SOU 1922:8 första serien

Jordkommissionens betänkanden

JORDKOMMISSIONENS BETÄNKANDEN. DELL

FÖRSLAG

TILL

LAG MED BESTÄMMELSER ANGÅENDE RÄTT ATT FÖRVÄRVA OCH BESITTA FAST EGENDOM

AVGIVET DEN 15 DECEMBER 1921

JORDKOMMISSIONENS BETÄNKANDEN,. DEL I.

FÖRSLAG

TILL

LAG MED BESTÄMMELSER ANGÅENDE RÄTT ATT FÖRVÄRVA OCH BESITTA FAST EGENDOM

AVGIVET DEN 15 DECEMBER 1921

FÖRSLAG

TILL

LAG MED BESTÄMMELSER ANGÅENDE RÄTT ATT FÖRVÄRVA OCH BESITTA FAST EGENDOM

AVGIVET DEN 15 DECEMBER 1921

STOCKHOLM FE SÖREN TRYCKERI AB: THULE

lg”

Innehållsförteckning.

Sida Skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet. e I Lagförslag. fr Motiv. 27

I. Historisk översikt. i | 29

Tiden före norrlandskommitténs tillsättande. — Norrlandskommit- tén. — Lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bo- lag och förening att förvärva fast egendom. — Förslag om änd- ringar i den norrländska förbudslagen. — Den Widénska utred- ningen angående den norrländska förbudslagens verkningar. — Förslag om den norrländska förbudslagens tillämpning i övriga delar av riket. i

II. Lagstiftmng i grannländerna. | Ör Norge. — Finland. — Tyskland.

III. Av kommissionen föranstaltade utredningar. 74

Nr STAM STISK: UTE CT OL Se ås Ms fans br And SET TBS EE 76

Tabeller. -— Rikssiffrornas uppdelning på ägaregrupper. — För- delning länsvis på ägaregrupper. — Fördelning härads- och kom- munvis på ägaregrupper. — Antal ägare inom bolagsgruppen samt olika slag av jordägande bolag. — Bolagsinnehavets till-

; växt under senaste årtionden i de syd- och mellansvenska länen. — 5. k. absentister.

B. Utredning om jordbruksfastigheters övergång ur den jordbruksidkande befolkningens ägo samt denna företeel- SesLOfsaker. och. verkningat: tm... : ste. steken

Jordbruksfastigheters försäljning under de senaste årtiondena. — Orsakerna till jordbruksbefolkningens försäljning av sina fastig- heter. — Följderna av jordbruksfastigheternas övergång i hän- derna på andra än jordbrukare. :

I10Å

Sida C. Den norrländska förbudslagens tillämpning och verkningar 122

Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 2 $. — Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 3 $. — Fastighetsförvärv enligt förbudsla- gens 4 8. — Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 6 $. — För- budslagens kringgående. — Förbudslagens inverkan på fastig- hetsomsättningen och på virkesuppköpen från bondhemmanens skogar. — Förbudslagens inverkan på strävandena att arrondera skogsmark. — Förbudslagens medgivande åt bolagen att för- värva viss del av hemmanens avrösningsjord.

IV. Allmän motivering. 149

A. Lagstiftning angående utlänningars samt svenska bolags och svenska ekonomiska föreningars förvärv av fast egen-

ÅSA ere EE sf la sel Uk ronder eli ge ls en A RE E aka fä je AR SAST SG 149 Jordkommissionens förslag av januari 1920. — Provisorisk lag för södra och mellersta Sverige utfärdad 1921. — Kommissionens föreliggande förslag.

B. Lagstiftning angående tillstånd i vissa fall för svenska medborgare att besitta fastighet. -. fos. tikssisnsiscss 193

Behovet av sådan lagstiftning. — Lagstiftning under kristiden. — Kommissionens föreliggande förslag.

C. Lagstiftning till förhindrande av bulvanskap ifråga om äganderätt till fastighet ...... el ORE Se a RE vr R SA Se [ee ARS 219

Behovet av sådan lagstiftning. — Inom justitiedepartementet un- der år 1918 utarbetat förslag till bulvanlag. — Jordkommissio- nens under år 1920 avgivna förslag till bulvanlag. — Kom- missionens föreliggande förslag.

D. Om förbud i vissa fall mot avverkning av skog och bort-

förande av: stra fodefi: sc kliisiss Saeed blo Nå Te See ser a 244

V. Speciell motivering. 248 Särskilda yttranden. : 309 AVEhtE Jansson +och= OlSSOI sisra.sl4 senda ere flere rr ke oe sl SE

sr 4) a 1350, 1WISSON OCH VVOMIIT Ser dissa eden et te era ejälle er 313

» hir Johansson, Lindhagen och PettersSöft Lia s.a.s ss 314

Av RT EID CA SCENE föder a fareg ol) sell oa SR Ara een Sale Slogs ok 315 Allmänna erinringar. — Jordfrågan. och kommissionens upp- drag. — Lidandets väg. Bilder ur lagförslagets förhistoria. — Kommittéväsendet och jordkommissionens utredning. — Jordför- delningen och sifferstatistiken. — Omdömesstatistiken. — Indu- striella önskemål. — Fastighetskrediten. — Lagförslagets detal- jer. — Lagförslagets uppställning.

ERT EO TSSOM OCENY OL SN saa a rr ANS GE ALA SRA na di an SEE: 370

2 RE SAN NEO TILLIT Eee är RA AEG AS SR pu Ar SE SA SER en) oe DR fr ESL a RES SR ke 0 371

Bilagor. 405

A. Jordkommissionens den 28 januari 1920 avgivna förslag till lag angående inskränkning under viss tid i bolags och före- nings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta SVT LO 00 rr AS SRA el SA IAee LO SR sf ra AE ls ita la ESKS AA sr äre 407 B. Herr Lindhagens i reservation den 28 januari 1920 framlag-

da förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild 5 person att besitta fast egendölll si se «se ses se ers se sake. 411

C. Inom justitiedepartementet under år 1918 utarbetat förslag till lag med vissa bestämmelser till stävjande av förvärv av fast egendom i annans Namn MM: ös ss sik ske see ss 416 D. Jordkommissionens den 9 mars 1920 avgivna förslag till lag om åtgärder till upphävande av bulvanförhållande i fråga om LAST OTIS DE er bäres] lens re DN RES Rak fer Sf be LAST lE SARA HARAR IE 419

Kartor.

RE SRESK EN

band Fe Tänd

AR

IR SR sd eu

Till herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet.

Den 29 november 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justi- tiedepartementet att inom departementet tillkalla högst nio sakkunniga med uppgift att verkställa utredning i vissa angivna hänseenden, huvudsakli- gen rörande dels omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda perso- ners större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna av riket samt

i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka avse- värt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, dels i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 kunde jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och deras vederlikar en mera tryggad ställning, dels huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för närvarande vore stadgat borde på lagstiftnings väg genomföras, dels ock frågan om upphävande av Grdeikommisstiftelser i fast egendom och därmed sammanhängande spörsmål, särskilt med hänsyn till denna frågas bedömande ur sociala och ekonomiska synpunkter, ävensom avgiva de för- slag, vartill utredningarna kunde föranleda.

I anledning härav tillkallade nämnde departementschef den 10 ja- nuari 1919 landshövdingen August Robert Hagen, disponenten för Gimo- Österby Bruks Aktiebolag Anders Hugo Brundin, förtroendemannen i Svenska lantarbetareförbundet Albin farson ledamöterna av riksdagens andra kammare, hemmansägarna Carl Petter Jansson i Edsbäcken och Carl Johan Johansson i Uppmälby, ledamoten av riksdagens första kam- mare, borgmästaren Carl Albert Lindhagen, ledamoten av riksdagens an- dra kämtndre, lantbrukaren Olof Olsson i Kullenbergstorp, häradshöv- dingen i Norra Hälsinglands domsaga Nils Wihlborg samt professorn, nu- mera ledamoten av riksdagens första kammare Nils Richard Wohlin att i sagda avseenden biträda inom Justitiedepartementet samt uppdrog tillika åt Hagen att såsom ordförande leda arbetet inom den sålunda bildade be- redningen, vilken antog benämningen jordkommissionen.

Sedan Hagen och Brundin den 12 november 1919 på ansökan entledi- gats från de dem lämnade uppdrag, tillkallades samma dag ledamoten av riksdagens "första kammare, direktören Åke Ingeström och hovrättsrådet i Svea hovrätt Tor Bertil Wieselgren att deltaga i utredningsarbetet, var- jämte åt Wihlborg uppdrogs att tillsvidare vara de sakkunnigas ordfö- rande.

Den 12 april 1920 entledigades på ansökan Wihlborg och Wieselgren från deras uppdrag samt förordnades i stället revisionssekreteraren, nu- mera häradshövdingen i Luggude härads domsaga Johan Hansson att vara ledamot och ordförande samt hovrättsrådet i hovrätten över Skåne och Blekinge Erik Michaél Carl Ehrenborg att vara ledamot i kommissionen.

Sedan Albin Hansson den 29 juli 1926 på ansökan entledigats från ledamotskapet av kommissionen, förordnades till ledamot i hans ställe

landstingsmannen, numera ledamoten av riksdagens andra kammare Gustaf Pettersson i Hällbacken.

Sedan Ehrenborg förordnats att från och med den 23 oktober 1921 upprätthålla expeditionschefsämbetet i justitiedepartementet, har han icke deltagit i kommissionens arbete. :

Till sekreterare i kommissionen utsåg enligt vederbörligt bemyndi- gande chefen för justitiedepartementet den 4 februari 1919 hovrättsrådet i Svea hovrätt Gustaf Ferdinand Lindstedt. Sedermera har chefen för ju- stitiedepartementet dels den 14 mars 1919 entledigat Lindstedt från be- rörda uppdrag och till sekreterare i hans ställe förordnat assessorn i sam- ma hovrätt Nils Einar Lennart Vult von Steyern, dels ock den 20 april 1920 med entledigande av Vult von Steyern till sekreterare i hans ställe förordnat assessorn och fiskalen i hovrätten över Skåne och Blekinge Seve Ekberg. | i

Bland kommissionens första åtgärder var att i anledning av fram- komna anmärkningar mot lagen den 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjänderätt upplåtet område verk- ställa utredning angående denna lags tillämpning och verkningar samt på grund av de erfarenheter, som sålunda vunnits, utarbeta förslag till ny lag i ämnet, vilket förslag den 7 mars 1919 avlämnades till chefen för justitie- departementet. Proposition i anledning av förslaget avläts till riksdagen samma år men vann ej dess gillande. Sedan förslaget med viss ändring av Kungl. Maj:t ånyo framlagts vid 1920 års riksdag, blev det av riksda- ” gen antaget. Lag i ämnet utfärdades den 26 mars 1920. Emellertid hem- ställde hr ; bindas redan samma år hos Kungl. Maj :t om revision av den- na lag ävensom av expropriationslagens stadgander rörande expropria- tionsrätt för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden. Genom re- miss den 7 september 1920 anbefalldes kommissionen att avgiva utlåtande i sel daire. av denna hemställan. Sedan vid 1921 års riksdag motioner i sam- ma ämne väckts dels av hr Lindhagen och dels äv hrr Lövgren i Nyborg och Eriksson i Arboga, anbefalldes kommissionen genom remiss den 25 februari 1921, efter därom av andra lagutskottet gjord hemställan, att till utskot- tet avgiva utlåtande över motionerna. Kominissionen utarbetade i anled- ning härav förslag till revision av 1920 års lag, vilket förslag den 28 april 1927 avlämnades till Kungl. Maj:t samt till' andra lagutskottet.

Då kommissionen der behandlingen av frågan om social arrende- lagstiftning och friköpningslagstiftning kommit till den uppfattningen, att en blivande lagstiftning av sagda art skulle i väsentlig omfattning

kunna till sina avsedda verkningar omintetgöras, därest nuvarande bruka- re av utarrenderade jordområden under den tid, som krävdes för en dylik lagstiftnings genomförande, icke tryggades i innehavet av de åt dem upp- låtna brukningsdelarna, utarbetade kommissionen ett förslag till lag an- gående förlängning av vissa arrendeavtal. Detta förslag avlämnades den 21 januari 1920 till chefen för justitiedepartementet.

Då kommissionen vidare fann det angeläget, att en lagstiftning, mot- svarande den norrländska förbudslagstiftningen, utan dröjsmål komme till stånd för södra och mellersta delarna av riket, men kommissionen ansåg det lämpligast, att innan kommissionen hunnit fatta definitiv ståndpunkt i fråga om koncessionslag även för enskilda, förstnämnda lagstiftning er- hölle allenast provisorisk giltighet, utarbetade kommissionen förslag till lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att för- värva fast egendom i södra och mellersta Sverige, vilket förslag den 28 ja- nuari 1920 avlämnades till chefen för justitiedepartementet. Sedan yttrande över detta lagförslag infordrats från överståthållarämbetet och länsstyrel- serna samt lagrådet blivit hört däröver, beslöt Kungl. Maj:t den 11 juni 1020, att då det med hänsyn till den framskridna tidpunkten icke kunde ifrågakomma att till det årets riksdag avlåta proposition i ämnet, samt då det avgivna förslaget åsyftade en provisorisk lagstiftning och kommissio- nen inom den närmaste tiden torde komma att ånyo upptaga frågan för avgivande av definitivt förslag i ämnet, det förevarande lagförslaget skulle med utdrag ur statsrådsprotokollet återställas till jordkommissionen. Sam- tidigt överlämnades till kommissionen de infordrade yttrandena jämte ett från Sveriges skogsägareförbund till Kungl. Maj:t inkommet utlåtande över förslaget. Sedermera har även en av Sveriges industriförbund med flera industriella sammanslutningar till Kungl. Maj:t ingiven framställning i anledning av nu omförmälda förslag remitterats till kommissionen att ta- gas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

Då kommissionen vidare ansåg det vara av synnerlig vikt, att en lagstiftning med syftemål att förhindra bulvanskap i fråga om ägande- rätt till fastighet snarast möjligt komme till stånd, utarbetade kommissio- nen och avlämnade den 9 mars 1920 förslag till lag om åtgärder till upp- hävande av bulvanförhållande i fråga om fastighet. Efter det att ytt- rande över detta lagförslag infordrats från överståthållarämbetet och läns- styrelserna, återremitterade Kungl. Maj:t den 11 juni 1920 handlingarna i ämnet till kommissionen, varvid tillika överlämnades ett inom justitie- departementet under år 1918 utarbetat förslag till lag med vissa bestäm-

melser till stävjande av förvärv av fast egendom i annans namn m. m. jämte däröver inkomna yttranden från överståthållarämbetet, länsstyrel- ser, häradshövdingar och rådstuvurätter.

I anledning av hemställan från Skånes arrendatorers förening utarbe- tade kommissionen förslag till lag med vissa bestämmelser rörande arren- de av fideikommissjord, vilket förslag den 21 februari 1921 avlämnades till chefen för justitiedepartementet. Sedan proposition i anledning av förslaget avlåtits till samma års riksdag och blivit av denna antagen, ut- färdades lag i ämnet den 13 maj 1921.

För fullgörande av det kommissionen givna uppdraget att verkställa utredning rörande omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda perso- ners större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berät- tigade intressen, har kommissionen dels föranstaltat om en statistisk utred- ning rörande statens, kommuners, menigheters, stiftelsers, allmänna in- rättningars, bolags, ekonomiska föreningars och större enskilda jordäga- res jordinnehav, och dels genom utsändande av frågeformulär till besva- rande av ortsmyndigheter och ortsbefolkning sökt inhämta upplysningar, i vad mån under de senaste årtiondena jordbruksfastigheter övergått i hän- derna på ägare, som icke kunna anses tillhöra den verkligt jordbruksid- kande befolkningen, rörande orsakerna till dessa jordförsäljningar och följderna därav för jordbruket och skogsskötseln, rörande försäljningar- nas inverkan på lantbefolkningens ekonomiska och sociala förhållanden ävensom angående en del andra därmed sammanhängande spörsmål. Ovan- berörda statistiska utredning har enligt av Kungl. Maj:t den 2 maj 1919 och 9 juli 1920 givet bemyndigande verkställts av Statistiska centralbyrån, som vid arbetets utförande samrått med kommissionen rörande arbetets planläggning och detaljutförande. Resultatet av utredningen föreligger i en särskild volym, betecknad såsom Del II av kommissionens 'betänkan- den. Den bland ortsmyndigheter och ortsbefolkning utförda enquéten rö- rande försäljningar av jordbruksfastigheter under de senaste årtiondena m. m. har, med Kungl. Maj:ts begivande, bearbetats delvis under ledning av förste aktuarien Sven Odén. Resultatet av denna bearbetning förelig- ger likaledes i en särskild volym, betecknad såsom Del III av kommisstio- nens betänkanden. Kommissionen har därjämte låtit fortsätta den utred- ning rörande den norrländska förbudslagens tillämpning, som under lands- hövding Johan Widéns ledning utförts för tiden till och med år 1912.

Vid övervägande av de åtgärder, som i anledning av den sålunda vunna utredningen kunna tänkas i första hand erforderliga för jordens be- varande i den jordbrukande befolkningens hand, har kommissionen fun- nit nödvändigt dels att, såsom ovan redan framhållits, inskränkningar gö- ras i bolags och ekonomiska föreningars rätt att förvärva jordbruksfastig- het även i de delar av landet, där lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom icke gällde, in- nan densamma år 1921 provisoriskt utsträcktes att äga tillämpning för riket i dess helhet, och dels att, vad angår handeln med jordbruksfastigheter enskilda personer emellan, bestämmelser utarbetas i syfte att, såvitt möjligt är, dylika fastigheter må bibehållas i den verkligt jordbruksidkande be- folkningens ägo. För att förhindra kringgående av i allmänt intresse giv- na stadganden rörande förvärvande och besittande av fast egendom är det givetvis oundgängligt att komplettera nämnda stadganden med en s. k. bulvanlagstiftning. I anslutning till nu angivna grunder har kommissio- nen utarbetat förslag till lag i ämnet. Förslaget föranleder en mindre ändring av 23 $ inteckningsförordningen.

Det betänkande i tre delar, som kommissionen härmed överlämnar, innefattar alltså, förutom allmänna utredningar och motiv, förslag till

I) lag med vissa bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom, samt

2) lag om ändrad lydelse av 23 $ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom. ;

Vid betänkandet äro fogade särskilda yttranden av vissa av kom- missionens ledamöter.

De till kommissionen remitterade handlingarna återställas härmed.

Stockholm den 15 december 1921.

Johan Hansson. Åke Ingestr öm. Carl Jansson. C. J. Johansson: Carl Lindhagen. Olof Olsson. Gust. Pettersson. Nils Wohlin. Seve Ekberg.

Lagförslag.

Förslag till

Lag med bestämmelser angående rätt att för- värva och besitta fast egendom.

I. Om utlänningars samt svenska handelsbolags, aktiebolags och ekonomiska föreningars förvärv av fast egendom. Utlänmingars förvärv. 158

Utländska medborgare samt utländska bolag, föreningar, andra sam- fälligheter och stiftelser (utlänningar) äga icke utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom här i riket.

Vad nu är stadgat har icke tillämpning å förvärv genom bodelning, giftorätt eller arv eller genom testamente till förmån för utländsk medbor- gare, som är närmaste arvinge till testamentsgivaren, ej heller å förvärv, som sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation.

208:

Utlänning, som här i riket förvärvat fast egendom, men icke är i ri- ket bosatt, vare pliktig att hava ett i orten bosatt ombud, som är svensk medborgare och skall vid de tillfällen, då huvudmannen icke vistas i riket, äga att i angelägenheter, som röra egendomen, på huvudmannens vägnar mottaga stämningar, kallelser och andra delgivanden samt svara vid dom- stolar och hos andra ämbetsmyndigheter. Hos Konungens befallningsha- vande i det län, där egendomen är belägen, skall göras anmälan angående

ombudets namn och vistelseort samt beträffande ombyte av ombud. TIakt- tages ej vad sålunda är stadgat, äger Konungens befallningshavande i fö- rekommande fall att med laga verkan utse ombud å utlänningens vägnar.

Svenska handelsbolags, åktiebolags och ekonomiska föreningars förvärv.

3NS-

Svenska - handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar äga icke, i andra fall än nedan i 4 och 5 $$ omförmälas, utan Konungens till- stånd förvärva fast egendom här i riket.

Vad nu är stadgat har icke tillämpning å förvärv, som göres av spar- bank, solidariskt bankbolag eller bankaktiebolag, utan gäller därom vad särskilt är stadgat, ej heller å förvärv, som göres av annat bolag eller an- nan förening och sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller jäm- likt Konungens medgivande till expropriation.

4-$: I mom. Följande svenska bolag och ekonomiska föreningar, näm- ligen: handelsbolag, vari icke finnes utländsk bolagsman, aktiebolag, vars aktiebrev skola vara ställda till viss man och vars bo- lagsordning innehåller förbehåll, som i 2 $ av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag sägs, > aktiebolag, som avses i 14 $ sagda lag, järnkontoret, försäkringsbolag, sjukkassor, understödsföreningar och andra försäk- ringsföreningar,

aktiebolag och föreningar, som erhållit lån från statens jordförmed- lingsfond eller statens egnahemslånefond,

föreningar med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska in- tressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt dem, av- sätta alster av deras verksamhet, bereda bostäder eller anskaffa lån åt dem, samt

bolag, som bildats för detaljhandel med rusdrycker, äga utan Konungens tillstånd förvärva:

a) fastighet inom det till bebyggande planlagda området i stad eller

å ort på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,

b) järnväg, och

c) frälseränta.

2 mom. Bolag och föreningar, som i I mom. omförmälas, äga ock utan Konungens tillstånd förvärva utanför område, som ovan under a) sägs, belägen fast egendom, vilken, i den ordning 6 $ stadgar, prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet. Sedan fastighet prövats vara av beskaffenhet som nu sagts, gälle det vid framtida över- låtelser av fastigheten eller del därav.

-

55.

Svenska bolag och ekonomiska föreningar av annan beskaffenhet än i 4 I sägs äga utan Konungens tillstånd förvärva hus, tomt, upplagsplats, mindre stenbrott, mindre grus- eller lertag, mindre vattenfall, mindre torv- mosse eller dylikt, om egendomen, i den ordning 6 $ stadgar, prövas vara behövlig för bolagets eller föreningens verksamhet.

Såsom mindre vattenfall må icke i något fall anses vattenfall, varur vid vanligt lågvatten uppenbarligen kunna uttagas mer än etthundra tur- binhästkrafter. Ej heller må såsom mindre torvmosse anses torvmosse med en areal av mer än tjugufem hektar.

Om tillstånd m. m. 6 8.

Den i 4 $ 2 mom. och 5 $ stadgade prövning åligger Konungens be- fallningshavande i det län, där egendomen är belägen.

Vill någon söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom eller äskas sådan prövning, som nyss är sagd, skall ansökan jämte fångeshand- lingen ingivas till Konungens befallningshavande inom tre månader från det fånget skedde. Är fånget testamente, skall sagda tid räknas från den dag, då testamentet sist kunnat bevakas. Försittes den tid eller prövas fall, som i 4 $ 2 mom. eller 5 $ sägs, icke vara förhanden eller varder, då Konungens tillstånd sökes, sådant icke beviljat, vare fånget ogillt. Förr- än sig visat, att fånget varder beståndande, kan dess fullgörande icke på- fordras.

Sökes Konungens tillstånd, åligger det Konungens befallningshavan-

de, så framt ej förvärvet godkännes enligt 4 $ 2 mom. eller 5 $, att över ansökningen inhämta yttrande från kommunalnämnden i orten samt att därefter till vederbörligt statsdepartement insända handlingarna jämte eget utlåtande över ansökningen, innehållande bestämt till- eller avstyr- kande jämte skälen därför.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för Konungens befallningshavandes prövning av ärende, som i 4 $ 2 mom. och 5 $ sägs, meddelas av Konungen.

vas:

Vid prövning av ansökan, som avser vinnande av Konungens tillstånd till förvärv av fast egendom av annat slag än i 4 $ omförmäles, skall gälla, att tillstånd icke må beviljas, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. |

Söker utlänning eller annat svenskt bolag eller annan svensk förening än 148 omförmäles tillstånd till förvärv av fast egendom, skall, oavsett vad jämlikt första stycket gäller, prövas, huruvida tillstånd må medgivas ändå att-genom förvärvet tillfälle skulle beredas utlänning att utöva inflytande över den fasta egendomens förvaltning. Beträffande utländsk medborgare må föreskrivas, att vad i 12—19 $$ stadgas i fråga om svensk medborgare skall äga motsvarande tillämpning.

8

Är i enlighet med vad ovan i denna lag sägs frågan om rätt att förvär- va fast egendom ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta så- dant hinder, som avses i 10 $ av förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

I

Om förvärv genom inrop å exekutiv auktion eller å auktion, varom för- z ordnats jämlikt denna lag.

9 $.

Vad i I samt 3—53 $$ är stadgat utgör ej hinder för att medelst in- rop å exekutiv auktion eller å auktion, varom förordnats jämlikt denna lag, förvärva fast egendom; dock åligger det inroparen, därest han vill behålla egendomen, att inom ett år från det auktionen vunnit laga kraft antingen ingiva ansökan, såsom i 10 $ sägs, att behålla egendomen eller

ock hos överexekutor visa, att de förhållanden upphört, på grund av vilka han icke ägt att utan Konungens tillstånd eller godkännande av Konun- gens befallningshavande förvärva egendomen annorledes än å auktion, som nu sagts.

. När sagda tid av ett år förflutit, skall överexekutor till prövning fö- retaga frågan, huruvida inroparen äger behålla egendomen. Finnes då, att inroparen icke fullgjort vad honom enligt första stycket åligger, skall överexekutor, om ej av lagfartsprotokollet framgår eller eljest styrkes, att inroparen avyttrat egendomen, förordna, att egendomen skall försäljas å offentlig auktion i den ordning 31 $ stadgar.

Visar sig sedermera, att ansökan, varom i första stycket sägs, icke blivit bifallen eller att avtal, varigenom inroparen avyttrat egendomen, icke blivit beståndande, åligger det överexekutor att ånyo pröva, huruvida förordnande om försälining, som i andra stycket sägs, skall meddelas.

Å auktion, varom jämlikt denna paragraf förordnats, må egendomen ej åter inropas av samme köpare. Å

I köpebrev, som utfärdas till inroparen, skall intagas erinran om vad honom enligt första stycket åligger ävensom om vad i andra och tredje styckena stadgas. Det åligger auktionsförrättaren att, genast efter det köpebrev utfärdats, på landet hos domaren och i stad hos rätten anmäla, att egendomen inropats av någon, som icke utan Konungens tillstånd eller godkännande av Konungens befallningshavande äger behålla den.

10 $.

Ansökan att behålla fast egendom, som inropats å auktion, varom i 9 $ förmäles, skall inom den i sagda paragraf stadgade tid ingivas till Ko- nungens befallningshavande i det län, där egendomen är belägen. Å sä- dan ansökan skall vad här ovan i 4 $ 2 mom., 5 $, 6.8 tredje stycket samt 7 $ för varje särskilt fall är stadgat äga motsvarande tillämpning.

TES:

Har inrop, som i 9 $ sägs, skett för skyddande av någon inroparens fordran eller rättighet, varför den fasta egendomen häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 $ jordabalken, och visas, innan över- exekutor meddelat förordnande om egendomens försäljning, sannolika skäl, att egendomen ej kunnat av inroparen utan förlust avyttras, äger Konun- gens befallningshavande medgiva anstånd med egendomens avyttrande ef- ter ty skäligt prövas.

I avvaktan å huruvida anstånd kommer att medgivas, skall med för- ordnande om egendomens försäljning anstå.

II. Om tillstånd i vissa fall för svenska medborgare att besitta fastighet.

12 8.

Svensk medborgare, som genom köp, byte eller gåva förvärvar fastig- het av annat slag än i 4 $ sägs, vare, därest ej nedan i denna paragraf an- norlunda stadgas, pliktig att inom tre månader från den i fångeshandlin- gen utsatta tillträdesdagen, dock sist inom ett år från det förvärvet sked- de, på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten ävensom att under fem år i följd, räknat från tillträdesdagen, vara där sålunda bosatt. Har förvärvet skett genom inrop å exekutiv auktion eller å auktion, varom förordnats jämlikt denna lag, vare förvärvaren dock ej pliktig att bosätta sig på fastigheten, förrän ett år förflutit från det auktionen vunnit laga kraft. Vill förvärvare, utan att iakttaga vad sålunda stadgats, behålla för- värvad fastighet, må det icke ske utan tillstånd av Konungens befallnings- havande i det län, där fastigheten är belägen.

Vad nu är stadgat skall ej äga tillämpning å förvärv, som sker jäm- likt Konungens medgivande till expropriation, ej heller å avtal mellan äkta makar eller mellan skyldemän i rätt upp- eller nedstigande led eller mel- lan syskon eller mellan syskon och syskons avkomling eller mellan dem, av vilka den ene är eller varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led, eller mellan adoptant och adoptivbarn, därest överlåta- ren förvärvat fastigheten genom bodelning, giftorätt, arv eller testamente eller ock på grund av annat fång såsom ägare innehaft densamma i minst fem år från tillträdesdagen och icke blivit enligt 15 eller 23 $ ålagd att avyttra fastigheten. ;

Nödgas förvärvare, som bosatt sig på sin fastighet, till följd av sjuk- dom, offentligt uppdrag eller annan dylik orsak avflytta därifrån, erfor- dras ej tillstånd, så länge han av sådan anledning är hindrad att åter bo- sätta sig därå.

Vill någon söka tillstånd, varom i 12 $ förmäles, ingive till Konun- gens befallningshavande ansökan därom jämte fångeshandlingen. Vid prövning av ansökan skall gälla, att tillstånd icke må beviljas, med min-

dre särskilda omständigheter därtill föranleda. Är fråga om fastighet, som är avsedd att för gemensamt bruk sammanläggas med annan, sökan- den förut tillhörig fastighet, må tillstånd icke förvägras, därest -fastig- heterna lämpligen kunna sambrukas samt förvärvet icke medför vare sig att självständigt jordbruk, som äger förutsättning att såsom sådant fort- farande bestå, bringas att upphöra eller att jordbruket å fastighet, var- ifrån förvärvet göres, märkligen försvagas.

Finner Konungens befallningshavande gjord ansökan uppenbarligen befogad, skall ärendet omedelbart företagas till avgörande. I annat fall skall yttrande infordras från allmänne åklagaren samt kommunalnämn- den i den ort, där fastigheten är belägen, ävensom, därest å fastigheten finnes skog av större omfattning, skogsvårdsstyrelsen eller, där sådan ej finnes, vederbörande jägmästare. a

Tillstånd må avse befrielse för sökanden från skyldigheten att vara bosatt på förvärvad fastighet under hela den i 12 $ angivna tiden eller del därav. |

Avslås ansökan, som av förvärvare gjorts, innan han enligt bestäm- melserna i 12 $ varit pliktig att bosätta sig på fastigheten, må Konun- gens befallningshavande, när skäl därtill äro, bestämma ny tid, inom vil- ken förvärvaren, därest han fortfarande vill såsom ägare innehava fas- tigheten, skall bosätta sig därå.

Om beslutet i ärendet skall underrättelse genast tillställas allmänne åklagaren och kommunalnämnden, vilka, därest ansökan bifallits, äga full- följa talan i ärendet. |

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för Konungens befallningshavandes prövning av ärende, varom i denna para- graf förmäles, meddelas av Konungen.

T4S

Det åligger allmän åklagare, mantalsskrivningsförrättare, kommunal- nämnd, jordbrukskommission, skogsvårdsstyrelse och skogsvårdskommitté ävensom, där skogsvårdsstyrelse icke finnes, vederbörande jägmästare att, då anledning finnes antaga, att fastighetsägare eftersätter vad honom en- ligt 12 $ åligger, hos Konungens befallningshavande göra anmälan där- om. Ändå att anmälan, som nu sagts, icke skett, äger Konungens befall- ningshavande verkställa utredning, huruvida stadgandet i 12 $ eftersättes. Finner Konungens befallningshavande giltiga skäl föreligga, förordne all-

männe åklagaren i orten eller, därest så anses lämpligt, särskild åklagare att anhängiggöra och utföra talan mot fastighetsägaren.

IP

15 Talan, som i 14 $ sägs, anhängiggöres vid domstolen i den ort, där fastigheten är belägen. Finner domstolen, att fastighetsägaren eftersätter vad honom enligt 12 $ åligger, förelägge honom vid äventyr, som i 16 $ sägs, antingen, där- est han vill behålla fastigheten och icke redan till Konungens befallnings- havande ingivit ansökan om tillstånd därtill, att inom tre månader från det föreläggandet vunnit laga kraft ingiva sådan ansökan eller ock att av- yttra fastigheten. Ej må den omständigheten, att efter målets anhängig- görande fastighetsägaren bosatt sig på fastigheten eller hans skyldighet därutinnan upphört, utgöra hinder för meddelande av föreläggande.

16 8$.

När ett år förflutit efter det enligt 15 $ meddelat föreläggande vun- nit laga kraft, skall överexekutor till prövning företaga frågan om fastig- hetens försäljning. Finnes då, att fastighetsägaren icke inom den i 15 8 stadgade tid ingivit ansökan om tillstånd eller, därest så skett, att ansök- ningen avslagits, skall överexekutor, om ej av lagfartsprotokollet framgår eller eljest styrkes, att fastigheten avyttrats, förordna, att fastigheten skall säljas å offentlig auktion i den ordning 31 $ stadgar.

Visar sig sedermera, att ägarens ansökan att behålla fastigheten icke blivit bifallen eller att avtal, varigenom han avyttrat fastigheten, icke bli- vit beståndande eller att han inom fem år från det föreläggandet vunnit laga kraft, genom köp, byte eller gåva åter förvärvat fastigheten, åligger det överexekutor att ånyo pröva, huruvida förordnande om försäljning, som ovan sägs, skall meddelas.

Å auktion, varom jämlikt denna paragraf förordnats, må fastigheten ej inropas av den, vilken förelagts att avyttra fastigheten.

ÄN Har den, som erhållit föreläggande enligt 13 $, för att skydda någon sim fordran eller rättighet, varför fastigheten på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 $ jordabalken häftar, själv inropat fastigheten å exeku- tiv auktion eller å auktion, varom förordnats jämlikt denna lag, och visas,

såsom i II $ sägs, sannolika skäl, att fastigheten ej kunnat av inroparen utan förlust avyttras, skall vad i sagda paragraf stadgas äga tillämpning.

18 8.

Bliva två eller flera samfällt ägare av fastighet, skall vad i 12 $ stad- gas äga tillämpning på envar av dem. Eftersätter någon av dem vad honom åligger, skall vad i 14—16 $$ stadgas gälla fastigheten i dess hel- het; dock att förordnande, som i 16 $ sägs, ej må meddelas, därest av lagfartsprotokollet framgår eller eljest styrkes, att den tredskandes andel i fastigheten blivit till meddelägare eller annan avyttrad. Är fastigheten sådan, att tillämpning av föreskrifterna om hemmansklyvning kan ifråga- komma, och varder, innan förordnande enligt 16 $ meddelas, klyvning sökt, skall med förordnande anstå, till dess sig visat, huruvida på den ansökan klyvning kommer till stånd. Sker klyvning, skall förordnandet avse en- dast ägolott, vilken tillfallit den, som eftersatt vad honom enligt 12 $ ålegat.

Ej må stadgandet i 16 $ tredje stycket utgöra hinder för delägare, som ej eftersatt vad honom enligt 12 $ ålegat, att inropa fastigheten.

19 $.

Vid tillämpningen av 12—18 $$ skola såsom en fastighet anses icke endast särskilt hemman, hemmansdel eller lägenhet utan även flera hem- man, hemmansdelar eller lägenheter, vilka äro förenade under gemensamt bruk och förvärvas genom samma fång. Därest till huvudgård hörande arrendegårdar eller torp överlåtas tillsammans med huvudgården, skola de jämte huvudgården räknas för en fastighet.

III. Om förbud att i fråga om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan.

20 8. Bulvanskap ifråga om äganderätt till fastighet vare förbjudet. Bul- vanskap skall anses föreligga, då någon, som icke äger att utan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva fastighet, eller ock någon, som i hän-

delse av förvärv av fastighet icke ägt att utan bosättning därå eller sär- skilt tillstånd besitta densamma, med begivande av den, som rättsligen

framstår såsom ägare till fastigheten, råder över densamma eller del där- av såsom vore han ägare till fastigheten.

Består mellan den, som rättsligen framstår såsom ägare till fastighe- ten, och den, som råder över densamma, sådan förvantskap, som omför- mäles i 12 $, samt är den sistnämnde på ett stadigvarande sätt bosatt på fastigheten, skall bulvanskap dock icke anses föreligga.

Den, vilken i fall, som i första stycket avses, rättsligen framstår som ägare till fastighet, kallas i denna lag bulvan.

2058:

Det åligger Konungens befallningshavande att verkställa utred- ning rörande inom länet förekommande bulvanskap ifråga om äganderätt till fastighet. För sådant ändamål hava allmän åklagare, mantalsskriv- ningsförrättare, kommunalnämnd, jordbrukskommission, skogsvårdssty- relse och skogsvårdskommitté ävensom, där skogsvårdsstyrelse icke finnes, vederbörande jägmästare att hos Konungens befallningshavande anmäla förmodade bulvanskap. Finner Konungens befallningshavande giltiga skäl föreligga, förordne allmänne åklagaren i orten eller, därest så anses lämp- ligt, särskild åklagare att anhängiggöra och utföra talan såsom i näst-

följande paragraf sägs. Allmän åklagare vare obetaget att jämväl utan förordnande anhän- giggöra talan.

2218:

Talan rörande bulvanskap ifråga om äganderätt till fastighet anhän- giggöres vid domstolen i den ort, där fastigheten är belägen.

Är anledning antaga, att av handling, som finnes i svarandes värjo, kan i målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äger domstolen förelägga svaranden att förete handlingen, dock ej, då fråga är om brev eller annat enskilt meddelande eller då skäl finnes antaga, att handlingens företeende kan, oberoende av målets utgång, lända svaranden eller någon, vilken med honom är i den skyldskap eller det svågerlag, som i rätte- gångsbalken om jäv mot domare sägs, till skada eller synnerlig olägenhet. Uraktlåter part att efterkomma sådant föreläggande, pröve domstolen, vil- ken verkan såsom bevis må tilläggas hans uraktlåtenhet.

23.8:

Den, som i strid med 20 $ brukar bulvan eller låter bruka sig såsom bulvan, straffes med böter från och med etthundra till och med tiotusen kro- nor eller med fängelse; och skall tillika, därest bulvanskapet fortfarande består, bulvanen föreläggas att avyttra fastigheten vid äventyr, som i nästa stycke sägs.

Sedan sex månader förflutit efter det föreläggandet vunnit laga kraft, skall överexekutor, om ej av lagfartsprotokollet framgår eller el- jest styrkes, att fastigheten avyttrats, förordna, att fastigheten skall säl- jas å offentlig auktion i den ordning 31 $ stadgar.

Visar sig sedermera, att avtal, varigenom fastigheten avyttrats, icke blivit beståndande eller att bulvanen inom tio år efter det föreläggandet vunnit laga kraft genom köp, byte eller gåva åter förvärvat fastigheten, åligger det överexekutor att ånyo pröva, huruvida förordnande om för- säljning, som ovan sägs, skall meddelas. i

Å auktion, varom jämlikt denna paragraf förordnats, må fastigheten ej inropas av bulvanen eller den, för vars räkning bulvanskapet ingåtts.

Enligt denna paragraf ådömda böter tillfalla kronan.

IV. Om förbud i vissa fall mot avverkning av skog och bortförande av stråfoder. |

2408:

Utlänning eller svenskt bolag eller svensk ekonomisk. förening, å vars förvärv av fast egendom denna lag skall tillämpas, äger icke att å förvär- vad fastighet avverka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga husbehov eller ätt därifrån bortföra stråfoder, förrän förvärvaren erhål- : lit tillstånd till förvärvet eller detta blivit av Konungens befallningshavan- de godkänt eller, därest förvärvet skett genom inrop å exekutiv auktion eller å auktion, varom förordnats jämlikt denna lag, förvärvaren vunnit rätt att behålla fastigheten. |

Är någon enligt denna lag eller jämlikt densamma meddelad före- skrift pliktig att bosätta sig på förvärvad fastighet, äger han ej därå av- verka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga husbehov eller därifrån bortföra stråfoder, förrän han bosatt sig på fastigheten.

Har förvärvare, vars rätt att förfoga över sin fastighet enligt vad

ovan sägs är inskränkt, åt annan upplåtit eller vid avyttring av fastigheten förbehållit sig själv eller annan rätt att därå avverka skog eller därifrån bortföra stråfoder, må sådan rätt icke utövas, förrän för upplåtaren själv eller, därest fastigheten avyttrats, för den nye ägaren inträtt befogenhet därutinnan.

Från det i denna paragraf stadgade förbud mot avverkning av skog och bortförande av stråfoder må Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, på ansökan helt eller delvis medgiva undantag.

25 $

I ärende, varom i 14 $ förmäles, må Konungens befallningshavande, därest förbud enligt 24 $ icke gäller, meddela fastighetsägaren förbud att å fastigheten avverka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga husbehov samt att därifrån bortföra stråfoder. Sådant förbud må ock i ärende angående upplösning av bulvanskap meddelas bulvanen samt den, för vars räkning bulvanskapet ingåtts. Innan förbud meddelas, skall den, vilken förbudet skall gälla, beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Finner Konungens befallningshavande saken sådan, att den ej kan tåla dylikt upp- skov, må dock förbud meddelas tillsvidare och intill dess annorlunda var- der förordnat.

Har talan enligt 15 eller 22 $ blivit vid domstol anhängiggjord, äge ock domstolen meddela förbud, som ovan sägs.

Enligt denna paragraf meddelat förbud träder utan hinder av klagan genast i kraft. Varder talan enligt 15 eller 22 $ icke anhängiggjord inom trettio dagar från det förbudet meddelades eller erhåller fastighetsägaren tillstånd att behålla fastigheten eller är det eljest slutligen avgjort, att fö- reläggande enligt 15 eller 23 $ icke kommer att meddelas, upphöre för- budet att gälla. Varder fastigheten avyttrad, skall förbudet bestå, intill dess för nye ägaren inträtt befogenhet att å fastigheten avverka skog an- norledes än för dennas oundgängliga husbehov och att därifrån bortföra stråfoder.

När skäl därtill äro, må Konungens befallningshavande så ock dom- stol, då saken dragits under dess prövning, helt eller delvis återkalla med- delat förbud.

Förbud, varom i denna paragraf förmäles, gälle ock den, till vilken fastighetsägaren, efter det förbudet meddelats, upplåtit rätt att å fastig- heten avverka skog eller därifrån bortföra stråfoder.

26 8.

Överträder någon förbud, varom i 24 och 25 $$ förmäles, straffes med böter från och med tio till och med femtusen kronor.

Därjämte skall avverkat virke, därest det ligger kvar inom området för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, ävensom stråfoder, därest det fortfarande är i dens besittning, som bortfört det, tagas i beslag och dömas förbrutet; dock äge domstolen, då fråga är om stråfoder, i stället förordna, att det skall på den skyldi- ges bekostnad återföras till den fastighet, varifrån det bortförts, därest sådant finnes lämpligen och utan oskälig kostnad kunna ske. Förordnar domstolen, att bortfört stråfoder skall återföras, eller undgår bortfört vir- ke eller stråfoder beslag, är den, som överträtt förbudet, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av det bortförda. Har förbud på grund av utslag, som äger laga kraft, upphört att gälla, må icke på- följd, som i detta stycke sägs, ådömas.

Innefattar handling, som enligt denna paragraf är belagd med straff, förbrytelse jämväl mot .24 kap. allmänna strafflagen eller mot någon an- gående skogsvården å enskild mark gällande författning, vare lag som i 4 kap. I $ strafflagen sägs.

Är någon delaktig i förbrytelse, som i denna paragraf avses, straffes efter ty i 3 kap. strafflagen är stadgat.

27.8. Det åligger allmän åklagare att åtala förbrytelse, som i 26 $ sägs, samt att beslagtaga virke och stråfoder, som skall anses förbrutet. Varder ej inom sextio dagar från det beslag skedde åtal i laga ordning anhängiggjort, vare beslaget förfallet.

28 8.

Virke och stråfoder, som enligt denna lag dömas förbrutna, skola av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å ut- mätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om förverkandet slut- ligen prövats, ägaren av beslagtaget virke eller stråfoder, att försäljning därav skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets eller stråfodrets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att godset skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall godsets

ägare, om han är känd och inom riket boende, eller, om han bor utom ri- ket men inom riket har känt ombud, som äger för honom mottaga stäm- ning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande godsets mängd och beskaffenhet.

Försäljes beslagtaget virke eller stråfoder, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana me- dels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 $ utsökningslagen sägs.

209 8. Böter, som ådömas enligt 26 $, ävensom genom försäljning av för- brutet virke eller stråfoder uppkommen behållning och utdömd ersätt- ning för virke eller stråfoder, som undgått beslag, eller stråfoder, som till fastigheten återförts, fördelas så, att tre fjärdedelar tillfalla kronan och en fjärdedel åklagaren.

V. Gemensamma bestämmelser.

YO

30 Utslag, varigenom föreläggande enligt 15 eller 23 $ meddelats, skall tillställas överexekutor samt, om utslaget meddelats av högre rätt, tillika underrätten. Har högre rätt upphävt föreläggande, skall sådant givas underrätten till känna. Har underrätt meddelat föreläggande enligt 15 eller 23 $, vare det genast antecknat i rättens inteckningsprotokoll så ock i intecknings- eller fastighetsboken. Då utslag, varigenom sådant föreläggande av högre rätt meddelats eller upphävts, eller anmälan, som i 9 8 sägs, till domaren eller rätten ankommit, skall ock anteckning därom ske på landet å nästa rätte- gångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteck- ningsärenden. Har frågan om fastighets försäljning av annan anledning än ovan

nat i inteckningsprotokollet så ock i intecknings- eller fastighetsboken.

31 $.

Av överexekutor jämlikt 9, 16 eller 23 $ meddelat förordnande om fastighets försäljning å offentlig auktion vare gällande, ändå att fastig- heten finnes hava varit avyttrad eller sedermera avyttras. I övrigt skall så anses samt, under iakttagande av vad här nedan omförmäles, med ären- det i tillämpliga delar så förfaras, som hade enligt 28 $ utsökningslagen förordnande meddelats om egendomens försäljning.

Borgenärsförteckning upprättas på sätt utsökningslagen stadgar, dock skall lägsta bud icke bestämmas och skola kostnaderna för förfarandet upp- tagas sist. Vid auktionen skall, under iakttagande av vad 123 $ i sagda lag stadgar, utrop först ske för det sammanlagda fordringsbelopp, varför egendomen enligt borgenärsförteckningen häftar. Leder ej detta utrop till försäljning, minskas utropssumman efter hand, tills försäljning sker. Stanna flera vid samma bud, skiljes dem emellan genom överbud.

I avräkning på köpeskillingen skall i egendomen innestå huvudstolen av de i borgenärsförteckningen upptagna penninginteckningar, vilkai sin helhet falla inom den summa, varför egendomen sist utropades, med de undantag, som framgå av 117 $ utsökningslagen. Före varje utrop skall tillkännagivas och i auktionsprotokollet anmärkas, vilka belopp skola, där- est utropet leder till försäljning, i egendomen innestå och vilka skola i reda penningar gäldas.

Vad i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördel- ning utsökningslagen stadgar beträffande gäldenären skall, sävitt rörer egendom, om vars försäljning förordnande meddelats på grund av denna lag, tillämpas på egendomens ägare, och skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 198 $ utsökningslagen gäldas ur den försålda egendomen. Saknas hos honom tillgång därtill, skall kostnaden stanna å statsverket.

Vid verkställandet av den i 168 8 utsökningslagen stadgade anmälan skall även uppgivas, vilka belopp skola "enligt auktionsprotokollet i fastig- heten innestå.

32 $. Klagan över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som i 2, 6, 10, II, 13, 24 och 25 $$ sägs, föres i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Klagan över överexekutors beslut i ärende, som omförmäles i 9, 16 och

23 $$, föres i den ordning, som i utsökningslagen stadgas angående kla- gan över överexekutors utslag i annat utsökningsmål än i 2 kap. nämnda lag sägs.

Klagan över domstols slutliga utslag i mål, som i denna lag avses, fö- res genom besvär. Har domstol genom beslut under rättegången medde- lat förbud, som i 25 $ sägs, eller ogillat yrkande om återkallande av så- dant förbud, gälle angående klagan däröver vad i 16 kap 10 $ rättegångs- balken stadgas.

33.5:

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

34 $.

Varder i mål, som i denna lag avses, någon av åklagaren inkallad så- som vittne eller för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

VI. Om lagens ikraftträdande och förhållande till äldre lag.

35 $.

Denna lag träder i kraft den — — — — —

Från samma tid skola upphöra att gälla: dels lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom med däri senare gjorda ändringar och tillägg, och S .

dels 4, 5, 7, 8, 9 och 19 $$ i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränk- « ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag med däri senare gjord ändring; och skola 1, 2, 6, 14, 17 och 18 $$ samma lag icke vidare äga tillämpning i fråga om fast egendom.

30-18: Å förvärv, gjorda före den — — —, skall dittills gällande lag till- lämpas.

SYRE: | Har i fall, varom 18 $ förmäler, någon delägare förvärvat sin andel 'i fastigheten, innan denna lag trädde i kraft, må denna omständighet, därest annan delägare eftersätter vad honom enligt 12 $ åligger, icke ut- göra hinder för tillämpning på fastigheten i dess helhet av vad 18 $ stadgar.

38 $.

Rörande bulvanskap i fråga om äganderätt till fastighet, uppkommet före lagens ikraftträdande, skall gälla,

att för upplösning av sådant bulvanskap beviljas en frist av sex må- nader från sagda tidpunkt, vilken frist, när synnerliga skäl därtill visas, må av Konungens befallningshavande på ansökan förlängas med högst sex månader;

att talan angående sådant bulvanskap må anhängiggöras allenast, där- est det fortfar efter utgången av nyssnämnda frist; samt

att ansvar ej må ådömas den, beträffande vilken domstolen finner, att det ej berott av honom, att bulvanskapet ej blivit upplöst.

39 $.

Från denna lags tillämpning äger Konungen medgiva sådant undan- tag, som må föranledas av bestämmelse i traktat, vilken med främmande makt slutits före den 31 maj 1916, ävensom, i fråga om testamente till förmån för utlänning, i traktat, som slutits före den dag, då denna lag träder i kraft.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 23 8 i förord- ningen den 16 juni 1875 angående inteck- ning i fast egendom.

Sker försäljning av fast egendom i den ordning utsökningslagen be- stämmer, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen ”erlagts, egendomen icke vidare häfta för intecknat belopp, som enligt bor- genärsförteckningen faller utom vad av köpeskillingen täckes, ej heller för belopp, som av köpeskillingen täckes men faller utom det. för försäljnin- gen bestämda lägsta budet eller, i det fall att försäljningen skett jämlikt lag CD (CNN insmvibr rs Sud d nga med bestämmelser angående rätt att för- värva och besitta fast egendom, utom den utropssumma, för vilken egen- domen sist utropats, där ej köparen fått avräkna beloppet å köpeskillingen såsom i 131 $ utsökningslagen sägs. Anteckning härom skall, sedan till rätten eller domaren inkommit handling, som visar köpeskillingens för- delning, införas i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för intecknings- ärenden.

Motiv.

I. Historisk översikt.

Tiden före norrlandskommitténs tillsättande.

I vårt land hava liksom i andra länder tid efter annan från stats- makternas sida vidtagits åtgärder för att förhindra, att större jordbesitt- ningar av korporationer och enskilda samlades på en hand ävensom att jorden komme i mindre lämpliga besittares ägo.

Sålunda föranledde redan på 1600-talet bruksindustriens jordförvärv vissa lagstiftningsåtgärder. Närmaste anledningen till sagda åtgärder var visserligen omsorgen att upprätthålla bergsbruket, men lagstiftningen er- höll även en social anstrykning, då den inriktades på att bevara bergsmän- nen oberoende mot de s. k. ståndspersonernas jordförvärv. År 1664 utfär- dades sålunda en förordning, vari stadgades förbud för stapelstadsborga- 're att under bruk uppköpa ”bergsmanshemman, tägter och skogar, varige- nom hyttorna ödelades”. Samma tanke återkom i flera instruktioner och påbud, som utfärdades i slutet av 1600- och början av 1700-talen.

Ett generellt förbud för aktiebolag, fromma stiftelser samt allmänna Lagbered- och enskilda inrättningar att utan Konungens tillstånd förvärva fast egen- nn dom föreslogs av lagberedningen i dess år 1847 avgivna förslag till all- män civillag män civillag. Uti första kap. 8 $ i nämnda lagförslag stadgades nämli- Guara gen: ”Ej må äganderätt till fast egendom överlåtas till from stiftelse eller annan allmän eller enskild inrättning eller till aktiebolag utan att Konun- gen därtill lov givit”. Stadgandet motiverades med, att det vore en grund- sats, som mer och mer gjort sig gällande, att äganderätt till fast egendom skulle i minsta möjliga mån lösryckas från personlighetsförhållandena och godtyckligt införlivas med korporationsintressen eller andra därmed jäm- förliga syftemål, det vill säga falla i vad man kallade död hand (in manum mortuam). Förslaget blev som bekant aldrig lag.

RE I slutet av 1800-talet upptogs lagberedningens tanke på nytt. När- —1900 angå- Maste anledningen härtill var den snabba utveckling trävarubolagens jord- ende bolags förvärv tagit. I en vid 1892 års riksdag av hr V. Vallin från Falun jämte jordförvärv. a 4 . 5 sex andra representanter från de norra landsdelarna väckt motion hem- ställdes sålunda, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte infordra och för riksdagen framlägga uppgift på den jord- bruksfastighet, som av större bolag ägdes i de provinser, där skogsavverk- ning i mera betydande utsträckning förekomme, ävensom statistiska upp- gifter, utvisande tillväxten av denna bolagsegendom och den självägande jordbrukareklassens därav orsakade förminskning i samma trakter, samt att Kungl. Maj:t ville, försåvitt de inhämtade upplysningarna sådant för- anledde, för riksdagen framlägga förslag till bestämmelser, avsedda-att be- gränsa möjligheten för bolag att underlägga sig jordbruksfastigheter till vilken utsträckning som helst. Denna motion bifölls av andra kammaren med obetydlig ändring, men avslogs av första kammaren.

Följande år, 1893, framförde Västerbottens läns landsting till rege- ringen sina farhågor med anledning av den omfattning aktiebolagens fas- tighetsförvärv tagit samt utbad sig regeringens ”kraftiga och skyndsam- ma ingripande”. Även från hushållningssällskapen hemställdes hos rege- ringen om föranstaltande av utredning angående omfattningen av aktie- bolagens jordinnehav ävensom vidtagande av de åtgärder för ett självstän- digt jordbruks betryggande, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid 1894 års riksdag återkom hr Vallin, understödd av tjuguen andra ledamöter av andra kammaren, med väsentligen samma yrkande som år 1892. Riksdagen beslöt att begära de ifrågasatta uppgifterna samt hem- ställde, att försåvitt upplysningarna föranledde därtill, de åtgärder måtte föreslås riksdagen, som kunde anses påkallade för bibehållande av en själv- ägande jordbrukarebefolkning i de angivna trakterna.

Dessa framställningar ledde därtill, att statistiska centralbyrån anbe- falldes utarbeta statistik i ämnet. Denna utkom år 1898 och innefattade redogörelse för sågverksindustriens förvärv av jordegendom inom Norr- land och Dalarna, upptagande ställningen dels år 1885 och dels år 1895.

Fråga om förvärvsförbud för bolag väcktes ånyo vid 1898 års riksdag. I en motion av hr E. G. H. Åkerlund från Roslagen ifrågasattes sålunda, om icke till tryggande av landets sunda utveckling och oberoende av främman- de inflytande inskränkning i aktiebolags rätt till förvärv av fast egendom på landsbygden vore erforderlig. Motionären erinrade om farorna syn- nerligast ”inom stora delar av orterna norr om Vänern och Mälaren”,

men trodde, att de även skulle kunna sträcka sig ”vitt utöver Norrlands, Dalarnas och Värmlands gränser”. Andra kammaren biträdde förslaget, som däremot avslogs av första kammaren.

Samma år väckte hr O. Emthén från Ångermanland, med instämman- de av femton andra norrlandsrepresentanter, förslag, att sågverksbolag borde genom lag åläggas att i Norrland och Dalarna sörja för bygg- naders och ägors hävd å deras jordbruksfastigheter. Båda kam- rarna avslogo förslaget.. I lagutskottets motivering framhölls; att dylika förslag stode i oförenlig motsats med principen för enskild äganderätt. Man erkände emellertid, att bolagens jordförvärv kunde medföra vådor. Botemedlet borde dock bestå uti inskränkning av bolags rätt att förvärva jordbruksfastighet men ej i ingrepp uti redan förvärvade rättigheter.

Vid 1899 års riksdag återkom hr Åkerlund med sitt förslag från år 1898 om inskränkning i aktiebolagens rätt att förvärva jord. Förslaget bi- fölls även nu av andra kammaren men avslogs av den första. Vid samma riksdag ifrågasattes i en motion av hr A. W. Styrlander från Ängerman- land med flere, att bolagens fastighetsförvärv möjligen skulle kunna mot- verkas på beskattningsväg. Motionärerna föreslogo särskild bevillning för bolags jordbruksfastighet och högre stämpelavgift vid lagfart av fas- tighet, som inköpts av bolag. Motionen avslogs av båda kamrarna.

Vid 1900 års riksdag förnyade hrr Åkerlund och Styrlander sina för- slag, vilka dock rönte samma öde som året förut.

Vid 1901 års riksdag återupptog hr Styrlander sitt förslag från föregående riksdagar om särskild bevillning å bolags fastighet, men försla- get blev ej heller denna gång av kamrarna antaget. I en motion, som sam- tidigt väcktes av hr C. Lindhagen från Stockholm och i vilken ett fyrtiotal andra ledamöter av andra kammaren instämde, påyrkades, att bolag, eko- nomisk förening och enskild person, som idkade träförädlings- eller träva- rurörelse, med vars utövande följde skyldighet att föra handelsböcker, måt te förbjudas att förvärva jordbruksfastighet inom Norrland och Dalarna, därest ej Konungen för visst fall därtill lämnade sitt tillstånd. I samma motion hemställdes därjämte om vidtagande av åtskilliga andra åtgärder rörande den s. k. norrlandsfrågan. Vid motionens behandling i lagutskottet väcktes förslag om provisoriskt förbud för bolag och ekonomisk förening att förvärva jordbruksfastighet inom nämnda landsdelar, intill dess frågan hunne allsidigt utredas. Detta förslag vann ej majoritet inom utskottet, men framfördes reservationsvis för riksdagen. Andra kammaren biföll

1901 års riksdag.

Omfattnin- gen av träva- ruindustriens jordförvärv.

men första kammaren avslog detsamma. Emellertid enade sig kamrarna om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte för- anstalta om utredning, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda - åtgärder den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna måtte kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets ut- veckling i nämnda landsdelar befrämjas, samt, så snart ske kunde, för riks- dagen framlägga de förslag, vartill förhållandena kunde anses föranleda.

Norrlandskommittén.

Förutnämnda skrivelse från 1901 års riksdag föranledde Kungl. Maj:t att tillsätta en kommitté för utredning av norrlandsfrågan, den s. k. norr- landskommittén. Denna avgav på hösten år 1904 betänkande i ämnet. Re- dan år 1901 hade kommittén avgivit ett särskilt förslag om provisoriskt förbud för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom. Proposition i anledning av detta förslag framlades ej, men förslaget kom i anledning av väckt motion under 1903 års riksdags prövning, därvid det- samma antogs av andra kammaren men avslogs av den första. Inom kommittén hade hr Lindhagen därjämte påyrkat framläggande av en pro-: visorisk förbudslag även för enskild person, som ej hade sin bostad å för- värvad fastighet, men detta yrkande vann ej kommitténs bifall. Här ne- dan lämnas en sammanfattning av kommitténs rön och slutliga förslag.

Av kommitténs undersökning framgick, att trävaruindustriens jord- förvärv i Norrland och Dalarna redan år 1900 uppgick i areal till minst 5,394,837 hektar, ett område något större än den sammanlagda arealen av Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län, eller till 34,: procent av den i enskild besittning varande iorden. Kommittén framhöll vidare, att av ifrågavarande, i bolags eller där- med jämförlig hand varande jord hade åren 1885—1900 förvärvats mera än en tredjedel och att under de sista fem åren av perioden lika mycken jord övergått till trävaruindustrien som under de tio närmast föregående åren, d. v. s. att hastigheten av bolagens jordförvärv fördubblats. Även efter år 1900 hade bolagens fastighetsköp på de flesta håll fortgått med stor tivlighet. Till dessa förvärv slöt sig den högst betydliga areal, trävaruin-

dustrien innehade med långvarig avverkningsrätt. År 1900 uppgick, en- ligt vad kommittén inhämtat, sistnämnda areal till ej mindre än 1,129,3608 hektar eller ett område något större än Östergötlands län. Då emellertid uppgifter ej kunnat erhållas från ett flertal större bolag, förmenade kom- mitten, att avverkningsrätterna i verkligheten omfattade betydligt större områden.

Vilken fördärvlig verkan bondjordens övergång i bolagshand haft för jordbruket, därom gav kommittén en livfull bild, Största delen av den jord, som Ööverginge från bonde- till bolagsbesittning, bleve underkastad skötsel av arrendator. Ofta hände det väl, att den forne ägaren kvarsutte på går- den som arrendator. Följderna av försäljningen bleve då mindre fram- trädande, ehuru man i det stora flertalet fall kunde skönja ett avtagande intresse att genom nyodling utvidga hemmanet. Värre bleve förhål- landet, sedan den sålunda kvarsittande forne ägaren avträtt från skå- deplatsen. I allmänhet vore det för bolagen icke så alldeles lätt att finna lämplig person att övertaga arrendet, Ofta finge man nöja sig med lösa arbetare, som vore mycket litet skickade för jordbruksarbete och från sin verksamhet i skogarna medförde få eller inga besparingar och föga lust för ett ordnat liv, Bolagen ville av flera anledningar icke binda sig genom långvarigare kontrakt, och brukaren önskade säkerligen i många fall ej heller att vara för en längre framtid fastkedjad vid en verksamhet, som han åtagit sig endast i brist på något bättre. Följden härav bleve, att det typiska norrländska bolagsarrendet finge en i hög grad provisorisk ka- raktär, som för produktionen vore synnerligen menlig. Härtill komme en annan omständighet. Arrendatorn bleve ofta av omständigheternas makt tvungen att i allt för hög grad ägna sig åt s. k. bolagsarbete. Be- hövde bolaget hans hjälp och framställde ett bestämt yrkande därom, vo- re det i allmänhet för brukaren i hans vanligen osäkra ställning mindre rådligt att icke visa sig tillmötesgående. Och där arrendatorn icke sålun- da tvingades av bolaget, bleve han på grund av sin fattigdom och nödvän- digheten av att för utskylder och sina levnadsbehov samt andra löpande utgifter anskaffa kontanta penningar nödsakad att söka arbetsförtjänst i skogarna. Jordbruket komme därigenom att stå tillbaka. Arrendatorn bleve sällan välbärgad, snarare bleve han undan för undan allt fattigare. Mer och mer försummade han jordbruket och kvarsutte i arrendet endast för att hava husrum och vedbrand åt familjen och sommarbete för häs- tarna. I övrigt försörjde han sig med körslor och dagsverken. Kommit- ten hyste följaktligen icke något tvivel om, att den norrländska jord-

3

na av bond-

gång i bo- lagshand.

Invändningar nrol en för- budslagstift-

ning.

bruksjorden producerade avsevärt mindre, när den befunne sig i en bolags- arrendators hand, än när den sköttes av en självägande bonde.

Kommittén framhöll vidare, att utredningen givit vid handen, att ofta verkliga jordbrukshemman, hemman som av säldet tjänat såsom underlag för självständiga jordbrukares existens, eller nybyggen, som ägt vetkliba förutsättningar för ett framtida jordbruk, lämnats utan någon egentlig skötsel och blivit ödehemman, sedan de kommit i bolags hand. Detta hade i regel hänt, då byggnaderna varit så.förfallna, att bolagen ej kunnat få någon arrendator, utan att byggnaderna iståndsattes, och då kostnaderna för detta och för husens underhåll blivit så stora, att det erbjudna arren- det icke kunde giva skälig ränta därå.

Såsom resultat av undersökningen uttalade kommittén, att jordbruket i så avsevärd mån försämrats å ett så stort antal av bolag förvärvade bond- hemman särskilt i övre Norrland, att minskningen i jordbrukets avkast- ning måste betraktas såsom en betydande nationalförlust.

De sociala följderna av bolagens fastighetsförvärv ansåg kommittén vara icke mindre betänkliga. Bland dessa framhöll kommittén i främsta rummet bondeståndets fortgående försvinnande. Åtminstone 12,000 bön- der hade genom sågverksrörelsen upphört att vara självägande. Största delen av den jord, dessa förut besuttit, måste anses vara ett för den ökade folkmängden avstängt område. Bolagen hade nämligen i allmänhet visat sig obenägna att till enskilda försälja jord, som kommit i dess ägo, eller att upplåta nya odlingslägenheter därå. Även den folkstock, vilken såsom arrendatorer å bolagshemman åtminstone delvis hämtade sitt uppehälle av jordbruk, befarades skola komma att så småningom förminskas, då tendens försports att sammanslå flera bolagshemman till en brukningsdel. Vidare framhöll kommittén den sociala otrevnad, bolagsväldet medförde för såväl bolagens egna arrendatorer och torpare som ock ortsbefolknin- gen i övrigt, samt vådan därav, att bolagens inflytande på det kommunala och politiska livet bleve alltför stort.

Av dessa och andra orsaker fann kommittén det vara nödvändigt att i lag förbjuda trävaruindustriens idkare att förvärva den jord, som an- såges böra kvarstanna i bondebesittning.

Beträffande de invändningar, som kunde göras mot en förbudslag- stiftning, anförde kommittén följande:

”Den huvudsakliga principiella invändning, som framställts mot en lag av ifrågavarande beskaffenhet, är, att densamma skulle innebära en

kränkning av grundsatsen om allas likhet inför lag, att den skulle vara en klasslag, som gynnade en viss grupp av näringsidkare på en annan grupps bekostnad. Om denna invändning än kunde hava något berättigande, där- est förbudet mot fastighetsförvärv avsåge även enskilda idkare av träva- rurörelse, saknar den varje fog, när förbudet utsträckes endast till bolag eller föreningar, d. v. s. särskilt bildade rättssubjekt, vilkas rättsliga exi- stens uteslutande beror av statens medgivande. Det lärer icke finnas nå- got, som hindrar, att staten vägrar bildandet av nya dylika rättssubjekt el- ler bestämmer, att de redan bildade icke vidare få förvärva rättigheter av det ena eller andra slaget eller nya rättigheter överhuvud.

| Dylika förbud äro långt ifrån ovanliga i lagstiftningens historia. Sär- skilt kan i detta avseende hänvisas till de i utlandet talrikt förekommande s. k. amortisationslagarna, som avse att förekomma, att allt för mycken egendom hopas i de kyrkliga institutionernas hand. Och även inskränk- ningar i bankers och andra penninginrättningars rätt att förvärva fastig- het förekomma såväl i vårt eget land som annorstädes. Kommittén fin- ner statens rätt i detta hänseende vara så uppenbar, att några principiella betänkligheter därutinnan icke kunna hysas.

Det har vidare anmärkts, att förbudet skulle vara ett obehörigt in- grepp i äganderätten. Man syftar härvid på det förhållandet, att om den köpstarkaste gruppen av spekulanter uteslutes från fastighetsmarknaden, fastighetsvärdena skulle komma att sjunka. Att detta kommer att bliva fallet är tilläventyrs möjligt, men att därför tala om ett ingrepp i ägande- rätten är lika obefogat som att anse, att ett dylikt ingrepp sker, när fas- tighetsvärdena sjunka på grund av t. ex. ändringar i tullagstiftningen. Här- jämte bör märkas, att en sänkning i fastighetens marknadsvärde dock icke medför någon minskning av den avkastning jorden lämnar. För en ägare, som behåller sin jord, har sålunda ett förbud i denna riktning ingen olä- genhet. I detta sammanhang böra några ord ägnas åt frågan, i vad mån en förbudslag kommer att gagna de nuvarande, självägande, mindre jord- brukarna. Det är därvid klart, att för en jordägare, vars ekonomi är så undergrävd, att han icke kan behålla sitt hemman, för honom är förbuds- lagen till ingen nytta utan snarare till skada. "Vare sig förbudslagen fin- nes eller ej, måste han gå ifrån sitt hemman, och förbudslagens tillvaro kan för honom blott hava den följd, att han för sitt hemman möjligen får mindre betalt än han eljest skulle fått. Förbudslagens fördelaktiga verk- ningar i detta fall inskränka sig därtill, att de framtida ägarna till hem- manet bliva enskilda personer och ej bolag eller föreningar. Ingenting är

i själva verket ett kraftigare bevis än detta därpå, att förbudslagen icke är någon klasslag. Det kan synas hårt att sålunda i någon mån uppoffra den enskildes intresse för det allmänna ändamålet att bibehålla ett nyttigt socialt element. Men liknande åtgärder har i alla tider statskonsten under- stundom varit tvungen vidtaga; och i förevarande fall har lagstiftaren stö- det för ett dylikt ingrepp i en synnerligen utbredd allmän opinion. Lyck- ligtvis är det att hoppas, att de mindre jordbrukare, som sålunda skulle få lida för det allmänna bästa, icke utgöra något avsevärt antal. Såsom fram- går av redogörelsen för orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar, ske försäljningarna i ett stort antal fall utan att vara framtvingade av nöd. Dylika försäljningar skulle hädanefter utebliva, när bolagens köpeanbud ic- ke vidare kunde locka. Bonden tvingades sålunda att behålla sin jord. Att döma av det stora antal £. d. bönder i Norrland, som nu gå ångerköpta, därför att de sålt sina hemman, lärer man kunna förvänta, att detta tvång i regel kommer att lända till bondens bästa och att han och hans efter- kommande ganska snart skola komma att med tacksamhet konstatera detta: Man har ytterligare mot en förbudslag av ifrågavarande beskaffen- het invänt, att densamma svårligen kan bliva effektiv. Ett bolag, vilket trots lagen vill förvärva sig, praktiskt taget, samma inflytande över en fas- tighet som vinnes genom äganderätt, kan, säger man, låta en enskild per- son inköpa fastigheten samt till bolaget överlämna så stora inteckningar i densamma, att bolaget, för den händelse ägaren icke ställer sig dess önsk- ningar till efterrättelse, kan när som helst låta exekutivt försälja fastig- heten och därvid inropa den genom ett villigare redskap. Möjligheten av dylika förfaranden till lagens kringgående för någon tid är naturligen icke utesluten. Men att så skulle komma att ske i någon större utsträckning, an- ser kommittén föga troligt. Åtgärder avseende lagens kringgående äro näm- ligen alltid förenade med kostnader och besvär samt åtskillig risk, särskilt med avseende på möjligheten av att man missräknat sig i fråga om de an- vända redskapens pålitlighet och tillmötesgående. Det torde vidare från åt- skilliga synpunkter komma att medföra obehag för ett bolag, om det hän- synslöst skulle trotsa ett dylikt, av en utbredd allmän opinion understött förbud. Skulle emellertid lagen komma att på detta sätt kringgås, får man ytterligare se till, om ej något kan göras till förekommande av de miss- bruk, som visa sig kunna äga rum, men att för blotta möjligheten av miss- bruk, alldeles underlåta att begagna sig av ifrågavarande utväg, om den överhuvud eljest är lämplig, synes kommittén vara föga framtidsklokt. Man har slutligen velat göra gällande, att ett förbud av ovan berörda

beskaffenhet skulle verka hämmande och tillintetgörande på trävarurörel- sen och hindra uppkomsten av andra för Norrland nyttiga industrier. Dessa farhågor finner kommittén vara obefogade. Enligt kommitténs för- menande har norra Sverige redan ett så tillräckligt antal trävaruaffärer, att man ingalunda behöver befara, att icke förädlings- och avsättningsrö- relsen skall kunna skötas på det nationalekonomiskt fördelaktigaste sät- tet, även om sågverksbolagen icke vidare få obegränsat utbreda sig över de i böndernas ägo ännu kvarvarande jordområden. Det torde ej råda mer än en mening därom, att ej trävarurörelsen numera nått gränsen för sko- garnas avkastningsförmåga. Denna rörelses ytterligare uppdrivande ge- nom fortgående jordförvärv i obegränsad omfattning kan därför icke vara önskvärd. Och då kommittén icke ansett sig böra föreslå längre gående förbud, än som är nödigt för att åt bondeståndet bevara de ägor, som för dess framtid äro oundgängligen erforderliga, och följaktligen en hel del skogsmark kan, om så finnes nödigt, för de nuvarande trävaruaffärernas konsoliderande få förvärvas, synes man icke behöva hysa några farhågor för trävaruindustrien. Vad åter angår de industrier, som icke äro att hänföra till sågverksrörelse eller annan rörelse, avseende att förädla sko- garnas avkastning, så lära väl dessa ej sällan vara i behov av ett större eller mindre jordutrymme. För dylikt utrymme bör naturligtvis undantag från förbudet alltid medgivas.” i

Kommittén begränsade sitt förslag till att omfatta förvärvsförbud för bolag och föreningar. Någon anledning att inbegripa enskilda skogs- spekulanter under förbudet ansåg kommittén ej föreligga och anförde här- utinnan följande. De gynnsammaste tiderna för att bilda nya framgångs- rika trävaruaffärer vore förbi. Föga troligt vore, att med rådande höga skogspriser enskilda kapitalister skulle finna det särdeles lockande att göra skogsaffärer i större skala och i avsikt att för en längre framtid samman- hålla större skogskomplexer. Att utan bolagsbildning uppbringa det kapi- tal, som erfordrades för jorduppköp i sådan skala, att det medförde so- ciala vådor, vore ej lätt. Naturligtvis finge man dock räkna med, att en del enskilda skogsspekulanter fortfarande som ditintills komme att göra tillfälliga hemmansaffärer, avseende att få tillfälle att på en gång tillgo- dogöra sig ett samlat skogskapital. I dessa fall bleve dock i regel de för- värvade hemmanen, sedan skogen å dem avverkats, snart åter försålda, och de undandroges därigenom icke bondeståndet på samma definitiva sätt, som om de ingått i de stora bolagens skogsbesittningar. Även om de icke

Enskilda skogsspeku- lonter inbe- grepos ej un-

Förvärvs- förbud ej er-

träffande mark, som ej vore hänför- lig till stöd- skog eller od- lingsområde.

såldes, bleve de förr eller senare föremål för arvsdelningar, som naturli- gen på ett synnerligen effektivt sätt motverkade skadlig jordkoncentra- tion.

Tre reservanter inom kommittén ansågo, att det åsyftade målet, den självägande borideklassens bevarande, ej kunde ernås genom den av kom- mittén föreslagna lagstiftningen om förvärvsförbud för bolag och förenin- gar. Följden av en sådan lagstiftning skulle blott bliva, att priset på jorden komme att sjunka och enskilda spekulanter lämnades fria händer att för- värva densamma. Detta vore orättvist och kunde så mycket mindre vara välbetänkt, som dessa spekulanter oftast i saknad av nödigt rörelsekapital dreves att skövla skogen.

Kommittén ansåg icke behövligt, att förvärvsförbudet omfattade all jord... Den till ett hemman hörande skogsmark, som ej vore hänförlig till s. k. stödskog och odlingsområde, borde kunna utan förfång frånskiljas hemmanet och fritt gå i handel. Med stödskog avsåges den skog, som er- fordrades för att trygga ett hemmans bestånd såsom självständig jord- bruksenhet, och till sådan hänfördes ej blott husbehovsskog utan jämväl ett visst, ej för ringa mått saluskog. Erfarenheten hade nämligen visat, att särskilt i det inre landet eller den s. k. skogsbygden, där jordkulturen var yngre och mindre försigkommen, samt skörden ej sällan utföll ogynn- samt eller alldeles slog fel, jordbrukaren behövde taga de penningar, som erfordrades till skatter och utlagor samt inköp av en del förnöden- heter, ur skogen och att han förty omöjligen kunde undvara avsaluskog.

Ledamoten av kommittén hr C. Lindhagen, med vilken ledamoten hr J. Bromée instämde, var skiljaktig i örn om dispositionen av den skogsmark, som ej utgjordes av stödskog eller odlingsområde. Han före- slog för sin del, att innan försäljning av sådan skog till bolag eller före- ning finge gå i verkställighet, hembud skulle ske till kronan och vederbö- rande kommun med företrädesrätt för kommunen att övertaga köpet. Härigenom skulle beredas möjlighet att avsätta skogen till allmänning. Vunne. ej. detta förslag bifall, hemställdes, att all skogsmark måtte inbe- gripas under förvärvsförbudet.

Lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och för- ening att förvärva fast egendom.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad norrlandskommittén hem- ställt förelade Kungl. Maj:t 1906 års riksdag proposition med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

I anledning av propositionen väcktes av hr Lindhagen jämte ett tret- tiotal andra ledamöter av andra kammaren motion i enlighet med dennes inom norrlandskommittén avgivna reservation. I första hand yrkades dock totalförbud för bolag och förening att förvärva jordbruksfastighet. Motionärerna framhöllo bland annat, att den, som i bolagens omåttliga jordförvärv såge en stor samhällsfara, kunde icke vidgå, att kommitténs och Kungl. Maj:ts förslag gjorde tillfylles. Bolagens jordförvärv måste ju re- dan vid dåvarande tidpunkt anses mer än tillräckligt stora och genom att få förvärva ytterligare fastigheter skulle deras ekonomiska, sociala och po- litiska övermakt ytterligare stärkas på bekostnad av bondeståndet och den övriga befolkningen. Tidigare hade också önskningarna samlat sig kring totalförbud. Motionärerna erinrade om, att andra kammaren åren 1901 och 1903 antagit en provisorisk lag i detta syfte och att norrlandskommittén, innan densamma avgav sitt slutliga yttrande, hemställt om en sådan provi- sorisk lag. I talrika kommunalstämmobeslut, mötesresolutioner och peti- tioner hade också, ofta i de kraftigaste ordalag, förordats totalförbud. Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands län hade i avgivet yttrande över kom- mitténs förslag hemställt om dylikt förbud.

Sedan riksdagen antagit förslaget, utfärdades lag i ämnet den 4 maj 1006. Denna avsåg först bolag och ekonomiska föreningar, men utsträcktes år 1911 att gälla alla slag av föreningar. Genom lagen stadgas förbud för bolag och föreningar att å landet förvärva odlad och odlingsbar mark samt stödskog. Huru mycket skog på varje ort skall hänföras till stödskog, be- stämmes detaljerat i lagen. Konungen äger dock på grund av särskilda om- ständigheter medgiva tillstånd till förvärv av mark, som nu nämnts. Erhål- les ej sådant tillstånd, blir fånget ogillt.: Tillstånd erfordras ej för förvärv av annan mark än ovan om förmälts, ej heller för förvärv av fastighet, som äger sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt, eller utgör stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske eller dylikt. Sådant förvärvs giltighet är dock

Anmärknin- gar mot för- budslagen.

beroende därav, att förvärvaren inom viss tid efter fånget underställer det- samma Konungens befallningshavandes prövning. Konungens befallnings- havande skall därvid tillse, att fastigheten är av den beskaffenhet, att den- sammaå ej inbegripes under förvärvsförbudet. Har Konungens befallnings- havande en gång förklarat fastighet vara av sådan beskaffenhet, gäller det- ta även vid framtida överlåtelser av fastigheten eller del därav. Fastig- het, som vid lagens ikraftträdande tillhörde bolag eller förening och se- dermera alltjämt tillhört dylik samfällighet, får utan avseende å markens beskaffenhet fritt förvärvas.

Likaledes äga bolag och föreningar att å exekutiv auktion inropa fastighet, ändå att däri ingår mark, för vars förvärvande i annan ord- ning tillstånd erfordras. Emellertid måste bolag eller förening, som in- ropat dylik fastighet, för att behålla densamma söka Konungens tillstånd. Erhålles ej sådant tillstånd, måste bolaget eller föreningen åter avyttra fastigheten inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas, förrän tre år förflutit från det auktionen vann laga kraft. Har sistnämnda tid tillända- gått och framgår ej av vederbörande domstols lagfartsprotokoll, att fas- tigheten är avyttrad, förordnar Konungens befallningshavande, att fastig- heten skall säljas i exekutiv ordning. Å den auktion, som i anledning av sådant förordnande hålles, får fastigheten ej åter inropas av samma bolag eller förening. Har bolaget eller föreningen inropat fastigheten för att skydda någon sin fordran eller rättighet, varför fastigheten på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 $ jordabalken häftar, och kan bolaget eller föreningen visa sannolika skäl, att fastigheten ej kunnat utan förlust avytt- ras inom den ovannämnda respittiden, äger Konungen på särskild ansökan medgiva förlängd respittid efter ty skäligt prövas.

Lagens tillämpningsområde utgjordes ursprungligen av vissa delar av Kopparbergs län, vissa inom Hälsingland belägna socknar av Gävleborgs län samt Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i deras helhet.

Förslag ot ändringar i den norrländska förbudslagen.

Redan vid den norrländska förbudslagens tillkornst uttalades såväl in- om högsta domstolen som inom riksdagen starka tvivelsmål, huruvida det med läger avsedda syftet, den självägande bondeklassens i Norrland bibe-

hållande och jordbrukets skyddande, skulle kunna på denna väg realiseras, ävensom beträffande nyttan av lagens verkningar i övrigt. Å ena sidan ut- tälades farhågor, att den norrländska trävaruindustriens fortbestånd och utveckling skulle komma att lida men genom inskränkningen i trävarubo- lägens rätt att förvärva fast egendom och att lagen ej heller skulle bliva till gagn för bönderna, enär den utan tvivel skulle medföra avsevärd sänk- ning av salupriset på deras hemman. Å andra sidan framhölls, att det åsyftade skyddet för böndernas jord och skog med all sannolikhet icke skulle vinnas, då det icke blott fortfarande komme att för enskilda skogs- spekulanter, vilka enligt sakens natur vore långt mindre benägna för och i stånd till en rationell och uthållig skogshushållning än bolagen, stå öp- pet att inköpa skogshemman för omedelbar avverkning, utan jämväl kom- me att bliva möjligt för bolagen att genom bulvaner vid hemmansköp eller på andra vägar göra lagens stadganden verkningslösa.

Efter lagens antagande visade det sig, att meningarna om densamma alltjämt voro lika skiftande. Å ena sidan ansåg man fortfarande en för- budslagstiftning av förevarande beskaffenhet såsom principiellt förkast- lig och förmenade, att den norrländska förbudslagen dels icke visat sig ef- fektiv i det därmed avsedda syftet dels ock i övrigt medfört övervägande skadliga verkningar. Å andra sidan funnos också de, som visserligen an- sågo, att en förbudslagstiftning varit nödig och välgörande, men förme- nåde, att den norrländska förbudslagen icke gått tillräckligt långt i för- budsriktning, utan att den borde i sådant avseende förändras och fullstän- digas. I ena som andra fallet synes man dock hava mindre stött sig på eller utgått ifrån några av lagens tillämpning vunna erfarenheter än från förutfattade mer eller mindre teoretiska synpunkter eller ock från enstaka fall, som man velat generalisera.

Under det lagens motståndare nöjde sig med att i tal och skrift upp- repa sina påståenden om lagens ineffektivitet och skadliga verkningar samt att sätta ett bestämt motstånd mot alla förslag om dess utsträck- ning, sökte anhängarna av den andra av ovan skildrade uppfattningar därjämte att genom alltjämt förnyade förslag hos riksdagen åstadkomma en skärpning av lagen till vinnande av en större effektivitet hos densamma.

> Sålunda återupptogs i motion vid 1907 års riksdag förslag om för- värvsförbudets utsträckande att avse även den skogsmark, som ej vore att

Förslag om förvärvsför- budets at-

$ i lagen, vilken medgiver bolag och förening att förvärva sådan mark,

avse åll mark.

måtte utgå eller ock, om detta ej kunde bifallas, att dylikt medgivande icke skulle få lämnas beträffande Västerbottens och Norrbottens läns lapp- marker eller de socknar inom Norrbottens och Kopparbergs län, i vilka vid avvittringen en avsevärd del av skogsmarken avsatts till allmänningar. Lagutskottet avstyrkte motionen under framhållande, bland annat, att än- damålet med norrlandslagstiftningen vore att vidmakthålla och stärka den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna och befrämja jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar. En lagstiftning, avseende totalförbud för bolags förvärv av fast egendom, skulle skjuta över detta mål och sannolikt bliva till betydande skada för trävaruindu- strien utan motsvarande nytta för landet eller den klass, man särskilt velat gynna därmed. Den skulle ock skapa ett monopol för sådana före- tag, vilka redan vore i besittning av erforderlig skogsmark för sin drift, men hämma den vidare utvecklingen av andra företag och därigenom på detta för vårt land så viktiga område kväva företagsamhetslusten. Slut- ligen framhölls även, att man ännu hade alltför ringa erfarenhet av lagens verkningar. Lagutskottets hemställan godkändes av första kammaren, varemot andra kammaren antog en vid utskottsbetänkandet fogad reserva- tion om totalt förvärvsförbud rörande hemman inom Norrbottens och Väs- terbottens läns lappmarker.

Vid 1908 års riksdag återkom yrkandet om ändring av förenämnda 3 $, men då i den formen, att ett sådant tillägg till paragrafen skulle gö- ras, att då avtal om förvärv enligt 3 $ ägt rum, staten eller den kommun, där jorden vore belägen, skulle berättigas att på vissa villkor inlösa den- samma. Lagutskottet, som ansåg förslaget ”förtjänt av beaktande”, till- styrkte detsamma, i enlighet varmed också andra kammarens beslut ut- föll, varemot första kammaren avslog motionen.

Förslaget upptogs åter vid 1909 års riksdag, blev då av lagutskottet avstyrkt, men antogs av andra kammaren, under det den första liksom föregående år avslog detsamma.

Även vid 1910 års riksdag förekom enahanda förslag med samma resultat.

Förslag om I en vid 1909 års riksdag väckt motion av hr Lindhagen upptogs frå-

föreg gan om förbudslagstiftningens utsträckande till vissa enskilda personer;

att avse ide- särskilt omnämndes bolags intressenter och tjänstemän samt enskilda

ECE skogsspekulanter. Såsom skäl framhöllos de vid förbudslagstiftningens

enskilda per- förberedelse uttalade farhågorna för lagens kringgående, vilka förmena-

des hava bestyrkts av uppgifter i pressen, varjämte det åberopades lag- stiftningsföredömen från Norge och Finland. Lagutskottet avstyrkte mo- tionen, som ej heller av riksdagen bifölls.

Vid 1910 års riksdag upptogs ånyo frågan om utsträckande av för- budslagstiftningen, men allenast i form av ett förslag om utredning röran- de verkningarna av densamma, särskilt beträffande bolagstjänstemäns och andra dylika personers fastighetsförvärv samt fastighetsinrop av bolag å exekutiva auktioner, i vilket sistberörda avseende missbruk även upp- gavs hava ägt rum. Lagutskottet avstyrkte den begärda utredningen så- som onödig, för så vitt angick påståendet om lagens kringgående genom fastighetsköp för bolags räkning av bolagstjänstemän och andra, vilket för- menades icke kunna förekomma i någon vidare omfattning, varförutom framhölls, att lagen varit gällande alltför kort tid för att några bestämda omdömen om dess verkningar skulle kunna erhållas. Denna hemställan godkändes av första kammaren, varemot andra kammaren, i enlighet med en vid utskottets betänkande fogad reservation, beslöt en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om en fullständig undersökning rörande verk- ningarna av den norrländska förbudslagen samt om framläggande på sätt som funnes lämpligt av resultaten av denna undersökning.

Då vid r9r11 års riksdag förslaget om en utredning åter upptogs, blev detta förslag av lagutskottet tillstyrkt i huvudsaklig överensstämmelse med andra kammarens vid föregående riksdag fattade beslut. Kamrarna intogo emellertid samma ståndpunkt som tidigare till förslaget, vilket allt- så bifölls av andra kammaren, men avslogs av den första.

Av vissa bestämmelser i ett av Kungl. Maj:t vid samma riksdag framlagt förslag till lag om ideella föreningar, vilka bestämmelser avsågo att bereda möjlighet för en ideell förening att övergå till ekonomisk, för- anleddes Kungl. Maj:t att samtidigt förelägga riksdagen proposition om sådan ändring av förbudslagen, att denna skulle avse jämväl ideella före- ningar, Ehuru det förstnämnda lagförslaget ej vann riksdagens gillande, blev den föreslagna ändringen i förbudslagen det oaktat antagen. Lag här- om utfärdades den 22 juni 1911.

Uti en motion vid r912 års riksdag upptogs slutligen frågan om lagens utsträckning till att omfatta enskilda skogsspekulanter, varvid särskilt åberopades, att de år 1909 genomförda norrländska arrende- och van- hävdslagarna avsåge jämväl dylika fastighetsinnehavare. Motionen av- styrktes av lagutskottet, under åberopande av att utredning i ärendet bli- vit igångsatt, samt avslogs även av riksdagen.

soner samt omutredning angående lagens verk- ningar.

Förbudsla- gens effek- tivitet.

a) Ifrågasatt utsträckning av förvärvs- förbudet att omfatta all mark.

b) Ifrågasatt ändring angå- ende bolags och förenings rätt att inro- pa fastighet å exekutiv auk- tion.

Den Widénska utredningen angående den norrländska förbudslagens verkningar.

Den 30 december 1911 beslöt Kungl. Maj:t att låta verkställa utredning angående verkningarna av förbudslagen. Denna utredning an- förtroddes åt landshövdingen Johan Widén, som den 16 juni 1913 avläm- nade betänkande i frågan, för vars huvudpunkter här skall redogöras.

Widén upptog till undersökning frågan om förbudslagens effektivi- tet och kom därvid till det resultat, att i och med lagens antagande bolagens fastighetsköp i stort sett upphört inom lagens tillämpningsområde.

Enligt utredningen hade intill 1912 års slut allenast något över 15,000 hektar mark jämlikt 3 $ förvärvats äv bolag och föreningar. Då vidsträck- ta områden utan tvivel funnes, som kunde förvärvas enligt detta stadgan- de, torde härav kunna i viss mån slutas, att intresset hos trävarubolagen för inköp av dylika skogsområden något avtagit. Ur de faktiska förhål- landena syntes alltså icke något stöd kunna hämtas för ett ytterligare åt- stramande på denna punkt av det genom lagen stadgade förbudet. Under- sökningen visade ock, att genom bestämmelserna om bibehållande åt hem- manen av stödskog behovet av skog såsom stöd för jordbruket vid dittills skedda försäljningar merendels blivit i tillfredsställande omfattning tillgo- dosett, möjligen dock med någon reservation för Kopparbergs län, där ut- redningen icke kunnat lämna tillräckligt material för frågans bedömande. Ur synpunkten av jordbrukets främjande och den jordbrukande befolknin- gens självständighet syntes alltså icke heller skäl föreligga att borttaga denna möjlighet för trävaruindustrien att förvärva skogsmark med ägan- derätt. Någon inskränkning häri hade ej heller i de inhämtade yttrandena från något håll påyrkats.

Utredningen gav ej heller stöd för ifrågasatt skärpning av lagens be- stämmelser angående rätt för bolag och förening att inropa fastighet å exe- kutiv auktion. I 82 fall hade sådant inrop skett. I den mån upplysning vunnits angående anledningen till dessa inrop hade det visat sig, att det alltid hade varit fråga om att skydda i fastigheten intecknad fordran. I intet fall hade, så vitt det kunnat utrönas, försök från bolags sida gjorts att framtvinga exekutiv auktion för att åtkomma viss fastighet. De farhå- gor, som under förhandlingarna vid förbudslagens antagande uttalats för att så skulle komma att ske, hade alltså, så vitt man kunnat se, visat sig ogrundade. Icke heller hade från något håll antytts, att det skulle hava förekommit fall, då bolag med användande av rätten till inrop å exekutiv

auktion skulle hava sökt sätta sig i varaktig besittning av fast egendom ge- nom skenförsäljning till enskild person av sålunda inropad fastighet; utan syntes bolagen i detta stycke lojalt hava ställt sig lagens föreskrifter till efterrättelse.

För att erhålla så exakta uppgifter som möjligt rörande den omfatt- ning, i vilken bolag, med kringgående av förbudslagen, förvärvat fastig- heter i dem närstående personers namn, hade hänvändelse skett till krono- fogdar, länsmän, kommunalnämndsordförande och ordförandena i hus- hållningssällskapens kretsstyrelser. Enligt sålunda erhållna upplysningar skulle bulvanköp hava ägt rum i rätt stor omfattning. De talrikaste fal- len kommo på Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län. I ordning därefter följde Västerbottens län, därpå Norrbottens län och sist Gävle- borgs län. Om ett flertal fastigheter uppgavs det, att de stodo under re- spektive bolags direkta förvaltning. De, som lånat sig till bulvaner, hade nästan uteslutande varit bolagstjänstemän, i de flesta fall disponenterna för respektive bolag, i vissa fall annan styrelseledamot, ganska ofta även någon underordnad tjänsteman (skogsförvaltare, inspektor eller dylik), vilkens egenskap av bulvan, i synnerhet då det rört sig om större summor, knappast kunde betvivlas. Sålunda hade en sådan tjänsteman, veterligen utan förmögenhet, köpt ett hemman för 155,000 kronor. Transaktionen ha- de ofta tillgått så, att bolaget erhållit inteckning i fastigheten för hela köpe- skillingen eller ännu högre belopp. Därjämte hade bolaget tillförsäkrat sig nyttjanderätt till egendomen, vilken rätt jämväl ofta intecknats.

Såsom bevis för att bulvanköp förelegat, hade av uppgiftslämnarna åberopats, att i vissa fall köparen själv öppet medgivit det, att avverkat virke omedelbart överlämnats till bolaget, eller ock att bolaget självt av- verkat med eget folk och med åsättande av egna timmermärken, ävensom att bolaget deklarerat till skogsaccis för det fällda virket. Såsom andra be- vis uppgåvos, att fastighet förvaltades av bolagets tjänstemän liksom dess Övriga fastigheter, att i händelse jordbruket utarrenderats, bolaget självt uppbar arrendeavgiften, att utskylderna för fastigheten erlades av bola- gets ombud o. s. v.

Såsom orsak till att ett bolag velat sätta sig i besittning av någon viss fastighet uppgavs i en del fall bolagets önskan, att i trots av gällande lag söka förvärva skogsområden, i andra att ett bolag, vilket förut varit ägare till de flesta fastigheterna i en by, genom förvärv av den eller de åter- stående önskat arrondera sitt område, understundom ock att det velat und- gå kostnader för laga skifte. Någon gång hade förvärvet ansetts önsk-

c) Kringgå- ende av lagen.

värt för att förhindra 'eventuellt bruk till bolagets förfång av ett hem- mans strandrättigheter. Inköp av torp hade emellanåt skett för att kom- ma i besittning av den torpen medgivna husbehovsrätten å skog till bola- gen tillhöriga hemman o. s. v.

I utredningen upptogs till undersökning frågan, huruvida man till förhindrande av fastighetsköp genom bulvan borde utsträcka förbudsla- gen att gälla jämväl de personer, som av bolagen oftast användes till bulva- ner, nämligen bolags styrelseledamöter och tjänstemän. Till stöd för en dylik åtgärd kunde åberopas, att lagstiftningen i Norge förut beträtt denna väg. Emellertid kunde man icke förneka, att även det lagbud, som man härutin- nan påyrkat, måste vara i hög grad utsatt för faran att kringgås. Vidare kunde ifrågasättas, huruvida genom det anförda förhållandet av lagens kringgående i vissa fall det kunde anses fullt motiverat att utesluta de per- soner, som ett dylikt förbud skulle drabba, från all möjlighet till fastig- hetsförvärv inom den del av landet det här gällde. Uppenbart vore för övrigt, vad anginge förbudslagens huvudsyfte, att så länge de på detta sätt förvärvade områdena icke helt och fullt kunde bliva bolagsegendom, en större möjlighet funnes, att de kunde återgå i bondeklassens händer, än om de även formellt tillhörde bolag.

Av Konungens befallningshavande i de av lagen berörda länen, vilkas yttrande i frågan inhämtats, hade endast Konungens befallningshavande i Kopparbergs län förordat lagbestämmelser i syfte att förhindra, att lagen på angivet sätt kringginges. Samtliga övriga befallningshavande hade avstyrkt vidtagandet av dylika åtgärder under hänvisning till det jämfö- relsevis ringa antal fall av kringgående, som ändock i det stora hela kun- nat påvisas, samt till den ringa effektivitet ett lagbud av detta slag med all sannolikhet skulle komma att få.

”Då man väger de olika synpunkterna mot varandra, måste det alltså framstå såsom mycket tveksamt,” — yttrar Widén — ”om skäl föreligga att utsträcka förbudslagen uti här ifrågasatta avseende. För ett avgöran- de av frågan skulle det utan tvivel vara av intresse att veta, huruvida så- dant kringgående av lagen, som här åsyftas, till- eller avtagit. Deinkomna uppgifterna giva dock icke någon säker ledning för bedömande av tiden för de här omhandlade förvärven. Det synes likväl mest antagligt, att de till den mera övervägande delen hänföra sig till förbudslagens första tid och i mån- ga fall omfattat fastighetsöverlåtelser, som i själva verket varit planerade eller till och med kontraherade, innan lagen utfärdades. Man synes på vissa håll rent av hava i början intalat sig den föreställningen, att förbudsla-

gen allenast vore ett provisorium, som inom en jämförelsevis snar framtid skulle komma att upphävas, och att man därför icke borde låta tillfället till köp gå sig ur händerna. Det torde därför kunna antagas, att med tiden även bolagen skola mera lojalt komma att i detta avseende ställa sig lagen till efterrättelse. Häruti skulle alltså föreligga ett praktiskt skäl att icke för närvarande vidtaga någon utsträckning av förbudslagen i förevarande hänseende. För den allmänna rättsuppfattningen måste dock alltid ett kringgående av lagen, huru det än må ursäktas, framträda såsom synner- ligen stötande; och skulle det visa sig, att försöken därtill fortfara, torde en lagstiftning i syfte att förekomma dylika, trots de betänkligheter, som framställa sig däremot, icke kunna avvisas.”

Till detta yttrande har i en not tillagts följande: ”Det har, sedan detta betänkande redan förelåg färdigt i korrektur, till utredningen uppgivits, att ett trävarubolag med stora skogsegendomar i Ångermanland och Jämt- land, vilket redan förut synes i jämförelsevis större utsträckning hava praktiserat kringgående av lagen på sätt här avses, skulle ligga i under- handling om inköp genom bulvan (dess disponent eller verkställande di- rektör) av i bondehand varande skogsegendom för en halv miljon kronor. Därest detta skulle bekräfta sig, torde det bliva ett mycket starkt skäl för nödvändigheten, att för bolag, som till den grad lämna å sido respekten för gällande lag, genom lagstiftning, såvitt görligt, stävja möjligheten till dy- lik trafik.”

Utredningen upptog till besvarande jämväl spörsmålet, huruvida för- budslagen borde utsträckas att omfatta enskilda skogsspekulanters förvärv. Enligt beräkningar, som verkställts med ledning av infordrade uppgifter från häradsskrivarna angående fastigheter, tillhöriga personer av denna ka- tegori, d. v. s. ”enskilda idkare av trävarurörelse samt i övrigt personer, om vilka man med säkerhet kunde antaga, att de innehaft eller innehade fastig- heterna huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen”, skulle sådana personers jordinnehav inom förbudslagens tillämpningsområde hava ökats från 77, mantal år 1906 till 97,.s mantal år 1912 eller från Ty24 till 1,s7 procent av områdets hela mantalssumma samt i taxeringsvär- de från 4,490,600 kronor år 1906 till 7,893,200 kronor år 1912 eller från 1,22 till 1,s7 procent av områdets hela taxeringssumma. Att märka är, att i mantalet icke ingå en del fastigheter utan skattetal, vilka däremot äro medräknade i taxeringsvärdena.

I anledning av denna utredning framhöll Widén, att den ökning av

Förbudsla- gens ut- sträckande att omfatta enskilda skogsspe- kulanters jordför- Varv.

de enskilda skogsspekulanternas jordinnehav, som sålunda ägt rum under den ifrågavarande tiden, i det stora hela icke vore synnerligen stark, I jämförelse med de förvärv, som gjordes av de stora trävarubolagen, inne- bure dessutom de enskilda skogsspekulanternas förvärv icke något an- märkningsvärt. De fastigheter, vilka råkade i enskilda skogshandlares ägo, fråndroges nämligen i allmänhet icke på ett så definitivt sätt den jord- brukande befolkningen som de fastigheter, vilka komme i bolags hand. Na- turligtvis förekomme även härutinnan stora skiljaktigheter, beroende på köparens ställning och arten av hans affärsrörelse. En del fastigheter : förvärvades sålunda av enskilda sågverksägare för deras rörelses jämna drift. Dessa fastigheter finge antagas i allmänhet för längre tid vara un- dandragna bondbefolkningen och kunde närmast jämställas med de min- dre sågverksbolagens egendomar. Men det långt övervägande antalet köp vore av helt annan art, nämligen rena spekulationsköp. Dessa köp gjordes i många fall av förmögna bönder, 1 andra åter av yrkesmässigt opererande timmerleverantörer. Det vanliga därvid vore, att den å fastigheten befint- liga skogen på kortast möjliga tid och till minsta säljbara dimension av- verkades, varefter fastigheten hel eller styckad och vanligen i mer eller mindre vanhävdat tillstånd såldes till någon jordbrukare.

Det från synpunkten av den fasta egendomens bevarande åt en själv- ständig jordbrukarebefolkning mindre betänkliga i dessa hemmansköp mot- vägdes alltså av de allvarsamma olägenheter desamma innebure för skogs- skötseln. Botemedlet häremot vore en effektivare skogslagstiftning. En utsträckning av förbudslagen skulle i detta avseende knappast vara till- fyllestgörande, då det fortfarande skulle stå de enskilda spekulanterna fritt att förvärva avverkningsrätter å allmogeskogarna, vid vilkas utnytt- jande fara för skogsskövling förelåge i lika stor utsträckning som vid av- verkning å egna skogar. Vad beträffade jordbruket syntes den omstän- digheten, att de norrländska arrende- och vanhävdslagarna gällde även för dessa jordägare, utgöra ett skäl för, att behov av ett förvärvsförbud i mindre mån förelåge, då deras missvård av jordbruket härigenom kunde på annan väg drabbas av laga ingripande. ; Utredningen visade också, att opinionen inom orterna i vida övervär- gande grad vore emot en utsträckning av förbudslagstiftningen till att gälla enskilda skogsspekulanter, vilket ej heller tillstyrkts av någon bland Ko- nungens befallningshavandena. Efter allt att döma ansåge man förbudets utsträckning i den omfattning, som härav skulle bliva följden, utgöra ett alltför hårt ingrepp i den fria fastighetshandeln, Mången gång skulle det,

om så skedde, tilläventyrs möta svårigheter att finna köpare till en egen- dom, som på grund av ägarens obestånd eller av andra orsaker måste gå till salu. På grund av dessa skäl kunde en utsträckning av förbudslagen att omfatta enskilda skogsspekulanter icke förordas.

För bedömande av förbudslagens inverkan på fastighetsomsättningen lät Widén för tio representativa tingslag inom lagens tillämpningsom- råde verkställa vissa statistiska beräkningar angående fastighetsvärdena före och efter lagens ikraftträdande. För de ifrågavarande tio tingslagen gjordes sammanställningar av de i länskungörelserna publicerade lagfarts- förteckningarnas uppgifter om erlagda köpeskillingar vid under perioder- na 1903—1905 och 1908—1910 lagfarna fastighetsköp från enskilda, och dessa uppgifter ställdes i relation dels till fastigheternas skattetal, dels till deras taxeringsvärde vid en och samma taxering. Då köpeskillingarna ställdes i relation till taxeringsvärdena, framgick det, att vid fastighets- köpen under åren 1903—1905, d. v. s. före lagens tillkomst, i medeltal betalts 209 procent av fastigheternas taxeringsvärde, därvid för fastighe- ter, som inköpts av bolag, betalts 241 procent och för fastigheter, som in- köpts av enskilda, 177 procent av taxeringsvärdet, samt att vid fastig- hetsköp under åren 1908—1910, d. v. s. efter lagens ikraftträdande, i me- deltal betalts jämnt 200 procent av taxeringsvärdet. Då saluvärdet sattes i relation till skattetalet, visade sig proportionen mellan de före och efter år 1906 erlagda köpeskillingarnas höjd vara ungefär densamma.

För att få frågan allsidigt belyst lät Widén jämväl utsända vissa frå- gor till orterna. Frånsett de trakter — lappmarkerna och skyddsskogs- områdena — där de enskilda skogarna underkastats utsyningstvång och där som följd härav men indirekt även i följd av förbudslagen en generell sänkning i fastighetsvärdena inträtt, syntes de ingångna svaren icke giva anledning till antagande, att i stort sett allvarligare olägenheter för bond- befolkningen i ifrågavarande hänseende uppstått, ehuruväl i enskilda fall förluster drabbat sådana, som av en eller annan orsak nödgats avyttra sina skogsfastigheter, nämligen i så måtto, att de vid försäljningen icke lyckats uppnå så höga priser, som man kunnat räkna med på den tid, då jämväl bolag fingo öppet spekulera. Att märka vore dock, att vid tiden för förbudslagens antagande fastighetsprisen i Norrland uppskruvats i " Onaturlig grad. En verklig feber att sälja hade uppstått utan annat på- tagligt skäl än lockande hög betalning. Även utan lagstiftningens ingri- pande skulle otvivelaktigt hava inträtt en reaktion, som återbragt för-

Förbuds- lagens eko- nomiska verkningar. a) på fastig-

hetsomsätt- ningen.

b) på träva- ruindustrien.

hållandena i detta avseende mera till det normala. Denna reaktion hade genom förbudslagen inträtt tidigare än eljest skulle hava blivit fallet och hade sannolikt även framträtt skarpare. Men den betecknade utan tvivel ett nödvändigt utvecklingsstadium och kunde knappast vara att beklaga, snarare tvärtom. Man torde, rätt sett, knappast kunna finna den inträdda sänkningen hava varit större än som motsvarats av den förutvarande ona- turliga höjningen av fastighetsprisen.

Att förbudslagen också verkat i riktning att förekomma hemmans- försäljningar i oträngt mål till personer utom allmogens krets vore påtag- ligt och framlyste också ur många av ortsuttalandena.

Såsom slutomdöme i fråga om förbudslagstiftningens inverkan på fastighetsomsättningen kunde sägas,

”att den visserligen genom att i enlighet med sitt syfte sätta en damm för bolagens fastighetsförvärv verkat till inskränkning i fastighetsomsätt- ningen men dock icke i allmänhet åstadkommit någon skadlig stagnation på detta område,

samt att, i den mån det måste anses gagneligt, att fastighetsprisen icke över hövan dreves i höjden, förbudslagstiftningen i allmänhet även verkat välgörande i så måtto, att dessa priser återförts till mera normala förhållanden”.

I utredningen framhölls, att den tid, som förflutit efter förbudsla- gens ikraftträdande, varit alltför kort för att några tydliga verkningar i avseende å trävaruindustrien skulle hava kunnat visa sig, samt att orsaks- sammanhanget vore så komplicerat, att det vore ytterligt svårt om icke omöjligt att med någon större grad av tillförlitlighet fälla ett omdöme i ämnet.

Enligt uppgifter, som infordrats från samtliga jägmästare i de norra länen, hade i allmänhet, vad de större trävarubolagen anginge, icke kun- nat konstateras något ökat behov av köpvirke. Undantag ägde rum be- träffande vissa större bolag i mellersta Norrland, men förklarades deras ökade virkesbehov av den starka stegring i trämassefabrikationen, som ägt rum sedan år 1906. Icke från något enda revir hade meddelats, att påtagliga svårigheter syntes hava beretts trävaruindustrien genom brist på råvara.

Försäljningarna från kronoskogarna hade under de senaste åren be- funnit sig i en jämn stegring. Det ökade utbudet från dessa skogar hade i väsentlig mån bidragit till att brist på råvara för sågverksindu-

strien dittills icke kunde sägas hava förelegat. På vissa håll hade rent av svårigheter mött att till skäliga pris finna köpare till kronovirket. Från flera av de nordligare reviren hade uttalats, att konkurrensen om kronans virke ännu vore ganska ringa.

En ökning i försäljningarna från bondhemmanen hade från många håll intygats, men tämligen allmän syntes den åsikten vara, att ökningen svårligen kunde sättas i direkt samband med förbudslagen. Ökningen, där sådan förekommit, hade främst varit att tillskriva den enorma steg- ringen i virkesbehovet för trämassefabrikerna. I mån som de äldre mång- åriga avverkningskontrakten begynte att utgå, hade en ökning i försälj- ningen till bolagen likvisst kunnat spåras, och syntes bolagen mera än förr lägga an på att köpa timret avverkat och framfört till vattendrag. Mer och mer hade det kommit i bruk, att i de län, där skogsvårdsstyrelse funnes, bönderna läte genom dennas tjänstemän verkställa utstämpling på sina skogar. Från ett par län hade uppgivits, att virkesköparna i stor ut- sträckning hade slutit sig tillsamman i syfte att hålla prisen på virke nere.

Såsom sammanfattning framhölls i utredningen, att det alltså visats, att på grund av ökade försäljningar från såväl statens som allmogens sko- gar råämnestillgången snarare kunde sägas hava ökats än minskats.

Farhåga hade uttalats, att den förmärkta stegringen i timmerpriser- na kunde förväntas alltjämt fortsätta, tills den punkt uppnåtts, då den sägverksrörelse, som vore hänvisad till köpvirke, icke längre skulle kunna fortsätta, varav följden skulle bliva nedläggande av sågverk, som icke hade tillgång på egen skog, och till följd därav ett ruinerande prisfall på virke. Ett övervägande av föreliggande fakta syntes dock icke giva stöd för sag- da antagande. Och än mindre syntes det vara befogat att framställa nämn- da framtidsperspektiv såsom en verkan av förbudslagen. Det skulle dock ingalunda förnekas, att den sågverksidkare, som kunde hämta sitt virke från egna skogar, förmådde tillskynda sig fördelar framför de företa- gare, som nödgades lita till köpvirke. Man förbisåge dock, att de stora jordkomplexen icke medförde enbart fördelar utan även en rätt stor tunga genom förvaltnings- och ränteomkostnader. Att själva skogsrörelsen vore vinstgivande för de gamla solida bolagen, berodde naturligtvis därpå, att dessa kommit i besittning av sina stora skogsegendomar på en tid, då fas- tighetsvärdena ännu icke voro drivna så i höjden som nu. Det kunde icke vara en lönande hantering att på skogsegendomar, som inköpts till de se- naste årens uppskruvade pris, driva skogsbruk, nämligen såvida man icke

c) på skogs- skötseln.

med skogsbruk menade det hastiga och fullständiga realiserandet av skogs- tillgångarna.

Om anledningar till oro för trävaruindustriens framtid icke helt sak- nades, vore det dock tämligen klart, att de förnämligast vore att söka i helt andra omständigheter än den norrländska förbudslagen. Att denna skulle komma att utöva något på industriens utveckling i stort sett hämmande inflytande, syntes det egentligen kunna bliva tal om blott i det fall, att lagen visade sig ägnad att motverka det arbete, som gjordes eller kunde förväntas för att bringa skogarna i högre kultur och öka deras avkast- ningsförmåga eller med andra ord att den komme att verka hindrande på uppkomsten och det allmänna genom förandet av en uthållig skogsskötsel på de enskilda skogarna.

I vad mån förbudslagen haft eller kunde väntas få någon inverkan på bolagens sätt att sköta sina skogar, ansåg Widén det ännu vara för tidigt att uttala någon bestämd mening om. Då tillfälle till ytterligare utvidg- ning av de egna skogsområdena, utom på andra bolags bekostnad, efter förbudslagens antagande endast undantagsvis kunde komma ifråga, finge det likväl antagas, att industriens intresse mer än dittills skulle kom- ma att koncentreras på ett bättre utnyttjande av dessa. Från orterna ha- de också uttalats, att under de senare åren allmänt spårats ökat intresse från trävarubolagens sida för skogskulturåtgärder.

Att förbudslagen redan till en viss grad föranlett bolagen att i vid- sträcktare mån än eljest kanske skulle blivit fallet anlita de egna skogstill- gångarna, hade från flera håll intygats. Om, såsom man hade anledning att förmoda, skogliga synpunkter vid dessa ökade virkesuttag mera än förr fått göra sig gällande, vore dock, från en allmännare ståndpunkt sett, en dylik utveckling icke så mycket att beklaga, även om därav en ojämnhet i den framtida virkestillgången kunde bliva följden, vilken må- hända komme att bereda industrien och den av densamma beroende befolk- ningen vissa, ehuru antagligen övergående svårigheter. De yttranden, som inkommit från skogstjänstemännen, hade med få undantag gått ut på att — om någon inverkan av förbudslagen i skogsvårdshänseende dittills kun- nat märkas — denna med avseende å skötseln av trävarubolagens skogar snarare varit av välgörande natur än motsatsen.

Ifråga om allmogens skogar kunde det icke bestridas, att förbudsla- gen förorsakat en ökning av antalet upplåtna avverkningsrätter. Detta

vore delvis en följd därav, att bönderna icke kunde sälja sina hemman till bolag.

Av skogsvårdsstyrelserna i de län, där sådana funnos, hade vitsor- dats, att en väsentligt större förståelse och ett större intresse för skogs- vårdsarbetet under de sista åren begynt göra sig gällande bland allmogen. Särskilt hade skogsvårdsstyrelserna ivrat för att få avverkningarna in- förda på riktigare linjer och fördenskull i stor utsträckning lämnat sitt biträde vid utförandet av stämplingar, utmärkandet av fröträd o. s. v. Det förhållandet, att en allt större del av avverkningarna å de smärre bond- skogarna blivit planlagd efter så långt görligt vore rationella principer, vore ett faktum av väsentlig betydelse. Även de å dessa skogar med bi- drag av skogsvårdsmedel vidtagna kulturåtgärderna hade icke varit så obetydliga.

I de två nordligaste länen vore på grund av där gällande särskilda skogslagar faran för skogsskövling mindre än i de övriga delarna av Norrland, men å andra sidan hade åtgärderna för en förbättrad skogs- skötsel å bondskogarna varit synnerligen obetydliga. Det kunde, frånsett vissa stora familjebolag, sägas att bönder och bolag här skött sina skogar lika dåligt och att en ändring till det bättre snarare vore att vänta å bond- skogarna än å bolagsskogarna.

Av ett flertal skogstjänstemän hade framhållits, att förbudslagstift- ningen öppnat ögonen på allmogen till en klarare insikt om skogens värde. så att allmogen allmänt börjat inse betydelsen av skogshushållning och skogsvård. Ett stegrat virkesuttag ägde visserligen rum, men på samma gång ett mera rationellt sådant. I allmänhet hade mån dock ansett, att la- gen verkat alltför kort tid, för att någon bestämdare verkan av densamma skulle kunnat förmärkas.

Den allvarligaste punkten ifråga om förbudslagens verkningar låge utan tvivel däri, att den måste sägas hava givit friare spelrum för de en- skilda skogsspekulanterna. Därigenom att bolagen i det stora hela uté- stängts från att köpa, hade nämligen fältet lämnats mera fritt för skogs- jobbarna. Man finge dock icke förbise, att dylika skogsspekulanter även före förbudslagens tillkomst bedrivit sin verksamhet i ganska stor omfatt- ning samt att det även vore medelst förvärvande av avverkningsrätter som de dreve sina affärer. I sistnämnda avseende hade ju icke förbudslagen utestängt bolagen från konkurrens. Det vore för övrigt långt ifrån åda- galagt, i vilken mån förbudslagen kunde sägas hava inverkat ens på om- fattningen av de enskilda skogshandlarnas hemmansköp. Erfarenheten från

d) på jord- bruket.

Allmänt omdöme

om för- budslagens verkningar.

andra håll, där inga förbudslagar existerade, vittnade tydligt nog, att även på sådana trakter de enskilda skogsspekulanternas framfart vore farlig nog för skogarna. Det enda effektiva hjälpmedlet mot rovhuggning och annan skogsskövling, vilken ju kunde förekomma även på skogar, som disponerades av jordägarna själva, vore en verksam skyddslagstiftning be- träffande all i enskild ägo varande skog.

Widén hade jämväl företagit utredning angående det norrländska jordbrukets utveckling efter förbudslagens tillkomst. Utredningen visade, att arealen odlad jord, antalet hästar, nötkreatur och svin samt skörden av säd och rotfrukter ganska väsentligt ökats under den tidsperiod, som utredningen avsåg. Vidare hade intresset för torrläggning och nyodling betydligt stegrats samt föreningsväsendet visat en förvånande utveckling.

”Av denna utredning framgår” — heter det i betänkandet — ”vilken livlig verksamhet, som just under de senaste åren pågått för höjandet av det norrländska jordbrukets ståndpunkt och vilket starkt ökat intresse, som där- vid från befolkningens sida lagts i dagen. Naturligtvis är det icke menin- gen att sätta dessa omständigheter i direkt samband med den norrländska förbudslagen och dess verkningar. Man har endast velat antyda, i vilken grad det ofta missaktade jordbruket i dessa trakter befunnits utvecklings- bart och alltså visat sig förtjänt av att här, om ock tyvärr sent, gjorts vad göras kunnat för att förhindra, att allt större delar därav berövats den kraft till framåtgående, som ligger i brukarens «äganderätt till jorden.”

Slutligen framhölls i betänkandet, att det stora mål, som med lagen åsyftades, nämligen förhindrandet av att en större del av den norrländska bondbefolkningen förbyttes till osjälvständiga arrendatorer, otvivelaktigt i det hela uppnåtts. ”I rent psykologiskt avseende har” — yttrar Widén vi- dare — ”lagens genomförande utan tvivel verkat uppryckande på den jord- brukande befolkningen i Norrland. Därigenom gjordes nämligen ett slut på de klagovisor över den norrländska jordbruksbefolkningens betryckta läge och jordbrukets över huvud ringa utvecklingsmöjligheter, som lagens anhängare och motståndare under dess förberedelsetid visserligen från skilda utgångspunkter men med lika iver utspredo och vilka helt natur- ligt icke kunde undgå att verka deprimerande. Den förra upphetsningen har efterträtts av ett besinningsfullare betraktelsesätt, modlösheten har ersatts av en djärvare och mera förhoppningsfull syn på jordbruksnärin- gens möjligheter. Man har fått tro på den vidare fortsatta utvecklingen

av den näring, åt vilken allmogen även i Norrland av ålder ägnat sig, och på att statsmakterna kunna och vilja bereda den utrymme därtill. Härav hava stärkts modet och kraften till de egna ansträngningar, som skola framkalla denna utveckling.”

Därjämte uttalades, att Konungens befallningshavande i flertalet av de utav förbudslagen berörda länen i ganska bestämda ordalag hävdat lagens nytta och behövlighet samt att folkopinionen inom dessa trakter i stort sett ställt sig enig om att erkänna lagens verkningar såsom i det hela välgörande.

" Widén företog till särskild prövning det såväl reservationsvis in- om norrlandskommittén som motionsvis i riksdagen framkomna yrkandet, att de fastighetsöverlåtelser, som ägde rum på grund av förbudslagens 3 $, skulle hembjudas staten eller vederbörande kommun till övertagande. Angående behövligheten och lämpligheten av en sådan lagändring hade in- hämtats yttranden från samtliga Konungens befallningshavande i de av förbudslagen berörda länen. Av dessa hade endast Konungens befall- ningshavande i Kopparbergs län icke haft något att erinra emot införande av sådan hembudsskyldighet. Konungens befallningshavande i de övriga länen hade huvudsakligen framhållit, att ett stadgande som det ifrå- gasatta icke syntes påkallat i betraktande av den ytterst ringa omfatt- ning, vari förvärv av detta slag dittills förekommit. I anslutning till vad Konungens befallningshavande i dessa senare län andragit, ansåg Widén, att åtminstone för det dåvarande någon åtgärd i det antydda syftet icke borde vidtagas.

Förslag om den norrländska förbudslagens tillämpning i övriga delar av riket.

Redan vid den norrländska förbudslagens behandling i riksdagen år 1906 ifrågasattes, att dess tillämpningsområde skulle utvidgas. Vid 1907 års riksdag påyrkades i en motion av hr Lindhagen utredning angående bo- lags jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket samt lagstiftning häremot på sätt, som redan skett för de norra genom 1906 års lag. Vi- dare hemställdes, att riksdagen måtte omedelbart besluta om tillämpning av denna lag i hela Gävleborgs län ävensom eventuellt om utsträckning därav

Förslag om hembuds- skyldighet vid förvärv enligt för- budslagens

3 $.

Riksdagarna I1906—1908.

att gälla trakter inom mellersta och södra delarna av riket, där fara för bo- lagsförvärv kunde befinnas särskilt överhängande. I en annan vid samma riksdag av hrr G. M. Sandin och G. Jansson i Krakerud väckt motion hem- ställdes, att förbudslagens tillämpningsområde måtte utsträckas åtminsto- ne till Värmland. Lagutskottet fann det framgå av den av motionärerna förebragta utredningen, att bolagens jordförvärv jämväl i andra delar av landet än dem den norrländska förbudslagen avsåg nått ganska avsevärda dimensioner och mångenstädes alltjämt fortginge. Då de missförhållan- den, som i olika avseenden åtföljde ett sådant fortgående bolagsförvärv, vore allmänt kända, hemställde utskottet, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om snar och fullständig utredning i ärendet och om vidta- gande av de åtgärder, som kunde föranledas av denna utredning. Utskot- tet tillstyrkte därjämte hr Lindhagens motion om förbudslagens tillämpning i hela Gävleborgs län, men avstyrkte motionen i övrigt, liksom ock hrr Sandins och Janssons motion. Utskottets hemställan avslogs av första kammaren men bifölls av andra kammaren.

Vid 1908 års riksdag upptogs lagutskottets nyssberörda hemställan om utredning i en motion av hr Karl Staaff och femton andra medlemmar av andra kammaren: ”Det torde” — yttrade motionärerna — ”vara på- tagligt, att sedan statsmakterna i vissa delar av landet infört förbud för bo- lag att förvärva fast egendom och sålunda accepterat de synpunkter, som ligga till grund för en sådan förbudslagstiftning, det icke kan finnas något verkligt skäl att icke utsträcka tillämpningen av samma principer till andra delar av landet, där den må finnas påkallad. Har man funnit sig nödsakad att för jordbrukets och den jordbruksidkande befolkningens vidmakthål- lande i Norrland lagstifta på sätt som skett, bör man ock, om fara för ett överhandtagande bolagsförvärv hotar jordbruket och den jordbruksidkan- de befolkningen i andra trakter, se till att skydd åstadkommes även i frå- ga om dem. Ja man synes till och med, sedan norrlandslagstiftningen en gång kommit till stånd, i densamma hava anledning till en bestämd upp- fordran att rikta blicken även mot övriga trakter av landet. Ty vad man än må hava för tankar om norrlandslagstiftningen, ett måste dock säker- ligen av alla erkännas, att då den skulle komma till stånd, hade det varit vida bättre, om den kommit långt tidigare, än som nu är fallet. Det bör då ock undvikas, att en liknande lagstiftning för vissa andra delar av ri- ket göres först, då missförhållandena redan gått alldeles för långt.” Vi- dare framhölls, huruledes från åtskilliga trakter såsom Värmland, Dalar- na och Skåne försports starka klagomål över bolags jordförvärv i stor

skala. Särskilt påyrkades norrlandslagens utsträckning att gälla hela Gäv- leborgs län.

Därjämte återkom hr Lindhagen, understödd av åtta andra ledamöter av andra kammaren, med sin motion från föregående riksdag.

Lagutskottet hemställde jämväl nu om tillämpning av förbudslagen i hela Gävleborgs län men avstyrkte motionerna i övrigt. Den norrländska förbudslagstiftningen hade föranletts av den fara, som bolagens där över- handtagande jordförvärv ansetts innebära för jordbruket och den själv- ägande jordbrukarebefolkningens existens. Såsom särskilda medverkande orsaker till det norrländska jordbrukets svaghet och behovet av åtgärder för dess uppehållande måste även tagas i beräkning klimatet och jordens beskaffenhet m. fl. omständigheter, som där bidragit att skapa särskilda förhållanden. I mellersta och södra delarna av landet vore jordbrukets ställning en helt annan. Om någon fara för denna näringsgrens bestånd kunde här icke med fog talas. Att i sistberörda delar av landet jord lik- som annan egendom understundom förvärvades huvudsakligen eller endast i spekulationssyfte, torde väl ingen lagstiftning kunna förekomma. I vil- ken omfattning förvärv i sådant syfte ägde rum, kunde väl knappast ut- rönas. Och att fall förekomme, där redan förvärvade gårdar och upp- tagna odlingar icke uppehölles och jord icke så användes, som ur rationell synpunkt kunde vara önskligast, kunde enligt utskottets mening icke ut- göra tillräckligt skäl att för hela sydligare delen av landet så ingripa i be- stående förhållanden, som i motionerna åsyftats.

Första kammaren avslog båda motionerna, under det att andra kam- maren beslöt i huvudsaklig överensstämmelse med hr Staaffs motion.

Hr Staaff återupptog sin omförmälda motion vid riksdagen 1909. Med honom förenade sig ett flertal andra ledamöter av andra kammaren. Därjämte väcktes av ett antal värmlandsrepresentanter särskild motion om utredning och åtgärder i anledning av bolagens ökade jordförvärv i Värm- land. Andra kammaren biföll yrkandena om utredning för mellersta och södra delarna av riket samt antog därjämte en provisorisk förbudslag för Värmland att gälla tillsvidare intill den 1 december 1912. Första kamma- ren ställde sig såsom förut helt avvisande.

Även vid riksdagen 1910 återkom hr Staaff med sin motion från 1908 och 1909. Den föll även nu på första kammarens motstånd.

Frågan om förbudslagens tillämpning i hela riket återupptogs av hr Lindhagen i en motion vid rorr års riksdag. Utredning beträffande sär-

Riksdagarna 1909—1912.

Jordunder- sökningen.

skilt Värmland påyrkades därjämte av representanter från detta landskap. Motionerna rönte samma öde som vid föregående riksdagar.

Vid riksdagen 1912 framlade Kungl. Maj:t proposition om förbudsla- gens utsträckande till hela Gävleborgs län. Propositionen vann så till vida riksdagens gillande, att beslut fattades om att hela Hälsingland skulle inbe- gripas under lagens tillämpningsområde. I enlighet härmed utfärdades den 10 maj 1912 lag i ärendet.

Redan dessförinnan eller den 30 december 1911 hade Kungl. Maj:t beslutat verkställa skyndsam undersökning ej mindre rörande omfattnin- gen av bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket än även i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka av- sevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berätti- gade intressen, i vilken undersökning lämpligen borde inbegripas enskilda personers jordinnehav i nämnda delar av riket, i den mån sådant innehav kunde anses ägnat att medföra verkningar av nyss angiven art.

De utsedda sakkunnige, som antogo namnet jordundersökningen, framlade den 10 mars 1913 betänkande angående jordfördelningen i Värm- land och därmed sammanhängande förhållanden. I detta framhölls, att bolagens jordförvärv i Värmland nått en betydande omfattning, i vissa trakter så stor, att någon självständig bondejord där knappast längre fun- nes. De förhållanden, på vilka norrlandskommittén grundat sina omdö- men, hade undersökningen funnit i så gott som alla avseenden äga sin mot- svarighet i Värmlands län. Undersökningen ansåg därför det vara nöd- vändigt att stadga totalt förbud för bolag och föreningar att där förvärva bondejord, och föreslog, att den norrländska förbudslagen med undantag av 3 $ skulle äga tillämpning även inom ifrågavarande län.

Sedan en av de sakkunnige avsagt sig uppdraget, tillkallade chefen för justitiedepartementet den 13 juni 1913 i den avgångnes ställe två an- dra sakkunniga och framhöll därvid, hurusom han funnit det angeläget, att

digades i närmare angiven riktning. I anledning härav framlade jordunder- sökningen den 30 december 1915 ett nytt betänkande, vari lämnades en fram- ställning om jordförhållandena i Värmland ur social synpunkt samt fram- ställdes de förslag, vartill förhållandena föranledde. I betänkandet fram- höll undersökningen ånyo nödvändigheten av att förbud stadgades för bo- lag och föreningar att förvärva bondejord. Undersökningen framlade jäm- väl ånyo förslag till sådan lag. Denna gång ansåg man likväl icke er-

forderligt, att skogsmark av sådan beskaffenhet, att den enligt den norr- ländska förbudslagen finge utan tillstånd förvärvas av bolag och förening, inbegrepes under förbudet.

Emellertid hemställdes om sådan revision av sagda förbudslag, att däri inrymdes förköpsrätt för stat och kommun till mark av omförmäld beskaffenhet. Till stöd för denna hemställan åberopades i det stora hela samma skäl, som framförts i hr Lindhagens reservation i norrlandskom- mittén och i den förut omnämnda motionen vid 1908 års riksdag.

Undersökningen hemställde därjämte, att den norrländska förbudsla- gen måtte kompletteras med föreskrifter, genorn vilka enskilda skogsspe- kulanter i likhet med bolag 'och ekonomiska föreningar inbegrepes under lagen. Det måste nämligen anses vara en lucka i denna lag, att densam- ma ej ägde tillämpning på enskilda skogsspekulanter. Även om en viss sanning låge i det ofta upprepade påståendet, att dessa personers förvärv aldrig kunde bliva av den omfattning som bolags och att de icke heller finge samma varaktighet i tiden, vore det kvarstående missförhållandet . dock så påfallande, att det icke kunde vara försvarligt att blunda för den- na sak, helst det visat sig, att de enskilda skogsspekulanterna ofta ginge längst i ödeläggande av både skog och odlad jord.

Den 28 januari 1916 beslöt Kungl. Maj:t med hänsyn till nödvändig- heten att under dåvarande förhållanden iakttaga den största möjliga spar- samhet med statsverkets utgifter för olika ändamål, att med fullföljandet av jordundersökningens arbete skulle tillsvidare anstå.

I anledning av jordundersökningens framställning framlade Kungl. Maj:t vid 1917 års riksdag proposition om utsträckning av den norrländska förbudslagen till de nordliga häraderna av Värmland. Sedan motioner väckts om, att hela länet skulle inbegripas under lagens tillämpningsom- råde, beslöt riksdagen i enlighet därmed, varefter den 2 maj 1917 lag ut- färdades om förbudslagens tillämpning även i Värmlands län.

Vid samma riksdag väcktes av hr Lindhagen motion om att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om återupptagande av den avbrutna un- dersökningen rörande omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda per- soners större jordinnehav i mellersta och södra delarna av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intresse, ävensom om framläggande för riksdagen av de förslag till lagstiftning eller andra åtgärder, som av berörda undersökning föranleddes. Motionären

Riksdagen år 1917.

framhöll, att det syntes ej kunna försvaras, att på sätt som skedde på mån- ga orter bondbefolkningen ginge starkt tillbaka och ersattes med bolagsar- rendatorer utan något som helst skydd av lagstiftningen, liksom det icke heller kunde vara riktigt att undanskjuta all undersökning av förhållandena på de stora godsen. Lagutskottet fann det knappast kunna påstås, att den farhåga, som föranlett tillsättandet av jordundersökningen, saknat all grund. Den av jordundersökningen beträffande Värmland åstadkomna statistiken visade, att aktiebolagens fastighetsinnehav inom detta landskap under de senare årtiondena tilltagit och att förvärven på senare ti- den fortgått i ökad skala. En sådan utveckling kunde också medföra över- hängande faror mångenstädes för beståndet av en självständig bondeklass och ett livskraftigt jordbruk. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj:t i överensstämmelse med motionä- rens hemställan. Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men av- slogs av den första, i följd varav frågan förföll.

