Försörjningskravet vid anhöriginvandring enligt 5 kap. 3 j § utlänningslagen

Fakta om rättsliga ställningstaganden

Rättsliga ställningstaganden utgör Migrationsverkets uttalanden om hur en författning bör tolkas och är styrande för myndighetens medarbetare. De beslutas av chefen för rättsavdelningen.

Rättsliga ställningstaganden förs in i en särskild dokumentserie, RS-serie. Dokumentserien är gemensam för hela myndigheten. Beslut om fastställande, ändringar och upphävande av ett rättsligt ställningstagande förs in i beslutsdokumentserien för chefen för rättsavdelningen.

Sammanfattning

Försörjningskravet i 5 kap. 3 j § utlänningslagen (2005:716) innebär att uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person enligt 5 kap. 3, 3 a, 3 f eller 3 g §§ utlänningslagen får beviljas om anknytningspersonen kan försörja sig och utlänningen samt har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen. Det är sökanden som har bevisbördan för att försörjningskravet är uppfyllt.

Försörjningsmedlen måste tillhöra anknytningspersonen.

Anknytningspersonen ska kunna försörja sig själv och hela hushållet. Begreppet hela hushållet inkluderar den eller de personer som ansöker om uppehållstillstånd och försörjningsberättigade barn.

Kravet på att kunna försörja sig och utlänningen är uppfyllt om anknytningspersonen har lön som uppgår till 1,30 gånger normalbeloppet vid utmätning av lön enligt 7 kap. 5 § utsökningsbalken och bostadskostnaden. Bedömningen av anknytningspersonens försörjningsförmåga består i huvudsak av två delar; dels om försörjningsmedlen kan tas med i beräkningen, dels om försörjningsförmågan bedöms varaktig. För att försörjningsförmågan ska anses varaktig måste arbetsgivaren vara seriös och ha förmåga att kunna betala ut lön med en viss varaktighet.

Det måste alltid göras en individuell bedömning i varje enskilt ärende för att avgöra om försörjningsförmågan är tillräcklig. Det innebär bland annat att anknytningspersonens samlade försörjningsförmåga ska ligga till grund för bedömningen.

Förutom lön får arbetsrelaterad ersättning som lämnas tillfälligt under pågående anställning beaktas. Kravet är också uppfyllt om anknytningspersonen har inkomster från näringsverksamhet eller en förmögenhet som han eller hon kan försörja sig och utlänningen på. Det går att göra undantag från försörjningskravet, bland annat om det finns särskilda, eller i vissa fall synnerliga, skäl.

1. Syfte och avgränsning

År 2010 infördes ett försörjningskrav vid anhöriginvandring. Detta försörjningskrav fanns då i 5 kap. 3 b § utlänningslagen.

År 2021 ändrades 5 kap. 3 b § utlänningslagen.

Den 1 oktober 2026 genomfördes ett stort antal förändringar i reglerna om anhöriginvandring. Förändringarna innebar bland annat en omstrukturering av stora delar av 5 kap. utlänningslagen och det infördes skärpta krav på anknytningspersonen. Det försörjningskrav som tidigare reglerats i 5 kap. 3 b § utlänningslagen återfinns efter förändringarna i 5 kap. 3 j § utlänningslagen.

Detta rättsliga ställningstagande behandlar tolkningsfrågor rörande försörjningskravet i 5 kap. 3 j § utlänningslagen. Ställningstagandet syftar bland annat till att klargöra när försörjningskravet är tillämpligt, vad det innebär, när undantag från försörjningskravet kan göras och enligt vilken metod det ska prövas.

Den del av försörjningskravet som gäller bostadsförhållanden behandlas inte.

2. Rättslig bedömning

2.1 När är försörjningskravet tillämpligt?

2.1.1 Försörjningskravet är tillämpligt i ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning

Försörjningskravet är tillämpligt i alla ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person enligt 5 kap. 3 §, 3 a §, 3 f § eller 3 g § utlänningslagen. Det betyder att försörjningskravet inte gäller när personer får uppehållstillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige med stöd av 5 kap. 3 h § utlänningslagen. Som utvecklas i avsnitt 2.4 finns det under vissa förutsättningar möjlighet att göra undantag från försörjningskravet.

2.1.2 Försörjningskravet i ansökningar om fortsatt uppehållstillstånd

Försörjningskravet är nu, till skillnad från tidigare lagstiftning, tillämpligt vid ansökningar om fortsatt uppehållstillstånd på grund av anknytning.

Förändringen motiverades med att det inte sker någon uppföljning av om försörjningskravet alltjämt är uppfyllt, vilket innebär en risk för att eventuellt fusk och missbruk inte upptäcks och att incitamenten till självförsörjning minskar med tiden. Försörjningskravet ska även tillämpas vid en ansökan om förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som har beviljats en utlänning på grund av anknytning enligt äldre regler.

Nivån på försörjningskravet regleras i 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen. I samband med ändringar i den aktuella bestämmelsen den 1 oktober 2026 infördes en övergångsregel, med innebörden att bestämmelsen i dess äldre lydelse gäller för ansökningar om förlängning av ett uppehållstillstånd som har beviljats före ikraftträdandet, om ansökan om förlängning har registrerats hos Migrationsverket senast den 1 oktober 2027. Det skärpta försörjningskravet gäller alltså inte i förlängningsärenden, under en övergångsperiod om 12 månader från den 1 oktober 2026 till den 1 oktober 2027.

2.2 Utgångspunkter vid bedömningen av försörjningskravet

När det har konstaterats att försörjningskravet är tillämpligt och att något undantag från försörjningskravet inte aktualiseras (avsnitt 2.5) prövas om anknytningspersonen uppfyller försörjningskravet. Bedömningen ska utgå från omständigheterna vid prövningstillfället.

2.2.1 Det är anknytningspersonen som ska uppfylla försörjningskravet

Uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3, 3 a, 3 f eller 3 g §§ utlänningslagen beviljas endast om anknytningspersonen kan försörja sig och utlänningen samt har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen.

Av artikel 7.1 c i familjeåterföreningsdirektivet följer att anknytningspersonen ska ha stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja anknytningspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten.

Av ordalydelsen i såväl utlänningslagen som familjeåterföreningsdirektivet följer alltså att det är anknytningspersonen som ska uppfylla försörjningskravet. Detta klargörs även av EU-domstolen och Migrationsöverdomstolen.

I vissa fall kan det uppkomma frågor om vem som ska uppfylla försörjningskravet för medsökande. Det kan t.ex. vara fråga om ett medsökande barn som för egen del inte kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person i Sverige, men som kan beviljas ett sådant tillstånd på grund av anknytning till en förälder, vilken i sin tur beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till en partner. Om försörjningskravet är tillämpligt gäller att hela hushållet ska ingå i den krets som anknytningspersonen ska kunna försörja (se avsnitt 2.2.3 nedan). Det betyder att medsökanden ska tas med i bedömningen av om anknytningspersonen i Sverige uppfyller försörjningskravet.

Det kan förekomma att t.ex. ett barn ansöker om uppehållstillstånd på grund av anknytning till sina föräldrar, som båda kan vara anknytningspersoner i ett ärende om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 eller 3 a § utlänningslagen. I 5 kap. 3 j § utlänningslagen anges att ett uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person enligt bland annat 3 eller 3 a § får beviljas endast om anknytningspersonen kan försörja sig och utlänningen samt har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen. Bestämmelsen innebär att försörjningskravet ska prövas i förhållande till en anknytningsperson som ska uppfylla försörjningskravet. I avsnitt 2.5.2 beskrivs hur bedömningen ska göras om det är aktuellt att ta ställning till mer än en åberopad anknytning.

