Prop. 2020/21:71

Uppenbart ogrundade ansökningar och fastställande av säkra ursprungsländer

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 december 2020

Stefan Löfven

Morgan Johansson (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

EU-domstolens dom den 25 juli 2018 i mål C-404/17 begränsade Migrationsverkets möjligheter att kunna bedöma en asylansökan som uppenbart ogrundad och fatta beslut om avvisning med omedelbar verkställighet. För att ge Migrationsverket motsvarande möjligheter som tidigare föreslår regeringen att det omarbetade asylprocedurdirektivets regler om säkra ursprungsländer genomförs i svensk rätt.

Förslagen innebär att Migrationsverket ska kunna anse en asylansökan som uppenbart ogrundad om sökanden kommer från ett land som tagits upp på en förteckning över säkra ursprungsländer. Detta gäller dock endast om sökanden inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland för honom eller henne. Om det även är uppenbart att uppehållstillstånd inte ska beviljas på någon annan grund, ska Migrationsverket få besluta om avvisning med omedelbar verkställighet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2021.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).

2. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 8 kap. 19 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 1 kap. 6 a §, och närmast före 1 kap. 6 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Säkert ursprungsland

6 a §

Med säkert ursprungsland avses i denna lag ett land där det allmänt och genomgående inte förekommer förföljelse, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller hot på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt. Vid bedömningen av om ett land ska anses vara ett säkert ursprungsland ska den rättsliga situationen och de politiska förhållandena i landet beaktas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om en förteckning över länder som uppfyller definitionen i första stycket.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning), i den ursprungliga lydelsen.

8 kap.

19 §2

Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 eller 2 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om de uppgifter som utlänningen åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet, och det därmed är uppenbart att det inte finns grund för asyl och det är uppenbart att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan). Migrationsverket får också besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om en asylansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2.

Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 eller 2 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan). Migrationsverket får också besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om en asylansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2.

Det får endast anses uppenbart att det inte finns grund för asyl om

1. utlänningens uppgifter saknar betydelse för prövningen av ansökan,

2. utlänningens uppgifter saknar tillförlitlighet, eller

3. utlänningen kommer från ett säkert ursprungsland enligt en sådan förteckning som avses i 1 kap. 6 a §, och han eller hon

a) är medborgare i det landet eller är en statslös person som tidigare har haft sin vanliga vistelseort där, och

b) inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland för honom eller henne.

I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2021.

2 Senaste lydelse 2016:1243.

3. Ärendet och dess beredning

Chefen för Justitiedepartementet gav i juni 2019 en utredare i uppdrag att lämna förslag som innebär att Migrationsverket får utökade möjligheter att bedöma en asylansökan som uppenbart ogrundad och fatta beslut om avvisning med omedelbar verkställighet. Syftet med uppdraget var att kunna ge Migrationsverket motsvarande möjligheter som före EUdomstolens dom den 25 juli 2018 i mål C-404/17, som inskränkte dessa möjligheter.

I januari 2020 överlämnade utredaren promemorian Uppenbart ogrundade ansökningar och fastställande av säkra ursprungsländer (Ds 2020:2). I promemorian föreslås att regler om säkra ursprungsländer införs i svensk rätt i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning), i fortsättningen kallat det omarbetade asylprocedurdirektivet. Direktivet bifogas som bilaga 1. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2020/00449).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 26 november 2020 att inhämta Lagrådets yttrande över ett lagförslag som överensstämmer med lagförslaget i denna proposition. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

4. Uppenbart ogrundade ansökningar och avvisning med omedelbar verkställighet

4.1. Utlänningslagen och det omarbetade asylprocedurdirektivet

En asylsökande får som huvudregel stanna kvar i Sverige under tiden för prövningen av hans eller hennes asylansökan. Detta gäller även under en överklagandeprocess. Med avsteg från denna huvudregel får Migrationsverket, enligt 8 kap. 19 § utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, under vissa förutsättningar besluta att verkets beslut om avvisning får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet). Migrationsverket får bl.a. fatta sådana beslut om de uppgifter som utlänningen åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet, och det därmed är uppenbart att det inte finns grund för asyl och det är uppenbart att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan).

För att en ansökan ska kunna anses som uppenbart ogrundad måste det stå helt klart att utlänningen inte genom att avlägsnas från Sverige kan komma att bli utsatt för förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling (jfr prop. 1988/89:86 s. 124 och 198). Det ska vara fråga om en klar bedömning som inte kräver några mer ingående överväganden, vare sig beträffande uppgifternas trovärdighet eller om huruvida de anförda omständigheterna kan medföra rätt till asyl (MIG 2006:7 och MIG 2010:22). Migrationsverket får inte fatta beslut om avvisning senare än tre månader efter det att den första ansökan om uppehållstillstånd gjorts efter ankomsten till Sverige (8 kap. 5 § UtlL). Därefter kan Migrationsverket fatta beslut om utvisning, men sådana beslut får inte förenas med beslut om omedelbar verkställighet.

Om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet anges i utlänningslagen att beslutet om avvisning får verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits av Migrationsverket. Om beslutet om avvisning överklagas ska den domstol som ska pröva överklagandet också pröva om verkställigheten av avvisningsbeslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition). Beslutet om avvisning får inte verkställas innan den prövningen gjorts. Ett avvisningsbeslut som gäller ett ensamkommande barn får dock aldrig verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet (12 kap. 8 a § UtlL).

I det omarbetade asylprocedurdirektivet finns bestämmelser om möjligheten för medlemsstaterna att anse en asylansökan som uppenbart ogrundad. Sådana bestämmelser fanns även i det tidigare asylprocedurdirektivet (rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus). En möjlig rättsföljd av att en ansökan

anses som uppenbart ogrundad är att en medlemsstat kan ha sådana regler som i svensk rätt motsvaras av reglerna om avvisning med omedelbar verkställighet.

Vid genomförandet av det omarbetade asylprocedurdirektivet konstaterades att enligt gällande rätt var det bl.a. möjligt att anse en asylansökan som uppenbart ogrundad om sökandens uppgifter saknade trovärdighet eller om sökanden lämnat otillräckliga uppgifter. Det bedömdes att grunden att uppgifterna saknar trovärdighet överensstämmer med direktivet (artikel 31.8 e). Den andra grunden, att sökanden lämnat otillräckliga uppgifter, fanns med i det tidigare asylprocedurdirektivet men hade tagits bort i det omarbetade direktivet. Det konstaterades dock att enligt det omarbetade direktivet får en ansökan anses uppenbart ogrundad om sökanden endast tagit med uppgifter som saknar betydelse för prövningen av hans eller hennes rätt att betraktas som en person som har behov av internationellt skydd (artikel 31.8 a). Med hänsyn till detta och att utrymmet för att anse en ansökan som uppenbart ogrundad är mycket begränsat bedömdes svensk rätt även i denna del vara förenlig med direktivet. Ordalydelsen av 8 kap. 19 § UtlL justerades på så sätt att det numera är preciserat vilka omständigheter som kan ligga till grund för att anse en asylansökan som uppenbart ogrundad, närmare bestämt om de uppgifter som utlänningen åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet (prop. 2016/17:17 s. 69–71).

4.2. Migrationsverkets tillämpning och EUdomstolens dom i mål C-404/17

Tidigare har Migrationsverket bl.a. bedömt ansökningar som uppenbart ogrundade och fattat beslut om avvisning med omedelbar verkställighet i asylärenden där landinformation visat att det funnits ett godtagbart myndighetsskydd i hemlandet och sökanden inte har kunnat motbevisa att skyddet varit godtagbart även för honom eller henne eller inte framfört skäl som varit tillräckliga för att få internationellt skydd. Migrationsverket upphörde dock med denna tillämpning efter att EU-domstolen den 25 juli 2018 meddelat dom i mål C-404/17 (A mot Migrationsverket). I målet hade Migrationsverket fattat beslut om avvisning med omedelbar verkställighet på grund av att en ansökan ansågs som uppenbart ogrundad. Efter att beslutet överklagats hade Förvaltningsrätten i Malmö (migrationsdomstolen) begärt förhandsavgörande från EU-domstolen. EU-domstolen fann i sitt avgörande att det omarbetade asylprocedurdirektivet inte medger att en ansökan anses som uppenbart ogrundad i ett sådant fall som var aktuellt, där det av landinformation framgår att sökanden kan ges ett godtagbart skydd i ursprungslandet och sökanden har lämnat uppgifter som inte är tillräckliga för att ett internationellt skydd ska beviljas, när den medlemsstat i vilken ansökan lämnats in inte har antagit några bestämmelser för att genomföra direktivets regler om säkra ursprungsländer. Domstolen konstaterade att direktivets regler om säkra ursprungsländer innebär att om en sökande kommer från ett land som fastställs vara ett säkert ursprungsland presumeras att det finns ett tillräckligt skydd i ursprungslandet. Denna

presumtion kan motbevisas av sökanden om han eller hon redogör för tvingande skäl avseende hans eller hennes särskilda situation. I avsaknad av sådana tvingande skäl finns det möjlighet att avslå ansökan som uppenbart ogrundad (artiklarna 31.8, 32.2, 36 och 37). En medlemsstat som, liksom Sverige, inte har infört direktivets regler om säkra ursprungsländer kan enligt EU-domstolen inte åberopa denna motbevisbara presumtion. Domstolen konstaterade även att i det omarbetade asylprocedurdirektivet nämns inte, till skillnad från i det första asylprocedurdirektivet, den situation att en sökande lämnat ”otillräckliga” uppgifter som en grund för att anse en ansökan som uppenbart ogrundad. Efter EU-domstolens dom beslutade Migrationsverket om ett rättsligt ställningstagande där det anges att det inte längre kan fattas beslut om avvisning med omedelbar verkställighet i ärenden där en sökande inte har rätt till skydd på grund av att det bedöms finnas ett tillräckligt skydd av myndigheterna i hemlandet, eller asylskälen i övrigt bedöms vara otillräckliga (SR 43/2018).

5. Regler om säkra ursprungsländer i svensk rätt

5.1. Behovet av ändrade regler

Regeringens bedömning: Det finns behov av att införa regler om säkra ursprungsländer i svensk rätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna, bl.a. Migrationsverket, Kammarrätten i Stockholm, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen,

Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern, Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Malmö och Diskrimineringsombudsmannen, delar eller har inte några synpunkter på bedömningen. Några remissinstanser, bl.a. Sveriges advokatsamfund, Rädda Barnen, RFSL och Amnesty International, är negativt inställda till att införa regler om säkra ursprungsländer. Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om ett införande av regler om säkra ursprungsländer kommer att bidra till harmonisering inom EU. Sveriges advokatsamfund anser att om Sverige inför regler om säkra ursprungsländer på nationell nivå innan förhandlingarna inom EU har avslutats, finns en risk att harmoniseringen försvåras. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter också om det finns ett tillräckligt faktaunderlag för promemorians bedömning. Bland annat Röda Korset påpekar att sekundära förflyttningar ofta har andra orsaker än medlemsstaternas eventuella förteckningar över säkra ursprungsländer.

Skälen för regeringens bedömning: EU-domstolens dom den 25 juli 2018 i mål C-404/17 har inneburit att Migrationsverkets möjligheter att anse en asylansökan som uppenbart ogrundad och fatta beslut om

avvisning med omedelbar verkställighet har begränsats betydligt. Migrationsverket fattar inte längre sådana beslut i ärenden där en sökande inte har rätt till skydd på grund av att det bedöms finnas ett tillräckligt skydd av myndigheterna i hemlandet, eller asylskälen i övrigt bedöms vara otillräckliga. Migrationsverket fattar dock fortfarande sådana beslut i asylärenden där sökanden endast åberopar uppgifter som saknar betydelse för prövningen av om det finns skyddsbehov, exempelvis endast ekonomiska eller sociala skäl som inte kan anses utgöra skyddsskäl, eller om det står klart att utlänningens uppgifter är oriktiga eller osanna i alla relevanta delar (jfr Migrationsverkets rättsliga ställningstagande SR 43/2018). Statistik från Migrationsverket visar att det har skett en markant nedgång av antalet beslut om avvisning med omedelbar verkställighet efter EU-domstolens dom. Antalet beslut om avvisning med omedelbar verkställighet till hemlandet minskade från 1 540 beslut under 2017 till 1 115 beslut under 2018 och 174 beslut under 2019 (Migrationsverkets årsredovisning 2019, bilaga 13).

Det är inte rimligt att en sökande som uppenbart saknar skyddsbehov tillåts stanna kvar i landet i avvaktan på att beslutet om avvisning vinner laga kraft, bl.a. på grund av de ekonomiska konsekvenser som det innebär för samhället. I sådana ärenden bör verkställigheten av avvisningsbeslutet i stället ske så snart som möjligt. För att ge Migrationsverket motsvarande möjligheter som före EU-domstolens dom att besluta om avvisning med omedelbar verkställighet när sökanden uppenbart saknar skyddsbehov behöver Sverige genomföra det omarbetade asylprocedurdirektivets regler om säkra ursprungsländer. Genom utökade möjligheter att fatta beslut om avvisning med omedelbar verkställighet kan tiderna i mottagandet minska.

Migrationsverket anför också att en ordning med regler om säkra ursprungsländer skulle underlätta för verket att göra ytterligare prioriteringar i sin handläggning. Regler om säkra ursprungsländer kan även öka förutsebarheten för den enskilde och dämpa falska förhoppningar om att asyl ska beviljas.

Det pågår förhandlingar på EU-nivå gällande regler om säkra ursprungsländer och en gemensam förteckning över sådana länder. Kommissionen presenterade ett förslag till en sådan förteckning 2015 i en ny förordning men förhandlingarna avstannade 2016 och har inte återupptagits. Samma år, dvs. 2016, presenterade kommissionen ett förslag till en asylprocedurförordning som ska ersätta det omarbetade asylprocedurdirektivet. Enligt förslaget ska det finnas en förteckning över säkra ursprungsländer som en bilaga till förordningen. Förhandlingarna om förordningen har ännu inte avslutats. Till skillnad från bl.a. Sveriges advokatsamfund anser regeringen att om Sverige, i likhet med vad många andra medlemsstater gjort, genomför det omarbetade asylprocedurdirektivets regler om säkra ursprungsländer skulle det kunna underlätta den ytterligare harmonisering som förbereds inom EU. Även om det som Röda Korset och Asylrättscentrum påpekar ofta finns andra skäl till sekundära förflyttningar, exempelvis familjeband och skillnader i nationell praxis, kan ett införande av regler om säkra ursprungsländer också motverka sådana förflyttningar.

Regeringen anser sammanfattningsvis att det finns behov av att införa regler om säkra ursprungsländer i svensk rätt.

5.2. Definition av begreppet säkert ursprungsland

Regeringens förslag: Det ska införas en definition av begreppet säkert ursprungsland i utlänningslagen. Med säkert ursprungsland ska avses ett land där det allmänt och genomgående inte förekommer förföljelse, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller hot på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt. Vid bedömningen av om ett land ska anses vara ett säkert ursprungsland ska den rättsliga situationen och de politiska förhållandena i landet beaktas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens men har en något annorlunda språklig utformning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till promemorians förslag eller har inte några invändningar mot det.

Kammarrätten i Stockholm, UNHCR:s kontor för norra Europa och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter att uttrycket ”generellt” används i lagtexten i stället för ”allmänt och genomgående” som används i direktivet. UNHCR:s kontor för norra Europa anser att det bör anges i lagtexten att man ska undersöka om landet iakttar principen om nonrefoulement och om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel. Asylrättscentrum, Röda Korset och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det bör anges i lagtexten att risken för indirekt refoulement ska beaktas. Barnombudsmannen och Rädda barnen understryker vikten av att barnkonventionen och barnspecifika skyddsskäl beaktas.

Skälen för regeringens förslag

En definition av begreppet säkert ursprungsland

Det omarbetade asylprocedurdirektivets regler om säkra ursprungsländer bygger på att medlemsstaten fastställer vilka länder som ska anses vara säkra ursprungsländer (artiklarna 36 och 37). För att kunna fastställa detta behöver det definieras vad som avses med ett säkert ursprungsland. I bilaga 1 till direktivet anges att ett land ska betraktas som ett säkert ursprungsland om det på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och genomgående inte förekommer någon förföljelse enligt artikel 9 i direktiv 2011/95/EU, samt ingen tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt. Vid denna bedömning ska man bl.a. beakta i vilken utsträckning skydd mot förföljelse eller misshandel ges genom att undersöka

a) landets berörda lagar och förordningar och på vilket sätt de tillämpas,

b) hur landet iakttar de rättigheter och friheter som är fastställda i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och/eller i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och/eller Förenta nationernas konvention mot tortyr, särskilt de rättigheter

från vilka det inte går att göra undantag enligt artikel 15.2 i Europakonventionen,

c) hur landet iakttar principen om ”non-refoulement” i enlighet med 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen),

d) om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel mot överträdelser av dessa rättigheter och friheter.

Definitionen av begreppet säkert ursprungsland är central i regelverket och ligger bl.a. till grund för vilka länder som kan tas upp på en förteckning över säkra ursprungsländer. Det bör därför tas in en definition av begreppet säkert ursprungsland i utlänningslagen och denna definition bör vara så klar och tydlig som möjligt.

Allmänt och genomgående

Enligt bilaga 1 till det omarbetade asylprocedurdirektivet ska det framgå att det ”allmänt och genomgående” inte förekommer förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling för att ett land ska betraktas som ett säkert ursprungsland. I direktivets skäl 42 anges att fastställandet av ett tredjeland som ett säkert ursprungsland inte garanterar någon absolut säkerhet för medborgare i dessa länder. Det anges också att det ligger i sakens natur att vid den bedömning som ligger till grund för detta fastställande kan hänsyn tas endast till de allmänna civila, rättsliga och politiska förhållandena i landet samt till huruvida aktörer som utövar förföljelse, tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, i praktiken åläggs sanktioner om de befinns skyldiga i det landet. I promemorian anges att uttrycket ”allmänt och genomgående” får uppfattas som det som i svensk rättsordning beskrivs som ”generellt” och att det ska vara fråga om en generellt rådande situation i landet, som även måste ha en viss kontinuitet över tid. Regeringen instämmer i att det ska vara fråga om en generellt rådande situation med viss kontinuitet. Som

Kammarrätten i Stockholm och Sveriges advokatsamfund framför kan dock ”allmänt och genomgående” uppfattas som ett högre ställt krav på situationen i landet än ”generellt” och som framförs av UNHCR:s kontor för norra Europa är det viktigt att understryka att skyddet i landet ska vara genomgående. Med hänsyn till detta anser regeringen att uttrycket ”allmänt och genomgående” bör användas i definitionen i utlänningslagen.

Förföljelse

För att ett land ska anses vara ett säkert ursprungsland krävs vidare enligt bilaga 1 till direktivet att det framgår att det allmänt och genomgående inte förekommer någon ”förföljelse enligt artikel 9 i direktiv 2011/95/EU”, dvs. artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning), i fortsättningen kallat det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. I denna artikel anges vad som krävs för att handlingar ska utgöra förföljelse enligt Genèvekonventionen (artikel 9.1), exempel på hur förföljelsen kan ta sig uttryck (artikel 9.2) och att det måste

finnas ett samband mellan den fruktade förföljelsen eller avsaknaden av skydd mot sådan förföljelse och de så kallade förföljelsegrunderna, dvs. ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning (artikel 9.3). Artikeln har inte föranlett några författningsändringar i svensk rätt utan har ansetts motsvara vad som redan framgår av utlänningslagen i fråga om begreppet förföljelse (jfr prop. 2009/10:31 s. 102 och 103 och prop. 2013/14:248 s. 33 och 34). I definitionen av säkert ursprungsland behöver det därför inte hänvisas till artikel 9 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Begreppet förföljelse förekommer dessutom på flera ställen i utlänningslagen och en hänvisning till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet i just detta fall skulle kunna medföra oklarheter kring hur begreppet ska tolkas i de olika bestämmelserna.

Som Barnombudsmannen och Rädda barnen framför ska barnspecifika skyddsskäl beaktas när man bedömer om ett land ska anses vara säkert eller inte. I artikel 9.2 f i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet anges att förföljelse bl.a. kan ta sig uttryck i barnspecifika handlingar. Som framförs ovan motsvarar utlänningslagens förföljelsebegrepp skrivningarna i artikel 9 och därmed kommer det att följa av definitionen av begreppet säkert ursprungsland att barnspecifika handlingar, t.ex. att barn utsätts för människohandel, könsstympning eller att rekryteras som barnsoldat, ska beaktas när man bedömer om ett land är säkert eller inte. Detta behöver alltså inte anges särskilt i definitionen. Det bör även framhållas att barns situation och rättigheter inte bara ska beaktas i fråga om förföljelse utan givetvis även i fråga om sådan övrig skyddsgrundande behandling som behandlas under nästa rubrik.

Övrig skyddsgrundande behandling

För att det ska vara fråga om ett säkert ursprungsland enligt bilaga 1 till det omarbetade asylprocedurdirektivet ska det inte bara framgå att det inte förekommer förföljelse utan även att det inte förekommer tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt. Denna del av definitionen motsvarar huvudsakligen vad som anges om subsidiärt skyddsbehövande i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. I utlänningslagen finns bestämmelser om denna kategori av skyddsbehövande i 4 kap. 2 § och motsvarande bedömningsgrunder återfinns därmed i denna bestämmelse. I utlänningslagen benämns denna kategori av skyddsbehövande som alternativt skyddsbehövande.

I 4 kap. 2 § UtlL används formuleringen ”urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt” i stället för direktivets formulering ”urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt”. För att nå en bättre överensstämmelse med utlänningslagens terminologi bör definitionen utformas på samma sätt som 4 kap. 2 § UtlL.

Den rättsliga situationen och de politiska förhållandena

I bilaga 1 till det omarbetade asylprocedurdirektivet anges att bedömningen av om ett land ska betraktas som ett säkert ursprungsland ska göras på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska

förhållandena. I promemorian föreslås att detta ska anges i definitionen av ett säkert ursprungsland. Regeringen anser att det är tillräckligt att det i utlänningslagen anges att vid bedömningen av om ett land ska anses vara ett säkert ursprungsland ska den rättsliga situationen och de politiska förhållandena i landet beaktas. En sådan formulering motsvarar enligt regeringens bedömning de krav som ställs i direktivet i denna del.

Övriga omständigheter att beakta vid bedömningen

Enligt det andra stycket i bilaga 1 till det omarbetade asylprocedurdirektivet ska man vid bedömningen av om ett land ska anses vara ett säkert ursprungsland bl.a. beakta i vilken utsträckning skydd ges mot förföljelse eller misshandel genom att undersöka vissa uppräknade källor och omständigheter. I den engelska språkversionen av direktivet används ordet ”mistreatment” och regeringen delar bedömningen i promemorian att det får antas att det är ”illabehandling” som avses och inte ”misshandel”.

För att bedöma om skydd ges mot förföljelse eller illabehandling ska man enligt bilagan till direktivet bl.a. undersöka landets berörda lagar och förordningar och på vilket sätt de tillämpas. Som framförs ovan ska man vid bedömningen av om ett land är ett säkert ursprungsland bl.a. beakta den rättsliga situationen i landet. Därav följer att man måste undersöka aktuella lagar och förordningar och på vilket sätt de tillämpas. Regeringen anser inte att det behöver anges särskilt i lagtexten. Det anges även i bilagan att man ska undersöka hur landet iakttar de rättigheter och friheter som är fastställda i Europakonventionen och/eller i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och/eller Förenta nationernas konvention mot tortyr, hur landet iakttar principen om ”nonrefoulement” i enlighet med Genèvekonventionen och om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel mot överträdelser av dessa rättigheter och friheter. Principen om non-refoulement, som finns uttryckt i artikel 33 i Genèvekonventionen, innebär att en stat inte får avvisa eller utvisa en flykting om hans eller hennes liv eller frihet skulle hotas på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning. Enligt regeringen är det givet att de omständigheter som anges ovan är centrala att beakta för att bedöma om landet kan anses vara ett säkert ursprungsland och regeringen anser inte heller att det behöver anges i lagtexten. Regeringen delar därmed inte

UNHCR:s kontor för norra Europa:s bedömning att det uttryckligen bör anges att man ska beakta hur landet iakttar principen om ”nonrefoulement” och om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel. Det är dessutom endast fråga om exempel och det finns fler källor och omständigheter som kan vara aktuella att beakta. Exempelvis nämns inte hur landet följer barnkonventionen. Sedan den 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag (lagen [2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter) och liksom Barnombudsmannen och Rädda barnen vill regeringen understryka vikten av att konventionen beaktas i detta sammanhang. Inte heller nämns EU:s rättighetsstadga eller praxis från relevanta internationella domstolar.

