SOU 1923:9
Förslag till strafflag, allmänna delen, samt förslag till lag angående villkorlig frigivning jämte motiv
N 4-0 ('?
u) (— - Gj",
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
; FÖRSLAG TILL. [S.TRAFQ-FL , ”ALLMÄNNA'p'-ELEN *" * a.*, "SAMT __ . _, , __ . FÖRSLAG TILL, _ , ”_. , LAG ANGÅENDE VILLKÖRLIJG ,FBIGIV'NI _G
'. iJAMTEMOTIV
__ . ÄAVGIVNAAQ ,, ;
» i fST'RAÄFÅLAGSK—QmmsisroN"'
.NE—
$”
:*
P1
4?
9"
_9.
' 10.
11—12. Betänkande med förslag till lag en fiende kultur- , ulturminnes- '
.14.
H 0
16.
17. 18.
19.
20.
_ '21.
22 .
'. Statistiksakkunni as
1922'*
Apn'l— December '
Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannnval. Av E. v. Heidenstam. Norstedt. 20 s. Ju. Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. Arbets- statistisk undersökning rörande husbyggnadsverk- samheten i Sveriges städer och stadsliknnnde sam- hällen." Av B. Nyström. Norstedt. 208 s.» S. Järnvä sstyrclsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 april 1922 med förslag till tnxeändring samt den 5 maj'1922 med yttrande över tull- och traktatkoni- mittens utlåtande m." m. Sv. Tr.-aktieb. 22 s. K. Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande nr 1. Marcus. 3 ,
1 5. K. Betänkande med. förslag till förändrndkyrklig in- delnin och organisation inom de till Kristianstads och Målmöhus län hörande delarna av Lunds stift. Baggström. 392 s. E. ' Tillägg till betänkande och förslag betr. förråds- verksamheten vid marinen. Tullberg. vj, 92 5. Få. Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. Breg ström. 95 s. Jo. Utre ning an äende statsunderstöd för idrottens främjande. Tu lberg. ' v, 124 s. 1 kart. E. Patentlagstiftningskommitténs betänkande. 7. .För- slag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel m.m. Marcus. 54 s. H. - Om lappskattela dsinstitutct och dess historiska utlvleckling.sAv ke Holmbäck. Almqvist & Wik- se . 95 s. . '
minnesvård samt organisation av vården. —1. Historik, memorial an . minnenvärdens nuvarande ståndpunkt, utländsk lagstiftning samt bilagor. viij, 483 s. 3 kart. 2. Förslag och motiv. kxiij. 197 &. Centraltr. E. Högskolornas lönereglerin skommittés betänkan- den. 2. Fackliögskolor oci övriga vetenskapliga anstalter. nggström. vj, 193 s. E. Statsmakternn och bränsleanskaffningen under krigsåren. Av brännlekommissionen av iven berät- åeåse (Stiv-fr dess verksamhet åren 1917—1 ..1. 'Märcus. 5 s. . '
betänkande. . Utredning och förslag till åtgår ernför minskning av kostnaderna för den ofliciella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll över det statistiska ar- betet in. in. Beckman. x, 367 s. Fl. Förslag" till vissa ändrin ur i, bestämmelserna. rö-
' . rande jakt och fågelskyd . 2. Andringar ijaktlugen,
fridlysninf'sbestämmelser m.m. Marcus. 317 s. Ju. Betänkande och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet. Lund, Berling. 268 s. E. Det svenska lantbrukets produktionskostnader. ]. Bokförinnsårct 1919—1920. Av L. Nanneson. Merida-. lande frän Kungl. Lantbruksstyrelsen nr 240 (Nr 6 1922). Norstedt. vij, 125 s. Jo. . Betänkande med förslag angående arrcndators rätt till ersättning för elektrisk anläggning. Tullberg. iv, 29 s. Ju. - * . Mellanhandssakkunniges betänkande angelägenhe— terna vid mellanhandssystemet inom livsmedels- handeln. Eklund. 295 s. Jo. Om röstsammanräknin vid kommunala val enligt lagarna den 9 juni 19' 2. Av . v. Heidenstam. Beckman. (4) 51 s. S. Kolonisationskommitténs betänkande 1922. För- slag till kolonisation—å. krona arker i Norrland ' och Dalarna jämte'förslag dels till utsträckt tilläm- pande "av intensivt skogsbruk å de norrländska kro- noparkerna dels till kraftigare befrämjande av egn &- hemsbildning :i. enskild jord i Norrland.- Ccntraltr. (2), xvij, 433, 133, 112 s. [ kart.- Jo. ' - "Betänkande och förslag angående utbildningskurser 24' inom tullverket. Tullberg. viij; 143 5. F!.
Utredning rörande den s. k. Nyköpings kanal. 'Meddelande från Kungl. Kunulkommissionen. Nr 6. Haage—ström. 69 s. 3p]. K. ' Förslag'ti'll författningar angående handel med och import av utsädesfrn ävensom till omorganisation av frölåontrollverksa-mheten, m. m. Beckman. iv, 0.
26. 27.
28.
29.
an.,
31. 32.
36.
37.
38.
39.
40.
41.
42.
43.
45.
46.
47.
*brnkcts utveckling 1871—1919.
' kanden.
Utkast till lag om vith tryggunde av byggnads- borgenärers fordringar in. m. dllberg. 51 s. Ju. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 5. Värm- lands län. Av H. Skoglund. Beckman. xlvij, 692 5. E. . Betänkande och förslag rörande brandskyddsföre- skrifter och ordnandet av brandväsendet inom ri-_ ket. 7. Betänkande med förslag till Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående skydd för människor Vld brandfåra inom industriella arbetslokaler. Beckman. 15 s. . ' Flottans skolsnkkunnigns betänkande 3 angående skolrcglemente för flottan. l. Skolor och kurser för sjömanskårens manskap. Tullberg. vij, 117.s. 1 bil. Fö.
tgärder mot godsnnho ning itullpuckhus m.m. Generaltullstyre sens un erdaniga utlåtanden över 1914 års tullkommissions betänkanden. 3. Marcus. 101 5. F]. . Supplement nr 1 till Sveriges familjenamn. Stat. 're r.»anst. 12 s. . .
Bi aga till kolonisationskommitténs betänkande. Redogörelser för inventering av onllingsjord. Av E. Haglund. Centraltr. 2? 278 ... 11 kort. Jo. ' Förslag till revidera. ag om arbetstidens begräns- ning jämte utredningar rörande nrbetstidslngstift- ningensverkbingar ocharbetstidsförhällnudenainom vissa yrken. Norstedt. (21, 186, 109* s.. S. Betänkande och förslaa avgivnauv den av Kungl.Mnj:t den 31 augusti 1920 ti [satta kommitté för verkstäl- lande av utredning, huruvida krigsdomstolarna i' fredslid kunna avskaffas. Marcus. vi', 224 s. Ju. 1921 års fasti hetskreditsakkunniga. JBetänkande 1. Utredning och förslag angående höjning av maximi- ränsen för den primära jordbruksfastiglietskrediten. arcus. 26 s. Jo. » . Tull- och traktatkommitténs utredningar och betän- kanden. 11. Ps >persindustriens produktionsförhål— landen. Av E. oswus. Tullberg. iv, 101 s. Fl. - Under—dånigt utlåtande med förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av malt— dr rker m..m. Marcus. 143 s. Fl. 'Tu l— och traktatkommitténs utredningar och betän-
kanden. 13. Den svenska kautschukindustriens nt- veckling 1890—1913 med särskild hänsyn till dess ställ- ning åren närmast före världskriget. Av B. Ohlin. Marcus. iv, 38 s. . Betänkande med förslag till förordning om motor- fordon jämte därmed sammanhängande författ— ningar samt till "stadga om trafiken &. vägar och gator. V. Petterson. viij, 254 s. 4 bil. K. Tull- och truktatkommitténs utredningar och betän- kanden. 12. Mar arinindustriens utveckling med särskild hänsyn ti l förhållandena. före världskriget. Av J. Lublin. Tullberg. iv, 184 s. Fl. Tull» och traktatkommitténs utredningar och betän-
14. Huvuddragen av det svenska jord— Av A. Sjöström.
kanden.
Marcus. iv, 120 5. F1. '
Tull- och traktatkcmmitténs utredningar och betän- 15. versikt av jordbrukets utvecklingi vissa främmande länder 1871—1913. Av E. Höijer. Marcus. iv, 97 S. F]. _ ' . Betänkande med förslag till allmän sjukhusstadga m. m. Norstedt. 302 s. S. - Kommunikationsverkens lönekommitté 4. Betän- kande angående pensioneringav icke-ordinarie perso- nul vid postverket, tele'grafverkot. statens järnvägar och statens vattenfallsverk. Tullberg): x. 112 s". K. Odlingsorganisationens verksamhet ren 1918—1922. Marcus. 46 s. Jo. _ Betänkande med förslag till lag om tvångsugpfostran åt unga. förbrytare m. m. Beckman. iv, 2") s. Ju. Jordkcmmissiouens betänkanden. 4. Om bildande av nva jordbruk m. m. Marcus. 858 s. Ju. _ Jord omunissionens betänkanden. 5. Redogörelse för resultatet av vissa av jordkommissinncn före- tagna enquéter i jordfiågan. Av F. Sandberg. Marcus. vi,], 239 s. Ju. ' . - Utredning angående omorganisation av polisväsen— ' det i riket. Av S. Linnér._ Beckman. ix. 416 s. S.
STATENS OFFENTLIGA U'l'Rlil)NlN(iAR 19:23:21
JUSTlTIEDEPARTEMENTRT
FÖRSLAG TILL STRAFFLAG
ALLMÄNNA DELEN SAMT FÖRSLAG TILL LAG ANGÅENDE VILLKORLIG FBIGIVNING
JÄMTE MOTIV .xx'Glrm .xx'
STRAFFLAGSKOMMISSIONEN
STOCKHOLM 1923 lSAAC MARCUS' BOKTRYCKEBI'Ali'l'HiBtMAG
TILL KONUNGEN.
Genom beslut den 10 mars 1916 har Eders Kungl. Maj:t upp— dragit åt en straH'lagskommission att med föranledande av ett av professorn vid universitetet i Lund, juris och filosofie doktorn
Johan Carl Wilhelm Thyrén utarbetat förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, ävensom övriga av professor Thyrén verk- ställda förarbeten till en ny straiflagstiftning avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för en sådan lagstiftning. Kommissionens över- läggningar skulle ledas av dåvarande statsrådet och chefen för . justitiedepartementet, presidenten Berndt Hasselrot, som ägde att nämnare bestämma de frågor, vilka skulle utgöra föremål för över- läggningarna. I kommissionen insattes vidare nio ständiga leda- möter, nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare, lant- brukaren Sven Bengtsson i Norup, numera statsministern, leda- moten av riksdagens andra kammare, Karl Hjalmar Branting, härads- hövdingen i Askims, Hisings och Sävedals domsaga, f. d. hovrätts— assessorn Ivar Peterson Ernberg, professorn vid universitetet i Lund, juris doktorn Ernst Anton Kallenberg, advokaten, vice härads- hövdingen Otto Salomon Mannheimer, hovrättsrådet i Svea hovrätt Gustav Olin, vilken jämväl skulle tjänstgöra såsom kommissionens sekreterare, läkaren vid centralfängelset i Malmö, medicine licenti- aten Carl Thure Henrik Petrén, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren David Hjalmar Pettersson i Bjälbo samt då- varande rådmannen i Halmstad, vice häradshövdingen Axel Westman. Därjämte förordnades, att överdirektören och chefen för fångvärds- styrelsen Viktor Almquist skulle vara ledamot i kommissionen vid behandling av frågor om straffens arter, straffs verkställighet och villkorlig frigivning samt att professor Thyrén skulle äga att deltaga i kommissionens överläggningar.
Undertecknad Hasselrot har den 30 mars 1917 i samband med sin avgång från statsrädsämbetet förordnats att jämväl därefter såsom ordförande leda kommissionens arbete. I övrigt hava följande
ändringar skett i kommissionens sammansättning. Den 8 september
1916 har Eders Kungl. Maj:t förordnat undertecknad Almquist att vara ledamot i kommissionen vid behandling av samtliga till straff- lagstiftningens- allmänna del hörande frågor. Sedan numera stats— ministern Branting den 19 oktober 1917 blivit utnämnd till statsråd och chef för finansdepartementet, har Eders Kungl. Maj:t 'den 9 november 1917 förordnat häradshövdingen i Hallands läns södra domsaga, numera statsrådet och chefen för justitiedepartementet Assar Emanuel Åkerman att i numera statsministern Brantzin'gs ställe vara ledamot av kommissionen. Slutligen har Eders Kungl. Maj:t till ledamöter av kommissionen ytterligare förordnat dels den 23 april 1918 undertecknad Axel Lindqvist, ledamot av riksdagens andra kammare, dels den 10 oktober 1919 undertecknad Thyrén.
Enligt kommissionens uppdrag, sådant detta angivits genom Eders Kungl. Maj:ts förutnämnda beslut den 10 mars 1916, skulle kom- missionen hava att avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för en ny strafflagstiftning. Sedan kommissionen verkställt det härför erforderliga förberedande arbetet, blev planen för kommissionens verksamhet genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 8 april 1919 så till vida förändrad, att det åt kommissionen givna uppdraget skulle anses gälla avgivande av förslag till lagtext jämte motiv rörande de ämnen, som falla inom strafflagens allmänna del, samt att för— slaget till lagtext jämte motiv skulle, i den mån kommissionen fattat beslut om grunderna för den nya lagstiftningen, inom-kom- missionen utarbetas av ett särskilt arbetsutskott, vars förslag i berörda avseende skulle i den ordning, kommissionens ordförande ägde bestämma, underställas kommissionens prövning och god- kännande. Samtidigt förordnades undertecknad Hasselrot att vara ledamot och ordförande samt undertecknade Kallenberg, Olin och
Thyrén ävensom numera statsrådet Åkerman att vara ledamöter i nämnda utskott. Därjämte förordnade Eders Kungl. Maj:t, att
utskottet skulle äga anmoda undertecknad Almquist att i den ut- sträckning utskottettfunne lämpligt deltaga i dess arbete.
I överensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut den 8 april 1919 har arbetsutskottet sedermera utarbetat förslag till lagtext jämte motiv dels till strafflag, allmänna delen, dels till lag angående villkorlig frigivning. I utskottets arbete har undertecknad Almquist, efter anmodan av utskottet, deltagit. Stats- rådet Åkerman har deltagit 1 arbetet. intill dess han den 13 oktobe1 1921 utnämndes till statsråd.
De av arbetsutskottet sålunda utarbetade förslagen hava under- ställts kommissionens prövning och vunnit dess godkännande.
Häradshövdingen Ernberg har av åmbetsgöromål eller sjukdom varit förhindrad att deltaga i kommissionens sammanträden efter den 18 september 1918.
Jämlikt Eders Kungl. Maj:ts förordnande den 23 maj 1919 har revisionssekreteraren Gustaf Vilhelm Masreliez från och med den 1. augusti 1919 tjänstgjort såsom biträdande sekreterare i kommis- sionen och dess arbetsutskott. Därjämte har docenten, juris doktorn Ragnar Bergendal, efter honom av arbetsutskottet på grund av Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 september 1922 lämnat uppdrag, biträtt vid avfattande av motiv till kommissionens förslag till straiflag. _
För att tagas i övervägande vid fullgörande av kommissionens uppdrag hava vid olika tidpunkter av Eders Kungl. Maj:t eller statsrådet och chefen för justitiedepartementet till kommissionen överlämnats följande framställningar:
1) en av styrelsen för Sveriges allmänna handelsförening den 6 juli 1899 till Eders Kungl. Maj:t avläten framställning angående lagstiftning till stävjande av terminsaifärer;
.2) en av telegrafstyrelsen den 20 februari 1903-till Eders Kungl.
VII Maj:t avlåten skrivelse angående lagstadgande mot obehörigt för— farande för vinnande av kännedom om meddelande å telegraf- eller telefonledningar;
3) riksdagens skrivelse den 22 april 1903 angående ändrade bestämmelser om sammanträffande av_brott m. m.; .
4) riksdagens skrivelse den 19 februari 1908 angående ändring av vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen; -
5) en av svenska polisförbundet den 24Dapril 1908 till Eders Kungl. Maj:t avlåten framställning angående stadgande om straff- löshet för gärning, som polisman förövat till fullgörande av för— iuans i tjänsten givna befallning;
6) en av svenska elektricitetsverksföreningens styrelse den 30 oktober 1914 till Eders Kungl. Maj:t avlåten framställning angående ändring i lagstiftningen om stöld av elektrisk energi m. m.; samt
7) en av t. f. landshövdingen H. Uddén den 23 april 1917 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet avlåten skrivelse angående ändrad lagstiftning rörande verkställighet av ådömda bötesstraff.
De under 1), 2), 4) och 6) upptagna framställningarna hava, såsom berörande enbart strafflagens speciella del, av kommissionen överlämnats till undertecknad Thyrén för att tagas i övervägande vid utarbetandet av förberedande utkast till nämnda del av straff- lagen. Övriga framställningar, vilka härjämte återställas, hava, i den mån de beröra de av kommissionen behandlade ämnen, av kommissionen tagits i övervägande.
Kommissionen eller dess arbetsutskott har under arbetets fort- gång till Eders Kungl. Maj:t eller statsrådet och chefen för justitie— departementet avgivit infordrade yttranden:
1) den 28 november 1917 angående ett av sakkunniga för ute redning av vissa till straiflagstiftningen hörande frågor utarbetat
förslag till lag angående villkorlig straffdom och lag om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 åå i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning m. m.;
2) den 11 september 1918 angående dels riksdagens skrivelse den 7 juni 1918 om utredning rörande straifbarhetsälderns höjande m. m. dels fängvårdsstyrelsens i skrivelse den 28 maj 1918 hes Eders Kungl. Maj:t gjorda hemställan om utredning rörande ändring i vissa hänseenden av stadgandena angående bestraffning av unga förbrytare;
3) den 27 januari 1919 angående ett av särskilda sakkunniga utarbetat förslag till vissa ändringar i lärares straff- och process— rättsliga samt disciplinära ställning;
4) den .8 februari 1919 angående dels- riksdagens i skrivelse den 4 maj 1917 dels svenska kriminalistföreningens i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 28 oktober 1915 gjorda anhållan om lagstift- ningsåtgärder till förstärkt skydd gent emot farliga återfallsför- brytare;
5) den 27 oktober 1920 angående ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 28 å och 9 kap. 5 & strafflagen;
6) den 15 februari 1921 angående dels riksdagens skrivelse den 11 maj 1902 i anledning av Eders Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande Vissa bestämmelser om elektriska an- läggningar och till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 20 5 och 20 kap. 3 & strafflagen, dels ock riksdagens skrivelse den 4 mars 1913 om viss ändring i 6 kap. 4 & strafflagen;
7) den 15 februari 1921 angående en av arméförvaltningens fortifikationsdepartement till statsrådet och chefen för lantförsvars- departementet avlåten skrivelse om ökat straffskydd för luftfarts— materiel; samt
8) den 28 februari 1921 angående ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 åå strafflagen.
Sedan kommissionens arbete nu avslutats, fär kommissionen här- med i underdånighet överlämna ovan omförmälda förslag till straif lag, allmänna delen, samt förslag till lag angående villkorlig fri- givning jämte motiv.
Undertecknade Almquist, Bengtsson, Kallenberg, Lindqvist, Mann- heimer, Olin, Thyrén och Westman, vilka inom kommissionen ut— talat skiljaktiga meningar, åberopa därutinnan de av oss avgivna, vid kommissionens betänkande fogade särskilda yttranden.
Underdånigst BERNDT HASSELROT
VlKTOH ALMQUIST SV. BENGTSSON E. KALLENBERG AXEL LINDQVIST OTTO MANNHEIMER GUSTAV OLIN TH. PETREN DAVID PETTERSSON JOHAN (1. W. THYREN
AXEL WESTMAN Gustaf Masreliez
Stockholm den 20 februari 1923.
Kommissionen har under sitt arbete tagit hänsyn till huvud- sakligen följande utländska lagar och lagförslag.
Norge:
Almindelig b01gerlig Straffelov (1902). Udkast til Almindelig borgerlig Straffelov for Kongeriget Norge udarbeidet av den ved kgl. Resolution af 14de November 1885 nedsatte Kommission. I Udkast til Lov. II Motiver. 1896.
Danmark:
Almindelig borgerlig Straffelov (1866). Betaenkning afgiven af Kommissionen nedsat til at foretagaet Gennemsyn af den almindelige borgerlige Straffelovgivning. 1912.
Betzenkning angaaende de af den under 11. August 1905 nedsatte Straffelovskommission udarbeidede Forslag indeholdende Udkast til Love vedrorende den borgerlige Straffelovgivning med Motiver. Efter Justitsministeriets Anmodning udarbeidet af Carl Torp. 1917.
Finland :
Strafflag för storfurstendömet Finland (1889). Förslag till_ ny strafflag I Allmänna delen av professor Allan Serlachius enligt uppdrag av justitieministeriet. 1921.
Tyskland:
Strafgesetzbuch fiir das deutsche Reich (1871).
Vorentwurf zu einem deutschen Strafgesetzbuch. Bearbeitet von der hierzu bestellten Sachverständigen-Kommission. Veröffentlicht auf Anordnung des Reichs-Justizamts. 1909. Begriindung. Allge- meiner Teil. 1909. '
Gegenentwurf zum Vorentwurf eines deutschen Strafgesetzbuchs, aufgestellt von W. Kahl, K. v. Lilienthal, F. v. Liszt, J. Gold— schmidt. 1911. Begriindung. 1911. 'f
41.)
Entwiirfe zu einem deutschen Strafgesetzbuch. Verötfentlicht auf Anordnung des Reichs-Justizministeriums. Erster Teil: Entwurf der Strafrechtskommission (1913). Zweiter Teil: Entwurf von 1919. Dritter Teil: Denkschrift zu dem Entwurf von 1919. Berlin 1921.
Österrike :
Strafgesetz fiber Verbrechen, Vergehen und Ubertretungen (1852).
' Vorentwurf zu einem österreichischen Strafgesetzbuch und zu dem Einfiihrungsgesetze. September 1909. '
Regierungs-Entwurf eines österreichischen Strafgesetzbuchs und einer Abänderung der Strafprozessordnung 1912.
Vorlage der Bundesregierung. Bundesgesetz iiber die Änderung des Strafgesetzes 1921.
Ungern: Das ungarische Strafgesetzbuch (1878).
Schweiz:
Vorentwurf zu einem schweizerischen Strafgesetzbuch (April 1908 ). Erläuterungen zum Vorentwurf fiir ein schweiz. Strafgesetzbuch vom April 1908 sowie zum Vorentwurf fiir ein Einfiihrungsgesetz. Im Auftrag des eidg. Justiz- und Polizeidepartements von Prof. Ziircher verfasst. 1911.,
Vorentwurf zu einem schweizerischen Strafgesetzbuch, Fassung der zweiten Expertenkommission, Oktober 1916.
Botschaft des Bundesrates an die Bundesversammlung zum Entwurf eines schweizerischen Strafgesetzbuches (vom 23. Juli 1918).
Nederländerna:
Wetboek van Strafrecht (1881).
Frankrike :
Code pénal (1810).
Projet de la commission de revision du code penal. 1893.
Belgien: Code pénal (1867).
Italien:
Codice penale per il regno d”Italia (1889). Progetto preliminare di codice penale italiano per 1 delitti (Libro I). Belazione del presidente Enrico Ferri (1921).
Spanien: Oödigo penal (1870). Portugal : Codigo penal (1886). Ryssland: Straiflag (1903). Fransk översättning. Paris 1906. Tysk över— sättning. Berlin 1908. New - York : The penal code of the state of New York 1881.
LAGFÖRSLAG
De vid förslagets särskilda paragrafer inom parentes angivna kapitel- och paragrafnummer avse professor Thyréns Förberedande utkast till strafflag allmänna delen. Stadgande, vid vilket dylik-hänvisning ej meddelats, saknar motsvarighet i professor Thyréns utkast.
Förslag till strafflag.
Allmänna delen.
FÖRSTA AVDELNINGEN. 1 kap. Om strafflags giltighet.
1å(1k.lå).
Straff må icke ådömas för gärning, som ej är i lag belagd med straff.
2 5 (1 k. 2 5).
Har någon blivit tilltalad för brott och gäller annan lag, då dom skall meddelas, än då den åtalade handlingen företogs, varde efter den nya lagen dömt; dock må ej till straff dömas för gärning, som ej vari lag belagd med straff, då handlingen företogs, eller för vilken straff var förfallet, då den nya lagen trädde i kraft.
Därest den åtalade gärningen är att anse såsom övervägande politiskt brott, skall den äldre lagen tillämpas, om det straff, som efter samma lag bör ådömas, är lindrigare än det, som är stadgat i den nya lagen.
3 g” (1 k. 351—3 st.).
Över brott, som är begånget inom riket, skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol.
, 21.1.kap'
Brott, som begås å svenskt fartyg, skall anses begånget inom riket. , Brott, som begås å utländskt krigsfartyg, skall anses begånget utom riket, ändå att fartyget befann sig inom svenskt område.
45(1k49.
Över brott, som är utom riket begånget av svensk man eller mot Sverige eller svensk man, skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol; dock må, där ej i särskilt fall annorledes är stadgat, brottet ej åtalas, utan att Konungen därom förordnar.
55(1k59.
Har utländsk mau utom riket begått brott, som är straffbart både efter Sveriges och efter hans eget lands lag, och har han därefter förvärvat svensk medborgarrätt; varde, ändå att brottet ej är förövat mot Sverige eller svensk man, dömd efter svensk lag och vid svensk domstol, där Konungen förordnar, att brottet må åtalas här i riket.
sg(1k354a)
För främmande statsöverhuvud och dem, som ledsaga honom, samt för främmande makts beskickning så ock för främmande makts krigsfolk, som på genomtåg eller eljest i trupp uppehåller sig här i riket, gälle vad allmänt är vedertaget eller genom fördrag blivit stadgat.
7 % (1 k. 6 _S). I vilka fall utlämning av förbrytare till främmande stat må ske, därom är stadgat i särskild lag.
8 5 (1 k. 7 g). Har någon, såsom för brott misstänkt, tilltalad eller dömd, blivit av främmande stat utlämnad till Sverige och hava vid utlämningens . beviljande särskilda villkor med avseende på hans åtalande eller straffande blivit uppställda av den främmande staten, då skola de villkor här i riket lända till efterrättelse.
9å(lk.8å).
Kan utlämning av förbrytare till främmande stat, i fall där ut- lämning enligt lag är tillåten, på grund av krig eller andra hinder ej komma till stånd, skall över brottet dömas efter svensk lag och vid svensk domstol, där Konungen förordnar, att brottet må åtalas här i riket.
105(1k.95).
Har någon begått brott, för vilket han, enligt vad nu är sagt, kan efter svensk lag och vid svensk domstol dömas, må brottet, ändå att han därför undergåttmbgstraffning __ utom riket. klimat även här i riket åtalasidär Konungen sa förordnad—."
Fälles han till straff, då skall domstolen pröva, huru svårt det straff, som han undergått utom riket, skall anses i förhållande till svensk lag, och varde det, såvitt möjligt är, avräknat. Frihets— straff, som efter sådan avräkning kan återstå, må ej sättas till kortare tid än i 7 kap. 2, 3 eller 4 & för varje fall finnes stadgat. Kan till följd härav vid bestämmandet av straff för brott, som ej i lagen är belagt med mindre straff än fyra års frihetsstraff, det utom riket undergångna straffet ej till fullo avräknas och finnes med hänsyn därtill fyra års frihetsstraff vara för svårt, må straffet kunna sättas till fängelse eller till arrest å tid, som i 7 kap. 3 _S andra stycket sägs.
1 kap.
11 5 (1 k. 10 3).
I de fall, som omtalas i 3, 4 och 5 33, skall brottet anses vara begånget, såväl i det land, där den brottsliga handlingen före- togs, som där den medförde en verkan, varav gärningens straffbar- het beror.
Där enligt denna lag hänsyn skall tagas till tiden för brotts begående, avses, såvitt ej annorledes är stadgat, den tid, då den brottsliga handlingen företogs.
ANDRA AVDELNINGEN.
Om brottet. 2 kap. Om tillräknelighet.
15(4k.1g).
Gärning, som begås av sinnessjuk eller sinnesslö, vare fri från straff; så ock gärning, begången av den, som utan egen iknld till- fälligtvis befann sig i sådant sinnestillstånd, att han fullständigt saknade insikt om sin handlings betydelse eller förmåga att handla efter sin vilja.
2å(4k.2å).
Prövas någon, som begått brott, därvid hava 11133.ij tillfälligtvis befunnit sig i sådant tillstånd, att hans insikt' om handlingens betydelse eller hans förmåga att handla efter sin vilja var väsentligt försvagad, utan att han dock kan efter 1 5 anses
för strafflös; eller har någon under inflytande av varaktig sådan bristfällighet begått brottslig gärning, därför han icke enligt 8 kap. 2 5 bör intagas i förvaringsanstalt; då må straffet efter omständig— heterna kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gär—
__
ningen.
3 & (4 k. 3 5).
Ej må någon för brott, som i lag är belagt med straffarbete på livstid, fällas till straff, utan att hans sinnestillstånd blivit under- sökt av läkare. Ej heller må någon, som dömts till frihetsstraff i tio år eller däröver, fällas till straff för brott, som i lag är belagt med straffarbete, utan att sådan undersökning ägt rum.
Undersökning, som nu sagts, skall ock ske i vissa fall, som i lagen äro särskilt nämnda.
45(4k.45).
[Gärning, som eljest är straffbar, vare strafflös, om den begås av barn, innan det fyllt femton år.]
55(4k.55).
[Om brott, begånget av den, som fyllt femton men ej aderton år, finnes stadgat i särskild lag.]
65(4k.65).
[Har den, som fyllt aderton men ej tjugoett år, begått brottslig gärning, då skall, i stället för frihetsstraff på livstid,-sådant straff å tjugo år ådömas; och må, där den eljest för brottet stadgade minsta strafftiden utgör åtta år eller däröver, den tid kunna ned— sättas med en fjärdedel.] »
2 kap.
3 kap. Om uppsåt och oaktsamhet.
13'(6k.1å,551st.).
Stadgande i denna lag, varigenom gärning är belagd med straff. skall, utom i fall, som i 3 & sägs, tillämpas, endast då gärningen begåtts uppsåtligen. .
Har någon uppsåtligen begått gärning, för vilken straff är utsatt i denna lag, och visste han ej, att den är belagd med straff, varde ändock straffad för uppsåtligt brott.
25(6k.2å,5å2st.).
Insåg gärningsman, när han företog handlingen, att därav_kunde följa sådan verkan, varav enligt lag gärningens straffbarhet beror,
. utan att han dock ' dess inträdande, och har den inträtt.
då skall den verkan anses vara uppsåtligen åstadkommen, där efter omständigheterna måste antagas, att gärningsmannen icke av visshet om dess inträdande skulle låtit avhålla sig från handlingen.
Efter de grunder, som nu äro sagda, skall ock avgöras, om gärning skall anses uppsåtligen begången, då gärningsmannen vid handlingens företagande var oviss om förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gärningen, eller huruvida eljest de omständigheter förelågo, som enligt lag utmärka brottet. *
35(6k.3ä).
I vissa fall, som i lagen äro nämnda, straffas gärning, även då den begåtts av oaktsamhet.
Med oaktsamhet förstås i denna lag, att gärningsmannen utan uppsåt åstadkommit gärningen genom att brista i den aktsamhet om allmänt eller enskilt intresse, som med hänsyn till hans ställ-
ning och övriga vid gärningen föreliggande omständigheter bort av honom iakttagas. 4 5 (6 k. 4 5).
Där lagen vid uppsåtligt brott stadgar förhöjt straff för det fall, att viss icke uppsåtlig verkan av brottet inträder, skall det för— höjda straffet ådömas, endast då gärningsmannen av oaktsamhet åstadkommit den verkan eller då han efter handlingens företagande
insett, att sådan verkan var att befara. och ej, medan tid var,
efter förmåga sökt avvärja den.
4 kap. Om yttre grunder, som utesluta eller minska gärnings brottslighet. igaksg
Har genom uttryckliga ord eller annorledes samtycke till viss handling f_rjyilligt lämnats av den, vars rätt eljest skulle kränkas
genom gärningen, då skall denna icke anses såsom u såt ' . brott,
Wagen för särskilda fall annorledesmfinnes stadgat eller samtycket med gärningsmannens vetskap före handlingen åter- kallats, där det inedglgga verkan kunde ske, eller gärningsmannen insett, att den, som lämnat samtycket, därvid befann sig i väsentlig villfarelsc__angående faran.
Saknade den, som lämnat sitt samtycke, rättslig handlingsförmåga, pröve domstolen efter omständigheterna, huruvida uppsåtlig brottslig- het dock-sk—all anses utesluten genom samtycket.
2 5 (4 k. 9 €). Rymmer häktad person eller person, som undergår frihetsstraff
:)
eller internering-, varom i 8 kap. .) & sägs, eller sätter han sig till
3 kap.
4- kap.
motvärn mot fångvaktare eller annan, som vill hindra honom från rymning, eller mot tjänsteman vid häkte, straffanstalt eller inter- neringsanstalt, då denne skall hålla honom till ordning inom häktet eller anstalten; eller sätter sig någon, som skall häktas, till mot— värn mot den, som äger verkställa häktningen eller därvid biträder; då må det våld brukas, som är nödigt till rymningens förekom- mande, ordningens bibehållande eller häktningens verkställande Samma lag vare, där annan än fånge, häktad person eller den, som skall häktas, sätter sig med våld eller hot emot den, som vill hindra rymningen, bibehålla ordningen eller verkställa häkt—
ningen.
3 5 (4 k. 10 å).
Emot ett omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslutat straffbart angrepp å enskild rätt have såväl den an— gripne som en_var annan rätt till nödvärn.
Innebär angreppet svår fara för person eller tränger sig angriparen nattetid olovligen in i annans hemvist eller sätter han sig medelst våld å person eller hot om sådant våld till motvärn, evad det är dag eller natt, emot den, som vill värja eller å bar gärning återtaga sin egen tällä-Må egendom; då have man rätt att till försvar göra allt det våld, som nöden kräver. Vid nödvärn i annat fall må MÖTE; våldgöras, %B1_ett___dst__i,c_1£e står i uppesbezämiäf förhållande till angreppets beskaffenhet.
4 g (4. k. 11 g).
Grör man i annat fall, än i 2 eller 3 & sägs, skada för att av— värja omedelbart eller nära förestående fara för allmän rätt eller för enskild rättighet, som tillkommer någon, vilken ej är pliktig
att-underkasta sig faran; vare straffri, om det efter omständig-
heterna svårligen kunde förväntas, att faran skulle på annat sätt 4' kap. avvärjas, samt den skada, som hotade, skäligen kunde synas väsent- ligt större än den skada, som gjordes.
Hotar annorledes, än i 2 eller 3 å sägs, från vi_s_s__person eller sak rättsstridig skada å person, eller egendom, och gör man till ___»,— ,_ ____ ___—___ _ * skadans avvärjande våld å den person eller sak, varifrån skadan hotar; vare straffri, där annan hjälp ej funnits, och våldet ej är sådant, att det står i uppenbart missförhållande till faran,
5 g (4 k. 12 5).
Finnes någon i fall, som i 2, 3 eller 4 & omtalas, hava gjort större våld eller svårare skada än i varje fall är sagt, pröve dom— stolen efter omständigheterna, om och i vad mån straffet må ned— sättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen.
Nu har någon ut_an__sannolika_skäl trott sådan fara vara å färde, som i något av de i första stycket nämnda lagrum sägs: gjorde han skada och är gärningen belagd med straff, då den begås av oaktsamhet; varde dömd till det straff.
Voro förhållandena sådana, att han svårligen kunnat besinna sig, må han ej dömas till straff.
5 kap. Om försök.
1 & (7k.1åochdelav25).
I vissa fall, som i lagen finnas särskilt utsatta, straffas försök till brott. Försök föreligger, då gärningsmannen påbörjat den handling, var- med han åsyftade att utföra brottet, utan att detta dock kommit till fullbordan.
Fanns ingen fara för att brottet kunnat komma till stånd" på sätt gärningsmannen beräknat, skall icke till straff för försök dömas.
2 5 (7 k. del av 2 5).
Har gärningsmannen, innan utförandet så fralnskridit, att fara funnits för att brottet därigenom kunnat fullbordas, av fri vilja upphört med utförandet eller genom särskild åtgärd förebyggt den brottsliga verkan, och har han icke härtill föranletts av. vetskap om att hans förehavande var upptäckt, då skall, där ej annorledes är stadgat, icke till straff för försök dömas.
3 5 (7 k. 3, 4, 5 och 7 åå).
För försök skall ådömas lindrigare straff än det högsta, som stadgas för det fullbordade brottet, och må straffet kunna såväl inom varje straffart sättas under det för det fullbordade brottet stadgade minsta straff som ock utdömas inom lindrigare straffart; dock må ej till böter dömas, utan så är, att det fullbordade brottet är belagt med lindrigare straff än straffarbete.
Ej mä på grund av vad nu sagts av någon straffart ådömas ett mindre straff än det minsta mått, som i 7 kap. för varje straffart finnes bestämt; ej heller må för försök dömas till arrest, där ej för det fullbordade "brottet enligt lag kan dömas till dylikt straff.
Straffpåföljd, som skall eller kan ådömas vid det fullbordade brottet, må ock kunna ädömas vid försök.
6 kap. Om fleras deltagande i brott.
15(8k.1g).
Har någon uppsåtligen förorsakat, att gärning, som ilag är belagd med straff, begås av den, vilken enligt 2 kap. 1 eller 4 5 är
fri från straff, eller, enligt vad i 3 kap. eller 4 kap. 5 % stadgas, icke genom gärningens begående gör sig skyldig till uppsåtligt brott; vare ansedd såsom gärningsman.
Tvingar man annan att begå gärning,. som i lag är belagd med straff, och var tvånget av den beskaffenhet, att den, som begick gärningen, skall, enligt vad i 4 kap. 4 5 är stadgat, frias från straff; vare den'som utövat tvånget ansedd såsom gärningsman.
2 g (8 k. 2 g).
Var som, i annat fall än i 1 & sägs, uppsåtligen bestämmer annan att föröva brott; den anstiftare skall, om brottet fullbordas eller om gärningen stannar vid försök och försöket är i lagen belagt med straff, anses, som om han själv begått gärningen.
3 5 (8 k. 3 5). Den, som gjort försök att förmå annan till gärning, som i lag är belagd med straff, skall anses, som om han själv försökt att begå gärningen.
4 g (8 k. 4 5).
Har den, som är underkastad lydnadsplikt, begått brott på till- skyndan av den, under vars lydnad han står, och är brottet icke i lag belagt med straffarbete; då må straffet för den lydnadspliktige efter omständigheterna kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen.
Är brottet icke i lag belagt med högre straff än böter, må den lydnadspliktige kunna frias från straff.
5 5 (8 k. 5 5). Den, som vid uppsåtligt brotts utförande, annan med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, skall anses, som vore han själv gärningsman.
6 kap.
65(8k.65).
Har någon före uppsåtligt brotts utförande eller ock vid ut- förandet men imindre mån än i 5 5 sägs, uppsåtligen främjat gärningen med råd eller dåd; straffes efter ty som han prövas hava bidragit till brottet, dock mindre än om han själv varit gärningsman.
Samma lag vare, därest någon i mindre mån än i 5 5 sägs uppsåtligen med råd eller dåd främjat gärning, som begås av den, vilken enligt 2 kap. 1 eller 45 är fri från straff eller, enligt vad i 3 kap. eller 4 kap. & å stadgas, icke genom gärningens begående gör sig skyldig till uppsåtligt brott.
7å(8k.7å).—
Den, som av oaktsamhet på sådant sätt medverkat till gärning, som i lag är belagd med straff, att gärningen därigenom skett, skall anses, som om han av oaktsamhet själv begått gärningen.
85(8k.85).
Utsätter lagen vid viss straffbeståmmelse särskilda personliga egenskaper eller omständigheter i avseende å gärningsmannen, mä bestämmelsen, där ej annorledes är stadgat, icke tillämpas på annan än den, hos vilken sådana egenskaper eller omständigheter föreligga. Vad nu är sagt skall ock gälla-, där lagen stadgar straff— frihet på grund av sådan egenskap eller omständighet.
9gwk99
Hör till ett brotts lagliga kännetecken, att gärningen innefattar överträdelse av särskild plikt, och har någon, vilken sådan plikt åligger, varit delaktig i brottet, skall han anses såsom gärningsman.
10 g (8 k. 10 g).
Nämner lagen vid visst brott flera såsom medverkande vid brottets utförande, skall allenast den fällas till straff, för vilken straff ut- tryckligen stadgas.
Skall, enligt vad nu är sagt, någon, som deltagit i brottets utförande, icke straffas för sitt deltagande, vare han ock straffri, där han anstiftat brottet eller eljest före utförandet medverkat till brottet.
TREDJE AVDELNINGEN.
Om straff och skyddsåtgärder.
7 kap. Om straff.
1 5 (2 k. 1 5). Allmänna straff äro frihetsstraff och böter. Frihetsstraff äro straff-' arbete, fängelse och arrest.
2 5 (2 k. 3 g). Straffarbete ådömes på livstid eller på Viss tid. Straffarbete på viss tid mä ej sättas under fyra år eller i andra fall, än som i 12 kap. nämnas, över femton år.
3å(2k.55).
Fängelse kan antingen ådömas omedelbart (omedelbart fängelse) eller ock i fall, som” sägs i 18 &, användas i stället för ålagda böter (förvandlingsfängelse).
Omedelbart fängelse må ej sättas under tre'mänader eller i andra fall, än som i 12 kap. nämnas, över tre år.
7 kap.
4 5 (2 k. 7 g). Arrest kan i särskilda fall, som i lagen äro utsatta, ådömas i stället för straffarbete eller omedelbart fängelse. I stället för straffarbete ådömes arrest på tider, som nämnas i 2 å. I stället för omedelbart fängelse ådömes arrest på tid, som nämnes i 3 & andra stycket.
5 g (2 k. 10 5).
Den, som skall undergå frihetsstraff, insättes i allmän straffanstalt: och varde med honom förfaret, såsom i särskild lag är stadgat.
Arrest skall verkställas i anstalt, som uteslutande användes för detta ändamål.
6 5 (12 k. 1 g 1 st.).
Den, som blivit dömd till straffarbete på viss tid eller till arrest på viss tid icke under fyra år, skall villkorligt utskrivas från straff— anstalten, då han undergått så stor del av straffet, att endast ett är återstår av den ådömda strafftiden.
7 g (12 k. 251 st.).
Den villkorligt utskrivne skall under en prövotid av tre är, räknat från och med den dag, han utskrevs, vara underkastad särskild tillsyn; och vare han under prövotiden pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som vid utskrivningen eller därefter meddelas honom i enlighet med därom av Konungen givna bestämmelser.
8 5 (12k.2%2st., 551st.1p.).
Äsidosätter den villkorligt utskrivne något av vad, efter tyi 7 5 är sagt, honom åligger, kan utskrivningen återkallas; och skall han, i händelse av återkallelse, ånyo intagas i straffanstalt för att utstå den del av straffet, som icke vid utskrivningen var verkställd.
Beslut om återkallelse av villkorlig utskrivning meddelas av
länsstyrelse.
9 5 (12 k. 3 5).
Har den, som villkorligt utskrivits, före prövotidens slut blivit åtalad för brott, begånget före domen, och föreligger ej sådant fall, att domstolen, på sätt i 11 kap. 85 sägs, förklarar, att be- straffningen för det nyupptäckta brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen, utan varder jämlikt 11 kap. 3 5 gemensamt straff ådömt, då skall domstolen förklara den villkorliga utskrivningen förfallen. '
Varder inom tid, som i första stycket sägs, den villkorligt ut- skrivne åtalad för brott, begånget efter domen, och föreligger ej sådant fall, att domstolen, på sätt i 12 kap. 7 5 sägs, förklarar, att bestraffningen för det nya brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen, utan varder jämlikt 12 kap. 1 5 särskilt straff för det brott utsattj då skall domstolen, därest nämnda straff utgör omedelbart frihetsstraff, förklara den genom utskrivningen medgivna friheten förverkad.
10 g (12 k.4 5)
Har prövotid, varom förmäles i 7 5, gått till ända, utan att den villkorliga utskrivningen återkallats, och förklaras ej heller, efter ty i 9 5 stadgas, utskrivningen förfallen eller friheten för- verkad, vare så ansett, som hade straffet vid utskrivningen till fullo avtjänats. Huru i sådant fall skall förfaras med straffets av— räknande å gemensamt eller sammanlagt straff, som senare ådömes, därom stadgas i 11 kap. 8 5 tredje stycket och 12 kap. 7 5 tredje stycket.
11502k552a) Utgör straff, som pålägges i dom, varigenom villkorlig utskriv-
ning förklaras förfallen eller genom villkorlig utskrivning med— given frihet förklaras förverkad, två års frihetsstraff eller däröver, 3
7 kap.
7 kap.
skall den dömde ånyo villkorligt utskrivas, då endast ett år återstår av strafftiden, och skall i övrigt beträffande sådan utskrivning gälla vad i 7, 8, 9 och 10 55 finnes stadgat.
12 5 (2 k. 17 5).
1 fall, varom finnes stadgat i 12 kap. 4 5 första stycket, skall straffet skärpas genom brottslingens inneslutande i strängt enrum på högst tre månader i följd. I svårare fall må brottslingen kunna dömas att undergå skärpning i tre månader högst tre gånger, dock att förnyat verkställande ej må äga rum, förrän minst tre månader förflutit efter förut verkställd skärpning.
Huru sådan straffskärpning må kunna enligt denna lag ådömas. i andra fall, än som nu sagts, därom finnes stadgat i 12 kap. 45 andra stycket och 12 5.
13' 5 (2 k. 18 5). Fånge, som bryter mot ordning i straffanstalten, straffes enligt. vad därom är stadgat i den i 5 5 omnämnda lag.
14 5 (2 k. 19 5). Böter skola ådömas i penningar och tillfalla kronan. Böter kunna ådömas antingen enbart eller, i särskilda i lagen utsatta fall, i förening med frihetsstraff.
15 5 (2 k. 20 5).
Bötesstraff skall bestämmas i visst antal dagsböter. Antalet dags— böter vare, där ej för särskilda fall annorledes är i lagen stadgat, minst en och högst nittio.
Domstolen fastställe med hänsyn till den sakfälldes förmögenhet, inkomst, försörjningsskyldighet och andra "omständigheter, som in— verka på hans betalningsförmåga, det belopp, som skall för honom anses utgöra en dagsbot. Minsta dagsbot vare en krona. Högsta
dagsbot vare ettusen kronor, där ej i särskilda fall är stadgat, att dagsbot mä sättas till högre be10pp.
16 g (2 k. 21 och 22 55).
(lverstiger det ådömda bötesstraffet tjugo dagsböter, må beloppet kunna erläggas avbetalningsvis med en eller flera dagsböter varje gång men ej i brutet tal av dagsbot. Minst tio dagsböter skola erläggas i varje månad och det ådömda bötesbeloppet skall hava till fullo guldits inom ett år.
Överstiger ej det ådömda bötesstraffet tjugo dagsböter, må dom- stolen, så framt den tilltalade det begär, kunna bevilja anstånd på viss tid med böternas erläggande. Domstolen äge jämväl medgiva, att böterna gäldas avbetalningsvis på sätt här ovan i första punkten sägs, därvid domstolen har att utsätta de tider, inom vilka av- betalningar med visst antal dagsböter skola hava skett. Bötesbelopp, som avses i detta stycke, skall hava till fullo erlagts inom tre månader.
Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, vare hela det oguldna bötesbeloppet förfallet till betalning.
Innan böter, enligt vad i detta lagrum stadgas, förfallit till be— talning, må, utom i fall, varom sägs i 18 5 andra stycket, indriv- ning av böterna ej äga rum.
Tid, varom förmäles i detta lagrum, skall räknas från den dag,
domen, varigenom bötesstraffet ålagts, vunnit laga kraft.
17 5 (2 k. 23 5).
För böter må ej utmätas den sakfälldes fasta egendom, därav han har sin nödiga bärgning; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören eller vad han eljest till sin närings bedrivande behöver; ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfällde, hans
7 kap.
7 kap.
make och oförsörjda barn eller adoptivbarn; ej heller av det för— råd, som i huset finnes, vad till hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras. Där tillräckligt förråd ej finnes, må ej heller av penningar, som gäldenären innehar eller äger inne- stående ibank eller annan penninginrättning, utmätas mer än att så mycket återstår, som erfordras för anskaffande av det felande.
18 5 (2 k. 24 5).
Har bötesdomen vunnit laga kraft och har frist, som den dömde jämlikt 16 5 haft att tillgodonjuta, förflutit; då skall, där böterna icke till fullo erläggas eller kunna indrivas, vad av böterna icke guldits, förvandlas till fängelse.
Har den dömde icke stadigt hemvist här i riket eller har han genom att i hemlighet avvika från orten eller annorledes sökt undandraga sig straffverkställigheten; och gitter han icke gälda böterna eller ställa säkerhet för dem, må förvandling av bötes- straffet kunna äga rum, ändå att frist, som ovan sägs, icke tillända-
lupit.
19 g (2 k. 25 5).
Vid förvandling, som i 18 5 sägs, skola en till och med tjugo dagsböter övergå till tjugo dagars fängelse samt varje följande dagsbot till en dags fängelse, dock med iakttagande att förvand- lingsfängelse ej i något fall må sättas över nittio dagar.
Har genom indrivning av böter dagsbot endast delvis guldits, skall den dagsbot vid förvandlingsfängelsets bestämmande räknas såsom ogulden.
Sedan bötesstraff sålunda blivit förvandlat, må den dömde ej genom avbetalning å böterna erhålla avdrag å förvandlingsstraffet.
20 5.
Om förvandling av böter enligt denna lag förordnar länsstyrelse, där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.
21 5.
Har den, som blivit fälld till böter, genom synnerlig tredska eller uppenbar vårdslöshet vållat, att böterna icke guldits, äge domstol, på yrkande av allmän åklagare, höja det fängelsestraff, vartill böterna jämlikt 19 5 förvandlats, dock ej över nittio dagar.
Kan åter skäligen antagas, att den dömde gjort vad han förmått för att betala böterna, äge domstol, på yrkande av den dömde, sänka det fängelsestraff, vartill böterna jämlikt 19 5 förvandlats, dock ej under åtta dagar. '
Om tid och ordning för framställande av yrkande, som ovan sägs, samt om handläggning därav, gälle vad särskilt finnes stadgat.
22 5 (2 k. 27 5).
Särskilda straff för ämbetsmän äro avsättning samt mistning av ämbete på viss tid, ej under en månad eller över ett år.
Med avsättning förenas i de fall, som äro utsatta i lagen, den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst, eller att han ej må under viss tid, minst två och högst tio år, nyttjas i rikets tjänst.
. 23 5 (2 k. 28 5).
Avsättning innebär förlust av det ämbete, vari förbrytelsen skett. Har den dömde tillika förklarats ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, have ock förlorat annat ämbete, som han innehar; och må han ej vidare erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning. Har den påföljd ådömts, att den sakfällde ej må under viss tid nyttjas irikets tjänst, vare han ock under"
7 kap.
7" kap.
nämnda tid förlustig annat ämbete, som han innehar; och må han ej under samma tid erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning. '
Mistning av ämbete på viss tid medför under den tid den dömde är skild från ämbetets utövning förlust av de rättigheter eller för- måner, som medfölja ämbetet. '
Om rättighet till pension gälle vad särskilt år stadgat.
24 5 (2 k. 29 5).
Varder den, som i egenskap av ämbetsman innehar boställe, dömd till avsättning eller till mistning av ämbete på viss tid, må han, där ej för särskilda befattningshavare givna bestämmelser annat föranleda, behålla bostället till den_laga fardag, som efter det domen vunnit laga kraft först infaller.
Dömes han till mistning av ämbetet på viss tid, må han åter tillträda bostället på den laga fardag, som sist infaller, medan han är i mistning av ämbetet. Infaller under den tid ej mer än en fardag, skall han ej avträda bostället.
25 5 (2 k. 30 5).
Är den, som gjort sig förfallen till avsättning eller till mistning av ämbete på viss tid, ej ibesittning av det ämbete, vari han förbrutit sig, då skall, i stället för ämbetets förlust, ådömas böter eller fängelse i högst ett år; och vare den, som gjort sig förfallen till avsättning, tillika underkastad påföljd, som i 22 5 sägs, om brottet är belagt med sådan påföljd.
26 5 (2 k. 215).
Vad om ämbete i 23, 24 och 25 55 är sagt, gälle ock om tjänst eller annan allmän befattning, evad den beror av förordnande eller medborgares val.
23 27 5.
Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige för tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän råd- stugas eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den må del- taga, som är röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter.
Ej må påföljd enligt denna paragraf ådömas, där ej brottet varder belagt med straffarbete eller med fängelse i minst ett år. Påföljden ådömes för alltid, där den dömde gjort sig skyldig till straffarbete på livstid, men i annat fall, med iakttagande av vad i 29 5 stadgas, på viss tid ej under ett eller över tio år.
28 5 (2 k. 3451 st.). I några fall straffas brott med påföljder utom dem, som nu äro sagda, enligt vad därom i lagen särskilt finnes stadgat.
29 5 (2 I:. 34 5 2 st.).
Har mistning av ämbete på Viss tid ådömts eller har den straff- päföljd ådömts, att den sakfällde ej må under viss tid nyttjas i rikets tjänst eller skall under viss tid vara utestängd från behörig- het och rättigheter, som omförmälas i 27 5, och skall han där— jämte undergå frihetsstraff eller sådan förvaring, varom i 8 kap. 3 och 4 55 sägs; då skall han, där ej annorledes stadgas, vara förlustig ämbetet eller utestängd från rikets tjänst eller från be- hörigheten och rättigheterna, intill dess den i domen utsatta tid för- flutit, från det han efter till fullo utståndet straff eller efter till fullo undergången förvaring frigivits eller från den dag, då genom benådning straffet efterskänkts eller förvaringen upphört eller straffet
7 kap. enligt 10 5 detta kapitel skall anses till fullo avtjänat eller straffet. eller förvaringen jämlikt 13 kap. förfallit eller ock den tillsyn, varom i 8 kap. 3 5 sägs, upphört; dock att vid villkorlig utskriv— ning påföljd, som nu nämnts, icke i något fall upphör före ut— gången av den prövotid, varom i 7 5 stadgas.
8 kap. Om skyddsåtgärder.
1 5 (3 k. 1 5 och del av 3 5).
Har sinnessjuk eller sinnesslö begått gärning, som i lag är be— lagd med straffarbete, förordne domstolen, att han skall förvaras i allmän vårdanstalt; och må han ej, så länge den sinnesbeskaf— fenhet fortfar eller fara är att den återkommer, utskrivas från värdanstalten, där det ej är uppenbart, att han icke vidare är farlig för allmän säkerhet.
Vad sålunda stadgats skall ock gälla, där sinnessjuk eller sinnes- slö begått gärning, som i lag är belagd med fängelse men ej med straffarbete, samt genom gärningen i förening med hans sinnes— beskaffenhet ådagalägges, att han är farlig för allmän säkerhet.
2 5 (3k.25ochdelav35).
Begås gärning, som i lag är belagd med straffarbete, av den, som, utan att vara sinnessjuk eller sinnesslö, likväl på grund av var- aktig sådan bristfällighet, som i 2 kap, 2 5 sägs, måste anses vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan; må domstolen kunna förordna, att han i stället för att straffas skall förvaras i allmän anstalt, så länge hans allmänfarliga till— stånd fortfar, dock minst i tre år.
Begår den, som är behäftad med bristfällighet, varom nu är sagt, gärning, som i lag är belagd med fängelse men icke med straff-
arbete, och ådagalägges ge nom gärningen iförening med hans sinnes- beskaffenhet och föregående vandel, att han är farlig för allmän säkerhet, vare ock lag som i föregående stycke stadgas, dock att gärningsmannen må kunna utskrivas ur anstalten, ändå att tre är ej förflutit från det han intogs.
3 g (3 k. 4 9".
Begär någon, som för avtjänande av straffarbete eller omedelbart fängelse tillbragt tillhopa minst tio år i straffanstalt, i anstalten eller inom fem år efter det han varit där intagen, ånyo brott, därför han dömes till straffarbete, dock icke på livstid; och kan med hänsyn till de av den dömde begångna brottens beskaffenhet ävensom det sinnelag, som genom dem kommit till uttryck, antagas, att han är i särdeles hög grad vådlig för allmän säkerhet samt att han icke skall låta sig rättas genom undergående av det för det nya brottet ådömda straff; då må domstolen, sedan utlåtande inhämtats från den myn- dighet, som i 5 & sägs, kunna förordna, att den dömde skall i stället för att avtjäna straffet förvaras i interneringsanstalt, sålänge hans, samhällsvådlighet kan anses fortfara, dock högst i tjugo år och minst lika lång tid, som den nu ådömda straEtiden. Frigives han, innan han tillbragt tjugo år i anstalten, skall han under återstoden av sistnämnda tid, dock ej mer än tio eller mindre än fem år, vara underkastad särskild tillsyn.
Gör han, medan han är underkastad sådan tillsyn, sig skyldig till uppförande, som innebär våda för allmän säkerhet, mä domstolen kunna förordna, att han ånyo skall förvaras i anstalten, till dess han där varit intagen sammanlagt tjugo år.
4 g (3 k. 5 $). Har någon blivit dömd till förvaring, varom stadgas i 3 %, och begär han därefter ånyo brott, för vilket han dömes till straffar— 4
Skåp.
26 bete, dock icke på livstid; då må domstolen kunna förordna, att han i stället för att avtjäna straffet skall under sin återstående.
livstid förvaras i anstalt, som i 3 & sägs.
5 5. Ärenden rörande utskrivning från anstalt, som avsesi detta kapitel, skola prövas och avgöras av en för hela riket gemensam myndighet. Grunderna för dess organisation och verksamhet be— stämmas av Konung och riksdag.
FJÄRDE AVDELNINGEN.
Om bestämmande av straff och skyddsåtgärd—
9 kap. Allmänna bestämmelser. 1 5.
Vid bestämmandet av straff för brottslig gärning skall, inom de i denna lag utsatta gränser, tagas synnerlig hänsyn till det sinne- lag, som kommit till uttryck genom gärningen.
Har gärningsmannen förut undergått straffarbete och är jämväl det brott, för vilket han skall dömas, i lagen belagt med dylikt straff, mä straffet för det brott ej utsättas, innan utlåtande angå— ende hans uppförande i straffanstalten inhämtats från myndighet,
som Konungen bestämmer.
agens).
Frihetsstraff skall anses såsom svårare än böter, och längre fri— hetsstraff, oansett arten, såsom svårare än kortare frihetsstraff. __________/__
3å(2k.85.)
Till arrest enligt denna lag må den ej dömas, som genom brottet ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag.
4 5 (211.325).
Är straff beroende av värdet å viss egendom, gälle det värde egendomen hade å den tid brottet förövades.
5 5 (2 k. 9 och 33 åå).
Där lagen stadgar, att straff må kunna eller skall nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen, må dock ej av någon straff— art ett mindre straff ådömas, än det minsta mått, som i 7 kap. finnes bestämt för varje straffart; ej heller må för uppsåtligt brott dömas till arrest, där ej eljest för brottet enligt lag kan dömas till dylikt straff.
6 5. Har den, som begått brott, medan tid var, av fwljågjort vad i hans makt stått för att Wan av brottet, och har han icke därtill föranletts av vetskap om att gärningen var upptäckt, må straffet efter omständigheterna kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen. Skedde denna av oaktsam- het, må han kunna frias från straff.
7 g (4 k. 13 g).
Såsom förmildrande omständigheter skola, förutom dem somi lagen i särskilda fall äro utsatta, anses, bland andra, de här
nedan nämnda:
9 ' kap.
9 kap.
1. om vid brottets begående gärningsmannen hunnit hög ålder— dom eller ännu icke fyllt tjugoett år;
2. om han före brottets begående fört en hedrande vandel;
3. om han drivits till brottet av svårighet att nödtorftigen försörja sig och de sina;
4. om han genom hot, som varit honom svårt att motstå, blivit nödgad att begå brottet ,och fall ändock icke är, som i 4 kap. 4 5 sägs;
5. om han begått brottet på tillskyndan av den, under vars lydnad han står;
6. om han utan egen skuld blivit av den, mot vilken brottet begicks, till vrede retad och i sådant vredesmod förövat brottet;
7. om han efter brottets begående ådagalagt ånger, särdeles genom beredvillighet att gottgöra skada, som brottet förorsakat, eller genom fri och öppen bekännelse;
8. om den i 13 kap. 1 eller 3 5 för varje fall stadgade tid snart är tilländalupen och gärningsmannen därunder förhållit sig oklander— ligt; samt
9. om osedvanligt ringa skada eller fara följt av brottet.
8 %. I vissa fall, som i lagen finnas särskilt utsatta, må domstolen, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, kunna fria från straff.
9 $ (5 k. 1 å). Förövar den, som för straffs avtjänande tillbragt minst fem år i straffanstalt, brott, som i lagen är belagt med frihetsstraff över fyra men icke över tolv år; då må straffet för det brott kunna förhöjas med två år utöver den eljest för brottet bestämda högsta strafftiden.
Utsätter lagen såsom högsta straff för brottet frihetsstraff i tre år, då må, där omständigheterna äro försvårande, frihetsstraff på fyra år kunna ådömas.
10 g (5 k. 2 g). Förövar den, som för straffs avtjänande tillbragt minst två åri straffanstalt, brott, för vilket lagen såsom högsta straff utsätter frihetsstraff i två år; då må, där omständigheterna äro försvårande, till sådant straff i högst tre år kunna dömas.
11å(5k.3å).
Frihetsstraff, som någon undergått innan han fyllt tjugoett år, må ej tillräknas honom till förhöjning av straff i fall, som omtalas i 9 eller 10 5.
12 g (ök. 45).
Såsom försvårande omständigheter skola, förutom dem som i lagen i särskilda fall äro utsatta, anses, bland andra, de här nedan nämnda:
1. om gärningsmannen förut varit dömd för brott, som fram— kallats av samma brottsliga böjelse, eller om han varit omedelbart dömd till frihetsstraff eller om brottet står i samband därmed att gärningsmannen under längre tid fört en lättjefull eller lastbar vandel;
2. om han begått brottet efter längre överläggning och för- beredelse eller haft synnerliga svårigheter att övervinna;
3. om han visat synnerlig råhet eller grymhet vid brottets ut- förande;
4. om han för brottets utförande använt såsom redskap någon, i som på grund av minderårighet eller annan otillräknelighet ej kan
9 kap.
9 _ kap.
straffas, eller någon, som var i god tro, eller ock någon, som står under hans lydnad;
5. om flera sällat sig samman att föröva brottet; samt
6. om gärningsmannen vid brottets begående insett, att osed— vanligt stor skada kunde följa därav, och sådan skada följt.
10 kap. Om villkorlig dom.
1 & (11k.1å 1 och2st.).
Dömes någon till fängelse eller till arrest och finnes, med hänsyn särskilt till den dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt, skälig anledning antaga, att han skall utan straffets undergående låta sig rättas, må domstolen, där den ådömda strafftiden icke överstiger ett år samt hinder ej möter på grund av vad i 2 % stadgas, kunna i domen förordna, att med straffet skall anstå och att på den dömdes uppförande under viss prövotid samt på om— ständigheter i övrigt, som i detta kapitel angivas, skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet (villkorlig dom).
2 g (11 k. 1 5 1 st., 10 5).
Villkorlig dom må ej brukas, där den tilltalade förut blivit dömd till straffarbete eller under de tio är, vilka- närmast föregått brottet, blivit dömd till fängelse eller ock under samma tid undergått fängelse, som blivit honom ådömt eller vartill böter förvandlats.
Villkorlig dom må ej heller meddelas i fall, där straffpåföljd enligt 7 kap. 27 & ådömes.
Vad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig dom skall ej hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen .
Villkorlig dom må ej användas vid brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall, än då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag.
3 % (11 kap. 1 5 3 st.).
Prövotid, varom i 1 % förmäles, varar intill dess tre år förflutit från den dag, då domen vann laga kraft i vad den avser straff.
45H1k2å1$J
Den dömde skall, där ej, enligt vad här nedan sägs, annorlunda bestämmes, under prövotiden stå under övervakning av därtill, på sätt särskilt är stadgat, förordnad person (övervakare).
Kan av särskilda skäl antagas, att den dömde skall utan över- vakning låta sig rättas, varde i domen föreskrivet, att övervak- ning ej skall äga rum.
Kan, då sex månader av prövotiden förflutit, av särskilda skäl antagas, att den dömde låter sig rättas utan övervakning, skall den domstol, varom i 5 5 sägs, bestämma, att övervakningen skall upphöra.
ö &.
Övervakning, som i denna lag avses, skall stå under domstols vårdnad. Angåendevilken domstol, som skall vara vårdnadsdomstol, är särskilt stadgat.
65G1k2å2ä)
Den dömde skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraff- ligt leverne samt i övrigt iakttaga vad i lag är stadgat angående hans skyldigheter under nämnda tid. -
' Var vid åtalets anhängiggörande den dömde under tjugoett år, må i domen kunna åläggas honom skyldighet, ivisst avseende
10 kap.
eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anord- ning, som övervakaren finner erforderlig för hans rättelse.
Vårdnadsdomstolen må kunna förordna, att bestämmelse om skyl- dighet, varom i andra stycket förmäles, skall förfalla.
7 5 (11 k. 55).
Varder den, som genom villkorlig dom erhållit anstånd med straff, övertygad att före domens meddelande hava förövat annat brott och bestämmes för brotten gemensamt straff jämlikt 11 kap.; då skall det straff gå i verkställighet, där det är svårare än ett års frihetsstraff.
Är det gemensamma straffet ej svårare än ett års frihetsstraff, pröve domstolen, huruvida straffet skall verkställas, eller det be— viljade anståndet fortfarande äga rum, eller ock, där prövotiden är till ända, straffet skall anses förfallet, på sätt i 11 & sägs.
8 & (ll k. 7 5).
Har någon, som för brott blivit dömd till böter, innan böterna guldits eller förvandlats till fängelse, ånyo förövat brott, för vilket han dömts till frihetsstraff, men med det straff genom villkorlig dom erhållit anstånd, och varder under prövotiden bötesstraffet förvandlat till fängelse, då vare anståndet med frihetsstraffet förfallet.
9 5 (11 k. 8 5).
Varder den, som genom villkorlig dom erhållit anstånd med straff, före prövotidens slut tilltalad för brott, som han begått efter domens meddelande, och dömes han därför till straffarbete, fängelse eller arrest, skall domstolen, som ådömer det nya straffet, tillika förklara anståndet med det äldre förverkat. Dömes han till annat straff än som nu är sagt, må anståndet kunna förklaras för- verkat.
Ädömes för det senare brottet bötesstraE och förvandlas det 10, kap. straff till fängelse, skall anståndet förklaras förverkat.
10 5 (11 k. 2 53 st.).
Äsidosätter den dömde, utan att därigenom, såsom i 9 5 sägs, göra sig skyldig till brott, något av vad enligt 6 5 åligger honom, må anståndet kunna förklaras förverkat.
Ej må anstånd efter ty nu är sagt förklaras förverkat, med mindre framställning därom gjorts under prövotiden.
115(11 k. 9 5).
Förverkas ej anståndet och skall ej heller av orsak, som i 7 eller 8 % sägs, verkställighet ske, vare straffet förfallet.
11 kap. Om sammanträffande av brott.
1 5 (9 k. 1 5).
Lagföres någon på en gång för flera brott, evad de äro begångna genom samma handling eller genom skilda handlingar, då skall ett gemensamt straff ådömas, vilket ej må sättas under det svåraste av de lägsta straff eller över det svåraste av de högsta straå, smn för brotten äro i lag utsatta. Är något av brotten i lag belagt med straff eller påföljd, som i 7 kap. 22, 27 eller 28 & avses, lände vad idessa lagrum stadgats till efterrättelse jämväl vid sammanträffande, varom nu är fråga.
Varder någon lagförd för brott, som i olika avseenden är be- lagt med skilda straff; då skola de grunder tillämpas, som äro stadgade i första stycket.
25wn39
Är något bland de brott, vilka sammanträffa såsom i 1 % sägs, i lagen belagt med straffarbete eller med fängelse, och kan det brott ej enligt lag straffas med arrest eller med böter; då må ej arrest ådömas såsom gemensamt straff.
De grunder, som här äro stadgade, skola ock tillämpas på det fall, som avses i 1 å andra stycket.
35wk49
Varder någon, sedan han blivit dömd till straff för ett brott, övertygad att före domens meddelande hava förövat annat brott, för vilket straffet ännu icke är förfallet, då skall gemensamt straff så bestämmas, som hade han på en gång varit lagförd för båda brotten.
45wk59.
Var, i fall som i 3 & omtalas, det förut ådömda straffet bötes- straff och bestämmes det gemensamma straffet till frihetsstraff; då skall, där böterna vid den nya domens meddelande blivit till fullo eller till någon del guldna, en dags frihetsstraff anses vara verk— ställt för varje dagsbot, som till fullo guldits. Ej må dock av den grund frihetsstraffet i något fall förkortas med mera än nittio dagar; ej heller så mycket, att det understiger de i 7 kap. 2, 3 ' eller 4 $ för varje straffart utsatta minsta mått. ." Har det förut ådömda bötesstraffet eller vad därav återstätt, sedan böterna del— vis guldits, förvandlats till fängelse, varde, på sätt här i 7 5 stadgas, vid det gemensamma straffets verkställande 'avräknat vad av för- vandlingsstraffet kan vara avtjänat.
& 5 (9 k. 6 5).
Var, i fall som i 3 % omtalas, det förut ådömda straffet bötes- straff och bestämmes det gemensamma straffet till högre bötes— straff ; då skall, där det förut ådömda straffet icke vid den senare domens meddelande förvandlats till fängelse, frågan om åtnjutande av frist, som avses i 7 kap. 16 å, bedömas med hänsynntillu det gemensamma bötesstraffets_s_t_orlek. [ Frist skall räknas från dag, då den senare domen vdnnit laga kraft, och varde, där den bötfällde åtnjutit frist med betalning av de förut ådömda böterna, å den nya fristen avräknat vad av den tidigare fristen förflutit, då den senare domen vinner laga kraft; dock må fristen av den grund i intet fall förkortas mera, än att den bötfällde kommer i åtnjutande av den frist, vartill han jämlikt 7 kap. 16 & kunde hava varit berättigad, därest skillnaden mellan det i den senare och det i den förra domen bestämda bötesstraffet ådömts honom såsom särskilt straff.
6 5 (9 k. 7 å).
Har, i fall som i 5 5 sägs, förut ådömt bötesstraff vid den senare domens meddelande förvandlats till fängelse, då skola de sålunda förvandlade böterna jämte det bötesbelopp, som kan hava gulditsi penningar, avdragas från det nu ådömda, gemensamma bötesstraffet; och skall frågan om åtnjutande av frist, som avses i 7 kap. 16 å, bedömas med hänsyn till det bötesbelopp, vartill återstoden av det gemensamma bötesstraffet uppgår.
Är förvandlingsstraffet ej redan utståndet, varde det verkställt utan hinder av den nya domen.
Skall jämväl återstoden av det. gemensamma bötesstraffet för— vandlas till fängelse, vare den förut gjorda förvandlingen förfallen ' samt förvandling av hela det gemensamma bötesstraffet verkställd, därvid skall avräknas vad av det förut utsatta förvandlingsstraffet kan vara utståndet.
11 kap.
11' kap.
75(9k.85).
Ådömdes, i fall som i 3 % sägs, genom den föregående domen frihetsstraff och har den dömde avtjänat hela straffet eller del därav, då den nya domen skall verkställas; varde, evad straffarten
är densamma eller en annan, på det senast ådömda straffet den tid avräknad, varunder han utstått det förut ådömda straffet.
8 5 (12 k. 8 och 9 åå).
Varder någon, som för ett brott dömts till frihetsstraff och därefter enligt7 kap. 6 & villkorligt utskrivits, övertygad att före domens meddelande hava förövat annat brott, och är det brott icke i lag belagt med svårare straff än det redan avdömda; då skall domstolen, där ej särskilda skäl äro för ådömande av gemen- samt straff, förklara, att bestraffningen för det nyupptäckta brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen, Är det (nyupptäckta brottet i lag belagt med svårare straff än det redan avdömda, må domstolen kunna förfara på sätt nu är sagt, där särskilda skäl äro för att icke ådöma gemensamt straff. Kan det nyupptäckta brottet medföra påföljd, som i 7 kap. 27 eller 28 & avses, må sådan påföljd kunna ådömas utan hinder därav att bestraffningen för det brott skall anses inbegripen iden undergångna bestraffningen.
Ädömes, i fall som i första stycket sägs, gemensamt straff, må, ändå att vid domens meddelande sådana omständigheter föreligga, att den dömde skall jämlikt 7 kap. 10 % anses hava till fullo av- tjänat det förut ådömda straffet, icke längre tid avräknas å det gemensamma straffet än den, brottslingen till verkställande av den förra domen tillbragt i straffanstalten.
Med avseende å straff, som efter avräkningen återstår, skall i fråga om villkorlig utskrivning vgälla vad 1 7 kap. 11 & finnes stadgat.
95(9k.95).
Har, då brott förövats av person, som i 8 kap. 2 5 sägs, domstol jämlikt nämnda lagrum förordnat, att han i stället för att straffas skall förvaras i allmän anstalt, och varder han därefter, men innan förvaringen upphört, övertygad att, förr än den dom meddelades, hava förövat annat brott; då skall straff ej ådömas för det ny- upptäckta brottet.
Ädömdes förvaringen jämlikt 8 kap. 2 5 andra stycket och är det nyupptäckta brottet i lag belagt med straffarbete; gälle om den tid, varunder den dömde minst skall hållas förvarad, vad i samma paragrafs första stycke stadgas.
Vad här är stadgat skall äga tillämpning även i det fall, att han varder övertygad om det nya brottet först efter det förvaringen upphört; dock att, om särskilda skäl därtill äro, domstolen antingen må ådöma nytt straff eller ock förordna, att brottslingen ånyo skall intagas i förvaringsanstalt.
10 5 (9 k. 10 5).
Varder person, som i 8 kap. 2 5 sägs, dömd till straff och över— tygas han därefter att förut hava förövat annat brott, må i stället för gemensamt straff förvaring kunna ådömas enligt vad i nyss- nämnda lagrum sägs. Är något av brotten i lag belagt med straff- arbete, gälle om den tid, varunder den dömde minst skall hållas förvarad, vad i 8 kap. 2 5 första stycket stadgas; dock att därä skall avräknas den tid, brottslingen till verkställande av den förra domen kan hava tillbragt i straffanstalt.
Var sådan påföljd, som i 7 kap. 27 eller 28 5 avses, förenad med det genom den förra domen ådömda straff, vare den påföljd förfallen, därest i stället för gemensamt straff förvaring enligt 8 kap. 2 5_ådömes.
11 kap. 11 5 (9 k. 115).
Har, då någon blivit dömd till straff, domstolen jämlikt 8 kap. 3 eller 4 5 förordnat, att han i stället för att avtjäna straffet skall förvaras i interneringsanstalt, och varder den dömde därefter över— tygad att förut hava förövat annat brott; då skall ett gemensamt straff utsättas, såsom här i 3 5 stadgas. Utgör det gemensamma straffet icke straffarbete på livstid, pröve domstolen tillika, huruvida straffet skall verkställas eller utbytas mot förvaring iinternerings- anstalt.
Förordnar domstolen om förvaring enligt 8 kap. 3 5, varde den tid, den dömde förut kan hava tillbragt i interneringsanstalten, avräknad å den tid, varunder han längst må hållas där förvarad.
12 5 (9 k. 12 5).
Bestämmes, i fall som i 3 5 sägs, det gemensamma straffet till straffarbete på viss tid, må domstolen, där 8 kap. 3 eller 4 5 är tillämplig, kunna, utan hinder därav att det förut ådömda straffet är till fullo eller till någon del verkställt, förordna, att den. dömde i stället för att avtjäna straffet skall förvaras i interneringsanstalt, på sätt i nyssnämnda lagrum för varje fall finnes stadgat.
Var det förut ådömda straffet frihetsstraff eller har ett genom den förra domen ådömt bötesstraff förvandlats till fängelse, och är, vid den senare domens verkställande, det straff till fullo eller till någon del avtjänat; då skall, där förvaring ådömes enligt 8 kap. 3 5, den tid, varunder den dömde sålunda varit i straffanstalten intagen, avräknas å den tid, varunder han längst må förvaras i interneringsanstalten.
12 kap. Om sammanträffande av straff inbördes eller 12 kap- av straff och skyddsåtgärd.
1 5 (10 k. 1 5). Har någon, sedan han blivit dömd till straff men innan han till fullo undergått detsamma, ånyo förövat brott, då skall särskilt straff utsättas för det nya brottet.
Äro båda straffen frihetsstraff, då ska!-_ straffet för det nya brottet sammanläggas med det förra straffet, eller, om detta var till någon del verkställt, när det nya brottet förövades, med vad av samma straff då återstod. Utgöra de båda strafftider, som skola samman- läggas, tillsammans mera än fyra år; då skall vid sammanlägg- ningen hälften av den kortare strafftiden, eller, där tiderna äro lika, hälften av endera, bortfalla, dock att det sammanlagda straffet ej mä sättas till kortare tid än fyra år. AVSer sammanläggningen frihetsstraff på viss tid, må tiden för det sammanlagda straffet ej sättas högre än aderton år, utan så är, att redan sammanlagt straff skall sammanläggas med annat straff.
Vad i andra stycket stadgas skall gälla även i det fall att straff- arbete, omedelbart fängelse eller arrest sammanträffar med fängelse, vartill böter förvandlats.
2 5 (10 k. 2 5). Är någon dömd till frihetsstraff på livstid, skola iden bestraffning anses inbegripna böter eller frihetsstraff på viss tid, varmed, på sätt i 1 5 sägs, frihetsstraffet på livstid sammanträffar.
3 5 (10 k. 351 st., 4, 5 och 6 55). Sammanträffar straffarbete med annatfrihetsstraff, skall det sam— manlagda straffet utgöra straffarbete. Sammanträffar fängelse eller arrest med omedelbart fängelse,
12 kap. skall det sammanlagda straffet utgöra fängelse, därest de straff—
tider, vilka skola sammanläggas, tillsammans ej uppgå till fyra år, men eljest straffarbete; dock må, därest av de strafftider, som skola sammanläggas, tiden för arreststraffet är den längre och den dömde icke genom brott, som fängelsestraffet avser, ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag, det sammanlagda straffet kunna utgöra arrest.
Sammanträffar arrest med förvandlingsfängelse och är av de strafftider, som skola sammanläggas, tiden för arreststraffet den längre, då skall det sammanlagda straffet utgöra arrest. Är för— vandlingsstraffet längre eller äro båda tiderna lika, skall det sam— manlagda straffet utgöra fängelse.
4 5 (2k.175,10k.35).
Förövar den, som dömts till straffarbete på livstid, ånyo brott, varde straffskärpning, som i 7 kap. 12 5 sägs, ädömd.
Förövar den, som dömts till arrest på livstid, ånyo brott, må straffskärpning, som i 7 kap. 12 5 sägs, kunna ådömas.
Hade förbrytaren villkorligen benådats från livstidsstraffet och är det nya brottet sådant, att han därigenom den nåd förverkat, vare ock lag, som för varje fall i första eller i andra stycket stadgas.
5 5 (10 k. 7 5).
Har, i fall då frihetsstraff på viss tid sammanträffa, det tidigare straffet eller vad därav återstod, då det nya brottet förövades, därefter helt eller till någon del avtjänats, varde vid verkställig— het av det sammanlagda straffet avräknat vad sålunda blivit av— tjänat.
6 5. Skall förvandling. ske av böter, som äro ålagda genom flera domar, varde den förvandling gjord efter dagsböternas samman-
räknade antal, på sätt i 7 kap. 19 5 sägs. Har någon del av bö- terna redan blivit förvandlad till fängelse, vare den förvandling förfallen och gemensam förvandling av samtliga böterna gjord, därvid skall avräknas vad av förut utsatt förvandlingsstraff kan vara verkställt. Samma lag vare, om till verkställighet på en gång förekomma särskilda fängelsestraff, vartill böter enligt 7 kap. 195 blivit förvandlade.
7 5 (12 k. 12 5).
Varder någon, som för ett brott dömts till frihetsstraff och där- efter enligt 7 kap. 6 5 villkorligt utskrivits, övertygad att efter domens meddelande men innan han villkorligt utskrevs hava för- övat annat brott, som förskyllt frihetsstraff på viss tid, då må domstolen, därest det minsta straff, varmed det nya brottet är i lag belagt, ej överstiger vad den dömde efter brottets begående utstått av det först ådömda straffet, kunna, i stället för att jämlikt 1 5utsätta särskilt straff för det nya brottet, förklara, att bestraff- ningen för det brott skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen.
Kan det nya brottet medföra påföljd, som i 7 kap. 27 eller 28 5 avses, må sådan påföljd kunna ådömas utan hinder därav att bestraffningen för det nya brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen.
Varder, i fall som i första stycket sägs, särskilt straff för det nya brottet utsatt, må, ändå att vid domens meddelande sådana om— ständigheter föreligga., att den dömde skall jämlikt 7 kap. 10 5 anses hava till fullo avtjänat det förut ådömda straffet, vid verk— ställighet av det sammanlagda straffet icke längre tid avräknas än den, brottslingen till verkställande av den förra domen, efter det nya brottets begående, tillbragt i straffanstalt.
12 "kap.
12 kap.
Med avseende å straff, som efter avräkningen återstår, skall i fråga om villkorlig utskrivning gälla vad i 7 kap. 11 5 finnes stadgat.
8 5 (10 k. 8 5).
Har någon, sedan han blivit dömd till straff men innan han till fullo undergått detsamma, förövat flera brott, för vilka han på en gång lagföres; då skall för de brotten ett gemensamt straff ådömas efter ty i 11 kap. stadgas och, där fall är, som här i 1 5 andra eller tredje stycket sägs, sammanläggas med det förut ådömda straffet eller vad därav återstod, då brotten förövades.
Blevo de nya brotten begångna å olika tider och var återstoden av det förut ådömda straffet större, när ett än när annat av brotten förövades; då skall i fråga om sammanläggning och avräk— nande så förfaras, som om alla de nya brotten blivit begångna, då det bland dem, som i lag är belagt med det svåraste straffet, begicks, eller, där brotten i lag äro belagda med lika strängt straff, då det senaste brottet förövades.
9 5 (10 k. 95).
Varder någon, som blivit dömd till straff, därefter på en gång lagförd för brott, som han begått före domen, och för brott, som han begått efter domen men innan straffet blev till fullo verk- ställt; då skall, efter ty i 11 kap. sägs, ett gemensamt straff be- stämmas för de före domen begångna brotten och ett'annat straff för det eller de efter domen begångna brotten; och varde i fråga om sammanläggning och avräknande med de båda straffen så för- faret, som i detta kapitel stadgas.
Dömdes han i den första domen icke till frihetsstraff och har han såväl före som efter den dom begått brott, som i lag är be— lagt med frihetsstraff men icke med böter; då skall för samtliga
de förut icke avdömda brotten ett gemensamt straff ådömas, såsom i 11 kap. stadgas. 10 5 (10 k. 105).
Har person, som i 8 kap. 2 5 sägs, blivit dömd till förvaring, varom i nämnda lagrum stadgas, och förövar han, innan han från anstalten utskrivits, ånyo brott, pröve domstolen efter omständig— heterna, huruvida straff bör ådömas för det brott.
Ädömes ej straff och är det nya brottet i lag belagt med straff— arbete; gälle, ändå att förvaringen ådömts jämlikt 8 kap. 2 5 andra stycket, om den tid, varunder den dömde minst skall hållas förvarad, de i samma paragrafs första stycke stadgade grunder.
Ädömes straff och kan det icke verkställas samtidigt med för- varingen; då skall förvaringen avbrytas, till dess straffet blivit verkställt.
, 11 5.
Förövar den, som blivit dömd till straff, vilket icke är till fullo verkställt, ånyo brott och förordnar domstolen, jämlikt 8 kap. 2 5, att han för det brott skall förvaras i allmän anstalt; då skall för— varingen jämväl träda i stället för vad som återstår av det tidigare ådömda straffet.
12 5 (10 k. 115).
