15.

I öppna havet ävensom vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas, äge varje svensk undersåte rätt att fiska; ej må dock liskegård, ryssja eller annan dylik fast fisk- redskap där utsättas utan tillstånd i den ordning, som av Konungen bestämmes. 2 %.

Saltsjöfisket inomskärs tillhör, där ej annorledes i denna lag stad— gas, dem, som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet.

Vid öppna havsstranden samt utom skären omfattar, där ej annor- ledes är lagligen bestämt, strandägarens enskilda fiskerätt allt det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. Strandägaren må ock, efter tillstånd i den ordning Konungen bestämmer, från sitt enskilda fiske- vatten än längre ut sträcka fiskegård, ryssja eller annan dylik fast redskap. -

7 %.

Allmänt kronoliske, varmed förstås ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker, allmänningar, parker och holmar, må nyttjas efter upplåtelse i enlighet med de grunder, som av Konungen fastställas. Aro hemman anlagda på mark, varom nu är sagt, njute de, till dess delning försiggått, fritt fiske.

• Sida 12
•  Original

13 5. Om gemensamhetsfiske, om rätt till fiske å område, som är till

nationalpark avsatt, samt om svenska och norska lappars rätt till fiske i vissa delar av riket gälle vad särskilt är stadgat.

14 &.

I älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, skall en sjätte- del av bredden vid vanligast förekommande lågt vattenstånd i djupaste vattnet lämnas fri från fast eller rörlig fiskredskap, som kan hindra fisken att framgå, där ej Konungens befallningshavande efter rättägandes och sakkunnigs hörande giver lov till redskapens användande.

Konungens befallningshavande må likaledes efter rättägandes och sakkunnigs hörande medgiva, att sund, tillflöde eller avlopp, varigenom vatten har gemenskap med annat vatten, avstänges medelst anordning, som hindrar fisken att framgå.

Där fråga är om fiskebyggnad eller anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall vad därom är stadgat jämväl lända till efterrättelse.

18 %.

F örbrytelser mot denna lag straffas efter allmänna strafflagen. Fiskar någon utan lov i Hskevatten, där han ej äger rätt till det idkade fisket, vare vad han därvid fångat eller, där det ej kan tillrätta- skaffas eller undergått förskämning, dess värde förverkat till fiske— vattnets innehavare eller, då fångsten skett i kronans vatten, där fiske- rätten icke i sin helhet upplåtits till annan, och i varje fall allmänt kronofiske, till åklagaren.

Den som dömes för överträdelse av denna lag have ock förbrutit fiskepass eller Hskekort, som jämlikt därom gällande bestämmelser må för honom hava utfärdats.

19 %.

Anträffas å bar gärning någon, som olovligen fiskar i annans fiskevatten, må den, som fiskevattnet äger eller innehaver, eller hans folk av den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant och behålla det, till dess han rätt för sig bjuder. Där fråga är om kronans vatten, i vilket fiskerätten icke i sin helhet upplåtits till annan, och i varje fall allmänt kronoåske eller om allmänningsfiske, tillkommer sådan rätt allmän åklagare samt förvaltande och bevakande personal vid

• Sida 13
•  Original

skogsstaten, personal vid statens fiskeriadministration ävensom särskilt förordnad tillsyningsman över fiske så ock den, vilken äger fisket nyttja.

Har den, som blivit dömd till ansvar för olovligt fiske i annans fiskevatten, inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan för- seelse, vare redskap förbrutna. Vad sålunda förbrutits skall å offentlig auktion försäljas och tillfalle försäljningssumman, sedan avdrag skett för omkostnader och panthavare njutit sin panträtt enligt denna paragraf till godo, fattigkassan i den kommun, där förseelsen ägt rum.

20 %.

Förbrytelser mot denna lag, vilka blott förnärma enskild persons rätt, må icke åtalas av annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt, äge förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten, personal vid statens åskeriadministration ävensom särskilt förordnad fisketillsynings— man jämte allmän åklagare att föra talan därom.

Vad i 17 kap. 11 % rättegångsbalken förordnas om dem, som rättens eller Konungens befallningshavandes bud och ärende gå, gälle ock den i föregående stycke omförmälda personal ävensom särskilt för— ordnad fisketillsyningsman i mål, som avses i samma stycke.

21 g.

(Lika lydande som nuvarande 20 g.)

22 &.

F iskeriidkare vare berättigade att å de kronans stränder, skär och holmar, varom i 1 % sägs, i mån av tillgång utan avgift erhålla upp- låtelse av mark för uppförande av boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg samt förfärdigande av kärl och redskap; och äge Konungens befallningshavande att för sådant ändamål anvisa nödigt område.

A kronomark, invid vilken allmänt kronotiske finnes, må de Hskande med tillstånd av Konungens befallningshavande uppsätta bodar mot av- gift, som prövas skälig.

Rörande upplåtelse av kronomark för anläggande av fiskedammar ankomme på Konungen att meddela bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den — —— —.

• Sida 14
•  Original

Förslag till Kungörelse

angående ändring i vissa delar av Kungl. Maj:ts förnyade fiskeristadga den 17 oktober 1900.

. Härigenom förordnas, att 24, 27, 28, 29, 30 och 31 %% i Kungl. Maj:ts förnyade fiskeristadga den 17 oktober 1900 skola erhålla följande ändrade

lydelse: 24 %.

Den, som dömes till straff för det han fiskat med otillåten red— skap eller på förbjudet sätt eller å otillåten tid eller haft redskapen utestående, då sådant varit förbjudet, eller fångat fisk av förbjuden stor— lek, have ock förverkat redskap och fångst; och vare, där fiskekort eller fiskepass för den fiskande utfärdats, detsamma förbrutet. Där någon gjort sig förfallen till straff för förseelse mot 14 %, have ock förbrutit varan.

Kan redskap eller fångst, som förverkats, eller på grund av för- seelse mot 14 % för-bruten vara icke tillrättaskaffas eller har sådan fångst eller vara undergått förskämning, gällde dess värde..

27 %.

Överträdelse av denna stadga med undantag av dess 7 å,_så Ock överträdelser av de för visst område meddelade bestämmelser åtalas av ' allmän åklagare, förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten, personal vid statens fiskeriadministration samt särskilt förordnad fiske— tillsyningsman. Samma åtalsrätt tillkomme ock en var delägarei fiske- vattnet inom området, ändå han ej visa kan, att hans enskilda rätt blivit genom överträdelsen särskilt förnärmad.

Vad i 17 kap. 11 årättegångsbalken förordnas om dem, som rättens eller Konungens befallningshavandes hud och ärende gå, gälle ock den i föregående stycke omförm'älda personal och tillsyningsman i mål, som avses i samma stycke.

28 5.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan; dock att, där allmän åklagare eller person tillhörande skogsstaten eller fiskeri—

• Sida 15
•  Original

administrationen, varom i 27 % förmäles, eller tillsyningsman, som där avses, åtalet utfört, han tager två tredjedelar av böterna.

Vid förseelse mot 6 5, i vad den avser hummer, tillfaller angivaren, då sådan finnes, hälften av den bötesandel, som eljest tillkommer åklagare eller nyssnämnda personer. '

I händelse av bristande tillgång förvandlas böterna enligt allmän strafflag. ' '

29 g. . .

För—verkad redskap och fångst ävensom förbruten vara eller, om desamma ej kunna tillrättaskaffas eller om dylik fångst eller vara under- gått förskämning, värdet därav tillfalle den, som å brottet talat.

Där såväl allmän åklagare eller förvaltande eller bevakande person al vid skogsstaten eller personal vid fiskeriadministrationen eller Hsketillsynings— man som ock enskild sakägare i målet fört talan, tage halvt var av red- skapen eller dess värde, men fångsten eller dess värde falle sakägaren till.

30 %.

Varder någon, som fiskar å otillåten tid eller med förbjuden red- skap, å bar gärning ertappad av den, som äger å förseelsen tala, må denne av den fiskande taga utom den förverkade redskapen och fångsten samt fiskekort och fiskepass jämväl fartyg eller båt och det behålla, till dess han rätt för sig bjuder. »

(å i övrigt lika lydande som enligt 1900 års fiskeristadga med därtill genom kungörelsen den 27 juni 1902 gjort tillägg.)

31 %.

Ä fiskevatten, som uteslutande tillhör en ägare och ej har gemen— skap med annat vatten eller ock är därmed förenat endast genom sådant tillflöde eller avlopp, att fisk eller fiskyngel däri vanligen icke framgår, eller genom sund, tillflöde eller avlopp, vilkets avstängande medgivits jämlikt 14 å i lagen om rätt till fiske, äger denna stadga ej tillämpning.

Beträffande fiskevatten, däri fisket är gemensamhetsfiske och som ej har gemenskap med annat Vatten eller ock är därmed förenat endast genom sund, tillfiöde eller avlopp, varom nyss nämnts, ankomme på Konungens befallningshavande att, efter fiskeriintendentens hörande, pröva, i vad mån fiske må utövas oberoende av vad i denna stadga föreskrives och på grund därav meddelade bestämmelser. I fråga om klagan över ' Konungens befallningshavandes beslut och beslutets kun-

görande skall vad i 12 & stadgas äga. motsvarande tillämpning.,

Denna kungörelse träder i kraft den — — —.

• Sida 16
•  Original

F ö r sl a g till Förordning

angående grunder för förvaltningen och tillgodogörandet av vissa kronan tillhöriga fiskevatten.

Härigenom förordnas som följer:

Under lantbruksstyrelsens förvaltning stående fiskevatten.

gi.

Förvaltningen av de Hskevatten, som omförmälas i 1 och 6 %% i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske samt i 2 % andra stycket samma lag avsedda fiskevatten, dit strandägares enskilda fiskerätt icke sträcker sig, ävensom av allmänna kronotisken och kronans enskilda fisken tillkommer lantbruksstyrelsen, med undantag beträffande fisken å nationalparker samt fisken, vilka blivit från styrelsens förvaltning sär— skilt undantagna.

Under styrelsens förvaltning lyder jämväl till kronans fastighet hörande fiske, vilket av Kungl. Maj:t förklarats skola särskilt för sig upplåtas eller i övrigt såsom särskild lägenhet behandlas.

Fiskeplatser i saltsjön och de stora insjöarna.

& 2.

Lantbruksstyrelsen har att upprätta förteckning över de fiskeplatser, där i överensstämmelse med föreskrifterna i 1, 2 och 6 %% lagen om rätt till fiske tillstånd till utsättande av fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskredskap må medgivas och lämpligen må komma i fråga.

Tillika har styrelsen att uppgöra plan rörande ordningen för fiske- platsernas upplåtande och begagnande, såsom beträffande omfattningen och beskaffenheten av de redskap, som må nyttjas," redskapensutsättande samt formerna för upplåtelsen. För nyttjande av fiskeplats utgår avgift, rörande vars bestämmande regler även meddelas av styrelsen. Angående sagda plan och regler skall anteckning göras i omförmälda förteckning.

• Sida 17
•  Original

8 3. b Länsstyrelsc har att pröva fråga rörande tillstånd, som i % 2 avses-. Vid medgivande av sådant tillstånd skall följas den av lantbruksstyrelsen upprättade plan rörande fiskeplats begagnande.

Allmänna kronofisken, kronans enskilda fisken och vissa till kronans fastig- heter hörande fisken. '

54.

()ver de under lantbruksstyrelsens förvaltning" stående allmänna kronofisken och kronans enskilda fisken samt de i % 1 andra stycket avsedda fisken skall styrelsen upprätta förteckning, angivande för de särskilda fiskena eller vissa grupper av dem belägenhet och storlek, liskbeståndet, produktionsförmågan m. m., som kan tjäna till upplysning rörande fiskes beskaffenhet.

Det tillkommer styrelsenatt för de särskilda fiskena eller grupper av dem upprätta plan rörande lämpligaste sättet för deras användning, och skall anteckning härom ske i nyssnämnda förteckning.

%5-

Lantbruksstyrelsen avgör, huruvida upplåtelse skall ske av de i % 4 omförmälda fisken; dock att beträffande upplåtelse av sådant fiske å de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade områden gäller vad i lag är stadgat.

Vad angår sportfiske, bestämmer lantbruksstyrelsen de vatten, där upplåtelse av sådant fiske må äga rum.

Med sportfiske förstås i denna förordning fiske, som upplåtes för en'tid av högst ett år och som avser icke—yrkesmässigt bedrivande av mete eller s. k. slantning eller fiske med drag eller svirvel.

ge.

Finner lantbruksstyrelsen, att fiske eller grupper av fisken böra tillgodogöras genom utarrendering, som icke är att hänföra till upp— låtelse av sportfiske, skall styrelsen bestämma de allmänna villkoren för upplåtelsen.

Denna må ske under hand eller efter utbud å offentlig auktion. Vid upplåtelse av allmänt kronofiske att för husbehov nyttjas av innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark inom de sex Jakt- och fiskerisakkmm'éga. . 3

• Sida 18
•  Original

nordligaste länen eller därstädes upplåtet kolonat, som innehaves med nyttjanderätt, må i avgiften för fiskets nyttjande medgivas nedsättning under vad som vanligen plågar betingas för dylikt fiske.

Rörande tiden för arrendeupplåtelse beslutar lantbruksstyrelsen efter för handen varande förhållanden.

Arrendator skall tillförbindas att städse i fullgott stånd underhålla byggnader och anläggningar.

Arrendator skall för kronans räkning hålla byggnader brandför— säkrade till deras fulla värde.

Erfordras i arrendekontrakt särskilda bestämmelser för det fall att byggnad eller anläggning förstöres eller skadas, så att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, skola dylika bestämmelser meddelas av lantbruks— styrelsen.

Lantbruksstyrelsen har likaledes att pröva, huruvida arrendator bör förpliktas att ställa säkerhet för fullgörande av arrendevillkoren.

Där så prövas erforderligt bör av lantbruksstyrelsen bland vill- koren för upplåtelse intagas föreskrift, att utarrenderat fiske tid efter annan skall, till utrönande av huru detsamma skötes och arrendevillkoren av arrendatorn fullgöras, besiktigas av domänintendent eller annan lämplig person, som av länsstyrelsen förordnas.

I övrigt skola av lantbruksstyrelsen föreskrivas de villkor, som föriakt- tagande av kronans rätt och intressen ivarje särskilt fall må vara påkallade.

g7.

Upplåtelse av fiske, varom nu är fråga, verkställes av länsstyrelsen i överensstämmelse med de av lantbruksstyrelsen bestämda grunder.

Beträffande sportfiske må länsstyrelse härjämte uppdraga åt sär- skilt ombud att inom visst område meddela upplåtelse av dylikt fiske.

% 8.

Tillstånd till sportfiske meddelas i form av fiskekort. Detta skall avse fiske i visst eller vissa vatten.

Fiskekort må vägras person, som under de senaste fem åren blivit straffad för överträdelse av fiskeriförfattningarna. Ombud, som förordnats att utfärda fiskekort, har att hänskjuta prövningen av dylik fråga till länsstyrelsen.

Avgift för sportfiske utgör för helt år femtio kronor, för en må— nad femton kronor, för en vecka fem kronor och för en dag en krona. Har fiskekort utfärdats med rätt för innehavaren att med andras

• Sida 19
•  Original

uteslutande begagna visst fiskevatten, utgår avgiften för fiskekortet med belopp, som av länsstyrelsen för varje fall prövas skäligt.

Länsstyrelsen skall lämna ombud, som ovan nämnts, underrättelse om fiskekort, som av styrelsen meddelats beträffande fiskevatten inom ombudets distrikt, ävensom angående avslagen framställning om fiske- kort i sådant vatten; och åligger det ombud att om av honom utfärdat fiskekort underrätta såväl länsstyrelsen som ock annat ombud inom område, där fiskevattnet ligger.

Rörande fiskekorts beskaffenhet och vad vid utfärdande därav är att iakttaga gälla av Kungl. Maj:t särskilt utfärdade bestämmelser.

sg.

Innehavare av fiskekort vare pliktig att framvisa detsamma vid anfordran av annan brukare av fiskevatten, där fiske utövas, eller för- valtande eller bevakande personal vid skogsstaten, personal vid statens fiskeriadministration, vederbörande kronobetjänt eller polisman eller sär— skilt förordnad fisketillsyningsman.

% 10.

För underlåtenhet att vid fiske, som utövas på grund av fiske- kort, medföra fiskekortet eller vägran att på anmodan av den, som veder- bör, framvisa kortet, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

5 11.

Har fiskekort av domstol förklarats förbrutet, skall genom dom— stolens försorg underrättelse därom ofördröjligen meddelas den myndig— het, som utfärdat kortet.

% 12.

Det tillkommer allmän åklagare, förvaltande eller bevakande personal vid skogsstaten, personal vid statens fiskeriadministration samt särskilt förordnad fisketillsyningsman att föra talan rörande överträdelser av ovan intagna bestämmelser om fiskekort. '

g 13.

Vad i 17 kap. 11 % rättegångsbalken förordnas om dem, som rättens och länsstyrelsens bud och ärenden gå, gälle ock om de i 512 omförmälda, vid skogsstaten och fiskeriadministrationen anställda per- soner samt fisketillsyningsmän i mål, som avses i samma %.

• Sida 20
•  Original

% 14.

Böter, som enligt % 10 ådömas, skola fördelas sålunda, att två tredjedelar tillfalla åklagaren och en tredjedel statens fiskerifond. Finnes särskild angivare, tage han hälften av åklagarens andel.

_ Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Fiskevatten för liskeriundersökuingar.

% 15. Har Kungl. Maj:t förordnat, att kronan tillhörigt fiskevatten skall avsättas för fiskeriundersökningar, skall i sådant vatten fiske bedrivas i enlighet med fastställd plan.

Fisker-ifonden.

; 16.

Medel, som inflyta genom upplåtelser, varom i denna förordning är fråga, skola tillföras statens fiskerifond.

% 17. Beträffande upplåtelse av fiske å nationalparker är i lag stadgat;

och gäller beträffande fiske i vissa till riket stötande gränsvatten vad därom särskilt föreskrivits.

Denna förordning träder i kraft den — —— — —. Genom den- samma upphävas Kungl. Maj:ts brev den 29 oktober 1897 angående rätt till ålfiske med ryssjor utanför viss sträcka av Malmöhus läns kust samt den 27 maj 1898 angående rätt till ålfiske med fast fiskredskap utanför Blekinge läns kust.

• Sida 21
•  Original

Förslag till Kungörelse

om vad vid utfärdande av fiskekort är att iakttaga.

Härigenom förordnas som följer:

gr

Fiskekort skall utfärdas å tryckt-, rektangulär blankett av fast, håll- bart papper 12 centimeter i längd och 8 centimeter i bredd samt av olika färg, så att blå färg användes för kort gällande ett är, gul färg för kort gällande en månad, röd färg för kort gällande en vecka och grå fäpg för kort gällande kortare tid.

A blanketten skall vara anbragt ordet åskekort samt det ordnings— nummer, under vilket kortet införts uti den i % 2 omförmälda förteck— ning; och skall å kortet angivas det eller de vatten, där fiske må be- drivas, den tid kortet avser, den persons för— och tillnamn, yrke eller titel och hemvist samt, beträffande utlänning, nationalitet, för vilken kortet utfärdats, ävensom länsstyrelse eller av densamma förordnat ombud, som utlämnat kortet, allt i överensstämmelse med bifogade formulär 1.

S?.

Av den, som har att utlämna fiskekort, skall föras särskild för— teckning, upptagande under nummer, fortlöpande särskilt för fiskekort gällande helt är, särskilt för kort gällande en månad, särskilt för kort gällande en vecka och särskilt för kort gällande kortare tid alla under året utfärdade fiskekort samt tillika angivande den persons för- och tillnamn, yrke eller titel och hemvist samt, beträffande utlänning, natio— nalitet, för Vilken kortet utfärdats, ävensom tiden då detta skett. Sådan förteckning skall i övrigt vara inrättad i överensstämmelse med bifogade formulär 2.

• Sida 22
•  Original

% 3. Blanketter till fiskekort tillhandahållas efter rekvisition och emot kvitto hos lantbruksstyrelsen.

gr

Varje år före den 15 januari skall ombud, som av länsstyrelse ' förordnats att utfärda fiskekort, till länsstyrelsen insända redogörelse för de av honom under nästföregående år utfärdade fiskekort och därför influtna avgifter.

Länsstyrelse har att årligen inom januari månads utgång till förvaltaren av statens fiskerifond översända redogörelse för de under näst föregående år inom länet utfärdade fiskekort och för dem erlagda avgifter.

Denna kungörelse träder i kraft den — —- —.

• Sida 23
•  Original

Formulär 1. Grå färg på kortet.

!

Nzl' l.

Fiskekort.

gat-...ä- Stoekhelm,» . _. , , ,, .. _ , upplåtes för tiden: 1—4 juli 1922

rätt till sportfiske (avseende mete, s. k. slantning samt fiske med drag och svirvell

Länsstyrelsens ombud för utfärd. av fiske-

Formulär 2. Förteckning

å fiskekort utfärdade av: ombudet för Edefors socken.

År 1.922.

NF? äskek9_f.t£"eeé_ Tiden kortare _ för

en en tid än Fiskevatten kortets månad vecka en Elmg—

i vecka het

. | Juni 15 WVerner,Vilhelm,kon- f 1 !Kronovatten 1—4 i torist; Birger Jarls- inom Ede- juli ] gatan 5, Stockholm I fors socken, i

Den persons namn, yrke ”_ Dag, då eller titel och hemvist | ! fiskekort samt, ifråga om utlän- helt | utfärdats ning, nationalitet, för kul??" vilken. passet utfärdats den”

Anmärk- ningar

till annan icke up låt- na me en» samrått

I i _| 1 | i

• Sida 24
•  Original

Fö rslag till Förordning

angående fiskepass för utlänningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

Utländsk undersåte, som här i riket vill bedriva fiske i annan ordning än såsom yrkesfiske, skall vara försedd med för honom per- sonligen utfärdat fiskepass; dock att fiskepass ej erfordras i nedan an— givna fall:

a) för utländsk undersåte vid,. fiske, som av honom bedrives ä fastighet, vilken han med Kungl. Majits tillstånd besitter;

b) för främmande makts beskickning;

e) för utlänning, vilken såsom. besättningsman deltager ifiske, som bedrives från svenskt fartyg; .

d) för norsk lapp vid utövning av den fiskerätt som, enligt vad särskilt är stadgat, tillkommer sådan lapp i vissa delar av riket; samt

e) vid fiske, som i svenskt gränsvatten idkas med stöd av över— enskommelse mellan Sverige och angränsande främmande stat.

% 2.

Fiskepass meddelas av länsstyrelse efter skriftlig ansökan och gäller för riket i dess helhet.

Ansökning om erhållande av fiskepass skall innehålla sökandens för- och tillnamn, yrke eller titel samt hemvist och nationalitet ävensom uppgift å den tid —— viss dag, Vissa dagar eller helt kalenderår —— för vilken passet begäres.

Avgiften utgår för helt kalenderår med femtio kronor och eljest med tre kronor för varje dag beviset omfattar samt tillfaller statens fiskerifond.

Rörande beskaffenheten av fiskepass och vad vid utfärdande därav är att iakttaga gälla av Kungl. Maj:t särskilt utfärdade bestämmelser.

gg.

Den fiskande vare pliktig att framvisa fiskepasset vid anfordran av förvaltande eller bevakande personal vid skogsstaten, personal vid

• Sida 25
•  Original

statens fiskeriadministration, vederbörande kronobetjänt eller polisman eller särskilt förordnad fisketillsyningsman.

g4.

Överträder någon det i % 1 stadgade förbud, böte från och med fem till och med etthundra kronor och vare dessutom pliktig att erlägga den högsta för fiskepass fastställda avgift-.

För berörda avgifts erläggande svare, lika med den skyldige, jämväl den som till honom upplåtit fiskerätt eller tillåtit honom deltaga i fisket, med rätt likväl att av den skyldige söka åter, vad sålunda erlagts.

För underlåtenhet att vid fiske medföra gällande fiskepass eller vägran att på anmodan av den, som vederbör, framvisa detsamma vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

% 5. Har fiskepass av domstol förklarats förbrutet, skall genom dom—

stolens försorg underrättelse därom ofördröjligen meddelas den myndighet, som utfärdat passet. & 6.

Det tillkommer allmän åklagare, förvaltande eller bevakande per— sonal vid skogsstaten, personal vid statens fiskeriadministration samt särskilt förordnad fisketillsyningsman att föra talan rörande överträdelser av denna förordning.

% 7.

Vad i 17 kap. 11 % rättegångsbalken förordnas om dem, som rättens och länsstyrelsens hud och ärenden gä, gälla ock om de i % G omförmälda, vid skogsstaten och statens fiskeriadministration anställda personer samt fisketillsyningsmän i mål, som avses i samma %.

% 8.

Böter, som enligt denna förordning ädömas, skola fördelas sålunda, att två tredjedelar tillfalla åklagaren och en tredjedel statens Hskerifond. Finnes särskild angivare, tage han hälften av åklagarens andel.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen. —

Denna förordning träder i kraft den — — —.

• Sida 26
•  Original

Förslag till Kungörelse

om vad vid utfärdande av fiskepass är att iakttaga.

Härigenom förordnas som följer:

% 1.

Fiskepass skall utfärdas är tryckt blankett av rektangulär form, hållande i längd 12 centimeter och i bredd 8 centimeter. Blanketterna förfärdigas av fast hållbart papper av violett färg för fiskepass gällande för helt år och av grön färg för pass gällande kortare tid.

A blanketten skall vara anbragt ordet fiskepass samt det num- mer, under vilket passet införts i den i & 2 omförmälda förteckning. I övrigt skall å blanketten angivas den tid passet avser, den persons för- och tillnamn, yrke eller titel samt hemvist och nationalitet, för vilken passet utfärdats, ävensom länsstyrelse som utfärdat passet, allt i överensstämmelse med bifogade formulär 1 och 2.

% 2.

Av länsstyrelse skall föras särskild förteckning, upptagande under nummer, fortlöpande särskilt för fiskepass gällande helt år och särskilt för pass gällande kortare tid, alla under året utfärdade fiskepass samt tillika angivande den persons för— och tillnamn, yrke eller titel, hemvist och nationalitet, som utlöst passet, ävensom tiden då detta skett. Sådan förteckning skall i övrigt vara inrättad i överensstämmelse med bifogade formulär 3.

53.

Blanketter till fiskepass tillhandahållas länsstyrelse efter rekvisition och mot kvitto hos lantbruksstyrelsen.

g4.

Varje år inom januari månads utgång s'kall'läiIsstyrelse till för- valtaren av statens fiskeri-fond insända redogörelse för de under näst föregående år utfärdade fiskepass och för dem influtna passavgifter.

Denna kungörelse träder i kraft den — ——- —.

• Sida 27
•  Original

Formulär ].

Violett färg på kortet.

under år 19 ......

Passavgiften 50 kronor är erlagd.

. läns landskontor d.

Obs.! Detta fiskepass medför icke iiskerätt, där sadan icke eljest enligt lag tillkommer passinnehavaren.

Formulär 2.

Grön färg på kortet.

Passavgiften _______ kronor är erlagd.

__________________ läns landskontor d. .

Obs.! Detta fiskepass medför icke iiskerätt, där sådan icke eljest enligt lag tillkommer passinnehavaren.

• Sida 28
•  Original

Förteckning

& fiskepass, utfärdade av länsstyrelsen i

Formulär 3.

län.

fll" . a_i ; . , ”T* ' , Dag, då Den persons namn, yrke , N'rgåmlkåpaä , T' , f" , , passet eller titel samt hemvist ,, . ha nu E,... ' nen ,tkfr *P wit, Anmärk- utfär— och nationalitet, för vil- 'hleltdka— vissa. , giltig,"; , a>5*”'s1 , ningar: , q r ; , ( en er- 54 * , dat_ , len passet utfärdats , är dagar , , kronor , , l ' . . . , l * , Juni 3, Smith, James P., duck—' 1 , 1922 :")0 l Passet förbru— , , tör,Chicago,U. S.A.,, , , ”item-fru”]- , , ,. , , , vare ings- amerikansk under-, , , lags Mm,”, , sate ......... , , rätts lagal . _ . , . . kr; ft '.utsh g ,Junl & /, Rowrtzsky, Ivan, , i ”/,——1'/ | 33 , (l. 1 al,, 1952; , , skeppsredare, Ark-* , , , , angelsk, Ryssland,, , , , , rysk undersåtc . , , , , l . l , ? . , Juni 29, Möller, Joseph, köp—* i l 1 ,—J/, 9 , , , man, Berlin, Tysk-5 * , ' ' land, tysk undersäte, , ;

• Sida 29
•  Original

Förslag till Lag

angående ändrad lydelse av 31 5 i lagen den 1 Juli 1898 om 'de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att 31 å i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till ren bete i Sverige skall erhålla följande ändrade lydelse:

31 5.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske av lapparna till annan upplåtas. Sker sådan upplåtelse, vare den ogill.

Varder bete eller slåtter å dylikt område av lapparna ej använt, och finnes upplåtelse därav tillsvidare kunna ske utan intrång eller skada för lapparna, äge Konungens befallningshavande att mot lega upplåta betet eller slåttern, intill dess behov därav för lapparna återuppstår. På sådana områden, som upplåtits till utvidgning av de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll i Jämtlands län, må jämväl inägor, som icke äro för lapparna behövliga, utarrenderas. Vid utarrendering av bete, slåtter eller inägor skall fästas det villkor, att arrendatorn själv må freda såväl växande som bärgad gröda från intrång av renar.

Kan å område, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisat, upplåtelse av rätt till jakt eller fiske ske utan skada för lapparna, äge ock Konungens befallningshavande att tillsvidare tillåta annan att emot avgift å området jämte lapparna utöva jakt eller fiske. Avser fiskeupplåtelse allenast rätt att bedriva sportfiske, varmed här förstås för en tid av högst ett år upplåtet fiske, åsyftande icke-yrkesmässigt bedrivande av mete, så kallad slantning samt fiske med drag och svirvel, må sådan upplåtelse ske jämväl genom särskild person, som av Konungens befallningshavande förordnas; och skola beträffande upplåtelsen i övrigt gälla de bestämmelser, som för upplåtelse av sportfiske i kronans vatten äro i allmänhet föreskrivna.

