o. Bohus Läns Lantarbets-

"givareförening 200 13621 60 8084 21705 —— — 3 255 7 1260 10 1515 19 156 70 200 Orebro Läns Lantarbetsgi-

vareförening............ 236 16352 115 19822 36174 2 90 18 1423 51 11605 71 13118 87 586 360 1150

Östergötlands Läns Lant- arbetsgivareföreningg.... 693 48204 287 43546 91750 54 1995 184 13944 164 27469 402 43 408 289 631 451 1000

4864 332 771 2328 384461 717 232 289 9660 683 52 437 979 197 501 1951 259 598 158 511 34'8 20825

¹ Till denna förening äro anslutna ett mindre antal arbetsgivare i Kronobergs län. ” » » » » » » » n » » Kalmar och Jönköpings län.

• Sida 68
•  Original

Svenska. Lantarbetareförbundets medlemsantal i februari 1937 samt träffade separat- avtal med oorganiserade arbetsgivare.

Scparatavtal berörande följande antal

Distrikt Mealems' antal arbets- arbetare givare Uppland ................................................ 4 554 9 71 Södermanland .......................................... 4 586 25 218 Östergötland ........................................... 3 651 23 123 Småland ................................................ 756 6 77 Gotland ................................................ 198 10 25 Blekinge ................................... '. ............ 352 1 6 Skåne .................................................. 7 488 12 91 Halland ................................................ 976 2 5 Västergötland (inkl. Bohuslän och Dalsland) .............. 1 428 27 190 Värmland .............................................. 831 47 339 Närke ...................................... ' ............ 937 15 122 Västmanland ............................................ 1 625 35 238 Dalarna ................................................ 427 Norrland ................................................ 454 l 14 153 Summa 28 263 226 1 658

de högre storleksklasserna samt det antal arbetare som enligt uppgifter läm- nade av socialstyrelsen vid 1936 års utgång berördes av de särskilda lokal— avtalen.

Lantarbetareförbundet hade i början av juni 1937 cirka 31 000 (i februari 1937 cirka 28000) medlemmar. Fördelningen på de olika distrikten framgår av uppställningen här ovan.

Mellan huvudorganisationerna har vidare upprättats ett särskilt avtal för Skåne rörande sommarskötsel och upptagning av sockerbetor och foderrot— frukter. Enligt socialstyrelsens ovanberörda uppgifter berör detta avtal cirka 35000 arbetare. Denna siffra torde emellertid omfatta samtliga med dylikt arbete sysselsatta arbetare i Skåne, av vilka flertalet äro oorganiserade. Genom de av statsmakterna i samband med stöd för sockerodlingen vidtagna åtgär- derna, för vilka i det föregående närmare redogjorts, hava samtliga sockerbets- arbetare tillförsäkrats löner som i huvudsak motsvara de i kollektivavtalet upp- tagna lönerna.

Vidare har lantarbetareförbundet eller dess underavdelningar träffat dels ett särskilt kollektivavtal med en självständig arbetsgivareförening i Blekinge, Lantmännens arbetsgivareförening i Blekinge län, och dels separatavtal med ett antal oorganiserade lantarbetsgivare i olika delar av landet.

Av de till arbetsgivareföreningen i Blekinge anslutna 37 egendomarna äro 2 över 200 hektar, 2 mellan 100 och 200 hektar, 5 mellan 50 och 100 hektar samt 28 under 50 hektar. Av det med denna förening slutna avtalet beröras enligt socialstyrelsen cirka 650 arbetare. De separata avtalen och därav be— rörda arbetares antal framgå av ovanstående tabell.

Nu gällande r ik s avtal är upprättat den 14 oktober 1936 och gäller till och med den 31 oktober 1938. Ul avtalets innehåll må följande delar här åter- givas:

• Sida 69
•  Original

Riksavtal

1. mellan organisationer, sammanslutna i Svenska Lantarbetsgivarnes Central- förening å ena, samt Svenska Lantarbetareförbundet för dess distriktsorganisa- tioner å andra sidan.

5 1.

Avtalets giltighets- och tillämpningsområde. '

2. Detta kollektiva riksavtal äger giltighet endast i samband med mellan ovan berörda parter ingånget kollektivt lokalavtal, innehållande arbets- och löne- m. fl. av förhållandena i olika orter betingade bestämmelser. 3- Nämnda tvenne avtal äga tillämpning för de personliga arbetsavtal, skriftliga eller muntliga, vilka ingås mellan medlemmar av ovan angivna organisationer.

% 2. Personligt avtal om anställning.

4. Om anställning äga arbetsgivare och arbetare att fritt överenskomma. Dylik överenskommelse — personligt avtal ——- skall, om endera parten så önskar, av- fattas skriftligen.

5. Jämväl i andra frågor, liggande utanför gränserna för detta riksavtal eller vederbörande lokalavtal, må det stå arbetsgivare och arbetare fritt att bestämma i det personliga avtalet. Innehållet i detta avtal får dock icke stå i strid med be- stämmelserna i riksavtalet eller lokalavtalet. Denna bestämmelse må dock ej hindra arbetsgivare och arbetare att träffa överenskommelse om annan sammansättning av arbetarna tillkommande förmåner än vad i lokalavtalet är föreskrivet, varvid dock skall iakttagas, att det samman- lagda värdet av arbetarnas förmåner icke understiger det sammanlagda värdet av förmånerna enligt lokalavtalet.

Utan hinder av vad som stipulerats beträffande uppsägning av gällande per- sonliga avtal, skola lönebestämmelserna i det mellan arbetsgivaren och arbetaren upprättade personliga avtalet automatiskt upphöra att gälla vid den tidpunkt, då det kollektiva avtalet träder ur kraft.

åå.

13. Samtliga vid samma arbetsplats anställda fullgoda arbetare utom chaufförer, snickare, smeder och andra arbetare, vilka ej deltaga i egentligt jordbruksarbete eller vilka anställas för tillfälligt behov (i regel kortare tid än två månader i följd), äro skyldiga att, då arbetsgivaren så påfordrar, vid behov, såsom vid sjukdom, å fridagar, vakans m. m. dylikt, i tur och ordning utföra annan arbetares åligganden, ävensom att eljest, då enahanda omständigheter eller trängande fall därtill föran- leda, verkställa anvisat arbete, även om detta icke skulle ligga inom ramen av hans ordinarie arbete. Det åligger ersättaren att utföra samtliga den ordinarie arbetarens sysslor, i den mån dessa ej utgöra specialarbeten, som ligga utanför arbetarens kompetens. Vid sådant utbyte, som här ovan sägs, må minskning av arbetares i det per- sonliga avtalet bestämda avlöning icke äga mm. Om vid sådant utbyte arbetarens dagliga arbetstid å söckendagar blir förlängd eller sön- och helgdagstjänstgöring påkallas utöver vad till arbetarens egen tjänst börer, skall han, därest arbetet ifråga varar kortare tid än 2 veckor i följd, för överskjutande arbetstid ha rätt till er-

• Sida 70
•  Original

sättning enligt i lokalavtalet angivna bestämmelser rörande ersättarelön. Därest arbetet ifråga utsträckes över 2 veckor i följd, skall arbetaren för hela den tid, som han utfört eller utför ifrågavarande arbete, erhålla den lön, som enligt kollek- tivavtalet gäller för den arbetare, vars sysslor han sköter.

ge.

Arbetstid och raster.

14. I. Egentliga jordbruksarbetare. a) Den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, utgör vid egentligt jordbruks— ,

arbete —— med undantag, som nedan angivas —— följande antal timmar per vecka * och dag: . om veckans första sökendag infaller l måndag lördatr —fredag 0 i januari ..................... 46 tim./vecka 8 6 i februari .................. 46 » 8 6 i mars ........................ 51 » 9 6 i april ........................ 56 » 10 6 i maj ........................ 56 » 10 6 1 i juni ........................ 56 » 10 6 * i juli ........................ 56 » 10 6 l i augusti .................. 56 » 10 6 l i september ............... 56 » 10 (5 i oktober .................. 51 » 9 G i november ............... 51 » 9 6 i december .................. 46 » 8 6

Under högst 12 av de veckor, vilkas första söckendag infaller under april—— september månader, må. dock den ordinarie arbetstiden på lördagar utsträckas till högst 8 timmar.

Arbetsgivaren äger rätt att, då så finnes erforderligt, under högst tre två- veckorsperioder, vilkas första söckendag infaller i februari eller mars, påfordra förlängning av den ordinarie arbetstiden antingen med 21/2 timmar i veckan eller * med 5 timmar i veckan, allt dock under förutsättning att motsvarande förkortning av arbetstiden redan ägt rum under de veckor, vilkas första söckendag infallit i november eller december året förut.

15. Alla dagar, utom de i % 8 (punkterna 24 och 25) av detta avtal omnämnda fridagar, äro arbetare, som köra dragare, och arbetare som äro avlönade som kör- drängar, ävensom tjänare i husbondens kost skyldiga att före den ordinarie arbets- tidens början å morgnarna — ävensom sön- och helgdagsmorgnar — verkställa rengöring av spiltor eller boxar för (under betesgång inhämtning av) och rykt av högst tre hästar eller oxar, dock med iakttagande av att det ej må åligga årsav- lönad kördräng eller arbetare, som är avlönad som årsanställd kördräng, att rykta dagavlönad (timavlönad) kördräng tilldelade hästar, annat än vid förfall för denne. För här i denna punkt omnämnt arbete utgår ingen särskild ersättning, utom beträffande timavlönad arbetare, varom vidare bestämmes i lokalavtalen. Uttages arbete med rykt och rengöring icke i sådan utsträckning, som ovan sägs, får där- , igenom inbesparad arbetstid icke utan särskild ersättning av arbetsgivaren , disponeras. |

17. II. Djurskötare. '

Den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, utgör vid ladugårdsarbete och annat

• Sida 71
•  Original

arbete, som innefattar djurskötsel, den tid, som erfordras för djurens rationella skötsel och vård, vilken tid, med nedan nämnt undantag, icke får överstiga 91/2 timmar per dag. Vid helårsanställning må, därest arbetsgivaren före tjänsteårets början så påfordrar, den ordinarie arbetstiden under högst sex av tjänsteårets månader kunna utsträckas till tio timmar per dag, varvid motsvarande avkortning av den dagliga arbetstiden skall ske under motsvarande antal månader.

18. III. Mjölkerska. Den ordinarie arbetstiden utgör den tid, som åtgår för mjölkningen. Där mjölkningsmaskiner ej användas, kan mjölkerska icke åläggas att mot sin vilja mjölka mer per dag än 150 liter vid tre gångers mjölkning.

57.

Övertidsarbete.

19. Arbetsgivaren eller hans ställföreträdare äger rätt att av arbetare påfordra arbete å annan tid än den ordinarie arbetstiden i den utsträckning lag medgiver. Sådant arbete är övertidsarbete, nämligen vanligt övertidsarbete eller nattarbete. Till nattarbete hänföres övertidsarbete under tiden mellan kl. 21 och kl. 5. Med nattarbete likställes i lönehänseende arbete under sön— och helgdagar. Å lördagar samt sön- och helgdagar skall övertidsarbete begränsas till arbeten för sådd och skörd och sådana andra arbeten, som av nödvändighet påkallas för driftens normala och ostörda fortgång och sålunda icke utan olägenhet kunna upp- skjutas till ordinarie tid. För övertidsarbete utgår särskild ersättning enligt i lokalavtalen närmare an— givna grunder. 20. Som övertidsarbete räknas icke den tid, djurskötare utöver den ordinarie arbetstiden ägnar djuren skötsel och tillsyn, såsom vid förlossning och sjukdom ävensom vallning, dock att beträffande sistnämnda arbete arbetstiden under inga förhållanden får uppgå till mer än 10 timmar effektiv arbetstid per dag. 21. Övertidsersättning utgår icke: '

a) för tid, som utöver den ordinarie arbetstiden behöver tillsättas vid inträffad olyckshändelse, såsom eldsvåda, översvämning, kreatursfarsot eller dylikt;

b) för arbete utöver ordinarie arbetstid, som icke påkallats av arbetsgivaren eller hans företrädare,

% 8.

Ledighet och fridagar.

22. Alla arbetare, som icke äro av djurskötsel förhindrade, erhålla ledighet den 1 maj ävensom efter kl. 12 middagen jul—, nyårs, påsk-, pingst- och midsommar- aftnar. Om arbetare på grund av djurskötsel ej kan beviljas således nämnd ledighet, erhåller arbetaren, där kontantersättning ej utgår enligt lokalavtalens bestäm- melser rörande ersättarelön, motsvarande ledighet å annan tid, varom överens- kommes med arbetsgivaren. 23. För deltagande i allmänna val och kommunala uppdrag erhåller arbetare, som senast dagen förut därom gjort framställning till arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare, erforderlig ledighet. Arbetare, års— eller månadsavlönad, som på grund av offentligt uppdrag ej är i tillfälle att fullgöra honom åliggande arbete, skall själv svara för de kostnader, som bliva en följd av att annan arbetare måste utföra ifrågavarande arbete. 24. Utöver i punkterna 22 och 28 angiven ledighet äger arbetare rätt att utan avdrag på lönen erhålla följande ledighet: A. Djurskötare, efter arbetsgivarens val, enligt följande alternativ: _ I. var tredje sön— och helgdag d. v. s. en dylik fridag efter utgjort ordinarie

• Sida 72
•  Original

arbete å två närmast föregående sön- och helgdagar, samt därjämte sammanlagt tolv fridagar om året;

II. var fjärde sön— och helgdag, d. v. s. en dylik fridag efter utgjort ordinarie arbete å tre närmast föregående sön- och helgdagar, samt därjämte sammanlagt 18 fridagar om året.

B. Ovriga manliga arbetare. 1) Årsanställd, statavlönad eller månadsavlönad arbetare och årsanställd arbetare i husbondens kost under sammanlagt sju helgfria dagar om året.

2) Statavlönad arbetare och arbetare i husbondens kost, anställda för kortare tid än ett år, som varit i arbete hos samma arbetsgivare minst 6 månader, under fyra, om så önskas sammanhängande helgfria dagar om året.

3) Timavlönad arbetare, som fyllt 18 år och som, räknat från den 1 november föregående år, under antingen minst 6. månader i följd eller under sammanlagt minst 6 månader av 8 varit och fortfarande är i arbete hos samma arbetsgivare, under fyra, om så önskas, sammanhängande, helgfria dagar om året.

Timavlönad arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år, erhåller under samma be—

tingelser två dagars ledighet.

C. Kvinnliga arbetare. Till grupp B 3) hänföres även kvinnliga arbetare, och skall för sådan arbetare ledighetsersättning beräknas efter genomsnittet av per dag under närmast före— gående sex månader intjänad kontant lön.

% 9- . Avlöning.

28. I de lokala avtalen skola fastställas minimilöner för:

a) fullt arbetsför, duglig och yrkesvan manlig arbetare, som fyllt 18 år, och

b) fullt arbetsför och duglig kvinnlig arbetare. Dessa minimilöner utgå efter arbetsgivarens bestämmande antingen:

a) i form av naturaförmåner (hel eller delar av stat) jämte kontant lön eller

b) i form av enbart kontant lön. 29. Arbetare, som icke uppnått 18 års ålder, ävensom arbetare med nedsatt arbetsförmåga betalas efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren.

30. Vid arbetarens anställande fastställd avlöningsform får under löpande- tjänsteår icke utan arbetarens medgivande ändras. 31. Arbete, som utföres på ackord, betalas efter överenskommelse mellan arbets- givaren och arbetaren. Kan överenskommelse om ackord ej träffas, utföres arbetet, om arbetsgivaren så påfördrar, mot arbetarens ordinarie timlön.

& 10.

Särskilda. bestämmelser om naturaförmåner.

32. Till arbetare upplåten bostad skall vara sund och i övrigt i gott skick samt kunna hållas väl uppvärmd. Familjebostad skall bestå av 2 rum och kök eller 1 rum och kök med tillsam— mans en golvyta av minst 35 kvm och därutövernödiga garderobs- eller vindsut— rymmen för förvaring av kläder. Såsom golvyta anses icke det utrymme, som upp- tages av garderober, skafferier eller andra därmed jämförliga byggnadsanordningar, vilka upptaga golvytan till mer än 1'5 meters höjd från golvet. Där sådant bostads- utrymme ej beredes, ersättes bristande utrymme med 10 kronor per år och felande fullt 3-tal kvm golvyta. Anspråk på ersättning för felande golvyta kan, för att vinna beaktande, endast göras gällande för löpande tjänsteår och utbetalas ersätt— ningen i efterskott.

• Sida 73
•  Original

Till familjebostad skall höra nödiga utrymmen av fullgod beskaffenhet för förvaring av potatis, spannmål och matvaror, vidare vedbod, tvättstuga eller del i sådan, hemlighus samt svinhus och rum för höns.

Till familjebostad skall vidare höra visst trädgårdsland, varå om möjligt skall finnas bärbuskar och fruktträd. Saknas dylika, tillhandahålles vid arbetarens begäran därom buskar och träd av arbetsgivaren för plantering, där så lämpligen ske kan, å trädgårdslandet.

I övrigt skall beträffande bostad gälla hälsovårdsstadgans bestämmelser. Bostaden med vad därtill hörer, ävensom trädgårdslandet, skall av arbetaren väl vårdas och vid avflyttningen avlämnas i väl rengjort skick. Arbetaren är skyldig att under vegetationstiden hålla hönsen innestängda.

Tjänare i husbondens kost är berättigad till egen säng med sängkläder i varmt och snyggt möblerat rum.

Där ledning för elektrisk ström finnes inledd i arbetarebostad, eller sådan vid i övrigt elektrifierade gårdar utan oskälig kostnad kan inledas i arbetarebostäder, skall strömmen få av arbetaren utnyttjas mot erläggande av i orten gängse pris för belysningsström. Där mätare ej finnes, kan överenskommelse träffas om er- sättning för belysningsenhet.

Arbetare med lönebostad må ej utan arbetsgivarens medgivande mottaga hyres- gäster eller hos sig under längre perioder hava främmande personer inneboende.

33. I naturaförmånerna ingående potatisland skall anvisas å för ändamålet tjänlig jord, som genom arbetsgivarens försorg skall gödslas och brukas på samma sätt som för gårdens egen potatis. Sättningen liksom upptagningen av potatisen, som skall ske å därför lämplig tid, och vartill få nyttjas gårdens dragare, sker genom innehavarens av potatislandet försorg eller å hans >>egna tid» och åligger det honom att under växttiden hålla potatislandet liksom även trädgårdslandet väl rent från ogräs. Potatislandet får ej utlämnas till ovidkommandes bruk. 84. I staten ingående spannmål skall vara av gårdens bästa osorterade kvalité, väl rengjord (kvarnkvalité). 35. Med de vedsortiment, som i vissa lokalavtal benämnes kastved respektive osorterad barrved avses, där ej annat följer av bruk eller sedvänja i orten, minst sådan kvalité, som motsvaras av »pannved» enligt av byggnadsstyrelsens värme- tekniska avdelning utfärdade bestämmelser och skall, där ej särskilda hinder möta, vara avverkad och upphuggen föregående vinter. Veden skall lämnas fritt hem- forslad till arbetarens vedbod. 36. Spannmål och mjölk, för vilka arbetaren ej har bruk, kunna, om arbets— givaren så medgiver, utbytas mot kontanter, varvid arbetaren skall tillgodoräknas samma pris, som arbetsgivaren debiterar arbetarna vid förekommande inköp av spannmål och mjölk. 37. Arbetare, i vilkens löneförmåner spannmål och mjölk ej ingå, äger, för så vitt förråd därav finnes vid gården, rätt att för egen förbrukning inköpa dylika produkter efter gällande marknadspris. Samma rätt tillkommer även arbetare med stat, för vilkens familj denna befinnes otillräcklig. 38. Arbetare, i vars löneförmåner ingår bostad, har rätt till erhållande av halm eller torvströ till lega. 39. Arbetare, i vilkens löneförmåner ingår statspannmål, erhåller fria kvarn- skjutsar.

g 11.

Avlöningens utbetalande.

40. Den kontanta årslönen fördelas sålunda: _ . a) för arbetare anställd som kreatursskötare eller arbetare med huvudsaklig sysselsättning som kreatursskötare med 1/12 per månad.

• Sida 74
•  Original

b) för andra arbetare: årsanställda: med 55 procent under sommarmånaderna (1 april—30 september) och 45 procent under vintermånaderna (1 oktober—31 mars).

0) Den del av lönen som enligt ovanstående faller på sommar- respektive vinter- halvåret fördelas lika på halvårets olika månader. Utbetalning av kontant lön sker minst en gång varje månad. Sker ordinarie utbetalning en gång i månaden, äger arbetare rätt att erhålla förskott 14 dagar därefter. I avlöningsförmånerna ingående spannmål utlämnas månads— eller kvartalsvis i förskott någon av de tre första dagarna i månaden, respektive kvartalet.

41. Anspråk på lön eller andra förmåner enligt avtalet skall för att vinna be- aktande göras gällande senast två månader efter förfallotiden.

% 13.

Läkarevård, sjuk- och olycksfallsersättning m. m.

44. Fri läkarvård av gårdens läkare eller av tjänsteläkaren i orten åtnjuter:

a) varje på viss tid, dock minst en månad, anställd arbetare,

b) tills vidare anställd arbetare, som utan avbrott under minst en månad arbetat hos arbetsgivaren,

c) årsanställd, med lönebostad försedd arbetare, och dennes hustru (hushål- lerska) samt hemmavarande barn under 15 år, som ej hava arbete hos annan arbets- givare. .

45. Vid bortovaro från arbetet på grund av sjukdom behåller arbetare, som fyllt 18 år, och som har tjänstebostad, så länge anställningen varar, innehavda löneförmåner av bostad, bränsle och potatisland. Årsanställd, statavlönad arbetare, som varit i arbete hos vederbörande arbets- givare minst en månad, är dessutom berättigad att vid egen sjukdom bibehålla övriga löneförmåner (stat, kontanter) under en tid av minst två månader. 46. Vid olycksfall i arbetet utgår ersättning enligt lag; dock skall vid sjukdom, föranledd av sådant olycksfall, bestämmelserna i näst föregående moment i till- lämpliga delar iakttagas. Till statavlönad arbetare, som råkat ut för olycksfall, ut- betalas vid det fall, att lagenlig sjukpenning utgår, dock icke större del av den kontanta lönen, än att summan av denna och sjukpenningen icke överstiger den för arbetaren utgående kontantlönen före olycksfallet. 47. Skyldighet för arbetsgivaren att bestrida kostnaderna för läkarvård m. m. eller att utgiva lön, som i denna paragraf sägs, föreligger ej, om den sjuke (den förolyckade) kan anses själv ha varit vållande till sjukdomen (olycksfallet) eller om sjukdomen (olycksfallet) inträffat på grund av uraktlåtenhet att rätta sig efter meddelade föreskrifter eller förbud. 48. Fria skjutsar tillhandahållas arbetare, då så rimligen kan påfordras, I. a) vid sjukdom, som drabbat arbetaren själv, hans hustru (hushållerska) och barn under 15 år, som ej hava arbete hos annan arbetsgivare, för läkarebesök hos den sjuke, '

b) vid barnmorskebesök hos arbetarens hustru, samt för henne med barn vid vaccinering;

II. till och från närmaste allmänna trafikmedel — järnväg, ångbåt, buss —— för ovan angivna personer vid sjukbesök hos läkaren och vid resa för intagning å samt utskrivning från sjukhus (för arbetarens hustru — barnbördshus).

Skulle överflyttning av den sjuke från ett transportmedel till ett annat ej kunna äga rum utan risk för sjukdomens förvärrande, skall, därest läkare, församlingens sjuksköterska eller annan i kompetens jämförlig person, giver föreskrift om att överflyttning ej må äga rum, kostnaderna för hela transporten av arbetsgivaren betalas.

l l 1 l

• Sida 75
•  Original

! '

Vid jordfästning av arbetare, hans hustru, (hushållerska) och barn under 15 år, som ej hava arbete hos annan arbetsgivare, tillhandahållas, då så rimligen »kan på- fordras, fria skjutsar genom arbetsgivarens försorg.

49. Vid varje egendom skall å såväl huvudgård som eventuell utgård genom arbetsgivarens försorg förbandslåda finnas tillgänglig.

;; 16. Arbetsfred.

53. Under den tid detta avtal äger giltighet och tillämpning får icke något som helst störande ingrepp i arbetets gång förekomma; sålunda får icke vare sig strejk, blockad, lockout, obstruktion eller bojkott av någondera parten tillgripas.

% 17 . Avtalets giltighetstid.

54. Under % 1 given förutsättning skall detta avtal gälla och tillämpas från och med den 1 november 1936 till och med den 31 oktober 1938. 55. Uppsägning av detta avtal skall vara verkställd senast tre (3) månader före avtalstidens utgång, varförutan avtalet är förlängt med ett år i sänder. Uppsägning av avtalet skall ske skriftligen hos vederbörande organisation och i rekommenderad försändelse, som skall avgå senast å den sista dagen för upp- sagnrng. Därest nytt avtal önskas, skall i samband med uppsägningen avlämnas förslag till sådant. Önskar motparten upptaga förhandlingar om nytt avtal, skall motförslag vara avlämnat senast två månader före avtalstidens utgång, och skola förhandlingarna taga sin början senast 10 dagar efter det motförslaget avlämnats.

De uteslutna delarna av avtalet innehålla bestämmelser om uppsägning av personliga arbetsavtal, arbetets ledning, arbetares antagande, föreningsrätt, arbetares allmänna åligganden, arbetstidens förläggning, raster, förläggning av semester, tillhandahållande av redskap, flyttningsersättning, behandling av tvister m. m.

De nu gällande l 0 k a la l 6 n e a v t ale n äro dagtecknade samma dag som riksavtalet men deras giltighetstid är endast ett år, till och med den 31 okto— ber 1937. Innehållet i dessa återgives i följande sammanställning. Inom parentes har angivits motsvarande lönebelopp och kvantiteter av naturaför- måner i närmast föregående avtal såvida ändring skett; dock måste framhållas att de tidigare avtalen icke i allo korrespondera mot de nu gällande, särskilt icke beträffande timlönerna, varför de inom parentes angivna siffrorna icke giva en fullständig uppfattning om de förut gällande lönerna.

Distriktsavtalen.

- A. För Gotland, Halland, Kalmar län, Skaraborgs län, Skåne, Södermanland, Uppland, Värmland, Västmanland, Älvsborgs län, Örebro län och Östergötlands län

. ha följande lönebestämmelser fastställts.

• Sida 76
•  Original

Naturaförmåner. a) I hel stat ingå följande naturaförmåner per år:

Älvs- .. I K ] borgs, IVairm Ö 1) Sörmland Uppland Skåne Halland sajna:- Göteborg en s 0. re ro o. Väst- o. Oster- Gotland an Skara- lan .. 1

o. Bohus b .. manland gotland ,

län orgs lan 3

kg. kg. kg. kg. kg. kg. kg. kg. kg. l

Råg .. . . 700 720 900 . 600 600 500 (600) 500 (600) 500 (600) 800 ! Vete . . . . 100 180 200 300 300 400 (300) 400 (300) 400 (300) 300 Kom . . . . 600 —- — 200 — — 100 200 — Vårsad .. —— —— —, —- 450 450 — — — Blandsäd — 450 250 200 — — 300 200 250 Arter. . . . — —- — 50 —— — 50 50 -——

Enligt vissa avtal må korn utbytas mot havre, blandsäd mot korn eller havre — samt ärter mot vete.

1 460 (1 280) liter oskummad mjölk, efter arbetsgivarens val middags- eller kvällsmjölk, som utlämnas med 4 liter per dag.

Vid det personliga avtalets ingående kan överenskommelse träffas om utbyte av 1 liter oskummad mjölk mot 3 liter skummad.

I Kalmar län har till förestående bestämmelse tillagts följande: >>eller efter arbetsgivarens val 1 275 (1095) liter oskummad och 780 liter skummad mjölk ; per år». *

För Skåne har stadgats om utbyte av 1 liter oskummad mjölk mot2 liter l skummad.

Ej statavlönad arbetare, som har lönebostad eller eljest är fast anställd, skall äga rätt att för eget behov i medeltal per dag inköpa högst 31/2 liter oskummad mjölk till ett pris av högst 15 öre per liter.

b) Bostad m.m.

Halland, Skåne, Uppland, Älvsborgs län och Östergötland: Trädgårdslandet skall utgöra cirka 3 ar

Kalmar län och Gotland: Trädgårdsland, där sådant finnes eller utan arbets- givarens oskäliga betungande kan åstadkommas.

c) Potatisland: l

Skaraborgs län, Södermanland, Västmanland, Värmland, Örebro län: Potatis- land och trädgårdsland om tillsammans 15 ar.

Skåne, Halland och Älvsborgs län: 1 200 sträckfamnar, där ej annan överens- kommelse träffas.

Kalmar län och Gotland: 1 200 sträckmeter och 6 hl potatis. 1

Uppland: 15 ar. *

Östergötland: 15 ar, arbetsgivaren dock obetaget att träffa överenskommelse med sina arbetare om mindre areal med eller utan tillägg av Viss kvantitet potatis 3 i stat. '

d) Bränsle:

Halland: av god beskaffenhet, till husbehov, utgörande 60 hl torv, 5 kbm kastved och 2 lass risbränsle eller ock annat bränsle av därmed jämförlig myc- kenhet.

Kalmar län: 15 kbm osorterad kastved (i huvudsak Iövträdsved) eller däremot svarande kvantiteter annat bränsle, dock minst 5 kbm osorterad kastved. 1 kbm osorterad kastved anses motsvara antingen ll/s kbm barrved eller ett parlass ris— bränsle eller 2 kbm yt, ribb- eller grenved.

• Sida 77
•  Original

Skaraborgs län: till husbehov. Där ortsförhållandena sådant påkalla, kan veden utbytas mot bränntorv eller stenkol. Om någondera parten så önskar, kan särskild överenskommelse träffas angående bränslets mängd.

Skåne: 24 hl stenkol, 4 kbm björk- eller bokved och 1 lass risbränsle eller 80 hl torv, 4 kbm björk- eller bokved och 1 lass risbränsle.

Arbetsgivaren äger rätt att utbyta 1 lass risbränsle mot 2 kbm barrved. Anm. Därest arbetare utöver staten behöver inköpa ved, skall arbetsgivaren för dess hemforslande från uppköpsstället eller närmaste järnvägsstation ställa , hästar och fordon kostnadsfritt till disposition.

Södermanland, Västmanland och Örebro län: till husbehov, utgörande för nor- mal bostad om 1 rum och kök högst 18 kbm osorterad kastved eller i bränslevärde motsvarande kvantitet annat förekommande bränsle, varav dock minst 5 kbm osorterad kastved.

Uppland, Värmland och Älvsborgs län: till husbehov. Östergötland: till husbehov. Där ortsförhållandena sådant påkalla, kan veden utbytas mot bränntorv eller stenkol. Om någondera parten så önskar, kan särskild överenskommelse träffas angående bränslets mängd.

Gotland: till husbehov, varutav dock minst 5 kbm osorterad kastved.

Lönen

Minimiavlöningen för fullt arbetsför, duglig och yrkesvan manlig arbetare, som fyllt 18 år, utgör: &) för årsanställd kördräng: naturaförmåner enligt ovan samt— en kontant årslön av ............ 760: (650) kr. I)) för årsanställd fördräng, förkörare (anställd som sådan), lastbilsförare samt kusk och fodermarsk (stalldräng, stallare), även sådan, som utöver hästskötseln har att utföra annat arbete: [ naturaförmåner enligt ovan samt en kontant årslön av ............ 830 (720) kr. % 0) för årsanställd kreatursskötare, maskinmjölkare, fodermarsk, vars uppgift är * att sköta stall om i regel minst 18 hästar över tre år samt att verkställa skoning, * maskinskötare (anställd som sådan med uppgift att sköta och reparera egen- domens maskiner), slöjdare och smed: * naturaförmåner enligt ovan samt en kontant årslön av 900 (720—790) kr. l d) för rättare och kreatursskötare i förmansställning: naturaförmåner enligt ovan samt en kontant årslön av ......... 1 000 (790) kr.

Anm. Med kreatursskötare i förmansställning förstås här första mannen i ladugård, vars skötsel erfordrar minst två fullgoda arbetare; ; e) för tjänare i husbondens kost, utöver kost, logi och tvätt, en kontant årslön av:

1) vid anställning som kördräng ................... 660 (550) kr. 2) » » enligt b) här ovan ........................... 750 (620) » 3) » >> >> 0 » » ........................... 825 (620—680) >> 4) >> » >> (1). » » ........................... 900 (680) >>

Anm. Gotlands årslöner ligga 10 kronor under de här angivna. Anm. Till arbetare, avlönad enligt punkterna a) och b) härovan, samt till motsvarande arbetare i husbondens kost, vilken som ordinarie uppdrag har att ska hästar, utgår särskild ersättning med 50 kr. per år.

; f) för dagsverkare med förmåner av bostad, bränsle och potatisland:

en timlön av ................................................. , .................... 48 (40) öre g) för dagsverkare, somicke åtnjuter några naturaförmåner: en timlön av ..................................................................... 55 (46) öre

Anm. Motsvarande timlöner på Gotland utgöra respektive .46 och 51 öre.—

• Sida 78
•  Original

h) Med dagsverkare, som åtnjuter förmåner av bostad, bränsle och potatisland, jämställas hemmavarande söner som icke uppnått 21 års ålder, under förut- sättning att arbetsgivaren och arbetaren äro överens om att arbetaren är full— god; där sådan överenskommelse ej föreligger, skall rätt finnas till fri förhand- ling om timlönen.

Minimilön för fullt arbetsför och duglig kvinnlig arbetare utgör:

för handmjölkning .................................... 1,3 (1,2) öre per liter mjölk för eftermjölkning enligt uppgörelse i varje särskilt

fall, dock lägst .......................................... 55 (40—50) öre per gång för övriga förekommande lantbruksarbeten, en timlön av ......... 38 (30) öre

Gotland 35 öre.

Självförsörjande kvinnlig arbetare skall dessutom erhålla fri bostad, bränsle, 2 liter mjölk per dag, ävensom en tredjedel av i full stat ingående potatisland. Sistnämnda förmån utökas till hälften av i full stat ingående potatisland för sådan självförsörjande kvinnlig arbetare, som har att försörja barn under 15 år.

Särskilda ersättningar.

1) För rykt m. ni. (se riksavtalet % 6) utgår till timavlönad arbetare en ersätt- ning av 15 (14) öre per häst och dag.

2) Arbetare, som under sön- och helgdagar användes som ersättare för ordinarie kreatursskötare, betalas för sådant arbete med 60 (52) öre per timme.

För ersättare i stall skall, om antalet hästar är 18 eller däröver, ersättning utgå för minst 91/2 timmar per dag, och om antalet hästar är mindre än 18, för erfor- derlig arbetstid, dock ej för färre än 6 timmar per dag.

3) Arbetare, som under söckendagar användes som ersättare för ordinarie kreatursskötare, erhåller 55 (46) öre _— Gotland 51 öre — per timme för den tid, varmed hans ordinarie arbetstid blir utökad till 10 timmar.

4) Arbetare, avlönad enligt a), e 1) samt f) t. o. m. h) här ovan erhåller under den tid han användes som traktorförare ävensom för egentligt slöjd- och smides— arbete en särskild ersättning om 55 (50) öre per dag.

5) Arbetare, avlönad enligt a), b), c), d) och e) här ovan, erhåller, då den ordi- narie arbetstiden å lördagar utsträckes med intill 2 timmar, för sålunda utsträckt tid ersättning med ordinarie timlön enligt f) här ovan.

6) Vid beordrad »bortaliggning», innefattande jämväl skötsel av hästarna å, annan än ordinarie tid, erhåller arbetaren ett tillägg per dygn av 1 kr.

7) Arbetare, vars förhållanden ej normalt föranleda matsäcksläggning, skall, då han beordras utföra arbete på arbetsplats, belägen så långt från ordinarie arbetsplats att arbetsgivaren ej finner det lämpligt, att middagsmåltiden intages i hemmet eller vid gården, erhålla ett tillägg per dag av 50 öre.

Anm. Ersättning enligt 6) och 7) här ovan utgår ej där ackordslön avtalats.

Övertidsersättning.

Manlig arbetare erhåller: 1) för vanligt övertidsarbete per varje påbörjad halvtimme ...... 37 (32) öre 2) för nattarbete (kl. 21—5), vartill även räknas arbete på sön- och helgdagar. per varje påbörjad halvtimme ................................................ 47 (42) öre

Kvinnlig arbetare erhåller för arbete på övertid per varje påbörjad halv- timme ....................................................................................... 27 öre

För Uppland har särskilt stadgats, att där det allmänna löneläget på grund av särskilda förhållanden (dyrort) varit högre än avtalets minimilöner, skall löne- ökningar äga rum med samma öre- respektive krontal, som kommit till uttryck i det nya avtalet. På egendomar, belägna inom Stockholms stad och Lidingön, ut—

• Sida 79
•  Original

går ett tillägg till lönen om 100 kr. per år till årsavlönade arbetare och 5 öre per timme till timavlönade arbetare.

B. För Bergslagen ha följande lönebestämmelser fastställts:

Naturaförmåner.

Bostad med trädgårdsland om cirka 3 ar, potatisland »som hittills», bränsle till husbehov, dock högst 18 kbm, fritt hugget och hemkört, skjutsar och läkarvård 3 enligt riksavtalet.

Lönen Minimiavlöning för fullt arbetsför, duglig och yrkesvan manlig arbetare, som fyllt 18 år, utgör: a) för årsanställd kreatursskötare och fodermarsk: naturaförmåner enligt ovan, kontant månadslön ......................................................... 135 (125) kr.

b) för årsanställd kusk och fodermarsk, som utföra skoning, kreatursskötare i för- mansställning, maskin- och motorskötare, slöjdare och smed: naturaförmåner enligt ovan, kontant månadslön ......................................................... 145 (135) kr.

Med kreatursskötare i förmansställning förstås här första mannen i ladugård, vars skötsel erfordrar minst 2 fullgoda arbetare. Med fodermarsk förstås arbetare, vilkens huvudsakliga sysselsättning är förlagd till stallet.

Med maskinskötare och motorskötare förstås arbetare, som äro anställda som sådana. ' 0) för dagsverkare, som åtnjuter fri bostad, vedbrand och potatisland samt för hemmavarande söner mellan 18 och 21 år: en timlön av .................................................................. 51 (46) öre d) för dagsverkare, som ej åtnjuter några naturaförmåner: en timlön av .................................................................. 58 (51) öre

9) för timavlönad slöjdare och smed samt för motorskötare, för den tid denna senare som sådan användes: 1) med husrum, vedbrand och potatisland:

en avlöning av ............................................................ 59 (56) öre 2) utan några naturaförmåner: en timlön av ............................................................... 66 (61) öre

! Minimiavlöning för kvinnliga arbetare, särskilda ersättningar samt övertids-

ersättning äro fastställda till samma belopp som ovan under A, dock att ersättare ' för kreatursskötare betalas under sön- och helgdagar med 63 (59) öre per timme och för utökad ordinarie arbetstid under söckendagar med 58 (49) öre per timme.

C. För Gävle—Dala ha fastställts följande löner:

Naturaförmåner.

Potatis- och trädgårdsland skola tillsammans utgöra 15 ar. Där bränsle utgår fritt, beräknas per år och bostad 20 kbm. Alla arbetare äga rätt, att om tillgång därtill finnes, från gården inköpa spann- mål, mjölk och bränsle till sitt och familjens behov enligt i orten gällande priser, mjölk dock högst 3 liter per dag till ett pris av 18 öre per liter samt bränsle till i 3 kr. per kbm.

Lönen

Minimilönen för fullt arbetsför, duglig och yrkesvan manlig arbetare som fyllt 18 år, utgör:

• Sida 80
•  Original

a) för arbetare, som icke åtnjuter några naturaförmåner:

en timlön av .................................................................. 60 (55) öre b) för arbetare, som åtnjuter fri bostad, vedbrand och potatisland: en timlön av .................................................................. 54 (49) öre

Anm. Med årsanställd dagsverkare, som åtnjuter fri bostad, vedbrand och potatisland, jämställes hemmavarande söner, som icke uppnått 21 års ålder, under, förutsättning att arbetsgivaren och arbetaren äro överens om att arbetaren är full- god; där sådan överenskommelse ej föreligger, skall rätt finnas till fri förhand- ling om timlönen.

c) smed och slöjdare samt motorskötare, för den tid denne senare som sådan an— vändes, erhålla: 1) förutom naturaförmåner av bostad, bränsle och potatisland:

en timlön av ............................................................... 60 (55) öre 2) utan naturaförmåner: en timlön av ............................................................... 66 (61) öre

(1) kreatursskötare i förmansställning samt fodermarsk, som utföra skoning, erhålla: l) förutom naturaförmåner av bostad, bränsle och potatisland:

en månadslön av ...................................................... 170 (160) kr. 2) utan naturaförmåner: en månadslön av ...................................................... 185 (175) kr.

e) övriga kreatursskötare erhålla: 1) förutom naturaförmåner av bostad, bränsle och potatisland:

en månadslön av ...................................................... 145 (135) kr. 2) utan naturaförmåner: , en månadslön av ...................................................... 160 (150) kr.

f) där hästantalet ej kräver anställande av särskild fodermarsk erhåller den arbetare, som ombesörjer utfodring och utgödsling före och efter ordinarie arbetstid en extra ersättning om 5 kr. per häst och månad.

Särskilda ersättningar. Rykt: 16 öre per häst. Ersättare för kreatursskötare:

a) under sön- och helgdagar .................................... 65 (60) öre per timme b) under utökad arbetstid på söckendagar .................. 60 (I 5) öre per timme Bortaliggning och matsäcksläggning respektive ............ 1 kr. och 50 öre

Övertidsersättning. För manliga arbetare samma ersättning som ovan under A angivits.

Det särskilda B 1 e k i n g e a v t al e t, vilket är upprättat våren 1937 för tiden den 1 april—den 31 oktober 1937, innehåller allmänna bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med riksavtalet samt lönebestämmelser i en- lighet med vad ovan under I angivits. Statspannmålen är bestämd i över- ensstämmelse med vad som gäller för Kalmar län. .

De med oorganiserade arbetsgivare träffade s e p a r at a vt a l e n utgöras i regel blott av en av arbetsgivaren avgiven förbindelse att följa riksavtalet och det för respektive ort gällande lokalavtalet.

• Sida 81
•  Original

VIII. Löneläget och lönevariationerna inom jordbruket.1

För bedömande av verkningarna av ett införande av lagstadgade minimi- löner för jordbruksarbetare samt för ett ståndpunktstagande till de olika möjligheterna för en sådan lagstiftnings utformning är det givetvis av stor vikt att äga en så noggrann kännedom som möjligt rörande löneläget och löne- variationerna inom jordbruket under nuvarande förhållanden. Med hänsyn härtill och då förut tillgängligt statistiskt material är mindre tillfredsstäl- lande för detta ändamål uppdrog Kungl. Maj:t efter hemställan av utred- ningsmannen den 24 juli 1936 åt socialstyrelsen att verkställa vissa statis- tiska undersökningar i enlighet med förut uppgjord plan. I denna plan hade bland annat framhållits, att medan socialstyrelsens årliga lantarbetar- statistik väsentligen avsett att belysa det genomsnittliga löneläget för vissa större grupper av lantarbetare, närmast i avsikt att följa lönenivåns för- ändringar år efter år, borde den nu ifrågavarande undersökningen i första hand utvisa de faktiska löneinkomsterna och deras individuella variationer för lantarbetare med olika slags anställning, ålder och arbetsförmåga. Ma- terial för en dylik differentierad lönestatistik skulle närmast erhållas genom att från ett urval av lantegendomar, representerande olika storleksklasser och brukningstyper, införskaffa enligt särskilt formulär (l:a, respektive 1: b) avgivna nominativa uppgifter om löne- och arbetsförhållanden för samtliga de arbetare m. fl., vilka under senaste bokföringsår varit anställda å egen- domen.

Genom förmedling av hushållningssällskap, lantarbetsgivarföreningar och kommunalnämnder ha dylika löneuppgifter numera erhållits och bearbetats (efterhålkortsmetoden) från tillhopa 3981 egendomar. Ä dessa hade under det bokföringsår, som närmast sammanfallit med tiden 1 juli 1935—30 juni 1936, varit mera fast anställda 26 831 arbetare eller i genomsnitt 67 per egendom. Till jämförelse må anföras, att vid den specialundersökning av detta slag, som socialstyrelsen verkställde för tjänsteåren 1920—21 och 1921 —22,2 antalet redovisade egendomar uppgick till 1319 med tillhopa'20 509 nominativt redovisade arbetare eller i medeltal 155 per gård. Vid den nu ifrågavarande undersökningen har alltså antalet undersökta egendomar tre- dubblats, medan arbetsstyrkan ökats med ej fullt 1/3. Detta sammanhänger med att brukningsdelar i lägre storleksgrupper nu medtagits i vida större utsträckning än tidigare. Medan vid 1920—22 års undersökning blott 164 eller 124 procent av gårdarna hade en åkerareal understigande 50 ha, var

1 Denna preliminära redogörelse är till stora delar tidigare publicerad i Soc. Medd. årg. 1937, sid. 171 0. f. — En utförligare redogörelse för dessa statistiska undersökningar rörande lantarbetarnas löneförhållanden kommer att lämnas av socialstyrelsen i en särskild publikation under senare hälften av detta år. ² Publicerad i »Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk» årg. 1922 och 1923.

1154 37 6

• Sida 82
•  Original

Tab. ]. Översikt över de uppgiftslämnnnde egendomarna och vid dessa mera fast anställda arbetare (nominativt redovisade).

Egendomar Egendomar med en . belägna ]. åkerareal (ha) ” Antal redovxsadc arbetare Antal ..5. E _. % manl. arbetare ut' & egen- & 5 & _ ... O 9 S. & domar % 5 s å % % 8 % säså_. 5 s* 2 e s = | | | =. H:; = ägare ;f- ” 5 N' (0 '>- © ... e. 00 = c 3?” = 5. s ääowwåäsååägå: ;: 5 F ' 5 g— ; ";å : P" 5 a) Län (och hushåll-— ningssällskapsområde) Stockholms län 207 74 76 57 22 58 59 50 18 1532 90 219 1841 Uppsala » 139 73 48 18 11 41 35 32 20 1071 83 140 1294 Södermanlands » 202 116 57 29 17 53 59 54 19 1702 128 95 1925" Östergötlands » 319 170 109 40 38 122 76 65 18 2045 160 269 2474 Jönköpings » 156 66 56 34 61 44 31 17 3 607 33 121 761, Kronobergs » 110 51 36 23 53 34 14 5 4 409 28 73 510] Kalmar » 190 65 100 25 43 68 41 29 9 1029 76 189 1294 därav norrahush.-sällsk. 74 29 33 12 19 19 21 14 1 423 38 58 519 » södra » 116 36 67 13 24 49 20 15 8 606 38 131 775 Gotlands län 115 80 23 12 15 71 20 7 2 327 38 127 492 Blekinge » 63 5 44 14 17 22 14 7 3 395 35 58 488 Kristianstads » 190 56 74 60 34 77 36 27 16 1087 60 318 1465 Malmöhus » 357 93 183 81 31 165 79 48 34 2253 141 584 2978 Hallands » 159 73 66 20 38 54 34 20 13 835 64 179 1078 Göteborgs o. Bohus » 264 92 100 72156 75 27 6 —— 643 63 107 81 Älvsborgs » 282 125 108 49 95 105 52 25 5 1098 60 129 1287 därav norrahush.-sällsk. 131 63 37 31 27 54 26 20 4 649 39 79 764 .. » södra » 151 62 71 18 68 51 26 5 1 449 21 50 520 Skaraborgs län 420 265 103 52 54 146120 71 29 2259 167 290 2716 Värmlands » 135 55 43 37 32 45 28 22 8 742 57 123 922 Örebro » 139 37 57 45 18 39 36 32 14 1088 76 118 1282» Västmanlands » 150 66 49 35 11 53 37 36 13 1014 83 151 1248' Kopparbergs » 59 12 27 20 17 20 16 6 — 274 18 49 341— Gävleborgs » 98 9 62 27 43 26 13 15 1 552 30 106 688, Västernorrlands » 65 25 16 24 37 18 8 2 — 261 30 78 369 Jämtlands » 87 55 25 7 67 17 3 -—- —- 178 15 102 295 Västerbottens » 45 33 10 2 40 4 1 — — 86 13 51 150' Norrbottens » 30 7 18 5 21 8 1 — _ 81 6 33 120 Hela riket ........ 3981 1 703 1490 788 971 1365840576 229 21568 1554 3 709 26 831 därav eg. m. koll.-avtal 659 245 250 164 4 61 16] 275 158 8 964 489 1 134 10 587 » » utan » 3 322 1 458 1 240 624 967 1 304 679 301 71 12 604 1 065 2 575 16 244 ,

b) Landsdelar *

Östra Sverige ........ 1 017 499 339 179 99 327 266 237 88 7 364 544 874 8 782 I Småland och öarna . . 571 262 215 94 172 217 106 58 18 2 372 175 510 3 057 Södra Sverige ...... 610 154 301 155 82 264 129 82 53 3 735 236 960 4 931 Västra Sverige ...... 1 399 647 477 275 393 464 297 176 69 6 665 487 946 8 098 Norra Sverige ...... 384 141 158 85 225 93 42 23 1 1 432 112 419 1 963

' Härvid sammanföras Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Väst—— manlands lån till Östra Sverige; Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län till Småland och öarna; Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län till Södra Sverige; Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs. Skaraborgs, Värmlands och Örebro län till Västra Sverige; Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. till Norra Sverige.

• Sida 83
•  Original

Tab. 2. Kollektivavtalens tillämpning inom olika landsdelar och ortsgrupper samt å. olika storleksklasser av egendomar.

___—___ Därav anställda 5 egendomar

Antal redo- belägna i med en åkerareal (ha) av Landsdelar . __ visade 'ord- 000 arbetare 3 bland. ina- intill 20— 50— 100_ ” *”"ks' kom kom 20 49 99 199 ”h kom. ' ' däröver

___—___—

Östra Sverige egend. med koll.—avtal.. 4559 1994 1441 1124 "; 108 601 2138 1709

» utan » . . 4 223 2 048 1 449 726 233 1 112 1 199 1 070 609 Småland och öarna

egend. med koll.-avtal.. 453 180 167 106 —— 5 16 112 320

» utan » . . 2 604 1 099 1 086 419 380 740 609 621 254

Södra Sverige egend. med koll.-avtal. . 2 772 926 1 225 621 3 126 351 791 1 501 » utan » . . 2 159 583 1 047 529 187 891 569 370 142 Västra Sverige egend. med koll.-avtal. . 2 327 848 758 721 1 50 255 862 1 159 » utan » . _ 5 771 2 701 1 941 1 129 694 1 422 1 624 1 328 703 Norra. Sverige egend. med koll.-avtal.. 476 105 164 207 11 39 123 270 33

» utan » . . 1 487 474 642 371 639 454 241 153 — Hela riket

egend. med koll.-avtal. . 10 587 4 053 3 755 2 779 18 328 1 346 4 173 4 722

» utan » . . 16 244 6 905 6 165 3 174 2 133 4 619 4 242 3 542 1 708

så 1935—36 förhållandet med 2336 eller 537 procent. Oaktat denna för- skjutning mot lägre storleksgrupper är dock 1935—36 års undersökning representativ företrädesvis för de storleksklasser av jordbruk, som i mera betydande utsträckning sysselsätta lejd arbetskraft. Detta belyses av nedan- stående sitferrader, vilka för varje storleksklass angiva de redovisade bruk- ningsdelarna i procent av samtliga enligt 1932 års jordbruksräkning.

Ha åker: intill 10 10—19 20—29 30—49 50—99 100 o. däröver 01 11 33 79 165 336

De redovisade egendomarnas storleksfördelning vid 1935—36 års under- sökning belyses närmare av tab. 1. Därav framgår även egendomarnas för- 3 delning på clika län och landsdelar samt på socknar av olika socialekono- * misk typ. Härvid har man gjort skillnad mellan dels jordbrukskommuner (med minst 75 procent av befolkningen inom huvudgruppen jordbruk med binäringar), dels blandade kommuner (50—75 procent), dels slutligen industri- kommuner (mindre än 50 procent). På dessa trenne sockengrupper föllo respektive 428, 374 och 198 procent av egendomarna samt 408, 370 och 222 procent av de redovisade arbetarna.

• Sida 84
•  Original

Tab. 3. Redovisade arbetare och medelavlöning per år (i kontant och naturaförmåner) inom olika löneformer och yrkesspecialiteter.

Anm. Endast medellöner, som grunda sig på uppgifter för minst 10 arbetare, äro medtagna, varvid dylika avseende mindre15 än 25 arbetare angivits med medievalstil. ______________________________________.____————————— . . ., . " . .. ., » Antal Därav Genomsnlttlig totalavlonmb (1 kontant o. naturaformaner,, per år, kr.

0

arbetare & arb. med

egendomar Samtliga 268173], _

arbetare

.. . ' Små- darav .iuegendomai

Löneformer och yrkesspecialiteter bclawna 1 Hela '”

dagar Östra land Södra Västra Norra med utan

koll.- koll.- "41111? Sverige 522241 bvengc Sverige Sverige riket jordbru- bland. ind.-

avtal avtal kom. kom. kom.

_______________________—______.____————_—-————

A. Manliga arbetare fullt arbetsföra, fyllda 18 år.

Tjänare 1 arbetsgivarens kost. . . . . . 363 3 557 3 920 8 304 1 079 1 007 1 100 1 011 1 051 1 047 1 028 1 052 1 092

Stall- och ladugårdspersonal 101 651752 652 1104 1051 1225 1058 1061 1109 1062 1141 1144 därav: ladugårdsförmän 22 15 37 34 ' ' 1757 - ' 1035 153: 1733 ' övrig ladugårdspersonal . .. ..... 57 520 577 495 1080 1 045 1 148 1 042 x 060 1076 1037 1099 1111

stallpersonal 19 108 127 112 1088 - 1 141 1066 1078 1023 1120 x 130 övriga djurskötare .. . . 3 8 11 11 » - — — — x 262 - — —

Jordbruksarbetare ....... 201 2831 3032 2533 1057 989 1057 991 1050 1023 1001 1024 1069 därav: rättare ...... ........ 45 78 123 110 1452 - 1383 1313 - 1393 1314 1388 I 559 fördrängar 8 131 139 137 rx49 1:39 1152 1122 1142 1140 1110 1169 1151 kördränbgar ............... . 114 1 593 1 707 1 433 1036 993 1 031 1009 1047 1020 1004 1023 1051 övriga jordbruksarbetare . .. 34 1 029 1 063 853 1 008 944 995 930 1 005 960 937 956 1017

Yrkesmän...... .......... 59 66 125 111 1219 1317 1343 1238 — 1261 1250 1254 1303 därav: trädgårdsmästare .......... 16 16 - - - - _ l547 ' '

smeder, snickare m. fl. . . . lastbilsförare . . ...... . . . . . trädgårdsarbetare . . mejeripersonal . . . . . . . . . .. .. .

övriga yrkesmän — 2 2 1 —— — - — — - - —— —

|- C.

10 17 15 - - - - — ”98 - | 20 32 7 - ' - x 157 -— 1 289 x 307 ' ' 24 52 46 1108 ' - 1145 — 1117 1140|

1— macen v—col

Övriga arbetare 2 9 11 8 - " - - — » - » — ⁴ 514 4 409 S 923 8 657 1 420 1 296 1 415 1 418 1788 1411 1 374 1 414 1 482 ...... 15 14 29 28 - - — 981 - 1272 1307 - - Samtliga statavlönade arbetare . . . . . . . . . . 4 529 4 428 8 952 8 685 1 420 1 296 1 415 1 415 1 793 1 410 1 374 1 414 1 482

Statavlönade arbetare (utan torp)

Stattorpare. . . . . .

• Sida 85
•  Original

Stall- och ladugårdspersonal .... därav: ladugårdsförmän . . . . . ......... övrig ladugårdspersonal. . . stallpersonal . . . . . . ..... övriga djurskötare . . . ......

Jordbruksarbetare ..... . .. ........ därav: rättare ......... fördrangar kördrängar . . . . . övriga jordbruksarbetare

Yrkesman... ...... ......

därav: tr'adgai dsmästare ............ . . smeder, snickare m. fl. . . . . lastbilsförare . . . . ....... trädgårdsarbetare . . . ....... . mejeripersonal övriga yrkesmän

Övriga arbetare......... ..... Dagsverkare utan naturaförmåner . . . . .

Stall- och ladugårdspersonal .. .. därav: ladugårdsförmän . . . . . . . . . . . . övrig ladugårdspersonaln . . . . . . stallpersonal övriga djurskötare . . . . . . . .

Jordbruksarbetare ..... därav: rättare........................ fördrängar kördrängar......... ...... övriga. jordbruksarbetare

Yrkesman ...... därav: trädgårdsmästare ..... . . . . ..... smeder, snickare m. 11. . . ...... lastbilsförare . . . . . . . . trädgårdsarbetare . . mejeripersonal . . . . . . . övriga. yrkesmän

övriga arbetare Dagsverkare med livgfömödenheter. Dagsverkare med livsf, best., bränsle 0. jan!

”1755 "

311 861 526

57

153 112 264

² 222 275 298 ¹ 374 275

269 58 139 54 12

6 28 ¹ 807

71

1

46 17

7 1499 2

13 288 ¹ 196

103 .1 9

38

134

107 ³ 995 183 114

48 13 ³ 297 4 19

632 ² 012 228 112 13 79 10 287 210 402

34543 533 ¹ 974 951 85

⁴ 315 490 583 ² 833 403

721 140 401 131 28

18 106 ² 252 161 98 44 11 ¹ 851 19

541 ¹ 288 134

66 12 42

106 176 373

¹ 460 ¹ 721 1405 ¹ 394 1432 ¹ 348 ¹ 050 1370 ¹ 293 ¹ 287

1634 1978 1514 1711 x 360

¹ 326 1. 102 ¹ 240

1166

¹ 082

¹ 158 ¹ 048 ¹ 194 ¹ 333

948

¹ 109 ¹ 208

1107 1039

¹ 366 1 209

¹ 474 ² 035 ¹ 463 ¹ 408 ¹ 447 1336 ¹ 695 1408

1306

1: 37:

¹ 654

² 077 1559 x 566 ¹ 360 ¹ 176 398 ¹ 180 ¹ 472 ¹ 148

1461 1725 ¹ 418 ¹ 387 ¹ 474

¹ 844 ¹ 643 ¹ 373 ¹ 295 ¹ 245 ¹ 606 ¹ 809 ¹ 538 ¹ 525

1253 1052

¹ 210 ] 169 1034

1128

10011

1072 1159

841

¹ 176 ¹ 148 ¹ 572

¹ 9174 ¹ 886 ¹ 739 ¹ 726 ² 429

1453

¹ 511 1881 I 828 ¹ 465

1489 1416

.1517

1436 ¹ 733 1418 1390 439

338 652 381 "286 ¹ 259

1615 1910

-—7 Ha...—4

1612 1353

¹ 804 1322 ¹ 139 1363 1275 ¹ 414 : 328

1115 ! 347

¹ 202 ¹ 074

1197 ¹ 280

¹ 452 929 ¹ 143 ¹ 223 ¹ 562

• Sida 86
•  Original

Tab. 3. (forts.). Redovisade arbetare och modeluvlöning per år (1 kontant och naturaförmåner) inom olika löneformer och

yrkesspecinliteter. % ___________________________

Antal Genomsnittlig totalavlöninv (i kontant o. naturaförmåner),

Därav ” arbetare å

arb. med

per år, kn egendomar

Löneformer och yrkesspecialiteter

med koll.- avtal utan kolh- avtal

Samtliga arbetare

minst

200 utb.-

dagar under

året

Östra

Sverige

Små- land och

öarna

Sver—

Södrn Västra Norm ige Sverige Sverige riket

Hola

därav & egendomar

kom.

belägna 1

jordbr.- bland.

kom. ind.- kom.