Där den, som blivit dömd till förvaring enligt 8 kap. 3 5, för- övar brott, innan han frigivits från interneringsanstalten, skall han dömas till straff för det brott. Dömes han ej till livstids straffarbete och har han ej heller jämlikt 8 kap. 4 5 förskyllt för- varing på livstid, må domstolen efter omständigheterna antingen förordna, att straffet skall verkställas och förvaringen avbrytas, till dess straffet blivit verkställt, eller ock jämte straffet ådöma straffskärpning, som i 7 kap. 12 5 sägs, och förordna, att allenast skärpningen skall verkställas.
12 kap.
131181). Lag samma vare, där den, som blivit dömd till—förvaring enligt 8 kap. 4 5, förövar brott, därför han ej förskyllt straffarbete på livstid.
13 5 (10 k. 12 5).
Utgör, vid tillämpning av detta kapitel, det nya straff, som skall sammanläggas med förut ådömt straff, straffarbete på viss tid och varder förvaring ådömd enligt 8 kap 3 5, då skall å den tid, var- under den dömde längst må förvaras i interneringsanstalten, av- räknas den tid, han vid domens verkställande kan hava avtjänat av det förut ådömda straffet.
FEMTE AVDELNINGEN.
13 kap. Om bortfallande av straff.
1 5 (13 k. 1 5). Straff vare förfallet för brott, som ej blivit åtalat: 1. inom tjugofem år, om brottet är i lag belagt med frihets— straff på livstid;
[0 inom tjugo år, om det högsta straff, varmed brottet i lag är belagt, är frihetsstraff på viss tid över tolv år;
3. inom femton år, om högsta straffet är frihetsstraff över åtta men icke över tolv år;
4. inom tio år, om högsta straffet är frihetsstraff över tre men icke över åtta år;
5. inom fem år, om högsta straffet är frihetsstraff över ett men
icke över tre år; samt
6. inom två år, om högsta straffet är mindre än under 5 sägs.
2 5 (13 k. 2 5). Där lagen i 2 eller 9 kap. på grund av särskilda personliga omständigheter hos gärningsmannen nedsätter eller förhöjer det högsta straff, varmed brottet i allmänhet är belagt, skall tid, som i 1 5 sägs, beräknas efter det straffmått, vartill högsta straffet sålunda nedsättes eller förhöjes.
3 5 (13 k. 35).
För brott, som icke är i lagen belagt med annat straff än avsätt— ning, vare straffet förfallet, om brottet ej blivit åtalat inom tio år.
Är brottet i lagen belagt både med avsättning och med allmänt straff, vare ock tiden för åtals anställande tio år, dock att, där det allmänna straffet är sådant, som i 1 5 under 1, 2 eller 3 sägs, för åtals anställande skall gälla den tid, som där för varje fall finnes utsatt.
För brott, som i lagen är belagt endast med mistning av ämbete på viss tid eller med dylikt straff och med böter, vare tiden för åtals anställande fem år. Är brottet belagt både med mistning av ämbete på viss tid och med frihetsstraff, vare lag som i andra stycket är sagt.
4 5 (13 k. 55).
De i 1 och 3 55 utsatta tider skola, där ej annorledes är stadgat, räknas från den dag, den brottsliga handlingen avslutades. Beror en handlings straffbarhet av att viss verkan inträtt, skola nämnda tider räknas från den dag, den verkan inträdde.
Stå flera brottsliga handlingar i det inbördes förhållande, att de tillsammans utgöra ett brott, skall tiden räknas från den dag, då handling eller verkan, som i första stycket sägs, senast inträffade.
Har den brottsliga verkan av handlingen bestått däruti, att fri-
13 kap.
13 kap. heten, genom dom eller annorledes, blivit någon orättmätigt be—
rövad, då skall tid, som här sägs, räknas från dag, då han åter- vann friheten eller, om han dessförinnan avlidit, från dödsdagen.
5 5 (13 k. 65).
Åtal anses vara börjat, då kallelse till svaromål är i laga ord- ning kungjord den, som skall tilltalas.
Är åtalet börjat, men varder målet utan den tilltalades skuld avbrutet, dock så att samma åtal kan fullföljas; då skall rätten att fullfölja målet icke anses förfallen, förr än den i 1 eller 3 5 för varje fall stadgade tid förflutit från den dag, avbrottet skedde.
Varder målet, utan den tilltalades skuld, avbrutet på sådant sätt att samma åtal ej kan fullföljas, skall ifråga om straffs bortfallande så anses, som hade intet åtal skett.
Är den tilltalade skuld till att målet avbrytes, vare straffet ej förfallet, förr än å tid, som i 8 5 finnes utsatt.
6 5 (13 k. 7 5).
Är tilltalad person frikänd genom laga kraft ägande dom och har, från det domen vunnit laga kraft, tid förflutit, som i 1 eller 3 5 för varje fall stadgas; då må ej återupptagande, varom för— mäles i 17 kap. 32 5 rättegångsbalken , ej heller återbrytande av domen äga rum.
7 5 (13 k. 8 5). Har någon begått brott, som i 1 5 under 1, 2, 3 eller 4 sägs, och har han därefter, innan tiden för åtal av brottet är förliden, ånyo förövat brott, som i lag är belagt med straffarbete; då skall
tid för rätten att åtala det förra brottet räknas från det senare brottet.
s 5 (13 k. 9 5).
I intet fall må brott åtalas, sedan trettio år eller, där brottet icke enligt lag är belagt med straffarbete, sedan femton år för- Hutit från dag, som i 4 5 sägs.
9 5 (13 k. 105). Dör förbrytare, förfalle allt straff.
10 g (13 k. 11 5).
Har under förbrytarens livstid dom, varigenom böter blivit ålagda, vunnit laga kraft och hava även under hans livstid penningar eller andra lösören tagits i mät eller satts i allmänt förvar för böternas gäldande, skola böterna utgå av den egendom.
11 &; (13 k. 12 g).
Där fast egendom tagits i mät för böters gåldande men fördel- ning av köpeskillingen ej verkställts under förbrytarens livstid, skola böterna icke därav gäldas, ändå att egendomen blivit försåld före hans död.
12 g (13 k. 13 5). Har under förbrytarens livstid laga kraft åkommit dom, var- igenom påföljd, som i 7 kap. 28 5 sägs, blivit ålagd; varde ock, när så ske kan, den påföljd tillämpad.
13 g (13 k. 14 g). Straff vare förfallet, där domen ej börjat verkställas, innan nedan nämnda tider förfiutit från det domen vann laga kraft: 1. trettio år, där livstids frihetsstraff ådömts; » 2. tjugofem år, där frihetsstraff på viss tid över tolv år ådömts;
3. tjugo år, där frihetsstraif på längre tid än åtta år och högst på tolv år ådömts;
13 kap.
.13 kap.
4. femton år, där frihetsstraff på längre tid än tre år och högst på åtta år ådömts,
5. tio år, där frihetsstraff på längre tid än ett år och högst på tre år ådömts, samt
6. fem år, om straffet var mindre än under 5 sägs.
14. 5 (13 k. 15 5).
I avseende å straff, som i 7 kap. 22 5 sägs, gälle ej viss tid för doms verkställande.
15 5 (13 k. 16 5).
Skall någon undergå frihetsstraff på viss tid och varder verkställig— heten avbruten, sedan straifet till en del avtjänats, skall för åter- upptagande av verkställigheten ny tid räknas från den dag, då av- brottet skedde, eller, där fall är, varom i 7 kap. 8 eller 9 5 för— mäles, då beslut, varigenom den villkorliga utskrivningen återkallats eller förklarats förfallen eller den genom utskrivningen medgivna friheten förklarats förverkad, vann laga kraft; och varde den tid, jämlikt 13 5 detta kapitel, bestämd med hänsyn till tidslängden av den del utav det ådömda straffet, som återstår efter avdrag av vad redan blivit verkställt.
16 5 (13 k. 17 g).
Hava ådömda böter till någon del men icke till fullo guldits och ej heller till fängelse förvandlats, då fem år förflutit från det bötesdomen vann laga kraft; vare straffet förfallet till den del det sålunda icke verkställts.
17 5 (13 k. 18 5). Har straff, som i 13 5 under 1, 2, 3 eller 4 sägs, blivit ådömt men icke börjat verkställas och begär den dömde, innan tid för- Hutit, som där för varje fall stadgas, ånyo brott, som i lag är be—
lagt med straffarbete; då skall för det förra straffets verkställande lika tid, som nu är sagt, räknas från det senare brottet.
Har avbrott skett i verkställigheten av sådant straff och begär den dömde, innan tid förflutit som i 15 5 stadgas, brott, som här är sagt; då skall ock för återupptagande av straffverkställigheten den tid räknas från det senare brottet.: '_1 1 », ; _if »
(lix' .
18 g (13 k. 19 5).
Är någon dömd till förvaring, som i 8 kap. 3 och _4 55 sägs, och har domen ej verkställts inom tjugo år från [det den vann laga kraft, vare förvaringen förfallen. ' '
Har förvaring, som inom den tid påbörjats, därefter blivit av— bruten, må verkställigheten ej i något fall återupptagas, då trettio år förflutit, sedan domen vann laga kraft. ' I i
13 kap.
Förslag till lag angående villkorlig frigivning.
15(12 11.152 st.).
Den, som undergår frihetsstraff, må enligt vad i denna lag stadgas kunna villkorligt frigivas
1. där han dömts till frihetsstraff på kortare tid än fyra år: då han avtjänat två tredjedelar av straffet, dock minst ett år; samt
2. där han dömts till frihetsstraff på viss tid, icke under fyra år: då han avtjänat hälften av straffet, dock minst tre år.
2 5 (12 k. 152 st.).
Villkorlig frigivning må äga rum endast då omständigheterna göra sannolikt, att den dömde skall på fri fot förhålla sig väl. Vid prövning, huruvida villkorlig frigivning må medgivas, skall tagas i betraktande:
beskaffenheten av brott, varför bestraffning ålagts, orsakerna till brottet och omständigheterna vid detsamma;
den dömdes tidigare vandel; uppförandet under fängelsetiden och vad för övrigt kan lända till upp— lysning om hans sinnesriktning vid den tid, då frigivning ifrågasättes;
de förhållanden, i vilka den dömde skulle komma att försättas efter frigivningen, huruvida beskydd erbjudes av enskild person, förening eller på annat sätt, eller om ändock finnes grundad ut— sikt till lovlig utkomst.
3 g (12 k. 251 st.).
Den, som villkorligt frigives, skall under viss prövotid vara under.— kastad särskild tillsyn; och vare han under prövotiden pliktig att icke allenast föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt utan även ställa sig till noggrann efterrättelse de sär- skilda föreskrifter, som vid frigivningen eller därefter på grund av denna lag meddelas honom.
Prövotiden skall i fall, som i 1 5 under 1 sägs, utgöra ett år och eljest tre år, räknat från och med den dag, han frigavs.
4 5 (12 k. 252 st. och 35).
Äsidosätter den frigivne något av vad, efter ty i 3 5 är sagt, honom åligger, kan den villkorliga frigivningen återkallas.
Har den, som villkorligt frigivits från ådömt straff, före prövo— tidens slut blivit åtalad för brott, begånget före domen, och före- ligger ej sådant fall, att domstolen enligt 8 5 förklarar, att bestraff- ningen för det nyupptäckta brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen, utan varder jämlikt 11 kap. 3 5 straff— lagen gemensamt straff ådömt, då skall domstolen förklara den villkorliga frigivningen förfallen.
Åtalas den frigivne före prövotidens slut för brott, begånget efter domen, och föreligger ej sådant fall, att domstolen enligt 11 5 förklarar, att bestraffningen för det nya brottet skall anses inbegripen i den undergångna bestraffningen, utan varder jämlikt 12 kap. 1 5 strafflagen särskilt straff för det brott utsatt; då skall domstolen, därest nämnda straff utgör omedelbart frihetsstraff, för— klara den villkorligt medgivna friheten förverkad.
Försl. t. 1. ang. villk. frig.
Försl. t. 1. ang. vink. frig.
5 5 (12 k.i5, 2 11.34152 st.).
Har prövotid, varöm i 3 5 förmäles, gåttitill ända, utan att den villkorliga frigivningen återkallats, och förklaras ej heller, efter ty i 4 5 stadgas, frigivningen förfallen eller friheten förverkad, vare så ansett, som hade straffet vid frigivningen till fullo 'av— tjänats. i , I _ _,
Var den villkorligt frigivne jämväl dömd till mistning av ämbete på viss tid eller var den straffpåföljd honom ådömd, att han ej må under viss tid nyttjas i rikets tjänst eller skall under viss tid vara utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 7 kap. 27 5 straffiagen; då skall han, där ej annorledes stadgas, vara förlustig ämbetet eller utestängd från rikets tjänst eller från behörigheten och rättigheterna, intill dess den i domen utsatta tid förfiutit från den , dag, då, enligt vad här stadgats, straffet skall anses till fullo avtjänat; dock må påföljd, som nu nämnts, icke i något fall upphöra före prövotidens utgång.
6 5 (12 k. 35).
Där villkorlig frigivning återkallats, skall den frigivne ånyo intagas i straffanstalt för att fortsätta straffets avtjänande. Vill- korlig frigivning må ånyo kunna äga rum, då han utstått så stor del av återstoden av straffet, sOm enligt 1 5 skall vara verk— ställd för att villkorlig frigivning från straff av samma längd som nämnda återstod må kunna äga rum.
Vad här stadgats om återstod av straH, då villkorligt medgiven frihet återkallats, skall ock tillämpas å gemensamt eller sammanlagt straff, som år att verkställa enligt dom, varigenom villkorlig) fri— givning förklaras förfallen eller villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad.
Har någon, som blivit dömd till straffarbete på viss tid eller till arrest på viss tid icke under fyra år, villkorligt frigivits och har den villkorliga friheten återkallats eller förklarats förfallen eller har den villkorligt .medgivna friheten förklarats förverkad, då skall, därest det straff, som vid återkallelsen icke var verkställt eller som är att verkställa enligt den dom, varigenom frigivningen förklarats förfallen eller friheten förklarats förverkad, utgör frihetsstraffpå viss tid ej under två år, den dömde, på sätt i 7 kap. 6 5 straff- lagen sägs, villkorligt utskrivas, då endast ett år återstår av straff- tiden.
7 5 (12 k. 7 5).
Har någon, som för ett brott blivit dömd till frihetsstraff på viss tid, därefter lagförts för annat före domen begånget brott och varder såsom gemensamt straff svårare frihetsstraff på viss tid ådömt; då må, där den senare domen verkställes, innan han fri- givits från det först ådömda straffet, villkorlig frigivning ej ske, förrän han undergått så stor del av det gemensamma straffet, som enligt 1 5 skall vara verkställd för att villkorlig frigivning från särskilt straff av samma längd som det gemensamma må kunna äga rum. Verkställes den senare domen efter det han avtjänat det först ådömda straffet, må villkorlig frigivning ske, då han undergått så stor del, som i 1 5 sågs, av vad utav det gemensamma straffet återstår, sedan det först verkställda straffet avräknats.
& 5 (12 k. 8 och 955).
Varder någon, som villkorligt frigivits från ådömt straff, över- tygad att före domen hava förövat annat brott, vare lag, som i 11 kap. 8 5 strafflagen sägs. Ädömes gemensamt straff, gälle 'an- gående villkorlig frigivning vad i 6 5 i denna lag stadgas.
För-sl. t. ]. ang. villk. frig.
Försl. t. 1. aug. villk. frig.
9 5 (12 k. 10 5)..
Sammanträffa frihetsstraff, på sätt i 12 kap. strafflagen sägs, och kommer det sammanlagda straffet till tillämpning, innan den dömde frigivits från det första straffet, må villkorlig frigivning ej ske
vare sig så länge den tid, varunder den dömde, efter det senare brottets begående, varit intagen i straffanstalten, utgör mindre del av det för det senare brottet utsatta straff än den, som enligt 1 5 skall vara verkställd för att villkorlig frigivning från ådömt straff av samma tidslängd må kunna äga rum,
eller så länge den tid, varunder den dömde från början av den första domens verkställighet undergått straff, utgör mindre del av det straff, som i den första domen ådömts, tillsammantaget med det straff, som utsatts för det senare brottet, än den straffdel, som enligt 1 5 skall vara verkställd för att villkorlig frigivning från ådömt straff av samma längd som sistnämnda två straff tillsam— mantagna må kunna äga rum.
10 5 (12 k. 115).
Skall, i fall som i 9 5 sägs, sammanlagt straff tillämpas, efter det den dömde frigivits från det första straffet, och förelåg ej villkorlig frigivning eller villkorlig utskrivning, må villkorlig fri- givning tidigast ske, då den dömde utstått så stor del av vad enligt den senare domen återstår att verkställa av det sammanlagda straffet, som enligt 1 5 skall vara verkställd för att villkorlig fri- givning från ådömt straff av samma längd som nämnda återstod må kunna äga rum. '
11 5 (12 k. 125).
Varder någon, som för ett brott dömts till frihetsstraff'och därefter villkorligt frigivits, övertygad att efter domens meddelande
men innan han villkorligt frigavs hava förövat annat brott, som förskyllt frihetsstraff på viss tid, vare lag som i 12 kap. 7 5 straff— lagen sägs. Utsättes särskilt straff för det nya brottet och skall förty sammanlagt straff tillämpas, gälle angående villkorlig frigiv— ning vad i 6 5 i denna lag stadgas.
12 5.
Har den, som för brott dömts till frihetsstraff och därefter jäm- likt 7 kap. 6 5 straffiagen villkorligt utskrivits, före domens med— delande begått jämväl annat brott, och varder jämlikt 11 kap. 3 5 strafflagen gemensamt straff ådömt, eller har villkorligt utskriven efter domens meddelande begått brott och varder jämlikt 12 kap. 1 5 strafflagen särskilt straff för det brott utsatt, då skall angående villkorlig frigivning från det gemensamma eller sammanlagda straffet gälla vad i 6, 8 och 11 55 i denna lag stadgas.
13 5 (13 k. 16 5).
Har villkorlig frigivning återkallats eller förklarats förfallen eller har villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, då. skall för återupptagande av straffverkställigheten ny tid räknas från den ' dag, då beslutet, varigenom frigivningen återkallats eller förklarats
förfallen eller friheten förklarats förverkad, vann laga kraft; och varde den tid, jämlikt 13 kap. 13 5 strafflagen, bestämd med hän- syn till tidslängden av den del utav det ådömda straffet, som åter- .står efter avdrag av vad redan blivit verkställt.
14 5.
Om villkorlig frigivning förordnar Konungen. Framställning om sådan frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen, som med eget yttrande överlämnar framställningen till Konungen.
Försl. t. 1; ang. villk. frig.
Färs]; ft.). ang. ".villk. frig."
(Underrättelse om bifallenframställning skall avfångvårdsstyrelsen översändas till länsstyrelsen i det län, ' inom vilket den frigivne skall uppehålla sig, och bör därvid, om så :kan ske, bifogas förslag å- tillsyningsr'n'an. ” '
15 5.
För den, som villkorligt frigives, utfärdar fångvårdsstyrelsen, efter mottagen underrättelse om förordnande, som i 16 5 sägs, frihetspass, däri, såvitt icke i beslutet om frigivning är annorlunda stadgat, honom förelägges: att begiva sig till den ort, inom vilken han. skall äga att under prövotiden vistas, och efter framkomsten till påteckning uppvisa passet hos den, som skall över den frigivne utöva tillsyn, allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som i passet meddelas; att hos tillsyn—ingsmannen göra anmälan om bostad samt ombyte därav; att vid påfordran inställa sig hos tillsynings— mannen samt angående sin sysselsättning och övriga förhållanden lämna de upplysningar, som av denne äskas; samt att ej utan särskilt. skriftligt medgivande uppehålla sig utom den anvisade vistelseorten. * I passet skall jämväl införas fullständig underrättelse om vad den frigivne i övrigt, likmätigt 3 5 eller till följd av särskild be— stämmelse i frigivningsbeslutet, skall hava att under prövotiden iakttaga, så ock om påföljden, därest han åsidosätter vad honom enligt passet åligger.
Den, som frigivits, vare pliktig att vid anfordran uppvisa passet för polismyndighet.
16 5.
Tillsyningsman, som i 15 5 sågs, förordnas för varje fall av länsstyrelse. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och villig, vare på landet stadsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga att mottaga sådant förordnande.
17 5.
Tillsyningsman har att, i den mån omständigheterna tillstädja, vaka över den frigivnes uppförande och söka befordra vad som kan lända till hans upprättande.
Då den frigivnes sysselsättning eller andra förhållanden kräva, att han, dagligen eller tidtals, under en del av dagen uppehåller sig utom den anvisade vistelseorten, må lov därtill av tillsynings- mannen meddelas. Tillstånd att vistas ä annan ort må ock eljest av tillsyningsmannen beviljas, när giltiga skål därtill äro, dock varje gång för högst tio dagar. Sökes i sistnämnda fall tillstånd för längre tid eller begär den frigivne att få avfiytta till annan ort, anmäle tillsyningsmannen frågan, efter behörig utredning, hos länsstyrelsen, som i ärendet besluter. Angående lämnat medgivande skall i varje fall å frihetspasset göras anteckning, som, därest den avser avflyttning till annan ort, jämväl skall innehålla de av läns- styrelsen i fråga därom meddelade närmare föreskrifter.
Tillsyn bör så anordnas, att den frigivne icke onödigt störes i sin lovliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet.
18 5.
Angående återkallelse av villkorligt medgiven frihet beslutes av länsstyrelsen i det län, där tillsynen utövas.
Anser tillsyningsmannen den frigivne hava åsidosatt något av vad enligt 3 5 honom åligger, insände till länsstyrelsen anmälan därom jämte nödig utredning. Bliver den frigivne för brott ställd under tilltal vid domstol, varde det av tillsyningsmannen tillkänna— givet för länsstyrelsen.
Skulle länsstyrelsen finna sådana omständigheter vara för handen att, oaktat den frigivne åsidosatt något av vad enligt 3 5 honom H
Försl. t. !. ang. villk. frig.
Försl. t. 1. aug. villk. frig.
58 åligger, återkallelse icke skäligen bör äga rum, kan länsstyrelsen låta tilldela honom varning.
19 5.
Avviker den frigivne från anvisad vistelseort eller gör han sig skyldig till uppförande, som innebär våda för allmän ordning eller säkerhet, må han häktas i avbidan på vidare förordnande. Av länsstyrelsen må sådan häktning ock eljest beslutas, där omständig— heterna finnas därtill föranleda. Polismyndighet, som verkställt häktning enligt denna paragraf, åligger att därom sist påföljande dag till länsstyrelsen insända underrättelse.
20 5.
Har länsstyrelsen återkallat villkorligt medgiven frihet och vill den frigivne söka ändring-i beslutet, äger han inom åttonde dagen efter det beslutet honom delgivits till länsstyrelsen eller till till- syningsman vid häkte, där han förvaras, ingiva sina till Konungen ställda besvär. Är klaganden häktad och behöver han biträde vid besvärens författande, foge länsstyrelsen eller tillsyningsmannen vid häktet anstalt, att det erhålles. Besvär, som ingivits till till— syningsman, insände denne ofördröjligen till länsstyrelsen. '
Inkomna besvär åligge länsstyrelsen att, så fort ske kan, till Konungens nedre justitierevision insända tillika med de till målet hörande handlingar.
I fråga om beslutets verkställighet före besvärstidens utgång skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad särskilt finnes stadgat angående verkställighet av straff, ådömt genom utslag, som ej vunnit laga kraft.
Länsstyrelses beslut angående varning må ej överklagas.
21 5. Försl. t. 1. . _ _ ang. villk. De närmare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag er- frig. fordras angående vad som åligger tillsyningsman, som i 15 5 sägs,
och vad därmed har gemenskap, meddelar Konungen.
."1 1
)
3 V
av sta
3 N|..
dgandenai pmfessonfl'hyréns Förberedandqutkast till straff-
: Sammanställning '.
lag, allmänna delen, samt strafnagskommissionens lagförslag.
3 Prottgålszréns Kommissionens förslag 3 Profiltiålåréns 3 Kommissionens föl-slag ? 3 1kap- 15 3 1 kap. 15 32kap.195 3 7 kap. 145 lst. 25 3 :>" » 25 3 205 » » 155 BSI—åst' » 335 3 215 33 » 165" 354st 3 » 65 3 225 [3 45 3 » 45 ; 235 , 175 55 3 > 55 3 245 1 185 65 3 75 3 255 » » 195 lst. 75 » » 85 1 265 _ 85 » 95 3 275 3 7 kap. 225 95 > » 105 3 285. >> » 235 10 å » » 11 5 , 29 5 » 24 & 2kap. 15 7 kap. 15 3 305 » 255 3 25 9 kap. 25 3 315 >> , 265 35 7 kap- 95 3 325 9kap. 45 45 3 _ 3 335 » » 5 ' 55 3 7kaP- 35 3 345151. 7kap.285 65 ' — 3 345953; 7kap.295 75 7 kap- 45 3 * "I L. ang, villk. frig. 55251. 22 gkrp' ;? 33kap. 15 skap. 15lst. ; 105 7 kap. 5 251. 3 ås ' » 535.253 _, O 3 115 i 3 5 » » 5 st.,-5.st. 3 125 _ 45 ” ” 3? 3 135 _ 3 55 ” 45 3 145 — 3 4 kap. 15 2 kap. 15” 3 155 — 3 25 » 25 3 165 — 3 35 » 35 3 175 7 kap. 12 5,12 kap. 45 45 » » 45 3 185 1 , » 135 55 » » 55
ProttkTånåréns Kommissionens förslag 3 Pxoätgålsiréns Kommissionens för-slag I 4kap. 65 2 kap. Gå 3 9kap. 15 11 kap. 15 3 75 - — ! 25 . — 3 85 34'kap 15 35 11 kap. 25 95 » >> 25 3 45 ) » 35 3 10% » >> 35 3 55 » ) 45 3 115 » 45 3 65 » » 5.5 3 125 » >> 55 3 75 :> ) 65 3 135 sump 75 3 85 » » 75 3 5kup. 15 » » 95 3 95 » » 95 3 25 » 105 3 105 » :» 105 3 35 » » 115 11.5 » » 115 ! 45 » 125 3 125 » » "125 3 14 kap. 15 3 kap 15 1 st. 10 kap. 15 12 kap. 15 3 25 » » 25 3 25 » » 25 35 » » 35 3 35131. » » 35 1—24st.2oc£13 5.3 45 ” » 45 ' 35251. » 453st. 5 3 551st. » » 15251. 3 45 » , 351st. 552511. » » QSQSL 3 5 , » 352St. 7 kap. 15 5 kap 15 1—2 st. 3 65 >> » 35 3 st. 25 » » 1535t.0c11253 75 » > 5 35 3 85 » » 8 45 » » 35 1—2 st. | 95 » » 95 55 3 105 » 105 55 _ 3 115 » » 125 3 75 ') kap. 35 3 st. 3 125 » » 135 8 kap. 15 6 kap 15 [1 kap. lålst. 10 kap, 15 eeh 2 51 st. 25 >> » 25 ISQSL » » 15 35 » » 35 låäst, » » 35 45 » » 45 3 25151. » » 45 55 » >> 55 3 252st, » » 65 65 » » 551 st. 1 25351. » » 105 1 st. 75 » » 75 3 35 — 85 » » 85 3 45 — 95 » » S% 3 3 . 105 » » 105 3 55 310 kap. 15
| 3 Ptoi'låååréns Kommissionens förslag Profiltfåzréns Kommissionens förslag 3 1 311 kap. 35 _ ;12 kap. 105 ,L. ang. villk. frig. 9 5 3 75 .]0 kap. 85 3 115 ÅL. ang. villk. frig. 10 5 3 95 3 > » 95 1 19 3 12 kap. 75 3 95 :> 115 ' då I L. ang. villk. frig. 11 5 I 1051st. » » 25 3 st. l3kap. 15 113 kap. 15 3 IOåQSt. >> >> 254512. 4 25 37": >> 25 312kap. 151st. 7 kap. 65 1 35 3 » » 335 3 1 S 2 st. L. ang. villk. frig. 1 och 2 55 4 g 3 _ 3 251533 7kap.75 55 13 kap. 45 " _ L. ang. villk. frig. 3 $ 65 » » 55 3 _3 7kap.851s1. ' 75 » 65 3 J 5 3 St. 33 L. ang. villk. frig. 4 5 1 st. 8 g » 7 5 3 35 13 7kap.95 3 95 » >> 85 ; [*L.ang.vi|1k.frig.452_3st. 105 » , 95 4å 3 7 kap.1-OS _ __ 3 115 » » 105 3 I L. ang. Vlllk. fng. 0 5 1 st. 125 » » 115 3 55153_3p_3 7kap.851st. 135 » 125 ' L. ang.villk.frig.6515t. lpi 145 » » 135 3 öälståpj L. ang. villk. frig. 6 $ 1 st. 155 :> >> 145 3 I 2 p. och 3 st. 165 3 13 kap. 155 3 3 7 kap. 11 5 _ 1 L. 'ang. villk. frig. 13 5 3 55251. L. ang. villk. frig. 3 5 2 och3 17 5 13 kap. 16 5 3 3 3 51.3 18 5 » 17 5 , 35 _ . 3 195 » » 195 f 75 L. ang. villk. frig. 7 5 33 853 11 kap. 8 S 3
51
f_l—
L. ang. villk. frig. 8 5
MMMMM
Förslag till strafflag.
Allmänna delen.
I det förberedande utkast till strafflag, som legat till grund för kommissionens arbete, hava åtskilliga ämnen, som falla inom straff- rättens allmänna del, lämnats ä sido. Detta är sålunda förhållan— det med ungdomskriminaliteten, vissa frågor, som sammanhänga med åtals— och häktningsinstituten, vissa med processförfarandet sammanhängande frågor rörande sammanträffande av brott och sammanträffande av straff, frågor, som hänföra sig till förhållandet mellan domens rättskraft och dess verkställighet, vidare sättet för verkställighet av skyddsåtgärder, frågan om vanhederlighet såsom påföljd av brott, med flera.1 Av dessa ämnen har ungdomskrimi- naliteten sedermera av Kungl. Maj:t överlämnats till utredning av särskilt tillkallade sakkunniga samt frågan om påföljd blivit ord- nad genom lagen den 24 maj 1918. Men även beträffande de övriga ifrågavarande ämnena har kommissionen funnit övervägande skäl tala för att icke göra dem till föremål för behandling; fram- för allt gäller detta om de frågor, vilkas slutliga lösning är be- roende av den blivande processreformen. Därutöver har kommis— sionen ur sitt förslag till strafflag uteslutit vissa i det förberedande utkastet intagna föreskrifter rörande verkställighet av frihetsstraff. De skäl, som därvid varit bestämmande för kommissionen, angivas i motiveringen till 7 kap. 5 &. Kommissionen har icke heller ansett lämpligt att nu utarbeta förslag till särskild lagstiftning angående
1 Se inledningen till det förberedande utkastet sid. 2—5.
verkställighet av straff, då den slutliga utformningen av dylik lag- stiftning givetvis bör ske på grundval av de erfarenheter inom ifråga- varande område, som föreligga vid tiden för strafflagsrevisionens fullbordande. Å andra sidan är innebörden av de olika frihetsstraff, som finnas upptagna i det av kommissionen föreslagna straffsystemet, beroende av det sätt, varpå nämnda straff anordnas. Kommissionen har därför ansett sig böra i motiveringen till 7 kap. (sid. 267 ff. och 299) angiva de principer, enligt vilka, såvitt kommissionen nu kan bedöma, verkställigheten bör anordnas.
Förslagets bestämmelser angående sammanträffande av brott samt sammanträffande av straff inbördes eller av straff och skyddsåtgärd (11 och 12 kap.) kunna förefalla invecklade. Kommissionen har emellertid i likhet med det förberedande utkastet velat visa genom- förbarheten av de principer, som ligga till grund för förslagets straffsystem, genom att, såvitt möjligt, i lagen söka lösa alla de- spörsmål inom konkurrensläran, som kunna uppkomma vid olika kombinationer av de omständigheter, som härvid äro av betydelse. Uppståller man denna fordran på lagen, är det oundvikligt, att denna kommer att innehålla många och detaljerade regler. Vissa av ifrågavarande bestämmelser avse emellertid straffverkställigheten och kunna sålunda framdeles överflyttas till den särskilda lagstift— ningen om verkställighet av straff.
De ändringar och jämkningar i det förberedande utkastets sär— skilda stadganden, som kommissionen ansett sig böra vidtaga, komma att utförligt behandlas i den följande motiveringen. Där- emot skall kommissionen i detta sammanhang beröra de olikheter i fråga om den systematiska uppställningen, som förefinnas mellan det förberedande utkastet och kommissionens förslag.
Innehållet i det förberedande utkastet har fördelats på följande kapitel: 1. Om strafflags giltighet, 2. Om straffens arter, 3. Om skyddsåtgärder, 4. Om de grunder, som utesluta eller minska brottsligheten, 5. Om de grunder, som öka brottsligheten, 6. Om uppsåt och oaktsamhet, 7. Om försök, 8. Om fleras deltagande i brott, 9. Om sammanträffande av brott, 10. Om sammanträffande av
straff inbördes eller av straff och skydds-åtgärd, 11. Om villkorlig dom, 12. Om villkorlig frigivning, 13. Om bortfallande av straff. Även kommissionens förslag inledes med ett kapitel om strafflags giltighet. Däremot finner kommissionen ovannämnda gruppering i övrigt vara mindre tillfredsställande. För att straff skall kunna ådömas måste ett brott föreligga. Det får därför anses vara en ur systematisk synpunkt naturligare ordningsföljd att i strafflagen behandla brottets subjektiva och objektiva förutsättningar även- som de olika huvudformer, i vilka brottet kan framträda, före straff och skyddsåtgärder. Kommissionen har därför i andra av- delningen av sitt förslag under den gemensamma rubriken >>Om brottet» i särskilda kapitel upptagit de stadganden, som i det förberedande utkastet meddelas i 4, 6, 7 och 8 kap., samt först därefter i en tredje avdelning med den gemensamma rubriken »Om straff och skyddsåtgärder» upptagit det huvudsakliga inne- hållet i det förberedande utkastets 2 och 3 kap. I en fjärde av- delning med den gemensamma rubriken »Om bestämmande av straff och skyddsåtgärd» har kommissionen först i ett kapitel samman— fört vissa allmänna straffmätningsbestämmelser, av vilka några sakna motsvarighet i det förberedande utkastet och de övriga varit spridda i det förberedande utkastets 2,4 och 5 kap. Därjämte hava i samma avdelning upptagits det förberedande utkastets 9, 10 och 11 kap. Stadgandena i det förberedande utkastets 12 kap. hava i vissa delar överflyttats till kommissionsförslagets 7 kap.; skälen härtill utvecklas i motiveringen till sistnämnda kapitels 6 5. I övrigt hava stadgandena i berörda 12 kap. upptagits i ett fristående förslag till lag angående villkorlig frigivning. Kommis- sionens förslag avslutas i likhet med det förberedande utkastet med ett kapitel >>Om bortfallande av straff».
Till underlättande av jämförelsen mellan det förberedande utkastet och kommissionens förslag har vid detta fogats en sam— manställning av de stadganden i de båda lagarbetena, som inbör— des motsvara varandra.
FÖRSTA AVDELNINGEN.
1 kap. Om strafflags giltighet.
Förevarande kapitel motsvarar 1 kap. i det förberedande ut— kastet, vars bestämmelser kommissionen funnit sig kunna i allt väsentligt godkänna. Till den del vår gällande strafflag upptager stadganden rörande de ämnen, varom här är fråga, återfinnas de- samma i strafflagens 1 kap. samt i 5 5 av promulgationslagen till strafflagen.
15.
Det här föreslagna stadgandet avser visserligen strängt taget icke »strafflags giltighet», men det har ansetts lämpligt, att den nya straffiagen inledes med ett stadgande, varigenom grundsatsen nullum crimen sine lege även för vår rätt uttryckligen fastslås. Denna sats äger otvivelaktigt sedan länge giltighet inom vår rätt, och anledningen till att densamma icke blivit lagfäst torde hava varit, att _man ansett rätta platsen härför vara rättegångsbalken. Lag— kommitténs förslag till Rättegångsbalk för brottmål upptog sålunda i 1 kap. 30 å en bestämmelse av enahanda innehåll, som den nu ifrågavarande.
Satsen nullum erimen sine lege får ej så förstås, att på grund av densamma varje analogisk användning av strafflagen skulle vara utesluten, då det gäller att avgöra en gärnings straffbarhet. Enligt gängse uppfattning, som jämväl måste anses utgöra gällande svensk rätt, är laganalogi men icke rättsanalogi tillåten i förevarande hän— seende, och härutinnan avser den föreslagna bestämmelsen icke att göra n” on ändring..
? 5 Frågan org eller i vad mån en ny strafflag bör äga tillämplighet på handlingar, begångna innan densamma trädde i kraft, är i vår gällande rätt icke besvarad genom någon allmän positiv bestäm-
melse. Det i ö & av promulgationslagen till strafflagen intagna stadgandet avser nämligen allenast förhållandet mellan 1864 års strafflag och äldre straffbestämmelser, ehuru stadgandet i praxis analogivis vunnit tillämpning vid strafflagsändringar i allmänhet. Utkastet upptager i överensstämmelse med moderna utländska straff- lagar och strafflagsförslag en allmän bestämmelse i ämnet, och kommissionen har härutinnan följt utkastet.
Det spörsmål, varom här är fråga, har i doktrin och praxis besvarats på i huvudsak tre olika sätt. Enligt en åsikt bör den nya lagen icke alls hava någon tillämplighet å handlingar, som företagits under den tid, då den äldre lagen gällde. Till denna princip, som iregel gäller inom privaträtten, ansluta sig engelsk och amerikansk rätt. I ren motsats härtill står den åsikten, att den nya lagen alltid bör äga tillbakaverkande kraft. Denna princip, som är den inom pro— cessrätten allmänt vedertagna, har kommit till uttryck i rysk rätt och i vissa schweiziska kantonallagar. Den tredje åsikten, som all- mänt omfattas av germansk och romansk rätt, låter den av lagarna, som är den mildare, gälla; i övrigt företräda de till denna grupp hörande lagarbeten olika ståndpunkter, i det vissa låta den äldre lagen, andra äter den nyare vara den principiellt gällande.
Enligt 5 _S i promulgationslagen till strafflagen, vilket stadgande, såsom nyss nämnts, hos oss analogivis tillämpas vid strafflagsänd- ringar i allmänhet, är den nya lagen tillämplig allenast om den föranleder mildare straff än den äldre. Utkastet däremot intager den ståndpunkten, att den nya lagen skall äga tillbakaverkande kraft, oavsett vilkendera lagen är den mildare, dock att straff ej må ådömas för gärning, som icke var straffbar, då den företogs, eller för vilken straff var förfallet, då den nya lagen trädde ikraft. Kommissionen har principiellt anslutit sig till den av utkastet intagna ståndpunkten, för vilken, enligt kommissionens mening, synnerligen starka såväl teoretiska som praktiska skäl tala.
Teoretiskt sett måste en strafflagsändring, under förutsättning att lagstiftningen rätt handhaves, utgöra ett uttryck för en ändring 'i den allmänna rättsuppfattningen, i det att denna funnit den äldre
1, kap. 2 9”.
bestämmelsen icke innefatta en ändamålsenlig reaktion mot brottslig- het av det ifrågavarande slaget. Det måste därför från det allmännas synpunkt vara av vikt, att den nya och ändamålsenliga bestäm- melsen så snart som möjligt kommer i tillämpning. Frågan blir då, om ett tillgodoseende av detta allmänna intresse kan, för det fall att en tillämpning av den nya lagen skulle medföra strängare straff, anses kränka någon gärningsmannens enskilda rätt eller något hans berättigade intresse. I det fall, som nu föreligger eller att gärningen redan enligt den äldre lagen var straffbar och att straff för gärningen icke var förfallet, då den nya lagen trädde i kraft, synes nämnda fråga utan tvekan böra besvaras nekande. Genom utfärdandet av en viss straffbestämmelse kan staten ej anses hava tillförsäkrat den, som förövat en i bestämmelsen straffbelagd gärning, någon rätt att straffas inom de i bestämmelsen angivna gränscr, utan. det måste fortfarande stå staten öppet att tillämpa en reaktion, som sedermera befunnits ändamålsenligare. Lagstif- taren har genom straffsatsernas bestämmande bundit icke sig själv utan domaremakten; med andra ord: de lagbestämda straffsatsernas betydelse för den enskilde är att skydda honom för godtycklig- heter från domaremaktens sida. Ej heller kan, såsom understundom framhållits, den enskilda rättssäkerheten anses hotad därigenom, att en gärningsman komme attdrabbas av ett svårare straff, än han kunnat inse vid den brottsliga handlingens företagande. Gärnings- mannens bristande insikt om straffets art och beskaffenhet tillmätes nämligen enligt allmänt gällande åskådning principiellt icke någon straffrättslig betydelse. Även har gjorts gällande, att den allmänt erkända satsen, att en ny lag icke bör äga tillbakaverkande kraft med avseende å en gärning, som först genom den nya lagen belagts med straff, måste såsom konsekvens medföra, att den nya lagen icke heller bör vara tillämplig å en gärning, som var belagd med mildare straff i den äldre än i den nya lagen. Denna slutsats synes dock icke kunna godkännas. Att reagera på ett strängare sätt mot en förut straffbar och således förbjuden gärning är något helt annat än att påbjuda straff för en förut straffri gärning. Sistnämnda för—
faringssätt skulle utan tvivel innebära en krnnåning av den enskildes rätt, ty gärningen innefattade, då den företogs, icke något angrepp på ett rättsligt skyddat intresse och kan således icke grunda någon brottslighet. Slutligen torde i detta sammanhang förtjäna fram- hållas, att någon tvekan aldrig försports därom, att en lagändring rörande straffverkställighet bör äga tillbakaverkande kraft.
För den av kommissionen intagna ståndplmkten tala även tungt vägande praktiska skäl. Då det gäller att avgöra, vilkendera lagen är den mildare, bör utan tvivel den lag vara att så anse. vilken i det givna fallet med hänsyn till alla föreliggande omständigheter giver det för brottslingen gynnsammaste resultatet. Vid denna undersökning skall avseende således fästas ej allenast vid båda lagarnas straffsatser utan även vid alla andra bestämmelser, som kunna inverka på straEbarhetens bestämmande, såsom preskrip— tionsförhållanden, straffskärpnings- och straffnedsättningsgrunder, förmildrande och försvårande omständigheter m. m. En dylik under- sökning, i och för sig vansklig, måste tydligen bliva ytterligare för— svårad, då den nya lagen, som fallet är med den nu föreslagna, innefattar en genomgripande omläggning av straffsystemet och en betydande omgestaltning av, bland annat, brottskonkurrensen och preskriptionen. Här måste det ofta bliva fruktlöst att söka avgöra, vilkendera lagen bör vara att anse såsom den mildare.
Då kommissionen således principiellt anslutit sig till den upp- fattningen, att den nya lagen, även om den är den strängare, bör äga tillbakaverkande kraft med avseende handlingar, vilka redan enligt den äldre lagen äro straffbara, har kommissionen dock icke kunnat bortse från, att denna ståndpunkt i visst fall kan framstå såsom mindre tillfredsställande. Onekligen kan densamma, på sätt även blivit anmärkt, i viss mån vara. ägnad att i politiskt upp- rörda tider möjliggöra för de maktägande att genom straffskärpande lagändringar åtkomma misshagliga personer. Med hänsyn härtill och då de ovan anmärkte svårigheterna att avgöra, vilkendera lagen är den mildare, icke torde göra sig så starkt gällande vid sådana brott, om vilka i dylikt sammanhang kan bliva fråga, har kom—
1 kap. 2 5.
missionen i förevarande paragrafs andra stycke upptagit en be- stämmelse därom, att därest den åtalade gärningen är att anse såsom övervägande politiskt brott, den äldre lagen skall tillämpas, om den är den mildare. Med >>övervägande politiskt brott» avses tydligen varje brott, som förövats i övervägande politiskt syfte. Det skall således ankomma på domstolen att i varje fall avgöra, huruvida det föreliggande brottet är att anse såsom övervägande politiskt.
Beträffande paragrafens särskilda bestämmelser torde följande böra framhållas. De två tidpunkter, vilka äro av betydelse för ifråga- varande spörsmål, äro dels den tidpunkt, då den åtalade handlingen företogs, och dels den tidpunkt, då dom skall meddelas. Har hand— lingen en verkan, som icke inträffar samtidigt med handlingens företagande, är följaktligen tidpunkten för nämnda verkan utan inflytande iförevarande hänseende. Orden »då dom skall med- delas» hava avseende på varje instans och således icke endast på den första, därvid dock torde böra erinras om att paragrafens till— lämpning understundom kan röna inverkan av den processrättsliga principen, att ingen må kunna komma i sämre ställning genom förd klagan. Av paragrafens ordalydelse torde framgå, att en lag, som trätt i kraft efter handlingens företagande, men åter upphävts innan dom skall meddelas, ej kan vinna avseende vid handlingens bedömande.
Har, efter det genom dom, som vunnit laga kraft, straff ådömts för en gärning, dennas straffbarhet blivit genom en ny lag upphävd, skall det oaktat, enligt vår gällande rätt, straffet verkställas. Denna ståndpunkt intager även utkastet. Onekligen kan det förefalla stötande, att straffverkställighet sålunda äger rum, ehuru gärningen icke längre är straffbar. Några utländska strafflagsförslag stadga för sådan händelse, att straffet skall bortfalla, och en dylik be- stämmelse utgör tydligen en konsekvent tillämpning av den utav kommissionen hävdade åsikten rörande den nya lagens tillbaka- verkande kraft. Trots detta har kommissionen emellertid ansett sig icke böra frångå gällande rätts ståndpunkt i förevarande av-
seende. Det för kommissionen härvid avg-ljuwnde skälet har varit, att kommissionen funnit det vara allt för bcti—tnkligt att sålunda bryta en doms råttskraft. Enligt kommissionens uppfattning bör den obillighet, vartill nu gällande ordning kan leda, om icke alldeles så dock i det väsentligaste, kunna undanröjas i benådningsväg.
Den för strafflags vidkommande sålunda intagna ståndpunkten i fråga om ny lags tillbakaverkande kraft kan ej utan vidare till— lämpas inom specialstraffrätten. Inom denna inträffar nämligen ofta, att en lagändring är betingad ej av en ändrad uppfattning om gärningens straffbarhet utan av andra, helt yttre förhållanden, såsom krig, farsot, Hnansiella hänsyn o. s. v. Genom en dylik lag— ändring inlägges i det objektiva brottsrekvisitet ytterligare ett moment, nämligen att handlingen skall hava företagits under den tid, som ansetts böra påkalla den nya lagbestämmelsen. Härav följer, å ena sidan, att en dylik bestämmelse ej bör hava tillbaka- verkande kraft, samt å andra sidan, att bestämmelsen, även efter en ny lagändring, varigenom den tidigare ordningen återställts, bör vara tillämplig å handlingar, som begåtts under den tid, den varit gällande.
Med hänsyn till det pågående reformarbetet inom processrätten har kommissionen i likhet med utkastet förbigått frågan, om och i vad mån ändringar i åtalsrätten böra öva inflytande på valet mellan ny och gammal lag.
3 %.
Enligt allmänt erkända folkrättsliga grundsatser är staten vid utövandet av sin straffande verksamhet begränsad till sitt eget om- råde, dock att de europeiska staterna i följd av avtal eller sedvana äga genom sina konsuler utöva straffjustis inom vissa folkrättsligt icke fullt erkända stater. Däremot lärer varje stat få anses äga efter sitt gottfinnande bestämma, i vilken omfattning den vill inom sitt område utöva straffande verksamhet. Varje stat äger således befogenhet att straffa jämväl utlänningar ävensom att bestämma, att straff skall inträda jämväl för utomlands begångna brott. Vid 10
1 kap. 2 5.
1 kap. .3 5.
utövandet av denna sin straffande verksamhet låter staten endast sin egen lag tillämpas.
Emellertid är det härmed icke sagt, att staten bör för sig upp— ställa en så omfattande uppgift som att straffa varje brott, evar och av vem det må vara begånget, under förutsättning blott att gärningsmannen befinner sig inom statens maktområde. Huruvida och i vad mån begränsning må äga rum, bör bedömas efter kriminal- politiska hänsyn, och härutinnan hava såväl inom doktrinen som lagstiftningen skilda åsikter gjort sig gällande. De olika system, som sålunda förekomma, plåga sammanfattes under fyra huvud— principer, nämligen territorialprincipen, personlighetsprincipen, real— principen och universalprincipen.
Enligt territorialprincipen straffar staten alla brott, som begås inom dess område. Med hänsyn därtill att utlämning av egna med- borgare enligt allmänt gällande grundsats ej medgives, skulle en tillämpning av enbart territorialprincipen medföra, att den, som begått brott i främmande land, skulle kunna tillförsäkra sig straff- löShet genom att återvända till hemlandet. Huvudsakligen till före- kommande härav brukar statens straffande verksamhet utsträckas med tillämpning av personlighetsprincipen, enligt vilken staten straffar egna undersåtars brott, även då dessa förövats utomlands. Understundom kan det emellertid vara önskligt för en stat, att den äger tillgång att straffa jämväl utlänningar för utomlands begångna brott. Särskilt är så fallet, om brottet är begånget mot staten själv och således kanske ej alls eller endast i ringare mån är straff- bart utomlands eller ock om brottet är begånget mot någon statens egen undersåte. Detta syfte tillgodoser realprincipen, enligt vilken staten straffar jämväl utlänningar för utom staten begångna brott, när brottet är riktat mot staten själv eller'någon dess undersåte. Men även med de utvidgningar, som personlighets— och realprin- ciperna innebära, kan det inträffa, att veterliga förbrytare kunna uppehålla sig i en stat utan att nås av dess straffande verksamhet. Då de särskilda staterna böra stå solidariska med varandra ikampen mot brottsligheten, har man i den allmänna rättsvårdens intresse
uppställt universalprincipen eller den grattis-fimen, att varje stat bör, när den finner omständigheterna det påkalla, straffa förbrytelser utan hänsyn till varest, av vem eller mot vem de begåtts.
De europeiska strafflagarna och strafflagsförslagen vila i regel på en kombination av flera utav dessa principer, därvid dock universalprincipen ännu icke någonstädes i sin helhet blivit god— känd. Vår gällande rätt tillämpar såväl tcrritorial- som person- lighets— och realprinciperna. Däremot lämnar den ej något rum för universalprincipen.
Vid tillämpning av principerna för straffverksamhet i fråga om brott, begångna utom statens område, bruka åtskilliga begränsningar äga rum. Sålunda är det icke ovanligt, att dylikt brott icke straffas, om det saknar större betydelse eller ej kränker något statens eller dess undersåtes intresse. Ej sällan göres åtal beroende på prövning av någon statens myndighet eller på begäran av utländsk myndighet eller av målsägare. Understundom uppställes såsom förut- sättning för statens straffande verksamhet, att gärningen är straffbar jämväl enligt lagen i det land, där den förövades. Och i vissa fall bestämmes, att gärningen icke får bestraffas strängare än enligt-
nyssnämnda lag.
Även om en stat sålunda från sin straffverksamhet undantager en större eller mindre mängd brott, är därmed icke sagt, att sta- ten avstår från varje verksamhet för dessa brotts bestraffande, För att tillgodose den internationella rättsvärden bruka nämligen staterna, i stället för att själva straffa, under ViSSa förutsättningar utlämna brottslingen till det land, som har det närmaste intresset av hans bestraffande.
Straffverksamhetens utsträckande utöver territorialprincipen med.- för tydligen, att åtskilliga brott kunna bliva föremål för flera sta- ters straffverksamhet. Dessa kollisioner har man sökt lösa genom särskilda regler om verkan av utländsk straffdom.
35.
1 kap. 3 5.
I förslagets 3 5 är territorialprincipen tillämpad. Bestämmelserna i första och andra styckena överensstämma till innehållet med mot- svarande stadganden i strafflagens 1 kap. 1 och 2 55. Den ipara- grafens sista stycke intagna bestämmelsen återfinnes ej i gällande strafflag, men står dock i överensstämmelse med allmänt erkända internationella rättsregler.
Med orden »inom riket» avses Sveriges hela lant—, sjö— och luft— territorium. Sjö— och luftterritoriernas omfattning kan givetvis ej bestämmas i straffiagen, utan regleras i särskilda bestämmelser eller genom folkrättslig praxis.
_Paragrafen upptager ej någon undantagsbestämmelse med avse— ende å brott, som inom svenskt område begåtts »å annat utländskt fartyg än krigsfartyg. Over dylikt brott skall således dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. Denna ståndpunkt överens- stämmer icke fullt med vad som hittills ansetts utgöra svensk rättspraxis. Sålunda har i ett rättsfall1 brott, som begåtts å ut- ländskt handelsfartyg i svenskt yttre kustvatten, ansetts vara be— gånget utom riket. Beträffande brott, begånget å utländskt han— delsfartyg i svensk hamn, har däremot en motsatt åsikt kommit till uttryck i ett av Kungl. Maj:t i administrativ väg meddelat beslut). Att brott, som nu senast nämnts, bör vara underkastat svensk straffrätt, har kommissionen ansett uppenbart. Vidare har kommissionen funnit övervägande skäl tala för att enahanda be- handling bör tillkomma brott, begånget å utländskt handelsfartyg, då det befann sig å svensk redd eller i svenskt inre kustvatten. Däremot kan tvekan råda därom, huruvida brott, som begåtts å dylikt fartyg i svenskt yttre kustvatten, bör utan vidare kunna dragas inför svensk domstol. Då det emellertid befunnits synner— ligen svårt att med tillräcklig noggrannhet bestämma, var gränsen bör dragas mellan yttre och inre kustvatten ävensom mellan yttre kustvatten och redd, har kommissionen ansett det ur praktisk synpunkt vara mest lämpligt att icke låta brott, begånget å ut— ' 1 afasi.... Tidskrift för lagstiftning 1870 sid. 383.
? Kungl. Maj:ts. beslut den 24 febr. 1899.
ländskt handelsfartyg i svenskt yttre kustvatten, utgöra något undantag från den i paragrafens första stycke uppställda regel.
4 5.
Här upptages, till att börja med, i överensstämmelse med gällande svensk rätt personlighetsprincipen i hela dess omfattning. Alla av svensk undersåte utom Sverige begångna brott äro således princi— piellt underkastade svensk straffrätt. Moderna utländska strafflagar och strafflagsförslag tillämpa i allmänhet icke personlighetsprincipen i denna omfattning. Sålunda uppställes flerstädes såsom villkor för principens tillämpning, att då fråga är om mindre betydande brott, vilka icke kränka den egna staten själv eller någon dess undersåte, brottet skall vara straffbart jämväl enligt lagen i det land, där det förövats. En dylik inskränkning är utan tvivel i berörda fall både rättvis och billig. Då det emellertid befunnits svårt att genom allmänna regler bestämma, i vilken omfattning principen lämpligen skulle kunna på angivna väg inskränkas, har kommittén ansett frågans bästa lösning vara, att åtal göres beroende av Konungens förordnande. Detta villkor finnes stadgat redan i gällande lag, dock icke för det fall, att brottet begåtts mot Sverige eller svensk man. Konsekvensen torde emellertid fordra, att villkoret utsträckes jämväl till nämnda fall.
Paragrafen stadgar tillämpning jämväl av realprincipen, i det att brott, som av utländsk man utom riket begås mot Sverige eller svensk man, skall vara underkastat svensk straffrätt, dock så att Konungens förordnande erfordras för åtal. Förslaget står härut- innan i full överensstämmelse med gällande svensk rätt.
I fråga om realprincipens tillämpning upptaga i allmänhet de moderna utländska strafflagarna och strafflagsförslagen särskilda inskränkningar med hänsyn till brottets art och beskaffenhet samt straffbarhet å gärningsorten. Enligt kommissionens uppfattning bör emellertid den av kommissionen föreslagna inskränkningen innefatta behörig säkerhet för att stadgandet erhåller en rättvis och ändamålsenlig tillämpning.
1 kap. 3 5.
1 kap. 4 5.
I vissa fall tillkommer det enligt särskilda stadganden svensk domstol att upptaga utom riket begångna förbrytelser, utan att Konungen förordnat om åtal. Så är förhållandet t. ex. ifråga om konsularjurisdiktionen och vissa fall, som finnas angivna i straff- lagen för krigsmakten.
Vår gällande strafflag anger icke, vilken tidpunkt skall vara den avgörande i fråga om brottslingens nationalitet, men den torde hava tolkats så, att avgörande härutinnan skall vara den tidpunkt, då straffanspråk väckes. Av förslagets formulering framgår, att enligt detsamma nationaliteten skall avgöras med hänsyn till tiden för brottets begående. Denna ståndpunkt, vilken är den i utländsk straffrätt allmänt gängse, måste nämligen enligt kommissionens uppfattning anses vara den ur straffrättslig Synpunkt mest följd- riktiga. Emellertid påkallar densamma vissa särskilda bestämmelser för det fall, att en utländsk förbrytare efter brottets begående för- värvat svensk nationalitet. Dessa bestämmelser återfmnas i näst- följande paragraf.
5 5.
Då, såsom under näst föregående paragraf angivits, tidpunkten för brottets begående enligt förslaget skall vara avgörande ifråga om brottslingens nationalitet, är 4 % tydligen icke tillämplig i det fall, att en utlänning efter att utomlands hava förövat ett brott, som ej var riktat mot Sverige eller svensk man, förvärvat svensk medborgarrätt. Och då gärningsmannen såsom svensk undersåte icke kan utlämnas, skulle han helt undgå straff, därest icke ett särskilt stadgande upptoges, som för dylikt fall gjorde svensk dom- stol behörig. Ett sådant stadgande föreslås iförevarande paragraf.
För att brottet skall kunna bliva underkastat svensk straffrätt uppställes den fordran, att detsamma är straffbart både efter Sveriges och efter brottslingens eget lands lag. Kommissionen har funnit denna fordran" vara principiellt riktigare än en fordran, att brottet skall vara straffbart, förutom enligt Sveriges, även efter gärningsortens lag. Det avgörande synes nämligen böra vara, huru- vida den enligt svensk lag straffbara gärningen även från brotts-
lingens synpunkt tett sig såsom brottslig. (Jc-h härutinnan spelar tydligen gärningens straffbarhet enligt hemlandets lag i regel en vida större roll än dess straffbarhet enligt gärningsortens lag. Skulle det i något fall, varom nu är fråga, framstå såsom obilligt eller olämpligt att i Sverige bestraffa brottet, vare sig därför att detsamma icke var straffbart å gärningsorten eller av annan orsak, torde emellertid någon tillämpning av stadgandet icke ifrågakomma, då ju även här Konungens förordnande uppställts såsom villkor för åtal.
Gå.
Här angivas några av folkrättsliga hänsyn betingade undantag från de i 3—5 55 föreslagna allmänna regler om vad som hör under svensk straffrätt. Motsvarande stadgandeigällande strafflag, 1 kap. 4 &, upptager allenast undantaget för främmande makts beskickning. Då emellertid jämväl de övriga undantagen äro folk- rättsligt erkända, har det synts lämpligt, att även desamma an- givas i lagen. .
Undantagsbestämmelsen om främmande makts krigsfolk, som på genomtåg eller eljest i trupp uppehåller sig här i riket, avser tyd— ligen ej av dylika krigsmän begångna brott mot Sverige eller svensk inan.
7R'.
Den lag, som för närvarande hos oss reglerar frågor om utläm- ning av förbrytare till främmande stat, är lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare.
8 %.
Här föreslagna stadgande står i full överensstämmelse med gäl— lande strafflags 1 kap. 5 54 2 st. samt är betingad av hänsyn till internationell reciprocitet. Då enligt den svenska utlämningslagen vid beviljande av utlämning vissa betingelser skola föreskrivas med avseende å den utlämnades åtalande och straffande, böra givetvis
1 kap. 5 5.
1 kap. 8 5.
de betingelser, som i motsvarande avseenden kunna vara uppställda av främmande stat vid beviljande av utlämning till Sverige, lända till efterrättelse.
9å.
Förslaget upptager icke någon allmän tillämpning av universal- principen. Att så ej skett beror framför allt på de praktiska olägenheter, nämnda princip innebär därutinnan, att förbrytelsen kommer att rannsakas i ett annat land, än där den blivit begången. I ett fall, som behandlas i förevarande paragraf, har kommissonen emellertid ansett svensk straffrätt böra äga subsidiär tillämplighet. Förutsättningen härför är, att förbrytarens utlämnande, ehuru enligt lag tillåten, icke kan äga rum på grund av krig eller andra hinder. Onekligen skulle det verka synnerligen stötande, om brottslingen komme att undgå straff endast därför, att rent faktiska hinder förefunnes för hans utlämnande. Likasom i 4 och 5 åå har Konungens förordnande stadgats såsom villkor för åtal.
10 %.
Då de olika staterna i större eller mindre omfattning utsträcka sin straffande verksamhet till utomlands begångna brott, måste tydligen ofta inträffa, att flera stater äga konkurrerande straff— anspråk på grund av en och samma brottsliga gärning. "Detta för- hållande påkallar lösning av frågan, om eller i vad mån en stat bör göra straffanspråk gällande beträffande brott, som i ett annat land redan varit föremål för straffrättsligt bedömande eller jämväl straffverkställighet.
Att en utomlands avkunnad straffdom, vare sig friande eller fällande, icke i och för sig bör äga någon betydelse iförevarande avseende, torde utan vidare få anses klart.
Beträffande verkan av utomlands undergången bestraffning skiljer vår gällande strafflag, 1 kap. 3 %, mellan det fall, att brottet blivit begånget utomlands, och det fall, att det förövats här i riket. I det förra fallet är straff härstädes uteslutet, under det atti
senare fallet det utomlands undergångna straffet icke utgör hinder för realiserande av det svenska straffanspråket.. Denna ståndpunkt torde icke vara tillfredsställande. Å ena sidan kan det i många fall framstå såsom synnerligen obilligt, att ingen som helst hänsyn får tagas till utomlands undergånget straff för här i riket förövat brott. Och å andra sidan synes det icke vara riktigt, att utomlands undergånget straff för utom riket begånget; brott alltid skall utesluta brottets bestraffning här i landet. .Otvivel- aktigt bör så icke ske, om det genom brottet angripna intresset på grund av. särskilda förhållanden åtnjuter starkare rättsskydd i Sverige än i det främmande landet, såsom fallet är med t. ex. förfalskning av svenska sedlar.
Förslaget intage1 den ståndpunkten, att utländsk straffverkstäl- lighet icke i och för sig utgör något hinder för tillämpning av svensk straffrätt, men att åtal icke får ske utan att Konungen därom,-förordnar. Genom detta villkor kommer frågan om straff- anspråkets anhängiggörande att avgöras in concreto för varje fall, vilket synts lämpligare än att skilja mellan delvis och till fullo undergånget straff eller mellan straff och straffpåföljd.
Ådömer även den svenska domstolen straff för brottet, skall enligt förslaget det utom riket undergångna straffet, så vitt möj— ligt är, avräknas. För sådant ändamål skall domstolen pröva, huru svårt sistnämnda straff skall anses i förhållande till svensk lag, (1. v. s. till det svenska straffsystemet. Domstolen skall så- ledes undersöka innebörden av det utländska straffet och pröva, huruvida det är likvärdigt med viss straffart enligt den svenska lagen. - Kan avräkning av det utländska straffet äga rum, inträffar an— tingen, att sistnämnda straff helt absorberar det svenska straffet, eller ock, att av detta större eller mindre del återstår. För'sist— nämnda fall äro i de två sista punkterna av paragrafens andra stycke. intagna vissa, bestämmelser, som påkallas av förslagets stad— ganden rörande straffsystemet.
Den av kommissionen sålunda intagna ståndpunkten, att utem—
1 kap. 10 #.
1 kap. 10 5.
lands undergånget straff ej utgör hinder för brottets beivrande vid svensk domstol samt att avräkning av nämnda straff, så vitt möjligt, skall ske, står i full överensstämmelse med den moderna- utländska straffrätten. 1 '
11 %.
I 3, 4 och 5 ;; har svensk straffrätts tillämplighet gjorts be- roende av i vilket land brottet blivit begånget. Emellertid kani vissa fall uppstå tvekan, huruvida ett brott skall anses begånget i det ena eller det andra landet. Så är särskilt förhållandet, då den brottsliga verksamheten och dess straffbara verkan inträffa i olika länder.
Ganska olika meningar hava gjort sig gällande i förevarande avseende. Enligt en åsikt skall brottet anses vara begånget idet- land, där gärningsmannen befann sig, då han utförde den brotts- liga handlingen. Om eu person, i uppsåt att döda, från landet A. avlossar ett skott mot en på andra sidan gränsen i landet B. stående person och denne, sårad av skottet, sedermera på grund av den lidna skadan dör i landet C., skall enligt berörda åsikt brottet, d. v. s. det uppsåtliga dödandet, anses vara förövat i landet- A. Enligt en annan åsikt skall avgörande betydelse tillmätas den omedelbara verkan, och således i nyssnämnda exempel brottet. anses vara begånget i landet B. Enligt en tredje åsikt skall brottet anses vara begånget i det land, där den verkan inträffade, som fullbordade det ifrågavarande brottet, således, med användande av samma exempel, i landet C. Enligt en fjärde åsikt slutligen skall brottet anses vara begånget såväl i det land, där gärnings- mannen befann sig, då den brottsliga handlingen förövades, somi det land, där den verkan inträffade, som fullbordade det ifråga- varande brottet. Sistnämnda åsikt är den, som i senare tiders. utländska lagstiftningsarbete blivit företrädesvis omfattad och som även kommit till uttryck i utkastet.
Vår gällande strafflag besvarar ej förevarande spörsmål. Den
1 Se t. ex. norska strafflagen ; 13, danska kommissionsförslaget ; £), tyska för— slaget 1919 ; 5, österrikiska förslaget 1912 ; 88.
gängse åsikten torde emellertid vara, att fiera för processrätten gällande forumregel, som finnes uttryckt i 10 kap. 23 ; rätte- gångsbalken, nämligen att brottet skall anses vara begånget, där den omedelbara verkan inträffat, bör äga motsvarande tillämpning i förevarande avseende.
Enligt kommissionens uppfattning är förevarande fråga icke på något sätt beroende av spörsmålet, var ett brott iprocessuellt av- seende skall anses vara begånget, utan bör densamma lösas enbart med hänsyn till vad ur straffrättslig synpunkt kan framstå såsom ändamålsenligt. I sådant hänseende kräves framförallt en anord— ning, som i möjligaste mån förhindrar uppkomsten av fall, då intet lands straffrätt är tillämplig. Detta krav bör enligt kom— missionens mening bäst kunna tillgodoses på det sätt, som i ut- kastet föreslagits.
Med >>verkan varav gärningens straffbarhet beror» avses varje verkan, som övar inflytande på straffet, alltså även ett s.k. objek- tivt överskott. Om således i det förut anförda exemplet allenast misshandelsuppsåt förelåg, skall brottet anses vara begånget i alla tre länderna.
Även då det gäller att avgöra, vid vilken tidpunkt ett brott skall anses begånget, kunna olika möjligheter tänkas, allt efter som avgörande betydelse tillmätes den brottsliga handlingen, den omedelbara verkan eller den straffbara verkan. I förevarande paragrafs andra stycke gives den allmänna bestämmelsen, att ide fall, där enligt strafflagen hänsyn skall tagas till tiden för brotts begående, avses, såvitt ej annorledes är stadgat, den tid, då den brottsliga handlingen företogs. Såsom exempel på dylika fall, som genom detta stadgande regleras, må nämnas minderårigs för- brytelse och sammanträffande av brott. I fråga om preskription hava föreslagits särskilda bestämmelser, intagna i 13 kap. 4 ;.
1 kap. 11 5.
ANDRA AVDELNINGEN.
Om brottet.
Vid 1 kap. 1 ; har framhållits, att straff endast må utdömas för gärning, som är i lag belagd med straff. Sådan gärning benämnes, med hos oss vedertagen terminologi, ett brott. Motsvarande ut- tryck användes i f1 ämmande råttsspråk ofta för att beteckna endast en viss grupp av de 1lag med stiaff belagda gärningarna, nämligen de svårare bland dem; de övriga betecknas som >>förseelser», >>över- tiädelser» e. d. Föreliggande förslag kvarstår i denna del på den gällande rättens ståndpunkt. Man har sålunda utgått från att särskilt s. k. politiförseelser kunna i viktiga stycken erfordra en annan behandling än de mera typiska förbrytelserna och fördenskull lämpligen böra regleras i annan lag än strafflagen samt att, i den mån jämväl helt lindriga former av samhällsfarliga gärningar skola upptagas i själva strafflagen, de principiellt böra vara att behandla på samma sätt som övriga där reglerade gärningar. Någon genom- gående uppdelning av förbrytelserna i skilda kategorier till mot- svarighet med dem, som ovan antytts, har alltså ansetts icke böra verkställas. Även därförutan kunna de avvikande synpunkter, som undantagsvis påkalla en säregen behandling av de lindrigaste brotts- fallen, vinna tillräckligt beaktande vid utformningen av lagens regler om de särskilda ämnena.
14 or att ett straff (eller undantagsvis annan i strafflagen bestämd skyddsåtgärd) skall kunna inträda måste den brottsliga verksam- heten uppfylla vissa förutsättningar. För en oreflekterad uppfatt- ning -ligger det nära att härvid lägga tonvikten på de rent yttre momenten: inlträdandet av .en skada på sådant sätt, att en viss människa kan betecknas som orsak därtill. I primitiv straffrätt har denna synpunkt understundom varit den enda avgörande. Men redan för mycket länge sedan har denna ståndpunkt frångåtts. Visserligen bryta sig meningarna om vad som är straffets grund och
ändamål mycket starkt, men det råder ingen meningsskiljaktighet därom, att för straff måste fordras jämväl ett med det yttre resultatet sammanhängande, på visst sätt beskaffat själstillstånd, som alltså jämväl kommer att tillhöra brottets kännetecken. Det inbördes förhållandet mellan de sålunda urskiljbara objektiva och subjektiva sidorna i brottsbegreppet kan vara mycket olikartat vid de växlande olika brott, som komma under prövning, och det kan likaledes upp— fattas mycket olika alltefter skilda teoretiska eller kriminalpolitiska utgångspunkter, bl. a. så, att än den ena, än den andra sidan erhåller en starkare betoning såsom den mera väsentliga. Om bådas nödvändighet är man ense. Straff kan alltså icke inträda blott på grund av ett än så utpräglat för samhället skadligt resultat. Vissa subjektiva förutsättningar för straff måste jämväl uppställas. Och lika litet bör ens den allra grövsta samhällsfarlighet hos en människa föranleda straff, så länge denna samhällsfarlighet ej till någon del förverkligats.
I förevarande avdelning av lagens allmänna del måste följaktligen båda sidorna finna en reglering, så vitt det är möjligt och lämpligt att i lag giva en sådan, gemensam för alla eller de flesta former av straffbar samhällsfarlighet.
De subjektiva förutsättningarna för att straff bör inträda och , alltså ett brott sägas föreligga — brottets s. k. subjektiva rekvisit — äro dels, att gärningsmannen hunnit en viss ålder, och att hans sinnesbeskaffenhet ej företer en sådan avvikelse från det normala, att straff ej kan anses såsom den riktiga reaktionen, dels, att hans medvetande vid gärningens förövande haft ett sådant innehåll, att han genom densamma får anses hava ådagalagt ett samhällsfarligt sinnelag. Av dessa två bestämningari det subjektiva brottsbegreppet behandlas den första i förslagets 2 kap. Om tillräknelighet och den andra i förslagets 3 kap. Om uppsåt och oaktsamhet.
I objektivt avseende bör, såsom redan antytts, för att ett brott skall föreligga, fordras ett resultat, som innebär antingen en störing av ett intresse, som samhället vill skydda (vare sig intressets bärare är samhället självt eller i första hand någon enskild person) eller
avd.
Andra avd.
åtminstone en fara för en dylik intressestöring. Vidare måste — för att man skall kunna från detta resultat med full säkerhet sluta till viljans samhällsfarliga beskaffenhet och för att det lidande, som straffet innebär, icke skall för det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom tillfogat utan tillräcklig grund — det sålunda åväga- bragta resultatet hava karaktären av ett förverkligande av viljans innehåll, d. v. s. framstå såsom orsaksförbundet därmed. Undan- tagsvis kan brottsligheten hos ett sådant resultat bortfalla däri— genom, att det, ehuru angrepp på ett intresse, därjämte inne— bär ett befordrande av något annat intresse, som från samhällets synpunkt bör uppfattas såsom så betydande, att resultatet i sin helhet betraktat blir övervägande önskvärt och därför rättsenligt. För brottslighet fordras alltså frånvaron av dylika undantagsför— hållanden, d. v. s., att angreppet skall vara rättsstridigt.
Dessa moment bliva ej alla föremål för behandling i denna av- delning av förslaget. Förslaget har sålunda funnit sig böra avstå från att i lagen söka närmare reglera orsakssammanhangets straff- rättsliga betydelse såsom moment i det objektiva brottsrekvisitet. I den mån hithörande spörsmål kunna anses vara av någon praktisk vikt, äro de nämligen av den invecklade beskaffenhet, att de äro föga ägnade för behandling i lagform. De försök, som under- , stundom, t. ex. i norska strafflagen av 1842, gjorts atti lag upp- »
ställa regler om vad som skall utgöra det erforderliga orsaks- sammanhanget 1, torde för rättstillämpningen snarare hava förökat än förminskat vanskligheterna att bedöma denna fråga. —— Angivan— det av de intressen, som skola av samhället skyddas-genom straff- hot, är en huvuduppgift vid utformningen av de särskilda brotts- begreppen i strafflagens speciella del men kan ej ske genom generella stadganden i strafflagens allmänna del. Här bör däremot behandlas frågan, huruvida en handlings karaktär av brottslig intressestöring må bortfalla på grund av samtycke till densamma från person, som företräder det intresse, mot vilket den riktas. Detta spörsmål regleras i förevarande avdelning, 4 kap. 1 5. Samma kapitels 2
1 Motiven till norska straff!agskommissioueus förslag sid. 55 sp. 2.
—4 ;; behandla vissa fall, i vilka en intressestörings rättsstridighet bortfaller, därför att angreppet rättfärdigas av hänsyn till andra av samhället skyddade intressen. Slutligen erfordras reglering av dels den form av brottslighet, som framträder som »försök» till ett annat brott, dels de fall, då flera personer deltaga i brott. Härom handla avdelningens två sista kapitel.
2 kap. Om tillräknelighet.
Man bör naturligen icke straffa den, som förorsakat en rätts— stridig störing av ett samhällsskyddat intresse, i andra fall, än då hans psykiska beskaffenhet är sådan, att vidare fara därav eller av själva gärningen (såsom föredöme för andra) bäst kan förebyggas genom straffet. En persons själstillstånd i handlingsögonblicket kan vara sådant, att därav icke kan slutas till någon som helst fara för framtiden, och det kan vara sådant, att en fara väl fram- trätt och bör förebyggas, men att detta sker lämpligast genom annat ingripande från samhällets sida än bestraffning av den hand— lande. I detta hänseende gör sig i regel ingen tvekan gällande. I flertalet av de fall, då en bestraffning kan ifrågasättas, är det fastmer tydligt, att den tilltalades själstillstånd icke utgör hinder därför, d. v. s. att han är tillräknelig. Om också numera under— stundom, särskilt från läkare, framställts anmärkning mot ett fort— satt användande av tillräknelighet såsom benämning på det ifråga- varande normala själstillståndet, enär själva detta ord skulle ut- trycka en felaktig uppfattning av själstillståndets beskaffenhet, har förslaget, i brist på någon annan mera lämplig beteckning, funnit sig kunna använda ordet tillräknelighet såsom rubrik för detta kapitel. Av detsamma får ej dragas någon som helst slutsats an- gående förslagets sakliga innebörd, vilken framgår uteslutande av de särskilda stadgandenas innehåll.
Då man alltså kan utgå från, att varje människa, som nått en viss ålder, är i straffrättsligt hänseende tillräknelig — så vitt ej särskilda omständigheter föreligga, som tyda på motsatsen — har
Andra avd.
2 kap.
förslaget ej behövt utforma någön definition av begreppet till— räknelighet. Det enda, som erfordras, är sålunda att angiva 'de fall, då, på grund av den handlande personens psykiska beskaffenhet, straff för gärningen icke bör ifrågakomma, d. v. s. tillräknelighet bör anses utesluten. Härutinnan överensstämmer förslaget med såväl Vår gällande strafflag som med flertalet utländska strafflagar och strafflagsförslag. För lösningen av den föreliggande uppgiften behandlas i förslagets 1 och 2 åå de psykiska förhållanden, som härutinnan kunna öva inflytande, och i 4—6 åå äro upptagna be- stämmelser om ålderns betydelse för tillräkneligheten. Sistberörda fråga har dock icke varit föremål för kommissionens överlägg- ningar, enär densamma av Kungl. Maj:t överlämnats till utredning av särskilt tillkallade sakkunniga. Bestämmelserna i 4—6 55 äro därför icke uttryck för någon kommissionens uppfattning i nämnda fråga, utan kommissionen har, i syfte allenast att tillgodose syste— matisk fullständighet, här intagit det förberedande utkastets be— stämmelser i ämnet.
I fråga om den psykiska beskaffenheten äro naturligen varken alla tillräkneliga individer eller alla otillräkneliga inbördes. fullt överensstämmande. Dock måste, vad frågan om brottslighet angår, alla, som kunna betraktas såsom normala, behandlas ur förevarande synpunkt inbördes lika, och motsvarande gäller om alla >>fullt» otillräkneliga. Båda dessa kategorier böra alltså i straffrättsligt avseende var för sig skarpt begränsas. Men de båda gränslinjerna kunna ej bringas att sammanfalla, övergången mellan full till- räknelighet och full otillräknelighet blir icke tvär utan förmedlas av en oavbruten serie av mellanformer, av vilka var och en i för- hållande till de mest närstående företer helt ringa skiljaktighet. Hithörande individer, som utgöra en ganska avsevärd del av dem, för vilka tillräknelighetsspörsmålet över huvud påkallar uppmärk— samhet, kunna icke behandlas på ett sätt, som helt överensstäm- mer med behandlingen av vare sig de. fullt tillräkneliga eller de fullt otillräkneliga. Man brukar beteckna dem såsom förminskat tillräkneliga eller halvabnorma. — Liksom om tillräknelighets-
begreppet i allmänhet gäller även om begreppet förminskad till— räknelighet, att det till sin "innebörd är negativt och betecknar en psykisk beskaffenhet, som med avseende på straffets lämplighet såsom reaktion mot samhällsfaran —— kvantitativt och kvalitativt — avviker från det normala utan att av begreppets tillämplig— het i ett visst fall kan slutas något bestämt angående vilken reaktionen bör vara. Det bör sålunda icke — såsom enligt den äldre, på vedergällningsprincipen fotade straffrätten _ fattas såsom med nödvändighet innebärande endast en gradskillnad i fråga om gärningsmannens »skuld», vilken borde föranleda en motsvarande rent kvantitativ skillnad i hans straff.
l kapitlets 1 & behandlas de fall, då tillräkneligheten är ute- sluten på grund av helabnormitet, och i 2 5 de fall, då förminskad tillräknelighet föreligger. — Såsom av det föregående framgår, upptages här endast frågan, huruvida och i vad mån en hel- eller halvabnorm persons handling kan vara brottslig, vara ägnad att bli föremål för reaktion genom straff. Huruvida i stället för eller vid sidan av straff någon annan reaktion kan böra inträda, hör till det i 8 kap. behandlade ämnet om skyddsåtgärder.
1 5.
Att mot en förbrytare, som är att beteckna som helabnorm, någon reaktion från samhällets sida i form av straff icke kan komma ifråga, därom råder i våra dagars straffrätt beträffande typiska fall, t. ex. tydligt utbildad och varaktig sinnessjukdom, full enighet. Angående rättsverkan bör alltså i förevarande paragraf endast stadgas straffrihet. Om detta ej är föremål för olika me- ningar, möta däremot betydande svårigheter, när det gäller att närmare precisera avgränsningen av gruppen helabnorma förbrytare. Avgörande härvid måste bliva, vad som är grunden till den straff- frihet, som för dem skall inträda. Men härom äro meningarna ganska delade. Från vedergällningsstraffrättens ståndpunkt är grunden den, att en sådan individ till följd av sin abnormitet ej haft förmåga av fri viljebestämning, och "att alltså den brottsliga
2 kap.
2 kap. 1 5.
handlingen icke kan tillräknas honom såsom något ont, för vilket han har att lida hämnd eller vedergällning. Från preventions- synpunkt måste, såsom redan framhållits, grunden vara den, att ett straff vore alls icke eller i varje fall icke på bästa sätt ägnat att förebygga samhällsfaran. Såvitt angår den allmänpreventiva sidan framträder en nära överensstämmelse med den nyss berörda ståndpunkten: just därför, att en otillräknelig person ej uppfattas såsom mäktig en fri viljebestämning, kan den omständigheten, att hans gärning lämnas strafflös, ej antagas locka den till efterföljd, som fattar sig själv såsom fri. Individualpreventivt gäller i stor utsträckning men ingalunda alltid,1 att den otillräknelige är oemot- taglig för påverkan genom straff. Även i den utsträckning denna sats är giltig, avser den tydligen endast personens psykiska tillstånd vid den tid, då en eventuell straffverkställighet skulle äga rum. Oemottaglighetens konsekvens blir för den skull i och för sig icke någon annan än den, att, så länge oemottagligheten varar, straff— verkställighet icke kan äga rum, varemot på denna grund en redan övervunnen otillräknelighet ej kan utgöra hinder mot att straff nu- mera verkställes. Sådant förfarande tillämpas också beträffande dem, som efter att under full tillräknelighet ha begått brott sedermera drabbats av sinnessjukdom och efteråt tillfrisknat. Men en vid gär- ningens begående otillräknelig person skall överhuvud icke straffas, även om han efteråt, kanske så gott som omedelbart, återvunnit full psykisk hälsa. Detta beror därpå, att hans samhällsfarlighet icke får uppfattas såsom självständigt bestående vid sidan om hans abnormitet. Fastmera är det ofta otvivelaktigt och alltid möjligt, att hans samhällsfarlighet, åtminstone såsom förverkligad ihandling, beror av abnormiteten. T. o. m. om han både före och efter en sinnessjukdom, under vilken han begår en samhällsfarlig handling, veterligen i sitt medvetande hyser en utpräglad passion, ledandei samma riktning som den. i vilken han förbrutit sig, är det allt efter omständigheterna mer eller mindre sannolikt, att, om han förblivit psykiskt normal, passionen icke skulle hava tagit sig ut— lifimherg. Om den s. k. tillräkneligheten, 1917, sid. 83.
Denna utgör alltså icke med säkerhet något förverkligande av hans normala själsbeskaffenhet. Och därför finns, om sinnessjukdomen hävts, icke något behov att, till förebyggande av vidare samhälls— fara från denne persons medvetande, ingripa med vare sig straff eller annan reaktion. Om det icke lyckas att bota hans sinnes- sjukdom, finnes vanligen ingen större sannolikhet för att viljans farlighet skulle låta sig häva genom åtgärder i annat än terapeu- tiskt syfte, t. ex. straff; för ett ingripande av rent oskadliggörande art finnes möjligen plats. Beträffande andra åtgärder än straff hänvisas till 8 kap.
Vad härefter angår det närmare bestämmandet av de fall, i vilka enligt det anförda straffrihet, på grund av helabnormitet bör in- träda, har förslaget haft att välja mellan olika utvägar. De metoder, som härutinnan anlitats, kunna hänföras till tre huvudgrupper: den psykologiska, den biologiska och den psykologiskt-biologiska eller blandade. Den förstnämnda. metoden innebär, att man vid karakteriserandet av ifrågavarande tillstånd hänför sig till det abnorma sinnestillståndets psykologiska yttringar. Den avgörande vikten lägges sålunda därpå, huruvida gärningsmannen i det före- liggande konkreta fallet kan anses hava saknat insikt om sin hand— lings brottsliga beskaffenhet eller saknat förmåga att handla efter sin vilja. Utmärkande för den biologiska metoden är, att den bedömer tillräknelighetsfrågan med ledning endast av biologiska kriterier och således gör nämnda fråga till ett rent psykiatriskt spörsmål. Det abnorma tillstånd, som skall medföra strafflöshet, anges här endast med yttre kännetecken; exempel på metodens användning erbjuder ett lagstadgande, som säger, att den, som vid gärnings begående var sinnessjuk, icke straffas. Den blandade metoden slutligen utgör en sammansättning av de båda andra. Vid användandet av denna metod anges å ena sidan de biologiska kriterier, vilka kunna medföra otillräknelighet, samt å andra sidan de psykologiskt-juridiska omständigheter, vilka skola tjäna domaren till ledning vid bedömandet av det infiytande, som det abnorma tryck i någon samhällsfarlig gärning, sådan som den begångna. 2 kap.