• Sida 30
•  Original

Till person, som brukar ovan odlingsgränsen inOm Norrbottens eller Västerbottens län belägen jordbruksfastighet och å denna tillika är bo— satt, må, till utfyllande av den avkastning jordbruket skänker, Konungens befallningshavande, där det kan ske utan skada för lapparna, för viss tid högst tio år upplåta rätt att jämte dem bedriva jakt efter villebråd eller vissa slag därav inom angiven trakt samt till husbehov liskei visst vatten emot avgift, vilken för jakt ej må sättas högre än till tio kronor för år samt för fiske utgör två kronor för helt år eller del därav; och innebär dylik upplåtelse tillika rätt för hos upplåtelsens innehavare mantalsskriven medlem av dennes familj att begagna sig av den med upplåtelsen förenade förmån. Skulle innehavaren av upplåtelse upphöra med bruket av den fastighet, till vars stöd upplåtelsen givits, vare densamma för— fallen. Upplåtelse på sätt nyss nämnts av husbehovsfiske utgör icke hinder för tillstånd till sportfiske i samma vatten som med upplåtelsen avses.

Innan upplåtelse må ske av jakt eller fiske, som i nästföregående stycke omhandlas, skall ordningsmannen i vederbörande lappby lämnas tillfälle att i ärendet avgiva yttrande. Annan upplåtelse, varom ovan förmäles, med undantag av upplåtelse av sportfiske, må ej äga rum, utan att de lappar, vilka äga rätt att å området för upplåtelsen uppehålla sig med sina renar, blivit hörda samt, då fråga är om upplåtelse av bete, slåtter eller inägor, därtill lämnat sitt samtycke.

Medel, som genom upplåtelse intiyta, skola enligt de bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

ovannämnda för lapparna anvisade områden utövas jakträtt 'av Konungen och på Konungens uppdrag av chefen för hans hovjägeristat jämte dem, som vid sådana tillfällen äro följaktiga. Jakt må därstädes idkas jämväl av chefen för domänstyrelsen, dock icke utan Konungens befallningshavandes tillstånd efter älg, vildren eller svan, varjämte personal vid skogsstaten äger att å trakter av dessa områden, som tillhöra dess tjänstgöringsdistrikt, idka jakt efter varg, järv, räv, utter, grävling, iller, hermelin, vessla, duv- och sparvhök samt kråka ävensom, med Konungens befallningshavandes på särskilda skäl och begränsad tid lämnade tillåtelse, även efterannat vilt eller vissa arter därav. Tillika må Konungens befallningshavande efter ansökning medgiva statens be— fattningshavare befogenhet att tillsvidare under viss förrättning eller viss tid, för varje gång ej överstigande fem år, vid färder, som i tjänsten företagas i obebyggd trakt inom ifrågavarande områden, för uppehälle under färden jaga av Konungens befallningshavande angivna slag av villebråd samt bedriva fiske. Sker enligt här ovan givna bestämmelser upplåtelse av jakt—

• Sida 31
•  Original

eller iiskerätt emot avgift, må i nästföregående stycke omförmälda per— soner å den med upplåtelsen avsedda mark utöva jakt eller i förekommande fall fiske allenasti den omfattning, som är förenlig med den skedda upplåtelsen.

Med avseende å tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske, varom i denna paragraf är fråga, skola i övrigt lända till efterrättelse de be- stämmelser, som eljest därom gälla.

Konungen äger förordna, att fiskevatten beläget å ifrågavarande områden avsätt-es för fiskeriundersökningar; och må i sådant fiskevatten fiske bedrivas allenast i den ordning, som av Konungen bestämmes.

• Sida 32
•  Original

Förslag

till

K u n g ö r e 1 s e angående ändrad lydelse av 3 5 i reglementet den 22 december 1911 rörande nationalparkernas förvaltning.

Härigenom förordnas, att 3 åireglementet den 22 december 1911 rörande nationalparkernas förvaltning skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vederbörande personal vid skogsstaten skall, där så kan ske utan särskilda kostnader och utan åsidosättande av andra tjänsteåligganden, efter domänstyrelsens uppdrag utöva tillsyn över och bevakning av nationalparkerna.

För den tillsyn och bevakning, som härutöver erfordras, äger vetenskapsakademien anställa nödig personal i den mån de för national- parkens behov tillgängliga medel därtill lämna tillgång, varjämte de nationalparker, som äro belägna eller komma att förläggas ovan odlings- gränsen i Västerbottens och Norrbottens län tillses och bevakas av de för dessa trakter anställda länsvakterna.

Denna kungörelse träder i kraft den — — —.

• Sida 33
•  Original

Jakt- och fiskesakkunniga.

• Sida 34
•  Original

• Sida 35
•  Original

Historik och nu gällande ordning.

Det uppdrag, som lämnats de sakkunniga, avser allenast kronans fiskevatten. Kronans fisken äro dels sådana, som tillhöra kronan på grund av dess överhöghetsrätt eller i övrigt i kameralt hänseende betecknas vara av krononatur och fortfarande ägas av krOnan, samt dels fisken av enskild natur. vilka kommit i kronans hand. Av dessa fisken hava med hänsyn till uppdragets begränsning till behandling upptagits allenast de, som omedelbart disponeras av kronan, och således icke de äsken, vilkas avkastning blivit för särskilda ändamål anvisad. Härifrån göres ett undantag, i det de sakkunniga få anledning i vissa avseenden komma in på frågan om de till lapparnas förfogande ställda fisken ovan odlings- gränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt å renbetesfjällen i Jämtlands län.

Huvudbestämmelserna rörande såväl kronans som enskildas fisken återfinnas i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896, Kungl. Maj:ts förnyade fiskeristadga den 17 oktober 1900 samt lagen om gemensam- hetsfiske den 30 juni 1913.

lnnan de sakkunniga övergå till en närmare redogörelse för de särskilda slagen av kronofisken, må först lämnas en kort historisk över— sikt'i ämnet.

Enligt landskapslagarna och landslagarna gällde inom de sedan äldsta tid till riket hörande landsdelar, att fiskerätt tillkom strandägaren. Dock torde det vara tvivelaktigt, om denna regel även ägde tillämpning i avseende på havsfisket. Det har gjorts gällande, att fisket i havet tillhörde kronan, så att detsamma ej fick nyttjas av enskilda, så framt ej särskild skatt därför erlades.

Såsom en följd av bestämmelserna om kungsådra, vilket begrepp anses hava uppkommit ur det i åtskilliga äldre lagar förekommande förbudet att stänga båt— och farled, hade emellertid redan av Gustaf Wasa anspråk framställts om äganderätt för kronan till alla fisken i strömmar. Emellertid blev denna »regalitetsprincip» aldrig införd ivår

Historik.

• Sida 36
•  Original

lagstiftning. Dock torde det vara sannolikt, att åtminstone flertalet av de kronans enskilda fisken i stora älvar, åar, strömmar och insjöar, som ännu finnas, uppkommit genom regalitetsprincipens tillämpning, och att kronan härigenom även förvärvat rätt till särskilda fiskslag (t. ex. lax) i vissa vattendrag.

Under tidernas lopp gjorde sig strandägarnas fiskerätt allt mera gällande, och genom 1734 års lag kan regalitetsprincipen betraktas så- som avvisad. Grundsatsen att fisket utgjorde en adpertinens till stranden erhöll i sistnämnda lag uttryck bland annat i bestämmelserna, att bys oskiftade fiskevatten fick brukas av dem, som däri hade del, samt att de, som ägde rättighet i allmänning, ägde nyttja allmänningens fiske- vatten.

I 1734 års lag förekommer emellertid en del bestämmelser rörande kronans fiskevatten. Sålunda omnämnas »Konungens enskilda fisken)» i saltsjön, stora älvar, åar, strömmar och insjöar. För rätt att begagna dessa fisken krävdes Konungens befallningshavandes samtycke. Vidare omtalas »Konungens allmänna fiskelägen och grund i skären», där de, som inom häradet eller socknen byggde och bodde, efter särskilt tillstånd finge begagna sig av fisket och uppsätta bodar mot viss avgift. Sist- nämnda fisken kunde emellertid av Konungens befallningshavande upp— låtas även till personer boende utom häradet eller socknen, när så kunde ske utan förfång för de därinom bosatta.

Genom tillkomsten av den ))allmänne stadga och ordning för rikets havs-, skär-, ström— och insjöfiske», som utfärdades den 14 november 1766, fastslogs uttryckligen jordägarnas rätt till fiske på deras grund samt uppdrogos även i övrigt bestämda gränser för fiske— rättens utövande.

Beträffande kronans fisken stadgas, att ))Kungl. Maj:ts och kronans enskilte fisken äro och framgent förbliva uti de stora älvar, åar, strömmar och insjöar, där de av ålder varit och ännu innehavas». Dessa fisken innefattade antingen rätt till allt fiske ivissa vatten eller till fiske av endast vissa slag av fisk. Upplåtelse av nämnda fisken kunde medgivas av Konungens befallningshavande.

Till kronans fisken hörde vidare de allmänna kronofiskena, varmed förstodos de lägenheter vid kronoallmänningar och parker, holmar och rekognitionsskogar, som kronan ej enskilt förbehållit sig. Alla, som bodde inom häradet eller socknen, ägde med Konungens befallnings— havandes tillstånd där fiska och uppsätta bodar emot den årliga avgift till kronan, Som prövades skälig. Hemman, belägna å sådana krono—

O lägenheter, skulle dock njuta fritt fiske, till dess delning försiggått.

• Sida 37
•  Original

Härjämte särskiljas följande tre slags fisken och fiskerättigheter, nämligen dels fiske ))i öppna havet, vid—kronoskär, stränder och holmar, som egentligen till något hemman icke höra, eller under särskilte villkor innehavas», vilket fiske varje rikets undersåte ägde frihet att idka, dels fiske vid öppna havsstranden ävensom utom skären, där envar ägde fiska utanför det område, dit strandägarens landgrund sträckte sig, samt dels fiske å djup inom yttre skärgården och i havsbandet, vilket med all slags krok och rev fick av envar nyttjas.

Slutligen upptagas allmänningsfisken, enskildas med jordägande- och strandrätten förenade fiskerätt ävensom den rättighet till fiskevatten, som med stöd av dombrev, privilegier eller annan sådan laglig rätt till-' kommer någon, oaktat vattnet stöter till annans land.

1766 års fiskeristadga efterföljdes av fiskeristadgan av den 20 juni 1852. I denna återfinnas nästan ordagrant ovannämnda bestäm— melser från 1766 års stadga. Några tillägg och förändringar hava dock tillkommit. Så har bland annat uttrycklig föreskrift meddelats därom, att fiskerätt i de delar av större insjöar, dit strandäganderätten ej sträckte sig och där ej heller eljest enskilt fiske vore kronan förbehållet eller annan tillhörigt, skulle tillkomma varje svensk man. Vidare har från allmänna kronofisken uteslutits fiskelägenheter vid rekognitionsskogar.

Vad särskilt angår de i fiskeristadgarna upptagna ))kronans en— skilda fisken», _vilka torde vara de enda fisken, som hitintills lämnat kronan någon nämnvärd inkomst, var deras antal synnerligen stort. De torde i allmänhet från äldre tid hava betraktats såsom ett kronans regale och funnos i jordeboken upptagna såsom särskilda lägenheter. Större delen av dem utarrenderades för kronans räkning. Smärre fisken fingo dock brukas av strandägarna emot utgörande av de ))taxeavgifter», som sedan gammalt utgått. I dessa förhållanden inträdde emellertid vid mitten av 1800—talet en förändring. Rikets ständer föreslogoiskrivelse den 20 januari 1841 att, enär utarrenderingen av ifrågavarande fisken samt därmed förenade åtgärder medförde mycket besvär, som i många fall ej motsvarades av den ringa inkomst många av fiskena lämnade, alla dessa, med undantag allenast av de större laxfiskena, borde för- säljas. Efter utredning i ärendet förordnades sedermera genom nådigt brev den 22 mars 1850, att de större lax- och strömmingfiskena skulle för kronans räkning bibehållas och enligt dittills gällande föreskrifter utarrenderas. Av de övriga fiskena skulle de, som voro utarrenderade, försäljas under skattemannarätt, därvid strandägarna skulle äga options— rätt till deras inlösande; och skulle, för den händelse nämnda rätt be- gagnades, fiskena förenas med vederbörande hemman eller byar och

• Sida 38
•  Original

Särskilda slag av krononsken och reglerna för deras upplåtande.

avföras från jordeböckerna. Fisken, som blivit utdömda eller förut in— gått i hemmans skattläggning eller befunnits odugliga, skulle utan vidare avföras från jordeböckerna, varjämte de till utarrendering avsedda fisken, vilka vore av sådan beskaffenhet att vid flera förnyade auktioner anbud därå icke erhållits, föreslogos böra ur jordeböckerna avföras.

Genom de åtgärder, som med föranledande av nämnda bestäm— melser vidtogos, avhände sig kronan största delen av sina enskilda fisken, så att numera endast ett fåtal sådana finnas kvar i kronans ägo.

Nu gällande bestämmelser rörande rätten till olika fiskevatten saint liuvudreglerna för dispositionen av kronan tillhöriga fisken finnas, såsom ovan nämnts, intagna i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896. Denna lag ansluter sig på det närmaste till föreskrifterna i 1852 års fiskeristadga. l nämnda stadga liksom i de föregående fiskeristadgarna hade emellertid upptagits såväl ekonomiska och administrativa före— skrifter rörande fiskerinäringen som civilrättsliga bestämmelser. 1 sam- band med tillkomsten av lagen om rätt till fiske skedde en uppdelning av stadgandena, och infördes i lagen de bestämmelser, som prövades vara av allmän lags natur.

Enligt 1896 års lag kunna kronans fisken uppdelas i följande fyra grupper:

1) Kronans enskilda islam i saltsjön, insjöar och rinnande vatten. Härunder ingå i jordeboken såsom särskilda lägenheter av krononatur upptagna fisken. Dessa äro kronan och hennes rättsinnehavare för— behållna (8 %). '

2) Ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker, allmän- ningar, parker och holmar ävensom vid oavvittrad mark [allmänna kronofisken). Där ej kronan enskilt förbehållit dessa fisken sig eller annan, äga inom häradet eller socknen boende att, med tillstånd av Konungens befallningshavande eller, där fråga är om fiske vid krono— park, av domänstyrelsen, nyttja fiskena på det sätt och under de villkor, som därför kunna varda bestämda, samt mot den avgift, som för be- gagnande av sådant allmänt kronofiske finnes skälig. Aro hemman an— lagda på mark, varom nu är sagt-, njute de emellertid, till dess delning försiggått, fritt fiske (7 g). För underlättande av fisket är föreskrivet, att å kronomark invid dylika fisken de fiskande må uppsätta bodar. Tillstånd härtill meddelas av Konungens befallningshavande eller, där fråga är om kronopark, av domänstyrelsen. För sådan rättighet utgår avgift, som prövas skälig (21 å).

• Sida 39
•  Original

3) Till denna grupp höra de fisken, vilka äro belägna i saltsjön och (I:: stora ins7'0"arna utanför de områden, som upptagas av enskildas rättig- heter. Enligt 1 och 6 %% fiskelägen äger varje svensk undersåte rätt att fiska ej mindre i öppna havet ävensom vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt- i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under särskilda villkor, än även ide delar av »större insjöar», till vilka strandäganderätten icke sträcker sig och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt. Den fiskande äger dock icke rätt att där utsätta fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskredskap, utan att Konungen därtill giver lov eller, där fråga är om strandägare, som vid öppna havsstranden samt utom skären vill från sitt enskilda fiskevatten än längre utsträcka fast fiskredskap, länsstyrelsen lämnar sitt samtycke (2 g).

Fiskeriidkare äro berättigade att å kronans ifrågavarande stränder, skär och holmar, efter anvisning av länsstyrelsen, i mån av tillgång utan avgift erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg samt förfärdigande av kärl och redskap (21 ä).

4) Till denna grupp hava hänförts kronofsken av prinaträttslig natur. Härunder märkas:

a) den fiskerätt, som medföljer strandäganderätten vid kronans jordbruksdomäner.

Enligt 5 % fiskelagen gäller som allmän regel, att utan intrång av annan må i insjöar och rinnande vatten strandägaren nyttja fiske— vatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör eller eljest till dess ägor hörer. Vidare tillhör enligt 2 & saltsjöfisket inomskärs, där ej annorledes i lagen stadgas, dem, som äga stränder och holmar om- kring fiskevattnet; dock må varje svensk undersåte äga rätt att idka fiske med krok eller rev å djup i yttre skärgården och i havsbandet (4 g). Slutligen föreskrives att, där ej annorledes lagligen bestämts, vid öppna havsstranden samt utom skären strandägarens enskilda fiskerätt om- fattar allt det vatten, som finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager. Med stöd av vad av ålder varit brukligt må dock i olika delar av landet visst fiske av varje svensk undersåte idkas även vid annans strand (3 5);

b) av kronan förvärvad fiskerätt av enskild natur, som tillkommit genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning' eller på annat lagligt sätt annorledes än vad ovan sägs. Vad härutinnan bestämts om någons rätt till fiske skall lända till efter— rättelse (12 %).

• Sida 40
•  Original

N_uvarande Förvaltningen av kronans fisken omhänderhaves för närvarande Efi/”Sååå av ett Hertal myndigheter. Upplåtelser av fiskena hava hittills skett i fisken qch av- jämförelsevis ringa omfattning och den inkomst, som därigenom beretts kg?/132318" kronan, har varit ganska obetydlig.

Kronans De fisken, som mera allmänt varit föremål för upplåtelse, äro kro— ensktlda - _ fisken, nans ensk1lda fisken.

Efter upplysningar, som inhämtats från vederbörande myndig- heter, innehar kronan åtskilliga dylika fisken, därav några bildats genom sammanslagning av fiera särskilda Hsken. I likhet med andra kronans fastigheter förvaltas dessa fisken av domänstyrelsen, i den mån de icke i samband med dispositionen över det vattendrag, där de äro belägna, eller särskilt för sig lagts under annan myndighet. Så är förhållandet med en del fisken, som i samband med vissa staten tillhöriga vatten— fall överförts till vattenfallsstyrelsens förvaltning.

De fisken av förevarande slag, som stå under domänstyrelsens inseende, skola, i enlighet med föreskrifterna i kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jord- bruksdomäner, i likhet med annan kronans fasta egendom utarrenderas; och har styrelsen därvid att välja det förfaringssätt, som i varje fall befinnes lämpligast. Vanligt har härvid varit, att de större fiskena upp- låtits på auktion till den högstbjudande. Dylika auktioner hava efter anmodan av domänstyrelsen plågat förrättas av vederbörande länssty- relse, ehuru kontrakt slutits med styrelsen. Smärre fisken hava ofta utarrenderats i samband med kronan tillhörig fastighet. Fisken under andra myndigheter än domänstyrelsen göras nyttiga genom utarrendering eller annorledes i samband med det ändamål, för vilket de upplåtits. Avkastningen av dessa fisken ingår, så vitt de förvaltas av domän- styrelsen, till domänfonden och i andra fall till de myndigheter, var— under fiskena lyda.

I den som Bil. A (sid.. 109) till detta betänkande fogade tabell hava upptagits kronans enskilda fisken under kronans egen disposition, där— id angivits den gottgörelse, som år 1919 betingats vid fiskenas utarren- derande. Såsom av tabellen framgår uppgingo de kontanta arrende— inkomsterna för de särskilt för sig utarrenderade fiskena sammanlagt till 93,610 kronor, därvid ej upptagits avgifter till fiskebevakning.

Allmänna Till gruppen allmänna kronofisken höra, såsom ovan nämnts, ström— f'omfis'm- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker, allmänningar, parker och

• Sida 41
•  Original

holmar ävensom vid oavvittrad mark. Av dessa äro för närvarande endast fisken vid överloppsmarker och kronoparker av någon betydelse.

Vad angår fisken vid »kronans allmänningar» må erinras, att nämnda uttryck förr användes särskilt rörande kronoskogarna i Norr- land samt en del områden, till vilka kronan hade enahanda ägande— och dispositionsrätt, som den för närvarande besitter till kronoparker. Dessa kronoområden återfinnas numera under andra beteckningar. De kommitterade, som upprättade förslag till 1896 års fiskelag, framhålla, att uttrycket )")kronans allmänningar» i förevarande sammanhang torde omfatta jämte sådan kronan tillhörig skogsmark, som blivit för bergs- hanteringens understöd upplåten till enskilda, även oavvittrad mark samt vid avvittring uppkommen, ej disponerad överloppsmark. Då kommit— terade emellertid ansågo tvivelaktigt, huruvida man enligt rådande språk- bruk kunde till kronoallmänningar hänföra sistnämnda båda slag av mark, föreslogs, att uttryckligen skulle angivas, att fiske vid oavvittrad mark och kronoöverloppsmark vore allmänt kronofiske. Detta förslag blev sedermera godkänt. Ordet »allmänningar» torde sålunda endast kunna åsyfta skogsmark, som blivit till bergshanteringens understöd upplåten. Arealen av denna mark utgör omkring 32,000 hektar, och antagligt är, att därå icke finnas några fisken av betydelse. Tvivelaktigt synes vara, om kronan över huvud äger disponera därvarande fisken. En av bemälde kommitterade gjorde sålunda gällande, att innehavare av mark av förevarande slag, åtminstone då han själv ombesörjde förvaltningen därav, vore ensam berättigad till fiske å därtill hörande områden. Denne ledamot ansåg i överensstämmelse härmed, att ordet ))allmänningar» ej hade bort intagas bland de i 7 % fiskelägen uppräknade slag av mark.

Vidkommande sådana ))holmar», som avses i nämnda 7 %, före— komma dylika endast i något enstaka undantagsfall, och där möjligen förefintliga fisken sakna betydelse. -

Ej heller fisken å oamn'ttrad mark påkalla uppmärksamhet. Den allmänna avvittringen är numera avslutad även inom de delar av lapp- marke'rna, där genomförandet av sådan förrättning ännu återstått. Sist har förrättningen övergått Västerbottens läns fjälltrakter, där den först nyligen bragts till slutligt avgörande. Genom avvittringen sker en upp- delning av de å den förut oavvittrade marken belägna fiskevattnen, så att en del av dem på grund av strandrätt eller såsom fallande inom de skiften, som tilläggas de enskilda avvittringsdelägarna, komma att tillhöra dessa. De återstående stanna i kronans besittning såsom be— lägna å de vid avvittringen uppkomna kronoparkerna och kronoöver- loppsmarkerna samt för kronan i övrigt avsatta områden.

• Sida 42
•  Original

Vad angår fiskevatten vid kronoöverloppsmarker och kronoparker, finnas kronoöverloppsmarker i stor utsträckning inom Norrbottens och Västerbottens län, varjämte ett obetydligt sådant område kvarståri Västernorrlands län. Kronoparker förekomma strödda över hela landet. Antalet fiskevatten vid kronoöverloppsmarker och kronoparker är mycket stort. Detta är förhållandet särskilt inom Västerbottens och Norrbottens län, där dylika områden intaga en avsevärd del av arealen. Erinras må emellertid, att genom bestämmelserna i 30 och 31 %% i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige kronans rätt att för egen räkning disponera fiskevatten, varom nu är fråga, blivit i avsevärd grad inskränkt, i det kronans ovan odlingsgränsen belägna fiskevatten, som ej äro för särskilda ändamål anslagna, utnyttjas till förmån för lapparna. Härigenom äro, förutom en del fisken vid kronoparker, i stort sett alla fisken vid kronoöverloppsmarker undan— tagna kronans förfogande.

Beträffande upplåtelser av de allmänna kronofiskena, bortsett från de fiskevatten, som disponeras för lapparnas räkning, har domänstyrelsen att medgiva upplåtelser av fisken vid kronoparker. I övriga fall sker upplåtelse av allmänna kronofisken genom länsstyrelserna.

Domänstyrelsens upplåtelser ske under olika former. Vid upp- låtelser av något större omfattning prövar domänstyrelsen själv före— liggande ansökningar, varefter uppdrages åt vederbörande överjägmäs— tare att meddela sökanden besked jämte uppgift om villkoren för even— tuell upplåtelse. Bland villkoren har styrelsen plägat upptaga, förutom tiden för upplåtelsen och arrendebeloppet, bestämmelser att fiske finge ske endast till husbehov och att upplåtelsen ej omfattade ensamrätt till fiske i upplåtet vattendrag, varjämte meddelats en del föreskrifter rörande sättet för fiskets utövande, såsom angående fiskredskapens be— skaffenhet.

Dessa upplåtelser hava skett för vissa år, i allmänhet 5 år samt lägst ett och högst 20 år, eller ock hava de medgivits att gälla tills— vidare eller tills uppsägning ägt rum.

Enligt den i domänstyrelsen förda förteckningen över upplåtelser å kronoparker förefunnos under år 1916 inom de särskilda länen följande antal iiskearrenden betingande i nedanstående tabell angivna arrendebelopp :

• Sida 43
•  Original

De särskilda arrende—

Summa beloppens summa: arrende- belopp

liögst *, lägst

Kr. iöre Kr. löre! lir. löre

' Stockholms ..................... t i ' i

Uppsala ........................ , l

Södermanlands ............... ' Östergötlands ................ Jönköpings ..l . Kronobergs ..................... Kalmar ........................... l . Gottlands . Blekinge ........................ i Kristianstads .................. , Malmöhus ................... » i Hallands ' ................... j ' Göteborgs och Bohus ...... , Älvsborgs ..................... i Skaraborgs ..................... l i Värmlands ....................

Örebro ......................... Västmanlands ..................

Kopparbergs .................. ;

Gävleborgs ............... .,.l

tVästernorrlands...............i

t Jämtlands ................... l

» Västerbottens ..................

Norrbottens ..................... ;

summal 82 i 2479|8ll |

Utom ovannämnda form för upplåtelser hava jägmästarna i de sär- skilda reviren medgivits befogenhet att efter ansökning för ett åri sänder och mot skäligt arrende upplåta fiskerättigheter av förevarande slag. Ej heller i dessa fall har arrendatorn medgivits ensamrätt till fiske i upplåtet vatten. Ifrågavarandegupplåtelser torde väl till antalet vara

1 Uppgift rörande arrendebeloppet för en av upplåtelserna saknas. "* I summan 175 ingår ersättning jämväl för andra i arrendet ingående förmåner. ” Arrendebeloppet skall utgå med markegångspriset för 12 hl. strömming, vilket för år 1916 inom Gävleborgs län utgjorde 49 kr. 38 öre för hl.

• Sida 44
•  Original

Kronans fisken i salt- sjön och de

stora 'in—

sjöarna.

ganska många, men hava med hänsyn till de obetydliga arrendebeloppen, i allmänhet uppgående till mellan 1 krona och 5 kronor, icke varit av någon ekonomisk betydelse för kronan.

Rörande alla dessa skogsstatens fiskeupplåtelser, vilka jämlikt föreskrifterna i 7 % iiskelagen fått ske endast till inom häradet eller socknen boende, torde kunna sägas, att de väl utgjort ett omedelbart stöd för de särskilda arrendatorernas hushållning men däremot ej till— fört kronan största möjliga utbyte av fiskevattnen.

Detta gäller än mera om den särskilda fiskerätt, som enligt do- mänstyrelsens beslut tillagts de personer, som med vederbörligt till— stånd slagit sig ned på kronans skogar. Hit höra innehavare av skogs- torp och odlingslägenheter samt särskilda arrendelägenheter. Dessa äga att för eget behov utan särskild avgift idka fiske i sjöar och vattendrag, belägna å den kronopark, därå boplatsen ligger.

Vad angår länsstyrelses befogenhet jämlikt 7 åfiskelagen att verk— ställa upplåtelser av allmänna kronofisken blir det, såsom av det ovan— stående framgår, endast i obetydlig utsträckning, som länsstyrelse kan komma i tillfälle att utöva densamma. Allmänna kronolisken vid kronans »allmänningar» och ))holmar» förekomma näppeligen, och några till kronofisken vid oavvittrad mark hänförliga fisken finnas icke längre. Det återstår sålunda över huvud endast fisken vid kronoöverlopps— marker. Men nästan alla nu befintliga överloppsmarker ligga ovan odlingsgränsen, där länsstyrelsens befogenhet är inskränkt till att enligt 31 % renbeteslagen medgiva upplåtelser av kronofisken till förmån för lapparna. Av överloppsmarker nedom samma gräns förekomma endast en i Västerbottens län och en i Västernorrlands län, båda av jäm— förelsevis obetydlig omfattning. l Norrbottens län kvarstår efter den därstädes numera avslutade efteravvittringen å de efter den allmänna avvittringen kvarvarande över—loppsmarkerna nedom odlingsgränsen i Gällivare, Jokkmokks och Arjeplogs socknar icke något dylikt område. Upplåtelser för kronans räkning av fiske å överloppsmarker torde även näppeligen hava förekommit, och anmärkas må, att upplåtelser av dylika fisken ovan odlingsgränsen till förmån för lapparna intill senaste tid ägt rum endast i jämförelsevis obetydlig utsträckning.

Såsom av den här ovan lämnade historiska redogörelsen framgår, ägde tidigare varje svensk undersåte rätt att, utan inskränkning med avseende å redskapen, begagna sig av kronans fisken i saltsjön och de stora insjöarna. Först genom 1896 års tiskelag tillkom den begräns—

• Sida 45
•  Original

ning i fiskcrätten, som stadgas i 1, 2 och 6 äg samma lag, och vari— genom infördes förbud att utan särskilt tillstånd i förevarande fiske- vatten begagna fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskredskap.

Upplåtelser av hithörande fiskerättigheter meddelas av Kungl. Maj:t, med undantag allenast för det fall att strandägare önskar att utanför egen strand och det vattenområde honom där tillkommer utsätta fast redskap, då länsstyrelsen har att pröva och avgöra gjorda framställningar.

Av Kungl. Maj:t mcdgivna tillstånd av förevarande slag föreligga i en hel del fall, samtliga dock avseende endast Malmöhus, Blekinge och Norrbottens län. Upplåtelser, meddelade av länsstyrelse, hava, såvitt för de sakkunnige tillgängliga uppgifter utvisa, förekommit endast inom förstnämnda län. Alla upplåtelser inom Malmöhus och Blekinge län, som meddelats såväl genom Kungl. Maj:t som länsstyrelse, avse fiske efter ål med ryssjor (ålhommor) och s.k. ålbottengarn. För dessa upp— låtelser har icke utgått någon avgift.