Asylrättscentrum, Röda Korset och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det bör anges i lagtexten att man vid

bedömningen av om ett land är att betrakta som ett säkert ursprungsland ska beakta risken för indirekt refoulement, dvs. risken för vidaresändning från det bedömda landet till andra länder där skyddsgrundande behandling kan ske. Som framgår ovan ska principen om non-refoulement beaktas när man bedömer om ett land är säkert eller inte och i detta ligger att även risken för indirekt refoulement ska beaktas. Regeringen anser inte att det behöver anges i lagtexten.

5.3. Förteckning över säkra ursprungsländer

Regeringens förslag: Det ska i utlänningslagen införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om en förteckning över säkra ursprungsländer.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till förslaget eller har inte några invändningar mot det. Asylrättscentrum och

Migrationsverket har synpunkter när det gäller vilka typer av länder som skulle kunna bli aktuella att ta upp på förteckningen och Förvaltningsrätten i Göteborg anser att det vore önskvärt med en mer ingående vägledning om detta. Asylrättscentrum anser t.ex. att en hänvisning enbart till den generella avslagsfrekvensen kan bli missvisande. Asylrättscentrum framför vidare att ett land endast bör få sättas upp på förteckningen om hela landet ses som säkert för samtliga medborgare.UNHCR:s kontor för norra Europa anser däremot att det borde vara möjligt att undanta vissa persongrupper. Några remissinstanser, bl.a. Migrationsverket, Röda Korset och Sveriges advokatsamfund, tar upp frågan om Migrationsverkets dubbla roller om verket ges i uppdrag att besluta om förteckningen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Asylrättscentrum framför som en alternativ lösning att

Migrationsverkets förslag underställs Migrationsöverdomstolens prövning. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det bör vara möjligt för tredje part att överklaga förteckningen över säkra ursprungsländer.

Skälen för regeringens förslag

En förteckning över säkra ursprungsländer

Av det omarbetade asylprocedurdirektivet och EU-domstolens avgörande i mål C-404/17 följer att om en medlemsstat ska införa regler om säkra ursprungsländer måste den anta en förteckning över sådana länder. Bedömningen av om ett land ska tas upp på en sådan förteckning ska utgå från definitionen av ett säkert ursprungsland. För att regelverket ska kunna tillämpas på ett rättssäkert sätt är det viktigt att det alltid görs en grundlig genomgång och bedömning innan ett land fastställs vara ett säkert ursprungsland. Endast länder som med säkerhet kan sägas uppfylla definitionen bör kunna sättas upp på förteckningen.

Till skillnad från i det första asylprocedurdirektivet anges det inte i det omarbetade direktivet att det finns en möjlighet för medlemsstaterna att

betrakta endast en del av ett land som säkert, eller att anse att landet eller en del av landet är säkert för en särskild grupp personer. Med hänsyn till detta bedömer regeringen att det omarbetade asylprocedurdirektivet inte ger utrymme för en sådan ordning. Migrationsverket framför att det omarbetade direktivet innebär en begränsning i förhållande till vad som gällde före EU-domstolens dom i mål C-404/17 och att t.ex. länder som saknar territoriell kontroll över hela sitt territorium inte kan anses som säkra. Regeringen vill här emellertid understryka att det avgörande för om ett land ska kunna tas upp på förteckningen bör vara om det ”allmänt och genomgående” inte förekommer förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling i landet. Om det efter en helhetsbedömning av situationen i landet framgår att definitionen av ett säkert ursprungsland är uppfylld bör landet kunna tas upp på förteckningen. Vid bedömningen bör man även beakta situationen för särskilt utsatta grupper.

I promemorian förespråkas en avgränsad och kortare variant av förteckning och det anges att en naturlig utgångspunkt bör vara att undersöka de länder varifrån asylsökande får avslag i hög utsträckning i förhållande till antalet sökande. En annan faktor som lyfts fram som tänkbar utgångspunkt är om EU har undantagit landets medborgare från kravet på att inneha visering. Regeringen anser att de omständigheter som anges i promemorian kan vara aktuella att beakta men delar också

Asylrättscentrums bedömning att en hänvisning enbart till den generella avslagsfrekvensen kan vara missvisande eftersom vissa grupper kan löpa stor risk för förföljelse eller annan illabehandling även om risken för skyddsgrundande behandling för befolkningen i stort är liten.

Migrationsverket ifrågasätter om det kommer vara möjligt att ta upp länder varifrån det förekommer enstaka asylsökande per år men där avslagsfrekvensen är hög. Asylrättscentrum ser problem ur ett rättssäkerhetsperspektiv om länder som är ovanliga i asylsammanhang tas upp på förteckningen, på grund av brist på landinformation och bristande erfarenhet hos Migrationsverket och i domstolarna. Med anledning av detta vill regeringen betona att det självklart ställs samma krav på länder som är ovanligt förekommande och att det avgörande är om definitionen av ett säkert ursprungsland är uppfylld eller inte. Som anges ovan bör endast länder som med säkerhet kan sägas uppfylla definitionen kunna sättas upp på förteckningen.

I promemorian föreslås att det i utlänningslagen ska anges att förteckningen ska utformas så att effektivitet, ändamålsenlighet och rättssäkerhet uppnås vid tillämpningen av reglerna om säkra ursprungsländer. Regeringen delar bedömningen att effektivitet, ändamålsenlighet och rättssäkerhet ska beaktas vid framtagandet av föreskrifter om en förteckning över säkra ursprungsländer. Regeringen anser dock inte att detta bör anges i lagtexten.

Migrationsverket bör upprätta förteckningen

För att en ordning med säkra ursprungsländer ska kunna uppfylla de höga kraven på rättssäkerhet som ställs i det svenska asylsystemet måste det göras en kontinuerlig översyn av förteckningen. Det följer också av det omarbetade asylprocedurdirektivet att medlemsstaterna regelbundet ska se över situationen i de länder som fastställts som säkra ursprungsländer

(artikel 37.2). Förteckningen kan komma att behöva justeras omedelbart om situationen i ett land plötsligt skulle förändras och landet därför inte längre bedöms uppfylla definitionen av ett säkert ursprungsland. I en sådan situation är det viktigt att landet tas bort från förteckningen utan dröjsmål. Det anges också i skäl 48 till direktivet att om en medlemsstat får kännedom om en betydande förändring av människorättssituationen i ett land som det betecknat som säkert bör medlemsstaten säkerställa att en översyn av situationen genomförs så snart som möjligt och att beteckningen som säkert land ändras vid behov. Med hänsyn till detta bör förteckningen inte införas i lag.

I promemorian görs bedömningen att Migrationsverket bör ges i uppdrag att besluta om förteckningen. Migrationsverket arbetar redan i dag med landinformation och omvärldsanalyser utifrån ett asylrättsligt perspektiv. Verket tar också fram rättsliga ställningstaganden om specifika länder. Migrationsverket bör därför redan ha den kompetens som krävs för att på ett effektivt sätt kunna bedöma vilka länder som ska anses som säkra ursprungsländer. Som Migrationsverket anför har verket även goda förutsättningar att tillgodose kraven på kontinuerlig översyn och snabb ändring av förteckningen. Några remissinstanser tar upp frågan om Migrationsverkets dubbla roller om verket ges i uppdrag att besluta om förteckningen. Enligt Sveriges advokatsamfund är det mycket tveksamt om det är godtagbart ur rättssäkerhetssynpunkt med en ordning där Migrationsverket både upprättar förteckningen och uppträder som den enskildes motpart i en domstolsprocess. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att en sådan ordning är mindre lämplig. Om Migrationsverket ges i uppdrag att besluta om förteckningen skulle det dock inte vara i egenskap av part utan i egenskap av expertmyndighet. Som påpekas i promemorian kommer det inte heller vara fråga om en bedömning i ett enskilt ärende, utan om en på förhand beslutad förteckning som tas fram på central nivå inom myndigheten. Att ett land finns med på förteckningen innebär vidare inte automatiskt att en sökande som kommer från det landet kommer att få avslag på sin asylansökan utan som framgår nedan måste en individuell prövning av sökandens skäl alltid göras, både av Migrationsverket och överprövande domstol. Regeringen delar mot denna bakgrund promemorians bedömning att Migrationsverket bör ges i uppdrag att besluta om förteckningen. Det bör därför införas ett bemyndigande i utlänningslagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om en förteckning över säkra ursprungsländer. I detta sammanhang kan det noteras att enligt 10 kap. 13 § regeringsformen ska chefen för det departement som har hand om utrikesärendena hållas underrättad, när en fråga som är av betydelse för förhållandet till en annan stat eller till en mellanfolklig organisation uppkommer hos en statlig myndighet.

Till skillnad mot Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser regeringen inte att det bör införas en möjlighet att överklaga förteckningen över säkra ursprungsländer.

5.4. Uppenbart ogrundade ansökningar och avvisning med omedelbar verkställighet

Regeringens förslag: Det ska vara möjligt att anse en asylansökan som uppenbart ogrundad om sökanden kommer från ett land som har tagits upp på en förteckning över säkra ursprungsländer, han eller hon är medborgare i det landet eller är en statslös person som tidigare har haft sin vanliga vistelseort där, och han eller hon inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland för honom eller henne. Om det även är uppenbart att uppehållstillstånd inte ska beviljas på någon annan grund, ska Migrationsverket få besluta om avvisning med omedelbar verkställighet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens men har en något annorlunda lagteknisk och språklig utformning.

Remissinstanserna:

De flesta remissinstanserna, bl.a.

Migrationsverket, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Malmö och Diskrimineringsombudsmannen, är positiva till förslaget eller har inte några invändningar mot det. Några remissinstanser, bl.a. Sveriges advokatsamfund, Rädda Barnen, RFSL och Amnesty International, avstyrker eller är negativt inställda till förslaget.

Flera remissinstanser, bl.a. Sveriges advokatsamfund, Asylrättscentrum,

UNHCR:s kontor för norra Europa, Rädda Barnen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges kristna råd, Amnesty

International och RFSL, understryker att rättssäkerheten måste upprätthållas. Flera av dessa framhåller vikten av att den individuella prövningen bibehålls. Några remissinstanser, bl.a. Asylrättscentrum, Röda

Korset och RFSL Ungdom, lyfter fram att den enskilde måste få nödvändig information om processen för att kunna tillvarata sin rätt. Flera remissinstanser, bl.a. Asylrättscentrum, Förvaltningsrätten i Göteborg,

Amnesty International och RFSL, understryker att samtliga sökanden, även särskilt utsatta sådana, måste få tillfälle att lägga fram alla sina asylskäl, även känsliga skäl som ofta kommer fram sent i processen. Förvaltningsrätten i Göteborg, Rädda Barnen och Sveriges advokatsamfund framför att det kan bli svårt för sökanden att bryta presumtionen att ett land är säkert, särskilt i avsaknad av ett offentligt biträde.

Rädda barnen och Asylrättscentrum ifrågasätter om barns behov kan tillgodoses om promemorians förslag genomförs. Barnombudsmannen framhåller vikten av att barnkonventionen beaktas och särskilt barnets bästa och barnets rätt att komma till tals.

Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Malmö framför vissa språkliga synpunkter i fråga om bestämmelsernas närmare utformning.

Skälen för regeringens förslag

En ny grund för att anse en ansökan som uppenbart ogrundad

Migrationsverket får, enligt 8 kap. 19 § UtlL, besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om de uppgifter som utlänningen åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet, och det därmed är uppenbart att det inte finns grund för asyl och det är uppenbart att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan). Enligt det omarbetade asylprocedurdirektivet kan en asylansökan även anses uppenbart ogrundad om sökanden kommer från ett land som fastställts vara ett säkert ursprungsland. En risk som flera remissinstanser, bl.a. Röda Korset, RFSL,

Amnesty International och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, ser med att utnyttja den möjlighet som direktivet ger i detta avseende är att den individualiserade prövningen kan komma att begränsas. För att en asylansökan ska få anses uppenbart ogrundad enligt direktivet krävs dock också att landet, efter en individuell prövning, kan betraktas som säkert för den enskilde sökanden. För detta krävs att sökanden är medborgare i landet eller är en statslös person som tidigare hade sitt hemvist där och att han eller hon inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn till sökandens särskilda omständigheter och i fråga om hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd i enlighet med det omarbetade skyddsgrundsdirektivet (artiklarna 31.8, 32.2 och 36.1 i det omarbetade asylprocedurdirektivet). Med andra ord innebär detta att om sökanden kommer från ett land som finns med på en förteckning över säkra ursprungsländer är presumtionen att det är säkert för sökanden att återvända till landet men denna presumtion kan brytas genom att sökanden lägger fram allvarliga skäl för att landet inte ska anses som säkert för honom eller henne. Det måste alltså alltid göras en individuell prövning av om landet är säkert för den enskilde sökanden utifrån de omständigheter som sökanden lägger fram. Regeringen anser att den möjlighet som det omarbetade asylprocedurdirektivet ger att anse en asylansökan som uppenbart ogrundad och besluta om omedelbar verkställighet om den sökande kommer från ett säkert ursprungsland bör utnyttjas. En ny grund för att anse en asylansökan som uppenbart ogrundad bör därför införas i utlänningslagen.

Några rättssäkerhetsaspekter

Genom att införa regler om säkra ursprungsländer ökar förutsebarheten för den enskilde. Samtidigt är det, som bl.a. framförs av Förvaltningsrätten i

Göteborg, RFSL och Amnesty International, viktigt att samtliga sökande, inklusive särskilt utsatta, har möjlighet att lägga fram alla sina skyddsskäl.

För att möjliggöra detta behöver sökanden i ett tidigt skede få klart för sig hur processen ser ut när bestämmelserna om säkra ursprungsländer blir tillämpliga och vad som då ankommer på honom eller henne. Av Migrationsverkets allmänna serviceskyldighet enligt 6 § förvaltningslagen (2017:900) följer att myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. I 8 kap. 10 f § utlänningsförordningen (2006:97) anges också att Migrationsverket i samband med att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd som flykting eller som

annan skyddsbehövande ska informera utlänningen om förfarandet och om utlänningens rättigheter och skyldigheter. Informationen ska lämnas på ett språk som utlänningen kan förstå. Om en asylsökande kommer från ett land som finns med på förteckningen över säkra ursprungsländer ankommer det alltså på Migrationsverket att informera sökanden om detta och vad det innebär för den fortsatta processen. Som Röda Korset påpekar är det viktigt att informationen ges på ett sådant sätt att den enskilde kan tillgodogöra sig denna.

Regeringen vill vidare betona att utlänningslagens, förvaltningslagens och förvaltningsprocesslagens (1971:291) bestämmelser om handläggning självklart även gäller i ärenden och mål som rör sökande från säkra ursprungsländer. Även Migrationsöverdomstolens praxis i fråga om uppenbart ogrundade ansökningar kommer ha bäring i tillämpliga delar (se t.ex. MIG 2014:22). Det innebär bl.a. att kravet på muntlig handläggning hos Migrationsverket ska upprätthållas, liksom den utredningsskyldighet och de krav på kommunikation som följer av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.

I alla ärenden som rör barn måste dessutom barnkonventionen och principerna om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals beaktas. Som Barnombudsmannen framför kan barn som söker asyl tillsammans med sina föräldrar ha egna asylskäl som behöver utredas. Detta gäller givetvis även när barnet kommer från ett land som tagits upp på en förteckning över säkra ursprungsländer.

Att bryta presumtionen

Presumtionen att ett land som finns med på en förteckning över säkra ursprungsländer är säkert att återvända till kan som anges ovan brytas genom att sökanden lägger fram allvarliga skäl för att landet inte ska anses som säkert för honom eller henne. Vad som utgör allvarliga skäl preciseras inte i det omarbetade asylprocedurdirektivet, men eftersom de allvarliga skälen ska medföra att det aktuella landet inte kan anses vara ett säkert ursprungsland för sökanden måste skälen vara kopplade till förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling som anges i definitionen av ett säkert ursprungsland. Förvaltningsrätten i Göteborg anser att det bör övervägas att i utlänningslagen använda uttrycket tillräckliga skäl i stället för allvarliga skäl. Regeringen anser dock att samma uttryck bör användas i utlänningslagen som i direktivet.

EU-domstolen uttrycker i sin dom i mål C-404/17 att presumtionen kan motbevisas om sökanden redogör för tvingande skäl avseende hans eller hennes särskilda situation. Som konstateras i promemorian och som även

Amnesty International understryker måste skälen givetvis inte vara av mer allvarlig art för att motbevisa presumtionen än vad som normalt krävs för att nå upp till skyddsgrundande behandling. För att ett beslut om avvisning med omedelbar verkställighet ska kunna fattas måste det vara fråga om en uppenbart ogrundad ansökan. Även med beaktande av de skäl som sökanden lägger fram ska det alltså anses uppenbart att det inte finns grund för asyl. Förarbetsuttalanden och praxis gällande nuvarande bestämmelse om uppenbart ogrundade ansökningar och avvisning med omedelbar verkställighet aktualiseras därför i tillämpliga delar även vid prövning enligt den nya grunden om säkra ursprungsländer. Om det krävs mer

ingående överväganden för att bedöma om de skyddsskäl som sökanden för fram är tillräckliga för att bryta presumtionen kan det inte anses uppenbart att asylansökan är ogrundad. Om en ansökan inte kan anses uppenbart ogrundad kan Migrationsverket inte besluta om avvisning med omedelbar verkställighet.

Förvaltningsrätten i Göteborg, Rädda Barnen och Sveriges advokatsamfund framför att det kan bli svårt för sökanden att bryta presumtionen att landet är säkert att återvända till, särskilt i avsaknad av ett offentligt biträde. Regeringen konstaterar att det visserligen är sökanden som ska lägga fram sådana allvarliga skäl som innebär att ett land som fastställts vara ett säkert ursprungsland och tagits upp på en förteckning över sådana länder inte kan anses säkert för just honom eller henne. Detta innebär dock inte att Migrationsverkets eller migrationsdomstolens utredningsskyldighet försvinner. Som anges ovan ska förvaltningslagens och förvaltningsprocesslagens regler om Migrationsverkets respektive domstolens utredningsskyldighet självklart tillämpas även i dessa ärenden och mål.

Hänvisningar till S5-4

5.5. Inga ändringar i fråga om verkställighet

Regeringens bedömning: Det finns inget behov av ändringar i utlänningslagens regler om verkställighet av avvisningsbeslut med anledning av förslagen i denna proposition.

Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till bedömningen eller har inte några invändningar. Rädda barnen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges kristna råd, Förvaltningsrätten i Luleå,

Förvaltningsrätten i Malmö och Asylrättscentrum efterfrågar en översyn av reglerna om verkställighet med anledning av EU-domstolens dom i mål C-181/16 (Gnandi) och Migrationsverkets tolkning av denna dom. De framför att reglerna om verkställighet inte överensstämmer med domen och Migrationsverkets tolkning.

Skälen för regeringens bedömning: Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande är huvudregeln enligt 12 kap. 8 a § UtlL att ett beslut om avvisning eller utvisning inte får verkställas innan det fått laga kraft. Det innebär att sökanden som huvudregel får stanna kvar i landet tills eventuella överklagandeprocesser har avslutats. Har Migrationsverket beslutat om avvisning med omedelbar verkställighet gäller däremot enligt utlänningslagen att avvisningen får verkställas redan när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits av Migrationsverket. Om beslutet överklagas ska dock den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet även pröva om verkställigheten av avvisningsbeslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition) och beslutet får inte verkställas innan denna prövning har gjorts. I förarbetena till bestämmelsen uttalas att med hänsyn till vikten av en effektiv process får det förväntas att domstolen som har att göra prövningen gör detta skyndsamt (prop. 2016/17:17 s. 84). För ensamkommande barn gäller särskilda regler som innebär att ett

avvisningsbeslut aldrig får verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet. Reglerna om vad som gäller för beslut om avvisning med omedelbar verkställighet efter överklagande och i fråga om ensamkommande barn infördes i utlänningslagen i samband med att det omarbetade asylprocedurdirektivet genomfördes i svensk rätt (prop. 2016/17:17 s. 78–87). Samma regler om verkställighet som i dag gäller när beslut om avvisning med omedelbar verkställighet fattas bör gälla när sådana beslut fattas för att sökanden kommer från ett säkert ursprungsland. Det behövs inte några särskilda författningsåtgärder för att åstadkomma detta.

Som framgår av promemorian kan verkställighetsarbetet komma att påverkas av EU-domstolens dom den 19 juni 2018 i mål C-181/16 (Gnandi) och Migrationsverkets tolkning av denna dom. I ett rättsligt ställningstagande från Migrationsverket anges att till följd av domen får inga verkställighetsåtgärder vidtas från det att avvisningsbeslutet har fattats, under överklagandefristen och om personen överklagar, fram till dess att migrationsdomstolen beslutat i inhibitionsfrågan (SR 43/2018). Verkställighetsarbetet kan komma att fördröjas något till följd av detta. Några remissinstanser efterfrågar en översyn av reglerna om verkställighet med anledning av EU-domstolens dom och Migrationsverkets tolkning av denna. Regeringen konstaterar att det saknas beredningsunderlag för att i detta lagstiftningsärende göra en sådan översyn.

5.6. Inga ändringar i fråga om offentligt biträde

Regeringens bedömning: Det finns inget behov av ändringar i utlänningslagens regler om offentligt biträde med anledning av förslagen i denna proposition.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till bedömningen eller har inte några invändningar. Asylrättscentrum,

UNHCR:s kontor för norra Europa, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Amnesty International, RFSL, Sveriges kristna råd och Röda korset förespråkar att sökande från säkra ursprungsländer ska ha rätt till eller presumeras ha rätt till ett offentligt biträde. Rädda barnen anser att barnfamiljer ska ha rätt till offentligt biträde. Sveriges advokatsamfund och Amnesty International framför att det är viktigt med rättssäkra rutiner för att tidigt fånga upp eventuella behov av biträde.

Asylrättscentrum anser att det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om sökande i behov av särskilda förfarandegarantier bör införlivas i svensk rätt.

Skälen för regeringens bedömning: Av 18 kap. 1 § första stycket UtlL framgår att offentligt biträde ska förordnas i ett antal särskilt angivna fall under förutsättning att det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Offentligt biträde ska bl.a. förordnas för den som åtgärden avser i mål och ärenden om avvisning eller utvisning. Av tidigare förarbeten framgår att behov av biträde kan anses saknas om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte finns och det inte finns hinder mot att utlänningen avvisas eller utvisas till sitt hemland (jfr prop. 1977/78:90 s. 67). Vid

genomförandet av det omarbetade asylprocedurdirektivet konstaterades att direktivet medger att biträde inte beviljas om ett överklagande saknar rimliga utsikter till framgång och därmed bl.a. ger utrymme för att neka offentligt biträde vid uppenbart ogrundade ansökningar eller överklaganden (jfr prop. 2016/17:17 s. 54 och 55). I direktivet finns inte några särskilda regler om rätten till offentligt biträde när den sökande kommer från ett säkert ursprungsland.

En del remissinstanser, bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Amnesty International, RFSL och Röda korset, förespråkar att sökanden från säkra ursprungsländer ska ha rätt till eller presumeras ha rätt till ett offentligt biträde. Som framgår ovan är det upp till den sökande som kommer från ett land som tagits upp på förteckningen över säkra ursprungsländer att bryta presumtionen att landet är säkert att återvända till. Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas utredningsansvar gäller dock fortfarande och av Migrationsverkets allmänna serviceskyldighet enligt 6 § förvaltningslagen följer att myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta tillvara sina intressen. Regeringen anser därför att det inte finns något behov av särskilda regler om offentligt biträde för ärenden som rör säkra ursprungsländer. Enligt befintliga bestämmelser måste det också göras en prövning i det enskilda fallet om sökanden behöver ett offentligt biträde eller inte. Som framförs i promemorian kan ett sådant behov finnas t.ex. när det är fråga om en asylsökande som till följd av sjukdom eller annat liknande skäl inte ens med tolk kan förväntas utföra sin talan på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt. Som Sveriges Advokatsamfund framför är det av stor vikt att behovet av offentligt biträde uppmärksammas tidigt.