15.
kaap. 11 5:
själstillståndet haft på gärningsmannens tillräknelighet. Exempel härpå är, att straffrihet förklaras skola inträda, om gärnings- mannen på grund av sinnessjukdom saknade medvetande om hand— lingens rättsstridighet eller förmåga att bestämma över sina hand- lingar.
Den psykologiska metoden är den äldsta och var allmänt för- härskande i äldre lagar och doktrin. Den har emellertid numera övergivits och har icke funnit någon tillämpning i nyare straff- lagar och strafflagsförslag. — Den biologiska metoden bygger på den medicinska psykiatriens snabba utveckling i modern tid och är alltså av jämförelsevis sent datum samt har hittills icke vunnit något mera utbrett inflytande inom strafflagstiftningen. Den har emellertid kommit till användning i spanska och japanska straff- lagarna, under ett tidigare stadium av det ännu pågående schweiziska reformarbetet samt i ett av professor Torp utarbetat förslag till dansk strafflag.1 Flertalet lagar och lagförslag hava anslutit sig till den blandade metoden. Denna har sålunda vunnit tillämpning i norSka, danska, önska, ryska, tyska, holländska, italienska, unger- ska och bulgariska strafflagarna samt i alla de tyska lagförslagen, i det senaste schweiziska lagförslaget, i de österrikiska förslagen ochi det danska kommissionsförslaget.2 Den blandade metoden behärskar även engelsk och amerikansk praxis. Formellt sett er— bjuda de olika lagarnas och lagförslagens bestämmelser i före- varande avseende en ganska rik omväxling. En formulering, som dock allt mera synes vinna anslutning, är den, vilken betecknar själstillståndet med uttrycken >>rubbning av medvetandet» och
1 Spanska strafflagen art. 8, japanska strafflagen art. 39, schweiziska förslaget 1908 art. *14, Torps förslag 5 15. '3 Norska strafflagen & 44, danska strafflagen & 38, finska strafflagen 3 kap. 3 och 4 55, ryska strafflagen % 39, tyska strafflagen & 51, holländska strafflagen art., 37, italienska strafflagen art. 46, ungerska strafflagen art. 76, bulgariska straff— lagen :art. 41, tyska förslaget 1919 % IS,-schweiziska förslaget 1918 art. 10 och 11, österrikiska. förslaget 1912— 55 3 och 47, danska kommissionsförslaget'åg 33 och 35. * '
»sjuklig rubbning av själsverksamheten» samt såsom psykologiska kriterier anger »förmågan att inse gärningens straffbarhet eller att handla efter denna sin insikt».
Den gällande svenska strafflagen behandlar helabnormitet i 5 kap. 5 5, Som är av följande lydelse: »Gärning, som begås av den, som är avvita, eller vilken förståndets bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är berövat, vare strafflös. — Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste; vare ock gärning, den han i det medvetslösa tillstånd förövar, strafflös.» *
Den rätta innebörden. av (kata stadgande är ganska osäker? Språkligt sett lär uttrycket avvita betyda »från vettet», och det antages ofta avse en förlust av förståndets bruk, som grundar sig å en sinnessjukdom i inskränkt bemärkelse. Den mening saknar dock ej förespråkare, att uttrycket endast skulle avse en mera in— skränkt grupp av sinnessjukdomar, som utmärkes av en mera långt gången förstöring av själslivet. Lagkommittén, som i sitt förslag till straffbalk använde termen >>galning eller avvita»,2 an- förde,3 att under denna bestämmelse vore innefattade alla de fall av sinnessjukdom, då man ej kan handla med den frihet eller ur— skiljning, som för gärningens tillräknande erfordras. I praxis låter man ytterligare begreppet avvita omfatta icke blott sinnessjuka i egentlig bemärkelse utan även sinnesslöa (idioter), som på grund av bristande utveCkling bliva att jämställa med sinnessjuka. Med »sjukdom» menas i lagrummet antagligen en pågående kroppslig sjukdom, som t. ex. på grund av höggradig feber föranleder för- virring. »Sinnesförvirring» i andra stycket avser en förlust'av för- ståndets bruk, som har annan grund, t. ex. stark upphetsning på grund av _vrede, skrämsel eller annan höggradig affekt, mycket stark berusning, framkallad av alkohol eller annat till sin verkan liknande ämne. —— Enligt svensk rätt fordras alltså för många
' 1 2Jf1 Westring i Tidski. f. Strafferet 1919 sid. 88. 7.kap 2 g. » 3 Motiven sid. 30.
2 kap. .1 5.
2 kap. 1 5.
(möjligen alla) fall av helabnormitet, att individen >saknar för- ståndets bruk». Detta är, om det skall tolkas bokstavligen, oriktigt så till Vida, som samma betydelse bör tillerkännas en höggradig abnormitet å viljelivets område; en fullkomlig isolering mellan för— stånd och vilja såsom skildasjälsförmögenheter torde f. ö. ej böra antagas. Och i rättspraxis har lagrummets innebörd knappast upp- fattats såsom på det angivna sättet inskränkt. —— Iden mån detta eller liknande krav uppställes vid sidan om kravet på sinnessjuk— dom (annan sjukdom, sinnesförvirring) fordrar emellertid lagen jämväl ett psykologiskt kriterium och ansluter sig alltså till den blandade metoden.
Vid en kritisk granskning av de tre förut angivna metoderna bör framhållas, att de givetvis i ett mycket stort antal fall leda till överensstämmande resultat. I den mån. så icke blir fallet, kan orsaken understundom vara att finna icke i metodernas sakliga oförenlighet utan däri, att det egentliga avgörandet kommer att ligga hos olika organ eller myndigheter. Enligt den psykologiska metoden kommer prövningen tydligen att verkställas av domstolen, som överhuvud icke behöver känna sig bunden att ens höra den medicinska sakkunskapen. Likaledes erhåller domstolens prövning en övervägande betydelse enligt den blandade metoden, för så Vitt såsom oftast torde vara fallet —— det är det psykologiska kriteriet, som erbjuder tvivelsmål. För avgörandet, huruvida sinnessjukdom o. s. v. föreligger, och alltså framför allt enligt den biologiska metoden, tillkommer ett i realiteten bestämmande inflytande de sakkunniga läkarne, om ock enligt processrättsliga grundsatser domstolen teoretiskt icke är bunden av deras mening. Det angivna förhållandet har understundom, vid utländska lagstiftningsarbeten, ansetts i och för sig utgöra ett skäl emot den biologiska metoden; man har nämligen förmenat, att läkaren skulle vara omedvetet be- nägen att uppfatta varje av honom undersökt person såsom en patient och anse sin uppgift vara att angiva den för denne individuellt betraktat bästa behandlingen utan tillräcklig hänsyn till de moment av samhällelig och rättslig karaktär, som till bekämpande av sam—
hällsfaran kunna kräva straff, även om detta måste befaras bliva för den straffades utveckling mindre fördelaktigt. — Valet emellan inetoderna bör dock väsenthgen. träHas (äter 1nera prhunpieHa grunder.
Härvid möter den psykologiska metoden stark betänklighet. Till dess förmån synes tala, att ju tillräkneligheten i sin förevarande betydelse är ett rent juridiskt begrepp, avseende vissa förutsättningar för straffbarhet, och att enligt denna metod domstolen får till upp- gift att i varje särskilt fall pröva just, huruvida de för straffbarhet erforderliga psykologiska momenten föreligga i den tilltalades själs— liv. l'lärför är det dock icke tillfyllestgörande att, exempelvis, in- rikta prövningen omedelbart och endast därpå, huruvida den till- talade efter de om hans gärning upplysta omständigheterna kan anses hava saknat insikt om sin handlings brottsliga beskaffenhet eller saknat förmåga att handla efter sin vilja. Det bör först och främst framhållas, hurusom sådan insikt eller handlingsförmåga kan i ett givet fall brista hos en person, oaktat hans själsliv är normalt. * Den föreliggande bristen är i sådant fall just ett uttryck för en inre samhällsfarlighet, av Vilken vidare yttringar böra förebyggas, och på grund av den angivna beskaffenheten hos hans själsliv är straff det riktiga medlet för uppnående av detta ändamål. Det är följ- akthgen att erhnn.1not de vanhgen använda psykoknnska knäe— rierna, att de icke på ett tillförlitligt sätt återgiva förutsättningarna för straffrihet på grund av otillräknelighet. Det kan redan förden- skull ej komma i fråga att tillämpa den psykologiska metoden i dess renhet, utan kombination med en på andra grunder verkställd prövning. Vidare märkes, vilket är praktiskt viktigare, att en efter omständigheterna i de särskilda fallen verkställd prövning ej alltid kan antagas leda till klarläggande av frågan, huruvida gärningsmannen saknat insikt om sin handlings beskaffenhet eller förmåga att handla efter sin vilja. Ehuru gärningsmannen kan förefalla fullt tillräknelig, kan dock efter rent biologiska känne- tecken en sinnessjukdom konstateras. Och ej nog härmed. Mången
' Danska kommissionsförslagets motiv sid. 31).
2 kap. 1 5.
2 kap.
15.
gång, då en person begår en i lagen med straff belagd gärning, under det han lider av sinnessjukdom, är. det ingalunda säkert, att t. ex. insikt om handlingens brottsliga beskaffenhet saknats hos honom; ofta är det tvärt om tydligt, att han handlat just efter sin vilja. Enligt den psykologiska metoden borde han alltså straffas. Detta vore dock oriktigt. Även om en sinnessjukdom väsentligen yttrar sig ensidigt inågon, viss drift eller monomani, får det icke antag-as, att den lämnar orubbad hans själsliga beskaffenhet å andra områden, som alltså skulle vara av ogenomträngliga skiljemurar avstängda från det förra. En sådan isolering av olika områden i sjålslivet kan, så vitt man vet, icke antagas. Och möjligheten av en inverkan av även en dylik sinnessjukdom på vilket som helst annat område är så stor, att den på förut angivna grunder måste utesluta allt straff för en därunder begången gärning. Det är där- för onödigt, och leder. understundom till oriktiga resultat, att för otillräknelighet fordra, förutom ådagaläggande av sinnessjukdom, särskilda psykologiska kännetecken. Att svaret på frågan om en sinnessjukdoms bestånd så gott somalltid kommer att med enför processens utgång realiter bestämmande verkan lämnas aviper—
soner utanför domstolen, är endast i full överensstämmelse med vad som äger rum vid besvarandet av andra för rättsskipningen betydelsefulla spörsmål,, vilkas bedömande kräva en stark specia— liserad sakkunskap. Är frågan om sinnessjukdom avgörande, måste den lösas pådet säkraste sätt, som står till buds. Men det an— givna sakläget bör visserligen föranleda därtill, att de medicinska myndigheter, som hava att i brottmål yttra sig över tillräknelig- hetsfrågan, erhålla» en möjligast tillförlitlig organisation. —_Om sinnesslöhet (idioti etc.)* gäller ' detsamma som om-sinnessjukdom. Tillsamman uttömma de området av den varaktiga själsliga abnormi- tet,. som är tillräckligt starkt utbildad för att böra anses inne— bära otillräknelighet.
För så vitt de varaktiga tillstånden angår, har kommissionen därför ansett sig kunna enligt den biologiska metoden_beteckna den helabnorme enbart såsom »sinnessjuk eller sinnesslö». .Mot
denna ståndpunkt har understundom anmärkts, att de psykiatriska begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet vore utformade för ett helt annat syfte än att skilja mellan straffbara och icke straffbara individer. Detta kan dock ej vara av betydelse, då begreppen omfatta just dem, vilkas själsliv är så abnormt, att straff icke är den lämpliga reaktionen. Vidare har gjorts gällande, att begreppen sinnes- sjukdom och sinnesslöhet ej vore tillräckligt bestämt avgränsade. Man skulle alltså kunna befara, att lagrummets tillämpning komme att bliva osäker, och sålunda jämväl att i särskilda fall straffri- heten kunde komma att utsträckas utöver vad som vore avsett och riktigt. Dessa farhågor förefalla dock kommissionen ogrundade. Båda begreppen kunna visserligen vara underkastade förändring genom en fortskridande utveckling av den psykiatriska vetenskapen. Men vid varje särskild tidpunkt hava de dock inom denna sin be— stämda omfattning, vilken torde medföra en mera fast avgränsning av det straffria området, än som» med några andra kännetecken skulle kunna uppnås. I varje fall hava begreppen utan någon närmare bestämning redan kommit till användning i vår lagstift- ning; sålunda i 1915 års lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning och numera i giftermålsbalken 2 kap. 5 5 (jfr 3 kap. 2 5 4 mom.), 10 kap. 2 5, 11 kap. 13 &. Här hava begreppen
alltså ansetts ha en tillräckligt fixerad innebörd för att kunna '
användas för att normera synnerligen viktiga rättsverkningar. Till sinnessjukdom räknas enligt vår moderna rättsuppfattning dels en sådan av en pågående sjuklig process i hjärnan förorsakad rubb- ning i själslivet, som är att hänföra till någon av de utav psykia— trien genom erfarenhet fastslagna former av sinnessjukdom, och det även om sjukdomen i sina yttringar är periodisk, dels ock en efter egentlig sinnessjukdom kvarstående eller eljest uppkommen demens (blödsinne). Under begreppet sinnessjukdom falla således ej varje— handa lindrigare psykoser eller sådana lindrigare defekter, som understundom uppkomma efter genomgången sinnessjukdom. Sinnes— slöhet äter betecknar en ursprunglig psykisk utvecklingshämning, som föreligger, då en person stannat vid eller under den grad, 13
2 kap. 1 5.
2 kap. - 1 .a).
som motsvarar den vid straffmyndighetsåldern normalt föreliggande. Sinnesslöheten omfattar sålunda endast de svårare fallen av imbe— cillitet.
Förslagets formulering betecknar i denna punkt en avvikelse från det förberedande utkastet. Detta använder icke uttrycken sinnessjukdom och sinnesslöhet utan betecknar ifrågavarande till- stånd med uttrycket avvita. Enligt motiven avser avvita att om— fatta »varje fullständig otillräknelighet av mera permanent natur, alltså dels sinnessjukdom (i inskränkt mening) dels sådan utveck— lingshämning, som är höggradig nog att grunda full otillräknelig- het». Medden innebörd, utkastet sålunda givit begreppet avvita, torde detta omfatta alldeles detsamma, som begreppen sinnessjuk och sinnesslö tillsammantagna. Anledningen, varför kommissionen ansett ”avvita? böra utbytas mot ”sinnessjuk eller sinnesslö,, är att sistnämnda beteckning är den, som i vår moderna lagstiftning användes för ifrågavarande tillstånd.
Resultatet av det sagda blir, att den biologiska metoden bör helt följas för fastställande av sinnessjukdom och sinnesslöhet och att, där sådan bestående sjukdom eller slöhet hos en gärningsman fastställts, straffrihet skall inträda utan någon som helst prövning, huruvida han möjligen haft insikt om sin handlings betydelse eller ägt förmåga att handla efter sin vilja.
Annat är emellertid förhållandet i fråga om tillfälliga rubbningar i det normala sinnestillståndet. Beträffande dessa lära några rent biologiska kännetecken icke alltid kunna med säkerhet påvisas, och det blir därför i avseende å sådana rubbningar nödvändigt att uppställa särskilda psykologiska kriterier. Dessa sinnestillstånd torde medicinskt vara av helt ringa betydelse. Följaktligen synas de ej hava blivit föremål för någon fast utformning genom den psykiatriska vetenskapen. Från anhängare av den biologiska me- toden ha visserligen för dem föreslagits sådana begreppsbestämningar som »störd själsverksamhet», >>sinnesförvirring>>, »tillstånd, som helt måste likställas med sinnessjukdom». Dessa—uttryck äro dock allt för - obestämda för att lämna rättsskipningen någon egentlig led-
ning. Kommissionen har därför ansett, att en straffrättsligt riktig behandling av tillräknelighetsfrågan i dessa fall med större säkerhet torde kunna uppnås, om lagen ställer till domstolens förfogande ett försök till en psykologisk beskrivning av de tillstånd, som skola grunda straffrihet. Härigenom torde också förebyggas, att det faktiska avgörandet skulle även för dessa fall komma att läggas helt i den medicinska sakkunskapens hand.
Såsom psykologiska kännetecken kunna den gällande rättens uttryck, »att förståndets bruk var gärningsmannen berövat» och »att han icke till sig visste», icke anses tillfyllestgörande, redan därför att de uteslutande beröra förståndssidan och alltså icke avse brister i en tilltalad persons viljeliv. Även om denna brist möjligen icke föranlett oriktig rättstillämpning i någon nämnvärd utsträck- ning, bör den dock av en ny lagstiftning rättas. Såsom exempel på tillstånd, vilka innebära en sådan brist i herraväldet över viljan, att de böra medföra straffrihet, kunna nämnas vissa post-hypnotiska tillstånd. En rubbning, som synes avse endast känslolivet, bör icke såsom sådan verka straffrihet: ett än så våldsamt —— och möjligen befogat —— anfall av svartsjuka eller annan liknande affekt bör alltså icke obetingat upphäva brottsligheten; men på grund av det sammanhang, som består mellan själslivets olika sidor, är det väl tänkbart, att en sådan attack medfört jämväl ett upphävande av t. ex. den tilltalades insikt om den tilltalade handlingens be— tydelse. 'Detta måste prövas i varje särskilt fall; — Det förbe— redande utkastets uttryck »ej till sig visste» har för vinnande av ökad tydlighet ersatts med »saknade insikt om sin handlings be- tydelse». Därjämte har i förslaget uttryckligen angivits, att den själsliga defekten, vare sig den angår förstånds- eller viljesidan, skall vara >>fullständig». Härvid avses naturligen icke, att vare sig förstånd eller vilja skulle hava alldeles upphört att fungera. Meningen är att beteckna, att störingen av själslivet verkligen måste vara så djupgående, att straff ej bör ifrågakomma, d. v. s. även till graden analog med och motsvarande den störing, som förekommer vid sinnessjukdomoch sinnesslöhet. Att närmare an—
15.
2 kap. 1 5.
giva uttryckets innebörd torde svårligen låta sig göra. Dock har det varit av vikt att understryka kravet på störingens höggradiga beskaffenhet.
På grund av de härvid ifrågakommande tillståndens synnerligen olikartade och delvis föga kända beskaffenhet, har man ansett riktigast, att icke betrakta varje till graden tillräcklig störing såsom för straffrihet tillräcklig, utan man har fordrat fullständigt bristande insikt om just den ifrågavarande handlingens betydelse. Detta utesluter naturligtvis icke, att många här förekommande
' sinnestillstånd äro av den natur, att någon särskild utredning om
deras samband med den begångna gärningen icke kommer att erfordras.
När i lagrummet talas om »förmåga att handla efter sin vilja», innebär detta givetvis icke något ställningstagande till den om— stridda frågan om »viljans frihet». Förslaget vill icke uttala någon anslutning till vare sig determinismen eller indeterminismen, utan berörda uttryck är att fatta i den bemärkelse, det äger i vanligt språkbruk. Det är angeläget att framhålla detta för att icke någon vid lagrummets tillämpning skulle anse helabnormitet föreligga vid varje sådan psykisk störing, som kunde böra föranleda, att den tilltalades vilja i sin ifrågavarande yttring icke vidare finge anses i indeterministisk mening fri.
Såsom exempel på tillfälliga tillstånd, vilka kunna medföra straff— frihet, må nämnas epileptiska omtöckningstillstånd, somnambula till- stånd, tillstånd av höggradig affekt, feberdelirier, posthypnotiska tillstånd, akuta toxiska förvirringar, patologiskt rus och delirium tremens.
I överensstämmelse med gällande lag och utkastet medger för— slaget straffrihet vid tillfällig helabnormitet endast försåvitt gär- ningsmannen utan egen skuld råkat i sådant tillstånd. Bestäm- melsen härom åsyftar i främsta rummet att förhindra, att själv- förvållat rus skall kunna medföra straffrihet.
Ett genom bruk av alkohol eller annat ämne med liknande verkan framkallat rus innebär naturligen långt ifrån alltid ett sådant
sinnestillstånd, att det — bortsett från sin egenskap av självför- vållat —— enligt förevarande lagrum skulle kunna medföra straff— frihet. Men det är otvivelaktigt, att ruset kan vara av dylik natur. Även i sådant fall är det tydligt, att rustillständet icke kan öva inflytande på straffbarheten, för så vitt gärningsmannen — t. ex. för att stärka sitt mod— berusat sig just i avsikt att under ruset föröva det brott, som föreligger till bedömande. Detta är allmänt erkänt och utgör för övrigt en direkt tillämpning av allmänstraff- rättsliga principer. Men beträffande de fall, i vilka en sådan av- sikt ej funnits vid framkallandet av ett rus, som innebär en över- gående helabnormitet, skulle samma principer följdriktigt leda till straffrihet; ty vad som sker under ett sådant rus är icke något tillförlitligt uttryck för en samhällsfarlighet hos gärningsmannens medvetande. Trots detta har strafflagstiftningen oftast icke kunnat bliva stående vid att låta straffrihet inträda. Från vedergällnings— ståndpunkt talar häremot den »skuld», som den handlande ådragit sig genom att berusa sig, och som kan åtminstone delvis upphäva rusets verkan att fria från skuld till vad därunder förövats. Och från en annan mera rationell ståndpunkt ligger det i öppen dag, att berusning —— åtminstone hos individer, som under rusets inflytande begå brottsliga gärningar — måste bekämpas. Att vid bestraff— ningen alldeles bortse från ruset är dock icke vanligt; iallmänhet låter man detsamma föranleda en avsevärd straffminskning. Så- lunda har föreslagits, att bestraffa den därunder begångna gär— ningen enligt reglerna för försök (tyskt förslag 1881). Mera vanligt är att betrakta berusningen såsom en oaktsamhet i förhållande till det rättsstridiga resultat, som under rusets inflytande åvägabragts av den berusade. Och detta sker oavsett, huruvida i det givna fallet berusningen verkligen enligt allmänna regler inneburit en dylik oaktsamhet, d. v. s. om gärningsmannen. insett eller bort inse, att han under ruset skulle komma att föröva gärningen med sådan sannolikhet, att han av hänsyn därtill bort avhålla sig från berusningen. I den mån detta ej är händelsen, innebär antagandet av oaktsamhetsbrott- tydligen en fiktion. I varje fall straffas
15.
2 kap. 1 5.
gärningsmannen för oaktsamt begående av förbrytelsen, för så vitt handlingen i dylik form är belagd med straff, vilket ju icke alltid är fallet. Denna ståndpunkt anträffas i den norska lagen, det tyska förslaget av 1909 och i Torps danska förslag, vilket emellertid jämväl innehåller särskilda straffbestämmelser för det fall, att för— brytelsen eljest icke är såsom oaktsam belagd med straff. —— En annan utväg är att rikta (det relativt lindriga) straffet direkt mot själva berusningen, vilken alltså behandlas som ett särskilt brott, därest under ruset förövas en gärning, som i lag är belagd med straff, och om gärningsmannen på grund av sitt berusade tillstånd kommer att såsom otillräknelig undgå straff för själva gärningen. Denna ståndpunkt intages i större eller mindre omfattning av de senare tyska förslagen, det österrikiska förslaget samt det danska kommissionsförslaget.
I motsats till de nu berörda uppfattningarna medgiver den gäl- lande svenska rätten icke, att en förbrytelse, som begåtts av en person, som är otillräknelig på grund av ett självförvållat rus, må bedömas mildare, än om gärningsmannen varit tillräknelig vid gärningens förövande. Vår rätts ståndpunkt torde vara i god över- ensstämmelse med den hos oss rådande rättsuppfattningen; den omfattas jämväl av engelsk och amerikansk rätt. Den innebär, att man alldeles bortser från ruset och alltså fingerar tillräkne- lighet, varav tydligen följer, att gärningsmannen skall erhålla samma straff, som om han verkligen varit tillräknelig. Skälen för denna ståndpunkt äro av kriminalpolitisk art. I vårt land är ruset mycket vanligt, och antalet av de brott, som begås under inverkan därav, är synnerligen betydande. Kanske ännu större är antalet av de brottmål, i vilka den tilltalade till sin ursäkt vill göra gällande, att han vid gärningens begående varit berusad. Det måste då be— faras, att, därest ruset bleve en av lagen erkänd ursäkt, det i ett stort antal fall av de mera omsorgsfullt planlagda förbrytelserna skulle bliva gärningsmannen angeläget att vid gärningens begående vara berusad eller åtmintone att söka åvägabringa ett sken av att han varit det, ända därhän att han på grund av ruset icke skulle
hava varit tillräknelig. Och vore rus (i vissa fall) erkänt såsom straffrihetsgrund, skulle det i många fall bliva omöjligt att med en för en fällande dom tillräckligt stor sannolikhet motbevisa ett sådant påstående från gärningsmannens sida, i det graden av den genom det åberopade ruset framkallade rubbningen av själsfunktionerna kan hava varit mycket svår att för en utomstående bedöma efteråt. För att icke på dylik grund nödgas låta ett betydande antal farliga förbrytare undslippa behörigt straff för sina gärningar, har man därför enligt kommissionens uppfattning, i fråga om självförvållat rus, ingen annan utväg än att bortse från den mer eller mindre djupt gripande förändring av medvetandet, som kan hava berott på ruset, och straffa som vanligt, till och med där man haft skäl att antaga, att gärningsmannens medvetande varit i mycket hög grad omtöcknat. Härmed vill dock kommissionen givetvis icke hava sagt, att fall icke kunna förekomma, där anledning kan finnas att betrakta det genom ruset framkallade abnorma själstillståndet såsom en förmildrande omständighet vid straffets utmätande inom den för brottet stadgade strafflatituden.
Frågan om särskilda rättsverkningar för det fall, att självför- vållat rus sammanhänger med kronisk alkoholism, har icke av kommissionen upptagits till behandling. Nämnda frågas lösning torde kräva en sådan mångfald av egenartade regler, däribland även processuella, att den bör regleras i en särskild lag.
2 %.
Här ovan har framhållits, att mellan de fullt normala och de otillräkneliga förbrytarna finnes en mellangrupp, de förminskat till- räkneliga, vilka erfordra en särskild behandling. Detta äri allmänhet erkänt i nyare lagar och lagförslag. Dock kan anmärkas, att den gällande tyska strafflagen icke känner någon regel om särskilda rättsverkningar vid förminskad tillräknelighet; annorlunda de tyska förslagen. Rörande frågan, på vad sätt den särskilda behandlingen skulle avvika från den, som de tillräkneliga förbrytarna underkastas, äro för övrigt uppfattningarna mycket delade. —— Vår» strafflag
15.
2 . kap. 2 5.
upptager förminskad tillräknelighet såsom straffnedsättningsgrund. Stadgandet härom, 5 kap. 6 &, lyder: »Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kropps- eller sinnessjukdom, ålder- domssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för straffiös anses efter 5 %; då må efter omständigheterna straffet nedsättas under. vad i allmänhet å gärningen följa bort.»
Denna ståndpunkt kan, såsom förut anmärkts, motiveras endast med utgångspunkt i vedergällningsstraffrättens krav på kvantitativ överensstämmelse mellan »skuld» och straff. En sådan ståndpunkt är för de flesta fall förfelad, därest man med preventionsteorien- vill grunda straffet på samhällsfarligheten och ser dess ändamål i att kväva denna. Då måste särskilt undersökas, hurudan — till art och grad —— en reaktion bör vara för att bäst nå detta mål beträffande de halvabnormas samhällsfarlighet; och det är icke säkert, att denna reaktion blir straff. Något annat kan dock icke ifrågasättas, om det halvabnorma tillståndet varit övergående, till- fälligt, och alltså icke fortvarar, då reaktionen skall äga rum. Är förbrytaren numera, så vitt utrönas kan, normal, måste uppen— barligen reaktionen till sin art vara sådan, som i allmänhet an- vändes mot normala förbrytare, alltså straff. Detta gäller däremot icke straffets grad. Ty i detta fall måste samhällsfarligheten antagas vara mindre på grund därav att brottslingens sinnestillstånd vid handlingstillfället avvikit'från hans normala tillstånd. Av det för- hållande, att han i sitt halvabnorma tillstånd begått en rättsstridig intressestöring, kan man nämligen icke med samma styrka som eljest sluta därtill," att en upprepning är att befara. Detta särskilt på den grund, 'att halvabnormiteten har inneburit ett tillfälligt för— svagande av de från brott avhållande motiv, som i allmänhet — och alltså förmodligen jämväl framdeles — finnas idenna persons. själ. Redan av allmänpreventiva grunder kan dock full straffrihet icke medgivas. Men det är fullt befogat att medgiva även en synnerligen avsevärd straffminskning.
Vid de permanenta halvabnorma tillstånden åter är förhållandet
så gott som alltid ett annat. Endast i enstaka undantagsfall torde kunna antagas en sådan mindre samhällsfarlighet, att straffned- sättning bör ifrågakomma. För så vitt halvabnormiteten har formen av en lindrigare imbecillitet e. d., kan tvärtom antagas, att en sådan förbrytare är mindre straffmottaglig än en normal person; att på grund härav föreskriva en ökad bestraffning, låter sig av hänsyn till rättfärdighetskänslan icke göra, men hänsyn till dylika fall utesluter, att straffnedsättning skulle kunna göras obligatorisk. Mycket ofta, då individens brottslighet står i ett särskilt närmare samband med störingen av hans själsliv, t. ex. hos pyromanen, och vissa sedlighetsförbrytare, måste befaras, att brottsligheten är out— rotlig, för så vitt icke den psykiska rubbningen låter sig hävas. Sålunda kan redan ett enstaka brott, som tydligt sammanhänger med den särskilda formen av abnormitet, under vissa omständigheter utvisa en kronisk brottslighet; och så gott som alltid utgör den permanenta halvabnormiteten hos en brottsling en stark anledning att misstänka, att man har att göra med en kronisk förbrytare. I dessa fall av permanent halvabnormitet framstår vanligt straff såsom ganska meningslöst och bör därför ersättas med en särskild skyddsåtgärd. Rörande avgränsningen av dessa fall och den be— handling, som i desamma skall komma till användning, hänvisas till 8 kap. 2 5 av förslaget.
För de tillfällen, då sådan behandling icke kommer till använd— ning, framgår av det föregående, att ganska olikartade rättsverk- ningar kunna vara motiverade. Ett särskiljande av de olika grup— perna låter sig ej utföra i lagen. Därför kan det ej undvikas, att åt domstolen måste lämnas en betydande frihet vid straffets fast— ställande. Detta sker i förslaget genom att å ena sidan icke sänka strafflatitudens maximum och å andra sidan medgiva straffnedsätt— ning ända ned till ett lindrigt bötesstraff.
Den stora inbördes olikhet, som enligt det nu anförda utmärker de' ifrågavarande varken otillräkneliga eller fullt tillräkneliga för— brytarna, gör det så gott som omöjligt att på ett på en gång kortfattat och tydligt sätt karakterisera gruppen. Gent emot de 14
2 kap. 2 5.
2 kap. 2 5.
otillräkneliga är detta dock enkelt, i det att ingenting annat be— höver sägas, än att individens tillstånd icke får vara sådant, som i 1 5 är stadgat. Vid uppdragandet av skillnaden gent emot de fullt tillräkneliga kan man, enligt kommissionens med utkastet överensstämmande mening, ej undvara psykologiska kännetecken. Härför talar med ännu större styrka än i 1 åzs fall de skäl, som vid densamma anförts beträffande avgränsandet av andra abnorma tillstånd än sinnessjukdom och sinnesslöhet. Av särskild betydelse är härvid, att en mängd av de själstillstånd, som innebära halv- abnormitet, icke kunna hänföras under några bestämda av psykia— trien skarpt avgränsade sjukdomsbegrepp.
Vår gällande strafflag använder i 5 kap. 6 5 vid kännetecknandet av halvabnorma själstillstånd ej annat psykologiskt kriterium än »saknad av förståndets fulla bruk». Detta i synnerhet från psykia— triskt håll skarpt kritiserade uttryck lider, såsom av det föregående framgår, i varje fall av den brist, att det icke tar hänsyn till en halvabnormitet, som skulle kunna anses beröra icke förståndet utan endast viljelivet 1. Härutinnan har ändring vidtagits i det för- beredande utkastet. Kommissionen har anslutit sig till den i detta företrädda uppfattningen och således tillerkänt här avsedd verkan icke endast åt brist i »insikten om handlingens betydelse» utan jämväl åt en defekt i »förmågan att handla efter sin vilja». I vartdera fallet måste rubbningen vara väsentlig. En helt obe- tydlig avvikelse från de typiska förhållandena kan ej få medföra, att individen i förevarande punkt behandlas såsom »icke normal».
De olika formerna av halvabnormitet kunna här icke ens till- närmelsevis uttömmande uppräknas. Till de permanenta halvab- norma tillstånden äro att hänföra, bland andra, imbecillitet i dess mindre svåra grader, efter genomgången sinnessjukdom kvarstående psykiska defekttillstånd samt de s. k. stora neuroserna (vissa former av) epilepsi, hysteri m. m.). Exempel på tillfälliga hithörande till- stånd erbjuda de vid motiveringen till 1 & angivna tillfälliga till- stånd, under förutsättning att de ej förelegat i högre grad, än att "ilwgströmer, Svensk Straffrätt I sid. 480.
gärningsmannens insikt om sin handlings betydelse eller hans för- måga att handla efter sin vilja kan sägas hava varit väsentligt försvagad. Till de tillfälliga tillstånd, varom här är fråga, äro jämväl att hänföra tillstånd av dvala samt av övertrötthet eller dylikt framkallade slapphets- eller upphetsningstillstånd. — Städse måste, för att straffnedsättning skall kunna ifrågakomma, fordras ett samband mellan det abnorma tillståndet och den brottsliga gärningen. I annat fall kan nämligen det förra icke antagas in— verka på samhällsfarlighetens grad.
Såsom förutsättning för straffnedsättning vid tillfällig halvabnor- mitet har slutligen, i överensstämmelse med gällande rätt, före- slagits, att gärningsmannen utan egen skuld råkat i det ifråga- varande tillståndet. Den viktigaste följden av denna bestämmelse är, att självförvållat rus aldrig kan grunda straffnedsättning. Här- utinnan står förslaget i överensstämmelse med nyare utländska strafflagar och strafflagsförslag.
Så snart en strafflag intager den ståndpunkten, att abnormitet hos förövaren av en i lagen med straff belagd gärning skall utesluta tillämpning av de vanliga bestraffningsreglerna, och detta i desto högre grad ju större avvikelsen är, blir det angeläget för lag— stiftaren att söka skapa största möjliga säkerhet för att det på tillförlitligt sätt blir utrönt, huruvida hos en för brott tilltalad person abnormitet i en eller annan grad är för handen. Detta kräves redan av hänsyn till den abnorma individen själv: han får icke underkastas strängare påföljd än den, vartill hans tillstånd lagligen föranleder. Och från samhällets synpunkt bör särskilt tagas hänsyn till möjligheten, att man förbiser den verkliga beskaffen- heten hos en på grund av abnormitet permanent samhällsfarlig individ. Därav blir nämligen följden, att han, om hans verkliga tillstånd ej heller upptäckes under straffverkställigheten, kommer att efter dennas avslutande ånyo försättas på fri fot med därav följande fara för samhället. '
2 kap. 2 5.
2 kap. 3 5.
Behovet av obligatorisk läkareundersökning av för brott till— talade är, enligt vad allmänt torde vara erkänt, ej behörigen till- godosett i vår gällande rätt. Enda bestämmelsen härutinnan åter— finnes i ett kungl. brev den 9 mars 1826, däri förordnas, att enär en för brott tilltalad person uppgives vara eller vid gärningens begående hava varit vansinnig, och fråga om hans befriande, på sådan grund, från ansvar uppstår, domstolen, jämte noggrant iakt— tagande av vad i avseende å rannsakningar i brottmål, till vin- nande av nödig fullständighet, är föreskrivet, skall, sedan veder— börande läkares betyg om den tilltalades sinnesbeskaffenhet blivit 111- fordrat, överlämna detsamma tillika med rannsakningen till sundhets— kollegium (numera medicinalstyrelsen), vars utlåtande i ämnet bör avvaktas, innan domstolen sitt beslut meddelar. Att sålunda låta icke psykiatriskt erfarna personers omdöme rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet vara avgörande för huruvida läkarundersökning skall ske, kan icke vara lämpligt. Ett stort antal fall, varibland icke blott halvabnormitet utan även de svåraste sjukdomstillstånd, särskilt i prodromstadium, kunna fullkomligt undandraga sig lek— mannens uppmärksamhet och kanske först efter ingående kroppslig undersökning bestämt konstateras.
Tydliga lagregler, som lämna mera bindande föreskrifter i ämnet, äro därför nödvändiga. Även om spörsmålet närmast är av natur att tillhöra lagstiftningen om rättegångsväsendet, synes dock, med hänsyn till den nuvarande beskaffenheten av vår lagstiftning om rättegången i brottmål, nödigt att erforderliga bestämmelser in- föras i strafHagen. Detta är lämpligt även därför, att speciella föreskrifter erfordras beträffande vissa särskilda brottsarter.
Ty, då det tydligen är ogörligt att underkasta varje fall av brottslighet en regelrätt observation på hospital, återstår ingen annan utväg än att rätta sig efter brottslighetens art och i viss mån även dess grad. Undersökning synes således böra lagstadgas för de fall, som enligt erfarenheten särskilt ofta sammanhänga med abnormitet, t. ex. mord, mordbrand, som icke sker i syfte att bedraga försäkringsgivare, vissa sedlighetsförbrytelser m. fl. Där-
jämte erinras därom, att en brottslighet av kronisk läggning sär— skilt ofta vilar på en grundval av (hel- eller halv-) abnormitet. Så snart det föreligger ett upprepat begående av brott av mera betydlig svårhetsgrad, bör därför jämväl en undersökning vara obligatorisk, oavsett om särskilda rättsverkningar på grund av återfall kunna ifrågakomma. I övrigt gäller visserligen om brottets svårhetsgrad, att en stegring därvid icke i och för sig är ägnad att göra abnormitet särskilt sannolik. Dock kunna de allra svåraste fallen, där det kan ifrågakomma att döma till ansvar för brott, som i lag är belagt med straffarbete på livstid, icke förmodas bliva till antalet flera, än att undersökning kan göras obligatorisk även för denna grupp.
De nu anförda synpunkterna ligga till grund för stadgandena i förevarande paragraf. Utan uttrycklig bestämmelse torde det vara uppenbart, att psykiatrisk undersökning skall äga rum jämväl eljest, då domstolen finner anledning föreligga till tvivelsmål angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet.
Då straffarbete på livstid ej kan ifrågakomma vid försök till brott eller sådant deltagande i brott, som avses i förslagets 6 kap. , (j 5, blir tydligen det i förevarande paragrafs första punkt intagna stadgande ej tillämpligt i dylika fall, även om det brott, som för— sökts eller främjats, är i lag belagt med straffarbete på livstid. Att utsträcka den obligatoriska läkarundersökningen även till deSsa fall har kommissionen icke ansett vara av behovet påkallat. Det här föreslagna stadgandet står med avseende å innehållet i full överensstämmelse med motsvarande stadgande i utkastets 4 kap. 3 5.
I anslutning till bestämmelserna om tillräknelighet har det för— beredande utkastet i 4 kap. 7 å upptagit en bestämmelse av följande lydelse: >>Har någon, för att avvärja livsfara från sig själv eller från maka, syskon eller skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, begått gärning, varförutan räddning ur den fara ej möjlig var; därför skall han ej till straff fällas.»
35.
2 kap. 3 5.
De fall, vilka här avses, 1 förete en viss yttre likhet med åtskilliga situationer, i vilka straffrihet inträder på grund av nödfall, varom stadgas i förslagets 4 kap. 45 (utkastets 4 kap. 11 5). I båda fallen blir gärningen straffri såsom företagen för att avvärja en hotande överhängande fara för ett annat intresse. l nödfallsstad— gandet förutsättes emellertid härför, »att den skada, som hotade; skäligen kunde synas väsentligt större än den skada, som gjordes.» På grund härav kan denna bestämmelse aldrig eller så gott som aldrig bliva tillämplig, då den skada, som gjordes, bestod i tagandet av en människas liv eller i något därmed jämförligt intresseangrepp, t. ex. en förräderihandling av synnerlig betydelse. Ty det är uppenbart, att ett människoliv i alla vanliga fall icke vid dom— stolens prövning kan behandlas såsom mera värdefullt än visst annat människoliv; för en objektivt motiverbar värdering av in— tressena finnes i dessa fall ingen hållbar grund. Härav skulle dock _ enligt den i utkastets anförda stadgande framträdda uppfattningen
icke följa, att t. ex. den, som på antytt sätt räddar sig eller an—
hörig ur livsfara, borde straffas för mord (dråp). Ty den begångna. gärningen vore psykologiskt så starkt motiverad, att den däri liggande eftergiften åt självbevarelsedriften (faderskärleken etc.) ej kunde anses vara uttryck för en inre samhällsfarlighet av det slag, varemot man riktade sig med straff för mord eller liknande brott. Sådant straff kunde visserligen väntas bliva förebyggt genom be— nådning, men redan lagen borde utesluta detsamma, varför ett stadgande, sådant som det anförda, vore motiverat.
Vår gällande strafflag upptager ej något stadgande, motsvarande det nu ifrågavarande, och detsamma är i allmänhet förhållandet med utländska lagar och lagförslag. Ett undantag utgör norska lagen, som i sin 44 % stadgar straffrihet, när den handlande är otillräknelig på grund av överhängande fara.
Enligt kommissionens uppfattning är det synnerligen svårt atti förevarande avseende giva en lagbestämmelse, som varken blir för- våeller för trång. Särskilt kan tvekan uppstå om befogenheten
1 Jfr Thyrén, Principerna för en strafflagsreform II sid. 160.
att stadga obligatorisk straffrihet även för de fall, då livsfaran avvärjts genom offrande av annans eller andras liv. Kommissionen har därför i sitt förslag icke upptagit något stadgande i ämnet utan ansett lämpligare att för de säkerligen mycket sällsynta fall. då gärningen icke på grund av nödfallsbestämmelserna blir straff- fri, överlämna frågan om straffrihet till Konungens benådningsrätt.
3 kap. Om uppsåt och oaktsamhet.
För att en handling skall kunna anses vara uttryck för en sådan samhällsfarlighet, att den bör åtföljas av straff, d.v.s. för att den skall vara ett brott, är det icke nog, att därigenom på rättsstridigt sätt förorsakats en i strafflagens speciella del upptagen intresse— störing, och att den handlande icke varit otillräknelig. Den måste vidare stå i ett särskilt närmare samband med den handlandes med- vetande i handlingsögonblicket. Om han icke alls beräknat, att intressestöringen skulle kunna inträda som ett resultat av hans handling, måste resultatet mycket ofta anses vara honom i den mening ovidkommande, att dess inträde icke bör för honom föranleda straff. Ty, om han hade tänkt sig resultatet såsom en följd av hand- lingen är det mycket möjligt, att denna icke skulle hava blivit före- tagen. Av handlingen kan man därför icke alltid med visshet sluta till åtminstone någon 1nera avsevärd samhällsfarlighet i hans vilja. Måhända kan det dock sägas, att han bort beräkna resultatet och för den skull bort avstå från att handla. Om han beräknat resultatet såsom möjligt och likväl handlat, kan graden av hans genom hand—
lingen framträdda samhällsfarlighet vara mycket olika, allt eftersom"
han betraktat resultatet såsom mer eller mindre önskvärt, resp. mer eller mindre sannolikt. De spörsmål, som anknyta sig till de nu berörda olikheterna mellan olika handlingar, som kunna ha lett till inbördes fullt överensstämmande resultat, hänföra sig till be- stämmandet av gränserna för begreppen »skuld», avsikt, uppsåt, vållande (oaktsamhet), villfarelse, våda o. s. v.
35.
3 kap.
Vad nu anförts ger vid handen, att lagstiftaren har att lösa två skilda uppgifter. Till en början måste bestämmas, huru med— vetandet skall vara beskaffat, för att brottslighet överhuvud skall kunna anses föreligga. Men vidare är det ingalunda givet, att varje med hänsyn till medvetandets beskaffenhet mot samhällets intresse stridande handling bör anses vara så farlig, att samhället bör reagera mot densamma med straff. Bland andra faktorer, som härvid komma i betraktande, märkas dels svårhetsgraden hos den intressestöring, varom är fråga, dels det mer eller mindre nära samband (uppsåt, vållande etc.), vari intressestöringen står till viljans beskaffenhet. Är intressestöringen till sin yttre beskaffenhet svår, ådagalägger dess förorsakande en så stor farlighet, att straff bör inträda, även om dess samband med den handlandes vilja är ganska löst; är åter intressestöringen objektivt lindrig, bör den föranleda straff endast om medvetandet varit med stor energi in— riktat på densammas åstadkommande. — Det förhållande, att med— vetandets beskaffenhet kan beteckna en högst olika grad av samhälls— farlighet, måste i betydande mån inverka på måttet av det straff, som kan anses för en var nödigt, för att vidare utslag av samhälls- farlighet skola förhindras. Detta uttryckes stundom så, att straffet skall stå i förhållande till den brottsliges »skuld». 1 Men detta kan icke alltid beaktas inom en och samma strafflatitud. Ty denna skulle för ändamålet behöva göras så vid, att lagens inliytande på straffets bestämmande komme att alltför mycket träda tillbaka för domstolens prövning i de särskilda fallen. Fördenskull är i- fråga om vissa slag av brottsliga resultat nödigt att uppställa flera brottsbegrepp, skilda från varandra endast genom gärningsmannens
sinnesbeskaffenhet, exempelvis mord, dråp, misshandel med dödlig
utgång, vårdslöst dödande.
Det slutliga genomförandet av lagens nu angivna uppgifter kan tydligen endast ske genom bestämmelser i den speciella delen. Men den allmänna delen måste till underlättande härav dels be-
1 T. ek. schweiziska förslaget 1918 art. 60, jfr föreliggande förslag 9 kap. 1 g 1 st. .
stämma den yttersta gränsen för brottslig samhällsfarlighet, dels jämväl utforma de begrepp, genom vilka olika grader av sinne- lagets samhällsfarlighet finna uttryck. _ Om dessa spörsmål inne- håller vår gällande strafflag inga närmare bestämmelser. Det enda stadgande i lagens allmänna del, som berör förevarande ämne, är 5 kap. 12 5, där en antydan gives, huru straffbarhetens yttergräns skall bestämmas. Denna lagens ståndpunkt är fullt förklarligi betraktande av den oklarhet, som vid tiden för lagens tillkomst inom vetenskapen rådde beträffande särskilt uppsåtsbegreppets om— fattning och innehåll. Såsom upplysande härutinnan må anföras, att lagkommittén och lagberedningen, vilka båda i sina förslag till straffbalk upptogo ett särskilt kapitel med rubrik >>Om vållande»,1 ansågo sig icke böra söka bestämma gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet närmare än genom stadgandet: »Om brott skett med uppsåt, eller av vållande genom vårdslöshet, oförsiktighet eller för— summelse, skall av omständigheterna bedömas.» Men att ett dylikt stadgande icke skulle kunna vara av någon egentlig betydelse för rättsskipningen, torde vara uppenbart. Genom det stora intresse, som den moderna straffrättsvetenskapen ägnat hithörande spörsmål, hava emellertid begreppen uppsåt, oaktsamhet och villfarelse blivit så allsidigt belysta och ingående analyserade, att ämnet måste anses moget för en mer omfattande behandling än förr inom lag- stiftningen. 2 Och att en fullständigare behandling inom lagstift- ningen av nämnda spörsmål måste vara till gagn för rättsskipningen, ligger i öppen dag. Det rör sig ju här om några av straffrättens viktigaste och mest omfattande frågor, vilka äro av grundläggande betydelse för straffrättens användande i de särskilda fallen. Med rätta har framhållitsf' hurusom varje inskränkning eller utsträck— ning av särskilt begreppen uppsåt och oaktsamhet är avgörande för många människors öde vid bedömandet av de mest olikartade
' I båda förs]. 4 kap. 2 Jfr motiveringen till 1909 års tyska förslag sid. 198. 3 Hippel i Vergleichende Darstellung des deutschen und ausländischen Rechts, Allgemeiner Teil. Band 111 sid, 373.
3 kap.
31911).
förbrytelser. I insikt härom har också inom det moderna lag— stiftningsarbetet förevarande ämne upptagits till behandling i vida större utsträckning än inom den äldre strafflagstiftningen, och till denna ståndpunkt har även kommissionen i likhet med utkastet anslutit sig.
De olika skuldgrader, vilkas förekomst blir avgörande för frågan, huruvida en handling är brottslig och eventuellt utgör ett svårare eller ett lindrigare brott, äro enligt den gällande rätten såväl hos oss som utomlands i allmänhet endast två: uppsåt och oakt— samhet. Såsom i det följande skall visas, betecknar gränsen dem emellan ofta endast en gradskillnad; dess uppdragande är under— stundom förenat med synnerliga svårigheter och i somliga fall icke möjligt utan en viss godtycklighet. Med utgångspunkt här- ifrån har man inom vetenskapen emellan de båda ovannämnda. formerna uppställt en tredje skuldgrad, vilken är avsedd att omfatta de lindrigare uppsåtsfallen och de svårare onktsamhets— fallen. En sådan anordning gör tydligtvis lagstiftarens uppgift mycket svårare; det gäller nämligen uppdragandet av två gränser i stället för endast en. Vid rättsskipningen kommer väl i varje— särskilt fall uppgiften icke att bliva svårare än förut; ty beträffande— en viss gärning torde det alltid vara möjligt att utan närmare— undersökning utesluta en av skuldgraderna, så att domstolen endast har att träffa sitt val mellan de två återstående. De svårigheter, domstolen enligt detta system skulle få att övervinna, bleve emeller— tid av ungefär samma art som de, vilka nu ofta förekomma vid valet mellan uppsåt och vållande, och det förefaller icke antagligt, att dessa svårigheter skulle bliva vare sig sällsyntare eller avsevärt lättare att övervinna. Kommissionen har därför i likhet med det förberedande utkastet och för övrigt nästan alla de utländska för- slagen bibehållit skuldbegreppets delning enbart i uppsåt och oakt— samhet.
. 1 s'-
_På här ovan anförda grunder skola vissa intressestöringar anses brottsliga, vare sig de åstadkommits uppsåtligen eller oaktsamt,
115 under det att andra för brottslighet fordra uppsåt hos den. handlande. Huruvida det ena eller det andra av dessa alternativ skall gälla, kan först i lagens speciella del avgöras. Och vår nuvarande straff— lag innehåller därför ej heller någon "allmän bestämmelse rörande denna fråga. I den mån de särskilda straffbuden icke uttryckligen uttalat sig i ämnet, såsom synnerligen ofta är fallet, blir det därför en tolkningsfråga, huruvida ett straffbud omfattar jämväl oaktsamma handlingar. I allmänhet torde detta icke vara fallet, men frågans lösning kan understundom bereda betydande svårigheter. Dessa skulle kunna undanröjas genom att i varje särskilt straffbud upp— taga spörsmålet till uttrycklig behandling. Härav skulle emellertid ofta föranledas en stor tyngd i formuleringen. Och denna är onödig, ty, då de alternativ, mellan vilka man har att välja, endast äro två, kan en stor lättnad enkelt nog erhållas genom att i den allmänna delen föreskriva, att det ena alternativet skall lända till efterrättelse, så snart ej annat är stadgat i den speciella delen. Härigenom befrias visserligen icke lagstiftaren från att lösa spörs- målet, men han befrias beträffande ett stort antal av de särskilda lagrummen från att låta lösningen uttryckligen framträda idessas text. Detta är grunden till den i förevarande paragrafs första stycke intagna bestämmelsen, vilken motsvarar det förberedande utkastets 6 kap. 1 3. Ett stadgande i strafflagen, varigenom viss gärning belägges med straff, skall tillämpas endast då gärningen begås uppsåtligen, för så, vitt icke sådant fall föreligger, som i 35 sägs, d. v. s. för så vitt icke i lagen finnes särskilt angivet, att gärningen straffas, även då den begås av oaktsamhet.
Såsom avfattningen av förevarande bestämmelse ger vid handen, avser densamma omedelbart endast straffbud, som ha sin plats i själva straffiagen. Inom specialstraffrätten är det ofta för frågan om en handlings brottslighet utan någon betydelse, huruvida den begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Detta framgår under- stundom av hithörande straffbuds formulering. I den mån så ej är fallet, är det en särskild uppgift för tolkningen att för varje sär- skilt straffbud avgöra, om det avser endast uppsåtliga eller därjämte
3 kap. 1 ;.
3 kap. 1 5.
oaktsamma handlingar. I vad sålunda. gäller, avser det nu före- slagna stadgandet icke att 'göra någon ändring.
Huruvida en gärning begåtts uppsåtligen eller icke, är enligt det föregående ofta av synnerlig betydelse. I förevarande kapitel möter följaktligen det spörsmålet, huruvida och på vad sätt lagen skall taga ställning till innebörden av själva begreppet uppsåt. Det är klart, att lagstiftaren icke kan angiva, huruvida en viss gärning skall vara straffbar endast i uppsåt, och bestämma straffet för upp- såtligt brott, utan att han utgår från en viss uppfattning av vilka fall, som komma att omfattas av ifrågavarande bestämmelser. Där- med är dock icke sagt, att begreppets innebörd måste fullständigt fixeras i lagtexten. Såsom utgångspunkt för begreppets klargörande kunde tagas en sådan i utländska lagförslag förekommande bestäm- ning, som att en gärning för att vara uppsåtlig skall vara företagen »med vilja»; den jämväl använda formuleringen »med vett och vilja» synes till innebörden knappast avvika från den förra, då en person svårligen kan >>vilja» ett resultat, som han icke wet».1 Dylika definitioner äro emellertid utsatta för den anmärkning, att deras
1 De flesta nyare strafflagsförslag definiera begreppet uppsåt. I det öster- rikiska förslaget 1912, 5 6, definieras detta begrepp så, att uppsåtligt handlar den, som vill åstadkomma den skada eller fara, vars åstadkommande utgör grund för straffbarheten, samt den, som samtycker till att åstadkomma sådan skada eller fara. Det schweiziska förslaget 1918, art. 16, definierar uppsåt såsom gärningens ut- förande med vett och vilja. I det tyska förslaget 1919, g 11, har uppsåtsbegreppet bestämts på följande sätt: Uppsåtligt handlar den, som med vett och vilja för- verkligar den straffbara handlingens gärningsinnehåll eller visserligen endast håller förverkligandet för möjligt, men likväl, i händelse av förverkligande, gillar det— samma. Därjämte tillägges, att den handlar icke uppsåtligt, som oriktigt antager ett faktiskt förhållande, vilket efter offentlig eller privat rätt skulle utesluta rätts- stridigheten. Och enligt Torps förslag, 5 20, föreligger uppsåt, när. gärningsmannen med sin handling vill åstadkomma, vad som enligt lagen kräves för förbrytelsen, eller anser dennas inträde såsom en nödvändig eller övervägande sannolik följd av gärningen, samt, när han väl endast anser förbrytelsens inträde vara möjligt, men skulle hava handlat, även om han ansett det vara säkert. Däremot upptager varken den norska lagen eller det danska kommissionsförslaget någon definition på uppsåt.
innebörd icke är klar, eftersom innebörden av begreppet vilja inga— lunda är oomtvistad. I varje fall giva de svårligen åt rättstillämp- ningen någon närmare ledning, än den som skulle ligga blott och bart i ordet uppsåt. Enligt kommissionens mening torde det icke vara möjligt att giva en på en gång kort och uttömmande bestäm- ning av begreppet uppsåt. För att fylla behöriga anspråk på full— ständighet måste en dylik definition beskriva de olika formerna av uppsåt och följaktligen bliva synnerligen bred och omständlig.
En sådan definition torde emellertid för lagens tillämpning icke vara nödvändig. I många punkter är nämligen uppsåtets innebörd icke föremål för något som helst tvivel. Därför torde det riktiga tillvägagångssättet vara att förutsätta uppsåtsbegreppets allmänt erkända innehåll såsom givet och att till reglering genom uttryck— liga bestämmelser upptaga endast de sidor av begreppet, om vilka delade meningar eljes kunna befaras komma att göra sig gällande. — Denna ståndpunkt har jämväl kommit till uttryck i det förberedande utkastet; detta lämnar sålunda icke någon definition av uppsåt, men har dels i 6 kap. 2 % angivit, huru gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet är att bestämma, dels i6 kap. 5 5 genom reglering av vissa spörsmål angående villfarelse bidragit till uppsåtsbegreppets bestämmande. Föreliggande förslag står härutinnan i full överens- stämmelse med utkastet.
För att uppsåt till ett visst brott skall föreligga, fordras —— i allmänhet talat -— att gärningsmannen på visst sätt tänkt sig det sedermera verkligen inträdda och i den ifrågavarande straffbe— stämmelsen avsedda skadliga eller farliga resultatet skola inträffa eller åtminstone kunna komma att inträffa såsom en följd av hans handling. Det är dock ej nog, att på sådant sätt själva resultatet omfattats av hans medvetande i handlingsögonblicket. För att en samhällsfarlighet hos hans vilja skall kunna anses förverkligad på ett sätt och i sådan svärhetsgrad, varom vid uppsåt är fråga, måste ytterligare fordras, att den närmare beskaffenheten av det orsaks- förlopp, som i verkligheten lett till resultatet, icke allt för mycket skilt sig från beskaffenheten av det förlopp, som den handlande
15.
3 kap.. 15.
tänkt sig skola igångsättas genom 'hans handling. Som exempel kan följande anföras. En person avlossar i uppsåt att döda ett skott mot en annan, som befinner sig i en med stark fart framförd automobil; skottet förfelar sitt mål men träffar i stället föraren, som såras och på grund härav förlorar herraväldet över automobilen; denna lämnar vägbanan och förolyckas mot ett vid sidan därav be- fintligt hinder, därvid passageraren dödas. Skottet har obestrid— ligen förorsakat hans därmed önskade död men icke på ett sådant sätt, att straff för fullbordat uppsåtligt dödande vore på sin plats. Härom torde enighet råda inom den moderna straffrätten. På grund av vad sålunda anförts, och då ett exakt uttryck i lagform för ifrågavarande grundsats vore mycket svårt att finna, har förslaget ej uttalat sig om denna fråga.
Bortsett alltså från detta spörsmål om den väg, på vilken en av brottslingen förutsedd verkan av hans handling kommer till stånd, kräver uppsåtsbegreppet en närmare fixering på två skilda områden.
"F/Dcls gäller det att utreda förhållandet mellan brottslingens med—
vetande vid handlingens företagande och det resultat (den skada eller fara), som framgått såsom följd av hans handlande. De tvivels- mål av praktisk betydelse, som härvid uppkomma och vilka samtliga kunna sägas avse begreppet »eventuellt uppsåt», hänföra sig till gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet. De upptagas till behand— ling i 2 5 av förevarande kapitel. Dels är det i viss utsträckning icke nog med att den handlande har tänkt sig resultatet såsom ett rent yttre faktum, utan han kan oftast göras ansvarig för uppsåtligt framkallande därav endast under den ytterligare förutsättning, att han insett dess för samhället skadliga beskaffenhet såsom utgörande en intressestöring av rättsstridig art. Har den handlande uppfattat resultatet på detta med verkligheten överensstämmande sätt, är det ofta uppenbart, att han måste framstå såsom betydligt mera sam— hällsfarlig, än om han tänkt sig resultatet såsom rättsenligt eller för samhället likgiltigt. Och endast den ifrågavarande större samhälls— farligheten är ägnad att föranleda straff för uppsåtligt brott. Huru-. vida ett sådant oriktigt bedömande av- ett resultat, som den hand—
lande föreställer sig skola inträda på grund av handlingen, skall medföra bortfallandet av uppsåtlig brottslighet enligt visst lagrum, är emellertid icke alltid klart. Av synnerlig vikt blir härvid att göra skillnad mellan faktiska och rättsliga egenskaper hos resultatet,,
I själva uppsåtsbegreppets natur ligger, att gärningsmannen, för att kunna anses hava uppsåtligen begått ett brott, måste hava ägt kännedom om de moment i det ifrågavarande brottets förut— sättningar, som äro av rent faktisk natur, såsom angreppsobjektets beskaffenhet, tids- och åldersbestämningar 111.111. Sålunda kan det ej bliva fråga om uppsåtligt dödande av människa i det fall, att någon under en jakt skjuter på ett föremål, som han tror vara ett djur men som är en människa, och denna dödas. Om sabbatstid enligt lag skall räknas mellan klockan sex om mor- gonen och nio om aftonen, kan den, som klockan halv nio företog en såsom sabbatsbrott betecknad handling, icke anses hava gjort sig skyldig till uppsåtligt sabbatsbrott, om han trott att klockan var över nio. En person, som ställt en velociped i ett förvarings- stall och senare i brådska vid avfärden tar en annan velociped, som han emellertid omedelbart efter upptäckten av misstaget upp— hör att begagna och återställer, kan icke anses hava gjort sig upp- såtligen skyldig till vare sig tillgreppsbrott eller olovligt brukande av annans egendom. Att märka är, att misstag om en faktisk omständighet leder till den uppsåtliga brottslighetens bortfallande endast om den nu ifrågavarande omständigheten enligt lag är av avgörande betydelse för brottets existens. A, som vill olovligen bruka en B tillhörig velociped, men som av misstag kommer att begagna en, som äges av C, straffas trots misstaget för olovligt brukande. Tillgriper någon falska pärlor i den tro, att de äro äkta, så utesluter denna hans tro ej, att tillgreppet bestraffas så- som uppsåtligt.
Huruvida den handlande, såsom nu antagits, tror, att ett för brottet nödvändigt faktum saknas, eller om han tror, att ett faktum föreligger, som enligt lag skulle göra handlingen tillåtlig, är i före- varande sammanhang likgiltigt. Har sålunda gärningsmannen til.
15.
3 kap. 1 5.
ett misshandelsbrott med orätt antagit ett faktiskt förhållande, som- därest det förelegat, skulle skapat en befogenhet att handlai nödvärn, kan han icke anses hava handlat uppsåtligen. Han har t. ex., sedan en person tilldelat en annan flera till utseendet far- liga slag, angripit den förre för att rädda den senare undan fort- satt misshandel utan att känna till, att det var fråga om en box- ningsövning, till vilken båda de deltagande lämnat sitt fulla sam— tycke, och som därför ej överskridit gränsen för det tillåtna. Eller man angriper våldsamt en person, som håller på att fasttaga en annan, för att befria denne utan att veta, att den förre är en detektivkonstapel och den senare en farlig brottsling, som skall anhållas. Beträffande den betydelse, som, enligt vad nu anförts, gärningsmannens uppfattning om faktiska förhållanden har för an— tagande av uppsåtlig brottslighet, råder i det stora hela full enighet inom såväl litteratur som lagstiftning. En handling, som företages under inflytande av sådant misstag, varom nu varit fråga, uttrycker icke den grad av samhällsfarlighet, som vid uppsåtliga brott bör förutsättas.
Betydligt mera osäker är lösningen, om den handlande misstagit sig angående något spörsmål av rättslig natur, vilket är av betydelse— för ett visst slags brott. Dylika misstag äro av inbördes mycket olika art och betydelse. Man måste sålunda skilja på misstag- om straffiagens innehåll och rättsliga misstag, som avse privat— rättsliga eller förvaltningsrättsliga regler. De senare måste bedömas olika i olika fall. Åtskilliga brott äro av den beskaffenhet, att lagen med det för dem utsatta straffet vill träffa kränkning av vissa noga utmärkta rättsförhållanden eller slag av rättsförhållanden. Ett dylikt brott kan ej uppsåtligen begås av en person, som ut— går ifrån den oriktiga föreställningen, att i det givna fallet något sådant rättsförhållande icke föreligger. Ur synpunkten av samhälls- farlighet består, vid åtal för äktenskapsbrott, ingen väsentlig olikhet mellan å ena sidan de faktiska misstag, som begåtts av den går- ningsman, vilken tror att hans maka avlidit, eller av den, som efter att hava inför rätta framställt ett lagligen grundat yrkande om upp-
lösning av sitt äktenskap tror att domstolen bifallit detsamma, medan domstolen i själva verket förklarat sig skola meddela dom vid ett följande rättegångstillfälle — och å andra sidan det ut— präglat rättsliga misstaget hos den, som icke anser sig vara gift efter det han i en utländsk stat har erhållet en dom på upplösning av sitt äktenskap, vilken dom emellertid här i riket icke äger laga verkan, så att äktenskapet fortfarande anses bestå. Ingen av dessa personer kan straffas för uppsåtligt äktenskapsbrott. Olovlig jakt såsom uppsåtligt brott förövas icke av den, som enligt avtal för viss tid haft rättighet att jaga på annans mark, och som efter utgången av denna tid oriktigt antager, att hans jakträtt, som icke blivit uppsagd, på grund därav (jämlikt nyttjanderättslagen 2 kap. 2 5 2 st. eller en motsvarande grundsats) alltjämt består. Den, som felaktigt tror, att en viss för fullbordande av gåva före- tagen traditionsakt varit för ändamålet tillfyllest, och som i förlitande härpå egenmäktigt sätter sig i besittning av en sak, vilken förbliviti den tilltänkte givarens innehav, gör sig icke skyldig till uppsåtligt tillgreppsbrott, även om löftet blivit återkallat. Ansvar därför att man uppsåtligen »säljer tvem ett» kan icke ådömas den, som på grund av felaktig uppfattning om civilrättens regler angående be- tingelserna för ett giltigt avtal trott, att den första försäljningen icke haft laga verkan. Motsvarande gäller beträffande brott, som innebära missbruk av någon särskild förtroendeställning, t. ex. av en rättegångsfullmäktigs eller en ämbetsmans ställning. Trolöshet mot huvudman och ämbetsbrott kunna följaktligen icke begås av den, som på grund av rättsvillfarelse tror, att hans skyldigheter på grund av avtal om sysslomannaskap eller på grund av anställning i statens tjänst redan upphört. Att villfarelser av nu angiven art, vilka i den straffrättsliga doktrinen betecknas såsom »oegent- liga rättsvillfarelser», böra likställas med faktiska villfarelser och alltså utesluta uppsåt, är allmänt erkänt och understundom i lag- stiftningen uttryckligen föreskrivet. Naturligtvis skola domstolarna vid tillämpningen härav icke taga för gott varje påstående av en tilltalad, att han handlat under inflytande av en dylik villfarelse. 16
3 kap. 1 5. '
3 .kap. 1 &.
Många sådana invändningar torde vara av den beskaffenhet, att de utan vidare kunna lämnas utan avseende.
Det förberedande utkastet upptager i 6 kap. 5 5 2 st. följande stadgande angående senast angivna art av rättsvillfarelse: »Brott, som innefattar kränkning av allmän eller enskild rättighet, skall, där ej annorledes stadgat är, icke anses som uppsåtligen begånget, om gärningsmannen, på grund av okunnighet om lag eller eljest, icke visste av den kränkta rättigheten.» Kommissionen, som enligt det föregående ansluter sig till den sålunda uttryckt-a uppfatt— ningen, har emellertid icke funnit nödigt att låta densamma omedel- bart framträda i lagtexten genom något särskilt stadgande. Det har nämligen ansetts erforderligt, att i 2 5 2 st. reglera verk- ningarna av, att gärningsmannen är »oviss om förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gärningen». Då vid sådan ovisshet uppsåtligt brott skall anses föreligga endast under den ytterligare förutsättning, som i paragrafen angives, är det utan särskilt stad— gande klart, att, om gärningsmannen utan ovisshet hyser en upp- fattning, att någon sådan rättighet icke. föreligger, han, icke kan göra sig skyldig till uppsåtligt brott.
Från de nu berörda oegentliga rättsvillfarelserna måste skiljas andra rättsliga misstag, som äro av den innebörd, att den handlande, med full insikt om resultatets faktiska beskaffenhet, icke insett, att det inneburit ett sådant angrepp på ett samhällsskyddat intresse, att det fördenskull är förbjudet, rättsstridigt. En dylik villfarelse kan bero därpå, att gärningsmannen oriktigt trott, att handlingen överhuvud icke var förbjuden. _ Den, som åtalats t. ex. för ocker, kände icke till, att det är förbjudet att använda sig av annans nödställda belägenhet för att vid penningförsträckning betinga sig oskäliga förmåner. Eller ock kan gärningsmannen hava vetat, att handlingen var förbjuden, men trott att förbudet icke var till- lämpligt på det föreliggande fallet. Denna hans tro kan bero an- tingen därpå, att han oriktigt uppfattat de särskilda betingelserna för ett rättsbuds användning, 't. ex. missförstått innebörden av be— greppet urkund eller olovlig jakt, eller ook därpå, att han oriktigt
antagit ett förhållande, som upphäver handlingens rättsstridighet, t. ex. missuppfattat utsträckningen av en rätt till självtäkt eller att giva aga eller av nöd eller nödvärnsrätten. Den, som ertappas under ett inbrott i uppsåt att stjäla och göres till föremål för ett angrepp, kan möjligen tro, att ett sådant angrepp är obefogat eller i varje fall mera våldsamt än som var tillåtet, och antager kanske därför, att han äger rätt till nödvärn mot detta angrepp å hans, person.
Enligt den hittills övervägande uppfattningen ingår medvetande om rättsstridigheten ej såsom beståndsdel i uppsåtsbegreppet. Egent- lig rättsvillfarelse angående rättsstridigheten (och till följd därav angående straffbarheten) utesluter således icke uppsåt. Denna stånd- punkt intages för vanliga fall allmänt i utländsk rätt och de ut: ländska 'strafflagsförslagen.1 Inom den moderna straffrättsveten- skapen har emellertid av åtskilliga författare hävdats, att medvetande om rättsstridigheten måste betraktas såsom en del av uppsåtsbe- greppet. För denna ståndpunkt kunna helt visst åtskilliga grunder anföras. Motsättningen mellan det fall, då man med vett och vilja trotsar rätten, och det, då man utan att veta och Vilja det råkar i kollision med densamma, kan onekligen vara synnerligen genom- gripande. Emellertid resa sig särskilt ur kriminalpolitisk synpunkt betänkligheter mot att villfarelse om rättsstridigheten utan vidare skall utesluta uppsåt och därmed i de flesta fall även straffbarhet. I flertalet fall, varom här är fråga, torde vederbörande haft skäl att tveka om handlingens rättsenlighet. För dessa fall innebär tydligen den omständigheten, att uppsåt ej uteslutes av okunnighet om rättsstridigheten, ett kraftigt skäl för honom att se sig för, innan han handlar. Skulle för uppsåt fordras medvetande om rätts-
1 Till densamma hava sålunda anslutit sig de officiella tyska förslagen, de österrikiska och schweiziska förslagen samt de danska förslagen. En avvikande ståndpunkt intager det tyska motlörslaget,i vars 28 % stadgas, att, om gärnings- mannen anser sig berättigad att företaga handlingen, så föreligger icke uppsåt och oaktsamhet endast för så vitt villfarelsen beror på oaktsamhet.
3 kap. 1 ;.
3 kap. ' 1 5.
stridigheten, förefunnes ej något dylikt skäl, utan skulle det tvärt— om kunna tänkas vara fördelaktigt för vederbörande att hålla sig i okunnighet om rättens bud. Härtill kommer, att det ofta måste bliva svårt, för att icke säga omöjligt, att bevisa oriktigheten eller osannolikheten av ett utav gärningsmannen framställt påstående, att han trott handlingen vara rättsenlig. Den straffrihet, som härigenom skulle ernås, vore utan tvivel i hög grad ägnad att lam— slå straffrätten och försvaga straffbudets allmänpreventiva verk— ningar.
Gällande rätts ståndpunkt till förevarande spörsmål har icke kommit till uttryck i någon särskild bestämmelse. Detta inne- bär visserligen icke obetingat, att enligt vår rätt den s. k. egent- liga rättsvillfarelsen av ifrågavarande art ej skulle kunna medföra straffrihet. Lagen gör nämligen icke anspråk på att uttömmande angiva alla de grunder, som utesluta brottslighet (jfr t. ex. nöd— fall), och det är således på denna punkt överlämnat åt rättsskip— ningen att i varje fall avgöra, huruvida straffrihet skulle kunna inträda. Kommissionen har, i likhet med det förberedande utkastet, funnit riktigast, att lagen fortfarande iakttager tystnad om detta spörsmål. Enligt gällande rätt torde i alla vanliga fall en över— vägande betydelse böra tillerkännas de skäl, som tala emot att låta sådan rättsvillfarelse medföra befrielse från straff för uppsåtligt brott. Och denna mening är även enligt kommissionens uppfattning den riktiga. Att detta är förslagets ståndpunkt torde med tillräcklig tydlighet framgå därav, att osäkerhet om handlingens rättsstridig- het icke berörts i det i 2 5 2 st. behandlade sammanhanget.
Ovan har anförts, att den sålunda intagna ståndpunkten för van- liga fall är allmänt omfattad. Emellertid finner man, att utländska lagar och förslag understundom, även i fall, då uppsåtlig brottslighet skall anses föreligga, medgiva straffnedsättning på grund av rätts- villfarelse och, där denna är ursäktlig, även straffrihet.1 Enligt
1 Norska strafflagen g” 57, tyska förslaget 1919 5 12, schweiziska förslaget 1918 art. 18, danska kommissionsförslaget & 41, Torps förslag 5 78 mom. 3.
svensk rätt är vid lagens tystnad straffnedsättning utesluten. Ej heller häri gör förslaget ändring; det överensstämmer i denna del med det förberedande utkastet. De ovan mot straffrihet anförda kriminalpolitiska skälen synas kommissionen äga avgörande'be- tydelse även emot straffnedsättning. I enstaka särskilt ömmande fall lärer Konungens benådningsrätt kunna komma till använd- ning.
Intager man den nu angivna ståndpunkten beträffande okunnig— het om rättsstridigheten, är det icke svårt att komma till rätta med det slag av rättsvillfarelse, som föreligger, då en gärningsman väl inser, att han handlar rättsstridigt, men oriktigt tror, att gärningen icke är belagd med straff. Härvid är han givetvis att anse såsom mindre oförvitlig än ide närmast föregående fallen kunnat vara händelsen. Också är det en allmänt gängse åsikt, att detta slag av rättsvillfarelse icke utesluter uppsåt. Hans okunnighet om straffbudet kan naturligen vara ett uttryck för en konsekvent likgiltighet för samhällsviljan och för lag och rätt i allmänhet. Men den kan också vara ursäktlig och kanske i enstaka fall mycket rimlig. Straffharheten kan sålunda hava införts genom en nyligen vidtagen lagändring, eller den kan grundas på en ändrad uppfatt— ning i rättspraxis av ett lagrum, som under lång tid allmänt tolkats på sådant sätt, att det icke skulle omfatta den ifrågavarande hand- lingen; gärningsmannens okunnighet kan framstå såsom helt natur- lig, enär han är utlänning och knappast haft tid att sätta sig in i den inhemska rättens ställning. I alla dessa och många liknande fall saknas hos gärningsmannen den särskilda samhällsfarlighet, som ligger i veterlig olydnad mot en av samhället med straff sanktionerad rättsregel. Härav får dock icke slutas, att han på grund av sin villfarelse bör undgå straff (för uppsåtligt brott). Ty för det första kan ju, så snart han avvetat handlingens rättsstridighet, en be- tydande samhällsfarlighet hava kommit till uttryck genom hand— lingen. Och vidare tala viktiga kriminalpolitiska skäl mot att låta brottsligheten bortfalla. Det är här fråga om inre fakta, som icke äro åtkomliga för direkt bevisning. Enligt straffprocessens grund-
3 kap. 1 5.
3 kap. 1 5.
satser är en för brott tilltalad person fritagen från krav på bevis— ning om att han icke är skyldig till det åtalade brottet. Det skulle alltså ankomma på åklagaren att motbevisa den tilltalades påstående, att han icke känt till det av honom överträdda straff- budet. Detta måste ofta misslyckas, och resultatet av en sådan för varje tilltalad mycket närliggande invändning skulle alltså bliva straffrihet för så vitt angår uppsåtligt brott. Även om man naturligtvis icke behövde taga någon som helst hänsyn till rent orimliga påståenden av denna art — sådana som avsåge van- ligt förekommande svåra brott — är det tydligt, att slutet alltför ofta måste bliva frikännande i fråga om handlingar, vilkas brotts- lighet icke är för alla uppenbar; en stor del av straffbestämmelserna angående lindrigare former av oredlighet skulle t. ex. helt visst bliva ganska ineffektiva. För övrigt skulle verkningarna av dessa rättsvillfarelser icke blott i ett betydande antal fall bliva frikännande från varje ansvar, utan de torde i ett ännu större antal fall komma att framträda såsom straffnedsättning, nämligen på det sätt, att gärningsmannen skulle påstå sig ha uppfattat strafflagen så, att den åtalade handlingen borde höra under ett mildare straffbud än det rätteligen tillämpliga. Följdriktigt skulle man då icke kunna ådöma honom straff (för uppsåtligt brott) annat än efter den para- graf, som han trott sig överträda. Gränserna mellan olika strafflags- paragrafer kunna i detaljerna ofta icke göras skarpare, än att dylika fall måste bliva mycket vanliga. Allt som allt skulle alltför ofta straff- lagens bud kunna bringas att stanna på papperet. Det lärer därför vara nödvändigt att frånkänna gärningsmannens okunnighet (och följaktligen även tvivel) om gärningens straffbarhet förmåga att ute- sluta tillämpligheten av bestämmelserna om uppsåtligt brott. En annan sak är, att hans misstag i åtskilliga fall torde böra in— verka på straffmätningen såsom en förmildrande omständighet. — Det anförda gäller närmast handlingar, som i och för sig, bortsett från spörsmålet om straffbarhet, måste anses samhällsfarliga, d. v. s. främst dem, som behandlas i allmänna strafflagen; beträffande ordningsförseelser och med dem jämförliga handlingar kunna möj-
ligen rättstillämpning och lagstiftning hava att intaga en annan ståndpunkt. 1
Den sålunda motiverade ståndpunkten är, även i saknad av sär- skilt lagbud, den gällande svenska rättens; 2 någon ändring i dennas innehåll bör alltså icke ifrågakomma. Ehuru vår rättspraxis icke lärer hava visat benägenhet att på grund av okunnighet om straff— barheten låta ett uppsåtligt brott bliva straffritt eller bestraffat såsom oaktsamt, synes det dock vara riktigast, att förslagets stånd- punkt härutinnan finner uttryck i lagtexten; detta har skett genom bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf. Av avfatt— ningen framgår, att okunnigheten är lika betydelselös, vare sig den gäller existensen av en viss straffbestämmelse eller densammas tillämplighet på det särskilda saksammanhang, som iett viSst brottmål föreligger till bedömande (bortsett från oegentlig rätts— villfarelse). _ Förslaget har ej ansett nödigt att särskilt behandla motsvarande spörsmål för oaktsamhetsbrott. Därav, att det nu ifrågavarande stadgandet endast berör uppsåt, får uppenbarligen icke dragas den slutsatsen, att okunnighet om att en gärning är belagd med oaktsamhetsstraff skulle kunna medföra, att oaktsamt begående av gärningen bleve straffritt. I dylikt fall kommer natur- ligen oaktsamhetsstraffet till användning.
2 5. Skillnaden mellan oaktsamhet och uppsåt grundar sig enligt det föregående på ett olika förhållande mellan gärningsmannens med-
1 Jfr Nytt juridiskt arkiv 1916 sid. 415. 2 Vissa avvikelser från den angivna grundsatsen hava under senare år förekom- mit vid tillämpning av ansvarsbestämmelser i s. k. kristidsförfattningar. Då, mycket kort tid efter utfärdandet av en sådan författning, en däri med straff be- lagd gärning blivit begången och den handlande fördenskull ansetts hava varit på ett ursäktligt sätt okunnig om det av honom överträdda förbudet, har han ofta frikänts från ansvar. Detta har varit motiverat av dessa förhållandens exceptionella beskaffenhet. Under normala tider böra naturligtvis författningar av straffrättsligt innehåll ej träda i kraft förrän så lång tid förflutit från kungörandet, att okunnighet om innehållet på ifrågavarande grund ej lätteligen kan vara ursäktlig.
15.
3 kap. ' 2 5.
vetande i handlingsögonblicket och den verkan, varav enligt lag gärningens straffbarhet beror. Förevarande paragraf är ägnad åt denna svårlösta fråga, därvid i första stycket handlingens verkan betraktas med hänsyn till sin rent yttre beskaffenhet såsom orsaks— bestämd genom handlingen, och i andra stycket med hänsyn till särskilda faktiska eller rättsliga egenskaper, som äro en förutsätt- ning för dess samhällsfarlighet. Ehuru ibåda fallen enahanda grundsatser böra komma till tillämpning, torde framställningeni tydlighet och klarhet vinna därpå, att de behandlas var för sig.
Att den verkan, som en handling medför, och som är omförmäld i någon av bestämmelserna i strafflagens speciella del, bör anses som uppsåtligen åstadkommen av gärningsmannen, är i många fall höjt över allt tvivel. Det är sålunda tydligt, att, om handlingen företagits just för att åvägabringa en viss skadlig verkan och detta lyckas, denna verkan måste anses uppsåtligen åstadkommen. Man talar härvid om en verkan, som utgjort handlingens syfte. T. ex. en människas död, när detta för att tillfredsställa gärningsmannens hämndlystnad, svartsjuka e. (51. utgjort själva målet för handlingen. Om en handling företages iförhoppning att uppnå flera verk- ningar samtidigt, måste var och en av dem sägas vara åsyftad, för så vitt bortfallande av utsikten till att uppnå densamma skulle hava kommit gärningsmannen att avstå från hela handlingens före— tagande.
Lika bestämt som åsyftade verkningar måste till uppsåtets område hänföras jämväl en verkan, som visserligen icke utgjort ett ända- mål med handlingens företagande, men som av gärningsmannen själv uppfattats såsom så nära förbunden med den åsyftade verkan, att den senare icke skulle kunna inträffa utan att jämväl den förra komme till stånd. Detta nödvändiga sammanhang kan tänkas så, att den ifrågavarande verkan är ett bestämt erforderligt medel för att enligt brottsplanen nå syftet eller en ofrånkomlig följd av detsam- mas uppnående eller på annat sätt. Den, som för att iförrädiskt syfte åtkomma en för fienden viktig plan över krigsmaktens ställ- ning dödar den person, som bär planen på sig, måste anses ha
uppsåtligen tagit hans liv, även om detta för gärningsmannen fram.- stått som i och för sig allt annat än önskvärt, eftersom kanske den dödade varit en nära vän till honom. Den, som dödar en viss person genom att spränga det av honom bebodda huset i luften, begår uppsåtligen även skadegörelse. Om A i en kyrka under gudstjänst ärekränker sin ovän B för att tillfredsställa sitt hat, har han uppsåtligen förorsakat även den av uppträdet åstadkomna för- argelsen, som möjligen icke alls varit av honom eftersträvad.
Till uppsåtet måste otvivelaktigt hänföras jämväl vissa verkningar av handlingen, som varken varit åsyftade eller uppfattats såsom nödvändigt förbundna med något syfte. Detta gäller sålunda om en inträffad verkan, som gärningsmannen i handlingsögonblicket tänkt sig såsom möjlig, och som för honom framstår såsom efter- strävansvärd, även om dess uppnående ej utgör ändamålet med handlingen. Som exempel på en sådan önskvärd biverkan kan anföras, att A, som anlägger mordbrand hos B för att hämnas på denne, inser möjligheten av att den i huset boende C kan om- komma, och, då C är hans ovän, ser han gärna en sådan utgång. Blir C innebränd, har A gjort sig skyldig till uppsåtligt dödande av C.
Därest det resultat, som förutsättes för ett visst brottsbegrepp, föreligger såsom en verkan av gärningsmannens handling, och han .vid dennas företagande föreställt sig det ifrågavarande resultatet såsom verkan därav på något av de sätt, som nu omtalats, är det brottsliga resultatet otvivelaktigt att betrakta såsom uppsåtligen åstadkommet. Å andra sidan är det uppenbart, att sådana verk- ningar, vilkas möjlighet gärningsmannen icke insett, icke kunna hänföras till uppsåtets område utan på sin höjd kunna anses för- orsakade av oaktsamhet. Härefter återstå såsom tveksamma över— gångsformer sådana verkningar, vilka gärningsmannen uppfattat såsom möjliga biverkningar av handlingen, men vilka han icke önskat; fastmera har han önskat, att de skulle komma att ute— bliva, eller åtminstone förhållit sig likgiltig till dem. Att denna grupp icke i sin helhet bör föras vare sig under uppsåt eller under oaktsamhet, utgör den härskande uppfattningen, till vilken jämväl 17
25.