Beträffande en större sträcka av kusten inom Malmöhus län samt hela Blekinge län har av Kungl. ]VIag'j givits allmänna bestämmelser för rätten att i havet därutanför utsätta fast redskap. Genom Kungl. Maj:ts brev den 29 oktober 1897 förordnas sålunda, att varje svensk under- såte skall tills Vidare äga att under september, oktober och november utanför Malmöhus läns kust från Falsterbo fyr till Kullen idka ålfiske med ryssjor (vartill även ålbottengarn räknas) i allt det vatten, som icke omfattas av strandägares enskilda iiskerätt; och genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 maj 1898 medgives tills vidare rätt att utanför enskildas fiskeområden vid Blekinge läns kust bedriva ålfiske med fast redskap. Några närmare villkor för fiskerättens utövande hava icke föreskrivits, allenast har förbehåll skett för den rätt, som tillkommer skattlagda ålfisken. _

Vid den del av kusten inom Malmöhus län, där allmänt fiske- tillstånd icke varit gällande, har Kungl. Maj:t under femårsperioden 1914—1918 genom särskilda beslut beviljat 15 samt. under de fyra årcn 1919—1922 8 upplåtelser av förevarande slag, därav emellertid en del avse fiskerätt för flera personer. Före nämnda tid hava före— kommit endast några få upplåtelser. Alla upplåtelserna avse fiske med ålbottengarn, förutom i ett fall, då fråga varit om ålryssjor (ålhommor). Vid upplåtelserna har bestämts viss plats för redskapens utsättande, varjämte tillika plägat föreskrivas, att garnen icke finge överstiga viss angiven längd eller sträcka sig utöver visst avstånd från gränsen för strandägarens vattenområde, att redskapen skulle sättas vinkelrätt mot strandlinjen och garnen utan tvärarmar med undantag av de vid yttre

• Sida 46
•  Original

ändan av varje garn befintliga förgårdarna, samt att, omedelbart efter det fisket slutat på hösten och redSkapen upptagits, alla vid fisket an- vända pålar skulle ordentligt upptagas. Där upplåtelse samtidigt skett till flera fiskare har, till förhindrande av konflikter dem emellan, stad— gats viss ordning för fiskets bedrivande. Isistnämnda fall har före— kommit, att Kungl. Maj:t, i stället för länsstyrelsen, även upptagit till prövning ansökningar av strandägare om rätt att utsätta fast redskap utanför eget fiskeområde. Tiden för de under nämnda femårsperiod gjorda upplåtelserna har bestämts så, att densamma i nästan samtliga fall utgått med år 1919.

Alla de av Kungl. Maj:t lämnade medgivandena att inom Norr— bottens län idka fiske med fast redskap angå fisken vid kronan tillhöriga skär och holmar, varav inom länet finnes ett stort antal. Dylikt fiske avser fångande av fiera olika slags fisk, särskilt lax, sik och strömming. Genom Kungl. Maj:ts brev den 30 april 1881 angående användande av överloppsmarker i Neder-Kalix, Råneå, Neder—Luleå och Neder—Torncå socknar meddelades föreskrifter_ angående dispositionen av därvarande kronan tillhöriga skär och holmoar. Rörande en stor del av dessa för- ordnades, att de skulle försäljas. Återstående delen av dessa holmar skulle i jordeboken upptagas såsom oskattlagda kronolägenheter och vid dessa, med undantag av ett fåtal som helt disponerats för lotsverkets räkning, för- behölls allmänheten fri fiskerätt i tillgränsande vatten, eller ock upp— lätos de tills vidare såsom allmänna iiskeplatser. Tid efter annan hava under senare år (första gången år 1911) från enskilda personer till Kungl. Maj:t inkommit ansökningar med begäran om tillstånd att vid vissa av nämnda skär och holmar ävensom vid vissa skär och holmar i Piteå socken idka fiske med fast redskap. Vid bifall till ansökningar av nämnda slag har Kungl. Maj:t under tiden före år 1918, utom i två fall, plågat förordna, att fiskerättigheten skulle genom vederbörande överjägmästare utarrenderas emot viss av Kungl. Maj:t angiven avgift, vilken varierat mellan 10 och 75 kronor. 1 be- rörda båda undantagsfall samt vid ansökningar efter nämnda tidpunkt, vilka föranlett åtgärd, har Kungl. Maj:t, med avslag å den av enskild sökande gjorda framställningen om fiskerätts upplåtande åt sökanden, bemyndigat domänstyrelsen att föranstalta om utarrendering av rätten att under viss angiven tid bedriva fiske med fast redskap vid de i än— sökningarna ifrågasatta holmarna och skären. Upplåtelserna skulle ske åt den högstbjudande efter inhämtande av anbud å auktion eller under hand, och upplåtelsetiden skulle sättas helt kort i avbidau på den blivande utredningen rörande tillgodogörande av kronans fisken. Domän-

• Sida 47
•  Original

styrelsen har därefter föranstaltat om fiskenas upplåtande och med arrendatorerna upprättat kontrakt. Såsom villkor har härvid plågat föreskrivas, bland annat, att rättigheten skulle så utövas, att fiskets framtida bestånd ej i någon mån äventyrades. Antalet av Kungl. Maj:t medgivna upplåtelser av förevarande slag har under femårsperioden 1914—1918 utgjort 20. Ar 1918 voro gällande 12 upplåtelser, för vilka utgingo arrendeavgifter med tillhopa 939 kronor. Ifrågavarande holmar och skär lyda under statens domäners fond, dit arrendemedeln även ingått. '

Anmärkas må, att för erhållande av kännedom om, i vilken utsträckning kronoskär och holmar, vid vilka fiskeupplåtelser av ifråga— varande slag kunde äga rum, förefunnos inom dåvarande Kalix, Råneå och Bodens revir, där de flesta fiskeplatserna äro belägna, domänsty— relsen under år 1914 föranstaltat om en utredning. Sedan härvid upprättats en förteckning över dylika skär och holmar, har domän— styrelsen hemställt om Kungl. Maj:ts bemyndigande att föranstalta om utarrendering på offentlig auktion för en tid av fem år av därvarande Hskcn.

Upplåtelser enligt 2 % fiskelägen genom länsstyrelsen av rätt för strandägare att utanför sitt vattenområde utsätta fast redskap hava, såsom nämnts, förekommit endast inom Malmöhus län. Alla dessa upplåtelser avse redskap för fångst av ål.

Vad slutligen angår de under grupp 4) här ovan omnämnda fisken, d. v. s. kronans fisken av privaträttslig natur, finnes ett stort antal dylika. På grund av strandrätt finnas de överallt, där vattenområden stöta intill kronans jordbruksfastigheter, såsom indragna boställen samt för olika statsändamål inköpta hemman och egendomar. Vidare höra hit såsom särskilda lägenheter i jordeboken upptagna fisken av enskild natur, Vilka av kronan förvärvats. Under senare år har kronan blivit ägare till ett flertal dylika fisken i samband med inköp av fastigheter för statens vattenkraftsanläggningar. .

I denna grupp ingå även fisken lydande under härads— och socken— allmänningar, i den mån kronan såsom delägare i dessa har del även i fiskena. Enligt de för begagnandc av dessa fisken gällande regler äga de, som i allmänningarna hava del, rätt att där fiska. Sådant fiske må även av delägarna för gemensam räkning utarrenderas, där i enlighet med gällande föreskrifter om allmännings förvaltning beslut därom fattas.

Bortsett från sistnämnda fisken, omhänderhaves förvaltningen av den övervägande delen av de till denna grupp hörande fiskevatten av

Kronofiskcn av privat- rättslig natur.

• Sida 48
•  Original

Sammandrag rörande kra- 'nans inkom-

domänstyrelsen. En del lyda emellertid under och disponeras av andra myndigheter, bland vilka särskilt märkes vattenfallsstyrelsen, men hit höra även fångvårdsstyrelsen, armé- och marinförvaltningarna, lotssty— relsen 111. fl. De av de sistnämnda förvaltade fiskena torde dock knap- past vara av nämnvärd ekonomisk betydelse för kronan.

Det stora flertalet av förevarande fisken sammanhänga med fastig- heter och ingå i de arrendeupplåtelser, för vilka dessa bliva föremål. I detta avseende stadgas i 11 % fiskelägen, att, 0111 jord åt någon till bruk upplåtes, äger brukaren, där ej annorledes avtalas, nyttja det fiske, som till jorden hör'er. Kronans inkomst av de fisken, som på sådant sätt upplåtas, kan ej till summan angivas. I vissa fall uppgar. arrende beloppet till jämförelsevis icke obetydliga belopp. Äro fiskena av större bety delse, pläga de upplåtas särskilt för sig. Vad angår domänstyrelsens förvaltningsomrade föreskrives' 1 sådant hänseende 1 punkt 5 i kungörelsen angående Ö'grunderna för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner, att vid utarrendering av egendom, vartill lrörer fiske, detta må undan— tagas och upplåtas på särskilt arrende, om högre avkastning därigenom kan påräknas. Så har även skett i några få fall. 1 ett av dessa har betingats ett arrendebelopp av 300 kronor och i ett annat av 100 kronor. I ett tredje fall ingår i arrendet, jämte det från fastigheten avskilda fisket, även ett kronans enskilda fiske av krononatur, 'adan icke kan avgöras huru mycket av arrendeavgiften för det hela, uppgående till 1,750 kr'on01, som belöper på förstnämnda fiske. Även vattenfallssty— relsen har medgivit särskilda upplåtelser av fisken sammanhörande med fastigheter. Enligt lämnade uppgifter uppgick år 1919 deras antal till ett tiotal. De högsta arrendebeloppen vid dessa upplåtelser hava utgjort resp. 2,900, 1 0,00 och 700 klonor för år. Beträffande ett av dessa fisken har upplåtelse plågat ske under sådan form att årskor,t berättigande till fiske med spö eller med bade spö och drag, försalts för ett=> pris av en krona resp. tva kr'onor stycket. I övrigt har vid en del av ripplatelserna föreskrivits skyldighet för arrendator att bidraga till laxodling, såsom genom tillsläppande av stamlaxar eller rom för laxodlingsanstalter.

Avgifter, som inflyta för upplåtelser av fisken ingående under denna grupp, tillföras, om upplåtelserna ske genom domänstyrelsen, domän— fonden och i 'övriga fall vederbörande myndigheters kassaförvaltning.

De uppgifter, som här ovan lämnats rörande kronans inkomster av fiskevattnen, avse i allmänhet år 19191 Vissa fall hänföra sig upp—

seravfiskena gifterna dock till annan tid. Då några större förändringar beträffande

• Sida 49
•  Original

inkomsterna näppeligen inträtt under de senaste åren, torde de anförda uppgifterna dock kunna lämna någon ledning för bedömande av för- hållandena sådana de för närvarande gestalta sig.

De kontanta arrendeinkomsterna voro iapproximativa tal följande: ' ' kronans enskilda fisken ............................................. kronor 93,610: ' allmänna kronofisken ................................................... » 2,480: kronans fisken i saltsjön och de stora insjöarna » 940: kronofisken av privaträttslig natur .................... )) 7,500:

gumma kronor 104,530:

Härvid är att märka beträffande de allmänna kronofiskena, att de av jägmästarna under hand för kort tid gjorda upplåtelserna icke medtagits; men torde dessa icke vara av nämnvärd betydelse. Ej heller har kunnat upptagas den ersättning, som utgått för fisken, som upplåtits samfält med utarrenderade fastigheter. I de fall, då krono- fisken av privaträttslig natur upplåtits i samband med kronans enskilda fisken, ingå totalbeloppen i ovanstående summa. Beträffande förhållan— dena under år 1919 må slutligen anmärkas, att en av de fiskerättigheter, som här ovan upptagits bland upplåtna saltsjöfisken och som år 1918 inbringat allenast 56 kronor 50 öre, för år 1919 utarrenderats för 750 kronor.

I kronans dispositionsrätt över de allmänna kronofiskena göres en avsevärd inskränkning genom den rätt, som enligt bestämmelserna i 30 och 31 %% ”i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige tillförsäkrats lapparna.

Sedan uråldriga tider hava lapparna bedrivit fiske i lappmarkerna. Att detta varit en verklig dem förbehållen rättighet framgår bland annat därav, att de för sitt fiske utgåvo skatt. 1 kungl. brevet den 8 juli 1695 till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbotten angående lappskatten m. m. talas om den för fiskeriet utgående tiondefrsken, vilken skulle ingå under den bestämda summa, vartill varjelappby för fram- tiden skulle skattläggas. Den sålunda bestämda skatten utgår fortfarande för lappbyarna i Norrbottens och Västerbottens län. Iandra handlingar från samma tid talas om lapparnas rätt att varda bibehållna vid deras ))land och fiskevatten». Lapparnas rätt till fiske var ju en helt naturlig sak, enär de sedan gammalt för sitt uppehälle voro beroende av fiske likasom av jakt och renskötsel. Allt efter som bosättningen började utbreda sig inom lappmarkerna, uppstod emellertid konkurrens mellan nybyggarna Jakt- och fiskesakkunniga. 7

Allmänna inskränknin- gar i kronans dispositions-

rätt över kronovattnen.

Lapparnas fiskerä! t.

• Sida 50
•  Original

och lapparna, som i äldre tid ensamma varit lappmarkernas inbyggare. l kungl. reglementet den 24 november 1749 ))för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets upp— brukande därstädes sig nedsätta vilja», föreskrevs, att vid tvister rörande fiske, som uppkomme mellan nybyggare och lappallmogen, skulle fogden söka att bilägga tvisten och tillhålla en var att förbliva vid sitt rätta näringsfång. Enligt lappfogdeinstruktionen den 5 augusti 1760 skulle lapparna bibehållas vid »rendjursbete, fisk— och djurfång» å de lappland, som icke bleve anslagna till nybyggare.

1 rikets ständers ovan omförmälda skrivelse den 20 januari 1841 angående försäljning av kronan tillhöriga mindre fisken föreslogs, att från sådan försäljning skulle undantagas de fisken, som vore belägna inom de åt lapparna upplåtna så kallade skattetjäll; och är det tyd— ligen med föranledande härav som sedermera i kungl. brevet den 22 mars 1850 infördes bestämmelse att i avseende å alla fisken, som av ålder eller på grund av särskilda resolutioner emot bestämd taxa eller avgift begagnades av vissa ))]iienigheter», vederbörande skulle för fram- tiden bibehållas vid därav då ägande dispositionsrätt. Bland dessa menigheter torde framför allt lappallmogen hava varit att räkna.

Enär omfånget av lapparnas fiskerätt i före *arande avseende var obestämt och tarvade att närmare angivas, intogos i den lagstiftning, som senare tillkom för fastställande av delapparna särskilt tillkommande för— måner (lagen den 4 juni 1886 angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen den 1 juli 1898, som ersatte nämnda lag), bestämmelser jämväl angående lapparnas fiskerätt. Dessa bestämmelser äro av enahanda innebörd i nämnda båda lagar, men hava enligt 1898 års lag erhållit en tydligare formulering. 1 30 å i sistnämnda lag stadgas, att lapparna vore berättigade att till fiske betjäna sig av vattnen icke allenast å sådana områden, där de finge med sina renar vistas varje tid av året utan även å utmark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där de icke innehade dylik rätt, dock endast under den tid de ägde uppehålla sig å sådan utmark. Jämlikt 31 % i samma lag sträcker sig emellertid lapparnas tiskerätt än längre, vad angår de om— råden, vilka enligt lagen blivit till deras uteslutande begagnande anvis: de och varmed, såsom av förarbetena till lagen framgår, avses renbetes— fjcillen i Jämtlands län samt de delar av lappmarkerna, som ligga amn odlingsgränsen och ej äro under enskild disposition eller, såsom national— parkerna, ställts till förfogande för särskilda ändamål. A berörda om- råden äga nämligen lapparna att med andras uteslutande helt förfoga över de allmänna kronofiskena. De få väl icke själva göra några fiske—

• Sida 51
•  Original

upplåtelser, utan har åt länsstyrelserna överlämnats att, därest sådan upplåtelse kan ske utan skada för lapparna, tills vidare tillåta annan att emot avgift å området. jämte lapparna utöva fiske. Upplåtelse får dock ej ske, med mindre de lappar, vilka äga att å om *ådet uppehålla sig med sina renar, blivit i ärendet hörda, 'arjämte de medel, som infiyta genom upplåtelserna, skola, enligt de bestämmelser som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Vid tillämpning av nämnda bestämmelser vid den tid, då av- vittringen ännu ej genomförts, lärer emellertid hava rätt viss inskränk- ning med hänsyn till den i 7 % fiskelägen intagna föreskriften rörande rätt för hemman anlagda på oavvittrad mark att, till dess delning för— siggått, njuta fritt fiske. Denna föreskrift torde tolkats så, att fastig- hetsinnehavarna ansetts berättigade att å oavvittrade trakter tiska jämväl i vattnen ovan odlingsgränsen. 'Sedan avvittringen numera avslutats, saknar berörda föreskrift betydelse.

Tilläggas må beträffande fisket å lapparnas särskilda områden, att inom Jämtlands län vid avvittringen vissa områden under namn av ren— betesfjäll direkt avsattes för lapparnas räkning såsom renbetesland ochi denna egenskap åsattes viss ränta att utgöras av lapparna. Inom dessa områden tillgodogöras för lapparnas räkning ej blott, såsom förhållandet är å statens marker ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län, inkomst av fiske samt jakt, slåtter och bete, utan även av skogen. Någon dylik avsättning av särskilda till gränserna bestämda renbetesland har ej skett vid avvittringen inom Norrbottens och Västerbottens län, där de marker, som icke tillagts de enskildas hemman, bibehållits under kronan såsom krönoparker, kronoöverloppsmarker eller för särskilda ända— mål avsatta områden. Anledningen till denna skillnad är att, sedan vid avvittringen inom Jämtlands län lapparna och deras renskötsel helt bort- glömts och deras gamla fjällområden i stor utsträckning utlagts åt en— skilda, man mot slutet av avvittringen sökte rädda undan åt lapparna nödiga fjälltrakter, för vilket ändamål av Kungl. Maj:t föreskrevs, att några nybyggen i fjälltrakterna icke skulle få upplåtas, förrän lapparnas betes- marker blivit bchörigen utstakade. Härigenom blevo vissa, ehuru allt för inskränkta, områden avskilda och skattlagda såsom särskilda ren— betestrakter, inom vilka några rättigheter icke tillades nybyggarna. Vid avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker har däremot i de författningar, varå avvittringen grundats, meddelats allmänna föreskrifter om lapparnas rätt att bedriva renskötsel å all skogsmark inom lappmarkerna. lövrigt hava lapparna i sistberörda trakter genom sedvanerätt och författningar tillförsäkrats i huvudsak

• Sida 52
•  Original

F iske å national- parker.

samma rättigheter å de till deras uteslutande begagnande anvisade trakter ovan odlingsgränsen som jämtlandslapparua åtnjuta å sina ren— betesfjäll, med undantag allenast av rätt till skogsavkastning.

Vidare må erinras om den särskilda upplåtelseform för fiskerätt, som förekommer i det fall att kronan tillhörig mark, belägen utom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt renbetesfjällen i Jämtlands län och som icke förut använts till renbete, för sådant ända— mål upplåtits. Enligt 32 åi 1898 års renbeteslag ankommer då på Konungen att bestämma det omfång samt de villkor, varunder rätt till fiske må av lapparna där utövas. l dylika fall hava lapparna plägat medgivas fiskerätt allenast till husbehov med öppen rätt för kronan att i övrigt upplåta fiskerätt, där sådant kunde ske till fördel för kronan.

Förbehåll om lapparnas särskilda rättigheter har gjorts i fiske— lagen, där i 13 % erinras, att rörande lapparnas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

En annan inskränkning i kronans dispositionsrätt av krono— vattnen gives i lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker. Däri föreskrives, att om kronan tillhörigt område blivit avsatt till national— park, skall därinom vara förbjudet, bland annat, att fånga eller avsikt.- ligt döda djur av vad slag det vara må så ock att från ort till annan föra dödat eller fångat djur eller att skada eller bortföra rom. Häri— genom förbjudes sålunda allt fiske inom förevarande områden. Dock må Konungen i särskilt reglemente med avseende å varje särskild national— park föreskriva de undantag från nämnda förbud, som må finnas nödiga för vetenskapliga forskningar och för utövande av det fiske, som prövas utan olägenhet kunna medgivas. I Kungl. Maj:ts reglemente den 22 december 1911 rörande nationalparkernas förvaltning har i fråga om Abisko, Sarjeks och Stora Sjöfallets nationalparker förordnats, att i vattendrag, där fiske med krok kunde utan olägenhet medgivas, tillstånd till sådant fiske finge lämnas av vetenskapsakademien. För dylikt tillstånd skulle erläggas avgift till belopp, som bestämdes av akademien. Dessa avgifter skulle tillfalla vederbörande nationalparks under akademiens förvaltning stående kassa; och finge avgifterna av akade— mien användas till bestridande av de för nationalparken uppkommande kostnader. Enligt vad de sakkunniga inhämtat hava hitintills några dylika upplåtelser icke skett. Emellertid är att märka, att nyssnämnda tre nationalparker ävensom Peljekaise nationalpark, vilka äro de enda som inom sina områden äga mera avsevärda fiskevatten, äro belägna ovan odlingsgränsen i Norrbottens län. På grund härav är det närmast

• Sida 53
•  Original

lapparnas fiskerätt, som drabbas av förberörda förbud. Visserligen hava lapparna enligt lagen om nationalparker förbehållits rätt att själva få bedriva fiske å nationalparkerna, men upplåtande av fiske mot avgift till lapparnas förmån får ej vidare äga rum.

Slutligen föreligger en inskränkning i kronans förfoganderätt över dess fiskevatten beträffande sådana vatten, vilka endast till en del ägas av kronan, under det den återstående delen innehaves av enskilda. Vid utnyttjandet av sin rätt i dessa fall är kronan underkastad de regler, som i allmänhet äro gällande för gemensamma fiskevatten. Man kan härvid särskilja två olika fall, nämligen dels att fiskevattnen äro oskiftade och dels att de eljest tillhöra två eller fiera.

Rörande förvaltningen av oskiftade fiskevatten gäller enligt 10 % fiskelägen, att alla, som i sådant vatten äga del, må bruka detsamma efter ty de kunna sämjas. Sämjas de ej, lägge rätten dem emellan, huru fisket utan förfång för någon av dem må nyttjas. Vidare stadgas, att en delägare icke må utan de flesta övrigas samtycke upplåta fiske— rätt åt någon, som ej är delägare. Sistnämnda bestämmelse blir av betydelse för statens disposition av fisken hörande till statsfastighet och belägna i gemensamma fiskevatten, bland annat därigenom att sådant fiske, som annars lämpligen kunde upplåtas särskilt för sig utan sam— band med fastigheten, icke kan utan särskilt tillstånd av de flesta övriga delägare bliva föremål för dylik upplåtelse. För de allmänna kronofiskena torde emellertid, åtminstone vad angår dem, som äro belägna i de nord— ligaste länen, förevarande bestämmelse icke i allmänhet vara av större betydelse, enär genom avvittring eller andra skiftesförrättningar kronans vattenandelar i de flesta fall torde vara utbrutna och vattnen således att behandla såsom skiftade mellan kronan och enskilda. I händelse av tvist angående fiskerätten i dylikt fall kommer sådan tvist att avgöras av domstol enligt allmänna grunder för jordägares rätt till vatten och icke genom ny skiftesförrättning.

Ar fiskevatten skiftat och tillhör det flera personer, äger envar fiska inom sitt område. ,

Rörande förvaltningen av gemensamma fiskevatten finnas i övrigt > regler i lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske. Dessa regler kunna få tillämpning såväl på oskiftade fiskevatten, i vilket fall omför— mälda stadganden i 10 5 fiskelägen icke komma till tillämpning, som på andra gemensamma vatten. Såsom huvudregel gäller att, om fiske— vatten är oskift eller eljest tillhörigt två eller flera, delägarna må besluta, att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske. Dock erfordras för

Gemensamma liskevatten.

• Sida 54
•  Original

54 beslutets giltighet fastställelse av länsstyrelsen. Komma reglerna om gemensamhetsfiske till användning, skall fisket antingen nyttjas av del— ägarna i bolag eller upplåtas på arrende eller ock brukas av delägarna var för sig efter fastställd plan. Kunna icke samtliga delägarna enas om inrättande av gemensamhetsfiske, giver lagen möjlighet att efter omröstning efter viss beräkningsgrund framtvinga en dylik ordning. På samma sätt kan ordning träffas rörande sättet för fiskets tillgodo— görande, sedan det blivit bestämt, att fisket skall behandlas såsom gemen— samhetsfiske.

Bestämmelserna om gemensamhetsfiske torde, i den mån denna form för gemensamt fiskevattens utnyttjande blir mera känt och kommer till större användning än hittills i allmänhet varit fallet, kunna få en icke ringa betydelse för kronans fisken av privaträttslig natur, vilka i ganska stor omfattning äro belägna i vatten, som jämte kronan inne- havas av enskilda delägare.

• Sida 55
•  Original

Förslag rörande förvaltning och tillgodogörande av kronans fisken.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, äger kronan fiskevatten i stor utsträckning både i havet samt i strömmar och insjöar. Den fördel dessa fiskevatten från ekonomisk synpunkt berett kronan ävensom deras betydelse såsom stöd för enskildas utkomst synes emel- lertid vara ringa i förhållande till deras antal och omfattning. Med undantag av kronans enskilda fisken och fisken av privaträttslig natur hava upplåtelser skett i jämförelsevis obetydlig utsträckning. Anled— ningarna härtill äro många. En del av fiskena äro belägna iav- lägsna landsdelar. En stor grupp av dem, de allmänna kronofiskena, må enligt fiskelagens bestämmelser upplåtas endast till vissa personer, nämligen åt dem som äro boende inom det härad eller den socken, där Hskevattnet är beläget. En bidragande orsak till de fåtaliga fiske- upplåtelserna är även, vad angår lappmarker,na den bland befolkningen ganska allmänt rådande uppfattningen att f1i fiskerätt lagligen till- kommer densamma i kronans v.atten Genom ingripande från myndig— hete1nas sida to1de väl denna uppfattning numera hava börjat för— svinna, men såsom framgår av upplysningar som tillhandakommit de 1s1kkunniga,begagna1 sig befolkningen 1 Norrbottens län fortfarande i avsevärd utsträckning utan särskilt tillstånd av kronans därvarande vatten, och detsamma är förhållandet i vissa trakter av Västerbottens län.

Den viktigaste anledningen till den obetydliga avkastningen av kronofiskena och deras ringa betydelse i övrigt torde emellertid vara att söka i sättet för deras administration och den splittring, som i sådant hänseende är rådande. Det stora flertalet av fiskena höra väl under domänstyrelsens förvaltningsområde, men dels har befogenheten att verk- ställa upplåtelsei beträffande en del av dessa fisken undantagits styrelsen och uppdragits åt annan myndighet och dels tillkommer föivaltningen beträffande ett stort antal fiskevatten andra myndigheter. Den omständig— heten att allmänhetenför erhållande av fiskeupplåtelser är nödsakad att hän-

För- valtningen.

• Sida 56
•  Original

vända sig till olika håll, allt efter den myndighet som äger verkställa upp— låtelsen, torde i icke ringa grad verka hindrande på upplåtelsernas frekvens, isynnerhet som de former, varunder upplåtelserna sker, i vissa fall äro förbundna med stor tidsutdräkt, såsom när fisketillstånd skall givas av Kungl. Maj:t. Fiskenas uppdelning mellan olika myndigheter medför även, att ett planmässigt ordnande av själva fiskevården i hög grad försvåras. Hos de fiskeförvaltande myndigheterna torde ej heller kunnat finnas något starkare intresse att taga om hand, organisera och utveckla fisket. Dessa myndigheter hava sin egentliga verksamhet förlagd inom helt andra områden, och fisket, som lämnat föga avkastning och varit att betrakta endast som en bisak, har fått stå tillbaka. Vad som för fiske— vården åtgjorts torde huvudsakligen hava inskränkt sig till de under- stundom i arrendekontrakten förekommande föreskrifterna om skyldig- het för arrendatorerna att betala något bidrag till fiskeribevakning och vidtaga en eller annan anordning för fiskodling. Nämnda myndig— heter hava ej heller tjänstemän med den speciella sakkunskap, som for- dras för ändamålet. Planer och anvisningar för fiskevården i kronans vatten saknas även i allmänhet. Vad som finnes åsyftar huvudsakligen att ordna sättet för upplåtelserna och giva reglar till förhindrande av missbruk vid fiskets utövande 0. d

Frågan om fiskerinäringens upphjälpande i riket har under senare år varit föremål för stort intresse, och statsmakterna hava ägnat saken mycken uppmärksamhet. Genom beviljande av årliga anslag för fiskets befrämjande och genom utveckling av statens fiskeriadministra- tion har man sökt verka för näringens förkovran. De åtgärder, som hittills vidtagits, synas emellertid huvudsakligen hava varit inriktade på att väcka intresse bland de enskilda för fiskeutövning och fiskevård. I viss mån har väl denna statens verksamhet kommit även statens egna fisken till godo genom ökat antal upplåtelser och ökad fisketillgång i ett och annat vattendrag, dit fisk från fiskodlingsanstalter inplanterats. Med säkerhet skulle emellertid kronans fiskevatten kunna både lämna kronan större avkastning och befolkningen större fördelar än för när- varande är fallet.

De huvudprineiper, som synas böra uppställas för ett rationellt till— godogörande av kronans fisken, torde vara, att systematisk fiskevård och fiskebevakning införes, att formerna för fiskeupplatelser förenklas samt att kännedom om fiskena och sättet för deras upplåtande spridas bland allmänheten. Såsom en första åtgärd vilja de sakkunniga förorda upp- rättandet av en förteckning över kronans fiskevatten, däri för de särskilda vattnen eller grupper av dem i nödig utsträckning upptagas beskriv-

I

• Sida 57
•  Original

ningar av vattnen ävensom den plan för hushållningen, som allt efter vattnens beskaffenhet kan vara lämplig. För dessa planers upprättande kräves sakkunnig personal. Nödvändigt torde även vara att fiskena ställas under en mera effektiv bevakning än för närvarande är fallet. Kronans fisken böra bliva mönsterfisken, vilka på de skilda orterna kunna tjäna såsom exempel för de enskilda och därigenom bidraga till Eske- vårdens allmänna utveckling i riket.

En dylik ordning synes dock svårligen kunna genomföras med nu rådande system. För uppnående därav torde erfordras, att kronans fisken i största utsträckning sammanföras under enhetlig ledning och att om— vårdnaden om fiskena ingår såsom en huvuduppgift i den fiskeförvaltande- myndighetens verksamhet. Härigenom torde även möjliggöras förvärvande på lämpligaste sätt av den för ändamålet behövliga sakkunniga perso— nalen. Fiskenas ekonomiska betydelse skall då även framstå tydligare än vad under nuvarande uppdelning av förvaltningen kan bliva för- håHandet

Av de myndigheter, som för närvarande handhava kronans fisken,. synes icke någon hava sådan arbetsuppgift eller sammansättning, att förvaltningen lämpligen bör tilläggas denna. Den myndighet, som här— vid närmast skulle komma i fråga, vore domänstyrelsen, som i allmänhet omhänderhar förvaltningen av kronans fastigheter. Kronofiskenas hand- havande ligger emellertid på sidan av de synnerligen omfattande åliggan» den, som utgöra nämnda styrelses egentliga verksamhet, samt den ut- bildning skogsstatens tjänstemannakår erhåller.