2.2.2 Försörjningsmedlen måste tillhöra anknytningspersonen

En fråga som kan aktualiseras är huruvida andra personers medel kan beaktas vid bedömningen av om anknytningspersonen uppfyller försörjningskravet.

Enligt 5 kap. 3 j § utlänningslagen ska anknytningspersonen kunna ”försörja sig och utlänningen” medan det i artikel 7.1 c i familjeåterföreningsdirektivet anges att anknytningspersonen ”ska ha stabila och regelbundna försörjningsmedel”. Det senare bör läsas i relation till artikel 16.1 a andra stycket i direktivet som handlar om när villkoren inte längre är uppfyllda vid en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd. Där anges att om anknytningspersonens tillgångar inte räcker till utan hjälp från den berörda medlemsstatens socialbidragssystem ska medlemsstaten först då, alltså i förlängningsärendet, beakta familjemedlemmarnas bidrag till hushållets inkomst.

Denna formulering i 16.1 a i direktivet, i jämförelse med 7.1 c, ger stöd för att avsikten inte varit att beakta familjemedlemmarnas medel redan vid prövningen av kraven på försörjning enligt 7.1 c.

EU-domstolen har uttalat att artikel 7.1 c i familjeåterföreningsdirektivet ger medlemsstaterna rätt att kräva att det läggs fram bevis för att anknytningspersonen förfogar över stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja anknytningspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar. Vidare har EU-domstolen uttalat att det i princip är anknytningspersonens försörjningsmedel som omfattas av den individuella prövning av ansökan om familjeåterförening som krävs enligt familjeåterföreningsdirektivet, inte de försörjningsmedel som tredjelandsmedborgaren – för vilken uppehållstillstånd på grund av familjeåterförening har begärts – förfogar över.

Ett senare avgörande från EU-domstolen gäller tolkningen av försörjningskravet i artikel 5.1 i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare. I domen berör EU-domstolen även artikel 7,1 c i familjeåterföreningsdirektivet och uttalar att bestämmelsen innebär ett krav på att förfoga över stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel. Vidare uttalar EU-domstolen att artikel 7,1 c innebär att det avgörande inte är försörjningsmedlens ursprung, utan huruvida dessa medel är varaktiga och tillräckliga, med beaktande av den individuella situation som den berörda personen befinner sig i.

Uttalandet kan dock inte tas till intäkt för att beakta försörjningsmedel som förvärvats illegalt eller kommer från brottslig verksamhet.

Av Migrationsöverdomstolens avgörande i MIG 2024:14 framgår däremot att det är anknytningspersonens försörjningsförmåga som ska beaktas vid bedömningen av om försörjningskravet är uppfyllt, och att det enligt Migrationsöverdomstolen saknas lagligt stöd för att även beakta familjemedlemmens inkomster. Att makar enligt 6 kap. äktenskapsbalken ska bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov ska tillgodoses kan alltså inte beaktas vid prövningen.

Utifrån hur aktuella bestämmelser har utformats och ovanstående avgöranden innebär 5 kap. 3 j § utlänningslagen att det inte är möjligt att beakta andra personers försörjningsmedel än anknytningspersonens.

De försörjningsmedel som får beaktas vid prövningen av försörjningskravet måste alltså tillhöra anknytningspersonen.

2.2.3 Hela hushållet ska kunna försörjas av anknytningspersonen

En central fråga i bedömningen av försörjningskravet är vilka personer som ingår i den krets som anknytningspersonen ska kunna försörja.

I 5 kap. 3 j § utlänningslagen anges att anknytningspersonen ska kunna försörja sig själv och utlänningen. Bestämmelsen kompletteras med 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen där det bland annat anges att beräkningen ska göras med beaktande även av vad som behövs för försörjning av utlänningen. Det står alltså klart att anknytningspersonen och den eller de personer som ansöker om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3, 3 a, 3 f eller 3 g § utlänningslagen ska kunna försörjas.

Försörjningskravet är uppfyllt om anknytningspersonen har lön som efter avdrag för preliminär skatt uppgår till 1,30 gånger normalbeloppet vid utmätning av lön enligt 7 kap. 5 § utsökningsbalken och bostadskostnaden. Lagstiftaren har, i samband med de förändringar som infördes i oktober 2026, ansett att försörjningskravet fortsatt ska vara knutet till förbehållsbeloppet vid utmätning av lön, men att försörjningskravet bör utformas på ett sådant sätt att ingen anhöriginvandrare ska räknas som fattig eller riskera fattigdom vid ankomsten till Sverige och att försörjningskravet därför skulle höjas.

Vad gäller vilka inkomster som kan ligga till grund för bedömningen av försörjningskravet har lagstiftningen skärpts och av förarbetena framgår att försörjningskravet bör utformas så att det ger incitament för anknytningspersonen att etablera sig på arbetsmarknaden. Utgångspunkten är därför att anknytningspersonen har lön från arbete. De övriga inkomster som därutöver ska få beaktas bör utformas i likhet med vad som redan gäller vid anhörig till en arbetskraftsinvandrare, EU-blåkortsinnehavare eller ICTtillståndsinnehavare. Inkomster från subventionerad anställning, ersättning från arbetslöshetsförsäkring eller annan ersättning med anledning av arbetslöshet och aktivitetsstöd ska inte ligga till grund för bedömningen. Däremot kan arbetsrelaterad ersättning som lämnas tillfälligt under pågående anställning, t.ex. sjukpenning eller föräldrapenning, ligga till grund för bedömningen.

Kravet är också uppfyllt om anknytningspersonen har inkomster från näringsverksamhet eller en förmögenhet som han eller hon kan försörja sig och utlänningen på. I förarbeten till nuvarande reglering förtydligas att dessa fortsatt kan ligga till grund för bedömningen av försörjningskravet, och för förmögenhet bekräftas den hittillsvarande praxisen, dvs. att det ska vara fråga om likvida medel eller tillgångar som snabbt kan avyttras.

Normalbeloppen anges för ensamstående, makar och därmed jämställda och för barn.

Normalbeloppets syfte är att möjliggöra en schabloniserad beräkning av ett hushålls vanliga levnadsomkostnader utifrån antalet personer i hushållet och deras ålder.

Migrationsöverdomstolen har i MIG 2019:22 klargjort att förbehållsbeloppet ska beräknas utifrån levnadsomkostnaderna för hela hushållet. I domen anges att anknytningspersonens förmåga att försörja sig och utlänningen ska vara reell och att det innebär att, utöver levnadskostnaderna för anknytningspersonen och utlänningen, även anknytningspersonens kostnader för försörjningsberättigade barn bör beaktas.

När det gäller barn är huvudregeln att en förälders underhållsskyldighet upphör när barnet fyller 18 år, men om barnet går i skolan är föräldern underhållsskyldig till barnet fyller 21 år. Det ska då vara fråga om studier på grundskola, gymnasieskola eller annan jämförlig grundutbildning. När en förälder är underhållsskyldig ska ett vuxet hemmavarande barn kunna försörjas.

En person, som varaktigt bor tillsammans med annans barn och med barnets förälder som har vårdnaden om barnet, är underhållsskyldig mot barnet, om han eller hon är gift med föräldern eller har ett gemensamt barn med föräldern. I den krets som ska försörjas kan alltså ett barn, som inte är anknytningspersonens, ingå även om det egentligen skulle vara föräldern som är den primärt underhållsskyldiga för barnet.

