål, av en

effektiviseringsåtgärd eller av en ökad energianvändning. Det gäller

oavsett om effekten uppstår i Sverige eller i något annat land.

Viktningsfaktorerna är således ett analysinstrument som bl.a. kan

användas vid prioritering av vilken typ av slutlig energianvändning, t.ex.

el för uppvärmning genom elpanna eller direktverkande system, som bör

väljas för energieffektivisering.

Val av viktningsfaktorer

I tabell 1 redovisas en översikt över de viktningsfaktorer som i det

följande tillämpas av utredningen. De data och överväganden som lett

fram till valet av viktningsfaktorer redovisas översiktligt i kapitel 4 och

utförligt i bilaga 4 till betänkandet.

Tabell 1: Sammanställning av utredningens viktningsfaktorer

Energislag/bränsle

Viktningsfaktor för basåren

(genomsnitt)

Viktningsfaktor för

energieffektivisering

(marginal)

El 1,5

2,5

Fjärrvärme 0,9

1

Fjärrkyla 0,4

0,4

Oljeprodukter 1,2

1,2

Fasta biobränslen

1,2

1,2

För el och fjärrvärme används olika viktningsfaktorer för basåren

(2001−2005) respektive för utvärdering av uppnådd energi-

effektivisering. Bakgrunden härtill är att basen för elproduktionen i det

nordiska, i praktiken helt integrerade, systemet innehåller en andel

vattenkraft och kraftvärme som är stor i ett europeiskt perspektiv.

Effektiviseringar däremot, sker på marginalen, som i det nordiska

elsystemet praktiskt taget alltid utgörs av fossil kondenskraft. Denna är

mindre energieffektiv än den genomsnittliga produktionen av el under

basåren. När det gäller fjärrvärme återspeglar viktningsfaktorn för

basåren den genomsnittliga effektiviteten i svensk fjärrvärme under

denna period. Marginalproduktionen av fjärrvärme utgörs på kort sikt till

största delen av bränslebaserad produktion. På medellång sikt är

förhållandet annorlunda genom att nyanslutning av fjärrvärmekunder ofta

leder till investeringar i bl.a. biobränslebaserad kraftvärme.

Prop. 2008/09:163

156

Gränsen mot den handlande sektorn

Enligt direktivet ska företag som omfattas av systemet med handel med

utsläppsrätter, den s.k. handlande sektorn, inte omfattas av direktivets

tillämpningsområde. Med företag avses, enligt utredningens analys, den

organisatoriska enhet som i normalt svenskt språkbruk menas med

begreppet företag, dvs. i princip den juridiska personen. En sådan

tolkning leder till att eleffektivisering i ett företag, vars verksamhet i

någon del kräver utsläppsrätter inte får beaktas med stöd av direktivet.

Det innebär att en stor del av den industriella elanvändningen inte skulle

kunna effektiviseras inom ramen för direktivets tillämpning. Det innebär

också att små och medelstora företag, i t.ex. verkstadsindustrin, kan

komma att bli föremål för åtgärdsprogram och styrmedel i anledning av

direktivets tillämpning, medan många stora företag, med en betydande

energianvändning, inte skulle kommer att beröras härav. En sådan

tolkning av direktivets undantag på denna punkt är enligt utredningens

mening, och med hänsyn till de effekter som nyss berörts, inte

ändamålsenlig. Härtill kommer att direktivet är ett minimidirektiv och

inte innehåller något förbud mot att på nationell nivå gå längre när det

gäller nationell energieffektivisering än vad som uttryckligen krävs i

direktivet. Mot den bakgrunden väljer utredningen att, i enlighet med

lagstiftningen om handel med utsläppsrätter, definiera den handlande

sektorn som anläggningar som kräver sådana utsläppsrätter. Därmed

kommer t.ex. all elanvändning och all användning av fjärrvärme och

biobränsle i de företag, som ingår i handelssystemet, att omfattas av de

energieffektiviseringar som sker med stöd av direktivet i Sverige. En

sådan lösning leder inte till konkurrenssnedvridningar i förhållande till

utländsk industri förutsatt att enbart frivilliga åtgärdsprogram, såsom

PFE, tillämpas. En fördel med denna lösning är också att nya system för

insamling av energistatistik inte behöver införas på detta område.

Industriföretagen behöver därmed t.ex. inte särredovisa el- eller

fjärrvärmeanvändning, som faller utanför respektive inom den handlande

sektorn. Den fossila bränsleanvändning, som med den nu aktuella

avgränsningen skulle falla utanför direktivets tillämpningsområde,

redovisas för närvarande indirekt genom rapportering av utsläppsvolymer

inom ramen för utsläppshandelssystemet.

Besparingsmål och styrmedel

Prop. 2008/09:163

157

Mot bakgrund av vad som inledningsvis anförts om systemperspektiv på

energieffektiviseringar, redovisas i det följande uppnådda effektivise-

ringsresultat m.m. i termer av primärenergi. Upplysningsvis redovisas

också, parallellt härmed, resultaten i termer av slutligt använda energi-

mängder. Sådana data redovisas i löpande text inom parentes.

Kvantifiering av det vägledande målet

Det nationella vägledande målet för effektivare energianvändning

innebär att varje medlemsstat ska minska sin slutliga energianvändning

år 2016 med minst 9 procent jämfört med den genomsnittliga slutliga

energianvändningen för perioden 2001−2005. Energieffektiviserings-

målet ska fastställas som ett absolut mått uttryckt i TWh eller

motsvarande enhet. För Sverige innebär detta, i primär energianvändning

med tillämpning av viktningsfaktorerna i tabell 1, att en besparing genom

energieffektivisering om sammantaget 41,1 (32,3) TWh ska ha uppnåtts

till år 2016. Enligt direktivets artikel 4.2 ska även ett vägledande,

mellanliggande mål fastställas, som ska uppnås år 2010. Utredningen

föreslår att detta delmål, baserat på den genomsnittliga energi-

användningen för basperioden 2001−2005, bestäms till minst 6,5 procent

effektivare energianvändning. Delmålet innebär att en effektivisering om

minst 30 (23,3) TWh ska uppnås år 2010. Delmålets storlek har bestämts

utifrån en rimlighetsbedömning av vad som kan åstadkommas under den

tid som återstår till år 2010. Delmålet ska, i praktiken, nås genom

åtgärder som genomförs under år 2009. Direktivet medger att s.k. tidiga

åtgärder, vars effekter fortfarande kvarstår år 2016, får tillgodoräknas vid

beräkning av om det vägledande målet har uppnåtts. Sådana åtgärder ska

ha genomförts tidigast år 1995. För generella åtgärder, t.ex. skatter, får

effekter från och med år 1991 tillgodoräknas. Arbetet för en effektivare

energianvändning har pågått i flera decennier i Sverige. Ett stort antal

åtgärder har redan genomförts och bidragit till att effektivisera den

svenska energianvändningen. I kapitel 5, 6 och 7 redogörs för åtgärder

inom sektorn bostäder och service m.m., industrin respektive tran-

sportsektorn, som har genomförts från och med år 1991 respektive år

1995. I dessa kapitel redovisas även en bedömning av de energi-

effektiviseringseffekter som väntas kvarstå år 2016.

Energimyndigheten har våren 2007 på uppdrag av regeringen

inventerat de hittillsvarande styrmedel, vars effekter får tillgodoräknas

enligt EG-direktivet. Energimyndigheten har också beräknat hur stor

besparingseffekt som respektive styrmedel ger i förhållande till be-

sparingsmålet om minst nio procent. Utredningen har kvalitetsgranskat,

reviderat och kompletterat Energimyndighetens analyser.

Tidiga åtgärder (1991−2005)

För bostäder och service m.m. bedöms effekten av åtgärder som genom-

förts från år 1991 respektive år 1995 till år 2005 uppgå till cirka 17,9

(11,5) TWh. För transportsektorn bedöms den kvar- varande effekten av

tidiga åtgärder uppgå till minst 6,0 (5,0) TWh. Inga tidiga åtgärder med

kvarvarande effekt har identifierats i industrisektorn. Sammanlagt inne-

bär detta att cirka 24 (16,5) TWh effektivare energianvändning har

uppnåtts genom de tidiga åtgärderna.

Prop. 2008/09:163

158

Förväntad effekt av beslutade styrmedel (2005−2016)

Utöver de tidiga åtgärdernas påverkan på energieffektiviseringen, ska

även bedömas effekten av redan beslutade styrmedel för åtgärder som

förväntas vidtas mellan åren 2005 och 2016. För bebyggelsen är den

bedömda effekten av sådana åtgärder cirka 19,4 (8,9) TWh. För industri-

sektorn bedöms åtgärder till följd av hittills beslutade styrmedel ha en

kvarvarande effekt på energianvändningen om cirka 1,8 (0,7) TWh.

Åtgärder till följd av redan beslutade styrmedel för transportsektorn

under samma period bedöms ha en kvarvarande effekt år 2016 på minst

1,1 (0,9) TWh.

Sammanlagt innebär detta att åtgärder mellan åren 2005 och 2016, som

genomförs med stöd av redan beslutade styrmedel, bedöms leda till en

effektivisering av primär energianvändning om cirka 22 TWh år 2016.

Det motsvarar en effektivare slutlig energianvändning om cirka

10,5 TWh.

Summering av tidiga åtgärder och redan beslutade styrmedel (för

perioden 1991−2016). Den skattade effekten för åren 2005−2016 av

redan beslutade styrmedel blir cirka 36 TWh år 2010 och cirka 46 TWh

år 2016. Det innebär, alltjämt i ett primärenergiperspektiv, en samlad

besparing om 7,8 procent år 2010 och 10,1 procent år 2016. I ett slut-

användarperspektiv däremot, skulle Sverige uppnå en besparingseffekt

om cirka 21 TWh år 2010 och om cirka 27 TWh år 2016. Denna

besparing motsvarar år 2016 cirka 7,5 procent av den slutliga energi-

användningen för basåren 2001−2005, som då i genomsnitt uppgick till

359 TWh.

Resultat och behovet av kompletterande styrmedel

År 2005 hade Sverige som en följd av effektiviseringsåtgärder uppnått en

primär energieffektivisering motsvarande minst 21 TWh jämfört med

basårens energianvändning. Om också den beräknade effekten av

beslutade styrmedel beaktas, kommer den primära energianvändningen

att år 2016 ha minskat med cirka 46 TWh, dvs. vi uppnår mer än

10 procent effektivisering. Detta ska, enligt utredningens mening, ses

som ett uttryck för den beräknade verkliga energieffektiviseringen i det

svenska energisystemet. Utredningens slutsats är mot den bakgrunden att

effektiviseringsmålet i praktiken nås redan genom den ackumulerade

effekten av de tidiga, befintliga och planerade styrmedlen.

Stor effektiviseringspotential

Det nyss sagda innebär inte att ytterligare energieffektiviseringar skulle

vara onödiga eller omotiverade. Det beror bl.a. på att utredningen

identifierat en betydande, samlad energieffektiviseringspotential i

Pr

Sverige, som lågt räknat uppgår till cirka 65 TWh primär

energianvändning, motsvarande 40 TWh slutlig energianvändning. En

utgångspunkt vid analysen av potentialens omfattning är att bara

samhällsekonomiskt lönsamma energieffektiviseringar ska genomföras.

op. 2008/09:163

159

Utredningens bedömningar av effektiviseringspotentialen bygger på

underlag i ett stort antal studier och rapporter från senare tid. Det ska

understrykas att dessa underlag tagits fram med varierande metoder,

utgångspunkter och avgränsningar. Enligt utredningens mening varierar

också kvaliteten på materialet. De här redovisade effektiviserings-

potentialerna, ska därför ses som riktmärken. Det finns ett antal studier

från senare tid som indikerar betydligt större lönsamma potentialer än de

som här redovisats. Utredningen har dock valt att nalkas sådana resultat

med försiktighet. Mot den bakgrunden redovisas endast resultat i den

nedre delen av det vida spann, som potentialbedömningarna

sammantaget representerar. Generellt bedöms resultaten för bebyggelsen

som de mest säkra, medan resultaten för industri- och transportsektorn är

förenade med större osäkerhet. En energibesparing, genom lönsamma

åtgärder, på cirka 65 TWh primär energi, motsvarande 40 TWh slutlig

energi, kan antas leda till betydande ekonomiska besparingar för hushåll

och verksam- heter av alla slag. Detta bör rimligen leda till gynnsamma

samhällsekonomiska effekter.

Mot denna bakgrund, och med hänsyn till de syften som bär fram

energieffektiviseringsdirektivet, bör i alla händelser, och oavsett hur

resultaten av tidiga, befintliga och beslutade styrmedel beräknas,

statsmakterna verka för att takten i energieffektiviseringen ökar. Det

finns också nära kopplingar mellan klimatfrågor och energi-

effektivisering. Behovet av att vidta kraftfulla åtgärder för att begränsa

utsläppen av växthusgaser är därför ytterligare ett starkt motiv att

förstärka insatserna för ett energieffektivare Sverige. Ett stort antal

studier under de senaste årtiondena visar att energisparåtgärder inte

genomförs, trots att de är både privatekonomiskt och samhälls-

ekonomiskt lönsamma. Det betyder att energimarknaderna inte fungerar

tillfredsställande. Även i kommissionens grönbok, Att göra mer med

mindre, slås fast att de tekniska villkor som råder på energimarknaderna

innebär att det är nödvändigt att främja och stödja marknadsdrivna

förändringar, som syftar till en effektivare energianvändning. En av de

viktigaste marknadsimperfektionerna är, enligt grönboken, bristande

kunskap hos aktörerna om ny energieffektiviserande teknik, om dess

kostnader och tillgänglighet och om den egna energianvändningens

kostnader.

En viktig slutsats är att några mer betydande energieffektiviseringar,

utöver de som är en följd av tidigare, befintliga och beslutade styrmedel,

inte kommer att ske av sig själva. För att nå längre krävs därmed nya

styrmedel av olika slag. Sådana styrmedel medför kostnader för det

allmänna. En övergripande restriktion är dock att styrmedlen ska vara

kostnadseffektiva. Effektiviseringsåtgärder ska också vara motiverade

från ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Möjliga tillkommande styrmedel

Prop. 2008/09:163

160

Utredningen har identifierat ett trettiotal möjliga styrmedel som

rekommenderas mot bakgrund av vad som nyss anförts. Dessa

styrmedel förtecknas nedan. En närmare beskrivning av de möjliga

tillkommande styrmedlen redovisas i kapitel 5−7.

• Den offentliga sektorn som föregångare

− Program för energieffektivisering i statlig verksamhet

− Energieffektiviseringsavtal som staten ingår med kommuner och

landsting

• Bostäder och service

− Energideklaration av byggnader, kontinuerlig utveckling

− Energiklassning av byggnader

− Energihushållningskrav vid ombyggnad

− Utvärdering och successiv skärpning av nybyggnadskraven

− Program för effektivare elanvändning

− Fortsatt främjande av energitjänster

− Teknikupphandling

− Utökad kommunal energirådgivning

− Program för effektivare energianvändning i de areella näringarna

− Ökade offentliga satsningar på forskning, utveckling och

demonstrationsprojekt

• Industrisektorn

− Ny programperiod för Programmet för Energieffektivisering i

energiintensiva industriföretag (PFE)

− Utvidgat tillämpningsområde för PFE

− Bidrag/skatterabatt till energieffektiviserande investeringar för icke

energiintensiva företag genom avsättning till energisparfond eller

motsvarande

• Transportsektorn

− Bindande utsläppskrav för biltillverkare

− Höjd drivmedelsbeskattning

– Koldioxiddifferentierad fordonsskatt

− Skärpt förmånsbeskattning

− Ändrad definition för miljöbilar

− Lägre hastigheter

− Förbättrad logistik − Offentligt program för sparsam körning

− Samhällsplanering

− Ökade offentliga satsningar på forskning, utveckling och

demonstration

− Konsumentupplysning om fordons bränsleförbrukning

• Information

− Forum för energieffektivisering

Utredningen återkommer i sitt slutbetänkande till förslag om hur de

möjliga tillkommande styrmedlen ska prioriteras med utgångspunkten att

de, som anges i direktivets artikel 4.1, ska vara kostnadseffektiva, ge-

nomförbara och skäliga.

Den offentliga sektorns särskilda ansvar

Prop. 2008/09:163

161

Det allmänna (staten, kommunerna och landstingen) ska vara före-

gångare för andra aktörer när det gäller energieffektivisering. Det är av

strategisk betydelse att staten föregår med gott exempel inom den

offentliga sektorn. Utredningen föreslår att regeringen introducerar ett

omfattande program för effektivare energianvändning i statlig verksam-

het. Programmet bör omfatta energiledningssystem, energieffektiv

upphandling och särskilda krav på byggnaders energiegenskaper vid

nybyggnad och i samband med att statliga myndigheter hyr byggnader

eller lokaler. Kommunerna erbjuds att teckna energieffektiviseringsavtal

med staten som motpart. Avtalen ska harmoniseras med kraven i det

statliga energieffektiviseringsprogrammet. Utredningen ska under år

2008, i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL),

utarbeta en mall för ramavtal med kommuner och landsting av olika

storlek och med skiftande förhållanden i övrigt. Information om energi-

effektivisering Utredningen anser att ökade och samordnade in-

formationsinsatser utgör en strategisk utgångspunkt för ett gott resultat

av energieffektiviseringarna.

För närvarande har flera olika myndigheter ansvar för sådana insatser

inom sina respektive sakområden. Energimyndigheten har dessutom ett

övergripande ansvar för information av detta slag. Härtill kommer

information som förmedlas genom intresseorganisationer och via företag

inom ramen för kommersiella aktiviteter.

Informationsinsatser om energieffektivisering och om det allmännas

särskilda roll och ansvar föreslås samordnas inom ett Forum för

energieffektivisering. Den viktigaste arenan för sådan informations-

spridning föreslås bli en webbaserad informationsportal. En angelägen

uppgift är t.ex. att sprida kunskap om goda exempel bland olika slag av

energianvändare såsom hushåll, fastighetsägare av olika storlek, industri

och andra företag samt, inte minst, offentliga förvaltningar inom stat,

kommun och landsting. Ett system för benchmarking bör därför införas

inom Forum för energieffektivisering, där allmänheten kan jämföra olika

myndigheter och kommuner med varandra.

Frågan om energieffektivisering är aktuell och av allmänt intresse. Det

beror inte minst på det stora fokus som klimatfrågorna fått under senare

tid. Därigenom kan förväntas att t.ex. kommuninvånare ställer krav på

sina politiker, om den egna kommunen inte presterar lika bra som andra i

strävan att effektivisera energianvändningen. Media kan förväntas spela

en viktig roll när det gäller att sprida kunskap och information om olika

kommuners och statliga myndigheter prestationer och skillnader mellan

dem.