Det finnes emellertid en myndighet, som enligt de sakkunnigas förmenande synes vara väl ägnad att övertaga ifrågavarande värv, näm— ligen lantbruksstyrelsen. Bland dennas åligganden ingår redan nu en- del uppgifter, som nära beröra hushållningen med kronans fisken. En- ligt den för lantbruksstyrelsen gällande instruktionen åligger det styrel— sen såsom en av dess huvuduppgifter att med uppmärksamhet följa fiskerinäringens tillstånd och utveckling såväl inom landet som ock i den mån det är möjligt, i utlandet samt att efter omständigheterna själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för näringens befrämjande. Inom styrelsen finnes en- särskild byrå, som har till uppgift att handlägga ärenden, som röra fiskerinäringen och fiskeritjänstemännen; och är denna byrå., som före— stås av en byråchef, uppdelad på två avdelningar, en huvudsakligen för ärenden rörande färskvattensfisket och en huvudsakligen för ärenden» rörande saltvattensfisket. Såsom föredragande å den ena av dessa av- delningar tjänstgör byråchefen och å den andra en byrådirektör. För' Jakt- och fiskesakkunniga. &

• Sida 58
•  Original

att kunna följa förhållandena i landsorten äger lantbruksstyrelseni fiskeriintendenterna tillgång till sakkunniga tjänstemän. Vanligt har även varit att Kungl. Maj:t i ärenden rörande kronans fisken, vilka varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning, hört lantbruksstyrelsen; Och de förvaltande myndigheterna i fiskefrågor hava ofta inhämtat yttranden från fiskeritjänstemännen.

Ehuru lantbruksstyrelsen sålunda synes vara synnerligen lämpad att övertaga förvaltningen av kronans fisken, måste emellertid härifrån undantagas vissa fisken. Såsom av det ovanstående framgår, höra en del fisken, de Hesta tillhörande gruppen kronans fisken av privaträttslig natur, till jordbruksfastigheter eller andra markområden eller stå med dessa i sådant samband, att de plåga ingå i de arrendeupplåtelser, för vilka fastigheterna bliva föremål. Dylika fisken synas icke böra skiljas från förvaltningen av de fastigheter, de tillhöra, så framt de icke var för sig eller flera i förening äro av den betydelse, att ett dylikt avskiljande medför större ekonomisk fördel. I sistnämnda fall bör vården även om dessa fisken övertagas av lantbruksstyrelsen; dock bör Kungl. Maj:t besluta, om och när dylik överflyttning må äga rum. Att fisken sålunda frånskiljas den egendom dit de höra och förvaltas för sig, innebär intet nytt. Såsom ovan erinrats må enligt kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner dylik åtgärd vidtagas, om högre avkomst därigenom kan påräknas. Vidare borde från lantbruksstyrelsens förvaltning undantagas självständiga fisken, som med hänsyn till viss myndighets verksamhet blivit ställda under samma myn- dighets förvaltning och som på grund av sin beskaffenhet anses fortfarande böra lyda därunder. Så är förhållandet med en del under vattenfallsstyrel— sen lydande fisken. Slutligen bör Kungl. Maj:t äga befogenhet att, om så anses nödigt, för visst liskes förvaltning meddela särskilda bestämmelser. Sådana finnas för närvarande utfärdade bl. a. för fisket i Torne älv.

En dylik överflyttning av kronans fisken till lantbruksstyrelsen skulle emellertid endast avse, att kronovattnen i vad de angå fisket skulle lyda under sagda styrelse. I övriga avseenden skulle de kvarstå under domänstyrelsens resp. annan vederbörande styrelses förvaltning, sålunda i fråga om flottningen däri, vattenkraftens utnyttande o. d. 1 händelse av konkurrens mellan särskilda intressen må förhandling äga rum mellan de olika myndigheterna, varav följer att de böra hålla varandra under— rättade om de åtgärder, som de var för sig önska vidtaga och som beröra andra styrelsers verksamhetsområden.

I detta sammanhang må vidare uppmärksammas de fisken, vilka tillgodogöras för lapparnas räkning, d. v. s. fiskevattnen å renbetesfjällen

• Sida 59
•  Original

i Jämtlands län och kronans vatten ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län. Ehuru dessa fisken icke utnyttjas omedelbart för kronans räkning, synas de dock lämpligen böra underkastas samma för— valtning som kronans övriga fisken. Rörande förvaltningen av dem råder för närvarande en viss oklarhet. Då de alla äro belägna vid krono— parker och kronoöverloppsmarker, skulle det ligga närmast till hands, att förvaltningen av dem tillkommer domänstyrelsen. Enligt 31 S, ren- beteslagen skola emellertid upplåtelser av fiskerätt i dessa vatten verk- ställas av länsstyrelsen. Tveksamhet synes även bland skogsstatens personal hava varit rådande, huruvida de hade att taga någon befattning med dessa vatten. Då sagda fiskevatten böra bliva föremål för samma värd som andra kronans fiskevatten, synes lämpligast att även de för— mltas av lantbruksstyrelsen. I övrigt skulle beträffande dem gälla ren- beteslagens bestämmelser.

Enligt de sakkunnigas förmenande bör sålunda lantbruksstyrelsen i allmänhet omhänderhava förvaltningen av alla för kronans räkning omedelbart disponerade fisken ävensom fisket i de för lapparnas räkning disponerade kronovattnen.

Den utökning i lantbruksstyrelsens arbete, som härigenom skulle uppstå, lärer med hänsyn till det biträde styrelsen äger uti fiskeriinten- denterna och fiskeristipendiaterna samt assistenten på fiskeribyrån näppe- ligen behöva föranleda ökning av arbetskrafterna i styrelsen, åtminstone icke innan fiskeupplåtelserna vunnit en större omfattning. Detta synes så mycket mindre vara fallet som enligt de sakkunnigas förslag läns— styrelserna skulle hava att efter av styrelsen uppgjord plan ombesörja själva upplåtelserna. Skulle emellertid framdeles ökade arbetskrafter vare sig i styrelsen eller för särskilt lokalt område vara av behovet påkallade, torde de ökade inkomsterna av fiskena väl kunna bestrida de utgifter, som därigenom må uppkomma.

En av lantbruksstyrelsens första uppgifter med avseeende å krono- fiskena skulle bliva att över dem upprätta sådan förteckning med be- skrivning som ovan omförmälts, vilken för de särskilda fiskena eller grupper av dem skulle upptaga fiskenas belägenhet och storlek, fisk— beståndet samt produktionsförmågan o. d., som kan tjäna till upplysning rörande deras beskaffenhet. Sagda förteckning torde komma att fylla ett sedan länge känt behov. I anslutning till nämnda förteckning skulle styrelsen hava att uppgöra planer för fiskehushållningen i de olika vattnen, avseende dels åtgärder för fiskebeståndets skötsel och utveckling, d. v. s. den egentliga fiskevården, och dels ordningen för fiskevattnens tillgodo—

Förslag ang. kronofiskenas tillgodo- görande. Förteckning över krono— fiskena. Fiske- planer för de särskilda vattnen.

• Sida 60
•  Original

Myndighet, som har att verkställa iskeujpp- låtelse.

görande. En del vatten torde företrädesvis lämpa sig för sportfiske. Andra böra upplåtas under annan form av nyttjanderätt eller måhända förbehållas för fiskeriundersökningar. Rörande fiskevattens avsätta-nde för sistnämnda ändamål synes emellertid Kungl. Maj:t böra besluta. Ytterligare andra fisken böra upplåtas åt den bofasta befolkningeni vissa trakter inom de nordligaste länen o. s. v. Huvudvikten ligger därpå, att en sakkunnig undersökning rörande lämpligaste sättet för vederbörande fiskevattens tillgodogörande verkställes. Den plan, som sålunda av lantbruksstyrelsen upprättas, bör fastställas att gälla endast tillsvidare, på det den lätt må kunna anpassas efter inträdande ändrade förhållanden.

Det ligger i sakens natur, att en fullständig planläggning ifråga om kronofiskenas disposition i enlighet med de sakkunnigas förslag icke låter sig omedelbart genomföra. Det torde åtgå avsevärd tid, isynnerhet i de stora norrländska länen med kronans därvarande talrika vattendrag, innan alla erforderliga undersökningar bliva verkställda. Den avsedda regleringen av kronans fiskevatten kan därför .ej ske annorledes än successivt.

Vad angår fiskenas upplåtande torde, såsom ovan antytts, vara av nöden, att lantbruksstyrelsen för det ändamålsenliga utförandet av arbetet härmed biträdes av särskilda organ utöver dem, som stå till styrelsens förfogande. Det synes de sakkunniga mindre lämpligt, att det omedelbara handhavandet av fiskeupplåtelserna utövas av lantbruks— styrelsen eller dess tjänstemän, d. v. s. i förevarande fall fiskeriinten— denterna. Tydligt är att ett till Stockholm förlagt centralt ämbetsverk icke kan komma i den nära beröring med allmänheten, som för ända- målet är nödvändigt, och fiskeriintendenternas distrikt äro så omfattande, att allmänheten ej heller med dessa tjänstemän kan sätta sig i för— bindelse med nödig lätthet, varjämte deras tjänstegöromål, som tvinga dem att ofta vara borta på resor, även innebära hinder för ett dylikt uppdrag.

För närvarande verkställas upplåtelser av kronofiskena i allmänhet av de särskilda myndigheter, vilkas förvaltningsområden fiskena tillhöra. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, finnas emellertid härifrån undantag. Ehuru de allmänna kronofiskena alla äro belägna vid mark, som står under domänstyrelsens vård, upplåtas de dock av styrelsen endast i den del de äro belägna vid kronoparker —— bortsett från de fisken, som äro belägna ovan odlingsgränsen och enligt sär— skilda regler utarrenderas för lapparnas räkning. I övrigt meddelas dessa upplåtelser av länsstyrelserna. Frågor om rättighet att utsätta

• Sida 61
•  Original

fast fiskredskap i öppna havet och större insjöar eller vid kronans i 1 % fiskelagen omförmälda havsstränder samt skär och holmar äro före- mål för upplåtelse direkt genom Kungl. Maj:t eller i visst fall läns- styrelse. I andra fall har Kungl. Maj:t givit särskilda regler för visst vattendrag; sålunda har efter överenskommelse med Vederbörande främ— mande makt bestämmelser utfärdats rörande disposition av laxfisket å viss sträcka av Torne älv med dess förgreningar.

För vinnande av en praktisk ordning är önskvärt, att upplåtel- serna av fiskena i största utsträckning omhänderhavas av en lokal myndighet i enlighet med de närmare föreskrifter, som av lantbruks- styrelsen i överensstämmelse med av statsmakterna godkända allmänna grunder fastställas. Den lokala myndighet, som synes bäst ägnad att övertaga detta uppdrag, torde vara länsstyrelsen i länet. Läns— styrelserna stå i nära beröring med allmänheten och kunna lätt upp- sökas, vilket är av särskild betydelse beträffande fiskeupplåtelser till ortsbefolkningen. Redan nu hava länsstyrelserna att, såsom ovan nämnts, i fiera fall verkställa upplåtelser av förevarande slag eller anlitas de för utredningar rörande dylika. I sistnämnda hänseende kan erinras, att länsstyrelserna i särskilda fall plåga handlägga förberedande åtgärder rörande utarrendering av de i ekonomiskt avseende mera betydande av de fisken, som upplåtas genom domänstyrelsen, ävensom rörande syner å sådana fisken. Länsstyrelserna hava jämväl att ombesörja arrendeupplåtelser av fisken på kronans omfattande marker ovan odlings- gränsen i deras egenskap av för lapparnas begagnande anvisade områden samt på renbetesfjällen i Jämtlands län. Erinras må även om det in- flytande, länsstyrelserna redan äga på fiskeriförhållandena inom länen genom den befogenhet, som i fiskeristadgan blivit dem tillerkänd att fastställa lokala stadgar för fisket. Av länsstyrelserna utfärdas vidare, jämlikt 18 % nämnda stadga, förordnanden för fiskeritillsyningsmän.

De sakkunniga vilja sålunda föreslå, att upplåtelser av de fisken, vilka skulle komma att ställas under lantbruksstyrelsens förvaltning, omhänderhavas av länsstyrelserna. För visst fall,, nämligen beträffande upplåtelse av s. k. sportfisken, har det ansetts lämpligt att befogenhet härjämte tillägges länsstyrelserna att genom lokala ombud, envar för visst område, stå allmänheten till tjänst i sådant avseende.

Förhållandet mellan lantbruksstyrelsen och länsstyrelserna med avseende å fiskena skulle sålunda komma att taga sig uttryck bland annat däri, att lantbruksstyrelsen skulle hava att uppgöra inventarium över kronans fisken samt bestämma det sätt, varpå de skulle disponeras.

• Sida 62
•  Original

Själva upplåtelserna, vare sig dessa skulle ske på auktion, under hand eller såsom sportfisken etc., skulle verkställas av länsstyrelserna.

Vidkommande den ändring, som härigenom skulle göras i nu gäl— lande ordning, torde särskilt uppmärksammas den Kungl. Maj:t enligt 1 och 6 %% fiskelägen förbehållna befogenheten att avgöra framställ— ningar om rätt att använda fast fiskredskap iöppna sjön eller vid vissa kronan tillhöriga havsstränder samt skär och holmar ävensom i de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten icke sträcker sig. Jämväl dylika upplåtelser böra enligt de sakkunnigas få,”)rslag om— besörjas av länsstyrelserna.

Såsom framgår av den 0 'an lämnade historiska redogörelsen, ägde före tillkomsten av 1896 års fiskelag varje svensk undersäte rätt att utan inskränkning med avseende å redskapen begagna sig av kronans fisken i'saltsjön och de stora insjöarna. Den begränsning i fiskerätten, som genom nämnda && i lagen infördes, föranleddes av tvistigheter, vartill tisket med s. k. laxsätt vid den halländska kusten givit upphov. Dessa redskap, som utsattes utanför strandägarens område, medförde, när andra än strandägaren begagnade sig av fisket, i många fall ett Väsentligt intrång i den tiske'ätt, som tillkom denne. En stor del av den fisk, som eljest skolat ingå i de :i enskilt område befintliga sätten, upp— fångades nämligen, innan den hann dit. Vid företagen utredning fram— gick, att förhållanden, mer eller mindre påminnande om dem i Halland, förekomme jämväl å andra orter. Liknande olägenheter kunde lätt upp- stå över allt, där strandens beskaffenhet lämpade sig för utsättande av fast fiskredskap utanför strandägarens område. Genom fasta redskaps utsättande i havet kunde likaledes svårigheter uppkomma för fisket med rörlig redskap, om nämligen den fasta redskapen för längre tid upptoge det allmänna liskeom'ådet och därigenom stode i vägen. Att undantagslöst förbjuda fiske med fast redskap ansågs dock 'ara att skjuta över målet. Den allmänna lagen kunde emellertid svårligen an- giva de omständigheter, som borde föranleda undantag f 'än huvudregeln, och någon lämpligare väg funnes vid sådant förhållande icke än att över— lämna åt administrationen att meddela bestämmelser för de undantags— fall, då andindandet av dylik redskap kunde tillåtas. Sådana bestäm- melser borde kunna meddelas såväl genom särskilda stadganden för viss ort — i vilken händelse de ansåges böra utfärdas av Konungen —— som ock såsom medgivanden för särskilda fall, då fråga uppstode om utsträck— ning av strandägares fasta redskap utöver >)landgrundet». l sistnämnda fall syntes det ej möta någon betänklighet att åt länsstyrelsen överlämna befogenhet att, sedan undersökning ägt rum, huruvida redskapens ut-

• Sida 63
•  Original

st 'äckande kunde utöva någon inverkan på andras fiske, meddela till— stånd därtill.

Lagstiftaren har sålunda utgått från att tillstånd till rätt att be— gagna fast redskap skulle meddelas antingen för visst angivet område, då Kungl. Maj:t skulle avgöra f*ågan, eller ock av länsstyrelsen åt enskilda strandägare, som önskade utsträcka sin fasta redskap utanför eget rattenområde. Medgivanden av förstnämnda slag hava, såsom ovan nämnts, lämnats i två fall, nämligen genom nådiga breven den 29 oktober 1897 och den 2" maj 1898 för viss del av kusten i Malmö— hus län och för Blekinge län. Härf'örutom har emellertid Kungl. lVIajzt ictt flertal fall åt särskilda sökande upplåtit fiskerättigheter utanför enskildas strandområden.

Enligt de sakkunnigas förmenande synas inga mera vägande skäl kunna anföras emot att åt länsstyrelserna uppdrages befogenheten att i samtliga förevarande fall verkställa upplåtelser av rätt att fiska med fast redskap. Vidkommande prövningen av enskilda personers an— sökningar om dylik rätt, synas de fall, som för närvarande direkt upp- tagas av Kungl. Maj:t, icke vara av mera komplicerad art än då fråga är om strandägares 'att att utanför eget vattenområde utsätta fast redskap. Att döma av motiveringen till 1 % fiskelägen, synes knappast hava av- setts, att Kungl. Maj:t skulle komma att anlitas för enskilda ansökningar, utan torde meningen hava varit att, då det icke gällde strandägare, fiskerättigheterna skulle regleras genom särskilda bestämmelser för viss; områden. Genom överflyttande till länsstyrelserna av omsorgen att om— händerhava dessa upplåtelser skulle undvikas den omgång och tids— utdräkt, som blir förbunden med Kungl. Maj:ts prövning. Vid mera än ett tillfälle torde hava inträffat, att. sökande icke längre varit betjänt av fiske 'ätt, då den omside' av Kungl. Maj:t meddelats.

Ett viktigt led i strävan för ett bättre utnyttjande av kronans fiskevatten är ordningen för fiskenas upplåtande, vilken bör vara i möj- ligaste mån enkel. För närvarande gäller, att de viktigare fiskena ut- arrenderas efter infordrande av anbud f 'ån allmänheten eller efter utbud å auktion. Mindre betydande fisken pläga upplåtas under hand. Även för framtiden böra dessa former komma till användning, men hava de sakkunniga föreslagit ytterligare ett sätt för fiskenas utnyttjande, nämligen deras upplåtande såsom s. k. sportfisken.

Beträffande reglerna för fiskenas upplåtande synes en viss skillnad böra göras mellan de fisken, som enligt de sakkunnigas förslag skulle

Särskilda slag-

av fiskeupp- låtelser.

• Sida 64
•  Original

=64 komma att förvaltas av andra myndigheter än lantbruksstyrelsen, och .de som skulle till förvaltning övertagas av nämnda styrelse.

Vad angår förstnämnda fisken är frågan om upplåtelse av dem nära beroende av omständigheter, som stå i samband med den sär— skilda verksamhet, som utgör vederbörande förvaltande myndighets huvud- uppgift, såsom fallet är exempelvis med de av vattenfallsstyrelsen om— händerhavda fisken. I överensstämmelse med vad hittills varit fallet synes det fördenskull böra överlämnas åt dessa myndigheter att själva tillse, att fiskena bliva på bästa sätt tillgodogjorda för kronans räkning, där fråga är om fisken, hörande till jordbruksfastigheter, med eller utan samband med vederbörande fastighet.

Vidkommande däremot de fisken, som skulle stå under lantbruks— rstyrelsens förvaltning och upplåta—s genom länsstyrelserna, torde böra ut— färdas allmänna grunder rörande ordningen för deras upplåtande, varjämte lantbruksstyrelsen skulle hava att meddela närmare föreskrifter till läns- styrelsernas efterrättelse. Med undantag för fisken, vilka skulle upplåtas såsom sportfisken och vartill de sakkunniga här nedan återkomma, torde i allmänhet nu tillämpade upplåtelseformer böra komma till an— vändning. I allmänhet torde böra gälla, att för upplåtelse av fisken av större värde och betydelse auktion blir den vanliga formen. Vid dylika upplåtelser bör dock länsstyrelsen icke vara ovillkorligen bunden av det högsta vid auktionen avgivna anbudet, även om detta är fullt eko- nomiskt betryggande. Enär önskvärt är, att fiskena, samtidigt som de giva staten bästa avkomst, lända befolkningen till största fördel, kan det vara av betydelse att förekomma, att en och samma person eller ett bolag eller annan sammanslutning slår under sig ett större antal fisken och därigenom hindrar andra personer, särskilt ortsbefolkningen och en- skilda yrkesfiskare, i deras utkomst. Vad särskilt angår yrkesfiskarna, synes vara av icke ringa betydelse att vidmakthålla och, där yrkesfiskare ej finnas, söka utbilda en kår av sådana. Ett stort antal fisken äro emellertid, antingen med hänsyn till sin obetydliga fiskeavkastning eller av andra anledningar, av sådan beskaffenhet, att de icke kunna med fördel upplåtas på auktion. Andra former såsom infordrande av anbud eller underhandsupplåtelser få då försökas.

Vid Jnskeupplåtelse bör särskild hänsyn tagas till uppehållandet av en så vitt möjligt rationell fiskerihushållning i fiskevattnet. Lämpligt är, därest detta låter sig göra, att fiskevatten, som helt innehaves av kronan, "upplåtes åt en enda person eller sammanslutning av fiskeri— idkare. Aven beträffande kronofisken i sjöar, som ej helt disponeras

• Sida 65
•  Original

av kronan, böra föreskrifter meddelas för fiskets bedrivande på möjligast planmässiga sätt.

I fråga om villkoren för upplåtelserna torde, enär för fiskenas till— godogörande ofta krävas särskilda åtgärder, såsom uppförande av bodar saint anskaffande av redskap och båtar, vilka åtgärder ofta torde med- föra högst avsevärda kostnader, arrendetiden i många fall få sättas jämförelsevis lång. l överensstämmelse med vad som gäller vid utarren— dering av andra kronans fastigheter, torde vid fiskeupplåtelser av större betydelse och där arrendet för hela upplåtelsetiden icke lämpligen kan på en gång betalas, ställas säkerhet för avgiftens behöriga utgörande. I en del fall kunna påkallas föreskrifter att endast vissa slag eller visst antal redskap få användas. Vidare kan vara lämpligt att, i likhet med vad redan nu ofta är fallet vid utarrendering av kronans enskilda fisken, arrendatorn förpliktas lämna bidrag till avlönande av särskilda lokala fiskeritillsyningsmän. Hör till utarrenderad fiskelägenhet byggnader, bör i kontraktet meddelas bestämmelser om deras tillträdande och avträdande samt brandförsäkring ävensom rörande arrendators nybyggnadsskyldighet, i händelse sådan ifrågakommer. I övrigt intagas de föreskrifter så— väl angående fiskenas inspektion som i andra avseenden, vilka ide särskilda fallen må finnas påkallade.

Vad särskilt angår medgivande av tillstånd till användande av fast fiskredskap i de fall, varom i 1, 2 och 6 %% fiskelägen förmäles, har, såsom ovan omnämnts, genom Kungl; Maj:ts brev den 29 oktober 1897 och den 27 maj 1898 lämnats allmänna föreskrifter rörande dylikt till- stånd, så vitt angår Blekinge län och viss del av kusten i Malmöhus län. Sådana generella medgivanden, torde, särskilt vid en större utveck- ling av fisket med fast redskap, vara mindre lämpliga. I omförmälda båda brev saknas bestämmelser rörande den närmare ordningen för fiskets bedrivande; och svårt torde även vara att i sådant avseende meddela generella bestämmelser. Förhållandena äro nämligen ofta så växlande, även på kortare kuststräckor, att vad som kan vara lämpligt på ett håll icke passar för ett annat. Genom frånvaron av bestämmelser kunna å andra sidan lätt kollisioner uppstå de fiskande emellan. Behovet av mera detaljerade föreskrifter för fiskets bedrivande har även vid olika tillfällen gjort sig gällande och belyses jämväl av de regler i sådant avseende, som Kungl. Maj:t funnit sig föranlåten utfärda i en del fall, då flera enskilda sökande begärt fiskerättigheter vid samma strandsträckning. Härvid har förekommit, att Kungl. Maj:t till prövning omedelbart upp- tagit strandägares framställning om fiskerätt med fast redskap utanför

Jakt- och fiskesakkunniga. 9

• Sida 66
•  Original

egen strand, ehuru, som nämnts, dylika ärenden enligt fiskelägen skola avgöras av länsstyrelsen. Detta har skett då samtidigt ansökning före— legat om fiskerätt för personer, som vid fiskeplatsen icke ägt strandrätt. Att en dylik reglering för visst område kunnat ske, har emellertid varit beroende av den tillfälligheten, att flera ansökningar avseende samma område samtidigt förelegat till prövning.

För fiskets utövande å de områden, där enligt Kungl. Maj:ts sagda. brev tillstånd till fritt fiske medgivits, gälla bestämmelserna i 1 % i fiskeristadgan den 17 oktober 1900. Här föreskrives, att om fiskei samma vatten skall utövas av flera och de ej kunna fiska alla på en gång, skall fisket förrättas i ordning, efter som de till stället ankommit, där ej annorledes finnes i allmän lag stadgat. Ej må emellertid en i ordningen föregående onödigt uppehålla de efterföljande. Denna be— stämmelse, som må vara tillfyllest, om äske sker med rörlig redskap, som endast kortare tid är utsatt i vattnet, eller å område, där tillräckligt utrymme finnes för alla, som vilja begagna sig av fiskevattnet, fyller icke behovet i förevarande fall.

Det fiske, varom i oftanämnda brev är fråga, avser fiske efter ål. De redskap, som därvid användas, äro antingen de sedan gammalt brukade ålryssjorna eller de jämförelsevis nyligen införda s. k. ålbottengarnen. De sistnämnda äro stora och dyrbara redskap, som kunna uppställas en— dast å vissa platser, där vattnets djup och bottnens beskaffenhet äro lämpliga. Med tillhjälp av i bottnen nedslagna pålar utsättas de vid fiske— tidens början och intagas icke förr än vid dess slut, varvid understundom en del av den vid redskapens uppsättande använda materialen kvarlämnas och markerar fiskeplatsen även för följande fiskeperiod. Så länge blott ålryssjor använts, synas några svårigheter ej hava uppstått. Ryssjorna äro mindre och äro ej så beroende av de särskilda förhållandena i fiske— vattnet. vadan alla de fiskande kunnat skaffa sig plats för bedrivande av fiske. Ä kuststräcka, där ålbottengarn brukas, och antalet platser för dessa är begränsat, har icke kunnat undvikas, att ej blott tävlan uppstått om de bästa platserna utan även fråga uppkommit, huruvida överhuvud plats kunde anskaffas, där det kunde löna sig att utsätta redskapen. Så har förhållandet varit särskilt vid Råå fiskeläge. Med anmälan att vissa fiskare tillskansade sig alltför stor plats på bekostnad av andra, som undanträngdes, hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 juli 1915 fiskare därstädes samt fiskeritillsyningsmannen på platsen, att vissa föreslagna ordnings- föreskrifter för fiskets bedrivande måtte införas. Dessa föreskrifter av— sågo huvudsakligen, att varje fiskelag skulle få använda högst två ålbottengarn samt att mellan de bredvid varandra uppställda garnen

• Sida 67
•  Original

skulle vara ett visst minimiavstånd. Ärendet har varit föremål för upprepade yttranden av fiskarbefolkningen vid kusten av Malmöhus län och av vederbörande myndigheter. Därvid har visat sig, att för- hållandena för fisket gestaltade sig väsentligt olika vid olika delar av kusten, beroende på vattendjupet vid stränderna, bottnens beskaffenhet, förefintligheten av segelleder m. m. A ena sidan har en del av fiskar— befolkningen icke allenast vid nämnda fiskeläge utan även å andra ställen vid omförmälda kust framställt önskemål rörande ordningsföre— skrifter, under det andra ansett dylika föreskrifter onödiga, i vart fall för hela kuststräckan.

Lantbruksstyrelsen har såsom sin mening iärendet uttalat, att föreskrifter för närvarande torde vara erforderliga för trakten vid Råå, men att för den övriga kuststräckan mellan Falsterbo fyr och Kullen stadganden påkallades endast i den mån ålfisket med bottengarn utveck- lades, därvid hänsyn jämväl finge tagas till de på olika ställen rådande skilda förhållandena. Beträffande den ordning, vari dylika föreskrifter borde utfärdas, föreslog styrelsen,. att då med hänsyn till gammal hävd på ifrågavarande del av skånska kusten strandägarna icke hade rätt till det utanför liggande vattenområdet, och sålunda länsstyrelsen icke ägde att utfärda nödiga stadganden, Kungl. Maj:t måtte i överensstämmelse med 13 % fiskeristadgan bemyndiga länsstyrelsen att i den ordning, som avsåges i 9 % samma stadga, meddela dylika. lövrigt ansåg lantbruks- styrelsen, att de i Kungl. Maj:ts brev den 29 oktober 1897 meddelade föreskrifterna angående fri rätt att idka ålfiske å ifrågavarande kust- sträcka fortfarande skulle bestå allenast med vissa jämkningar.

Tydligt torde vara, att med den utveckling fisket med ålbotten— garn tagit och ytterligare kan väntas få närmare bestämmelser för ord- ningen vid fiskets utövande krävas än som givas iKungl. Maj:ts brev den 29 oktober 1897 och den 27 maj 1898. En förteckning över de särskilda fiskeplatserna för ålbottengarn bör uppgöras med angivande av den redskap, som må utsättas på varje plats. Vidare bör fast— ställas regler för den särskilda ordning, som skall iakttagas vid fiskets bedrivande, vilka regler i huvudsak torde kommaatt överensstämma med de föreskrifter, som för närvarande pläga meddelas i de fall, då fiske— rättigheter av förevarande slag på ansökning av enskild fiskare 'med— givas omedelbart av Kungl. Maj:t. Härvid torde, i den mån likartade förhållanden äro rådande vid angränsande fiskeplatser, gemensamma stadgar för flera platser kunna utfärdas. Beträffande slutligen sättet för fiskeplatsernas fördelande mellan flere sökande, synas bestämmelserna visserligen böra göras så enkla som möjligt, men torde ordning kunna

• Sida 68
•  Original

uppnås endast därigenom, att på förhand vinnes kännedom om vilka som önska begagna sig av fisket. För sådant ändamål bör tillstånd sökas av vederbörande fiskare, vilket synes så mycket mer berättigat som den fiskande tillägges en särskild förmån med andras uteslutande. l enlighet med den ordning, som föreslagits beträffande upplåtande av andra kronans fisken, synes dylikt tillstånd böra sökas hos länsstyrelsen, som det skulle tillkomma att pröva framställningar av förevarande slag. Härigenom kan även förekommas, att bolag eller andra sammanslutningar eller enskilda fiskare slå under sig allt för stor del av fiskena till för— fång för ekonomiskt mindre välsituerade fiskare.