Av 18 kap. 1 § andra stycket UtlL följer att offentligt biträde alltid ska förordnas för ett ensamkommande barn som har ansökt om uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. Denna ordning bör även gälla för ensamkommande barn som kommer från länder som finns upptagna på förteckningen över säkra ursprungsländer. När det gäller barn som söker asyl tillsammans med sina föräldrar anser regeringen att det inte finns något sådant särskilt behov av offentligt biträde som motiverar en särreglering för ärenden som rör säkra ursprungsländer.

Asylrättscentrum anser att det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om sökande i behov av särskilda förfarandegarantier bör införlivas i svensk rätt. Vid genomförandet av direktivet gjordes bedömningen att bestämmelserna om sökande i behov av särskilda förfarandegarantier inte krävde några författningsändringar. Regeringen anförde då bl.a. att i asylärenden har Migrationsverket en långtgående utredningsskyldighet och ansvaret är större än i många andra ansökningsärenden. Utredningsskyldigheten blir givetvis också än mer långtgående i fall då den enskilde har svårigheter att föra sin talan. Varje förvaltningsmyndighet har även en serviceskyldighet. Av utredningsskyldigheten och serviceskyldigheten följer att Migrationsverket ska ge sökanden stöd och vägledning under asylprocessen. I detta ligger också en skyldighet för Migrationsverket att uppmärksamma om en sökande, på grund av vissa individuella omständigheter, har behov av någon extra stödåtgärd samt att i rimlig utsträckning tillgodose detta. Det åligger

Migrationsverket att på ett så tidigt stadium som möjligt försöka identifiera

sökande som kan vara i behov av särskilda förfarandegarantier (prop. 2016/17:17 s. 56–59). Regeringen gör inte nu någon annan bedömning och anser därför att det inte behövs några författningsåtgärder med anledning av det omarbetade asylprocedurdirektivets bestämmelser om sökande i behov av särskilda förfarandegarantier.

6. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 maj 2021.

Regeringens bedömning: Det behövs inte några övergångsbestämmelser.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer endast delvis med regeringens. I promemorian föreslås att bestämmelserna med en definition av begreppet säkert ursprungsland och ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att få besluta om en förteckning över säkra ursprungsländer ska träda i kraft den 1 november 2020 och att regeringen ska få besluta att sätta övriga bestämmelser i kraft när det har beslutats om en förteckning över säkra ursprungsländer.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till promemorians förslag eller har inte några invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Med beaktande av den tid som behövs för den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet bör tidpunkten för ikraftträdande bestämmas till den 1 maj 2021. Vid denna tidpunkt kommer bemyndigandet att meddela föreskrifter om en förteckning över säkra ursprungsländer att bli tillämpligt. Först när bemyndigandet har utnyttjats och det har beslutats om en förteckning över säkra ursprungsländer kommer det att bli möjligt för Migrationsverket att anse en asylansökan som uppenbart ogrundad när sökanden kommer från ett säkert ursprungsland. Regeringen anser inte att det behövs separata ikraftträdandetidpunkter för de olika bestämmelserna.

Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser.

7. Kostnader och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen medför att statens kostnader för mottagande av asylsökande minskar. Förslagen medför inte några kostnader för Migrationsverket eller migrationsdomstolarna som inte kan hanteras inom befintliga anslag.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte några invändningar mot bedömningen. Domstolsverket lyfter fram den generellt ansträngda ekonomiska situationen vid migrationsdomstolarna.

Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Luleå och Förvaltningsrätten i Malmö framför att förslagen kan medföra fler förtursmål vilket är mer resurskrävande. Förvaltningsrätten i Luleå framför att målen kommer att bli mer tungarbetade eftersom klagandena inte kan förväntas ha hjälp av ett offentligt biträde. Sveriges advokatsamfund menar att förslagen kommer att kräva betydande arbetsinsatser och ifrågasätter eventuella effektivitetsvinster. Asylrättscentrum, Rädda barnen och RFSL betonar att ett införande av regler om säkra ursprungsländer ställer krav på utbildning och kompetens. Barnombudsmannen, Rädda barnen och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har synpunkter på barnkonsekvensanalysen.

Skälen för regeringens bedömning

Ekonomiska konsekvenser

Syftet med regeringens förslag är att Migrationsverket ska få motsvarande möjligheter att fatta beslut om avvisning med omedelbar verkställighet som före EU-domstolens dom i mål C-404/17. Förslagen innebär att Migrationsverket ska kunna fatta beslut om avvisning med omedelbar verkställighet i ärenden där sökanden kommer från ett land som finns med på en förteckning över säkra ursprungsländer och det aktuella landet efter en individuell prövning kan betraktas som säkert för honom eller henne. Dessa sökanden kommer normalt sett inte ges rätt att stanna kvar i landet under prövning i tre instanser och i enlighet med vad Migrationsverket framför kan vistelsetiden i Sverige och i mottagandet därför förväntas bli kortare. Förslagen bedöms därmed medföra att statens kostnader för mottagande av asylsökande minskar.

I syfte att effektivisera sin handläggning har Migrationsverket infört en kategorisering av asylärenden i olika s.k. spår. Ett av dessa spår innefattar ärenden som kan handläggas snabbt, bl.a. ogrundade ansökningar och ärenden där sökanden kommer från vissa länder med hög avslagsandel. En del av de länder som hanteras i detta spår skulle enligt Migrationsverket kunna uppfylla kraven på säkra ursprungsländer men i det nuvarande spåret finns det också länder som sannolikt inte uppfyller dessa krav. Enligt Migrationsverket skulle en förteckning över säkra ursprungsländer underlätta för verket att göra ytterligare prioriteringar i sin handläggning. Regeringen bedömer därför att förslagen sannolikt kan medföra viss ytterligare förkortning av handläggningstiderna i ärenden som rör sökande från länder som tas upp på en förteckning över säkra ursprungsländer. Som Migrationsverket framför kan förslagen även leda till ett minskat antal ansökningar från vissa grupper som kan anse det utsiktslöst att ansöka om asyl i Sverige.

Hur många sökande som kommer att avvisas med omedelbar verkställighet och hur stora besparingarna kommer att bli till följd av förslagen är svårt att beräkna. Detta är bl.a. beroende av vilka länder som tas upp på förteckningen över säkra ursprungsländer, hur många asylsökande som kommer till Sverige från dessa länder och vilken eventuell effekt de föreslagna reglerna har på tillströmningen av nya

sökanden. I likhet med Migrationsverket bedömer regeringen att förslagen inte kommer medföra ytterligare kostnader för offentliga biträden.

Som framgår ovan anser regeringen att det bör vara Migrationsverket som upprättar förteckningen över säkra ursprungsländer, vilket inledningsvis innebär visst merarbete för verket. Detta merarbete bör dock inte bli alltför betungande med tanke på det arbete som verket redan i dag bedriver, bl.a. med att hantera landinformation och bedöma säkerhetssituationen i länder utifrån ett asylrättsligt perspektiv. Visst initialt merarbete kan tänkas bestå i framtagandet av rutiner och riktlinjer för att på ett rättssäkert sätt upprätta och tillämpa förteckningen. Även vissa utbildningsinsatser kan krävas. Enligt regeringens bedömning ryms eventuella kostnadsökningar för Migrationsverket inom befintliga anslagsramar.

Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Luleå och Förvaltningsrätten i Malmö framför att förslagen kan medföra fler förtursmål i domstol vilket är mer resurskrävande. Förvaltningsrätten i

Luleå framför också att målen kommer att bli mer tungarbetade eftersom klagandena inte kan förväntas ha hjälp av ett offentligt biträde. Regeringen konstaterar att om det krävs några mer ingående överväganden för att bedöma sökandens individuella skyddsskäl kan det inte anses uppenbart att asylansökan är ogrundad. Med hänsyn till detta anser regeringen inte att målen bör bli särskilt tungarbetade. Som anges ovan kan förslagen leda till ett minskat antal asylansökningar från vissa grupper som kan anse det utsiktslöst att söka asyl i Sverige. Detta kan även innebära att antalet asylmål i domstol minskar. Även om förslagen kan innebära fler förtursmål i domstol bedömer regeringen att eventuella kostnadsökningar för migrationsdomstolarna bör kunna hanteras inom befintliga anslagsramar.

Konsekvenser för barn

Enligt barnkonventionen, som sedan den 1 januari 2020 gäller som svensk lag, ska konsekvenserna för barn redovisas i alla åtgärder som påverkar barn. När det gäller ensamkommande barn är beslut om avvisning med omedelbar verkställighet mycket ovanliga och regeringens förslag förväntas därför inte få någon större påverkan på barn som saknar vårdnadshavare i landet. I de få ärenden som gäller ensamkommande barn kommer dock barnet ha rätt till ett offentligt biträde och det finns särskilda regler om verkställigheten. I alla ärenden som rör barn måste vidare principen om barnets bästa liksom principen om barnets rätt att komma till tals beaktas. Barn som söker asyl tillsammans med sina föräldrar kan ha egna asylskäl som behöver utredas. Detta gäller givetvis även när barnet kommer från ett land som tagits upp på förteckningen över säkra ursprungsländer. Vidare ska, som framgår ovan, barns särskilda situation och rättigheter beaktas vid bedömningen av om ett land ska tas upp på förteckningen över säkra ursprungsländer.

Konsekvenser för jämställdheten

Det är fler pojkar och män än flickor och kvinnor som söker asyl i Sverige. Fler pojkar och män än flickor och kvinnor kommer därför att omfattas av förslagen.

Konsekvenser för miljön

Förslagen bedöms inte ha någon miljöpåverkan.

8. Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

1 kap.

Säkert ursprungsland

6 a § Med säkert ursprungsland avses i denna lag ett land där det allmänt och genomgående inte förekommer förföljelse, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller hot på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt. Vid bedömningen av om ett land ska anses vara ett säkert ursprungsland ska den rättsliga situationen och de politiska förhållandena i landet beaktas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om en förteckning över länder som uppfyller definitionen i första stycket.

Paragrafen, som är ny, innehåller en definition av begreppet säkert ursprungsland och ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om en förteckning över säkra ursprungsländer. Övervägandena finns i avsnitten 5.2 och 5.3. Paragrafen genomför artikel 37.1 i det omarbetade asylprocedurdirektivet och bilaga 1 till direktivet.

I första stycket definieras begreppet säkert ursprungsland. Med ”allmänt och genomgående” avses att det ska vara fråga om en allmänt rådande situation i landet, att de bedömda förhållandena ska gälla genomgående och att situationen i landet ska ha en viss kontinuitet. Begreppet förföljelse har samma innebörd som i 4 kap. 1 § och uttrycken tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt har samma innebörd som i 4 kap. 2 §. Förarbeten och praxis avseende dessa bestämmelser kan därför användas som vägledning vid bedömningen av om ett visst land är ett säkert ursprungsland. När man bedömer om ett land är säkert eller inte ska principen om non-refoulement beaktas. I detta ligger att även risken för indirekt refoulement ska beaktas, dvs. risken för vidaresändning från det bedömda landet till andra länder där skyddsgrundande behandling kan ske. Det är inte möjligt att endast betrakta en del av ett land som säkert, eller att endast anse att landet eller en del av landet är säkert för vissa samhällsgrupper. Enligt andra meningen ska den rättsliga situationen och de politiska förhållandena i landet beaktas vid bedömningen av om ett land ska anses vara ett säkert ursprungsland. Att den rättsliga situationen ska beaktas innebär bl.a. att man ska beakta

lagstiftningen i landet, hur lagstiftningen tillämpas och hur landet lever upp till internationella konventioner.

I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om en förteckning över länder som uppfyller definitionen av ett säkert ursprungsland i första stycket. För att ett land ska kunna tas upp på förteckningen krävs att det allmänt och genomgående inte förekommer förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling i landet. Om det efter en helhetsbedömning av situationen i landet framgår att definitionen av ett säkert ursprungsland är uppfylld kan landet tas upp på förteckningen. Vid bedömningen ska man även beakta situationen för särskilt utsatta grupper, exempelvis kvinnor eller HBTQ-personer. Endast länder som efter en grundlig genomgång och bedömning med säkerhet kan sägas uppfylla definitionen ska komma i fråga för att sättas upp på förteckningen.

8 kap.

19 § Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 eller 2 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan). Migrationsverket får också besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om en asylansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2.

Det får endast anses uppenbart att det inte finns grund för asyl om

1. utlänningens uppgifter saknar betydelse för prövningen av ansökan,

2. utlänningens uppgifter saknar tillförlitlighet, eller

3. utlänningen kommer från ett säkert ursprungsland enligt en sådan förteckning som avses i 1 kap. 6 a §, och han eller hon

a) är medborgare i det landet eller är en statslös person som tidigare har haft sin vanliga vistelseort där, och

b) inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland för honom eller henne.

I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet.

Paragrafen behandlar Migrationsverkets möjligheter att anse en ansökan som uppenbart ogrundad och besluta om avvisning med omedelbar verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 5.4. Genom ändringarna i paragrafen genomförs artiklarna 32.2 och 36 samt delvis artikel 46.6 i det omarbetade asylprocedurdirektivet.

I andra stycket, som är nytt, anges på vilka grunder en asylansökan får anses uppenbart ogrundad. Andra stycket 1 och 2 motsvarar hittillsvarande reglering i första stycket gällande när en asylansökan får anses uppenbart ogrundad. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Enligt andra stycket 3 får en asylansökan anses uppenbart ogrundad om utlänningen kommer från ett säkert ursprungsland. För att en asylansökan ska få anses som uppenbart ogrundad på den grunden krävs att landet finns med på en sådan förteckning över säkra ursprungsländer som avses i 1 kap. 6 a § och att utlänningen antingen är medborgare i det landet eller är en statslös person som tidigare haft sin vanliga vistelseort där. Om ett land finns med på en förteckning över säkra ursprungsländer ska landet

presumeras vara säkert att återvända till men utlänningen kan bryta presumtionen genom att lägga fram allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland för honom eller henne. De allvarliga skälen ska gälla sådan skyddsgrundande behandling som anges i definitionen av begreppet säkert ursprungsland i 1 kap. 6 a §, dvs. förföljelse, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller hot på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt. Utlänningens individuella skäl ska bedömas med beaktande av att landet i ett generellt hänseende har ansetts vara ett säkert land att återvända till. Utgångspunkten vid den individuella prövningen ska därför vara att landet är säkert också för utlänningen. Om det även efter beaktande av de individuella skälen och mot bakgrund av utredningen och aktuell landinformation framstår som klart att landet är säkert för sökanden att återvända till har han eller hon inte lagt fram sådana allvarliga skäl som krävs för att bryta presumtionen. Därmed kan det anses uppenbart att det inte finns grund för asyl. Om det även är uppenbart att uppehållstillstånd inte ska beviljas på någon annan grund får Migrationsverket enligt första stycket besluta om avvisning med omedelbar verkställighet. Om det krävs mer ingående överväganden för att bedöma om de skyddsskäl som sökanden för fram är tillräckliga för att bryta presumtionen kan det inte anses uppenbart att asylansökan är ogrundad.

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/60

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/32/EU

av den 26 juni 2013

om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artikel 78.2 d,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)

Ett antal väsentliga ändringar bör göras av rådets direktiv

2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminor­

mer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller

återkallande av flyktingstatus (3). Av tydlighetsskäl bör det

direktivet omarbetas.

(2)

En gemensam asylpolitik, inklusive ett gemensamt euro­

peiskt asylsystem, är en del av Europeiska unionens mål­

sättning att gradvis upprätta ett område med frihet, sä­

kerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika

omständigheter legitimt tvingas söka skydd inom unio­

nen. En sådan politik bör bygga på principerna om so­

lidaritet och rättvis fördelning av ansvar, inklusive ekono­

miska konsekvenser, mellan medlemsstaterna.

(1) EUT C 24, 28.1.2012, s. 79.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 6 april 2011 (EUT C 296 E,

2.10.2012, s. 184) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av

den 6 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets

ståndpunkt av den 10 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(3) EUT L 326, 13.12.2005, s. 13.

(3)

Europeiska rådet enades vid sitt särskilda möte i Tam­

merfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för

att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem, grundat

på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genè­

vekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den

28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av

den 31 januari 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen),

och på så sätt bekräfta principen om ”non-refoulement”

och på så sätt säkerställa att ingen skickas tillbaka för

att bli utsatt för förföljelse.

(4)

I slutsatserna från Tammerfors fastställs att ett gemen­

samt europeiskt asylsystem på kort sikt bör omfatta ge­

mensamma normer för rättvisa och effektiva asylförfaran­

den i medlemsstaterna och, på längre sikt, unionsbestäm­

melser som leder till ett gemensamt asylförfarande i unio­

nen.

(5)

Den första etappen av det gemensamma europeiska asyl­

systemet slutfördes genom antagandet av relevanta rätt­

sakter enligt fördragen, däribland direktiv 2005/85/EG,

som utgjorde en första åtgärd i fråga om asylförfaranden.

(6)

Vid Europeiska rådets möte den 4 november 2004 an­

togs Haagprogrammet, som anger de mål som skulle

genomföras för området med frihet, säkerhet och rättvisa

för perioden 2005–2010. I Haagprogrammet uppmana­

des Europeiska kommissionen i detta avseende att slut­

föra utvärderingen av den första etappens instrument,

och att förelägga Europaparlamentet och rådet den andra

etappens instrument och åtgärder. I enlighet med Haag­

programmet är målet med att inrätta ett gemensamt eu­

ropeiskt asylsystem att fastställa ett gemensamt asylför­

farande och en enhetlig status som gäller i hela unionen.

(7)

I den europeiska pakten för invandring och asyl, som

antogs den 16 oktober 2008, konstaterade rådet att skill­

naderna fortfarande är stora mellan medlemsstaterna när

det gäller beviljande av skydd och efterlyste nya initiativ,

däribland ett förslag om att införa ett enda asylförfarande

med gemensamma garantier, och därigenom slutföra in­

rättandet av det gemensamma europeiska asylsystemet i

enlighet med Haagprogrammet.

31

32

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/61

(8)

Vid Europeiska rådets möte den 10–11 december 2009

antogs Stockholmsprogrammet, som upprepade åtagan­

det att uppnå målet att till 2012 skapa ett gemensamt

område för skydd och solidaritet grundat på ett gemen­

samt asylförfarande och en enhetlig status för dem som

beviljats internationellt skydd, med höga skyddsnivåer

och rättvisa och ändamålsenliga förfaranden. I Stock­

holmsprogrammet fastställdes att personer som är i be­

hov av internationellt skydd måste garanteras tillgång till

rättssäkra och effektiva asylförfaranden. Enligt Stock­

holmsprogrammet bör individer erbjudas likvärdig be­

handling i fråga om förfaranderegler och fastställande

av status, oberoende av i vilken medlemsstat deras ansö­

kan om internationellt skydd har lämnats in. Målet är att

liknande fall bör behandlas lika och leda till samma re­

sultat.

(9)

De medel som avdelas för Europeiska flyktingfonden

samt för Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan

kallat stödkontoret) bör användas som stöd för medlems­

staternas ansträngningar när det gäller att genomföra de

normer som fastställts för den andra etappen av det

gemensamma europeiska asylsystemet, särskilt för de

medlemsstater vars asylsystem utsätts för ett särskilt

och oproportionellt hårt tryck, främst på grund av deras

geografiska läge eller demografiska situation.

(10)

Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna

ta hänsyn till relevanta riktlinjer som utarbetats av stöd­

kontoret.

(11)

För att säkerställa en uttömmande och effektiv prövning

av de sökandes behov av internationellt skydd i den

mening som avses i Europaparlamentets och rådets di­

rektiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om nor­

mer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa perso­

ner ska anses berättigade till internationellt skydd, för en

enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller

kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövan­

de, och för innehållet i det beviljade skyddet (1) bör

unionsramen för hur internationellt skydd beviljas eller

återkallas utgå från konceptet med ett enda förfarande.

(12)

Huvudsyftet med detta direktiv är att ytterligare utveckla

miniminormerna för medlemsstaternas förfaranden för

beviljande eller återkallande av internationellt skydd för

att inrätta ett gemensamt europeiskt asylförfarande i

unionen.

(13)

Tillnärmningen av reglerna om förfaranden för beviljande

eller återkallande av internationellt skydd bör bidra till att

begränsa sekundära förflyttningar för personer som an­

söker om internationellt skydd mellan medlemsstaterna

(1) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.

när sådana förflyttningar motiveras av skillnader i de

rättsliga ramarna och att skapa likvärdiga villkor för med­

lemsstaternas tillämpning av direktiv 2011/95/EU.

(14)

Medlemsstaterna bör få införa eller bibehålla förmånli­

gare bestämmelser för tredjelandsmedborgare eller stats­

lösa personer som ansöker om internationellt skydd i en

medlemsstat, om en sådan ansökan anses bygga på för­

utsättningen att personen i fråga är i behov av interna­

tionellt skydd i den mening som avses i direktiv

2011/95/EU.

(15)

När det gäller behandlingen av personer som omfattas av

detta direktiv är medlemsstaterna bundna av sina skyl­

digheter enligt de internationella rättsliga instrument som

de är parter i.

(16)

Det är av yttersta vikt att beslut om alla ansökningar om

internationellt skydd fattas på grundval av fakta och, i

första instans, av myndigheter vars personal har lämpliga

kunskaper eller har erhållit nödvändig utbildning om in­

ternationellt skydd.

(17)

För att säkerställa att ansökningar om internationellt

skydd prövas och beslut fattas objektivt och opartiskt

är det nödvändigt att personal som utför uppgifter

inom ramen för de förfaranden som avses i detta direktiv

gör detta med vederbörlig respekt för tillämpliga etiska

principer.

(18)

Det ligger i såväl medlemsstaternas som de som ansöker

om internationellt skydds intresse att beslut om ansök­

ningar om internationellt skydd fattas så fort som möj­

ligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat

och fullständig prövning utförs.

(19)

I syfte att förkorta den totala tidsåtgången för förfarandet

i vissa fall bör medlemsstaterna i enlighet med sina na­

tionella behov kunna vara flexibla och prioritera pröv­

ningen av en viss ansökan genom att behandla den före

andra, tidigare inkomna ansökningar, utan att frångå de

för förfarandet normalt tillämpliga tidsfristerna, princi­

perna och garantierna.

(20)

Under klart angivna omständigheter där det är sannolikt

att en ansökan är ogrundad eller där det föreligger all­

varlig oro för den nationella säkerheten eller den all­

männa ordningen bör medlemsstaterna kunna påskynda

prövningen, särskilt genom att införa kortare men rim­

liga tidsfrister för vissa steg i förfarandet, utan att det

påverkar en adekvat och fullständig prövning eller sökan­

dens faktiska tillgång till de grundläggande principer och

garantier som föreskrivs i detta direktiv

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/62

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

(21)

Så länge en sökande kan uppvisa godtagbara skäl bör

avsaknad av handlingar vid inresan eller användning av

förfalskade handlingar i sig inte automatiskt medföra

gränsförfaranden eller påskyndade förfaranden.

(22)

Det ligger också i såväl medlemsstaternas som de sökan­

des intresse att säkerställa en korrekt bedömning av det

internationella skyddsbehovet redan i första instans. Där­

för bör sökande i första instans erbjudas kostnadsfri in­

formation om de rättsliga förutsättningarna och förfaran­

det, med hänsyn till deras särskilda omständigheter. Till­

handahållandet av sådan information bör bland annat

göra det möjligt för sökande att förstå förfarandet bättre

och därmed hjälpa dem att följa gällande regler. Det

skulle vara oproportionellt att begära att medlemsstaterna

tillhandahåller sådan information endast via kvalificerade

jurister. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att an­

vända de lämpligaste medlen för att tillhandahålla sådan

information, till exempel genom icke-statliga organisatio­

ner, personal vid myndigheter eller särskilda statliga or­

gan.