___—___—

Dagsverkare med bostad, bränsle och jord Dagsverkm'e med fri kost. . . . . . . . . . . . . . . .

852 78

Samtliga. dagsverkare med naturaförmåner 1 306

Stall- och ladugårdspersonal därav: ladugårdsförmän . . . . . . . . . . . . . . övrig ladugårdspersoual ..... . . . stallpersonal . . . ............ . . . övriga. djur-skötare

Jordbruksarbetare därav: rättare fördrängar kördrängar................ övriga. jordbruksarbetare ..

Yrkesmän

därav: trädgårdsmästare . . . . . . . . . . . . . . smeder, snickare m. fl. . . . . . . . . lastbilsförare . . . trädgårdsarbetare . mejeripersonal . . . . . . . . . . . övriga, yrkesmän

Övriga arbetare Torpare

Stall- och ladugårdspersonal därav: ladugårdsförmän . . . . . . . . . . . . . . övrig ladugårdspersonal. . . . . . . . stallpersonal . . . . . . övriga. djurskötare . . , . . . . . . .

214 28 117 63 6 859 49 14 269 527 155

7 96 17

21 3 11

687 795 ¹ 718

169 15 107 43 4

¹ 339 40 22 286 991

129 6 81 14 12

16 81 ¹ 099 3 3

¹ 539 873 ³ 024

383 43 224 106 10

2198 89

36 555 1518

284 13 177 31 33

n !

159 ¹ 677

(Div—4—

¹ 376 116 ² 041

356 43 203 102 8

¹ 357 87 29 472 769

233 1 3

¹ 403

937 ¹ 362 ¹ 552

² 073 1466

1471

1287 ² 297

¹ 305 ¹ 203 ¹ 549 ¹ 504 I 255 I 749 1307

942

¹ 345

891 ¹ 247 ¹ 466

1490

¹ 191

1160 ¹ 016 ¹ 218

¹ 323

927 ¹ 251 ¹ 352

¹ 244 x 392 ¹ 193 ² 430

1211 1126 1459 1486 x 614 1036

¹ 486 943 ¹ 427

1591 ² 063

¹ 459 1642 ¹ 356 ² 336 x 566 ¹ 307 1263 ¹ 658 ¹ 633

1241

1256| x 205 soz| 953

¹ 659

950 ¹ 661

¹ 902 ² 338 1814 1893 ¹ 582 ² 623 x 763 ¹ 483 ¹ 455

• Sida 87
•  Original

Jordbruksarbetare 561 1073 1634 därav:rättare................... 2 1 3 fördrängar . . 3 2 5 kördrängar ...... 26 32 58 ' övriga. jordbruksarbetare ...... 530 1 038 1 568 5

Yrkesmän...... .......... ....... 12 20 därav: trädgårdsmästare .. smeder, snickare m. fl. . . . . . . .. lastbilsförare . . . . . . . . trädgårdsarbetare . . . mejeripersonal övriga. yrkesmän

944 853 1015 916 ' 9294444864

] 1 Eton—':

- — ' 958 — 996 919

1047

. |

:> "5 OOO O': 0

C?"

G. I

G?

;; |

oo

N

t'”: .

c. OG) CQ TD v—i

10 16

8 6 — 1 1 2 6

. | I | C? _

¹ 3 3 . __ _ . _ . . _ .

Övriga arbetare .............. 11 17 11 - - - - —— 813 . - - Samtliga manliga arbetare. ....... 8964 12604 21568 16938 1325 1171 1281 1241 1590 1291 1234 1285 1400

därav: stall— och ladugårdspersonal. . . . 2 185 2 798 4 983 4 718 1 419 1 296 1 422 1 400 1 934 1 422 1 359 1 424 1 535 jordbruksarbetare. . . . . . . . 5 650 8 964 14 614 10 682 1 244 1 109 1 195 1 149 1 496 1 207 1 148 1 202 1 316 yrkesmän...................... 811 579 1390 1212 1554 1372 1563 1505 1784 1535 1470 1546 1631 övriga arbeta-re . . . ..... . . . . . . . . 318 263 581 326 1 227 1 143 1 352 1 174 1 229 1 227 1 215 1 183 1 315

B. Manliga arbetare icke fullt arbets- föra samt minderåriga 489 1065 15'4 992 802 791 821 795 829 803 790 803 827

15

C. Kvinnliga arbetare. Tjänare 1 arbetsgivarens kost . . . . . ...... . 60 1 540 1 600 1 381 823 807 827 801 778 808 795 818 828 Statavlönade arbetare . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26 46 72 68 1 oo; - - 1 006 841 956 923 961 1 001 Dagaverkare utan naturaförmåner . . . . . . . . 789 738 1 527 886 406 364 610 423 581 496 458 499 544

Dagsvcrkarc med livsförnödenheter. .. ..... 51 52 103 88 463 - 695 670 - 637 635 595 690 ; Dagsvcrkare med live/'., best., bränsle o. jord 143 80 223 214 808 - 946 881 1 045 893 888 857 964

Dagsverka're med bostad, bränsle och jord . . 56 49 105 91 8 52 637 924 673 1 034 840 757 858 910

Dagsverkare med fri kost . ......... . . . . . . 4 66 70 22 - - - — _ 76 3 797 » -

Samtliga dagsverkare med naturaförmåner 254 247 501 415 761 621 887 817 986 820 806 795 878 Torpare,._._._. 5 4 9 1 —— —— —- . _ . . __ __

Samtliga kvinnliga arbetare 1 134 2575 3 709 2 751 681 701 716 804 713 706 709 733 9

därav: ladugårdspersonal. . . . . 68 1 938 1 382 522 444 664 820 611 582 618 644 jordbrukserbetare. . . . . . . . . . . . .. 79 137 216 28 - - 650 » 723 712 . yrkesmän..................... 40 30 70 66 1077 » - 1 1072 1069 894 1174 00 mjölkjungfrur . . . . . . . . . 56 1 399 ] 4551 266 822 807 828 776 805 792 813 823 _) övriga arbetare . . . . . . . 9 21 30 9 - - — - — - - . .

GI G= = [» l— 13

!.

O': b—w CIN

• Sida 88
•  Original

I tab. 1 belysas vidare tvenne förhållanden, som äro av särskild bety- delse för syftet med förevarande undersökning, nämligen utbredningen av kollektivavtal å. lantegendomarna ävensom proportionen av minderåriga samt vuxna icke fullt arbetsföra inom jordbrukets arbetarstam.

Kollektivavtal uppgives ha tillämpats å. 659 eller 166 procent av de redo- visade egendomarna, men proportionen stiger raskt med gårdsstorleken från 04. procent av gårdar med intill 20 ha åker till 477 procent i gruppen 100—199 ha och 69'0 procent i den högsta storleksgruppen. Kollektivav- talens betydelse var störst i östra och södra Sverige, där dylika avtal till- lämpades å närmare 3/10 (292 respektive 280 procent) av de redovisade egendomarna, medan för Småland och öarna samt västra och norra Sverige proportionen var vida lägre (respektive 39, 96 och 91 procent). Av de re- dovisade arbetarna voro 10587 eller 395 procent anställda & egendomar, där kollektivavtal tillämpas. Antalet arbetare, för vilka kollektivavtalen gälla., är emellertid lägre. Kollektivavtalets tillämpning å. en egendom är nämligen enligt avtalets ordalydelse begränsad till fullt arbetsföra dugliga och yrkes- vana manliga arbetare över 18 år (exkl. torpare o.d.) samt fullt arbetsföra kvinnliga arbetare. Närmare uppgifter om kollektivavtalens tillämpning inom olika landsdelar och ortsgrupper samt å olika storleksgrupper av bruknings- delar meddelas itab. 2.

Vad beträffaranvändningen av arbetskraft av olika slag inom jordbruket, upplyser tab. 1, att av redovisade 26 831 arbetare 3 709 eller 138 procent voro kvinnor samt 23 122 eller 862 procent män. Av de manliga arbetarna ansågos 1554 eller 67 procent icke vara att beteckna som fullgoda, enär de antingen ej uppnått 18 års ålder eller också. uppgivits vara behäftade med kroppsligt eller andligt lyte. Huru fördelningen av nämnda slag av arbetskraft ställde sig inom olika landsdelar och vid olika storleksgrupper av egendomar framgår av följande uppställning.

Därav å egendomar med en

Små. åkerareal (ha) av Östra land Södra Västra Norra Hela Sverige och Sverige Sverige Sverige riket intill öarna 20

100 och däröver

20—49 50—99

Samtl. redov. arb. .. 8 782 3057 4931 8098 1963 26 831 2151 4947 5588 14 145 Därav i % manl. arb.fullt arbets- föra, fyllda 18211. 839 77'6 757 823 729 801 603 72": 809 855 man]. arb. icke fullt

arbetsföra samt minderåriga ...... 62 57 4'8 60 57 0'8 105 76 60 44 kvinnliga arbetare .. 99 16"! 195 11'7 214 138 28”! 19'7 131 98

Av uppgifterna från de redovisade egendomarna att döma skulle kvinnlig arbetskraft komma till användning i relativt sett betydligt större utsträck- ning å. mindre egendomar än 53. större. Denna omständighet torde utgöra den främsta förklaringen till, att kvinnorna i denna undersökning visa sig omfatta en jämförelsevis stor andel av arbetarkåren i norra Sverige samt

• Sida 89
•  Original

Tab. 4. De redovisade arbetarnas fördelning efter löneformer och yrkesgrupper.

Arbetare, som under

Antal redovisade arbetare & året utfört minst

egendomar 200 dagsverken med utan t'llh . koll.— kolI.- _LL antal 1 % ”av avtal avtal antal | % sam ' 1. Man]. arbetare fullt arbetsföra, fyllda 18 år .................. 8 964 12 604 21 568 100'0 16 938 78'5 a) Lönrformer T_jän are .................. 363 3 557 3 920 182 3 304 843 Statare .................. 4 529 4 423 8 952 41'5 8 685 970 Dagsv. utan naturaförm. . . 2 188 1 807 3 995 185 2 252 564 » med » . . 1 306 1 718 3 024 14'0 2 041 675 Torpare .................. 578 1 099 1 677 78 656 391

b) Yrkesgrupper Stall- o. ladugårdspersonal 2 185 2 798 4 983 231 4 718 94”!

Jordbruksarbetare ........ 5 650 8 964 14 614 67' 10 682 73'1 Yrkesmän ................ 811 579 1 390 64 1 212 872 Ovriga arbetare .......... 318 263 581 2”! 326 561

2. Manl. arbetare icke fullt arbets- föra samt minderåriga ........ 489 1 065 1 554 - 992 63'8 3. Kvinnliga arbetare ............ 1 134 2 575 3 709 - 2 751 74'2

Småland och öarna. I dessa landsdelar äro nämligen de mindre gårdarna särskilt starkt representerade. Det höga procenttalet kvinnliga arbetare i södra Sverige förklaras däremot ej på detta sätt, utan här synes kvinnlig arbetskraft anlitas i större utsträckning än i andra landsdelar för betskötsel och dylikt. Proportionen av icke fullmälig arbetskraft synes vara icke oväsentligt större å egendomar, där kollektivavtal icke tillämpas (7'8 pro- cent av de manliga arbetarna), än å sådana där dylika avtal gälla (52 procent).

Huru de redovisade arbetarna fördela sig på olika löneformer och yrkes- grupper meddelas i tab. 3, varest jämväl den genomsnittliga totalavlöningen (i kontant och naturaförmåner) redovisas för sådana arbetare, vilka under bokföringsåret utfört minst 200 dagsverken och sålunda ansetts kunna be- tecknas som >>årsarbetare» med hänsyn till inom jordbruket rådande arbets- förhållanden.

Ett sammandrag av denna tablås arbetarantalsuppgifter meddelas itab. 4. Ser man på. de manliga arbetarnas fördelning efter löneformer, utvisar tabellen, att inemot hälften voro statare, närmare % tjänare i arbetsgivarens kost och ungefär lika många dagsverkare utan naturaförmåner, medan dags- verkare med förmåner utgjorde cirka 1/7 och torpare cirka 1ha. Inom yrkes- grupperna dominera jordbruksarbetarna med ungefär 2/3, medan stall- och ladugårdspersonalen utgjorde vid pass 1/4 och yrkesmän cirka 1lus. Ser man på redovisningen av årsarbetare i tabellens sista kolumner, blir dock för- delningen delvis en annan. Särskilt minskas betydelsen av dagsverkare och torpare, av vilka senare föga över %. presterat 4 dagsverken per vecka eller däröver. —-— Av tabellen framgår slutligen, att kollektivavtalen ha betytt mest

• Sida 90
•  Original

för statare och dagsverkare utan naturaförmåner, av vilka grupper flertalet voro sysselsatta å. egendomar, där kollektivavtal tillämpades, medan så var förhållandet med blott 1/10 av tjänarna i arbetsgivarens kost.

Tab. 5 innehåller en procentuell fördelning av arbetarna i vissa ålders- klasser. varjämte medelåldern angives för olika arbetarkategorier.

Tab. 5. Arbetarna fördelade efter ålder.

Manliga arbetare

d Kvinnliga agsverkarc arbetare tjänare statare utan med torpare Samtliga natt.-förrn. nåt.-förm. Antal arbetare .......... 4 481 9 076 4 583 3 287 1 695 23122 3 709 Därav (i %) i åldern

under 15 år ............ 01; 00 08 03 — 0'3 O's 15—17 » ............ 103 03 103 43 03 48 "På 18—20 » ............ 18'1 1'2 130 4": 1'4 74 132 21—24 » ............ 217 30 132 82 22 93 12'7 25—29 » ............ 21'4 109 150 10'6 6'4 13'0 10'6 30—34 » ............ 95 152 96 111. 9'6 12'0 9'1 35—39 » ............ 4' 15'6 63 93 129 105 8'0 40—44 » ............ 29 140 50 82 14'6 9'3 8'4 45—49 » ............ 17 104 4" 71 120 71 7'2 50—54 » ............ 1-2 91 39 71 104 (H 59 55—59 » ............ 12 73 35 59 83 år. 31 60—64 » ............ 0'9 4'8 3'4 6'4 55 40 1'3 65 år 0. däröver De 32 37 80 59 3'6 0'7 ej uppgiven ålder. . . . 56 50 102 86 105 7'0 11'5

Medelålder, år .......... 262

| 413 31'9I 401] 44'3I ss'cl 823

Av samtliga manliga arbetare befinnas — bortsett från 70 procent, som sakna uppgift om ålder — 51 procent vara minderåriga (under 18 år), medan ytterligare 74 procent icke uppnått myndig ålder (21 år). Till åldringarna (minst 60 år) räknades 7'6 procent, varför i de arbetskraftigaste åldrarna (21— 59 år) befunno sig cirka 3/4 eller 729 procent av arbetarna. Inom de olika löne- grupperna uppvisade tjänarna den lägsta och torparna den högsta medelåldern, nämligen respektive 262 och 443 år. Av de förra voro inemot % under 30 år och av de senare omkring 1/5 50 år och däröver. Som torpare har emeller- tid stundom upptagits icke torpinnehavaren själv utan dennes son eller dräng, vilken fullgjort dagsverksskyldigheten, och torde häri förklaringen vara att söka till att ett antal som torpare redovisade arbetare utgjordes av mycket unga personer. Bland statarna, vilkas genomsnittsålder uppgick till 413 år, var relativa antalet arbetare inom de mera arbetskraftiga åldrarna högre än inom någon annan grupp, i det att omkring 2/3 befunno sig i åldern 25—50 år. Medelåldern för dagavlönade arbetare utan naturaförmåner utgjorde 31'9 år samt för dylika med naturaförmåner 401 år.

De kvinnliga arbetarnas medelålder var 323 år mot 366 år för männen. Det kan nämnas, att inom gruppen mjölkjungfrur de lägsta åldersklasserna äro synnerligen talrikt företrädda. Medelåldern för denna kategori uppgick nämligen till endast 232 år, varvid 463 procent icke uppnått 21 års ålder.

• Sida 91
•  Original

I detta sammanhang kan lämnas följande uppgifter om procentuella an- talet i olika åldersklasser av sådana manliga arbetare som i förevarande undersökning angivits vara icke fullt arbetsföra.

65 och

däröver

Ej urve-

i Ålder, är:

|

, Proc. antal icke ' fullt arbetsföra manligaarbetare 03 11 O'!) 0'3 0'9 1'1 1'7 3'8 5'9 106 0”! 1'6

15—17 18—20 21—24 25—29 30—39 Samtl.

40—49]50—54455—59!60-64

Anmärkningsvärt är att blott 1'6 procent av samtliga manliga arbetare betecknats som icke fullt arbetsföra; endast för högre åldrar, 55 år och där- över, framträda nämnvärt större procenttal. Frågeställningen har emellertid varit sådan, att närmast de fall noterats, där t. ex. ett kroppsligt eller and- ligt lyte givit anledning till en särskilt låg lön. Tilläggas kan att medel- åldern för dessa icke fullgoda arbetare uppgår till 502 år. '

Tab. G. Genomsnittlig avlöning inom olika löneformer och yrkesgrupper.

Genomsnittlig totalavlöning per år Egendomar _ (i kontant och naturaförmåner) kr. belägna i Egen— lagen- _____..__ __ domar domar 0 U' '" (1 utan m & (_D (11 m m "4 = me så? *; ;? så gå am ii.—% så 5” koll.- koll.- ' 5' ? S= ? 5- & 5- E:. 5— 5 5 9" ä— & 5 : ”*" avtal avtal a': i» .., = a:. = (:= g 09 =; n- i” o I F- 0 0 å n, e en Q 3 3

1. Manliga arbetare fullt arbetsföra, fyllda 18 år H CAD & U' 1171 1281 1241 1590 1291 1234 1285 1400 1880 1219

a) Lönefowner

Tjänare .............. 1 079 1 007 1 100 1 011 1 051 1 047 1 023 1 052 1 092 1 233 ] 027 Statare .............. 1 420 1 296 1 415 1 415 I 793 1 410 1 374 1 414 1 482 1 441 1 379 Dagsv.utannaturaförm. 1 102 1 033 1 176 1 052 1 511 1 139 1 048 1 130 1 259 1 332 1 234 » med » 1 362 1 247 1 332 1 385 1 867 1 459 1 251 1 427 1 661 % Torpare .............. 942 854 1 038 919 - 932 862 953 1 047 1 010 882

b) Yrkesgrupper Stall- och ladugårds-

personal .......... 1 419 1 296 1 422 1 400 1 934 1 422 1 359 1 424 1 535 1 500 1 360 Jordbruksarbetare . . . . 1 244 1 109 1 195 1 149 1 496 1 207 1 148 1 202 1 316 1 301 1 140 Yrkesmän ............ 1 554 1 372 1 563 1 505 1 784 1 535 1 470 1 546 1 631 1 559 1 496 Ovriga arbetare ...... 1 227 1 143 1 352 1 174 I 229 1 227 1 215 1 183 1 315 1 244 1 188

2. Manliga arbetare icke fullt arbetsföra samt minderåriga .......... 802 791 821 795 829 803 790 803 827 3. Kvinnliga arbetare.... 681 701 716 702 804 713 706 709 733

Tab. 3 redovisar jämväl medelavlöningen per år (kontant och naturaför-

j måner) inom olika yrkesspecialiteter för årsarbetare i nyss angiven be- ! märkelse. Ett sammandrag av dessa lönesiffror meddelas i tab. 6.

Tab. 3 och 6 utvisa, att ganska stora olikheter råda i fråga om jordbruks- lönerna för olika slag av arbetare och inom olika bygder och landsdelar. Ser man på olika löneförmer, komma av de manliga arbetarna statare och

• Sida 92
•  Original

dagsverkare med naturaförmåner högst och torparna lägst, vilket senare sammanhänger med ej blott svårigheten att värdesätta torpupplåtelser utan även det förhållandet, att jämväl bland de >>årsarbetande» torparna genom— snittstalet för presterade dagsverken torde vara lägre än för övriga grupper. — Ser man på lönerna för olika manliga yrkesgrupper, komma yrkesmännen högst och därnäst stall— och ladugårdspersonalen, medan jordbruks— och öv- riga arbetare ligga icke oväsentligt lägre.

Vad angår löneförhållandena inom olika landsdelar, synes lönenivån vara högst i norra och östra Sverige och lägst i Småland och öarna, medan de södra och västra landsdelarna intaga en mellanställning. Särskilt utpräglad är denna lönegeografiska fördelning beträffande de olika grupperna av man- liga arbetare, i den mån dessa grupper äro någorlunda talrikt företrädda inom respektive områden. Mindre utpräglade äro de lokala lönediiferenserna för kvinnliga arbetare. Deras årsavlöning kommer i genomsnitt knappast upptill % av motsvarande manliga lönebelopp, dock med undantag för

Tab. 7. Manliga arbetare (fullt arbetsföra, fyllda 18 år. med minst 200 arbetsdagar per är) fördelade efter årsavlöningens storlek (i kontant och naturaförmåner).

Stall- och Egentliga

. Yrkes- Övri '! Samtliva .. ladugårds- Jordbruks— .. g. D Darav man arbetare arbetare personal arbetare ___—___— (i w w w— w- w w w w >=- vr S* 2. 2. 2. &. 0 0 P— 9. o &. F!- &! E, 05 8” .. . »— —- = _. - .— s: = '— :: -— _— : ”" —- := -— , Totalavlonmv '. 3 '. " . = (+ '. 5 if"- '. E '. (+ TB . 0 ; å ä ** % å'kb =S, pgwawäpgsg=g=ggäwå 0 := 3 55 m per ri on- 5, 3 :i f.. :. ?.. Lin—Å e.. ; g 3 0 E' ; tant och & 51. E. & ?. rl. & få Fi :L ;; naturaför- måner-7 kr.

under 800 16 81 169 628 14 16 16 10 215 735 950 320 27 385 218 800— 899 12 90 148 509 6 13 10 2 176 614 790 399 45 252 94 900— 999 24 116 196 811 16 19 14 6 250 952 1 202 691 68 363 80 1 000—1 099 38 191 308| 935 31 22 14 9 391 1 157 1 548 730 271 430|117 1 100—1 199 97 235 502 952 30 31 31 16 660 1 234 1 894 516 808 516 54 1 200—1 299 265 418 1 054 941 47 48 54 16 1 420 1 423 2 843 304 1 908 593 38 1 300—1 399 489 470 866 582 122 68 43 14 1 520 1 134 2 654 165 2 020 439 30 1 400—1 499 365 316 468 353 114 57 20 12 967 738 1 705 85 1 307 299 14 1 500—1 599 215 236 262 182 88 53 10 4 575 475 1 050 42 800 204 1 600—1 699 161 142 136 111 65 30 5 1 367 284 651 16 464 168 1 700—1 799 114 99 84 74 53 30 9 3 260 206 466 5 307 153 1 800—1 899 90 65 93 47 43 15 1 —— 227 127 354 5 206 142 1 900—1 999 58 43 40 31 27 13 1 — 126 87 213 7 127 77 2 000 o.däröver 155 117 108 92 85 56 4 1 352 266 618 19 327 272 94 Samtliga 2 099 2 619 4 434 6 248 741 471 232 7 506 9 432 16 938 3 304 8 685 4 293 656

iwt—Ål—wah

tjänare, där bristen på mjölkjungfrur och dylika kommit kvinnolönen att stiga till cirka 4/5 av dränglönen.

En annan karakteristisk lönediEerens är att nivån i industrikommunerna '

blir högre än i de mer eller mindre utpräglade jordbrukssocknarna. An- givna löneskillnader synas dock vara något växlande inom olika landsdelar och för olika yrkesgrupper. Lönediiferenserna synas sålunda vara mera markerade för dagsverkare än för tjänare och statare.

• Sida 93
•  Original

I syfte att kunna bedöma löneläget vid större och mindre egendomar, ha ur primärtabellerna sammanställts följande sifferuppgifter:

Genomsnittlig totalai'löning i kronor per år (kontant och naturaförmåner) för fullt arbetsföra manliga arbetare å egendomar med en åkerareal av:

' 100 ha och Intill 20 ha 20—49 ha 50—99 ha ( däröver Tjänarc .......................... 965 1 022 | 1 075 i 1 237 Statare ............................ 1 416 1 401 1 403 1 413 ' Dagsverkare utan naturaförmåner . . _ 1 377 1 167 1 134 1 135 » med » . . 1 397 1 531 1 502 1 436 Torpare .......................... -— 955 879 946

Någon bestämd tendens i lönebildningen kan knappast urskiljas annat än i fråga om tjänare i arbetsgivarens kost, för vilka årsavlöningen regel! mässigt synes ökas med gårdens storlek.

Av måhända större intresse än dessa medeltalsberäkningar äro de upp- gifter rörande de individuella löneinkomsternas variationer, vilka meddelas i tab. 7.

Här nedan ha de i nämnda tabell meddelade lönesiftrorna för samtliga arbetare omräknats i procenttal:

.. . _ _ under 800— 900— 1 000— 1 100— 1 200— 1 300—

”91ng P" å” kr* 800 899 i 999 1099 1 199 1 299 1399 Procentucll fördelning av samt— med koll.—avtal 29 2 3 3'3 5'2 8'8 18'9 20'3 liga manliga arbetare, fullt utan » 73 65 10'1 12'3 13'1 15'1 12'0 arbetsföra, fyllda 18 år ltillhopa ...... 56 4 7 7'1 9'1 11'2 16'8 15-"7

1 400— 1 500— 1 600— 1 700— 1 800— 1 900* 2 000 o.

1 499 1 599 1 699 1 799 1 899 1 999 däröver Procentucll fördelning av samt- med koll.-avtal 12'9 7'7 4'9 35 30 1'7 4'6 liga manliga arbetare, fullt utan » 7'8 5'0 3'1 2'2 1'3 0'9 2'8 arbetsföra, fyllda 18 år ltillhopa ...... lO'O 6'2 3'8 2'8 2'1 13 31%

De individuella årslönerna förete sålunda en betydande spridning, men en tydlig koncentration äger rum omkring lönegrupperna 1 200—1 400 kronor. Vid egendomar med kollektivavtal märkes en förhållandevis starkare belägg- ning av de högre lönelägena, medan vid icke kollektivavtalsberörda gårdar tendensen delvis går i motsatt riktning. Observeras bör emellertid, att rätt "typiska skillnader föreligga i löneuppbyggnaden för olika yrkesgrupper och löneformer. Sålunda äro de lägre lönegrupperna relativt kraftigt besatta bland tjänare, dagsverkare och torpare, vilket i fråga om de båda senare grupperna dock närmast torde bero på, att det genom-snittliga dagsverke— antalet härvidlag ej sällan närmar sig 200, medan det eljest håller sig om- kring 300.

• Sida 94
•  Original

Tab. 8. Dagsförtjänsternas variationer för arbetsföra manliga dagsverkare, fyllda 18 år, och för icke fullt arbetsföra samt minderåriga manliga arbetare.

Manliga dagsverkare, fullt arbets» Manliga arbetare, icke fullt arbets-

föra, fyllda 18 år föra samt minderåriga

Därav med en genomsnittlig Därav med en genomsnittlig dagsförtjänst i kontant och dagsförtjänst i kontant och

Antal naturaförmåner (kr.) Antal naturaförmåner (kr.)

&Tbc- ___—___.— arbe- ' tare under 2-00— 3'00— 4'00— 5310 tare under2'oo—3'oo—4'oo— 93.0 200 299 399 499 01. "' 200 299 399 499 0.1 ”- over over

a) Landsdelar _—

Ostra Sverige ........ 2094 16 178 544 882 474 544 97 252 148 32 15 Småland och öarna .. 660 7 77 301 205 70 175 23 95 48 ;7 2 Södra Sverige ...... 1396 5 56 354 787 194 236 20 131 75 9 1 Västra Sverige ...... 1863 16 198 683 604 362 487 74 250 139 22 2 Norra Sverige ...... 1006 5 18 89 253 641 112 21 56 27 5 3

Hela riket 7019 49 5271971 2731 1741 1554 235 784 437 75 2 00

b) Egemlomskategorier

intill 20 ha .......... 412 3 40 112 120 137 226 43 135 42 4 2 20—49 » .......... 903 11 60 236 307 289 378 26 222 115 12 3 50—99 » .......... 1 379 14 124 409 492 340 334 51 150 108 18 7 100 ha och däröver . . 4 325 21 303 1 214 1 812 975 616 115 277 172 41 11

c) Yrkesgrupper

Stall- o. låång-personal 566 18 62 124 123 239 282 48 152 69 10 3 Egentl. jordbruksarb. 5495 25 413 1 660 2 267 1 130 1 138 148 576 341 58 15 Yrkesmän .......... 512 3 32 84 142 251 71 25 33 9 2 2 Ovriga arbetare . . . . 446 3 20 103 199 121 63 14 23 18 5 3

En bild från en annan sida av de individuella lönernas växlingar inom jordbruket ger tab. 8, varest för olika landsdelar, egendomsklasser och yrkesgrupper genomsnittliga dagsförtjänsterna för fullgoda manliga da gs— verkare jämförts med arbetslönerna för samtliga icke fullt arbetsföra (samt minderåriga) manliga arbetare. Tabellens huvudsiffror kunna sammanfattas som följer:

5'00 och däröver

400— 4.99

300— 399

200— 299

under

Genomsnittlig dagsförtjanst, kr. 200

07 75 281 | 389 24-53 '

, 'fullt arbetsföra, fyllda 18 år Procen tuell fördelning

av man]. arb. icke fullt arbetsföra samt l minderåriga ............ I 15-1 595 291

4'8 1-5

Härav framgår, att medan dagsförtjänsterna för fullgoda arbetare koncen- trera sig till lönegruppen 4—5 kronor, äro lönebelopp på 2—3 kronor per dag rätt typiska för sådan arbetskraft inom jordbruket, som betecknats såsom mera undermålig. En viktig faktor vid lönedifferentieringen är arbetarnas ålder. Hithörande förhållanden belysas i tab. 9, vilken redovisar avlöningen per år för tjänare - och statare (med minst 200 arbetsdagar) samt dagsförtjänsten för dagsverkare inom olika åldersklasser.

• Sida 95
•  Original

Tab. 9. Medelavlöning per år resp. dag (i kontant och naturaförmåner) för fullt arbetsföra tjänare, statare och dagsverkare, inom olika. åldersklasser.

Medelavlöning per år, kr. (i kontant och Genomsnittlig dagsförtjänst, :

naturaförmåner) vid minst 200 ai'bets- kr. (i kontant och natura- ' Å 1 d 0 r dagar förmåner)

l Manliga Kvinnliga Manliga Manliga. Kvinnliga l tjänare tjänare statare dagsverkare dagsverkare Under 15 år .......... 731 625 573 1'92 1'75 15—17 » .......... 825 725 795 252 1'94 18—20 » .......... 942 806 1 093 3'4 8 2'18 21—24 " .......... 1 030 850 1 291 3'98 1'91 25—29 :» .......... 1 081 859 1 358 439 1'87 30—34 » .......... 1 151 845 1 397 467 1'77 35—39 » .......... 1 094 806 1 424 4'88 190 40—44 » .......... 1 083 879 1 450 4'96 2'02 45—49 » .......... 1 081 818 1 471 498 2'09 50—54 » .......... 1 047 744 1 458 4'81 2'08 55—59 » .......... 1 067 796 1 430 479 1'87 60—64 » .......... 1 042 715 1 392 446 1'88 65 år och däröver .... 987 -— 1 313 3'96 1'88 Ej uppgiven ålder . . . . 1 064 808 1 370 445 233

Samtliga arbetare 1 026 808 1 408 4'25 2'01

Tabellen ger vid handen, att för de manliga arbetarna löneinkomsten genomgående stegras till åtminstone 30 års ålder. Bland tjänarna framträder den största genomsnittliga årsinkomsten redan i åldersklassen 30—34 år, var- efter en viss, om ock relativt obetydlig nedgång vid stigande ålder kan för- märkas. För statare och dagsverkare fortsätter däremot lönen att sakta stiga ända till 45 ä 50 års ålder; därefter börjar den sjunka, ehuru ned— gången ej är av större mått förrän över åldersgränsen 60 år. Vad de kvinn- liga arbetarna beträlfar, synes lönen nå toppnivån vid lägre ålder än vad fallet är bland männen.

Då det vid förevarande utredning är av särskilt intresse att kunna erhålla en uppfattning om hur de faktiska lönerna för de utanför kollektivavtal stående lantarbetarna variera kring de för jämförliga arbetargrupper i avtal fastställda beloppen, lämnas en möjlighet härtill itab. 10.

Jämförelserna begränsas till bland annat sådana årsanställda jordbruks- arbetare, som ej intaga förmans ställning i egenskap av rättare eller för- drängar. Därvid skiljes mellan tjänare i husbondens kost och statavlönade arbetare, vilka i de under ifrågavarande tid för större delen av Götaland och Svealand gällande kollektivavtalen tillförsäkrades en kontant årslön av respektive 550 och 650 kronor; beträffande den sistnämnda kategorien kunde dock till arbetare, som ej körde hästar, utgå allenast 635 kronor. Vid en , närmare granskning av tjänarnas faktiska årsinkomster har det befunnits, l att i ett stort antal fall lönen uppgått till 540 kronor. Detta belopp mot-

svarar en månadslön om ett runt antal kronor (45). Detta är däremot ej fallet med talet 550, vilket ej ens är jämnt delbart med 12. Under sådana

• Sida 96
•  Original

96 Tab. 10. Fullt arbetsföra manliga arbetare med minst 280 arbetsdagar per år, sysselsatta å egendomar där kollektivavtal ej tillämpas, fördelade efter inkomstens storlek.

Arbetare

Östra Små— Södra Västra Norra

Antal tjänare (jordbruks— arb., (lock ej rättare och

fördrängar). ...... därav (i %) med en kontant årslön av under 400 kr. .......... 400—449 » .......... 450—499 » .......... 500—539 » .......... 540—599 » .......... 600—649 » .......... 650—699 » .......... 700 kr. och däröver . . ..

Antal statare (a'ordbruh's-

arb., dock ej rättare och föwlrängar) ...... därav (i %) med en kontant årslön av under 500 kr. .......... 500—549 » .......... 550—599 » .......... 600—649 » .......... 650—699 » .......... 700—749 » .......... 750—799 » .......... 800 kr. och däröver

Antal statare (stall- och ladugårdspers., dock ej förmän) ........ därav (i årslön av under 570 kr. 570—619 » 620—669 » 670—719 »

720—769 » 770—819 » 820—869. » .......... 870 kr. och däröver

%) med en kontant

Sve- lando. Sve- Sve- Sve— I'lela . .. . . . riket rige oarna rige rige rige 321 246 210 566 115 1458 2'5 2'0 1'4 7'2 12'2 4'9 S'i 5'7 3'3 9'4 2'6 6'1 7'5 ll's 2'9 13'3 12'2 10'5 152 162 96 145 7'0 13'6 23'7 240 242 203 95 21 s 543 28'1 305 242 30'4 28' 5 103 6'1 13'3 57 3' 5 7'7 3'1 6'1 143 44 2'2' 5 Ta 483 243 143 443 21 1 333 05 O's — 0'2 — 05 04 4'1 0'7 1'8 — 16 1 9 54 07 2'0 — 2'4 18 " 37'4 140 209 4'8 23'9 38'5 27'2 44'0 30' o 4'3 33'7 18'0 1615 20' 3 16 7 — PM 93 49 10' 5 G's 142 7'9 12'9 3'7 9'3 15'6 76'2 12'7 477 196 184 500 23 1 360 0'6 3'6 O's 0'8 — 1'1 2'5 61; års 3'6 — 3'8 3'6 14'3 3'7 6'4 — 6'1 10'1 8'2 14'6 14'0 — 11'6 23'9 23'0 17'7 19'4 — 21'0 18'9 11'7 16'5 14'6 15'7 9's 7'1 9'7 9'4 4'3 9'2 306 255 31'7 31's 95'7 81'5

i åldern 21—59 år

Egendomar med en åkerareal av

men 50—99 10031? 0. dm-

50 ha ha över 1 107 295 56 57 2'7 — 7'2 2'7 3 G 11'5 6'4 7'1 24'0 13'2 5'4 11'9 21'0 21'4 25'1 37'0 00 o 7'1 102 5' 4 74 G's 71 242 454 637 08 09 02 2'1 1'5 1'4 2'9 3'1 1'7 25'6 24' 4 22'9 21'1 31'3 402 219 16'1 16'3 7'4 7'5 8'8 18'2 15'2 90 293 487 580 03 0'8 1'7 7'2 3'1 2'8 5'1 5'1 74 109 11'1 12'4 18's 17'9 24'7 12'6 154 174 8 9 103 8'4 36' 2 36'3 25'2

Arbe- Arbe- tare i tare i åldern åldern 18— 20 60— 66

e än”

är

465

151 13'8 22'8 16'1 5'9 15'0 23'5 12'7

2'8 1'7

31 60

193

16' 1 25'8

6'5 12'9

6'5

6'7 28'3 300 150 0'0

19

omständigheter har det befunnits lämpligast att i förevarande sammanhang, anse 540 kronor. såsom den verkliga avtalslönen. I tabellen upptages vidare !

!

• Sida 97
•  Original

Arbetar—e i åldern—21—59 år

Arbe- Arbe- tare i tare i Egendomar med en åldern åldern

Östra Små- Södra Västra Norra. Hela åkerareal av 18—20 60—66 Sve— lande. Sve- Sve— Sve- _— rige öarna rige rige rige "ket intill 50—99 (10252? är ' är ) Antal dagsv. utan not.;for- 50 ha ha över

mdner (stall- o. ladugårds- pers. samt jordbruksarb., dock ej förmän). .. .. 179 173 159 377 142 1030 178 293 559 230 61 därav (i %) med en kontant dagsförtjänst av

under 3'oo kr. .......... 3'9 69 19 11'4 — 6'3 5'6 63 6 s 31' 3 164 3'00—3'49 » .......... 190 254 11'3 28'1 1'4 19'7 7'3 23'9 21' s 32 (; 29'5 3'50—3'99 » .......... 27'4 34'1 15' & 173 63 18'3 14' 1 174 23'8 16 9 18' 1 400—449 » .......... 29'6 197 37' 1 21'0 162 241 23' 1 18 4 274 10' 7 21' 3 4'50—4'99 » .......... 101 82 27 o 67 175 12'3 145 15' 4. 96 6 3 82 5'00—5'49 » .......... 67 57 3' s 63 24' 7 8'4 202 85 4'7 0'9 3'3 5'50—5'99 » .......... 1'1 — 0'6 3'7 9 2 29 1'7 3'4 3'0 — 1'6 600 kr. och däröver 2-2 — '5 50 247 60 13'5 6'2 3'6 1'3 l's

Antal dagsv. med bostad, bränsle o. jord (stall- o.

ladugårdspers. samt jord-

bmksarb.,dock ejförmän). 94 40 8 142 112 396 85 114 197 22 86 därav (i %) med en total

dagsförtjänst (i kontant o. naturaförmåner) av

under 350 kr. .......... 18'1 275 125 13'4 — 12'1 15'2 7'9 13'2 54' s 16' 7 3'50—3'99 » .......... 170 250 250 2011 09 14'6 5'9 11'4 203 22 s 16' . 4'00—4'49 » .......... 29' s 15' 0 375 176 7'2 17'7 15'3 17'5 189 18' 1 30 4 459—499 » .......... 13' 9 15' o 25' o 16'2 23'3 17'7 107 255 162 5 (; 5'00—5'49 » .......... 9' 5 10' o 14": 15' 2 12'9 83 140 14'1 4'_ 5 13' 9 5'50—5'99 » .......... 5'3 2'6 -— 78 12' 4 TB 14'1 4'4 7'1 — 8' & 6'00—6'49 » .......... 4'3 5'0 — 3'5 9' s 5'6 To 79 3'6 — 56 650 kr. och däröver .... 2'1 — — 6'4 31'2 11'6 23'5 11'4 6'6 — 2'8

till särskild behandling statavlönad stall- och ladugårdspersonal (ej förmän), vilken i avtal tillerkänts en kontant årslön av 720 kronor. Slutligen betraktas även dagsförtjänstens variationer för dagsverkare utan naturaförmåner och dagsverkare med bostad, bränsle och jord. Härvid medtagas såväl jordbruks- arbetare som stall— och ladugårdspersonal (ej förmän). Avtalslönen, som ut— mätes med ett visst belopp per timme, kan inom Hertalet större jordbruks— bygder med vederbörlig hänsyn till växlingarna i arbetstid under året be- räknas ha vanligen uppgått till 4:00 a 4: 30 kronor per dag i årligt genom— snitt för årsanställda dagsverkare utan naturaförmåner. I större delen av Götaland och Svealand betalades nämligen en timpenning av 46 öre." För vissa gårdar, främst bruksegendomar, i Västmanland, Uppland och Värmland gällde dock högre timlön. Den totala dagsförtjänsten (inkl. värdet av natura- förmåner) för dagsverkare med bostad, bränsle och jord är svårare att upp- skatta. Den torde emellertid ställa sig något högre än nyssnämnda tal. De lönenivåer, som enligt vad ovan sagts i detta sammanhang beträffande

• Sida 98
•  Original

de årsanställda betraktats såsom avtalslöner, hava i tabellen markerats med ett mellanslag. '

Det må erinras om att löneuppgifterna i förevarande statistiska under-- sökning icke äro fullt jämförliga med ovan anförda avtalslöner. De inkluderag nämligen även övertidsersättning, provision och dylikt. Vid jämförelserna med avtalens lönesatser kommer därför löneläget utanför det avtalsbundna om-— rådet att framstå något för gynnsamt.

Enligt kollektivavtalen gälla samma löner för alla fullgoda arbetare över' 18 år med undantag av hemmavarande söner mellan-18 och 21 år, vilka erhålla en på visst sätt reducerad timlön. Någon övre åldersgräns före- kommer ej. Med hänsyn härtill och speciellt till diskussionen kring minimi— lönelagstiftningens utformning lämnas i tab. 10 en gruppering av arbetarna. i åldersklasserna 18—20, 21—59 och 60—66 år. 1

Av tabellen framgår, att arbetare i åldrarna 18—20 och 60—66 år intaga en betydligt sämre löneställning än arbetare i åldrarna 21—59 år. Lönerna , ligga sålunda för flertalet 18—20-åringar avsevärt under kollektivavtalsnivån.

Av de redovisade tjänarna tillhörande _de mest arbetskraftiga åldrarna. * (21—59 år) hade över 1/3 (349 procent) erhållit en kontantlön understigande den för större delen av Götaland och Svealand samtidigt gällande avtals— lönen. Emellertid uppgick för blott 1/10 årslönen till högst 450 kronor och understeg sålunda avtalslönen med minst 100 kronor. 'I södra Sverige befunno sig knappt 1/5 och i östra Sverige inemot 3/10 under avtalsgränsen mot drygt 1/3 i Småland och på öarna samt nära hälften i västra Sverige.

Av de statavlönade jordbruksarbetarna erhöllo ej långt ifrån 3/10 (284 procent) lägre kontant årslön än den i avtalen fastställda (650 kronor). Fler— talet bland dessa fick i stället 600 kronor, medan lönen var än lägre för blott inemot 1/20 av samtliga. I södra Sverige hade något över 1/7 en lön som understeg avtalslönen, mot 1/5 i östra Sverige, 3/1o i västra Sverige och nästan hälften i Småland och på öarna. I den sistnämnda landsdelen hade dock endast 1/10 mindre än 600 kronor i kontant inkomst.

Bland den statavlönade stall- och ladugårdspersonalen redovisar inemot 1/4 (226 procent) en kontant årsinkomst understigande avtalslönen (720 kronor). För omkring hälften av dessa eller nära 1/8 av samtliga understeg lönen 670 kronor. I östra Sverige erhöll omkring 1/6 lägre lön än avtalslönen mot 1/4 i södra och västra Sverige samt 1/3 i Småland och på öarna.

Av de årsanställda dagsverkare utan naturaförmåner, som redovisas i tab. 10, förtjänade ej långt ifrån hälften (443 procent) mindre än 4 kronor per dag, alltså mindre än vad enligt kollektivavtal avlönade arbetare i allmänhet torde ha erhållit. Dagsinkomsten understeg 4 kronor för 3/10 av de utanför kollektivavtal stående dagsverkarna i södra Sverige mot över hälften i östra. och västra Sverige samt 2/3 i Småland och på öarna.

I tab. 10 omfattar gruppen dagsverkare med bostad, bränsle och jord ett ur representativitetssynpunkt väl litet antal arbetare. Nämnas kan dock i att inemot hälften (44'4 procent) redovisa en dagsförtjänst understigande? kronor 4:50 (i kontant och naturaförmåner). För 1/4 var dagsinkomstenw' mindre än 4 kronor.

• Sida 99
•  Original

Det förefaller som om bland de utanför kollektivavtal stående arbetarna statavlönade arbetare fått i mindre utsträckning än tjänare och dagsverkare mottaga lägre kontantlöner än de i avtalen fastställda. Nämnda olikhet är dock ej så stor som tab. 10 antyder, enär statare oftare än andra arbetar- kategorier mottaga provision och övertidsersättning, vilket i förevarande lönestatistik medräknats i kontantlönen. De nyss anförda siffrorna synas även ådagalägga, att kollektivavtalen varit normerande för löneläget utanför ' det avtalsbundna området i lägre grad i västra Sverige samt Småland och

öarna än i de södra och östra landsdelarna. I detta sammanhang bortses givetvis från norra Sverige, där för övrigt ett betydligt högre löneläge råder än i övriga delar av landet för alla lantarbetarkategorier utom tjänare.

Med ledning av" uppgifterna i tab. 10 kan slutligen följande beräkning göras. En höjning av lönen till avtalsnivån för de i tabellen redovisade arbetare, som befinna sig därunder, innebär en ökning i årsinkomst respektive dagsförtjänst i genomsnitt för var och en av dem med uppskattningsvis följande belopp (kronor).

| Östra Småland Södra Västra Norra Hela Sverige och öarna Sverige Sverige Sverige riket Tjänare .................... 63 ] 66 66 85 103 78 Statavlönade jordbruksarbe- tare ...................... 50 54 46 48 40 50 Statavlönad stall- och ladu- gårdspersonal ............ 54 80 57 55 ——- 60 Dagsverkare utan naturaför- måner .................... 052 055 0'51 0'69 0'34 0'62

Avtalslönen för dagsverkare har därvid ansetts utgöra 4 kronor. Skola emellertid dessa siffror användas vid en beräkning av kostnaderna för införandet i nuvarande tid av minimilöner på samma nivå som kollektiv- avtalslönerna, har man att närmare beakta dels frågan om det använda statistiska materialets representativitet i och för sig i förevarande avseende, dels ock innebörden av att materialet avser förhållandena vid ett löneläge lägre än det nuvarande. Beträffande den senare frågan må endast påpekas, att den starka ökningen i avtalslönerna som skett sedan den tid det sta- tistiska materialet insamlades ej åtföljts av en lika snabb höjning av löne- nivån utanför det avtalsbundna området.

Eftersom löneläget inom jordbruket i viss mån förändrats sedan den tid förevarande undersökning avser, kräver denna redogörelse kompletterande upplysningar rörande de förändringar i löneläget som inträtt under det se- naste året. Vissa upplysningar härutinnan lämnar den årliga lantarbetar- statistiken i den preliminära berättelsen för tjänsteåret 1936/37.1

Löneutvecklingen för riket i dess helhet framgår av följande ur nämnda källa hämtade sifferuppgifter:

1 Se Soo. Medd. årg. 1937, sid. 103 0. f.

• Sida 100
•  Original

Kontant årslön (kr.) för Daglön (kr.) vintertid för tillfälliga tjänare statare manliga dagsverkare billigar??— kreatu S_ i even i arbets- 1 i arbets— manligs kvinnliga körkarlar k"tar kost givarens kost givarens & 0 ” ” kost kost Lön enligt kollektiv- avtal. 1935/36 .......... 551 - 649 719 3'53 - 2'40 - 1936/37 .......... 660 - 760 900 4'40 - 3'04 - . Beräknad allmän genomsnittslön. 1935/36 .......... 545 423 643 736 3'60 2'50 2'52 1'86 1936/37 .......... 626 476 723 857 4'11 293 290 2'18

Tablån anger vid sidan av kollektivavtalens lönesatser i genomsnitt för riket även de medellöner, som inom socialstyrelsen beräknats på grundval av från hushållningssällskapen erhållna löneuppgifter. Några sommardag— löner angivas ej, enär de senaste uppgifter som föreligga avse sommaren 1936.

Vid den senaste avtalsuppgörelsen i oktober 1936 fastställdes lönesatser, som inneburo rätt väsentliga löneförbättringar. Enligt avtalen höjdes sålunda den kontanta årslönen för tjänare i arbetsgivarens kost och statavlönade körkarlar med 110 kronor, motsvarande 20 respektive 17 procent, samt för statavlönade kreatursskötare med 180 kronor eller 25 procent. För års— anställda manliga dagsverkare utan naturaförmåner ökades timlönerna med 9 öre (20 procent) samt för manliga dagsverkare med fri bostad, vedbrand och potatisland ävensom för kvinnliga dagsverkare utan naturaförmåner med 8 öre (20 respektive 27 procent). För vissa trakter gälla emellertid en del särbestämmelser.

Den betydande löneökning, som för de organiserade lantarbetarna sålunda ägde rum hösten 1936, utgjorde ett uttryck för en allmän lönestegringstendens. Löneökningen var dock i stort sett något starkare utpräglad inom sådana redovisningsområden, där kollektivavtal förekomma, än inom övriga områden, såsom framgår av efterföljande tablå.

Genomsnittlig ökning av kontantlönerna tjänsteåren 1935/36—1936/37, i procent, för

tjänare | statare tillfälliga. dagsverkare vintertid manliga kvinnliga manliga kvinnliga körkarlr kreaturs- . i arbets- i arbets- . . skotare 1 egen . 1 g . Redowsnmgsom. kest givarens kost givarens råden, där kol- kost kost lektivavtal förekomma . . . . 16'7 13'7 13'9 18'4 17'5 22'3 19'5 18'9 ej förekomma. . 128 111 102 128 109 12”! 105 13”!

• Sida 101
•  Original

För de lantarbetargrupper, vilkas avlöning till stor del utgår in natura, beror emellertid totalavlöningens storlek och stegring i väsentlig grad på. naturaförmånernas värde. I 1936 års avtal företogos vissa ändringar även beträffande statförmånerna. Statens värde torde därvid ha ökats med 4—5 procent. Med hänsyn härtill kan totalavlöningen för statavlönade kör-karlar och tjänare i arbetsgivarens kost beräknas ha stigit med 8 a 9 respektive 9 a 10 procent. Denna ökning, utgör i båda fallen omkring % av den pro— centuella stegringen av enbart kontantlönen.

• Sida 102
•  Original

Allmän motivering.

_ ?

Utredningens omfattning.

I utredningsdirektiven har departementschefen uttalat, att starka skäl kunde förebringas för det allmännas medverkan till åstadkommande av ett förbättrat löneläge för de lägst avlönade arbetarna i jordbruket samt att framkomliga vägar för denna. tankes realiserande förefunnes. I anslutning härtill har utred— ningsuppdraget angivits avse en närmare belysning av denna fråga samt för— slags utarbetande.

Det sålunda angivna frågekomplexet är synnerligen omfattande och inne- fattar många svårbedömda problem av ekonomisk, social och juridisk art. Emellertid synes det ligga i sakens natur att utredningen i första hand är avsedd att omfatta icke de ekonomiska och sociala problemen utan framför allt möjligheterna att enligt de givna direktiven genomföra en lagstadgad lönereglering för lantarbetarna. Givet är dock att vid övervägande av olika möjligheter för genomförande av en lönereglering för lantarbetarna hänsyn måste tagas till de konsekvenser av ekonomisk och social natur, som kunna antagas vara förbundna med de olika alternativen.

I den mån spörsmål av social eller ekonomisk natur upptagits till över- vägande har — bortsett från den i det föregående berörda statistiska under- sökningen rörande löneläget och lönevariationerna inom jordbruket — i huvud— sak endast redan tillgängligt material anlitats, ehuru detta material i många avseenden torde vara av mindre tillfredsställande beskaffenhet. I allmänhet har emellertid de sakkunnigas egen mera på allmän erfarenhet än på syste— matiska undersökningar grundade kännedom om rådande faktiska förhållanden varit till god ledning i dessa frågor.

Innan framställningen av den egentliga undersökningen påbörjas må här framläggas några allmänna synpunkter rörande de viktigaste av de ekono- miska och sociala frågor, som nyss berörts, ävensom rörande det material för dessa frågors bedömande, som för närvarande finnes tillgängligt.

En av de grundläggande frågorna för bedömande av huruvida och i så fall vilka åtgärder som böra vidtagas för förbättrande av lantarbetarnas löneställ— ning är frågan om lantbrukets räntabilitet eller med andra ord frågan om vilka arbetslöner lantbruket under nuvarande ekonomiska förhållanden kan betala utan åsidosättande av övriga produktionsfaktorers rimliga anspråk.

Lantbrukets räntabilitet finnes belyst av en undersökning, som under en lång följd av år verkställts av nuvarande professorn i lantbruksekonomi vid lantbrukshögskolan Ludvig Nanneson och som publicerats av lantbrukssty- relsen i serien »Räkenskapsresultat från svenska jordbruk». Tjugoen årgångar

• Sida 103
•  Original

av denna serie hava utkommit, den sista för bokföringsåret 1934—35. Primär- materialet till undersökningarna utgöres av räkenskaper från ett antal (vid den senast publicerade undersökningen cirka 500) gårdar, belägna i skilda delar av landet och tillhörande olika storleksgrupper. I undersökningarna belyses lantbrukets räntabilitet inom olika landsdelar och storleksgrupper av jordbruk genom siffror för bland annat brutto- och nettoavkastningen samt produktions— kostnaderna per hektar, förräntningsprocenten för lantbrukskapitalet, det räntabla fastighetsvärdet och den räntabla arbetslönen, den sistnämnda ut— tryckt i dels kronor per hektar, dels procent av verkliga arbetskostnader och dels öre per fullgod manstimme. Då Nannesons undersökningar under en lång följd av år utförts efter i huvudsak samma principer, torde de funna siff— rorna kunna anses lämna en god bild av förändringarna i det svenska lant- brukets räntabilitet under den tid undersökningarna pågått. Däremot torde knappast räntabilitetssiffrornas absoluta värden utan vidare kunna betraktas såsom tillförlitliga mätare på det svenska jordbrukets aktuella ekonomiska förhållanden. Anledningarna härtill äro följande.

Räntabiliteten synes variera synnerligen starkt mellan olika egendomar, och det finnes ingen garanti för att det av Nanneson använda materialet, vilket som nämnt härrör från allenast cirka 500 gårdar, är representativt för det svenska jordbruket som helhet taget. I lantbrukarkretsar göres gällande, att de undersökta gårdarna företrädesvis utgöras av sådana, som äro av bättre be- skaffenhet än genomsnittet och som skötas av de mest intresserade och kun- niga lantbrukarna, och att de därför antagligen också äro de mest räntabla. Huru därmed förhåller sig torde emellertid ingen med säkerhet kunna uttala sig om utan att en utredning efter enahanda linjer men omfattande ett väsent— ligt större antal gårdar, utvalda efter statistiska principer, blivit verkställd. En dylik undersökning torde emellertid bliva synnerligen omfattande, vid— lyftig och framför allt tidskrävande.

Varje räntabilitetsundersökning har emellertid att kämpa med stora svårig- heter, vilka i hög grad försvaga tillförlitligheten av dess resultat. Enligt sakens natur varierar räntabiliteten ej blott mellan olika gårdar utan även mellan olika år, och detta även under förutsättning av en stabil produktpris— nivå. Skördeutfallet är nämligen en faktor, som starkt inverkar på räntabili— teten. För att uträkna en räntabilitetssiffra, som kan anses normal för en viss produktprisnivå och vissa givna förutsättningar i fråga om ränteläge m. m., måste man därför utgå från medelskörden under ett visst antal år. Vid bestämmandet av de år, som skola läggas till grund, kommer emellertid alltid i beräkningarna in ett visst moment. av godtycke, som kan få en avse- värd inverkan på resultatet. Såsom exempel-härpå. kan anföras, att under den hittills tilländalupna delen av 1930-talet infallit flera år med osedvanligt goda skörderesultat men intet år med verkligt dålig skörd (annat än för enstaka produkter)- Om sålunda den senaste femårsperioden lades till grund, skulle man erhålla räntabilitetssiffror, som icke skulle äga giltighet för ett år, då skördeutfallet motsvarade medeltalet för åren 1926—30. Emellertid torde

det vara svårt att tillförlitligen fastställa i vilken mån ett gynnsamt skörde—

• Sida 104
•  Original

104 utfall ett visst år (eller en viss period) är att tillskriva en fortskridande rationalisering av arbetsmetoderna, förbättring av utsädet etc., vilka faktorer kunna påräknas även för framtiden, och i vilken mån gynnsamma klimatiska förhållanden rörande vilka ingen prognos kan ställas inverkat.

Därjämte måste man komma ihåg, att till grund för en räntabilitetsunder— sökning för jordbruket måste läggas primäruppgifter berörande ett synner- ligen stort antal olika förhållanden och att osäkerhetsmarginalen för varje särskild uppgift med nu förefintlig jordbruksbokföring måste anses synner— ligen stor.

Slutligen må anmärkas, att Nannesons utredningar äro grundade på de gällande jordvärdena. Då jordbruket under senare år i sig självt — med bortseende från stödåtgärderna —— icke varit räntabelt synes den frågan kunna. väckas, huruvida icke spörsmålet om vilka jordvärden, som böra läggas till grund för en räntabilitetsundersökning, måste upptagas till omprövning innan en dylik utredning kan verkställas.

I utredningsdirektiven har frågan om jordbrukets ekonomiska bärkraft upptagits till behandling. Däri uttalas sålunda — under framhållande av svårigheten att fastställa bärigheten —— att genom avslutandet av de för jord— bruket gällande kollektivavtalen från arbetsgivarnas sida indirekt erkänts, att jordbruket förmår bära de löner som i avtalen överenskommits.