Riksdagen Vid 1918 års riksdag framfördes sistberörda motion ånyo av hr A. år 1918. Werner. Därjämte väckte hr Åkerlund motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huru- vida icke en sund utveckling krävde inskränkning i aktiebolags rätt att be- sitta och förvärva jordegendom i riket och att, därest en sådan inskränk- ning funnes erforderlig, Kungl. Maj:t ville så fort ske kunde förelägga riksdagen förslag till erforderliga åtgärder därför. I motionen uttala- des, att det icke syntes vara en dag för tidigt, att statsmakterna såge till, att någon gräns sattes för juridiska personers oerhörda förvärv av landets jord och utrotande av den jordbruksidkande befolkningen. Lagutskottet hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om jordundersök- ningens upptagande. Även nu biföll andra kammaren men avslog den för- sta lagutskottets hemställan.

II. Lagstiftning i grannländerna.

Norge.

Den sociala jordfrågan har förutom i andra länder även i Norge till- dragit sig uppmärksamhet och blivit föremål för lagstiftarens ingripande. Frågan uppkom där i samband med spörsmålet om kontroll över utlännin- gars fastighetsförvärv. Redan genom en lag av den 21 april 1888 hade stad- gats, att Konungens tillstånd erfordrades för att andra än norska och sven- ska rättssubjekt skulle äga förvärva fast egendom. Denna lag blev seder- mera ersatt med en lag av den 9 juni 1903, som i det väsentliga innehöll lik- artade bestämmelser. Dessa lagar tillämpades mycket generöst och endast i undantagsfall avslogs en utlännings ansökan om tillstånd till fastighets- förvärv.

Vid tiden närmast efter unionens upplösning började emellertid den allmänna opinionen oroas av en del betydande utländska förvärv, särskilt av vattenfall och skogsfastigheter. I anledning härav upptogs ånyo frågan om kontroll å dylika förvärv men nu på bredare grund, i det att man även tog under övervägande i vad mån inländska personers och bolags fastig- hetsköp under vissa omständigheter kunde vara till skada för allmänna intressen. Härvid uppkom tanken på ett mera allmänt koncessionssystem såsom ägnat att giva de offentliga myndigheterna ett medel att antingen helt och hållet förhindra icke önskvärda anhopningar av fastigheter på samma eller ett flertal större jordägares händer eller också genom vid för- värvstillåtelsen knutna villkor förebygga ett skadligt utnyttjande av fas- tigheterna.

Äldre lag- stiftning.

Lagstiftning efter 1905.

ligen lågo bakom de norska lagstiftningsåtgärderna, och de syftemål, som man önskade vinna genom det ungefär samtidigt i Sverige pågående lag- stiftningsarbetet rörande norrlandsfrågan. De svenska lagstiftarnas hu-

vuduppgift, att bevara jordbruksjorden åt den verkligt jordbruksidkande befolkningen, framträder i de tidigare förarbetena till och förhandlingar- na rörande de norska koncessionslagarna såsom ett visserligen beaktat men mera underordnat önskemål. Vad man i Norge huvudsakligen avsåg att vinna, var först och främst att utestänga utländskt kapital från ett över- mäktigt inflytande på landets naturtillgångar och därnäst att giva det all- männa ett medel att öva kontroll över utnyttjandet av de viktigaste bland dessa tillgångar. Vad särskilt skogen angår, åsyftade man förhindra, dels att genom bolags och ”utenbygdsboende” personers skogsförvärv de inkomster, som förut stannat i ”bygden”, droges till andra orter, varigenom landskommunerna även ginge miste om skattekällor, och dels att arbets- marknaden i orten försämrades, vilket befarades skola ske, därest bola- gen koncentrerade avverkningen till år med goda trävarupriser och då bedreve densamma intensivt med huvudsakligen främmande arbetskraft men läte avverkningen ligga nere i lågkonjunkturtider. Härjämte fram- hölls liksom i Sverige, att jordbruket bleve lidande genom att skogsmarken i sin helhet frånsåldes hemmanen för att förvärvas av skogsköpare samt att nyodling och upprättande av nya jordbruk motverkades av jordens sammanförande i större besittningar.

Sedan under åren 1906—1908 provisoriska lagar i ämnet utfärdats, blevo dessa under 1909 ersatta med definitiva sådana, nämligen en om förvärv av vattenfall, bergverk och annan fast egendom och en om för- värv av skog av den 18 september 1909. Den senare är ännu med vissa förändringar gällande, men den förra har ersatts av ”lov om erhvervelse av vandfald, bergverk og anden fast eiendom av 14 dec. 1917”.

Sistnämnda lag stadgar, i likhet med dess föregångare, i kapitlet om ”anden fast eiendom” koncessionsplikt för alla utländska rättssubjekt samt för norska bolag, som icke hava helt norsk styrelse med säte i Norge och helt norskt grundkapital, ävensom för norska korporationer och stiftelser, som icke hava helt norsk styrelse med säte i Norge och allmännyttigt än- damål.

Emellertid voro norska rättssubjekts förvärv av odlad jord alltjämt koncessionsfria. Frånsett de fall, då vattenfallslagens kapitel om ”anden fast eiendom” var tillämpligt, förefanns nämligen icke någon kon- cessionsplikt vid förvärv av jordbruks fastighet utom då å fastigheten fanns skogsmark och på grund därav en köpare av fastigheten kunde vara plik- tig att söka koncession å fånget i dess helhet.

Först under krigsåren sågo sig statsmakterna föranlåtna att upptaga

till prövning frågan om koncessionstvång för inhemska rättssubjekt vid förvärv av odlad mark. Sålunda föranleddes regeringen av storkapitalets under omförmälda tid starkt ökade jordköp att den 14 augusti 1917 ut- färda en s. k. provisorisk anordning, varigenom föreskrevs koncessions- skyldighet i vissa fall vid förvärv av jordbruksfastighet, ävensom att till- sätta en kommitté för frågans närmare utredande.

Berörda kommitté avgav i mars 1918 betänkande med ett utförligt lagförslag. Vad kommittén avsåg att vinna med detta förslag var å ena sidan att sätta staten i stånd att utöva ett reglerande inflytande på att jordbruksfastigheter ej samlades hos vissa enskilda personer, och å andra sidan att lägga hinder i vägen för att jorden bleve ett spekulationsobjekt. Såsom ett positivt mål uppställde kommittén att bevara jorden åt ett själv- ägande, självständigt bondestånd, som bodde på sina gårdar och självt bru- kade dem. Särskilt framhölls, huru olyckligt det skulle vara, icke blott för jordbruket. utan även för folkets sociala utveckling, om bondgårdarna i större utsträckning komme att uppköpas av ägare, som icke bodde på dem och vilkas verksamhet och intressen låge på helt andra områden än jord- brukets, eller om stora bolag lade under sig jorden och brukade den genom avlönade funktionärer eller arrendatorer.

Då kommitténs förslag innehöll bestämmelser om förköpsrätt för kommunerna, vilka bestämmelser delvis vilade på nya principer, och tiden icke ansågs medgiva noggrann prövning av förslaget i dessa delar, in- skränkte sig regeringen till en början att för stortinget framlägga propo- sition om en ”midlertidig lov”, avsedd att ersätta den provisoriska an- ordningen av 1917, och blev en dylik lag med vissa av stortinget gjorda ändringar utfärdad den 14 augusti 1918.

Sedan kommitténs förslag undergått överarbetning, beslöt regeringen under år 1919 att för stortinget framlägga proposition med förslag till ”lov om erhvervelse av dyrket mark”. Propositionen antogs med vissa ändringar av stortinget år 1920. Lag i ämnet utfärdades den 10 decem- ber samma år. |

XN

Grunddragen av den norska koncessionslagstiftningen, sådan den ut- formats i skogskoncessionslagen av år 1909 och jordbrukskoncessionslagen av år 1920, äro följande. |

Vad först angår förvärv av skogsmark gäller, att norska herreds-

Förvärv av skogsmark

koncessions- lagen.

För förvärv av skogsfastighet inom annat herred erfordras däremot kon- cession, om arealen därav ensam eller i förening med annan skogsfastig- het, som det förvärvande herredet äger inom det andra, överstiger 500 hektar eller en tiondedel av sistnämnda herreds hela skogsareal.: =

För norska bolags, korporationers och stiftelsers förvärv av skogs- mark fordras koncession, därest det till förvärv avsedda området ensamt eller i förening med vad förvärvaren förut äger inom herredet utgör mer än 100 hektar eller mer än en tiondedel av herredets hela skogsareal.

Ifråga om norska medborgares förvärv av skogsmark göres, av skäl som redan framhållits, åtskillnad mellan förvärv av medborgare, som un- der de två före förvärvet senast förflutna åren varit och alltjämt äro bo- satta i det herred, vari fastigheten ligger, s. k. indenbygdsboende, samt förvärv av s. k. utenbygdsboende. För en indenbygdsboendes förvärv av skogsmark inom herredet fordras koncession, därest det förvärvade om- rådet ensamt eller tillhopa med vad förvärvaren och dennes familj förut äger i skogsmark inom herredet utgör mer än en femtedel av herredets sammanlagda skogsareal. Till förvärvarens familj räknas dennes make och barn under 21 år samt, om förvärvaren själv är under 21 år, hans föräldrar och syskon under 21 år. En utenbygdsboende är däremot pliktig att söka koncession, så snart den förvärvade skogsmarken enligt nämnda beräkningsgrund utgör mer än 500 hektar eller mer än en tiondedel av her- redets hela skogsareal. Samma koncessionsgräns gäller ock vid förvärv, som göres av indenbygdsboende, därest denne har del i ledningen av eller anställning hos ett trävarubolag eller därest hans make eller, om han ej fyllt 21 år, någon av hans föräldrar ' intaga sådan ställning till ett trävaru- bolag. Anledningen till sistnämnda inskränkning i de indenbygdsboendes förvärvsrätt är naturligtvis lagstiftarens önskan att söka förhindra, att trävarubolagen använda dem som bulvaner vid skogsförvärv.

Samtliga nu nämnda arealgränser kunna på framställning av herred- styret nedsättas av Konungen, dock ej så, att de bliva lägre för kommu- ner och enskilda än för andra rättssubjekt. I vissa fall kan även förhöj- ning av arealgränserna ske. Nedsättning har, enligt vad kommissionen inhämtat, skett i stor omfattning. Förhöjning har däremot ej ägt rum i något fall.

För att lagen ej må bliva alltför betungande för norsk medborgare, som endast på grund därav, att han förut varit bosatt ”utom bygden”, är underkastad koncessionstvång, har stadgats, att en sådan person alltid kan utan tillstånd förvärva skogsmark, som ensam eller tillsammans med

vad! förvärvaren förut äger i skogsmark inom herredet ej överstiger 200 hektar. Förutsättning härför är emellertid, att förvärvaren avgiver förbin- delse att bosätta sig på fastigheten inom ett år efter förvärvet och att själv bruka den under två år i följd.

För norska medborgare äro fång genom arv, äktenskap och odelslös- ning koncessionsfria, varjämte tillstånd ej heller erfordras, då överlåtare och förvärvare äro på visst angivet sätt närskylda.

Bestämmelserna om förvärv av odlad mark avvika ganska väsentligt från de regler, som gälla ifråga om förvärv av skog. Vad 1920 års lag åsyftar är förut berört. Den avser att bevara bondejorden åt en själv- ägande och oberoende bondeklass, som bor på sina gårdar och själv bru- kar dem, att förhindra skadlig anhopning av bondejord på utomstående enskildas och på bolags händer samt att motverka den för jordbruket skad- liga spekulationen i jordbruksegendomar. Ur dessa synpunkter sett är det därför fullt naturligt att, såsom denna lag gör, stadga absolut förbud för aktiebolag och andra bolag med begränsad ansvarighet att utan konces- sion förvärva jordbruksfastighet.. Att man ej liksom i skogskoncessions- lagen intagit bestämmelse om att område under viss areal får fritt för- värvas av bolag, beror därpå, att denna bestämmelse i skogskoncessionsla- gen blivit kringgången på så sätt, att de som spekulerat på att inköpa viss fastighet låtit stycka denna i smärre lotter, av vilka var och en fallit inom den koncessionsfria arealgränsen, samt därefter låtit dessa delar in- köpas av särskilda för ändamålet bildade bolag, i vilka samma personer sutto som styrelsemedlemmar och aktionärer.

I fråga om förvärv, som göras av norska medborgare, skiljer 1920 års lag, uRdor skogskoncessionslagen, mellan förvärv av indenbygdsboende och förvärv av utenbygdsboende. Som indenbygdsboende betraktas den som under de två sista åren före förvärvet har varit och fortfarande är bosatt i det herred, där fastigheten är belägen. Indenbygdsboende få utan tillstånd förvärva medelstora gårdar. Överstiger arealen av den odlade jorden ensam eller i förening med annan odlad jord, som förvärvaren äger inom herredet, 30 hektar inom de s. k. jordbruksamten samt 15 hektar inom övriga amt, erfordras koncession. Med jord, som tillhör förvärvaren, lik- ställes dels jord, som tillhör hans familj, varvid begreppet familj bestäm- mes på samma sätt som i skogskoncessionslagen, och dels jord, som tillhör bolag, såframt förvärvaren eller dennes make eller, om förvärvaren är un- der 21-år, någon av hans föräldrar har del i ledningen av bolaget eller är

Förvärv av edlad mark enligt 1920

års jordbruks- koncessions- lag.

Koncessio- nens innebörd.

anställd i dess tjänst. Utenbygdsboende måste söka koncession, om han vill förvärva jordbruksfastighet, vars odlade mark enligt nyss angivna be- räkningsgrund överstiger fyra hektar. Vill förvärvaren bosätta sig på går- den, jämställes han i koncessionshänseende med indenbygdsboende. För att han skall komma i åtnjutande av denna förmån, erfordras, att han vid lagfarten avlämnar förklaring,att han bosatt sig på fastigheten eller att han ämnar göra detta inom ett år efter förvärvet, ävensom att han ämnar bo på fastigheten och själv bruka den såsom jordbruk på ett tillfredsställande

eller underlåter förvärvaren utan tillstånd av vederbörande departement att uppfylla vad han däri förbundit sig, inträder samma rättspåföljd som då en koncessionspliktig underlåtit att söka koncession å sitt fång.

Ovannämnda arealgränser kunna på förslag av herredstyret av Ko- nungen nedsättas, arealerna 30 och 15 hektar dock i allmänhet icke under en tredjedel.

Koncessionsfria äro norska medborgares förvärv genom arv, äk- tenskap och odelslösning samt förvärv, vid vilka överlåtaren och förvär- varen äro på visst angivet sätt närskylda.

Vill kommun förvärva odlad mark inom annan kommun, gälla samma regler som vid utenbygdsboendes förvärv.

Från föreskrifterna om koncessionsskyldighet hava vidare gjorts en del undantag i pantkreditens intresse såtillvida, att inrop på exekutiv auk- tion i vissa fall kan ske utan att koncession behöver sökas å fånget. Här- om hava meddelats detaljerade bestämmelser, av vilka här torde förtjäna att anmärkas ett stadgande, som avser att förhindra lagens kringgående genom pantsättningar med ty åtföljande exekutiva åtgärder, vilka från början avse att överlåta egendomen till viss spekulant. För viss grupp av inropare har nämligen föreskrivits, att koncessionsfrihet ej äger rum, om den panträtt, som skolat skyddas genom inropet, upplåtits av siste äga- ren under loppet av tio år före auktionen eller om panthavaren förvärvat panträtten under de tre sista åren före auktionen annorledes än genom arv eller giftermål.

Att ett fång är underkastat koncessionsplikt innebär, att fånget icke erhåller full rättsverkan, om ej koncession beviljas. Anspråk på fullgö- rande av avtal, som är konsessionspliktigt, kan sålunda ej framställas, förr- än koncession beviljats. Har avtalet emellertid fullgjorts av säljaren, kan

denne ej fordra dess återgång på grund av vägrad koncession. Avtalet be- står således i detta fall, och rättsförhållandet redes upp på sätt nedan när- mare om förmäles.

Någon bestämd tid, inom vilken koncession skall sökas, föreskrives ej. Uraktlåtenhet att söka koncession utgör ej hinder för lagfart (ting- lysning av hjemmelsbrev). Lagfartsdomaren, den s. k. retsskriveren, skall emellertid, om han finner fånget vara underkastat koncession eller frågan, huruvida så är fallet, vara tvistig, göra anteckning om förhållandet å fån- geshandlingen och i pantregistret samt därom göra anmälan hos vederbö- rande departement. Retsskriveren bör i regel godtaga en av förvärvaren på tro och heder avgiven förklaring rörande de omständigheter, som inverka på bedömandet av frågan om koncessionsskyldighet (att förvärvaren är in- denbygdsboende eller att han ämnar fullgöra vad som fordras för att bliva likställd med indenbygdsboende). Om avgivandet av sådana förklaringar skall retsskriveren underrätta departement, herredstyre och länsman. Det åligger vidare vederbörande länsman att underrätta departement och her- redsstyrets ordförande, så snart han får veta, att någon i strid med la- gen tillträtt besittningen av en egendom. Då departementet från rets- skriveren eller länsmannen mottagit meddelande, som nu nämnts, skall departementet pröva, huruvida koncessionsskyldighet föreligger, samt, om så finnes vara fallet, fastställa en frist av högst tre år, inom vil- ken förhållandet skall bringas i laglig ordning antingen genom för- värvande av koncession eller genom frivillig ”omgjörelse av retshandelen” eller genom egendomens försäljning till någon, som är berättigad att för- värva den. Har saken icke ordnats inom den bestämda fristen, försäljes egendomen på tvångsauktion genom offentlig myndighets försorg. Enligt jordbrukskoncessionslagen må dock sådant förfarande ej inledas mot nå- gon, som under fem år i följd efter vunnen lagfart opåtalt innehaft en fas-

Koncession meddelas av Konungen samt enligt 1920 års lag jäm- väl av den Konungen därtill bemyndigar. Ansökan om koncession inlämnas till en särskild nämnd, som finnes inom varje herred. Den- na överlämnar ansökningen till herredsstyret, som i sin tur översänder den till departementet. Därvid skall fogas yttrande från nämnden och her- redsstyret, innehållande uttalande, huruvida ansökningen bör bifallas och huruvida i sådan händelse villkor böra fästas vid koncessionen. Berörda

Kontroll- föreskrifter.

Meddelandet av koncession.

Förbud mot skogsavverk- ning m. m.

Förköpsrätt för kommun och stat.

nämnd har jämväl att, då sådant på fordras, efter syn meddela de upp- gifter angående areal m. m., varom kännedom erfordras för lagarnas till- lämpning.

Koncession kan meddelas, när ej allmänna hänsyn tala däremot. En- ligt 1920 års lag bör dock koncession i regel icke meddelas aktiebolag eller annat bolag med begränsad ansvarighet utom för det fall, att fas- tigheten behöves till anläggning, upplagstomt eller dylikt för bolagets drift eller till småbruk, bostadstomter eller annat ändamål av allmänt intresse.

Vid koncession kan fästas villkor, som betingas av allmänna hänsyn. Såsom sådant villkor nämnes särskilt i 1920 års lag, att förvärvaren un- der viss tid skall själv bruka och bo på egendomen. Enligt vad kommissio- nen inhämtat äro i övrigt de vanligaste koncessionsvillkoren vid förvärv av jordbruksfastigheter, att fastigheten skall brukas på ett försvarligt sätt, att skogen ej får frånsäljas samt att full kreatursbesättning skall hållas på fastigheten. Beträffande skogsfastigheter brukar det fordras av konces- sionssökanden, att han skall sköta skogen forstmässigt, därvid ofta vissa konkreta bestämmelser angivas, såsom att årligen dikning skall utföras i viss omfattning och dylikt. Över huvud gäller, att koncessionsmyndigheten ägnar koncessionsärendena endast en mera formell behandling och i regel följer de lokala myndigheternas hemställan vare sig denna går ut på bi- fall, avslag eller bifall under vissa villkor.

För överträdelse av koncessionsvillkor kan fastställas vite. Enligt 1920 års lag kan ock bestämmas, att koncession skall vara förfallen.

Konungen kan på ansökan av koncessionsinnehavare ändra fastställ- da koncessionsvillkor.

Är giltigheten av ett förvärv beroende av koncession, får, intill dess förhållandet är ”bragt i ordning”, å fastigheten icke avverkas skog annat än till husbehov, ej heller enligt 1920 års lag företagas annat, som väsentligen förringar egendomens värde. Överträdelse av detta förbud straffes med böter, varjämte det som olovligen avverkats eller skiljts från egendomen är förbrutet.

De norska skogs- och jordbrukskoncessionslagarna hava i betydande omfattning inrymt företrädesrätt åt den herredskommun, där en fastighet är belägen, att då fastigheten överlåtes genom koncessionspliktigt fång, förvärva densamma. Denna rätt, som benämnes förköpsrätt, ehuru den- samma förefinnes även vid andra fång än köp, tillkommer i vissa fall även

staten. Bestämmelser om förköpsrätt för kommun finnas även i ”Lov om smaabruk- och boliglaan m. m. den 23 juli 1915”.

Enligt skogskoncessionslagen bortfaller en herredskommuns förköps- rätt i visst fall, då förvärvaren är en utenbygdsboende norsk medborgare. Då koncessionsreglerna rörande utenbygdsboende norrmäns förvärv äro ganska stränga, men det ofta kan vara önskvärt, att driftiga personer ut- ifrån vinna insteg i bygden, har det lämnats Konungen möjlighet att för sådana förvärvare bevilja koncession med verkan, att den förköpsrätt, som kommunen eljest skulle äga, bortfaller. I koncessionen skall likväl då betingas, att sökanden tager sin bostad på fastigheten och övertager den- sammas drift inom viss tid och att han sedermera under bestämd tid är bosatt på fastigheten och brukar densamma. Är det fråga om område av sådan storlek, att även en indenbygdsboende skulle behövt koncession å förvärv därav, har kommunen i varje fall förköpsrätt.

Begagnar kommunen ej sin förköpsrätt, har staten förköpsrätt, dock endast om fånget avser skogsmark inom herredet om mer än 1000 hektar.

Enligt jordbrukskoncessionslagen gälla följande undantag ifråga om herredskommuns förköpsrätt. Är förvärvaren indenbygdsboende norrman, har kommunen ej förköpsrätt utom i det fall, att kommunen vill använda fastigheten till småbruk eller bostadstomter eller för särskilda kommunala ändamål. Sagda regel gäller ock, därest annan norsk medborgare vid an- sökningen om koncession fogat förbindelse att bosätta sig å egendomen och själv bruka den. Bryter han sedermera denna förbindelse, inträder förköps- rätt för komunen. Om förvärvaren är annan norsk kommun än den, där fastigheten är belägen, eller en norsk korporation eller stiftelse med allmän- nyttigt ändamål, kan efter prövning av Konungen hemkommunens förköps- rätt jämväl bortfalla, såframt det ur samhällelig synpunkt finnes vara av övervägande intresse, att sökanden får förvärva fastigheten. 1920 års lag medger icke förköpsrätt för staten.

Förköpsrätt förfaller, om vederbörande ej begagnar sig därav inom viss närmare angiven tid. Den som begagnar sig av förköpsrätt, skall ut- över köpeskillingen erlägga 2 Jo av de första 50,000 kronorna av köpeskil- lingen och I Jo av överskjutande belopp, dock sammanlagt högst 5,000 kronor, i ersättning till den, mot vilken rätten göres gällande.

Enligt uppgift från norska lantbruksdepartementet har koncessionssy- stemet på det hela taget visat sig verka tillfredsställande, såvitt därmed av- setts att förhindra uppkomsten av stora jordbesittningar och i viss mån

Uttalanden angående det norska kon-

Cessions-

= Systemets tillämpning.

att bevara bondeståndet vid jorden. Däremot synes man ej ha lyckats kom- ma fastighetsspekulationen till livs.”

Försök att kringgå lagstiftningen har i så måtto konstaterats, att ”in- denbygdsboende” använts som bulvaner för ”utenbygdsboende” och bolag vid förvärv av fastigheter. I övrigt har befolkningen lojalt ställt sig lag- stiftningen till efterrättelse.

Finland.

I likhet med vad fallet var i vårt land började trävaruindustrien även i Finland under slutet av 1800-talet att för tillgodoseendet av sin rörelses behov av skog uppköpa skogsfastigheter. Då dessa fastighetsförvärv syn- tes antaga allt större omfattning och i vissa delar av landet gestalta sig till en verklig fara för den självägande jordbrukarklassens bestånd, uppdrogs år 1902 åt en kommitté att verkställa undersökning av därmed samman-

ett betänkande, vari föreslogos vissa åtgärder för förhindrande av träva- ruindustriens jordförvärv i ungefärlig överensstämmelse med vad norr- landskommittén hos oss förordat. Sedan förslaget blivit med vissa ändrin- gar antaget av lantdagen år 1908, utfärdades den 2 januari 1915 i enlighet med lantdagens beslut förordming angående inskränkning i vissa bolags och föreningars rätt att förvärva fastighet på landet. Denna förordning innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Bolag, som idkar sågverksrörelse eller annan industri, i vilken skogs- alster användas såsom råämne, eller ock handel med trävaror, är i regel be- rättigat att förvärva endast den del av skatte- eller frälsehemmans skogs- mark jämte impedimenter, som prövas icke vara erforderlig för stam- fastighetens fulla, jämväl med hänsyn till odlingarnas framtida tillväxt av- passade behov av skogsförnödenheter och bete och ej heller böra hänföras till sådana odlingsbara ägor, vilka i anseende till läge och omfång lämpli- gen kunna för odling sammanläggas med förutvarande jordbruk. Till så- dant bolag, som ovan nämnts, få förty icke säljas hela fastigheter, ej heller en fastighets odlade bolägor eller för fastighetens bestånd erforderlig skogs- och betesmark jämte för jordbrukets utveckling lämplig odlingsbar mark. För tillgodoseende av jordbrukets framtida utvecklingsmöjligheter

+ Dessa omdömen hänföra sig till tiden före 1920 års lags antagande. Beträffande verkan av denna lag har kommissionen ej varit i tillfälle att erhålla några upplysningar.

har : vidare stadgats, att bolag av omförmäld beskaffenhet ej heller äger förvärva inom skogsmark befintliga odlade ägor, vilka redan utgöra själv- ständiga jordbruk eller jämte intill liggande odlingsbar mark ägna sig för bildande av sådana jordbruk; och skall i sistnämnda fall jämväl iakttagas, att för jordbruket nödig skogsmark reserveras.

Befogenheten att pröva, huruvida förberörda bestämmelser i varje särskilt fall vid avyttring av fastighet iakttagits, ankommer på guvernö- ren i det län, där fastigheten är belägen. Ansökan om sådan prövning skall göras inom ett år, efter det köpslut om fastigheten träffats, vid äventyr att avtalet eljest anses hava förfallit. Guvernören skall i ärendet inhämta yttrande av länsagronom samt av forstman. Över guvernörens utslag kunna besvär anföras hos senaten (numera statsrådet) inom viss tid efter delfåendet.

Efter det laga kraftägande utslag i saken meddelats, bör inom två år därefter fastighetens styckning vara i enlighet med utslaget verkställd vid påföljd, att överlåtelseavtalet eljest anses förfallet.

För att förekomma författningens kringgående, därigenom att fastig- hetsägaren först läte efter gottfinnande avskilja skogsmarken och sedan avyttrade densamma, har stadgats, att om från skatte- eller frälsehemman genom laga delning avskilts skogsmark, som sedermera överlåtes å bolag, bolaget är berättigat att förvärva denna skogsmark, endast om delningen prövats hava skett i enlighet med ovan stadgade grunder.

Då det emellertid synts undantagsvis kunna vara av vikt för bolag av ifrågavarande slag att förvärva en fastighet i dess helhet eller annan del därav, än vad enligt det föregående i allmänhet är tillåtet, har i lagen för- behållits möjlighet för bolag att hos senaten utverka tillstånd till dylikt förvärv.

Fastighet,. som bolag kan behöva till tomt eller upplagsplats eller för uttagande av vattenkraft eller liknande ändamål, får förvärvas utan att tillstånd därtill behöver utverkas.

En annan avvikelse från ovan anförda inskränkande bestämmelser har medgivits i fråga om inrop vid exekutiv auktion. Å sådan äger bolag rätt att förvärva fastighet utan avseende å dess beskaffenhet. 'Är den inropade fastigheten sådan, att för förvärv därav annorledes än å exeku- tiv auktion skulle hava erfordrats myndighets godkännande, skall fas- tigheten, i händelse sådant godkännande icke utverkas, inom viss tid åter avyttras, vid äventyr att densamma eljest genom guvernörens åtgärd för- säljes å offentlig auktion.

I ändamål att förebygga kringgående av lagen har däri intagits be- stämmelse, att densamma jämväl skall gälla andelslag och föreningar, vilka idka sådan rörelse, som i författningen avses.

I sammanhang med frågan om inskränkning i trävarubolagens rätt att förvärva fastighet å landet väcktes jämväl förslag att stadga enahan- da inskränkning för enskilda idkare av träförädlingsindustri. Detta för- slag vann anslutning i lantdagen, men har icke blivit upphöjt till lag.

Tyskland:

De abnorma förhållandena i Tyskland under krigsåren föranledde statsmakterna att den 15 mars 1918 utfärda en förordning, som avsåg att reglera handeln med jordbruksfastigheter. Ehuru det torde vara tvivel underkastat, om denna förordning i oförändrat skick kommer att kvarstå sedan mera normala förhållanden inträtt, torde densamma dock vara för- tjänt av beaktande.

Genom denna förordning stadgas koncessionsplikt vid överlåtelse av fastighet å landet, vilken överstiger fem hektar, ävensom vid upplåtelse av nyttjanderätt till sådan fastighet. Avtalets giltighet är beroende av att koncession erhålles. För att förhindra kringgående av förordningen har vidare föreskrivits, att varje avtal, som avser att tillförsäkra någon avkast- ningen av sådan fastighet, som nämnts, är ogiltigt, om koncession ej erhålles.

Koncession erfordras ej för förvärv, som göras av stat eller kom- mun eller offentliga korporationer eller stiftelser eller av staten erkän- da föreningar, som driva egnahemsrörelse eller därmed jämförlig rörelse. Likaledes äro avtal mellan äkta makar samt vissa närmare släktingar kon- cessionsfria. ;

Koncession får icke beviljas å förvärv av fastighet, som är avsedd för jord- eller skogsbruk, därest fara synes föreligga, att om överlåtelsen eller upplåtelsen i fråga komme till stånd, fastighetens ordentliga skötsel till skada för folknäringen skulle eftersättas. Särskilt framhålles, att kon- cession å jordbruksfastighet icke får meddelas någon, som förut icke dri- vit lantbruk. Vidare skall koncession vägras, därest överlåtelsen skulle medföra fara för en jordbruksfastighets oekonomiska styckning eller sam- manläggning med annan fastighet. Slutligen stadgas, att koncession skall

vägras, då avtalet uppenbarligen tillkommit under utnyttjande av ägarens nödläge och innehåller för denne oskäliga villkor.

Vid koncession kan fästas villkor. Överlåter eller upplåter någon utan koncession sin fastighet till an- nan, straffas båda med fängelse intill ett år eller böter intill 50,000 mark. Samma straff stadgas för den, som bryter mot koncessionsvillkor. Skedde det av vårdslöshet, är straffet dock böter intill högst 3,000 mark.

Slutligen innehåller förordningen en del bestämmelser av ren kristids- natur, såsom om befogenhet att meddela ägare av jordbruksfastighet för- bud att därifrån bortföra inventarier etc.

III. Av kommissionen föranstaltade utredningar.

Kommissionens uppdrag i de hänseenden, varom i detta betänkande är fråga, har i statsrådsprotokollet rörande kommissionens tillsättande for- mulerats sålunda, att kommissionen » skulle verkställa utredning rörande omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda personers större jordin- nehav särskilt i mellersta och södra delarna av riket samt 1 vad mån berör- da jordförvärv 1 olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, även- som avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I den del av sagda statsrådsprotokoll, vari närmare utvecklades syf- tet med tillkallande av sakkunnige för jordfrågans utredning, framhölls, att de sakkunnige borde hava till uppgift att utreda, vilka medel över hu- vud kunde befinnas lämpliga och erforderliga för att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand.

För fullgörande av sitt uppdrag i nu berörda del har kommissionen dels föranstaltat om en statistisk utredming rörande statens, kommuners, menigheters, stiftelsers, allmänna inrättningars, bolags, ekonomiska före- ningars och större enskilda jordägares jordinnehav, varvid såsom större enskilda jordägare upptagits enskilda personer, som äga en sammanlagd åkerareal av mer än 100 hektar eller jordbruksfastighet uppskattad till sammanlagt minst 200,000 kronor, och dels genom utsändande av fråge- formulär till besvarande av ortsmyndigheter och ortsbefolkning sökt in- hämta upplysningar, i vad mån under de senaste årtiondena jordbruksfas- tigheter övergått i händerna på ägare, som icke kunna anses tillhöra den verkligt jordbruksidkande befolkningen, rörande orsakerna till dessa jord- försäljningar och följderna därav för jordbruket och skogsskötseln, rö- rande försäljningarnas inverkan på lantbefolkningens ekonomiska och so- ciala förhållanden ävensom angående en del andra därmed sammanhän- gande spörsmål, som kunde vara av betydelse för bedömande av jordfrå- gan ur de synpunkter, varom i detta betänkande är fråga. I de frågefor-

mulär, som utsändes till besvarande inom den norrländska förbudslagens område, upptogos därjämte vissa frågor rörande sagda lags verkningar.

Ovanberörda statistiska utredning har enligt Kungl. Maj:ts förord- nande verkställts av Statistiska centralbyrån, som vid arbetets utförande samrått med kommissionen rörande arbetets planläggning och detaljutfö- rande. Resultatet av utredningen föreligger i en särskild volym, beteck- nad såsom Del II av kommissionens betänkanden.

Den bland ortsmyndigheter och ortsbefolkning utförda enquéten rö- rande försäljningar av jordbruksfastigheter under de senaste årtiondena m. m. har, med Kungl. Maj:ts begivande, bearbetats delvis under ledning av förste aktuarien Sven Odén. Resultatet av denna bearbetning förelig- ger likaledes i en särskild volym, betecknad såsom Del III av kommissio- nens betänkanden.

Kommissionen har därjämte låtit fortsätta den utredning rörande den norrländska förbudslagens tillämpning, som under landshövding Johan Wi- déns ledning utförts för tiden till och med 1912 och varom närmare för- mäles i den historiska översikten. I anslutning till denna utredning har kommissionen ansett det böra undersökas, huruledes 4 8 i 1906 års för- budslag tillämpats, närmare bestämt vilka omständigheter i de särskilda fallen föranlett godkännande av bolags eller förenings fastighetsförvärv.

Nu berörda utredningar komma att i det följande var för sig närmare behandlas.

A. Statistisk utredning.

Den statistiska utredning, som framlägges i Del II av kommissio- nens betänkanden, omfattar, med undantag för tabellerna 10—12, endast s. k. jordbruksfastighet, d. v. s. sådan fast egendom som i beskattnings- hänseende bär denna beteckning. TI tabellerna 10-—12 redovisas härads- vis och länsvis samt häradsvis procentuellt rikets hela landareal, uppdelad på olika ägaregrupper. Genom statistikens upprättande har åsyftats vin- na en mera ingående kännedom om den svenska jordbruksfastighetens för- delning ur äganderättssynpunkt än som står att vinna genom anlitande av hittills utgivna statistiska publikationer.

Tabeller.

I tabellerna I och 2 redovisas landets hela åkerareal, fördelad kom- munvis (tab. 1) och länsvis (tab. 2) på olika grupper av ägare.

I tabellerna 3 och 4 redovisas landets jordbruksfastighet efter sitt tax- erwngsvärde, fördelad kommunvis (tab. 3) och länsvis (tab. 4) på olika grupper av ägare.

Det antal ägaregrupper, varmed denna statistik sysslar, är olika, allt efter som statistiken uppgjorts länsvis eller kommunvis. I länsstatistiken (tab. 2 och 4) hava uppställts åtta ägaregrupper, nämligen 1) staten, 2) ecklesiastik jord, 3) kommuner, 4) stiftelser och ideella föreningar, 5) bolag och ekonomiska föreningar, 6) fideikommiss, 7) större enskilda jord- ägare samt 8) mindre enskilda jordägare. Angående avgränsningen av grupperna sinsemellan hänvisas till texten i Del II. Här skall endast an- märkas, att såsom större enskilda jordägare upptagits, ifråga om de tabel- ler som redovisa åkerareal, de jordägare som äga en sammanlagd åker- areal om mer än 100 hektar samt, vad angår de tabeller som redovisa taxe- ringsvärde och totalareal, de jordägare som äga jordbruksfastighet, upp- skattad till sammanlagt minst 200,000 kronor.

Beträffande den kommunvis upprättade statistiken (tab. I och 3) har

det icke ansetts behövligt att i tabellform framlägga en så detaljerad ägan- derättsuppdelning. Det syftemål, som man med äganderättsstatistiken i första hand önskat vinna, nämligen kännedom om bolags och större jord- ägares jordinnehav, kräver icke heller dylika detaljuppgifter. För den skull hava i kommuntabellerna grupperna 1—4 här ovan sammanförts till en grupp och likaledes hava grupperna 6 och 7 hopslagits till.en grupp. Ita- bellerna I och 3 förekomma alltså endast fyra ägaregrupper, nämligen 1) stat och kommun m. fl., 2) bolag och ekonomiska föreningar, 3) fidei- kommiss och större enskilda jordägare (godsägaregruppen) samt 4) min- dre enskilda jordägare (bondegruppen).

Genom tabell 5 vinnes kännedom om, i vilken utsträckning jordbruks- fastighet äges av personer, som äro mantalsskrivna utanför den ort, där fastigheten är belägen, s. k. absentister.

Tabellerna 6 och 7 redovisa s. k. besittningsenheter, fördelade i stor- leksgrupper efter åkerareal (tab. 6) och efter taxeringsvärde (tab. 7).

I tabellerna 8 och 9 meddelas statistik över antalet brukmingsdelar av olika storlek, eftersom de brukas av ägare eller arrendator, ävensom den sammanlagda åkerareal, som kommer på varje grupp.

Såsom redan omförmälts innehålla tabellerna I10—r12 statistik över rikets totala landareal, häradsvis (tab. 10), länsvis (tab. 11) samt härads- vis procentuellt (tab. 12), uppdelad på olika ägaregrupper, vilka i tabel- lerna. 10 och Ir, till antalet äro åtta, men i tabell 12 endast fyra.

Statistiken avser förhållandena år 1919 utom beträffande tabellerna 10—12, vilka hänföra sig till år 1918. Vidare anmärkes, att i fråga om tabellerna 1—9 fastigheter med mindre areal åker än oj» hektar icke med- tagits.

Den sålunda utarbetade statistiken har icke i sin helhet betydelse för det lagförslag, som framlägges i detta betänkande. Särskilt gäller detta statistiken rörande brukningsdelar, vilken utarbetats i syfte att tjäna som underlag för den utredning, som anförtrotts kommissionen i fråga om ar- rende- och friköpningslagstiftning. För bedömande av föreliggande lag- förslag äro huvudsakligen följande delar av statistiken av intresse, näm- ligen utredningen angående dels bolags jordinnehav i mellersta och södra Sverige och dels s. k. absentister; och skall härutinnan meddelas en sam- manfattning av utredningens resultat. Givetvis kan dock bolagens berör- da jordinnehav icke erhålla sin rätta belysning utan att ställas i relation till övriga enskilda ägaregruppers jordbesittning, varför även dessa för- hållanden komma att i det följande något beröras.

Rikssiffrornas uppdelning på ägaregrupper.

Rikets hela landareal utgör i runt tal 41 milj. hektar, därav åkerare- alen beräknades år 1919 upptaga ett område av 3,787,000 hektar. Lan- dets hela jordbruksfastighet hade samma år ett taxeringsvärde om 6,068 milj. kronor. Huruledes dessa tal fördela sig på olika ägaregrupper ses av följande tablå:

Totalarealens, åkerarealens och jordbruksfastighetens taxeringsvärdes fördelmng på ägaregrupper.

z Totalareal i | Åkerareal i Jordbruksfastighe- ASA TPENOpER 1000 hektar | 1000 hektar Ed EJE Rå ac a ME OSRRERER 2 FS oa RRD fö 6 GAA. N EA NINA EPA TR EM | 12066 106 417 FE CKLESTA StR Ti) OC oa sf dk vallen 4 URI BRI 509 97 158 IK OTEL IUTIÖT ol 000s va nere fälla el ee JoreltE sra RYMS a dear 927 34 1i3 Stiftelser och ideella föreningar siten. sc 113 26 33 Bolag och ekonomiska föreningar ...... 7510 220 942 FUL CIOIKOMINIISS 2 Va sie! ade rs ARA I Sats bör SNS SE ba 431 131 167 Stögteslenskilda'jOrdagaté om mete pu spoke 1338 438 471 Mindre = ,, SS LAU er rs LA RE ÄRE 3 18155 | 2735 3767 Summa | 41049 3787 | 6068

Ägaregruppernas procentuella andelar av totalareal, åkerareal och taxeringsvärde framgår av denna tablå: Procentuell fördelning av totalareal, åkerareal och jordbruksfastighetens taxermgsvärde på ägaregrupper.

Fo av taxerings- värde

Fo av åker- areal

Ägaregrupp

BOKlöstastils: JOG bums everer el bis AM isgane allen Eee 1,2 2,5 2,6 TK OTTIIUTL GT I Vg sel eler elg je bre ek eo RA NI se Rea a 2,3 0,9 1,9 Stiftelser och ideella föreningar ........ 0,3 0,7 0,5 Bolag och ekonomiska föreningar ........ 18,3 5,8 15,5 TI de1KOMUPISS) öl eiolg od eleja belle dere råka föder kö BKS La Lo CO 2,7 Större ,enskilda.-jordägate. ms... ss rn as 3,3 11,6 7,8 | Mindre = ,, RN ER Us BAD FASA fer sb ST STEG 44,2 72,2 | Ö21 |

Det må anmärkas, att den uppgivna totalarealen för staten i sig in- nesluter statens betydande oavvittrade marker ovanför odlingsgränsen och renbetesfjäll i Norrland. Dessa områden uppskattades på sin tid av norr- landskommittén i runda tal till för Norrbottens län 4,; milj. hektar, för Västerbottens läns lappmark till 1,, milj. hektar och för Jämtland 1 milj. hektar eller sammanlagt 6,, milj. hektar.

Bolagsgruppen ägde således 774 milj. hektar eller 18,; Jo av hela land- arealen, ett område lika stort som Östergötland, Västergötland, Småland, Halland, Skåne och Blekinge tillsammantagna. Taxeringsvärdet härå var 942 milj. kronor eller 15,; Jo av taxeringsvärdet å all jordbruksfastighet. Bolagsinnehavet omfattade alltså ungefär '/s av såväl totalareal som taxe- ringsvärde. Gruppens andel i den totala åkerarealen var dock betydligt lägre, endast 5,8 Yo eller '/,, av all åker. Såsom av tablåerna framgår här- skade ett annat förhållande ifråga om fideikommissen och övriga enskilda jordägare, såväl de större som de mindre. Dessa grupper hade sin största procentuella andel i åkerarealen, sin näst största i taxeringsvärdet och sin lägsta i totalarealen. Det är givetvis bolagens vittomfattande innehav av skogsfastigheter i synnerhet i norra och mellersta delarna av landet med deras relativt ringa tillgång på odlad jord och i följd därav lägre taxe- ringsvärde, som åstadkommer denna olikhet mellan bolagens och övriga en- skildas jordinnehav.

Fördelning länsvis på ägaregrupper.

Fördelningen länsvis på olika ägaregrupper av totalareal, åkerareal och taxeringsvärde framgår av efterföljande tre tabeller. I dem hava för överskådlighets skull upptagits endast fyra ägaregrupper. Staten, ecklesia- stik jord, kommuner, stiftelser och ideella föreningar hava sammanförts till en grupp, betecknad ”staten m. fl.”, varjämte fideikommiss och större enskilda jordägare redovisas under benämning ”godsägare”. TI tabellerna meddelas både absoluta och procentuella tal, de absoluta i avrundad form. Då de procentuella talen hänföra sig till de i Del II förekommande abso- luta talen i oavrundat skick, har i berörda tre tabeller beträffande några av de mindre talen uppkommit en skiljaktighet av mindre betydelse.

I fråga om totalarealen är bolagsinnehavet, absolut taget, störst i de Totalarealen. norrländska länen samt i Kopparbergs och Värmlands län, eller de län, där 1906 års förbudslag gällde, innan den år 1921 erhöll proviso- risk giltighet även i övriga delar av landet. Det var ju också den kraftiga

Lan

Stockholms Uppsala Södermanland: Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gottlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

Riket

”

2»

”

”

2”

”

”

”

”

”

”

”

2»

”

”

”

”

2”

”

”

N Bolag och V Mindre Staten m. fl. | ekonomiska | Godsägare EAT föreningar | jordägare Areal i] Zo lAreal i Zoo NTaAreali Z 1 il 1000 lavlänets] 1000 lavlänets] 1000 lavlänets] 1000 Jlavlänets] hektar | areal | hektar | areal | hektar | areal | hektar | areal 6| 46,0 3) 248 RN 3| 26,0 60) 8,91. "TOZ)-. Lol, TO2L 0,9) 374 OR 73) 14,91 107) 205915:-,02) LB, ”2401:-40,1 69) 11,1 51) 8,2] 245) 39,3] 259) 41,4 1281-1259] 110]: LILI ON LP; GSOS KO 84] 8,0 541 01 66) 6521 858 30,8 SNS 98) 10,9 48) 5,4 673) 75,6 104 ,5 6817 BA TOA NSF 261. 18,3 TAIS) (dög0 11-00, 2711. 30,8 12). 432 Ol 2,9] TO) 05417 250 5055 521 18,3 18) 10,85 NOT LS s0) AY SLL 52110 15) 8,2) 143) 3052 2031 20,0 23 Ol EDA 521 10591. 3860) 50;9 48) 9,7 TO 2 ole va221: 860,3 95] 8,1 501 ÄH 52) FA d62N 803 106) 28:21 48 15,01 186) TO) "sö 702 99): 5,61 577) 32,9 61) 3,5] 1018] 3850 921 12,11 307) 36,;8)' 69 8,31 366) £3:8 87) 18;6] 148) 238501 öst 54 374 5841 733) 25,91 "6511 28,01 30) "21 1411) 5050 180" 20,4) "6835 S7P1ET 2 056): 034) OLA 2001- 8,71 "öF7I 40585 ATV OT PI rT8O 49 1280) 26,91 1587) 33,3l 109) 2,3) 1785) 37,5 2394] 48,11 1066) 19,21 i3) 0,2] 2084) 37,5 7506] 76,0] 729). 7,4 171 0,2 1614] 16,4 13615] 33,21 7510] 18,3] 1769 4,3]18155] 44,4 41,049

Summa areal i 1000 hektar för

länet

13 739 512 624 997 1062 391 1096 312 290 624 473 ATT

489 1168 807 1755 334 644 2825 1820 2413 4761 5557 9866

Åkerarealen, fördelad inom varje län på olika grupper av ägare, år 1919.

Bolag och Mindr Län Staten m. fl. | ekonomiska | Godsägare RETA Summa föreningar jordägare areal i 1000 Areal i| 20 |Areali Ze lärealil| Yo Areal i 2 hektar 1000 Jlavlänets! 1000 lavlänets] 1000 lavlänets 1000 avlänetsl eg länet hektar | areal | hektar | areal | hektar | areal hektar | areal |FOF lane Stockholms stad <....k 1,31 58,0) 0,6) 22;6]). 0,31 1450 0,3 | 10,4 2,5

| Stockholms län ..| 16,31 20,0) 15,5) 9:61 47,4) 29,21 83,3) 51,2] 162,5 Uppsala » och I9,1/ 12,8) 13,9) 950) 37,4) 24431 84,0) 54,4] 1544 Södermanlands ), -.| 14,5) 7,91 10,0] 5551 78,71 45352 79,1 | 48,4] 182,3

Östergötlands = ,, .--| 24,9| 9,6) I2,7| 491 66,9 | 25,61 156,0) 59,9] 260,5 I Jönköpings mm ck 78 ök 57 HIk 851. 641) 118,0) 84,31 1400 Kronobergs mek 4; 6 kr SS vi fy Ör 042 85,4 | 83,8] 101,8 Kalmar » hek I3,0]. 656 kh Al 3 25,51 12390 150,3) 76,2 197,2 Gottlands sc bak ag SO ka 2 El TAL SI [ar 70 OLA 0 Blekinge skaka Bg 2 sl 234 4,6 2431 154, SAGER AG Kristianstads » kk I6,1) 6i5k Sol 2:01 41,7| 26171 186521 74.8 249,0 Malmöhus » | 34,8) 120,0] 12,5] 3,61 95,81 27,41 206,2) 59,0] 349,3 Hallands » lok sh. ok Le 08 k 22.01 1540] IT5:4) 28:4 147,2 Göteborgs och Bohus sr Nr SS SA fs) dälk 221 221 86,61 804 99,1 Älvsborgs » iokIg0l. 5j9k Sol 2iZk 126 3471 189,31 85,71 220,8 Skaraborgs » «hk 29,2) 8,6) ILol 331 51,51 15,21 246,3) 72,9 338,0 I Värmlands >» cd 89) 4,6) 23,31 12,91 13,6) 6591 149,8) 76,6] 195,6 | Örebro » ck 93) 5,7) 16,3) 20511 24,11 24,8] 112,8) 69,4] 1625 Västmanlands ,, .-.| 15,21] 9,21 16,01] 9,61 25,51 15,4] 109,11 6550 165,8 I Kopparbergs > Ek 38) SIT Ria LLIS kn 10 039 88,4 | 83,21 106,3 Gävleborgs » ch 32) 2i7ki157 086) Tool 091 95,8) 82,8 115,7 : "Västerbottens — ,, ..| 251) 2j5kI13]) 225 dat Ok) 84.) 8561 982 Jämtlands LR sl Söke Gr 0 NOT SST OR 66,5 Västerbottens >, -. M 2,61 3,7) Hol ol 0,01 86,21 44 91,3 Norrbottens an 16 Tok gig 0,8å 39,61 95,3] 41,6

SRA AE ITIS FÖRRE NGAN ye AN bd 262,7 | 6,9 |220.] KSO TA 541 | 273501 | 72 | 371873

Jordbruksfastighetens taxeringsvärde, fördelat inom varje län på olika grupper av ägare, år 1919.

i Bolag och å Mindre Söan Län Staten m. fl.| ekonomiskal Godsägare | 7 Röd föreningar jordägare taxerings Tax- Z Tax-. |. Zo Tax- Io Tax- Fe de värde = |avlänetsj värde |avlänetsj värde i lav länets] värdei = lavlänets| i LE NSAeR miljoner] tax- |miljoner| tax- Åmiljoner| tax- | miljoner | tax- ronor kronor | värde | kronor | värde |kroner | värde värde | för länet i Stockholms” stad... 1381 124587 03,01 7 HINNS 1,6] 24,6 6,3 Stockholms län” öl v23:41: 10,5 F B0:0)-26;0] ”52,828,5] FT2,5] 50,0] 22457 Uppsala ske 23,4)-L.652]. TZ,7 LT]. 24,61 L6,9 79,7) 54,7) 14557 i Södermanlands 5," .l. I9,3| 1052: 125971 057 1 068,6118653 88,6] 46,8] 189,2 ÖStergOtlands iv na nej. ASS Les 27,6) 0 2hodn RS IS 230,6) GL; T) Bl Jönköpings Nta I 75 2s4 Nn I354 > 0,7 TOT 6591 TBB:0). 800 | 235,0 Kronobergs NN åral IT R)S] AL OO H21 Mr L2S01 LSS 122,8 08;8] -ÅTS:S Kalmar > Fel 20,8) 12,01 17,2] 6,9171:22,;31 8,91 "I70;9) 22,21 249;2 Gottlands ale SIG NORS 258) I Oja! Or 55,3) 89,4 61,8 Blekinge Kassa är OR 4361: 050) EON TOS 73,6| 80,2 91,9 Kristianstads BEST 24501 SNORO O;61- 18,11] 50;4' 16,2] 225,6) 2271 310,6 Malmöhus >; säl 00,4) -I1581] 2450) 7 4,11 T50,01 25551 345,5! 58561 588,9 I Hallands sr 4,0] 2,01 30,5) 15,31 152,11 76,31 199,2 Göteborgs och | - Bohus > +) 17,5) 991 IL2l 6,31 5,7 3,21 143,5) 80,61 1TT:P Älvsborgs » «I 26,7| 9,11 20,2) 6,9] 14,7/ 5,0] 231,9) 79,0] 293:5 I Skaraborgs > dd 310) 1059). 15,11 5531 26,61 -9;381 212,1: 274,51 "284,8 Värmlands » id 274) 2721 117,2] 8057) 172 4,51 220,1 57,61 3819 Örebro » i. 21,3 9,31 54,2 23,81 24,61 10,8) 127,81 56,11 227,9 | Västmanlands ,, ..| 21,5) 12,71 29, 17,1] 12,6| 7,41 106,7| 62,8] 169;9 Kopparbergs » 1 40,8) L2,91 125201 82,41 4,8 52 53,5] 386,5" Gävleborgs EST 22161 19401]: 188,6) Sorel. jä dal T35,0 04431 AND Västernorrlands ,, ..| 32,8| 9,91 119,8] 36,2 S7 17 r72,8 5221 BL Jämtlands » I 23,8) 9,51 9,4) 36,5] 5,7 2,21 129,8) 51,8] 250,7 Västerbottens ,, ..| 76,2] 27,5] 58,8) 21,2] ox 0,2] 141,5) 51,11 276,9 | Norrbottens smsa 7 vä] I SIELLA6 DSS 152) OM 82,,| 46,2] 178,9 i RIKE bode a usa: --[ 722,0) 21,9] 942,1] 25,5] 637,4| 10,5] 3767,3| 62,1] 6068,8

utvecklingen av de norrländska bolagens jordinnehav, som föranledde sagda lags tillkomst. Synnerligen framträdande är bolagsinnehavet där- jämte i Stockholms, Uppsala och Östergötlands län med över 100,000 hektar i varje, i Kronobergs län med nära samma siffra samt framför allt i Västmanlands och Örebro län med resp. 148,000 och 307,000 hektar. I sistnämnda två län är det de stora bruksbolagen, som”dominera såsom jordägare i länens bergslagsbygder.

Även i fråga om de relativa talen komma de nu nämnda länen, utom Norrbottens, före övriga län. Beträffande såväl Norrbottens som ock Västerbottens och Jämtlands län skulle procentsiffran för bolagsinnehavet bliva åtskilligt högre, därest i totalarealen ej inräknades statens betydande innehav i sagda län av oavvittrad mark ovanför odlingsgränsen och ren- betsfjäll. Dessa områden kunna, såsom redan anmärkts, beräknas till för Norrbottens län 4,; milj., för Västerbottens län 1,, milj. och för Jämt- lands län I milj. hektar. Därest siffrorna för länens totalområden min- skas med dessa arealbelopp, komma de tal, som uttrycka bolagsgruppens procentuella innehav, att bliva för Norrbottens län 13,; Jo, för Väster- bottens län 25,6 Jo och för Jämtlands län 42,. Jo. Med sålunda korrige- rade siffror blir inom förbudslagens ursprungliga område Norrbottens län dock alltjämt det län, som procentuellt sett företer det lägsta bolagsinne- havet. Utanför förbudslagens nämnda område finnas fyra län med pro- centuellt högre bolagsinnehav, nämligen Örebro (36,3 7o), Västmanlands (23 Jo), Uppsala (20, Jo) och Stockholms (14,; Jo) län, varjämte två län i södra Sverige uppvisa procenttal, som komma ganska nära siffran för Norrbottens län, nämligen Östergötlands och Kronobergs län med resp. 11,6 och 10,9 Jo. Närmast i ordningen kommer Södermanlands län med 8,; Jo bolagsjord.

Godsägaregruppen är starkast företrädd i Stockholms, Uppsala, Sö- dermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Ska- raborgs län med lägst 10,6 Jo (Skaraborgs län) och högst 39,; 70 (Söder- manlands län).

Bondegruppen (= mindre enskilda jordägare) dominerar betydligt i Småland, Blekinge, Halland, Bohuslän och Västergötland samt i Kristian- stads län och på Gottland med lägst 70,» Jo (Skaraborgs län) och högst 86,8 Zo (Gottland). I övriga syd- och mellansvenska län samt i Gävle- borgs och Västernorrlands län förfogar bondegruppen över ungefär halva arealen, lägst 41,, Zo (Södermanlands län) och högst 58,: 7o (Västman- lands län). I de tre återstående Norrlandslänen företer bondegruppens

Taxerings- värdet.

innehav de lägsta procenttalen i hela riket. Jämkas siffrorna för totalare- alen i dessa län på sätt nyss skedde, då fråga var om bolagsgruppen, steg- ras dock procenttalen för bondegruppen betydligt och bliva för Jämtlands län 47,, Jo, för Västerbottens län 50,2 Jo och för Norrbottens län 30 I.

Av tabellen över åkerarealens fördelning inom varje län framgår, att bolagsgruppens procentuella andelar äro mindre än gruppens procentuella andelar i totalarealen. Undantag från denna regel bildar endast Malmöhus län, där gruppens andel i totalarealen är 3,. Jo, men i åkerarealen 3,6 90, vilket är beroende av sockerbolagets stora innehav av mestadels skoglösa egendomar i länets slättbygd. För godsägare- och bondegrupperna gäl- ler en rakt motsatt regel; dessa gruppers procentuella andelar i länens åker- areal är större än deras andelar i totalarealen. Undantag utgöra dock, be- träffande godsägaregruppen, Jönköpings och Malmöhus län samt även Kopparber gs län och tre av Norrlandslänen, där denna grupp dock i det hela är mycket svagt företrädd, samt, ifråga om bondegruppen, Kristian- stads och Hallands län.

De särskilda ägaregruppernas procentuella andel i varje läns taxe- ringsvärde å jordbruksfastighet röner givetvis inflytande av de proportio- ner, i vilka skogsmark och åker ingå i varje grupps totalinnehav. Rö- rande växlingarna härutinnan hänvisas till tabellen över taxeringsvärdet. Det må endast anmärkas, att i de län, där bolagsgruppens andel i total- arealen är synnerligen framträdande, ett analogt förhållande naturligtvis också äger rum ifråga om gruppens andel i taxeringsvärdet; dock är i des- sa län sistnämnda andel i regel något lägre än andelen i totalarealen, gi- vetvis beroende därpå, att bolagens vittomfattande skogsmarker till huvud- saklig del falla inom berörda län. I övriga län är bolagsgruppens pro- centuella andel i taxeringsvärdet något högre än gruppens andel i total- arealen. Beträffande godsägare- och bondegrupperna kan i stort sett de- ras procentuella andelar i taxeringsvärdet sägas något överskjuta deras andelar i totalarealen.

Vilken betydande inverkan inräknandet i totalarealen av statens be- tydande ödemarker i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län haft på procentsiffrorna för bolags- och bondegrupperna framgår indirekt av tabellen över taxeringsvärdet. I denna komma på bolagsgruppen väsent- ligt och på bondegruppen betydligt högre procentsiffror än vad äger rum i tabellen. över totalarealen.

Fördelning härads- och kommunvis på ägaregrupper.

Jordinnehavet inom härader och likställda områden samt kommuner åskådliggöres i Del II genom tabellerna I (åkerarealen) och 3 (taxerings- värdet) samt 10 och 12 (totalarealen). Med ledning av dessa tabeller är det möjligt att vinna en mera detaljerad kännedom om bolagsinnehavets storlek och utbredning inom mindre områden än länen. Härvid skola komma i be- traktande endast de delar av landet, i vilka 1906 års norrländska förbudslag icke ägde tillämpning, förrän den år 1921 med viss ändring pro- visoriskt utsträcktes att gälla hela landet, d. v. s. hela Götaland samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gottlands, Västmanlands och Öre- bro län, av Kopparbergs län Västerbergslags och Hedemora fögderier samt Falu fögderi utom Envikens och Svärdsjö socknar, samt av Gävle- borgs län Gästrikland. Redogörelse lämnas först för fördelningen hä- radsvis och därefter för fördelningen kommunvis.

En undersökning med ledning av tabell 12 rörande vilka härader och Totalarealen

likställda områden (skeppslag, bergslag och tingslag) uppvisa ett relativt FER stort bolagsinnehav ger till resultat, att i 53 av områdets 218 härader bo- lagsinnehawvet överstiger en tiondedel av häradets totalareal. Dessa hära- der, ordnade länsvis, äro följande:

Stockholms län.

Sollentuna, Långhundra, Frösåker, Närdinghundra, Sjuhundra, Danderyd, Värmdö, Sotholm och Svartlösa (9).

Uppsala län. Norunda, Örbyhus och Oland (3).

Södermanlands län. Jönåker, Hölebo och Villåttinge (3).

Östergötlands län. Ydre, Finspånga län, Bråbo och Göstring (4).

; Jönköpings län. Vista och Östbo (2). Kronobergs län. ' Konga och Uppvidinge (2).

Kalmar län. Norra Tjust och Södra Tjust (2).

; Malmöhus län. Rönneberg (1).

Älvsborgs län. Vedbo (1)-

: ; Skaraborgs län. Vadsbo och Kinne (2).

Örebro län.

Örebro, Kumla, Grimsten, Edsberg, Sundbo, Nora och Hjulsjö, Karlskoga, Gryt- hytte och Hällefors, Linde och Ramsberg, Nya Kopparberg samt Fellingsbro (11). Västmanlands län.

Snevringe, Skinnskatteberg, Åkerbo, Vagnsbro, Gamla Norberg, Norrbo och Våla (7). : | Kopparbergs län.

Falu norra, Hedemora, Folkare och Västerbergslag (4).

Gävleborgs län.

Gästriklands östra och Gästriklands västra (2).

I 30 av ovan uppräknade 53 härader översteg bolagsinnehavet 20 90 av resp. härads totalareal såsom framgår av följande uppställning:

Bolagsinnehavet 20—30 Fo av häradets totalareal.

Svartlösa, Jönåker, Ydre, Finspånga län, Göstring, Uppvidinge, Linde och Rams- berg, Snevringe samt Falu norra. (9)

Bolagsinnehavet 30—40 Fo av häradets totalareal.

Sollentuna, Sjuhundra, Örbyhus, Grimsten, Edsberg, Norrbo, Hedemora och Gästriklands östra. (8)

Bolagsinnehavet 40—350 Yo av häradets totalareal.

Närdinghundra, Oland, "Bråbo, Kumla, Sundbo, Karlskoga, Gamla Norberg, Väs- terbergslag och Gästriklands västra. (9)

Bolagsinnehavet 50—75 Jo av häradets totalareal.

Nora och Hjulsjö, Grythytte och Hällefors, Nya Kopparberg samt Skinnskatte- berg. (4) ;

I områdets övriga 165 härader gestaltar sig bolagsgruppens innehav sålunda, att i 2 härader (Slättbo härad på Öland och Östra Hisings hä- rad i Bohuslän) icke alls finns någon jordbruksfastighet, tillhörig denna grupp, att i 47 härader gruppens innehav icke uppgår till I Jo, samt att i 76 härader innehavet ligger mellan I och 5 Jo och i 40 härader mellan 5 och 10 90.

Att godsägaregruppen skall vara mycket starkt företrädd inom om- rådets särskilda härader giver redan en blick på länstabellen föreställning om. Också förekomma jordägare, tillhörande denna grupp, i icke mindre än 192 av områdets 218 härader. I 86 härader är gruppens jordbesittning - mindre än 10 Jo, varemot den i övriga 106 härader uppgår till 10 Jo och däröver av resp. häraders totalareal. En uppdelning av dessa 106 hära- der på procentgrupper ger följande resultat:

1 53 härader 10 Yo—20 Yo Ad 20R0GSO0N 7 55 30 IJo—40 I HUGIN 406550 16 SE 50 Jo och däröver.

Fördelningen av sagda 106 härader på länen framgår av följande uppställning:

Stockholms 16 Kalmar 5 Älvsborgs 3 Uppsala TT Blekinge I Skaraborgs 2 Södermanlands = 10 Kristianstads ä Örebro 6 Östergötlands 16 Malmöhus 12 Västmanlands = 4 Jönköpings 2 Hallands 3 Kopparbergs I Kronobergs I Göteborgs och Bohus I

Av de 53 härader, i vilka bolagsinnehavet är mera framträdande, är det endast 22, som ingå bland de 106 härader, vari godsägaregruppen gör sig mera gällande. Dessa 22 härader förekomma till största delen i Stock- holms, Uppsala och Södermanlands län.

Inalles finnas således i södra och mellersta Sverige 137 härader av” 218, i vilka bolags- och godsägaregrupperna, antingen båda eller endera av dem, intaga en mera betydande plats i fråga om jordbesittning.

Beträffande bondegruppens jordbesittning är att märka, att densam- ma omfattar i 7 härader mindre än 25 Jo, i 42 härader mellan 25 och 50 Jo, 1 25 härader mellan 50 och 60 Jo samt i områdets övriga 144 härader 60 Jo och däröver av resp. häraders totalareal. De 74 härader, i vilka gruppens jordinnehav sålunda icke uppgår till 60 Jo av totalarealen, äro: givetvis sådana härader, i vilka antingen bolagsgruppen eller godsägare- gruppen eller ock båda dessa grupper äro mera framträdande jordbesit- tare. I några härader medverkar också såmhällsgruppens relativt stora jordbesittning till att pressa ned bondegruppens procentuella innehav. För- delningen av berörda 74 härader på länen framgår av följande uppställ- ning: ) i

Stockholms I Kristianstads I Örebro 12 Uppsala Z Malmöhus z Västmanlands 5 Södermanlands = 10 Hallands I | Kopparbergs «4 Östergötlands 13 Älvsborgs I Gävleborgs = 2 Kalmar 2 Skaraborgs ii

Beträffande speciellt bolags- och bondegruppernas inbördes relation är att märka, hurusom bolagsinnehavet väsentligt överstiger bondegruppens jordbesittning i 11 härader, är ungefär lika stort i 6 härader samt under- stiger men uppgår till minst ungefär hälften i 10 härader. Dessa 27 hä- rader ingå givetvis bland de här ovan ifråga om bolagsinnehavet uppräk- nade 30 häraderna. Från de sistnämnda skola undantagas Göstring, Upp- vidinge och Falu norra. En liknande jämförelse mellan godsägare- och bondegrupperna ger till resultat, att godsägarnas innehav väsentligt över- stiger böndernas jordbesittning i 12 härader, är ungefär lika stort i 7 hä- rader samt understiger men uppgår till minst ungefär hälften i 24 härader. I sammanlagt 43 härader intager således godsägaregruppen denna mera starka ställning i förhållande till bondegruppen. Dessa härader utgöras givetvis av dem, i vilka, enligt vad ovan sagts, godsägaregruppen är star- kast företrädd. Beträffande båda nu nämnda grupper härader, å ena si- dan 27 härader och å andra sidan 43 härader, är dock att märka, att 11 härader äro gemensamma för båda grupperna och att det således är inal- les i endast 59 härader, som bolags- och godsägaregrupperna, båda eller

endera, intaga en synnerligen stark ställning i förhållande till bondegrup- pen. Dessa 59 härader sammanfalla 1 stort sett med de härader, i vilka, enligt vad ovan anmärkts, bondegruppens jordbesittning icke uppgår till 63 Jo av häradernas totalareal. Sistnämnda härader uppgingo visserligen till ett något högre antal, 74, men i det överskjutande antalet härader med- verkar jämväl på ett mera markerat sätt samhällsgruppens jordbesittning att pressa ned bondegruppens innehav.

Såsom av den föregående framställningen torde framgå äro således inom ifrågavarande område härader med ren bondebygd företrädesvis att finna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län.

I syfte att grafiskt åskådliggöra landets uppdelning häradsvis ur ägan- derättssynpunkt har kommissionen föranstaltat om uppgörande av de vid detta betänkande fogade fyra kartor, vilka var för sig framställa en ägare- grupps jordbesittning häradsvis i hela landet. De fyra ägaregrupperna äro 1) staten, ecklesiastik jord, kommuner, stiftelser och ideella förenin- gar, 2) bolag och ekonomiska föreningar, 3) fideikommiss och större en- skilda jordägare samt 4) mindre enskilda jordägare. Numren å kartorna beteckna härader, skeppslag, bergslag och tingslag och numreringen av häraderna etc. återfinnes i tabell 12 i Del IT:

En undersökning rörande taxeringsvärdet å de olika ägaregrupper- nas jordinnehav häradsvis giver i stort sett en liknande bild av förhållan- dena, som framkom vid undersökningen av gruppernas andelar i härader- nas totalareal, vadan någon mera detaljerad framställning härutinnan ej behöver lämnas, utan hänvisas till tabell 3 i Del II. Endast följande ifråga om bolags- och godsägaregruppernas innehav skall anmärkas.

Bolagsinnehavets taxeringsvärde uppgick till 10 Zo och däröver i sammanlagt 55 härader, således 2 härader mera än då fråga var om total- arealen. Dessa 55 häraders fördelning på procentgrupper är följande:

i 24 härader 19 4—20 96 ” 16 ” 20 Io—30 6 säng: Ir ERNNNISO Or AD MR 3 Nar NONE SO Ve 5 VA ” 30 I och däröver.

I berörda 55 härader ingå samtliga här ovan vid undersökningen av

Tax erings- värdet häradsvis.

bolagsgruppens andel i totalarealen uppräknade 53 härader med undantag av 6 (Långhundra, Hölebo, Östbo, Vadsbo, Örebro och Fellingsbro). I stället tillkomma följande 8 härader:

Kronobergs län. Sunnerbo.

Kalmar län. Tunalän.

Göteborgs och Bohus län.

Sävedal, Tunge och Sotenäs.

Älvsborgs län.

Flundre. Skaraborgs län. Frökind. Kopparbergs län. Falu södra.

Beträffande övriga 161 härader, i vilka bolagsgruppen ägde jord- bruksfastighet, gestaltade sig taxeringsvärdet därå sålunda, att det i 45 hä- rader icke uppgick till 1 Jo av taxeringsvärdet å all sådan fastighet in- om häradet samt i 67 härader låg mellan I och 3 Jo och i 49 härader mel- lan 5 och 10 I.

En jämförelse mellan bolags- och bondegrupperna beträffande taxe- ringsvärdet å deras jordbesittning i häraderna ger till resultat, att bolags- innehavets taxeringsvärde väsentligt överstiger taxeringsvärdet å bonde- gruppens jordbesittning i 6 härader, är ungefär lika stort i 4 härader samt understiger men uppgår till minst ungefär hälften i 20 härader. Dessa sammanlagt 30 härader äro samma 30 härader, i vilka, enligt vad här ovan anförts, bolagsinnehavet utgör 20 Jo och däröver av resp. härads total- areal; dock skola Göstring, Snevringe och Hedemora utgå och ersättas med Danderyd, Frösåker och Sävedal.

Taxeringsvärdet å godsägaregruppens innehav uppgick i 110 härader till 10 Jo och däröver av resp. häraders hela taxeringsvärde, således 4 hä- rader mera än vid undersökningen av gruppens andel i totalarealen härads- vis. Dessa 110 härader fördela sig på procentgrupper sålunda:

1 47 härader 16 I—20 96 2, 3ÖR 9 20: Jo—30 176 ” 24 2” 30 F0o—-40 0 ” 7 ” 40 Yo—50 a) la ” 50 XZ och däröver.

Fördelningen av sagda 110 härader på länen är följande:

Stockholms 16 Kalmar 6 Göteborgs och Bohus I Uppsala 9 Blekinge I Älvsborgs 2 Södermanlands 10 Kristianstads 7 Skaraborgs EZ Östergötlands 20 Malmöhus 12 Örebro 5 Jönköpings 2 Hallands 4 Västmanlands 5 Kronobergs 3

Godsägare- och bondegruppernas relation till varandra ifråga om tax- eringsvärdet å deras häradsvis innehavda jordbruksfastighet är denna, att taxeringsvärdet å godsägaregruppens innehav väsentligt överstiger taxe- ringsvärdet å bondegruppens jordbesittning i 7 härader, är ungefär lika stort i 3 härader samt understiger men uppgår till minst ungefär hälften i 33 härader. Dessa sammanlagt 43 härader sammanfalla, på några få härader när, med de 43 härader, vilka omnämndes vid jämförelsen mel- lan berörda båda ägaregrupper ifråga om totalarealen. :

Angående åkerarealens fördelning häradsvis på olika ägaregrupper Akerarealen lämnar tabell 1 i Del II upplysning. Då bolagsgruppens jordbesittning i "äradsvis. första hand omfattar skogsmark, är det givet, att gruppens andel i åker- arealen procentuellt skall vara mindre än dess andel i totalareal och taxe- ringsvärde. Också uppgår inom ifrågavarande område det antal hära- der, i vilka gruppens åkerareal utgör 10 Jo eller mera av resp. härads hela åkerareal endast till 37, medan motsvarande siffra var för totalarealen 53 och för taxeringsvärdet 62 härader. Berörda 37 häraders fördelning på procentgrupper är följande:

i 28 härader 10 f—20 Po

» > 20.J0—30 Jo

” 30 J0—40 Z 3 ” : 40 Jo—50 Fo 5 50 Ze och däröver.

”

”

,”

HHBQW

”

Taxerings- värde och åkerareal kommunvis.

Dessa härader fördela sig på länen sålunda:

Stockholms 7 Jönköpings I Örebro 8 Uppsala 3 Kronobergs I Västmanlands 3 Södermanlands I Malmöhus I Kopparbergs 4 Östergötlands — 3 Göteborgs och Bohus I Gävleborgs 2

Beträffande godsägaregruppens andel i åkerarealen är förhållandet, såsom ock naturligt är, motsatt. I 125 av områdets 218 härader innehar denna grupp 10 Yo eller mera av resp. härads hela åkerareal. Motsvaran- de siffra var för totalarealen 106 och för taxeringsvärdet I10 härader. Berörda 125 härader fördela sig på procentgrupper sålunda:

i 53 härader 10 Io—20 I SARS 20 Jo—30 Io » 22 R 30 Io—40 Yo ” 12 ” 40 Jo—50 va STEK Kere 50 Jo och däröver.

Dessa häraders fördelning på länen är följande:

Stockholms 7 Kronobergs I Hallands 4 Uppsala 2 Kalmar 6 Älvsborgs 2 Södermanlands = 10 Blekinge i Skaraborgs 12 Östergötlands 20 Kristianstads 9 Örebro 9 Jönköpings 2 Malmöhus 12 Västmanlands 8

I fråga om fördelningen kommunvis på ägaregrupper hänför sig den föreliggande statistiken endast till jordbruksfastigheternas taxeringsvärde och till åkerarealen.

I 960 av ifrågavarande områdes 2,051 lantkommuner förekom ej jord- bruksfastighet, tillhörande bolagsgruppen. I 678 lantkommuner uppgick taxeringsvärdet å bolagsinnehavet icke till 10 76 av taxeringsvärdet å all jordbruksfastighet inom resp. kommun. I återstående 413 lantkommuner kommo på bolagsinnehavet 10 Jo eller mera av taxeringsvärdet. Dessa kommuners uppdelning på procentgrupper är följande:

i 190 kommuner 10 9I&-—20 Yo ” 170 ” 20 F—50 2 2” 35 ” 50 I0—80 R OECETER 80 9$e och däröver.

Beträffande godsägaregruppen är att märka, att densamma i 975 av områdets 2,051 !lantkommuner icke ägde jordbruksfastighet. I 355 lant- kommuner omfattade gruppens innehav mindre än 10 Jo av taxeringsvär- det å all jordbruksfastighet inom resp. kommun. TI återstående 721 lant- kommuner kommo på gruppens jordbesittning 10 Jo eller mera av taxe- ringsvärdet, och uppdela sig dessa kommuner på procentgrupper sålunda:

1 217 kommuner 10 Je—20 Yo

» 342 5 20 Jo—50 Jo ” 118 ” 50 Je—80 Go ”» 44 3 80 Jo och däröver.

Ovanstående i fråga om såväl bolagsgruppen som godsägaregruppen på procentgrupper uppdelade kommuner äro givetvis främst att söka i de härader, i vilka, enligt vad förut anförts, dessa gruppers jordbesittning är mera starkt framträdande, d. v. s. sådana härader, i vilka gruppernas in- nehav med hänsyn till både totalareal och taxeringsvärde uppgick till 10 Fo eller mera av resp. härads hela totalareal och hela taxeringsvärde å jordbruksfastighet. Dock äro ganska många av sagda kommuner belägna inom härader, i vilka gruppernas innehav understeg 10 Jo. Så är beträf- fande bolagsinnehavet särskilt händelsen i härader, som inom sina grän- ser i mera avsevärd utsträckning hava skogsbygder.

Beträffande taxeringsvärdet och åkerarealen hänvisas i övrigt till ta- bellerna B och D å resp. sidor "34 och "56 i Del II jämte därtill hörande text. Dessa tabeller omfatta dock hela riket och redovisa även stads- och köpingskommuner.

I fråga om bondegruppen hänvisas till tabell E å sidan "61 i Del II. Jämväl denna tabell omfattar hela riket och upptager även stads- och kö-

pingskommuner.

Antal ägare inom bolagsgruppen samt olika slag av jordägande bolag.

År 1919 funnos här i landet 1,748 bolag och ekonomiska föreningar, som ägde jordbruksfastighet. Antalet jordägande bolag och föreningar inom varje län framgår av följande uppställning:

tockholms stad 8 Södermanlands län 55 Stockholms län 105 Östergötlands 06 Uppsala sä. 11489 Jönköpings igt OR

Kronobergs län 80 Värmlands län 114 Kalmar ITS Örebro SEAEAS Gottlands RM OLE, Västmanlands ». 185 Blekinge EG Kopparbergs »l1132 Kristianstads VAC Gävleborgs ATEN. 210 Malmöhus dj 1T25 Västernorrlands > 108 Hallands dr Se AE Jämtlands NOR Göteborgs och Bohus ,, 96 Västerbottens NE Älvsborgs Ne Norrbottens SD Skaraborgs VE ALOG

Summan av länssiffrorna överskjuter antalet för hela riket med 349, vilket innebär, att ett flertal bolag och föreningar äga jordbruksfastighet i mer än ett län. Antalet jordägande bolag är i de sydsvenska länen pro- portionsvis betydligt större än i övriga län. Detta sammanhänger där- med, att de nord- och mellansvenska bolagens jordpossessioner var för sig omfatta betydligt större areal än vad händelsen är med de sydsvenska bo- lagen. Det är också företrädesvis de stora trävaru- och bruksbolagen i Norrland och mellersta Sverige, som äga jordbruksfastigheter i mer än ett län.

Den statistiska utredningen har även försökt giva en bild av, huru- ledes bolagsgruppens jordbruksfastighet är uppdelad på olika slag av bolag med hänsyn till deras verksamhet. Härom lämnas framställning i texten 1 Del II, sidorna ”36—"40. De till bolagsgruppen hörande ägarna hava med hänsyn till arten av sin verksamhet uppdelats i sju undergrupper. På en var av dem kommer den procentuella andel i taxeringsvärdet å all till bolagsgruppen hörande jordbruksfastighet, som framgår av följande upp- ställning:

TTAVALUbOlAG 0 sNoer pe 6 SVR 69,0 Fo Järn- och metallindustribolag .. 17,0 ,,

ten- och jordindustribolag .... 2,7 Livsmedelsindustribolag ...... öra Övriga ifdustribölag 57.0... Ar

Lantbruks- och fastighetsbolag. . Za 3 Kommunikations- och kraftbolag 1,2 ,,

100,0 Yo

Huruledes de inom varje län befintliga bolagen uppdela sig på dessa grupper, ses i tabell C å sida "37 i Del II. Tabellen kan ock anses i stort

giva en föreställning om, i vilka landsdelar bolag, tillhörande den ena eller den andra gruppen, företrädesvis äro att finna.

Givetvis äro trävarubolagen starkast företrädda i Norrlandslänen samt i Kopparbergs och Värmlands län. De äro ock mycket framträdande, med länens högsta procenttal, i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kal- mar, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs och Örebro län. Järn- och metallin- dustribolagen äro starkast företrädda i Stockholms, Uppsala, Söderman- lands, Örebro och Västmanlands län, således i mellersta Sveriges gamla bruksbygder. Sten- och jordindustribolagen äro företrädesvis att söka i Gottlands, Kristianstads och Skaraborgs län med deras sedan gammalt bearbetade kalkfyndigheter och stenbrott, men förekomma även talrikt i Kronobergs, Blekinge, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. I fråga om de till ltusmedelsindustrien hänförliga bolagen intaga Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län främsta rummet. Till gruppen övrig industri hö- rande bolag (textil-, kemisk-teknisk- och annan industri) förekomma tal- rikast i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Lantbruks- och fastighetsbolag förekomma talrikt i flertalet av södra och mellersta Sveriges län; deras procentsiffra är länets högsta i Kristianstads, Mal- möhus samt Göteborgs och Bohus län. Kommunikations- och kraftbola- gen hava en särskilt hög procentsiffra i Stockholms, Blekinge, Hallands och Skaraborgs län.

Bolagsinnehavets tillväxt under senaste årtionden i de syd- och mellansvenska länen.

Att bolagens innehav av jordbruksfastighet under de senaste årtion- dena tillvuxit ganska kraftigt även i mellersta och södra Sverige är ställt utom allt tvivel. Vår statistik lämnar dock för närvarande icke möjlig- het att med absoluta arealsiffror angiva denna tillväxt. Man måste här- utinnan nöja sig med uppgifter för olika tidpunkter dels om taxeringsvär- det å bolagens jordbruksfastighet, dels om storleken av det mantal, som belöper på samma fastighet, och dels om antalet utjordar och andra icke mantalssatta lägenheter, som ägas av bolag.

Beträffande taxeringsvärdet föreligga i en tabell å sida "41 i Del II för hela riket samt för samtliga län såväl absoluta som relativa tal för fem särskilda år under tidsperioden 1890—1910 med femårsmellanrum mellan resp. uppgiftsår samt för åren 1918 och 1919. Det är att märka, att under varje av berörda femårsmellanrum en allmän omtaxering av fas-

Taxerings- värdet.

tigheter ägt rum och vidare att mellan 1910 års och 1918 års siffror ligga två sådana omtaxeringar (åren 1913 och 1918).

Siffrorna för hela riket, såväl de som uttrycka absoluta talförhållan- den som ock de procentuella talen, utmärka en betydande stegring i bo- lagsinnehavet från det ena uppgiftsåret till det andra.

De absoluta talen för länen i södra och mellersta Sverige förete ock- så i regel en betydande stegring. Endast i några fall, och detta gäller sär- skilt 1905 års siffror, kan en minskning iakttagas. Nu är utan tvivel steg- ringen, speciellt av 1918 års siffror, i någon mån att tillskriva den all- männa höjning av taxeringsvärdena å fastigheter, som ägt rum under de senaste allmänna omtaxeringarna. Ävenså torde taxeringsvärdet hava höjts något mera å skogsfastigheter än å rena jordbruksfastigheter. Att märka är dock, att siffrorna för 1919 liksom de för 1918 vila på sistnämn- da års täxering, vadan den stegring, som 1919 års siffror utmärka i för- hållande till siffrorna för 1918, måste beteckna en faktisk ökning i bolags- innehavet. Stegringarna från år till år, även under perioden 1910—1918, äro dock i regel så betydande, att de näppeligen kunna härröra enbart av höjda taxeringsvärden.

Det sist sagda bestyrkes också, om man kastar blicken på de procentu- ella talen, vilka för samtliga län, utom Norrbottens, Västerbottens, Jämt- lands, Västernorrlands och Värmlands, återgivas i efterföljande tabell. De procentuella talen återgiva ju bolagens procentuella andel i taxerings- värdet å all jordbruksfastighet inom resp. län, vadan en stegring av sagda andel bör, i den mån den icke härrör därav, att taxeringsvärdet höjts me- ra å skogsfastigheter än å rena jordbruksfastigheter, tyda på en faktisk utvidgning av bolagsinnehavet. Dessa tal förete också, liksom de absoluta, i regel stegring år från år. Huru stor stegringen varit uti de i tabellen upptagna länen utom Kopparbergs och Gävleborgs under perioderna 1905 —I 1910, 1905—1919 samt 1910—1919 skall här nedan åskådliggöras ge- nom berörda läns uppdelning på procentgrupper.

Under perioden 1905—1910 ökades taxeringsvärdet å bolagsinneha- vet i samtliga berörda 17 län utom Kalmar och Gottlands på följande sätt:

med 1—25 YI i Uppsala (10 6), Östergötlands (18 Je), Kristianstads (6 90), Gö- teborgs och Bohus (2 96) samt Örebro (8 90) län, » 25—50 Je i Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs och Västmanlands län, » 75—100 Ze i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings och Hallands län, ss » 1I00—150 6 i Blekinge län.

Taxeringsvärdet å bolagsgruppens jordbruksfastighet i procent av all sådan fastighet.

fra 1890 1895 1900 1905 1910 1918 1919 Stockholms Jä No då 4,5 5,5 7,6 30 IG ERA, TA Uppsala FAR NE 5,8 6,8 7,4 6,1 6,7 Shia Södermanlands > TONER 0,6 0,8 1,2 2,3 4,5 6,7 6,7 Östergötlands OR RN 34 3,8 4,9 5,1 6,0 6,8 7,0 Jönköpings Fö ENS gta 0,3 0,2 2,0 1,2 2,3 5,3 5,7 Kronobergs Jä AERIAL 1,0 It 3 5,0 6,8: 110,8 "IN ID Kalmar I NSDeS SAR 2,4 2,7 3,2 3,4 31 5,4 6,8 Gottlands VU DN O,01 TJ4 3,0 4,0 3,6 3,8 4,1 Blekinge SALSA 0,7 0,8 1;2 1,0 2,2 3,8 4,7 Kristianstads MDS 0,3 0,3 LI 1,7 158 2,5 2,9 Malmöhus ho 0,6 1,2 253 3,2 4,2 38 | 4,0 Hallands ARENA 0,4 0,6 0,6 0,8 15 T;5 2,0 Göteborgs och Bohus ,, ...... 1,0 1,4 2,6 5;7 5,8 SN 6,2 Älvsborgs SOA RSS 0,9 1,3 2,8 ,0 3,9 5,3 5,9 Skaraborgs NNE EEN 15 2,2 235 3,0 4,1 4,6 5,2 Örebro SONEN Nere YIN TATT | 2E 7340 NIO,0. , | 1Ö,2 1) 10,6 | 2259; [235 Västmanlands JAP kun Es Täl3r] 2,8 kr Bö:g kuESISe TA SLAS ERGO Kopparbergs ESRI 14,8 | 16,6 | 20,6 | 23,2 | 28,7 | 32,6 | 32,4 Gävleborgs INSATS 17,8 u EE 2503) 20:40 SA SÖS

Under perioden 1905—1919, som omfattar fjorton år, var ökningen givetvis kraftigare. Den förekom i alla länen sålunda:

med 1—25 Yo i Gottlands (3 90), Göteborgs och Bohus (9 96) samt Västmanlands (23 960), län, » 25—50 Yo i Östergötlands, Malmöhus och Örebro iän, » 50—75 Jo i Kristianstads och Skaraborgs län, » 75—100 Jo i Uppsala och Älvsborgs län, » 100—150 Jo i Stockhoims, Kronobergs och Kalmar län, » 150—200 Jo i Södermanländs och Hallands län, » Över 200 Jo i Blekinge (370 Jo), Jönköpings (375 Jo) län.

Under perioden 1910—1919 ägde ökning rum i alla länen utom Mal- möhus och Västmanlands sålunda:

Zz

med 1—25 I i Stockholms (9 Je), Östergötlands (17 96), Gottlands (14 90), Gö- j teborgs och Bohus (7 Jo) samt Örebro (18 960) län, » 25—50 90 i Södermanlands, Hallands och Skaraborgs län, » 50—75 Yo i Kronobergs, Kristianstads och Älvsborgs län, » 75—100 Fo i Uppsala län, » 100—150 Jo i Jönköpings, Kalmar och Blekinge län.

I ovanstående uppställningar skulle även hava medtagits de delar av Kopparbergs och Gävleborgs län, i vilka 1906 års förbudslag före år 1921 icke gällde. Någon särskild uträkning för berörda områden, vil- ka utgöras av, i Kopparbergs län Falu fögderi, utom Svärdsjö och Envi- kens socknar, samt Hedemora och Västerbergslags fögderier samt i Gäv- leborgs län Gävle fögderi, d. v. s. hela Gästrikland, har icke ansetts nödig av den grund, att den ökning i bolagsinnehavet, som under senaste år fö- rekommit i nämnda län, nästan uteslutande måste komma på länens, av förbudslagen förut icke berörda områden. Med ledning av tabellerna 3 och 4 i Del II, vilka avse taxeringsvärdet år 1919, göres i efterföljande tablå en jämförelse beträffande bolagsinnehavet sagda år i, å ena sidan, ovan uppräknade delar av Kopparbergs och Gävleborgs län och, å andra sidan, de delar av samma län, där förbudslagen gällde nämnda år.

Taxeringsvärdet 1919 å bolagsgruppens innehav i Kopparbergs och Gävleborgs län.

Taxeringsvär-

Taxeringsvär dels ino : 2 EE lalsöruppens Bolagsinne- Länsdel JET ehe 7 FR jordbruks- ; jänsdelen fastighet in- | havet i 90 ÄG rö00' fd Om länsdelen V i 1000 kr. Kopparbergs län utanför förbudslagens om-

TAG SEN nr kr aa SBN 4 ba BAL Nera LÄRAN ar FASTA TSE 122,838 32,986 2790 Kopparbergs län, förbudslagens område ..... 261 ,229 91,877 350 Gävleborgs län utanför förbudslagens områ-

UeN(E= GASIKLANe bf klad NRA av 82 ,761 31,426 3870 Gävleborgs län, förbudslagens område (=Häl-

SINTLATIA VIA jar sist tre ee NAS oda HR LINNEA NOT 164 ,591 56,640 3490

Av tablån framgår, att år 1919 bolagsinnehavet i de delar av Kop- parbergs och Gävleborgs län, där förbudslagen då icke ägde tillämpning,

procentuellt var synnerligen stort och att detsamma i Gästrikland till och med var procentuellt större än i Gävleborgs län i övrigt, d. v. s. i Häl- singland, där förbudslagen gällde.

Beträffande bolagsgruppens andel i rikets och i länens mantalssum- mor finnas uppgifter i Konungens befallningshavandes femårsberättelser för tiden 1880—1905. Med sistnämnda år upphörde utgivandet av sagda berättelser. För 1910 finnas dylika uppgifter i den statistiska publikatio- nen ”Fast egendom 1910”. Med ledning av nu berörda uppgifter, vilka avse endast inhemska aktiebolag utom järnvägsaktiebolag, har efterföl- jande tabell uppgjorts. Det bör observeras, att tabellens siffror i sig inne- sluta icke all aktiebolagens jordbruksfastighet utan endast sådan, som är mantalssatt.

Siffrorna för hela riket utvisa en ganska betydande stegring under varje femårsperiod, som tabellen omfattar. Även för de särskilda länen i södra och mellersta Sverige utvisar tabellen en jämn tillväxt från det ena uppgiftsåret till det andra. Någon mera betydande nedgång skulle en- dast hava ägt rum under perioden 1900—1905 för Stockholms och Upp- sala län. Av femårsberättelserna för 1900 och 1905 att döma torde denna nedgång vara att härleda därur, att förstnämnda år för de båda länen så- som aktiebolags egendom upptagits två större bruksegendomar, av vilka i berättelserna för 1905 den ena helt saknas och den andra upptagits med betydligt lägre rhantal.

Såsom allmänt omdöme om ifrågavarande uppgifters bevisvärde tor- de kunna sägas, att med hänsyn till sättet för deras uppsamlande något absolut vitsord givetvis icke kan skänkas dem, men att de dock kunna an- ses giva en tillförlitlig bild-av den allmänna tendensen uti ifrågavarande hänseende inom resp. län. Att bolagens andel i länens mantal numera är betydligt större än år 1910, tabellens sista uppgiftsår, torde vara ställt utom tvivel. Vad här ovan vid behandlingen av taxeringsvärdet anförts angående stegringen i bolagsinnehavet sedan 1910 torde bestyrka detta. Vad speciellt beträffar Uppsala län, där enligt tabellen nedgången under perioden 1900—1905 skulle varit anmärkningsvärt stor, är att märka, att de två ofantligt stora bolagsköp, som därstädes ägt rum 1919 (Lövsta fideikommiss till Gimo-Österby bruks aktiebolag) och 1920 (Strömsbergs bruksegendom till Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag), i synnerlig grad ökat bolagsgruppens andel i länets mantalssumma.

Mantalssatt jordbruks- fastighet.

Mantal å fast egendom, tillhörande inhemska aktiebolag utom järnvägs-

aktiebolag. rann RTV rann TRA RR RASA San ESA | ann 1880 1883 1890 1895 1900 1905 1919 mantal ar I910 Stockholms län .+| :190,5'|' 133,9 | 157,7 | 200,0 | 291,2 | 256,2 | 311,1 | 4051,9 Uppsala » 1) 201,5 | 192,2 | 205,5 | 241,21 254;2 |, 205,5 | 207,1.) 3537,1 Södermanlands ble TSE | tr352) SN NIO,2 11300 rs I208 325 Östergötlands » +=) 62,5 | 120j0 | 135,3 | 153,3 | 198,2 | 204,6 | 240,4 | 5482,7 Jönköpings ” 7,0 14,6 7,8 6,3 20,4 35,9 55,7 | 3868,o Kronobergs sie N28,01C 225 KRIG rg, NÖT 03 I40N 2785,5 Kalmar (mel MES SL SO0 NT 485 sole So ISB Gottlands SEO TREE FA 0,4 73035. 76 18,2 14,7 | 1096,9 Blekinge för ae 0,8 1,5 3,4 4,1 5,7 6,r 16,6 | 1081,4 Kristianstads Hl 3,3 2,9 6,0 6,5 | 22,2) 24,01 29,6 | 2961,9 Malmöhus bulk 250 I 20j6 1 20;9 ) 1888) 77,21: 98,5 Ir 132,11; 4089,6 Hallands HR TÅ 0,8 1,1 2 5,0) 10,3] I4,4| 2916,2 Göteborgs och Bohus: 1a-s ;rS:bi; LEO; | TI2j401427,01)- 36:83; 11143, 5Ö,enl 2835,4 Älvsborgs 33 Strl IA Ng, Si INAANS UN LS0 IT LAT B2:01-195:8, 1 NI SK3 NA vÄLZ7,8 Skaraborgs vlNTG7,6ULNSO;0NN 5358 1738 IOG,6T50,5 4706,8 Värmlands Järnek E SOS birSO;V] 165,0 188)61] T82;j6 |:1O758:1214;0;]11780,8 Örebro syirerel 178,81 248 |, 271,3.:11332,41 35 25410 3803 0dL I, 200,4 Västmanlands bol. SH TB4,S | T94:31-202;6 111200,9:);202:0;] :202,8.| 258,4.) 2837,3 (Kopparbergs gå EASIT M ONE FR Få —: 12 386,5 | — 1890,3) Gävleborgs Hi Ar RA, 233,21)1 320,5 77:71) 428:5 481,5: 500,3; 1 :2202,6 Västernorrlands » 2: 13140 | 175,3 | 249,7 | 285,5 | 339,8 | 406,4 | 435,6 | 1811,4 Jämtlands pytt 28,91) 1 102,71). 109;2:1 151,2 I: 102; |) 210,0] 230,1); 1TIOjo Västerbottens mile IN2R:0:1 4 49;3:1 OFTA 1 IG | 22830 276,3) H240,1 Norrbottens bössa Våg ruTOS,ST. 185,01): 183,9 11:245)$ | 278,1 1-287,0 I -IIOI,2

FLela ÖfIKetE Ku send blad bling 1457,6 |1943,7 |2329,5 |[2758,1 |3398,1 |[3700,5 |4251,6 |65347,8

2 Då för Kopparbergs län inga uppgifter om mantalet föreligga, har detta beräknats efter det i tabell Å, kolumn 14 (Konungens befallningshavandes berätelse) angivna medelvärdet för den i mantal satta jorden inom länet.

> Enligt norrlandskommittén ägde aktiebolag och bruksägagre tillsammans 386,5 mtl, vilket en- ligt Konungens befallningshavandes berättelse anses ungefärligen motsvara den av inhemska ak- tiebolag ägda jordbruksfastigheten.

? I slutsummorna har ej medräknats Kopparbergs län.

Beträffande antalet utjordar och andra av icke mantalssatt jord be- stående lägenheter, som inom ifrågavarande län ägas av inhemska aktie- bolag utom järnvägsaktiebolag, har med ledning av de publikationer, som omförmäldes, då fråga var om bolagens mantalssatta jordbruksfastighet, uppgjorts efterföljande tabell, omfattande tiden 1885—1905. Sedan Ko- nungens befallningshavandes femårsberättelser med sistnämnda år upp-

Antal utjordar, ängar o.d. (ej i mantal satt jord) tillhörande inhemska aktiebolag.

—vr—r”"» M wu" mm ———— - -1—22 ==—=——————=>=—=—==—>=——" """"==e7=

Län Är 1885 | Är 1890 | Är 1895 | Är 1900 | är 1905 | | Stockholms län ogge 41 50 Får oNSö 124 Uppsala SAT SE 57 59 91 | 90 86 Södermanlands FURL a ä 7 II 10 58 Östergötlands ERS 37 107 135 | 173 199 Jönköpings FÄSTA AN 15 10 ia 19 40 Kronobergs RIS RR 3 2 2 10 33 Kalmar BRON 3 6 7 55 41 Gottlands SPL Ake EN — — 7 29 30 Blekinge Vi OST Sar 3 4 5 10 8 Kristianstads STL NS — — 4 15 44 Malmöhus SÅRA 15 6 Rö 128 130 Hallands SANT SSR I 3 8 3 16 Göteborgs och BORUS. 33, i acts 25 31 33 59 94 Älvsborgs DT NG 9 TN IT 18 42 Skaraborgs DERE Te 28 24 43 53 63 Värmlands fe vägs LST 166 205 198 208 224 Örebro NS RN 28 54 837 152 190 Västmanlands föda NN 27 41 54 117 124 Kopparbergs HÖR driler ALE 24 39 51 69 Gävleborgs UNS 65 206 327 641 1250 Västernorrlands SLIPA es 70 191 317 629 872 Jämtlands ; 29; HANSI 28 115 285 444 574 Västerbottens skärpa Al 44 57 98 132 164 Norrbottens SEAN GR LST RE ROO AR HNRSSE 100 | Helly; inilbet; ys obs ses tv Z51 ooh 1285 v|r2062 | 3228 45051 al

Icke mantals- satt jord- bruksfastig- het.

hört att utgivas, hava några uppgifter rörande ifrågavarande lägenheter icke uppsamlats. Det är att märka, att tabellen allenast redovisar antalet lägenheter och icke på något sätt angiver dessas storlek. Denna är gi- vetvis mycket växlande. Då tabellen emellertid visar, att antalet av de utav bolagen ägda lägenheterna i regel ökats från den ena femårsperioden till den andra, i många fall ganska betydligt, torde man vara berättigad att även häri se ett bevis för den utvidgning av bolagsinnehavet, som re- dan ådagalagts vid behandlingen av taxeringsvärdet å bolagsgruppens jord- bruksfastighet och av aktiebolagens andel i länens mantalssummor.

S. k. absentister.

Genom den statistiska utredningen har även avsetts att vinna upplys- ning om, i vilken utsträckning jordbruksfastigheter innehavas av ägare, som icke äro bosatta på sina fastigheter. Utredningen härutinnan har dock be- gränsats till att omfatta de ägare, som äro mantalsskrivna utanför den kommun, där deras fastighet är belägen. Sådana ägare benämnas i den statistiska utredningen absentister, och utredningen särskiljer olika slag av absentister, nämligen 1) ägare, som äro bosatta i utlandet, 2) ägare, som äro bosatta i stad, köping eller municipalsamhälle här i landet samt 3) ägare, som äro bosatta å landet men icke i den kommun, där fastigheten ligger. Antalet absentister för hela riket, taxeringsvärdet å deras jord- bruksfastighet samt därtill hörande åkerareal framgår av följande 'upp- ställning:

| Slag av absentister | Antal ETS i Bb Ttlan dSahsentistet. ds sis sajed else Ö31 20,539 10,675 STACSAHSEN SLL 14 slenejersiel een biele bin 3,052 172,033 111,239 SEIAURSLA, TATL STOL dr fa oe Debs ole RAL ks Re 3,083 | 259,184 1353,554

Summa | 7,306 | 452,356 | 275,468

Huruledes dessa siffror uppdela sig på länen, lämnar tabell 5i Del II besked om. Det bör observeras, att såsom absentister äro upptagna jäm- väl fideikommissarier beträffande så dana till deras fideikommiss hörande fastigheter, som äro belägna utanför den kommun, där fideikommissarien är mantalsskriven. Härigenom har någon större ökning av antalet ab-

sentister ej ägt rum, enär antalet fideikommiss i jordbruksfastighet år 1919 icke uppgick till mer än 124. Däremot utgör fideikommissens an- del i absentisternas åkerareal nära 62,000 hektar, vilket är 47 Jo av fidei- kommissens hela åkerareal, och kan med ledning härav den på fidei- kommissen belöpande andelen av detför absentisterna uppgivna taxerings- värdet skattas till något över 78 milj. kronor.

Såsom av tabell 5 i Del II framgår, är totalantalet absentister störst i Östergötlands län (734) och lägst i Västerbottens län (48). Utlandsabsen- tisterna uppgå i allmänhet i varje län endast till ett eller annat tiotal. I några län är däremot deras antal mera påfallande stort, nämligen i Värmlands län (92), Älvsborgs län (91), Kalmar län (61), Skaraborgs län (50) samt Göteborgs och Bohus län (41). Detta lär sammanhänga därmed, att ett mycket stort antal av utlandsabsentisterna utgöres av svenskamerika- ner, som fortfarande äga jordbruksfastighet här i landet, och att före- trädesvis i sagda län sådana fastigheter äro till finnandes.

Antalet stadsabsentister är högst i Stockholms och Östergötlands län (resp. 363 och 282), uppgår i övriga syd- och mellansvenska län, utom Kronobergs, Hallands, Gottlands och Blekinge, ävensom i Jämtlands län till ett eller annat hundratal, sjunker i övriga län under 100 samt utgör i Blekinge, Gottlands, Västerbottens och Norrbottens län resp. SÖ INS och 26.

Lantabsentisterna äro, såsom man kunde vänta, flest i de län, som kunna uppvisa de högsta antalen utarrenderade brukningsdelar. Dessa län äro Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kristianstads, Malmöhus, Kal- mar och Jönköpings län med resp. följande antal lantabsentister 422, 305, 207, 263, 257, 220 och 223. Att Södermanlands, Värmlands och Örebro län, som i fråga om antalet utarrenderade brukningsdelar komma i jämn- höjd med nyss uppräknade län, dock hava ett jämförelsevis lågt antal lant- absentister, resp. 191, 189 och 149, härrör givetvis därav, att i dessa godsägare- och bruksbygder varje sådan absentist äger ett stort antal ut- arrenderade brukningsdelar. I övriga syd- och mellansvenska län, utom Blekinge, uppgår lantabsentisternas antal till ungefär 100 eller något där- över, likaså i Västernorrlands län. I övriga län är antalet under 100 samt lägst i Blekinge, Norrbottens och Västerbottens län med resp. 35, 16 och 15.

Beträffande absentisterna hänvisas i övrigt till texten i Del II, sid.

fer YO:

Bolags, en- skilda indu- striidkares och skogs- spekulanters fastighets- förvärv.

B. Utredning om jordbruksfastigheters övergång ur den jordbruksidkande befolkningens ägo samt denna förete- elses orsaker och verkningar m. m.

Den enquéte i förevarande ämne, som av kommissionen verkställdes under år 1919, avsåg förhållandena dels under årtiondena före krisåren och dels under kristidsperioden 1914—1919. De för ändamålet utarbetade frågeformulären utsändes för besvarande till kommunalnämnder, landsfi- skaler, hushållningssällskap och dessas tjänstemän, odlingsråd, skogssta- tens tjänstemän samt bolag, varjämte även enskilda, för ämnet intresse- rade personer runt om i landet bereddes tillfälle att meddela sina uppfatt- ningar rörande de olika spörsmålen. Sammanlagda antalet besvarade frå- geformulär har uppgått till ej mindre än 3,368, och i Del III av kommis- sionens betänkanden, betitlad ”Redogörelse för resultatet av vissa av jord- kommissionen företagna enquéter i jordfrågan”, finnes en utförlig bearbet- ning av de inkomna svaren, omfattande dels länsöversikter och dels en allmän översikt för hela riket. Med hänvisning i detaljer till denna redo- görelse må här sammanfattningsvis anföras följande.

len? sd

Jordbruksfastigheters försäljning under de senaste årtiondena.

Resultatet av enquéten bestyrker, att det under årtiondena före krisen huvudsakligen var fastigheter med skogstillgångar, som voro föremål för försäljning till bolag, och att man därför har att söka "huvudparten av nämnda försäljningar inom de trakter av landet, där mera avsevärda skogstillgångar förekomma.

Givet är därför, att det bland de olika slagen av bolag är trävarubo-

105 lagen, som oftast uppträtt som köpare. Liksom övriga bolag hava träva- rubolagen efter den norrländska förbudslagens ikraftträdande visserligen varit utestängda från fastighetsmarknaden inom området för denna lags giltighet, men inom landets övriga delar hava de däremot gjort synnerligen talrika förvärv av såväl små som stora jordbruksfastigheter för att till- godogöra sig skogstillgångarna därå. Dessa förvärv hava förekommit ej endast i södra och mellersta Sveriges skogsbygder utan även i trakter, där skogstillgången är ganska ringa, såsom exempelvis i Mälarlänen. I om- fattning och talrikhet torde de i Syd- och Mellansverige verksamma trä- varubolagens förvärv vara att jämföra med skogsspekulanternas, vilka ut- göra den talrikaste kategorien bland enskilda, till den jordbruksidkande klassen icke hörande fastighetsköpare. Många av dessa trävarubolag torde ej heller vara att anse annorledes än som en sammanslutning av några skogsspekulanter. Även om inom Syd- och Mellansverige finnes ett eller annat större trävarubolag, äro nämligen trävarubolagen i dessa delar av landet i regel av tämligen lokal natur, i det att de representera en sam- manslutning av några företagare från en och samma ort för exploatering av närbelägna skogsområden. Dessa bolags jordförvärv hava därför gjorts här och var, där tillfälle erbjudits till ett omedelbart tillgodogöran- de av skogstillgångarna. Något uppköp av skogsfastigheter inom en och samma ort för bildande av större skogsdomäner har sålunda i regel icke förekommit från dessa trävarubolags sida. De skilja sig sålunda mycket från de stora norrländska trävarubolagen, vilka som bekant före förbuds- lagens tillkomst genom talrika köp av varandra närbelägna, med skog ut- rustade bondhemman förskaffat sig synnerligen vittomfattande, samman- hängande skogsdomäner.

En motsvarighet inom Syd- och Mellansverige till de stora norrländ- ska trävarubolagen finnes däremot i vissa stora industribolag, som inom nämnda delar av landet besitta mycket stora jordområden. Av enquéten har visserligen framgått, att dessa bolags jordförvärv under de senaste årtiondena icke varit särskilt talrika och att de väsentligt understigit trä- varubolagens fastighetsköp. Industribolagen. hava nämligen i regel in- skränkt sig till att utöka sina, ofta nog stora delar av ett flertal kommu- ner omfattande, sammanhängande jordområden med angränsande bond: hemman och större enskilda egendomar. I synnerhet har detta varit fallet i Bergslagslänen samt i Uppsala och Östergötlands län, i vilka län de där befintliga stora bruksbolagen under de senaste årtiondena vidgat och kon- soliderat sina domäner med ett ej ringa antal fastigheter, förvärvade från

den självägande bondbefolkningen. Tager man hänsyn därtill, att indu- stribolagens fastighetsförvärv sålunda mångenstädes skett inom bygder, där den självägande jordbruksbefolkningen redan sedan mansåldrar tillba- ka varit utsatt för ett så småningom fortgående utträngande, och att dessa jordförvärv därför här och var berört de sista spillrorna av den inom orten befintliga bondbefolkningen, måste givetvis dessa jordförvärv, trots sin i jämförelse med trävarubolagens förvärv relativt ringa talrik- het, anses vara av en annan, mera ödesdiger natur än trävarubolagens visserligen talrika men till latifundiebildning dock icke ledande förvärv.

Förutom de nu berörda industribolagen hava en hel del andra bolag, vilka driva tegelbruks- eller kalkbruksrörelse, cementtillverkning, stenbryt- ning etc., gjort ganska många fastighetsförvärv, företrädesvis :i Mälar- länen och i den sydliga delen av landet.

Vad angår sådana förvärv av jord och skog, där köparen varit en enskild person, som icke tillhört den verkligt jordbruksidkande befolknin- gen, kan man jämväl i fråga om dem konstatera, att de huvudsakligen berört fastigheter med skogstillgångar. Här, liksom beträffande bolagen, har det sålunda varit den ökade efterfrågan på virke, som i första rummet medfört, att ett mycket stort antal jordbruksfastigheter gått ur den själv- ägande lantbefolkningens händer och kommit i industriella företagares och skogsspekulanters ägo. De enskilda industriidkare, varom nu är frå- ga, hava också i regel varit ägare till mindre sågverk. Deras jordförvärv synas hava varit talrikast dels inom vissa områden av den sydliga delen av landet, särskilt Jönköpings, Kalmar och Kristianstads län, dels inom Värm- lands och Jämtlands län. Från andra län omtalas dylika förvärv mindre ofta. Då det av naturliga skäl uppstått vissa svårigheter för uppgifts- lämnarna att avgöra, till vilken av de två i frågeformulären angivna ka- tegorierna ”köpare av skog för industriella ändamål” och ”skogsspekulan- ter” en köpare rätteligen bort hänföras, är den sistnämnda uppgiften nå- got osäker, och det är icke uteslutet, att enskilda sågverksägare förvär- vat relativt mycken skog även inom andra delar av riket.

Det vida övervägande antalet av enskilda köpare, som icke tillhört den jordbrukande befolkningen, har utgjorts av skogsspekulanter i vanlig mening. Dessas antal var redan före kristiden inom stora landsdelar be- tydande, och genom deras händer gingo ett mycket stort antal större och mindre skogsegendomar. Skogsspekulanternas jordförvärv fördelade sig mycket ojämt på olika trakter av landet. Minst utsatta för deras verk- samhet voro Norrbottens och Västerbottens län, vartill den för vissa delar

av dessa län gällande speciella skogslagstiftningen i icke ringa mån bi- drog, därnäst i allmänhet de övriga under förbudslagen fallande länen, där skogstillgångarna till så stor utsträckning lågo i bolagens händer, att mån- genstädes några förvärv ej återstodo att göra, slutligen i allmänhet mera isolerade trakter inom landet med mindre gynnsamma avsättningsförhål- landen. Ett undantag från vad nu sagts synes hava utgjorts av Jämtlands län, där de enskilda skogsspekulanternas framfart varit starkt i ögonen fallande. I allmänhet kan, såsom i huvudredogörelsen anföres, iakttagas, att förutsättningarna för ett livligare uppträdande av skogsspekulanterna, utöver de nu angivna, varit, att ej alltför stora avstånd bestått till när- liggande järnvägsstationer och flottleder. Det synes nämligen i stor utsträckning förhålla sig så, att den inrikes trävaruhandeln, d. v. s. städernas förseende med vedbränsle samt tillgodoseendet av hem- maindustriens behov av virke, mest ombesörjes av skogsspekulanterna, un- der det att trävarubolagen eller i varje fall de större av dem huvudsakligen ägna sig åt exportverksamhet. Områden inom de södra och mellersta de- larna av landet, där de enskilda skogsspekulanterna redan före kriget ut- övade en omfattande verksamhet, voro Mälarlänen, Värmland och Små: land.

Såsom ovan nämnts, anmodades uppgiftslämnarna att avgiva sina svar rörande bolagens och de enskilda spekulanternas jordförvärv m. m. med avseende särskilt å förhållandena under årtiondena före kristiden samt särskilt å förhållandena under krisåren. Ett stort antal uppgifts- lämnare hava givetvis så väl kunnat erinra sig förhållandena under tiden före krisåren, att sammanfattningen härovan utan tvivel måste anses giva en riktig bild av den dåtida utvecklingen. Vad krisårens erfarenheter be- träffar gäller, att intrycken av dem för varje uppgiftslämnare stått i färs- kaste minne och att utsagorna för den skull måste tillmätas den största till- förlitlighet.

Den stora högkonjunkturen under världskriget inom ett flertal gre- nar av näringslivet sträckte sig som bekant även till trävaru-, trämasse-, cellulosa- och pappersindustrierna och förorsakade en utomordentligt ökad livaktighet på fastighetshandelns område. Visserligen omförmäles, att de stora bolagens och särskilt bruksbolagens nyförvärv endast fortgingo i ungefär samma omfattning som tidigare, men i stället växte de mindre trävarubolagens och i all synnerhet de enskilda skogsspekulanternas antal ut till det mångdubbla, och en enorm ökning inträdde i antalet jordbruks- fastigheter, förvärvade av sådana köpare i och för skogskapitalets ex-

Köp för nöjesända- mål och kapi- talplacering.

Köp för jordstyck- ningsända-

mål.

'

De sålda fas- tigheternas storlek.

ploatering. De enskilda fastighetsspekulanterna, som redan före kris- åren i viss, ehuru mera begränsad omfattning kunde betecknas som ”job- bare”, måste under krisåren i stor utsträckning rubriceras under denna be- nämning. Förutom skogskapitalet blevo nu även gröda och inventarier i ganska stor omfattning utnyttjade som spekulationsobjekt. Inom områ- det för den norrländska förbudslagens giltighet voro visserligen lapp- marksområdena av Västerbottens och Norrbottens län på förut angivna grunder förskonade från skogsspekulanternas och jobbarnas verksamhet och även Gävleborgs län förmäles, ovisst på vilka grunder, hava varit täm- ligen oberört av deras framfart. Men inom Västernorrlands och än mera inom Jämtlands län uppträdde skogsspekulanterna nu på sina håll synner- ligen talrikt. Detsamma var fallet inom Värmland och Mälarlänen och för övrigt inom så gott som samtliga övriga delar av riket, minst dock på Gottland samt i Skåne, Blekinge och Halland.

I huvudredogörelsen onmfförmälas även fall, då jordbruksfastigheter inköpts av kapitalister från städerna för nöjesändamål eller såsom kapi- talplacering. Under tiden före krisåren voro dessa köp i hög grad kon- centrerade till vissa trakter av landet, såsom t. ex. häraderna närmast Stockholm och Göteborg. Under krisåren med åtföljande rikliga pen- ningtillgång ökades fallen i antal, och med köpen förenades nu ej sällan syftet att säkerställa livsmedelstillgången för vederbörande stadsbo och hans familj. Självfallet hava dessa fastighetsförvärv ur synpunkten av den jordbrukande befolkningens bevarande haft ringa betydelse vid jäm- förelse med jordförvärven för industriella ändamål och för skogstillgån- garnas utnyttjande.

Jordstyckningsbolag och enskilda jordstyckningsspekulanter förvär- vade före kristiden och särskilt under det första årtiondet av 1900-talet i rätt stor omfattning större egendomar i och för styckning. Under tiden därefter hava konjunkturerna för denna verksamhet i följd av de steg-

rade kostnaderna inom byggnadsindustrien m. m. varit mindre gynn- samma.

I de för besvarande utsända formulären förekom även en frågepunkt, huruvida de berörda fastighetsförsäljningarna företrädesvis omfattat stör- re egendomar (herrgårdar) eller mindre : jordbruksfastigheter (bondgår-

dar) eller båda dessa slag av fastigheter. Givetvis måste upplysningar här- om hava ett visst intresse för det föreliggande ämnets utredning. De inkom- na svaren giva vid handen, vad ock på förhand kunde förmodas, att jord- försäljningen såväl under krisåren som under tidsperioden därförut omfat- tat alla slags fastigheter, såväl större som mindre, i en proportion, som un- gefärligen motsvarar den i landets olika delar förefintliga faktiska propor- tionen mellan större och mindre jordbruksfastigheter. Inom de landsdelar, där jordbruken till större delen utgöras av mindre och medelstora jordbruk, såsom i Norrland samt i södra och mellersta Sveriges skogsbygder, hava för- säljningarna naturligtvis i övervägande grad berört bondgårdar, ehuru un- derstundom även fåtalet herrgårdar i dessa orter sedan längre tid tillbaka råkat i bolagshänder. I slättbygderna i de mellersta och södra delarna av landet åter, där herrgårdarna absolut och relativt sett förekomma i större antal, hava jämsides med bondgårdarna många av dessa större egendomar försålts till bolag och enskilda spekulanter. Det övervägande flertalet av dem hade likväl långt dessförinnan kommit ur de gamla jordbesittande fa- miljernas ägo, och endast ett ringa antal ”släktgods” i egentlig mening har under de senaste årtiondena funnits kvar och övergått direkt till bolag, enskilda industriidkare eller skogsspekulanter. Ett och annat av sistnämn- da fastighetskomplex har dock varit av stor omfattning. Mest framträdan- de hava försäljningarna av större egendomar varit i Mälarprovinserna samt i Götalands slättbygder, minst i sydligaste Sverige. I stort sett kan kon- stateras, att bolag i större utsträckning än enskilda köpare fövärvat stora egendomar. Emellertid innebär icke detta, att bolagens fastighetsköp mest omfattat sådana egendomar, utan hava bolagens förvärv i likhet med de enskilda köparnas i betydligt större utsträckning gällt mindre och medel- stora jordbruk än större sådana. Utan all jämförelse är det den egentliga bondbefolkningen, som tagit mest skada av de jordförsäljningar, varom nu är fråga.

I det föregående har huvudsakligen, om icke uteslutande, avsetts för- säljningar till bolag, industriidkare, skogsspekulanter m. fl. av större och mindre jordbruksfastigheter i ostyckat skick. Det har ju ock på förhand kunnat förväntas, att försäljningarna i övervägande grad omfattat fastig- heterna i deras helhet. I det frågeformulär, som skulle besvaras för de delar av riket, i vilka den norrländska förbudslagen icke gällde, intogs emellertid även en fråga, vilka erfarenheter hitintills vunnits om ägo- stycknings- och jordavsöndringslagarnas tillämpning. Härvid skulle bland

Bondgårdars försvagande genom ägo- styckning och jordav- söndring.

annat angivas, om självägande bönder avstyckat och försålt så mycken skogsmark, att den skog som återstått blivit otillräcklig som stödskog för hemmansbruket eller om de frånsålt delar av sina inägor på ett sådant sätt, att gårdsbruket skadats. De inkomna svaren synas bekräfta, att den jord, som genom ägostyckning eller jordavsöndring från bondhemman gått ur den jordbruksidkande befolkningens ägo, varit av ringa omfattning vid jämförelse med den ovan omförmälda betydande jordöverflyttningen ge- nom bondgårdars försäljning i deras helhet. Givetvis utesluter icke detta, att dessa styckningar och avsöndringar berört ett stort antal bondgårdar och sammanlagt representera en areal av jord, som måste tagas med i räkningen ' vid lagstiftningsåtgärder på området. Anmärkningsvärt är, att frånsäljningar av skogbärande mark endast undantagsvis säges hava före- kommit och, där så skett, mestadels gällt mera avlägset från gårdarna liggande skogsskiften i de sydligaste länen. Oftast hava styckningarna och avsöndringarna tillkommit såsom följd av industriens behov av mark- utrymme för fabriksanläggningar, byggnadstomter till arbetarbostäder etc. I synnerhet inom Bergslagen, inom vissa delar av Älvsborgs samt Göte- borgs och Bohus län, inom Skåne samt inom Stockholms län hava de båda omförmälda jorddelningsinstituten av detta skäl kommit till vidsträcktare användning. I närheten av många större städer och stadsliknande sam- hällen hava även styckningar och avsöndringar ägt rum med syfte att be- reda markutrymme till förstäder eller för mera spridda byggnadsplatser till bostadshus eller för s. k. sommarnöjen. i

Orsakerna till jordbruksbefolkningens försäljning av sina fastigheter.

Av stor betydelse för bedömandet av det spörsmål, som här behand- las, är frågan om orsakerna till den jordbruksidkande befolkningens för- säljning av sina fastigheter till köpare utanför denna befolknings krets. Vad beträffar försäljningarna av bondhemman till trävarubolagen i Norr- land verkställde norrlandskommittén på sin tid en ingående utredning, vars resultat äro intagna i sagda kommittés betänkande (Del I, sid. 70 —76). I jordkommissionens frågeformulär har vikt också lagts på den- na sida av ämnet, och uppgiftslämnarna hava, så långt det varit dem möj- ligt, besvarat den i formuläret intagna frågan om de vanligaste orsakerna till de förekomna försäljningarna, varvid den under frågepunkten gjorda specifikationen av olika tänkbara orsaker varit dem till vägledning:

Beträffande först årtiondena före kristiden har det visserligen i regel mött vissa svårigheter för uppgiftslämnarna att angiva de vanligaste or-

sakerna till bondgårdarnas försäljning. Minnena om de med dessa försälj- ningar förknippade omständigheterna hava helt naturligt förbleknat under intrycken av iakttagelserna under krisåren. De inkomna svaren lämna dock tillräckligt med material, för att man i stora drag skall kunna över- blicka de dåtida jordörsäljvingdinas orsaker.

Självfallet är, att en huvudorsak till försäljningarna var den indu- striella uppsvingsperiod, som inträffade och som förorsakade ett starkt ökat behov av råvaror från förädlingsindustriernas sida. Eftersom fastighets- försäljningarna i fråga, såsom ovan omnämnts, jämväl på sagda tid i övervägande grad gällde fastigheter med skogstillgångar, förstås utan vi- dare, att trävarubolagens starka önskan att säkerställa sina tillgångar på virke var anledningen till att de uppträdde såsom köpare, och detta för- hållande i förening med den allmänna prisstegringen på trävaror av alla slag satte bolagen i stånd att för fastigheterna bjuda köpeskillingar, vilka på den tiden syntes många bönder och större jordbrukare förmånliga och lockande: Detsamma gällde om bruksbolagens samt om trämasse-, cellu- losa- och pappersbrukens m. fl. industriföretags fastighetsförvärv liksom även om enskilda sågverksägares förvärv. Då industriföretagens köp sked- de för att åtkomma andra råvaror än skogsvirke, såsom kalksten, granit, lera etc., var orsaken till försäljningarna, i den mån den låg på köparens sida, av samma natur. De enskilda skogsspekulanternas framträdande bör givetvis också ses mot bakgrunden av den ökade efterfrågan och det sti- gande priset under samma tid på vedbränsle och på virke för hemmaindu- striens behov. I stort sett torde kunna sägas, att den ena stora huvud- orsaken till bondjordens övergång i händerna på bolag och enskilda perso- ner, icke tillhörande den jordbruksidkande befolkningen, låg på köparnas sida: och hade sin grund i den nu angivna allmänna ekonomiska utveck- lingen.

Den andra huvudorsaken får Sölkda på säljarnas sida och belyses rätt väl i de inkomna yttrandena. Åtminstone i landets mellersta och sydliga delar, men naturligtvis även mångenstädes i de nordligare landsdelarna, möjliggjordes det ojämförligt största antalet försäljningar under tiden före krisåren av lantbefolkningens starkt utbredda missnöje med förhål- landena inom jordbruksnäringen. I utsagorna om läget före krisåren är det oftast ekonomiska svårigheter, svårigheter att få arbetskraft, ledsnad vid jordbruket och önskan att flytta till stad, vilka angivas som de viktiga- ste orsakerna till att bönderna sålde sina gårdar. Fastighetsförsäljnin- garna längre tillbaka på 1880- och 1890-talen synas i övervägande grad

hava föranletts av jordbruksnäringens dåtida ringa ekonomiska bärkraft, främst beroende på tryckta priser å jordbrukets produkter och på otill- fredsställande avsättningsförhållanden. Sedermera förbättrades läget nå- got i sistnämnda hänseenden, men nya svårigheter tillkommo i stället, och främst bland dessa var svårigheten att erhålla tillräckligt med arbetskraft för jordbrukets bedrivande. Jordbruket kunde ej giva samma löner åt ar- betarna som industrien, och ej endast avkomlingarna av den obesutna lant- befolkningen utan även böndernas söner och döttrar sökte sig i stor ut- sträckning över till anställningar inom industrien eller till ny verksamhet i främmande världsdel. Den lejda arbetskraft, som mångenstädes åter- stod för jordbruket, kom härigenom att i allt för stor utsträckning utgöras av halvvuxna personer och av åldringar. Alla dessa förhållanden tvingade i ett mycket stort antal fall jordbrukarna att realisera sina gårdar, eller ock utbredde sig bland dem ledsnad och ohåga vid jordbruket; och när så bolagen och skogsspekulanterna kommo och bjödo mycket höga priser, för- anleddes de därav att sälja sina gårdar och draga sig tillbaka till städer, stationssamhällen etc. Slutligen gåvo de vid arvskiften uppstående svå- righeterna ofta anledning till försäljning till bolag eller enskilda spekulan- ter av både bondhemman och större egendomar. Orsakerna till de ovan omförmälda försäljningarna av genom ägostyckning eller jordavsöndring utbrutna delar av bondhemman voro, vad säljarna beträffar, givetvis i för- sta rummet de höga priser, som erhöllos för sådan jord.

Vad nu sagts gäller, såsom ovan anförts, försäljningarna under tiden före krisåren. Vad krisåren angår kan i korthet sägas, att huvudorsaken till den nu inträdande utomordentligt ökade omfattningen av jordförsälj- ningarna till köpare utom den jordbrukande befolkningen självfallet låg i den högkonjunktur med åtföljande häftiga prisstegringar, som öppnade sig för trävaruindustrien i allmänhet men i synnerhet för virkeshandlare och vedhandlare. Därtill kommo, under åren med knapp livsmedelstillgång, de nya tillfällena till realisationsvinster med avseende å gröda och inventa- rier. Egendomsförsäljningarna blevo under denna tidsperiod i stort sett en gren av den dåtida allmänna affärsverksamheten med dennas alla ka- rakteristiska och skadliga avarter. Gårdarna blevo handelsvaror och en mängd jordbrukare skyndade sig att realisera sina fastigheter till priser, som överstego alla deras tidigare beräkningar. Tilläggas bör emellertid, att avsikten hos många säljare icke var att slå sig till ro med det erhållna kapitalet utan att vid lämpligt tillfälle senare inköpa annat jordbruk, pla- "ner som dock ofta visade sig svåra att realisera.

Följderna av jordbruksfastigheternas övergång i händerna på andra än jordbrukare.

Lika viktigt som att känna orsakerna till jordbruksbefolkningens för- säljning av sina fastigheter till köpare utom deras egen klass är för före- liggande ämnes utredning att klarlägga följderna av samma försäljningar.

I den mån fastigheterna icke återsålts till verkliga jordbrukare, vartill nedan återkommes, har den närmast liggande följden blivit, att den själv: ;2 ägande jordbruksbefolkningen i i Sverige minskats. Den svenska jorden, som bör brukas av sina ägare, har genom den här skildrade utvecklingen i fort- skridande omfattning kommit i händerna på bolag och enskilda, hos vilka det personliga intresset för arbetet i jorden och för jordbruksyrket varit litet eller intet samt den med släkttraditioner och hembygdskänsla förena- de kärleken till jorden alldeles saknats. Enligt all historisk erfarenhet le- der en sådan utveckling, om den får fortgå ostörd, till mindre lyckliga ekonomiska och sociala förhållanden inom ett samhälle. Visserligen kan icke med fog göras gällande, att den svenska bondbefolkningen i södra och mellersta Sverige genom den utveckling, som hittills ägt rum, i verk- ligt oroväckande grad undergrävts, eftersom bolagens och de enskilda spe- kulaänternas jordförvärv, om också betydande, dock icke ännu tagit en så stor omfattning, att den övervägande massan av jordbrukarna inom lan- det förvandlats till arrendatorer. Men de konstaterade missförhållandena äro i allt fall tillräckligt allvarliga för att böra noga uppmärksammas och påkalla statsmakternas ingripande.

Beträffande de här omhandlade jordförsäljningarnas inverkan på jordfördelningen inom landet må i avseende å detaljer hänvisas till den statistiska utredningen. I stort sett kan sägas, att de stora trävarubo- lagens jordförvärv inom de norra delarna av riket före förbudslagens till- komst, i förening med de under tiden därefter skedda bulvanköpen, i högst väsentlig grad förändrat de förut bestående jor dbesittningsförhål- Händene. Latifundier i detta ords internationellt brukliga mening hava uppstått, visserligen i första rummet sammansatta av skogsmarksarealer, men dessutom inrymmande tusentals bebyggda jordbrukslägenheter med sammanlagt mycket stora arealer inägojord. Tvivelsutan finnes på dessa bolagsbesittningar & även ganska mycket ouppodlad, till odling tjänlig mark. Även inom mellersta och här och var jämväl inom södra Sverige hava de

Den själv- ägande bond- befolkningens försvagande.

Uppkomsten av ”jordmo- nopol”.

Jordbrukets hävd.

stora industribolagens jordbesittningar karaktären av jordmonopol, om man därmed förstår jordbesittningar, vilka sträcka sig över större delen av hela socknar eller grupper av socknar. Särskilt är detta fallet inom Bergslagen, men även inom Värmland och vissa trakter av Mälarprovinser- na. I övrigt kan tilläggas, att jordförsäljningarna till större bolag rubbat den tidigare bestående jordfördelningen i; riktning mot en anhopning av jorden på färre ägare. Om alla dessa större bolag, med undantag av trä- varubolagen inom de nordligare trakterna av förbudslagens område, gäl- ler, att de sällan eller aldrig frånsälja sig någon förvärvad jord, och vad de sistnämnda bolagens: återförsäljningar beträffar hava dessa så gott som uteslutande omfattat inägojord med för jordbrukets vidmakthållande ofta otillräcklig skogsmark.

Däremot ligger förhållandet i nu: berört avseende i viss grad annor- lunda ifråga om jordförsäljningarna till mindre. bolag och i synnerhet ifråga om försäljningarna till enskilda skogsspekulanter. Medan de större bolagens förvärv i regel utgjort led i en planmässig utvidgning av dessa bolags jorddomäner, hava de små trävarubolagen och de enskilda skogsspe- kulanterna, för vilka skogskapitalets. exploatering varit huvudsyftet; ofta visat mindre intresse av att för längre tid framåt behålla de inköpta fastig- heterna. När skogen efter jämförelsevis kort tid avverkats, hava fastig- heterna i.stor utsträckning, ja i regel återsålts till eller åtminstone efter flera successiva försäljningar slutligen återkommit i händerna på verkliga jordbrukare. Att fastigheterna ifråga och i. synnerhet de, som på detta sätt varit föremål för spekulation under krisåren, härvid befunnit sig i ett avsevärt försämrat skick är en annan sak, som beröres nedan. Den starka spekulationen i jordbruksfastigheter såväl före som i synnerhet under kris- tiden har alltså i mindre grad förändrat jordfördelningen inom landet och medfört minskning i de verkliga jordbrukarnas antal. Om det jämförelse- vis mindre antal egendomar, som inköpts av stadskapitalister såsom kapi- talplacering eller för nöjesändamål, gäller däremot, att de ofta nog stannat kvar hos jordägare av denna kategori.