De närmare reglerna härutinnan likasom rörande fiskets bedrivande synas böra i likhet med andra bestämmelser rörande fiskets förvaltning utfärdas av lantbruksstyrelsen.

' Såsom ovan framhållits, avse Kungl. Maj:ts brev den 29 oktober 1897 och den 27 maj 1898 endast rättighet att använda fast redskap för fångst av ål. För fiske med dylik redskap efter annan fisk, vilket emellertid synes förekomma endast i ringa utsträckning, gälla vanliga bestämmelser, vadan sålunda tillstånd jämlikt 1 och 2 %% fiskelägen isagda fall måste sökas. I överensstämmelse med de av de sakkunniga föreslagna grunder skulle härutinnan icke ske annan ändring än att även i det fall, varom förmäles i 1 % fiskelägen, fisketillstånd skulle sökas hos länsstyrelsen. De sakkunniga anse sålunda, att bestämmelserna i nämnda båda kungl. brev om fritt fiske böra upphävas och att jämväl i där avsedda fall till- stånd till fiske bör sökas.

Angående avgift för tillstånd till fiske, som omförmäles i 1, 2 och 6 %% fiskelägen, har hittills ingen föreskrift meddelats. Såsom här ovan nämnts, har vid upplåtelser vid kronoholmar inom Norrbottens län ersättning till kronan plågat betingas. Fisket med fast redskap där- städes är ofta ganska lönande, och enbart fisket efter lax kan under gynnsamma omständigheter inbringa ända till flera tusen kronor årligen. Inom andra delar av landet lärer däremot gottgörelse för fisketillstånd av ifrågavarande slag icke hava utgått.

Det inbringande ålfiske, som bedrives i kronans vatten vid skånska och blekingska kusterna, har sålunda icke varit belagt med avgift.. Förhållandena med avseende å detta fiske synas emellertid numera böra ses ur andra synpunkter än som gjorde sig gällande i äldre tid. Gott om plats lärer då hava funnits för alla, som önskade fiska. De redskap, som användes, voro av mera enkel beskaffenhet, bestående av ålryssjor (ålhommor), vilka ej togo synnerlig plats eller medgåvo massfångster. Nu har fisket utbildats, man kan säga till en industri, som bedrives av

• Sida 69
•  Original

såväl enskilda fiskare som bolag och sammanslutningar mellan enskilda fiskare. Redskapen utgöras av de vidlyftiga ålbOLtengarnen, vari kunna tagas fångster som representera betydande värden.

Med hänsyn härtill och då samma bestämmelser synas böra gälla i olika delar av landet för liknande fiskeupplåtelser hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att ersättning till statsverket skall utgå för tillstånd till fiske med fast redskap uti de i 1, 2 och 6 %% fiskelägen omförmälda fall.

I detta sammanhang Vilja de sakkunniga erinra att, såsom tydligt framgår av motiven till 1896 års lag, vanliga nät ej äro att räkna till fast fiskredskap ilagens mening. I analogi härmed böra givetvis ej'heller hummertinor och krabbtinor betraktas som fasta redskap.

På sätt förut påpekats har redan nu förekommit, att vattenfalls- styrelsen utnyttjat fisket i visst vatten genom försäljning av särskilda fiskekort, vilka berättigat innehavaren att där under angiven kortare tid bedriva fiske genom mete. Liknande fiskeupplätelser äro icke okända i enskilda tillhöriga fiskevatten här i landet, och i utlandet hava de vunnit stor utbredning. I vårt land är det först under senare år man börjat inse detta fiskes betydelse. Denna ligger givetvis ej däri, att de fiskemetoder, som komma till användning, äro särskilt lämpade för fiskevattnens rationella beskattande. Fisket utövas huvud— sakligen såsom sport för nöjes skull och spelar i nyssberörda avseende ingen roll. Väl ordnat, kan emellertid upplåtelse av dylikt sportjske för fiskevattensägaren medföra avsevärda inkomster. Då den fiskande dessutom ofta fäster mindre betydelse vid det ekonomiska utbyte, som av fisket kan påräknas, kunna en hel del vatten tillgodogöras, varifräni annat fall föga avkomst skulle stå att vinna. Sportfiskena kunna emel- lertid bliva av ekonomisk betydelse icke allenast för fiskeägaren. Jäm— väl den ort, där sådana äro belägna, kan genom dem beredas icke ringa fördel. Dä fråga är om fisken av mera betydande värde, så att personer i större antal eller för längre tid slå sig ned vid dem, uppkommer genom de fiskande en icke obetydlig ekonomisk omsättning i trakten, som kan bereda befolkningen inkomst.

För att belysa dessa förhållanden må några siffror anföras från Norge, där sportfisket vunnit vidsträckt utbredning. Före kriget (är 1911) uppgingo avgifterna därstädes för sådant fiske till ungefär 330,000 kronor. Tagas de indirekta fördelarna för befolkningen med i räkningen, ansågs sportfisket tillföra landet omkring 1,870,000 kronor om året. Visserligen äro förhållandena i Norge i långt högre grad gynnsamma för utveck—

Sportfisken.

• Sida 70
•  Original

70 lingen av sportfisket än hos oss. Fisket är där huvudsakligen baserat på laxfiske. Här i landet finnas ej laxfisken i större antal, som lämpa sig för ändamålet, utan torde sportfisket här huvudsakligen komma att avse laxöring, röding och harr. Vidare äro fiskena i Norgeiallmänhet mycket lättare tillgängliga än hos oss. I vårt land ligga de för sport— fiske lämpligaste vattnen i regel långt avsides och i obebyggda orter, dit inga eller endast dåliga kommunikationer leda. Man kan fördenskull ej räkna med samma fördel av sportfisket här som i Norge. Men an- tagligt är, att med hänsyn till fiskenas talrikhet rätt stora intäkter, såväl direkta som indirekta, skulle kunna vinnas.

Såsom av chefen för jordbruksdepartementet erinrats i hans yttrande i samband med de sakkunnigas tillkallande, hava jämväl domänstyrelsen m. fl. myndigheter i utlåtanden, som avgivits i anledning av" riksdagens skrivelse den 20 maj 1902 rörande en bättre fiskevård för Ostersjö— och sötvattensfisket, fäst uppmärksamheten på den ekonomiska betydelse upp- låtelse av Sportfiske kunde fåi de norrländska länen. De sakkunniga äro även förvissade om att i många kronan tillhöriga vatten, särskilt iövre Norrland, av vilka en stor del ej kunna väntas bliva föremål för upplåtelse för ekonomiskt tillgodogörande i annan form, sportfisken skulle kunna upplåtas. För sportfiske lämpliga vattendrag finnas emellertid icke allenast i Norrland. Aven i andra delar av landet torde icke saknas för ändamålet lämpliga vattendrag. Till en början torde det väl företrädesvis bliva vid turistlederna som sådana upplåtelser komma i fråga.

På grund härav och då man icke torde få bortse från sport- fiskenas betydelse såsom eggelse till ett härdande friluftsliv, anse de sakkunniga, att jämväl förevarande upplåtelseform bör införas för ut- nyttjandet av kronans fiskevatten. Lantbruksstyrelsen bör hava att be— stämma rörande de fisken, som skola stå till förfogande för sportfiske och de som böra upplåtas för annat fiske, därvid styrelsen givetvis skall äga att, allt efter vunnen utredning och inträdde ändrade förhållanden, successivt verkställa ny reglering rörande sättet för fiskevattnens disposition.

Beträffande formen för upplåtelse av sportfisken kan man särskilja två olika typer. Till den ena av dem höra upplåtelseri sådana fall, då en person önskar att mera tillfälligtvis slå sig ned vid ett fiske- vatten och driva sportfiske eller då, såsom särskilt inom lappmarkernas fjälltrakter ofta kan bliva fallet, någon önskar att under turistfärd eller annan tillfällig resa äga möjlighet att såväl för nöjes skull som för att kunna under färden utfylla matförrådet bedriva fiske i vattendrag som passeras. Den andra typen föreligger i sådana fall, då sportfiske

• Sida 71
•  Original

upplåtes för ett mera bestående utnyttjande. Vanligt bland sport— fiskare är att de arrendera ett fiskevatten, dit de kunna årligen begiva sig och stanna längre eller kortare tider. Ofta vidtaga de särskilda åt- gärder för att på bästa sätt begagna sig av fisket. Sålunda uppföras byggnader för bostad samt för båtar och redskap eller göras anordningar för fiskets förkovran. Sportfisken av senare slag förutsätta såsom natur- ligt är upplåtelse för längre tid. Givetvis vore det i vissa fall till fördel för arrendatorn, om han medgåves uteslutande rätt till fiskevattnet. Vid båda slagen av sportfiske bör endast Hske med krok få bedrivas, därvid den ytterligare inskränkning bör göras, att blott metning och s. k. slantning samt fiske med drag och svirvel böra vara tillåtna, under det andra krokfisken, såsom med s. k. utter, synas böra vara för- bjudna.

Nämnda båda slag av sportfiske föranleda olika upplåtelseformer. Upplåtelser av sportfisken för längre tid bliva i det närmaste att jämn— ställa med vanliga upplåtelser av fiskevatten, och enda olikheten dem emellan ligger däri att rätten att utnyttja sportfiskena kommer att vara begränsad till vissa redskap. Med hänsyn härtill synas samma former kunna komma till användning i båda fallen.

Vad däremot angår de mera tillfälliga sportfiskena, vilka äro de som i detta sammanhang särskilt avses och som i de upprättade för- fattningsbestämmelserna äro de enda som behandlats såsom sportfisken, torde vara nödvändigt att, om de skola väcka allmänhetens intresse och i större utsträckning anlitas, formerna för deras upplåtande bliva så enkla .som möjligt. En lämplig ordning i sådant hänseende synes vara in— förande av ett system med fiskekort, varigenom den, som löst dylikt kort, blir berättigad att idka sportfiske i viss utsträckning. Tiden för 'kortens giltighet synes böra kunna sättas till högst ett år. Korten böra kunna meddelas antingen för ett eller flera angivna vattendrag eller ock mera generellt, innefattande rätt till fiske i samtliga inom visst område, såsom socken eller länsdel, belägna kronovatten, vilka icke blivit på särskilt sätt disponerade. För att vara lätt tillgängliga böra fiskekorten kunna utfärdas icke allenast av länsstyrelserna utan även genom ombud, som dessa hava att utse i trakter, där sportfisken förefinnas. Till sådana ombud, vilkas distrikt synas kunna bestå av en eller flera socknar allt efter socknarnas storlek och tillgången på fisken, torde lämpa sig lands— fiskaler, skollärare m. fl. personer, som äro väl inne i ortsförhållandena. F isketillstånd, avseende större områden än ombuds distrikt, synes för vinnande av större kontroll böra medgivas endast av länsstyrelsen. En viss prövningsrätt vid fiskekortens utlämnande torde böra tillerkännas

• Sida 72
•  Original

utfärdarna. Sålunda bör fiskekort kunna vägras person, som blivit _straffad för överträdelse av fiskeriförfattningarna, såvida detta icke in- träffat för längre tid tillbaka. Fråga om vägran att utlämna fiskekort bör emellertid av ombud överlämnas till länsstyrelsens prövning. För undvikande av att för många upplåtelser göras i samma fiskevatten böra länsstyrelsen och ombuden hava att snarast meddela varandra nödig underrättelse rörande beviljade fiskekort och de vattendrag, som i dem avses. För att uppmuntra till ansökningar om upplåtelser av förevarande slag böra avgifterna för fiskekorten icke sättas alltför höga.

Den, som gör sig förfallen till olaga fiske, bör gå förlustig sitt fiskekort.

En viktig förutsättning för att allmänheten skall begagna sig av de förmåner kronans fisken erbjuda och sålunda upplåtelser i större antal komma till stånd är att upplysningar meddelas allmänheten rörande fiskena och de villkor, varunder de upplåtas. Ej minst gäller detta rörande sportfiskena.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande förvalt— ningen av kronans fisken och dessas tillgodogörande hava dels samman— förts uti en förordning angående grunder för förvaltningen och tillgodo— görandet av vissa kronan tillhöriga ytskeratten samt en kungörelse ont rad mid utfärdande av Jtskekort ör att iakttaga, dels ock föranlett vissa änd— ringar och tillägg till 1, 2, 7 och 18 5555 fiskelagen samt 24 och 30 55 fiskeristadgan. Andringarna i sistnämnda tre författningsrum omhandla fall, då fiskekort må beslagtagas eller skall vara förbrutet på grund av förseelser mot fiskeförfattningarna.

Tillika synes böra göras den jämkning i nuvarande 21 ,? fiskelagen (22 % i de sakkunnigas förslag) att, såsom redan gäller beträffande kronans överloppsmarker, länsstyrelse i stället för domänstyrelsen erhåller befogenhet att meddela tillstånd för innehavare av allmänt kronofiske å kronopark att mot avgift uppsätta bod i och för fiskets tillgodogörande. Det intrång, som genom dylik upplåtelse göres å kronoparken, torde icke vara av beskaffenhet att höra föranleda att upplåtelse av fisket och av plats för bod bör ske av skilda myndigheter. lnnan upplåtelse sker, bör givetvis skogsstaten därom erhålla kännedom för beredande av till— fälle åt densamma. att frakamma med de erinringar, som från dess sida må vara att framställa.

Härförutom bör i samband med eventuellt genomförande av de sakkunnigas förslag jämkning ske i kungörelsen den 4 juni 1.908 angå- ende fördndrade grunder för förvaltningen av kronans jordlmtksdonutner ävensom tillägg göras till instruktionen för lantbruksstyrelsen.

• Sida 73
•  Original

De allmänna kronofiskena äro för närvarande föremål allenast för ett obetydligt utnyttjande och lämna föga inkomst. Såsom ovan fram— hållits torde en av anledningarna härtill vara, att jämlikt 7 % fiskelägen upplåtelse av dylika fisken får ske allenast till personer, som äro boende inom den socken eller det härad, där fisket är beläget. Givet är att en dylik begränsning måste verka hämmande på frekvensen av upp— låtelserna, enär konkurrens om dem i hög grad uteslutes; och framträder bestämmelsens olämplighet särskilt i sådana fall, då inom socknen eller häradet finnas flera fiskevatten än befolkningen behöver eller befolkningen av en eller annan anledning icke begagnar sig av därvarande krono- vatten. Bestämmelsens kvarstående skulle i övrigt omöjliggöra införandet av upplåtelse av s. k. sportfisken.

Förevarande bestämmelse har sin grund i den historiska utvecklingen och återfinnes i såväl 1766 års som 1852 års fiskeristadgar. Det torde hava varit en tid, då den varit av icke oväsentlig betydelse. Innan jord— bruket och skogshushållningen vunnit större utveckling och betydelse in— om en bygd, hava fiske och jakt spelat en stor roll; och har det då varit av vikt att bygdens jordbruksbefolkning tillförsäkrades i trakten varande förmåner av dylikt slag Allt efter som jordbruket och skogsdriften gått framåt och lämnat bärgning åt brukaren, har han kunnat alltmer upphöra att ägna sig åt nämnda tidsödande och ofta mindre givande sysselsättningar.

Detta bestyrkes av utvecklingen inom övre Norrland sådan den ännu i våra dagar ter sig. Inom kustlandet, där åkerbruket kommit längst, torde fisket och jakten såsom binäringar till jordbruket kunna sägas hava förlorat sin betydelse. I de emellan kustlandet och fjällregionon belägna stora skogstrakterna har Väl den fortskridande odlingen vänt uppmärk- samheten från de biinkomster, fisket och jakten kunna skänka densamma. Härtill har även i hög grad bidragit de goda tillfällen till mera stadig- varande extra förtjänster, som skogsarbetet medgiver. Dock äro särskilt inom vissa trakter fisket och jakten fortfarande att räkna med såsom ett beaktansvärt tillskott i inkomsterna. Ser man på förhållandenai fjällbygden, eller i stort sett området ovan odlingsgränsen, har jord- bruket, som där ofta har att kämpa med stora svårigheter, icke nått större utveckling, varjämte skogsdrif'ten med hänsyn till den ringa till- gången på värdefullare skog ej kan bliva av större betydelse. Fiske och jakt visa sig där utgöra en hjälp för jordbrukaren, som, om den sak— nades, skulle komma att medföra avsevärda olägenheter. Att vinna stöd för dessa påståenden i en statistik rörande upplåtelser av kronofisken inom ifrågavarande olika trakter låter sig på grund av förhållandena icke göra. Inom kustlandet finns icke något större antal kronohsken, och vad be- Jakt— och ]iskesakkmmiga. 10

Borltagande av bostads- bandet vid fiskeupplåtel-

ser enligt 7 & fiskelagen.

• Sida 74
•  Original

Särskilda för- måner för jordbrukare

ovan ocllings:

gränsen.

träffar fjällområdena har dels på grund av gällande lagstiftning och dels såsom en följd av den uppfattning, som allt intill senare tid bland befolk- ningen varit rådande därutinnan att densamma skulle äga fri fiskerätti kronans vatten, icke förekommit några upplåtelser förr än på de allra sista åren. Nämnda uppfattning har vunnit stark utbredning äveni skogslandet mellan kustområdet och fjällen. Ehuru den under senare tid synes något hava rubbats genom myndigheternas skärpta tillsyn, torde den dock i viss mån förklara, att antalet upplåtelser av allmänna kronofisken i skogslandet förekommit i jämförelsevis obetydlig omfatt- ning. Delvis torde dock detta kunna tillskrivas jämväl det mindre behov av fiskeupplåtelser, som därstädes lärer förefinnas.

l överensstämmelse med vad ovan anförts och den kännedom, de sakkunniga i övrigt förvärvat rörande nu förevarande förhållanden, anse de sig kunna utgå från, att deni 7 % fiskelagen intagna bestämmelsen, att däri omförmäld fiskerätt endast kan tillerkännas >)inom häradet eller socknen» boende, saknar större betydelse. Vad särskilt angår trakterna ovan odlingsgränsen, skola upplåtelser av fiskerätt därstädes verkställas i enlighet med 31 % renbeteslagen, därvid redan nu någon uteslutande rätt eller företrädesrätt icke tillkommer härads— eller sockenbor.

inga mera nämnvärda olägenheter synas vara förenade med ett borttagande av förevarande i 7 % fiskelägen intagna inskränkning i upp- låtelserätten. Däremot utgör dess kvarstående ett avsevärt hinder för ett rationellt tillgodogörande av de allmänna kronofiskena. Härutinnan må särskilt erinras om den betydelse upphävandet av ifrågavarande in- skränkning torde få för övre Norrland, i det att yrkesfiskare vid kusten, som under vinterhalvåret ej finna tillräcklig sysselsättning genom fiske i saltsjön, då utan tvivel skola begagna sig av möjligheten att förvärva fiskerätt i kronans vatten inåt landet. De sakkunniga hava fördenskull föreslagit, att bestämmelsen utgår och att rätten att erhålla fiskeupp— låtelser göres fri för envar. De sakkunniga vilja emellertid redani detta sammanhang framhålla, att de föreslagit vissa tilläggsbestämmelser till 31 % renbeteslagen, varigenom fjällbefolkningens hskebehov skulle bättre tillgodoses än gällande föreskrifter medgiva.

De sakkunniga hava, enligt vad ovan framhållits, föreslagit, att rörande de till lapparnas förmån disponerade fiskena ovan odlingsgränsen iNorr- bottens och Västerbottens län samt å renbetesfjällen i Jämtlands län skulle gälla samma bestämmelser beträffande förvaltningen som för andra kronan tillhöriga fisken. I övrigt skulle med avseende å först— nämnda fisken tillämpas föreskrifterna i 31 % renbeteslagen. Med hän-

• Sida 75
•  Original

syn till den jordbrukande befolkningens ställning inom lappmarkernas fjälltrakter, eller närmare bestämt områdena ovan odlingsgränsen 1 Norr— bottens och Västerbottens län, hava emellertid särskilda föreskrifter ansetts behövliga för att trygga och i någon mån utvidga denna be- folknings av fisket beroende utkomstmöjligheter. En sådan ordning kan emellertid icke genomföras utan en viss inskränkning i den lapparna därstädes tillförsäkrade rätt med avseende å de odisponerade krono- fiskena.

Till belysande av denna fråga må något erinras om de förutsättningar, varunder bosättningen i lappmarkerna tillkommit. När ett ny bygge upp— togs därstädes, skulle detta enligt nybyggesförfattningarna ske å plats, som i anseende till jordmånen var duglig till odling. För ett nybygges upptagande var emellertid tillgången på naturliga slåtterängar samt fiske och jämväl jakt av väsentlig betydelse. lsynnerhet rrnder första tiden, innan någon odling å stället hunnit ske, grundades nybyggarens utkomst till största delen å de naturliga tillgångar av förevarande slag, som funnos i trakten. Vad nu särskilt angår fisket, framgår dess be- tydelse bland annat därav, att i de utslag, som Konringens befallnings— havande hade att meddela rörande rätt till ny bygges anlaggande. under— stundom särskilt omnämnes, att för nybygget tillräckligt fiske funnes i trakten eller i vissa angivna vatten, till vilka nybyggaren hänvisades. Men vare sig sådant omnämnande förekom eller ej, utgick man från att denne skulleÖ äga tillgång till fiske liksom till jakt. Lapplandsnybyggar— nas fiske— och jaktutövning korn emellertid att innebära konkurrens med lapparnas sedan urgamla tider nyttjade jakt och fiske. Till reglerande härav meddelas i lappmarksförfattningarna en del bestämmelser, avsedda att begränsa nybyggarnas rätt i förevarande hänseende. I reglementet den 24 november 1749 ))för dem, som antingen redan bo och: bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja», stadgas sålunda beträffande fisket, att »så mycket möjligt är bör en var nybyggare bibehallas vid fiske till sitt behov». Ovan (sid. 50) har omnämnts, att enligt lappfogdeinstruktionen den 5 augusti 1760 lapparna skulle bibehållas vid »rendjursbete, fisk- och djurfång» å de lappland, vilka icke bleve anslagna till nybyggare, samt att enligt 1749 års lappmarksreglemente fogden skulle söka att bilägga de tvister, som uppkomme mellan nybyggare och lappallmogen bland annat rörande fisket, och tillhålla en var att förbliva vid sitt rätta näringsfång.

Dessa bestämmelser synas emellertid snart hava råkat i glömska, om de ens någonsin efterlevts. Härtill torde 1 viss mån hava bidragit otydlig— heten r gällande lagstadganden.1såväl 1766 och 1852 års fiskeristadgar

• Sida 76
•  Original

som i 7 gi lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 förekommer ovan omför- mälda stadgande, att ström— och insjöfisken vid kronans allmänningar — under vilket uttryck inbegreps jämväl kronans oavvittrade skogsområden i lappmarkerna—ägde alla, som bodde inom häradet eller socknen, att med tillstånd av Konungens befallningshavande nyttja mot avgift, som för begagnande av sådant allmänt kron'liske funnes skälig. Hemman, som vore anlagda på dylik mark, skulle dock, intill dess delning få'rsiggåtf, njuta fritt fiske. Sistnämnda uttryck torde hava tillämpats så, att, innan avvittringen genomförts, befolkningen ansetts äga. rätt att avgiftsfritt fiska var den ville inom socknen. Vid en jämförelse med åberopade föreskrif— terna i 1749 års lappmarksreglemente och 1760 års lappfogdeinstruktion samt det sammanhang, vari nämnda regel förekommer i fiskeristadgarna och fiskelägen, synes bestämmelsen emellertid endast innebära, att nybyggarna skulle äga att utan att behöva begära Konungens befallningshavandes sär— skilda medgivande och utan särskild betalning begagna de fisken, var- till de på grund av lappmarksreglementet kunde vara berättigade. Rik— tigheten av denna tolkning bestyrkes av ordalagen i 1766 års fiskeri— stadga, som till anförda bestämmelse rörande härads- och sockenbornas fiskerätt i de allmänna kronofiskena fogar följande erinran: »den sig vid sådana fiskelägenheter nedsätta vill att fiske jämte uppodling idka, anmäle sig hos Konungens befallningshavande och erhålle byggningsplats som lägenheten medgiver, varefter dess årliga avgift lämpas, sedan frihets- åren till ända lupit». Härav framgår, att man 1766 hade i minnet ny— byggarnas särskilda fiskerätt, samt att Konungens befallningshavandes medgivande till nybyggesanläggning i sig innebar tillstånd till visst fiske, för vilket avgift skulle utgå därigenom att fiskeförmåner inräkna— des i skatten för hemmanet. I tillämpningen har även visat sig att man haft viss uppfattning om att fisket i fjällsjöarna uppe i de om- råden, som särskilt räknades såsom lapparnas renbetesland, tillkomme lapparna att ensamma utnyttja, varjämte man icke ansett sig få ut— sträcka fisket till annan socken.

Härmed må jämföras den utredning rörande lapparnas rättigheter med avseende å fiske, som lämnats här ovan (sid. 49 o. följ.) Av denna framgår, att enligt dei 1898 års renbeteslag givna, nu gällande besläm- melser lapparna tillförsäkrats vidsträckta rättigheter att själva idka fiske inom de områden, där de äga bedriva sin renskötsel, samt att fisket i kronans vatten ovan odlingsgränsen skall, i den mån lapparna ej be- höva för egen del använda detsamma, genom utarrendering tillgodogöras för deras räkning.

Ovannämnda bestämmelse i 7 % fiskelägen må emellertid vara före—

• Sida 77
•  Original

mål för den ena eller andra tolkningen. Sedan avvittringen numera blivit slutförd, har bestämmelsen, i den del den avser fiskerätt i oav— vittrad trakt, allenast historisk betydelse.

Huvudregeln rörande den fiskerätt, som i avvittrade trakter till- kommer hemnransinnehavare, återfinnes i 5 % fiskelägen, där det stadgas, att i insjöar och rinnande' vatten strandägaren må, utan intrång av annan, nyttja fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör eller eljest till dess ägor höra. Denna regel gäller även lappmarkernas fjällbor. Emellertid är, såsom ovan berörts, förhållandena i verkligheten helt annorlunda. De i de vidsträckta lappmarkerna kringspridda ny- byggarna, vilkas åtgöranden endast i ringa grad kunnat bliva föremål för de övervakande myndigheternas kontroll, hava allmänt haft den upp— fattningen, att de ägde utan tillstånd begagna sig av de tillgångar" av fiske och även jakt, som naturen erbjöde. Till denna uppfattning torde hava bidragit, förutom frånvaron av kontroll, dels tanken att det icke kunde innebära större orätt att av förefintligt överflöd tillvarataga vad annars icke skulle kommit till någon nytta, dels ock de i ämnet gällande författningsföreskrifternas otydlighet. Tecken finnas dock, som tyda på att befolkningen börjat få uppmärksamheten riktad på begränsningen i dess rättigheter.

En annan ej oviktig anledning till befolkningens benägenhet att begagna sig av kronans fisken torde vara det behov, som i många fall förefinnes att för utkomsten tillgodogöra sig även sådana fisken. I annat sammanhang (sid. 73, 74) har erinrats, att nybyggarnas behov av fiskevatten i icke ringa grad är beroende av jordbrukets utveckling samt atti fjäll- trakterna. jordbruket i allmänhet står på en jämförelsevis låg ståndpunkt. Sistnämnda förhållande sammanhänger därmed, att jordbruket ännu i stor utsträckning är baserat på bruket av ströängar, så att den största delen av det foder, som behöves för kreaturens utfodrande under den tid de icke kunna gå ute på bete, insamlas av den naturliga gräsväxten å de runt 0111 kringspridda rnyrängarna. Inom vissa trakter, särskilt i Norrbottens län, är dessutom jordmånen av dålig beskaffenhet och försvårar uppkomsten av bärkraftiga gårdar. Under senare tid har emellertid mångenstädes för— sports stort intresse för införande av mera rationella jordbruksmetoder. Särskilt inom Västerbottens läns fjälltrakter torde med hänsyn till där rådande gynnsammare förhållanden och de av staten i samband med avvittringen vidtagna åtgärder för ströängssystemets avveckling kunna väntas en stark uppgång av jordbruket med utveckling av odlingarna invid gårdarna. Sådana förhållandena ännu äro och delvis under lång tid torde förbliva, kommer emellertid befolkningen även här att i stor

• Sida 78
•  Original

utsträckning söka stöd för sin utkomst av den avkastning naturen, utan förberedande arbete från nybyggarnas sida, skänker; och icke minst lisket kommer att fortfarande ingå såsom ett viktigt led i hushållningen. Till belysande härav hänvisas till de vid detta betänkande såsom bilaga B (sid. 112) fogade två tabeller, grundade på uppgifter, vilka av de sak- kunniga under år 1916 inhämtats genom direkt till de ovan odlings— gränsen i Norrbottens och Västerbottens län bosatta hemmansinneha- varna ställda förfrågningar och landsfiskalernas uttalanden rörande de avgivna svaren. Dessa tabeller lämna en överblick över antalet hushåll, som bedriva fiske, den fiskmängd, som brukar erhållas, och huru stor del därav som förbrukas av befolkningen själv ävensom det antal vatten, vari varje hushåll fiskar.

Såsom av dessa tabeller framgår, kan medeltalet av den fiskmängd, som konsumeras i ett hushåll inom fjälltrakterna i vartdera av Norr- bottens och Västerbottens län, beräknas till respektive 208.56 kilogram och 73.40 kilogram. Detta torde avsevärt överstiga medelförbrukningen av fisk inom landet, särskilt om hänsyn tages därtill att de till grund för tabellerna liggande uppgifterna endast äro approximativa och att de verkliga siffrorna för förbrukningen torde vara att söka ej obetydligt över de i tabellerna upptagna.

Vid avvittringen torde vid utläggningen av skiftena för de sär- skilda hemmanen och hemmanslotterna föga hava tagits i beräkning, att skiftena förlades så. att största fiskemöjligheter därigenom tillför— säkrades innehavarna. Med hänsyn till talrikheten av vattendragen samt att boplatserna med däromkring varande uppodling i de allra flesta fall äro belägna vid sjöar och älvar, torde dock vid avvittringen nästan undan- tagslöst åtminstone något fiskevatten kommit att höra till varje då ut- lagd hemmanslott Men denna förmån kan naturligen hava utfallit ganska olika, så att vissa hemman törhända fått mer än de behöva, andra däremot mindre omfattande eller fiskefattiga vatten. Härtill kom— mer, att genom uppdelning av hemmanen mellan flera brukare de fiske- berättigades antal undan för undan ökas, varigenom utnyttjandet av hemmanens egna fiskevatten alltmer stegras. .Anmärkas må vidare, att i de av länsstyrelsen i Västerbottens län rörande avvittringen i länets fjälltrakter meddelade utslagen vattenrätten i de större vattensystemen förbehållits kronan, varav följer, att de hemman, som gränsa intill dessa vatten, komma att där sakna vattenrätt och jämväl fiskerätt. Kungl. Maj:t i regeringsrätten har emellertid efter av särskilda avvitt— ' ringsdelägare anförda besvär upphävt länsstyrelsens utslag och bibe- hållit de klagande jordägarna vid vattenrätten. I den mån besvär mot

• Sida 79
•  Original

de övriga utslagen ej anförts och vattenrätten sålunda frångår fastig- hetsinnehavarna, torde även härigenom kunna föranledas, att fastighets fiskerätt blir otillräcklig för att tillgodose innehavarens behov. Emel- lertid föreligger fråga rörande en allmän reglering av fastighetsinne— havarnas rätt till vattnet uti förevarande vattendrag, i samband varmed. även spörsmålet om deras fiskerätt skulle vinna sin lösning.