3 kap. 2 5.
vår rättspraxis anslutit sig. Emellertid har även från vissa håll gjorts gällande, att samtliga hithörande fall böra föras till uppsåt. Sistnämnda ståndpunkt intaga sålunda i princip de schweiziska förslagen. Då det icke lärer kunna ifrågakomma att i så hög grad frångå vår gällande rätts ståndpunkt härutinnan, framställer sig till besvarande frågan, huru inom förevarande grupp gränsen skall dragas mellan uppsåt och oaktsamhet. Denna avgränsning sker med tillhjälp av begreppet dolus eventualis.
Det är till omfattningen av detta begrepp, som de tvivelsmål, vilka avse beskaffenheten av gärningsmannens medvetande vid upp- såtligt brott i främsta rummet hänföra sig. Frågan måste lösas i lagen och kan icke överlämnas uteslutande åt domstolarnas av- görande, ty åtminstone i många länder har erfarenheten visat, att det på denna punkt är mycket _svårt att undvika godtycke i lag- tillämpningen. Exempelvis har. den vidsträckta användningen av begreppet dolus eventualis i den moderna tyska brottmålspraxis lett till mycket allvarliga och helt visst icke obefogade klagomål. Såsom begreppet vanligen bestämmes innebär det, att en icke beräknad verkan av handlingen skall anses uppsåtligen åstad- kommen, om gärningsmannen hellre sett att densamma inträtt, än att den verkan, för vars uppnående handlingen företagits, skulle uteblivit. Kännetecknet på dolus eventualis blir således, att gärningsmannen icke skulle hava avstått från sin handling, även om han varit säker på att den icke önskade verkan skulle inträda. Exempel: A vill tända eld på sitt hus för att utfå försäkrings— summan. Han vet, att hyresgästen B ligger sjuk i huset, och in- ser, att saken kan avlöpa antingen så, att B blir utburen och räddad, eller ock så, att B ej får hjälp och omkommer. A ser helst, att B blir räddad, men det måste dock antagas, att han föredrar —— framför att icke åtkomma försäkringssumman —— att B omkommer. Har nu A tänt eld på huset, och B därvid om- kommer, så anses A hava uppsåtligen förorsakat B:s död, ty han har hellre velat förskaffa sig försåkringssumman på bekostnad av B:s död än avstå från densamma.
Med sitt nu antydda innehåll är begreppet emellertid icke be— stämt på ett uttömmande sätt. Olika meningar äro möjliga där— om, på vad sätt domstolen skall avgöra, huruvida denna form av uppsåt förelegat eller icke. De olika teorierna, som bruka beteck- nas som viljeteorier eller föreställningsteorier, lända visserligen kanske oftast till inbördes överensstämmande resultat. Enligt en mening skall man undersöka den grad av sannolikhet, som före- legat för inträdandet av den ifrågavarande verkan; vid en högre grad av sannolikhet anses uppsåt föreligga, vid en lägre oaktsam— het. En annan mening är, att dolus eventualis endast innefattar de verkningar, om vilka gärningsmannen själv i handlingsögon- blicket sagt sig, att även visshet om deras inträdande icke skulle avhålla honom från handlingen. Enligt en tredje mening skall domaren genom ett hypotetiskt betraktelsesätt undersöka i vad män och med vilken styrka möjligheten, att det icke önskade resul— tatet skall inträda, förmått inverka bestämmande på hans handlings- sätt. Domaren skall således för sig uppställa frågan: Kan med hänsyn till omständigheterna i målet antagas, att gärningsmannen skulle hava begått handlingen, även om han varit Viss om att verkan skulle inträda? Blir svaret jakande, föreligger dolus even— tualis, och gärningen skall anses uppsåtligen begången. Blir svaret nekande, föreligger allenast oaktsamhet.
Den senast anförda åsikten, vilken numera är den härskande, omfattas enligt teori och domstolspraxis av vår gällande rätt. Då denna åsikt enligt kommissionens uppfattning är den, som gör största rättvisan åt de psykologiska olikheterna, har även kommis— sionen i likhet med utkastet anslutit sig till densamma. lenlighet härmed inskränker sig alltså icke domstolens verksamhet till att söka klargöra vad den tilltalades medvetande i verkligheten har innehållit, utan det skall utredas, huru han skulle hava förhållit sig, därest han kommit att bedöma situationen ur en annan syn— punkt, som han faktiskt icke har anlagt därpå.
Detta kan möjligen i vissa fall försvåra uppgiftens lösning, men å andra sidan möjliggöres enligt denna metod att taga hänsyn till
25.
3 kap. 2_ 5.
den verkliga beskaffenheten av gärningsmannens samhällsfarlighet. Ty för att kunna besvara den fråga, som domstolen har att ställa sig, kräves att domstolen bildat sig en möjligast noggrann upp— fattning'av gärningsmannens psykiska läggning. Bl. a. märkes följande. Då gärningsmannen för att nå sitt syfte företagit en handling, som förorsakat det skadliga resultatet, kan han, ehuru han insåg möjligheten av dettas inträde, antingen hava tanklöst hoppats, att resultatet, som han velat undvika, för denna gång skulle utebliva, eller också hava med kallt blod beslutit sig för att åvägabringa risken av det för annan farliga, men för honom själv nästan likgiltiga resultatet. I allmänhet måste han i det senare fallet anses farligare än i det förra, och även om han i intetdera fallet uppställt för sig själv frågan, huru han skulle hava handlat, därest han varit viss om resultatets inträde, bör domstolen ofta komma till det slut, att han i förra fallet handlat endast oaktsamt men i det senare i uppsåt.
Förslagets ståndpunkt i denna del har kommit till uttrycki första stycket av förevarande paragraf. Detta stadgande motsvarar det förberedande utkastets 6 kap. 2 5 första st. och innebär i sak icke någon avvikelse från detta. I förslaget har ej upptagits någon motsvarighet till de i utkastet förekommande orden »ändå att han den ej önskat». Det har nämligen ansetts överfiödigt att särskilt beröra spörsmålet, huruvida gärningsmannen ansett resultatet önsk- värt eller icke. Om gärningsmannen betraktat ett visst av honom icke åsyftat resultat såsom mer eller mindre sannolikt och han på samma gång önskat det eller åtminstone icke skulle helst sett det utebliva, är det nämligen utan uttrycklig föreskrift uppenbart, att det måste anses, att han skulle företagit handlingen, även om han uppfattat detta resultat icke blott såsom sannolikt utan såsom säkert. * Lika litet som uppsåt förutsätter någon absolut visshet hos gärningsmannen om en yttre effekts inträdande, lika litet kan det för uppsåt krävas, att gärningsmannen skall hava en absolut säker ' kännedom om de moment, vilka, enligt vad förut angivits, utöver
effekten ingå i uppsåtsinnehållet. Även om gärningsmannen varit oviss om förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gär- ningen, eller huruvida de övriga omständigheter förelågo, som enligt lag utmärka brottet, kan gärningen anses uppsåtligen begången. Gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet bör tydligen jämväl här dragas med tillhjälp av begreppet dolus eventualis. Har A tagit en B tillhörig sak, vilken A trott möjligen kunna tillhöra A själv, skall gärningen således anses uppsåtligen begången, där efter om— ständigheterna måste antagas, att A tagit saken, även om han varit säker på att den icke tillhört honom. —— Härom stadgas i förevarande paragrafs andra stycke, som motsvarar utkastets 6 kap. 2 5 andra st. I sistberörda stadgande omnämnes visserligen icke uttryckligen ovisshet om förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gärningen, men utkastets ståndpunkt härutinnnan framgår av dess stadgande i 6 kap. 5 ä 2 st.
Även om den på nu angivet sätt med tillhjälp av begreppet dolus eventualis uppdragna gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet måste, i stort sett, anses tillfredsställande fylla sin uppgift att utgöra en gräns mellan den större samhällsfarlighet, för vilken uppsåtet är ett uttryck, och den mindre samhällsfarlighet, som kommer til synes i oaktsamhet, kan dock icke bortses från att nämnda gräns understundom är, psykologiskt sett, mindre tillför-. litlig. En viss handlings placering på den ena eller andra sidan om gränsen beror visserligen, såsom nyss anförts. ofta på en mot— sats mellan kallblodig egoism och tanklöst lättsinne, vilken är väl ägnad att motivera en skillnad i straffbarhet. Men berörda mot— sats är icke alltid skarp, utan den förmedlas av ett mycket stort antal övergångsfall, som inbördes äro föga olika. Ej sällan kan utgången föranledas av hänsyn till andra faktorer, som härutinnan äro av mindre betydelse. Sålunda bör frågan om uppsåt enligt[ den antagna grunden desto snarare komma att besvaras jakande, ju mera sannolik den verkan, som varit handlingens syfte, fram- stått för den handlande. I samma riktning kan tala, att denna verkan, därest den bleve uppnådd, skulle för honom innebära en
3 kap. 2 ;.
3 kap. 2 5.
mycket stor fördel; ju större denna varit, desto svårare får det nämligen antagas ha varit för honom att —- även om visshet om en viss skadas inträde såsom biverkan av handlingen förelegat — avhålla sig från att företaga denna. Men ingen av dessa faktorer utsäger någonting bestämt om graden av gärningsmannens verkliga, inre farlighet. Utöver vad nu sagts måste man taga hänsyn till de fall, i vilka gärningsmannen icke insett, att den verkan, varav handlingens straffbarhet beror, kunde följa av hans handling. I dessa fall kan det icke vara tal om att antaga uppsåt. Likväl är det icke uteslutet, att, därest den frågan uppställdes, huruvida gärningsmannen vid visshet om inträdandet av berörda verkan skulle hava avhållit sig från att handla, svaret på grund av hans allmänna beskaffenhet måst bliva nekande. Ty själva den omstän- dighet, att han icke tänkt på möjligheten av det skadliga resultatet, kan t. ex. vara ett uttryck för en fullkomlig likgiltighet för andras intressen. Och därigenom blir han icke mindre samhällsfarlig. _ Av det anförda bör tydligen dragas den slutsats, att, då de båda skuldgraderna kunna i fråga om den handlandes större eller mindre farlighet stå varandra så nära, som av det ovan anförda fram— går, de icke böra åtskiljas genom någon för alla fall oöverstiglig klyfta i fråga om rättsverkan. Denna synpunkt måste uppmärk- sammas vid utformningen av strafflagens speciella del. I den— samma torde böra iakttagas, att vid svårare brott med relativt högt straHminimum straffbarheten icke må sluta med uppsåtet. Vid de brott, som äro straffbara jämväl vid oaktsamhet, bör så anordnas, att någon lucka i straffskalan icke uppstår mellan minimum för den högre och maximum för den lägre skuldgraden. För att ingen sådan lucka skall uppstå i tillämpningen böra tydligen skalorna gripa över i varandra, ty straffet bör ju bestämmas icke endast med hänsyn till brottslingens beskaffenhet i vad angår olikheten mellan uppsåt och oaktsamhet eller de särskilda formerna av dessa skuldgrader, utan även av många andra moment, som påkalla upp- märksamhet vid straffmätningen.
135 "3 5.
Första stycket torde vara tillräckligt motiverat här ovaniinled- ningen till detta kapitel och vid 1 & 1 st.
För de fall, i vilka gärning, som begåtts av oaktsamhet, är belagd med straff, kräves en bestämning av begreppet oaktsamhet. Denna lämnas i andra stycket av förevarande paragraf. Oaktsam— hetens gräns emot uppsåt sammanfaller med den nedre gränsen för uppsåt, vilken enligt vad förut angivits, bestämmes medelst begreppet dolus eventualis. På detta ställe kräves endast en be- handling av oaktsamhetens gräns mot det i varje fall straffria området. Den uppdrages medelst begreppet »skyldig aktsamhet», d. v. s. en sådan aktsamhet, som en normalt försiktig, rättrådig och laglydig människa ådagalägger i sina göranden och låtanden. Man skall således undersöka, huruvida det bestämt kan påstås, att en dylik normalmänniska skulle hava avhållit sig från handlingen för att undvika en sådan möjlig, skadlig eller farlig, verkan därav, som i det föreliggande fallet inträtt. Om svaret blir nekande, och det alltså kan antagas, att en person med normalt hänsynstagande till andras eller samhällets intressen skulle kunnat företaga en liknande handling, som den tilltalade, kan det tydligen icke sägas, att handlingen ådagalägger någon samhällsfarlig beskaffenhet hos den tilltalade.
Straffet skall vara en åtgärd mot farlig viljebeskaffenhet: det är följaktligen endast med avseende på viljebeskaffenheten, som man skall undersöka den handlande personen genom att jämföra honom med en tänkt normalmänniska. Man får alltså vid undersökningen icke släppa ur sikte den handlandes psykiska beskaffenhet i övrigt, såsom hans erfarenhet, kunskaper, förstånd och begåvning, även- som övriga omständigheter vid gärningen. Detta innebär, med andra ord sagt, att man skall undersöka, huruvida en människa, med en i socialt avseende normal vilja men i övrigt lika med gärnings- mannen, skulle hava avhållit sig från handlingen.
Oaktsamheten kan vara antingen medveten eller omedveten, allt efter som gärningsmannen insett eller icke insett men bort inse
35.
3 kap. 3 5.
faran. Vid medveten oaktsamhet kan situationen antingen vara den, att gärningsmannen så underskattat faran, att även den normalt försiktige skulle med dylik uppfattning av densamma hava handlat såsom gärningsmannen, eller ock den, att gärningsmannen, utan att hava på nyssnämnt sätt underskattat faran, dock handlat i förlitande på sin »lyckliga stjärna». Det kan alltså icke sägas, att han skulle hava företagit handlingen, även om han varit viss om, att faran skulle förverkligas.
Den i stadgandet givna definitionen på oaktsamhet innebär, att, om vid en gärning i något avseende icke blivit uppfyllt- vad som fordras för uppsåt, oaktsamhet föreligger, därest gärningsmanneni berörda avseende brustit i skyldig aktsamhet om annans rätt. Oaktsamheten kan således avse vilket som helst moment i brottets objektiva innehåll: den brottsliga verkan, förefintligheten av rättighet, som kränkes genom gärningen, eller annan omständighet, varav enligt lag gärningens straffbarhet beror. Av det nu sagda följer även, att oaktsamhet icke uteslutes därav, att gärningsmannen icke insett gärningens straffbarhet eller rättsstridighet.
Har den handlande ådagalagt skyldig aktsamhet, men skada ändå följt, är den åstadkommen av våda eller »händelse». Under detta begrepp falla således icke allenast rena händelser, som ej kunnat undvikas. Det omfattar även sådana fall, i vilka skadan visserligen kunnat förutses såsom möjlig, men likväl en normalt aktsam person icke bort på grund av risken för densammas inträffande avhålla sig från handlingens företagande. Detta kan sägas hava kommit till uttryck i vår gällande strafflags 5 kap. 12 å, då där talas om »händelse, som prövas hava mera av våda än av vållande timat». Enligt nyssnämnda lagrum är dylik händelse straffri. Att detta även är förslagets ståndpunkt framgår av det i 1 5 1 st. intagna stadgandet.
De i förevarande paragraf föreslagna stadgandena stå i full över- ensstämmelse med vår gällande rätt samt återgiva innehållet av utkastetsö kap. 3 %.
Utom den grundläggande skillnaden mellan uppsåt och vållande förekomma i alla strafflagar åtskilliga gränser inom den ena eller andra skuldgraden. Inom oaktsamhetsgraden skiljes sålunda i vissa fall mellan grov och mindre grov oaktsamhet. Och inom uppsåts- graden kräves ej sällan ett särskilt kvalificerat uppsåt, såsom t. ex. vinningssyfte, vid tjuvnad och andra förmögenhetsbrott. Sådana moment äro nämligen ofta av en synnerlig betydelse för ett närmare bedömande av beskaffenheten och svårheten av den samhällsfarlighet, som kommit till uttryck i en viss gärning. I den mån samhälls- farligheten sammanhänger med en verklig passion eller eljest något ibrottslingens själsliga läggning djupt rotat motiv, måste den antagas vara mera svårutrotlig. Att i strafflagens allmänna del upptaga några stadganden rörande dessa avgränsningar torde icke vara av behovet påkallatl eller ens möjligt. Här må endast anmärkas, att i de fall, då lagen kräver företintligheten av visst syfte, denna fordran ej synes böra anses uppfylld med mindre den åSyftade verkan spelat den roll vid handlingens företagande, att antingen den ensam skulle hava framkallat handlingen eller åt- minstone dess bortfallande skulle betytt handlingens uteblivande. Denna ståndpunkt överensstämmer ock med gällande svensk rätt.
4 5.
Ett uppsåtligt brott kan understundom vara förbundet med en ytterligare skada, som icke ingått i uppsåtet, s. k. objektivt överskott. För dylika fall innehålla strafflagarna ofta, i synnerhet vid brott mot den kroppsliga integriteten och vid s. k. allmänfarliga förbrytel- ser, särskilda straffbestämmelser, genom vilka förhöjt straff stadgas för det uppsåtliga brottet. Såsom exempel härpå kunna nämnas uppsåtlig misshandel med dödlig utgång (strafflagen 14 kap. 4 5) och mordbrand, därav någon ljutit döden (strafflagen 19 kap. 15). Enligt vår gällande strafflag och äldre utländska strafflagar inträder
1 I lagkommitténs och lagberedningens kapitel "Om vållande" skildes mellan grovt och ringare vållande samt uppräknades vissa fall, då vållandet i allmänhet skulle anses grovt.
35.
3 kap. 4 5.
principiellt det förhöjda straffet vare sig den sekundära, icke av- sedda verkan kan läggas gärningsmannen till last såsom oaktsamhet eller den är en ren händelse. Med avseende å verkningar av det senare slaget har dock ansvaret genom doktrin och praxis begränsats genom ett krav på s. k. adekvat kausalitet, så att det kommer att omfatta endast sådana verkningar, som legat i farans riktning.
Om sålunda en person uppsåtligen sätter eld å ett boningshus, vilket han har anledning antaga för närvarande vara obebott, och emellertid en annan, som mot förmodan uppehåller sig i huset, blir innebränd, skall den förre på grund härav dömas till det stränga straff, som är utsatt, för den gällande rättens del, i strafflagen 19: 1. Om åter ett eldsåsättande å hus föranleder, att en i huset vårdad sjuk person måste transporteras därifrån och denne under tran- sporten omkommer t. ex. genom att åkdonet vid en järnvägsöver- gång påköres av ett tåg, är visserligen eldsåsättandet otvivelaktigt orsak till den sjukes död, men detta orsakssammanhang är icke adekvat, och även utan stöd av något lagstadgande antages därför, att denna verkan av handlingen icke skall föranleda någon höjning av straffet för densamma.
Att pålägga ansvar för kasuella verkningar står uppenbarligen ej väl överens med den moderna straffrättsåskådningen, vilken ju lägger huvudvikten vid det subjekt va. De moderna strafflagarna och strafflagsförslagen hava också beträffande nu ifrågavarande fall principiellt ställt sig på den ståndpunkten, att gärningsmannen icke ansvarar för andra verkningar än sådana, vilka på något sätt kunna läggas honom till last. Denna ståndpunkt brukar komma till uttryck i ett generellt stadgande i lagens eller förslagets allmänna del. 1 Så har ock skett i utkastets 6 kap. 4 %. Inära anslutning till den norska lagen och de danska strafflagsförslagen utsträcker dock utkastet straffet jämväl till verkningar, vilka visserligen icke oaktsamt förorsakats genom gärningsmannens ursprungliga handling,
1 Norska strafflagen 5 43, österrikiska förslagen 1909 å8 och 1912 ä 7, tyska förslaget 1919 g 17, danska kommissionsförslaget g 42, Torps förslag % 21, finska förslaget 6 kap. 14 å.
men för vilka han dock är ansvarig på det sätt, att han efteråt insett faran och likväl underlåtit att avvärja densamma. Kommissionen har i förevarande avseende helt anslutit sig till utkastet. De ändringar, som vidtagits i utkastets stadgande, äro av rent redaktionell karaktär. Sålunda hava de i utkastet före- kommande orden »endast då gärningsmannen bort vid handlingens företagande kunna inse, att sådan verkan var att befara» ansetts icke med full tydlighet utmärka, att gärningsmannen skall hava visat sådan oaktsamhet, varom i 3 5 andra stycket sägs, och hava nämnda ord därför utbytts mot orden »endast då gärningsmannen * av oaktsamhet åstadkommit den verkan».
4 kap. Om yttre grunder, som utesluta eller minska gärnings brottslighet.
För att åvägabringandet av ett visst resultat skall kunna anses vara ett uttryck för en samhällsfarlig viljebeskaffenhet, är det icke nog, att resultatet såsom ett naket faktum, rent utvärtes betraktat, är av en viss beskaffenhet. Härtill måste komma, att det utgör ett angrepp på ett av samhället skyddat intresse. Vanligen på- kallar detta spörsmål icke någon särskild uppmärksamhet. Ty de faktiska situationer, vilkas framkallande enligt strafflagens speci- ella del ingå i de särskilda brottsbegreppens förutsättningar, äro så beskaffade, att deras åstadkommande i allmänhet innebär en för samhället skadlig intressestöring eller fara för en dylik. Bland de omständigheter, som i särskilda fall kunna föranleda en annan upp— fattning av resultatet, är särskilt att uppmärksamma samtycke av den person, mot vilken den handling är riktad, vars brottslighet ifrågasättes.
Vidare kan, såsom framhållits i inledningen till motiven till lag- förslagets andra avdelning, en handling, som otvivelaktigt utgör ett ingrepp i ett av samhället skyddat intresse, likväl vara att anse såsom övervägande nyttig och därför tillåten, enär den sam-
45.
4 kap.
tidigt innebär ett befordrande av något annat intresse. Är hand- lingen tillåten, kan dess företagande uppenbarligen icke sägas ut- trycka något farligt sinnelag hos den handlande. Följaktligen bliva de i straffiagens speciella del upptagna intressestöringarna, som nor- malt äro rättsstridiga, undantagsvis att på grund av särskilda om- ständigheter anse såsom rättsenliga och därmed såsom icke brottsliga. Dylika omständigheter äro, t. ex., att handlingen företages på grund av ämbetsplikt, till nödvärn eller eljes för räddning ur nöd.
Ur lagstiftningssynpunkt gäller om de nu antydda omständighe-
— terna, som kunna utesluta brottslighet, att det ofta icke lärer vara
möjligt att i lagen uttömmande behandla dem. På många punkter måste en viss frihet i rättstillämpningen bibehållas för domstolen. I den mån en behandling i lag är möjlig och lämplig, blir det en särskild fråga, om denna behandling skall äga rum i strafflagens speciella del i samband med utformningen av de särskilda brotts- begreppen, eller om den skall finna plats i strafflagens- allmänna del. Intetdera alternativet äger emellertid över hela linjen före- träde framför det andra.
Förevarande kapitel avhandlar de nu antydda spörsmålen. 1 5 berör brottslighetens bortfallande genom samtycke av den person, mot vilken handlingen riktats. I 2 % upptages ett särskilt fall av brottslighetens uteslutande genom s. k. positiv intressekol—lision. 3 & behandlar nödvärn och 4 % nödfall. I 5 % meddelas vissa ge— mensamma bestämmelser för de olika typerna av rättsstridighetens bortfallande.
1 %.
Frågan om den straffrättsliga betydelsen därav, att samtycke till en under vanliga förhållanden brottslig handling gives av den person, mot vilken handlingen är riktad, är en av de mest om— tvistade inom straffrätten. Detta gäller såväl betingelserna för att samtycke skall kunna i.ett visst fall anses såsom givet som ock gränsen för det område, inom vilket åt samtycket må kunna 'till- erkännas verkan att upphäva brottsligheten, och de närmare förut— sättningarna för att samtycket skall kunna medföra sådan verkan.
Olika meningar framträda härutinnan, både då det gäller att söka fastställa, vad som är gällande rätt, och då frågan från rent teo- retisk synpunkt eller i lagstiftningssyfte uppställes. Fördenskull hava de utländska lagarna och lagförslagen —— liksom den gällande svenska rätten — i allmänhet avstått från att söka reglera ämnet genom några allmänna bestämmelser. Undantag utgöra endast några utomeuropeiska lagar och ett par av de nyaste europeiska förslagen.1 Övriga lagar och lagförslag inskränka sig till atti större eller mindre omfattning vid de särskilda brotten angiva, huruvida och i vilken utsträckning samtycke skall kunna föran- leda, att brottsligheten anses bortfallen eller erhåller ett mildare bedömande. 2
Det är också utan särskild utredning klart, att av de ovan be— rörda frågorna den, som angår avgränsningen av det brottsområde, inom vilket samtycket skall äga straffrättslig betydelse, icke kan erhålla en i detaljer genomförd lösning annat än i strafflagens speciella del. Härav följer dock icke, att denna fråga bör alldeles förbigås i den allmänna delen. Den speciella delens reglering av hithörande spörsmål kan nämligen låta sig göras med betydligt större lätthet, därest i den allmänna delen finnes uppställd en för flertalet fall giltig regel. Lagen kan under sådan förutsättning i den speciella delen inskränka sig till att i fall, där undantag synes påkallat, uttala, att den allmänna regeln icke äger tillämpning, men behöver vid alla de övriga brotten icke inlåta sig på spörs- målet. Och av här ovan anförda skäl är det uppenbart, att i ett mycket stort antal fall samtycket bör utesluta brottsligheten; detta bör komma till uttryck i lagens allmänna del.
Förslaget har emellertid ej kunnat stanna härvid. För rättstill- lämpningen är det nämligen icke tillräckligt, att lagen ger vid han— den, att samtycke skall kunna medföra brottslighetens bortfallande. Denna verkan kan uppenbarligen inträda endast i de fall, i vilka ett
Ill Torps—förslag 5 12, finska förslaget 6 kap. 8 5. 2 Såsom exempel härpå kan hänvisas till norska strafflagens 171, 235, 245, och
57 5. .
15.
4 kap. 1 5.
giltigt samtycke föreligger. För avgörandet av denna fråga kunna yppa sig tvivelsmål på flera olika punkter, såsom angående den sam- tyckandes rättsliga handlingsförmåga, angående formen för sam- tyckets meddelande och om den verkan, som bör tillerkännas åter- kallelse av ett en gång givet samtycke. Om dessa punkter ha inom teori och rättspraxis i olika länder yppats mycket djupgå— ende meningsskiljaktigheter. Såväl på grund härav som jämväl i övrigt med hänsyn till spörsmålens synnerligen svårlösta beskaffen- het, föreligger, enligt kommissionens mening, ett uppenbart behov för rättsskipningen att desamma erhålla en fast reglering i lagen. Dessa ämnen böra tydligen i stort sett erhålla en inbördes över— ensstämmande reglering för alla eller åtminstone de flesta av de olika brott, vid vilka samtycke över huvud är av betydelse. Följaktligen bör denna reglering finna plats i lagens allmänna del.
De bestämmelser angående samtycke, vilka kommissionen så— lunda funnit nödiga, meddelas i förevarande paragraf. Den står till sitt innehåll i full överensstämmelse med motsvarande stad- gandeni det förberedande utkastets 4 kap. 8 %. Jämväl torde den utan väsentlig förändring återgiva vad som redan nu får an- ses vara den gällande svenska rättens uppfattning.
Om den närmare innebörden av den föreslagna bestämmelsen torde följande böra anmärkas.
Samtyckets förmåga att utesluta (uppsåtlig) brottslighet skall i första hand förutsätta, att det »lämnats av den, vars rätt eljest skulle kränkas genom gärningen»; dock kan denna verkan av sam- tycket bortfalla på den grund, »att i lagen för särskilda fall an— norledes finnes stadgat». Att samtycket har verkan att utesluta brottslighet, bör vara regel och motsatsen undantag. Det är näm— ligen mera sällan, som ett intresse kan anses vara av den oföryt- terliga beskaffenhet, att det bör skyddas även mot angrepp, för vilka dess bärare frivilligt vill utsättaidetsamma. Det mest när— liggande exemplet gäller en människas liv och i viss utsträckning hennes kroppsliga integritet; dödande och svår misshandel förlora icke genom samtycke sin karaktär av intressestöring och därför
icke heller sin brottslighet. Utan att några särskilda stadganden erfordras i den speciella delen bli vidare åtskilliga gärningar, utan avseende på samtycke, att betrakta såsom brottsliga intressestö— ringar, nämligen alla de, vid vilka det icke kan påvisas någon särskild person, »vars rätt eljest skulle kränkas genom gärningen». I detta uttryck ligger sålunda icke blott, vad som lär vara självklart, att i allmänhet ett brott mot en person A icke kan bortfalla på grund av samtycke från en annan person (jämför angående ställföreträdare här nedan). Av detsamma följer vidare, att vid brott, som äro riktade mot allmänheten såsom en obe- stämd krets av personer eller mot samhället i dess helhet, brottslig- heten icke kan bortfalla genom samtycke av en eller flera sär- skilda personer. Sålunda inses lätt, att samtycke till blodskam och till djurplågeri (t. ex. avgivet av djurets ägare) är betydelse— löst. Detsamma gäller sådana mot allmänheten riktade brott, som därjämte utgöra kränkning av enskild person: dennes samtycke kan väl häva den senare sidan av brottsligheten men icke den förra. T. ex. ärekränkande tillmälen under gudstjänst kunna ge- nom samtycke förlora karaktären av brottslig ärekränkning men icke av störande av kyrkofrid. Falsk utsaga såsom vittne i ett tvistemål kan genom samtycke av den person, som därav har nackdel, icke förlora karaktären av brottslig mened. Av ifråga- varande uttryck i lagtexten framgår slutligen, att enligt detsamma brottsligheten icke uteslutes genom samtycke av en ställföreträdare för den, vars rätt eljest skulle kränkas genom gärningen. Härmed är icke sagt, att sådan verkan aldrig skulle kunna följa av en ställföreträdares samtycke. Ty det är tydligt, att ett sådant sam- tycke i många fall har enahanda betydelse som ett samtycke av den företrädde själv; särskilt gäller detta beträffande förmögenhetsbrott, vare sig det är fråga om en ställföreträdare av sådan karaktär som t. ex. en förmyndare eller om en förmögenhetsförvaltare eller annan, som grundar sin behörighet på den företräddes egen vilja. Den avgörande synpunkten måste bliva, huruvida samtyckets av- givande ligger inom ställföreträdarens behörighet. Men den nog—
15.
4 kap. 1 5.
grannare bestämningen av de förhållanden, vid vilka detta är fallet har ansetts icke kunna lämnas i strafflagen, enär frågan i mycket stor utsträckning måste lösas enligt rent privaträttsliga grunder. Detsamma som om ställföreträdare torde gälla även om s. k. organ, t. ex. styrelsen för bolag eller föreningar, liksom om dem, som äga företräda staten eller kommuner m. fl. korporationer.
För att en persons samtycke skall bliva straffrättsligt verksamt måste fordras, att det icke lider av något fel, som är ägnat att göra det odugligt såsom viljeförklaring. Sådana fel kunna vara bristande rättslig handlingsförmåga hos den samtyckande eller att samtycket tillkommit under inflytande av tvång eller villfarelse.
Den rättsliga handlingsförmågan kan härvid liksom den straff- rättsliga tillräkneligheten saknas antingen på grund av bristande personlig utveckling eller på grund av psykisk abnormitet. Be- träffande verkningarna av sådana förhållanden givas i privaträtten regler såväl om omyndigas rättshandlingar som om rättshandlingar, vilka tillkommit under inflytande av rubbad själsverksamhet.' Och det samtycke, som borttager en handlings karaktär av rättskränk- ning, är givetvis mycket ofta tillika ett rättsfaktum av privat— rättslig betydelse. Därför kunde ifrågasättas, att beträffande kra— ven på rättslig handlingsförmåga låta alldelas detsamma gälla för ett straffrättsligt verksamt samtycke som för privaträttsliga vilje- förklaringar. Detta är så till vida otvivelaktigt riktigt, som det innebär, att ett enligt civilrättens regler giltigt samtycke måste vara även straffrättsligt verksamt. Ty en handling, som icke inne— bär någon rättskränkning, kan icke vara brottslig. Men många av de handlingar, som i regel äro brottsliga, äro av den beskaf- fenhet, att samtycke till desamma ej varit föremål för nämnvärd uppmärksamhet vid utformningen av privaträttens regler om hand- lingsförmågan; t. ex. misshandel, ärekränkning m. fl. ingrepp av annan än ekonomisk innebörd. Det kan därför icke utan vidare
IÅI Jfr lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I: förslag till lag om förmynderskap 5 kap. samt förslag till lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, jämte tillhörande motiv. '
antagas, att privaträttens regler t. ex. om myndighetsålder äro ägnade att vinna tillämpning för samtycke till dylika handlingar. Vidare är det uppenbart, att även om en persons utvecklingsgrad eller sinnesbeskaffenhet är av den art, att en av honom avgiven viljeförklaring icke binder honom, en sådan viljeförklaring likväl kan rätteligen böra tillerkännas den verkan, att den såsom sam- tycke utesluter, att en på grund därav företagen handling är brottslig. Även om t. ex. en »gåva» av en omyndig eller sinnes- sjuk är ogiltig —— ett spörsmål, vars avgörande understundom kan bero på en detaljgranskning av de närmare omständigheterna — är det icke säkert, att dess mottagare bör anses ha begått straff— bart tillgreppsbrott. Privaträttens och straffrättens regler ha här- vid helt olika uppgifter. De förra åsyfta att skydda omyndiga m. ti. mot ogynnsamma följder, väsentligen i ekonomiskt avseende, av deras bristande förståndsmognad etc., de senare avse i föreva— rande sammanhang att reagera mot samhällsfarlighet hos den, som inlåter sig med de omyndiga och med dem sluter avtal etc. Situ— ationen kan följaktligen mycket ofta vara så beskaffad, att den samhällsfarlighet, som man vill åtkomma genom straff för ett visst slags brott, ingalunda kan anses ådagalagd genom en handling, som företagits med samtycke av en omyndig och som utan sam— tycke skulle hava. utgjort ett brott. För att denna uppfattning må , komma till tillämpning vid straffrättsskipningen kunde man tänka sig den utvägen att i strafflagen självständigt angiva de —- i jämförelse med privaträttens krav starkare -— brister hos den personliga handlingsförmågan, som skola föreligga för att ett sam- tycke skall bli i straffrättsligt avseende ogiltigt. Bland annat skulle alltså i detta stycke uppställas en särskild »myndighets- ålder», lägre än den allmänna. Exempel på ett sådant förfarings- sätt saknas icke.1 Liksom vid privaträttens regler om omyndighet
1Torps förslag 5 12 fordrar sålunda i detta avseende för ett samtyckes giltig— het, "at den, der giver Samtykket, er fyldt 18 (16) Aar og ikke er sindssyg, udpreeget aandssvag eller i en Tilstand, der ganske maa ligestilles med Sinds— sygdom".
4- kap. 1 5.
4 kap. 1 5.
kan man här icke komma till annat än en genomsnittligen riktig gräns. Men detta är i straffrättsligt avseende icke tilltalande. Fordringarna på handlingsförmågan måste i hög grad växla med beskaffenheten och vikten av den ifrågakommande handlingen, t." ex. en gåvas värde i förhållande till givarens förmögenhet och an- ledningen till gåvan. En person bör anses kunna avgiva giltigt samtycke till en handling men icke till en annan. Man kan icke likställa vare sig alla personer inom en viss ålder eller alla sinnessjuka. Dessa skiftningar kunna icke med tillräcklig nog- grannhet behandlas i lagen. På grund härav måste man för att. uppnå resultat, som icke allt för ofta äro otillfredsställande, lämna åt domstolen att i alla de fall, då den samtyckande saknar civil- _ rättslig handlingsförmåga, efter omständigheterna pröva, huruvida
åt samtycket bör tillerkännas straffrättslig verkan. Detta sker genom bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt vad i första stycket stadgas skall samtycke till gärning hava lämnats frivilligt, för att denna icke skall anses såsom upp- såtligt brott. Om det blivit honom avtvunget med våld eller hot, kan det icke göra en rättskränkning till en rättsenlig handling. Det är härvid i och för sig likgiltigt, om tvånget utgått från den hand— lande eller från någon annan. J ämväl fordras, att den samtyckande ej antagit, att den farliga handling, till vilken han samtyckt, varit för honom ofarlig eller så gott som ofarlig. Han skall ha haft. insikt om den verkliga betydelsen för honom av den handling, till vilken han samtyckt. Då enligt kommissionens uppfattning sam- tycket ej behöver täcka mer än själva handlingen, d. v. s själva. verksamheten, innebär sistnämnda fordran, att den samtyckande skall hava, insett såväl arten som graden av den fara, handlingen innefattade. Full insikt härutinnan kan tydligen icke krävas; man får nöja sig med, att den samtyckande icke befunnit sig i väsentlig- villfarelse angående faran. Han skall sålunda hava insett, att handlingen kunde medföra en effekt, väsentligt likartad med den inträffade samt hava haft en i huvudsak riktig uppfattning rörande möjlighetsgraden av en dylik effekts inträde. En felaktig uppfatt—
ning i dessa stycken hos den samtyckande kan särskilt ofta tänkas vara föranledd av ett svikligt vilseledande från den persons sida, till vars handling samtycket avgivits. Detta är emellertid icke av avgörande betydelse. Samtycket blir overksamt jämväl om vill- farelsen framkallats av en tredje person eller uppkommit utan något svek, genom misstag. Dock föranleda allmänna grunder att, även om samtycket på grund av villfarelse (eller tvång) icke är ägnat att göra en angreppshandling objektivt rättmätig, straff för uppsåtligt brott likväl icke kan inträda, om bristen hos samtycket icke varit skönjbar för den handlande. Vad angår villfarelse hos den samtyckande har denna förutsättning för uppsåtlig brottslighet formulerats så, att gärningsmannen skall hava insett, att den, som lämnat samtycket, därvid befann sig i väsentlig villfarelse angå- ende faran. Att gärningsmannen haft dylik insikt, ankommer det på åklagaren eller målsägaren att bevisa.
Även om samtycket varit framtvunget eller den samtyckande befunnit sig i väsentlig villfarelse angående faran, så är därmed alldeles icke sagt, att samtycket blir utan varje straffrättslig verkan. Till de för vissa brott utmärkande kännetecknen hör nämligen frånvaron av samtycke, även om samtycket skulle vara för övrigt ogiltigt. Detta förhållande medför, att ett avtvunget samtycke eller ett samtycke, som givits med bristande insikt om faran, understundom kan föranleda, att straff, över huvud eller enligt ett visst lagrum, uteblir. Sålunda är t. ex. tjuvnad utesluten, då sakens ägare samtyckt till tillägnandet, även om gärningsmannen tillnarrat sig detta samtycke, och, under vissa förhållanden, även om detsamma blivit framtvunget. Och för sådana brott som våld— täkt och rån är ett moment av tvång utmärkande. Dessa brott äro därför ovillkorligen uteslutna, där samtycke förelegat till otukts- eller tillgreppshandlingen, så snart samtycket icke varit framtvunget, sålunda jämväl om det framkallats genom svek eller eljest berott på villfarelse; uteslutet är därmed icke, att straff kan inträda för bedrägeri eller dylikt. Bortfaller av nu berörda anledning straff enligt ett visst lagrum, så är grunden därtill tydligen icke den,
15.
4- kap. 1 5.
att samtycket borttagit rättsstridigheten, utan den, att ifrågavarande slag av rättsstridighet icke är brottslig, åtminstone enligt ifråga- varande lagrum. Frågan när ett samtycke spelar denna roll och om förutsättningarna för att det skall äga betydelse i sådant avse- ende hör därför till den speciella, icke till den allmänna delen av strafflagen. Här i allmänna delen är fråga endast om samtyckets verkan att utesluta en allmänt väsentlig bestämning hos brottet. nämligen rättsstridigheten och därigenom även straffbarheten.
Det här ovan behandlade förhållandet, att det till formen givits ett samtycke, som emellertid icke motsvaras av någon verklig vilja, kan även tänkas omvänt. Till lösning måste därför uppenbarligen upptagas den fråga, om det för uteslutandet av en handlings karaktär av rättskränkning är nog, att den därav drabbade per— sonen velat tåla angreppet, inom sig tillåtit detsamma, eller om det därjämte skall fordras, att denna hans vilja skall hava fram- trätt utåt, och i så fall på vad sätt detta skall hava skett. Lik— som beträffande handlingsförmågan hos den, som avgiver samtycket, och av samma skäl, är det tydligt, att man icke kan obetingat kräva iakttagande av former, som enligt privaträttens regler må gälla för grundande av en verklig rättighet att företaga en viss handling. Även om samtycket icke är formenligt, kan detsamma utesluta ett visst slags samhällsfarlighet hos den handlande. Blott och bart den omständighet, att ett samtycke till förfogande över exempelvis pantsatta fondpapper icke av dessas ägare givits i den form, som föreskrivits genom lagen den 16 maj 1919, kan sålunda icke göra ett sådant förfogande brottsligt såsom förskingring; där- emot väl underkastat straffbestämmelserna enligt berörda lag 4 5.
Å andra sidan kan naturligen ett av en för brott tilltalad per- son framställt påstående därom, att den angripne inom sig samtyckt till gärningen, icke vinna avseende, om det saknar varje stöd av yttre omständigheter. Såsom» ett dylikt stöd kan icke heller alltid tjäna en fullkomlig passivitet från den angripnes sida; det är inga— lunda givet, att han därmed får anses hava uttryckt sitt samtycke till gärningen; huruvida-så är. fallet, måste särskilt prövas i varje
förekommande tillfälle. Icke heller kan ett anordnande av ett särskilt lätt tillfälle att begå ett brott, en fälla, vari man hoppas kunna gripa en brottsling, utan vidare sägas innehålla ett sam- tycke till den. gärning, vars förövande man förutser. Med allt erkännande av att en vilja att tillåta ett angrepp icke utan till- räcklig grund får antagas föreligga, bör man emellertid fasthålla, att en sådan vilja, om den kan anses konstaterad, i och för sig upphäver angreppets karaktär av rättskränkning och därmed dess brottslighet. Ty så länge man för brottslighet fordrar åstadkom— mande av en rättskränkning eller fara för en dylik, vore det en uppenbar inkonsekvens att bestraffa ett angrepp, som den angripne velat underkasta sig. Denna hans vilja innebär, att själva det för brott nödiga resultatet bortfallit, och utesluter alltså straff, även om den icke varit känd för den handlande i det ögonblick, då angreppet skedde. Det sistnämnda är naturligen icke av större betydelse. Viktigare ärtvärtom den konsekvens, att den, som på en någorlunda rimlig grund antagit sig handla med samtycke av en person, i vars rättssfär han ingripit -— t. ex. den som för att bereda medel till en nödvändig utgift för en frånvarande (för att förebygga rättsförlust för denne, genom förverkande av hyresrätt e. d.) säljer någon hans . tillhörighet — måste bli straffri för egenmäktigt förfarande, även om mot förmodan den frånvarande sedermera vägrar att godkänna åtgärden. Den företagna handlingen berättigar nämligen på intet sätt till den slutsats, att den handlande icke skulle hava låtit av- hålla sig från sitt ingrepp, om han med säkerhet vetat, att den frånvarande icke godkände detsamma. Men i så fall föreligger icke något resultat, som är uttryck för det- slags samhällsfarlighet, som lagen vill åtkomma med straff för egenmäktigt förfarande såsom uppsåtligt brott. .
På nu anförda grunder anser kommissionen alltså, att några särskilda krav icke böra uppställas för uttryckande av samtycke. Den sålunda intagna ståndpunkten har i förevarande stadgande uttryckts så, att samtycke skall hava lämnats »genom uttryckliga ord eller annorledes». - .
4. kap. 1 ;.
4 kap. 1 5.
Samtycket skall tydligen för att kunna upphäva en handlings samhällsfarlighet normalt föreligga vid själva handlingen. Detta innebär å ena sidan, att det icke kan med straffrättslig verkan lämnas efteråt, såsom godkännande, »ratihabition». Dylikt skulle
' innebära, att inom hela det stora brottsområde, inom vilket sam—
tycke överhuvud är av betydelse, det skulle stå i den angripnes skön att efter sitt godtycke förhindra straff för ett en gång begånget brott. Detta kan naturligen ej medgivas. I den mån den angripne, i huvudsak vid mycket lindriga brott, bör äga sådan befogenhet, bör i stället saken 'så ordnas, att åtal eller angivelse från hans sida göres till förutsättning för ådömande av straff. Å andra sidan är uppenbarligen ett samtycke, som ligger i tiden före den handling, om vars brottslighet är fråga, icke alltid tillräckligt för att upphäva brottsligheten. Häri ligger visserligen, såsom av det nyss här ovan anförda framgår, icke, att samtycket skulle behöva på något särskilt sätt framträda just vid tidpunkten för denna handling eller omedel— bart före densamma. Men det kan lätteligen tänkas, att samtycket kommit till uttryck för så länge sedan, att det måste anses ha upp— hört att vara verksamt, även utan att det egentligen återkallats. ,Detta måste avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall.
Och vidare kan samtycket hava upphört att äga giltighet genom en återkallelse (före tiden för handlingens företagande). Om sam- tycket icke längre föreligger, blir i princip den en gång därmed avsedda handlingen att anse som brottslig. Härvid är dock följande att märka. Dels kan det icke vara nog med en återkallelse, som blir alldeles obekant för den handlande. Att den ej nått honom, kan möjligen bero på oaktsamhet å hans sida, men han kan i varje fall icke straffas för uppsåtligt brott; detta följer av de allmänna reglerna i 3 kap. och har icke behövt särskilt utsägas. Dels gäller också i viss utsträckning, att en återkallelse av samtycke kan bliva verkningslös, därför att samtycket ingått i ett giltigt avtal eller eljest grundlagt en privat rätt av viss varaktighet "till företagande av den eljest brottsliga handlingen; jordägarens upplåtelse av jakt- rätt för en person innebär t. ex. ett samtycke, som utesluter olovlig
jakt från denna persons sida under den tid, jakträtten fortvarar. 4 kap. Ty, har den handlande en rätt att företaga handlingen, kan denna 1 5. rätt icke betagas honom genom en ensidig åtgärd av den, som en gång upplåtit rättigheten, åtminstone icke genom en enkel åter— kallelse av den en gång gjorda upplåtelsen eller utfästelsen. (Härvid bör dock märkas, att t. ex. ett avtal om rätt att bruka en sak icke giver befogenhet att rubba ägarens besittning till densamma.) Huruvida ett samtycke medfört den nu omförmälda rättsgrnndande verkan, är väsentligen ett privaträttsligt spörsmål, som icke kunnat här företagas till lösning. Iparagrafens text har endast gjorts förbehåll för hithörande fall.
Verkan av ett giltigt samtycke angives i förevarande stadgande vara den, att gärningen icke anses såsom uppsåtligen begången. Att utan vidare stadga, att samtycket utesluter straffbarheten, låter sig icke göra med hänsyn därtill, att oaktsamhet iförhållande till effekten kan ligga gärningsmannen till last och således oaktsamhets- straff, där sådant Hnnes stadgat, kan komma till tillämpning. Om A ger B tillstånd att brottas med A och A därvid får kroppsskada, kan B ej straffas för uppsåtlig misshandel men väl under vissa omständigheter för vållande till kroppsskada.
2—5 sg.
I återstoden av kapitlet behandlas, såsom förut antytts, brotts— lighetens bortfallande därigenom, att en handling, som i lag är belagd med straff, undantagsvis är på grund av intressekollision att anse såsom rättsenlig. Frågan om rättsstridighet är avgörande icke blott för en handlings brottslighet och straffbarhet utan jäm- väl för andra rättsverkningar, t. ex. i allmänhet skadeståndsskyldighet. Och frågan kräver i överensstämmelse härmed en lösning icke blott med hänsyn till gärningar, som, därest de äro rättsstridiga, utgöra brott, utan jämväl för många andra handlingar. Det kunde därför tänkas, att frågan, när en handling skall anses såsom rättsenlig eller rättsstridig, av lagstiftningen borde upptagas till uttömmande behandling i ett sammanhang; denna behandling skulle då tydligen
41 kap. 2—5 55.
icke finna sin plats i straff-lagen. Ett sådant förfara-nde har emeller— tid icke kommit till användning inom den svenska rätten. Och vid strafflagstiftningen måste därför särskilt tagas iövervägande,i vad mån brottslighetens bortfallande genom bristande rättsstridighet skall behandlas i strafflagen.
I detta avseende påträffar man i några av de senaste strafflags— förslagen mycket allmänt hållna bestämmelser, t. ex. att en straffbar handling icke föreligger, då gärningens rättsstridighet är utesluten enligt offentlig rätt eller privaträtt. ' En sådan bestämmelse är emel- lertid icke ägnad att lämna vare sig de enskilda medborgarna eller domstolarna någon som helst ledning. Ty att en av rätten på— bjuden eller tillåten handling icke är brottslig, behöver ej särskilt utsägas; en hänvisning endast till lagstiftningens? innehåll idenna del vore f. ö. betänklig ur den synpunkt, att därav kunde föran- ledas den enligt svensk åskådning bestämt oriktiga uppfattningen, att inga, andra rättssatser än sådana, som förelåge i uttrycklig lag- form, skulle kunna göra en i allmänhet brottslig handling rätts- enlig. I stället bör undersökas, huruvida våra rättsregler angående rättsstridighetens bortfallande genom intressekollision äro, bortsett från strafflagens innehåll, tillräckligt uttömmande, och, iden mån så ej är fallet, huruvida det är möjligt och lämpligt att genom stadganden i strafflagen fullständiga dem.
Härvid äger uppdelningen av de hithörande intressekollisionerna i positiva och negativa en synnerlig betydelse. De förra omfatta fall, då ett ingrepp i ett intresse för en person är rättsenligt därför, att det samtidigt innebär en utövning av ett viktigare intresse för en annan person. Detta senare intresse är ofta en verklig rättighet, och dennas utövning kan i vissa fall för den berättigade tillika utgöra en plikt. Genom negativ intressekollision kan en intressestöring, som i lag är belagd med straff, bliva rätts- enlig och alltså straffri därigenom, att den företages för att avvärja.
' Tyska förslaget 1919 g 20.
2 Jfr schweiziska förslaget 1918 art. 31, och, beträffande brott mot den kropps— liga integriteten, franska strafflagcn art—. 327, belgiska strafflagen art. 70.
en fara för ett annat intresse eller rättighet. —— Strafflagens ställ—
ning till de båda formerna av intressekollision måste bliva ganska olika.
2 %.
Exemplen på positiva intressekollisioner äro av den mest mång— skiftande beskaffenhet. En grupp omfattar sådana fall, som att en handling, vilken kränker den religiösa känslan eller den offentliga anständigheten, kan anses böra tillåtas, därför att den är ett led i den vetenskapliga forskningen eller eljest innebär ett befordrande av sanningen eller är av konstnärlig betydelse. Härom kan icke givas någon allmän regel. men hänsyn till ifrågavarande intresse- kollision måste tagas vid utformningen av strafflagens speciella del, så att en handling, som på grund av denna intressekollision bör anses såsom rättsenlig, överhuvud icke blir »i lag med straff belagd-». En motsvarande fråga kräver ingående uppmärksamhet med hänsyn till ärekränkningsbrotten, nämligen huruvida ett eljest ärekränkande yttrande etc. skall vara rättsenligt, därför att det överensstämmer med sanningen.
I andra fall av hithörande intressekollisioner blir en handling rättsenlig, därför att den innebär utövande av en uppfostrings- rätt, t. ex. att aga, vare sig den tillkommer någon på grund av föräldrarätt eller en lärare på grund av hans tjänsteställning etc.; av en rätt till privat självtäkt, t. ex. vid återtagande av stulet gods eller vid intäkt av kreatur; av en rätt och plikt till inskridande mot andra personer för upprätthållande av offentlig ordning 0. s. v. De närmare reglerna härom tillhöra privaträtten och processrätten eller förvaltningsrätten, varvid i synnerhet bör erinras om instruk- tioner och stadgar för skilda ämbetsmyndigheter och tjänstemän. Härom behövas följaktligen inga särskilda straffrättsliga bestämmelser. Undantag från denna uppfattning kunna föranledas dels av vissa hithörande reglers synnerliga vikt, som påfordrar, att de ej lämnas till reglering genom administrativa författningar, dels av deras nära samband med eljest i strafflagen behandlade ämnen.
2_5 55.
4 kap. 2 5.
Sålunda har den gällande strafflagen i anslutning till bestämmel— serna om nödvärn i 5:te kapitlet 8 å behandlat ett särskilt fall av positiv intressekollision. Kommissionen har ansett en motsvarande bestämmelse alltjämt erfordras i strafflagens allmänna del. Det anförda stadgandet har därför, allenast med den komplettering, som betingats av kommissionens förslag om internering av kroniska förbrytare (8 kap. 3 $), återgivits i förevarande paragraf. Kommissionen vill emellertid härvid framhålla, att den kommande reformeringen av straffprocessen samt en blivande lagstiftning rörande behandling av alkoholister, lösdrivare m. il. kunna komma att påkalla en om— redigering av stadgandet. — Uttrycket »häktad person» omfattar enligt gällande rättspraxis icke den, som endast är av polismyndig- het »anhållen».1 Ej heller torde under nämnda uttryck böra hän— föras den, som >>gripits>> enligt promulgationslagen till strafflagen 19 % 10 punkten, så framt icke den gripne efter Konungens be— fallningshavandes lysning bör häktas för brott. I sistnämnda fall lärer nämligen den gripne vara att anse såsom häktad i och med gripandet.
Såväl norska strafflagen som de danska förslagen 2 innehålla be— stämmelser, som nära överensstämma med de i förevarande stadgande intagna. 3 5.
På grund av negativ intressekollision blir en eljest rättsstridig handling under vissa förutsättningar att betrakta såsom rättsenlig, därför att den företages till avvärjande av skada för ett annat in- tresse än det, i vilket genom handlingen sker ett ingrepp. De hit— hörande situationerna kunna vara av en inbördes synnerligen olik— artad beskaffenhet. Den avgörande frågan gäller förhållandet mellan den skada, som avvärjes, "och den, som göres. Såsom iall— mänhet ledande grundsats måste tydligen uppställas, att den senare skadan, för att rättsenligt få tillfogas, skall vara mindre än den förra.
liiNyttijuridiskt arkiv 1895 sid. 379, 1900 sid. 374. 1903 sid. 313, 1911 sid. 321. '3 Norska strafflagen g 48 st. 3, danska kommissionsförslaget ; 37 st. 3, Torps förslag % 13 st. 3.
Det torde ock fordras, att den avvärjda skadan skall vara av en be- stämt övervägande betydelse, varom hänvisas till framställningen under 4 &. Är detta villkor uppfyllt, kommer det f. ö. icke närmare an på, vare sig hur faran uppkommit eller varifrån den hotar. Under- stundom kan det vara svårt att avgöra, om man har att göra med ett bekämpande av en fara eller med en mera normal utövning av en rättighet, d. v. s. om en intressekollision är negativ eller positiv. Detta spörsmål är icke heller av nämnvärdbetydelse, ty handlingen blir i varje fall att anse såsom rättsenlig och alltså icke brottslig vare sig grunden härtill skall hänföras till den ena eller den andra gruppen; båda avse gränserna för den rättsliga handlingsfriheten. Området för vardera är till sitt innehåll synnerligen mångskiftande; och med hänsyn till avgränsningen mot det rättsstridiga området är i vartdera fallet en viss obestämdhet på åtskilliga punkter ound- viklig.
Inom den negativa intressekollisionens område framträder emeller- tid en viss grupp av farliga situationer med krav på en särskild straffrättslig behandling. Det är fråga om de situationer, vilkas farlighet är föranledd av en brottslig handling. Här kräver sam— hällsintresset, att angreppet avvärjes, icke blott av hänsyn till den särskilda rättighet eller det särskilda intresse, mot vilket det när- mast är riktat, utan samhällets allmänna intresse av att angrepp å rättsordningen förebyggas leder till en fordran på att angrepp av detta slag böra med en särskild energi avvisas. Den person, från vilken det brottsliga angreppet hotar, och som alltså själv upprest sig emot rättsordningen, måste därför tåla, att han till förebyg- gande av det från honom utgående angreppet, i den mån så er— fordras, blir utsatt för betydligt mera djupt ingripande åtgärder, än dem som även i vanliga fall tillåtas för avvärjande av fara.
En farlig situation av den nu angivna särskilda arten betecknas såsom en nödvärnssituation. Andra farliga situationer av beskaffen— het att kunna på grund av negativ intressekollision utesluta en handlings rättsstridighet plåga benämnas nöd eller nödfall. Om en farlig situation befinnes icke lämna fog för en nödvärnshand—
35.
4. kap. 3. 5.
ling, är det väl möjligt, att den likväl uppfyller fordringarna på nödfall. Om gränsen för nödvärnet är bestämd, behöver nödfallets gräns emot detsamma icke särskilt beskrivas. Lagen bör därför först behandla nödvärnet, trots att det på visst sätt har karak— tären av ett undantag, och därefter övergå till nödfallet.
De i förevarande paragraf föreslagna nödvärnsbestämmelserna skilja sig till formen ganska mycket från de i strafflagens 5 kap. 7, 10 och 11 55 i ämnet meddelade stadganden, men isak inne- hålla de endast några få avvikelser från dessa. Förslagets be— stämmelser stå sakligt i full överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i utkastets 4 kap. 10 5.
I paragrafens första stycke angivas förutsättningarna för nöd- värn. Dessa äro: ett omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslutat straffbart angrepp å enskild rätt.
Beträffande själva innebörden av beteckningen angrepp torde en närmare bestämning icke erfordras i lagtexten. Förslaget avser i denna del ingen förändring gentemot den gällande rätten. Icke varje rättskränkande handling är i denna mening ett angrepp, utan skillnad måste, jämlikt språkbruket, göras efter den kränkta rättig- hetens beskaffenhet. Är denna en förmögenhetsrättighet, använder språkbruket icke uttrycket angrepp, då kränkningen lett till ett faktiskt besittningsförhållande för den kränkande, även om dettas fortsatta utövande utgör en alltjämt fortgående rättskränkning. Ägaren av en sak, som rättsstridigt innehaves av en annan, kan alltså icke genom nödvärnshandling åter sätta sig i besittning av saken. En personlig rättskränkning, såsom misshandel eller olaga inspärrning, uppfattas däremot, även om den i ett samman— hang fortgår under en något längre tid, såsom en serie av ständigt upprepade nya angrepp; en nödvärnshandling får alltså tillgripas för att återvinna friheten. Bland fortgående rättskränkningar in— tages en särskild plats av dem, som bestå i en brottslig under— låtenhet. Ordet angrepp passar mindre .väl in på dessa brott. Deck får dess tillämpning på desamma icke obetingat avvisas. Om en alpförare utan särskilda skäl vägrar att, då såske kan, ur en
farlig situation rädda den turist, som har anlitat honom, så" bör turisten anses befinna sig i en nödvärnssituation. Hans nödvärns- handling får formen av ett hot eller tvång, som kan bringa föraren att uppfylla sin skyldighet. *
Av synnerlig vikt är, att ett angrepp, för att grunda rätt till nödvärn, skall vara vad man plågar beteckna som aktuellt, d. v. s. antingen omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslutat. Genom denna allmänt uppställda regel uteslutas dels an— grepp, som hota att bli verkliga först efter en längre eller kortare tids förlopp, och å andra sidan angrepp, som redan tillhöra det förflutna, vare sig de lyckats eller misslyckats. Man får sålunda efter att hava mottagit ett brev med hotelse, att avsändaren skall vid lämpligt tillfälle söka taga ens liv, även om denna hotelse med allt fog kan uppfattas som allvarligt menad, icke skrida till nödvärns- åtgärder mot avsändaren, så länge man icke träffar honom under sådana förhållanden, att han kan befaras omedelbart övergå till förverkligande av sin hotelse. Ej heller är man berättigad till nödvärn mot en person, som efter att hava överfallit och miss— handlat en annan håller på att avlägsna sig; en sådan nödvärns- handling komme i vanliga fall att utgöra en hämndeakt. Grunden till vad sålunda gäller är icke, att icke samhället skulle hava in- tresse av, att det hotande mordet blir förebyggt, eller därav, att den begångna misshandeln medför straff eller leder till ersätt- ning för den, som varit utsatt för densamma. Men samhället kan i regel icke tillåta en enskild person ett ingrepp i en annans rätts- område, utan måste, av hänsyn till allmänt lugn och ordning, i huvudsak förbehålla sig att själv verkställa dylika ingrepp genom sina därför avsedda organ, såsom polismyndigheter och de med rättsskipningen och domars verkställighet betrodda statsorganen. Endast i sådana fall, i vilka anlitande av dylikt statsorgan skulle leda till ett ödesdigert dröjsmål, som måhända skulle äventyra hela syftet med dess ingripande, måste samhället lämna de enskilda fri— het att själva skydda sina intressen. Ett sådant behov föreligger i huvudsak endast, då man för att förebygga en ännu icke skedd
35.
4- kap. 3 5.
158 rättskränkning med säkerhet icke hinner att anlita samhällets skydd, d. v. 5. då angreppet är omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslutat. Innebörden härav blir vid angrepp på besittning eller liknande rättsskyddade situationer den, att angreppet måste anses avslutat, så snart besittningsrubbningen blivit ett full— bordat faktum. Mot en stöld kan i enlighet härmed ingripas med nödvärnshandling, så länge tjuven gripes på bar gärning.
Den synpunkt, som motiverat nödvärnets utbrytande till särskild behandling inom området för negativ intressekollision, är, som ovan framhållits, den särskilda karaktär, som faran erhåller därigenom, att den åvägabringas genom annan persons angrepp mot rättsord- ningen. Denna synpunkt är dock icke tillräckligt skarpt fram- trädande vid alla angrepp mot rättsordningen. Sådana angrepp äro alltför vanliga och ofta alltför litet betydande för att sam- hällets intresse av deras avvärjande alltid skulle kunna motväga samhällets likaledes maktpåliggande intresse av att icke tillåta självhjälp och därigenom äventyra lugn och ordning. Härvid bör även anmärkas, att, ju oftare självhjälp är tillåten, dess oftare kan den beräknas skola på mer eller mindre ursäktligt sätt komma. till användning jämväl i fall, som ligga på andra sidan gränsen för det tillåtna. Bland rättskränkningarna måste alltså göras ett urval av dem, som äro tillräckligt intensiva för att intresset av deras avvärjande skall visa en bestämd övervikt. Denna gräns kan i varje fall icke dragas mera vidsträckt än gränsen för de rätts- kränkningar, som äro tillräckligt svåra för att i strafflagen upp— tagas såsom brott. Ett sådant överskjutande över det brottsliga området, som äger rum i vår gällande lag, då vid olovligt in— trängande i annans rum, hus, gård eller fartyg nödvärn är med- givet, även om den ifrågavarande lokaliteten icke utgör hemvist och inträngandet således icke är belagt med straff, måste därför anses såsom en oegentlighet av lagen. I den mån det straffbara området här icke kommer att utvidgas, innebär följaktligen för— slaget en inskränkning av det nuvarande nödvärnsområdet.
Å andra sidan råda delade meningar därom, huruvida brottsom-
rådet i dess helhet eller endast viss del därav skall utgöra basis för nödvärnet, eller, med andra ord uttryckt, huruvida nödvärn skall medgivas till försvar för alla straffskyddade intressen eller endast för vissa av dem. Vår gällande strafflag intager den senare ståndpunkten och medger nödvärn allenast vid angrepp å person, å rätten att hava rum, hus, gård och fartyg i fred samt å egen- dom. Denna begränsning av nödvärnsområdet är dock, enligt kom- missionens uppfattning, alltför snäv. Det lärer sålunda näppeligen kunna anföras några giltiga skäl, varför nödvärn ej bör medgivas vid angrepp å äran, även för de fall, att det ej är fråga om äre- kränkande våldshandlingar, ävensom vid angrepp å förmögenhet i allmänhet. Kommissionen har därför ansett, att nödvärnsområdet bör utsträckas så, att varje enskild rätt skall kunna försvaras med nödvärn, för så vitt förutsättningarna härför jämväl i övrigt äro för handen. Däremot är, enligt kommissionens uppfattning, den av flertalet utländska lagförslag intagna ståndpunkten att låta nöd— värnsområdet omfatta jämväl brott mot allmän rätt icke genom- förbar. Här bör i stället under vissa förutsättningar rätt till in- gripande på grund av nödfall inträda. Att medgiva nödvärn till avvärjande av religionsbrott eller av ett djurplågeri, som icke innebär angrepp å egendom, skulle svårligen kunna försvaras. Här- vid måste emellertid beaktas, att avgörandet av huruvida visst brott kan grunda nödvärnsrätt icke får ske allenast efter brottets ställning i brottssystemet.
Vad angår det sist sagda märkes, att nödvärn alltid är tillåtet mot ett brott, vars begrepp bestämts därav, att det riktas mot enskild rätt, t. ex. samtliga förmögenhetsbrott. Detta gäller även," om ett sådant brott i ett särskilt fall riktar sig mot offentligt rättssubjekt, t. ex. tillgrepp av någon för krigsmaktens behov eller statens järnvägsdrift använd allmän egendom eller skadegörelse på någon kronan tillhörig byggnad. Men å andra sidan är det icke uteslutet, att rätt till nödvärn kan grundas av ett brott, vars systematiska ställning är bestämd därav, att det riktar sig mot staten eller i allmänhet mot samhället. Ty många sådana brott
35.
4 kap. 3 5.
innefatta tillika mer eller mindre ofta ett angrepp mot enskild person. En upprorshandling kan t. ex. innefatta misshandel och skadegörelse, en mordbrandsanläggning är oftast farlig icke blott för allmänheten utan jämväl för en eller flera enskilda personer 0. s. v. Att ett angrepp mot enskild person sålunda tillika —— och kanske i övervägande grad — måste uppfattas såsom riktat mot det allmänna, bör tydligen icke förtaga dess verkan att kunna grunda rätt till nödvärn.
Även om angreppet i yttre avseende, till sin objektiva sida, är ett brott av den beskaffenhet, som nu angivits, bör det icke alltid få avvärjas medelst nödvärnshandling. Visserligen är det i utländsk lagstiftning den härskande åsikten, att det är tillräckligt, att an— greppet varit objektivt rättsstridigtf Men enligt kommissionens åsikt måste man ytterligare fordra, att angreppet även i subjektivt avseende uppfyller förutsättningarna för brottslighet. Med nödvärn får alltså icke mötas ett angrepp, som utgår från en otillräknelig person eller från en person, som befinner sigi sådan villfarelse, att på grund därav hans gärning icke är brottslig. Dylika angrepp böra endast grunda nödfallsrätt. Den tankegång, som är den avgörande för uppställandet av begreppet nödvärn, nämligen att det utgör reak— tion mot ett (jämförelsevis svårartat) angrepp på rättsordningen, är i sådana fall svårligen möjlig att fullt ut tillämpa. Nödvärns— rätten innebär, att den angripne icke behöver för att störa an- griparen anlita annan hjälp, då sådan står till buds, och, i viss utsträckning, att den angripne får använda huru stort våld som helst, om det av nöden kräves; detta utföres vidare här nedan vid denna paragraf. Dessa konsekvenser av nödvärnets säregna karaktär kunna icke anses riktiga för nu ifrågavarande art av angrepp, t. ex. från en sinnessjuk. Av hänsyn till den angripande måste följakt— ligen för dessa fall uppställas särskilda undantagsregler, som skulle begränsa nödvärnsrättens innehåll inom trängre gränser, än de i
1 Norska strafflagen &, 48 st. 2, österrikiska förslaget 1912 g 11. schweiziska förslaget 1918 art. 32, tyska förslaget 1919 & 21, danska kommissionsförslaget % 37 st. 1, Torps förslag 5 13 st. 1.
allmänhet gällande. Å andra sidan måste, huru dessa frågor än lösas, inom nödfallsområdet särskiljas vissa avarter, som böra följa regler, överensstämmande med dem, vilka förefalla riktiga för av- värjande av angrepp, vilka väl äro i lag belagda med straff men i det särskilda fallet av subjektiva skäl icke kunna straffas. På grund av de allmänna reglerna om de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet kan givetvis den, som våldsamt avvärjt ett angrepp av till utseendet brottslig beskaffenhet, icke i något fall därigenom bliva straffbar på grund av otillräknelighet eller villfarelse hos an— griparen, därest dylik omständighet icke avvetats (eller misstänkts) av den förre. En brist i de subjektiva förutsättningarna för an— greppets brottslighet blir fastmer av betydelse endast om den är veterlig för den angripne (eller denne åtminstone icke haft sanno- lika skäl att bortse från dess möjliga förekomst, jämför 5 å? st.).
De nu angivna fordringarna på angreppets brottsliga beskaffen— het uttryckas i den föreslagna lagtexten därmed, att det skall vara »straffbart». Det är härvid utan betydelse, huruvida i det föreliggande fallet angreppet verkligen kan bestraffas av svensk domstol. Ett straffbart angrepp av person, som åtnjuter exterri- torialrätt, kan naturligtvis grunda nödvärnsrätt på samma sätt som om angreppet förövats av en person, vilken är underkastad svensk straffrätt.
När de nu utvecklade förutsättningarna för nödvärn föreligga, är det ett samhällets intresse, att angreppet blir tillbakavisat, även om detta kommer att ske genom en handling, som — bortsett från nödvärnssituationen —— skulle ha utgjort ett brott. Den av- värjande handlingen blir alltså — inom de av lagen uppställda gränserna — objektivt rättsenlig. Härur kunna viktiga konse- kvenser härledas. _
Sålunda erhålles utan svårighet en lösning av det i synnerhet i äldre tider omtvistade spörsmålet om betydelsen därav, att an- greppet icke kommit oförberett, utan varit förutsett av den an- gripne. Det är härvid bl. a. tänkbart, att denne själv framkallat angreppet och möjligen gjort detta just för att kunna tillfoga an—
4, kap.
4. kap. 3 5.
162 griparen skada genom en handling, som enligt reglerna om nöd- värn skulle bliva straffri. För sådana fall har det gjorts gällande, att rätten till nödvärn skulle bortfalla. Men detta bör icke antagas. Ty, om samhällets intresse kräver, att ett angrepp avvärjes, måste dess avvärjande obetingat vara rättsenligt. Detta är numera i all- mänhet erkänt. Att förslaget intager denna ståndpunkt, framgår av dess tystnad om detta ämne. En annan sak är, att även om nöd- värn medgives i nu berörda fall, själva framkallandet av nödvärns— situationen under vissa omständigheter kan vara särskilt straffbart.
Här är vidare att uppmärksamma frågan om nödvärnshjälp. Rätten till nödvärn gives den angripne icke såsom något slags per— sonlig straffrihetsgrund, enär han skulle anses »svårligen ha kunnat besinna sig», eller hans handling eljest vara särskilt ursäktlig, utan, såsom ovan anförts, därför att samhällsintresset fordrar angreppets avvärjande. Då är det tydligt, att detta i lika hög grad framstår såsom rättmätigt, om det åvägabragts av någon annan än den an- gripne själv, d. v. s. en person, som kommer honom till hjälp. Vem som helst bör exempelvis ha rätt att genom nödvärnshand- ling förhindra ett nattligt inbrott i en obebodd affärslokal. Rätten till nödvärnshjälp har alldeles samma omfång som den angripnes egen rätt till nödvärn. I enlighet med gällande lags uppfattning i 5 kap. 11 S har på nu anförda grunder i förevarande paragraf utsagts, att nödvärnsrätten skall tillkomma >>såväl den angripne som en var annan». Därvid bör dock anmärkas, att, om på grund av samtycke från den angripne, angreppets brottsliga karaktär har bortfallit, därmed också rätten till nödvärn bortfallit både för honom själv och för andra. I den mån å andra sidan dylikt sam— tycke är verkningslöst, t. ex. där en person angripes till livet, är tydligen nödvärnshjälp icke utesluten av ett föreliggande samtycke, icke ens om den angripne undanber sig hjälpen och t. o. m. pro- testerar däremot.
Omvänt får -en nödvärnshandling icke riktas mot någon annan än angriparen. Ty endast han görvsig skyldig till det trots emot rättsordningen, som är den särskilda rättsgrunden för nödvärnet.
Härmed är visserligen icke sagt, att icke till räddning ur en nöd- värnssituation det kan vara tillåtet för den angripne att ingripa i något intresse för en tredje person. Men en befogenhet härtill måste då kunna grundas på de för nödfall gällande allmänna reg— lerna om negativ intressekollision. Den vinner intet särskilt stöd därav, att ingreppet skulle ha till uppgift att avvärja ett brotts- ligt angrepp.
I paragrafens andra stycke behandlas nödvärnsrättens innehåll, d. v. s. frågan, hurudan) den avvärjande handlingen skall vara be- skaffad för att på grund av nödvärnssituationen bliva rättsenlig. Det är närmast fråga om hur stor skada som må tillfogas angri- paren. I avseende härå gives på grund av sakens. natur den regel, att berörda skada icke får vara större än som fordras för att bringa honom att upphöra med angreppet eller eljest komma detsamma att misslyckas. Något annat kan nämligen icke här- ledas ur nödvärnsrättens grund, endast handlingar i försvarssyfte få ifrågakomma. Denna begränsning innehålles i uttrycket »våld, som nöden kräver». Om den angripne med säkerhet kan hindra angreppet genom ett skott i angriparens hand eller fot, får han alltså icke rikta sitt vapen mot hans huvud etc. Ty detta vore att gå längre än nöden kräver.
En viss skyldighet att i valet mellan olika försvarsmöjligheter taga hänsyn till angriparens intresse åligger alltså den angripne. Men detta gäller obetingat endast för så vitt det är fråga om möj- ligheter, som samtliga ha karaktär av nödvärnshandlingar, d. v. s. innebära ingrepp i angriparens intressen. Däremot ligger det icke i nödvärnets väsen, att den angripne skulle vara skyldig att, till förmån för den angripne, välja en möjlighet att rädda sig genom en uppoffring av någon rättighet och intresse, som tillkommer honom själv; detta kan icke fordras, även om detta intresse i och för sig är betydligt mindre värt än den skada, som kommer att tillfogas angriparen. Denne måste Hnna sig i, att hans brottsliga gärning avvärjes på hans egen bekostnad. Åtminstone för ger- mansk rättsuppfattning framstår det icke som befogat att fordra,
35.
4— kap. 3 g..
att den angripne, hellre än att tillfoga angriparen avsevärd skada. skulle rädda sig genom flykten eller genom att ropa på hjälp e. d.. även om på denna väg räddning med säkerhet vore möjlig. Följ— aktligen kan det icke heller fordras, att den angripne räddar sig genom att uppoffra något tredjemans intresse, där sådant kan ske, t. ex. genom att utlämna en av den angripne omhänderhavd, tredje- man tillhörig sak, vars åtkommande är syftet för angreppet. Även om en sådan uppoffring enligt reglerna om nödfall vore rättsenlig —- därvid den dock kunde komma att för den räddade medföra. ersättningsskyldighet till sakens ägare —— har angriparen icke an— språk på att denna utväg tillgripes. I nu angiven bemärkelse är sålunda rätten till nödvärn icke subsidiär, utan får tillgripasi första hand.
Med det nu berörda uttrycket »Våld, som nöden kräver», är alltså angiven den maximigräns, utöver Vilken nödvärnshandlingen icke i något fall må sträcka sig. Synnerligen omstritt är emeller- tid, om den alltid skall få gå ända till uppnåendet av denna yttersta gräns. Tänker man endast på det enskilda intresse, mot vilket angreppet är riktat, kan det icke från samhällets synpunkt medgivas, att man går längre än till ett så starkt ingrepp mot angriparen, som motsvarar den genom angreppet hotande skadan. Emellertid bör den angripne otvivelaktigt få överskrida detta mått, och anledningen härtill är, såsom förut framhållits, att det dessutom består ett omedelbart samhällsintresse av att angreppet mot rätts— ordningen avvärjes. Och man anser på vissa håll, att detta sam— hällsintresse är så övervägande i jämförelse med alla enskilda in— tressen, att överhuvud ingen skada, som tillfogas angriparen, skulle kunna vara så stor, att den icke bleve berättigad, om den vore erforderlig för tillgodoseende av det berörda samhällsintresset. Med utgångspunkt i en sådan uppfattning har den tyska rätten kommit att hävda den meningen, att nödvärnsrätten alltid skall vara i förut angiven mening »absolut». utan att vara på något sätt inskränkt i angriparens intresse.1 Häremot resa sig emeller—
TWTyskä strafflagen & 53, tyska förslaget 1919 & 21.
tid betänkligheter av skilda slag.. Rent principiellt kan anmärkas, att den nämnda utgångspunkten ju redan övergivits därigenom, att icke alla rättskränkningar och icke ens alla brott anses grunda rätt till nödvärn, såsom ovan anförts beträffande förmögenhets- brott, som icke innefatta besittningskränkningar. Om riktigheten av denna ståndpunkt torde icke någon meningsskiljaktighet råda. Men om alltså en rättskränkning i vissa fall icke kan giva rätt till nödvärn, är det uppenbarligen icke av inre orsaker nödvändigt, att den i alla övriga fall skall giva rätt till nödvärn av oinskränkt beskaffenhet. En sådan ordning skulle vidare, åtminstone med de vidsträckta gränser, som iförslaget givits åt nödvärnsområdet, icke kunna undgå att i många fall leda till resultat, som skulle vara för rättskänslan synnerligen stötande, ja, i många fall helt orimliga. Många av de brottskategorier, som ligga inom nödvärns— området, rymma strax ovanför sin nedre gräns åtskilliga fall av skäligen obetydlig beskaffenhet, såsom missfirmelser, tillgrepp av rätt bagatellartade ting snarare på trots än av hänsyn till deras värde, våld genom snöbollskastning o. d. Att den angripne, om angreppet ej låter sig på annat sätt avvärjas, här skulle få till- foga angriparen en verklig svår kroppsskada, kanske med dödande verkan, vore uppenbarligen icke riktigt. Ett mera ödesdigert be— gagnande av en så vidsträckt nödvärnsrätt behövde Väl i allmän— het icke befaras, men härav får icke dragas den slutsatsen, att lagen skulle utan våda kunna ställa en absolut nödvärnsbefogen- het till disposition för den angripne; just en del av de mest hän— synslösa individerna skulle icke underlåta att, låt vara i undan- tagsfall, begagna sig därav. För att icke nå orimliga resultat måste man alltså, då man ej bör gå ända därhän att alldeles ute- sluta. nödvärn mot ifrågavarande bagatellförbrytelser, likväl be— gränsa nödvärnsrättens innehåll i dessa fall. Och härvid bör man ej stanna vid enbart sådana brott, som väsentligen hava karak- tären av okynne. Vissa brottskategorier —— och'just sådana, be— träffande vilka det kunnat råda tvivel, huruvida de överhuvud böra medgiva rätt till nödvärn — få anses innefatta angrepp av den
4- kap. 3 5.
4- kap. 3 5.
lindriga beskaffenhet. att de i varje fall icke få mötas med abso— lut nödvärn. T. ex. ärekränkningsbrott, vissa tillgrepp och hem— fridsbrott.
Det anförda ger anledning till två spörsmål, dels på vad sätt nödvärnsrättens innehåll skall begränsas vid sidan av hänsynen till »vad nöden kräver», dels inom vilket område en sålunda an— tagen begränsning skall äga tillämpning.
Beträffande det förra spörsmålet hava olika lösningar kommit till användning. En metod är att bland de intressen, som an— gripas genom en nödvärnsgrundande rättskränkning, utvälja vissa, som äro förtjänta av ett starkare skydd än de övriga, och att så- lunda t. ex. tillåta absolut nödvärn mot angrepp på liv och kroppslig integritet men aldrig mot angrepp på egendom.l Denna utväg måste dock anses vara. alltför schematisk. Hänsyn bör näm- ligen tagas ej blott till den abstrakta beskaffenheten av angrepps— objektet, utan jämväl till dess större eller mindre betydelse i de särskilda fallen och till de olika sätten för angreppets utförande. Därför bör denna metod ej komma till användning. Inom modern lagstiftning-' förfar man i stället ofta så, att frågan, huruvida en nödvärnshandling varit alltför ingripande för att vara rättsenlig. väsentligen överlämnas åt domstolens prövning. Även om man icke avskräckes av den fara för godtycke i rättstillämpningen, som enligt detta förfaringssätt får anses oundviklig, så är det- samma likväl oantagligt, i det att det uppskjuter begränsningens fastställande till dess nödvärnshandlingen redan är företagen. Detta är att för en alltför stor risk utsätta den, som vill värja sig mot ett brottsligt angrepp, och kan leda till det även ur samhällets synpunkt otillfredsställande resultatet, att den angripne, av fruktan för att överskrida den obestämda gränsen, hellre än att med till buds stående medel värja sig låter angreppet ske, även i fall då avvärjandet skulle ha kommit att befinna-s rättsenligt. En tredje
1 Danska strafflagen 40 5. ?Holländska strafflagen art. 41, norska strafflagen 5 48 st. 2, schweiziska för- slaget 1918 art. 32, danska kommissionsförslaget- S 37, st. 1, Torps förslag & 13 st. i.
utväg —— den, som kommit till användning i gällande svensk rätt —— bygger på en fordran av en viss proportionalitet mellan angrepp och försvar. Och då häremot ej kunna riktas sådana anmärk- ningar, som mot de förut angivna metoderna, synes man höra fasthålla vid den gällande rättens ståndpunkt i denna del. Härvid får man naturligtvis icke kräva en exakt motsvarighet mellan be— greppen hotande skada och avvärjd skada, så att en rättsenlig nödvärnshandling icke skulle föreligga, om den senare skadan aldrig så litet överstiger den förra. Detta vore att alltför mycket klavbinda försvaret, och de skäl, som överhuvud föranleda en skill- nad mellan nödvärn och nödfall, tillåta väl, att denna gräns över— skrides. I strafflagens 5 kap. 10 å fordras sålunda, för de i lag— rummet avhandlade formerna av nödvärn, att våldet icke står ;»i uppenbart missförhållande till den skada, som av angreppet var att befara». Denna formulering av begränsningen har av kom- missionen ansetts kunna bibehållas.
Härefter återstår att avgöra, inom vilket område denna fordran på en viss proportionalitet mellan angrepp och försvar skall äga tillämpning. Det är härvid i och för sig tänkbart, antingen att låta den gälla inom hela nödvärnsområdet eller att begränsa dess giltighet till en del därav, så att inom den återstående delen rätten till nödvärn skulle vara absolut. Tydligen kan man icke medgiva absolut nödvärn inom något avsevärt område av sådan beskaffen— het, att inom detsamma en mycket ingripande försvarshandling, såsom tagande av angriparens liv, obetingat borde anses ståi uppenbart missförhållande till den skada, som av angreppet vore att befara. Härav följer dock icke, att begränsningen borde för alla fall uttryckas i lagen. Så har endast sällan skett i den ut- ländska lagstiftningen.1 Av ett sådant förfarande kunde lätt bliva en följd, att den, som bleve föremål för ett verkligt svårt angrepp, vars avvärjande t. ex. krävt tagande av angriparens liv, skulle drivas till ett ängsligt övervägande, huruvida en dylik åtgärd möjligen stode i uppenbart missförhållande till den av angreppet
lSchaffhausens strafflag art. 42.
35.
hotande skadan; och han komme måhända till följd därav att icke i tid värja sig och att alltså falla offer för angreppet. Vid svåra angrepp tillåter i allmänhet icke tiden någon sådan prövning med avvägande av de olika skadorna. För att icke slappa energien i det förebyggande av brott, som är avsett med nödvärnsinstitutet," torde det därför vara riktigast att i de svåraste fallen även formellt ställa den angripne oberoende av annan gräns för hans handlings— frihet än den, att han ej får göra större våld än nöden kräver.
Så har även skett i vår gällande strafiiag, som i 5 kap. 7 % medgiver absolut nödvärnsrätt vid angrepp å person, som inne- fattar trängande fara, vid olovligt inträngande i rum, hus, gård eller fartyg nattetid och vid angrepp å egendom, där angriparen sätter sig till motvärn mot den, som vill »sitt värja eller å bar gärning återtaga». Kommissionen har funnit denna avgränsning mellan områdena för absolut nödvärn och för sådant nödvärn, som fordrar proportionalitet mellan skadorna, i allt väsentligt kunna bibehållas. Detta är önskvärt även därför, att den sålunda givna begränsningen torde hava ingått i folkets rättsmedvetande och så— lunda icke utan synnerliga skäl bör ändras.