Det nationalekonomiska spörsmålet om följderna för jordbrukets sköt- sel av jordens övergång ur den verkliga jordbruksbefolkningens händer klarlägges med erforderlig tydlighet av de inkomna svaren på kommis- sionens frågeformulär.

Det framgår av dessa svar, vad bolagen beträffar, att en viss skillnad består mellan omdömena om å ena sidan de större, mera solida bolagen och

å andra sidan de mindre, mera tillfälliga trävarubolagen. Därtill kommer en skillnad alltefter arten av bolagens verksamhet och slutligen en skillnad allt efter som bolagsbesittningarna falla inom eller utom den norrländska uppsiktslagens område. I allmänhet synas iaktagelserna gå i den riktnin- gen, att de större bolagen ägna större uppmärksamhet åt jordbrukets sköt- sel än de mindre. Detta förhållande sammanhänger uppenbarligen med vad ovan anförts därom, att de större bolagens förvärv äro inriktade på längre tid framåt, medan de mindre bolagen ofta efter kort tid återförsälja de inköpta fastigheterna. Vid sådant förhållande ligger det i det större bo- lagets ekonomiska intresse eller är för detsamma en ambitionssak att icke eftersätta jordbruket, medan det mindre bolaget föga bekymrar sig om jordbrukets skötsel under den tid, fastigheten är i bolagets ägo. Även till- kommer, att de större bolagen hava större ekonomiska resurser och i regel även en bättre organisation för jordbrukets bedrivande än de mindre. Mellan bolag med olika slag av verksamhet består, om också icke genom- gående, den skillnaden, att de större trävarubolagens jordbruk, i varje fall utanför området för den norrländska uppsiktslagen, mestadels skötes säm- re än jordbruk, tillhöriga andra större industribolag, särskilt bolagen i Bergslagen och i vissa andra bruksbygder inom mellersta och södra Sve- rige. De senare bolagens skötsel av sina jordbruk är ofta god, ej sällan mönstergill, medan trävarubolagens jordbruk i aåallmänhet icke tillhöra de bättre skötta bolagsjordbruken.

Emellertid spelar det härvid en stor roll, om det bolaget tillhöriga jord- bruket är utarrenderat eller icke. Om jordbruket är utarrenderat, och detta är i regel fallet med mera avlägsna gårdar samt med alla mindre jord- bruk, är den nyssnämnda skillnaden i jordbrukets skötsel på å ena sidan stora industribolags och särskilt bruksbolags fastigheter och å andra sidan trävarubolags och särskilt mindre sådanas icke så utpräglad. En avgjord försämring iakttages nämligen i stort sett på alla fastigheter, som lämna de självägande böndernas händer och brukas av arrendatorer under bolag, enskilda industriidkare och skogsspekulanter, och i synnerhet gäller detta, när fastigheten ligger i skogsbygden, där arrendatorns tid till stor del upp- tages med körslor och andra arbeten åt jordägaren, samt när arrendatorns rättsliga ställning är osäker.

Slutligen bör tilläggas, att bolagsjordbruk, fallande under den norr- ländska uppsiktslagen, i följd av denna lags bestämmelser i regel skötas bättre än utarrenderade jordbruk av motsvarande slag inom mellersta och södra Sverige. Uppsiktslagens verkningar kan i viss mån även bedömas

vid jämförelse mellan jordbrukets hävd på å ena sidan bolagsjordbruk, ly- dande under lagen, å andra sidan utarrenderade jordbruk i sammä trak- ter, tillhöriga bolagsbulvaner. Ställningen på de sistnämnda jordbruken, i synnerhet inom Jämtlands och Västernorrlands län, är nämligen i nu be- rörda hänseende anmärkningsvärt ogynnsam.

Vad nu anförts kan sammanfattas sålunda, att frågan, huruvida jord- brukets hävd försämras, när fastigheterna lämna de självägande jordbru- karnas ägo och komma i bolagshänder, icke kan besvaras med ett enkelt ja eller nej. De större jordbruk, som komma under gamla solida bolags själv- förvaltning, bliva ofta bättre hävdade än förut. Alla de övriga bliva i regel sämre skötta, åtminstone där icke den norrländska uppsiktslagen verkat till det bättre. Då de senares såväl antal som sammanlagda areal vida över- stiga de förras, torde såsom allmänt slutomdöme utan tvivel kunna sägas, att jordens övergång i händerna på bolag och bolagsbulvaner medfört övervägande ogynnsamma följder i avseende å jordbrukets skötsel.

Enklare att besvara är frågan om följderna i avseende å jordbru- kets hävd av jordens övergång i händerna på enskilda skogsspekulanter. I alla de fall, då skogsspekulanten tillträtt den inköpta fastigheten på hös- ten, avverkat skogen under vintern och därefter omedelbart återförsålt fas- tigheten till någon jordbrukare, hinner någon förändring i jordbruksför- hållandena givetvis icke inträda. Om fastigheten däremot under någon längre tid stannar i spekulantens ägo eller om den går från den ena speku- lanten till den andra, får innehavarnas ringa intresse för jordbruket skad- liga och svårbotliga följder för detta. Vare sig spekulanten själv behål- ler gården eller utarrenderar densamma, bruka kreatursbesättningarna betydligt minskas, ofta så långt, att på stora egendomar, vilka förut fött mångdubbelt antal kreatur, endast några få sådana vinterfödas och huvud- sakligen endast hästar hållas. Åkerbruket tillbakasättes, åkerjorden får ofta till större eller mindre del ligga obrukad och igenvallas, och under- hållsarbeten å byggnader, stängsel och diken etc. förekomma icke. Under kristidens spekulationsvirvel kommo härtill de totala realisationerna av gröda samt av levande och döda inventarier med därav följande öde- läggelser. Allt som allt kan av de tusentals inkomna svaren slutas, att så snart det icke rört sig om endast kortvarig besittning, jordbruksfastighe- ternas övergång i händerna på enskilda skogsspekulanter, för att nu icke tala om ”jobbare” i egentlig mening, medfört en avgjord försämring av jordbrukets skötsel, vid jämförelse med det tillstånd som rådde, då fastig- heterna voro i verkliga jordbrukares ägo.

Spörsmålet, i vad mån uppenbar vanhävd förekommit, torde böra be- svaras sålunda, att man under tiden före krisåren i så gott som varje län kunde konstatera åtskilliga fall av vanhävd å gårdar, tillhöriga bolag och enskilda industriidkare, men att i förhållande till det utomordentligt stora antal jordbruk, varom fråga är, de förekommande fallen måste anses vara jämförelsevis få. Däremot har det ej varit ovanligt, att jordbruket å fas- tigheter, som under längre tid varit i enskilda skogsspekulanters händer, blivit så åsidosatt, att uppenbar vanhävd uppstått. Det sist sagda gäller fastigheter såväl utanför som inom den norrländska uppsiktslagens om- rådet, vad angår området för uppsiktslagens giltighet särskilt i Jämtlands, Västernorrlands och Värmlands län. Den på bolagsgårdar förekomman- de vanhävden har understundom bestått däri, att man låtit mera avlägsna odlingar och utägor, t. ex. den vid fäbodarna befintliga åkerjorden, igen- växa med skog eller att man helt nedlagt jordbruket å avlägsna utgårdar. Vad krisårens förhållanden beträffar måste den då pågående systematiska utplundringen av ett mycket stort antal egendomar, som råkat i spekulan- ters och jobbares händer, utan tvekan karakteriseras såsom vanhävd i detta ords egentliga mening. I den mån egendomarna sedermera återkommit i verkliga jordbrukares ägo, har arbete att sätta dem i nytt stånd visserligen ofta upptagits, men på talrika jordbruksfastigheter har det ännu i närva- rande stund långt ifrån kunnat slutföras.

I stort sett hava de inkomna svaren å kommissionens frågeformulär sålunda bekräftat, att då jordbruksfastigheter inom riket kommit i enskilda spekulanters mera varaktiga besittning, jordbrukets hävd påtagligen för- sämrats och i viss utsträckning lett till uppenbar vanhävd.

Egendomsförvärv av kapitalister i städerna för nöjesändamål eller så- som kapitalplacering hava i regel åtföljts av betydande kostnaders nedläg- gande på egendomarnas förbättring, dock ofta mest på corps de logiet, parken, trädgården etc. Egendomarna hava icke sällan upparbetats till verkliga ”lyxjordbruk”, men mestadels med åsidosättande av alla tankar på deras räntabilitet, och för vanliga jordbrukare har det i följd av det starkt uppstegrade priset i allmänhet varit omöjligt att köpa sådana egen- domar, när dessa sedermera understundom utbjudits till salu.

Av det anförda framgår, att den svenska jordens försäljning till kö- pare utom den verkligt jordbruksidkande befolkningens krets i stort sett medfört skadliga verkningar i avseende å jordbrukets hävd, och det är så- lunda, frånsett ett jämförelsevis mindre antal fall, ett jordbrukspolitiskt

Skogssköt- seln.

intresse att om möjligt förhindra sådana jordförsäljningar. Den frågan återstår, vilka följder ifrågavarande jordförsäljningar fått med avseende å skogens skötsel.

De inkomna svaren giva i detta avseende vid handen, att härutinnan, liksom då tal var om jordbruket, en viss skillnad består mellan skogssköt- seln å fastigheter, förvärvade å ena sidan av större och å den andra av min- dre bolag. Vad mellersta och södra Sverige angår framhålles från alla håll, att de stora industribolagen sköta sina skogar mönstergillt. De hava i allmänhet forstligt utbildad personal, skogsbestånden vårdas med lämp- liga huggningar under hela sin uppväxt och utstämplingen sker efter på ut- hålligheten grundad hushållsplan. Även utdikningar av försumpade mar- ker hava här och var utförts i stor skala och fraktningsmöjligheterna för virket hava organiserats och förbättrats. Denna rationella skogsskötsel förklaras därav, att de stora bolagen, såsom förut påpekats, i regel inrikta sina fastighetsförvärv på lång sikt och att det för dem är ett ekonomiskt in- tresse att upprätthålla ett uthålligt skogsbruk. Emellertid anmärkes ofta mot dessa stora bolag, att de i regel omedelbart efter inköpet av ett bond- hemman låta en mycket hårdhänt avverkning övergå hemmanets skog, i syfte att återvinna köpeskillingen. Mindre gynnsamma äro uttalandena rö- rande de mindre bolagens och särskilt de små trävarubolagens skogssköt- sel. Om dessa bolag, vilka i södra och mellersta Sverige äro mycket tal- rika, kan i stort sett sägas, att de försämrat skogsskötseln å de av dem förvärvade fastigheterna. Ofta hava de köpt dessa sistnämnda i rent ex- ploateringssyfte och utföra i bästa fall endast den skogsvård, som lagligen åligger dem ifråga om återväxtens betryggande.

Man torde vidare, likaledes i överensstämmelse med iakttagelserna i fråga om jordbruket, av de inkomna svaren kunna sluta sig till en viss skill- nad ifråga om skogsskötseln mellan de stora industribolagen i mellersta och södra Sverige samt de stora trävarubolagen i Norrland. De förra erhålla avgjort mera fördelaktiga omdömen än de senare. Delvis kan denna skillnad bero på gynnsammare förutsättningar för skogsskötseln i de förra trakterna, såsom jämförelsevis små avstånd och goda kommunikationsför- hållanden m. m. Delvis åter beror skillnaden därpå, att ingalunda alla de större norrländska bolagen ännu övergått till att tillämpa en rationell skogsvård i modern mening. Gallringarna och avverkningarna ske mån- genstädes ännu efter hushållningsplaner, som icke kunna sägas vara upp- gjorda efter principerna för ett uthålligt skogsbruk. WVad nu anförts får naturligtvis icke uppfattas som skulle den verkställda utredningen hava

ådagalagt, att de stora norrländska bolagens skogsskötsel genomgående är sämre än de stora industribolagens i sydliga trakter av landet. Det har här endast sagts, att, om man söker bilda sig ett totalomdöme om förhållan- dena med avseende å alla större bolag i genomsnitt, de inkomna svaren gå i den nu angivna riktningen.

Vidkommande härefter de enskilda spekulanternas skogsskötsel utfalla svaren i stort sett i synnerligen ogynnsam riktning. Redan under tiden före krisåren blev uppenbar misskötsel av skogen så gott som alltid förr el- ler senare resultatet av deras verksamhet. Skogstillgångarna på ett mycket stort antal bondgårdar och större egendomar blevo av skogsspekulanterna utsatta för en hänsynslös avverkning, och det kunde härvidlag iakttagas, att detta inträffade ej endast å fastigheter i skogsbygderna utan även och ej minst å av spekulanter inköpta fastigheter i slättbygder med knappa skogstillgångar. Lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildes sko- gar mildrade väl i någon mån verkningarna av spekulanternas skogs- skövling, men icke sällan lyckades dessa antingen helt undkomma de före- skrivna åtgärderna för betryggande av skogsåterväxten eller ock utförde de dem på ett otillfredsställande sätt.

Vad särskilt angår kristidens inverkan på skogsvården torde denna kunna sammanfattas i få ord. Avverkningen ökades i oerhörd grad å både bolags och enskilda personers skogar. Fallen av uppenbar skogsskövling blevo utomordentligt talrika. De mindre trävarubolagen samt framför allt skogsspekulanterna utövade en rastlös verksamhet. Antalet kommu- ner, varifrån skogsskövling omtalas, är synnerligen stort, och en mycket stor areal av vårt lands skogbärande mark undergick under dessa få år en fullständig kalhuggning. Därtill kom, att skogskulturer och avdikningar flerstädes avstannade, främst såsom följd av de högt uppdrivna dagsverks- priserna. Den tillfälliga skogslagen av den 28 juni 1918 förebyggde, sär- skilt vad ungskogen beträffar, en ännu mera ödesdiger utveckling. Ska- dorna för vårt lands skogar av den gångna kristiden äro emellertid så sto- ra, att de icke kunna botas under decennier framåt.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att skogsmarkernas övergång ur den verkliga jordbruksbefolkningens händer lett till en förbättrad och mo- derniserad skogsskötsel, i den mån köparna varit stora, solida bolag med forstligt utbildad personal och genomfört uthållighetsbruk, men att försälj- ningarna, i den mån köparna varit mindre trävarubolag och i synnerhet skogsspekulanter, lett till en påtaglig och genomgående försämring av sko- garnas skötsel och i stor omfattning till uppenbar vanvård av skogen.

Ekonomiska och sociala verkningar av bondjor- dens försälj- ning till bo- lag m. fl.

I de av kommissionen utsända formulären intogs även frågan, huru- vida genom industriens jordförvärv de kvarvarande självägande böndernas utkomstmöjligheter och ekonomiska välstånd i allmänhet förbättrats, exem- pelvis genom ökade tillfällen till skogsarbeten vintertiden och till andra ex- tra arbeten eller genom ökade möjligheter till avsättning av lantbrukspro- dukter åt industribefolkningen, eller huruvida de kvarvarande böndernas ut- komstmöjligheter och ekonomiska välstånd genom dessa jordförvärv i all- mänhet försämrats. Även riktades till uppgiftslämnarna spörsmålet, huru- vida det kunde antagas, att bolagens och de enskilda skogsspekulanternas och jobbarnas jordförvärv i ogynnsam riktning inverkat på de sociala för- hållandena bland lantbefolkningen i orten.

Av svaren framgår, att jordens övergång ur den verkligt jordbruks- idkande befolkningens händer medfört mer eller mindre ingripande om- välvningar i denna befolknings levnadsvillkor, sedvänjor och tänkesätt. Där den industriella verksamheten i en förutvarande ren jordbrukstrakt fått en mera konstant karaktär, har en mer eller mindre talrik industriarbetare- stam uppstått, som ofta givit de kvarvarande bönderna avsevärt förbätt- rade avsättningsmöjligheter för lantbruksprodukterna och därmed ökade, ej sällan rikliga penninginkomster. Av ännu större betydelse, åtminstone i skogsbygderna, har varit, att bönderna fått betydande extraförtjänster genom tillfällen till körslor och andra arbeten åt bolagen och virkeshand- larna. En fråga, som är svårare att bedöma, är emellertid, om dessa öka- de penninginkomster i realiteten medfört en verklig förbättring av bonde- klassens ekonomiska ställning. Ett uttömmande svar härpå torde icke kun- na givas i en redogörelse som den förevarande, grundad på allmänna utta- landen i den ena eller andra riktningen. Emellertid torde kunna sägas, att den ekonomiska existensen för tusentals småbönder, särskilt i de norra skogsbygderna, numera blivit helt och hållet beroende av de arbeten åt in- dustrien, som stå dem till buds. Å andra sidan är icke alltid säkert, att slutlikviden mellan småbonden och bolaget blir så synnerligen gynnsam för den förre, vartill kommer, att böndernas skogskörslor ingalunda äro nyt- tiga för jordbruket samt att intresset för detta, sedan tillfällen till körsel- förtjänster erbjudit sig, mångenstädes märkbart avtagit. De förbättrade avsättningsmöjligheterna genom industrianläggningars uppkomst och ut- veckling har dessutom mångenstädes motverkats av böndernas ökade svå- righeter att få arbetskraft för jordbruket och av prisstegringen i orten på åtskilliga för lantbefolkningen nödvändiga artiklar.

I en mängd utsagor framhålles slutligen, att jordbruksungdomen' ge-

nom den nära beröringen med industriens arbetare i sedligt avseende för- sämrats. Vanor och behov, som äro karakteristiska för städernas befolk- ning, men som förut varit okända för allmogen, hava vunnit insteg även hos den sistnämnda. Hos den äldre allmogegenerationen har de gamla landsbygdsdistriktens förvandling till bolagsbygder mångenstädes alstrat en ganska utbredd vantrevnad, frånsett det delvis på särskilda känslor be- roende och av äldre minnen närda ”bolagshatet”, som är väl känt särskilt i Norrland.

Den gamla allmogekulturens tillbakagång och försvinnande, vilken företeelse ju i våra dagar är föremål för stor uppmärksamhet, har delvis även förorsakats av jordförsäljningarna till industrien. Orsakerna äro emeilertid till stor del att söka jämväl i andra omständigheter, vilka falla utanför den föreliggande utredningen, såsom den ökade skolbildningen och de förbättrade kommunikationerna m. fl. förhållanden.

C. Den norrländska förbudslagens tillämpning och verkningar.

Den Widénska utredningen rörande den norrländska förbudslag- stiftningens tillämpning och verkningar sträckte sig till slutet av år 1912. I syfte att vinna kännedom om den erfarenhet, som därefter och intill utgån- gen av juni månad år 1921 vunnits vid tillämpningen av berörda lagstift- ning, har kommissionen hänvänt sig till länsstyrelserna i de norrländska länen samt i Värmlands och Kopparbergs län med anhållan, att de ville besvara åtskilliga frågor samt meddela statistiska uppgifter i enlighet med av kommissionen uppgjorda fråge- och tabellformulär. Dessa formulär voro i huvudsak uppställda i överensstämmelse med de formulär, som an- vändes vid den Widénska utredningen. Därjämte har kommissionen un- der sin i det föregående omnämnda enquéte införskaffat upplysningar jäm- väl om den erfarenhet, som hos övriga myndigheter inom länen samt hos ortsbefolkningen inom förbudslagens område vunnits rörande verkningar- na av denna lag.

I efterföljande framställning meddelas dels en bearbetning av nämn- da, till länsstyrelserna utsända fråge- och tabellformulär och dels en sam- manfattning av vad under enquéten upplysts om förbudslagens verkningar. Därjämte har kommissionen företagit en närmare undersökning rörande de fall, i vilka Kungl. Maj:t jämlikt 4 $ förbudslagen beviljat bolag och före- ningar tillstånd till förvärv av fast egendom.

Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 2 8.

Den norrländska förbudslagen medgiver i sin 2 $ bolag och föreningar rätt att förvärva fastighet, som ”prövas äga sitt huvudsakliga värde i å- byggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats eller dy- likt eller utgöra stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske

eller annan dylik lägenhet”. Det tillkommer vederbörande Konungens be- fallningshavande att verkställa nämnda prövning. I vilken utsträckning dylika fastighetsförvärv förekommit alltsedan förbudslagens tillkomst framgår av efterföljande tabell.

Antal fastigheter förvärvade enligt förbudslagens 2 $.

Värm- Koppar- Gävle- Väster- Jämt- Väster- Norr- lands bergs borgs norrlands lands bottens bottens År län län län län län län län S:ma 1906 — — — — — — — — 1907 == 7 = 21 6 21 2 57 1908 2 14 I 39 8 19 7 88 1909 — 17 I 59 48 27 8 160 1910 — 13 3 46 9 22 II 103 1911 — 10 6 36 15 20 9 96 1912 — 10 3 49 27 16 12 TE) 1913 == 28 21 63 17 28 14 171 1914 — TS 26 65 12 24 9 149 1915 — 48 36 SI 16 20 15 216 1916 = 26 16 53 25 98 7 225 1917 4 17 II 98 33 47 37 247 1918 48 19 47 98 37 74 44 367 1919 7 95 28 192 87 82 58 609 1920 40 22 66 166 50 36 28 408 1921 till ?/; 30 14 15 91 16 28 17 TT Summa =189 353 279 1157 406 502 278 3224

För tiden till och med 1912 överensstämmer tabellen med motsvaran- de tabell i den Widénska utredningen utom vad beträffar siffrorna under 1912 för Västernorrlands och Norrbottens län, som på grund av nu vunna upplysningar höjts från resp. 44 och 8 till resp. 49 och 12.

Som tabellen giver vid handen hava förvärven tilltagit i antal år efter år ända till 1919, då de uppnådde sitt största antal. Särskilt stark var ök- ningen under den under krisåren rådande högkonjunkturen. Siffrorna för 1920 och första halvåret av 1921 förete någon minskning i jämförelse med 1919, men äro likväl högre än för tiden närmast före nämnda år. Det största antalet förvärv har förekommit inom Västernorrlands län, givetvis beroende på de industriella företagens särskilt stora utbredning inom detta län. De jordförvärv, som äga rum jämlikt ifrågavarande paragraf, torde nämligen till sin största utsträckning ske för industriella anläggningar.

Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 3 8.

Förbudslagens 3 8 tillstädjer bolag och föreningar att förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, vilken av Konun- gens befallningshavande prövas ej vara att hänföra till stödskog eller od- lingsområde. Antalet och arealen av de jämlikt denna paragraf gjorda förvärven redovisas länsvis i efterföljande tabell.

De enligt förbudslagens 3 8 förvärvade fastigheternas antal och areal länsvis till och med den 30 juni 1921.

Avsöndring- Avsöndring- TNG cn Antal av- arnas sam- arnas genom- Z söndringar manlagda snittliga

; areal i hektar areali hektar Värmlands Å ETF ng BS NAS 0 Tagit 9 445 49 Kopparbergs SS UTIDs NIE ban HAMRE oe All 531 12,823 24 Gävleborgs fl VAS fa äga UN fav Me RRRN er ida (eka GER 4 520 130 ING BLE IDO TIFAR SK ANNE Tra BI Ngn KON Lr 27 27 103 Jämtlands 3 > INT e I SE ale ROS a CALES and 55 10,384 189 Västerbottens Fo SST se Nl pina ae RES 92 15,764 17E Norrbottens SE SDN 1 TA TA ELR GT RN — — —

SFÄTTI TUI SA TITAN Sri ro a fa rss ARA FAS LEN 718 42,706 50

Enligt tabellen uppgår antalet avsöndringar för förbudslagens hela område till 718 med en sammanlagd areal av 42,706 hektar. Bortsett från de inom Värmlands län verkställda avsöndringarna, hava samtliga övriga förvärv, motsvarande en areal av 42,261 hektar, ägt rum inom de delar av riket, där förbudslagen enligt sin ursprungliga lydelse ägde tillämpning. Enligt den Widénska utredningen belöpte sig vid tiden för lagens tillkomst bolagens jordinnehav inom sistberörda område till 5,362,251 hektar. För att erhålla en mera konkret bild av dessa förhållanden må anföras, att me- dan bolagens sammanlagda jordinnehav inom förbudslagens ursprungliga giltighetsområde vid tiden för lagens ikraftträdande motsvarade ett om- råde något större än Jämtlands län eller nära 74 av rikets hela landareal, täcka de därefter på grund av förbudslagens 3 $ skedda förvärven endast ett område av ungefär samma storlek som Helgums socken i Västernorr- lands län.

Huruledes de avsöndrade områdena uppdela sig på socknarna inom resp. län framgår av efterföljande tabell, i vilken uppgivits förvärven i samtliga socknar utom Svärdsjö och Lima i Kopparbergs län, i vilka sock-

Fastighetsförvärven enligt förbudslagens 3 $, uppdelade på socknar.

Förvärv en- Areal, till- Förvärv en- = Areal, till- Län och socken. a SE Nr rg Län och socken. SEE : HR NI hektar hektar? hektar hektar Värmlands län. Tåsjö 276 56,174 Stavnäs 24 Ramsele 333 46,922 Glava 21 Helgum - 44 19,733 Karlanda 13 Anundsjö 414 132,664 Norra Råda 10 Björna 410 55,627 Gräsmark 12 Gideå 107 19,224 Östmark 98 Grundsunda 120 6,229 Fekvättnet 267 Summa 2,770 FRI AS Jämtlands län. Kopparbergs län. Ragunda 705 40,085 Enviken 213, 12,040 Nyheg 798 SS Leksand 241 27,094 Föllinge 449: TOT Rättvik 32 30,413 Laxsjö 110 16,16 1 dre 204 70,742 Hammerdal 1,268 39,062 Mora 568 28,319 Ström 1,488 125,439 Sollerön 280 21,947 Alanäs 2,088 52,798 Orig ; 496 28,802 SO I a I 9 - FA Oviken 5,23 RE 3675 FRA 172, 29,854 Idre | = 52,003 Sveg 443 94,102 Nås 30 Rdr Linsell 93 68,0417 Jäna 8 od Ytterhogdal 439 68,496 Hjöds T 1380 Överhogdal 280 8,520 Malung 805 $ö0r6 Nope 198 AED Transtrand 638 26,196 Summa = 10,384 Äppelbo 27 14,586 Västerbottens län. Summa 12,823 B j ucholm 545 59,540 Gävleborgs län. sög z I 34 I eg Sk Degerfors 762 90,814 a ÅS 37 Fr Burträsk 1,499 73.971 ST 5$915 Skellefteå 206 4,594 Summa 520 Norsjö 469 46,032 V 2 Lycksele 1,729 125,601 Västernorrlands län. Örträsk 3253 10,697 Tuna 142 2,438 Sorsele 103 22,118 Torp 280 49,197 Åsele 794 138,462 Borgsjö 269 44,119 Fredrika 528 29,551 Holm 161 15,257 Vilhelmina 3,6051 112,418 Bodum 214 27,012 Summa = 15,764

nar förvärven icke i någondera socknen uppgått till en hektar. För att er- hålla föreställning om betydelsen av de utav bolagen gjorda förvärven i jämförelse med bolagens jordinnehav vid tiden för förbudsiagens ikraftträ- dande har i tabellen för varje socken angivits arealen av sistnämnda jord- innehav.

Beträffande ifrågavarande avsöndringars förekomst inom de särskil- da länen och socknarna må följande anföras. Det största antalet förvärv är att anteckna från Kopparbergs län med ej mindre än 531 eller 74 Io av samtliga ifrågavarande avsöndringar. Anledningen till det särskilt stora antalet förvärv inom detta län är givetvis att söka i den stora jordsplitt- ringen inom länet, vilken har till följd, att enskilda jordägare tillhöriga smärre skogslotter i stor utsträckning äro belägna inne i bolagens skogs- marker. Dylika skogslotter hava bolagen genom här ifrågavarande avsön- dringar förvärvat. Till arealen hava dessa avsöndringar var för sig i re- gel varit ganska obetydliga, i vissa fall uppgående till endast en eller an- nan ar. Den sammanlagda arealen av avsöndringarna inom länet belöper sig, därför, trots det stora antalet avsöndringar, ej till mer än 12,823 hek- tar, och den genomsnittliga arealen för varje avsöndring uppgår endast till 24 hektar. TI allmänhet uppgår ej den sammanlagda arealen av de inom varje socken i detta län skedda avsöndringarna till mer än ett eller annat hundratal hektar; och jämför man siffrorna för ifrågavarande arealer med de siffror, som angiva bolagens jordbesittning vid förbudslagens tillkomst, måste bolagens nyförvärv inom flertalet socknar anses obetydlig. Endast inom Orsa, Älvdalens och Särna socknar hava avsöndringar skett i större omfattning. I Orsa socken hava sålunda bolagens jordförvärv omfattat nära 4,500 hektar, motsvarande en utvidgning av bolagens förutvarande jordinnehav inom denna socken med omkring 16 Yo, och i Älvdalens soc- ken uppgår sagda jordförvärv till 3,075 hektar, utgörande en ökning av bolagsjorden inom socknen med 11 Jo sedan år 1906. Därest, såsom antag- ligt är, den inom Orsa, Älvdalens och Särna socknar av bolag förvärvade avrösningsjorden avsöndrats från bondhemman, har därigenom sedan nämnda år den självägande bondbefolkningens jord inom dessa socknar minskats med sammanlagt över 9,300 hektar. Trots de vidsträckta area- ler, som inom dessa socknar tillhöra bondhemmanen, måste nämnda siffra betraktas som avsevärd.

Beträffande de övriga länen hava endast inom Västernorrlands, Jämt- lands och Västerbottens län avsöndringar förekommit i mera nämnvärd omfattning. I Västernorrlands län uppgår antalet till 27 med en samman-

lagd areal av 2,770 hektar. Medelarealen är 103 hektar för avsöndring. Såsom framgår av sockentabellen hava bolagens förvärv icke inom någon av länets socknar haft särskilt stor omfattning; i allmänhet uppgår inom de socknar, där avsöndringar förekommit, den avsöndrade arealen till ett eller annat hundratal hektar.

I Jämtlands län hava förekommit 55 avsöndringar med en samman- lagd areal av 10;384 hektar eller i genomsnitt 189 hektar för varje av- söndring. Dessa avsöndringar hava till övervägande delen ägt rum inom Hammerdals tingslag. Inom dithörande Hammerdals, Ströms, Alanäs och Frostvikens socknar hava nämligen sammanlagt ej mindre än 6,631 hektar förvärvats av bolag.

För Västerbottens län är avsöndringarnas sammanlagda areal större än i något av de övriga länen. I länet hava nämligen genom 92 avsön- dringar förvärvats 15,764 hektar. Medelarealen för avsöndring uppgår till 171 hektar. Avsöndringar i särskilt stor omfattning hava förekommit endast i Vilhelmina socken, där sammanlagt 8,651 hektar förvärvats av bo- lag, varigenom dessas jordinnehav inom socknen fått en tillökning med nära 8 I.

I de återstående länen hava avsöndringarna varit ganska få. Så hava de i Gävleborgs län ej varit flera än 4 med en sammanlagd. areal av 520 hektar. I Värmlands län hava under den tid av fyra år, som uppgifterna för detta län avse, förekommit 9 avsöndringar med en sammanlagd areal av 445 hektar. Beträffande Norrbottens län har från länsstyrelsen uppgi- vits, att under hela den tid av över femton år, som förbudslagen där varit gällande, något förvärv med tillämpning av förbudslagens 3 $ icke ägt rum. i

I fråga om arealen av vid avsöndringarna undantagna odlingsområden föreligga uppgifter endast beträffande Värmlands, Västernorrlands samt Västerbottens län. Inom Värmlands län hava vid 7 av de 9 avsöndringar, som därstädes ägt rum, avskilts odlingsområden till en sammanlagd areal av 22,.; hektar. De särskilda odlingsområdenas areal har växlat mellan 0,23 och 10,,; hektar. Inom Västernorrlands län hava vid 13 av därstädes efter 1912 skedda 18 avsöndringar avskilts odlingsområden till en sam- manlagd areal av 212 hektar. Odlingsområdena hava varierat mellan 0o,z.6 hektar och 51,25 hektar. Vid 49 av de 61 avsöndringar, som uppgivas från Västerbottens län för tiden efter 1912, hava avskilts odlingsområden till en sammanlagd areal av 10,000 hektar. Det största odlingsområdets

areal belöper sig till ej mindre än 1,604 hektar. Det minsta odlingsområdet uppgår till o,, hektar.

Utöver vad härovan framhållits om förvärv av avrösningsjord enligt

3 $ må slutligen lämnas en översikt, huru dessa förvärv fördelat sig på de olika åren alltsedan förbudslagens tillkomst.

De enligt förbudslagens 3 $ årligen förvärvade fastigheternas areal.

År Areal hektar År Areal hektar 1906 — 1914 2,591 1907 1,195 1915 11,004 1908 2;537 1916 1,554 1909 3,969 1917 1,144 1910 2,201 1918 2,055 1911 2,451 1919 1,921 1912 2,077 1920 3,310 1913 SKA 1921 till 30/6 920 Summa 42,706

Endast siffran för år 1915 avviker mera markerat från den areal, som övriga år varit föremål för förvärv. Den höga siffran för detta år beror på de omfattande avsöndringar, som då ägde rum inom Vilhelmina socken i Västerbottens län.

Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 4 8.

Enligt förbudslagens 4 $ äger Kungl. Maj:t efter prövning i varje sär- skilt fall medgiva bolag eller förening rätt att förvärva fastighet av an- nan beskaffenhet än i 2 och 3 $$ av lagen sägs.

Under tiden till och med den 30 juni 1921 hava av Kungl. Maj:t be- handlats 99 ansökningar angående tillstånd järnlikt sagda 4 $ att få för- värva fast egendom. TI 61 fall har tillstånd meddelats. I 41 fall har an- sökningen avslagits eller av formella grunder lämnats utan avseende. Att summan av sålunda behandlade fall med tre överstiger antalet ansöknin- gar har sin grund däri, att i tre ärenden ansökningen bifallits beträffande viss fastighet men avslagits i fråga om annan fastighet, som med ansök- ningen avsetts. Med ledning av de i jordbruksdepartementet förvarade an sökningshandlingarna har gjorts en undersökning rörande dels ansöknin- garnas fördelning på de olika åren efter lagens ikraftträdande, dels de bi-

fallna ansökningarnas fördelning på länen, dels de sökande rättssubjek- tens beskaffenhet, dels de omständigheter, som i de särskilda fallen kun- na antagas hava föranlett bifall till ansökningen. För resultatet av denna undersökning skall härmed redogörelse lämnas.

Huruledes ovanberörda 99 ansökningar fördelat sig på de olika åren, framgår av efterföljande tabell.

Antal ansökningar om fastighetsförvärv enligt förbudslagens 4 $.

Bifallna Avslagna

År ansökningar ansökningar Summa 1906 — — — 1907 3 I 4 1908 — 2 2 1909 I 3 4 1910 2 3 5 1911 5 -— 5 1912 2 i 3 1913 2 2 4 1914 3 4 7 1915 3 5 8 1910 4 2 6 19177 7 2 9 1918 6 i vå 1919 13 8 21 1920 6 2 8 1921 till 30/6 4 2 6

W oo

wo Nol

Summa 61

I tabellen hava de tre ansökningar, som delvis bifallits och delvis av- slagits, hänförts till gruppen ”bifallna ansökningar”.

Antalet ansökningar har hållit sig ganska konstant med i medeltal 5 ansökningar om året, bortsett från år 1919, då ej mindre än 21 ansöknin- gar blevo föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Ökningen under sagda år är att tillskriva det stora antalet ansökningar från Värmlands län, där förbudslagen tillämpats endast sedan den 3 maj 1917, i det att av de under 1919 avgjorda ansökningarna ej mindre än 12 tillhörde sagda län.

Huru de 61 bifallna ansökningarna fördelat sig på länen för varje år, visas av efterföljande tabell.

De jämlikt förbudslagens 4 8 bifallna ansökmngarnas uppdelning på år och län.

Värm- Koppar- Gävle- VWäster- Jämt- Väster- Norr- lands bergs borgs norrlands lands bottens bottens År län län län län län län län Summa

EST

I

I I 2 4 I I

NES SE SE Re SRA SEAN Na a EE FERSNSE Eee SER Fl OWANBRWWNNANH

olle]

2 2 1920 — 1921 till 30/6 I — 2 — - ä — 4 Sj 8 8 6

umma II

De sökande rättssubjektens beskaffenhet framgår av följande upp- ställning, vari för varje grupp angives dess antal avslagna och bifallna an- sökningar.

Bifallna Avslagna

Förvärvare ansökningar ansökningar PTÄVATTDOLAR os in eltr EN a LAN DNS RN la RUTA SNR ARE RS LONA 39 23 ADÄLAFINEUS UNGAS föds jbesek aRL RN fås ISRN oda id ås kk ba bo a JAA 6 8 FEDUV POLA helena STIGER bs a dk OR salar fe ge MA ANA, I I HÖGRE DG LAG OR oe ES eg SDR CS AR SANNE RS NA 2 — FIAT TIS BOLA OS N GENE Sa E ae SN UA an sa EVAS sa USA — I FENANeMms Hola SENSE MVA NS LERA SARA RN 3 de Ba Ar 3 I Bolag, som driva hotell- eller pensionatrörelse .......... 2 — Flöttningsföreniagarsyins kb um ys Lek alNa der SENEg 2 f Stromrensningsförlagsaktieboläg; ;. i: sas möt stel bes fees I I IKON STI ÖN SLÖTERTNG GAV bene beer a has be NR) ED bege I — NEC JET LÖRGDITIG = ere SARS See bee ANA SD sf AS ad Aa ER X — FH OIKRDSSKOlSTOTen ag 0:50. oas Reser eos Ut NN LS SAD I — Frälsningsarméns förlagsaktiebolag ................... I — STUTETL LOTTIS es oe SES SARA Se FAL asks UR Ed Sa a NES ASEA NG I —

Att i denna uppställning antalet avslagsfall uppgår till allenast 31 beror därpå, att i övriga 10 fall, då ansökan icke bifallits, densamma läm- nats utan avseende på formella grunder (icke ingiven i rätt tid, förvärvet icke koncessionspliktigt jämlikt lagens 4 $ eller dylikt). I dessa tio fall har ansökningen således icke blivit föremål för saklig prövning, och hava de för den skull icke upptagits i denna uppställning.

I fråga om ovanberörda 61 fall, i vilka ansökan om tillstånd att för- värva fast egendom bifallits, skall här nedan, med ledning av ansöknings- handlingarna, lämnas en kort redogörelse rörande de omständigheter, som kunna antagas hava föranlett bifall till ansökningarna. Därvid kommer ovanstående gruppindelning att följas.

Trävarubolag.

De omständigheter, som föranlett bifall till trävarubolags ansökningar om tillstånd till fastighetsförvärv, hava varit av skiftande art.

I regel hava ansökningar om förvärv genom byte av fastigheter bifal- lits, och det även för den händelse att den fastighet, ett bolag tillbytt sig, varit till arealen större än det område, bolaget lämnat i utbyte. Härvid synes hänsyn särskilt hava tagits därtill, att genom bytets verkställande den ene eller båda kontrahenterna skulle erhålla en bättre och lämpligare form på sina ägofigurer. Även andra omständigheter synas dock i vissa fall hava medverkat.

1) Ett bolag hade tillbytt sig ett skogsområde om nära 81 hektar, som icke in- nehöll någon för odling duglig mark. I skifteshänseende hörde området till ett hem- man, som bolaget ägde. Bolaget hade avverkningsrätt å området och skulle genom förvärvet bliva i tillfälle att därå införa ordnad skogshushållning. Medkontrahenten erhöll genom bytet mark, som hörde till ett av honom redan innehaft hemman, och skulle genom förvärvet få sin jordbrukshushållning utvidgad och förstärkt. (K. M. 6/9 1907-) 4

2) Ett bolag hade tillbytt sig hemmansdelar om cirka 238 hektar mot cirka 275 hektar, allt huvudsakligen skogsmark. Genom bytet skulle båda kontrahenterna få bättre sammanhängande ägofigurer med förut innehavda ägor. (K. M. 4/10 1907).

3) Ett bolag förvärvade två områden om nära 12 hektar, värderade till 500 kronor, mot avstående av ett hälften så stort område, likaledes värderat till 500 kro- nor. Det av bolaget förvärvade området skulle användas för en av bolaget upprättad husmodersskola. (K. M. 21/2 1913.) j

4) Ett bolag förvärvade skogsmark om cirka 39 hektar mot avstående av nära 33 hektar sådan mark med vida gynnsammare läge för bolagets medkontrahents för-

ut ägda fastighet. Bolaget hade avverkningsrätt å det område, det tillbytt sig. (K. M. 24/1 1914.)

5) Ett bolag hade i april 1910 till en församling skänkt områden om tillhopa nära 77 hektar att användas till anordnande av komministersboställe. Genom bytes- brev 25/2 1914 avstod församlingen till bolaget sagda områden, som ännu ej tagits i anspråk för det avsedda ändamålet, mot bekommande i deras ställe av tomtplats för prästgård åt komministern samt kontant 10.000 kronor. Det framhölls, att bytet var förmånligt för församlingen, som numera endast hade att tillhandahålla tomt med bo- stadshus åt komministern och genom mellangiften skulle få ett väsentligt bidrag till prästgårdens anordnande. (K. M. 1/5 1914.)

6) Ett bolag hade köpt en lägenhet om 374 hektar mot avstående till säljaren av lika stort område i samma by. (K. M. 9/9 1916.)

7) Ett bolag hade år 1911 sålt en lägenhet, avsöndrad från ett bolaget till- hörigt hemman. Sedan det blivit genom domstols utslag fastslaget, att annan jord- ägare ägde rätt att tillgodogöra sig grässkörden å lägenheten, hade köparen år 1916 transporterat köpet tillbaka på bolaget. Samtidigt därmed sålde bolaget till köparen en annan lägenhet. (K. M. 23/4 1917.)

3) Ett bolag hade av en hemmansägare tillbytt sig hälften av en hemmansdel, i sin helhet om 214 hektar, mot avstående av hälften av en annan hemmansdel, i sin heihet om 559 hektar. Bytet var ur brukningssynpunkt fördelaktigt för båda kon- trahenterna, som därigenom fingo sina fastigheter i ett sammanhang. (K. M. 21/3 1919.)

9) Ett bolag hade av en hemmansägare köpt ett skogsskifte om cirka 13 hek- tar och i stället till säljaren överlåtit ett skifte om nära 22 hektar, därav 6 hektar åker, gränsande intill dennes hemman, Enligt uppgift av förste lantmätaren hade först- nämnda område vid laga skifte 1916 av misstag förlagts bland bolagets övriga skogs- andelar omkring tre mil från det hemskifte, vartill det hörde. (K. M. 24/9 1920:)

10) och 11) I två fall hava byten, vari trävarubolag varit kontrahent, god- känts, enär genom dem ej gjorts något verkligt förvärv utan allenast åsyftats att undanröja skiljaktighet mellan skifteshandlingar och faktiska förhållanden på marken. (EK. M. 10/6 1910 och 29/5 1914.)

I åtskilliga fall, då trävarubolags köp av fastighet vunnit Kungl. Maj:ts godkännande, har syftet med förvärvet varit att åstadkomma lämpligare form på eller eljest komplettera köparens förut ägda markom- råden, företrädesvis skogsmark. I ett par fall har det sålda området legat i samfällighet med köparen tillhörig mark, och skulle en utbrytning där- av hava medfört för stor kostnad.

12) Ett bolag hade köpt två från samma hemman avskilda skogstrakter, den ena om 116 tunnland och den andra om 578 tunnland. De voro helt belägna inom bolagets skogskomplex (Fryksände socken i Värmlands län) och sedan 1874 avsönd- rade från stamhemmanet såsom särskilda lägenheter. De innehöllo ej vare sig in- ägor eller odlingsmark och lämpade sig således ej för jordbruk. (K. M. 7/3 1919.)

13) Ett bolag hade köpt en hemmansdel i Lillherrdals socken i Jämtlands län, imnehållande 1055 hektar, därav 123 hektar ”duglig mark” samt återstoden ”odug- lig fjäll- och kölmark”. Området låg mer än 620 meter över havet, vadan odlings- möjligheter och skogstillgång voro ringa. Farbar väg fanns ej till fastigheten, som var belägen cirka 174 mil från närmaste landsväg. Möjligheter för jordbruk i van- lig bemärkelse fingo därför anses uteslutna. Samtliga omgivande skogsmarker ägdes av bolaget. Ett hemmanet genomflytande vattendrag hade av bolaget gjorts flottbart och dettas användning vore för bolaget nödvändigt, om dess kringliggande skogsmar- ker skulle kunna utnyttjas, men det hade mött oöverstigliga svårigheter att komma till uppgörelse om rätt för bolaget till framkomst över hemmanets ägor. — Det upp- lystés, att hemmanet de senaste åren varit obebott. Dess läge och beskaffenhet gjorde, att någon enskild person knappast kunde tänkas bosätta sig där för idkande av jord- bruk eller boskapsskötsel. De naturliga slåtterna vid bäckar och myrar hade under årens lopp mer och mer försumpats och försämrats. (K. M. 27/12 1919.)

14) Ett skogsskifte om cirka 53 hektar ägdes till 9/10 av ett bolag. Den åter- stående 1/10 belöpte på en torplägenhet och blev inköpt av bolaget. Köpet godkändes, enär den nytta, som för torpets ägare skulle vinnas genom bibehållande åt torpet av dess andel i skogstrakten icke syntes motsvara de kostnader, som för torpägaren skulle uppkomma genom utbrytande av torpets sagda andel. (K. M. 10/6 1910.)

15) Ett hemman hade år 1885 förvärvats av ett bolag. Skattetalet uppgavs därvid, sannolikt till följd av förbiseende, lägre än vad hemmanet omfattade. Emel- lertid uppträdde en av hemmanets föregående ägare med anspråk på delägarerätt i hemmanets skog. För att undvika en hemmansklyvning till kostnad, lika stor som värdet av den del som skulle utbrytas, köpte bolaget denna del. (K. M. 30/12 1911.)

16) Av en vid laga klyvning utbruten hemmansdel om 102,68 reducerade bändland ägde ett bolag 100 bandland. För att undvika hemmansklyvning hade bola- get köpt återstående 2,68 bandland. (K. M. 19/8 1915.)

17) Till ett hemman om 62 snesland 2,7 bandland hörde tre skogsskiften, hemskogen samt västra och östra fäbodskiftena. Ett bolag erhöll 1903 lagfart å hem- manet med hemskogen och västra fäbodskiftet. År 1915 köpte bolaget östra fäbod- skiftet, innehållande nära 28 hektar. Det var således fråga om att till hemmanet återbörda ett därifrån avsöndrat område. (K. M. 5/7 1916.)

18) Ett bolag hade köpt ett skogsskifte om nära 17 hektar, avsöndrat från stamhemmanet 1886 och beläget inom bolagets ägoområde. <Skiftet innehöll icke några odlingsbara trakter, som kunde ägna sig för upptagande av självständigt jord- bruk eller lämpligen kunde sammanläggas med någon jordbruksfastighet i trakten. (KSM) 3/10 1013.)

19) Ett bolag hade köpt den s. k. utskogen till en hemmansdel, innehållande 57 hektar och vid ägostyckning frånskild såsom en särskild hemmansdel. Området var beläget 6 km. från huvudgården och innehöll icke någon för odling duglig eller lämp- lig mark. (K: M. 31/1 1919.)

20)—24) Ett bolag hade genom fem särskilda köp förvärvat inom dess skogs- områden belägna s. k. myrslogar med tillhörande skogsmark. Den största av dem innehöll något över sju tunnland: Det framhölls, att myrslogar numera icke hade samma betydelse som förut för de hemmans jordbruk, till vilka de hörde. I allmän-

het användes de icke mera som sloglägenheter, enär gräset med hänsyn till sin sämre beskaffenhet icke täckte bärgningskostnaden. Myrslogarnas skogsmark kunde icke ra- tionellt utnyttjas utan att läggas i sambruk med den omgivande skogen. (K. M. 23/3 1917, 30/11 1917 och 18/6 1920.)

Till nu behandlade grupp äro möjligen att hänföra två bifallna ansök- ningar, angående vilka de i jordbruksdepartementet kvarvarande handlin- garna icke lämna närmare upplysning.

25) Ett bolag hade köpt ett från ett hemman i Frostvikens socken i Jämtlands län avsöndrat område om 889 hektar skogsmark och 1274 hektar impediment (K. M. 9/2 1912.)

26) Ett bolag hade köpt en hemmansdel, innehållande ett s. k. gårdsskifte om 872 hektar och ett utskogsskifte om 63 hektar. K. M. biföll ansökningen, i vad den avsåg utskogsskiftet, och hänvisade ansökningen i övrigt till behandling av K. B. jämlikt lagens 2 8. (K. M. 28/9 1917.)

I ett flertal fall hava trävarubolag erhållit Kungl. Maj:ts godkän- nande av fastighetsköp, som skett i syfte att anskaffa nödigt markområde för uppförande av bostadslägenheter åt bolagets arbetare och annan perso- nal, för anordnande av upplagsplatser åt bolagets fabriksdrift eller dylikt.

27) Ett bolag hade köpt två hemmansdelar om sammanlagt 26 hektar, därav 1772 hektar inrösningsjord. Såsom skäl för förvärvets godkännande anförde bolaget följande. Erfarenheten hade visat, att enda sättet att erhålla en yrkesskicklig och stadigvarande arbetarstam å bolagets skogar vore att anställa fasta arbetare, som av bolaget erhölle lägenheter med inägojord och bete, så att de kunde hålla ko. I de trakter, där de inköpta hemmanen voro belägna, saknade bolaget sådan jord, varför skogsarbetaretorp icke kunnat där uppföras och ständig brist varit för handen å nö- diga arbetskrafter för rationell skötsel av bolagets därvarande skogskomplex. De in- köpta hemmanen voro helt omslutna av bolagets skogsmark och därför synnerligen lämpliga för det uppgivna ändamålet. (K. M. 6/10 1916.)

28) Ett bolag hade köpt en hemmansdel, innehållande något över 3 hektar i fyra skiften, därav gårdsskiftet en hektar. Ändamålet med köpet var att erhålla lämplig bostad åt bolagets överskogvaktare. Distriktslantmätaren uppgav, att gårdsskiftet, som hade utmärkta byggnader, vore det enda som kunde anses äga något egentligt värde och att fastighetens värde måste anses ligga i tomten med åbyggnader. (K. M. 23/3 1917.)

29) Ett bolag hade köpt en torplägenhet om 1474 hektar för beredande av upplagsplats för trävaror och för anordnande av skogsarbetaretorp åt 3 å 4 skogsar- betare, som arbetade å bolagets kringliggande skogsmark. (K. M. 16/5 1918.)

30)—36) Ett bolag har i sju fall erhållit Kungl. Maj:ts godkännande av fas- tighetsköp, som skett i syfte att erhålla mark för skogsarbetaretorp.

a) En lägenhet om nära 23 tunnland, varav 174 tunnland åker och resten skogsmark. Lägenheten skulle användas till boställe för skogsarbetare eller skogvak- tare... Den var på tre sidor omgiven av bolagets skogsmarker och dess förvärvande

åt bolaget skulle giva rätlinjig sträckning åt bolagsområdets västra gräns. (K. M. 6/6 1919.)

b) En hemmansdel, innehållande nära 10 hektar, därav 372 hektar åker och äng. Bolaget hade sina huvudsakliga industriella anläggningar (pappersbruk) å an- nan del av hemmanet, som tillhört bruket sedan gammalt. Å den nu förvärvade hem- mansdelen skulle bolaget framdraga en transportbana (stickspår) från pappersbruket till en järnväg, som vore utstakad att framgå i närheten. I övrigt skulle hemmans- delen användas för uppförande av arbetarbostäder. (K. M. 12/11 1919.)

c) En hemmansdel, innehållande 7 tunnland inägor och 10. tunnland skogs- mark. Den skulle användas till boställen, företrädesvis åt bolagets vid uppgiven järnvägsstation sysselsatta arbetare. (K. M. 12/11 1919.)

d) och e) Elva fastigheter om tillhopa cirka 60 hektar åker och 85 hektar skogsmark. Bolaget framhöll följande. Bolaget hade anlagt ett nytt pappersbruk och komme för dettas drift att anställa ett stort antal arbetare. Samtliga fastigheter hade inköpts för att bebyggas med arbetarbostäder. Det vore lämpligare att bereda arbetarna bostad i ett större antal fribelägna, mindre lägenheter med planteringsland än att sammanföra dem i stora bostadskaserner i omedelbar närhet av bruket eller dess utlastningsstation. Det uttalades av två besiktningsmän, att fastigheterna icke vore av den beskaffenhet eller det läge, att bolaget kunde hava intresse att äga dem för annat ändamål än att bereda sina arbetare möjlighet att få bebo småbrukslägen- heter. (K. M. 28/11 1919 och 15/10 1920.)

f) Två i sambruk varande fastigheter om cirka 17 hektar, därav 8 hektar in- ägojord. De skulle uppdelas i tre eller fyra lotter och bebyggas med arbetarbostä- der. (K. M. 9/4 1920.)

g) En hemmansdel, innehållande nära 2 hektar åker och äng och nära 7 hektar skogsmark, som skulle uppdelas i lotter och bebyggas för arbetare vid bolagets bruks- rörelse. (K. M. 11/3 1921.)

37) Ett bolag hade köpt en lägenhet om 2274 hektar, därav något mer än 3 hektar inägor. Den var belägen mitt i bolagets ägor och skulle användas till boställe åt en skogvaktare. I närheten fanns ingen annan inägojord, varför bolaget hade stort behov av lägenheten. Fara vore, att om bolaget icke finge tillstånd att förvärva lä- genheten, den komme att stå obebodd och förfalla till såväl hus som jordens hävd. (K. M. 19/6 1919.) |

38) Ett bolag hade köpt en hemmansdel för 10,000 kronor, därav 8,500 kronor beräknats för åbyggnader, 1,000 kronor för strand och vatten samt 500 kronor för avrösningsjord. Det framgick, att hemmansdelen hade sitt huvudsakliga värde såsom tomtplats. (K. M. 15/11 1907.)

39) Ett bolag hade köpt en hemmansdel, innehållande 42 hektar, därav nära 2 hektar odlad jord och nära 14 hektar impedimenter. Å hemmanet var uppförd en bolaget tillhörig ångsåg med brädgårdar och kolningsplats. Enligt yttrande av lant- bruksingenjör var jordbruket å hemmanet obetydligt och skogen hade synnerligen då- lig växtkraft och vore av ringa värde. Ur jordbrukssynpunkt hade hemmanet icke något egentligt värde och kunde endast betraktas såsom nödigt utmål för sågen. (K. M. 24/11 1916.)

Denna grupp innefattar följande sex fall. 1) Ett bolag, som drev mekanisk verkstadsrörelse, hade 1910 köpt en fastig- het om 12,3 hektar, som redan 1887 avsöndrats från ett hemman (Jämtlands län) och sedan dess varit förenad med det ”manufakturverk”, som överlåtit fastigheten å bolaget. Fastigheten hade städse ansetts behövlig för den å densamma bedrivna industriella verksamheten. Förvärvet synes hava ägt rum i samband med manufak- turverkets ombildning till aktiebolag. (K. M. 7/4 1911.)

2) Ett bolag hade med en hemmansägare (Gävleborgs län) träffat avtal om byte av hemmansdelar. Bolaget bekom genom bytet nära 12 hektar, därav 774 hektar åker och äng, av ett hemman, varav bolaget i det närmaste ägde övriga delar och vilket var beläget mitt för bolagets industriella anläggningar. Genom bytet skulle bolaget således få sin egendom sammandragen, varjämte en avsevärd minskning i skifteskostnader vid då pågående laga skifte skulle ernås. Hemmansägaren bekom i utbyte nära 2572 hektar, därav 15 hektar åker och äng. Enligt uttalande av två skif- tesgodemän skulle bytet tillskynda hemmansägarens jordbruk betydlig förmån. Han finge en större areal likvärdig såväl odlad jord som utmark med rikligare tillfällen till odling samt kortare väg till avsättningsort. (K. M. 2/7 1915.)

3) Ett bolag, som bedrev tillverkning av jordbruksredskap, hade köpt en fas- tighet om 55 tunnland inrösnings- och 30 tunnland avrösningsjord (Värmlands län). Såsom skäl för bifall till förvärvet åberopades, att plats för disponentbostad icke fanns å fabrikstomten, att bolaget för utförande av nödiga körslor måste hålla egna dragare, att förvärvet vidare vore behövligt för säkerställande av tillgång till livs- medel åt bolagets arbetare, samt slutligen att bolaget behövde fastigheten för utökande av sin tillgång på vattenkraft. I yttrande över ansökningen framhöll landsfiskalen i orten, att bolagets verksamhet vore gagnande för orten, att till följd av trångt ut- rymme för fabriken dess virke måst uppläggas å den inköpta fastighetens inägor samt att bolagets tillverkning vore i tilltagande och tarvade ytterligare utrymme för uppförande av egna byggnader. (K. M. 25/10 1918.)

4) Ett bolag, som bedrev tillverkning av träkol, hade köpt två hemmansdelar (Västerbottens län) om en sammanlagd areal av 46 hektar, därav 16 hektar inrös- ningsjord och 30 hektar avrösningsjord. Köpet hade förorsakats av det otillräckliga utrymmet för bolagets fabriksdrift. Å de inköpta områdena skulle uppföras bostäder för bolagets personal och anläggas trädgård samt drivas jordbruk för arbetarnas be- hov, varjämte befintlig skog behövdes för erhållande av ved åt bolagets arbetare. (KR. MoI/Ii 10180)

5) Ett bolag, som bedrev tillverkning och handel med trätjära och dess bipro- dukter, hade köpt en mindre hemmansdel (Gävleborgs län), bestående av ett inägo- skifte om 272 hektar och ett skogsskifte om 474 hektar. Å inägoskiftet voro bola- gets industriella anläggningar uppförda och fastigheten, belägen ej långt från järn- vägsstation, var behövlig för bolagets verksamhet. (K. M. 21/3 1919.)

6) Ett bolag, som idkade tegelbruksrörelse, hade av en tegelbruksägare köpt en hemmansdel (Gävleborgs län) om 39 hektar, därav gårdsskifte 5 och skogsskifte 34. hektar. Redan före köpet var gårdsskiftet till största delen taget i bruk för lertag. Skogsskiftet, som lämnat bränsle till tegelugnar och åt arbetarna, var så utnyttjat,

att behovet ej kunde fyllas mer än några få år. Förvärvet synes hava ägt rum i sam- band med tegelbruksrörelsens ”sättande på aktier.” (K. M. 3/6 1921.)

Gruvbolag.

Ett gruvbolag hade köpt en hemmansdel (Norrbottens län) om 624,46 hektar, varav cirka 32 hektar inägojord, dock endast 3 hektar odlad jord. Å hemmanet funnos vidsträckta fältspatfyndigheter, som bolaget skulle bearbeta. K. B. tillstyrkte bifall, enär fyndigheterna syntes vara av den usträckning, att ett frånskiljande av dem genom avsöndring icke lämpligen läte sig göra samt bolaget för övrigt vore i behov av såväl skogen som jordbruket för att i denna avsides belägna trakt (Vitvattnets sta- tion å Morjärv—Karungi järnvägen) kunna bedriva sin rörelse. (K. M. 30/8 1918.)

Kraftbolag.

Ett dylikt bolag i Gävleborgs län hade köpt ett skogsskifte om cirka 8 hektar, beläget vid en sjö. Bolaget behövde endast en del av området närmast sjön för att kunna reglera vattentillflödet för bolagets längre ned belägna kraftstation, men säl- jaren hade uppställt såsom villkor för försäljningen, att bolaget skulle köpa hela om- rådet, vilket vid hemmansklyvning utlagts som ett skifte för sig, enär om bolaget köpte endast en del av skiftet, återstoden bleve utan betydelse för stamhemmanet. (K. M. 12/12 1919.)

Ett annat kraftbolag i samma län hade köpt två genom ägostyckning frånskilda hemmansdelar, den ena om cirka 66 hektar, därav 7 hektar inrösnings- och 56 hek- tar avrösningsjord samt 3 hektar impediment, den andra om cirka 23 hektar huvud- sakligen avrösningsjord. Bolaget uppgav, att åkerjorden vore behövlig för uppföran- de av bostäder med trädgårdsland åt bolagets personal och att skogsmarken behöv- des för erhållande av byggnadsvirke och stolpar till kraftledningar. Distriktslantmä- taren vitsordade, att hemmanslotternas såväl in- som avrösningsjord kunde anses oundgängligen nödvändig för bolagets verksamhet. (K. M. 29/6 1921.)

Egnahemsbolag.

Syftet med dessa förvärv har varit att stycka de inköpta fastigheterna till egna- hemslägenheter (småbruk). Ett naket uppgivande av sådant syftemål har givetvis icke varit tillräckligt för erhållande av tillstånd, utan har det krävts någon utredning om den ifrågasatta styckningens lämplighet och genomförbarhet (plan för stycknin- gen). (K. M. 28/4 1911, 14/9 1917 och 28/1 1921). I det fall, då ansökan av dylikt bolag avslogs (K. M. 5/7 1907), hade vederbörande K. B. avstyrkt tillstånds beviljan- de, enär tvivel förefunnes, att sökandebolaget skulle komma att praktiskt genom- föra den uppgivna avsikten.

Bolag för drivande av hotell- eller pensionatrörelse.

Aktiebolaget Storliens högfjällspensionat hade köpt en hemmansdel i Storlien för utövande av sin verksamhet. (K. M. 30/4 1909.) Åre aktiebolag hade i Åre socken

köpt en mindre lägenhet och ett skogsområde om 43 hektar för anläggande av en större turistplats. (K. M. 12/8 1911.)

Flottningsföreningar.

En förening hade köpt ett utmed föreningens flottled beläget hemman (Jämt- lands län) för att obehindrat kunna få disponera hemmanets stränder och vatten, var- est damm- och rännbyggnader för flottleden voro uppförda, samt för att använda skogen å hemmanet för flottledens behov. (K. M. 23/8 1918.) En annan förening hade köpt en hemmansdel (Gävleborgs län) om cirka 57 hektar, därav nära 2 hektar åker. Fastigheten skulle användas till boställe åt föreningens förman. Skogsmar- ken var myrländ och vattensjuk och lämnade virke endast för husbehovet. (K. M.

16/5 1919.)

Strömrensmngsförlagsaktiebolag.

Bolaget hade köpt en hemmansdel (Västerbottens län) om nära 17 hektar, därav 772 hektar inrösningsjord och återstoden skogsmark och strand. Hemmansdelens stränder voro behövliga för bolagets timmersorteringsanläggningar och mark behöv- des till tomter för uppförande av arbetarbostäder. (K. M. 29/10 1915.)

Konsumtionsförening.

Föreningen hade köpt en hemmansdel (Gävleborgs län) om nära 12 hektar, därav 9 hektar skogsmark. På fastigheten skulle uppföras en byggnad för handels- lokal och bostäder åt affärens personal. (K. M. 30/7 1920.)

Mejeriförening.

Förvärvet avsåg en mindre hemmanslott (Jämtlands län). om cirka 30 hektar skogsmark. Föreningen behövde området för att kunna i någon mån åt sig säkerställa tillgång på nödigt bränsle. (K. M. 18/10 1918.) ;

Folkhögskoleförening.

En dylik förening i Norrbottens län hade inköpt en hemmansdel för att därå idka småbruk och fortsätta en folkhögskolas verksamhet. (K. M. 9/2 1912.)

Stuteriförening.

Föreningen hade till uppgift att verka för den nordsvenska hästavelns höjande genom anskaffande, uppfödande och tillhandahållande av avelsdjur. För detta ända- måls förverkligande hade föreningen inköpt en fastighet (Värmlands län), om cirka 200 tunnland åker och 500 tunnland skogsmark, vilken sistnämnda mark var synner- ligen lämplig till betesmark för avelsdjur. Landsfiskal och K. B. tillstyrkte bifall till ansökningen med hänsyn till föreningens allmännyttiga verksamhet. (K. M. 7/3

1919.)

Frälsningsarméns förlagsaktiebolag.

Bolaget hade köpt en hemmansdel i Orsa kyrkby om något över 9 hektar för att bereda frälsningsarmén en lämplig lokal. "Tomt med åbyggnader voro värda 7,500 kronor och skogsmarken, över 9 hektar, 500 kronor. (K. M. 22/12 1911.)

Fastighetsförvärv enligt förbudslagens 6 8.

Enligt förbudslagens 6 $ äga bolag och föreningar rätt att utan före- gående prövning av myndighet medelst inrop å exekutiv auktion förvärva fastighet utan avseende å dess beskaffenhet. Förvärvet såsom sådant är juridiskt sett slutgiltigt. Vill inroparen behålla den inropade fastigheten, åligger honom dock att, allt efter fastighetens olika beskaffenhet, antin- gen jämlikt förbudslagens 2 eller 3 $ hos Konungens befallningshavande söka godkännande av förvärvet eller jämlikt 4 $ söka Kungl. Maj:ts till- stånd att få behålla fastigheten. Vinnes ej dylikt godkännande eller till- stånd, skall inroparen avyttra fastigheten inom sådan tid, att lagfart å fån- get kan sökas, förr än tre år förflutit från det auktionen vunnit laga kraft. Antalet av bolag och föreningar gjorda inrop å exekutiv auktion redovisas i efterföljande tabell.

Antal exekutiva inrop enligt förbudslagens 6 $:

Väster- sad Väster- Norr- norrlands ra S bottens bottens S:ma län län län

Är Värm- Koppar- Gävle- lands län bergslän borgs län

1906 — —

907 = De

1908 SS Fx 1909 Am Jan

1910 — -—

I9II -— -—

1912 — 2 I I

Z 6 10 3

E I

1913 — 1914 — 1915 LEG 1916 — IOIZ — = ER 1918 — 1919 — = = 1920 — 1921 till 2/5 — >. — — Summa — 4 3 22 z

[SEE isen

[RE

| |

| | | | ESS | | | RR EEK Sven Sour FSS RNE 09, | SEr0S00

| las

IQ NN N

BB

Oo DS

Av tabellen framgår, att antalet fall, då förvärv enligt 6 $ förekom- mit, uppgår till 92, därav 4 i Kopparbergs, 3 i Gävleborgs, 22 i Västernorr- lands, 7 i Jämtlands, 32 i Västerbottens samt 24 i Norrbottens län. Under de första åren av förbudslagens tillämpning hava dylika förvärv varit något talrikare än under de senaste åren. Under år 1912 voro förvärven talrikast, 23 stycken, därav 11 i Norrbottens län. Om dessa 11 förvärv upplyser länsstyrelsen, att därmed avses 11 fastigheter, av vilka 10 tillhör- de ett i konkurs försatt aktiebolag.

Några närmare upplysningar om anledningarna till dessa fastighetsför- värv lämnas icke. Dock framhålles från samtliga håll, att något inrop av fastighet å exekutiv auktion för bolags räkning icke ägt rum under så- dana förhållanden, att auktionen kan antagas hava framtvingats för att åtkomma fastigheten.

Sådan tvångsförsäljning, varom Konungens befallningshavande äger förordna, därest av bolag eller förening å exekutiv auktion förvärvad fastighet inom vederbörlig tid icke avyttras, har endast i högst få fall måst tillgripas. I den Widénska utredningen omtalas endast tre fall, samtliga från Norrbottens län. I ett av dem blev dock Konungens befallningsha- vandes beslut upphävt av hovrätten. Enligt till förevarande undersök- ning från Norrbottens län ingången uppgift har sedermera ytterligare en tvångsförsäljning ägt rum. I övrigt omtalas dylik försäljning endast från Västerbottens län, där sådan förekommit i ett fall. Sammanlagt har alltså förekommit fem fall, då förordnande om tvångsförsäljning meddelats, var- vid dock, som nämnts, i ett fall förordnandet upphävts.

I de länsstyrelserna tillsända frågeformulären hade begärts upplys- ning, huru länsstyrelserna tillsåge, att stadgandet i 6 $ om försäljning av inropad fastighet efterföljdes. På denna fråga hava svar meddelats av läns- styrelserna i de fyra nordligaste länen. Länsstyrelsen i Västernorrlånds län meddelar, att den ansett sig äga att, därest upplysningar i detta av- seende icke annorledes vunnes hos vederbörande domhavande begära upp- lysning ur domstolens lagfartsprotokoll. Länstyrelsen i Jämtlands län meddelar, att förteckning upprättats över fastigheter, som vid exekutiv auktion inför länsstyrelsen inropats av bolag eller förening, och att för- teckningen kompletterats med uppgifter från de förutvarande kronofogdar- na å av dem sålda fastigheter. Länsstyrelsen i Västerbottens län upply- ser likaledes, att förteckning föres över alla av bolag och föreningar å exe- kutiv auktion inropade fastigheter, men anför därjämte att, därest godkän- nande av förvärvet ej vinnes eller anstånd med fastighets avyttrande €j

erhålles, länsstyrelsen införskaffar, sedan tre år förflutit från det auktio- nen vunnit laga kraft, uppgifter från domhavandena, huruvida inropad fastighet försålts. Länsstyrelsen i Norrbottens län uppgiver, att vederbö- rande utmätningsmän i länet förständigats att, samtidigt med insändandet av utsökningsdagböckerna, hos länsstyrelsen anmäla, huruvida under fö- regående kvartal fastighet exekutivt försålts till bolag eller förening. Hos länsstyrelsen föres förteckning över dylika såväl av utmätningsmännen som av länsstyrelsen exekutivt till bolag och föreningar försålda fastig- heter, varefter länsstyrelsen tid efter annan från vederbörande domhavan- de inhämtar, huruvida respektive fastigheter blivit ånyo avyttrade.

Förbudslagens kringgående.

De av bolag och föreningar gjorda, i det föregående behandlade fas- tighetsförvärven hava skett antingen på grund av den sagda associationer i förbudslagen medgivna rätten till vissa jordförvärv eller ock på grund av Kungl. Maj:t jämlikt 4 $ i lagen lämnade tillstånd. Det återstår nu att be- röra frågan, huruvida bolagen försökt kringgå lagen och genom s. k. bul- vanköp förskaffat sig herravälde över fastigheter, som de icke kunnat utan särskild prövning eller tillstånd förvärva.

Under kommissionens förut omnämnda enquéte hava uppgiftslämnar- na blivit tillfrågade, huruvida efter förbudslagens ikraftträdande sådana fastigheter, som bolag enligt denna lag icke vore berättigade att förvärva, blivit inköpta av styrelsemedlemmar, tjänstemän eller andra befattnings- havare hos bolag eller eljest under sådana omständigheter, att köpet kun- de antagas hava skett för ett bolags räkning. Enligt de inkomna svaren skulle inom Norrland, Dalarna och Värmland intill sommaren 1919 sådana ”bulvanköp” hava konstaterats inom sammanlagt 142 kommuner, och sam- manlagda antalet bulvanköp inom dessa kommuner uppgives hava uppgått till ej mindre än 565, varav på Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län kommo re- spektive 25, 80, 140, 150, 50, 70 och 50. Vid jämförelse med motsva- rande siffror, publicerade i den Widénska utredningen, vilken avsåg tiden till och med 1912, skulle bulvanköpen hava stegrats i frekvens under ti- den därefter. Men det är icke uteslutet, att åtskilliga av de bulvanköp, som upptagits i kommissionens förevarande utredning, redan förelegat vid tiden för Widéns utredning, ehuru de då ännu ej kommit till uppgifts- lämnarnas kännedom, och i så fall torde nämnda slutsats icke utan vidare kunna tagas för god. Från många håll framhålles även, att bulvanköpen

varit talrikast omedelbart efter förbudslagens tillkomst. Så mycket torde i allt fall dock kunna sägas, att bulvanköpen under de sex åren före 1919 icke minskats i frekvens.

De inkomna svaren på ovannämnda fråga hava utförligt behandlats i Del III av kommissionens betänkanden, vartill i övrigt hänvisas.

t

Förbudslagens inverkan på fastighetsomsättningen och på virkesupp- köpen från bondhemmanens skogar.

Under kommissionens enquéte tillspordes uppgiftslämnarna, huruvida inom förbudslagens område de enskilda skogsspekulanternas och jobbarnas jordförvärv tilltagit efter lagens ikraftträdande, huruvida en dylik even- tuell ökning vore att tillskriva det genom förbudslagen tillkomna hindret för bolag att uppträda som köpare av fastigheter samt huruvida det kun- de antagas, att denna ökning av de enskildas köp understigit eller översti- git antalet av de bolagsköp, som skulle hava ägt rum, därest förbudslagen ej kommit till stånd.

Av de inkomna svaren framgår, att bolagens utestängande från fas- tighetsmarknaden inom området för förbudslagens giltighet i allmänhet icke synes hava givit upphov till någon ökad frekvens i de enskilda spe- kulanternas och jobbarnas jordförvärv. Den ringa ökning i nämnda per- soners jordförvärv, som kunnat konstateras efter förbudslagens ikraftträ- dande, bör nämligen, anses det, helt och hållet tillskrivas konjunkturerna på trävarumarknaden. Undantag härifrån skulle endast vissa trakter av Jämtlands och Västernorrlands län utgöra, varifrån förspörjes, att bola- gens utestängande haft till följd ett ökat uppträdande av skogsspekulan- ter och jobbare.

I frågan, om det kan antagas, att den eventuellt föreliggande öknin- gen av de enskildas köp överstigit eller understigit antalet av de bolags- köp, som skulle ägt rum, därest förbudslagen ej kommit till stånd, äro uppgiftslämnarna i allmänhet — med stöd av den under årtionden för- värvade erfarenheten av trävarubolagens förvärv av bondhemman — i stort sett ense därom, att de enskilda, till jordbrukareklassen icke höran- de personernas fastighetsförvärv varken till antal eller omfattning mot- svara de fastighetsförvärv, som skulle hava gjorts av bolagen, därest ej

förbudslagen tillkommit. De farhågor, som på sina håll hystes vid förbudslagens tillkomst, att

denna lag skulle leda därtill, att man i stället för skogsköpande bolag skulle få en klass av skogsspekulerande enskilda personer och att enskilda affärsmän sålunda skulle taga vid, där bolagen nödgats sluta, synes sålun- da icke hava vunnit bekräftelse.

Jämte ovannämnda frågor om förbudslagens verkningar på fastig- hetsomsättningen innehöll det för förbudslagens område avsedda formu- läret även en annan fråga berörande nämnda lags verkningar, nämligen huruvida trävaruindustrien efter förbudslagens tillkomst i större omfatt- ning än förut uppköpt virke — avverkat eller på rot — från bondhemmanen eller förvärvat avverkningsrätt å dem. Svaren på denna fråga giva all- mänt vid handen, att det tillförene inom de norrländska skogsområdena så vanliga försäljandet till trävarubolagen av avverkningsrätt för vissa år å bondskogarna numera så gott som fullständigt upphört, en följd givet- vis av den genom lagstiftningen alltmera inskränkta tiden för avverk- ningsrätts bestånd. För att fylla sitt virkesbehov, i den mån det ej kunnat ske från egna skogar, hava trävarubolagen i stället i allt större omfattning börjat från bondhemmanen uppköpa på rot stående, utstämplad skog eller avverkat virke. Dylika köp hava tilltagit från år till år, omtalas det från alla delar av förbudslagens område.

På sina håll synes det vanligaste vara, att bönderna själva avverka och nedköra timret till vattendragen, där sedan försäljning sker till bola- gen eller enskilda uppköpare. Detta förfaringssätt betraktas mångenstä- des av bönderna som det förmånligaste, enär de då själva tillförsäkras större delen av de med timmerdrivningen förenade förtjänsterna. Ut- stämplingen av virket sker numera, i de län där skogsvårdsstyrelse finnes, i stor utsträckning av dennas personal till, såsom det från många håll fram- hålles, synnerligen stor fördel för bondskogarna, som härigenom bliva fö- remål för rationell avverkning; och allmänt erinras, att avverkningsrät- ternas försvinnande och ersättande med försäljning av timmer, som ut- stämplats av forstligt utbildad personal, varit av utomordentligt gynnsam betydelse för böndernas skogar.

Trävaruindustriens ökade uppköp av virke från bondskogarna är icke, framhålles det vidare, beroende på förbudslagens tillkomst, utan denna ök- ning är i stället dels en naturlig följd av avverkningsrätternas upphö- rande, dels att tillskriva den på trävarumarknaden alltmer ökade efter- frågan på skog till avverkning.

Besvarandet av ovan berörda frågor om förbudslagens verkningar för- knippas ofta med mera allmänna uttalanden om denna lag. I allmänhet

håller man sålunda före, att lagen haft en synnerligen välgörande inver- kan för bondeklassens bevarande och att den i stort sett motsvarat sitt än- damål. Skogsspekulanternas och jobbarnas förvärv av jordbruksfastighe- ter uppgå nämligen ej på långt när till det antal hemmansköp, som bola- gen utan tvivel skulle hava gjort, om förbudslagen icke tillkommit. En ef- ter nämnda lags ikraftträdande i stort sett oförminskad bondbefolkning till- föres därför samt på grund av avverkningsrätternas försvinnande avkast- ningen från skogar, som under andra förhållanden i många fall skulle va- rit i bolags ägo. Bland uttalanden av uppgiftslämnare, vilka kunna an- ses representera den inom förbudslagens område bosatta bondbefolknin- gen, torde man knappast finna något, som med ogillande omnämner den norrländska förbudslagstiftningen.

Förbudslagens inverkan på strävandena att arrondera skogsmark.

För att få kännedom om, i vad mån den norrländska förbudslagen till äventyrs haft inverkan på strävanden från bolagens och böndernas sida att genom arronderingar förminska olägenheterna av den vid laga skiften upp- komna och sedermera genom hemmansklyvningar och sämjedelningar allt längre fortskridna och ur skogsvårdssynpunkt olämpliga söndersplittrin- gen av skogsmarken inom; Norrland och Dalarna, upptog kommissionen i det för förbudslagens område avsedda frågeformuläret åtskilliga, nämn- da spörsmål berörande frågor.

Svaren på dessa frågor bestyrka i ett flertal fall, att skogsmarkens parcellering i talrika och oformliga ägoskiften verkat till stort men såväl för själva skogsskötseln som för skogsbrukets. ekonomi, och att en sön- dersplittring av skogsmarken omöjliggör en intensiv skogsskötsel. Dessa olägenheter hava jordägarna emellertid, efter vad meddelas, i vissa fall sökt undanröja genom tillköp av skogsskiften eller genom ägoutbyten. Här- igenom hava vunnits mera ändamålsenliga ägofigurer, lämpade för ratio- nell skogsdrift. I allmänhet synes det huvudsakligast hava varit de större bolagen, som strävat efter att på dylikt sätt sammanföra sina inom en kommun på många olika håll splittrade skogsmarker till ett mindre antal större sammanhängande skogskomplex. Böndernas skogar synas däremot endast undantagsvis hava varit föremål för dylika arronderingar. Orsa- kerna till att hos bönderna mera sällan kan konstateras någon strävan att giva åt skogsmarken mera ändamålsenliga ägofigurer torde främst vara att söka i de med dylika åtgärder förenade kostnaderna mer även däri,

ätt bönderna merendels äro mycket obenägna för ägoutbyten, genom vilka hemmanets hela skogsmark: skulle! komma satt förläggas alltför avlägset från gården: Man finner sig därför 1 att ha:ett flertal:skogsskifter på olika håll, erv eller flera mil från gården, endast den för husbehov erforderliga skogen finnes i inägornas närhet. Det framhålles emellertid; att ju mera bönderna: få intresse för modern skogsskötsel och komma tilbinsikt om'be- tydelsen! av större, .sämmänhängande skogsskiften; är det att förvänta, att de i större utsträckning skola deltäga i arbetet för de många spridda skogs- lotternas:sammanförändes till: större, sammanhängande skogsskiften.

Att: döma av uppgiftslämnarnas:svar på den i formuläret framställda frågan, huruvida bestämmelserna i den norrländska förbudslagen försvå- rat bolagens strävanden att:genom köp och: byten arrondera sina skogsmar- ker ochohuruvida: jämkning 1 lagen av sådan anledning är önsklig, vill det synas, som om nämnda strävanden icke:i någon större utsträckning skulle hava förhindrats av förbudslagen. Visserligen kan det ej förnekas, att det här och var skulle, sett ur bolagens synpunkt, vara förmånligt att förvär- va ett, något bondhemmanstillhörigt skogsskifte, som ligger instucket i ett bolags skogsmarker, men då dessa oftast ändock utgöra synnerligen bety- dande och sammanhängande arealer, torde ett dylikt förvärv ej hava nå- gonsstörre betydelse för skogsskötseln på bolagens skogsdomäner: Någon annan: jämkning i förbudslagen än ett underlättande av: byten av skogs- mark mellan bönderna och bolagen anses'där för icke önsklig. Att giva bo- lagen möjlighet att genom köp till någon del förvärva bondhemmanens stödskogar, vill manvej tillstyrka.

Anledningen till att uppgiftslämnarna i regel ej vilja tillstyrka en jämk- ningii förbudslägen; även om denna jämkning vore önskvärd ur skogs- vårdssynpunkt, är; såsom det allmänt framhålles, att man håller före, att det: med 'förbudslågen avsedda ändamålet, den: självägande 'bondeklassens bevarande, måhända: skulle äventyras, om förbudslagen mildrades därhän, att Bolagen! finge rätt att åtminstone delvis förvärva böndernas stödsko- gar.» Den norrländska förbudslagensbestämmelser synas i en alldeles sär- skild grad uippbäras av en enhällig opinion hos/den norrländska allmogen, och varje förslag att jämka på dessa bestämmelser mötes därför av miss- tro och sgensagor, efter vad framgår av de uttalanden, som kunna betrak- tas isom uttryck för bondbefolkningens åsikter, nämligen uttalandena från kommunalnämnderna. "Men även andra uppgiftslämnare, såsom landsfis- kaler,: hushållningssällskap och' odlingsråd, ställa sig icregel tveksamma och-avråda oftast från någon jämkning. Då dylik tillrådesvär det oftäst

under framhållande av, att betryggande former äro oundgängligen av nö- den för att jämkningen ej skall göra förbudslagen illusorisk.

Såsom nyss nämnts synas, böndernas skogar, främst på grund av kost- nadsskäl men även av andra orsaker, endast undantagsvis hava varit fö- remål för arrondering. En följd härav får anses vara, att man i allmän- het svarat nekande på den i formuläret framställda frågan, huruvida bo- lagens rätt att förvärva skog, som icke är att hänföra till stödskog, för- svårat böndernas strävanden att arrondera sina skogsmarker. Däremot framhålles det från åtskilliga håll; att därest hos bönderna funnits något större intresse för betydelsen av att giva skogsskiftena en ändamålsenlig form, det ej vore uteslutet, att det skulle visat sig, att bolagens rätt att för- värva viss del av avrösningsjorden skulle hava utgjort ett svårt hinder för bönderna att utföra några arronderingar, då i konkurrensen om skogs- skiftena bolagens större ekonomiska resurser utan tvivel skulle hava givit bolagen ett avgjort företräde framför bönderna.

Förbudslagens medgivande åt bolagen att förvärva viss del av hem- > manens avrösningsjord.

Bland de under kommissionens enquéte för förbudslagens område av- sedda speciella frågorna förekom även frågan, huruvida bolagens rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen varit till gagn för den jordbrukande: befolkningen.

Denna fråga har av uppgiftslämnarna i allmänhet omfattats med sär- deles stort intresse och i regel blivit föremål för ett synnerligen ingående och utförligt besvarande. Uppgiftslämnarna hava nämligen vid behand- lingen av detta spörsmål oftast ingått på frågan om bolagens jordförvärv i allmänhet, även de före förbudslagen skedda, och om dessa jordförvärvs betydelse för den jordbrukande befolkningen: Av uppgiftslämnarnas ställ- ning till denna vittomfattande fråga synes sedan hava varit beroende de- ras svar på frågan, huruvida bolagens rätt att förvärva hemmanens skogs- mark utöver stödskogen varit till gagn eller ej för den jordbrukande be- folkningen... De ingångna svaren giva på så sätt uttryck för de inom om- rådet för den norrländska förbudslagstiftningen rådande åsikterna om sag- da lagstiftning, samtidigt som de besvara den mera speciella frågan om dispositionen av hemmanens skogsmark utöver stödskogen.

Bland uttalandena från de uppgiftslämnare, vilka torde giva uttryck åt åsikter och stämningar, som förefinnas hos den norrländska bondbe-

folkningen, nämligen uttalandena från kommunalnämnderna, torde man knappast finna något, som ej med uttryck av oförbehållsamt erkännande omnämner den lagstiftning för den självägande, norrländska bondeklas- sens bevarande, som kom till stånd i och med förbudslagen. Såsom i det föregående erinrats, äro nämnda, allmogebefolkningen representerande uppgiftslämnare också synnerligen obenägna att tillstyrka någon som helst jämkning i denna lags bestämmelser av fruktan för att bolagens möjligheter till nya jordförvärv skulle vidgas i den grad, att lagens ändamål bleve äventyrat. Bolagens under årtionden pågående omfattande jordförvärv upphörde först med den norrländska förbudslagens ikraftträdande och be- traktas av dessa uppgiftslämnare såsom synnerligen ödesdigra för den norrländska bondbefolkningens ekonomiska och sociala oberoende och så- som orsak till undergången av en stor del av den norrländska självägan- de bondeklassen.

Av denna uppgiftslämnarnas syn på bolagens jordförvärv följer, att man i deras utsagor ytterst sällan finner något uttalande om att bolagens rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen varit till gagn för den jordbrukande befolkningen. Så gott som undantagslöst håller man före, att denna rätt tvärtom varit till skada för bondbefolkningen ej endast på den grund, att bolagens vidsträckta jordområden till följd därav stundom fått en avsevärd utökning, utan även och främst därför, att bo- lagens makt och betydenhet vuxit på bondeklassens bekostnad.

Liknande åsikter komma, om också i en något mindre bestämd form, i regel till synes i de från hushållningssällskapen, odlingsråden och lands- fiskalerna avgivna uttalandena. Man medgiver visserligen, att möjlighe- ten för bönderna att kunna försälja en viss del av hemmanens skogsmark till de stora trävarubolagen, som i regel vårda skogarna bättre än bön- derna, varit av betydelse för en förbättrad skogsvård, i synnerhet som sko- gens försäljning i annat fall säkerligen skulle hava skett till enskilda träva- ruhandlare eller mindre sågverksägare, vilka i de flesta fall omedelbart skul- le hava skövlat densamma. Bönderna hava också därigenom, att bolagen kunnat vid sidan av de enskilda spekulanterna uppträda såsom köpare av ifrågavarande skogar, ernått en högre köpeskilling än om endast enskilda spekulanter uppträtt såsom köpare. Vidare finnas i de inre, mera undan- gömda delarna av landet områden, där knappast andra än trävarubolagen äro köpare av skog. När därför försäljning av skogsmark från ett bond- hemman i en sådan trakt av en eller annan anledning varit nödvändig, har det varit till fördel för säljaren, att ett bolag kunnat uppträda såsom spe-

kulant. Numera känna också bönderna bättre till; värdet äv sin skog) så att något bortslumpande av ;skogsmarken för en obetydlighet icke torde förekomma.

Finnas sålunda vissa omständigheter, som tala för bolagens, rätt att förvärva hemmanens: skogsmark: utöver stödskogen, måste dock, framhålla sagda myndigheter, derina rätt ur andra synpunkter anses vara till, skada för den jordbrukande: befolkningen. För .det norrländska jordbruket är det i regel ett oeftergivligt villkor att äga skog i så-stor utsträckning, att den kan giva bonden möjlighet att genom försäljning av skogsprodukter trygga sin bärgning, i den mån denna ej kan vinnas enbart genom jord- brukets avkastning. Med jordbruksbefolkningens tillväxt ock den till följd därav allt längre gående jorddelningen/blir den nu som tillräcklig ansed- da stödskogen i en framtid otillräcklig... Den från bondhemmanen till bo- lagen försålda skogen skulle i viss utsträckning kunnat fylla behovet av stödskog. Därtill kommer, att i den till bolagen från bondhemmanen för- sålda skogsmarken ofta ingått mark, som lämpat sig för odling, i vilket måste anses synnerligen beklagligt, då därigenom möjligheten för; .bond- hemmanens framtida utveckling i avsevärd mån begränsats: - Skallden i förbudslagens 3 $ bolagen medgivna rätten att förvärva; viss del av bond- hemmanens mark kvarstå, är det därför av nöden, att bestämmelserna om vad som bör förstås med ”odlingsområde” - skärpas, så att för nyodling lämpad mark, jämte nödigt skogsanslag för å:denna mark upptaget jord- bruk, ej frånhändes bondbefolkningen och övergår i-bolags ägo.

Att bolagens rätt att förvärva skogsmark, som ej: är hänförlig till stödskog, i viss mån kan verka som hinder för böndernas strävanden att arrondera sina skogsmarker, därom, har erinrats i näst föregående avdel-

ning.

IV; Allmän motivering;

A. Lagstiftning angående utlänningars samt svenska bolägs och svenska ekonomiska föreningars förvärv av fast. egendom.

Jordkommissionens förslag, av januari 1920.

I fänusr! 1920 avgav jordkommissionen, förslag till ”lag angående in- skr änkning under viss tid i bolags och föremings rätt att förvärva. fast egendom 1 södra och mellersta Sverige”. Förslaget, vars lagtext är fogad vid detta betänkande (Bilaga A), avsåg huvudsakligen ett utsträckande av 1906 års nörrländska förbudslags stadganden att gälla bolags och förenin- sars förvärv av lantfastigheter även i övriga delar av låndet. Den före- slagna lagen skulle bliva provisorisk och dess giltighetstid begränsas till den 1 oktober 1922, vid vilken tidpunkt frågan angående kontroll å en- skilda personers, spekulanter och jobbare, fastighetsförvärv antogs kunna hava ordnats.

I! ett par punkter företedde den/föreslagna lägen olikheter + förhål- lande till der norrländska lagen: "Under det att enligt sistnämnda lag bo- lag äger att utan tillstånd förvärva den del. av ett hemmans avrösningsjord Ha impedimenter, vilken: prövas ej vara att hänföra till stödskog eller od- lingsområde, var enligt förslaget även förvärv av dylik jord beroende av tillstånd. Denna utsträckning av tillståndsplikten motiverades av kommis- sionetr därmed, att det vore nödvändigt att öva kontroll å bolags förvärv av all. slags till jordbruksfastighet hörande mark. ; Å andra sidan uppställ- de förslaget lindrigare villkor för :meddelande av tillstånd, därest det för- värvade, området ej. vore: hänförligt till inägor, odlingsmark eller: stödskog ändå fråga vore om just sådana ägostag.

Förslagets innebörd.

Även i en annan punkt förelåg en principiell åtskillnad mellan försla- get och den norrländska förbudslagen. Förslaget upptog nämligen icke någon motsvarighet till förbudslagens stadgande därom, att fastighet, som vid förbudslagens trädande i kraft ägdes av bolag eller förening och se- dermera alltjämt tillhört dylik samfällighet, vore undantagen från lagens tillämpning. Denna ståndpunkt föranleddes av kommissionens åsikt om nödvändigheten av att öva kontroll å bolags och föreningars fastighets- förvärv. Dock medgav förslaget så till vida en lättnad i bolags och före- ningars förvärv av sådan fastighet, som vid lagens eventuella ikraftträ- dande ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört ' dylik samfällighet, att vid prövning av ansökan om tillstånd till förvärv av dy- lik fastighet de lindrigare villkoren alltid skulle gälla.

I sin allmänna motivering till ovanberörda lagförslag erinrade kom- missionen därom, att den preliminära utredning, som då förelåg, bestyrkte det även av den dagliga erfarenheten bekräftade faktum, att under de se- naste åren jordbruksfastigheter i avsevärd, för att icke säga oroväckande omfattning frångått den verkligt jordbruksidkande befolkningen för att förvärvas antingen av bolag eller av enskilda personer utanför jordbrukar- nas klass. Vidare framhöll kommissionen, att den för det dåvarande icke vore i stånd att fatta bestämd ställning till frågan, vilka åtgärder borde fö- retagas för att hindra enskilda personers skadliga jordförvärv. I fråga om bolagens förvärv borde för södra och mellersta Sverige genomföras en lagstiftning av huvudsakligen samma art, som gällde för Norrland, Da- larna och Värmland. Härom anförde kommissionen bland annat följande:

”Det är visserligen obestridligt, att Norrland, de skogrika trakterna av Dalarna och Värmland äro de landsdelar, som — med hänsyn till den utveckling trävaruindu- strien av kända orsaker därstädes vunnit — mest hotas av bolagsförvärv. Att märka är dock, att även andra landsdelar finnas, där förhållanden, likartade med de norrländ- ska, äro rådande och där således en lagstiftning till förhindrande av bolagsförvärv är väl så betingad som i Norrland. Detta gäller särskilt Dalsland samt vissa delar av Västmanland och Närke, i vilka landsdelar bolagens fastighetsförvärv vunnit en om- fattning, som icke står bolagsväldets utveckling i Norrland mycket efter. Enligt kom- missionens åsikt bör det likväl ej ifrågakomma att inskränka den ifrågasatta lagstift- ningen till de med Norrland med hänsyn till naturbeskaffenheten eller eljest jämför- tiga landsdelarna. Liksom mot den norrländska förbudslagen framställts den inga- lunda obefogade anmärkningen, att gränserna för dess giltighetsområde blivit godtyck- ligt uppdragna, komme helt visst samma anmärkning att riktas även mot en lag, som

mer eller mindre utvidgade sagda gränser Fruktan för en sådan anmärkning är emel- lertid icke det avgörande skälet för kommissionens åsikt, att lagstiftningen ifråga bör avse de södra och mellersta delarna av landet :i deras helhet. Denna kommissionens åsikt sammanhänger med: den allmänna ståndpunkt, kommissionen intar till frågan om bolags rätt att förvärva fast egendom. . Kommissionen vill här nedan i korthet an- giva denna ståndpunkt.

Ett aktiebolag bildas i allmänhet för anskaffande av kapital till användning i ett visst syfte. Antingen tecknas aktiekapitalet eller i allt fall större delen därav utav några få kapitalstarka personer, som hava ett speciellt intresse av bolagets bildande, eller också utbjudas aktierna i allmänna marknaden. Då aktierna vanligtvis lyda å jämförelsevis små belopp och då möjlighet således finnes även för icke-kapitalister att ingå såsom delägare i bolaget, möta även för sistnämnda fall i regel inga svårig- heter för aktiekapitalets hopbringande. Uppstår sedermera, efter det bolagets verk- samhet börjat, behov av nytt kapital för verksamhetens utvidgande, anskaffas sådant på liknande sätt och i allmänhet med samma lätthet. Med hänsyn till denna aktiebo- lagens ekonomiska natur finnes således för dem en i åtskilliga fall så gott som obe- gränsad möjlighet till kapitalanskaffning, en möjlighet som icke tillnärmelsevis finnes i samma omfattning för den enskilde. Därest ett sådant bolag med obegränsade ka- pitalmöjligheter har till föremål för sin verksamhet utnyttjandet av jordegendomar, ligger det i sakens natur, att kapitaltillgångarna komma att användas till nya förvärv av sådana egendomar. På detta sätt kunna i den ena landsdelen såväl som i den an- dra latifundier bildas med ständ'g möjlighet till ytterligare utvidgning. Och följden härav varder, att i skilda bygder för olika bolag uppstår ett mer eller mindre full- ständigt jordmonopol. Det är ej nog med, att härigenom den självägande bondebe- folkningen i orten decimeras eller rent av försvinner, det övermäktiga välde inom orten, som jordmonopolet medför, blir för ortsbefolkningen i dess helhet tryckande och menligt. i olika hänseenden... Kommissionen vill härutinnan dels fästa uppmärk- samheten på det kända förhållandet, att inom en ort, där ett bolag har övermakten, uppstår ofta en social vantrevnad hos befolkningen, och dels påpeka det ogynnsamma inflytande på arbetsförhållandena och möjligheten att förvärva jord till egna hem, som kan utövas av ett bolag, vilket inom bygden förvärvat jordmonopol i större eller mindre utsträckning. Härvid är också att märka, att ett sådant jordmonopol i de ojäm- förligt flesta fallen är av beståndande art. Då bolagen i allmänhet arbeta på lång sikt, ske deras jordförvärv så gott som undantagslöst i syfte, att jorden för framtiden skall förbliva i bolagens ägo. Där ett bolag ej direkt har jordstyckningsrörelse till föremål för sin verksamhet, höra försäljningar av jordbruksfastigheter från bolag till undantagen.

På grund av vad sålunda anförts står det för kommissionen klart, att den nuva- rande 'omfattningen av bolagens fastighetsförvärv i olika delar av södra och mellersta Sverige icke är av avgörande betydelse för bedömande av frågan om erforderlighe- ten av lagstiftning till förhindrande eller kontrollerande av dessa förvärv, liksom å andra sidan ej heller sådan betydelse kan tillmätas den omständigheten, att beträffande åtskilliga och kanske de flesta bolag i nämnda landsdelar några berättigade anmärk- ningar mot skötseln av deras jordbruksegendomar icke kunna framställas. I sistnämn- da hänseende vill kommissionen framhålla, att det utslagsgivande i den föreliggande

frågan. bör vara icke de ekonomiska utan de sociala synpunkterna, För övrigt är kom- missionen övertygad därom, att även de nationalekonomiskå intressena bliva i stort sett bäste tillgodosedda: därigenom; att åtminstone jordbruksjörden med vad därtillsbör höra av:skög och-odlingsmark bibehålles'åt bondeklassen; 'som 'méd: svett och möda brutit jorden” och! som därå nedlagt generationers arbete och ansträngningar:

I anslutning till det förestående finner kommissionen det:ängeläget, att en lag- stiftning motsvarande den norrländska förbudslagstiftningen utan dröjsmål kommer till stånd för södra och mellersta Sverige, Givet är, att genom införandet av en sådan lag- stiftning ett ej obetydligt förfång kommer att inträda för de redan existerande bolag, som; hava, nyttjandet av jordbruksegendomar till föremål för sin verksamhet. Vid av- vägande mot varandra av de olika intressen, som härvid stå på spel, hyser kommissio- nen emellertid intet: tvivel därom, att de allmänna synpunkter å den föreliggande frå- gan, vilka kommissionen här ovan framhållit, äro av sådan räckvidd och bärkraft, att desamma med nödvändighet betinga ett ingripande från det. allmännas sida, även om därigenom de: särskilda bolagens intressen varda trädda för nära. Och gent emot .dem, som göra gällande, att genom införandet av en lagstiftning, som hindrar sydsvenska och mellansvenska, trävaru- eller andra bolag med jordbruksegendomars ; utnyttjande till sin uppgift att göra nya: förvärv av, fastigheter; all utvecklingsmöjlighet för dessa bolag blivit stängd, vill kommissionen påpeka det kända förhållandet, att de farhå- gor, som i sammanhang med den, norrländska förbudslagens tillkomst uttalades: beträf- fande lagens inflytande ;på den norrländska trävaruindustriens fortbestånd och; dess möjlighet till vidare utveckling, icke i någon mån motsvarats av verkligheten.”

Reservatio- I en vid förslaget fogad reservation hade hr Lindhagen dels föresla- I NO ””” git, att den norrländska förbudslagen skulle; utsträckas att äga tillämp- ning även i övriga delar av riket och att 3.3 i samma lag, vilken inne- fattar bestämmelse om rätt för bolag och föreningar att utan tillstånd förvärva den: del av ett hemmans ävrösningsjord med impedimenter, som av Konungens befallningshavande prövas ej vara att hänföra till stödskog eller .odlingsområde, skulle: upphöra att gälla; och. dels, framlagt förslag till iem provisorisk "lag angående förbud i vissa fall för enskild::person att besitta fast egendom” (Biläga B). Genomv detta förslag avsågs att med- dela bestämmelser, enligt vilka det skulle möjliggöras att medelst tvångs- försäljning ingripa mot enskilda personers olämpliga fastighetsbesittning, | "I avgiven reservation förmälde sig hr Johansson ävensom dåvarande ledamoten: av kommissionen hr Albin Hansson i huvudsak instämma i hr Lindhagens ssistberörda lagförslag. Även hr Wohlin uttalade: sig ioreser- vation för en lagstiftning rörande enskilda personers fastighetsförvärv av huvudsakligen det innehåll, som upptagits i herr Lindhagens förslag, samt hemställde,; att därest kommissionens , förslag rörande bolags..och föreningars fastighetsförvärv förelades riksdagen, samtidigt borde fram- läggas [förslag till! en sådan lag; som: innehölles i hr Lindhagens reserva-

tion, dock med de ändringar, som närmare omförmäldes i hr Wohlins egen reservation. Hr Olsson uttalade i reservation som sin åsikt, att med framläggande av kommissionens ovan behandlade lagförslag bort anstå, till dess lagförslag även rörande jobbares och andra enskilda personers skadliga jordförvärv hunnit utarbetas.

Över förslaget infordrade Kungl. Maj:t yttrande från överståthållar- FE ämbetet och länsstyrelserna, varjämte Sveriges skogsägareförbund till flekes UtiräR. Kungl. Maj.:t inkom; med utlåtande över förslaget. Länsstyrelsen. i Jön- den över för- köpings län: tillstyrkte,-förslaget.. : Länsstyrelserna i Kristianstads! och ER Älvsborgs län förklarade sig icke hava något att erinra mot detsamrma. Överståthållarämbetet yttrade, att förslagets genomförande icke för huvud-

staden vore av någon större betydelse eller kunde medföra någon särskild

olägenhet... I övriga yttranden anfördes huvudsakligen, följande.

Länsstyrelsen i Stockholms. län: , Inora länet förekomma försäljningar. av jord- bruksfastigheter endast .i ringa utsträckning till andra: bolag; än: jordstyckningsbolag. Då det. utmärkande för dessa bolag är, att deras jordförvärv har till ändamål! att-ut- stycka jorden till. tomter, och småbruk, blir. jordkumtuleringen i. bolagets hand endast tillfällig. . Med tillämpning av; de utav kommissionen uttalade: priniciper;, som! sängivas ligga till grund för lagförslaget, hade sålunda dessa bolag icke bort medtagas under lagens giltighetsområde. Från övriga jordförvärvande bolag. inom länet anser läns- styrelsen icke vara att befara några sociala olägenheter. Den föreslagna lagen anser länsstyrelsen sålunda icke vara behövlig vad Stockholms län vidkommer., Vid sådant förhållande och då länsstyrelsen anser, att lagar icke böra komma till stånd i;andra fall; än, då de äro behövliga, hemställer länsstyrelsen, att de: föreslagna inskränknin- garna i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom: icke måtte komma i till- lämpning inom Stockholms län. i

Länsstyrelsen. i Uppsala län: Länstyrelsen, som anser, att lagens helgd icke. bör äventyras genom missbruk; av provisorisk lagstiftning, finner sig, med framhållande av utredningens otillfredsställande beskaffenhet; böra avstyrka,;att det: remitterade försla- get lägges till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Särskilt under senare tider hava även här i länet bolag förvärvat,stora jordbruksfastigheter, i allmänhet dock icke i avsikt att för framtiden behålla jorden i bolagets ägo, utan för att bolaget först skall så långt som möjligt tillgodogöra sig egendomens skogstillgång samt därefter stycka egendo- men och försälja de särskilda lotterna. Sådana fastighetsförvärv -från trävarubolags sida äro således icke hinderliga för ”jordens bevarande i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand”, utan befordra snarare tillkomsten av nya självständiga jordbruk. Men"dessa bolagens fastighetsförvärv torde av andra skäl få anses lända till men för det allmänna, i det att dels ett befintligt skogskapital förbrukas, dels jordbruket å egen- domarna under den tid, de innehavas av bolagen, ofta blir mindre väl skött. Fänssty- relsen anser sig för den skull böra tillstyrka sådan lagstiftning, som av jordkommis- sionen nu föreslagits.

Länsstyrelsen anser sig emellertid tillika böra framhålla, att även enskilda per- scner förvärva större jordbruksfastigheter i liknande syfte som trävarubolagen samt att dessa enskilda spekulanters jordförvärv i allmänhet medföra större skada än bola- gens, i det att ofta skogsavverkningen bedrives mera olämpligt och jordbruket skötes sämre än av bolagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Kommissionens ifrågavarande förslag avser att verka för bevarandet av jorden åt den verkligen jordbruksidkande befolkningen. Att åtgärder i nämnda syfte äro behövliga även för de delar av riket, som icke beröras av de s. k. norrlandslagarna, torde icke kunna förnekas, även om missförhållandena med avseende å jordförvärven i dessa delar av riket icke äro så skarpt framträdande. Det måste emellertid anses anmärkningsvärt, att kommissionens förslag riktar sig allenast mot bolagens jordförvärv och detta ehuru jordförvärv av enskilda för spekulations- ändamål med avseende å jordens skötsel måste anses vida farligare än bolagens fastig- hetsköp. Så torde åtminstone vara förhållandet beträffande Östergötlands län, i fråga om vilket man för övrigt icke lärer kunna påvisa något tryckande bolagsvälde. Läns- styrelsen är förty av den uppfattningen, att, för den händelse syftet med ifrågavarande lagstiftning skall kunna i någon större omfattning tillgodoses, lagstiftningen måste ut- sträckas att omfatta även vissa fastighetsförvärv av enskilda.

På grund av det anförda hemställer länsstyrelsen, att jordkommissionens före- liggande förslag icke måtte föranleda någon vidare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida, men att kommissionen måtte erhålla i uppdrag att utarbeta nytt, om möjligt för riket i dess helhet gällande förslag, omfattande fastighetsförvärv såväl av bolag som av en- skilda.

Länsstyrelsen 1 Kronobergs län: Bolagens jordförvärv i Kronobergs län synas icke hava haft den omfattning, att den skäligen bör kunna anses innebära en överhän- gande fara för intresset att bevara jordbruksfastigheterna i den verkligt jordbruks- idkande befolkningens hand, som skulle kunna motivera en provisorisk lagstiftning av här ifrågavarande beskaffenhet. Ännu mindre kan detta vara fallet, så länge kristids- lagarna äga bestånd och i sin mån verka hämmande på egendomsspekulationen. TI allt fall skulle den ifrågasatta lagens syfte i stort sett förfelas, då de enskilda skogsspeku- lanternas förvärv av jordegendom, som här i länet torde vara mest ägnat att väcka betänkligheter, ju skulle såsom fallande utanför lagens räckvidd fortfarande få obe- hindrat fortgå. På grund av vad sålunda anförts anser sig länsstyrelsen för Krono- bergs läns vidkommande icke böra förorda det nu föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Så vitt länsstyrelsen av den lagförslaget bifogade utredningen eller eljest kunnat inhämta, har inom Kalmar län behovet av den nu före- slagna lagstiftningen hittills icke i någon större omfattning gjort sig gällande. Kom- missionen har emellertid ur såväl ekonomiska som sociala synpunkter påvisat synner- ligen viktiga skäl för den provisoriska lagstiftning, som ifrågasättes. Länsstyrelsen, som delar kommissionens åsikt om olämpligheten av en begränsning av förbudslagens giltighetsområde, vill därför icke motsätta sig ifrågavarande lagstiftning utan tillstyrker lagförslagets godkännande.

Länsstyrelsen i Gottlands län uppgav, att sammanlagda taxeringsvärdet å jord- bruksfastigheter inom länet för år 1918 utgjorde 60,452,000 kronor samt att härav be- löpte å bolag tillhöriga fastigheter ej fullt 2174 miljoner kronor, vilket belopp förde-

lade sig sålunda: å jordbruksbolag omkring g00,000 kr., å bolag, vilka idka kalkstens- brytning och cementtillverkning, omkring 1,050,000 kr. samt å andra industribolag, handelsbolag m; m. omkring 500,000 kr.

Vidare anfördes: Av värdet å jordbruksbolag tillhörande jordbruksfastigheter kommer närmare hälften å Skäggs aktiebolag, vilket tillkommit för uppodling av den betydande Martebo myr. ,Kalkstens- och cementbolagens fastigheter utgöras till huvud- sakligaste delar av kalkstensberg. Mot enskilda, vilka i spekulationssyfte inom länet förvärvat jordbruksfastigheter, torde nog i en del fall förefunnits berättigad anledning till anmärkning rörande det sätt, på vilket förfarits med fastigheterna. Bolags förvärv av jordbruksfastigheter här i länet torde däremot icke kunna sägas hittills hava med- fört missförhållanden, vilka ådagalagt behovet av inskränkning av bolagens förvärvs- rätt. Snarare har i åtskilliga fall den omständigheten, att fastigheterna kommit i bo- lags händer, möjliggjort fastigheternas fulla utnyttjande. Vid berörda förhållande och då enligt länsstyrelsens åsikt en sådan inskränkning i den fria förvärvsrätten, som in- nefattas i det föreliggande förslaget, icke bör äga rum för andra landsdelar än sådana, där såsom i Norrland ett verkligt behov därav gör sig gällande, finner sig länsstyrel- sen icke böra tillstyrka den föreslagna lagens tillämpning å Gottlands län.

Länsstyrelsen i Blekinge län: För den händelse en lagstiftning av nu ifrågava- rande art överhuvud kan anses vara erforderlig, något som beträffande Blekinge län icke synes bestyrkas av den utav jordkommissionen verkställda utredningen och ej heller vinner stöd av den erfarenhet, länsstyrelsen har rörande förhållandena inom länet, har länsstyrelsen för sin del ej något att erinra mot formuleringen av lagför- slaget ifråga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Då det, såsom ifrågavarande lagförslag avser, gäller att förekomma jordförvärv, som samhälleligt sett äro mindre önskvärda, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke uppmärksamhet borde ägnas icke endast bolag och föreningar utan jämväl och måhända i än högre grad enskilda köpare, särskilt av den kategori, som ej tillhör den jordbrukande befolkningen. Åtminstone synes för- hållandena i detta län därtill giva anledning. Av det utredningsmaterial, som kom- missionen åstadkommit, måste anses framgå, vad länsstyrelsen jämväl ur sin egen er- farenhet anser sig kunna bestyrka, att bolags förvärv av jord inom detta län icke hittills länt till egendomarnas försämring eller eljest medfört social olägenhet; och då köparen varit s. k. jordstyckningsbolag, som för rimliga pris återförsålt delar av in- köpt egendom, kan det snarare sägas, att vinning uppstått genom den sålunda uppkom- na bildningen av nya självägande jordbrukare. Ett fullt lika fördelaktigt omdöme kan knappast sägas angående jordförvärv av enskilda, åtminstone om dem som ägt rum un- der de senare åren.

Emellertid synes kommissionens betänkande giva vid handen, att den föreslagna lagstiftningen anses behövlig till stävjande av missförhållanden i orter, belägna i mera nordliga delar än detta län; och mot förslagets avfattning har länsstyrelsen ej funnit något att erinra, helst förslaget i det väsentliga överensstämmer med den s. k. norr- ländska förbudslagen samt lagen den 30 maj 1916 om inskränkningar i rätten att för- värva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

Länsstyrelsen i Hallands län: För länets vidkommande synes något egentligt behov av den ifrågasatta lagstiftningen icke föreligga. Då emellertid, därest lagbe-

stämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med den s. k. norrländska förbudslagen skulle befinnas nödiga jämväl för andra delar av riket än dem, där denna lag för när- varande gäller, något undantag från deras tilämpningsområde väl näppeligen borde ifrå- gakomma, skulle länsstyrelsen icke hava tvekat latt tillstyrka dylika lagbestämmelser jämväl för länets del, därest länsstyrelsen vårit övertygad, att deras ändamål — nämli- gen” att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand — på den- na väg bleve väsentligen uppnått. Då emellertid länsstyrelsen härutinnan delar den av kömmissionsledamöten Wohlin uttalade uppfattningen, att ett Kkoncessionssystém vid handel” med jordegendom, för att icke förfela' sitt ändamål, bör syfta till ätt förhindra den svenska jordens övergång i händerna på alla slag av ägare, som ur olika synpunk- ter äro olämpliga såsom innehavare av svensk jord, samt att sålunda föga är att vinna med' en lågstifttiing, som endåst förbjuder bolags och föreningars jordförvärv, men läm- nar fältet öppet för såväl ”bolagsbulvaner” som 'enskilda jordspekulanter, anser sig länsstyrelsen böra biträda det av denne framställda yfkandet; att därest förevarande lågförslag: framlägges, "proposition bör avlåtas jämväl med förslag till lagbestämmelser i den riktning, som i herr Wohlins reservation angivits: i

; Länsstyrelsen Göteborgs och: Bohus.län;. Länets. jordbruk: är. till väsentligaste del i smärre jordbrukares hand. : Sålunda. understiger mer än nittiofem procent av samtliga brukningsdelar till arealen 20 hektar. ;; Visserligen hava under krisåren, jord: bruksfastigheter, inom; länet. i. någon 'större utsträckning än vanligen varit fallet växlat ägare, men överflyttning av, jord på ägare, vilka icke, tillhöra. den. verkliga, jordbru- kande befolkningen, synes dock, såsom naturligt är i detta småbrukarlän, hava ;före- kommit endast i, några undantagsfall. Under åberopande. av vad:-sålunda erinrats får länsstyrelsen uttala såsom sin uppfattning, att beträffande detta län den ifrågasatta lag- stiftningen åtminstone för närvarande icke är erforderlig,

Länsstyrelsen i. ,S karaborgs län: Erfarenheten likaväl som den föreliggande ut- redningen torde oförtydbart ådagalägga behovet av åtgärder från statsmakternas sida för att inom jämväl. ifrågavarande delar. av riket bevara jorden.i iden verkligen jord- bruksidkande befolkningens. hand:; ; Behovet av lagstiftning i i sådan mktning lärer väl således icke vidare kunna ifrågasättas;

; Kommissionens lösning ;av frågan måste Sioellertd betecknas såsom plillfe dett lande, Känt är i-huru hög grad; de, enskildas spekulationsköp i jordbruksfastigheter särskilt under ;de senaste åren utövat ett synnerligt. skadligt inflytande på jordbruksnä- ringen, och i avsevärd :omfattning medfört jordens överflyttning till andra än verkliga jordbrukare. Kommissionens egna, på den förebragta utredningen grundade uttalanden i motiven visa äver, att kommissionen tydligen anser de enskilda spekulanternas: jord- förvärv. hava varit väda skadligare. för jordbruket och: skogsskötseln i ;södra. och mel- lersta delarna ;av vårt land än bolagens, mot vilkas flertal kommissioren icke, anser sig kunna framställa, några. berättigade anmärkningar beträffande skötseln avi deras: jord- bruksegendomar. I

Ehuru-länsstyrelsen:väl inser, att betydande svårigketer möta. för: Asia omunaar det av en lagstiftning, som smidigt ansluter. sig. till det förefintliga behovet och .på samma gång blir effektiv gent emot den påtalade enskilda spekulationen, finner läns- styrelsen dock, i likhet med kommissionens flertal,. en sådan lagstiftning med hänsyn till de i södra och mellersta delarna av Sverige rådande förhållandena vara i högre

grad : påkallad än ,lagbestämmelser ; enbart rörande bolags i och. föreningars jord- förvärv.,

Av det sagda:torde följa, att då det. föreliggande :förslagetoicke träffar de vä- sentliga missförhållanden, som kräva: att: avhjälpas, något egentligt gagn avilagstiftnin- geniicke är att förvänta. Länsstyrelsen: får:alltså hemställa, att förslaget sådant det nu föreligger ej må läggas, till grund för lagstiftning i ämnet. ) l

Länsstyrelsen:i Örebro län: Av kommissionens -betänkande framgår, att aktie- bolagens! ägovälde:i: fråga om tjordbruksfastigheter inom länet är synnerligen: omfat" tande: »-Det: är emellertid: huvudsakligen i de stora skogsområdena irlänets norra, västra och södra delar; sor 'bolagehs ifrågavarande förvärv gjorts, varemot ifråga: onv slätt- bygden och därvarande egentliga jordbruksfastigheter bolagens: markinnehav torde va- ra tämligen obetydligt: : i

Den knappa tiden har icke lämnat länsstyrelsen möjlighet att” detaljerat” under- söka, huruvida. bolagens inköp av jordbruksfastigheter under senare år i någon större omfattning fortgått. Såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta; har emellertid:denna utveck- ling snarare av- än tilltagit,; Den icke obetydliga procentuella ökning med avseende å taxeringsvärdet å av bolag innehavda jordbruksfastigheter inom länet (torde härvid- lag icke böra tillmätas alltför stor betydelse, då denna”ökning till stor del torde bero därpå, att bolagens fastighetsinnehav i övervägande grad utgöres av skogsegendomar, vilkas taxeringsvärde under nämnda period här i länet höjts i avsevärt större mån, än vad fallet varit i fråga om egentliga lantbruksfastigheter.

Beträffande härefter verkningarna utav bolagens fastighetsförvärv hyser länssty- relsen den mening, att ett vittomfattande bolagsvälde icke kan anses ur social synpunkt gagneligt och vill i följd härav — ehuru enligt länsstyrelsens uppfattning och erfaren- het ett statsingripande i det enskilda näringslivet sällan, medför lycklig påföljd — icke ställa sig principiellt avvisande till en lagstiftning, som avser att begränsa och reglera bolags förvärv av jordbruksfastighet.

I anledning. av, förslagets stadgande i 5 $ därom, att tillstånd för -bolag eller förening att förvärva inägojord i allmänhet icke finge meddelas med mindre med för- värvet avsåges att främja allmännyttigt ändamål, anförde samma länsstyrelse: Läns- styrelsen får i anledning härav erinra, att bolag, som å landsbygden driver industriell verksamhet icke sällan — utan avsikt i övrigt att förvärva vidsträckta områden — finner sig nödgat att inköpa en närbelägen jordbruksfastighet .för att erhålla foder till dragare eller säkerställa. behovet, av mjölk och. andra lantbruksprodukter för sina arbetares räkning. Enahanda behov att inköpa jordbruksfastighet kan föreligga exem- pelvis av den anledning, att fastigheten erfordras för tillgodogörande av ett ström- fall, för ökad uppdämning av vatten eller för förekommande av skadeståndskrav eller andra invändningar med anledning av bolagets verksamhet. . Det synes uppenbart, att förvärv av .sådan och. liknande art icke bör vara av beskaffenhet, att av lagstiftningen förhindras, men med den lydelse nyssberörda bestämmelse i. förslaget. erhållit, torde tillstånd härtill endast -i undantagsfall kunna. påräknas. Ifrågavarande, bestämmelse bör därför enligt länsstyrelsens.bestämda uppfattning i allt fall ändras därhän, att för- värv av mark, som i- förevarande fall avses, må kunna tillåtas, förutom då förvärvet avser att främja allmännyttigt ändamål, då sådant -med hänsyn till bolagets rörelse måste anses av behovet synnerligen påkallat.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Vad Västmanlands län vidkommer, torde icke så mycket själva åkerjorden varit föremål för spekulation från bolags och enskildas sida som fastmer egendomar med skog till avsalu. Lagen den 13 juni 1919 om till- fälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo har i hög grad bidragit att stävja spekulationen i sistnämnda slag av fastigheter. Det är, enligt länsstyrelsens mening, på denna väg lagstiftningen i förevarande avseende bör fortgå. Om densamma skärpes därhän, att beträffande fastighet, som förvärvats efter viss dag, skogsvårdsstyrelses medgivande till all annan avverkning än till husbehov måste infordras, torde all spekulationslusta beträffande skogsfastigheter upphöra och jorden stanna i deras händer, åt vilka den bör bevaras. En sådan lagstiftning når ej endast bolag och föreningar utan även enskilda, den förhindrar de i ekonomiskt av- seende skadliga följderna av såväl bolags och föreningars som enskilda spekulanters jordförvärv, på samma gång den befrämjar indirekt det syfte, den ifrågasatta lag- stiftningen huvudsakligen inriktat sig på, eller ”den sociala trevnaden”.

Länsstyrelsen anser sig därför böra avstyrka det föreliggande lagförslaget och tillåter sig i stället hemställa, huruvida icke en skärpning i ovan antydd riktning i la- gen den 13 juni 1919 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo bör komma till stånd.

Det anmärkes, att kommissionen i motiveringen till sitt förslag uttalat sig för en dylik skärpning av den provisoriska skogsskövlingslagen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Enligt länsstyrelsens mening lida både plurali- tetens och reservanternas förslag av den ofullständigheten, att de taga hänsyn endast till den ena sidan av området för en jordlagstiftning, nämligen den sociala. Huru viktig och nödvändig att beakta denna sida än må vara, så utgör den dock, som sagt, blott den ena. En genomförd jordlagstiftning, som till fullo skall tillgodose samhäl- lets intressen, måste även taga i betraktande den ekonomiska sidan. Av de tre faktorer, som äro verksamma vid varje produktion — kapital, arbete och jord — är den sist- nämnda ej den minst viktiga. Innehav av densamma måste därför anses medföra ovillkorliga skyldigheter gent emot samhället lika väl som rättighet för detta att tillse, att varje ytenhet jord även är i mån av sin alstringsförmåga verksam i produktio- nens tjänst. Både det av kommissionens majoritet och det av reservanterna framlagda förslaget presumera, att jord i händerna på dem, som enligt lagstiftningen skulle få be- sitta densamma, användes på ett från samhällelig synpunkt förnuftigt sätt. Finnes ej denna förutsättning hos förslagsställarna, hava de enligt länsstyrelsens mening medve- tet stannat på halva vägen till målet, som synes böra vara en lagstiftning, vilken bl. a. tillgodoser de ej jordägandes intresse av att största möjliga produktion åvägabringas. Nu torde man emellertid, efter vad erfarenheten tydligen giver vid handen, ej kunna a priori utgå från att de, som vare sig enligt kommissionens majoritets eller reser- vanternas förslag skulle få innehava så att säga ett jordäganderättsprivilegium, även äro skickade till eller villiga att begagna detta på ett för de samhälleliga intressena till- fredsställande sätt. Under sådant förhållande är det utan vidare givet, att en jord- lagstiftning, som ej tar sikte på detta krav, icke heller kan anses fylla måttet på en god och fullständig sådan. För att detta skall kunna sägas vara fallet måste enligt läns- styrelsens åsikt den sociala lagstiftningen kompletteras med en ekonomisk, en allmän vanhävdslag, som stadgar påföljd för underlåtenhet att fullgöra vad som borde vara

men tyvärr ej är en hederssak för varje jordägande svensk man : att väl hävda svensk mark. ;

Det synes länsstyrelsen så mycket märkligare, att något sådant lagförslag ej i detta sammanhang framlagts eller att åtminstone antydan om behov därav gjorts, då såväl majoritet som reservanter framhållit, hurusom jobbare i jordegendomar skynda att efter en inköpt egendoms devastering åter avyttra densamma, sedan gröda, kreatur mi. m. försålts. Detta synes ådagalägga det oavvisliga behovet utav en lagstiftning med det av länsstyrelsen angivna ändamålet. Det torde för övrigt vara uppenbart, att även om jorden återfaller i bondehänder, men i vanvårdat skick, så kan varken bondeklas- sen eller den befolkning, som är hänvisad att inköpa jordbruksprodukter, därmed sägas vara betjänad. För att detta skulle vara händelsen erfordrades, att jorden kunnat av bondeklassens representant förvärvas för en så billig penning, att hans närings ränta- bilitet lämnade honom medel i handen för att åter sätta jordbruket i stånd. Automatiskt borde ett sådant pris åkomma jorden, därest en allmän vanhävdslag stadgade skyldig- het för alla jordägare att bringa jord och skog i full hävd. Jordvärdena komme då all- tid att beräknas med hänsyn tagen till sådana skyldigheter. För skogsbrukets vid- kommande torde medlet till att vinna åsyftat resultat ligga uti en lagstiftning, som mer än den nuvarande betonar skogsvårdsstyrelsernas fiskaliska uppgift. Vad jord- bruket åter angår, anser länsstyrelsen botemedlet vara att söka uti en vanhävdslag, vid sidan av vilken statliga åtgärder för spridande av kunskap samt för understöd- jande av förbättringsarbeten å jorden böra intaga ett framstående rum. För båda — skog såväl som jordbruk — är kreditfrågans ordnande, möjligheten till skogsbelå- ning och reglering av den sekundära jordkrediten, av vital betydelse. Möjligen in- vändes mot den tankegång, som varit bestämmande för länsstyrelsen vid avfattande utav ovanskrivna uttalande, att efter utfärdande av en koncessionslag en damm skulle sättas för egendomsjobbarnas framfart och en vanhävdslag av nyss angivna skäl därför bliva obehövlig. Länsstyrelsen anser sig emellertid med den erfarenhet, som särskilt under senare år vunnits om det mänskliga förvärvsbegärets förmåga att finna utvägar till att kringgå lagarna, kunna förvisa sådana tankar till de överdrivna förhoppningarnas område.

I anslutning till förslagets 5 8 anförde samma länsstyrelse: I lagen bör en sär- ställning givas de bolag, som hava till uppgift att främja egnahemsbildandet och tjäna kolonisationsintresset, allt under förutsättning att de för dessa bolag gällande ordnin- gar innehålla bestämmelser dels om begränsad utdelning till aktieägarna dels om rätt för det allmänna att i deras styrelser insätta representant och genom särskild revisor deltaga i granskningen av deras förvaltning. Avser koncessionsansökan inköp av jord för att arrondera redan innehavande område, bör detta kunna beviljas på de villkor, som den beslutande myndigheten kan finna skäligt för varje fall uppställa.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen anser genomförandet av kommis- sionens förslag vara av omständigheterna påkallat och har vid granskning av förslaget icke funnit anledning till någon huvudsaklig anmärkning mot detsamma. Dock synes vara nödvändigt, att en dylik lagstiftning kompletteras dels med nödiga föreskrifter för förhindrande av dess kringgående genom inköp för bolagen av enskilda s. k. bul- vaner och dels med nu provisoriskt gällande lagstiftning till skydd mot enskilda spe-

kulanter av jord, sedan densamma blivit omarbetad med ledning av numera vunnen erfarenhet på detta område.

Sweriges skogsägareförbund i skrivelse den 18 mars 1920: Om man bortser från de rena jordstycknings- och egnahemsbolagen, vilka förbundet i denna framställning lämnar helt ;å sido, torde det höra till undantagen, att bolag förvärva fastigheter i avsikt att bedriva jordbruksrörelse. Snarare söka bolagen vid sina jordförvärv und- vika inköp av allt för mycket åkerjord. Orsaken härtill torde vara, att bolagen i. all- mänhet äro av den uppfattningen, att jordbruk bäst bedrives av privata jordägare och att: några: nämnvärda ekonomiska förmåner ej äro att vänta av bolagsdrift på jordbru- kets område. Även i bolagskretsar är man ;sålunda; fullt på det klara med, att åker- jorden i allmänhet bör innehavas av en självständig jordbrukarklass. På grund här- av är risken för att bolag skola slå under sig inägojord mycket liten.

Kommissionens utredning om ökningen i bolags :jordbesittningar visar ju även, att denna ökning är mycket obetydlig. Densamma torde helt: bero på bolagens skogs- förvärv samt; på att.:bolagens samtliga :skogsegendomar vid de senaste fastighetstaxe- ringarna höjts i taxeringsvärde relativt högre än andra fastigheter. Förbundet för- menar av denna anledning, att hela denna provisoriska lagstiftning är opåkallad. Kommissionen vill. inskrida mot en fara, som knappast existerar... Det är ej bolagens utan de enskilda: jobbarnas jordförvärv, som i realiteten medfört ödesdigra verkningar.

Skulle :en lagstiftning sådan som: den av. kommissionen föreslagna. komma ratt ifrågasättas, så måste förbundet i ett bestämt hänseende påyrka undantag från det av kommissionen föreslagna. absoluta förbudet för bolag att förvärva inägpjord, då så- dant förvärv icke direkt kan anses ”främja allmännyttigt ändamål”,

Bolagens jordbesittande avser så gott som undantagslöst att idka yrkesmässig och man torde väl numera även äga rättatt säga rationell skogsskötsel. För bedrivande avs en smed den: moderna skogsvetenskapens krav överensstämmande skogsvård kräves emellertid tillgång dels på dugliga skogsmän i förvaltares och'skogvaktares ställning ochsdels på yrkeskunniga, fast anställda skogsarbetare. Ävenså måste skogsbruket hava en pålitlig tillgång till dragare å skogarna. "Denna arbetsstyrka, väre sig den nu utgöres av skogsförvaltare (jägmästare, forstmästare), skogvaktare och förmän eller fasta skogsarbetare, måste; ovillkorligen vara bosatt å arbetsfältet, d..v. s. ute å de sko- gar, varest, han har :sin verksamhet. ; För detta ändamål måste skogshanteringen dispo- nera -en sviss' mängd inägojord. Det möter nämligen i regel svårigheter för dessa i avlägsna Iskogsbygder verksamma tjänstemän ocharbetare att kunna få'i allmänna han- deln inköpa de för:deras uppehälle viktigaste livsmedlen. Dessa personer måste där- för ovillkorligen förutom bostäder häva åt sig upplåtna små jordbruk; å vilka dessjäl- va kunna producera dessa livsmedel. | Skogshanteringen »behöver med andra sord; hava tillgång till /boställsjörd för -sina skoögsarbetåre och:skogstjänstemän av! olika grader. Detta är ett oeftergivligt villkor för att en verkligt rationell skogsskötsel skall kunna bedrivas. . Den å bolagens skogsfastigheter:förefintliga inägojorden börjar även i allt större -omfattning disponeras för detta; ändamål. Man kan för närvarande iakttaga en påtaglig strävan att utnyttja de större skogsdomänernas inägojord till. hem för de,-be- folkningsgrupper, med vilkas hjälp:den rationella vården av vårt lands större skogs- fastigheter: skall genomföras. Förbundet kan, icke finna det vara annat: än! lyckligt detta, »att. de arbetsstyrkor, som skogsbruket kräver, organiseras som bofasta, ur livs-

medelssynpunkt självförsörjande jordbrukare i stället för att kaserneras gruppvis å skogarna.

Skall nu detta behov av boställsjord för de skogsägande bolagens tjänstemän och arbetare städse kunna tillgodoses, så kan det stundom tänkas inträffa, att ett bolag be- höver inköpa någon inägolott, som ligger i anslutning till dess skogsfastigheter. Ett sådant förvärv skulle emellertid komma att hindras av kommissionens föreslagna for- mulering av $ 5, enligt vilken bolag i regel skulle få förvärva inägojord blott om all- männyttigt ändamål därigenom främjades. Även om arbetet för genomförandet av en bättre skogsvård får anses vara till gagn även för det allmänna, torde det väl vara ovisst, om sådana jordförvärv, som här ovan omtalats, direkt kunna rubriceras som ”all- männyttiga”. Då det här är ett verkligt skogsvårdsintresse det gäller, så får förbun- det därför påyrka, att sådan omformulering göres av $ 5, att däri uttryckligt säges, att bolag äger rätt att förvärva inägojord och odlingsmark ej blott då allmännyttigt ändamål därav främjas, utan även då sådan jord erfordras för bosättande av bolags skogstjänstemän, skogvaktare och fasta skogsarbetare.