(23)

Sökande som överklagar ett beslut bör på vissa villkor

beviljas kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde av per­

soner som enligt nationell rätt är behöriga att tillhanda­

hålla sådana tjänster. Sökande bör dessutom under alla

faser av förfarandet ha rätt att på egen bekostnad sam­

råda med juridiska rådgivare och biträden godkända eller

tillåtna enligt nationell rätt.

(24)

Begreppet allmän ordning kan bland annat omfatta en

fällande dom för ett allvarligt brott.

(25)

För att personer som behöver skydd enligt artikel 1 i

Genèvekonventionen ska erkännas som flyktingar eller

som subsidiärt skyddsbehövande på riktiga grunder, bör

alla sökande få faktisk tillgång till förfarandet, möjlighet

att samarbeta och effektivt kommunicera med de behö­

riga myndigheterna för att lägga fram alla relevanta om­

ständigheter i sitt ärende och de förfarandegarantier som

krävs för att de ska kunna föra sin talan genom alla

skeden av förfarandet. Dessutom bör förfarandet vid

prövning av en ansökan om internationellt skydd åtmin­

stone ge sökanden rätt att stanna kvar i avvaktan på

beslut av behörig myndighet, rätt till tolk för att kunna

lägga fram sin sak när han eller hon hörs av myndighe­

terna, möjlighet att meddela sig med en företrädare för

Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR) och

med organisationer som tillhandahåller rådgivning till

eller biträde för personer som ansöker om internationellt

skydd, rätt till korrekt delgivning av beslut och rätt till en

saklig och rättslig motivering av beslutet, möjlighet att

rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan rådgivare

samt rätt att under avgörande skeden i förfarandet infor­

meras om sin rättsliga ställning på ett språk som han

eller hon förstår eller rimligen kan förväntas förstå samt,

vid ett eventuellt avslag, rätt till ett effektivt rättsmedel

inför en domstol eller en tribunal.

(26)

För att säkerställa faktisk tillgång till prövning bör tjäns­

temän som först kommer i kontakt med personer som

söker internationellt skydd, i synnerhet tjänstemän som

övervakar land- eller sjögränser eller som utför gräns­

kontroller, få relevant information och nödvändig utbild­

ning i hur man känner igen och hanterar ansökningar

om internationellt skydd, varvid hänsyn bland annat ska

tas till relevanta riktlinjer som utarbetats av stödkontoret.

De bör kunna förse sådana tredjelandsmedborgare eller

statslösa personer som befinner sig på medlemsstaternas

territorium – även i gränszoner, i territorialvatten eller i

transitzoner – och som ansöker om internationellt skydd

med relevanta upplysningar om var och hur ansökningar

om internationellt skydd kan lämnas in. När sökanden

befinner sig på medlemsstatens territorialvatten bör de få

landstiga och få ansökan prövad i enlighet med detta

direktiv.

(27)

Med tanke på att tredjelandsmedborgare och statslösa

personer som uttryckt önskan om att ansöka om inter­

nationellt skydd är personer som ansöker om internatio­

nellt skydd, bör de uppfylla sina skyldigheter och komma

i åtnjutande av sina rättigheter enligt detta direktiv och

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av

den 26 juni 2013 om normer för mottagande av perso­

ner som ansöker om internationellt skydd (1). I detta syfte

bör medlemsstaterna snarast möjligt registrera att dessa

personer är personer som ansöker om internationellt

skydd.

(28)

För att underlätta tillgången till prövningsförfarandet vid

gränsövergångsställen och i anläggningar för förvar bör

information göras tillgänglig om möjligheterna att an­

söka om internationellt skydd. Den grundläggande kom­

munikation som krävs för att de behöriga myndigheterna

ska kunna förstå om en person vill ansöka om interna­

tionellt skydd ska säkerställas genom tolkningsarrange­

mang.

(29)

Vissa sökande kan vara i behov av särskilda förfarande­

garantier bland annat på grund av ålder, kön, sexuell

läggning, könsidentitet, funktionshinder, svår sjukdom,

mental ohälsa eller sviter av tortyr, våldtäkt eller andra

(1) Se sidan 96 i detta nummer av EUT.

33

34

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/63

allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld.

Medlemsstaterna bör försöka identifiera sökande i behov

av särskilda förfarandegarantier innan beslut fattas i

första instans. Dessa sökande bör ges det stöd som be­

hövs, inbegripet tillräckligt med tid, för att de faktiskt ska

få tillgång till förfarandena och kunna lägga fram det

underlag som krävs för att styrka sin ansökan om inter­

nationellt skydd.

(30)

Om en sökande i behov av särskilda förfarandegarantier

inte kan ges det stöd som behövs inom ramen för på­

skyndade förfaranden eller gränsförfaranden bör sådana

sökande undantas från dessa förfaranden. Behov av sär­

skilda förfarandegarantier av ett slag som skulle kunna

förhindra tillämpningen av påskyndade förfaranden eller

gränsförfaranden bör även innebära att sökanden får yt­

terligare garantier om hans eller hennes överklagande

inte automatiskt har suspensiv verkan, så att rättsmedlet

blir effektivt i hans eller hennes särskilda situation.

(31)

Nationella åtgärder för att identifiera och dokumentera

symptom på tortyr eller andra allvarliga former av fysiskt

eller psykiskt våld, däribland sexuellt våld, i förfaranden

som omfattas av detta direktiv får bland annat bygga på

principerna för effektiv utredning och dokumentation av

tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande be­

handling eller bestraffning (Istanbulprotokollet).

(32)

För att åstadkomma verklig jämställdhet mellan kvinnliga

och manliga sökande bör prövningsförfarandet ta hänsyn

till könsrelaterade aspekter. I synnerhet bör personliga

intervjuer utformas på ett sätt som gör det möjligt för

såväl kvinnliga som manliga sökande att tala om sina

erfarenheter i fall som involverar könsrelaterad förföljelse.

Komplexa könsrelaterade aspekter bör tillmätas vederbör­

lig vikt i förfaranden som avser begreppen säkert tredje­

land, säkert ursprungsland eller efterföljande ansökan.

(33)

I överensstämmelse med Europeiska unionens stadga om

de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och

Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter

från 1989 bör barnets bästa komma i främsta rummet

när medlemsstaterna tillämpar detta direktiv. Vid bedöm­

ningen av vad som är barnets bästa bör medlemsstaterna

i synnerhet ta vederbörlig hänsyn till den underåriges

välbefinnande och sociala utveckling, inklusive hans eller

hennes bakgrund.

(34)

Förfaranden för att pröva behovet av internationellt

skydd bör göra det möjligt för de behöriga myndighe­

terna att göra en noggrann prövning av ansökningar om

internationellt skydd.

(35)

Om medlemsstaterna använder sig av kroppsvisitering

inom ramen för handläggningen av ansökan bör denna

genomföras av en person av samma kön som sökanden.

Detta ska inte påverka kroppsvisiteringar som genomförs

av säkerhetsskäl på grundval av nationell rätt.

(36)

Om en sökande gör en efterföljande ansökan utan att

nya bevis eller skäl läggs fram, skulle det vara orimligt

om medlemsstaterna vore skyldiga att genomföra ett nytt

fullständigt prövningsförfarande. I dessa fall bör med­

lemsstaterna ha rätt att avvisa ansökan i enlighet med

res judicata-principen.

(37)

Vad avser medverkan av personal vid en annan myndig­

het än den beslutande myndigheten när det gäller att

genomföra intervjuer i tid om innehållet i ansökan bör

begreppet ”i tid” bedömas mot bakgrund av de tidsfrister

som anges i artikel 31.

(38)

Många ansökningar om internationellt skydd görs vid

gränsen eller i en transitzon i en medlemsstat före ett

beslut om sökandens inresa. Medlemsstaterna bör kunna

införa rutiner för bedömningen av om en ansökan ska

prövas eller ej och/eller sakprövningen som gör det möj­

ligt att fatta beslut om ansökningar på platsen under klart

definierade omständigheter.

(39)

När det fastställs huruvida situationen i sökandens ur­

sprungsland alltjämt är osäker bör medlemsstaterna sä­

kerställa att de erhåller exakt och aktuell information från

relevanta källor som stödkontoret, UNHCR, Europarådet

och andra relevanta internationella organisationer. Med­

lemsstaterna bör säkerställa att ett senareläggande av för­

farandets avslutande är fullt förenligt med deras skyldig­

heter enligt direktiv 2011/95/EU och artikel 41 i stadgan,

utan att det påverkar effektiviteten och rättvisan hos för­

farandena enligt detta direktiv.

(40)

En nyckelfråga när det gäller att bedöma hur välgrundad

en ansökan om internationellt skydd är, är sökandens

säkerhet i det egna ursprungslandet. Om ett tredjeland

kan anses vara ett säkert ursprungsland bör medlemssta­

terna kunna fastställa dess säkerhet och förutsätta att det

är säkert för en särskild sökande, såvida han eller hon

inte lägger fram motbevis.

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/64

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

(41)

Med tanke på den harmoniseringsnivå som nåtts för när

tredjelandsmedborgare och statslösa personer ska betrak­

tas som personer som beviljats internationellt skydd, bör

gemensamma kriterier upprättas för att fastställa tredje­

länder som säkra ursprungsländer.

(42)

Fastställande av ett tredjeland som säkert ursprungsland

med avseende på tillämpningen av detta direktiv garan­

terar inte någon absolut säkerhet för medborgare i dessa

länder. Det ligger i sakens natur att vid den bedömning

som ligger till grund för detta fastställande kan hänsyn

tas endast till de allmänna civila, rättsliga och politiska

förhållandena i landet samt till huruvida aktörer som

utövar förföljelse, tortyr eller omänsklig eller förnedrande

behandling eller bestraffning, i praktiken åläggs sanktio­

ner om de befinns skyldiga i det landet. Om en sökande

visar att det föreligger giltiga skäl till att anse att landet

inte är säkert när det gäller hans eller hennes särskilda

omständigheter är det därför viktigt att fastställandet av

landet som säkert inte längre kan anses vara relevant för

honom eller henne.

(43)

Medlemsstaterna bör pröva alla ansökningar i sak, det vill

säga bedöma om sökanden i fråga har rätt till interna­

tionellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU, föru­

tom då det här direktivet föreskriver något annat, särskilt

om det är rimligt att anta att ett annat land skulle göra

prövningen eller lämna tillräckligt skydd. Medlemssta­

terna bör i synnerhet inte vara skyldiga att bedöma sak­

skälen i en ansökan om internationellt skydd om ett

första asylland har beviljat sökanden flyktingstatus eller

tillräckligt skydd av annat slag och sökanden kommer att

tillåtas resa in på nytt i det landet.

(44)

Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att bedöma en

ansökan om internationellt skydd i sak om sökanden

på grund av tillräcklig anknytning till ett tredjeland enligt

definitionen i nationell rätt rimligtvis kan förväntas söka

skydd i detta tredjeland, och det finns anledning att anta

att sökanden kommer att tillåtas resa in eller resa in på

nytt i det landet. Medlemsstaterna bör endast gå vidare

på denna grund om denna särskilda sökande skulle vara

säker i det berörda tredjelandet. För att undvika sekun­

dära förflyttningar bland sökande bör gemensamma prin­

ciper fastställas för medlemsstaternas övervägande eller

fastställande av säkra ursprungsländer.

(45)

När det gäller vissa europeiska tredjeländer som iakttar

särskilt strikta normer avseende mänskliga rättigheter och

skydd av flyktingar bör medlemsstaterna tillåtas att inte

pröva eller inte fullständigt pröva ansökningar om inter­

nationellt skydd för sökande som reser in på deras terri­

torium från sådana europeiska tredjeländer.

(46)

De medlemsstater som tillämpar begreppet säkert land

från fall till fall eller betecknar länder som säkra genom

att anta förteckningar i detta syfte bör bland annat ta

hänsyn till de riktlinjer och handledningar och den infor­

mation om ursprungsländer och åtgärder, inbegripet rap­

porteringsmetoden från stödkontoret avseende infor­

mation om ursprungsländer, som avses i Europaparla­

mentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 av

den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stöd­

kontor för asylfrågor (1), samt relevanta riktlinjer från

UNHCR

(47)

För att underlätta ett regelbundet utbyte av information

om den nationella tillämpningen av begreppen säkert

ursprungsland, säkert tredjeland och europeiskt säkert

tredjeland, liksom en regelbunden översyn från kommis­

sionens sida av medlemsstaternas användning av dessa

begrepp, och för att förbereda eventuell ytterligare har­

monisering i framtiden, bör medlemsstaterna regelbundet

meddela kommissionen vilka tredjeländer som omfattas

av dessa begrepp. Kommissionen bör regelbundet under­

rätta Europaparlamentet om resultaten av sina översyner.

(48)

I syfte att säkerställa korrekt tillämpning av begreppen

säkert land på grundval av aktuell information bör med­

lemsstaterna göra regelbundna översyner av situationen i

dessa länder på grundval av ett urval av informations­

källor, särskilt information från andra medlemsstater,

stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra relevanta

internationella organisationer. Om en medlemsstat får

kännedom om en betydande förändring av människo­

rättssituationen i ett land som det betecknat som säkert

bör medlemsstaten säkerställa att en översyn av situatio­

nen genomförs så snart som möjligt och att beteck­

ningen som säkert land ändras vid behov.

(49)

När det gäller återkallande av flyktingstatus eller status

som subsidiärt skyddsbehövande bör medlemsstaterna se

till att de personer som har beviljats internationellt skydd

vederbörligen informeras om en eventuell ny bedömning

av deras status och får tillfälle att lägga fram sina syn­

punkter innan myndigheterna fattar ett motiverat beslut

att återkalla deras status.

(50)

En grundläggande princip i unionsrätten återspeglas i det

faktum att beslut som fattats om en ansökan om inter­

nationellt skydd, beslut om att inte ta upp prövningen av

en ansökan på nytt efter det att den har avbrutits och

beslut om återkallande av flyktingstatus eller status som

subsidiärt skyddsbehövande är föremål för ett effektivt

rättsmedel inför domstol eller tribunal.

(1) EUT L 132, 29.5.2010, s. 11.

35

36

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/65

(51)

I enlighet med artikel 72 i fördraget om Europeiska

unionens funktionssätt (EUF-fördraget) påverkar detta di­

rektiv inte medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla

lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

(52)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den

24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med

avseende på behandling av personuppgifter och om det

fria flödet av sådana uppgifter (1) reglerar den behandling

av personuppgifter som utförs i medlemsstaterna i enlig­

het med det här direktivet.

(53)

Förfaranden mellan medlemsstater i enlighet med Euro­

paparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013

av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att

avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva

en ansökan om internationellt skydd som en tredjelands­

medborgare eller en statslös person har lämnat in i nå­

gon medlemsstat (2) behandlas inte i detta direktiv.

(54)

Detta direktiv bör vara tillämpligt på sökande som om­

fattas av förordning (EU) nr 604/2013 utöver, och utan

att det påverkar, bestämmelserna i den förordningen.

(55)

Genomförandet av detta direktiv bör utvärderas med re­

gelbundna intervall.

(56)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa

gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla

internationellt skydd, inte i tillräcklig utsträckning kan

uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av

detta direktivs omfattning och verkningar, bättre kan

uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i en­

lighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget

om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med

proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta di­

rektiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå

detta mål.

(57)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen

från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande

dokument av den 28 september 2011 (3), har medlems­

staterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta

anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera

dokument som förklarar förhållandet mellan de olika

delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella

instrumenten för införlivande. Med avseende på detta

direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana

dokument är berättigat.

(58)

I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21

om Förenade kungarikets och Irlands ställning med

(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

(2) Se sidan 31 i detta nummer av EUT.

(3) EUT C 369, 17.12.2011. s. 14.

avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa,

fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att

det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet,

deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta

direktiv som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.

(59)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om

Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för­

draget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv,

som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(60)

Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter

och iakttar de principer som erkänns i stadgan. Direktivet

syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den

mänskliga värdigheten samt till att främja tillämpningen

av artiklarna 1, 4, 18, 19, 21, 23, 24, och 47 i stadgan,

och bör genomföras i enlighet med detta.

(61)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell

lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör

en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv

2005/85/EG. Skyldigheten att införliva de bestämmelser

som är oförändrade följer av det direktivet.

(62)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig­

heter vad gäller tidsfristen för införlivande med nationell

lagstiftning av direktiv 2005/85/EG som anges i bilaga II

del B.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att fastställa gemensamma förfaran­

den för beviljande och återkallande av internationellt skydd

enligt direktiv 2011/95/EU.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

a) Genèvekonventionen: konventionen av den 28 juli 1951 om

flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-pro­

tokollet av den 31 januari 1967.

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/66

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

b) ansökan om internationellt skydd eller ansökan: en ansökan om

skydd som lämnas in till en medlemsstat av en tredjelands­

medborgare eller statslös person och där det finns skäl att

anta att personen söker flyktingstatus eller status som sub­

sidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen

ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför till­

lämpningsområdet för direktiv 2011/95/EU och som kan

omfattas av en separat ansökan.

c) sökande: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som

har ansökt om internationellt skydd och vars ansökan ännu

inte har lett till ett slutligt beslut.

d) sökande i behov av särskilda förfarandegarantier: sökande vars

förmåga att utnyttja de rättigheter eller uppfylla de skyldig­

heter som följer av detta direktiv är begränsad på grund av

individuella omständigheter.

e) slutligt beslut: ett beslut om huruvida en tredjelandsmedbor­

gare eller statslös person ska beviljas flyktingstatus eller

status som subsidiärt skyddsbehövande enligt direktiv

2011/95/EU och som inte längre kan överklagas i enlighet

med kapitel V i det här direktivet, oberoende av om ett

sådant överklagande innebär att sökandena får stanna i de

berörda medlemsstaterna i avvaktan på resultatet.

f) beslutande myndighet: en myndighet med domstolsliknande

uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat

som är ansvarig för att pröva ansökningar om internatio­

nellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i

sådana ärenden.

g) flykting: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som

uppfyller kraven enligt artikel 2 d i direktiv 2011/95/EU.

h) person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd: en tredjelands­

medborgare eller statslös person som uppfyller kraven enligt

artikel 2 f i direktiv 2011/95/EU.

i) internationellt skydd: flyktingstatus och status som subsidiärt

skyddsbehövande enligt definitionerna i leden j och k.

j) flyktingstatus:

en medlemsstats erkännande av en tredjelands­

medborgare eller statslös person som flykting.

k) status som subsidiärt skyddsbehövande: en medlemsstats erkän­

nande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person

som en person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd.

l) underårig: en tredjelandsmedborgare eller statslös person un­

der 18 år.

m) ensamkommande barn: ett ensamkommande barn enligt defi­

nitionen i artikel 2.1 i direktiv 2011/95/EU.

n) företrädare: en person eller organisation som av behöriga

organ utsetts att bistå och företräda ett ensamkommande

barn i förfarandena enligt detta direktiv, för att tillgodose

barnets bästa och vid behov företräda barnet rättsligt. Om

en organisation utses till företrädare ska den utse en person

som ansvarig för att uppfylla företrädarens ansvar för det

ensamkommande barnet i enlighet med detta direktiv.

o) återkallande av internationellt skydd: ett beslut av en behörig

myndighet om att återkalla, upphäva eller vägra att förnya

en persons flyktingstatus eller status som subsidiärt skydds­

behövande i enlighet med direktiv 2011/95/EU.

p) stanna kvar i medlemsstaten: att stanna kvar på den medlems­

stats territorium där ansökan om internationellt skydd har

lämnats in eller håller på att prövas, inbegripet vid gränsen

eller i denna medlemsstats transitzoner.

q) efterföljande ansökan: en ytterligare ansökan om internatio­

nellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut

har fattats om en tidigare ansökan, inklusive fall där sökan­

den uttryckligen har dragit tillbaka sin ansökan och fall där

den beslutande myndigheten har avslagit en ansökan efter

ett implicit återkallande enligt artikel 28.1.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv är tillämpligt på alla ansökningar om inter­

nationellt skydd som lämnas in på medlemsstaternas territori­

um, inbegripet vid gränsen, i deras territorialvatten eller i deras

transitzoner, samt på återkallande av internationellt skydd.

2. Detta direktiv är inte tillämpligt på ansökningar om diplo­

matisk eller territoriell asyl som lämnas in till medlemsstaternas

beskickningar.

3. Medlemsstaterna får besluta att tillämpa detta direktiv på

förfaranden för att fatta beslut om ansökningar om alla typer av

skydd som inte ingår i tillämpningsområdet för direktiv

2011/95/EU.

37

38

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/67

Artikel 4

Ansvariga myndigheter

1. Medlemsstaterna ska för alla förfaranden utse en beslu­

tande myndighet som ska ansvara för en korrekt prövning av

ansökningarna enligt detta direktiv. Medlemsstaterna ska se till

att denna myndighet förses med de resurser som krävs, inbegri­

pet tillräckligt med kompetent personal, för att utföra sina upp­

gifter i enlighet med detta direktiv.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att en annan myndighet än

den som anges i punkt 1 ska vara ansvarig då syftet är att

a) handlägga ärenden enligt förordning (EU) nr 604/2013,

b) bevilja eller neka inresa inom ramen för det förfarande som

avses i artikel 43, på de villkor som anges i de punkterna

och på grundval av den beslutande myndighetens motiverade

yttrande.

3. Medlemsstaterna ska se till att personalen vid den beslu­

tande myndighet som avses i punkt 1 har den utbildning som

krävs. Därför ska medlemsstaterna tillhandahålla relevant utbild­

ning som ska omfatta de moment som anges i artikel 6.4 a–e i

förordning (EU) nr 439/2010. Medlemsstaterna ska också ta

hänsyn till den relevanta fortbildning som har tagits fram och

utvecklats av Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kal­

lat stödkontoret). Personer som intervjuar sökande i enlighet med

detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om

problem som kan ha en negativ inverkan på sökandens förmåga

att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sökanden

tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

4. Om en myndighet utses enligt punkt 2 ska medlemssta­

terna se till att personalen vid den myndigheten har lämpliga

kunskaper eller får den utbildning som krävs för att kunna

fullgöra sina skyldigheter vid genomförandet av detta direktiv.

5. Ansökningar om internationellt skydd som görs i en med­

lemsstat till myndigheterna i en annan medlemsstat som där

utför inresekontroller ska behandlas av den medlemsstat på

vars territorium ansökan lämnas in.

Artikel 5

Förmånligare bestämmelser

Medlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare normer för

förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt

skydd, förutsatt att de normerna är förenliga med detta direktiv.

KAPITEL II

GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER OCH GARANTIER

Artikel 6

Rätt till prövning av ansökan

1. Om en person ansöker om internationellt skydd vid en

myndighet som enligt nationell rätt är behörig att registrera

sådana ansökningar ska denna diarieföring ske senast tre arbets­

dagar efter det att ansökan gjorts.

Om ansökan om internationellt skydd görs vid en annan myn­

dighet som kan förväntas få ta emot sådana ansökningar men

som inte är behörig att registrera dem i enlighet med nationell

rätt ska medlemsstaterna säkerställa att diarieföringen sker se­

nast sex arbetsdagar efter det att ansökan gjorts.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de andra myndigheter som

kan förväntas få ta emot ansökningar om internationellt skydd,

till exempel polisen, gränsbevakningen, invandringsmyndighe­

terna och personalen vid förvarsanläggningar har relevant infor­

mation och att deras personal erhåller nödvändig utbildning

med hänsyn till utförandet av sina uppgifter och sitt ansvar

och instrueras att upplysa sökande om var och hur ansökningar

om internationellt skydd kan lämnas in.

2. Medlemsstaterna ska se till att en person som har ansökt

om internationellt skydd har en faktisk möjlighet att lämna in

sin ansökan så snart som möjligt. Om sökanden inte lämnar in

sin ansökan får medlemsstaterna tillämpa artikel 28 i enlighet

därmed.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 får med­

lemsstaterna ställa som krav att ansökningar om internationellt

skydd ska lämnas in personligen och/eller på en angiven plats.

4. Utan hinder av punkt 3 ska en ansökan om internationellt

skydd anses ha lämnats in när en blankett har lämnats in av

sökanden eller en officiell rapport inkom till de behöriga myn­

digheterna i den berörda medlemsstaten i enlighet med nationell

rätt.

5. Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa

personer ansöker om internationellt skydd samtidigt, med följ­

den att det i praktiken blir mycket svårt att respektera den

tidsfrist som föreskrivs i punkt 1, får medlemsstaterna besluta

att tidsfristen ska förlängas till tio arbetsdagar.

Artikel 7

Ansökningar som görs för personer i beroendeställning

eller för underåriga

1.

Medlemsstaterna ska se till att varje enskild myndig person

med rättskapacitet har rätt att lämna in en ansökan om inter­

nationellt skydd för sin egen räkning.

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/68

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

2. Medlemsstaterna får föreskriva att en sökande får lämna in

asylansökningar för personer i beroendeställning. I sådana fall

ska medlemsstaterna säkerställa att vuxna personer i beroende­

ställning samtycker till att en ansökan lämnas in för deras räk­

ning och, om de inte skulle godta detta, att de ges möjlighet att

själva lämna in en ansökan.

Samtycke ska begäras när ansökan lämnas in eller senast i sam­

band med den personliga intervjun med den vuxna personen i

beroendeställning. Innan samtycke begärs ska alla vuxna perso­

ner i beroendeställning enskilt informeras om de relevanta för­

farandemässiga följderna av inlämnandet av ansökan för deras

räkning och om deras rätt att göra en separat ansökan om

internationellt skydd.

3. Medlemsstaterna ska se till att en underårig har rätt att

lämna in en ansökan om internationellt skydd för sin egen

räkning, om han eller hon har rättslig handlingsförmåga enligt

den berörda medlemsstatens rätt, eller genom sina föräldrar eller

andra vuxna familjemedlemmar, eller genom en vuxen person

som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten har

ansvar för henne eller honom, eller genom en företrädare.

4. Medlemsstaterna ska se till att de lämpliga organ som

avses i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv

2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma

normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedbor­

gare som vistas olagligt i medlemsstaterna (1) har rätt att lämna

in en ansökan om internationellt skydd för ensamkommande

barns räkning om organen efter en individuell prövning av

barnets situation anser att barnet kan ha sådant behov av skydd

som avses i direktiv 2011/95/EU.

5. Medlemsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa

a) i vilka fall en underårig har rätt att lämna in en asylansökan

för sin egen räkning,

b) i vilka fall en ansökan för ett ensamkommande barn måste

lämnas in av en företrädare enligt artikel 25.1 a,

c) i vilka fall inlämnandet av en ansökan om internationellt

skydd även anses inbegripa inlämnande av en ansökan om

internationellt skydd för eventuella ogifta underåriga.

(1) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.

Artikel 8

Information och rådgivning i förvarsanläggningar och vid

gränsövergångsställen

1. Om det finns indikationer på att tredjelandsmedborgare

eller statslösa personer som hålls i förvarsanläggningar eller

som finns vid gränsövergångsställen, inbegripet transitzoner

vid de yttre gränserna, kan vilja ansöka om internationellt skydd

ska medlemsstaterna ge dem information om möjligheten att

göra detta. I dessa förvarsanläggningar och vid dessa gränsöver­

gångsställen ska medlemsstaterna tillhandahålla tolkning i den

utsträckning som behövs för att underlätta tillgång till asylför­

farandet.

2. Medlemsstaterna ska se till att organisationer och personer

som tillhandahåller rådgivning till sökande har faktiskt tillträde

till sökande som befinner sig vid gränsövergångsställen, dä­

ribland transitzoner, vid de yttre gränserna. Medlemsstaterna

får anta bestämmelser om sådana organisationers och personers

närvaro på gränsövergångsställen och i synnerhet om att till­

trädet är föremål för en överenskommelse mellan de behöriga

myndigheterna i medlemsstaterna. Tillträdet får endast begrän­

sas om detta objektivt och på grundval av nationell rätt är

nödvändigt av skäl som har att göra med säkerhet, allmän

ordning eller den administrativa driften av det berörda gräns­

övergångsstället under förutsättning att tillträdet därigenom inte

begränsas mycket kraftigt eller omöjliggörs helt.

Artikel 9

Rätt att stanna kvar i medlemsstaten under prövningen av

ansökan

1. Sökande ska ha rätt att stanna kvar i medlemsstaten en­

bart så länge som förfarandet pågår, till dess att den beslutande

myndigheten har fattat beslut i enlighet med de förfaranden i

första instans som fastställs i kapitel III. Rätten att stanna kvar

ska inte utgöra ett berättigande till uppehållstillstånd.

2. Medlemsstaterna får avvika från denna regel endast när en

person gör en efterföljande ansökan enligt artikel 41 eller när de

kommer att överlämna eller i förekommande fall utlämna en

person antingen till en annan medlemsstat enligt skyldigheter i

enlighet med en europeisk arresteringsorder (2) eller på annat

sätt, eller till ett tredjeland eller till internationella brottmåls­

domstolar eller tribunaler.

3. En medlemsstat får utlämna en sökande till ett tredjeland i

enlighet med punkt 2 endast om de behöriga myndigheterna är

säkra på att ett utlämningsbeslut inte kommer att resultera i

direkt eller indirekt refoulement i strid med den medlemsstatens

internationella och unionsrättsliga åtaganden.

(2) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en eu­

ropeisk arresteringsorder och överlämning mellan medlemsstaterna

(EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

39

40

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/69

Artikel 10

Krav som ställs på prövningen av asylansökningar

1. Medlemsstaterna ska se till att ansökningar om internatio­

nellt skydd inte avslås eller nekas prövning enbart på den grun­

den att de inte har lämnats in så snart som möjligt.

2. Vid prövning av ansökningar om internationellt skydd ska

den beslutande myndigheten först fastställa om sökande upp­

fyller kraven på flyktingstatus och, om så inte är fallet, besluta

om sökande kan komma i fråga för subsidiärt skydd.

3. Medlemsstaterna ska se till att den beslutande myndighe­

ten fattar sina beslut om ansökningar om internationellt skydd

efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna ska därför se till att

a) ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, objektivt

och opartiskt,

b) exakt och aktuell information erhålls från olika källor, t.ex.

från stödkontoret, UNHCR och relevanta internationella

människorättsorganisationer, om den allmänna situation

som råder i de sökandes ursprungsländer och, vid behov, i

de länder som de sökande har rest igenom, och att denna

information görs tillgänglig för den personal som ansvarar

för att pröva asylansökningar och fatta beslut om dessa,

c) den personal som prövar asylansökningar och fattar beslut

om har kunskap om tillämpliga normer på området för asyl-

och flyktinglagstiftning,

d) den personal som prövar ansökningar och fattar beslut om

dessa har möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i

särskilda frågor, t.ex. medicinska frågor, kulturella frågor och

religionsfrågor samt barn- eller könsrelaterade frågor.

4. De myndigheter som avses i kapitel V ska, genom den

beslutande myndigheten, genom sökanden eller på annat sätt, få

tillgång till den allmänna information som avses i punkt 3 b,

när denna behövs för att de ska kunna utföra sitt arbete.

5. Medlemsstaterna ska föreskriva regler för översättning av

handlingar som är relevanta för prövningen av ansökningar.

Artikel 11

Krav som ställs på beslut av den beslutande myndigheten

1. Medlemsstaterna ska se till att beslut om ansökningar om

internationellt skydd meddelas skriftligen.

2. När en ansökan avslås med avseende på flyktingstatus

och/eller status som subsidiärt skyddsbehövande ska medlems­

staterna dessutom se till att de faktiska och rättsliga skälen för

detta anges i beslutet och att det ges skriftlig information om

hur ett beslut som går sökanden emot kan överklagas.

Medlemsstaterna behöver inte lämna skriftlig information om

hur ett negativt beslut ska överklagas tillsammans med beslutet

om sökanden har försetts med sådan information i ett tidigare

skede antingen skriftligen eller med hjälp av elektroniska medel

som är tillgängliga för sökanden.

3. För de ändamål som avses i artikel 7.2, och när ansökan

grundar sig på samma skäl, får medlemsstaterna fatta ett enda

beslut som omfattar samtliga personer i beroendeställning, så­

vida inte detta skulle leda till att en persons individuella förhål­

landen röjs på ett sätt som riskerar att skada hans eller hennes

intressen, särskilt vid risk för förföljelse som grundar sig på kön,

sexuell läggning, könsidentitet eller ålder. I sådana fall ska ett

separat beslut fattas om den berörda personen.

Artikel 12

Garantier för sökande

1. Medlemsstaterna ska se till att alla sökande omfattas av

följande garantier i samband med de förfaranden som föreskrivs

i kapitel III:

a) Sökandena ska upplysas på ett språk som de förstår eller

rimligen kan förväntas förstå om det förfarande som ska

följas och om sina rättigheter och skyldigheter under detta

förfarande och de tänkbara konsekvenserna av att inte upp­

fylla sina skyldigheter och inte samarbeta med myndigheter­

na. De ska upplysas om den tidsram och de medel som står

till deras förfogande för att uppfylla skyldigheten att lägga

fram de fakta som avses i artikel 4 i direktiv 2011/95/EU,

liksom om konsekvenserna av ett uttryckligt eller implicit

tillbakadragande av ansökan. Informationen ska tillhandahål­

las i så god tid att de kan utöva de rättigheter som garanteras

genom det här direktivet och uppfylla de skyldigheter som

anges i artikel 13.

b) Sökandena ska närhelst så är nödvändigt få hjälp av en tolk

som kan framföra deras argument till de behöriga myndig­

heterna. Medlemsstaterna ska anse det vara nödvändigt att

tillhandahålla tolk åtminstone när sökanden ska intervjuas i

enlighet med artiklarna 14, 15, 16, 17 och 34 och adekvat

kommunikation inte kan säkerställas utan sådana tjänster. I

detta fall, liksom i andra situationer då de behöriga myndig­

heterna kallar in sökanden, ska kostnaderna för tolken täckas

med offentliga medel.

c) Sökandena får inte nekas möjlighet att meddela sig med

UNHCR eller någon annan organisation som erbjuder juri­

disk eller annan rådgivning till sökande i enlighet med na­

tionell rätt i den berörda medlemsstaten.

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/70

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

d) Sökandena och i förekommande fall deras juridiska rådgivare

eller andra rådgivare, i enlighet med artikel 23.1, ska ha

tillgång till den information som avses i artikel 10.3 b eller

den information som tillhandahålls av de experter som avses

i artikel 10.3 d, om den beslutande myndigheten har tagit

hänsyn till denna information när den fattar beslut om deras

ansökan.

e) Sökandena ska inom skälig tid underrättas om vilket beslut

den beslutande myndigheten har fattat om deras ansökan.

Om en juridisk rådgivare eller annan rådgivare rättsligt fö­

reträder sökanden, får medlemsstaterna välja att underrätta

honom eller henne om beslutet i stället för sökanden.

f) Sökandena ska på ett språk som de förstår eller rimligen kan

förväntas förstå informeras om resultatet av det beslut som

fattats av den beslutande myndigheten, om de inte biträds

eller företräds av en juridisk rådgivare eller annan rådgivare.

Denna information ska i enlighet med bestämmelserna i

artikel 11.2 innefatta upplysningar om möjligheterna att

överklaga ett beslut som går dem emot.

2. Medlemsstaterna ska i fråga om de förfaranden som fö­

reskrivs i kapitel V se till att alla sökande omfattas av garantier

som är likvärdiga dem som anges i punkt 1 b–e.

Artikel 13

Skyldigheter för sökande

1. Medlemsstaterna ska ålägga sökande en skyldighet att

samarbeta med de behöriga myndigheterna för att fastställa

sin identitet och andra förhållanden som avses i artikel 4.2 i

direktiv 2011/95/EU. Medlemsstaterna får ålägga sökande andra

skyldigheter att samarbeta med de behöriga myndigheterna i

den utsträckning behandlingen av ansökan kräver sådana skyl­

digheter.

2. Medlemsstaterna får särskilt föreskriva att

a) sökande ska rapportera till de behöriga myndigheterna eller

infinna sig där personligen, antingen genast eller vid en

angiven tidpunkt,

b) sökande måste överlämna handlingar de innehar som är av

betydelse för prövning av ansökan, t.ex. egna pass,

c) sökande ska informera de behöriga myndigheterna om sin

aktuella bostadsort eller adress samt om ändringar av dessa

snarast möjligt; medlemsstaterna får föreskriva att sökanden

måste ta emot eventuella underrättelser på den senaste bo­

stadsort eller adress som han eller hon sålunda har uppgivit,

d) de behöriga myndigheterna får kroppsvisitera sökanden och

söka igenom de föremål han eller hon bär med sig; utan att

det påverkar den kroppsvisitation som genomförs av säker­

hetsskäl ska en kroppsvisitation av sökanden som företas

enligt detta direktiv utföras av en person av samma kön

som sökanden under fullständigt beaktande av principerna

om mänsklig värdighet samt fysisk och psykisk integritet,

e) de behöriga myndigheterna får ta ett fotografi av sökanden,

och

f) de behöriga myndigheterna får registrera sökandens muntliga

utsagor, förutsatt att han eller hon blivit upplyst om detta i

förväg.

Artikel 14

Personlig intervju

1. Innan den beslutande myndigheten fattar något beslut ska

sökanden ges tillfälle att höras om sin ansökan om internatio­

nellt skydd av en person som är behörig att genomföra en

sådan intervju enligt nationell rätt. Intervjuer om innehållet i

en ansökan om internationellt skydd ska genomföras av perso­

nal vid den beslutande myndigheten. Denna punkt ska inte

påverka tillämpningen av artikel 42.2 b.

Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer

samtidigt ansöker om internationellt skydd, vilket gör det prak­

tiskt omöjligt för den beslutande myndigheten att i tid genom­

föra intervjuer om innehållet i varje ansökan, får medlemssta­

terna besluta att personalen vid en annan myndighet tillfälligt

engageras för att genomföra sådana intervjuer. I sådana fall ska

personalen vid den andra myndigheten på förhand erhålla rele­

vant fortbildning, som ska omfatta de moment som anges i

artikel 6.4 a–e i förordning (EU) nr 439/2010. Personer som

genomför personliga intervjuer med sökande i enlighet med

detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper

om problem som kan ha en negativ inverkan på en sökandes

förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sö­

kanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

När en person har lämnat in en ansökan om internationellt

skydd för personer i beroendeställning ska varje vuxen person

i beroendeställning beredas tillfälle till en personlig intervju.

Medlemsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa

vilka fall en underårig ska ges möjlighet till en personlig inter­

vju.

2. Den personliga intervjun om innehållet i ansökan behöver

inte genomföras om

i

41

42

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/71

a) den beslutande myndigheten kan fatta ett positivt beslut om

flyktingstatus på grundval av tillgänglig bevisning, eller

b) den beslutande myndigheten anser att sökanden inte bör

eller kan höras på grund av varaktiga omständigheter som

ligger utanför hans eller hennes kontroll. Om oklarhet råder

ska den beslutande myndigheten anlita en medicinsk yrkes­

utövare för att fastställa om tillståndet som gör att sökanden

inte bör eller kan höras är övergående eller varaktigt.

Om en personlig intervju inte genomförs i enlighet med led b

eller, i förekommande fall, med en person i beroendeställning,

ska skäliga ansträngningar göras för att ge sökanden eller per­

sonen i beroendeställning möjlighet att lämna ytterligare upp­

lysningar.

3. Även om någon personlig intervju som avses i denna

artikel inte har genomförts, ska den beslutande myndigheten

kunna fatta beslut om en ansökan om internationellt skydd.

4. Även om någon personlig intervju enligt punkt 2 b inte

har genomförts, ska detta inte påverka den beslutande myndig­

hetens beslut i negativ riktning.

5. Oberoende av artikel 28.1 får medlemsstaterna när de

fattar beslut om en ansökan om internationellt skydd beakta

att sökanden inte har infunnit sig för en personlig intervju,

såvida inte han eller hon haft godtagbara skäl för att inte in­

finna sig.

Artikel 15

Krav på den personliga intervjun

1. En personlig intervju ska normalt äga rum utan att famil­

jemedlemmar är närvarande såvida inte den beslutande myndig­

heten finner det nödvändigt för en korrekt prövning att andra

familjemedlemmar är närvarande.

2. En personlig intervju ska genomföras under förhållanden

som säkerställer tillbörlig konfidentialitet.

3. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att se till

att personliga intervjuer genomförs under sådana förhållanden

att sökandena kan lägga fram skälen för sina ansökningar på ett

heltäckande sätt. Medlemsstaterna ska därför

a) se till att den person som genomför intervjun har den kom­

petens som krävs för att kunna beakta de personliga och

allmänna omständigheter som ligger bakom ansökan, inklu­

sive sökandens kulturella ursprung, kön, sexuell läggning,

könsidentitet eller utsatta ställning,

b) om möjligt ordna så att intervjun med sökanden genomförs

av en person av samma kön, om sökanden så begär, såvida

inte den beslutande myndigheten har skäl att anta att en

sådan begäran grundar sig på omständigheter utan koppling

till sökandens eventuella svårigheter att på ett uttömmande

sätt lägga fram grunderna för sin ansökan,

c) utse en tolk som kan säkerställa en fungerande kommuni­

kation mellan sökanden och den person som genomför in­

tervjun; kommunikationen ska äga rum på det språk som

sökanden föredrar, såvida det inte finns något annat språk

som han eller hon förstår och som han eller hon kan kom­

municera tydligt på; när det är möjligt ska medlemsstaterna

tillhandahålla en tolk av samma kön som sökanden, om

sökanden så begär, såvida inte den beslutande myndigheten

har skäl att anta att en sådan begäran grundar sig på om­

ständigheter utan koppling till sökandens eventuella svårig­

heter att på ett uttömmande sätt lägga fram grunderna för

sin ansökan,

d) se till att den som intervjuar en person som ansökt om

internationellt skydd om innehållet i ansökan inte bär militär

eller brottsbekämpande myndigheters uniform,

e) se till att intervjuer med underåriga genomförs på ett barn­

tillvänt sätt.

4. Medlemsstaterna får fastställa regler för tredje parts när­

varo vid den personliga intervjun.

Artikel 16

Den personliga intervjuns innehåll

När den beslutande myndigheten genomför en personlig inter­

vju om innehållet i en ansökan om internationellt skydd ska

myndigheten se till att sökanden har lämpliga möjligheter att

lägga fram underlag som behövs för att styrka ansökan om

internationellt skydd i enlighet med artikel 4 i direktiv

2011/95/EU så fullständigt som möjligt. Detta ska inbegripa

en möjlighet för sökanden att förklara eventuella saknade upp­

gifter och/eller eventuella oförenligheter och motsägelser i sö­

kandens utsagor.

Artikel 17

Rapportering och upptagning av personliga intervjuer

1. Medlemsstaterna ska se till att det i samband med varje

personlig intervju antingen upprättas en ingående, objektiv rap­

port som innehåller alla väsentliga uppgifter eller att det görs en

utskrift.

2. Medlemsstaterna får föreskriva ljud- eller videoupptagning

av den personliga intervjun. Om en sådan upptagning görs ska

medlemsstaterna se till att upptagningen eller utskriften av

denna finns tillgänglig i anslutning till sökandens akt.

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/72

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

3. Medlemsstaterna ska se till att sökanden ges möjlighet att

muntligen och/eller skriftligen kommentera eller förtydliga even­

tuella felöversättningar eller missuppfattningar i rapporten eller

utskriften, antingen i samband med att den personliga intervjun

avslutas eller inom en fastställd tidsfrist innan den beslutande

myndigheten fattar beslut. För detta ändamål ska medlemssta­

terna säkerställa att sökanden underrättas om rapportens hela

innehåll eller innehållet i de väsentliga delarna av utskriften, om

nödvändigt med bistånd av en tolk. Medlemsstaterna ska där­

efter begära att sökanden bekräftar att rapportens eller utskrif­

tens innehåll återger intervjun korrekt.

Om den personliga intervjun tas upp i enlighet med punkt 2

och om upptagningen får användas som bevisning i sådana

överklaganden som avses i kapitel V behöver inte medlemssta­

terna begära att sökanden bekräftar att rapportens eller utskrif­

tens innehåll återger intervjun korrekt. Utan att det påverkar

tillämpningen av artikel 16 kan medlemsstaterna, om de till­

handahåller både en utskrift och upptagning av den personliga

intervjun, neka sökanden att lämna in kommentarer och/eller

förtydliganden med avseende på utskriften.

4. Om en sökande vägrar bekräfta att innehållet i rapporten

eller utskriften återger den personliga intervjun korrekt, ska

skälen till vägran noteras i sökandens akt.

En sådan vägran ska inte hindra den beslutande myndigheten

från att fatta beslut om ansökan.

5. Sökande och deras juridiska rådgivare eller andra rådgiva­

re, såsom dessa definieras i artikel 23, ska ha tillgång till rap­

porten eller utskriften och, i förekommande fall, upptagningen

innan den beslutande myndigheten fattar beslut.

Om en medlemsstat föreskriver både en utskrift och en upp­

tagning av den personliga intervjun behöver medlemsstaten inte

ge tillgång till upptagningen under de förfaranden i första in­

stans som avses i kapitel III. I sådana fall ska medlemsstaten

likväl ge tillgång till upptagningen vid de överklaganden som

avses i kapitel V.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 i denna artikel

får medlemsstaterna, om ansökan behandlas i enlighet med

artikel 31.8, föreskriva att tillgång till rapporten eller utskriften

och, i förekommande fall, upptagningen beviljas vid den tid­

punkt då beslutet fattas.

Artikel 18

Läkarundersökning

1. Om den beslutande myndigheten bedömer att det är rele­

vant för bedömningen av en ansökan om internationellt skydd i

enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95/EU ska medlemssta­

terna, med förbehåll för sökandens medgivande, anordna en

läkarundersökning av sökanden med avseende på tecken som

skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada.

Alternativt får medlemsstaterna föreskriva att sökanden anord­

nar en sådan läkarundersökning.

De läkarundersökningar som avses i första stycket ska utföras av

kvalificerade medicinska yrkesutövare och resultatet därav ska

överlämnas till den beslutande myndigheten, så snart som möj­

ligt. Medlemsstaterna får utse de medicinska yrkesutövare som

får utföra sådana läkarundersökningar. En sökandes vägran att

genomgå en sådan läkarundersökning ska inte hindra den be­

slutande myndigheten att fatta beslut om ansökan om interna­

tionellt skydd.

Läkarundersökningar som utförs i enlighet med denna punkt

ska täckas av offentliga medel.

2. Om ingen läkarundersökning utförs i enlighet med punkt

1 ska medlemsstaterna informera sökande om att de på eget

initiativ och på egen bekostnad får genomföra en läkarunder­

sökning med avseende på tecken som skulle kunna tyda på

tidigare förföljelse eller allvarlig skada.

3. Resultaten av de läkarundersökningar som avses i punk­

terna 1 och 2 ska vägas in i den beslutande myndighetens

bedömning tillsammans med övriga delar av ansökan.

Artikel 19

Kostnadsfritt tillhandahållande i första instans av rättslig

information och information om förfarandet

1. När det gäller de förfaranden i första instans som avses i

kapitel III ska medlemsstaterna se till att sökande på begäran får

kostnadsfri rättslig information och information om förfarandet,

vilket åtminstone inbegriper information om förfarandet mot

bakgrund av sökandens särskilda förhållanden. Om beslutet an­

gående en ansökan i första instans skulle gå sökanden emot ska

medlemsstaterna också på begäran ge sökande information ut­

över den information som ges i enlighet med artiklarna 11.2

och 12.1 f i syfte att tydliggöra skälen till beslutet och förklara

hur det kan överklagas.

2. Det kostnadsfria tillhandahållandet av rättslig information

och information om handläggningen i ärendet ska omfattas av

de villkor som anges i artikel 21.

43

44

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/73

Artikel 20

Kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde vid

överklaganden

1. Medlemsstaterna ska se till att kostnadsfritt rättsligt bis­

tånd och biträde beviljas på begäran i sådana överklaganden

som föreskrivs i kapitel V. Detta ska åtminstone omfatta ut­

arbetande av de nödvändiga inlagorna och deltagande i förhand­

lingarna i domstol eller tribunal i första instans på sökandens

vägnar.

2. Medlemsstaterna får också tillhandahålla kostnadsfritt

rättsligt bistånd och/eller biträde i sådana förfaranden i första

instans som avses i kapitel III. I sådana fall ska artikel 19 inte

tillämpas.