Vad angår begränsningens närmare genomförande, är förutsätt- ningen för absolut nödvärn vid angrepp å person enligt gällande lag, att man av annan varder >>överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara». Uttrycket »överfallen» brukar tolkas så, att därunder icke komma de fall, då den angripne själv från början varit den anfallande. Och >>trängande fara» anses innebära, att angreppet dels varit redan påbörjat eller på det sätt nära förestående, som i allmänhet fordras för nödvärn, och dels varit av allvarligare beskaffenhet. I förslaget upptages såsom förutsätt- ning i förevarande avseende, att angreppet inneburit svår fara för person. Denna formulering medför så till vida en avvikelse från gällande rätt, att den från absolut nödvärn icke utesluter det ovan nämnda fallet, då den angripne själv från början varit den angripande.
Vid angrepp å egendom förefinnes enligt gällande lag absolut
nödvärnsrätt, där någon sätter sig till »inotvärn emot den, som vill sitt värja eller å bar gärning återtaga». Då uttrycket »mot- värn» stundom i praxis torde givit anledning till osäkerhet, har detsamma i förslaget bestämts så, att motvärnet skall hava skett medelst våld å person eller hot om sådant våld. Motvärn, som här avses, föreligger således ej, om tjuven allenast stretar emot, när ägaren vill återtaga sin sak eller söker rycka den ifrån honom.
Någon saklig olikhet i proportionalitetens bestämmande vid det proportionella nödvärnet föreligger ej mellan gällande lag och förslaget.
4 %.
Nödvärnsfallen utgöra enligt det föregående endast en av sär- skilda kännetecken utmärkt grupp av de fall, i vilka en eljest straffbar handling på grund av negativ intressekollision blir rätts— enlig. Det återstående området, omfattande det s. k. nödfallet, är betydligt mindre enhetligt; dit måste hänföras inbördes ganska avvikande typer, vilka var för sig i allmänhet icke alltför ofta bereda straffrättsskipningen svårigheter. På grund härav hava de länge kunnat förbliva ganska obeaktade av lagstiftningen.
Vår gällande svenska rätt har sålunda ej något stadgande an— gående straifrihet på grund av nödfall. Då emellertid lagen icke gör anspråk på att fullständigt angiva, när handlingar, som i all— mänhet äro rättsstridiga, undantagsvis bliva tillåtna och således straffria, får denna lagens tystnad icke tolkas såsom ett förnekande av nödfallsrätt. Ett förnekande av dylik rätt skulle också stå i uppenbar strid med det allmänna rättsmedvetandet. Anledningen till lagens tystnad är i stället, såsom även framgår av förarbetena till densamma,1 att man, med hänsyn till svårigheterna att i lag
1Såväl lagkommitténs som lagkommissionens förslag innehöllo bestämmelser om nöd såsom straffrihetsgrund. Lagkommitténs betänkande (1839) upptog i 7 kap. 5 ; härutinnan följande stadgande: "Har någon, för att avvärja trängande fara för liv eller hälsa, såsom i hungers- eller annan svår nöd, tillgripit annans egendom eller skada. dårå gjort, enär räddning ty förutan ej ur den fara möjlig var; därföre skall han ej till straff fällas". Vad sålunda stadgats om avvärjande av fara för
22
giva nödfallet en tillfredsställande reglering, föredragit att över- lämna åt rättsskipningen att från fall till fall lösa hithörande frågor. En sådan anordning måste emellertid vara ägnad att alstra rättsosäkerhet, helst flera av här uppkommande spörsmål inom doktrinen äro föremål för synnerligen delade meningar. Kommis- sionen har därför ansett nödvändigt, att vår blivande strafflag, i likhet med alla moderna utländska strafflagar och strafflagsförslag, må reglera även frågan om nödfallets straffrättsliga betydelse. Kommissionen har i likhet med utkastet föreslagit dels ett stad— gande, som avser att reglera nödfall i allmänhet, förevarande para- grafs första stycke, och dels ett stadgande, som avser att reglera det specialfall av nöd, som föreligger, då någon för att avvärja en rättsstridig skada å person eller egendom, skadar den person eller sak, varifrån skadan hotar, förevarande paragrafs andra stycke. Beträffande först de reguljära nödfallen, så följer av den under föregående paragraf lämnade allmänna karaktäristiken av nödfallet, att nödfallsrätten måste hava vida mindre stränga förutsättningar än nödvärnsrätten, samtidigt med att det tillåtliga ingreppets intensitet naturligen blir vida mindre vid nödfallet än vid nöd— värnet. För nödfallsrätt kräves sålunda icke, att faran hotar från något åtgörande av en annan människa.. Även om nöden inträtt genom en föregående handling av den person, som hotas därav, är det väl tänkbart, att han äger rätt att till sin räddning ur nöden åstadkomma skada för någon annan. Nöden kan ock hava uppkommit av en naturhändelse, som ej kan föras tillbaka till någon mänsklig handling. [Icke heller är det erforderligt för att »nöd» skall anses föreligga, att faran är omedelbart överhängande, utan det måste anses tillfyllest, att den är så nära förestående,
hälsa uteslöt lagberedningen "såsom i tillämpningen vådligt”, och dess stadgande i ämnet, 7 kap. 5 %, löd: "Har någon, för att avvärja trängande livsfara, förövat gärning, varförutan räddning ur den fara ej möjlig var; därför skall han ej till straff fällas". I justitiestatsministerns anförande vid strafflagsförslagets föredrag— ning inför Kungl. Maj:t före 1862—63 års riksdag heter det, att upptagandet av en sådan bestämmelse "ansetts varken. behövligt eller rådligtu.
att åtgärder för dess avvärjande skäligen mäste vidtagas. Om faran härrör från ett angrepp från annan person, behöver detta icke vara straffbart: nödfallsrätt inträder jämväl vid angrepp av otillräknelig eller av person i god tro. Ej heller förutsättes, så— som vid nödvärn, att den avvärjande skadan träffar angriparen. Tvärtom är för det reguljära nödfallet typiskt, att det avvärjande ingreppet är riktat mot en neutral person eller sak, d. v. s. annan person eller sak än den, varifrån faran hotar.
Inom doktrinen och lagstiftningen anses allmänt, att nödfallsrätt icke uteslutes därav, att den nödställde förutsett eller själv fram— kallat faran. En avvikande ståndpunkt företräda tyska strafflagen och de tyska förslagen,1 i det att de för nödfallsrätt kräva, att faran varit oförvållad. Kommissionen har i likhet med utkastet anslutit sig till den förhärskande uppfattningen. Då ju här icke är fråga om civilrättsliga påföljder av nödfallshandlingen, såsom skadeståndsskyldighet, utan endast om handlingens straffsrättsliga bedömande, måste denna uppfattning, enligt kommissionens mening, vara den rätta. Dessutom skulle det vara oriktigt, att för nöd— fallsrätt uppställa en dylik förutsättning, då sådant icke anses be— hövligt ens ifråga om nödvärnsrätt.
Beträffande det intresse, som skall vara satt i fara, för att nöd— fallsrätt skall inträda, räder stor meningsskiljaktighet inom lagstift- ningen. De olika strafflagarna och förslagen kunna, med avseende på sin ställning i förevarande fråga, i stort sätt uppdelas i två olika grupper: sådana som medgiva nödfallsrätt till skydd endast för vissa rättigheter, i regel person eller egendom,2 och sådana som icke uppställa någon inskränkning i detta hänseende. En mellanställning mellan båda grupperna intages av vissa tyska för- slag.3 Enligt dem är man. berättigad att avvärja fara från sig
1 Tyska strafflagen & 54, tyska förslagen 1909 5 67 och 1919 5 22. ? Tyska strafflagen % 54 och civillagen 55 228 och 904, norska strafflagen % 47. finska strafflagen 3 kap. 10 %, österrikiska förslaget 1912 5 10, schweiziska förslaget 1918 art. 33. 3 Tyska motförslaget & 26, tyska förslaget 1919 5 22
4 kap. 4 ;.
4 kap. 4 5.
eller annan. De erkänna således nödfallsrätt till försvar för varje enskild rätt, men icke till avvärjande av fara för allmän rätt. De två danska förslagen,1 vilka använda uttrycket »för att avvärja en enskilda personer eller samhället hotande fara», utsträcka sä— ledes nödfallsrätten även till avvärjande av fara för allmän rätt. Till sistnämnda ståndpunkt har jämväl kommissionen i likhet med utkastet anslutit sig. Enligt kommissionens uppfattning bör man ovillkorligen vara berättigad att genom nödfallshandling avvärja ett förräderibrott, ett djurplågeri o. s. v.
För nödfallsrätt förutsättes alltså endast, i enlighet med den negativa intressekollisionens begrepp, att det föreligger en icke alltför avlägsen fara för ett av samhället skyddat intresse. Men det ligger stor vikt uppå, att det verkligen skall föreligga ett sam— hällsskyddat intresse; åtskilliga intressen, som bestå eller likväl synas bestå för den enskilde, kunna väl vara av en beskaffenhet, att de åtminstone under vissa omständigheter icke kunna av sam— hållet skyddas på bekostnad av andra intressen. Skadande av (per- son eller) egendom, som vållar hinder för genomförandet av en tävling i skjutning eller annan sport, kan t. ex. svårligen bliva rättsenligt på grund av negativ intressekollision. En förrymd fånge eller soldat kan tycka sig ha ett starkt intresse av att undgå upptäckt och fasttagande; för att rädda sig ur en fara därför får han dock icke tillgripa civila kläder. I förevarande paragraf ut— tryckes detta så, att straffriheten för i nödfall företagna handlingar icke omfattar någon, som är pliktig underkasta sig den fara, vilken han velat förebygga.
Beträffande nödfallsrättens innehåll gäller tydligtvis, liksom vid nödvärn, att den avvärjande skadan icke får göras större än som erfordras för avvärjandet. Men därutöver är tydligt, att en avse— värd begränsning måste göras. Grunden till att vid nödvärn till— läta ett, i förhållande till den hotande skadan, mycket kraftigt ingrepp var ju den, att det gällde ett avvärjande av ett straffbart kränkande av rättsordningen genom en åtgärd mot den person,
iliDanska kommissionsförslaget & 38, Torps förslag % 14.
varifrån kränkningen hotade. Denna grund saknar vid de allra flesta fallen av nödfallssituationer varje motsvarighet. Vid sådant förhållande medgiva själva grundsatserna för den negativa intresse- kollisionen uppenbarligen icke, att den avvärjande skadan är mera betydande än den avvärjda, ty därigenom skulle ju slutresultatet komma att från det totala samhällsintressets synpunkt bliva sämre, än om något avvärjande ingrepp aldrig ägt rum. Denna begräns- ning är alltså självklar. Men man kan icke stanna vid densamma. Om skadorna äro likvärdiga och alltså jämt uppväga varandra, är det visserligen icke i själva det omedelbara resultatet för sam— hället menligt, att den ena skadan har blivit verklighet i stället för den andra. Men härvid har man alldeles lämnat ur räkningen det mycket viktiga medelbara samhällsintresse, som fordrar, att var och en samhällsmedlem skall få ha sin rättssfär skyddad från andra personers ingripande, även om dessa tjäna att skydda ganska betydande intressen. Själva det orubbade beståndet av erkända rättigheter är av den vikt för samhället, att därifrån icke må med— givas undantag annat än på ganska starka grunder. Fördenskull kommer man till den ståndpunkten, att den skada, som följer av den avvärjande handlingen, bör vara väsentligt mindre än den skada, som skall avvärjas. Det är lätt att angiva exempel, där denna förutsättning är uppfylld. För att undvika en hotande sam- manstötning mellan automobiler kan man, om det är för sent att stanna, få styra den ena från vägen in i en angränsande trädgård; för att värja sig mot ett farligt angrepp av en folkilsken hund bör det vara. tillåtet att lösrycka en ribba från ett tredje man tillhörigt staket o. s. v. Tvivel kan överhuvud icke råda därom, att det måste vara tillåtet skada egendom, om det är erforder- ligt för att rädda människoliv. Gäller det att rädda egendom genom uppoffring av annan egendom, erbjuder förhållandet mellan skadornas penningvärde en ganska lätt tillämplig måttstock för avgörandet, om den ena kan sägas vara väsentligt mindre än den andra. Då det ju är fråga om att mäta intressenas inbördes värde .för samhället, är det endast de olika föremålens marknadspris eller
45.
4- kap. 4 5.
eljest objektivt fastställda" värde, som kan tagas i betraktande; att den ena sakens orubbade besittning kan för dess ägare ha synner- lig betydelse i förhållande till hans allmänna förmögenhetsställning eller ur affektionssynpunkt (sällskapsdjur, souvenirer e. d.) kan icke bliva avgörande. Har man, å ena sidan eller å båda, att göra med andra intressen än människoliv eller egendom, t. ex. den kropps- liga integritetens skydd mot angrepp, som icke hota livet, äran. brevhemlighet e. d., kan uppskattningen lätteligen bereda svårig— heter, men detta kan icke hindra, att den bör företagas i enlighet med den angivna grunden. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har kommissionen i förevarande stadgande angivit propor— tionaliteten så, att .det för nödfallsrätt fordras, att den skada, som hotade, skäligen kunde synas väsentligt större än den, som gjordes.
Även de utländska lagarna och lagförslagen hava i stort sett anslutit sig till proportionalitetsprincipen samt därvid dragit gränsen på ungefär samma sätt som ovan angivits.
I själva ordet »nöd» torde ligga, att man icke för att avvärja ett angrepp a får åstadkomma en skada b, vilken innebär en väsentligt svårare intressestöring än en annan åtgärd c, som lika lätt kunnat användas för att avvärja angreppet. Att nödfalls- ingreppet på detta sätt är, i motsats till nödvärnshandlingen, subsidiärt, kan omedelbart härledas ur de allmänna principerna för den negativa intressekollisionen; ty dessa måste komma till tillämpning icke blott om det gäller att avgöra, huruvida skadan b, resp. 0, skall få ske framför a, utan-jämväl för att avgöra valet mellan b och c inbördes. I överensstämmelse härmed gäller bland annat, att en nödställd person icke får för sin räddning angripa någon annans rättighet, om han kan uppnå sin räddning genom att uppoffra en sin egen rättighet, som icke är väsentligt mera värdefull.
Då det gäller att i ett särskilt fall avgöra, huruvida nödfallsrätt kan anses hava förefunnits, skall nödfallssituationen bedömas efter huru en vanlig förståndig människa skulle hava uppfattat den- samma. Avvägandet av de kolliderande intressena skall således
ske efter objektiva grunder men med hänsyn allenast till de om- ständigheter, vilka kunde vara kända i handlingsögonblicket. Denna ståndpunkt har i förevarande stadgande kommit till uttryck genom
formuleringen *»svärligen kunde förväntas» och »skäligen kunde
synas».
Kommissionens förslag rörande nödfallet i allmänhet står prin- cipiellt i full överensstämmelse med motsvarande stadgande i ut- kastet. De ändringar, som vidtagits i detta, äro nämligen huvud- sakligen av formell natur. Sålunda har det av utkastet för be- tecknande av farans aktualitet använda uttrycket >>överhängande» ansetts böra förtydligas samt i sådant syfte ersatts med uttrycket omedelbart eller nära förestående». I utkastet betecknas vidare begreppet enskild rätt med uttrycket >>rättighet, tillhörande enskild person». Då emellertid detta uttryck ej väl passar för det fall, att t. ex. staten är innehavare av rättigheten, har kommissionen utbytt detsamma mot uttrycket >>enskild rätt». Den i utkastet förekommande satsen mm det efter omständigheterna svårligen kunde förväntas, att han faran på annat sätt avvärja skulle», har något ändrats i kommissionens förslag för att giva uttryck däråt, att nödfallsrätt naturligen icke heller bör ifrågakomma, om det kunde förväntas, att faran skulle avvärjas genom någon annan än nödfallsutövaren.
l paragrafens andra stycke, behandlas, såsom förut nämnts, det specialfall av nöd, som föreligger, då någon till avvärjande av en från viss person eller sak hotande rättsstridig skada å person eller egendom gör våld å den person eller egendom, varifrån skadan hotar. Denna nödfallssituation skiljer sig följaktligen så till vida från nödfallssituationer i allmänhet, att dels skadan måste hota från viss annan person eller annan tillhörig sak, dels skadan måste hota person eller egendom, vadan här ej är fråga om fall, då allmän rätt hotas, och dels den avvärjande skadan måste träffa just den person eller sak, varifrån hotet härrör. Att däremot även här gäller, att nödfallsutövaren icke får hava varit pliktig att underkasta sig faran, framgår därav, att skadan skall vara rätts-
4 5.
4— kap. 4 5.
176 stridig. En dylik nödfallssituation måste för samhällsmedlemmarna framstå såsom synnerligen nära överensstämmande med nödvärn.
De viktigaste hithörande fallen avse angrepp, som hota från otillräkneliga personer och från djur (som ej tillhöra den angripne). * Även kan ifrågakomma angrepp av annan person, som av den anledning icke är straffbart, att denne befinner sig i villfarelse. Det kan ock föreligga fara, som hotar från annans döda saker genom explosion, antändning, utveckling av giftiga gaser e. (1. Dessa fall skiljas från nödvärn därav, att en djupt ingripande åtgärd mot den person eller sak, varifrån faran hotar, endast är subsidiärt tillåten och alltså icke får ske, om samma resultat kan erhållas genom en annan mindre betydelsefull uppoffring av den hotade själv. Tydligt. är sålunda, att man för att värja sig för anfall av en sinnessjuk person icke får taga dennes liv hellre än att tillkalla i närheten befintlig hjälp. Men bortsett härifrån bör uppenbarligen en av— värjande åtgärd, som riktas just mot den person eller sak, som är angreppets ursprung, få vara betydligt 1nera ingripande än om den riktats mot ett neutralt intresse. Den avvärjande skadan bör under vissa omständigheter kunna få vara mera ingripande än den av— värjda. I denna punkt torde det över huvud vara skäl att till- lämpa samma grundsatser, som angivits för sådant nödvärn, som omförmäles i 3 5 2 st. 2 punkten. Det har därför föreslagits, att man icke får göra våld av sådan, beskaffenhet, »att det ståri uppenbart missförhållande till faran».
De utländska strafflagarna och strafflagsförslagen upptaga icke några särskilda stadganden om förevarande specialfall av nöd. Härvid måste dock beaktas, att i utländsk rätt subjektiv rätts— stridighet icke brukar uppställas såsom förutsättning för nödvärn, samt att i följd därav hithörande fall, enligt utländsk rätt, i viss omfattning falla inom nödvärnsområdet.
Då vid nödfall, liksom vid nödvärn, den avvärjande handlingen är objektivt rättsenlig, bör den tydligtvis kunna straffritt före- tagas icke blott av den person, som befinner sig i nöd, utan jämväl av en var annan. Rätt till nödhjälp är "alltså medgiven. Detta
har i den föreslagna paragrafen kommit till uttryck därigenom, att i båda styckena för den avvärjande handlingen använts formu- 4 5. leringen »gör man» (skada, våld). '
5 5.
Har någon i fall, som i 2, 3 eller 4 & omtalas, överskridit sin rätt genom en avvärjande handling, som går utöver det erforder— liga eller, där proportionalitetsgräns är stadgad, den tillåtna pro- portionen, föreligger s. k. excess vid intressekollision. En dylik handling är objektivt rättsstridig och kan icke på grund av intresse— kollisionen bliva straffri. Men det kan hända, att den icke är subjektivt rättsstridig och således av denna anledning straffri. Personen i fråga kan hava handlat i ursäktlig villfarelse med hänsyn till någon förutsättning för intressekollisionen eller till sin handlings betydelse i den givna situationen; i dylikt fall är hans handling, såsom subjektivt icke rättsstridig, straffri. Men även om ingen ursäktlig villfarelse kan antagas, kvarstår möjligheten, an— tingen att han av subjektiva skäl bör anses straffri, eller att hans straffbarhet bör nedsättas. Är excessen icke att hänföra till uppsåt utan till oaktsamhet, beror ju i varje fall straffbarheten först och främst av frågan, huruvida en oaktsam skada av ifrågavarande art överhuvud är belagd med straff.
Beträffande excess vid intressekollision av den art, som i för- slaget behandlas i 2 5 av detta kapitel, ävensom vid nödvärn stadgar vår gällande lags 5 kap. 9 5 och 10 å andra punkten, dels att domstolen efter omständigheterna skall pröva, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort, och dels att, därest omständigheterna voro sådana, att gärningsmannen svårligen kunnat sig besinna, han ej må till straff dömas. Kommissionen har i förevarande paragrafs första och tredje stycken upptagit berörda stadganden ävensom utsträckt desamma att avse jämväl excess vid nödfall.
I paragrafens andra stycke behandlas det fall, då någon på l grund av en icke ursäktlig villfarelse om något faktiskt förhållande
4- kap. 5 5.
antagit tillvaron av någon utav de i första stycket omnämnda- intressekollisionerna samt handlat därefter. Att i sådant fall oakt— samhetsstraff, där sådant är stadgat, skall tillämpas, följer visser- ligen redan av det allmänna oaktsamhetsstadgandet i 3 kap. 3 5, men kommissionen har dock ansett ett uttryckligt stadgande därom vara iförevarande sammanhang befogat såväl med hänsyn till intresse- kollisionernas egenartade karaktär som för att förhindra den tolk- ningen, att paragrafens första stycke avsåge jämväl ifrågavarande fall. På grund av stadgandet- i tredje stycket skall emellertid jämväl här straffrihet inträda, om förhållandena voro sådana, att den handlande svårligen kunnat besinna sig.
Det här föreslagna stadgandet står i full överensstämmelse med motsvarande stadgande i utkastets 4 kap. 12 5.
5 kap. Om försök—.
Enligt den gällande svenska rätten är i vissa fall försök till brott belagt med straff. Så är även förhållandet enligt utländsk rätt, oftast i större utsträckning än hos oss. Det kan icke heller vara föremål för tvivel, att förslaget i princip bör fasthålla vid ' den angivna uppfattningen; det är nämligen knappast möjligt och i varje fall icke tekniskt lämpligt att såsom särskilda fullbordade- brott upptaga alla de handlingar, genom vilka samhällsfarlig vilje- beskaffenhet framträder på ett sådant sätt, att däremot bör reageras med straff. Stora grupper av dylika handlingar stå i sådant för- hållande till andra motsvarande, att de böra lämpligen behandlas såsom försök till de senare; med användande av denna metod vinnes en betydlig minskning i antalet av de särskilda brott, som i lagens speciella del behöva självständigt bestämmas.
Härmed är visserligen icke givet, att institutet försök erfordrar någon reglering i strafflagens allmänna del. Detta skulle vara för- hållandet, därest man ville med straff belägga försök till varje brott av vad art och svårhetsgrad som helst. Denna ståndpunkt
intages emellertid icke av gällande rätt, och förslaget har, på grunder som senare skola framställas, icke funnit anledning att härutinnan göra ändring. Vid sådant förhållande måste särskilt angivas, vid vilka brott försök skall vara straffbart, och enligt förslaget sker detta genom bestämmelser på respektive ställen i strafflagens speciella del. Detta betyder dock ej, att'allmänna bestämmelser kunna undvaras. Fastmer böra i sådana bestämmelser försöksbegreppets innebörd tydliggöras och det — för alla eller åtminstone en mycket stor del av fallen likformiga — förhållande klargöras, i vilket de såsom försök betecknade yttringarna av en samhällsfarlig vilja stå till de särskilt beskrivna s. k. fullbordade brotten. Härtill kommer, att försöksbegreppets errande kräver ett ställningstagande till ett antal av de inom straffrättens såväl teori som praxis mest osäkra frågorna. Lagen kan därför icke undan- draga sig ett sådant ställningstagande. Och då, såsom nyss sagts, begreppets innebörd är för åtminstone flertalet fall lika, är det tyd— ligt, att dess bestämmande ej bör äga rum i de särskilda kapitlens föreskrifter om straff för försök, utan bör finna plats i ett samman- hang i lagens allmänna del. Detta hindrar icke, att — då försöks- brottet och det fullbordade brottet innebära ett endast till graden olika långt framskridet förverkligande av samma subjektiva brotts- lighet — varje försöksbrotts innehåll även bestämmes genom den i strafflagens speciella del givna beskrivningen av den ifrågavarande brottsarten. Men endast i den mån avvikelser från det generella försöksbegreppet kunna vara för särskilda fall erforderliga, bör själva begreppet finna reglering i den speciella delen.
Man finner också, att alla nyare utländska strafflagar och straff- lagsförslag innehålla allmänna bestämmelser om försök till brott. Vår gällande strafflag saknar emellertid dylika bestämmelser och reglerar försöksinstitutet endast genom stadganden i lagens speciella del. Denna vår strafflags ståndpunkt är så mycket mer anmärk- ningsvärd som de förberedande arbeten, på vilka strafflagen grundar sig, tillämpat den förstnämnda metoden. Såväl lagkommitténs som lagberedningens förslag innehöllo i ett särskilt kapitel (3 kap.) ut—
5 kap.
5 kap.
förliga stadganden angående försökets begrepp, tillbakaträdande från försök samt försökets straffbarhet; ett kapitel, avhandlande samma ämnen men delvis byggt på andra principer, upptogs även i det förslag till strafflag, som utarbetades av lagutskottet vid 1847— 1848 års riksdag. Däremot voro alla dylika bestämmelser uteslutna ur det förslag, som genom kungl. proposition framlades för 1862— 1863 års riksdag. Förklaringen härtill ligger närmast i det sätt, varpå strafflagsreformen skedde. Vid de omfattande partiella re— former, som ägt rum under de närmast föregående åren genom förordningarna om ansvar för stöld, snatteri och rån, om förfalsk— ning, bedrägeri och annan oredlighet samt om mord, dråp och annan misshandel, hade försök till nämnda brott belagts med straff endast i vissa uppgivna fall, som därvid reglerats var för sig, och då sedan den allmänna strafflagsreformen i huvudsak försiggick på det sätt, att nämnda jämte åtskilliga till strafflagens allmänna del hörande författningar sammanfördes inom en ram, ville man ej rubba de grunder beträffande bestraffning av försök, som sålunda redan tillämpats. Såsom ytterligare skäl framhålles i departements- chefens anförande vid strafflagsförslagets föredragning inför Kungl. Maj:t, att en deånition på försök icke syntes kunna bliva av någon praktisk vikt och i allt fall ej torde mera än dittills finnas er— forderlig samt att grundade anledningar förekomme till anmärk- ning mot vissa av lagberedningens bestämmelser.
På de här ovan anförda grunderna kan den ståndpunkt, vår strafflag sålunda intagit, icke anses förtjänt av att bibehållas. I förevarande kapitel lämnas därför en allmän—straffrättslig reglering av de olika frågor, som vid försök fordra en enhetlig lösning. Ät själva begreppets bestämmande ägnas det huvudsakliga innehållet i kapitlets 1 5. Ett stort antal spörsmål, som kunna sammanfattas under rubriken tillbakaträdande från försök, kräva likaledes en en— hetlig reglering; en sådan har meddelats i 2 5. Då förutsättningen för bestraffning av försök sålunda blivit i viss utsträckning enhet- ligt angiven, har det varit möjligt att göra jämväl storleken av det straff, som i dessa fall böra ådömas, till föremål för gemensam
behandling, i det att man kunnat generellt bestämma det förhål- lande, vari försöksstraffet bör stå till straffet för det fullbordade brottet inom de särskilda brottsarterna. Genom denna tankegång, som finner uttryck i kapitlets 3 &, vinnes ytterligare en betydlig förenkling av den speciella delens försöksbeståmmelser, vilka alltså, till skillnad från den nu gällande strafflagens motsvarande stad- ganden, icke behöva innehålla någon straffskala.
1 5.
I denna paragraf upptages till en början frågan, inom vilket område försöket skall vara belagt med straff. Därav att föreskrifter angående försök meddelas i strafflagens allmänna del följer, såsom ovan framhållits, ingalunda, att försöket behöver eller bör göras till ett generellt brottsunderlag.1 Detta är icke heller straHlagarnas allmänna ståndpunkt. Ofta bestämmes gränsen med hänsyn till det fullbordade brottets straffbarhet på det sätt, att försöket icke _— åtminstone ej utan uttryckliga stadganden för särskilda fall —— straffas vid »förseelser», men däremot göres generellt straff- bart vid egentliga brott. En motsvarande ståndpunkt intages även av lagkommittén och lagberedningen i de av dem avgivna förslag. "'
Denna metod har givetvis den betydande lagtekniska förtjänsten att hela frågan om straffbarheten av försök kan bliva uttömmande reglerad i strafflagens allmänna del och ej alls behöver tynga den speciella delen. Den bygger jämväl sakligt på en i viss utsträck— ning obestridligt riktig tankegång. Ty om, såsom vid 3 g i det följande närmare utföres, försöket genomgående bör straffas lägre än det motsvarande fullbordade brottet, så är det tydligt, att vid de lindrigast bestraffade fullbordade brotten något utrymme för
1 Så har skett i danska strafflagen __s 45. österrikiska strafflagen SS 8. 239, staten New Yorks strafflag sect. 34. 2.1 lagkommitténs förslag (3 kap. 4 %) förklarades försök till brott, som i lagen vore belagt endast med böter, vara strafflöst och lagberedningens förslag (3 kap- 1 &) undantog brott, som icke i lagen vore belagt med svårare straff än fängelse i” sjunde grad.
5 kap. den sålunda erforderliga straffminskningen icke finnes, och att
15.
alltså genomsnittligen den minskning i samhällsfarligheten, som betecknas av försöket gent emot det fullbordade brottet, får sin fulla motsvarighet i fråga om rättsverkningarna endast därigenom, att försöket lämnas straffritt. Att så bör ske vid de brott, som i utländska lagar upptagas såsom förseelser, är därför i stort sett utan tvivel riktigt.
Därav får dock ej slutas, att den anförda metoden är förtjänt. av efterföljd. Just på grund av att man i förevarande hänseende behandlar alla brottsarter lika, kommer metoden att till sin egent— liga innebörd verka mycket ojämt i olika fall och leder alltså till otillfredsställande resultat. Förfarandet kunde hava varit riktigt, om de skilda brottsrekvisiten varit fullt likformigt konstruerade. Men i stället äro de skilda brotten inbördes synnerligen olika just i en punkt, som i detta sammanhang blir av avgörande betydelse, näm— ligen frågan, huru långt ett angrepp mot det intresse, som man genom en viss straffbestämmelse vill skydda, skall hava fortskridit, för att fullbordat brott skall föreligga. För att kunna omfatta all den samhällsfarlighet, som bör straffas, har man särskilt i mera moderna lagverk i stor utsträckning ansett sig böra, jämsides med eller i stället för sådana rekvisit, som för fullbordat brott fordra ett färdigt resultat i form av skada för något Skyddsvärt intresse, uppställa ett stort antal rekvisit, vilka låta straff såsom för full— bordat brott inträda, redan då den samhällsfarliga viljan i handling icke fortskridit längre än till åstadkommande av en — mer eller mindre överhängande — fara för ett dylikt resultat. Detta till- vägagångssätt är ofta lämpligt, därför att enligt detsamma kraven på vad som i varje särskilt fall skall visas hava varit föremål för den tilltalades uppsåt bliva lättare att uppfylla. Kommis- sionen anser för givet, att vid den speciella straffrättens ny- daning även hos oss ett sådant uppfattningssätt skall vinna till- låmpning. Därvid äro olika varianter möjliga: i regel bör för straff- barhet fordras, att handlingen skall innefatta fara för ett visst intresse i just det föreliggande konkreta fallet; men understundom
kall begreppet fara tagas i en rnera abstrakt betydelma i det att lagstiftaren nöjer sig med en viss yttre handling, som genomsnitt- ligen är ägnad att framkalla fara. Huru som helst, av det anförda funngår, att begreppet qubordat brott är av en rent teknidg karaktär och intet utsäger om huru långt ett såsom dylikt brott bestraffat angrepp mot visst intresse blivit framfört. Det kan sålunda också hända, att i ett visst fall såsom fullbordat brott bestraffas intresseangrepp, vilket befinner sig på ett så tidigt stadium, att det ej bör ifrågakomma att —— medelst en bestäm- melse om straff för försök — drabba detsamma med straff vid en ännu tidigare punkt. Ett annat brott, som kan vara till svårhets— graden nära jämförligt med det förra, kan åter förlägga den för brottsligheten avgörande punkten vid ett långt framskridet moment av intresseangreppet, så att uppställandet av försöksstraff å ett föregående stadium är synnerligen påkallat. Något allmänt känne— tecken — vare sig en viss grad av svårhet eller annat — som skulle kunna ligga till grund för en kortfattad generell formu- lering av gränsen mellan brott, som böra straffas jämväl i för- sök, och övriga brott, står icke till buds. På grund härav måste frågan om försökets straffbarhet avgöras för varje brott för sig och i lagen särskilt angivas för de olika brotten. Detta'bör då uppenbarligen — såsom ovan framhållits — ske i lagens speci— ella del. '
Detta förfarande föreslogs av lagutskottet vid 1847 —1848 års riksdag, son1 i det av utskottet utarbetade fördag'tul ny'straHÄ lag (3 kap. 1 &) utbytte lagkommitténs och lagberedningens ovan berörda stadganden angående försökets användningsområde mot följandeföreskrift, innefattande endast en hänvisning till den spe— ciella delen: »Straff för försök må ej ådömas i andra fall, än som 'i lagen särskilt utsatta äro.» Samma princip har nu tillämpats i det förberedande utkastetl, och kommissionen har därutinnan ej gjort någon ändring.
_1 Även det finska förslaget (8 kap. 1 5) har intagit denna ståndpunkt. Försök till förseelse straffas dock icke.
5 kap. 1 5.
5 kap. 1 5.
Innehållet i övrigt i denna paragraf avser att i den utsträckning, som synes erforderlig, giva en bestämning av försöksbegreppet. Denna bestämning sammanfaller med den, som lämnats i det för- beredande utkastet (7 kap. 1 å andra st.; 2 5 första satsen).
Ovan är framhållet, att en bestämmelse om straff för försök alltid ansluter sig till och alltså förutsätter en bestämmelse om ett visst fullbordat brott. Från detta skiljes försöket genom en minskning i vad som ligger brottslingen till last, så till vida som det för det fullbordade brottet fordrade resultatet icke av honom bragts till stånd. Minskningen ligger alltså på brottsrekvisitets objektiva sida.
Någon minskning får däremot icke föreligga jämväl på den subjektiva sidan, exempelvis så, att brottslingens uppsåt skulle kunna omfatta endast den fara för ett skadligt resultat, som genom försökshandlingen åstadkommits. I så fall vore fråga om ett helt nytt brott. Tvärtom är det för försöket karaktäristiskt, att brotts- lingens vilja varit inställd på att i samhällsfarlig riktning förverk— ligas vidare än som kommit att ske. Hans uppsåt måste hava omfattat ett mera framskridet resultat, så att, om hans brottsplan lyckats, det ifrågakomna brottet skolat föreligga såsom fullbordat. Beskaffenheten av hans vilja skall vara sådan, att den, om allt gått efter hans beräkning, kunnat motivera straff för fullbordat brott. Subjektivt skall alltså mot en tilltalad, för att han skall kunna dömas för försök, hava förekommit lika mycket som erfordrats för en dom för fullbordat brott.
Men det är icke nog härmed. Ehuru det objektiva momentet icke är den väsentliga grunden för reaktion medelst straff, har detta moment dock en självständig betydelse, så att vid dess bort- fallande (eller förminskande) fråga uppstår, huruvida i allt fall brottslingen i subjektivt hänseende företer en tillräckligt farlig beskaffenhet för att böra straffas. Detta är icke säkert. I själva verket bör lösningen bli olika för olika typer av viljetillstånd, även där dessa äro tillräckliga för att motivera straff vid ett full- bordat brott. — Någon tvekan kan härvid icke föreligga i det
fall att det fullbordade brottets skadliga resultat just varit syftet med handlingens företagande. I sådant fall är resultatets ute- blivande, genom omständigheter, som ej böra räknas den handlande till godo, ingalunda ägnat att låta hans handling framträda i så förändrad belysning, att den bör undgå straff. Såsom i motive— ringen till 3 kap. (sid. 128) framhållits, böra i allmänhet med ett direkt åsyftat resultat likställas sådana verkningar, som väl icke varit omedelbart avsedda eller ens önskade, men vilkas inträde av den handlande själv uppfattats såsom nödvändigt förbundna med den åsyftade verkan, därest denna skulle komma att uppnås.
Å andra sidan är det tydligt, att, även om oaktsamt åstad- kommande av ett visst resultat är straffbart såsom fullbordat brott, något straffbart försök dock ej bör anses föreligga isådana subjektivt likartade fall, i vilka resultatet icke kommit till stånd. Sådana händelser äro lätteligen tänkbara: av oaktsamhet och utan grund anser man sig t. ex. befogad att till nödvärn mot en annan person rikta ett visst angrepp och verkställer detsamma men miss- lyckas. Här föreligger, åtminstone i alla vanliga fall, icke något behov av straff. — Detsamma gäller inom uppsåtets område om de verkningar, med avseende å vilka endast dolus eventualis före- legat, d. v. s. sådana, som den handlande visserligen icke önskat men vilka han tänkt sig såsom möjliga, och vilka, även om han varit viss om deras inträde, icke skulle avhållit honom från att handla. Har en sådan verkan uteblivit, kan även en ganska stor genom handlingen åstadkommen fara icke anses på ett för straff- barhet tillfyllestgörande sätt hava givit uttryck åt en samhällsfarlig viljebeskaffenhet hos den handlande. Såsom 1nera osäker måste man beteckna lösningen i de återstående fallen, nämligen vad angår möjliga verkningar av handlingen, vilka på det sätt falla inom upp— såtet, att de, utan att utgöra syftet med handlingen eller nödvändigt sammanhänga därmed, av den handlande önskats eller till vilka han förhållit sig likgiltig. Inträder en sådan verkan, föreligger fullbordat brott, men utebliver den, torde medvetandets ifråga— varande innehåll icke genomgående kunna anses böra medföra straff
15.
5 kap. 1 5.
för försök. —— Inom alla de typer, vilka enligt det nu anförda icke böra innefattas under det-allmänna försöksbegreppet, kunna före- komma särskilda fall, då en gärning bör vara brottslig, fastän den icke fullbordats. Dessa fall åtkommas lämpligen genom särskilda bestämmelser i lagens speciella del om uppsåtligt eller jämväl oakt- samt åstadkommande av fara för de skadliga resultaten; därvid kommer begreppet uppsåt att hava vanlig omfattning och alltså jämväl innesluta dolus eventualis med avseende på farans fram- kallande.
Det subjektiva rekvisit, som enligt det ovan anförda bör fordras för att försök skall vara straffbart, uttryckes i lagtexten så, att det skall vara fråga om en handling, varmed gärningsmannen åsyftat att utföra brottet. Detta torde även bäst stämma överens med det allmänna språkbrukets uppfattning av ordet försök.
Det lärer också kunna antagas, att förslaget härutinnan överens- stämmer med gällande rätt, ehuru denna lämnar försöksbegreppet utan legal bestämning och alltså ger rum för olika meningar; enighet torde i allt fall i svensk rättspraxis råda därom, att dolus eventualis icke kan grunda straffbart försök. —- Uttrycket » åsyfta» användes även av lagkommittén och lagberedningen i deras förslag (3 kap. 2 g), men har där icke ovan angivna mera inskränkta betydelse, utan omfattar uppsåt överhuvud, medan givetvis försöki oaktsamhet skulle vara uteslutet. En härmed överensstämmande ståndpunkt synes intagas av många utländska strafflagar och straff- lagsförslag, som alltså icke torde utesluta dolus eventualis eller eljest göra någon skillnad mellan olika former av uppsåt, om ock lagverkens uppfattning i denna punkt ofta ej är klart uttalad 1. Det nya italienska förslaget går ännu längre. Dess stadganden angående försök (art. 15—16) innehålla icke någon som helst inskränkning beträffande de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet och
1 Norska strafflagen & 49, danska strafflagen 5 45, danska kommissionsförslaget ' 5 57", Torps förslag 5 22, tyska strafflagen % 43, tyska förslagen 1909 5 75 och 1919 € 23, tyska motförslaget & 27, österrikiska strafflagen 5 8, österrikiska för- slaget 1921 % 8, schweiziska förslaget 1918 art. 19.
torde därför avse att göra oaktsamt försök straffbart i samma ut— sträckning som oaktsamt fullbordat brott. Ett sådant förfarande överensstämmer med detta lagförslags allmänna ståndpunkt att så gott som icke tillägga någon självständig betydelse åt brottens objektiva moment. .
En minskning å den objektiva sidan av förutsättningarna för det fullbordade brottet är utmärkande för försöket. I och för sig kan nu en sådan minskning tänkas förekomma i vilket som helst av den objektiva sidans tre moment: intresseangrepp, rättsstridighet eller kallLalitet, Men här uppstår frågan, huruvida varje sådan minskning betecknar endast en övergång från fullbordat brott till försök, eller om möjligen i visst avseende en minskning utesluter jämväl försök och alltså innebär en övergång till det straffria om- rådet —— naturligen oavsett den möjlighet, att den föreliggande handlingen likväl kan gå in under något annat självständigt brotts- begrepp.
Avgörande för lagens ställningstagande i denna del blir uppen- barligen dess ståndpunkt beträffande själva grunden till att man överhuvud för straffbarhet fordrar ett objektivt förverkligande av den brottsliga viljan. Är grunden härtill endast den, att ett sådant förverkligande i regel erfordras för att man skall kunna med säkerhet fastställa den farliga viljans tillvaro och beskaffenhet, skulle tydligen intet hinder möta mot att anse brott vara begånget genom en handling, som i det särskilda fallet icke utgör något intresse— angrepp eller åtminstone icke något rättsstridigt sådant angrepp, i det att det icke föreligger något intresse av den vid ett Visst brott skyddade beskaffenheten eller därför, att ett angrepp mot ett be- stående sådant intresse på grund av säregna omständigheter undan- tagsvis är tillåtet. Ty om denna brist i brottets objektiva förutsätt- ningar är för den handlande okänd, utgör hans handling lika fullt ett uttryck för en samhällsfarlig viljebeskaffenhet, vilken måhända kommer att nästa gång taga sig uttryck under förhållanden, som även objektivt beteckna en rättsstridig intressestöring. Exempelvis: man tror sig mörda en sovande människa, som emellertid strax innan
15.
avlidit av slag; i syfte att tillgripa något sticker man handen i en annans ficka, som emellertid är tom; i grov okunnighet söker man att avdagataga en ovän med besvärjelser eller genom förgiftning medelst ett fullkomligt ofarligt ämne; samtycke till handlingen före- ligger, gärningsmannen ovetande, från den angripnes sida. Bortsett från den ovisshet om intensiteten i den handlandes uppsåt, som i några av dessa fall bör sägas bestå, borde, från en radikalt genom— förd preventivstraffrättslig ståndpunkt, tillräcklig grund för straff (såsom för försök) anses föreligga. Men ett sådant tillvägagångssätt kan icke anses riktigt. Hänsyn måste jämväl tagas till den i sam— hället levande vedergällningsinstinktens krav. Och den fordrari sådana fall i allmänhet mycket bestämt straffrihet på den grund, att ju »intet ont är gjort». Så länge handlingen icke medfört någon som helst fara för ett objektivt skadligt resultat, kan det ej spela någon roll, att den uttryckt en samhällsfarlig vilja. För lag- stiftaren skulle det vara befogat att bortse från denna irrationella synpunkt, om straffet ej vore annat än ett botemedel mot samhälls— farligheten, som för den därmed behandlade endast vore fördelaktigt. Men straffet innebär ett. lidande både under verkställigheten och — vad här särskilt påkallar uppmärksamhet —— i sina efterverk- ningar; det senare skulle lagstiftaren visserligen vilja undvika, men . detta ligger utanför räckvidden för hans förmåga. Och vid sådant förhållande fordrar det utanför preventionssynpunkten liggande rätt— färdighetskravet, att den, som genom straff skall lida ont, också skall ha åstadkommit något ont. Härvid kan det emellertid för nutidens mindre materiella uppfattningssätt vara nog, att ett brottsligt förfarande fortskridit så långt, att det rättsstridigt skapats en objektiv fara för ett intresse.
Det anförda innehåller också nyckeln till en lösning av de spörs- mål, som bruka sammanfattas i läran om försök »med otjänliga medel» eller )mot otjänligt objekt». Dessa spörsmål tillhöra de mest omstridda delarna av försöksläran, både vad angår utpekandet av den i och för sig riktiga ståndpunkten och med hänsyn till tolkning av de gällande strafflagarna, vilka ofta lämna inga eller helt. svaga
hållpunkter. Enligt gällande svensk rätt lärer enighet råda därom, att den omständigheten, att ett försök är otjänligt, i många fall bör utesluta dess brottslighet. Mindre benägen härför torde man vara i Norge och Danmark, vilkas lagar (55 49 och 45 resp.) synas vid begreppsbestämningen ha anslutit sig till en sådan uppfatt- ning, att den tilltalades subjektiva beskaffenhet vore avgörande Vid tillämpning av den tyska lagen (43 5) har rättspraxis även i ytterligt gående fall bestraffat förövare av otjänliga försök, t. ex. en icke havande kvinna, som intagit fosterfördrivande medel, eller, i fråga om försök till tvegifte, en person, som ingått nytt äktenskap i den oriktiga föreställningen, att hans maka i tidigare äktenskap ännu vore i livet 1. Riktigheten härav är starkt bestridd av teorien," som ofta vill göra skillnad allt eftersom försöket var absolut eller relativt otjänligt. På denna skillnad bygga även 1913 års tyska förslag2 och de schweiziska förslagen 3, i det nämligen för de absolut otjänliga fallen medgives straffnedsättning efter domstolens fria prövning (resp. straffrihet). 1919 års tyska förslag utsträcker denna behandling till varje otjänligt försök och har alltså uppgivit den berörda skillnaden mellan absolut och relativ otjänlighet. Den förra skulle föreligga vid ett försök, som under inga omständig— heter kunnat åstadkomma den ifrågavarande förbrytelsen; den senare skulle bero endast på omständigheter, som föreligga i det särskilda konkreta fallet. Exempel, vid mordförsök, på den förra typen är det fall, att någon i mörker förväxlar sitt tilltänkta offer med en trädstam och genomborrar denna med kulor ur sitt skjutvapen; på den senare typen äter det fall, att det mot offrets hjärta riktade
dolkstynget blir utan resultat på grund av att offret i tid försett '
1 1909 års tyska förslag säger sig vilja godkänna praxis, ställning till frågan, so motiv. till å 75,_sid. 285—89.
3 30 %, "konnte (ler Versuch unter keinen Umständen zur Vollendung fiihren". 3 Förslaget 1918 art. 20: "Ist das Mittel, womit jemand ein Vergehen aus- zuft'ihren versucht, oder der Gegenstand, vvoran er es anszufuhren versucht, derart, dass das Vergehen mit einem solchen Mittel oder an einem solchen Gegenstande uberhaupt nicht ausgefiihrt verden könnte, so" etc.
5 kap.
15.
5 kap. 1 5.
sig med en skyddande brynja, etc. Skillnaden är emellertid omöjlig att utan godtycklighet genomföra, och den ger i varje fall icke uttryck åt en olikhet, som i straffrättsligt hänseende är av väsentlig beskaffenhet. Det är sålunda ingalunda säkert, att den, som i mord- uppsåt beskjuter en trädstam, bör gå fri från straff för mordförsök. Så bör väl ske, om han endast löst antagit, att offret befunnit sig i närheten; däremot icke, om offret på flykt undan gärnings— mannens förföljelse för endast ett ögonblick sedan paSSerat träd- stammen och alltså endast genom en ren lyckträff undgått att bliva skjuten. I senare fallet har nämligen just förefunnits vad som även för vedergällningsinstinkten är nog för att rättfärdiga straff, nämligen objektiv fara för det rättsstridiga resultatet: detta har varit nära att inträffa. Med hänsyn härtill får man icke be— döma försöket endast efter situationen i ett visst ögonblick av brottsplanens förverkligande, t. ex. tidpunkten för den »utförande handlingen», utan man måste taga hänsyn till handlingsförloppet i dess helhet.
Den åskådning, som sålunda ligger till grund för förslaget, har uttryckligen uttalats i förevarande paragraf, sista stycket. Däri intagna stadganden hade i det förberedande utkastet sin plats i 2 %. Det har överflyttats hit, enär kommissionen ansett, att för- söksbegreppets samtliga bestämningar borde sammanföras i samma lagrum. I uttalandet, att — under ifrågakomna omständigheter -— icke skall dömas till straff »för försök» ligger en erinran därom, att en i den angivna bemärkelsen ofarlig handling, vilken alltså är straffri såsom försök till ett Visst brott, möjligen kan innebära ett särskilt, enligt ett annat lagrum med straff belagt brott: en sådan straffbarhet bör uppenbarligen icke bortfalla på grund av vad här stadgas.
Att minskningen på brottets objektiva sida kan avse kausaliteten, orsakssammanhangets framförande mot den punkt i handlingsför- loppet, som erfordras för fullbordat brott, säger sig självt. En sådan objektiv minskning är det mest påtagliga sätt, varpå det fullbordade brottet kan utebliva. Vad som erfordras för att brottet
skaH. nå. &dlbordan än? naturhgen, på sätt i det föregående (ski 182) anmärkts, helt olika vid olika brott, och detta eventuellt även däruännan, att vhf det ena broMet uppnåendet av nysmunnnda punkt i handlingsförloppet är liktydigt med en slutgiltig skada för något av samhället skyddat intresse, medan det i ett annat fall blott är fråga om en etapp på vägen till åstadkommande av sådan skada. Liksom nu brottsbegreppens nämnda beskaffenhet i detta avseende måste avgöra, i vilka fall försöket bör straffas, kommer densamma att bestämma gränsen för försöket gentemot det fullbordade brottet. Denna gräns kan alltså icke» mera konkret angivas på detta ställe, men så behöver ej heller ske, ty gränsen kring det fullbordade brottet måste i varje fall framgå av dess begreppsbestämning i lagens spe— ciella del. Här har följaktligen endast bort uttalas, att en gärning för att bliva straffbar såsom försök till ett visst brott icke får inne— fatta detta brott i fullbordad form. — I kommissionens förslag har detta uttryckts genom orden »utan att detta (brottet) dock kommit till fullbordan». Denna formulering, som ansluter sig till den i lagkommitténs och lagberedningens förslag användal, skiljer sig något från det förberedande utkastets ordalag: »Försök äger rum, då gärningsmanen, utan att hava fullbordat brottet, påbörjat den handling, varmed han åsyftade att det utföra.» Detta synes förut- sätta, att ett brotts fullbordan endast beror på gärningsmannens handling. Emellertid kan ju brottsplanen vara sådan, att gärnings- mannens egen verksamhet skall, efter det den avslutats, fortsättas av ett vidare, av honom förutsett förlopp, vare sig en annan per- sons handlande eHer naturkraHmrnas inverkan. (hn på denna väg det åsyftade resultatet kommer till stånd, föreligger givetvis full- bordat brott och icke endast försök. Då det förberedande utkastets formulering möjligen kunde giva anledning till missförstånd i
l I dessa (3 kap. 1 %) tilläggas dock orden "efter de bestämmelser, som för varje fall i lagen givne äro", med vilka tydligen avsetts att giva uttryck åt samma tanke, som utvecklats här ovan i texten. De citerade orden uteslötos redan idet förslag till strafflag, som framlades av lagutskottet vid 1847—1848 års riksdag.
5 kap- 1 5.
5 kap. 1 5.
nämnda hänseende, har kommissionen ansett en omredigering vara erforderlig.
Här bör anmärkas, att i somliga fall brottet måste anses ofull— bordat, även om det i brottet innefattade resultatet kommit till stånd, nämligen om detta skett på sådant sätt, att det icke inne- burit ett förverkligande av den handlandes brottsplan. Dennas genomförande har t. ex. avbrutits genom att en annan orsak hastigare åstadkommit resultatet: en person har, för att spränga ett krigsfartyg i luften under omständigheter, som skola möjlig— göra för honom att med framgång. påstå sitt alibi, i närheten av dess ammunitionsförråd placerat en apparat, som skulle komma att om några timmar framkalla antändning av sprängämnena; innan tiden inträtt, slår en fientlig projektil ned i förrådet och åstadkommer sprängningen. Det är tydligt, att den handlande icke på grund av detta resultat kan anses skyldig till fartygets sprängning såsom fullbordat brott. Däremot bör straffbart försök anses föreligga. Samma lösning kan vara den riktiga, jämväl då resultatet inträtt såsom följd av den därtill syftande hand- lingen, men på en annan väg än den, som den handlande avsett för resultatets uppnående: ett bomskott medför det tilltänkta offrets död genom hjärtslag på grund avlskrämsel. Huruvida avvikelsen från brottsplanen är tillräckligt betydande för att sålunda fria från straff för fullbordat brott, kan icke avgöras efter någon all- män formel utan endast genom prövning av omständigheterna i de särskilda fallen.
Det är emellertid ganska sällan, som gränsen mellan försök och fullbordat brott sålunda kan erbjuda några svårigheter. Mycket oftare uppkomma sådana vid dragandet av gränsen mellan för— söket och de föregående stadierna i det handlingsförlopp, som syftar till ett brotts begående, i allmänhet betecknade såsom för— beredelserna. Det kan nämligen i allmänhet icke för straffbarhet vara nog, att brottsplanens förverkligande nätt och jämt påbörjats, utan densamma måste i regel ha framskridit tämligen långt. Detta måste fordras redan därför, att man av en mera avlägsen förbere-
delse icke kan med tillfyllestgörande säkerhet sluta till tillvaroni den handlandes själsliv av en samhällsfarlig vilja av sådan intensitet och fasthet, att man behöver mot densamma reagera med straff för att förebygga, att den framdeles skall åstadkomma skada för något intresse, som samhället vill skydda. Sålänge den handlande för uppnående av ett sådant resultat ännu har att tillryggalägga en någorlunda avsevärd del av brottsplanen, kan det ofta finnas mycket liten säkerhet för att han verkligen kommer att fortsätta. —— I samma riktning tala dessutom de förut framhållna hänsynen till vedergällningsinstinkten: rättfärdighetskravet tillåter icke, att man med straff inskrider mot den, som icke åtminstone åstadkommit en konkret fara. Men detta kan icke sägas vara fallet, om det skadliga målet ännu varit så långt avlägset, att dess uppnående kunnat förhindras av varjehanda omständigheter av rent tillfällig natur. —— De båda anförda synpunkterna förtjäna var för sig be- aktande, eftersom de icke alltid leda till samma resultat beträffande frågan, vid vilket stadium av brottsplanen straffbarhet bör inträda. En ganska långt framskriden och därför såsom definitiv fram- trädande brottsplan behöver ej erbjuda särskilt stor objektiv fara, då däremot en nyss påbörjad brottsplan i vissa fall kan giva anled— ning till allvarlig fara. I stort sett torde kunna sägas, att för straffbarhet bör fordras, att båda synpunkternas krav skola vara uppfyllda.
Det är emellertid icke lätt att i få ord på ett för rättstillämp- ningen verkligt vägledande sätt uttrycka denna fordran på försöks- handlingen — att den s. k. försökspunkten skall vara uppnådd —; innebörden av denna fordran får visserligen i någon mån sägas ligga i själva ordet" försök. Uppgiften att närmare tydliggöra innebörden har förelegat till lösning för ett mycket stort antal moderna lagar och lagförslag, och numera finnes endast en gäl- lande lag, som vill under försökets straffbarhet inbegripa jämväl rent förberedande handlingar, nämligen den danska, till vilken i detta avseende de två danska förslagen ansluta sig. Övriga ut— ländska straffiagar och strafflagsförslag avskilja däremot förberedel-
& kap. 1 5.
5 kap. 1 5.
sen från försöket samt göra förberedelsen straffbar endast i sär— skilda fall och under betingelser, som måste i lagens speciella del särskilt angivas. Försöket säges i allmänhet inträda i och med »påbörjandet av utförandet» eller dylikt; den närmare innebörden härav är överlämnad åt tolkningens avgörande. Även kommissio- nens förslag har i likhet med det förberedande utkastet begagnat en formulering, som nära ansluter sig till den nyss anförda. Med anledning av kritik, som på denna punkt framställts mot det för— beredande ntkastetl, vill kommissionen gärna medgiva, att nämnda formulering ingalunda lämnar någon säker ledning vid bestämman- det av gränsen mellan försök och förberedelse, men den bidrager otvivelaktigt till att inskränka försöksbegreppets omfång och an- visar därigenom rättstillämpningen den riktning, som tolkningen har att följa.
Spörsmålet påkallar icke uppmärksamhet vid alla former av försök. När den handlande gjort allt, vad han ämnat göra för uppnående av sitt brottsliga syfte, kan det ur samhällsfarlighetens synpunkt icke vara tvivel om, att han gjort nog för att förskylla försöksstraff. Att försöket sålunda är, vad man kallar fulländat, utsäger visserligen icke något därom, huru nära handlingen i de särskilda fallen nått resultatets åvägabringande. Detta beror väsent— ligen på beskaffenheten av det medel, som enligt brottsplanen skolat komma. till användande; man jämföre t. ex. mordförsök medelst skott ur ett skjutvapen och medelst avlämnande till post- befordran av något födoämne, som innehåller bakterier, avsedda att framkalla en långsamt men säkert dödande sjukdom. För— söket är i vartdera fallet fulländat. Försöksbegreppets bestäm- mande skulle naturligen avsevärt vinna i enkelhet, om man ville straffa endast fulländade försök och alltså förlägga försökspunkten till avslutandet av gärningsmannens enligt brottsplanen sista (egna)- handling. Men då härvid, enligt det nyss anförda, avståndet till det brottsliga resultatet i olika fall skulle vara mycket olika, #1 Avprof. Serlachius i motiveringen till det finska förslaget sid. 16. Se även [A. .T. de Asun. El anteproyecto dc cödigo penal sueco (Madrid 1917) sid. 46.
skulle i det antydda förfarandet ligga en viss godtycklighet, och från straffbarhet skulle såsom ofulländadc uteslutas åtskilliga för- söksfall, som otvivelaktigt böra drabbas av straff. Vid ofulländade försök, som alltså böra medtagas inom det brottsliga området, gäller det att fastställa, om gärningsmannenpåbörjat den handling, varmed han åsyftade att utföra brottet. Avgörandet, vilken denna handling år, skall träffas under hänsynstagande till gärningsman- nens egen, från fall till fall starkt varierande brottsplan, som efteråt inför domstolen måste rekonstrueras. Avgörandet ter sig. ganska enkelt, om brottsplanen skolat avslutas med en enstaka handling av starkt koncentrerad och odelbar samt från de när—— mast föregående tydligt skild beskaffenhet, t. ex. vid misshandels— brott medelst skjutvapen, avtryckandet. Om den sista handlingen är av mera långvarig beskaffenhet men dock till sina olika stadier likartad, t. ex. ett grepp om offrets strupe i syfte att döda genom kvävning, måste det avgörande bliva, att handlingen påbörjats, ty det finnes ingen möjlighet att påvisa någon viss del av den— samma, som skulle vara ägnad att tilläggas en särskild betydelse på det sätt, att först vid denna dels påbörjande försökspunkten skulle anses nådd. En sådan uppdelning skulle bliva fullkomligt godtycklig. Detta gäller även om den sista handlingen är av betydande varaktighet. Samma synpunkt äger tillämpning även på en serie inbördes likartade, efter varandra följande handlingar, som äro avsedda att utsträckas så länge, tills målet nås, för vilket ändamål en enda av handlingarna kunnat förutses icke vara tillräcklig. Både därför att ingen möjlighet finnes att utpeka en viss handling, som till sin betydelse skulle enligt brottsplanen vara väsentligen olika den närmast föregående handlingen, och därför att redan den första i serien bör anses tillräckligt graverande för att föranleda försöksstraff, måste den första handlingens—på— börjande komma att markera försökspunkten (därest denna'ej redan tidigare inträtt, jfr. nedan): 'ex. en mordplan går ut på att från en automobil i snabb fart söka med en följd av revolverskott träffa en i ett annat liknande åkdon befintlig person.
5 kap. 1 g.
5 kap. 1 5.
Ofta måste emellertid försökspunkten, för att straffvärda försöks- fall ej skola undslippa, förläggas ännu längre tillbaka. Detta gäller bl. a. vid de många brott, som redan enligt lagens egna bestäm— melser såsom fullbordade begreppsenligt omfatta Hera successiva handlingar, t. ex. våld och tillgrepp vid rån, förfärdigande och begagnande vid förfalskning. För vissa dylika fall, som enligt gällande rätt äro straffbara i försök, innehåller lagens formulering av försöksbestämmelsen ett uttalande, att det är nog, att t. ex. våldförandet påbörjats. Denna uppfattning torde genomgående böra komma till tillämpning, så att, vid sammansatta brottsbegrepp av den antydda typen, de i lagen upptagna handlingarna räknas som en enhet, av vars beståndsdelar endast den första behöver vara påbörjad för att försöksstraff skall inträda. Ett motsvarande förfarande måste iakttagas även i många andra fall, då t. ex. en våldshandling ingår i brottsplanen'för att åstadkomma en situa— tion, som erbjuder möjlighet för att verkställa den »utförande» handlingen. Det är nämligen beroende på lagtekniska hänsyn, vilka ej alls ha med försöksläran att göra, att t. ex. våld jämte otukt eller våld jämte tillgrepp i lagen äro upptagna såsom de särskilda brotten våldtäkt och rån, medan våld såsom ett led i många andra kombinationer icke erhållit någon dylik särskild be- handling. Därför bör t. ex. en mordplan, enligt vilken ett slag avser icke att döda utan endast att kullkasta eller bedöva offret för att detta därefter skall på ett annat sätt kunna dödas, anses ha i och med påbörjandet av slaget nått försökspunkten. Lik- nande är förhållandet beträffande inbrott eller resande av livsfar- ligt vapen såsom led i en mordplan. Detta betraktelsesätt vinner . stöd jämväl därav, att ifrågavarande handlingar i det tidigare
stadiet äro, för sig betraktade, klart rättsstridiga och att följ— aktligen deras företagande kan, oavsett ett visst avstånd från det åsyftade resultatet (mord), i varje fall anses uttrycka en med stor fasthet på detta inriktad avsikt. Dock måste härvid en icke ringa betydelse tillerkännas jämväl åt tidsmomentet i och för sig, så att en viss handling, _om den är avsedd att omedelbart _eller i
varje fall snabbt åtföljas av den egentliga utförande handlingen, kan anses beteckna försöksgränsens Överskridande, medan bedö- mandet härutinnan måste bliva ett annat, om meningen varit, att en mera avsevärd tid skulle förfiyta mellan den ifrågavarande handlingen och den brottsliga verksamhetens avslutande. I fall av det senare slaget kan man icke med tillräcklig visshet anse ådaga- lagt, att den handlande skulle ha fortsatt ända till målet, om inga yttre hinder kommit emellan. Och det är det — visserligen alltid hypotetiska och osäkra —— svaret på denna fråga, som bör vara avgörande.
Även med den relativa frihet vid försökspunktens bestämmande, som förslagets text enligt det föregående lämnar rättstillämpningen, kan man naturligtvis icke uppnå att med straff för försök drabba alla de ofullbordade handlingsförlopp, som haft till syfte att begå brott, och som för den skull finnas förtjänta av straff. Ivissa fall erbjuder en otvivelaktig förberedelsehandling genom sin säregna beskaffenhet — t. ex. anskaffande av verktyg för förfalskning eller inbrott — både en icke betydelselös fara för rättsskyddade intressen och, genom sin specifika karaktär och de hinder, som måste över— vinnas, ett ganska oomtvistligt skäl att hos den handlande antaga en samhällsfarlig viljebeskaffenhet av betydande fasthet. Då för— söksstraff emellertid, bland annat på grund av allt för stort avstånd i tiden, icke kan inträda, blir det lagstiftarens uppgift att i straff— lagens speciella del införa särskilda straffbud för sådana förbere- delser; dylika bestämmelser förekomma också iden gällande straff- lagen.
gg.
Därav att försökspunkten är överSkriden, får icke obetingat slutas, att försöksstraff skall följa. Det är upprepade gånger framhållet, att försökspunkten åtminstone icke i allmänhet bör förläggas tidigare, än att vid densamma må antagas föreligga objektiv fara för det åsyftade brottets fullbordan. Även med iakttagande härav låter det sig icke undvikas, att inom försöksbegreppet, sådant som det
5 kap. 1 5.
5 kap. 2 5.
hittills bestämts, skulle falla åtskilliga avbrutna handlingsförlopp, om vilka man efteråt kunde säga sig, att de icke hade blivit så långt realiserade, att någon egentlig fara förefunnits. Härutinnan kan stor olikhet föreligga mellan särskilda försök, även om de vid försökspunktens uppnående rent utvärtes betraktade förete en full- komlig överensstämmelse med varandra. Av synnerlig betydelse är anledningen till att brottets fullbordan uteblivit. Är anledningen t. ex. den, att gärningsmannen misslyckats eller blivit hindrad full- följa sitt syfte, utgör försökspunktens överskridande tillräckligt skäl att förmoda, att han, om hindret icke mellankommit, verkligen skolat uppnå det rättsstridiga resultatet. Men, om däremot den handlande efter handlingsförloppets inträde i försöksstadiet själv lagt hinder i vägen för resultatets förverkligande, så ligger saken annorlunda. Ty då kan åt den sannolikhet för resultatets inträde. som i och för sig förelåg vid den angivna tidpunkten, icke längre tillmätas en för brottslighet avgörande betydelse. Därigenom, att den hand- lande efteråt frivilligt avbrutit det farliga orsakssammanhanget, har han ju numera motbevisat den förut grundade uppfattningen om en för straffbarhet tillräcklig fasthet och intensitet hos hans viljas samhällsfarlighet. (')ch, efteråt betraktat, är det sken av fara, som förelegat, ej heller tillräckligt att för vedergällnings— instinkten rättfärdiggöra straffet. Till dessa skäl att låta straff för ett frivilligt avbrutet försök bortfalla eller nedsättas, kommer ytterligare den praktiskt viktiga synpunkten, att utsikten till straff- frihet eller straffnedsättning är ägnad att skapa ett starkt motiv för gärningsmannen att avvärja brottets fullbordan; befrämjandet av ett avbrott är tydligen angelägnare fin reaktionen mot den samhällsfarlighet, som redan må ha kommit till uttryck.
Också finner man, att nästan alla lagar och lagförslag medgiva straffrihet eller straffnedsättning för tillbakaträdande från försök, bestående däri, att gärningsmannen hindrat brottets fullbordan genom att han antingen avstått från att fullfölja försöket eller vid- tagit åtgärder i syfte att förebygga verkan av vad han redan gjort. Även den svenska strafflagen upptager en mängd fall, ivilka eljest
straffbart försök blir straffritt på grund av gärningsmannens till- bakaträdande. Detta blir nämligen förhållandet enligt alla de lag- rum, vilka för det straffbara försökets karakteriserande begagna sig av vändningen: >>Har någon gjort försök till — —, och blev endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad», eller dylika uttryck. Hit höra flertalet av den svenska strafflagens bestämmelser om straff för försök. I enlighet härmed uppställer förslaget såsom regel, att tillbakaträdandet skall utesluta straffbarhet för försök. Denna regel bör emellertid icke vara undantagslös. Särskilt vid vissa mycket grova brott måste i själva försöket, för sig bedömt, anses framträda en så hög grad av samhällsfarlighet, att även ett senare tillbakaträdande icke bör leda till straffrihet eller till större strainndring, än som kan i straffmätningsväg åstadkommas. Denna ståndpunkt intages sålunda av den gällande rätten beträffande för— sök till högförräderi (8: 1), förgiftning (14: 18) och vid sådant såsom fullbordat brott behandlat sjöröveri, därvid tillgrepp ej sker (21: 7) samt — av annan orsak— än den nyss berörda — vid försök enligt 15 kap. 22 å; en förmedlande hållning är att anteckna vid försök till förräderi enligt 8: 7. I flertalet av de anförda fallen är försöket på grund av sin exceptionella farlighet belagt med samma straff som fullbordat brott, och man kunde möjligen tänka sig att nå det rätta resultatet genom att från tillämpningen av nu förevarande paragraf i förslaget undantaga brott med lika högt straff för försök som för fullbordat brott. Så har exempelvis skett i tyska strafflagsförslaget 1913 (31 g 2 st.). Men, förutom att häri skulle ligga ett föregripande av frågan om de ifrågavarande för- .sökens straffbarhet enligt den blivande lagen, kan anföras, att desamma ej torde vara till antalet fiera, än att föreskrifter om straff- barhet trots tillbakaträdande lämpligen kunna meddelas på veder— börliga ställen i den speciella delen. För möjliggörande härav har förevarande paragraf förklarats tillämplig endast »där ej annor- ledes år stadgat».
Vad härefter angår det i allmänhet från straff befriande tillbaka-
5 kap. 2 5.
5. kap. 2 5.
trädandets närmare beskaffenhet, så är det tydligt, att det måste gestalta sig olika vid fulländat och vid ofulländat försök. I fall av den senare typen, då för brottets fullbordan kräves ett fortsatt handlande från gärningsmannens sida, kan han ju förhindra full— bordandet blott genom att avbryta handlingens fullföljande, i för— tid övergå till passivitet. I de övriga fallen, då ett orsakssamman— hang, som blivit av gärningsmannen igångsatt, redan börjat på egen hand fortskrida mot det åsyftade målet, fordras uppenbarligen, för att detta icke skall nås, att gärningsmannen ingriper genom en ny handling, som hejdar ett vidare fortskridande mot skadans inträde. Denna olikhet är omedelbart grundad iförhållandenas egen natur, och dess beaktande föranleder i allmänhet inga sär— skilda tvivelsmål, men förslaget har för tydlighetens skull velat i själva lagtexten giva uttryck däråt. Undantagsvis kan urskiljandet av de två formerna av försök erbjuda vissa svårigheter. Vägledande vid detsamma är i regel gärningsmannens egen brottsplan; möjliga svårigheter att fastställa dennas utseende äro av rent faktisk natur och få lösas enligt straffprocessens vanliga regler om bevisbördans fördelning.. Men i några fall visar det sig, att ett bedömande endast med ledning av brottsplanen skulle kunna leda till ett obehörigt gynnande av gärningsmannen. Om brottsplanen går ut på resultatets åstadkommande genom upprepning av ett stort antal inbördes likartade »utförande handlingar», t. ex. knölpåks— slag, är enligt det föregående försökspunkten överskriden i och med påbörjandet av den första av dem, försöket åter fulländat först i och med avslutandet av den sista; följaktligen skulle gär— ningsmannen även efter utförande av ett mycket betydande antal dylika verkställighetshandlingar kunna, om resultatet ännu ej upp— nåtts, vinna straffrihet enbart genom att icke fortsätta, såsom hans plan varit. Men den, som avsett att nå ett motsvarande brottsligt resultat genom en enda eller ett mindre antal likadana verkställighetshandlingar och som genomför sin plan utan att resul— tatet inträder, skulle däremot, då hans efter fulländandet inträdda. passivitet icke innebure planens avbrytande, komma att straffas för
försök. Dock är den förres 1nera grundliga brottsplan uppenbar— ligen icke ägnad att göra honom mindre brottslig i jämförelse med den senare. För undvikande av sådana oegentligheter är det nöd- vändigt att i fall av denna beskaffenhet draga gränsen mellan ofull- ändat och fulländat försök icke vid brottsplanens avslutning utan vid den punkt under densammas genomförande, vid vilken gärnings- mannen medhunnit så många utförande handlingar att efter vanlig erfarenhet målet sannolikt borde hava uppnåtts; därefter kan en blott och bar underlåtenhet att fortsätta alltså icke leda till straff- frihet. — Den sålunda intagna ståndpunkten framträder i paragrafens uttryck »innan utförandet så framskridit, att fara funnits för att brottet därigenom kunde fullbordas». Häri ligger jämväl den all— männa regeln, att vid fulländat försök tillbakaträdandet ej kan ske blott genom underlåtet upprepande. Visserligen måste, såsom av 1 % framgår, varje försök —— oavsett om orsaken till den brottsliga verkans uteblivande är tillbakaträdande eller någon annan — ha innefattat ett moment av objektiv fara, när man betraktar hela förloppet i ett sammanhang. Men det är dock efteråt möjligt att urskilja sådana fall, i vilka faran hunnit bliva på det sätt aktualiserad och överhängande, att angreppsobjektet lupit en risk, över vars utveckling den handlande icke längre varit herre.
Ovan har framhållits, att tillbakaträdandet är ägnat att motivera straffrihet därigenom, att det utvisar en bristande fasthet hos det brottsliga uppsåtet. Sakens kärna ligger alltså, liksom överhuvud vid frågor angående straffbarhet, även här på det subjektiva om- rådet. Det kunde därför ifrågasättas, att den särskilda handling, som enligt det föregående erfordras för tillbakaträdande från full- ändat försök, skulle vara tillräcklig för straffrihet, så snart den på ett klart sätt gäve uttryck åt en avsikt att hindra det brottsliga resultatets inträdande, även om den härutinnan förekommes av en annan avbrottsorsak eller misslyckades, så att likväl resultatet komme till stånd. Följaktligen vore det nog med ett, så att säga, försök till omintetgörande av det begångna försökets full- bordan; alltså med möjlighet till straHrihet även om brottet blivit 26
25.
fullbordat. Det skulle i så fall bliva en bevisningsfråga, huruvida gärningsmannen verkligen definitivt uppgivit, sitt brottsliga syfte. Klart är, att man endast mycket sällan skulle kunna nå ett jakande svar härpå i dessa fall. I själva verket synes osäkerheten i detta bedömande av ett psykiskt förlopp, som icke realiserats, tala emot anställandet av en sådan prövning, av delvis samma skäl, som omvänt föranleda, att man icke inskrider mot en samhälls— farlig vilja, som icke framträtt i ett brottsligt resultat. Att i före- varande fall denna bevisningssvårighet kommer att lända gärnings- mannen till nackdel, är tillräckligt motiverat därav, att ju hela situationen framkallats av en hans egen åtgärd med brottsligt syfte. Formuleringen av förevarande paragraf har följaktligen avfattats så, att den giver uttryck åt den fordran, såväl att den brottsliga verkan skall hava uteblivit (detta ligger ju för övrigt isjälva för- söksbegreppet.) som att detta skall bero på den handlandes åtgärd. Detta innebär alltså, att åtgärden skall hava varit en avgörande orsak för verkans förhindrande; om detta t. ex. föranledes ute- slutande av en annan persons ingripande, kan det icke hjälpa gär- ningsmannen, att han lämnat en överflödig medverkan. Att den lyckliga utgången är att tillskriva gärningsmannens åtgärd blott i förening med en utomståendes handling på sådant sätt, att båda varit erforderliga, kan däremot icke hindra, att gärningsmannens åtgärd räknas honom till godo för straffrihet.
Endast i ett fall kan man avstå från det nu utvecklade kravet, nämligen då man har att göra med en otjänlig försökshandling. Härom finnas särskilda bestämmelser i det tyska förslaget av 1919 (25 5) samt i danska förslagen (kommissionsförslaget 59 å, Torps förslag 23 å). I dylika fall har den brottsliga effekten ej kunnat inträffa, och alltså kan något verksamt avvändande av densamma icke heller äga rum. I nyssnämnda tyska förslag har därför in— tagits den bestämmelsen, att, om försöket icke kunde leda till brottets fullbordan, straffrihet inträder för den, som gjort allvarligt bemödande att avvända följden, och de danska förslagen låta straff- frihet inträda vid åtgärder, som måste antagas ägnade att före—
bygga förbrytelsen. Då enligt föreliggande förslag 1 g 3 st. otjän- liga försök i stor utsträckning bliva även utan tillbakaträdande straffria, blir antalet av de fall, i vilka frågan blir av betydelse, synnerligen begränsat. Kommissionen har därför icke ansett någon liknande bestämmelse erforderlig; det är självklart, att den till- bakaträdande i dylikt fall icke får behandlas strängare, än om den antagna faran varit verklig och blivit förebyggd: någon har t. ex. i syfte att förgifta med arsenik, i stället, på grund av en förväxling i sista ögonblicket, ingivit krita, han har härefter ångrat sig och i tid bragt till användning åtgärder, som varit ägnade att häva den förmodade arsenikförgiftningenl; stadgandet i 2 %bör därför erhålla motsvarande tillämpning i sådana fall.
Såsom ytterligare förutsättning uppställer stadgandet, att tillbaka— trädandet skett av fri vilja. Detta innebär, att gärningsmannen skall hava avbrutit brottsplanens förverkligande uppsåtligen och utan tvång. Däremot saknar motivet till avbrottet betydelse (såvitt det icke utgöres av vetskap om upptäckt, därom vidare nedan). Motivet behöver således icke vara ånger utan kan vara fruktan för straff eller för upptäckt eller att gärningsmannen funnit, att brottets resultat skulle bliva mindre än han hoppats eller att dess utförande kräver större ansträngningar, medför större fysiska smärtor etc. än han vill underkasta sig. Utländska lagarbeten intaga i detta hänseende stundom en strängare ståndpunkt. Torps förslag (5 23) fogar sålunda till orden »af fri Vilje» tillägget »og ikke paa Grund af tilfaeldige Hindringer for Gerningens Udforelse eller for Opnaaelsen af det ved denne tilsigtede 0jemed>>, och det nya italienska för- slaget (art. 15) har utbytt den gällande italienska strafHagens (art. 61 st. 2) uttryck »frivilligt» (volontariamente) mot »av egen drift» (spontaneamente) för att därigenom framhålla, att stadgandet icke skall vara tillämpligt, därest tillbakaträdandet berott på yttre störande eller hindrande omständigheter, såsom offrets rop på hjälp eller motstånd, brist på verktyg eller på gynnsamt tillfälle 0. s. v.
1 För exemplets skull antages, att även vid förgiftningsförsök tillbakaträdande föranleder straffrihet. '
25.
5 kap. 2 5.
En liknande formulering påträffas undantagsvis i gällande svensk straffrätt: »av egen drift och ej för yttre hinder eller annan till— fällighet», strafflagen 8: 7. Kommissionen har icke ansett det vara riktigt att på detta sätt skärpa fordringarna för stadgandets till— lämpning. Det bör vara nog, att gärningsmannen haft möjlighet ernå sitt uppsåts fullbordan och likväl avstått därifrån. Om han funnit, att det varit honom omöjligt att genomföra sin brottsplan, kan han tydligen icke bliva straffri genom att avstå från brotts— planens genomförande på ett så tidigt stadium, att han kunnat fullfölja. ytterligare någon del därav; ty ett sådant fullföljande skulle även vid oförändrat farlig sinnesbeskaffenhet hava varit meningslöst. Men även om hans tillbakaträdande må anses vara föranlett av någon oförutsedd svårighet, så ligger i detsamma, om svårigheten blott icke varit oöverstiglig, ett uttryck för att hans brottsliga beslut icke haft en sådan fasthet, och därmed ej heller en sådan grad av farlighet, att det måste åtföljas av straff.
I de flesta främmande strafflagar fordras, att tillbakaträdandet skall hava skett, innan gärningen var upptäckt. Ändock att brotts— lingen själv var okunnig om upptäckten, föranleder således denna straffrihetens bortfallande. Norska strafflagen (5 50) vidtog den jämkning i principen, att, även om gärningen, objektivt sett, var upptäckt, gärningsmannens tillbakaträdande dock kunde medföra straffrihet, därest det ägde rum, innan gärningsmannen visste, att hans brottsliga verksamhet var upptäckt. De nyaste förslagen hava antingen anslutit sig till den norska strafflagens ståndpunkt1 eller underlåtit att upptaga detta villkor;2 i senare fallet torde man hava ansett, att ifrågavarande förutsättning ligger redan i fordran på frivillighet. Det förberedande utkastet följer i denna punkt den norska strafflagen, och kommissionen har därutinnan godkänt detsamma. För att vetskap om upptäckt skall förhindra
1 Danska kommissionsförslaget ; 59, österrikiska förslaget 1912 g 16. 2 Finska förslaget 8 kap. 3 %, Torps förslag 5 23, tyska förslagen 1909 & 77 och 1919 g 25, tyska motförslaget & 30, schweiziska förslaget 1918 art. 21, italienska förslaget art. 15.
straffrihet trots tillbakaträdandet fordras enligt stadgandet i före- varande paragraf, att tillbakaträdandet föranletts av nämnda vet- skap; har gärningsmannen visserligen vetat sig vara upptäckt men avbrutit av helt andra skäl, är straffrihet således icke utesluten. —— En sådan bristande fasthet hos brottsbeslutet, som bör motivera straffrihet vid tillbakaträdande, ådagalägges strängt taget icke genom ett tillbakaträdande, som föranledes av en den handlandes tro, att han är upptäckt, ehuru han ej är det. Därför kunde följdriktigt straff synas böra inträda i sådana fall. Förslaget har dock ej upptagit någon bestämmelse därom; den skulle blivit av synnerligen ringa praktisk betydelse, enär uppenbarligen bevisning om det angivna förhållandet i vanliga fall måste förutsätta, att den handlande själv är villig omtala detsamma. — Av uttrycket »förehavande» framgår slutligen, att upptäckandet icke behöver innebära, att gärnings- mannens person är känd eller ens iakttagen, om blott den brottsliga handlingen är såsom sådan upptäckt.
Den straffrihet, som tillbakaträdandet medför, innebär endast bortfallande av det för försöket såsom sådant stadgade straffet. Detta har uttryckligen uttalats för att förebygga den missuppfatt— ningen, att straff jämväl skulle bortfalla för ett fullbordat brott, som blivit begånget i och med försökshandlingen, t. ex., vid mord- försök med användande av gift eller eld, förgiftning resp. mord— brand. Ehuru gärningsmannens morduppsåt funnits sakna till- räcklig fasthet för att föranleda straff, kan sådant vara väl motiverat för det framkallande av fara, som lagen vill åtkomma med särskild straffbestämmelse. I varje fall är frågan om tillbakaträdandets betydelse för tillämpningen av dylik bestämmelse icke av'beskaffenhet att böra eller kunna lösas i detta sammanhang, utan den bör uppmärk- sammas vid utformningen av de särskilda brottsbegreppen. Detta gäller även de fall, då förberedelse till brott är belagd med särskilt straff.
3 5. Därest straffetluteslutande grundas på viljans samhällsfarlighet, måste försök likställas i straffbarhet med fullbordat brott. Men
25.
5 kap. 3 5.
samma skäl, som tala för att överhuvud icke straffa försök i andra fall, än då någon objektiv fara föreligger (jämför ovan sid. 188), även om det brottsliga sinnelaget tydligt framträtt, tala även för att fasthålla en skillnad i straffbarhet mellan fullbordat brott och försök. I överensstämmelse härmed innehålla de flesta utländska lagar och vissa lagförslag den generella föreskriften, att försök skall straffas mildare än det fullbordade brottet; så önska (4 kap. 1 5), norska (& 51), danska (& 46), tyska % 44), neder— ländska (art. 45), belgiska (art. 52), spanska (art. 66—67), portu— gisiska (art. 104—105), italienska (art. 61—62, ungerska (& 66) och ryska (art. 49, 53) strafflagarna samt alla de tyska förslagen. De schweiziska förslagen (1918 art. 19) skilja mellan ofulländat och fulländat försök: ofulländat försök skall straffas mildare än det fullbordade brottet, därvid vissa i lagen (art. 62) utsatta lati— tuder skola tillämpas, fulländat försök kan straffas mildare. Det danska kommissionsförslaget (% 58), som likaledes i förevarande hänseende gör skillnad mellan fulländat och ofulländat försök, lik— ställer det förra med det fullbordade brottet men stadgar angående ofulländat försök, att det högsta för det fullbordade brottet före— skrivna straff icke får användas samt att jämväl i övrigt nedsätt— ning kan äga rum enligt vissa närmare angivna regler. Torps förslag (5 22) inskränker sig till stadgandet, att det för brottet föreskrivna straff kan vid försök nedsättas; förslaget bereder såle— des möjlighet till nedsättning även vid fulländat försök och med— giver ådömandet av det för det fullbordade brottet utsatta maximum även vid ofulländat försök. Det nya italienska förslaget (art. 16) intager likaledes åtminstone principiellt den ståndpunkten, att ned- sättning kan men icke behöver äga rum. Endast franska straff- lagen (art. 2) samt österrikiska strafflagen (& 8) och förslagen1
1 Österrikiska förslaget 1912 5 13 gör undantag för det fall, att det fullbor- dade _brottet är i lag belagt med dödsstraff eller livstids tukthusstraff, då i stället skall dömas till sistnämnda straff i 5—20 år. Förslaget 1921 har dock åter likställt försök med fullbordat brott "in allen Fällen, wo das Gesetx nicht besondere Ausuahmen auordnet".
207 föreskriva, att samma straffbestämmelse, som gäller för det full- bordade brottet, skall tillämpas även på försök.