Vad åter beträffar bolagens besittande av skog och skogsmark, är förhållandet ett helt annat än beträffande inägojorden. Jordkommissionen uttalar själv, att bola- gens skogsvård i allmänhet får anses vara god och att desamma innehava och förvalta sina egendomar på lång sikt, d. v. s. under uthålligt skogsbruk. — — — Det är även ganska naturligt, att bolagen inrätta sin skogshushållning efter denna norm. De skogsägande bolagen äro så gott som undantagslöst förenade med träförädlingsin- dustrier av olika slag såsom sågverk, trämasse- och cellulosafabriker, pappersbruk m. m. samt därjämte även i stor utsträckning järnhantering. Dessa verk ävensom vid dem förefintliga arbetarbostäder och anläggningar av olika slag representera 1 regel stora kapital, vilkas förräntande i mycket hög grad avhänger av en jämn till- försel av virke och träkol. Möjligheten att täcka verkens behov av dessa råvaror ge- nom inköp i allmänna marknaden är ju alltid oviss, och därför utgöra de skogsägande bolagens egna skogstillgångar de reserver, vilka nu såväl som i framtiden skola trygga företagens råvarutillförsel. Det är därför ett förstahandsintresse för bolagen att å sina skogsfastigheter bedriva en verkligt rationell skogsvård, syftande till att icke blott för ögonblicket utan jämväl för framtiden hålla produktionen uppe. Denna bolags- skogarnas egenskap av råvarureserv gör, att bolagen i allmänhet äro mycket benägna att iakttaga stor sparsamhet med sina egna skogstillgångar. De ej så sällan hörda ut- talandena, att bolagen i regel avverka sina skogar för hårt, äro därför knappast med rätta förhållandet överensstämmande, samt torde härleda sig från personer, vilka, utan att äga kännedom om ett företags totala skogstillgång och därpå grundade avverknings- plan, basera sina omdömen på till äventyrs iakttagna omfattande kalavverkningar på viss plats, vilka avverkningar emellertid kunna vara ur skogsvårdssynpunkt både berätti- gade och nödvändiga med hänsyn till beståndens beskaffenhet på denna plats.

Att en bättre skogsvård i regel kan förväntas på de större skogsinnehaven än på små skogsbruk beror i övrigt ej blott på, att de förras ägare med hänsyn till den med skogen förenade förädlingsverksamheten och däri bundna kapital hava ett mycket starkt eget ekonomiskt intresse av god skogsvård, utan även på vissa utpräglade eko- nomiska särdrag hos skogsbruket som näringsgren samt på att de tekniska förutsätt-

II

ningarna för en god skogsvård äro tillfinnandes blott om skogsskötseln bedrives å stora, väl avpassade och formade hushållsenheter. a Rn SE äte Utse | ett sr | rr IK yn AR RR. ER KD ÄRR AS ET ” VD —-— GR OR | |

Å större skogsfastigheter — och bland dem då även bolagens — framdrives så- lunda så att säga av de ekonomiska lagarnas eget tryck en rationell skogshushållning, medan å små eller illa formade skogsbruk på grund av skogens ojämna avkastning i förening med bristande kapitalstyrka och tekniska svårigheter för skogsskötseln rov- drift av skogen ligger mycket nära till hands.

rr RR I pensle I pero"? Säk ee | fr — ——— — — I FA | — - I OR RAR RA bbc”

Med vad i det föregående anförts har förbundet velat visa, att en verkligt ratio- nell skogshushållning med åtföljande full produktion från skogsmarken i stort sett en- dast kan påräknas, om skogshanteringen bedrives å stora och väl avpassade förvalt- ningsenheter. För dylika skogsfastigheters förvaltning användes i regel bolagsformen, enär såväl administration som finansiering då ofta blir lättare. Att förbjuda bolagen skogsförvärv blir då detsamma som att förbjuda skogsmarkens övergång till den grupp av ägare, i vars hand den största produktionen erhålles från denna mark. Dispensvä- gen står ju visserligen öppen, men det synes förbundet vara oegentligt, att de ägare, som bedriva den bästa skogsvården, skola nödgas söka tillstånd att köpa skog, medan de, som sakna förutsättningar att sköta sina skogar eller kanske förvärva skog i rent jobberisyfte, skola äga fria händer.

De svenska skogsmarkernas produktion har numera en så oerhört stor betydelse för landets ekonomi, att det förvisso ingalunda är likgiltigt, om dessa marker besittas av ägare, som vilja och kunna hålla skogen vid full produktion eller ej. Det bör san- nerligen vara mycket starka sociala skäl, som på bekostnad av skogsproduktionen skola få frammana en utveckling, som resulterar i skogarnas uppdelning på små bruk. Om inägojord, odlingsmark och nödig husbehovsskog (med undantag som förut sagts om jord för skogsarbetarbostäder m. m.) bibehållas i den jordbrukande befolkningens hand, synas emellertid några sociala vådor väl knappast vara att befara av bolagens skogsbesittande. Vid sådant förhållande kan förbundet knappast finna det vara lämpligt att lagfästa ett förbud för bolag att förvärva skogsmark.

Förbundet får därför hemställa, att sådan ändring göres i lagförslaget, att bolag äger rätt att utan annan prövning, än som i norrländska förbudslagen i motsvarande fall kräves, förvärva den del av ett hemmans skogsmark, som ej, enligt vad i det föl- jande säges, anses böra medfölja hemmanets jordbruk.

Skulle bolagen på detta sätt erhålla rätt att förvärva sådan skog, som ej är nöd- vändig att bibehålla vid jordbruken, så uppstår frågan om huru stor del av ett hem- mans skogsareal, som kan anses vara omistlig. Jordkommissionen har ej närmare in- gått härpå utan har ansett det böra prövas i varje särskilt fall, huru stor skogsareal som skall utgöra stödskog. Kommissionen har emellertid därvid ej fullt klargjort, vad den innefattar i begreppet stödskog. Det är alltså oklart om stödskog blott skall vara husbehovsskog eller om stödskogen jämväl skall omfatta avsaluskog utöver husbehovs- skogen. Då denna fråga är av stor betydelse, vill förbundet något uppehålla sig vid densamma.

Stödskogsbegreppet framfördes först av norrlandskommittén i dess betänkande den 27 oktober 1904. Såsom motiv för anordnandet av stödskogar har anförts såväl

av nämnda kommitté som ock i ett flertal övriga inlägg i jordfrågan, att stödskogen vore nödvändig för att skänka de små jordbruken besuttenhet samt att lämna dem be- tesmark och nyodlingsmöjligheter. Vad särskilt beträffar besuttenheten, så har det an- setts, att det vore ett villkor för jordbrukarnas sociala trevnad, att de kunde föda sig av sina egna fastigheter. Då emellertid jordbruken i skogstrakterna och särskilt då i de norrländska ofta voro svaga och lämnade en ojämn och opålitlig avkastning, så skulle dessa skogsbygdernas jordbruk behöva stödet av avsaluskog, vilken kunde sä- kerställa försörjningen, då skörden sloge fel eller i övrigt större kontanta utgifter krävdes, exempelvis för skatter. Stödskog har därför ansetts vara erforderlig sär- skilt i Norrland, där jordbruken äro svaga, och i konsekvens härmed ha de i den norrländska förbudslagen föreskrivna stödskogsarealerna varit störst längst norrut och sedan blivit mindre ju längre mot söder man kommit. Tydligast synes detta i Värm- land. I detta läns nordligaste socknar med ren norrlandsnatur skall till varje själv- ständigt jordbruk höra 15 hektar skog plus en skogsareal, som är lika med tre gånger ställets åkerareal (ej inägoarealen); i länets mellan-socknar, vilka hava en natur jäm- förlig med Dalarnas, kräves 10 hektar plus en skogsareal lika med två gånger åker- arealen och i länets sydligare skogssocknar kräves 5 hektar plus en skogsareal lika stor som åkerarealen. Här har alltså tydligt tillämpats den principen, att ju bärkraf- tigare jordbruket är, dess mindre behöver avsaluskogen vara. I södra Värmland äro sålunda de lagfästa stödskogarna föga större än rena husbehovsskogar. I de delar av södra Sverige, där den nu föreslagna lagen skulle komma att tillämpas, torde väl jordbrukets betingelser med hänsyn till klimat och jordmån ingalunda vara sämre, men väl i allmänhet mycket bättre än i nämnda delar av Värmlands skogsbygder. En- ligt i norrlandslagen tillämpade principer skulle stödskogen alltså kunna ytterligare minskas i södra Sverige. Stödskogen skulle då emellertid praktiskt taget komma att bliva detsamma som husbehovsskog. Förbundet får då ifrågasätta, om för södra Sverige föreskriften om stödskog ej lämpligen borde kunna utbytas mot sådan om häusbehovsskog. Detta synes så mycket hellre kunna ske, somm jordbruken i södra Sverige -— även i skogstrakterna — bevisligen äro fullt bärkraftiga även om de ej äro förenade med avsaluskog.

Vidtoges en sådan ändring i lagförslaget, skulle detsamma beträffande skogen bliva betydligt klarare än vad nu är fallet. Kommissionens uttryck i 8 5: ”skogs- mark, som må anses efter ortens förhållanden erforderlig såsom stöd åt fastighets jordbruk”, kan nämligen giva rum för snart sagt vilken tolkning scm helst. Även i goda jordbrukstrakter kunna efter denna formulering stora avsaluskogar till äventyrs komma att anses lämpliga som ”stöd för jordbruket” och bolagens rätt till skogsför- värv skulle därmed praktiskt taget avskäras. Förbundet är därför av den meningen, att. förbudet för bolags skogsförvärv, om sådant förbud nu överhuvud taget skall an- ses behöva ifrågakomma, bör inskränkas till den del av en fastighets skogsmark, som med hänsyn till ortens förhållanden må anses vara erforderlig att täcka fastighetens eget behov av skogsprodukter av olika slag, d. v. s. till husbehovsskogen.

Förutom att en sådan formulering av $ 5 är en ren konsekvens av den norr- ländska förbudslagen, så tala även många realskäl för densamma. Under alla förhål- landen lära väl med hänsyn till de små jordbrukarnas ekonomiska förhållanden de stödskogar, som kunna tänkas tilldelas eller bibehållas vid de mindre jordbruken,

komma att vara av en tämligen begränsad areal. Dessa stödskogar komma sålunda alltid att höra till de små skogsbruk, där de ekonomiska och skogligt tekniska, till van- vård av skogen ytterst ledande hindren mot en rationell skogsvård göra sig gällande. Att ett tilldelande av stödskogar i större omfattning sålunda skulle leda till förmin- skad skogsproduktion och därför ur skogsvårdssynpunkt är en mindre önskvärd åt- gärd, det torde väl numera knappast kunna bestridas. Å andra sidan torde knappast för de självständiga jordbruken några avsevärda olägenheter komme. att uppstå av att vid dem skog blott bibehölles i den omfattning, som kräves för säkerställande av går- dens eget virkesbehov. Att besuttenheten och bärigheten av jordbruket härigenom ej bleve lidande, har förut sagts. Den å utmarken befintliga, verkligen odlingsbara ”od-= lingsmarken” finge ju i varje fall enligt $ 5 ej förvärvas av bolag, och för dess skull behövde sålunda ej hela skogen bibehållas vid hemmanet.

Vad slutligen beträffar stödskogens värde för jordbruket som betesmark, så har det ju (Norrlandskommittén) framhållits, att just behovet av betesmark vore ett myc- ket starkt skäl för att skogsmark utöver husbehovsskogen (d. v. s. stödskog) skulle bi- behållas vid jordbruken. Detta skäl har emellertid, som förbundet här nedan vill visa, numera förlorat all giltighet. Givetvis behöver det mindre jordbruket tillgång till bete, särskilt i skogsbygderna, där djurskötseln städse blir av större betydelse än sädesod- lingen. Därmed är emellertid ej sagt, att det gamla skogsbetet bör bibehållas. I den rationellt skötta skogen växer föga gräs. I och med detsamma att stödskogen skötes i syfte att genom skogsavkastning vara ett stöd för jordbrukarens ekonomi, så upp- hör denna skog att vara duglig till betesmark. I kärrsträckningar och gläntor kan visserligen något gräs finnas, men hopsamlandet av detta vållar djuren mera arbete, än gräset ur näringssynpunkt är värt, och de insiktsfulla jordbrukarna utdöma där- för enstämmigt detta slags bete. Skall stödskogen duga till bete, måste den därför först raseras som skog. Att tala om stödskogens lämplighet som betesmark är så- lunda oriktigt. Såväl den jordbrukstekniska som skogliga sakkunskapen är numera fullt ense om, att allt kompromissande mellan skog och bete på samma mark är av ondo och länder båda dessa hushållsformer till skada. Det rationella jordbruket krä- ver för betet särskilt avgränsade och behandlade områden, vilka med hänsyn till de värdefullare betesväxternas krav att få vara utan konkurrens om markfuktigheten och solljuset skola vara helt befriade från skog av varje slag. De gamla föreställ- ningarna om svagt skogbeväxta hagmarker har den moderna beteskulturen fullstän- digt utdömt. Det gamla argumentet om stödskogens betydelse som betesmark bottnar sålunda i föråldrade och felaktiga föreställningssätt, som det moderna jordbruket och skogsvården ej kunna godkänna. Nu är det ju visserligen så, att bete å skogsmarken alltfort bedrives allmänt i skogsbygderna och måhända ännu under någon tidsperiod framåt, delvis på grund av gällande stängselförordning, kommer att där bibehållas. Men detta förhållande — att de rationella driftsmetoderna ej så hastigt kunna tränga igenom i skogsbygderna — torde väl ej böra läggas till grund för och förankras i lag- stiftningen. Denna bör väl snarare taga sikte på och söka framhjälpa moderna drifts- former inom jordbruket. Betesfrågan i skogsbygdernas jordbruk bör sålunda ordnas ej genom tilldelande av vidsträckta arealer för blandad skogs- och betesproduktion, utan genom avsättandet nära inägorna av lämplig mark, avsedd för rationell beteskul- tur. Härför lämpa sig först och främst avdikningsbara mossar och vidare all skogs-

mark, som är något så när jämn och ej alltför torr och stenig. Det torde här ej vara lämpligt att närmare ingå på huru goda betesmarker skola anordnas. Förbundet vill blott framhålla, att kraven på markbeskaffenheten ej äro så särdeles stora, utan att det huvudsakligast kommer an på markens behandling. På grund härav möter det i fler- talet fall inga svårigheter att i direkt anslutning till inägojorden avsätta lämpligt be- tesområde.

Med vad i det föregående anförts har förbundet velat visa, dels att i södra Sve- rige stödskog, i den mån i detta begrepp innefattas avsaluskog, ej är behövlig, vare sig för att tillförsäkra jordbruken besuttenhet eller för att ordna deras betesfråga, samt dels att ett vidhållande av stödskogstilldelning kommer att sänka den genomsnittliga av- kastningen från landets skogsmarker. På grund därav får förbundet påyrka, att förbudet för bolags skogsförvärv, om sådant förbud alls skall anses lämpligt, in- skränkes till. den del av ett jordbruks skogsmark, som kan anses utgöra lämplig hus- behovsskog.

Efter vederbörlig remiss avgav lagrådet den 14 maj 1920 utlåtande över förslaget. En ledamot avstyrkte, att förslaget upphöjdes till lag un- der framhållande, bland annat, att för närvarande knappast syntes finnas anledning till en dylik lagstiftning. Twvå ledamöter framhöllo, att de so- ciala olägenheter, som förorsakades av bolags förvärv i större omfattning av lantfastigheter, motiverade ett ingripande av lagstiftaren i en eller an- nan form för missförhållandenas undanröjande, att det med hög grad av sannolikhet kunde antagas, att ökningen av bolags och föreningars fastig- heter icke vore ringa, att det låge i sakens natur, att ökningen alltjämt komme att fortgå, om ej genom statsmyndigheternas ingripande hinder däremot restes, samt att vid lagstiftning på området tillika erbjöde sig möjligheten att, såsom i förslaget skett, i huvudsak följa den för nordligare Sverige gällande förbudslag, som hunnit prövas och vars verkningar icke torde visat sig vara av den art, att de borde avskräcka från försöket att tillfälligt utsträcka dess tillämpning med nödiga modifikationer till övriga delar av riket. Förty funno sig dessa två ledamöter icke böra avstyrka, att en lag av ifrågavarande beskaffenhet genomfördes.

Lagrådets fjärde ledamot framhöll huvudsakligen följande. Av före- liggande uppgifter kunde knappast dragas den slutsatsen, att bolags för- värv av jordbruksfastigheter i södra och mellersta Sverige hittills åtmin- stone kunde anses i någon mån utgöra en fara för den självägande jord- brukarklassen eller inverka skadligt på jordbruksnäringen såsom sådan. Däremot vore det vitsordat, att enskilda spekulanter i jord, framför allt i skogsfastigheter, fore hårdhänt fram med fastigheter, som av dem upp- köptes; och det hade i utredningen angående den norrländska förbudsla- gens verkningar såsom den allvarligaste punkten framhållits, att denna lag

Lagrådets utlåtande över för- slaget.

Sveriges in- dustriför- bunds med fleres yttran- de över för- slaget.

givit friare spelrum åt nämnda skadliga krafter. Då det vore sannolikt, icke minst på grund av erfarenheterna från norrlandslagens tillämpnings- område, att de enskilda spekulanternas fastighetsförvärv komme att ökas, om 'en lagstiftning med förbud endast mot fastighetsförvärv av bolag och föreningar komme till stånd, syntes en sådan lagstiftning icke vara att tillråda. Med hänsyn till den framskridna tidpunkten blev förslaget icke före- lagt 1920 års riksdag.

Sedermera inkom yttrande över förslaget från Sveriges industriför- bund, Svenska bankföreningen, Järnkontoret, Järnverksföreningen, Sven- ska cellulosaföreningen, Svenska trämasseföreningen och Svenska pap- persbruksföremngen i en gemensamt undertecknad skrivelse av den 28 juli 1920. I den sålunda gjorda framställningen instämde Svenska trävaruex- portföremngen och Sveriges skogsägareförbund, vilka tillika åberopade en av dem till kommissionen ingiven skrivelse av den 31 januari 1920, vars innehåll i sammandrag återfinnes i skogsägareförbundets här ovan refe-

rerade yttrande av den 18 mars 1920.

I skrivelsen den 28 juli 1920 anföres bland annat följande: För bolagens vidkommande framgår av den till betänkandet fogade tabell 1, att taxeringsvärdet å dessas innehav av jordbruksfastighet i mellersta och södra Sve- rige från år 1910 till år 1918 blott ökats från 6,20 Yo till 7,34 Jo. Om man tar i be- traktande den högkonjunktur ifråga om skogs- och jordbruksprodukter, som varit rådande under de senare krigsåren, ävensom det förhållandet, att under nämnda pe- riod taxeringsvärdet å bolagsfastigheter blivit avsevärt höjt i förhållande till andra fastigheter, lärer man få medgiva, att de angivna siffrorna ingalunda peka på nå- gon omedelbar fara från bolagens sida för den självägande bondbefolkningens fort- bestånd i dessa landsdelar, utan fast mera äro ägnade att verka i hög grad lugnande i detta avseende. Att med den enaståend2 snabba utveckling, som den vanligen i bo- lagsform arbetande svenska storindustrien haft under det senaste decenniet, även bo- lagens fastighetsinnehav i någon mån ökats, är en fullt naturlig sak. Om man över huvud anser industriens utveckling för en glädjande företeelse, som är till fördel för vårt land, lärer man få finna sig i, att denna utveckling kiäver ett visst ökat ut- rymme.

Ser man åter på kommissionens andra huvudmotiv, den sociala vantrevnad, den ogynnsamma utveckling av arbetsförhållandena och den svårighet att förvärva jord till egna hem, som kommissionen antagit vara förenad med större bolagsinnehav av fast egendom, så finner man, att kommissionen ansett sin egen uppfattning i dessa frågor axiomatisk. Detta är emellertid ingalunda förhållandet. Det kan råda nog så delade meningar därom, huruvida anledning till social vantrevnad är mera förefintlig på så- dana orter, där ett större jordägande industribolags resurser medgivit träffande av omfattande och kostsamma anordningar till befolkningens bekvämlighet, trevnad och

hälsa, än på landsbygden i övrigt. Frågan förtjänar i varje fall, att man gör sig mö- dan av en undersökning, innan man utgår från ett visst antagande såsom givet. En- dast genom en dylik undersökning kan för övrigt utredning vinnas om den relativa vikten av denna fråga i förhållande till samhällets intresse av viktiga industrigrenars ostörda utveckling. Vad vidare angår svårigheten att förvärva jord till egna hem, så synes kommissionen hava förbisett, att det ligger i industriföretagens eget intresse att i möjligaste mån främja arbetarnas bostadsförhållanden och att den egnahemsbildning, som under senare åren ägt rum i vårt land, i mycket stor omfattning kommit till stånd under medverkan av de större industriföretagen. Ifråga om arbetsförhållandena i öv- rigt gäller detsamma, och det synes oss svårt att förstå, att den omständigheten, att ett industriföretag är ägare till mark i större omfattning, i och för sig skall vara ägnad att medföra en ogynnsam utveckling av arbetsförhållandena, vilka för övrigt numera i stor omfattning regleras under medverkan av arbetarnas egna organisationer. I den mån missförhållanden i nu angivna avseenden förekomma, torde dessa böra motverkas genom direkta lagstiftningsåtgärder. Men det synes oss föga förnuftigt att för främ- jande av egnahemsbildning och arbetsförhållanden tillgripa en så vittomfattande åt- gärd som att förbjuda industribolagen att förvärva mark, som de anse behövlig för betryggande och utveckling av sin verksamhet. I varje fall bör detta icke ske, förr- än det blivit vederbörligen utrett, att andra lämpligare vägar ej stå till buds.

Om sålunda den förebragta utredningen icke givit något stöd för kommissio- nens påstående, att den föreslagna lagstiftningen ur sociala synpunkter är av ett trän- gande behov påkallat, så är detta än mindre fallet, om man ser frågan ur den natio- nalekonomiska synpunkten av jordbrukets och skogens rationella skötsel, i det den verkställda utredningen, såsom ovan framhållits, synes giva vid handen, att bolagen i allmänhet icke sköta sina jordbruksegendomar sämre än enskilda, och att de i regel sköta sina skogsmarker bättre.

Av det anförda torde framgå, att grunden till den föreslagna lagstiftningsåt- gärden är att söka mindre i konstaterade missförhållanden än i ett teoretiskt-socialpo- litiskt resonemang, vilket ingalunda är oomtvistligt.

Kommissionen synes icke hava tillräckligt beaktat den väsentliga skillnaden mel- lan förhållandena i Norrland och det övriga Sverige. I Norrland, där inemot en tred- jedel av all jord vid lagens införande innehades av industribolag och där bolagens vi- dare förvärv raskt fortskredo, kunde med något fog talas om en fara för jordbrukets och den jordbrukande befolkningens undanträngande i kampen mot skogsindustrien, och det är förklarligt, att man ansåg nödigt att, i avbidan på rationellare åtgärder till jordbrukets och bondeklassens stödjande, tillsvidare sätta en gräns mot vidare bolags- förvärv. I Norrland kunde sålunda med visst fog sägas förefinnas ett slags nödläge, som kunde anses motivera en förbudslagstiftning tillsvidare av ifrågavarande art, trots den hämmande inverkan denna måste få på den norrländska trävaruindustrien. Om ett sådant nödläge kan det icke vara tal beträffande landet i övrigt, som blott i enstaka undantagsfall företer förhållanden jämförliga med de norrländska.

Än mera betänkligt är emellertid, att kommissionen icke fäst behörigt avseende vid den hämmande inverkan, som lagförslagets genomförande otvivelaktigt måste få för den industriella utvecklingen. Frågan gäller ingalunda blott redan befintliga bolag, utan jämväl de nya industriföretag i bolagsform, som av den fortgående industriella

utvecklingen nödvändiggöras. Och det får icke förbises, att det icke blott är bolagen såsom sådana, som drabbas av de i lagförslaget uppställda hinder och svårigheter, utan i sista hand den mycket betydande del av landets industri, som kräver bolagsformen för att vinna erforderlig ekonomisk styrka och konkurrenskraft gent emot utlandet, och som förutsätter innehav av fast egendom i större omfattning. Det är alltså ett allmänt intresse av fundamental vikt och icke blott vissa privatintressen, som man har att väga mot de intressen, som av kommissionen ansetts påkalla den föreslagna lag- stiftningen. Den industri, varom här är fråga, inskränker sig icke till trävarurörel- sen, utan omfattar jämväl annan industri, särskilt den för mellersta och södra Sve- rige viktiga bruksrörelsen.

Vilken verkan kan nu lagförslagets genomförande och tillämpning förväntas få för denna industri? Av förslagets syfte och ovan relaterade innehåll torde framgå, att den föreslagna lagen med all sannolikhet kommer att i stort sett verka såsom för- budslag. Förut befintliga industribolag med större jordinnehav komma endast i un- dantagsfall att medgivas ytterligare jordförvärv, och nya industriföretag i bolagsform komma att möta de största svårigheter vid förvärvet av de jordområden, som de be- höva såsom underlag för sin verksamhet. Vad detta betyder för utvecklingen särskilt av trävaruindustrien torde vara lätt att inse. Utan tillgång till egna skogar, som sä- kerställa minimitillgång på virke, kan den å skogsprodukter baserade industrien näppe- ligen påräkna någon utveckling. Vem vill bekosta flottleder, bygga sågverk, trämasse- fabriker, pappersbruk, arbetarebostäder och andra anläggningar, om man icke har säkra garantier för att en tillräcklig virkesmassa för verkens drift för framtiden kan erhållas? Konkurrensen i våra dagar tillåter icke, att dylika anläggningar drivas i mindre skala eller mer eller mindre hantverksmässigt. Skall industrien kunna leva, måste den till- låtas utveckla sig invm tillräckligt stora enheter. Utvecklingen går vidare i den rikt- ningen, att industriföretagen måste driva förädlingen av sina produkter allt längre. Att anskaffa det ekonomiska underlaget härför lär näppeligen låta sig göra, om industrien i lagstiftningen möter hinder för tryggande av sin råvaruanskaffning. Uthållig skogs- skötsel kräver större skogsarealer, och erfarenheten har, såsom kommissionen även själv medgivit, otvivelaktigt givit vid handen, att de större skogsägande bolagen ingalunda vårda sin skog och tillvarataga dess produkter sämre än de mindre skogsägarna, utan att förhållandet i stället är det motsatta.

Det lider sålunda intet tvivel, att den ifrågasatta lagstiftningen är ägnad att i hög grad hindra och försvåra beståndet och utvecklingen av en industri, som är av stor betydelse för landets ekonomi. Den nationalekonomiska betydelsen härav får icke underskattas, och även om de sociala synpunkterna hava sitt berättigande vid sidan av de nationalekonomiska, får man vid deras vägande mot varandra icke glömma, att åsidosättandet av de nationalekonomiska synpunkterna är förenat med vådor även i so- cialt avseende.

De ogynnsamma verkningarna på trävaruvindustriens utveckling av den s. k. norr- ländska förbudslagen hava i viss mån neutraliserats därigenom, att det lämnats bola- gen Öppet att fritt förvärva sådan skogsmark, som icke är att hänföra till stödskog eller odlingsområde, ävensom sådan fastighet, som förut är i annat bolags ägo. Även härför skulle emellertid enligt förslaget krävas särskilt tillstånd i södra och mellersta delarna av riket. Denna skärpning av norrlandslagens bestämmelser, när det gäller de

delar av landet, där även efter kommissionens uppfattning faran för bondeklassens undanträngande är långt mindre än i de områden, där norrlandslagen är gällande, kan icke undgå att förefalla synnerligen opåkallad. Såsom skäl för densamma har kom- missionen ej heller kunnat anföra annat, än att det ur social synpunkt är angeläget att öva kontroll på allt bolagsförvärv av jordbruksfastighet, och att det ur samma syn- punkt icke är likgiltigt för det allmänna, vilket bolag som äger en fastighet, då dennas övergång från ett bolag till ett annat kan medföra högst kännbara följder för orts- befolkningen. Sammanställer man detta med kommissionens uttalande på annat ställe i lagförslagets motivering, att det ur social synpunkt är angeläget att förhindra, att ett bolag genom större jordförvärv erhåller alltför dominerande ställning i orten, så synes man härav svårligen kunna draga annan slutsats, än att en av de ledande grund- principerna vid den föreslagna lagens tillämpning är avsedd att bliva, att i möjligaste mån förhindra, att ett större bolag, som redan innehar avsevärda jordområden, förvär- var ytterligare jord vare sig av mindre bolag eller av andra, ävensom att sammanslag- ning av flera jordägande bolag till ett större bolag i allmänhet skulle möta hinder i den nya lagen, Denna är sålunda att anse såsom direkt riktad mot den fortgående kon- centration inom skogs- och trävaruindustrien, som enligt vad ovan framhållits, är en nödvändig förutsättning för bibehållande och utveckling av dennas konkurrenskraft. Härigenom kommer även skogens behöriga skötsel och utnyttjande att försvåras. Granskar man kartorna över vårt lands skogsegendomar i bolags ägo, skall man finna, att på många håll en mycket stark söndersplittring av dessa egendomar förefinnes. Ägostycken, tillhöriga ett bolag, ligga inströdda i flera andra bolags ägor. Endast ge- nom ett sammanläggande av dessa ägolotter till vissa helheter kan möjliggöras en verk- ligt rationell skötsel av skogsmarken och en ekonomisk virkesuttagning, flottning m. m. Härigenom kan tillsynings- och skogspersonal minskas, upphuggna ägogränser slopas m. m. Tendensen under senare år har även, icke minst i Norrland, varit att genom byten och köp söka få större enhetlighet till stånd. Att dessa strävanden, som avse att koncentrera de olika bolagens ägor i sammanhängande komplexer, komma att möta ett starkt hinder i den föreslagna lagen, vars ledande princip är att söka förebygga, att ett bolag får ett dominerande jordinnehav på viss ort, är utan vidare klart.

På samma sätt är att befara, att i de ej sällan inträffande fall, då ett jord- ägande industribolag kommit i den ställning, att en rekonstruktion är nödvändig, an- tingen genom ombildande till nytt bolag eller genom sammanslagning med annat bo- lag, för att industrien skall kunna med utsikt till framgång fortsättas, detta kommer att möta hinder och svårigheter i den nya lagstiftningens isolerande sociala synpunk- ter på dylika frågor.

Slutligen erinras, hurusom den ifrågasatta lagstiftningen icke kan undgå att även i det avseendet utöva en skadlig och förlamande inverkan på den jordägande in- dustrien, att den är ägnad att i avsevärd grad försvåra dess möjlighet att erhålla kredit. Det jordkomplex, som utgör underlaget för ett dylikt bolags verksamhet, är i allmän- het för stort för att kunna förvärvas och exploateras av annan köpare än ett bolag, och å andra sidan är dess fortfarande sammanhållande i en industriell enhet ofta ett oeftergivligt villkor för bibehållande av dess värde. Att den ovisshet beträffande möj- ligheten av egendomens realisation på lämpligaste sätt, som den föreslagna lagen kom- mer att medföra, måste vara ägnad att i hög grad minska kreditinstitutens benägenhet

att belåna ifrågavarande fastigheter i den omfattning, som eljest skulle vara möjlig, synes självklart. Fastigheter, som icke kunna fritt säljas till den högstbjudande, få med nödvändighet ett starkt reducerat kreditvärde. Den inskränkning i industriens kreditmöjligheter, som sålunda skulle bliva en av följderna av den föreslagna lag- stiftningen, kan icke undgå att verka i hög grad menligt för den industriella utveck- lingen, i det företagen därigenom icke blott få minskad möjlighet att utföra nödiga anläggningar och utvidgningar samt att utnyttja goda konjunkturer, utan även i kri- tiska tider, då frågan om eventuell realisation av tillgångarna är mera aktuell, ställas inför utsikten till driftsinställelse med därav följande svårigheter, icke minst av so- cial art, ehuru tillgångarna i och för sig äga ett värde, som skulle möjliggjort nödig kredit för verksamhetens fortsättande och krisens övervinnande.

På grund av det ovan anförda tillåta vi oss vördsamt hemställa, att det ifråga- varande lagförslaget icke måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet, samt att den svåra och grannlaga frågan om vad i lagstiftningsväg kan och bör åtgöras med av- seende på jordbrukets och bondeklassens förhållande till industrien tages under nytt övervägande, därvid större hänsyn tages till industriens betydelse för landet och till förutsättningarna för dess existensmöjligheter och utveckling, än som skett i jordkom- missionens förevarande projekt.

Provisorisk lag för södra och mellersta Sverige utfärdad år 1921.

Vid 1921 års riksdag hemställde hr Lindhagen i motion i första kam- maren (nr 86), att riksdagen ville för sin del antaga kommissionens nyss behandlade förslag till lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige, eller, därest denna hemställan ej bifölles, att riksdagen ville för sin del antaga en lag, enligt vilken 1906 års norrländska förbudslag utom dess 3 8 skulle erhålla tillämpning jämväl i övriga delar av riket eller åtminstone för Vedbo och Sundals fögderier av Älvsborgs län, d. v. s. för Dalsland. Vid samma riksdag väckte hr C. G. Olsson i Golvvasta i motion i andra kammaren (nr 122) förslag, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t fram- hålla vikten därav, att den norrländska förbudslagen måtte skyndsamt ut- sträckas till övriga delar av landet.

Andra lagutskottet, som fick motionerna till behandling, inhämtade kommissionens yttrande i frågan. TI sitt utlåtande lämnade kommissionen, med ledning av den statistiska utredning varom i det föregående förmälts och som då förelåg i korrektur, åtskilliga meddelanden rörande bolagens fastighetsinnehav i södra och mellersta Sverige, varjämte kommissionen

framhöll, att de lämnade statistiska uppgifterna oförtydbart visade, att bo- lagsväldet vunnit en ganska stark utbredning på många håll utanför 1906 års förbudslags dåvarande tillämpningsområde och att det förty måste anses både lämpligt och nödvändigt att snarast möjligt ställa bolagens fas- tighetsförvärv i södra och mellersta Sverige under statlig kontroll. Till- lika framhöll kommissionen, att då fråga vore om en provisorisk anord- ning och då 1906 års lags bestämmelser utom dess 3 $ syntes använd- bara för fyllandet av det behov, som skulle tillgodoses, det väckta spörs- målet, med användande av minsta möjliga lagstiftningsapparat, lämpligen kunde lösas på det sätt, att, såsom hr Lindhagen alternativt föreslagit, 1906 års lag utom dess 3 $ förklarades skola äga tillämpning även i det övriga Sverige. Däremot förklarade sig kommissionen icke kunna föror- da en utsträckning av 1906 års lag att allenast avse Dalsland, då enligt den föreliggande statistiken bolagsinnehavet i flera delar av landet, där sagda lag då ännu icke gällde, vore proportionsvis större än i Dalsland och detta landskap således icke borde främst komma i fråga vid en eventuell, delvis företagen utvidgning av norrlandslagens giltighetsområde.

På förslag av andra lagutskottet antog därpå riksdagen för sin del en lag av denna lydelse: :

”Lag angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk föreming att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas, att lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom i dess nuvaran- de lydelse, utom 3 $ och de hänvisningar till denna paragraf, som i lagen fö- rekomma, skall äga tillämpning jämväl i de delar av landet, där lagen för närvarande icke gäller; dock skall vid denna tillämpning med förening förstås allenast ekonomisk förening, som ej driver bank- eller annan pen- ningrörelse eller försäkringsrörelse, samt vad i 7 $ stadgas hänföras till tiden för denna lags trädande i kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå medde- lad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, samt gäller tillsvidare intill den 1 juli 1922.”

Efter det lagrådet blivit hört, utfärdade Kungl. Maj:t den 20 maj 1921 lag i ämnet med den av riksdagen antagna lydelsen. Lagen trädde i kraft den 22 maj 1921.

Kommissionens föreliggande förslag.

Såsom 1 den historiska inledningen erinrats framhöll norrlandskom- mittén, att det icke kunde anses innebära en kränkning av grundsatsen om allas likhet inför lagen att begränsa bolagens fastighetsförvärv och ställa desamma under statlig kontroll. Det kan ju ej heller anses ligga i sakens natur, att juridiska personer, vilkas rättsliga tillvaro helt och hållet har sin grund i statens lagstiftning, skulle utan vidare tilläggas samma rätts- kapacitet som de enskilda medborgarna. Redan den lagberedning, som år 1847 avgav förslag till allmän civillag, ville i sagda lag fastslå såsom all- män regel, att juridiska personer, bland dem också aktiebolag, endast med Konungens tillstånd skulle kunna förvärva fast egendom. Denna regel har sedan gammalt gällt alla slag av utländska rättssubjekt, både utländska enskilda personer samt utländska bolag och andra utländska sam fällighe- ter. Grunden härtill har givetvis i första hand varit av politisk art, näm- ligen behovet av kontroll däröver, att icke utlänningar genom besittning av svensk fast egendom skaffade sig ett inflytande här i landet, som kun- de vara till men vid hävdandet av landets självständighet och oberoende. Men för inhemska juridiska personer har rätten till fastighetsförvärv i stort sett varit lika fri som för enskilda medborgare, ända till dess att 1906 års norrländska förbudslag ställde under kontroll och i högst betydlig mån begränsade bolags och föreningars rätt att förvärva jordbruksfastighe- ter i Norrland och i vissa delar av Dalarna.

Då fråga nu uppkommit att begränsa bolags och föreningars fastig- hetsförvärv jämväl i södra och mellersta Sverige, har kommissionen fun- nit det böra ånyo erinras därom, att en sådan lagstiftning ingalunda kan be- tecknas såsom varande en mot näringsfrihetens grundsatser stridande, obe- hörig undantagslagstifthing, såsom man på sina håll ännu vill göra gäl- lande. Därav att juridiska personer genom statens lagstiftning konsti- tueras såsom rättssubjekt följer ingalunda med nödvändighet, såsom nyss framhållits, att deras rättskapacitet skall vara lika vittomfattande som de enskilda medborgarnas. Utan att anses göra intrång i några allmänna fri- och rättigheter, som skulle tillkomma denna grupp av rättssubjekt, är stats- myndigheten givetvis berättigad att begränsa deras förvärvsrätt i fråga om fast egendom, när viktiga samhällsintressen sådant kräva. Den före- teelse, som föranledde den norrländska förbudslagstiftningen, var som be- kant den till följd av trävaruindustriens fortgående förvärv av bondhem- man i Norrland och Dalarna allt närmare ryckande faran, att det själv-

ägande bondeståndet inom dessa landsdelar så småningom skulle försvin- na; och sedermera befanns det av samma orsak nödvändigt att utsträcka förbudslagens giltighetsområde till att omfatta först, år 1912, hela Häl- singland och därefter, år 1917, även Värmlands län. Att bolags och före- ningars rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige däre- mot ända till helt nyligen varit lika fri och obeskuren som de enskilda med- borgarnas förvärvsrätt betyder således allenast, att statsmyndigheten först nu funnit, att en obehindrad fortgång av dylika förvärv kan vara ägnad att menligt inverka på den därvarande självägande bondbefolkningens bestånd och framtida utveckling. För den skull antog också 1921 års riksdag och godkände Kungl. Maj:t det provisoriska utsträckande av den norrländska förbudslagen till att äga giltighet i hela riket, varom i föregående avdel- ning förmälts. Det gäller alltså nu att undersöka och pröva, huruvida nyssnämnda allmänintresse — den självägande bondbefolkningens bestånd och utveckling — kräver en begränsning av bolagsförvärven i södra och mellersta Sverige, samt, därest en begräsning finnes böra äga rum, i vil- ken omfattning den lämpligen bör vidtagas. Dessa spörsmål skola här ne- dan närmare behandlas.

För jämförelses skull må först i korthet erinras om den situation, som med avseende å bolagens fastighetsinnehav härskade i Norrland vid tiden för norrlandskommitténs utredningsarbete. Enligt tabell 1 i den Widénska utredningen om den norrländska förbudslagstiftningen omfat- tade bolagsinnehavet år 1900 i de län och delar av län, varest förbudslagen ursprungligen gällde, en areal av sammanlagt omkring 4,5 milj. hektar eller 30,7 Jo av all i enskild ägo varande jord. År 1906, då förbudslagen träd- de i kraft, hade dessa siffror vuxit betydligt, nämligen till omkring 5,4 milj. hektar resp. 30,4 Zo. Beträffande fördelningen på län, fögderier och socknar hänvisas till sagda tabell. Det erinras, att i förbudslagens ur- sprungliga tillämpningsområde ingingo Norrbottens, Västerbottens, Jämt- lands och Västernorrlands län i deras helhet, av Gävleborgs län sex sock- nar i Hälsingland samt av Kopparbergs län Ovansiljans, Nedansiljans och Västerdals fögderier samt Svärdsjö och Envikens socknar av Falu fögde- ri, ävensom vidare att lagen utsträcktes att äga tillämpning från den 10 maj 1912 i det övriga Hälsingland samt från den 3 maj 1917 i hela Värmlands län.

En uträkning med ledning av den statistiska utredning, som innehål- les i Del II av kommissionens betänkanden, ger vid handen, att inom det

Bolagsinne-

havet i södra och mellersta Sverige.

område, varest förbudslagen före år 1921 icke gällde, d. v. s. hela Göta- land, Svealand — med undantag av Värmlands län och vissa delar av Da- larna — samt Gästrikland, bolagsinnehavet år 1918 omfattade en samman- lagd areal av 1,6 milj. hektar eller ett område lika stort som Söderman- lands och Östergötlands län tillsammantagna. Av all inom området i en- skild ägo varande jord kom på bolagsinnehavet 13,3 90.

Om man jämför siffrorna för dessa två stora områden, är det visser- ligen ovedersägligt, att bolagsväldet var och jämväl fortfarande är be- tydligt starkare inom det norrländska än inom det syd- och mellansvenska området. En jämförelse mellan två så stora områden blir dock i flera hän- seenden missvisande. Liksom å ena sidan inom förbudslagens hittillsva- rande område ett ganska stort antal socknar och även några härader upp- visa ett jämförelsevis ringa bolagsinnehav, finnes det å andra sidan inom det syd- och mellansvenska området ett mycket stort antal härader och kommuner, i vilka bolagsväldet vuxit till en betydande styrka och vilka väl : tåla att i detta hänseende jämställas med norrländska kommuner och hä- rader med ett betydande bolagsinnehav.

I det föregående har under rubriken ”Statistisk utredning” med led- ning av det statistiska material, som framlägges i Del II av kommissio- nens betänkanden, lämnats en mera detaljerad redogörelse för bolagsin- nehavet inom län, härader och kommuner i södra och mellersta Sverige. Vad länssiffrorna beträffar framgår av sagda redogörelse, att Örebro, Västmanlands, Stockholms och Uppsala län väl kunna ställas vid sidan av vissa av länen inom förbudslagens hittills varande område samt att jäm- väl Södermanlands, Östergötlands och Kronobergs län uppvisa påfallande höga siffror för bolagsinnehavet. De delar av Kopparbergs och Gävle- borgs län, i vilka förbudslagen före år 1921 icke gällt, äro beträffande om- fattningen av bolagens jordbesittning fullt likställda med övriga delar av samma län. Mera belysande för bolagsväldets utbredning inom södra och mellersta Sverige äro givetvis härads- och kommunsiffrorna. En detalje- rad redogörelse härutinnan har lämnats i det föregående, vartill hänvisas. Här skall endast göras följande sammanfattning.

Inom ifrågavarande område finnas 218 härader eller därmed likställ- da områden (skeppslag, bergslag och tingslag). Jordbruksfastighet, till- hörig bolag eller ekonomisk förening, förekommer i alla dessa härader ut- om två. I övriga 216 härader är bolagsinnehavet av skiftande storlek och omfattar till areal och taxeringsvärde de procentuella andelar av resp. hä-

rads hela areal och taxeringsvärde, som angivas i följande sammanställ- ning:

Areal Taxeringsvärde under I 90 47 härader 45 härader KR 5 RH 76 ” 67 ” 5—I0 0 40 ” 49 ”

10—20 I 23 & 24 »” 20—30 I GR IOC, 30—40 Ho 8 ” 7 ” 40—50 Jo 9 9» 4 sy” 50 Jo och däröver 4 ” 4 ” 216 härader 216 härader

I fråga om den kommunvis uppgjorda statistiken föreligga inga are- alsiffror utan endast uppgifter å taxeringsvärdet. Inom nu ifrågavarande område finnas 2,051 lantkommuner. Jordbruksfastighet, tillhörig bolag el- ler ekonomisk förening, förekom icke i 960 av dessa kommuner. I övriga 1,091 kommuner var bolagsinnehavets andel i resp. kommuns hela taxe- ringsvärde å jordbruksfastighet följande:

under 10 Yo 1 678 lantkommuner T0—20 Z » 190 ” 20-—50 Jo » 170 »” 50—980 96 2085 3 80 Fo och däröver = ,, 18

”

Med nu återgivna siffror för ögonen kan det icke förnekas, att bo- lagsinnehavet vuxit sig mycket starkt inom rätt många orter i södra och mellersta Sverige. I icke mindre än 53 härader, om hänsyn fästes å are- alsiffrorna, och i icke mindre än 55 härader, om man utgår från taxe- ringsvärdet — vilka härader, såsom av det föregående framgår, icke i allo sammanfalla — omfattade bolagsinnehavet vid tidpunkten 1918—1919 en så betydande andel som 10 96 eller mera av resp. härads hela areal eller taxeringsvärde å jordbruksfastighet; och av tabellerna 3, 10 och 12 i Del II kan inhämtas, hurusom ganska många av övriga härader komma nära 10 Jo gränsen. Att bolagsinnehavet i icke mindre än 413 av områdets lant- kommuner skjutit över 10 Z gränsen torde icke kunna undgå att väcka farhågor för följderna av en även framdeles obegränsad förvärvsrätt för bolagen. Och att redan nu i mer än en tiondedel eller 223 av områdets

samtliga lantkommuner bolagsinnehavet omfattar mera än 20 70, i 35 av dessa överskjutit 50 Jo gränsen samt i 18 är så betydande, att det översti- ger 80 Jo, måste ur synpunkten av det allmänintresse, som ligger däri, att den självägande bondbefolkningen stärkes och utvecklas, framstå såsom ett betänkligt och varnande faktum. Härtill kommer, såsom i den statis- tiska utredningen påpekas, att ett stort antal av kommunerna med över 10 Jo bolagsinnehav äro att söka inom andra härader än sådana, som be- träffande bolagsinnehavet själva kunna uppvisa detta procenttal. Så är särskilt händelsen med många kommuner i södra Sveriges skogsbygder, där, såsom framgår av kommissionens i det föregående omförmälda en- quéte, trävarubolag i stor omfattning uppköpt skogshemman för exploate- ring av skogstillgångarna.

Frågan huruvida bolagsinnehavet inom ifrågavarande område nått sin högsta utveckling och blivit stationärt eller huruvida det alltjämt utvid- gar sig, torde icke möta några vanskligheter att besvara. Omförmälda så- väl statistiska utredning som enquéte bekräfta, att bolagsinnehavet väsent- ligt ökats under de senaste årtiondena. Beträffande ökningens storlek, uttryckt i siffror rörande taxeringsvärde, mantal m. m. för olika fem- årsperioder, hänvisas till vad därutinnan blivit i det föregående under ru- briken ”Statistisk utredning” anfört.

På grund av den utredning, som sålunda förebragts, har kommissio- nen funnit, att bolagsinnehavet mångenstädes i södra och mellersta Sve- rige är mer än tillräckligt stort för att uppfordra statsmyndigheten att ta- ga i övervägande, huruvida icke bolagens fria förvärvsrätt därstädes bör begränsas. Visserligen var bolagsväldeti Norrland vid tiden för den norr- ländska förbudslagens tillkomst i stort sett mera betydande än vad nu är händelsen i övriga delar av landet, men det synes kommissionen uppen- bart, att den norrländska förbudslagstiftningen bort genomföras många år tidigare än som skedde. Hade så ägt rum, skulle sannolikt en betydan- de del av de utav norrlandskommittén till ett antal av 12,000 skattade bond- gårdar, som redan år 1900 uppköpts av trävaruindustrien, fortfarande ha- va besuttits av självägande bönder. Behovet av ett stävjande av den norr- ländska trävaruindustriens fastighetsförvärv framhölls i riksdagen redan år 1892, men först efter 14 års förlopp kom förbudslagen till stånd. Un- der tiden utövade de norrländska bolagen en rastlös verksamhet med upp- köp av bondhemman. Förefintliga utredningar giva anledning antaga, att dessa köp omfattat inemot hälften av all den jord, som vid förbudsla- gens ikraftträdande ägdes av dessa bolag. Nu är det visserligen icke an-

tagligt, att en dylik häftig stegring av bolagsinnehavet skulle, med fri för- värvsrätt för bolagen, äga rum i de delar av södra och mellersta Sverige, vilka ännu äro jämförelsevis fria från bolagsbesittningar. Men i och med det att industrien allt mer och mer breder ut sig och vinner fotfäste i olika delar av landet, föreligger alltid en fara, att densamma, och särskilt stor- industrien, skall genom ständigt ökade jordförvärv söka skaffa sig den grundval för ekonomisk maktställning, som följer med en omfattande jord- besittning. Och vad speciellt trävarubolagen beträffar har det genom den av kommissionen föranstaltade enquéten bekräftats, att dessa under de se- naste årtiondena utvecklat en livlig verksamhet i landets södra skogsbyg- der och därstädes slagit under sig ett mycket stort antal såväl rena bond- hemman som större gårdar. Med gynnsamma konjunkturer på trävaru- marknaden föreligger grundad anledning befara, att bondhemmanen i des- sa bygder i allt större och större utsträckning så småningom skola över- gå i bolagsbesittning. Även under en lågkonjunktur förefinnes i många fall samma fara, i det att kapitalstarka bolag då begagna tillfället att in- köpa jordbruksfastigheter för de i följd av depressionen tryckta prisen å dylika fastigheter. Kommissionen kan följaktligen icke finna annat än att faran för den självägande syd- och mellansvenska bondeklassens un- dergrävande, utan att hava nått den katastrofartade punkt, som i början av 1900-talet förelåg för Norrlands del, dock så tydligt gör sig gällande, att en begränsning av bolagens fria förvärvsrätt nu måste åstadkommas.

Innan kommissionen går att angiva, huru enligt dess mening denna Begränsnin- begränsning bör vidtagas, skall i korthet erinras om den norrländska för- 97 Skande budslagens stadganden härutinnan. Enligt denna lag, som avser fast = förslag. egendom å landet och numera, sedan den 22 maj 1921, provisoriskt gäller även i södra och mellersta Sverige, äga bolag och föreningar rätt att för- värva fastighet, som har sitt huvudsakliga värde i därå varande åbyggnad eller huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller ut- gör stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, ävensom avrösningsjord med impedimenter, som ej äro att hänföra till stödskog eller odlingsområde. Huruvida en av bolag eller för- ening förvärvad fastighet är av beskaffenhet, som nu sagts, skall prövas av Konungens befallningshavande. Vill bolag eller förening förvärva fa- stighet av annat slag än nu angivits, skall Konungens tillstånd därtill sö- kas. Tillstånd kan meddelas allenast därest särskilda omständigheter där- till föranleda. Det sagda avser lagens giltighetsområde, innan den år

12

1921 utsträcktes att provisoriskt gälla även i södra och mellersta Sverige. I sistnämnda delar av landet gäller icke 3 $ i lagen, vilket innebär, att skillnad där icke skall göras mellan skogsmark, som är att anse såsom stöd- skog, och annan skogsmark, utan gäller om bådadera, att bolags eller för- enings förvärv därav alltid är underkastat koncessionsplikt, d. v. s. till- stånd till förvärv kan erhållas allenast om särskilda omständigheter före- ligga. I nu nämnda hänseende är således den provisoriska lagen för södra och mellersta Sverige till synes något strängare än den norrländska lagen. Praktiskt sett lär dock denna olikhet mellan de båda lagarna icke hava så stor betydelse, då de syd- och mellansvenska jordbruksfastigheterna i all- mänhet icke hava någon större tillgång på skogsmark utöver husbehovet. Även därutinnan föreligger en skillnad mellan de båda lagarna, att den norrländska numera avser alla slag av föreningar, medan den provisoriska har tillämpning allenast på ekonomiska föreningar.

Kommissionens nu föreliggande förslag rörande bolags och förenin- gars rätt till fastighetsförvärv överensstämmer med den provisoriska la- gens bestämmelser och vill göra dessa gällande i hela landet. Skälen till att kommissionen intagit denna ståndpunkt äro huvudsakligen följande.

Något absolut förbud för bolag och föreningar att förvärva fast egendom innebär icke vare sig den norrländska eller provisoriska lagen och så ej heller det föreliggande förslaget. En sådan ståndpunkt från lagstiftningens sida vore orimlig. I den mån näringslivet i vårt land allt mer och mer anlitat bolagsformen för sin verksamhets utövande, har gi- vetvis för bolagen uppstått behov att förvärva de för deras näringars di- rekta utövande nödiga markområdena, såsom tomter för fabriks- och an- dra byggnader, upplagsplatser, vattenfall med utmål och andra områden

dylika speciella slag av fast egendom. Områden av nu angivet slag böra bolagen framdeles som hittills kunna fritt förvärva. Däremot kan kom- missionen icke finna, att hänsynen till de i bolagsform bedrivna näringar- nas behöriga trivsel och sunda utveckling med nödvändighet påkallar, att bolagen få fritt förvärva även andra slag av mark. Helt naturligt finnes visserligen hos den industri, som hämtar sina råvaror från jorden och dess produkter, en åstundan att förskaffa sig ett omedelbart herravälde över de områden, varifrån råvarorna skola hämtas, och detta gäller ju speciellt bruks- och trävaruindustrierna, vilka i sin verksamhet i stor omfattning tillgodogöra sig skogsprodukter. Gentemot detta industriens intresse måste dock vägas de jordbrukspolitiska och sociala intressen, som kräva, att

jordbruksfastigheterna bibehållas i den självägande bondbefolkningens händer.

Industriens åstundan att slå under sig jordbruksfastigheter kan givet- vis icke inverka annorledes än i hög grad menligt på landets agrariska struktur. Den självägande bondeklassen förminskas i antal och ersättes med bolagen underlydande arrendatorer, vilka i allmänhet icke hava samma in- tresse som de självägande bönderna att väl hävda sin jord, att utvidga sitt jordbruk genom nyodlingar, om tillfälle därtill gives, att genom jordför- bättringar stegra jordbrukets avkastning och att hålla åbyggnaderna i gott skick. Under kommissionens förutnämnda enquéte har också allmän- neligen vitsordats,. att utarrenderade bolagsjordbruk i regel skötas betyd- ligt sämre än de självägande böndernas hemman; och från många håll har klagats däröver, att bolagsarrendatorerna kommit att bilda en klass jord- brukare för sig, som icke hava mycket gemensamt med ortens självägan- de bönder utan mera betrakta sig såsom anställda hos bolagen, åt vilka de utföra körslor samt förrätta skogs- och andra arbeten. Detta har så till vida inverkat menligt på de självägande böndernas ställning, som ar- beten och anordningar, vilka förut enligt gammal plägsed ombesörjdes av samtliga jordägare i en ort, numera ensamt komma på de självägande böndernas lott, alldenstund bolagen och deras arrendatorer i regel undan- draga sig att deltaga däri. Såsom exempel på den erfarenhet, man har om följderna av ett alltför vittomfattande bolagsvälde, må anföras följande meddelande från en norrländsk kommun: ”Det har visat sig, att uti de byar, varest bolag och enskilda spekulanter icke fått insteg och förvärvat jord, välståndet och välmågan ökats. Ny jord har uppodlats och jordför- bättringar hava vidtagits. Hemmanen hava kluvits och flera åbor hava sin fulla bärgning å hemman, varest förut endast en bonde kunde livnära sig. Däremot hava uti byar, som helt och hållet ägas av bolag, jordbruket allt- jämt gått stadigt tillbaka, och dessa byar hava avfolkats i stället för att by- innevånarnas antal skolat ökas.”

Under berörda enquéte har även varit på tal bolagens sätt att hand- hava de fastigheter, som de hava under eget bruk. Härvid har ett gott, stundom ett mycket gott vitsord givits de gamla, stora och solida bruksbo- lagen framför allt dem i Bergslagstrakterna men även sådana på andra orter, och detta vitsord har i främsta rummet gällt skogsbruket på dessa bolags domäner. Men ifråga om de yngre och mindre bolagen hava i be- rörda hänseende mycket svåra anmärkningar framkommit. Dessa hava särskilt avsett en del trävarubolag, som hänsynslöst skövlat inköpta skogs-

områden och lämnat jordbruket vind för våg. Dylika bolag hava knap- past ansetts förtjäna bättre vitsord än rena skogsspekulanter och jobbare. Uppenbarligen kan det ej anses överensstämma med god samhällsordning, att vare sig för bolag eller för enskilda personer möjlighet är lämnad öp- pen att lägga i lägervall och, såsom särskilt under kristiden ägt rum, full- ständigt utplundra landets jordbruksfastigheter. Gentemot dessa båda ka- tegorier av köpare måste lagstiftningen med kraft ingripa och resa be- stämda hinder mot fortsättandet av deras framfart. Huruledes detta bör ske ifråga om de enskilda spekulanterna och jobbarna, därom yttrar sig kommissionen i annan del av detta betänkande. Vidkommande bolagen lå- ter det sig icke göra att skilja på bolag av olika slag och därvid vid lind- rigare former binda förvärv av sådana bolag, vilka kunna förmodas kom- ma att handhava inköpta fastigheter på ett samhällsgagneligt sätt. De hänsyn, vilka härutinnan kunna hava skäliga anspråk på att vinna beaktan- de, böra, därest de uppställda förvärvsreglerna över huvud taget medgiva förvärv, kunna göras gällande vid prövningen av varje särskilt fall.

Självklart är också, såsom under kommissionens enquéte jämväl mångfaldigt bestyrkts, att ett anhopande på bolags hand av ett större antal jordbruksfastigheter i en ort är ägnat att framkalla en känsla av betryck och ofrihet hos den jordbrukande befolkningen. Liksom jordens brukan- de genom bolagsarrendatorer i allmänhet icke främjar jordbruket såsom sådant, är denna anordning ej heller ägnad att hos brukarna själva ska- pa den trygghet och det oberoende, den självständighet och den målmedve- tenhet, som hittills varit kännemärken för den självägande svenska bond- befolkningen. Det finnes också enligt kommissionens åsikt fullt fog för det ofta hörda påståendet, att å de orter, där bolag vunnit övermakt i frå- ga om jordbesittning, vantrevnad merendels inställer sig hos befolkningen. Man har nämligen sedan gammalt den uppfattningen djupt rotad, att jordbesittning skall i sig innesluta något av personlig samhörighet mellan ägaren och det ägda, och man finner det högst onaturligt, att en stor del av ortens jordegendomar skola administreras genom en bolagsstyrelse, som ofta nog har sitt säte å helt annan ort och vars särskilda ledamöter mån- gen gång icke ens haft tillfälle att bese den eller de fastigheter, i vars för- valtning de deltaga. Under enquéten har också från det övervägande flertalet håll uttalats den åsikten, att det icke borde tillåtas bolag att för- värva jordbruksfastigheter, och från den norrländska förbudslagens om- råde har det nästan enhälligt framhållits såsom önskemål, att bolagens rätt att köpa icke-stödskog måtte upphöra.

De skäl och omständigheter, för vilka sålunda i korthet redogjorts, och vilka närmare belysas och utvecklas i den såsom Del III tryckta re- dogörelsen för resultaten av kommissionens om förmälda enquéte, leda en- ligt kommissionens förmenande därtill, att gränserna för bolagens rätt till fastighetsförvärv måste väsentligt åtstramas och huvudsakligen uppdra- gas sålunda, att, såsom nu gäller för södra och mellersta Sverige, fri för- värvsrätt kommer att åtnjutas endast beträffande sådana fastigheter, som kunna anses oundgängligen nödvändiga för respektive bolags nä- ringsverksamhet, under det att förvärv av varje annat slag av lantfa- stighet blir underkastat koncessionsplikt. Föreliggande förslag lägger allt- så under koncessionsplikt jämväl sådan skogsmark, som icke kan anses nödvändig för bondhemmanens närvarande behov i egenskap av stöd åt deras jordbruk och vilken hittills enligt den norrländska förbudslagen va- rit föremål för fritt förvärv med iakttagande därav, att det tillkommit ve- derbörande Konungens befallningshavande att efter i lagen angivna regler pröva och bestämma, vilken skog varit att anse såsom icke varande stöd- skog. Skälen till att förslaget sålunda under koncessionsplikt lägger jäm- väl den skog, som icke är stödskog, skola nu närmare angivas.

Sedan den norrländska förbudslagen tillstängt möjligheterna för trä- varuindustrien att genom uppköp av bondhemman förskaffa sig tillgång på skogsmark, har sagda industri för fyllande av sitt virkesbehov i allt större omfattning börjat från bondhemmanen uppköpa utstämplad, på rot stående skog eller av bönderna avverkat och till flottlederna nedforslat vir- ke. Under kommissionens enquéte har från alla delar av förbudslagens om- råde uppgivits, att dylika köp tilltagit från år till år, varemot upplåtande av avverkningsrätter för viss tid till böndernas skogar blivit allt sällsyntare, ja till och med att gamla, ännu bestående avverkningsrätter av bolagen återsålts till bönderna. Det är alltså en helt ny ordning för handeln med skogsprodukter, som så småningom utbildats och trängt igenom i dessa landsdelar till fördel ej endast för bönderna utan även för deras hemmans- skogars skötsel. Härutinnan har det från många håll framhållits, att till- vägagångssättet med att bönderna själva avverka sin skog och nedforsla virket till flottlederna, där det säljes till bolagens uppköpare, är synnerli- gen förmånligt för bönderna, ty dem tillförsäkras därigenom större delen av den med avverkningsarbetet förenade förtjänsten. Vidare har det fram- hållits, att utstämplingen å hemmansskogarna i de län, där skogsvårdssty- relse finnes, i mycket stor utsträckning sker genom dennas personal, vilket

Rätt att för- värva icke- stödskog.

Partiell ut- sträckning av den norrländ- ska förbuds-

lagen.

haft en utomordentligt gynnsam inverkan på skötseln av dessa skogar. I icke ringa grad har inträdandet av denna nya ordning för handeln med skogsprodukter givetvis sin grund däri, att bönderna så småningom vaknat till medvetande om det verkliga värdet hos deras skogar och, såsom natur- ligt är, vilja för deras avkastning tillgodogöra sig den bästa inkomst, som med rådande marknadsläge kan ernås. Och då denna ordning synes om- fattas med välvilja även bland virkesköparna, föreligger häruti ett väsent- ligt skäl till att icke vidare bibehålla den bolagen i norrlandslagen medgiv- na rätten att fritt, utan tillstånd av Konungen, förvärva sådan skogsmark, som ej är att hänföra till ett hemmans stödskog.

Dessutom gives det en annan synnerligen beaktansvärd omständighet, som starkt talar för att bolagens rätt att köpa icke-stödskog upphäves. Stödskogen är beräknad med hänsyn till hemmanens behov och besuten- het vid den tidpunkt, då försäljning av icke-stödskog ifrågakommer. I den mån de norrländska bondhemmanen genom röjningar och nyodlin- gar allt mer och mer utvecklas och sedermera vid arvskiften eller eljest klyvas i flera besutenhetsdelar, ökas givetvis behovet av stödskog. Har således vid en föregående tidpunkt all hemmanets skogsmark, som då ej kunde hänföras till stödskog, frånsålts, uppstår vid klyvningen brist i tillgången på stödskog, då denna skall slås ut på de utkluvna delarna. Under enquéten har också särskilt betonats icke blott av ortsbefolknin- gen utan jämväl av ortsmyndigheterna, att även om vissa omständigheter tala för bolagens rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver stödsko- gen, denna rätt dock måste på nyss anförda grunder anses vara till skada för bondbefolkningen. Med denna befolknings tillväxt och den till följd därav allt längre gående jorddelningen blir, framhålles det, den nu såsom tillräcklig ansedda stödskogen i en framtid otillräcklig. Därjämte har an- märkts, att lagens bestämmelse om undantagande av odlingsbar mark vid försäljning av skogsmark visat sig svår att praktiskt i alla delar tilläm- pa och att i anledning härav i de till bolag försålda skogsområdena ofta ingått mark, som lämpat sig för odling, vilket måste anses beklagligt, då härigenom möjligheterna för bondhemmanens framtida utveckling genom nyodlingar i avsevärd mån begränsats.

Från några håll har framkastats den tanken, att liksom man hittills suc- cessivt utsträckt den norrländska förbudslagens giltighet till områden, som ursprungligen icke föllo under lagen, nämligen till hela Hälsingland 1912 och till Värmlands län 1917, skulle man nu nöja sig med att giva lagen till-

lämpning i de delar av södra och mellersta Sverige, där bolagsinnehavet nått en särskilt stor omfattning och framträder mera markerat. Av vad kom- missionen här ovan anfört torde framgå, att kommissionen ej kan förorda en sådan anordning. Den skulle mindre väl överensstämma med ifrågava- rande lagstiftnings syftemål, som ju är att bevara jordbruksfastigheterna i södra och mellersta Sverige i den jordbruksidkande befolkningens hän- der, samt innebär, att man icke har något emot, att bondbefolkningen även inom dessa delar av landet till en viss grad försvagas. Norrlandslagstift- ningens historia åskådliggör på ett tydligt sätt, huru stor faran är vid dröjs- mål i detta lagstiftningsämne. Nu kan man väl invända, att beträffande södra och mellersta Sveriges slättbygder någon särskilt stark stegring av bolagsinnehavet icke ännu ägt rum och att lagstiftningen skulle kun- na undvaras för dessa trakter. Härtill kan genmälas, att lagstiftningen avser framtiden och att ingen kan gå i god för, att om bolagen utestängas från förvärv av skogsbygdernas jordbruksfastigheter, de framdeles icke skulle komma att rikta sina blickar på slättbygdernas egendomar. Och även om så icke skulle komma att ske och lagen följaktligen skulle komma att omfatta trakter, som icke behövde den, torde lagen i allt fall icke med- föra några skadliga verkningar i dessa trakter.

Om man tänker sig en dylik partiell lagstiftning genomförd i praktir- ken, torde man för övrigt finna, att den ej ter sig vidare tilltalande. Att bestämma giltighetsområdet efter landskaps- eller länsgränser och under lagstiftningen lägga endast de landskap eller län, i vilka för närvarande bolagsbesittningar äro mera jämt och talrikt förekommande över hela om- rådet, kan ej rätt gärna komma i fråga, eftersom i sådant fall ett flertal trakter inom skogsbygdsområden med mycket stor frekvens av bolagsbe- sittningar skulle falla utanför lagen. Även med en gränsuppdragning hä- rads- eller fögderivis skulle många orter, som behövde lagen, komma utan- för densamma, varjämte det totala giltighetsområdet ej bleve ett samman- hängande helt, utan komme ett härad eller fögderi här och ett härad eller fögderi där att ställas utanför lagen. Att bestämma giltighetsområdet sockenvis torde än mindre kunna sättas i fråga.

Från industriellt håll hava åtskilliga invändningar framförts mot ett utsträckande av den norrländska förbudslagen till att omfatta hela riket. Huvudinvändningen är densamma, som på sin tid gjordes, då norrlands- lagstiftningen förbereddes och beslutades, eller att en dylik lagstiftning skulle i betydande mån verka hämmande på den industriella utvecklingen

Från indu- striellt håll framställda anmärk- ningar och önskemål.

i vårt land. Att så ingalunda blivit händelsen ifråga om den norrländska förbudslagen har enligt kommissionens mening till fullo påvisats i den Wi- dénska utredningen rörande verkningarna av norrlandslagstiftningen. Den dagliga erfarenheten bestyrker också, att den svenska industrien än- da hittills varit stadd i en för såväl de däri intresserade bolagen som lan- det glädjande utveckling och att, därest i något hänseende hämmande mo- ment förekommit, dessa ingalunda kunna skrivas på förbudslagstiftnin- gens konto. Någon anledning antaga, att förhållandena skulle komma att gestalta sig annorlundå, därest bolags förvärv av fast egendom jämväl i södra och mellersta Sverige, på sätt i det föregående omförmälts, begrän- sas och underkastas koncessionsplikt, finnes enligt kommissionens förme- nande icke.

Kommissionen vill erinra därom, att dess föreliggande lagförslag ingalunda — och härutinnan överensstämmer förslaget med den norrländ- ska förbudslagen — lägger hinder i vägen för industribolagen att för- skaffa sig de jordområden, vilka de oundgängligen behöva för sin verk- samhet. Mark för fabriksanläggningar och upplagsplatser, utmål för vat- tenfall, kraftanläggningar, gruvor m. m., stenbrott, grus- och lertag, kalk- fyndigheter och andra områden, varur kunna hämtas nyttigheter ur jor- dens innandöme, äga industribolagen fritt förvärva. Lagen uppställer härutinnan ingen annan föreskrift än att det genom vederbörande Konun- gens befallningshavande skall fastslås, att det jordområde, om vars för- värvande är fråga, är av dylik beskaffenhet. Därest avsöndringsförfatt- ningarna lägga hinder i vägen för avskiljande från hemman av dylikt om- råde eller därest fråga är om förvärv för ovannämnda ändamål av helt hemman eller hel hemmansdel, finnes möjlighet för köpare att utverka Konungens tillstånd till förvärvet. Av den i det föregående lämnade re- dogörelsen för tillämpningen av den norrländska förbudslagens 4 $ (kon- cessionsparagrafen), torde ock framgå, att koncession i åtskilliga fall läm- nats vid förvärv av nu berörd beskaffenhet.

Vad frågan alltså huvudsakligen gäller är, huruvida de industribolag, som i sin verksamhet tillgodogöra sig skogsprodukter, skola i andra fall än ovan nyss omförmälts, äga att förvärva fastigheter med skogstillgångar. De synpunkter, som härutinnan göras gällande från industriellt håll, åter- finnas i Sveriges industriförbunds med flera industriella och finansiella sammanslutningars ävensom i Sveriges skogsägareförbunds här förut återgivna yttranden över kommissionens förslag av januari 1920 angå- ende inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva

fast egendom i södra och mellersta Sverige. Vad nämnda representanter för industrien och affärsbankerna samt skogsägareförbundet framhållit kan sammanfattas sålunda, att skogsbruket, för att kunna drivas fullt ra- tionellt, med hänsyn till sin teknik och ekonomi kräver stora samt väl for- made och avpassade skogsområden, att för dylika skogsfastigheters för- valtning i regel användes bolagsformen, enär administration och finansie- ring då ofta bliva lättare, och att ett förbud mot bolagens skogsförvärv följaktligen träffar den grupp av ägare, i vars händer skogsmarken skö- tes bäst och lämnar den största avkastningen. Det har från samma håll vidare anförts, att med numera rådande förhållanden på skogshanterin- gens arbetsmarknad och den i anslutning därtill synnerligen jämna till- gången på arbetsförtjänster för skogstrakternas bondbefolkning det icke vidare kan anses nödvändigt att reservera stödskog för hemmansbrukens behov och att för den skull en lag mot bolags förvärv av fastigheter ej blott i södra och mellersta Sverige utan även i Norrland bör inskrän- kas till att avse de delar av lantfastigheternas skogsmark, som äro ound- gängligen nödvändiga för täckande av deras s. k. husbehov.

Kommissionen vill för sin del icke förneka, att vad sålunda anförts i fråga om förutsättningarna för en rationell skogsskötsel i huvudsak är rik- tigt, och kommissionens enquéte har tillika, såsom i det föregående an- märkts, bestyrkt, att de stora och solida bruks- och trävarubolagen, i syn- nerhet de gamla bruksbolagen i mellersta och södra delarna av landet, vinnlägga sig om en rationell skötsel av sina stora skogsdomäner. Men huru betydelsefullt det i och för sig än är, att landets skogsmarker bliva föremål för rationell skötsel, kan kommissionen dock icke medgiva, att en- da vägen för ernåendet av detta mål skulle vara att medgiva bolagen fritt förvärv av all sådan skogsmark, som icke kan anses omistlig för fyllande av jordbruksfastigheternas husbehov. Därest åt bolagen med- gåves en dylik rätt, skulle framtidsperspektivet kunna bliva, att landets skogsmark så småningom samlades i händerna på ett antal kapitalstarka bolag, möjligen ett fåtal trustliknande sammanslutningar, ledda av stor- bankerna inom riket.

En lagstiftning med dylik framtidsutsikt kan kommissionen, såsom torde framgå av det förut i denna avdelning anförda, icke förorda. Från- sett att den ledde till bolagens förvärv jämväl av åtskillig odlad eller od- lingsbar mark och således medförde ett utvidgande av arrendesystemet med dettas alla olägenheter, skulle den innebära ett förnekande av den so-

ciala synpunktens berättigande på jordlagstiftningens område. Kommis- sionen har tvärtom av skäl, varför ock i det föregående redogjorts, ansett sig böra föreslå en begränsning, utöver vad den norrländska förbuds- lagen innehåller, av bolagens rätt att fritt förvärva sådan skogsmark, som icke är att hänföra till stödskog; och kommissionen har desto hellre kun- nat göra det som den hyser förhoppning, att nu pågående revision av vår skogslagstiftning skall medföra gynnsamma verkningar i fråga om ratio- nell skötsel även av de enskilda jordbrukarnas skogar. Redan 1903 års skogslagstiftning har, enligt vad under kommissionens enquéte framhål- lits, haft den verkan i fråga om de s. k. bondskogarna, att avverkning å dem numera ofta äger rum allenast efter anvisning och utstämpling av skogs- vårdsstyrelsernas personal. Och den år 1918 tillkomna lagen om tillfäl- liga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo, vilken lag sedermera åtskilligt skärpts och väl får antagas bliva i gäl- lande kraft, till dess slutlig revision av skogslagstiftningen genomförts, har ställt den s. k. ungskogen under starkt skydd och för vissa fall även föreskrivit strängare kontroll å avverkningar av den äldre skogen än vad 1903 års skogslag lämnar möjlighet till. Skogshushållningen på de en- skilda jordbrukarnas skogar torde ock kunna i ganska hög grad befrämjas genom skogsägarnas upplysande om nyttan och betydelsen av en rationell skogsskötsel. Härutinnan hava skogsvårdsstyrelserna utan tvivel ådaga- lagt mycken nit och stort intresse, och det kan såsom önskemål framhållas, att denna upplysningsverksamhet ytterligare utvecklas och att i övrigt an- ordningar vidtagas i syfte att åstadkomma en god och planmässig skogs- hushållning.

Kommissionen vill särskilt fästa uppmärksamheten därpå, att frågan om sammanförande till gemensamma hushållsenheter av flera skogsägares mindre skogsskiften snarast möjligt torde böra lösas. Att genom lagstift- ning framtvinga sammanläggning till juridiska enheter av dylika redan utskiftade skogslotter torde näppeligen kunna ske. Lagstiftningen torde härutinnan icke kunna åstadkomma annat än att skapa de lagliga former, under vilka flera skogsägare kunna frivilligt sammansluta sig för bildande av en samfällighet. I övrigt torde andra medel och utvägar böra utfin- nas för främjandet av berörda syftemål. Utan att närmare ingå på de- taljerna av detta spörsmål tillåter sig kommissionen allenast att erinra om befrämjande från statens sida av dels möjligheterna för kommunerna att, såsom på vissa håll i landet redan skett, bilda kommunala skogar och dels sammanslutningar av skogsägare i syfte att för deras gemensamma räk-

ning förvalta och planmässigt sköta deras redan utskiftade men dock sam- manhängande skogsmarker.

Därigenom att jordbruksfastigheternas skogsmarker bibehållas i de- ras ägo, som innehava sagda fastigheter, torde några svårigheter icke uppstå för trävarubolagen och de övriga bolag, som tillgodogöra sig skogs- produkter, att anskaffa de råvaror, som de behöva utöver tillgången från sina egna skogar. De enskilda skogsägarna hava givetvis intresse av att, i den mån efterfrågan på skogsprodukter stegras, söka tillgodose det ökade behovet därav, och häri ligger således en sporre för jordägarna att sköta sina skogar på ett rationellt sätt, så att dessa allt framgent lämna en jämn och god avkastning. Det har i detta hänseende ovan framhållits, hurusom man inom den norrländska förbudslagens område haft gynnsamma erfarenheter med avseende å ej blott böndernas eko- nomi utan även deras skogars skötsel därav, att de gamla avverknings- rätterna på lång tid försvunnit och till och med i vissa fall återsålts till bönderna och att bönderna i stället sälja utstämplad skog eller avverkat virke vid flottled. Härigenom hava bönderna blivit på ett mera direkt sätt intresserade av virkeshandeln, vadan det torde föreligga giltiga skäl för antagandet, att den träförädlande industriens virkesbehov skall kun- naj nöjaktigt tillgodoses, även om bolagens rätt att köpa skogsmark begrän- sas på det sätt som kommissionen tänkt sig.

Från industriellt håll hava i fråga om det nu behandlade ämnet fram- ställts ett par önskemål, vilka i detta sammanhang lämpligen kunna om- nämnas. Sålunda har man framhållit, att de stora jordägande bolagens skogsmarker stundom hava en för skogsskötselns rationella bedrivande olämplig form och därtill ofta äro söndersplittrade på ett flertal enheter, mellan vilka enskilda jordägares skogslotter ligga inkilade. Denna olämp- liga figuration hos bolagens skogsmarker medför, därest den ej helt och hållet omöjliggör en ordnad skogsskötsel, stora svårigheter i detta hänse- ende och fördyrar avsevärt kostnaderna för såväl skogsvård som avverk- ningar. Det har därför framhållits såsom önskligt, att lagen i fall av sådan beskaffenhet bereder bolagen möjlighet att genom byten eller köp förvär- va sådana skogsområden, som kunna finnas behövliga för att åt bolagens skogsdomäner giva den form, som er: rationell skogsvård påkallar.

Sett ur den träförädlande industriens synpunkt kan nu omförmälda önskemål visserligen synas förklarligt och jämväl i viss mån i national- ekonomiskt hänseende berättigat. Å detsamma kan dock enligt kom- missionens mening vid den omhandlade frågans bedömande icke tiller-

1916 års s. k. inskränk-

kännas utslagsgivande betydelse. Ett tillgodoseende av önskemålet i hela dess tänkta omfång skulle nämligen i talrika fall leda därtill, att bolagen tillerkändes rätt att köpa skogsområden, vilkas förvärvande visserligen kunde ur skogsarronderingssynpunkt vara för bolagen önskvärt, men vil- kas avskiljande från bondhemmanen, även om genom en sådan åtgärd des- sas nuvarande behov av stödskog icke kringskures, likväl skulle innebära ett försvagande av hemmanens möjlighet att efter utvidgning genom ny- odlingar klyvas i flera besutenhetsdelar och därmed således också förhin- dra den självägande bondbefolkningens vidare utveckling i trakter, där sådan eljest kunde äga rum. i

Tillika har från industriellt håll framställts det önskemålet, att de skogsägande bolagen måtte tillåtas förvärva jordområden, som de kunna hava behov av för anordnande av arbetarlägenheter eller mindre boställen åt sina skogsarbetare eller annan personal.

I vilken omfattning nu omförmälda önskemål kunna vinna beaktande, därom kommer kommissionen att närmare uttala sig i den speciella moti- veringen vid behandlingen av 7 8.

Såsom av det föregående framgår anser kommissionen, att reglerna för inhemska bolags och föreningars förvärv av fast egendom skola vara

värv av fast egendom, in- arbetad i kommissio- nens förslag.

rum, allt eftersom den fastighet, om vars förvärv är fråga, är belägen in- om området för den norrländska förbudslagens hittillsvarande giltighet eller utanför detta område. Härav följer givetvis, att med antagande av kommissionens förslag nämnda förbudslag skulle upphöra att gälla. Regler angående bolags och föreningars fastighetsförvärv «finnas även i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att för- värva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, den s. k. inskränk- ningslagen. Denna lag har avseende jämväl å utländska rättssubjekt och uppställer principiellt, ur andra synpunkter än de i detta betänkande av- handlade, såväl för dem som ock för svenska bolag och föreningar konces- sionsplikt ifråga om förvärv av fast egendom. Då kommissionen nu av sociala och jordbrukspolitiska skäl föreslår allmän koncessionsplikt för bolag och föreningar, har det synts kommissionen olämpligt och oprak- tiskt att hava reglerna rörande dessa rättssubjekts fastighetsförvärv upp- delade på två lagar. En sådan uppställning av rättsregler, vilka hava avseende å samma rättsförhållanden, ehuru bedömda ur olika synpunkter, är icke ägnad att medföra enkelhet och överskådlighet samt förorsakar icke

blott dem, som 1 sitt handlande äro beroende av sagda rättsregler, utan även de myndigheter, som skola sörja för reglernas tillämpning, besvär och omgång. Kommissionen har därför i föreliggande lagförslag inarbe- tat nämnda 1916 års lag, i vad densamma har avseende å förvärv av fast egendom. Såsom ytterligare skäl för detta förfarande kan anföras, att det i annat fall hade blivit nödigt att i berörda lag införa sär- skilda bestämmelser till förhindrande av bulvanskap i fråga om utlän- ningars fastighetsförvärv här i riket, men ett upptagande av ungefär ens- artade regler i två särskilda lagar torde ej vara att förorda. Inskränk- ningslagens regler om förvärv av fast egendom hava således, huvudsak- ligen oförändrade men i något annan form upptagits i kommissionens lag- förslag. Av denna anledning vill kommissionen i korthet erinra om syf- tet med inskränkningslagens tillkomst och huvudpunkterna i dess stad- ganden.

Sedan gammalt har den föreskriften gällt, att utlänningar, såväl fy- siska som juridiska personer, icke kunnat utan Konungens tillstånd för- värva fast egendom här i landet. Under slutet av 1800-talet fästes upp- märksamheten därpå, att detta stadgandes syftemål, som var att kontrol- lera utlänningars fastighetsförvärv, kunde omintetgöras och även i bety- dande mån hade omintetgjorts därigenom, att utlänningar, i stället för att direkt i eget namn söka förvärva svenska fastigheter, antingen uppköpte stora aktieposter i svenska fastighetsägande bolag eller också tillhanda- höllo kapital åt svenska medborgare för bildande av svenska bolag, som sedan inköpte de fastigheter, vilkas förvärvande åsyftades. På sådant sätt hade under aktiebolagslagstiftningens skydd utländskt kapital i betydande omfattning förskaffat sig herravälde över svensk fast egendom, och detta i synnerhet sedan under senare hälften av 1800-talet de svenska skogarna och malmfälten börjat att i allt större omfattning tillgodogöras i industriellt syfte. Det var för att avbryta denna i politiskt och national- ekonomiskt hänseende äventyrliga utveckling och för att förhindra ut- ländskt kapital att vinna bestämmanderätt i svenska fastighetsägande bolag och föreningar, som den ovannämnda lagen av år 1916 kom till.

Ifrågavarande lag uppställer som huvudregel, att utlänningar samt svenska handelsbolag med utländsk delägare, svenska aktiebolag och sven- ska ekonomiska föreningar utom de kooperativa icke kunna utan Konun- gens tillstånd förvärva fast egendom här i landet. Från denna regel med- giver lagen beträffande aktiebolag, vars aktier skola vara ställda till viss man, undantag för den händelse bolaget i sin bolagsordning intagit för-

behåll, som garanterar, att endast viss mindre del av bolagets aktier kunna förvärvas av utlänning eller svenskt handelsbolag med utländsk deläga- re eller av svenskt aktiebolag med innehavareaktier eller annat svenskt aktiebolag, som i sin bolagsordning icke intagit dylikt förbehåll, eller av svensk ekonomisk förening. Aktiebolag med förbehåll som nu sagts äger att utan tillstånd förvärva fast egendom. Förvärv av aktie i dylikt bolag, som skett i strid med förbehåll, är ogiltigt. Vidare har från huvudregeln gjorts det undantag, att sådan fast egendom, som kan vara behövlig för ett svenskt bolags eller en svensk förenings verksamhet (hus, tomt, upplagsplats, mindre stenbrott, mindre grus- och lertag, mindre vattenfall, mindre torvmosse och dylikt), kan förvärvas efter prövning av vederbörande Konungens befallningshavande. Inrop av fast egendom å exekutiv auktion kan ske utan att tillstånd till förvärvet förut erhållits eller prövning av befallningshavanden ägt rum, men det åligger inroparen att inom viss tid göra ansökan om tillstånd att få behålla egen- domen. Uraktlåtes det eller varder sökt tillstånd ej beviljat, skall egen- domen tvångsvis säljas genom överexekutors försorg.

Beträffande svenskt aktiebolag med till viss man ställda aktier, vil- ket vid lagens ikraftträdande ägde fast egendom med en areal av mer än ettusen hektar eller vattenfall, varur kunna uttagas mer än femhundra turbinhästkrafter, är i lagen stadgat, att aktier, som vid sagda tidpunkt ägdes av svenska rättssubjekt, ej få överlåtas på utlänning eller på svenskt bolag eller förening, som endast med Konungens tillstånd kan förvärva fast egendom. Har aktiebolag, som nu sagts, i sin bolagsordning intagit förbehåll av ovan antytt slag, kan dock aktie, beträffande vilken förbe- hållet ej gäller, överlåtas utan hinder av nyssnämnda förbud. Och inne- hades, då lagen trädde i kraft, mer än fyra femtedelarna av aktierna i så- dant bolag av svenska medborgare och hava aktierna försetts med påskrift därom och anteckning därom skett i bolagets aktiebok, är bolaget enligt 14 $ i lagen, utan hinder därav att det ej har förbehåll i sin bolagsordning, icke underkastat tillståndsplikt ifråga om förvärv av fast egendom.

Genom inskränkningslagen regleras även utlänningars samt svenska bolags och föreningars rätt att inmuta mineralfyndighet samt att förvär- va och bearbeta redan inmutad sådan fyndighet. Lagen gäller ej förvärv genom bodelning, arv eller testamente och från densammas tillämpning äro undantagna vissa bolag och föreningar, som driva penning- eller försäk- ringsrörelse.

Genom inarbetandet i föreliggande lagförslag av inskränkningslagens

bestämmelser, i vad dessa hava avseende å förvärv av fast egendom, skul- le, såsom framgår av förslagets. 35 $, ett flertal paragrafer i inskränk- ningslagen komma att helt upphävas samt vissa andra paragrafer i sam- ma lag att undergå den ändring, att vad i dem stadgas rörande fast egen- dom icke vidare skulle äga tillämpning. Sedan ur sagda lag sålunda bli- vit avförda de stadganden, som hava avseende å fast egendom, skulle la- gen komma att till det yttre framträda i ett föga tilltalande skick. Det kan för den skull ifrågasättas, huruvida den icke bör ur formell synpunkt på något sätt omarbetas. Härvid är dock att märka, att gruvlagstiftnin- gen för närvarande är underkastad revision, varför det torde böra tagas under övervägande, huruvida icke de delar av inskränkningslagen, som handla om förvärv av gruva m. m., lämpligen kunna inarbetas i gruvlag- stiftningen. Inskränkningslagens därefter återstående stadganden, vilka huvudsakligen avse förvärv av aktier, skulle samtidigt därmed kunna över- föras till bolagslagstiftningen.

Kommissionen vill här nedan giva en schematisk framställning av Schematisk grunddragen i föreliggande förslag, såvitt detsamma är avsett att få till- fevställning

av kommis-

lämpning på utlänningars samt svenska bolags och svenska ekonomiska Sonen É : ä ara slag rörande

föreningars fastighetsförvärv. SHR Rdr

Utländska rättssubjekt (d. v. s. utländska enskilda medborgare, ut- samt bolags ländska bolag, föreningar och stiftelser ävensom andra utländska samfäl- lg Ag ligheter) äro städse underkastade koncessionsplikt i fråga om förvärv av garsfastig- fast egendom här i riket, oavsett om egendomen eller det fång, var- "ebförväre. igenom den förvärvas, är av det ena eller det andra slaget. Från denna regel göres undantag i vissa fall till förmån för utländsk enskild medbor- gare. Sådan medborgare äger nämligen att utan tillstånd förvärva fast egendom, som tillfaller honom genom bodelning, giftorätt eller arv eller genom testamente, därest han är närmaste arvinge till testamentsgivaren.

I fråga om svenska bolags och svenska ekonomiska föreningars för- värv av fast egendom här i riket genom köp, byte, gåva eller testamente göres åtskillnad i två hänseenden, nämligen dels med hänsyn till, huruvida det förvärvande rättssubjektet kan antagas i sig innesluta ett mera betydan- de utländskt intresse, och dels med hänsyn till egendomens beskaffenhet.

Beträffande förvärvarna skiljes mellan följande grupper: 1) handelsbolag med utländsk delägare, aktiebolag med inneha- vareaktier, aktiebolag med aktier, ställda till viss man, men utan visst för-

behåll i bolagsordningen samt ekonomiska föreningar, som icke falla un- der 2) eller 3) härnedan;

2) handelsbolag utan utländsk delägare, aktiebolag med aktier ställ- da till viss man och med visst förbehåll i bolagsordningen, aktiebolag som avses i 14 $ av 1916 års lag, järnkontoret, försäkringsbolag, sjukkassor, understödsföreningar och andra försäkringsföreningar, aktiebolag och föreningar, som erhållit lån från statens jordförmedlingsfond eller statens egnahemslånefond, kooperativa föreningar samt bolag, som bildats för de- taljhandel med rusdrycker ; samt

3) sparbanker, solidariska bankbolag och bankaktiebolag.

Under 1) nämnd förvärvare kan icke utan tillstånd av Konungen eller prövning av Konungens befallningshavande förvärva något slag av fast egendom. Efter prövning av befallningshavanden kan förvärvas hus, tomt, upplagsplats, mindre stenbrott, mindre grus- och lertag, min- dre vattenfall, mindre torvmosse och dylikt, om egendomen prövas vara behövlig för förvärvarens verksamhet. För förvärv av varje annat slag av egendom fordras Konungens tillstånd.

Under 2) nämnd förvärvare kan utan tillstånd eller prövning för- värva:

a) fast egendom inom det för bebyggande planlagda området i stad eller å ort på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyg- gande skall iakttagas; samt

b) järnväg och frälseränta. Under 2) nämnd förvärvare kan vidare förvärva fastighet, som prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet. Sagda pröv- ning ankommer på vederbörande Konungens befallningshavande. För förvärv av varje annat slag av egendom än nu nämnts måste under 2) nämnd förvärvare vinna Konungens tillstånd.

Under 3) nämnd förvärvare är icke underkastad förslagets bestäm- melser, såsom närmare kommer att omförmälas i den speciella motiverin- gen till 3 $. :

I vad ovan anförts angående utlänningars samt svenska bolags och svenska ekonomiska föreningars förvärv av fast egendom göres dock viss modifikation, då förvärv skett genom inrop å auktion, som hållits i exeku- tiv ordning.

B; Lagstiftning angående tillstånd i vissa fall för svenska medborgare att besitta fastighet.

Behovet av sådan lagstiftning.

Såsom redan länge varit nogsamt bekant och genom den av: kommis- sionen: föranstaltade enquéten blivit ytterligare bekräftat, uppkomma olä- genheter: i flera hänseenden, då jordbruksfastigheter förvärvas av enskil- da köpare, icke tillhörande den jordbruksidkande befolkningen, såsom kö- pare av skog för industriella ändamål; skogsspekulanter; jordstyckningsspe- kulanter: och personer, som åsyfta: att göra sig vinst genom hastig pris- stegring: å förvärvad fåstighet eller genom realisation av: gröda och in- ventarier.

I samband med de under världskriget rådande, säregna förhållande- na, vilka osökt inbjödo till spekulation i jordbruksegendomar, förekommo förvärv av nämnda slag i oroväckande omfattning. Men den utav kom- missionen föranstaltade enquéten har bestyrkt, att sådana förvärv jämväl under årtiondena före världskriget voro mycket talrika. Detta gäller fram- för allt förvärv, gjorda av skogsspekulanter, vilka i de skogbärande delar- na av landet, särskilt de södra -och mellersta, förekommo i avsevärd om- fattning. Jämsides med bolagen förvärvade därjämte enskilda industri- idkare, såsom ägare till mindre sågverk och andra mindre industriella an- läggningar, ett stort antal fastigheter med skogstillgångar. Ej heller de under krisåren så ytterst talrikt förekommande s.k. jobbarköpen: sy- nas' under årtiondena därförut hava.-utgjort någon sällsynt företeelse. Jordstyckningsspekulanternas. : förnämsta period synes hava infallit under första: decenniet av 1900-talet, men även från tiden därefter, omnämnas i enquéteh ej så få fallj framför allt i närheten av större städer, då jord-

bruksfastigheter inköpts av enskilda personer i avsikt att stycka jorden till egna hem.

Visserligen har numera, sedan den under krisåren pågående oavbrut- na stegringen i fastighetsvärdena upphört, en betydande avmattning i för- säljningarna av jordbruksfastigheter till enskilda personer utom jordbru- karnas klass inträtt. Men det finnes grundad anledning befara, att sedan nu härskande lågkonjunktur inom näringslivet upphört och normala för- hållanden åter inträtt, fastighetsförvärven av ovanberörda slag ånyo skola stegras i antal. För övrigt må tilläggas, att även under tider, då lågkon- junktur är rådande, fara föreligger, att jordbruksfastigheter skola frivilligt eller å tvångsauktion säljas av jordbrukarna till personer utom den jord- brukande befolkningens krets. Och då dessa förvärv ur jordbrukspoli- tisk synpunkt måste anses förkastliga, föreligga fullgiltiga skäl för lag- stiftaren att söka finna något medel för deras stävjande.

I redogörelsen för enquéten hava olägenheterna av nu ifrågavarande förvärv blivit ingående belysta. Här vill kommissionen blott erinra om följande. Såsom kommissionen i det föregående framhållit, äro verk- ningarna av å ena sidan bolags och å andra sidan enskilda spekulanters förvärv av jordbruksfastigheter i viss mån skiljaktiga. Under det att bo- lagen i allmänhet avse att behålla förvärvade fastigheter under en längre tid såsom underlag för sin framtida verksamhet, hava de enskilda speku- lanterna i regel ej annat intresse av sina fastighetsförvärv än att på kortaste tid hämta största möjliga vinst från fastigheterna, varav följer, att dessa i regel vid första lägliga tillfälle åter avyttras. De av enskilda spekulanter förvärvade fastigheter, som icke avyttras, bliva förr eller se- nare föremål för arvsdelningar. Faran för kumulation på en hand av ett stort antal jordbruksfastigheter och därav följande jordmonopol och över- mäktigt inflytande inom orten är därför givetvis betydligt större beträf- fande bolag än enskilda spekulanter, vilka sistnämnda svårligen äro i stånd att förvärva och sammanhålla fastighetskomplex av samma om- fattning som bolagen. Vid de enskilda spekulanternas förvärv ligger i re- gel den största faran däri, att fastigheterna, då de från spekulanterna återgå till bönderna, så gott som undantagslöst befinna sig i ett mer eller mindre vanhävdat skick.

Den av kommissionen föranstaltade utredningen talar ett tydligt språk därom, att de av enskilda skogsspekulanter och jobbare inköpta fa- stigheterna i många för att icke säga de allra flesta fall varit utsatta för synnerlig vanskötsel såväl vad angår skogen som beträffande jordbruket.

Ingalunda ovanligt har det varit, att å hemman, som kommit i händerna på en sådan person, jorden har utsugits, byggnaderna hava fått förfalla, för så vitt de ej, såsom ofta under kristiden varit fallet, blivit bortförda från fastigheten och avyttrade, inventarierna hava förskingrats och sko- gen har utsatts för den hänsynslösaste exploatering. Att detta ej är en företeelse av färskt datum utan inom vissa delar av landet pågått sedan årtionden tillbaka, måste genom den av kommissionen företagna: enquéten anses fastslaget. När en dylik egendom sedan kommer i en verklig jord- brukares händer, kan det, såsom jämväl framgår av enquéten, mången gång krävas årtionden av arbete och avsevärda kostnader att återställa jordens hävd, vartill kommer, att i regel å egendomen ej finnes skog ens tillräcklig för husbehovet.

Vad nu sagts angående jordbrukets och skogens skötsel å enskilda skogsspekulanters och jobbares hemman gäller i viss mån jämväl i fråga om fastigheter, som förvärvats av jordstyckmingsspekulanter. Jordbrukets upprätthållande och ordentliga skötsel har ofta för den på affärsvinst be- räknade privata styckningsverksamheten intet intresse, enär det för den- samma gäller att snarast möjligt utstycka och i: mindre jordbrukslägenhe- ter försälja inköpta områden. Under tiden vanskötes ofta jordbruket på en sådan fastighet och byggnaderna få förfalla. Härtill kommer, att styckningen av fastigheten ej sällan sker på ett planlöst och för blivande lägenhetsinnehavare ofördelaktigt sätt. Ofta nog har även tillgått så, att skogstillgången tillgodogjorts, varefter egendomen styckats och försålts i smärre lotter. Då dylikt förekommit i trakter, varest skogstillgången är nödvändig såsom stöd åt jordbruket, hava de genom styckningarna upp-. komna nya jordbruken givetvis gått en vansklig framtid till mötes.

Har förvärv av en fastighet skett icke i syfte att ur ren affärssyn- punkt utnyttja fastigheten utan för nöjesändamål eller kapitalplacering, hava väl, såsom ock av enquéten framgår, både jordbruk och skog i regel blivit skötta så, att anmärkning däremot ej kunnat framställas. Men ur synpunkten av jordens bevarande i den jordbruksidkande befolkningens hand måste fastighetsförvärvet icke desto mindre anses beklagligt. En- ligt vad erfarenheten giver vid handen nedläggas nämligen ofta så stora kostnader å bostadshus, parkanläggningar och dylikt, att en person, som är hänvisad att uteslutande leva av en sådan fastighets jordbruk, icke utan förlust kan inköpa densamma. . Genom förvärvet blir sålunda fastigheten ej sällan i själva verket för avsevärd tid framåt undandragen den jord- bruksidkande befolkningen.

På grund av vad sålunda anförts rörande de skadliga verkningarna däräv, att personer, som icke tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, förvärva jordbruksfastigheter, torde det framstå såsom en angelägenhet av mycket stor vikt att, såsom ovan redan framhållits, i den mån sig göra låter "söka förhindra fastighetsförvärv av berörda slag. Kommissionens i det föregående behandlade förslag att begränsa och kontrollera bolags och föreningars förvärv av jordbruksfastigheter torde för övrigt fordra såsom komplement en lagstiftning till förhindrande av att enskilda pérso- ner i spekulationssyfte förvärva landets jordbruksfastigheter. Såsom av det följande framgår möter det dock rätt så stora svårigheter att praktiskt ordna en sådan lagstiftning, så att den icke på ett obehörigt och olämpligt sätt kringskär jordbruksbefolkningens anspråk på rörelsefrihet i sin nä- rings utövande:

Lagstiftning. under kristiden.

VOCPåA grutid av den omfattning, som den osunda spekulationenh med jord- bruksegendomar vann under kristiden, tillkallade Kungl. Maj:t under år 1918 sakkunniga att inom justitiedepartermentet biträda med beredning av ärende angående provisorisk lågstiftning” till 'stävjande av denna spekulå- tion. De sakkunniga avgåvo den 2 maj 1918 betänkande i ärendet. Därvid föreslogs dels en lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling' av skog å fastighet i enskild ägo, dels en låg om inskränkning för viss tidi rätten att erhålla ägostyckning och verkställa jordavsöndring i södra och” mellersta Sverige, dels en lag om”inskränkning för viss tid i rätten ätt över- låta fast egendom samt dels' slutligen en kungörelse om fastighetshandlan-

dé och fastighetsagenter. Det först omförmälda lagförslaget innehöll bestämmelser, som ”av-

sågo att förhindra dels uppenbar värskötsel äv den växtliga, utvecklings- dugliga ungskogen, dels ock, därest fastighet efter angiven dag under år 1018 genom köp, byte eller gåva över gått till annän än föregående ägares vissa närmare anhöriga, all åvverkning av skog, som vore stridande mot grunderna för god skogsvård. Förslåget förelades 1918 års riksdag, somi huvudsak antog detsamma att gälla till den 1 juli 1919. Lag i ärendet ut- färdades den'28 juni 1918. Därefter Har lagen varje år förnyats för ert år i sänder och hava därvid lagéns bestämmelser i rätt betydande tmnån skärpts: ” Lagen gäller nu till den'1 juli 1922.

Den andra huvudgruppen av åtgärder mot osund spekulation vid han-

deln med jordbruksegendomar åsyftade att vinna kontroll över jordstyck- ningen i de delar av landet, där inskränkning i rätten till ägostyckning eller. jordavsöndring icke redan gällde, på grund av lagen den 25 juni 1909.; Detta; lagförslag föranledde icke;någon omedelbar åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. ; Det framlades i motion vid 1918 års riksdag, men vanniicke riksdagens bifall.

Det tredje här ovan omförmälda lagförslaget innebar inskränkning för viss tid i rätten att överlåta jordbruksfastighet. med ett taxeringsvärde över 15,000 kronor. | Den som genom köp, byte eller gåva åtkommit sådan :fa- stighet, som i lagen avsågs, skulle ej, innan; fem år, förflutit från det lag- fart beviljades:å hans fång, äga rätt att avhända sig fastigheten, med mind- re godkännande av överlåtelsen vunnes på i lagen föreskrivet sätt. Vunnes ej godkännande, skulle överlåtelsen vara ogill. Ansökan om godkännande av överlåtelse skulle göras hos Konungens; befallningshavande, och befall- ningshavanden skulle, därest skälig anledning förekom till antagande, att överlåtaren förvärvat fastigheten i huvudsakligt syfte att därav bereda sig hastig vinst genom avverkning av skog, avyttrande av gröda, fastighetens uppdelning i,smärre lotter eller dylikt, ej bifalla densamma, där ej synner- liga.skäl därtill förelågo. Syftemålet med, denna bestämmelse var, såsom omedelbart inses; att nämnda band på egendomsspekulanternas handlings- frihet skulle avhålla dem från att uppköpa egendomar på spekulation. Nöd- gades man behålla, en egendom under så lång tid som fem år, kunde;det ju icke finnas något intresse att förvärva densamma med huvudsakligt syfte att därur uttaga en hastig spekulationsvinst. Den skadligaste formen;av jordspekulation, nämligen det rena jobberiet, vid vilket egendomarna med täta mellanrum bytte ägare, skulle direkt träffas.

För att icke mer än nödigt betunga . den legitima fastighetshandeln hade åtskilliga begränsningar gjorts beträffande de fastigheter, i fråga om vilka lagen skulle äga tillämpning. Blandiannat hade sålunda jordbruks- fastigheter, vars taxeringsvärde året näst före överlåtelsen icke uppgick till 15,000 kronor, blivit undantagna från lagens tillämpning, varjämte la- gen icke skulle äga tillämpning på avtal, som slötos mellan närskylda inom vissa led.

Lagförslaget förelades: 1918 års riksdag, därvid Kungl. Maj:t: dock vidtog, den ändringen, att den av de sakkunniga föreslagna gränsen av 15,000 kronor för vissa fastigheters undantagande från lagens tillämplig- het sänktes till 10,000: kronor. Sedan lagförslaget antagits av riksdagen, blev lag utfärdad den.28 juni 1918 med giltighet till den 1 juli 1919. Se-

dermera blev lagen med viss ändring förlängd att gälla till den Ii juli 1920.

> Mot sist berörda lagstiftning framställdes åtskilliga anmärkningar: Sålunda framhölls allmänt, att den vållade hinder och kostnader för den le- gitima fastighetsomsättningen utan att förmå effektivt hindra de företeel- ser, som man med densamma velat träffa. Olägenheter och rättsförluster hade uppstått därigenom, att kontrahenterna vid köp förbisett bestärnmel- sen om godkännande av en överlåtelse såsom villkor för dess giltighet. För- föll köpeavtalet, sedan köparen tillträtt fastigheten eller erlagt köpeskillin- gen eller vidtagit andra dispositioner i anledning av köpet, kom han alltid att få vidkännas kostnader, stundom även att utsättas för förlust, t. ex. om säljaren icke var i stånd att återbetala uppburen köpeskilling. Ytterligare anmärktes, att om blott säljaren innehaft fastigheten tillräckligt lång tid, hinder ej mötte för överlåtelse till en köpare, som utsög eller vanhävdade egendomen, medan däremot försäljning försvårades såväl för sådana kö- pare som ock för fastighetsägare, vilka kanske av brist på nödigt kapital ic- ke kunde rätt sköta sina fastigheter: Den anordningen, att godkännande erfordrades för giltighet av överlåtelse och att vidlyftig utredning måste fö- rebringas, innan godkännande kunde erhållas, uppgavs hava föranlett det förfarande, att sedan en fastighet gått genom flera händer utan att god- kännande av överlåtelserna sökts, den köpare, som beslutat sig för att be- hålla fastigheten, träffade avtal med den förste säljaren om ny överlåtelse omedelbart från honom, varigenom kronan gick miste om avsevärda stäm- pelbelopp.

Då fråga år 1920 uppstod om ytterligare förlängning av lagens giltig- hetstid, beslöt Kungl. Maj:t att ej föreslå riksdagen någon ny prolonga- tion av lagen utan i stället en omedelbar avveckling "av densamma, och blev detta riksdagens beslut.

Slutligen förordade de sakkunniga vissa bestämmelser, 'söm skulle möjliggöra en uppsikt över yrkesmässigt bedriven fastighetshandel och fa- stighetsagenturverksamhet. Kungl. Maj:t beslöt att låta anstå med fram- läggande av förslag i detta ämne.

För att hindra det ödeläggande av jordbruk genom avyttrande och bortförande av kreatursbesättningar, stråfoder och inventarier, vilket visat sig åtfölja jordbruksegendomarnas indragande i spekulationen, utfärdades den 6 juni 1919 ”lag om inskränkning för viss tid irätten att bortföra stråfo- der m. m.” Genom denna lag, som gäller till den '1 juni 1922, stadgas,

att därest å fastighet, som omfattar större areal odlad jord än fem hektar, eller å fastigheter, som äro i sambruk och tillhopa omfatta större areal od- lad jord än fem hektar, icke stadigvarande hålles minst ett större kreatur eller däremot svarande antal mindre djur för varje areal av 2,5 hektar od- lad jord, stråfoder, otröskad säd eller grönfoder icke får bortföras från fastigheten eller fastigheterna utan att särskilt tillstånd därtill erhålles av Konungens befallningshavande.

Kommissionens föreliggande förslag.

Att en lagstiftning mot enskilda spekulanters fastighetsförvärv även under normala förhållanden är behövlig och för den skull bör genomfö- ras, därom torde, såsom av det föregående framgår, ej råda någon tvekan. Såsom redan påpekats framställa sig dock vissa svårigheter, då det gäller att fastställa de grunder, efter vilka en sådan lagstiftning lämpligen bör utformas. Å ena sidan böra onödiga och tyngande band på fastighetshan- deln undvikas och å andra sidan kräver en klok jordpolitik, att den jord- bruksidkande befolkningen vid utövandet av sin näring i möjligaste mån får behålla sin rörelsefrihet och icke bindes av kontrollföreskrifter. Med ut- gångspunkt härifrån har inom kommissionen ingående behandlats de olika möjligheter, som stå till buds vid genomförandet av en lagstiftning i det förevarande ämnet. Härvid har kommissionen kommit till följande re- sultat.

En lagstiftning av det ifrågasatta slaget kan tänkas anknuten till själva förvärvet av jordbruksfastigheter och från rätt till sådant förvärv utestänga personer, om vilka det kan förmodas, att de skulle komma att på ett samhällsskadligt sätt utnyttja sin jordäganderätt. Ett annat sätt att ordna denna lagstiftningsfråga vore att låta fastighetsöverlåtelserna såsom hittills vara en sak kontrahenterna emellan utan kontroll från det allmännas sida ifråga om förvärvarens kvalifikationer för en jordbruksfastighets be- höriga skötsel, men däremot anordna kontroll över sättet att handhava dy- lika fastigheter och var hälst missbruk av jordäganderätten yppade sig låta myndigheterna för rättelses vinnande på ett eller annat sätt ingripa och i sista hand skrida till tvångsförsäljning av fastigheten. Ett ordnande av frågan efter den förstnämnda linjen hänför sig som synes till förvärvan- det av en fastighet, varemot ett lösande av densamma efter den andra lin- jen anknyter sig till besittandet av en fastighet.

En lagstiftning efter förvärvslinjen kan tänkas ordnad på ett flertal

Olika möj- ligheter att lösa före- varande lag- stiftnings- fråga.

sätt. Konsekvent och i detalj genomförd : skulle den innebära en förpröv- ning av samtliga tilltänkta förvärvares lämplighet såsom jordägare ur sam- hällelig synpunkt. Det låter sig dock näppeligen göra att redan i förvärvs- ögonblicket frånskilja alla såsom olämpliga ansedda jordägare och i varje fall är det ingalunda otänkbart, att den, vilken en gång förmodats vara eller bliva en god jordbesittare, under omständigheternas tryck kan övergå till motsatsen, vadan en lagstiftning av omförmält slag skulle, för att bli- va fullt effektiv, kräva såsom komplement en lagstiftning jämväl efter be- sittningslinjen. Vidare säger det sig självt, att en lagstiftning, som stadga- de förprövning av förvärvares lämplighet som jordägare, skulle lägga myc- ket strama band på fastighetshandeln, bliva i allt för hög grad belastad med formalitetsbestämmelser, kräva intyg och förklaringar av mångahanda slag, med ett ord bliva, vad man främst av allt! bör undvika, byråkratisk; : Den skulle slutligen med nödvändighet kräva vissa förutsättningar med hänsyn till formaliteterna vid fastighetsöverlåtelse, förutsättningar som icke ännu äro tillfinnandes i vår civila rättsordning.

Då det givetvis är önskligt, att de lojala förvärven, vilka utgöra den vi- da övervägande delen, icke beröras av kontrollföreskrifternas tillämpning, har det ifrågasatts, Huruvida man icke skulle kunna utfinna någon metod, enligt vilken det skulle låta sig göra att inskränka förprövningen till den el- ler de grupper av förvärvare, vilkas förvärv mani ville kontrollera. /Då så- som av. redogörelsen för kommissionens enquéte framgår den s. k. jordmöo- biliseringen under årtiondena närmast före kristiden framför allt bestått i en överflyttning av den självägande bondbefolkningens jord iträvarubolags samt skogsspekulanters och jobbares händer samt detta förhållande torde vara det för normala tider typiska, ligger det nära till hands att såsom den mest lämpliga lagstiftningen till förekommande - av de skadliga jordför- värv, om vilka nu är fråga, tänka sig lagbestämmelser, som riktade sig mot skogsspekulanters och jobbares förvärv, men som icke berörde öv- riga enskilda personers fastighetsförvärv. Kunde lagbestämmelser med dylik innebörd. på ett lämpligt sätt genomföras, skulle de fastighets- förvärv, som under normala tider utgöra huvudparten av de förvärv, som ur det allmännas synpunkt ej äro önskliga, bliva underkastade kontroll och den talrikaste gruppen av ur samhällets synpunkt olämpliga jordägare allt- så utestängas från förvärv av jordbruksfastigheter.

Det torde dock stöta på oövervinneliga svårigheter att redan på för- hand avskilja nu nämnda grupper av förvärvare från rätten till fritt för- värv av jordbruksfastigheter. Det skulle nämligen, såsom lätt inses, icke

låta sig göra att på ett fullt tillförlitligt och objektivt sätt karakterisera de personer, som skulle falla under begreppet skogsspekulant eller jobbare. Huruvida en förvärvare kan betecknas såsom sådan, beror ju av det sätt, varpå han behandlar en inköpt fastighet, och att härutinnan uppställa nå- gra . presumtioner torde icke ivara att förorda. Visserligen skulle från rätt till fortsatt fritt förvärv av jordbruksfastigheter kunna utestängas de per- soner, som ifråga om tidigare innehav av sådana fastigheter gjort sig kän- da såsom spekulanter eller jobbare.. Att kommissionen dock icke velat före- slå bestämmelser ens i denna riktning, har sin grund däri, att en sådan an- ordning skulle kräva vissa formbestämmelser beträffande samtliga enskil- das: förvärv och följaktligen i ganska avsevärd mån inverka hämmande på den fria handeln med jordbruksfastigheter. Härtill kommer, att det sy- stem, som; kommissionen i. det följande förordar för lösandet av omhand- lade lagstiftningsfråga, i görligaste mån synes kunna förebygga utnyttjan- de av jordbruksfastigheter i spekulationssyfte.

Det har ifrågasatts, huruvida icke 'skogsspekulanters och :jobbares jordköp skulle på ett ganska effektivt sätt förhindras, därest koncessions- plikt stadgades beträffande förvärv, som gjordes av personer, vilka yrkes- mässigt dreve trävarurörelse. Här funnes ett yttre, objektivt kännetecken, nämligen idkandet av trävarurörelse, som skulle möjliggöra avskiljandet redan i förvärvandets ögonblick av en grupp köpare, om vilka det i regel kunde förmodas, att de uppköpte jordbruksfastigheter i spekulationssyfte. Om en sådan person förvärvade en jordbruksfastighet, skulle fånget vara ogiltigt, därest tillstånd ej inom viss kortare tid söktes hos vederbörlig myndighet eller därest inom sådan tid sökt tillstånd icke av myndigheten beviljades. Kontrollen över, huruvida en köpare kunde ianses yrkesmässigt driva.trävarurörelse, skulle ligga hos lagfartsdomstolen.

Mot nu omförmälda sätt att ordna den ifrågavarande lagstiftningsfrå- gan kan anföras, att därmed skulle : följa vissa. ej lämpliga biverkningar och att en sådan lagstiftning i allt fall ej skulle: bliva tillräckligt effektiv. Det skulle nämligen ofta yppa sig svårigheter för en säljare att konstate- ra, huruvida köparen vore att hänföra till ifrågavarande kategori av 'nä- ringsidkare; och svårigheterna skulle sannolikt bliva större just till följd därav, att dylika näringsidkare, sedan de utestängts från rätt till fritt fa- stighetsköp, skulle söka dölja förhållandet. Det skulle därför icke kunna undvikas, att för en säljare, som avyttrat sin fastighet till en person, som han ej haft anledning misstänka eller i varje fall icke misstänkt vara trä- varuhandlare, olägenhet och förlust kunde uppkomma därigenom, att sedan

förhållandet blivit utrett, fastighetsförsäljningen icke komme att äga be- stånd. Givetvis skulle vad nu anmärkts desto starkare göra sig gällande, därest förhållandet först rätt avsevärd tid efter försäljningen bleve uppda- gat. Förlust skulle jämväl kunna åsamkas den, som köpt fastigheten av en trävaruhandlare utan kännedom om att dennes fång på grund av la- gens bestämmelser vore ogiltigt. Därtill kommer, att lagstiftningen ej skul- le bliva fullt effektiv, i det att, då förvärvets ogiltighet ej skulle kunna knytas till det fall, att köparen först efter förvärvet börjat att yrkesmäs- sigt driva trävarurörelse, alla sådana fall skulle komma att falla utanför lagstiftningens räckvidd. Till vad sålunda anförts kan läggas, att ett av- skiljande och ställande under koncessionsplikt av fastighetsförvärv från vissa enskilda personers sida icke torde kunna undgå att inverka menligt på de lojala fastighetsförvärven, i det att dessa förvärv ända intill dess lag- fart å dem beviljats, i viss mån skulle vara osäkra. Först med lagfartens beviljande erhölles nämligen visshet om och bekräftelse på att koncessions- plikt i det konkreta fallet ej förelåge. På nu angivna grunder anser sig kommissionen icke kunna förorda en lagstiftning, som på ovan om förmäl- da sätt riktar sig mot fastighetsförvärv av personer, som yrkesmässigt dri- va trävarurörelse.

I detta sammanhang bör omnämnas ett av joftdabalkskommissionen under år 1921 avgivet förslag till lag med vissa bestämmelser i avseende å köp, byte och gåva av fast egendom. Genom detta förslag har avsetts att i någon mån skärpa formerna för fastighetsförvärv sålunda, att köp, byte och gåva alltid skulle ske inför en myndighetsperson, i lagförslaget be- nämnd laga köpevittne, vilken skulle påteckna fångeshandlingen, diarie- föra fånget samt därom göra anmälan hos vederbörande åklagare, som på sådant sätt skulle sättas i stånd att effektivare kunna övervaka lagfarts- skyldighetens fullgörande. Den sålunda föreslagna skärpningen av for- merna för fastighetsöverlåtelser kan enligt jordkommissionens åsikt icke anses lägga några tyngande och besvärande band på fastighetshandeln. Den utgör det minsta mått av former, som torde kunna utfinnas, därest man vill skapa möjlighet att på ett något så när effektivt sätt övervaka, att lag- fartsskyldigheten fullgöres i fråga om varje förvärv. Att härutinnan lag- stiftningen hittills lämnat åtskilligt övrigt att önska torde vara allmänt känt. Den omsättningsskatt på fastighetshandeln, som skall erläggas genom lag- fartsstämpeln, undandrages mången gång statsverket på så sätt, att då flera mellanliggande fång ej lagfarits, de därå syftande fångeshandlingar- na helt enkelt förstöras, varefter den siste köparen erhåller köpebrev av

den ursprunglige säljaren, vilket åberopas vid lagfartssökandet. Slutli- gen torde det med fog kunna antagas, att den föreslagna formaliseringen, tvånget för kontrahenterna att infinna sig hos laga köpevittnet för erhål- lande av hans påteckning å fångeshandlingen, skulle avhålla från obetänkta affärer och lägga hämsko på s. k. kedjehandel. På grund av vad sålunda anmärkts finner jordkommissionen det angeläget, att nu omförmälda lag- förslag blir antaget och att lag i ämnet snarast möjligt utfärdas.

Kommissionen har tagit i övervägande, huruvida icke till den sålunda föreslagna formaliseringen av fastighetsöverlåtelser skulle kunna anknytas vissa bestämmelser, gående ut på att kontrollera handeln med jordbruksfa- stigheter ur de synpunkter, som kommissionen har att taga i övervägande. Därigenom skulle det bliva möjligt att redan vid själva förvärvet tillämpa de kontrollföreskrifter, som det kunde anses nödigt och lämpligt att stadga. För sådant ändamål har också inom kommissionen blivit utarbetat ett fullständigt preliminärt förslag, enligt vilket såsom förutsättning för laga köpevittnes medverkan vid fastighetsöverlåtelse genom köp, byte eller gåva skulle utom i vissa fall, då fråga vore om förvärv från närskylda eller om fastighet, som icke kunde anses såsom jordbruksfastighet, krävas, antingen att tillstånd till förvärvet skulle hava utverkats eller ock, såvitt anginge enskilda svenska medborgares förvärv, att förvärvaren avgåve en skrift- lig utfästelse, att han under viss tid skulle vara på ett stadigvarande sätt bosatt på den fastighet, om vars förvärv vore fråga. Befunnes någon se- dermera icke fullgöra vad han i fråga om bosättning på förvärvad fastig- het utfäst, kunde ingripande mot honom ske med resultat, att fastigheten tvångsvis bleve honom frånsåld. Till förekommande av bulvanköp skulle dessutom varje förvärvare vara pliktig att till laga köpevittnet avgiva skriftlig förklaring därom, att förvärvet skedde uteslutande för egen räkning. Oriktig uppgift härutinnan kunde medföra ansvar, varjämte fa- stigheten skulle tvångsvis frånsäljas bulvanen.

Det är att märka, att nu i korthet skisserade förslag, i vad detsamma har avseende å enskilda svenska medborgares förvärv, ur formell synpunkt kan sägas ansluta sig till vad här ovan betecknats såsom en lagstiftning ef- ter förvärvslinjen. Om förmälda skriftliga utfästelse att under viss tid vara bosatt på förvärvad fastighet skulle nämligen avgivas till laga köpevittnet, innan detta påtecknade fångeshandlingen och därmed förlänade fånget gil- tighet. Visserligen skulle till följd härav fånget vara för båda kontrahen- terna slutgiltigt, men köparens rätt att behålla fastigheten skulle vara be- roende av, huruvida han fullgjorde vad han i attesten utfäst. Under den

tid, han utfäst sig att vara bosatt på fastigheten, komme således hans be- sittning att kontrolleras, vadan nu om förmälda sätt att ordna den ,föreva- rande frågan tillsina verkningar bleve:en lagstiftning efter besittnings- linjen: t

Att kommissionens föreliggande förslag icke ansluter sig till anordnin- gen med laga köpevittne har sin grund däruti, att kommissionen vid när- mare övervägande av saken funnit, att den köpevittne åliggande prövnin- gen, huruvida i det särskilda fallet koncessionsplikt förelåge, understundom kunde bliva av sådan beskaffenhet, att den näppeligen skulle kunna nöjak- tigt fullgöras av de personer, som enligt jordabalkskommissionens förslag i allmänhet komme att bekläda befattningen som laga köpevittne. Därtill kommer, att lagbestämmelserna skulle bliva ganska invecklade och av vid- lyftigare omfång än i föreliggande förslag, varjämte det antagligen skulle hava blivit nödvändigt att föreslå straffbestämmelser beträffande förvär- vare, som i till köpevittne avlämnad attest meddelade osanna uppgifter.

En lagstiftning, som konsekvent utformades, efter besittningslinjen, skulle innebära uppsikt över och kontroll. av jordbruksfastigheternas sköt- sel i syfte att stävja enskilda: spekulantersioch jobbares missbruk av jord- äganderätten. Den mest vägande anmärkningen mot;en sådan lagstiftning torde vara, att den; svårligen skulle kunna /;så utformas, att den effektivt hindrade. enskilda spekulanters vanskötsel och utplundring av fastigheter- na. Lagstiftningen skulle, förutsätta ett övervakande från myndigheter- nas sida av alla jordägares sätt att sköta sina fastigheter. i I.så fall måste emellertid, med hänsyn till den jordbruksidkande "befolkningens :intresse att ej bliva utsatt för ingripande från myndigheternas sida vid annat än mera uppenbara fall av vanhävd av fastighets jordbruk, myndigheternas rätt att ingripa blivit så pass snävt begränsad, att lagstiftningen ej skulle kunna hindra en enskild spekulant att under den relativt korta tid,:han i regel innehade en fastighet, låta dennas jordbruk i rätt avsevärd mån förfalla. 'En dylik lagstiftning skulle: för övrigt endast i ringa grad vara ägnad att förekomma de ur social synpunkt'skadliga verkningarna av bon- dejordens övergång till personer, icke tillhörande den verkligt jordbruks- idkande befolkningen, i det att genom lagstiftningen huvudsakligt ;avse- ende allenast skulle: fästas vid det sätt, varpå jordbruksfastigheterna eko- nomiskt sett sköttes... Kommissionen har, icke kunnat förorda” en. lag- stiftning av den beskaffenhet, som nu i: korthet omförmälts, men kommis- sionen vill erinra, att kommissionen därmed icke tagit ståndpunkt till frå-

gån om behovet och lämpligheten av en vanhävdslagstiftning över huvud taget.

Kommissionens förslag att ordna denna grannlaga lagstiftningsfråga Av kommis- kan i viss mån sägas utgöra en kombination av de båda i det föregående ja omförmälda linjerna, förvärvslinjen och besittningslinjen, dock på så sätt = ning. att de anmärkta olägenheterna hos dessa linjer, då de var för sig följd- riktigt tillämpas, i största möjliga mån skola kunna undvikas. Under dis- kussionen i det förevarande ämnet har det ofta framhållits, att de jord- ägare, som missbruka sin jordäganderätt, i regel icke äro bosatta och man- talsskrivna på sina fastigheter och att man i denna omständighet har en lämplig utgångspunkt, då det gäller att på lagstiftningens väg söka för- hindra skadliga jordförvärv: Jordägarens bosättning på sin jordegendom skulle alltså innebära ett kriterium på eller åtminstone en stark presum- tion för att han i regel icke missbrukar sin jordäganderätt. Han skulle på ett mera personligt sätt vara bunden vid sin egendom och förty intres- serad äv att denna skötes väl. Kommissionen har funnit detta betraktel- sesätt riktigt och lämpligt att lägga till grund för lagstiftningen, och kommissionen har desto hellre kunnat göra detta, som frågan därigenom Jåter ordna sig på, såsom kominissionen tror, det tänkbart enklaste sätt utan att i någon mån med formbestämmelser ingripa i handeln med jordbruksfastigheter och utan att kontrollera och ställa under allmän upp- sikt dessa fastigheters skötsel. Kommissionen vill i detta sammanhang erinra om, att denna princip, såsom av avdelning II här förut när- mare framgår, även kommit till uttryck i den norska jordbrukskonces- siohslagen av år 1920, i det att förvärvare, som vid ansökan om lagfart av- giver förklaring, att han ämnar bosätta sig på förvärvad fastighet och själv bruka den under fem år i följd, icke behöver söka koncession å för- värvet, om fastigheten icke överstiger viss, i lagen angiven areal.

Huvudregeln i kommissionens förslag är, att enskild svensk medbor- gare, som genom köp, byte eller gåva förvärvat jordbruksfastighet, skall, med de undantag, som i lagtexten angivas och här nedan vidare omför- mälas, vara pliktig att inom tre månader efter den i fångeshandlingen ut- satta tillträdesdagen, dock sist inom ett år från det förvärvet skedde, på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten ävensom att framdeles under fem år i följd från tillträdesdagen vara bosatt därstädes. Vill för- värvare utan att iakttaga vad sålunda är stadgat behålla förvärvad fas- tighet, må det icke ske utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

Vissa i förslaget angivna myndigheter hava att hos befallningsha- vanden anmäla, då anledning finnes antaga, att fastighetsägare efter- sätter vad sålunda stadgats. Finner befallningshavanden giltiga skäl fö- religga, skall han föranstalta därom, att talan mot fastighetsägaren ut- föres vid domstol. Finner domstolen, att fastighetsägaren eftersätter vad honom åligger, skall domstolen förelägga honom antingen, därest han vill behålla fastigheten och icke redan ingivit ansökan om tillstånd därtill, att inom tre månader från det föreläggandet vunnit laga kraft ingiva sådan ansökan eller ock att frivilligt avhända sig fastigheten. När ett år för- flutit efter det föreläggandet vunnit laga kraft, skall överexekutor till prövning företaga frågan om fastighetens försäljning. Befinnes då, att fastighetsägaren icke inom den i föreläggandet utsatta tiden ingivit an- sökan om tillstånd att behålla fastigheten eller, därest så skett, att ansök- ningen avslagits, skall överexekutor förordna, att fastigheten skall säljas å offentlig auktion. Sådant föreläggande får dock ej meddelas, därest av lagfartsprotokollet framgår eller eljest styrkes, att fastigheten avyttrats.

Här ovan har framhållits, att förslaget kan anses utgöra en kombina- tion av de båda förut omförmälda linjerna, förvärvslinjen och besitt- ningslinjen. En lagstiftning i enlighet med förslaget riktar sig nämligen så till vida mot själva förvärvet av jordbruksfastighet, att blotta förefint- ligheten av lagen torde komma att från dylikt förvärv avhålla personer, som icke vilja underkasta sig den däri stadgade bosättningsplikten och icke hava utsikt att erhålla tillstånd. Skulle jordbruksfastighet förvärvas av någon, som icke bosätter sig på fastigheten och ej heller erhåller till- stånd att det oaktat såsom ägare besitta densamma, är förvärvet visserli- gen i och för sig icke ogiltigt, men förvärvaren tvingas att avyttra fastig- heten, vadan lagen alltså ur denna synpunkt kan sägas vara utformad ef- ter besittningslinjen.

Inom komissionen har ifrågasatts, huruvida man icke skulle kunna in- skränka sig till att fordra, att förvärvare inom viss tid mantalsskreve sig på förvärvad fastighet, i överensstämmelse med vad som skett i det förslag, som vid avgivande av kommissionens förenämnda betänkande med förslag till lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige reservationsvis framlagts av hr Lindhagen med huvudsakligt instämmande av hrr Albin Hansson, Johansson och Wohlin (Bil. B). Beträffande de enskilda speku- lanterna innebar detta förslag i huvudsak följande. Hade enskild person förvärvat fast egendom, och befunnes det, att han uppenbarligen besutte

fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller i syfte att bereda sig hastig vinst genom avyttrande av gröda, fastighetens uppdelning i smärre lotter eller dylikt, skulle, under förutsättning att han icke vid först infallande mantalsskrivning blivit mantalsskriven på egen- domen eller på fastighet, som vore i sambruk med densamma, tvångsför- säljningsförfarande beträffande egendomen inledas, därest tillstånd till be- sittningen icke vunnes.

Då man i sagda förslag velat tillägga mantalsskrivning konstitutiv be- tydelse för frihet från koncessionsplikt, har man givetvis utgått ifrån, att därest en ägare bleve mantalsskriven på sin fastighet; detta skulle utgöra bevis för att han vore bosatt på fastigheten, då förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning såsom huvudregel uppställer, att en var skall mantalsskrivas, där han är bosatt. Då alltså även en sådan lagstift- ning i själva verket skulle grunda sig på det faktum, att ägaren är bosatt på sin fastighet, har det synts kommissionen principiellt riktigast att vid lagstiftningens utformande utgå från det faktiska förhållande, som ansetts vara av avgörande betydelse, d. v. s. bosättningen.

Till vad sålunda anförts kan läggas, att mantalsskrivningen inga- lunda utgör ett tillförlitligt kriterium på att en fastighetsägare verkligen är bosatt på sin fastighet. En lag, som endast uppställde krav beträffan- de ägarens mantalsskrivning, skulle därför utan tvivel kunna kringgås i en utsträckning, som i hög grad komme att äventyra lagens ef- fektivitet. Visserligen är det sant, att för närvarande en enskild speku- lant endast sällan låter mantalsskriva sig på den fastighet, han vill utnytt- ja, men kommissionen kan ej frigöra sig från farhågan, att därest åt man- talsskrivningen enbart tillades konstitutiv betydelse, en stor mängd enskil- da personer skulle söka bliva mantalsskrivna på de av dem i spekulations- syfte förvärvade fastigheterna. Härutinnan skulle de också otvivelaktigt, utan att på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheterna, i många fall lyckas, åtminstone om de ej ägde tjänst eller dreve rörelse på annan ort. För vederbörande kommun skulle ju ur beskattningssynpunkt upp- komma ett intresse av att spekulanten-jordägaren mantalsskreve sig in- om kommunen. En spekulant, som inköpt en fastighet i syfte att exploa- tera någon av dess nyttigheter, behövde sålunda, när tiden nalkades för den årliga mantalsskrivningen, blott företaga en till synes allvarligt me- nad överflyttning till fastigheten för att bliva mantalsskriven därå. Då mantalsskrivningsförordningen stadgar, att den, som mästa fardag kom- mer att flytta till annat distrikt för att övertaga fast egendom, bör där

mantalsskrivas, är det vidare ej uteslutet, "att en spekulant skulle kunna bliva mantalsskriven på förvärvad fastighet, utan att han ens behövde fö- retaga någon skenbar bösättning därå. Sedan spekulanten väl lyckats bli- vå mantalsskriven på den förvärvade fastigheten, vore hans fastighetsin- nehav tryggat. Hade han tagit sin bostad på fastigheten, kunde hän av-> flytta utan att riskera något ingripande från det allmännas: sida. Intill nästa mantalsskrivningsförrättning hade han likväl en säkerligen "ofta nog tillräcklig tid att utnyttja fastigheten. "Ja, ännu längre' tid torde un- derstundom komma att stå till hans förfogande, då det ej kan anses ute- slutet, att det skulle kunna lyckas honom att ånyo bliva mantalsskriven på fastigheten, eventuellt genom ett upprepande av förfarandet med sken- bar överflyttning till! densamma. Vidare förefunnes icke något hinder! för honom att under tiden inköpa ny fastighet; ifråga om vilken han seder- mera kunde använda samma tillväga gångssätt.

Att en spekulant" alltså, trots förefintligheten av en lag som avsåge att hindra spekulanter att utnyttja fastigheter, kunde på sätt ovan nämnts göra den ena fastigheten efter den andra till föremål för sin skadliga verksamhet, skulle otvivelaktigt undergräva förtroendet för lagen. Här- till kommer slutligen, att då mantalsskrivning är en förrättning, som äger rum endast en gång årligen med giltighet för ett helt 'år, ingripande mot en fastighetsägare kan äga rum först då sig visat, att han icke mantals- skriver sig på fastigheten, medan däremot enligt kommissionens förslag ett ingripande”i regel kan äga rum på ett betydligt tidigare stadium, näm- ligen så snart ägaren uraktlåter att inom stadgad tid bosätta sig på fastig- heten: "Att på grund härav kommissionens förslag är åtskilligt effektivare än en lagstiftning med förpliktelse för ägaren allenast till mantalsskriv- ning 'törde ligga i öppen dag.