Sammanfattningsvis ska begreppet hela hushållet utöver anknytningspersonen inkludera den eller de personer som ansöker om uppehållstillstånd (utlänningen) och försörjningsberättigade barn. Det kan förekomma efterföljande ansökningar om uppehållstillstånd från ytterligare familjemedlemmar, dvs. familjemedlemmar i samma familj som inte ansöker om uppehållstillstånd samtidigt. I en sådan situation ska de utlänningar som redan har uppehållstillstånd – tidsbegränsat eller permanent – på grund av anknytning till anknytningspersonen anses ingå i hushållet och därmed kunna försörjas av anknytningspersonen – även om de inte ansöker om uppehållstillstånd vid det aktuella tillfället. Andra personer ska inte ingå.

Som tidigare har nämnts ska bedömningen utgå från omständigheterna vid prövningstillfället. Barn som inte är födda vid detta tillfälle ingår inte i hushållet och tas inte med i beräkningen.

När en familjemedlem ansöker om permanent uppehållstillstånd uppställs 26 27 endast det försörjningskrav som finns i 5 kap. 7 § utlänningslagen . Även om ett permanent uppehållstillstånd beviljas ska personen ingå i hushållet, och kunna försörjas av anknytningspersonen, vid bedömningen av om försörjningskravet är uppfyllt för andra familjemedlemmar (som inte kan beviljas permanent uppehållstillstånd). Motsvarande gäller för familjemedlemmar som omfattas av något undantag från försörjningskravet, t.ex. om utlänningen och anknytningspersonen har sammanbott utomlands en längre tid eller det på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat enligt 5 kap. 3 j § andra stycket 3 utlänningslagen. En sådan familjemedlem kan alltså beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till anknytningspersonen utan att något försörjningskrav uppställs. Samtidigt ska familjemedlemmen anses ingå i hushållet vid bedömningen av om anknytningspersonen uppfyller försörjningskravet i förhållande till eventuella andra sökande familjemedlemmar.

När en familj ansöker om uppehållstillstånd kan det förekomma att en eller flera av de sökande i vissa fall bedöms inte kunna beviljas uppehållstillstånd, medan andra familjemedlemmar bedöms uppfylla förutsättningarna. Skulle omständigheterna vara sådana att en eller flera medsökande inte bedöms kunna få uppehållstillstånd ska den eller de personerna inte heller räknas med vid bedömningen av försörjningskravet. Det kan därför i vissa fall finnas anledning att genomföra tillräcklig utredning för att kunna bedöma anknytningen, innan beräkningen av försörjningskravet sker.

2.2.4 Bevisbörda och beviskrav

Huvudregeln i ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning är att sökanden ska göra sannolikt att förutsättningarna för att beviljas uppehållstillstånd är uppfyllda. I artikel 7.1 i familjeåterföreningsdirektivet anges att medlemsstaterna får kräva att den person som lämnat in en ansökan om familjeåterförening lägger fram bevis för att anknytningspersonen uppfyller kraven på bland annat försörjning.

Som framgår i avsnitt 2.2.1 ovan är det anknytningspersonen som ska uppfylla försörjningskravet. Trots detta är det, i enlighet med huvudregeln i ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning, sökanden som har bevisbördan för att försörjningskravet är uppfyllt, då det är denne som är part i ärendet. Det är en annan sak att anknytningspersonen själv ofta ger in bevisning till stöd för att försörjningskravet är uppfyllt.

Försörjningskravet är uppfyllt om anknytningspersonen har lön, annan ersättning, inkomster från näringsverksamhet eller förmögenhet som han eller hon kan försörja sig och utlänningen på. Inkomster från en anställning i form av lön och förmögenhet i form av tillgångar m.m. kan typiskt sett styrkas genom skriftlig bevisning, t.ex. anställningsbevis, lönespecifikationer, bankkontoutdrag etc. Den sökande ska därför styrka att anknytningspersonens lön och/eller förmögenhet är tillräcklig. I enlighet med principen om fri bevisföring finns det inga begränsningar när det gäller vilka bevismedel som får användas till styrkande av åberopade försörjningsmedel.

Försörjningsmedlen måste tillhöra anknytningspersonen (avsnitt 3.2.2), vilket det alltså ankommer på sökanden att visa. När det gäller arbetsrelaterade inkomster är det sällan problem att avgöra om inkomsterna tillhör anknytningspersonen.

Samtidigt innebär försörjningskravet att anknytningspersonen ska ha förmåga att varaktigt klara sin försörjning. Prövningen kan därmed behöva innefatta prognoser om försörjningens varaktighet, något som kan vara svårt – eller omöjligt – att föra full bevisning om. Det innebär att det ska göras sannolikt att anknytningspersonens försörjningsförmåga är varaktig och att anknytningspersonen därigenom – vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet – uppfyller försörjningskravet.

Särskilda bevisfrågor som gäller förmögenhet behandlas i avsnitt 3.3.2.

2.2.5 Försörjningskravet vid ansökan om fortsatt uppehållstillstånd

Sedan den 1 oktober 2026 ska försörjningskravet tillämpas även vid en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd på grund av anknytning. I sådana fall ska hänsyn tas till andra familjemedlemmars förmåga att bidra till hushållets försörjning. Vid en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd, dvs. en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd på grund av anknytning till samma anknytningsperson (jfr rättsfallet MIG 2024:14), bör även utlänningens och andra familjemedlemmars inkomster beaktas. Det bör gälla oavsett ärendetyp. En sådan regel ökar också incitamenten för anhöriga att få en egen försörjning. För att den anhöriges inkomster ska räknas med vid bedömningen av om försörjningskravet är uppfyllt bör det dock, i likhet med vad som är fallet när det gäller anknytningspersonens inkomster, krävas att det är fråga om varaktiga inkomster. Med familjemedlemmar bör i sammanhanget förstås familjemedlemmar som ingår i hushållet, inte andra släktingar. Vad gäller kravet på tillräcklig bostad bör det beaktas att den anhörige har en egen bostad.

Försörjningskravet bör även i en förlängningssituation bedömas framåtblickande. Trots det kommer tillämpningen av kravet vid en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd delvis att ha karaktär av uppföljning. Om det vid förlängningstillfället visar sig att anknytningspersonens försörjningsförmåga under tillståndstiden varit lägre än kravet, bör det kunna få betydelse för möjligheterna att få förlängt uppehållstillstånd. Brister i försörjningskravet under föregående tillståndsperiod kan få betydelse för prognosen om framtiden. Om anknytningspersonen inte har lyckats behålla den försörjningsnivå som kunde förutses vid den första prövningen, kan det tala för att nivån inte heller kan upprätthållas för framtiden. Det måste då bedömas varför försörjningen har varit lägre och om orsaken till det fortfarande är aktuell. Om t.ex. anknytningspersonen på grund av sjukdom eller föräldraledighet har haft en lägre inkomst under en period behöver det inte ha någon betydelse för framtiden. Detsamma kan gälla om t.ex. anknytningspersonen på grund av det allmänna konjunkturläget har varit utan arbete en period, och konjunkturen har förbättrats vid det andra prövningstillfället. Om anknytningspersonen inte har arbetat så mycket som han eller hon har kunnat och det inte framkommer någon godtagbar förklaring till detta, kan det tala för att försörjningskravet inte kommer att kunna uppnås i framtiden. Särskilt bör detta gälla om det visar sig att det tidigare beslutet har meddelats på grundval av felaktiga uppgifter. Om det medvetet har lämnats oriktiga uppgifter kan det i sig ha betydelse för den nya prövningen. Det måste alltid göras en helhetsbedömning av om försörjningskravet är uppfyllt, med beaktande av bland annat artikel 8 i Europakonventionen.

2.3 Bedömning av försörjningsförmågan

Detta avsnitt handlar om hur anknytningspersonens försörjningsförmåga ska bedömas. Bedömningen består i huvudsak av följande två frågor:

1. Är det fråga om medel som kan räknas in i bedömningen av försörjningsförmågan? 2. Är försörjningsförmågan varaktig?