3. Medlemsstaterna får föreskriva att kostnadsfritt rättsligt

bistånd och/eller biträde inte ska beviljas om en domstol, tribu­

nal eller annan behörig myndighet anser att sökandens över­

klagande saknar rimliga utsikter till framgång.

Om en myndighet som inte är en domstol beslutar att inte

bevilja kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde med hänvis­

ning till denna punkt ska medlemsstaterna se till att sökanden

har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot det be­

slutet.

Vid tillämpningen av denna punkt ska medlemsstaterna se till

att det rättsliga biståndet och biträdet inte inskränks godtyckligt

och att sökandens faktiska tillgång till rättslig prövning inte

hindras.

4. Kostnadsfri tillgång till rättsligt bistånd och biträde ska

omfattas av de villkor som anges i artikel 21.

Artikel 21

Villkor för kostnadsfritt tillhandahållande av rättsligt

information och information om förfarandet och av

rättsligt bistånd och biträde

1. Medlemsstaterna får föreskriva att den kostnadsfria rätts­

liga information och information om förfarandet som avses i

artikel 19 ska tillhandahållas av icke-statliga organisationer, av

personal vid myndigheter eller av särskilda statliga organ.

Det kostnadsfria rättsliga bistånd och biträde som avses i arti­

kel 20 ska tillhandahållas av dessa personer i enlighet med vad

som är godkänt eller tillåtet i nationell rätt.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att kostnadsfri rättslig in­

formation och information om förfarandet enligt artikel 19 och

kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde enligt artikel 20 ska

beviljas

a) endast personer som saknar tillräckliga medel, och/eller

b) endast genom tjänster som tillhandahålls av juridiska rådgi­

vare eller andra rådgivare som genom nationell rätt särskilt

har utsetts att bistå och företräda sökande.

Medlemsstaterna får fastställa att det kostnadsfria rättsliga bis­

tånd och biträde som avses i artikel 20 beviljas endast för

överklagandeförfaranden i enlighet med kapitel V vid en dom­

stol eller tribunal i första instans och inte för ytterligare över­

klagande eller omprövning som föreskrivs i nationell rätt, in­

begripet förnyad behandling eller en ytterligare omprövning.

Medlemsstaterna får också föreskriva att det kostnadsfria rätts­

liga bistånd och biträde som avses i artikel 20 inte beviljas

sökande som inte längre befinner sig på territoriet vid tillämp­

ning av artikel 41.2 c.

3. Medlemsstaterna får fastställa närmare föreskrifter för hur

en sådan begäran om kostnadsfri rättslig information och infor­

mation om förfarandet enligt artikel 19 och om kostnadsfritt

rättsligt bistånd och/eller biträde enligt artikel 20 ska lämnas in

och handläggas.

4. Medlemsstaterna får även

a) införa belopps- och/eller tidsgränser för tillhandahållandet av

sådan kostnadsfri rättslig information och information om

förfarandet som avses i artikel 19 och sådant kostnadsfritt

rättsligt bistånd och biträde som avses i artikel 20, förutsatt

att dessa gränser inte innebär att tillgången till rättslig infor­

mation och information om förfarandet och rättsligt bistånd

och biträde godtyckligt begränsas,

b) när det gäller avgifter och andra kostnader, föreskriva att

behandlingen inte ska vara mer förmånlig än den behandling

som deras medborgare vanligtvis får i frågor som gäller rätts­

ligt bistånd.

5. Medlemsstaterna får begära att helt eller delvis få ersätt­

ning för beviljade kostnader om och när sökandens ekonomiska

situation avsevärt har förbättrats eller om beslutet att bevilja

sådana kostnader fattades på grundval av falska uppgifter från

sökanden.

Artikel 22

Rätt till rättsligt bistånd och biträde i alla skeden av

förfarandet

1. Sökande ska ges en faktisk möjlighet att på egen bekost­

nad rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan enligt natio­

nell rätt godkänd eller tillåten rådgivare i frågor som rör ansök­

ningar om internationellt skydd i alla skeden av förfarandet,

också efter ett beslut som gått sökanden emot.

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/74

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

2. Medlemsstaterna får tillåta icke-statliga organisationer att

lämna kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde till sökande

i förfaranden som avses i kapitel III och kapitel V i enlighet med

nationell rätt.

Artikel 23

Räckvidden för rättsligt bistånd och biträde

1. Medlemsstaterna ska se till att en juridisk rådgivare eller

en annan, enligt nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare

som bistår eller företräder en sökande i enlighet med villkoren i

nationell rätt har tillgång till den information i sökandens akt

som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut.

Medlemsstaterna får göra undantag för sådana fall där offentlig­

görande av uppgifter eller källor skulle äventyra den nationella

säkerheten, säkerheten för de organisationer eller den eller de

personer som tillhandahöll uppgifterna eller säkerheten för den

eller de personer som uppgifterna hänför sig till eller där utred­

ningar i samband med medlemsstaternas behöriga myndigheters

behandling av ansökningar om internationellt skydd eller med­

lemsstaternas internationella relationer skulle äventyras. I sådana

fall ska medlemsstaterna

a) ge de myndigheter som avses i kapitel V tillgång till upp­

gifterna eller källorna, och

b) fastställa förfaranden i nationell rätt som garanterar att sö­

kandens rätt till försvar iakttas.

När det gäller led b får medlemsstaterna i synnerhet bevilja

juridiska rådgivare eller andra rådgivare som genomgått säker­

hetskontroll tillgång till uppgifterna eller källorna i fråga, i den

mån uppgifterna är relevanta för prövningen av ansökan eller

beslutet om att återkalla internationellt skydd.

2. Medlemsstaterna ska se till att den juridiska rådgivaren

eller en annan rådgivare som bistår eller företräder en sökande

har tillträde till områden med begränsat tillträde som förvars­

enheter och transitzoner för att kunna rådgöra med denne, i

enlighet med artiklarna 10.4 och 18.2 b och c i direktiv

2013/33/EU.

3. Medlemsstaterna ska tillåta sökanden att till den person­

liga intervjun medföra en juridisk rådgivare eller annan, enligt

nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare.

Medlemsstaterna får föreskriva att den juridiska rådgivaren eller

den andra rådgivaren endast får göra inlägg i slutet av intervjun.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av denna artikel eller

artikel 25.1 b får medlemsstaterna föreskriva regler för juridiska

rådgivares eller andra rådgivares närvaro vid alla intervjuer un­

der asylförfarandet.

Medlemsstaterna får begära att sökanden är närvarande vid den

personliga intervjun även om han eller hon i enlighet med

villkoren i nationell rätt företräds av en juridisk rådgivare eller

annan rådgivare och får kräva att sökanden personligen besvarar

de frågor som ställs.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 25.1 b, ska från­

varon av juridisk rådgivare eller annan rådgivare inte hindra den

behöriga myndigheten från att genomföra en personlig intervju

med sökanden.

Artikel 24

Sökande i behov av särskilda förfarandegarantier

1. Medlemsstaterna ska inom rimlig tid efter det att en an­

sökan om internationellt skydd har gjorts bedöma huruvida

sökanden är i behov av särskilda förfarandegarantier.

2. Den bedömning som avses i punkt 1 får integreras i

befintliga nationella förfaranden och/eller i den bedömning

som avses i artikel 22 i direktiv 2013/33/EU och behöver

inte ske genom ett administrativt förfarande.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att sökande som har iden­

tifierats som sökande i behov av särskilda förfarandegarantier får

det stöd som behövs för att de ska kunna utnyttja de rättigheter

och uppfylla de skyldigheter som följer av detta direktiv under

hela asylförfarandet.

Om det stöd som behövs inte kan ges inom ramen för de

förfaranden som avses i artiklarna 31.8 och 43, särskilt i de

fall där medlemsstaterna anser att sökanden är i behov av sär­

skilda förfarandegarantier på grund av tortyr, våldtäkt eller an­

dra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld, ska

medlemsstaterna antingen inte tillämpa eller upphöra att till­

lämpa artiklarna 31.6 och 43. Om medlemsstaterna tillämpar

artikel 46.6 på sökande på vilka artiklarna 31.6 och 43 inte kan

tillämpas i enlighet med detta stycke ska medlemsstaterna åt­

minstone ge de garantier som föreskrivs i artikel 46.7.

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att behovet av särskilda

förfarandegarantier även uppfylls, i enlighet med detta direktiv,

om behovet framkommer i ett senare skede av förfarandet, utan

att nödvändigtvis börja om förfarandet.

45

46

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/75

Artikel 25

Garantier för ensamkommande barn

1. När det gäller alla förfaranden som fastställs i detta direk­

tiv ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av

artiklarna 14–17,

a) snarast möjligt vidta åtgärder för att säkerställa att en före­

trädare företräder och biträder det ensamkommande barnet,

för att göra det möjligt för honom eller henne att utnyttja de

rättigheter och uppfylla de skyldigheter som följer av detta

direktiv; det ensamkommande barnet ska omedelbart infor­

meras om att en företrädare har utsetts; denna företrädare

ska utföra sitt uppdrag i enlighet med principen om barnets

bästa och ska ha de nödvändiga sakkunskaperna för detta;

företrädaren ska endast bytas ut om det är nödvändigt; or­

ganisationer eller personer som befinner sig i eller skulle

kunna befinna sig i en intressekonflikt med det ensamkom­

mande barnet ska inte kunna utses till företrädare; företrä­

daren kan också vara den företrädare som avses i direktiv

2013/33/EU,

b) se till att företrädaren ges tillfälle att informera det ensam­

kommande barnet om innebörden och de tänkbara kon­

sekvenserna av den personliga intervjun och, i förekom­

mande fall, om hur han eller hon kan förbereda sig inför

den personliga intervjun. Medlemsstaterna ska se till att fö­

reträdaren och/eller en juridisk rådgivare eller annan, enligt

nationell rätt godkänd eller tillåten, rådgivare är närvarande

vid denna intervju och har möjlighet att ställa frågor och

lämna synpunkter, inom den ram som fastställs av den per­

son som genomför intervjun.

Medlemsstaterna får kräva att det ensamkommande barnet ska

närvara vid den personliga intervjun, även om företrädaren är

närvarande.

2. Medlemsstaterna får avstå från att utse någon företrädare

om det ensamkommande barnet med största sannolikhet kom­

mer att fylla 18 innan ett beslut fattas i första instans.

3. Medlemsstaterna ska se till att

a) om ett ensamkommande barn intervjuas om sin ansökan om

internationellt skydd i enlighet med artiklarna 14–17 och

34, ska denna intervju genomföras av en person som har

nödvändiga kunskaper om underårigas särskilda behov,

b) den beslutande myndighetens beslut om en asylansökan från

ett ensamkommande barn förbereds av en tjänsteman med

nödvändiga kunskaper om underårigas särskilda behov.

4. Ensamkommande barn och deras företrädare ska kost­

nadsfritt förses med rättslig information och information om

förfarandet enligt artikel 19 också i sådana förfaranden om

återkallande av internationellt skydd som föreskrivs i kapitel IV.

5. Medlemsstaterna får använda sig av läkarundersökningar

för att fastställa åldern på ensamkommande barn i samband

med prövningen av en ansökan om internationellt skydd i så­

dana fall där medlemsstaterna, efter sökandens allmänna utta­

landen eller andra relevanta indikationer hyser tvivel beträffande

sökandens ålder. Om medlemsstaterna därefter fortfarande hyser

tvivel när det gäller sökandens ålder ska de utgå ifrån att sö­

kanden är underårig.

Alla läkarundersökningar ska ske med full respekt för den per­

sonliga värdigheten varvid den minst invasiva typen av under­

sökning bör föredras och utföras av kvalificerade medicinska

yrkesutövare, för att i möjligaste mån medge ett tillförlitligt

resultat.

När läkarundersökningar används ska medlemsstaterna se till att

a) ensamkommande barn före prövningen av ansökan om in­

ternationellt skydd informeras om att en åldersbestämning

genom en läkarundersökning kan komma att göras och att

denna information ges på ett språk de förstår eller rimligen

kan förväntas förstå; denna information ska innehålla upp­

lysningar om undersökningsmetoden och eventuella kon­

sekvenser som resultatet av läkarundersökningen kan få för

prövningen av ansökan om internationellt skydd och också

om konsekvenserna av en vägran från det ensamkommande

barnet att genomgå en läkarundersökning,

b) ensamkommande barn och/eller deras företrädare ger sitt

samtycke till att en läkarundersökning görs för att fastställa

de berörda underårigas ålder, och

c) ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd

från ett ensamkommande barn som har vägrat att undergå

en läkarundersökning inte baserar sig enbart på denna väg­

ran.

Det faktum att ett ensamkommande barn har vägrat att ge­

nomgå en läkarundersökning ska inte vara ett hinder för den

beslutande myndigheten att fatta beslut om ansökan om inter­

nationellt skydd.

6. Barnets bästa ska komma i främsta rummet när medlems­

staterna genomför detta direktiv.

Om en medlemsstat under asylförfarandet fastställer att en per­

son är ett ensamkommande barn får den

a) tillämpa eller fortsätta att tillämpa artikel 31.8 endast om

i) sökanden kommer från ett land som uppfyller kriterierna

för säkra ursprungsländer enligt detta direktiv,

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/76

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

ii) sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan om

internationellt skydd som inte kan nekas prövning i en­

lighet med artikel 40.5, eller

iii) sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara

för den inre säkerheten eller den allmänna ordningen i

medlemsstaten eller med tvång har utvisats som ett all­

varligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt na­

tionell rätt,

b) tillämpa eller fortsätta att tillämpa artikel 43 i enlighet med

artiklarna 8–11 i direktiv 2013/33/EU endast om

i) sökanden kommer från ett land som uppfyller kriterierna

för säkra ursprungsländer enligt detta direktiv,

ii) sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan,

iii) sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara

för den inre säkerheten eller den allmänna ordningen i

medlemsstaten eller med tvång har utvisats som ett all­

varligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt na­

tionell rätt,

iv) det finns rimlig anledning att anta att ett land som inte

är en medlemsstat är ett säkert tredjeland för sökanden i

enlighet med artikel 38,

v) sökanden har vilselett myndigheterna genom att visa upp

falska handlingar, eller

vi) sökanden i ond tro har förstört eller gjort sig av med en

identitets- eller resehandling som skulle ha bidragit till att

fastställa hans eller hennes identitet eller medborgarskap.

Medlemsstaterna får tillämpa leden v och vi endast i enskilda

fall där det föreligger starka skäl att anta att sökanden för­

söker dölja relevanta faktorer som sannolikt skulle medföra

ett negativt beslut och under förutsättning att sökanden har

fått full möjlighet, med hänsyn tagen till de särskilda rätts­

säkerhetsbehoven för ensamkommande barn, att uppvisa

godtagbara skäl för de handlingar som avses i leden v och

vi, inbegripet genom samråd med sin företrädare.

c) neka prövning av ansökan i enlighet med artikel 33.2 c om

ett land som inte är en medlemsstat anses vara ett säkert

tredjeland för sökanden i enlighet med artikel 38 under för­

utsättning att detta är för den underåriges bästa,

d) tillämpa det förfarande som avses i artikel 20.3 om den

underåriges företrädare har juridisk utbildning i enlighet

med nationell rätt.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 41 ska medlems­

staterna vid tillämpningen av artikel 46.6 på ensamkommande

barn åtminstone ge de garantier som föreskrivs i artikel 46.7 i

samtliga fall.

Artikel 26

Förvar

1.

Medlemsstaterna får inte hålla en person i förvar endast av

det skälet att han eller hon är en sökande. Skäl och villkor för

förvar samt garantier för sökande i förvar ska utformas i enlig­

het med direktiv 2013/33/EU.

2. I de fall en sökande hålls i förvar ska medlemsstaterna

säkerställa att det finns en möjlighet till påskyndad rättslig pröv­

ning i enlighet med direktiv 2013/33/EU.

Artikel 27

Förfarande om ansökan återkallas

1. I den mån som medlemsstaterna i sin nationella rätt fö­

reskriver en möjlighet att uttryckligen återkalla ansökan ska de

se till att den beslutande myndigheten fattar beslut om att an­

tingen avbryta prövningen eller att avslå ansökan om interna­

tionellt skydd om en sökande uttryckligen återkallar ansökan.

2. Medlemsstaterna får också bestämma att den beslutande

myndigheten ska ha rätt att avbryta prövningen utan att fatta

beslut. I så fall ska medlemsstaterna se till att den beslutande

myndigheten inför en tjänsteanteckning i sökandens akt.

Artikel 28

Förfarande om sökanden implicit återkallar eller avstår från

sin ansökan

1. Om det finns skälig grund att anta att en sökande implicit

har återkallat eller avstått från sin ansökan, ska medlemsstaterna

se till att den beslutande myndigheten fattar beslut om att an­

tingen avbryta prövningen eller, förutsatt att den beslutande

myndigheten finner ansökan ogrundad på grundval av en ade­

kvat utredning av sakförhållandena i enlighet med artikel 4 i

direktiv 2011/95/EU, avslå ansökan.

Medlemsstaterna får förutsätta att sökanden implicit har återkal­

lat eller avstått från sin ansökan om internationellt skydd, i

synnerhet om det har kunnat fastställas att

a) sökanden har underlåtit att besvara en begäran om att lämna

information av betydelse för ansökan i enlighet med artikel 4

i direktiv 2011/95/EU, eller har underlåtit att infinna sig till

en personlig intervju enligt artiklarna 14–17 i det här direk­

tivet, om inte sökanden inom rimlig tid kan visa att hans

eller hennes underlåtenhet beror på omständigheter som han

eller hon inte rådde över,

47

48

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/77

b) sökanden har avvikit eller utan tillstånd lämnat den plats där

han eller hon bodde eller hölls i förvar utan att inom skälig

tid kontakta den behöriga myndigheten eller han eller hon

har underlåtit att inom skälig tid fullgöra sin anmälnings­

skyldighet eller annan skyldighet att meddela sig om sökan­

den inte kan visa att detta berodde på omständigheter som

han eller hon inte rådde över.

För att genomföra dessa bestämmelser får medlemsstaterna fast­

ställa tidsfrister eller riktlinjer.

2. Medlemsstaterna ska se till att en sökande som efter ett

beslut om att avbryta prövningen enligt punkt 1 i denna artikel

åter anmäler sig hos den behöriga myndigheten har möjlighet

att begära att ärendet tas upp på nytt eller att lämna in en ny

ansökan, som inte ska omfattas av förfarandet i artiklarna 40

och 41.

Medlemsstaterna får besluta om en tidsfrist på minst nio må­

nader efter vilken sökandens ärende inte längre kan tas upp på

nytt eller den nya ansökan får behandlas som en efterföljande

ansökan som omfattas av förfarandet i artiklarna 40 och 41.

Medlemsstaterna får föreskriva att sökandens ärende endast får

tas upp på nytt en gång.

Medlemsstaterna ska se till att en sådan person inte avlägsnas i

strid med principen om ”non-refoulement”.

Medlemsstaterna får föreskriva att den beslutande myndigheten

ska kunna återuppta prövningen i det skede där prövningen av

ansökan avbröts.

3. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av förord­

ning (EU) nr 604/2013.

Artikel 29

UNHCR:s roll

1. Medlemsstaterna ska ge UNHCR möjlighet att

a) ta kontakt medsökande, även de som hålls i förvar, befinner

sig vid gränsen och i transitzoner,

b) få tillgång till information om enskilda ansökningar om in­

ternationellt skydd, om förfarandets gång och om vilka be­

slut som har fattats, under förutsättning att sökanden sam­

tycker till detta,

c) vid utövandet av sin tillsyn enligt artikel 35 i Genèvekon­

ventionen lägga fram synpunkter till vilken behörig myndig­

het som helst i fråga om enskilda ansökningar om interna­

tionellt skydd i alla skeden av förfarandet.

2. Punkt 1 ska även vara tillämplig på en organisation som

för UNHCR:s räkning verkar i den berörda medlemsstaten i

enlighet med ett avtal med medlemsstaten i fråga.

Artikel 30

Insamling av uppgifter om enskilda ärenden

Medlemsstaterna får inte vid prövning av enskilda ärenden

a) röja uppgifter om enskilda ansökningar om internationellt

skydd, eller det faktum att en ansökan har lämnats in, till

den eller de påstådda aktörer som bedriver förföljelse eller

orsakar allvarlig skada,

b) inhämta uppgifter från den eller de påstådda aktörer som

bedriver förföljelse eller orsakar allvarlig skada på ett sätt

som skulle leda till att dessa aktörer får direkt information

om att en ansökan har lämnats in av sökanden i fråga, och

som skulle äventyra den fysiska integriteten hos sökanden

eller hos personer i beroendeställning, eller skulle äventyra

friheten och säkerheten för hans eller hennes familjemedlem­

mar som bor kvar i ursprungslandet.

KAPITEL III

FÖRFARANDEN I FÖRSTA INSTANS

AVSNITT I

Artikel 31

Prövningsförfarande

1. Medlemsstaterna ska handlägga ansökningar om interna­

tionellt skydd genom ett prövningsförfarande i enlighet med de

grundläggande principerna och garantierna i kapitel II.

2. Medlemsstaterna ska se till att ett prövningsförfarandet

avslutas så snart som möjligt utan att åsidosätta en lämplig

och fullständig prövning.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att prövningsförfarandet

avslutas inom sex månader från det att ansökan lämnats in.

Om en ansökan är föremål för det förfarande som föreskrivs i

förordning (EU) nr 604/2013 ska tidsfristen på sex månader

inledas vid den tidpunkt då det i enlighet med den förordningen

fastställs vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen

samt sökanden befinner sig på den medlemsstatens territorium

och har tagits om hand av den behöriga myndigheten.

Medlemsstaterna får förlänga den tidsfrist på sex månader som

anges i denna punkt med en period på högst ytterligare nio

månader om

a) ärendet involverar komplicerade faktiska och/eller rättsliga

omständigheter,

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/78

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

b) ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer

samtidigt ansöker om internationellt skydd, med följden att

det i praktiken blir mycket svårt att avsluta förfarandet inom

sexmånadersfristen,

c) förseningen uppenbart kan hänföras till sökandens underlå­

tenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 13.

I vederbörligen motiverade undantagsfall får medlemsstaterna

överskrida de tidsfrister som föreskrivs i denna punkt med högst

tre månader om det krävs för att säkerställa tillräcklig och full­

ständig prövning av ansökan om internationellt skydd.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 13 och

18 i direktiv 2011/95/EU får medlemsstaterna skjuta upp av­

slutandet av prövningsförfarandet om den beslutande myndig­

heten, på grund av osäkra förhållanden i ursprungslandet som

förväntas vara av tillfällig natur, inte rimligen kan fatta beslut

inom de tidsfrister som fastställs i punkt 3. I dessa fall ska

medlemsstaterna

a) se över situationen i det berörda ursprungslandet minst var

sjätte månad,

b) i rimlig tid informera de berörda sökandena om skälen till

senareläggandet, och

c) i rimlig tid informera kommissionen om uppskjutandet av

förfarandena för det ursprungslandet.

5. Medlemsstaterna ska under alla omständigheter slutföra

prövningsförfarandet inom högst 21 månader från det att an­

sökan inkommit.

6. Om inget beslut kan fattas inom sex månader ska med­

lemsstaterna se till att sökanden

a) informeras om förseningen, och

b) på begäran erhåller information om skälen för förseningen

och om den tidsfrist inom vilken beslut om hans eller hen­

nes ansökan är att vänta.

7. Medlemsstaterna får prioritera en prövning av en ansökan

om internationellt skydd i enlighet med de grundläggande prin­

ciperna och garantierna i kapitel II, i synnerhet,

a) om ansökan kan förväntas vara välgrundad,

b) om sökanden är utsatt i den mening som avses i artikel 22 i

direktiv 2013/33/EU eller är i behov av särskilda förfarande­

garantier, särskilt ensamkommande barn.