Av de mellan vederbörande arbetsgivare och arbetarorganisationer slutna kollektivavtalen framgår, att de däri avtalade lönerna i huvudsak äro de— samma för Götaland och Svealand utom Dalarna. De till lantarbetsgivare- föreningarna inom dessa delar av landet anslutna brukningsdelarna, vilka omfatta egendomar av olika storlek och belägenhet, utgöra i runt tal 2000 och de till lantarbetareförbundet anslutna arbetarna, vilka i stort sett torde erhålla kollektivavtalens löner, utgöra cirka 30000. Den i det föregående berörda statistiska undersökningen rörande löneläget och lönevariationerna inom jordbruket ger vid handen att kollektivavtalens löner i stor utsträck- ning tillämpas även utanför det kollektivavtalsbundna området. I vissa delar av landet synas kollektivavtalens löner vara dominerande för lönesättningen. Enligt uppskattning från organisationshåll kunna ytterligare 30000 lantarbe- tare antagas åtnjuta dessa löner.

Av det anförda framgår att en ny undersökning av lantbrukets räntabilitet — förutom att den torde förutsätta en lösning av åtskilliga spörsmål varom delade meningar lära föreligga — måste om den skall giva några resultat av värde utöver redan förefintligt material göras synnerligen omfattande och vidlyftig, samt att den icke ens under denna förutsättning torde kunna befrias från felkällor av allvarligt slag. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts synes en lagstiftning om minimilöner, om den överhuvud anses önskvärd, icke böra uppskjutas i avbidan på en dylik undersökning.

I nära samband med spörsmålet om lantbrukets räntabilitet står frågan om eventuella åtgärder för höjande a_v jordbrukets lönsamhet eller, sett ur föref varande utrednings synpunkt, dess förmåga att betala löner åt sina arbetare. Denna för jordbruket synnerligen betydelsefulla fråga har varit föremål för

• Sida 105
•  Original

undersökningar senast av statens jordbruksnämnd i dess den 29 januari 1937 ' dagtecknade utredning rörande frågan'om fortsattaprisreglerande; åtgärder på jordbrukets område samt i dess den 10 februari 1937 avgivna utredning rörande jordbrukets läge i Norrland (Statens offentliga utredningar 1937: 9). Spörsmålet torde för övrigt hava så nära samband med de av statsmakterna upprepade gånger behandlade frågorna om stödåtgärder åt jordbruket, att någon ytterligare belysning i detta sammanhang icke synes erforderlig. Emellertid må — eftersom spörsmålet härom äger samband med förevarande utredningsuppdrag — här framhållas önskvärdheten av att vid avgörande av frågor rörande jordbruksstödet sambandet mellan å ena sidan produktpriserna och å den andra arbetslönerna och jordbrukets övriga produktionskostnader icke förbises. En undersökning av denna fråga har skett i den SOm Bilaga C till detta betänkande fogade P. M. angående reglering av lantarbetarnas löner efter prisindex.

En annan betydelsefull, med jordbrukets lönsamhet sammanhängande fråga är vilken lönenivå den ifrågasatta statliga löneregleringen bör efter— sträva. I detta hänseende har i utredningsdirektiven allenast framhållits, att som utgångspunkt för minimilöners fastställande borde tagas för jordbruket " gällande kollektivavtalslöner. Jämväl detta spörsmål torde äga nära samband med frågan om stödåtgärderna, enär jordbruket som förut berörts under : senare år i sig självt icke varit räntabelt och således utan dessa åtgärder icke

skulle kunnat bära löner som ur samhällets synpunkt kunna anses skäliga. ' Ehuru kanske med hänsyn härtill något närmare uttalande i samband med

förevarande utredning icke synes vara påkallat, må likväl följande synpunkter ' här framhållas. Medan på sätt framgår av det å följande sida intagna

diagrammet lönerna inom jordbruket och industrin under en lång följd av år i stort sett utvecklat sig likartat, ha förhållandena under senare år förändrat sig till lantarbetarnas nackdel. Klart är att genom en minimi- ' lönelagstiftning den allmänna lönenivån för lantarbetarna kommer att för-

bättras därigenom att åtskilliga av dessa, som ha låga löner, få högre sådana. Huru stor nämnda förbättring kan antagas komma att bli synes dock vara omöjligt att yttra sig om. Vid framtida avvägning av jordbruksstödet torde emellertid böra upptagas till omprövning i vad mån klyftan mellan industri- arbetarnas och lantarbetarnas löner ytterligare bör minskas. Vid bedömande ' av denna fråga bör naturligtvis ej förbises att en viss lönenivå för en lant-

arbetare av orsaker, som finnas närmare belysta i en av socialstyrelsen år , 1923 utgiven publikation »Levnadskostnaderna på landsbygden i Sverige ' ' år 1920», motsvarar en högre levnadsstandard än samma lönenivå för en

arbetare bosatt i stad eller stadsliknande samhälle. I detta sammanhang bör' ockframhållas, att levnadsstandarden inom vissa grupper av industriarbetare för närvarande icke torde vara högre än lantarbetarnas.

Ett av huvudskälen för den ifrågasatta regleringen av lantarbetarnas löner har i utredningsdirektiven angivits vara att statsmakternas hittills lämnade stöd åt jordbruket förutsatts skola komma att utsträckas över en längre tid-

• Sida 106
•  Original

Diagram. Löneutvecklingen för manliga industri— och laritarbeta 'e åren 1900—1935J !: k. 5|:0 ' ' . 3020

smo Gcname'Il/l'g lån:/bkomsf per år Jaco ( f konfa/:i ot:/; naiura/n'rmåped . .

,,,” får man/ige ' _ su,-, -- _ — - — fndusfricråefare " '

3200 lan faräefare _, ",

3000. J "0

1300 "00 uar uno man nu nu uno man 1000 nu nu

1604. I 600 ' 1900 NOD * 1100 IIOO [000 IOOO [00 500— . 600 700

l-OO

” - ;—r—1—|—-—1—r—r——r——1—r—|—|—|'—|——r—|——r—r—r—l——r_r__ ' 1700 [705 4 1714 191: nu 19 2: 19.30 17.35

¹ De siffror, som åskådliggöras i diagrammet, iiro beträffande åren 1913—1935 tagna ur Lönestatistisk Årsbok 1935 (tab. 1 och li), medan talen för tidigare år beräknats med ledning av vissa. löneuppgifter från en undersökning utförd & socialvetensknpliga institutet vid Stockholms högskola (»Wages in Sweden 1860—1930», tab. 170 och 190). ' "

De redovisade årslöner-nn för manliga lantarbetare äro att betrakta som genomsnittslöner för dylika arbetare av alla kategorier. Vid beräkningen av medellönema ha sålunda de särskilda löneserierna för olika löneformer underkastats vägning med hänsyn till de olika. arbetaregruppemas numeriska be- tydelse (tjänare, statavlönade arbetare och dagsverkare). Därvid har antalet arbetsdagar för dagsverkare antagits utgöra 300, varav 200 med sommar- och 100 med vinterduglön. —— Med industriarbetarlön förstås närmast den genomsnittliga löneinkomsten per år för manliga arbetare inom industri, hantverk, handel och transportviisen, allmän tjlinst m. m.

_. ___ ___Liinnnnnaiugn mr År 1936 namn icke fullständigt.__hsarhetade,_vai:för__lönentvecklimcn för. detiair icke kunnat åskådligrämam

• Sida 107
•  Original

rymd. I olika sammanhang har i det föregående hänvisats till förefintlig— heten av ett dylikt stöd. Om jordbruket i en framtid skulle bliva oberoende härav synes därför frågan om en statlig lönereglering särskilt för denna. näring komma i ett annat läge.

* Olika möjligheter för en minimilönereglering.

Enligt utredningsdirektiven bör till övervägande upptagas dels en lagstift— ning där gällande kollektivavtalslöner tagas till utgångspunkt för fastställande av minimilöner, dels och en sådan anordning att inom trakter, där kollektiv- avtal om lantarbetarelöner föreligger, avtalet av vederbörande myndighet kunde förklaras tillämpligt för allt lantarbete eller visst slag av dylikt arbete inom avtalets giltighetsområde.

Av den föregående redogörelsen för utländsk lagstiftning framgår, att man bland de olika metoder, som i praktiken kommit till användning för genom- förande åv lönereglering för lantarbetare, kan skilja ut två olika. grundtyper, nämligen lönereglering genom kollektivavtal och genom minimilönelagstift- ning utan samband med kollektivavtal. Därjämte finnas mellan dessa. båda grundtyper åtskilliga mellanformer, vilka hämtat drag från båda grundtyperna men vilka icke skarpt kunna. uppdelas i grupper. De för grundtyperna karak— teristiska egenskaperna, deras företräden och brister hava i det föregående (sid. 51 ff.) blivit närmare belysta. Här må därför endast erinras om det väsent- ligaste i dessa avseenden.

Verkningarna av en lönereglering genom fria kollektivavtal gälla i första hand blott organiserade arbetare. Därjämte kunna kollektivavtalen verka i viss mån normerande på lönenivån även för åtskilliga andra. arbetare. Så länge det allra största flertalet av arbetarna icke äro anslutna till arbetar- organisationen kan kollektivavtalsregleringen dock icke förhindra, att löne— förhållandena för ett stort antal arbetare äro betydligt sämre än avtalen före— skriva. Bland de fördelar, som de fria kollektivavtalen erbjuda, märkas främst de större möjligheterna till anpassning efter det rådande ekonomiska. läget inom näringen och den omständigheten att kollektivavtalen i allmänhet reglera lönerna 'ej blott för de lägst avlönade arbetarna (grovarbetarna) utan även för mera kvalificerade arbetare. I alla dessa avseenden intager det andra systemet (med lagstadgade minimilöner), en ”motsatt ställning. Det tillförsäkrar — under förutsättning av en effektiv tillämpning —— i princip alla arbetare en viss av offentliga myndigheter godtagen lönestandard, men plägar, åtminstone i hittills praktiserade former, endast i ringa. utsträckning tillgodose de mera kvalificerade arbetarnas anspråk på högre lön än grovarbetarna. I praktiken har minimilönelagstiftningen visat sig verka hämmande på lönenivåns rörlig- het, d. v. s. vid nedåtgående konjunkturer för jordbruket har densamma mot- ? verkat nedsättning av lönerna men å andra sidan har den icke heller i nämn— j värd grad tenderat att höja lönerna utöver ett för normala förhållanden intaget i j-ämviktsläge. Det torde vidare kunna befaras att en minimilönelagstiftning av mera. renodlad typ icke annat än i undantagsfall är förenlig med förekomsten av kollektivavtal inom jordbruket. Slutligen må framhållas de stora svårig—

• Sida 108
•  Original

heter, som möta att i en minimilönelagstiftning ”av dylik typ uppställa de närmare grunder, efter vilka minimilönerna skola fastställas. Man torde här få nöja sig med rätt allmänna föreskrifter, vilkas verkningar i det praktiska livet kunna bliva mycket oberäkneliga och vilka i varje fall vid lagstiftningens genomförande bliva synnerligen svåra att överblicka.

På grund av de olägenheter, som äro förbundna med de båda grundtyperna, tillämpade i sin renhet, synes ingendera av dem erbjuda en tillfredsställande * lösning av det i utredningsdirektiven uppställda problemet. Med hänsyn här- till har utredningen därför framför allt inriktats på att finna en mellanform * mellan de båda grundtyperna, vilken i möjligaste mån tillvaratager dessas särskilda företräden med undvikande av deras olägenheter.

Såsom de viktigaste kraven på en lagstiftning i ämnet synes härvid böra. uppställas dels att, i den mån det är möjligt utan att andra berättigade in— tressen åsidosättas, ingen lantarbetare bör lämnas helt utanför löneregleringens verkningar och dels att löneregleringen skall så smidigt som möjligt anpassa sig efter de rådande förhållandena.

Den närmast till hands liggande lösningen är en lagstiftning, genom vilken även de oorganiserade arbetsgivarna åläggas att följa kollektivavtalen. Så— som i det föregående närmare angivits (sid. 24) har lagstiftning av dylikt ; slag tidigare varit gällande i Tyskland och ett förslag om införande av ifråga- varande institut, allmängiltigförklaring av kollektivavtal, har även framförts i Sverige (se sid. 39). I båda dessa fall förutsattes för institutets tillämp- ning att det kollektivavtal, om vars allmängiltigförklaring vore fråga, skulle hava övervägande betydelse, d. v. s. gälla för flertalet arbetare inom veder- börande näringsgren. Däremot var institutets tillämpning icke inskränkt till någon viss näringsgren. Dessutom har i Tyskland samtidigt med den förut nämnda lagstiftningen funnits möjlighet att, vad angår hemindustrin, för- klara ett kollektivavtal allmänt förbindande även om detsamma ej erhållit övervägande betydelse.

Mot det i Sverige framlagda förslaget, vilket i huvudsak byggde på den förstnämnda tyska lagstiftningen, framfördes på sätt i det föregående (sid. 39 f.) närmare angivits från olika håll åtskilliga erinringar, vilka i huvudsak synas äga giltighet även för jordbrukets del. Den betydelsefullaste av de framförda invändningarna torde vara, att kollektivavtalen i regel äro upprättade med tanke på en viss grupp företag, vanligen de större inom branschen, och att arbetsförhållandena vid dessa företag ofta i väsentlig mån avvika från arbets- förhållandena vid det stora flertalet av de företag, som icke direkt beröras av kollektivavtalet. Den sålunda gjorda invändningen torde, vad angår kollek- tivavtalen för jordbruket, i huvudsak äga giltighet beträffande avtalens all- männa bestämmelser. Såsom exempel härpå må anföras, att de svenska lant- arbetaravt-alen upptaga föreskrifter om arbetsgivarens skyldighet att bestrida vissa kostnader i anledning av arbetarnas sjukdom samt att i viss utsträck- ning betala lön och naturaförmåner även under sjuktiden. En dylik skyldig- het kan förefalla naturlig för en arbetsgivare, som har ett stort antal arbetare och till följd därav har möjlighet att fördela de kostnader, som av sådan an—

• Sida 109
•  Original

ledning uppkomma. Däremot kan skyldigheten komma att kännas på ett helt annat sätt betungande för en arbetgivare, som har endast en eller ett par arbetare och som kanske icke är nämnvärt mera ekonomiskt välsituerad än dessa. Kollektivavtalens lönetariffer äro vidare uppställda med hänsyn till den arbetsfördelning som i allmänhet förekommer på större gårdar men som saknar motsvarighet på de mindre. Det kan därför antagas att tillämpnings— svårigheter skola uppstå, därest dessa lönetariffer utan modifikationer eller ' närmare anvisningar skulle förklaras tillämpliga på samtliga jordbruk. Om

minimilönelagstiftningen, på sätt i det följande föreslås, utsträckes att om- fatta alla företag i den mån de använda lejd arbetskraft, skulle man därjämte genom allmängiltigförklaring av kollektivavtal på en bakväg kunna erhålla en reglering av arbetstiden vid smärre företag som icke ansetts böra genom— föras i lantarbetstidslagen. Man torde nämligen kunna utgå ifrån att kollek- tivavtalen för jordbruket komma att liksom, hittills innehålla bestämmelser om arbetstiden.

Tänkbart vore emellertid, att kollektivavtalen i sin helhet genom lagstift- ningsåtgärder förklarades förbindande endast för jordbruk av de storleks— klasser, för vilka avtalen kunna anses vara anpassade, därvid dock gränsen med hänsyn till vad förut anförts under alla omständigheter icke borde sättas lägre än att företag, som fölle utanför lantarbetstidslagen, undantoges. Med en dylik lagstiftning skulle emellertid en så stor del av lantarbetarna bli ställda utanför lagens verkningar att man måste tänka sig andra åtgärder för tillgodoseende av dessa arbetares intressen. Under sådana förhållanden skulle den nu nämnda anordningen endast kunna utgöra en detalj i ett mera omfattande system, vilken tillförsäkrade vissa grupper av lantarbetare ytter— ligare förmåner och således i viss mån ginge utöver en minimilönelagstift— nings ändamål. En lagstiftning om minimilöner synes emellertid icke böra utsträckas längre än nödvändigt för tillgodoseende av de syften, som föran- lett densamma. Stora svårigheter skulle även uppstå att erhålla en klar och lättillämplig gräns mellan de jordbruk, för vilka kollektivavtalen skulle bliva bindande, och andra jordbruk. Med hänsyn härtill torde denna utväg icke böra komma i fråga.

På grund av det anförda synes det lämpligast att i förevarande hänseende inskränka det statliga ingripandet på lantbrukets arbetsmarknad till själva lönerna, och även beträffande dessa torde kollektivavtalens bestämmelser böra göras till föremål för en särskild omprövning, särskilt i förenklande syfte, innan de fastställas såsom allmänt gällande minimilöner. Man torde därför få tänka sig en av en statlig myndighet, lönenämnd, fastställd minimi- lönenivå, vilken från början ställes i en viss relation till kollektivavtalens lönenivå och därefter i huvudsak följer den sistnämndas rörelser. Relationen mellan den lagliga och kollektivavtalens minimilönenivå kan tänkas fastställd på olika sätt, antingen så att de i huvudsak sammanfalla eller så att den lag. liga nivån ligger mer eller mindre under avtalens. Om kollektivavtalens rörelsefrihet skall kunna bibehållas, torde det däremot icke böra tillåtas att de lagliga minimilönerna i något avseende sättas högre än de till grund för dem liggande avtalslönerna.

• Sida 110
•  Original

För landsdelar, där kollektivavtal icke finnas eller där de på grund av sär- skilda omständigheter icke kunna läggas till grund för minimilöner, torde man böra taga stor hänsyn till det faktiskt rådande löneläget vid minimi- lönernas fastställande. Sedan de lagliga minimilönerna en gång trätt i kraft kan man emellertid icke längre hämta någon ledning från det faktiska löne- läget, enär detta ju får antagas vara beroende av de gällande minimilönerna. För framtida förändringar i lönenivån torde man därför för dessa områden böra tänka sig ett i huvudsak konstant förhållande till den lönenivå, som de mellan lantarbetsgivar- och lantarbetarföreningarna ingångna kollektivavtalen utvisa, åtminstone så länge den nuvarande principen om en för landets olika delar väsentligen enhetlig lönenivå i kollektivavtalen upprätthålles.

En lösning av problemet i enlighet med vad sålunda skisserats förutsätter emellertid en betydligt större apparat än den förut berörda anordningen, att kollektivavtalen i större eller mindre utsträckning skulle förklaras direkt till- lämpliga på andra arbetsgivare och arbetare än de som tillhöra de avtals- : slutande organisationerna. I synnerhet vid systemets första genomförande torde krävas undersökningar rörande löneläget inom vissa landsdelar, rörande ; de olika anställningsformer som äro vanliga etc. ;

För systemets genomförande är det vidare en oundgänglig förutsättning ? att såväl på arbetsgivar- som på arbetarsidan organisationer existera och fort- ; bestå samt att mellan dessa organisationer kollektivavtal upprättas. Orga— nisationernas och kollektivavtalens nuvarande omfattning torde vara tillräck- lig såsom grundval för ett minimilönesystem av nu ifrågavarande typ. Givet är emellertid att systemets fasthet skulle vinna på en ytterligare ut— bredning av organisationstanken liksom att en väsentligare försvagning av organisationerna skulle kunna äventyra systemets praktiska genomförande. Av dessa skäl synes det nödvändigt att vid lagstiftningens utformande taga I hänsyn till att den bör verka befordrande och icke försvagande på organisa- tionernas ställning och omfattning. Enär systemets grundtanke är den, att t minimilönerna skola anpassas efter kollektivavtalens löner såsom i huvud- ! sak ett uttryck för de ekonomiska krafternas spel, är det även nödvändigt | att tillse att de lagliga minimilönerna erhålla minsta möjliga inverkan på av- ] talsförhandlingarna och avtalslönerna. Dessa synpunkter spela en synner- I ligen betydelsefull roll på viktiga punkter, bland annat i fråga om lönenivåns” höjd i förhållande till kollektivavtalens löner. Systemet kan därför icke till- | låta full frihet att bestämma lönenivån efter sociala och ekonomiska syn- ; punkter i den mån dessa icke kommit till uttryck i kollektivavtalslönerna. !

Emellertid synes det även av andra skäl nödvändigt att åtminstone för i närvarande utforma lagstiftningen på ett sådant sätt att organisationernas och ' kollektivavtalens fortbestånd såvitt möjligt säkras. På grund av att lagstift- ning om minimilöner tidigare icke förekommit i Sverige utan denna princip '. tvärt om mött ett synnerligen bestämt motstånd både från arbetsgivar- och arbetarhåll synes det nödvändigt att man vid principens första prövning i _' landet går fram med försiktighet. Under sådana förhållanden torde det vara nödvändigt att lagen _ förutom att den erhåller en begränsad giltighetstid

• Sida 111
•  Original

— åtminstone tills vidare får en sådan utformning, att den icke äventyrar den form av lönereglering på hithörande område som redan existerar, nämligen de av arbetsgivar— och arbetarorganisationerna slutna kollektivavtalen. Eljest skulle man, därest lagstiftningens verkningar icke skulle visa sig lyckliga, efter utgången av lagstiftningens giltighetstid kanske befinna sig i ett sämre läge än vid dess ikraftträdande.

Erfarenheterna från England hava visat, att ett minimilönesystem utan anknytning till kollektivavtal icke är oförenligt med beståndet av livskraftiga arbetsgivar- och arbetarorganisationer.1 Däremot Synes det mycket tvivel— aktigt huruvida under tillämpning av ett dylikt system organisationernas intresse för upprättandet av kollektivavtal kan vidmakthållas. I varje fall lämna förhållandena i England icke några hållpunkter för bedömande av denna fråga, då kollektivavtal på jordbrukets område ej funnits därstädes under den tid, då minimilönelagstiftning varit gällande. Ett visst utrymme synes emellertid föreligga för upprättandet av kollektivavtal även under sådana förhållanden. Det är sålunda tänkbart att arbetarorganisationerna genom kollektivavtal skulle kunna tillförsäkra sina medlemmar bättre villkor än vad lönenämnden föreskrivit, t. ex. i form av högre löner, särskilt för högre kvalificerade arbetare, särskilda förmåner såsom sjukvårdsersättning, semester m. m., eller fastare anställningsvillkor. De lagligen fastställda minimilönerna torde dock försvåra genomdrivandet av dylika krav, då arbets- givarna häremot möjligen skulle åberopa, att en lägre standard av statliga myndigheter förklarats vara fullt tillräcklig. På grund härav torde risken för att arbetsgivarorganisationerna under ett system, jämförligt med det engelska, skola vägra att medverka till upprättandet av kollektivavtal vara synnerligen allvarlig. Därjämte synes med ett dylikt system om det skulle få tillämpning hos oss finnas stora risker för försvagning av arbetsgivarorganisationerna. En lagstiftning med dylika verkningar skulle i vårt land, där statsmakterna bland annat medverkat till skapande av föreningar för tillvaratagande av lant- brukarnas ekonomiska intressen, framstå såsom föga konsekvent. Med hänsyn härtill och till vad förut anförts om vikten av att det nu existerande löneregle- ringssystemet bibehålles torde en minimilönelagstiftning av den engelska typen icke kunna förordas för vårt land.

Slutligen har vid utredningen även tagits under noggrant övervägande ett löneregleringssystem, baserat på en index för jordbrukets produktpriser. Beträffande detta system är att märka att det icke är jämförbart med de olika förut diskuterade systemen, eftersom det endast tager sikte på lönenivåns " förändringar och icke på dess absoluta höjd. På grund härav torde index-

systemet endast kunna tänkas som påbyggnad till ett annat lönereglerings— system. En lagstiftning om vissa efter index beräknade tillägg till de vid ett visst tillfälle faktiskt utgående individuella lönerna skulle verka alltför

1 Det må emellertid framhållas, att i England utse allenast organisationerna represen- tanter i de till ett femtiotal uppgående lönenämnderna medan oorganiserade arbetsgivare och arbetare ej ha några representanter i dessa. Organisationernas inflytande på minimi— lönerna ir således synnerligen stort.

• Sida 112
•  Original

ojämnt och orättvist, åtminstone utanför det kollektivavtalsreglerade området, för att något dylikt skulle kunna förordas. Däremot kan ett indexsystem åt- minstone teoretiskt tänkas såsom komplement till vilket av de i det före— gående diskuterade systemen som helst.

Vid genomförandet av ett indexsystem för löneregleringen möta vissa be— tydande svårigheter. Särskild uppmärksamhet kräver därjämte, vad angår det i betänkandet framlagda förslaget, i vad mån en lönereglering efter index kan tänkas inverka på. förekomsten av och intresset för kollektivavtal inom jordbruket samt i vad mån en dylik lönereglering överhuvud passar samman med minimilönesystemet enligt nämnda förslag. Då ett svar härpå blir be- roende av hur systemet närmare uppbygges, torde ståndpunktstagandet till frågan om lönernas reglering efter index få anstå till dess en mera ingående redogörelse för förslagets huvudprinciper givits.

Utredningens förslafr.

1. Tillämplighetsområdet.

Begränsningar av löneregleringens tillämplighetsområde kunna tänkas av olika slag. I första hand kräves givetvis en närmare precisering av vilket slags arbete eller vilka arbetare som skola falla under densamma. Dessutom kan man tänka sig särskilda begränsningar eller undantag med hänsyn till vissa arbetares eller arbetsgivares särskilda förhållanden.

Beträffande den grundläggande bestämningen av tillämplighetsområdet torde först böra tagas under övervägande huruvida lagstiftningen bör ut! sträckas även till andra näringsgrenar än jordbruket. I utredningsdirektiven har i detta avseende framhållits, att eftersom i jordbruk anställda arbetare mången gång användas till såväl skogsarbete som arbete vid jordbrukets bi- näringar borde vid utredningen närmare övervägas vilka hithörande arbetar- grupper lagstiftningen borde omfatta. Vad först angår skogsarbetarna torde icke kunna bestridas att deras lönenivå och levnadsstandard under senare tider varit synnerligen låg och närmast jämförbar med jordbruksarbetarnas. Förhållandena under vintern 1936—37 torde varit annorlunda, men härav torde icke några slutsatser för framtiden kunna dragas. Ett skäl för att ut- sträcka löneregleringen även till skogsarbetare utgör jämväl det i utrednings— direktiven berörda förhållandet, att samma arbetare i stora delar av landet ofta äro sysselsatta med jordbruksarbete på sommaren och med skogsarbete på vintern. I den mån detta arbete utföres för samma arbetsgivares räkning föreligger då alltid en viss risk för löneregleringens kringgående om den icke utsträckes att omfatta båda slagen av arbete. Denna risk torde emellertid icke vara av någonväsentligare betydelse, och de övervägande skälen tala mycket bestämt i motsatt riktning, d. v. 5. att skogsarbetet för närvarande icke bör inbegripas i den för jordbruksarbetarna ifrågasatta löneregleringen. För det första föreligger beträffande skogsbruket icke det huvudskäl, som jämte den låga lönenivån åberopats till förmån för en reglering av jordbruksarbetarnas

• Sida 113
•  Original

löner, nämligen att jordbruksnäringen under senare år för sin räntabilitet varit beroende av statliga stödåtgärder. Skogsbruket är ju nära anknutet till exportindustrier, vilka äro helt beroende av den internationella markna— den. Vidare avvika arbets— och löneförhållandena inom skogsbruket rent tek- niskt sett mycket starkt från förhållandena inom jordbruket. Skogsarbetet utföres så gott som uteslutande på ackord och kollektivavtalssystemet har på

' detta område icke vunnit samma fasthet och likformighet som inom jord—

bruket. På grund härav måste i varje fall tillämpningen av ett lönereglerings— system anordnas fullt fristående för skogsbruket i förhållande till jordbruket, och troligen skulle icke heller en lagstiftning, som utformats med tanke på jordbrukets förhållanden, utan avsevärda modifikationer kunna tillämpas för reglering av skogsarbetarnas löner. Då det nu är fråga om att försöksvis in— föra lagstiftning om reglering av löner i privata arbetsförhållanden, synes det lämpligt att framgå med försiktighet och varsamhet. Största möjliga enkel- het i lagstiftningen bör därför eftersträvas och tillämpningsområdet bör icke utsträckas längre än som motiveras av intresset att erhålla en skarp och lätt— tillämplig avgränsning av detsamma.

På grund av dessa skäl synes det icke böra ifrågakomma att inbegripa även skogsarbetet såsom sådant under den föreslagna löneregleringen. Särskilt över! vägande kräver emellertid frågan om icke under löneregleringen bör innefattas skogsarbete, som utföres av en arbetare vilken huvudsakligen sysselsättes med j ordbruksarbete och endast tillfälligtvis med skogsarbete. Denna fråga kommer att upptagas till behandling i specialmotiveringen.

Bortsett från skogsbruket torde en utsträckning av löneregleringens till- lämplighetsområde utöver det egentliga jordbruket kunna komma ifråga en— dast beträffande jordbrukets binäringar samt trädgårdsskötseln. I fråga om sistnämnda näringsgren göra sig i viss mån samma synpunkter som i fråga om skogsbruket gällande, i det att den icke åtnjutit statsunderstöd i annan form än skyddstullar och att dess arbetsförhållanden äro reglerade genom kollektivavtal, som äro uppbyggda på annat sätt än jordbrukets. På grund härav synes trädgårdsnäringen böra lämnas utanför lagstiftningen.

Därefter återstår att behandla jordbrukets egentliga binäringar, d. v. s. näringar som'drivas i samband med jordbruk. Vad först beträffar djurskötseln så synes denna i ifrågavarande avseende knappast kunna särskiljas från jord— bruket. I synnerligen stor utsträckning användes nämligen samma arbetare omväxlande till djurskötsel och till egentligt jordbruk, till och med under en och samma dag. Djurskötsel utan samband med jordbruk torde förekomma i rela- tivt ringa utsträckning. Såsom exempel må anföras svinuppfödning, häst— uppfödning, kapplöpnings-, trav- och åkeristallar, fjäderfäskötsel samt kanin- -och pälsdjursavel. I dessa fall torde arbetarnas anställningsförhållanden oftast avvika tämligen starkt från de egentliga lantarbetarnas, varför stora svårigheter torde möta att inordna dem "under en för de egentliga lant- arbetarna avsedd lönelagstiftning.

Övriga binäringar till jordbruket torde i motsats till den egentliga djur- 1154 37 i 8

• Sida 114
•  Original

skötseln men i likhet med de nämnda arterna av självständig djurskötsel skilja sig tämligen bestämt från det egentliga jordbruket i fråga om arbets- och löneförhållanden. Detta gäller t. ex. mejeri-, kvarn-, såg- och åkerirörelse, som drives såsom binäring till jordbruk. Lönenivån inom dessa närings- grenar torde ligga så mycket högre än inom jordbruket att deras inbegripande under löneregleringen knappast skulle erhålla någon reell betydelse. Sättet för avlöningens bestämmande och utbetalande samt anställningsförhållan— dena i övrigt torde även åtskilligt avvika från förhållandena inom det egent- liga jordbruket. På grund härav vill det synas som om deras inbegripandez under lagstiftningen skulle te sig såsom både konstlat och ändamålslöst. Några speciella minimilönetariffer för dessa binäringar torde nämligen icke kunna komma ifråga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde lagens tillämplighetsområde i princip böra omfatta endast det egentliga jordbruket, däri inbegripet i sam- band med jordbruk driven djurskötsel.

Frågan huruvida minimilöner skola fastställas för hela landet eller be- gränsas till vissa områden därav skall i det följande bliva föremål för särskild

undersökning.

Härefter skall till behandling upptagas frågan om eventuell begränsning, av tillämplighetsområdet med hänsyn till de särskilda arbetsgivarnas för- hållanden. Såväl i allmänna arbetstidslagen som lantarbetstidslagen har stadgats undantag från dessa lagars tillämplighet beträffande de minsta före- tagen. I båda fallen har begränsningen skett på det sätt att lagen förklarats tillämplig allenast å företag, vilka i regel använda mer än ett visst antal lejda arbetare. Med anledning härav synes det böra upptagas till övervägande, huruvida icke jämväl den nu ifrågavarande lagstiftningen rörande lönerna inom lantbruket bör begränsas till de större företagen.

De skäl, som i förarbetena till lantarbetstidslagen åberopats för det nämnda undantaget, äro framförallt svårigheterna att utöva en effektiv kontroll beträffande de små företagen, de för företag av dylik mindre om- fattning betungande åligganden i fråga om journalföring eller dylikt som för kontrollens skulle måste föreskrivas för varje företagare varå en sådan lag, äger tillämpning, samt den omständigheten att de minsta jordbruken där arbetaren och arbetsgivaren arbeta sida vid sida äro i stort behov av att få mera självständigt ordna sina arbetstider för att bemästra de svårigheter som ogynnsam väderlek och små möjligheter till arbetsväxling medföra.

Det sista synnerligen betydelsefulla skälet för en inskränkning av en arbetstidslags tillämplighetsområde föreligger icke i fråga om en lönelag- stiftning. Vad kontrollsvårigheterna beträffa torde desamma icke utgöra något skäl i och för sig för en begränsning av en lönelagstiftning. Anses en sådan av andra orsaker önskvärd jämväl för de smärre jordbruken bör det vara statsmakternas uppgift att ställa sådana tillsynsorgan till förfogande att kontrollen fyller rimliga anspråk. Som i annat sammanhang närmare skall utvecklas synes detta kunna ske inom en relativt blygsam kostnadsram. För övrigt synas svårigheterna att kontrollera de mindre företagen icke vara lika.

• Sida 115
•  Original

framträdande då det gäller en lönelagstiftning. Vid de mindre jordbruken måste man nämligen räkna med att i mycket stor utsträckning varken arbets- givare eller arbetare äro i stånd att annat än efter en ungefärlig uppskattning angiva den arbetstid, som under längre perioder uttagits av arbetarna, emedan inga bestämda klockslag för arbetets början och slut eller för raster och dylikt förekomma. Detta skulle för tillsynsmyndigheterna medföra betydande svå- righeter att kontrollera lagens efterlevnad. Beträffande lönerna torde man däremot kunna utgå från att såväl arbetsgivaren som arbetaren i regel är i stånd att med tillfredsställande noggrannhet angiva vad som överenskommits rörande löneförmånerna och vad som verkligen utbetalats. Härtill kommer att någon journalföring, som kan anses betungande för de mindre jord- brukarna, icke torde behöva ifrågakomma i en minimilönelagstiftning.

Slutligen synes man knappast hava anledning förvänta att, därest de mindre jordbruken undantagas från lagens tillämplighet, lönenivån för deras arbetare ändock skall i huvudsak följa de lagliga minimilönerna. Särskilt är att märka, att det finnes stora områden i landet, där så gott som endast mindre jordbruk förekomma. Då jordbrukets arbetskraft synes vara ganska starkt lokalt bunden, torde de lagliga minimilönerna icke komma att erhålla någon nämnvärd inverkan på lönebildningen inom sådana områden, därest de mindre jordbruken undantagas från lagens tillämpning. Det bör ock hållas i minnet, att det i regel torde vara inom dylika områden som arbetslönerna för när- varande ligga lägst och visa den största trögheten att följa med förbättringen i den allmänna lönenivån.

För ett undantagande av de mindre jordbruken kommer emellertid i varje fall från vissa håll säkerligen att åberopas ett annat skäl, nämligen att dessa jordbruk skulle vara mindre räntabla än de större eller att, därest de kunna anses för närvarande lika räntabla, detta beror på att de betala lägre löner och att de sålunda i varje fall skulle ha svårare att betala vissa enhetligt fast- ställda minimilöner än de större företagen. Detta skäl torde emellertid, därest verklig grund därför finnes och det visas vara av den betydelse att det bör beaktas, i första hand böra leda till den konsekvensen att för de mindre jord- bruken fastställas lägre minimilöner än för de större. Denna fråga skall där- för närmare behandlas i det följande i samband med spörsmålet om löne- nivåns höjd och förhållandet till kollektivavtalen.

Bortsett från den nu behandlade frågan om lagens tillämplighet på olika storleksgrupper av jordbruk synas några av arbetsgivarens förhållanden be— tingade undantag-från lagens verkningsområde av mera omfattande räckvidd icke böra ifrågasättas.

Vad härefter angår undantag, som betingas av arbetarnas förhållanden, torde till att börja med arbetsgivarens familjemedlemmar böra uteslutas från lagens tillämpning. Motsvarande undantag har gjorts i såväl allmänna arbets- tidslagen som i lantarbetstidslagen, och skälen för undantagande av denna kategori synas till och med vara ännu starkare då det gäller en lönelagstift- ning än i fråga om en arbetstidsreglering. Familjemedlemmarna lära näm- ligen ofta få en del av ersättningen för sitt arbete på annat sätt än

• Sida 116
•  Original

genom lön, t. ex. genom framtida arv, och det synes icke vara lämpligt att genom lagstiftning söka reglera dessa förhållanden. Den omfattning, i vilken undantag för anhöriga bör göras, och den närmare utformningen av bestäm- melsen skola behandlas i den speciella motiveringen.

Ytterligare några undantag på grund av de särskilda arbetarnas förhållan— den torde vara erforderliga. Då dessa emellertid icke äro av större principiell betydelse må härutinnan hänvisas till den speciella motiveringen.

2. Lönesystemets uppbyggnad. Inom jordbruket har åtminstone hittills tidlönen varit den övervägande avlöningsformen, medan ackordsarbetet varit av tämligen ringa omfattning och begränsat till vissa speciella slag av arbete. På grund härav torde tid— lönerna böra läggas till grund för minimilönesystemet samt i anslutning här- till övervägas i vad mån kompletterande bestämmelser rörande ackordsarbetet böra givas. I fråga om lönesystemets uppbyggnad kan man skilja mellan tre olika spörsmål: rörande olika löneformer, rörande olika lönegrader alltefter syssel- sättning och kvalifikationer, samt rörande lönernas differentiering efter lokala förhållanden.

Vad först angår frågan om löneformerna må till en början framhållas, att en mångfald växlande löneformer utgöra ett för jordbruket karakteristiskt drag. Även om man endast räknar med löneformer som tillämpas i mera av- sevärd utsträckning blir splittringen stor. Icke särskilt kvalificerade arbetare med likartade arbetsuppgifter (lantbrukets grovarbetare) kunna sålunda vara anställda dels mot kontant årslön och stat (statavlönade arbetare), dels mot årslön samt kost och logi (tjänare i arbetsgivarens kost), och dels mot tim— eller daglön med naturaförmåner (vanligen bestående av bostad, bränsle och potatisland) eller utan sådana förmåner (dagsverkare). Beträffande dags— verkare må anmärkas, att denna löneform tillämpas även för arbetare, som under året uteslutande eller så gott som uteslutande arbeta hos samma arbets— givare och som sålunda kunna betraktas såsom årsanställda. Utöver de nämnda löneformerna förekomma vidare torpare och i vissa landskap månads- avlönade arbetare.

Även inom samma löneform kunna de kontanta lönerna icke alltid utan vidare jämföras med varandra, nämligen om därjämte naturaförmåner före— komma och dessas art eller myckenhet icke överensstämma. Enligt kollektiv- avtalen varierar statens värde obetydligt för de olika landskapen men i den fria marknaden torde dylika variationer av större eller mindre betydelse före- komma. Slutligen må framhållas, att kollektivavtalen särskilt för kvinnliga lantarbetare äro tämligen ofullständiga. Bland annat upptages icke någon form för årsanställning av dessa arbetare.

Vid uppbyggandet av minimilönesystemet synes man böra utgå från två huvudsynpunkter, vilka dock i viss mån kunna strida mot varandra. Dels bör lönesystemet så nära som möjligt ansluta sig till kollektivavtalens lönesystem

• Sida 117
•  Original

med hänsyn till det nära samband som i övrigt är avsett att etableras mellan avtalen och minimilönerna, dels bör största möjliga frihet lämnas för jord- brukarna att fortfarande använda de löneformer, som hittills varit brukliga.

De olika löneformerna skilja sig från varandra huvudsakligen genom de olika slag av naturaförmåner, som ingå i lönen, samt genom den tidsenhet, för vilken lönerna beräknas. Olikheterna i sistnämnda hänseende äro givetvis möjliga att eliminera därest den dagliga arbetstiden är känd. Årslönen kan sålunda omräknas till en timlön och tvärtom. Likaså kunna naturaförmånerna evalveras i penningar, därest de särskilda förmånerna åsättas värden i pen- ningar. På detta sätt skulle man, såsom skett i England, kunna inskränka sig till att fastställa en enda penninglön för alla de olika löneformerna samt tillåta arbetsgivaren att efter fastställda grunder från denna lön draga värdet av de naturaförmåner, som av arbetaren åtnjutas. En dylik anordning torde emellertid för våra förhållanden icke tillfredsställa de krav på lättillämplig— het och klarhet, som man måste ställa på en minimilönelagstiftning, särskilt då det gäller en näring med så många och splittrade företagsenheter som jordbruket. Vederbörande arbetsgivare skulle som regel nödgas företaga täm- ligen komplicerade beräkningar, innan han med ledning av lönenämndens be- slut kunde fastställa vilken årslön han skulle betala sina olika arbetare. Till- lämpningens effektivitet måste under sådana förhållanden även bliva lidande. I detta sammanhang bör även observeras, att under de nu rådande fria för- hållandena de olika löneformerna icke kunna sägas vara jämställda i fråga om sammanlagda värdet av avlöningen. Av de årsanställda arbetarna synes t. ex. gruppen tjänare i arbetsgivarens kost vara lägre avlönad än statavlönade och timavlönade arbetare. Detta torde delvis bero därpå, att tjänarna till största delen äro yngre arbetare, men det synes även antagligt att man i detta förhållande får se en tillämpning av behovslöneprincipen. Familjeförsörjar- nas större behov skulle sålunda hava föranlett deras högre avlöning. Ett annat uttryck för denna princip återfinnes i gällande kollektivavtal, där det stadgas att hemmavarande söner (d. v. s. söner till arbetare, som åtnjuta löne- bostad) mellan 18 och 21 år erhålla samma timlön som dagsverkare med naturaförmåner men utan att erhålla förmånerna.

På grund av nu nämnda skäl kan en fullständig sammanslagning av de olika löneformerna i minimilönesystemet icke förordas, utan för varje löneform som mera allmänt förekommer torde böra fastställas en särskild kontant lön att utgå jämte naturafömåner, där sådana ingå i lönen. Detta skulle i regel innebära att särskilda löner utsattes för dels statavlönade arbetare, dels tjänare i arbetsgivarens kost och dels timavlönade arbetare med och utan naturaförmåner. För att icke omöjliggöra variationer i naturaförmånernas sammansättning bör det vara tillåtet att efter av lönenämnden fastställda grunder utbyta förmånerna mot andra eller mot kontant ersättning. Däremot synes det knappast böra tillåtas — annat än efter dispens —-— att minska den kontanta lönen mot förhöjning av naturaförmånerna, då detta skulle kunna leda till missbruk.

I detta sammanhang torde även böra upptagas frågan om vilken arbetstid

• Sida 118
•  Original

de fastställda minimilönerna skola motsvara. För löner fastställda per timme uppkommer givetvis icke denna fråga men väl för årslönerna. I lantarbets- tidslagen är arbetstiden uppdelad i ordinarie arbetstid och arbete å övertid. Av förarbetena till lagen framgår -— något som förresten kan sägas ligga i sakens natur — att skillnaden mellan ordinarie arbetstid och övertid icke är avsedd att innebära en reglering av arbetslönen.

I fråga om arbetare, som falla under lantarbetstidslagen, är det naturligtvis möjligt att i minimilönelagstiftningen meddela bestämmelser att minimilönen skall avse den i lantarbetstidslagen stadgade ordinarie arbetstiden och att av lönenämnden fastställd övertidsersättning skall utgå för arbete därutöver. Det vore tänkbart, åtminstone teoretiskt, att man förfore på liknande sätt i fråga om arbetare som icke beröras av nämnda lag. Detta skulle kunna ske på det sättet att i löneregleringslagen infördes en bestämmelse att de fastställda minimilönerna skulle avse arbete under viss bestämd arbetstid —— eventuellt en något mera utsträckt tid än lantarbetstidslagens ordinarie arbetstid — och att för arbete därutöver skulle betalas av lönenämnden fastställd övertids— ersättning. Ett dylikt system tillämpas i England, där ingen laglig arbetstids- reglering för jordbruket existerar. Emellertid synes ett sådant förfaringssätt icke kunna förordas i vårt land, enär det i praktiken skulle innebära en regle— ring av arbetstiden för sådana jordbruk, som genom tidigare lagstiftnings— åtgärder uttryckligen undantagits från arbetstidsreglering. På grund av svårig— heterna att vid de jordbruk, som det här rör sig om, fastställa den verkliga arbetstiden skulle en dylik bestämmelse säkerligen icke heller få någon större effekt. Slutligen kan åberopas att erfarenheterna från England visa, att över. trädelserna av lagen framför allt gälla övertidsarbetet och att sålunda just denna bestämmelse varit särskilt svår att genomföra i praktiken.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det vara lämpligast, att någon särskild föreskrift rörande den arbetstid, som de fastställda minimilönerna skola avse, icke bör lämnas. Som en konsekvens härav torde icke heller böra meddelas särskilda regler om övertidsersättning, enär likformigheten i och effektiviteten av sådana bestämmelsers tillämpning förutsätter en i någon form skedd reglering av arbetstiden även för de jordbruk som falla utanför lantarbetstidslagen. Frågan om övertidsersättning torde därför helt böra lämnas åt avtalsfriheten. Härvid synes man kunna utgå ifrån att åtminstone vid de större jordbruken dessa förhållanden i stort sett komma att ordnas till- fredsställande utan lagens ingripande. Vad de övriga jordbruken beträffar bör ej förbises att möjligheten för arbetsgivaren att uttaga en något längre arbets— tid för samma lön kan bidraga till att göra övergången till den nya ordningen lättare och så länge denna frihet hålles inom rimliga gränser ske utan att oskäligt betunga arbetarna. Huruvida den föreslagna friheten i vissa fall kan komma att missbrukas är svårt att förutse. Med hänsyn till de olika svårig— heter som på sätt ovan antytts äro förenade med en lösning av dessa frågor, synes det i varje fall vara lämpligast att avvakta erfarenheterna under lagens första giltighetstid innan några särskilda åtgärder vidtagas.

• Sida 119
•  Original

Vad därefter angår frågan om minimilönernas differentiering efter de sär- skilda arbetarnas sysselsättning och kvalifikationer så har man att välja mellan att antingen inskränka sig till att fastställa minimilöner för de lägst avlönade arbetarna (grovarbetarna), eventuellt även för de lägst avlönade djurskötarna, vilkas högre lön i huvudsak torde bero på deras längre arbets- tid, eller ock därjämte fastställa särskilda högre minimilöner för de mera kvalificerade arbetarna: rättare, fördrängar, kreatursskötare i förmansställ— ning, maskinskötare, slöjdare, smeder etc.

För en begränsning av minimilönerna till att allenast avse grovarbetarna talar först och främst den förenkling av systemet, som härigenom vinnes. Man behöver då endast fastställa en lön för manliga och en för kvinnliga arbetare, avpassad efter de olika löneformerna, och framför allt slipper man ifrån de säkerligen betydande praktiska svårigheter, som skulle uppstå i fråga om gränsdragningen mellan de olika grupperna av arbetare. För denna lösning talar vidare den synpunkten, att lagstiftningens syftemål i främsta rummet torde vara att hjälpa de lägst avlönade lantarbetarna. Över huvud taget är ju det viktigaste skälet för genomförande av lagstadgade minimilöner, att arbe- tarna skola tillförsäkras en viss minimilönestandard. Ur denna synpunkt finnes knappast anledning att genom tvångslagstiftning sörja för högre löner åt vissa högre kvalificerade arbetare, då dessa på grund av sina kvalifika— tioner böra vara i stånd att förskaffa sig en inkomst, som med skäligt belopp överstiger den lagliga minimilönenivån. Ett särskilt skäl att antaga detta utgör den omständigheten att ifrågavarande arbetare framför allt äro syssel- satta inom det större jordbruket, där arbetsmarknadens förhållanden torde göra sig gällande på annat sätt än vid övriga jordbruk och där således kop- kurrensen om arbetskraften bör utgöra en betryggande garanti för att de komma i åtnjutande av skäliga löner. Det bör heller icke förbises, att ju flera olika lönegrader som inordnas i minimilönesystemet, desto starkare blir även minimilönernas tendens att bliva normallöner. '

En mellanställning mellan jordbrukets grovarbetare och de mera kvalifi— cerade arbetarna kunna de lägst avlönade djurskötarna sägas intaga. Som redan förut berörts torde nämligen den väsentligaste orsaken till att de sistnämnda åtnjuta något högre löner än grovarbetarna vara längre arbetstidiallmänhet samt arbete på sön- och helgdagar. Enligt lantarbetstidslagen i dess ändrade lydelse är också längre arbetstid tillåten för djurskötare än för andra arbetare, och i sådana fall, där lagen icke blir tillämplig, torde skillnaden vara ännu mera utpräglad. En tillämpning av den förut angivna regeln att minimilöner skulle fastställas för jordbrukets grovarbetare synes därför i princip böra medföra, att minimilöner också fastställdes för de lägst avlönade djurskötarna. Mot denna anordning kan anmärkas, att synnerligen stora svårigheter före- ligga att klart angiva vilka arbetare som skola räknas som djurskötare och att en betydande förenkling i tillämpningen skulle vinnas om djurskötarna uteslötes. Därjämte må framhållas att den rådande bristen på djurskötare utgör en viss garanti för att dessa utan lagstiftningens ingripande komma att erhålla skäliga löner. Å andra sidan bör hållas i minnet, att djurskötare före—

• Sida 120
•  Original

komma även på andra egendomar än de större och medelstora samt att, sär— skilt inom områden där kollektivavtalen icke erhållit någon nämnvärd ut- bredning och där det icke heller finnes någon egentlig arbetsmarknad, det kan befaras att en minimilönelagstiftning, som icke upptager särskilda högre löner för djurskötarna, skulle kunna leda till att de icke komma i åtnjutande av samma löneförhöjning som grovarbetarna.

Med hänsyn till de skäl, som sålunda kunna åberopas för och emot olika arbetargruppers medtagande under minimilönelagstiftningen, torde man i lagen å ena sidan böra lämna tvingande föreskrifter endast om att minimilöner skola utsättas för de lägst avlönade lantarbetarna, men å andra sidan därjämte giva lönenämnden möjlighet att, om så av särskilda skäl finnes erforderligt, fastställa högre minimilöner för vissa grupper av lantarbetare, vilken be- stämmelse, ehuru allmännare formulerad, närmast är avsedd att få tillämpning allenast å de lägst avlönade djurskötarna.

Rörande de skillnader i lön, som betingas av de enskilda arbetarnas olika arbetsförmåga må hänvisas till den följande framställningen rörande lagstift— ningens tillämpning å arbetare inom olika åldersklasser och å icke fullgod arbetskraft.

I fråga om lönesystemets uppbyggnad återstår därefter endast frågan om eventuell lönedifferentiering för olika delar av landet. Denna fråga står emellertid i så nära samband med frågan om lönenivåns höjd över huvud taget och förhållandet till kollektivavtalens lönenivå, att den lämpligen bör be- handlas i sammanhang därmed. Beträffande dessa frågor hänvisas till den närmare utvecklingen å sid. 128 ff.

3. Ackordsarbete.

Ackordsarbetet har, såsom ovan anmärkts, inom det svenska jordbruket huvudsakligen varit begränsat till vissa slag av arbeten, vilka ansetts sär— skilt lämpade för denna avlöningsform. De allmänna kollektivavtalen inne- hålla endast ett ackordspris, nämligen för handmjölkning (kvinnlig arbets- kraft). Därjämte finnes ett särskilt kollektivavtal angående skötsel och upp— tagning av rotfrukter gällande för Skåne. Förutom dessa båda slag av arbeten synes ackordssystemet tillämpas inom det egentliga jordbruksarbetet huvudsakligen endast för vissa tillfälliga arbeten, såsom dikesgrävning m. 111. På senare tid synes dock systemet hava börjat tillämpas i större utsträck— ning även i fråga om t. ex. skördearbete och dylikt, åtminstone i vissa landsdelar. '

Ett fastställande av ackordslöner inom jordbruket torde komma att med- föra mycket stora svårigheter för en lönenämnd. I åtskilliga fall äro ackords— arbetena så beroende av lokala förhållanden att några allmänna löner icke gärna kunna tänkas. Där dylika hinder icke föreligga torde å andra sidan avsevärda svårigheter uppstå för lönenämnden att bestämma vilken ackords— ersättning som skall tillämpas. .Som förut berörts innehåller — bortsett från ackordspriset för handmjölkning —— allenast det förutberörda kollektiv—

• Sida 121
•  Original

avtalet angående skötsel och upptagning av rotfrukter bestämmelser om ackordslöner. Från kollektivavtalen skulle således lönenämnden erhålla föga ledning vid fastställandet av dylika löner. Vidare äro det nyssnämnda kollektivavtalets ackordsbestämmelser ganska invecklade, varför ett faststäl- lande av dessa skulle medföra betydande svårigheter vid tillämpningen åt— minstone för de mindre jordbruken. Med anledning härav hava också, när det i samband med beslutande av stöd åt sockerbetsodlingen gällt att be— stämma' ackordslöner åt betarbetare, motsvarande bestämmelser i nämnda kollektivavtal måst undergå en väsentlig förenkling. Slutligen kan hänvisas till förhållandena i England, där lönenämnderna ha rätt att fastställa ackords- löner men ingen nämnd hittills gjort bruk av denna rätt. Man synes kunna. utgå ifrån att svårigheterna att bestämma ackordslöner skola. bli större i vårt land med dess växlande förhållanden än i England.1 Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det nödvändigt att i huvudsak överlämna åtpar- terna själva, arbetsgivaren och arbetaren, att överenskomma om ackords— löner.

Emellertid torde det vara nödvändigt att genom en särskild bestämmelse förhindra att ackordssystemet användes för kringgående av minimilöneregle- ringen. Arbetarens godkännande av ackordspriset kan nämligen icke anses utgöra en tillräcklig garanti mot att underbetalning äger rum. En viss all- män begränsning av rätten att fritt överenskomma om ackordslöner torde därför böra stadgas. Denna kan tänkas utformad på två sätt, antingen så att man föreskriver, att ackordslönen icke får fastställas lägre än att en fullt arbetsför, duglig och yrkesvan arbetare kan beräknas förtjäna minst den fastställda minimitidlönen, eller också så att i lagen föreskrives att ackords- betalningen icke får understiga den fastställda minimilönen för den arbets- tid, som åtgått för arbetets utförande, d. v. 5. att minimitidlönen alltid skall vara garanterad.

Arbetsgivarna inom jordbruket hava hittills bestämt motsatt sig att vid ackordsarbete garantera timlönen. Detta kan delvis förklaras med att ackordsarbete användes huvudsakligen i sådana fall, där arbetsgivarens möj- ligheter att övervaka arbetet äro särskilt små, och kanske just i syfte att ersätta denna övervakning. Ur den synpunkt, som här i främsta rummet lägges på frågan, nämligen att förhindra ett kringgående av den lagliga minimilöneregleringen, synes det icke heller nödvändigt att ålägga arbets- givarna en sådan garanti. Även vissa andra skäl tala för att man bör be- gränsa sig till att föreskriva, att själva ackordspriset ej får sättas lägre än att minimilönen kan förtjänas. Härigenom skulle nämligen öppnas en möj- lighet att sysselsätta mindre arbetsföra arbetare utan att, såsom eljest skulle vara nödvändigt, för dem fastställa särskilda individuella minimilöner. Det måste även anses vara lättare att avgöra, huruvida ett ackordspris fyller den angivna förutsättningen än att bestämma skälig arbetslön för en ej fullgod arbetare.

På grund härav synes man i fråga om ackordsarbetet böra stadga såsom

¹ Den engelska. lagstiftningen gäller endast England och Wales, ej Skottland och Irland.

• Sida 122
•  Original

huvudregel, att ackordslönerna icke må avtalas lägre än att en fullgod arbetare kan beräknas förtjäna minimitimlönen. Härjämte bör lönenämnden erhålla befogenhet att i den mån så finnes lämpligt direkt fastställa ackords- löner. Detta torde av skäl som ovan anförts endast böra ske i undantags— fall, t. ex. då arbetsgivaren finner sig ej kunna tillämpa huvudregeln, enär han ej anser sig kunna bestämma ackordsersättningen så högt att en fullgod arbetare kan beräknas förtjäna minst minimitimlönen och han förebringar godtagbara skäl härför, eller då tvist uppstått huruvida ett av arbetsgivaren fastställt ackordspris är överensstämmande med nämnda huvudregel. I vissa fall torde det vara nödvändigt och lämpligt att, på sätt i specialmotiveringen närmare utvecklas, från lagens tillämpning undantaga vissa slag av ackords- arbeten.

4. Åldersgränser. Enligt kollektivavtalen för jordbruket gälla samma löner för alla arbetare över 18 år blott med det undantaget att hemmavarande söner mellan 18 och 21 år erhålla en på visst sätt reducerad timlön. Någon övre åldersgräns innehåller ej kollektivavtalen. Beträffande arbetare, som äro försvagade av ålder, tillämpas reglerna för arbetare med nedsatt arbetsförmåga, d. v. s. deras lön bestämmes genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och ar- betaren. Arbetare under 18 år falla icke heller under kollektivavtalens reg- lering. Som regel erhålla dessa lägre löner än de arbetare, som fyllt 18 år, men genom att de icke medtagits i kollektivavtalen saknas fasta normer för deras avlöning. För de arbetare, som beröras av kollektivavtalen, kan man spåra ett visst uttryck för principen om lön efter ålder i det förhållandet, att lönenivån för tjänare i arbetsgivarens kost, vilka regelmässigt äro ogifta och således mestadels yngre arbetare, ligger lägre än för övriga löneformer.

Vad först angår frågan hur den underåriga arbetskraften -—— d. v. s. ar- betare under 21 år —— bör behandlas i förevarande lagstiftning gäller det att hålla den rätta medelvägen mellan två i motsatta riktningar pekande synpunkter. Den ena är, att minimilönerna för dessa arbetare icke få sättas så höga att deras möjligheter att erhålla anställning äventyras. Den andra synpunkten är den, att om löneläget för de yngre arbetarna pressas för hårt uppkommer risk för att ungdomen övergiver jordbruket och i stället söker sin utkomst inom handel eller industri, vilket i sin tur skulle medföra risk för en försämring av jordbrukets tillgång på arbetskraft.