Genomgången inleds med ett avsnitt om individuella bedömningar och anknytningspersonens samlade försörjningsförmåga.

2.3.1 Anknytningspersonens samlade försörjningsförmåga

I EU-domstolens dom i mål C 578/08 (Chakroun) uttalas att möjligheten att uppställa ett försörjningskrav enligt familjeåterföreningsdirektivet ska tolkas restriktivt, eftersom huvudregeln är att familjeåterförening ska beviljas. Vidare framgår att det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns medlemsstaterna inte ska användas av dem på ett sätt som äventyrar direktivets syfte, som är att främja familjeåterförening, eller direktivets ändamålsenliga verkan. EU-domstolen betonar vikten av att beakta samtliga omständigheter i ärenden om familjeåterförening och understryker att en ansökan om familjeåterförening inte får avslås, även om inkomsten understiger en viss miniminivå, utan att det görs en konkret prövning av varje sökandes situation.

Även i MIG 2019:12 understryker Migrationsöverdomstolen att en konkret och individuell prövning måste göras i varje enskilt fall. I avgörandet hänvisar Migrationsöverdomstolen till Chakroun och redogör för omständigheterna i det enskilda ärendet.

Migrationsöverdomstolen avslutar med att konstatera att anknytningspersonen, vid den konkreta och individuella prövning som måste göras, uppfyller försörjningskravet i sin helhet.

Sammanfattningsvis måste alltså en individuell bedömning göras i varje enskilt fall för att bedöma om försörjningskravet är uppfyllt. Det betyder bland annat att det är anknytningspersonens samlade försörjningsförmåga som ska ligga till grund för bedömningen. En kombination av försörjningsmedel kan därför leda till att försörjningskravet bedöms uppfyllt, även om de var för sig inte är tillräckliga.

2.3.2 Vilka försörjningsmedel kan räknas med i försörjningsförmågan?

Nedan behandlas de försörjningsmedel som får räknas med i bedömningen av försörjningsförmågan. Redogörelsen utgår från 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen. Det är endast de försörjningsmedel som redogörs för nedan som får räknas med i anknytningspersonens försörjningsförmåga. I sak ska inkomster och förmögenheter bedömas på samma sätt oavsett om de är inhemska eller utländska.

Huvudregeln enligt de skärpta reglerna om försörjningskrav är att försörjningen ska härröra från lön från förvärvsarbete. Det kan vara fråga om lön från såväl tillsvidareanställningar som visstidsanställningar. För att utgöra lön enligt 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen ska det stå klart att det är fråga om ersättning för förvärvsarbete. Med lön avses dock inte bara själva grundlönen utan även vissa tillägg som den som utför arbetet kan ha rätt till, t.ex. tillägg för obekväm arbetstid och övertidsersättning om det är överenskommet i anställningsavtalet och utbetalas med regelbundenhet. Begreppet lön innefattar alltså ersättningar som utgår från arbetsgivaren i kontanta medel, medan förmåner i form av t.ex. fri kost och logi inte ingår.

Ersättning från arbetslöshetsförsäkring kan, till skillnad från tidigare, inte längre räknas med i bedömningen av anknytningspersonens försörjningsförmåga. Inte heller kan andra ersättningar med anledning av arbetslöshet beaktas, inte heller aktivitetsstöd. När det gäller kravet på varaktighet uppfyller tillsvidareanställningar som regel detta krav om det inte finns indikationer i det enskilda fallet som talar i motsatt riktning. På samma sätt får visstidsanställningar som löper över en period om åtminstone ett år från prövningstillfället räknas med. För visstidsanställningar som löper en kortare period än ett år från prövningstillfället görs en framåtsyftande bedömning av om det gjorts sannolikt att anknytningspersonen kommer att ha kvar anställningen under i vart fall ett år. En sådan bedömning kan grundas på ett underlag som begärts av sökanden som beskriver anställningsförhållandena bakåt i tiden.

Av förarbetena och 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen framgår att inkomster från subventionerad anställning, ersättning från arbetslöshetsförsäkring eller

aktivitetsstöd inte får beaktas. Om en anknytningsperson innehar en anställning som subventioneras på grund av en funktionsnedsättning, uppkommer istället fråga om att göra undantag från försörjningskravet.

Under vissa förutsättningar kan Kronofogden besluta att utmäta t.ex. lön, förmåner och egendom.

En del av lönen kan alltså användas till att betala personens skulder. Det är bara den del av lönen som arbetstagaren inte behöver för sitt och familjens underhåll som får tas i anspråk genom utmätning, närmare bestämt den delen av lönen som överstiger förbehållsbeloppet i 7 kap. 5 § utsökningsbalken. Kronofogden beslutar att arbetsgivaren ska hålla inne och redovisa den överstigande delen av arbetstagarens lön till Kronofogden. Löneutmätning kan pågå så länge skulden finns kvar och så länge arbetstagarens inkomst går att utmäta. Ett beslut om löneutmätning ska ändras om det finns anledning till det.

En sådan anledning skulle kunna vara att anknytningspersonens lön ökar eller att försörjningsbördan ändras t.ex. genom att anknytningspersonen gifter sig eller inleder ett samboförhållande.

Den delen av lönen som utmäts betalas inte ut till arbetstagaren och är alltså inte tillgänglig för personen. Arbetstagaren förfogar därför inte över hela lönen. Migrationsverkets bedömning är därför att det är lönen efter avdrag för utmätning som utgör lön enligt 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen. Som framgår av stycket ovan kan dock en löneutmätning förändras över tid och påverkas av olika faktorer och det måste därför, som alltid, göras en bedömning i det enskilda fallet om försörjningsförmågan kan anses tillräcklig. Om utmätning beslutats för andra typer av inkomster eller förmögenheter som åberopas som försörjningsmedel så ska motsvarande bedömning göras för dem.

Omständigheten att anknytningspersonen har skulder behandlas i avsnitt 3.4.2.

Arbetsrelaterad ersättning som lämnas tillfälligt under pågående anställning jämställs med lön enligt 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen. För att det ska vara fråga om arbetsrelaterad ersättning krävs att ersättningen har sin grund i anknytningspersonens förvärvsarbete. Det innebär att ersättningar som anknytningspersonen kvalificerat sig för genom förvärvsarbete kan räknas med i försörjningsförmågan. För att inkomsten ska kunna beaktas krävs dock att

ersättningen lämnas tillfälligt. Det väsentliga i denna bedömning är att ersättningen betalas under pågående anställning och att den enskilde förväntas återgå i tjänst och få lön som vanligt. Om det inte finns någon förutsebar möjlighet för den enskilde att återgå i arbete bör det istället bli fråga om att göra undantag från försörjningskravet.

Det kan t.ex. gälla socialförsäkringsförmåner såsom föräldrapenning på 50 51 52 sjukpenningnivå eller sjukpenning . Omvårdnadsbidrag kan inte beaktas som inkomst vid bedömningen av om försörjningskravet är uppfyllt, eftersom ett sådant bidrag avser att tillgodose ett barns omvårdnads- och tillsynsbehov och förutsätter inte att föräldern avstår från att arbeta.

I likhet med lön för förvärvsarbete kan inkomst av näringsverksamhet räknas in i anknytningspersonens försörjningsförmåga enligt 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen.

Anknytningspersonen kan räkna med förmögenhet i försörjningsförmågan. Bestämmelsen i 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen får i denna del anses sakna direkt förebild i artikel 7.1 c i familjeåterföreningsdirektivet som avser ”stabila och regelbundna försörjningsmedel”. Frågan om förmögenhet behandlas inte i äldre förarbeten till den tillfälliga lagen, eller till de förändrade reglerna om uppehållstillstånd på grund av anknytning i utlänningslagen.