Det förberedande utkastet har anslutit sig till principen, att försök skall straffas mildare än det fullbordade brottet. Därut- innan gillar kommissionen utkastet. Däremot har kommissionen icke kunnat följa detsamma ifråga om det sätt, varpå nämnda princip utformats. Vissa latituder hava där för försöksbrotten upp— ställts i relation till latituderna för de fullbordade brotten, i det att en svag sänkning av dessas maxima och en stark sänkning av deras minima vidtagits. Denna lösning, som i olika variationer äter- finnes i vissa av ovannämnda utländska lagarbeten ävensom i lag— kommitténs och lagberedningens förslag, lämnar enligt kommissio- nens mening icke tillräckligt utrymme för ett smidigt avpassande av straffet. En obligatorisk sänkning av straffmaximum för försök till tre fjärdedelar eller annan kvotdel av det fullbordade brottets straff— maximum lägger alltför stor vikt vid ett kanske tillfälligt uteblivande av den effekt, varigenom brottet skulle fullbordats, och kan i vissa fall föranleda, att den samhällsfarlighet, som kommit till uttryck genom försöksbrottet, ej erhåller tillräckligt strängt straff. I vil— ken utsträckning sänkning av det fullbordade brottets straffmi— nimum bör äga rum, beror ju i hög grad på huru de särskilda latituderna komma att bestämmas i den speciella delen. I sådana fall av försök, som närma sig till ofarlighet eller till förberedelse- stadiet, bör dock enligt kommissionens mening möjlighet beredas för rättsskipningen att ådöma ringare straff än de i det förbere- dande utkastet uppställda latituder medgiva. Kommissionen har därför icke ansett sig böra bestämma försöksstraffet närmare, än att för försök skall ådömas lindrigare straff än det högsta, som stadgas för det fullbordade brottet, samt att straffet mä kunna såväl inom varje straffart sättas under det för det fullbordade» brottet stadgade minsta straff som ock utdömas inom lindrigare straffart, dock med den begränsning, att till böter ej mä dömas. utan så är, att det fullbordade brottet är belagt med lindrigare straff än straffarbete. I de fall, där med hänsyn till det fullbordade
35.
5 kap. 3 5.
brottets beskaffenhet kan anses behövligt, att viss gräns bestämmes, under vilken försöksstraffet ej får nedsättas, bör detta ske genom stadgande i strafflagens speciella del.
Av stadgandets formulering framgår, att vid bestämmande av straff för försök domaren icke skall förfara så, att han först hypo- tetiskt undersöker, vilket straff det ifrågavarande brottet skulle hava förskyllt, därest det fullbordats, och sedan för försöket ut- sätter ett lägre straff än det sålunda funna, utan försöksstraffet skall utmätas inom en abstrakt skala, vars maximum ligger närmast under det fullbordade brottets straffmaximum — detta medför, att livstidsstraff icke kan ådömas vid försök till brott — och vars minimum, frånsett de fall, då nyssnämnda allmänna inskränkning är tillämplig eller särskilt minimum ännes stadgat i strafflagens speciella del. sammanfaller med bötesstraffets minimum."
Den i paragrafens andra stycke föreslagna bestämmelsen utgör allenast en tillämpning av den princip, som ligger till grund för det i förslagets 9 kap. 5 & intagna stadgande.
Samma skäl, som tala för att uppställa vidsträckta latituder för huvudstraffet för försök, föranleda även, att straffpäföljder böra vara fakultativa vid försöket, vare sig de äro obligata eller fakulta— tiva vid det fullbordade brottet. Bestämmelse härom har intagits i paragrafens tredje stycke.
Från principen, att försök skall straffas mildare än det fullbor— dade brottet, har det förberedande utkastet gjort undantag för ämbetsbrott, beträffande vilka utkastet stadgar, att försök skall straffas lika med fullbordat brott. Kommissionen har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att upptaga dylikt undantag.
6 kap. Om fleras deltagande i brott.
Den legislativa behandlingen av de frågor, som uppkomma vid fleras deltagande i brott, grundar sig i stort sett på endera av följande två. åskådningar.
Den äldre av dessa, vilken ligger till grund för nästan alla gällande strafflagars och även för vår lags stadganden i ämnet, _ gör en bestämd skillnad mellan, å ena sidan, gärningsmannaskap eller själva det faktiska utförandet av den brottsliga handlingen samt, å andra sidan, delaktighet i teknisk mening, då den utveck- ling mot ett brottsligt resultat, som igångsatts genom en åtgärd av ett subjekt, den delaktige, föres vidare genom ett annat själv— ständigt handlande subjekts verksamhet. I detta senare fall En— gerar man ett avbrott i orsakssammanhanget därigenom, att en an- svarig fri vilja, öppnande en ny orsakskedja, inskjutes mellan del— aktighetshandlingen och det brottsliga resultatet. På grund därav betraktas den delaktiges handling icke såsom en självständig verk- samhet, varigenom det brottsliga resultatet åstadkommes, utan såsom en medverkan till gärningsmannens brott, i förhållande till vilket den delaktiges handling får en blott accessorisk karaktär. Därav att delaktighet således icke likställes med gärningsmanna- skap anses följa, att de olika straffbestämmelserna i lagens speciella del icke utan vidare äro tillämpliga på delaktighetshandlingar. I strafflagens allmänna del meddelas därför stadganden, genom vilka vissa former av delaktighet göras till särskilda brottsunderlag; i den mån så ej sker, äro delaktighetshandlingar straffria. (lentemot denna lära hävdar en nyare åskådning, som inom den nordiska rättsvetenskapen först utvecklats av Bernhard Getz och av honom lagts till grund för den norska strafflagens behandling av förevarande ämne, att det icke finnes någon principiell skillnad mellan huvudbrott och delaktighetsbrott. Då den delaktiges hand- ling lika väl som gärningsmannens utgör ett moment i det orsaks- sammanhang, varigenom det brottsliga resultatet åstadkommits, innebär densamma lika väl som gärningsmannens ett utförande av gärningen: den delaktige har gjort vad han enligt sin egen brotts- plan skulle göra för att åstadkomma det brottsliga resultatet. Delaktighetsbrottet är således icke något accessoriskt iförhållande till huvudbrottet, utan båda utgöra endast olika sätt att föröva enahanda brott. Den norske lagstiftaren har därför icke ansett
erforderligt eller riktigt att i allmänna delen stadga, att även former av brottslig verksamhet, som icke innefatta ett faktiskt utförande av brottet, äro straffbara, utan utgår från, att de särskilda straffbuden i lagens speciella del äro tillämpliga å en— var, som på ett tillräkneligt sätt. förorsakat det som istraff— budet är förbjudet.1 För att dels ständigt erinra härom, dels undantagsvis kunna begränsa ett straffbuds tillämplighet till vissa former av utförande, har principen lagtekniskt utformats sålunda, att i de särskilda straff'buden uttryckligen förklaras, huruvida de- skola avse även medverkan. Innehåller stadgandet icke dylik för— klaring, skall medverkan vara straffri.
Inom begreppet delaktighet, sådant detta fattas av de äldre lagarna, finnas många sins emellan olika former. Enligt nägra lagar äro samtliga dessa former med hänsyn till sin straffbarhet. likställda med gärningsmannaskap.2 Vanligare är emellertid, att härutinnan göres skillnad på det sätt, att endast vissa arter av delaktighet beläggas med gärningsmannastraff, medan andra skola. eller åtminstone kunna undslippa med ett straff, som erhålles genom minskning av gärningsmannastraffet enligt särskilda regler. An— gående det närmare bestämmandet av gränsen mellan de två grupperna av delaktiga förete lagarna betydliga olikheter; man särskiljer ofta medhjälpare och anstiftare, vilka senare städse er- hållit det fulla gärningsmannastraffet; inom gruppen medhjälpare göres stundom skillnad mellan mera väsentlig och mindre väsentlig medhjälp.
Av den norska strafflagens allmänna ståndpunkt följer, att den— samma icke gör någon skillnad i straffbarhetsgrad mellan olika. deltagare. Visserligen stadgas (å 58), att straffet kan nedsättas
1 Motiven sid. .100.
2 Denna princip tillämpas i franska strafflagen art. 59, franska förslaget 1893 art. 82, österrikiska strafflagen sg 5, 239 samt i engelsk rätt: Stephen. Digest of the criminal law (1904) art. 45, Harris, Principles of the criminal law (1904) Sid. 33———34.
under det för brottet bestämda straffminimum och till en lindrigare 6 kap. straffart för den, vars deltagande föranletts därav, att han står i beroende ställning till någon annan av de skyldiga, eller varit av ringa betydelse i förhållande till andras. Om straffet eljest kunde hava bestämts till böter, ävensom vid förseelser kan det helt bort- falla. Men dessa straffminskningsgrunder äro ju rent fakultativa och gälla i tillämpliga delar envar deltagare, således även den, vars verksamhet består i en omedelbart utförande handling.
Den gällande svenska straffiagens bestämmelser i 3 kap. hava uppenbarligen tillkommit under infiytande av delaktighetsläran. Medverkan till brott av annan är straffbar endast under de förut- sättningar och på det sätt, som i berörda kap. angives för straff— bar delaktighet. Såsom underarter av detta delaktighetsbegrepp upptagas vissa åtgärder, som endast oegentligt kunna betecknas som medverkan till brott av annan. Detta gäller särskilt om den s. k. efterföljande delaktigheten (9—11 55), som äger rum först efter det >>huvudbrottet» blivit begånget; en medverkan till det- samma är alltså då icke vidare möjlig. Det härför utsatta straffet står endast i mycket svagt sammanhang med straffet för huvud— brottet. Med ett särskilt lågt straff belägges även s. k. negativ delaktighet, d. v. s. underlåtenhet i vissa fall att hindra annan från att begå brott (7—8 55). Det återstående huvudområdet av delaktighet omfattar dels fall, i vilka den delaktige >>straffas som vore han själv gärningsman», dels fall, i vilka den delaktige skall av domstolen erhålla straff »efter ty, som han prövas hava till brottet bidragit, dock mindre än om'han själv gärningsman varit», alltså en straffskala med öppet minimum. Till den förra gruppen hänföras i stor utsträckning deltagande i stämpling till brott, d. v. s. de som >>i samråd beslutit verkställandet» av detsamma (5—6 åå), samt f. ö. anstiftare (1 %, jfr 2 %) och de som vid brottets utförande lämnat sådan medhjälp, att gärningen därigenom skett.
Huruvida den ena eller den andra av ovannämnda två huvud- åskådningar lägges till grund för lagstiftningen, är givetvis inga— lunda en enbart teoretisk fråga, utan har en genomgripande be-
6 kap.
tydelse för hela ämnets reglering. För att icke i alltför stor utsträckning antecipera den följande framställningen, vill kommis— sionen i detta sammanhang framhålla blott följande även praktiskt betydelsefulla konsekvenser av delaktighetsläran. Om en brottslig verksamhet icke betraktas såsom en självständig gärning, utan endast såsom delaktighet i annans brott, kan densamma bliva straff— bar först, om denna andra person under medverkan av den del— aktige utför brottet eller åtminstone gör sig skyldig till försök, därest sådant är straffbart. Om sålunda brottsligt resultat uteblir, vare sig därför att A icke lyckats framkalla beslutet hos B eller därför att B icke lyckats förverkliga detsamma (icke ens så långt att för B:s räkning försök föreligger), måste den, som eljest skulle blivit straffbar såsom delaktig, gå fri från straff. Försök till del— aktighet kan således icke göras straffbart, därest man fasthåller vid delaktighetens accessoriska natur. Helt annorlunda enligt den andra huvudåskådningen. Enligt denna innebär ju det föregående subjektets handling ett utförande av brottet, även om _det är till en ansvarig vilja, som han överlämnar fortsättningen. Uteblir denna fortsättning eller i allt fall det brottsliga resultatet, före— ligger dock för det föregående subjektets del ett påbörjat utförande och därmed ett försök till brott. Av den äldre uppfattningen blir vidare lätteligen en följd, att därest en kulpos handling av ett subjekt fortsättes av en dolos handling av ett annat subjekt, den föregående lägre skulden icke kan grunda ansvar för den senare dolosa handlingen. Den föregående handlingen blir således straffri, även om den utgjort en avgörande orsak till brottet. Betraktar man åter även den föregående handlingen såsom fullt självständig, möter intet hinder att straffa densamma såsom kulpost brott.
Till de invändningar av mera teoretisk innebörd, som anförts mot läran om delaktighetens accessoriska natur, komma sålunda även kriminalpolitiska skäl. Inom den moderna lagstiftningen är nämnda lära också så gott som fullständigt övergiven. Av de mera betydande lagförslagen är endast det danska kommissionsförslaget
grundat på densammal. Alla de övriga hava antingen uttryckligen tagit avstånd från denna teori eller mer eller mindre genomgri- pande modifierat densamma? Att de därvid påverkats av den upp- fattning, som ligger till grund för den norska strafflagen, är uppen— bart; intet av dem har'dock bestämt godtagit densamma. Fast— mera synes den tanke vinna allt större anslutning, att lagstiftaren icke bör uttala sig till förmån för den ena eller den andra av nämnda teorier, utan inskränka sig till den rent praktiska uppgiften att avgöra, vilka av flera deltagare, som skola straffas, samt huru- vida dessa skola straffas lika eller vissa kategorier mildare. Vid reglerandet av dessa frågor hava de särskilda lagförslagen förfarit tämligen olika.3
1 Danska strafflagskommissionens motiv sid. 102. Ett betydelsefullt avsteg från delaktighetsläran göres dock genom stadgandet i g 60 st. 1, att även försök till anstiftan eller medhjälp är straffbart. Tyska förslaget 1909 (motiven sid. 309— 2-310) ansluter sig likaledes till delaktighetsläran. Annorlunda de senare tyska för- slagen. ' 2 Motiven till tyska förslaget 1919 sid. 42, motiven till tyska motförslaget sid. 45—48, österrikiska förslagen 1912 åå 12, 15 och 1921 gå 5, 9, schweiziska förslagen 1908 art. 23 och 1918 art. 22 samt motiven till 1908 års förslag sid. 64, italienska förslaget art. 17 och motiven sid. 37—40, Torps förslag 5 24 och motiven sid. 39, finska förslaget 8 kap. 4 5 och motiven sid. 26—27. 3 De tyska förslagen 1913 och 1919 samt tyska motförslaget skilja mellan gärningsman, medelbar gärningsman, medgärningsman, anstiftare och medhjälpare. För de fyra förstnämnda kategorierna stadgas gärningsmannastraff; medhjälparen skall bestraffas mildare än gärningsmannen. Något stadgande angående försök till medverkan finnes icke i de officiella tyska förslagen, men ersättes i viss mån däri— genom, att dessa i speciella delen (förslaget 1909 g 132, förslaget 1913 5 213, förslaget 1919 ä 231), ur den gällande tyska strafflagen upptagit en bestämmelse (& 49 a), som stadgar straff för bl. a. den, som uppmanar annan eller själv er- bjuder sig att begå brott (dock endast Verbrechen, varmed i förslagen förstås för- brytelse, som är belagd med dödssti'aff eller frihetsstraff över fem år). Enligt det tyska motförslaget är försök till anstiftan av Verbrechen (förbrytelse som är belagd med dödsstraff eller tukthus) att behandla såsom vanligt försök till brott. Kulpos medverkan är enligt de officiella förslagen straffbar endast i den händelse även den omedelbart utförande handlingen begås iculpa; enligt det tyska motförslaget är däremot även kulpost förorsakande av dolost brott straffbart. De schweiziska
6 kap.
Även det förberedande utkastet intager en neutral ståndpunkt beträffande frågan om delaktighetens accessoriska natur. Redan kapitlets rubrik, som lyder >>0m Heras deltagande i brott», inne— bär ett avståndstagande från den äldre uppfattningen. En gransk- ning av de särskilda bestämmelserna giver vid handen, att ut- kastet fullständigt lösgjort medverkan från dess beroende av ett huvudbrott, men dock i likhet med gällande lag bygger på en bestämd skillnad mellan gärningsmannaskap och andra former av medverkan till brott. Av de institut, som behandlas i gällande strafiiags 3 kap., har utkastet upptagit endast anstiftan och med- hjälp och således uteslutit stämpling samt negativ och efterföljande delaktighet. Försök till anstiftan har likställts med försök att på annat sätt begå brottet. Oaktsamhet vid subjektsflerhet har reg- lerats på det sätt, att det kulposa subjektet straffas ej blott, såsom självklart är, då det utfört en gärningsmannahandling, utan även då det genom annan medverkan satt en avgörande kausalitet för brottet; i övrigt lämnas det straffritt. Jämte dessa former behand- las även medelbart gärningsmannaskap, som föreligger, då någon uppsåtligen förorsakat, att brott förövats av otillräknelig eller under- årig eller av en person, som handlar under inflytande av vill— farelse eller oaktsamt, ävensom då man tvingar annan att begå straffbelagd gärning under sådana förhållanden, att tvånget är
förslagen behandla endast anstiftan och medhjälp; även för medhjälp gäller principiellt
samma strafflatitud som för gärningsmannen, men nedsättning av straffet kan ske enligt vissa i lagen angivna grunder. Försök till anstiftan straffas såsom försök till brottet i fråga, därest detta är belagt med tukthusstraff: är brottet belagt med ringare straff, är försök till anstiftan straffritt. De österrikiska och italienska förslagen, Torps förslag samt det finska förslaget hava alldeles underlåtit att lämna någon analys av de olika formerna av deltagande i brott, utan stadga helt generellt, att de för de särskilda brotten meddelade straffbestämmelser omfatta alla, som medverkat till brottet. Straffet kan dock nedsättas: enligt det italienska förslaget för den, vars handling utvisar endast ringare farlighet; enligt Torps för- slag för den, som velat lämna allenast en mindre väsentlig medhjälp eller styrka ett redan fattat beslut, samt då brottet icke är fullbordat eller medverkan miss- lyckats: enligt finska förslaget för den, vars medverkan varit av ringare betydelse.
straffriande. Liksom enligt gällande lag fördelas de olika fallen på två straffbarhetsgrader: en högre med gärningsmannastraff och en lägre med mindre straff. Fördelningen sker liksom enligt gäl- lande lag på objektiv grund.
Kommissionen har funnit sig kunna i allt väsentligt gilla det förberedande utkastets behandling av förevarande ämne. Dess mest betydelsefulla nyhet är givetvis kriminaliserandet av försök till anstiftan; kommissionen skall vid behandlingen av 3 5 i före- varande kapitel anföra de skäl, som för kommissionen varit bestäm- mande i denna fråga. I övriga delar bygger det förberedande ut- kastet på principer, som redan nu tillämpas i vår straffrätt och uppbäras av den allmänna rättsuppfattningen. Kommissionen har därför saknat anledning att frångå desamma. Vad särskilt angår det av vissa ovan anförda utländska lagförslag tillämpade förfa- randet att endast meddela ett generellt stadgande och överlämna analysen av de särskilda fallen åt rättsskipning och doktrin, anser kommissionen detsamma icke förtjäna efterföljd. Med de många tvivelsmål och stridsfrägor, som möta på detta område, bör det otvivelaktigt bidraga till stadga inom rättsskipningen, om domaren omedelbart ur lagen kan vinna upplysning angående de olika för- hållanden, vari de i brott deltagande kunna stå till varandra och till det brottsliga resultatet. Ett angivande i lagen av de olika formerna för brottslig samverkan mellan flera personer skulle där— för kunna hava en uppgift att fylla, även om de olika formerna icke skulle hemfalla under skilda straffbestämmelser. Då nu för— slaget upptager en sådan skiljaktighet i rättsverkningarna, torde det i stor utsträckning vara oundgängligt, till ledning för dom— stolarna och till undvikande av godtycklighet och olikformighet i rättstillämpningen, att i lagtexten med största möjliga noggrannhet särskilja de olika straffbara formerna av deras deltagande i brott.
Grunderna för särskiljande av de fall, som skola höra till den ena eller andra gruppen, äro enligt såväl det förberedande utkastet som kommissionens förslag i allt väsentligt överensstämmande med
6 kap.
6 kap.
den gällande rätten. Denna har nämligen ansetts på ett i huvudsak riktigt sätt bland flera deltagare i ett brotts begående skilja emellan å ena sidan dem, vilkas handlingssätt får anses uttrycka en vilje— beskaifenhet av sådan samhällsfarlighet, att däremot bör inskridas med samma straff, som är stadgat för en ensam gärningsman, och å andra sidan sådana deltagare, vilkas handlingssätt i jämförelse med de förras uttrycker endast en lägre grad av samhällsfarlighet. De grunder, enligt vilka särskiljandet skett, äro av objektiv art.] Omedelbart avgörande betydelse tillägges sålunda icke, såsom under— stundom enligt utländsk rätt, sådana omständigheter, som att en brottsling handlat »för egen räkning» eller för en annans räk— ning etc.
Härvid märkes i första hand en viss skillnad mellan »medgär— ningsmän» och »delaktige». Denna skillnad, som icke ansetts be— höva komma till uttryck i den föreslagna lagtexten, beror, såsom av” det föregående framgår, icke på någon olikhet mellan gärningsmän och delaktiga med hänsyn till själva grunden för straffbarheten Men beträffande samhällsfarlighetens grad måste det, under i övrigt. lika förhållanden, ofta göras en bestämd skillnad mellan en brotts— ling, som deltagit i själva den utförande handlingen, och en annan, - som med någon mer eller mindre betydelsefull handräckning bi— sprungit den förre. Hos en etiskt normal människa äro de motiv, som tala emot den förra åtgärden, mycket starkare än motiven emot den senare, och de förras övervinnande kräver därför en betydligt större intensitet hos den samhällsfarliga viljan. Olikheten vilar därpå, att avgörandet, huruvida brottet skall äga rum, icke träffas av den delaktige på egen hand utan av gärningsmannen med verkan även för den delaktige. Gärningsmannens ansvar för brottet ter sig därför både för honom själv och för andra såsom mera omedel— bart och följaktligen i många fall svårare än den delaktiges. — Såsom av det anförda framgår, förutsätter medgärningsmannaskapet deltagande i den utförande handlingen. Vad som skall hit hänföras, är ofta ej föremål för tvivel, t. ex. dens handling, som utdelar ett
1 Thyrén, Principerna för en strafflagsreform III sid. 113—117.
dräpande hugg eller slag, däremot icke dens, som hindrar honom att försvara sig. Men gränsen kan icke uttömmande angivas med kortfattade uttryck, som passa in för alla olika fall, icke" ens för varje särskilt brottsbegrepp för sig. Ty synnerligen stora skilj- _ aktigheter föranledas av de inbördes starkt avvikande brottsplaner, som även vid ett och samma slags-brott komma till användning. För jämförelse hänvisas till utt-rycket »den handling, varmed han åsyftar att utföra brottet» i 5 kap. 1 5 2 st., och vad därom i motiven anförts. Av vikt är att framhålla, att en medgärningsman icke behöver på det sätt vara orsak till det brottsliga resultatet, att detta skulle utebliva, därest hans verksamhet tänktes borta. Uppställde man ett dylikt krav, kunde det lätteligen inträffa, att av flera medgärningsmän ingen vore möjlig att straffa, eftersom varderas medverkan kunde tänkas borta, utan att fördenskull resultatet skulle bortfalla.
Av det anförda följer, att medgärningsmannaskap städse föres till den högre straffbarhetsgraden. Däremot följer ingalunda omvänt, att delaktighet alltid skulle höra till den lägre. Här får man skilja mellan olika grupper av fall, allt eftersom den delaktiges handling är på nyss angivet sätt avgörande orsak till brottet eller icke, och allt eftersom den inträffar före brottets utförande eller vid det— samma. Om föregående delaktighet gäller härvid i största utsträck— ning, att den delaktiges handling på grund av sitt avstånd från själva brottets utförande måste anses uttrycka en svagare samhälls- farlighet och alltså bör erhålla ett lindrigare straff. Ett betydelse- fullt undantag måste dock uppställas. Om nämligen det brottsliga förfarandet på det sätt leder sitt ursprung från den delaktige, att han bestämmer en annan att begå brott, måste denna anstiftare sägas ådraga sig det fulla ansvaret för gärningen utan någon mild- ring på grund av att en annan handlande person står emellan an- stiftaren och resultatet. I övrigt bör, vad angår föregående del- aktighet, åt den närmare beskaffenheten av orsakssammanhanget icke tillerkännas bestämmande infiytande på straffbarheten. Om t. ex., sedan A beslutat begå inbrottsstöld hos B och tillgripa vissa
6 kap.
denne tillhöriga dyrbarheter, uppnåendet av detta resultat för A möjliggjorts därigenom, att han av B:s tjänare C erhållit noggrann upplysning om en B:s tillfälliga bortovaro samt om våningens be- _ skaffenhet och förvaringsstället för dyrbarheterna, vilka upplysningar
icke från annat håll stått A till buds, så har C:s medverkan visser- ligen varit en avgörande orsak till att brottsplanen kunnat genom- föras, men han bör dock icke drabbas av gärningsmannastraff.
Vad angår delaktighetshandlingar, som äga rum samtidigt med själva det omedelbara utförandet av brottet, kan tydligen icke såsom vid föregående delaktighet enbart avståndet från det omedel— bara utförandet föranleda någon nedsättning av straffet under gärningsmannastraffet. Dylik nedsättning bör därför äga rum endast för så vitt delaktighetshandlingen icke varit en avgörande orsak till brottets fullbordan; om detta alltså kunnat komma till stånd även om den ifrågavarande delaktighetshandlingen aldrig blivit utförd.
Det nu anförda gäller uppsåtliga handlingar. En av oaktsamhet företagen medverkan till ett brotts förövande bör, såvitt detta slags brott är straffbart i oaktsamhet, drabbas av det sålunda föreskrivna gärningsmannastraffet, om den har formen av medgärningsmanna- skap eller av en delaktighet, som har avgörande betydelse för brottets utförande.
Vad därefter närmare angår begränsningen av kapitlets innehåll, ha beträffande medelbart gärningsmannaskap och av oaktsamhet skedd medverkan, vilka båda institut hittills hos oss reglerats uteslutande genom doktrin och praxis, meddelats stadganden i kommissionens förslag liksom i det förberedande utkastet. Däremot har kommis- sionen i likhet med utkastet avstått från att definiera eller eljest behandla gärningsmannaskap och medgärningsmannaskap. Irätts- skipningen lärer icke hava försports något behov av nämnda be- grepps legala bestämmande. Det torde för övrigt kunna ifråga- sättas, huruvida det över huvud låter sig göra att härutinnan for— mulera några bestämmelser, som kunna vara till verkligt gagn. Åtminstone synas de i vissa utländska lagar och lagförslag i nämnda
hänseenden meddelade stadganden icke innehålla något, som ej dem förutan skulle gälla.
I likhet med det förberedande utkastet har kommissionens förslag icke upptagit instituten stämpling samt negativ och efterföljande delaktighet. Beträffande först stämpling, karakteriseras densamma i vår strafflag (3 kap. 5 och 6 åå) såsom det fall, då två eller flera i samråd beslutit verkställandet av något brott. Formellt sett synes straffbarhet här vara stadgad utan någon garanti för verkligt orsakssammanhang med brottet, ochi varje fall ställer ett »beslut i samråd» de personer, vilka deltagit i detta beslut, in under den högre straffbarhetsgraden, därest vissa (i 3:5 angivna) förutsätt— ningar föreligga, vilka icke med nödvändighet innebära en objektivt avgörande kausalitet, än mindre en sådan avgörande kausalitet, som vid vanlig delaktighet fordras för den högre straffbarheten (anstiftan eller avgörande samtidig medhjälp). Vid mera utpräglade fall kan visserligen merendels ömsesidig anstiftan anses föreligga, i det var och en av deltagarna är avgörande orsak till stämplingens åstadkom- mande. Men måste detta förnekas i fråga om någon enskild del- taga-re. så bör han också med skäl kunna göra anspråk på mindre straffbarhet än de övriga. Lämnar man åter å sido de utpräglade fallen av stämpling, befinner man sig på ett område, som är ytterst svårt att på ett praktiskt tillfredsställande sätt avgränsa från det mindre straffbara område, där stämpling icke skall anses föreligga. Själva begreppet stämpling blir svävande och osäkert. Enligt kommissionens uppfattning bör därför även, i det fall att flera i samråd beslutit verkställandet av något brott, varje deltagare bestraffas såsom gärningsman, anstiftare eller medhjälpare, allt efter som han är det ena eller det andra. Om sålunda stämpling icke upptagits i förslaget, finnes emellertid i förslagets 9 kap. 12 9 punkt 5 intaget ett stadgande, som gör det förhållande, att flera sällat sig samman att föröva brottet, till en försvårande omständighet.
Beträffande negativ och efterföljande delaktighet torde det riktiga vara att upptaga dessa former till behandling först i strafflagens speciella del. Vid den efterföljande delaktigheten är det uppene
6 kap.
6 kap.
barligen icke i vanliga fall fråga om en kränkning av det intresse, mot vilket det förut begångna s. k. huvudbrottet riktat sig, utan av det allmänna samhällsintresset, att begångna brott bliva veder— börligen beivrade. Detta visar sig även däruti, att straffet ej bör på samma sätt som vid egentlig delaktighet vara beroende av straffet för gärningsmannaskap till huvudbrottet. Motsvarande gäller i väsentlig grad om den negativa delaktigheten, som utgör kränkning av en särskild plikt att förhindra brott. Understundom har dock genom en underlåtenhet att handla kommit till stånd en delaktighet i den kränkning av ett visst intresse, som äger rum genom huvudbrottet; denna delaktighet bör bestraffas enligt de för ifrågavarande brott givna bestämmelserna jämförda med förevarande kapitel. Detta är fallet, om en sådan delaktig genom sin passivitet överträder en särskild plikt att skydda det genom brottet angripna intresset, t. ex. om en portvakt eller annan tjänare passivt be- främjar en inbrottsstöld genom underlåtenhet att sin plikt likmätigt hindra densamma eller göra alarm. Att i sådana fall förevarande kapitel bör vinna tillämpning, torde emellertid icke behöva fram— hållas genom något uttryckligt stadgande.
ig.
Förevarande paragraf behandlar medelbart gärningsmannaskap. Stadgandet, som med hänsyn till innehållet fullständigt överens- stämmer med det förberedande utkastets 8 kap. 1 %, utgör endast en kodifikation av vad som hittills utan särskilt lagstadgande an— setts såsom gällande rätt.
Först upptages det fall, att den person, som omedelbart utfört gärningen, är otillräknelig. Av hänvisningen till 2'kap. 1 och 4 55 framgår, att otillräkneligheten kan bero på antingen helabnormitet eller underårighet. Föreligger allenast förminskad tillräknelighet enligt 2 kap. 2 5, är en medverkande person icke medelbar gär— ningsman utan anstiftare eller medhjälpare, allt efter arten av sin verksamhet.
Vidare kan den medverkande bliva medelbar gärningsman, i den händelse den, som omedelbart utför den med straff belagda gärningen, icke därigenom gör sig skyldig till uppsåtligt brott, i det han antingen befinner sig i villfarelse med hänsyn till hand- lingens betydelse eller endast gör sig skyldig till oaktsamhet. Be— träffande dessa fall hänvisar förevarande stadgande i det förbere— dande utkastet endast till utkastets 6 kap. _ motsvarande kom— missionsförslagets 3'kap. — men givetvis skall stadgandet likaväl vara tillämpligt i det specialfall, som omtalas i det förberedande utkastets 4 kap. 12 5, vilket lagrum i kommissionens förslag mot— svaras av 4 kap-. 5 &. I förevarande paragraf i kommissionens förslag har därför hänvisning skett även till 4 kap. 5 5.
Enligt bestämmelsen i paragrafens andra stycke skall medelbart gärningsmannaskap anses föreligga i ännu en grupp av fall, där den omedelbart handlande personen går fri från straff, nämligen då detta sker på grund av tvång från en annan person. Straff- frihet för den omedelbare gärningsmannen kan nämligen föranledas av tvång, om detta innebär en sådan omedelbar eller nära före- stående fara för den därför utsatte, att han enligt de om nödfall i 4 kap. 4 $ givna reglerna är befogad att till sin räddning göra den skada, om vilkens brottsliga förorsakande nu är fråga. Denna situation kan uppstå antingen direkt (A hetsar B:s hund på C i avsikt att (' skall nödgas döda hunden) eller ock indirekt, i det att en genom ett brottsligt angrepp framkallad nödvärnssituation berättigar den tvingade till att angripa tredje mans rätt (A hotar att döda B. därest denne icke till A utlämnar sin husbondes dyrbaiheter). Naturligen måste här som i andra fall av nödfall genom avvägning in concreto avgöras, huruvida på grund av intressekollisionen straff— frihet för den framtvungna handlingen bör inträda. Är så ej för- hållandet, blir den, som utövat tvånget, icke medelbar gärnings— man, utan anstiftare, och detta även om omständigheterna äro så- dana, att den tvingade på grund av 4 kap. 5 5 första och tredje styckena ej 'kan dömas till straff. Sker tvånget medelst oemotstånd— ligt fysiskt våld, föreligger icke någon handling från det senare
6 kap.
1 g.
6 , kap. 1 5.
subjektets 'sida, i det handlingens psykiska förutsättningar saknas, och den tvingande blir således gärningsman på samma sätt som om han använt sig av ett dött redskap.
För att medelbart gärningsmannaskap skall föreligga, fordras, att det föregående subjektets verksamhet satt en avgörande kausalitet för den senare gärningen. Detta har uttryckts genom ordet »för- orsakat». Å andra sidan faller — såvida övriga förutsättningar äro för handen — under medelbart gärningsmannaskap all verk- samhet av dylik högre kausalitetsgrad från det föregående subjek— tets sida, således icke blott en handling, analog med anstiftan, utan även handlingar, analoga med kausalt avgörande medhjälp. Innefattar äter det föregående subjektets verksamhet icke en av- görande kausalitet, straffas den icke såsom medelbart gärnings- mannaskap utan såsom medhjälp. Härom stadgas i 6 å andra stycket.
Det förberedande utkastet har begränsat begreppet medelbart gärningsmannaskap till uppsåt/igt förorsakande av det brottsliga resultatet. För det fall att någon av oaktsam/act förorsakat, att gärning, som i lag är belagd med straff, begås av annan person, är man således enligt det förberedande utkastet hänvisad till deti utkastets 8 kap. 7 & meddelade generella stadgande angående kulpos medverkan. Med hänsyn till detta stadgandes avfattning (»har någon, av oaktsamhet på sådant sätt varit i brott delaktig . . .») är detsamma emellertid icke tillämpligt på medverkan till gärning, som begås av otillräknelig person eller person, som på grund av villfarelse icke genom gärningens begående gör sig skyldig till brott. Dylik kulpos medverkan faller därför alldeles utanför det förberedande utkastets kapitel angående fleras deltagande i brott och måste, för att bliva straffbart, föras direkt under vederbörande straffbestämmelse i lagens speciella del. Kommissionen har icke kunnat gilla denna anordning utan anser, att förevarande kapitel bör reglera även dylika fall. Därvid har kommissionen hyst någon tvekan, .huruvida begreppet medelbart gärningsmannaskap bör — med bibehållande av förut behandlade rekvisit —— utvidgas till att
omfatta även kulpost förorsakande av annans gärning eller försla- gets generella stadgande angående kulpos medverkan (% 7) göras tillämpligt även på fall, i vilka den utförande personen är otill— räknelig eller på grund av villfarelse icke genom gärningens begå- ende gör sig skyldig till brott. Från teoretisk synpunkt kunna onekligen skäl anföras till förmån för den förra lösningen. En närmare undersökning visar emellertid, att densamma skulle inne- bära en tämligen godtycklig begränsning av institutet och därför i sin ordning påkalla ytterligare utvidgningar, varigenom slutli— gen alla gränslinjer mellan olika former av medverkan skulle bort- fallal. Kommissionen har därför ansett lämpligast att i likhet med det förberedande utkastet inskränka medelbart gärningsmannaskap till uppsåtligt förorsakande och har i stället åt 7 ågivit en sådan avfattning, att densamma blivit tillämplig även på medverkan till gärning, som begås av otillräknelig person och person i villfarelse. Fordran på uppsåt hos den först handlande personen måste anses innebära jämväl, att han skall hava haft insikt därom, att den omedelbart utförande personen varit otillräknelig eller icke handlat med uppsåt. Brister denna insikt, måste det förra subjektets med- verkan» bedömas efter hans egen uppfattning av läget, således enligt 2, 5 eller 6 5 i förevarande kapitel.
Uttrycket »gärning, som i lag är belagd med straff» omfattar givetvis icke blott fall, i vilka handlingen medfört den verkan, varigenom ett fullbordat brott kommer till stånd, utan även försök.
1 Ett exempel härpä erbjuder tyska motförslaget % 31: "Als Täter wird auch derjenige bestr-aft, der bei Ausfi'lhrung der ihm zurechenbarcn strafbaren Handlung mitwirkt, oder ihre Ausfährung durch einen anderen bewirkt oder pflichtwidrig zu- lässt". Den vidsträckta omfattning, som sålunda givits åt begreppet gärnings- mannaskap, har — fullt konsekvent — föranlett—, att anstiftan och medhjälp erhållit en blott subsidiär ställning. Anstiftan föreligger (% 32), då någon "einen anderen 7,11 dem von ihm begangenen Verbrechen oder Vergehen vorsätzlich bestimmt hat, soxveit er wegen Fehlens eines gesetzlichen Merkmals nicht nach % 31 als Täter liestraft werden kann", och- medhjälp bestämmes (& 33) såsom "jede nicht unter die 55 31, 32 fallende vorsätzliche Beteiligung bei dem von einem anderen be- gangcnen Verbrechen oder Vergehen”.
6 kap. 1 5.
6 kap. 2 5.
224 2 g. Vår gällande strafflag bestämmer i 3 kap. 1 % anstiftan såsom en verksamhet, varigenom någon >>bjuder, leger, trugar eller eljest förleder annan till brott». Ett förledande innebär, att man hos den utförande framkallar det beslut, som förverkligas i brottet. Det förberedande utkastet har nöjt sig med sistnämnda formel (»hos annan framkallar uppsåtligt beslut att brott föröva») och icke ansett erforderligt att upptaga några exempel på de olika åtgärder, genom vilka anstiftan kan begås. Därutinnan följer kommissionen det förberedande utkastet, men har dock ansett sig böra göra vissa redaktionella ändringar i utkastets stadgande. ()rdet »uppsåtligt» i ovan anförda formel har ansetts böra utgå, enär de fall, i vilka den faktiske gärningsmannen icke gör sig skyldig till uppsåtligt brott, utsöndrats frän anstiftan redan genom klausulen »i annat fall än i 1 % sägs». Vidare har termen »framkallar be— slut» utbytts mot »bestämmer» såsom ett 1nera pregnant uttryck för anstiftans innebörd att avgörande inverka på annans beslut. Sistnämnda term torde även tydligare än den förra utmärka, att första tanken på brottet icke behöver härröra från anstiftaren. Om A självmant hos B erbjuder sig att mot betalning begå. ett brott, som kan lända B till gagn, samt utverkar sig B:s bifall härtill, och A sedan begår brottet, blir B givetvis ansvarig såsom anstiftare av detsamma.
Under 1 5 har redan anmärkts, att anstiftan (och icke medel- bart gärningsmannaskap) föreligger, i det fall att den utförande är otillräknelig, men anstiftaren saknat kännedom därom. Då det förberedande utkastets uttryck »brott föröva» icke omfattar dylikt fall, har kommissionen i stället använt uttrycket »gärning, som i lag är belagd med straff».
För att anstiftan skall föreligga måste det utförande subjektets verksamhet hava fortskridit åtminstone till försök och detta vara belagt med straff. Är försök ej straffbart eller innefattar verk— samheten endast förberedelse, är ej förevarande stadgande (men väl stadgandet i 3 5) tillämpligt.
I subjektivt hänseende fordras, att anstiftan skett uppsåtligen. Häri ligger först och främst, att anstiftaren själv måste hava upp- fattat sin handling såsom en avgörande orsak till det beslut, som förverkligas genom gärningen. Men vidare måste anstiftarens uppsåt hava omfattat även det intresseangrepp, som innefattas i den utförande personens gärning. En kombination av uppsåti förhållande till förorsakandet av gärningsmannens beslut samt oakt- samhet i förhållande till intresseangreppetl kan således, enligt kom— missionens förslag, icke konstituera anstiftan 2, utan ett dylikt fall är att hänföra under 7 5. — En viktig följd därav, att anstiftaren skall handla uppsåtligen i förhållande till intresseangreppet, blir vidare den, att anstiftaren icke kan göras ansvarig för s. k. excess från den utförandes sida, bestående däri, att denna förverkligar ett svårare intresseangrepp än det, som omfattats av anstiftarens upp— såt. Om A bestämmer B att på ett ofarligt sätt misshandla C, och B emellertid uppsåtligen tillfogar C ett sår med dödande verkan, kan A icke straffas för anstiftan av mord (eller dråp); däremot bör A kunna straffas för föranledande av det mindre resultatet, misshandel (såsom innefattat i det större, döden). Liknande gäller om förhållandet mellan snatteri å ena sidan samt inbrottsstöld eller rån å den andra: den som anstiftar till snatteri, kan straffas för detta brott, men endast för detta, även om tillgreppet blivit förövat medelst inbrott eller våld. Blir användandet av dylikt medel resultatlöst, kan anstiftaren däremot icke straffas för inbrott eller rånförsök, ty ett sådant brott har icke ens delvis omfattats av hans uppsåtliga anstiftan. —— Motsvarande synpunkter skola tillämpas, om gärningsmannen väl begått samma slags brott som
1 Exempel: A, som har ledningen av ett byggnads-arbete, befaller arlmtarna ]! och C att kasta ned en timmerstock från ett tak: B och C verkställa befallningen med så mycket större nöje, som de se, att nedanför står en person, vilken du gärna unna att få stocken i huvudet; denne träffas även av densamma och får därav svår kroppsskada. 2 Vår gällande lag torde däremot bör-(utolkas i motsatt- riktning och således för dess del anstiftan anses föreligga i sistberörda fall.
6 kap. 2 5.
det, vilket av anstiftaren "avsågs, men resultatet likväl icke om- fattats av anstiftarens uppsåt. Vid utförandet av ett mord kan t. ex. gärningsmannen hava förväxlat den person, som skulle dödas (error in obiecto), och följaktligen en helt annan människa ha blivit offer för brottet än den, som enligt anstiftarens mening skulle komma att drabbas därav. Gärningsmannens misstag kan tydligtvis icke fria honom själv från straff för mord. Ej heller anstiftaren går fri, om gärningsmannen handlat i överensstämmelse med de erhållna instruktionerna, om alltså brottsplanens faktiska utförande väsentligen överensstämmer med det förlopp, som anstiftaren har tänkt sig. Annorlunda däremot, om utförandet innebär en väsentlig avvikelse från anstiftarens brottsplan; i sådant fall kan det icke vara riktigt att straffa för anstiftan, däremot möjligen för försök. Detta måste med desto större säkerhet gälla, om den" bristande överensstämmelsen mellan anstiftarens uppsåt och brottets verkliga utförande icke beror på förväxling hos gärningsmannen utan kommit till stånd därigenom, att denne avsiktligen avvikit från de honom av anstiftaren meddelade instruktionerna. —— Har den utförande personens gärning stannat vid försök, måste givetvis anstiftarens uppsåt hava varit sådant, som i 5 kap. 1 g sägs, för att straff- barhet skall inträda för honom.
Anstiftare skall anses som om han själv begått gärningen. Inne- fattar denna fullbordat brott, skall han således straffas för sådant; innefattar gärningen endast försök, skall han straffas för försök. Men nämnda princip innebär även, att stadgandet i 5 kap. 2 & angående tillbakaträdande från försök blir tillämpligt jämväl på anstiftare. Har gärningsmannen endast gjort försök'till brott, kan således anstiftaren bliva straffri, om han lyckas förmå gärnings- mannen att upphöra med utförandet eller att genom särskild ät— gärd förebygga brottets fullbordan, eller om anstiftaren annorledes genom någon sin åtgärd förebygger nämnda verkan. Men givetvis fordras härför, att även övriga i 5 kap. 2 & stadgade förutsätt— ningar äro uppfyllda.
Det förberedande utkastets förevarande paragraf innehålleri andra
punkten samma bestämmelse som gällande lags 1 % andra punkt, enligt vilken straffet för anstiftare kan nedsättas, därest han, så tidigt att brottet kunnat avvärjas, gjort vad hos honom stått för att förmå gärningsmannen att avstå från verkställigheten. Kom— missionen har kunnat låta denna bestämmelse utgå, enär kommis- sionen i annat sammanhang —— 9 kap. 6 5 — meddelat ett gene— rellt stadgande angående i handling visad ånger, vilket stadgande är tillämpligt även på nyssnämnda speciella fall.
I gällande strafflags 3 kap. 2 5 finnes intaget ett stadgande, enligt vilket missbruk av auktoritet vid anstiftan skall anses såsom försvårande omständighet vid straffets bestämmande för anstiftaren. Berörda synpunkt har i kommissionens förslag beaktats genom det i 9 kap. 12 5 under 4 föreslagna stadgande.
I inledningen till detta kapitel har redan framhållits det beroende, vari frågan om kriminaliserande av försök till medverkan står till den allmänna åskådning, son1 lägges till grund för den legislativa behandlingen av institutet subjektsflerhet. Där hava även meddelats några upplysningar angående de utländska lagstiftningarnas be— stämmelser rörande förstnämnda fråga. Vår gällande strafflag lämnar försök till delaktighet straffritt; dock har i vissa fall (8: 3, 10:14) försök till anstiftan belagts med straff såsom särskilt brott. Såväl lagkommitténs som lagberedningens förslag (5 kap 35) innehöllo straffbestämmelser för det fall, att någon förmått annan att åtaga sig brotts utförande, utan att bl ottet dock kommit ens till försök, men dessa bestämmelser utmönstrades i samman— hang därmed, att nämnda förslags allmänna stadganden angående försök uteslötos. .
Om en lagstiftning i likhet med förevarande förslag i princip erkänner försökets straffbarhet, torde redan därav följa, att försök till medverkan icke bör lämnas straffritt. Om en person befinnes hava gjort vad i hans förmåga stått för att förmå en annan till brott, blir den förres samhällsfarlighet icke att uppfatta väsent-
6 kap.
25.
6 kap. 3 5.
ligen olika, allteftersom den senare verkligen utfört brottet eller så av en eller annan anledning icke kommit att ske. Om man bortser från vedergällningssynpunkten, kan en olika behandling av de båda fallen endast motiveras därmed, att först resultatets uppnående tillåter en fullt säker slutsats därom, att den förres vilja verkligen har varit fast inriktad på detsammas åstadkommande; det finnes, om resultatet uteblivit, någon möjlighet för att dess uteblivande kan bero på en mindre farlig beskaffenhet hos hans vilja. Detta kan emellertid icke motivera den stora skillnaden mellan å ena sidan gärningsmannastraff och å andra sidan straff- frihet. Från samhällsskyddets synpunkt måste det även framstå som en orimlighet, att en person skall kunna med användande av alla möjliga förförelsemedel försöka förmå en annan att begå brott och deck bliva straffri, om denne senare icke låter förleda sig. Men visserligen måste institutet erhålla en sådan begränsning, att försök till medverkan icke göres straffbart i större omfattning, än verkligt behov därav kan anses föreligga.
En första begränsning uppställes därigenom, att endast försök till anstiftan belägges med straff; försök till medhjälp lämnas så- lunda straffritt. Försök till anstiftan föreligger, så snart en person kan sägas hava »försökt» att förmå en annan att begå gärning, som är belagd med straff, och sådan gärning emellertid icke kommit till utförande vare sig såsom fullbordat brott eller såsom försök. Orsakssammanhangets avbrytande kan ha skett på ett mer eller mindre framskridet stadium emellan dessa båda gränspunkter, så— lunda bl. a. vare sig innan eller efter det att den anstiftande lyckats hos den andre framkalla ett beslut att begå gärningen. Av stadgandets avfattning (»gärning, som i lag är belagd med straff») framgår, att detsamma är tillämpligt även i det fall, att den, mot vilken anstiftansförsöket riktas, är otillräknelig eller av annan i 1 & omförmäld anledning icke genom gärningens begående skulle göra sig skyldig till uppsåtligt brott. Därvid, saknar det betydelse, huruvida den, som gör anstiftansförsöket, har kännedom om, att den andre är otillräknelig o. s. v. eller icke. Från teore—
tisk synpunkt skulle det visserligen vara riktigare att behandla anstiftansförsök mot person, som anstiftaren vet vara otillräknelig 0. s. v., såsom försök till gärning, varom stadgas i 1 5, och följakt- ligen hänföra detsamma omedelbart under 5 kapitlet, men kommis— sionen har ansett, att en dylik splittrad behandling av de olika' fallen möjligen skulle kunna föranleda osäkerhet vid rättstillämp— ningen och har därför föredragit att sammanföra dem under ett stadgande.
För att försök till anstiftan skall bliva straffbart, fordras, att de allmänna förutsättningar för försök, som uppställas i förslagets 5 kapitel 1 %, äro uppfyllda. Denna fordran framgår kanske icke fullt tydligt av den formulering, förevarande stadgande erhållit i det förberedande utkastet, och kommissionen har därför utbytt dettas uttryck »gjort vad på honom ankom för att» mot »gjort försök att». Bland de ifrågavarande förutsättningarna för straff- barhet bör särskilt märkas den, att försöket skall hava medfört objektiv fara; det skall sålunda hava förefunnits fara för att försöket att förmå en annan person till utförande av brott kunnat leda till det brottsliga resultatets inträde. Följaktligen är straffbart försök till anstiftan uteslutet i alla de fall, då ett försök till brottets ut- förande är på förhand dömt att misslyckas på grund av brottsplanens ofarliga beskaffenhet. På motsvarande grund kan straffbart försök till anstiftan ej heller anses föreligga, om den person, som avses skola utföra brottet, redan tidigare är fast besluten att företaga gärningen, vare sig detta beslut beror endast av honom själv eller tillkommit genom anstiftan från en tredje person; flera för ett brott tilltalade personer erbjuda t. ex. var för sig och oberoende av varandra en till vittne åberopad person belöning för att begå mened. Är nu detta vittne redan på grund av den första skedda utfästelsen av sådan belöning fullt besluten att vittna falskt, ökas icke faran för att så skal-l ske genom att han blir föremål för ytterligare påverkan. Även om han utfört menedsbrottet, kan alltså endast den, som först förmått honom härtill, straffas för anstiftan; de övriga gå fria även från straff för försök'till anstiftan.
3 5.
6 kap. 3 5.
Av straffsanktionens formulering — »skall anses, som om han själv försökt att begå gärningen» — följer, att försök till anstiftan kan bliva straffbart endast i den händelse försök att omedelbart begå brottet är belagt med straff. Förevarande stadgandes räck— vidd är därigenom begränsad till de brottsarter, beträffande vilka i straffiagens speciella del bestämmes, att även försök skall vara straffbart. Möjligen skulle det kunna försvaras att även vid vissa av ifrågavarande brott göra försök till anstiftan straffritt. Vid den speciella delens utarbetande bör därför beträffande varje försöks- bestämmelse prövas, huruvida densamma skall omfatta även försök till anstiftan eller detta fall skall undantagas. Därav att försök till anstiftan är att behandla såsom vanligt försök till brott, följer vidare, att även stadgandet i 5 kap. 2 & angående tillbakaträdande från försök är tillämpligt. Tillbakaträdandet måste här försiggä på det sätt, att anstiftaren upphör med anstiftanshandlingen eller, därest han redan förmått den andre att åtaga sig brottets utförande, genom att påverka denne eller genom annan åtgärd förebygger, att den andres verksamhet fortskrider ens till försök.
4 %.
Såsom blivit anfört här ovan vid 2 5, skall vid anstiftan det förhållandet, att anstiftaren därvid missbrukat honom tillkommande myndighet över gärningsmannen, anses såsom en försvårande om— ständighet. Ett sådant förhållande är jämväl ägnat att inverka på gärningsmannens straff för ett brott, som han begått på till— skyndan av en person, under vars lydnad han står. Härom handlar förevarande paragraf. . '
I dessa fall föreligger en nära överensstämmelse med den positiva intressekollisionen (jämför om ett annat specialfall 4 kap. ?. å). Sådan intressekollision kan uppenbarligen ofta medföra bortfallande av rättsstridigheten av en i lag med straff belagd handling, som företages på förmans befallning, t. ex. om under krigsförhållanden en soldat beträder annans åker c. d., eller en polisman med våld uppbryter dörr och bereder sig tillträde till annans hemvist för att
anhålla en där' undangömd brottsling. Även om icke den handling, som på befallning företages, i och för sig är från samhällets syn— punkt att beteckna såsom övervägande nyttig, är det dock å andra sidan ett viktigt samhällsintresse, att en under utövande av laga myndighet given befallning blir åtlydd. Därför kunna åtminstone smärre intressestöringar bli att anse som rättsenliga, därest de för— övas på tillskyndan av någon, som äger rätt att fordra lydnad av den handlande. Och ju mera maktpåliggande upprätthållandet av en sådan myndighet är, från samhällets synpunkt sett, desto större bli de intressestöringar, som på den anförda grunden kunna anses rättsenliga. I den mån det anförda äger tillämpning, är det för en underordnad en rättslig plikt att åtlyda en befallning av förman, ehuru befallningen går ut på en handling, som i och för sig är en rättskränkning. ' Härvid möter emellertid en betydande svårighet att avgöra, var gränsen för lydnadsplikten är att draga. Vår gällande straffiag giver, i likhet med flertalet utländska strafflagar, icke någon led— ning härutinnan. Under förarbetena till strafflagen1 var dock detta spörsmål föremål för uppmärksamhet i samband med frågan, huru— vida särskilt stadgande borde införas till skydd för den, som genom fullgörande av lydnadsplikt gjorde sig skyldig till rättsstridig handling. Mot lagkommitténs förslag hade anmärkts, att såsom en grund för straffbarhetens uteslutande jämväl bort upptagas underordnad tjänstemans lydnad för en av hans förman utfärdad befallning i sådana ämbetsåtgärder, vid vilka det tillhörde den förre att ovillkorligen hörsamma den senares bud. Med anledning därav anförde nämnda kommitté, bland annat, att det ej vore möjligt att i lagen noggrant bestämma den punkt, vartill under— ordnad tjänstemans lydnad för förmans hud i ämbetsärenden borde sträcka sig och vid vars överskridande han gjorde sig själv skyldig till'ansvar. Genom ett försök i detta avseende kunde man lämna den underlydande en farlig anledning till ohörsamhet emot för- mannens bud. Efter kommitténs övertygelse vore det rådligast att
1 Lagkommitténs yttrande över anmärkningar sid. 102.
6 kap. 4 5.
6 kap. 4 €.
ej i straffiagen införa någon särskild föreskrift rörande detta ämne. Med tillämpning av den allmänna maximen, att en var är ansvarig för sina handlingar, på förhållandet mellan förman och hans under- ordnade, skulle domaren efter övervägande av alla de omständig- heter, som förefunnes vid ett in concreto förekommande fall av ifrågasatta beskaffenhet, förfara säkrare, än om någon särskild regel för sådana fall i allmänhet vore meddelad.
För den militära straffrättens vidkommande har samma spörsmål varit föremål för behandling under förarbetena till nu gällande strafflag för krigsmakten. Vid behandlingen av den till 1914 års senare riksdag avgivna kungl. propositionen med förslag till straff- lag för krigsmakten m. m., anförde ”riksdagen beträffande före— varande fråga, på hemställan av lagutskottet, att det borde över- lämnas åt rättsskipningen att i varje fall avgöra, huru långt lydnads- plikten sträckte sig, därvid det syntes riksdagen uppenbart, att lagen icke avsåge att stadga s. k. »blind» lydnad i den mening, att underlydande skulle vara skyldig att på förmans befallning utföra handling, som uppenbarligen vore brottslig eller från moralisk synpunkt förkastlig.
Enligt kommissionens uppfattning bör det även beträffande den allmänna straffrätten, framdeles såsom hittills, överlämnas åt rätts- skipningen att i förekommande fall avgöra, huruvida en ovillkorlig lydnadsplikt förelegat och den lydnadspliktiges handling således varit rättsenlig och straffri.
Även om i ett givet fall en ovillkorlig lydnadsplikt icke kan anses föreligga, är emellertid därför icke sagt att den lydnads— pliktige skall straffas för rättsstridig handling, som han utfört på tillskyndan av den, under vars lydnad han står. Han kan nämligen hava handlat i ursäktlig villfarelse om sin handlings betydelse och således av subjektiva skäl gå fri från straff. Men även om ingen dylik villfarelse kan antagas, synes dock den omständigheten, att han handlat under trycket av annans auktoritet, böra medföra, att straff under vissa betingelser kan bortfalla. Enligt kommissionens uppfattning bör detta kunna ske, om handlingen når allenast en
mindre grad av straffbarhet. Den offentlige tjänsteman, som utför en i behörig ordning av förman given föreskrift, eller den enskilde tjänare, som på sin husbondes tillsägelse företager en handling, som innefattar en mindre lagöverträdelse. bör sålunda efter om- ständigheterna kunna frias från straff. För dylika fall bör tyd- ligen möjlighet jämväl beredas för straffnedsättning, och sådan synes även böra kunna medgivas i de fall, då handlingen når en högre straffbarhetsgrad utan att dock utgöra grovt brott.
I utkastets 8 kap. 4 5 har för de fall, då lydnadspliktig begått brott på tillskyndan av den, under vars lydnad han står, före— slagits fakultativ straffnedsättning, om brottet icke i lag är belagt med straffarbete, samt fakultativ straffrihet, om brottet icke i lag är belagt med högre straff än böter och därjämte omständig- heterna äro förmildrande. Kommissionen har i förevarande paragraf upptagit det i utkastet sålunda föreslagna stadgandet; dock har kravet på förefintligheten av förmildrande omständigheter ansetts icke behöva uttryckligen angivas. Det föreslagna stadgandet an- sluter sig nära till motsvarande stadgande i norska lagens 58 S,
Om lydnadsplikten består gentemot staten på offentlig-rättslig grund, t. ex. för ämbetsman eller medlem av krigsmakten, eller den är av sådan beskaffenhet som barns gentemot föräldrar, eller om den är grundad på avtal, t. ex. gent emot arbetsgivare vid tjänstelega, är i och för sig likgiltigt. Ty i samtliga fallen är det ett allmänintresse, att en på ena eller andra grunden bestående myndighet upprätthålles. Men klart är, att en på ett rent privat- rättsligt avtal grundad lydnadsplikt svårligen kan nå den intensitet som t. ex. en soldats lydnadsplikt i krig.
Beträffande det fall, att den överordnade söker genom våld eller hot tilltvinga sig lydnad, hänvisas till 1 g 2 st.
Den omständigheten, att någon begått brott pä tillskyndan av den, under vars lydnad han står, kan givetvis även vinna be- aktande såsom förmildrande omständighet. Nämnda omständighet har också i 9 kap. 7 5 upptagits bland de praktiskt viktigaste förmildrande omständigheter.
45.
6 kap. 4 5.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 april 1920 har till kommissio- nen, att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag. överlämnats en underdånig skrivelse den 24 april 1908 från Svenska polisförbundet, däri på anförda skäl hemställes, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för sådant tillägg till strafflagen, »att det blir fullt klart, att polisman icke kan ådömas straff för full— görande av förmans i tjänsten givna befallning». Även_01n en särskild tjänstemannagrupps förhållanden i förevarande avseende skulle kunna anses påkalla avvikelse från allmänna straffrättsliga regler, lära de i allt fall icke lämpligen böra till behandling upp— tagas i allmänna straftlagen. Med hänsyn härtill har kommissionen ansett sig icke böra närmare ingå på den i skrivelsen gjorda hem— ställan.
5 och 6 åå.
I dessa paragrafer behandlas medhjälp. Gränsen mellan väsentlig och mindre väsentlig medhjälp drages på samma sätt som i gällande strafflags 3 kap. 3 och 4 åå. Beträffande frågan, huruvida före— gående väsentlig medhjälp bör föras till den högre eller lägre straffbarhetsgraden, har kommissionen icke funnit tillräckliga skäl kunna anföras för en förändring av den gällande straffrätten, som ju hänför detta fall till den lägre straffbarhetsgraden. Sist— nämnda förhållande framgår kanske icke alldeles otvetydigt av vår gällande lags 3 kap. 4 &, vilken oförändrad överflyttats till det förberedande utkastet 1, och kommissionen har därför sökt att i sitt förslags 6 5 första stycket genom en mindre jämkning av den tidigare avfattningen tydligare utmärka, att klausulen >>i mindre mån än i 5 & sägs» icke avser föregående utan endast samtidig medhjälp.
Därest någon uppsåtligen lämnat väsentlig medhjälp åt otillräk— nelig person eller person, som icke genom gärningens begående gör sig skyldig till uppsåtligt brott, förvandlar medhjälpen sig till
1 Åsua, El anteproyecto de cödigo penal sueco de 1916 sid. 41—42, 71 har i nämnda del missförstått ifrågavarande stadgande i det förberedande utkastet.
medelbart gärningsmannaskap och faller således under 1 5. För 6 kap. det fall däremot, att medhjälpshandling åt dylik person icke varit 5 och 6 55. i så hög grad kausal, att den andres gärning därigenom kommit till stånd, saknar det förberedande utkastet stadgande, då dess 65 (= kommissionsförslagets 6 5 första stycket) enligt sin avfattning icke är tillämplig å nämnda fall; detta torde därför enligt ut- kastet bliva straffritt. Kommissionen har icke funnit denna lösning tillfredsställande och har därför i 6 5 andra stycket föreslagit ett stadgande," varigenom berörda fall likställes med det, att. dylik medhjälp lämnas åt tillräknelig eller uppsåtligt handlande person.
Då det för delaktigheten utmärkande kännetecknet, att orsaks- sammanhanget mellan den delaktiges handling och det brottsliga resultatet förlöper genom en annan persons handling, enligt för- slagets uppfattning icke är av beskaffenhet att kunna låta orsaks— sammanhangets straffrättsliga betydelse bortfalla eller väsentligt förändras, kan det tydligtvis icke spela någon principiellt avgörande roll, om orsakssammanhanget förlöper genom icke endast en utan flera andra personers handlingar. Det är visserligen att iakttaga, att vid sådan s. k. delaktighet i delaktighet orsakssammanhanget understundom kan bliva så försvagat, att det förlorar all rättslig betydelse och alltså icke kan läggas till grund för bestraffning av en person, som endast på dylikt avstånd medverkat till resultatet. Men bortsett härifrån måste, _om en person endast i ringa mån vid ett brotts utförande hjälpt en annan, vilken i sin tur lämnat en mindre väsentlig medhjälp åt gärningsmannen, den förre anses hava på ett sådant sätt medverkat till resultatet, att jämväl han bör straffas för »mindre väsentlig medhjälp» enligt 6 5.
Nu ifrågavarande stadganden äro tillämpliga jämväl i det fall, att gärningsmannens verksamhet stannat vid försök och detta är straffbart. Medhjälparen straffas då för försök till brottet. Genom att förebygga den brottsliga verkan av gärningsmannens handling kan han dock förvärva straffrihet på grund av stadgandet i 5 kap. 2 % Har medhjälparen, ehuru han gjort vad i hans makt stått
6 kap. 5 och 6 5,6.
för att förebygga nämnda verkan, icke lyckats däri, kan straff— nedsättning ske, om dei 9 kap. 6 & stadgade förutsättningarna äro uppfyllda.
7 &.
Den föregående framställningen har givit vid handen, att, därest Hera personer samverkat till ett brottsligt resultat, var och en, som uppsåtligt medverkat till detsamma, är straffbar. Detta gäller, vare sig hans medverkan varit en närmare eller mera avlägsen orsak till resultatet, och vare sig den varit nödvändig för dettas inträde eller så ej varit fallet. Vad som således gäller om upp- såtligt medverkande personer, låter sig icke utan vidare tillämpas på dem, som av oaktsamhet kunna hava deltagit i åvägabringande av ett brottsligt resultat. Spörsmålet är uppenbarligen av någon betydelse endast för sådana gärningar, som överhuvud äro belagda med straff, då de företagas av oaktsamhet. För övrigt måste olika alternativ undersökas särskilt för sig.
Någon svårighet vållas icke i de fall, i vilka. en oaktsam med— verkan lämnats genom deltagande i själva den »utförande» hand- ling, varigenom brottet kommit till stånd (»gärningsmannahand- ling»). Liksom ovan anförts beträffande personer, som handla i uppsåt, blir, utan att något särskilt lagstadgande kan anses erfor- derligt, även en oaktsam medgärningsmannahandling straffbar på samma sätt som en ensam gärningsmans oaktsamma handling. Ej heller i oaktsamhetsfallen kan det alltså för en särskild medgär- ningsmans straffbarhet fordras, att hans medverkan skall ha ut- gjort en betingelse för, att det straffbara resultatet skolat inträda. Det är härvid betydelselöst, om en annan medverkande gärnings— mans handling ensam för sig varit en sådan betingelse eller om endast bådas (allas) samverkan är avgörande orsak till resultatet. Någon särskild vikt tillkommer ej heller frågan, huruvida den eller de övriga, som jämte en i oaktsamhet handlande person deltagit i brottets utförande, härvid för sin del handlat oaktsamt eller
' uppsåtligen.
Beträffande äter de fall, då den oaktsamme deltagaren icke tagit
del i själva utförandet, kan tvekan råda. huru längt straffbarheten bör utsträckas. Kommissionen har i likhet med det förberedande utkastet kriminaliserat endast sådan oaktsam medverkan, som satt en avgörande kausalitet för gärningen. Oaktsam medverkan, som icke varit avgörande, lämnas sålunda straffri, och detta vare sig den avgörande kausaliteten åstadkommes av en dolos eller av en kulpos gärningsmannahandling. Med nu gjorda inskränkning om— fattar emellertid förevarande stadgande alla fall av oaktsam med- verkan till brott. Hit höra sålunda först och främst fall, i vilka någon av oaktsamhet förorsakat eller främjat en av annan person utförd gärning, således fall, som innefatta kulpos motsvarighet till medelbart gärningsmannaskap, anstiftan eller väsentlig medhjälp. Exempel: A uppmanar, utan uppsåt att åstadkomma skada, den otillräknelige B att företaga en handling, som A bort inse vara farlig; B utför handlingen och skada sker. A övertalar, utan att hava något ont i sinnet, den närsynte B att avlossa ett skott mot en målskjutningstavla, invid vilken A men ej B ser X stå, och X träffas av skottet (»oaktsamt medelbart gärningsmannaskap»). A, som . har ledningen av ett byggnadsarbete, befaller oförsiktigtvis B och C att nedkasta en timmerstock från ett tak; B och C verkställa befallningen i uppsåt att med stocken träffa D, som står nedanför; D träffas även och får därav svår kroppsskada (»oaktsam anstiftan av uppsåtligt brott»). Samma fall med den ändring, att B och C verk— ställa A:s befallning utan att förvissa sig om, huruvida någon befinner sig nedanför (»oaktsam anstiftan av oaktsamt brott»). B, som,iuppsåt att döda, så småningom förgiftar X, begagnar sig därvid av dennes tjänare A:s biträde, i det att A bereder B tillfälle att blanda giftet i den mat, som X skall förtära; A handlar så, enär han låtit inbilla sig, att det är fråga om en kur, varigenom X utan sin vetskap skall botas (»oaktsam medhjälp till uppsåtligt brott»). B önskar skjuta till måls på en skottavla, ehuru han ser X stå bredvid densamma; A, som även iakttagit X, lånar på B:s begäran sin bössa åt B, som" skjuter och träffar X (_ »oaktsam medhjälp till oaktsamt brott»). Men även fall, i vilka det ena subjektet icke velat förorsaka eller främja
75.
6 kap. 7 5.
det andra subjektets handling, höra hit. Om läkaren slarvar med receptet och apotekaren underlåter åtgärder, föreskrivna vid fel— aktig dosering; om leverantören levererar underhaltigt material och byggmästaren slarvigt hopfogar detsamma; om husbonden under- låter att, då han så kunnat och bort, hindra sin kusk att vårds— löst överköra en person — samt i alla dessa fall skada inträder genom denna samverkan av två subjekts culpa, så skola båda och icke endast den senast handlande, »den utförande», straffas.
I motiveringen till 1 5 (ovan sid. 222 f.) har redan framhållits, att det stadgande i det förberedande utkastet, son1 motsvarar nu ifråga— varande paragraf i kommissionens förslag, icke är tillämpligt på kulpos medverkan till gärning, som begås av otillräknelig person eller person, som på grund av villfarelse icke genom gärningens begående gör sig skyldig till brott. I sammanhang därmed-hava även anförts de skäl, som föranlett kommissionen att i denna del ändra det förberedande utkastet.
Den,_som på sätt i förevarande paragraf sägs medverkat till annans gärning, skall anses som om han av oaktsamhet själv begått gärningen. För att hans medverkan skall kunna straffas, fordras sålunda, att den ifrågavarande gärningen är belagd med straff, om den begås av oaktsamhet. Är så icke förhållandet, blir kulpos medverkan straffri, även om den, som utfört gärningen, straffas för uppsåtligt brott. Stannar den senares gärning vid försök, kan således kulpos medverkan aldrig medföra straff.
8 5.
Ett stort antal av de i en strafflags speciella del upptagna brot- ten äro sådana, att de kunna begås av vem som helst, och att brottslingens personliga förhållanden och egenskaper (bortsett från tillräknelighet och dyl.) icke äro av någon avgörande betydelse. Det sålunda anförda gäller emellertid icke om alla brott. Beträf- fande några gäller fastmera, att de förutsätta någon särskild egen- skap hos gärningsmannen eller något särskilt samband mellan ho— nom och det intresse, mot vilket det brottsliga angreppet riktas.
I de mest utpräglade hithörande fallen måste själva den »utförande handling», genom vilken brottet kommer till stånd, företagas av ett visst subjekt eller ett visst slag av subjekt, t. ex. otuktshand- lingen vid blodskam; detta brott föreligger alldeles icke, om en fader till otukt med dottern anstiftar en oskyld person. Även eljest får ett brott ofta sin egentliga prägel av ett visst personligt förhållande, t. ex. därav, att det utgör en överträdelse av en särskild plikt, som åligger någon eller några bestämda personer, såsom ämbetsbrott, eller därav, att kränkningen av ett intresse, som åtnjuter skydd mot vem som helst, framträder särskilt svår, om den utgår från personer, som stå den kränkts särskilt nära, såsom fadermord, — eller omvänt därigenom, att den samhälls— farlighet, som det ådagalägger, bör anses svagare än eljest, om det företages av en' person i en på ett särskilt sätt kännetecknad ställning, exempelvis den havande kvinnan vid fosterfördrivnincr- ] alla sådana fall kan, om brottet begåtts under samverkan av flera, den ifrågavarande straffbestämmelsen icke komma till använd— ning, därest icke bland dem, som medverkat till brottet, finnes. åtminstone en, som uppfyller straff bestämmelsens särskilda förutsätt- ningar beträffande brottssubjektet. Denne betecknas såsom »special— subjekt». Han skall uppenbarligen få sitt straff bestämt enligt det ifrågavarande lagrummet.
Betydligt mera komplicerad är frågan, huruvida personer, som jämte specialsubjektet deltagit i brottets förövande, men som icke— uppfylla denna straff bestämmelses krav på brottssubjektet (extranei), skola behandlas. Enklast torde lösningen ställa sig i sådana fall, då straffbestämmelsen utgör ett undantag —— i skärpande eller mildrande riktning— från en mera allmän föreskrift, som be— lägger gärning av samma slag med straff, då den företages av person, som icke har de egenskaper eller befinner sig i den situa- tion, att han blir att hänföra under undantagsbestämmelserna. Hithörande exempel äro talrika. Undantag i skärpande riktning ut- göra bl. a. följande: misshandel å fader, moder m. fl., i förhållande till de allmänna misshandelsbrötten; bedrägeri eller oredlighet av
86.
v.
6 kap. 8 5.
gäldenär i konkurs emot borgenärer, i förhållande till de allmänna bedrägeri— eller oredlighetsbrotten, som nämligen böra vara så ut— formade, att de omfatta jämväl dylika handlingar. Mildrande undantagsbestämmelser äro t. ex. givna i det nyss anförda fallet beträffande en havande kvinna vid fosterfördrivning, beträffande vissa barnaföderskor vid barnamord o. s. v. I sådana fall torde genomgående böra antagas, att den svårare eller mildare grad, som kommer att utmärka den genom gärningen framträdda sam— hällsfarligheten på grund av brottssubjektets särskilda beskaffenhet, endast gäller specialsubjektets egen samhällsfarlighet. Att en an— nan än modern berövar ett nyfött barn utom äktenskapet livet under de i straffiagen 14:22 angivna omständigheterna, kan visser— ligen vara motiverat av en önskan att befria barnaföderskan från de för henne menliga följderna av moderskapet, men denna om— ständighet kan icke anses utöva någon väsentlig inverkan på den genom den utomstående personens handling framträdda samhälls— farligheten; till ett vanligt mord eller dråp kunna tänkas många andra motiv av beskaffenhet, likvärdig med det anförda. Om A anstiftar B till misshandel å B:s fader, visar detta icke så svår samhällsfarlighet hos A, som om A anstiftat B till misshandel å A:s egen fader. På grund av det sålunda anförda bör för de nu ifrågavarande fallen tillämpas den grundsats, att den strängare eller mildare specialbestämmelsen icke gäller för andra personer än sådana, som förete kännetecknen på det i bestämmelsen upp— ställda specialsubjektet. Sådana personer böra å andra sidan erhålla straff enligt specialbestämmelsen, vare sig de i ett sär- skilt fall äro gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare av det ena eller andra slaget. Specialbestämmelsens gärningsmannastraff bör alltså bl. a. tagas till utgångspunkt vid bestämmande av det i 6 & föreskrivna lägre straffet för viss medhjälp.
Den nu angivna grundsatsen kan tydligtvis icke komma till an- vändning, då det lagrum, som stadgar straff för specialsubjektet, icke utgör en undantagsbestämmelse från något allmänt straffbud. I sådana fall avser alltså lagrummet att med straff skydda något
speciellt förhållande mellan vissa personer, resp. att reagera mot överträdelse av en plikt, som åvilar endast ett subjekt i en viss särskild ställning. Om den utomstående, som medverkar till ett brott av ifrågavarande slag (och understundom jämväl om den, som medverkar till en rättskränkning inom den närmast här förut be- handlade gruppen) måste i allmänhet sågas gälla, att han däri- genom visserligen ådagalägger någon samhällsfarlighet genom att bidraga till kränkning av den särskilda plikten etc., men att, då denna plikt likväl icke ålegat honom själv omedelbart, hans far— lighet är mindre än den, som ådagalagts av specialsubjektet. Om- vänt gäller, att, om ett specialsubjekt vid ett särskilt brott skall gå fritt från straff, den samhällsfarlighet, som genom medverkan där- till ådagalägges av en utomstående, kan understiga den, som kom- mer till uttryck i ett motsvarande brott av en extraneus utan någon samverkan med ett sådant specialsubjekt. —— Den ifrågava- rande gradskillnaden mellan samhällsfarligheten hos specialsub- jektet och en extraneus föreligger emellertid icke likformigt med förhållandevis lika styrka vid alla de olika brott, som härvid äro att taga i betraktande. Hänsyn måste tagas till den mer eller mindre utpräglat säregna beskaffenheten hos den av specialsubjek- tet överträdda särskilda plikten eller eljest av detta subjekts sär- skilda förhållande till angreppsobjektet.
Med hänsynstagande härtill kan man ibland anse, att samhälls- farligheten hos de olika medverkande personerna är — bortsett från deras särskilda ställning såsom gärningsman, medhjälpare etc. —— endast så obetydligt olika till sin grad, att någon väsentlig skill— nad i reaktionen icke bör äga rum. I sådana fall böra följakt- ligen de olika subjekten, så snart något av dem uppfyller förut— sättningarna för det särskilda lagrummets tillämpning, samtliga straffas enligt detsamma, visserligen olika allt efter sin ställning som gärningsman eller delaktig av ett eller annat slag. Så be- handlas enligt den gällande rättens praxis, i saknad av tillämp— liga allmänna bestämmelser, medverkan av annan än konkursgäl— denär till bedrägeri eller oredlighet mot dennes borgenärer. Likaså 31
6 kap. 8 ;.
6 kap. 8'” 5.
drabbas sådan förskingring, som av enskild tjänare begås med av— seende å gods, vilket lämnats i hans vård av husbondefolk eller deras gäst, av strängare straff än förskingring i allmänhet, i det att brottet behandlas som tjuvnad enligt strafflagen 20 kap. 3 % 1 mom., icke blott i vad angår tjänaren själv utan jämväl för så vitt beträffar andra personer, som jämte honom deltagit ibrottet. För mened straffas jämlikt lagens 13 kap. icke blott den, som själv efter avlagd ed vittnat falskt inför rätten, utan jämväl den, som t. ex. anstiftat sådant brott.
I motsats till dessa fall Hnnas andra, i vilka gradskillnaden i samhällsfarlighet mellan specialsubjektet och en med detta sam— verkande utomstående person måste anses vara så-stark, att den i det särskilda lagrummet anordnade rättsverkan bör inträda en- dast beträffande specialsubjektet men icke beträffande extraneus, vare sig detta kommer att innebära, att extraneus blir straffri medan specialsubjektet straffas, eller tvärtom, att extraneus straffas men specialsubjektet går fritt från straff. Så behandlas enligt gällande rätt åtskilliga ämbetsbrott (jämför emellertid nedan), kon- "kursgäldenärs vårdslöshet mot borgenärer, horsbrott, lindrigare blodskam m. fl.
Emellan dessa båda grupper av fall förekomma vidare sådana,i vilka den berörda skillnaden i samhällsfarlighet mellan de båda slagen av brottssubjekt icke torde vinna behörigt beaktande på annat sätt, än att, medan specialbestämmelsen kommer till an- vändning endast för specialsubjektet, utomstående deltagare straffas enligt en för dem avsedd särskild bestämmelse, vars straffsatser böra vara lindrigare än specialbestämmelsen. Detta tillvägagångs- sätt torde vara det riktiga, t. ex. beträffande ämbetsbrott, tvegifte och svårare blodskam.
Valet mellan de nu angivna olika alternativen för bestraffning av en extraneus är av den gällande rätten i största utsträckning överlämnat åt tolkningen, som därvid lämnas utan någon 1nera omedelbar ledning i lagen. Detta tillstånd motsvarar icke de krav, som "i- rättssäkerhetens intresse måste ställas på strafflagen. Denna
bör så vitt möjligt giva bestämd upplysning om sin ståndpunkt beträffande alla de fall, i vilka tvivel kunna tänkas uppstå. Men av det föregående framgår, att denna klarhet icke kan vinnas genom att förklara en av de ifrågakommande lösningarna tillämp- lig över hela linjen. Fastmera måste av sakliga skäl lagstiftaren förbehålla sig frihet att använda samtliga ovan omförmälda lös— ningar, allt efter de olika brottens beskaffenhet. Ett slutgiltigt besvarande av spörsmålet måste bygga på hänsyn till de särskilda brottsbegreppens utformning i den speciella delen av lagen och kan följaktligen ej lämnas annat än i samband därmed. För under— lättande härav bör dock i den allmänna delen uppställas en gene— rell regel, som alltså endast är subsidiär, avsedd att vinna tillämp- ning där ej annat stadgats för särskilda fall. Detta är uppgiften för den förevarande paragrafen. Den allmänna regeln bör enligt kommissionens mening inskränka nu ifrågavarande intresseangrepps straffbarhet inom så snäva gränser som möjligt och har därför i förevarande paragraf bestämts sålunda, att förekomsten av per— sonliga egenskaper och omständigheter i brottsrekvisitet utesluter alla extranei från straffbestämmelsen, där ej annorledes är stadgat. ' Därmed pålägges den speciella delen uppgiften att uttryckligen angiva de fall, som skola utgöra undantag från regeln. Frågan, huru ett särskilt syfte i brottsrekvisitet —— »i uppsåt att lägga riket under främmande makt», »i förrädlig avsikt», »för egen vin— ning» — Skall inverka vid subjektsflerhet, torde dock böra avgöras
1 Samma princip tillämpas av danska kommissionsförslaget % 36, Torps förslag ä 24, finska förslaget 8 kap. 4 g”, tyska inotförslaget ; 34 p. 2 De officiella tyska förslagen (förslaget 1909 & 80, förslaget 1913 ; 37, förslaget 1919 g 30) intaga däremot den ståndpunkt. att, därest enligt viss straffbestämmelse särskilda egenskaper eller förhållanden grunda straffbarheten, bestämmelsen är tillämplig på ma,-delbar gärningsman, anstiftare och medhjälpare, även om egenskaperna eller för- hållandena icke föreligga med avseende å dem. Straffbestämmelse, enligt vilken särskilda egenskaper eller förhållanden öka. minska eller utesluta straffbarheten, är däremot tillämplig endast 5. deltagare, med avseende å vilken dylika egenskaper eller förhållanden föreligga. De österrikiska (1912 5 12) och schweiziska (1918 art. 24) förslagen överensstämma med de tyska.
6 kap. 8 5.
6 kap. 8 5.
i allmänna delen, men formuleringen av dylik bestämmelse måste anstå, till dess de särskilda brottsrekvisiten uppställts.
Stadgandets avfattning har skett sålunda, att i första punkten behandlas det fall, att lagen gör specialsubjektet allena straffbart eller straffbart efter en strängare bestämmelse än extranei samt i andra punkten det fall, att lagen förklarar ett intresseangrepp straffritt, då det företages av specialsubjektet. Såsom exempel på fall, då straffrihet inträder på grund av särskild personlig egen— skap hos specialsubjektet, har redan i det föregående hänvisats till gällande strafflag 8 kap. 23 % 3 punkten. Såsom exempel på sär— skilda personliga omständigheter, som kunna medföra straffrihet för specialsubjektet, kunna anföras excess i nöd eller nödvärn (kommissionens förslag 4: 5), tillbakaträdande från försök (5: 2) samt i handling visad ånger (9: 6). Därest en dylik omständighet föreligger hos den faktiske gärningsmannen, medför densamma så— ledes icke straffrihet för t. eX. anstiftare. Däremot avser stadgandet ej sådana fall, i vilka någon blir straffri därför, att hans handling på grund av samtycke, nödvärn eller nöd framstår såsom objektivt rättsenlig.
9 &.
Enligt 8 % skall i vanliga fall en straffbestämmelse, som för straffbarhet kräver vissa personliga egenskaper och omständigheter hos den handlande personen, icke vinna tillämpning på någon annan person än ett specialsubjekt, som uppfyller de sålunda uppställda kraven. Och i åtskilliga av dessa fall skall, såsom vid 8 % fram- hållits, en till brottet medverkande extraneus ej heller straffas enligt någon annan bestämmelse. Då specialsubjektet sålunda en- samt skall straffas, bör det tydligtvis anses såsom gärningsman; man kan ej gärna tänka sig ett straff för anstiftan av eller med— hjälp vid ett brott, vid vilket det icke finnes någon gärningsman. — I de fall, i Vilka det nu anförda äger tillämpning, avser brottet överträdelse av en särskild plikt, och specialsubjektet är den person, vilken är underkastad denna plikt. Även om en extraneus emel- lertid utfört den egentliga verkställighetshandlingen vid brottets be—
gående och för denna sin medverkan är förfallen till straff, måste överträdelsen av en dylik speciell plikt anses föranleda, att special- subjektet bör behandlas såsom för brottet väsentligen ansvarigt och därför bör svara såsom gärningsman. Om efter anstiftan av en konkursgäldenär en annan person från den förres borgenärer nndandolt tillgångar, såsom i straffiagen 23 kap. 1 5 1 mom. säges, bör alltså en sådan anstiftare anses såsom gärningsman. Låter en ämbetsman, som har upphörd om hand, sitt biträde utskriva upp— bördslistor, behäftade med sådant fel, varom i straffl. 25: 10 är fråga, och enligt dessa förrätta upphörd, måste ämbetsmannen på grund av sin ställning till brottet nödvändigtvis framstå såsom den, vilken är närmast till att svara för detsamma och till följd därav för hans del konvertering till gärningsmannaskap äga rum. Denna princip anses redan nu gälla utan stöd av uttryckligt lagstadgande-
10 %.
Vissa brott äro av den beskaffenhet, att i deras utförande måste deltaga två eller flera personer. Dessa kunna härvid intaga en inbördes ganska likartad ställning. Men de kunna också vara skiljaktiga med hänsyn till sin samhällsfarlighet och följaktligen också med hänsyn till den reaktion, som mot vardera bör komma till användning. Detta är i synnerhet fallet, om den ene deltagarens brott i någon män kan betraktas såsom riktat mot den andre. Denne bör då anses över huvud icke straffbar enligt ifrågavarande bestämmelse, även om han t. ex. varit anstiftare till den straffbara handlingen. Om sålunda i det fall, som sägs i gällande strafflag 18: 6 andra stycket, kvinnan anstiftat en man till där angivna hand- ling, blir likväl kvinnan straffri och mannen ensam straffbar; det motsvarande gäller om 18: 6 första stycket med flera fall. Men lag- stiftaren kan låta denna straffrihet sträcka sig utöver nämnda om- råde, där brottet i någon mån kunnat betraktas såsom riktat mot det straffria specialsubjektet, och omfatta även andra brott av den beskaffenhet, att deras samverkan är nödvändig för brottets utförande (s. k. concursus necessarius ad delictum). Exempel erbjuda uppror,
95.