Av protokollen över de nyligen avhållna avvittringsförrättningarna i fjälltrakterna i Västerbottens län och den nyligen avslutade efterav— vittringen inom Arjeplogs socken i Norrbottens län liksom av särskilda till Kungl. Maj:t ingivna framställningar framgår, att befolkningen varit synnerligen angelägen att dess intressen med avseende å fisket tillgodo- ses. Sålunda hemställde avvittringsdelägarna i Vilhemina avvittrings- lag, att de måtte bibehållas vid sin av ålder innehavda fiskerätt i de vattendrag, som föreslagits skola bibehållas åt kronan; och vitsordade förrättningsmännen delägarnas behov av fiske samt uttalade sig för att fiskerätt måtte tillkomma delägarna jämväl å områden, som vid avvitt— ringen komme att redovisas såsom kronopark eller i övrigt tilläggas kronan. Avvittringsdelägarna i Sorsele avvittringslag utgingo från, att de skulle bibehållas vid sin gamla ))rätt» till fiske i de för kronans räk- ning avsatta vattendragen. I sammanhang med avvittringen i Stensele— Tärna avvittringslag framhöllo jordägarna önskvärdheten av att fiske finge avgiftsfritt bedrivas i kronans fiskevatten; och har detta önskemål, vars berättigande vitsordats av förrättningsmännen, vidare utvecklats uti en till Kungh Maj:t ingiven skrivelse den 24 april 1918 från jordbrukare inom Tärna socken. Vidare hava vid efteravvittringen i Arjeplogs socken socknemännen framhållit angelägenheten av att bliva bibehållna vid »den rätt till fiske i kronans vatten, som de sedan urminnes tider åtnjutit.» Vid överbringande av denna framställning till chefen för jordbruks— departementet har länsstyrelsen i Norrbottens län såsom sin mening framhållit, att det föreligger ett oavvisligt behov för befolkningeni förevarande trakter att i kronans vatten äga tillgång till en fiskerätt av Vidsträcktare innebörd än den, som nu gällande författningar medgiva.

Erinras må i detta sammanhang, att Kungl. Maj:t genom beslut den 22 juni 1917 beträffande Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittrings— lag förordnat, at-t iKonungens befallningshavandes utslag rörande avvitt- ringen därstädes skulle för hemmansägare eller åbo, som, på grund därav att vid avvittringen vattendrag blivit undantaget för kronans räkning, skulle" mista den fiskerätt, honom eljest tillkommit, införas tillstånd att utan avgift tillsvidare begagna sig av den fiskerätt i samma vatten—

• Sida 80
•  Original

drag, vilken före avvittringen tillkommit innehavaren av den av honom brukade fastigheten.

Även enligt de sakkunnigas uppfattning torde med hänsyn till jordbrukets ställning och fiskets betydelse såsom binäring till detta vara nödvändigt att den i fjälltrakterna, eller närmare bestämt trakterna ovan odlingsgränsen. bosatta befolkningens fiskebehov säkerställes genom vidgad möjlighet att erhålla tillgång till hske i kronans vatten. Till— gången på fiskevatten torde även medgiva, att en viss frikostighet visas, utan att lapparnas intressen i större mån trädas för nära. Säkerligen torde vid en lämpligen avvägd rätt i sådant hänseende för traktens fastighetsinnehavare lapparnes egna fiskebehov kunna väl fyllas och ändock fiskevatten finnas kvar, vilka kunna bliva föremål för upplåtelser även till andra än nämnda fastighetsinnehavare.

Emellertid kräves, att en bestämd ordning införes, så att icke varje fastighetsinnehavare tillåtes att fiska varhälst och i huru många vatten, han själv finner lämpligt. Härigenom skulle säkerligen statens övriga intressen i förevarande vatten gå förlorade, varjämte oordningar lätt kunde uppkomma de enskilda emellan vid fiskets utövande. Med den erfarenhet, som vunnits rörande befolkningens uppfattning om dess rät— tigheters omfång, torde även vara att förutse, att, om en dylik allmän rätt medgåves, medvetandet om rättens begränsning så småningom skulle försvinna. Fiskerättighets åtnjutande synes fördenskull böra göras be- roende av särskilt tillstånd. Tillfälle att förvärva fiskerätt av förevarande slag bör tillkomma varje brukare av jordbruksfastighet. Ingen bör dock erhålla större rättigheter än som äro av omständigheterna påkallade. Det avgörande härvid synes böra vara detsamma, som enligt lappmarks— reglemcntet skulle vara bestämmande, då hemmanen först upptogos såsom nybyggen, nämligen husbehovet. Fastighetsinnehavarens huvud- sakligaste arbete bör nedläggas på jordbrukets skötsel och utveckling, och fisket bör endast vara ett direkt stöd för hushållet. Vill han där— utöver i andra vatten än dem, varöver han äger själv disponera, bedriva fiske för avsalu, synes han få finna sig uti att därvidlag komma i samma ställning som yrkesfiskare. Har han sålunda tillräckligt med fiskevatten vid fastigheten för att tillgodose skäligt husbehov, torde fiskerätt i kro- nans vatten icke i nu förevarande ordning "böra tillerkännas honom. "Saknar han däremot detta, bör han, om han så önskar, kunna erhålla fiskerätt i den utsträckning, att hans husbehov fylles.

Vid bedömande av frågan härom synes man emellertid icke kunna :bortse från de fall, då hemman, törhända med tanke på de biinkomster

• Sida 81
•  Original

som kunde stå att vinna genom jakt och fiske, uppdelats i så små lotter, att innehavarna icke kunna därå bliva besutna. Till förhindrande i sin man av uppkomsten av dylika jordbruk, vilka i dessa karga trakter för sina innehavare oftast medföra fattigdom och nöd, varpå talrika exempel kunna framvisas, synes länsstyrelsen från början böra göra vederbörande underkurmiga om att intet stöd av fiskeupplåtclsc kan påräknas för nvupptagna jordbruk, som icke kunna utvecklas att giva sina innehavare bärgning. Snarare böra sådana jordbrukare hänvisas att snarast söka sitt uppehälle under mera betryggande förhållanden.

Då före 'arande fiskerättighets ändamål är att stödja jordbruket, bör den sammanhänga med innehavet av den fastighet, till vars för— mån den gives, så att jordinnehavaren går fiskerätten förlustig, då han upphör att innehava fastigheten. Rättigheten bör emellertid tilldelas f'zistighetsinneliavaren personligen och icke så bindas vid fastigheten, att vid int-ädda förändringar med avseende å storleken av fastighetsinne- ha'arens hushåll eller behov i övrigt av fiskerättigheten en reglering därav förhindras. Såväl med hänsyn härtill som de rubbningar, vilka under årens lopp kunna uppkomma i fiskebestånden i de sjöar, som upp— låtits till brukande, böra upplåtelserna ske på viss bestämd tid. För att befria fastighetsinnehavaren från allt för ofta återkommande bes 'är med rättighetens förnyande samt dessutom skänka densamma nödig stadga bör emellertid upplåtelsetiden icke sättas alltför kort. För fiskerättighet bör erläggas viss avgift. Enär denna mindre bör avse att motsvara värdet av den upplåtna förmånen än vara en erinran om begränsningen av den för- värv-ade rättigheten, torde den i denna sin egenskap av recognitionsav- gift böra vara mycket låg. 1 överensstämmelse med vad nu gäller bör avgiften tillfalla lappväsendet att användas till förmån för lapparna. Upp— låtelse av husbehovsfiskc bör ske med lapparna bibehållen rätt att själva fiska i det upplåtna fiskevattnet. Likaså bör dylik upplåtelse icke ut— göra hinder för medgivande av sportfiske i samma vatten, enär sådant fiske där lärer kunna ske utan nämnvärt intrång för den till fiske i vattnet berättigade fastighetsbrukaren. Tydligt är för övrigt att ut- delande av dylika fiskerättigheter måste bliva beroende därav, att lap— parnas behov av fiske icke trädes för nära, samt av tillgången på fiskevatten i trakten.

Enligt bestämmelserna i 31 % renbeteslagen skall, innan upplåtelse av fiske må ske å de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade områden, vederbörande lappar höras i ärendet. Med hänsyn till karak— tären av ifrågavarande upplåtelser till jordbruksidkarna i fjälltrakterna samt till förekommande av alltför mycken omgång torde lämpligen sagda Jakt— och fiskesakkmmiga. 11

• Sida 82
•  Original

Fiskerätt ät vissa lägen- hetsinne- havare.

stadgande kunna utbytas mot en föreskrift, att i dylika ärenden skall såsom representant för lapparna höras ordningsmannen i vederbörande lappby. Givetvis lärer länsstyrelsen komma att i dessa ärenden här- förutom höra lappfogden.

Hela denna ordning förutsätter en noggrann prövning ävensom en god kännedom om förhållandena i orterna. I förevarande fall likasom be- träffande upplåtelser i allmänhet av kronans fisken synas länsstyrelserna därför vara bäst skickade att ombestyra utdelningen av fiskerättigheterna. Härvid bör länsstyrelsen följa den plan för fiskevattnens användning, som av lantbruksstyrelsen meddelas i enlighet med fastställda grunder-.

Enär bestämmelserna i förevarande ämne innebära inskränkningi lapparnas genom renbeteslagen tillförsäkrade fiskerätt, böra de upptagas i samband med föreskrifterna rörande samma rätt och sålunda införts i 31 % renbeteslagen. Detta är av vikt även för betonande gent emot de bofasta av lapparnas särskilda privilegier, vilka, enligt vad erfaren- heten visat, lätt bliva förbisedda.

1 det betänkande, som den 15 maj 1922 av de sakkunniga avgivits rörande ändringar i jaktlagen, fridlysningsbestämmelser m. m., har före— slagits vissa förmåner beträffande rätt för den jordbruksidkande befolk— ningen ovan odlingsgränsen att idka jakt å kronans marker därstädes, motsvarande den nu" ifrågasatta rätten till fiske. I det förslag till av— fattning av nämnda paragraf i renbeteslagen, som finnes fogat vid före— liggande betänkande, hava upptagits såväl sagda förslag till jakträtt som ovan ifrågasatta förslag till fiskerätt.

Såsom ovan omnämnts plågar enligt domänstyrelsens beslut åt innehavare av skogstorp och odlingslägenheter samt särskilda arrende— lägenheter å statens skogar medgivas rätt—att fiska i sjöar och vatten— drag, belägna å den kronopark, därå boplatsen ligger.

Dylika upplåtelser, vilka' verkställas med stöd av 7 % fiskelägen, må på grund av bestämmelserna i 31 % renbeteslagen icke ske i fiske— vatten ovan odlingsgränsen.

Till ovan nämnda slag av lägenheter komma numera lägenheter av ytterligare en typ, nämligen s. k. kolonat. Dessa upplåtas på krono- parker inom de sex nordligaste länen, med undantag av kronoparker ovan odlingsgränsen. Ett flertal dylika upplåtelser hava redan kommit till stånd. Enligt de beträffande dem för närvarande gällande provisoriska bestämmelserna innehavas kolonaten till en början på arrende. Efter viss tid och fullgörande av viss odlings— och byggnadsskyldighet äger innehavaren förvärva kolonatet med äganderätt.

• Sida 83
•  Original

I det betänkande, som den 31 maj 1922 avgivits av de s.k. kolonisationssakkunniga, har byggts på nyssnämnda grundprinciper för kolonats upplåtande. Beträffande kolonistens rätt till fiske hava bemälda sakkunniga anfört att, då kolonisten genom en honom medgiven rätt att idka fiske även i andra 51 kronoparken belägna fiskevatten än i dem, som möjligen i något enstaka fall tillfalla kolonatet, ofta skulle kunna erhålla ett icke föraktligt tillskott för att täcka sitt behov av livsmedel, det vore önskligt, om skogsförvaltningen vid utarrendering av liske1ätten i kr"onopa1ke1nas sjöa1 och vattend1ag kunde bemyndigas att så vitt möjligt tillgodose kolonisternas intressen. I anslutning hä1till hava kolo— nisationssakkunniga uttalat, att vid utarrendering av fiskerätten 1 kronan tillhöriga vatten Dkolonisternas intressen böra säb vitt möjligt tillgodoses genom företräde för dem att erhålla arrendet.

Till stöd för underlättande av fiskeupplåtelser i nu förevarande fall kan i viss mån åberopas samma skäl, som då fråga varit att till- försäkra den jordbrukande befolkningen i trakterna ovan odlingsgränsen viss särskild fiskerätt i kronans vatten. Skogstorp och odlingslägen— heter samt kolOnaten kunn:,1 särskilt i början av deras brukande, vara i behov av den förmän ifrågavarande fiskerätt erbjuder, va1f01 utom hänsyn jämväl bör tagas därtill, att dessa jordbrukslägenheter ofta äro av mindre omfattning.

Att tillerkänna innehavarna av dylika lägenheter samma förmåner till fiskerätt som föreslagits för fastighetsinnehavare ovan odlingsgränsen synes emellertid icke påkallat. I de flesta fall torde det lända lägen- hetsinnehavarna till större gagn att använda sin arbetskraft pä lägen— heternas uppbrukning än på fiske. Kolonisationssakkunniga hava ej heller för sin del påkallat annan undantagsföreskrift, än att kolOnisterna b01de i någon mån gynnas vid utarrendering av kronofiske i trakten. Även enligt vår mening sy nes en viss fö1mån i sådant avseende böia beredas ifrågavarande lägenhetsinnehavare; och hava de sakkunniga i sitt förslag till förordning angående grunder för förvaltningen och tillgodogo'ra'ndet av vissa kronan tillhöriga jiskevatten under 5 6' ifrågasatt en bestämmelse, att upplåtelse av allmänt kronofiske skulle för husbehovsfiske kunna med— givas lägenhetsinnehavarna mot lägre avgift än som i allmänhet bör betingas därstädes.,

I överensstämmelse med det förslag, som av de sakkunniga fram- ställts, skulle upplåtelser av kronans fisken å kronoparker, vilka upp- låtelser hittills meddelats av domänstyrelsen, omhänderhavas av läns— styrelserna. Någon anledning synes näppeligen förefinnas att göra undan— tag härifrån, sä vitt angår fiskeupplätelser till lägenhetsinnehavare å

• Sida 84
•  Original

Fiskcrä/t ,'fn tjänslrnu'm

Avsärtan ie av ratten. för vetenskap—

kronoparkerna. lnga större svårigheter synas möta för att dessa upp- låtelser ordnas av sistnämnda styrelser.

Ett starkt önskemål har f 'amträtt, att statens tjänstemän, då de för tjänsten äro nödsakade att färdas i lappmarkernas obebyggda eller glest befolkade fjälltrakter, mä äga rätt att för sitt uppehälle under resan avgiftsfritt begagna sig av fiske i kronans vatten. Bland de tjänstemän, för vilka en sådan förmän skulle vara av stor betydelse, märkas lapp— fogdar, landsfiskaler, lapptillsyningsmän och de av de sakkunniga före— slagna länsvakterna. Ett uttryck för behovet härutinnan har framkommit i ett utlåtande den 30 december 1913 från länsstyrelsen i Norrbottens län över en av lantbruksstyrelsen gjord f 'amställning rörande utarrendering av kronans fiske i Stora Lulevatten 111. m., däri länsstyrelsen ifråga- sätter en rätt av förevarande slag för tjänstemän under resor och för— 'ättningar i tjänsten.

På grund av egen erfarenhet kunna de sakkunniga vitsorda det behov, som ofta uppkommer för tjänstemännen under de 'as resor i de obefolkade fjälltrakterna såväl inom lappmarkerna som i. Jämtlands län att proviantera genom fiskei fjällvattnen. Vid sådant förhållande och då det fiske, som med angivna snäva begränsning i fiskerätten skulle komma att utövas av tjänstemännen, blir av ringa betydelse för fiskebeståndet i vattendragen, vilja de sakkunniga föreslå, att statens tjänstemän mä av länsstyrelsen kunna medgivas rätt att under tjänsteresor i obebyggd trakt ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt inom renbetesfjällen i Jämtlands län för uppehälle under färden avgifts- fritt fiska i där belägna vatten, vilka icke blivit med ensamrätt utarrende- rade eller avsatts för fiskeriundersökningar. Vid missbruk bör fiske- rätten kunna indragas.

Erinras må, att en liknande förmån av de sakkunniga föreslagits skola kunna tillerkännas tjänstemän jämväl med avseende a jakt ä ifrågavarande områden. "

Bestämmelser härom hava föreslagits skola införas i 31 5 i 1898 års renbeteslag, enär de innebära inskränkning i de lapparna enligt samma lagrum medgivna förmåner.

I samband med frågan om utnyttjandet av kronans fiskevatten vilja de sakkunniga upptaga ytterligare några förslag, som därutinnan kunna vara av viss betydelse.

Såväl för uppgörande av rationella planer för kronofiskenas eko— nomiska tillgodogörande som för utvecklingen av fiskerihushållningen

• Sida 85
•  Original

och införande av en rationell fiskevård icke blott i statens utan jämväl i de enskildas fiskevatten krävas ingående undersökningar rörande åt- skilliga praktiska och teoretiska spörsmål angående fisket, såsom lämp— ligaste betingelserna för olika fiskarters trevnad, fiskevattens lämplighet för olika. fiskarter samt möjligheten att höja vattnens produktions— förmåga. Likaså måste olika fiskemetoder göras till föremål för under- sökning. Det är ett synnerligen vidsträckt arbetsfält, som här före— ligger, och behovet av en undersökningsanstalt för ändamålet har gjort sig starkt gällande. För utförande av dessa undersökningar kräves tillgång till lämpliga vattendrag, dit de kunna förläggas och där under den tid försöken pågå fiskerätt åt utomstående icke må upplåtas. Då naturförhållandena i vårt land äro synnerligen växla-nde och man icke på en enda plats kan finna fiskevatten, som representera dessa olika för— hållanden, måste tillgång till försöksvatten finnas inom skilda delar av landet. Det har synts de sakkunniga som skulle behovet härav kunna på ett lämpligt sätt fyllas genom att kronans fiskevatten finge i nödig utsträckning disponeras för ändamålet. Då härvidlag icke kan bliva tal om att samtidigt begagna mera än ett fåtal vatten i skilda trakter av landet och många undersökningar säkerligen icke komma att fortgå under längre tid i samma vatten, torde en dylik upplåtelse av försöks— vatten icke komma att i nämnvärd grad inverka på det ekonomiska tillgodogörandet av kronans fisken. På Kungl. Maj:t bör ankomma att i varje fall bestämma vilka vattendrag, som få för ändamålet disponeras.

Enligt de sakkunnigas förslag om vissa ändringar i fiskelagen skulle Kungl. Maj:t tillförsäkras en allmän rätt i sådant avseende. Bestämmelser i ämnet hava i övrigt intagits i 5 15 i förslaget till för- ordning angående grunder för förvaltningen och tillgodogörande)? av vissa kronan tillhöriga jiske'uatten samt i förslaget till ändrad lydelse av 31 5 i 1898 års renbeteslag.

Enligt 14 % fiskelägen medgives i särskilda fall rätt att avstänga sund, tillflöde eller avlopp. Det stadgas därstädes, att sund, tilldöde eller avlopp, varigenom vatten, däri fisket är gemensamhetsfiske, här gemenskap med annat vatten, må länsstyrelsen på ansökan av delägarna i gemensamhetslisket giva delägarne lov att avstänga medelst anordning, som hindrar fisken att framgå. Där fråga är om fiskebyggnad eller anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen skall prövas av vatten— domstol, skall vad därom är stadgat jämväl lända till efterrättelse.

Det har synts de sakkunniga önskvärt, att en motsvarande möj-

liga under- sökningar.

Utsfzz'ickning av rätten att avstänga med

nr.. 711.

• Sida 86
•  Original

lighet beredes även beträffande andra vatten, än där gemensamhetsfiske finnes inrättat. Även i dylika vatten kan det vara av största betydelse för fiskehushållningen, att de göras slutna. Medgivandet bör sålunda kunna avse alla de vatten, i vilka en sådan avstängning kan vara av betydelse för fisket och där den kan genomföras utan avsevärt men för andra fiskeberättigade. Annans fiskeintresse torde få anses veder- börligen beaktat genom den i paragrafen intagna bestämmelsen, att såväl rättsägande som sakkunnig skola höras.

Ett bifall till de sakkunnigas förslag påkallar någon jämkning jämväl i 31 % fiskeristadgan.

Fiskcdammar Det har visat sig, att fiskevatten understundom kunna utnyttjas

fälgar?” betydligt bättre, om med fisket förknippas dammhushållningi viss skala. Fiskens lek kan ofta försiggå under gynnsammare betingelser, om leken hålles i särskilda lekdammar. Likaså kan ynglet av många fiskar bättre skyddas och dess utveckling befrämjas, om det får tillbringa lämplig tid i särskilda tillväxtdammar och först på ett senare utvecklings— stadium utsläppes i det fria vattnet. Aven fiskevattnets besättande med olika fiskslag kan ofta ordnas mera rationellt, om på detta sätt dammar finnas att tillgå för fiskens lek och tidigare utveckling. Kronan skulle säkerligen i många fall kunna erhålla större inkomst av sina fiskevatten, om möjlighet till dammhushållning förefunnes.

Upplåtelse av mark för fiskedammar bör givetvis ifrågakomma endast där marken är av ringa värde och icke kan på annat sätt med större ekonomiskt utbyte tillgodogöras, såsom exempelvis för jord— bruksdrift.

Med hänsyn till de olika synpunkter, som vid upplåtelse av ifråga— varande slag kunna göra sig gällande från å ena sidan de myndigheter, som hava att bevaka fiskerinäringens intressen, och å andra sidan de myndigheter, som företräda statens domäner, synas, åtminstonei början, innan någon erfarenhet vunnits, upplåtelserna böra ske genom Kungl.

Maj:t.

Förslag m_n ' Enligt 8 % i Kungl. Maj:ts reglemente den 22 december 1911 ”Ät-11.52???" för nationalparkernas förvaltning äger vetenskapsakademien att, där så serndför utan olägenhet kan ske, lämna tillstånd till fiske med krok i vatten 53325; beläget inom vissa av de större nationalparkerna. I övrigt är fiske inom

parkerna för allmänheten förbjudet. De sakkunniga hava ej anledning

att föreslå någon ändring i dessa bestämmelser för de vatten, som ligga helt inom nationalparkerna. Annorlunda är däremot förhållandet med de

• Sida 87
•  Original

vatten, som ligga utmed nationalparkernas gränser och endast delvis falla inom parkerna. Dessa vatten torde i allmänhet ej utgöra någon integrerande del av de naturområden, vilkas skyddande åsyftas med nationalparkerna. I den del av vattnen, som faller utom parkerna, får fiske bedrivas i vanlig ordning. 'l'ydligt är att under sådana förhål- landen icke med avseende å ifrågavarande vatten kan fullföljas parkernas ändamål att vara fridlysta områden, där naturen kan leva sitt ursprung— liga liv och djurlivet lämnas orört att fritt utveckla sig. Skall sä kunna ske, mäste vattnen i deras helhet undantagas. Detta torde dock icke vara lämpligt elle1 från skyddssy npunkt behövligt, enär de inom par— lerna belägna vattnen torde man till f_1'llest.ÖFrån natu1skyddssyn— punkt kan det därför ej vara av nagon betvdelse, om fiskeupplätelser ske i desa vatten på liknande sätt som ifråga om kronans öv1iga vatten Det skulle för övrigt säiskilt i de vidsträckta lappländska na— tionalpa1kcrna bliva fullkomligt omöjligt att övervaka, att personer, som erhållit 1ätt till fiske 1 den del av vattnet som ligger utom national— parken, e| unde1 utövandet av fisket komma in pa det område av vatt— net, som tillhö1 nationalparken. Det svnes de sakkunniga lämpligast, att dylika gränS' atten, där de ej av någon anledning ma vara av sär- skilt värde 111 naturskyddssynpunkt, undantagas fran nationalpar'keina, sa att dessas g1änser utgöras av st11ndl1nJen Ömot nämnda va ten.

Anmärkas 11151 i detta sammanhang, att i 13 å jis/celage—n ansetts böra intagas en erinran rörande de särskilda regler, som gälla beträffande fiske å nationalpark.

De belopp, som influtit genom upplåtelser av fiskerätt i kronans vatten, hava hittills tillfallit statens domäners fond, såvida ej fiskevattnen stått under förvaltning av annan myndighet än domänstyrelsen eller varit upplåtna för lapparnas räkning, dä inkomsten kommit vederbörande ämbetsverk eller lapparna till godo. Avkastningen-av kronans fiske- vatten torde hittills i föga utsträckning hava använts till' fiskets främ- _i ande. I anslutning till sitt förslag rörande utnyttjandet av kronans fiske— vatten pä ett mera rationellt sätt än hittills i allmänhet varit fallet och till underlättande av detta förslags genomförande hava de sakkunniga ansett önskvärt, att ett starkare ekonomiskt stöd gives kronans fisken. De sakkunniga hava i sådant avseende föreslagit upprättandet av en statens _.äskcrifund, vilken de emellertid avsett skola hava till ändamål att jämväl i övrigt bidraga till fiskerinäringens främjande i landet.

Till denna fond skulle ingä inkomsterna från kronans av lant— bruksstyrelsen förvaltade fisken under kronans egen disposition, avgifter

Statens fiskerifond.

• Sida 88
•  Original

för fiskepass samt i vissa fall böter (jfr %% 14 och 16 förslag till för— ordning angående grunder för förvaltningen och tillgodog'örandet av vissa kronan tillhöriga fiskevatten samt %% 20011 8 förslag till förordning angående fiskepass för utlänningar)

Fonden, för vilken l'xungL Maj: t skulle hava att fastställa regle— mente, skulle i första rummet användas till bestridande av alla utgifter för upplåtelser av kronans fisken, för förbättrande av dessa i syfte att vinna högre avkastning samt för bevakning av kronans fisken och tills svn över fiskeförfattningarnas efterlevnad. Skall sportfisket 1 kronans vatten kunna na en större omfattning, torde det bliva nödvändigt att driva en viss przop .1— ganda. därför, t. ex. genom try (ökning av br'oschji'er med upplysningar om lämpliga sportfiskevattens belägenhet m. 111. Vissa av kronans fasta fisl'en torde genom mer eller mindre omfattande ombyggnader kunna lämna bättre fångst eller bliva billig 11'e i drift. Fisket i en (Ilel vattendrag kan utan tvivel utnv ttjas bättre, om fasta fisken uppföras. landra vatten kan bättre avkastning säkerligen ernäs genom inplantering av lämplig 11'0 fisk— slag 0. s. v. Dylika atgärder krä' Öakostnader men komma '1 andra sidan att medföra. större inkomster från fiskevattnen därigenom, att upplåtelserna bliva talrikare och avgifterna för dem högre. Fiskena göras räntablare.

Fondens inkomster torde emellertid med tiden bliva ganska avse- värda, och betydande belopp kunna väntas bliva över för andra än nyss— nämnda ändamäl. Beträffande användandet av nämnda belopp synes ligga närmast till h.1nds,.1tt de, atminstone så länge de ej äro av den storlek att de utgöra en inkomst för staten att räkna med, anslås till fiskerinäringens främjande 1 landet. Anslagen härför äro nämligen för n .11— varande ganska små. Bortsett från anslag 23till statens fiskeri administ1ation och insamlande av fiskeristatistik, har fran och med .11'19'21 för fiskeli— näringens understöd årligen stått till Kungl. Maj:ts förfogande 40,700 kronor, varjämte 75,000 kronor för är anslagits att utgå till hushållnings- sällskap och landsting. Sistnämnda summa har huvudsakligen använts till löpande utgifter såsom avlönande av fiskeritjänstemän, fisketillsyn och fiskodlingi mindre skala.. Däremot har, med undantag för vissa havsfiskeundersökningar, medel så gott som fullständigt saknats för mera omfattande utredningar rörande de olika fiskslagens levnadsförhållanden, fiskevattnens produktionsförmåga och andra dylika frågor av största betydelse för ett rationellt utnyttjande av vårt lands fisken. Dä särskilt förslag föreligger rörande ordnandet av sådana fiskeriundersökningar, hava de sakkunniga ej anledning vidare ingå på dessa frågor utan vilja blott föreslå, att för undersökningar inom fiskerinäringens område mätte få användas en del av de medel, som inflyta från kronans fisken.

• Sida 89
•  Original

Fiskepass för utlänningar.

Genom underlättande av fiskearrenden och särskilt genom in— förande av upplåtelse av sportfisken torde kunna antagas, att utlänningar i större utsträckning än för närvarande skola begagna sig av de till- fällen till fiske, som kronans vatten erbjuda. De sakkunniga viljai i detta sammanhang erinra 0111 den beskattning i form av skyldighet att utlösa jaktpass, som åläggas utlänningar, vilka här i riket vilja bedriva jakt. Såsom en lämplig beskattningsform anse de sakkunniga att en liknande avgift, som skulle utgå oberoende av den särskilda rätt utlänning må hava förvärvat att nyttja fiske i visst vatten, bör åläggas jämväl utlänningar, som önska här i riket idka fiske. Avgiften för fiskepass synes emellertid böra sättas något lägre än för jaktpass, för vilket avgiften utgör för helt år 100 kronor och för dag 5 kronor. Då med avseende å fiskepass ingen skillnad bör göras mellan fiske i kronans . och i enskildas vatten, bör skyldighet att lösa sådant pass inträda såväl i det ena som andra fallet. Undantag från dylik skyldighet bör med— givas utländsk undersåte för fiske, som av honom bedrives å fastighet, som han med Kungl. Maj:ts tillstånd besitter, ävensom främmande makts beskickning. Undantagas bör även norsk renskötande lapp vid utövning av den fiskerätt, som, enligt vad särskilt är stadgat, under vissa förhål- landen tillkommer sådan lapp i vissa delar av riket. Skyldighet att lösa fiskepass skulle avse allenast fiske, som ej är yrkesfiske. Beträffande utlänning, som här i riket vill bedriva fiske såsom näringsyrke, gäller vad därom är särskilt stadgat. Likaså gälla särskilda bestämmelser i avseende på fiske, som bedrives av norska, danska och finska undersåtar i vissa gräns- vatten. Aven dylika fiskare böra befrias från skyldighet att lösa fiskepass.