Utredningen ska i samband med sitt slutbetänkande redovisa hur ett

Forum för energieffektivisering kan organiseras och vilka former för

samverkan mellan olika aktörer, både offentliga och privata, som bör

övervägas.

Erfarenheter och slutsatser

Prop. 2008/09:163

162

En övergripande erfarenhet av utredningsarbetet är att det hittills varit

svårt att tillämpa direktivet så att suboptimeringar kan undvikas. För att

undvika sådana krävs, enligt utredningens mening, att effektiviseringarna

sätts in i ett systemperspektiv som belyser energianvändning och till-

försel. Systemperspektivet reflekteras nu bara indirekt i en not till bilaga

2 i direktivet. Direktivet är också, i brist på relevanta, harmoniserade och

praktiskt tillämpbara beräkningsmetoder svårt att tillämpa så att relevanta

jämförelser kan ske mellan olika länder. Det gäller för övrigt på flera

punkter än beträffande beräkningsmetoder. För svensk del kan också

konstateras att befintlig, nationell statistik inte är ändamålsenlig och

tillräcklig i alla delar när direktivet ska tillämpas.

Sverige har under lång tid arbetat med energieffektiviseringar, inte

minst genom en kraftfull utbyggnad av fjärrvärmenäten och storskalig

högeffektiv kraftvärme. Detta är åtgärder som ligger i linje med

energipolitiska mål, som EU antagit och som nu ska uppnås genom bl.a.

EG-lagstiftning.

En viktig slutsats av utredningsarbetet är dock att många av dessa

åtgärder inte får tillgodoräknas enligt direktivet, då resultaten av

effektiviseringsåtgärderna ska summeras. Dessa åtgärder beslutas

nämligen inte av de slutliga energianvändarna, utan av aktörer i

tillförselledet. Samtidigt är det samma begränsade, och inte sällan

importerade, resurser som förbränns oavsett var i systemet förbränningen

sker. I sin nuvarande utformning riskerar direktivet därmed att inte styra

mot de mest optimala effektiviseringsåtgärderna med hänsyn tagen till de

skiftande klimatförhållanden och varierande produktions- och energi-

användningsmönster som råder i olika länder. Utredningen föreslår

därför att Sverige verkar för att primärenergianvändningen i sin helhet

ska bli föremål för energieffektivisering och att regler som motverkar

eller försvagar denna strävan tas bort eller formuleras om. En viktig

komponent är här att införa en uttrycklig möjlighet för länderna att

tillämpa viktningsfaktorer för samtliga energislag, inklusive fjärrvärme,

kraftvärme och fjärrkyla. Det kan här vara meningsfullt att söka samråd

och samförstånd med andra länder, vars förhållanden liknar de svenska.

Under arbetet med att bedöma de effekter som olika styrmedel eller

åtgärder har haft på energieffektiviseringen i Sverige har utredningen

stött på brister i den statistiska beskrivningen, som försvårat och försenat

arbetet med att bedöma vilka effekter som uppnåtts. Det statistiska

underlaget för att göra ekonometriska bedömningar av de effekter som

energiskattesystemet har givit på energianvändningen och genomförda

energieffektiviseringsåtgärder har varit särskilt begränsande och därmed

inte möjliggjort en analys med utgångspunkt i de för ändamålet mest

relevanta modellerna. En viktig åtgärd för framtiden är därmed att se

över de statistiska underlagens utformning och att förbättra kvaliteten.

Ytterligare en erfarenhet av utredningsarbetet är att det saknas

samordning och samlad uppföljning när det gäller insatserna för att

effektivisera energianvändningen. Flera myndigheter arbetar parallellt

med sådana frågor inom sina respektive ansvarsområden. Ansvaret för

statistikproduktion med stöd av förordningen 2002:100 delas t.ex. mellan

Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), som svarar för tran-

sportsektorn och Energimyndigheten, som svarar för bostäder och service

respektive för industrisektorn. Detta har bidragit till svårigheterna med

att samla ett ändamålsenligt underlag för utredningens analyser. Ansvaret

för information om energianvändning och energieffektivisering är också

splittrat mellan många olika myndigheter. Vidare saknas närmare

analyser av hur effekterna av styrmedel inom olika sektorer, och av olika

typ, kan samverka eller motverka varandra. Energieffektiviserings-

direktivet ställer nu helt nya krav i dessa avseenden. Det gäller såväl det

statistiska underlaget för analyser och för uppföljning av effekter som i

fråga om samordning av styrmedel och informationsinsatser.

Prop. 2008/09:163

163

Strategi för ett energieffektivare Sverige

Utredningen ska utarbeta en samlad strategi för ett energieffektivare

Sverige. Som framgått i det föregående finns flera nära kopplingar

mellan klimat- och energipolitiken. Energieffektivisering är ett viktigt

instrument i klimatarbetet. En allmän utgångspunkt bör därmed vara att

energieffektivisering ska ses som en central komponent i det samlade

arbetet med klimat- och energifrågor. Strategin bör, med utgångspunkt

från vad som redovisats i det föregående om bl.a. direktivets

tillämpningsområde och den centrala frågan om att energieffektivise-

ringar ska ses i ett systemperspektiv, omfatta frågor om förbättrade

statistiska underlag och samlade analyser av styrmedlens effekter och

inbördes påverkan. Enligt utredningens mening bör också de samhälls-

sektorer prioriteras, som inte hittills varit föremål för några mer

betydande insatser för att effektivisera energianvändningen. Det gäller i

första hand transportsektorn och i viss mån industrisektorn. Vidare bör

ansvaret för samordning av de statliga insatserna, och för kontroll och

uppföljning av insatsernas effekter, samlas i en central instans.

En viktig slutsats av utredningsarbetet är att en ökad kunskap är en

strategisk åtgärd om strävan mot en effektivare energianvändning ska bli

framgångsrik. Det gäller inte minst information om de ekonomiska

fördelarna med att effektivisera energianvändningen. Mot den bak-

grunden bör, i ett tidigt skede, samlade och samordnade informations-

insatser ske, som omfattar både allmän information och information

riktad mot enskilda kategorier av energianvändare. Det finns också ett

behov av att öka utbudet av yrkesutbildning inom området energi och

energieffektivisering. I det föregående har redovisats exempel på

enskilda komponenter, med varierande betydelse, i en kommande strategi

för energieffektivisering. Det ska dock understrykas att det är ett samlat

synsätt, där de enskilda komponenterna sammantagna bildar en helhet,

som hittills saknats. En sådan samlad syn på energieffektivisering, och på

den nära kopplingen till klimatfrågorna, bedöms av utredningen som den

viktigaste förutsättningen för ett energieffektivare Sverige.

Prop. 2008/09:163

164

Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Vägen till

ett energieffektivare Sverige (SOU 2008:110)

I slutbetänkandet redovisas utredningens slutliga överväganden om hur

EG-direktivet bör införas i Sverige samt om de specifika frågor i övrigt

utredningen haft att behandla.

Principiella utgångspunkter

Energieffektiviseringar bör enligt utredningen ses i ett systemperspektiv.

Det handlar om att beakta och värdera användningen av primärenergi, i

stället för att ha ett ensidigt fokus på slutanvänd energi. Det är

användningen av primärenergi som avgör hur mycket av jordens resurser

som tas i anspråk och därmed också hur stora utsläppen till mark, luft

och vatten blir.

Även de styrmedel som används måste enligt utredningen i möjligaste

mån utformas så att de stöder systemperspektivet. Det finns annars en

risk för att man inte väljer de lösningar som är mest effektiva ur ett

primärenergiperspektiv.

Arbetet med att effektivisera energianvändningen har pågått i flera

decennier i Sverige. Ett stort antal åtgärder har redan genomförts, som

bidragit till att minska den svenska energianvändningen i bostäder,

service, industri och transporter. Den handlingsplanutredningen föreslog

i delbetänkandet, i enlighet med artikel 14 i EG-direktivet, tar upp ett

trettiotal möjliga styrmedel som kan användas för att höja

ambitionsnivån i det svenska energieffektiviseringsarbetet. I arbetets

andra steg har utredningen bl.a. tagit fram en strategi för hur Sverige ska

kunna bli mer energieffektivt än tidigare. Den övergripande ut-

gångspunkten har därvid varit att Sverige, utifrån bl.a. EU-krav, måste

energieffektivisera, i syfte att nå kvantitativa mål avseende minskad

energianvändning. Strategin består därför av ett stort antal olika åtgärder

av varierande slag, vilka sammantagna ska bidra till att målen nås.

Enligt EG-direktivets får medlemsstaterna tillgodoräkna sig resultaten

av vissa tidigare åtgärder och effekten av redan beslutade styrmedel.

Utredningen har beräknat att en energieffektivisering om cirka 27 TWh

slutlig energianvändning, respektive 46 TWh primär energianvändning,

kommer att kunna uppnås genom sådana åtgärder. Det innebär ett

Sverige, utan ytterligare åtgärder, når en energieffektivisering om cirka

7,5 procent slutlig energianvändning eller 10,1 procent primär

energianvändning. Därmed kan konstateras att Sverige, med en vid

tolkning av direktivet, nätt och jämt når det uppsatta minsta målet.

Det finns dock fortfarande en stor effektiviseringspotential att realisera.

Men det kräver att kunskaperna förbättras bland aktörer av alla slag, om

sådant som hur energieffektivisering kan ske, vilka ekonomiska vinster

den kan ge, vilken ny teknik som finns och hur stora kostnader

energianvändningen medför. I delbetänkandet redovisades preliminära

bedömningar av storleken på den i Sverige förekommande lönsamma

potentialen för energieffektiviseringar, utöver de åtgärder som bedöms

realiseras spontant eller till följd av beslutade styrmedel, för perioden

2005−2016. Den fördjupade analys som gjorts inför utredningens

slutbetänkande ger i huvudsak samma bild som i delbetänkandet. I några

fall har dock ytterligare potentialer identifierats.

Prop. 2008/09:163

165

Utöver den del av potentialen som kommer att realiseras spontant eller

som en följd av tidigare beslutade styrmedel bedömer utredningen att det

i dagsläget finns en lönsam potential om minst 56 TWh primärenergi

(minst 35 TWh slutlig energi). För att realisera denna potential krävs

dock ytterligare styrmedel enligt utredningens bedömning. De förslag

som redovisas i slutbetänkandet ska ses i ljuset av detta.

Om man, med direktivets metodik, lägger samman den potential som

framgår av tabellen med effekten av de åtgärder som redan vidtagits

under perioden 1995−2005 uppgår Sveriges totala lönsamma energi-

effektiviseringspotential till cirka 103 TWh primär energi per år,

respektive cirka 63 TWh slutlig energi. I slutbetänkandet föreslås nu,

vilket utvecklas nedan, åtgärder som förväntas leda till att en del av

denna potential realiseras. Således bedömer utredningen att de föreslagna

åtgärderna leder till en energieffektivisering om 17−21 TWh slutlig

energi, respektive 30−37 TWh primärenergi. Totalt (inberäknat effekter

av tidigare beslutade styrmedel och de åtgärder som nu föreslås) kan

Sverige år 2016 därmed uppnå en energieffektivisering på 44−48 TWh

slutlig energi respektive 76−83 TWh primär energi. Det motsvarar cirka

12−14 procent slutlig energianvändning eller 17−18 procent primär

energianvändning.

För att uppnå en energieffektivisering som överträffar minimimålet och

som styr i riktning mot 20 procent primärenergibesparing, krävs nya och

mer kraftfulla styrmedel än vad som hittills tillämpats. En allmän

utgångspunkt för utredningen är att presentera ett paket av rimliga

åtgärder som är ägnade att leda en bit på vägen mot målet med

20 procent primärenergibesparing. En grundläggande restriktion för

utredningen är att energieffektiviseringar ska vara lönsamma både för

samhället och för enskilda aktörer såsom hushåll, företag etc. I Sverige

har sedan lång tid vissa vägledande principer tillämpats vid val och

utformning av styrmedel och vid formulering av mål för energi-

effektivisering. Dessa innebär i korthet att det inte bör anges

kvantifierade energieffektiviseringsmål, att styrmedel bör vara generella

(såsom energiskatter) och inte bundna till specifika tekniker, att stöd till

fungerande marknader, eller till åtgärder som redan i sig är lönsamma,

bör undvikas, att priserna ska ge rätt (eller önskad) information samt att

sökkostnader ska reduceras genom att barriärer undanröjs.

Dessa grundprinciper är enligt utredningens mening till stor del

fortfarande relevanta. Samtidigt har mycket hänt under senare tid, som

påverkar utformningen av mål och medel i politiken för ett

energieffektivare Sverige. Som framgått förekommer nu flera olika

kvantitativa energieffektiviseringsmål med fasta tidsramar. Vidare finns

nu bättre kunskap om det s.k. energieffektiviseringsgapet, dvs. att det

finns en skillnad mellan den lönsamma potentialen av energi-

effektiviserande åtgärder, i t.ex. byggnader, och de lönsamma åtgärder

som faktiskt genomförs. Detta gap är betydande, t.ex. bedöms att i

genomsnitt endast cirka 15 procent av de för fastighetsägarna lönsamma

åtgärderna faktiskt genomförs. Liknande förhållanden gäller i industrin

och i transportsektorn. Energieffektiviseringsgapet har först nu kunnat

verifieras och kvantifieras empiriskt. Att så liten den av den till synes

lönsamma potentialen inte realiseras stöds bl.a. av en kvalitativ genom-

gång av de åtgärder som föreslagits i genomförda energideklarationer.

Prop. 2008/09:163

166

Mot denna bakgrund, och med hänsyn till potentialen för lönsamma

energieffektiviseringar, anser utredningen att tidigare riktlinjer för

utformning av styrmedel och formulering av mål för energieffektivise-

ring behöver revideras. Av detta skäl har i huvudsak följande vägledande

principer gällt för utredningens överväganden och förslag:

• Kommande och högre energieffektiviseringsmål än vad som gäller

enligt energieffektiviseringsdirektivet bör vägas in.

• Effekten av styrmedel och åtgärder bör ses och värderas i ett

primärenergiperspektiv.

• För att faktiskt bli genomförda kan strategiska effektiviserings-

åtgärder behöva ekonomisk stimulans även om de är privatekonomiskt

lönsamma.

• Energieffektiviseringsåtgärder ska vara samhällsekonomiskt

lönsamma.

Utredningens förslag – Vägen till ett energieffektivare Sverige

Mot bakgrund av de utgångspunkter som redovisats ovan, föreslås i

betänkandet en rad åtgärder som sammantagna ska bidra till att de

föreslagna målen nås. Ett flertal av åtgärderna avser de tre sektorer som

är särskilt utpekade i EG-direktivet och i vilka det enligt utrednings-

resultaten finns betydande potentialer för energieffektivisering, nämligen

bostäder och service m.m., industri och transporter.

Därtill redovisas i betänkandet ett antal förslag avseende de specifika

frågor med anknytning till EG-direktivets regler, som utredningen haft

att behandla. Det gäller t.ex. den offentliga sektorns roll, marknaderna för

energieffektiviserande produkter och tjänster, behovet av ackrediterings-

och certifieringssystem, individuell mätning av värme och varmvatten,

överföringstariffernas utformning, energifakturornas informationsinne-

håll, hur informationen till allmänheten om energieffektivisering kan för-

stärkas samt myndighetsorganisation för ett energieffektivare Sverige.

I det följande sammanfattas utredningens förslag.

Bostads- och servicesektorn

Förstärkta statliga stöd till energieffektivisering i byggnader

Utredningen föreslår, som huvudalternativ, att nuvarande bidrag till bl.a.

konvertering från direktverkande elvärme behålls och att flera nya bidrag

införs för andra strategiska energieffektiviseringsåtgärder i byggnader,

t.ex. energieffektiva ventilationssystem och energieffektiviserande styr-

och reglerutrustning. Dessutom föreslås ett bidrag för projektering och

upphandling av åtgärder i hyreshus, som rekommenderats vid en energi-

besiktning enligt lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader.

Pr

Med hyreshus avses enligt 2 kap 2 § fastighetstaxeringslagen

(1979:1152) t.ex. flerfamiljshus inklusive bostadsrätter och byggnader

som innehåller kontor, hotell och butiker.

op. 2008/09:163

167

Alla bidrag till energieffektiviserande åtgärder i byggnader bör

hanteras i en gemensam regleringsmodell. Bidragen ges under perioden

2010−2014. Utredningens förslag i denna del innebär att stödet till

energieffektiviseringar i byggnader ökar från för närvarande drygt

400 miljoner kronor till 2 miljarder kronor per år under en femårsperiod.

Som ett alternativ till den nyss redovisade bidragsmodellen har utred-

ningen tagit fram en modell med ett nytt, tidsbegränsat system med

skattereduktion för energieffektiviserande investeringar i byggnader. Ett

sådant systemet kan utformas med de s.k. ROT-avdragen som förebild

och omfatta t.ex. konvertering från direktverkande elvärme, installation

av markvärmepumpar, fjärrvärme och biobränslepannor, tilläggsisolering

av vindar och ytterväggar, energieffektiva fönster och tappvarmvatten-

armaturer och effektiviserande åtgärder i ventilationssystem. Ett system

med skattereduktion bör inledningsvis tillämpas enbart för åtgärder i

bostadshus. Efter utvärdering kan systemet, vid behov, utvidgas till att

omfatta även lokaler. En möjlig utformning av lagtext redovisas i bilaga

3.

Skärpta byggregler

Utredningen föreslår att energihushållningskrav i samband med

ombyggnad införs och att Boverket får i uppdrag att utvärdera de

gällande kraven för nybyggnad och vid behov föreslå förändringar.

Energideklaration av byggnader

Lagen om energideklaration för byggnader trädde ikraft den 1 oktober

2006. Utredningen föreslår att en oberoende utvärdering av systemet med

energideklaration ska genomföras senast år 2010. Utvärderingen ska

belysa fastighetsägarnas och brukarnas erfarenheter av systemet, tillsyn

samt hur energideklarationerna fungerar som styrmedel. I utvärderingen

bör det göras en översikt över vilka typer av lönsamma åtgärder som

föreslås i deklarationerna, och även undersökas om systemet bör

revideras så att även hushålls- och verksamhetsel inkluderas i

energideklarationerna.

Utredningen föreslår också att Boverket ges i uppdrag att år 2009

utvärdera om de rutiner som införts fungerar som avsett i konsument-

perspektiv och administrativt hänseende. Vidare föreslår utredningen att

Boverket ska samråda med Statens energimyndighet vid kontinuerlig

förbättring och vidareutveckling av rutiner och underlag för energi-

deklarationer. Eventuella revideringar bör stå i samklang med de CEN-

standarder som är framtagna för energideklarationer.