Kommissionen har haft under övervägande, huruvida för åtnjutande av frihet från tillstånd borde uppställas såsom "villkor, att förvärvaren vore under viss tid icke allenast bosatt på förvärvad fastighet utan jäm- väl mantalsskriven därstädes. Då med stadigvarande bosättning på en fa” stighet i regel följer skyldighet att där mantalsskriva sig, kan det visser- ligen synas överflödigt att såsom villkor för koncessionsfrihet kräva ej en- dast bosättning utan även mantalsskrivning. Kravet på mantalsskrivning skulle dock få en viss praktisk betydelse. Då enligt förslaget förvärvares: rätt att förfoga över skogs- öch stråfoderstillgångar å nyförvärvad fås- tighet är på visst sätt inskränkt ända till dess han bosatt sig på fastigheten: skulle nämligen, därest jämväl mantalsskrivning uppställdes såsom villkor:

för åtnjutande av koncessionsfrihet, åt berörda inskränkning kunna givas gällande kraft till dess jämväl mantalsskrivning ägt rum. Hade mantals- skrivning skett redan före tillträdet, vilket förordningen om mantals- skrivning ju tillåter, skulle förvärvaren i och med bosättningen inträda i det fulla förfogandet över sin fastighet, men komme mantalsskrivningen att ske först efter tillträdet, bleve hans förfoganderätt över fastighetens till- gångar i skog och stråfoder inskränkt även under tiden efter bosättnin- gen ända till dess att han blivit mantalsskriven på fastigheten. Såsom härav torde framgå, skulle ett krav på jämväl mantalsskrivning göra lagen i viss mån effektivare. Då kommissionen likväl antager, att syftet med nu ifrå- gavarande lagstiftning skall kunna ernås enbart med ett krav på stadig- varande bosättning på förvärvad fastighet, har kommissionen funnit sig icke böra uppställa fordran jämväl på mantalsskrivning.

Kommissionen har till fem år begränsat den tid, under vilken en ägare skall vara bosatt på en fastighet, därest han önskar att utan tillstånd så- som ägare behålla densamma. Har en person under fem år i följd efter tillträdet innehaft en fastighet, får det anses uteslutet, att han förvärvat densamma i spekulationssyfte. Nödgas han efter denna tid av en eller an- nan anledning avflytta från fastigheten, kan det således ej anses föreligga något samhälleligt intresse, att hans jordbesittning göres till föremål för ingripande från det allmännas sida. Lagens stadganden böra uppenbarli- gen ej i något avseende göras mera stränga än som för ernåendet av syf- tet med lagstiftningen är oundgängligen nödvändigt.

Ifrågavarande lagstiftnings syfte torde icke kräva, att förvärv, som allenast förmedla övergång av en fastighet från en medlem till en annan inom en viss släkt, underkastas kontroll från det allmännas sida. Från la- gens tillämpning hava därför undantagits dels förvärv genom bodelning, giftorätt, arv och testamente och dels förvärv genom köp, byte och gåva, därest mellan kontrahenterna består ett visst närmare skyldskapsförhål- lande och därjämte vissa andra förutsättningar föreligga. I sistnämnda hänseende föreskrives, att lagen icke skall tillämpas på avtal mellan äkta makar eller mellan skyldemän i rätt upp- eller nedstigande led eller mellan syskon eller mellan syskon och syskons avkomling eller mellan dem, av vil- ka den ene är eller varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller ned- stigande led, eller mellan adoptant och adoptivbarn, därest överlåtaren för- värvat fastigheten genom bodelning, giftorätt, arv eller testamente, eller ock på grund av annat fång såsom ägare innehaft densamma i minst fem

S. k. släkt- jord undan- tages från lagens tillämpning.

år från tillträdesdagen och icke blivit på grund av överträdelse av lagens föreskrifter ålagd att avyttra fastigheten.

I fråga om förvärv genom bodelning, giftorätt och arv torde det rent principiellt sett bjuda emot att stadga, att förvärvaren skall, därest han ej under viss tid är bosatt på sin fastighet, vara pliktig söka tillstånd att behålla densamma. Särskilt om i ett stärbhus finnas omyndiga delägare, skulle en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna te sig mindre väl motiverat samt för övrigt komma i strid med de lagstadganden, som till förhindrande av försäljning av omyndigs jord utom i nöd och trångmål för giltighet av dylik försäljning fordra rättens godkännande. Å andra sidan kan det visserligen ifrågasättas, huruvida icke; därest en arvlåtare brustit i uppfyllande av vad enligt lagen ålegat honom, arvingarna beträffande sitt innehav av fastigheten borde vara underkastade | förslagets bestämmelser: Kommissionen har dock ansett, att dylika fall ej kunna tillmätas så stor be- tydelse, att vidkommande dem undantag bör göras från vad som föresla- gits skola i allmänhet gälla i fråga om arvsrättsliga fång.

Med förvärv genom: bodelning, giftorätt och arv har kommissio- nen likställt förvärv genom testamente: Med hänsyn därtill att en arvlå- tare ofta genom testamente reglerar kvarlåtenskapens fördelning mellan sina närmaste arvingar, synes det nämligen kommissionen ej: välbetänkt att låta förvärv genom testamente följa strängare regler än förvärv ge- nom arv. Väl kan man ej förneka, att till följd härav lagens effektivitet i någon mån kan minskas. Faran härför synes dock kommissionen vara så ringa, att den icke bör föranleda avvikelse från vad ur andra synpunk- ter måste anses riktigt: 1

Såsom ovan redan anmärkts hava från lagens tillämpning jämväl undantagits fastighetsöverlåtelser genom köp, byte och gåva mellan vissa närskylda. Någon bestämd gräns kan nämligen icke dragas: mellan det fall, att en person till sin död behåller sin: fastighet och låter den gå i arv till sina närskylda, och det fall att han redan under sin livstid genom försäljning eller gåva låter någon av sina närmaste övertaga fastigheten. Att låta lagens bestämmelser utan undantag gälla för sistnämnda fall, skulle måhända understundom, fastän det vore önskligt, att en fastighet bibehölles i släktens ägo, komma att verka såsom ett direkt hinder därför. Härtill kommer, att vid överlåtelser mellan närskylda något spekulations- syfte i allmänhet ej kan antagas föreligga.

Att från lagens tillämpning undantaga alla de fall, då en fastighet ge- nom köp, byte eller gåva förvärvas från någon närskyld, skulle dock allt-

för uppenbart anvisa, huru en förvärvare kunde undkomma bosättningsplik- ten. En person, som hade för avsikt att i spekulationssyfte utnyttja en fastig- het, skulle nämligen kunna låta någon närmare anhörig förvärva fastig- heten för att därefter omedelbart få densamma på sig överlåten. Ej hel- ler kan det vara riktigt att från lagens tillämpning undantaga sådana fall, där överlåtaren på grund av överträdelse av lagen redan blivit av domstol ålagd att avyttra fastigheten. Dessa synpunkter hava föranlett kommissionen att, såsom ovan omförmälts och av lagtexten närmare fram- går, på visst sätt begränsa de fall av nu omförmäld art, på vilka lagen icke skall tillämpas.

Det har inom kommissionen ifrågasatts, huruvida icke från lagens tillämpning skulle kunna undantagas jämväl förvärv, vid vilket förvärva- rens avsikt vore antingen att bereda en nära anförvant möjlighet att över- taga brukandet av den förvärvade fastigheten eller ock att framdeles över- låta fastigheten på en sådan anförvant, vilken på grund av minderårighet eller av annan anledning icke själv vore i tillfälle att förvärva densamma. Huru önskvärt det än kunde synas, att en bestämmelse av dylikt innehåll inarbetades i förslaget, har kommissionen dock icke ansett sig kunna till- mötesgå sagda önskemål, då därigenom, såsom lätt inses, talrika möjlig- heter för lagens kringgående skulle öppnas. Sådan fall som nu nämnts äro likväl enligt kommissionens åsikt av den beskaffenhet, att tillstånd bör kunna beviljas, för så vitt anledning ej är att befara försök från skogsspekulant eller annan mindre lämplig fastighetsägare att åtkomma fastighet, vars besittande eljest vore honom förmenat.

Inom kommissionen har dryftats frågan, huruvida ägaren av en fa- stighet för att undgå skyldighet att söka tillstånd skulle vara pliktig att icke blott vara bosatt på fastigheten utan även själv bruka densamma. Till stöd för att jämväl sistnämnda fordran borde uppställas kan visserli- gen framhållas önskvärdheten därav, att landets jordbruksfastigheter i så stor utsträckning som möjligt brukas av ägarna själva. Men då de ägare, vilka tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, icke pläga i andra fail, än då giltiga skäl för dem föreligga, utarrendera sin jord, skulle ett !ag- stadgande, som tvingade dem att i dylika fall söka tillstånd, verka be- tungande utan att någon motsvarande fördel ur samhällelig synpunkt skui- le vinnas. Ett sådant stadgande skulle ej heller i nämnvärd mån verka hindrande å enskilda spekulanters förvärv, då skyldigheten att själv bruka förvärvad fastighet ej kan för en spekulant antagas vara särskilt avskräc-

För frihet från skyldig-

het att söka tillstånd for-

dras ej att förvärvaren själv brukar fastigheten.

Om tillstånd.

kande, helst han under den korta tid, han i regel behåller fastigheten, lätt kan ställa sig stadgandet till efterrättelse genom att för fastighetens bru- kande anställa en förvaltare eller rättare. Med hänsyn till dessa synpunkter har kommissionen ej ansett sig böra såsom villkor för koncessionsfrihet uppställa, att förvärvaren under viss tid brukar den fastighet han för- värvat.

Skyldigheten för den, som ej är bosatt på sin fastighet, att söka till- stånd, kan, såsom här förut redan anmärkts, tänkas ordnad så, att skyl- digheten skulle inträda allenast för det fall, att ägaren uppenbarligen be- sutte fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastnin- gen eller i syfte att bereda sig hastig vinst genom avyttrandet av gröda, fastighetens uppdelning i smärre lotter eller dylikt. Kommissionen har icke ansett sig böra på sådant sätt begränsa denna skyldighet. I vilket syfte en fastighet besittes, torde ej alltid vara så lätt att avgöra. I betrak- tande härav och då det givetvis är av största vikt att reglerna utformas så, att tvekan i det särskilda fallet ej kan råda, huruvida sådan skyldighet föreligger eller ej, har kommissionen föreslagit, att den ägare, som ej är bosatt på sin fastighet under de fem första åren efter förvärvet, i regel skall vara skyldig söka tillstånd, oavsett för vad ändamål han besitter sin fastighet.

Förevarande lagstiftning åsyftar att bevara jordbruksfastigheterna i den jordbruksidkande befolkningens ägo. Såsom av det föregående fram- går håller kommissionen före, att detta syfte kommer att nås, därest så- som regel fastslås, att den som genom köp, byte eller gåva förvärvar en jordbruksfastighet skall under viss tid från det förvärvet skedde vara bo- satt på fastigheten. Tillstånd att besitta jordbruksfastighet, som någon förvärvat på något av nu nämnda sätt, utan att därå vara bosatt, bör följ- aktligen beviljas endast därest särskilda omständigheter tala därför. Även med hänsyn till jordbruksfastigheternas skötsel är det otvivelaktigt till mycket stort gagn, att ägarna själva äro bosatta på sina fastigheter, all- denstund de i så fall äro i stånd att öva en mera omedelbar uppsikt över fastigheterna. Jämväl ur denna synpunkt är det alltså i allmänhet ej önskvärt, att på andra orter bosatta personer äga sådana fastigheter och sköta dem genom förvaltare eller rättare eller hava dem utarrenderade.

En anhopning av jordbruksfastigheter på en hand är också till för- fång för bondeklassens bestånd och utveckling. Därigenom minskas möj- ligheterna för jordbrukarna att i största möjliga antal genom självstän-

dig utövning av sitt yrke förskaffa sig sitt livsuppehälle. På grund här- av har kommissionen ansett det vara riktigast, att det i regel icke till- låtes den som redan äger en jordbruksfastighet att ytterligare förvärva andra sådana fastigheter. Även i fall av denna beskaffenhet böra dock särskilda omständigheter kunna föranleda undantag från regeln.

Förslaget avser icke att lägga hinder i vägen för överlåtelse av redan uppkomna större egendomskomplex. Förvärvar någon genom samma köp flera kameralt självständiga hemman, hemmansdelar eller lägenheter, vil- ka äro under gemensamt bruk, behöver han således ej söka koncession, för så vitt han bosätter sig på någon av dem. Enahanda är förhållandet, då till huvudgård hörande arrendegårdar och torp överlåtas genom samma köp.

I den speciella motiveringen kommer kommissionen att vid behand- lingen av 13 $ mera ingående uttala sig rörande de omständigheter, som i olika fall kunna tänkas föranleda tillstånd att utan bosättning besitta en jordbruksfastighet.

Kommissionen har haft under övervägande, huruvida förvärv, som sker i syfte att giva en ur jordbruksteknisk synpunkt bättre och lämpligare form åt eller eljest komplettera en av förvärvaren redan innehavd fastig- het, bör undantagas från lagens tillämpning. Lagen skulle därigenom otvivelaktigt vinna i smidighet. Mot en sådan anordning torde givetvis ej heller, ur synpunkten av jordens bevarande åt den jordbruksidkande be- folkningen, vara något att invända, för så vitt nämligen det förvärva- de områdets sammanläggning med annan fastighet icke komme att medfö- ra vare sig att självständigt jordbruk, som ägde förutsättning att såsom sådant fortfarande bestå, bringades att upphöra eller att jordbruket å den fastighet, varifrån området skulle avskiljas, komme att märkligen för- Svagas.

En lagstiftning med syfte att möjliggöra arrondering av fastighet utan förpliktelse för förvärvaren vare sig att bosätta sig å det för arron- deringens genomförande förvärvade området eller att söka tillstånd till förvärvet kan, med nu gällande skiftesordning, tänkas utformad på två sätt. Antingen kan det stadgas, att det område, som förvärvas för ar- ronderingen, icke får överstiga en viss mindre areal, eller ock kan storleken av sådant område så till vida lämnas obestämd, att det allenast föreskri- ves, att förvärvarens sammanlagda jordinnehav efter arronderingen ej får överstiga en viss areal.

Vad beträffar det först angivna sättet torde det otvivelaktigt möta stora svårigheter att fastställa arealgränsen för det område, som skulle få

förvärvas utan förpliktelse till bosättning eller tillstånd. Särskilt på grund av de växlande förhållanden, som på jordbrukets område äro rå- dande inom olika delar av vårt land, måste en arealgräns, huru den än väljes, komma att verka godtycklig och i tillämpningen giva anledning till svårigheter i olika hänseenden. Vidare torde fastigheterna mångenstädes vara av den beskaffenhet, att varje frånskiljande därifrån av mark, huru liten areal det än vore fråga om, skulle för jordbruket 'å restfastighe- ten visa sig vara av stor olägenhet. Härtill kommer, att om i lagen med- gåves frihet från tillstånd vid förvärv i arronderingssyfte av mindre om- råde, lagens syftemål i väsentlig grad skulle kunna omintetgöras. Något hinder förelåge ju ej för den, som ägde en fastighet, att uppköpa det ena angränsande området efter det andra av i lagen medgiven storlek samt sammanlägga dem med fastigheten, varigenom rätt stora jordpossessioner skulle kunna uppstå.

Vad beträffar det andra angivna sättet för lagens utformande möta, då fråga är att fastslå maximiarealen för jordinnehavet, likartade betänk- ligheter, som ovan omförmälts. Härtill kommer, att en så utformad lag- stiftning med skäl kan befaras i tillämpningen leda till viss osäkerhet i rättsförhållandena, ja understundom till obillighet. Den förutsätter näm- ligen, att jordägaren äger noggrann kännedom om arealen av sin fastighet. Då detta ingalunda alltid torde vara förhållandet, skulle det lätt kunna in- träffa, att en jordägare, i förlitande på riktigheten av förefintlig uppgift om storleken av den honom tillhöriga fastigheten, inköpte ett område för att därmed sammanläggas, samt att det sedermera, möjligen flera år efter förvärvet, bleve utrönt, att arealen av fastigheten i själva verket vore större än han antagit. Han skulle i så fall, därest han ej lyckades åt sig utverka tillstånd att behålla det överskjutande området, nödgas måhända med förlust avyttra detsamma. Med hänsyn härtill vore det för honom givet- vis säkrast att redan vid förvärvet hava fått prövat, huruvida han ägde att utan tillstånd besitta det köpta området.

' På grund av vad sålunda anförts har kommissionen icke ansett sig kunna förorda någotdera av de sätt, på vilka, såsom ovan omförmälts, en lagstiftning, som beträffande förvärv i arronderingssyfte skulle medgiva undantag från huvudregeln, för närvarande kan tänkas utformad. Emel- lertid har kommissionen, såsom av lagtexten närmare framgår, ansett, att den omständigheten, att förvärv av visst område skett i arronderingssyfte, bör vara av särskild vikt vid bedömandet av frågan, huruvida tillstånd att behålla området bör medgivas förvärvaren.

Skulle i en blivande skifteslagstiftning ur jordbrukspolitisk synpunkt betryggande former uppställas för avstyckning och sammanläggning av fastigheter, synes i anslutning därtill i förevarande lag kunna medgivas undantag från huvudregeln i fråga om område, vars sammanläggning med annan fastighet vederbörlig skiftesdomstol prövar må äga rum.

Inom kommissionen har dryftats frågan, huruvida någon utväg skulle finnas att förhindra den som i ett eller annat avseende gjort sig skyldig till överträdelse av lagens bestämmelser att ånyo förvärva jordbruksfastighet. Anledning funnes ju antaga, att en sådan person jämväl såsom besittare av annan dylik fastighet skulle på något sätt missbruka sin jordägande- rätt, och det kunde för den skull ej vara något att invända däremot, att hans förvärv och besittning av jordbruksfastighet gjordes till föremål för strängare kontroll än som för enskilda personer i'allmänhet 'ansåges nödigt.

Av vad redan i annat sammanhang anförts torde framgå, att så länge vår lagstiftning såsom villkor för giltighet av överlåtelse av fast egendom icke uppställer fordran på medverkan av offentlig myndighet, något lämp- ligt sätt icke kan utfinnas att hindra en dylik person att förvärva fast egen- dom. ' Skulle likväl det här ovan omnämnda, av jordabalkskommissionen ut- arbetade förslaget rörande vissa fastighetsöverlåtelsers avslutande inför laga köpevittne upphöjas till lag, torde därmed möjlighet varda given att avstänga nu omförmälda personer från rätt till vidare förvärv av jord- bruksfastigheter. Det skulle nämligen kunna stadgas, att laga köpevittne ej skulle äga medverka vid avyttrandet av fastighet, med mindre förvär- varen till köpevittnet avgåve skriftlig försäkran därom, att han icke vid tidigare innehav av fastighet gjort sig skyldig till överträdelse av lagens bestämmelser.

Ehuruväl vissa skäl således tala för att på nämnda sätt utforma lagstiftningen, har kommissionen dock vid närmare övervägande av frågan ansett sig icke böra förorda någon bestämmelse av anfört slag. Frånsett att ett upptagande i kommissionens förslag av en dylik bestäm- melse skulle förutsätta antagande av jordabalkskommissionens berörda lag- förslag, kan kommissionen nämligen icke finna, att förhindrandet av att person, som brutit mot lagen, ånyo får förvärva fast egendom är en angelä-

ga varje förvärvare av fast egendom att till köpevittnet avgiva skriftlig försäkran av ovan angivet innehåll.

Bör den som en gång brutit mot lagens föreskrifter, förhindras att ånyo. förvärva jordbruks- fastighet ?

Ehuru således enligt kommissionens förslag förvärvet ej förhindras, skulle det kunna tänkas, att bestämmelse upptoges därom, att en dylik för- värvare ej finge behålla den av honom förvärvade fastigheten. En bestäm- melse av denna innebörd kan kommissionen ännu mindre förorda. Har för- värv av fastighet fått ske, kan det nämligen, såsom förut framhållits, ej anses riktigt, att till grund för ingripande mot ägaren lägga någonting an- nat än hans förhållande just till den förvärvade fastigheten.

Bör förbud Kommissionen har jämväl haft under övervägande frågan, huruvida i ten Hllstånd lagen bör intagas bestämmelse därom, att ägare av jordbruksfastighet ej får, avyttra förrän viss tid efter hans förvärv för flutit, avhända sig fastigheten, med KREON mindre godkännande av överlåtelsen vinnes av offentlig myndighet. Den i tid förflutit det föregående omnämnda lagen den 28 juni 1918 om inskränkning för viss efter FORE MAIS R VED ge 5 5 . S AN Zz värvet? tid i rätten att överlåta fastighet var byggd på denna princip. Ehuruväl denna lag i viss mån torde hava utövat ett stabiliserande och gagnande in- flytande på de extraordinära förhållanden å fastighetsmarknaden, som vo- ro rådande vid lagens tillkomst; befanns lagen dock, såsom redan förut om- förmälts, vid tillämpningen vara, behäftad med ganska: stora brister, var- för införande av dess princip i nu omhandlade lagstiftning ej synes kommissionen böra ifrågakomma. Visserligen må det vara riktigt, att en allt för snabb omsättning av jordbruksfastigheterna icke är gagnelig; men vill en fastighetsägare ej fortfara med att bruka sin fastighet, utan ön- skar han avyttra densamma, lär från det allmännas sida ingenting vara att vinna genom att uppställa hinder härför. Därtill ' kommer, att stad- ganden av denna natur äro ägnade att bidraga till osäkerhet vid överlåtel- se av fastigheter, varjämte stadgandena, såsoni ock visade sig vid tillämp- ningen av ovannämnda lag, lätt kunna kringgås't. ex. genom utfärdande av arrendekontrakt och efterdaterade köpebrev.

Den jord- Det förslag till lagstiftning ifråga om enskilda medborgares besittning ön av jordbruksfastigheter, för vars huvudgrunder redogörelse nu blivit läm-

lämnas i nad, bör, såsom av det föregående också torde framgå, skärskådas mot obersra å, bakgrunden av de mycket svåra missförhållanden, som under de senaste förslagets årtiondena i så hög grad gjort sig gällande i fråga om handeln med dy- bestämmel- Iika. fastigheter, och. som icke blott varit. till, avsevärt men för jordbru- kets skötsel å dessa fastigheter utan jämväl i betydande mån hämmat den självägande bondbefolkningens utveckling. Då det gällt att föreslå åtgär- der, som skulle kunna råda bot på dessa missförhållanden och därmed

medelbart leda till ett bevarande och stärkande av den självägande bond- befolkningen, har det givetvis icke varit möjligt att utforma bestäm- melserna så, att sagda befolkning icke bleve på något sätt berörd av dem. Kommissionen har dock med stor omsorg sett till, att de föreslagna stadgandena i så ringa grad som möjligt beröra denna befolkning. Hu- vudsyftet har varit att rikta lagbestämmelserna mot spekulanter och job- bare, som genom sin framfart allvarligt hota såväl jordbrukets som skogs- hushållningens sunda utveckling; och kommissionen hoppas, att därest för- slaget upphöjes till lag, detta syfte skall i det stora hela komma att ernås. Inskränkningar i de självägande jordbrukarnas dispositionsrätt över sina egendomar hava icke åsyftats och icke heller föreslagits i annan mån än då sådana oundgängligen erfordrats för att de bestämmelser, som rikta sig mot enskilda personers i spekulationssyfte företagna fastighetsförvärv, icke skola förfela sitt ändamål. Såsom av det föregående framgår är enligt förslaget själva förvärvet av jordbruksfastighet, såvitt enskilda svenska medborgare angår, såsom hitintills oberört av alla kontrollföre- skrifter. Och då av de verkliga jordbrukarna de ojämförligt flesta bosät- ta sig på de fastigheter de förvärva, torde enligt de grunder, på vilka för- slaget är byggt, den verkligt jordbrukande befolkningen i stort sett icke komma att menligt beröras av lagstiftningen. Den å sin fastighet bosatte jordbrukaren behöver aldrig ens hysa någon farhåga, att han skall utsättas för att bliva på ett besvärande sätt övervakad.

Att fastighetskrediten i viss mån kan komma att röna inflytande därav, att enligt förslaget möjlighet till tvångsförsäljning av en fastighet under de närmaste fem åren efter förvärvet av densamma i vissa fall föreligger, vill kommissionen icke förneka. Det torde dock ej finnas anledning att tillmäta denna omständighet alltför stor betydelse. Den i förslaget stad- gade tvångsförsäljningen av fastighet är nämligen endast ett yttersta medel att få en obehörig fastighetsägare skild från hans fastighetsinne- hav. Då ägaren erhåller en under vanliga förhållanden fullt tillräcklig tid till sitt förfogande för frivillig avyttring av fastigheten, torde det med fog kunna antagas, att de fall, då tvångsförsäljning kommer att äga rum, skola bliva ganska sällsynta. Kommissionen får härutinnan vidare erinra därom, att under den tid av femton år, som den norrländska för- budslagen varit i tillämpning, tvångsförsäljning av fastighet behövt till- gripas endast i fyra fall. Nu bliva visserligen, teoretiskt sett, möjlighe- terna för tvångsförsäljning enligt det föreliggande förslaget något vidga- de, "men såsom nyss framhållits finnes det giltiga skäl förmoda, att dy-

lik försäljning endast i sällsynta fall skall behöva tillgripas. Härjämte vill kommissionen erinra, att olägenheterna av en eventuell tvångsförsälj- ning i icke ringa mån synas bliva förebyggda, därest proceduren vid sådan försäljning omlägges på sätt i den speciella motiveringen under 31 $ kom- mer att närmare om förmälas.

För övrigt vill kommissionen framhålla, att då syftet med den före- slagna lagstiftningen just är att bibehålla jordbruksfastigheterna i den verkligt jordbruksidkande befolkningens ägo och då genom detta syftemåls förverkligande förhindras, att fastigheterna komma i händerna på ägare, som ofta försämra deras kreditvärde, det synes kommissionen som skulle lagstiftningen så långt ifrån bringa fastighetskrediten i osäker ställning som fastmera i stort sett vara ägnad att stärka jordbruksfastigheternas kreditvärde. Det måste även beaktas, att de fördelar, som avses att vin- nas genom den ifrågasatta lagstiftningen, ur samhällelig synpunkt få an- ses så betydelsefulla, att man för deras ernående bör vara beredd att un- derkasta sig de olägenheter i ovanberörda hänseende, vilka sagda lagstift- ning möjligen kan medföra, i all synnerhet som olägenheterna, därest de verkligen skulle framträda, enligt kommissionens förmenande icke torde bliva av någon svårare beskaffenhet.

C. Lagstiftning till förhindrande av bulvanskap ifråga om äganderätt till fastighet.

Behovet av sådan lagstiftning.

Att lagar, som innefatta regler för rättshandlingars ingående och för dem uppställa särskilda former och förutsättningar, äro utsatta för fara att kringgås, är ett sedan gammalt känt förhållande. Faran för kringgå- ende blir givetvis större, då lagen i fråga icke riktar sig mot samtliga rätts- subjekt i ett samhälle. För de rättssubjekt, som genom lagen se sin hand- lingsfrihet i något hänseende begränsad eller bunden vid iakttagande av vissa lagbestämda former, uppstår alltid en frestelse att söka vinna sina syftemål i annan ordning än den som av lagen utstakas.

De inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom här i landet, som nu uppställas i 1906 års förbudslag och 1916 års inskränkningslag, rikta sig såsom bekant mot svenska bolag och föreningar med i lagarna an- givna undantag samt mot utlänningar, både utländska enskilda och utländ- ska juridiska personer. För enskilda svenska medborgare finnes således ingen inskränkning i berörda hänseende, ej heller för andra svenska juridi- ska personer än bolag och föreningar. Denna omständighet liksom anvisar den utväg, som de rättssubjekt, vilkas rätt att förvärva fast egendom sålun- da är inskränkt, kunna anlita, då de, i trots av sagda lagar och i annan ordning än dessa föreskriva, vilja förvärva fast egendom här i landet. La- garna innefatta som bekant visserligen icke något absolut förbud för de i dem avsedda rättssubjekten att göra dylika förvärv. Ovissheten därom, huruvida i det särskilda fallet tillstånd till förvärv kan utverkas, och vi- dare den omgång och tidsutdräkt, som äro förknippade med sökande av tillstånd, fresta dock i många fall till, att man tager det säkra för det osäk- ra och låter förvärvet ske genom s. k. bulvan.

Redan för norrlandskommittén stod det klart, att möjligheter till kringgående av den förbudslag, vartill kommittén framlade förslag, icke voro helt uteslutna. Kommittén framhöll härutinnan, att ett bolag, vilket trots lagen ville förvärva sig praktiskt taget samma inflytande över en fas- tighet, som vunnes genom äganderätt, kunde låta en enskild person inköpa fastigheten samt till bolaget överlämna så stora inteckningar i densamma, att bolaget, för den händelse ägaren icke ställde sig dess önskningar till ef- terrättelse, kunde när som helst låta exekutivt försälja fastigheten och där- vid inropa den genom en villigare medhjälpare. Men att så skulle ske i nå- gon större utsträckning, ansåg kommittén föga troligt. Åtgärder, avse- ende lagens kringgående, vore nämligen alltid förenade med kostnader och besvär samt åtskillig risk, särskilt med avseende på möjligheten av att man missräknat sig i fråga om de använda medhjälparnas pålitlighet och tillmötesgående. Det torde vidare från åtskilliga synpunkter komma att med- föra obehag för ett bolag, om det hänsynslöst skulle trotsa ett dylikt, av en utbredd allmän opinion understött förbud. Skulle emellertid lagen kom- ma att på detta sätt kringgås, finge man ytterligare se till, om ej något kunde göras till förekommande av de missbruk, som visade sig kunna äga rum.

Såsom i den historiska översikten erinrats, väcktes vid 1909 års riksdag förslag om förbudslagstiftningens utsträckande till att gälla vissa enskilda personer, bland dem bolags intressenter och tjänstemän, och detta motiverades därmed, att det visat sig, att de norrländska trävaru- bolagen redan de första åren efter förbudslagens ikraftträdande anlitade sina styrelseledamöter och funktionärer såsom bulvaner för förvärv av fas- tigheter. Förslaget vann ej riksdagens bifall.

Sedan vid I910 och I911 årens riksdagar förslag väckts om utred- ning rörande den norrländska förbudslagstiftningens verkningar, varvid borde utredas bland annat omfånget av bolagstjänstemäns och. andra dy- lika personers fastighetsförvärv, men förslagen vunnit understöd endast i andra kammaren, beslöt emellertid Kungl. Maj:t den 30 december 1911, att sådan utredning skulle komma till stånd. I den historiska översikten har anmärkts, hurusom utredningen anförtroddes åt landshövdingen Jo- han Widén, och i sagda översikt har jämväl lämnats redogörelse för utred- ningens resultat.

Sedan det under den med världskriget inträdda krisperioden visat sig, att kringgåendena av icke blott 1906 års norrländska förbudslag utan även

1916 års inskränkningslag, i vad den avsåg utlänningars fastighetsför- värv här i landet, visat en tendens till ökning, blev under år 1918 inom ju- stitiedepartementet utarbetat ett lagförslag, som avsåg att stävja dylika kringgåenden. I motiv till detta förslag, för vilket närmare redogörelse lämnas i nästa avdelning, anfördes följande rörande förekomsten av bul- vanskap.

”I underdånig skrivelse den 1 maj 1918 har länsstyrelsen i Västerbottens län anfört, att bestämmelserna i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bo- lag och förening att förvärva fast egendom syntes hava av vissa bolag kringgåtts i stor omfattning därigenom att de vid fastighetsförvärv anlitat bolagsfunktionärer och andra enskilda personer som bulvaner. Enligt skrivelsen bilagda, från landsfiskalerna i länet inhämtade uppgifter hade dylika olaga förvärv på senare tid skett inom lapp- marksfögderiet i åtminstone 60 fall och inom länet i övrigt i åtminstone 14 fall. Av allt att döma kunde emellertid antagas, att kringgåendet av ifrågavarande lag vore av vida större omfattning än som kommit till landsfiskalernas kännedom: På senare tid rådande konjunkturer på skogsprodukter hade föranlett bolagen att för hemman med skogstillgång erbjuda pris, som varit allt för lockande för att kunna motstås. Under erinran, hurusom syftet med nämnda lag företrädesvis varit att vidmakthålla och stär- ka den självägande jordbrukande befolkningens ställning, har länsstyrelsen vidare an- fört, att detta syfte till en tid måhända i någon mån därigenom tillgodosetts, men att allvarlig fara numera syntes föreligga för hastig utbredning av bolagsväldets infly- tande i länet på den kvarvarande självägande jordbruksbefolkningens bekostnad. Er- farenheten hade visat, att lagstiftningen i ämnet praktiskt taget vore fullständigt inef- fektiv och överträddes i sådan omfattning, att allvarlig fara måste föreligga för den självägande jordbrukande befolkningens bestånd. De självägande jordbrukarnas an- tal komme, om rättelse icke skedde, att hastigt minskas, och jordbruksnäringen, vilken för bolagen vore på sin höjd ett sekundärt intresse, att gå tillbaka.

Vad länsstyrelsen sålunda anmält om kringgående inom Västerbottens län av 1906 års lag saknar icke motsvarighet inom andra län, för vilka samma lag gäller. Redan kort efter det ifrågavarande förbud stadgats, spordes det, att bolagstjänste- män i enstaka fall förvärvat fast egendom — särskilt skogsfastigheter — under sådana omständigheter, att förvärvet måste antagas hava ägt rum för vederbörande bolags räk- ning; och sedan genom lagen den 2 maj 1917 enahanda förbud kommit till stånd be- träffande Värmlands län, lära liknande företeelser hava iakttagits därstädes. När- mare utredning föreligger dock endast beträffande förstnämnda län.

Ett kringgående, jämförligt med det som sålunda ägt rum, har konstaterats i fråga :om lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Under senaste tiden har nämligen talrika fall förekommit, att utländsk medborgare förvärvat fast egendom här i riket utan att där- till hava erhållit Konungens tillstånd, och hava bestämmelserna i sistnämnda lag mesta- dels kringgåtts på det sätt, att den fångeshandling, som ingivits för lagfart, upptagit svensk medborgare såsom den där förvärvat egendomen, eller ock sålunda att lagfart ej sökts utan den förutvarande ägaren fortfarande fått gälla såsom ägare. I båda falien

har man berett sig möjlighet att inteckna egendomen för den nye ägarens gäld, bl. a. därigenom att den nominelle ägaren tecknat inteckningsmedgivande å ett skuldebrev av den, för vars räkning egendomen förvärvats. Fång av nu nämnda slag hava före- trädesvis förekommit i västra Sverige, särskilt i Värmlands län, och hava även gällt jordbruksfastigheter, däribland sådana av högt värde.

Till förhållanden av nu berörda art kan staten givetvis icke ställa sig likgiltig. Betydelsen av de intressen, som de nämnda lagarna avsett att skydda, gör det till en angelägenhet av största vikt, att försöken att kringgå lagarna stävjas, särskilt när kring- gåendet tagit större omfattning. Med hänsyn till nuvarande svårigheter för folkför- sörjningen må vidare framhållas, att särskilt utlänningars förvärv av jordbruksfastig- heter bidragit till prisstegringen å dylika fastigheter och å deras produkter. Det bör ej heller förbises, att då åtskilliga fång av ifrågavarande slag icke lagfaras eller, där de skett för aktiebolags räkning, lagfaras för enskild person, staten helt eller delvis går förlustig densamma tillkommande stämpelskatt.”

I flertalet av de yttranden, som infordrades över detta lagförslag, vits- ordades, att såväl 1906 års förbudslag som 1916 års inskränkningslag kringginges i betydande omfattning och att ett obestridligt behov förefun- nes att i lagstiftningsväg söka förhindra fastighetsförvärv genom bulva- ner. Från några håll framhölls, att under de senaste åren kringgåendena stegrats, och detta sattes i samband med de under krisåren ofantligt upp- drivna prisen på skogsegendomar och skogsprodukter. Ur de inkomna ytt- randena vill kommissionen framhålla följande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hade föranstaltat en hela länet omfat- tande undersökning rörande fastighetsköp för bolags räkning medelst an- litande av bolags styrelseledamöter eller tjänstemän eller andra mellanhän- der. Undersökningen avsåg tiden 1913—1918 och upptog ett synnerligt stort antal fall av bulvanköp. För de bulvanköp, som förekommit i länet under tiden 1906—1912, hade redogjorts i det av landshövding Widén un- der år 1913 avgivna betänkandet rörande den norrländska förbudslagens verkningar. Från det övriga Norrland vitsordades, att kringgåendena av 1906 års lag stegrats i antal under de senaste åren. Utlåtandena från Värmland bestyrkte, att båda lagarna där kringginges i stor utsträckning.

Vidare hade enligt yttrandena kringgåenden av 1916 års lag före- kommit i Uppsala län (ett fall), i Göteborgs och Bohus län (åtskil- liga, om ej synnerligen talrika falloch hade förvärven avsett skogs- egendomar, å vilka skogsbeståndet därefter blivit föremål för tämligen hän- synslös avverkning) i Skaraborgs län (sex fall, av vilka fem avsett myc- ket stora jordbruksfastigheter), samt i Västmanlands län (ej inågon större omfattning). Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län meddelade, att kring-

gåenden förekommit i länet, varför det vore synnerligen angeläget, att åtgärder vidtoges för stävjande av sådana tillvägagåenden.

Jämväl åtskilliga domhavande vitsordade, att åtgärder mot utlännin- gars bulvanköp vore nödvändiga. En domhavande i Malmöhus län upp- gav, att det i hans domsaga icke vore ovanligt, att utlänningar förvärvade betydande egendomar och sedan sålde dem med ej ringa vinst, vadan varje åtgärd med ändamål att hindra lagstridig fastighetshandel måste anses vara betydelsefull även för den orten.

Från rådhusrätten i Strömstad meddelades, att där i orten förekom- mit fall, då svenska medborgare stått som köpare av fastigheter, vilka i själva verket förvärvats av utlänningar, samt att sådant kringgående av gällande lag oftast förekommit, då det gällt skogsegendomar, vilka köpts för att avverka skogen och sedan åter sålts.

Genom: den enquéte, varom i det föregående förmälts, har kommissio- nen sökt vinna ytterligare upplysning, 1 vad mån bolag genom använ- dande av bulvan kringgått 1906 års lag. För resultatet av denna utred- ning lämnas redogörelse i Del III sid. 24—27 samt, vad de särskilda länen angår, sid. 265, 266, 307, 308; 328, 329, 342, 343, 360, 372, 373 och 385, vartill hänvisas. Genom denna utredning måste det anses ytterligare fast- slaget, att bulvanväsendet i betydande omfattning kommit till användning för kringgående av den norrländska förbudslagstiftningen. Tager man där- till i betraktande, att svar icke ingått från alla kommuner samt att upp- giftslämnarna givetvis icke kunnat äga kännedom om samtliga bulvanköp, torde med sannolikhet kunna antagas, att förekomsten av bulvanskap i verkligheten varit större än utredningen visar.

Om det sålunda måste anses fastslaget, att redan befintliga lagar, som inskränka rätten att förvärva fast egendom, i icke ringa grad frestat dem, som inskränkningarna avsett, att anlita bulvan för lagarnas kringgående, torde man med säkerhet kunna förmoda, att därest kommissionens föreva- rande förslag, som upptager väsentligt strängare inskränkningar, upphö- jes till lag, försök att kringgå lagen skola i ännu större omfattning före- komma. ' Visserligen skulle man häremot kunna invända, att den ökning i förekomsten av bulvanskap, som enligt vad utredningen giver vid handen förekommit under de senaste åren, allenast varit en kristidsföreteelse, som, sedan mera lugna förhållanden inträtt, skulle av sig själv upphöra. Men även om den under år 1920 började stagnationen i de ekonomiska förhål-

landena kan tänkas fortfara under någon tid framåt och medverka till att frekvensen av här omhandlade företeelse blir ringare än vad händel- sen varit under krisåren med dess högkonjunktur, torde dock förete- elsen vara av så betänklig art, att staten icke utan vidare kan tolerera den- samma. Insikten, att något måste göras till stävjande av dylika missför- hållanden, torde också vara allmän, särskilt i de bygder där bulvanväsen- det vunnit större utbredning. Allmän torde också önskan vara, att staten måtte genom lagstiftningsåtgärder förhindra vidare kringgåenden av de la- gar, som reglera fastighetshandeln, samt framtvinga ett avvecklande av de bulvanköp, som i strid med samma lagar redan kommit till stånd. Sagda la- gars existens betingas av allmänna jordpolitiska och sociala omständighe- ter och hava sitt berättigande vare sig det råder allmän ekonomisk låg- eller högkonjunktur. Och ur rättssamhällets synpunkt är det av syn- nerlig vikt, att lagar hålla vad de lova och icke äro lagar endast på pappe- ret, d. v. s. i här förevarande fall att lagar, som innefatta inskränkningar i och kontroll å handeln med fastigheter, äro fullt effektiva i alla hän- seenden och icke öppna möjligheter för kringgåenden, att därest en så- dan fullständighet lagtekniskt sett icke kan åstadkommas, regler dock upp- ställas, huruledes en avveckling av ett icke lagenligt rättsförhållande skall ske, och slutligen att befogenhet lämnas offentlig myndighet att ingripa mot och påtala alla mot lagens anda och mening stridande tillvägagångs- sätt.

InomTjustitiedepartementet under7år 1918 utarbetat förslag till bulvanlag.

Det i föregående avdelning omförmälda, inom justitiedepartementet under 1918 utarbetade förslaget till bulvanlag, vars lagtext är fogad vid detta betänkande (Bilaga C), innehöll huvudsakligen följande. Den som ”för annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom” skulle vara skyldig att inom viss tid hos rätten göra anmälan om förhållandet med uppgift för vems räkning fånget ägt rum. Enahanda skyldighet skulle åligga denne. Lagens bestämmelser skulle äga motsvarande tillämpning å avtal, enligt vilket den som överlät fast egendom fortfarande skulle gälla för ägare av densamma, Anmälningsskyldighet skulle även gälla be- träffande fång, som ägt rum före lagens trädande i kraft. Om anmälan skulle anteckning genast ske i lagfartsprotokollet. För underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet stadgades i förslaget ansvar, därvid en

strängare strafflatitud skulle tillämpas; då den, för vars räkning egendo- men förvärvats, icke ägt att utan särskilt tillstånd förvärva densamma. Därest icke inom viss tid, efter det anteckning om anmälan skett i lagfarts- protokollet, lagfart å egendomen sökts för den, för vars räkning egendo- men enligt samma anmälan förvärvats, eller för annan, eller därest gjord ansökan om lagfart blivit avslagen, skulle genom länsstyrelsens försorg egendomen försäljas å offentlig auktion, varvid vissa föreskrifter skulle iakttagas till förebyggande av att egendomen å auktionen förvärvades av bulvan.

I flertalet yttranden, som avgåvos över detta förslag, uttalades tvivel om: den föreslagna lagens effektivitet, varvid man dels ansåg för visst, att anmälningsplikten ej skulle fullgöras, och dels förmenade, att det med den definition, som givits åt bulvanbegreppet, i de flesta fall skulle ställa sig omöjligt för åklagaren att mot en svarandes bestridande överty- ga honom om att bulvanköp förelåge. Några uttalanden i sistnämnda hänseende skola här återgivas.

Överståthållarämbetet: Det synes mycket tvivelaktigt, om det uppställda syftet kan på detta sätt vinnas. Medlet skulle vara anmälningsskyldighet, då någon för an- nåns räkning men i eget namn förvärvat fast egendom, så ock då avtal träffats, en- ligt vilket den, som överlåter fast egendom, fortfarande skall gälla för ägare av den- samma. En uppgörelse kan vara sådan, att endera av dessa båda situationer upper- barligen föreligger, men någon större svårighet torde ej förefinnas att, särskilt i det förra fallet, ordna uppgörelsen så, att den icke direkt innehåller vad i förslaget för- utsättes, men i realiteten ändock medför ungefär samma verkan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Personer, som inlåta sig på avtal av förevarande art, måste till sitt flertal antagas icke vara mera lojalt anlagda, än att de söka på alle- handa omvägar kringgå gällande stadganden. Under förutsättning av bestående sam- förstånd mellan de handlande personerna står således fortfarande öppen den möjlig- heten, att den, som för annans räkning imköper en fastighet, träffar skriftligt avtal om köpet med säljaren, vilken icke har kännedom om att köpet har skett för annans räkning, samt att avtalet med den, för vars räkning köpet skett, sker muntligt och utan att någon skriftlig handling upprättas. På grundvalen av förtroendet kan ock in- teckning beredas till säkerhet för den verkliga ägarens gäld och fåstigheten till och med övergå i annan ägares hand. VWVanskligt och i de flesta fall omöjligt torde det vara att åstadkomma bevisning angående en dylik manipulation. Medgivas må visser- ligen, att i fråga om förvärv för bolags räkning förfaringssättet väl förr eller senåre skall bliva upptäckt, detta med avseende på den bolaget åliggande bokföringsskyldig- het, som måste därav beröras. Fastighetsförvärv för enskild persons räkning torde däremot kunna för obegränsad tid undgå upptäckt. Emellertid må det vara att för- vänta, att åtskilliga fingerade köp av förevarande slag skola genom den föreslagna lagen förekommas eller åtminstone komma i dagen. Ur denna synpunkt kan lagstift- ningen vara att förorda.

Länsstyrelsen. i Örebro län: Mot förslaget måste riktas den anmärkningen, att det för en utomstående lärer vara omöjligt att med säkerhet bedöma, när en fastighet skall anses vara av en köpare för annans räkning, men i eget namn förvärvad. Följden härav blir uppenbarligen den, att lagen icke kan effektivt tillämpas; och därest försök därtill ändock skulle göras, lärer det icke vara förenat med större svårighet för perso- ner; som vilja undandraga sig en dylik tillämpning, att vidtaga ytterligare åtgärder i sådant syfte.

Häradshövdingen i Uppsala läns mellersta domsaga: Att i det enskilda fallet upp- draga en gräns mellan förvärv för annans räkning och självständigt förvärv i förening med särskilda avtal, som binda den synliga förvärvaren i förhållande till den affär, som ligger bakom transaktionen, torde vara mycket svårt. Vad beträffar det tillbäka- hållande moment, som skulle ligga i den moraliska värderingen av ett sådant hand- lingssätt, som här avses, så torde man icke böra bygga alltför mycket därpå; 'Detiär därför enligt min mening föga sannolikt, att man med den föreslagna lagen. skall: i någon väsentligare mån vinna vad som åsyftas.

T. f..domhavanden 1 Livgedingets domsaga: Så länge bolags och förenings eller utländsk medborgares möjligheter att erhålla skogsavverkningsrätt eller inteckning till säkerhet för sådan rätt ej inskränkas, torde den föreslagna lagen ej kunna i ävsévärd mån förhindra, att skogsfastigheter genom köp medelst anlitande av bulvan utnyttjas på sådant sätt, att jordbruksnäringen går tillbaka, Vid dylikt köp kunna ju genom överenskommelse mellan bulvanen och den, för vars räkning förvärvet egentligen sker, förhållandena under 'hand ordnas så, att köpet, ej endast för dylika personers tänj- bara rättsmedvetande, framstår såsom förvärv för egen räkning, låt vara att den sken- bara förvärvaren till bolag eller dylikt subjekt överlåter nyttjanderätten till skogen samt medger inteckning till. säkerhet därför. Den föreslagna lagen torde följaktligen bliva mera effektiv, därest vad däruti stadgas beträffande förvärv av fast egendom för annans räkning men i eget namn förklaras äga motsvarande tillämpning å avtal, därigenom någon förvärvar fast egendom och därvid till bolag, förening eller utländsk medborgare mot gottgörelse upplåter nyttjanderätt i något avseende till densamma — givetvis med undantag för det fall, att dylikt subjekt är överlåtaren. |

Häradshövdingen i Östersysslets domsaga: Uttrycket ”för annans räkning” tor- de böra omskrivas med ordalag, som angiva en bestämdare omfattning, t..ex. ”för an- nans räkning, varmed i denna, lag förstås under sådana omständigheter att annan ge- nom avtal tillförsäkras iden. väsentligaste fördelen av fånget”. Förvärvaren av fastig- heten, kan nämligen själv hava avsevärd:nytta av fånget, och utan att den: andra till- försäkras någon äganderätt till fastigheten, är det mycket: lätt för denne att förbe- hålla ;sig, de huvudsakliga förmåner, besittningen av fastigheten kan skänka, De före- slagna stadgandena; bliva med hänsyn härtill antagligen ganska overksamma, emedan förvärvaren i det nu anmärkta fallet kan sägas handla, för egen räkning.

'Häradshövdingen i Nordmarks härads domsaga: Som det, åtminstone i de flesta fall; för: en utomstående torde vara nära nog omöjligt att med bestämdhet påstå, att även uti misstänkta fall förvärv av fast egendom verkligen skett för annans räkning, samt styrkande inför domstol.av detta: förhållande bliver ännu svårare, förefaller det, som: om vederbörande åklagare ej skulle kunna; ånnat än möjligen i ett fåtal undan: tagsfall, anse sig befogade påkalla tillämpningen av förslagets stadganden.

Häradshövdingen i Öster-Närkes domsaga: Då det torde vara tämligen hopplöst att genom en än så ingående undersökning konstatera, att förvärv av fast egendom skett för annans räkning, torde kunna ifrågasättas, huruvida lagen någonsin skulle komma att tillämpas. Den verklige ägaren torde nämligen icke genom någon hemlig köpehandling eller dylikt skydda sina ekonomiska intressen utan fastmera genom in- tecknade skuldebrev och avverkningskontirakt.

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga: Det i förslaget upptagna ut- trycket att ”någon för annans räkning, men i eget namn förvärvat fast egendom” är till sin innebörd allt för obestämt för att icke lämna rum för den uppfattningen, att man, utan att träffas av den föreslagna lagens bestämmelser, kan förvärva fast egen- döm, änskönt mån avser att därifrån till bolag försälja eller upplåta till exempel fas- tighetens skogsavkastning eller andra nyttigheter. Att härvidlag fästa några förhopp- ningar vid köparens lojalitet torde i flertalet fall icke vara befogat.

Häradshövdingen i Jämtlands västra domsaga: Vad beträffar tillgodoseende av jordbruksintresset, torde, såvitt fråga är om så kallade skogshemman, föga vara att vin- na genom den föreslagna lagen. Enda skillnaden mot nuvarande förhållanden blir att, under det trävarubolagen nu låta någon av sina tjänstemän eller annan bolagen när- stående person i handlingarna skrivas såsom ägare till hemmanen, ehuru dessa i verk- ligheten tillhöra bolagen, komma de bolag, som ej vilja utsätta sig för risken av den nya lagens tillämpning, att i stället överlåta hemmanen på någon sådan person med be- fogenhet att utöva alla en fastighetsägares rättigheter, mot villkor likväl att denne för- binder sig att låta bolagen efter behag handskas med skogen å hemmanen, Och då sko- gen i fråga om dylika hemman är det enda avsevärda för bolagen och dessa därjämte hava möjlighet att genom inteckningar, som av dem omhänderhavas, fullständigt hålla fastighetsägaren i styr, om denne skulle försöka att uppträda för självständigt mot bo- lagen, hava de icke någon nämnvärd olägenhet av dylika överlåtelser.

Mot det nu omnämnda förslaget vill kommissiohen därjämte erinra; att detsamma synes hava erhållit ett alltför vidsträckt tillämplighetsområde. Förslaget begränsar sig nämligen icke till de fall, då ett bulvanskap an- ordnats i syfte att kringgå de bestämmelser, som inskränka rätten att för- värva fast egendom, utan avser varje fall, då, såsom förslaget uttrycker det, någon förvärvat fast egendom för annans) räkning men i eget namn. Det. torde dock icke för närvarande föreligga någon anledning att in- gripa i andra fall än då ett kringgående av gällande lag åsyftas; ofta nog torde fullt lojala skäl kunna föranleda, att den, för vars räkning ett för- värv sker, icke omedelbart vill själv framträda såsom förvärvare.

Ej heller synes det tillfredsställande att stadga en rättslig anmäl- ningsplikt beträffande förhållanden av ifrågavarande slag. Visserligen är själva anordnandet av ett bulvanskap enligt förslaget icke belagt med an- svar, men den åtgärd, varom de närmast intresserade skulle göra anmä- lan hos offentlig myndighet, kan dock i flertalet fall betecknas såsom till

sitt syfte rättsstridig, och det torde under sådana omständigheter ej lämp- ligen böra ifrågakomma att vid ansvarspåföljd ålägga vederbörande att därom göra anmälan. På grund av berörda förhållandens egenartade och grannlaga natur kan det också dragas i tvivelsmål, huruvida den stadgade ansvarspåföljden skulle visa sig effektiv för att framkalla en anmälan, som för vederbörande kunde få så ingripande följder i ekonomiskt hänseende som den föreskrivna tvångsförsäljningen.

I många av de yttranden, som avgåvos över 1918 års förslag, gjordes uttalanden om huru en lagstiftning av ifrågavarande slag lämpligen borde anordnas. Sålunda framhölls från många håll, att det verksammaste medlet att förhindra bulvanförvärv vore en kriminalisering av åtgärden med strängt straff för den brottslige och tvångsförsäljning av fastigheten. Av andra föreslogs skyldighet för envar, som sökte lagfart på grund av köp eller byte, att avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att fån- get skett för köparens egen räkning och att ingen annan än kontrahenterna hade del i avtalet; på falsk försäkran skulle följa strängt straff. I några av yttrandena föreslogs den förenkling av det i 1918 års förslag upptagna förfarandet, att allmän åklagare skulle, då anledning förelåge att antaga förekomsten av bulvanförvärv, instämma talan till domstol med yrkande om fastighetens tvångsförsäljning. Någon anmälningsplikt med eventu- ellt strafförfarande skulle då ej förekomma.

Enligt ett yttrande skulle den föreslagna lagen vinna avsevärt i ef- fektivitet, därest åt allmän åklagare inrymdes befogenhet att, när skäl där- till förelåge, vid domstol yrka föreläggande för den som förvärvat fast egendom att inom viss tid inför rätten antingen avgiva försäkran på he- der och samvete, att han icke innehade egendomen för annans räkning, el- ler ock uppgiva för vems räkning han innehade den vid äventyr, om före- läggandet ej fullgjordes, att egendomen komme att tvångsvis försäljas. I ett annat yttrande föreslogs befogenhet för åklagaren att instämma veder- börande till rätten för att meddela upplysningar i ämnet, vilka skulle, om rätten det föreskreve, med ed fästas.

Av övriga förslag skola här i korthet återgivas följande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Man synes lämpligen kunna förfara så, att vederbörande domstol på allmänna åklagarens talan äger förelägga köparen och jäm- väl den person eller styrelsen i det bolag, som misstänkes vara den verklige ägaren av fastigheten. att helst med ed eller ock genom en avlämnad skriftlig förklaring be- tyga, att, vederbörande veterligen, blivit mellan köpare och säljare så tingat, som kö-

pehandlingen innehölle, vid äventyr att länsstyrelsen ägde förorda om exekutiv auktion på fastigheten.

Rådhusrätten i Linköping framlade liknande förslag. Häradshövdingen i Öster-Närkes domsaga: För åstadkommande av en verklig kontroll torde helt andra bestämmelser vara av nöden, såsom exempelvis förbud för bolag och utlänning att utan Kungl. Maj:ts tillstånd innehava intecknade skuldebrev, alla köpehandlingars, skuldebrevs och kontrakts angående fast egendom upprät- tande å stämplat, numrerat papper inför respektive domare, skogsvårdsstyrelse eller annan myndighet, som över dylika handlingar skulle föra liggare. I sammanhang med handlingens upprättande torde då en närmare undersökning och kontroll av förhållan- dena vara möjlig.

Häradshövdingen i Bollnäs domsaga: Det förefaller, som om sakens vikt skulle kunna motivera ett stadgande, att för giltighet av köp, varigenom förvärvades jord- bruks- eller skogsegendom av visst omfång eller beskaffenhet i övrigt, skulle erfor- dras av offentlig myndighet meddelat tillstånd samt därpå vunnen lagfart. Den lag- bestämda prövning av sökandens behörighet, som härvid förutsattes, komme väl då att taga hänsyn till den förmåga att väl bruka och vårda fastigheten, sökanden kunde styrka. En lagstiftning, som vilade på här antydda grund, förutsatte givetvis särskil- da bestämmelser angående förmedling av köp och försäljning av fast egendom och borde tilläventyrs också förenas med omarbetning av gällande bestämmelser till före- kommande av vanhävd och skogsskövling.

Häradshövdingen i Jämtlands västra domsaga: Vill man på ett verkligen effek- tivt sätt sörja för jordbrukets och den sjävägande jordbruksbefolkningens bestånd ge- nom att hindra mer eller mindre förtäckt bolagsvälde, torde man nödgas slå in på en helt annan väg. I stället för att, såsom nu skett, söka med minst sagt tvivelaktig utgång lappa på gamla lagar, borde man uteslutande utgå från den synpunkten att, om någon förvärvar jordbruksfastighet utan att sedermera på ett stadigvarande sätt an- tingen själv bruka fastigheten eller låta den för sin räkning av annan brukas under sådana förhållanden, att annat än jordbruksintresset synes vara det förhärskande, ägaren icke är berättigad att vidare besitta fastigheten, utan att den då bör genom of- fentlig myndighet försäljas till annan person.

Häradshövdingen i Kinnefjärdinge, Kinne och Kållands domsaga: I de fall, som avses i nu föreliggande lagförslag, synes lagens efterlevnad kunna framtvingas genom att förklara den, som förvärvat fast egendom för annans räkning, men i eget namn, efter viss tid icke vara bunden av avtalet med den, för vars räkning egendomen för- värvats, och fri från de utfästelser, han i sammanhang med avtalet kunnat göra. Ris- ken att vid fastighetsförvärv använda bulvan skulle säkerligen på sådant sätt kunna göras så stor, att förvärv i sådan ordning därigenom kunde förekommas i lika omfatt- ning som på den väg, i' den nya lagen föreslås.

Borgmästaren Carl Lindhagen: Den enda effektiva lösningen är väl att genom någon metod direkt omöjliggöra sådana köp, varom här är fråga. Förbudet för för- värv av bolag och föreningar måste med andra ord utsträckas att omfatta även vissa enskilda personer, vilka av enahanda anledning, som föranlett ingripande mot bolags- förvärven, böra uteslutas från rätt till fastighetsförvärv. En definition på dessa per- soner finnes redan genomförd i norrländska arrende- och vanhävdslagarna, som om-

fatta icke blott bolag och föreningar utan även just sådana personer. Problemet är nu att utsträcka dessa föreskrifter även till förbudslagen. Med god vilja finnes även på detta område som andra en utväg för vad som är nödvändigt! Ett uttryckligt förbud för dem, som ha ledningen i ett bolag av förevarande beskaffenhet eller ha anställning hos dylikt, skulle dessutom underlätta tillämpningen och drabba de aktuellaste fallen!

Jordkommissionens under år 1920 avgivna förslag till bulvanlag.

Då kommissionen, såsom av det anförda framgår, icke kunde ansluta sig till 1918 års förslag till bulvanlag, utarbetade kommissionen i mars 1920 förslag till ”Lag om åtgärder till upphävande av bulvanförhållande i fråga om fastighet”. Enligt förslaget, vars lagtext är fogad vid detta be- tänkande (Bilaga D), skulle bulvanförhållande beträffande fastighet anses föreligga, då någon, vilken enligt gällande lagstiftning icke ägde utan sär- skild prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastigheten, med begi- vande av den, som innehade äganderätten till fastigheten, så förfogade över denna som vore han ägare till densamma.

Det förfarande, som skulle komma till användning för upplösande av bulvanförhållande, var anordnat på följande sätt. Prövning, huruvida bul- vanförhållande förelåge, skulle tillkomma domstol, inom vars domvärjo fastigheten vore belägen. Det skulle åligga allmän åklagare att föra talan om sådan prövning, därvid till svaromål skulle instämmas såväl bulvanen som den, till vars förmån bulvanförhållandet ägde rum. Funne domstolen bulvanförhållande föreligga, skulle bulvanen erhålla tid att genom fastig- hetens avyttrande upplösa detsamma. Framginge ej, då ett år förflutit efter det domstolens utslag vunnit laga kraft, av lagfartsprotokollet, att fastig- heten avyttrats, skulle densamma genom överexekutors försorg försäljas å offentlig auktion, därvid fastigheten ej finge inropas av bulvanen eller av den, till vilkens förmån bulvanförhållandet ägt rum, eller eljest av annan än den, som vid auktionen avlämnade skriftlig, på heder och samvete avgiven förklaring, att han icke inropade fastigheten i syfte att medverka till upp- komsten av bulvanförhållande. För den händelse förvärvaren icke ägde utan särskild prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastigheten el- ler ock överlåtelse av fastigheten icke finge utan myndighets godkännande äga rum, erfordrades tillika, därest tvångsförsäljning skulle undvikas, att hos överexekutor styrktes, att hinder uti det ifrågavarande hänseendet icke mötte.

För att förhindra skogsskövling å fastighet, som blev föremål för bulvanprocess, var i förslaget stadgat förbud mot annan avverkning å fas-

tigheten än för husbehov, efter det talan instämts. Överträdande av förbu- det medförde ansvar, och skulle avverkat virke tagas i beslag och dömas förbrutet eller, om det ej kunde tillrättaskaffas, dess värde utgivas av den som förbrutit sig.

I en vid förslaget fogad reservation hade hr Lindhagen framhållit bland annat, att förslagets anordning att lägga uppsikten över lagens efter- levnad och tillämpning helt i allmänna åklagarnas händer icke komme att befordra lagens effektivitet, alldenstund de allmänna åklagarnas arbets- börda flerstädes redan vore så tyngande, att de skulle sakna tid och ut- vägar för de undersökningar, som bleve nödvändiga för ett effektivt hand- havande av lagens tillämpning. Hr Lindhagen hade därjämte framställt åtskilliga andra atimärkningar mot förslaget samt tillika, jämte hrr Albin Hansson, Johansson och Wohlin, hänvisat till hr Lindhagens här förut om förmälda. förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom, vilket förslag jämväl innehöll bestämmelser, avseende förhindrande av bulvanskap ifråga om äganderätt till fast egen- dom. : :

Över jordkommissionens nu berörda förslag infordrades yttranden från överståthållarämbetet: och länsstyrelserna, I nästan samtliga inkom- nä yttranden betonades nödvändigheten av en lagstiftning, som kunde för- hindra kringgående av gällande lagar angående inskränkning i rätten att förvärva fast egendom. TI flertalet yttranden framhölls dock, att den fö- ”reslagna lagens beskrivning å vad som skulle förstås med bulvanförhål- lande icke vore tillfredsställande och att stora svårigheter att styrka före- komsten av dylikt förhållande skulle uppkomma, vadan lagen skulle bliva ganska ineffektiv. Ur ytträndena må följande här återgivas.

Överståthållarämbetet; Det torde bliva svårt att konstatera, att ett sådant bulvan- förhållande, som i förslaget anges, verkligen existerar. Den formella rätten att avyttra fastigheten finnes alltjämt hos den, som innehar äganderätten till fastigheten. Om denne därjämte för sig behåller några med äganderätten förenade förmåner, vilket "nog kan ske utan att alltför störande ingripa på medköntrahentens förfogande över

anses uppfylld.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det kan anmärkas, att enligt definitionens orda- lydelse ett bulvanförhållande aldrig skulle kunna föreligga. Det är nämligen icke möj- ligt för den, som icke innehar äganderätten till fastighet, att i alla avseenden "och på alla sätt så förfoga över denna, som vore han själv ägare till densamma. E Länsstyrelsen i Östergötlands län: Det torde vara uppenbart, att den s. k. bul- vanén kan åt sin huvudman inrymma mycket värdefulla befogenheter beträffande en

fastighet, t. ex. en omfattande: skogsavverkningsrätt, utan att denne senare kan anses förfoga över fastigheten såsom en ägare, och sålunda lärer redan genom definitionen av själva bulvanförhållandet ganska värdefulla anvisningar vara lämnade åt den, vil- ken på ett för lagstiftningen oåtkomligt sätt önskar vinna det syftemål, som lagstift- ningen avser att motarbeta. Att vederbörande jämväl i övrigt komma att visa stor uppfinningsförmåga i att anordna sina fastighetstransaktioner så, att dessa icke falla under den nya lagstiftningen, eller åtminstone så, att bulvanförhållande icke kan juri- diskt bevisas, torde beträffande mindre lojala affärsidkare knappast behöva betvivlas.

Länsstyrelsen 1 Jönköpings län: Kommissionen har förutsatt, att den, som använ- der bulvan, skall så förfoga över fastigheten, som vore han ägare till densamma. Det kan emellertid mycket väl hända, att något förfogande från dens sida, som använder bulvan, icke förekommer, och i sådant fall skulle -bulvanförhållande icke | föreligga. Länsstyrelsen skulle vilja föreslå, att paragrafen omredigerades så, att bulvanförhål- lande skulle anses föreligga, när någon för annans räkning innehade eller förvärvade fastighet, därest den, för vilkens räkning fastigheten i verkligheten innehades eller för- värvades, icke enligt gällande lagstiftning ägde utan särskild prövning eller tillstånd för- värva eller behålla fastighet. Lagen skulle sannolikt genom den ifrågasatta ändringen bliva mera verksam.

Länsstyrelsen i: Malmöhus län: Länsstyrelsen håller före, att någon. påfallande effektiv verkan av ifrågavarande lag icke kan vara att förvänta. Att med objektiva bevis ådagalägga tillvaron av bulvanförhållande skall helt visst erbjuda synnerliga svå- righeter. Det måste nämligen antagas, att lagen föranleder, att synnerlig varsamhet iakttages av dem, som begagna sig av ett sådant tillvägagångssätt, och att som bulvan kommer :att anlitas icke, såsom hittills vanligen plägat ske, personer i ett visst förhål- lande till fastighetens verklige ägare utan fullkomligt utomstående och -på annan ort boende. t

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen finner det särdeles tveksamt, om nå- gon verklig nytta kan av förslaget förväntas, då svårigheterna att i de särskilda fallen lagligen styrka föreliggande bulvanförhållande säkerligen komma att bliva så stora, att talan av allmän åklagare endast i enstaka fall torde kunna ifrågakomma och ännu mera sällan lända till avsett resultat. ' För att underlätta :åklagaremaktens uppgift -Härutin- nan torde förslaget därför åtminstone böra kompletteras med en bestämmelse om skyl- dighet för instämd part att på yrkande av åklagaren och i den omfattning, som av dom- stolen prövas nödig, inför denna uppvisa sina -räkenskapsböcker och andra handlingar, som kunna antagas tjäna till upplysning i ärendet och som parten antingen är skyldig att hålla eller eljest veterligen innehaver. ;

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Det är med beklagande länsstyrelsen måste in- stämma i kommissionens ieget tvivel om nuv föreliggande förslags effektivitet. Till detta tvivel föranledes länsstyrelsen särskilt därav, att lagens tillämpning nästan ute- slutande för att icke säga helt och hållet gjorts: beroende. av allmänna åklagarnas nit och driftighet, varpå i förevarande avseende torde komma att ställas mycket stora an- ;'språk med hänsyn ej mindre till den jämväl av. kommissionen. framhållna vansklighe- ten att i varje fall fastställa, huruvida bulvanförhållande föreligger: eller ej, än även till svårigheten för allmänna åklagaren att erhålla kännedom om de fall, då bulvanför- hållande kan vara att befara. Det vore därför säkerligen önskligt, att någon metod

kunde anvisas, varigenom befarade fall av bulvanförhållande lättare kunde komma till vederbörandes kännedom.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Tandsfiskalerna äro efter fögderiförvaltnin- gens omorganisation så överhopade med tjänstegöromål, att av dem icke torde kunna förväntas, att de i full utsträckning skola medhinna de krävande och helt säkert tids- ödande uppgifter, som lagförslaget ålägger dem, såsom utredningar rörande förekom- sten av bulvanförhållande i fråga om fastighet, övervakande av att obehörig avverk- ning av skog icke äger rum från fastighet, rörande vilken talan om bulvanförhållande instämts till domstol. För främjande av lagens effektivitet synes därför lämpligt, att vissa kommunala organ, exempelvis kommunalnämnderna, åläggas att jämte allmän åklagare övervaka lagens efterlevnad genom utredningar och anmälningar rörande såda- na fastigheter, beträffande vilka bulvanförhållande misstänkes föreligga. Härigenom skulle allmän åklagares uppgift i huvudsak kunna inskränkas till talans utförande vid domstol, därvid han skulle äga rätt att för nämnda talans utförande påkalla biträde av kommunalnämnderna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: De ordalag, som användas för att beteckna den icke synlige ägarens ställning till fastigheten, ”så förfogar över denna som vore han ägare till densamma”, äro sådana, att ingen svårighet torde möta för honom att un- dandraga sig att drabbas av lagen. I åtskilliga avseenden är möjligheten för honom att förfoga över fastigheten såsom vore han ägare rent av utesluten, och någon svårighet att i fråga om en del andra befogenheter låta den formelle ägaren framträda och handla som ägare, utan att den icke synlige ägaren därför går miste om sina avsedda fördelar, torde ej föreligga. Skall den väg anlitas, som förevarande lagförslag anvisar, torde enligt länsstyrelsens mening det bliva nödigt att taga utgångspunkt från den särskilda lagstiftning, vars kringgående man vill hindra, och ansluta sig till dess syftemål för att komma åt de fall, då ett sådant kringgående ägt rum, samt förebygga sådana för framtiden. Med sin nu föreslagna avfattning komme enligt länsstyrelsens mening lagen att, åtminstone beträffande förut skedda förvärv, bliva fullkomligt in- effektiv, och försök att göra densamma gällande kunde befaras komma att.i de flesta fall misslyckas. Om så bleve händelsen, komme lagen att göra mera skada än gagn.

Ett missgrepp synes ock vara att pålägga allmänna åklagarna att påkalla och ut- föra talan om lagens tillämpning. I sådant hänseende delar länsstyrelsen till fullo de betänkligheter, som uttalas i herr Lindhagens reservation. Med den svåra uppgift, som bevisningsskyldigheten enligt den nu föreslagna anordningen pålägger dem, kommer detta åliggande att vad angår landsbygden överstiga åklagarnas både tid och krafter. Det synes länsstyrelsen som borde för utförande av ifrågavarande funktion lämpligare kunna anlitas de för uppsiktslagens tillämpning inrättade jordbrukskommissioner, vilka för ändamålet haorde förses med någon förstärkning, förslagsvis av en juridiskt bildad ombudsman.

Även med en dylik omläggning kommer dock den bevisskyldighet, som enligt förslaget skulle vila på kärandeparten, att bliva svår att gå i land med. TI detta hänseende erbjöd det förut framlagda förslaget större möjligheter att komma till nå- got resultat. Däremot vill det synas, som en anslutning av förevarande lagstiftning närmare till den huvudlagstiftning, vars effektivitet därigenom skall tryggas, såsom här förut antytts, skulle erbjuda större möjligheter. Man finge därigenom tillfälle att

Ifrågasatt inskränkning för styrelse-

ledamöter och tjänste- män i bolag att förvärud

utgå från ett visst presumtionsförhållande, som kunde möjliggöra procedurens om- läggning. Så innebär t. ex. vad angår den norrländska förbudslagen den omständig- heten, att fastighet efter nämnda lags trädande i kraft inköpts av styrelseledamöter eller tjänstemän hos bolag, en presumtion att köpet skett för bolagets räkning och så- ledes i syfte att kringgå lagen. |Från denna utgångspunkt borde proceduren kunna om- läggas och ett förfarande kunna ordnas, som tvingade bolaget, vilket härvidlag vore att anse som den verkligen handlande parten, att medverka till att det genom lagens kringgående uppkomna förhållandet åter bringades till ett fullt lagligt, vid äventyr att bolaget eljest löper risken av den exekutiva myndighetens ingripande. Ett överläm- nande av lagens effektuerande till jordbrukskommissionen skulle utan tvivel underlätta ett dylikt förfarandes anordnande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen kan icke finna annat än att det enda skäligen effektiva sättet att förekomma kringgåendet av förbudslagstiftningen är att utsträcka den beträffande bolag och föreningar gällande förbudslagstiftningen till att omfatta även bolags styrelseledamöter samt tjänstemän och. andra hos bolag anställ- da personer, åtminstone så vitt angår trävaru- och skogsbolag, från vilka obestridligen den största faran i förevarande avseende hotar.

En lagstiftning av nu antytt innehåll torde böra omfatta dels ett för framtiden gällande förbud för styrelseledamöter eller tjänstemän hos skogs- och trävarubolag att förvärva sådan fastighet, som dessa bolag icke äga att fritt förvärva, vilket för-

fintliga bulvanförhållanden — ett tillägg till I 8 av nu ifrågavarande lagförslag av

de fall, då styrelseledamot eller tjänsteman hos skogs- och trävarubolag befinnes hava, efter det 1906 års förbudslag trätt i kraft, förvärvat fastighet, som bolaget lag- ligen icke ägt förvärva och behålla. Bevisskyldigheten att ett bulvanförhållande icke föreligger skulle därmed åläggas den, mot vilken talan anhängiggöres. En sådan bevis- ning bör bli lätt att förebringa i alla de fall, där ägaren verkligen gjort köpet med egna medel och fritt disponerat över fastigheten såsom sin privata tillhörighet. För

pas för vederbörande ägare, som med egna medel köpt och förfogar över en skogs- fastighet av förevarande art, att styrka dylikt förhållande hos vederbörande länssty- relse, som hade att överlämna de ingivna bevisen till åklagaren, vilken finge i första hand pröva deras giltighet och därefter bilda sig en mening, om rättegång för bulvan- förhållande borde av honom anställas eller icke.

Kommissionens föreliggande förslag.

Såsom av det föregående inhämtas har den tanken framförts, att ett effektivt sätt att förekomma kringgåenden av den beträffande bolag och föreningar: gällande förbudslagstiftningen vore att utsträcka densamma att omfatta även bolags styrelseledamöter och tjänstemän samt andra hos bolag anställda personer. Samma tanke, som i viss mån vunnit beaktan-

de i den norska koncessionslagstiftningen, har jämväl berörts av lands- hövdingen Widén i dennes här förut omförmälda undersökning om verknin- garna av den norrländska förbudslagstiftningen. Det hade nämligen vid tiden för nämnda undersökning visat sig, att det nästan uteslutande varit sådana funktionärer, som låtit använda sig såsom bulvaner för sina bolag. Anledningen till att i sagda undersökning icke föreslogs en sådan utsträck- ning av förbudslagstiftningen, som ovan nämnts, har omtalats i den histo- riska översikten.

Mot en dylik lagstiftning har jordkommissionen redan i sitt i mars 1920 avgivna förslag till bulvanlag uttalat sig. Det framhölls däri bland annat, att en sådan lagstiftning icke kunde förväntas bliva synnerligen verksam, då ju för ett bolag den möjligheten alltid funnes öppen att så- som bulvan anlita person, som ej stode i berörda ställning till bolaget. Härutöver vill kommissionen nu framhålla följande.

Det kan icke förnekas, att därest bolags styrelseledamöter och tjän- stemän i fråga om rätt att göra fastighetsförvärv underkastas samma in- skränkningar, som gälla för bolag, möjligheten för bolag att för sina syf- temål anskaffa fullt pålitliga bulvaner skulle ganska effektivt begränsas. Även om det får antagas, att bolagen ' skulle söka sig bulvaner på andra håll och att bulvanköpen således genom ett dylikt förbud icke skulle defi- nitivt upphöra, är det dock mycket troligt, att sådana köp skulle till sitt antal betydligt minskas, eftersom bolagen icke kunde påräkna att i dem utanför stående personer erhålla lika ' villiga och lydiga medhjälpare för bulvanköps genomförande, som de hittills haft i sina egna funktionä- rer. Genom kommissionens nu föreliggande förslag har dock berörda spörsmål kommit i förändrat läge, i det att det föreslagits bestämmelser, som avse kontroll även å enskilda svehska medborgares förvärv genom köp, byte eller gåva av fast egendom. Dylikt förvärv medför nämligen, såsom förut omförmälts, i regel förpliktelse för förvärvaren att på ett sta- digvarande sätt bosätta sig på den förvärvade fastigheten. Skulle förvär- varen uraktlåta detta och kan han ej åt sig utverka tillstånd att det oak- tat såsom ägare innehava fastigheten, skall han inom viss tid avyttra den- samma, vid äventyr att den eljest genom överexekutors försorg frånsäl- jes honom. Det torde vara tydligt, att genom dessa bestämmelser bolags- funktionärer i ett flertal fall betagas möjlighet att göra bulvanköp för sina bolags räkning. Det låter sig nämligen för dem i regel icke göra att på ett stadigvarande sätt bosätta sig på en bulvanköpt fastighet. Härtill kom- mer, att det för mången torde synas såsom en obillig stränghet att utan

jordbruks- fastighet.

Begreppet bulvanskap.

hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna ställa bolagsfunktionärer under strängare bestämmelser än dem, som gälla för andra svenska medborgare. Och även om ett generellt förbud för bölags- funktionärer att förvärva fast egendom införes i lagen, återstår dock att utforma en lagstiftning, som förhindrar, att utlänningar samt enskilda svenska medborgare, som icke äga att utan tillstånd besitta förvärvad jord- egendom, genom anlitande av bulvan bereda sig möjlighet att förfoga över sådan egendom. Av nu anförda skäl har kommissionen ansett sig icke bö- ra förorda en lagstiftning av ovan omförmäld beskaffenhet.

Vid förnyat övervägande av de olika möjligheter, som kunna tänkas ifrågakomma vid lösningen av denna högst angelägna lagstiftningsfråga, har kommissionen ansett de principer böra följas, som komma att här ne- dan närmare utvecklas.

Att åstadkomma en uttömmande och för varje fall tillfredsställande beskrivning på vad som förstås med bulvanskap ifråga om äganderätt till fast egendom är, såsom kommissionen redan i sitt tidigare förslag fram- hållit, synnerligen vanskligt. Vid kringgående av de lagstadgade in- skränkningarna i rätten att förvärva fast egendom torde allt efter om- ständigheterna olika förfaringssätt komma till användning. Vanligast är sålunda, att den, för vilken inskränkningen gäller, låter annan genom for- mellt lagligt fång förvärva fastigheten, därvid mellan den sistnämnde, vilken i det allmänna språkbruket benämnes bulvan, och hans uppdragsgi- vare förutsättes, att den senare skall erhålla sådan faktisk förfogande- rätt över fastigheten, som vore han själv ägare till denna. Härvid torde ofta nog tillgå så, att uppdragsgivaren erhåller inteckning i fastigheten för hela köpeskillingen eller till och med för ännu högre belopp, varjämte han försäkrar sig om nyttjanderätt till egendomen, vilken rätt jämväl ofta intecknas: Snarlikt detta fall är, att ett bolag, som på exekutiv auktion inropat en fastighet, genom skenöverlåtelse söker förhindra den tvängs- försäljning av fastigheten, vilken enligt 1906 års eller 1916 års lag efter förloppet av tre år skulle hava följt, försåvitt ej tillstånd till innehavet dess- förinnan vunnits. Fall torde ej heller hava varit sällsynta, i vilka berörda lagar blivit kringgångna på det sätt, att ägaren av en fastighet, utan att överlåtelsehandling upprättats, åtagit sig att fungera såsom bulvan för någon koncessionspliktig, det vill säga tillerkänt denne en ägares faktiska förfoganderätt över fastigheten. I sådant fall torde bulvanen mången

gång för att giva transaktionen sken av att vara fullt rättsenlig lämna medkontrahenten arrendekontrakt rörande fastigheten.

För nu nämnda förfaringssätt är det karakteristiskt, att en uppdel- ning av äganderättens innehåll föreligger sålunda, att de i äganderätten ingående rättsliga befogenheterna (rätt att överlåta fastigheten och att medgiva inteckning i densamma) tillkomma bulvanen, under det att de faktiska befogenheterna (möjligheten att tillgodogöra sig fastighetens oli- ka nyttigheter) åtminstone i allt väsentligt förbehållits bulvanens huvud- man. I vad mån huvudmannen rättsligen kan gentemot bulvanen göra gäl- lande sistnämnda befogenheter, är här icke platsen att undersöka. Det är tillräckligt att konstatera, att bulvanen i regel står i sådant beroende till sin huvudman, att han ej gör dennes befogenhet i fråga om fastigheten stridig.

För att bulvanskap skall föreligga, torde det ingalunda vara nödvän- digt, att huvudmannen i alla avseenden utövar en ägares rådighet över fas- tigheten. I många fall torde huvudmannen, för att bättre dölja bulvan- skapet, låta bulvanen själv i ett eller annat avseende förfoga över fastig- heten. Ovanligt torde sålunda ej vara, att ett bolag, som vill tillgodogöra sig skogsavkastningen på en fastighet, låter bulvanen, som för bolagets räkning inköpt fastigheten, bruka inägorna, vilka för bolaget äro av min- dre intresse, medan utägorna förvaltas av bolaget självt. Kommissionen vill icke förneka, att det i dylika liksom i många andra fall ofta nog kan komma att ställa sig vanskligt att avgöra, huruvida bulvanskap föreligger, helst som huvudmannen säkerligen ej torde underlåta att genom fingerade nyttjanderättskontrakt och andra handlingar försöka dölja sitt orättmä- tiga fastighetsinnehav, men denna omständighet torde ingalunda böra av-. hålla från att i lagen medgiva möjlighet att beivra förfarandet.

Självfallet är visserligen, att upplåtelse av en allenast begränsad rätt att förfoga över en fastighet åt någon, vars möjlighet att själv med ägan- derätt förvärva eller besitta fastigheten är utesluten eller i allt fall oviss, icke i och för sig föranleder därtill, att bulvanskap skall anses föreligga. Genom en sådan till tiden och ofta även på annat sätt begränsad rätt att nyttja en fastighet kan den, som fått rätten åt sig upplåten, icke anses hava erhållit ett sådant faktiskt herravälde över fastigheten, att han må betraktas såsom verklig ägare till densamma. Enligt kommissionens me- ning bör dock ett till försvar mot förmodat bulvanskap åberopat arrende- kontrakt eller skogsavverkningskontrakt icke utan vidare föranleda där- till, att bulvanskap antages icke föreligga. Liksom eljest i privaträtten

kan kontrahenternas egen benämning: av det mellan dem bestående rätts- förhållandet givetvis icke tillmätas avgörande betydelse. Det är rättsför- hållandets faktiska innebörd, varpå det komrner an. För den händelse alltså, att någon till sitt fredande mot påstått bulvanskap hänvisar till ett mellan kontrahenterna upprättat nyttjanderättskontrakt av det ena eller det an- dra slaget, bör vederbörande utredningsmyndighet icke utan vidare taga uppgiften för god utan, därest anledning likväl är att antaga bulvanskap, undersöka den närmare beskaffenheten och omfånget av det förfogande över fastigheten, som faktiskt utövas av huvudmannen i det förmodade bulvanskapet, liksom ock de omständigheter, varunder avtalet tillkommit. Befinnes det därvid, att huvudmannen, trots att han nominellt betecknats allenast såsom vanlig arrendator eller innehavare av avverkningsrätt, med avseende å fastigheten eller del av denna utövar befogenheter, som i allmän- het icke pläga tillkomma dylika nyttjanderättshavare, stärkas givetvis skä- len för ett antagande, att det mellan kontrahenterna upprättade avtalet alle- nast tillkommit för skenets skull och i ändamål att dölja den dem emellan i verkligheten slutna överenskommelsen. I fråga om! skogsavverkningsav- tal vill kommissionen fästa uppmärksamheten särskilt därpå, att då sådana lagligen icke äga giltighet för mer än fem år, ett ständigt förnyande.av dy- likt avtal och vidare ett ställande av avverkningsområdet under ”avver- karens” tillsyn och vård i skogligt hänseende eller dess upptagande i hus- hållningsplan tillsammans med ”avverkaren” eljest tillhörig skogsmark gi- vetvis äro omständigheter, som i det särskilda fallet kunna starkt indicera bulvanskap. |

De synpunkter, för vilka nu redogjorts, hava föranlett kommissionen att i förslaget bestämma begreppet bulvanskap |sålunda, att bulvanskap skall anses föreligga, då någon, som icke äger att titan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva fastighet, eller ock någon, som i händelse av för- värv av fastighet icke ägt att utan bosättning därå eller särskilt tillstånd besitta. densamma, med begivande av den, som rättsligen framstår såsom ägare till fastigheten, råder över densamma eller del därav såsom vore han ägare till fastigheten. Kommissionen hoppas att härmed hava: att på ett så exakt sätt som möjligt karakteriserat de förhållanden, som utmär- ka, när bulvanskap skall anses föreligga. - För övrigt förutsätter kom- missionen, att vid tillämpningen av förslagets bulvanbestämmelser dessas anda och sociala syftning städse komma att stå klart för domaren, så att han icke av något, med hänsyn till ett föreliggande fall, till äventyrs oklart

uttryck föranledes att låta lagens bokstav gälla för mera eller annat än avsett varit.

Enligt 1906 och 1916 årens lagar är ett fång, som för giltighet kräver tillstånd, ogillt, därest tillstånd inom viss tid icke sökes eller därest inom sådan tid sökt tillstånd icke beviljas. Kommissionen har inhämtat, att detta stadgande i icke så få fall åsidosatts på det sätt, att förvärvaren, ehuru hans fång varit att anse såsom ogillt, behållit fastigheten och för- fogat över densamma såsom vore han ägare till densamma. Hurusom man såväl inom riksdagen som hos Kungl. Maj:t haft sin uppmärksam- het riktad på dylika förfaranden, omnämnes i den speciella motiveringen vid 6 $; Några medel att förhindra dem synes lagstiftningen dock hit- tills icke hava ställt till förfogande. Enligt föreliggande förslag äro de att anse såsom bulvanskap.

Ett. flertal myndigheter hava i sina yttranden över de tidigare lagför- slagen i förevarande ämne såsom effektivt medel mot bulvanförvärven förordat ett strafförfarande, åtföljt eventuellt av fastighetens tvångsför-

vudman dömas till ansvar. : Ur legislativ synpunkt torde intet hinder fö- religga: att med straff belägga ett sådant förfarande, som ett kringgåen- de av gällande lagar igenom användande av, bulvan innebär. Otvivelak- tigt skulle härigenom de bestämmelser, som uppställas för att förhindra ett sådant kringgående, avsevärt vinna i effektivitet.

Förnekas kan ej, att därest straff hotar dem, som inlåta sig på bul- vanskap, detta skall verka mera avhållande än om påföljden av ett bulvan- förvärv endast är den, att kontrahenterna tvingas att avhända sig den fas- tighet, som förvärvats. Härtill kommer den: moraliska verkan, som en kriminalisering av en handling alltid innebär, i det att handlingen i det all- männa rättsmedvetandet därigenom ytterligare fastslås såsom otillåten och rättsstridig. Verkan härav bör ej underskattas. Ingen lär väl för- värva en fastighet genom bulvan utan att han har förtroende för dennes pålitlighet... Växer det nu: fast i det allmänna medvetandet, att det är en brottslig handling att vid förvärv av fastighet låta använda sig såsom bul- van åt någon, som icke utan tillstånd eller särskild prövning äger förvärva densamma, kommer det sannolikt att möta avsevärda svårigheter att för genomförande av bulvanköp anskaffa pålitlig bulvan. Personer, som äro måna om sitt anseende, torde säkerligen icke komma att låta använda sig för sådant ändamål.

Kriminali- sering av bulvanskap.

Upplösning av bulvan- skap.

De skäl för en kriminalisering av bulvanskap, som sålunda anförts, har kommissionen funnit vara så tungt vägande, att kommissionen vid närmare övervägande av saken funnit sig böra förorda en sådan anord- ning. Härvid uppstår dock den frågan, huruvida straffbarheten bör an- knytas enbart till den överenskommelse i och för sig, uttrycklig eller tyst; som parterna få anses hava ingått med varandra'om grundande av ett bul- vanskap. Givetvis finnes det, teoretiskt sett, intet hinder för att straffbe- lägga själva överenskommelsen, men det torde näppeligen kunna påvisas några omständigheter, som kräva en så långt gående kriminalisering. En- ligt kommissionens tanke bör för den skull, därest bulvanskap i fråga om äganderätt till fast egendom skall kriminaliseras, straffbarheten in- träda först då parterna praktiskt genomföra bulvanskapet, d. v. s. i och med det att bulvanens huvudman börjar utöva en ägares rådighet över den fastighet, som är föremål för bulvanskapet.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommissionen i förslaget upp- tagit bestämmelse därom, att därest det i förslaget stadgade förbudet mot bulvanskap överträdes, såväl bulvanen som dennes huvudman skola vara hemfallna till ansvar.

Från denna regel har dock i fråga om bulvanskap, som uppkommit innan den föreslagna lagen träder i kraft, av självklara skäl så till vida måst göras undantag, att för upplösning av sådant bulvanskap lämnats en viss frist samt att åtal icke må anhängiggöras med mindre bulvanskapet fortfar efter utgången av denna frist.

Uppenbart är, att därest bulvanskap konstateras föreligga, detta måste på något sätt bringas att upphöra. I överensstämmelse med den stånd- punkt, kommissionen i sitt tidigare förslag intagit, anser kommissionen det vara av synnerlig vikt, att möjlighet beredes parterna att i första hand” själva medverka till bulvanskapets upplösning. Särskilt ur fastighetskre- ditens synpunkt måste det anses angeläget, att de för inteckningshavarna alltid betungande och med risker förenade tvångsförsäljningarna så myc- ket som möjligt undvikas. Skulle emellertid dylik medverkan utebliva, bör uppenbarligen bulvanskapet genom offentlig myndighets försorg bringas att upphöra. Förslaget innehåller för den skull bestämmelse, att därest bul- vanskap konstateras föreligga, det skall åläggas bulvanen vid äventyr av tvångsförsäljning att själv avyttra fastigheten samt att, därest denna ef- ter förloppet av viss tid icke blivit avyttrad, överexekutor skall föran- stalta om densammans försäljning i exekutiv ordning.

Enligt kommissionens tidigare förslag skulle det åligga allmän åkla- gare att föra talan om prövning, huruvida bulvanskap förelåge. Såsom redan förut är nämnt, framhöll hr Lindhagen i sin vid kommissionens un- der år 1920 avgivna förslag till bulvanlag fogade reservation, att en dylik anordning icke komme att befordra lagens effektivitet, alldenstund de all- männa åklagarna på grund av sin stora arbetsbörda saknade tid och materiella utvägar för nödiga undersökningar. Då lagrådet under år 1920 hade att granska kommissionens i det föregående omförmälda för- slag till provisorisk förbudslag för södra och mellersta Sverige jämte hr Lindhagens därvid fogade förslag till koncessionslag för enskilda, uttalade två ledamöter, att allt beaktande borde skänkas åt synpunkten, att genom- förandet av en bulvanlagstiftning icke anförtroddes enbart åt de lägre åklagaremyndigheterna. Även vissa av de myndigheter, som yttrat sig över kommissionens tidigare förslag, hava framhållit enahanda synpunkt.

Vid utarbetandet av förevarande förslag har kommissionen ansett sig böra taga hänsyn till vad sålunda från flera håll anmärkts och i förslaget upptagit bestämmelse därom, att närmaste tillsyn å lagens efterlevnad skall tillkomma Konungens befallningshavande, som har att verkställa ut- redning angående inom länet förekommande bulvanskap i fråga om ägan- derätt till fast egendom. För att underlätta: denna tillsyn har därjämte stadgats skyldighet för vissa myndigheter, som på grund av sin verksam- het få anses besitta god kunskap om fastighetsförhållandena inom orten, att då de hava anledning förmoda förefintligheten av bulvanskap, därom göra anmälan hos befallningshavanden. Sådan skyldighet har, förutom för allmänne åklagaren, stadgats för mantalsskrivningsförrättare, kom- munalnämnd, jordbrukskommission, skogsvårdsstyrelse och skogsvårds- kommitté ävensom, där skogsvårdsstyrelse icke finnes, vederbörande jäg- mästare. Finner befallningshavanden på grund av inkommen anmälan eller eljest giltiga skäl föreligga, skall han förordna om anställande av ta- lan mot vederbörande samt uppdraga åt åklagare att vid domstolen i or- ten anhängiggöra och utföra sådan talan. Från det tidigare förslaget har bibehållits bestämmelse därom, att allmän åklagare äger att jämväl utan särskilt förordnande föra talan angående bulvanskap.

Prövningen av frågan, huruvida bulvanskap föreligger, har ansetts böra tillkomma domstol. Härutinnan överensstämmer förevarande förslag med det av kommissionen tidigare avgivna. I sin reservation till sistnämn- da förslag framhöll hr Lindhagen, att bulvanlagen därigenom, att pröv-

Tillsyn å — lagens efterlevnad.

Konstate- randet av bulvanskap.

ningen av frågan om bulvanskaps förefintlighet från början lades på dom- stolarna, skulle bliva mindre effektiv, i det att domstolarna sannolikt i re- gel skulle komma att fordra full bevisning för att bulvanens huvudman vore i utövning av allt eller det mesta av vad till äganderätten väsentligen hörde. Reservanten förordade därför, att prövningen i första hand skulle anförtros åt Konungens befallningshavande. Vore part missnöjd med den- na myndighets beslut, stode det honom öppet att inom viss tid instämma saken till domstol.

Vid nyss om förmälda granskning inom lagrådet anfördes rörande nu behandlade spörsmål av två ledamöter följande: ”Olikheten ifråga om den myndighet, åt vilken prövningen anförtros, är säkerligen mera sken- bar än verklig, i det att, då reservantens förslag medger talan vid dom- stol mot den administrativa myndighetens beslut, sådan talan väl oftast kommer att föras. Reservantens farhåga att majoritetsförslaget i sin till- lämpning skall visa sig mindre effektivt än det andra synes obefogad. Det kan väl antagas, att så långt med objektiv rättvisa är förenligt en blivan- de lag med ändamål att utrota bulvanväsendet kommer att handhavas i den anda, som besjälat lagstiftaren.”

Till vad sålunda inom lagrådet anförts får kommissionen uttala sin anslutning, varjämte kommissionen vill framhålla följande. Då det i mål av förevarande beskaffenhet väl i regel torde bliva erforderligt att föra en ganska omfattande bevisning och jämväl upptaga vittnesmål, vill det synas som om målet lämpligast bör handläggas vid domstol. Visserligen vore en sådan anordning tänkbar, att åt den administrativa prövningsmyn- digheten medgåves rätt att i fall av behov förordna om vittnesförhörs an- ställande vid domstol, men följden härav skulle endast bliva, att avgöran- det onödigtvis förhalades. Då härtill kommer, att i förevarande förslag, i motsats till hr Lindhagens, bulvanskapet blivit kriminaliserat, torde det näppeligen kunna ifrågasättas, att annan myndighet än domstol skall fastställa, huruvida bulvanskap i det särskilda fallet föreligger eller ej. På grund härav har kommissionen ej ansett sig böra i denna del frångå sitt tidigare förslag.

Det kan utan tvivel antagas, att betydande svårigheter i många fall komma att möta, då det gäller att leda tillvaron av ett bulvanskap i bevis. Därest en bulvanlag blir antagen, komma nämligen helt visst de, som framdeles vilja begagna sig av bulvan för att åtkomma viss fastighet, att iakttaga den största varsamhet och på allt sätt söka dölja sitt förfa- rande. Med öppen blick härför hava också, såsom i det föregående när-

mare omförmälts, flera av de myndigheter, som yttrat sig över kommissio- nens tidigare förslag, förordat processuella förfaranden, som skulle för åklagaren underlätta bevisskyldigheten angående förhandenvaron av bulvanskap. Med hänsyn till den av kommissionen förordade kriminali- seringen av bulvanskap har kommissionen ansett sig icke kunna i vidare mån beakta de härutinnan förordade åtgärderna än att kommissionen upptagit bestämmelse därom, att domstol äger förelägga svarande att för granskning förete de räkenskapsböcker och andra handlingar, som han ve- terligen innehar och som kunna tjäna till upplysning i målet. Det är att hoppas, att lagens effektivitet härigenom skall i ej ringa grad främjas. De flesta rättssubjekt, som kunna antagas vilja till sin förmån stifta bul- vanskap, äro väl i regel bokföringsskyldiga eller hava i allt fall något slags bokföring, och böckerna måste i många fall antagas innehålla för konsta- terandet av bulvanskap värdefulla upplysningar.

D. Om förbud i vissa fall mot avverkning av skog och bortförande av stråfoder.

Såsom i det föregående omförmälts blir en utlännings eller ett svenskt bolags eller en svensk ekonomisk förenings förvärv av jordbruksfastighet i regel giltigt först i och med det att Konungens tillstånd till förvärvet er- hålles. Har ett rättssubjekt av nu nämnd beskaffenhet på exekutiv auk- tion inropat en jordbruksfastighet, är förvärvet dock i och för sig självt giltigt, men inroparen måste, därest han vill behålla fastigheten, söka Ko- nungens tillstånd därtill. Det kan enligt kommissionens mening icke va- ra riktigt att låta den, vilken sålunda för förvärvs giltighet behöver till- stånd, redan innan tillstånd erhållits inträda i det fulla utövandet av en ägares alla befogenheter beträffande den förvärvade fastigheten. Så är Aock för närvarande händelsen i fråga om förvärv, på vilka lagarna av 1906 och 1916 äro tillämpliga, och är härigenom möjlighet lämnad öppen för en förvärvare, som kanske icke har någon utsikt att få sitt förvärv godkänt, att tillgodogöra sig de tillgångar på en fastighet, som äro me- ra lätt realiserbara. För att förebygga detta har i förslaget upptagits be- stämmelse därom, att utlänning eller svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening, på vars förvärv av fast egendom den föreslagna lagen skall till- lämpas, icke äger att å förvärvad fastighet avverka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga husbehov eller att därifrån bortföra strå- foder, förrän förvärvaren erhållit tillstånd till förvärvet eller, därest detta skett genom inrop på exekutiv auktion, förvärvaren vunnit rätt att behålla fastigheten. Bryter någon häremot, straffes han med böter, varjämte avverkat virke och bortfört stråfoder skall tagas i beslag och dömas för- brutet.

I fråga om svensk medborgares förvärv av jordbruksfastighet genom köp, byte eller gåva stadgar förslaget, att förvärvaren är pliktig att på ett

stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten och att under en tid av fem år vara bosatt därstädes. Vill förvärvare utan att iakttaga vad sålunda är stadgat behålla förvärvad fastighet, må det icke ske utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Omsorgen om lagbestämmelsernas effektivitet kräver med nödvändighet jämväl i dessa fall, att för- värvare, som brister i vad. honom beträffande bosättning på förvär- vad fastighet åligger, under den tid sådant äger rum icke tillerkännes den fulla förfoganderätten över fastigheten. FEljest skulle för en person, som ville förvärva en jordbruksfastighet allenast i syfte att tillgodogöra sig den- nas tillgångar i skog och stråfoder, betydande möjligheter yppa sig att, utan bosättning på fastigheten, förverkliga sitt syftemål. En förvärvare, som ej hade för avsikt att bosätta sig på en av honom förvärvad fastighet och ej heller hade någon utsikt att erhålla tillstånd att utan bosättning besitta fastigheten, skulle mången gång, intill dess frågan om tillstånd slutbehand- lats, erhålla en tillräckligt lång tid att realisera fastighetens nämnda till- gångar. Olägenheterna i nu nämnda hänseende skulle, såsom redan i det föregående nämnts, bliva ännu större, därest förslaget i stället för bosätt- ningsskyldighet stadgade allenast skyldighet till mantalsskrivning. På grund av det anförda har kommissionen funnit det oundgängligen nödvän- digt att i förslaget upptaga bestämmelse därom, att den, som enligt försla- get är pliktig att bosätta sig på förvärvad fastighet, icke äger att därå av- verka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga husbehov eller därifrån bortföra stråfoder, förrän han fullgjort vad honom sålunda ålig- ger. Överträdelse av detta stadgande medför enahanda påföljd som i fö- regående stycke sagts.

Kommissionen har icke förbisett, att sistnämnda stadgande kan vara till olägenhet för förvärvare, som ej har för avsikt att utnyttja sin fastig- het i spekulationssyfte. Sådan olägenhet kommer dock att föreligga en- dast för den köpare, vilken uppskjuter sin bosättning på förvärvad fastig- het till någon tid efter tillträdet. Då köpare, som tillhör den jordbrukan- de befolkningen, väl i regel genast vid tillträdet bosätter sig på förvärvad fastighet, torde följaktligen sagda olägenhet icke böra tilläggas alltför stor betydelse. Förslaget har för övrigt utformats så, att befallningsha- vanden äger, när skäl därtill äro, på ansökan medgiva undantag från stad- gandets tillämpning.

I och med att enskild person, som genom köp, byte eller gåva förvär- vat en jordbruksfastighet, bosätter sig på fastigheten eller av befallnings- havanden erhåller tillstånd att utan bosättning besitta densamma, upphör

nu omförmälda inskränkning i hans rätt att förfoga över fastigheten. Av- flyttar han under den femårsperiod, då han enligt förslaget är pliktig att va- ra bosatt på fastigheten, och erhåller han icke tillstånd att det oaktat be- sitta densamma, bör givetvis samma inskränkning i hans förfoganderätt ånyo inträda. I annat fall skulle lagen uppenbarligen med stor lätthet kun- na kringgås, och det kunde befaras, att den, vars besittning icke vore lag- enlig, skulle under den tid, han ännu ägde att förfoga över fastigheten, i största möjliga omfattning tillgodogöra sig dennas tillgångar i skog och stråfoder.. Förbudet mot att i berörda hänseenden utnyttja fastigheten bör dock i detta fall icke inträda omedelbart på grund av lagens blotta stad- gande, utan har kommissionen funnit det lämpligast att förbud särskilt meddelas av den befallningshavande eller den domstol, hos vilken ärendet angående fastighetsägarens rätt att fortfarande besitta sin fastighet är anhängigt. Samma myndigheter äga ock, när skäl därtill visas, återkalla meddelat förbud. Påföljderna för överträdelse av ett av myndighet med- delat förbud bliva desamma, som stadgats beträffande överträdelse av de här ovan omförmälda på grund av laa hänseenden utnyttja fastigheten bör buden.

Vad i nästföregående stycke anförts äger givetvis tillämpning även i det fall, att förfarande inledes i anledning av förmodat bulvanskap röran- de äganderätt till fastighet, Självfallet måste i sådant fall tillses, att den för bulvanskap utsatta fastigheten icke blir föremål för utplundring på sina tillgångar i skog och stråfoder. Här bör givetvis finnas möjlighet att med största snabbhet ingripa mot vederbörande.

Det har satts i fråga, huruvida icke den i denna avdelning omhandla- de inskränkningen i en ägares rätt att förfoga över sin fastighet borde utvidgas till att omfatta även andra tillgångar på en jordbruksfastighet än skog och stråfoder, såsom torvmossar, kalk- och stenbrott, grus- och ler- tag och andra liknande områden. Då dylika områden i och för sig icke äro underkastade förslagets bestämmelser rörande enskilda personers förvärv, har det synts mindre egentligt att låta begränsningen i ägarens förfogan- derätt över sin fastighet omfatta jämväl dessa områden. För övrigt har erfarenheten icke givit vid handen, att de missbruk av jordäganderätten, som förekommit vid spekulanters och jobbares förvärv av jordbruksfa- stigheter, varit riktade på ett otillbörligt utnyttjande av de omnämnda nyttigheterna.

Kommissionen har haft under behandling jämväl den frågan, huru- vida i förslaget borde intagas bestämmelse därom, att den som besitter fa-

stighet i strid med lagens bestämmelser icke får förfara så, att jord och åbyggnader försämras, eller från fastigheten bortföra för dess brukande behövlig åbyggnad. Någon vanskötsel av en fastighets jordbruk i den om- fattning, att det kan hava någon mera avsevärd betydelse för fastighetens jordbruksvärde, torde näppeligen kunna äga rum under den korta tid, var- om det i regel kan bliva fråga i fall av förevarande art. Det ligger för övrigt i ägarens eget välförstådda intresse att vidmakthålla sitt jordbruk och väl underhålla sina åbyggnader. Uraktlåter han något härutinnan, länder det honom själv till men i ekonomiskt hänseende, i det att vid fa- stighetens eventuella försäljning lägre köpeskilling erhålles än eljest kun- nat påräknas. Att en fastighetsägare skulle kunna uppnå ett för sig gynn- sammare resultat, om han reve ned sina åbyggnader och sålde dem sär- skilt för sig än om han läte dem gå i försäljning med själva fastigheten, får väl antagas utgöra ett så sällsynt undantagsfall från vad som med stor sannolikhet kan anses vara allmän regel, att det icke bör föranleda något tillägg till nu ifrågavarande bestämrnelser. Dessa hava tagit sikte alle- nast på de nyttigheter, skog och stråfoder, i fråga om vilka det med fog kan förmodas, att de i fall av förevarande beskaffenhet oftast skola bliva föremål för en snabbare realisation.

Nu behandlade bestämmelser om förbud mot avverkning av skog och bortförande av stråfoder hava, såsom av det anförda torde framgå, icke tillkommit direkt i skogsvårdande syfte eller för att förebygga vanhävd av jordbruksfastighet. Tankegången har endast varit den, att den jordägare, vilkens besittning icke uppfyller de i lagen uppställda fordringarna, icke skall hava tillfälle att från fastigheten lösgöra och realisera de mera lätt frånskiljbara värdena, ty om en sådan jordägare kan det ganska sannolikt antagas, att han förvärvat fastigheten huvudsakligen i spekulationssyfte. Av det sagda torde ock framgå, att bestämmelserna hava sin plats just i föreliggande lag och icke i skogsvårds- eller vanhävdslagstiftningen.

V. Speciell. motivering.

TS

Denna paragraf innehåller huvudregeln angående utlänningars för- värv av fast egendom här i riket. Utlänningar, varmed avses alla slag av utländska rättssubjekt, få icke utan av Konungen givet tillstånd förvärva sådan egendom. Från denna regel göres beträffande utländsk enskild medborgare undantag i fråga om förvärv genom bodelning, giftorätt eller arv eller genom testamente, då testamentstagaren är närmaste arvinge till testamentsgivaren.

I fråga om förvärv, som sker genom testamente, innebär förslaget i viss mån ett avsteg från vad nu gäller enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Härutinnan vill kommissionen erinra om följande. Enligt kungörelsen den 3 oktober 1829 angående de villkor, varunder ut- ländska män kunde förvärva och besitta fast egendom här i riket, voro av utlänningar gjorda förvärv utan undantag underkastade koncessions- plikt. Även det förslag, som låg till grund för 1916 års lag, upptog be- stämmelse därom, att utlännings förvärv av fast egendom här i riket ger nom testamente skulle för sin giltighet kräva koncession. Från konces- sionsplikt undantogs däremot förvärv, som skedde genom arv, vilket undan- tag motiverades därmed, att starka billighetsskäl syntes tala därför samt att någon större risk ej torde vara förbunden med ett sådant undantag. Vid granskning av lagförslaget anmärkte lagrådet, att de skäl, som föran- lett, att arv undantagits från de föreslagna inskränkningarna i rätten att förvärva egendom, även torde gälla i fråga om giftorätt och testamente. Lagrådet hemställde därför, att från koncessionsplikt måtte undantagas jämväl sistnämnda fång, i enlighet varmed proposition avläts till riksda- gen och av denna godkändes.

Däremot stadgar lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom koncessionsplikt för

bolag och förening vid förvärv, som ske på grund av testamente. Otvi- velaktigt skulle också, därest dylika fång lämnades koncessionsfria, viss möjlighet att kringgå lagen öppnas. I betraktande härav har kommissio- nen vid inarbetandet i förslaget av 1916 års lag icke ansett sig böra i frå- ga om förvärv genom testamente frångå den grundsats, varpå 1906 års lag vilar. Då förvärv genom arv lämnats koncessionsfria, har det lik- väl synts kommissionen följdriktigast att från koncessionsplikt undantaga förvärv genom testamente, då testamentstagaren är lagligen arvsberätti- gad efter testator.

I likhet med vad för närvarande gäller äger utlänning utan hinder av vad i denna paragraf stadgas inropa fastighet å exekutiv auktion. Han får dock ej någon längre tid behålla fastigheten utan att Konungen lämnar tillstånd därtill. Bestämmelser härom äro införda i g9—11 88.

Slutligen har i förevarande paragraf till förebyggande av osäkerhet angående lagens tolkning upptagits bestämmelse, överensstämmande med kungl. förklaringen den 15 mars 1918. Lagen äger sålunda ej tillämpning å förvärv, som sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation. Sagda förklaring avser vis- serligen allenast 1906 års lag, men vad i förklaringen utsagts torde jämväl äga giltighet ifråga om tolkningen av 1916 års lag. I överensstämmelse med förklaringen avser förslaget icke blott förvärv, som ske under tillämp- ning av bestämmelserna om expropriation, utan jämväl varje frivillig över- enskommelse om förvärv av mark, som i meddelat expropriationstillstånd avses.

2 8;

Denna paragraf motsvarar 17 $ i 1916 års lag, såvitt däri avses för- värv av fast egendom.

ER

Denna paragraf innehåller huvudregeln ifråga om förvärv, som gö- ras av svenska juridiska personer. Handelsbolag, aktiebolag och ekono- miska föreningar äga i allmänhet icke utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom. Skälen för denna bestämmelse hava närmare angivits i de allmänna motiven. Andra juridiska personer äga att utan tillstånd göra fas- tighetsförvärv. Detta gäller först och främst alla juridiska personer med offentligrättslig karaktär såsom staten, landsting, kommuner och allmän- na inrättningar samt vidare hushållningssällskap och stiftelser. Ej heller

sg. k. ideella föreningar inbegripas under koncessionsplikten. Härutinnan överensstämmer förslaget med 1916 års lag, men innebär en avvikelse från vad för närvarande gäller enligt 1906 års lag.

Såsom i den historiska översikten framhållits, avsåg sistnämnda lag i sitt ursprungliga skick allenast bolag och ekonomiska föreningar. Attla- gen sedermera ändrades till att avse jämväl ideella föreningar, synes sna- rare hava berott på förbiseende än på något ådagalagt behov. Och då för- budslagen år 1921 provisoriskt utsträcktes att gälla även för södra och mel- lersta Sverige, undantogos ideella föreningar från lagens tillämpning i dessa delar av landet. Såvitt erfarenheten givit vid handen, göra ideella föreningar ytterst sällan några mera betydande förvärv av jordbruksfas- tigheter, och i de fall, då förvärv sker, torde några missförhållanden i de avseenden, vilka förevarande förslag avser att förebygga, näppeligen före- komma. I betraktande härav har kommissionen icke ansett nödigt att stadga koncessionsplikt ifråga om fastighetsförvärv, som göras av sådana föreningar.

Enkla bolag äro enligt svensk rätt ej juridiska personer. De fastig- hetsförvärv, som göras i sådana sammanslutningars namn, äro följaktli- gen underkastade enahanda regler, som gälla då två eller flera fysiska per- soner samfällt förvärva fastighet.

Från regeln om koncessionsplikt ifråga om fastighetsförvärv, som gö- ras av bolag och ekonomiska föreningar, hava gjorts en del undantag. Så- lunda hava, i likhet med vad som skett i I $, undantagits förvärv, som ske omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgi- vande till expropriation. Vidare hava i likhet med vad för närvarande gäller enligt lagarna av åren 1906 och 1916 från lagens tillämpning undantagits förvärv, som göras av sparbanker, solidariska bankbolag och bankaktiebo- lag. Beträffande fastighetsförvärv, som göras av nämnda sammanslut- ningar, finnas inskränkande bestämmelser stadgade i andra lagar, och dessa hava synts kommissionen vara betryggande även ur social synpunkt. (Se beträffande sparbanker: lag den 29 juli 1892, $ 14; och beträffande bankbolag: lag den 22 juni 1911, $$ 46 och 162). I fråga om fastighets- förvärv, som göras av bolag och föreningar, vilka driva försäkringsrörel- se, förekomma däremot ej i lag några inskränkande bestämmelser. Nå- got vägande skäl att, såsom skett i lagarna av åren 1906 och 1916, undan- taga jämväl sådana förvärv, har kommissionen icke ansett föreligga.

Vidare hava gjorts vissa undantag, som äro betingade av beskaffen-

heten av den fasta egendom, förvärvet avser. Härom avhandlas i 4 och 5 $$.

Slutligen har kommissionen, i likhet med vad för närvarande gäller en- ligt lagarna av åren 1906 och 1916, ansett sig böra uppställa särskilda regler för förvärv, som göras genom inrop å exekutiv auktion. Därom för- mäles i 9—11 $$: 4 $.

Den synpunkt, som kommissionen närmast haft att beakta, nämligen jordens bevarande i den jordbruksidkande befolkningens hand, kräver icke, att koncessionsplikt stadgas för bolag och föreningar vid förvärv av alla slag av fast egendom. Ur nämnda synpunkt torde intet hinder möta för bolag och föreningar att förvärva fastighet inom det till bebyggande plan- lagda området i stad eller å ort på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. Detsamma gäller hus, tomt och upplagsplats, ändock att sådan fastighet är belägen utanför område, som nyss sagts. Fast egendom av nu omförmäld beskaffenhet är ej heller en- ligt 1906 års lag underkastad förvärvsförbud. Denna lag går till och med något längre, i det att den över huvud taget icke äger tillämpning på fas- tighet i stad, köping eller å annan ort, där den för städerna gällande ord- ning för bebyggande skall iakttagas. Bolag och föreningar äga sålunda att inom berörda orter utan tillstånd förvärva även jordbruksfastigheter. Anledning synes dock ej föreligga att i fråga om jordbruksfastighet låta olika regler gälla, allt efter som fastigheten är belägen inom stad eller därmed likställt samhälle eller på landsbygden: På grund härav och med hänsyn därtill, att genom de på senare tid verkställda inkorporeringarna av lantkommuner vissa städer numera omfatta betydande jordbruksarealer, har kommissionen ansett förevarande undantag från lagens tillämpnings- område böra erhålla en snävare begränsning. Därvid synes det riktigast att, på sätt som skedde i lagarna den 28 juni 1918 och den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, undantaga allenast fastigheter inom område, som är planlagt för bebyggande, och bestämmelsen har avfattats i enlighet härmed. |

Enligt 1906 års lag äro förvärv av stenbrott, grus- och lertag, torv- mossar, vattenfall, fisken och andra dylika lägenheter undantagna från för- värvsförbudet. Detta motiverades av norrlandskommittén därmed, att i nämnda fall jorden kunde användas till ojämförligt mycket större nytta än såsom beståndsdel av ett jordbruk och att den jordvidd, som erfordra- des, vore så obetydlig, att dess avstående vore föga kännbart för jordbru-

ket. Vad kommittén sålunda anfört anser kommissionen fortfarande äga giltighet. Vad beträffar torvmossar och vattenfall kan det visserligen ifrågasättas, huruvida icke förvärv av dylika nyttigheter borde under- kastas någon form av kontroll från det allmännas sida. Erfarenheten har nämligen visat, att sådana fastigheter ej sällan hava varit föremål för spe- kulation. Kommissionen har dock, med hänsyn till omfattningen av sitt uppdrag, icke ansett sig böra närmare ingå på denna fråga.

För det sociala syftet med förevarande lagstiftning är det givetvis obehövligt att stadga koncessionsplikt beträffande förvärv av järnväg och frälseränta. Med järnväg avses naturligtvis allenast järnvägsfastighet i teknisk mening, d. v. s. sådan fastighet, varom stadgas i förordningen den 15 oktober 1880 innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.

Då kommissionen ansett lämpligt att i förevarande förslag inarbeta 1916 års lags bestämmelser, i vad dessa avse fast egendom, har konces- sionsplikt dock måst stadgas även vid förvärv av egendom av ovan angivet slag, när det nämligen varit erforderligt ur den synpunkt, som ligger till grund för sagda lag. Fast egendom av ovan omförmäld beskaffenhet får följaktligen utan Konungens tillstånd förvärvas allenast därest sådan fara för utländskt inflytande, som 1916 års lag vill förebygga, icke förefin- nes. Detta gäller beträffande handelsbolag, vari icke finnes utländsk bo- lagsman, aktiebolag, vars aktiebrev äro ställda till viss man och vars bo- lagsordning innehåller förbehåll, som i 2 $ av sagda lag närmare omförmä- les, aktiebolag, som avses i 14 $ av samma lag, järnkontoret, försäk- ringsbolag, sjukkassor, understödsföreningar och andra försäkringsför- eningar, aktiebolag och föreningar, som erhållit lån från statens egna- hemslånefond samt s. k. kooperativa föreningar. Nämnda bolag och för- eningar äro alltså enligt förslaget liksom enligt 1916 års lag berättigade att utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom, som finnes vara av ovan omförmäld beskaffenhet. Bestämmelse härom innehålles i föreva- rande paragraf.

1916 års lag äger icke tillämpning på fastighetsförvärv, som göras av sparbanker, solidariska bankbolag och bankaktiebolag. Såsom under 3 $ härovan omförmälts, äro sådana fastighetsförvärv ej heller underkastade den föreslagna lagens tillämpning.

I fråga om andra svenska bolag och föreningar än nu nämnts stad-

gar 1910 års lag, att de utan Konungens tillstånd äga förvärva allenast hus, tomt, upplagsplats, mindre stenbrott, mindre grus- eller lertag, min- dre vattenfall, mindre torvmosse eller dylikt, därest Konungens befallnings- havande prövar egendomen vara behövlig för bolagets eller föreningens verksamhet. Förslaget har i 5 $ upptagit bestämmelse av motsvarande in- nehåll.

En avvikelse från 1916 års lag innebär förslaget såtillvida, att aktie- bolag och föreningar, som erhållit lån från statens jordförmedlingsfond, samt bolag, som bildats för detaljhandel med rusdrycker, i fråga om rätt att förvärva sådan fast egendom, som i förevarande paragraf omförmä- les, likställts med övriga i denna paragraf angivna rättssubjekt. De skäl, som föranlett undantag från koncessionsplikt för bolag och föreningar, som erhållit lån från statens egnahemslånefond, synas kommissionen nämligen tala för att sådant undantag jämväl stadgas beträffande bolag och föreningar, som erhållit lån från statens jordförmedlingsfond. Att vid sistnämnda bolags och föreningars fastighetsförvärv utländskt inflytande skall kunna i mera avsevärd mån göra sig gällande, torde ej vara att be- fara. Ej heller föreligger sådan fara i fråga om förvärv, som göres av bolag, som bildats för detaljhandel med rusdrycker. Enligt 19 $ i förord- ningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker äger sådant bolag icke göra fastighetsförvärv utan medgivande av kontrollstyrelsen.

Huruvida förvärvad egendom är av beskaffenhet, som omförmäles i 2 mom. av förevarande paragraf, kan i många fall icke avgöras utan särskild utredning. Av synnerlig vikt är, att den prövning, som i omför- mälda hänseende erfordras, blir så tillförlitlig som möjligt. Bestämmel- sen kunde i annat fall lätteligen utnyttjas till kringgående av lagens stad- ganden angående koncessionsplikt. Enligt förslaget har prövningen för den skull anförtrotts åt Konungens befallningshavande, som bättre än lag- fartsdomstolen torde vara i tillfälle att genom införskaffande av nödig ut- redning bilda sig tillförlitlig uppfattning om förhållandena. Förslaget överensstämmer härutinnan med 1906 års lag. I likhet med vad sagda lag stadgar skall jämväl enligt förslaget sådan prövning påkallas inom viss tid efter fånget vid påföljd att detta eljest blir ogiltigt. Bestämmelse här- om återfinnes i 6 $ av förslaget. Något behov av särskild utredning där- om, huruvida fastighet är av beskaffenhet, som i I mom. av förevarande paragraf sägs, torde ej förefinnas. Denna prövning är av rent formell art och kan följaktligen verkställas direkt av lagfartsdomstolen.

SNS: Denna paragraf motsvarar 4 $ i 1916 års lag och betingas därav, att sagda lags bestämmelser om fast egendom inarbetats i förslaget.

6 $.

I denna paragraf meddelas bestämmelser angående förfarandet, då utlänning eller svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening vill söka Ko- nungens tillstånd att förvärva fast egendom eller godkännande av Ko- nungens befallningshavande, som i 4 $ 2 mom. och 5 $ sägs, ävensom angående påföljden därav, att förvärvare försummar att inom föreskri- ven tid söka tillstånd eller godkännande eller att hans ansökan därom var- der avslagen. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med motsvarande stadgande i lagarna av åren 1906 och 1916.

Enligt norrlandskommitténs förslag skulle, innan koncession erhål- lits å fastighetsförvärv, fångeshandlingen vara utan verkan, vilket med andra ord innebar, att laga fång icke dessförinnan kunde anses föreligga. I anledning härav anmärktes vid förslagets överarbetning inom justitie- departementet, att det icke funnes någon möjlighet för köparen att, innan befallningshavandens eller Konungens prövning hunnit ske, genom en lag- fartsansökan skydda sitt fång emot en upplåtelse till tredje man eller mot fastighetens intecknande av säljaren, ja denne finge kanske rent av anses berättigad att genom ett sådant förfarande omintetgöra upplåtelsen till bo- laget eller föreningen. Och även köparen skulle vara obunden av avtalet och kunna när som helst frånträda detsamma. Med en så verkande lag skulle det allmänna rättsmedvetandet helt visst icke känna sig tillfreds, särskilt i de fall, då fastigheten uppenbarliger vore av den art, att koncessions- myndigheten icke skulle kunnat undgå att fastställa förvärvet. TI stället för vad sålunda föreslagits borde en ännu icke vederbörligen godkänd upp- låtelse av jord till bolag eller förening i förevarande hänseende likställas med t. ex. en förmyndares försäljning av omyndigs fastighet, innan dom- stolen godkänt densamma, eller med en upplåtelse av mark, avsedd att ge- nom ägostyckning skiljas från annan säljarens jord, innan sådan förrätt- ning blivit fastställd. I likhet med förhållandena i dessa och andra snar” lika fall borde en upplåtelse av jord till bolag eller förening tillsvidare vara för kontrahenterna bindande; lagfart skulle kunna sökas och vara vilande i avbidan på förvärvets prövning. Om förvärvet vid sådan pröv- ning icke bleve godkänt, borde däremot fånget bliva ogillt. -Enahanda

bleve förhållandet, om förvärvaren underläte att söka koncession inom därför stadgad tid. Det vore nämligen vid den ändrade ståndpunkt, som inom departementet i denna del intagits, nödigt att stadga en viss tid, ef- ter vars förlopp det icke längre skulle stå köparen eller säljaren öppet att påkalla sådant godkännande. Eljest skulle frågan om upplåtelsens slutliga giltighet allt för länge kunna hållas svävande och en mer eller mindre långvarig osäkerhet i äganderättsförhållandena uppstå. Ifrågavarande tid ansågs lämpligen kunna bestämmas till ett år.

Vad sålunda föreslagits, blev av riksdagen antaget. Vid utarbetandet av det förslag, som låg till grund för 1916 års lag, följdes den förebild, som i förevarande avseende fanns i 1906 års lag. Vid föredragning inför Kungl. Maj:t av detta förslag yttrade chefen för justi- tiedepartementet bland annat följande:

”De sålunda föreslagna bestämmelserna tillgodose även ett önskemål, som av riksdagen framställts genom skrivelse den 23 april 1915, i vilken riksdagen, i auled- ning av väckt motion och under åberopande av vad riksdagens lagutskott i däröver avgivet utlåtande anfört, anhållit, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till sådant tillägg till gällande bestämmelser angående utlännings rätt att här i riket förvärva och besitta fast egendom, att utlänning för- hindrades att utan erhållet Kungl. Maj:ts tillstånd under äganderättstitel besitta fastig- het i riket. I lagutskottets berörda utlåtande har syftet med denna hemställan närma- re angivits på följande sätt:

”1829 års förordning stadgar, att utlänning ej kan erhålla lagfart å fång till fast egendom, förrän Konungen medgivit honom att förvärva och besitta densamma. Och enligt vad tillgängliga prejudikat utvisa, kan han ej ens få en lagfartsansökan förkla- rad vilande, innan dylikt medgivande lämnats. Visserligen torde i regel kunna förut- sättas, att utlänning, som här i riket förvärvat fastighet, har så stort intresse att därå vinna lagfart, att han ock söker förvärva det härför erforderliga tillståndet. Men så är dock icke alltid fallet... Såsom i den förevarande motionen framhållits, kan en ut- länning så till vida hava fördel av att icke söka tillstånd att besitta av honom förvär- vad fastighet, som, innan sådant tillstånd lämnats, lagfart å fastigheten icke kan i van- lig ordning framtvingas, varav åter varder en följd, att han kan undgå att utgiva stäm- pelavgift för fånget och eventuella andra avgifter, som vid lagfartsansökningen skola erläggas. Det kan tänkas, att utlänning jämväl av andra skäl kan finna det lämpligt att undandraga sitt förvärv Konungens prövning.

I dylika fall synes 1829 års förordning icke öppna nödig utväg att framtvinga ordnade förhållanden. Denna brist i lagstiftningen leder till att utlänningars fastig- hetsförvärv i många fall undandragas den offentliga kontroll, som på ifrågavarande område ansetts nödig, och att staten, såsom i det fall varom i motionen förmäles, kan gå miste om stadgad stämpelavgift. Yttersta anledningen till den bristånde effektivi- tet, som sålunda vidlåder den gällande lagstiftningen, torde vara att söka däri, att densamma icke anvisar något verksamt medel, varigenom kan förekommas, att utlän- ning, utan att hans fång till en fastighet sanktionerats av Konungen, det oaktat år ef-

ter år kan innehava och bruka densamma. På denna punkt torde alltså uppmärksam- heten böra i främsta rummet inriktas, då det gäller att åvägabringa en mera tillfreds- ställande ordning. Det synes därför icke vara tillfyllest att endast vidtaga åtgärder, som leda till att utlänningars fastighetsförvärv alltid komma under Konungens pröv- ning. Det torde också vara nödigt genom uttryckligt lagstadgande sörja för, att ut- länning kan skiljas från innehavet av en fastighet, vars besittande honom av: Konun- gen förvägrats.

Sättet för avhjälpande av nu påpekade brister i gällande lagstiftning synes ut- skottet böra göras till föremål för särskild utredning, som icke kan av utskottet verk- ställas. Innan en dylik utredning föreligger, synes anledning icke vara för handen, att närmare ingå på de olika åtgärder, som möjligen kunna ifrågasättas.”

Ett fullt verksamt skydd mot att utlänning, som här i riket förvärvat fast egen- dom, besitter den såsom ägare utan att därtill söka Kungl. Maj:ts tillstånd torde beredas genom förslagets stadgande att, såframt ansökning om sådant tillstånd ej göres inom ett år från fånget, detta skall vara ogillt. Även om, såsom i lagutskottets utlåtande antytts, jämväl andra åtgärder för vinnande av berörda syfte skulle kunna ifrågasättas, synes anledning saknas att frångå den utväg, som förut i vår rätt använts i jämförliga fall, då förvärvande av fast egendom gjorts beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd.”

Vid förslagets granskning i lagrådet framställdes anmärkning därom, att den tid av ett år, som bestämts för ingivande av ansökan om tillstånd, vore för lång. Frågan om överlåtelsens slutliga giltighet borde uppen- barligen icke hållas öppen längre tid än som vore nödvändigt. Med hänsyn härtill syntes det vara önskvärt, att tiden väsentligt förkortades. Denna anmärkning ledde dock ej till någon förkortning av ansökningstiden, utan proposition avläts i enlighet med förslaget och blev jämväl i denna del av riksdagen gillad.

Vid 1918 års riksdag framlade dock Kungl. Maj:t proposition med förslag till ändring av förevarande bestämmelser i lagarna av åren 1906 och 1916. I propositionen, som antogs av riksdagen, bestämdes den tid, inom vilken Konungens tillstånd till eller Konungens befallningshavandes godkännande av förvärv skulle sökas, till tre månader från det fånget sked- de. Vid ändringsförslagets föredragning inför Kungl. Maj:t anförde fö- redragande departementschefen bland annat:

”Tydligen är det förenat med avsevärda olägenheter att låta frågan om godkän- nande av en utlännings fastighetsförvärv vara svävande längre än förhållandena med nödvändighet påkalla. Särskilt då det gäller större förvärv är det såväl för säljare och köpare själva fördelaktigt som framför allt från det allmännas synpunkt angeläget, att det ovissa tillstånd, som råder under tiden mellan försäljningsavtalet och konces- sionsansökningens prövning, får så kort varaktighet som möjligt. I tider, då en liv- lig utländsk spekulation i svenska fastigheter framträder, kunna dylika förvärv, även

om de sedermera icke vinna godkännande, föranleda, att betydande områden inom vårt land, en ganska lång tid efter fången stå under ett, om också endast villkorligt, ut-, ländskt inflytande. Erfarenheten lär också hava visat, att den utländske förvärvaren stundom under övergångstiden utnyttjat fastigheten på ett med hänsyn till vårt lands ihtressen icke önskvärt sätt och härigenom "åstadkommit sådana missförhållanden, som det ingår bland koncessionslagstiftningens syften att förebygga:

För närvarande lära, i synnerhet i Värmland, utländska fastighetsförvärv pågå i stor omfattning. . Enligt uppgifter, som vunnit bekräftelse genom inhämtade utlåtanden av Kungl. Maj:ts befallningshavande i nämnda län, hava under den sista tiden fa- stigheter därstädes, företrädesvis skogsfastigheter, till värde av miljoner kronor inköpts av utlänningar, och detta förhållande måste givetvis framkalla allvarsamma 'betänklig- heter, då det gäller ett gränsområde, där det utländska inslaget bland ägarna av fast egendom redan förut är mycket starkt. 'De nya fången förutsätta ju, för att äga be- stånd, Kungl. Maj:ts godkännande, och i den mån ansökningarna härom inkomma, skola de av mig inför Kungl. Maj:t anmälas. Kungl. Maj:ts befallningshavande har emellertid uttalat den meningen, att gällande lagstiftning i detta avseende icke är till- fyllestgörande, och hemställt om åtgärder i syfte att skärpa densamma. Man ställes härvid inför-lagstiftningsuppgifter av synnerligen svårlöst och ömtålig beskaffenhet, och för att kunna taga ståndpunkt till dessa frågor i hela deras vidd lärer det vara nödvändigt att avvakta resultatet av en- undersökning i ämnet, vilken pågår men ännu icke slutförts.

dét vid tillkomsten av 1916 års lag inom lagrådet enhälligt framhållna önskemålet, att genom förkortning av den tid, inom vilken ett utländskt förvärv skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, det: av ett sådant: förvärv föranledda svävande tillståndet förhindras att fortfara längre än nödvändigt är. Särskilt i betraktande därav att er- forderlig utredning för prövningen av ett dylikt fång kan verkställas efter konces- sionsansökningen, om den ej förut medhunnits, synes mig en respittid av tre månader vara fullt tillräcklig, och jag anser mig därför böra hemställa om sådan ändring av 5 8 i rgr6.års lag, att den där bestämda tiden av ett år utbytes mot tre månader.

Förenämnda lagar av åren 1906, och 1916 hava till väsentlig del samma tillämp- ningsområde, i det att i allmänhet: hänsyn måste tagas till båda lagarna, så snart ett bolag vill förvärva fast egendom å landet inom de allt mer utvidgade delar av riket, där 1906 års lag gäller. Det skulle på grund härav kunna föranleda olägenheter, om i dessa lagar bestämdes olika tider för koncessionsansökning. Lagrådet har ock fäst uppmärksamhet vid detta förhållande. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att då an- sökningstiden. enligt 1906 års lag förkortas, en liknande åtgärd vidtages beträffande den andra lagen, och om än vid dess tillämpning något behov av en dylik ändring ej framträtt, lär det, enligt vad jag inhämtat, ej heller finnas anledning befara, att den- samma skulle där medföra svårigheter.”