Försörjningskravsutredningens betänkande Försörjningskrav vid anhöriginvandring (SOU 2008:114 s. 87–88) ligger till grund för det försörjningskrav som infördes i tidigare gällande 5 kap. 3 b § utlänningslagen. I försörjningskravsutredningens betänkande förs ett resonemang om att säker avkastning från förmögenhetstillgångar, t.ex. från värdepapper eller fastigheter av viss volym, bör godtas som försörjningskälla.

Frågan om förmögenhet behandlades dock inte i förarbetena. I 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen, som hänvisar till 5 kap. 3 j § utlänningslagen, anges endast att försörjningskravet bland annat är uppfyllt om den som utlänningen åberopar anknytning till har en förmögenhet som han eller hon kan försörja sig på. Försörjningskravsutredningens förslag att endast godta avkastning från förmögenhet vid bedömningen av försörjningsförmågan har alltså inte

genomförts. Någon ledning kring vad som avses med förmögenhet och hur sådan ska bedömas finns därmed inte.

Till skillnad från övriga försörjningsmedel som räknas upp i 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen saknar förmögenhet som regel en direkt koppling till ett förvärvsarbete och en fysisk person. Till saken hör också att en förmögenhet kan skifta i värde över tid och representeras av olika former av tillgångar. En förmögenhet skiljer sig alltså klart från övriga försörjningsmedel i 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen. Det finns därför skäl att ställa särskilda krav för bedömningen av när förmögenhet kan anses vara sådana försörjningsmedel.

Eftersom förmögenheten ska kunna användas som ett försörjningsmedel ska det i princip vara fråga om likvida medel eller tillgångar som snabbt kan avyttras. Värdet på fastigheter och liknande tillgångar kan alltså inte beaktas. Det kan inte heller komma i fråga att generellt beakta framtida eller förväntade förmögenhetstillgångar. Om sökanden däremot kan visa att anknytningspersonen har löpande månadsvisa inkomster, t.ex. hyresintäkter från fastighetsuthyrning, så kan dessa räknas med i bedömningen under förutsättning att den sammantagna försörjningsförmågan är varaktig.

När det gäller kravet på varaktighet framstår det som ändamålsenligt att bedöma förmögenhet på annat sätt än de inkomster som behandlats ovan. Migrationsverkets bedömning är att varaktigheten i stället ska bedömas i relation till det normalbelopp som anknytningspersonens försörjningsmedel ska uppgå till (normalbeloppet behandlas i avsnitt 2.3.4). Som tidigare har redogjorts för anses försörjningsförmågan uppfylld vid prövningstillfället, när det gäller arbetsrelaterad inkomst, om anknytningspersonen antingen har en tillräckligt stor arbetsrelaterad inkomst under minst ett år framöver eller om det vid en prognos framstår som sannolikt att han eller hon kommer att ha sådan inkomst i vart fall under ett år framöver. Eftersom en regelbunden inkomst och en förmögenhet skiljer sig väsentligt åt till sin karaktär finner Migrationsverket det därför rimligt att åtminstone fördubbla tiden när det gäller varaktigheten avseende förmögenhet.

Närmare bestämt ska förmögenheten vid prövningstillfället uppgå till normalbeloppet multiplicerat med 1,30 och bostadskostnaden under minst två år för att anknytningspersonen ska anses uppfylla försörjningskravet med endast förmögenhet som försörjningsmedel. Om anknytningspersonen åberopar både förmögenhet och andra medel som får räknas in enligt ovan, får det göras en bedömning i det enskilda fallet om försörjningsförmågan sammantaget kan bedömas vara tillräcklig.

Som nämnts ovan saknar en förmögenhet, till skillnad från övriga försörjningsmedel som behandlas ovan, ofta en tydlig koppling till ett förvärvsarbete och en fysisk person. Det innebär bland annat att medel snabbt kan överföras från ett konto till ett annat.

Sökanden har bevisbördan för att anknytningspersonen uppfyller försörjningskravet, vilket i detta sammanhang innebär att sökanden ska göra sannolikt att förmögenheten tillhör anknytningspersonen samt att förmögenheten kommer att vara tillgänglig för anknytningspersonen under minst två år. Om det finns oklarheter kring den förmögenhet som åberopas, exempelvis vad gäller förmögenhetens värde eller anknytningspersonens möjlighet att rättsligt förfoga över medlen, behöver frågan utredas närmare, t.ex. genom att sökanden ges möjlighet att komplettera ansökan i aktuella delar.

Det förekommer att utländska inkomster och förmögenheter åberopas som försörjningsmedel. I sak ska inkomster och förmögenheter bedömas på samma sätt oavsett om de är inhemska eller utländska.

När det gäller vilken typ av underlag som typiskt sett kan förväntas styrka ett påstående om utländska inkomster och förmögenheter ska det beaktas att den som är bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige är obegränsat skattskyldig i landet och är därmed som utgångspunkt skattskyldig för alla inkomster i Sverige och från utlandet. Även avseende utländska inkomster och förmögenheter bör det som regel därför vara möjligt att ge in skriftlig bevisning.

2.3.3 Försörjningsförmågan ska vara varaktig

Av förarbetena framgår att anknytningspersonens försörjningsförmåga ska ha en viss varaktighet för att försörjningskravet ska anses uppfyllt.

Bedömningen av försörjningsförmågan ska vara framåtsyftande eftersom syftet med försörjningskravet är att anknytningspersonen ska arbeta och kunna försörja sig vid familjemedlemmens ankomst till Sverige.

EU-domstolen har klargjort att artikel 7.1 c i familjeåterföreningsdirektivet medger att medlemsstaterna gör en framåtsyftande bedömning av sannolikheten för att anknytningspersonen uppfyller villkoren i artikeln. Enligt domstolen är det ett rimligt krav att det ska vara sannolikt att anknytningspersonen disponerar tillräckliga försörjningsmedel i ett år.

I MIG 2019:12 förtydligade Migrationsöverdomstolen kravet på varaktighet. Domstolen uttalade att försörjningsförmåga i detta fall kunde uppfyllas genom att anknytningspersonen vid prövningstillfället antingen har en tillräckligt stor arbetsrelaterad inkomst under minst ett år framöver eller om det vid en prognos framstår som sannolikt att han eller hon kommer att ha sådan inkomst i vart fall under ett år framöver.

Mot ovanstående bakgrund ska kravet på varaktighet tolkas på så sätt att försörjningsförmågan ska sträcka sig i vart fall ett år framåt från prövningstillfället. I avsnitt 2.3.2.6 ovan utvecklas varför det finns anledning att bedöma varaktigheten på annat sätt när det gäller förmögenheter.

Migrationsöverdomstolens avgörande i MIG 2023:4 rörde försörjningskravet för permanent uppehållstillstånd i 5 kap. 7 § utlänningslagen. I avgörandet uttalade Migrationsöverdomstolen bland annat att försörjningsförmågan måste ha viss varaktighet och att det i prövningen av detta ska ingå en bedömning av arbetsgivarens seriositet och förmåga att kunna betala ut lön med en viss varaktighet.

Det finns vissa skillnader mellan försörjningskravet för anhöriginvandring och försörjningskravet för permanent uppehållstillstånd . För att beviljas permanent uppehållstillstånd behöver den sökande bara kunna försörja sig själv, medan anknytningspersonen i ett ärende om uppehållstillstånd på grund av anknytning ska kunna försörja sig själv och utlänningen. Försörjningskraven är däremot i stora drag utformade på samma sätt och med i huvudsak samma syfte: att minska utanförskap och främja anknytningspersonens och/eller den sökandes integration i Sverige . Båda försörjningskraven innehåller ett krav på att försörjningsförmågan ska ha en viss varaktighet. När det gäller försörjningskravet i 5 kap. 7 § utlänningslagen framgår detta av 4 kap. 4 e § utlänningsförordningen. Motsvarande krav gäller för försörjningskravet i 5 kap. 3 j § utlänningslagen, men det framgår istället av förarbeten och praxis.