Fortsatt främjande av energitjänster

Prop. 2008/09:163

168

Utredningen föreslår att Energimyndigheten ges i uppdrag att arbeta med

kompetensförstärkning, upphandlingsstöd och informationsspridning om

energitjänster.

Teknikupphandling och marknadsintroduktion

Utredningen föreslår att Statens energimyndighet ges i uppdrag att utöka

satsningen på teknikupphandling och marknadsintroduktion inom

bostads- och servicesektorn. Inom ramen för programmet ska Statens

energimyndighet sträva efter att fler beställargrupper kommer till stånd.

Statens energimyndighet bör även ges i uppdrag att förstärka spridningen

av information om de produkter som tas fram genom teknikupp-

handlingarna.

Effektivare fjärrvärme

Den centrala partssammansatta Värmemarknadskommittén bör enligt

utredningens mening på ett systematiskt sätt medverka till energi-

effektivisering i fjärrvärmesektorn. På lokal nivå bör energieffektivise-

ringskommittéer etableras där berörda intressenter, t.ex. kunder, med-

verkar.

Utredningen anser att fjärrvärmebolag på orter där industriell eller

annan spillvärme förloras till omgivningen, ska pröva möjligheten att

utnyttja denna spillvärme innan beslut fattas om annan åtgärd. En

utredning om nyttiggörande av spillvärme bör, i förekommande fall, vara

obligatorisk i den miljökonsekvensbeskrivning som måste upprättas när

nya energiproduktionsanläggningar ska byggas.

Individuell energimätning i flerbostadshus

Utredningen föreslår att krav på individuell mätning av varmvatten ska

införas vid ny- och ombyggnad av byggnader som rymmer bostäder.

Vidare föreslås att debitering av el hos hushåll i flerbostadshus ska

baseras på individuell mätning av elanvändningen i lägenheterna. Ett

minimikrav är att fördelningsmätning med undermätning sker.

Utredningen föreslår också att Energimarknadsinspektionen ges i upp-

drag att i samråd med Energimyndigheten kartlägga hur mätning och

debitering av verksamhetsel sker i lokaler. Kartläggningen ska även om-

fatta en inventering av möjligheter att övergå till individuell elmätning.

Industrisektorn

Förlängda och utökade program för energieffektivisering i industrin

Utredningen föreslår att Energimyndigheten ges i uppdrag att genomföra

en andra femårsperiod av programmet för effektiv energianvändning i

elintensiv industri (PFE). I den andra programperioden ska även icke

P

energiintensiva företag kunna delta. Enligt utredningen bör

Energimyndigheten också ges i uppdrag att öka kunskapsöverföringen

om energieffektivisering till företag även utanför den grupp som kan

delta i PFE.

rop. 2008/09:163

169

Energirådgivning till små och medelstora företag

Utredningen föreslår att energirådgivningen till mindre och medelstora

företag förstärks. Regionala energikontor, kommunala energi- och

klimatrådgivare, länsstyrelserna och energitjänstföretag bör involveras i

detta arbete. Utredningen föreslår att Energimyndigheten ges i uppdrag

att administrera den förstärkta rådgivningen. Insatserna ska inkludera

information, nätverksbyggande och, för företag vars slutliga energi-

användning överstiger 0,5 GWh/år, möjlighet till rådgivning och

subventionerad energikartläggning genom en energieffektiviserings-

check. Energikartläggningen ska även innefatta uppföljande kontakt med

företagen efter energianalyserna. Modellen med en energieffektivise-

ringscheck bedöms också skapa också ökade möjligheter för utveckling

av energitjänstmarknaden för företag.

Teknikupphandling i industrisektorn

Utredningen föreslår att Energimyndigheten ges i uppdrag att genomföra

teknikupphandlingar för industrisektorn, att bilda beställargrupper för

sådana teknikupphandlingar samt att sprida information om de teknik-

upphandlingar som genomförs.

Transportsektorn

Förstärkt koldioxidkomponent i fordonsskatten m.fl. skattefrågor

För närvarande beskattas fordon, förutom med ett grundbelopp, även

med en koldioxidkomponent, som beräknas med 15 kronor per gram

koldioxid. Det innebär att bränslesnåla fordon beskattas lika högt, räknat

per gram koldioxid, som fordon med en hög bränsleförbrukning.

Utredningen föreslår att en skatteskala med förstärkt koldioxid-

komponent, t.ex. liknande den som tillämpas i Danmark, införs i Sverige.

Det innebär att skatten per gram koldioxid ökar progressivt, i en

trappstegsmodell, med fordonens bränsleförbrukning. Vidare föreslås att

skatterna på bensin och dieselbränsle höjs med 75 öre per liter. Det

innebär en höjning i konsumentledet med knappt 1 krona per liter

inklusive moms. Utredningen förslår också att en kilometerskatt på

godstrafik utreds i särskild ordning.

Samhällsplanering för effektivare transporter

Planeringen av infrastruktur, trafik och bebyggelse bör samordnas bättre.

På så sätt underlättas bl.a. för energieffektivisering genom ökad

samverkan mellan olika transportslag. Samhällsplaneringen på regional

och lokal nivå ska stimulera en samhällsstruktur som främjar resurssnåla

transporter. En regional planeringssamordning erfordras enligt ut-

redningens mening. Utredningen föreslår att regelverket för förmåns-

beskattning och reseavdrag ses över, i syfte att göra det mer färdmedels-

neutralt.

Prop. 2008/09:163

170

Bindande utsläppskrav

Utredningen föreslår att Sverige verkar för att de kommande kraven inom

EU på genomsnittligt utsläppskrav sätts på nivån 130 gram koldioxid per

kilometer år 2012 och att de därefter successivt skärps ned till en nivå på

70 gram koldioxid per kilometer år 2025. Utsläppskrav bör även införas

för lätta och tunga lastbilar, bussar samt för arbetsmaskiner.

Sparsam körning

Utredningen föreslår att Vägverket ges i uppdrag att i samråd med

berörda myndigheter utveckla ett gemensamt koncept för sparsam

körning av arbetsmaskiner. Vidare föreslås de berörda myndigheterna

ges i uppdrag att arbeta för sparsam körning i sina respektive sektorer.

Den offentliga sektorns särskilda ansvar

Det allmänna, genom stat, kommuner och landsting, bör enligt

utredningen vara en förebild inom energieffektiviseringens område.

Utredningen föreslår att den offentliga sektorn ska visa vägen för andra

aktörer genom bl.a. statliga och kommunala energieffektiviserings-

program. Vidare föreslår utredningen att Naturvårdsverket ges i uppdrag

att integrera det statliga energieffektiviseringsprogrammet i miljö-

ledningssystemen.

Utredningen föreslår också att Energimyndigheten ges i uppdrag att

stödja andra myndigheter med avseende på verktyg för effektivare

energianvändning som t.ex. energiledning och livscykelkostnads-

kalkylering.

Utredningen föreslår att kommuner och landsting erbjuds att teckna

särskilda energieffektiviseringsavtal med staten, i enlighet med en

avtalsmodell som utredningen presenterar i betänkandet (bilaga 6). Enligt

utredningen bör Energimyndigheten fungera som statens representant i

detta arbete. Energimyndigheten bör ges i uppdrag att administrera och

följa upp avtalen med kommunerna och landstingen. Vidare föreslår

utredningen att Energimyndigheten ges i uppdrag att utreda hur

programmet Uthållig kommun på sikt kan förlängas och öppnas för

samtliga kommuner och landsting och hur obligatoriska energi-

effektiviseringsmål, vars nivåer sätts på kommunal nivå, kan integreras i

programmet på ett tydligare sätt.

Information om energieffektivisering

Prop. 2008/09:163

171

Utredningen föreslår att informationen om energieffektivisering inom

olika samhällssektorer och till varierande målgrupper ska förstärkas och

samordnas i ett samlat och i huvudsak webbaserat

Forum för energieffektivisering inom Energimyndigheten.

Enligt utredningen bör Energimyndigheten också ges i uppdrag att i

samråd med Naturvårdsverket bredda den kommunala energi- och

klimatrådgivningen. Uppdraget bör genomföras i nära samarbete med

berörda branschorganisationer och aktörer.

Energifakturor

Utredningen föreslår att energileverantörer på eller i samband med

fakturor, eller på annat lämpligt sätt, ska redovisa uppgift om hur

slutanvändarens energianvändning utvecklats under minst tolv månader

tillbaka i tiden. På samma sätt ska redovisas kontaktinformation till

oberoende organisationer, som kan lämna råd om hur energianvänd-

ningen kan effektiviseras.

Vidare föreslår utredningen att Energimarknadsinspektionen ges i

uppdrag att övervaka att reglerna efterlevs. Enligt utredningen bör också

Energimarknadsinspektionen och Energimyndigheten ges i uppdrag att, i

samråd med konsumentföreträdare, utvärdera hur utformningen av

energiföretagens fakturor fungerar avseendekunder med abonnemang om

högst 63 A. Utredningen föreslår också att Energimarknadsinspektionen

och Energimyndigheten ges i uppdrag att bistå branschorganisationerna

med stöd för bättre utformning av information i samband med fakturor.

Ackreditering och certifiering

Utredningen anser att behovet av ackrediterings- och certifieringssystem

för t.ex. energitjänstföretag behöver utredas närmare. Däremot finns, i

avvaktan på att det pågående standardiseringsarbetet avseende energi-

tjänster ska slutföras, inte skäl att nu föreslå några åtgärder inom det

aktuella området.

Strategisk plan och utveckling av energianvändningsstatistiken

Utredningen föreslår att Energimyndigheten, i samråd med Rådet för den

officiella statistiken, SCB och andra berörda myndigheter, ges i uppdrag

att utarbeta en strategisk plan för att säkra och höja kvaliteten på

energianvändningsstatistiken och för att minska osäkerheten i de

kvantitativa angivelserna.

Utredningen föreslår också att Energimyndigheten i samråd med SCB

och Rådet för den officiella statistiken ges i uppdrag att utveckla

energianvändningsstatistiken för att möjliggöra en bättre utvärdering av

effekterna av såväl befintliga som tillkommande styrmedel. Vidare

föreslår utredningen att Energimyndigheten, Boverket och andra berörda

myndigheter ges i uppgift att genom ökad samordning av datainsamling

förenkla uppgiftslämnandet för slutanvändarna. Arbetet bör genomföras i

samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting.

Prop. 2008/09:163

172

Enligt utredningen bör också ellagen och fjärrvärmelagen

kompletteras, så att berörda myndigheter kan bemyndigas att samla in

data som behövs för uppföljning av energieffektiviserande program och

åtgärder.

Utbildning för ett energieffektivare Sverige

Utredningsresultaten visar att det för närvarande finns en brist på

personal med relevant utbildningsbakgrund inom energiområdet.

Behovet av sådan personal kan dessutom antas öka i framtiden. Enligt

utredningen bör därför berörda branscher inom energiteknik och energi-

tillförsel i samverkan marknadsföra energitekniska yrken mer kraftfullt

gentemot ungdomar. Utredningen anser också att möjligheterna till

vidareutveckling och fortbildning av redan yrkesverksam personal bör

förbättras. Branschorganisationer och andra arbetsmarknadsorganisa-

tioner bör enligt utredningen bjudas in mer aktivt när energirelaterade

utbildningar utformas och då kompetenskrav formuleras. Utredningen

anser också att grundutbildningarna inom det tekniska området bör

breddas med en utökad satsning inom energiområdet.

Övriga förslag

Utredningen föreslår att Energimyndigheten och Energimarknads-

inspektionen ges i uppdrag att, efter samråd med konsumentföreträdare,

analysera förutsättningarna för att utveckla uppdelningsåterföring för

användning i samband med fakturering av el och fjärrvärme.

Effektmätning för elkunder med säkringsstorlekar under 63 A bör

utvecklas. Utredningen föreslår därför att Energimarknadsinspektionen

ges i uppdrag att i samråd med branschen utforma förslag till modell och

införande av krav på effektbaserade elnätstariffer.

Utredningen föreslår att alla typer av energileveranser, dvs. även

bensin, diesel- och eldningsolja ska åtföljas av en tydlig uppgift om dess

energiinnehåll uttryckt i kWh.

Vidare föreslår utredningen att Energimyndigheten ges i uppdrag att, i

nära samarbete med de kommuner och landstingskommuner som ingår

frivilliga avtal med staten om effektivare energianvändning, skapa

regionala nätverk för samverkan kring en effektivare energianvändning.

En statlig organisation för ett energieffektivare Sverige

De arbetsuppgifter som föranleds av direktivet är av sådan art att de bör

utföras av myndigheter och inte av privaträttsliga organ. Det är vidare

mindre lämpligt att inrätta en ny myndighet för de arbetsuppgifter som

aktualiseras av direktivet. Utredningen anser att dessa arbetsuppgifter i

stället bör inordnas i befintlig myndighetsstruktur. Utredningen föreslår

att berörda sektorsmyndigheter, i samarbete med Energimyndigheten,

inom sina sektorer ska ansvara för de analys-, främjande-, tillsyns- och

kontrollinsatser som följer av energieffektiviseringsdirektivet. Energi-

myndigheten bör dock ges huvudansvaret för de främjandeinsatser,

tillsyns- och kontrolluppgifter som följer av direktivet. I syfte att sam-

ordna energieffektiviseringsarbetet föreslår utredningen att ett särskilt

beslutsråd, ett energieffektiviseringsråd, med representation från berörda

myndigheter inrättas vid Energimyndigheten. Rådets arbete bör ledas av

en av regeringen utsedd extern ordförande. Rådet ska samordna de

svenska effektiviseringsinsatser som förutsätter deltagande från flera

olika samhällssektorer.

Prop. 2008/09:163

173

Finansiering av förslagen

De styrmedel utredningen presenterat innebär ökade kostnader för staten.

Den samlade kostnaden för styrmedlen kan beräknas till cirka

12 miljarder kronor huvudsakligen fördelat på cirka 2,4 miljarder per år

under perioden 2010−2014. Utredningen har analyserat hur dessa insatser

kan finansieras. Utredningen avvisar en konstruktion med en separat

energieffektiviseringsfond. Det allmännas kostnader för styrmedel m.m.

bör skattefinansieras via statsbudgeten. Utredningen anser att statens

kostnader för nya styrmedel bör finansieras inom energisektorn och

ytterst bäras av både energiproducenter och energianvändare. EG-

direktivet bygger delvis på att energiföretagen ska bidra till att energi-

effektiviseringar kommer till stånd. Det kan, enligt direktivet, ske genom

att företagen erbjuder energitjänster eller genom att de betalar för att

energieffektiviseringar genomförs. En höjning av produktionsskatterna

för vattenkraft och kärnkraft är ett sätt för energiföretagen att i direktivets

anda aktivt medverka i finansieringen av arbetet med energi-

effektivisering.

Mot den beskrivna bakgrunden anser utredningen att de kostnader som

de nya styrmedlen medför för staten bör finansieras genom en höjning av

produktionsskatterna med i storleksordningen 1 miljard kronor i

kombination med en höjning av energiskatterna för el och bränslen

motsvarande 1 öre per kWh och med tillämpning av den omvandlings-

tabell som återfinns i bilaga 2 till EG-direktivet. Det innebär t.ex.

12,2 öre per liter bensin, 13,1 öre per kilo naturgas och 11,7 öre per kg

eldningsolja. Utredningen har vid beräkning av skatteintäkten valt att

bortse från den ökade intäkt av skatten på drivmedel, som skulle bli

följden om förslaget härom genomförs.

Utredningen anser inte att förslaget ska leda till någon förändring av

skattebelastningen för de företag som omfattas av kvotplikt i EU:s

system för handel med utsläppsrätter. En konsekvens av utredningens

förslag är att de nu gällande reglerna för skatterestitution för sådana

företag måste justeras. Med de nu gällande reglerna för skatterestitution

för industrin blir det årliga nettot av en sådan höjning cirka 1,5 miljarder

kronor. Det ger med de ovan föreslagna produktionsskattehöjningarna en

sammantagen möjlig styrmedelsfinansiering om 2,5 miljarder kronor per

år.

Utredningens överväganden i övrigt

Prop. 2008/09:163

174

Marknaderna för energieffektiviserande produkter och tjänster

Utredningen bedömer inte att några nya åtgärder krävs för att säkerställa

de aktuella marknadernas funktionssätt. Kraven i artikel 6 får anses

uppfyllda genom att energibesiktningar tillhandahålls i hela landet bl.a.

med stöd av lagen om energideklaration av byggnader. Härtill kommer

att utredningens förslag om stöd till projektering och upphandling av

energieffektiviseringar i hyreshus stimulerar marknaden för energi-

tjänster på ett konkurrensneutralt sätt. Detsamma gäller förslaget om för-

stärkt energirådgivning till små och medelstora företag. För det fall

ytterligare någon av de konkreta åtgärder, som redovisas i artikel 6, ändå

bedöms nödvändig, bör ett system med frivilliga avtal införas. Dessa bör,

i så fall, erbjudas alla aktörer på energitjänstmarknaden och inte enbart

förbehållas energiföretagen.

Utredningen föreslår att Energimyndigheten ges i uppdrag att följa

utvecklingen på marknaderna för energibesiktningar och energitjänster

samt på strategiska marknader för energieffektiviserande produkter,

såsom värmepumpar och energieffektiva fönster.

Överföringstariffer för ledningsbunden energi

Utredningen har inte funnit skäl att föreslå en övergång till helt rörliga

överföringsavgifter för el och fjärrvärme. Nuvarande prissättning, med

inslag av fasta avgifter i överföringstarifferna, är väl motiverad. Den

fasta delen av nätavgiften kan t.ex. ses som ett pris på effekt.

Utredningen anser att om incitamenten för motiverad energieffektivise-

ring behöver förstärkas när det gäller elenergi och värme är det mer

samhällsekonomiskt effektivt att höja energiskatterna än att förbjuda en

enligt utredningens mening väl motiverad prisstruktur.