6 kap.
10 5.
upplopp, envig, tvegifte. Förevarande stadgande avser fall av så- väl den förra som den senare typen. I första stycket förklaras. att av dem, som deltagit i dylika brotts utförande, allenast den skall fällas till ansvar, för vilken straff uttryckligen stadgas. Det har således pålagts den speciella delen att, där flera sam- verkande förutsättas i rekvisitet, uttryckligen angiva dem, som skola straffas för gärningen. Stadgandet i andra stycket utgör blott en konsekvens av stadgandet i första stycket, i det att straff— frihet för gärningsmannaskap i regel måste innebära straffrihet även för anstiftan till och annan delaktighet i samma gärning.
TREDJE AVDELNINGEN.
Om straff och skyddsåtgärder. 7 kap. Om straff.
Den kritik, som sedan länge riktats mot nuvarande straffsystem — vårt och främmande länders — har med fullt fog i främsta rummet avsett bötesstraffet och de korta frihetsstraffen.
Såsom bötesstraffet för närvarande är anordnat, kan vid bötes— beloppets bestämmande icke tagas tillräcklig hänsyn till brotts— lingens ekonomiska ställning, och straffet kommer därför att verka i hög grad ojämnt. För den förmögne innebär ett bötesstraff, även om det uppgår till det i lag bestämda maximum, icke något kännbart lidande och saknar således förmåga att påverka den brottsliga viljan. Men samma belopp, som för den förmögne är av ringa eller ingen betydelse, kan för den mindre bemedlade spela en sådan roll, att dess gäldande tvingar honom till högst betydande försakelser, kanske under lång tid, och således för honom innebär ett mycket kännbart straff.
Det nuvarande bötesstraffets olägenheter inskränka sig dock icke till de nu anförda mera omedelbara. Som bekant inträffar i ett myckert stort antal fall, att ådömda böter icke gäldas utan för-
vandlas till frihetsstraff. Orsaken härtill kan i enstaka fall vara, att den bötfällde redan vid böternas ådömande är eller sedermera blivit fullkomligt medellös. Även om detta icke är förhållandet, kan det hittills tillämpade förfarandet för bötesstraffets verkställande; vilket icke alls är anlagt på underlättande av bötesbetalningen, medföra, att böterna icke kunna erläggas och därför måste för- vandlas. I ett stort antal fall torde dock underlåtenheten att betala bero på bristande vilja hos den bötfällde, ofta på rent trots. Är detta förhållandet, innebär risken att enligt nuvarande regler få böterna förvandlade till frihetsstraff icke ett tillräckligt verk- samt tvångsmedel för den tredskande. Tvärtom torde den bristande effektiviteten hos det nuvarande förvandlingsstraffet ofta nog inne- bära en stark frestelse att hellre »sitta av» böterna än vidkännas en ekonomisk uppoffring. Olägenheterna av hela detta system ligga i öppen dag. För det allmänna medför underhållet av bötesfångarna en betydande utgift. För den bötfällde, som verkligen velat men ej kunnat betala böterna, innebär dessas förvandling till frihets- straff en skärpning av straffet, som — särskilt mot bakgrund av bötesstraffets bristande intensitet mot de ekonomiskt bättre ställda .— kan framkalla känslan av olikhet inför lagen. Men framför allt medför böternas förvandling en utomordentligt stark ökning av antalet korta frihetsstraff. Därmed inträda även dessas alla olägen- heter och menliga verkningar.
Det korta frihetsstraffet utövar nästan aldrig någon förbättrande verkan, då en fängelsebehandling under några dagar eller veckor givetvis är otillräcklig för dylikt ändamål. Men det torde i allmän- het icke heller verka avskräckande, åtminstone icke på andra än dem, som dittills uppfört sig så oförvitligt, att själva frihetsstraffet såsom sådant, oberoende av straffets längd, åsätter dem en fläck. För den stora massan av brottslingar innebär däremot varken en kort tids frihetsförlust eller de övriga obehag, som äro förknippade med straffets undergående, ett sådant lidande, att detta kan tänkas för framtiden verka såsom ett avhållande motiv. Snarare kan det befaras, att den förmåga i detta hänseende, som även det korta
7 kap.
frihetsstraffet kunnat äga, så länge det var av brottslingen oprövat, utplånas, sedan han genom egen erfarenhet lärt känna detsamma. Lika menliga äro de korta frihetsstraffens verkningar ur allmän- preventiv synpunkt. Icke nog med att minskningen i respekt för dylika straff, betraktade ur synpunkten av kroppsligt lidande, genom brottslingen sprides i de kretsar, han tillhör, utan själva förefintlig- heten av korta frihetsstraff kommer att i folkmedvetandet verka försvagande även på de mera långvariga frihetsstraffens av— skräckande förmåga. Dessa framträda såsom blott större kvanti- teter av samma straffart, i vilken straffet för lindrigare brott ut— dömes. Då straffet är uttryck för samhällets ogillande av brottet, kan det än vidare icke undgås, att den yttre likheten mellan de korta och de mera långvariga frihetsstraffen kommer att inverka även på uppfattningen av de olika brotten. Sådana brott, som våldsamt motstånd, fridsbrott, ringare misshandel, ärekränkningsbrott, anses ju inom breda lager knappast vara nedsättande för gärningsmannen. Om nu för dessa brott användes samma straffart som för de svåra brotten, kommer lätt för det mera ytliga betraktelsesättet den svårare brottslighetens fläckande karaktär att försvagas. Gäller det nu anförda om det korta frihetsstraffet över huvud, har det alldeles särskilt sin tillämning på förvandlingsstraffet. Genom detta bringas brottsskalan i dess helhet in under samma straffart, och de svåra brotten komma under även de obetydliga förseelsernas nivellerande inverkan.
Till belysning av bötesstraffets och de korta frihetsstraffens nu- varande användning meddelas följande tablå, omfattande de senaste fyra år, för vilka det kriminalstatistiska materialet är bearbetat.
1914 1 1915 1916 1917 Bötfällda: ' , Absoluta anlalet .............................. 89,7” snus l sasse 5 62404 1 G,, av hela antalet sakfällda ............ 94,5 * %.s 92.4 " 87.6 Antalet bötfällde, som undergått för— ] vundliugsstraff ........................ 13.142 11,621 8,426 4,726 Till fängelse dömda: t Absoluta antalet .............................. ],948 ' 1,979 2284 2.401 1 5, av hela unlalet sakfällde ............ ! 2.1 2.1 2.4 3.4 1 %, efter strafftidens längdzl ! i 1 månad ....................................... 433 385; l 35.0 ' 39.1 över 1 t. o. m. 2 mån. .................. 31.0 33.2 l 33.5 32.0 » 9 t. 0. m. 3 » .................. ll.5 15.5 l6.5 I 16.4 » 3 t. 0. in. (i » .................. _ 11.1; ' 10.8 13.3 11.5 >> 6 månader ........................... 2.7 1.9 1.7 1.0
Den föregående framställningen leder till det resultat, att en re- form av bötesstraffet bör ske enligt följande principer. Först och främst måste möjlighet beredas att bestämma straffmåttet på sådant sätt, att straffet för samma brott får någorlunda samma intensitet för personer i olika ekonomisk ställning. Vidare måste bötesstrafets verkställande så anordnas, att böternas erläggande underlättas och därigenom deras förvandling till frihetsstraff begränsas till så få fall som möjligt. I- sammanhang därmed måste grunderna för böters förvandling till frihetsstraff så omläggas, att frestelsen för bötfälld person att i stället undergå förvandlingsstraff avlägsnas. I den mån förvandlingsstraffet ej kan undvaras måste detsamma göras väsentligt verksammare än det nuvarande. Genomföras dessa reformer beträffande bötesstraffet, kan dettas användning utvidgas så, att det ersätter de nuvarande korta frihetsstraffen. Det omedel- bara frlketsstrafets användning kan därigenom begränsas till fall, i vilka brottsligheten nått en sådan höjd, att ett frihetsstraff av längre varaktighet kan ådömas.
Dessa principer hava varit de ledande för det förberedande ut-
1 För åren 1914—1916 hava vid procenttalens beräknande ej medtagits personer, som sakfällts för brott enligt strafflagen för krigsmakten. vilket däremot är fallet för år 1917.
7 kap.
kastets behandling av ovannämnda straffarter. Såvitt de avse bötes— straffet och bötesförvandlingsstraffet, överensstämma de även med de önskemål, som uttalades i den riksdagens skrivelse den 25 april 1908, som föranlett det nu pågående arbetet med en allmän straff— lagsreform.
Även i andra delar än de hittills berörda innebär det för- beredande utkastet en genomgripande förändring av vårt straff— system. De synpunkter, som därvid varit bestämmande, fram- ställas dock lämpligast vid behandlingen av de särskilda stadgan— dena. .
Genom lagen den 3 juni 1921 har dödsstraffet borttagits ur vår allmänna straffiag. Vid sådant förhållande saknar kommissionen anledning att nu ingå på en undersökning av frågan om döds— straffet, men vill dock framhålla, att kommissionen, redan innan nämnda lagändring vidtogs, beslutat att icke upptaga ifrågavarande straffart i kommissionens förslag.
Vissa utländska-istrafflagar och strafflagsförslag1 upptaga såsom allmänt huvudstraff tillrättavisning eller varning. Sådan meddelas av domstol —— enligt de fiesta lagar muntligen vid offentlig session; enligt de tyska förslagen kan den även meddelas skriftligen. Dess användning är alltid inskränkt till särskilt lindriga fall.
Mot institutet anföres ofta, att detsamma är överflödigt i en
strafflag, som upptagit institutet villkorlig dom; den villkorliga domen är i själva verket en varning, skärpt med hotet att det ådömda straffet skall gå i verkställighet, därest den dömde icke ställer sig varningen till efterrättelse. Detta resonemang kan vara befogat, därest strafflagen medgiver villkorlig dom även med av- seende å bötesstraff. Om en strafflag däremot i likhet med kom— missionens förslag inskränker den villkorliga domens användning
1 T. ex. österrikiska strafflagen åå 414, 417, 419, spanska strafflagen art. 26, portugisiska strafflagen art. 58, 68, italienska strafflagen art. 26,'några schweiziska kantonallagar, tyska förslagen 1909 5 37, 1913 g 73 och 1919 g 61, tyska mot- förslaget & 67. De schweiziska förslagen (1918 art. 93) upptaga varning endast såsom straff för ungdomliga förbrytare.
till fall, i vilka frihetsstraff ådömes, innebär institutet villkorlig dom icke någon ersättning för varningen.. Dennas användnings- område måste ligga på ett helt annat och lägre plan, nämligen gränsområdet mellan lindriga bötesbrott och straffrihet. Kommis— sionens förslag innehåller i 9 kap. 8 & stadgandet, att i vissa fall, som i lagen finnas särskilt utsatta, domstolen må kunna fria, från straff, därest omständigheterna äro synnerligen mildrande. Det är väl närmast i dylika fall det skulle kunna anses lämpligt att dom— stolen genom en varning gav uttryck åt rättsordningens ogillande av den begångna gärningen. En dylik åtgärd skulle dock komma att verka helt olika på olika personer. De flesta skulle knappast betrakta varningen såsom ett straff utan anse sig helt frikända; andra, med ömtåligare hedersbegrepp, skulle åter känna en var— ning, mottagen offentligen och vid personlig inställelse, såsom ett svårare straffiidande än ett lindrigt bötesstraff. Härtill kommer, att varning liksom annat straff icke lärer böra verkställas, innan beslutet därom vunnit laga kraft eller, överklagat, blivit i högre instans fastställt. Men en varning, som ej meddelas i omedelbart sammanhang med brottets handläggning vid underrätten, utan först efter lång tid, skulle svårligen uppfylla sitt ändamål att rätta den brottsliga viljan, utan nedsjunka till en tom formalitet. Den dömdes personliga inställelse för varningens mottagande skulle även kunna för honom bliva orimligt betungande. På nu anförda grunder har kommissionen ansett sig icke böra föreslå institutet varning till införande i vår lagstiftning.
1—4 åå.
Det förberedande utkastet upptager tre arter av frihetsstraff, nämligen fängelse, tukthus och arrest. Fängelse är avsett för de medelsvåra brotten eller närmare bestämt den brottslighet, som överstiger den gräns, inom vilken bötesstraffet lämpligen kan komma till användning, men dock icke är av den svåra beskaffen— het, att ett mycket långvarigt frihetsstraff kan anses erforderligt. Straff av sistnämnda slag, tukthus, skall komma till användning i
7 kap.
7 kap.
252 de fall, då antingen brottets objektiva svårhet eller ock brotts—
1_4 55. lingens subjektiva beskaffenhet kräver en mycket allvarlig reaktion.
Arresten slutligen är en parallellform till såväl fängelse som tukt- hus;' den är avsedd endast för brott, som icke i någon mån kunna anses innesluta ett vanhederligt element. De skilda uppgifter, som sålunda anvisats de olika frihetsstraffen, hava varit bestämmande för deras tidsgränser. F ängelsets minimum har fastställts till tre månader, dess maximum till tre år. Tukthusets karaktär av att vara ett mycket allvarligt straff markeras därigenom, att dess mini- mum satts så högt som till sex år. Maximum för viss tids tukt— hus är tjugu år; därjämte kan denna straffart ådömas på livstid. För arresten gälla samma tidsgränser, som för den straffart, vilken arresteni det konkreta fallet skall ersätta; arrest kan således ådömas på tid från tre månader till och med tre år, från sex år till och med tjugo år samt på livstid.
Vad först angår de olika arterna av frihetsstrajf, har utkastet genom uppställandet av straffarten arrest förverkligat ett inom den moderna kriminalpolitiken sedan länge förefintligt önskemål att in- föra en särskild custodia honesta för sådana brottslingar, vilkas brott icke framsprungit ur ett vanhedrande sinnelag utan antingen äro etiskt färglösa eller rent av härflutit ur ideella motiv. Även i dy- lika fall innefattar gärningen visserligen ett angrepp på ett intresse, som åtminstone från den bestående rättsordningens synpunkt an- setts förtjäna straffskydd. Staten måste därför reagera mot an- greppet och reagera med desto strängare straff, ju större samhälls- farlighet angreppet utvisar. Men detta straff bör icke innefatta någon etisk förkastelsedom över gärningen. Att i dylika fall an- vända samma straffart som för brott, vilka framsprungit ur ett fördärvat eller rent av ärelöst sinnelag, innebär ur individual- preventiv synpunkt en oriktig och orättvis behandling av brotts- lingen. Ur allmänpreventiv synpunkt är förfarandet lika förkastligt. Det verkar förvirrande på den allmänna rättsuppfattningen genom att utjämna motsatsförhällandet mellan den hederlige och den oheder— lige; därigenom förlorar straffet lätteligen något av sin inneboende
förmåga att i fall, då så är önskvärt, stämpla den dömde såsom förbrytare.
Den utländska lagstiftningen har redan iicke ringa utsträckning sökt tillgodose behovet av nu ifrågavarande straffart. Vid be- stämmandet av dess användningsområde har man helt naturligt i främsta rummet uppmärksammat politiska brott och andra för- brytelser, vid vilka man presumerar ett icke—vanärande sinnelag, t. ex. duellförbrytelser. Den danska strafflagens Statsfmngsel, den tyska strafflagens Festungskaft och den ungerska strafflagens Staats- gefängm's äro sålunda avsedda uteslutande för nämnda brottsarter. Även vissa av de nyaste lagarbetena hava intagit en liknande stånd- punkt. Det italienska förslaget av 1921 uppställer sålunda särskilda arter av frihetsstraff (detenzione semplice och detenzione rigarosa) för politiskt-sociala brott. I Finland har genom lagen den 21 januari 1921, innefattande ändring av förordningen om verkställighet av straff, likaledes, åtminstone i sak, ehuru icke till namnet, anordnats en custodia honesta för politiska förbrytare. Genom nämnda lag stadgas nämligen, att den, som, utan att tillika hava gjort sig skyldig till annat verkligt brott, för politisk förbrytelse dömts till frihetsstraff, ej må sammanföras med dem, vilka undergå straff för annat brott, och att å honom i övrigt skall i avseende å underhåll och bekvämlighet tillämpas vad om rannsakningsfängelse är bestämt.
Ett 1nera vidsträckt användningsområde tillkommer däremot norska strafflagens lzefte. Denna straffart användes dels såsom ensamt straff, dels, vid sidan om fängelse, såsom alternativt straff för förbrytelser mot statens självständighet och säkerhet, mot statsförfattningen och med hänsyn till utövningen av statsborgerliga rättigheter. Men därjämte meddelas generellt stadgande (% 24), att i fall, då det ordinära frihetsstraffet, faengsel, är nämnt såsom ensamt frihets- straff, kan i stället kefte ådömas, därest särskilda omständigheter göra det antagligt, att handlingen icke är utsprungen av ett för- därvat sinnelag. Straffartens karaktär av custodia honesta förvanskas emellertid i hög grad därigenom, att lagen medgiver (& 23) att hefte kan på den dömdes begäran eller med hans samtycke vid
7 kap. 1—4 55.
7 kap. 1—4' 55.
verkställandet utbytas mot fängelse eller till och med skärpt fängelse på vatten och bröd eller med hårt nattläger. Inom praktiken lär straffarten spela en mycket obetydlig roll. De senaste tyska straff- lagsförslagen av 1913 och 1919 uppställa såsom en custodia honesta
'straffarten Einschliessung, vilken i främsta rummet är avsedd för
politiska förbrytelser, men även kan komma till användning vid vissa brott mot offentlig myndighet, dödande på begäran, kulpost dödande och kulpos misshandel, duellförbrytelser m. fl. brott. Är ifrågavarande straffart utsatt alternativt med annat frihetsstraff, får den tillämpas endast i den händelse gärningen icke beror på ett ärelöst sinnelag. Även det österrikiska förslagets straffart Haft är avsedd att vara en custodia honesta, användbar vid vissa brott, somfram- sprungit ur motiv, vilka icke äro vanhedrande för gärningsmannen. Det förberedande utkastets och kommissionsförslagets arreststraff står nära senast avhandlade typ i den utländska straffrätten. All— män förutsättning för dess användning är sålunda, att gärnings- mannen icke genom brottet ådagalagt ett oärligt eller eljest ohe— derligt sinnelag (9 kap. 3 å). Det förberedande utkastet (2 kap. 8 &) utsträcker fordran på frihet från ohederligt sinnelag därhän, att arrest icke skall kunna ådömas den, som förut blivit dömd till tukthus eller fängelse, såframt han icke genom benådning blivit till fullo befriad från sådant straff. Kommissionen har funnit det innebära onödig stränghet att uppställa ett dylikt villkor. Därav att brottslingen förut ' undergått straff av nämnda. art kan man icke draga några bestämda slutsatser angående motiven till det nya brottet, utan dessa böra prövas i varje särskilt fall. Beträffande arrestens användningsområde med hänsyn till de sär— skilda brottsarterna intaga både det förberedande utkastet och kommissionens förslag den ståndpunkten, att arrest skall kunna an— vändas endast i särskilda fall, som finnas utsatta i strafflagens spe- ciella del. Man har sålunda icke följt den norska strafflagens föredöme att medgiva domaren rätt att vid vilket brott som helst utbyta det ordinära frihetsstraffet mot arrest, om blott det all- männa villkoret angående hederligt sinnelag är uppfyllt. Visser-
255 ligen är det tänkbart, att även ett i regel så vanhedrande brott som t. ex. stöld kan begås av ideella motiv, men att i dylikt fall använda arreststraff skulle dock så föga harmoniera med nämnda brotts vanliga karaktär, att arrestens egenskap av custodia honesta komme att inför den allmänna åskådningen förvanskas. Det när— mare angivandet av de fall, i vilka arrest skall kunna tillämpas, kan ske först vid behandlingen av de särskilda brotten i straff- lagens speciella del. Kommissionen vill dock i detta sammanhang såsom sin mening uttala, att arrestens användning ingalunda bör inskränkas till politiska brott eller ens till åsiktsförbrytelser, utan bör utvidgas till alla brott, som i typiska fall äro av den natur, att brottets begående icke behöver ådagalägga ett ohederligt sinne— lag. Då emellertid jämväl förbrytelser, vid vilka man i regel är berättigad att presumera ett hederligt sinnelag, undantagsvis kunna härflyta ur ohederliga motiv — utländsk praxis känner åtskilliga dylika fall av duell — bör arrest aldrig uppställas såsom ensam straffart, utan endast alternativt med vanligt frihetsstraff.
Har man genom införandet av en custodia honesta berett möj— lighet att vid straffets bestämmande göra en skarp skillnad mellan, å ena sidan, brott, som icke framsprungit ur ett ohederligt sinne- lag, och å andra sidan den stora huvudmassan av brott, som här- flutit ur moraliskt förkastliga motiv, finnes ingen anledning att uppdela det för sistnämnda brott avsedda ordinära frihetsstraffet i två delvis jämnlöpande arter. Såsom skäl för en dylik anordning plågar anföras, att densamma möjliggör en noggrannare indivi— dualisering av straffet efter brottens och brottslingarnas olika natur; genom att utdöma ett kortvarigt frihetsstraff i en strängare straff- art kan domstolen stämpla ett visst fall såsom särskilt vanheder- ligt och omvänt genom att använda den mildare straffarten för— klara, att ett lindrigare fall föreligger. Ett dylikt resonemang kan hava sitt berättigande med avseende på straffsystem, som icke uppställa en custodia honesta. Enligt det förberedande utkastet och kommissionens förslag har däremot brottets bedömande från etisk synpunkt redan skett därigenom, att antingen lagen över-
7 kap; 14 55.
7 kap. 1—4 55.
huvud icke medgivit användandet av arrest vid ifrågavarande brott eller ock, då arrest och ordinärt frihetsstraff uppställas såsom alternativa straffarter, domstolen valt den ena av dessa. Den syn- punkt, som därefter bör vara den avgörande vid straffets bestäm— mande, är den genom brottet ådagalagda samhällsfarligheten. En större samhällsfarlighet, ådagalagd antingen genom ett objek- tivt svårt brott eller genom den brottsliga viljans intensitet (itera- tion), kräver ett straff, genom vilket brottslingen under lång tid göres till föremål för förbättrande påverkan eller åtminstone oskad- liggöres; en mindre samhällsfarlighet kräver endast ett mera kort— varigt straff. Kommissionen har därför ilikhet med det förbe- redande utkastet icke uppdelat det ordinära frihetsstraffet i olika delvis jämnlöpande arter, representerande en svårare och en lindri- gare typ, utan låtit straffets svårare eller mildare art i främsta rummet bestämmas av dess tidslängd. Det svårare: straffet ut- dömes i stora tidskvantiteter; det mildare straffet i mindre tids- kvantiteter. I övrigt finnes icke någon principiell skillnad mellan de båda straffens natur, om ock den olika tidslängden givetvis måste föranleda vissa fångvårdstekniska olikheter.
Mot principen att inom det ordinära frihetsstraffet ställa olika arter till domarens förfogande för utdömandet av samma straff- kvantitet tala även andra skäl än de nu anförda. Den svårare straffartens allvarliga karaktär och därmed även dess allmänpre- ventiva verkan skulle minskas, därest straffarten komme till an- vändning även för mera kortvariga straff. Men samtidigt skulle den svårare straffarten pressa ned betydelsen av den mildare, så att denna icke kunde hävda sin ställning såsom svårare än även det högsta bötesstraff; detta förhållande skulle i sin ordning inverka på bötesstraffets handhavande genom att i vissa fall förhindra ådömandet av verkligt effektiva bötesbelopp. Härtill komma slut— ligen även svårigheterna att vid samma tidslängd tillräckligt diffe- rentiera icke blott arresten från det ordinära frihetsstraffet utan, inom detta, två arter från varandra.
För det mera kortvariga ordinära frihetsstraffet har kommissio-
nen i likhet med det förberedande utkastet behållit den i gällande strafflag använda benämningen fängelse.
Den av det förberedande utkastet för det långvariga frihets- straffet föreslagna benämningen tukthus har sin motsvarighet i ett stort antal utländska lagarbeten och saknar icke heller hävdi frihetsstraffens historia i vårt land. Redan författningar från 1620— talet innehålla stadganden angående arbete i tukthus, och såsom benämning för visst slag av frihetsstraff användes uttrycket i en mängd förordningar under de följande århundradena. Ännu i kungl. förordningen den 21 december 1857 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum lämnas föreskrifter angå— ende det fall, att någon var dömd till arbete å tukthus; formellt avfördes denna straffart ur vår lagstiftning först genom 1864 års strafflagsreform. Kommissionen kan emellertid icke anse det lämp- ligt att nu återinföra denna benämning.» Den leder tanken å någon art av affliktivt straff med uppgift att genom kroppslig tuktan vedergälla och avskräcka. Benämningen är enligt kommissionens mening onödigt vanärande och skulle sannolikt för dem, som nu- dergått dylikt straff, ytterligare försvåra deras försök att åter assimilera sig med samhället. 'Detta vore så mycket beklagligare som man ingalunda kan utgå från, att den, som på grund av ett objektivt grovt brott dömts till ett långvarigt frihetsstraff, är mindre mottaglig för den med straffet avsedda verkan eller i mo- raliskt hänseende står lägre än den, som på grund av ett mindre grovt brott dömts endast till ett mera kortvarigt straff. Kommis- sionen använder i stället benämningen straffarbete. Visserligen kunna invändningar göras även mot denna benämning. Dess fram— hävande av arbete såsom ett straff är ju mindre lyckligt; en annan olägenhet är att densamma för närvarande utgör den legala be- nämningen på en straffart, vilken har betydligt större använd- ningsområde och till följd därav mindre allvarlig karaktär, än nu ifrågavarande straff skall erhålla enligt förslaget. Kommissionen har dock funnit dessa invändningar av mindre betydelse än vad _ovan anförts mot benämningen tukthus.
7 kap. 1—4 55.
258 7 kap. Kommissionen övergår nu 'till behandling av frågan om de tids- 1—4 55. längder, för vilka de olika frihetsstraffen skola kunna ådömas, och gör därvid början med fängelsestraffet.
Vårt nuvarande fängelsestraffs minimum av en månad är ovan— ligt högt i jämförelse med det, som flertalet främmande strafflagar fastställer för motsvarande straffart. Även de utländska strafflags- förslagen nöja sig i regel med ett lägre minimum än det nämnda. Det danska förslaget av 1912 har sålunda sju dagar. Torps för- slag tjugoen dagar, de tyska officiella förslagen en dag, det tyska motförslaget en vecka, österrikiska förslaget av 1912 tre dagar, de schweiziska förslagen åtta dagar. Under de senaste åren har emel— lertid även inom den utländska lagstiftningen en tendens att höja fängelsestraffets minimum gjort sig gällande. Det italienska förslaget av 1921 har sålunda satt fängelsets (segregazione semplz'ce) minimum till tre månader och Serlachius7 finska förslag har bestämt samma minimum till fyra månader.
Enligt det förberedande utkastet kan fängelse, som omedelbart ådömes, ej sättas under tre månader. Kommissionen har i sitt förslag bibehållit detta minimum. Skall ett frihetsstraff kunna utöva någon förbättrande eller avskräckande verkan på brotts- lingen, torde nåmnda tid vara den minsta möjliga. Denna syn- punkt har dock icke varit den ensamt avgörande. Det'förbe- redande utkastet och kommissionens förslag avse att i det längsta uppskjuta användandet av frihetsstraff och i stället tillämpa bötes- straff. Denna tanke kan icke genomföras på annat sätt än att frihetsstraffets minimum sättes så högt, att denna straffart kommer till användning först sedan brottsligheten nått en sådan grad, att bötesstraffet icke kan anses utgöra tillräcklig reaktion. Vid vilken grad av brottslighet denna gräns skall dragas, kan givetvis vara föremål för delade meningar. Kommissionen har i varje fall den upp— fattningen, att de fiesta av de brott, som för närvarande medföra frihetsstraff på kortare tid än tre månader, kunna tillräckligt effek— tivt bestraffas med bötesstraff. Ytterligare en synpunkt bör idetta sammanhang framhållas. Vill man genomföra det i inledningen
259 till detta kapitel uppställda kravet på intensitet hos bötesstraffet även gent emot en förmögen brottsling måste bötesstraffet kunna bestämmas till betydande belopp. Men härför är en nödvändig förutsättning, att frihetsstraffets minimum sättes så högt, att även det svåraste bötesstraffet framstår såsom lindrigare än det lägsta frihetsstraffet. Även ur denna synpunkt synes en höjning av det nuvarande minimum till tre månader vara befogad.
Vid fastställande av maximum för fängelsestraffet och minimum för straffarbetet (tukthuset) har det förberedande utkastet ifrämsta rummet låtit leda sig av sin uppfattning, att gemensamhetsstraff i det längsta bör undvikas.1 I förarbetena till utkastet förklaras sålunda fängelsestraffets användningsområde böra sträcka sig till den punkt, där brottslighetens svårhet kräver inverkan på viljan under längre tid än cellstraffet bör räcka. Den tidsgräns, inom vilken cellstraffet enligt genomsnittlig erfarenhet icke medför större skada för den straffade, fastslås till tre år; på grund därav fastställes denna tids- gräns även såsom allmänt maximum för fängelsestraffet. Vid verk— ställighet av det inom denna gräns ådömda straffet, vilket således skall i sin helhet avtjänas i enrum, får, bortsett från sjukdomsfall, ingen annan väsentlig avvikelse av hänsyn till individen medgivas, än den avkortning av straffet, som innefattas i villkorlig frigivning. Än vidare säges det vara så gott som säkert, att tre års cell en- samt verkar förmånligare än tre års cell+ ett års gemensamhets- straff. Man borde därför stanna vid treårigt cellstraff ända till dess man hunne den grad av brottslighet, som vore tillräckligt hög att skäligen kunna, utöver de tre årens cellstraff, beläggas med ett någorlunda långvarigt gemensamhetsstraff. I enlighet här- med sättes straffarbetets (tukthusets) minimum till sex år.
Då kommissionen nu går att pröva det förberedande utkastet i dessa delar, bör kommissionen följaktligen till att börja med angiva sin ståndpunkt till frågan om förhållandet mellan cellstraff och gemensamhetsstraff.
1 'thrén, Principerna för en strafflagsreform 1 sid. 81—83, Inledningen till det förberedande utkastet sid. 8. '
1—4 55.
7 kap.
Att varje (ordinärt) frihetsstraff bör inledas med en tids isolering
1—4 55. och att mera kortvariga frihetsstraff i regel böra i sin helhet under—
gås i enrumsfängelse, finner kommissionen otvivelaktigt. Visser- ligen torde det vara en illusion, att själva isoleringen såsom sådan, annat än under någon kort begynnelsetid, verkar fördjupande och luttrande, men isoleringen innefattar under alla omständigheter en ökning av straffets intensitet, och framför allt vid frihetsstraff av sådan kortvarighet, att dess verkan i individualpreventivt hänse— ende huvudsakligen består i avskräckning, blir nämnda moment av värde. Enrumsstraifets största fördel ligger dock i dess nega— tiva funktion att hindra demoraliserande påverkan från medfångar samt att vara ett skydd mot att bliva sedd och efter frigivningen igenkänd av dessa. I icke så få fall kunna för övrigt rena huma— nitetsskäl tala för att icke sammanföra en fånge med personer, som tillhöra helt andra samhällslager än han själv och kanske, även om deras brott objektivt sett äro ringare, dock imoraliskt hänse— ende stå djupt under honom. Men enrumsstraffet har även olägen— heter och även gemensamhetsstraffet kan erbjuda vissa fördelar. Erfarenheten visar, att isolering redan efter relativt kort tid kan för svagare naturer medföra sedliga förvillelser, kroppslig eller andlig sjukdom. Från samhällets synpunkt ligger enrumsstraifets största olägenhet dock däri, att det i längden undergräver fångens viljekraft. De flesta brottslingar äro ingalunda starka viljor, som först måste brytas, innan de kunna socialt anpassas. Tvärtom äro de i regel svaga och hållningslösa, isaknad av initiativ och energi. För dylika naturer medför varje längre frihetsstraff, men alldeles särskilt enrumsstraifet, den fara, att de så vänja sig vid fängelse— regimen och därmed förenad osjälvständighet, att de vid frigivan— det äro i ännu mindre grad än förut skickade att taga sig fram på egen hand. Ur denna synpunkt har gemensamhetsstraffet ett företräde framför enrumsstraffet. Samvaron med andra bidrager till att hos fången uppehålla sinnets spänstighet, på samma gång. som den större rörelsefriheten i luftigare eller i allt fall rymligare lokaler motverkar den kroppsliga avslappning, som i regel följer
med en långvarig cellvistelse. Av ännu större betydelse är att gemensamhetsstraffet i högre grad än enrumsstraffet erbjuder möj- 1—4' 55. lighet att avpassa sättet för straffets verkställande efter det fria livets förhållanden, till vilka det sålunda utgör en naturlig övergång. Framför allt får man ej förbise, att gemensamhetsfängelset i vida större utsträckning än enrumsfängelset bereder tillfälle till verk- stadsarbete i moderna arbetsformer och därigenom gör fången mera rustad att efter frigivandet genom eget arbete förskaffa sig sitt uppehälle.
Vid bedömande av de faror, som äro förknippade med gemen— samhetsstraffet, bör man icke låta vilseleda sig av skildringar, som avse det sätt, varpå gemensamhetsstraffet tidigare varit anordnat i vårt land och ännu är anordnat i åtskilliga främmande länder, där man på grund av det stora antalet fångar och otillräckligt utrymme inom anstalterna icke är i stånd att genomföra gemen- samhetsstraffet efter rationella principer. Inom vår fångvård verk-' ställes gemensamhetsstraffet numera på följande sätt. Under sov— tiden förvaras fångarna i enrum utom vid de s. k. fångkolonierna. Under dagen arbeta de visserligen tillsammans men i grupper under ständig tillsyn av arbetsledare eller bevakning. De få tala med varandra i frågor som röra arbetet eller därutöver inom de gränser, som en sträng disciplin uppställer, men tillfälle till de- moraliserande inverkan å annan fånge söker man i möjligaste mån förebygga. Därest av särskild anledning synes angeläget, att under fritid och måltider samtal och annan förbindelse mellan viss fånge och de andra fångarna förhindras samt detta icke kan uppnås genom vanlig tillsyn, kan fången åläggas intaga sina måltider och till-bringa sin lediga tid i cellen. Under arbetet kan genom fångens placering i arbetssalen och val av göromål samma syftemål vinnas. Genom dessa anordningar har åstadkommits, att även gemensam— hetsstraffet innebär ett visst mått av isolering. Kommissionen kan därför icke, lika generellt som professor Thyrén, giva företräde åt enrumsstraffet. Ännu mindre finner kommissionen det riktigt att ovillkorligen binda cellstraffet vid viss i lagen bestämd tid. Den
7 kap. 1—4 55.
punkt, där förhållandet mellan cellstraffets och gernensaiiihetsstr'aåets förmåga att gagna eller åtminstone icke skada fången förskjutes till förmån för sistnämnda strafform, är icke densamma för alla. Lagstiftaren bör därför möjliggöra och understödja en utveckling av fångvården i riktning av en mera individuell behandling av fång— arna. .En viss tid bör visserligen fastställas såsom den reguliära för frihetsstraffs avtjänande i enrum, men denna tid bör ej vara obligatorisk, utan enrumsstraffet bör inom vissa gränser kunna ut— bytas mot gemensamhetsstraff, och mellan dem böra anordnas över— gångsformer, genom vilka de båda typerna närmas till varandra.
En omläggning av vår fångvård till mera individuell behandling av fångarna har redan skett genom tidigare verkställighetslagar och särskilt genom lagen den 24 mars 1916 angående verkställig— het av straffarbete och fängelse. Enligt densamma må fånge icke hållas till straffi enrum, om men för hans andliga eller kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras. För fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugo år och som av strafftiden avtjänat fyra månader, och för annan fånge, som av strafftiden avtjänat ett år, kan enrumsstraffet utbytas mot gemensamhetsstraff, därest den förra strafformen av annat skäl än hänsyn till fångens hälsa finnes för fången uppenbarligen olämplig. Vidare har beretts möjlighet att, sedan fånge avtjänat nyssnämnda för varje fall stadgade tid, i flera hänseenden modifiera enrums- straEet. De anordningar, som äga rum för att hindra fången att vid vistelse utom cellen se andra fångar —— avstängning i cellskåp under besök i kyrka och skola samt förläggande av hans rörelse i det fria till en avstängd cellgård —— skola efter nämnda tid i regel bortfalla. Ännu viktigare är att, där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt, cellen efter nämnda tid kan under arbetet hållas öppen ävensom åt sådan fånge kan anförtros att inom straffanstalten uträtta ärenden, vilka samman— hänga med hans arbete. Genom lagen den 6 maj 1921 har slut— ligen medgivits, att sistnämnda förmån kan utvidgas därhän, att fånge, som undergår straff i enrum, får utföra arbete tillsammans
263 Han skall fortfarande, till skillnad från den
med andra fångar.
arbetet i gemensamhet skall genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt förebyggas, att han träder i förbindelse med andra fångar i vidare mån än som påkallas av arbetet, men skillnaden mellan enrumsstraff och gemensamhetsstraff har dock genom nämnda anordning så minskats, att enrumsstraffet i själva verket utbytts mot gemensamhetsstraff. Innebörden i 1921 års lagändring kan sålunda sägas vara den, att den obligatoriska celltiden nedsatts till ett år.
Resultatet av vad kommissionen nu anfört blir, att kommissionen icke delar den åskådning, som ligger till grund för det förbere— dande utkastets behandling av nu ifrågavarande ämne, utan i stället ansluter sig till de grundsatser, som enligt 1916 och 1921 års lag— stiftning skola tillämpas i vårt fängelseväsen och vår fångvård. Därav följer, att kommissionen icke kan tillerkänna frågan om för- hållandet mellan cellstraff och gemensamhetsstraff något avgörande inflytande vid fixerande av frihetsstraffens gränser. Sistnämnda fråga är den primära och bör lösas självständigt. Först därefter uppkommer frågan, huruvida enrum eller gemensamhet eller en successiv kombination av båda är den lämpligaste verkställighets— formen. Denna fråga kan så mycket mindre skjutas iförgrunden, som den, efter vad ovan utvecklats, bör lösas efter individuella grunder.
Trots den olikhet i utgångspunkt, som sålunda föreligger mellan kommissionens och det förberedande utkastets behandling av före- varande ämne, har emellertid även kommissionen ansett sig böra fast- ställa fängelsestraffets maximum till tre år. Kommissionens förslag utgår nämligen i likhet med det förberedande utkastet från att fängelsestraffets användningsområde skall delvis bliva ett annat än enligt nuvarande strafflag. Därigenom att å ena sidan bötesstraffet kommer att utnyttjas i betydligt större utsträckning än för när- varande, å andra sidan straffarbete skall komma till användning endast vid grova brott, komma de brott, för vilka fängelse skall
7 kap.
vanlige gemensamhetsfängen, tillbringa sin fritid i cellen, och under 1—4 55.
7 kap. 1—4 55.
utgöra det ordinära straffet, att i stort sett vara av svårare be- skaffenhet än de, vilka för närvarande förskylla fängelse. Vid sådant förhållande blir ett maximum av två är otillräckligt.
De lagarbeten, som i likhet med det förberedande utkastet och kommissionens förslag icke gjort (det ordinära) frihetsstraffets ar- ter i större eller mindre utsträckning till tiden jämnlöpande, utan låtit straffets svårare eller mildare art i främsta rummet bestäm- mas av dess tidslängd, hava i regel låtit fängelsestraffets maximum och straffarbetets minimum sammanfalla, så att de båda straffar— terna tillsammans bilda en kontinuerlig straffserie. Så förfares i lagkommitténs förslag (2 kap. 5 och 21 gg), som bestämmer fängel— sets maximum till 180 dagar och straffarbetets minimum till sex månader. Inom den utländska lagstiftningen intages en liknande ståndpunkt i Frankrikes, i Belgiens och i Portugals straffiag samt ityska motförslaget. Såsom gränspunkt mellan de båda straff— arternas tider uppställes i franska och i belgiska strafflagen fem år, i portugisiska strafflagen och i tyska motförslaget två år. Däremot har den engelska lagstiftningen anordnat en lucka i straff- serien genom att bestämma maximum för invprisomnent till två år och minimum för penal servitude till tre år. Nämnda lucka har tidigare varit ännu större, i det minimum för penal servitude varit först fyra år och senare fem år, innan detsamma genom Penn! servitude Act 1891 bestämdes till sitt nuvarande mått.
I likhet med nämnda engelska lagstiftning har det förberedande utkastet gjort ett språng inom straffserien från fängelsets maximum, tre år, till sex år, vartill straffarbetets (tukthusets) minimum fast— ställts. Det skäl, som härvid i främsta rummet varit bestämmande för utkastets författare, nämligen önskan att i det längsta hålla gemensamhetsstraffet borta, har i" det föregående blivit utförligt belyst. En annan synpunkt har varit att i de fall, då långvariga frihetsstraff måste ådömas, man borde i dem införa ett element av obestämdhet. För detta ändamål "är ovannämnda lucka i straff— serien nödvändig. Obestämdheten har nämligen åstadkommits där— igenom, att det förberedande utkastet medgivit villkorlig frigiv—
ning, sedan hälften av ådömt straffarbete (tukthusstraff) avtjänats. Härigenom skulle således ett frihetsstraff, vilket i domen bestämts till sex år, kunna reduceras ända till tre år eller det tidsmått, som utgör fängelsets maximum. Även om icke dylik" belönande villkorlig frigivning äger rum, skall dock enligt det förberedande utkastet varje frihetsstraff på minst sex är åtminstone tills vidare avkortas med ett år. Vid straffets verkställande skall nämligen alltid avskiljas ett år, vilket under viss prövotid efter utsläppandet ur straffanstalten skall sväva över den frigivne såsom en påföljd, vilken inträder, därest han visar dåligt uppförande, men eljest förfaller. En dom på sex år blir således en obestämd dom på tre till fem år.
Även kommissionen har i sitt förslag upptagit sistnämnda obli— gata straffavkortning. Därav följer, att även i kommissionens för- slag straffarbetets minimum måste sättas minst ett är högre än fängelsestraffets maximum eller således till fyra år. I annat fall skulle ju straff av förstnämnda slag kunna innebära en kortare tids frihetsberövande än straff av sistnämnda slag. En dylik lucka mellan de båda gränserna kan ju även tjäna till'att ytterligare framhäva de båda straffens olika natur och uppgifr. Att utvidga denna lucka till tre år, för att därigenom möjliggöra en långt gå- ende obestämdhet hos domen, finner kommissionen däremot varken erforderligt eller lämpligt. Principen att åt frihetsstraff förläna en karaktär av obestämdhet har givetvis sitt berättigande, då fråga är om långa straff, och om lagstiftaren sålunda sätter straffarbe- tets minimum till sex år minns den obligata avkortningen, kan det onekligen vara önskvärt, att denna straffkvantitet sedermera kan under verkställandet ytterligare nedsättas. Om man däremot bestämmer samma minimum till fyra år, och denna straffkvantitet faktiskt betyder blott tre år, finns ingen anledning att göra redan en dom på minim—istrajfet till en obestämd dom. Överstiger åter det ådömda straffet fyra år, kan även enligt kommissionens förslag ge- nom belönande villkorlig frigivning ytterligare avkortning ske ut- över den obligata, och den obestämdhet, som'därigenom införes i 34
7 kap. 1—4 55.
7 kap. 1—4 55.
straffet, kommer —— fullt riktigt — att stegras i samma mån som längre strafftid ådömes. Det visar. sig således, att det förberedande utkastets behov av obestämdhet redan vid straffartens minimum beror därpå, att detta minimum av annat skäl, nämligen hänsyn till gemensamhetsstraffet, satts så högt som i utkastet skett.
För rättsskipningen skulle ett så stort språng i straffserien som från tre till sex år vålla betydande olägenheter. Med nämnda grän- ser måste man vidalla de olika grader av brottslighet, som borde förskyllt frihetsstraff över tre år men under sex år, stanna vid tre är. Ej nog med att straffmätning är fullständigt utesluten, utan all dylik brottslighet måste beläggas med ett straff, som ur såväl individualpreventiv som allmänpreventiv synpunkt måste framstå såsom otillräckligt. Att i dylika fall ådöma sex års straffarbete under förhoppning, att detsamma framdeles under verkställigheten skulle nedsättas till t. ex. fyra år, vore uppenbarligen oriktigt. Om man däremot genom att sänka straffarbetets minimum till fyra år ställer till rättsskipningens förfogande även de straffkvantiteter, som ligga mellan fyra (i verkligheten tre) år och sex (fem) år, kom— mer den kontinuerligt stigande brottsligheten att motsvaras av en kontinuerligt stigande straffskala och straffet kan avpassas efter varje särkskilt fall. '
Det maximum, tio år, söm vår nuvarande strafflag bestämt för straffarbetet, är lägre än alla främmande lagstiftningars. En höj— ning synes också påkallad, då ett språng från tio år till livstid otvivelaktigt är för stort och kan bereda rättsskipningen svårig- heter. Det förberedande utkastet föreslår ett maximum av tjugu är. Kommissionen har dock för sin del stannat vid femton årl. Denna tid synes vara fullt tillräcklig såväl ur synpunkten av oskad— liggörande som ur preventionssynpunkt, och en förlängning av den— samma skulle, utan att erbjuda några nya fördelar, endast tillfoga
1 Sistnämnda gräns uppställes i norska strafflagen för Faengsel ävensom i de tyska och schweiziska förslagen. Enligt de danska förslagen är maximum sexton år, enligt det österrikiska och det italienska förslaget tjugu år. Det finska förslaget har bibehållit gällande finska strafflags tolv år.
267 fången ett onödigt lidande och kanske än ytterligare nedsätta hans andliga och fysiska förmåga att efter frigivandet reda sig på egen hand. Är brottsligheten av så svår art, att femton års straffar- bete synes vara otillräckligt, bör livstidsstraff tillämpas.
Då arresten skall vara en parallelform till såväl fängelse som straffarbete, följer därav, att de tider, som fastställts för sist— nämnda straffarter, böra gälla även för arrest. I stället för fängelse skall arrest sålunda ådömas på viss tid, som ej understiger tre månader och ej överstiger tre år, i stället för straffarbete på viss tid, som ej understiger fyra år och ej-överstiger femton år eller ock på livstid. De utländska lagarbeten, som uppställt en custodia honesta, hava i regel ej medgivit dess ådömande på livstid; undantag bildar endast italienska förslaget, vars detenzione rigorosa kan ådömas på absolut obestämd tid. Kommissionen har emeller- tid ansett, att ett följdriktigt tillämpande av den princip, som ligger till grund för institutet, med nödvändighet föranleder att det ordinära straffet bör kunna utbytas mot arrest även vid de svåraste brotten, därest dessa äro begångna av ideella motiv.
. ö %.
Det förberedande utkastet har i åtskilliga stadganden (2 kap, 4, 6, 10—16 55) uppställt vissa huvudprinciper för frihetsstraffens verkställande. Kommissionen har för sin del ansett lämpligare att, liksom för närvarande sker, samtliga föreskrifter angående verk— ställighet sammanföras i en särskild lag. Genom en dylik anordning vinner man icke blott ökad överskådlighet utan även den ur lag— teknisk synpunkt icke oviktiga fördelen att kunna tillgodogöra sig nya uppslag och erfarenheter på ifrågavarande område utan att behöva vidtaga ändring i själva strafflagen. I första stycket av förevarande paragraf meddelas sålunda en hänvisning till den sär- skilda verkställighetslagen. Stadgandet i andra stycket, att arrest skall verkställas i anstalt, som uteslutande användes för detta ända- mål, har ansetts böra inflyta även i strafflagen, enär den sålunda föreskrivna yttre formen för denna straffarts verkställande är av-
1—4 55.
görande för dess karaktär att vara ett icke vanhedrande frihets- straff.
Beträffande principerna för de olika frihetsstraffens verkställande synes man i mycket stor utstäckning kunna bygga på nu gällande lagstiftning. Redan nu skall en fördelning av fångarna på och inom straffanstalterna ske så att de, som äro underkastade en lindrigare straffart, icke utsättas för att blandas med dem, som äro underkastade en svårare. Jämväl inom de till samma straffart dömda fånggrupperna äger en uppdelning rum efter olika kön och olika ålder, därvid åldersgränsen är bestämd till tjugo år. Nu nämnda grunder böra givetvis alltjämt tillämpas. Ett ytterligare önskemål synes vara, att såsom regel även fångar, som förut varit dömda till och undergått frihetsstraff, hållas åtskilda från andra fångar.
Differentieringen mellan straffarbete och fängelse kan närmare utföras först i en blivande ny verkställighetslag.
Enligt nu gällande lagstiftning kan så till vida en viss progres- sivbehandling ingå i såväl fängelsestraff som straffarbete, att, "därest strafftiden är tillräckligt lång, fången överflyttas från enrum till gemensamhet. För straffarbetsfångar tillkommer, att de under straffets tre första månader äro underkastade en något strängare isolering än fängelsefångar samt att de äro indelade i klasser, där— vid uppflyttning till högre klass sker efter strafftid, uppförande och eljest ådagalagda förhållanden. Slutligen har i förevarande hän- seende stadgats, att, därest fånge, som hålles till straff i gemen- samhet, under längre tid sysselsatts med arbete huvudsakligen inom- hus, han skall, där så lämpligen kan ske, någon tid före frigivningen helt eller delvis hållas till arbete utomhus. Fånge, som undergår straff i gemensamhet, kan även sysselsättas med arbete utom straff— anstaltens slutna område. Samtliga nu omnämnda principer böra alltjämt tillämpas och framförallt nu förefintliga möjligheter att sysselsätta gemensamhetsfängar med friluftsarbete ytterligare ut- vidgas. Såsom ett sista led i progressivbehandlingen vid straff- arbete har i det förberedande utkastet och kommissionens förslag
föreslagits en obligatorisk efterbehandling i form av tillsyn under viss tid efter strafftidens slut. Bestämmelserna härom meddelas i närmast följande paragrafer.
Att arreststraffet även beträffande sättet för dess verkställande bör så skarpt som möjligt skiljas från övriga frihetsstraff följer av dess förut angivna uppgift. Med hänsyn därtill har ju ocksåi förevarande paragraf föreskrivits, att arrest skall verkställas ian- stalt, som uteslutande användes för detta ändamål. I övrigt bör strafflidandet så mycket som möjligt inskränkas till frihetsförlusten; Den eljest gällande principen, att frihetsstraff skall under viss tid avtjänas i enrum, bör därför här icke tillämpas, utan arrestant bör efter eget gottfinnande få vistas i sitt enskilda rum eller i gemen— samhetssal; givetvis bör dock fånge, från vars sida skadlig in— verkan å andra fångar kan befaras, kunna tvångsvis hållas i enrum. De enskilda rummen böra vara försedda med fönster av samma stor— lek som i vanligt boningsrum och således fullt tillfredsställande i fråga om ljus och luft. De böra även vara försedda med bekvämare utrustning än eljest bestås. Därjämte bör det vara arrestant med- givet att själv förskaffa sig sådan bekvämlighet, som är förenlig med enkelhet. Naturligen bör arrestant vara berättigad att bära egna kläder. I fråga om arbetsplikt, underhåll, rätt att-mottaga besök samt att stå i beröring med yttervärlden synas de principer, som för närvarande gälla med avseende å fängelse, som undergås i enrum, kunna i huvudsak tillämpas å arreststraffet. Tillfälle till vistelse i fria luften bör beredas arrestant i större utsträckning än för närvarande är medgivet den, som undergår fängelse. Han bör därjämte vara underkastad lindrigare disciplinmedel än andra fångar.
6 5. .
Då en fånge efter avtjänandet av ett långvarigt straff, under vilket han vant. sig vid att hans levnadsförhållanden i allo regleras av fängelseregimen, åter försättes-i full frihet, är han i regel föga rustad att övervinna de svårigheter, som möta honom. Lämnad åt sig själv, glider han alltför lätt åter in i den dåliga omgivning,
55.
som kanske från början fördärvat honom; komma därtill upp- repade motgångar vid försök att erhålla arbetsanställning, ökas för honom frestelserna att åter begå brott. Erfarenheten från alla länder utvisar också, att proportionsvis de fiesta återfall äga rum under det första eller åtminstone de närmaste två eller tre åren efter strafftidens slut. Icke blott av omvårdnad om den fri— givne utan i samhällets eget intresse såsom skydd mot den fara för nya angrepp, som hotar från hans sida, bör samhället därför förmedla övergången från vistelsen i straffanstalten till fullständig frihet genom att under en viss icke för kort tid behålla den fri- givne under tillsyn och därigenom bereda sig tillfälle att påverka hans uppförande. En dylik efterbehandling, under vilken den fri— givne fortfarande är underkastad vissa inskränkningar i sin frihet, bör såsom det sista ledet i progressivbehandlingen följa å varje straffarbete. Men även vid arrest av samma tidslängd som straff- arbete bör dylik efterbehandling äga rum: den frigivnes ovana att reda sig på egen hand kräver även här stöd, och faran för åter- fall föreligger även här.
Skall en dylik efterbehandling erhålla någon högre grad av effektivitet, måste den vara förenad med ett straffhot, som kom- mer att verkställas, därest den frigivne under övergång-stiden visar dåligt uppförande. Att kriminalisera dåligt uppförande, som icke innefattar brott, är tydligen icke möjligt och det nödiga straff— hotet kan därför icke åstadkommas på annat sätt än att viss del av det ådömda straffet avskiljes från straffverkställandet i första hand och under övergångstiden' svävar över den frigivne för att verkställas, därest han visar dåligt uppförande, men eljest förfalla.
De nu nämnda två momenten, villkorlig straffavkortning samt tillsyn under viss tid efter frigivandet, konstituera ju även det in- stitut, som under benämningen villkorlig frigivning sedan länge är upptaget såväl i främmande strafflagar som även i vår lagstiftning. Detta institut har dock en helt annan uppgift än den efterbehand— ling, varom här är fråga. Den villkorliga frigivningen i dess hit— tills använda form medgives endast sådana fångar, som under straff-
tiden visat gott uppförande och beträffande vilka kan antagas, att de skola på fri fot förhålla sig väl. Under straffets avtjänande skall hoppet om att få strafftiden avkortad verka uppmuntrande och eggande på fången; sedan han undergått så stor del av straffet, som erfordras för att erhålla villkorlig frigivning, skall denna för honom vara en belöning. Den efterbehandling, varom här är fråga, skall däremot icke vara begränsad till de fångar, som under fäng- elsetiden uppfört sig väl, utan har tvärtom sin viktigaste uppgift att fylla i de fall, då fångens uppförande i fängelset synes utvisa, att straffet icke utövat tillräcklig verkan.
De båda instituten vila sålunda på olika grunder och fullfölja ' olika kriminalpolitiska syften. Det innebär därför en samman— blandning av dessa, då utländska lagstiftningar, samtidigt som de göra den villkorliga frigivningen till ett regelmässigt avslutande led i långvariga frihetsstraffs verkställande, likväl för dylik frigiv- ning uppställa fordran på gott uppförande under strafftiden. Den engelska lagstiftningen, som sedan länge tilldelat den villkorliga frigivningen uppgiften att vara det stadium, varmed penal servitude avslutas, medgiver sålunda dylik frigivning endast i de fall, då fången under strafftiden på grund av arbetsamhet och gott upp- förande uppfiyttats i den högsta av de grader (progressive stages), i vilka strafftiden är uppdelad; i dylikt fall har fången emellertid rätt att bliva frigiven, sedan han undergått tre fjärdedelar av sitt straff. Torps förslag, som likaledes bestämt anslutit sig till prin— cipen, att straffarbetet (Arbejdsfcengsel) skall anordnas såsom ett progressivstraff, i vars verkställighet frigivning på prov skall ingå såsom ett avslutande led', uppställer såsom villkor för frigivningen, att fångens uppförande icke gör frigivningen otillrådlig, att fången icke under loppet av de senaste fem åren varit frigiven på prov samt att lämpligt arbete eller underhåll på annat sätt är tillför- säkrat honom. Även tyska motförslaget stadgar, att vid längre frihetsstraff villkorlig frigivning skall utgöra regel, men gör därvid
1Motiverna sid. 72.
5,5-
den inskränkningen, att de allmänna förutsättningarna för den belönande frigivningen skola föreligga.
Det förberedande utkastet har velat utföra de båda instituten oberoende av varandra. Den belönande villkorliga frigivningen har inskränkte till de fångar, som göra sig särskilt förtjänta därav. Övergångsbehandling och därmed förenad obligat straff— avkortning hava däremot föreskrivits för alla fångar, som dömts till frihetsstraff på viss tid, icke under sex år. Det förberedande utkastet har emellertid sammanfört» båda instituten under benäm- ningen villkorlig frigivning och för dem meddelat gemensamma bestämmelser (12 kap.) Med hänsyn till vad i det föregående an- förts finner kommissionen en dylik anordning icke vara lämplig utan har i stället givit vartdera institutet en självständig behand— ling och därvid överfiyttat reglerna angående den obligata frigiv- ningen till förevarande kapitel. I sammanhang därmed har kom- missionen för denna form föreslagit benämningen villkorlig ut- skrivning för att därigenom tydligare utmärka, att det är fråga om en åtgärd, som sammanhänger med straffverkställigheten.
Av stadgandets avfattning framgår, att villkorlig utskrivning icke skall äga rum, därest fängelsestraff ådömts, även om på grund av sammanläggning enligt 12 kap. strafftiden uppgår till fyra år. Däremot är förevarande stadgande tillämpligt å arreststraff icke blott då detta från början bestämts till fyra år eller längre tid utan även då nämnda minimitid uppkommit genom sammanlägg- ning.
Den del av den ådömda strafftiden, som skall avskiljas från straffverkställandet i första hand för att under övergångstiden fungera som ett disciplinmedel, har ikommissionens förslag liksom i det förberedande utkastet bestämts till ett år.
7 &. Övergångstidens längd har i kommissionens förslag liksom i det förberedande utkastet satts till tre år. På sätt redan under före— gående paragraf anmärkts, utvisar nämligen återfallsstatistiken, att
;iterfallen i regel äga rum under de tre första åren efter frigivan- det. Har den frigivne lyckligt genomgått denna prövotid, är så— ledes utsikten stor, att han även därefter skall föra ett ostraffligt leverne. De medel, genom vilka han skall förmås att under prövo- tiden iakttaga ett gott uppförande, äro dels hotet att i annat fall den avkortade delen av straffet skall gå i verkställighet, dels sär- skild tillsyn. l sistnämnda hänseende skall den frigivne under prövotiden vara pliktig att ställa sig till efterrättelse de före- skrifter, som vid utskrivningen eller därefter meddelas honom i enlighet med därom av Konungen givna bestämmelser. Stadgandet utgår således från att närmare bestämmelser angående tillsynens anordnande meddelas genom särskild författning.
8 %.
Innehållet i denna paragraf är hämtat från gällande lag om vill— korlig frigivning (3 5 första st., 10 % första st.) och kräver således icke någon utläggning. Den länsstyrelse, som har att besluta, huruvida återkallelse av utskrivningen skall äga rum eller icke, är naturligen länsstyrelsen i det län, där tillsynen utövas. Uttryckligt stadgande härom har dock ansetts icke hava sin plats i strafflagen utan i de i föregående paragraf omnämnda särskilda bestämmelserna rörande förevarande institut.
9 5.
Därest någon, som blivit dömd till straff för ett brott, befinnes hava löre domens meddelande förövat. även ett annat brott, för vilket straffet ännu icke är förfallet, skall ett gemensamt straff för båda brotten så bestämmas som hade han på en gång varit lag— förd för båda (11 kap. 3 5). Vad sålunda stadgats är tillämpligt även i det fall, att brottsling, som för det första brottet blivit dömd ”till frihetsstraff, redan villkorligt utskrivits eller frigivits från detta. Man har emellertid för dylika fall velat förekomma, att brotts- lingen återinsättes i straffanstalten, utan att tvingande skäl därtill föreligga. Det har därför överlämnats ät domstolen att inom vissa
35
75.
gränser pröva, huruvida icke bestraffningen för det nyupptäckta. brottet bör anses inbegripen i den undergångna bestraffningen (11 kap. 8 5 första stycket). Förklarar domstolen, att så bör anses, skall den villkorliga utskrivningen alltjämt äga bestånd. Finner domstolen däremot, att bestraffningen icke bör anses inbegripen, och till följd därav ådömer gemensamt straff, skall enligt stadgandet i förevarande paragrafs första stycke domstolen tillika förklara den villkorliga utskrivningen förfallen.
För att stadgandet skall bliva tillämpligt är det tillräckligt ett åtal för det nyupptäckta brottet skett före prövotidens slut. Dom- stolens beslut behöver således icke hava meddelats inom samma tid.
Enligt sin ordalydelse handlar stadgandet blott om det fall, att ett nyupptäckt brott föreligger till bedömande, men gäller natur— ligtvis även då det är fråga om ett flertal förbrytelser.
Om den villkorligt utskrivne är en person, som, utan att vara. sinnessjuk eller sinnesslö, likväl på grund av varaktig sådan brist-- fällighet, som i 2 kap. 2 % sägs, måste anses vara endast i ringa. mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan, kan domstolen, jämlikt förslagets 11 kap. 10 å, i stället för gemensamt frihetsstraff ådöma förvaring enligt vad i 8 kap. 2 % sägs. Även om förvaring ådömes, bör stadgandet i förevarande paragrafs första stycke analogi- vis lända till efterrättelse och domstolen således förklara den villkor— liga utskrivningen förfallen. Därav följer dock ingalunda, att den villkorligt utskrivne skall ånyo intagas i straffanstalt för att av- tjäna den del av straffet, som icke vid utskrivningen var verkställd, ty även denna del är givetvis ersatt av den i stället för gemen- samt straff ådömda förvaringen.
Stadgandet i förevarande paragrafs andra stycke avser det fall, att den villkorligt utskrivne åtalas för brott, begånget efter den dom, genom vilken han dömts till det frihetsstraff, från vilket han villkorligt utskrivits. Det saknar därvid betydelse, huruvida det nya brottet förövats under prövotiden eller redan innan han villkor— ligt utskrevs. Enligt förslagets 12 kap. ] åskall för det nya
brottet särskilt straff utsättas. Bestämmes detta straff till böter, kan möjligen vederbörande länsstyrelse finna skäl att med stöd av detta kapitels 8 % återkalla utskrivningen, men förevarande stadgande är icke tillämpligt. Om äter det nya straffet bestämmes till frihets— straff, skall domstolen förklara den genom utskrivningen medgivna friheten förverkad. Därest brottet förövats, innan den villkorliga utskrivningen skedde, har man emellertid liksom i fallen enligt paragrafens första stycke velat förekomma, att den utskrivne utan tvingande skäl återinsättes i straffanstalten, och därför, genom ett i 12 kap. 7 & meddelat stadgande, inom vissa gränser berett möj- lighet för domstolen att, i stället för att utsätta särskilt straff för det nya brottet, förklara, att bestraffningen för detsamma skall anses inbegripen i den före utskrivningen undergångna bestraff— ningen. Har så skett, skall den genom utskrivningen medgivna friheten äga bestånd. '
Stadgandet i förevarande stycke är tillämpligt även i det fall, att domstolen finner sig böra för det nya brottet i stället för straff ådöma förvaring. I dylikt fall skall således friheten förklaras för- verkad. På grund av stadgandet i 12 kap. 11 5 kommer dock här liksom i fall enligt förevarande paragrafs första stycke den ådömda förvaringen att ersätta även den del av det förut ådömda straffet, som icke var verkställd, då den villkorliga utskrivningen skedde.
10 %.
Syftet med den straffavkortning, som äger rum vid villkorlig utskrivning, är ju, att den tid, som avskiljes från straffverkställandet i första hand, skall under prövotiden fungera som ett straffhot och därigenom göra efterbehandlingen effektiv. Har prövotiden gått till ända, utan att den villkorliga utskrivningen återkallats, och förklaras ej heller på grund av åtal, som skett före prövotidens slut, utskrivningen förfallen eller friheten förverkad., bör således straffavkortningen bliva definitiv. Stadgande härom meddelasi förevarande paragraf. Formuleringen är densamma som i gällande . lag angående villkorlig frigivning, nämligen att det skall så anses,
9 ;.
som hade straffet vid utskrivningen till fullo avtjänats. Det kan emellertid inträffa, att den villkorligt utskrivne först efter prövo- tidens slut åtalas för brott, som begåtts å sådan tid att, därest åtalet skett före prövotidens slut, domstolen skulle jämlikt 9 åför- klarat utskrivningen förfallen eller friheten förverkad. Även idy— likt fall skall det straff, från vilket brottslingen villkorligt utekrivits, anses vara till fullo avtjänat, men genom särskilda stadganden i 11 kap. 8 & tredje stycket och 12 kap. 7 & tredje stycket är sörjt för att vid berörda straffs avräknande å det gemen- samma eller sammanlagda straff, som ådömes, det avkortade året icke kommer att avräknas.
.115.
En konsekvent tillämpning av den tanke, som ligger till grund för institutet villkorlig utskrivning, borde föranleda att, därest den villkorligt utskrivne ånyo intages i straffanstalt antingen jämlikt 8 & för att avtjäna den del av det förut ådömda straffet, som icke vid utskrivningen var verkställd, eller jämlikt 9 5 för att avtjäna gemen— samt eller sammanlagt straff, han efter straEets avtjänande ånyo underkastas en efterbehandling. Åtminstone i de fall, då åter— insättandet i straffanstalt skett på grund därav, att han under prövo— tiden visat dåligt uppförande eller till och med begått brott, är uppenbarligen en efterbehandling påkallad i ännu högre grad än efter det förut undergångna straffet. Anordnandet av en efter— behandling har ju dock till förutsättning, att ett straffhot kan åstad— kommas genom förnyat obligat avskiljande av viss del av straff— tiden. Är denna mera kortvarig, kan emellertid ett dylikt avskil— jande ej ske; antingen komme den villkorligt avkortade delen att sakna nödig effektivitet såsom straffhot eller den del, som skall avtjänas, att sakna verkan såsom straff; kanske inträdde båda dessa olägenheter. Kommissionen har i likhet med det förberedande ut- kastet ansett, att en strafftid under två är icke medgiver en dylik uppdelning i en villkorlig och en ovillkorlig del, och har därför anordnat förnyad villkorlig" utskrivning endast i de fall, då det nya
straffet uppgår till minst två år. Väljer man denna tidsgräns, kunna de i det föregående utvecklade reglerna i allo lända till efterrättelse. *
12 5.
Det förberedande utkastet har ur det allmänna straffsystemet uteslutit alla affliktiva straff, således även den skärpning av straff- arbete och fängelse, som enligt vår gällande strafflag (2 kap. 6—7 55) kan ådömas vid vissa brott, därest i det särskilda fallet genom brottet ådagalägges synnerlig råhet" eller ondska. Kommissionens förslag intager i denna del samma ståndpunkt som det förberedande utkastet. Kommissionen skall i korthet angiva de skäl, som därvid varit bestämmande för kommissionen.
Prygelstraffet torde utan vidare kunna avvisas. Det är fullkomligt oförenligt med den sociala åskådning, som måste ligga till grund för en modern strafflag, och kan icke heller försvaras ur kriminal— psykologisk synpunkt: den brutale och förhärdade förbrytaren blir genom detsamma ännu mer förråad och samhällsfientlig, den mindre fördärvade tillfällighetsförbrytaren blir i egna och andras ögon så fläckad, att hans återupprättelse försvåras. I Danmark, varest man 1905 införde prygelstraffet, utföll experimentet med så ringa fram- gång, att man 1911 åter avskaffade ifrågavarande straff.
För övriga affiiktivstraff är utmärkande, att de icke kunna verk— ställas ensamt för sig utan kräva ett frihetsstraff såsom underlag; till denna typ höra hårt nattläger, kostminskning, vatten och bröd, inneslutande i mörkcell. De kunna användas antingen så, att de utgöra hela straffet och frihetsberövandet följaktligen begränsas till den tidslängd, som är behövlig för affliktivstraffets verkställande, eller så, att de endast skärpa ett frihetsstraff, som alltså utgör det huvudsakliga straffet. I förra fallet kunna de ersätta de korta frihetsstraffen; i senare fallet kunna de vid såväl korta som lång— variga straff tjäna till att öka strafflidandet i sådana fall, då antingen brottets eller brottslingens natur gör en stegring av straffets indi- vidualpreventiva eller allmänpreventiva verkan önskvärd.
7 kap. 12 5.
Även mot affliktivstraff av den typ, som för sin verkställighet förutsätter ett frihetsstraff, tala i främsta rummet humanitets- och kriminalpsykologiska skäl. Att vid alla arter av brott ersätta korta frihetsstraff med till tiden visserligen kortvarigare men till inten- siteten allvarliga affliktivstraff, skulle enligt kommissionens mening innefatta en så pass avsevärd straffskärpning, att den icke skulle uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet; ett lindrigt affliktiv- straff skulle åter icke kunna ersätta det ordinära frihetsstraffet. Kommissionen har därför, på sätt förut utvecklats, i stället utbytt de kortvariga frihetsstraffen under tre månader mot böter. Äter- står således frågan, huruvida affliktivstraffen hava någon uppgift att fylla såsom medel att skärpa de ordinära frihetsstraffen vid särskilda brottsarter eller brottslingsnaturer. Vår egen kriminal- statistik lämnar i detta hänseende ingen ledning. Överhuvud har straffskärpning enligt gällande strafflags 2 kap. 6—7 åå hittills använts ytterst sparsamt; sålunda har straffskärpning, bestående av hårt nattläger under visst antal dagar, ådömts i endast åtta fall år'1919, nio fall är 1920 och två fall är 1921; mörkt enrum har nämnda är icke i något fall kommit till användning. Även om man kände de sålunda avstraffades vidare öden, framför allt huru- vida de återfallit eller icke, skulle man ej kunna grunda några slutsatser på nämnda siffror. Rent a priori kan väl dock antagas, att de affliktivstraff, om vilka nu är fråga, icke i nämnvärd grad skulle öka frihetsstraffens avskräckande förmåga gentemot brotts- lingar, som ådagalagt »synnerlig råhet eller ondska». Verkställes skärpningen i början av ett längre frihetsstraff, har dessutom in— trycket av densamma hunnit utplånas vid strafftidens slut. För— delas skärpningen åter på hela strafftiden, störes straffets uppfost— rande och förbättrande inflytande och man berövar sig eller åt— minstone avtrubbar verkan av disciplinstraffen. Ännu betänkligare vore, om på detta sätt i realiteten två olika verkställighetsformer skulle utbildas: en med och en utan skärpande element. Därigenom skulle icke blott inom det ordinära frihetsstraffet göras en ny upp- delning, analog med den mellan arrest och ordinärt frihetsstraff,
utan den strängare av de sålunda inom det ordinära frihetsstraffet 7 kap. anordnade formerna skulle därjämte erhålla en särskilt vanhedrande 12 5. karaktär. _
Då kommissionen sålunda ansett sig icke böra upptaga affliktiva straff, har dock undantag gjorts för det fall, att brott begås av den, som dömts till straffarbete på livstid. I förslagets 12 kap. flå första stycket har nämligen liksom i gällande strafflags 4 kap. 15% stadgats, att i nämnda fall det ådömda livstidsstraffat skall på visst sätt skärpas. Genom stadganden i samma paragrafs andra stycke samt i 12 kap. 12 % har beretts möjlighet att fakultallvt använda skärpning i vissa andra fall, nämligen då brott begås av den, son1 dömts till arrest på livstid, eller av den, som blivit dömd till för- varing enligt förslagets 8 kap. 3 %. Den närmare redogörelsen för ifrågavarande fall tillhör motiveringen till 12 kap. Förevarande paragraf avser endast att bestämma skärpningens art.
Det förberedande utkastet har liksom gällande lag bestämt straff- skärpningen till brottslingens inneslutande i mörklenrum. Kommis- sionen har dock funnit denna form mindre lämplig, i det att dels med hänsyn till fångens hälsotillstånd hinder kan möta för dylik skärpnings verkställande, dels fången tvingas till sysslolöshet och straffskärpningen sålunda i detta hänseende innebär en avvikelse från den princip om arbetstvång, som eljest skall tillämpas vid frihetsstraffs verkställande. I stället föreslår kommissionen inne— slutande i strängt enrum. De närmare föreskrifterna angående skärp— ningens anordnande böra meddelas i lagen angående verkställighet av frihetsstraff. Kommissionen avser emellertid, att skärpningen icke skall bestå enbart i strängare isolering utan även innefatta inskränkning i kosten samt användande av hårt nattläger.
13 %.
Gällande lag angående verkställighet av straffarbete och fängelse- straff hänvisar (13 &) beträffande fångärs disciplinära bestraffning till bestämmelser, som konungen, utan hinder av stadgandena i nämnda lag, äger utfärda. Dylika bestämmelser äro för närvarande med-
delade i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 16 december 1910. Det förberedande utkastet intager i före— varande hänseende samma ståndpunkt, som ovannämnda verkstäl- lighetslag. Kommissionen har däremot icke funnit det lämpligt, att ifrågavarande ämne regleras genom administrativa föreskrifter. Vilka arter av disciplinstraff. som skola ställas till fängelsemyndig— heternas förfogande. sättet för dylika straffs verkställande saint. bestraffningsrättens handhavande äro frågor av den vikt, att de i lika hög grad som de, vilka för närvarande behandlas i verk— ställighetslagen, böra regleras av konung och riksdag gemensamt. Även ur systematisk synpunkt synes det vara lämpligast, att stad- gandena angående förseelser mot ordningen inom straffanstalterna meddelas i sammanhang med föreskrifterna angående verkställig— het av frihetsstraff. Kommissionen har därför i förevarande para— graf föreslagit ett stadgande av dylikt innehåll.
14 5.
Första punkten i förevarande paragraf är lika lydande med samma punkt i vår gällande strafflags 2 kap. 8 &. Däri uttalas de grund— läggande satserna, att bötesstraffet är ett förmögenhetsstraff samt. att bötesbeloppet skall tillfalla kronan.
Enligt vår gällande strafflag kunna böter ådömas endast såsom ensamt huvudstraff. Det förberedande utkastet innehåller icke heller något allmänt stadgande, att böter kunna ådömas i förening med frihetsstraff. Däremot medgiva åtskilliga utländska strafflags— förslag kumulation av böter och frihetsstraff, därvid de dock i regel inskränka denna princips tillämpning till sådana fall. i vilka brottet begåtts av vinningslystnad? Det senaste schweiziska förslaget (1918 art. 47) går dock vida längre, idet att detsamma helt gene— rellt stadgar, att båda "straffarterna kunna förenas i alla fall, då böter och frihetsstraff ingå såsom alternativa straff i brottets latitud.
1 Torps förslag ; 48 st. 1, finska förslaget 3 kap. å &, tys'ka förslagen 1909 5 36, 1913 & 67, och 1919 i 55, tyskamotförslaget & 85, italienska förslaget art. 46 st. 2.
Även kommissionen har den uppfattningen, att i sådana fall, då brottet förövats av vinningslystnad eller girighet, framför allt om det därjämte har yrkesmässig karaktär. ådömande av böter jämte frihetsstraff kan i hög grad öka bestraffningens både individual- preventiva och allmänpreventiva ve1kan. Dock anser kommissionen det icke vara lämpligt att medgiva dylik kumulation vid alla brott, så snart de i det konkreta fallet härflutit ur nämnda motiv, utan har i det stadgande, som meddelats i förevarande paragrafs andra stycke, begränsat principens användning till särskilda i lagens speciella del utsatta fall. I dylika fall kan även, med begagnande av den möjlighet. som 15 5 första stycket erbjuder, stadgas, att bötesstraffet kan bestämmas till högre antal dagsböter än det i sistnämnda palagraf fastställda.
Det bötesstraff, som enligt förevaiande lagrum ådömes jämte fri— *
lietsstiaff, skilje1 sig icke till sin Straffrättsliga natur från bötes- straff, som ådömes enbart, och skall bestämmas enligt de grunder, som stadgas i 15 5. Det får således icke förväxlas med sådan konfiskation av den genom det brottsliga förfarandet gjorda eko— nomiska vinsten, som föreskrives i vissa utländska strafflagar.1 Till— lämpningen av en dylik konfiskationsföreskrift har till förutsätt-. ning, att brottet Verkligen medfört någon vinning, men är å andra sidan icke heller underkastad annan begränsning än storleken av den gjorda vinsten. Ingenderasynpunkten gäller vid bestämmandet av böter, som ådömas i förening med frihetsstraff. En annan princi- piell olikhet är, att det belopp, som enligt ovanberörda utländska lagbestämmelser dömes förbrutet, naturligen icke kan förvandlas till frihetsstraff, därest det icke kan indrivas.
15 %.
I inledningen till detta kapitel framhölls såsom huvudbrister hos bötesstraffet, sådant detta för närvarande är anordnat, att det verkar i hög grad ojämnt: samma bötesbelopp, som för den förmögne icke
1 Se t. ex. norska strafflagen g 36 och finska strafflagen 2 kap. 16 %, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 21 maj 1921.
536
7 kap. 15 g:
alls innebär något kännbart lidande och således gentemot honom är fullkomligt overksamt, kan för de fattige vara ett mycket hårt straff. En reform av bötesstraffet borde därför i främsta rummet bereda möjlighet att bestämma straffmåttet på sådant sätt, att straffet erhölle nödig intensitet även gent emot den förmögne samt strafflidandet gjordes så vitt möjligt lika för personer, som ådaga- lagt samma grad av brottslighet. Detta sker genom proportionali- serande av bötesstraffet. _
De flesta strafflagar och strafflagsförslag, som sökt genomföra nämnda princip, hava inskränkt sig till att höja bötesstraffets all— männa maximum samt i sammanhang därmed föreskriva, att vid straffets bestämmande skall tagas hänsyn till brottslingens ekono— miska förhållanden. Denna ståndpunkt intages av den norska och den tyska strafflagen samt de danska, österrikiska, schweiziska och italienska förslagen. Bötesbeloppets allmänna maximum sättesi norska strafflagen (% 27) till 10.000 kronor, i den tyska1 till 150 000 Mark, i danska kommissionsförslaget (& 23) till 5,000 kronor, i 1912 års Österrikiska förslag (& 27) till 50,000 Kronen, i italienska förslaget (art. 46) till 100,000 lire. Det senaste schweiziska för- slaget uppställer icke något allmänt maximum. Torps danska för- slag (& 48) stadgar, att straffet icke får vara mindre än den skyl— diges antagna regelmässiga inkomst för en dag eller större än den antagna inkomsten för nittio dagar. Förslaget avser dock ej, att straffet skall ådömas i ett visst antal dagsinkomster utan i ett bestämt penningbelopp och intager således samma ståndpunkt, som övriga ovannämnda lagarbeten därutinnan, att bötesbeloppet idet konkreta fallet skall bestämmas under samtidigt hänsynstagande till såväl brottets svårhet som brottslingens ekonomiska ställning.
Det sätt, varpå ovannämnda lagarbeten sålunda sökt genomföra bötesstraffets proportionalisering, kan icke anses innefatta en till- fredsställande lösning. Till att börja med kan ifrågasättas, huru—
1 Gesetz zur Erweiterung des Anwendungsgebiets der Geldstrafe und zur Ein- schränkung der kurzen Freiheitsstrafen vom 21 Dezember 1921 g 3,
vida verkligen den tilltalades ekonomiska ställning kan anses såsom en straffmätningsgrund i detta begrepps tekniska mening. Denna invändning är dock av rent teoretisk natur. Såsom en brist med mycket betänkliga praktiska konsekvenser kan däremot framhållas den oklarhet, som kommer att vidlåda en bötesdom enligt ovan— nämnda lagarbeten. Om vid bötesbeloppets bestämmande dom- stolen skall i en och samma mätningsakt taga hänsyn till såväl brottets svårhet som brottslingens ekonomiska ställning, kommer straffets förmåga att vara uttryck för den grad, vari rättsordningen ogillar det skedda samhällsangreppet, att fullständigt utplånas. Varken den dömde eller ”allmänheten kan veta, huruvida ådömandet av ett högt bötesbelopp berott därpå, att brottet varit av svår beskaffenhet, eller därpå, att den dömde ansetts befinna sig i en synnerligen god ekonomisk ställning; kanske ännu betänkligare är, att, omvänt, ett mycket lågt bötesbelopp kan synas utvisa, att det- begångna brottet varit av synnerligen obetydlig art, under det att den verkliga förklaringen är, att den dömde varit nästan fullstän- digt medellös.
Om straffdomen —— såsom sig bör —— skall giva tydligt besked i båda nu nämnda hänseenden, måste den proportionalisering av böterna, som hänför sig till brottslingens ekonomiska ställning, ske genom en självständig akt, som även i domen hålles skild från den prövning, som avser att bestämma det straff, son1 motsvarar brottsligheten i det förevarande fallet. Såsom en lösning i denna riktning framhålles ofta den portugisiska strafflagens stadgande (art. 67), att den, som dömes till bötesstraff, skall till staten er- lägga ett belopp, motsvarande visst antal (högst tre års) dagsin- inkomster, därvid varje dagsinkomst icke får beräknas till lägre belopp än 100 eller högre belopp än 200 réis. Stadgandets inne- börd synes dock endast vara, att bötesbeloppet skall beräknas efter nämnda grunder, men icke att straffet skall idomen utsättas i visst antal dagsinkomster. Däremot hava i litteraturen framkommit åtskilliga förslag, som avse att ur ovan berörda synpunkter upp- dela straffets bestämmande i två självständiga operationer. Ett av
15 g.
dessa förslag1 kan förtjäna att här omnämnas, då det vilar på samma huvudprincip, som den i det förberedande utkastet föreslagna lösningen. Enligt detsamma skall vid bötesstraffs ådömande först bestämmas ett grundstraff, vilket skall rätta sig efter brottets svår- het samt uttryckas i ett visst antal dagsinkomster, från en till och med trettio. Därefter skall brottslingens dagsinkomst bestämmas genom fri prövning av hans ekonomiska förhållanden; har han ingen inkomst, skall den inom orten vanliga daglönen läggas till grund. Bötesbeloppet erhålles sedan genom att multiplicera det belopp, vartill dagsinkomsten bestämts, med det i grundstraffet utsatta antalet dagar. Det sålunda framkomna bötesbeloppet kan slutligen nedsättas till hälften eller höjas till det tredubbla, därest den dömdes ekonomiska ställning därtill föranleder.
Även det förberedande utkastet avser i främsta rummet att be- stämt skilja mellan de båda faktorer, son1 bestämma bötesbeloppets storlek: brottets svårhet och den dömdes ekonomiska ställning. För detta ändamål föreskrives, att straffet skall ådömas med visst antal dagsböter. Dessas större eller mindre antal blir domens ut— tryck för brottets svårhet. Böternas proportionalisering efter brotts— lingens ekonomiska ställning sker åter därigenom, att domstolen i domen jämväl fastställer det belopp, som för den dömde skall anses utgöra en dagsbot. Själva bötesbeloppet framkommer sedan genom multiplikation av dagsbotens belopp med antalet ådömda dagsböter.
Begreppet dagsbot är en rent artificiell bötesenhet, som icke får anses liktydig med dagsinkomsten. Vid bestämmande av dagsbotens storlek måste domstolen till att börja med beakta den iförslagets 9 kap. 2 & uttalade principen, att frihetsstraff skall anses såsom svårare än böter. För en given person får således ett bötesstraff icke uppgå till högre belopp, än att dess erläggande får anses för honom innefatta ett ringare straffiidande än även det lägsta — enligt förslaget tre månaders — frihetsstraff. Det högsta belopp, som sålunda kan ådömas ifrågvarande person, motsvarar för hans del
1 Framställt av professor L. Traeger i Der ('w'erichtssaal, Band LXXVHT (1911), Sid. 241—330
bötesstraffets legala maximum, nittio dagsböter. En dagsbot blir således en nittiondedel av samma belopp. Vid beloppets faststäl- lande skall domstolen taga hänsyn till den tilltalades förmögenhet, inkomst, försörjningsskyldighet och andra omständigheter, som in— verka på hans betalningsförmåga. Inkomsten är således endast en synpunkt vid sidan av andra, av vilka såsom de viktigaste fram- hållas, huruvida den tilltalade har förmögenhet samt försörjnings- skyldighet för andra än sig själv. En annan inverkande omständighet kan vara, att den tilltalade förut ådömts ett bötesstraff, som ännu icke till fullo guldits. Därigenom kan hans betalningsförmåga hava så nedsatts, att vid det nya bötesstraffets ådömande dagsboten bör bestämmas till lägre belopp än i den tidigare bötesdomen, även om hans förhållanden i övrigt äro oförändrade. Vid bedömandet av den tilltalades betalningsförmåga har domstolen fullständigt fri prövningsrätt efter omständigheterna i varje särskilt fall. Efter någon tids lagtillämpning kommer säkerligen en viss schablonmässighet att utbilda sig så, att för det stora fiertaler personeri samma levnads- ställning dagsboten kommer att bestämmas till samma belopp. Ett dylikt förfarande» är fullt förenligt med stadgandets andemening, men får naturligtvis icke drivas därhän, att en uppskattning efter individuella grunder underlåtes även i fall, som i ena eller andra riktningen avviker från de normala.