Till en början torde det emellertid vara klart, att minimilönelagstiftningenv åtminstone icke i sin första utformning bör gå längre än kollektivavtalen och att således de arbetare, som äro under 18 år, böra lämnas utanför den lag- liga löneregleringen. Svårare är att bedöma vilka föreskrifter som böra lämnas beträffande åldrarna mellan 18 och 21 år. Kollektivavtalets begrepp »hemmavarande söner» torde emellertid knappast kunna läggas till grund för de lagliga minimilönerna. Då det icke kan ifrågakomma att låta dessa överstiga de i avtalen'för hemmavarande söner fastställda lönerna, synes man endast hava att välja mellan å ena sidan att för ifrågavarande åldersgrupp fastställa

l l l

• Sida 123
•  Original

särskilda löner, som i varje fall beträffande de timavlönade och eventuellt såsom konsekvens härav även för de årsavlönade skulle understiga de för vuxna arbetare fastställda lönerna, och å. andra sidan att helt utesluta även denna grupp från löneregleringen. » Vid valet mellan dessa båda utvägar synas övervägande skäl tala för, att det för 18—20-åringarna själva skulle vara förmånligare att helt ställas utan— för lagstiftningen än att vissa lägre löner fastställas för dem. I de delar av landet, där denna åldersgrupp för närvarande i stor utsträckning åtnjuter samma löner som arbetare över 21 år, skulle lägre minimilöner kunna be- faras medföra en sänkning av den gällande lönenivån. I andra delar av landet, där så icke är förhållandet, föreligga stora svårigheter att på sätt förut antytts anpassa minimilönerna — vilka ju ha en en tendens att bli standardlöner — så att de å ena sidan icke sättas för låga med risk för att ungdomen övergiver jordbruket men å andra sidan icke heller så pass höga att de kunna befaras verka hindrande för den ungdomliga arbetskraften att erhålla anställning.

Eftersom den föreslagna lagstiftningen i princip omfattar all lejd arbets- kraft inom jordbruket, torde det vara ytterligt få delar av landet där minimi- lönerna icke få tillämpning å arbetare som fyllt 21 år. Denna omständighet synes utgöra en garanti för att lagens indirekta verkningar skola medföra att löneläget ej blir alltför lågt för arbetare, som icke uppnått denna ålder.

Beträffande de arbetargrupper, som karakteriseras av hög ålder må till en början anmärkas, att en lönegruppering efter ålder icke synes kunna göra anspråk på att skipa ens en approximativ rättvisa. Därtill äro de indi- viduella variationerna alltför stora. Medan en del arbetare kunna göra samma nytta ända upp emot eller kanske till och med över 70-årsåldern så kunna andra redan åtskilligt tidigare vara ej obetydligt försvagade. Och liksom tidpunkten för den begynnande ålderdomssvaghetens inträde varierar, växlar givetvis även graden av prestationsförmågans nedgång för olika individer. Trots detta synes det emellertid nödvändigt att införa en övre åldersgräns för lagens tillämplighet. Var denna gräns lämpligen bör dragas kan natur— ligtvis vara föremål för delade meningar. Olika åldersgränser hava härvid tagits under övervägande, dels den ålder då rätt till folkpension inträder, d. v. s. 67-årsåldern, och dels en lägre sådan. Om gränsen skulle dragas så högt som vid 67 år torde detta medföra, att lägre minimilöner måste fastställas för åtskilliga åldersklasser under 67 år. Med hänsyn till de stora individuella variationerna i de ifrågavarande arbetarnas prestations— förmåga och till vad ovan anförts beträffande de underåriga arbetarna synes det antagligt att ett dylikt generellt fastställande av lägre minimi— ilöner skulle bli till mera skada än gagn för arbetarna själva. I likhet jmed vad som föreslagits i fråga om de underåriga arbetarna torde ldärför åldersgränsen böra bestämmas så, att de ordinära minimilönerna kunna gälla för samtliga arbetare, som falla inom denna. gräns. Under så— dana omständigheter synes en högre gräns än 60—årsåldern icke kunna komma ifråga. För arbetare som uppnått denna ålder skulle således full avtalsfrihet

• Sida 124
•  Original

råda i fråga om lönerna. Liksom beträffande de underåriga arbetarna torde lagens indirekta verkningar i stort sett komma att bli en garanti för att avtalsfriheten icke missbrukas.

Av skäl, som i det följande närmare utvecklas, föreslås att minimilönerna; i huvudsak skola bestämmas lika med kollektivavtalens löner. Särskilt be- träffande områden, där lönerna för närvarande ligga avsevärt under kollek- tivavtalsnivån, torde invändningar komma att göras om svårigheter förjord— bruket att anpassa sig efter ett dylikt löneläge. Dessa invändningar synas dock komma att avtrubbas om minimilönerna begränsas att gälla de lantar— betare som tillhöra de mest arbetsdugliga åldersgrupperna. I valet mellan att, åtminstone för vissa områden, generellt fastställa minimilönerna lägre än kollektivavtalens löner och då bland annat också låta 18—20—åringar samt arbetare mellan 60 och 67 år omfattas av dessa, samt att fastställa. minimilönerna lika med avtalens löner och utesluta nämnda åldersgrupper torde i varje fall, särskilt ur sociala synpunkter, övervägande skäl tala för det senare alternativet. Först efter tjuguett år torde nämligen en lantarbetare i allmänhet bilda familj och skälen för statsmakterna att vidtaga anord- ningar för att han må erhålla en ej alltför låg lön synas då vara större. Beträffande lantarbetare över 60 år torde likartade synpunkter göra sig gällande.

Det förhållandet, att de ifrågavarande arbetarna ställts utanför den före— slagna lagstiftningen, innebär ej något ståndpunktstagande till vilken löne- nivå som kan vara lämplig för dem utan endast att avtalsfrihet synts böra. råda i detta hänseende. ,

5. Ej fullgod arbetskraft. Frågan om behandlingen av den icke fullgoda arbetskraften hör till de, största praktiska svårigheterna vid genomförandet av ett minimilönesystem. 3 Detta gäller i särskilt hög grad beträffande jordbruket på grund av att dylik,l ej fullt förstklassig arbetskraft där torde förekommaistörre utsträckning än inom de fiesta andra näringsgrenar. Detta förhållande kommer till synes, dels däri, att de allmänna fordringarna på en fullgod arbetare, d. v. s. en arbetare som avlönas med full lön, hittills kanske icke alltid varit fullt så höga som t. ex. inom industrin, dels också däri att inom jordbruket beredes sysselsättning för ett relativt stort antal arbetare, som på grund av kropps— ligt eller andligt lyte eller annan orsak icke kunna anses vara fullt arbets- föra och åtnjuta en med hänsyn härtill reducerad lön. Den huvudsakliga anledningen till att man inom jordbruket har att räkna med en större procent ej fullgod arbetskraft än inom andra yrken är säker- ligen den, att i vårt land, liksom i de fiesta andra länder, under ett flertal decennier pågått en överflyttning av arbetskraft från jordbruket till andra näringar, främst industrin. Det ligger i sakens natur att vid en sådan över—l flyttning i regel den bästa arbetskraften visar den största rörligheten ochi sålunda lämnar jordbruket. I samma riktning verkade även den på sin tidl

• Sida 125
•  Original

synnerligen starka emigrationen. Bland de vid jordbruket kvarstannande måste på grund härav procenten ej fullgod arbetskraft stiga. En bidragande orsak är emellertid även den, att jordbruket torde hava större möjligheter att bereda sysselsättning åt ej fullgod arbetskraft än industrin, där arbe— tarnas arbetstakt måste anpassas efter maskinernas och där det många gånger icke finnes utrymme för att i stället för en fullgod arbetare placera ett par mindre arbetsdugliga.

De i enlighet med den föreslagna lagstiftningen fastställda minimitid— lönerna måste givetvis vara beräknade för fullgoda arbetare. Dessa löner kunna därför icke tillämpas beträffande de icke fullgoda arbetarna, ty då skulle säkerligen ingen arbetsgivare bereda anställning åt dem. Det är där— för främst av hänsyn till de ifrågavarande arbetarna själva som mani minimilönelagstiftningar plägar införa anordningar, som möjliggöra för dem att arbeta mot lägre lön än den lagligen fastställda.

Vid reglerandet av dessa frågor måste man emellertid även noga tillse, att la- gens elfektivitet icke försvagas genom att fullgoda arbetare förklara sig villiga att arbeta mot löner, avsedda för icke fullgoda, för att därigenom lättare er- hålla anställning. I praktiken är det emellertid ett mycket vanskligt pro- blem att erhålla en tillfredsställande anordning för dels konstaterande av vilka arbetare, som verkligen kunna anses vara ej fullgoda, och dels fast- ställande av skälig lägre minimilön för dem.

I kollektivavtalen föreskrives rörande denna fråga endast att arbetare med nedsatt arbetsförmåga betalas efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren. Avgörandet är sålunda åtminstone formellt överlämnat till de enskilda parterna i arbetsavtalet själva. Emellertid är det givet att från organisationernas sida kontroll utövas rörande det sätt varpå bestämmelsen tillämpas. Från såväl arbetsgivarnas som arbetarnas organisationer upp- gives, att man icke funnit några större olägenheter av denna anordning. Icke desto mindre torde det vara otänkbart att, då det gäller en laglig reglering av lönerna, på detta sätt överlämna avgörandet huruvida och i vilken mån en arbetares arbetsförmåga är nedsatt, till de närmast intres- serade parterna själva. I avsaknad av den tillsyn, som organisationerna utöva, skulle säkerligen riskerna för ett kringgående av lagen på denna väg bliva alltför stora. I varje fall skulle en sådan anordning som komplement fordra ett synnerligen effektivt och därmed också dyrbart statligt kontroll- system.

I England har problemet lösts på det sättet, att ingen arbetare får av- lönas lägre än de fastställda minimilönerna med mindre han av vederbörande lönenämnd erhållit individuell dispens från lagens bestämmelser. I sam— band med dylik dispens fastställes iiregel en speciell minimilön för den ifrågavarande arbetaren. En sådan anordning synes emellertid ej bliva så i litet betungande för både arbetsgivare och arbetare. I England, där inom * lantbruket sysselsättas ett rätt stort antal äldre arbetare och många krigs- invalider, har antalet arbetare, för vilka dispenser samtidigt varit gällande, utgjort nio- å tiotusen, motsvarande cirka 2 procent av hela arbetarantalet.

• Sida 126
•  Original

För en tredjedel av dessa arbetare har orsaken varit fysiskt eller andligt lyte, för en tredjedel ålderdomssvaghet och för den återstående tredjedelen andra orsaker.

På grund av de svårbedömliga spörsmål som uppkomma vid varje dis- pensansökning, föranleder en sådan rätt betydande arbete både för sökanden och för den prövande myndigheten. I åtskilliga fall torde vederbörande arbetare icke vara i stånd att utan hjälp uppsätta och fullfölja en dispens- ansökning. Det är därför möjligt att i praktiken arbetsgivaren i stor ut- sträckning skulle komma att ombesörja detta, men det kan även tänkas att han för att slippa den omständliga proceduren föredrager att endast an— ställa arbetare, som äro fullgoda eller hava sina papper klara på förhand. Därest arbetsgivarna mera allmänt skulle anlägga ett dylikt, av bekvämlig- hetsskäl dikterat betraktelsesätt, skulle dispenssystemet givetvis förminska de icke fullgoda arbetarnas utsikter att erhålla anställning. Man har dock ' anledning förvänta, att exempelvis fattigvårdsmyndigheterna skulle visa in- , tresse för att bistå dem i dylika ärenden.

Även för lönenämnden skulle ett så strängt upprätthållet dispenssystem ' som det engelska innebära en mycket betydande arbetsbelastning. Mer ? eller mindre omfattande kompletterande undersökningar torde i de flesta ' fall bliva nödvändiga, och ofta måste dessa företagas på ort och ställe. En tillfredsställande kontroll över att även de icke fullgoda arbetarna erhålla skälig avlöning synes dock knappast kunna åstadkommas utan att » kravet på individuell dispens upprätthålles i tämligen vidsträckt omfattning. ] Om man däremot på frågan framför allt anlägger den synpunkten, att det j gäller att garantera lagens effektiva tillämpning beträffande de fullgoda arbe- * tarna, torde man kunna reda sig med en mindre vidlyftig apparat. Med hänsyn till att den föreslagna lagstiftningen innebär en fullständig nyhet i , vårt land synes en dylik synpunkt icke heller oberättigad. Man skulle då , kunna tänka sig att utgå från kollektivavtalens regler om att lönen skall bestämmas efter fri överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren samt komplettera denna med en skyldighet för arbetsgivaren att anmäla för- hållandet till lönenämnden. I anmälan skulle då givetvis närmare angivas arten av de omständigheter, som åberopas till stöd för avvikelsen från mi— nimilönerna, samt den överenskomna avlöningen. Däremot skulle någon egentlig utredning icke erfordras och något medgivande av lönenämnden icke behöva avvaktas. Såsom komplement härtill bör vidare lönenämnden tillerkännas befogenhet att på ansökning av tillsynsmyndighet eller därav intresserad part (eventuellt arbetarorganisationen) i speciella fall fastställa särskilda minimilöner för icke fullgoda arbetare. Arbetsgivare som icke full- gör sin anmälningsplikt skulle ådraga sig skyldighet att betala arbetaren full lön, medan den som ingivit vederbörlig anmälan icke skulle riskera att åläggas betala mera än vad han till lönenämnden uppgivit, såvida icke till- synsmyndigheten efter särskild undersökning förklarar arbetaren fullgod eller lönenämnden efter ansökan fastställer särskild minimilön, högre än den överenskomna lönen, för arbetaren i fråga. Skyldighet att betala högre

i

• Sida 127
•  Original

lön bör dock icke ifrågakomma för tiden innan ingripande skett från till- synsmyndighetens sida. För att förebygga missbruk av bestämmelsen torde de enskilda parternas rätt att fritt träffa överenskommelse om lönen böra begränsas på så sätt, att individuell dispens kräves för en nedsättning av 1 lönen under viss gräns, förslagsvis tre fjärdedelar av minimilönen. ! Med stöd av ett dylikt anmälningssystem skulle den kontrollerande myn— , digheten kunna bilda sig en god uppfattning om ivilken utsräckning rätten ' att underskrida minimilönerna begagnades. I misstänkta fall kunde under- sökning göras och även eljest stickprov tagas. Därest antalet anmälningar i viss landsdel eller från vissa gårdar skulle vara onormalt stort, skulle an— mälningarna kunna lämna en god grundval för en mera omfattande under- sökning i kontrollsyfte.

Anmälningssystemet synes bliva betydligt mindre betungande än dispens- systemet för såväl arbetsgivare och arbetare som för lönenämnden. Dock må anmärkas, att vid ett dispenssystem en arbetsgivare kan fordra att dis- pensen skall vara klar redan då anställning sökes, varigenom han själv fri- tager sig från allt besvär. Anmälningsplikten måste däremot helt läggas på arbetsgivarna, men den synes icke vara av nämnvärt betungande natur. Rätten för arbetarna att själva söka dispens skulle alltjämt kvarstå, och om det hos arbetsgivarna skulle visa sig en benägenhet att avvisa icke fullgoda arbetare på grund av anmälningsbesväret står för arbetarna möjligheten att söka dispens öppen. Har dylik erhållits synes någon anmälan icke behöva fordras. Särskilt i sådana fall då en arbetare har tillfälliga anställningar hos många olika arbetsgivare torde dispensförfarandet vara det lämpligaste.

Om man utgår från den förut intagna ståndpunkten beträffande de under- åriga arbetarna, skulle minimilönerna gälla endast arbetare som fyllt 21 år. Man torde då knappast hava att räkna med några fall där bristande arbets- duglighet är beroende på för låg ålder. Beträffande de äldre arbetarna måste man däremot taga i betraktande, att vissa arbetare redan före 60 år äro försvagade av ålder. Härtill komma så de arbetare, som på grund av andligt eller kroppsligt lyte, bristande förståndsgåvor, allmän undermålighet eller särskilda karaktärsfel oberoende av sin ålder kunna anses vara mindre arbetsdugliga. Enligt den statistiska undersökningen rörande det faktiska löneläget och lönevariationerna inom jordbruket uppgår den icke fullgoda arbetskraften i åldrarna 21—60 år till 1'2 % av arbetarna i samma åldrar, vilket skulle motsvara cirka 2000 arbetare i hela landet. Denna siffra är emellertid säkerligen avsevärt för låg emedan uppgifterna på grund av fråge- formulärens avfattning endast avse verkligt betydande nedsättning i arbets- förmågan Trots de företagna begränsningarna synes det sålunda antagligt, att de kvarstående fallen bliva så många att ett krav på individuell dispens » skulle bliva alltför betungande att upprätthålla. * Med hänsyn härtill synes den ej fullgoda arbetskraftens lönefråga böra lösas i enlighet med det tidigare skisserade anmälningssystemet. Individu— ella minimilöner skulle sålunda endast ifrågakomma då det i speciella fall påfordras av tillsynsmyndighet eller annan intresserad part.

• Sida 128
•  Original

6. Förhållandet till kollektivavtalen. På grund av skäl, för vilka tidigare redogjorts, bygger det framlagda för- slaget på den principen, att de lagliga minimilönerna skola sättas lika med eller i varje fall ställas i en viss relation till gällande kollektivavtals löner och undergå i huvudsak samma variationer som dessa. Systemet är grundat på den tankegången, att kollektivavtalen få antagas vara ett uttryck för de ekono- miska krafter som verka på arbetsmarknaden och att minimilönerna genom att anknytas härtill skulle kunna smidigare anpassas efter de för jordbruks— näringen vid varje tidpunkt gällande ekonomiska betingelserna än om de, i likhet med vad som skett i utländsk lagstiftning, skulle av någon myndighet fritt fastställas efter vissa av lagstiftningen angivna riktlinjer, vare sig dessa skulle baseras på sociala levnadsstandardssynpunkter eller på andra för- hållanden. En förutsättning för att systemet skall hava dessa verkningar är därför att kollektivavtalsväsendet inom lantbruket får i stort sett utveckla sig fritt utan statsmakternas ingripande. Det är sålunda önskvärt, att detta i fortsättningen begränsas till _— förutom medlingsinstitutionen — stöd— åtgärderna. De sistnämnda inverka emellertid givetvis på jordbrukets ekono- miska betingelser och förmåga att med bibehållen räntabilitet betala arbets— löner av en viss höjd. Man får då förutsätta att dessa förhållanden, jämte många andra i olika riktningar verkande omständigheter, komma att vinna uttryck i kollektivavtalslönerna.

För att löneregleringssystemet skall kunna fungera såsom avsetts kräves, som även tidigare påpekats, dels att kollektivavtal av en viss omfattning verkligen existera och dels att avtalsuppgörelserna hållas i möjligaste mån fria från inflytande av minimilönerna själva, så att avtalen kunna anses i huvudsak representativa för arbetsmarknadens läge. Dessa båda frågor stå åtminstone i praktiken i ett synnerligen nära samband med varandra i det att anordningar, som kunna ifrågasättas för tillgodoseende av den ena syn- punkten, ofta kunna hava verkningar även i det andra avseendet.

Gällande lagliga minimilöner kunna givetvis utöva ett betydande infly— tande på förloppet av förhandlingar om nytt kollektivavtal. Man måste dock här skilja mellan olika fall. I den mån avtalsstriden gäller en höjning av lönerna synas minimilönerna icke kunna äga något egentligt inflytande på förhandlingarnas förlopp just på grund av sin egenskap av minimilöner. Den enda inverkan, som de gällande minimilönerna i ett dylikt fall kunna utöva skulle vara den, att arbetsgivarna gent emot den fordrade löneförhöjningen skulle kunna göra gällande, att staten genom att fastställa vissa minimilöner även godkänt dessa såsom fullt skäliga och tillräckliga. Detta argument torde emellertid icke hava någon nämnvärd slagkraft om minimilönesystemet, så— som här är tänkt, uppbygges på den tankegången att kollektivavtalslönerna skola vara avgörande för minimilönernas storlek.

Annorlunda ställer sig emellertid förhållandet då arbetsgivarna kräva löne- sänkningar. Det synes ofrånkomligt att i en lagstiftning av ifrågavarande slag * räkna även med en dylik eventualitet, i synnerhet som en sänkning av penning— lönerna kan äga rum utan att även reallönerna minskas, åtminstone på längre 5

• Sida 129
•  Original

sikt betraktat. Om i en sådan situation lagliga minimilöner av samma höjd som förutvarande kollektivavtalslöner skulle gälla, komme arbetsgivarna att sakna möjlighet att genomdriva sina krav. Arbetarna hava ju då endast att åberopa de gällande minimilönerna, vilka icke tillåta anställning av arbetare mot lägre lön. Då jordbrukets arbetsgivare i praktiken icke kunna inställa driften och anställande av andra arbetare mot tidigare gällande löner knappast utgör något verksamt påtryckningsmedel, bliva de i sådant fall hän- visade till att, då överenskommelse om nytt avtal icke kan komma till stånd, hos vederbörande lönenämnd göra framställning om minimilönernas upp- hävande eller sänkning. Härmed är emellertid också givet, att det är löne- nämndens beslut som blir avgörande och icke parternas fria förhandlingar.

För att i möjligaste mån frigöra avtalsförhandlingarna från påverkan av minimilönerna synes man kunna välja mellan två olika utvägar. Den ena är att minimilönerna alltid fastställas något under kollektivavtalslönerna, och den andra är att låta minimilönerna helt träda ur tillämpning då kollektiv- avtalen på grund av uppsägning eller eljest upphöra att gälla. Väljes den förra utvägen synes utrymme finnas för parterna att fritt förhandla om nya ,avtalslöner ned till minimilönernas nivå. Kommer nytt avtal till stånd skulle det då givetvis åligga lönenämnden att anpassa minimilönerna efter de nya avtalslönerna. Emellertid kan det tänkas att denna frihet är otillräcklig. Dels , kan marginalen mellan avtals— och minimilöner icke gärna göras så stor att den

möjliggör tillräckliga lönesänkningar vid starkare fluktuationer i penning- värdet, t. ex. en lönesänkning av den omfattning som (nominellt) ägde rum från år 1920 till 1921 och som för vissa fall uppgick till närmare 30 procent. Dels kan det emellertid även tänkas, att arbetarna i tider av nedåtgående löner föredraga att icke träffa något nytt avtal, emedan de vilja behålla den garanti mot ytterligare lönesänkning, som de i anslutning till det uppsagda kollektivavtalet fastställda minimilönerna utgöra. Härigenom skulle anord- ningen kunna bliva en fara för kollektivavtalssystemets bestånd.

Den andra utvägen, att helt upphäva minimilönerna under avtalslösa tider, synes därför bättre ägnad att frikoppla avtalsförhandlingarna från påverkan av minimilönerna. Emellertid kan det ju anses i viss mån strida mot lagstift- ningens syftemål att den helt och hållet måste upphöra att verka, så snart arbetsgivar- och, arbetarorganisationerna icke kunna enas om ett nytt avtal. Dylika konsekvenser torde dock genom olika åtgärder kunna undvikas eller i varje fall motverkas. En möjlighet vore att komplettera lagstiftningen om minimilöner med bestämmelser om tvångsskiljedom, vilka skulle träda i "tillämpning då kollektivavtal upphört utan att nytt avtal träffats. Genom en dylik anordning skulle man emellertid alltför mycket avlägsna sig från den av oss förut berörda grundprincipen i själva systemet, nämligen att det bygger på fria kollektivavtal. En sådan åtgärd kan därför icke tillstyrkas. Ett annat sätt vore att lönenämnden erhölle möjlighet att fastställa minimilöner om nytt avtal ej kunde träffas. Med hänsyn till att utrymme måste finnas för fria för— t handlingar, kan emellertid en dylik bestämmelse icke träda i tillämpning .annat än som en sista utväg. Den torde därför icke kunna förutsättas erhålla

• Sida 130
•  Original

alltför stor effekt i det hänseende varom fråga är. Det föreslagna systemet måste därför i stor utsträckning bygga på parternas förmåga att kunna träffa. avtal. Man torde emellertid, särskilt med hänsyn till de senare årens erfaren- heter, vara berättigad att räkna med att om lagstiftningen utformas på sådant sätt att den icke onödigtvis försvårar möjligheterna till uppgörelse kollektiv— avtal även i fortsättningen komma att upprättas i åtminstone ungefär samma utsträckning som hittills.

Spörsmålet om relationen mellan kollektivavtalslönerna och minimilönerna har emellertid betydelse även i åtskilliga andra avseenden och kan därför icke bedömas enbart ur den ovan behandlade synpunkten. Sålunda synes det an- tagligt att denna relation kan utöva stort inflytande på organisationernas om— fattning och styrka. Då det, såsom tidigare framhållits, är en förutsättning för genomförandet av en lagstiftning efter de nu föreslagna linjerna att de nuvarande arbetsgivar— och arbetarorganisationerna fortbestå, är det också klart att minimilönenivåns inflytande på dessa förhållanden måste nogsamt beaktas.

Om minimilönerna sättas lägre än kollektivavtalslönerna kan detta befaras inverka menligt på anslutningen till arbetsgivarorganisationen. I så fall bliva ju dennas medlemmar skyldiga att betala, förutom medlemsavgifter, även högre löner än de oorganiserade arbetsgivarna. Härigenom torde möjlig— heterna att förvärva nya medlemmar försämras och risk uppstå för att de redan anslutna skola begära sitt utträde. Mot dessa farhågor kan väl invändas, att samma situation föreligger även vid nu rådande fria förhållanden, då de oorganiserade arbetsgivarna icke annat än, eventuellt, genom arbetsmark» nadens läge tvingas att betala sina arbetare efter kollektivavtalens lönetariffer. Vidare kan man säga, att organisationerna genom minimilönernas anknytning till kollektivavtalen erhållit ett så stort inflytande på löneregleringen, att lantbrukarnas intresse att tillhöra arbetsgivarorganisationen därigenom borde stärkas. Erfarenheten visar emellertid att de nyssnämnda farhågorna icke äro utan grund. Då statsmakterna, såsom tidigare berörts, i anslutning till stödåtgärder åt sockerbetsodlingen uppställt krav på att betodlare, som ville komma i åtnjutande av dylikt stöd, skulle förbinda sig att betala de med betskötseln sysselsatta arbetarna efter gällande kollektivavtal, befanns det mellan organisationerna upprättade avtalet innehålla alltför invecklade be— stämmelser för att i oförändrat skick kunna läggas till grund för de oorgani— serade betodlarnas förbindelser. På grundval av kollektivavtalet utarbetades därför en betydligt förenklad ackordsprislista, vilken skulle gälla i stället för avtalet. Emellertid blev resultatet härigenom i viss mån förmånligare för bet- odlarna än om kollektivavtalet skulle hava följts. Detta förhållande föran- ledde, enligt vad som upplysts, åtskilliga av de berörda betodlarna att lämna organisationen med motivering, att medlemskapet för dem medförde ökade- arbetskostnader.

Å andra sidan kan det antagas, att tillströmningen till'arbetarorganisationen skulle befordras om minimilönerna sattes lägre än kollektivavtalslönerna. Även om icke blotta inträdet i arbetarorganisationen medför någon absolut

• Sida 131
•  Original

garanti för åtnjutande av kollektivavtalets löner, utan härför kanske dessutom kräves anställning hos en organiserad arbetsgivare, synes det i varje fall troligt, att fördelarna av att vara medlem av organisationen skall för den en— skilde arbetaren framstå tydligare om en dylik skillnad mellan lönenivåerna upprätthålles. Under vintern 1936—1937 har en stark tillströmning av nya medlemmar till arbetarorganisationen ägt rum. Detta torde åtminstone del- vis kunna tillskrivas sådana orsaker som här avses, särskilt aktualiserade genom de stora höjningarna i kollektivavtalslönerna. En allmän uppryckning inom lantarbetarklassen samt de inre organisatoriska förhållandena torde emellertid även hava spelat in.

Om av någon anledning arbetarorganisationens medlemsantal ökats i mera betydande grad kan detta även tänkas indirekt verka främjande på anslut- ningen till arbetsgivarnas organisation. De båda organisationernas utveckling synes nämligen hittills i viss mån hava fortgått på det sätt, att en ökad an— slutning till arbetarorganisationen föregått och givit anledning till en organise- ring även av arbetsgivarna. Förklaringen till detta förhållande torde huvud- sakligen vara att söka däri, att då större delen av arbetarna hos en viss arbets- givare inträtt i arbetarorganisationen finner arbetsgivaren det oftast med sitt eget intresse mest förenligt att även själv ansluta sig till arbetsgivarnas organisation.

Verkningarna av att minimilönerna sättas lägre än avtalens löner äro så— lunda vad angår organisationerna tämligen svåra att överblicka. Dock synes man hava anledning befara, att en viss risk för arbetsgivarorganisationens av- folkning skulle föreligga.

Införandet av minimilöner på samma nivå som kollektivavtalslönerna borde i princip verka på motsatt sätt. Anslutningen till arbetsgivarorganisationen borde sålunda härigenom främjas, då den med medlemskapet följande skyldig— heten att tillämpa kollektivavtalens löner därigenom mister sin karaktär av återhållande moment. Medlemsavgiften torde i jämförelse härmed för arbets- givaren icke spela så stor roll, och han torde som regel erhålla valuta för den- samma genom lugnare arbetsförhållanden samt organisationens stöd och bi- stånd i olika angelägenheter. Däremot synes man kunna befara, att en dylik anordning kan komma att verka hindrande på anslutningen till arbetarorgani- sationen. Den enskilde arbetaren tycker sig måhända icke hava något att vinna på att gå in i organisationen, då han ändock tillförsäkrats samma lön som kollektivavtalet stipulerar.

I viss mån annorlunda torde förhållandena komma att ställa sig med det i betänkandet framlagda förslaget, som endast i vissa avseenden, främst beträf— fande lönerna, följer kollektivavtalen. Genom de i avtalen intagna s. k. allmänna bestämmelserna tillförsäkras de organiserade arbetarna åtskilliga förmåner, som icke komma att beröras av minimilönelagstiftningen, t. ex. semester, sjuk- vårdsersättning, sjukavlöning, arbetstidsreglering. Vidare ha som förut berörts enligt förslaget åtskilliga modifikationer skett i principen, att kollek— tivavtalens bestämmelser om lön skola ligga till grund för minimilönerna, nämligen beträffande övertidsersättning, vilka åldersgrupper som skola om-

• Sida 132
•  Original

fattas av lagstiftningen m. m. Om minimilöner därjämte, som jämväl före- slagits, fastställas endast för de lägst avlönade lantarbetarna, äga de mera kvalificerade organiserade arbetarna även i kollektivavtalens särskilda löne- bestämmelser förmåner utöver dem som genom minimilönelagstiftningen garanteras de oorganiserade. Vidare borde det stå klart för lantarbetarna själva, att möjligheten att på längre sikt upprätthålla en tillfredsställande lönenivå är bland annat beroende av organisationens styrka. Slutligen bör man också hålla i minnet, att en väsentlig orsak till svårigheterna för organisations— arbetet bland lantarbetarna — de organiserbara av dessa beräknas fråii orga— nisationshåll till högst hälften av totalantalet 200 000 — har varit den låga ekonomiska levnadsstandard på vilken det stora flertalet av dem befunnit sig. Väl ha förhållandena härutinnan i viss mån ändrat sig men på åtskilliga håll torde levnadsstandarden ännu vara relativt låg. Förbättras denna synes man kunna utgå ifrån att intresset för förenings- och dylika angelägenheter samt till följd härav även anslutningen till organisationen ökas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes man närmast kunna utgå. ifrån att den i betänkandet föreslagna anordningen icke kommer att medföra några ofördelaktiga verkningar på anslutningen till arbetarorganisationerna. Vad angår de arbetsgivare som äro organiserbara, vilka i regel torde vara skyldiga att tillämpa lantarbetstidslagens bestämmelser om arbetstiden, synas skilj— aktigheterna från kollektivavtalens bestämmelser icke vara så betydande att de medföra någon nämnvärd modifikation i de uttalanden som ovan gjorts.

Om man därefter övergår till att behandla frågan, huruvida avvikelser från kollektivavtalens löner äro påkallade beträffande vissa landsdelar eller vissa kategorier jordbruk, torde först böra undersökas i vad mån levnadskost- nadernas lokala växlingar kunna inverka på denna fråga. I princip är det önskvärt att den levnadsstandard, som statsmakterna ansett böra upprätt- hållas genom deras ingripande, kommer samtliga av lagstiftningen berörda arbetare till godo. Detta hindrar emellertid icke, att vissa variationer i pen- ninglönerna kunna vara förenliga även med denna tanke, nämligen i den mån levnadskostnaderna på vissa håll äro högre än på andra. På landsbygden i vårt land torde emellertid dessa visa tämligen små variationer, i varje fall be- tydligt mindre än i städer och stadsliknande samhällen. Ett bevis härför är, att det varit möjligt för organisationerna att träffa överenskommelse om i det närmaste samma kollektivavtalslöner för Götaland och Svealand utom Dalarna. Inom dessa delar av landet torde en tämligen enhetlig prisnivå vara rådande med undantag för de närmaste omgivningarna till större städer och för särskilt industribetonade bygder. Till dylika smärre områden med högre levnadskost- nader synes det knappast vara möjligt att taga hänsyn vid minimilönernas be- stämmande. Den konkurrens om arbetskraften, som på dessa platser utövas från andra näringsgrenars sida, torde även utgöra tillräcklig garanti för att löneläget där är minst så mycket högre än det allmänna löneläget inom jord— bruket, som motiveras av de högre levnadskostnaderna. Det må även fram— hållas, att vid kollektivavtalsregleringen med vissa oväsentliga undantag några särbestämmelser för dessa områden icke införts. Däremot visar Norrland ett

• Sida 133
•  Original

markerat högre löneläge än övriga delar av landet, och detta torde åtminstone delvis vara beroende på högre levnadskostnader, vilka i sin tur bero på klima- tiska förhållanden och dyra transporter. För Norrlands del synas följaktligen särskilda minimilöner av denna anledning vara erforderliga, om minimilöner överhuvud skola fastställas för denna landsdel, en fråga som i specialmotive- ringen upptages till särskild behandling.

Om man därefter övergår till frågan om minimilönernas verkningar i eko- nomiskt avseende uppställer sig i första hand det spörsmålet, huruvida de mindre jordbruken förmå bära samma löner som de större. Till att börja med torde det vara klart att de mindre jordbrukarna i regel hava mindre inkomster och svagare ekonomiska resurser än de större. Detta beror emellertid i varje fall huvudsakligen på andra omständigheter än själva jordbruksdriftens bärig- het, nämligen främst på jordbrukarnas förmögenhetsförhållanden. Men även förutsättningarna för driftens bärighet ställa sig mycket olika för olika stor- leksklasser av jordbruk. Sålunda förefinnes mellan de större och de mindre jordbruken en viss skillnad i fråga om produktionsinriktningen. De större jordbruken äro mera inriktade på produktion av spannmål och andra vegeta- biliska produkter, medan de medelstora och mindre jordbruken huvudsakligen saluföra animaliska produkter, främst mjölk. Under jordbrukskrisens första år voro de statliga stödåtgärderna huvudsakligen inriktade på den vegeta— biliska produktionen och under sådana förhållanden blevo de mindre jord- bruken, som ofta icke ens producerade sitt eget behov av dylika varor, sämre tillgodosedda. Under senare år hava emellertid stödåtgärderna utvidgats att gälla även de animaliska produkterna och deras tyngdpunkt kan väl numera sägas ligga på detta område. Prisläget kan sålunda under vissa tider inne— bära en favör för de större jordbruken och under andra tider för de mindre. Härigenom erbjuder sig en viss möjlighet att genom olika utformning av jord- bruksstödet gynna den kategori av jordbrukare, som är mest i behov av det— samma.

Vidare föreligga stora skillnader i arbetsekonomiskt avseende mellan de större och de mindre jordbruken. Sålunda är det givet att den moderna tek- nikens möjligheter till arbetsbesparande rationalisering kunna utnyttjas be— tydligt bättre vid de större jordbruken än vid de mindre. Detta gäller såväl i fråga om användande av maskiner som de fördelar, som kunna uppnås genom en rationell arbetsfördelning. Även om det skulle vara möjligt att organisera ett samarbete mellan de mindre jordbrukarna för utnyttjande av dyrbarare arbetsbesparande maskiner så torde de större jordbruken likväl alltid komma _att bibehålla ett visst försprång på detta område.1

Till belysning av den större åtgången av arbetskraft vid det mindre jord— bruket må anföras följande siffror, hämtade från 1932 års jordbruksräkning

1 Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 januari 1937 har chefen för jordbruks- departenentet tillkallat utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande vissa åtgärder till lättande av arbetsförhållandena inom det mindre jordbruket. Enligt direktiven för utredningen borde särskilt undersökas, i vilka former statens stöd kunde lämnas åt sammanslutningar av mindre jordbrukare, som bildats i ändamål att åstadkomma inköp för gemensamt bruk av lantbruksmaskiner.

• Sida 134
•  Original

och utvisande den varaktigt sysselsatta arbetskraften vid jordbruk av olika storleksklasser. I arbetsstyrkan äro jordbrukaren själv och de av hans familj, som övervägande varit sysselsatta med verkligt jordbruksarbete, inräknade.

Antal personer

Storleksgrupp per 100 har åker 10 — 20 har ................................ 23"! 20— 30 » ................................ 168 30—50 » ............. . ............. 132 50—100 » ................................ 105 I över 100 » ................................ 9'6

För ett rätt förstående av dessa siffror måste dock framhållas, att djur- skötseln, vilken icke behöver stå i direkt proportion till åkerarealen, såsom ovan påpekats är av relativt större betydelse vid de mindre jordbruken, samt att den lejda arbetskraften, vilken är den enda som direkt beröres av den före- slagna lagstiftningen, i motsats till den sammanlagda arbetskraften visar sti- gande siffror ju högre upp bland storleksklasserna man kommer. När man vill undersöka huru stort antal personer som hava sin bärgning från jord- bruksdriften är det emellertid den samlade arbetsstyrkan som är av betydelse.

En viss kompensation för de sämre möjligheterna till rationalisering er- hålla emellertid de mindre jordbruken genom att de i regel icke falla under lantarbetstidslagens tillämplighetsområde. Även enligt lagens ändrade lydelse torde det övervägande flertalet jordbruk under 30 hektar falla utanför lagen. De hava därför lättare än de större att genom tillfällig förlängning av arbets— tiden klara de brådaste tiderna, vårbruk och skördetid, utan någon nämnvärd extra förstärkning av arbetskraften. Ehuru de mindre jordbruken ej äro plik- tiga att tillämpa lantarbetstidslagen komma dessa jordbruk i alla fall i åtnju- tande av de högre priser på jordbruksprodukter, vilka beslutats såsom kom- pensation för den minskning av arbetstiden, som genomförts genom änd- ringarna i nämnda lag.

Det synes antagligt att lönerna för närvarande vid de mindre jordbruken hålla sig något lägre än vid de större. Enligt den för utredningens räkning verkställda statistiska undersökningen (se sid. 93) existerar dock icke någon nämnvärd skillnad mellan de olika storleksgrupperna i fråga om löner till arbetare av motsvarande kategorier. Beträffande åtskilliga arbetarkategorier äro lönerna till och med högre för de mindre jordbruken, och endast beträf- fande tjänare i arbetsgivarens kost kan en klart lägre nivå hos de sistnämnda skönjas. De mindre jordbrukarna torde emellertid kunna hålla sina arbets- kostnader nere genom att de huvudsakligen använda sig av de lägst avlönade kategorierna lantarbetare. Arbetsgivaren själv eller hans familjemedlemmar torde nämligen i dessa fall själva svara för arbetsledningen och det mera kvalificerade arbetet, så att arbetare i förmansställning och specialiserade yrkesmän praktiskt taget kunna undvaras. Den förhärskande anställnings— formen vid det mindre jordbruket är tjänare i arbetsgivarens kost, och denna torde ställa sig relativt billig för arbetsgivaren. Detta sammanhänger med

• Sida 135
•  Original

att de mindre jordbrukarna torde rekrytera sin arbetskraft i större utsträck- ning så att säga inom sina egna led, medan den egentliga lantarbetarklassen huvudsakligen finnes vid de större jordbruken. Med andra ord: de mindre jordbrukarna fylla sitt behov av arbetskraft, i den mån de egna anhöriga icke förslå, huvudsakligen bland söner och döttrar till andra självständiga jord— brukare, vilka för tillfället icke äro i stånd att bereda arbete åt de sina. Dessa arbetare äro därför inriktade på att så småningom själva bliva självständiga företagare och lägga kanske i viss mån utbildningssynpunkter på sin anställ— ning. I varje fall kan man antaga, att de betrakta jordbrukets arbetsförhål- landen lika mycket ur arbetsgivarens som ur arbetarens synpunkt.

De antydda omständigheterna torde komma att innebära vissa lättnader för de mindre jordbruken i förhållande till de större även om minimilönelag— stiftningen genomföres på det sätt, att samma löner fastställas för alla stor- leksklasser av jordbruk. Därtill kommer, att de arbetare vid de mindre jord- bruken, beträffande vilka de i det föregående berörda utbildningssyn- punkterna samt i övrigt det personliga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare göra sig gällande, i huvudsak torde tillhöra de yngre åldersklasserna. Om såsom ovan föreslagits lagstiftningen göres tillämplig allenast på arbetare, som fyllt 21 år, kommer möjligheten att taga hänsyn till dessa förhållanden att i stor utsträckning bibehållas.

Ser man därefter frågan om differentiering av lönerna efter jordbrukens storlek ur rent praktiska synpunkter finner man, att det stöter på stora svå- righeter att åstadkomma en tillfredsställande gränsdragning mellan de större och de mindre jordbruken. Skulle avgränsningen ske på. samma sätt som i arbetstidslagarna, d. v. s. efter antalet i regel sysselsatta arbetare, torde även lantarbetstidslagens gräns, nämligen att såsom mindre jordbruk räkna företag med upp till två regelbundet sysselsatta arbetare,vara för hög för ifrågavarande ändamål. Drages gränsen lägre, så att från lagens tillämpning undantagas allenast jordbruk som regelmässigt sysselsätta högst en lejd arbetare eller som endast tillfälligtvis använda lejd arbetskraft, skärpes emellertid en be— tydande olägenhet, som även eljest är förenad med en avgränsning efter arbetarantalet, nämligen att verkningarna skulle bliva synnerligen ojämna. Detta beror framför allt därpå att arbetsgivarens anhöriga, vilka av skäl, som "tidigare utvecklats, böra undantagas från löneregleringen, utgöra en så stor del av arbetskraften inom jordbruket och en proportionsvis större del ju längre ned man kommer inom storleksklasserna. Ett jordbruk med ett rela- tivt stort antal arbetande familjemedlemmar torde i regel hava en starkare ekonomisk ryggrad än ett jordbruk med färre sådana, i varje fall om antalet lejda arbetare är lika. Vidare bör ihågkommas att en bestämmelse, där gränsen drages efter det arbetarantal som i regel sysselsättes inom ett jordbruk, i praktiken knappast torde fylla de anspråk på lättillämplighet och klarhet som böra ställas på en lönelagstiftning. En alldeles särskilt viktig omständighet vid en dylik lagstiftning är nämligen att varje arbetsgivare har relativt lätt att bedöma, vilka lagregler som äro tillämpliga på hans jordbruk. Samma för- hållande gäller arbetarna själva. Av det anförda torde framgå att en gräns- dragning efter arbetarantalet i praktiken skulle vara föga tillfredsställande.

• Sida 136
•  Original

Jämnare verkningar vid tillämpningen skulle möjligen erhållas om gräns- dragningen skedde på grundval av åkerjordens areal. Icke heller denna gräns- dragning synes emellertid i tillfredsställande grad giva uttryck för jord- brukets ekonomiska bärkraft. Av större betydelse än arealen torde nämligen. vara jordens naturliga fruktbarhet samt graden av den hävd, vari jorden be- finner sig. Avkastningen per arealenhet varierar starkt mellan olika trakter och även mellan jordbruk i samma trakt.

Bättre resultat synes man då kunna vinna om gränsen mellan olika stor- l'eksklasser droges efter fastighetens taxeringsvärde, närmare bestämt efter det däri ingående s. k. jordbruksvärdet efter avdrag av vad som belöper å skogsmark. Härigenom skulle viss hänsyn tagas till jordens fruktbarhets- grad och hävd, då dessa givetvis inverka på taxeringsvärdet, samt även till fastighetens mer eller mindre goda belägenhet, kommunikationsförhållandena etc. Taxeringsvärdet torde därför vara det bästa kriterium som står till buds för ett jordbruks ekonomiska bärkraft i den mån densamma över huvud taget kan antagas variera med jordbrukets storlek. J ämväl i detta hänseende torde emellertid stora svårigheter uppstå att finna en lämplig gräns mellan de jordbruk, som böra falla utanför lagen, och de övriga.

Härefter återstår ännu en synpunkt att behandla i frågan om minimi- lönernas förhållande till kollektivavtalen. Det finnes nämligen anledning an- taga, att kollektivavtalen i vissa landsdelar äro betydligt mindre representa- tiva för den allmänna lönenivån för lantarbetare än på andra håll. Detta; gäller av naturliga skäl sådana områden, där arbetare och arbetsgivare äro i relativt liten utsträckning organiserade. Speciell uppmärksamhet påkallar :[ detta sammanhang förhållandena i Bergslagen och södra Norrland, framför allt Gästrikland och Dalarna. De jordbruk, som här äro anslutna till arbets— givarorganisationen äro nämligen uteslutande större bolag tillhöriga bruks- egendomar eller därmed jämförliga jordbruk. Det har framhållits, att jord— bruket för dessa företagare icke har någon nämnvärd betydelse som in- komstkälla vid sidan av deras huvudsakliga rörelse, skogsbruk och industri,. samt att de på grund härav torde hava visat en liberalare inställning till sina- lantarbetare och tillerkänt dem högre, med industriarbetarnas mera jämför- liga löner än som för övrigt i dessa trakter kunna anses brukliga. De i kollek— tivavtalen för ifrågavarande områden fastställda lönerna ligga också betyd— ligt över kollektivavtalslönerna i övriga delar av landet. I viss mån synas dessa högre löner kunna förklaras med det i norra Sverige gällande högre löne— läget, men till större delen torde de kunna återföras till nu nämnda förhållan- den. Det synes knappast rimligt att lägga dessa av speciella förhållanden in— fluerade löner till grund för minimilöner, som genomföras med statens med- verkan. Minimilönerna för dessa områden torde i stället böra sättas i en viss- relation till kollektivavtalslönerna inom angränsande områden, där ovan» nämnda förhållanden icke göra sig gällande. Skillnaden i lönenivån mellan områdena ifråga synes böra bli beroende av den olikhet i den allmänna löne- nivån som finnes mellan områdena; i sin tur torde denna olikhet i huvudsak bero på olikhet i levnadskostnader.

• Sida 137
•  Original

Även för vissa andra landskap torde kollektivavtalslönerna avvika sär— skilt mycket från den allmänna lönenivån för lantarbetare. Detta gäller t. ex. Västergötland och de delar av Småland, där kollektivavtal överhuvud taget finnas. En väsentlig olikhet gent emot de nyssnämnda bergslagsförhållandena föreligger emellertid i dessa fall, i det att kollektivavtalslönerna här icke ligga högre än den i övrigt i landet rådande kollektivavtalsnivån. Det har gjorts gällande, att jordbruket i de småländska länen skulle vara väsentligt sämre lottat än inom de omgivande landskapen bland annat på grund av jordens mindre fruktbarhet. Denna uppfattning vinner emellertid knappast stöd i tillgänglig statistiskt material. Så t. ex. finner man (Sveriges officiella stati- stik: Jordbruk och boskapsskötsel, 1934) att åkerjordens avkastning i skörde- enheter per hektar under femårsperioden 1926——30 utgjorde i medeltal i J ön— köpings län 1 914, i Kronobergs län 2 205, i Kalmar läns norra del 1 870 och i samma läns södra del 2 049, medan motsvarande siffror voro t. ex. för Stock- liolms län och stad 1 872, Uppsala län 1 898 och Södermanlands län 2024. Avkastningen i smålandslänen var sålunda över lag högre än i Uppland och delvis bättre, delvis sämre än i Södermanland. Granskar man skördesiffrorna för de olika växtslagen finner man att brödsäden lämnat lägre avkastning än liksmedeltalet medan vissa andra växtslag lämnat högre avkastning än medel- talet.

Det nämnda förhållandet skulle möjligen kunna förklaras därigenom, att de små jordbruken äro förhärskande inom Småland och att jordbruket där skulle bedrivas mera intensivt än vid de stora jordbruken och på denna grund lämna högre bruttoavkastning. Den relativt goda avkastningen skulle i så fall förutsätta en större arbetskvantitetoch av denna grund lämna ett mindre netto åt jordbrukaren. Icke heller denna förmodan bekräftas emellertid av statistiken. Den för uppnående av ett visst skörderesultat använda arbets- kraften kan visserligen icke beräknas, då det är omöjligt att skilja den arbets- kraft som användes för den vegetabiliska produktionen från den som erfordras för den animaliska. Däremot föreligga i professor Nannesons förut omnämnda räkenskapsresultat från svenska jordbruk uppgifter rörande avkastningen per hektar inom olika storleksgrupper. Om saken låge så till, att jordbruksdriften vid de mindre jordbruken genomgående vore mera intensiv än vid de större, borde ju detta förhållande avspegla sig i högre avkastningssiffror för de mindre företagen inom ett visst geografiskt område. Jämför man emellertid avkastningen av vete och råg inom olika storleksgrupper i mellersta Sverige finner man det motsatta förhållandet. I medeltal för åren 1925—35 voro siffrorna i kg per hektar för jordbruk under 10 hektar 2 019, mellan 10 och 25 hektar 2 109, mellan 25 och 50 hektar 2 133, mellan 50 och 100 hektar 2 141 och över 100 hektar 2 406.

Skiljaktigheter i jordens fruktbarhet borde även komma till synes i jord— värdena. För övrigt är det just genom dessa, som skillnaderna i fruktbarhet eller i andra betingelser för ett ekonomiskt resultat emellan olika jordbruk eller olika områden i första rummet borde utjämnas. Vid senaste allmänna fastighetstaxering (1933) uppgick åkerjordens värde per hektar i Jönköpings

• Sida 138
•  Original

län till 920 kronor, i Kronobergs län till 870 kronor och i Kalmar län till 790 kronor. Dessa siffror äro högre än för de flesta andra län i Mellansverige. Så t. ex. uppgick åkerjordens värde i Stockholms län till 860 kronor, i Upp- sala län till 730 kronor och i Södermanlands län till 780 kronor per hektar. Den lägsta siffran för landet gällde Gotlands län med 570 kronor per hektar. Dock må framhållas, att ifrågavarande taxeringsvärden för de småländska länen påverkas av det förhållandet, att brukningsdelarna där i genomsnitt äro relativt små. På grund av att byggnadsvärdet vid taxeringen inräknas i åkerns ,värde kommer det senare att bliva jämförelsevis högre för små brukningsdelar.

Vad ovan anförts rörande Småland torde i huvudsak även vara tillämp- ligt beträffande de delar av västra Sverige, där arbetar- och arbetsgivarorga- nisationernas utbredning är ringa.

Ett övervägande av de olika synpunkter, som sålunda kunna läggas på frågan om minimilönernas förhållande till kollektivavtalen synes leda till det resultatet, att i varje fall som huvudregel bör uppställas den principen, att minimilönerna skola ligga på samma nivå som'kollektivavtalens kontantlöner och att de icke skola gälla under tider, då kollektivavtalen upphört samt för- handlingar om nya avtal pågå.

Redan hänsynen till organisationernas och det frivilliga kollektivavtals— väsendets bestånd synes närmast tala i denna riktning. Lokala växlingar i levnadskostnaderna av den betydelse, att de böra föranleda en avvikelse från den för hela landet i huvudsak gemensamma kollektivavtalslönenivån torde förekomma endast i norra Sverige, där kollektivavtal ej finnas eller äro av den art, att de icke böra läggas till grundför minimilönerna. Skulle kollektivav- tal upprättas även för Norrland torde hänsyn därvid komma att tagas till de högre levnadskostnaderna. Ur rent ekonomiska synpunkter synes icke något hinder förefinnas, att den nämnda principen antages som huvudregel, då de större och medelstora jordbruken, vid vilka huvudparten av den lejda arbets- kraften sysselsättes, måste anses tämligen jämställda med de gårdar, för Vilka kollektivavtalen äro direkt tillämpliga. Mera tveksamt torde däremot vara, om icke av ekonomiska skäl undantag böra göras beträffande vissa kate- gorier av gårdar eller vissa delar av landet.

Vad först beträffar undantag för vissa kategorier av egendomar torde endast kunna ifrågasättas en gränsdragning, som på ett eller annat sätt tar sikte på företagens storlek. Såsom ovan närmare utvecklats finner man vid en jämförelse mellan det större och det mindre jordbrukets ekonomiska förut— sättningar, att vissa omständigheter verka till de mindre jordbrukens nack- del och andra till deras förmån. Huruvida de senare äro tillräckligt betydande att uppväga de förra är synnerligen svårt att avgöra. På denna fråga torde i varje fall icke kunna givas ett allmängiltigt svar utan det måste i viss grad bliva beroende av det för tillfället rådande inbördes förhållandet mellan pris- lägena på animaliska och vegetabiliska jordbruksprodukter.

För arbetarna vid de mindre jordbruken skulle det säkerligen te sig ganska egendomligt, om de icke skulle tillförsäkras samma löner som mot-

• Sida 139
•  Original

svarande arbetarkategorier vid de större jordbruken, detta så mycket mera som de icke kommit i åtnjutande av den i lantarbetstidslagen stadgade arbetstids- begränsningen. I samband med ändringarna i lantarbetstidslagen har såsom kompensation en viss höjning av jordbruksstödet beslutats, vilken kommer alla jordbrukare till godo, även de som icke beröras av lagen. Hur det höjda stödet kommer att verka för jordbruk av olika storleksgrupper är emellertid ej lätt att bedöma. Då härtill kommer att det möter stora svårigheter att upp- draga en gräns mellan större och mindre jordbruk, som både är rättvis och lätt att tillämpa, synas övervägande skäl tala för att man icke fastställer olika lönenivåer för jordbruk av olika storleksklasser. Skulle det i framtiden bliva uppenbart, att de mindre jordbrukens förmåga att bära minimilöner, fast- ställda i överensstämmelse med kollektivavtalens löner, är väsentligt sämre än de större jordbrukens, lärer man kunna utgå ifrån att statsmakterna hava sin uppmärksamhet fästad härpå vid avvägning av jordbruksstödet.

Vad därefter angår frågan, huruvida förhållandena inom vissa geografiska områden kunna anses motivera att minimilönerna där sättas lägre än kollek— tivavtalslönerna, må först erinras om vad tidigare anförts rörande förhål— landena i Bergslagsbygden. Såsom redan framhållits torde här en avvikelse från gällande kollektivavtalslöner vara ofrånkomlig. Vad däremot angår de övriga landskap, Småland och Västergötland, beträffande vilka ett undantag ifrågasatts, må framhållas, att praktiskt taget samma kollektivavtalslöner gälla för hela Götaland samt Svealand utom Dalarna och att dessa avtal till- lämpas även inom nu ifrågavarande landskap. Såvitt av den officiella stati- stiken kan bedömas är heller icke jordbruksnäringens läge här sämre än i många andra landskap i Mellansverige, där kollektivavtalslönerna redan nu ganska allmänt tillämpas och där de i varje fall genom den föreslagna lagstift- ningen skulle fastställas som lagliga minimilöner. På grund härav synas för närvarande tillräckliga skäl icke föreligga att i någon annan del av landet än bergslagsbygderna frångå gällande kollektivavtalslöner. Emellertid synes det lämpligt att i lagtexten, förutom en direkt på bergslagsförhållandena syftande undantagsbestämmelse, även införa en sådan av mera allmän avfattning, var- igenom lönenämnden får möjlighet att, om verkligt vägande skäl förebringas, för större eller mindre områden avvika från kollektivavtalslönerna. En dylik bestämmelse är även på sätt i specialmotiveringen närmare utvecklas på— kallad därav, att det icke kan anses uteslutet att flera olika kollektivavtal slutas inom samma område och att det är svårt att i en lagtext angiva tillfreds- ställande riktlinjer för avgörande av vilket avtal som i sådant fall bör lämnas företräde.

7. Den administrativa apparaten.

I det föregående har i olika sammanhang utan närmare motivering för- utsatts att avgörandet i frågor rörande lagstiftningens tillämpning, i främsta rummet givetvis fastställandet av minimilöner, skulle ankomma på en eller flera särskilt för ändamålet inrättade lönenämnder. Med hänsyn till att minimilönernas höjd i huvudsak anknutits till kollektivavtalens löner skulle

• Sida 140
•  Original

det kunna ifrågasättas att uppdraga avgörandet i dessa frågor åt någon redan existerande statsmyndighet. För att ett dylikt arrangemang skulle fungera tillfredsställande torde man emellertid böra kräva, att i lagstiftningen kan givas så noggranna anvisningar att tillämpningen kan ske i huvudsak efter rent objektiva normer. Såsom av det föregående torde framgå kan man dock knappast undvika att åt den tillämpande myndigheten lämna en tämligen fri prövningsrätt i åtskilliga frågor, som äro för både arbetsgivare och arbetare av största ekonomiska betydelse. Under sådana förhållanden synes det vara nödvändigt att tillskapa en eller flera särskilda lönenämnder, bestående av representanter för de båda parterna samt några opartiska ledamöter.

Den fråga som därefter närmast uppkommer är den, huruvida den slut- liga bestämmanderätten bör lämnas till en central eller till ett flertal lokala nämnder. Till att börja med må därvid endast diskuteras frågan, huruvida åt lokala nämnder bör överlämnas att i viktiga principiella frågor fatta be- slut, som äro definitiva och således icke kunna överklagas till en central nämnd. Huruvida jämte en i sista hand bestämmande central nämnd skola finnas l'okala nämnder för underlättande av utredningen och för avgörande av mindre viktiga frågor synes vara ett spörsmål av rent praktisk natur och därför allenast av sekundär betydelse.. Frågan om beslutanderätten rörande lönerna skall förläggas lokalt eller centralt kan däremot hava ett ej obetyd- ligt inflytande på löneregleringens funktion. Om beslutanderätten uppdrages åt lokala nämnder torde detta nämligen otvivelaktigt medföra större ten- dens till lönesplittring mellan olika distrikt än om beslutanderätten över- lämnas till en central nämnd. En sådan kan ju på ett helt annat sätt än de lokala överblicka och taga hänsyn till de över hela landet rådande förhållan- dena och de allmänna variationerna i löneläget. Härmed är givetvis icke sagt att koncentrationen av beslutanderätten i en central nämnds hand skulle innebära, att en enhetlig lönenivå skall fastställas för hela landet, utan en— dast att en garanti därigenom erhålles för att icke olika lönenivåer upprätt— hållas utan tvingande skäl och för att variationerna hållas inom så snäva gränser som möjligt.

Vid kollektivavtalsregleringen i Sverige har en tydlig tendens till största möjliga enhetlighet mellan olika landsdelar gjort sig gällande, och detta även beträffande lönenivån, trots att i detta avseende likformighet givetvis är svå- rare att uppnå än i fråga om reglering av andra arbetsförhållanden. Särskilt vid ett tvångsvis genomfört löneregleringssystem är det av betydelse, att de lokala variationerna begränsas så mycket som möjligt. Förutom att admini- strationen förenklas genom likformighet i lönenivån måste det nämligen i och för sig betraktas som en olägenhet att olika löner komma att gälla på ömse sidor om vissa geografiska gränser, vilka självfallet icke över allt kunna dragas så att olikheterna för de i närheten av gränsen boende framstå såsom befogade. På grund härav torde det för våra förhållanden böra bestämt för- ordas, att den slutliga bestämmanderätten lägges hos en central nämnd.