Konsekvenser av förslagen

Sammantaget bedömer utredningen att de åtgärder vars effekter kan

kvantifieras innebär en effektivare primär energianvändning på

30−37 TWh år 2016. I slutlig energianvändning motsvaras detta av cirka

17−21 TWh. Signifikanta effekter kan också antas uppnås med de förslag

vars effekter utredningen inte haft möjlighet att kvantifiera. Vid en

summering av de bedömda effekterna av nu föreslagna och kvantifierade

styrmedel, effekterna av tidiga åtgärder samt utredningens bedömning av

befintliga styrmedel nås en effektivisering av primär energi på

76−83 TWh år 2016. I slutlig energi motsvarar det cirka 44−48 TWh. I

förhållande till energianvändningen under basårsperioden motsvarar detta

cirka 17−18 procent effektivare primär energianvändning respektive

cirka 12−14 procent effektivare slutlig energianvändning. Om den i

slutbetänkandet diskuterade, men ej föreslagna, alternativa åtgärden med

en skattereduktion för energieffektiviserande åtgärder i bostäder ge-

nomförs, skulle effekten för övrigt öka med ytterligare cirka en

procentenhet. Slutanvändarnas årliga minskade kostnader till följd av de

föreslagna åtgärderna beräknas, när samtliga förslag nått fullt genomslag,

uppgå till cirka 10−12 miljarder kronor. Ackumulerat över åtgärdernas

livslängd bedöms slutanvändarnas energikostnader minska med minst

280 miljarder kronor. Från denna summa ska dras energianvändarnas

samlade kostnader för investeringar i de energieffektiviserande åt-

gärderna. Denna samlade investeringskostnad har dock inte gått att

kvantifiera, varför heller inte storleken på nettovinsten har kunnat be-

räknas. Här ska dock noteras att samtliga åtgärder är lönsamma för

slutanvändarna, möjligen med undantag för vissa av de strategiska

investeringar i byggnader, som föreslås få statliga stöd.

Prop. 2008/09:163

175

Ett nytt nationellt energieffektiviseringsmål

För närvarande gäller ett av riksdagen antaget, vägledande nationellt mål,

som innebär att Sverige ska uppnå en energibesparing om minst

9 procent år 2016 i förhållande till den genomsnittliga årliga energi-

användningen 2001−2005. Utöver detta har regeringen i budgetproposi-

tionen föreslagit ett mellanliggande mål, beräknat på samma sätt som det

föregående, om 6,5 procent energieffektivisering till år 2010.

En slutsats av utredningens analyser är att det finns skäl att höja

ambitionsnivån i effektiviseringsarbetet i förhållande till det nyss

nämnda, av riksdagen beslutade målet. Det innebär att de statliga

insatserna för att stimulera energieffektivisering behöver förstärkas i

förhållande till nuvarande nivå. Utredningen har, vid bedömning av vad

som är en realistisk målsättning, utgått dels från de energi-

effektiviseringspotentialer som kunnat identifieras, dels från hur stor

andel av dessa som kan realiseras med styrmedel som är rimliga i ett

bredare samhällsperspektiv. Det innebär att utredningen, i stället för att

först formulera ett mål och sedan utforma styrmedel som är ägnade att nå

målet, först analyserat hur stor energieffektiviseringspotential som kan

realiseras med en väl avvägd kombination av rimliga styrmedel och först

därefter formulerat ett nationellt mål.

Utredningens samlade analys visar att de föreslagna styrmedlen, i de

delar som kunnat kvantifieras, leder till en energieffektivisering om

12−14 procent i slutlig energianvändning och 16−18 procent räknat i

primär energianvändning. Härtill kommer betydelsen av de styrmedel,

vars effekter bedöms vara signifikanta, men som inte gått att kvantifiera.

Av den anledningen har utredningen stannat vid att föreslå ett nytt

nationell mål som ligger i den övre delen av respektive intervall.

Utredningen föreslår därför att Sverige antar ett nationellt energi-

effektiviseringsmål, som innebär att 50 TWh slutlig energi respektive

80 TWh primär energi ska sparas genom effektiviseringsåtgärder till år

2016. Det motsvarar 14 procent slutanvänd energi respektive 18 procent

primär energi. Ett mellanliggande mål ska dessutom fastställas, som ska

uppnås under direktivets tredje tillämpningsår, dvs. år 2010. Detta

mellanliggande mål bör, enligt utredningens bedömning, bestämmas till

25 TWh slutlig energi respektive 40 TWh primär energi. Det motsvarar

9 procent primär energi respektive 7 procent slutlig. Båda dessa mål ska

ses i förhållande till den genomsnittliga energianvändningen under bas-

årsperioden 2001−2005.

Modell för energieffektiviseringsavtal med kommuner och landsting

Prop. 2008/09:163

176

Åtgärder med utgångspunkt i Energitjänstedirektivet (2006/32/EG om

effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster)

Arbetsmodell

Förslag till arbetsmodell för frivilliga avtal

1) Undertecknande av avtal − viljeförklaring

2) En enkel potentialanalys genomförs

3) Utifrån analys sätts effektiviseringsmål

4) Genomförande av åtgärder

5) Utvärdering

Avsiktsförklaring gällande programmet Ett energieffektivare

Sverige − energieffektivisering som en språngbräda för kommuner

Xstad kommun har i dag undertecknat denna avsiktsförklaring

gällande samarbete inom ramen för programmet Ett energieffektivare

Sverige. Avsiktsförklaringen har upprättats i två exemplar.

Detaljer om samarbetet framgår nedan och i bifogade bilagor.

Datum och ort …………………………………….

……………………………… ……………………………

NN

NN

Kommunstyrelsens ordförande GD/Energimyndigheten

Prop. 2008/09:163

177

Prop. 2008/09:163

178

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna till

Energimyndighetens rapport "Våga var bäst! -

Upphandling av energieffektiva produkter i offentlig

sektor

Riksrevisionen, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall,

Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Kalmar län, Länsrätten i

Västerbottens län, Stockholms stad, Tyresö kommun, Södertälje

kommun, Uppsala kommun, Östhammar kommun, Eskilstuna kommun,

Strängnäs kommun, Linköping kommun, Mjölby kommun, Värnamo

kommun, Eksjö kommun, Växjö kommun, Lessebo kommun, Gotland

kommun, Karlskrona kommun, Sölvesborg kommun, Malmö kommun,

Sjöbo kommun, Hässleholm kommun, Varberg, kommun, Falkenberg

kommun, Dals-Ed kommun, Göteborgs kommun, Lilla Edets kommun,

Lidköpings kommun, Karlstad kommun, Hagfors kommun, Kumla

kommun, Lindesberg kommun, Leksand kommun, Borlänge kommun,

Timrå kommun, Sundsvall kommun, Örnsköldsvik kommun, Östersund

kommun, Dorotea kommun, Vännäs kommun, Haparanda kommun,

Västernorrlands läns landsting, Skåne läns landsting, Jämtlands läns

landsting, Stockholms läns landsting, Hallands läns landsting,

Länsstyrelsen i Västra Götaland, Länsstyrelsen i Dalarnas län,

Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Styrelsen för ackreditering och

teknisk kontroll (SWEDAC), Kommerskollegium, Socialstyrelsen Post-

och Telestyrelsen, Statens fastighetsverk, Skatteverket, Data-

inspektionen, Riksantikvarieämbetet, Statskontoret, Statistiska central-

byrån (SCB), Verket för näringslivsutveckling (NUTEK), Akademiska

hus, Kungliga tekniska högskolan (KTH), Linköpings universitet, Lunds

tekniska högskola, Handelshögskolan i Stockholm, Chalmers tekniska

högskola, Konsumentverket, Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket,

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), Boverket,

Lantmäteriverket, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och

samhällsbyggande, Vägverket, Konkurrensverket, Statens energimyndig-

het, Elsäkerhetsverket, Statens Jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Institutet

för jordbruks- och miljöteknik, Sveriges lantbruksuniversitet, Energi-

marknadsinspektionen, Konjunkturinstitutet, Verket för näringslivs-

utveckling (Nutek), Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB (SP),

Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), Banverket, Luftfarts-

verket, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin, Sveriges kommuner och

landsting (SKL), Klimatkommunerna – föreningen för lokalt klimat-

arbete, Svenska Naturskyddsföreningen, Greenpeace Sverige, Närings-

livets Regelnämnd, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Jernkontoret,

SveMin, Skogsindustrierna, Plast- och Kemiföretagen, Företagarna,

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme,

Svenska Bioenergiföreningen (Svebio), Svenska Petroleum Institutet

(SPI), Landorganisationen (LO), Byggsektorns Kretsloppsråd, Elektriska

Installatörsorganisationen (EIO), Elforsk, Fastighetsmäklarnämnden,

Fastighetsägarna Sverige, Funktionskontrollanterna i Sverige, Funkis

Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer, Föreningen Sveriges

Pr

Energirådgivare, Föreningen Sveriges regionala energikontor,

Konsumenternas Elrådgivningsbyrå, Företagarförbundet, Närings-

punkten, HSB:s riksförbund, Skattebetalarnas förening, Hyresgäst-

föreningen, Riksförbund, Institutet för bostads- och urbanforskning,

Konsumentvägledarnas förening, Finansförbundet, Bankföreningen,

Mäklarsamfundet, Riksbyggen, Wallenstam, JM Bygg, Rådet för

Byggkvalitet (BQR), Samverkansforum för statliga byggherrar, Skanska

AB, NCC AB, JM AB, Peab, Svensk Teknik och Design, Handisam,

Astma- och Allergiförbundet, Trä- och Möbelindustriföreningen, VVS-

tekniska föreningen, Specialfastigheter Sverige AB, Svensk Elbrukar-

förening, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges

Bostadsrätts Centrum, Sveriges Byggindustrier, Sveriges Konsumenter i

samverkan, Sveriges Konsumentråd, Teknikföretagen, Sveriges

Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Vattenfall, E-ON Sverige,

Fortum, Jämtkraft, Göteborg Energi, Bil Sweden, Vasakronan, Sustain

AB, Villaägarnas Riksförbund, VVS Installatörerna, VTI (Statens väg-

och transportforskningsinstitut), Vinnova (Verket för innovationssystem,

ITPS (Institutet för tillväxtpolitiska studier), Banverket, Rikstrafiken,

Svensk Kollektivtrafik, Svenska Bussbranschens Riksförbund, Svenska

Taxiförbundet, Biluthyrarna Sverige, Sveriges Åkeriföretag, Närings-

livets Transportråd, Sveriges Transportindustriförbund, Näringslivets

miljöchefer (NMC), Sveriges Inköps- och Logistikförbund (SILF),

Bilimportörernas Riksförbund, Motorbranschens Riksförbund, Volvo

Personvagnar AB, Saab Automobile AB, Volvo AB, Scania AB,

Föreningen Gröna Bilister och Motormännens Riksförbund.

op. 2008/09:163

179

Prop. 2008/09:163

180

Bilaga 5 Sammanfattning av rapporten Våga vara

bäst! - Upphandling av energieffektiva produkter i

svensk offentlig sektor

Regeringen har uppdragit åt Energimyndigheten att föreslå verktyg för

offentlig upphandling av energirelaterade produkter utifrån produktens

miljöprestanda respektive tjänster och under beaktande av kostnads-

effektivitet. Uppdraget beskrivs närmare i denna rapport och i sin helhet i

regeringsbeslut daterat 2007–03–29 ”Uppdrag avseende offentlig

upphandling av energirelaterad utrustning” N 2007/3478/E. Uppdragets

övergripande syfte är att identifiera verktyg och övriga åtgärder som

sammantagna främjar offentlig upphandling av energieffektiv utrustning

och därmed i förlängningen bidrar till omställningen till ett hållbart sam-

hälle. En viktig del i uppdraget är att analysera tänkbara konsekvenser av

utredningens förslag.

Energimyndighetens förslag

Energimyndigheten lämnar i sammanfattad form nedanstående förslag.

1. Att regeringen fattar ett beslut om bindande krav för statliga

myndigheter och verk att handla upp produkter som minst uppfyller

baskraven enligt Miljöstyrningsrådets upphandlingskriterier eller lik-

värdiga kriterier för energieffektiva produkter. Då kriterier saknas, eller

är olämpliga, bör LCC-analyser tillämpas vid upphandlingar. Energi-

myndigheten anser således att detta förslag kan genomföras utan

lagstiftning och att formerna för detta förslag bör preciseras vidare

utifrån befintliga regelverk och styrmedel.

2. Att uppdra åt Energimyndigheten att med hjälp av frivilliga avtal inom

ramen för program riktade till kommuner och landsting få dessa att åta

sig att upphandla enligt samma kriterier som den statliga sektorn.

Energimyndigheten anser att detta kan ske inom ramen för myndighetens

arbete med Uthållig kommun.

3.Energimyndigheten anser vidare att en förstudie bör initieras för att

utreda nyttorna med, verktygen för och samordningen av produkt-

relaterad energistatistik. Innehåll i detta förslag preciseras vidare och

koordineras inom Energieffektiviseringsutredningen. Som ansvarig

myndighet för central rapportering av upphandlingsstatistik till EU

föreslår Energimyndigheten att detta uppdrag ges till Konkurrensverket.

4. Energimyndigheten anser att det är av stor vikt att en bedömning görs

av det samlade statistikbehovet inom energieffektiviseringsområdet när

energieffektiviseringsutredningen är klar. Energimyndigheten utgår ifrån

att myndighetens ges ett uppdrag för att samordna energieffektivise-

ringsutredningens förslag, inkluderande den offentliga sektorns energi-

användning och de förslag som tas fram av Naturvårdsverket för energi-

relaterad redovisning inom det statliga miljöledningssystemet, när

utredningens betänkande presenteras.

Prop. 2008/09:163

181

5. Att ge Miljöstyrningsrådet utökat uppdrag att där så är tillämpligt

anpassa svenska upphandlingskriterier mot internationella, framförallt

med den danska Elsparefonden och övriga nordiska länder. Dessa

kriterier bör baseras på internationella standarder och kriteriesystem.

6. Energimyndigheten avser att i samverkan med Miljöstyrningsrådet

anordna en nationell konferens om energieffektivisering i den offentliga

sektorn.

7. Att ge Energimyndigheten i uppdrag att ansvara för strategisk

samordning, utveckling, uppföljning och revision av offentliga sektorns

energiarbete. Samordning sker även med aktiviteter riktade till

konsumenter och företag.

8. Att utvidga Miljöstyrningsrådets nuvarande uppdrag, att ta fram

underlag som kan användas för utbildning av aktörer inom offentlig

sektor, i relation till den utökade användning som reglering innebär.

Dessutom uppdras åt miljöstyrningsrådet att systematiskt samla in

erfarenheter från sitt arbete med information och kommunikation av

upphandlingskriterier för energirelaterade produkter och återföra dessa

till Energimyndigheten och andra berörda aktörer.

Flera av frågeställningarna som tas upp i rapporten är beroende av vilka

förslag som lämnas i energieffektiviseringsutredningen, där energi-

effektivisering i den offentliga sektorn är ett område av flera som

kommer att behandlas. Samråd har skett med utredningens kansli men

Energimyndighetens förslag kan ytterligare behöva samordnas och i

vissa avseenden preciseras i utredningens fortsatta arbete.

Den samordnade statistikinsamlingen kommer att bidra till

möjligheterna att svara upp till kraven på rapportering till EU.

Kostnaderna för att samordna statistikinsamlingen bedöms som

betydande men är svåra att uppskatta innan alla förslag föreligger.

Förslagen har konsekvensanalyserats i följande hänseenden:

Miljömässiga konsekvenser

Kostnader för nya stödfunktioner

Konsekvenser på småföretag

Konsekvenser på berörda statliga myndigheter

Konsekvenser på regelförenklingsmålet

Effekter av frivilliga avtal inom ramen för program riktade till kommuner

och landsting ingår inte i analysen.

Prop. 2008/09:163

182

Bilaga 6 Europaparlamentets och rådets direktiv

2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv

slutanvändning av energi och om energitjänster och

om upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG

Europeiska unionens officiella tidning nr L 114 , 27/04/2006 s. 0064 -

0085

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG

av den 5 april 2006

om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om

upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD

HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-

skapen, särskilt artikel 175.1,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

yttrande [1],

med beaktande av Regionkommitténs yttrande [2],

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget [3], och

av följande skäl:

(1) Det är nödvändigt att få till stånd effektivare slutanvändning av

energi, att styra efterfrågan på energi och främja produktionen av

förnybar energi i gemenskapen, eftersom möjligheterna att på kort till

medellång sikt på annat sätt påverka förhållandena i fråga om

energiförsörjning och energidistribution är relativt begränsade, vare sig

man bygger upp ny kapacitet eller förbättrar överföring och distribution.

Detta direktiv bidrar därför till ökad försörjningstrygghet.

(2) Effektivare slutanvändning av energi kommer också att bidra till

minskad förbrukning av primärenergi och minskade utsläpp av koldioxid

och andra växthusgaser och således förebygga farlig klimatförändring.

Dessa utsläpp fortsätter att öka och gör att det blir allt svårare att uppnå

målen i Kyotoprotokollet. Människans verksamhet inom energisektorn

svarar för hela 78 procent av gemenskapens utsläpp av växthusgaser. I

P

gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram, som återfinns i

Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG [4], anges att

ytterligare minskningar är nödvändiga för att nå det långsiktiga målet i

Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar att stabilisera

koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som

förhindrar farlig påverkan på klimatsystemet genom mänsklig

verksamhet. Därför behövs det konkret politik och konkreta åtgärder.

rop. 2008/09:163

183

(3) Effektivare slutanvändning av energi kommer att göra det möjligt att

utnyttja kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheter på ett ekonomiskt

effektivt sätt. Åtgärder för förbättrad energieffektivitet kan leda till

sådana energibesparingar och på så sätt bidra till att minska

gemenskapens beroende av energiimport. En övergång till energi-

effektivare teknik kan dessutom öka gemenskapens innovationsförmåga

och konkurrenskraft, vilket betonas i Lissabonstrategin.

(4) I kommissionens meddelande om genomförandet av första delen av

det europeiska klimatförändringsprogrammet framhölls att ett direktiv

om styrning av energiefterfrågan är en av de viktigaste åtgärder som bör

vidtas på gemenskapsnivå för att komma till rätta med klimat-

förändringen.

(5) Detta direktiv överensstämmer med Europaparlamentets och rådets

direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den

inre marknaden för el [5] samt med Europaparlamentets och rådets

direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den

inre marknaden för naturgas [6], vilka ger möjlighet att använda styrning

av energieffektivitet och energiefterfrågan som ett alternativ till ny

kapacitet och för att skydda miljön. Medlemsstaternas myndigheter får

bland annat möjlighet att upphandla ny kapacitet genom anbuds-

förfarande eller att vidta åtgärder för effektivare energiutnyttjande och

styrning på efterfrågesidan, däribland system för vita certifikat.

(6) Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av artikel 3 i direktiv

2003/54/EG, i vilket det krävs att medlemsstaterna inom sitt territorium

skall se till att alla hushållskunder, och, när medlemsstaterna anser det

lämpligt, små företag, har rätt till samhällsomfattande tjänster, det vill

säga rätt till elleveranser av en bestämd kvalitet till lätt och tydligt

jämförbara och rimliga priser som medger insyn.