Kommissionen har i sitt förslag bibehållit bestämmelsen därom, att

godkärinade idärå inom tre månader från det fånget skedde eller hans an- sökan därom icke varder beviljad. Kommissionen förbiser dock ej, att ge-

17

nom denna bestämmelse betryggande garantier icke vinnas mot att er ut- länning eller ett bolag, utan att vinna sanktion av sitt fång till fastighet, kan år efter år innehava och bruka densamma. Till kommissionens kän- nedom har nämligen kommit, att utlänningar eller bolag i ett flertal fall utnyttjat den möjlighet, som i trots av 1906 och 1916 årens lagar alltjämt finnes för dem att åtkomma begärliga fastigheter. Kommissionen har icke ansett sig kunna lämna denna brist i berörda lagar obeaktad. I de norska skogs- och jordbrukskoncessionslagarna har man sökt förebygga sådana kringgåenden, varom nu förmälts, genom. att stadga, att fullgörandet av avtal, varigenom fastighet avyttrats till någon, som icke äger förvärva den- samma utan koncession, icke kan påkallas, förrän koncession erhållits. I förevarande paragraf Kar komrnnissionen upptagit ett stadgande av likartad innebörd. Detta betyder dock icke en återgång till norrlandskommitténs ståndpunkt. Avtalet är enligt förslaget för kontrahenterna tillsvidare bin- dande; lagfart därå kan sökas, såsom ock framgår av 8 $; men ingen av kontrahenterna är, förrän sig visat, att koncession å fånget beviljats eller godkännande därav erhållits, berättigad att påkalla avtalets fullgörande. Dessförinnan äger sålunda varken köparen påfordra att få tillträda fastig- heten eller säljaren kräva att utfå köpeskillingen. Skulle säljaren låta kö- paren tillträda fastigheten och; oaktat fånget varder ogillt, förfoga över fastigheten såsom om han vore ägare till densamma, föreligger enligt för- slaget bulvanskap, såsom i den allmänna motiveringen närmare omför- mälts och av 20 $ framgår. Möjlighet föreligger således att genom tvångsförsäljning få den orättmätige innehavaren skild från fastigheten.

En avvikelse i sak från vad enligt 1906 års lag nu gäller företer för- slaget såtillvida, som enligt detsamma vid förvärv genom testamente an- sökningstiden skall räknas från den dag, då testamentet lagligen kunnat sist bevakas. Att såsom i 1906 års lag skett låta omförmälda tid jämväl vid dylika förvärv löpa från och med det fånget skedde har synts kom- missionen understundom kunna leda till obillighet. Tänkbart är nämligen, att testamentstagaren icke erhåller vetskap om testators död och om fö- refintligheten av testamentet förrän efter en ganska avsevärd tid, och det kan då, i synnerhet om testamentstagaren är utlänning, bliva svårt eller rent av omöjligt för honom att medhinna söka koncession inom tre måna- der efter dödsfallet.

Ansökan skall ingivas till Konungens befallningshavande även då frå- ga är om Konungens tillstånd till förvärv. Det är nämligen av viss prak-

tisk betydelse att kunna hos en och samma myndighet erhålla besked, hu- ruvida ansökan i det ena eller det andra avseendet ingivits. Därigenom att ansökan ingives till befallningshavanden vinnes vidare en viss lättnad i ärendets behandling, då sagda myndighet alltid har att avgiva yttrande däri. ;

För att ortsbefolkningens synpunkter i görligaste mån skola komma till beaktande vid prövningen av ansökningar om koncession, har det stad- gats åläggande för befallningshavanden att, såframt förvärvet ej godkän- rles enligt 4 $ 2 mom. eller 5 $, inhämta yttrande över ansökningen från kommunalnämnden i orten, vilket yttrande skall bifogas befallningshavan- dens eget utlåtande i ämnet.

Till ledning för den prövning, som enligt 4 $ 2 mom. och 5 $ ankom- mer på befallningshavanden, böra närmare föreskrifter meddelas. Erin- ran härom har införts i sista stycket.

78.

I denna paragraf angivas de grunder, som skola gälla vid Konungens prövning av utlänningars samt svenska bolags och svenska ekonomiska föreningars ansökan om tillstånd till förvärv av fast egendom.

Har sådan ansökan avseende å jordbruksfastighet, gäller, att tillstånd icke må meddelas, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Dessa omständigheter kunna givetvis vara av skiftande art. Det har där- för icke låtit sig göra att i lagen uppräkna de fall, i vilka tillstånd bör kun- na beviljas, utan har kommissionen ansett, att det, i likhet med vad nu gäl- ler enligt 1906 års lag, bör tillkomma Kungl. Maj:t att enligt de principer, som ligga till grund för förevarande lagstiftning, pröva, huruvida i det särskilda fallet tillstånd bör medgivas. Till vad kommissionen i den all- männa motiveringen uttalat härom vill kommissionen i detta sammanhang foga följande.

Givet är, att tillstånd i regel icke bör medgivas i fråga om förvärv, vid vilket tydligen avses allenast eller väsentligen att skaffa mark för vir- kesfångst åt sågverk eller annan industriell anläggning. Även om såsom skäl för förvärv åberopas, att därigenom skulle beredas en ur skogsvårds- synpunkt lämpligare form åt förvärvarens förut innehavda skogsdomä- ner, bör tillstånd icke utan vidare medgivas. Är fråga om att ge- nom byte av mark, ungefär lika mot lika, förskaffa den ene eller kanske båda kontrahenterna möjlighet att erhålla bättre form på sina ägor, torde i regel intet vara att erinra mot att koncession beviljas. Enligt den i det

föregående lämnade redogörelsen för tillämpningen av koncessionspara- grafen i den norrländska förbudslagen har i åtskilliga fall av nu nämnd be- skaffenhet koncession beviljats. Nyförvärv av mark i arronderingssyfte böra däremot tillstädjas endast under vissa förutsättningar. - Såsom ar- rondering bör således icke godkännas varje hopköpande av markområden, vilka sammanlagda med det köpande: bolagets förut innehavda ägor skulle komma att bilda ett helt avrundat skogskomplex. Så till exempel förekom- mer det ofta i Norrland samt i Dalarna och i Värmland, att bolagen äga smärre avlånga skogsskiften här och var i byarna, under det att bredvid- liggande skiften tillhöra bondhemman. Ett hopköpande från ett bolags sida av ett flertal dylika skiften i syfte att därmed bilda ett enda stort sammanhängande skogskomplex under en och samma ägare | bör - enligt kommissionens mening icke tillåtas. Innehar däremot ett bolag rédan nä- stan samtliga dylika skogsskiften i er by och ligger bland dem insprängt ett eller annat mindre skogsskifte, tillhörigt något bondhemman, kan ett förvärvande därav för bolagets räkning vara behövligt för att skogshan- teringen å bolagets skogsmark må kunna bedrivas planmässigt. . Konces- sion å nyförvärv 1 sådant fall bör icke vara utesluten, I övrigt böra så- som nyförvärv i arronderingssyfte godtagas allenast förvärv av jäm- förelsevis mindre områden, som äro belägna inuti eller gränsa in- till ett det köpande bolaget = tillhörigt : större sammanhängande skogskomplex och finnas behövliga för skogsbrukets rationella skötsel å bolagets mark. Syftet får således i första hand icke gå ut på markut- vidgning i och för sig, vadan det, såsom nämnts, i regel bör kunna bliva fråga endast om områden av mindre storlek. Såsom villkor för konces- sion å nyförvärv i arronderingssyfte bör under alla omständigheter gälla, att sådant förvärv icke får medföra vare sig att självständigt jord- bruk, som äger förutsättning att såsom sådant fortfarande bestå, brin- gas att upphöra eller att jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet göres, märkligen försvagas.

Avser förvärv vinnande av mark för fabriksanläggningar eller upp- lagsplatser, utmål för vattenfall, kraftanläggningar, gruvor m. m., sten- brott, grus- eller lertag, kalkfyndigheter eller andra områden, varur kunna hämtas nyttigheter ur jordens innandöme, bör, såsom i den allmänna mo- tiveringen anmärkts, tillstånd kunna beviljas. Av avgörande betydelse bör härvid vara, huruvida det ifrågavarande områdets. användning i indu- striellt syfte synes vara av avsevärt större vikt än jordens bibehållande för jordbruksändamål.

Såsom i den allmänna motiveringen omförmälts, har från industri- ellt håll framförts det önskemålet, att det måtte tillåtas de skogsägande bo- lagen att förvärva jordområden, som de kunde hava behov av för anord- nande av arbetarlägenheter eller mindre boställen åt sina skogsarbetare och annan personal. Under de gångna åren har, såsom framgår av förut omför- mälta redogörelse för tillämpningen av den norrländska förbudslagens kon- cessionsparagraf, inom sagda lags område i ett flertal fall koncession med- delats å förvärv, som skett i nu angivna och andra därmed likartade syf- ten. : Denna lag har alltså icke förhindrat, att nu nämnda önskemål kun- nat vinna beaktande; och torde enligt kommissionens åsikt koncession å bolags i dylika syften skedda jordförvärv även framdeles kunna beviljas under det här ovan i fråga om förvärv i arronderingssyfte angivna vill- koret, nämligen att förvärvet icke får medföra vare sig att självständigt jordbruk, som äger förutsättning att såsom sådant fortfarande bestå, brin- gas att upphöra eller att jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet gö- res, märkligen försvagas.

YRSA

Enligt 1906 års lag äger vad i lagen stadgats om inskränkning i bo- lags och förenings rätt att förvärva eller besitta fast egendom icke till- lämpning beträffande fastighet, som vid lagens trädande i kraft ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet. Kommissionen har ansett, att ett motsvarande stadgande icke bör uppta- gas i föreliggande lagförslag. Stadgandet vilar på den uppfattningen, att handeln med dylika jordbruksfastigheter saknar betydelse för frågan om bondeklassens bevarande och utveckling och att det följaktligen är utan betydelse, huruvida den ena; eller den andra juridiska personen äger en dylik fastighet. .: Kommissionen kan icke biträda denna uppfattning.

För det första är att märka, att varje prövning av en koncessionsan- sökan givetvis måste i någon mån fästa avseende jämväl å koncessionssö- kandens kvalifikationer. Med ett stadgande av nu berörda slag undanta- gas dock bolags och föreningars förvärv i flera fall från koncessionsplikt. Den kontroll, som med införandet av allmän koncessionsskyldighet be- träffande bolags och föreningars förvärv av fast egendom avses att vin- nas, skulle alltså icke erhållas i de fall, då den förvärvade fastigheten redan vid lagens ikraftträdande var och sedermera alltjämt befunnit sig i dylik samfällighets ägo. Utan någon som helst kontroll från det allmän- nas sida skulle det alltså kunna förekomma en obegränsad koncentration på en hand av samtliga inom en och samma ort belägna, i olika bolags

händer befintliga jordbruksfastigheter. Dylika koncentrationssträvan- den böra enligt kommissionens åsikt ställas under det allmännas kontroll, så att de icke åsidosätta ortsbefolkningens berättigade intressen eller på annat sätt inverka menligt i socialt hänseende. Vidare är att märka, att ge- nom ett stadgande av omförmälda slag utsikterna för återgång i bonde- hand av fastigheter, som kommit ur den jordbrukande befolkningens ägo, bliva ytterst ringa.

Det har inom kommissionen ifrågasatts, huruvida det icke i fall av nu berörd art borde uppställas lindrigare koncessionsvillkor än dem som an- nars i allmänhet skola gälla. Såsom av det föregående framgår hade kom- missionen i sitt under år 1920 avgivna förslag till provisorisk förbudslag för södra och mellersta Sverige intagit en sådan ståndpunkt. Enligt detta förslag finge, då fråga vore om förvärv av mark, som vid lagens ikraftträdande ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt till- hört dylik samfällighet, tillstånd meddelas, såframt icke förvärvet med hänsyn till särskilda omständigheter prövades ur det allmännas synpunkt icke böra äga rum. Såsom skäl för ett dylikt stadgande anfördes, att då genom förvärvet någon jord icke avhändes bondeklassen, anledning ej fö- relåge att hindra förvärvet i annat fall än då detta ur det allmännas syn- punkt icke vore önskvärt t. ex. av den anledning, att det förvärvande bo- laget genom förvärvet skulle erhålla ett övermäktigt inflytande inom orten.

Vid slutligt övervägande av denna fråga har kommissionen funnit sig ej heller böra förorda ett stadgande av dylik innebörd. Med hänsyn till de olägenheter, som en vittgående koncentration i bolagshand av lantfastig- heter kan befaras medföra, har kommissionen ansett, att lagstiftningen icke bör härutinnan på det sätt träda underlättande emellan, att lindrigare koncessionsvillkor uppställas för fall av dylikt slag. Även vid köp bolag och föreningar emellan bör alltså gälla, att för koncessions erhållande sär- skilda omständigheter böra kunna uppvisas. Det bör tillkomma regerings- myndigheten att i varje särskilt fall pröva och avgöra, huruvida så kan anses vara fallet. Härigenom ökas också möjligheterna för bondbefolk- ningen att återförvärva jord, som kommit i bolagshand, vilken möjlighet eljest, såsom ovan framhållits, torde vara utesluten eller i varje fall yt- terst ringa, alldenstund denna befolkning givetvis saknar de ekonomiska resurser, som erfordras för en konkurrens med kapitalstarka bolag.

Den prövning, varom i det föregående förmälts, avser, huruvida för- värv av jordbruksfastighet bör ur social synpunkt tillåtas. Då 1916 års

lag inarbetats i förslaget, bör givetvis i det fall, att förvärvaren är utlän- ning eller annat svenskt bolag eller annan svensk förening än i 4 $ omför- mäles, d. v. s. sådan sammanslutning beträffande vilken garanti mot ut- ländskt inflytande icke finnes, därjämte prövas, huruvida ur den syn- punkt, som ligger till grund för 1916 års lag, hinder för förvärvet möter. Dylik prövning bör givetvis även ske, när fråga är om rätt för utlänning eller sådan sammanslutning, som nyss nämnts, att förvärva annan fastig- het än jordbruksfastighet. |

Är förvärvare enskild utländsk medborgare och finner Konungen att tillstånd till förvärvet kan medgivas, äger Konungen föreskriva, att vad i 12-—19 $$ stadgas i fråga om svensk medborgare skall äga motsvarande tillämpning. Meddelas dylik föreskrift, blir förvärvaren skyldig att bosät- ta sig på fastigheten ävensom att framdeles under den i 12 $ angivna tid hava sin bostad därstädes. Uraktlåter han det, äger Konungens befall- ningshavande inskrida för att få honom skild från fastighetsinnehavet, och gälla härvid enahanda regler, som då dylikt förfarande inledes mot svensk medborgare.

EN Denna paragraf överensstämmer med motsvarande bestämmelse i la- garna av åren, 1906 och 1916.

9 $.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om utlänningars samt sven- ska bolags och svenska ekonomiska föreningars förvärv genom inrop av fast egendom, som säljes i exekutiv ordning.

För närvarande gäller enligt 6 $ i 1906 års lag, att bolag och förenin- gar äga utan hinder av vad i övrigt i lagen stadgas inropa fast egendom å exekutiv auktion. Skulle emellertid för förvärvets giltighet, därest det skett annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, hava erfordrats koncession eller särskilt godkännande av Konungens befallningshavande, måste inro- paren antingen söka koncession eller godkännande i den ordning, som därom är stadgad, eller ock avyttra fastigheten inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas förrän tre år förflutit från det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft. Befinnes efter förloppet av nämnda tid, att inroparen under- låtit att söka koncession eller godkännande eller ock att gjord ansökan där- om blivit avslagen, skall befallningshavanden, därest ej av vederbörlig domstols lagfartsprotokoll framgår, att fastigheten blivit av inroparen

avyttrad, förordna; att fastigheten skall tvångsvis försäljas. Far befall- ningshavanden meddelat förordnande om tvångsförsäljning, blir detta gäl- lande, ändå att fastigheten finnes hava varit av inroparen avyttrad eller sedermera avyttras. Har inropet skett för skyddande av fordran eller rät- tighet, varför fastigheten häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 $ jordabalken, och visas sannolika skäl, att fastigheten ej kun- nat utan förlust avyttras inom respittiden, äger Konungen att på ansökan medgiva ytterligare anstånd med fastighetens avyttrande. I överensstäm- melseé härmed äro 6 $, 7 $ första stycket och 8 $ i 1916 års lag avfattade.

Norrlandskommittén hade i sitt förslag till förbudslag, föreslagit en annan anordning. Enligt detta förslag voro förvärv genom inrop å exe- kutiv auktion i regel underkastade samma inskränkningar, som föreslo- gos ifråga om andra köp. Allenast därest inropet skedde för skyddande av någon köparens fordran eller rättighet, varför egendomen på grund av in= teckning eller jämlikt 11 kap. 2 $ jordabalken häftade, erfordrades ej särskilt tillstånd för inropets giltighet. Denna anordning vann ej Kungl. Maj:ts gillande, utan lät Kungl. Maj:t omarbeta stadgandet. I proposi- tionen rörande förbudslagen anfördes härom bland annat:

Ur de allmänna grunderna för ifrågavarande lagstiftning kunde svårligen här- ledas något skäl, varför icke bolag och föreningar, som icke voro inteckningshavare, skulle kunna även å exekutiv auktion inropa fastigheter, vilka de ägde full rätt att förvärva genom privat avtal, eller varför de, om de finge inropa dem, skulle nödgas åter avyttra dem inom viss tid. - Förslaget torde knappast vara avsett; att tillämpas i dylikt fall. Men å andra sidan vore det svårt att förena en tillämpning av den. av norrlandskommittén för köp i allmänhet föreslagna anordningen med de särskilda för- hållanden, som ägde rum vid exekutiv försäljning. I regel förutsattes i kommitténs förslag en efterföljande prövning av fånget såsom villkor för dess giltighet. Men vid exekutiv försäljning hade auktionsförrättaren skyldighet att omedelbart antaga eller förkasta det bud, varvid utropet stannat. Oftast torde vid sådant förhållande auk- tionsförättaren nödgas att i saknad: av vederbörande myndighets godkännande av fånget avvisa ett köpeanbud av bolag eller förening, som icke hade inteckningsrätt,:i fastigheten. Särskilt när fastigheten utgjordes allenast av t. ex. en tomt med därå uppförd handelslägenhet eller fabrik, vore: en dylik rättstillämpning uppenbarligen otillfredsställande. Den enklaste lösningen vore otvivelaktigt att medgiva även boläg och förening, som icke vore inteckningshavare, att å exekutiv auktion inropa: fastighet av vilket slag den än vore. Då från kommitténs förslag bibehölles skyldigheten. för köparen att, så framt han ej vunne godkännande av fånget, inom kort tid åter avyttra fastigheten vid äventyr av tvångsförsäljning, syntes den sålunda utsträckta möjligheten till jordförvärv icke böra för bolag eller förening innebära någon särskild lockelse. I enlighet med dessa grunder hade stadgandet av Kungl. Maj :t omarbetats.

Den tid, inom vilken det ålåg inroparen att vid äventyr av tvångsför- säljning avyttra fastigheten, bestämdes i norrlandskommitténs förslag till två år efter det auktionen vunnit laga kraft. Under denna tid borde en- ligt kommitténs uppfattning det bolag eller den förening, som inropat fas- tigheten, kunna finna ett gynnsamt tillfälle att sälja densamma på sådana villkor, att inroparen skyddades mot förlust och eventuella avverknings- el- ler andra rättigheter finge kvarstå. I propositionen utsträcktes tiden till tre år under motivering, att en respittid av allenast två år syntes innebära alltför stor stränghet i de fall, då inropet skett för skyddande av inteck- ning eller rättighet.

Den utformning, som stadgandet erhöll i propositionen, vann riksda- gens gillande. För att bereda ökad trygghet åt bolag eller förening, som nödgats att för skyddande av någon sin fordran eller rättighet inropa fas- tighet, tillfogades bestämmelse därom, att Konungen i sådant fall skulle äga att medgiva ytterligare anstånd med fastighetens försäljning, därest inroparen visade sannolika skäl, att fastigheten ej kunnat utan förlust av- yttras.

Mot 6 $ i 1906 års lag hava tid efter annan anmärkningar blivit fram- ställda. Man har framhållit, hurusom denna bestämmelse öppnade utväg för bolag att genom framtvingande av exekutiv försäljning åtkomma en fastighet, som eljest vore undandragen dess förvärv, samt möjlighet att ex- ploatera fastighetens naturtillgångar, innan den lagstadgade respittiden tilländagått. Man har därför förordat sådan ändring av denna paragraf, att den bleve överensstämmande med norrlandskommitténs förslag.

Inom kommissionen har denna fråga varit föremål för ingående över- läggningar. Visserligen har, såvitt det kunnat utrönas, från bolagens sida hitintills försök ej gjorts att, på sätt som befarats, förvärva fastigheter. Därest koncessionplikt ifråga om bolags förvärv av jordbruksfastighet införes beträffande hela landet, vidgas dock faran i berörda hänseende. Det: oaktat har kommissionen icke ansett sig böra föreslå ett frångående av det system, som nu gäller enligt 1906 och 1916 årens lagar. En be- tryggande garanti mot missbruk har kommissionen ansett kunna vinnas, om den tid, inom vilken inroparen har att åter avyttra fastigheten, ganska väsentligt inskränkes mot vad nu gäller samt bestämmelsen kompletteras med förbud för inroparen att, innan koncession vunnits, avverka skog å fastigheten annorledes än till husbehov och därifrån bortföra stråfoder. Kommissionen har alltså föreslagit, att omförmälda tid skall utgöra ett år, ävensom i 24 $ upptagit bestämmelse om förbud av nyss nämnd be-

skaffenhet. Någon fara för fastighetskrediten torde-ej uppkomma ge- nom en dylik inskränkning av respittiden. Den som nödgats inropa: en fastighet för skyddande av intecknad fordran har enligt 11 $i förslaget möjlighet öppen att få uppskov med avyttrandet, därest detta ej kan inom den för vanliga fall stadgade respittiden ske utan förlust.

Då förslaget även avser fastigheter, som lyda undér stadsrätt, har det föreskrivits, att förordnande om egendoms försäljning skall meddelas av överexekutor. När ett år förflutit efter det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft, skall överexekutor till prövning upptaga frågan, huru- vida inroparen äger behålla fastigheten. Överexekutor bör härvid förfara i överensstämmelse med vad av flertalet länsstyrelser praktiserats vid tillämpningen av 6 $ i 1906 års lag. Hos överexekutor bör alltså föras förteckning över de fastigheter, som av bolag och föreningar samt utlän- ningar inropats å exekutiv auktion. I det fall att exekutiv auktion förrät- tas av annan än överexekutor, bör auktionsförrättaren förständigas att hos överexekutor anmäla, huruvida fastigheten inropats av någon konces- sionspliktig. Det torde vara lämpligt, att föreskrift härom av Kungl. Maj :t meddelas i särskild kungörelse.

Förutsättning för att förordnande skall meddelas är först och främst, att inroparen varken inom ett år efter det auktionen vunnit laga kraft sökt tillstånd att behålla fastigheten eller visat, att de förhållanden upphört, på grund av vilka han enligt förslaget icke ägt att utan Konungens till- stånd eller godkännande av Konungens befallningshavande förvärva fas- tigheten annorledes än genom inrop å exekutiv auktion. Har inroparen er- hållit tillstånd eller har exempelvis inropare av utländsk nationalitet för- värvat svenskt medborgarskap, förfaller således frågan. Har inroparen in- om ovan sagda tid ingivit ansökan att få behålla fastigheten och är ansök- ningen ännu på prövning beroende, skall överexekutor låta anstå med med- delande av försäljningsförordnande i avbidan på att ansökningen varder prövad. Avslås ansökningen, skall förordnande omedelbart meddelas, försåvitt eljest förutsättning därför föreligger.

För meddelande av förordnande förutsättes vidare, att då ärendet för retages till avgörande, fastigheten icke blivit av inroparen avyttrad. För ut- rönande av huruvida så är förhållandet, åligger det överexekutor att in- fordra utdrag av vederbörlig domstols lagfartsprotokoll. Framgår det härav, att inroparen avyttrat fastigheten, förfaller frågan om fastighe- tens tvångsförsäljning. Förslaget överensstämmer härutinnan med lagar-

na av åren 1906 och 1916. En avvikelse från dessa lagar innebär för- slagets bestämmelse därom, att frågan om tvångsförsäljning förfaller jämväl, därest på annat sätt än genom utdrag ur lagfartsprotokollet styr- kes, att fastigheten avyttrats. Härutinnan vill kommissionen framhålla följande.

I den inom justitiedepartementet på grundval av norrlandskommit- téns förslag utarbetade lagtexten upptogs det stadgande, att förordnande ej finge meddelas, därest fastigheten vore avyttrad. Inom högsta domsto- len anmärktes häremot, att det icke alltid vore så lätt för befallningshavan- den att gentemot ett bolag, som av en eller annan anledning ville draga ut på tiden, erhålla upplysning och försäkra sig om, huruvida försäljning bli- vit beståndande. I anledning av denna anmärkning erhöll stadgandet sin nuvarande lydelse. . Kommissionens ståndpunkt i denna fråga har nöd- vändiggjorts därav, att i förslaget respittiden inskränkts till ett år. Det har nämligen synts kommissionen icke rimligtvis kunna stadgas, att den, som av inroparen förvärvade fastigheten, skulle vara tryggad mot tvångs- försäljning endast för det fall, att han inom denna tid sökt lagfart å sitt fång. Genom ett dylikt stadgande skulle köparen därjämte mången gång bliva berövad den förmån med avseende å tid för lagfarts sökande, som lagfartsförordningen medgiver. Högsta domstolens anmärkning mot för- slaget till 1906 års lag torde ej äga giltighet beträffande kommissionens förslag. Enligt detta åligger det nämligen kontrahenterna själva att fö- rebringa bevisning om att överlåtelse skett, vilken bevisnings värde över- exekutor äger pröva. Visserligen skulle man alltjämt kunna invända, att genom den föreslagna anordningen möjlighet beredes mindre rättsinniga inropare att genom åberopande av fingerade köpehandlingar hindra tvångs- försäljning av sina fastigheter. Men samma möjlighet torde föreligga, där- est 1906 års lags bestämmelser härutinnan bibehållas, ty den inropare, som icke skyr att åberopa en fingerad köpehandling för att trygga sitt fastig- hetsinnehav, avhåller sig säkerligen icke från att jämväl söka lagfart å densamma. Då enligt kommissionens förslag fastighetsförvärv komma att noga övervakas, är man för övrigt berättigad hysa den förhoppningen, att dylikt kringgående av lagen ej skall förekomma i större utsträckning samt att, därest kringgående sker, vederbörande icke skall lyckas under någon längre tidrymd dölja sitt orättmätiga fastighetsinnehav.

Har inroparen avyttrat fastigheten till utlänning, bolag, förening eller annan, som icke äger utan särskilt tillstånd eller godkännande förvärva densamma, bör överexekutor avvakta, huruvida detta fång blir beståndan-

de: Försummar den nye förvärvaren 'att inom den i 6 $ stadgade tid från det förvärvet skedde söka tillstånd och är fånget således ogillt eller var- der hans ansökan genom laga kraft ägande beslut avslagen, förordnas om tvångsförsäljning av fastigheten, såvida förutsättningarna därför. el- jest äro för handen. I annat fall förfaller frågan om tvångsförsäljning.

Har inroparen avyttrat fastigheten och har i anledning därav frågan om dess tvångsförsäljning förfallit, men visar sig sedermera, att det av- tal, varigenom avyttrandet skett, icke blivit beståndande, och att inroparen således alltjämt är ägare till fastigheten, skall följaktligen förordnande om tvångsförsäljning omedelbart meddelas. Förslaget torde härutinnan över- ensstämma med vad nu gäller enligt lagarna av åren 1906 och 1916. Då likväl dessa lagars avfattning synts kommissionen icke besitta önskvärd klarhet i förevarande avseende, har en omarbetning företagits.

Huru klagan föres över av överexekutor meddelat förordnande om fastighets tvångsförsäljning, därom förmäles i 32 $. Intet hinder före- ligger, att inroparen i högre instans förebringar bevis därom, att han, in- nan överexekutors förordnande meddelades, "hade avyttrat fastigheten. Däremot är han enligt förslaget icke berättigad att såsom grund för hä- vande av ett förordnande om tvångsförsäljning åberopa en avyttring, som skett efter det förordnandet meddelades. Härom erinras i 31 $.

Första punkten i paragrafens: sista stycke äger motsvarighet i lagar- na av åren 1906 och 1916. Föreskriften i andra punkten av samma styc- ke om skyldighet för auktionsförrättare att hos domaren och i stad hos rätten anmäla, att fastighet blivit å exekutiv auktion inropad av någon, som icke utan tillstånd eller särskilt godkännande äger behålla densamma, är föranledd av bestämmelsen i 30 $, att dylikt förhållande skall antecknas i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken. Anmälan skall göras genast efter det köpebrev utfärdats. Då det torde vara av syn- nerlig vikt, att förhållandet snarast möjligt kommer till synes i grava- tionsbevis angående fastigheten, har det nämligen ej ansetts lämpligt att låta anmälan därom anstå, till dess anmälan enligt 168 $ utsökningslagen sker. : Redan före det i denna paragraf omförmälda sammanträdet kan det ju vara klart, att köpet kommer att bestå.

10 8.

Ansökan att få behålla fastighet, som sålts i exekutiv ordning, skall, såsom under 9 $ omförmälts, göras senast inom ett år från det auktionen

vunnit laga kraft. I övrigt gälla beträffande sådan ansökan samma reg- ler som ifråga om förvärv, vilket skett annorledes än i exekutiv ordning.

1108.

Denna paragraf innehåller stadgande därom, att den som inropat fa- stighet, vilken sålts i exekutiv ordning, kan erhålla anstånd med fastig- hetens avyttrande. Stadgandet har sin motsvarighet i 6 $ sista stycket i 1906 års lag samt 8 och 9 $$ i 1916 års lag. Enligt dessa lagar ankom- mer det på Konungen att pröva ansökan om dylikt anstånd. Kommis- sionen har ansett det onödigt att betunga regeringsmyndigheten med denna prövning och föreslagit, att densamma skall ankomma på Konun- gens befallningshavande. Över dennes beslut får klagan föras, såsom framgår av 32 $.

Övriga avvikelser från lagarna av åren 1906 och 1916 äro av redak- tionell art.

12:88.

Såsom i den allmänna motiveringen omförmälts har kommissionen ansett nödigt att på visst sätt ställa svenska medborgares fastighetsinnehav under det, allmännas koutroll.. Detta gäller dock endast fastigheter, som förvärvats genom köp, byte eller gåva. Har sådant förvärv avseende å fastighet, som förvärvaren ägt jämlikt vederbörligt medgivande expro- priera, är fastighetsinnehavet dock icke underkastat förslagets bestäm- melser:

Förslaget avser allenast jordbruksfastigheter. Dess bestämmelser gäl- la således icke sådan fast egendom, som i 4 $ av förslaget omförmäles, d. v. s. fastighet inom det till bebyggande planlagda området i stad eller å ort på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyg- gande skall iakttagas, samt hus, tomt, upplagsplats, stenbrott, grus- och lertag, torvmosse, vattenfall, fiske och annan dylik lägenhet, oavsett be- lägenheten därav, ävensom järnväg och frälseränta.

Vill svensk medborgare genom köp, byte eller gåva förvärva jord- bruksfastighet, är han enligt förslaget berättigad därtill utan någon in- skränkning. Han måste dock, såvida han någon längre tid vill behålla den förvärvade fastigheten, på ett stadigvarande sätt bosätta sig på densam- ma. . Uraktlåter han detta, är hans rätt att behålla fastigheten beroende av att särskilt tillstånd därtill erhålles.

Är förvärvad fastighet av den beskaffenhet, att bosättning därå ej kan äga rum, t. ex. herhmans andel i oskift skogsmark, måste förvärva- ren söka tillstånd för att få behålla densamma.

Uppenbart är, att förvärvare bör hava någon tid på sig för att full- göra sin bosättningsskyldighet. Ehuruväl vid förvärv av fastighet för jJordbruksändamål bosättning oftast äger rum samtidigt med det att fa- stigheten tillträdes, bör det dock av billighetsskäl icke i lagen på- fordras, att bosättning skall ske, förrän ytterligare någon tid förflutit. En tid av tre månader efter tillträdet av fastigheten har synts kommissionen vara en tillräcklig respittid. För att underlätta kontrollen å lagens ef- terlevnad har det föreskrivits, att. denna tid skall räknas från den dag till- träde enligt fångeshandlingen skall ske. För de myndigheter, som hava att övervaka efterlevnaden av lagen, bör det i allmänhet icke möta några stör- re svårigheter att vinna kännedom om den i denna handling utsatta tillträ- desdagen. Och därest den av jordabalkssakkunniga föreslagna köpevitt- nesinstitutionen blir lagfäst, bör det åläggas köpevittne att samtidigt med övriga uppgifter, som han har att avlämna till åklagaren, meddela uppgift å den tid, då enligt fångeshandling tillträde av fastighet skall äga rum.

Träffa överlåtare och förvärvare överenskommelse om annan tillträ- destid än i fångeshandlingen utsatts, blir detta utan betydelse för be- stämmandet av den tid, inom vilken bosättning skall ske. Därest denna tid ställes i relation enbart till den i fångeshandlingen utsatta tillträdes- dagen, kan det dock befaras, att bestämmelserna om bosättningsplikten lätteligen kunna kringgås. En förvärvare, som ville spekulera i stigande fastighetsvärden, skulle det nämligen stå fritt att efter överenskommelse med överlåtaren få sådan tillträdestid utsatt i fångeshandlingen, att han bleve oberoende av lagens stadgande om bosättningsplikt. För att före- bygga en sådan möjlighet har kommissionen upptagit bestämmelse därom, att bosättning under alla förhållanden skall äga rum senast när ett år för- flutit från förvärvet.

Bosättningen skall ske på ett stadigvarande sätt. Vad härmed avses torde ligga i öppen dag. Förvärvaren måste kunna anses hava sitt verk- liga hem på fastigheten. Har han detta, innebär bestämmelsen naturligt- vis ej hinder för honom att under någon tid vistas å annan ort. En för- värvare, som endast under en kortare tid av året t. ex. under sommarmå- naäderna vistas på fastigheten, medan han under större delen av året uppe- håller sig i stad eller på annan ort, där han har sin egentliga verksamhet, kan däremot ej anses vara på ett stadigvarande sätt bosatt på fastigheten.

En sådan person bör otvivelaktigt vara pliktig att söka tillstånd, därest han vill: behålla fastigheten.

För förvärv genom inrop å auktion, som hålles i exekutiv ordning, gälla enahanda regler som för andra köp. Av hänsyn till fastighetskre- diten har det dock ansetts nödigt att, i likhet med vad som gäller för bolags förvärv genhora sådant inrop, giva inroparen en respittid av ett år, inom vilken han skall antingen bosätta sig på fastigheten eller avyttra den- samma.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, fortfar skyldigheten för förvärvare att vara bosatt på förvärvad fastighet, intill dess fem år förflutit från den i fångeshandlingen utsatta tillträdesdagen. Vill han, in- nan denna tid tilländagått, avflytta från fastigheten och kan han ej visa sådant förfall, som i sista stycket av förevarande paragraf omförmä- les, åligger det 'honom att söka tillstånd, försåvitt han alltjämt vill be- hålla fastigheten, Avflyttar han därifrån och har han ej erhållit tillstånd att det oaktat innehava fastigheten, skall förfarande enligt 14 och 15 $$ inledas mot honom för att eventuellt få honom skild från fastigheten. Hava fem år förflutit från tillträdesdagen, må, såsom under 15 $ närmare omförmäles, sådant förfarande dock ej inledas mot honom. Äro de fem ären ännu ej tilländagångna, då talan vid domstol mot honom anhängig- göres, men sker det under rättegången, utgör denna omständighet ej hin- der för att föreläggande, som i 15 $ sägs, meddelas.

Av skäl, som i den allmänna motiveringen angivits, har kommissio- nen ansett, att beträffande förvärv mellan vissa närmare anhöriga un- dantag från huvudregeln bör göras. Bestämmelser härom meddelas i an- dra stycket av förevarande paragraf.

Undantaget avser avtal, som slutes mellan äkta makar eller mellan skyldemän i rätt upp- eller nedstigande led eller mellan syskon eller mellan ett syskon och det andras avkomling eller mellan dem, av vilka den ene är eller varit gift med den andres avkomling i rätt upp- eller nedstigande led. "På grund av det med sådan skyldskap likartade förhållande, som be- står mellan adoptant och adoptivbarn, har kommissionen ansett, att undan- taget bör omfatta jämväl överlåtelser mellan sådana förvanter. Att även undantaga överlåtelser, som äga rum mellan adoptant och adoptivbarns av- komling, har kommissionen däremot ej ansett erforderligt. Skulle vid över- låtelse av sistnämnda art förvärvaren vara förhindrad att bosätta sig på

fastigheten, har han möjlighet att söka tillstånd att det :oaktat innehava densamma. I sådant fall bör hänsyn tagas till den förvantskap, som be- står mellan kontrahenterna, och detta bör kunna föranleda beviljande av tillstånd, därest icke andra omständigheter tala däremot.

Undantag från huvudregeln har ej medgivits beträffande varje över- låtelse mellan sådana anhöriga, som i paragrafens andra stycke omför- mälas. Skedde så, komme, såsom i de allmänna motiven framhållits, det mål, som förslaget i förevarande del avser att vinna, att med största sannolikhet äventyras. Bestämmelsen om skyldighet för förvärvare av fa- stighet att bosätta sig på densamma skulle nämligen i sådant fall utan svårighet kunna kringgås. I anledning härav har undantaget begrän- sats till att omfatta sådana fall, vid vilka något missbruk icke är att befara. Kommissionen har alltså ansett, att undantag från huvudregeln kunnat göras, då överlåtaren själv förvärvat fastigheten genom familjerättsligt eller därmed jämförligt fång. Vidare torde någon fara för missbruk icke förefinnas i de fall, då överlåtaren förvärvat fastigheten genom annat fång än sist omförmälts och innehaft fastigheten i mer än fem år från tillträdesdagen. Överlåtaren hade nämligen i sådant fall själv varit be- rättigad att innehava fastigheten utan att vara bosatt på densamma. Den- na förmån bör han äga möjlighet överföra på en så nära anhörig, som här är fråga om. Det sist sagda bör dock självfallet icke gälla i det fall, att överlåtaren erhållit föreläggande enligt 15 $, emedan han icke fullgjort vad honom enligt 12 $ ålegat, eller då överlåtaren i anledning av bulvanskap erhållit föreläggande jämlikt 23 $.

Kommissionen har ansett nödigt att för visst fall befria fastighets- ägare från skyldighet att söka tillstånd att få behålla fastighet, varå han enligt denna paragraf är skyldig att vara bosatt. Det har således före- slagits, att därest ägare, under den tid han är pliktig att vara bosatt på sin fastighet, på grund av sjukdom, offentligt uppdrag eller :annan: dylik orsak nödgas avflytta från densamma, han icke skall vara pliktig att söka tillstånd för att få behålla fastigheten. Såsom exempel: på sådan giltig an-: ledning, som nu åsyftas, kan anföras, att förvärvaren inkallats till mi- litärtjänst eller tagits i häkte, ävensom att han på grund av vådeld, vattu- flod eller annan dylik, av hans rådighet icke beroende omständighet hind- ras att hava sin bostad på fastigheten. Privata affärsangelägenheter eller dylikt böra däremot icke kunna åberopas såsom grund för befrielse: från skyldighet att söka tillstånd. Upphör hindret, är ägaren skyldig att åter-

flytta till fastigheten, såvida han icke erhåller tillstånd eller tiden för den lågstadgade bosättningsskyldigheten gått till ända.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke de billighetsskäl, som föranlett nu omförmälda undantag, jämväl kunna åberopas för att förvärvare, som på grund av liknande orsak förhindras att inom den lagstadgade tiden efter förvärvet taga sin bostad på fastigheten, befrias från att söka till- stånd. Ett eftergivande av skyldigheten att söka tillstånd i nu nämnda fall har kommissionen dock icke ansett sig kunna förorda, enär därigenom skulle öppnas alltför stora möjligheter till kringgående av lagen.

Frågor om beviljande av tillstånd enligt förevarande paragraf äro av administrativ natur. Då det ej ansetts nödigt eller lämpligt att betunga regeringsmyndigheten med dessa ärenden, som ofta icke torde komma att bliva av mera invecklad natur, har enligt förslaget avgörandet av ärende- na hänskjutits till Konungens befallningshavande, mot vilkens beslut kla- gan får föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

ILS

I denna paragraf meddelas bestämmelser om huru tillstånd, som i 12 $ sägs, skall sökas. Ansökan om tillstånd skall göras hos Konungens befall- ningshavande i det län, där den ifrågavarande fastigheten är belägen. Viss tid, inom vilken sådan ansökan för att vinna beaktande skall vara ingiven, har ej föreskrivits. Ansökan kan således, såsom ock framgår av 15 $, göras även sedan förfarande enligt sagda paragraf blivit inlett. Har fastighets- ägaren emellertid enligt 15 $ erhållit föreläggande att vid äventyr av tvångsförsäljning söka tillstånd eller avhända sig fastigheten; måste han ingiva ansökan om tillstånd inom den i föreläggandet utsatta tiden. För- sittes denna tid, äger befallningshavanden icke taga hänsyn till ansökan, som därefter inkommer. Därest förvärvare, som är pliktig att söka till- stånd, icke erhåller sådant, blir påföljden, att han måste avhända sig fas- tigheten vid äventyr att denna eljest tvångsvis frånsäljes honom. Härom avhandlas i 14—16 $8.

I paragrafen angivas vidare de grunder, som skola gälla vid pröv- ning av ansökan om tillstånd. Sålunda stadgas, att tillstånd icke må meddelas, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. I an- ledning av denna bestämmelse får kommissionen anföra följande.

Tillstånd att besitta fastighet utan att vara på ett stadigvarande sätt bosatt på densamma, bör i anslutning till de allmänna synpunkter, som

kommissionen anlagt på det ifrågavarande ämnet, icke medgivas enskil- da personer utan att särskilda skäl tala för tillstånds beviljande. Hu- vudregel bör, såsom förut omförmälts, vara, att jordbruksfastigheterna inom riket skola bebos av sina ägare. Ur jordpolitiska synpunkter är det nämligen, såsom redan framhållits, i allmänhet icke önskvärt, att på an- dra orter bosatta personer äga fastigheter och sköta dem genom förvalta- re eller rättare eller genom att hava dem utarrenderade.

Då den som söker tillstånd är känd som fastighetshandlare eller id- kare av trävaruhandel eller sågverksrörelse bör tillstånd förvägras, förså- vitt han icke kan åberopa någon särskild omständighet, som icke äger sam- band med hans angivna yrkesverksamhet.

Enskilda industriidkare, som köpa fastigheter för utnyttjande av där förefintliga naturtillgångar av annat slag än skog, böra erhålla tillstånd endast i sådana särskilda fall, då en sund och ur nationalekonomisk syn- punkt önskvärd ekonomisk utveckling befordras i och med den industriella driftens igångsättande. Dock bör härvid hänsyn även tagas därtill, huru- vida jordbrukarna i orten äga förutsättningar för och äro beredda till att själva genom sammanslutning upptaga den ifrågavarande industriella verk- samheten. Om detta är fallet, synes det icke böra medgivas industriell fö- retagare av vanligt slag att på skett förvärv grunda en laglig besittning av fastigheten ifråga.

Vidkommande härefter enskilda personer, som hava sin förvärvsverk- samhet i städer eller andra tätare bebyggda samhällen och som önska in- köpa jordegendomar antingen såsom kapitalplacering eller för att vid si- dan av sin egentliga verksamhet få tillfredsställa ett förefintligt intresse att hava ett lantbruk att sköta och utveckla eller ock slutligen för rent nöjesändamål, bör vid prövning av gjorda ansökningar avgörande vikt fästas vid flera, var för sig viktiga omständigheter. Om förvärvet avser en jordegendom, som är i vanhävdat skick och som icke synes kunna upp- ryckas ur lägervall på annan väg än genom att fastigheten kommer i en kapitalstark hand, bör tillstånd i regel icke förvägras och detta synnerli- gast om köparen till ansökningen fogar förklaring om sin avsikt att sätta egendomen i gott stånd samt därjämte framlägger plan härför i form av kostnadsberäkningar för t. ex. täckdikningar, uppförandet av nya ekono- mibyggnader etc. Föreligger icke vanhävd, men befinner sig fastigheten redan förut i en persons ägo, som icke är där bosatt, och är anledning an- taga, att den genom försäljningen kommer i bättre händer än förut, bör tillstånd ock beviljas, såvitt icke annan person, som vill bosätta sig på fa-

stigheten, framträtt som köpare av densamma till i orten gängse pris. Om fastigheten däremot är i en verklig jordbrukares ägo, som är där bo- satt, och om den befinner sig i gott eiler försvarligt skick, bör den i regel icke tillåtas övergå i en persons besittning, som icke ämnar där bosätta sig. Sådant bör medgivas endast om det visas, att för säljaren förelig- ger trängande behov att sälja fastigheten samt att annan köpare till fastig- heten icke finnes, som för densamma vill betala i orten gängse pris, eller att köparen förvärvat fastigheten för någon nära anförvants räkning och anledning ej är att befara försök från skogsspekulant eller annan mindre lämplig fastighetsägare att åtkomma fastigheten, eller om det göres san- nolikt, att köparen förvärvat fastigheten för att efter slutad: yrkesverk- samhet framdeles slå sig ned på densamma som jordbrukare, eller slutli- gen om härmed likartade särskilda förhållanden föreligga.

Av vad ovan anförts torde framgå, att omförmälda bestämmelse en- ligt kommissionens mening bör tolkas relativt strängt, så att lagstiftnin- gen i regel omöjliggör besittningar, grundade på efter dess ikraftträdande skedda förvärv, därest därigenom jord, som är i verkliga jordbrukares ägo, och synnerligast gammal släktjord kommer i händerna på trävaru- handlare, industriidkare och andra för jordbrukets rationella drift och ut- veckling främmande personer. Stadskapitalisters förvärv av smärre fas- tighetsområden för uppförande av villabyggnader och dylikt böra i regel icke anses skadliga, men jorduppköp i större omfattning för lyx- eller nö- jesändamål, såsom uppköp av större markområden i natursköna bygder eller köp av öar och skärgårdar runt vårt lands kuster, böra icke få läggas till grund för lagliga besittningar enligt den förevarande lagens stad- ganden.

Är fråga om område, som är avsett att för gemensamt bruk samman- läggas med annan, ägaren förut tillhörig fastighet, bör tillstånd i regel icke förvägras. | Förutsättning för tillstånds beviljande skall dock vara, att iastigheterna lämpligen kunna sambrukas samt att förvärvet icke medför, vare sig att självständigt jordbruk, som äger förutsättning att såsom så- dant fortfarande bestå, bringas att upphöra eller att jordbruket å fastig- het, varifrån förvärvet göres, märkligen försvagas.

För att ortsbefolkningens synpunkter i görligaste mån skola komma till: beaktande har i paragrafen intagits bestämmelse därom, att befall- ningshavanden skall, därest ansökningen ej finnes uppenbarligen befogad; infordra yttrande från, förutom allmänne åklagaren, kommunalnämnden i

den ort, där fastigheten är belägen, ävensom, därest å fastigheten finnes skog av större omfattning, skogsvårdsstyrelsen eller, där sådan ej finnes, vederbörande jägmästare. Dessutom har i paragrafen upptagits bestäm- melse därom, att allmänne åklagaren och kommunalnämnden äga överkla- ga beslut, varigenom sökt tillstånd beviljats.

Då det understundom kan hända, att en förvärvare av någon an- ledning icke är i tillfälle att taga bostad på den förvärvade fastighe- ten, förrän någon tid förflutit efter den i 12 $ stadgade tidsfristen, och då det för sådant fall vore obilligt att uppställa lika stränga krav för bifall till hans ansökan om tillstånd, som gälla, då fråga är om fullständig befri- else från bosättningsskyldighet, har kommissionen ansett lämpligt att i förslaget upptaga bestämmelse, som möjliggör för befallningshavanden att fastställa annan tidpunkt för ditflyttningen. Härmed likställt är det fall, att en ägare, som tagit bostad på sin fastighet, gör ansökan om tillstånd att behålla densamma, ändå att han kommer att under viss tid uppehålla sig på annan ort. I sådant fall äger alltså befallningshavan- den bevilja tillstånd med villkor, att ägaren inom angiven tid åter tager sin bostad på fastigheten.

Avslås ansökan om tillstånd att behålla förvärvad fastighet, skall befallningshavanden vidtaga åtgärd enligt 14 $ för att få fastighetsägaren skild från hans obehöriga fastighetsinnehav. Denna regel har dock synts kommissionen under vissa omständigheter kunna leda till obillighet. Då det kan inträffa, att en ansökan om tillstånd icke hinner 'att slutligen prövas inom den tid, som i 12 $ medgives förvärvare av fastighet för bosättning dära, skulle den förvärvare, som ville trygga sitt fastighetsinnehav, nöd- gas att flytta till fastigheten även i det fall, att han sökt tillstånd. Han måste ju alltid tänka sig den möjligheten, att hans ansökan bleve avsla- gen och förfarande enligt 14 $ inlett mot honom, i vilken händelse någon utväg icke längre förefunnes för honom att behålla fastigheten. Med hän- syn härtill har kommissionen i paragrafen intagit bestämmelse därom, att därest ansökan, som av förvärvare gjorts före det han enligt 12 $ varit pliktig att bosätta sig på fastigheten, varder avslagen, befallningshavanden skall äga, när skäl därtill äro, bestämma ny tid, inom vilken förvär- varen, därest han fortfarande vill såsom ägare innehava fastigheten, skall bosätta sig därå. Bestämmes ny tid, innebär detta givetvis, att med åt- gärd enligt 14 $ skall anstå, till dess att denna tid förflutit.

Till ledning vid den prövning, som enligt denna paragraf ankommer på Konungens befallningshavande, böra närmare föreskrifter utfärdas. Erinran härom har införts i sista stycket.

14 8.

För lagens effektivitet är det utan tvivel nödvändigt, att upplysning i vidsträcktaste mån vinnes om fastighetsinnehav, som strida mot lagen. På grund härav har kommissionen ansett erforderligt att stadga skyldighet för vissa myndigheter, som på grund av sin verksamhet få antagas besitta god kunskap om fastighetsförhållandena inom orten, att då fastighetsinne- hav i strid med lagen kommer till deras kännedom, göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande. Sådan anmälningsplikt har stadgats, förutom för vederbörande allmän åklagare, för mantalsskrivningsför- rättare, kommunalnämnd, jordbrukskommission, skogsvårdsstyrelse och skogsvårdskommitté, ävensom, där skogsvårdsstyrelse icke finnes, för ve- derbörande jägmästare. Av särskild vikt har kommissionen ansett det vara, att dylik anmälningsskyldighet, tillkommer mantalsskrivningsförrättare. Denne bör ju i regel vid de årliga mantalsskrivningsförrättningarna erhål- la kännedom därom, huruvida fastighetsägare åsidosätter sin skyldighet att vara bosatt på sin fastighet. Dessutom äger givetvis en var göra an- mälan om att lagen eftersättes.

Jämväl utan att anmälan skett bör Konungens befallningshavande äga att, när skäl föreligga att misstänka förefintligheten av obehörigt fa- stighetsinnehav, föranstalta om utredning därutinnan.

Det ankommer på Konungens befallningshavande att besluta om an- ställande av talan mot fastighetsägare, som eftersätter vad honom enligt 12 $ åligger. På grund av sådana ärendens ofta nog ömtåliga natur har det icke ansetts lämpligt, att avgörandet, huruvida talan skall anhängig- göras, anförtros åt de lägre åklagaremyndigheterna. Genom den av kom- missionen föreslagna anordningen vinnes trygghet, såväl att talan icke an- ställes med mindre verkliga skäl därtill föreligga, som ock att, då fastig- hetsinnehav i strid med lagens anda och mening faktiskt äger rum, detta icke lämnas opåtalat.

15 8. Talan i anledning av obehörigt fastighetsinnehav anhängiggöres vid allmän domstol i den ort, där fastigheten är belägen. Inom kommissionen

har framförts den tanken, att avgörandet, huruvida mot lagen stridande fastighetsinnehav förelåge, borde ske i administrativ ordning. Hr Lind- hagen har upptagit denna tanke i sin reservation till det av kommissionen under 1920 avgivna förslaget till lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mel- lersta Sverige, vilken reservation, såsom förut är nämnt, jämväl innefat- tade förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild person att be- sitta fast egendom. Han anför häri bland annat, att starka skäl synes tala för ett avgörande allenast genom administrativ myndighet, samt fortsät- ter: FE

”Den omständigheten, att förvärv äg: rum och sålunda synes kunna påkalla en domstolsprövning i fråga om dess upphörande, bör icke förändra denna uppfattning. I själva verket är icke heller förvärvet tillåtligt, fastän äventyret blivit lagt på själva besittningen. Det tillkommer således en var att redan vid det ifrågasatta förvärvet tänka sig för, om den besittning, som omedelbart framgår ur detsamma, är laglig eller icke. Denna ordning får jag för egen del i första hand förorda. Med hänsyn till det stora inflytande; som den ekonomiska liberalismens ; juridik - ännu besitter i vårt land, kan det förutsägas, att stora svårigheter skola möta för att genomdriva ett sådant åskådningssätt. Jag har därför tillåtit mig ett medlingsförslag. Alldeles bestämt synes mig den första prövningen böra ske genom <befallningshavanden, i vars hand dessa frågor av lagen i övrigt läggas. Sedan kunde ju bestämmas, att över befallningsha- vandens beslut talan fick fullföljas till högsta administrativa instans och därefter en återvinningstalan ske hos domstol. Detta är dock en lång och ofta tidsödande utväg. Därtill kommer, att regeringsrätten, som förmodligen kommer att pröva ärendet på högsta ort, i själva verket också är organiserad såsom en ren domstol utan sociala inslag. Den naturligaste utvägen förefaller därför vara, att befallningshavandens utslag får överklagas genom stämning till domstol. Så är därför förslaget avfattat med tillägg av ett par bestämmelser, ägnade att förkorta en lång väntan på, huruvida befallningshavandens utslag skall kunna överklagas eller icke.”

Häremot vill kommissionen framhålla, att frågan, huruvida en fas- tighet innehaves i strid med lagens bestämmelser, kan bliva av ganska invecklad natur. I många fall torde det säkerligen icke, utan att vitt- nesförhör anställes, kunna med tillförlitlighet konstateras, huruvida en fas- tighetsägare är bosatt på sin fastighet. Rättssäkerhetens intresse kräver fördenskull, att prövningen icke anförtros enbart åt administrativ myn- dighet. Vad beträffar hr Lindhagens förslag, att prövningen i första hand skulle läggas hos administrativ myndighet, mot vars beslut talan se- dan finge föras vid domstol, synes skillnaden mellan detta och kommissio- nens förslag vara mera skenbar än verklig, i det att, därest hr Lindha- gens förslag antages, talan mot den administrativa myndighetens beslut i

flertalet fall sannolikt kommer att fullföljas till domstol. Följden skulle alltså bliva, att avgörandet onödigtvis förhalas. Någon fara för att det av kommissionen förordade förslaget skulle i tillämpningen visa sig min- dre effektivt än hr Lindhagens, kan ej heller anses föreligga, utan lär det väl kunna antagas, att så långt med objektiv rättvisa är förenligt den blivande lagen kommer att handhavas i rätt anda.

Domstolen skall pröva, huruvida svaranden enligt 12 $ är pliktig att vara bosatt på sin fastighet samt, därest så finnes vara fallet, huruvida han brustit i vad honom åligger. Finner domstolen, att så ägt rum, skall den förelägga svaranden vid äventyr, som i 16 $ sägs, antingen, därest han vill behålla fastigheten och icke redan till befallningshavanden ingivit ansökan om tillstånd därtill, att inom tre månader från det föreläg- gandet vunnit laga kraft ingiva sådan ansökan eller ock att avyttra fa- stigheten. Befinnes det vid målets företagande till avgörande, att sva- randen är bosatt på fastigheten och att bosättningen skett, innan han erhöll del av stämningen i målet, skall föreläggande dock icke meddelas, även om svaranden försummat iakttaga de i 12 $ stadgade tidsfristerna. Detta kan visserligen synas icke vara konsekvent, då ett strängt logiskt fullföl- jande av den tanke, som ligger till grund för stadgandet i 12 $, skulle le- da därtill, att en fastighetsägare, så snart han underläte att ställa sig stad- gandet till efterrättelse, skulle vara berövad förmånen att utan särskilt tillstånd få behålla sin fastighet. Billighetsskäl hava dock krävt den an- ordning, som förslaget upptager. Det har nämligen synts kommissionen olämpligt, att föreläggande enligt förevarande paragraf skulle kunna meddelas en fastighetsägare, som visserligen försummat att inom den i 12 $ föreskrivna tiden bosätta sig på den fastighet, han förvärvat, men som sedermera, kanske ett flertal år, innan förfarande mot honom inledes, fullgjort sin bosättningsskyldighet. Av vad nu anförts följer också, att föreläggande icke kan meddelas en fastighetsägare, som väl avflyttat från den fastighet, varå han enligt 12 $ varit pliktig att hava sin bostad, men åter bosatt sig på fastigheten, innan stämning i saken hunnit delgivas honom.

Har ägaren däremot bosatt sig på fastigheten först efter det han er- hållit del av stämningen i målet, får denna omständighet ej utgöra hinder för meddelande av föreläggande. Anledningen härtill ligger i öppen dag. Kunde föreläggande ej meddelas i detta fall, skulle ju en tredskande fa- stighetsägare utan risk kunna avvakta stämning, innan han behövde full-

göra sin skyldighet att bosätta sig på fastigheten, samt, sedan mot honom anhängiggjord talan ogillats på den grund att han dåmera vore bosatt på fastigheten, ånyo kunna avflytta därifrån och vara bosatt annorstädes, till dess ny stämning mot honom utfärdades.

Såsom under 12 $ framhållits upphör fastighetsägarens skyldighet att vara bosatt på den fastighet, han förvärvat, då fem år förflutit från den i fångeshandlingen utsatta tillträdesdagen. Av enahanda billighetsskäl, som ovan anförts, har kommissionen ansett, att efter förloppet av denna tid talan enligt förevarande paragraf icke må anhängiggöras mot den fa- stighetsägare, som eftersatt sin bosättningsplikt. Har däremot, innan fem år från tillträdesdagen förflutit, talan mot honom anhängiggjorts, fö- religga inga som helst skäl, att denna talan, därest den eljest är befogad, icke skulle få leda till föreläggande, även om under processens fortgång femårsgränsen överskridits.

Kommissionen har icke förbisett, att det understundom för en fastig- hetsägare skall möta svårighet att avgöra, huruvida enligt 12 $ plikt före- ligger för honom att söka tillstånd till sitt fastighetsinnehav. Därest han av någon anledning nödgas avflytta från sin fastighet, innan fem år för- flutit från hans tillträde därav, kan han sålunda sväva i ovisshet om, hu- ruvida denna anledning är av sådan beskaffenhet, som i sista stycket av 12 $ sägs. Det kan visserligen sägas, att i sådant fall fastighetsägaren för säkerhets skull bör söka tillstånd. Men det kan likväl icke förnekas, att det skulle leda till obillighet, därest fastighetsägarens uraktlåtenhet att göra detta under alla förhållanden skulle föranleda, att fastigheten avhän- des honom. Otänkbart är ju ej, att tillstånd skulle hava beviljats, om an- sökan därom skett. I anledning härav har kommissionen ansett, att in- nan en fastighet tvångsvis avhändes dess ägare, denne bör, därest han icke redan förut sökt tillstånd, beredas tillfälle att göra det. Det skulle dock vara mindre lämpligt, om fastighetsägaren ägde söka tillstånd under hela det respitår, som medgives honom för avyttrande av fastigheten. Tillätes detta, kan det med största sannolikhet antagas, att mången fastig- hetsägare, när respitåret nalkades sitt slut, komme att, huru utsiktslöst det än vore att tillstånd skulle beviljas honom, ingiva ansökan därom för att vinna ytterligare anstånd med fastighetens avyttrande under den tid, som erfordrades för prövning av ansökningen. Sådant förfarande kan vis- serligen befaras jämväl i det fall, varom 9 $ handlar. De båda fallen äro dock ej alldeles likartade. 9 $ är ju, såsom framgår av vad ovan an-

förts, byggd på ett fullt rättsenligt förvärv, som därjämte merendels sker för skyddande av intecknad fordran eller rättighet. Inroparen måste där- för hava någon tid på sig för att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att skydda sig mot förlust. Och det vore uppenbarligen ej tillfreds- ställande, om en inropare, som förgäves sökt finna köpare till sin fastighet, skulle på grund därav, att respitåret nalkades sitt slut, vara berövad möj- lighet att genom vinnande av tillstånd skydda sig mot förlust. I det fall, som avhandlas i förevarande paragraf, är det däremot fråga om en försumlig fastighetsägare, som undandragit sig sin skyldighet att söka tillstånd. Han har i allmänhet haft tillräcklig tid därtill, innan för- farande inleddes mot honom ; och i de säkerligen fåtaliga fall, i vilka hans uraktlåtenhet att söka tillstånd ej varit avsiktlig, har han dock under rät- tegången haft tillfälle därtill. Några betänkligheter mot att i dessa fall be- gränsa ansökningstiden möta således icke; och då en tid av tre månader synts vara fullt tillräcklig, har i förslaget upptagits bestämmelse därom, att tillstånd skall sökas inom tre månader efter det föreläggandet vunnit laga kraft. Å ansökan om tillstånd, som göres efter förloppet av sagda tid, bör avseende ej fästas. Härigenom vinnes ock den fördelen, att när respitåret tilländagått, ingiven ansökan om tillstånd i allmänhet torde vara behandlad.

I föreläggande, som meddelas enligt denna paragraf, bör lämnas full- ständig underrättelse om det äventyr, som enligt 16 $ inträder för det fall, att föreläggandet eftersättes.

Enligt 30 $ skall anteckning om utslaget göras i inteckningsprotokol- let samt i intecknings- eller fastighetsboken.

I detta sammanhang vill kommissionen erinra därom, att förslaget icke innefattar något hinder mot överlåtelse av den ifrågavarande fastig- heten, medan rättegången mot överlåtaren pågår. Därest dylik överlåtelse icke utgör endast ett skenavtal, lär densamma hava den verkan, att rätte- gången icke vidare kan fullföljas. Förslagets ståndpunkt härutinnan be- tingas av gällande rätts bestämmelser om överlåtelse av fast egendom och av hänsyn till tredje mans i god tro förvärvade rätt.

16 3.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om det äventyr, som drab- bar fastighetsägare, därest han uraktlåter att ställa sig enligt 15 $ medde-

lat föreläggande till efterrättelse. Äventyret är, såsom förut omförmälts, att fastigheten tvångsvis frånsäljes honom.

Frågan om tvångsförsäljning blir aktuell, när ett år förflutit från det föreläggandet vunnit laga kraft. Överexekutor har då att upptaga frågan samt först förvissa sig om, huruvida fastighetsägaren sökt tillstånd att behålla fastigheten och, därest så finnes vara förhållandet, huru ansök- ningen utfallit. Är detta för överexekutor icke känt, måste underrättelse härom införskaffas. Visar sig, att tillstånd meddelats, samt har beslutet härom vunnit laga kraft, är naturligtvis frågan om tvångsförsäljning defi- nitivt förfallen. Är frågan om tillstånd beroende på prövning, skall med förordnande om tvångsförsäljning anstå i avbidan på slutligt beslut i ären- det. Har ansökningen genom laga kraft ägande beslut blivit avslagen eller förklarats icke kunna till prövning upptagas eller har fastighetsägaren för- summat att söka tillstånd, skall överexekutor förordna om tvångsförsälj- ning, försåvitt förutsättning därför eljest föreligger.

För förordnande om tvångsförsäljning förutsättes nämligen vidare; att varken av infordrat utdrag ur lagtartsprotokollet "framgår eller eljest styrkes, att fastigheten avyttrats. Anledningen härtill är densamma, som föranlett motsvarande bestämmelse i 9 $. Visas, att fastigheten avyttrats till någon, som enligt lag icke äger att utan tillstånd förvärva densamma, förfares på enahanda sätt, som förut under 9 $ omförmälts.

Har frågan om tvångsförsäljning förfallit på grund därav, att fa- stigheten avyttrats, men varder sedermera utrönt, att det avtal, varigenom avyttrandet skett, icke blivit beståndande, skall överexekutor åter till prövning upptaga frågan om fastighetens tvångsförsäljning. Visar det sig ej därvid, att fastigheten ånyo blivit avyttrad, skall förordnande med- delas. Då lagen med största lätthet skulle kunna kringgås, därest fastig- hetsägare, som på grund av föreläggande enligt 15 $ avyttrat sin fastig- het, tillätes att genast åter förvärva densamma, har i förslaget föreskri- vits, att överexekutor skall förfara på nu angivet sätt jämväl i det fall, att återförvärv finnes hava ägt rum. Sagda skäl:talar dock icke för ett förbud mot återförvärv efter en längre tids förlopp. Enligt förslaget står det därför fastighetsägaren fritt att, när fem år förflutit efter det före- läggandet vunnit laga kraft, återförvärva fastigheten under samma be- tingelser, som om han aldrig brutit mot stadgandet i 12 $. Vad nu sagts, gäller endast förvärv genom köp, byte eller gåva. Andra fång kunna up- penbarligen icke användas till sådant kringgående av lagen, som stadgan- det avser att förebygga.

Huru överexekutors beslut överklagas, därom förmäles i 32 3. Bestämmelser rörande den ordning, vari tvångsförsäljning skall äga rum, meddelas i 31 8.

1708: Denna paragraf innehåller bestämmelse, motsvarande den som i 11 $

meddelats i fråga om tvångsförsäljning av fastighet, vilken utlänning, bo- lag eller förening inropat på auktion, som hålles i exekutiv ordning.

18.8:

I denna: paragraf avhandlas det fall, att två eller flera samfällt äro ägare av en fastighet. Uppenbart är, att stadgandet är tillämpligt, oavsett huruvida gemenskapen uppkommit genom ett eller flera fång.

Det har inom kommissionen ifrågasatts, huruvida icke för det fall, att två eller flera svenska medborgare genom köp, byte eller gåva sam- fällt förvärvade fastighet, såsom regel borde fastställas, att därest en av förvärvarna toge bostad på fastigheten, tillstånd till innehavet i övrigt ej skulle erfordras. Kommissionen har dock funnit stora betänkligheter möta mot att förorda ett sådant stadgande. Det skulle nämligen öppna mycket stora möjligheter att göra bestämmelserna om bosättningsskyldig- het verkningslösa, vilka möjligheter sannolikt ej komme att lämnas obe- gagnade. Den som själv icke vore i tillfälle att bosätta sig på den fas- tighet, han ville förvärva, behövde för att trygga sig i sin besittning blott skaffa sig en meddelägare, som vore villig att bosätta sig på fastigheten. Ännu betänkligare framstår detta förhållande, om man beaktar, att med- delägarens andel i fastigheten kunde vara huru obetydlig som helst. Prak- tiskt taget skulle sålunda en person utan att komma i strid med lagens bestämmelser kunna skaffa sig ett flertal fastigheter, alldenstund det näp- peligen torde möta någon svårighet för honom att för varje fastighet an- skaffa en person, som med ett ringa penningtillskott inginge såsom med- delägare däri och sedan bosatte sig på fastigheten. Till förhindrande av sådana missbruk, kunde man visserligen i lagen upptaga föreskrift, att tillstånd erfordrades, därest den delägare i fastigheten, som bosatt sig därå, icke ägde minst en viss, i lagen bestämd andel av fastigheten. En sådan bestämmelse bleve dock i viss mån godtycklig, vartill komme, att det ofta skulle möta svårigheter att i det särskilda fallet kontrollera, huru stor andel i fastigheten den delägare, som bosatte sig därå, i själva verket

ägde, enär detta, åtminstone i de fall då denna andel understege den lag- stadgade minimiandelen, komme att på alla sätt fördöljas.

Kommissionen är såiunda övertygad därom, att en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål icke kan vinnas annorledes än genom att såsom huvudregel uppställa, att varje delägare, som icke bosätter sig på den förvärvade fastigheten, måste söka tillstånd. I överensstämmelse härmed är paragrafen avfattad. Föreligger beträffande någon av delägarna sådant fall, som omförmäles i 12 $ andra stycket, erfordras dock ej, att denne bosätter sig på fastigheten. Övriga delägare måste likväl göra det, där- est de vilja undgå att söka tillstånd.

Hava delägarna bosatt sig på fastigheten, äro de enligt 12 $ pliktiga att där hava sin bostad intill dess fem år förflutit från den i fångeshand- lingen utsatta tillträdesdagen. Avflyttar någon av delägarna dessförin- nan från fastigheten, äga dessa icke utan tillstånd behålla fastigheten, för- såvitt avflyttningen ej är föranledd av omständighet, som uti 12 $ sista stycket sägs.

Förvärva äkta makar samfällt fastighet, äro de underkastade enahan- da bestämmelser, som gälla, då två personer, vilka icke äro i äktenskap för-' enade, sam fällt förvärva fastighet. Det har inom kommissionen ifråga- satts, att för detta fall vissa modifikationer borde göras. Fallet har dock synts kommissionen vara av föga praktisk betydelse, alldenstund det bland den jordbrukande befolkningen endast ytterst sällan torde förekomma, att äkta makar äro bosatta på skilda håll. Härtill kommer, att därest undan- tag från huvudregeln i nu berörda hänseende göres, detta kan komma att användas i illojalt syfte, då därigenom möjlighet öppnas för spekulanter och andra att utan bosättning och tillstånd med äganderätt förfoga över jordbruksfastigheter.

Eftersätta samtliga delägare i en fastighet bosättningsplikten, måste påföljden självfallet bliva, att fastigheten i dess helhet avhändes dem. Är det endast en eller några av dem men ej alla, som eftersätta denna plikt, kan det tänkas, att allenast den tredskandes andel i fastigheten skulle tvångsförsäljas, medan däremot den som ställt sig stadgandet i 12 $ till efterrättelse skulle äga behålla sin andel. En sådan anordning synes när- mast överensstämma med den ställning förslaget i övrigt intager. Här- emot möta dock så stora betänkligheter, att kommissionen icke ansett sig kunna förorda densamma.

Med mycket stor sannolikhet kan det antagas, att tvångsförsäljning

av ideell andel i fastighet i flertalet fall komme att medföra andelens utbrytning ur stamfastigheten. Såsom av jordstyckningskommissionens utredning framgår och för övrigt torde vara allmänt bekant, är dock jord- splittringen mångenstädes i vårt land redan av alltför stor omfattning. Fastighetsbildningar, som måste anses vara i hög grad olämpliga för jord- bruket, äro inga sällsynta företeelser. I vissa orter har klyvningsförfa- rande kommit till användning i sådan utsträckning, att de ursprungliga enheterna äro uppdelade i parceller av ringa storlek. Av de ursprungliga gårdarna återstår på många håll en samling småfastigheter, som till sin karaktär närmast påminna om mindre torp. På grund härav har jord- styckningskommissionen föreslagit bestämmelser, som äro avsedda att för framtiden förhindra dylik jordsplittring. Att vid sådant förhållande i fö- religgande lagförslag införa bestämmelser, som skulle hava till oundvik- lig följd en ökning av jordsplittringen, kan uppenbarligen icke komma ifråga. Upphöjes jordstyckningskommissionens förslag till lag, förfalla visserligen dessa betänkligheter, ity att i så fall ideell andel av hemman ej får utbrytas med mindre de olika delarna var för sig bliva lämpliga för den art av hushållning, vartill de äro avsedda. Andra olägenheter av tvångsförsäljning av en ideell fastighetsandel kvarstå dock alltjämt.

Då två eller flera samfällt förvärva en fastighet, föreligger oftast mellan dem ett bolagsavtal eller i varje fall ett förhållande, som är snarlikt det, som råder mellan delägarna 1 enkelt bolag. Syftet med förvärvet torde nämligen i allmänhet gå ut på att utnyttja fastigheten i det ena eller det an- dra avseendet. Att vid sådant förhållande de rent personliga egenskaperna och kvalifikationerna hos delägarna icke äro av underordnad betydelse, lig- ger i öppen dag och har för övrigt kommit till uttryck i bolagslagens bestäm- melse, att bolagsman icke äger utan övriga bolagsmäns samtycke sätta annan i sitt ställe samt att, om så icke desto mindre sker, dessa kunna på- yrka bolagets trädande i likvidation. I betraktande härav får det anses mindre riktigt, att en utomstående på grund av stadgande i lag medgives rätt att, utan övriga delägares samtycke, inträda i gemenskapen. Olä- genheten härav skulle bliva särskilt framträdande, då fastigheten är av den beskaffenhet, att enligt gällande skifteslagstiftning utbrytning av den ideella andelen ej får ske. Därigenom att den som å tvångsauktionen in- ropat fastignetsandelen inträder i gemenskapen, skulle den fara för upp- komst av tvistigheter mellan delägarna, som samäganderätten i sin natur alltid innebär, avsevärt komma att ökas. Vidare bör det ej förbises, att det understundom kan komma att möta stora svårigheter att finna köpare

till en ideell fastighetsandel, i all synnerhet då denna lagligen ej kan ut- brytas.

Såsom skäl för godtagande av en anordning med tvångsförsäljning av ideell fastighetsandel skulle kunna anföras, att en sådan anordning re- dan förefinnes för det fall, att delägares andel i samfälld fastighet blivit tagen i mät för gäld. I detta fall har dock lagstiftaren icke haft annat val än tvångsförsäljning, medan i det fall, varom här är fråga, möjlighet fin- nes till en mera tillfredsställande lösning.

På grund av det anförda har kommissionen funnit det riktigast, att påföljden därav, att en av samägarna eftersätter stadgandet i 12 $, blir densamma, som om samtliga brutit däremot, nämligen tvångsförsäljning av fastigheten i dess helhet. Det kan väl synas onödigt hårt, att jämväl de delägare, som ställt sig lagens stadgande till efterrättelse, skola på grund av en meddelägares försummelse avhändas sina andelar i fastigheten. Det må dock beaktas, att tvångsförsäljning endast är ett yttersta medel att få en tredskande delägare skild från sitt fastighetsinnehav och ätt det ligger 1 delägarnas skön att själva frivilligt medverka härtill: genom att upplösa gemenskapen eller genom att tillösa sig den tredskandes andel.

Enligt förslaget hava delägarna, liksom fallet är i 16 $, en tid av ett är på sig att frivilligt upplösa samäganderättsförhållandet. Detta kan ju förutom genom fastighetens försäljning ske därigenom, att den tredskan- des lott inlöses av övriga delägare eller avyttras till någon utomstående eller ock, därest fastigheten är sådan, att tillämpning av reglerna om hem- mansklyvning kan ifrågakomma, därigenom att sagda lott utbrytes ur ge- menskapen. Varder det styrkt, att den tredskande blivit utlöst ur fastig- heten eller att hans lott eljest blivit avyttrad, innan överexekutor medde- lat förordnande om tvångsförsäljning av fastigheten, förfaller frågan där- om. Någon anledning till försäljning föreligger ju icke, sedan den tred- skande blivit skild från sitt obehöriga fastighetsinnehav. Styrkes hos över- exekutor, att den tredskande delägarens lott i fastigheten blivit lagligen utbruten, meddelas förordnande om tvångsförsäljning allenast beträffan- de denna lott, varemot frågan om tvångsförsäljning av övriga delägares lotter förfaller.

Å tvångsauktionen äro delägarna naturligtvis oförhindrade att inropa den tredskande delägarens lott. Den tredskande däremot äger lika litet in- ropa fastigheten å auktionen som eljest köpa densamma förr än fem år förflutit efter det att föreläggandet vunnit laga kraft.

Då domstol meddelar föreläggande enligt denna paragraf, skall, lik- som då föreläggande meddelas enligt 15 $, i utslaget utsättas det äventyr, som eventuellt följer. I utslaget bör alltså erinras om innehållet i 16 $ med de modifikationer som följa av 18 $.

19 8.

En person, som förvärvat en jordegendom, bestående av flera i jord- registeravseende skilda fastigheter, skulle, därest i 12 $ med fastighet av- såges jordregisterfastighet, nödgas söka tillstånd att få behålla de fastig- heter, varå han icke bosatte sig. Att detta icke vore tillfredsställande, har synts kommissionen uppenbart. Förefintliga brukningsdelar bestå ofta nog av flera jordregisterfastigheter, vilka mångenstädes äro av så ringa stor- lek, att ett självständigt brukande av dem icke kan ifrågakomma. I detta sammanhang vill kommissionen särskilt erinra om förhållandena i vissa de- lar av Dalarna, där, såsom allmänt torde vara känt, fastighetssplittringen är mycket stor.

På grund härav har kommissionen icke ansett sig böra bestämma fas- tighetsbegreppet i 12 $ efter uppdelning i jordregisterfastigheter, utan har kommissionen funnit det avgörande böra vara, huruvida de fastighe- ter, som ingå i ett förvärv, till varandra stå 1 sådant förhållande, att de kunna betraktas tillsammans utgöra ett enda egendomskomplex. Detta plä- gar vara fallet, därest de ifrågavarande fastigheterna av överlåtaren bru- kats såsom en enhet, I förevarande paragraf har därför stadgats, att om nå- gon genom samma fång förvärvar flera hemman, hemmansdelar eller lä- genheter, som äro förenade under gemensamt bruk, dessa skola vid till- lämpningen av 12—18 $$ anses såsom en fastighet. Det är dock inga- lunda sällsynt, att en fastighet, som otvivelaktigt ingår såsom beståndsdel 1 ett egendomskomplex, är utarrenderad. Kommissionen har därför ansett nödigt i lagtexten utsäga, att därest till huvudgård hörande arrendegårdar eller torp överlåtas tillsammans med huvudgården, de skola jämte huvud- gården räknas för en fastighet. Attilagtexten meddela närmare bestäm- melser angående graden av den avhängighet, vari den arrenderade fastig- heten skall stå till annan fastighet för att den senare skall anses hava egen- skapen av huvudgård, låter sig näppeligen på ett tillfredsställande sätt göra. Frågan löses bäst på tillämpningens väg i enlighet med förhandenvarande naturliga förhållanden.

20 $.

I denna paragraf lämnas beskrivning på vad som enligt förslaget skall anses för bulvanskap ifråga om äganderätt till fastighet. En över- enskommelse därom, att någon skall förvärva eller besitta en fastighet i eget namn men för annans räkning och således låta denne andre råda över fastigheten såsom vore han själv ägare till densamma, kan till sin rätts- liga innebörd karakteriseras såsom ett avtal om sysslomannaskap rö- rande fast egendom. Det är dock icke meningen, att förslagets bulvan- bestämmelser skola rikta sig mot varje slag av sådant sysslomannaskap. Endast i de fall, då på grund av gällande lag inskränkning föreligger i någons rätt att förvärva eller besitta fast egendom, kan behov anses före- ligga att stadga förbud mot att denne förskaffar sig rådighet över en fastighet genom att anlita annan för fastighetens förvärvande eller besit- tande. Dylik inskränkning är för närvarande stadgad dels i 1906 års norrländska förbudslag, vilken numera provisoriskt gäller för hela ri- ket, dels i 1916 års inskränkningslag, och dels i några andra författ- ningar. Föreliggande förslag avser att i sig upptaga 1906 års lag i den- nas helhet samt 1916 års lag i vad densamma har avseende å fast egen- dom.

Förbudet att ifråga om äganderätt till fastighet använda bulvan skulle alltså komma att gälla alla slag av utländska rättssubjekt, eftersom de icke i något fall kunna utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom här i riket. Vidare vänder sig förbudet mot svenska bolag och ekonomiska för- eningar i alla de fall, då dessa rättssubjekt enligt förslagets stadganden 1 3—5 $$ icke äga att utan Konungens tillstånd eller prövning av Ko- nungens befallningshavande förvärva fast egendom. Såsom vid 3 $ fram- hållits gälla beträffande sparbankers, solidariska bankbolags och bankak- tiebolags förvärv av fast egendom särskilda bestämmelser av inskränkande natur (se 14 $ i lagen den 20 juli 1892 angående sparbanker samt 46 och 162 $$ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse), vadan förbudet mot bulvanskap skall äga tillämpning jämväl i fråga om dessa sammanslut- ningar. Enligt 10 $ i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsutövning äga sådan tros- bekännares församlingar, inrättningar och stiftelser icke att utan Konun- gens tillstånd förvärva och besitta fast egendom här i riket. Jämväl dessa rättssubjekt bliva således inbegripna under berörda förbud. Så är ock förhållandet med rusdrycksförsäljningsbolag, vilka det enligt 19 $ i

förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker icke är tillåtet att utan samtycke av kontrollstyrelsen inköpa fastighet.

Såsom redan av paragrafens formulering framgår är förbudet mot bulvanskap riktat även mot enskilda sveriska medborgare, nämligen för det fall att enligt förslaget sådan persons besittning av fastighet av annat slag & än i 4 $ sägs, d. v. s. av jordbruksfastighet, är underkastad kontroll från det allmännas sida. Enligt vad 12 $ stadgar, är svensk medborgare, som genom köp, byte eller gåva förvärvar RAR med vissa i par agrafen angivna undantas pliktig att vara bosatt på fastigheten under fem år i följd räknat från tillträdesdagen. Vill förvärvaren behålla sin fastighet utan att under sagda tid vara bosatt på densamma, måste han hos Kenungens befallningshavande söka tillstånd därtill. Det kan givet- vis tänkas, att jämväl dessa bestämmelser kunna kringgås på det sätt, att den som i spekulationssyfte önskar åtkomma en fastighet, men icke själv kan fullgöra vad 12 $ stadgar och ej heller har utsikt att erhålla tillstånd att det oaktat besitta fastigheten, låter förvärvet ske i annans namn; var- efter denhe bosätter sig på fastigheten och således formellt fullgör vad 12 $ fordrar av en ägare, medan hans huvudman, den icke synlige köpa- ren, övertager den faktiska rådigheten c över fastigheten. Bulvanskap kan beträffande enskild person såsom huvudman naturligtvis tänkas anordnat även på det sätt, att den som redan äger en jordbruksfastighet träffar avtal med enskild person, varigenom denne, utan att överlåtelsehandling upprättas, tillförsäkras den faktiska rådigheten över fastigheten. De för- faranden, som nu omnämnts, äro enligt förevarande PUdErat förbjudna, och straff drabbar såväl bulvanen som den, vilken genom honom förskaf- fat sig rådighet över fastigheten.

Huvudmannen i ett bulvanskap av i' föregående stycke omförmälda slag kan icke göra anspråk på att bulvanskapet skall vara oangripligt un- der den tid, som, därest han själv i eget namn förvärvat fastigheten, jämlikt 12 $ finge förflyta, innan han skulle hava varit pliktig att bosätta sig på fastigheten. Berörda respittid tillgodokommer givetvis endast den söm verkligen i eget namn förvärvat en fastighet. Ej Heller blir sådarit bulvänskap oangripligt därför, att tilläventyrs även huvudmannen själv bosått sig på fastigheten under någon tid.

Det förekommer understundom, att en fastighetsägare, i all syn- nerhet en ålderstigen sådan eller en som äger flera jordbruksfastigheter, överlåter brukandet av någon av dem till en'son eller en'måg eller någon an-

nan nära anförvant, vilken då merendels bosätter sig på fastigheten, uppbär dess avkastning och i alla avseenden råder över densamma, såsom om han vore ägare till fastigheten. Enligt den ordalydelse, första stycket av fö- revarande paragraf erhållit, skulle i sådant fall bulvanskap anses före- ligga. Detta kan uppenbarligen icke vara tillfredsställande. Av olika an- ledningar kan det vara av betydelse för en fastighetsägare att kunna på nu angivet sätt bereda en nära anhörig möjlighet till utkomst utan att nödgas avhända sig äganderätten till fastigheten. Av hänsyn till andra av sina barn kan han måhända ej skänka bort fastigheten till den som han vill understödja, och denne kan sakna möjlighet att inlösa densamma. Kanske vill ägaren, innan han formellt överlåter äganderätten till någon närskyld, först pröva dennes förmåga att självständigt förvalta dfastig- heten. Någon anledning att uppställa hinder mot dylika anordningar i fråga om fastigheters skötsel torde givetvis ej föreligga. Kommissionen har därför i andra stycket av paragrafen upptagit bestämmelse därom, "att bulvanskap icke skall anses föreligga, därest mellan den som rättsli- gen framstår såsom ägare till fastigheten och den som råder över den- samma består sådan förvantskap, som omförmäles i 12 $, samt den sist- nämnde är på ett stadigvarande sätt bosatt på fastigheten. Att utsträcka denna bestämmelse till att gälla även mera avlägset skylda, har kommis- sionen ansett icke kunna ifrågakomma. Skedde så, skulle bulvanbestäm- melserna, såvitt de hade avseende å enskilda personers åtgärder med fas- tigheter, med stor visshet bliva ganska verkningslösa.

För att förebygga missbruk av nu omförmälda bestämmelse har kom- missionen ansett, att förutsättning för tillämpning av densamma bör vara, att den som har den faktiska rådigheten över fastigheten skall vara på ett stadigvarande sätt bosatt på densamma.

STÄN

Av skäl, som i den allmänna motiveringen angivits, har kommissionen ansett erforderligt att stadga skyldighet för vissa myndigheter, som på grund av sin verksamhet få anses besitta god kunskap om fastighetsförhål- landena inom orten, att då de hava anledning förmoda förekomsten av bul- vanskap därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Denne har att, jämväl utan sådan anmälan, låta verkställa utredning rörande in- om länet förekommande bulvanskap.

Finner befallningshavanden giltiga skäl föreligga, skall han förordna

allmän åklagare eller, därest så anses lämpligt, särskild åklagare att ut- föra talan såsom i 22:$ sägs. I motsats till det fall, varom 14 $ förmäler, är det allmän åklagare obetaget att jämväl utan förordnande av befall- ningshavanden anhängiggöra talan angående upplösning av bulvanskap. De omständigheter, som i 14 $ föranlett stadgande därom, att allmän åkla- gare icke äger utan förordnande av befallningshavanden anhängiggöra talan, kunna nämligen icke anses vara för handen, då fråga är om bul- vanskap. Därtill kommer, att överträdelse av förbudet mot bulvanskap medför ansvar; och det synes icke utan i alldeles särskilda undantagsfall böra ifrågakomma att göra inskränkning i den talerätt rörande brott, som tillkommer de allmänna åklagarna.

23:

I den allmänna motiveringen har kommissionen framhållit de skäl, som tala för att prövningen av frågor om bulvanskaps existens bör tillkom- ma domstol. Stadgande om denna prövning förekommer i första stycket av förevarande paragraf, varest tillika angives, att den domstol, inom vars domvärjo en fastighet är belägen, är rätt forum för handläggning av bul- vanprocess rörande fastigheten.

Talan om bulvanskap anhängiggöres efter stämning, därvid såväl bul- vanen som dennes huvudman skola instämmas.

Såsom bekant innehåller gällande lag ytterst knapphändiga bestäm- melser rörande frågan, huruvida part kan genom åtgöranden från process- domstolens sida tvingas att förete handling, som han innehar och som kan antagas hava betydelse för rättegången. Inom såväl teori som praxis råda olika meningar angående omfattningen av denna s. k. editionsplikt och det förfarande, som vid dess utkrävande bör användas. Bestämmelser, ägna- de att avhjälpa denna brist i lagstiftningen, upptogos i nya lagberednin- gens den 14 december 1889 avgivna förslag till lag angående bevisning in- för rätta. I IV kap. 48 $ av detta förslag förekom ett stadgande av föl- jande lydelse:

”Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är anledning att av handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att den på rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, pröve rätten, vilken verkan såsom bevis må tilläggas denna underlåtenhet. Rätten äge ock, där sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som innehar handlingen, att den vid rätten förete; dock må:ej i brottmål vite föreläggas den till- talade.”

I motiven till detta stadgande anförde lagberedningen, efter att hava framhållit att någon bestämd praxis icke utvecklat sig i denna fråga, bland annat följande:

”Denna editionsplikt innebär i själva verket en förbindelse för innehavaren att i sanningens intresse medverka vid rättsskipningen och är alltså av processuell: natur. Detta erkännes väl allmänt i fråga om straffprocessen, men förnekas stundom beträf- fande -civilprocessen under antagande, att editionsplikten där endast finnes till såsom en privaträttslig förpliktelse. Det torde dock vara tydligt, att även i de fall, då hand- lingens innehavare är privaträttsligen förbunden att till parten utlämna eller för ho- nom tillhandahålla handlingen, det som processdomstolen ålägger honom att fullgöra icke är endast ett uppfyllande av den privaträttsliga förbindelsen. Grunden för den processuella editionsplikten måste sökas i dess nödvändighet för rättssamhället och är alltså densamma som grunden för partens sanningsplikt och tredje mans vittnesplikt. Härav har man att hämta den norm, som vid reglerandet av dess omfattning bör föl- jas. Det processuella behovet av handlingens företeende, å ena, samt innehavarens be- rättigade intresse att ej onödigtvis besväras eller oskäligt betungas, å andra sidan, måste. härvid bliva bestämmande.”

Nya lagberedningens berörda lagförslag blev år 1893 förelagt riksda- gen, men antogs icke. I anledning av skrivelse från 1894 års riksdag med begäran, att förslag till lag angående bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas inför riksdagen, framlades vid 1897 års riksdag nytt förslag till lag i ämnet. Detta förslag avvek i vissa avseenden från det vid 1893 års riksdag framlagda, Sålunda hade från editionsplikt undantagits brev; telegram och andra enskilda meddelanden utom sådana, som angingo nå- got parternas rättsförhållande och växlats mellan dem. Dylika handlingar av rent privat natur ansågos icke kunna utan ägarens samtycke dragas in- för offentligheten och förmodades endast undantagsvis vara ägnade att bringa någon verklig upplysning i målet. Även denna gång föll dock för- slaget. Vid 1902 års riksdag framlades åter proposition med syfte att ord- na. bevisningen inför rätta. I denna upptogos enahanda stadganden angå- ende parts editionsplikt som i 1897 års proposition; varvid dock den mo- difikationen gjordes, att — försåvitt icke vore fråga om handling, som part jämlikt avtal eller annan grund ägde rätt att utbekomma eller skär- skåda, eller som vore upprättad att lända till efterrättelse i: något rätts- förhållande, som rörde part — en handlings företeende icke skulle kunna påfordras, därest därigenom, oberoende av målets utgång, parten eller nå- gon;honom närstående kunde vållas skada, Lagutskottet tillstyrkte för- slaget med det förtydligande; att framläggande av handelsbok alltid skulle kunna påyrkas. Lagutskottets hemställan blev i ifrågavarande del god-

känd av båda kamrarna, vilka dock 1 andra delar ej kunde ena sig. Vid försök till sammanjämkning föll förslaget. Andra kammaren ansåg näm- ligen, enligt vad den inom kammaren förda diskussionen visar, friare be- visprövning icke böra genomföras annat än i samband med sådan ändring i 23 kap. 2 $ rättegångsbalken, att nämnden finge sig tillerkänd ökad be- fogenhet vid fällande av dom.

Vid riksdagen år 1903 framlades i motion det av 1902 års lagutskott tillstyrkta förslaget, därvid dock hemställdes jämväl om sådan ändring-av 23 kap. 2 $ rättegångsbalken, som ovan omförmälts. Lagutskottet tillstyrkte motionen, men då kamrarna ej kunde ena sig om nämnda ändring, förföll frågan. I. en vid 1905 års riksdag väckt motion föreslogs antagande av vissa utbrutna delar av det av lagutskottet år 1902 tillstyrkta förslaget, bland annat de bestämmelser som handlade om parts editionsplikt. -Lag- utskottet avstyrkte motionen huvudsakligen av det skäl, att de ur sitt sam- manhang lösryckta bestämmelserna ingalunda erbjödo samma fördelar, som de skulle hava såsom del av ett sammanhängande: helt. Första kammaren antog för sin del de föreslagna bestämmelserna om editionsplikt, men an- dra kammaren avslog motionen i dess helhet. Vid 1907 års riksdag god- kände båda kamrarna det då i motion ånyo framlagda förslaget från år 1903 utom rörande den ifrågasatta utsträckningen av häradsnämndens be- fogenhet, vilken avslogs av första kammaren. Då andra kammaren upp- ställt såsom villkor för sitt bifall till förslaget, att första kammaren antoge denna utsträckning, hade hela frågan ånyo förfallit. Vid 1908 års riks- dag väcktes ånyo motion om antagande av meranämnda förslag, men rönte denna samma öde som föregående motioner i ämnet. Slutligen återkom för- slaget i motion vid 1915 års riksdag. I- anledning av denna motion beslöt riksdagen hos Kungl. Maj:t anhålla, att: Kungl. Maj:t måtte taga i över- vägande, -»huruvida och i vad omfattning arbetet på en reform av bevis- ningslagstiftningen lämpligen borde återupptagas i ändamål att för tiden, intill. dess ny allmän rättegångsordning kunde komma till stånd, i görli- gaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden rörande bevisningen inför rätta.

Såsom 1 den allmänna motiveringen omförmälts, har »kommissionen ansett det, för bibringande av nödig effektivitet åt förslagets stadganden rörande upplösning av bulvanskap, vara av synnerlig vikt, att domstolen äger möjlighet att granska de räkenskapsböcker och andra handlingar; som: svarande i rättegång angående bulvanskap har i sin värjo. Då: det likväl, såsom ovan framhållits, är ovisst, huruvida och i vilken omfattning

enligt gällande rätt editionsplikt för part föreligger, har kommissionen fun- nit sig böra i andra stycket av förevarande paragraf upptaga en bestämmel- se i huvudsaklig överensstämmelse med 1902 års proposition. Såsom allmänt villkor för den här stadgade editionspliktens utkrävande uppställes den for- dran, att anledning är att antaga, att av handlingen kan i målet vinnas upp- lysning, som ej eljest är att tillgå. Att handlingen verkligen finnes i svaran- dens värjo måste, om sådant förnekas, styrkas på vanligt sätt. Uraktlåter svarande, som ålagts att förete viss handling, att ställa sig åläggandet till efterrättelse, måste detta givetvis framstå såsom en omständighet, vilken mer eller mindre kraftigt talar mot honom. En erinran härom i lagen har ansetts erforderlig. Då mål rörande upplösning av bulvanskap äro av brott- måls natur, har kommissionen icke ansett sig böra föreslå, att domstolen må äga rätt förelägga svarande att vid vite fullgöra editionsplikt.

Slutligen vill kommissionen framhålla, att därest det ur rättskipnin- gens synpunkt skulle anses olämpligt att i en enstaka lag införa stadgande om editionsplikt för part — domstolarna skulle härav kunna föranledas antaga, att dylik plikt ej förefinnes i mål av andra slag — kommissionen anser det önskvärt, att en särskild lag om editionsplikt, avseende rättegån- gar i allmänhet, utarbetas och antages.

Att det i tillämpningen understundom kan komma att ställa sig vansk- ligt att fastställa, huruvida bulvanskap föreligger eller icke, har kommissio- nen, såsom av de allmänna motiven framgår, icke förbisett, liksom det ej heller undgått kommissionen, att det mången gång kan bliva förenat med vissa svårigheter att anskaffa den erforderliga bevisningen. Med visshet kan nämligen förutses, att den som genom användande av bulvan vill kring- gå lagens bestämmelser skall på allt sätt försöka dölja sitt förehavande. I många fall torde sålunda annan bevisning än genom indicier ej stå att fö- rebringa. Att här närmare redogöra för de olika slag av indicier, som kunna tänkas ifrågakomma, samt det värde, dem bör tillerkännas, låter sig givetvis icke göra, utan vill kommissionen inskränka sig till att angiva nå- gra exempel.

Att någon i ett trävarubolags tjänst anställd person, såsom disponent, kontorstjänsteman, inspektor, faktor eller skogvaktare, förvärvat en jord- bruksfastighet med skogstillgångar i trakt, där bolaget har sin verksam- het, torde oftast tyda därpå, att förvärvet i själva verket skett för bola- gets räkning. Detta antagande vinner givetvis betydligt i styrka, därest, såsom ofta är fallet, det är trävarubolagets tjänstemän i deras anställ-

ningskontrakt förbjudet att för egen räkning driva affärsrörelse. Kom- mer så härtill, att den nominelle köparen befinner sig i sådan ekonomisk ställning, att han näppeligen kan anses hava inlåtit sig på affären för egen räkning, eller att den betingade köpeskillingen är av sådan storlek, att det för en enskild person ej skulle hava lönat sig att inköpa hemmanet, medan köpet däremot för det ifrågavarande bolaget måste anses fördelak- tigt, då bolaget därigenom uppnått vissa för bolaget önskvärda mål, kan det oftast med största visshet antagas, att bulvanköp föreligger.

Såsom under vissa omständigheter tungt vägande bevis för att bul- vanskap föreligger kan vidare anföras, att avverkning å ett hemmans skogsmark bedrives direkt av ett bolag och för dettas räkning, utan att någon försäljning till bolaget av ståndskogen veterligen ägt rum; att hem- manets skogsmark står under tillsyn och vård av bolagets skogspersonal; att hemmanets onera och utskylder erläggas av bolaget; att i händelse jordbruket å hemmanet är utarrenderat, arrendeavgiften ej uppbäres av den som nominellt står som ägare till hemmanet utan av bolaget; samt att hemmanet förvaltas av bolagets tjänstemän i likhet med dettas övriga

fastigheter.

2858:

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits skall straffansvar drabba icke blott bulvanen utan även dennes huvudman. Med hänsyn där- till att det är ett allmänintresse av synnerlig vikt, att de lagar, som reglera förvärv och besittande av fast egendom, icke kringgås, har det be- funnits nödigt att för överträdelse av förbudet mot bulvanskap stadga ett jämförelsevis strängt straffansvar. Den för vanliga fall i straffrätten använda bötesskalan har för den skull betydligt skärpts, varjämte det med avseende å särskilt svåra fall och fall av upprepad överträdelse av för- budet mot bulvanskap ansetts behövligt att låta jämväl fängelse ingå i straffskalan.

Preskriptionstiden för åtalande av bulvanskap skall uppenbarligen räk- nas från tiden för bulvanskapets upplösande.

Finner domstolen, då den meddelar fällande utslag i en bulvanprocess, att bulvanskapet fortfarande består, skall bulvanen föreläggas att avyttra fastigheten vid äventyr, som i paragrafens andra stycke sägs. Då bulva- nen nämligen är den, som formellt står såsom ägare av fastigheten, bör föreläggandet att avyttra fastigheten meddelas honom. Förslaget innefat- tar icke något hinder mot överlåtelse av fastigheten, medan rättegången

pågår. Denna förslagets ståndpunkt betingas av gällande rätts bestäm- meéelser om överlåtelse av fast egendom och av hänsyn till tredje mans i god tro förvärvade rätt. Lagens effektivitet torde icke därigenom försvagas. Genom fastighetens försäljning har det påtalade bulvanskapet blivit upp- löst, och syftet med rättegången har sålunda vunnits. Möjligheten att i dess iställe ett annat bulvanskap uppkommit eller att genom försäljnin- gens annullerande det gamla bulvanskapet återupplivas föreligger visser- ligen, men myndigheterna hava fått anledning att hava sin uppmärksam- het riktad på förhållandet, och någon utsikt att i längden upprätthålla ett bulvansystem genom åtgärder av nämnda slag torde ej föreligga.

Andra och tredje styckena i denna paragraf innehålla bestämmelser om .sättet för upplösande av ett genom domstols utslag konstaterat bul- vanskap. I detta hänseende förutsättes i första hand, att parterna skola själva medverka till bulvanskapets upplösande. Först om dylik medverkan uteblir, vidtages efter utgången av den därför lämnade fristen, vilken kom- missionen i förevarande fall ansett sig böra begränsa till sex månader från det utslaget vunnit laga kraft, tvångsåtgärd för hävande av bulvan- skapet. Denna åtgärd består däri, att överexekutor förordnar om fastig- hetens försäljning å offentlig auktion. Bestämmelserna härom överens- stämma i huvudsak med vad i 9 och 16 $$ stadgats för där avsedda fall. För att förhindra att bulvanskap beträffande fastigheten ånyo skapas har stadgats, att fastigheten ej får åter förvärvas av bulvanen, förrän tio år förflutit efter det föreläggandet vunnit laga kraft. Ej heller bulvanens huvudman har ansetts böra äga att, såsom det eljest i regel stått honom fritt, genom inrop å auktionen förvärva fastigheten.

Den medverkan till upplösande av ett genom domstols utslag konsta- terat bulvanskap, som, enligt vad ovan sägs, förutsatts äga rum från kon- trahenternas sida, kan enligt förslaget bestå allenast däri, att fastigheten ifråga avyttras. Någon annan åtgärd i berörda hänseende, vare sig den företages av bulvanen ensam eller i samråd med huvudmannen, kan näm- ligen icke anses innebära tillfredsställande bevis därom, att huvudmannen verkligen icke längre är i tillfälle att utöva det faktiska förfogande över fastigheten, som »bulvanskapet medfört.

Sista stycket i paragrafen innehåller bestämmelse (därom, att enligt paragrafen ådömda böter tillfalla kronan. Genom bestämmelserna i 21 8 har kommissionen ansett det vara sörjt för.en effektiv tillämpning av la- gen utan att genom rätt till bötesandelar någon uppmuntran tillerkännes

åklagaren eller annan.

PAN:

Såsom av den allmänna motiveringen framgår har kommissionen ansett det erforderligt att stadga förbud för utlänningar samt för svenska bolag och ekonomiska föreningar, vilka enligt förslaget icke äga att utan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva fastighet, att å förvärvad fastighet avverka skog annorledes än för dennas oundgängliga husbehov eller att därifrån bortföra stråfoder, förrän förvärvaren erhållit tillstånd till förvärvet eller detta blivit av Konungens befallningshavande godkänt eller, därest förvärvet skett genom inrop å exekutiv auktion, förvärvaren vunnit rätt att behålla fastigheten. Bestämmelse härom meddelas i denna paragraf.

Likaledes har i denna paragraf intagits stadgande därom, att det är förbjudet den, vilken är pliktig att efter förvärv av fastighet bosätta sig på densamma, att å fastigheten avverka skog annorledes än för dennas oundgängliga husbehov eller därifrån bortföra stråfoder, förrän förvärva- ren tagit boplats på fastigheten. Givetvis bortfaller sagda inskränkning jämväl därest förvärvaren erhåller tillstånd att utan bosättning innehava fastigheten.

Av sakens natur följer, att den, som på sätt ovan sagts själv är un- derkastad inskränkning i sin rätt att. förfoga över fastigheten, icke bör kunna åt annan inrymma vidsträcktare rätt än han själv har, i all synner- het som möjlighet eljest skulle yppas att kringgå lagens ,stadgande här- utinnan. Har förvärvare under den tid, han själv varit underkastad in- skränkning i sin förfoganderätt över fastigheten, åt annan upplåtit rätt att å fastigheten avverka skog eller därifrån bortföra stråfoder, är den- na upplåtelse icke i och för sig ogiltig, men den upplåtna rätten får ej utövas, förrän för upplåtaren själv inträtt befogenhet i detta avseende. Avyttrar upplåtaren därförinnan fastigheten, bör av naturliga skäl för den, som fått rätt i ovannämnda hänseende åt sig upplåten, ej inträda be- fogenhet att utöva densamma, förrän den nye ägaren vunnit ovillkorlig rätt att förfoga över fastighetens ovannämnda nyttigheter. Kommissionen har ansett lämpligt att i lagtexten uttryckligen angiva, att med upplåtelse av rätt till annan bör likställas förbehåll, som fastighetens ägare för egen räkning gör vid avyttring av densamma.

Det har synts kommissionen kunna understundom leda till obillighet,

därest en förvärvare under så lång tid, som i paragrafen stadgas, ovill- korligen skulle vara betagen rätten att i ovan angivna hänseenden förfoga

över sin fastighet. Det kan exempelvis vara ganska uppenbart, att för- värvaren kommer att erhålla tillstånd till förvärvet eller att han, om han är enskild person, kommer att bosätta sig på fastigheten. Därest i dylika fall förvärvaren av någon anledning skulle hava behov av att förfoga över fastigheten i berörda hänseenden, har kommissionen ansett, att lagen icke bör uppställa absolut hinder därför. Av denna anledning har det stad- gats befogenhet för Konungens befallningshavande att, när skäl därtill äro, på ansökan helt eller delvis medgiva undantag från det i paragrafen stadgade förbudet.

25 8.

Därest fastighetsägare tagit bostad på förvärvad fastighet, men av- flyttar därifrån utan att hava erhållit tillstånd att behålla fastigheten, äger Konungens befallningshavande enligt denna paragraf befogenhet att meddela fastighetsägaren förbud att på fastigheten avverka skog annor- ledes än för dess oundgängliga husbehov samt att därifrån bortföra strå- foder. Enahanda befogenhet tillkommer befallningshavanden, då fråga om bulvanskap blivit väckt. Förbud skall i sistnämnda fall meddelas så- väl den förmodade bulvanen som ock den, för vars räkning bulvanskapet antages vara ingånget.

I likhet med vad som stadgas i 6 $ i lagen den 27 maj 1921 om till- fälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i en- skild ägo har i förslaget föreskrivits, att innan förbud meddelas, tillfälle bör beredas den som förbudet skall avse att yttra sig i ärendet; dock må be- fallningshavanden, om han finner saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder för- ordnat.

Kommissionen har ansett lämpligt, att sedan saken blivit vid dom- stol anhängig, jämväl domstol må kunna meddela förbud, som i paragra- fen avses.

I överensstämmelse med lagen den 24 juli 1903 angående vård av en- skildes skogar samt nyss omförmälda lag av den 27 maj 1921 har stadgats, att meddelat förbud träder utan hinder av förd klagan genast i kraft.

Det ifrågavarande förbudet bör äga bestånd, så länge rättegång an- gående det förhållande, som föranlett förbudet, pågår, samt därutöver, därest fastigheten avyttrats, intill dess för den nye ägaren inträtt rätt att förfoga över fastigheten i de hänseenden, varom fråga är. Erhåller fas- tighetsägaren tillstånd att behålla fastigheten, är det uppenbart, att för-

budet därmed upphör att gälla. Stadgande härom har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf. Under särskilda omständigheter bör det dock stå befallningshavanden, så ock domstol då saken är under dess pröv- ning, fritt att helt eller delvis återkalla meddelat förbud. Så bör t. ex. kunna ske, om en rationell skogsvård kräver, att en ifrågasatt avverkning icke uppskjutes. Om återkallelse av förbud kan domstol förordna såväl i beslut under rättegången som ock i sitt slutliga utslag i målet. Anställes ej rättegång, upphör förbudet av sig självt efter trettio dagar.

För att förhindra kringgående av meddelat förbud har i likhet med vad som stadgats i 24 $ föreskrivits, att om fastighetsägaren, efter det förbud meddelats, åt annan upplåtit rätt att på fastigheten avverka skog eller därifrån bortföra stråfoder, förbudet ock skall gälla denne. Äldre upplåtelser böra däremot icke inbegripas under förbudet.

20—29 $$.

I dessa paragrafer meddelas föreskrifter angående ansvar och andra påföljder för överträdelse av de förbud, varom i 24 och 25 $$ förmäles. Dessa föreskrifter överensstämma i huvudsak med motsvarande stadgan- den i författningarna angående skogsvård å mark, tillhörig enskilda. I vissa avseenden avviker dock förslaget från nämnda stadganden. Sålun- da har det, alldenstund i fall av olovlig avverkning det mången gång kan röra sig om stora värden, ansetts nödigt att betydligt vidga den normala bötesskalan, så att straffet lämpligare kan avvägas efter den grad av brottslighet, som i det särskilda fallet yppat sig. Då det vidare icke är skogliga hänsyn i och för sig, som föranlett upptagande i förslaget av omhandlade stadganden, har skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän icke till- lagts någon befogenhet i fråga om åtal och beslag, utan ankomma dessa åtgärder allenast på allmän åklagare. Av samma anledning har andel i böter och i behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet gods, samt i ersättning för gods, som undgått beslag, ej tillagts skogsvårdskas- san. Inom kommission har ifrågasatts, huruvida åklagaren borde tiller- kännas sådan andel. Utan att förbise det principiellt riktiga däri, att åkla- garna i fullgörandet av sina åligganden icke böra ställas i beroende av ut- sikten att bekomma andel i böter m. m., har kommissionen ansett sig icke kunna undgå att i föreliggande fall föreslå; att dylik andel tillerkän- nes åklagaren. Med den stora arbetsbörda, som för närvarande vilar på en åklagare, kan det nämligen befaras, att han icke utan utsikt till sär-

skild gottgörelse komme att åsamka sig de besvär och kostnader, som äro förenade med ett beivrande av förseelse av ifrågavarande slag.

Innefattar överträdelse av förbud tillika brott mot 24 kap. allmänna strafflagen eller någon av de angående skogsvården å enskild mark gäl- lande författningarna, blir bötesansvaret enligt den föreslagna lagen strän- gare än enligt de konkurrerande lagrummen. Kommissionen har därför i förslaget upptagit bestämmelse, att konkurrensfrågor skola bedömas en- ligt 4 kap. I $ strafflagen. För att skänka förbudet vederbörlig ef- fektivitet, har därjämte stadgats, att delaktighet i överträdelse av förbud skall bedömas efter 3 kap. strafflagen.

För att minska den olägenhet för jordbruket å en fastighet, som ett bortförande därifrån av stråfoder otvivelaktigt medför, har i förslaget fö- reskrivits, att därest stråfodret fortfarande är i dens besittning, som bort- fört det, samt lämpligen och utan oskälig kostnad kan återföras till fastig- heten, domstolen äger att i stället för att förklara stråfodret förbrutet förordna om dess återförande till fastigheten.

30 $.

Har utlänning eller ock bolag eller ekonomisk förening, vars rätt att förvärva fastighet enligt denna lag är inskränkt, inropat fastighet, som sålts i exekutiv ordning, eller;har föreläggande enligt 15 eller 23 $ medde- lats, och föreligger alltså möjlighet till tvångsförsäljning av fastigheten, är det givetvis av stor vikt, att förhållandet kommer till deras kännedom, som med .avseende å fastigheten hava intressen att bevaka. Den som even- tuellt förvärvar fastigheten av inroparen, måste ju inom viss tidihos över- exekutor göra anmälan om . förvärvet för att förebygga fastighetens tvångsförsäljning. Och även för inteckningshavare och andra rättsäga- re i fastigheten måste det vara av vikt att erhålla kännedom om att så- dan försäljning kan komma att äga rum. Enligt förevarande paragraf skall :underrätten snarast möjligt i inteckningsprotokollet samt i inteck- nings- eller fastighetsboken göra anteckning därom, att fastighet blivit inropad av någon, 'som: icke äger utan tillstånd eller särskilt godkännan- de behålla densamma, ävensom därom att föreläggande enligt” 15 eller 23 $ meddelats, vadan gravationsbevis angående fastigheten kommer att innehålla upplysning i dessa hänseenden, Härigenom är det sörjt för, att tredje man må kunna erhålla vetskap om förhållandet.

Så fort överexekutor utfärdat köpebrev angående fastighet, som in-

ropats av utlänning eller ock av bolag eller förening, som icke utan till- stånd eller särskilt godkännande äger behålla densamma, skall överexeku- tor, såsom under 9 $ omförmälts, å landet hos domaren och i stad hos rätten göra anmälan därom. Har föreläggande enligt 15 eller 23 $ meddelats av högre rätt, skall denna tillställa underrätten ett exemplar av utslaget för an- teckningens verkställande. I dessa fall liksom för den händelse; att under- rättens utslag skulle hava meddelats på urtima ting, kan anteckning ej omedelbart verkställas. Förhållandet bör likväl, så snart detsamma är för rätten eller domaren känt, komma till synes i gravationsbevis. Föreskrift härom bör meddelas i särskild kungörelse.

Då det icke vore tillfredsställande, att anteckningen, sedan den fyllt sin uppgift, alltjämt skulle belasta gravationsbeviset, hava i paragrafen upptagits bestämmelser, som möjliggöra anteckningens avförande. Sålun- da har stadgats, att då meddelat föreläggande av högre rätt varder upp- hävt, underrätten, så snart meddelande i saken inkommit, skall göra an- teckning därom. Har frågan om tvångsförsäljning förfallit av annan anledning, skall, då fastighetsägaren det begär, anteckning därom verk- ställas. Då det genom föreskriften i 38 $ uti förordningen den 16 juni 1873 angående inteckning i fast egendom är behörigen sörjt för att an- teckning sker därom, att tvångsförsäljning ägt rum, har föreskrift i detta hänseende icke upptagits i paragrafen. '

Under 9, 16 och 23 $$ har lämnats redogörelse för de fall, då frågan om en fastighets tvångsförsäljning förfaller. Härtill vill kommissionen endast foga följande. Av vad under 9 $ anförts framgår, att denna fråga icke defi- nitivt förfaller därmed, att fastigheten under hand avyttras. Varder det av- tal, varigenom fastigheten avyttrats, icke beståndande, skall nämligen över- exekutor' ånyo upptaga frågan om tvångsförsäljning. Härav skulle följa, att så länge möjlighet, teoretiskt sett, funnes, att avtalet kunde; komma att gå åter, anteckningen om att tvångsförsäljning kunde äga rum borde bi- behållas. Har efter fastighetens avyttring en längre tid förflutit utan att avtalet gått åter eller' har fastigheten ånyo bytt ägare, synes det dock, praktiskt taget, som: skulle anteckningen kunna utan olägenhet utgå: Nå- gon bestämd föreskrift härom har kommissionen likväl icke ansett sig böra uppställa, utan har kommissionen trott det vara lämpligast, att det lämnas domstolen: fritt att avgöra, huruvida så bör äga rum; Av det anförda framgår ock, att det är nödvändigt att låta anteckningens borttagande va- ra beroende på: ansökan av fastighetens ägare. Ej sällan torde nämligen,

innan sådant kan ske, särskild utredning erfordras, med vilkens verkstäl- lande myndigheterna icke lämpligen böra betungas.

31 $.

I denna paragraf meddelas bestämmelser angående förfarandet vid försäljning av fastighet, varom överexekutor förordnat jämlikt 9, 16 eller 2018:

För närvarande gäller enligt 1906 och 1916 årens lagar, att sedan förordnande om tvångsförsäljning av fastighet meddelats, det skall så an- ses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som hade enligt 28 $ utsökningslagen förordnande meddelats om fastighetens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt; och skall försälj- ning ske, ändå att innehavaren av den fordran sådant bestrider. Mot detta system kan anmärkas, att det innebär en rubbning av den stabilitet i fas- tighetskrediten, som åsyftades med 1912 års ändringar i utsökningsvå- sendet. Innehavare av penninginteckning blir av anledning, som icke har något att skaffa med vanliga kreditsynpunkter, utsatt för exekutiv för- säljning av fastigheten med därav eventuellt följande tvång att för skyd- dande av sin rätt inropa densamma eller skyldighet att på olämplig tid- punkt taga betalt för sin fordran. Väl hava olägenheterna av denna an- ordning hittills varit mycket ringa, ity att efter den norrländska för- budslagens tillkomst allenast i fyra fall förordnande enligt denna lag med- delats om tvångsförsäljning; men varder kommissionens förevarande för- slag antaget, komma, såsom i den allmänna motiveringen framhållits, möjligheterna till tvångsförsäljning att vidgas, vadan de framhållna bris- terna i det nuvarande systemet kunna bliva mera märkbara. Kommissio- nen har därför ansett sig icke kunna underlåta att, så vitt möjligt är, för- söka avhjälpa de olägenheter, som äro förknippade med det enligt 1906 och 1916 årens lagar gällande systemet för tvångsförsäljning av fastighet.

Önskemålet har härvid varit, att rättsägarna i fastigheten skola i görligaste mån lämnas orubbade av försäljningen. Denna bör ej medföra förtida betalning av inteckningarna utan böra dessa, i den mån köpeskil- lingen lämnar tillgång därtill, övertagas av inroparen i avräkning på kö- peskillingen. Detta mål synes kunna. vinnas, om försäljningen anordnas på så sätt, att fastigheten först utropas för det sammanlagda fordrings- belopp, varför densamma enligt borgenärsförteckningen häftar, att därest detta utrop ej leder till försäljning, utropssumman efter hand minskas till

dess försäljning sker, samt att varje utrop sker under förbehåll, att hu- vudstolen av den intecknade gäld, som helt täckes av utropssumman, skall innestå i fastigheten och avräknas på köpeskillingen. I enlighet med dessa grunder är förevarande paragraf utarbetad. För detaljerna i paragrafens stadganden vill kommissionen nu närmare redogöra.

Borgenärsförteckning skall upprättas på vanligt sätt, varvid dock iakttages, att lägsta bud ej bestämmes. Beträffande kostnaderna för för- farandet har föreskrivits, att dessa skola upptagas sist i borgenärsförteck- ningen. Någon anledning att giva kostnaderna företräde framför rätts- ägarna i fastigheten finnes ej. Lämnar ej den köpeskilling, som erhålles vid auktionen, tillgång till gäldande av kostnaderna, är fastighetsägaren, som genom eget åtgörande föranlett auktionen, betalningsskyldig för dem, och få de enligt 198 $ utsökningslagen utmätas hos honom. I borgenärs- förteckningen skall angivas, vilka belopp skola, under förutsättning att de falla inom det utrop, som leder till försäljning, innestå i fastigheten. Där- jämte skall anmärkas, att försäljningen sker under förbehåll om bestån- det av rättighet, som enligt förteckningen faller inom den summa, varför fastigheten sist utropas.

Vid auktionen utropas fastigheten, såsom ovan sagts, först för det sammanlagda fordringsbelopp, varför densamma enligt borgenärsförteck- ningen häftar. Leder ej detta utrop till försäljning, skall utropssumman efter hand minskas, tills dess försäljning sker. Stanna nu flera vid sam- ma bud, skiljes mellan dem genom överbud. I avräkning på köpeskillin- gen skall, med de undantag som framgå av 117 $ utsökningslagen, i fas- tigheten innestå huvudstolen av de i borgenärsförteckningen upptagna penninginteckningar, vilka i sin helhet falla inom den summa, varför fas- tigheten sist utropats. Före varje utrop skall tillkännagivas, vilka belopp skola, därest utropet leder till försäljning, i fastigheten innestå och vilka skola i reda penningar gäldas. Enäri sistnämnda hänseenden borgenärs- förteckningen icke innehåller slutgiltig uppgift, har det befunnits nödvän- digt stadga, att anteckning därom skall göras i auktionsprotokollet och att vid verkställandet av den i 168 $ utsökningslagen föreskrivna anmälan uppgift skall lämnas angående de belopp, som enligt nämnda anteckning skola innestå i fastigheten.

Till belysning av det anförda må anföras ett exempel. Antager man, att den fastighet, om vars försäljning överexekutor jämlikt bestämmelse i denna lag förordnat, enligt borgenärsförteckningen häftar 1) för in- teckning å 4,000 kronor jämte ränta 240 kronor, 2) för inteckning å

2,000 kronor jämte ränta 120 kronor, vilken inteckning dock är beroende på prövning, samt 3) för inteckning å 1,000 kronor jämte ränta 60 kro- nor, skall utrop av fastigheten först ske för ett belopp av 7,420 kronor, varvid tillkännagives, att därest utropet leder till försäljning, Huvudsto- len av de under 1) och 3) anmärkta inteckningarna skall innestå i fastig- heten 1 avräkning på köpeskillingen. Leder ej detta utrop till försäljning, bör utrop ske” för ett belopp av 4,240 kronor med tillkännagivande, att utropet sker under förbehåll om att huvudstolen av den under 1) om- förmälda inteckningen skall innestå i fastigheten i avräkning på köpeskil- lingen. Då den under 2) omförmälda inteckningen under inga förhållän- den får innestå i fastigheten, finnes nämligen icke någon anledning att göra särskilt utrop med avseende å denna inteckning.

I fråga om rättighet, som skall vid auktionen iakttagas, gälla samma regler som: vid försäljning av utmätt fast egendom. Faller rättigheten enligt borgenärsförteckningen inom utropssumman, sker försäljningen un- der förbehåll om rättighetens bestånd. Faller rättigheten utom utrops- summan, förfares såsom i 123 $ utsökningslagen sägs. Fastigheten skall så- ledes först utropas med förbehåll om rättighetens bestånd. Kan ur den då bjudna köpeskillingen borgenär, som äger bättre rätt, ej erhålla full gottgörelse och samtycker denne ej att vid det skedda utropet må förbliva, samt erlägger icke heller rättighetens innehavare genast till auktionsför- rättaren vad för borgenären ur köpeskillingen brister, skall. egendomen ånyo utropas utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger köpeskillin- gen , då högre, skall sista utropet gälla. I annat fall står det första utropet, fast. Äro i borgenärsförteckningen upptagna flera sådana: rät- tigheter, skall vid egendomens utropande iakttagas det företräde, som på grund av inteckning eller tidigare upplåtelse tillkommer dem i förhållande till varandra, så att rättighet, som har företräde framför annan, skall vika först efter denna.

Beträffande förfarandet i övrigt gälla samma bestämmelser, - som hade förordnande om egendomens försäljning meddelats enligt 28 $ utsök- ningslagen; varvid dock bör iakttagas, att vad nämnda lag städgar be- träffande gäldenären skall tillämpas på fastighetens ägare.

Självfallet har vad 118 $ utsökningslagen stadgar därom, att rätts- ägarna äga överenskomma om andra grunder för försäljningen än som ovan omförmälts, motsvarande tillämpning å auktion, varom förördnats jämlikt denna lag. ;

Givet är, att därest deh, vilken fastigheten frånsäljes, saknar utmät- ningsbar tillgång till gäldande av de auktionskostnader, som ej täckas av köpeskillingen, det allmänna, i vars intresse försäljningen skett, bör vid- kännas dessa.

Stadgandena i denna paragraf har föranlett en mindre ändring i 23$ inteckningsförordningen.

32 $.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om, huru klagan föres mot beslut eller utslag i ärende eller mål, som i denna läg avses.

Klagan över underrätts slutliga utslag skall föras genom besvär. Detta rättsmedel har föreskrivits jämväli fråga om mål, som i 15 $ sägs, dels emedan detsamma synes bäst överensstämma med naturen av ifrå- gavarande mål och dels emedan härigenom ernås ett snabbare avgörande äv målen i högre instans.

På sätt i 25 $ städgas, kan domstol under rättegången meddela för- bud mot skogsavverkning och bortförande av stråfoder, varjämte domsto- len äger rätt att, när skäl därtill äro, återkalla sådant förbud. Beträffan- de fullföljd av talan mot sådant under rättegången meddelat beslut här det synts riktigast att tillämpa de i rättegångsbalken meddelade reglerna för fätt att fullfölja talan mot beslut i fråga om kvarstad, skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd.

34 $.

I denna: paragraf har meddelats en av förhållandena påkallad före- skrift om ersättning av allmänna medel åt personer, som av åklagare in- kallas såsom vittnen eller för att upplysningsvis höras i rnål, som avses i denna lag.

ÅN

Givet är, att den delägare i samfälld fast egendom, som förvärvat sin andel före ikraftträdandet av den föreslagna lagen, icke beträffande denna andel är underkastad den i 12. $ stadgade skyldighet att vara bosatt på fas- tigheten. I det fall att hågon delägare, som förvärvat sin andel efter sagda tidpunkt och således är pliktig att under den i 12 $ omförmälda tid vara bosatt på fastigheten, uraktlåter att fullgöra vad honom sålunda åligger och ej utvetkat tillstånd att det oaktat innehava sin andel i fastigheten;

kan dock tvekan råda, huruvida på följden skall bliva den, att fastigheten i dess helhet eller allenast de andelar, som förvärvats efter lagens ikraft- trädande, skola avyttras. För undanröjande av denna tveksamhet har i förevarande paragraf utsagts, att den omständigheten, att någon delägare förvärvat sin andel, innan lagen trädde i kraft, icke skall utgöra hinder för tillämpning på fastigheten i dess helhet av vad 18 $ stadgar. Att för så- dan delägare göra undantag från tillämpning av stadgandet i 18 $ har kommissionen funnit icke kunna äga rum. Ett dylikt undantag skulle näm- ligen, såsom lätt inses, i icke ringa mån äventyra det syfte, som är avsett att vinnas med stadgandet i 12 8.

38 $.

I fråga om bulvanskap, som stiftats före lagens ikraftträdande och vid nämnda tidpunkt alltjämt består, har kommissionen funnit billighets- skäl kräva, att straffansvar icke omedelbart inträder för kontrahenterna. I förevarande paragraf har därför meddelats den bestämmelse, att kon- trahenterna i ett dylikt bulvanskap skola hava en frist av sex månader för att upplösa bulvanskapet genom avyttrande av fastigheten eller annorle- des. Göra de detta, får talan ej anhängiggöras mot dem. Det kan dock tänkas, att svårigheter skola uppstå för kontrahenterna att inom den stad- gade fristen upplösa bulvanskapet. Någon som för rimligt pris vill för- värva fastigheten står måhända ej att finna. WVederbörande skulle i så fall ställas inför nödvändigheten att avyttra fastigheten till underpris vid risk att eljest drabbas av ansvar. Detta kan givetvis icke anses till- fredsställande. Kontrahenterna hava därför beretts möjlighet att hos Ko- nungens befallningshavande anhålla om förlängning av fristen. Befall- ningshavanden kan efter omständigheterna medgiva sådan under högst sex månader.

Har fastigheten avyttrats inom fristen, är det ingalunda säkert, att avyttringen kommer att leda till bulvanskapets definitiva upplösning. Det kan nämligen tänkas, att det fång, varigenom fastigheten avyttras, på grund av någon av säljaren icke beroende anledning icke blir beståndande. Då det i sådant fall givetvis vore mindre tillfredsställande, att kontrahent, som gjort allt vad rimligtvis kunnat av honom fordras för att upplösa bulvanskapet, det oaktat skulle dömas till ansvar, har i förevarande para- graf stadgats, att ansvar ej må ådömas den, beträffande vilken domsto-

Jen finner, att det ej berott av honom, att bulvanskapet icke blivit upplöst inom fristen.

39 $.

Givet är, att förslagets bestämmelser måste vika för vad i traktat med främmande makt redan kan vara överenskommet. I förevarande para- graf har därför, i överensstämmelse med vad för närvarande är stadgat i 1916 års lag, lämnats rätt för Konungen att medgiva undantag från la- gens tillämpning, då sådant föranledes av bestämmelse i traktat, ingån- gen med främmande makt före ikraftträdandet av 1916 års lag. I fråga om testamente till förmån för utlänning har sådan rätt ansetts böra till- komma Konungen, därest traktat, som slutits före den dag, då den nu fö- reslagna lagen träder i kraft, föranleder därtill.

NV

a SER TEE TISK Se OST aut

g

CER MIRO NL le jer, EVAKS sf

Känd 0

CL

Särskilda yttranden.

Särskilt yttrande av herrar JANSSON och OLSSON.

I fråga om 7 $ i föreliggande förslag vilja vi framhålla, att det en- ligt vår mening är onödigt strängt att, såsom i förslaget skett, föreskriva enahanda koncessionsgrunder för det fall, att ett svenskt bolag eller en svensk ekonomisk förening från annan dylik samfällighet förvärvar jord- bruksfastighet, som skola gälla, då ett bolag eller en ekonomisk förening vill vinna koncession å förvärv av jord från den verkligt jordbruksid- kande befolkningen. I förstnämnda fall är det fråga om jord, som redan kommit ur denna befolknings hand, och kan det förty ej sägas, att för- värvet direkt berör den befolkningsgrupp, som den föreslagna lagen är avsedd att skydda. Även enligt vår mening kan det likväl ej anses vara likgiltigt för det allmänna, vilket bolag eller vilken förening som äger en fastighet. Därest på en ort förut flera bolag besuttit fastigheter, kan fastigheternas övergång till ett av dessa eller till ett nytt bolag ofta med- föra påföljder av högst kännbar art för ortsbefolkningen. Det förvärvan- de bolaget, befriat från all konkurrens, erhåller ofta en tryckande makt- ställning i orten. Det torde därför även enligt vår mening vara av beho- vet påkallat, att dylika förvärv bliva underkastade viss kontroll från det allmännas sida, men torde denna böra inskränka sig till prövning, huru- vida från det allmännas sida hinder möter mot förvärvet. Är detta ej fallet, bör tillstånd icke kunna förvägras. Vi få på grund av det sålunda anförda hemställa om ett tillägg till första stycket i 7 $ av denna lydelse: ”Äro både överlåtare och förvärvare svenska bolag eller svenska eko- nomiska föreningar av beskaffenhet, som i 4 $ sägs, och är icke fråga om fastighet, som överlåtaren själv förvärvat i enlighet med 9 $ utan att hava erhållit tillstånd att behålla fastigheten, må tillstånd till för- värvet meddelas, såframt icke detsamma prövas ur det allmännas syn- punkt ej böra äga rum. ö

I 29 $ har kommissionen föreslagit, att böter, som ådömas enligt 26.8, ävensom genom försäljning av förbrutet virke eller stråfoder uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke och stråfoder, som undgått beslag, eller för stråfoder, som till fastigheten återförts, skola fördelas så, att tre fjärdedelar tillfalla kronan och en fjärdedel åklagaren. För vår del äro vi principiellt motståndare till att allmän åklagare tillerkännes bö- tesandel i mål, som han å tjänstens vägnar utför. Vi kunna ej anse det rik- tigt eller lämpligt, att åklagaren på sådant sätt göres ekonomiskt intresse- rad av målets utgång. Och för den stora allmänheten framstår det ofta som nedsättande för åklagarens ställning såsom statens representant, att andel i böter m. m. tillerkännes honom. Förnekas kan ej, att utförandet av sådana mål, som här är fråga om, understundom kan antagas komma att åsamka åklagaren åtskilliga kostnader. Men detta kan enligt vårt förmenande ingalunda föranleda därtill, att honom bör tillerkännas andet i utdömda böter m. m. De kostnader, som äro förenade med ett brottmåls anhängiggö- rande och utförande, böra nämligen drabba statsverket och gottgörelse härför till åklagaren sålunda utgå av allmänna medel. I anslutning till den "mening vi sålunda uttalat få vi hemställa, att förevarande paragraf måtte undergå den ändring, att utdömda böter m. m. förklaras skola till- falla kronan.

Särskilt yttrande av herrar JANSSON, OLSSON och WOHLIN.

I 21 $ av förslaget har kommissionen föreslagit, att det skall vara all- män åklagare obetaget att jämväl utan förordnande av Konungens befall- ningshavande anhängiggöra talan ifråga om bulvanskap. Detta kunna vi för vår del ej finna lämpligt. Enligt förslaget åligger det befallningsha- vanden att låta verkställa utredning i sådana mål, vilket synes förutsätta, att mål om bulvanskap i allmänhet, innan talan anhängiggöres, bliva före- mål för behandling hos befallningshavanden. Då dessa mål med all san- nolikhet torde bliva av både svårlöst och ömtålig beskaffenhet, synes det oss som om det lämpligaste hade varit att, i likhet med vad kommissionen föreslagit, då fråga är om talan enligt 14 $, allmän åklagare ej tillätes att anhängiggöra talan om bulvanskap med mindre befallningshavanden där- om förordnat. På grund av vad sålunda anförts, få vi för vår del hem- ställa om sådan ändring av 21 $, att andra stycket därav utgår.

Särskilt yttrande av herrar JOHANSSON, LINDHAGEN och PETTERSSON.

Under behandlingen av föreliggande lagförslag hava vi vid över- läggningen om och omröstningen angående 24—29 $$ ansett, att för- bud även mot bortförande av hus från fastighet, innan de lagliga for- merna för besittningen uppfyllts, bort inarbetas i förslaget. Enligt vårt förmenande är det skäl antaga, att det ej sällsynta missförhållandet, att efter köp hus bortföras från jordbruksegendomar, varigenom sådana jordbruks bestånd äventyras, icke kommer att upphöra med detta för- slags upphöjande till lag, därest icke därom särskilt stadgas.