I samma riktning talar även följande skäl, vilket dock närmast avser frågan huruvida lokala nämnder över huvud taget skola inrättas eller ej. En

• Sida 141
•  Original

fast organisation av lokala nämnder fordrar en fast distriktsindelning så att varje nämnd erhåller sitt distrikt. Denna indelning synes med hänsyn till bland annat sättet för utseendet av nämndernas ledamöter i huvudsak böra följa länsgränserna, låt vara att givetvis två eller flera län kunna sammanslås till ett distrikt. Härav följer emellertid att de ekonomiska förhållandena icke kunna bliva så utslagsgivande för gränsdragningen som vore önskvärt. Ur denna synpunkt synes systemet med endast en central nämnd utan fasta lokala nämnder vara att föredraga. En sådan anordning skulle även ur kost- nadssynpunkt vara fördelaktig. Visserligen torde den centrala nämnden under sådana förhållanden erhålla synnerligen omfattande och krävande arbetsuppgifter, men det synes icke kunna råda något tvivel om att en dylik koncentration skulle medföra besparing av arbetskraft.

De lokala nämndernas berättigande torde huvudsakligen vara att söka däri, att inom dem finnes utrymme för en sakkunskap om de för ett visst distrikt speciella förhållandena, vilken inom en för hela riket gemensam nämnd nödvändigtvis måste bliva tämligen bristfällig. Denna brist hos den centrala nämnden synes dock kunna avhjälpas på annat sätt. Då det gäller fastställande av allmänna minimilöner torde det vara framför allt vid lag- stiftningens första ikraftträdande som en särskild utredning rörande de lokala förhållandena kan vara påkallad. Detta kan väl, i den mån tillgänglig statistik, upplysningar från hushållningssällskap samt arbetsgivar— och arbetarorganisationer m. m. icke kunna anses tillfyllest, ske genom att den centrala nämnden på ort och ställe sammankallar en konferens av represen- tativa personer inom det ifrågavarande distriktet. Genom att denna anord- ning får karaktär av engångsföreteelse synes utredningen till och med kunna bliva fullständigare än vad som skulle kunnat åstadkommas allenast genom de lokala nämndernas egna medlemmar.

Även för vissa löpande ärenden kräves emellertid lokal sakkunskap. Detta är framför allt fallet med dispensärenden och eventuellt även ärenden rörande fastställande av särskilda ackordslöner. I dessa fall synes emellertid icke ens den lokala nämndens tillgång till sakkunskap vara tillräcklig. För av- görande av dylika ärenden på tillfredsställande sätt kräves nämligen oftast upplysningar från personer med direkt kännedom om det speciella fallet. Om möjligt borde en sådan anordning träffas, att ärendenas bedömande och av- görande överlämnas till personer som själva kunna antagas lämna dessa upp- lysningar. På grund härav synes det lämpligt att giva lönenämnden befogen- het att i dylika fall tillsätta en tillfällig lokal nämnd, förslagsvis bestående av en representant för arbetsgivare och en för arbetare samt en opartisk person. Åt denna nämnd skulle sedan uppdragas att verkställa erforderlig undersökning och att avgöra fallet med utförligt angivande av de på beslutet inverkande motiven. Tänkbart vore att beslutet finge överklagas hos den centrala nämnden. För att undvika med ett besvärsförfarande förenade skri— verier och omgång synes det emellertid lämpligare att de lokala nämndernas beslut oberoende av parts klagan upptagas till prövning av den centrala nämnden. Är beslutet enhälligt, finnes dock ingen anledning att tillämpa

• Sida 142
•  Original

ett dylikt förfarande utan torde beslutet för sådant fall böra vara definitivt. De avgöranden som överlämnas åt en lokal nämnd måste ju enligt sakens natur bliva sådana av mindre vikt. Den centrala nämnden synes böra lämnas fria händer att i enlighet med de erfarenheter, som vinnas under lagens till- lämpning, i större eller mindre utsträckning begagna sig av dylika lokala nämnder. Någon skyldighet att anlita dem torde sålunda icke böra före- skrivas. .

Om på sätt ovan förordats allenast en fast lönenämnd inrättas torde i denna böra samlas representanter för alla viktigare intressen på arbetsgivar- och arbetarsidan och därjämte tillses, att de olika landsdelar, som beröras av lag- stiftningen, bliva företrädda. Framför allt böra såväl organiserade som oorga- niserade arbetsgivare och arbetare samt såväl det mindre jordbruket, i den mån där sysselsättes lejd arbetskraft, som det medelstora och det större jord— bruket vara representerat. Det kan till och med ifrågasättas om icke vid av- vägandet av antalet ledamöter i nämnden borde reserveras ett visst antal platser för de olika kategorierna. Emellertid synes åtminstone gränsen mellan organiserade och oorganiserade arbetare vara så flytande och föränderlig att någon dylik gruppindelning knappast kan anses lämplig. Det är även möjligt, att det kan stöta på svårigheter att utvälja lämpliga representanter för de oorganiserade, särskilt på arbetarsidan.

Medlemsantalet i nämnden torde böra sättas förhållandevis högt. Man skulle sålunda kunna tänka sig tre eller möjligen blott två arbetsgivare och lika många arbetare från var och en av de tre förutnämnda storleksklasserna jordbruk. Nämnden skulle då komma att bestå av tillhopa 18 respektive 12 representanter för parterna. Inom denna ram torde även de olika lokala in— tressena samt organiserade och oorganiserade kunna bliva företrädda. Med hänsyn till föränderligheten av gränsen mellan organiserade och oorganise- rade och de ovan befarade svårigheterna att utse lämpliga representanter för de oorganiserade synes det opartiska elementet i nämnden böra sättas rela- tivt högt, förslagsvis till 5 personer inberäknat ordföranden. Avgörandet i fråga om antalet representanter för arbetsgivare och arbetare torde liksom själva utseendet av samtliga ledamöter böra förbehållas Kungl. Maj:t. För att garantera en viss balans mellan antalet opartiska ledamöter och antalet representanter synes en övre gräns för medlemsantalet böra fastställas. För— slagsvis torde denna kunna sättas till 25. Före utseendet av representanter för arbetsgivare och arbetare bör Kungl. Maj:t på lämpligt sätt införskaffa förslag å dessa. Närmare föreskrifter härom torde vara överflödiga.

8. Tillsynen å lagens efterlevnad. Erfarenheten från främmande länder visar, att en lag av ifrågavarande be- skaffenhet kräver en särskild kontrollorganisation för att tillämpningen skall bliva tillfredsställande. Ur flera synpunkter är det av synnerlig vikt att de myn- digheter, som skola utöva kontrollen, i minsta möjliga mån erhålla karaktär av polismyndighet. De böra i stället huvudsakligen verka genom rådgivning och upplysning samt på denna väg söka åstadkomma en så effektiv tillämp-

• Sida 143
•  Original

ning av lagen som möjligt. I all synnerhet torde detta gälla under första tiden efter lagens ikraftträdande. Även om tillsynsmyndigheternas arbetsbörda härigenom skulle ökas synes man hava anledning antaga, dels att lagens till- lämpning på detta sätt skall kunna genomföras effektivare och med mindre friktion än om tillsynen skulle ske efter strängare riktlinjer, och dels att man härigenom så mycket som möjligt skulle minska verkan av det irrita- tionsmoment, som en lagstiftning av ifrågavarande slag kan antagas komma att utgöra för åtskilliga jordbrukare.

Någon redan existerande myndighet, som kan anförtros uppgiften att en- ligt dessa riktlinjer öva tillsyn å lagens efterlevnad, torde icke finnas. På grund härav synes det nödvändigt att för ändamålet tillskapa särskilda tjänster, vilka lämpligen borde på ett eller annat sätt anknytas till lönenämn- den och dess kanslipersonal. Redan innan lagstiftningen i egentlig mening träder i kraft har lönenämnden för förberedande undersökningar och fast- ställande av lönesatserna samt dessas kungörande behov av en ganska om- fattande personal. Det synes lämpligt att en del personer, som under det för- beredande arbetet erhållit inblick i minimilönesystemet och vad därmed sam— manhänger, senare under lönenämndens ledning användas såsom inspektörer, vilka var i sitt distrikt hava att verka för lagens rätta tillämpning efter de nyss angivna riktlinjerna. För att åstadkomma enhetlighet i tillsynsverk- samheten och en god samverkan mellan tillsynsorganen samt lönenämndens övriga personal synes det lämpligt att inspektörerna sortera under en chefs- inspektör, som tillika bekläder befattningen som chef för lönenämndens kansli, samt att lönenämnden har möjlighet att i fall av behov anlita dem för olika uppgifter. Den närmare organisationen av tillsynsmyndigheten och dess verksamhet synes icke böra regleras i själva lagen utan kunna ordnas i admi- nistrativ väg samt anpassas efter de vid lagstiftningens tillämpning vunna erfarenheterna. Beträffande frågan om tillsynsverksamhetens närmare orga- nisation hänvisas till specialmotiveringen.

9. Ansvarsbestämmelser.

För lagens genomförande fordras i sista hand även påföljder av något slag. Rent civila påföljder synas dock knappast tillräckliga. I förevarande fall skulle de icke gärna kunna innebära annat än en skyldighet för arbetsgivare, som underskridit de lagliga minimilönerna, att till vederbörande arbetare ut- giva skillnaden mellan vad han betalat i lön och vad han enligt lagen borde hava erlagt. Ett stadgande om sådan skyldighet är givetvis nödvändigt men lärer knappast vara tillfyllest för att säkerställa lagens efterlevnad. I så fall skulle ju arbetsgivaren aldrig riskera att få betala mera än vad han enligt lagen varit pliktig, men han skulle alltid kunna hoppas att underbetalningen icke skulle upptäckas. På grund härav synes det ofrånkomligt att även stadga straff för överträdelse av lagen.

Emellertid torde straffbestämmelsen böra utformas med stor varsamhet. Man måste nämligen räkna med att, huru stora ansträngningar för att sprida kännedom om lagen som än må göras, någon mera ingående kunskap om

• Sida 144
•  Original

minimilönelagstiftningens bestämmelser ändå knappast kan förutsättas hos de enskilda jordbrukarna. I praktiken uppstå då många gånger fall, som för arbetsgivaren icke äro så lätta att bedöma. Det synes alltför hårt om i en lagstiftning av ifrågavarande beskaffenhet bristande kunskap om dess detalj- bestämmelser eller en felbedömning av den aktuella situationen skulle föran- leda straffansvar för en jordbrukare, som icke med avsikt handlat i strid mot lagen. På grund härav och då det torde vara praktiskt omöjligt att i lagstift— ningen skilja på olika fall synes det lämpligt att icke låta straffansvar för underbetalning inträda förrän efter det vederbörande av tillsynsmyndigheten blivit påvisad det felaktiga i sitt förfaringssätt och icke därav låtit sig rätta. Vidare torde det vara lämpligt att föreskriva, att åtal endast må anställas på initiativ av tjänsteman som övar tillsyn å lagens efterlevnad. I allmänhet torde en dylik tjänsteman icke själv böra utföra åtalet utan överlåta detta åt allmän åklagare. Den tjänsteman som utövar tillsynen bör i princip vara skyldig att föranstalta om åtal mot den som ej ställt sig till efterrättelse an- maning att utbetala lön. Någon ovillkorlig skyldighet härutinnan bör emeller- tid ej stadgas. I den instruktion för tillsynsmyndigheten, som i allt fall torde böra utfärdas, bör denna fråga närmare regleras. Möjlighet bör finnas för lönenämnden att, efter framställning av vederbörande tjänsteman förklara att anmälan till åtal ej skall ske, t. ex. när underlåtenheten att efter anmaning utbetala lön uppenbarligen ej beror på tredska utan på iråkad insolvens. Jämte det grundläggande straffbudet för underbetalning av arbetare, vilkas löner regleras genom lagstiftningen, krävas vissa andra subsidiära straffbe- stämmelser för lämnande av oriktiga uppgifter, vägran att tillhandahålla ut— redningsmaterial, yppande av driftshemligheter m. m. Dessa äro emellertid icke av mera allmänt intresse, varför de komma att behandlas i specialmotia

veringen.

Lönereglering efter indexsystem.

Under utredningens gång har även till noggrant övervägande upptagits det i motioner vid 1936 års riksdag väckta förslaget att ställa lantarbetarnas löner i relation till jordbrukets produktpriser.

Detta system, det s. k. indexsystemet, får betraktas såsom ett försök till en automatisk reglering av lönenivåns växlingar efter lantbrukets räntabilitet, därvid såsom ett approximativt uttryck för räntabiliteten godtagits den viktigaste härpå inverkande faktorn, nämligen produktpriserna. Med systemet vill man bland annat vinna att justeringar i lönenivån på annat sätt icke behöva företagas så ofta som eljest skulle vara fallet. Om en löne- reglering efter index införlivas med fria kollektivavtal torde sålunda av- talen av denna anledning kunna givas en längre giltighetstid än eljest. För arbetarna innebär systemet att de automatiskt erhålla en viss på förhand bestämd andel i de fördelar, som uppkomma för jordbruket genom stigande .produktpriser, eller att de åtminstone erhålla kompensation för stigande levnadskostnader i den mån dessa hänföra sig till produktprisnivåns stegring.

• Sida 145
•  Original

För jordbrukarna själva verkar indexsystemet såsom en slags försäkring. Vid stigande produktpriser kunna de endast tillgodogöra sig en del av prissteg— ringens fördelar men å andra sidan kunna de räkna med att sjunkande priser åtminstone till en viss del skola kompenseras av besparingar på lönekontot.

Rörande de tekniska förutsättningarna och metoderna för fastställande av grunderna för en indexberäkning må hänvisas till den utförligare redo— görelsen i den vid betänkandet fogade Bilaga 0. Såsom i bilagan an— märkes skulle man kunna tänka sig andra former av index än en produkt- prisindex såsom grund för reglering av lantarbetarlönerna. Av skäl, som i bilagan närmare angivas, synes emellertid en produktprisindex för när— varande vara den enda framkomliga vägen för en indexreglering av jord— brukets arbetslöner.

Ett lönesystem byggt på produktprisindex skulle komma att innehålla följande tre huvudmoment:

1) Fastställande av grunder för en indexberäkning, som giver ett samlat uttryck för jordbruksprodukternas prisnivå.

2) Fastställande av grundlöner, beräknade med hänsyn till en viss an- given prisnivå.

3) Bestämmande av en viss relation mellan förändringarna i prisnivån och därav betingade förändringar i lönerna.

Såsom tidigare framhållits är indexsystemet i egentlig mening endast inriktat på att reglera lönernas förändringar och lämnar ingen ledning då det gäller att bestämma deras belopp (utgångsläget). Fastställandet av .grundlönerna och förändringar i dessa, som betingas av andra omständig— heter än produktpriserna, måste därför ske på annat sätt, (1. v. s. enligt någon av de tidigare diskuterade metoderna för fastställande av minimilöner. I det följande skall därför med några ord belysas på vad sätt ett indexsystem skulle kunna anknytas till det i betänkandet förordade minimilönesystemet, enligt vilket minimilönerna fastställas på grundval av gällande kollektivav— .talslöner.

Därest de kollektivavtal, som ligga till grund för minimilönerna, inne- hålla bestämmelser om lönernas beroende av produktprisindex enligt samma; grunder som äro avsedda att tillämpas beträffande minimilönerna, kommer anknytningen mellan dessa löner och index att ställa sig ganska enkel. Det kommer då nämligen att sammanfalla med huvudprinciperna för minimi— lönesystemet att indexbestämmelserna i avtalen komma att gälla även för minimilönerna. Indexprincipen kommer sålunda att automatiskt vinna till— lämpning på, minimilönerna oberoende av särskilda föreskrifter. Det skulle därför vara önskvärt, att kollektivavtalen i sådant fall komme att innehålla bestämmelser om ett index av angivet slag, men någon säkerhet att så sker finnes givetvis icke. Skulle kollektivavtalen i stället vara grundade på fasta löner eller på en annan indexberäkning än statsmakterna fastställt,- kommer det att. innebära ett visst avsteg från minimilönesystemets huvudprinciper att göra minimilönerna beroende av indexreglering eller en annan indexreg—

• Sida 146
•  Original

lering änden avtalade, då de ju härigenom komma att avvika från kollek- tivavtalslönerna. För genomförande av en sådan anordning kräves först, att lönenämnden söker fastställa, för vilken prisnivå kollektivavtalens löner äro beräknade. Redan på denna punkt kunna svårigheter uppstå. Det är svårt att säga, huruvida lönerna äro beräknade för den prisnivå, som vid avtalets upprättande kunnat antagas bliva rådande under avtalets giltighetstid, eller om de i stället böra anknytas till den vid avtalets upprättande eller under viss tid dessförinnan verkligen gällande prisnivån. Fastställande av den löne- nivå, som skall anses motsvara avtalslönerna, kommer sålunda att bliva en omdömesfråga, som kan bliva av stor betydelse för lönernas reglering. Och denna fråga uppkommer icke blott vid systemets första ikraftträdande utan även sedermera för varje gång nya kollektivavtal upprättats, allt under förut- sättning att lönenämndens indexsystem icke införes i kollektivavtalen. Då nya löner överenskommits är det nämligen omöjligt att objektivt fastställa i vilken mån dessa innefatta en redan genom index registrerad eller under den närmaste framtiden förutsedd prisnivåförändring och i vilken mån lönernas. förändringar bero av andra förhållanden, som icke äga samband med produkt— priserna.

Sedan den grundlönerna motsvarande prisnivån fastställts kunna de av index föranledda löneförändringarna relativt lätt beräknas. I vissa avseenden synes emellertid indexsystemet, på sätt i det följande närmare belyses, vara mindre väl förenligt med de regler, som ur andra synpunkter befunnits mest önskvärda vid det föreslagna minimilönesystemets utformning.

Vad därefter angår frågan om fastställande av relationen mellan föränd- ringarna i prisnivån och därav betingade förändringar i lönenivån så kunna

på denna fråga anläggas många synpunkter, vilka i Bilaga C blivit föremål för närmare utveckling och belysning.

En reglering av lönerna efter index innebär vissa fördelar. Särskilt må framhållas, att den synes ägnad att knyta jordbrukets arbetsgivare och arbetare starkare tillsamman och att bidraga till förståelse bland arbetarna för jordbrukarnas intresse av att produktpriserna hållas på en tillfreds— ställande nivå. Även i övrigt skulle den vara ägnad att mildra motsätt- ningarna mellan arbetsgivare och arbetare och därigenom underlätta mini— milönelagstiftningens effektiva tillämpning. Slutligen skulle den måhända bidraga till längre avtalsperioder och därav följande minskning av friktionen i förhållandet mellan organisationerna.

Även bortsett från de förut omnämnda svårigheterna med anknytningen till kollektivavtalens löner, därest dessa icke äro grundade på samma index— beräkningar som statsmakterna funnit böra tillämpas, äro de praktiska olägenheter som uppställa sig vid systemets genomförande betydande. Till att börja med innebär det under nuvarande förhållanden enda framkomliga indexsystemet, ett rent produktprisindex, långt ifrån någon idealisk lösning av syftemålet att ställa arbetslönerna i relation till jordbruksnäringens.

• Sida 147
•  Original

bärighet. Härvid tages ju bland annat icke hänsyn till skördentfallet. Ett gott skördeår kan tänkas medföra en sänkning av priserna men ändock genom de stora produktkvantiteterna lämna jordbrukarna ett gott netto. Att indexregleringen under sådana förhållanden genom de lägre priserna skulle medföra en sänkning av lönerna framstår då såsom föga tillfredsställande. Ett annat år kan utbytet trots höga priser vara dåligt på grund av skördens ringa kvantitet, och de med hänsyn till priserna höjda lönerna kunna då ytterligare skärpa jordbrukarnas svårigheter.

Vid fastställande av grunderna för indexsystemet (särskilt relationstalet mellan prisnivå— och lönenivåförskjutningarna) måste man vidare bygga på vissa förutsättningar rörande den allmänna prisnivåns stabilitet och övriga faktorer, som inverka på produktionskostnaderna. Även om man räknar med att grundlönerna efter vissa mellanrum underkastas justeringar är det därför ingalunda säkert, att ens själva grunderna för indexsystemet kunna givas någon större grad av varaktighet. Det torde vara möjligt att med stat- liga stödåtgärder genomföra en viss produktprisstegring utan att prisnivån för jordbrukets förnödenheter undergå en motsvarande stegring. På sätt i Bilaga C närmare utvecklas skulle då det förutnämnda relationstalet kunna fastställas så, att prisstegringen helt kommer arbetskraften till godo medan jordbrukarnas situation blir oförändrad. Ett sådant förfaringssätt skulle innebära, att lönerna höjdes med en högre procentsats än den, varmed priserna stigit. Detta möjliggöres genom att produktvärdets ökning kan koncentreras på den del av produktionskostnaderna, som utgöres av arbets- löner. Om emellertid samtidigt eller senare under samma regleringsperiod inträder ytterligare prisförhöjning, som har sin grund i andra orsaker (t. ex. världsmarknadsläget eller valutaförhållanden) och som ungefär likformigt gäller alla varuslag — således även jordbrukets förnödenheter — kommer det nyssnämnda relationstalet, vid vars fastställande man utgått ifrån att förnödenhetspriserna icke skulle stiga, att medföra ett försämrat läge för jordbrukarna. I andra fall, särskilt vid fallande priser, kunna resultaten i stället lända till arbetarnas nackdel. Ett under vissa förutsättningar fast- ställt relationstal kan sålunda, om förutsättningarna rubbas, medföra icke av- sedda förmåner för den ena parten och nackdelar för den andra. På grund härav synes man icke i så hög grad som man kanske föreställt sig kunna vinna en rent automatisk anpassning av lönerna efter produktpriserna, utan systemets funktion blir i själva verket beroende av statsmakternas fast- ställande av relationstalet och deras bedömande av det ekonomiska lägets framtida utveckling.

Ett ungefär motsvarande resultat synes därför kunna nås genom betyd— ligt enklare anordningar. Vid statsmakternas behandling av frågor om jord- bruksstöd torde det sålunda vara möjligt att med ledning av beräkningar av det slag som i bilagan angivits och som bland annat företagits i 1936 års utredning angående kompensation för jordbrukets arbetstidsbegränsning,

• Sida 148
•  Original

göra sig en ungefärlig föreställning om vilken lönenivå som ett jordbruksstöd av viss omfattning skulle möjliggöra. Vidare torde man vara berättigad att antaga, att förändringarna i produktprisnivån —— jämte åtskilliga andra om— ständigheter — vinna uttryck i kollektivavtalslönerna. Även i det system, som är grundat på kollektivavtal utan indexberäkning, komma därför pro- duktprisnivåns förändringar att få inverkan på minimilönerna.

Vissa punkter i det föreslagna minimilönesystemet passa mindre väl till— sammans med ett indexsystem. Av skäl som tidigare närmare utvecklats har föreslagits, att minimilöner i regel- skola fastställas allenast för de lägst avlönade lantarbetarna. För att de av index betingade lönetilläggen skola komma alla arbetare till godo i samma mån kräves emellertid att minimi— löner fastställas även för de mera kvalificerade arbetarna. Vidare kan in— dexsystemet på sätt i det föregående närmare utvecklats komma att innebära ett avsteg från principen att minimilönerna skola följa kollektivavtalslönerna, nämligen om den för minimilönerna avsedda indexregleringen icke införes i avtalen. I så fall kunna minimilönerna genom index bringas att över- eller understiga avtalens löner. Vilka verkningar på intresset för organisationerna och på kollektivavtalsväsendets bestånd som detta kan medföra är mycket svårt att överblicka.

Slutligen må framhållas, att det i viss mån kan sägas vara en förutsätt— ning för indexsystemets genomförande att det får verka under viss längre tid. I varje fall kan man icke göra sig en nöjaktig föreställning om dess verkningar innan man sett det i funktion under såväl stigande som fallande priser. Som i annat sammanhang framhålles torde det emellertid vara nöd- vändigt att lagstiftningen till en början gives en kortare, provisorisk giltiga hetstid.

Med hänsyn till alla dessa omständigheter synes minimilönelagstift— ningen åtminstone i sin första utformning icke böra innefatta indexreglerade löner.

• Sida 149
•  Original

Speciell motivering.

Om lagens tillämpningsområde.

1 &.

Huvuddragen av lagens tillämplighetsområde hava närmare avhandlats i den allmänna motiveringen. Vissa frågor av mindre räckvidd återstå emeller- tid att behandla.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats föreslås en be- gränsning av tillämpningsområdet till jordbruk och i samband därmed bedriven djurskötsel. Här må endast anmärkas att begreppet jordbruk där- vid fattas i inskränkt bemärkelse, så att det icke omfattar trädgårdsskötsel eller jordbrukets olika binäringar.

Enligt första stycket av förevarande paragraf skola de lagliga minimi- lönerna äga tillämpning allenast då arbetaren användes till arbete i jordbruk (med djurskötsel), icke då en för jordbruksarbete eljest anställd arbetare tillfälligtvis användes till arbete av annat slag, t. ex. skogsarbete. Det torde visserligen ligga i sakens natur, att särskilt de årsanställda jordbruks- arbetarna bibehålla sin lön och sina övriga anställningsvillkor oförändrade även om 'de för någon tid sysselsättas med annat arbete, men för övrigt torde det vara en inom arbetsmarknaden allmänt vedertagen princip, att lön skall utgå efter det utförda arbetet, icke efter arbetarens huvudsakliga sysselsätt— ning eller efter rörelsens huvudsakliga beskaffenhet. Det synes under sådana förhållanden lämpligast att även för minimilönelagstiftningen upp- rätthålla principen, att arbetets beskaffenhet är avgörande för lönens beräk- ning. Emellertid må anmärkas, att samma slags arbete alltefter omständig- heterna kan utgöra antingen jordbruksarbete eller annat arbete. Som exempel härpå kan anföras, att dikesgrävning i regel måste hänföras till arbete i jord— bruk men i vissa fall är att betrakta såsom vägarbete eller skogsarbete.

De för lagens tillämplighet uppställda åldersgränserna hava närmare motiverats i det föregående. Likaså har förut angivits skälen för att arbets- givarens familjemedlemmar uteslutits från löneregleringen. Sistnämnda undantag har gjorts även i arbetarskyddslagen, allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. I dessa lagar användes. härvid uttrycket »medlem av arbetsgivarens familj». Räckvidden av detta uttryck kan emellertid knappast utläsas enbart ur lagtexten. Enligt lagarnas förarbeten samt de avgöranden, som träffats i praxis, främst genom beslut av arbetsrådet, har undantaget givits en tämligen vidsträckt omfattning. Nedanstående tabell torde i huvud— sak angiva dess räckvidd enligt hittillsvarande praxis:

• Sida 150
•  Original

1) Alltid undantagna:

a) anförvanter i rätt upp- eller nedstigande led; b) maka eller make;

c) adoptivbarn och adoptivföräldrar.

2) Undantagna under förutsättning av samboende eller gemensamt hushåll med arbetsgivaren: a) syskon; b) svågrar och svägerskor; c) mågar och svärdöttrar; d) svärföräldrar; e) fosterbarn; d) myndlingar. Det synes lämpligt att i nu ifrågavarande lagstiftning i huvudsak följa samma linjer som i praxis uppdragits för de nämnda lagarnas tillämpning. Det torde emellertid vara av stor betydelse att undantagets räckvidd framgår av själva lagtexten. En undantagsbestämmelse för »hemmavarande anhöriga» skulle säkerligen vara klarare än den i ovannämnda lagar använda formule- ringen, men den skulle på vissa punkter vara vidare och på andra punkter snävare, vilket måste anses olämpligt. På grund härav synes den bästa ut- vägen vara att i lagtexten närmare angiva vilka kategorier, som skola undan- tagas, varvid ovan återgivna uppställning i huvudsak bör följas. Endast i ett avseende synes en avvikelse böra ske, nämligen i fråga om myndlingar. Då lagstiftningen föreslås gälla allenast arbetare, som fyllt 21 år, skulle näm- ligen denna grupp endast omfatta omyndigförklarade, vilka säkerligen icke varit åsyftade, då det i arbetarskyddslagens förarbeten talas om myndlingar.

Husligt arbete torde icke kunna hänföras till jordbruksarbete. Särskilt inom det mindre jordbruket lärer det emellertid ej sällan förekomma, att kvinnliga tjänare sysselsättas delvis med husligt arbete och delvis med egentligt jordbruksarbete. Arbetstidens fördelning mellan de båda slagen av arbete torde då ofta variera med årstiderna, t. ex. så att det husliga arbetet dominerar under vintertiden och jordbruksarbetet under sommarmånaderna. Då dessa arbetares avlöningsförhållanden i regel torde vara enhetligt ordnade utan hänsyn till växlingen i sysselsättning synes det mindre lämpligt att låta minimilönelagstiftningen gälla för jordbruksarbetet men icke för det husliga arbetet. Den naturligaste lösningen synes vara, att dessa arbetare med blandad sysselsättning i regel behandlas som om de sysslade med uteslutande husligt arbete. För att icke uppmuntra till ett kringgående av lagstiftningen synes dock bestämmelsen böra utformas så, att den vars huvudsakliga arbets— uppgifter falla inom det egentliga jordbruksarbetet icke undantages blott därför att han därjämte har att utföra visst husligt arbete. Förhållandet torde emellertid böra bedömas med hänsyn tagen till hela tjänsteåret eller den tid för vilken arbetaren eljest kan vara anställd.

• Sida 151
•  Original

i +

Av den föreslagna lagstiftningens karaktär av minimilönelagstiftning lärer utan särskilt stadgande följa, att den endast avser sådana, som verkligen äro” anställda för utförande av arbete mot lön. Utanför lagstiftningen falla således sådana, som äro tvångsvis omhändertagna i t. ex. fängelser, tvångsarbets- anstalter, alkoholistanstalter, arbetshem m. m., och vidare sådana personer som omhändertagits för vård eller åtnjuta undervisning, även om de i sam- band därmed utföra arbete för den som meddelar vården eller undervisningen. Beträffande de sistnämnda kategorierna kunna emellertid tveksamma fall uppkomma. Avgörande vikt torde därvid böra läggas vid frågan huruvida det för arbetsgivaren varit en ledande synpunkt att skaffa sig arbetskraft eller icke. Ett strikt tillämpande av denna grundsats beträffande lantbrukseleverna torde emellertid leda till mindre lämpliga konsekvenser. Under nuvarande fria förhållanden torde eleverna i en del fall erlägga avgifter för åtnjuten undervisning medan de i andra fall varken betala för sig eller erhålla lön samt slutligen i en del fall åtnjuta en mindre avlöning, allt beroende på elevens kunskaper och duglighet samt arbetsgivarens kvalifikationer såsom undervisare. I samtliga dessa fall kan det röra sig om fullt lojala former för elevutbildning, vilka icke böra förbjudas, låt vara att det kanske stundom förekommer att elevinstitutionen utnyttjas i uteslutande syfte att erhålla billig arbetskraft. Åtminstone i det fall att kontant lön betalas lärer utbild- ningssynpunkten icke kunna anses vara så dominerande, att eleven utan särskilt förbehåll i lagen skulle falla utanför dess tillämplighetsområde. En särskild föreskrift synes därför vara erforderlig, och den synes lämpligen böra utformas så att den, vars anställning uteslutande eller huvudsakligen avser utbildning, icke faller under lagen. Frågan får sålunda lösas från fall till fall. Därvid bör emellertid uppmärksammas, att det åtminstone inom de åldersklasser, som beröras av lagstiftningen, knappast finnes något utrymme för utbildning av egentliga lantarbetare. För att utbildningssynpunkten skall kunna beaktas måste det sålunda i regel gälla en högre utbildning, t. ex. till rättare, lantbruksinspektor eller självständig lantbrukare.1

Möjligen kan ytterligare undantag komma att erfordras för sådana fall, då arbete huvudsakligen av välgörenhetsskäl erbjudes frigivna fångar, ut— skrivna skyddshemselever och dylika. Då de olika fall, som här kunna komma i fråga och som icke redan enligt de förut berörda synpunkterna falla utom lagens tillämpningsområde, äro tämligen få men svåra att överblicka, torde det emellertid vara lämpligast att för dessa fall hänvisa till utvägen att ut- verka dispens av lönenämnden (10 å).

Undantag har vidare stadgats för arbete, som bedrives av staten. Det är givetvis icke meningen att staten skall avlöna sina lantarbetare lägre än de lagliga minimilönerna, men det synes lämpligast att de statliga arbetarnas löner liksom hittills regleras i administrativ ordning och icke i lagstiftnings-

* Jämför dock åtgärderna för utbildning av arbetslösa från stendistrikten i Bohuslän och Blekinge till jordbruksarbetare.

• Sida 152
•  Original

väg. Särskilt beträffande nödhjälpsarbeten torde även lägre löner än minimi— lönerna kunna ifrågakomma, låt vara att dylika arbeten i form av jordbruks- arbete åtminstone hittills varit sällsynta. Då nödhjälpsarbeten även bedrivas av andra än staten synes ett särskilt undantag för dem böra stadgas. Den i lagtexten föreslagna formuleringen torde inbegripa de olika slag av reserv- arbeten, som hittills förekommit, medan beredskapsarbetena däremot skulle gå in under lagen i den mån de icke utföras av staten.

I torpkontrakt plägar föreskrivas, att arrendet för torpet skall betalas kontant eller genom arbete. En kombination av dessa betalningssätt är även vanlig. I förevarande sammanhang äro endast sådana torpkontrakt av intresse,. enligt vilka arrendet till någon del skall betalas genom arbete (dagsverken). Dylika dagsverken kunna vara av två slag, fria eller betalade. I senare fallet torde den överenskomna betalningen i regel vara lägre än vad som betalas i öppna marknaden på orten; Skillnaden får då betraktas som arrendebetal— ning. Antalet dagsverken av det ena och det andra slaget samt ersättningen för de betalade dagsverkena måste vara bestämda i arrendeavtalet. Med kännedom om den inom orten gällande dagsverkslegan kan man sålunda be— räkna det arrende, som verkligen betalas för torpet (: summan av kontant arrende och dagsverkenas värde efter avdrag av ersättningen för betalade dagsverken). Tidigare har det emellertid varit brukligt att i arrendekon- trakten även föreskriva betalade dagsverken till obestämt antal (»efter bud— ning»). Om det för dylika dagsverken bestämda priset skulle ligga under marknadspriset, blir härigenom även arrendet obestämt. Av denna anledning har i nyttjanderättslagen (2 kap. 7 % tredje stycket) stadgats förbud för villkor av sådant innehåll. Har dylikt avtal ändock träffats är det utan verkan. Icke desto mindre lärer det icke vara ovanligt, att bestämmelser av detta slag sedan äldre tider kvarstå i torpkontrakten och även tillämpas.

Slutligen förekommer det även i stor utsträckning att torpare vid sidan av arrendeavtalet utföra arbete åt jordägaren. Sådant arbete är att betrakta ur samma synpunkter som vanliga tjänsteavtal. ,

Det torde icke kunna komma i fråga att inom minimilönelagstiftningens rani söka reglera torparrendenas belopp eller villkoren i övrigt för dylika arrendeavtal. Dessa frågor torde närmast äga samband med själva arrende- lagstiftningen, och denna är för närvarande föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. De dagsverken, som torparen i arrendeavtalet för- bundit sig att utgöra, vare sig de äro fria eller betalade, äga i varje fall ett sådant samband med fastställandet av arrendets belopp, att man knappast skulle vinna något genom att reglera dem i en minimilönelagstiftning utan samband med reglering av arrendebeloppen. Även om arrendet skall gäldas helt eller delvis genom dagsverken, torde avtalet ur rättslig synpunkt i regel vara att betrakta såsom ett arrendeavtal och icke såsom ett tjänsteavtal. Det ligger därför strängt taget i sakens natur, att dessa dagsverken icke falla under minimilönelagstiftningen. Emellertid synes det lämpligt att i lag- texten införa en erinran härom. Däremot kommer lagen att få tillämpning

• Sida 153
•  Original

153 beträffande arbete, som torparen utöver arrendeavtalet utför åt jordägaren eller annan. Om i detta i strid mot ovannämnda bestämmelseinyttjande- rättslagen avtalats dagsverken till obestämt antal, kommer minimilöne- lagstiftningen givetvis även att bliva tillämplig på dessa, eftersom arrende— avtalet i detta avseende är ogiltigt. Dylika dagsverken få sålunda icke betalas lägre än i minimilönelagstiftningen föreskrives.

Arbetslönerna för skötsel och upptagning av sockerbetor äro redan före- mål för reglering i annan ordning i samband med åtgärderna till stöd för sockerbetsodlingen. Någon anledning att ändra formerna för denna reglering synes icke föreligga. Undantag för arbete av detta slag torde därför böra stadgas i minimilönelagstiftningen. Även beträffande arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter i övrigt, som utföres mot ackordsersättning, synes emellertid en undantagsbestämmelse erforderlig. Av skäl som i den allmänna motiveringen närmare utvecklats föreslås att i minimilönelagstiftningen 1,9 %) införes en bestämmelse av innehåll, att ackordsersättning icke må av- talas lägre än att en fullt arbetsför, duglig och yrkesvan arbetare kan be- räknas förtjäna minst den av nämnden för arbetare, varom fråga är, bestämda minimitimlönen. På grund av vissa särskilda förhållanden skulle det emel- lertid föranleda svårigheter om denna bestämmelse skulle tillämpas å rot- fruktsarbetet. Arbetsförhållandena på detta område och särskilt de till- lämpade ackordspriserna torde åtminstone beträffande de delar av landet, där rotfruktsodling förekommer i större utsträckning, hava uppnått en täm- ligen hög grad av stadga och likformighet. Särskilt må framhållas, att för Skåne gäller ett särskilt kollektivavtal, som upptager ackordspriser för arbeten av ifrågavarande slag. För upptagningen av rotfrukterna på hösten användes i regel vuxna arbetare, mest manliga, men för den s. k. sommarskötseln (gallring, rensning, hackning) anlitades åtminstone tidigare Övervägande minderårig och kvinnlig arbetskraft. Under senare år torde utvecklingen dock ha gått i den riktningen, att även fullgod manlig arbetskraft syssel- sättes med dylikt arbete. Huruvida en vuxen manlig arbetare med tillämp— ning av gängse ackordspriser kan erhålla en förtjänst å sådant arbete, som motsvarar timlönen för dylika arbetare, är svårt att yttra sig om. Måhända kan det sägas, att detta är möjligt för en arbetare, som är van vid arbetet och besitter god färdighet däri, men knappast för en arbetare som förut endast sysslat med jordbruksarbete av annat slag. Emellertid är det synnerligen svårt att bilda sig en uppfattning om timförtjänsten vid dylikt arbete och till och med svårt att fastställa de grunder, efter vilka denna rimligen bör beräknas. Arbetets svårighetsgrad är nämligen till stor del beroende på väder— leken, jordens fuktighetsgrad, plantbeståndets vuxenhetsgrad och dylikt. Om arbetet skulle utföras regelbundet dag efter dag med normal arbetstid skulle resultatet (per arbetstimme räknat) sålunda bliva väsentligt sämre än om det, såsom i verkligheten vanligen sker, forceras under gynnsamma förhållanden men i stället ligger nere under mindre tjänliga dagar.

• Sida 154
•  Original

På grund av nämnda förhållanden synes det vara tveksamt, huruvida de allmänt gängse ackordspriserna för arbeten av ifrågavarande slag skulle kunna anses uppfylla de fordringar, som uppställas i ovannämnda i minimilönelag— stiftningen föreslagna bestämmelse. Detta gäller även de i kollektivavtalet för Skåne upptagna ackordspriserna, vilka lagts till grund för regleringen av sockerbetsarbetarnas löner och sålunda av statsmakterna godkänts såsom skä- liga. Med hänsyn till dessa förhållanden och till den relativt stora likformig- het i lönesättningen, som även under hittillsvarande fria förhållanden varit rådande på detta område, synes ett ingripande för reglering av dessa ackords— löner mindre påkallat. De i samband med sockerstödet reglerade ackords— lönerna för arbete med skötsel och upptagning av sockerbetor torde därjämte kunna antagas inverka i viss mån normerande. På grund härav synes det lämpligt att allt arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter, som utföres mot ackordsersättning, undantages från lagens tillämpning.

ag.

Förhållandena i Norrland, betraktade ur minimilönelagstiftningens syn— punkter, avvika i åtskilliga avseenden från förhållandena i det övriga landet. Detta sammanhänger framför allt med att större jordbruk där äro sällsynta och att det beträffande såväl jordbrukarna själva som arbetarna i stor ut- sträckning gäller, att jordbruket icke ensamt kan bereda dem en tillfreds- ställande utkomst. Beträffande stora delar av Norrland kan det till och med sägas, att jordbruket närmast utgör en binäring till skogsbruket.

Kollektivavtal för jordbruksarbetare av nämnvärd omfattning förekomma icke i Norrland om man undantager de södra delarna av Gävleborgs län. Löne- läget synes emellertid trots detta åtminstone beträffande dagsverkarna ligga ej obetydligt högre än i landets södra och mellersta delar. Detta torde till en del bero på de högre levnadskostnaderna i Norrland, men hela skillnaden torde icke kunna förklaras härigenom utan även reallönerna synas vara något högre i Norrland. Statavlönade arbetare förekomma i mycket ringa utsträck- ning i Norrland. Kontantlönerna för tjänare i arbetsgivarens kost synas, så- vitt av den statistiska undersökningen kan bedömas, ligga på ungefär samma nivå som genomsnittet för hela landet. Därvid är dock att märka, att de högre levnadskostnaderna i stort sett torde kompenseras genom att dessa arbetare åtnjuta fri kost och logi.

Det föreslagna minimilönesystemet är i första hand avpassat för områden, där kollektivavtal gälla. Givet är därför att svårigheterna för lönenämnden att på lämpligt sätt fastställa minimilönernas belopp bliva större om kollek- tivavtal ej finnas och framför allt då man såsom i Norrland ej rimligen kan utan vidare tillämpa de i kollektivavtal för övriga delar av landet fästställda lönerna. Å andra sidan synes behovet av minimilöner för jordbruksarbetarna i Norrland icke vara särskilt framträdande, då löneläget där ändock är relativt tillfredsställande samt flertalet jordbruksarbetare icke äro uteslutande be- roende av jordbruket för sin utkomst. Slutligen må även framhållas, att

• Sida 155
•  Original

kontrollen över lagens efterlevnad säkerligen i Norrland skulle vara särskilt svår att effektivt genomföra på grund av de stora avstånden och den glesa bebyggelsen. Av samma skäl skulle tillsynen där draga relativt höga kost— nader.

Det är svårt att för närvarande bedöma, huruvida de anförda skälen äro tillräckligt bärande för att motivera det norrländska jordbrukets uteslutande från löneregleringen. Emellertid synes det lämpligt att i lagen lämnas en möjlighet öppen för Kungl. Maj:t att efter framställning av lönenämnden besluta, att denna landsdel helt eller delvis undantages från lagens till- lämpning.

De anförda synpunkterna torde _med samma styrka göra sig gällande även beträffande Värmlands och Kopparbergs läns skogsbygder, där jordbruket väl även kan sägas utgöra allenast en binäring till skogsbruket. Å andra sidan synas vissa delar av Gävleborgs län vara mera jämförliga med an- gränsande delar av Svealand. Möjligheterna till undantag från lagens till- lämpning torde därför böra omfatta de fyra nordligaste länen samt de delar av Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, där jordbruk förekommer i allenast ringa utsträckning. Den närmare avgränsningen lärer få avgöras med hänsyn till de i det föregående angivna synpunkterna.

Om minimilön.

3 %. Denna paragraf innehåller det grundläggande stadgandet om att minimi- lönerna skola fastställas av en för hela riket gemensam lönenämnd.

4 %.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits är lönenämnden skyldig att fastställa tidlöner medan ackordslöner skola fastställas allenast om nämnden finner det erforderligt och lämpligt. Motsvarande regel återfinnes. i den engelska minimilönelagen, men i praktiken har rätten att fastställa ackordslöner i England icke kommit till användning. På sätt i den allmänna motiveringen berörts torde det vara att förvänta, att denna möjlighet även i vårt land kommer att begagnas endast undantagsvis.

Minimitidlönen skall avse fullt arbetsföra, dugliga och yrkesvana arbetare. Minimiackordslönen torde däremot, såsom redan tidigare framhållits, kunna tillämpas utan jämkning för såväl fullgoda som mindre arbetsföra arbetare. Rörande minimitidlöner för ej fullgoda arbetare stadgas i %% 10 och 11.

5 &. Innebörden av första och andra styckena i paragrafen torde i huvudsak vara. tillräckligt belyst i den allmänna motiveringen. Här må endast ytter— ligare anmärkas följande. Minimilönerna komma givetvis att variera något för olika delar av landet. För vilka områden särskilda löner skola fastställas

• Sida 156
•  Original

torde emellertid kunna överlåtas åt lönenämnden att fritt bedöma. Med hän- syn till bestämmelserna i 6 % lärer emellertid områdena för minimilönerna regelmässigt komma att sammanfalla med tillämplighetsområdena för de kollektiva distriktsavtalen, där sådana finnas. Möjligen kunna två eller flera dylika distrikt, för vilka samma lönebestämmelser gälla, sammanföras till ett gemensamt minimilöneområde.

Stadgandet i tredje stycket avser i första hand att ålägga lönenämnden att närmare angiva under vilka omständigheter de för årsavlönade arbetare fastställda lönerna äro tillämpliga. Dessa löner, som äro beräknade med hän— syn till att arbetaren garanteras sysselsättning under hela året, kunna givet— vis å ena sidan icke få läggas till grund för beräkning av avlöningen för hur kortvariga anställningar som helst, men å andra sidan torde det icke före- ligga något hinder för att de tillämpas t. ex. för halvårsanställning om vid löneberäkningen skillnad göres mellan sommar- och vinterhalvåret. Om lönenämnden med tillämpning av andra stycket i förevarande paragraf fast- ställer löner även för de lägst avlönade kreatursskötarna erhåller stadgandet i tredje stycket större betydelse. Avgränsningen av dessa arbetargrupper från de egentliga grovarbetarna torde nämligen kräva mera detaljerade före— skrifter.

6 %. O 1; e r .s- i k t.

Denna paragraf innehåller de regler, efter vilka minimilönernas belopp skola fastställas. Vissa. av de i paragrafen upptagna bestämmelserna äro avsedda för förhållanden, som antagligen sällan eller aldrig komma att vara för handen. Lagstiftningen bygger ju nämligen i första hand på den förutsätt— ningen, att kollektivavtal av ungefär den omfattning som för närvarande existera även i fortsättningen skola gälla. Ifall under förhandlingar rörande nya avtal vissa avtalslösa perioder skulle uppstå skola minimilöner under dessa tider icke fastställas. Om mot förmodan ”den situationen skulle inträffa att nya avtal icke kunna antagas komma till stånd inom överskådlig framtid föreslås emellertid, på sätt i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, att minimilöner ändock skola fastställas så att lagstiftningen icke av dylik anledning skall sättas helt ur funktion. Sistnämnda regel har sålunda mera karaktär av en reservutväg, som antagligen icke kommer att behöva anlitas, men lagtexten måste givetvis innehålla regler för minimilönernasberäkning även under sådana förhållanden. Vidare krävas särskilda regler för de om— råden, där kollektivavtal av beskaffenhet att kunna läggas till grund för minimilöner icke finnas.

På grund av att lagtexten måste upptaga bestämmelser för alla dessa fall hava paragrafens regler måst bliva tämligen invecklade. Följande schema. torde emellertid underlätta deras förstående:

A) I områdendär kollektivavtal regelmässigt gälla tillämpas såväl vid lagens första ikraftträdande som vid senare förändringar huvudregeln i para—

• Sida 157
•  Original

grafens andra stycke. Endast för det fall att, såsom ovan nämnts, minimi— löner skola fastställas i dessa områden trots att kollektivavtal för tillfället icke finnes, skola reglerna i tredje stycket tillämpas nämligen bestämmelsen ) under 2) om dylikt fall inträffar vid ikraftträdandet och bestämmelsen under ) 1) om sådant fall inträffar senare.

B) För de områden, där kollektivavtal icke finnas tillämpas vid lagens ikraftträdande tredje stycket under 3) och senare samma stycke under 1).

Bestämmelserna i tredje stycket under 2) och 3) kunna således endast bliva tillämpliga vid lagens ikraftträdande och bestämmelsen under 2) alle- nast om riksavtal då ej finnes.

Då bestämmelserna i denna paragraf äro avgörande för bestämmandet av lönenivån och sålunda för lagens verkningar i ekonomiskt avseende synes det lämpligt att här närmare belysa deras innehåll genom en något utför— ligare redogörelse för hur deras tillämpning i praktiken skulle komma att te sig.

Förhållandena vid lage-ns ikraftträdande. Om, såsom är att förvänta, kollektivavtal finnas för de delar av landet, där sådana nu existera, gäller för dessa delar som nämnt huvudregeln i andra stycket av förevarande paragraf, enligt vilken minimilönerna skola sättas till samma belopp som motsvararande löner i respektive avtal. Med gällande kollektivavtal avses givetvis avtal, som gäller för den tid för vilken minimi— löner skola fastställas. Då lagen är avsedd att träda i kraft den 1 november 1938 kunna minimilönerna således icke fastställas förrän antingen tidigare gällande avtal genom underlåten uppsägning blivit förlängda eller också nya avtal för tjänsteåret 1938—39 träffats. För områden, som sakna kollektiv— avtal, tillämpas regeln i tredje stycket under 3), att lönerna fastställas med utgångspunkt från minimilönerna i angränsande områden och med hänsyns- tagande till den olikhet i den allmänna lönenivån, som må finnas mellan områdena. Finnas områden, som anses böra hava särskilda löner men som icke gränsa till områden där kollektivavtal gälla, får man gå fram stegvis och sålunda först fastställa minimilöner i de närmare belägna områdena och där- efter fortsätta med de mera avlägsna.

Om däremot mot förmodan vid lagens ikraftträdande kollektivavtal icke skulle gälla emedan avtalen blivit uppsagda och ny uppgörelse icke kunnat träffas, skola såsom förut framhållits minimilöner icke fastställas förrän nya avtal träffats eller anledning icke längre finnes till antagande, att sådana avtal komma till stånd (13 å). Lagens ikraftträdande kommer sålunda i detta fall i realiteten att 'uppskjutas. Icke heller för områden, som tidigare saknat kollektivavtal, kunna nämligen minimilöner i detta fall fastställas då man saknar utgångspunkt för lönernas bestämmande. När utsikter för en avtalsuppgörelse ; icke längre förefinnas skola emellertid minimilöner fastställas. I detta fall träder tredje stycket 2) av förevarande paragraf i tillämpning. Lönerna skola

• Sida 158
•  Original

158 enligt detta stadgande bestämmas med utgångspunkt från lönerna i tidigare gällande kollektivavtal, jämkade med hänsyn till de ändrade förhållanden som må hava inträtt efter avtalets upprättande. Med utgångspunkt från de sålunda fastställda lönerna bestämmas sedan lönerna för områden, där kollek- tivavtal förut icke funnits, på samma sätt som i normalfallet.

Ändringar i minimilönerna

sedan lagen trätt i till- l ä m 10 n in g. Sker ändring i de kollektivavtalslöner, som legat till grund för faststäl- lande av minimilöner, eller tillkommer ett nytt kollektivavtal i område, där sådant förut icke funnits, skola minimilönerna i enlighet med huvudregeln i andra stycket anpassas efter de nya avtalslönerna. Om någon mera allmän jämkning av kollektivavtalens löner inträffar torde anledning i regel även föreligga att taga upp minimilönerna i de områden, där avtal saknas, till ny prövning. Härvid skall tillämpas bestämmelsen i tredje stycket 1) att de nya lönerna skola fastställas med utgångspunkt från senast inom respektive om- råde gällande minimilöner och med hänsyn tagen till de ändrade förhållan- den, som inträtt efter deras fastställande. För bedömande av dessa ändrade förhållanden torde förändringarna i kollektivavtalslönerna inom angränsande områden böra tillmätas avgörande betydelse. Resultatet skulle sålunda bliva i huvudsak detsamma som om de nya minimilönerna fastställdes med utgångs- punkt från de nya minimilönerna inom angränsande områden, där kollektiv- avtal finnas. Sådana omständigheter kunna emellertid tänkas föreligga, att det finnes anledning till en jämkning av relationen mellan minimilönerna inom de båda områdena.

För de områden, där kollektivavtal gällt och på grundval av dessa minimi- löner fastställts, kan slutligen undantagsvis tänkas ytterligare ett fall, näm— ligen det att avtalen upphört samt förhandlingar om nytt avtal strandat och anledning icke längre finnes till antagande, att nytt avtal kommer till stånd. I sådant fall skola lönerna bestämmas i enlighet med tredje stycket 1), d. v. 5. med utgångspunkt från senast gällande minimilöner (: senast gäl— lande kollektivavtalslöner).

»O'uriga bestämmelser.

Om för viss arbetargrupp, för vilken minimilöner skola fastställas, löner icke finnas upptagna i avtalet, skall enligt andra stycket andra punkten lönen bestämmas med ledning av de för övriga arbetargrupper i avtalet upptagna lönerna. Detta stadgande torde få tillämpning främst beträffande lönerna för årsanställda kvinnliga tjänare i arbetsgivarens kost, därest minimilöner för dessa arbetare anses böra fastställas. Denna anställningsform, som före- trädesvis torde tillhöra det mindre jordbruket, finnes nämligen åtminstone för närvarande icke upptagen i kollektivavtalen. Huruvida minimilöner över huvud skola fastställas för de kvinnliga tjänarna får bedömas enligt bestäm—

• Sida 159
•  Original

melsen i 5 %, d. v. s. det blir beroende av om denna löneform anses vara inom visst område mera allmänt förekommande. Om särskilda minimilöner icke fastställas för dem, torde deras löner komma att beräknas efter timlönen för , kvinnliga arbetare.

De i det föregående avhandlade bestämmelserna i paragrafens andra och tredje stycken avse i första hand endast kontantlönerna. Rörande de i minimi- lönerna ingående naturaförmånerna givas föreskrifter i fjärde stycket. I fråga om dessa torde i huvudsak samma regler som om kontantlönerna böra till- lämpas. Dock synes någon förenkling kunna genomföras. Beträffande vissa naturaförmåner, t. ex. bränsle, trädgårdstäppa och potatisland (potatis), finnas i de olika distriktsavtalen synnerligen skiftande bestämmelser, som närmare angiva dessa förmåners beskaffenhet och myckenhet. Då dessa olika bestäm- melser närmast äro ett uttryck för de olika landsdelarnas särskilda sedvanor och förhållanden men däremot knappast medföra någon nämnvärd skillnad i förmånernas värde, synes man kunna vinna en värdefull förenkling i lag- stiftningens tillämpning genom att icke i dessa avseenden strängt binda löne- nämnden vid kollektivavtalen. I många fall torde en allmännare formulering (t. ex. bränsle till husbehov eller något dylikt) vara tillfyllest. Härigenom skulle större likformighet mellan de olika distrikten kunna ernås. Däremot kan det tänkas, att t. ex. i Skåne, där vedbränsle är sällsynt och i stor ut- sträckning ersättes av kol eller torv, en närmare bestämning av bränslekvan— titeten är erforderlig. På liknande sätt torde bestämmelserna rörande träd- gårdstäppa och potatisland kunna göras i viss mån enhetligare än i avtalen. I fråga om bostadsförmånen (familjebostad) innehåller riksavtalet förutom en allmän hänvisning till hälsovårdsstadgans bestämmelser vissa närmare föreskrifter rörande minimiutrymmen m. m. Måhända kan det för minimilöne- lagstiftningens ändamål vara tillräckligt med de i hälsovårdsstadgan upp- ställda kraven på bostadens beskaffenhet, vilka ju bliva gällande utan särskilt förordnande av lönenämnden. Beträffande de förmåner, som utgöras av spannmål och mjölk och som hava det största ekonomiska värdet av statför- månerna, synes det däremot vara lämpligt att avtalens bestämmelser följas mera strikt.

7 &.

Enligt bestämmelserna i denna paragraf skall vid minimilönernas fast- ställande tagas hänsyn endast till sådana kollektivavtal, som slutits mellan föreningar av lantarbetsgivare och lantarbetare. Separatavtal som på arbets- givarsidan godkänts av allenast en eller flera enskilda arbetsgivare eller å arbetarsidan av representanter för arbetarna skola sålunda icke läggas till grund för minimilönerna. Skulle inom visst område finnas två eller flera kollektivavtal, som äro slutna mellan föreningar som ovan sagts, torde man , kunna utgå ifrån, att något av dessa avtal kan anses mera representativt för ! det ifrågavarande området och att det eller de övriga enligt bestämmelserna i slutet av denna paragraf på grund av särskilda omständigheter ej lämpligen

• Sida 160
•  Original

kan läggas till grund för minimilöner. Stadgandena i andra punkten av paragrafen kunna givetvis även bliva tillämpliga då allenast ett kollektiv— avtal finnes inom området. Såsom av den allmänna motiveringen framgår syftar bestämmelsen om kollektivavtalslöner, vilka väsentligen överstiga den allmänna kollektivavtalsnivån och som ej kunna anses motiverade av olikhet i den allmänna lönenivån, närmast på de kollektivavtal som gälla för bruks— egendomarna i Bergslagsbygderna.

85.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits torde det i regel böra till- låtas att utbyta naturaförmånerna mot andra sådana förmåner eller kontant ersättning. Förmånen fri kost och logi är emellertid så karakteristisk för löneformen tjänare i arbetsgivarens kost, att ett sådant utbyte skulle alltför väsentligt förändra anställningens karaktär och de förutsättningar, som legat till grund för lönens beräkning. Det torde nämligen icke alltid vara så lätt för en arbetare att för det pris, vartill denna förmån vanligen värderas, skaffa sig mat och bostad inom rimligt avstånd från arbetsplatsen. På grund härav torde det icke böra tillåtas att vid tillämpning av löneformen tjänare i hus— bondens kost utbyta förmånen fri kost och logi mot kontant ersättning.

Vid utbyte av naturaförmåner är det icke nödvändigt, att de förmåner som träda i stället äro sådana som ingå i de av nämnden fastställda lönesatserna. Det förekommer t. ex. i viss utsträckning, att arbetare erhålla förutom kon— tant lön och stat (inklusive bostad) även en mindre areal jord, som möjlig— gör för dem att hålla en eller ett par kor (s. k. stattorpare). I stället ingår då icke mjölk i staten. En sådan avlöningsform innebär sålunda, att mjölken utbytts mot jord (eller som också förekommer mot bete och vinterfoder åt en ko), och detta kan godkännas av lönenämnden genom beslut enligt före— varande paragraf.

gg.