8. Medlemsstaterna får även föreskriva att ett prövningsför­

farande i enlighet med de grundläggande principerna och ga­

rantierna i kapitel II ska påskyndas och/eller genomföras vid

gränsen eller i transitzoner i enlighet med artikel 43 om

a) sökanden vid inlämnandet av sin ansökan och framläggandet

av de faktiska omständigheterna endast tagit med uppgifter

som saknar betydelse för prövningen av hans eller hennes

rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt

skydd enligt direktiv 2011/95/EU, eller

b) sökanden kommer från ett säkert ursprungsland enligt detta

direktiv, eller

c) sökanden har vilselett myndigheterna genom att lämna orik­

tiga uppgifter eller falska handlingar eller genom att undan­

hålla relevanta uppgifter eller handlingar som rör hans eller

hennes identitet och/eller medborgarskap och som kunde ha

påverkat beslutet i negativ riktning, eller

d) det är troligt att sökanden i ond tro har förstört eller gjort

sig av med en identitets- eller resehandling som skulle ha

bidragit till att fastställa hans eller hennes identitet eller

medborgarskap, eller

e) sökanden har lämnat uppenbart inkonsekventa och motsä­

gelsefulla, klart falska eller uppenbart osannolika uppgifter

som motsäger tillräckligt kontrollerad information om ur­

sprungslandet på ett sätt som gör att hans eller hennes på­

stående om rätt att betraktas som en person som beviljats

internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU uppenbart

är föga övertygande, eller

f) sökanden har lämnat in en efterföljande ansökan om inter­

nationellt skydd som inte kan nekas prövning i enlighet med

artikel 40.5, eller

g) sökanden lämnar in en ansökan enbart för att försena eller

hindra verkställigheten av ett redan fattat eller förestående

beslut som skulle leda till att sökanden avlägsnats, eller

h) sökanden olagligen anlände tillmedlemsstatens territorium

eller olagligen förlängde sin vistelse och, utan goda skäl,

varken har anmält sig till myndigheterna eller lämnat in en

ansökan om internationellt skydd så snart som möjligt med

tanke på omständigheterna kring inresan, eller

49

50

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/79

i) sökanden vägrar att fullgöra sin skyldighet att lämna fin­

geravtryck i enlighet med Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om

inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för

en effektiv tillämpning av förordning (EG) nr 604/2013

om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlems­

stat som har ansvaret för att pröva en ansökan om interna­

tionellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös

person har gett in i någon medlemsstat och för när med­

lemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jäm­

förelser med uppgifter i Eurodac för brottsbekämpande än­

damål (1), eller

j) sökanden på allvarliga grunder kan betraktas som en fara för

den inre säkerheten och den allmänna ordningen i den ak­

tuella medlemsstaten eller har med tvång utvisats som ett

allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet enligt natio­

nell rätt.

9. Medlemsstaterna ska fastställa tidsfrister för att fatta ett

beslut i första instans i enlighet med punkt 8. Dessa tidsfrister

ska vara rimliga.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 3, 4 och 5 får

medlemsstaterna överskrida dessa tidsfrister om det krävs i syfte

att säkerställa en adekvat och fullständig prövning av ansökan

om internationellt skydd.

Artikel 32

Ogrundade ansökningar

1. Om inte annat följer av artikel 27 får medlemsstaterna

endast anse en ansökan som ogrundad om den beslutande

myndigheten har konstaterat att sökanden inte har rätt till in­

ternationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

2. Vid ogrundade ansökningar, där någon av de omständig­

heter som förtecknas i artikel 31.8 är tillämplig, får medlems­

staterna även anse en ansökan vara uppenbart ogrundad, om

den definieras på detta sätt i nationell lagstiftning.

AVSNITT II

Artikel 33

Ansökningar som inte kan tas upp till prövning

1. Utöver de fall då en ansökan inte prövas enligt förordning

(EU) nr 604/2013 behöver inte medlemsstaterna pröva om

sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direk­

tiv 2011/95/EU, om en ansökan inte anses kunna tas upp till

prövning enligt denna artikel.

2. Medlemsstaterna får anse att en ansökan om internatio­

nellt skydd inte kan tas upp till prövning endast om

(1) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.

a) en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd,

b) ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första

asylland för sökanden enligt artikel 35,

c) ett land som inte är en medlemsstat betraktas som ett säkert

tredjeland för sökanden enligt artikel 38,

d) ansökan är en efterföljande ansökan, där inga nya fakta eller

uppgifter av relevans för prövningen av sökandens rätt att

betraktas som en person som beviljats internationellt skydd

enligt direktiv 2011/95/EU har framkommit eller lagts fram

av sökanden, eller

e) en person i beroendeställning lämnar in en ansökan efter det

att han eller hon enligt artikel 7.2 har godtagit att det egna

ärendet ska utgöra en del av en ansökan som lämnats in på

hans eller hennes vägnar och det inte finns några omstän­

digheter kring situationen för personen i beroendeställning

som motiverar en separat ansökan.

Artikel 34

Särskilda bestämmelser om intervjuer för att avgöra om

ansökan ska upptas till prövning

1. Medlemsstaterna ska ge sökande möjligheten att lägga

fram sina synpunkter på tillämpningen av de grunder som avses

i artikel 33 på de särskilda omständigheterna i hans eller hennes

fall, innan den beslutande myndigheten beslutar huruvida ansö­

kan om internationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte.

Medlemsstaterna ska därför genomföra en personlig intervju för

att avgöra om ansökan ska upptas till prövning. Om medlems­

staterna vill avvika från denna regel i samband med en efter­

följande ansökan, får detta endast ske med stöd av artikel 42.

Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artikel 4.2 a i

detta direktiv och artikel 5 i förordning (EU) nr 604/2013.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att personal vid andra

myndigheter än den beslutande myndigheten ska genomföra

den personliga intervjun för att avgöra om ansökan om inter­

nationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte. I sådana fall

ska medlemsstaterna säkerställa att sådan personal i förväg får

nödvändig grundläggande utbildning, särskilt om internationell

människorättslagstiftning, unionens asylregelverk och intervju­

teknik.

AVSNITT III

Artikel 35

Begreppet första asylland

Ett land kan betraktas som första asylland för en enskild sökan­

de, om

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/80

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

a) han eller hon har erkänts som flykting i landet och fort­

farande kan erhålla detta skydd, eller

b) han eller hon åtnjuter annat tillräckligt skydd i landet, in­

begripet enligt principen om ”non-refoulement”,

förutsatt att han eller hon kommer att tillåtas resa in på nytt i

det landet.

När medlemsstaterna tillämpar begreppet första asylland på en

sökandes särskilda omständigheter, får de ta hänsyn till arti­

kel 38.1. Sökanden ska beredas tillfälle att bestrida tillämp­

ningen av begreppet första asylland med hänvisning till de sär­

skilda omständigheterna i hans eller hennes fall.

Artikel 36

Begreppet säkert ursprungsland

1. Om det fastställs att ett tredjeland är ett säkert ursprungs­

land enligt detta direktiv kan landet, efter en enskild prövning

av ansökan, betraktas som ett säkert ursprungsland för en en­

skild sökande endast om

a) han eller hon är medborgare i det landet eller

b) han eller hon är en statslös person som tidigare hade sitt

hemvist i det landet,

och han eller hon inte har lagt fram några allvarliga skäl för att

landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn

till hans eller hennes särskilda omständigheter och i fråga om

hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats

internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU.

2. Medlemsstaterna ska i den nationella lagstiftningen fast­

ställa närmare regler och föreskrifter för tillämpningen av be­

greppet säkert ursprungsland.

Artikel 37

Nationellt fastställande av tredjeländer som säkra

ursprungsländer

1. Medlemsstaterna får behålla eller införa lagstiftning som, i

enlighet med bilaga I, gör det möjligt att på nationell nivå

fastställa säkra ursprungsländer i samband med prövning av

ansökningar om internationellt skydd.

2. Medlemsstaterna ska regelbundet se över situationen i

tredjeländer som fastställts som säkra ursprungsländer i enlighet

med denna artikel.

3. Bedömningen av huruvida ett land är ett säkert ursprungs­

land i enlighet med denna artikel ska grunda sig på ett urval av

informationskällor, särskilt information från andra medlemssta­

ter, stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra berörda in­

ternationella organisationer.

4. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de län­

der som betraktas som säkra ursprungsländer i enlighet med

denna artikel.

Artikel 38

Begreppet säkert tredjeland

1. Medlemsstaterna får tillämpa begreppet säkert tredjeland

endast om de behöriga myndigheterna är övertygade om att en

person som ansöker om internationellt skydd kommer att be­

handlas i enlighet med följande principer i det berörda tredje­

landet:

a) Sökandens liv och frihet är inte hotade på grund av ras,

religion, medborgarskap, tillhörighet till en viss samhälls­

grupp eller politisk övertygelse.

b) Det föreligger ingen risk för allvarlig skada enligt definitio­

nen i direktiv 2011/95/EU.

c) Principen om ”non-refoulement” iakttas i enlighet med Genè­

vekonventionen.

d) Förbudet mot varje återsändande som innebär åsidosättande

av förbudet mot tortyr och grym, omänsklig eller förned­

rande behandling i enlighet med folkrätten iakttas.

e) Sökanden har möjlighet att ansöka om flyktingstatus och,

om de befinns vara flyktingar, erhålla skydd i enlighet med

Genèvekonventionen.

2. Begreppet säkert tredjeland ska tillämpas i enlighet med

bestämmelser i nationell rätt, inbegripet

a) bestämmelser enligt vilka sökanden måste ha en anknytning

till det berörda tredjelandet som gör att det skulle vara rim­

ligt för denne att resa till det landet,

b) bestämmelser om vilka metoder de behöriga myndigheterna

ska använda för att säkerställa att begreppet säkert tredjeland

kan tillämpas på ett enskilt land eller en enskild sökande;

sådana metoder ska inbegripa att i varje enskilt fall bedöma

huruvida landet är säkert för en enskild sökande och/eller att

på nationell nivå fastställa länder som i allmänhet betraktas

som säkra,

c) bestämmelser i enlighet med internationell rätt som gör det

möjligt att genom en enskild prövning fastställa huruvida det

berörda tredjelandet är säkert för en enskild sökande, och

vilka minst ska göra det möjligt för sökanden att överklaga

tillämpningen av begreppet säkert tredjeland med anledning

av att tredjelandet i fråga inte är säkert med hänsyn till hans

eller hennes särskilda omständigheter; sökanden ska också

tillåtas att invända mot sin anknytning till tredjelandet

enlighet med led a.

i

51

52

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/81

3. Om ett beslut genomförs endast på grundval av denna

artikel ska medlemsstaterna

a) informera sökanden om detta, och

b) förse sökanden med en handling på tredjelandets språk som

underrättar myndigheterna i det landet om att ansökan inte

har prövats i sak.

4. Om tredjelandet nekar en sökande tillstånd att resa in på

dess territorium, ska medlemsstaterna se till att rätt till prövning

ges i enlighet med de grundläggande principer och garantier

som beskrivs i kapitel II.

5. Medlemsstaterna ska regelbundet underrätta kommissio­

nen om tredjeländer på vilka detta begrepp tillämpas enligt

bestämmelserna i denna artikel.

Artikel 39

Begreppet europeiska säkra tredjeländer

1. Medlemsstaterna får föreskriva att en ansökan om inter­

nationellt skydd och säkerheten för sökanden när det gäller

hans eller hennes särskilda omständigheter enligt beskrivningen

i kapitel II inte ska prövas eller inte ska prövas fullständigt i fall

där en behörig myndighet på grundval av sakförhållanden har

fastställt att sökanden försöker att resa in eller har rest in olag­

ligt på territoriet från ett säkert tredjeland i enlighet med punkt

2.

2. Ett tredjeland kan endast anses vara ett säkert tredjeland

enligt punkt 1 om

a) det har ratificerat och följer bestämmelserna i Genèvekon­

ventionen utan geografiska begränsningar,

b) det har inrättat ett lagstadgat asylförfarande, och

c) det har ratificerat Europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och

följer bestämmelserna i denna, inklusive normerna med av­

seende på effektiva rättsmedel.

3. Sökanden ska beredas tillfälle att bestrida tillämpningen av

begreppet europeiska säkra tredjeländer med hänvisning till att

det berörda tredjelandet inte är säkert på grund av de särskilda

omständigheterna i hans eller hennes fall.

4. De berörda medlemsstaterna ska i nationell rätt fastställa

villkoren för genomförande av bestämmelserna i punkt 1 och

följderna av de beslut som fattas enligt dessa bestämmelser i

enlighet med principen om ”non-refoulement”, inbegripet bestäm­

melser om undantag från tillämpningen av denna artikel av

humanitära, politiska eller folkrättsliga skäl.

5. Vid genomförande av ett beslut som enbart grundas på

denna artikel ska de berörda medlemsstaterna

a) informera sökanden om detta, och

b) förse sökanden med en handling på tredjelandets språk som

underrättar myndigheterna i det landet om att ansökan inte

har prövats i sak.

6. Om det säkra tredjelandet inte återtar sökanden ska med­

lemsstaterna se till att rätt till prövning ges i enlighet med de

grundläggande principer och garantier som anges i kapitel II.

7. Medlemsstaterna ska regelbundet underrätta kommissio­

nen om tredjeländer på vilka detta begrepp tillämpas i enlighet

med denna artikel.

AVSNITT IV

Artikel 40

Efterföljande ansökan

1. När en person som har ansökt om internationellt skydd i

en medlemsstat lämnar ytterligare utsagor eller lämnar in en

efterföljande ansökan i samma medlemsstat ska medlemsstaten

pröva dessa ytterligare utsagor eller fakta i den efterföljande

ansökan i samband med prövningen av den tidigare ansökan

eller i samband med prövningen av det omprövade beslutet eller

överklagandet i den mån de behöriga myndigheterna kan beakta

och pröva alla fakta som utgör grund för dessa ytterligare ut­

sagor eller den efterföljande ansökan inom denna ram.

2. När beslut fattas enligt artikel 33.2 d om huruvida en

ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning

ska en efterföljande ansökan om internationellt skydd först bli

föremål för en preliminär prövning om nya fakta eller uppgifter

har framkommit eller har lagts fram av sökanden vad avser

sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats inter­

nationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

3. Om den preliminära prövningen enligt punkt 2 leder fram

till slutsatsen att nya fakta eller uppgifter har framkommit eller

lagts fram av sökanden vilka på ett avgörande sätt bidrar till

sökandens möjligheter att betraktas som en person som bevil­

jats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU, ska ansö­

kan prövas på nytt enligt kapitel II. Medlemsstaterna får också

ange andra skäl till att gå vidare med en efterföljande ansökan.

4. Medlemsstaterna får föreskriva att ansökan endast kom­

mer att prövas vidare om sökanden utan egen förskyllan i det

tidigare förfarandet var oförmögen att göra gällande de situa­

tioner som avses i punkterna 2 och 3 i denna artikel, i synner­

het genom att använda sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt

artikel 46.

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/82

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

5. När en efterföljande ansökan inte prövas vidare enligt

denna artikel ska den nekas prövning enligt artikel 33.2 d.

6. Det förfarande som avses i denna artikel får också till­

lämpas på

a) en person i beroendeställning som lämnat in en ansökan

efter det att han eller hon enligt artikel 7.2 har godtagit

att det egna ärendet ska utgöra en del av en ansökan som

lämnats in på hans eller hennes vägnar, och/eller

b) en ogift underårig som lämnat in en ansökan efter det att en

ansökan lämnats in på hans eller hennes vägnar enligt ar­

tikel 7.5 c.

I sådana fall ska man vid den preliminära prövningen enligt

punkt 2 undersöka om det finns fakta avseende ifrågavarande

persons eller den ogifte underåriges situation som motiverar en

separat ansökan.

7. Om en person avseende vilken ett beslut om överföring

ska verkställas i enlighet med förordning (EU) nr 604/2013 gör

ytterligare framställningar eller lämnar in en efterföljande ansö­

kan i den medlemsstat som ska verkställa överföringen, ska

dessa framställningar eller efterföljande ansökningar utredas av

den ansvariga medlemsstat som avses i den förordningen i en­

lighet med detta direktiv.

Artikel 41

Undantag från rätten att stanna kvar vid efterföljande

ansökningar

1. Medlemsstaterna får göra undantag från rätten att stanna

kvar på territoriet om en person

a) har lämnat in en första efterföljande ansökan som inte prö­

vas vidare i enlighet med artikel 40.5, enbart för att försena

eller hindra verkställigheten av ett beslut som skulle leda till

att han eller hon omedelbart avlägsnas från den medlems­

staten, eller

b) lämnar in ytterligare en efterföljande ansökan i samma med­

lemsstat som redan fattat ett slutligt beslut om att inte pröva

en första efterföljande ansökan enligt artikel 40.5 eller ett

slutligt beslut om att avslå den ansökan såsom ogrundad.

Medlemsstaterna får göra ett sådant undantag endast om den

beslutande myndigheten anser att avlägsnandet inte direkt eller

indirekt resulterar i refoulement i strid med medlemsstatens in­

ternationella och unionsrättsliga åtaganden.

2. I de fall som avses i punkt 1 får medlemsstaterna också

a) göra undantag från de tidsfrister som normalt är

tillämpliga på påskyndade förfaranden, i enlighet med natio­

nell rätt, om prövningsförfarandet påskyndas i enlighet med

artikel 31.8 g,

b) göra undantag från de tidsfrister som normalt är tillämpliga i

prövningsförfaranden enligt artiklarna 33 och 34, i enlighet

med nationell rätt, och/eller

c) göra undantag från artikel 46.8.

Artikel 42

Förfaranderegler

1. Medlemsstaterna ska se till att sökande vilkas ansökningar

är föremål för en preliminär prövning enligt artikel 40 omfattas

av de garantier som anges i artikel 12.1.

2. Medlemsstaterna får i nationell rätt föreskriva bestämmel­

ser om den preliminära prövningen enligt artikel 40. Dessa

bestämmelser får bland annat

a) ålägga den berörda sökanden att ange de sakförhållanden

och lägga fram de bevis som motiverar ett nytt förfarande,

b) tillåta att den preliminära prövningen genomförs enbart på

grundval av skriftliga inlagor utan krav på att sökanden ska

intervjuas personligen, förutom i de fall som avses i arti­

kel 40.6.

Dessa regler får inte göra det omöjligt för en sökande att få

tillgång till ett nytt förfarande och de får inte heller innebära att

tillgången till ett nytt förfarande i praktiken sätts ur spel eller

allvarligt inskränks.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att sökanden informeras

på lämpligt sätt om utfallet av den preliminära prövningen

och, om ansökan inte kommer att prövas vidare, skälen till

detta och möjligheterna att överklaga eller begäran en ompröv­

ning av det beslutet.

AVSNITT V

Artikel 43

Gränsförfaranden

1. Medlemsstaterna får föreskriva förfaranden, i enlighet med

de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II, för att

vid medlemsstatens gräns eller i transitzoner besluta om

a) huruvida en ansökan som lämnas in där ska tas upp till

prövning, enligt artikel 33, och/eller

53

54

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/83

b) innehållet i en ansökan i ett förfarande enligt artikel 31.8.

2. Medlemsstaterna ska se till att ett beslut inom ramen för

de förfaranden som föreskrivs i punkt 1 fattas inom rimlig tid.

Om ett beslut inte har fattats inom fyra veckor, ska sökanden

beviljas inresa till medlemsstatens territorium så att hans eller

hennes ansökan kan handläggas i enlighet med andra bestäm­

melser i detta direktiv.

3. I händelse av ankomster som omfattar ett stort antal

tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som lämnar an­

sökningar om internationellt skydd vid gränsen eller i en tran­

sitzon, vilket gör det omöjligt i praktiken att där tillämpa be­

stämmelserna i punkt 1, får dessa förfaranden även tillämpas

om och under den tid dessa tredjelandsmedborgare eller stats­

lösa personer normalt är förlagda på platser i närheten av grän­

sen eller i transitzonen.

KAPITEL IV

FÖRFARANDEN FÖR ÅTERKALLANDE AV INTERNATIONELLT

SKYDD

Artikel 44

Återkallande av internationellt skydd

Medlemsstaterna ska se till att en utredning får inledas om att

återkalla en persons internationella skydd så snart det framkom­

mer nya fakta eller uppgifter som tyder på att det finns skäl att

ompröva giltigheten av hans eller hennes internationella skydd.

Artikel 45

Förfaranderegler

1. Medlemsstaterna ska se till att när den behöriga myndig­

heten överväger att återkalla en tredjelandsmedborgares eller en

statslös persons internationella skydd i enlighet med artikel 14

eller 19 i direktiv 2011/95/EU, ska denna person åtnjuta föl­

jande garantier:

a) Han eller hon ska underrättas skriftligen om att den behöriga

myndigheten omprövar hans eller hennes rätt att betraktas

som en person som beviljats internationellt skydd och skälen

för en sådan omprövning.

b) Han eller hon ska ges möjlighet att i en personlig intervju

enligt artikel 12.1 b och artiklarna 14–17 eller i en skriftlig

förklaring ange sina skäl till varför hans eller hennes inter­

nationella skydd inte bör återkallas.

2. Dessutom ska medlemsstaterna inom ramen för det för­

farande som anges i punkt 1 se till att

a) den behöriga myndigheten kan erhålla korrekta och upp­

daterade uppgifter från olika källor, vid behov t.ex. från stöd­

kontoret och UNHCR, om den allmänna situationen i de

berörda personernas ursprungsländer, och

b) om uppgifter samlas i ett enskilt fall för att ompröva en

persons internationella skydd, får dessa inte inhämtas från

en aktör som utövar förföljelse eller orsakar allvarlig skada

på ett sådant sätt att en sådan aktör får direkt information

om att den berörda personen är en person som beviljats

internationellt skydd vars status är under omprövning, eller

att den fysiska integriteten för den berörda personen eller

personer i beroendeställning eller friheten och säkerheten för

de familjemedlemmar som fortfarande är bosatta i ur­

sprungslandet äventyras.

3. Medlemsstaterna ska se till att den behöriga myndighetens

beslut att återkalla det internationella skyddet lämnas skriftligen.

De faktiska och rättsliga skälen ska anges i beslutet och infor­

mation om hur beslutet kan överklagas ska lämnas skriftligen.

4. Så snart den behöriga myndigheten har fattat ett beslut

om att återkalla det internationella skyddet ska artiklarna 20,

22, 23.1 och 29 även vara tillämpliga.

5. Genom avvikelse från punkterna 1–4 i denna artikel får

medlemsstaterna besluta att det internationella skyddet upphör

genom lag om den som beviljats internationellt skydd otvetydigt

avsagt sig detta skydd. Medlemsstaterna får också föreskriva att

det internationella skyddet ska upphöra genom lag om den som

beviljats internationellt skydd blir medborgare i den medlems­

staten.

KAPITEL V

ÖVERKLAGANDE

Artikel 46

Rätten till ett effektivt rättsmedel

1. Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett

effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

a) Ett beslut som fattats om en ansökan om internationellt

skydd, inbegripet ett beslut

i) att anse en ansökan ogrundad med avseende på flyk­

tingstatus och/eller subsidiärt skydd,

ii) att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt

artikel 33.2,

iii) som fattas vid gränsen eller i en medlemsstats transitzo­

ner enligt artikel 43.1,

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/84

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

iv) att inte pröva en ansökan enligt artikel 39.

b) En vägran att ta upp prövningen av en asylansökan på nytt

efter det att den har avbrutits i enlighet med artiklarna 27

och 28.

c) Ett beslut att återkalla internationellt skydd enligt artikel 45.

2. Medlemsstaterna ska se till att personer som av den be­

slutande myndigheten ansetts ha rätt till subsidiärt skydd till­

försäkras rätt till ett effektivt rättsmedel i enlighet med punkt 1

mot beslut som innebär att ansökan betraktas som ogrundad

med avseende på flyktingstatus.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 c får en med­

lemsstat neka prövning av ett överklagande av ett beslut som

innebär att en ansökan anses vara ogrundad med avseende på

flyktingstatus på grund av otillräckligt intresse från sökandens

sida att fullfölja förfarandet, om den status som subsidiärt

skyddsbehövande som beviljats av medlemsstaten ger samma

rättigheter och förmåner som flyktingstatus i enlighet med

unionsrätten och nationell rätt.

3. I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlems­

staterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full ompröv­

ning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska

som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande

fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet

med direktiv 2011/95/EU, åtminstone när handläggningen av

överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.

4. Medlemsstaterna ska fastställa skäliga tidsfrister och andra

nödvändiga bestämmelser så att sökanden kan utöva sin rätt till

effektiva rättsmedel enligt punkt 1. Tidsfristerna får inte göra

detta omöjligt eller orimligt svårt.