Särskilt yttrande av herr LINDHAGEN.

Man kan icke säga, att jordfrågan på senare tider varit undanskymd i den allmänna uppmärksamheten. Efter någon tids glömska ha tvärtom dess olika detaljer på mångahanda sätt framförts i diskussionen och även underställts statsmaktens omtanke. Vad som däremot ännu icke åstad- kommits är ett samlat grepp på densamma i uppsåt att verkligen någon gång låta alla människor på ett behörigt sätt besitta jorden och därige- nom lägga även denna viktiga grund för ett fredstillstånd. Så länge in- tressenas spel om makten utan förmåga är normgivande för statsmak- tens omsorger, är de ledande partiernas politik i själva verket trots inbör- des javundskap dock ense därom, att ett sådant grepp som nyss sagts icke kan ifrågakomma.

Nödvändigheterna bliva dock till sist den tongivande statskonsten övermäktiga. När detta skede framstår såsom ofrånkomligt, inträffar också till sist någonting till gagn för det allmänna bästa, om än ej i allt- för stora mått så dock i åtskilligt, ibland till och med ganska avsevärt. Den mångfald kommissioner, som arbetat med skilda spörsmål, vilka di- rekt eller indirekt beröra jordfrågan, samt gjort detta planlöst utan ömse- sidig samverkan, hava i alla fall åtminstone de flesta merendels avkastat något litet framsteg, som avhjälpt eller mildrat ett uppenbart missförhål- lande.

Den största omfattning, i vilken jordfrågan sålunda tillåtits komma till behandling, avser frågan om bondebefolkningens och jordbruksjordens med tillbehör skyddande mot obehörigt besittningstagande av marken. På grund av den ekonomiska utvecklingen ha nödvändigheterna nämligen här framträtt så pockande, att skilda intressen, som i övrigt bekämpa varan- dra, här funnit sig gemensamt hotade och sålunda sammanflutit till en majoritet inom riksförsamlingen, som varit enig om att något borde åt-

Allmänna erinringar.

göras. Detta spörsmål är även kvantitativt det mest omfattande, då det här gäller praktiskt taget all jord och skog uti enskild besittning inom lan- det. Närmast besett berör denna sak med andra ord det s. k. storgods- väldet och dess menliga följder. Men därmed sammanhänger djupare be- grundat oupplösligt även många andra frågor av både andlig och ekono- misk innebörd.

Det är givet, att när en sådan ganska stor mångfald av viktiga ange- lägenheter skola i ett sammanhang övervägas, måste det vara fördelakti- gast både för dem, som syssla med utredningsarbetet, och för dem, som hava avgörandet i sin hand, att hela systemet med dess förutsättningar och slutsatser för tillfället framlägges på en gång med alla sina utgrenin- gar. Den första beredningen, som fick förenämnda stora fråga till be- handling, nämligen norrlandskommittén, framlade också slutresultatet av sitt uppdrag på en gång. Detta var en styrka hos detta betänkande. I alla fall förmådde icke ens detta betänkande att framdriva saken till sam- fällt avgörande av de olika angelägenheterna samtidigt, utan ämnena fin- go kämpas fram till ett avgörande vart för sig under mycken födslovånda. Själva takstolen på kommitténs byggnad, nämligen dess förslag om 'so- cial expropriation, har icke ens ännu, trots talrika förpostfäktningar, kommit till något utförande.

Efter det statsmaktens omtanke om norrlandsfrågan sålunda med åt- skillig dagtingan och kompromissande börjat taga gestalt i verkligheten, kunde man i längden icke heller motstå de nödvändigheter, som pockade på en liknande omtanke för det övriga riket. Den så kallade jordunder- sökningen tillsattes för detta ändamål. Den bestod endast av två och till sist tre ledamöter och hade att kämpa med svårigheter särskilt därför att regeringen föga intresserade sig för dess förseende med kansli. Denna beredning erhöll emellertid i uppdrag att först avgiva förslag för Värm- land. Den framkom därefter på order först med ett förslag till proviso- risk förbudslag och sedan med ett samlat förslag i de olika ämnena. Då beredningen stod i begrepp att begynna arbetet med de övriga delarna av det mellersta och södra riket, vartill förberedelser redan träffats, blev beredningen jämte en del andra kommittéer upplöst för att bespara kost- nader förnämligast till förmån för den år 1914 beslutade härordningen.

Sedan i följd av detta beslut den sociala jordfrågan för södra delar- na av riket ännu någon tid blivit missgynnad samt vanskligheterna inom dessa landamären fått tid på sig att växa till, blev det åter nödvändigt, trots allt, att återupptaga det avbrutna arbetet. På detta sätt tillkom jord-

kommissionen, som i stort fick enahanda instruktion, som givits jordun- dersökningen.

Säkerligen hade det varit en god sak, om även jordkommissionen kun- nat framkomma på en gång med sina betänkanden i de olika delarna av uppdraget. Så har emellertid hitintills icke skett och kan knappast hel- ler i fortsättningen vara att förvänta. Man får bereda sig på, att lag- förslag komma successivt att framläggas. En medverkande anledning där- till är väl att söka däri, att de trakter, som nu skola bliva föremål för uppmärksamhet, förete mångfaldigare förhållanden. I Norrland låg be- sittningen till jorden uppdelad efter tämligen enkla linjer och kontrahen- terna voro begränsade till huvudsakligen två kategorier, bolag och små- bönder: I övriga delar av riket åter tillkomma därjämte de stora jord- bruksgodsen av olika slag. Där äro ock de särskilda socknarna, som osökt framstå såsom lämpliga enheter för undersökningen, till antalet ofantligt många flera än inom norra delarna av riket. Redan av dessa anledningar kan arbetet ej gå så fort. |

Därtill kommer, att jordkommissionen av regeringarna organiserats i viss mån på annat sätt än norrlandskommittén och jordundersökningen. Man har lagt särskild vikt vid den juridiska beredningen och därför ska- pat en fyllig representation jämte sekretariat av rutinerade jurister, som skulle helst taga ledningen och utarbeta sina förslag, över vilka sedermera de sakkunnige, som skulle företräda kännedomen om livsförhållandena, efteråt bereddes tillfälle att yttra sig. Därigenom ha de juridiska be- täbkligheterna fått ett mycket stort inflytande på bekostnad säkerligen av realiteterna och den vidlyftiga diskussion, som här måste utkämpas mel- lan alla dessa i den högre juridikens många förhinder tränade medlem- marna, har icke kunnat annat än förhala frågorna och framtvinga deras särbehandling. Denna myckna juridik har också befunnits så mödosam, att kommissionen hitintills icke mindre än två gånger bytt ordförande och även den övriga tidigare representationen för den rena juridiken upp- givit gärdet och fått efterträdas av ny. Därtill har två av kommissio- nens civila medlemmar avgått på grund av bristande tid. Alla dessa om- byten hava icke heller varit ägnade att kunna påskynda arbetet och verka till koncentrering i förslagen.

Efter att tidigare hava avgivit en del smärre betänkanden i olika frå- gor kommer kommissionen nu med sitt första huvudbetänkande i en viss avdelning av uppdraget. Detta skall sedermera följas av andra successiva förslag. Då uppstår för en medlem inom kommissionen frågan, uti vilket

Jordfrågan

och kommis- sionens upp- drag.

betänkande han lämpligen bör framföra några allmänna och sammanfattan-

att dessa erinringar lämpligen ha sin plats i det första huvudbetänkandet.

Jordkommissionens uppdrag, ehuru avseende i första rummet meller- sta och södra delarna av riket, kommer på grund av förhållandena att i själva verket omfatta hela landet. Detta icke blott därför, att den anbe- fallda utredningen, ”huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål utöver vad för närvarande är stadgat bör på lagstiftnin- gens väg genomföras” innefattar ett återupptagande även av norrlandskom- mitténs och dess reservanters hittills obeaktade initiativ i detta avseende för de nordligare landsdelarna. Det framstår även såsom oavvisligt att, i den mån en lagstiftning för södra och mellersta Sverige kommer till stånd, sam- arbeta den med motsvarande norrländska lagstiftning till en för hela riket gällande författning och därvid på samma gång vidtaga de förändringar i norrlandslagstiftningen, som vunna erfarenheter och annan hänsyn på- kalla. Under sådana förhållanden är det uppenbarligen ännu mer av vikt, att man i detta lagarbete från början gör klart för sig, varthän det bör syftas, och överväger, vad som därav redan nu kan vinnas. Även de små stegen måste, om de ej skola bli villsamma eller fruktlösa, inpassas inom en vidare ram. Denna ram kan noga betänkt väl icke vara något annat än mänskligheten samt inom denna jämn viktsförhållandet mellan samhällena och individerna. |

Av dessa bevekelsegrunder har jag för min del vid början av kom- missionens arbete ifrågasatt, att detsamma "borde inledas med en sådan överblick samt avlämnade för ändamålet följande:

Promemoria angående jordfrågan och jordkommissionens uppdrag.

Utgångspunkter.

I. Jorden med dess rikedomar är: a) det materiella underlaget för allas ekonomiska existens, b) det yttersta materiella underlaget för allas personliga frihet, c) en andlig betingelse för människornas fullkomning till själslig och kroppslig hälsa, skönhet och harmoni.

II. Principiellt betydelsefullt är därför: a) att jorden blir tillgänglig för alla för fyllande av varje människas behov och ej lägges under död hand (jord åt alla),

b) att jorden följaktligen brukas endast för sina förnuftiga ändamål och fridlyses från de strider, för vilka den nu är den främsta tummelplatsen (ej jord- ocker),

c) att varje människa erhåller ett tryggt hem i gemenskap med naturen.

III. Nödvändigt för dagspolitiken på dess väg mot målet måste därför vara att reglera" a) förhållandet mellan jordbruk och industri eller frågan 1. om den ena eller andra näringens dominerande skall få bero av slumpen och den enskilda företagsamheten allenast eller om för industrien bör sättas någon gräns, så att den ej överflyglar folket, berövar det möjligheterna till ett naturenligt levnadssätt och skapar exi- stenser, som ständigt hotas av konjunkturer (jämför norrlandskommitténs betänkande sid. 383—389 samt 1918 års riksdagsbeslut om en kapitalran- soneringskommission) ; b) förhållandet mellan landsbygden och städerna eller frågan 1. "om städernas, särskilt storstädernas tillväxt skall få bero på slumpen och den enskilda företagsamheten eller 2. om för städernas, särskilt storstädernas, tillväxt bör sättas någon gräns, så att de ej överflygla folket, äventyra rasen genom sin onatur på många sätt samt hota en växande myckenhet människor med plötsliga utbrott av livsmedelsbrist, farsoter, trångboddhet, dyrtid och arbetslöshet (denna frå- ga sammanhänger delvis med spörsmålet a) 2. ovan) ; c) förhållandet mellan befolkningens tillväxt och landets resurser eller frågan 1. huruvida och till vilken gräns landet kan tillbörligt sörja för en växande befolknings behov av föda, kläder, bostad, värme och ljus samt 2. särskilt huru tillgång till jordbruk med byggnadsvirke, bränsle och ljus skall kunna tillförsäkras de nya barnskaror, som utgå ur jordbrukare- hemmen; d) förhållandet mellan de nationalekonomiska värdena och mänsklighetsvärdena eller frågan | 1. om den materiella nyttan, uttryckt i pengar efter marknadspris, är den vik- tigaste faktorn i den sociala frågan, såsom tidens statskonst merendels lär, eller 2. om personlighetens inre utveckling, uttryckt i andliga förmögenheter, som ej äro till salu, också äro värden att beakta vid de sociala spörsmålens be- grundande. i

N

Arbetsmetoder.

Viktigt, principiellt och praktiskt, är därför att en ledande tanke och ordnande hand lägges på jordfrågans många detaljer med vägledning av förenämnda utgångs- punkter och att sålunda bl. a.:

a) de historiska pendelrörelserna mellan individuell tygellöshet och samhällsbyrå--

+ Rörande dessa under III omnämnda ang elägenheter har år 1920 i anledning av motion

nr 184 i första kammaren avlåtits en riksdagsskrivelse; jämför motion nr 4 för 1920 i Stock- holms stadsfullmäktige.

b)

c)

kratiskt förtryck övergivas och i stället träder ett bemödande, att jordens sam- hällsvärden må tillfalla samhället, d. v. s. alla och arbetets löti den; som å jor-

den nedlägger möda och omtanke — eller med andra ord — samhället får sitt

och individen sitt; en samverkan i nödig omfattning kommer till stånd mellan de olika berednin- gar," som nu var för sig syssla med lösryckta bitar av jordfrågan såsom :

1. samhällsdomänernas jordfråga,

2. den enskilda jordbruksjordens jordfråga,

3. stats- och allmänningsskogarnas jordfråga,

4. den enskilda skogsvårdens jordfråga,

5. de speciella naturrikedomarnas — vattenfall, malmer, torvmossar — jord- frågans

6. fiskevattnens och flottledernas jordfråga,.

7. lapparnas och renbetets jordfråga,

8. kronans jorddonationers jordfråga,

9. städernas, industrisamhällenas, fiskelägenas m. fl. tättbyggda samhällens samt över huvud bostadsanskaffningens jordfråga, 10. . frågan om kredit för jordbruks- och bostadsändamål, 11. jordbeskattning genom dels ordinärt skattesystem och dels jordvärdeavgift;

samma sakliga synpunkter läggas på tillgodogörandet av samhällsdomäner som

på enskild jord;

xx

behoven påskyndas minst lika nitiskt som de militära omsorgerna och löne-

regleringarne;

vidlyftig utredning om de verkliga förhållandena företages ej i självklara sa- ker eller om problem, som redan tillräckligt diskuterats; den. statistik, som i alla fall tarvas, bör omfatta:

1. sifferstatistik (åberopar min enskilda mening om större jordägare m. m.);

2. omdömesstatistik (åberopar såsom vägledning norrlandskommitténs: och särskilt värmlandsutredningens frågeformulär i dess andra betänkande sid. 44—56) ; förenämnda samverkan, berörd under b), utsträckes även till vårt deltagande i lösningen av världssamhällets jordfråga, därvid under förhandlingarna om ett nationernas förbund eller eljest bör från svensk sida göras gällande (— jag föreslår skrivelse till regeringen från jordkommissionen —) : att

1. någon harmoni inom förbundet ej kan uppkomma utan att särskilt jord-

Uti jordundersökningens betänkande II del I sid. 9-—15 finnas biografier över trettiotvå

T

frågan, grundproblemet i det sociala spörsmålet, löses tillfredsställande och någorlunda likformigt inom varje medlem av förbundet;

2. kolonialländer ej få tillhöra vissa stater, utan böra dessa länders tillgång på jord vara tillgänglig för alla staters medborgare eller ock utränsoneras mellan alla nationer (jmf. Alb. Lindhagens riksdagsmotion år 1869 och särskilt motionärens anförande i andra kammaren: den sista svenska stor- maktsdrömmen, ett utvidgande på fredlig väg av svenska RES till- gång på jord);

3. sällsynta naturrikedomar, som aila behöva, såsom oljor och i viss mån kol

och mineralier m. m. må minst av allt tillhöra enskilda och ej heller sociali- seras för en viss stat utan böra internationaliseras.

Jordkommissionens speciella uppdrag.

Ur människomaterialets synpunkt, som är den viktigaste, uppdelar sig ämnet i en fråga om: a) lantarbetare, b) lägenhetsinnehavare, under vilken rubrik kommer stads- och industribefolknin- gens jord- och bostadsfråga, c) arrendatorer, inbegripet torpare med underavdelningarna :

1. arrendatorer likvärdiga med småbönder och

2. Övriga arrendatorer,

d) :småbönder eller enskilda jordägare, som sköta jorden själva med biträde av familj utan varaktigt anställda tjänare,

e) enskilda ägare av medelstora egendornar,

f) större jordägare, till vilken kategori ägare höra: :

1. godsägare med vanlig äganderätt till jorden, i vars skötsel de jämte famil- jen ej själva omedelbart deltaga,

2. fideikommissarier d. v. s. godsägare av enahanda slag, som besitta jorden under fideikommissrätt,

3. storbönder, som med vanlig äganderätt innehava sin jord, i vars skötsel de och familjen omedelbart taga del jämte flera anställda tjänare; ig) enskilda spekulanter såsom :

1. skogsspekulantér,

2. jordstyckningsspekulanter,

3. stadsbor, som lägga sig till med ”en egendom på landet” afitingen för eget angenämt bruk eller såsom kapitalplacering eller för att skaffa sig och fa- miljen livsmedel (detta särskilt kristidsföreteelse),

4. andra enskilda spekulanter; 'h) aktie- eller lottägare, sammanslutna med lagstiftningens tillstånd till bolag el- der ekonomiska förehingar, nämligen:

1. skogs- och trävarubolag eller föreningar,

2. jordstyckningsbolag eler föreningar,

3. jordbruksbolag eller föreningar,

4. andra bolag eller föreningar;

;) det allmänna — d. v. s. alla — representerade av I. staten, 2. kommun, 3. allmänna inrättningar, 4. ideella föreningar.

-IIL. Ur synpunkten av de åtgärder, som plägat mera allmänt tillitas eller åtminstone förordas, uppdelar sig uppdragets diskussionsfrågor på ungefär följande sätt: a) Den befintliga bondebefolkningens bevarande genom 1. förbud att förvärva jord utöver en viss storlek (romerska åkerlagarna, ryska kadettpartiets jordprogram, den senaste norska koncessionslagstift- ningen i vissa fall m. fl. exempel); 2. koncession för förvärv av fast egendom i form av: dels förbud för bolag, enskilda spekulanter och ekonomiska föreningar att förvärva jordbruksfastighet, där det ej för vissa fall tillåtes eller eljest undantag genom koncession medgives (norrlandslagstiftningen och norska koncessionslagstiftningen) ; dels rätt för andra enskilda personer och ideella föreningar att förvärva jordbruksfastighet, därest vid koncessionsprövning, föreskriven för vissa kategorier av dessa förvärv, undantag från rättigheten anses ej böra gö- ras (exempelvis norska koncessionslagstiftningen) ; 3. s. k. slutna bondegårdar, som bevaras i släkten efter vissa i författningarna bestämda grunder; 4. avskräckning från spekulationsköp genom sträng skogslagstiftning, åter- försäljningsförbud inom viss tid eller andra medel. b) Ökning av bondebefolkningen genom 1. återförvärvandet av jord, som frångått bondeståndet, medelst dels tvångsavlösning mot en mer eller mindre betungande jordlösen eller s. k. expropriation (feodalväsendets avlösning mångenstädes i Europa, norrlandskommittén jämte reservanter) ; dels tvångsavlösning väsentligen utan gottgörelse eller s. k. reduktion (Gustaf Wasa, Carl XI, franska och ryska revolutionerna ; jämför vissa kristidsförfattningar) ; dels bördsrätt vid försäljning av fastighet eller eljest (gammalt svenskt nu upphävt institut) eller annan företrädesrätt till förköp; 2. hemmansklyvning på. enskilt initiativ av gårdar med därför tillräckliga arealer (den svenska odlingens gamla kungsväg) ; 3: kolonisation genom det allmännas bemedling på dels allmän jord (det svenska nybyggesväsendet i skiftande foriner sedan uråldriga tider);

. dels enskild jord. — ofta den bästa och bästa belägna — medelst tvångs- avlösning genom social expropriation (norrlandskommittén jämte reser- vanter, i viss mån ock torpkommissionen) eller reduktion. -

c) Social arrendelagstiftning för jordbruk, som frångått bondeståndet, intill dess det återgått till detsamma (norrländska arrendelagen, finska torparrendelag- stiftningen).

d) Vankhävdslagstiftning:

1. för jord, som frångått bondeståndet och sålunda äges av korporation eller enskild person, vilken ej har jordbruket till yrke (norrländska uppsikts- lagen) ;

2. för jord, som äges av större, medelstora eller mindre jordbrukare, har även vanhävdslagstiftning vid olika tillfällen ifrågasatts (riksdagsskrivelse m,. m.).

e) Ägostyckningslagstiftning, som tillgodoser

dels att förefintligt jordbruk ej förminskas till obesutenhet och dels att jordbruk, som genom friköp eller kolonisation tillfaller bondestån- det, blir besutet (norrländska ägostycknings- och jordavsöndringsla- garna).

f) Skogslagstiftning i syfte att:

1. skogarna skötas rationellt (i Sverige finns endast återväxtlag för enskilda skogar — med undantag för skyddsskogar, planteringar av flygsandsfält, skogarne å Gottland och Öland samt lappmarkshemmanen och några an- dra spridda norrländska hemman, för vilket allt uthållig skogshushållning är påbjuden, vartill kommer särskild lagstiftning för skydd av ungskog i vissa trakter) ; bereda bondebefolkningen tillgång till husbehovsvirke eller stöd av salu- virke — utom med allmän skogslagstiftning — dessutom särskilt genom skogsallmänningar för län, härader, socknar och byalag genom: dels nyförvärv och lagstiftning (därom riksdagsskrivelse m, m.); dels förbud mot skifte av allmänningsskogar (norrlandskommittén); ' dels tvångssammanslagning av redan skiftade skogar (norrlandskommit-

tén) ; dels bestämmelser därom vid bortskänkning av kronoskogar till jordbru-

ken (avvittringsverket, riksdagsmotioner, norrlandskommittén m. m.);

3. tilldelad skog vid nya jordbruksbildningar bevaras och vårdas medelst all- 'männingssystem eller annorledes (norrlandskommittén) ;

4. lägenhetshavare och jordbrukare skyddas i sin skäliga rätt till virkesfång enligt avtal å annans mark (riksdagsmotioner).

g) Jordvärdereform eller den s. k. georgismen (utlandet mångenstädes, särskilt Danmark genom husmansrörelsen, svenska georgistiska organisationer, riks- dagsmotioner, kommunala framställningar, SKADA ere Or Aren m. m.).

h) Jordbruksdriftens omfattning:

1. 'småbruk -— på jord sönder splittr ad mellan berg och tegar eller ock i största utsträckning eller allenast i viss utsträckning på större sammanhängande odlingsfält, stördrift — bibehålles i möjligaste mån eller i viss mån på stora egendo- mar? Bör brukaren vara enskild person, stat eller kommun eller koopera- tiva företag av jordbruksarbetare (det senare står på föreningen Unions, demokratiska jordbrukareförbundets och de socialistiska partiernas program samt utexperimenteras nu exempelvis på Svartsjölandet) eller det ena eller andra efter omständigheterna? N N

1) Fideikommissen — bör utgångspunkten för lösningen vara: I. ätt jorden släppes ut i den allmänna marknaden utan vidare genom fidei- kommissrättens upphävande eller 2. att det band, som fideikommissbestämmelserna lägga på jordens fria ut- nyttjande utnyttjas för att på den lägga nya tidsenliga former för ett verk- "ligt fruktbart förfogande över jorden?

k) Lantarbetarefrågan: I. bättre bostäder, begränsning av arbetstiden, upphävande av tjänstehjonsstadgan, avlöningsvillkoren (natura eller kontant), befrämjandet av lönesystemets upphävande och en egen framtid för lant- arbetarne.

1) Städernas, industrisamhällenas, fiskelägenas med flera tättbebyggda samhällens

jordfråga.

1. koloniträdgårdarne pioniärer;

2. omvändling i trädgårdsstäder med låga hus målet;

3. hela befolkningen blir på detta sätt i viss mån jordbrukare;

4. tillräckligt med jord reserveras på respektive platser för dessa ändamål;

5. de enskildes bemödanden stödes av det allmännas omtanke även i övrigt (ordnandet av områdena, kredit, organisering av grovplöjning och anskaff- ning av gödningsmedel m. m.) :

m) Kreditväsendet: dess omvandling till något, som hjälper människorna i alla deras små företag och ej företrädesvis söker förtjänst på stora spekulations- företag — ett stort kapitel med många underavdelningar, en huvudpunkt i jordkommissionens uppgift.

n) En åy anda är dock det viktigaste:

1. en innehållets vägledning och ej företrädesvis en formernas tvångströja, skydd för det svaga och förbisedda, för minoritetssiffrorna mot majori- teten, saken före personer och partier, realdemokrati före formaldemokrati;

2. tjänstemannakårerna — inbegripet förtroendemännen i riksdag och re- gering — som av naturliga skäl under det gångna systemet genom fostran och miljö utbildats mera för att expediera frågorna än för att lösa dem, måste utbildas i en ny anda icke minst med hänsyn till jordfrågan. (Såsom ett bidrag härtill hänvisas till framställningen och yrkandena i re- servationen vid Värmlandsutredningens andra betänkande rörande funktio- narismen sid. 338—345 ävensom motioner bl. a. nr 289 i andra kammaren vid 1917 års riksdag rörande parlamentarismens kontroll på; sig själv);

3. först och sist hos individen — därtill kan jordkommissionen även för sin del bidraga genom humana, rättvisa och till grunden gående förslag.

ATEN

Under arbetets gång skall jag tillåta mig framlägga speciella promemorier i

den mån förenämnda olika ämnen komma under bedömande och anledning därtill yppas.”

Detaljerna i denna handling finner jag numera hava bort i ett och annat ytterligare utformas och fullständigas. Men i stort sett återger det nedskrivna fortfarande min uppfattning.

Inom kommissionen framhölls av en ledamot, att förenämnda fram- ställning vidgade ämnet 'synnerligen utöver vad som kunde vara kommis- sionens uppgift. Något beslut fattades emellertid icke, Men då med an- ledning av nämnda erinran något understöd för de mera vittgående pro- grampunkterna ej förspordes, blevo de senare säkerligen i och med det- samma lagda till handlingarna, såsom det brukar uttryckas. Det kan där- för knappast vara för tidigt att vid detta betänkande framföra dem i for- men av en reservation.

Av ”utgångspunkterna” torde de två första med dess allmänna mänsk- liga önskemål knappast kunna väcka någon gensaga. De innefattas up- penbarligen i människornas gemensamma söndagsprogram. Felet är emel- iertid, att våra intressen förhindra oss att i dylika samvetsfrågor tillägna oss viljan till det goda. Det är därför sådana vägledningar förvägras säte och stämma i det politiska livet under den ruinerande kampen mellan intressena om makten utan förmåga. Därför tillåtes det icke heller gärna, att de förlösande orden få komma till uttryck uti ett kommittébetänkande.

Vad däremot bör vara tillåtet att begära, är att sådana huvudfrågor såsom förhållandet mellan jordbruk och industri, mellan landsbygden och städerna, mellan befolkningens tillväxt och landets resurser samt mellan de; nationalekonomiska ; värdena och mänsklighetsvärdena komma under övervägande. Detta i all synnerhet i ett betänkande om jordfrågans lös- ning. Utan en föresats att: gå till botten med dessa spörsmål måste syss- landet med jordfrågorna i det stora hela bli en sådd på hälleberget. Man kan icke skapa fruktsamhet mitt under den förstörelse i stort, som dylika motsatsförhållanden dagligen åstadkomma. Särskilt i dessa dagar för den svenska industriens sammanstörtande i följd av konjunkturernas växlingar, bör omsider insikten börja vakna om fåfängligheten av den vidlyftiga, till minnenas värld överflyttade emigrationsutredningens förhoppningar om industrien såsom det stora framtidshoppet för en växande svensk befolk- ning. Dessa i promemorians tredje utgångspunkt berörda spörsmål lysa dagligen vägledande såsom fjälltoppar över vår vandring. Men ändå giva vi icke akt på desamma utan föredraga att gå vilse i skuggorna.

För att lyckas i jordfrågans lösning någorlunda inom' vårt land får icke heller förbises ämnets sammanhang med världssamhällets jordfråga. Det förefaller mig, som om de punkter i promemorian, som i största all-

mänhet beröra denna avdelning, blivit redan genom någon tyst överens- kommelse avförda från kommissionens dagordning. Detta kan enligt min uppfattning icke vara välbetänkt. Då svenska staten nu bundit sig att vara med i en ansats till internationell organisation av staterna, ligger det så mycket mera till hands, att även där bevaka våra egna och allas an- gelägenheter på samma gång. Man må icke föreställa sig, att vi äro för små för att tillåta oss några utsikter. En riktig tanke är en stormakt var- helst den befinner sig och dess sak kan med framgång kämpas igenom utan några som helst beväpnade härskaror, blott man troget slår vakt om- kring densamma.

Med denna erinran sammanhänger möjligheterna att anskaffa jord för svenska medborgare även i främmande länder. Promemorian hänvisar till det försök, som år 1869 gjordes i riksdagen för att vinna anslutning till ett dylikt verk. Det kan icke vara tillfredsställande, att svenska emigranter tillförsäkras skydd från svenska statsmakten endast vid emigrantvärvning och överresa på de stora haven till främmande kolonisationsområden. Även efter ankomsten till dessa bör den svenska styrelsen, såsom 1869 års mo- tionär framhöll, ägna sina barn någon omtanke och vägledning i uppsö- kandet av de nya boplatserna. Med denna strävan kan också förenas ett bemödande att samla sådana kolonister till samfälld bosättning på ett sammanhängande område utan förfång för andra, men till båtnad för dem och till äventyrs även för det gamla fäderneslandet. I en inlaga av jord- brukaren Olof Dahlqvist och borgmästaren Carl Lindhagen till regerin- gen i slutet av november 1921 påmindes om denna angelägenhet med an- ledning av ifrågasatt svensk kolonisation i Mexiko:

Vad slutligen angår det i promemorian berörda kapitlet om' en ny anda, som betecknas såsom det viktigaste, kan ej nog erinras om betydel sen av detsamma. Utan att den anda, som där skildras, genomsyrar åtgö- randena i stort såväl som smått, blir säkerligen arbetet i längden en gan- ska fåfäng möda.

I detta liksom i övriga förut berörda hänseenden kan enligt min mening någon väsentlig erinran ej riktas mot det av kommissionen nu framlagda lagförslaget, vilket ej utgiver sig för att vara något annat eller mera än vad det är. Herr Wohlin har emellertid till kommissionens protokoll antecknat: ”Med anledning av kommissionens behandling av det förevarande ärendet om åtgärder för den självägande j ordbruksbefolk- ningéns bevarande, vilken behandling inskränkt sig till framläggande av ett lagförslag av i själva verket sekundär betydelse, förbehåller jag mig, att

i mitt särskilda yttrande få framställa vissa erinringar av principiell na- tur mot det sätt, varpå kommissionen fattat sitt uppdrag rörande förelig- gande ämne.” Därmed lärer åsyftas vad vid flera föregående tillfällen från samma ledamot framhållits, nämligen att huvudfrågan vore att till- godose bondeklassen ekonomiskt genom en lämplig närings- och han- delspolitik, så att den finner med sin fördel förenligt behålla sin jord- egendom, vartill borde komma ett målmedvetet upplysnings- och väckelse- arbete i jordbruksfrågor för motarbetandet av de psykologiska orsakerna till böndernas jordförsäljningar.

Även med en sådan uppfattning måste väl det nu framlagda lagför- slaget kunna sägas vara av primär beskaffenhet. Det är nämligen av vikt förefaller det, att det finnes någon bondeklass kvar, som kan komma i åt- njutande av den självövervinnelse, som den borde bibringas med tiden, men ostridigt ännu icke kunnat tillägna sig. Därför har ju också kom- missionen varit enig om, att ett lagförslag av ifrågavarande beskaffen- het borde framläggas. Det har icke heller inom kommissionen väckts nå- got förslag i de antydda avseendena. Man vet således icke, hur kommis- sionen skulle ställt sig därutinnan.

Däremot kan givetvis ingen förneka, att människosläktets fullkom- ning med att tillägna sig en god vilja står på ett högre plan än ifrå- gavarande lagförslag, vilket ju icke gjort anspråk på att vara annat än ett uttryck för samtidens nödvändigheter. Det är emellertid en fråga, huvu- vida icke ett bondeklassens fullkomnande ensamt för sig i antydda, till på köpet enbart ekonomiska syfte undandrager sig allt förverkligande utan måste nöja sig endast med åtgärder av sekundär eller förgänglig bety- delse. De verkligt ljusa tiderna äro nog till endast för alla människor och varje försök att intressera sig endast för vissa intressen utan att lika myc- ket nitälska för alla andra berättigade intressen äro säkerligen dömda att misslyckas. Detta är skillnaden mellan parti- eller intressepolitik och sam- vetspolitik. Problemet ”alla” kommer enligt min förvissning i sikte först med att ämnet upptages i den omfattning, som antytts i de fyra punkterna under tredje avdelningen samt i avdelningen om en ny anda uti förenämn- da promemoria.

Norrlandskommittén betonade, att större insikter och livligare intresse för jordbruk och boskapsskötsel vore utan tvivel i hög grad ägnat att stödja jordbruket och den jordbrukande befolkningen. Det huvudsakliga arbetet måste utföras av allmogen själv. Statens åtgärder härutinnan lik- som i så många andra avseenden försloge ej långt, därest de ej möttes av

Lidandeis väg. Bilder ur lagförslagets förhistoria.

1001—1906.

en kraftig självverksamhet från befolkningens sida. Detta var också norr- landskommitténs sista ord.

Ur dessa synpunkter är ifrågavarande lagförslags förhistoria läro- rik. Det är lidandets väg, en gripande bild av, huru formerna och intres- sena tillåtas att hänsynslöst åsidosätta innehållet även uti statsmaktens åt- göranden.

Avsikten med det nu framlagda förslaget liksom med dess motsvarig- heter de sistförflutna tiderna och enskilda ansatser dessförinnan har va- rit att rädda så många bondgårdar som möjligt med jord och skog från bolagsförvärv. Redan andra kammaren behjärtade år 1901 på sina samtliga ledamöters inom lagutskottet förslag detta innehåll. Med den överväldigande majoriteten av 192 röster mot 36 antog kamma- ren en provisorisk lagstiftning, som förbjöd bolagsförvärven i norra delen av riket, Det låg glans över ett sådant andrakammarbeslut, som fattades utan prejudikat, utan regeringsproposition, utan kommittébe- tänkande, utan juristernas tillstånd. Första kammaren åter sörjde för att innehållet föröddes tillsvidare, men var med på en hemställan till fegerin- gen. Förlåtligt var, att man ej då förmådde eller ansåg behövligt lag- stifta även emot enskilda spekulanters förvärv, vartill i 1901 års motion även gjorts i viss mån ett försök.

Norrlandskommittén tillsattes omedelbart efter riksdagens slut I90I under jordbruksminister Odelbergs intresserade ledning. Dess första åt- gärd var självfallet att hos regeringen begära ett provisoriskt förbud för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom å landet inom de norra delarna av riket, därest ej Konungen för visst fall lämnade till- stånd. Ett kort lagförslag framlades, vilket dock upptog undantag för tomt och annat dylikt område. Förslaget, som avlämnades med skrivelse den 28 november 1901, skulle gälla tills vidare intill den 1 september 1905. Ehuru enskilda spekulanters förvärv ej voro närmelsevis så hotande som bolagens, ansåg emellertid jag för min del, att även dessa förvärv borde redan då på något provisoriskt sätt hämmas och föreslog för ändamålet tillika följande:

”Lag angående inskränkning i vissa fall av äganderätten till hemman, som för- värvas för skogsbruk. ;

Var och en, som efter den 1 december 1901 annorledes än genom arv eller gifto- rätt förvärvat hemman eller därifrån avsöndrad skogsmark inom Norrbottens, Väs- terbottens, Västernorrlands, Jämtlands eller Gävleborgs län eller inom Nedan-Siljans,

Qvan-Siljans' och Västerdalarnas fögderier eller Envikens och Svärdsjö socknar av Falw fögderi av Kopparbergs län, skall, där han ej själv å fastigheten har sitt bo och hemvist, vara särskilt underkastad alla de inskränkningar i äganderätten till derisam- ma, vilka enligt blivande lagstiftning prövas nödiga för att fullt tillgodose angelä- genheten av att vidmakthålla och stärka den jordbrukande befolkningens ställning in- om nämnda landsdelar.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej i det fall, att egendom förvärvats från bo- lag eller förening för ekonomisk verksamhet och ej heller när fråga är allenast om tomt, upplagsplats eller annat dylikt område.

Denna lag skall gälla tills vidare och intill den I september 1905.”

Kommittén beslöt att för det dåvarande ”icke göra detta förslag till föremål för någon överläggning”. Detta av de förklarliga skälen, att det- samma icke var överhängande nödvändigt och även svårare att lotsa fram genom det ofantliga motståndet. Redan detta förslag utgick emellertid från förvissningen, att lagstiftningen mot enskildas obehöriga jordbruks- innehav kunde byggas ej på förvärvet utan endast på besittningen samt att bosättningen därvid måste bliva det vägledande momentet. Det är ju bruket av egendomen, som är det avgörande. Dettas beskaffenhet kan vid bolagsförvärv bedömas redan vid förvärvet, vid enskildas förvärv åter först med bosättningen.

Då man på högsta ort ej låtsades om norrlandskommitténs hemstäl- lan, interpellerades år 1902 i andra kammaren. Regeringen (statsminister von Otter och justitieminister Hammarskjöld) avvisade förslaget under förklaring, att ingenting komme att åtgöras. I en replik yttrades, att ”från verkliga norrlandsvänner, som sett sakerna på nära håll, möter man städse det talet, att alla strävanden äro hopplösa, därför att man ej kan påräkna något intresse för dessa frågor hos landets regering, på vilken ansvaret dock: vilar”. Och det tillfogades såsom slutreplik : ”Men ändå, inga pen- ningar, ingen regering, ingen makt i världen skall kunna förhindra, att land skall byggas med lag, som framsprungit av kärlek till folket och icke av juristeri.” Icke kunde talaren då ana, att det senare skulle oupplösligt följa detta lagstiftningsarbete och försvåra detsamma.

Påföljande år 1903 väcktes en massmotion i andra kammaren med hemställan, att riksdagen ville antaga kommitténs provisoriska förbuds- lag. Förslaget bifölls i andra kammaren med 131 röster mot 67, vilka se- nare tillföllo ett avslagsyrkande, framfört och försvarat med största ener- gi av lektor Waldenström. Första kammaren biföll icke motionen och si- syfusstenen rullade ner igen. é

1907—1018.

Äret 1904 gick och nästföljande år inlöpte, fortfarande under fåfäng väntan. Under tiden hade norrlandskommittén avgivit sitt slutliga betän- kande, innefattande bl. a. en förbudslag. Tillika hade den s. k. daladepu- tationen, bestående av utsedda ombud från tolv socknar i övre Dalarna, uppvaktat regeringen med anhållan om omedelbar förbudslagstiftning, provisorisk eller definitiv. Då fortfarande ingenting avhördes, interpel- lerades år 1905 i andra kammaren. Regeringen (statsminister Ramstedt) svarade avböjande i matta och likgiltiga ordalag under hänvisning till på- gående granskning i ämbetsverken. Interpellanten yttrade häremot bl. a.:

”Det är för dem, som äro intresserade av denna sak,sverkligen ett lidande att tänka, huru dag för dag, år för år, det ena hemmanet efter det andra faller bort och går in i bolagsväldet. Det är ett lidande att veta, att man gentemot detta icke har nå- got annat att sätta än sin svaga röst. Jag tycker, att det är så underligt, att en rege- ring, som har hela ansvaret och alla maktmedel, icke vill lägga hela sin själ i att göra något stort för folket i detta hänseende. Varför gör den icke det? Jag förstår det verkligen icke.”

> Slutligen år 1906 hade utlåtandena från verken inkommit och saken kunde icke längre förhalas. Regeringen (statsminister Staaff) framlade i huvudsak norrlandskommitténs definitiva förslag och efter långa debat- ter antogs det av riksdagens båda kamrar.

Under tiden 1901—1906 hade således formerna och intressena på det svåraste fått opåtalt skada innehållet. Ytterligare talrika bondgårdar och ekonomiska resurser hade gått en fri jordbrukarbefolkning ur händerna.

Omedelbart därefter eller år 1907 började kampen att bland annat rädda bondejorden i södra och mellersta Sverige samt utskogarna i Norr- land från bolagsförvärven samt bondejorden i hela riket från de enskilda spekulanternas förvärv. Huvuddragen därav återfinnas angivna i jord- kommissionens historik.” Härunder antog andra kammaren år 1909 utan debatt en av lagutskottet föreslagen provisorisk förbudslag för Värm- land. Första kammaren vägrade. Således ett nytt fåfängt försök till ett förutseende. År 1912 utsträcktes norrländska förbudslagen efter sam- manjämkning mellan kamrarna till allenast de förut undantagna socknar- na i Hälsingland. Gästrikland lämnades däremot enligt första kamma- rens önskan fortfarande fritt för exploatering av bondejord.

+ Såvitt rörer enskilda spekulanters förvärv återfinnes en än utförligare skildring i min till jordkommissionens betänkande den 28 januari 1920 fogade reservation med förslag till lag mot dylika förvärv. Förslaget framfördes även samma år som motion i första kammaren nr 135).

Slutligen ' beslöt regeringen den 30 december 1912 (statsminister Staaff och justitieminister Sandström) tillsätta den ovan förut berörda jordundersökningen för att överväga åtgärder för mellersta och södra de- larna av riket, motsvarande norrlandslagstiftningen. På regeringens or- der avgav undersökningen först ett förslag till provisorisk förbudslag för Värmland. Men regeringen (densamma som vid jordundersökningens tillsättande) vågade icke framlägga saken av fruktan för avslag i första kammaren. Därefter ansågs den sociala jordfrågan så oviktig, att jord- undersökningen, efter det den avgivit sitt slutliga betänkande om Värm- land, blev liksom en del andra kommittéer i januari 1916 av regeringen (statsminister Hammarskjöld) upplöst för att vinna någon skärv till 1914 års härordning.

År 1017, på förslag av regeringen (statsminister Hammarskjöld och justitieminister Hasselrot), blev emellertid på grundvalen av jordunder- sökningens betänkande den norrländska förbudslagen utsträckt till Värm- land. Detta var således åtta, säger åtta, år sedan andra kammaren därom fattade beslut. Först i slutet av år 1918 upptogs hela saken ånyo, såsom nedan närmare sägs, bland aktualiteterna för dagen.

Från 1907 till 1919 hade således i stort sett juridiken och bolagsin- tressena oavlåtligt segrat över själva saken. En mängd bondgårdar i Värm- land och det övriga landet hade utan rimliga skäl ytterligare fått skatta åt förgängelsen, trots att till och med statsmakterna uttryckligen ansett, att så icke borde få ske.

Påminnelser hade emellertid icke saknats. Bland annat beslöt andra kammaren åren 1917 och 1918, att frågan borde återupptagas. Slutligen den 29 november 1918 beslöts detta av regeringen (statsminister Edén och justitieminister Löfgren) och den 10 januari 1919 utsågs jordkommissio- nen att fullfölja det avbrutna arbetet.

Redan vid kommissionens första sammanträde den 3 februari 1919 väcktes förslag om och beslöts att omedelbart upptaga till behandling bland annat frågan att provisoriskt utsträcka tillämpningen av norrländska för- budslagen till det övriga riket. Uti protokollet för den 4 i samma må- nad heter det, att inom kommissionen uttalats önskvärdheten av, att nämnda lag utsträcktes att gälla dels gentemot vissa kategorier av enskil- da egendomsspekulanter och dels i södra och mellersta Sverige. Därför beslöts att tillsätta en subkommitté att utarbeta förslag till provisorisk lag om sådan utsträckning av förbudslagen. Enligt protokollet. för den 14 nämnda månad diskuterades sistberörda fråga. Med sex röster mot tre

I9I9,:

— de senare avgivna av hrr Albin Hansson, Johansson och Lindhagen — avslogs att då upptaga frågan om dylikt förbud mot enskilda skogsspe- kulanter. Därefter uppdrogs enhälligt åt sekreteraren att med ledning av diskussionen uppgöra preliminärt förslag i ämnet, i vad angår bolag och föreningar. Uti protokollet för den 20 i sagda februari är antecknat, att sekreteraren föredrog frågan om utsträckning till mellersta och södra Sverige av den norrländska förbudslagen. Med åtta röster mot en — den senare avgiven av hr Lindhagen — beslöts, att ”då tiden icke medgåve utarbetandet av ett tillfredsställande förslag i sådan tid, att det skulle kunna hinna framläggas för pågående riksdag, låta frågan om nämnda lags utsträckning till mellersta och södra Sverige för det dåvarande för- falla”. ; oo Juridiken vann sålunda även här en glänsande seger över behovet. Ja till och med tanken på en provisorisk förbudslag för bolag, vilken kun- nat åstadkommas och längre fram tack vare nödvändigheterna även åstad- koms allenast genom ett penndrag uti den för de nordligare delarna av ri- ket redan antagna lagen, lämnades utan avseende.

Då kommissionen härefter den 7 mars 1919 ingick till. regeringen med en framställning i ett annat ämne, ansåg jag mig nödsakad framföra bland annat en hemställan om proposition till årets riksdag för två for- mulerade lagförsläg , avseende det ena. norrländska | förbudslagens | ut- sträckning till övriga delar av riket med undantag för lagens 3 8 och det andra förbud i vissa fall för enskild person att förvärva fast egendom. Det sistnämnda förslaget, som omfattade hela riket, var också byggt på besittning och bosättning såsom i huvudsak det avgörande beviset för behörigt förvärv.

Vid intetdera av dessa förslag fästes i departementet och regeringen något avseende. Till och med bolagsförvärven fingo opåtalt fortgå utan att på högre ort insikten och tiden räckte till för något lidande över ett så- dant förhållande. |

Den 22 maj 1919 föreslogs inom kommissionen av mig, att en provi- sorisk förbudslag för bolag och spekulanter måtte av kommissionen utar- betas snarast möjligt, så att proposition i ämnet kunde förväntas bliva avlämnad åtminstone till den kommande urtima riksdagen. Över denna hemställan finnes i kommissionens protokoll ej någon annan anteckning än att den blivit gjord.

Fiden gick och förtrustningen av den svenska jorden pågick. Här- under sysslade kommissionen med åtskilliga saker, vilket icke heller kunde

undvikas bland annat därför att utredningen måste på förhand och i ett sammanhang planläggas. Samtidigt fortsatte den speciella juridiska sak- kunskapen under många bekymmer med formuleringen av ett lagförslag om koncession för förvärv av fast egendom. Svårigheterna tycktes hopa sig. Deras grund låg däri, att man beträffande det svåra kapitlet om en- skildes fång ville bygga lagstiftningen väsentligen på en granskning av förvärvet och icke på besittningen. Den senare utvägen ansågs alltför otillfredsställande ur den juridiska rättens synpunkt. Sedan förste ordfö- randen i slutet på året avgått, ansåg regeringen (justitieminister Löfgren och konsultativa statsrådet Undén stodo inom regeringen för detta ären- de) förmodligen felet ligga däri, att juridiken var för litet representerad i kommissionen. Därför förstärktes denna sakkunskap ytterligare. Tre framstående jurister, därav två ledamöter och en sekreterare, arbetade nu med möda på den vanskliga uppgiften att åstadkomma ett lagförslag, byggt på juridik och icke på livet, ett förslag, som tillfredsställde det formella svenska rättsväsendet och ämbetsmannaklassen och i synnerhet det alltid obegripligt fruktade lagrådet. Det ena utkastet efter det andra såg da- gen, men de befunnos icke tillräckligt antagliga.

Efter nära ett års fruktlöst bemödande nalkades nä en ny riksdags- session året 1920. Något måste då påtagligen göras. Då man ännu icke lyckats utarbeta något antagligt förslag till koncessionslag för enskilda spekulanter, ansåg man sig böra åtnöjas med att föreslå något åtminstone om bolagsförvärven i södra och mellersta Sverige. Emellertid var det klart, att den definitiva lagen borde omfatta, trots allt, både bolag och enskilda, och därför gavs det nu framlagda förslaget om koncessionslag för bolag och föreningar karaktären äv en provisorisk lagstiftning. Det skattades således omsider åt behovet av ett provisorium åtminstone i detta fall, om det än kom allt för sent. Å andra sidan ansåg man sig böra giva förslaget en försmak av den kommande definitiva lagstiftningen. Därför åtnöjde sig förslaget icke med det enklare greppet, som för vissa landsdelar redan följts och för de övriga upprepade gånger föreslagits, nämligen att helt enkelt utsträcka den norrländska förbudslagen proviso- riskt i avbidan på den definitiva lagstiftningen. Förslaget utsmyckades med ett och annat samt beredde desutom genom vagare formulering stör- re utrymme för bolagsförvärv. Det blev i själva verket vad norrmännen kallar ”midlertidig” lag på vägen till den vidlyftiga slutliga byggnaden. Detta förslag överlämnades den 28 januari 1920 av kommissionen till re- geringen.

1920.

Vid betänkandet fogades av mig ett särskilt yttrande. I detta yr- kades, att den provisoriska förbudslagen för bolag och förening måtte få den antydda formen av en utsträckning allenast av norrlandslagen till de avsedda trakterna med undantag för dess 3 $. Vidare påyrkades proviso- riskt upphävande av 3 $ i norrlandslagen, så att även enligt denna icke blott stödskog utan ock utskog skyddades under betänketiden mot bolags- förvärv.

Slutligen framlades av mig ett förslag till förbud i vissa fall för en- skilda att besitta fast egendom. Den juridiska beredningen hade efter årslångt bemödande ej gått i land med sin uppgift på grund av den omöj- liga utgångspunkt, som valts. Det syntes mig då nödvändigt att åtmin- stone från annat håll inom kommittén framfördes ett förslag, byggt på besittningen. Det måste med historik och motioner utarbetas på några få dagar och hade kanske därför luckor eller ojämnheter. ' Men det inne- höll i alla fall konturer till en definitiv lagstiftning, som riktade sig mot spekulationsbesittning, kumulationsbesittning och bulvanbesittning, de tre former av olämplig besittning, om vilka diskussionen inom kommissionen rört sig. Till detsamma anslöto sig i huvudsak hr Wohlin med vissa för- behåll samt hrr Albin Hansson och Johansson.

Emellertid framstod det även för kommissionens majoritet. som ett ganska stort spektakel, om ingenting omedelbart bleve åtgjort mot åtmin- stone sådana enskilda jordspekulanter, vilka voro bulvaner för någon, som enligt gällande lag icke fick förvärva fastighet. Juristberedningen fram- Jade därför kort efteråt ett utkast därtill, och detta hade man nu byggt på besittningen såsom det enda möjliga. Den 9 mars 1920 avlät kommissio- nen ett förslag till lag om åtgärder till upphävande av bulvanförhållande i fråga om fastighet. Det nämndes ej något i motiven om 'önskvärdheten, att förslaget framkom för sittande riksdag, men kommissionen såg natur- ligtvis detta gärna. Hrr Wohlin, Albin Hansson och Johansson anteck- nade, att om det i reservation till januaribetänkandet framlagda försla- get om förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom ef- ter nödig omarbetning komme att föreläggas årets riksdag och av riksda- gén antagas, bleve kommissionens förslag om bulvanförhållande obehöv- ligt. Hr Lindhagen framhöll nyttan av att på en gång stifta en lag om samtliga enskilda spekulanters skadliga fastighetsförvärv samt trodde dess- utom, att förslaget så som det formulerats; sannolikt bleve verkningslöst i det övervägande antalet fall. i 4

Det blev snart underkunnigt, att regeringen ej ämnade framlägga nå-

got av kommissionens förslag för riksdagen. Man kunde icke heller för- undra sig däröver. Sent voro förslagen inkomna. Osammanhängande och defekta voro de också. Mera anmärkningsvärt var, att ingen vederböran- de ens intresserade sig för en provisorisk utsträckning av det norrländ- ska förvärvsförbudet för bolag såsom yrkats i reservationen för att hejda dessas förvärv. Den svenska jorden hade emellertid då lika litet som för- ut eller efteråt någon taleman i regeringen.

De i reservationen framlagda tre lagförslagen underställdes motions- vis även 1920 års riksdag. Motionen avstyrktes i alla sina tre delar av lagutskottet, därför att frågan var förelagd regeringen, som icke hunnit avsluta prövningen. Denna hemställan bifölls ljudlöst i andra kammaren. I den första voterade man åtminstone på rak arm om förslaget att utsträc- ka norrlandslagen till det övriga riket och samlade där detta förslag 29 röster, avgivna av en del liberaler, socialdemokrater och bondeförbundare. Häremot stodo 77 röster, som tillföllo utskottets hemställan.

Vid samma riksdags början hade justitieministern interpellerats i första kammaren, om man kunde till pågående riksdag motse något lag- förslag, som kompletterade 1906 års förbudslag samt hindrade bulvanköp och enskilda skogsspekulanters förvärv. Statsrådet kunde ej lämna någon större förhoppning om att det begärda skulle medhinnas. Mot slutet av riksdagen interpellerades statsministern i första kammaren, om det icke Keller till denna riksdag kunde förväntas någon proposition om åtminsto- ne provisorisk lagstiftning för skyddande av bondejorden mot övergång i främmande händer eller ens till förhindrande av bolagens konstant fort- gående och varaktigt förblivande jordförvärv. Det frågades även vad i sådan händelse kunde vara anledningen till detta vidhållande av gamla styrelsesätt i denna fråga. |

I riksdagens sista timme — det var sista diskussionsämnet — svarade statsministern, att kommissionens mångskiftande förslag varit ute på re- misser hos olika myndigheter, sist hos lagrådet, vars utlåtande inkom den 21 maj. Regeringen hade haft saken under allvarligt övervägande. De skilda förslagen från jordkommissionen hade emellertid synts förutsätta ytterligare utredning och hade desamma därför jämte lagrådets utlåtan- de återsänts till jordkommissionen. Det var statsministerns förhoppning, att ärendet ”i väl förberett skick” skulle kunna behandlas: vid 1921 års riksdag. :

0 Justitieministern Undén framhöll sammå synpunkter och erinrade, att för kort tid stått till buds. Den svaga punkten, nämligen underlåtenheten

att provisoriskt utsträcka det norrländska och värmländska förvärvsförbu- det för bolag till det övriga riket för viss tid, bemöttes därmed, att det skulle bliva föga effektivt i följd av lagens kringgående genom bulvåaner. Ministern kände tydligen icke, att detta kringgående varit obetydligt i jäni- förelse med den utsträckning, som lössläppta bolagsförvärv skulle tagit, och icke heller att en bulvanlagstiftning alltid tänkts skola få retroaktiv verkan genom att upplösa även tidigare bulvanförhållanden.

Interpellanten erinrade, att i det politiska livet var och en är så sitt eget närmast, att vi icke hade personlig känsla för den reälitet; om vilken det vore fråga. ”Ty annars skulle man i det sista anförandet åtminstone förnummit en undertryckt kvidan över det faktum, att tills nästa riksdag hinner fatta beslut, lägges den ena landsändan efter den andra under bo- lagsvälde på bekostnad av friheten i norden.”

I den natten fick således det mänskliga icke heller någonting. Skul- den låg, enligt mitt förmenande, på flera händer. Hos de senaste liberala och socialistiska regeringarna icke minst därför, att de i olikhet med den konservativa regering, som tillsatte nörrlandskommittén, satt sin största lit i jordfrågans lösning till ämbetsmannajuridiken.

Under intrycket måhända av misslyckandet och även hopplösheten att på den intagna ställningen få fram ett rimligt förslag avgick redän i april 1920 kommissionens speciella juridiska-beredning, bestående av två ledamö- ter och sekreteraren. Regeringen (justitieminister Undén) fullföljde sitt system med än större bestämdhet samt utsåg i stället en ny juridisk be- redning på tre personer, nämligen kommissionens tredje ordförande, en ledamot dessutom och en ny sekreterare. ;

De tre nya rättskunnige, som sålunda skulle övertaga ledhingen, måste till en början sätta sig in i de för dem nya frågorna. Därefter skuHe de söka en lösning omsider av koncessionslagen för enskilde och gefiorikäm- pa sins emellan ånyo hela den mer äh årslånga diskussion, som upptagit deras företrädare. Dragkampen mellan den gamla juridikens omedgörlig- het och de sociala kravens pockande är alltid ett smärtsamt och långdraget förlopp. Vidare kunde med fog göras gällande; att den definitiva bearbet- ningen av utredningsmaterialet borde föreligga avslutat såsom ett stöd åt det första huvudbetänkandet, annars kunde även i denna brist möta nya motigheter. . Den statistiska utredningen var lagd i Statistiska centrålby- råns hand, varemot bearbetningen av de utav kommissionen utförda en- quéterna var anförtrodd åt särskilda expertér på otärådet. Materialét var mycket omfattande och det drog ut på tiden. Först hösten 1021 har det maä-

terial, som berör koncessionslagstiftningen, hunnit smältas, efter det även kommissionens ordförande nedlagt arbete på granskningen av detsamma. Dessutom splittrades arbetet genom mångahanda andra göromål, särskilt infordrade utlåtanden över lagförslag och fideikommissärenden m. m.

Det ”varde ljus”, som statsministern uttalat såsom regeringens fad- dergåva i jordfrågan till året 1921, kom av dessa skäl icke heller till synes. Under intrycket av dessa vanskligheter lades år 1921 hela ärendet genom motion i första kammaren på riksdagens bord. För att hålla frågan vid liv hemställdes, att riksdagen ville för sin del antaga jordkommissionens år 1920 till regeringen avlämnade koncessionslag för bolagsförvärv i söd- ra och mellersta delarna av riket samt det förslag till koncessionslag i vissa fall för enskild person, som bifogats kommissionens betänkande såsom re- servation och även framförts nämnda år såsom motion i riksdagen. Al- ternativt hemställdes om antagande åtminstone av de tre provisoriska la- gar, en om förbud för bolag i södra och mellersta Sverige, en om förbud för spekulanter i hela riket och en om upphävande tills vidare av 3 $i norrländska förbudslagen, som år 1919 framförts såsom reservation inom kommissionen och framlagts för 1920 års riksdag. Det var särskilt de tre sista förslagen och i synnerhet det första av dem, på vilka kunde grundas några förhoppningar om framgång. I andra kammaren väckte tillika bon- deförbundaren O. Olsson i Golvvasta motion om norrlandslagens skynd- samma utsträckande till övriga delar av landet.

Jordkommissionen var som sagt ej färdig med sitt slutliga förslag. Från regeringen avhördes icke någonting. Den var för övrigt också ny, en expeditionsministär, nedtyngd av uppgifter, obekant med saken och obunden av sin företrädares löften.

Lagutskottet infordrade yttrande över motionerna från kommissio- nen. Denna avgav ett utförligt, av dess nuvarande ordförande avfattat utlåtande. Det utmynnade i en hemställan, att kommissionens definiti- va förslag till koncessionslag borde avvaktas. Däremot ansåg kommissio- nen både lämpligt och nödvändigt att snarast möjligt ställa bolagens fas- tighetsförvärv även i de delar av landet, där förbudslagen icke gäller, un- der statlig kontroll. Till stöd härför meddelades uppgifter om vad kom- missionens utredningar därom givit vid handen. Det tillstyrktes därför såsom i den ena motionen alternativt hemställts, att detta provisorium lämpligast ”med användande av minsta möjliga lagstiftningsapparat” kun- de lösas på det sätt, att norrlandslagen utom dess 3 $ förklarades skola äga tillämpning även i det övriga Sverige. Hrr Olsson och Wohlin voro

1921.

Kommäitté- väsendet och jordkommis- sionens ut- redning.

skiljaktiga och avstyrkte på olika grunder även det föreslagna pro- visoriet.

Lagutskottets majoritet tillstyrkte, vad kommissionen sålunda föresla- git. Åtskilliga ledamöter reserverade sig och en ledamot tillstyrkte även de två andra i ena motionen föreslagna provisoriska lagstiftningarna. Riks- dagen beslöt i första kammareri med 48 röster mot 34 röster och i andra kammaren med 106 röster mot 56 röster att bifalla utskottets hemställan. Justitieminister Ekeberg, som under hand uttalat sig till förmån för den ifrågasatta lösningen och utlovat sitt stöd, beredde ärendet en snabb expe- dition. Kort efter riksdagsbeslutet promulgerades lagen.

Det, som under lång tid ansetts som olämpligt och motarbetats av alla vederbörande, blev således nu i alla fall en verklighet. Efter fjorton års oavlåtliga skärmytslingar utsträcktes omsider norrländska förbudsla- gen mot bolagsförvärv till hela det övriga riket. Nödvändigheterna segrade till sist över juridiken och partiintressena. Under tiden hade en myckenhet jord hunnit läggas under bolagshand på bekostnad av friheten i norden.

Vad kan anledningen vara till denna oförbätterlighet hos förvaltnin- gen och statsmakten? Under tjugu år upprepar sig samma historia vid upprepade tillfällen, samma obenägenhet att framträda såsom räddare i nöden för den sak, som man dock principiellt säger sig vilja vinna. Med vidöppna ögon och utan att taga det ringaste intryck av tidigare erfa- renheter låter man fördärvet fortgå i åratal. Det är intressenas kamp, som överflyglar samvetenas anklagelser.

Det skall bli av intresse erfara, hur det nu kommer att gå i fort- sättningen. Ett varsel om nya komplikationer är, att kommissionens tred- je ordförande, som nu satt sig in i saken och besjälats av social förstå- else, nödgas just då avgå. ;

Det är framlagt nu ett förslag till koncessionslag, som beträffande enskilde är byggt på besittningen och bosättningen såsom avgörande grundvalar. Någon annan utväg fanns icke under nuvarande förhållan- den. Och det skall enligt min uppfattning mycken juridisk förhärdelse till för att i detta välbetänkta förslag se några faror och i varje fall nå- gra olägenheter, som på något sätt nå upp emot dem, som föreligga så län- ge en sådan lag ej kommer till stånd. .

På senaste tiden har det skrivits mycket med anledning av statsrevi- sionens erinringar om kommdittéväsendets oskäliga utbredning och de onö- diga kostnader det förorsakar.

Det måste villigt medgivas, att även kommittéväsendet är ett ofull- komligt redskap i den stenålder, vari mänskligheten ännu befinner sig i fråga om utvägar för skapandet av ett förståndigt samliv och hegemoni för andliga värden. Det har väl dock ej tillkommit för ro skull utan där- för att det behöves. På denna väg nämligen kan man åtminstone komma något stycke för att möta kraven på en bättre ordning. Hänvisningen till ärendenas överförande till den ordinarie ämbetsmannakåren duger icke. Ty utom att denna är för mycket upptagen av den dagliga expeditionen, är den icke utbildad eller lagd i allmänhet för de nutida nödvändighe- terna. Det bleve ingenting gjort och det som gjordes bleve dåligt uträt- tat. Under intressenas rastlösa kamp även i riksdag och regering har kom- mittéväsendet med dess försök att sammanföra de stridande meningarna och åstadkomma en något så när neutral mening i stor utsträckning varit den enda utvägen för att få någon slags rätsida på missförhållanden, som behövde det. Man kan säga, att kommittéväsendet är det medel, genom vilket partiregeringarna försöka i någon mån att kunna vara även lands- regeringar.

Bakom anloppen mot kommittéväsendet från konservativt håll döljer sig säkerligen en instinktiv förnimmelse av, att just genom detsamma främ- jas en utveckling och ett hänsynstagande, som man ogärna vill förlika sig med. Den särskilt betonade misstämningen över de i förhållande till många andra statsutgifter jämförelsevis obetydliga kostnaderna kan icke annat än förvåna, då man från samma håll med välbehag är beredd till snart sagt vilka improduktiva kostnader som helst exempelvis för militära ändamål.

En annan sak är att även för kommittéväsendet böra kostnaderna i möjligaste mån begränsas och naturligtvis missbruk i all synnerhet före- kommas. Härmed är man bland annat inne på frågan om de onekligen mången gång mycket omfattande och dyrbara utredningarnas behövlighet. I detta avseende är även kommittéväsendet ett barn av sin tid, en länk i makulaturismens tidsålder.

Det skrymmande materialet har emellertid ofta också en begriplig, ehuru ingalunda i-och för sig försvarlig orsak. TI intressenas kamp reé- sonerar man ogärna med andras intressen, icke ens när de äro högeligen berättigade. Det behöves därför någon olja på de upprörda vågorna för att lotsa själva saken in åtminstone i någon nödhamn för tillfället. Ett sådant lugnande element och oftast det enda äro nakna fakta, framlagda ögonskenligen på papperet inför allas blickar. Det är något, som man då

icke vidare kan komma ifrån med högljudda motsägelser och upprörda åt- börder. De ständiga för evändningarna om bristande utredning även i de solklaraste saker motas därmed. I vår materialistiska tid med Sit dyrkan på alla håll för kvantiteterna har det vidare visat sig, att även tjockleken uti de band, som innefatta utredningen, imponerar på dem, som ha avgö- randet i sin hand och suggererar fram en förnimmelse, att frågan nu är mogen för lösning och att det ej går an att uppskjuta den längre. Sam- ma förnimmelse väckes ock av kostnadernas belopp. En viss sparsamhets- känsla gör sig gällande och manar till försök att få valuta för penningarna och icke belasta statsverket med ytterligare utgifter.

Vad angår jordkommissionens hittillsvarande utgifter, så lära dessa uppgå intill 1921 års slut till ett avsevärt belopp, omkring 242,000 kro- nor. Givetvis hade det varit önskligt om dessa utgifter kunnat begrän- sats. Det nyssnämnda beloppet har emellertid kostats på en vägröjning i gestaltningen av hela landets jordförhållanden, och den mänskliga till- varons livsbetingelser. Det är dock icke större än vad alla anse självfal- let kunna påkostas exempelvis utläggningen av en liten gatubit i huvud- staden eller utsmyckningen av ett litet stycke av en offentlig byggnad för att tillmötesgå arkitektens önskningar. Ja, det är ju endast en obetydlig del av det anslag, som ensamt av statsmakten årligen offras på det frivilliga skytteväsendet, som avser att skapa någonting så improduktivt som ”ett skjutskickligt folk”, en övning i att kunna träffa ”pricken”, som symboli- serar ett människohjärta, således ett fördummat folk.

För min del har jag visserligen ganska ringa behov av den utredning, som jordkommissionen åstadkommit. De nya grundsatserna ha redan ut- kämpat sin strid och slagit igenom i norrlands- och värmlandslagarna. Den vidlyftiga utredning, som föregick dessa lagars antagande, ådagalägger tämligen uppenbart, huru landet ligger. Solen skiner och regnet faller över jorden och människorna i södra och mellersta delarna av riket un- gefär på samma sätt som i de nordligare landsändarna, det är något som vi också ha oss nogsamt bekant. Vi veta att söderut finnas stora och små jordägare, stora och små arrendatorer, torpare och statkarlar, skogar och åkrar och samma slags konflikter även där som överallt annorstädes i värl- den både nu och i förgångna tider.

. Redan vid början av kommissionens arbeten framkastades därför av mig, huruvida kommissionen ej kunde vara mogen att tämligen omedelbart börja med själva lagskrivningen och ett uttryck för denna uppfattning åter- finnes även i den ovan intagna promemorian, som sedermera avlämnades

till kommissionen. Detta uppslag vann dock icke något understöd. En och annan ledamot, som ej deltagit i dylikt arbete förut, förklarade uttryckli- gen, att de behövde en ingående utredning för sin egen information. Käns- lan för nödvändigheten att genom en sådan förberedelse kunna vägleda och imponera på dem, som skulle avgöra frågorna, gjorde sig säkerligen även gällande. För dessa begripliga stämningar böjde jag mig villigt och jag tror det gott kan sägas, att hur skiljaktiga meningarna i övrigt kun- nat vara i åtskilligt, står dock kommissionens tre generationer tämligen solidariska om den utredning, som nu framlagts.

Huruvida kommissionens enquéter träffat något lagom eller bort gö- ras mindre omfattande kan ju vara en smakfråga. Viktigt är emellertid, att nu i alla fall för de huvuddelar av riket, som befinna sig söder om Norrland, föreligger en skildring om jordfördelningen och dess verkningar, som icke hitintills kunnat inhämtas av någon tillgänglig undersökning. Man finner av myndigheters yttranden över kommissionens förberedande framställningar, att ett mycket utbrett förhinder mot desamma ansetts va- ra, att den föranstaltade. utredningen icke blivit avslutad och endast provi- soriska sammanfattningar kunnat publiceras. Sedan utredningsapparaten således nu börjat taga gestalt i fulländad bearbetning är tiden äntligen kommen att utan hinder av nämnda förevändningar kunna komma med slutliga förslag. Säkerligen komma då i stället från åtskilliga av nämnda myndigheter andra betänkligheter att framföras. Men en huvudsaklig in- vändning blir emellertid lyckligtvis en gång för alla undanröjd. |

Enligt kommissionens instruktion skall kommissionen verkställa ut- redning rörande omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda perso- ners större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna av riket. Där- jämte skall undersökas, i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunna anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och orts- befolkningens berättigade intressen.

I den utredning, som ansetts oumbärlig, måste således åstadkommas någon statistik bl. a. om enskilda personers större jordinnehav eller med andra ord om godsens och godsägareklassens utbredning. Frågan blir då den, var gränsen uti en statistisk bearbetning skall dragas mellan större jordägare (godsägare) och mindre jordägare (bönder). I denna punkt uppstod inom kommissionen redan från början skiljaktiga meningar. Des- sa artade sig att bliva så mycket mer svårartade, som den uppfattningen även förnams, att därmed borde man redan vid statistikens uppgörande

Jordfördel- ningen och sifferstatisti- ken

utpeka, vilka egendomar skulle eventuellt kunna bliva föremål för den kommissionen speciellt tillagda uppgiften att jämväl utreda bl. a. huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksän- damål utöver vad för närvarande är stadgat bör på lagstiftningens väg genomföras. På ett håll ifrågasattes ett taxeringsvärde av I miljon kro- nor såsom en lämplig gräns. För min del påyrkades en gräns, som mot- svarade den gränsskillnad, vilken jordundersökningen på sin tid lagt till grund för sin statistik, nämligen 64,700 eller i runt tal 653,000 kronors taxeringsvärde. Då kommissionen den 2 april 1919 företog till slutligt av- görande den hemställan, som borde avlåtas till justitieministern med begä- ran om statistik rörande jordfördelningen, blev, icke minst med hänsyn till de olika meningarna, någon bestämd gräns icke då uppdragen. Men kommissionen ville på samma gång antyda sin obenägenhet för en så hög siffra som I miljon kronors taxeringsvärde och uttryckte sig därför efter en specifikation av källmaterialet i allmänhet på följande sätt:

”De ur ovannämnda källmaterial erhållna uppgifterna böra fullständigas med - noggranna arealuppgifter för alla fastigheter, tillhöriga bolag och ekonomiska före- ningar, ävensom för fideikommissfastigheter. Beträffande åter enskilda personer till- höriga övriga fastigheter synes icke vara erforderligt att införskaffa arealuppgifter i vidare mån än såvitt angår sådana jordbesittningar, som enligt den allmänna folkupp- fattningen kunna anses motsvara begreppet större jordinnehav. Kommissionen anser, att arealuppgifterna i regel böra hämtas ur jordregistret och avse resp. fastigheters arealer av inrösningsjord, avrösningsjord och impedimenter. Det bör ankomma på den statistiska utredningens ledning att avgöra, huru uppgifterna ur jordregistret lämp- ligen skola insamlas och vilka biträden, som härvid skola användas, för att största möjliga noggrannhet må vinnas och kostnaderna för arbetet samtidigt nedbringas till de lägsta möjliga. Antagligen kunna i visst fall även de arealuppgifter för de särskilda brukningsdelarna begagnas för ändamålet, som insamlats vid de s. k. jordbruksstatis- tiska lokalundersökningarna och som ligga till grund för den officiella jordbrukssta- tistiken. Även ekonomiska kartverkets från trycket utgivna kartbeskrivningar torde, åtminstone för vissa län, kunna komma till användning. Slutligen kan även den ut- vägen i vissa fall tänkas, att direkt från jordägarna inhämta de erforderliga arealupp- gifterna. — Övriga uppgifter, som erfordras för att bedöma de ekonomiska och sociala förhållandena på de ifrågavarande större jordbesittningarna äro av det slag, att de i huvudsak kunna inhämtas genom rundfrågor bland myndigheter och andra lämpliga "personer i orterna.”

En minoritet inom kommissionen, hrr Wohlin och Olsson, ville hålla frågan om gränslinjen fullständigt öppen. De ansågo därför, att andra punkten i ovanstående uttalande borde erhålla den lydelsen, att arealupp- gifter beträffande enskilda större jordinnehav icke vore i vidare mån er- forderliga än såvitt angår sådana större jordinnehav, rörande vilka särskil-

da utredningar i de hänseenden, som 1 de angivna direktiven för kommis- sionen angivas, skola av kommissionen verkställas.

Åtskillig tid efteråt inkom emellertid från statistiska centralbyrån en förfrågan, hur kommissionen önskade berörda gräns dragen. Det beslöts då kompromissvis att bestämma den till 200,000 kronors taxeringsvärde, varmed även de förenämnda reservanterna förenade sig. För min del var jag ensam skiljaktig och ansåg den ifrågavarande gränsen böra sättas vid ett taxeringsvärde av 100,000 kronor. På grund av de höjda taxeringarna syntes nämligen detta belopp ungefärligen motsvara den av jordundersök- ningen uppdragna gränslinjen. Denna senare gräns ansåg jag nämligen böra följas både för konsekvensens skull och i all synnerhet för att icke, såsom måste ske även med den av kommissionen i förhållande till det ur- sprungliga maximiförslaget högst väsentligen nedsatta gränslinjen, en mängd gods eller s. k. herrgårdar skulle komma under strecket och inräk- nas bland bondgårdarna. Oavsett detta tror jag emellertid, att det blivan- de lagförslaget om tvångsavlösning kommer att gå sina egna vägar full- ständigt oberört, hur en teoretisk statistik uppgöres.

Efter denna kommissionens anvisning är också i statistiken begrep- pet större enskilda jordägare, kallade jämte fideikommissarier godsägare, bestämt, såvitt angår taxeringsvärde och totalareal. Eljest avser enligt statistiska centralbyråns bestämmelse statistiken med större enskilda jord- ägare sådana enskilda personer, firmor eller enkla bolag, som äga en sam- manlagd åkerareal om över 100 hektar. I detta senare fall erhålles ett jämförelsevis större antal jordägare än i det förra. Statistiska central- byrån erinrar emellertid i sin redogörelse för mindre enskilda jordägare, att då gränsen uppåt ”satts så högt” som till 100 hektar åkerjord eller 200,000 kronors taxeringsvärde å jordbruksfastighet, är det tydligt, att häri även ingå många s. k. mindre herrgårdar, särskilt gäller detta i skogs- trakter.

Nu föreligger emellertid dels en arealstatistik över jordbruk med 100 hektar åker och därutöver, dels en statistik över jordbruk med ett taxe- ringsvärde av 200,000 kronor och därutöver och dels en totalarealstatistik över sistnämnda jordbruk. Det har inom centralbyrån framhållits, att för det uppgivna ändamålet siffran 200,000 är för hög och mera syftar till att inskränka godsägareklassen till den minsta möjliga. Ett riktigare belopp ha- de varit 150,000 eller 125,000, vilket ock efter nuvarande värderingar skulle någorlunda motsvara jordundersökningens gränslinjer. Till och med den statistik, som räknat med 100 hektar åker såsom gränslinje, lärer på vissa

Omdömes- statistiken.

orter medtaga inemot dubbelt så många jordegendomar såsom större egen- domar än som på samma orter medgivits av den nämnda gränsen efter 200,000 kronors taxeringsvärde. Såsom urbild vid denna statistik lärer emellertid de skånska förhållandena tjänat, såsom ock är uppenbart av den använda måttstocken. En egendom med 100 hektar eller 200 tunn- land öppen åkerjord är verkligen enligt uppsvensk och ännu mera norr- ländsk uppfattning sannerligen allt annat än ett råmärke mellan gods- ägare och bönder. Även ur denna synpunkt förefaller mig således som om denna del av statistiken hade åtminstone ett ganska omtvistligt värde. Nå- gon vägledning för den blivande lagstiftningen kan den heller knappast bliva.

Ett önskemål hade varit att en jämförande statistik kunnat utarbetas även med ledning av mantalen. I vissa avseenden särskilt inom samma ort eller län är en jämförelse mellan innehav i mantal en jämförelsevis säkrare vägledning än en jämförelse mellan taxeringsvärdet. Så uppfat- tades ock saken av norrlandskommittén. En sådan undersökning är emel- lertid också förenad med mycket besvär, särskilt för södra och mellersta delarna av riket. De åtgärder, som böra vidtagas, komma nog att gå sin gilla gång ändå, oavsett även tillvaron av en statistik över mantalen.

Liksom norrlandskommittén och jordundersökningen har även jord- kommissionen utsänt sina frågeformulär till besvarande dels av åtskilliga ämbetsmyndigheter, dels ock av representanter för ortsintressena med varje socken såsom företrädare för ett ortsintresse. Det kan ha betydelse ur många synpunkter, att rörande de inkomna svarens värde den senaste undersökningen i visst avseende givit samma erfarenhet som dess båda fö- regångare. Det är nämligen endast från ombuden för orterna man får en föreställning om de verkliga förhållandena och mötes av villighet att belysa dem. Statens ämbetsmän åter utebliva ofta med svaren eller, där svar inkomma, yttra sig knapphändigt eller svävande och ofta även med avgjord tendens att ställa sig på storindustriens sida i dess förklarliga upp- fattning, att förhållandena äro så bra de kunna vara och att varje försök att länka utvecklingen i andra banor äro olämpliga och skadliga. Detta är förhållandet ju högre upp man kommer på rangskalan, under det att där- emot de lägre tjänstemännens svar mera bilda en övergång mellan ortsom- budens framställningar och de högre ämbetsmännens svaromål. Ett un- dantag härifrån har i stort sett nu som förut varit jägmästarnas utta- landen.

Uti redogörelsen för resultatet av enquéterna framhålles bland annat, att de från ortsrepresentanterna, i detta fall kommunalnämnderna, in- gångna svaren komme att utgöra själva grundstommen i framställningen. Övriga uppgiftslämnares meddelanden utgjorde oftast en sammanfattning av företeelserna i ett större eller mindre antal kommuner, varför dessa meddelanden oftast måst grunda sig på andrahandskunskap och avfattas i mera allmänna ordalag. Då det gällt att i redogörelsen göra ett uttalan- de om förhållandena i allmänhet i en viss fråga inom ett län, har på den- na grund ett sådant uttalande i första rummet byggts på de från kom- munalnämnderna ingångna upplysningarna.

Utav denna omständighet kan dragas viktiga slutledningar om den sakkunskap, som regeringen i allmänhet anlitar för avgivande av yttran- de över ärenden, som med eller utan riksdagens samverkan skola av stats- makten avgöras. Det är i allmänhet topparna i administrationen och i allmänhet företrädesvis endast ämbetsmannavärlden som rådfrågas. Icke underligt då, att de flesta sociala reformer i jordfrågan måst genomföras mot denna s. k. sakkunskaps avstyrkande, för att nu ej tala om alla de fall, där det lyckats densamma att förhindra ett nödvändigt hänsynsta- gande eller att mer eller mindre försämra lösningen.

Emellertid måste här å andra sidan erinras, att norrlandskommitténs och jordundersökningens sockenbud på grund av metoden för deras ut- seende ingåvo större förtroende för en allsidig, saklig och orädd framställ- ning. Härom yttrades i jordundersökningens betänkande följande:

”Största svårigheten var att finna representanter att föra den stora allmänhe- tens talan. Norrlandskommittén hade enat sig om att dessa personer, de s. k. socken- ombuden, skulle utgöras av kyrkoherden och två valda personer för varje socken. I fråga om sättet för de senares utseende, förkastades ett förslag, att de skulle utses av socknens vid kommunalstämma röstberättigade medlemmar, som ej vore i såg- verksindustriens tjänst anställda, därvid, såsom vid val av nämndemän och skiftes- godemän, varje röstande skulle äga en röst. I stället bestämdes, att frågorna skulle framställas, förutom till kyrkoherden, tili två andra representanter för varje soc- ken, som hushållningssällskapens förvaltningsutskott anmodades att föreslå. Därvid skulle iakttagas, dels att dessa personer företrädesvis utsågos bland dem, som inne- haft eller innehade förtroendeuppdrag, såsom ordförande i kommunalnämnd eller kommunalstämma, nämndeman, skiftesgodeman o. s. v., dels att till sakkunnige ej före- slogos personer, som voro i trävaruindustriens tjänst anställda.

Att kyrkoherdarna utan undantag utsågos, berodde därpå, att det norrländska prästerskapet allmänt vitsordats vara i regel intresserat av sin församlings sociala för- hållanden och mer än annorstädes framgått ur bondesläkt. Däremot har det ansetts,

att anledning ej förefinnes att i Värmland uttaga särskilt kyrkoherdarna till själv- skrivna företrädare för socknarna.

För erhållande av förslag till sockenombud vände sig de första sakkunnige dels till hushållningssällskapets förvaltningsutskott och dels till några i länets förhållanden insatta personer med begäran om en förteckning på personer i orterna, ”som ägde en ingående kännedom om förhållandena, behjärtande de missförhållanden, varunder tor- pare, småbönder, bolagsarrendatorer och andra arbetare och deras familjer kunde lida samt slutligen vore i stånd att självständigt, utan fruktan och på samma gång objek- tivt besvara de uppställda frågorna”. De med anledning härav inkomna förtecknin- garna genomgingos av de nuvarande sakkunnige och medtogos därvid som sockenom- bud alla från hushållningssällskapet föreslagna personer med undantag av en eller an- nan, som var i industriens tjänst eller styrelseledamot i bolag, enär dylika personer enligt skrivelsen till hushållningssällskapet ej borde föreslås till sockenombud och för övrigt blevo i annan ordning hörda. - De övriga förslagen gallrades något mera och kompletterades här och var med ledning av den personkännedom, som herrar Inge- ström och Ros ägde. De sålunda utsedda sockenombuden anmodades att avgiva svar å samtliga frågorna.”

Att följa någon av dessa metoder har för jordkommissionen mött särskilda svårigheter på grund av socknarnas stora antal och omöjligheten att skaffa sig erforderlig personalkännedom inom varje socken. Såsom en- da utväg har då valts att anlita kommunalnämnderna. Dessa kunna mån- genstädes lämna åtskilligt övrigt att önska i intresse, oväld och sakkun- skap. Ingen urskillning har här således kunnat ske med hänsyn till den tillfrågades personliga kvalifikationer för uppdraget. Man har nödgats i blindo falla tillbaka på en kommunal myndighet såsom självskriven utan kännedom , om dess -beskaffenhet i de särskilda fallen. Bekant är också, att kommunalnämnderna äro upptagna av så många bestyr och däribland icke minst statistik, att även därav kunde befaras, att de mångenstädes skulle ställa sig ovilliga eller lämna en mycket ytlig redogörelse. Ingen ga- ranti fanns heller för, att de ej på många orter skulle vara mer eller min- dre partiska mot den sociala angelägenhet, varom här vore fråga. Detta desto hellre, som vid tiden för frågornas besvarande, kommunalnämn- derna mångenstädes ej blivit utsedda på grundvalen av den nyaste kom- munala rösträttsreformen, som avskaffade graderad röstskala.

Härtill kom, att kommissionen remitterade frågorna utan närmare di- rektiv till kommunalnämnderna, varav kunde befaras att kommunalnämn- dens ordförande, såsom ofta sker, ensam å nämndens vägnar besvarade frågorna och således de ovannämnda farhågorna därigenom ytterligare skärptes. För att undvika även ett sådant äventyr föreslogs av mig, att nämnderna skulle tillika anmodas att vid insändandet av svaren på frå-

gorna uppgiva, med utsättande av namn och yrke, vilka ledamöter i nämn- den deltagit i besluten. Därigenom kunde skiljaktiga meningar uppfordras giva sig tillkänna och ej heller så lätt borttransumeras. Av medlemmarnas yrken och titlar kunde ock dragas vissa slutsatser eller farhågor för svarens tillförlitlighet. Detta förslag blev avslaget med fyra röster mot fyra.

De inkomna svaren ha sedan bekräftat dessa farhågor. De av jord- kommissionen anordnade sockenenquéterna äro till skillnad från norrlands- kommitténs och jordundersökningens fullständigt monotona. Antecknin- gar om olika meningar förekomma helt enkelt icke. Man får undvara den trygghet, som ligger däri, att från flera olika med en viss omsorg utsedda kända personer samstämmiga uppgifter lämnas, och likaledes måste man bli misstänksam, då icke heller olika uppfattningar komma till tals utan det ser ut, som om i varje socken i södra och mellersta Sverige endast en mening skulle råda om de ofta mest tvistiga saker. Jordkommissionens en- quéte står därför på ett avsevärt lägre plan än de båda föregående under- sökningarnas. I all synnerhet måste man befara, att förekomsten av just sådana missförhållanden, som här skulle utredas, blivit förtegna, förbised- da eller uttunnade i en stor myckenhet av svaren.

Då senare utsändes frågor rörande arrendeförhållandena, var det up- penbart, att kommunalnämnderna kunde befaras i de flesta fall icke alls och i övrigt mycket sparsamt innehålla representantskap för den socialt missgynnade arrendators- och torpareklassen. Därför hemställdes av mig och beslöts att formuläret skulle utsändas utom till kommunalnämnder- na även till torpare- och arrendatorsorganisationer. Däremot avslogs på yrkande av herr Wohlin med sex röster mot två (Lindhagen och Albin Hansson), att frågeformuläret skulle tillställas arbetarekommuner i de socknar, där några sammanslutningar av torpare och arrendatorer icke fö- rekomma, med begäran om dessas medverkan till formulärets besvarande av torpare och arrendatorer. Emellertid beslöt kommissionen, att kommur- nalnämnderna skulle anmodas föranstalta om sammanträdens hållande med arrendatorer och torpare samt infordra yttrande i anledning av frå- geformuläret av representanter för torpare- och arrendatorsklasserna.

Till skillnad från tidigare formulär anmodades emellertid nu kom- munalnämnderna att insända protokoll över sina uttalanden samt att sär- skilt anmäla skiljaktiga meningar. Däremot avslogs mitt yrkande, att kommunalnämnderna skulle uttryckligen anmodas inkomma med proto- kollsutdrag, upptagande de närvarande ledamöterna även i de fall, då skilj- aktiga meningar inom nämnderna icke gjort sig gällande.

Industriella önskemål.

Följden av detta i viss mån förändrade system har blivit, att i ar- rendeenquéten ofta förekomma skiljaktiga meningar inom kommunal- nämnderna. I de insända protokollen ha upptagits de närvarande med- lemmarnas namn, även då skiljaktiga meningar ej yppats, så att kommis- sionens ovannämnda avslag på mitt yrkande i detta avseende genom för- hållandenas makt blivit utan verkan. Från många håll hava också inkom- mit särskilda yttranden från sammankomster med arrendatorer och tor- pare eller deras organisationer. I de flesta fall har dock från vederbö- rande socken inkommit yttrande endast från kommunalnämnden. Det lärer härvid också visat sig ett påfallande mindre intresse vid denna en- quéts avgivande till skillnad från den föregående och även i ett ganska skönjbart bristande intresse för arrendators- och torpareklassens förhål- landen. Detta måste naturligtvis i hög grad bero på, att dessa samhälls- klasser sakna representation inom kommunalnämnderna, som mera ut- göra ett språkrör i lyckligaste fall för hemmansägareklassen. Norrlands- kommittén och jordundersökningen hade däremot varit angelägna om och även kunnat tillse, att jämväl arrendatorer och torpare samt skogs- och industriarbetare bereddes tillfälle att inom varje socken besvara frågorna. Jordkommissionens enquéte står således även på denna punkt på ett lägre plan än de båda föregående undersökningarnas. Sannolikt blir det samma förhållande med den sist utsända ännu ej bearbetade enquéten om tvångsavlösningen.

Bolagens rätt att oavsett en sådan lagstiftning, som tagit sig uttryck i den norrländska förbudslagen, ändock förbehållas utsikter att utvidga sina skogsområden, har förfäktats icke blott av bolagen. På denna punkt har villigt understöd lämnats även från många andra håll. Ett ut- tryck för dessa gemensamma bemödanden var den bestämmelse i norr- landslagen, som skyddade endast stödskog men ansåg att alla övriga skogsmarker, de stora utskogarna med inneliggande odlingsmöjligheter, ”fortfarande skulle”stå bolagen till buds”. Denna undantagsrätt, som be- kämpades av många redan vid tiden för lagens första antagande, har jordkommissionen avstyrkt både för Norrland och för det övriga riket.

Emellertid kvarstår av dessa mera vittfamnande anspråk fortfarande det önskemålet, att bolagen under den nya lagstiftningen måtte kunna för- behållas rätt att genom koncession få förvärva områden, som äro ägnade att avrunda och sammanföra splittrade skogsägor, s. k. arrondering. Detta anspråk synes fortfarande mötas med ganska stor välvilja och jordkom-

missionen har även tillmötesgått det ganska väsentligt. Det gäller då att tillse, att denna stämning till bolagens fördel ej leder till en lagtolkning ut- över vad rimligen avsetts och till fortsatt ekonomiskt intrång på de ekono- miska värden i jord och skog, som ännu tillhöra befolkningen.

Det kan vara nyttigt till en början erinra sig tillkomsten av dessa splittrade skogsägor i ett bolags hand, med vilka mången har så mycket medlidande. De hava nämligen tillkommit genom att bolagen uppköpt bondgårdar här och var, alltefter som lägenhet yppat sig, under för- hoppning, att med tiden även kunna förvärva mera. Dylika förhopp- ningar avbrötos i väsentliga avseenden genom den norrländska förbudsla- gen. Nu ligga därför en mängd av bolag sålunda förvärvade bondsko- gar insprängda här och var ibland skogsmarker, som ännu ägas av den jordbrukande befolkningen. Hade förbudslagen ej trätt emellan, skulle köpen fortsatts oavlåtligt och på detta sätt, trots till sist fullbordade arronderingar, alltjämt nya, splittrade skogsägor i bolags händer före- kommit, ända till dess i trakten den självägande jordbruksbefolkningens saga var vorden all.

Under sådana förhållanden böra enligt min uppfattning anspråken på att få utvidga dessa skogar på bekostnad av den kvarvarande bondebe- folkningen röna ett måttligt tillmötesgående. Snarare bör man då anse det vara angeläget, att dylika bolags innehav återfalla till befolkningen, eller med andra ord, att dennas marker konsolideras på bekostnad av bolagsdomäner. Men även om bolag lyckats på en trakt förvärva större delen av bondgårdarna, så att endast en enda bondgård exempelvis finnes kvar, bör icke heller ett sådant läge få föranleda till, att något bolag till minskning av en jordbrukande befolknings egna utkomstmöjligheter får förvärva gården i sin helhet eller ens den skogsmark, som hör till gården och i de flesta fall säkerligen utgör ett behövligt ekonomiskt stöd för den- samma. Detta förhållande bör icke tåla någon jämkning för det fall att, såsom ofta är händelsen särskilt i Dalarna, skogsskiftena bestå av långa strimlor med ringa bredd och stor längd och någon av dessa strimlor till- hör ett kvarvarande bondehemman och ligger inbäddad mellan skiften, som bolagen förvärvat sig. I kommissionens motivering förekommer ut- tryck, som kunna missförstås såsom utgörande stöd för en motsatt uppfatt- ning, ehuru detta antagligen icke varit meningen. Det har synts mig att, när kommissionen inlåter sig till och med ganska utförligt på bolagens ifrågavarande önskemål, hade i motiveringen också bort betonas, att ena- handa önskemål kan föreligga även från den jordbrukande befolkningens

och jämväl statens sida gent emot bolaget, ehuruväl främjandet av ett sådant anspråk måste tillgodoses genom en expropriationslagstiftning. För att betona även dessa bortglömda realiteter har jag hemställt, att till kom- missionens motivering i förevarande punkt måtte tilläggas åtminstone föl- jande:

”I detta sammanhang bör jämväl framhållas, att en arrondering av splittrad skogsmark är icke blott en angelägenhet för bolag utan även för den jordbrukande befolkningens och statens skogsmarker. I vad mån även denna angelägenhet bör och kan tillgodoses tillhör emellertid icke denna avdelning av kommissionens arbete.”

Under överläggning i kommissionen uttalades visserligen från en eller annan ledamot sympati för det ifrågasatta tilläggets innehåll. Men å an- dra sidan yrkades bestämt avslag på ett dylikt tillägg och då följde kom- missionens samtliga övriga ledamöter avslagsyrkandet. Slutsatserna må här i övrigt göra sig själva.

En följd av denna diskussion uppkom oförmodat därunder och ledde till ett i själva verket uppseendeväckande resultat, nämligen yrkande om uppskov med hela ifrågavarande lagstiftmngsarbete. Detta krav måste i detta sammanhang föranleda något yttrande från min sida, helst den nya slutsatsen säkerligen framföres i annan reservation till betänkandet. För övrigt har yrkandet redan till kommissionens protokoll för den 14 de- cember 1921 tagit sig uttryck i följande uttalande av hrr Wohlin och Olsson:

”Med instämmande i de huvudprinciper, som legat till grund för kommissionens förslag till redaktion av 7 och 13 $$ jämte till dessa paragrafer hörande specialmotiv, hemställa vi, att den föreliggande lagen måtte framläggas för riksdagen först då den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till ägodelningsrätter antingen i oföränd- rad form eller med för oss acceptabla modifikationer framlägges för riksdagens pröv- ning. Godkännes förslaget till ifrågavarande ägodelningsrätter i för oss acceptabel form följa vissa härav betingade ändringar i det förevarande lagförslaget i syfte att uppnå önskvärd överensstämmelse på ifrågavarande område av jordlagstiftningen.”

Den först nämnde reservanten har vid upprepade tillfällen framhål- lit, att koncessionslagen vore synnerligen brådskande och för sin del har han därvid lagt särskild vikt på de enskilda spekulanternas jordförvärv. Plötsligt i sammanhang med diskussion om bolagens skogsarronderingar har en annan uppfattning fått övertaget och saken ansetts kunna ytterli- gare förhalas för att avvakta en annan lagstiftning och ställas i samband med densamma. Det må då betonas, vilket givetvis också är kommissio- nens majoritets mening, att ett sådant uppskov icke alls är av förhållan-

dena berättigat. Att förhindra bolag och spekulanter förvärva jord obe- hörigen är nu som förut en sak för sig, vilken nu liksom förut kan till- godoses utan den nu framförda kombinationen. Detta hindrar för övrigt icke att, när lagen om delning av jord kommer till utförande, man då kan tillskapa de kombinationer, som anses påkallade.

Emellertid lärer meningen med uppskovsframställningen också vara, att de ifrågasatta länsägodelningsrätterna skulle få i uppdrag att i stället för regeringen pröva koncessioner, som avsåge arronderingar av jord från en fastighet till en annan. I sådana fall måste dock 22 kap. 3 $ i nämnda lagförslag omarbetas. Där avses nämligen endast teknisk hänsyn men ic- ke social hänsyn. Ett stadgande i förenämnda syfte nödgas jag dock full- ständigt avstyrka. De tillämnade ägodelningsrätterna kunna på sin höjd motsvara anspråk på teknisk sakkunskap. Ett socialt bedömande i nu fö- revarande avseende kan uppenbarligen icke alls överlämnas åt dem.

Det andra önskemålet från industriella håll om rätt till förvärv av jordområden för anordnande av arbetarlägenheter eller mindre boställen är naturligtvis ett berättigat krav, för den händelse industriidkaren icke, vilket väl blir undantag, skulle ha tillräckligt och lämpligt utrymme där- för på sina egna stora marker. Man måste endast erinra, att ett sådant tillmötesgående i rättvisans namn måste kompletteras med någon rätt även för ortsbefolkningen i övrigt att särskilt å större egendomar förvärva tomter för bostäder. ;

Bakom detta industriella önskemål döljer sig dock väl snarare en benägenhet att kunna få överkomma en bondgård för att där i de redan färdiga husen sätta en arrendator, som kan hämta något uppehälle ur den lilla odlade jorden och i övrigt kan sättas på skogsarbete. I norrlands- kommittén var den stora majoriteten vid alla tillfällen bestämt avvisan- de mot sådana önskemål, vilka ofta framfördes från särskilt en bolags- representant. Det är fara att släppa. efter någonting på denna punkt, helst man då icke heller vet, var det stannar. Det framgår av kommis- sionens utredning rörande beviljade koncessioner för bolag i de norra de- larna av riket efter förbudslagens tillkomst, att rätt medgivits understun- dom även för inköpande av hela bondgårdar. Särskilt år 1919 och tiden däromkring förefaller att möjligen hava varit en välviljans period gent- emot dylika ansökningar. Kommissionen synes dock luta åt samma stånd- punkt, som intogs av norrlandskommittén. Men nog hade det varit önsk- ligt, att denna avsikt kommit till ett klarare uttryck än som skett.

I sammanhang med dessa spörsmål har kommissionen i sin motive-

Fastighets- krediten.

ring också berört något frågan om bildandet av gemensamhetsskogar och därvid anmärkt, att en hopslagning av enskilda personers ägoområden ej torde kunna genomföras annat än på frivillighetens väg. Emot detta ut- talande måste jag såsom vid tidigare tillfällen erinra, att det är lönlöst enligt min förvissring att bygga några som helst förhoppningar på fri- villiga överenskommelser. Anses något böra åtgöras, vilket ock är min mening, kan det knappast ske annat än genom en lagstiftning, som under behöriga garantier stöder ett vitsord för sammanslagning av ägor lika väl som ett vitsord att dela dem.

En invändning, som de flesta förslag till ingripande för den sociala jordfrågans lösning möter, är ingreppens förmodade skadlighet för fastig- hetskrediten. Det är företrädesvis, den granskande juridiken, varifrån detta motstånd ivrigt reses. Någon benägenhet att väga denna olägenhet mot förslagets allmänna nytta förekommer sällan. Ett sådant vägande förutsätter medkänsla för detta allmänna gagn. I formernas värld sak- nas denna hänsyn och det är därför, som, såvitt jag förstår, från denna värld uppsnappas varje tillfälle till att kunna föra fram en formell invänd- ning utan något sinne för sakliga proportioner.

Jordkommissionen har ansett sig böra med några ord skingra de speci- ella farhågorna för fastighetskrediten, vilka ju spelade en icke obetydlig roll i lagrådets yttrande år 1920 över det av mig då framlagda förslaget till koncessionslag för enskilde. Rörande en lagstiftning emot bolags och föreningars jordförvärv anser man nämligen fastighetskrediten icke sär- skilt hotad. När det däremot gäller enskilde bliva, menar man, betänk- ligheterna vida större, enär den ifrågasatta Jagen ”uppdrager inga be- stämda gränser i fråga om dem, som skola falla under densamma, utan innehavets obehörighet kommer huvudsakligen att bero på avsikten med innehavet och andra omständigheter, vilkas förefintlighet det i regel är svårt för den tilltänkte medkontrahenten att konstatera och vilka dess- utom kunna inträda först efter avtalets ingående och utan att den sist- nämnde ens haft anledning att därom hysa misstanke”. S

Till bemötande av berörda farhåga har kommissionen gjort den rik- tiga erinran, att tvångsförsäljningarna även inom detta lagstiftningsområ- de säkerligen komma att bliva fåtaliga. Allmänheten kommer nämligen givetvis till sin egen fördel att inrätta sig efter lagen.

Härtill bör, såsom kommissionen även antytt, tilläggas, att genom tvångsförsäljningar, som av lagrådet till och med beklagades, där-

för att det skulle tvinga någon att ”å en olämplig tidpunkt taga betalt för sin fordran”, någon risk mer än förut icke tillföres fastighetskredi- ten enligt ifrågavarande lagförslag. Först må erinras, att över alla jord- bruksfastigheter vilar redan för närvarande äventyret av tvångsförsälj- ning och detta en hänsynslös försäljning på enskilde fordringsägares ini- tiativ utan de betryggande garantier, varmed den offentliga tvångsförsälj- ningen enligt förslaget blivit omgärdat. Vidare hotas fastighetskrediten nu fullständigt hänsynslöst av de s. k. konjunkturerna, som ena dagen kunna vara.si och den andra dagen så. Och ändå existerar fastighetskredi- ten. Ja, till och med sparbankernas kreditgivning, vilken en ledamot i lag- rådet tror för framtiden genom den nu ifrågasatta lagstiftningen skola tillstramas i direkt strid mot jordbrukarnas eget intresse!

Slutligen och framför allt synes man av sitt formsinne bliva alldeles blind för de solklaraste realiteter. En sådan realitet är, att den nu ifråga- satta lagstiftningen bör i hög grad verka betryggande och stimulerande på just fastighetskrediten. Hitintills har ju ingen långivare kunnat vara sä- ker på de öden den i pant satta fastigheten kunde undergå genom inneha- varens förvållande. Den kunde falla i händer på spekulanter, som för- därvade skogen, utsög jorden och lade den i lägervall, ja rent av, bortför- de husen. Denna lagstiftning åter avser, att giva allmänheten trygghet för att en jordbruksfastighet i vida högre grad än nu kommer att bevafas i händerna på lämpliga innehavare, som antagas skola hålla dem vid makt och upprätthålla, ja till och med förkovra dess värde. Är icke en sådan lagstiftning värd att uppmuntras högligen även ur fastighetskreditens syn- punkt?

3, 4 och 5 $$.

Den koncessionslagstiftning, varom nu är fråga, har närmast till syfte Lagförslagets att trygga beståndet och utvecklingen av existensmöjligheter för en själv- Serner ständig jordbrukande befolkning. Den har emellertid sin betydelse även däruti, att den avser att på samma gång förhindra jordens koncentrering i ; äventyrliga fall uti en eller några få trusters enväldiga besittning. En fara i detta "avseende föreligger icke blott med hänsyn till jordbruksjord och skogsmarker.. Det finnes även annan jordegendom, som är behövlig för ortsbefolkningen och hela landet och vars exploatering genom speku- lationen därför också innefattar en fara, som bör genom en lämplig kon- cessionslagstiftning förebyggas eller åtminstone i väsentliga delar mildras.

Sådana jordvärden äro större vattenfall, större torvmossar samt värde- fulla stenbrott, grus- eller lertag.

En förkänning av behövligheten utav ett förutseende även i detta fall återfinnes redan i lagstiftningen. 1 1916 års lag angives, att bolag och ekonomiska föreningar, som icke i bolagsordningen intagit förbehåll, som i nämnda lag sägs, få utan koncession förvärva endast mindre vattenfall, mindre torvmosse, mindre stenbrott samt mindre grus- eller lertag. Tillika bestämmes, att såsom mindre vattenfall icke må i någon händelse anses vattenfall, varur vid vanligt lågvatten uppenbarligen kunna uttagas mer än 100 turbinhästkrafter, samt att såsom mindre torvmosse ej får anses torvmosse med en areal av mer än 25 hektar. Beträffande vatten falls till- godogörande ha koncessionslagstiftningar i viss mån redan kommit till stånd, nämligen åren 1902 och 1918. Denna kontroll, som för övrigt en- ligt många anses vara mycket otillräcklig, sträcker sig emellertid icke till själva förvärvet och besittningen. Vid riksdagen har sedan länge vid upp- repade tillfällen begärts utredning om koncession även för större torv- mossars förvärv och utnyttjande, samt vid sista riksdagen även ifråga om värdefullare stenbrott samt grus- eller lertag. Ännu ha emellertid dylika förslag icke lett till någon åtgärd ens från riksdagens sida.

Kommissionen går nu i denna punkt på tre linjer. För utlänning fordras koncession på dylika nyttigheters förvärv oavsett storleken. Sven- ska bolag, som icke i bolagsordningen intagit förbehåll som i 1916 års lag sägs, äga på sätt nämnda lag stadgar endast förvärva dylika nyttig- heter av mindre storlek. Svenska bolag, som intagit dylikt förbehåll, samt enskilda spekulanter äga obehindrad rätt att förvärva dylika nyttigheter oavsett storleken.

Till en början må då göras den erinran, att den i kommissio- nens förslag upptagna skillnaden mellan olika slag av svenska bolag synes mig icke vara av några sakliga skäl påkallad. När mån nu går att lagstifta för bolag i allmänhet på ett sammanhängande sätt, bör den grundsats, som upptogs i utlänningslagen av 1916, utsträckas även till svenska bolag. Skillnaden i äventyrlighet för spekulationen i dessa fall är ringa eller ingen. Kapitalet är internationellt och följer sina lagar oav- sett nationalitetstillhörighet. Kommissionen har, när det gäller förvärv av jordbruksjord och skogar, icke gjort någon skillnad mellan olika slag av svenska bolag. Det blir då bara en oreflekterad, ärftlig belastning att upprätthålla en sådan skillnad mellan svenska bolag, när det gäller andra obestridligen befintliga spekulationsvärdeni jord. Det föreslås därför av

mig, att under alla förhållanden de inskränkande bestämmelserna i 5 $ be- träffande ifrågavarande nyttigheter utsträckes att gälla vad som stadgas 14 $ 2 momentet. f

Dessa ansatser till en koncessionslagstiftning för omnämnda speci- ella jordrikedomar bör emellertid enligt min mening lika väl som när det gäller jordbruksjord och skogsmark utbyggas till en fullständig konces- sionslagstiftning, som hindrar monopol till allmänhetens skada samt dess- utom förebygger rovdrift. Då beträffande vattenfalls utnyttjande nyli-. gen en omfattande ehuru bristfällig koncessionslagstiftning kommit till stånd, synes mig dock kommissionen ej hava anledning att icke omedel- bart befatta sig med densamma eller ens göra hemställan därom till re- geringen. Beträffande åter torvmossar, utgör deras exploatering av spe- kulationen som bekant sedan länge en hotande fara. Även riksdagen har för länge sedan uttalat, att i torvmossarna låge en av landets viktigaste framtida bränsletillgångar, som man hoppades skulle komma att utesluta behov utav stenkol. Vidkommande slutligen stenbrott samt grus- och ler- lager så föreligga exempel även här på begynnande monopol för tillgo- . dogörande av dessa för städerna, industrien och byggnadsverksamheten viktiga tillgångar. Uti huvudstadens kommunala förvaltning finnas do- kument, som innefatta utredning, huru det i detta avseende förhåller sig 1 Mälardalen. :

Uti ett inom kommissionen utarbetat förslag upptogs, utöver det från 19160 års utlänningslag hämtade exemplet, även någon ytterligare hänsyn till koncessionsintresset. Även detta förslag var emellertid icke på något sätt uttömmande. Uppenbarligen måste här göras särskilda koncessions- lagstiftningar för dessa ändamål. Ett väckt förslag, att kommissionen skulle uppgöra även ett förslag härom blev av kommissionen förkastat bl. a. eller kanske huvudsakligen på den grund, att denna fråga ansågs icke falla inom kommissionens uppdrag. En hemställan att kommissionen då måtte åtminstone i de allmänna motiven till sin nu gjorda hemställan framhålla önskvärdheten av en utförlig koncessionslagstiftning för berör- da ändamål, då egendomen vore av den storlek, att fara förefunnes, att densamma kunde göras till föremål för spekulation, fann kommissionen ej heller skäl att biträda.

I denna punkt är jag således skiljaktig så tillvida, att kommissionen bort anse sig behörig utarbeta sådana förslag eller i motsatt fall begära utvidgning av sin befogenhet för ändamålet eller ock åtminstone hem- ställa om dylika förslags utarbetande genom särskilda beredningar.

Det förefaller mig slutligen ganska rörigt att enligt 4 $ skola svenska föreningar med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt dem, avsätta al- ster av deras verksamhet, bereda bostäder eller anskaffa lån åt dem vara befogade att utan tillstånd förvärva även större torvmosse, vattenfall, sten- brott samt grus- eller lertag under det (enligt 5 $) alla övriga svenska för- eningar endast skulle få förvärva sådana nyttigheter av mindre omfatt- ning. Förslaget ställer sig således här utan närmare ingående på saken allenast på 1916 års lags ståndpunkt. Grunden skulle då vara, att svenska föreningar över huvud taget kunna på omvägar mer eller mindre uppslu- kas av utländska intressen. Man måste därför, menas det, i fråga om nämnda slags förvärv iakttaga en viss försiktighet gentemot dem, dock med undantag av föreningar med nyss angiven verksamhet, där faran ej var så hotande och ändamålet är så behjärtansvärt.

Då nu emellertid de olika bestämmelserna sammanföras i en författ- ning, kan det vara skäl eftersinna, huruvida en sådan motsättning mellan olika slag av ekonomiska föreningar, som förvirrar uppställningen, är av något praktiskt behov påkallat. Detta förefaller mig icke vara förhållan- det. Den omnämnda speciella föreningsverksamheten i Sverige är säker- ligen behörigen tillgodosedd genom att utan omgångar förvärva fastighet, som äger sitt huvudsakliga värde i åbyggnader eller huvudsakligen är av- sedd till tomt, upplagsplats eller dylikt. Få de dessutom tillstånd att utan koncession förvärva de övriga nyttigheterna i mindre omfattning, är sä- kerligen all rättfärdighet uppfylld. Attilagen särskilt betona att just så- dana föreningar skola få förvärva även större torvmosse, vattenfall samt stenbrott, grus- eller lertag innefattar snarare en provokation till att söka under förklädnad idka spekulationsaffärer. Det hemställes därför, att vad i 5 $ sägs om vissa föreningar även tillämpas på de föreningar, varom ta- las i 4 $ 2 momentet.

Kommissionen har nu emellertid ansett sig befogad att föreslå vissa ändringar i utlänningslagens allmänna tillstånd för de ovannämnda speci- ella föreningarna. När det gäller jordbruksfastighet skola hädanefter även de vara underkastade koncession. Däremot har bibehållits deras kon- cessionsfrihet i övrigt, vilket föranlett en uppräkning därav i 4 $ 1 mom. av fastighet inom stad eller stadsliknande samhällen samt järnväg och fräl- seränta. På detta sätt får lagstiftningen i formellt avseende ytterligare en invecklad uppställning utan såvitt jag förstår saklig grund. Anses dy- lika speciella föreningar befogade och i tillfälle att köpa järnväg och fräl-

seränta, så må de väl gärna kunna underkastas koncession lika väl som andra föreningar. Och det undantag, som omnämnes i mom. a) för fas- tighet, där städernas ordning för bebyggande skall iakttagas, är ju fullt tillgodosedd genom stadgandet i 2 mom. Det hemställes därför, att dessa bestämmelser utgå.

Slutligen har såsom en nyhet i förslaget upptagits, att bolag, som bil- dats för detaljhandel med rusdrycker, skall erhålla den koncessionsfrihet, som omnämnes i 4 $ I mom. samt även hava tillstånd -enligt 2 mom. att förvärva även större torvmosse, vattenfall, stenbrott samt grus- eller ler- tag. Det är emellertid redan nu stadgat, att dylika bolag ej få förvärva fastighet utan kontrollstyrelsens tillstånd. Byggnader å tomter få de så- som andra bolag förvärva utan koncession. Atti övrigt låta dem intaga en sådan privilegierad ställning har säkerligen ingen annan betydelse än att inveckla lagtexten och förvåna läsaren av densamma. Även detta stad- gande bör således utgå. Vad sålunda yttrats om förenings undantags- ställning enligt 4 $ I och 2 mom. gäller i allt väsentligt även de i samma mom. i övrigt uppräknade bolag och andra juridiska personer. ;

På grund av vad sålunda erinrats hemställes, att 4 och 5 $$ samman- slås och erhåller allenast det korta innehåll, som innefattas i 5 $ med för- ändring av dess ingress därhän, att den tydligen avser samtliga de i 3 $ första stycket omnämnda bolagen och föreningarna. Detta stadgande sy- nes dessutom böra ingå under 3 $ såsom ett andra stycke samt det i för- slaget upptagna andra stycket nedflyttas till en 4 $. I varje fall förefal- ler stadgandena böra hava nämnda ordningsföljd, oavsett om detta sedan sker i 3, 4 eller 5 '$.

12 8.

Av denna paragraf finner man, att kommissionen nu omsider, efter att hava försökt utan resultat grunda en koncessionslagstiftning för en- skilda på prövning av själva förvärvet och vägran av lagfart å ett olaga förvärv, slutligen nu nödgats falla tillbaka på att grundlägga förslaget i "denna del på en prövning av besittningen. Det är samma ståndpunkt, som av mig antyddes i ett särskilt yttrande till norrlandskommitténs special- framställning om provisoriskt förvärvsförbud för bolag och sedan fullföljts i mina förslag om provisorisk koncessionslag för enskilda, avgivna inom kommissionen åren 1919 och 1920 samt framlagda för riksdagen åren 1920 och 1921.

Därmed följer även, att bosättningen blir det avgörande. I mina för- slag av 1919 och 1921 inom kommissionen lät jag därvid, såsom reser- vant numera gjort, även i detta förslag nöja mig med mantalsskrivnin- gen såsom bevis för en sådan bosättning. På sätt kommissionen bl. a. när- mare erinrat lämnar emellertid mantalsskrivningen här åtskilliga luckor genom att mantalsskrivningen undantagsvis kan få byggas annat än på bo- sättning. Lagen blir därför klarare och mera betryggande, om man rör sig med begreppet bosättning såsom det väsentliga och normgivande för att undgå koncessionsplikt. Därmed införes icke heller något nytt begrepp i lagstiftningen. Det är samma bosättning som mantalsskrivningsför- ordningen talar om, men frigjord från dess för andra ändamål medgivna undantagsbestämmelser. Därför följer jag nu utan tvekan kommissionens förslag.

Emellertid har kommissionen här begränsat bosättning såsom Dbere- dande av frihet från koncessionsplikt till viss tid. Obestridligt blir denna tidpunkts utväljande beroende på en godtycklighet och ur principiell syn- punkt kan det icke heller logiskt försvaras. Men man menar, att det prak- tiska behovet blir därmed tillgodosett och därför kan man lätta på tvånget utan alltför stor risk efter den föreslagna tidens utlöpande. Tidigare har kommissionens majoritet härvid rört sig med en period på tio år men seder- mera vid det sista avgörandet sänktes denna genom en kompromiss till fem år med även en annan bestämmelse i lagen som bytesmedel. För min del är jag icke så säker, att det praktiska behovet blivit tillgodosett med denna femårsperiod. Icke heller tror jag, att en oavbruten koncessions- plikt vid upphörandet av bosättning med i övrigt angivna undantag skulle innebära någon så synnerligen stor tunga, som övervägde olägenheterna, att man i lagstiftningen på nu föreslaget sätt åsidosätter dess klarhet och kraft. Därför hemställer jag, att liksom i mina föregående förslag varje dylik tidsbestämmelse måtte bortfalla. Skulle ett sådant yrkande icke bi- fallas, anser jag naturligtvis tio år vara att föredraga framför fem år. | I anslutning till vad under 4 och 5 $$ anförts bör här från enskildes koncessionsplikt undantagas sådana slag av fastigheter, som uppräknas i förslagets 5 $. Hänvisningen under förevarande 12 8$ till 4 $ skulle följ- aktligen utgå eller ändras.

14.8. Enligt min mening bör denna paragraf avfattas mera i överensstäm- melse med mitt förslag av år 1920. Paragrafen bör således lämpligen in-

ledas med ett allmänt åliggande för det första för Konungens befall- ningshavande själv exempelvis sålunda: ”Det tillkommer Konungens be- fallningshavande att söka vinna kännedom om fastighetsinnehav i strid med 12 $ samt att låta undersöka förhållandet.” Härefter följer underord- nade myndigheters förpliktelser. :

Slutligen bör ock tilläggas i anslutning till nämnda förslag: VER Vår äge ock hos Konungens befallningshavande göra anmälan om fastighets- innehav, som synes strida mot denna lag.” Det har invänts, att en sådan bestämmelse är onödig, därför att den faller av sig själv. Den stora all- mänheten har dock intet förstånd på vad, som i denna händelse faller av sig självt. Även ingressen till paragrafens föreslagna lydelse ger åtmin- stone en obevandrad lätt det intrycket, att endast de där uppräknade äga blanda sig i saken. Ett utsättande av varje medborgares rätt innefattar ock ett åläggande för vederbörande att ägna allvarlig uppmärksamhet även åt en dylik anmälan, vilken eljest blir lätt negligerad såsom all erfaren- het i liknande fall utvisar. Uti författningarna om sprit och maltdryc- ker har det ock ansetts lämpligt tilldela varje medborgare viss medver- kan för upprätthållande av lagens effektivitet.

ISS, Uti förenämnda förslag av 1920 yttrades av mig under 6 $ föl- jande: ;

”Frågan om koncession för besittning av fast egendom är en lagstiftningsakt, som för ett speciellt fall skall avgöra, huruvida ett socialt ändamål bör lämpligast till- godoses. Det är således en omdömesfråga för det speciella fallet och icke en dom- stolsprövning, som skall avgöra vad som är rätt i det speciella fallet enligt lagens bok- stav. Därför är i utlandet all koncessionslagstiftning beträffande fast egendom med vad därtill hörer lagd i statsmakternas hand. Lagen antages i sina huvuddrag av par- lament och regering och i densamma överlämnas sedan åt regeringsmakten att själv eller genom sina underordnade, administrativa organ avgöra det speciella fallet efter eget omdöme om den sociala nyttan inom de gränser, som lagen utstakar, — Vid avgö- randena om vattenkraftens utnyttjande stod det i vårt land strid, huruvida konces- sionen för de speciella fallen skulle vara en lagstiftningsfråga eller en lagskipnings- fråga. Resultatet blev ett blandat system med avsevärd övervikt i alla fall för dom- stolselementet. Enligt min uppfattning fördröjes på detta sätt avgörandena och, vad som är lika äventyrligt, de läggas uti händerna på personer, som åtminstone med den nuvarande ordningen icke på något sätt utbildats till social förståelse och kunskap. — Med denna uppfattning synes mig ifrågavarande sociala koncessionslagstiftning vara en de lagstiftande myndigheternas och ej en domstolarnas angelägenhet, även när det gäller tillämpningen. Visserligen är även statens administration utbildad med ena-

handa försummande av det sociala hjärtelaget, och regeringsrätten såsom administra- tiv högsta instans är helt och hållet organiserad såsom domstol. Emellertid har på se- nare tider inom administrationen påbörjats en reorganisation, som ännu icke på något sätt nått domstolarna, och redan därför synes i valet mellan de tvenne utvägarna den administrativa instansen med sina möjligheter tillika till ett snabbare avgörande vara, trots allt, både formellt, reellt och principiellt att föredraga.”

Enligt det nu föreliggande förslaget är all utredning lagd hos ad- ministrativ myndighet, nämligen befallningshavanden, som skall bestäm- ma, huruvida talan bör anhängiggöras eller icke. I och med detsamma måste således också denna myndighet intaga en ståndpunkt till det före- liggande fallet. Det är väl då mycket mera både principiellt riktigt, såsom ovan sagts, som också praktiskt och ägnat att förkorta och förenkla pro- ceduren, att denna uppfattning får taga form av ett beslut i första hand. Sedan må det bliva en öppen fråga, huruvida ärendet bör fullföljas vidare administrativt eller till domstol. Härom yttrades av mig under $$ 9 och 10:

”Uti dessa paragrafer behandlas det viktiga avgörande, varigenom Konungens be- fallningshavande efter undersökning förordnar, att besittningshavare skall avhända sig sin fastighet, vid äventyr att detta eljest sker å offentlig auktion. Även i detta fall - synes mig starka skäl tala för ett avgörande allenast genom administrativ myndighet. Den omständigheten, att förvärv ägt rum och sålunda synes kunna påkalla en domstols- prövning ifråga om dess upphörande, bör icke förändra denna uppfattning. I själva verket är icke heller förvärvet tillåtligt, fastän äventyret av förut angivna skäl blivit lagt på själva besittningen. Det tillkommer således en var — och hela lagen utgör en enda uppfordran därtill — att redan vid det ifrågasatta förvärvet tänka sig för, om den besittning, som omedelbart framgår ur densamma, är laglig eller icke. En så- dan tankegång skulle således leda till att även dessa avgöranden i likhet med de under $$ 4 och 6 omnämnda träffas av befallningshavande och sedan fullföljas i den ord- ning för ekonomimål är stadgat. Denna ordning får jag för egen del i första hand för- orda. — Med hänsyn till det stora inflytande, som den ekonomiska liberalismens ju- ridik ännu besitter i vårt land, kan det förutsägas, att stora svårigheter skola möta för att genomdriva ett sådant åskådningssätt. Jag har därför tillåtit mig ett medlingsför- slag. Alldeles bestämt synes mig den första prövningen böra ske genom befallnings- havande, i vars hand dessa frågor av lagen i övrigt läggas. Sedan kunde ju bestäm- mas att över befallningshavandes beslut talan fick fullföljas till högsta administrativa instans och därefter en återvinningstalan ske hos domstol. Detta är dock en lång och ofta tidsödande utväg. Därtill kommer, att regeringsrätten, som förmodligen kommer att pröva ärendet på högsta ort, såsom redan erinrats i själva verket också är organi- serad såsom en ren domstol utan sociala inslag. Den naturligaste utvägen förefaller därför vara, att befallningshavandes utslag får överklagas genom stämning till dom- stol. Så är därför förslaget avfattat med tillägg av ett par bestämmelser, ägnade att förkorta en lång väntan på, huruvida befallningshavandes utslag skall kunna överkla- gas eller icke. På samma gång erhåller befallningshavanden tidigare besked, om exe-

kutiv auktion skall behöva hållas eller ej. Från lagen om skiljemän är lånad bestäm- melsen, att skiljedomen får överklagas vid domstol inom 90 dagar. Detta är en lång tid, och den borde måhända kunna nedsättas åtminstone till 60 dagar.”

Fortfarande vidhåller jag i främsta rummet, att ärendet såsom en lagstiftningsfråga fullföljes genom de administrativa instanserna. Fråga gäller ju här för övrigt tolkningar av ordet bosättning och denna sak prö- vas redan nu enligt mantalsskrivningsförfattningen uteslutande av admi- nistrativa myndigheter. Man kan ju för övrigt härvid lämpligen stanna vid kammarrätten såsom högsta instans i anslutning till 12 $ i författnin- gen om mantalsskrivning.

Vill man emellertid nödvändigt ha ärendet i sista hand prövat av dom- stol, så kan ju detta någorlunda försvara sig ur den synpunkten, att frå- gan, om bosättning ägt rum eller icke, kan i viss mån sägas närma sig även ett rättsligt avgörande. Synnerligenvittutseende och ur ovan angivna syn- punkter även äventyrlig ställer sig emellertid saken, om den överlämnas ensam åt domstol. Om som sagt befallningshavandes första prövning även får bli första avgörandet i underinstans, kommer säkerligen i de fle- sta fall ärendet att stanna där, för den händelse nämligen befallningsha- vande, såsom merendels väl kommer att ske, finner i de upptagna frå- gorna, att obehörigt besittningstagande äger rum. Man må ock räkna med, att om befallningshavandes uppgift blir, att endast förordna om ta- lans anhängiggörande, kommer detta att ske i kanske vida färre fall än om befallningshavande har beslutanderätt. Det är känt, att i sådana fall räknas ängsligt ut, om talan med domstolarnas psyke har någon säker ut- sikt att bifallas. Får befallningshavande prövningsrätt i första instans, får i de flesta fall den obehörige besittningshavaren själv sedan instämma saken till domstol, vilket han väl i allmänhet underlåter på grund av hans talans hopplöshet. Därtill kommer, att såsom bekant en myndighet mera ogärna undanröjer en annan myndighets beslut än om den haft fri pröv- ning i första hand. I viss mån blir ju också bevisningsskyldigheten om- kastad från det allmänna på fastighetens innehavare. Allt detta gör, att domstolsprocesserna med deras långsamma och kostsanima procedur och långa väntan på avgörande i högre instanser till största delen komma att undvikas. Enligt kommissionens förslag måste varje fall få kämpa med dessa äventyrligheter. Denna laga kraft åt befallningshavandes beslut bör dessutom stödjas genom att skäligen begränsa rätten och tiden för full- följd av talan till domstol. Anses således domstol böra på något sätt en- gageras i dessa ärenden, bör det således enligt min uppfattning ske i

andra hand och i väsentlig anslutning till mitt på annat ställe återgivna förslag i dess 10 $ (sid. 414).

Den administrativa koncessionsmyndigheten bör i lagen tilldelas möj- lighet att höra vittnen vid domstol, vilket äger motsvarighet i andra för- fattningar (se mitt tidigare förslag 6 $).

20 8.

Formuleringen av bulvanskap är en vansklig sak. Den kan under alla förhållanden ej ske annat än i form av någon allmän karaktäristik, inom vilken det sedan tillkommer den i vars hand avgörandet lägges att utforma begreppet efter sitt gottfinnande för det.speciella fallet. Redan denna omständighet ådagalägger, att det även här måste mera gälla en koncessionsfråga eller, om man så vill, en expropriationsfråga än en rätts- fråga. Det synes mig således även här vara av vikt, att frågan hänskju- tes till administrativ myndighet, som prövar det sociala behovet företrädes- vis under förutsättning, att kompetens därtill även på detta håll finnes. Be- traktas däremot denna sak mera såsom en rättsfråga och önskar man där- för lägga avgörandet hos domstol med dess formella bedömande och krav på full bevisning, äventyrar man i hög grad lagens effektivitet. Uti det förslag till bulvanlag, som den 9 mars 1920 avlämnades av kommissionen till regeringen; betonade kommissionen starkt nödvändigheten och rättmä- tigheten av en sådan lagstiftning men yttrade sig på samma gång särde- les pessimistiskt om det framlagda förslagets effektivitet. Härom anförde jag i en avgiven reservation bl. a. följande:

”Det synes mig uppenbart, att kommissionen har grundade anledningar till sin misstanke om bristande effektivitet av dess ifrågavarande isolerade lagförslag. Må- hända och icke utan osannolikhet skall det kunna inträffa, att lagen visar sig overk- sam i det övervägande flertalet fall, en uppfattning, som under kommissionens över- väganden av saken icke heller varit främmande för förslagets författare. Enligt min uppfattning har denna fundamentala brist hos lagförslaget sin grund däruti, att det in i det minsta uppbyggts väsentligen såsom ett formellt juridiskt verk efter gamla före- bilder och med uppgift att omedelbart föras ut i livet av den formella svenska rätts- skipningen och icke såsom en saklig social fråga, som förbjuder ur den allmänna väl- färdens synpunkt ett fastighetsinnehav, vilket är till avsikten oklart och angripligt och därför icke kan koncessioneras av lagstiftningsmakten. Förslaget organiserar angelä- genheten med obrottslig konsekvens såsom en formell äganderättsfråga och icke såsom en saklig välfärdsfråga.

Enligt förslaget skall sålunda utan närmare direktiv styrkas, att den, för vars

räkning förvärvet i själva verket skett, förfogar över fastigheten, som vore han ägare till densamma, och vidare att detta skett med begivande av den formelle:

innehavaren, vilken ju i själva verket endast är ett verktyg. Bördan av denna bevisningsskyldighet liksom initiativet för lagens tillämpning är utan medverkan lagd enkelt och flärdfritt på ”allmänna åklagaren”, som, överhopad av dylika uppdrag, sak- nar tid till övervägande och än mer materiella utvägar till undersökningar och kanske i de flesta fall även intresse, ja, mycket ofta ett motsatt intresse i den sak, han för- fattningsenligt skall tjäna. Denna den menige åklagaremaktens säkerligen flerstädes oöverkomliga ämbetsbörda ökas ytterligare av förslaget med ett åläggande att över- vaka avverkning, som kan äga rum under rättegången — varför icke även misshushåll- ning med jord och byggnader m. m.? — beslaglägga avverkat virke samt väcka åtal för avverkningen inom sextio dagar från beslaget. Slutligen lägges från början denna formella äganderättstvist i händerna på domstolarna, som i regeln sannolikt komma att fordra ”fullt bevis” för att bulvanens huvudman är i utövning av allt eller det mesta av vad till äganderätten väsentligen hör och knappast lär taga för gott bevisning om ett delvis förfogande eller ”sannolika skäl” för ett obehörigt förfogande. Den, som har erfarenhet om domstolsväsendet i vårt land, förstår mycket väl, att ett beivrande av såväl gamla som nya överträdelser under sådana förhållanden äventyrar att i det övervägande antalet fall icke leda till något resultat.

Om kommissionen i stället sökt lägga något mera av social välfärdssynpunkt även på lagens teknik, skulle den, såvitt jag förstår, genast bort inse, att även före- kommandet av bulvanköp och upplösandet av gamla sådana köp skulle i hög grad vun- nit stöd av en lagstiftning, som sökte drabba alla obehöriga enskilda spekulanters för- värv. Förekommandet av sådana förvärv i allmänhet måste, efter redan stadgade fö- rebilder, i lagstiftningen säkerligen taga till utgångspunkt frånvaro av bosättning på den förvärvade fastigheten under en eller annan form såsom kriterium på ett olämp- ligt fastighetsinnehav. Därmed drabbades också säkerligen en myckenhet, kanske de flesta brukbara möjligheter även för bulvaners användande till förbjudna förvärv.

Vidare har kommissionen omnämnt den norska lagstiftningens föreskrift om för- bud i vissa fall för skogs- och trävarubolags tjänstemän och styrelseledamöter att utan särskilt tillstånd förvärva fastighet. Då nu av den Widénska utredningen framgår, att det, helt naturligt för övrigt, är företrädesvis disponenter men även andra tjänste- män, som användas såsom bulvaner, bör det ligga nära till hands att söka i hög grad öka bulvanlagstiftningens effektivitet genom att följa detta föredöme. Även detta för- smår emellertid kommissionen, och, såvitt jag förstår, är ifrågavarande resultat ganska begripligt, då ju kommissionen inriktat sig på en formellt juridisk skapelse med und- vikande av sociala inslag, som kunna grumla dettas juridiska monumentalitet. Före- nämnda tjänstemän få dock utan hinder förvärva fastighet genom arv och giftorätt. De kunna obehindrat lägga sig till med tomter för egna bostäder eller andra anlägg- ningar av alla slag. Det kan väl då ej anses vara ett så ofantligt ingrepp, att för- bjuda dem utan vidare förvärva jordbruksfastigheter, av vilka de säkerligen endast undantagsvis för lojalt syfte ha behov, men på samma gång lämna dem öppet att ge- nom en enkel ansökan hos befallningshavande för ringa kostnad utan svårighet erhålla koncession för varje sådant lojalt förvärv. Men hellre än att underkasta tjänstemän och vederlikar inom trävarubolag en sådan liten formell omgång utan reella uppoff- ringar äventyrar kommissionen att beröva lagen möjligheter till full effektivitet i ett stort antal, ja, kanske de flesta fall.

I de återstående bulvanfall, som ej falla under någon av de två förenämnda ut- vägarna, gäller det åter till en början att finna en formulering för bulvanförhållandet, som gör det mindre till en ren och oåtkomlig äganderättsfråga och mera till en grip- bar lämplighetsfråga. Man kan också uttrycka detta så, att det gäller en formulering, ur vilken det sunda förståndet kan draga några slutsatser efter vad som befinnes skä- ligt, och icke en juridisk doktrin, som blint måste följas av prövande fackmän obero- ende av vad som är skäligt eller icke. I detta avseende synes mig mitt nyligen till kom- missionen reservationsvis avgivna lagförslag rörande enskilda spekulanter i allmänhet innehålla en formulering, som mera står i överensstämmelse med en sådan uppfatt- ning. Den överensstämmer ock i sina grunddrag delvis med det tidigare inom justi- tiedepartementet utarbetade Östergrenska förslaget till bulvanlagstiftning. Detta ute- sluter dock icke, att även förenämnda formulering bör kunna ytterligare förbättras i det syfte, som ovan angivits.” |

Enligt det inom justitiedepartementet år 1918 utarbetade förslaget definierades såsom bulvan ”den som för annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom”. Uti mitt förslag av år 1920 var definitionen ”enskild person, som i själva verket huvudsakligen för annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom”, vilken enligt lag icke må av huvud- mannen förvärvas, ”så ock enskild person, som har del i ledningen av eller tjänstebefattning hos bolag, vars rörelse omfattar handel med eller utnytt- jande av skog eller skogsprodukter”. Dessa båda förslag hänförde bul- vanförhållandets uppkomst redan till själva förvärvet. Kommissionens för- slag av år 1920 åter stadgade:

”Bulvanförhållande beträffande fastighet skall anses föreligga, där någon, vilken enligt gällande lagstiftning icke äger utan särskild prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastigheten, med begivande av den, som innehar äganderätten till fastig- heten, så förfogar över denna som vore han ägare till densamma.