Om fastställande av minimiackordslöner ifrågakommer skall nämnden en— ligt första punkten i denna paragraf, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, taga hänsyn till de minimitimlöner, som blivit fastställda för det område varom fråga är. Detta innebär, såsom närmare framgår av en jäm— förelse med paragrafens andra punkt, att minimiackordslönerna av lönenämn— den icke böra sättas lägre än att en fullt arbetsför, duglig och yrkesvan arbetare kan beräknas förtjäna minst minimitimlönen. Däremot föreligger intet hinder för att, såsom torde vara vanligt inom industrin, ackordslönernalbe— räknas giva en förtjänst, som med viss procent överstiger förtjänsten vid arbete mot timlön. Såsom exempel på omständigheter, som kunna för— anleda lönenämnden att tillämpa andra grunder för fastställande av ackords— lönerna, må framför allt nämnas att dylika löner fastställts i kollektivavtal. I så fall ligger det givetvis nära till hands att lönenämnden vid ackords- lönernas fastställande följer avtalet. Om såsom ovan föreslagits lagen icke

• Sida 161
•  Original

göres” tillämplig 'på 'rotfruktsskötsel .mot ackordsersättning synes emeller— tid—detta; fall, såvitt av nu rådande förhållanden kan bedömas, icke komma att inträffa annat än i fråga om ackordslön för handmjölkning. Möjligt är ju dock, att ackordsarbete kommer att regleras genom kollektivavtal i större utsträckning än för närvarande.

10 5.

I första stycket av denna paragraf stadgas en vidsträckt befogenhet för lönenämnden att på ansökan bevilja undantag eller eftergift från lagens till— lämpning. Beträffande de skäl, som kunna föranleda en dylik dispens, lämnas inga närmare anvisningar i lagtexten utan'har lönenämnden härvid lämnats full frihet; 'Dispenserna kunna' avse t. ex.: ej fullgoda arbetare, beträffande vilka bestämmelserna i 11 % icke äro tillämpliga eller icke medgiva tillräcklig nedsättning av lönen, godtagande' av naturaförmåner såsom lönebetalning i andra fall 'än då det Skulle vara tillåtet jämlikt 8 %, medgivande av lägre minimilöner vid jordbruk, som på grund'av särskilda förhållanden äro mindre bärkraftiga, eller undantag för inrättningar där arbetare anställas i välgören- hets— eller liknande syfte. Ett annat fall'är det,'då en arbetare- anställts för göromål som' med vanlig arbetsintensit'et icke skulle giva honom full syssel— sättning. Detta torde förekomma särskilt i fråga om kreatursskötare vid mindre ladugårdar, och om särskilda minimilöner fastställas för djurskötare kan då fråga uppkomma om lägre lön åt en sådan arbetare. Även 1 dessa fall synes anledning att' bevilja dispens kunna föreligga. Vidare kan det även tänkas, att arbetsgivar- och arbetarorganisationerna skulle anse det fördel- aktigt att alla. arbetare',"beträffande vilka vederbörande arbetsgivare är skyldig att tillämpä kollektivavtal (d. v. s. sådant 'som legat 'till grund för lönernas bestämmande), skulle undantagas från lagens tillämpning. Ett dylikt undantag skulle' kunna motiveras med att arbetarna ändock äro tillförsäkrade minst samma förmåner, som minimilönelagstiftningen skulle giva dem. Effekten av ' undantaget skulle huvudsakligen bliva, att arbetsgivare och arbetare erhölle

frihet att avtala cm ackordsersättning och om'lön åt ej fullgoda arbetare, var- jämte lagens föreskrifter om kontroll och påföljder icke skulle bliva tillämp- liga. Då man för närvarande icke har kännedom om vilken inställning organi- sationern'a' komma att intaga; till' denna fråga, synes det icke vara erforderligt att för närvarande närmare ingå på spörsmålet. .

I direktiven har ifrågasatts, huruvida icke' frihet borde medgivas för par- terna att i kollektivavtal föreskriva lägre löner än minimilönesatserna. Då minimilönerna enligt förslaget i regel skola anpassas efter de gällande distriktsavtalens löner skulle det i detta avseende 'I praktiken endast kunna bliva fråga om separatav'tal med enskilda arbetsgivare, vilka kanske icke ens på arbetarsidan godkänts av huvudorgamsatronen eller dess underavdelningar. Med hänsyn härtill synes själva kollektivavtalsformen icke _1 och för sig utgöra en tillräcklig garanti för att de' i avtalet överenskomna 'löner'na äro skäliga. Skulle lönerna i ett sådant kollektivavtal understiga de fastställda minimi—

• Sida 162
•  Original

lönerna torde därför .böra krävas särskild dispens av lönenämnden för att" de skola få tillämpas. Om avtaletupprättats under former som kunna anses vara betryggande för lönernas skälighet utgör dock naturligen själva avtalet ett starkt skäl för dispensens beviljande _

I ett avseende är emellertid lönenämndens rätt att meddela dispens be- gränsad. Dispensen skall nämligen avse viss arbetare eller viss grupp av arbetare. Lönenämnden kan således icke förordna att .visst område eller viss arbetsgivare skall undantagas från lagens tillämpning. Vad beträffar undantag för viss arbetsgivare kan emellertid samma resultat uppnås genom att löne— nämnden förklarar, att alla arbetare som äroanställda vid ett visst jordbruk skola undantagas. Genom bestämmelsens formulering .framhäves emellertid, att deti allmänhet. skall vara arbetarnas förhållanden som skola giva anled- ning till undantaget och att ett sådant kollektivt undantag därför ej bör ske, om icke de åberopade skälen äro i likamån tillämpliga å samtliga arbetare. Som exempel må anföras, de i det föregående antydningsvis omnämnda an- stalter, som erbjuda arbetsanställning åt frigivna fångar. Beträffande detta speciella slag av arbetare kunna givetvis starka skäl för ett undantag från minimilönelagstiftningens bestämmelser anföras, men om anstalter vid sidan därav även har fast anställda arbetare synes lagstiftningen böra tillämpas på dessa

Givet är, att en strängare prövning av skälen för dispensansökningarna bör ske i sådana fall, då en verklig nedsättning av minimilönerna påfordras, än i de fall då det endast är fråga om ändrade former för lönens erläggande eller avvikande anställningsvillkor i andra avseenden '

Om lönenämnden dispensvägen fastställer lägre minimilön för viss arbetare kan beslutet förklaras gälla antingen för viss tid eller tills vidare (jfr 12 å). Vilkendera formen som skall anses lämpligast är givetvis beroende på anled ningen till dispensen. Ofta torde det vara lämpligt att den lägre lönen be stämmas på så sätt att arbetaren förklaras berättigad att arbeta mot en lön, som-med visst belopp understiger eljest'gällande laglig minimilön Härigenom kan man ofta undvika, att'beslutet behöver justeras vid en jämkning av de ' allmänna minimilönerna.

Det torde ofta komma att dröja tämligen lång tid innan en ansökan om individuell dispens slutligen prövas. Om arbetsgivaren skulle riskera, att han, efter avslag på dispensansökningen, skulle bliva skyldig att betala full lön för hela denna tid, skulle detta antagligen medföra svårigheter för icke fullgoda arbetare att erhålla anställning. Det synes på grund härav' vara mest förenligt med både arbetsgivarens och arbetarens intressen att den lägre lön, som upp— givits 1 ansökan till lönenämnden, skall få tillämpas från anställningens början till dess dispensansökningen slutbehandlats. Härom stadgas i andra stycket av förevarande paragraf. Såsöm korrektiv mot missbruk av denna rättighet att betala lägre lön än minimilönen finnes dels i 31 % stadgat straff för den, som mot bättre vetande 1 ansökan, varom här är fiåga, lämnar felaktiga upp— gifter, dels ock' 1 24 5 ett stadgande, att lönenämnden äger meddela interimis- tiskt beslut 1 avbidan på' ärendes slutliga prövning.

• Sida 163
•  Original

163 11 5.

Denna paragraf innehåller reglerna för användande av ej fullgod arbetskraft mot lägre lön än minimilönen efter blott anmälan till lönenämnden. Bestäm- ) melserna hava närmare behandlats i den allmänna motiveringen. Här må en- ' dast följande anmärkas rörande bestämmelsernas tillämpning i praktiken.

För rätten att betala lägre lön än minimilönen fordras principiellt, att arbetaren på grund av kroppsligt eller andligt lyte, ålderdomssvaghet eller annan dylik orsak icke kan anses fullgod. Av praktiska skäl har emellertid själva anmälan till lönenämnden skjutits i förgrunden, så att rättsverkningarna närmast anknutits till denna. Har anmälan icke gjorts blir sålunda arbets- givaren skyldig att betala full lön även om arbetaren i verkligheten icke är fullgod. Å andra sidan äger arbetsgivaren rätt att tills vidare betala den lägre lön, som uppgivits i anmälan, även om det skulle visa sig att han felbedömt situationen och att arbetaren i själva verket måste anses vara fullgod. Om tillsynsmyndigheten förklarar att arbetaren är fullgod, inträder emellertid skyldighet för arbetsgivaren att betala den fastställda minimilönen. En dylik förklaring lärer dock i regel rubba förutsättningarna för det slutna tjänste- avtalet i så väsentlig grad att arbetsgivaren får anses berättigad att uppsäga avtalet till upphörande efter skälig uppsägningstid, även om det är slutet för viss längre tid (t. ex. ett år). Vill arbetsgivaren icke godtaga tillsyningsmannens förklaring har han att välja mellan två utvägar. Den ena är att han hos löne- nämnden gör ansökan om individuell dispens för arbetaren eller påkallar pröv- ning av tillsyningsmannens beslut, och den andra att han fortfar att betala den lägre lönen samt hos domstol, där talan mot honom föres angående ansvar eller ersättning för underskridande av minimilönen, hävdar sin uppfattning att arbetaren icke är fullgod. I sistnämnda fall ådrager han sig emellertid, därest hans uppfattning icke godkännes av domstolen, såväl straffansvar som skyldighet att betala full minimilön för tiden efter det tillsyningsmannens förklaring tillställts honom.

Slutligen må framhållas, att anmälan enligt denna paragraf icke har något att göra med det direkta kontraktsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbe- taren. Den senare är givetvis civilrättsligt berättigad att utbekomma avtalad lön även om arbetsgivaren (kanske arbetaren ovetande) ingivit anmälan om lägre lön till lönenämnden. Om visst lönebelopp icke blivit överenskommet vid anställningens påbörjande lärer arbetaren i regel vara berättigad att utgå från att åtminstone gällande minimilön skall utgå, såvida icke av omständig- heterna framgår att något annat varit avsett. Ett åsidosättande av dessa rent civilrättsliga förpliktelser kan emellertid icke medföra några påföljder enligt

? minimilönelagstiftningen. 12 %. , SåSOm i den allmänna motiveringen framhållits böra minimilönerna icke * vara i kraft då kollektivavtal som gällt inom visst område upphört, och för— handlingar om nytt avtal pågå. Detta önskemål tillgodoses genom bestäm—

• Sida 164
•  Original

' melsen i andra punkten av förevarande. paragraf, att minimilöner som fastställts med utgångspunkt från gällande. kollektivavtal icke må fastställas att gälla för längre tid än avtalets giltighetstid. För—närvarande är det regel, att kol- lektivavtalen gälla för viss tid med förlängning på ett år för varje gång om uppsägning icke sker. Emellertid kan det även tänkas, att ett kollektivavtal upphör i förväg på grund av överenskommelse eller domstolsutslag. Detta kan dock icke anses utgöra hinder för lönenämnden att fastställa minimilönerna att gälla intill den 1 avtalet utsatta tidpunkten och att därefter, om avtalet ej uppsäges, genom särskilda beslut förklara minimilönerna tillämpliga för ytter- ligare ett år. Om avtalet emellertid skulle upphöra i förväg lärer lönenämn— den, därest särskilt förbehåll för denna, eventualitet icke träffats vid lönernas fastställande, på grund av bestämmelserna i förevarande paragraf vara skyl— dig att förordna om minimilönernas upphörande. _

.I områden, där kollektivavtal ej finnas, torde det lämpligaste vara att fast— ställa minimilönerna att gälla tills vidare. Om kollektivavtalen 1 angränsande områden skulle upphöra får det bedömas efter omständigheteina huruvida mini- milönerna skola' bibehållas eller upphävas (jfr 13 & landia, stycket). Om avtals- förhandlingarna avse en sänkning av lönerna föreligga givetvis större skäl för minimilönernas upphävande även i de avtalslösa områdena än om en höjning av lönerna är ifrågasatt. Det torde emellertid icke vara lämpligt att för dessa områden innan avtalsförhandlingarna i det övriga riket slutförts fastställa nya minimilönen Detta skulle nämligen innebära, att lönenämnden i förväg fattade ståndpunkt till vilken förändring i lönerna som den anser skälig, och dess beslut kan därför påverka avtalsförhandlingarna

Med stöd av bestämmelsen 1 tredje punkten av förevarande paragraf kunna givetvis icke blott själva lönerna förändras utan även andra bestämmelser, som i samband med minimilönerna fastställts, t. ex. rörande utbyte av natura— förmåner-eller avgränsningav arbetargrupper. I frågaom de allmänna minimi-, lönernas belopp är emellertid lönenämnden så bunden att följa kollektivavta— lens löner, att det endast undantagsvis kan ifrågakomma att dessa ändras före utgången av den tid för vilken de fastställts.

13%.1'

Bestämmelserna i första stycketav förevarande paragraf _hava närmare be- handlats i den allmänna motiveringen ochderas tillämpning i praktiken bely- ses även av vad ovan anförts under 6 &.

Första stycket avser sådana. områden, där kollektivavtal funnits men. upp hört att gälla. . Regeln att minimilöner icke skola gälla under tid, då avtalsför— handlingar' pågå, är här ovillkorlig. Andra stycket avser närmast sådana'om— råden, där kollektivavtal aldrig funnits eller där minimilöner fastställts utan samband med kollektivavtal (sedan förhandlingarna om nytt avtal definitivt avbrutits).' I dessa fall äger lönenämnden rätt att bedöma i vad mån det är ' erforderligt att minimilönerna upphävas för att inledda förhandlingar må . kunna föras utan påverkan av dem. Hänsyn kan här tagas "såväl till förhand-'

• Sida 165
•  Original

lingar, som gälla just det ifrågavarande området, som ock till förhandlingar i angränsande områden eller, riketli dess helhet.

Öm' lönenämnden. ' 14—18 se.

I dessa paragrafer regleras lönenämndens organisation. De här upptagna bestämmelserna hava 1 huvudsak behandlats 1 den allmänna motiveringen. '_

På grund av de manga gånger invecklade spörsmål av juridisk art, som kunna uppkomma_ vid lagens tolkning och tillämpning, måste det tillses att nämnden äger tillgång till erforderlig juridisk sakkunskap. Det lämpligaste sättet att tillgodose detta önskemål torde vara att till nämndens ordförande utses en person, som avlagt juridisk examen (juris kandidatexamen eller hov— lättsexamen). Samma krav bör då även ställas på. den, som vid förfall för ord— föranden har att leda nämndens förhandlingar, vice ordföranden. Även denne synes böra vara ordinarie ledamot av nämnden. Kravet på juridisk examen torde emellertid knappast vare sig beträffande ordföranden eller vice ord— föranden böra göras ovillkorligt. En i övrigt för dessa poster särskilt lämpad person bör nämligen icke uteslutas endast på grund av saknad av juridisk ut- bildning. Behovet av juridisk sakkunskap får i Så "fall tillgodoses på annat sätt, t. ex. genom anställande av rättsbildad sekreterare eller anlitande av sär ' skild expert. Rörande ordförandens och vice ordförandens kompetens har där- för i förslaget endast upptagits den bestämmelsen, att de böra hava avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna(kunskapsprov.

Ovriga opartiska ledamöter böra enligt förslaget äga särskild insikt i jord— brukets förhållanden samt i frågor som röra förhållandena på. arbetsmark- naden 'i allmänhet. Då det emellertid troligen skulle bliva svårt att finna lämpliga peisoner, som samtidigt representera båda dessa arter av sakkunskap, torde man få nöja sig med att varje ledamot uppfyller något av villkoren och att båda slagen av sakkunskap äro företrädda bland ifrågavarande ledamöter.

Rättegångsbalkens regler om domarejäv kunna icke utan vidare göras till— lämpliga på lönenämndens ledamöter, då de såsom representanter för arbets— givare och arbetare utsedda ledamöterna i regel själva hava ett personligt in- tr esse av lönenämndens beslut och sålunda mer eller mindre hava >> del 1 saken», åtminstone då det gäller fastställande av minimilöner för det distrikt, där de äro bosatta. Bestämmelsen att bland nämndens ledamöter skall finnas och 1 beSluten deltaga lika många representanter för arbetsgivarna som för arbe tarna utgör den viktigås'te motvikten till detta förhållande. Såsom ersättning för. _en. jävsbestämmelse 1 anslutning till reglerna' om' domarejäv torde emellerå' tid enlmera tänjba'r bestämmelse böra-införas, enligt vilken det lägges inämn- dens hand ”att avgöra, huruvida viss'iledamot skall avstå från att deltaga i” ett ärendes behandling då särskild omständighet förekommer, som är ägnad att sätta ledamotens opartiskhet i fråga. Denna bestämmelse har fått sin plats i 17 å andra stycket. ” '

• Sida 166
•  Original

166 ' ', 151—27 ss. Dessa paragrafer avhandla lönenämndens verksamhet och vad därmed sam— manhänger. Ifrågavarande bestämmelser hava i huvudsak behandlats i den allmänna motiveringen. Några detaljfrågor återstå dock att här beröra.

Lönenämndens skyldighet att innan den" fattar beslut rörande fastställande av minimilöner sörja för noggrann utredning angående de förhållanden, som kunna inverka på beslutet, fastslås i 19 %. Det ligger i sakens natur att löne— nämnden då det gäller dispens för viss arbetare eller'andra frågor, som beröra enskilda personers. rätt, före slutligt besluts fattande om möjligt bör lämna de personer, vilkas rätt är i fråga, tillfälle att yttra sig. Då detta torde följa av allmänna rättsgrundsatser, synes det icke vara erforderligt att i lagtexten införa en uttrycklig bestämmelse härom.

För nämndens beslutförhet torde böra krävas närvaro av minst två tredje— delar av såväl de opartiska ledamöterna som representanterna för arbetsgivare och arbetare. Av de sistnämnda böra givetvis lika många från vardera sidan deltaga i besluten.

Av skäl som angivits i den_allmänna motiveringen måste antalet ledamöter i nämnden sättas tämligen högt. Då härtill kommer att ledamöterna i möjli— gaste mån böra representera olika delar av landet, skulle det av praktiska skäl ställa sig mycket svårt att inkalla hela lönenämnden för varje ärende, som förekommer till behandling. Det synes därför nödvändigt att nämnden er- håller befogenhet att inom sig utse en delegation för behandling av mindre viktiga frågor. I denna delegation synas ordföranden samt lika antal repre— sentanter för arbetsgivare och arbetare böra hava säte. En bestämmelse härom finnes införd i 23 %. Medlemmarna i delegationen skola givetvis samt— liga vara ledamöter av nämnden. .

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör lönenämnden även kunna överlåta verkställande av utredning samt i vissa fall fattande av beslut åt lokal nämnd. Härom stadgas i 20 %. Ledamöterna i lokala nämnder torde i regel böra utses utom lönenämndens egen krets.

För lagens effektiva tillämpning' är det av utomordentligt stor betydelse, att arbetsgivare och arbetare erhålla så noggrann kännedom som möjligt om lagen och om lönenämndens beslut. Det är därför viktigt att alla utvägar för spri- dande av dylik kännedom utnyttjas. I 25 % meddelas föreskrifter om kungö— rande av nämndens beslut. De lämpligaste sätten förkungörande av beslut om allmänna minimilöner torde vara att anlita radion och tidningspressen, och därjämte torde besluten böra anslås å postanstalterna samt där hållas till- gängliga för intresserade. Beträffande beslut av mindre räckvidd synes det vara lämpligast att de tillställas vederbörande parter med posten. Om ett beslut avser ett flertal personer med gemensamma intressen, t. ex. alla arbetare på en viss gård, synes det vara tillräckligt om en av dem får del av beslutet. Er- forderliga föreskrifter om rätt för lönenämnden att anlita radion och post- verket för kungörelse av lönesatserna torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

• Sida 167
•  Original

'Det synes sannolikt att vid tillämpningen'av en lagstiftning, vilken liksom den förevarande icke kan bygga på. tidigare erfarenheter inom landet, åtskilliga svåra tolkningsproblem skola uppkomma. Lösandet av dessa'pr'oblem skulle ? kanske i de flesta fall komma att åvila domstolarna 'i samband med prövning i av talan 'om påföljd för överträdelse av lagen. Emellertid synes det vara ange-

läget att så mycket som möjligt reducera de fall, som hänskjutas till. dom—' stol. Detta syfte skulle måhända i- viss mån kunna uppnås om en utväg öppna- des att i annan ordning erhålla ett auktoritativt utlåtande rörande tvistiga tolkningsfrågor och dylikt. På grund härav synes det vara lämpligt att, åt- minstone försöksvis, införa en bestämmelse om'att lönenämnden erhåller'be- fogenhet och skyldighet att på begäran giva utlåtanden rörande tillämpningen av lagen och av nämndens beslut. Även för domstolarna själva torde dylika utlåtanden ofta kunna vara av värde. Särskilt kunna de bidraga till en enhet— ligare lagtillämpnin'g. Lönenämndens utlåtande torde emellertid icke böra vara bindande för domstolarna. Emellertid är det givet, att ett dylikt utlå- tande bör tillmätas särskild betydelse då det gäller tolkning av lönenämndens egna beslut Stadgandet om lönenämndens skyldighet att avgiva utlåtanden har intagits i 26 å. ,

Om tillsyn å lagens efterlevnad. 28 %.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om tillsynen å. lagens efterlevnad. Huvuddragen härav hava behandlats i den allmänna motiveringen.

Det är förenat med stora svårigheter att närmare överblicka" huru stor per- sonal som erfordras 'för'en effektiv tillsynsorganisation. Man måste därför räkna med att det i praktiken kanske visar sig nödvändigt att öka eller möj— ligt att minska den från början upplagda organisationen, och'att de förslag som på detta preliminära stadium framläggas huvudsakligen endast kunna tjäna till ett ungefärligt up'pskattande av kostnaderna för lagens administra- tion. Med dessa reservationer synes man kunna tänka sig organisationen uppbyggd på ungefär följande sätt. ' "

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits torde det vara lämpligt att såsom ledare för tillsynsverksamheten tillsättes en person, som samtidigt kan tjänstgöra såsom kanslichef hos lönenämnden. * ' ' .En uppdelning av landet'i inspektionsområden skulle kunnagöras på föl- jande sätt:. Skåne och'BIekinge; Halland, "Småland och Öland; Östergötland—, Södermanlandoch Närke; Västergötland, Bohuslän, Dalsland och Värmlandj Uppland, Gotland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland;- samt återstoden av landet, (1. v. 's. större delen av Norrland. Sistnämnda distrikt bortfaller givetvis, om denna landsdel undantages från lagens tillämpning (jämför ovan under 2 g). ' '

Avgränsningen av de olika inspektörernas verksamhetsområden, varom lönenämnden torde få utfärda närmare bestämmelser, synes icke böra ske så strängt, att en inspektör icke om så finnes påkallat har rätt att inskrida även

• Sida 168
•  Original

inom annat distrikt.-.Detta skulle, bland annat underlätta ;en».;utjä_rnning'av arbetsbördan de olika 'inspektörferna'iemellan, Därjämte synesdet 1ämplig-t, att en eller flera å 'lönenämndens'kansli anställda underördnade tjänstemän- tidvis kunna anlitas för tillsynsverksamhet antingen i, visst. distrikt, där-be.- hov av biträde åt den ordinarie inspektören rföreligger, eller ock för särskilda» undersökningar i syfte att utröna lagens- effektivitet.]; , , ( '

De ordinarie inspektörerna torde :böra' vara stationerade sinom veder— börande distrikt å plats, som" av lönenämnden "bestämmes. Förslagsvis kan för ovan angivna distriktsindelning nämnas stationSörterna. Malmö, Växjö, Linköping, Vänersborg-, Stockholm, Härnösand ' .

I fråga om inspektörernas kompetens synas inga formella föreskrifter vara erforderliga. Emellertid torde det vara. lämpligt att till inspektörer utses personer, som äro kunniga och erfarna i jordbruksförhållanden .

Med ledning av denna skissering av tillsynsmyndighetens organisation kan såsom ovan nämnts en ungefärlig uppskattning av kostnaderna för lagens administration verkställas. Om man. utgår från att k'anslichefen place1as i lönegrad B30 (årslön cirka 11 500 kronorl), .och fem inspektörer i lönegrad B 24 (årslön cirka 8 500 kronor1 ) kunna kostnaderna för löner och Vikariats- ersättningar för dessa tjänster anslås till cirka 60 000 kron01 om året. Här- till komma reseersättningar,” lokalkostnader och expenser samt biträdande personal. Kostnaderna härför torde kunna anslås till cirka 40 000 kronor så att kontrollorganisationen 1 sin helhet skulle draga en kostnad 'av cirka 100 .000 kronor . _ . .

Vad därefter angår lönenämndens egen verksamhet torde nämndens leda- möter böra tillerkännas icke blott reseersättning och' 'dagtraktamente (enligt klass IB 1 .r'esereglementetz) utan även ett skäligt arvode. Med hänsyn till svårigheterna. att på förhand beräkna arbetsbördan synes det vara lämpligast att fastställa visst arvode per dag, då sammanträde eller annan förrättning äger rum. För ordföranden och vice ordföranden. torde dock därjämte ett fast årsarvode böra utgå; dels på. g1und av vikten av att man för dessa befatt- ningar skall kunna påräkna verkligt kompetentakrafter, dels ock emedan åt— skilligt arbete- utöver själva sammanträdena torde .komma- att åvila'o'rd- föranden och hans ställföreträdare. Förslagsvis synes'dag'arvodet kunna. be.-' räknas till 40 kronor samt. ordförandens 'och'viCe' ordförandens—fasta arvoden till 5 000 respektive 2 000kronor per år.. Flertalet: ärenden torde komma-"att avgöras av en delegation av e'iienipelvis fem ledamöter;.b'osattai i eller i'.när- heten av Stockholm...Man synes under'sådanaa förhållanden icke behöva räkna med mera än högst 10 sammanträdesdagar, fördelade" på fem sammanträden, med ' den samlade: nämnden, och därutöver 25'5s'ammanträden ,med delega- tionen. 'Ledamöternas. arvoden 'sknl'lez'i- så'rfa'll belö'pa'sig till cirka ”21 000 kronor om året, vartill komma reseersättningar som kunna uppskattas

* Beräknad efter lägsta. till lönegraden hörande löneklass högsta ortsgrup-p men utan provisoriskt dyrortstillågg samt ett & yrtidstillägg av 12 %, motsvara-nde index 160 ” Resor i I klass samt traktamente 14 kr: för dag och 8 kr. för natt. '

• Sida 169
•  Original

till '-cirka 5 000 kronor:»: För lokala" nämnder,;_särskildasakkunniga, kansli- personal, hyror, tryckningSa och 'kungörelSQkOstn-ader.samt _övriga ex_penser synas tämligen avsevärda belopp * böra beräknas, varför kostnaderna, för nämndens verksamhet :torde få uppskattas tillsam—manlagt minst 50 OOO—kronor. Dessa beräkningar äro emellertid verkställda närmast med » tanke. på. det löpande arbetet sedan lagstiftningen "någon" tid varit i tillämpning. _Under det första året efter lagens ikraftträdande synes det antagligt att kostnaderna komma att stiga ännu högre på grund av'lönenämndens förberedande _under- sökningar saint den-stora tillströmning av" dispensansökningar, som under denna tid kan förväntas. _ ' _ _ . .

Såsom ovan framhållits måste emellertid-beräkningar av; detta slag bliva synnerligen osäkra och man synes knappast vara berättigad att: uttala; sig med större bestämdhet än att kostnaderna torde kommagattröra sig mellan 100000 och 200 000 kronor per år._ ' '

295.

Då en inspektör finner att underbetalning förekommit, skall han till att börja med genom en hänvändelse till arbetsgivaren söka åstadkomma rättelse. Eftersom av skäl, som i den allmänna motiveringen anförts, denna hän— vändelse är en förutsättning för att ansvar senare skall kunna ådömas, torde det vara nödvändigt att hänvändelsen sker' 1 skriftlig form och bevisligen till- ställes arbetsgivaren—själv. Dock synes den som för arbetsgivarens räkning fullt självständigt förvaltar en jordbruksegendom "kunna anses vara behörig

att på grund av sin ställning med verkan mot arbetsgivaren mottaga dylik hänvändelse. '

' _För lagens effektiva tillämpning är det av vikt, att den som av legitim anledning ingiver anmälan om överträdelse av lagen såvitt möjligt 'skyddas mot trakasserier från vederbörande arbetsgivares sida På grund'härav föreslås ett stadgande av innehåll, att anmälarens namn icke utan hans medgivande må yppas såvida icke anmälan uppenbarligen är obefogad. ' '

30 &"

Denna. paragraf, "som. stadgar förbud för lonenamndens ledamöter och per. sonal att yppa drifts- eller löneförhållanden, utgör en motsvarighet till 47 å i lagen om arbetarskydd. - '

Ansvars- och ersättningsbestämmelser. _ _. . 31—35 ås.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om påföljd för överträdelse av lagen. Såsom' 1 den allmänna motiveringen framhållits torde straff icke Iböra; utkrävas då rättelse vidtagits inom-viss frist efter tillisynsmyndighetens *»hän- vändelse. Denna frist synes lämpligen; kunna sättas'till 14-dag-ar;-Rättelsen skall givetvis avse även den förflutna tiden i den mån icke-talan om utfående

• Sida 170
•  Original

av En är preskriberad jämlikt 35 %. Fängelsestraff lärer icke böra ifråga—' komma för dylika förseelser. Straffet har därför satts till dagsböter (31 å). I samma paragraf stadgas 'Vidare straff för arbetsgivare eller annan som försöker missleda lönenämnden eller tillsynsmyndigheten genomfelaktiga uppgifter eller handlingar i olika fall. Givetvis skall den som mot bättre vetande avgivit felaktig uppgift i dispensansökan eller i anmälan om underskridande av minimilön även förpliktas ersätta vederbörande arbetare vad som genom förfarandet undanhållitshonom. Då underskridande av mini- milönen icke är omedelbart straffbart" faller anmälan om dylikt förhållande icke under strafflagens bestämmelser om falsk angivelse. På grund härav synes ett särskilt straff böra stadgas för den som mot bättre vetande gör sådan anmälan.

Lönenämndens' ledamöter och tjänstemän torde jämlikt bestämmelsen i 25 kapitlet 22 % strafflagen vara tjänstemän i strafflagens mening och kunna således dömas till ansvar jämlikt nämnda kapitel för fel eller försummelse i tjänsten. Detta gäller emellertid blott Så länge de äro i besittning av sådan tjänst. På grund härav fordras ett särskilt stadgandeom ansvar för den som i oträngt mål yppar drifts- eller löneförhållanden, varom han under sin verk samhet enligt lagenerhållit kännedom. .

Det torde vara lämpligt att efter förebild av den engelska minimilönelag- stiftningen införa ett stadgande om att tillsynsmyndigheten eller eventuellt åklagaren äger rätt att oberoende av bemyndigande. från den enskilde arbetaren föra talan om utfående av resterande lön. Ett stadgande härom har införts 1 34 å. .

Av flera skäl synes det vara lämpligt att stadga en relativt kort preskrip tionstid för talan om utfående av lön enligt minimilönelagstiftningen. Fram— för allt är detta påkallat med hänsyn. till arbetsgivarnas intresse av att icke efter lång tid bliva utsatta förkrav på utbetalande av minimilöner. Där- jämte skulle en dylik preskriptionstidbidraga till försvårande av ett sådant förfaringssätt att enarbetare medvetet tager anställning mot lägre lön än minimilönen i avsikt att senare kräva ut skillnaden.

Preskriptionstiden synes lämpligen kunna sättas till ett år. Utgångspunkt för tidens beräkning torde då 1 varje fall icke kunna sättas tidigare än lönens förfallotid. Emellertid lärer det 1 många fall vara svårt att angiva någon be- stämd förfallotid för ifrågavarande löneförd'r'ingar. I regel torde lönen för mera tillfälliga arbeten betalas vid arbetets slutförande samt övriga löner månadSVis eller i andraperioder, eventuellt med slntuppgörelse vid anställ- ningens upphörande eller Senast vid'tjänsteårets slut.' Det synes då lämp— ligt att i anslutning härtill låta preskriptionstiden börja löpa vid utgången av det tjänste'år (räknat "från 'den”1 no'vember—deni-31 oktober), under vilket arbetet slutförts. Skulle tjänsteåret i något'fall hava räknats från annan dag' får arbetet anses slutfört vid det 'sålunda beräknade tjänsteårets slut och preskriptionstiden' alltså börja löpa 'den" 1 november, 'som infaller närmast därefter. I sammanhang härmed kan lämpligen stadgas, att minimilönen

• Sida 171
•  Original

skall vara förfallen till betalning senast vid nämnda tidpunkt, bland annat för att förhindra att långt framskjutna förfallotider avtalas i syfte att kringgå lagen. Det måste emellertid framhållas, att denna bestämmelse icke innebär någon anvisning om en »normal» förfallotid, som skall anses gälla om annat icke uttryckligen avtalats. Meningen är endast att, såvitt angår lön enligt minimilönelagstiftningen,, stadga förbud för senare förfallotid än den angivna.

Den nu berörda preskriptionsbestämmelsen gäller emellertid endast an- språk, som grundas på själva minimilönelagstiftningen. Anspråk på utbe- kommande av lön, som grundas på personligt tjänsteavtal eller på kollektiv- avtal, följa däremot vanliga civilrättsliga regler. För dylika anspråk gäller sålunda endast den allmänna tioårspreskriptionen eller eventuellt särskilt avtalade preskriptionsregler. Det kan även tänkas, att i en tvist rörande ut— bekommande av lön, som anhängiggöres vid domstol, både minimilönelagstift- ningen och ett avtal åberopas som grund för samma löneanspråk. I detta fall är det möjligt att minimilönerna indirekt kunna inverka på utgången av tvisten även om anspråket på utbekommande av minimilön är preskriberat, nämligen om särskilt lönebelopp ej avtalats och lönen därför skall bestämmas

efter skälighetsprövning Vid denna prövning får givetvis den fastställda minimilönen stor betydelse.

Särskilda föreskrifter. 36—38 åå.

Dessa paragrafer torde icke erfordra. någon särskild motivering.

Övergångsbestämmelsen.

Då det här gäller ett område, som förut icke varit föremål för lagstiftning i Sverige, torde lagen böra givas endast en begränsad giltighetstid. Med hänsyn till att såväl kollektivavtalens giltighetstid som tjänsteåret för års- anställda lantarbetare plägar räknas från den 1 november till den sista oktober synes den tidigaste tidpunkt, då lagstiftningen lämpligen kan träda i full tillämpning, vara den 1 november 1938. Redan dessförinnan böra emellertid bestämmelserna om lönenämnden och dess verksamhet träda i kraft, så att nödiga förberedelsearbeten må kunna utföras, minimilöner fast- ställas etc. Lagens giltighetstid har förslagvis satts till tre år, d.v.s. till och med den 31 oktober 1941.

• Sida 172
•  Original

Särskilda yttranden. ' 3' ..

' 'I-Ierr'ar' 'C'arel'l och 'Brodé'n'.

Ehuru de' principiella _Synpunkterna ifråga' om statsmakternas förhållande till regleringen av arbetslönerna 1 den öppna arbetsmarknaden icke upptagits till närmare behandling 1 föreliggande betänkande ha undertecknade Garell och Brodén med hänsyn till innebörden i det lagförslag, vari betänkandet utmynnar, icke velat underlåta att härutinnan angiva. vår mening.

De svenska statsmakterna ha 1 hittillsvarande lagstiftning på detta område intagit den ståndpunkten, 'att staten ick'e bör gå längre än att genom opartisk medling söka utjämna motsättningarna mellan parterna. Vi dela den princi- piella uppfattning, som härvid kommit till uttryck. Fö1eliggande betänkande, vid vars utarbetande vår sakkunskap på arbetsmarknadens område tagits i anspråk, '1'1tmynnar i ett förslag till civillagsti'ftning med' tvingande bestäm- melser, genom vilka vissa. minimilöner garanteras jordbrukets arbetare; Förslaget förutsätter sålunda ett frånträdandej av statsmakternas hittillsva- rande principiella inställning. I detta för hela förslaget grundläggande hänseende anföra vi avvikande mening, i det vi hålla före, 'att en lagstiftning om minimilöner icke' bör' komma till Stånd '

Förslaget förutsätter visserligen, att den statliga lönebestämningen normalt skall ske på basis av det löneläge, som de på jordbrukets område existerande kollektivavtalen mellan parternas organisationer anvisa, och ger såtillvida fortsatt utrymme för dessa organisationers avtalsfrihet. Emellertid får det icke förbises, att organisationernas avtalsfrihet kan under vissa förhållanden vara beskuren _ på._annat sätt än genom minimilönelagstiftning eller obliga- toriskt skiljedomsförfarande. Sålunda är det uppenbart, att statsmakterna, när det gäller en av statliga stödåtgärder beroende näringsgren, ha tillfälle att öva inflytande på den kollektivavtalsbestämda' lönebildningen. Så länge ett statligt jordbruksstöd består, får man alltså räkna med att statsmaktema i realiteten komma att på ett avgörande sätt påverka även den lönebildning, som 'sker genom'kollektivav'talen på jordbrukets område. Den statliga löne-- bestämningen enligt här föreliggande förslag kommer sålunda icke att bygga på en lönenivå, i vars utveckling statsmakterna icke ha medansvar. Det är vidare .en öppen fråga'vilka återverkningar en minimilönelagstiftning sådan som 'den nu föreslagna kan kommaatt få på organisationernas verksamhet. Skulle sådana förhållanden ' uppstå, "att de organisationsmässigt träffade kollektivavtalen upphöra utan att." ersättas ' av nya avtal,: blir staten efter hand helt ansvarig för lönesättningen. De principiella erinringar, som kunna riktas mot minimilönelagstiftning i och för sig ha därför full giltighet på det föreliggande förslaget.

Mot förslagets olika detaljer ha vi icke anledning göra erinringar.

Herr Harald Andersson. Med mitt deltagande i utredningen i förevarande ämne har jag icke tagit ståndpunkt till frågan huruvida en minimilönelagstiftning över huvud taget är lämplig för jordbruket.

• Sida 173
•  Original

BBBBBBB

• Sida 174
•  Original

• Sida 175
•  Original

Översättning. . Bilaga A.

Agricultural Wages (Regulation) Act, 1924. g 1-

(1) I enlighet med bestämmelserna i denna lag skall ministern för jordbruk och fiske (i denna lag benämnd ministern), så snart sig göra låter, tillsätta en jord- brukslönenämnd för varje grevskap (county) i England och Wales samt en jord- brukslönestyrelse för England och Wales.

(2) Nämnder och styrelse bildas efter beslut, fattat av ministern, och skola in- rättas i enlighet med bestämmelserna i bilaga I till denna lag.

(3) Därest representanterna uti nämnderna i två eller flera grevskap förorda sammanslagning av nämnderna, må ministern, om han så finner lämpligt, inrätta en jordbrukslönenämnd för två eller flera grevskap att ersätta de för varje särskilt grevskap inrättade nämnderna. Den sålunda bildade nämnden skall därefter vara jordbrukslönenämnd för dessa grevskap.

(4) Utan hinder av vad förut stadgats i denna paragraf skall ministern, vid första inrättandet av jordbrukslönenämnden, inrätta en nämnd för envar kombination av grevskap, som anges i bilaga II1 till denna lag.

(5) Sedan en nämnd inrättats för två eller flera grevskap, äger ministern när som helst upplösa nämnden. Ministern skall upplösa nämnden, när denna genom beslut av representanterna uttalat sig härför. Innan sålunda förordnats om upp- lösning skola de grevskap, som ingått en dylik förening, i denna. lag betraktas såsom ett grevskap.

% 2.

(l) Jordbrukslönenämnderna skola, i enlighet med bestämmelserna i denna lag, fastställa minimilöner för jordbruksarbetare, som anställts för tid; de må, om och i den utsträckning så befinnes nödvändigt eller lämpligt, fastställa minimilöner för jordbruksarbetare som arbeta mot ackord.

(2) Dylik minimilön må fastställas att gälla antingen generellt för alla jord- bruksarbetare i vederbörande grevskap eller för viss kategori arbetare därstädes eller för visst område eller för viss kategori arbetare inom visst område, skolande lönen vara underkastad de undantagsbestämmelser, som av nämnden må ha fast- ställts för viss sorts arbete. — Minimilönen. må göras beroende av huruvida anställ— ningen avser dag, vecka, månad eller annan tid, eller av antalet-arbetstimmar eller arbetsvillkoren. Särskild ersättning må fastställas för övertidsarbete.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i detta moment skall nämnden, i den utsträckning så må befinnas möjligt, tillse att arbetarna erhålla ,en halv fridag i veckan.

(3) Om nämnden, sedan frågan genom ansökning kommit under dess prövning, finner att någon arbetare, som är sysselsatt eller som söker anställning uti tids- arbete, för vilket minimilön blivit fastställd enligt denna lag, på grund av kroppsligt eller andligt lyte eller nedsättning av arbetsförmågan, förorsakad av ålder eller annan orsak, icke är'i stånd att göra sig förtjänt av minimilönen, skall nämnden utfärda ett tillståndSbevis för denne arbetare, vilket bevis undantaget det av arbetaren utförda arbetet från i denna lag givna bestämmelser, enligt vilka löner icke må utgå under viss minimilönesats. Tillståndsbeviset skall angiva den dag, ansökningsdagen eller senare dag, från vilken. undantaget skall börja till- lämpas, och må beviset innehålla villkor, t. ex. beträffande den lön, som skall tillkomma arbetaren. Under den tid, tillståndSbeviset är gällande, "skall en arbets-

! Denna. bilaga. här utelämnadi -

• Sida 176
•  Original

givare icke vara underkastad ansvar enligt denna lag, därest han till arbetaren utbetalar _en, lön, lägre än den i minimitaxan bestämda, för såvitt de i beviset angivna villkoren äro uppfyllda. Om en ansökan icke behandlas inom 21 dagar från dess ingivandeär arbetsgivaren icke underkastad påföljd enligt denna lag, ifall han under tiden från utgången av denna frist till den dag, ansökningen slut— ligen handlägges, till arbetaren utbetalat lägre lön än minimilönen.

(4) Vid fastställande av minimilöner skall nämnden, i den utsträckning så be— finnes möjligt, tillförsäkra fullgoda arbetare sådana löner, att dessa kunna beräknas befordra arbetseffektiviteten'ech sätta en man i stånd att under normala för— hållanden giva sig och sin familj ett sådant uppehälle, som kan anses skäligt med hänsyn till arten av hans arbete.

(5) Nämnden må, om den finner det lämpligt, upphäva eller ändra enligt denna lag fastställd minimilön.- ' ,

(6) Innan någon minimilön fastställes, upphäves eller ändras, skall nämnden på sätt särskilt föreskrivits kungöra sitt beslut samt därvid angiva huru och inom vilken tid, ej understigande 14 dagar från kungörandet, som erinringar må fram- ställas emot beslutetyoch skall nämnden taga under övervägande alla erinringar, som må ha framställts inom föreskriven tid.

Om beslutet i anledning av någon sådan anmärkning blivit ändrat, behöver ny * kungörelse icke utfärdas, där icke styrelsen finner att ändringen varit av så 1 ingripande art, att även det nya beslutet bör kungöras.

. g 3 (1) När en nämnd fastställt, upphävt eller ändrat en minimilön, skall den oför- dröjligen, på sätt som blivit föreskrivet, insända meddelande om sitt beslut till jordbrukslönestyrelsen.

(2) Styrelsen åligger att, så snart lämpligen ske kan efter det den mottagit dylikt meddelande, utfärda de föreskrifter, som erfordras för att nämndens beslut skall tillämpas. — '

(3) Styrelsen skall, så snart som möjligt efter utfärdandet av föreskrifter enligt denna paragraf, översända underrättelse härom till vederbörande nämnd och på föreskrivet sätt kungöra innehållet av föreskrifterna.

(4) Beslut om fastställande,- upphävande eller ändring av- minimilön skall träda

'i kraft å den dag, som angives i de av- styrelsen utfärdade tillämpningsföre- skrifterna. '

Ikraftträdandet må icke ske förrän efter föreskrifternas utfärdande. Därest i något fall lön utbetalas för period, icke överstigande sju dagar, och dagen för ikraftträdan'det icke sammanfaller med begynnelsedagen för dylik löneperiod, skall beslutet o'm'fastställelse, upphävande eller—ändring av lönen träda i kraft på be— gynnelseda'gen av den” period, sem inträffar närmast efter den i beslutet angivna dagen.

. % 4.

En jordbruksarbetare, Vilken _arbetar på ackord, för vilket minimilön icke fast- ställts, må själv eller genom befullmäktigat ombud hos jordbrukslönenämnden i grevskapet anföra. besvär, innebärande att den lön, han uppbär för ackordet, i ifråga- varande fall giver en normalt skicklig arbetare en mindre summa än en minimilön för tidsarbete i samma fall skulle ,ge Nämnden må, sedan den satt arbetsgivaren 'i tillfälle att 'genmäla å besvären, föreskriva, att arbetsgivaren skall, såsom tillägg till den av arbetaren. uppburna lönen för sådant ackord, som utförts under de 14.: dagar som närmast föregått. besvären eller under tiden därefter till dess nämndens beslut givits, utbetala ett belopp, som enligt nämndens åsikt motsvarar skillnaden mellan den lön, en normalt skicklig arbetare skulle vid minimilön för tidsarbete erhållit för ifrågavarande arbete och det belopp, som klaganden erhållit i I |

• Sida 177
•  Original

Det sålunda fastställda beloppet må av arbetaren eller för dennes räkning utsökas som civil skuld genom summariskt förfarande.

& 5. Därest en jordbrukslönenämnd: (a:) antingen underlåter att, inom två månader från det nämnden bildats och ord- föranden blivit tillsatt, fastställa och till styrelsen meddela minimilön, som den enligt denna lag är skyldig fastställa;

(b) eller underlåter att fastställa och till styrelsen meddela minimilön, som skall ersätta tidigare gällande dylik, vilken upphävts eller av annan grund upphört att gälla;

(c:) eller efter beslut av representanterna i nämnden ansöker hos styrelsen att denna skall fastställa, upphäva eller ändra minimilön;

må styrelsen, sedan föreskrivet kungörelseförfarande ägt rum, utfärda beslut om fastställande, upphävande eller ändring av den lön, varom fråga är; och äger styrelsen härför utöva de befogenheter, som tillkomma nämnden.

se.

Ministern må beordra jordbrukslönenämnd att taga under förnyad prövning en av nämnden fastställd minimilön; och skall nämnden då pröva densamma och underrätta ministern om resultatet av prövningen.

% 7.

(1) Då beslut om minimilön har trätt i kraft på grund av styrelsens föreskrifter enligt denna lag, skall envar, som sysselsätter en arbetare i jordbruksarbete, å vilket minimilönen skall tillämpas, betala denne en lön, som icke må understiga minimilönen. Därest han underlåter detta, skall han genom summarisk rättegång (summary conviction) dömas till högst 20 punds böter för varje förseelse och till högst 1 punds böter för var dag, under vilken han därefter upprepar förseelsen.

(2) I mål handlagt enligt denna paragraf åligger det svaranden att bevisa att han utbetalt lön, som icke understiger minimilönen.

(3) I mål, handlagt enligt denna paragraf mot en arbetsgivare, skall domstolen, vare sig fällande utslag (innebärande straffpåföljd) gives eller icke, ålägga denne att, förutom de till äventyrs utdömda böterna, erlägga ett belopp, som befinnes motsvara skillnaden mellan den summa, som enligt gällande minimilön skulle utbetalts till arbetaren under de sex månader, som inföllo närmast före den dag, angivelse gjorts eller besvär anförts, och den i verkligheten under nämnda tid utbetalda summan.

(4) Då en arbetsgivare blivit dömd (till straffpåföljd) enligt denna paragraf för det han underlåtit att till en arbetare utbetala minst minimilön må, därest sam- tidigt med delgivning av stämning, kallelse eller besvär, meddelande lämnas om avsikten att föra talan av nedan nämnd art, yrkande framställas på grund av att arbetsgivaren underlåtit att vid något tillfälle under de aderton månader, som infallit närmast före de i föregående moment nämnda sex månaderna, till ifråga- varande arbetare betala minst minimilön. Därest dylikt förhållande blir bevisat, må domstolen förplikta arbetsgivaren att till arbetaren utgiva ett belopp, som enligt domstolens bedömande finnes motsvara skillnaden mellan den summa, som skulle betalts till arbetaren såsom lön enligt gällande minimilön under dessa aderton månader och den i verkligheten utbetalda summan.

(5) Därest en förseelse, för vilken en arbetsgivare är hemfallen till böter enligt denna paragraf, i verkligheten begåtts av någon person i arbetsgivarens tjänst eller annan, skall denne vara underkastad samma påföljd som om han vore arbetsgivare. Härom må talan föras samtidigt med, före eller efter domen mot arbetsgivaren;

• Sida 178
•  Original

och skall den som begått förseelsen vara underkastad samma straff som arbets- givaren.

(6) Därest en arbetsgivare, som anklagas för förseelse mot denna paragraf, visar på ett för domstolen tillfredsställande sätt, att han omsorgsfullt iakttagit vad på honom ankommit för att åtlyda bestämmelserna i denna lag, och att förseelsen i verkligheten begåtts utan hans kunskap eller uttryckliga eller tysta medgivande av någon i hans tjänst anställd eller av annan person, skall han, därest den åsyftade personen övertygas att hava begått förseelsen, vara fri från ansvar för densamma.

(7) Då någon tjänsteman, som blivit av ministern förordnad i enlighet med be- stämmelserna i denna lag, får kännedom om att någon arbetsgivare häftar i skuld till en arbetare för något belopp på den grund att den till arbetaren utbetalda lönen understigit minimilönen eller på grund av ett av jordbrukslönenämnd utfärdat före- läggande att utbetala tilläggssumma å lön för ackord, må tjänstemannen (därest han i sådant avseende erhållit speciellt eller allmänt bemyndigande av ministern) å arbetarens vägnar eller i hans namn anhängiggöra civil talan inför vederbörande domstol för utfående av beloppet; i dylik rättegång, där tjänstemannen icke är part, har domstolen samma befogenhet att förplikta tjänstemannen ersätta rätte- gångskostnaderna som om denne vore part.

(8) Därest ett tillståndsbevis, utfärdat för en arbetare enligt % 2 av denna lag, innehåller föreskrift att till arbetaren skulle utgå en lön, som icke får understiga viss i beviset angiven lönesats, skall det belopp, som kan utkräivas enligt moment (3), (4) eller (7) av denna paragraf och som belöper å tid under vilken tillstånds- beviset gällt, beräknas på grundval av den däri angivna lönesatsen i stället för på grundval av minimilönen.

(9) Vad i denna paragraf stadgas angående utkrävande av belopp från en arbets- givare till en arbetare skall icke inverka på arbetarens rätt att väcka talan (genom vanlig rättegång) om utfående av dylikt belopp.

(10) Varje avtal om lön i strid med denna lag eller om avstående från rättighet att utkräva lön i enlighet med denna lag vare ogiltigt.

(11) Med tillämpning av enligt denna lag fattade beslut rörande vilka förmåner och rättigheter som må betraktas såsom lön in natura i stället för kontantbetal- ning och rörande de värden, till Vilka desamma må uppskattas, ävensom med hänsyn till inskränkningar och förbud, som i dylika beslut må hava meddelats beträffande utbyte av kontantlön mot sådana förmåner och rättigheter, må domstol i rättegång enligt denna lag såsom utbetalad lön avräkna ett belopp, som enligt domstolens åsikt motsvarar värdet av dylik förmån eller rättighet, vilken åtnjutits av arbetare under dennes anställning, och vilken icke är i lag förbjuden.

se.

(1) Utöver de särskilda befogenheter, som enligt denna lag tillkomma ministern beträffande utfärdande av föreskrifter (regulations), äger han förordna i följande avseenden:

(a) att beordra jordbrukslönenämnderna att bestämma vilka förmåner eller rättigheter (icke förbjudna i lag), som må betraktas såsom lön in natura i stället för kontant lön, och till vilka värden de skola uppskattas, att befullmäktiga nämnderna att begränsa eller förbjuda användande av dylik förmån eller rättighet såsom ersättning för kontantlön, samt att, efter ansökan av arbetsgivare eller arbetare, befullmäktiga nämnderna att avgöra fråga angående värdet av dylik förmån eller rättighet, eller i allmänhet fråga angående tillämpning av denna lag på arbetskontrakt;

(b) att beordra nämnderna att, i ändamål att bestämma särskilda lönesatser för övertidsarbete, avgöra vilket arbete som skall betraktas såsom övertidsarbete;

(e) att beordra nämnd, som av ministern anmodats företaga åtgärd av nyss

• Sida 179
•  Original

nämnd art, att ånyo pröva av nämnden utfärdade föreskrifter i sådant avseende samt att meddela ministern resultatet av prövningen;

((1) att beordra jordbrukslönestyrelsen att, på begäran av representanterna i en nämnd, utföra något nämndens åliggande eller någon dess befogenhet enligt föreskrift utfärdad jämlikt denna paragraf, eller beordra styrelsen att utföra åliggande, vilket någon nämnd underlåtit att utföra inom den sålunda föreskrivna tiden; och må de i denna paragraf givna, för jordbrukslönenämnd gällande bestäm— melserna därvid göras tillämpliga på styrelsen;

(e) att utfärda bestämmelser rörande huru med ansökningar och klagomål hos nämnd och utskott skall förfaras;

(f) att utfärda bestämmelser rörande kungörelseförfarandet angående något i denna lag stadgat förhållande, varvid skall iakttagas, att detta förhållande i största möjliga utsträckning bringas till därav berörda personers kännedom.

(2) Alla föreskrifter (regulations) enligt denna lag skola ofördröjligen före- läggas parlamentet, och om någotdera huset inom 28 dagar efter det sådan före- skrift förelades detsamma beslutar att hemställa hos Konungen att en föreskrift skall upphävas, skall den därmed bliva ogiltig; dock skall detta icke inverka på giltigheten av vad som företagits enligt sagda föreskrift eller på utfärdandet av ny föreskrift. '

sg.

(l) Ministern äger tillsätta en sekreterare i jordbrukslönestyrelsen och en uti varje jordbrukslönenämnd, samt, till det antal >>the Treasury» medgiver, de tjänstemän han finner nödvändiga för handläggning av besvärsärenden och över- vakande i övrigt av lagens efterlevnad.

(2) Sålunda tillsatta tjänstemän äga: (a) att efter skälig underrättelse fordra företeende av, undersöka och taga av- skrifter av lönelistor och andra handlingar rörande till jordbruksarbetare utbetalda löner;

(b) att vid de tillfällen, då sådant skäligen kan komma ifråga, erhålla tillträde till byggnader och andra platser i ändamål att företaga sådan undersökning som nyss sagts eller att bringa lagen i tillämpning; till boningshus äger han erhålla till- träde blott efter skälig underrättelse;

(e) att anmana arbetare, arbetsgivare eller i arbetsgivares tjänst anställd person att lämna de upplysningar, denne må äga giva, beträffande arbetarens sysselsätt- ning eller lön. '

(3) om någon (a) hindrar eller skadar någon tjänsteman under utövandet av dennes tjänst; eller

' (b) vägrar att förete någon handling eller giva någon upplysning, som dylik ' tjänsteman lagligen uppmanar honom att förete eller giva; eller

(c) företer eller låter förete någon lönelista, räkenskaps- eller annan handling, som är felaktig i något avseende, inför en tjänsteman, och därvid har kännedom om att handlingen är felaktig; eller

(d) giver tjänsteman upplysning, vilken han vet är felaktig; skall han genom summarisk rättegång (summary conviction) dömas till böter, högst 20 pund, eller till fängelse, ej överstigande tre månader, eller till såväl böter som fängelse intill angivna gränser.

(4) .Envar på nämnt sätt tillsatt tjänsteman skall äga att till genomförande av de av ministern givna särskilda eller allmänna föreskrifterna, anställa rättslig talan på grund av förseelser mot denna lag.

(5) Envar på nämnt sätt tillsatt tjänsteman äger att, även om han icke är advokat (barrister eller solicitor), i rättegång på grund av denna lag åtala eller föra talan i domstol för summarisk rättegång (court of summary jurisdiction).

• Sida 180
•  Original

g 10.

Envar tjänsteman, vilken förordnats av ministern att handlägga besvärsärenden och övervaka lagens efterlevnad, skall vara försedd med ett av ministern utfärdat förordnande; och skall han, i utövning av sin tjänst enligt denna lag, på anfordran förete förordnandet inför vederbörande person.

;; 11.

Alla utgifter, som gjorts av ministern eller med ministerns godkännande av jordbrukslönestyrelsen, nämnd eller utskott, inberäknat alla på så sätt godkända utgifter, vilka gjorts av ledamot av styrelsen eller av ledamot av nämnd eller utskott under utövning av dennes tjänst, samt alla belopp, vilka med ministerns medgivande utbetalts till dylik ledamot såsom ersättning för tidsförlust, i vart fall högst till en av »the Treasury» godkänd summa, som dock icke får sammanlagt överstiga 70 000 pund per år, skola täckas utav medel, anvisade av parlamentet.

% 12.

Ministern skall årligen avlägga rapport till parlamentet om sin verksamhet enligt denna lag samt om jordbrukslönestyrelsens och nämndernas verksamhet. Nämnderna och styrelsen skola därför, före visst av ministern bestämt datum, till ministern insända rapport rörande sin verksamhet enligt denna lag under näst— föregående är. g 13.

Handling, vilken angives vara avskrift av beslut eller föreskrift, som en nämnd eller som jordbrukslönestyrelsen utfärdat, och vilken är försedd med bestyrkande av ordföranden eller sekreterare i nämnden eller styrelsen, skall i rättegång vara tillräckligt bevis angående beslutets eller föreskriftens innehåll ävensom att alla i denna lag föreskrivna kungörelser rörande beslutet eller föreskriften ha blivit gjorda; och är ingen bevisning erforderlig rörande den persons namnteckning eller tjänsteställning, som bestyrkt handlingen.

5 14.

Intet av vadi denna lag stadgats skall inverka på fullföljandet av avtal eller bruk rörande lön enligt högre lönesats än den enligt denna lag bestämda minimi- lönen. 5 15.

J ordbrukslönenämnd skall icke inrättas för grevskapet London; enligt ministerns bestämmande skola dock delar av detta grevskap vid tillämpningen av denna lag anses ingå i andra grevskap.

% 16.