Bestämmelserna rörande fiskepass för utlänningar hava föreslagits skola införas i två särskilda författningar. Den ena av dessa skulle upptaga. föreskrifter rörande utlännings skyldighet att lösa fiskepass jämte övriga huvudstadganden, under det den andra skulle giva formella regler angående passens utseende, förteckning hos vederbörande myndig- het över utfärdade pass 0. (1.

Jakt- och fiskesakkunniga. * 12

• Sida 90
•  Original

I överensstämmelse med vad som gäller vid försummelse att lösa jaktpass har överträdelse av förbud att fiska utan att förut hava löst fiskepass föreslagits skola beläggas med straff av böter från och med 5,till och med 100 kronor, varjämte den felande skall vara pliktig att erlägga den högsta för fiskepass fastställda avgift. Likaledes har, till vinnande av effektivare kontroll, upptagits bestämmelsen att för pass— avgifts erläggande skall svara7 lika med den skyldige, den som till honom upplåtit fiskerätt eller tillåtit honom deltaga i fiske, med rätt för denne att för avgift-ens återfående vända sig till den skyldige. För underlåtenhet att vid fiske medföra gällande fiskepass eller vägran att för vederbörande förete detsamma har föreslagits samma straffpåfölid, som för motsvarande fall tillämpas med avseende å jaktpass.

Slutligen har föreslagits stadgande, att fiskepass i allmänhet skall vara förverkat av den, som begår förseelse mot fiskeriförlattningarna, samt att pass må tagas i beslag f rån den, som å bar gärning anträffas fiskande & otillåten tid eller med förbjuden redskap. Med nuvarande formulering av 19 % fiskelagen torde redan en motsvarande rätt till— komma d'a'r avsedda personer att beslaglagga pass, vilket innehaves av den, som olovligen fiskar i annans vatten (18 % fiskelagen; 24 och 30 S% fiskeristadgan).

• Sida 91
•  Original

Bevakningen av kronans fisken.

För vinnande av det ändamål, som med fiskeförfattningarna avses, spelar bevakningsfrågan en viktig roll. Beträffande bevakningen kan särskiljas å ena sidan den tillsyn, som utövas till förhindrande av fiske i vatten, varöver den fiskande icke äger förfoga, och å andra sidan den kontroll, som hålles däröver att de bestämmelser, som i fiskeristadgan och andra författningar givits till förekommande av förödande fiske eller skydd i allmänhet för fiskehushållningen, efterlevas. För bevak— ningen i förra avseendet svara fiskevattenägarna själva, under det skyddsförfattningarnas efterlevnad, med hänsyn till det särskilda stats— intresse som förefinnes med avseende därå, i första hand övervakas av statens funktionärer och särskilda tillsyningsmän. Dock må även del— ägare i fiskevatten tillse, att ordning där upprätthålles.

De sakkunnigas uppdrag avser allenast kronans fiskevatten. Med hänsyn därtill att vissa av de personer, som hava tillsyn över kronans fisken, jämväl hava att öva kontioll öve1 bestämmelser, som beröra enskildas fiskevatten, få de sakkunniga emellertid anledning att något komma in pa fragan om bevakningen av sistnämnda vatten.

För åstadkommande av en brationell ordning för skyddandet av kronans fisken möta ur kostnadssynpunkt stora svårigheter. Bevaknings- omrädena äro synnerligen vidsträckta. Kontrollen över kronans fiske— vatten och fiskeförfattningarna utövas för närvarande, i nära anslutning till bevakningen av jakten å kronomarkerna, i främsta rummet genom tjänstemän tillhörande skogsstaten. Den nuvarande bevakningen är emellertid ofta otillfredsställande. Skulle de sakkunnigas förslag om fiskets skiljande från skogsstatens förvaltning vinna gillande, skulle väl varit lämpligt, att en fristående fiskeribevakning kunnat anord- nas. Med hänsyn till talrikheten av kronans fiskevatten och deras spridda belägenhet samt den begränsade avkastning, som, i allt fall under en närmare framtid, kan väntas av desamma, kan detta dock icke genomföras.

Inledning.

• Sida 92
•  Original

Gällande be- stämmelser.

Även f'amdeles torde man vara hänvisad att i största utsträckning förena fiskeribevakningen med bevakningen av jakten. Icke ens en dylik sammanslagning av uppgifter möjliggör emellertid upprättandet av en särskild, hela riket omfattande bevakningskär. De sakkunniga hava fördenskull sökt tillsei 'ad mån möjlighet förefinnes att med begagnande av personal vid redan förefintliga allmänna organisationer åstadkomma en så vitt möjligt effektiv anordning.

Enär sålunda fiskebevakningen föreslås skola organiseras i anslutning till jaktbevakningen, komma de sakkunnigas framställning och förslag att i huvudsakliga delar sammanfalla med vad i ämnet anförts i det betänkande, som den 15 maj 1922 av de sakkunniga avgivits angående ändringar i jaktlagen, fridlysningsbestämmelser m. m.

lnnan de sakkunniga närmare ingå, på sitt förslag, vilja dei korthet erinra om nu gällande bestämmelser rörande fiskebevakningen ä kronans marker samt kontrollen över fiskeförfattningarnas efterlevnad. Till jämförelse upptagas motsvarande bestämmelser rörande jakten.

Själva bevakningstjänsten å de kronans om 'åden, som stå under skogsstatens förvaltning — och dessa äro de enda, som i föreva'ande avseende äro av någon betydelse — utföres av kronojägare och krono- skogvaktare. Härutinnan stadgas i instruktionen för domänverket den 11 februari 1921, att kronojägarna och kronoskogvaktarna skola, var inom sin bevakningstrakt, handhava den närmaste tillsynen över dem anvisade skogar. bä snart olovligt utövande av fiske eller jakt finnes hava ägt rum därstädes, åligger det dem att beflita sig om gärnings— mannens upptäekande samt att ofördröjligen göra anmälan om förhål— landet hos jägmästaren och därvid tillika uppgiva den bevisning, som för gärningsmannens fällande kan vara att tillgå. Jägmästaren har att tillse, att kronojägarna och kronoskogvaktarna fullgöra sina åligganden, och äger att meddela härför nödiga befallningar. I den mån kronojägarna och kronoskogvaktarna ej medhinna att utföra bevakning, äro jäg— mästarna i viss utsträckning berättigade att anställa extra. bevaknings— personal.

Vid sidan av denna bevakning genom skogsstatens personal mä erinras om den allmänna förpliktelse, som åligger landsfogde och lands- liskal liksom dem underlydande polispersonal att ansvara för upp- rätthållandet av allmän ordning inom vederbörande distrikt. Bland de landsfiskalerna enligt gällande instruktion tillkommande skyldigheter uppräknas särskilt, att de skola övervaka efterlevnaden av vad i lag och författning är stadgat angående fiske och jakt. Denna tillsyn tillgodo—

• Sida 93
•  Original

kommer såväl de kronans områden, som stå under skogsstatens förvalt— ning, som de som lyda under andra myndigheter.

För uppsikt över fisket. finnas härförutom inom de fiesta län genom liushållningssällskapens, landstingens eller andra korporationers föranstal- tande anställda flera eller färre tillsyningsmän. Dessa, som i de fiesta fall med tillämpning av 18 å i fiskeristadgan den 17 oktober 1900 torde hava förordnats av länsstyrelserna, hava att ägna tillsyn över fisket i visst angivet vatten eller inom visst distrikt. Denna tillsyn avser dock endast efterlevnad av nämnda fiskeristadga och de för vissa områden av läns- styrelserna meddelade särskilda bestämmelser rörande fiskets bedrivande. lden mån dessa fiskeritillsyningsmäns bevakningsområden omfatta kronan tillhöriga vatten gäller tillsynen även dessa.

Slutligen kan nämnas den särskilda bevakning, vilken de, som disponera kronan tillhöriga fiskerättigheter, anordna för att från intrång av obehöriga skydda dessa. I samband med upplåtelse av d_vlik rättig- het har i flera fall givits föreskrift om att särskild tillsyningsman över fisket skall tillsättas. Denne torde då i regel avlönas av arrendemedel. För kronans mera inkomstgivande fisken finns merendels en på. så sätt ordnad tillsyn.

Vad angår åtal för förseelser mot fiskeförfattningarna är enligt 24 kap. 15 & allmänna straffiagen olovligt fiskande i annans fiskevatten föremål för äta-l av allmän åklagare, så framt icke allenast enskild per- sons rätt förnärmas. Jämlikt fiskeristadgan den 17 oktober 1900 åtalas olaga fiske av där omhandlad beskaffenhet samt överträdelser av de för visst område av länsstyrelse meddelade bestämmelser (de lokala fiske- stadgarna) av allmän åklagare, och samma ätalsrätt tillkommer av läns— styrelsen förordnad tillsyningsman likasom en var delägare i fiskevatten, ändå han ej visa kan, att hans enskilda rätt blivit genom överträdelsen förnärmad. Beträffande olovligt fiske i vatten, som tillhör kronopark eller för skogsväsendets räkning undantagen skog, har i 2 kap. 69 S i instruktionen den 11 februari 1921 för domänverket jägmästaren ålagts att befordra dylika förbrytelser till laga åtal, varjämte föreskrivits att, där jägmästaren ej finner fog till åtal mot av kronojägare eller krono- skogvaktare anmäld sådan förbrytelse, det är denne obetaget att själv anhängiggöra och utföra ansvars— och ersättningstalan.

Såsom ovan framhållits, torde av ekonomiska skäl en särskild, hela riket omfattande bevakning för tillsyn av kronans fiskevatten och fiskeförfattningarnas efterlevnad icke kunna upprättas likasom ej heller en särskilt gemensam fiske— och jaktbevakning. De sakkunniga hava

De sak- kunniga.

• Sida 94
•  Original

Förslag ang. trakterna söder om Norrbottens och Väster— bottens län.

sökt bygga på de anordningar, som redan nu finnas, och tillse i vad mån dessa kunna förbättras.

Orsaken till den nuvarande bevakningens bristande effektivitet torde i främsta rummet vara att söka i bristen på bevakningspersonal samt däri, att de personer, ä vilka den huvudsakliga bevakningsskyldig- heten vilar, kronojägarna och kronoskogvaktarna, hava så många andra uppgifter, vilka för dem torde framstå såsom betydelsefullare. Särskilt är bevakningen otillräcklig inom Norrbottens och Västerbottens län, där kronan äger ett stort antal hskevatten, men där inom vidsträckta trakter bevakning kan sägas helt saknas. Men även inom andra delar av landet har behovet av ökad tillsyn gjort sig starkt gällande.

De väsentligt olika förhållanden, som äro rådande inom, å ena sidan, Norrbottens och Västerbottens län, särskilt lappmarken, och, & andra sidan, rikets övriga delar, hava föranlett de sakkunniga att föreslå olika ordning för olika delar av landet.

Vad först angår de söder om nämnda län belägna trakterna, synas, såsom de sakkunniga föreslagit jämväl beträffande jakten, de anslag, som för närvarande stå- till jägmästarnas förfogande för anordnande av extra bevakning böra ökas, så att vid tillfällen, då detta är behövligt, tillsynen kan i nödig utsträckning skärpas.

Såsom ett led i fiske- och jakthushällningens understödjande och för— kovran torde emellertid härutöver en förstärkning av bevakningen vara nöd— vändig. Visserligen är sant att staten icke inom nu förevarande delar av lan— det själv är ägare av så stora jordområden som inom Norrbottens och Västerbottens län och därför icke såsom jordägare har samma ekonomiska intresse av en förstärkt bevaknings upprättande. Men tydligt är att i landets mellersta och sydligare delar med dess tätare bebyggelse utnytt— jandet av förefintliga fiske— och jaktlägenheter är jämförelsevis inten— sivare samt att därför, särskilt med hänsyn till kontroll över fridlys— ningsbestämmvelsernas efterlevnad, stora anspråk ställas på områdenas skyddande. Aven om den enskilde i sin mån söker medverka härtill, är dock ur nationalekonomisk synpunkt av största betydelse att staten kraftigt ingriper för bevaknings upprätthållande och därmed för fisk— och viltbeständets vidmakthållande och tillväxt. Här—förutom må icke förglömmas, att även uti ifrågavarande trakter staten äger ansenliga domäner.

Då det gäller att åstadkomma en ökad tillsyn över fiskets och jaktens utövande inom nu förevarande delar av vårt land, hava de sak— kunniga tagit under övervägande möjligheten av att de i skogsvårds—

• Sida 95
•  Original

styrelsernas tjänst anställda länsskogvaktarna (tillsyningsmännen) skulle kunna för ändamålet ifrågakomma. Enligt lagen angående vård av enskildas skogar den 24 juli 1903 likasom enligt den föreslagna nya skogslagen finnes i varje landstingsområde, utom i Västerbottens och Norrbottens län, en skogsvårdsstyrelse, som det tillkommer att främja den enskilda skogshushållningen samt utöva uppsikt över vanskötsel av enskild tillhörig skogsmark. Skogsvårdsstyrelse biträdes, i den mån så prövas nödigt, av forstligt bildade män (länsjägmästare) ävensom sär- skilda tillsyningsmän. Dessa sistnämnda tjänstemän kallas gemenligen länsskogvaktare och uppgå för närvarande, räknat för hela riket, till ett antal av 154, var och en med sitt tjänstgöringsområde (skogvaktar- distrikt).

Beträffande möjligheten att förena länsskogvaktartjänst med tillsyn å fisket och jakten synes en dylik förening av uppgifter väl kunna äga rum, utan att den ordinarie tjänsten därigenom behöver bliva lidande. Länsskogvaktarna resa i regel synnerligen flitigt i sin tjänst och besöka årligen ett stort antal byar och gårdar, varvid i de enskildas skogsmarker utföras allehanda arbeten, såsom besiktning, stämpling o. d. Under sina resor få de anledning besöka skilda trakter inom sina distrikt och komma i nära beröring med lantbefolkningen, varvid bevakning samt kontroll över fiske—, jakt— och skyddsförfattningarnas efterlevnad kunna i vidsträckt omfattning utövas och goda tillfällen beredas att genom befolkningen få kännedom om olovligt fiske och jakt å kronans marker samt andra överträdelser av fiske— och jaktförfattningarna.

Angående länsskogvaktares lämplighet för ifrågavarande uppdrag torde ingen tvekan böra råda. Av de personer, som numera anställas hos skogsvårdsstyrelserna såsom skogvaktare, kräves, att de genomgått fullständig kurs i statens skogsskola. De sakkunniga hava fördenskull föreslagit, att uppdrag må kunna givas dem såsom bevakare å kronans marker samt i övrigt att öva uppsikt över jakt— och fiskeförfattningarnas efterlevnad. _

Med avseende å rätten att anställa åtal för förseelser mot fiske— och jaktförfattningarna synas länsskogvaktarna och kronojägarna böra likställas. Länsskogvaktarnas utbildning är densamma som kronojägar— nas, och den erfarenhet man har om dessas utövande av den dem till- kommande åklagarrätten synes vara den bästa. .

En utökning av fiske- och jaktbevakningen på sätt nu föreslagits synes jämväl ur ekonomisk synpunkt innebära en god lösning. Visser— ligen lärer ej böra ifrågasättas, att länsskogvaktarna skola utan särskild ersättning fullgöra ifrågavarande uppdrag. Arvodet synes dock kunna

• Sida 96
•  Original

Förslag beträffande Norrbottens och Väster- bottens län.

sättas ganska lågt, och hava de sakkunniga beräknat, att detsamma skulle kunna för varje skogvaktare inskränkas till ett belopp av omkring 250 kronor för år. Med beräkning av 150 länsskogvaktare såsom fiske— och jaktbevakare skulle statens utgifter för arvoden komma att uppgå till 37,500 kronor om året. Härtill bör läggas någon kostnad för rese— ersättningar. Men som uppdraget i regel ej torde påkalla särskilda resor utan kunna utföras i samband med de vanliga tjänsteresorna, synes för sagda kostnad icke behöva beräknas någon större summa.

Vidkommande ersättningens bestridande torde kunna ifrågasättas att, med hänsyn till den fördel den enskilda fiske— och jakträttsinnc- havaren skulle erhålla genom en bevakning sådan som den föreslagna, hushållningssällskapen borde bidraga till kostnaderna. De sakkunniga hava emellertid ansett sig böra föreslå, att staten ensam vidkännes dessa på grund av den ojämnhet i bevakningens anordnande, som skulle upp- komma, om bevakarnas tillsättande gjordes beroende av huruvida anslag för ändamålet beviljades. Vidare talar därför den särskilda fördel, som bevakningen kommer att tillföra kronan genom förökat skydd av dess områden, samt kronans intresse att genom ökad tillsyn söka upprätthålla skyddsbestämmelserna ävensom de jämförelsevis små belopp, varom här är f'åga. Kostnaderna torde böra bestridas till en del från fiskerifonden och till en del från den föreslagna jaktvårdsfonden.

Vad slutligen angår hevakarnas tillsättande, torde, med hänsyn till det allmänna uppdrag dessa skulle erhålla såsom tillsyningsmän bland annat över fridlysningsbestämmelsernas efterlevnad å enskildas fiske- och jaktområden, bevakarna böra förordnas av länsstyrelsen, under vilken de, i likhet med länets polisbevakning på landet, även i övrigt böra lyda.

Beträffande spörsmålet om bevakning och kontroll över fisket och jakten inom Västerbottens och Norrbottens län kan samma ordning som inom de övriga länen icke tillämpas därstädes redan av den anledning, att inom förstnämnda båda län icke finnas skogsvårdsstyrelser och så— lunda ej heller länsskogvaktare. Andra anordningar måste därför träffas vid sidan av redan förefintliga bevakningsmöjligheter.

Erfarenheten har visat, att inom Västerbottens och Norrbottens län och särskilt inom lappmarken efterlevnaden av jakt- och tiskeför- fattningarna i stor utsträckning åsidosättes. Vad angår fiske— och jakträtten å kronans områden, torde detta till stor del hava sin grund däri, att befolkningen i vida kretsar tror sig äga rätt att fritt fiska och jaga inom sagda områden eller åtminstone stora delar därav. Detta torde, såsom av de sakkunniga i annat sammanhang framhållits (sid. 75 o. ff.),

• Sida 97
•  Original

vad den jordbrukande befolkningen angår, i viss mån sammanhänga med den historiska utvecklingen av bosättningen i lappmarkerna samt gällande rättsreglers otydlighet. De begränsningar i rätten till fiske och jakt, som sedan äldre tid funnits, hava råkat i glömska, om de över huvud någonsin efterlevts, och de stadganden, som innehållas i nu gällande lagar, äro, åtminstone vad angår fjälltrakterna, delvis så otydliga, att de icke bringa nödiga upplysningar rörande vad som är tillåtet och otillåtet och sålunda i många fall ej heller äro ägnade att ligga till grund för vederbörande tjänstemäns ingripande och upplysningsverksamhet rörande gällande regler. Nybyggarna torde i allmänhet hava varit i god tro vid utövningen av fiske och jakt. Denna omständighet samt det behov ny- byggarna ofta haft att till stöd för sin utkomst anlita kronans fiske och jakt kunna i många fall förklara det bruk de gjort sig därav. Det är emellertid icke endast jordbrukarna inOm lappmarkerna, som begagnat sig av ifrågavarande förmåner. Deras uppfattning har spritt sig även till den övriga befolkningen. Här föreligga dock i allmänhet icke samma förmildrande omständigheter som då det gäller nybyggarna. Såsom exempel å denna olagliga trafik må endast omnämnas de massutflykter, som från de stora gruvsamhällena i Jukkasjärvi och Gällivare socknar plägat företagas för idkande av fiske och jakt i kringliggande trakter. Dessa färder utsträckas ofta flera mil från hemorten, och under dem an- vändas ej sällan allehanda olagliga fiskemetoder, vilka verkat förstörande för långa tider å fisket i de sjöar, som drabbats därav. Vidare erinras om det fiske, som i stor utsträckning bedrivits av personer, som utan tillstånd för längre tider slagit sig ned vid fiera av de stora lappmarks- sjöarna. Väl hava på senare tid de vatten, som äro belägna inom krono- parkerna och andra skogstrakter med ordnad skogsskötsel och vilka fördenskull äro föremål för skogspersonalens mera omedelbara över- vakande, blivit alltmera fredade för intrång av förevarande slag, var- jämte särskilt genom lappfogdarnas ingripande tillstånd börjat i laga ordning sökas till jakt- och fiskerätt å kronans områden ovan odlings- gränsen. Men ännu förspörjes, att olagligt fiske och jakt i stor utsträck- ning bedrives, vartill givetvis i hög grad bidrager den glesa bebyggelsen inom de vidsträckta och otillgängliga områden, varom här är fråga. Likasom å andra ställen i landet omhänderhaves tillsynen över kronomarkerna i förevarande två län av skogsstatens personal med krono- jägarna såsom bevakare. Dessa hava väl enligt sin instruktion att över- vaka alla kronans marker och sålunda såväl kronoparker som krono— överloppsmarker. Tydligt är emellertid att, enär personalens huvud- sakliga verksamhet sammanhänger med det ekonomiska tillgodogörandet Jakt- och fiskesakkunniga. 13

• Sida 98
•  Original

av statens skogsmarker, bevakningen i främsta rummet koncentreras på dessa. Med hänsyn till distriktens storlek och den mångfald andra göro- mål, som tillkommer den fåtaliga personalen, blir lätt förklarligt, att den tillsyn, som kan ägnas övriga områden, särskilt de vidsträckta fjäll— trakterna, blir högst obetydlig eller ingen. De extra bevakare, som pläga anställas, torde även mera sällan utsträcka sin verksamhet till avlägsnare trakter, och anslag torde saknats att anskaffa för sådant ända— mål tillräckligt antal bevakare. Härtill kommer, såvitt angår trakterna ovan odlingsgränsen, att kronans fiske- och jakträtt därstädes iallmän— het tillkommer lapparna och upplåtes av länsstyrelsen samt att skogs- statens tjänstemän under sådana förhållanden knappast torde ansett sig hava skyldighet att ägna uppmärksamhet åt bevakningen därav.

De tillgångar i fiske och jakt staten har att skydda inom de två nordligaste länen äro högst avsevärda; och på skyddsfrågan torde icke böra inverka att, såsom ovan nämnts, fisket och jakten i den del av länen, som är belägen ovan odlingsgränsen, tillgodogöras för lapparnas räkning. Med införande, på sätt de sakkunniga föreslagit, av en ny ordning med avseende å fiskets tillvaratagande, torde dess betydelse komma att väsentligt ökas och en icke ringa avkastning därav vara att förvänta.

Härutöver är givetvis även för ifrågavarande nordliga trakter av största betydelse, att noggrann tillsyn hålles över att bestämmelserna rörande fridlysningstider efterlevas. _

En ökad bevakning i förevarande trakter är emellertid påkallad icke allenast med hänsyn till statens intressen av fisket och jakten. I detta avseende vilja de sakkunniga till att börja med erinra om de talrika utan vederbörligt tillstånd verkställda bosättningar, som skett inom lappmarkerna framför allt ovan odlingsgränsen. Aven dessa bo- sättningar äro utslag av den gängse föreställningen att å statens obe— vakade lappmarksområden en var äger tillskansa sig de förmåner, som erbjuda sig. Att ordna dessa lägenhetsinnehavares ställning, sedan de familjer, som slagit sig ned 51 lägenheterna, fått ostörda kvarsitta där— städes under många år, har visat sig vara förenat med avsevärda svå— righeter. Härtill kommer, att lägenheterna förorsakat betydande hinder i nomadlapparnas renskötsel, enär bosättningarna ofta företagits inne i lapparnas bästa renbetesmarker.

Erfarenheten från senare tid ger vid handen, att tendens att utan tillstånd slå sig med åt dessa kronans områden fortfarande företinnes. Visserligen har genom kungörelse den 19 juni 1917 (nr 303) uppdragits åt lappfogdarna och de till deras biträde för vissa lappbyar tillsatta lapp-

• Sida 99
•  Original

tillsyningsmännen att så vitt möjligt övervaka, att olaga bosättning . eller annan inkräktning icke från vare sig lappars eller andras sida äger rum å kronomark ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna; och skulle lappfogdarna och tillsyningsmännen hava att, om dylik inkräkt— ning komme till deras kännedom, därom ofördröjligen underrätta lands— fiskalen i orten.

Dessa åtgärder hava emellertid icke visat sig tillräckliga. Dels äro de distrikt, som de tre lappfogdarna i Norrbottens och Västerbottens län hava att övervaka, synnerligen omfattande och dels finnas icke lapptillsyningsmän i alla lappbyar, varjämte tillsyningsmännen under en stor del av året för uppehållande av sin tjänst befinna sig utom fjäll- områdena.

En bättre tillsyn är för åstadkommande av ett tillfredsställande resultat nödvändig.

Även i vissa avseenden, som endast röra de nomadiserande lappar- nas intressen men i sådant hänseende äro av icke ringa betydelse, skulle en skärpt bevakning i lappmarkernas ödemarkstrakter vara till god nytta. Såsom ovan erinrats skall jämlikt 31 & renbeteslagen jakt och fiske å kronans marker ovan odlingsgränsen tillgodogöras för lapparnas räkning genom upplåtelser, i den mån sådana kunna ske utan skada för lapparna. Enligt samma paragraf gälla liknande bestämmelser för upplåtelse av bete och slåtter å nämnda områden. Upplåtelser av sist- nämnda slag hava tidigare icke förekommit inom Norrbottens och Väster— bottens län, ehuru dessa förmåner i icke ringa utsträckning tagitsi anspråk av befolkningen. Numera har väl någon bättring förmärkts, men utan en förstärkt tillsyn över gällande bestämmelsers efterlevnad torde nämnda till. lapparnas understöd och utveckling av deras näring givna förmåner icke, på sätt avsetts, komma dem till godo.

Vidare må framhållas en bevakningsfråga, som mera direkt berör lapparnas renskötsel. Av gammalt hava lapparna, då de lämnat fjäll— trakterna för att med sina renhjordar flytta till andra betesområden, plägat i kåtor och särskilda förvaringsbodar i nämnda trakter kvar—lämna en del av sina effekter, såsom kläder, matvaror och redskap, vilka de icke behöva använda förr än de komma tillbaka till fjällen och vilka endast med svårighet kunna forslas med på Hyttningen. Ehuru dessa lapparnas saker kvarlämnats utan tillsyn ute i ödemarken, hava lapparna vid sin återkomst plägat återfinna dem orörda. På senare tiden har emellertid ej sällan försports, att under lapparnas frånvaro kåtorna och bodarna uppbrutits och skadats samt att däri förvarade effekter blivit bortstulna eller förstörda och kåtorna nedsmutsade. Härigenom hava

• Sida 100
•  Original

lapparna, såsom naturligt är, förorsakats ekonomisk förlust och stora olägenheter. Ofta torde dessa dåd hava förövats av illvilliga personer under deras jaktfärder i fjällen. Att infånga våldsverkarna är emellertid för— enat med stora svårigheter. Då kronobetjäningen i allmänhet är bosatt långt från ifrågavarande förvaringsställen, har intet större bistånd från myndigheternas sida kunnat erhållas. Lapparna hava i dessa inbrott och tjuvnader sett nya svårigheter uppstå i sin redan förut vanskliga näring, och fråga har väckts, om icke staten kunde komma dem till hjälp.

En framställning i ämnet föreligger från Västerbottens län. I en till länsstyrelsen år 1914 ingiven skrivelse gjorde dåvarande läns— mannen i Vilhelmina distrikt anmälan om de svårigheter i förevarande avseende, för vilka lapparna voro utsatta. I yttrande i ärendet vits- ordade lappfogden, att liknande händelser inträffat inom alla lappbyarna ilänet samt att lapparna därigenom åsamkades väsentligt avbräck. Till förekommande av dylika våldshandlingar har föreslagits, att åt bofasta personer, som vore boende i närheten av förvaringsställena, skulle uppdragas att då och då under lapparnas frånvaro på flyttnin— garna tillse kåtorna och bodarna och, om åverkan inträffat, efterforska förövaren. Förevarande ärende har sedermera överlämnats till Kungl. Maj:t, som remitterat detsamma till de sakkunniga.

Det synes de sakkunniga nödvändigt, att något åtgöres för att här- utinnan komma lapparna till hjälp. Säkerligen skulle blotta kännedomen om att åtgärder vidtagits vara nog för att i många fall bevara lappar- nas tillhörigheter från åverkan oeh deras områden från inkräktning. Sådana förhållandena för närvarande äro, torde de rättigheter, som till— komma den lappska, till antal och förmåga att tillvarataga egna för— måner underlägsna rasen, i icke ringa grad förbises av den övriga be— folkningen.

Vad särskilt angår Norrbottens län, torde vidare i detta sammanhang icke få glömmas de intressen staten har att skydda de därstädes belägna vidsträckta nationalparkerna. Fem sådana parker finnas inom länet, nämligen Abisko, Sarjeks, Stora Sjöfallets, Peljekaise och Vaddetjåkko nationalparker, samtliga belägna ovan odlingsgränsen. Andamålet med dessa parker är, såsom bekant, att söka i dess ursprungliga form bibehålla de därinom belägna områdenas naturliga beskaffenhet samt deras växt— och djurliv. Det är fördenskull förbjudet att inom parkerna fälla eller skada växande träd eller borttaga växter, att jaga, fånga eller döda djur, att medföra hund och heta kreatur. Parkerna stå under veten— skapsakademiens vård. Talrika klagomål hava försports över att allmän— heten icke respekterat det med parkernas upprättande avsedda ändamål.

• Sida 101
•  Original

Med hänsyn till de i lappmarkerna i allmänhet rådande förhållandena hade varit önskvärt, att i samband med parkernas upprättande kraf- tigare åtgärder vidtagits för deras skyddande. l reglementet rörande nationalparkernas förvaltning av den 22 december 1911 föreskrives visserligen, att vederbörande personal vid skogsstaten skall, där så kan ske utan särskilda kostnader och utan åsidosättande av andra tjänste— åligganden, efter domänstyrelsens uppdrag utöva tillsyn över och be- vakning av parkerna. För den tillsyn och bevakning, som härutöver erfordras, äger vetenskapsakademien anställa nödig personal, i den mån de för nationalparkens behov tillgängliga medel därtill lämna tillgång. Vad angår ovannämnda fem nationalparker, som sammanlagt upptaga en ytvidd av flera tiotal kvadratmil, har någon bevakning genom skogs- statens personal icke förekommit. Bevakningspersonalen i lappmarks- reviren torde vara alltför upptagen av annan verksamhet för att kunna tänkas medhinna en i någon mån effektiv bevakning inom de avlägset belägna, vidsträckta nationalparkerna. l avsaknad av behövliga medel för ändamålet har vetenskapsakademien ej kunnat anställa nödigt vakt— manskap.