Medlemsstaten får även föreskriva att beslut som fattats i enlig­

het med artikel 43 ska bli föremål för granskning ex officio.

5. Utan hinder av punkt 6 ska medlemsstaterna låta sökande

stanna på deras territorium till dess att tidsfristen för utövande

av rätten till ett effektivt rättsmedel har löpt ut och, om de har

utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av

omprövningen.

6. Vid beslut om

a) att anse en ansökan uppenbart ogrundad i enlighet med

artikel 32.2 eller ogrundad efter prövning i enlighet med

artikel 31.8, utom i fall där dessa beslut grundar sig på de

omständigheter som avses i artikel 31.8 h,

b) att en ansökan inte kan tas upp till prövning enligt arti­

kel 33.2 a, b eller d,

c) att vägra att återuppta prövningen av sökandens ärende efter

att det har avbrutits i enlighet med artikel 28, eller

d) om att ansökan inte ska prövas eller inte ska prövas full­

ständigt enligt artikel 39,

ska en domstol eller tribunal ha rätt att avgöra om den sökande

får stanna kvar i medlemsstaten, antingen på begäran av sökan­

den eller ex officio, om beslutet leder till att sökandens rätt att

stanna kvar i medlemsstaten upphör, och när i sådana situatio­

ner rätten att stanna kvar i medlemsstaten, i avvaktan på resul­

tatet av prövningen inte regleras i nationell rätt.

7. Punkt 6 ska endast tillämpas på de förfaranden som anges

i artikel 43 under förutsättning att

a) sökanden har tillgång till nödvändig tolkning och nödvän­

digt rättsligt bistånd och biträde samt har minst en vecka på

sig att förbereda sin begäran och att för domstolen lägga

fram de argument som talar för att låta honom eller henne

stanna kvar på territoriet i avvaktan på resultatet av förfaran­

det,

b) inom ramen för prövningen av den begäran som avses i

punkt 6, domstolen eller tribunalen prövar den beslutande

myndighetens negativa beslut med avseende på faktiska och

rättsliga omständigheter.

Om de villkor som avses i leden a och b inte är uppfyllda ska

punkt 5 tillämpas.

8. Medlemsstaterna ska tillåta sökanden att stanna kvar på

deras territorium i avvaktan på resultatet av förfarandet enligt

punkterna 6 och 7 för att avgöra om sökanden får stanna kvar

på territoriet.

9. Punkterna 5, 6 och 7 ska inte påverka tillämpningen av

artikel 26 i förordning (EU) nr 604/2013.

10. Medlemsstaterna får fastställa tidsfrister för domstolen

enligt punkt 1 för att pröva den beslutande myndighetens be­

slut.

11. Medlemsstaterna får även i nationell lagstiftning fastställa

under vilka förhållanden det kan anses att en sökande implicit

har återkallat eller avstått från sitt rättsmedel enligt punkt 1,

tillsammans med regler om det förfarande som ska följas.

55

56

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/85

KAPITEL VI

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 47

Överklagande från offentliga myndigheter

Detta direktiv påverkar inte offentliga myndigheters möjlighet

att överklaga administrativa och/eller rättsliga beslut enligt na­

tionell lagstiftning.

Artikel 48

Konfidentialitet

Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som genomför

detta direktiv är bundna av tystnadsplikt enligt nationell lags­

tiftning vad avser alla uppgifter de får kännedom om i samband

med sitt arbete.

Artikel 49

Samarbete

Varje medlemsstat ska utse en nationell kontaktpunkt och un­

derrätta kommissionen om dess adress. Kommissionen ska

översända dessa upplysningar till övriga medlemsstater.

Medlemsstaterna ska i samarbete med kommissionen vidta alla

lämpliga åtgärder för att upprätta ett direkt samarbete och ett

informationsutbyte mellan behöriga myndigheter.

Om de åtgärder som avses i artiklarna 6.5, 14.1 andra stycket

och 31.3 b tillgrips ska medlemsstaterna så snart skälen för

tillämpningen av dessa undantagsåtgärder inte längre föreligger,

och minst årligen, informera kommissionen om detta. Denna

information ska om möjligt innefatta uppgifter om den andel av

ansökningarna för vilken undantag tillämpats jämfört med det

totala antalet ansökningar som behandlats under perioden.

Artikel 50

Rapport

Senast den 20 juli 2017 ska kommissionen rapportera till Eu­

ropaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i

medlemsstaterna och föreslå nödvändiga ändringar. Medlems­

staterna ska till kommissionen översända alla uppgifter som

behövs för att utarbeta denna rapport. Efter det att rapporten

har lagts fram ska kommissionen minst en gång vart femte år

rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen

av detta direktiv i medlemsstaterna.

Som en del av den första rapporten ska kommissionen också

särskilt ta upp tillämpningen av artikel 17 och de olika verktyg

som används när det gäller protokollet från den personliga

intervjun.

Artikel 51

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar

och andra författningar som är nödvändiga för att följa

artiklarna 1–30, artikel 31.1, 31.2, 31.6–31.9, artiklarna 32–46,

artiklarna 49 och 50 och bilaga I senast den 20 juli 2015. De

ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa be­

stämmelser.

2. Medlemsstaterna ska senast den 20 juli 2018 sätta i kraft

de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nöd­

vändiga för att följa artikel 31.3, 31.4 och 31.5. De ska till

kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

3. När en medlemsstat antar de bestämmelser som anges i

punkterna 1 och 2 ska de innehålla en hänvisning till detta

direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentlig­

görs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i

befintliga lagar och andra författningar till det direktiv som

upphävs genom detta direktiv ska anses som hänvisningar till

detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska

göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlems­

stat själv utfärda.

4. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten

till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de

antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 52

Övergångsbestämmelser

Medlemsstaterna ska tillämpa de bestämmelser i lagar och andra

författningar som anges i artikel 51(1) på ansökningar om in­

ternationellt skydd som lämnats in och på förfaranden för åter­

kallande av internationellt skydd som inletts efter den 20 juli

2015 eller vid ett tidigare datum. Ansökningar som lämnats in

före den 20 juli 2015 och förfaranden för återkallande av flyk­

tingstatus som inletts före den dagen ska omfattas av de lagar

och andra författningar som antagits enligt direktiv

2005/85/EG.

Medlemsstaterna ska tillämpa de lagar och andra författningar

som avses i artikel 51.2 på ansökningar om internationellt

skydd som lämnats in efter den 20 juli 2018 eller ett tidigare

datum. Ansökningar som lämnats in före den dagen ska om­

fattas av de lagar och andra författningar som anges i direktiv

2005/85/EG.

Artikel 53

Upphävande

För de medlemsstater som är bundna av det här direktivet ska

direktiv 2005/85/EG upphöra att gälla den 21 juli 2015, dock

utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det

gäller den tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning

av direktivet som anges i del B i bilaga II.

Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvis­

ningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jäm­

förelsetabellen i bilaga III.

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/86

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Artikel 54

Ikraftträdande och tillämpning

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens

officiella tidning.

Artiklarna 47 och 48 ska tillämpas från och med den 21 juli 2015.

Artikel 55

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i den 26 juni 2013.

På Europaparlamentets vägnar

På rådets vägnar

M. SCHULZ

A. SHATTER

Ordförande

Ordförande

57

58

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/87

BILAGA I

Fastställande av säkra ursprungsländer enligt artikel 37.1

Ett land ska betraktas som ett säkert ursprungsland om det på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av

lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och

genomgående inte förekommer någon förföljelse enligt artikel 9 i direktiv 2011/95/EU, samt ingen tortyr eller omänsklig

eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av interna­

tionell eller intern väpnad konflikt.

Vid denna bedömning ska man bland annat beakta i vilken utsträckning skydd mot förföljelse eller misshandel ges genom

att undersöka

a) landets berörda lagar och förordningar och på vilket sätt de tillämpas,

b) hur landet iakttar de rättigheter och friheter som är fastställda i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna och/eller i den internationella konventionen om medborgerliga och

politiska rättigheter och/eller Förenta nationernas konvention mot tortyr, särskilt de rättigheter från vilka det inte går

att göra undantag enligt artikel 15.2 i nämnda Europeiska konvention,

c) hur landet iakttar principen om ”non-refoulement” i enlighet med Genèvekonventionen,

d) om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel mot överträdelser av dessa rättigheter och friheter.

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/88

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

BILAGA II

DEL A

Upphävt direktiv

(som det hänvisas till i artikel 53)

Rådets direktiv 2005/85/EG

(EUT L 326, 13.12.2005, s. 13)

DEL B

Tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning

(som det hänvisas till i artikel 51)

Direktiv

Tidsfrister för införlivande

2005/85/EG

Första tidsfrist: den 1 december 2007

Andra tidsfrist: den 1 december 2008

59

60

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/89

BILAGA III

Jämförelsetabell

Direktiv 2005/85/EG

Artikel 1

Artikel 2 a–c

—

Artikel 2 d–f

—

Artikel 2 g

—

Artikel 2 h–k

—

Artikel 3.1 och 3.2

Artikel 3.3

Artikel 3.4

Artikel 4.1 första stycket

Artikel 4.1 andra stycket

Artikel 4.2 a

Artikel 4.2 b–d

Artikel 4.2 e

Artikel 4.2 f

—

Artikel 4.3

—

Artikel 5

Artikel 6.1

—

Artikel 6.2 och 6.3

—

—

Artikel 6.4

Artikel 6.5

—

Artikel 7.1 och 7.2

Detta direktiv

Artikel 1

Artikel 2 a–c

Artikel 2 d

Artikel 2 e–g

Artikel 2 h och i

Artikel 2 j

Artikel 2 k och l

Artikel 2 m–p

Artikel 2 q

Artikel 3.1 och 3.2

—

Artikel 3.3

Artikel 4.1 första stycket

—

Artikel 4.2 a

—

Artikel 4.2 b

—

Artikel 4.3

Artikel 4.4

Artikel 4.5

Artikel 5

Artikel 6.1

Artikel 6.2–6.4

Artikel 7.1 och 7.2

Artikel 7.3

Artikel 7.4

Artikel 7.5

—

Artikel 8

Artikel 9.1 och 9.2

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/90

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Direktiv 2005/85/EG

—

Artikel 8.1

—

Artikel 8.2 a–c

—

Artikel 8.3 och 8.4

Artikel 9.1

Artikel 9.2, första stycket

Artikel 9.2, andra stycket

Artikel 9.2, tredje stycket

Artikel 9.3

Artikel 10.1 a–c

—

Artikel 10.1 d och 10.1 e

Artikel 10.2

Artikel 11

Artikel 12.1 första stycket

Artikel 12.2 andra stycket

—

Artikel 12.2 tredje stycket

Artikel 12.2 a

Artikel 12.2 b

Artikel 12.2 c

Artikel 12.3 första stycket

Artikel 12.3 andra stycket

Artikel 12.4–6

Artikel 13.1–2

Artikel 13.3 a

—

Artikel 13.3 b

—

—

Artikel 13.4

Detta direktiv

Artikel 9.3

Artikel 10.1

Artikel 10.2

Artikel 10.3 a–c

Artikel 10.3 d

Artikel 10.4 och 10.5

Artikel 11.1

Artikel 11.2 första stycket

—

Artikel 11.2 andra stycket

Artikel 11.3

Artikel 12.1 a–c

Artikel 12.1 d

Artikel 12.1 e och f

Artikel 12.2

Artikel 13

Artikel 14.1 första stycket

—

Artikel 14.1 andra och tredje stycket

Artikel 14.1 fjärde stycket

Artikel 14.2 a

—

—

Artikel 14.2 b

Artikel 14.2 andra stycket

Artikel 14.3–14.5

Artikel 15.1 och 15.2

Artikel 15.3 a

Artikel 15.3 b

Artikel 15.3 c

Artikel 15.3 d

Artikel 15.3 e

Artikel 15.4

61

62

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/91

Direktiv 2005/85/EG

Artikel 13.5

—

Artikel 14

—

—

—

Artikel 15.1

Artikel 15.2

—

—

Artikel 15.3 a

Artikel 15.3 b och c

Artikel 15.3 d

Artikel 15.3 andra stycket

Artikel 15.4–6

—

Artikel 16.1 första stycket

Artikel 16.1 andra stycket första meningen

—

Artikel 16.1 andra stycket andra meningen

Artikel 16.2 första meningen

Artikel 16.2 andra meningen

—

Artikel 16.3

Artikel 16.4 första stycket

Artikel 16.4 andra och tredje stycket

—

Artikel 17.1

Artikel 17.2 a

Artikel 17.2 b och c

Artikel 17.3

Artikel 17.4

—

Artikel 17.5

Detta direktiv

—

Artikel 16

—

Artikel 17

Artikel 18

Artikel 19

Artikel 22.1

Artikel 20.1

Artikel 20.2–20.4

Artikel 21.1

—

Artikel 21.2 a och b

—

—

Artikel 21.3–21.5

Artikel 22.2

Artikel 23.1 första stycket

Artikel 23.1 andra stycket inledande orden

Artikel 23.1 a

Artikel 23.1 b

Artikel 23.2

—

Artikel 23.3

Artikel 23.4 första stycket

—

Artikel 23.4 andra och tredje stycket

Artikel 24

Artikel 25.1

Artikel 25.2

—

—

Artikel 25.3

Artikel 25.4

Artikel 25.5

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/92

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Direktiv 2005/85/EG

—

Artikel 17.6

Artikel 18

Artikel 19

Artikel 20.1 och 20.2

—

Artikel 21

Artikel 22

Artikel 23.1

Artikel 23.2, första stycket

—

—

Artikel 23.2, andra stycket

Artikel 23.3

—

Artikel 23.4 a

Artikel 23.4 b

Artikel 23.4 c i

Artikel 23.4 c ii

Artikel 23.4 d

Artikel 23.4 e

Artikel 23.4 f

Artikel 23.4 g

—

Artikel 23.4 h och i

Artikel 23.4 j

—

Artikel 23.4 k och l

Artikel 23.4 m

Artikel 23.4 n och o

—

Artikel 24

—

Artikel 25

Artikel 25.1

Detta direktiv

Artikel 25.6

Artikel 25.7

Artikel 26

Artikel 27

Artikel 28.1 och 28.2

Artikel 28.3

Artikel 29

Artikel 30

Artikel 31.1

Artikel 31.2

Artikel 31.3

Artikel 31.4 och 31.5

Artikel 31.6

—

Artikel 31.7

Artikel 31.8 a

—

Artikel 31.8 b

—

Artikel 31.8 c

—

Artikel 31.8 d

Artikel 31.8 e

Artikel 31.8 f

—

Artikel 31.8 g

Artikel 31.8 h och i

—

Artikel 31.8 j

—

Artikel 31.9

—

Artikel 32 (flyttad artikel 28)

Artikel 33

Artikel 33.1

63

64

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/93

Direktiv 2005/85/EG

Artikel 25.2 a–c

Artikel 25.2 d och e

Artikel 25.2 f och g

—

Artikel 26

Artikel 27.1 a

—

Artikel 27.1 b–d

Artikel 27.2–5

Artikel 28

Artikel 29

Artikel 30.1

Artikel 30.2–30.4

—

Artikel 30.5 och 30.6

Artikel 31.1

Artikel 31.2

Artikel 31.3

Artikel 32.1

Artikel 32.2

Artikel 32.3

Artikel 32.4

Artikel 32.5

Artikel 32.6

—

Artikel 32.7 första stycket

—

Artikel 32.7 andra stycket

—

—

Artikel 33

Artikel 34.1 och 34.2 a

Artikel 34.2 b

Artikel 34.2 c

Detta direktiv

Artikel 33.2 a–c

—

Artikel 33.2 d och e

Artikel 34

Artikel 35

Artikel 38.1 a

Artikel 38.1 b

Artikel 38.1 c–e

Artikel 38.2–5

Artikel 32

—

Artikel 37.1

—

Artikel 37.2

Artikel 37.3 och 37.4

Artikel 36.1

—

Artikel 36.2

Artikel 40.1

—

Artikel 40.2

Artikel 40.3 första meningen

Artikel 40.3 andra meningen

Artikel 40.4

Artikel 40.5

Artikel 40.6 a

Artikel 40.6 b

Artikel 40.6 andra stycket

Artikel 40.7

Artikel 41

—

Artikel 42.1 och 42.2 a

—

Artikel 42.2 b

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

L 180/94

SV

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Direktiv 2005/85/EG

Artikel 34.3 a

Artikel 34.3 b

Artikel 35.1

—

Artikel 35.2 och 35.3 a–f

Artikel 35.4

Artikel 35.5

Artikel 36.1–36.2 c

Artikel 36.2 d

Artikel 36.3

—

Artikel 36.4–6

—

Artikel 36.7

Artikel 37

Artikel 38

—

Artikel 39.1 a i och ii

Artikel 39.1 a iii

Artikel 39.1 b

Artikel 39.1 c och d

Artikel 39.1 e

—

Artikel 39.2

—

Artikel 39.3

—

Artikel 39.4

Artikel 39.5

Artikel 39.6

Artikel 40

Artikel 41

—

Artikel 42

Detta direktiv

Artikel 42.3

—

Artikel 43.1 a

Artikel 43.1 b

—

Artikel 43.2

Artikel 43.3

Artikel 39.1–39.2 c

—

—

Artikel 39.3

Artikel 39.4–39.6

Artikel 39.7

—

Artikel 44

Artikel 45

Artikel 46.1 a i

Artikel 46.1 a ii och iii

—

Artikel 46.1 b

—

Artikel 46.1 c

Artikel 46.2 och 46.3

Artikel 46.4 första stycket

Artikel 46.4 andra och tredje stycket

—

Artikel 46.5–46.9

Artikel 46.10

—

Artikel 41.11

Artikel 47

Artikel 48

Artikel 49

Artikel 50

65

66

Prop. 2020/21:71

Bilaga 1

29.6.2013

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 180/95

Direktiv 2005/85/EG

Artikel 43 första stycket

—

Artikel 43 andra och tredje stycket

Artikel 44

—

—

Artikel 45

Artikel 46

Bilaga I

Bilaga II

Bilaga III

—

—

Detta direktiv

Artikel 51.1

Artikel 51.2

Artikel 51.3 och 51.4

Artikel 52 första stycket

Artikel 52 andra stycket

Artikel 53

Artikel 54

Artikel 55

—

Bilaga I

—

Bilaga II

Bilaga III

Sammanfattning av promemorian Uppenbart ogrundade ansökningar och fastställande av säkra ursprungsländer (Ds 2020:2)

I promemorian lämnas förslag för att genomföra det omarbetade asylprocedurdirektivets regler om säkra ursprungsländer. Förslagen syftar till att ge Migrationsverket motsvarande möjligheter att anse en asylansökan som uppenbart ogrundad och fatta beslut om avvisning med omedelbar verkställighet som innan EU-domstolens dom i mål C-404/17, A mot Migrationsverket, som begränsade dessa möjligheter.

Förslagen innebär att Migrationsverket ska kunna anse en asylansökan som uppenbart ogrundad när sökanden kommer från ett land som finns med på en förteckning över säkra ursprungsländer och landet även efter en individuell prövning kan betraktas som säkert för sökanden. Det föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att besluta om en sådan förteckning. Enligt promemorian är Migrationsverket bäst lämpat att bemyndigas med den uppgiften.

Förslagen bedöms inte medföra några kostnader för Migrationsverket som inte ryms inom befintliga anslag. Förslagen bedöms kunna medföra besparingar för stat och kommun genom att asylärenden där den sökande uppenbart saknar skyddsbehov kan hanteras snabbare.

I promemorian föreslås att bestämmelserna med en definition av begreppet säkert ursprungsland och ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att få besluta om en förteckning över sådana länder ska träda i kraft den 1 november 2020 och att regeringen, efter att en sådan förteckning har beslutats, ska få bestämma när övriga bestämmelser ska sättas i kraft.

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 8 kap. 19 §, 12 kap. 7 och 8 a §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 1 kap. 6 a § och 8 kap. 19 a § och närmast före 1 kap. 6 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Säkert ursprungsland

6 a §

Med säkert ursprungsland avses ett land där det på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det generellt inte förekommer någon förföljelse, tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inte heller finns något hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av en yttre eller inre väpnad konflikt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om en förteckning över länder som uppfyller definitionen i första stycket. Förteckningen ska utformas så att effektivitet, ändamålsenlighet och rättssäkerhet uppnås vid tillämpningen av reglerna om säkra ursprungsländer.

8 kap.

19 §

Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 eller 2 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om de uppgifter som utlänningen åberopar saknar betydelse för prövningen av ansökan eller saknar tillförlitlighet, och det därmed är uppenbart att det inte

Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 eller 2 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och även uppenbart att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan).

finns grund för asyl och det är uppenbart att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan).

Migrationsverket får också besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om en asylansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2.

I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet.

Ett beslut enligt första stycket får endast fattas om

1. utlänningens uppgifter saknar betydelse för prövningen av ansökan,

2. utlänningens uppgifter saknar tillförlitlighet, eller

3. utlänningen kommer från ett säkert ursprungsland enligt en sådan förteckning som avses i 1 kap. 6 a §, och han eller hon

a) är medborgare i det landet eller är en statslös person som tidigare hade sitt hemvist där, och

b) inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter.

I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet.

19 a §

Utöver vad som anges i 19 § får Migrationsverket besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om en ansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2.

12 kap.

7 §

Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 1 eller 2 eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har fått laga kraft, om

1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring), eller

2. Migrationsverket enligt 8 kap. 19 § har beslutat att verkets beslut om avvisning får verkställas trots att det inte fått laga kraft.

Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 1 eller 2 eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har fått laga kraft, om

1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring), eller

2. Migrationsverket enligt 8 kap. 19 eller 19 a §§ har beslutat att verkets beslut om avvisning får verkställas trots att det inte fått laga kraft.

8 a §

Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a §, får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas innan ansökan har prövats och då avslagits genom ett beslut som har fått laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap. 1 b § har fått laga kraft.

Första stycket gäller inte om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 §. Då gäller i stället att beslutet om avvisning får verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits eller avvisats av Migrationsverket. Om beslutet om avvisning överklagas ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet pröva om verkställigheten av avvisningsbeslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition). Beslutet om avvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts. Ett avvisningsbeslut som gäller ett ensamkommande barn får dock aldrig verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet.

Första stycket gäller inte om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 eller 19 a §§. Då gäller i stället att beslutet om avvisning får verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits eller avvisats av Migrationsverket. Om beslutet om avvisning överklagas ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet pröva om verkställigheten av avvisningsbeslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition). Beslutet om avvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts. Ett avvisningsbeslut som gäller ett ensamkommande barn får dock aldrig verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet.

Första och andra styckena hindrar inte att utlänningen överlämnas, utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell domstol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2020 i fråga om 1 kap. 6 a § och i övrigt den dag som regeringen bestämmer.

2. De nya bestämmelserna får sättas i kraft när föreskrifter om en sådan förteckning över säkra ursprungsländer som avses i 1 kap. 6 a § utlänningslagen har beslutats.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian lämnats av Amnesty International, Asylrättscentrum, Barnombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Luleå, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Migrationsverket, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän (JO), Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter (RFSL), Rädda barnen, Röda korset, Sveriges advokatsamfund, Säkerhetspolisen, UNHCR:s kontor för norra Europa och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet.

Concord och Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR) har erbjudits att lämna yttrande men har inte kommit in med något.

Yttranden har dessutom kommit in från Ungdomsförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter (RFSL Ungdom) och Sveriges kristna råd (SKR).

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2020-11-30

Närvarande: F.d. justitierådet Ella Nyström samt justitieråden

Per Classon och Stefan Johansson

Uppenbart ogrundade ansökningar och fastställande av säkra ursprungsländer

Enligt en lagrådsremiss den 26 november 2020 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Karl Rahm.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 december 2020

Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Johansson, Baylan, Hultqvist, Andersson, Bolund, Damberg, Shekarabi, Eriksson, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Nilsson, Ernkrans, Lindhagen, Lind, Hallberg, Nordmark, Micko

Föredragande: statsrådet Johansson

Regeringen beslutar proposition Uppenbart ogrundade ansökningar och fastställande av säkra ursprungsländer