Migrationsverket anser mot den bakgrunden att det även vid tillämpningen av 5 kap. 3 j § utlänningslagen behöver göras en bedömning av arbetsgivarens seriositet och förmåga att kunna betala ut lön med en viss varaktighet.

2.3.4 Att fastställa normalbeloppet

För att avgöra om anknytningspersonen uppfyller försörjningskravet ska ett aktuellt eller aktuella normalbelopp enligt 4 kap. 4 d § utlänningsförordningen fastställas.

Första steget i att fastställa normalbeloppet är att bedöma vilka personer som ingår i det hushåll som anknytningspersonen ska kunna försörja. Hur den bedömningen görs framgår av avsnitt 3.2.3.

Utifrån antalet personer i hushållet och deras ålder används sedan de schabloniserade normalbelopp som varje år fastställs av Kronofogdemyndigheten. För att uppfylla försörjningskravet ska anknytningspersonen ha lön som efter avdrag för preliminär skatt uppgår till 1,30 gånger normalbeloppet vid utmätning av lön enligt 7 kap. 5 § utsökningsbalken, och bostadskostnaden.

Eftersom normalbeloppen är schabloniserade beräkningar av levnadsomkostnader finns det inget utrymme för att beakta individuella omkostnader. Migrationsöverdomstolen har nämligen klarlagt att Kronofogdemyndighetens allmänna råd om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön inte ska användas när 67 68 förbehållsbeloppet fastställs inom ramen för försörjningskravet. Däremot ska sådana ekonomiska stöd som täcker vanliga levnadsomkostnader, och som inte är beroende av hushållets inkomster, beaktas genom att de räknas av från normalbeloppen. Dit hör t.ex. barnbidrag och underhållsstöd. Ekonomiska stöd som är villkorade ska inte beaktas, även om de täcker vanliga levnadsomkostnader. Det gäller bland annat studiebidrag. Omvårdnadsbidrag är inte heller av den karaktären att det kan beaktas vid beräkningen.

Som nämnts ovan saknas det alltså utrymme för att beakta individuella omkostnader i beräkningen. Det betyder att kostnader för t.ex. barnomsorg, resor till arbetet och andra individuella kostnader inte ska tas med i beräkningen.

När det gäller underhållsstöd har dock Migrationsöverdomstolen uttalat att underhållsstödet ska räknas av från ett barns normalbelopp.

Det är därför enligt Migrationsverkets bedömning naturligt att underhållsbidrag, som en förälder som inte bor tillsammans med sitt barn betalar till den förälder barnet bor hos, tas med i beräkningen av om anknytningspersonen uppfyller försörjningskravet. Underhållsbidraget ska därför läggas till anknytningspersonens normalbelopp. I ärenden där en förälder mottar underhållsbidrag från en annan förälder, räknas underhållsbidraget av från barnets normalbelopp, innan det multipliceras med 1,30. Detta är i linje med regleringen i föräldrabalken som säger att en förälder ska fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag för barn som denne inte varaktigt bor tillsammans med.

Till normalbeloppen ska sedan läggas bostadskostnaden. Utgångspunkten är att enskilda ska kunna betala sina boendekostnader på egen hand. Det är den faktiska boendekostnaden som ska ligga till grund för bedömningen. Om anknytningspersonen delar bostad med en vuxen familjemedlem som inte ansöker om uppehållstillstånd på grund av anknytning till anknytningspersonen, exempelvis sin maka/make/sambo, är utgångspunkten att anknytningspersonen ska svara för hälften av boendekostnaden. Det gäller i princip även om anknytningspersonen gör gällande att någon annan betalar för boendet. Om den sökande till exempel påstår att fler än två vuxna personer delar på kostnaderna för boendet ska kostnadernas fördelning styrkas med handlingar.

Migrationsverkets bedömning är att boendekostnaden styrs av vilken form av bostad anknytningspersonen har.

Utgångspunkten är att ränta på bostadslån och nödvändiga driftkostnader, som t.ex. uppvärmning och vatten som inte ingår i t.ex. månadsavgiften till en bostadsrättsförening, utgör en del av den faktiska boendekostnaden. De flesta banker och andra kreditgivare uppställer som huvudregel amorteringskrav i samband med upptagandet av bostadslån. Amortering innebär att låntagaren gör avbetalningar på sitt lån. Varje inbetalning ger lägre boendekostnad på sikt och låntagaren sparar alltså löpande pengar på lägre kostnader.

Migrationsverket bedömer, mot bakgrund av det nyss sagda, att amortering inte ska tas med som en del av den faktiska boendekostnaden.

Det är summan av normalbeloppen, som ska multipliceras med 1,30, med avdrag för eventuella barnbidrag och underhållsstöd, och faktisk boendekostnad som utgör grunden för bedömningen av om försörjningskravet är uppfyllt. Vid beräkningen av om försörjningskravet är uppfyllt ska avdrag från normalbeloppen för exempelvis barnbidrag göras, innan normalbeloppet multipliceras med 1,30.

2.3.5 Särskilt om skulder

Av 4 kap. 4 d § första stycket utlänningsförordningen framgår att försörjningskravet är uppfyllt om anknytningspersonen har lön som efter avdrag för preliminär skatt uppgår till 1,30 gånger normalbeloppet vid utmätning av lön, och bostadskostnaden. Migrationsverket anser därför att det inte finns något utrymme att ta hänsyn till eventuella skulder som anknytningspersonen har i försörjningskravsberäkningen.

När det gäller utmätning av lön se avsnitt 2.3.2.2 ovan.

2.3.6 Bedömningsmomentet

Anknytningspersonen uppfyller försörjningskravet om försörjningsmedlen uppfyller kravet på viss varaktighet och efter avdrag för preliminär skatt uppgår till 1,30 gånger normalbeloppet och bostadskostnaden.

2.4 När görs undantag från försörjningskravet?

I detta avsnitt redogörs för samtliga undantag från försörjningskravet.

2.4.1 Prövning av anknytning till barn

Enligt 5 kap. 3 j § andra stycket 1 utlänningslagen tillämpas inte försörjningskravet om anknytningspersonen är ett barn. I förarbetena till den tidigare gällande bestämmelsen anges att barn av naturliga skäl inte kan jämställas med vuxna när det gäller krav på försörjning och att undantag från försörjningskravet ska gälla om anknytningspersonen är ett barn. Vidare anges att familjeåterföreningsdirektivet bör tolkas så att ett försörjningskrav inte ställs upp när anknytningspersonen är ett barn.

Det är inte tillräckligt att sökanden åberopar anknytning till ett barn. Det saknas stöd för att ändamålet med bestämmelsen skulle vara att utsträcka undantaget till sådana situationer. Vid prövningen av anknytningen till ett barn görs därför undantag från försörjningskravet. Det gäller även om barnet ingår i en familj, där den sökande har åberopat anknytning till flera av familjemedlemmarna.