Det förberedande utkastet har icke fastställt något minimum eller maximum för dagsbotens belopp. Onekligen tala starka teoretiska skäl för en dylik ståndpunkt, i det att en begränsning av dags- botens storlek ju samtidigt innebär en begränsning av proportiona— litetsprincipens tillämpning. Då kommissionen det oaktat ansett sig böra stadga, att dagsboten icke får understiga en krona eller överstiga ettusen kronor, hava skälen varit följande. Vad först angår dagsbotens minimum, är det enligt kommissionens mening icke möjligt att verkställa en uppskattning av den tilltalades betal- ningsförmåga, därest denna är så ringa, att dagsboten rätteligen skulle bestämmas till belopp, understigande en krona. Därtill kommer att, om bötesstraffet för ett visst brott på grund av dagsbotens
7 kap. 15 31
ringa storlek stannar vid ett mycket obetydligt belopp, detta kan hos den stora allmänheten, som i främsta rummet fäster sig vid det absoluta bötesbeloppet, verka vilseledande angående den grad, vari den brottsliga handlingen fördömes av rättsordningen. Då kommis— sionen fastställt dagsbotens allmänna maximum till ettusen kronor, har kommissionen i främsta rummet låtit bestämma sig av det skäl, att ett högre belopp icke synes vara erforderligt för att bötesstraffet skall bliva fullt verksamt. Vare sig brottet är obetydligt och straffet således sättes till endast några få dagsböter eller brottet är relativt svårt och straffet därför sättes till ett antal dagsböter, som närmar sig eller uppgår till bötesmaximum, kommer, med en dagsbot av ettusen kronor, själva bötesbeloppet att bliva så bety— dande i förhållande till den ådagalagda brottsligheten, att straffet såväl ur individualpreventiv som allmänpreventiv synpunkt blir till- räckligt avskräckande. Vid sådant förhållande torde det ej vara lämpligt att öka straffiidandet endast för att tillfredsställa den teore— tiska följdriktigheten. Låter man böterna stiga till alltför höga belopp, kan det för övrigt bliva svårt att upprätthålla frihets- straffets ställning såsom en svårare straffart än böter. Slutligen kan anföras att, om ett legalt maximum för dagsboten fastställes, detta förhållande otvivelaktigt kommer att underlätta utbildandet av en viss relativt fast gradering vid dagsbotens bestämmande, varigenom icke blott stadga och likformighet införes i rättstillämp— ningen, utan hela dagsbotsprincipen vinner ökad praktikabilitet.
Vid bedömandet av betalningsförmågan är det givetvis den till— talades ekonomiska ställning vid tiden för domens meddelande, som skall vara avgörande. Det kan emellertid inträffa, att betalnings— förmågan avsevärt minskas under tiden mellan domens meddelande och den tidpunkt, då böterna skola vara till fullo erlagda. Vissa utländska strafflagsförslag * hava för dylikt fall medgivit den bötfällde rätt att hos domstolen söka och erhålla nedsättning i bötesbeloppet. Tillämpad på kommissionens förslag, skulle denna princip innebära,
i Tyska motförslaget & 61, Torps förslag % 48.
att den bötfällde skulle kunna erhålla nedsättning i det belopp, vartill dagsboten fastställts. Kommissionen har ansett sig icke böra i sitt förslag upptaga ett dylikt stadgande, då detsamma icke blott skulle ytterligare komplicera bötessystemet utan sannolikt även med- föra, att domstolarna överhopades med ansökningar, som icke för- tjänade bifall, men vilkas prövning dock skulle vålla domstolarna icke ringa tidsförlust.
Enligt det förberedande utkastet skall bötesstraffet ådömas med nnnst en och högmztvåhundra dagsböten däricke annodedes äri lagen bestämt. Kommissionen har i sitt förslag nedsatt bötesmaximum till nittio dagsböter. Ändringen sammanhänger därmed, att kommis- sionen uppställt andra principer för böters förvandling till frihets- straff än de i det förberedande utkastet tillämpade och därvid funnit, att själva förfarandet vid bötesförvandlingen skulle underlättas, därest bötesmaximum fastställdes till nämnda antal dagsböter. Där- emot innebär ändringen icke någon nedsättning av bötesstraffets intensitet och därmed en rubbning av förhållandet mellan böter och frihetsstraff. Av den förut lämnade redogörelsen för dagsbots— systemet framgår nämligen, att det penningbelopp, som för en given person skall utgöra bötesmaximum, blir lika högt, vare sig man betecknar detsamma såsom nittio eller tvåhundra dagsböter. Varje dagsbot kommer däremot naturligen att representera ett högre penningbelopp, därest samma bötesmaximum skall uppdelas i endast nittio enheter i stället för i tvåhundra. Detta förhållande kommer emellertid att underlätta straffmätningen, i det att straffets bestäm- mande i det förra fallet icke förutsätter samma noggranna nyan— sering som i det senare.
En fråga, som visserligen faller utom ramen för det åt kom- missionen givna uppdraget, men dock _i detta sammanhang bör beröras, är, huruvida dagsbotssystemet bör tillämpas även inom specialstraffrätten. Frågan kan icke besvaras lika med avseende på alla de brott och förseelser, som för närvarande behandlas i särskilda till nämnda del av straffrätten hörande författningar. Är förbrytelsen av den art, att handlingen kan anses vara uttryck
7_ kap. 15 5.
288 för en verklig samhällsfarlighet i viljan, bör också straffet bestäm— mas strängt proportionellt i förhållande till betalningsförmågan och till följd därav dagsbotsprincipen tillämpas. I så fall fram— ställer sig emellertid frågan, huruvida icke skäl finnes för att sammanföra dylika förbrytelser i en särskild del av strafflagen i stället för att behandla dem i olika författningar. Föreligger åter endast en överträdelse av en ordningsföreskrift, hava böterna icke till ändamål att tillfoga den dömde något verkligt strafflidandu utan endast att inskärpa föreskriften och därigenom framtvinga dess efterlevnad. l dylika fall kan det uppenbarligen icke bliva tal om att tillämpa dagsbotsprincipen, men kommissionen anser dock, att åtminstone i vissa fall lagstiftningen bör genom bötes— latitudens utvidgning bereda möjlighet för domstolarna att vid straffets bestämmande taga någon hänsyn till den tilltalades eko— nomiska ställning.
Det dagsbotssystem, som föreslagits i det. förberedande utkastet. har uppenbarligen tjänat till förebild 'vid en reform av bötes— straffet, som skett i Finland genom lagen den 21 maj 1921. Denna föreskriver, att böter skola ådömas såsom dagsbot. Straffet skall bestämmas till minst en och högst trehundra dagsböter, där icke böter sammanläggas. Dagsbetens belopp bestämmes av dom- stolen efter fri prövning i enlighet med den medelinkomst per dag, som den sakfällde vid tiden har eller kunde hava och med beaktande av hans förmögenhetsförhållanden, hans skyldighet att underhålla sin familj ävensom övriga på hans betalningsförmåga inverkande omständigheter. Då ifrågavarande lag gör ändring endast i de allmänna bestämmelserna angående bötesstraffet, men icke i de särskilda straffsatserna i strafflagens speciella del, måste lagen även bestämma det förhållande, vari bötesbelopp, som i lagen utsatts i penningar, skola stå till dagsboten. I detta hänseende stadgas, att i stället för dylika bötesbelopp skall ådömas dagsböter-, dock icke till högre antal än trehundra. Högst tio marks böter skola svara mot en dagsbot; överstiga böterna nämnda belopp, skall straffet ökas med en dagsbot för varje fulla tio mark. Samma
förfarande skall tillämpas med avseende å böter, som ådömas enligt särskilda "författningar. 15 5. 16 %.
Skall det lyckas att genom lagstiftning åstadkomma, att ådömda böter också verkligen betalas, är det ej nog att avpassa själva bötesstraffet efter den dömdes betalningsförmåga, utan man måste även underlätta böternas erläggande genom att medgiva den böt— fällde skäligt anstånd samt rätt att erlägga böterna genom av— betalningar. Vår nuvarande lagstiftning känner ej dessa lättnader. Tvärtom framgår av stadgandena i kungl. förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter, 5 6 mom. 2, samt strafflagens 2 kap. 10 5, att böter skola skyndsamt indrivas samt att därvid avbetalningar icke få göras.
Däremot har ett stort antal utländska lagarbeten begagnat sig av nämnda utvägar. I regel tillkommer det därvid domstolen1 eller den exekutiva myndigheten? att efter prövning av det sär- skilda fallet avgöra, huruvida anstånd och avbetalningar må äga rum, samt att inom vissa gränser bestämma anståndets längd och avbetalningarnas storlek. Den sålunda utsatta fristen kan stundom förlängas genom nytt beslut. En i någon mån avvikande stånd- punkt intages av engelsk lagstiftning samt de schweiziska förslagen. Enligt engelska Criminal Justice Administration Act 1914 (sect. 1) skall domstolen bevilja bötfälld minst sju dagars anstånd, såvida domstolen ej är övertygad om att han kan betala böterna genast eller han på tillfrågan förklarar sig ej önska anstånd eller han saknar fast hemvist inom rättens domvärjo eller eljest särskild anledning föreligger att icke bevilja anstånd. Domstolen kan sedan genom nytt beslut förlänga anståndet samt medgiva, att böterna erläggas genom avbetalningar. Är den bötfällde en person i åldern
1 Ryska strafflagen & 24, tyska Gesetz zur Erweiterung des Anwendungsgebiets der Geldstrafe etc. vom. 21. Dez. 1921 &, 5, österrikiska förslaget 1912 5 27. Torps förslag % 49. . 2 Norska strafflagen & 28 och kongl. resol. den 3 december 1904, danska kommissionsförslaget % 23.
7 kap. 16 ”5.
mellan 16 och 21 år, kan domstolen förordna, att han skall stå- under tillsyn av en av domstolen därtill utsedd person till dess böterna erlagts. Enligt schweiziska förslaget 1918 (art. 46) skall vederbörande exekutiva myndighet utsätta en betalningsfrist av minst fjorton dagar och högst tre månader och kan i sammanhang därmed även medgiva, att böterna erläggas avbetalningsvis. Saknar den bötfällde fast hemvist i Schweiz, kan dock åläggas honom att betala böterna eller att ställa säkerhet för dem.
I motsats mot nu nämnda lagarbeten intager det förberedande utkastet den ståndpunkten, att frågorna om anstånd och avbetal— ningar icke överlämnas åt domstols eller exekutiv myndighets prövning, utan i allo regleras genom stadganden i lagen. Enligt de i utkastet föreslagna bestämmelser skulle den bötfällde alltid bliva berättigad till visst anstånd, minst en månad och högst ett är, beroende på antalet ådömda dagsböter. Överstege det ådömda bötesbeloppet fem dagsböter, skulle det få erläggas genom avbetal— ningar, dock ej flera än fem.
Kommissionens förslag vilar på en kombination av de två system, som representeras av, å ena sidan, ovannämnda utländska lag- arbeten och, å andra sidan, det förberedande utkastet. I likhet med detta senare anser kommissionen det icke vara lämpligt att i alla fall lägga avgörandet av förevarande frågor i domstolens eller den exekutiva myndighetens hand. Ofta inträda de förhål- landen, som kunna göra det behövligt för den bötfällde att erhålla anstånd eller att få erlägga böterna avbetalningsvis, först på exe— kutionsstadiet, och man kan således under inga omständigheter nöja sig med ett avgörande endast i bötesdomen. Men även en senare prövning kan icke anses innebära tillräcklig garanti för att den bötfällde verkligen erhåller de lättnader, som skäligen böra tillkomma honom. Kommissionen har därför gått den medelvägen, att den bötfällde i sådana fall, där han dömts till ett något högre antal dagsböter, erhåller en ovillkorlig rätt till anstånd och att erlägga böterna genom avbetalningar. Gränsen har dragits vid tjugo dagsböter. Beträffande sådana fall, i vilka bötesstraffet icke
överstiger nämnda belopp, har man utgått från att hela bötes- beloppet i regel kan och bör erläggas omedelbart. För dylika fall medgiver därför förslaget icke någon ovillkorlig rätt till an- stånd eller avbetalningar, men har överlämnat åt domstolen att, på den tilltalades begäran, i bötesdomen lämna föreskrifter angå- ende tid och sätt för böternas erläggande.
Då bötesstraEet överstiger tjugo dagsböter, äger den bötfällde själv bestämma, med vilket antal dagsböter han vill fullgöra varje avbetalning. Han skall dock erlägga minst tio dagsböter i varje månad; har bötesstraffet bestämts till tjugofem dagsböter, erhåller han således tre månaders frist och skall betala minst tio dags- böter i envar av de två första månaderna samt vad därefter av bötesbeloppet kan återstå i den tredje. Hela det ådömda bötes— beloppet skall hava till fullo guldits inom ett år, även om be- loppet undantagsvis överstiger etthundratjugo dagsböter. I de fall då anståndet beviljas av domstolen, skall denna icke blott utsätta de tider, inom vilka avbetalningar skall hava skett, utan även bestämma det antal dagsböter, med vilket varje avbetalning skall fullgöras. Hela bötesbeloppet skall i dylika fall hava erlagts inom tre månader. För att tvinga den-bötfällde att punktligt fullgöra sina avbetalningar, har slutligen stadgats, att underlåtenhet där- utinnan medför, att hela det oguldna bötesbeloppet förfaller till betalning.
Enligt det förberedande utkastet (2 kap. 22 &) skall frist, som den bötfällde kan hava att tillgodonjuta, räknas från domens av— kunnande. Kommissionen har dock ansett, att framdeles liksom i allmänhet1 enligt gällande lagstiftning bötesbeslut icke böra kunna verkställas, innan de vunnit laga kraft, och att således den böt— fällde. icke dessförinnan har någon skyldighet att erlägga böterna. Därav har ansetts böra följa, att, då frist skall tillgodonjutas, denna bör räknas från den dag domen, varigenom bötesstraffet
Viijångående undantagen se promulgationslagen till rättegångsbalken den 14 juni 1901 5 6 st. 1 samt K. F. den 30 april 1844 ang. förändrade föreskrifter i av- seende på fullföljden av polismål % 2.
7 kap. 16 5.
7 kap. 16 5.
ålagts, vunnit laga kraft. Först sedan även fristen tilländalupit eller genom den bötfälldes underlåtenhet att fullgöra avbetalning förverkats samt sålunda hela bötesbeloppet förfallit till betalning, får indrivning av böterna äga rum. Från denna regel göres emel- lertid undantag för de fall, att den bötfällde icke har stadigt hem- vist här i riket eller genom att i hemlighet avvika från orten eller annorledes sökt undandraga sig straffverkställigheten. I dy— lika fall kan indrivning av böterna äga rum, så snart bötesdomen vunnit laga kraft.
17 5.
Därest böter, som förfallit till betalning, icke erläggas, skall direkt tvång medelst utmätning och försäljning av den bötfälldes egendom tillämpas. Enligt gällande lagstiftning skall utmätning äga rum endast i den händelse vid utmätningsförsöket befinnes, att den bötfälldes tillgångar förslå till böternas fulla gäldande; i annat fall skall hela bötesbeloppet förvandlas till fängelse. Kom- missionsförslaget avser däremot, att utmätning skall ske även i det fall att böterna kunna endast delvis uttagas; ett dylikt förfarande har ansetts vara en naturlig konsekvens av avbetalningsprincipen. I ena som andra fallet måste dock iakttagas, att den bötfällde icke blir alldeles utblottad. Bestämmelse härom meddelas i före— varande paragraf. Den ansluter sig till stadgandet i strafflagens 2 kap. 9 5 första stycket, vartill dock i kommissionens förslag fogats den ur utsökningslagens 65 & hämtade föreskrift, som finnes intagen i förevarande paragrafs sista punkt. Stadgandet i dess helhet är att anse såsom provisoriskt, då dess innehåll kan komma att påverkas av såväl ändringar i utsökningslagen som reformen av straffprocessrätten.
I den offentliga diskussionen angående det förberedande utkas— tets motsvarande stadgande har ifrågasatts, huruvida icke jämväl utmätning av böterna liksom frivillig betalning bör ske i olika poster. Kommissionen kan icke tillstyrka införandet av nämnda princip, då densamma skulle bereda den bötfällde möjlighet att
helt enkelt genom underlåtenhet att fullgöra vad honom enligt föregående paragraf eller domstolens föreskrift åligger förskaffa sig förlängd frist och utvidgad rätt att gälda böterna genom av- betalningar.
Såväl i utlandet som hos oss har ofta föreslagits, att därest bötesstraffet icke kunde bringas till verkställighet genom utmät- ning och försäljning av den bötfällde tillhörig egendom, den böt- fällde borde genom arbete åt staten eller kommunen avtjäna bö— terna. Därvid har man tänkt sig, antingen att dylikt arbete skulle vara frivilligt och det allmänna således endast tillhandahålla det— samma eller ock att den bötfällde skulle hållas till arbetet genom tvång, därvid hans personliga frihet måste bliva i större eller mindre grad inskränkt. Frågan har i vårt land upprepade gånger varit föremål för prövning, som dock alltid lett till det resultat, att avarbetande av böter ansetts icke böra införas såsom en sär- skild form för verkställighet av bötesstraif.1 Kommissionen intager samma ståndpunkt och saknar sålunda anledning att vidare ingå på frågan. Dock vill kommissionen framhålla önskvärdheten av att genom kommunernas försorg tillfälle beredes bötfällda att gälda böterna medelst frivilligt arbete för det allmänna, därest så kan ske utan mera omfattande och dyrbara anordningar från kommu- nens sida.
18 5.
Även efter genomförandet av de reformer, som i det föregående avhandlats, kommer det säkerligen i ett icke ringa antal fall att inträffa, att böterna varken frivilligt erläggas eller tvångsvis kunna uttagas. I vissa undantagsfall, t. ex. på grund av arbetslöshet eller sjukdom, kan en bötfälld, som verkligen vill betala böterna,
1 Betänkande och förslag av den av kongl. majzt den 25 maj 1900 tillsatta koniitc för avgivande av förslag om skärpning av vissa frihetsstraff m.m. (1902), sid. 35—37, 1908 års riksdags skrivelse nr 62 till Konungen, sid. 6—7, För— handlingar vid kriminalkongresscn i Stockholm 1911 särskilt sid. 77—80, För- handlingar vid svenska kriminalistföreningens årsmöte 1916 särskilt sid. 24——25, 34—35, 49.
17 5
7 kap. 18 5.
bliva ur stånd därtill. I regel kommer dock underlåtenheten att bero därpå, att den bötfällde saknar vilja att betala böterna: an- tingen vill han icke underkasta sig den ansträngning och försa— kelse, som erfordras, eller också undandrager han sig straffet av ren tredska.
För de fall, i vilka bötesstraffet sålunda på grund av faktiska hinder icke kan verkställas, föreskriva de flesta lagar och lagför- slag, att bötesstraffet skall utbytas mot ett frihetsstraff. För de principer, som därvid skola lända till efterrättelse, skall nedan närmare redogöras. Två lagarbeten intaga däremot en helt annan ståndpunkt. Enligt kantonen Geneves strafflag och det schweiziska strafflagsförslaget (i vissa redaktioner, bland dem de två senaste) skall icke något frihetsstraff träda i stället för bötesstraffet. Kan detta icke verkställas, avstannar reaktionen mot den brottslige. Enligt Geneves strafflag gäller denna grundsats utan inskränkning. Det schweiziska förslaget (art. 346) stadgar åter, att den som av tredska, arbetsskygghet, liderlighet eller vårdslöshet underlåter att betala honom ådömda böter, skall straffas med arrest (Haft). Där— vid är dock väl att märka, att det frihetsstraff, som sålunda kan ådömas, icke utgör någon ekvivalent för bötesstraffet utan är ett straff för den bötfälldes underlåtenhet att betala böterna, vilken underlåtenhet kriminaliserats såsom ett särskilt brott mot stats— makten.
För den ståndpunkt, ifrågavarande schweiziska lagarbeten intagit, hava anförts bland andra följande skäl. Om ett visst brott i straff- lagen belagts endast med bötesstraff eller, därest även frihetsstraff ingår i latituden, domstolen i allt fall ådömt bötesstraff, ligger ju däri en förklaring, att brottet icke är av den svåra beskaffenhet, att frihetsstraff är den lämpliga reaktionen. Därest det ådömda bötesstraffet sedermera utbytes mot frihetsstraff, kommer således den dömde att tillfogas ett strafflidande, icke av den art, som lagstiftaren eller domstolen förklarat vara för honom passande utan av den art, som förklarats vara för sträng. Än vidare kommer denna skärpning av straffet att inträda även i det fall, att under-
låtenheten att betala böterna beror på oförmåga och således icke alls utgör någon ny yttring av antisocialitet. Dessa skäl lära icke kunna tillmätas någon betydelse. Att i anförda fallet straffet be— stämts till böter innebär väl, att straffarbete eller fängelse, (1. v. s. ett längre frihetsstraff, ansetts olämpligt. Men därav följer naturligt- vis ingalunda, att ej ett kortare förvandlingsstraff kan och bör till— gripas, därest böterna icke skulle komma att betalas. I varje fall måste förenämnda anordning, enligt vilken underlåtenhet att betala böterna i vissa fall skulle kriminaliseras såsom ett särskilt brott mot statsmakten och alltså-beläggas med fängelse, enligt kommis— sionens mening betraktas såsom synnerligen olämplig. Den skulle nämligen medföra, att underlåtenhet att betala böterna komme att straffas strängare än det brott, varför böterna ådömts. Vill man straffa den, som dömts till böter, därför, att han av tredska eller därmed jämförlig orsak undandrager sig att betala böterna, så lär - för övrigt följdriktigheten kräva, att också den, som efter att ha dömts till frihetsstraff genom undanhållande eller rymning söker undgå straffet, varder straffad för den yttring av antisocialt sinnelag, han sålunda lagt i dagen. Kommissionen betvivlar, att ett dylikt framkonstruerande av nya brottstyper kan tilltala den svenska rättsuppfattningen.
De strafflagar, som vid bristande bötesbetalning låta ett frihets— straff inträda, avse i regel att anordna en strafförvandling i den mening, att frihetsstraffet skall, såvitt möjligt, tillfoga den dömde ett strafflidande, som till graden motsvarar det, som skulle drabbat honom genom bötesstraffet. Äldre strafflagar uppställa för detta ändamål en fast tariff, enligt vilken visst penningbelopp motsvaras av viss tids frihetsstraff. De lagar och lagförslag, som sökt ge- nomföra proportionalisering av bötesstraffet utan att frångå prin— cipen om straffets bestämmande till visst penningbelopp, kunna dock icke använda sig av en dylik fast tariff, grundad på det ådömda penningbeloppet, då därigenom den, som på grund av sin förmögenhetsställning dömts till höga böter, skulle erhålla längre frihetsstraff än den, som för enahanda brott på grund av sin fattig-
18 5;
7 kap. ' 18 5.
dom dömts till ett obetydligt bötesbelopp. Ifrågavarande lag— arbeten1 överlämna därför åt domstolen att i bötesdomen inom vissa gränser utsätta det frihetsstraff, som vid underlåten betalning av böterna skall träda i dessas ställe, därvid stundom uttryckligen föreskrives, att strafftidens längd skall efter vanliga straffmätnings— regler bestämmas med hänsyn till brottets beskaffenhet. Även norska strafflagen (5 28) stadgar, att i bötesdomen skall utsättas ett fängelsestraff, vilket skall tillämpas, därest böterna icke er— läggas, men nämnda lag torde dock representera en annan stånd— punkt än nyssnämnda lagförslag. Dess subsidiära straff är icke avsett att vara ett förvandlingsstraff, som skall tillfoga den dömde samma mått av straffiidande som bötesstraffet, utan har endast till uppgift att framtvinga betalning av böterna? Kan det med hänsyn till den bötfälldes ekonomiska eller sociala ställning antagas, att böterna komma att gäldas, kan och bör det subsidiära straffet sättas mycket lågt, eventuellt till minimum, en dag, även om det ådömda bötesbeloppet är högt. Anser domaren åter att ett kraf— tigt verkande tvångsmedel är behövligt, bör det subsidiära straffet sättas högt, även om bötesstraffet är relativt obetydligt.
Vare sig frihetsstraffets längd bestämmes i en tariff eller av domstolen i bötesdomen, är förfarandet alltid förenat med den olägenheten, att det subsidiära straffet icke kan noggrant avpassas efter det individuella fallet. Vid frihetsstraffets bestämmande äger man kännedom om den bötfälldes viljebeskaffenhet endast såvitt denna kommit till uttryck i det begångna bötesbrottet. Men minst lika betydelsefull är den synpunkten, huruvida den bötfällde villigt underkastar sig bötesstraffet eller icke. Härom vinner man upp- lysning först vid betalningsfristens tillämpande. Först då kan man
bedöma, huruvida den bötfällde verkligen gjort vad han kunnat
1 Danska kommissionsförslaget & 24, Torps förslag 5 50, österrikiska förslaget 15112 5 29. . 2 Se Skeie, Afhandlinger om forskjellige Retsspcrgsniaal I sid. 221—224, Salo— monsen, Om den norske straffelov og erfaringer fra dens praktiske anvendclse. Nordisk Tidsskrift for Strafferet VIII (1920) sid. 161.
för att betala böterna, men på grund av oförmåga varit ur stånd
därtill eller om han tvärtom visat tredska eller försumlighet. Den tanken ligger därför nära att uppskjuta bestämmandet av förvand- lingsstraffet till dess det visat sig, att bötesstraffet icke kunnat verkställas, samt då anordna en ny domstolshandläggning, vid vilken den bötfälldes förhållande prövas samt förvandlingsstraffets längd fastställes med beaktande av såväl det ådömda bötesstraffet som den bötfälldes större eller" mindre villighet att betala böterna. Utsikten att vid tredska erhålla strängare förvandlingsstraff verkar därjämte under betalningsfristen såsom ett ytterligare tvångsmedel på den bötfällde. En dylik lösning har också redan för länge sedan föreslagits i den utländska litteraturen1 och sedermera lagts till grund för ett av de tyska strafflagsförslagens behandling av förevarande fraga.
Även det förberedande utkastet (2 kap. 24—25 åå) har tillämpat nämnda metod. Den genomföres enligt följande regler. Har frist, som den bötfällde haft att tillgodonjuta, gått till ända, utan att böterna guldits, och kan bötesdomen icke heller verkställas genom utmätning och försäljning av den bötfälldes egendom, skall den bötfällde ånyo ställas inför domstol och ådömas förvandlingsstraff. Detta bestämmes av domstolen inom en latitud, som för vanliga fall sträcker sig från en till tre månader. Vid straffmätningen skall tagas hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som den större eller mindre villighet att betala, som den bötfällde ådagalagt. Utgör det felande bötesbeloppet mindre än trettio dagsböter och kan det skäligen antagas, att den sakfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, kan förvandlingsstraffet nedsättas till åtta dagar. Dessa regler kompletteras av stadgandet (11 kap. 3 g), att därest det icke varit den bötfällde möjligt att gälda böterna, vill— korlig dom beträffande förvandlingsstraffet kan meddelas.
Kommissionen anser, i likhet med det förberedande utkastet, att
1 Av Aschrott i Aschrott und v. Liszt, Die Reform des Reichsstrafgesetzbuchs Band I (1910), sid. 117 och 122, ävensom i andra arbeten. ? Tyska förslaget 1919 S 59 och motiven sid. 62—63.
18 5.
7 .kap. 18 5.
man bör bereda möjlighet att vid förvandlingsstraffets bestämmande taga hänsyn till den bötfälldes efter domen visade Villighet eller ovillighet att betala böterna, men kommissionen finner den i det förberedande utkastet förordade lösningen vara förenad med alltför stora praktiska olägenheter. Därest varje bötesbeslut, som icke kunnat verkställas, skall föranleda en ny förhandling inför domstol, vid vilken parterna å ömse sidor skola förebringa utredning och bevisning rörande frågan, huruvida någon försumlighet kan läggas den bötfällde till last, kommer icke blott verkställandet av bötes- straff att bliva förenat med ännu större omgång och tidsutdräkt än för närvarande är förhållandet, utan. därjämte domstolarnas arbetsbörda att i hög grad ökas och detta i sin ordning lända till men för rättsskipningen i dess helhet. Man får icke heller förbise, att ju omständligare och långsammare verkställighetsför— farandet göres, desto lättare blir det för den dömde att undan- draga sig straffets verkställighet. Kommissionen har därför i stället föreslagit ett förfarande, som kan anses utgöra en kompromiss mellan det i vår gällande strafflag föreskrivna och— det, som till— lämpats i det förberedande utkastet. Enligt kommissionens förslag skall förvandlingen alltid i första hand ske enligt en i lagen upp— ställd tariff, som angiver, huru många dagars frihetsstraff, som skola svara mot Visst antal dagsböter. Denna förvandling förut— sätter således icke någon prövning av det särskilda fallet och har därför överlämnats åt administrativ myndighet. Men därjämte medgiver lagen att, därest fallet kan anses i ena eller andra rikt— ningen avvika från genomsnittsfallen, åklagaren eller den bötfällde kan hänskjuta förvandlingsfrågan till prövning av domstol, som därvid kan bestämma förvandlingsstraffet till en högre eller lägre kvantitet än förvandlingstariffen angiver. De närmare reglerna skola framställas under följande paragrafer.
För att förvandling skall kunna äga rum fordras alltid, att bötesdomen vunnit laga kraft. Är den bötfällde antingen på grund av stadgandet i 16 5 första stycket eller på grund av domstolens medgivande berättigad att tillgodonjuta frist, skall i regel även
denna hava förflutit, innan förvandling får äga rum. Slutligen skall genom utmätningsförsök hava utrönts, att den bötfälldes tillgångar icke förslå till böternas fulla gäldande.
Stadgandet i förevarande paragrafs andra stycke uppställer vissa undantag från regeln, att frist skall hava tilländalupit för att förvandling skall få äga rum. Med stadgandets uttryck, att den dömde icke har stadigt hemvist här i riket, avses icke blott det fall, att han har sitt hemvist i utlandet, utan även det fall, att han är att anse såsom lösdrivare. För stadgandets tillämpning är det en förutsättning, att utmätningsförsök för böternas ut— tagande ägt rum; dessförinnan kan icke anses vara ådagalagt, att den bötfällde saknar förmåga att gälda böterna.
Enligt gällande verkställighetslag (11 &) skall det fängelsestraff, vartill böter förvandlas, verkställas på ett sätt, som i flera hän— seenden avviker från verkställigheten av omedelbart ådömt fängelse. Den ledande synpunkten har därvid varit att bättre utnyttja bötes- fångarnas arbetskraft genom att använda dem såväl för uträttande av» handräckningsgöromäl, såsom renhållning, vedhuggning med mera, som för gemensamt utförande av de tunga grovarbeten, som förekomma vid straffanstalterna. För detta ändamål har före— skrivits, att dylik fånge skall hållas innesluten ensam icell endast i den mån ej omständigheterna föranleda till annat samt att han skall vara skyldig att utan ersättning utföra tjänligt arbete, som av fångvårdsmyndigheten för honom bestämmes. Det förberedande utkastet (2 kap. 26 &) föreslår däremot, att om verkställighet av förvandlingsfängelse skall gälla vad om omedelbart fängelse är stadgat. Kommissionen har ansett, att stadgande rörande före— varande fråga i likhet med övriga verkställighetsföreskrifter bör hava sin plats i verkställighetslagen och därför uteslutit nämnda paragraf ur förevarande kapitel. Beträffande själva principfrågan intager kommissionen däremot samma ståndpunkt som det för- beredande utkastet. Det hittills förefintliga behovet att använda bötesfångar till gemensamt arbete för straffanstaltens räkning torde för övrigt komma att bortfalla genom den ökning i antalet gemen-
18 5.
7 kap. 18 5.
samhetsfångar, som kommer att inträda under fortsatt tillämpning av de sedan 1921 gällande reglerna angående den obligatoriska. celltidens längd.
19 s.
Förevarande paragraf bestämmer de grunder, enligt vilka bötes— förvandlingen skall äga rum. Att förvandlingsstraffets längd måste göras beroende av antalet ådömda dagsböter och icke av det penningbelopp, vartill bötesstraffet i det särskilda fallet uppgår, är en nödvändig konsekvens av dagsbotsprincipen. Själva för— vandlingsåtgärden har i hög grad förenklats därigenom, att kom— missionen bestämt bötesmaximum till nittio dagsböter och för— vandlingsstraffet till högst nittio dagar. Principiellt kommer så— lunda att mot varje dagsbot svara en dags förvandlingsfängelse. Denna beräkningsgrund kan dock icke användas vid förvandling av bötesstraff, som uppgå till endast ett mindre antal dagsböter. Utsikten att få bötesstraffet förvandlat till fängelse skulle i så fall för de flesta bötfällda icke verka så avskräckande, att den förmådde dem att göra sitt bästa för att betala böterna. Skall förvandlingsstraffet i detta hänseende bliva någorlunda effektivt, måste först och främst dess nuvarande minimum avsevärt höjas. Till samma resultat kommer man från en annan synpunkt. Vill man verkligen undvika de mycket korta frihetsstraffen, vinner man föga genom att endast sätta minimum för de omedelbart ådömda frihetsstraffen relativt högt. På sätt i det föregående— närmare utvecklats är det såsom förvandlingsstraff de korta frihets— straffen hava sin största frekvens, och förvandlingsstraffets minimum bör därför även ur denna synpunkt hållas tämligen högt. Kom— missionen har bestämt det till tjugo dagar. I enlighet härmed komma alla bötesstraff, som icke överstiga tjugo dagsböter, att övergå till tjugo dagars fängelse; för bötesstraff, som överstiga nämnda belopp, kommer förvandlingsstraffet att ökas med en dag för varje överskjutande dagsbot. Även om det antal dagsböter, som skall förvandlas, undantagsvis överstiger nittio, får förvand—
lingsfängelset icke sättas över nittio dagar. Det skulle nämligen i så fall överstiga det omedelbara fängelsets minimum och för— hållandet mellan bötesstraff och frihetsstraff därigenom rubbas. Vare sig den bötfällde enligt 16 5 är berättigad att gälda bö— terna avbetalningsvis eller så icke är förhållandet, kan han dock intill dess bötesstraffet blivit förvandlat göra avbetalning med den verkan, att endast vad av böterna därefter återstår skall förvand- las. Sedan förvandling skett, kan han däremot icke genom av— betalning å böterna erhålla avdrag å förvandlingsstraffet.
90 %.
Stadgandet i denna paragraf överensstämmer fullständigt med innehållet i gällande strafflags 2 kap. 13 %.
Som bekant har mot det hittills tillämpade förfarandet vid verk- ställighet av bötesbeslut anmärkts, bland annat, att beslutens in— sändande till länsstyrelsen för böternas förvandling föranledde uppe- håll i verkställigheten. För att avhjälpa denna olägenhet och vinna en förenkling i förfarandet hava olika utvägar ifrågasatts, nämligen antingen att förvandlingsstraffet skulle av den dömande myndigheten utsättas i själva bötesbeslutet eller ock att befatt— ningen med bötesförvandlingen skulle förläggas till vederbörande landsfiskaler och stadsfogdar. Kommissionen har icke ansett sig böra upptaga frågan till utredning, då en sådan torde böra avse även bötesstraff, som ådömas enligt andra författningar än straff— lagen, och således delvis skulle falla utom ramen för det åt kom— missionen givna uppdraget.
21 5.
Genom stadgandet i förevarande paragraf har kommissionen velat bereda möjlighet att, därest omständigheterna i det konkreta fallet kunna anses därtill föranleda, vid förvandlingsstraffets be- stämmande taga hänsyn även till den bötfälldes villighet eller ovillighet att betala. Har sålunda anledningen till att böterna icke guldits varit den, att den bötfällde gjort sig skyldig till syn-
19 5.
7 kap. 21 5.
nerlig tredska eller uppenbar vårdslöshet, skall domstolen kunna på yrkande av allmän åklagare höja förvandlingsstraffet; kan åter skäligen antagas, att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, skall domstolen kunna på yrkande av den bötfällde sänka förvandlingsstraffet. Av stadgandets avfattning framgår, att en höjning bör äga rum endast om det individuella fallet i någon högre grad avviker från genomsnittsfallen. Om den bötfällde åter i handling Visat sin beredvillighet att underkasta sig bötesstraffet och hans underlåtenhet att betala böterna således får anses bero på oförmåga, bör han alltid kunna påräkna nedsättning av det straff, vartill böterna förvandlats. Vid höjning av straffet får dom— stolen av skäl, som anförts under 19 &, icke överskrida det för förvandlingsstraffet bestämda maximum av nittio dagar. Minimi— gränsen för sänkning av straffet har satts till åtta dagar.
Bestämmelserna angående proceduren i de fall, som avses i före— varande paragraf, hava hänvisats till särskild författning.
22 5.
Såsom särskilda straff för ämbetsmän upptagas här, i överens— stämmelse med gällande lag (2 kap. 15 å) och det förberedande utkastet (2 kap. 27 5), dels avsättning och dels mistning av äm— bete på viss tid, 8. k. suspension.
För sistnämnda straff bestämmer varken gällande strafflag eller utkastet någon minimi- eller maximigräns. Något giltigt skäl, var— för domstolen här, i olikhet med vad som gäller vid andra till viss tid begränsade straff, skall äga befogenhet att fritt bestämma straffets varaktighet, torde dock näppeligen kunna anföras. I lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål har också stadgats (12 5), att mistning av ämbetet på viss tid ej må efter nämnda lag ådömas för kortare tid än en månad eller längre tid än ett år. Kommissionen har ansett sig så mycket hellre kunna föreslå samma begränsning som densamma redan nu iakttages i praxis vid bestämmandet av tiden för suspension, som ådömes enligt allmänna strafflagen.
Enligt gällande strafflags 2 kap. 15 & förenas i de fall, som äro ilagen utsatta, med avsättning den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Denna påföljd skall, därest icke benådning mellankommer, räcka den dömdes hela livstid. Det för- beredande utkastet har (2 kap. 27 %) oförändrat upptagit nämnda stadgande. Emellertid kunna otvivelaktigt fall förekomma, ivilka det visserligen är fullt befogat och även nödvändigt, att den dömde under någon längre tid utestänges från att nyttjas i rikets tjänst, men där det dock måste framstå såsom en onödig hårdhet, att denna utestängning skall avse den dömdes hela livstid. Med hän— syn härtill har kommissionen, jämte påföljden ovärdighet att irikets tjänst vidare nyttjas, tillika upptagit den påföljden, att den dömde ej må under viss tid, minst två högst tio år, nyttjas i rikets tjänst. Jämväl denna påföljd skall förekomma endast i förening med av-. sättning och allenast i de fall, som i lagen äro utsatta. Huru suspensionsstraff samt nyssnämnda påföljd skola beräknas i de fall, då den dömde jämväl skall undergå frihetsstraff, framgår av stad— _ gandena i förevarande kapitels 29 g.
93 5.
I förevarande paragraf angives innebörden av de i 22 & upptagna straff och påföljder. Såvitt angår avsättning, suspension samt ovär- digth att i rikets tjänst vidare nyttjas, står stadgandet till inne— hållet i full överensstämmelse med motsvarande stadganden i gällande lag (2 kap. 16 å). Påföljden, att den dömde under viss tid ej må- nyttjas i rikets tjänst, skall givetvis för den tid, varå den ådömes, innebära detsamma som ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas.
Om den, som dömes till avsättning eller suspension, på grund— av sitt ämbete innehar boställe, skall detta uppenbarligen från- trädas. Ett undantag från denna regel stadgas emellertid i 24 5 andra stycket. - " '— — '
22 5.
7 kap. 24 5.
24 %.
I gällande rätt har frågan, vid vilken tidpunkt den, som i egen.- skap av ämbetsman innehar boställe, skall frånträda detsamma, därest han avsättes eller suspenderas, icke blivit reglerad genom något generellt stadgande, utan endast genom särskilda föreskrifter, avseende vissa befattningshavare. Då i praxis försports en viss tvekan i sådana fall, beträffande vilka föreskrift saknas, har kom- missionen ansett att med avseende å dylika fall frågan borde er— hålla en enhetlig lösning genom ett allmänt stadgande i strafflagen.
Med hänsyn till de olägenheter, som kunna uppstå, därest bo-
. ställe skall byta innehavare vid annan tidpunkt än laga fardag,
har kommissionen föreslagit, att bostället får behållas till den laga fardag, som först infaller efter det domen vunnit laga kraft. Då stadgandet i 23 & ej berättigar till att hålla boställshavare, som dömts till suspension, i mistning av bostället efter suspensionstidens utgång, bör vidare den suspenderade äga att åter tillträda bostället på den laga fardag, som sist infaller, medan han är i mistning av ämbetet. Detta förhållande medför i sin tur, att om ej mer än en laga fardag inträffar under suspensionstiden, något avträdande av bostället ej bör ifrågakomma.
25 5.
Då såväl avsättning som suspension äro verkliga straff, bör tyd— ligen för det fall, att den brottslige ej är i besittning av det äm— bete, vari han förbrutit sig, och följaktligen den avsättning eller suspension, vartill han gjort sig förfallen, ej kan tillämpas, i stället en annan bestraffning inträda. Det förberedande utkastet inne— håller i detta hänseende ett stadgande (2 kap. 30 å), som ansluter sig till gällande strafflags 2 kap. 17 5 med allenast den ändring, att maximum för det frihetsstraff, som skall träda i stället för av- sättningen , eller suspensionen, höjts från sex månader till ett år. Förevarande stadgande i kommissionens förslag innebär den ytter— ligare ändringen, att såsom påföljd kan ådömas jämväl att den dömde ej må under viss tid nyttjas i rikets tjänst.
305 26 %. Förevarande paragraf överensstämmer med gällande strafHags 2 kap. 18 %. 27 &. Då det förberedande utkastet framlades, hade kort tid dessför- innan av särskilt förordnade sakkunniga avgivits förslag om bort- tagande av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende och dess ersättande med annan påföljd. Berörda ämne hade därför förbigåtts i utkastet. Förevarande paragraf i kommissionens för- slag ansluter sig nära till stadgandet i strafflagens 2 kap. 19 5, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 3 juni 1921. Den i nämnda lagrum meddelade föreskriften, att därest någon är dömd till nu ifrågavarande påföljd, han skall hava förverkat allmän be- fattning, som av honom innehaves, har dock här uteslutits, enär frågan, i vilken utsträckning en dylik föreskrift bör gälla, icke kan med säkerhet bedömas förr än i sammanhang med behandlingen i strafflagens speciella del av ämbetsbrotten. Vidare har det lägsta straffmått, som brottet skall hava förskyllt, för att påföljden skall kunna ådömas, här bestämts till fängelse i ett år, under det gäl- lande lag satt minimigränsen till sex månaders straffarbete. Denna olikhet är föranledd därav, att kommissionens förslag uppställt ett högre allmänt minimum för straffarbetet än gällande lag.
28 %. Detta stadgande är hämtat från gällande strafflags 2 kap. 20 _S.
29 g.
Har någon dömts till suspension eller till viss tids straffpåföljd enligt 22 eller 27 5, och skall han därjämte undergå frihetsstraff eller sådan förvaring, varom i 8 kap. 3 och 4 %$ sägs, uppkommer frågan, huru tiden för suspensionsstraffet eller straffpåföljden skall beräknas. Med avseende å viss tids påföljd enligt 27 & besvarar gällande lag (2 kap. 19 %) denna fråga sålunda, att den dömde 39
26 ;.
7 kap. 29 5.
skall vara underkastad påföljden intill dess den utsatta tiden för— flutit från det den dömde efter utståndet straff blivit frigiven. Påföljden börjar i och med det att domen vinner laga kraft. Samma beräkningsgrund har i det förberedande utkastet (2 kap. 34 å andra st.) med avseende å straffpåföljd, som innefattar förlust av rättighet, föreskrivits för det fall, att den dömde frigives efter till fullo utståndet straff. Om straffet genom benådning efterskänkts eller efter villkorlig frigivning skall anses till fullo avtjänat eller jämlikt 13 kap. förfallit, skall påföljden räcka till dess den utsatta tiden förflutit från den dag, dylikt förhållande inträffade. Kommissionens bestämmelser ansluta sig till det förberedande utkastets, men hava måst bliva mera komplicerade, då de skola lösa ovannämnda fråga icke blott såvitt angår viss tids påföljd enligt 27 %, utan även med avseende på suspension och viss tids påföljd enligt 22 8, samt kommissionen därjämte tagit hänsyn till även vissa andra omständigheter än de i det förberedande utkastet be— handlade, som kunna förkorta eller förlänga den normala tiden. Av de särskilda tidsberäkningarna torde endast den, som avser villkorlig utskrivning, vara ibehov av förklaring. Enligt gällande lag om villkorlig frigivning (4 %) skall en jämte straffet ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 ;; strafflagen icke i något fall upphöra före prövotidens utgång. Kommissionen »har ansett nödigt att be- träffande villkorlig utskrivning meddela liknande föreskrift med avseende på de påföljder, om vilka här är fråga. Lagens tystnad i denna del skulle eljest kunna bereda rättsskipningen svårigheter. Om t. ex. en villkorligt utskriven person, som ådömts ett års på— följd enligt 27 5, två år efter utskrivningen och alltså medan prövotiden ännu varar, blivit vald att innehava ett förtroende- uppdrag, från vilket han skulle vara utestängd på grund av på— följden, samt valets giltighet påtalas efter prövotidens utgång, kan tvekan uppstå, huru fallet skall bedömas. Skall valet anses ogil- tigt, enär man vid tidpunkten för detsamma ännu icke kunde bedöma, huruvida personen var behörig? Eller skall man bedöma fallet, sådant detta ter sig vid tidpunkten för prövningen, och
således anse personen hava varit behörig vid valet? Enligt kom— missionens mening är den förra uppfattningen den riktiga. Denna bringas till uttryck genom stadgandet, att påföljden icke i något fall upphör före prövotidens utgång.
8 kap. Om skyddsåtgärder.
En på vedergällning grundad straffrätt har till enda uppgift att bestämma och att tillfoga brottslingen ett sådant mått av lidande, som kan anses motsvara det av honom begångna brottet. I den mån den, som begått en med straff belagd gärning, undantagsvis icke kan straffas, t. ex. på grund av bristande tillräknelighet, ute- sluter vedergällningsuppfattningen visserligen icke, att gärnings- mannen kan bliva föremål för annan behandling, men anordnandet av en dylik behandling är en samhällsuppgift, som ansetts ligga alldeles utanför straffrättens råmärken. Äldre strafflagar innehålla därför icke några bestämmelser om några andra rättsverkningar av brott än straff (och s. k. straffpåföljder).
För den uppfattning av straffrättens uppgift, som ligger till grund för föreliggande förslag, är straffet ett medel att förebygga sam- hällsfarliga gärningar i framtiden. Straffet är endast ett bland flera olika medel, som kunna böra komma till användning för detta syfte. _ Då en person begått en gärning, som i lag är belagd med straff, kan det ofta vara uteslutet att söka genom straff förebygga vidare, samhällsfarlighet, t. ex. om gärningsmannen är otillräknelig. I andra fall kan straffet vara ett mindre lämpligt medel för målets uppnående än viss annan åtgärd. Härvid ifrågakomma exempelvis tvångsuppfostran av ungdomliga förbrytare, anstaltsvård av ett eller annat slag för alkoholister, prostituerade och mindre tillräkneliga, internering av kroniska förbrytare o. s. v. Huruvida och ivilken utsträckning dylika åtgärder böra komma till användning istället för straff eller jämte straff, är en fråga, vars besvarande för varje särskild grupp av förbrytare kräver hänsynstagande till en mång—'
29 5.
8 kap.
fald olika faktorer, och, om en sådan åtgärd bör inträda, blir det ett särskilt spörsmål, huruvida den bör erhålla sin reglering i straff— lagen eller i en särskild lag. Även om det förra alternativet väljes, är det tydligt att, liksom beträffande de egentliga straffen, sär- skilda verkställighetsföreskrifter kunna vara erforderliga. l gällande strafflag 5 kap. 3 & meddelas om tvångsuppfostran av ungdomliga förbrytare vissa grundläggande bestämmelser, som suppleras genom särskild lagstiftning; det förberedande utkastet (4 kap. 5 å, åter- given i förevarande förslags 2 kap. 5 %) har däremot utgått från att nämnda ämne framdeles skall i sin helhet behandlas isärskild lag. En del andra åtgärder, som i vissa fall böra på grund av gärningsmannens särskilda beskaffenhet träda i stället för straff, böra däremot enligt kommissionens mening erhålla sin huvudsak— liga reglering i själva strafflagen. För denna ståndpunkt, som överensstämmer med det förberedande utkastet och de flesta nyare strafflagsf'örslag, hava för kommissionen huvudsakligen lagtekniska skäl varit avgörande. Det är härvid fråga om dels förvaring i vård— anstalt av vissa otillräkneliga (1 %), dels förvaring i anstalt av halv- abnorma förbrytare (2 å), dels ock internering av vissa särskilt sam- hällsfarliga återfallsförbrytare (3 och 4 Så). Innehållet i 5 5 är för de olika skyddsåtgärderna gemensamt.
15.
Detta stadgande bör sammanställas med 2 kap. 1 5. Enligt sist- nämnda lagrum skall gärning, som begås av sinnessjuk eller sinnes- slö, vara fri från straff. Såsom i motiven anförts är grunden här— till, att den samhällsfarlighet hos dylik person, som kommit till uttryck genom gärningen, måste antagas sammanhänga med hans själsliga abnormitet på ett sådant sätt, att densamma icke bör föranleda andra åtgärder, än dem, som krävas av abnormiteten. Denna fordrar en behandling, som har karaktären av sjukvård. Det allmänna intresset, att sinnessjuka personer erhålla lämplig vård, har en särskilt framträdande styrka, när fråga är om sinnessjuka, vilka ådagalagt, att de äro vådliga för allmän säkerhet eller eljest
farliga för andra eller för samhället. I den mån lämplig behand- ling av dessa kan leda till samhällsfarlighetens hävande, måste den sägas vara ännu starkare påkallad än vård av andra sinnessjuka; och i den mån ett återförande till hälsa ej är att påräkna, får anstaltsvården en särskild betydelse därigenom, att den innebär ett oskadliggörande och sålunda förebygger, att den sjuke iframtiden kan åstadkomma skada.
Vikten för det allmänna av att dessa sinnessjuka erhålla lämp- lig och betryggande vård kräver, att de anbringas i allmänna an- stalter; enskilda vårdanstalter kunna icke antagas erbjuda tillräck- liga garantier i nämnda hänseenden. Vid behandlingens genom- förande måste den avgörande synpunkten vara att förebygga sam- hällsfara. Om det för uppnåendet av detta mål är nödvändigt att avstå från behandlingsmetoder, som skulle vara önskvärda för till- godoseende av syftet att förbättra den sjukes hälsotillstånd, måste samhällets intresse erhålla företräde. Ifrågavarande anstaltsvård kan möjligen, bl. a. för att förebygga rymning, kräva sådan spe— ciellt sakkunnig ledning och sådana särskilda anordningar, att den bör äga rum i enkom för detta ändamål inrättade anstalter;1 härom bör dock icke meddelas bestämmelser i själva strafflagen.
Vidare kräva nu antydda synpunkter med synnerlig styrka, att tillfyllestgörande garantier skapas därför, att ifrågavarande an- staltsvård å ena sidan verkligen kommer till stånd i alla sådana fall, där den är erforderlig, och å andra sidan fortgår ända till dess den otillräkneliges farliga beskaffenhet med säkerhet upp- hört. I dessa avseenden kan den för närvarande hos oss gällande ordningen icke anses erbjuda tillräcklig trygghet, och det har där- för funnits nödvändigt att härom införa bestämda föreskrifter i strafflagen.
I detta sammanhang bör anmärkas, att motsvarande synpunkter i stor utsträckning synas vara tillämpliga även beträffande sinnes— sjuka eller sinnesslöa personer, vilkas tillstånd tagit sig uttryck i gärningar, som väl icke äro i lag belagda med straff, men som
1 Thyrén, Principerna för en strafflagsreform I sid. 155.
15.
ändock ådagalagt samhällsfarlig sinnesbeskaffenhet. Då det emeller— tid" härvid icke skulle vara fråga om i lag med straff belagda gär— ningar, faller framläggandet av förslag till bestämmelser i ämnet icke inom kommissionens uppdrag. . Beträffande sådana förövare av straffbara gärningar, vilka på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet fritagits från ansvar, måste deras intagande till förvaring i allmän vårdanstalt mycket ofta betecknas såsom Oeftergivligt. Har den psykiska rubbningen ansetts nog stark att fritaga dem från straff, måste den också an— ses utgöra en tillräcklig grund för anstaltsvård i alla de fall, där dylik kräves av samhällsintresset. Ny prövning av en sålunda fri— känd persons sinnesbeskaffenhet bör alltså icke göras till förutsätt— ning för hans intagande i anstalt eller ens tillåtas. En dylik ytter— ligare prövning skulle säkerligen leda därtill, atti en del fall utpräglat samhällsfarliga personer komme att å ena sidan såsom sinnessjuka fritagas från straff, men å andra sidan såsom icke till— räckligt sinnessjuka förvägras, resp. befrias från intagande ä vård- anstalt. Resultatet skulle då bliva, att en sådan person bleve för- satt på fri fot eller möjligen överlämnad åt enskild vård. För- hållandet kunde tänkas ofta, särskilt i fall av bristande utrymme vid de allmänna vårdanstalterna, komma att bero på en förklarlig och i och för sig mycket aktningsvärd strävan hos dessas ledare att förbehålla möjligheten till vård å desamma åt sådana sjuka, vilkas utsikter att bliva botade syntes större eller för vilka av annan grund anstaltsvården syntes särskilt påkallad. Vidare måste man räkna med att simulation skulle kunna föranleda antingen frikäné nande från ansvar eller uteslutande av anstaltsvård. Till före— byggande av att samhället ställes utan skydd mot de farliga in- divider, om vilka nu är fråga, bör därför, jämte det från straff frias, anstaltsvård ådömas.1
Såsom redan framhållits, bör detta emellertid icke gälla om alla
1 Jfr norska strafflagen 5 39, danska kommissionsförslaget % 84, Torps förslag 5 57, tyska förslagen 1909 g 65 och 1919 g 88, österrikiska förslaget 1912 g 36, schweiziska förslaget 1918 art. 13 och 14, italienska förslaget art. 32.
sinnessjuka förövare av straffbelagda gärningar, utan endast om sådana, som äro farliga för det allmänna. Härvid är särskilt den begångna gärningens objektiva beskaffenhet av synnerlig betydelse. Om en sinnessjuk person begått någon ordningsförseelse eller eljest någon gärning av så föga farlig beskaffenhet, att den endast är belagd med bötesstraff, är det visserligen mycket möjligt, att hans sjukdom måste "anses innebära en betydande risk för att han skall företaga synnerligen farliga angrepp mot andra personer (eller omedelbart mot samhället), men en sådan farlighet sammanhänger då icke närmare med den av honom begångna gärningen. Denna senare bör därför icke i och för sig föranledahans intagande i allmän anstalt; ett sådant förfarande vore i dessa fall ett alltför svårt ingrepp mot den sjuke, därest hans tillstånd ej i övrigt fordrar anstaltsvård. Frågan om anordnande därav måste avgöras i samma ordning som beträffande en på grund av sinnessjukdom farlig person, vilken icke förövat någon i lag med straff belagd gärning. Anstalts— värd bör därför icke kunna ådömas för den begångna obetydliga gärningen.
Annorlunda ställer sig saken, om den otillräkneliges sinnesbe- skaffenhet tagit sig uttryck i en gärning av objektivt någorlunda svår natur. Visserligen är det icke heller i dylikt fall fullt säkert, att hans sjukdom innebär en särskild risk för upprepande av svå- rare samhällsfarliga gärningar, men förefintligheten av en sådan risk ärså övervägande sannolik, att anordnandet av anstaltsvård måste betecknas såsom oeftergivligt. För föreskrift därom från dom- stolens sida bör därför icke göras till villkor, att gärningsmannens samhällsfarlighet särskilt fastställes utöver vad som ligger däri, att han befunnits vara skyldig till gärningen och vara behäftad med sinnessjukdom. Denna ståndpunkt synes lagen böra intaga i alla - de fall, i vilka den begångna gärningen är av så svårartad natur, att den i lag är belagd med straffarbete.
Härefter återstår ett område, inom vilket ådömande av anstalts- vård icke bör vara obligatoriskt men icke heller bör vara ute- slutet, nämligen i de fall, i vilka den begångna gärningen enligt
15.
8 kap. lag kan föranleda fängelsestraff, men icke straffarbete. Den sjukes
159. genom en dylik gärning framträdda farlighet kan i rättegången hava erhållit en sådan belysning, att hans omedelbara försättande i frihet, där sådant eljest kunde ifrågakomma, måste genom domen förebyggas. I andra stycket av förevarande paragraf föreskrives i enlighet härmed, att den sjuke skall intagas i allmän vårdanstalt, därest »genom gärningen i förening med hans sinnesbeskaffenhet ådagalägges, att han är farlig för allmän säkerhet». Vid dom— stolens prövning härav måste tydligtvis fästas synnerligt avseende vid den mening, som uttalats av under rättegången anlitad psyki— atrisk sakkunnig. Dock kommer det icke uteslutande an på den sjukes psykiska beskaffenhet ensam för sig. Hänsyn måste jämväl tagas till det särskilda sätt, varpå hans sinnesbeskaffenhet yttrat sig genom den gärning, som föranlett, att han blivit ställd inför rätta. Giver denna icke uttryck för någon farlighet för allmän säkerhet, får anstaltsvård icke av domstolen ådömas.
Den ovan framhållna vikten av att anstaltsvården kommer att fortgå så länge, som kräves av det allmänna intresset, giver an- ledning till åtskilliga spörsmål rörande förvaringens upphörande.
En möjlighet är härvid den, att domstolen, redan då förvaringen ådömes, skall uttala sig om dess varaktighet, åtminstone på det sätt, att därför stadgas viss minimitid. Denna kommer i sådant fall tydligtvis att bestämmas under hänsyn till det straff, som, om gärningsmannen varit tillräknelig, bort följa å gärningen. Under en på dylikt sätt föreskriven minimitid för förvaringen vinnes, så vitt möjligt, säkerhet för att nya rättskränkningar icke skola före- komma från den förvarades sida. Ifrågavarande förfaringssätt, som endast undantagsvis vunnit tillämpning inom utländsk rätt, kan emellertid icke godtagas. Ifrågavarande personers samhällsfarlighet beror, såvitt man vet, endast på deras sinnessjukdom; det kan därför icke försvaras att tvångsvis underkasta dem anstaltsvård längre, än den på sådan grund antagna farligheten fortbestår, och att sålunda kvarhålla dem efter det de fullkomligt tillfrisknat. Den ifrågasatta bestämmelsen skulle kunna medföra ett dylikt kvar-
hållande, vilket icke vore något annat än ett straff; men för ett sådant finnes beträffande dessa personer ingen grund.
Förvaringens upphörande kan alltså icke på förhand fixeras till någon viss tidpunkt. Behovet av att densamma får fortgå måste bedömas efter utvecklingen av den förvarades sinnesbeskaffenhet och alltjämt underkastas en förnyad prövning. Denna måste in- riktas på frågan, huruvida den sjuke allt fortfarande är farlig för allmän säkerhet. Härvid kräver det allmänna intressets behöriga tillgodoseende snarare en presumtion för att farligheten kvarstår än tvärtom. Förvaringen får alltså icke upphöra blott därför, att det icke vidare kan påvisas, att den förvarade alltjämt är farlig. Så länge det är ovisst, huruvida han är samhällsfarlig, är det fullt försvarligt att kvarhålla honom. Detta har i den föreslagna lag- texten uttryckts så, att det skall vara uppenbart, att den förvarade icke vidare är farlig för allmän säkerhet.
Det är icke givet, att detta villkor föreligger uppfyllt därför, att möjligen utskrivning — definitiv eller på prov —— icke möter be— tänkligheter från medicinsk synpunkt, t. ex. om den förvarade på annat sätt kan erhålla fullgod vård. Utskrivning får icke obe- tingat ske ens i sådana fall, i vilka genom vård på annat sätt än å allmän anstalt skulle kunna vinnas ett bättre resultat ifråga om sjukdomens botande. Ej ens under en sådan period av en inter— mittent sinnessjukdom, då denna icke på något sätt kan väntas fram- träda, må en på grund av förevarande stadgande å anstalten in— tagen person utskrivas; utskrivning bör vara utesluten, så länge det föreligger, fara för att sjukdomen ånyo bryter ut och leder till nya rättskränkningar. Kravet på säkerhet för samhället måste hava företräde framför de rent terapeutiska synpunkterna. Kan sinnessjukdomen betraktas såsom slutgiltigt hävd, måste utskriv- ning äga rum, även om den tillfrisknade personen må anses allt- jämt vara farlig för allmän säkerhet. Ty denna fara är då av natur att böra bekämpas medelst straff, och detta må icke inträda annat än på grund av gärning, vid vars begående han varit fullt tillräknelig. eller åtminstone icke otillräknelig. Å andra sidan är 40
15.
sjukdomens fortgång icke obetingat liktydig med att den sjuke fortfar att vara farlig för allmän säkerhet. Även utan att han blir botad, kan det vara uppenbart, att fara icke längre består för att han skall begå gärningar, som i lag äro belagda med straff och som äro av den betydelse, att de kunna sägas angripa den allmänna säkerheten] Liksom en sinnessjuk, som begått en med straff belagd gärning av helt lindrig beskaffenhet, icke på grund av densamma skall intagas på vårdanstalt, får ejheller en intagen person där kvarhållas blott därför, att han måhända kan komma att överträda en del ordningsföreskrifter o. d. Från straffrättslig synpunkt bör därför icke möta hinder, att den, från vilkens sida brott av allvarlig betydelse icke vidare äro att befara, utskrives, ehuru han fortfarande är sinnessjuk, om nämligen en sådan åt- gärd anses vara i medicinskt avseende önskvärd.
Till förekommande av .att den förvarade kvarhålles efter ett full— ständigt tillfrisknande eller eljest längre, än som erfordras för att förebygga samhällsfara, stadgas någon gång, att inom viss tid frågan om kvarhållande av person, son1 ådömts förvaring, skall under- kastas särskild prövning och avgöras genom formligt beslut. Denna fråga synes dock icke vara av säregen beskaffenhet för de på grund av dom förvarade personerna till skillnad från andra, som intagits på vårdanstalt för sinnessjuka. Särskilda föreskrifter beträffande de förra torde alltså icke erfordras i strafflagen.
Frågan sammanhänger för övrigt med spörsmålet om vilken myndighet, som skall hava att besluta om utskrivning. Härom hänvisas till framställningen här nedan vid 5 %. '
2 %.
I motiven till 2 kap. 2 & har framhållits, att, då en i lag med straff belagd gärning begåtts under inflytande av en sådan perma— nent störing av själsverksamheten, som avses iberörda lagrum (»förminskad tillräknelighet», »halvabnormitet»), den genom gär— ningen framträdda samhällsfarligheten endast sällan är till sin grad mindre, än om den handlande varit psykiskt normal. På grund
av denna samhällsfarlighets till arten säregna beskaffenhet påkallar den däremot ofta en annan reaktion än straffj Om samhällsfarlig- heten beror på den abnorma sinnesbeskaffenheten och denna går att bota, kan samhällsfarligheten hävas genom en sådan botande be.-i handling men antagligen icke på något annat sätt. Om"samhälls— farligheten beror på den abnorma sinnesbeskaffenheten och denna är till sin natur obotlig, kan visserligen någon förbättrande bee handling, som skulle hava större utsikter att lyckas än "det vanliga straffet, icke anvisas, men det vanliga straffet är olämpligt därut- innan, att den tidsbegränsning, som allt efter gärningens beskaffen— het måste utmärka detsamma, nödvändiggör, att den abnorma personen efter verkställd bestraffning frigives, ehuru han på grund av sin abnormitet måste anses såsom samhällsfarlig, kanske i lika hög grad som vid bestraffningens början. För dylika fall kräver en framgångsrik individualprevention alltså en behandling, som å ena sidan till skillnad från straffet icke är till sin varaktighet begränsad utan kan fortvara lika länge som den genom gärningen uttryckta farliga viljebeskaffenheten, men som å andra sidan icke behöver innesluta den grad av lidande, som är för straffet ut'- märkande. ' '
Principiellt kräves alltså för stora grupper av förminskat till- räkneliga förbrytare en behandling, som ganska nära motsvarar den, vilken enligt 1 5 av detta kapitel skall användas för de helt otillräkneliga. Då de förra emellertid icke äro i egentlig mening sinnessjuka (eller sinnesslöa), bör visserligen deras behandling åt- minstone i regel vara till sitt närmare genomförande annorlunda beskaffad än den för de senare lämpade sjukvården. Bl. a. torde för förvaring av de förra krävas en eller flera särskilda anstalter; och personalen vid desamma bör icke vara utbildad uteslutande för sjukvård.
Det är emellertid icke med avseende på dessa organisations- frågor av praktisk art, som man möter de största svårigheterna för en_tillfredsställande lösning av spörsmålet om behandlingen av förbrytare av permanent halvabnorm beskaffenhet. Den på veder-
8 kap. ' 2 55.
8 kap. 2 5.
gällningsgrundsatsen vilande straffrättsuppfattningen, från vilken lagstiftaren icke alltid kan fullkomligt bortse, uppreser nämligen starka hinder mot ett konsekvent genomförande av de behandlings— metoder, vilkas huvuddrag antytts här ovan. Ty då ifrågavarande personer icke äro helt otillräkneliga, framstår det för denna upp- fattning såsom ett oeftergivligt krav, att de rättskränkningar, vilka de med åtminstone i någon mån fri viljebestämning förövat, skola åtföljas av vedergällning i form av straff —— låt vara, av ett för- minskat straff, då ju deras skuld är mindre än en normal förbrytares. Vidare bör ihågkommas, att även av allmänpreventiva hänsyn kan vara behövligt, att för motverkande av gärningens dåliga före— döme för andra ifrågavarande förbrytare underkastas en behand- ling av allvarlig art.
Vår gällande strafflag kräver, att förminskat tillräkneliga för- brytare skola straffas, och den tager, ej hänsyn till deras särskilda beskaffenhet på annat sätt, än att straHet må kunna nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort (5 kap. 6 5). Någon be- handling, som icke är straff, anvisas icke. På grund av de all- varliga betänkligheter, som enligt det föregående möta mot en dylik ordning, har densamma frångåtts i vissa på senare tid fram— lagda strafflagsförslag. 1 Här är man ense om, att en permanent halvabnorm förbrytare skall, i den mån hans tillstånd det fordrar, kunna tvångsvis underkastas särskild behandling, vare sig i botande syfte eller för att genom frihetens berövande hindra honom att begå nya rättskränkningar.
Två olika ståndpunkter hava kommit till uttryck ilagstift- ningen. Enligt den ena har man icke ansett sig kunna, i strid med vedergällningsuppfattningens krav, i något fall underlåta att bestraffa ett brott, som förövats av en halvabnorm person. Om en sådan brottslings särskilda beskaffenhet kräver en speciell behand—
1 Förvaring såsom skyddsåtgärd stadgas sålunda under olika förutsättningar av norska strafflagen g 39, danska kommissionsförslaget % 84, Torps förslagå 57, tyska förslagen 1909 g 65 och 1919 g 88, österrikiska förslaget 1912 5 37, schweiziska förslaget 1918 art. 13 och 14, italienska förslaget art. 32.
ling, måste denna alltså åläggas jämte straffet och, närmare be— stämt, inträda efter fullbordan av straffverkställigheten. Enligt den andra ståndpunkten låter man den speciella behandlingen träda i stället för straffet och ersätta detsamma idess helhet. Den förra metoden bör icke godtagas, ty av vad här ovan anförts framgår, att, om förbrytarens sinnesbeskaffenhet föranleder, att ett vanligt straff icke kan på honom utöva den verkan, som därmed avses, han icke bör underkastas bestraffning. Det moment av lidande, som innehålles i straffet, skulle icke, om det användes mot en dylik person, kunna för samhället medföra någon nytta och skulle alltså innebära en onödig hårdhet. 'Då icke heller den särskilda förvaringen torde kunna anordnas så, att den icke måste kännas som ett lidande för den därför utsatte, framför allt enär den måste innebära förlust av friheten, kan just från vedergällningssynpunkt anföras, att det icke är riktigt att låta förvaringen vara ett tillägg till ett straff, som funnits skäligen motsvara den brottsliges genom gärningen ådragna skuld. Och av samma skäl bör förvaringen, om den till sin varaktighet ej alltför starkt avviker från det för- skyllda straffet, anses utgöra en både ur vedergällningssynpunkt och med hänsyn till allmänpreventionens krav fullt tillräcklig rätts— verkan av nu ifrågavarande gärningar. Förslaget har alltså anslutit sig till den "senare av de nyss angivna båda ståndpunkterna.
Beträffande densammas närmare utformning genom de i före- varande paragraf meddelade bestämmelserna märkes till en början, att, liksom enligt 1 &, förvaringen skall av domstolen ådömas. Detta är nödvändigt redan därför, att, enligt 2 kap. 2 å, en förbrytare, som är mindre tillräknelig, skall dömas till straff i alla de fall, då han icke bör intagas å förvaringsanstalt. Jämväl i den tilltalades eget intresse måste bestämt fordras, att en så djupt ingripande åt- gärd emot honom, som förvaring jämlikt förevarande paragraf måste anses utgöra, icke må komma till stånd utan de garantier, som erhållas därigenom, att avgörande träffas av domstol.
Vad härefter angår de materiella förutsättningarna för att för- varing bör ådömas, erinras därom, att dylik åtgärd icke bör ifråga-
25.
8 kap. 2 5.
komma emot alla permanent halvabnorma förbrytare utan åt- skillnad. Ty därest en sådan persons sinnesbeskaffenhet giver an- ledning att antaga, att vidare samhällsfara från hans sida skall kunna förebyggas med ungefär samma medel, som användas mot en normal förbrytare, finnes ingen anledning att ej låta även den halvabnorme undergå straff av vanlig beskaffenhet. Det är endast i de övriga fallen av halvabnormitet, som straff bör undvikas, nämligen då den från en halvabnorm förbrytare hotande samhälls- faran säkrast kan förebyggas genom behandling av sjukvårds be— skaffenhet eller genom frihetsberövande utan på förhand bestämt tidsmaximum. Detta uttryckes i lagrummet på det sätt, att den tilltalade »måste anses vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan».
Förvaringen får emellertid icke ådömas i alla de fall, i vilka denna förutsättning är uppfylld. På samma sätt som beträffande helt otillräkneliga personer, bör jämväl ifråga om de halvabnorma tagas hänsyn till den begångna gärningens lindriga beskaffenhet. Då åtgärden, föratt detdärmed åsyftade ändamålet skall kunna uppnås, städse måste erhålla en ganska avsevärd varaktighet, får densamma icke tillgripas, om icke den samhällsfara, som man där- med vill bekämpa, är mera betydande. Förslaget uppdelar därför jämväl de permanent halvabnorma förbrytarna i tre grupper. De, som begått ett brott, vilket icke enligt lag kan medföra urbota straff utan endast böter, skola aldrig dömas till förvaring; de skola alltid dömas till straff, även om de måste anses vara endast i ringa mån mottagliga för den därmed avsedda verkan. De, som begått gärning, för vilken fängelsestraff är det högsta i lag utsatta straffet, skola dömas till förvaring, endast om de måste anses vara farliga för allmän säkerhet; om innebörden härav hänvisas till vad som anförts vid 1 % 2 st. Vid prövningen skall tagas hänsyn till »gärningen i förening med hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel». Sistnämnda moment erhåller för dessa förbrytare en själv— ständig betydelse vid sidan av den psykiska rubbningens särskilda beskaffenhet. Särskilt är kännedom om hans föregående vandel
av vikt för att avgöra, om den genom gärningen framträdda sam- hällsfarligheten bör uppfattas såsom mer eller mindre utpräglat kronisk. Även beträffande brottslingar av nu ifrågavarande grupp, som behandlas i paragrafens andra stycke, är det för deras in- tagning å förvaringsanstalt en förutsättning, att de äro att anse såsom endast i ringa mån straffemottagliga. Är den begångna gärningen enligt lag belagd med straffarbete, behöver endast sistbe— rörda betingelse vara uppfylld för att förvaring skall kunna ådömas. Emellertid äger även i dessa fall domstolen att efter prövning av samtliga föreliggande omständigheter avgöra, om brottet skall för— anleda straff eller förvaring. Behandling av det senare slaget är alltså icke i något fall obligatorisk.
Beträffande förvaringens varaktighet bör enligt kommissionens mening icke ifrågakomma att på förhand för densamma utmäta en viss bestämd tid. Den bör räcka så länge, som behövs för att förebygga samhällsfara, men ej längre. Det är i princip lika oriktigt, att den dömde skulle nödgas kvarstanna i förvaringsan- stalten, sedan han blivit botad från den psykiska rubbningen och icke vidare bör anses farlig för det allmänna, som att man skulle nödgas utsläppa honom, medan han ännu vore farlig. De grunder, som för det vanliga straffet kräva en på förhand åtminstonei huvudsak bestämd varaktighet, nämligen —— med hänsyn till rätts— åskådningen bland folket — en viss proportion mellan brottet och straffet samt möjligheten av godtycke från verkställande myndig— heters sida, göra sig endast med försvagad styrka gällande beträf— fande förvaringen av halvabnorma; ty såsom ofta framhållit-s bör denna skyddsåtgärd endast i mindre mån vara förenad med ett lidande för den förvarade brottslingen. Förvaringens upphörande bör därför i varje särskilt fall förutsätta, att det under densammas fortgång blivit ådagalagt, att brottslingens allmänfarliga tillstånd upphört. — Om den myndighet, som bör äga att fatta beslut härom, samt om i övrigt erforderliga bestämmelser angående prövning av sådana spörsmål, hänvisas till framställningen ovan vid 1 5 och nedan vid 5 5.
25.
8 kap. 2 5.
Emellertid har ett undantag bort göras från vad som kräves av individualpreventiva grunder. Av hänsyn till behovet av allmän- prevention kan det icke medgivas, att en på grund av ett verk- ligt svårt brott förvarad person skulle kunna utskrivas efter en helt kort tids förlopp, även om han vid sådan tidpunkt redan upphört att vara samhällsfarlig. En mycket ringa tids förvaring kan icke anses utgöra en tillräcklig reaktion mot en gärning av betydande svårhetsgrad. Visserligen är det icke riktigt att fordra att förvaringen till sin varaktighet noggrant överensstämmer med det genom gärningen förskyllda straffet, och för undvikande av oriktiga jämförelser torde något straff alldeles icke böra utsättas för en gärning, som finnes böra föranleda förvaring. Men en mot— svarighet i tidslängden mellan förvaringen och straffet har dock befunnits i viss mån påkallad. Med hänsyn härtill har i före- varande lagrum föreskrivits, att, om gärningen är belagd med straffarbete, ensamt eller vid sidan av annat straff, förvaringen skall räcka minst i tre år. För de lindrigare brott, som avses i lagrummets andra stycke, har någon minimitid icke ansetts vara erforderlig.
3 &.
Bland de sinnessjuka och halvabnorma förbrytarna finnas många, vilkas samhällsfarlighet måste betecknas såsom efter all sannolik— het oförbätterlig eller åtminstone mycket svår att förbättra. Dessa förbrytare komma på grund av de föregående stadgandena i detta kapitel att förvaras i allmän anstalt av ett eller annat slag mycket länge och möjligen under hela sin återstående livstid. Det är emellertid icke endast i dessa fall, som en i brottslig gärning framträdd samhällsfarlighet måste på starka grunder antagas vara svår eller omöjlig att häva. Ett sådant antagande kan vara be— fogat även angående en brottsling, hos vilken icke kunnat påvisas någon abnorm sinnesbeskaffenhet. Det är i sådant fall visserligen icke osannolikt, att han likväl är psykiskt abnorm, och väl tänk— bart, att denna abnormitet senare kommer att framträda. Men
denna möjlighet berättigar icke att redan från början behandla honom såsom abnorm. Han måste antingen straffas på samma sätt som andra normala förbrytare eller också på grund av sin säregna beskaffenhet underkastas en särskild behandling.
Vid tillämpning av den förra metoden, som är den gällande straffrättens, skulle enligt förslaget i regel kunna inträda en straff- skärpning på grund av återfall jämlikt 9 kap. 9—10 åå, ty en brottslighet av nu ifrågavarande utpräglat kroniska beskaffenhet kan svårligen anses med säkerhet konstaterad annat än hos sådana återfallsförbrytare, som omförmälas i berörda lagrum. Även med nämnda skärpning kan dock det vanliga straffet icke anses vara från preventionssynpunkt tillfredsställande. Ty, om det redan vid straffets ådömande är Visst eller åtminstone i högsta grad sanno- likt, att en sådan brottsling icke kommer att låta sig rättas av straffet. utan fastmera efter avslutad verkställighet av detsamma kommer att vara samhällsfarlig i kanske lika hög grad som före dess påbörjande, så kan straffet för en sådan brottsling icke anses fylla något annat rationellt ändamål än att förebygga vidare ytt-. ringar av hans samhällsfarlighet under den tid, han på grund av straffet är berövad sin frihet. Men i sådant fall är den straffande behandlingen, i den mån densamma även annorledes än genom frihetsförlusten innebär ett lidande för den dömde, strängare än som erfordras. Å andra sidan är ett frihetsberövande nödigt under längre tid än för straff i allmänhet kan ifrågasättas såsom påföljd för gärningen. De anförda synpunkterna leda följdriktigt till krav på en särskild behandling, som till sin natur icke är straff utan av mildare beskaffenhet, och som till sin varaktighet är åtminstone relativt obestämd, så att densamma uteslutande eller inom mycket vida gränser blir beroende på varaktigheten av de särskilda brottslingarnas farliga viljebeskaffenhet. Uppenbart är, att även en sådan särskild behandling, på grund av den långvariga frihets— förlust, som den alltid kommer att innebära, utgör ett synnerligen kännbart ingrepp mot den brottsling, som blir föremål därför. Mot den ordning, som sålunda antytts till sina huvuddrag, an- 41
35.
föras väsentligen följande skäl, som bottna i en vedergällnings- uppfattning och därmed till resultatet överensstämmande allmän— preventiva hänsyn. Rättsmedvetandet säges fordra, att den, som begått brott och icke är otillräknelig, också skall drabbas av straff och icke erhålla en mildare behandling, allra minst på den grund att hans brottslighet anses vara utpräglat kronisk och sålunda särskilt svår; i den mån en behandling av annat slag än straff finnes erforderlig, borde den därför icke träda istället för straffet, utan åläggas jämte detsamma och komma till utförande efter av» slutad straffverkställighet. Mot denna tankegång måste, utom straffets ovan berörda ändamålslöshet i individualpreventivt syfte, just av hänsyn till det allmänna rättsmedvetandets krav anmärkas, att det är en från denna synpunkt obefogad stränghet att utöver- straffet underkasta brottslingen en ytterligare behandling, som innehåller även den ett ganska avsevärt moment av lidande. Dess lindrigare kvalitet uppväges av dess större kvantitet. I. den mån detta icke är fallet, således åtminstone för brott, som förskylla livstids frihetsstraff, bör den ifrågavarande skyddsåtgärden icke få ersätta straffet. — Omvänt bör också den invändning bemötas, att skyddsåtgärden genom sin längre varaktighet vore en så mycket strängare påföljd än straff, att det vore orättvist att låta den— samma inträda såsom rättsverkan av andra än mycket svåra brott, för vilka redan det vanliga straffet är tillnärmelsevis lika varaktigt. Härvid förbises den väsentliga skillnad, som genom skyddsåtgärdens helt olika anordning kommer att bestå mellan densamma och det till sin art strängare straffet. Endast så mycket är riktigt, att denna skillnad icke är tillräcklig att uppväga en mycket stor olikhet i varaktigheten, och att därför skyddsåtgärden icke bör få träda i stället för alla straff utan endast för sådana, som äro någorlunda varaktiga.
På ovan anförda skäl har kommissionen funnit ifrågavarande skyddsåtgärd, internering av kroniska förbrytare, väl försvara sin plats bland den blivande strafflagens skyddsåtgärder. Interneringens närmare utformning i denna och följande paragraf överensstämmer
i allt väsentligt med det förberedande utkastets stadganden i 3 kap. 4—5 åå? Om den föreliggande interneringens närmare beskaffenhet bör följande framhållas.
Då interneringen skall träda i stället för straff, behöver ej sär- skillt anmärkas, att densamma har karaktären av en reaktion mot begånget brott. Åtgärden har icke den mer eller mindre utpräglade karaktär av sjukvård, som utmärker förvaring enligt 1 eller 2 5 i förevarande kap. Om brottets beskaffenhet har nyss uttalats, att det icke får tillhöra de svåraste eller de mera lindriga fallen. Gränsen uppåt har härvid dragits så, att internering uteslutits endast för brott, som föranleda straffarbete på livstid. Även om straffarbete på viss tid är mycket långvarigt, torde det stanna till— räckligt långt under den maximitid, som bör stadgas för interne— ringen, enligt förslagets mening tjugo år. Gränsen nedåt har satts vid gränsen mellan straffarbete och fängelse. För brott, som icke skulle föranleda straffarbete, bör alltså icke ådömas internering. Detta icke därför, att ej även ett sådant brott skulle kunna giva uttryck åt en efter all anledning oförbätterligt samhällsfarlig vilje- beskaffenhet, men därför, att rättsmedvetandet ej erkänner behovet av internering i dylikt fall. — Vid prövning av brottets svårhet ar det icke såsom enligt kapitlets föregående paragrafer fråga om maximum av den straffskala, som enligt lag gäller för brott av visst slag, utan om det straff, som brottet i det särskilda fallet finnes hava förskyllt. Detta straff skall ådömas, och interneringen skall. träda i stället för det sålunda ådömda straffets avtjänande.
Interneringen är avsedd för oförbätterliga förbrytare av svår be- skaffenhet. Oförbätterligheten kan icke utan allt för stark fara för misstag anses konstaterad i andra fall, än då det gäller en person, som tidigare begått brott och därför undergått straff. Interneringen är alltså en behandling för återfallsförbrytare av farlig beskaffenhet. Med avseende härå kunde ifrågasättas att upptaga ett visst antal
1 På den gällande straffrättens grundval ha i huvudsak enahanda synpunkter framförts i det av särskilda sakkunniga den 15 mars 1922 avgivna betänkande med förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare.
8 kap. 3 5.
8 kap. 3 5.
tidigare begångna och bestraffade brott såsom förutsättning för internering. Detta möter dock den betänklighet, att jämväl de tidigare brottens svårhetsgrad är av synnerlig betydelse, då det gäller att bedöma behovet av långvarigt oskadliggörande av brotts— lingen. Äro de föregående brotten svåra, kräves härför ett mindre antal brott, än om de äro av lindrigare beskaffenhet. Hänsyn här- till tages enklast på det sätt, att i lagen angives såsom förutsätt— ning för internering ett visst straffmått såsom det lägsta, vilket brottslingen skall hava undergått på grund av sina tidigare brott. Den anförda tankegången finnes i den föreslagna lagtexten uttryckt på det sätt, att såsom förutsättning för internering stadgas, att den tilltalade skall för avtjänande av straffarbete eller omedelbart fängelse hava tillbragt tillhopa minst tio år i straffanstalt. Sådan del av ett ådömt straff, som jämlikt 7 kap. 10 5 skall anses vara avtjänad, ehuru en däremot svarande tid icke av den dömde till- bragts inom straffanstalt, skall alls icke medräknas. Ej heller bör arreststraff vara av någon betydelse såsom förutsättning för inter- nering. Tidigare brotts förmåga att låta brottslingen framstå så- som oförbätterlig försvagas