(1) Vid tolkningen av denna lag skall, såvida intet i texten strider däremot, följande gälla:

i uttrycket »agriculture» (jordbruk) inbegripes boskapsskötsel för mejeriproduk- tion samt begagnande av jord till bete, äng, fruktträdgård, odling av korgpil, skogsbruk, handelsträdgård eller plantskola;

i uttrycket »worker» (arbetare) inbegripes yngling, kvinna och flicka; med uttrycket »employment» (sysselsättning) menas sysselsättning såsom anställd arbetare eller lärling; uttrycken »employed» och »employer» (sysselsatt och arbetsgivare) hava motsvarande betydelser;

med uttrycket »special class of workers» (särskild kategori av arbetare) använt i samband med en föreskrift eller ett beslut rörande fastställande, ändring eller upphävande utav lönesats, menas sådana arbetare som i föreskriften eller beslutet behandlas såsom tillhörande en särskild kategori;

• Sida 181
•  Original

med uttrycket »county» (grevskap) avses ett administrativt grevskap; vid till- lämpningen av denna lag skall en »county borough», som omgives av ett admi- nistrativt grevskap, anses ingå i detta grevskap, och en >>county borough», som gränsar till två eller flera administrativa grevskap, anses ingå i det grevskap, ministern bestämmer; fritt liggande del av administrativt grevskap skall anses ingå i angränsande administrativa grevskap eller, om det gränsar till två eller flera administrativa grevskap, i det av dessa som ministern bestämmer;

med uttrycket »prescribed» (föreskriven) avses föreskriven uti regulations (före- skrifter) enligt denna lag.

(2) För de ändamål denna lag avser skola Scilly Isles utgöra ett grevskap, samt, därest ministern så bestämmer, det område, som omfattar Ulverston Rural District och the Grange, Ulverston och Dalton-in-Furness Urban Districts, utgöra en avskild del av grevskapet Lancaster.

(3) Ett beslut, som vid sammanträde med jordbrukslönenämnd enhälligt an- tagits av de närvarande och i röstningen deltagande representanterna i nämnden, skall för i denna lag avsedda ändamål anses fattad av representanterna i nämnden.

% 17. 4 % i Corn Production Acts (Repeal) Act, 1921, upphäves härigenom.

% 18.

Denna lag, vilken må kallas Agricultural Wages (Regulation) Act, 1924, äger icke tillämpning i Skottland och Norra Irland.

Bilaga ].

Jordbrukslönenämndernas och jordbrukslönestyrelsens sammansättning och verksamhet.

J ordbrukslönenämnder.

1. Jordbrukslönenämnd skall bestå av medlemmar, representerande arbetare och arbetsgivare (jordbrukare) i det grevskap, där nämnden är verksam; vardera gruppen skall vara företrädd till lika antal. Dylika medlemmar kallas i denna lag >>representative members» (representanter). Vidare skola i nämnden finnas två av ministern tillsatta opartiska medlemmar samt en ordförande.

2. Representanterna skola tillsättas eller väljas på sätt stadgats genom före- skrifter, utfärdade enligt denna lag.

3. Ordföranden skall årligen utses av nämnden; därest denna vid något till— fälle uraktlåter att inom föreskriven tid utse ordförande, må denne tillsättas av ministern. Nämnden må utse en eller flera personer till vice ordförande; ordföranden äger, vid varje särskilt tillfälle, utse en av dessa personer att vid hans frånvaro i hans ställe fungera såsom vice ordförande. En representant må icke utses till ordförande eller vice ordförande i nämnd, där han är medlem.

4. Vid sammanträde med nämnd skall ordföranden, därest han är närvarande, leda förhandlingarna. Om ordföranden är frånvarande, skall vice ordföranden leda förhandlingarna, därest han är närvarande. Om både ordföranden och vice

ordföranden äro frånvarande, skola de närvarande utse en medlem att leda för- handlingarna.

• Sida 182
•  Original

5. Vid sammanträde med nämnd äger den ordförande eller vice ordförande, som leder förhandlingarna, att rösta; vid lika röstetal äger han utslagsröst. Innan han utövar sin rösträtt må han dock, därest han genom beslut av representanterna i nämnden erhåller tillstånd därtill, rådgöra med jordbrukslönestyrelsen eller ett utskott därav huru han skall utöva sin rösträtt; och må han ajournera samman- trädet i avvaktan på dylikt råd.

6. Nämnd må, i enlighet med enligt denna bilaga utfärdade föreskrifter, till- sätta ett eller flera utskott, bestående till lika antal av personer representerande arbetsgivare (jordbrukare) och jordbruksarbetare i grevskapet, samt, därest så finnes lämpligt, en ordförande; och må nämnden för erhållande av utskottets rapport och rekommendationer till dylikt utskott hänskjuta fråga som den finner lämplig för dylik behandling. Nämnd må även, där så finnes lämpligt, till utskott överlåta vilken som helst av sina befogenheter och plikter enligt denna lag, utom befogenheten och plikten att fastställa, upphäva eller ändra minimilöner. —— Med- lemmarna i utskott må, men behöva icke vara medlemmar av den nämnd, som tillsatt utskottet.

J ord brukslönestyrelsen.

:—

4. Styrelsen skall bestå till lika antal av medlemmar representerande arbets- givare (jordbrukare) och jordbruksarbetare — i denna lag benämnda »represen- tative members», representanter — ävensom av medlemmar utsedda av ministern till det antal denne finner lämpligt -— i denna lag benämnda »appointed members», utsedda medlemmar —. Härvid skall emellertid iakttagas att antalet utsedda medlemmar icke må överstiga en fjärdedel av hela antalet medlemmar i styrelsen.

8. Representanterna skola tillsättas eller väljas på sätt stadgats genom före- skrifter, utfärdade enligt denna bilaga.

9. Styrelsens ordförande skall vara den av de utsedda medlemmarna, som ministern därtill förordnar. Vid sammanträde med styrelsen skall ordföranden, därest han är närvarande, leda förhandlingarna, samt, när han är frånvarande, den av de utsedda medlemmarna som de närvarande bestämma. 10. Minst en medlem av styrelsen skall vara kvinna. 11. Styrelsen må, i enlighet med föreskrifter utfärdade enligt denna bilaga, tillsätta ett eller flera utskott, bestående till lika antal av representanter för arbetsgivare och arbetare, ävensom av en eller flera utsedda medlemmar; och må styrelsen till dylikt utskott hänskjuta fråga som den finner lämplig för dylik be- handling för utskottets yttrande och rekommendationer. Styrelsen må även, där så finnes lämpligt, till dylikt utskott överlåta vilken som helst av de befogen- heter och plikter, som tillkomma styrelsen, utom befogenheten och plikten att fastställa, upphäva eller ändra minimilöner.

Allmänna bestämnzelser.

12. Nämnds, utskotts eller styrelsens åtgärder skola icke bliva ogiltiga på grund av att antalet medlemmar icke överensstämmer med det fastställda antalet eller på grund av någon felaktighet vid utseende, tillsättande eller val av ord— förande, vice ordförande eller medlem av nämnden, utskottet eller styrelsen. 13. Ministern må utfärda föreskrifter beträffande nämnds, utskotts och sty- relsens verksamhet och sammanträden, däri inbegripet tillsättande av ordförande, tjänstgöringstid för ordförande och andra medlemmar, tillvägagångssättet vid röstning och det antal medlemmar, som skall vara nödvändigt för quorum (beslut- förhet); och må dylika föreskrifter rörande nämnder och deras utskott göras till- lämpliga antingen för alla sådana eller för allenast någon av dem; i övrigt må nämnd, utskott och styrelsen, under iakttagande av föreskrifterna i denna bilaga och uti föreskrifter, utfärdade i kraft av densamma, anordna sin verksamhet så— som den för gott finner.

• Sida 183
•  Original

183 Bilaga B.

Minilnilönelagstiftning för lantbruket i England.

Så tidigt som 1795 framlades i det engelska parlamentet ett lagförslag om fast- ställande av minimilöner för lantarbetare. Förslaget nådde till andra läsningen men blev icke slutligen antaget, tydligen framför allt på grund av de oöverstig- liga hinder som förvaltningsapparatens bristfällighet och förbudet mot fackför- eningar lade i vägen för kontrollen å en sådan lags efterlevnad. Först år 1913 upptogs spörsmålet ånyo i en officiell rapport (»The land», Report of the Land enquiry committee, Vol. 1), och samma år väcktes i parlamentet två lagförslag om upprättande av lönenämnder för lantbruket. Den vidare behandlingen av dessa förslag avbröts visserligen av kriget, men detta blev å andra sidan även anled- ningen till att en statlig reglering av arbetslönerna slutligen genomfördes för det engelska lantbruket.

Corn Production Act, 1917, vilkens uppgift var att säkerställa landets spann- målsförsörjning och som för detta ändamål införde garanterade minimipriser å vete och havre, fastslog även en minimilön av 25 shillings per vecka för arbetarna och inrättade ett centralt löneråd för lantbruket, vilket erhöll befogenhet att i samråd med rådgivande lokala nämnder fastställa (högre) minimilöner för lant- arbetarna. Denna lagstiftning kan närmast betraktas som en utvidgning till lant- bruket av den sedan 1909 gällande lagstiftningen om lönenämnder (Trade Boards) för industrier, i vilka »lönen i jämförelse med andra industrier är ovanligt låg». En rad frågor av betydelse för den praktiska tillämpningen av minimilönerna för lantbruket ordnades genom direkt hänvisning till sistnämnda lagstiftning.

Det centrala lönerådet höjde snart den i lagen fastställda absoluta minimilönen och bestämde högre lönesatser, något varierande för de olika grevskapen, såsom framgår av denna uppställning:

Lägsta Genomsnittlig minimilön. minimilön. Sommaren 1918 ............... 30 s. 0 d. 30 s. 6 d. Maj 1919 ........................ 36 s. 6 d. 37 s. 101/2 d. April 1920 ..................... 42 s. 0 d. 43 s. 1/2 d. Augusti 1920 .................. 46 s. 0 d. 46 S. 101/2 d. September 1921 ............... 42 s. 0 d 42 s. 3 d.

Corn Production Act upphörde att gälla från 1 okt. 1921. Under dess sista giltighetsår hade lönesatserna måst nedsättas. I samband härmed utjämnades skillnaderna så att det till slut endast var 5 av de 39 distrikten som hade högre lönesatser än den lägsta gällande minimilönesatsen. Vid avvecklingen av lagen överläts bestämmandet av lantarbetarlönerna dock icke helt åt de fria krafternas spel. Enligt en ny lag upprättades nämligen förlikningsnämnder (63 stycken), och de löner, varom nämnderna enades, kunde på deras begäran av jordbruks- ministern göras förbindande för alla arbetsgivare och arbetare inom distriktet. Blott 6 nämnder gjorde framställning om dylikt förordnande, men även i de övriga distrikten torde nämndernas lönesatser, i den mån sådana fastställts, i huvudsak hava länt till efterrättelse. ! Till att börja med lyckades det att få löneöverenskommelser till stånd i 56 av i de 63 nämnderna, men antalet distrikt där fastställda lönesatser voro i kraft sjönk därefter snabbt. I slutet av 1922 voro överenskommelser i kraft blott i en tredje- del av distrikten och ett år senare blott i en sjättedel. Under de tre år, som systemet verkade, var det blott 3 nämnder som voro i funktion utan avbrott. Under dessa förhållanden och under pressen av efterkrigstidens första jord-

• Sida 184
•  Original

brukskris kommo de faktiska lönerna givetvis att sjunka starkt. I december 1921- var den genomsnittliga lönen för vanligt lantbruksarbete 37 shillings och i decem— ber 1922 var den så låg som 28 shillings. På denna nivå blevo lönerna sedan stående under de båda följande åren till dess den nya lagstiftningen om minimi- löner för lantbruket kom i tillämpning. Mellan olika distrikt varierade lönerna från 25 till cirka 32 shillings per vecka.

Vissa uppgifter tyda på att arbetarnas bristande intresse bar skulden till för- likningsnämndernas sammanbrott. Arbetsgivarnas organisationer voro vid denna tidpunkt starka och hade icke något emot kollektiv reglering av lönevillkoren. De funno det bekvämare och behagligare att genomföra lönenedsättningar, som voro godkända även av arbetarnas representanter i nämnderna, än att göra det själv— ständigt var på sin gård. Lantarbetarna däremot förlorade under denna tid tron på förlikningsnämndernas värde för dem och menade att det ofta vore fördelakti- gare för dem att få lönerna fastställda efter direkta förhandlingar med den en- skilde arbetsgivaren. Härigenom försvagades givetvis även intresset för fackför— eningarna.

En år 1922 tillsatt jordbrukskommission uttalade i sitt år 1924 avgivna betän— kande, att arbetarna hade berättigade anspråk på en organiserad form för löneför— handlingar med arbetsgivarna. Samma år framlade regeringen, som tillhörde arbe— tarpartiet, ett förslag till reglering av lönerna i lantbruket, vilket efter vissa ändringar vann parlamentets bifall.

»Agricultural Wages (Regulation) Act, 1924», gäller endast för England och Wales, icke som den tidigare lagstiftningen även för Skottland. Den har nu i oförändrad lydelse varit i kraft i 12 år utan att i tillämpningen hava mött allvar- liga hinder: endast i ett fåtal fall och för kortare tidsperioder hava arbetsgivarnas representanter avhållit sig från deltagandet i de lokala lönenämndernas arbete.

Lagen bygger på principer från båda de äldre lagarna: liksom enligt Corn Pro- duction Act skola minimilöner fastställas, men icke såsom då av ett centralt löne- råd utan av lokala nämnder (Agricultural Wages Committees). På denna viktiga punkt lyckades arbetsgivarna trots regeringens motstånd driva sin vilja igenom vid parlamentsbehandlingen.

Lagens administration och kontrollen över löneföreskrifternas efterlevnad ålig- ger jordbruksministern och vissa särskilt tillsatta tjänstemän, och alla utgifter be- talas ur statskassan. Ministern skall årligen till parlamentet lämna en redogörelse för lagens verkningar.

Ministern kan beordra en lokal lönenämnd att på nytt överväga de av nämnden fastställda lönesatserna. Denna rätt uppfattas emellertid icke som en rätt att kriti— sera berättigandet av de fastställda lönesatserna och kan sålunda icke komma till användning annat än när nya omständigheter föreligga, vilka icke beaktats vid nämndens avgörande. En dylik uppfattning förfäktas åtminstone i jordbruksmini— sterns rapporter till parlamentet för såväl de första som de senaste åren, och i sådana fall då arbetarna begärt ministerns ingripande emedan de funnit de fast- ställda lönerna alltför låga hava framställningarna som regel lämnats utan bifall. Bland arbetarna har emellertid denna tolkning mött stort motstånd och under verksamhetsåret 1930—31 anmodade ministern en lönenämnd att ånyo överväga sitt beslut om nedsättning av lönerna emedan han ansåg att den fastställda lönen var för låg för upprätthållandet av den levnadsstandard, som lagen hade till ända- mål att säkerställa. Lönenämnden vidhöll dock det fattade beslutet.

Lagen föreskriver vidare upprättandet av ett centralt löneråd för lantbruket (Agricultural Wages Board), bestående av lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare samt ett antal (högst 1/4 av sammanlagda medlemsantalet) av jord— bruksministern utsedda medlemmar, bland dem rådets ordförande. Minst en av lönerådets medlemmar skall vara kvinna. I praktiken har det centrala lönerådet erhållit 21 medlemmar, därav 5 utsedda av jordbruksministern.

Lokala nämnder skola finnas i varje grevskap. Några dylika hava dock sam—

• Sida 185
•  Original

mamslagits och 1 andra fall hava nämnderna själva delat ett grevskap i olika delar, för vilka särskilda lönesatser fastställts. Förutom lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare bestå de lokala nämnderna av två av jordbruksministern utsedda medlemmar och en ordförande. Den sistnämnde utses av nämnden eller, om denna icke kan enas om valet, av ministern. I praktiken hava partsrepresen- tant-ernas antal fastställts till 6 a 8 för vardera sidan. De ha hittills utsetts av lantarbetsgivareföreningen (Farmers Union) och de två lantarbetareföreningarna (The National Union of Agricultural Workers och The XVorkers Union, vilken sist- nämnda sedermera uppgått i The General and Transport Workers Union). Oorgani- se1ade arbetsgivare och arbetare hava däremot ingen representation. I praktiken äro sålunda de opartiska representanterna i minoritet, varför partsrepresentanterna liksom vid vanliga löneförhandlingar kunna diktera besluten om de äro ense.

Slutligen kan ministern utse sekreterare såväl för det centrala lönerådet som för lokalnämnderna.

Om den lokala nämnden icke inom en viss tidsfrist fastställer nya eller prolon— gerar dittills gällande minimilönesatser inträder det centrala lönerådet i nämndens ställe och fastställer lönerna. I praktiken har detta emellertid så gott som aldrig förekommit, och det centrala rådets uppgift har därför huvudsakligen blivit att' giva de lokala nämndernas beslut en juridiskt tillfredsställande form samt att offentliggöra den slutligen fastställda texten, vilken därefter träder i kraft. Här- igenom åstadkommes en viss likformighet i förordnandenas och bestämmelsernas yttre form, men däremot icke i fråga om deras innehåll. Fastställandet av inne— hållet ligger nämligen uteslutande inom de lokala nämndernas kompetens. Kärn- punkten i det engelska löneregleringssystemet är därför lokalnämnderna och deras verksamhet.

Den lokala nämnden skall fastställa minimilöner för lantbruket till belopp, som tillförsäkrar en fullgod manlig arbetare en lön, som är ägnad att befordra hans arbetseffektivitet och sätter honom i stånd att under normala förhållanden upp- rätthålla en sådan levnadsstandard, som kan anses skälig med hänsyn till arten av hans arbete.

Under de första åren fastställdes lönesatserna ofta för obestämd tid men senare blev det vanligt att bestämma dem för ett år i sänder. Under jordbrukskrisens tider har tendensen till och med gått mot ännu kortare giltighetstider. I varje fall kan nämnden när som helst ändra sina beslut.

Nämnden skall fastställa en tidlön och kan dessutom, därest så anses lämpligt, fastställa ackordslöner. Tidlönerna kunna bestämmas per timme, dag, vecka, månad eller annan tidsperiod. Nämnden kan fastställa antingen en enhetlig lön för alla arbetare eller ock sätta olika löner för olika kategorier av arbetare.

I praktiken är det regel, att alla nämnder fastställa en minimiveckolön för vanligt lantbruksarbete. I följande uppställning hava distrikten fördelats efter storleken av den fastställda veckolönen, därvid ojämna belopp avrundats till närmast lägre hela tal i shillings:

Minimiveckolön A 11 t 3 1 d 1 5 13 I 1 k t a r

Shillings

25| 1926 | 1930 1932 | 1933 | 1934 27 ................................ — __ l _ _ 1 1 23 ................................ _ — — 5 4 _ 29 ................................ 3 -— — 1 4 2 30 ................................ 17 15 16 14 20 23 31 ................................ 7 11 10 11 9 12 32 ................................ 10 11 13 10 7 5 33 ................................ 2 3 1 4 1 5 34 ................................ 4 2 3 2 2 1 35 ................................ 1 3 3 —— 1 1 36 ................................ 3 3 3 1 — — 37 ................................ 1 1 | — _ — — _

• Sida 186
•  Original

De första lönesatserna som fastställdes efter lagens ikraftträdande inneburo nästan överallt en stegring av gällande lönesatser ända upp till 5 s. 6 (1. per vecka. Liksom vid 1917 års lagstiftning var det arbetarna i de grevskap, som hade de lägsta lönerna, vilka drogo den största fördelen av den nu återinförda obligatoriska löneregleringen för hela landet, dock i mindre utpräglad grad än tidigare. Under de närmast följande åren skedde så gott som inga förändringar i själva lönesatserna. Man kan blott spåra en svag tendens emot en utjämning av lönenivån för hela landet. Denna rörelse avbröts emellertid då jordbruks- krisen skärptes omkring år 1931. Nu följde en period av lönesänkningar, som kulminerade i februari 1934, och under denna tid uppstodo åter större skill- nader i lönesatserna mellan de olika distrikten.

Under loppet av 1934 slog utvecklingen åter om. Lönerna stego äter och i september 1934 lågo ett betydligt större antal lönesatser än någonsin tidigare alldeles i närheten av medeltalet för hela landet. Detta hade före 1931 legat tämligen oförändrat omkring 31 s. 8 d. men sjönk därefter ända till slutet av 1933, då det var 30' s. 61/2 d. Därefter steg det ånyo och nådde 1 september 1934 30 s. 11 d. Löneförändringarna hava sålunda över huvud taget hållit sig inom trånga gränser och varit av mycket mindre betydelse än de förändringar i reallönens värde, som framkallats av förskjutningarna i den allmänna pris- n1van.

Från första början fastställdes veckolönen lika för sommar och vinter; endast tre nämnder avveko från denna regel, och blott två av dem hava genomgående upprätthållit en mindre differens i lönen mellan dessa årstider. Däremot är läng- den av den arbetstid, som motsvarar veckolönen, för de flesta grevskap olika om sommaren och om vintern. Den normala arbetstiden är 48 timmar i veckan under vintern (4 månader) och 50 timmar under sommaren (8 månader). Då emeller- tid arbetstiden i norra England och Wales är betydligt längre blir medeltalet för hela landet så högt som cirka 49% timmar under vintern och 51% timmar om sommaren.

Under de första åren efter lagens ikraftträdande undergick arbetstidens längd mycket få förändringar, men under krisåren 1930—33 blev det rätt vanligt att i stället för att sätta ned minimilönen såsom kompromiss förlänga den ordinarie arbetstiden, varigenom arbetsgivarna kunde minska antalet övertidstimmar eller eventuellt antalet arbetare. Så snart förhållandena åter blivit bättre hava emel- lertid flertalet av de nämnder, som använt sig av denna metod, ånyo nedbringat den ordinarie arbetstidens längd.

Enligt alla lokala löneförordningar skall arbetaren hava full veckolön även om arbetsgivaren icke använder honom under hela den ordinarie veckoarbetstiden. Likaledes medräknas mestadels den arbetstid, som icke utnyttjas av arbetsgivaren på grund av väderleksförhållandena; däremot icke den tid som åtgår till måltids- raster.

Omkring hälften av nämnderna hava fastställt samma ersättning för övertids- arbete på vardag och söndag, medan de övriga fastställt en högre ersättning för söndagsarbetet, några enstaka nämnder även en särskild lönesats för övertids— arbete under lördagen. Övertidsersättning utgår per timme och någon begräns- ning av övertidsarbetet förekommer icke. Erfarenheten visar dock att det i all- mänhet utnyttjas tämligen litet. Arbetarnas extra inkomster genom övertidsarbete äro sålunda tämligen obetydliga och den fastställda ordinarie arbetstiden blir i praktiken nästan identisk med den faktiska arbetstiden. Lönesatserna för över- tidsarbete lågo ursprungligen för vardagarna cirka 25 procent och för söndagarna cirka 50 procent över den normala (beräknade) timlönen. Under krisen reduce- rades emellertid på många håll övertidsersättningen starkare än veckolönen.

Vid en genomgång av de olika lokala lönebestämmelserna kan man konstatera ett visst sammanhang mellan höga lönesatser och lång ordinarie arbetstid. Detta

• Sida 187
•  Original

gäller framför allt för distrikt med omfattande boskaPSSkötsel och förhållandevis litet egentligt åkerbruk och där sålunda alla arbetare måste deltaga i skötseln av kreaturen. Där kreatursskötare utgöra en särskild arbetarkategori hava de sedan gammalt varit högre avlönade och denna skillnad har upprätthållits även under det nya regleringssystemet. I de flesta fall har man emellertid ansett att frågan på ett tillfredsställande sätt löstes genom bestämmelserna om övertidsersättning. 3 På grund av att kreatursskötarna som regel hava längre arbetstid än andra lant- arbetare kommer nämligen en viss övertidsersättning att så att säga ingå i deras normala avlöning. I icke fullt hälften av grevskapen hava nämnderna däremot föredragit att fastställa särskild veckolön för kreatursskötare och liknande arbetare, vanligen då med en längre ordinarie arbetstid. För övertidsarbete utöver denna lid utgår däremot ersättning efter samma grunder som till övriga arbetare.

Kreatursskötarnas högre avlöning utgick tidigare ofta i form av fri bostad och andra naturaförmåner. Även i övrigt har naturaavlöning sedan gammalt före- kommit i det engelska lantbruket. Detta förhållande medför svårigheter när minimilönerna skola fastställas i penningar. Lönenämnderna äro av denna anled- ning skyldiga att bestämma vilka naturaförmåner arbetsgivaren har rätt att från- draga den fastställda penninglönen och vilka värden som skola åsättas dylika för- måner. Nämndernas beslut rörande dessa frågor variera starkt allt efter skick och bruk inom olika områden. Alla nämnder medgiva att fri bostad får betraktas som en del av lönen. I genomsnitt sättes dess värde till 3 shillings per vecka. På några platser varierar värdet efter bostadens storlek. En del nämnder för- behålla sig rätt att nedsätta det fastställda värdet om bostaden är bristfällig, några enstaka att höja beloppet om bostaden är bättre än genomsnittet.

De flesta nämnder hava fastställt värdet av kost och logi, antingen gemensamt eller ock särskilt för kost och särskilt för logi. På ett och annat ställe har det till och med ansetts lämpligt att fastställa de olika måltidernas värde i penningar. Några nämnder utsätta olika värden för män, kvinnor och minderåriga.

I regel får naturaavlöning i form av mjölk och potatis (eller potatisland) av- dragas på lönen. Andra naturaförmåner äro däremot sällsynta och i varje fall taga lönenämnderna i mycket ringa utsträckning hänsyn till dem.

Lönesatserna för yngre manlig arbetskraft fastställas på samma sätt som för fullvuxna arbetare. Beloppen äro starkt varierande efter åldern (från 14 till 21 år). Lönen för kvinnlig arbetskraft fastställes däremot med få undantag alltid per timme. Särskilt i början förefanns en utbredd tendens hos lönenämnderna att icke fastställa lika utförliga regler för kvinnornas avlöning som för männens på grund av att antalet av de kvinnliga arbetarna var obetydligt. Ett sådant för- faringssätt synes dock knappast förenligt med lagen, vars ändamål är att skydda den enskilde arbetaren vare sig det är en man eller en kvinna. Efter hand hava förhållandena i detta avseende blivit bättre, men ännu saknas på många håll regler om ordinarie arbetstid och övertidsersättning för kvinnliga lantarbetare.

Omkring ett dussin lönenämnder fastställa särskilda lönesatser för arbete under sädesskörden och ungefär hälften så många även för höslåttern. Det har före- kommit att en nämnd bemyndigat sin ordförande att för arbetsgivarna framhålla det önskvärda i att arbetarna bleve generöst behandlade i skördetiden; eljest skulle nämnden till ett kommande år fastställa särskilda lönesatser för skörde- arbetet. '

Enligt lagen hava nämnderna även rätt att fastställa ackordslöner. Hittills har ingen nämnd gjort bruk av denna rätt, men å andra sidan hava inkomna klagomål endast i ett fåtal fall gällt, att en arbetare vid ackordsarbete förtjänat mindre än den för vederbörande distrikt fastställda minimitidslönen.

Bruket att fastställa lönerna för manliga arbetare per vecka och för kvinnliga arbetare per timme vållar svårigheter i de områden, där det är vanligt att anställa arbetskraft mot års— eller halvårslön. I sådana fall är det svårt att kontrollera att

• Sida 188
•  Original

höjningar i de fastställda lönesatserna under arbetsåret komma arbetarna till godo. Vidare är det icke tillräckligt att arbetarens genomsnittliga veckolön uppgår till den fastställda minimilönen, ty en sådan arbetare får icke alltid ersättning för övertidsarbete under sommaren, särskilt om lönenämnden fastställt samma ordi- narie arbetstid för sommar och vinter.

Enligt lagen skola nämnderna såvitt möjligt tillförsäkra arbetarna en halv fridag i veckan (utöver söndagen). Detta sker genom att bestämma, att allt arbete utöver ett visst antal timmar (5—6 timmar) under denna dag skola betalas som övertidsarbete. Det är blott två nämnder som icke meddelat dylika bestämmelser. Som regel har man överlåtit åt arbetsgivaren att bestämma på vilken veckodag denna halva fridag skall infalla, vilket underlättar sakens ordnande särskilt för kreatursskötarnas del.

Redan de första åren efter lagens ikraftträdande tog man i många nämnder upp frågan om man kunde tillförsäkra arbetarna ledighet på vissa helgdagar och allmänt tillämpade fridagar (de s. k. bank holidays). Lönenämnderna kunde visserligen icke förbjuda arbete på dessa dagar men liksom ifråga om den halva fridagen per vecka kunde de fastställa, att arbete å dessa dagar skulle betalas såsom övertidsarbete. Ungefär 2/3 av nämnderna hava meddelat dylika bestäm- melser, men antalet av de dagar, som beröras, varierar från 1 till 6. De flesta av dessa nämnder hava förordnat att avdrag på veckolönen icke får göras på grund av att arbete icke utföres under dessa dagar. I praktiken blir det därför en fridag med full lön.

Av det ovanstående framgår vilket stort arbete som varit förenat med att genomföra lagens bestämmelser i praktiken. I begynnelsen utfärdades för varje grevskap en rad förordningar, särskilt för varje fråga. Senare har man såvitt möjligt sökt samla alla bestämmelser i en eller två förordningar, varigenom det blir lättare att överblicka regleringens omfattning. Däremot kvarstå fortfarande i samma utsträckning som tidigare skiljaktigheterna mellan de olika förord- ningarnas bestämmelser från grevskap till grevskap, och dessa äro ofta icke sakligt grundade i olikheter i de lokala förhållandena, men de kunna icke und- vikas på grund av att det centrala lönerådet icke äger befogenhet att vidtaga den erforderliga utjämningen. Det kan därför hända att för arbetare, som bo i samma by men äro sysselsatta på egendomar, som ligga på var sin sida om en grevskaps— gräns, gälla tämligen olika arbetsvillkor.

Enligt lagens bestämmelser kunna lönenämnderna tillåta lägre avlöning än de fastställda minimilönerna för arbetare, som på grund av kroppsligt eller andligt lyte eller nedsättning av arbetsförmågan, förorsakad av ålder eller annan orsak, icke förmå göra skäl för den allmänna minimilönen. Varje enskild arbetare, för vilken dylika undantagsbestämmelser skola gälla, måste emellertid förses med ett personligt tillståndsbevis, som under ovan angivna förutsättningar efter ansökan utställes av lönenämnden.

I det engelska lantbruket sysselsättas ganska många äldre arbetare och där- jämte ett betydande antal krigsinvalider. På grund härav förorsakar behand- lingen av dispensansökningarna mycket arbete för lönenämnderna. De flesta hava tillsatt ett underutskott för detta ändamål.

Under lagens första tillämplighetsår gjordes cirka 11 000 ansökningar om dylik dispens och av dessa godkändes cirka 9 000, motsvarande cirka 2 procent av hela antalet lantarbetare enligt 1925 års jordbruksräkning. Till att börja med upp- stodo vissa svårigheter att konstatera huru många dylika dispenser som voro i kraft på grund av att en del av dem voro utställda på obestämd tid. Det var under sådana förhållanden svårt att beräkna huru många som trätt nr kraft genom dödsfall, övergång till andra verksamhetsområden m. m. Dessa svårigheter äro emellertid nu övervunna, varför tillförlitliga siffror kunnat publiceras. Både antalet gällande dispenser och antalet nya ansökningar hava under de senare åren

• Sida 189
•  Original

visat en långsamt nedåtgående tendens. Året 1933—34 ingåvos endast 1 918 ansökningar, varav 1 434 godkändes. Vid årets slut voro 9 303 dispenser i kraft för manliga arbetare och endast 11 för kvinnor. Orsakerna till den nedsatta arbets- förmågan voro ungefär lika fördelade mellan fysiska och andliga defekter, ålder- domssvaghet samt andra orsaker.

I de allra flesta fall fastställes i tillståndsbevisen vilket avdrag från den fast-

' ställda minimilönen som arbetsgivaren har rätt att göra. Undantag från denna

regel förekommer emellertid, framför allt i fråga om äldre arbetare. Eftersom tillståndsbeviset strängt taget helt dispenserar från förordningens bestämmelser har det blivit vanligt att i detsamma uttryckligen utsäga, att för alla icke särskilt angivna förhållanden skola de allmänna reglerna gälla.

Som nämnt åligger kontrollen över lagens efterlevnad jordbruksministern, och alla klagomål skola därför ställas till honom och icke till de lokala nämnderna eller det centrala lönerådet.

En effektiv kontroll är givetvis ett mycket krävande arbete när det som i fråga om jordbruket rör sig om ett stort antal arbetsplatser, spridda över vidsträckta områden, och där de berörda personernavi allmänhet icke äro vana vid lagföre— skrifter, som i så hög grad gripa in i de dagliga arbetsförhållandena.

Trots stora ansträngningar för att göra lagen känd (bland annat hava minimi- löneförordningarna anslagits vid alla postanstalter) påträffades vid inspektionen åtskilliga år efter lagens tillkomst icke blott arbetsgivare utan även arbetare, som icke hade en aning om att deras löner voro underkastade laglig reglering. De enskilda lagbestämmelserna voro naturligtvis ännu mycket mindre kända. Orga— nisationerna på båda sidor hava gjort mycken nytta genom att sprida kunskap om lagen, men effektiviteten av deras arbete har varit mycket beroende av intresset och livaktigheten i de särskilda avdelningarna. Tillämpningen av reg- lerna om övertidsersättning hava hela tiden vållat de största svårigheterna, emedan varken arbetsgivare eller arbetare föra ordentliga anteckningar om antalet arbets- timmar. Också i detta hänseende hava emellertid förhållandena blivit bättre och lagen har indirekt bidragit till bättre arbetsorganisation på många gårdar. Miss- bruk från arbetares sida har även förekommit i det att arbetare tagit anställning mot lön, som de vetat vara för låg, och därefter låtit indriva skillnaden med myndigheternas hjälp.

Sedan lagen varit i kraft under två år måste antalet inspektörer ökas från 10 till 15. Inspektörerna undersöka de inkomna klagomålens berättigande och företaga dessutom kontrollstickprov i sina distrikt. I oktober 1929 tillsattes ytter- ligare 6 inspektörer, vilka fingo till uppgift att undersöka förhållandena på samt- liga egendomar inom vissa utvalda, begränsade områden, för att på detta sätt erhålla en bättre uppfattning om lagens efterlevnad. En på dylikt sätt anordnad kontroll måste enligt sakens natur bliva mera effektiv än en kontroll enligt de dittills tillämpade metoderna. Vid annan stickprovskontroll äro nämligen arbe- tarna ibland ovilliga att lämna upplysningar emedan de äro rädda att bliva miss— tänkta för att hava tillkallat inspektören och för att på grund härav senare bliva avskedade. Under det första året av den intensiva kontrollen fann man att de underbetalade arbetarna inom olika distrikt utgjorde från 14—32 procent av samt- liga arbetare, medan procenttalet vid stickproven i genomsnitt varit cirka 16. Nästa års intensivkontroll visade i själva verket ännu sämre siffror för lagens effektivitet, men av statsfinansiella skäl blevo inspektörernas antal från utgången av 1931 ånyo inskränkt till 15. 1933—34 ökades antalet ånyo till 18; deras tid är emellertid till största delen upptagen av att behandla inkomna klagomål och tiden för stickprovsundersökningar är mycket knapp.

Allteftersom lagen blivit mera inarbetad hava fall, då lägre lön än den fast- ställda minimiveckolönen icke betalats, förekommit allt mera sällan. Överträdel- serna hava i stället huvudsakligen gällt reglerna om övertidsersättning, framför allt på den stadgade halva fridagen.

• Sida 190
•  Original

Under 1933—34 inkommo till jordbruksministeriet inalles 3 840 klagoskrifter. På 2 328 gårdar blevo de påtalade förhållandena undersökta, och på 390 gårdar företogos stickprov, därvid det visade sig att 256 av 1 744 eller 15 procent av arbetarna voro underbetalade. I anledning av klagomål indrevs detta år från arbetsgivarna 11 596 pund och till följd av stickprov 904 pund. Inalles har genom ministeriets försorg sedan lagens ikraftträdande och intill utgången av september 1984 indrivits 115 075 pund. Medan antalet klagomål är i stigande har däremot antalet fall som hänskjutits till domstolarna sjunkit. Under 1933—34 anhängig- gjorde ministeriet åtal mot 63 arbetsgivare och i dessa mål utdömdes cirka 170 pund i böter.

Redan tidigt stadgade sig den uppfattningen att 1924 års lag om reglering av lönerna i lantbruket fungerat tillfredsställande. 1928 uttalade jordbruksministern i en konservativ regering att denna icke kunde förorda förändringar i det system, som skapats genom 1924 års lag och som tydligen varit till stor nytta för den talrikaste gruppen av jordbruksbefolkningen och i det långa loppet säkerligen vore det även för lantbrukarna själva.

Vid 1930 års utgång sammanfattade jordbruksministeriet i sin årliga rapport lagens verkningar på följande sätt:

1) höjning av lantarbetarnas inkomster; . 2) ökning av arbetsgivarnas omkostnader, vilka delvis blivit kompenserade genom inskränkningar i arbetsstyrkan men som dock bidragit till att skärpa den av produktprisens fall framkallade depressionen;

3) osäkerhet i fråga om arbetstillgången i de egentliga åkerbruksbygderna om vintern;

4) bättre arbetsorganisation och arbetsledning på gårdar, som tidigare skötts slappt; och

5) undvikande av strejker, lockouter och andra arbetskonflikter. I fråga om den större arbetslöshetsrisken skall dock anmärkas, att av rappor» terna synes indirekt framgå att denna icke varit en omedelbar följd av lagens tillämpning utan uppstått först då lönerna tack vare lagens bestämmelser höllos uppe trots att produktpriserna voro starkt fallande.

Arbetsgivarna förfäktade ursprungligen den ståndpunkten, att lönerna borde regleras genom frivilliga kollektiva överenskommelser, på sätt som i större eller mindre omfattning ägt rum enligt 1921 års lagstiftning. De försökte och lyckades även genomdriva, att tyngdpunkten i den oundvikliga tvångsregleringen av lönerna kom att ligga hos de lokala nämnderna och icke hos det centrala löne- rådet. De fasthöllo dock sitt principiella motstånd mot löneregleringen, som »definitivt begränsade näringens ekonomiska frihet och utgjorde ett avgörande hinder för dess utveckling». Senare sattes kritiken framför allt in på den punkten att lönenivån genom regleringen fastlåstes medan lantbruksprodukter från länder med långt lägre lönenivå tillätos att strömma in på den engelska marknaden. Då lantbruket på grund härav icke kunna bära de höga lönerna ansåg man det vara regeringens skyldighet att antingen sätta arbetsgivarna i stånd att betala de höga lönerna eller ock modifiera lagstiftningen. Man förmenade nämligen att det fanns åtskillig oövad arbetskraft som gärna skulle arbeta till lägre löner. Emellertid framhölls av de ledande i organisationerna att vid en tidpunkt, då ansträngningar gjordes för att komma lantbruket till hjälp vore det icke opportunt att gå till angrepp mot minimilönelagstiftningen.

Å andra sidan hava arbetarna påyrkat att i lagstiftningen om understöd till lantbruket skulle införas direkta stadganden om, att en del av understödet borde komma arbetarna till godo, men dessa krav hava avvisats under uttrycklig hän- visning till den gällande löneregleringslagen. I övrigt äro arbetarnas främsta önskemål i fråga om förbättring av lagen att minska de lokala nämndernas in- flytande och åvägabringa ett mera centraliserat och utjämnande förfaringssätt vid fastställandet av lönerna och allra helst likformiga lönesatser för hela landet.

• Sida 191
•  Original

Bilaga. C. P. M.

% angående reglering av lantarbetarnas löner efter prisindex.

Inledning.

En reglering av lantarbetarnas löner efter prisindex avser i första hand att anpassa arbetslönerna (och därmed arbetskostnaderna) efter växlingarna i jord- brukets ekonomiska förutsättningar. I andra hand tillgodoses därigenom även önskemålet att skydda arbetarna från de förändringar i reallönerna, som härröra från förskjutningar i prisnivån. Däremot kan man icke på detta sätt fördela ökade inkomster från jordbruket på grund av rationalisering. Med en sådan regle- ring kan man icke heller taga hänsyn till ändrade förhållanden på arbetsmark- naden, t. ex. överflöd eller brist på arbetskraft, ej heller till andra frågor som borde påverka lönerna men som icke sammanhänga med prisförhållandena. Löne- förändringar som kunna sättas ifråga på grund av sistnämnda faktorer måste ske på annat sätt. Om ett system med löner rörliga efter något prisindex t. ex. in- förlivas med ett fritt kollektivavtalssystem kunna dessa faktorer emellertid vinna avseende vid bestämmande av de grundlöner å vilka det rörliga tillägget respek- tive avdraget skall beräknas. Fördelen med rörliga löner skulle då ligga i att avtalen med viss bestämd grundlön kunde löpa för längre tid och att lönerna under avtalstiden skulle komma att bättre anpassas till jordbrukarnas möjlig- heter att betala och arbetarnas behov av inkomster. Jordbrukarnas produktions- kostnader skulle även på denna punkt bättre och hastigare anpassa sig till in- komsterna, och arbetarna skulle få en jämnare reallön förutsatt att priserna på förnödenheter som de köpa någorlunda följa förändringarna i prisnivån på jord- brukets produkter.

Hittills har det varit så att arbetskostnaderna, i den mån de bestämts av lönerna, varierat tämligen obetydligt under för jordbruket växlande konjunkturer. Medan priserna på flertalet övriga mera betydande produktionsfaktorer inom jord- bruket — om än sakta och ofullständigt —- följt samma växlingar som priserna på jordbrukets produkter, så ha arbetslönerna visat endast obetydlig anpassning, vilket belyses av följande förhållande. Från 1929 till 1933 sjönk den genom-

Tnbell 1. Prisindex för jordbrukets produkter och förnödenheter enligt Lantbrukssällskapet (1909—1913 = 100).

" Spann- Voget. Slakt- Mej. Am— Jordbr. Maski- By ggn. Konst- Kraft- Jordin-. A r ål rod d'ur rod mal. rod ner 111 ' öds ] f det forna-

111 p ' ] p ' prod. [) ' rial g e o denh.

1922—23 ...... 122 125 154 150 151 142 211 204 150 149 169 1923—24 ...... 111 120 151 156 155 143 204 196 145 136 159 1924—25 ...... 154 152 161 163 162 159 184 188 127 155 160 1925—26 ...... 133 132 163 153 155 147 184 180 124 143 152 1926—27 ...... 142 137 134 139 137 137 184 185 123 135 149 1927—28 ...... 147 146 133 145 141 143 176 183 116 151 152 1928—29 ...... 125 127 135 146 142 137 175 174 109 152 149 1930 .......... 100 102 128 111 115 111 178 169 105 103 128 1931 .......... 105 107 98 103 101 103 178 160 103 94 120 1932 .......... 99 99 83 89 87 91 166 149 100 102 119 1933 .......... 97 97 75 94 89 92 161 143 106 96 115 1934 .......... 105 107 95 113 109 108 165 161 97 111 121 1935 .......... 105 108 120 122 121 117 179 162 95 125 129

, 1936 .......... 105 108 126 133 131 123 179 161 95 133 133

• Sida 192
•  Original

160 150 140 150 120 110 100 _ Jordbr.prod. 9 ————— Spannmål 0 _..—-—-— Veget.prod. . . . . . . . Slaktdjur' 80 ooooooeMej.pI-od, , ,__o__oAnima1.prod. 70 0

1925 24- 25 26 27 28 29 30 51 52 53 54 55 36

Diagram 1. Prisindex för jordbrukets produkter (Lantbrukssällskapets); 1909—1913=100. Diagrammet visar prisväxlingarna för olika grupper av jordbrukets produkteri jämförelse

med varandra och i jämförelse med det vägda medelpriset för dessa grupper. För åren 1923 till och med 1929 hänföra sig siffrorna till bokföringsår x/'1—i"%, så att exempelvis siffrorna för 1923 omfatta tiden 1/7 1922—"Vu 1923 o. s. v. Från och med 1930 hänföra sig siffrorna till kalenderår.

snittliga prisnivån på jordbrukets produkter 30 procent och på dess driftsförnöden- heter 18 procent (Lantbrukssällskapets prisindex). Under samma tid sjönk den genomsnittliga lönen för manliga arbetare endast 9 procent, samtidigt som medel- priset för livsmedel sjönk 19 procent och för beklädnadsvaror 13 procent (enligt Socialstyrelsens statistik; jfr tabell 1 samt diagrammen 1, 2 och 3). Otvivelaktigt innebar denna ojämna förskjutning i de anförda priserna en avsevärt ökad belast- ning av jordbruket under år 1933 och åren närmast före, medan lantarbetarna kommo i åtnjutande av en icke obetydligt stegrad reallön. Från 1933 till 1935 åter stego priserna på jordbrukets produkter med i genomsnitt 27 procent och på dess förnödenheter med 12 procent, medan den genomsnittliga lönen för manliga arbetare i jordbruket steg 5 procent, livsmedlen 8 procent och beklädnadsvaror 3 procent. Denna utveckling återigen innebar en betydande — och med tanke på de närmast föregående åren välbehövlig —— stegring av jordbrukarnas inkomster, medan arbetarnas reallöner torde ha varit närmast oförändrade eller något fallande.

Olika indexformer.

'1. Lönernas reglering efter levnadskost- naderna.

Då lönereglering efter index ifrågasatts eller genomförts på andra områden har det i allmänhet gällt en reglering efter levnadskostnadsindex. Så är ju fallet med

• Sida 193
•  Original

_— Jordbr.prod. - — - — -- Maskiner ...—___ Byggmmaterial . . . . . ..Konstgödsel _a—Kraftfoder

o o .. o o ooJordbr.förnöd.heter WArbetslöner enl. Socialstyrelsen

. "'ere-oc

1923 24 25 26 27 28 29 30 51 32 55 54 55 36-

Diagram 2. Prisindex för jordbrukets produkter och förnödenheter (Lantbrukssällskapets); 1909—1913 = 100 samt arbetslöner enligt Socialstyrelsen 1913 = 100. Diagrammet visar pris- växlingarna för olika grupper av jordbrukets förnödenheter och arbetslöner ijämförelse med varandra samt i jämförelse med det vägda medelpriset för jordbrukets förnödenheter och produkter. För jordbruksprodukter och förnödenheter hänföra sig uppgifterna under åren 1923 till och med 1929 till bokföringsår 1/7—30/6, så att exempelvis siffrorna för 1923 omfatta tiden I/': 1922—We 1923 o. s. v. Från och med 1930 hänföra sig siffrorna. till kalenderår.

det till statens tjänstemän utgående dyrtidstillägget (jfr även dyrortsgrupperingen) och även inom industrin har samma princip i enstaka fall tillämpats. Man kunde därför ifrågasätta en liknande anordning även beträffande lantarbetarna. Emeller— tid är att märka, att denna lösning är direkt inriktad på det såsom mera sekundärt angivna målet för indexregleringen, nämligen stabiliserandet av reallönerna. Det primära syftemålet, lönernas anpassning efter jordbrukarnas betalningsförmåga, blir därför sämre tillgodosett. Vidare är att märka, att nu tillgängligt statistiskt material icke lämnar tillräckligt detaljerade upplysningar om levnadskostnadsför- hållandena på landsbygden för att ett tillfredsställande levnadskostnadsindex för lantarbetare på grundval därav skulle kunna konstrueras.

Emellertid må framhållas, att ett starkt samband förefinnes mellan föränd- ringarna i levnadskostnaderna och i jordbrukets produktprisnivå, vilken är av största betydelse för jordbruksnäringens lönsamhet. Som man kunde vänta och

• Sida 194
•  Original

210

200 190 180 '170 160 150

140

150

120

Jordbr.prod. -——-——Bränsle o. lyse —-—---— Beklädnad

. . . . . .Skatter . o v » o obvrige utg. ...—s_oLivsmedel

110

100

90

1925 24 25 26 27 28 29 50 51 52 55 54 55 56

Diagram 3. Prisindex för jordbrukets produkter (Lantbrukssallskapets); 1909—1913: 100* samt vissa grupper av konsumtionsförnödenheter (Socialstyrelsens) juli 1914=100. Dia— grammet visar prisförändringarna. för olika grupper av konsumtionsförnödenheter i jäm- förelse med varandra och i jämförelse med det vägde. medelpriset för jordbrukets produkter. För jordbrukets produkter hänföra sig uppgifterna under åren 1923 till och med 1929 till bokföringsår 1/7—*"%, så att exempelvis siffrorna för 1923 omfatta tiden 1/7 1922—S% 1923 o. s. v. Från och med 1930 hänföra sig siffrorna till kalenderår. För konsumtionsförnöden. heterna avse siffrorna juni—juli månad varje år.

som närmare framgår av tabellerna 1 och 2 samt ovanstående diagram äro- prisförändringarna på jordbrukets produkter ingen isolerad företeelse, utan mer eller mindre parallellt med denna ske även förändringar i andra priser. Sålunda följa livsmedelspriserna ganska väl priserna på jordbrukets produkter, ehuru någon eftersläpning förekommer.1 Mindre väl följa priserna för grupperna bränsle och lyse samt kläder och skodon. Ännu något sämre är överensstämmelsen mellan för- ändringarna i prisnivån för gruppen övriga utgifter å ena sidan och jordbrukets produkter å den andra. Skatterna följa som man kunde vänta icke alls varu-

1 På längre sikt kan givetvis överensstämmelsen bli mindre god, bland annat beroende på. att kraven på. distributionsapparatens tjänster skärpas, att rationaliseringen inom denna ej kan drivas så. långt 'som inom produktionen eller att konkurrensen inom distributionen ej är fullt effektiv.

• Sida 195
•  Original

priserna. De vägda priserna för dessa olika grupper, som ingå i levnadskost— naderna, grunda sig emellertid på material huvudsakligen från städer och större samhällen. Det är sannolikt att, åtminstone vad livsmedlen beträffar, priserna på

Tabell 2. Index för levnadskostnader i städer och samhällen samt löner ljordbrnket.

Levnads- Löner i Levnadskostnader under juni—juli enligt Socialstyrelsen kostnader jordbruk

_, (juli 1914 = 100) enligt enligt A r riksbanken Social-

L' B __ ] B Ö _ (september styrelsen

ivs- rens e e— vrlga = = medel och lyse klädnad Skatter utgifter Totalt läålo) (lill-lå) 1923 ............ 158 185 196 211 188 174 — 167 1924 ............ 155 182 192 173 183 171 — 172 1925 ............ 168 177 191 162 181 176 — 169 1926 ............ 156 168 187 185 180 172 — 168 1927 ............ 148 176 180 184 179 169 — 168 1928 ............ 156 164 185 183 179 173 — 168 1929 ............ 148 161 184 187 178 169 — 168 1930 ............ 138 159 180 176 178 164 — 165 1931 ............ 127 153 173 173 176 158 1009 161 1932 ............ 124 146 168 172 177 156 101'5 155 1933 ............ 1 20 138 162 187 175 153 99' a 152 1934 ............ 123 136 166 191 174 155 99'4 155 1935 ............ 129 137 167 178 174 156 101'8 159 1936 ............ 134 139 169 170 173 158 101'4 ——

landsbygden ansluta sig bättre till priserna på jordbrukets produkter än vad det anförda materialet visar. De grupper, vars priser visa den bästa anslutningen till jordbruksprodukternas prisnivå, utgöra också lantarbetarnas största utgiftsgrupper. År 1933 fördelades sålunda enligt socialstyrelsens statistik lantarbetarnas samlade utgifter (naturahushållningen för statavlönade -medräknad) på följande sätt i procent:

| Statavlönade Daglönare Torpnre

Livsmedel ...................................... 509 480 565 Bostad ........................................ 8'2 7'1 8'2 Bränsle och lyse ......................... 54 54 4'8 Inventarier .............................. 4'3 37 32 Kläder och skodon .............................. 12'7 14'6 13'0 Skatter ........................................ 22 313 18 Ovriga utgifter ................................ 16'3 17.6 125 Summa 100'0 100'0 100'0

Även en reglering av lantarbetarnas löner i förhållande till priserna på jord- brukets produkter skulle därför, väl avvägd, medföra en anpassning av lönerna efter levnadskostnaderna och sålunda giva lantarbetarna en jämnare reallön.

! 2. Lönernas regler-ing efter bärighet eller bruttoavkastning.

Ett huvudskäl för införande av indexreglerade löner i lantbruket torde, såsom nyss'framhållits, vara att arbetskostnaderna därigenom skulle kunna sättas i en i viss lämplig relation till jordbrukets bärighet. Jordbruksnäringens bärighet är

• Sida 196
•  Original

emellertid beroende på åtskilliga faktorer, vilka äro utsatta för växlingar mer eller mindre oberoende av varandra. För att den nämnda synpunkten skall kunna till- godoses borde därför det index, efter vilken lönerna regleras, vara ett uttryck för alla eller så många som möjligt av de faktorer, som inverka på bärigheten.

Det riktigaste uttrycket för jordbrukets bärighet såsom näring betraktat torde man erhålla genom att undersöka, huruvida dess nettoavkastning förslår till för- räntning av lantbrukskapitalet efter den för tillfället allmänt gängse räntefoten eller ej. Överstiger nettoavkastningen de s. k. normala ränteanspråken föreligger en företagarvinst medan i motsatt fall näringen kan sägas hava gått med förlust. Saken kan också uttryckas så, att frågan gäller huruvida produktvärdet över- eller understiger produktionskostnaderna (vilka enligt vedertagen terminologi innefatta även ränteanspråken), och alla faktorer, som inverka på dessa båda huvudposter äro sålunda av betydelse för bärigheten. Ser man till att börja med på produkt— värdet är detta beroende av produktkvantiteter och produktpriser. Båda variera i allmänhet betydligt från tid till annan och böra därför beaktas vid indexberäk- ningen. Produktionskostnaderna måste till att börja med uppdelas i flera del- poster: ränteanspråk, arbetskostnader, förnödenhetskostnader (med vilka i denna utredning jämställas kostnaderna för underhåll och amortering av inventarier) samt övriga utgifter (bland annat skatter och försäkringar). De flesta av dessa poster äro i sin tur beroende av dels den använda kvantiteten och dels priset. Kvantiteternas växlingar torde emellertid från år till år vara av mindre betydelse och endast verka på längre sikt. Hänsyn till deras växlingar torde därför knappast behöva tagas vid indexberäkningen, utan de kunna i enkelhetens intresse betraktas såsom fasta. Vad särskilt ränteanspråken beträffar så motsvaras där kvantiteten av lantbrukskapitalets storlek och priset av räntefoten. I den mån näringens läge blir sådant, att företagarvinst regelbundet uppkommer torde emellertid denna mycket snart kapitaliseras, d. v. s. medföra en ökning av fastighetsvärdet. Före- tagarvinsten överflyttas på detta sätt till posten ränteanspråk i ovanstående schema. Ehuru näringens läge i sådant fall uppenbarligen blivit förbättrad kommer detta således icke till synes genom en högre företagarvinst, såvida man vid be- räkningen av ränteanspråken tager hänsyn till det ökade fastighetsvärdet.

Med ledning av en gång för alla fastställda siffror rörande förhållandetmellan de olika i produktionskostnaderna. ingående delposterna samt löpande siffror rörande växlingarna i produktkvantiteter och -priser, förnödenhetspriser, räntefot och »övriga utgifter» skulle man sålunda kunna beräkna huruvida vid rådande arbetslöner vinst eller förlust uppstår. Därefter skulle man efter vissa på förhand fastställda grunder kunna reglera arbetslönerna så att vinst eller förlust på lämp- ligt sätt delas mellan lönearbetarna och företagarna. Givetvis skulle deSSa beräk- ningar endast avse näringen såsom helhet eller eventuellt utföras särskilt för vissa olika grupper av jordbruk medan för de enskilda jordbrukens del de individuella förhållandena kunna medföra avvikelser från det beräknade resultatet.

Såsom framgår av det sagda skulle en indexberäkning enligt de antydda grun- derna komma att bliva tämligen invecklad. Med hänsyn härtill torde man kunna ifrågasätta en viss förenkling genom en minskning av antalet på indexberäkningen inverkande faktorer. Närmast till hands ligger i så fall att utesluta de på pro- duktionskostnaderna inverkande förhållandena (räntefot, förnödenhetspriser och »övriga utgifter»). Indexregleringen får då grundas på vissa antaganden rörande dessa faktorers växlingar, t. ex. att de förbliva oförändrade eller att de växla på samma sätt som produktpriserna. Indexberäkningen skulle sålunda grundas på endast produktkvantiteter och produktpriser eller med andra ord på bruttoavkastd ningen.

Ett genomförande i praktiken av någon av dessa indexformer — det fullstän- diga >>bärighetsindexet>> eller bruttoavkastningsindexet — stöter emellertid på stora svårigheter, framför allt beroende på att erforderligt statistiskt material saknas. För beräkningen av det s. k. bärighetsindexet fordras först och främst en

• Sida 197
•  Original

noggrann kännedom rörande den närmare fördelningen av jordbrukets produk— tionskostnader. Dylika uppgifter av i huvudsak tillräckligt detaljerad beskaffen- het finnas visserligen i Nannesons räkenskapsresultatl, men då dessa härröra från endast cirka 500 särskilt utvalda gårdar torde de icke kunna anses utan vidare , representativa för landets jordbruk som helhet taget. En på bredare bas lagd ' undersökning av dessa förhållanden torde bliva en synnerligen vidlyftig sak. Det sagda gäller i första hand de fasta siffror, varpå indexberäkningen skulle grundas. Beträffande vissa av de rörliga faktorerna i de båda antydda indexformerna torde svårigheterna bliva ännu större. De rena prisuppgifterna å produkter och förnöden- heter samt räntefoten torde väl tämligen lätt kunna erhållas. Genom en analyse- ring av gruppen >>övriga utgifter» synas även dennas växlingar kunna uppskattas. Svårare ställer det sig med själva produktkvantiteterna. Dessa kunna ju växla åt— skilligt år från år och växlingarna följa i regel icke någon lagbundenhet utan varje år kan i huvudsak anses oberoende av det föregående. För närvarande finnas knappast några siffror tillgängliga, som kunna anses giva ett tillförlitligt uttryck för produktkvantiteterna, åtminstone vad angår de animaliska produkterna. Genom särskilda åtgärder skulle väl en förbättring härutinnan kunna åstadkommas, men detta torde förutsätta en betydande utvidgning av vår jordbruksstatistik och draga kostnader, vilka måste anta-gas bliva mycket betydande i förhållande till vad som genom åtgärderna vinnes.

De nämnda praktiska svårigheterna skulle uppkomma vare sig det fullständiga bärighetsindexet eller ett bruttoavkastningsindex Väljes. Särskilt gäller detta om svårigheten att erhålla tillförlitliga uppgifter rörande produktkvantiteterna. På grund härav synes det icke vara möjligt att vid indexberäkningen taga hänsyn till dessa. Härtill kommer att det torde vara svårt att överblicka vilka växlingar i arbetslönerna, som skulle bliva en följd av en reglering efter en mångfald olika faktorer. Då dessa under vissa omständigheter kunna motverka varandra men i andra fall verka i samma riktning kunna lönerna möjligen bliva utsatta för täm- ligen betydande växlingar fram och tillbaka, vilket är föga önskvärt.