I en till chefen för jordbruksdepartementet ingiven skrivelse den 21 mars 1914 har intendenten vid naturhistoriska riksmuseum, professorn Einar Lönnberg riktat uppmärksamheten på den otillfredsställande tillsyn, som ägnats statens stora intressen med avseende å nationalparkerna samt jakten och fisket i rikets nordligaste län. Särskilt framhålles be— träffande nationalparkerna det ofog, som bedrivits genom olaga jakt och utläggande av med stryknin förgiftade beten m. 111. utan att för- övarna härav kunnat befordras till straff. Då sådant kunde försiggå, förfelades givetvis det syfte man med nationalparkerna hoppades vinna, varjämte det ledde till öppet förakt för lag och förordningar. lsitt förslag till skyddsåtgärder utgår professor Lönnberg från förhållandena i Norrbottens län och ifrågasätter, att för bevakning av kronans jakt— och fiskerättigheter samt nationalparkerna därstädes borde anställas sex raska män. Dessa, som förslagsvis benämnas kronovakter, skulle äga. möjligast vidsträckta polismakt inom hela området, inom vilket de skulle ströva omkring efter viss för allmänheten okänd plan. Under turist- säsongen behövde framför allt taristlederna bevakas samt under höst— och Vintertiden särskilt älg- och andra jaktmarker. Vakterna skulle även kunna göra nytta genom att efterhålla vargarna. Genom sam— arbete med nomadlapparna skulle deras verksamhet i hög grad kunna stärkas och göras mera effektiv.

I yttranden, som avgivits över professor Lönnbergs framställning,

• Sida 102
•  Original

hava överjägmästarna och jägmästarna i Norrbottens län enhälligt vits- ordat ej blott att växt— och djurvärlden inom nationalparkerna icke åt- njöte det skydd, som med dessa områdens avsättande till nationalparker avsetts, utan även att en hel del förbrytelser, oftast opåtalt, beginges mot jakt- och fiskeförfattningarna, i första hand på de »oavvittrade» kronomarkerna (härmed torde avses de vid avvittringen oavmätta krono- markerna) men ock å andra kronans marker belägna upp mot fjällen och i den övre delen av barrträdsregionen, där någon egentlig skogs- skötsel icke kunde bedrivas och dit sålunda skogsstatens fåtaliga be— vakande personal endast undantagsvis utsträckte sin verksamhet. Domänstyrelsen har beträffande bevakningen å nationalparkerna uttalat, att denna icke borde sammanblandas med kontrollen över jakt- och fiskeförfattningarnas efterlevnad å övriga kronans marker. För dessa parker, åtminstone för dem som vore av någon större betydenhet. borde anställas särskilda bevakare. Dock borde bevakningen icke in- skränkas till allenast respektive nationalparks område utan ock, synner- ligast i fråga om älg och björn, omfatta nationalparken omgivande trakter, i huvudsak fjällmarker, varå ett fredande av älg och björn torde hava god inverkan även för nationalparken. För bevakningens upprätthållande borde till vetenskapsakademiens förfogande ställas ett visst anslag. Tillsynen av nämnda författningars efterlevnad å krono- parker samt de inom skogslandet belägna kronoöverloppsmarkerna krävde däremot icke anställande av särskilda bevakare utöver dem, som i sådant avseende efter vederbörandes bestämmande förordnades av respektive skogsförvaltningar. I detta sammanhang framhåller emellertid styrelsen, att på grund av bestämmelserna i 31 årenbeteslagen kronans ovan odlings— gränsen belägna marker, så vitt anginge jakt och fiske, vore i viss mån undandragna domänstyrelsens förvaltning. För att ordning härutinnan skulle kunna nås ansåg styrelsen ändring av nämnda bestämmelser vara erforderliga. För vinnande av åtminstone någon trygghet för att synner— ligast det värdefullaste villebrådet, älgen, samt även björnen erhölle någor— lunda fred å de vidsträckta, till nationalparker ej hörande områden å och närmast fjällen samti översta skogsregionen uttalade domänstyrelsen, att det tillsvidare skulle vara särdeles ändamålsenligt att visst anslag funnes tillgängligt för länsstyrelsen för anordnande av tillfredsställande bevakning å orter och under tider sådant befunnes vara mest erforderligt. l yttrande i ärendet framhåller jämväl vetenskapsakademien, att nuvarande polisbevakning vore alldeles otillräcklig för ait på tillfreds- ställande sätt öva tillsyn över de stora områden, som vore avsatta till nationalparker. För att dessa ej må bliva tillhåll för tjuvskyttar och

• Sida 103
•  Original

andra laglösa individer syntes det vara en bjudande nödvändighet, att de på ett i möjligaste mån betryggande sätt bleve bevakade. Med in- stämmande i professor Lönnbergs förslag anhöll akademien, att sådana åtgärder vidtoges, att nödiga medel för anställande av behövliga bevak— ningsmän eller parkvaktare bleve beviljade. Antalet dylika polismän ansåges ej kunna sättas lägre än till fyra och deras löneförmåner borde jämställas med kronojägarnas. Ehuru akademien ej hade anledning att yttra sig om dessa bevakningsmän i annat avseende, än så vitt anginge nationalparkerna, ville akademien dock framhålla, att det syntes sanno— likt att en väsentlig besparing skulle kunna göras för statsverket, därest dessa polismän även finge vissa uppgifter med avseende å bevakningen av övriga kronan tillhöriga områden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i fråga om tillsynen över jakt och fiske å nationalparkerna samt å kronoparker och de inom skogs- landet belägna kronoöverloppsmarkerna anslutit sig till dornänstyrelsens yttrande, som även biträddes, så vitt det avsåge tillsynen över jakten å älg och björn å till nationalparker ej hörande trakter av fjällen och översta skogsregionen.

Aven lantbruksstyrelsen, som i huvudsak är av samma mening som domänstyrelsen och länsstyrelsen, har uttalat, att frågan om be— vakningen av ifrågavarande nationalparker borde skiljas från spörsmålet om bevakningen utanför dem. För anordnande av en verksam bevak—

ning å nationalparkerna borde medel anvisas till vetenskapsakademien.

Med hänsyn till vad ovan anförts samt med stöd av i övrigt kända förhållanden anse de sakkunniga vara ådagalagt, att åtgärder äro av synnerligt behov påkallade för en effektivare bevakning av kronans marker i landets nordligaste län samt för kontroll av jakt— och fiske—' författningarnas efterlevnad å de enskildas marker därstädes.

En på sätt och vis fristående ställning beträffande bevakningen intaga ovannämnda nationalparker, vilka med hänsyn till sitt ändamål bilda en enhet för sig ur förvaltningssynpunkt. lfrågasättas kunde, såsom jämväl skett från vissa myndigheters sida, att för dem upprätta ett särskilt be- vakningssystem. Atskilliga omständigheter synas emellertid göra detta mindre lämpligt. Vidkommande de mindre av ifrågavarande national- parker, nämligen Vaddetjåkko, Abisko och Peljekaise, lärer icke kunna ifrågasättas att för varje park anställa särskild personal. Parkernas omfattning synes icke påkalla detta, och de därmed förenade kostnaderna skulle bliva alltför stora, särskilt som vid bevakningsfärderna alltid två bevakningsmän böra åtföljas till stöd för varandra vid möjligen inträf—

• Sida 104
•  Original

ande olycksfall eller övervåld. Å andra sidan försvåra de långa avstånd som i allmänhet förefinnas mellan parkerna, en sådan uppdelning av bevakningsdistrikten, att de mindre parkerna förenas med de större. Sarjeks oclrStora Sjöfallets vidsträckta nationalparker, som tillsammans torde utgöra ett för stort distrikt för två bevakare, gränsa omedelbart intill varandra, men utgör avståndet från Abisko nationalpark till den närmast söder därom belägna Sarjeks nationalpark omkring 65 kilometer fågelvägen samt från Stora Sjöfallets till den sydligare belägna Pelje- kaise nationalpark omkring 95 kilometer. I båda fallen utgöras de mellanliggande områdena av öde och svårframkomliga fjälltrakter. Att taga sig fram mellan parkerna med tillhjälp av järnväg och på banade vägar kommer, även sedan inlandsbanan blivit färdig, att medföra långa, tids— ödande och dyrbara resor. En anordning med extra bevakning för de mindre parkerna genom i deras närhet bosatta personer synes även mindre lämplig. Det torde icke vara någon tid på året, då icke även nämnda parker behöva åtminstone någon tillsyn. Extra bevakare kunna dessutom icke väntas hava samma intresse för sin ofta prövande upp- gift som ordinarie, för ändamålet särskilt anställd personal, varjämte bevakare utsedda bland de bofasta i trakten icke sällan torde komma att sakna den självständiga ställning gent emot befolkningen, som är av största betydelse.

På grund härav anse de sakkunniga, att nationalparkerna icke böra utbrytas såsom självständiga bevakningsområden. En lämpligare och ekonomiskt mera fördelaktig ordning synes kunna vinnas genom att sammanslå bevakningen å nationalparkerna med den särskilda bevak- ning, som, enligt vad ovan framhållits, för olika ändamål erfordras inom de båda nordligaste länen.

Beträffande bevakningens anordnande synes man böra göra skillnad mellan olika delar av de vidsträckta områden, varom här är fråga. För lapparnas särskilda områden, nämligen trakterna ovan odlingsgränsen, där jämväl ovan omförmälda stora nationalparker äro belägna, har före— slagits, upprättandet av en särskild bevakningskår vid sidan av den personal, som redan nu finnes för tillsyn över områdena.

Att även för länens övriga delar anställa en liknande kår vore väl synnerligen önskvärt, men med hänsyn till bevakningsområdenas ut— sträckning och de betydande kostnader, som skulle uppstå, om någor- lunda effektivitet skulle vinnas, synes en sådan åtgärd knappast kunna ifrågakomma. Ej heller föreligga här samma starka skäl därför. En förstärkning av bevakningen är emellertid av stort behov påkallad jämväl för trakterna nedom odlingsgränsen. En någorlunda tillfredsställande ord—

• Sida 105
•  Original

ning i detta avseende synes kunna erhållas, om åt skogsstaten upp- drages att i samband med dess övriga verksamhet vidtaga lämpliga åtgärder särskilt genom anställande av extra personal, när förhållandena så påkalla. En förutsättning för att något härigenom skall vinnas är dock att de anslag, som för närvarande stå tilljägmästarnas förfogande för extra bevakning, väsentligt höjas. '

Vidkommande ovannämnda för trakterna ovan odlingsgränsen före- slagna bevakningskår, torde denna böra organiseras i nära överensstäm- melse med de för länspolisen i allmänhet gällande grunder. Bevakarna, som lämpligen synas kunna benämnas länsvakter, böra sålunda tillsättas av länsstyrelsen samt stå under dess och vederbörande landsiiskals lydnad. Länsvakt bör åtnjuta polismans befogenhet och skydd. ln— struktionen för kåren bör upprättas genom länsstyrelsen efter samråd med vetenskapsakademien, på det dess särskilda synpunkter må bliva tillbörligen beaktade.

Ifrågasättas kan, huruvida nämnda särskilda bevakningskår istället borde inordnas under skogsstaten. Detta synes emellertid de sakkunniga mindre lämpligt. Den tillsyn, varom här är fråga, torde mera vara att jämställa med vanlig polisuppsikt och ligger alltför mycket på sidan av skogsstatens egentliga verksamhet. Vissa av de marker, som bevakningen skulle avse, äro helt undandragna skogsstatens förvaltning, och inom återstående delar därav omhänderhar länsstyrelsen redan nu bestyren med deras ekonomiska tillgodogörande i viktiga avseenden. Enär trak— terna ovan odlingsgränsen, vilka i stor utsträckning upptagas av de öde fjällområdena längs gränsen mot Norge, till största delen äro belägna ovan barrskogsgränsen, äro, såsom jämväl från skogsstatens sida fram- hållits, skogsskötselns intressen där av föga betydelse. Den befattning, som skogsstaten tagit med dessa trakter, har fördenskull hittills varit högst obetydlig. V

Vad i övrigt angår bevakningskårens verksamhet får man tillse, att de särskilda bevakningsdistrikten icke bliva alltför stora. Enär, såsom ovan framhållits, bevakningsmännen böra tjänstgöra två och två samt med hänsyn till kostnaderna antalet bevakare i möjligaste mån måste inskränkas, kan givetvis icke undvikas, att distrikten erhålla en avsevärd omfattning. De sakkunniga hava tänkt sig, att distriktens antal skulle i Norrbottens län bliva 4 och i Västerbottens län 3 samt att antalet länsvakter för närvarande skulle kunna begränsas till 8 idet förra länet och 6 i det senare. Länsvakt, som tjänstgör inom visst distrikt, bör berättigas att, då för överträdelsers beivrande så finnes nödigt, fullfölja sitt arbete även in på området för annat distrikt.

Jakt- och fiskesakkunniga. 14

• Sida 106
•  Original

I avlöningshänseende synas länsvakterna böra jämställas med krono- jägare och erhålla reseersättning enligt sjätte klassen iresereglementet. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke, därest i överensstämmelse med av de sakkunniga framställt förslag en särskild jaktvårdsfond och 'en fiskerifond skulle upprättas, en del av kostnaderna för nu ifråga— varande ändamål kunde bestridas från nämnda fonder. Enär emellertid bevakningen till huvudsaklig del skulle tillgodose nationalparkernas och lapparnas intressen, lärer en sådan ordning näppeligen böra tillämpas. Istället torde man böra tillse, i vad mån någon del av kostnaderna kan gäldas genom arrendeavgifter, som komma lapparna till godo för upp- låtelser av jakt, fiske, bete och slåtter å förevarande områden. För närvarande uppgå väl ej dessa avgifter till större belopp, men en ökning torde icke vara utesluten. De sakkunniga hava tänkt sig, att den till länsvakterna inom Västerbottens län utgående gottgörelse skulle förslags- vis till en tredjedel bestridas av medel, som inflyta genom arrende- avgifter. Med hänsyn därtill att inom Norrbottens län fem betydande nationalparker skulle falla under länsvakternas tillsyn, synes där bidraget från arrendeavgifterna böra något nedsättas, förslagsvis till en fjärdedel.

Emellertid torde icke sagda avgifter för närvarande vara tillräck- liga att bestrida nämnda andelar i kostnaderna. Under sådana omstän— digheter och ehuru de till lapparnas understödjande upprättade Norr- bottens och Västerbottens lappfonder icke äro avsedda att användas för bekostande av fasta, årligen återkommande utgifter av ifrågavarande slag, vilja de sakkunniga dock såsom en övergångsåtgärd föreslå, att, i den mån arrendeavgifterna icke räcka, vad som fattas må fyllas av nämnda fonders avkastning. Skulle de sakkunnigas förhoppning om en framtida stegring av arrendeavgifterna visa sig oriktig, torde till förnyad pröv— ning böra upptagas frågan, huruvida icke staten bör i sin helhet över- taga kostnaderna för länsvakternas avlönande.

()vriga utgifter för bevakningen skulle bestridas genom särskilda för ändamålet anslagna medel, därvid dock, vad angår kostnaderna för bevakningen inom Norrbottens f jälltrakter, någon del av sagda kostnader bör bestridas av medel avsedda för nationalparkernas vård.

Den av de sakkunniga ifrågasatta ordningen skulle föranleda, för- utom vissa åtgärder, varom de sakkunniga i den skrivelse, med vilken förevarande betänkande överlämnas, avgivit förslag, viss ändring i 3 5 i reglementet den 22 december 1911 rörande nationalparkernas förvaltning. Förslag till motsvarande bestämmelser, såvitt angår jaktbevakningen, hava framlagts i de sakkunnigas betänkande angående ))ändringar i jaktlagen, fridlysningsbestämmelser m. m.))

• Sida 107
•  Original

I detta sammanhang Vilja de sakkunniga erinra om de av dem Förverkande föreslagna tilläggen till fiskelagens bestämmelser rörande påföljder för gräl—fåfäng? överträdelse av lagen. De sakkunniga hava ansett önskvärt, att i möj— Åtglscäa (38, ligaste mån likartade bestämmelser gälla i fråga om förseelser mot låtkjlzgiå, nämnda lag och mot jaktlagen, vilket synes så mycket mer lämpligt 27, 28 ett som enligt de sakkunnigas förslag bevakningen i stort sett skulle bliva ”Hägg,?” densamma vidkommande såväl jakten som fisket.

_I 18 % fiskelagen föreskrives att, om någon olovligen fiskar i vatten, där han icke därtill äger rätt, skall vad vid fisket fångats eller, där det ej kan tillrättaskaffas, dess värde vara förverkat. I anslutning till jakt— lagens stadgande i motsvarande fall har föreslagits skola i lagen intagas en bestämmelse, att värdet av fångsten skall vara förverkad jämväl där densamma undergått förskämning. Erinran har tillika intagits, att straff för olovligt fiske i annans vatten är belagt med straff i allmänna strafflagen. .

I 1912 års jaktlag infördes bestämmelse att, där någon, som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde, inom två år därefter ånyo gjorde sig skyldig till sådan förseelse, skulle bössa, annan jaktredskap och hundar vara förbrutna. Såsom motivering för denna bestämmelse anfördes att, om en person, som gjort sig skyldig till olovlig jakt, inom viss kort tid upprepade denna förseelse, torde kunna antagas, att denne mans innehav av bössa, annan jaktredskap och hundar, som begagnats vid jakten, utgjorde en ständig fara för nya kränkningar av grannarnas jakträtt. Redskapen och hundarna an— sågos därför böra förklaras förverkade, så mycket mer som erfarenheten visade, att den yrkesmässiga tjuvskytten endast undantagsvis ägde jakt— område, varå redskap och hundar kunde komma till lovlig användning, och föremålen i de flesta fall i hans hand vore att anse allenast såsom hjälpmedel för begående av straffbar handling.

Motsvarande synpunkter torde vara tillämpliga jämväl beträffande olovligt fiske i annans vatten; och hava de sakkunniga föreslagit in- förande i 19 % fiskelagen av liknande påföljder som nyssnämnda i jakt— lagen upptagna. Sagda påföljder hava emellertid icke ansetts böra ut- sträckas ända därhän, att den felande skall gå förlustig båt, som använts vid det olovliga fisket.

Beträffande åtal för förseelser mot fiskelagen finnas för närvarande inga bestämmelser intagna i lagen. Härutinnan hava gällt de i 24 kap. allmänna strafflagen förekommande stadganden. Lämpligt har synts vara att, i likhet med vad som skett i jaktlagen, föreskrifter i ämnet intagas i fiskelagen. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna,

• Sida 108
•  Original

som ansluta sig till jaktlagens, äro grundade å nu gällande föreskrifter. Beträffande rätten för allmän åklagare till andel i förverkad fångst vid olovligt fiske ävensom att taga vedermäle och pant i båt, redskap eller annat har upptagits föreskrift att sådan rätt föreligger icke allenast vid olovligt fiske i allmänt kronofiske utan över huvud i kronans vatten, där fiskerätten icke i sin helhet upplåtits till annan (18, 19 och 20 %%- fiskelagen).

I övrigt hava de sakkunniga ansett lämpligt att såväl ifiskelagen (19 och 20 åå) som i fiskeristadgan (27, 28 och 29 55) intagas bestämmelser därom, att personal, som biträder vid fiskeribevakningen, nämligen för- valtande och bevakande personal vid skogsstaten, personal vid statens» fiskeriadministration och särskilt förordnad tillsyningsman, skall hava» samma ställning som allmän åklagare med avseende å rätt att anställa åtal samt att göra beslag och vittna i tjänstemål.

• Sida 109
•  Original

Bil. A. (Se sid. 40)

Kronans enskilda fisken (år 1919).

1 stt: förkortning för vattenfallsstyrelsen. ” Dmst: » » domänstyrelsen.

Årlig För- _ avgift val- Am” Arligt till Län Fiske Socken tande d . arren- fiskets Anmärkningar » etld myn— de beva- dighet kande [ kr. kr. | Uppsala Älvkarleby kronolax— Alvkarleö stt1 1/1 15— 15,6251 —— Vissa bestämmelser ang.| fiske i Dalälven 31/12 19 l leverans av avelslax.- ! Tax. värde 240,000 kr. Söderman- Oxlö, Hävrings och S:tNikolaiDmst? 14/30?)— 150 — Vissa bestämmelser om lands Högstens fisken 13/3 20 jakträtt och nyttjande av skog å det arrende- 1 rade området. » Nät- och notfisket Stru- Gillberga » 14/a 09— 25 — karne nr 1 iöstra 13/3 28 i Hjälmaren j Ostergöt— Ett ålfiske i Motala Motala stt 1/1 18— 250 — lands ström eller Motala nr 31/12 19 I 11 » Motala kungsfiske nr » » 1/1 184 Utarrenderat tills. med 26 31/12 18 fisket tillhörande Motala Herrekvarn nr 27. År- rendatorn skall leverera viss kvantitet laxöring- rom till statens fiskod- ' lingsanstalt vid Motala ' ström. Intill dess att denna anstalt är färdig år]. arrende å 1,000 kr. Blekinge KronolaxfisketMörrum Mörrum Dmst 14/-.119_ 35.000 3,000 I den för bevakning be- nr 25 13,3 20 räknade summan ingår ersättning för laxodling samt för underhåll och skötsel av viss fyrappa— rat. Kristian- Yngsjö nr 28,ettålfiske Åhus » '/i 18— 200 — stads 31/12 37 » Maglehem nr 15,16 och Maglehem » Utan—renderat i samband 19, tre åldrätter med egendomen Magle- - hem nr 23. > Olsered nr 14, en ål- ) » Utarrcnderat i samband drätt med fastighet iOlsered nr 27.

• Sida 110
•  Original

Fiske

: Hellevik och Skrivare- boden, två åldrätter

drätten Nr 1 Mellan-

drälten Nr 1 Skillinga-

drätlen ,

Nr 1 Fläska- ] Borrby 3 ål-

Hsken

Nr 1 Bosiällsdrätten »

Kronolaxfisken i La- gan, bestående av:

&) fisken vid Laholms Laholm broar b)fisken i eller vid » Knrsefors

Kronolaxfisket Asbro Ås nr 1

Kronans Inne-. ryssje-, Kolbäck

nät- och laxfisken nr 6 vid Strömsholms kungsladugård

Ljusnefisket eller Ljus— Söderala

ne stora 5. k. arrende- fiske i LJnsne älv

Socken

S. Mellby , Dmst

Anmärkningar

Upplätna i samband medl

Si'nbesholms knngsgårdl

l

Utarrcnderade i samband

med förrn. skvadron- chefsbcstiillet Borrby nr 62.

l l l

Ularrenderat i snmbnndl med förra militiebostäl- let Sandby nr 1 och 25.

l

Dessutom erlägger iir-' rendntor 50 kr. till ägaren av Ysby nr S., Avkortning i arrendei med 300 kr., om ar- rendatorn odlar lax på föreskrivet siitt. — Arrendet förlänges ett år i sänder, om upp- sägning ej ikf'l' i :in— given ordning.

1 arrendet ingår även liskerätten vid ön S. Herta, hörande till kungsladngårdenAsklos- tor nr 1, samt all kungs— ladugården tillkomman- de fiskerätt iViskan och Klosterfjorden. _— Av- kortning ä arrendet med 100 kr.. om arrendator söker förbättra liskot genom laxodling.

• Sida 111
•  Original

Kronofisket sunda | Väslel'llorl'—' lnnds l Väster- bottens

vid Try-

skolans förenade kro- nolnxfisken l Ume älv

Större delen av lax- fisket Sörfms nr lli l Unle ."ilv

Kronolaxfiskena Norr- fors nr 1 och Spök- fallet i Ume älv

»Kronolnxfisket Byske 1 nr 11 i Byske älv

Norr— Kengisfors kronolax— bottens fiske i Kalix älv

Torne älvs legala lax- fiske

»

lKlabbÖle och FaltinJ

Årligt , arren-

; _; de ldighot ' l * kr.

Nätra Dnlst '/l 11-1

31/12 30.

ll. lö—å 31/12 211 l

1/1 14—; al,/1911?

Umeå

; stt ¹ l

1/6 It)—% 31/1. 19 l

x/719_

. 30/0 _-

Byske

Overkalix => l 1/o18_ l 31/5 23 ' lföl ett 130,

; Övertorneå » nu) ;

Ig gången lges all-

; dell

l

'

,.....—

år åt ”(Snell—1

Årlig

avgift;

till

fiskets

beva-

kande

kr.

100,-

)

200

l

Anmärkningar

Uppsäges ej arrendvzlv—l talet inom viss tid, för- länges detsamma för ett år i sänder. Ar- rendatorerna skola till länets hnshållnillgssäll- skap avgiftsfritt leve— rera avelslax.

Laxfisket tillhör svenska och finska staterna ge- mensamt. Jfr särsk. konvention. År 1921 —1922uppgickSveriges andel till 21,471 kr.

• Sida 112
•  Original

Bil. B. (Se sid. 78)

Uppgifter rörande det fiske, som idkas av innehavare av jordbruksfastighet ovan odlingsgränsen. (1916)

1. ; ; Antal Antal ; Antal ; Uppglltlämnurnus hushåll hushåll, hushåll, Antal ; hingst MC del som enl som enl som ej hushåll,; (anget ; egen egen uppgivit S 0 c 1; e n soul [i?läiide _7i %&åååä uppgift uppgift om de lunmnt , (iska ej fiska fiskal upp- hushåll Ilotal- För hus- hushåll ;tillliick- tillräck tillräck- ; gifter ! ””St behov ;io;r lh”? ; ligt för ligt liir' ligt för ; ; kg. kg. le lm ; hus— hus hus- ; ; behov behov ; behov ; | ' l ; ; ; ! Kalesuando (belägen helt ovan odlings-l ; ; ; ; ; gränsen) .................................. ; 62 ; 62 13 890; 10500 169 ; 34 28 * _ ; Den ovan odl. -gränsen belägna delen av: 1 ; ; Jukkasjärvi ............................... ; 137 ; 85 17, 790; 14200 167 22 115 ; — Gällivare .................................... _ 52 ; 47 15, 610 10310; 219 18 ; 32 2 Jokkmokk .................................... ' 83 ; 82 ' 26 ,040; 19,840; 242 28 53 ; 2 . Arjep10g .................................... ; 167 165 59, 330 49.640 ; 301 61 ; 106 — Sorsele ....................................... ' 88 ; 87 10.570 9.950; 114 ; 29 | 58 1 Stensele. ................................. 113 , 106 10.560; 10,470, 91 ; 13 _97 , 3 Tärna(belägenbeltovanodlingsgränsen); 221 191 14.310 14210; 74 ; 19 ; 200 i 2 Den ovan odl.- g-ränsen belägna delen av: ' ; l ; Vilhelmina ................................. 190 ; 147 12.860 12780 87 ; 14 ; 172 ; 4 Dorotea ....................................... 85 76 3,820; 3.750 49 ] 6 79 *, — 11. "131231; Antal hushåll som ilska i följande antal vatten 5 0 O k e n lämnande — ; hushåll ; 1 ; 2 ; 3 ; 4 ; 5 ; 5 ; 7; 3; n; 10; 11;12 13;ovisst ; | ' ; Karesuando ................................ 62 ;10 28; 9 8 1 2;9 111—;—;——;— Den ovan odl. gränsen belägna delen av: ; ' ; ; Jukkasjärvi ................................ 85 24 46 5 5 2 — 1 — — —;— —- 1 1 Gällivare .................................... 47 14 16 11 3 2 1 ______ _; — Jokkmokk .................................... ; 82 34 35 9 2 l —l 1 —— — _ ;4——— _, — Arjeplog ................................... | 165 34 47 31 26 12 5 8 2 —— _ — —— —; —— Sorsele ....................................... 87,514 13 12 5 1 1 —————— — 1 Stensele ....................................... 106 153 28 16 5 1 1 — _ — _ ;— — —— 2 Tärna .......................................... 191 85 68 26 7 2 1 ————— ;— — —— 2 Den ovan od1.— gränsen belägna delen av: .; ; Vilhelmina ................................. 147 ;61| 33 9 17- 2 1 — — —;— — — 6 Dorotea ...................................... ; 76 45 1614 2 3 2 —— —- —l— —; 1 _; 3

• Sida 113
•  Original

'.'L: » m . Statt-ns ställning till järnvägarna i Sverige med siir— & skild hänsyn till i”lösningsfrågan. Av A. Lilienberg. Tullberg. vj, '.!(18 5. K. . Tullberg. 191 s. K. 50. lledeg-lrelse fra det av de danske, norske og svenske 55. Skoiiivorstyrelsclle folkskolutredning. Betänkande

()

; .Betiinkandi— angående regelbunden uutonlohiltrafik ; lil'zlftoverlllringskornmiseioner undsatte elolitrotek-; och förslag angav.-111111 statsbidrag till uppi'iil'andu av ; ; ; ;

saint; angående maskinell vägtrafik i de nordligalänen.

nisko [,'dvzilg angauendv elektrisk liraftoverf'm'ing byggnader för folkskoloviisendol. i riket. levrkman. fra Norge til Dzllllnzlrk. Kolmnllavn.Jol'gc'nsun & (;:o. lll) 5. E. 1...—

_ ?, S' ' . ,, 5'. Sammanfattning av utlåtanden oci. yttranden i nu- .)I. 1' urslng' angaende lapparnas renskotsel 111. 1.11. Beck- ledning av skolkommissionens den vs.; april [(y)-) zw— ., . _, ” . . . :. , .. , ,.-- _ ”En" l"6.s' S' . . . givna betllnkande. Norstedt. 331 5. E. ;12. l'urslag till stadga angaende nolnmlundorvlsnlngc'n ,,,. V'l _. ;. i't . f ; ; .. ; . t'l N' i riket samt till instruktion för nornndskolinspelr- ”' " nr "15534 ning er 0" el 'in'" T* atlons ** - # Ol'"

Stedt. 172 s. 0. 58.1361'91111: rörande tillgodogörande av kronans fiske- vatten. Marcus. 112 5. Jo.

tilrell. Benkman. 513 s. . 531.5tzltens kolonlsationsnåilnnds berättelse 1918—1922. Marcus. 37 5. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, iir tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. 1:ecklesiastikdepartemeutet, Jo. :jordhruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningnrs yttre an- ordning (nr 98) utgivas utredningarna. i omslag med enhetlig färg för varje departement.