(7) Direktivets syfte är inte endast att främja utbudet av energitjänster

utan också att stimulera efterfrågan på ett bättre sätt. Den offentliga

sektorn i varje medlemsstat bör därför fungera som ett exempel när det

gäller investeringar, underhållskostnader och andra utgifter för

energiförbrukande utrustning, energitjänster och andra åtgärder för

förbättrad energieffektivitet. Den offentliga sektorn bör därför uppmanas

att integrera hänsynen till förbättrad energieffektivitet i sina

investeringar, avskrivningar och driftsbudgetar. Den offentliga sektorn

bör vidare sträva efter att använda energieffektivitetskriterier vid

offentlig upphandling, vilket är tillåtet enligt Europaparlamentets och

rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av

förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och

posttjänster [7] och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG

av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upp-

handling av byggentreprenader, varor och tjänster [8], något som

bekräftats genom domstolens dom av den 17 september 2002 i mål

C‐513/99 [9]. Med tanke på att förvaltningsstrukturen varierar kraftigt

mellan medlemsstaterna, bör de olika typer av åtgärder som den

offentliga sektorn kan vidta göras på lämplig nationell, regional och/eller

lokal nivå.

Prop. 2008/09:163

184

(8) Den offentliga sektorn kan fungera som ett exempel på många olika

sätt. Förutom de åtgärder som förtecknats i bilagorna III och VI kan den

till exempel ta initiativ till pilotprojekt på energieffektivitetens område

och sporra sina anställda till energieffektivitet. För att uppnå önskad

multiplikatoreffekt bör man på ett effektivt sätt informera de enskilda

medborgarna och/eller företagen om sådana åtgärder och samtidigt

framhålla kostnadsfördelarna med dem.

(9) Liberaliseringen av detaljistmarknaderna för slutförbrukare av el,

naturgas, kol och brunkol samt uppvärmning och i vissa fall även

fjärrvärme och fjärrkyla har nästan utan undantag lett till ökad

effektivitet och lägre kostnader för produktion, omvandling och

distribution av energi. Liberaliseringen har inte lett till någon större

konkurrens i fråga om produkter och tjänster som skulle ha kunnat leda

till ökad energieffektivitet på efterfrågesidan.

(10) I sin resolution av den 7 december 1998 om energieffektiviteten i

Europeiska gemenskapen [10] fastställde rådet som mål att gemenskapen

som helhet skulle förbättra energiintensiteten vid slutförbrukningen med

ytterligare en procentenhet per år fram till år 2010.

(11) Medlemsstaterna bör därför anta nationella vägledande mål för att

främja effektiv slutanvändning av energi och sörja för fortsatt tillväxt och

lönsamhet för marknaden för energitjänster och på så sätt bidra till

genomförandet av Lissabonstrategin. Antagandet av nationella

vägledande mål för att främja effektiv slutanvändning av energi skapar

faktisk synergi med annan gemenskapslagstiftning som, när den

tillämpas, kommer att bidra till att dessa nationella mål uppnås.

(12) I detta direktiv åläggs medlemsstaterna att vidta åtgärder, och

uppfyllandet av direktivets mål beror av åtgärdernas påverkan på

energikonsumenterna. Det slutliga resultatet av medlemsstaternas

åtgärder är beroende av många yttre faktorer som påverkar

konsumenternas beteende när det gäller energianvändning och deras

beredvillighet att genomföra energibesparingsmetoder och använda

energibesparande utrustning. Även om medlemsstaterna förbinder sig att

arbeta för att uppnå målet på 9 % är de nationella energibesparingsmålen

vägledande till sin natur och medför ingen juridiskt bindande skyldighet

för medlemsstaterna att uppnå det angivna målet.

(13) Det erinras om att en medlemsstat, vid fastställandet av sitt

nationella vägledande mål, för egen del kan ställa upp ett mål som är

högre än 9 %.

Prop. 2008/09:163

185

(14) Utbyte av information, erfarenheter och bästa praxis på alla plan,

särskilt inom den offentliga sektorn, kommer att bidra till bättre

energieffektivitet. Medlemsstaterna bör därför göra upp förteckningar

över åtgärder som vidtagits inom ramen för detta direktiv och i

möjligaste mån ge en översikt av deras effekter i handlingsplaner för

energieffektivitet.

(15) När energieffektivitet eftersträvas genom tekniska, beteendemässiga

och/eller ekonomiska förändringar, bör betydande negativ miljöpåverkan

undvikas och sociala prioriteringar respekteras.

(16) Finansieringen av utbudet och kostnaderna på efterfrågesidan spelar

en viktig roll för energitjänsterna. Inrättandet av fonder som beviljar stöd

till genomförandet av energieffektivitetsprogram och andra åtgärder för

förbättrad energieffektivitet och som främjar utvecklingen av marknaden

för energitjänster kan vara ett lämpligt sätt att tillhandahålla icke-

diskriminerande finansiering för nyetablering på denna marknad.

(17) Effektivare slutanvändning av energi kan uppnås genom att man

ökar tillgången och efterfrågan på energitjänster eller genom andra

åtgärder för förbättrad energieffektivitet.

(18) För att uppnå energibesparingspotentialen inom vissa

marknadssegment där energibesiktningar i allmänhet inte säljs

kommersiellt, till exempel hushåll, bör medlemsstaterna se till att

energibesiktningar finns tillgängliga.

(19) I rådets slutsatser av den 5 december 2000 anges att främjandet av

energitjänster genom utveckling av en gemenskapsstrategi är en

prioriterad åtgärd för förbättrad energieffektivitet.

(20) Energidistributörer, systemansvariga för distributionssystem och

företag som säljer energi i detaljistledet kan förbättra energieffektiviteten

i gemenskapen om de marknadsför energitjänster som omfattar effektiv

slutanvändning, exempelvis för värmekomfort inomhus, varmvatten för

hushållsbruk, kylning, produkttillverkning, belysning och motorer. För

att energidistributörer, systemansvariga för distributionssystem och

företag som säljer energi i detaljistledet skall kunna maximera sin vinst

blir det därmed viktigare att sälja energitjänster till så många kunder som

möjligt än att sälja så mycket energi som möjligt till varje kund.

Medlemsstaterna bör sträva efter att undvika varje snedvridning av

konkurrensen på detta område, så att alla energitjänstleverantörer

garanteras likvärdiga förutsättningar för sin verksamhet. De kan

emellertid överlåta denna uppgift till en nationell tillsynsmyndighet.

(21) Med fullständigt beaktande av hur marknadsaktörerna inom

energisektorn är organiserade på nationell nivå och för att främja

Pr

genomförandet av de energitjänster och åtgärder för förbättrad

energieffektivitet som föreskrivs i detta direktiv, bör medlemsstaterna

kunna välja att ålägga energidistributörer, systemansvariga för

distributionen eller företag som säljer energi i detaljistledet, eller

eventuellt två eller alla dessa marknadsaktörer, att tillhandahålla dessa

tjänster och att delta vid genomförandet av dessa åtgärder.

op. 2008/09:163

186

(22) Användning av tredjepartsfinansiering är en ny metod som bör

uppmuntras. Därigenom undviker mottagaren själv investeringskostnader

och använder en del av det ekonomiska värde av energibesparingarna

som följer av tredjepartsfinansieringen till att återbetala tredje parts in-

vesterings- och räntekostnader.

(23) För att avgifter och andra bestämmelser för nätbunden energi skall

leda till effektivare slutanvändning av energi, bör otillbörliga incitament

till ökad förbrukning avskaffas.

(24) Marknaden för energitjänster kan främjas på många olika sätt, även

genom stöd som inte är ekonomiskt.

(25) Energitjänster, program för förbättrad energieffektivitet och andra

åtgärder för förbättrad energieffektivitet som syftar till att uppnå

energisparmålet kan stödjas och/eller genomföras genom frivilliga avtal

mellan marknadsaktörer och sådana organ inom den offentliga sektorn

som utsetts av medlemsstaterna.

(26) Frivilliga överenskommelser som omfattas av detta direktiv bör

medge insyn och i tillämpliga fall innehålla upplysningar åtminstone om

följande: kvantifierade mål, och ett stegvist genomförande, övervakning

och rapportering.

(27) Motorbränsle- och transportbranschen spelar en viktig roll för

energieffektiviteten och energisparandet.

(28) När åtgärderna för förbättrad energieffektivitet fastställs, bör hänsyn

tas till effektivitetsvinster som uppstår genom utbredd användning av

kostnadseffektiva tekniska innovationer, till exempel elektronisk av-

läsning. I detta direktiv innefattar begreppet konkurrenskraftigt prissatta

individuella mätare även exakta värmemätare.

(29) För att konsumenterna skall kunna göra välinformerade val för sin

egen energiförbrukning bör de få en rimlig mängd information om denna

samt annan relevant information, exempelvis om tillgängliga åtgärder för

förbättrad energieffektivitet, jämförande konsumentprofiler eller

objektiva tekniska specifikationer för energiförbrukande utrustning som

kan inbegripa "faktor fyra" eller liknande utrustning. Det erinras om att

viss sådan värdefull information redan bör tillhandahållas slutförbrukarna

med stöd av artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG. Konsumenterna bör

dessutom aktivt uppmanas att regelbundet avläsa sina mätarvärden.

(30) All slags information om energieffektivitet bör ges en vidsträckt

spridning i lämplig form, också via fakturering, till mottagargrupper som

berörs av den. Informationen kan omfatta ekonomisk och juridisk

information, upplysnings- och reklamkampanjer samt omfattande utbyte

av bästa praxis på alla nivåer.

Prop. 2008/09:163

187

(31) I och med antagandet av detta direktiv omfattas alla materiella be-

stämmelser i rådets direktiv 93/76/EEG av den 13 september 1993 om

begränsning av koldioxidutsläpp genom en förbättring av energieffektivi-

teten (SAVE) [11] av annan gemenskapslagstiftning, och direktiv

93/76/EEG bör därför upphävas.

(32) Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att främja en effektiv

slutanvändning av energi och skapa en marknad för energitjänster, inte i

tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva och de

därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta

åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I

enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv

inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(33) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör

antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om

de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens

genomförandebefogenheter [12].

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I

Syfte och tillämpningsområde

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att främja kostnadseffektiv förbättring av

slutanvändningen av energi i medlemsstaterna genom att

a) upprätta de vägledande mål samt de system, incitament och

institutionella, ekonomiska och rättsliga ramar som är nödvändiga för att

undanröja befintliga marknadshinder och brister som står i vägen för en

effektiv slutanvändning av energi,

b) skapa förutsättningar för utvecklingen och främjandet av en marknad

för energitjänster och för att ge konsumenterna tillgång till andra åtgärder

för förbättrad energieffektivitet.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Detta direktiv skall tillämpas på

Prop. 2008/09:163

188

a) leverantörer av åtgärder för förbättrad energieffektivitet, energi-

distributörer, systemansvariga för distributionen och företag som säljer

energi i detaljistledet. Medlemsstaterna får dock undanta små distri-

butörer, små systemansvariga för distributionen eller små företag som

säljer energi i detaljistledet från tillämpningsområdet för artiklarna 6 och

13,

b) slutförbrukare. Detta direktiv skall emellertid inte tillämpas på företag

som bedriver sådan verksamhet som förtecknas i bilaga I till Europa-

parlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om

ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemen-

skapen [13],

c) de väpnade styrkorna, endast i den utsträckning som tillämpningen

inte står i motsättning till arten och huvudsyftet med de väpnade

styrkornas verksamhet och med undantag av materiel som endast

används för militära ändamål.

Artikel 3

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här

anges:

a) energi: alla former av kommersiellt tillgänglig energi, inklusive el,

naturgas (inbegripet flytande naturgas), gasol, allt bränsle för upp-

värmning och kylning (inklusive fjärrvärme och fjärrkyla), kol och

brunkol, torv, transportbränsle (utom bunkerbränsle för flyg och sjöfart)

samt biomassa enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets

direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el

producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el

[14].

b) energieffektivitet: förhållandet mellan produktionen av prestanda,

tjänster, varor eller energi och insatsen av energi.

c) förbättrad energieffektivitet: ökning av effektiv slutanvändning av

energi på grund av tekniska, beteendemässiga och/eller ekonomiska

förändringar.

d) energibesparing: en mängd sparad energi som fastställs genom

mätning och/eller uppskattning av förbrukningen före och efter genom-

förandet av en eller flera åtgärder för förbättrad energieffektivitet, med

normalisering för yttre förhållanden som påverkar energiförbrukningen.

e) energitjänst: den fysiska vinst, nytta eller fördel som erhålls genom en

kombination av energi med energieffektiv teknik och/eller åtgärder, som

kan inbegripa den drift, det underhåll och den kontroll som krävs för

tillhandahållande av tjänsten, som tillhandahålls på grundval av ett avtal

och som under normala förhållanden påvisats leda till kontrollerbar och

mätbar eller uppskattningsbar förbättrad energieffektivitet och/eller

primärenergibesparingar.

Prop. 2008/09:163

189

f) energieffektivitetsmekanismer: allmänna åtgärder som vidtas av

regeringar eller statliga organ för att skapa ramar eller incitament för

marknadsaktörer att tillhandahålla och förvärva energitjänster och andra

åtgärder för förbättrad energieffektivitet.

g) program för förbättrad energieffektivitet: verksamhet som är inriktad

på slutförbrukargrupper och som normalt leder till kontrollerbar och

mätbar eller uppskattningsbar förbättring av energieffektiviteten.

h) åtgärder för förbättrad energieffektivitet: alla åtgärder som normalt

leder till kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar förbättring av

energieffektiviteten.

i) energitjänstföretag: fysisk eller juridisk person som tillhandahåller

energitjänster och/eller andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet i

en användares anläggning eller lokaler, och härvid är beredd att ta en viss

ekonomisk risk. Betalningen för de tillhandahållna tjänsterna skall

grundas (helt eller delvis) på att förbättrad energieffektivitet uppnås och

på att övriga avtalade prestandakriterier uppfylls.

j) avtal om energiprestanda: ett avtalsarrangemang mellan mottagaren

och leverantören (normalt ett energitjänstföretag) av en åtgärd för

förbättrad energieffektivitet där investeringarna i dessa åtgärder betalas i

förhållande till en avtalad nivå av förbättrad energieffektivitet.

k) tredjepartsfinansiering: ett avtalsarrangemang som inbegriper en tredje

part – förutom energileverantören och mottagaren av åtgärden för för-

bättrad energieffektivitet – vilken tillhandahåller kapital för åtgärden och

debiterar mottagaren en avgift som motsvarar en del av de uppnådda

energibesparingarna till följd av åtgärden för förbättrad energieffektivitet.

Denna tredje part kan eventuellt vara ett energitjänstföretag.

l) energibesiktning: ett systematiskt förfarande som ger adekvat kunskap

om den befintliga energiförbrukningsprofilen hos en byggnad eller en

grupp av byggnader, en industriprocess och/eller industrianläggning eller

privata eller offentliga tjänster och som fastställer och kvantifierar

kostnadseffektiva energisparmöjligheter samt rapporterar om resultaten.

m) finansiella instrument för energibesparingar: alla finansiella

instrument, till exempel fonder, statliga bidrag, skatteavdrag, lån,

tredjepartsfinansiering, avtal om energiprestanda, avtal om garanterad

energibesparing, energientreprenad och andra liknande avtal som

tillhandahålls på marknaden av offentliga eller privata organ för att delvis

eller helt täcka de inledande projektkostnaderna för genomförandet av

åtgärder för förbättrad energieffektivitet.

Prop. 2008/09:163

190

n) slutförbrukare: fysisk eller juridisk person som köper energi för egen

slutanvändning.

o) energidistributör: fysisk eller juridisk person som svarar för transport

av energi för leverans till slutförbrukare och till distributionsstationer

som säljer energi till slutförbrukare. Denna definition utesluter system-

ansvariga för distributionen av el och naturgas, vilka omfattas av led p.

p) systemansvarig för distributionen: fysisk eller juridisk person som

ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av

distributionssystemet för el eller naturgas inom ett visst område och, i

tillämpliga fall, dess sammanlänkningar med andra system samt för

säkerställande av systemets förmåga att på längre sikt tillgodose en

rimlig efterfrågan på el‐ eller naturgasdistribution.

q) företag som säljer energi i detaljistledet: fysisk eller juridisk person

som säljer energi till slutförbrukare.

r) små distributörer, små systemansvariga för distributionen och små

företag som säljer energi i detaljistledet: fysisk eller juridisk person som

distribuerar eller säljer energi till slutförbrukare och som distribuerar

eller säljer mindre än 75 GWh energi per år eller har färre än tio anställda

eller vars årliga omsättning och/eller årliga balansomslutning inte

överstiger 2000000 EUR.

s) vita certifikat: certifikat utfärdade av oberoende certifieringsorgan som

bekräftar marknadsaktörernas påståenden om energibesparingar till följd

av åtgärder för förbättrad energieffektivitet.

Kapitel II

Energisparmål

Artikel 4

Allmänt mål

1. Medlemsstaterna skall anta och sträva efter att för detta direktivs

nionde tillämpningsår uppnå ett övergripande nationellt vägledande

energibesparingsmål på 9 %, som skall uppfyllas med hjälp av energi-

tjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Medlems-

staterna skall vidta kostnadseffektiva, genomförbara och skäliga åtgärder

som är avsedda att bidra till att detta mål uppnås.

Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall fastställas och

beräknas enligt de bestämmelser och den metod som anges i bilaga I.

Omvandlingsfaktorerna i bilaga II skall användas för jämförelser av

energibesparingar och omvandling till en jämförbar enhet, om inte

användning av andra omvandlingsfaktorer kan motiveras. Exempel på

lämpliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet finns i bilaga III. En

allmän ram för mätning och kontroll av energibesparingar finns i bilaga

IV. De nationella energibesparingarna, uttryckta i förhållande till de

nationella vägledande energibesparingsmålen, skall mätas från och med

den 1 januari 2008.

Prop. 2008/09:163

191

2. I samband med den första handlingsplan för energieffektivitet som

skall överlämnas i enlighet med artikel 14 skall varje medlemsstat

fastställa ett mellanliggande vägledande energibesparingsmål för detta

direktivs tredje tillämpningsår samt ge en översikt av sin strategi för

uppnåendet av de mellanliggande och övergripande målen. Det

mellanliggande målet skall vara realistiskt och förenligt med det

övergripande nationella vägledande energibesparingsmål som avses i

punkt 1.