Bulvanförhållande föreligger även, där ägare till fastighet i fall, då han en- ligt lagen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom icke må överlåta fastigheten med mindre godkännande av överlåtelsen vinnes, tillåter att annan förfogar över fastigheten på sätt ovan sägs.

Med bulvan avses i denna lag den, vilken under omständigheter, som ovan om- förmälas, innehar äganderätten till fastighet.”

Detta lagförslag vidgade således begreppet att kunna även omfatta fall, där ingenting är att anmärka mot själva förvärvet, men förvärvaren efteråt trätt i sådana förbindelser med exempelvis ett bolag, att det senare blivit fastighetens verkliga ägare och den formelle ägaren blott dennes bulvan. Erfarenheterna om kringgåendet i vissa fall av norrlandslagstift- ningen tala icke för behövligheten av en sådan utvidgning. Men de se- nare erfarenheterna om sättet att kringgå femårslagen ha manat till en

'utvidgning av begreppet, vilket för detta fall också särskilt betonades ge- nom andra stycket i sistnämnda lagförslags definition å bulvan. Men dessutom kan man ju möjligen befara, att med antagandet av en bulvan- lagstiftning, som utgår från förvärvet, skulle kringgåenden även utav den- na lag kunna ske på annat sätt. Därför är det kanske rådligast att giva bulvanbegreppet den vidare omfattning, som det erhållit i kommissionens förslag av 1920 och jämväl i det av kommissionen nu framlagda förslaget. Kvar stå emellertid farhågorna för lagens effektivitet inför dom- stolarnas rättsskipning och för övrigt även inför en befallningshavande, som är ovilligt stämd mot denna lag eller emot ifrågavarande lagstiftnings- arbete över huvud taget. Även den av kommissionen nu föreslagna for- muleringen drabbas i åtskilligt av de betänkligheter, som av mig på sätt ovan framförts riktats emot kommissionens föregående förslag. Den ver- kar åtminstone för mig något förvillande och overklig redan därigenom, att den tillägger bulvanen den aktiva verksamheten för lagens överträdan- de, under det att bulvanen i själva verket är det viljelösa redskapet. Åt- minstone kan detta sägas då, såsom väl blir den vanliga händelsen, bulvan- förhållandet tillskapas i och genom själva förvärvet. Kommissionens for- mulering är också mera avpassad för den utvidgning av begreppet, som ovan omförmälts, än för uppkomsten av bulvanskap genom själva förvär- vet. Det synes mig därför rådligast, att kombinera den av mig år 1920 föreslagna formuleringen med kommissionens nu förordade ordalydelse. Dessutom nödgas jag vidhålla, att omsorgen om lagens effektivitet på- kallar uttrycklig bestämmelse därom, att ledamot i bolags styrelse och dess tjänstemän icke må utan koncession förvärva jordbruksfastighet. : Det är wvisserligen sant, att genom förslagets krav på bosättning såsom villkor för koncessionsfri besittning omöjliggöras åtskilliga bulvanförvärv genom dy- lika personer. Emellertid kvarstår alltid möjlighet, att man för förvärv av en värdefull egendom låter någon bosätta sig just på den lika väl som på något annat ställe. Dessutom må ej förglömmas, att skogsbolagen ha en skara av underordnade tjänstemän såsom skogvaktare m. fl., vilka måste bosättas runt om i orterna. Sådana tjänstemän kunna därför bosättas på nyförvärvade fastigheter, som inköpas i dessas namn och de som äro bosatta å de före lagens tillkomst lagligen förvärvade fastigheterna för närvarande i stor utsträckning kunna efter lagens tillkomst i mån av behov överflyttas till nyförvärv med bulvanbesittning. Föreskrives nu uttryck- ligen koncessionsplikt för alla dylika tjänstemäns förvärv av jordbruks- fastighet oavsett bosättning, så äventyrar man ej de förenämnda

äventyrligheterna åtminstone i dessa fall av en tolkning av förekomsten utav ett bulvanskap. Den norska lagen tillägger för säkerhets skull, att äkta make till sådana personer skall vara underkastad samma skyldig- het. Detta föredöme bör kanske också följas. Det hemställes således att 20 $ måtte erhålla följande lydelse:”

”Bulvanskap ifråga om äganderätt till fastighet vare förbjudet. Sådant bulvan- skap skall anses föreligga, då någon i själva verket huvudsakligen för annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom eller del därav, vilken enligt lag icke må av huvudmannen förvärvas eller besittas, eller ock eljest den, som rättsligen framstår så- som ägare av en fastighet, låter någon, som ej äger utan tillstånd eller särskilt god- kännande förvärva eller behålla fastigheten, råda över densamma eller del därav så- som vore han själv ägare till fastigheten.

Enskild person, som har del i ledningen av eller tjänstebefattning hos bolag, vars rörelse omfattar handel med eller utnyttjande av skog eller skogsprodukter, må icke utan tillstånd, som i 13 $ sägs, förvärva annan fastighet än i 5 $ (enligt mitt förslag 4 $) omförmäles. Lag samma vare om äkta make till sådan person.

Består mellan — — — — — — kallas i denna lag bulvan.”

Beträffande ordningen för konstaterande av bulvanförhållande stäl- ler jag mig fortfarande synnerligen obenägen mot frågans överlämnande åt domstolarna såsom kommissionen år 1920 föreslog. I det nu fram- lagda förslaget "har bulvanförhållandet även kriminaliserats för att vinna en ökad effektivitet åt lagen och tillgodose på samma gång det allmänna rättsmedvetandet. Därav följer, att ingen annan utväg står öppen och icke heller den medelväg, som av mig tidigare förordats. Denna befogade åtgärd har emellertid säkerligen två sidor. Genom kriminaliserandet kom- mer domstolarnas krav på s. k. full bevisning att ytterligare skärpas samt effektiviteten än mer äventyras. Man må gärna säga, att principiellt må- ste -bedömandet, huruvida ett bulvanförhållande föreligger i ett visst fall, bli detsamma. Det är också mycket möjligt, att detta inträffar i prakti- ken, för så vitt det gäller att avslå en framställning om konstaterandet av ett bulvanförhållande. Hoppas man åter på möjligheten, att domstolsvä- gen få ett socialt bedömande till stånd, är det nog en utopi, att detta bedö- mande skall bli lika socialt förstående, om förhållandet kriminaliseras, som om detta icke äger rum.

Enligt mitt förslag av år 1920 behandlades alla fallen av obehörig be- sittning efter samma procedur. Detta är väl ett enklare och överskådli- gare förfarande och fråga är, om det icke också blivit det effektivaste. Därför står min benägenhet fortfarande närmast detsamma. Jämlikt mo-

+x Sedan denna formulering skrevs har i kommissionens förslag någon jämkning ägt rum. Anmärkningen kvarstår dock väsentligt. E

tiven förordades där ett uteslutande admumstrativt förfarande, ehuru + den föreslagna lagtexten utformades den ovan angivna medelvägen. En sådan medelväg blir dock som sagt ofarbar med bulvanbegreppets krimi- nalisering. Varje fall måste då omedelbart framläggas för domstol. Det blir svårt med min ståndpunkt att kunna med förutseende välja mellan nämnda medelväg eller ett omedelbart hänskjutande till domstol. Skall emellertid detta senare ske, synes mig vid jämförelse mellan fördelar och olägenheter kommissionens nu framlagda förslag i bulvanlagstiftningen vara att föredraga framför dess tidigare förslag. Därmed fastslås omsi- der på det uttryckligaste sätt, att utplånandet trots lagen av ett socialt välfärdsintresse innefattar ett brott emot samhället minst lika mycket som tillgrepp av en enskilds materiella ägodelar. Det må ock kunna hoppas, att en inverkan på den allmänna meningen, som en sådan lagstiftning bör medföra, skall hava sin verkan för att bereda effektivitet åt lagen samt i sin ordning kanske också till sist influera på domarnas åskådningssätt.

24: 8.

I likhet med två andra reservanter synes mig denna paragraf och föl- jande böra vårda sig icke blott om fastighetens materiella värden i skog och stråfoder utan även om representationen för dess andliga innehåll, nämligen boningshuset med åbyggnader. Det bärande i lagförslaget är, att det vill värna om bibehållandet av så många hem som möjligt, grundva- len för samhället. Detta var även norrlandslagstiftningens i motiven ut- talade och i lagstiftningen uppenbarligen fastslagna mål.

Trots detta har den mest orimliga vrängning av lagen fått äga rum. - Inom Nås socken i Dalarna och för övrigt på många andra ställen äro de forna bondgårdarna i mängd nedrivna samt deras jordbruk samman- slaget till ett enda bolagsjordbruk, för vilka uppbyggts gemensam åbygg- nad med bostäder för de lönearbetare, med vilka jordbruket numera be- drives. Denna åtgärd godkändes av länets jordbrukskommission, som ej ansåg den strida emot norrländska vanhävdslagens föreskrift, att ”upp- sikt skall hållas däröver att jordbruket å fastigheten icke nedlägges eller ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyras”. De nya byggnaderna ansågos nämligen tillgodose det sammanslagna jordbruket. Häradsrätter lära även ha fällt utslag i lik- nande riktning. På sådant sätt upprätthålla statens funktionärer en lag- stiftning, som avser tryggandet av ett självägande bondestånd. Det måste

Lagförslagets uppställning.

bli slut med utrymmen för en sådan missgärning i lagtolkning av en oef- terrättlig ämbetsmannakår.

Nu säges, att stadgandet på denna plats ej behöver utsträckas till byggnaderna därför, att det måste anses ligga i spekulantens intresse att bevara dem. I fall egendomen tvångssäljes ifrån honom kommer den el- jest att betinga ringare pris. Spekulanten kan emellertid överenskomma med en granne, denne må vara ett bolag eller en enskild, att låta avyttra byggnaderna, så att grannen skall vid auktionen kunna inropa fastigheten och sedan få koncession på köpet med hänvisning till att fastigheten sak- nade åbyggnader. Det framhölls också inom kommissionen exempel från Dalarna, hurusom det därstädes på senare tider visat sig vara en lönande affär, att sälja gamla timrade hus för bostadsändamål på andra håll. Detta timmer var nämligen för bygge av det största värde samt betin- gade därför ett jämförelsevis högt pris. Trots allt detta har kommissio- nen bestämt avböjt varje tanke på att här göra en honnör för lagstiftnin- gens huvudsyfte och därmed giva sitt skydd åt jordbrukshemmet såsom sådant. I denna punkt instämmer jag i den reservation, som avgivits av hrr Johansson och Pettersson.

Likaledes bör enligt min mening förbud i förevarande fall även stad- gas för vanhävd av jord såsom också en huvudbeståndsdel i jordbruks- hemmets ekonomiska förutsättningar. Möjligen kan en blivande vanhävds- lag tillgodose detta syfte och tilläventyrs även åbyggnadernas bibehållan- de. Men denna lag finnes icke ännu och under tiden ha stadgandena här- om med ännu mycket större fog än för stråfoder, som ock syftar till en vanhävdsbestämmelse, sin plats under väntetiden uti ifrågavarande lag- stiftning. Dessutom hemställes, att med skog likställes torumosse, kalk- stensbrott samt grus- eller lertag. I mitt förslag av år 1920 sammanfat- - tages dessa önskemål under $ 12 (sid. 415). Härtill anslöt sig ock ett stadgande bl. a. om skyldighet för fastighetens innehavare vid verkande vite att återställa jord och åbyggnader i sitt förra skick.

eb d.

Bötesbeloppet synes mig för lågt och påyrkas därför i anslutning till mitt förenämnda förslag, att bötesmaximum sättes till 10,000 kronor.

En lag kan skrivas på många sätt och när ett flertal enat sig om en viss uppställning, är det föga bevänt att motsätta sig formuleringen i de-

taljer, såvitt det ej berör själva innehållet. Emellertid synes mig en större koncentrering och klarhet kunnat åstadkommas. I ett fall, där texten synts mig alldeles för inkrånglad, nämligen i fråga om 3—5 $$, har jag ovan ansett mig böra föreslå en förenkling. Även i övrigt trivs jag mera med det skrivsätt, för vilket särskilt i de konstitutiva delarna givits uttryck i mitt förenämnda förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom. Jag tillåter mig därför hänvisa till detta förslag, som är fogat såsom bilaga vid kommissionens betänkande. Detta särskilt även därför, att ovan i vissa fall av mig förordats den i detta för- slag gjorda formuleringen.

Särskilt yttrande av herrar OLSSON och WOHLIN.

Med instämmande i de huvudprinciper, som ligga till grund för kom- missionens förslag till redaktion av 7 och 13 $$ jämte till dessa paragra- fer hörande specialmotiv, hemställa vi, att den föreliggande lagen måtte framläggas för riksdagen först då den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till ägodelningsrätter antingen i oförändrad form eller med för oss acceptabla modifikationer framlägges för riksdagens prövning; god- kännes förslaget till ifrågavarande ägodelningsrätter i för oss acceptabel form, följa vissa härav betingade ändringar i det förevarande lagförsla- get i syfte att uppnå önskvärd överensstämmelse på ifrågavarande område av jordlagstiftningen.

Särskilt yttrande av herr WOHLIN.

I den inom vårt land under lång tid aktuella frågan om åtgärder för den självägande jordbruksbefolkningens bevarande har jag vid upprepade tillfällen angivit min uppfattning, vilken jag i anledning av jordkommis- sionens föreliggande betänkande ånyo nödgas att här i korta drag ut- veckla. Mina synpunkter på ämnet äro alltjämt i stort sett desamma som de, vilka innehållas i den i januari år 1910 såsom emigrationsutred- ningens Bilaga X publicerade utredningen ”Faran av bondeklassens un- dergrävande i sammanhang med de gamla arvejordsåskådningarnas upplös- ning, emigrationen och bondjordens mobilisering” !, i föredrag den 20 no- vember 1915 om ”Svensk agrarpolitik efter kriget” ”, den 23 mars 1916 om ”Den osunda jordspekulationen och åtgärder för dess begränsning” /”, den 16 november 1917 om ”Bondefrågan ur nationalekonomisk och social- politisk synpunkt” ? och den 18 mars 1918 om ”De nationalekonomiska förutsättningarna för vårt jordbruks utveckling i framtiden” ”, vidare i den allmänna motiveringen i ett av inom justitiedepartementet särskilt tillkallade sakkunniga den 2 maj 1918 avgivet ”Betänkande med förslag till tillfälliga åtgärder för stävjande av spekulationen vid handel med jord- bruksegendom m. m.” samt i reservation till jordkommissionens den 28 ja- nuari 1920 avlåtna betänkande med förslag till Lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige."

Genomgående har jag vid dessa och andra tillfällen sökt att framställa den föreliggande frågan som ett sammanhängande komplex av samhälls- politiska spörsmål, alla av vittgående betydelse och vart för sig påkallan-

1 Emigrationsutredningen. Bil X. Stockholm 1910. — Särskild upplaga med smärre änd- ringar. Stockholm 1910. — ? ”Svensk ekonomi och politik.” Stockholm 1918. Sid. 68—82. — ? Ekonomisk Tidskrift 1916. — ' Nationalekonomiska föreningens förhandlingar 1917, sid. 46— 65. — ? Lantbruksveckans handlingar 1918. — ” Tryckt som manuskript.

de den största uppmärksamhet från statsmakternas och enskildas sida. Jag har aldrig kunnat fullt dela uppfattningen, att bondjordens övergång i händerna på bolag och enskilda personer, icke tillhörande den verkliga jordbruksbefolkningen, är den enda företeelse, som i detta sammanhang kommer i betraktande. Än mera har jag reagerat mot den ganska ut- bredda föreställningen, att bondebefolkningens försvagande genom jord- försäljningar av detta slag i första rummet eller ens i mera väsentlig mån motverkas genom på tvångs- och förbudsprinciper byggda lagar och för- fattningar. Den självägande bondebefolkningen utgör inom nutiden, lik- som inom förflutna århundradens samhällen den stora och oersättliga re- servoaren för nationernas fysiska och andliga livskraft. Denna reservoar kan börja att sina, utan att de självägda bondejordbrukens antal går till- baka, om nämligen de gamla stora bondehushållen krympa tillsammans ge- nom jordbruksungdomens utvandring till främmande land eller inflyttning till städer och industrisamhällen eller genom nativitetens tillbakagång in- om de ur rasbiologisk synpunkt värdefullaste lagren av jordbruksbefolk- ningen. Reservoaren kan också förorenas, oavsett om ett antal bondgår- dar komma i olämpliga händer eller icke, för den händelse att bondebe- folkningens urgamla släktjordstraditioner och hembygdskänslor avmattas samt böndernas vilja och kraft att bevara och befästa sin ställning i nuti- dens söndrade samhällen försvagas. Då vidare en målmedveten mationell samhällspolitik från bondeklassens sida och en blomstrande allmogekultur fordra ett visst underlag av ekonomiskt välstånd måste alla lagstiftnings- åtgärder för jordbruksbefolkningens bevarande bliva verkningslösa, där- est de icke gå hand i hand med en politik, som under nödigt hänsynstagan- de till andra sämhällsklassers intressen skyddar jordbruket för ruinerande ekonomiska kriser, ökat beroende av den moderna storkapitalismen och orimligt höga skattebördor. Utan att förfalla till motsägelse torde man till och med kunna tillfoga, att ett fortskridande försvagande av jord- bruksbefolkningen kan gå jämsides med en ökning av de självägande jordbrukarnas antal. Om den gamla bondgårdsstrukturen under loppet av årtionden eller generationer skulle förvandlas i en jordfördelning, där obe- sutna och av industriella biförtjänster beroende småbrukare bildade jord- brukarnas huvudmassa, så skulle en sådan utveckling tvivelsutan föra med sig en djupgående försämring av jordbruksbefolkningens ekonomiska självständighet och bondeklassen skulle förlora sin egenskap av de nutida folkträdens kärnvirke.

Med hänsyn till vad nu anförts finner man också, att de västerländ- ska kulturnationernas strävanden att stärka sin självägande jordbruksbe- folkning under senare årtionden tagit sig uttryck i många till synes olik- artade, men i verkligheten mot samma huvudmål syftande samhällspolitis- ka strävanden. I vissa länder, såsom Frankrike och Schweiz, hava dessa strävanden allt intill denna dag rönt sympati och understöd inom den of- fentliga politikens ledande kretsar, medan i andra länder, där maktför- hållandena efter det stora kriget omgestaltats, enskilda yrkessammanslut- ningar och andra enskilda krafter numera få arbeta för samma mål under passivitet eller motstånd från de politiskt härskandes sida. Den ”me- delklasspolitik”, som kort före kriget sökte sig en internationell samlings- punkt i Bruxelles, men som i många länder till följd av krigsårens sociala omvälvningar ännu stannat vid blotta ansatser, avser just att i ekono- miskt och kulturellt avseende bevara och höja de samhällslager, vilkas un- dergång skulle medföra de nutida statsbildningarnas sammanstörtande. Bland dessa samhällslager intager den självägande jordbruksbefolkningen till följd av sina historiska traditioner, sina djupa rötter i jorden och sin numeriska storlek den främsta platsen, och arbetet på bondebefolkningens bevarande är därför, ehuru ingalunda den enda, dock den viktigaste av den allmänna medelklasspolitikens uppgifter. Förutom den ekonomiska konsoli- deringen eller upprätthållandet av bondejordbrukets ekonomi uppställas härvid såsom arbetsuppgifter t. ex. sådana frågor som hämmandet av jord- bruksungdomens inflyttning till städer och industrisamhällen, utvecklandet av samma ungdoms kunskaper och intresse för jordbruksyrket, grundan- det av föreningar för hembygdsvård och för sociala välfärdsinrättningar på landsbygden m. m. Intresset för de raspolitiska problemen har särskilt efter kriget vunnit stark utbredning och man börjar alltmera inse, att det är bönderna på landet och borgarna i de smärre städerna samt möjligen de bättre kvalificerade arbetarelagren, som besitta det största rasbiologiska vär- det och som därför framför allt böra skyddas mot rasdegeneration. Ett stort fält för ekonomiska och sociala strävanden öppnas i och med erkännandet av denna uppfattnings riktighet. Den inom stora delar av Europa sjunkande nativiteten inom bondeklassen påkallar allvarliga överväganden rörande t. ex. arvslagstiftningens lämpligaste gestaltning, då fråga är om fast egen- dom på landsbygden. Samma företeelse i förening med den lösa jord- bruksbefolkningens relativt starka tillväxt och i längden ohållbara ställ- ning framkallar slutligen krav på mer eller mindre genomgripande ”ag- rarreformer”, åsyftande att förvandla olika kategorier av nyttjanderätts-

havare till jord till självägande jordbrukare samt att bereda plats för nya bondejordbruk genom uppdelning av stora jordbesittningar i offentlig eller enskild ägo.

Med det nu sagda har naturligtvis på intet sätt bestritts, att icke jordbruksfastigheternas försäljning till köpare, som icke tillhöra den verk- ligt jordbruksidkande befolkningen, innebär en fara för denna befolkning och att densamma kan i ordets verkliga mening undergrävas, därest så- dana jordförsäljningar taga större omfattning. En skuldsatt och ekono- miskt betryckt bondeklass, tyngd av skatter och gripen av missmod och håglöshet, utgör icke någon kraftigare stomme i samhällsbyggnaden. Men illa är det också, om förut fria och välställda bönder i större utsträckning förvandlats till ofria och missnöjda arrendatorer under aktiebolag eller en- skilda kapitalister. Medföra de ifrågavarande jordförsäljningarna dess- utom, att besutna bondgårdar sammanslås till större brukningsdelar eller att gamla bebyggda ställen vanhävdas och utrivas, så bliva skadorna för bondeklassen och för samhället så mycket större. Frågan om sådana jord- försäljningars förebyggande intager därför tvivelsutan ett viktigt rum bland de olika spörsmål, som måste beaktas, när det gäller den självägande jordbruksbefolkningens bevarande. Emellertid bör en jordpolitik med detta syfte för att kunna i längden lyckas taga sikte på de verkliga orsakerna till de ifrågavarande jordförsäljningarna, i synnerhet de som ligga på säl- jarnas sida. Det gäller att genom målmedvetna strävanden undanrödja dessa orsaker, vare sig att dessa bottna i förefintliga ekonomiska svårighe- ter för jordbrukarna med åtföljande missmod och leda hos dessa eller de äro att söka i ett eljest minskat intresse för jordbruksnäringen eller i den gamla släktjordskänslans försvagande och de nutida spekulativa instink- ternas insteg och överhandtagande även inom bondeklassen. Huruvida och i vad mån lagar, innehållande förbud mot de omberörda försäljningarna eller bestämmelser av liknande art, kunna verka till det bättre, är väsent- ligen beroende på om sådana lagars genomförande går jämsides med en allsidigare jordpolitik av här angivet slag och om de stå i överensstäm- melse med bondebefolkningens nedärvda rättsuppfattning och frihets- känsla.

Jag har så mycket mera ansett mig böra här göra dessa erinringar, som man i jordkommissionens nu framlagda betänkande förgäves söker efter några uttalanden, där frågan om jordbruksbefolkningens bevarande vid jordbruket betraktas ur vidsträcktare jordpolitiska synpunkter. I kom- missionens ovan omnämnda betänkande den 28 januari 1920, som var av

preliminär natur, inleddes de allmänna motiven med satsen, att det då framlagda lagförslaget utgjorde ”ett led i strävandena att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand”. Härigenom fram- hölls och erkändes att, förutom speciella lagstiftningsåtgärder med syfte att förbjuda vissa köp av jord, jämväl andra reformlinjer finnas för jord- bruksbefolkningens bevarande vid jordbruket. Det oaktat nödgades jag redan i min reservation till sagda betänkande, vilket i övrigt helt och hål- let rörde sig om en viss förbudslagstiftnings betydelse för bondeklassens bevarande, anföra, att jag icke för min del ansåge de viktigaste medlen för bondeklassens vidmakthållande vara att söka på tvångslagstiftningens om- råde. Jag utvecklade i korthet de andra medel, som i första rummet syn- tes mig vara påkallade för att upprätthålla det självständiga bondejord- bruket inom vårt land, nämligen en politik, som gör jordbruket i ekono- miskt hänseende likställt med andra näringar, som sätter jordbruket i stånd att kvarhålla den för dess rätta bedrivande nödiga fullvärdiga arbets- kraften och som i större grad.än hittills ställer nationens sparkapital och framför allt jordbrukarnas egna sparmedel i jordbruksproduktionens tjänst, vidare rationella åtgärder för förbättrandet av jordbrukets avsätt- ningsförhållanden, ytterligare en skattepolitik, som förhindrar jordbrukets belastning med alltför tunga skattebördor, än vidare införandet i svensk rätt av en särlagstiftning för reglering av bondhemmans övergång till ny generation samt vissa ändringar i skiftes- och jordstyckningslagstiftnin- gen i förening med skärpt lagstiftning om vård av enskildes skogar, slut- ligen ett målmedvetet upplysnings- och väckelsearbete i jordbruksfrågor, en omläggning av folkskoleundervisningen, skapandet av en livskraftig ungdomsrörelse på landsbygden m. m. Jag framhöll, att det givetvis icke kunde tillkomma jordkommissionen att på sitt arbetsprogram upptaga alla dessa frågor, men att framställningar och initiativ i vissa av de angivna spörsmålen dock syntes mig böra kunna förväntas från jordkommissio- nens sida. Såsom en allmän reflexion över kommissionens arbete kunde jag icke underlåta att tillfoga, att kommissionens flertal syntes mig hava blickarna allt för litet fästade på de förenämnda så att säga organiska medlen till bondebefolkningens stärkande och ställde allt för stora för- hoppningar på verkningarna av redan förefintliga eller av kommissionen ifrågasatta tvångslagar av i själva verket sekundär betydelse. Kommis- sionsmajoritetens behandling av ämnet i det nu framlagda huvudbetänkan- det sätter mig icke i tillfälle att återtaga några av dessa anmärkningar. Endast en särskild fråga bland de nyss antydda, nämligen frågan om en

särlagstiftning rörande bondhemmans övergång till ny generation, har, såsom omnämnes i förenämnda reservation till betänkandet den 28 janu- ari 1920, av kommissionen upptagits till utredning.

Mången, som icke närmare känner de arbetsuppgifter, vilka tillkom- ma jordkommissionen, torde förmena att kommissionens uppdrag, för så vitt detsamma har avseende å frågan om den självägande jordbruksbefolk- ningens bevarande, endast avser det i föreliggande betänkande behand- lade spörsmålet om revision eller komplettering av den s. k. norrländska förbudslagen och att mina nu gjorda allmänna anmärkningar fördenskull icke kunna anses berättigade. Jag vill då härtill anmärka, att jordkom- missionen av den dåvarande regeringen tillsattes med syfte att till enhetlig behandling upptaga de olika jordpolitiska spörsmål, som hittills icke i Sve- rige fått undergå en sådan sammanhängande utredning och som brukat sammanfattas under benämningen ”jordfrågan”, med det undantaget alle- nast, att kommissionens uppdrag syntes departementschefen böra ”åtmin- stone tillsvidare begränsas till åtgärder i fråga om jord under enskild äganderätt”. "Vad beträffar statens jord erinrade departementschefen om andra pågående utredningsarbeten, men tillade, ehuru han icke funnit sig böra ifrågasätta några ändrade dispositioner rörande dessa utredningar, att ”givetvis finnes ett ganska nära sammanhang mellan nu berörda ut- redningsarbeten beträffande kronans jord och de olika spörsmål, som avse enskild jord”. Departementschéfens yttrande till statsrådsprotokollet in- ledes med erinringar om tidigare gjorda utredningar om de s. k. norr- landslagarna m. m. samt om det intresse, som inom och utom riksdagen yppats för dessa lagstiftningsfrågor, men han tillägger härefter, att ”med det anförda har jag icke velat begränsa de sakkunnigas uppdrag till att blott begagna de uppslag, vilka framgått som resultat av hittills verkställ- da utredningar på förevarande område. De sakkunniga böra hava till uppgift att utreda, vilka medel över huvud kunna befinnas lämpliga och erforderliga för att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolk- ningens hand.” Det kan sålunda icke råda någon tvekan om den i avse- ende å nu behandlade spörsmål obegränsade omfattningen av jordkom- missionens uppdrag. Men åtminstone under de hittills gångna åren har, med nyss angivet undantag, ringa intresse försports från kommissionsmajo- ritetens sida för andra medel att bevara jorden i den verkligt jordbruksid- - kande befolkningens hand än den i detta betänkande föreslagna lagstift- ningen. Även om jordkommissionen självfallet icke kunnat ingå på be- handling av sådana spörsmål som t. ex. tull- och skattefrågor m. fl., vilka

ju ligga under utredning på andra håll, så hade det enligt min uppfattning varit av stor betydelse för den svenka jordpolitiken i framtiden om jord- kommissionen hade inlett detta sitt första större betänkande i frågan om den självägande jordbruksbefolkningens bevarande med en översikt av de huvudlinjer, som jordpolitiken på förevarande område enligt jordkommis- sionens mening bör följa.

Vad det nu föreliggande betänkandet beträffar vill jag först fästa uppmärksamheten därpå, att det av kommissionen insamlade omfattande utredningsmaterialet, utförligt återgivet i tredje delen av betänkandet och där sammanfattat, till alla delar bestyrker, att orsakerna till jordbruks- fastigheternas försäljning till aktiebolag och enskilda personer, icke tillhö- rande den verkligt jordbruksidkande befolkningen, hava varit av sådan na- tur, att enbart en lagstiftning som den här föreslagna i längden föga lärer avhjälpa de konstaterade missförhållandena. Det bör härtill fogas en er- inran om att de ur utredningsmaterialet dragna slutsatserna vila på uttalan- den från ej mindre än närmare 3,400- uppgiftslämnare, däribland endast ett tjugutal aktiebolag, men i övrigt kommunalnämnder, landsfiskaler, hus- hållningssällskap och dessas tjänstemän, odlingsråd, skogsstatens tjän- stemän samt enskilda uppgiftslämnare, vilka frivilligt anhållit att få frå- geformulär för besvarande. Utredningen fyller sålunda högt ställda an- språk på att uttrycka gjorda iakttagelser och vunnen erfarenhet inom kret- sar av svenska folket, som stå de mindre jordbrukarna nära och väl kän- na dessas förhållanden.

”Så mycket torde man emellertid kunna med bestämdhet säga”, heter det i den av en sakkunnig utanför kommissionen gjorda sammanfattnin- gen av de insamlade uppgifterna,' ”att orsakerna till det ojämförligt stör- sta antalet försäljningar under tiden före krisåren åtminstone i landets sydliga och mellersta delar äro att söka i ett hos lantbefolkningen starkt utbrett missnöje med förhållandena inom jordbruksnäringen, vare sig detta missnöje är att söka i ekonomiska, sociala eller folkpsykologiska fö- reteelser. Ekonomiska svårigheter, svårigheter att få arbetskraft, ledsnad vid jordbruket och önskan att flytta till stad äro nämligen de orsaker, man oftast möter i utsagornas uttalanden om förhållandena före krisåren. Be- träffande de fastighetsrealisationer, som ligga längre tillbaka i tiden, försiggångna under 1880- och 1890-talen, vill det synas, som om de ekono-

> Del III, sid. 45—46.

miska svårigheterna varit de mest dominerande bland nyss nämnda olika försäljningsorsaker. Jordbruksnäringen hade under denna tid, säges det, en mycket ringa ekonomisk bärkraft, priserna å jordbrukets alster voro mycket tryckta, avsättningsmöjligheterna ringa. Dessa förhållanden hava väl sedermera något förbättrats, men i stället hava nya svårigheter till- kommit. Sålunda har under de sista två årtiondena framför allt frågan om att erhålla tillräckligt med arbetskraft till jordbruket blivit alltmer svår- löst... Jordbruket kan ej bjuda samma löner åt arbetarna som industrien, varför landsbygden avfolkas av den del av befolkningen, som befinner sig i sina bästa år, och den lejda arbetskraft, som återstår för jordbruket, ut- göres till sin största del av halvvuxna personer och åldringar... Svårig- heten att få arbetskraft härleder sig i mycket hög grad även från den bland lantbefolkningens ungdom alltmera tilltagande obenägenheten för jordbruksarbete ... De skildrade förhållandena hava i ett mycket stort antal fall tvungit jordbrukare att realisera sina gårdar. Men där förhål- landena ej antagit sådana dimensioner, att hemmanets försäljning varit direkt nödvändig, har ofta nog i allt fall hänt, att hemmanet sålts till följd av ägarens ledsnad och ohåga vid jordens brukning på grund av ovan angivna, med jordbruksnäringen förenade svårigheter ... Helt sä- kert torde i städernas dragningskraft på landsbygdens befolkning vara att söka den indirekta och ofta nog även direkta orsaken till att ett stort antal jordbruksfastigheter gått ur lantbefolkningens ägo och kommit i händerna på icke-jordbrukare. Ej endast ekonomiska och sociala utan även vissa psykologiska faktorer måste sålunda förvisso tagas med i räk- ningen vid fastställandet av försäljningsorsakerna . . . Till sist bör omnäm- nas, att arvskiften ofta giva anledning till en gårds försäljning. Ingen av arvingarna kan inlösa gården, och då medarvingarna önska omedelbart ut- få sina arvslotter måste gården säljas. Detta synes hava varit en synnerli- gen ofta förekommande försäljningsorsak ... Det sagda kan i stort sett även tillämpas för herrgårdarna.”

Ett årtionde efter mina meningsbrytningar med den s. k. norrlands- lagstiftningens mera ensidiga förkämpar har jag genom denna nu citerade sammanfattning av ”orsakerna till den jordbruksidkande befolkningens försäljning av sina jordbruksfastigheter före krisåren”? fått mina då fram- förda synpunkter auktoritativt bekräftade. Det måste nu anses vara fast- slaget, att till och med om man begränsar sig till endast det slags försva-

! Del III, sid. 44.

gande av jordbruksbefolkningen, som ligger i jordbruksfastigheternas för- säljning till köpare utom jordbruksbefolkningens egen krets, orsakerna till denna företeelse före krisåren lågo i svårartade ekonomiska förhållanden inom jordbruksnäringen, framkallade av den dåtida starka industriella utvecklingen, samt i jämsides med samma utveckling gående förändrin- gar av bondebefolkningens gamla sedvänjor och tänkesätt. I min ovan nämnda, för övrigt ävenledes på talrika uttalanden från skilda delar av landet byggda utredning om ”Faran av bondeklassens undergrävande” ställde jag dessa ekonomiska och psykologiska faktorer i förgrunden, må- hända med ännu starkare betonande av att det var det minskade intresset för jordbruksyrket och den försvagade känslan för familjetraditionerna och släktjorden, vari jordförsäljningarna till industrien djupast bottnade. Blir nu detta förhållande, som man må hoppas, mera uppenbart för de makthavande inom vårt land och — vilket ej är minst viktigt — för bon- debefolkningen själv, så borde, synes det, en allsidig politik för bondebe- folkningens bevarande icke utebli, oaktat att jordkommissionen i sitt be- tänkande endast refererar de inkomna yttrandena och icke tager stånd- punkt till däri berörda olika frågor.

Den våldsamt ökade handeln med jordbruksfastigheter under kris- åren 1915—1919 och den självägande jordbruksbefolkningens därav för- anledda försvagande belyses likaledes av jordkommissionens utrednings- material. Ett ännu skarpare blixtljus över de dåtida förhållandena kasta måhända de yttranden, som infordrades av ovannämnda inom justitiede- partementet den I mars 1918 tillkallade sakkunnige och varav några ut- drag finnas återgivna i dessas betänkande. Orsakerna till den omfattande och förödande handeln med jordbruksegendomar under dessa år hava ock- så av kommissionen i väsentliga hänseenden klarlagts. Jag skulle endast för min del vilja tillägga, i anslutning till mitt föredrag vid öppnandet av den s. k. lantbruksveckan år 1918, att icke ens de nu uppstegrade trä- varupriserna och yppade möjligheterna till lockande realisationsvinster skulle hava lett till så omfattande egendomsförsäljningar, som fallet blev, om kristidsregleringen och särskilt fastställandet av de statliga maximipri- serna å spannmål skett i bättre överensstämmelse med nationalekonomiskt riktiga grundsatser. Dessutom bör tillfogas, att många jordbrukare nog icke skulle hava sålt sina egendomar och hemman, därest intresset för jordbruksyrket varit levande i deras sinnen samt rottrådarna i den svenska jorden starka och de forna familjetraditionerna oförsvagade. Även un- der denna tid, då de ekonomiska svårigheterna några år följdes av en åt-

minstone till skenet lysande konjunktur, voro de psykologiska faktorerna, som så ofta är fallet även på det ekonomiska livets område, i talrika fall utslagsgivande. De i anslutning till emigrationsutredningens material på sin tid utvecklade huvudsynpunkterna på frågan om bondebefolkningens bevarande hava utan tvivel bibehållit sin giltighet även efter krisårens er- farenheter.

När jordkommissionen nu fr amlägg er förevarande betänkande, har lä- get för jordbruksnäringen, som känt är, åter bytts i en lågkonjunktur, som torde vara svårare än någon, som varit rådande alltsedan krisen på 1880- talet. Efterfrågan på fastigheter är ringa eller ingen och fastighetspriserna hava starkt nedgått. Frivilliga försäljningar av jordbruksfastigheter till bolag och enskilda spekulanter äro sällsynta, medan däremot tvångsför- säljningar flerstädes förekomma, särskilt av egendomar, som förvärvats till krisårens uppstegrade priser. Det i Del III av kommissionens betän- kanden sammanfattade utredningsmaterialet torde nog för bedömandet av den nuvarande situationen vara i viss mån föråldrat. Lagstiftningsåt- gärder till förhindrande av att verkliga jordbrukare frivilligt sälja sina fastigheter till bolag och enskilda spekulanter hava, såsom läget för när- varande gestaltar sig, ringa betydelse för jordbruksbefolkningens beva- rande. Endast en doms politik, som mildrar jordbrukskrisens verk- ningar, kan i närvarande stund påräkna större intresse inom vidkomman- de lager av jordbruksbefolkningen. Även med hänsyn härtill hade det va- rit önskvärt, att kommissionens föreliggande betänkande berört jämväl andra åtgärder än den lagstiftning, som föreslås.

Jag skall emellertid icke ytterligare uppehålla mig vid dessa allmänna synpunkter utan övergå till att anföra min mening om jordkommissionens föreliggande förslag till ”Lag med bestämmelser om rätt att förvärva och besitta fast egendom”.

Den s. k. norrländska förbudslagen av den 4 maj 1906 har alltid synts mig vara i väsentliga hänseenden bristfällig, och den har väl ock tämligen allmänt betraktats som ett provisorium. Önskemålet om dess ersättande med en mera genomarbetad lagstiftning torde hava varit en av orsakerna till jordkommissionens tillsättande.

Syftet att genom förbudslagen söka hindra bolag och föreningar att under äganderätt vidare förvärva jordbruksjord jämte för jordbrukets upprätthållande nödig skogsmark står i överensstämmelse med den numera

allt allmännare erkända grundsatsen om vikten av den självägande jord- bruksbefolkningens bevarande. Genom lagen har emellertid en viss grupp av rättssubjekt, nämligen bolag och föreningar, ställts i en undantagsställ- ning beträffande köp av fast egendom, vilken undantagsställning, då frå- ga är om skogsmark, icke kan anses hava varit ur nationalekonomisk syn- punkt lycklig och berättigad. Av kommissionens här framlagda utrednin- gar bestyrkes till alla delar det sedan gammalt kända förhållandet, att de stora bolagen här i landet bedriva en betydligt bättre skogsvård och för- må att ur skogstillgångarna skapa en större avkastning än de hundratals till den verkliga jordbruksbefolkningen icke hörande enskilda exploatö- rerna av våra skogstillgångar. Genom förbudslagen fastslogos vidare, praktiskt taget, besittningsförhållandena inom de norrländska skogsmar- kerna, sådana dessa förhållanden tillfälligtvis gestaltade sig mitt under en raskt pågående utveckling, med följd att såväl bolagens som för övrigt även böndernas skogsmarker ännu efter femton års förlopp mångenstädes ligga så splittrade, att en rationell skogshushållning väsentligt försvårats. Endast i en jämförelsevis ringa omfattning har arronderingsbehovet kun- nat tillgodoses genom ägoutbyten mellan bolagen inbördes eller genom bo- lags köp av bönder tillhöriga skogsskiften, antingen jämlikt 3 $ eller, ef- ter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall givna tillstånd, jämlikt 4 $ av lagen. Det schematiska och stela stödskogsbegrepp, som fastställdes i lagen, var frukten av kompromisser mellan företrädare av olika uppfattningar röran- de det norrländska jordbrukets utvecklingsmöjligheter och torde redan på den tid, då lagen utfärdades, icke hava motsvarat det oundgängligen nöd- vändiga stödskogsbehovet på olika orter och för olika hemman. Än mindre lär sagda stödskogsbegrepp numera uppfylla villkoret att angiva den skogs- marksareal, som verkligen kan anses erforderlig för upprätthållandet av ett självständigt jordbruk i Norrland. Slutligen har förbudslagen, såsom redan ådagalades av landshövdingen Johan Widéns år 1913 avlämnade undersökning om ”Den norrländska förbudslagen och dess verkningar” och som den här verkställda utredningen ytterligare bestyrkt, i stor omfatt- ning kringgåtts genom uppkomsten och utvecklingen av det s. k. bulvan- systemet. å

Jordkommissionens här framlagda lagförslag utgör ett allvarligt för-

sök att undanrödja den första ovan omnämnda bristen i den norrländska förbudslagen, i det att kommissionen såsom komplement till bestämmel- serna angående bolags och föreningars rätt att förvärva fast egendom

framlägger förslag till bestämmelser ”Om tillstånd i vissa fall för svenska medborgare att besitta fastighet”. Med avseende å denna del av lag- förslaget, som är frukten av långvariga överläggningar inom kommissio- nen och där de största svårigheterna, såsom lätteligen förstås, mött för lagstiftningens utformande, får jag i detta särskilda yttrande anmärka föl-

jande.

Vid närmare övervägande av det problem, som här uppställer sig, vi- sar sig att detsamma i viss mån har två olika sidor eller, såsom man också kan uttrycka det, uppdelar sig i tvenne i vissa hänseenden skiljaktiga lag- stiftningsuppgifter, nämligen dels att förhindra jordbruksfastigheters övergång i sådana personers mera varaktiga besittning, vilka icke tillhöra den verkligt jordbruksidkande befolkningen och icke äro önskvärda såsom ägare till svensk jord, och dels att för framtiden förebygga en sådan häf- tig jordmobilisering och jordspekulation med därav följande skadliga verkningar med avseende å fastigheternas hävd, som nådde sin kulmen under krisåren.

I kommissionens betänkande den 28 januari 1920 gjorde den dåvaran- de majoriteten en skarp distinktion mellan dessa båda företeelser, vartill den närmaste orsaken emellertid var att kommissionsmajoriteten sökte efter starkast möjliga skäl till att för det dåvarande endast förorda en lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige, men tillsvidare läm- na frågan om jordförsäljningarna till enskilda spekulanter åsido. ”Då bolagen”, anförde kommissionen bland annat, ”vid inköp av fastigheter i allmänhet avse att behålla desamma under en längre tid såsom underlag för sin framtida verksamhet, äro dessa förvärv en stadigvarande förete- else, som endast i ringa mån röner inverkan av de ekonomiska konjunktu- rernas fluktuationer.” ”De enskilda spekulanterna åter”, tillades vidare, ”hava ej annat intresse av sina fastighetsförvärv än att på kortast möjliga tid hämta största möjliga vinst av fastigheterna, varefter dessa vid första lägliga tillfälle åter avyttras... På grund härav och då i allt fall faran för kumulation av ett stort antal fastigheter på en hand... givetvis är be- tydligt större beträffande bolag än enskilda spekulanter... är man berät- tigad till det påståendet, att de enskilda spekulationsförvärvens inverkan på den verkligt jordbruksidkande befolkningen icke är av samma bestå- ende karaktär som bolagsförvärvens.” ”Det är”, sammanfattade kommis- sionen dessa och andra satser, ”i ekonomiskt hänseende, som de skadliga

följderna av de enskilda spekulanternas jordförvärv äro mest framträ- dande, under det att följderna av bolagsförvärven först och främst äro av social natur.” Jag anförde i min reservation, att denna framställning i alltför hög grad schematiserade de verkliga förhållandena och att det icke i verkligheten råder en sådan typisk väsensskiljaktighet mellan aktiebolags och enskilda spekulanters jordförvärv, som här markerades. Denna me- ning har, i förbigående sagt, bestyrkts av kommissionens i Del III av dess betänkanden intagna utredning, vilken visar att mellan särskilt de smärre trävarubolagens och de enskilda skogsspekulanternas jordförvärv ringa eller ingen skillnad består i fråga om avsikten med fastighetsköpen, häv- den av jordbruket och skogen samt tiden, varunder köparna äro 1 besitt- ning av fastigheterna. ”Om de mindre trävarubolagen, framför allt i Syd- och Mellansverige”, heter det i sammanfattningen,' ”säges det därför oftast, att de efter slutad avverkning i regel återförsälja hemmanen till verkliga jordbrukare”, och ”rörande fastigheter, som förvärvas av eniskil- da personer, kan man som allmän regel säga, att de förr eller senare åter- vända i verkliga jordbrukares ägo”.

Är det sålunda tydligt, att den skadliga jordspekulationen icke kan stävjas genom en enbart mot aktiebolag riktad förbuds- eller koncessions- lagstiftning, så är det emellertid en annan fråga, huruvida en sådan speku- lation i jordegendomar över huvud taget kan med framgång bekämpas genom en koncessionslagstiftning sådan som den av kommissionen här förordade. Många, som bevittnade de sorgliga företeelserna på fastig- hetshandelns område under krisåren, hade tankarna fästade på möjlighe- ten av att genom lagstiftningsåtgärder ingripa mot dessa. I mitt föredrag den 23 mars 1916 redogjorde jag för åtskilliga vägar, som i skilda länder hade blivit beträdda eller ifrågasatta för detta syfte, och i de förenämnda sakkunnigas den 2 maj 1918 avgivna betänkande upptogs frågan om stats- ingripande mot den osunda jordspekulationen till närmare behandling. De sakkunniga uppehöllo sig, i anslutning till sitt uppdrag, mera knapphän- digt vid medel, som fordra längre tid för att genomföras och verka, och ingingo huvudsakligen på en prövning av mera provisoriska utvägar att hämma den osunda jordhandeln. Såsom första och viktigaste medel fram- lade de ett förslag till ”Lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo”, vilket förslag lades till grund för den kort därefter utfärdade lagen den 28 juni 1918, gällande under

1 Sid. 71—72.

tiden till den I juli 1919. Denna s.k. provisoriska skogsskövlingslag har sedermera med smärre ändringar prolongerats: den 13 juni 1919 till att gälla till den I juli 1920, den 11 juni 1920 till att gälla till den I juli 1921 och den 27 maj 1921 till att gälla till den 1 juli 1922, varjämte dess ytter- ligare prolongation för närvarande är ifrågasatt. En anmärkningsvärt stark och enstämmig opinion inom sakkunniga kretsar har tillskrivit den- samma stort värde för det åsyftade ändamålet. Såsom ett andra medel föreslogs en lag, innefattande viss kontroll över jordstyckningen i södra och mellersta Sverige, vilken fråga sedermera hänskjutits till den s. k. jordstyckningskommissionen och blivit behandlad i denna kommissions den 16 oktober 1920 avgivna betänkande med förslag till ”Lag om delning av jord å landet m. m.” De sakkunniga ingingo härefter på frågan om hin- der mot att fritt sälja och köpa jord och stannade vid att föreslå en provi- sorisk ”Lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egen- dom”, vilken lag efter skedd överarbetning utfärdades den 28 juni 1918, att gälla till den I juli 1919, och prolongerades den 6 juni 1919 att gälla till den I juli 1920. Genom lag den 4 juni 1920, innefattande särskilda be- stämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, avvecklades emellertid lagen i fråga. ij

Då jag genom undertecknandet av betänkandet den 2 maj 1918 var en bland dem som tillstyrkte den sistnämnda s. k. fem-årslagens införande, så gjorde jag detta med de dåvarande svårartade missförhållandena på fas- tighetsmarknaden för ögonen och i känsla av att alla provisoriska medel att stävja den osunda jordspekulationen borde försökas, för så vitt att de kunde snabbt genomföras samt icke onödigt hårt ingrepe i den lojala fas- tighetshandeln. Samma känsla var bestämmande för mig, då jag i januari 1920, ehuru med ett flertal reservationer, tillstyrkte framläggandet av det av en annan ledamot av jordkommissionen utarbetade förslaget till provi- sorisk ”Lag angående förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom”. ”Fem-årslagens” huvudbestämmelse var, såsom i kommissio- nens betänkande erinras, att den som efter visst datum genom köp, skifte eller gåva åtkommit fastighet på landsbygden med taxeringsvärde över viss gräns och icke före lagens ikraftträdande sökt lagfart å sitt fång, icke finge, innan fem år förflutit från det lagfart söktes, avhända sig samma fastighet, med mindre godkännande av överlåtelsen vunnes på visst före- skrivet sätt. Åtskilliga undantag med avseende å vissa slag av fastighe- ter, överlåtelser mellan närskylda m. m. voro härvid medgivna. När skä-

lig anledning förekomme till antagande, att överlåtaren förvärvat fastig- heten i huvudsakligt syfte att bereda sig hastig vinst genom avverkning av skog, avyttrande av gröda, fastighetens uppdelning i smärre lotter och dylikt, skulle ansökning om sådant godkännande av överlåtelse få bifallas, allenast när det med visshet kunde antagas, att den, å vars förvärv godkän- nande söktes, komme att väl hävda fastigheten, eller när eljest synnerliga ' skäl funnes för bifall till ansökningen. Den till grund för lagen liggande tankegången var således att avhålla jordspekulanter från att köpa jord- bruksfastigheter genom tvång för köparna att som regel nödgas behålla fastigheterna under en tid av minst fem år.

Det visade sig emellertid snart, att meningarna om lagens lämplighet och effektivitet voro mycket delade. Kungl. Maj:ts proposition nr 417 till 1920 års riksdag innehåller en översikt av de erfarenheter, som hade vun- nits med avseende å lagens verkningar under tiden från dess ikraftträ- dande till mot slutet av år 1919. Samtliga länsstyrelser utom två avstyrkte lagens förlängning, redan innan den verkliga depressionen på fastighets- marknaden hade begynt, eller förklarade, att behov därav icke förelåge, "och endast en länsstyrelse tillstyrkte en förlängning.

Nu är det visserligen sant, såsom kommissionen framhåller, att ”fem- årslagen” var byggd på väsentligt olika grunder mot den här föreslagna lagstiftningen. Ett flertal av de olägenheter, som blevo en följd av ”fem- årslagen”, kunna därför icke befaras uppstå genom ett upphöjande till lag av kommissionens förevarande lagförslag, medan å andra sidan effektivi- teten av kommissionens här föreslagna lag torde bliva avsevärt större än ”fem-årslagens”. ”Fem-årslagen” innehöll sålunda icke det stadgande om köpares skyldighet att under viss tid vara bosatt å fastigheten, som torde utgöra kärnpunkten i det föreliggande förslaget. Den skyddade icke hel- ler säljares rätt, på sätt detta lagförslag i det stora hela gör, och den kunde kringgås genom utarrendering, efterdaterade köpebrev m. fl. tillväga- gångssätt, som icke lika lätt kunna praktiseras med en lagstiftning som den av kommissionen nu förordade. Överhuvud ligger det nog ett visst berättigande i anmärkningen, att man icke har anledning att verkställa några mera ingående jämförelser mellan ”fem-årslagen” och den nu före- slagna koncessionslagstiftningen för enskilda personer.

Icke desto mindre har jag, allteftersom arbetet inom jordkommissio- nen på denna koncessionslagstiftning fortskridit, stannat i allt större tvi- vel, huruvida densamma skall bliva ett så effektivt vapen mot osund jord- spekulation, som kommissionsmajoriteten hoppas, för den händelse att de

yttre förutsättningarna för en sådan spekulation åter skulle komma att in- träda. Olika sätt att kringgå även denna koncessionslags bestämmelser skola under sådana tider säkerligen utfinnas, och i varje fall skall syftet med lagen, i den mån lagen avser att hindra jordspekulationens verknin- gar på egendomarnas hävd, kunna göras tämligen illusoriskt. Sålunda bör bemärkas, att intet hinder finnes för en person, som är en jordspekulant i detta ords verkliga mening, att bosätta sig på en köpt egendom och där- efter omedelbart vidtaga sådana åtgärder med avseende å skog och stråfo- der, som kommissionsmajoriteten i 24—29 $$ av lagförslaget vill förbju- da endast under den tid köparen icke är bosatt å fastigheten. Under en eventuellt återkommande tid med starkt stigande priser å skogsvirke och jordbruksalster kan en jordspekulant hinna företaga ett flertal sådana suc- cessiva bosättningar å olika egendomar och medhinna ett flertal egendoms- skövlingar, innan högkonjunkturen är tillända. I synnerhet kan detta bli- va fallet, om, i enlighet med kommissionsmajoritetens förslag, mantals- skrivningen icke tillägges någon betydelse vid bedömandet av frågan om en person är ”på ett stadigvarande sätt bosatt” å inköpt fastighet, utan frå- gan, huruvida bosättning föreligger, lämnas öppen för allehanda tolknin- gar hos olika myndigheter. Lagen lägger vidare intet hinder för ett antal personer att i samverkan med varandra, men utan att bilda något bolag el- ler någon förening, inköpa ett flertal fastigheter, samt var och en på sitt håll skövla desamma. Med krisårens erfarenheter i färskt minne kan man ytterligare befara, att, ehuru kommissionsmajoriteten ålagt åtskilliga myn- digheter att göra anmälan om att fastighetsägare eftersätter bosättnings- tvånget, under en tid av ny spekulationsvirvel talrika fall skola uppstå, då myndigheterna komma att försumma att i tid se upp med spekulanterna och då dessa sålunda i strid med lagen hinna mer eller mindre långt full- följa sina avsikter med de inköpta egendomarna, innan ingripande sker. Slutligen kan förmodas, att om än bestämmelserna om förbud att i fråga om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan upphöjes till lag, dessa bestämmelser skola få sin egentliga betydelse till förhindrande av mera varaktiga bulvanförhållanden, medan det blir svårt, om ens möjligt, att på föreslaget sätt upplösa de mångtaliga kortfristiga bulvanförhållanden, vilka som en följd av de här föreslagna bestämmelserna säkerligen skola uppstå under spekulationstider.

Härtill må läggas, att erfarenheterna från det enda land, som hittills genomfört en koncessionslagstiftning av nu berört slag, såvitt jag känner, tala i samma riktning som ovan nämnts. Såsom betänkandet om förmäler,

utfärdades i Norge den 14 augusti 1917 en provisorisk lag, varigenom fö- reskrevs koncessionsskyldighet i vissa fall vid förvärv av jordbruksfastig- het. Jordkommissionens dåvarande sekreterare företog sommaren 1919 en studieresa till Kristiania för att bl. a. undersöka verkningarna av denna lag, och det torde vara hans därvid inhämtade upplysningar, på vilka kom- missionen grundar uttalandet i sitt förevarande betänkande, att konces- sionssystemet i Norge enligt upplysningar av norska lantbruksdepartemen- tet kunnat förhindra uppkomsten av stora jordbesittningar och i viss mån bevara bondeståndet vid jorden, men att ”man däremot ej synes ha lyckats komma fastighetsspekulationen till livs”. Verkningarna av den sista nor- ska lagen av den 10 december 1920 om förvärv av odlad jord äro för mig liksom för kommissionens övriga ledamöter obekanta, men då denna lag i det stora hela bygger på samma grundprinciper, som den förenämnda pro- visoriska lagen, synes det mindre sannolikt, att densamma skall få nämn- värt större effektivitet såsom vapen mot den osunda jordspekulationen än dess föregångare.

Med hänsyn till de omständigheter, som nu anförts, hyser jag den största tvekan angående möjligheten av att genom den här framlagda kon- cessionslagen skapa en för alla tider bestående garanti mot osund jordspe- kulation. Efter övervägande av skälen för och emot har jag stannat vid uppfattningen, att den viktigaste bland de lagar, som för sådant ändamål böra komma ifråga, är en skärpt lagstiftning om vård av enskildes sko- - gar, varom olika förslag för närvarande föreligga. Under tiden intill dess att en sådan definitiv lag blir av statsmakterna antagen och utfärdad sy- nes mig den ovan omnämnda s. k. provisoriska skogsskövlingslagen böra fortbestå. Lusten att driva fastighetsspekulation för skogens skull skulle ock i framtiden komma att minskas, därest möjligheterna till bildande av gemensamhetsskogar genom en ny skifteslagstiftning utvidgas eller bildandet av gemensamhetsskogar i övrigt understödjes och uppmuntras. Skulle, i händelse av nya spekulationstider i likhet med de gångna kris- åren, ytterligare lagstiftningsåtgärder anses påkallade, synes det mig böra ankomma på våra lagstiftande myndigheter att genomföra för sådana konjunkturer avpassade kristidslagar av verklig effektivitet, men av pro- visorisk karaktär. Jag delar icke oron för att statsmakterna i vårt land en andra gång skola försumma att vidtaga sådana åtgärder i tid och kan sålunda icke av en sådan oro föranledas frångå min här utvecklade stånd- punkt. De provisoriska kristidslagar, varom kunde bliva tal, finge givet-

vis utformas så att de erhölle större effektivitet än ”fem-årslagen”, och man har i det fallet åtskilliga förebilder från andra länder att gå efter.

Den föreliggande koncessionslagen däremot, som är avsedd att gälla under såväl goda och dåliga tider samt för obegränsad tid framåt, bör i an- slutning till min nu uttalade uppfatining hava till huvudsakligt syfte att förebygga den svenska jordens övergång, dels i händerna på aktiebolag och dels i sådana enskilda personers mera varaktiga besittning, vilka icke till- höra den verkligt jordbruksidkande befolkningen och vilka därtill icke äro önskvärda såsom ägare av svensk jord.

Den praktiska följden av det nu sagda blir att jag ser mig föranledd förorda vissa ändringar i det av kommissionen här framlagda lag- förslaget.

Den del av detta lagförslag, som har till överskrift ”Om förbud i vissa fall mot avverkning av skog och bortförande av stråfoder” och som "utgöres av 24—29 $$, bör, om frågan ses från min här angivna utgångs- punkt, lämpligen utgå. Härmed har jag, såsom av det föregående fram- går, icke bestritt, att icke dessa bestämmelser, i varje fall i den mån de rikta sig mot skogsavverkning, bilda ett följdriktigt led i kommissionsma- joritetens tankegång. Men jag har velat framhålla, att, enligt min här fö- reträdda uppfattning om koncessionslagens syfte, bestämmelser till före- byggande av skogsskövling böra hava sin plats i skogslagstiftningen och förbud mot bortförande av stråfoder, därest sådant av omständigheterna påkallas, sin plats i särskild konjunkturlagstiftning. Det synes mig i all- mänhet mindre tilltalande att låta stadganden av denna natur inflyta i en koncessionslag, avsedd att ersätta den nuvarande norrländska förbudsla- gen. Stadgandena utgöra ett slags brottstycken av en vanhävdslagstift- ning, vilket emellertid är en sak för sig, och jag kan till belysande härav icke underlåta omnämna ett inom kommissionen gjort yrkande att de borde fullständigas med förbud mot nedrivning och bortförande av hus, till vilken uppfattning kommissionsmajoriteten emellertid icke anslutit sig. Slutligen kan man icke blunda för att kommissionsmajoritetens konstruk- tion av lagförslaget i denna del icke är synnerligen stark, även om saken betraktas från majoritetens egna utgångspunkter. Den som köpt en fas- tighet får icke, förrän han bosatt sig å densamma, avverka skog annat än till husbehov och han får icke bortföra stråfoder. Men så fort bo- sättning skett bortfalla omedelbart, såsom jag ovan erinrat, dessa 'in- skränkningar i dispositionsfriheten, och detta även om innehavaren är den mest hänsynslöse och för fastighetens behöriga skötsel minst omtänksamme

spekulant. Vore det icke vid sådantförhållande även från kommissions- majoritetens synpunkt lämpligare, att beträffande skyddet för skogen lita till en lämplig skogslagstiftning, gällande för alla skogsägare, och att i fråga om bortförande av stråfoder, liksom hittills, stadga förbud häremot under spekulationstider, då speciella åtgärder kunna vara nödvändiga? Vidare anser jag mig, likaledes i anslutning till förenämnda utgångs- punkt men jämväl av andra skäl, böra föreslå, att det i lagförslagets 12 $ föreskrivna bosättningstvånget ersättes med mantalsskrivningstvång. Un- der de långvariga diskussionerna om den föreliggande lagstiftningsfrågan har spörsmålet, huruvida mantalsskrivning eller bosättning eller bådadera skulle föreskrivas såsom villkor för lagligt förvärv eller för laglig besitt- ning utan risk av i lagen stadgade på följder, varit föremål för mycken överläggning och tidvis även delade meningar inom kommissionen. I det nu framlagda lagförslaget har frågan lösts på sådant sätt, att köparen skall vara pliktig att ”på ett stadigvarande sätt bosätta sig” å fastigheten. I de allmänna motiven diskuterar kommissionsmajoriteten utförligt denna punkt och anför till stöd för sin uppfattning, att då man velat tillägga mantalsskrivning konstitutiv betydelse för frihet från koncessionsplikt har man givetvis utgått ifrån att, därest en ägare bleve mantalsskriven på sin fastighet, detta skulle utgöra bevis för att han vore bosatt på fastigheten. Härefter anföres: ”Då alltså även en sådan lagstiftning i själva verket skulle grunda sig på det faktum, att ägaren är bosatt på sin fastighet, har det synts kommissionen principiellt riktigast att vid lagstiftningens utformande utgå från det faktiska förhållande, som ansetts vara av av- görande betydelse, d. v. s. bosättningen. Till vad sålunda anförts, kan läggas, att mantalsskrivningen ingalunda utgör ett tillförlitligt kriterium på att en fastighetsägare verkligen är bosatt på sin fastighet. En lag, som en- dast uppställde krav beträffande ägarens mantalsskrivning, skulle därför utan tvivel kunna kringgås i en utsträckning, som i hög grad komme att äventyra lagens effektivitet. Visserligen är det sant, att för närvarande en enskild spekulant endast sällan låter mantalsskriva sig på den fastighet, han vill utnyttja, men kommissionen kan ej frigöra sig från farhågan, att därest åt mantalsskrivningen enbart tillades konstitutiv betydelse, en stor mängd enskilda personer skulle söka bliva mantalsskrivna på de av dem i spekulationssyfte förvärvade fastigheterna. Härutinnan skulle de också otvivelaktigt, utan att på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fas- tigheterna, i många fall lyckas, åtminstone om de ej ägde tjänst eller dreve rörelse på annan ort. För vederbörande kommun skulle ju ur beskatt-

ningssynpunkt uppkomma ett intresse av att spekulanten-jordägaren man- talsskreve sig inom kommunen.” Sedan kommissionsmajoriteten, på sätt av betänkandet framgår, ytterligare utvecklat de verkliga eller förmenta olägenheterna av att bygga koncessionslagen på mantalsskrivningsförord- ningen, slutar den med uttalandet, att kringgåendena av lagen ”torde komma att undergräva förtroendet för lagen” och betonar ytterligare, att spekulationsavsikterna i sådant fall i stor utsträckning skulle kunna för- verkligas.

Det synes mig som om kommissionsmajoriteten med dessa uttalanden i ganska hög grad överdriver den nuvarande mantalsskrivningsförordnin- gens brister och nu rådande osäkerhet vid förordningens tillämpning. Ma- joriteten synes mig även sträva efter att bevisa möjligheterna av olika sätt att kringgå lagen, förglömmande att flera av dessa möjligheter i själ- va verket komma att föreligga även om den av majoriteten förordade lin- jen följes. Om det är sant, såsom kommissionen säger, att en stor mängd spekulanter skulle söka bliva mantalsskrivna å de av dem i spekulations- syfte förvärvade fastigheterna, därest mantalsskrivningen tillades konsti- tutiv betydelse, så är det väl, som ovan framhållits, även troligt, att de skulle för en tid bosätta sig därå. Kommissionen synes anse att det är lätt nog för en person att bliva mantalsskriven, var helst han så önskar, om han ej äger tjänst eller driver rörelse på viss ort, i det att han därtill blott behöver företaga en, såsom kommissionen uttrycker det, ”till synes allvar- ligt menad överflyttning till fastigheten”, och detta så mycket mera som vederbörande kommun är angelägen om att han mantalsskrives inom den- samma. Men om bosättningen är mer eller mindre fingerad, så måste väl detta förutsätta att han uppehåller sig även å annan ort, och i synnerhet under senare tid bruka, såvitt jag känner, mantalsskrivningsförrättarne, ej minst på landsbygden, vara ganska noga med att rätt tillämpa stadgandet i första stycket av mantalsskrivningsförordningens 3 $. Den andra kom- munen, där han eventuellt även uppehåller sig, har ju också intresse av att han blir där mantalsskriven, och i denna omständighet har man enligt min uppfattning ett gott stöd för att frågor om rätt mantalsskrivningsort nu- mera bliva nog så ingående prövade. Jag kan icke heller förstå, att det skall bliva så mycket lättare för de myndigheter, vilka skola äga skyldighet att anmäla fastighetsägare för olovlig besittning, att avgöra, om en bosätt- ning är ”allvarligt menad”, än det är för mantalsskrivningsförrättaren vid tiden för mantalsskrivningen att pröva detta förhållande. Endast så till vida synes mig kommissionsmajoriteten hava rätt, att mantalsskrivningsförord-

ningens 3 $ lämnar öppet för en person att bliva mantalsskriven å en köpt fastighet, som han nästa fardag skall tillträda, utan att han omedelbart be- höver bosätta sig därå. Från kommissionsmajoritetens utgångspunkt kan det förefalla som en angelägenhet av viss betydelse att förhindra, att han icke under mellantiden utnyttjar fastighetens naturtillgångar på ett obe- hörigt sätt. Från mina utgångspunkter åter har icke heller denna lucka i mantalsskrivningsförordningen, om man så vill kalla den, avgörande bety- delse, eftersom jag, på sätt ovan anförts, icke anser bestämmelserna mot avverkning av skog och bortförande av stråfoder hava sin plats i denna lag och därtill förmenar att sagda bestämmelser, även om de här inflyta, icke kunna mera effektivt hindra den osunda jordspekulationens verknin- gar i avseende å fastigheternas skötsel. — Man kan ju förresten också tän- ka på att revidera mantalsskrivningsförordningen på ifrågavarande punkt, om så skulle anses behövligt.

Det förefaller mig, som befunne man sig på mera fast mark och som hade man mera stöd av redan gällande författningar, om mantalsskriv- ningen får bliva det konstitutiva. Mantalsskrivningsförordningens grund- princip är ju dock, att ”envar skall mantalsskrivas, där han är bosatt”, i tvistiga fall få utredningar om rätt mantalsskrivningsort avgöras, av mantalsskrivningsförrättarne, med rätt för vederbörande att föra klagan hos högre myndighet, och de uppgifter om personliga och husliga förhål- landen, som erfordras för utredningarna, lämnas i regel under hand till mantalsskrivningsförrättarna. Enligt kommissionsmajoritetens förslag åter underkännes mantalsskrivningsförordningen helt och hållet och i lag- stiftningen införes ett i viss mån fristående rättsinstitut ”på ett stadigva- rande sätt bosatt”, som är fullt ut lika, om icke mera elastiskt och tänjbart än mantalsskrivningsförordningens bosättningsbegrepp. Ieke blott man- talsskrivningsförrättare utan även landsfiskal, kommunalnämnd, jord- brukskommission, skogsvårdsstyrelse eller jägmästare och skogsvårdskom- mitté skulle äga skyldighet att hos Konungens befallningshavande offent- ligen anmäla, om enligt deras mening fastighetsägare icke på ett stadig- varande sätt bosatt sig å inköpt fastighet, ja om han, efter att hava varit där bosatt, av en eller annan anledning med rätt eller orätt förmenas icke längre vara det. Det är icke minst en känsla av att ett fält härmed öpp- nas för allehanda trakasserier även av fullt lojala jordägare, utan att mot- svarande fördelar därmed vinnas, som föranleder mig att här förorda en sådan omarbetning av lagen, att orden ”på ett stadigvarande sätt bosätta sig” måtte utbytas mot ”låta mantalsskriva sig”, med härav betingade öv-

riga ändringar i lagtexten. Skulle det, oaktat vad jag här anfört, anses att möjligheterna till täta egendomsväxlingar härigenom bleve större, så kan icke ens detta föranleda mig att frångå min nu angivna ståndpunkt, ef- tersom jag anser koncessionslagens huvuduppgift vara 1 viss mån en an- nan. Att förtroendet för lagen skölle undergrävas, därest man bygger densamma på mantalsskrivningsförordningen, kan jag icke medgiva.

Det förtjänar tilläggas, att det förslag till ”Lag angående förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom”, som framlades i reservation till jordkommissionens betänkande av januari 1920 och till vil- ket lagförslag jag med åtskilliga förbehåll anslöt mig, byggde på mantals- skrivningen och ej på bosättningen. Den dåvarande förslagsställaren och ännu en av kommissionens ledamöter hava nu frångått denna sin stånd- punkt, medan jag är den ende som fasthåller vid densamma.

Har man uppfattningen, att den förevarande lagen icke kommer att kunna på ett tillfredsställande sätt hindra jordspekulationen under eko- nomiska högkonjunkturer, utan att dess huvudsyfte bör vara att förebygga den svenska jordens övergång i olämpliga personers mera varaktiga besitt- ning, så torde man böra taga under övervägande om icke, förutom nu fö- reslagna ändringar, även den ändringen bör vidtagas i kommissionsmajo- ritetens förslag, att den i 12 $ föreskrivna tidrymden av fem år ändras till tio år. Vilken siffra, som än väljes, blir i viss mån godtycklig, och nå- gra egentliga skäl för den lägre siffran hava icke av kommissionsmajori- teten förebragts. Läsas emellertid specialmotiven till 13 $, som handla om de villkor, varunder koncessionspliktig förvärvare kan erhålla koncession, så ses t. ex. bl. a. att enskilda industriidkare skola kunna erhålla till- stånd i sådana särskilda fall, då en sund och ur nationalekonomisk syn- punkt önskvärd ekonomisk utveckling befordras i och med den industriella driftens igångsättande, att stadskapitalister i regel icke skola förvägras koncession, om förvärvet avser ett jordbruk, som råkat i vanhävdat skick och som icke synes kunna uppryckas ur lägervall på annan väg än genom att fastigheten kommer i en kapitalstark hand, samt att stadskapitalister även i vissa andra fall, än då vanhävd föreligger, skola äga rätt att för- värva till salu utbjudna fastigheter. På ett ställe framhålles, att köparen helst bör till ansökningen foga förklaring om sin avsikt att sätta egendo- men i gott stånd samt därjämte framlägga plan härför i form av kostnads- beräkningar för t. ex. täckdikningar, uppbyggande av nya ekonomibygg- nader etc. Då sådana industriella eller agrariska avsikters förverkligande obestridligen ofta taga en viss tid och då det icke synes lämpligt att göra

fången koncessionsfria, innan man åtminstone i viss mån fått bekräftat, att avsikterna förverkligats, finnas onekligen vissa vägande skäl för att fast- ställa den nu omberörda tidrymden till tio år, och vill jag för min del för- orda denna siffra.

Det finnes ännu en tredje punkt i den här omhandlade delen av lag- förslaget, som jag i detta mitt yttrande finner anledning att särskilt beröra,

Det ur juridisk synpunkt måhända svåraste spörsmålet vid den före- varande koncessionslagens utarbetande har, allt sedan problemet upptogs till behandling inom kommissionen, varit, huruvida, då fråga är om enskil- da personer, företräde borde givas åt den s. k. förvärvslinjen eller den s. k. besittningslinjen. Kommissionen har slutligen stannat vid vad den själv angiver vara i viss mån en kombination av dessa båda linjer. En efter förvärvslinjen konsekvent genomförd lagstiftning skulle, anför kommissio- nen, ”innebära en förprövning av samtliga tilltänkta förvärvares lämplig- het såsom jordägare ur samhällelig synpunkt. Det säger sig självt, att en sådan lagstiftning skulle lägga mycket strama band på fastighetshandeln, bliva i allt för hög grad belastad med formalitetsbestämmelser, kräva in- tyg och förklaringar av mångahanda slag, med ett ord bliva, vad man främst av allt bör undvika, byråkratisk. Den skulle slutligen med nöd- vändighet kräva vissa förutsättningar med hänsyn till formaliteterna vid fastighetsöverlåtelse, förutsättningar som icke ännu äro till finnandes i vår civila rättsordning.” Jag förbiser ingalunda betydelsen av dessa an- märkningar utan måste fastmera i viss grad ansluta mig till desamma och detta så mycket mera, som jag i reservationen till kommissionens betänkan- de den 20 januari 1920 anförde, att ett sådant system säkerligen skulle komma att kännas avsevärt betungande för allmänheten och att jag icke ansåge denna väg böra i en provisorisk lagstiftning komma i fråga. Ej heller underskattar jag de fördelar framför nämnda system, som vinnas genom den av kommissionen i det föreliggande förslaget förordade linjen och vilka i kommissionens betänkande utförligt framhållas. Emellertid har jag, då fråga nu är om en lagstiftning med definitiv karaktär, i likhet med kommissionens övriga ledamöter sökt, såvitt jag förmått, väga sagda med den s. k. förvärvslinjen förenade olägenheter med de olägenheter, som måste erkännas vara förenade även med det av kommissionen här före- slagna systemet. Jag utgår då från att det av de s. k. jordabalkssakkun- niga den 16 februari 1921 avgivna förslaget till lag rhed vissa bestämmel- ser i avseende å köp, byte och gåva av fast egendom, trots lagrådets den 12 april 1921 däremot gjorda erinringar, blir upphöjt till lag, och att den

s. k. köpevittnesinstitutionen såmedelst blir en verklighet. Härmed avhjäl- pas visserligeri icke omedelbart de med ”förvärvslinjen” förenade svårig- heterna, enär i det förenämnda lagförslaget av den 16 februari 1921 så stora fordringar icke uppställas på köpevittnes kompetens, att alla dessa personer skulle kunna med trygghet anförtros att i enlighet med vissa i fö- revarande koncessionslag angivna bestämmelser pröva, huruvida köparen tillhörde någon sådan kategori att hinder mot hans förvärv av fastig- heten mötte från det allmännas sida. Emellertid kan det ju i allt fall tänkas, att, sedan köpevittnesinstitutionen fått under en viss tid fort- bestå och vinna ökad stadga, köpevittnena framdeles skola vinna den nödiga erfarenheten och mognaden i omdömet för att kunna betros även med det genom koncessionslagen tillkommande uppdraget. Särskilda tryckta formulär, avfattade i anslutning till koncessionslagens bestämmel- ser, skulle kunna hållas tillgängliga av köpevittnena för att av köparna ifyllas samt av dem på heder och samvete undertecknas. Anser man det icke desto mindre vara alltför äventyrligt att låta köpevittnena verkställa den förprövning, som ingår som ett huvudled i systemet med ”förvärvslin- jen”, så återstår i allt fall utvägen att, i enlighet med vad som är stadgat i vissa främmande länder, göra giltigheten av fång till fast egendom be- roende av fångets inskrivning i fastighetsboken, i vilket fall den före- nämnda prövningen av köparens person bleve anförtrodd åt inskrivnings- domstolen. Jag kan icke bedöma, huruvida en sådan förändrad organi- sation av fastighetsbokssystemet har utsikt att kunna genomföras i vårt land men, oavsett huru därmed förhåller sig, får jag i detta samman- hang anföra, att den fortsatta behandlingen av det föreliggande försla- get till koncessionslagstiftning möjligen skall visa att en dylik omorganisa- tion av fastighetsbokssystemet blir en erforderlig förutsättning för att en koncessionslagstiftning för enskilda personer skall kunna komma till stånd i vårt land. Kommissionsmajoriteten anför gentemot den ”rena för- värvslinjen”, att ”det dock näppeligen låter sig göra att redan i för- värvsögonblicket frånskilja alla såsom olämpliga ansedda jordägare och att det i varje fall ingalunda är otänkbart, att den, vilken en gång förmo- dats vara eller bliva en god jordbesittare, under omständigheternas tryck kan övergå till motsatsen, vadan en lagstiftning av omförmält slag skulle. för att bliva fullt effektiv, kräva såsom komplement en lagstiftning jämväl efter besittningslinjen”. Denna anmärkning torde vara i någon mån riktig, men jag vill härtill foga en erinran om att en lagstiftning sådan som den av kommissionen här förordade icke heller blir effektiv.

Det är nog ostridigt, att även den av kommissionen föreslagna lös- ningen är behäftad med vissa brister. En mängd köp komme att äga rum och lagfart å desamma beviljas, utan att köparen, på sätt lagen föreskri- ver, på ett stadigvarande sätt inom föreskriven tid bosätter sig å den in- köpta fastigheten. Säljaren är visserligen, såsom förut sagts, bättre skyd- dad än vad t. ex. fallet var under ”femårslagens” giltighetstid, men, i den mån säljaren, såsom icke sällan förekommer, själv behåller å fastigheten vilande inteckningar, löper han givetvis, i händelse av fastighetens tvångs- försäljning på grund av stadgandet i 16 $, samma risk som annan inteck- ningshavare. Det får visserligen medgivas, att kommissionen genom de föreslagna bestämmelserna i 31 $ av lagförslaget, varigenom de genom la- gen den 11 oktober 1912 gjorda ändringarna i utsökningslagen utsträckas till att gälla vid tvångsförsäljningar i enlighet med den föreliggande kon- cessionslagen, sökt att så långt det varit möjligt skydda inteckningshava- res rätt. Dock måste i allt fall en viss osäkerhet i jordbrukets kreditför- hållanden inträda, synnerligast då det gäller den sekundära intecknings- krediten samt då fråga är om tider av ekonomisk depression och fallande fastighetsvärden. Väl har jag tidigare i reservation till betänkandet den 20 januari 1920 gjort gällande, att dessa olägenheter icke få överdrivas, om viktiga jordpolitiska syften kräva en koncessionslagstiftning som den fö- revarande. Särskilt har jag framhållit och vill även nu betona, att en ge- nomgripande förändring av den sekundära fastighetskrediten bör genom- föras i vårt land med syfte att jordbrukarnas egna kreditorganisationer måtte i största möjliga omfattning taga hand om denna lånerörelse. De inom kreditinrättningen bestämmandes personliga kännedom om lånesö- kanden komme då, liksom nu är fallet vid jordbrukskassornas och i viss mån sparbankernas verksamhet, att bliva väsentligen avgörande för låne- sökandens möjligheter att erhålla lån, och olägenheterna för fastighetskre- diten av en koncessionslag enligt här förordat eller likartat system bleve avsevärt minskade. Då emellertid en officiell utredning rörande jordbru- kets kreditfråga för närvarande pågår, kan det möjligen ifrågasättas, om icke resultatet av denna utredning bör föreligga och den sekundära fastig- hetskrediten vara ordnad efter nyssnämnda nya grundsatser, innan en koncessionslagstiftning med definitiv karaktär som den här föreslagna sät- tes i gällande kraft. Skulle t. ex. mot förmodan förslag framläggas att höja den nuvarande lånegränsen för de primära inteckningarna och så- dant förslag av statsmakterna godkännas, måste ur synpunkten av jord- brukets kreditförhållanden betänkligheterna mot den förevarande konces-

sionslagen väsentligt ökas, och man kan bliva nödsakad att till förnyat övervägande upptaga frågan, huruvida icke den s. k. förvärvslinjen i sin renaste form, — d. v. s. att om köparen blivit godkänd såsom jordbesit- tare och lagfart beviljats, någon rubbning i hans äganderätt icke får ifrå- gakomma — blir den lösning, på vilken man slutligen måste falla tillbaka. Jag hyser ur åtskilliga synpunkter, som här icke skola utvecklas, icke nå- gon alltför stor sympati för denna sistnämnda lösning, och jag reserve- rar mig icke i detta särskilda yttrande till förmån för densamma, men jag har, då kommissionsmajoritetens uttalanden om den här föreslagna lagens inverkan på fastighetskrediten icke synes mig i allo hållbara, ansett mig böra, på sätt här skett, anföra min uppfattning om det sammanhang, vari den förevarande koncessionslagstiftningen står till frågan om det framtida ordnandet av vårt svenska jordbruks kreditväsen.

Vad beträffar 13 $ och därtill hörande specialmotiv, vilka falla inom den nu berörda delen av koncessionslagen, får jag anledning att yttra mig därom strax här nedan.

Såsom en andra huvudbrist i den norrländska förbudslagen har jag ovan framhållit denna lags stela stödskogsbegrepp och bristande smidighet och därav föranledda olägenheter för den större norrländska skogssköt- seln.

Även i detta avseende har, såvitt jag förstår, i kommissionens före- varande förslag ett försök till förbättringar gjorts.

: Kommissionen har visserligen, såsom naturligt är, ställt sig på den ståndpunkt, som för övrigt även jag företräder och som varken under ti- den för striderna om den norrländska förbudslagen eller numera torde de- las av trävaruindustriens representanter, nämligen att det självägda bondejordbruket i Norrland måste upprätthållas i hela dess nutida omfatt- ning. Kommissionen har i själva verket gått ännu längre, i det att den även skänkt tillbörligt beaktande åt det norrländska jordbrukets utveck- lingsmöjligheter genom nyodlingar och styckningar, och den representerar härvid en uppfattning, som jämväl synes mig vara riktig. Med utgångs- punkt från dessa grundprinciper har kommissionen, vid avfattandet av motiven till den del av lagförslaget, som handlar ”om utlänningars samt svenska handelsbolags, aktiebolags och ekonomiska föreningars förvärv av fast egendom”, vilka motiv eljest innehålla flere satser, som jag icke kan till fullo gilla, bland annat anfört, att skogsarronderingssynpunkten endast kan vinna beaktande i begränsad omfattning. ”Ett tillgodoseende av ön- skemålet i hela dess tänkta omfång”, anför kommissionen gentemot indu-

striföretagens framställning, ”skulle nämligen i talrika fall leda därtill, att bolagen tillerkändes rätt att köpa skogsområden, vilkas förvärvande vis- serligen kunde ur skogsarronderingssynpunkt vara för bolagen önskvärt, men vilkas avskiljande från bondhemmanen, även om genom en sådan åt- gärd dessas nuvarande behov av stödskog icke kringskures, likväl skulle innebära ett försvagande av hemmanens möjlighet att efter utvidgning ge- nom nyodlingar klyvas i flera besutenhetsdelar och därmed således också förhindra den självägande bondbe folkningens vidare utveckling i trak- ter, där sådan eljest kunde äga rum”. Såsom allmän grundregel upp- ställer kommissionen i anslutning till denna uppfattning, att beträffande bolagens jordförvärv i såväl arronderingssyfte som för andra ändamål bör tillses, att de icke få medföra ”vare sig att självständigt jordbruk, som äger förutsättning att såsom sådant fortfarande bestå, bringas att upphöra, el- ler att jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet göres, märkligen för- svagas”.

Inom de sålunda visserligen snävt, men även enligt min uppfattning i huvudsak riktigt dragna gränserna för bolagens möjligheter att erhålla tillstånd till förvärv av skogsmark finnes emellertid ett visst utrymme öp- pet för arronderingar i inskränkt bemärkelse av bolagens skogskomplexer. Under det att ”tillköp” av skogsskiften i en by eller i ett hemman, vari ett bolag förut äger ett eller flera skogsskiften, såsom riktigt synes vara, icke är tillåten, och fortgående utvidgningar av bolagens skogsmarker så- lunda äro uteslutna, så giver den här framlagda koncessionslagen möjlig- het för Kungl. Maj:t att medgiva bolag rätt att ”hopköpa” skogsskiften i mindre omfattning och såmedelst avrunda sina hushållskomplex i för skogsskötseln bekvämligare form. Kommissionen uttalar å ena sidan, att såsom arrondering bör ”icke godkännas varje hopköpande av markområ- den, vilka sammanlagda med det köpande bolagets förut innehavda ägor skulle komma att bilda ett helt avrundat skogskomplex”, men tillägger å andra sidan följande: ”Innehar däremot ett bolag redan nästan samtliga dylika skogsskiften i en by och ligger bland dem insprängt ett eller annat mindre skogsskifte, tillhörigt något bondhemman, kan ett förvärvande därav för bolagets räkning vara behövligt för att skogshanteringen å bola- gets skogsmark må kunna bedrivas planmässigt. Koncession å nyförvärv i sådant fall bör icke vara utesluten. I övrigt böra såsom nyförvärv i ar- ronderingssyfte godtagas allenast förvärv av jämförelsevis mindre områ- den, som äro belägna inuti eller gränsa intill ett det köpande bolaget till- hörigt större sammanhängande skogskomplex och finnas behövliga för

skogsbrukets rationella skötsel å bolagets mark. Syftet får således i första hand icke gå ut på markutvidgning i och för sig, vadan det, såsom nämnts, i regel bör kunna bliva fråga endast om områden av mindre storlek.”

Det förefaller mig, som vore härmed i sammanträngd och rätt lycklig form utsagt, i vilka: fall bolag böra kunna erhålla tillstånd till förvärv av skogsmark. Sedan det i den norrländska förbudslagen förekommande stela stödskogsbegreppet, såsom i det föreliggande förslaget skett, bortta- gits ur lagstiftningen, tror jag icke det skall bestå någon omöjlighet för framtiden att förena dessa arronderingsbehov i inskränkt mening med den allmänna grundregeln, att självständigt jordbruk icke får bringas att upphöra eller jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet göres, märkligen försvagas. Åtminstone flerstädes i Norrland äro nämligen de nu såsom stödskog betecknade arealerna, såvitt jag har mig bekant, icke i hela deras nuvarande omfattning och särskilt icke såsom de nu ligga till i förhållande till inägojorden så omistliga för bondhemmanen, att en frivillig försälj- ning av mindre skiften i sådan skogsmark behöver försvaga vederböran- de bondejordbruk och än mindre åstadkomma att självständiga bruknings- delar försvinna. Fastmera torde det norrländska jordbrukets fortgående utveckling i intensivare riktning på åtskilliga orter hava gjort det nuva- rande stödskogsbegreppet föråldrat, så att en del av den nu såsom stöd- skog betecknade skogen icke är en för jordbrukets upprätthållande nöd- vändig naturtillgång, vilken i såväl goda som dåliga år oundgängligen må- ste anlitas för att bondejordbrukets ekonomi skall gå ihop, utan fastmera en kapitaltillgång, vilken understundom, ehuru naturligtvis ingalunda som regel, skulle kunna med fördel omsättas i penningar för att således under- lätta företagandet av jordförbättringar, uppförandet av nya ekonomibygg- nader samt nyodlingar och utflyttningar. Att vid beviljandet av tillstånd till köp av mindre skogsskiften förefintlig ouppodlad, men odlingsbar jord bör tagas med i räkningen och tillstånd alltså icke beviljas, därest skogs- skiftena ifråga kunna bliva erforderliga såsom stöd för nya jordbruk på platsen, innebär givetvis en ytterligare begränsning av möjligheten till skogsarrondering även i den inskränkta bemärkelse, vari detta ord nu ta- gits. Denna begränsning synes mig emellertid ur jordpolitiska synpunk- ter välbetänkt, och vid ett smidigt handhavande av lagen torde såväl jord- brukssynpunkterna som skogssynpunkterna — de senare i här angiven in- skränkt omfattning — kunna, om icke fullt förenas, ty detta lärer aldrig vara möjligt i Norrland, så dock bättre tillgodoses jämsides med varandra

än vad som kunnat ske under den nuvarande norrländska förbudslagens giltighetstid. :

Vad de delar av Dalarna angår, där förbudslagen nu gäller, anser jag att, om det här framlagda lagförslaget genomföres, det skall bliva lika svårt för bolagen som hittills att få tillstånd till att förvärva några till bondhemman hörande skogsskiften. De synnerligen små och ofta sam- manträngda inägoarealerna i dessa delar av Dalarna och böndernas som följd därav stora ekonomiska beroende av utskogarna lära göra att för- säljningar av utskiften allt fortfarande skulle leda till att ”jordbruket å den fastighet, varifrån förvärvet göres, märkligen försvagas”, d. v. s. att sådana försäljningar till bolag alltjämt skulle vara förbjudna. Därtill kommer, att bolagen i Dalarna, såvitt jag kunnat se av en del mig till- gängliga kartor, i påfallande stor utsträckning köpt sig in i olika byar och hemman med talrika, men isolerat liggande skogsskiften, och en arronde- ring av dessa kan enligt kommissionens här uppställda regler icke uppnås.

Vad de övriga delarna av landet angår, torde arronderingssynpunk- terna icke hava samma betydelse för skogsförädlingsindustrien som för Norrland. Frånsett Värmland, på vars förhållanden jag icke skall när- mare ingå, hava bolagens förvärv av skog mestadels tillgått sålunda, att bolagen köpt hela fastigheter med därtill hörande skog, och de förutva- rande skiftesförhållandena hava mestadels gjort att åtminstone någorlunda sammanhängande skogskomplexer uppstått. Någon större anledning att taga hänsyn till trävaruindustriens skogsekonomiska synpunkter förelig- ger knappast i dessa delar av riket. |

Är jag, såsom härav framgår, i stort sett enig med kommissionens majoritet i avseende å tolkningen av orden ”med mindre särskilda omstän- digheter därtill föranleda” i lagförslagets 7 $, så vill jag dock tillfoga anmärkningen, att den ovan angivna huvudregeln väl icke får tolkas så orimligt, att bolag icke skulle få förvärva mark i Norrland i t. ex. ett sådant fall som det under nr 13 på sid 133 i betänkandet angivna samt i härmed likartade.

Vad angår motiven till 13 $, som handla om de fall, då enskild per- son skall kunna erhålla tillstånd att besitta fast egendom, så har jag jäm- väl i stort sett samma uppfattning som kommissionen. Om koncessions- lagen, på sätt här föreslås, utsträckes till att omfatta även enskilda perso- ner, och koncessionspliktiga sådana personer enligt 13 $ icke heller skola få tillstånd att besitta fast egendom ”med mindre särskilda omständighe- ter därtill föranleda”, så kräves givetvis att man i motiveringen närmare

angiver, huru dessa ord skola tolkas. Det synes då av specialmotiven, att lagtexten i denna paragraf icke skall tolkas på fullt samma sätt som lag- texten i 7 $, oaktat att samma uttryckssätt användes — en punkt, som möjligen ur formell synpunkt borde giva anledning till någon överarbet- ning av lagtexten — men granskas specialmotiven till 13 $ närmare, så torde medgivas, att kommissionen i det stora hela sökt att på ett förnuftigt sätt uppdraga gränserna för de fall, då tillstånd skall kunna beviljas. Fö- reskrifterna äro här mindre snäva, i det att koncessionspliktiga enskilda personer i åtskilliga fall skola medgivas rätt att besitta förvärvad fastig- het, nämligen när en fastighet råkat i vanhävdat skick och icke synes kun- na uppryckas ur lägervall på annan väg än genom att fastigheten kom- mer i en kapitalstark hand, när för säljaren föreligger trängande behov att sälja fastigheten samt annan köpare icke finnes, som för densamma vill betala i orten gängse pris, när köparen förvärvat fastigheten för nå- gon nära anförvants räkning etc. Den enda anmärkning, som med något fog torde kunna riktas mot dessa föreskrifter, är att föreskrifterna i åt- skilliga gränsfall kunna bliva rätt så svåra att konsekvent och rättvist tillämpa, en svaghet som emellertid är oskiljaktigt förenad med hela kon- cessionslagens idé och som icke bör få vara utslagsgivande, för såvitt man vill överhuvud hava en- koncessionslagstiftning ej blott för bolag utan även för enskilda personer.

Med avseende av 7 och 13 $$ uppställer sig emellertid en fråga, som är av stor vikt och som vid det förevarande lagförslagets fortsatta be- handling synes mig böra noga uppmärksammas. Såsom omedelbart för- stås samt även av lagtexten och motiveringen framgår, handla dessa pa- ragrafer ej allenast om tillstånd att förvärva, respektive besitta hela hem- man och gods, d. v. s. vid tidpunkten för förvärvet eller för ansökningen kameralt självständiga fastigheter. Paragraferna ifråga hava även av- seende å frågan om tillstånd att förvärva, respektive besitta delar av fas- tigheter, vilka vid tidpunkten för förvärvet eller för ansökningen ännu icke äro genom laga delningsinstitut utbrutna från huvudfastigheterna. Såsom synes av sista meningen i första stycket av 13 $ av lagtexten, har kommissionen sökt utforma särskilda regler för beviljandet av tillstånd för koncessionspliktig enskild person att besitta sådan fastighetsdel, som han förvärvat. Lika stor och, ur vissa synpunkter, ännu större betydelse hava emellertid dessa fall, då fråga är om bolagsförvärv enligt 7 $, efter- som bolagen så gott som aldrig skola få förvärva annat än skogsskiften, vilka nästan alltid ingå tillsammans med viss inägojord i.en kameralt

självständig fastighet. Oavsett om man anser lagtextens ordalag i sista meningen av första stycket av 13 $ vara de mest lyckligt funna eller för- menar 19 $ utesluta möjligheten av missuppfattningar, synes det mig va- ra av betydelse att överväga, huruvida de myndigheter, som enligt kommis- sionsmajoritetens förslag skola verkställa de nu ifrågasatta prövningar- na, dels besitta den härför nödiga erfarenheten och dels kunna förmodas komma att verkställa dessa prövningar eller fatta dessa beslut efter någor- lunda ensartade principer. ; i

I viss motsättning till majoriteten har jag under arbetet i kommissio- nen kommit att stanna i allt större tvekan i denna punkt, ej minst med hän- syn till de olika slag av underordnade organ, som kunna komma att anli- tas av den utslagsgivande myndigheten och vilka ingalunda alltid kunna förmodas hava samma grundsyn på de förevarande frågorna. Sedan den s. k. jordstyckningskommissionen i sitt förenämnda betänkande den 16 ok- tober 1920 med förslag till ”Lag om delning av jord å landet”, beträffan- de vilket lagförslag jag i vissa andra punkter hyser tvekan, framlagt för- slag till på visst sätt sammansatta s. k. länsägodelningsrätter, har jag trott mig finna en viss lösning av svårigheterna, därest ovanberörda pröv- ningar kunde uppdragas åt dessa eller åt andra ägodelningsrätter med be- tryggande sammansättning. Den tankegång, som ligger till grund för förslaget om ifrågavarande ägodelningsrätters införande i och för utövan- de av en viss mera enhetlig och tillfredsställande kontroll över den nu i många hänseenden osunda jordstyckningen synes mig nämligen vara rik- tig. Jag föreställer mig, att om dessa myndigheter finge sig anförtrodd uppgiften att medverka vid prövningen av huruvida ett ifrågasatt avskil- jande av ett skogsskifte i Norrland i och för områdets försäljning till ett bolag står i överensstämmelse med intentionerna hos den föreliggande kon- cessionslagens författare, prövningen skulle bliva både omsorgsfullare och för jordbruksintressenas behöriga tillgodoseende säkrare än om densam- ma, såsom i förevarande lagförslag är tänkt, skall ske inom ett regerings- departement i Stockholm efter hörande av olika ortsmyndigheter med måhända olika principuppfattningar. Detsamma gäller om prövningar av sådana fall, som omförmälas i lagförslagets 13 $. Härmed har jag icke velat uttala mig om vilken roll som sagda ägodelningsrätter lämpligen borde tilldelas vid de ifrågavarande ärendenas prövning, huruvida endast deras och inga andra myndigheters yttranden skulle infordras etc. Det har varit så mycket mindre anledning för mig att ingå på detta spörsmål, som Ju denna institution med på visst sätt sammansatta länsägodelningsrätter 26

för närvarande endast föreligger i form av ett sakkunnigeförslag, vilket varit föremål för åtskilliga myndigheters yttranden, och det av erhållna uppgifter att döma är ovisst, huruvida länsägodelningsrätterna ifråga i de- ras av jordstyckningskommissionen förordade form komma att bliva en verklighet. Tillsammans med en annan av jordkommissionens ledamöter, som tillika varit ledamot av jordstyckningskommissionen, har jag förden- skull i ett till detta betänkande fogat särskilt yttrande inskränkt mig till att uttala, att jag ”med instämmande i de huvudprinciper, som legat till grund för kommissionens förslag till redaktion av 7 och 13 $$ jämte till dessa paragrafer hörande specialmotiv hemställer, att den föreliggande la- gen måtte framläggas för riksdagen först då den s. k. jordstyckningskom- missionens förslag till ägodelningsrätter antingen i oförändrad form eller med för mig acceptabla modifikationer framlägges för riksdagens pröv- ning; godkännes förslaget till ifrågavarande ägodelningsrätter i för mig acceptabel form följa vissa härav betingade ändringar i det förevarande lagförslaget i syfte att uppnå önskvärd överensstämmelse på ifrågava- rande område av jordlagstiftningen”. Vad mig beträffar — och endast min uppfattning kan jag naturligtvis i detta särskilda yttrande utveckla — får denna reservation icke så uppfattas, som vore jag obetingat mot- ståndare till den här förordade koncessionslagen, såframt ej dylika ägo- delningsrätter i för mig acceptabel form inrättas och få ett behörigt infly- tande vid nu omhandlade ärendens prövning; jag har endast velat fram- hålla att frågorna böra prövas i sammanhang med varandra.

Vad slutligen angår den norrländska förbudslagens däri liggande brist, att den kan kringgås genom bulvansystemet, har kommissionen sökt av- hjälpa denna brist genom de i lagförslagets avdelning ”Om förbud att ifråga om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan” intagna be- stämmelserna. I princip har jag intet att erinra mot dessa stadganden, ehuru jag såsom icke lagfaren ledamot av kommissionen har svårt att fullt bedöma de juridiska konsekvenserna av vissa här förekommande be- stämmelser. ;

Mot lagförslagets nu ej berörda delar har jag icke heller något att i princip anmärka. Det synes mig endast, som borde det av kommissionen i motiveringen uttalade önskemålet, att de efter detta lagförslags eventu- ella upphöjande till lag kvarstående delarna av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag måtte, i den mån de ej få sin plats i en ny gruvlag- stiftning, inarbetas i aktiebolagslagen, fattas mera positivt och helst upp-

ställas såsom villkor för den ifrågavarande lagens antagande. Det är nämligen även här, liksom på så många andra områden, ett önskemål att ordning och reda åvägabringas i lagstiftningen.

Det torde sammanfattningsvis framgå av vad här anförts, att jag icke känner mig fullt tillfredsställd med att frågan om åtgärder för den själv- ägande jordbruksbefolkningens bevarande, såsom skett i förevarande be- tänkande, begränsats till fråga om en viss lagstiftning av enligt min upp- fattning sekundär betydelse och att jag, om icke jordkommissionen i efter- följande betänkanden upptager det ifrågavarande utomordentligt viktiga samhällsspörsmålet till allsidigare behandling, måste känna mig ganska besviken över det sätt, varpå kommissionen skilt sig från denna del av sitt uppdrag. Vad det framlagda lagförslaget angår, ansluter jag mig till de jordpolitiska grundprinciper, varpå detsamma är byggt, men har, såsom ovan anförts, uttalat avvikande uppfattning i några rätt viktiga punkter, utan att jag naturligtvis därmed velat göra gällande annat än att kom- missionen så noggrant som det varit möjligt sökt genomtränga och finna en lösning av det ifrågavarande synnerligen komplicerade lagstiftnings- problemet. Det är mig visserligen icke möjligt att tillstyrka förslagets upphöjande till lag, sådant detsamma nu föreligger, men jag förordar en fortsatt behandling av förslaget under beaktande av de synpunkter, som i detta särskilda yttrande anförts.

LU

FN And pole

Bilagor.

Bilaga A.

Jordkommissionens den 28 januari 1920 avgivna förslag till | Lag angående inskränkning under viss tid i bolags och

förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige.

Härigenom förordnas som följer: 8 Bolag eller förening må inom de delar av riket, där lagen den 4 maj 1906 angå- ende förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom med däri sedermera gjorda ändringar icke äger tillämpning, förvärva sådan egendom allenast 1 överensstämmelse med vad nedan stadgas.

28. Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags eller förenings rätt att

förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation.

3 $.

Denna lag äger icke tillämpning: ; i fråga om fastighet inom det till bebyggande planlagda området i stad eller å sådan ort på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakt- tagas; eller i

å järnväg; eller å frälseränta.

4'$.

Bolag eller förening må förvärva fastighet, som i den ordning 6 $ stadgar prö- vas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vat- tenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

5 $.

Vill bolag eller förening förvärva fast egendom av annat slag, än i 3 och 4 88 sägs, söke Konungens tillstånd till förvärvet.

Tillstånd till förvärv av åker, äng eller därtill odlingsbar mark av läge, omfång och beskaffenhet, att dess odlande ifrågakommer, eller av skogsmark, som må anses efter ortens förhållanden erforderlig såsom stöd åt fastighets jordbruk, må, därest marken icke vid denna lags trädande i kraft ägdes av bolag eller förening och seder- mera alltjämt tillhört dylik samfällighet, i allmänhet icke beviljas, med mindre med förvärvet avses att främja allmännyttigt ändamål. Till förvärv av sådan mark, som nu sagts, därest marken vid denna lags trädande i kraft ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet, ävensom till förvärv av annan mark må tillstånd kunna meddelas, där ej med hänsyn till särskilda omständigheter förvär- vet prövas ur det allmännas synpunkt icke böra äga rum.

6 8.

Den prövning, som erfordras för utrönande huruvida fastighet är av den be- skaffenhet, som sägs i 4 $, åligger Konungens befallningshavande i det län, där fas- tigheten är belägen. Äskas sådan prövning eller vill bolag eller förening söka Konun- gens tillstånd att förvärva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte fångeshandlingen in- givas till Konungens befallningshavande inom tre månader, från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fastigheten icke vara sådan, som sägs i 4 $, och varder ej heller, där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens tillstånd, åligger det Konungens befallningshavande, såframt ej fastigheten prövas vara av beskaffenhet, som sägs i 4 $, att insända handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen. |

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras innan ärende. varom i denna $ sägs, företages till avgörande, meddelas av Konungen.

VAS: Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag eller förening en-

ligt 4 $& må förvärva den, vare det gällande även vid framtida överlåtelser av fastig” heten eller del därav.

88.

Är i enlighet med vad ovan sagts frågan om bolags eller förenings rätt att för- värva fast egendom ännu ej avgjord, skall i avseende å lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 8 i förordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

9 $.

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärva fast egen- dom utan avseende å dess beskaffenhet.

108;

Har bolag eller förening inropat fast egendom å exekutiv auktion, skall, där ej antingen egendomen prövas vara av beskaffenhet, som i 4 8 sägs, eller bolaget eller föreningen vinner Konungens tillstånd att behålla egendomen, densamma åter avyttras mom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas förr än tre år förflutit från det auktio- nen vunnit laga kraft. Har sistnämnda tid tilländagått, och framgår ej av vederbö- rande domstols lagfartsprotokoll, att egendomen är avyttrad, förordne överexekutor, att egendomen skail säljas å offentlig auktion efter ty nedan sägs. ÅA sådan auktion må egendomen ej åter inropas av samma bolag eller förening. Om vad sålunda stad- gats skall erinran införas i det köpebrev, som utfärdas i anledning av den exekutiva auktionen.

Ansökan om prövning av egendomens beskaffenhet enligt 4 $ eller om Konun- gens tillstånd att behålla egendomen skall sist inom tre år från det den exekutiva auk- tionen vunnit laga kraft ingivas till Konungens befallningshavande, som, där ej fas- tigheten prövas vara sådan, som i 4 $ sägs, överlämnar ansökningen jämte eget utlå- tande till Konungen; och skall med förordnande, som jämlikt I stycket i denna para- graf ankommer på överexekutor, anstå till dess ansökningen prövats.

ITS:

Sedan överexekutor meddelat förordnande, som sägs i 10 $, vare det gällande, ändå att egendomen finnes hava varit av bolaget eller föreningen avyttrad eller seder- mera avyttras. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfa- ras, som hade enligt 28 $ utsökningslagen meddelats förordnande om egendomens för- säljning till gäldande av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt; och skall försälj- ning ske, ändå att innehavaren av den fordran sådant bestrider. WVadi fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären, skall i ärende, som nu sägs, lämpas till egendomens ägare, och skall denne vara pliktig betala kostnad, som ej kan i enlighet med 198 8 utsökningslagen gäldas ur den försålda egendomen.

12 8.

Har inrop, som i 10 $ sägs, skett för skyddande av någon bolagets eller före- ningens fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning el- ler jämlikt 11 kapitlet 2 8 jordabalken, och visas sannolika skäl, att egendomen ej kun- nat av bolaget eller föreningen utan förlust avyttras, äge Konungen på därom gjord ansökan medgiva anstånd med egendomens avyttrande efter ty skäligt prövas.

I fråga om sådan ansöknings ingivande och ärendets vidare behandling samt anstånd med överexekutors förordnande gälle i tillämpliga delar vad i 10 8 2 stycket sägs.

OS: Vad utöver bestämmelserna i denna lag är stadgat angående inskränkning i bo- lags och förenings rätt att förvärva fast egendom skall fortfarande gälla.

14 8.

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bank- el- ler annan penningrörelse eller försäkringsrörelse. Med förening avses i denna lag förening, vilken icke driver rörelse, som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad upp- gift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller i avseende å för- värv, som äga rum därefter och intill den 1 oktober 1922.

Bilaga B.

Herr Lindhagens i reservation den 28 januari 1920 framlagda förslag till Lag angående förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast- egendom.

1 8:

Enskild person må ej i de fall denna lag säger utan särskilt tillstånd (konces- sion) med äganderätt besitta fast egendom och skall, därest det oaktat förvärv äger rum, åter avhändas egendomen i den ordning nedan stadgas.

Vad sålunda stadgats äger tillämpning å besittning, uppkommen genom förvärv, efter det denna lag trätt i kraft, och återverkande tillämpning allenast på sätt i 13 $ Sägs.

2.8.

Förbud enligt $ 1 gäller: 1) enskild person, vilken uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. eller i syfte att bereda sig hastig vinst genom av- yttrande av gröda, fastighetens uppdelning i smärre fotter eller dylikt samt icke vid den näst efter fastighetens förvärvande infallande mantalsskrivningsförrättning i or- ten blivit mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med den- samma, eller ock därefter upphör att vara mantalsskriven å fastighet som nu sagts (spekulationsbesittning) ;

2) enskild person för fastighet, vilken sammanlagd med annan samma person förut tillhörig fast egendom inom samma tingslag, överskjuter inom Norrland, Dalar- na och Värmland 15 hektar i tomt, åker och äng, oberäknat dock avlägsen slåtteräng, samt 200 hektar i skogs- och hagmark samt inom övriga riket 15 hektar i tomt, åker och äng, oberäknat avlägsen slåtteräng, samt 100 hektar i skogs- och hagmark (kumu- lationsbesittning) ; ör ,

3) enskild person, som i själva verket huvudsakligen för annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom, vilken enligt 1 eller 2 mom. ovan eller enligt lagarna om förbud i vissa fall för bolag eller förening eller utländsk medborgare, samfällig- het eller stiftelse att förvärva fast egendom icke må av huvudmannen förvärvas; så ock enskild person, som har del i ledningen av eller tjänstebefattning hos bolag, vars

rörelse. omfattar handel med eller utnyttjande av skog eller skogsprodukter (bulvan- besittning.)

3 3

Vad i 8 2 stadgas äger icke tillämpning å: 1) fastighet, förvärvad genom giftorätt eller arv; 2) fastighet, förvärvad genom avtal mellan skyldemän i rätt upp- och nedsti- gande led eller syskon eller mellan ett syskon och dennes avkomling eller mellan adoptant och adoptivbarn;

3) fastighet, förvärvad från bolag eller förening; 4) fastighet inom till bebyggande planlagt område i stad eller enahanda om- råde på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas ;

5) fastighet, som huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt el- ler utgör mindre stenbrott, mindre grus- eller lertag, mindre vattenfall, mindre torv- mosse eller dylikt; och må såsom mindre vattenfall icke i någon händelse anses vat- tenfall, varur vid vanligt lågvatten uppenbarligen kunna uttagas mer än etthundra turbinhästkrafter, ej heller såsom mindre torvmosse anses torvmosse med en areal av mer än tjugufem hektar ;

6) järnvägsfastighet och frälseränta.

4 $.

I. Prövas i något fall på grund av särskilda omständigheter böra medgiyas un- dantag från de i $ 2 stadgade förbud, äge Konungens befallningshavande på ansö- kan därtill giva tillstånd (koncession).

2. I sagda ordning kan ock erhållas förklaring med bindande verkan, att be- sittning av fastighet icke är av beskaffenhet, som i 2 $ sägs, så länge ej ändring i besittningen inträder, som kan föranleda tillämpning av sagda lagrum.

3. Vill någon till sin säkerhet erhålla uttrycklig förklaring, att något av dé i $ 3 angivna fall, för vilka lagen ej skall äga tillämpning, är för handen, må sådan förkla- ring kunna på ansökan med bindande verkan meddelas av Konungens befallningsha- vande.

5 $

Vid bedömande enligt $ 2 mom. I, huruvida fastighet besittes huvudsakligen för skogsavkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning eller jordavsöndring skilda områden av samma hemman betraktas såsom en fastighet. Sedan på ansökan fastighet förklarats vara av sådan beskaffenhet, som i 8 3 mom. 5 sägs, vare det gällande även vid framtida överlåtelser av fastigheten eller del därav.

6 8. Sådant ärende, som omförmäles i $ 4 mom. I, 2 eller 3, skall ofördröjligen företagas till avgörande och, därest bifall till ansökningen uppenbarligen är befogat,

prövas utan ärendets utställande till någons hörande. Eljest bör yttrande inhämtas av kommunalnämnden inom den ort, där fastigheten är belägen, eller av person, som av kommunalstämman särskilt utsetts att bevaka det allmännas intresse i fråga om denna lags tillämpning i allmänhet eller för visst fall.

Avser ärendet tillämpning av $ 2 mom. 1 eller 3, och anses för utredningen nö- digt höra vittnen vid domstol, äge Konungens befallningshavande därom göra fram- ställning hos den underrätt, där förhöret synes lämpligast kunna äga rum. Rätten ut- sätter tid för vittnesförhöret och meddelar övriga för förhöret nödiga föreskrifter, därvid tillfälle bör beredas fastighetens ägare att bevaka sin talan och även höra vittnen.

Anses fråga, som väckts enligt $ 4 mom. 2 eller 3, tvistig och icke kunna för- anleda det begärda förklarandet, utgör denna omständighet ej hinder för prövning av besittningens laglighet, på sätt denna lag i övrigt stadgar.

Konungens befallningshavande må vid ett bifall även kunna fästa villkor för betryggande, att lagens mening icke kringgås. :

Den, som är missnöjd med Konungens befallningshavandes slutliga beslut i ären- det, må däröver föra klagan i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stad- gad. Har ansökningen helt eller delvis bifallits, må talan mot beslutet kunna fullföl- jas även av allmän åklagare inom den ort, där fastigheten är belägen, eller sådan kommunal myndighet, som ovan sägs.

78.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för prövning enligt $ 4, eller de villkor, vilka jämlikt $ 6 må kunna fästas vid bifall till ansökning, som i förstnämnda 8 sägs, meddelas av Konungen, som äger jämväl i övrigt meddela erforderliga föreskrifter för denna lags tillämpning.

318.

Det tillkommer Konungens befallningshavande att söka vinna kännedom om fas- tighetsinnehåv i strid mot $ 2 samt att låta undersöka förhållandet.

Enahanda förpliktelse äge allmän åklagare, en var inom sitt verksamhetsom- råde, och åligger det denne liksom ock domhavande, häradsskrivare samt skogssty- relse och jordbrukskommission jämte underlydande tjänstemän att till Konungens be- fallningshavande inberätta, vad under deras tjänsteutövning i förberörda avseende givit anledning till anmärkning.

En var äge ock hos Konungens befallningshavande göra anmälan om fastig- hetsinnehav, som synes strida mot denna lag.

ONS:

Besitter enskild person i strid mot $ 2 fastighet med äganderätt och vinnes ej vederbörligt tillstånd till besittningen, skall fastigheten avyttras till någon, som är be- hörig att innehava densamma. Det åligger Konungens befallningshavande att efter erhållen kännedom om förhållandet förelägga ägaren viss tid, från erhållen del av föreläggandet, att sålunda avhända sig egendomen vid äventyr, att fastigheten eljest

efter Konungens befallningshavandes förordnande säljes å offentlig auktion. Den före- lagda tiden må, därest ej särskilda förhållanden därtill föranleda, ej överstiga sex kalendermånader.

Har ägaren förvärvat fastigheten medelst inrop å offentlig auktion för skyddan- de av någon sin fordran eller rättighet, varför fastigheten på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 $ jordabalken häftar; och visas sannolika skäl, att fastigheten ej kunnat utan förlust avyttras, äge Konungens befallningshavande på ansökan med- giva ytterligare anstånd med fastighetens avyttrande efter ty skäligt prövas.

Överskjuter fastighet, som enligt $ 2 mom. 2 ej må besittas, endast delvis den areal, vilken fastigheten må, sammanlagd med annan samma person tillhörig fastig- het, innehålla, och har ej genom laga förrättning den överskjutande arealen blivit särskilt utbruten, skall hela fastigheten avyttras på sätt ovan sägs.

Å offentliga auktionen, varom förordnats, må fastigheten ej åter inropas av den, vilkens olaga besittning föranlett försäljningen, och i händelse av bulvanbesitt- ning ej heller av det bolag, som därmed betjänats.

1OLS:

Är fastighets ägare missnöjd med Konungens befallningshavandes beslut rö- rande skyldighet för honom att avhända sig fastigheten, äge han rätt draga frågan under domstols prövning. Har han skriftligen i två vittnens närvaro godkänt beslutet eller underlåter han att inom trettio dagar från det beslutet delgavs honom i huvud- skrift eller besannad avskrift hos Konungens befallningshavande anmäla sin avsikt att söka domstol, vare berörda rätt förfallen.

Eljest må han inom nittio dagar från nämnda delgivning instämma sin talan. I sådant mål, däri stämning delgives Konungens befallningshavande eller allmänna åklagaren i orten, föres talan å det allmännas vägnar av särskilt av Konungens be- fallningshavande förordnat ombud. Sådan kommunal myndighet, som i $ 6 omförmä- les, äge ock rätt att i sådant mål yttra sig och åberopa bevisning.

Har uppkommen fråga om skyldighet för någon att enligt denna lag avhända sig fastighet förklarats ej till någon åtgärd föranleda, må allmän åklagare eller om- förmälda kommunala myndighet instämma saken till domstol i den ordning ovan sägs eller fullfölja talan mot domstols beslut.i sådant avseende till högre rätt.

11 8.

Har Konungens befallningshavande meddelat förordnande om fastighetens för- säljning, vare det gällande ändå att fastigheten finnes hava varit avyttrad eller seder- mera avyttrats. E

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som hade enligt 28 $ utsökningslagen meddelats förordnande om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den fordran sådant bestrider.

Vad i fråga om fastighets försäljning och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären, skall i ärende, som nu sägs, lämpas till fastighetens

ägare, och skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 198 $ utsökningslagen gäldas ur den försålda fastigheten.

Har saken hänskjutits till domstol enligt $ 10 skall frågan om fastighetens för- säljning anstå till dess laga kraftvunnet domstolsutslag föreligger.

128;

Besitter någon fastighet i strid mot $ 2, må skog, torvmosse, kalkstensbrott samt grus- eller lertag icke nyttjas annorledes än till husbehov eller eljest så förfaras med egendomen, att jord eller åbyggnader försämras eller minskas i värde.

Överträder någon vad sålunda stadgats, straffes med böter från och med tio till och med tiotusen kronor eller fängelse. Värdet av det, som nyttjats annorledes än till. husbehov, må ock kunna förklaras förbrutet samt skyldighet åläggas fastighetens innehavare vid verkande vite att återställa jord och åbyggnader i sitt förra skick.

Lag samma vare, beträffande straffpåföljden, om ledamot i styrelse för bolag eller förening eller den, som är anställd i bolags eller förenings tjänst, eller annan per- son deltager i eller annorledes medverkar till, att förbud för bolags, förenings eller ut- ländskt fastighetsförvärv kringgås, på sätt i $ 2 mom. 3 sägs, eller om någon eljest medverkar till annan bulvanbesittning i strid mot nämnda lagrum.

Allmän åklagare äge föra talan i mål som ovan sägs, där ej Konungens befall- ningshavande finner lämpligast förordna särskild åklagare.

Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, 'om förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Av böter och viten, som utdömas enligt denna lag, tillfalla hälften kronan och hälften åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

13 $.

Denna lag träder genast i kraft och gäller provisoriskt tills vidare intill den 1 oktober 1921.

Lagen skall dessutom hava återverkande (retroaktiv) tillämpning 1) på alla i $ 2 avsedda fastighetsinnehav, som grunda sig på förvärv efter den — januari 1919, då jordkommissionens betänkande ä fråga om utsträckt konces- sion för förvärv av fast egendom avlämnats ;

2) därutöver, såvitt rörer besittningshavares skyldighet att avhända sig fastighet vid äventyr av tvångsförsäljning, på alla bulvaninnehav för bolags, förenings eller ut- ländsk medborgares räkning jämlikt $ 2 mom. 3, grundade å förvärv, efter det de särskilda lagarna den 4 maj 1906, den 10 maj 1912 och den 2 maj 1917 rörande förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom och den 30 maj 1916 om enahanda förbud för utlänning trätt i kraft.

Bilaga C.

Inom justitiedepartementet år 1918 utarbetat förslag till Lag med vissa bestämmelser till stävjande av förvärv av fast egendom i annans namn m. m.

TIS:

Har någon för annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom, vare skyldig att då lagfart sökes samt i varje händelse inom utgången av den för lagfart å fånget stadgade tid hos rätten göra anmälan om förhållandet med uppgift, för vems räkning fånget ägt rum. Enahanda skyldighet åligge denne.

Vad i denna lag stadgas beträffande förvärv av fast egendom för annans räk- ning men i eget namn skall äga motsvarande tillämpning å avtal, enligt vilket den, som överlåter fast egendom, fortfarande skall gälla för ägare av densamma, varvid de be- stämmelser, som hava avseende å den, i vars namn fång skett, skola lämpas till över- låtaren.

2

258. Har fång, som i 1 8 avses, ägt rum före den dag, då denna lag trädde i kraft, och har ej före samma dag lagfart sökts för den, för vars räkning det fång skedde, eller för annan, till vilken egendomen emellertid överlåtits, skall anmälan, varom i nämnda paragraf sägs, ske inom tid från lagens ikraftträdande, som för lagfart är / stadgad.

SES Har inom tid, som i I eller 2 $ är föreskriven för anmälan, varom där stadgas, lagfart blivit sökt för den, för vars räkning fånget ägde rum, eller, i fall som i 2 8

avses, för annan, till vilken egendomen överlåtits, vare ej vidare erforderligt att sådan anmälan göres i anledning av det tidigare fånget.

4 8.

Om anmälan, varom ovan sägs, skall, där ej sådant fall är för handen att efter vad i 3 $ stadgas anmälan ej varit erforderlig, anteckning genast ske i lagfartsproto- kollet, så ock i lagfarts- eller fastighetsbok.

Har inom stadgad tid dylik anmälan gjorts allenast av den, för vars räkning egendomen förvärvats, förelägge rätten, innan anteckning i lagfartsprotokollet samt lagfarts- eller fastighetsboken göres, den, i vars namn egendomen enligt gjord anmä- lan förvärvats, att, om han i ärendet har något att erinra, till rätten inkomma med ytt- rande, i staden inom åtta dagar och å landet sist å den allmänna rättegångsdag för lagfartsärenden, som infaller näst efter fjorton dagar från det han fått del av före- läggandet ; och låte rätten föreläggandet delgivas honom. Utebliver han med yttran- de, vare anteckning verkställd på sätt nyss sagts; bestrider han innehållet i gjord an- mälan, skall ärendet överlämnas till allmänne åklagaren för vidare utredning.

5 $.

Underlåter vare sig den, som förvärvat fast egendom för annans räkning men i eget namn, eller den, för vars räkning fånget ägt rum, att inom föreskriven. tid göra anmälan, varom i I eller 2 $ stadgas, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller, där den, för vars räkning egendomen förvärvats, icke ägt utan särskilt tillstånd förvärva densamma, med böter från och med femhundra till och med femtusen kronor eller fängelse.

Ej må dock straff, som ovan är stadgat, tillämpas, om förseelsen enligt all- männa strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Har ämbets- eller tjänsteman, som är pliktig åtala förseelser mot denna lag, till- handagått annan med förvärv av fast egendom för dennes räkning men i eget namn, varde, där han gör sig skyldig till underlåtenhet, som i första stycket sägs, tillika straffad såsom för tjänstefel,

Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan. Saknäs tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

68. Har i fall, då ansvar ådömts” för underlåtenhet att göra anmälan enligt I eller

2 8, sådan anmälan ännu icke skett vid den tid, då utslaget i målet vunnit laga kraft, skall på anmälan av allmänne åklagaren göras anteckning, som i 4 $ stadgas.

Z78

Sökes samma dag, då anteckning om anmälan enligt denna lag göres i lag- fartsprotokollet, eller därefter inteckning i egendomen för dens gäld, i vars namn egendomen förvärvats, eller på grund av hans medgivande eller för nyttjanderätt, rätt till avkomst eller annan förmån eller servitutsrätt, som av honom upplåtits, må in- teckning ej beviljas utan så är, i fall ansökningen gäller inteckning för gäld, att egendomen häftar för gälden enligt 11 kap. 2 $ jordabalken, eller, där fråga är om inteckning för nyttjanderätt, rätt till avkomst eller annan förmån eller servitutsrätt, att förbehåll om den rätt skett vid hans fång samt inteckningen sökts inom den i sist anförda lagrum stadgade tid från det lagfart meddelades å fånget.

Sökes samma dag, då sådan anteckning göres, eller därefter lagfart å överlå-

telse, varigenom egendomen från den, i vars namn densamma förvärvats, övergått till annan än den, för vars räkning det tidigare fånget skedde, varde sökanden före- lagt att inom tid, som av rätten bestämmes, inkomma med skriftlig, på heder och sam- vete avgiven förklaring, att han förvärvat egendomen för egen räkning. Gör han ej det, varde ansökningen avslagen.

Efter det anteckning gjorts, att fång av viss egendom skett för annans räk- ning, må lagfart å samma egendom icke beviljas på grund av testamente, arv eller giftorätt efter den, i vars namn egendomen förvärvats, ändå att lagfarten sökts innan den anteckning skedde.

8 8:

Har ej i stad inom tre månader och å landet sist å den allmänna rättegångsdag för lagfartsärenden, som infaller näst efter tre månader från det anteckning om an- mälan enligt denna lag skedde i lagfartsprotokollet, lagfart å egendomen sökts för den, för vars räkning egendomen enligt samma anmälan förvärvats, eller för annan eller har gjord ansökan om lagfart blivit avslagen, åligge i stad rätten och å landet domaren att skyndsamt underrätta länsstyrelsen om förhållandet. Länsstyrelsen förordne därefter att egendomen skall säljas å offentlig auktion efter vad nedan sägs. Å sådan auktion må ej egendomen inropas vare sig av den, i vars namn, eller av den, för vars räkning densamma enligt sagda anmälan förvärvats, ej heller eljest av annan än den, som vid auktionen avlämnar skriftlig, på heder och samvete avgiven förklaring, att han inropat egendomen för egen räkning.

Av länsstyrelsen meddelat förordnande, som nu är nämnt, vare gällande, ändå att egendomen finnes hava varit avyttrad av innehavaren eller sedermera avyttras. I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som hade enligt 28 $ utsökningslagen meddelats förordnande om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske ändå att inne- havaren av den fordran sådant bestrider. Vad i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären skall i ärende, som nu sägs, lämpas till den, i vars namn egendomen enligt omförmälda an- teckning förvärvats, och skola denne samt den, för vars räkning det i anteckningen avsedda fånget ägt rum, vara pliktiga att en för bägge och bägge för en betala kost- nad, som ej kan i enlighet med 198 $ utsökningslagen gäldas ur den försålda egen- domen.

9 $.

För tillämpningen av denna lag erforderliga närmare bestämmelser meddelas av Konungen.

Bilaga D.

Jordkommissionens den 9 mars 1920 avgivna förslag till

Lag om åtgärder till upphävande av bulvanförhållande i fråga om fastighet.

Härigenom förordnas som följer:

I 8.

Bulvanförhållande beträffande fastighet skall anses föreligga, där någon, vilken enligt gällande lagstiftning icke äger utan särskild prövning eller tillstånd förvärva el- ler behålla fastigheten, med begivande av den, som innehar äganderätten till fastighe- ten, så förfogar över denna som vore han ägare till densamma.

Bulvanförhållande föreligger även, där ägare till fastighet i fall, då han enligt lagen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom icke må över- låta fastigheten, med mindre godkännande av överlåtelsen vinnes, tillåter att annan förfogar över fastigheten på sätt ovan sägs.

Med bulvan avses i denna lag den, vilken under omständigheter, som ovan om- förmälas,. innehar äganderätten till fastighet.

218; Prövning huruvida bulvanförhållande beträffande fastighet föreligger tilkommer domstol, inom vars domvärjo fastigheten är belägen. Det åligger allmän åklagare att i förekommande fall föra talan om sådan pröv- ning. Åklagaren skall därvid till svaromåls avgivande instämma såväl den uppgivne bulvanen som den, till vilkens förmån bulvanförhållandet påstås äga rum.

3 $:

Har domstol prövat bulvanförhållande beträffande fastighet äga rum, då skall, sedan ett år förflutit från det domstolens utslag vunnit laga kraft, fastigheten genom överexekutors försorg försäljas å offentlig auktion, där ej av lagfartsprotokollet framgår, att fastigheten avyttrats, samt i händelse förvärvaren icke må utan särskild prövning eller tillstånd förvärva eller behålla fastigheten eller ock överlåtelse av fas- tigheten icke må äga rum, med mindre godkännande av överlåtelsen vinnes, tillika

hos överexekutor styrkes, att hinder uti något av berörda hänseenden icke möter. Om vad sålunda stadgats skall erinran intagas i domstolens utslag.

Sådant utslag skall anmärkas i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken.

48.

Å auktion, som avses i 3 $, må fastigheten ej inropas av bulvanen eller av den, till vilkens förmån bulvanförhållandet äger rum, ej heller eljest av annan än den, som vid auktionen avlämnar skriftlig, på heder och samvete avgiven förklaring, att han icke inropar fastigheten i syfte att medverka till uppkomsten av bulvanförhållande beträf- fande densamma.

Av överexekutor meddelat förordnande, som nu är nämnt, vare gällande, ändå att fastigheten finnes hava varit avyttrad av bulvanen eller sedermera avyttras. I öv- rigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som hade enligt 28 $ utsökningslagen meddelats förordnande om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger bästa förmånsrätt; och skall försäljning ske, ändå att in- nehavaren av den fordran sådant bestrider. Vad i fråga om fast egendoms försälj- ning och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären skall i ärende, som nu sägs, lämpas till bulvanen, och skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 198 $ utsökningslagen gäldas ur den försålda egen- domen.

Se 5 $.

Sedan talan, varom sägs i 2 $, blivit instämd, må ej av svarandena eller av nå- gon, vilken härleder sin rätt från någon av dem jämlikt avtal, som ingåtts efter stäm- ningens delgivning, å fastigheten avverkas skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov.

Förbud, som nu sagts, skall gälla så länge rättegången varar och, därest åklaga- rens talan bifallits, därefter, intill dess blivit avgjort, att på grund av stadgandet i 3 $ fastighetens försäljning på offentlig auktion icke ifrågakommer, eller ock sådan försäljning skett och auktionen vunnit laga kraft; domstolen likväl obetaget att i slut- ligt utslag eller i beslut, som meddelas under rättegången, medgiva undantag från förbudet. Av domstol under rättegången meddelat beslut, varom nu sagts, må, när skäl därtill föreligger, av domstolen upphävas.

6 8.

Sker avverkning i strid mot förbud, som gäller jämlikt 5 $, straffes den skyldige med böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor, och skall det av- verkade virket, där det ligger kvar inom området för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att ut- giva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverk- ningen förbudet på grund av utslag, som äger laga kraft, upphört att gälla, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen eller mot lagen den 11 juni 1915 med särskilda bestämmelser beträffande viss sam- fälld skogsmark inom Kopparbergs län, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid över- trädande av avverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava för- verkat vad å honom belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.

Vad i första stycket av denna paragraf är stadgat skall ej heller äga tillämpning med avseende å avverkning, som är belagd med ansvar jämlikt annan av de angående skogsvården å enskild mark gällande författningar än förenämnda lag den 11 juni 1915.

28

Allmän åklagare äge att åtala överträdelse av det i 5 $ stadgade förbud samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning an- hängiggjort, vare beslaget förfallet. i

38.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å of- fentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Be- gär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försälj- ning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess bevarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom” riket men inom riket har känt ombud, som äger för honom mottaga stämning och av- giva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande vir- kets mängd och beskaffenhet.

9 $.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 6 8 utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla kronan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt sär- skilt är stadgat.

TOS:

Saknas medel till fulla gäldande av böter, vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen. |

Ir:

Har domstol förklarat bulvanförhållande föreligga beträffande fastighet, åligger det domstolen att inom fjorton dagar tillställa överexekutor i den ort, där fastigheten är belägen, ett exemplar av domstolens utslag. Har utslag, varom nu är sagt, med- delats av högre rätt, skall därjämte för det ändamål, som avses i andra stycket av 38) ett exemplar av utslaget tillställas underrätten.

Klagan över underrätts slutliga utslag i mål, som avses i 2 $, föres genom be- svär. Beträffande fullföljd av talan mot beslut, som av domstol jämlikt 5 $ 2 stycket meddelats under rättegången, skall vad om talan mot domstols beslut i fråga om kvar- stad eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Varder i mål, som avses i 2 $, någon av åklagaren inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för in- ställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

RÄTTELSER:

”

”

”

”

”

”»

”

”

na” bör vara: ”av det för absentisterna” 117 rad 9 uppifrån står: ”den norrländska upp- siktslagens området, vad angår” bör vara: ”den norrländska uppsiktslagens område, vad angår” 211 rad 20 uppifrån står: ”Sådan fall, som nu” bör vara ”Sådana fall, som nu” 222 rad 5 nedifrån står: ”talrika falloch hade” bör vara ”talrika fall och hade” 246 rad 17 uppifrån står: ”på grund av laa hän- seenden utnyttja fastigheten bör buden” bör vara

”på grund av lagens blotta stadganden gällande förbuden.” 277 rad 16 uppifrån bör kommat efter ”anmäl- ningsskyldighet” utgå.

I. AREAL TILLHÖRIG STAT OCH KOMMUN och dylika

SKALA 1I1:4000 000 2 0 90 150 200 KM

ART + tt

i

"ere

ES &-

II. AREAL TILLHÖRIG BOLAG OCH EKONOMISKA FÖRENINGAR

SKALA I1:4000000

50 100 150

As . Käg é i Ka NPT

=) Qo- 590 av totalarealen tillhört, Fa ifrågavarande grupp g

SKALA 1:4000000 50 190 150 290 Km

ESSIN

ojn LER LURLIA Sf

84 »

IV. AREAL TILLHÖRIG MINDRE ENSKILDA JORDÄGARE

SKALA 1:4000 000

50 100 150