Om sökanden åberopar anknytning till flera personer prövas anknytningen som huvudregel enligt hierarkin i 5 kap. utlänningslagen. En åberopad anknytning till en make, maka eller sambo (5 kap. 3-3 a §§ utlänningslagen) prövas alltså som utgångspunkt innan anknytningen till ett barn (t.ex. 5 kap. 3 d § utlänningslagen). Om den åberopade anknytningen prövas gentemot en make, maka eller sambo aktualiseras bedömningen av försörjningskravet. Försörjningskravet prövas alltså gentemot exempelvis maken eller makan, även om det samtidigt åberopas anknytning till ett barn. Det är först när anknytningen till barnet prövas som undantag från försörjningskravet kan göras. Undantag från försörjningskravet ska alltid göras när barnet är anknytningsperson, även om barnet ingår i en familj med flera familjemedlemmar som den sökande åberopar anknytning till. När den sökande är ett barn som åberopar anknytning till båda sina föräldrar prövas anknytningen till föräldrarna i den ordning som beskrivs 2.5.2.

2.4.2 Om den sökande är ett barn som fötts i Sverige

Försörjningskravet tillämpas inte heller när den sökande är ett barn som har fötts i Sverige och den som barnet åberopar anknytning till är förälder till barnet och sammanbor med barnet i Sverige. Denna bestämmelse, som återfinns i 5 kap. 3 j § andra stycket 2 utlänningslagen, avser utlänningar som har uppehållstillstånd i Sverige och som har fått barn här.

2.4.3 När anknytningspersonen är medborgare i Sverige, annan EESstat eller Schweiz

Försörjningskravet gäller inte i vissa fall när anknytningspersonen är medborgare i Sverige, annan EES-stat eller Schweiz. Detta framgår av 5 kap. 3 j andra stycket 3 utlänningslagen.

För att undantag ska kunna göras krävs dels att utlänningen är anknytningspersonens make eller sambo, dels att utlänningen och anknytningspersonen har sammanbott utomlands en längre tid eller det på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat.

Kravet på att förhållandet ska vara väl etablerat innebär att det inte finns något absolut krav på att makarna eller samborna ska ha sammanbott utomlands.

2.4.4 Om anknytningspersonen är flykting

Av bestämmelsen i 5 kap. 3 k § utlänningslagen följer att försörjningskravet i 3 j § endast ska tillämpas i vissa situationer, om anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting.

Undantaget från försörjningskravet gäller dock inte om någon av punkterna 1–3 i bestämmelsen är tillämpliga. Det är alltså tillräckligt att någon av punkterna 1–3, som redogörs för nedan, aktualiseras för att försörjningskravet ska tillämpas.

Enligt punkt 1 gäller försörjningskravet om ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter att anknytningspersonen beviljats internationellt skydd som flykting.

Tidsfristen om tre månader ska beräknas från tidpunkten då anknytningspersonen underrättades om beslutet att beviljas sådant skydd som avses i 5 kap. 3 k § utlänningslagen, till det att ansökan om familjeåterförening ges in. Om migrationsdomstolen eller Migrationsöverdomstolen beviljar anknytningspersonen uppehållstillstånd eller internationellt skydd beräknas tidsfristen från den dagen domstolens beslut vinner laga kraft. I andra fall, när anknytningspersonen t.ex. inte underrättas om vårt beslut, beräknas tidpunkten från dagen för vårt beslut att bevilja internationellt skydd som flykting.

Enligt punkt 2 gäller försörjningskravet om familjeåterförening är möjlig i ett land utanför EU som någon i familjen har en särskild anknytning till. Bestämmelsen har sitt ursprung i artikel 12.1 i familjeåterföreningsdirektivet enligt vilken medlemsstaterna får upprätthålla ett försörjningskrav om familjeåterförening är möjlig i ett tredje land till vilket anknytningspersonen och/eller familjemedlemmarna har särskild anknytning. Detta har implementerats i 5 kap. 3 k § 2 utlänningslagen på så sätt att det krävs att anknytningspersonen eller utlänningen har en särskild anknytning till landet ifråga.

Det är Migrationsverket som har bevisbördan för att familjeåterförening är möjlig i ett land utanför EU som anknytningspersonen eller utlänningen har en

särskild anknytning till. Det bör därmed först utredas om det finns ett land utanför EU till vilket någon av dessa har en särskild anknytning och därefter prövas om familjeåterförening är möjlig där.

Det senare förutsätter att landet är ett realistiskt alternativ som är säkert för anknytningspersonen och dess familjemedlemmar. Den ”särskilda anknytningen” förutsätter att någon av dem har familjeband, kulturella eller sociala band till landet.

Enligt 5 kap. 3 k § utlänningslagen tillämpas försörjningskravet om familjebanden mellan utlänningen och anknytningspersonen inte har etablerats före anknytningspersonens inresa i Sverige.

Den tidigare gällande lydelsen av 5 kap. 3 d § första stycket 3 och andra stycket utlänningslagen var annorlunda formulerad. Av förarbetena till förändringen framgår att paragrafens utformning är anpassad efter artikel 9.2 familjeåterföreningsdirektivet, men att ingen ändring i sak är avsedd.

Punkten ska därför förstås som att familjebanden inte har etablerats före anknytningspersonens inresa i Sverige om utlänningen och anknytningspersonen/-erna inte har sammanbott utomlands under en längre tid eller det på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. För att det ska anses stå klart att förhållandet är väl etablerat är det tillräckligt att äktenskapet ingåtts eller samboförhållandet förelegat innan anknytningspersonen reste in i Sverige.

2.4.5 Synnerliga skäl och särskild anknytning till Sverige

Undantagsbestämmelsen i 5 kap. 3 h § utlänningslagen gör det möjligt att bevilja uppehållstillstånd om det finns synnerliga skäl och den sökande har särskild anknytning till Sverige.

Eftersom 5 kap. 3 h § utlänningslagen till sin konstruktion inte förutsätter anknytning till en person utan avser den sökandes anknytning till Sverige är den tillämplig även om sökanden också skulle åberopa anknytning till en flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Av samma skäl uppställs inget försörjningskrav i en sådan situation eftersom det inte finns en utpekad anknytningsperson som försörjningskravet kan riktas mot. Bestämmelsen kan aktualiseras när ett uppehållstillstånd på grund av anknytning inte kan beviljas med stöd av övriga

bestämmelser i 5 kap. utlänningslagen, till exempel på grund av att försörjningskravet inte är uppfyllt.

2.4.6 Om anknytningspersonen är vuxen men ska betraktas som underårig

EU-domstolen har i flera avgöranden klargjort att det är tidpunkten för ansökan om familjeåterförening eller ansökan om internationellt skydd som avgör om ett barn ska betraktas som underårigt i familjeåterföreningsdirektivets mening. Med beaktande av domarna från EU-domstolen har Migrationsöverdomstolen i MIG 2022:11 delvis ändrat sin praxis. I Migrationsöverdomstolens avgörande konstaterar domstolen att vid prövning av om uppehållstillstånd kan beviljas enligt dåvarande 5 kap. 3 § första stycket 4 utlänningslagen (numera reglerat i 5 kap. 3 d § utlänningslagen) ska barnets ålder bedömas utifrån omständigheterna vid ansökningstillfället.

I EU-domstolens avgörande C-560/20 var en av frågorna huruvida artikel 10.3 a i direktivet ska tolkas så att en medlemsstat får kräva att en förutsättning för att bevilja ett ensamkommande flyktingbarn rätt till familjeåterförening med sina föräldrar, är att flyktingen eller föräldrarna uppfyller förutsättningarna i artikel 7.1 i direktivet. En sådan förutsättning är t.ex. krav på stabila och regelbundna försörjningsmedel. I avgörandet hade det ensamkommande barnet fyllt 18 år under tiden för prövningen av föräldrarnas ansökan om familjeåterförening. Artikel 10.3 a i direktivet har genomförts genom bestämmelsen i 5 kap. 3 d § första stycket utlänningslagen.