Kommissionen skall avge ett yttrande om huruvida de mellanliggande

vägledande nationella målen verkar vara realistiska och stämma överens

med det övergripande målet.

3. Varje medlemsstat skall fastställa program och åtgärder för förbättrad

energieffektivitet.

4. Medlemsstaterna skall ge en eller flera nya eller befintliga

myndigheter eller byråer i uppdrag att svara för den samlade kontrollen

och övervakningen av den ram som upprättats för det mål som avses i

punkt 1. Dessa organ skall därefter kontrollera de energibesparingar som

uppnås genom energitjänster och andra åtgärder för förbättrad

energieffektivitet, inklusive befintliga nationella åtgärder för förbättrad

energieffektivitet, samt rapportera om resultaten.

5. Efter att första gången ha granskat och avlagt rapport om direktivets

tre första tillämpningsår skall kommissionen undersöka huruvida man

behöver lägga fram ett förslag till direktiv för att vidareutveckla den

marknadsinriktade strategin för förbättrad energieffektivitet genom vita

certifikat.

Artikel 5

Effektiv slutanvändning av energi i den offentliga sektorn

1. Medlemsstaterna skall se till att den offentliga sektorn fungerar som

ett exempel i samband med detta direktiv. För detta ändamål skall

medlemsstaterna på ett effektivt och lämpligt sätt informera medborgarna

och/eller företagen om den offentliga sektorns roll som exempel och om

de åtgärder som den vidtagit.

Medlemsstaterna skall vidare se till att åtgärder för förbättrad

energieffektivitet vidtas av den offentliga sektorn. Sådana åtgärder skall

vidtas på lämplig nationell, regional och/eller lokal nivå och kan utgöras

av lagstiftningsinitiativ och/eller frivilliga överenskommelser, i enlighet

med artikel 6.2 b, eller andra arrangemang med motsvarande effekt. Utan

att den nationella lagstiftningen eller gemenskapslagstiftningen rörande

offentlig upphandling åsidosätts

Prop. 2008/09:163

192

− skall minst två åtgärder väljas från förteckningen i bilaga VI,

− skall medlemsstaterna underlätta detta förfarande genom att

offentliggöra riktlinjer för energieffektivitet och energibesparingar som

ett eventuellt bedömningskriterium vid offentliga anbudsinfordringar.

Medlemsstaterna skall underlätta och möjliggöra utbyte av bästa praxis

mellan olika organ inom den offentliga sektorn, till exempel om

energieffektivitet vid offentlig upphandling, och detta skall ske både på

nationell och internationell nivå. För detta ändamål skall den

organisation som avses i punkt 2 samarbeta med kommissionen vid

utbytet av bästa praxis av det slag som avses i artikel 7.3.

2. Medlemsstaterna skall ge en eller flera nya eller befintliga

organisationer i uppdrag att svara för administration, ledning och

genomförande i samband med integreringen av kraven på förbättrad

energieffektivitet enligt punkt 1. Det kan röra sig om samma

myndigheter eller byråer som avses i artikel 4.4.

Kapitel III

Främjande av effektiv slutanvändning av energi och främjande av

energitjänster

Artikel 6

Energidistributörer, systemansvariga för distributionen och företag som

säljer energi i detaljistledet

1. Medlemsstaterna skall se till att energidistributörer, systemansvariga

för distributionen och/eller företag som säljer energi i detaljistledet

a) på begäran, men inte oftare än en gång om året, tillhandahåller samlad

statistisk information om sina slutförbrukare till de myndigheter eller

byråer som avses i artikel 4.4, eller till något annat utsett organ, under

förutsättning att detta organ översänder informationen till de först-

nämnda; informationen skall vara tillräcklig för att det skall vara möjligt

att utforma och genomföra program för förbättrad energieffektivitet på

ett bra sätt och främja och kontrollera energitjänster och andra åtgärder

för förbättrad energieffektivitet. Den kan omfatta tidigare information

och skall omfatta aktuell information om slutanvändarnas förbrukning,

inklusive belastningsprofiler, kundsegmentering och kundernas geo-

grafiska lokalisering i tillämpliga fall, samtidigt som man ser till att

information som antingen är av privat karaktär eller kommersiellt känslig

hålls konfidentiell och skyddad i enlighet med gällande gemenskaps-

lagstiftning.

Prop. 2008/09:163

193

b) avstår från all verksamhet som kan hämma efterfrågan på och

tillhandahållandet av energitjänster och andra åtgärder för förbättrad

energieffektivitet eller hindra utvecklingen av marknaden för

energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Den

berörda medlemsstaten skall vidta erforderliga åtgärder för att stoppa

sådan verksamhet där den förekommer.

2. Medlemsstaterna skall

a) välja ett eller flera av följande krav som måste uppfyllas av

energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag

som säljer energi i detaljistledet, direkt och/eller indirekt via andra

leverantörer av energitjänster eller åtgärder för förbättrad energi-

effektivitet:

i) Garantera utbudet till slutförbrukarna och främjandet av

konkurrenskraftigt prissatta energitjänster, eller

ii) säkerställa tillgången för slutförbrukarna och främjandet av

konkurrenskraftigt prissatta energibesiktningar som utförs på ett

oberoende sätt och/eller åtgärder för förbättrad energieffektivitet i

enlighet med artikel 9.2 och artikel 12, eller

iii) bidra till de fonder och finansieringsmekanismer som avses i artikel

11. Bidragsnivån skall minst motsvara de beräknade kostnaderna för att

erbjuda någon av de verksamheter som avses i denna punkt och skall

avtalas med de myndigheter eller byråer som avses i artikel 4.4,

och/eller

b) se till att frivilliga avtal och/eller andra marknadsinriktade

arrangemang, exempelvis vita certifikat, med en verkan som motsvarar

en eller flera av de skyldigheter som avses i led a finns eller upprättas.

Frivilliga avtal skall utvärderas, kontrolleras och följas upp av

medlemsstaten i syfte att säkerställa att de i praktiken har samma verkan

som en eller flera av de skyldigheter som avses i led a.

I detta syfte skall de frivilliga avtalen ha klara och entydiga mål samt

vara föremål för övervaknings- och rapporteringskrav kopplade till

förfaranden som kan leda till reviderade och/eller ytterligare åtgärder om

målen inte har uppnåtts eller sannolikt inte kommer att uppnås. För att

garantera insyn skall de frivilliga avtalen vara tillgängliga för

allmänheten och offentliggöras före tillämpningen i den utsträckning

gällande sekretessbestämmelser tillåter detta och skall innehålla

möjlighet för de berörda att kommentera.

3. Medlemsstaten skall se till att det för andra marknadsaktörer än

energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag

som säljer energi i detaljistledet – till exempel energitjänstföretag,

installatörer av energiutrustning, energirådgivare och energikonsulter –

finns tillräckliga incitament, likvärdig konkurrens och jämlika villkor för

Pr

att oberoende erbjuda och genomföra de energitjänster,

energibesiktningar och åtgärder för förbättrad energieffektivitet som

beskrivs i punkt 2 a i och ii.

op. 2008/09:163

194

4. Medlemsstaterna får med stöd av punkterna 2 och 3 lägga ansvaret på

systemansvariga för distributionen endast om detta är förenligt med

skyldigheterna i fråga om särredovisning i artikel 19.3 i direktiv

2003/54/EG och i artikel 17.3 i direktiv 2003/55/EG.

5. Tillämpningen av denna artikel skall inte påverka tillämpningen av de

undantag som beviljats i enlighet med direktiven 2003/54/EG och

2003/55/EG.

Artikel 7

Tillgänglig information

1. Medlemsstaterna skall se till att information om energi-

effektivitetsmekanismer och finansiella och rättsliga ramar som antas i

syfte att nå det nationella vägledande energibesparingsmålet är tydliga

och allmänt når ut till de aktuella marknadsaktörerna.

2. Medlemsstaterna skall se till att större insatser görs för att främja

effektiv slutanvändning av energi. Medlemsstaterna skall skapa lämpliga

förutsättningar för och incitament till ett förstärkt utbud av information

och rådgivning om effektiv slutanvändning av energi till slutförbrukarna

från marknadsaktörernas sida.

3. Kommissionen skall se till att information om de bästa

energisparmetoderna i medlemsstaterna utbyts och får allmän spridning.

Artikel 8

Tillgängliga behörighets-, ackrediterings- och certifieringssystem

I syfte att uppnå hög grad av teknisk kompetens, objektivitet och

tillförlitlighet skall medlemsstaterna, om de anser det vara nödvändigt, se

till att det finns lämpliga behörighets‐, ackrediterings‐ och/eller

certifieringssystem för dem som tillhandahåller energitjänster,

energibesiktningar och åtgärder för förbättrad energieffektivitet enligt

artikel 6.2 a i och ii.

Artikel 9

Finansiella instrument för energibesparingar

1. Medlemsstaterna skall upphäva eller ändra nationella lagar och andra

författningar, utom sådana som är av klar skattekaraktär, som onödigtvis

eller i oproportionerlig utsträckning hämmar eller begränsar använd-

ningen av finansiella instrument för energibesparingar på marknaden för

energitjänster eller andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet.

Prop. 2008/09:163

195

2. Medlemsstaterna skall ställa modellavtal till förfogande när det gäller

dessa finansiella instrument för befintliga och potentiella inköpare av

energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom

den offentliga och den privata sektorn. Dessa kan utfärdas av den

myndighet eller byrå som avses i artikel 4.4.

Artikel 10

Energieffektiva avgifter och andra bestämmelser för nätbunden energi

1. Medlemsstaterna skall se till att avskaffa sådana incitament i

överförings- och distributionsavgifter som onödigtvis ökar volymen

distribuerad eller överförd energi. I detta hänseende får medlemsstaterna,

i enlighet med artikel 3.2 i direktiv 2003/54/EG och artikel 3.2 i direktiv

2003/55/EG, införa allmännyttiga skyldigheter med avseende på

energieffektivitet för företag som är verksamma inom el- och

gasbranscherna.

2. Medlemsstaterna får tillåta inslag i system och avgiftsstrukturer som

har socialt syfte, under förutsättning att eventuella negativa effekter på

överförings- och distributionssystemet blir så små som möjligt och står i

proportion till det sociala syftet.

Artikel 11

Fonder och finansieringsmekanismer

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget,

får medlemsstaterna inrätta en eller flera fonder för att subventionera

tillhandahållandet av program för förbättrad energieffektivitet och andra

åtgärder för förbättrad energieffektivitet och främja utvecklingen av

marknaden för åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Dessa åtgärder

skall omfatta främjande av energibesiktning, finansiella instrument för

energibesparingar och, i förekommande fall, förbättrad mätning och

upplysande fakturering. Fonderna skall även inriktas på sektorer för

slutanvändning av energi med höga transaktionskostnader och högre

risker.

2. Om fonderna inrättas får de sörja för bidrag, lån, ekonomiska garantier

och/eller andra typer av finansiering som garanterar resultat.

3. Fonderna skall vara öppna för alla leverantörer av åtgärder för

förbättrad energieffektivitet, såsom energitjänstföretag, oberoende

energirådgivare, energidistributörer, systemansvariga för distributionen,

företag som säljer energi i detaljistledet och installatörer. Medlems-

staterna får besluta att öppna fonderna för alla slutförbrukare. Anbuds-

förfaranden eller likartade metoder som till fullo säkerställer öppenhet

Pr

skall genomföras i enlighet med gällande regler för offentlig

upphandling. Medlemsstaterna skall se till att sådana fonder kompletterar

och inte konkurrerar med kommersiellt finansierade åtgärder för

förbättrad energieffektivitet.

op. 2008/09:163

196

Artikel 12

Energibesiktningar

1. Medlemsstaterna skall se till att det finns effektiva

energibesiktningssystem av hög kvalitet som är utformade för att

identifiera möjliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet och som

genomförs på ett oberoende sätt för alla konsumenter, även mindre

hushållskunder och kommersiella kunder samt små och medelstora

industrikunder.

2. Marknadssegment som har höga transaktionskostnader och

okomplicerade inrättningar kan nås med andra åtgärder, till exempel

frågeformulär och dataprogram som görs tillgängliga på Internet

och/eller skickas till kunderna med post. Medlemsstaterna skall se till att

energibesiktningar finns tillgängliga för de marknadssegment där

energibesiktningar inte säljs kommersiellt, med beaktande av artikel

11.1.

3. Certifiering i enlighet med artikel 7 i Europaparlamentets och rådets

direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energi-

prestanda [15] skall anses vara likvärdig med en energibesiktning som

uppfyller kraven i punkterna 1 och 2 i den här artikeln och med en

energibesiktning som avses i bilaga VI led e till det här direktivet.

Besiktningar till följd av system som grundas på frivilliga överens-

kommelser mellan intresseorganisationer och ett utsett organ som

kontrolleras och följs upp av den berörda medlemsstaten i enlighet med

artikel 6.2 b i det här direktivet, skall likaledes anses ha uppfyllt kraven i

punkterna 1 och 2 i denna artikel.

Artikel 13

Mätning och upplysande fakturering av energiförbrukningen

1. Medlemsstaterna skall se till att slutförbrukare av el, naturgas,

fjärrvärme och/eller fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk, så långt

det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i

förhållande till möjliga energibesparingar, har individuella mätare som

till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar slutförbrukarens faktiska

energiförbrukning och ger information om faktisk användningstid.

När en befintlig mätare byts ut skall alltid individuella mätare erbjudas

till ett konkurrenskraftigt pris, förutsatt att detta är tekniskt möjligt och

kostnadseffektivt i förhållande till den beräknade sparpotentialen på lång

sikt. När en ny inkoppling sker i en ny byggnad eller större renoveringar

görs enligt direktiv 2002/91/EG skall sådana individuella mätare till ett

konkurrenskraftigt pris alltid erbjudas.

Prop. 2008/09:163

197

2. Medlemsstaterna skall se till att fakturering från energidistributörer,

systemansvariga för distributionen och företag som säljer energi i

detaljistledet när det är lämpligt grundas på faktisk energiförbrukning

och presenteras på ett klart och begripligt sätt. Lämplig information skall

göras tillgänglig tillsammans med fakturan och ge slutförbrukarna en

fullständig redovisning av de aktuella energikostnaderna. Fakturering,

grundad på den faktiska förbrukningen, skall ske så ofta att kunderna kan

styra sin egen energiförbrukning.

3. Medlemsstaterna skall se till att följande information, när det är

lämpligt, på ett klart och begripligt sätt av energidistributörer, system-

ansvariga för distributionen eller företag som säljer energi i detaljistledet

görs tillgänglig för slutförbrukarna i eller tillsammans med fakturor,

avtal, transaktioner och/eller kvitton från distributionsstationer:

a) Aktuella faktiska priser och faktisk energiförbrukning.

b) Jämförelser av slutförbrukarens aktuella energiförbrukning med

förbrukningen under samma period föregående år, helst i grafisk form.

c) Jämförelser med en genomsnittlig, normaliserad användare eller

referensanvändare av energi i samma användarkategori närhelst detta är

möjligt och användbart.

d) Kontaktinformation, inbegripet webbplatsadresser, för konsument-

organisationer, energibyråer eller liknande organ, där information kan

erhållas om tillgängliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet, jäm-

förande slutanvändarprofiler och/eller objektiva tekniska specifikationer

för energiförbrukande utrustning.

Kapitel IV

Slutbestämmelser

Artikel 14

Rapporter

1. Medlemsstater som för något ändamål redan använder sådana

beräkningsmetoder för mätning av energibesparingar som liknar dem

som beskrivs i bilaga IV när detta direktiv träder i kraft får lämna

upplysningar på lämplig detaljnivå till kommissionen. Upplysningarna

skall lämnas så snart som möjligt, helst inte senare än den 17 november

2006. Dessa upplysningar kommer att göra det möjligt för kommissionen

att beakta befintlig praxis.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna följande

handlingsplaner för energieffektivitet:

Prop. 2008/09:163

198

− En första handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2007.

− En andra handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2011.

− En tredje handlingsplan för energieffektivitet senast den 30 juni 2014.

Alla handlingsplaner skall beskriva de åtgärder för förbättrad energi-

effektivitet som planeras för att uppnå målen i artikel 4.1 och 4.2 samt

för att uppfylla bestämmelserna om den offentliga sektorns roll som ett

exempel samt om information och rådgivning till slutförbrukare som

anges i artikel 5.1 respektive artikel 7.2.

Den andra och tredje handlingsplanen skall

− innehålla en grundlig analys och utvärdering av den tidigare planen,

− innehålla slutresultaten när det gäller uppfyllande av de energisparmål

som anges i artikel 4.1 och 4.2,

− innehålla planer för – och information om förväntade effekter av –

ytterligare åtgärder som skall vidtas för det fall att målen inte uppfylls

eller inte förväntas uppfyllas,

− användning och successivt ökad användning, i enlighet med artikel

15.4, av harmoniserade indikatorer och referensmått för effektivitet, för

utvärdering av såväl tidigare åtgärder som förväntade effekter av

planerade framtida åtgärder,

− grundas på tillgängliga uppgifter som kompletteras med

uppskattningar.

3. Kommissionen skall, senast den 17 maj 2008 offentliggöra en

kostnads-/nyttoanalys i vilken sambandet mellan EU: s normer,

bestämmelser, politik och åtgärder för effektiv slutanvändning av energi

granskas.

4. Handlingsplanerna för energieffektivitet skall bedömas enligt följande

i enlighet med förfarandet i artikel 16.2:

− De första handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2008.

− De andra handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2012.

− De tredje handlingsplanerna skall ses över före den 1 januari 2015.

5. På grundval av handlingsplanerna för energieffektivitet skall kom-

missionen bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har uppnått

sina nationella vägledande energibesparingsmål. Kommissionen skall

offentliggöra en rapport med sina slutsatser

− om de första handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari

2008,

Prop. 2008/09:163

199

− om de andra handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari

2012,

− om de tredje handlingsplanerna för energieffektivitet före den 1 januari

2015.

Dessa rapporter skall innehålla information om liknande åtgärder på

gemenskapsnivå, inklusive gällande och framtida lagstiftning.

Rapporterna skall beakta det referensmåttssystem som avses i artikel

15.4, identifiera bästa metoder och identifiera fall då medlemsstaterna

och/eller kommissionen inte har gjort tillräckliga framsteg, och de får

innehålla rekommendationer.

Den andra rapporten skall i förekommande fall och om nödvändigt

åtföljas av förslag till Europaparlamentet och rådet om ytterligare

åtgärder, inklusive en eventuell förlängning av tillämpningsperioden för

målen. Om det i rapporten dras slutsatsen att otillräckliga framsteg har

gjorts mot att uppnå de nationella vägledande målen skall dessa förslag

behandla nivån och arten på målen.

Artikel 15

Översyn och anpassning av ramen

1. De värden och beräkningsmetoder som avses i bilagorna II, III, IV och

V skall anpassas till tekniska framsteg i enlighet med förfarandet i artikel

16.2.

2. Före den 1 januari 2008 skall kommissionen, i enlighet med för-

farandet i artikel 16.2, vid behov ytterligare justera och komplettera

punkterna 2–6 i bilaga IV med beaktande av den allmänna ramen i bilaga

IV.

3. Före den 1 januari 2012 skall kommissionen, i enlighet med

förfarandet i artikel 16.2, besluta att höja procentsatsen för de harmonise-

rade bottom‐up‐beräkningar som används i den harmoniserade be-

räkningsmodell som avses i punkt 1 i bilaga IV, utan att det påverkar de

medlemsstaters system som redan har en högre procentsats. Den nya

harmoniserade beräkningsmodellen med en betydligt högre procentsats

för bottom‐up‐beräkningarna skall inte användas förrän den 1 januari

2012.

Om det är genomförbart och möjligt skall man vid mätningen av de

samlade besparingarna under direktivets hela tillämpningsperiod använda

sig av denna harmoniserade beräkningsmodell utan att det påverkar de

medlemsstaters system som använder en högre procentsats för

bottom‐up‐beräkningar.

Prop. 2008/09:163

200

4. Senast den 30 juni 2008 skall kommissionen i enlighet med för-

farandet i artikel 16.2 utarbeta en uppsättning harmoniserade energi-

effektivitetsindikatorer och referensmått som baseras på dessa, och då ta

hänsyn till tillgängliga uppgifter eller uppgifter som kan insamlas på ett

kostnadseffektivt sätt för varje medlemsstat. För utarbetandet av dessa

harmoniserade energieffektivitetsindikatorer och referensmått skall

kommissionen som referensguide använda den vägledande förteckningen

i bilaga V. Medlemsstaterna skall gradvis integrera dessa indikatorer och

referensmått i de statistiska uppgifter som ingår i deras handlingsplaner

för energieffektivitet, vilka avses i artikel 14, och använda dem som ett

av de redskap som står till deras förfogande när de skall besluta om

framtida prioriteringsområden i handlingsplanerna för energieffektivitet.

Senast den 17 maj 2011 skall kommissionen lägga fram en rapport för

Europaparlamentet och rådet om framstegen när det gäller att fastställa

indikatorer och referensmått.

Artikel 16

Kommitté

1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté.

2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut

1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i

det beslutet.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre

månader.

3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 17

Upphävande

Direktiv 93/76/EEG upphör härmed att gälla.

Artikel 18

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra

författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 17

maj 2008, med undantag av bestämmelserna i artikel 14.1, 14.2 och 14.4,

för vilka införlivandet skall ske senast den 17 maj 2006. De skall genast

underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en

hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de

offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall

varje medlemsstat själv utfärda.

Prop. 2008/09:163

201

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de

centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det

område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 19

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har

offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 20

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 5 april 2006.

På Europaparlamentets vägnar

J. Borrell Fontelles

Ordförande

På rådets vägnar

H. Winkler

Ordförande

[1] EUT C 120, 20.5.2005, s. 115.

[2] EUT C 318, 22.12.2004, s. 19.

[3] Europaparlamentets yttrande av den 7 juni 2005 (ännu ej

offentliggjort i EUT), rådets gemensamma ståndpunkt av den 23

september 2005 (EUT C 275 E, 8.11.2005, s. 19) och

Europaparlamentets ståndpunkt av den 13 december 2005 (ännu ej

offentliggjord i EUT). Rådets beslut av den 14 mars 2006.

[4] EGT L 242, 10.9.2002, s. 1.

[5] EUT L 176, 15.7.2003, s. 37. Direktivet ändrat genom rådets direktiv

2004/85/EG (EUT L 236, 7.7.2004, s. 10).

[6] EUT L 176, 15.7.2003, s. 57.

[7] EUT L 134, 30.4.2004, s. 1. Direktivet senast ändrat genom

kommissionens förordning (EG) nr 2083/2005 (EUT L 333, 21.12.2005,

s. 28).

Prop. 2008/09:163

202

[8] EUT L 134, 30.4.2004, s. 114. Direktivet senast ändrat genom

förordning (EG) nr 2083/2005.

[9] C-513/99: Concordia Bus Finland Oy Ab, tidigare Stagecoach

Finland Oy Ab, mot Helsingin Kaupunki och HKL-Bussiliikenne (REG

2002 I-7213).

[10] EGT C 394, 17.12.1998, s. 1.

[11] EGT L 237, 22.9.1993, s. 28.

[12] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

[13] EUT L 275, 25.10.2003, s. 32. Direktivet ändrat genom direktiv

2004/101/EG (EUT L 338, 13.11.2004, s. 18).

[14] EGT L 283, 27.10.2001, s. 33. Direktivet ändrat genom 2003 års

anslutningsakt.

[15] EGT L 1, 4.1.2003, s. 65.

--------------------------------------------------

BILAGA I

Metod för beräkning av de nationella vägledande energibesparingsmålen

Följande metod skall användas för att beräkna de nationella vägledande

energibesparingsmål som anges i artikel 4:

1. Medlemsstaterna skall använda den årliga inhemska slutförbrukningen

av energi för alla energianvändare som omfattas av detta direktiv för de

fem senaste åren före genomförandet av detta direktiv och för vilka

offentliga data är tillgängliga för att beräkna ett årligt förbruknings-

genomsnitt. Denna slutliga energiförbrukning skall vara den mängd

energi som distribueras eller säljs till slutförbrukare under femårs-

perioden, ej justerat för graddagar, strukturella förändringar eller produk-

tionsförändringar.

På grundval av detta årliga förbrukningsgenomsnitt skall det nationella

vägledande energibesparingsmålet beräknas en gång, och den

resulterande absoluta energimängd som skall sparas kommer att

tillämpas under direktivets hela varaktighet.

Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall

a) bestå av 9 % av det årliga förbrukningsgenomsnittet enligt ovan,

Prop. 2008/09:163

203

b) mätas efter det nionde året av detta direktivs tillämpning,

c) vara resultatet av kumulativa årliga energibesparingar som har

uppnåtts under direktivets hela nioåriga tillämpningsperiod,

d) kunna uppnås genom energitjänster och andra åtgärder för förbättrad

energieffektivitet.

Genom denna metod för mätning av energibesparing säkerställs att de

totala energibesparingar som föreskrivs i direktivet är en fast mängd och

därigenom oberoende av framtida BNP‐tillväxt och av varje framtida

ökning av energiförbrukningen.

2. Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall uttryckas i

absoluta termer i GWh eller motsvarande, beräknat enligt bilaga II.

3. Energibesparingar under ett särskilt år, efter det att detta direktiv har

trätt i kraft, till följd av åtgärder för förbättrad energieffektivitet som har

inletts under ett tidigare år, men inte före 1995, och som har bestående

effekt får tas med vid beräkningen av de årliga besparingarna. I vissa fall

där omständigheterna motiverar detta får åtgärder som inleddes före 1995

men tidigast 1991 beaktas. Åtgärder av teknisk art skall antingen ha

uppdaterats för att ta hänsyn till tekniska framsteg eller bedömas i

förhållande till referensmått för sådana åtgärder. Kommissionen skall

tillhandahålla riktlinjer om hur effekten av alla sådana

energieffektivitetsförbättrande åtgärder skall mätas eller beräknas, vilka

där så är möjligt skall baseras på befintlig gemenskapslagstiftning, såsom

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari

2004 om främjande av kraftvärme på grundval av nyttiggjord värme på

den inre marknaden för energi [1] och direktiv 2002/91/EG.

I samtliga fall skall de resulterande energibesparingarna fortfarande

kunna kontrolleras och mätas eller beräknas i enlighet med den allmänna

ramen i bilaga IV.

[1] EUT L 52, 21.2.2004, s. 50.

--------------------------------------------------

BILAGA II

Energiinnehåll i vissa utvalda bränslen för slutförbrukning –

omvandlingstabell [1]

Källa: Eurostat.

Energiprodukt | kJ (NCV) | kg oljeekv. (NCV) | kWh (NCV) |

1 kg koks | 28500 | 0,676 | 7,917 |

Prop. 2008/09:163

204

1 kg antracit | 17200 — 30700 | 0,411 — 0,733 | 4,778 — 8,528 |

1 kg brunkolsbriketter | 20000 | 0,478 | 5,556 |

1 kg brunkol med högt förbränningsvärde | 10500 — 21000 | 0,251 —

0,502 | 2,917 — 5,833 |

1 kg brunkol | 5600 — 10500 | 0,134 — 0,251 | 1,556 — 2,917 |

1 kg oljeskiffer | 8000 — 9000 | 0,191 — 0,215 | 2,222 — 2,500 |

1 kg torv | 7800 — 13800 | 0,186 — 0,330 | 2,167 — 3,833 |

1 kg torvbriketter | 16000 — 16800 | 0,382 — 0,401 | 4,444 — 4,667 |

1 kg rester av eldningsolja (tung olja) | 40000 | 0,955 | 11,111 |

1 kg lätt eldningsolja | 42300 | 1,010 | 11,750 |

1 kg motorbränsle (bensin) | 44000 | 1,051 | 12,222 |

1 kg paraffin | 40000 | 0,955 | 11,111 |

1 kg gasol | 46000 | 1,099 | 12,778 |

1 kg naturgas [2] | 47200 | 1,126 | 13,10 |

1 kg flytande naturgas | 45190 | 1,079 | 12,553 |

1 kg trä (25 % fuktighet) [3] | 13800 | 0,330 | 3,833 |

1 kg pelletar/träbriketter | 16800 | 0,401 | 4,667 |

1 kg avfall | 7400 — 10700 | 0,177 — 0,256 | 2,056 — 2,972 |

1 MJ utvunnen värme | 1000 | 0,024 | 0,278 |

1 kWh elenergi | 3600 | 0,086 | 1 [4] |

[1] Medlemsstaterna får tillämpa olika omvandlingsfaktorer om detta kan

motiveras.

[2] 93 % metan.

[3] Det är tillåtet att använda andra värden beroende på vilken typ av trä

som används mest i medlemsstaten.

[4] För besparingar i kWh el får medlemsstaterna använda en

standardkoefficient på 2,5 som återspeglar den uppskattade genom-

snittliga produktionseffektiviteten i EU (40 %) under målperioden.

Medlemsstaterna får tillämpa en annan koefficient om de kan motivera

detta.

Prop. 2008/09:163

205

--------------------------------------------------

Bilaga III

Vägledande förteckning över exempel på lämpliga åtgärder för förbättrad

energieffektivitet

I denna bilaga ges exempel på var program för förbättrad

energieffektivitet och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet kan

utvecklas och genomföras i samband med artikel 4.

För att tas i beaktande måste dessa åtgärder för förbättrad energi-

effektivitet leda till energibesparingar som klart kan mätas och

kontrolleras eller beräknas i enlighet med riktlinjerna i bilaga IV till detta

direktiv, och deras energibesparingseffekter får inte redan vara med-

räknade i andra specifika åtgärder. Följande förteckningar är inte uttöm-

mande utan är avsedda som vägledning.

Exempel på lämpliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet:

Bostäder och tjänstesektorns byggnader

a) Uppvärmning och kylning (till exempel värmepumpar, nya effektiva

värmepannor, installation eller effektiv modernisering av

fjärrvärme‐/fjärrkylsystem).

b) Isolering och ventilation (till exempel isolering av väggar och tak,

två‐/treglasfönster, passiv uppvärmning och kylning etc.).

c) Varmvatten (till exempel installation av nya anordningar, direkt och

effektiv användning vid uppvärmning av utrymmen, i tvättmaskiner).

d) Belysning (till exempel nya effektiva glödlampor och förkopplings-

don, digitala kontrollsystem, användning av rörelsedetektorer till be-

lysningssystem i kommersiella byggnader).

e) Matlagning och nedfrysning (till exempel nya effektiva anordningar,

värmeåtervinningssystem).

f) Annan utrustning och andra apparater (till exempel apparater för

kombinerad uppvärmning och kraftgenerering, nya effektiva

anordningar, tidkontroll för optimerad energianvändning, viloläge för

minskning av energiförluster, installation av kondensorer för att minska

reaktiv effekt, transformatorer med låga förluster).

g) alstring av förnybara energikällor i hemmet, varigenom mängden köpt

energi minskas (till exempel solvärmeapparater, varmvatten för

hushållsbruk, uppvärmning och kylning av utrymmen med solenergi).

Prop. 2008/09:163

206

Industrisektorn

h) Produkttillverkningsprocesser (till exempel effektivare användning av

tryckluft, kondensat samt strömbrytare och ventiler, användning av

automatiska och integrerade system, effektiva vilolägen).

i) Motorer och regulatorer (till exempel ökad användning av elektronisk

styrning, varvtalsreglerare, integrerad tillämpningsprogrammering,

frekvensomvandling, elektrisk motor med hög verkningsgrad).

j) Fläktar, varvtalsreglerare och ventilation (till exempel nya

anordningar/system, användning av naturlig ventilation).

k) Efterfrågestyrning (till exempel belastningsstyrning, system för

kontroll av toppbelastningsutjämning).

l) Högeffektiv kraftvärme (till exempel apparater för kombinerad

uppvärmning och kraftgenerering).

Transportsektorn

m) Använt transportmedel (till exempel främjande av energieffektiva

fordon, energieffektiv användning av fordon, bland annat system för

anpassning av däcktryck, energieffektiva anordningar och tillbehör i

fordon, tillsatser i bränsle som förbättrar energieffektiviteten,

högsmörjande oljor och lågresistenta däck).

n) Byte av transportslag för resorna (till exempel arrangemang för resor

utan bil mellan hem och arbetsplats, bildelning, byte av transportslag från

mer till mindre energiförbrukande transportslag per passagerarkilometer

eller tonkilometer).

o) Bilfria dagar.

Sektorsövergripande åtgärder

p) Standarder och normer som i första hand syftar till att förbättra

energieffektiviteten hos produkter och tjänster, inklusive byggnader.

q) Energimärkningssystem.

r) Mätning, intelligenta mätsystem såsom individuella mätare med

fjärrhantering, samt upplysande fakturering.

s) Yrkesutbildning och allmän utbildning som leder till användning av

energieffektiv teknik.

Övergripande åtgärder

Prop. 2008/09:163

207

t) Regleringar, skatter osv. som leder till minskad slutförbrukning av

energi.

u) Riktade informationskampanjer för att främja energieffektivitet och

åtgärder för förbättrad energieffektivitet.

--------------------------------------------------

BILAGA IV

Allmän ram för mätning och kontroll av energibesparingar

1. Mätningar och beräkningar av energibesparingar samt normalisering

av dessa

1.1 Mätning av energibesparingar

Allmänt

För att mäta uppnådda energibesparingar enligt artikel 4 i syfte att få

fram den totala förbättringen av energieffektiviteten och bestämma

enskilda åtgärders verkningar skall man använda en harmoniserad

beräkningsmodell med en kombination av de båda beräkningsmetoderna

top‐down och bottom‐up för att mäta de årliga förbättringarna av

energieffektiviteten för handlingsplanerna för energieffektivitet enligt

artikel 14.

När kommittén utvecklar den harmoniserade beräkningsmodellen i

enlighet med artikel 15.2 skall den i största möjliga utsträckning

eftersträva att använda de uppgifter som Eurostat och/eller nationella

statistiska organ redan lämnar rutinmässigt.

Top–down–beräkningar

En top–down–beräkningsmetod innebär att energibesparingarnas storlek

beräknas med utgångspunkt i nationella energibesparingsnivåer eller mer

aggregerade sektorsvisa sådana. Korrigeringar av årsuppgifterna görs

därefter för sådana yttre faktorer som graddagar, strukturförändringar,

produktmix osv., för att få fram ett mått som ger en rättvis indikation på

den totala förbättringen av energieffektiviteten enligt punkt 1.2. Denna

metod innefattar varken exakta mätningar på en detaljerad nivå eller visar

orsaks- och verkningssammanhangen mellan åtgärder och de energi-

besparingar som följer av dessa. Emellertid är metoden normalt enklare

och mindre kostsam och kallas ofta för "energieffektivitetsindikator"

eftersom den ger en indikation på utvecklingen.

När kommittén utvecklar den top–down–beräkningsmetod som skall

användas i den harmoniserade beräkningsmodellen, skall den i största

möjliga utsträckning grunda sitt arbete på befintliga metoder, till

exempel Odex–modellen [1].

Prop. 2008/09:163

208

Bottom–up–beräkningar

En bottom‐up‐beräkningsmetod innebär att de energibesparingar som

erhålls genom att vidta en särskild åtgärd för förbättrad energieffektivitet

mäts i kilowattimmar (kWh), joule (J) eller kilogram oljeekvivalenter

(kgoe) och läggs samman med de energibesparingar som följer av andra

särskilda åtgärder för förbättrad energieffektivitet. De myndigheter eller

byråer som avses i artikel 4.4 skall undvika att dubbelräkna energi-

besparingar som följer av en kombination av åtgärder för förbättrad

energieffektivitet (inklusive mekanismer). För bottom‐up‐beräknings-

metoden kan de uppgifter och metoder som avses i punkt 2.1 och 2.2

utnyttjas.

Före den 1 januari 2008 skall kommissionen utarbeta en harmoniserad

bottom–up–modell. Denna modell skall täcka en andel på mellan 20 och

30 procent av den årliga inhemska slutförbrukningen av energi för

sektorer som omfattas av detta direktiv, med vederbörligt beaktande av

de faktorer som avses i punkterna a, b och c nedan.

Fram till 1 januari 2012 skall kommissionen fortsätta att utarbeta denna

harmoniserade bottom–up–modell som skall täcka betydligt högre nivå

av den årliga inhemska slutförbrukningen av energi för sektorer som

omfattas av detta direktivs tillämpningsområde, med vederbörligt

beaktande av de faktorer som avses i punkterna a, b och c nedan.

Vid utvecklingen av den harmoniserade bottom–up–modellen skall kom-

missionen beakta följande faktorer och i enlighet därmed motivera sitt

beslut:

a) Erfarenheter av den harmoniserade beräkningsmodellen under de

första tillämpningsåren.

b) Förväntad möjlig förbättring av precisionen till följd av en större andel

bottom‐up‐beräkningar.

c) Beräknad möjlig merkostnad och/eller större administrativ börda.