EU-domstolen konstaterar att ordalydelsen i artikel 10.3 i direktivet, jämförd med artikel 4.2 a i samma direktiv, ger stöd för att medlemsstaterna inte får kräva att ensamkommande flyktingbarn eller deras föräldrar uppfyller förutsättningarna i artikel 7.1 i direktivet. Denna tolkning får också stöd av att syftet med artikel 10.3 särskilt är att främja familjeåterförening för ensamkommande flyktingbarn med sina föräldrar, för att garantera dessa barn ett ökat skydd på grund av deras utsatthet. Domstolen anför vidare att det är praktiskt omöjligt för ett ensamkommande flyktingbarn att för sin egen och sina föräldrars räkning ha tillgång till tillräckliga tillgångar. På samma sätt är det extremt svårt för föräldrarna att uppfylla dessa villkor redan innan de har återförenats med det ensamkommande flyktingbarnet. Sammantaget kommer EU-domstolen fram till att medlemsstater inte får kräva att föräldrarna, eller det ensamkommande barnet uppfyller ett försörjningskrav.

För att få avsedd effekt och för att uppnå konsekvens i regelsystemet bör EUdomstolens praxis få till följd att den som är underårig enligt artikel 10.3 a i direktivet även betraktas som ett barn enligt 5 kap. 3 j § andra stycket 2 utlänningslagen. Försörjningskravet gäller alltså inte vid tillämpning av 5 kap. 3 d § första stycket utlänningslagen när anknytningspersonen, som är flykting, hunnit fylla 18 år, men ska betraktas som underårig. Motsvarande gäller däremot inte om anknytningspersonen är subsidiärt skyddsbehövande, eftersom subsidiärt skyddsbehövande inte har rätt till familjeåterförening enligt EUrätten. Möjligheten att bevilja uppehållstillstånd för föräldrar till subsidiärt skyddsbehövande är reglerad i 5 kap. 3 d § andra stycket utlänningslagen, som är en nationell bestämmelse och som därför inte påverkas av EU-domstolens praxis.

2.4.7 Särskilda eller synnerliga skäl

Utöver ovan nämnda undantag har det införts en ventil som gör det möjligt att medge undantag från försörjningskravet i vissa fall. Undantag från försörjningskravet får enligt 5 kap. 3 l § första meningen utlänningslagen medges helt eller delvis om det finns särskilda skäl. Det kan till exempel aktualiseras för personer som i och för sig har rätt att återförenas med anhöriga enligt bestämmelserna i utlänningslagen men som av olika skäl inte kan uppfylla försörjningskravet. Det kan till exempel röra sig om äldre personer som har lämnat arbetsmarknaden och som inte har en inkomst som når upp till den nivå som krävs. Det kan också aktualiseras för personer med en varaktig funktionsnedsättning som gör det omöjligt med en egen arbetsrelaterad inkomst, eller erhåller en lön från en subventionerad anställning. Ett annat exempel är om det på grund av särskilda omständigheter är objektivt ursäktligt att ansökan om familjeåterförening har lämnats in efter tremånadersfristens, i 5 kap. 3 k § utlänningslagen, utgång.

Det kan naturligtvis förekomma även andra situationer där det framstår som orimligt att ställa upp ett försörjningskrav, t.ex. om det i ett enskilt fall bedöms stå i strid med Sveriges konventionsåtaganden att uppställa ett försörjningskrav. Det är dock inte ett krav på att det skulle strida mot konventionsåtagande för att undantaget ska vara tillämpligt. Det är en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet som ska göras.

Migrationsöverdomstolen har i avgörandet MIG 2026:9 uttalat att samtliga relevanta omständigheter ska beaktas, och dessa kan hänföra sig såväl till sökanden som till anknytningspersonen. Av avgörandet framgår att omständigheter som rör anknytningens karaktär, t.ex. förhållandets seriositet, i första hand bör bedömas vid prövningen av om det finns en tillståndsgrundande anknytning och inte vid bedömningen av försörjningskravet. Att det rör sig om en nyetablerad relation ska alltså inte vägas in i bedömningen av om det är orimligt att upprätthålla kravet på försörjning. Vidare uttalade Migrationsöverdomstolen att förarbetena ska tolkas på så sätt att det i första hand är förhållanden hos anknytningspersonen som ska beaktas. I målet fann överdomstolen att då anknytningspersonen bedömts ha en helt varaktig nedsatt arbetsförmåga saknade han möjlighet att uppfylla försörjningskravet i den del det gällde inkomst och det förelåg därmed särskilda skäl att medge undantag.

Det får också beaktas att det framgår av EU-domstolens praxis att även om medlemsstaterna får ange en viss summa som referensbelopp får medlemsstaterna inte neka familjeåterförening om inkomsten inte överstiger en viss miniminivå, oberoende av en konkret prövning av varje sökandes 100 101 situation. Vid bedömningen ska naturligtvis även barnets bästa beaktas.

Av 5 kap. 3 l § andra meningen utlänningslagen framgår att undantag får medges om ansökan gäller en sådan utlänning som avses i 3 f § första stycket och det föreligger synnerliga skäl. Undantaget är nytt och avser ansökningar där utlänningen har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande i Sverige. Av förarbetena framgår att skälen för familjeåterförening i allmänhet är svagare i ärenden som avser en blivande make/maka eller sambo och att det i dessa fall bör krävas att det föreligger synnerliga skäl för att frångå försörjningskravet. Om anledningen till att paret inte har kunnat leva tillsammans i hemlandet är att det har varit förenat med synnerliga svårigheter på grund av att relationen inte accepteras där bör det dock räcka med särskilda skäl. En annan ordning skulle försämra möjligheterna för exempelvis samkönade par att återförenas i Sverige.

2.5 Hur prövas försörjningskravet?

2.5.1 Allmänt om anknytningsärenden och försörjningskravet

Som huvudregel prövas ansökningar om uppehållstillstånd på grund av anknytning enligt hierarkin i 5 kap. utlänningslagen.

Försörjningskravet aktualiseras när bestämmelserna i 5 kap. 3, 3 a, 3 f och 3 g §§ utlänningslagen tillämpas. Försörjningskravet är alltså ett av flera moment i prövningen av den eller de anknytningar som åberopas. I det följande utvecklas i vilken ordning försörjningskravet bör prövas.

2.5.2 Metod för prövning av försörjningskravet

Som utgångspunkt ska prövningen av försörjningskravet göras enligt följande steg:

1. Först bedöms om försörjningskravet är tillämpligt på den anknytning som prövas. Som utvecklats i avsnitt 3.1 är försörjningskravet tillämpligt på anknytningar enligt 5 kap. 3, 3 a, 3 f och 3 g §§ utlänningslagen. 2. Om försörjningskravet är tillämpligt prövas om något undantag är aktuellt. En materiell prövning av försörjningskravet förutsätter att det dessförinnan har tagits ställning till om något av undantagen som redogörs för i avsnitt 2.4 är aktuellt. 3. Om det står klart att något undantag inte är aktuellt görs en materiell prövning av försörjningskravet enligt avsnitt vad som har angetts i det föregående. Som utgångspunkt kan försörjningskravet prövas innan identiteten och anknytningen utreds. Om försörjningskravet inte är uppfyllt kan ansökan om uppehållstillstånd avslås utan någon utredning av identitet och anknytning. 4. Om det är aktuellt att ta ställning till mer än en åberopad anknytning – t.ex. när det finns två föräldrar som kan vara anknytningspersoner för ett barn som ansöker om uppehållstillstånd – ska prövningen av efterföljande anknytningar som regel följa de steg som redogörs för ovan.

Om försörjningskravet inte är tillämpligt eller om det finns förutsättningar för att göra undantag från försörjningskravet prövas anknytningen i sedvanlig ordning.