När kommittén utvecklar denna harmoniserade bottom–up–modell i

enlighet med artikel 15.2, skall den sträva efter att använda

standardiserade metoder som medför minsta möjliga administrativa

bördor och kostnader, särskilt genom att utnyttja de mätningsmetoder

som avses i punkt 2.1 och 2.2 och koncentrera sig på de sektorer där den

harmoniserade bottom–up–modellen kan tillämpas mest

kostnadseffektivt.

Medlemsstaterna kan om de så önskar utnyttja ytterligare bottom–up–

mätningar utöver den del som föreskrivs av den harmoniserade bottom–

up–modellen efter att ha nått en överenskommelse med kommissionen, i

enlighet med förfarandet i artikel 16.2, på grundval av en beskrivning av

den metod som den berörda medlemsstaten lagt fram.

Prop. 2008/09:163

209

Om bottom–up–beräkningar inte finns tillgängliga för vissa sektorer,

skall bottom–up–indikatorer eller en blandning av bottom–up- och top–

down–beräkningar användas i rapporterna till kommissionen, med

förbehåll för en överenskommelse med kommissionen, i enlighet med

förfarandet i artikel 16.2. Särskilt vid bedömning av en begäran av detta

slag i samband med den första handlingsplan för energieffektivitet som

beskrivs i artikel 14.2 skall kommissionen visa lämplig flexibilitet. Några

top–down–beräkningar kan bli nödvändiga för att mäta verkningarna av

de åtgärder som genomförts efter 1995 (och i vissa fall så tidigt som

1991) men som fortfarande har verkningar.

1.2 Hur energibesparingsmätningar bör normaliseras

Energibesparingar skall fastställas genom mätning och/eller uppskattning

av förbrukningen före och efter genomförandet av åtgärden. Det är

härvid nödvändigt att korrigera för och normalisera de yttre förhållanden

som vanligen påverkar energiförbrukningen. Dessa förhållanden kan

variera över tiden. Det kan till exempel röra sig om påverkan av en eller

flera av följande faktorer:

a) Väderförhållanden, såsom graddagar.

b) Beläggningsnivåer.

c) Öppettider för andra byggnader än bostadshus.

d) Den installerade utrustningens kraft (anläggningens produktion),

produktmix.

e) Anläggningens produktionskapacitet, produktionsnivå, volym eller

mervärde, inklusive ändringar i BNP‐nivån.

f) Användningsschema för anläggningar eller fordon.

g) Förhållande till andra enheter.

2. Data och metoder som får användas (mätbarhet)

Det finns flera metoder för insamling av data som kan användas för

mätning och/eller uppskattning av energibesparingar. När en energitjänst

eller en åtgärd för förbättrad energieffektivitet utvärderas, kan det ofta

vara omöjligt att enbart förlita sig till mätningar. Här görs därför skillnad

mellan metoder för att mäta energibesparingar och metoder för att

uppskatta energibesparingar, där de sistnämnda är de vanligaste.

2.1 Data och metoder som grundas på mätningar

Prop. 2008/09:163

210

Räkningar från distributionsföretag eller detaljister

Mätningsbaserade energiräkningar kan ligga till grund för mätningen

under en representativ period innan åtgärden för förbättrad

energieffektivitet införs. Dessa räkningar kan sedan jämföras med

mätningsbaserade räkningar för perioden efter införandet och tillämp-

ningen av åtgärden, även här under en representativ period. Om möjligt

bör resultaten jämföras med en kontrollgrupp (grupp som inte deltar)

eller alternativt normaliseras enligt punkt 1.2.

Uppgifter om energiförsäljning

Förbrukningen av olika typer av energi (el, gas, eldningsolja) kan mätas

genom att man jämför detaljistens eller distributörens försäljningsdata

före införandet av åtgärderna för förbättrad energieffektivitet med

försäljningsdata efter införandet av dessa åtgärder. En kontrollgrupp skall

användas eller uppgifterna normaliseras.

Försäljningsdata för utrustning och apparater

Prestanda för utrustning och apparater kan beräknas på grundval av

information som erhålls direkt från tillverkaren. Data om försäljning av

utrustning och apparater kan i allmänhet erhållas från återförsäljarna.

Särskilda undersökningar och mätningar kan också göras. För att

bestämma energibesparingarnas storlek kan tillgängliga data jämföras

med försäljningssiffrorna. Om denna metod används, bör korrigeringar

göras om användningen av utrustningen och apparaterna ändras.

Data för belastningen hos slutförbrukningen

Energiförbrukningen i en byggnad eller anläggning kan mätas för att

registrera energiefterfrågan före och efter införandet av en åtgärd för

förbättrad energieffektivitet. Viktiga faktorer (till exempel produktions-

process, särskild utrustning, uppvärmningsanordningar) kan mätas nog-

grannare.

2.2 Data och metoder som grundas på uppskattningar

Data som uppskattas genom användning av enkel teknik: Ingen

inspektion

Beräkning av uppskattade data genom användning av enkel teknik utan

inspektioner på plats är den vanligaste metoden för att erhålla data för

mätning av uppskattade energibesparingar. Data kan uppskattas genom

användning av tekniska principer, utan att använda data från platsen, men

med antaganden som grundas på utrustningsspecifikationer, prestanda-

egenskaper, driftsprofiler efter vidtagna åtgärder och statistik osv.

Data som uppskattas genom användning av avancerad teknik: Inspektion

Energidata kan beräknas på grundval av information som erhålls av en

extern expert i samband med en besiktning eller annan typ av besök vid

en eller flera utvalda anläggningar. På detta sätt kan man utveckla mer

sofistikerade algoritmer eller simuleringsmodeller som kan användas vid

ett större antal anläggningar (till exempel byggnader, inrättningar,

fordon). Denna typ av mätningar kan ofta användas för att komplettera

och kalibrera data som uppskattas genom användning av enkel teknik.

Prop. 2008/09:163

211

3. Hantering av osäkerhet

Alla metoder som anges i punkt 2 rymmer ett visst mått av osäkerhet.

Osäkerhet kan bero på följande [2]:

a) Instrumentfel: dessa uppkommer vanligen på grund av fel i produkt-

tillverkarens specifikationer.

b) Modellfel: det rör sig vanligen om fel i den modell som används för

att uppskatta parametrar för insamlade data.

c) Provtagningsfel: det rör sig vanligen om fel som beror på att man

observerar ett urval av enheter snarare än alla enheter som omfattas av

undersökningen.

Osäkerhet kan också bero på planerade och oplanerade antaganden.

Dessa hänger vanligen samman med uppskattningar, antaganden

och/eller användning av tekniska data. Förekomsten av fel hänger också

samman med det system som valts för insamling av data (se punkt 2.1

och 2.2). En närmare angivelse av osäkerheten rekommenderas.

Medlemsstaterna kan välja att använda metoden för kvantifierad

osäkerhet när de avlägger rapport om de mål som fastställs i detta

direktiv. Den kvantifierade osäkerheten skall sedan uttryckas på ett

statistiskt meningsfullt sätt, med angivande både av noggrannheten och

konfidensnivån. Till exempel: "Det kvantifierbara felet är ± 20 % med 90

% konfidensintervall."

Om metoden med kvantifierbar osäkerhet används skall medlemsstaterna

också ta hänsyn till att den godtagbara osäkerhetsnivå som krävs vid

beräkning av energibesparingar är en funktion av besparingsnivån och

kostnadseffektiviteten till följd av minskande osäkerhet.

4. Harmoniserade livslängder för åtgärder för förbättrad energieffektivitet

i bottom‐up‐beräkningar

Vissa åtgärder för förbättrad energieffektivitet sträcker sig under flera

decennier medan andra åtgärder pågår under en kortare period.

Nedanstående förteckning ger exempel på den gemensnittliga livs-

längden för åtgärder för förbättrad energieffektivitet:

Isolering av vind i privatbostäder 30 år

Prop. 2008/09:163

212

Isolering av skalmur i privatbostäder 40 år

Fönster, klassade E till C (i m2) 20 år

Värmepannor, klassade B till A 15 år

Värmekontroller – uppgradering genom utbyte av värmepanna 15 år

Lågenergilampor – detaljhandel 16 år

Källa: Energy Efficiency Commitment 2005–2008, UK. För att säker-

ställa att alla medlemsstater tillämpar samma livslängd för likartade

åtgärder skall livslängderna vara harmoniserade på europeisk nivå. Kom-

missionen skall därför med stöd av den kommitté som inrättas enligt

artikel 16 ersätta ovannämnda förteckning med en förteckning över den

genomsnittliga livslängden för olika åtgärder för förbättrad energi-

effektivitet senast den 17 november 2006.

5. Hantering av energibesparingarnas multiplikatoreffekter och

undvikande av dubbelräkning vid kombinerade top‐down‐ och

bottom‐up‐beräkningsmetoder

Genomförandet av en åtgärd för förbättrad energieffektivitet, till exempel

isolering av varmvattenberedare och rörledningar i en byggnad, eller

andra åtgärder med motsvarande effekt, kan ge framtida multiplikator-

effekter på marknaden, dvs. att marknaden kommer att vidta en åtgärd

automatiskt utan ytterligare medverkan av de myndigheter eller organ

som avses i artikel 4.4 eller någon privat tillhandahållare av energi-

tjänster. En åtgärd med multiplikatorpotential skulle i de flesta fall vara

kostnadseffektivare än åtgärder som behöver upprepas regelbundet.

Medlemsstaterna skall uppskatta sådana åtgärders energibesparings-

potential, inklusive deras multiplikatoreffekter, och kontrollera de totala

effekterna i en efterhandsutvärdering med hjälp av indikatorer om så är

lämpligt.

Vid utvärderingen av övergripande åtgärder får energieffektivitets-

indikatorer användas, såvida det går att bestämma i vilken riktning de

skulle ha utveckla sig om de övergripande åtgärderna inte vidtagits. Det

måste emellertid, så långt det är möjligt, kunna uteslutas att de energi-

besparingar som uppnåtts med hjälp av åtgärderna inkluderas i be-

räkningen av de besparingar som uppnåtts genom målinriktade energi-

effektivitetsprogram, energitjänster och andra politiska styrmedel. Detta

gäller framför allt i samband med energi- eller koldioxidskatter och

informationskampanjer.

Dubbelberäkningar av energibesparingar skall korrigeras. Användning av

matriser som hjälp att summera åtgärdernas verkningar uppmuntras.

Medlemsstaterna skall inte beakta potentiella energibesparingar som

uppkommer efter målperioden när de rapporterar om det övergripande

mål som anges i artikel 4. Åtgärder som främjar långsiktiga marknads-

effekter bör i vilket fall som helst uppmuntras, och åtgärder som redan

har resulterat i att energibesparingarna gett multiplikatoreffekter bör be-

aktas i rapporterna om de mål som anges i artikel 4, förutsatt att de kan

mätas och kontrolleras med hjälp av vägledningen i denna bilaga.

Prop. 2008/09:163

213

6. Kontroll av energibesparingar

Om de energibesparingar som erhålls genom en viss energitjänst eller

annan åtgärd för förbättrad energieffektivitet anses vara kostnads-

effektiva och nödvändiga, skall de kontrolleras av en tredje part. Detta

kan göras av oberoende konsulter, energitjänstföretag eller andra

marknadsaktörer. De behöriga myndigheter eller byråer i medlems-

staterna som avses i artikel 4.4 kan tillhandahålla närmare instruktioner

om detta.

Källor: A European Ex‐post Evaluation Guidebook for DSM and EE

Service Programmes; IEA, INDEEP databas. IPMVP, Volym 1 (version

från mars 2002).

[1] ODYSSEE-MURE-projektet, SAVE-programmet. Kommissionen

2005.

[2] En modell för att fastställa den kvantifierbara osäkerheten på

grundval av dessa tre feltyper anges i Appendix B till "International

Performance Measurement & Verification Protocol (IPMVP)".

--------------------------------------------------

Bilaga V

Vägledande förteckning över energiomvandlingmarknader och delmark-

nader för vilka referensmått kan utarbetas:

1. Marknaden för hushållsmaskiner/informationsteknik och belysning

1.1 Köksutrustning (vitvaror)

1.2 Underhållnings-/informationsteknik

1.3 Belysning

2. Marknaden för husuppvärmningteknik

2.1 Värme

2.2 Varmvatten

2.3 Luftkonditionering

Prop. 2008/09:163

214

2.4 Ventilation

2.5 Värmeisolering

2.6 Fönster

3. Marknaden för industriugnar

4. Marknaden för drivmotorer inom industrin

5. Marknaden för offentliga inrättningar

5.1 Skolor/offentlig förvaltning

5.2 Sjukhus

5.3 Badbassänger

5.4 Gatubelysning

6. Marknaden för transporttjänster.

--------------------------------------------------

Bilaga VI

Förteckning över sådana energieffektiva åtgärder som kan komma i fråga

inom offentlig upphandling

Utan att det påverkar nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning

om offentlig upphandling skall medlemsstaterna se till att den offentliga

sektorn tillämpar minst två av kraven i nedanstående förteckning inom

ramen för den offentliga sektorns roll som ett exempel enligt artikel 5:

a) Krav på att utnyttja finansiella instrument för energibesparingar,

däribland avtal om energiprestanda, där mätbara och förutbestämda

energibesparingar ställs som krav (inklusive i de fall då de offentliga

förvaltningarna har lagt ut ansvaret på entreprenad).

b) Krav på att inköpa utrustning och fordon på grundval av förteckningar

som de myndigheter och organ som avses i artikel 4.4 skall upprätta och

som innehåller energieffektiva produktspecifikationer för olika kategorier

av utrustning och fordon, när så är lämpligt med hjälp av minimerade

livscykelkostnadsanalyser eller jämförbara metoder för att säkerställa

kostnadseffektiviteten.

c) Krav på att inköpa utrustning som har effektiv energiförbrukning i alla

lägen, även i viloläge, när så är lämpligt med hjälp av minimerade

livscykelkostnadsanalyser eller jämförbara metoder för att säkerställa

kostnadseffektiviteten.

Prop. 2008/09:163

215

d) Krav på att byta ut eller modifiera befintlig utrustning och befintliga

fordon med den utrustning som finns förtecknad under b och c.

e) Krav på att utnyttja energibesiktningar och genomföra de därav

följande kostnadseffektiva rekommendationerna.

f) Krav på att inköpa eller hyra energieffektiva byggnader eller delar av

dessa, eller krav på att byta ut eller modifiera inköpta eller hyrda

byggnader eller delar av dessa för att göra dem mer energieffektiva.

Prop. 2008/09:163

216

Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna till

Energimyndighetens rapport Förbättrad

energihushållning inom industrin

Efter remiss har yttrande över rapporten Förbättrad energihushållning

inom industrin (ER 2008:08) avgivits av: Miljööverdomstolen, Miljö-

domstolen i Nacka, Miljödomstolen i Växjö, Miljödomstolen i Vänersb-

org, Miljödomstolen i Östersund, Miljödomstolen i Umeå, Kommers-

kollegium, Ekonomistyrningsverket, Statskontoret, Länsstyrelsen i

Uppsala län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Hallands

län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs

län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Vetenskapsrådet, Kungliga Tekniska

högskolan (KTH), Örebro universitet, Lunds universitet, Växjö

universitet, Göteborgs universitet, Karlstads universitet, Luleå tekniska

universitet, Mittuniversitetet, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Verket

för näringslivsutveckling (Nutek), Teknikföretagen, Plast & kemi-

företagen, Föreningen Sveriges Skogsindustrier, Svenskt Näringsliv,

Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Svenska Bioenergiföreningen

(Svebio), Sveriges energiföreningars riksorganisation (SERO) och

Svenska Naturskyddsföreningen.

Följande remissinstanser har inte svarat eller angivit att de avstår från

att lämna några synpunkter: Stockholms universitet, Uppsala universitet,

Linköpings universitet, Umeå universitet, Handelshögskolan i

Stockholm, Chalmers tekniska högskola (CTH), Sveriges Lantbruks-

universitet, Stiftelsen institutet för framtidsstudier, Stiftelsen för

Miljöstrategisk forskning (MISTRA), Forskningsrådet för miljö, areella

näringar och samhällsbyggande (Formas), Affärsverket svenska kraftnät,

Jernkontoret, Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB, Vattenfall

AB, Sveriges kommuner och landsting, E.ON Sverige AB, Elforsk,

Fortum, Skogforsk, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges Jordägare-

förbund och Världsnaturfonden.

Prop. 2008/09:163

217

Bilaga 8 Förteckning över remissinstanserna till

Energimyndighetens rapport Nytt planeringsmål för

vindkraften år 2020

Efter remiss har yttrande över rapporten Nytt planeringsmål för

vindkraften år 2020 avgetts av: Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt,

Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Statens fastighetsverk,

Länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län, Södermanlands län,

Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Kalmar län, Gotlands

län, Blekinge län, Skåne län, Hallands län, Västra Götalands län,

Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län, Dalarnas län, Gävleborgs

län, Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län, Norrbottens

län, Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Sametinget, Naturvårdsverket,

Riksantikvarieämbetet, Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut, Boverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Sveriges geologiska

undersökning, Skogsstyrelsen, Affärsverket svenska kraftnät, Verket för

innovationssystem, Verket för näringslivsutveckling, Energimarknads-

inspektionen, Gotlands kommun, Kristianstads kommun, Falkenbergs

kommun, Karlstads kommun, Strömsunds kommun, Piteå kommun,

Sveriges kommuner och landsting, Svenska samernas riksförbund,

Svenska naturskyddsföreningen, Svenskt näringsliv, Lantbrukarnas riks-

förbund, Svensk energi, Skogsindustrierna, Föreningen svenskt land-

skapsskydd, Svensk Vindkraftförening, Sveriges fiskares riksförbund,

Sveriges jordägareförbund och Svensk Vindenergi.

Fyra remissinstanser har anmält att de inte har några synpunkter eller

avstår från att yttra sig; Fortifikationsverket, Post- och telestyrelsen,

Banverket, Glesbygdsverket och Fiskesekretariatet.

Yttrande har härutöver inkommit från Halmstad kommun.

Följande remissinstanser har inte svarat: Sveriges exportråd, Invest in

Sweden Agency, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och sam-

hällsbyggande, Luftfartsverket, Linköpings kommun, Kalmar kommun,

Hudiksvalls kommun, Elforsk, Sveriges sportfiske- och fiskevårds-

förbund och Världsnaturfonden.

Prop. 2008/09:163

218

Näringsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 mars 2009

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden

Olofsson, Erlandsson, Carlgren, Hägglund, Malmström, Billström.

Föredragande: Statsrådet Olofsson

Regeringen beslutar proposition 2008/09:163 En sammanhållen klimat-

och energipolitik – Energi