3. Lönernas reglering efter jordbrukets produktpriser.

De båda ifrågasatta indexformerna torde därför böra lämnas ur räkningen, och man får nöja sig med ett index för jordbrukets produktpriser såsom ett approxima— tivt uttryck för jordbrukets förmåga att betala löner till sina arbetare. I detta sam- manhang må dock framhållas, att det i allmänhet råder en ganska stor överens- stämmelse mellan produktprisernas och bruttoavkastningens variationer. I den mån uppgifterna i »Räkenskapsresultat från svenska jordbruk» äro ett uttryck för den genomsnittliga bruttoavkastningen, framgår överensstämmelsen mellan denna och den genomsnittliga prisnivån å jordbruksprodukter av sammanställningen å nästa sida, vilken också visar i vad mån driftskostnaderna (samtliga produktions- kostnader utom räntor) variera på enahanda sätt.

Vad först överensstämmelsen mellan den genomsnittliga prisnivåns och brutto- avkastningens variationer beträffar framgår, att'prisnivån sjunkit till en betydligt lägre nivå än bruttoavkastningen, vilket väl torde sammanhänga med stegrad pro- duktion — delvis endast tillfälligt men delvis varaktigt — samt vidtagna anpass- ningsåtgärder. Vidare är att märka, att det ifrågavarande prisindexet icke är fullt representativt. Särskilt gäller detta SVS—området. Skillnaden mellan produkt- priseis genomsnittligt lägsta nivå och bruttoavkastningens är särskilt stor, om man utgår från 1924—29 som bas men avsevärt mindre om man utgår från 1929—30. Vidkommande de enskilda åren uppvisar speciellt året 1932—33 men även året 1931—32 en betydligt större bruttoavkastning, än man med ledning av prisuwecklingen skulle väntat.

• Sida 198
•  Original

Prisnivån och bruttoavkastning par har, relativa tal.

Produkt—prisindex Bruttoavkaatning Driftskostnader kalenderår inom ( ) Svsl | MSi Svet | MS” 1924—29 : 100 ' 1929—30 (30) .................. 81 | 100 93 96 96 1930—31 (31) .................. 68 89 86 91 91 1931—32 (32) ................... 62 81 78 89 89 1932—33 (33) .................. 63 88 80 83 80 1933—34 (34) ....... 71 93 82 83 80 1934—35 (35) .................. 80 98 95 84 82 1929—30 = 100 1930—31 (31) .................. 92 .89 93 95 95 1931—32 (32) .................. 88 81 85 92 92 1932—33 (33) .................. 89 88 86 86 83 1933—34 (34) .................. 94 93 88 87 83 1934—35 (35) .................. 99 98 103 88 85

Ifråga om överensstämmelsen mellan driftskostnadernas och bruttoavkast— ningens variationer är först att märka, att bruttoavkastningen till följd av bland annat olika skördeutfall och liknande förhållanden från år till år varierar starkare än driftskostnaderna. I övrigt har sagda överensstämmelse i stort sett varit rela— tivt god med undantag för de allra senaste åren, då priserna på jordbrukets pro- dukter ha kunnat stegras väsentligt utan att priset på ett flertal produktionsfak— torer följt med. Detta är i stor utsträckning en följd av statens prisregleringsåt- gärder och visar svårigheterna att överhuvudtaget uttala sig om huru prisvaria— tionerna på produkter och produktionsfaktorer vid statligt reglerade priser komma att ställa sig till varandra. Under år 1931—32 lågo driftskostnaderna mycket högt i förhållande till bruttoavkastningen, vilket sammanhänger med, att som förut (sid. 192) anförts, speciellt arbetslönerna uppvisa en avsevärd tröghet. Det är uppenbart att en lönereglering grundad på jordbruksprodukternas genomsnittliga prisnivå skulle bidragit till en bättre anpassning av driftskostnaderna till förelig— gande bruttoavkastning under den tid som här analyserats. Åren 1930—31 och 1931—32 skulle en sådan anordning ha medfört något sjunkande löner och de följande åren något stigande.

Den närmare utformningen av en lönereglering efter produktprisindex.

För att genomföra ett lönesystem som är rörligt i förhållande till prisnivån å jordbrukets produkter erfordras att det på ett eller annat sätt fastställes:

1. Grundlöner och vid vilken prisnivå dessa skola utgå.

2. Huru förändringarna i prisnivån skola fastställas (prisindex).

3. Huru ofta löneförändring skall äga rum (löneperiodens längd) och vilken period beträffande priserna, som skall ligga till grund för viss löneperiod (pris- period). _

4. Löneförändringens storlek för viss förändring i prisnivån.

1. Grundlönerna. Indexregleringen såsom sådan tager sikte allenast på lönernas förändringar, icke på deras absoluta höjd. En viss grundlönenivå, avpassad för den prisnivå, som gäller vid indexregleringens ikraftträdande, måste därför fastställas på annat

1 Svs=Södra Sveriges vete- och sockerbetsområde. * MS=Mellersta Sverige.

• Sida 199
•  Original

sätt. Och då, såsom förut framhållits, vissa förhållanden, som icke beröras av indexet, t. ex. tillgång och efterfrågan på. arbetskraft, förändringar i näringens ekonomiska förutsättningar genom fortgående rationalisering m. ni., även böra inverka på lönerna, torde möjlighet böra öppnas för en justering av grundlönerna tid efter annan. För fastställande och justering av grundlönerna kunna olika metoder tänkas. Då dessa principiellt falla utanför indexregleringen skola de här icke upptagas till närmare behandling. Det må endast framhållas, att en reglering .av lönerna efter index i princip torde kunna anknytas till vilken metod för lönernas fastställande som helst, t. ex. fria kollektivavtal eller lagstadgade minimilöner av olika slag.

2. Huru förändringarna i prisnivån skola fastställas ( prisindex ).

För fastställande av förändringarna i prisnivån för jordbrukets produkter får man använda sig av ett vägt prisindex, som registrerar den genomsnittliga pris- förändringen å jordbrukets produkter. Detta bör så noggrant som möjligt återgiva de verkliga förändringar som äga rum. En prisförändring för en produkt bör så— lunda ge ett utslag i den genomsnittliga prisnivån, som motsvarar nämnda pro- dukts betydelse för jordbruket. ' Strängt taget skulle ett prisindex för detta ändamål vad priserna beträffar- grunda sig på verkliga producentpriser, d. v. 5. priser som oavkortade tillfalla pro— ducenterna. Prisnoteringar av detta slag stå emellertid icke att erhålla, men för de flesta varuslag kan man dock uppbringa prisnoteringar, som ligga ganska nära producentpriserna, varför förändringar i dessa i allmänhet motsvaras av lika stora förändringar i de priser, som betalas producenterna. Tillgängliga spannmålsnote- ringar gälla sålunda fritt vederbörande noteringsort för partier om minst 10 säckar. Rätt ofta torde detta pris oavkortat betalas till producenterna och i de fall, då frakt eller andra kostnader avgå, torde dessa icke nämnvärt förändras från tid till annan. För potatispriset torde noteringen i Stockholm vara det bästa ut— trycket, men här får man räkna med att förändringarna i denna prisnotering icke alltid åtföljas av motsvarande förändringar i producentpriset. Särskilt när det blir fråga om längre tidsperioder kan det inträffa, att de mellan producent- och Stockholmspriset liggande kostnaderna förändras på sådant sätt, att det relativa förhållandet mellan ifrågavarande båda priser förändras. Då emellertid matpota— tisen icke är någon särskilt stor artikel — den svarar mot 4—5 procent av jord- brukets hela försäljning —— torde sagda förhållande icke spela så stor roll.

Vad producentpriset på mjölk beträffar kan man utgå ifrån, att när det gäller produktmjölken förändringarna i smör- och ostprisnoteringarna vid mejeri täm- ligen väl överensstämma med förändringarna i producentpriset på denna mjölk. Visserligen följa mejeriomkostnadernas variationer icke helt prisvariationerna för smör och ost, men nämnda kostnader uppgå under någorlunda normala förhållan- den icke till mera än cirka 10 procent av mjölkens värde. I fråga om konsumtions- mjölken är det svårare att få fram en prisnotering, som kan sägas återge de för- ändringar producentpriset å denna mjölk undergår. Den enda officiella notering som finnes gäller'detaljhandelspriset. Detta utgöres emellertid till 30 a 40 pro- cent av handelskostnader, vilka i allmänhet icke variera på samma sätt som' priset. Under perioder med någorlunda stabila priser torde sagda förhållande icke vara av så stor betydelse. Sålunda bör minutpriset efter 1925 vara ett tämligen gott relativt uttryck för det producentpris, som kunnat utvinnas för denna mjölk, men för jämförelser, som gå längre tillbaka, är det icke användbart på grund av de stora förändringar handelskostnaderna undergått under krigs— och efterkrigsåren.

För fläsk och kött böra de noteringar som hitintills satts av de offentliga slakt— husen någorlunda säkert återge förändringarna även i producentpriserna, då ifråga-

• Sida 200
•  Original

varande priser inkludera endast obetydliga kostnader. I den mån de offentliga slakthusens noteringar upphöra kunna slakteriföreningarnas prisnoteringar an- vändas i stället. Man måste då se till att få fram en lämplig omräkningsfaktor för slakthusens noteringar under de gångna åren. Slakteriföreningarnas noteringar ligga i allmänhet något under det verkliga producentpriset i det att efterlikvider utbetalas, men om dessa äro någorlunda lika stora från år till år behöver hän- syn icke tagas härtill. Det sagda gäller även noteringen för ägg. Avräkningspriset till producenterna ligger i regel något högre än ifrågavarande notering.

Ifråga om de produktkvantiteter, som böra läggas till grund för vägningen av priserna, kunna antingen försäljningskvantiteter eller bruttoavkastningskvanti- leter1 användas. I detta fall borde strängt taget bruttoavkastningskvantiteter komma till användning. Den ifrågasatta löneregleringen avser ju att på ett bättre sätt mellan olika produktionsfaktorer fördela sådana variationer i jordbrukets bruttoavkastning, som sammanhänga med förändrade priser. Ur den angivna synpunkten skulle Lantbrukssällskapets prisindex för jordbrukets produkter vara väl användbart. De i nämnda index använda vägningskvantiteterna grunda sig, emellertid på bruttoavkastningens sammansättning 1923—25 vid av Lantbruks- sällskapets driftsbyrå kontrollerade gårdar — ett ringa antal —- i mellersta Sverige. De torde knappast kunna sägas vara representativa för det område, varifrån de hämtats och ännu mindre för hela landet. Att beräkna bruttoavkastningen för hela landet torde emellertid erbjuda betydande svårigheter, framför allt därför att man nästan helt saknar uppgifter om jordbruksbefolkningens konsumtion, såväl i fråga om dess storlek som beträffande frågan i vad mån den tillgodo— ses genom produkter från den egna jordbruksdriften eller genom inköp i öppna marknaden. Ett prisindex för hela landet grundat på bruttoavkastningskvanti- teterna torde emellertid icke nämnvärt komma att skilja sig från ett prisindex grundat på försäljningskvantiteterna. I det förra skulle visserligen potatis, spann- mål och kött komma att intaga en relativt något större plats än i det senare, men skillnaden torde icke bliva stor. Härtill kommer att, som sedan skall visas, varje allmän prisindexserie, hur den än bestämmes, endast är ett mycket grovt uttryck för prisvariationernas betydelse för det enskilda jordbruksföretaget. Av anförda skäl bör ett på försäljningskvantiteterna grundat prisindex kunna användas. Vad angår det antal varuslag som bör medtagas kan man säga, att så länge priserna för olika jordbruksprodukter och grupper av jordbruksprodukter följa varandra i fråga om förändringarnas riktning och relativa storlek kan även ett mindre antal varuslag ge ett gott uttryck för prisnivåns genomsnittliga förändring. Under sagda förhållande spelar icke heller vägningen någon roll. När frågan om lönernas regle- ring i förhållande till prisnivån på jordbrukets produkter framfördes vid kollektiv- avtalsförhandlingarna såväl 1932 som 1936 tänkte man sig, att det prisindex som var avsett att ligga till grund härför endast skulle omfatta ett mindre antal av de ledande jordbruksprodukterna, nämligen vete, råg, smör, kött och fläsk. Skälet härför var, att man icke önskade göra systemet mera komplicerat än nödvändigt. Om prisutvecklingen försiggår olika för olika produkter, kan emellertid ett index, som är grundat även på så pass stort antal av de ledande produkterna, komma att avvika betydligt från den genomsnittliga prisnivån för ett större antal varuslag. Härtill kommer, att en prisförändring för ett varuslag blir desto mindre framträ— dande ju flera varuslag som ingå i indexet. På grund av vad här anförts bör ett index, som skall ligga till grund för en allmän reglering av lönerna, omfatta ett större antal varuslag.

Jordbrukets försäljningskvantiteter variera som bekant högst betydligt från år till år. Detta gäller speciellt de vegetabiliska produkterna, för vilka årets

1 Med bruttoavkastningskvantiteter förstås i detta sammanhang producerade slutpro- dukter, som försäljas eller användas i det egna hushållet eller till stat åt gårdens arbetare.

• Sida 201
•  Original

| väderlek spelar en betydande roll. På grund härav kan knappast ett enstaka år

användas som grundval för försäljningskvantiteternas beräknande. Men för- ändringar förekomma även på längre sikt beroende på omläggningar inom jord- brukets produktion. Om man därför baserar vägningskvantiteterna på en viss period, måste indexet uppenbarligen bli ett sämre uttryck för den genomsnittliga prisförändringen några år senare. Särskilt om stora relativa prisförskjutningar förekomma för olika jordbruksprodukter eller om rationaliseringen går hastigare inom någon produktionsgren, kunna betydande relativa förskjutningar ske ganska snabbt ifråga om försäljningskvantiteternas storlek. Med hänsyn härtill borde man närmast eftersträva föränderliga vägningskvantiteter antingen enligt Fischers idealformel1 eller med vägningskvantiteter, som alltid voro grundade på t. ex. de senaste 5 åren. Det sistnämnda sättet för bestämmande av vägningskvantiteterna närmar sig ifråga om resultatet det som man får genom att för vägningskvanti— teternas del ofta byta basperiod.

Användandet av föränderliga vägningskvantiteter gör emellertid indexserien mera komplicerad, eftersom den blir resultatet av två variabla storheter, näm- ligen föränderliga kvantiteter och föränderliga priser. Vidare är det svårt att för den löpande perioden erhålla uppgifter över försäljningskvantiteter, som äro tillräckligt säkra för att göra det lönande att använda ett så komplicerat system. För jordbrukets produkter finnas för närvarande inga sådana uppgifter, icke ens årsvis. Det är vidare att märka, att om systemet med användande av föränderliga vägningskvantiteter skall Öka indexets representativitet på avsett sätt, är det icke tillräckligt med att ha blott försäljningskvantiteterna per år tillgängliga. Nästan viktigare är att ha försäljningen per månad, enär denna för flera pro- dukter varierar mycket starkt samtidigt som även priserna äro underkastade en betydande variation. Om det sålunda av en vara säljes proportionsvis mera under en period när priset är lågt än under en period när det är högt, så kommer an- vändandet av ett vanligt medeltal av priset och försäljningskvantiteten per år att höja indexet över den genomsnittliga prisnivå för jordbrukets produkter, som i själva verket varit rådande.

I detta sammanhang är det lämpligt att upptaga prisets beroende av produk— tionens storlek till närmare granskning. Det framhålles ofta, att när priset på jordbrukets produkter förändras så är det i allmänhet en följd av förändringar i produktionens storlek, eftersom förändringar i efterfrågan beträffande ett fler- tal jordbruksprodukter åtminstone på kort sikt icke äro av någon nämnvärd omfattning. Med konstanta vägningskvantiteter leder detta, vad prisindex i

1. P: EPE_.92 åPl 9”) där 2130 (10 2170 91

P =prisindex för någon löpande period, är eller manad. pl =priset under den löpande perioden. ql =vägningskvantitet för den löpande perioden. po =priset under basperioden. qo =vägningstalet under basperioden. 2" =summan av termerna (varje term=kvantitet X pris).

5120 ge betyder sålunda: priset på smör X vägningskvantiteten för smör+ priset på. kött X vägningskvantiteten för kött + etc., därvid såväl priser som vägningskvantiteter hämtats från basperioden.

Formeln är egentligen det geometriska medeltalet av två index. ett med basperiodens

2 . vägningskvantiteter );;ZZ, och ett med vägningskvantiteterna för den löpande perioden 2191 % zpo'h förda formeån, kan följande något enklare användas och man vinner idet närmaste samma 2 20 h)]h

; (40 510170.

. För att minska. det myckna arbete, som är förenat med användandet av den an-

resultat:

• Sida 202
•  Original

allmänhet beträffar, till att 'en prisstegring för en vara orsakad av minskad pro— duktion får ett för stort inflytande och en prissänkning till följd av ökad pro- duktion ett för litet inflytande på det vägda prisindexet. För det speciella ändamål som indexet här skulle användas till är emellertid en annan synpunkt av större intresse. Om en ökad produktion alltid skulle medföra fallande och en minskad produktion stigande pris på sådant sätt, att prisförändringen vore i det närmaste lika med förändringarna i produktionen i motsatt riktning, skulle härav följa att jordbrukets bruttoavkastning vore i det närmaste konstant. I så fall skulle ju höjda produktpriser icke heller innebära någon möjlighet för jord- brukarna att betala högre löner. Förhållandet är emellertid icke fullt så enkelt. För flera produkter kunna av skäl som nedan angivas pris och produktion variera ganska oberoende av varandra.

Undersöker man först förhållandet mellan produktion och priser innan de stat— liga stödåtgärderna till jordbrukets skydd infördes finner man följande. För de jordbruksprodukter vilkas priser i vårt land i huvudsak bestämts av världsmark- nadspriset spelar förändringarna i vår egen produktionsvolym en ganska obetyd— lig roll, såvida de icke, såsom fallet är beträffande fläskproduktionen, sammanfalla med motsvarande förändringar i de ledande produktionsländerna. På grund härav kan man också finna, att en produktionsstegring i vårt land kunnat följas av pris— stegringar och tvärtom. För sådana produkter, för vilka sammanhanget med världsmarknadspriset är av mindre betydelse, kan man spåra ett något mera framträdande omvänt förhållande mellan produktion och pris.

En undersökning av dessa förhållanden under tiden 1922—32 visar, att för vete varierade produktion och pris i motsatt riktning i 3 år och i samma riktning i 4 år; för mjölk varierade de i motsatt riktning i 6 år och i samma riktning i 3 år; för potatis voro motsvarande siffror 8 och 1 och för kött 3 och 4. För fläsk * varierade produktion och pris i motsatt riktning alla 10 åren, vilket som fram- hållits sammanhänger med att förändringarna i vårt lands produktion sammanq fallit med förändringarna i de ledande ländernas produktion.1

Sedan prisutvecklingen i stor utsträckning dirigeras avbstatsmakterna beror givetvis sammanhanget mellan produktionens storlek och priset i stor utsträck- ning på vad som från deras sida göres i prisreglerande syfte. I viss utsträckning synes man vara inne på den linjen, att prisregleringen skall göras beroende av produktionens storlek, så att ju större produktionen är, desto lägre pris per enhet skall den betinga och omvänt (jämför uttalanden under de senare åren i sam— band med brödsädesprisernas reglering).

Slutligen må anmärkas, att växlingarna i produktionen i vissa fall motsvaras av växlingar i produktionskostnaderna medan de i andra fall kunna vara mindre beroende därav. Det förra fallet gäller i stort sett den animaliska produktionen, som åtminstone vad angår vissa produktionsgrenar tämligen lätt kan utvidgas eller inskränkas genom motsvarande ökning eller minskning av de använda pro— duktionsmedlen. Beträffande den vegetabiliska produktionen förekommer där- emot växlingar i skörderesultatet beroende på framför allt klimatiska förhållanden, vilka endast i mindre grad motsvaras av växlingar i produktionskostnaderna. Dock förutsätter givetvis en rikligare skörd ofta en större arbetsförbrukning samt även en ökad tillförsel av näringsmedel till jorden under följande år.

Om man vid indexberäkningen skulle taga hänsyn till det löpande årets pro— duktkvantiteter såsom vägningstal skulle detta i vissa fall förstora verkningarna på löneregleringen av det förhållandet, att indexet baseras allenast på produkt— priserna och icke på det samlade produktvärdet, bruttoavkastningen. Om näm-

1 För att närmare kunna. belysa sammanhanget ha korrelationsberäkningar utförts på diiferenserna. från medeltalet av förändringarna från år till år i produktion och pris. Resul- tatet härav blev för vete — 0'1: i 0035, för mjölk — 01.4 i 011, för potatis -— 0'86 i 0059, i för kött + Om; och för fläsk —0'91 i 0037.

• Sida 203
•  Original

i l

ligen produktionen av en viss vara, t. ex. vete, ett år varit ovanligt stor och detta medfört att priset sjunkit så kommer ju prissänkningen att inverka på index i sänkande riktning även om veteskördens sammanlagda värde icke är lägre än normalt. Om man då därjämte skulle taga hänsyn till den stora veteskörden så— som vägningskvantitet skulle det sänkta veteprisets inverkan på index tydligen förstoras.

Emellertid är det även av praktiska skäl otänkbart att taga hänsyn till den löpande periodens vägningskvantiteter. Här föreligga samma svårigheter som förut berörts på tal om en indexberäkning, grundad på bruttoavkastningen. Den enda. möjliga utvägen torde därför vara att basera indexberäkningen på fasta väg— ningskvantiteter, beräknade såsom genomsnitt för en viss basperiod. Detta ute- sluter emellertid icke att man efter någon tid, om förhållandena påkalla det, byter vägningskvantiteterna mot nya sådana, grundade på mera aktuella siffror.

En viktig fråga att taga ställning till är, om lönerna skola regleras för hela landet efter ett prisindex, som anger de genomsnittliga prisförändringarna för lane det i sin helhet, eller om man för typiska produktionsområden skall beräkna sär- skilda index att ligga till grund för löneregleringen inom respektive områden. I detta avseende är att märka, att prisförändringar för olika varor eller varugrupper givetvis icke äro av samma betydelse för olika produktionsområden. En prisför- ändring för brödspannmål är helt naturligt av större betydelse för det brödsädes- odlande jordbruket i Skåne och Halland samt på Öst- och Västgötaslätten än exempelvis i Norrland. Å andra sidan äro prisförändringar för de animaliska produkterna av större betydelse för sistnämnda områden. Ur dessa synpunkter skulle man måhända närmast förorda, att löneregleringen skedde på basis av in- dex för olika typiska produktionsområden. Emellertid tala andra synnerligen vägande skäl, på vilka här ej närmare skall ingås, mot en dylik anordning. I stället bör, så länge de statliga stödåtgärderna tillämpas, dessa för olika produkter avvägas så, att några nämnvärda förskjutningar i den genomsnittliga prisnivån för jordbrukets produkter mellan olika produktionsområden icke uppkommer. För att närmare kontrollera detta och som ett komplement till ett prisindex för hela landet, på grundval av vilket en eventuell lönereglering vore baserad, skulle produktprisindex för olika produktionsområden vara till stort gagn.

Med hänsyn till att de i det föregående behandlade indexen (Lantbrukssällq skapets samt de vid kollektivavtalsförhandlingarna 1932 och 1936 framlagda) antingen icke äro representativa för landet i sin helhet eller behäftade med andra brister har ett förslag till ny index uppgjorts (se bilagan å sid. 211). Det nya indexet är grundat på 18 olika slag av jordbruksprodukter. De angivna väg- ningskvantiteterna representera jordbrukets totala försäljning, vilken upp- skattats på grundval av föreliggande statistik. För vegetabiliska produkter grun- dar sig uppskattningen på några år, för de animaliska produkterna däremot i all— mänhet på ett år. Indexet är avsett att beräknas med fasta vägningskvantiteter

enligt den 1 dylikt fall vanligen använda formeln P: 100 251—— 20.1 En beräkning av * o o jordbruksprodukternas genomsnittliga prisnivå med perioden 1925—1929 som bas

vad priserna beträffar samt med de anförda vägningskvantiteterna och å sid. 199I anfört prismaterial återgives å sid. 204. Till jämförelse anföres lantbrukssäll- skapets i »Landtmannen- Svenskt Land» publicerade prisindex samt det index för jordbrukets produkter som föreslogs vid kollektivavtalsförhandlingarna 1936. Anledningen till att Lantbrukssällskapets och i viss utsträckning även det vid 1936 års avtalsförhandlingar uppgjorda prisindexet under åren 1930 till och med 1933 ligger så mycket lägre än det nya indexet är i övervägande grad den, att konsumtionsmjölk saknas i de två förstnämnda. Priset på konsumtionsmjölk höll

1 Jfr noten å sid. 201.

• Sida 204
•  Original

Prisindex för jordbrukets produkter.

Ny index uppgjord Lantbrukssällskapets Piggålaågfst 355?er enl. ovan mdex handlingar 1925—29 ...................... 100 100 i 100 1930 ...................... 83 77 81 1931 ...................... 77 72 68 1932 ...................... 70 63 62 1933 ...................... 68 64 63 1934 ...................... 74 74 71 1935 ...................... 81 81 80 1936 ...................... 86 85 85

sig mest stabilt under dessa år av allmänt prisfall på jordbruksprodukter. I övrigt bero olikheterna på andra Skiljaktigheter i fråga om vägningen jämfört med rela- tiva prisförskjutningar.

3. Löneperiodens längd m. m. När frågan om lönens reglering i förhållande till prisnivån på jordbrukets pro- dukter fördes fram vid 1932 års avtalsförhandlingar var tanken, att lönen skulle regleras kvartalsvis med utgång från tjänsteårets kvartal, (1. v. s. ny löneberäk- ning i förhållande till prisnivån på jordbrukets produkter skulle företagas före 1 november, 1 februari, 1 maj och 1 augusti. Till grund för nämnda löneberäk- ning för varje tjänsteårskvartal skulle läggas det senast förflutna kalenderkvar- talets prisnivå. För tjänsteårskvartalet november—januari skulle man sålunda utgå från prisnivån för juli—september, för tjänsteårskvartalet februari—april från prisnivån oktober—december etc. När samma fråga fördes fram vid 1936 års avtalsförhandlingar föreslogs att lönen skulle regleras endast varje halvår och på sådant sätt, att för lönens beräkning för visst tjänstehalvår skulle pris- nivån för det närmast förflutna kalenderhalvåret användas. Löneberäkning för tiden november—april skulle sålunda ske på grundval av prisnivån för jord- brukets produkter under tiden januari—juni närmast därförut. Från slutet av prisperioden (den period beträffande priserna som lägges till grund för viss löne- period) till början av motsvarande löneperiod skulle sålunda 4 månader ha för— flutit. Det är givetvis en olägenhet, att så lång tid förflyter mellan förändringarna i prisnivån på jordbrukets produkter och den därpå grundade löneregleringen. Det kan nämligen befaras, att innan lönereglering sker, priserna förskjutits ytter- ligare eller att en prisförändring inträffat i motsatt riktning. Att man ändå tänkte sig en sådan ordning berodde på, att man önskade göra regleringen så enkel som möjligt, när en sådan reglering första gången skulle införas. Anord- ningen innebar, att man endast behövde räkna med tjänsteår och kalenderår samt att det fanns god tid (cirka 3 månader från den tidpunkt då prisindexet kunde föreligga färdigt och till dess lön skulle utgå efter sagda index) för med- delande av inträdda löneförändringar. Av samma skäl föreslogs, att löneregle- ring skulle ske endast en gång varje halvår. Därest en lönereglering i förhållande till prisnivån på jordbrukets produkter skall genomföras mera allmänt och särskilt om löneförändringarna göras relativt stora är det emellertid icke tillräckligt, att ny löneberäkning sker endast en gång varje halvår, och det är icke heller önskvärt att så lång tid förflyter mellan pris- perioden och den därpå grundade löneperioden. Detta kan nämligen föranleda, att prisförändringen när lönereglering sker icke är i så aktuellt minne längre och att regleringen av lönen kommer väl sent för att kompensera förändrade levnads-

• Sida 205
•  Original

kostnader. Av dessa skäl bör det förhållande mellan pris- och löneperiod som föreslogs 1932 föredragas. Löneberäkningen efter jordbruksprodukternas pris- nivå är ej förenat med så mycket arbete att detta bör avskräcka, och tiden från den dag beräkningen kan föreligga färdig (omkring den 20 januari, april, juli eller oktober) till dess lön skall utgå enligt nya beräkningen (den 1 februari, maj, augusti eller november) torde räcka till för löneförändringarnas meddelande.

4. Löneförändringens storlek för viss förändring i prisnivån.

För att fastställa löneförändringarnas relation till prisförändringarna måste man först och främst göra klart för sig, vilket syfte man vill uppnå genom index- regleringen. Om man utgår från att jordbruksnäringen vid regleringens införande lämnar skälig avkastning kan man tänka sig att indexregleringen avpassas på sådant sätt, att en förbättring i näringens läge genom höjda produktpriser helt kommer arbetskraften till godo. En dylik tankegång ligger framför allt nära till hands om höjningen av produktpriserna ernås genom stödåtgärder, vilka be— slutats just med tanke på att förbättra lantarbetarnas ställning. På längre sikt torde det emellertid knappast vara möjligt att upprätthålla en dylik princip, vilken om den tillämpades på samma sätt vid såväl stigande som fallande priser skulle göra jordbrukarnas ekonomi i princip helt oberoende av prisläget på pro- dukterna. Man torde därför få förutsätta att den förbättring eller försämring i näringens läge, som förorsakas av prisväxlingarna, på ett eller annat sätt fördelas mellan företagarna och lönearbetarna.

Om man då söker bilda sig en uppfattning om huru mycket som finnes att för- dela mellan de båda parterna måste man emellertid, såsom i det föregående fram— hållits, då regleringen skall äga rum efter ett produktprisindex göra vissa an- taganden beträffande förändringarna i jordbrukets förnödenhetspriser samt öv- riga poster, som utöver arbetskostnaderna ingå i jordbrukets produktionskost— nader. Av denna anledning bör först undersökas, huru dessa priser förhålla sig till produktpriserna under fria förhållanden. I det föregående har redan fram— hållits att priserna på flertalet av jordbrukets produktionsfaktorer mer eller mindre fullständigt variera på samma sätt som priserna på jordbrukets produkter, jfr sid. 191 jämte tabell 1 och diagram 2. Detta är ju heller ingenting annat än vad man kunde Vänta enligt prisbildningens lagar. För somliga produktionsfaktorer, t. ex. kraftfoder och i något mindre utsträckning även konstgödsel, följa pris- variationerna mycket väl prisvariationerna på jordbrukets produkter på längre sikt. Från år till år är överensstämmelsen ej fullt så god. Att kraftfoder särskilt väl följer produktprisnivån beror bland annat därav att en del av jordbrukets växtproduktion just är kraftfoder. Något mindre är överensstämmelsen mellan prisvariationerna för å ena sidan byggnadsvaror och maskiner och å andra sidan jordbrukets produkter och minst är som redan påpekats sambandet mellan pris- variationerna för jordbrukets produkter och arbetslönernas förändringar; detta torde även gälla räntorna. Om statliga ingripanden företagas för stödjande av jordbruksprodukternas priser kunna emellertid förhållandena bliva i viss mån annorlunda. Det torde sålunda vara möjligt att med konstlade medel genomföra en viss produktprisstegring medan de på produktionskostnaderna inverkande priserna förbliva stabila eller åtminstone icke stegras i lika hög grad. Möjlig- heterna härtill äro emellertid begränsade dels emedan priserna på vissa av jord- brukets förbrukningsartiklar, t. ex. kraftfoder och utsäde, av naturliga skäl måste röna stark inverkan av produktpriserna, dels emedan det i vissa fall vid de före- tagna regleringsåtgärderna visat sig nödvändigt att avsiktligt höja priserna på vissa fodermedel för att hindra överproduktion, dels ock emedan en prisförskjut—

• Sida 206
•  Original

ning av betydelse inom en så viktig grupp av konsumtionsvaror som jordbruks- produkterna påverkar levnadskostnaderna och därigenom i längden måste in- verka på andra näringsgrenars produktionskostnader och produktpriser. Härmed är emellertid icke sagt att icke ett jordbruksstöd kan medföra att jordbrukets produktpriser stiga starkare än prisnivån i övrigt.

Tabell 3. Bruttonvknstning och produktionskostnader i kronor per hektar enligt Räkenskapsresultat från svenska jordbruk.

Bruttoavkastning per hektar Driftkostnader per hektar Be- Ä r —— .. räknad

Vege— Anima- -- . Arbets- Darav Varu- Amort' Övriga Därav ränta tab1- . Ovrigt Summa drifts- for- och S

. hska kostn. . kostn. skatter

haka lednmg brukn. underh.

Södra Sveriges vete- och sockerbetsomrdde (Sve). 1922—23| 214 246 19 479 221 29 122 56 75 15 474 138 1923—24 284 275 22 581 217 30 132 59 74 15 482 145 1924—25 238 276 22 536 223 30 133 46 58 14 460 136 1925—26 225 267 20 512 200 27 119 46 59 12 424 118 1926—27 180 263 19 462 191 25 119 44 61 12 415 115 1927—28 186 266 16 468 195 23 138 43 60 15 436 117 1928—29 210 278 17 505 192 24 141 39 59 11 431 112 1929—30 174 306 16 496 179 23 138 39 59 14 415 114 1930—31 180 245 15 440 180 24 121 37 56 1 1 394 105 1931—32 168 218 17 403 171 23 118 38 56 12 383 111 1932—33 222 197 16 435 169 23 99 35 55 12 358 105 1933—34 227 217 16 460 167 23 104 32 56 13 359 100 1934—35 238 231 16 485 166 22 104 37 56 11 363 89

Mellersta Sverige (MS). 1922—23 90 229 29 348 199 25 71 48 49 11 367 78 1923—24 109 234 31 374 180 22 68 48 46 10 342 76 1924—25 83 240 28 351 179 22 74 47 45 8 345 75 1925—26 111 249 30 390 180 22 81 42 51 8 354 74 1926—27 108 241 29 378 172 21 82 42 50 8 346 75 1927—28 99 241 29 369 173 20 87 41 50 8 351 75 1928—29 111 248 29 388 173 20 96 41 51 8 361 76 1929—30 79 241 27 347 166 20 82 39 50 9 337 75 1930 —31 73 223 26 322 161 19 69 39 50 8 319 74 1931—32 60 208 26 294 ' 154 19 68 41 48 8 31 1 73 1932—33 94 180 24 298 144 17 56 34 47 8 281 69 1933—34 95 187 24 306 142 18 59 34 46 8 281 66 1934—35 131 202 24 357 144 18 60 35 48 8 .287 60

Samtliga kontrollerade jordbruk.

1922—23 122 237 28 387 208 26 83 49 55 12 395 96 1923 —24 129 243 31 403 188 22 76 49 49 12 362 88 1924—25 96 245 29 370 186 22 79 46 45 9 356 83 1925—26 123 252 29 404 184 22 84 43 50 9 361 82 1926—27 116 247 28 391 177 21 87 42 51 9 357 83 "' 1927—28 1 13 250 27 390 181 21 95 41 51 10 368 85 1928—29 128 257 27 412 180 21 104 40 51 9 375 84 1929—30 100 259 26 385 170 20 94 39 52 10 355 85 1930—31 102 232 24 358 168 20 83 39 51 10 341 85 1931—32 91 212 25 328 161 20 83 39 49 10 332 85 1932—33 135 188 22 345 155 19 70 35 49 10 309 82 1933—34 140 1 99 22 361 152 19 76 33 49 10 310 79 1934—35 169 215 21 405 154 19 77 36 50 9 317 71 .

• Sida 207
•  Original

Arbetskostnaderna utgöra endast en mindre del av jordbrukets produktions- kostnader. Enligt Nannesons räkenskapsresultat utgöra de under de senare åren sålunda i södra Sverige cirka 1/3 och i mellersta Sverige cirka 2/5 av produktions— kostnaderna. För uppnående av en skälig räntabilitet förutsättes att produktions- kostnaderna täckas av produktvärdet. Man kan därför räkna med att arbets- kostnaderna motsvara 1/3 respektive 2/5 av produktvärdet. Om man förutsätter att övriga produktionskostnader förbliva oförändrade innebär detta, att efter 1 procents höjning av produktpriserna (och därmed av produktvärdet) kunna arbetskostnaderna (och således även arbetslönerna) stegras med 3 respektive 21/2 procent med bibehållen balans mellan produktvärdet och produktionskost- naderna. Vid en sådan reglering skulle givetvis hela produktprisstegringen komma. arbetskraften till godo. En fördelning av förbättringen mellan företagarna och lönearbetarna. genomföres medelst större eller mindre sänkning av procenttalen under 3 respektive 21/2.

Om man i stället förutsätter att övriga produktionskostnader (d. v. s. med undantag av arbetskostnaderna, om vilkas reglering är fråga) undergå ungefär samma procentuella förändringar som produktpriserna, så böra tydligen även arbetskostnaderna förändras med samma procenttal för att balansen mellan produktvärde och produktionskostnader skall bibehållas. Mot 1 procents pris- stegring skulle sålunda svara en höjning av arbetslönerna med 1 procent. Då. emellertid den antagna förutsättningen praktiskt taget innebär, att en allmän prisnivåstegring inträffat skulle denna lönestegring knappast innefatta någon höj- ning av reallönen. Genom att detaljhandelspriserna i regel reagera långsammare än partipriserna kan dock en övergående reallönestegring tänkas inträffa. Å andra sidan medför prisstegringen icke heller någon förmån för företagaren själv, såvida nämligen ökningen av posten ränteanspråk uteslutande hänför sig till en höjning av räntefoten. Om den däremot delvis beror på en höjning av kapital- värdet så har för företagaren (jordägaren) en kapitalvinst uppstått.

Slutligen kan även tänkas det fall, att jordbrukets förnödenhetspriser och övriga produktionskostnader (bortsett från arbetslönerna) stegras mera än pro- duktpriserna. Ett upprätthållande av balansen mellan produktvärdet och pro- duktionskostnader kräver i ett dylikt fall tydligen, att arbetskostnaderna höjas med ett lägre procenttal än produktpriserna. Detta alternativ synes emellertid för närvarande mindre aktuellt.

Vid sjunkande priser blir resultatet av indexregleringen i de olika fallen mot- svarande som vid stigande priser. Om växlingarna i lönerna göras större än väx- lingarna i prisnivån (första fallet) kan således en sänkning av produktprisnivån av tämligen måttlig omfattning medföra en betydande nedsättning av arbets- lönerna.

Av de olika möjligheter för en framtida prisutveckling, som kunna tänkas, torde egentligen endast två vara aktuella, den ena att en allmän prisnivåför- skjutning inträffar, vilken i ungefär samma omfattning gäller produktpriser, produktionskostnader och levnadskostnader, och den andra att produktpriserna genom statliga stödåtgärder bringas att stiga i förhållande till produktions- och levnadskostnader. I förra fallet kräves, såsom nyss påvisats, redan för bibehål- lande av lantarbetarnas reallöner, att förändringarna i lönenivån göras lika stora som förändringarna i produktprisnivån. En starkare förändring av lönerna än av produktpriserna skulle i detta fall medföra förlust för jordbrukarna vid uppåt- gående priser och minskade reallöner för arbetarna vid nedåtgående priser.

Vid det andra alternativet kunde man däremot tänka sig, att man fastställer ett sådant relationstal mellan produktprisnivåns och lönernas förändringar, att de senare ändras mera än de förra. Relationstalet bör då sättas någonstädes mellan 1 procent mot 1 procent och det ovan på grundval av Nannesons räken— skapsresultat angivna maximitalet 1 procent mot 3 respektive 21/2 procent, allt—

• Sida 208
•  Original

efter den väntade stegringen av produktionskostnaderna samt den önskade för- delningen mellan företagare och lönearbetare. Ett sådant relationstal skulle visserligen vid fallande priser bliva ogynnsamt för arbetarna men det måste ihågkommas, att förutsättningen för detta alternativ är, att produktpriserna upp- rätthållas med statliga stödåtgärder. Emellertid är att märka, att en ändring i produktprisnivån, som framkallats genom stödåtgärder, kan åtföljas eller efter- följas av en mera allmän prisnivå- (penningvärdes-)förskjutning. Om då rela- tionstalet fastställts högre än 1 procent mot 1 procent komma såsom ovan under första alternativet framhållits konsekvenserna att bliva ogynnsamma för endera parten.

Till belysning av verkningarna på lönerna av olika relationstal mellan produkt- prisnivåns och lönenivåns förändringar anföres i nedanstående sammanställning relativa löner vid olika löneförändringsfaktorer jämförda med priserna å de grupper av förnödenheter som arbetare ha att köpa (1930 = 100).

Löneförändr. för varje 1 % prisförändr. Livsmedel Bränsle 0. B eklä dua (1 Övriga kost- 0'5o%|0'75%|l'oo%|1'25%|1'5o% lyse "d” | | |

1930 ...... 100 100 100 100 100 100 100 100 100 1931 ...... 92 88 84 80 76 92 96 96 99 1932 ..... 88 82 77 71 65 90 92 93 100 1933 ...... 89 83 78 72 67 87 87 90 98 1934 ...... 94 91 88 85 82 89 86 92 98 1935 ...... 99 99 99 99 98 94 86 93 98 1936 ...... 103 104 105 106 107 97 88 94 97 |

Som framgår av anförda siffror skulle till och med en löneförändring av 1 procent för varje 1 procents prisförändring hos jordbrukets produkter ha inne- burit en låt vara rätt liten förbättring av reallönen vid stigande priser och en mot- svarande försämring vid fallande priser. Detta sammanhänger dels med detalj— handelsprisernas mindre rörlighet i förhållande till parti- och producentpriser, dels med att prisförändringarna på andra nyttigheter än livsmedel mer eller mindre starkt avvika från jordbruksprodukternas prisförändringar. Tydligt är att vid sjunkande priser reallönen skulle komma att nedpressas mycket starkt därest löne- förändringsfaktorn 1'25 eller 150 procents löneförändring för varje 1 procents prisförändring skulle användas.

Vad i det föregående anförts rörande förändringar i lönerna avse förändringarna av de totala löneförmånerna. Vid den praktiska tillämpningen uppkommer emeller- tid frågan, hur den fastställda löneförändringen skall tillämpas då lönen delvis utgår i form av naturaförmåner. Vid en relation mellan prisförändring och löne- förändring motsvarande 1 till 1 skulle samma löneförändringsfaktor kunna an- vändas för såväl helt kontantavlönade som delvis naturaavlönade arbetare, därest samtliga naturaförmåner vore underkastade i genomsnitt samma prisförändringar som jordbrukets produkter. Det senare torde emellertid i allmänhet icke vara fallet. Av de som löneförmåner utgående produkterna kan man räkna med att spannmål, potatis och mjölk i stort sett undergå samma prisförändringar som jord- brukets produkter i genomsnitt, medan i fråga om bränsle (och potatisland) pris- förändringarna uppvisa en sämre överensstämmelse härmed. Än mindre överens— stämmelse med jordbrukets produktprisnivå torde variationerna i arbetarbostä- dernas hyresvärden uppvisa, i varje fall på den rena landsbygden, där dessa värden synas vara tämligen stabila. För att emellertid icke göra frågan för komplicerad räknas här med, att spannmål, potatis, mjölk och bränsle i genomsnitt undergå samma prisförändringar som jordbrukets produkter och att bostädernas hyres-

• Sida 209
•  Original

värden förhålla sig konstanta. Med utgångspunkt från denna premiss måste man tydligen för att i fråga om löneförändringarnas storlek uppnå likställighet mellan helt kontantavlönade och delvis naturaavlönade arbetare beräkna löneförändringen antingen på totallönen minskat med hyresvärdet för båda grupperna eller på total- lönen utan att hyresvärdet avdragits. Sist anförda beräkningssätt, som här kommer att tillämpas, medför. att löneförändringen jämfört med löneförändrings- faktorn blir något större än om förändringen skulle beräknas på totallönerna, minskat med hyresvärdet. Löneförändringsfaktorn på kontantlönen (x) för delvis naturaavlönade arbetare kan under angivna förutsättningar beräknas enligt föl- jande formel: 1 b (1 av c d , . - c d — 5 100 + 100 _ 100, v11ken kan skrivas 1) + ait—cd eller :t— a , a : kontantlön, 5 :den naturalön, vars värdeförändringar följer jordbruksprodukternas prisnivå (spannmål, potatis, mjölk och bränsle), c : totallön, : löneförändringsfaktorn på totallönen för varje 1 procents prisförändring (den löneförändringsfaktor som användes för de helt kontantavlönade), o:: löneförändringsfaktorn på delvis naturaavlönades kontantlön.

Om a: 760 kronor, 5 = 500 kronor, 6 = 1410 kronor, blir ac om

där

d: 1-20 1'57 1'00 1-20 0-70 064.

När det sedan gäller att ge en lönereglering efter anförda linjer en form som gör den praktiskt användbar, torde löneförändringarna för viss förändring 'i pris- nivån få uttryckas i kronor och öre. Vidare torde man icke kunna räkna med att lönen skall förändras för varje enhets eller procents förändring hos det grund- läggande prisindexet, utan ny löneberäkning synes böra ske först sedan föränd- ringen i prisnivån uppgår till 2, 3 eller 4 procent och så avpassat att timlönen kan förändras med minst 1 öre. Slutligen torde de anställda arbetarna få sammanföras i ett antal lönegrupper med någorlunda lika löneförhållanden. Följande löneskalor avse att belysa sagda lönereglerings praktiska tillämpning. (Skalorna äro beräk- nade för två lönegrupper. Därest en allmän reglering av lönerna skall genomföras i överensstämmelse med de här anförda principerna kunna givetvis flera löneskalor uppgöras, men för varje ny lönegrupp, för vilken särskild skala skall utarbetas, kompliceras systemet.)

Alt. I. Cirka 070 procents löneförändring för varje 1 procents prisförändring.

Statavlönad med Timavlönad med P . . d 760 kr. kontant. 55 öre per timme. nam ex Tillägg(+) avdrag (—) Tillägg(+)avdrag ( —) kr. per år öre per timme 89— 91 ................................. — 52: —— — 4 92— 94 ................................. — 39: — , — 3 945— 96 ................................. _ 26: — '— 2 97— 98 ................................. — 13: — —— 1 _ 99—100 ................................. Grundlön ' Grundlön 101—102 ................................. + 132— + 1 103—105 ................................. . + 26: — . + 2 106—107 ................................ .. + 39: _, + 3 108—110 ................................. '+ 52:—— ' ' ' "+ 4

• Sida 210
•  Original

Prisnivåns förändringar 1- 10-5 procent från utgångsläget motsvaras av en total löneförändring för de statavlönade av i 105 kronor (därav 52 kronor kontant och 53 kronor i form av ökning i naturaförmånernas penningvärde), och de tim— avlönade, om antalet arbetstimmar per år är 2 600 av i 104 kronor per år.

Alt. II . Cirka 1 procents löneförändring för varje 1 procents prisförändring.

Statavlönnd med Timavlönad med . . kr. kontant. 55 öre" er timme. Prismdex 15117;ng (+) avdrag (_) Tillägg (+!) avdrag (—) kr. per år öre per timme 89— 90 ................................. —— 96: —— — 6 91— 93 ................................. —— 72: —— —— 5 94— 95 ................................. — 48: — — 3 96— 98 ................................. — 24: — —— 2 99—100 ................................. Grundlön Grundlön 101—103 ................................. + 24: — + 2 104—105 ................................. + 48: —- + 3 106—108 ................................. + 72: — + 5 109—110 ................................. + 96: — + 6

Prisnivåns förändringar i 105 procent från utgångsläget motsvaras av en total löneförändring för de statavlönade av i 149 kronor (därav 96 kronor kontant och 53 kronor i form av ökning i naturaförmånernas penningvärde), och de timavlö— nade, om antalet arbetstimmar per år är 2 600 av __|; 156 kronor per år.

Alt. III. Cirka 1'20 procents löneförändring för varje 1 procents prisförändring.

ååatavlönad med Timavlönad med . . kr. kontant. öre er timme. Prismdex Tillägg ( +) avdrag (—) Tigggg (+p) avdrag (—) kr. per år öre per timme

89— 90 ................................. — 125: -— -—— 7 91— 92 ................................. —— 100: —— — 6 93— 94 ................................. -— 75: —— _ 4 95— 96 ................................. — 50: — —— 3 97— 98 ................................. — 25: — —— 1 99—100 ................................. Grundlön Grundlön 101—102 ................................. + 25:—— + 1 103—104 ................................. + 50: _ + 3 105—106 ................................. + 75: — + 4 107—108 ................................. + 100: — + 6 109—110 ................................. + 125:— + 7

Prisnivåns förändringar i 105 procent från utgångsläget motsvaras av en total löneförändring för de statavlönade av i- 178 kronor (därav 125 kronor kontant och 53 kronor i form av ökning i naturaförmånernas penningvärde), och de tirnavlö- nade, om antalet arbetstimmar per år är 2 600 av i 182 kronor per år.

Enligt alternativ I och II sker ny löneberäkning varannan gång för varje 2 och 3 procents förändring av prisnivån, då däremot enligt alternativ III ny löneberäkning sker för varje 2 procents prisförändring. Detta förfaringssätt har varit nödvändigt för att få jämna 1 öres förändringar av timlönen. Av samma skäl förändras timlönen i alternativen II och III varannan gång med 1 och 2 öre. Löneförändringen försiggår sålunda icke fullt kontinuerligt, men kontinuiteten torde vara så stor som med systemet går att åstadkomma.

• Sida 211
•  Original

Som framhållits torde det vara lämpligt att sammanföra de anställda i ett anta.] lönegrupper omfattande inom vissa gränser olika grundlöner. Enklast skulle löneregleringen kunna genomföras, därest endast två lönegrupper behövde ifråga— komma, en innefattande årsavlönade arbetare med naturaförmåner och en inne— fattande timavlönade arbetare med eller utan potatis, bränsle och vedbrand. I den mån de anförda löneskalorna användas för andra grundlöner än de angivna, kommer löneförändringen givetvis att bli mindre eller större allt eftersom de grundlöner man utgår från äro högre eller lägre.

___——

Bilaga.

Det svenska jordbrukets totala försäljning av de viktigaste jordbruksprodukterna.

För flertalet av jordbrukets produkter är statistiken i vårt land rätt bristfällig, såväl vad beträffar den totala produktionen som även försäljningens storlek. I det efterföljande har ändock med ledning av det material, som kunnat anskaffas från olika håll, försäljningskvantiteterna för de viktigaste jordbruksprodukterna beräknats eller uppskattats. Härvid ha siffrorna i allmänhet rätt starkt avrundats, dels därför att deras säkerhet ofta icke varit tillräckligt stor för att ange mera exakta siffror, dels för att underlätta Siffrornas användning för sitt ändamål: att utgöra vägningskvantiteter för ett prisindex.

Vid fastställandet av försäljningskvantiteterna för de vegetabiliska pro- dukterna ha med hänsyn till att produktionen och därmed också försäljningens storlek växla ifrån är till år i allmänhet använts medeltal för några år. För de flesta animaliska produkter är variationen i försäljningens storlek från är till är mindre. Siffrorna ha därför kunnat grundas på ett eller ett par års uppgifter. Samtliga siffror äro beräknade eller uppskattade med ledning av försäljningarna under de senaste åren.

Den totala försäljningen per år av viktigare jordbruksprodukter i ton.

Vete ...................................................... 500 000 Råg ......................................................... 200 000 Havre, foder ............................................. 150 000 Havre, gryn ............................................. 50 000 f_(om, malt I .......... 60 000 Arter, mat ................................................ 3 000 Potatis, mat ............................................. 400 000 Potatis, industri ....................................... 170 000 Hö ......................................................... 70 000 Sockerbetor ............................................. 1 7 00 000 Smör ...................................................... 68 000 Ost ......................................................... 32 000 Konsumtionsmjölk .................................... 900 000 Nötkött ................................................... 58 000 (levande vikt 116 000) Kalvkött ................................................... 30 000 ( >> » 55 000) Fårkött ................................................... 4 000 ( » » 8 000) Fläsk ...................................................... 93 000 ( » » 124 000)

• Sida 212
•  Original

Beträffande de sammanställda siffrorna i förestående tabell må ytterligare föl- jande upplysningar lämnas: '

Vete och råg: -

Uppgifterna utgöra nedåt avrundade medeltal av försäljningskvantiteterna under åren 1933—1935 enligt brödsädesinventeringen. De exakta medeltalen ut- göra för vete 505 334 ton och för råg 209 045 ton. Då skörden av vete under dessa år var synnerligen god, torde siffran vara något högre än man normalt kan räkna med.

Havre, foder:

Uppgiften grundar sig på uppskattade kvantitetsuppgifter i offentliga utred— ningar jämförda med »Undersökning angående foderförsörjning år 1933—1936». I kvantiteten ingår även försäljningen av blandsäd samt en kvantitet av cirka 25 000 ton havre eller blandsäd, som enligt industristatistiken förmäles till gröpe.

Havre, gryn: Uppgiften grundar sig på industristatistiken. l (len angivna mängden ingår förutom grynhavre en kvantitet av cirka 10 000 ton, som användes till framställ- ning av havremjöl.

Korn:

Uppgiften grundar sig huvudsakligen på industristatistiken. Enligt denna an- vändes årligen omkring 40 000 ton för framställning av malt, varförutom 20 000 ton beräknas finna användning för framställning av gryn och mjöl. Av sist- nämnda kvantitet redovisas cirka 10 000 ton i industristatistiken.

Ärter, mat: Den angivna siffran har uppskattats på grundval av konsumtionsstatistiken, jämförd med statistiken över vår utrikeshandel.

Potatis, mat: . Den angivna mängden har uppskattats på grundval av konsumtionsstatistiken.

Potatis, industri: Uppgiften grundar sig på uppgifterna i industristatistiken.

Hö: Den angivna kvantiteten har beräknats med ledning av uppgifter i »Under- sökning angående foderförsörjning 1933—1936». Siffran torde vara,rätt osäker.

Smör:

Uppgiften anger tillverkningen under år 1935 av mejerismör plus 5 000 ton lantsmör. Den angivna mängden av försålt smör beräknas motsvara 1 750 000 ton

'mjölk. _ _ , Ost: ' ' ' . .

Uppgiften anger tillverkningen av ost vid mejerierna under 1935 plus omkring 1 000 ton lantost. Den angivna ostkvantiteten torde motsvara 300 000 ton helmjölk plus vissa kvantiteter skummjölk därutöver.

Konsumtionsmjölk:

Uppgiften rörande mängden konsumtionsmjölk, som även innefattar konsum- tionsgrädde, omräknad till mjölk, grundar sig på Svenska Mejeriernas Riksför— bunds statistik över konsumtionsmjölkförsäljningen. -

• Sida 213
•  Original

Kött och fläsk:

De totala kvantitetsuppgifterna för kött och fläsk var för sig grunda sig på av Sveriges Allmänna Lantbrukssällskaps slakterisektion beräknade försäljningskvan- titeter med viss justering på grund av förändringar i produktionen sedan 1927. Fördelningen av mängden kött —— nöt-, kalv- och fårkött — har verkställts med , ledning av statistiken över den synliga omsättningen av kött jämförd med kon— ' su-mtionsstatistiken.

* Ägg:

Siffran är beräknad med ledning utav de uppgifter häröver, som finnas i Jord- bruksutredningens betänkande, jämförda med konsumtionsstatistikens uppgifter över äggförbrukningens storlek.

• Sida 214
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ................ 3 Förslag till lag om minimilöner för lantarbetare ................................ 5 Motiv. ! Inledning. i I. Direktiven för utredningen ............................................ 17 * II. Lagstiftning om minimilöner i allmänhet i främmande länder 20 , III. Behandlingen i Sverige av frågan om minimilönelagstiftning i all-

.. mänhet .............................................................. 34 [ IV. Atgärder för reglering av arbetslönerna inom lantbruket i främmande

länder ................................................................ 41 Oversikt .......................................................... 41 Minimilönelagstiftning ............................................ 43 .. Kollektivavtal .................................................... 48 V. Atgärder till förbättring av lantarbetarnas ställning i Sverige ...... 58 VI. Statliga stödåtgärder för jordbruket i Sverige ...................... 62 VII. Kollektivavtal inom jordbruket i Sverige ............................ 66 VIII. Löneläget och lönevariationerna inom jordbruket .................... 81

Allmän motivering.

Utredningens omfattning .................................................... 102 Olika möjligheter för en minimilönereglering .............................. 107 Utredningens förslag .......................................................... 112 1. Tillämplighetsområdet .................................................. 112 2. Lönesystemets uppbyggnad ............................................ 116 3. Ackordsarbete .......................................................... 120 4. Åldersgränser .......................................................... 122 ? 5. Ej fullgod arbetskraft .................................................. 124 , 6. Förhållandet till kollektivavtalen ...................................... 128 7. Den administrativa apparaten .......................................... 139 8. Tillsynen å lagens efterlevnad ........................................ 142 9. Ansvarsbestämmelser .................................................. 143 Lönereglering efter indexsystem ............................................ 144

Speciell motivering.

Om lagens tillämpningsområde .............................................. 149 Om minimilön ................................................................ 155 Om lönenämnden ............................................................ 165 Om tillsyn å lagens efterlevnad ............................................ 167 Ansvars- och ersättningsbestämmelser ...................................... 169 Särskilda föreskrifter ........................................................ 171 Särskilda yttranden .......................................................... 172 Bilagor. Agricultural Wages (Regulation) Act, 1924 .................................. 175 Minimilönelagstiftning för lantbruket i England ............................ 183 P. M. angående reglering av lantarbetarnas löner efter prisindex ........ 191

• Sida 215
•  Original

• Sida 216
•  Original

'Promemoria ang. grunderna för en reform av lagstift—

”Yttrande i abortfrågan." [6]

Statens offentliga

Systernatisk

utredningar 1937 ”&

fört-eckning-

[Siffrorna inom klammer beteckna utredningsmiss nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipniug. Fångviird.

Betänkande med förslag till revision av fö1varings- och intelneringslagarna m.m. [3] Lagberedningens fö1slag till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. [13]

ningen om rätt till litterära och musikaliska verk. [18]

Statsförfnttning. Allmän statsförvaltning.

1934 års nämnd för städningsutredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm 111. 111. [7] Utredning ang. de rättsbildade domsagobiträdenas anställ— nings- och avlöningsiörhållandeu. [20] — l

l Kommunalförvaltnlng. ”

1

Statens och kommunernas ilnnnsviisen.

Politi.

Nationalekonomi >och socialpolitik.

Socialiseringsproblemet. 72. Hushållerkningens problem och faktorer. [i]

Socialäeringsldéer och socialiseringspraxis iSovjotunionen. 2. 2 . Statslotteriutredningen. Betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri. [4]

Arbctslöshetsundersökuingen den 31 juli 1936., [12] Hembiträdesutredniugeus betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. [16]

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. " Jordbruk med binäringar.

Betänkande med förslag ang. den statsunderstöddn vatten—_" avlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål. [8] Utredning rörande joidbrukeis läge i Norrland med viss ' förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. [9] ' Betänkande med förslag ang. rätt till fiske i Vänern, Vilt—, tern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. lc Lagförslag och motiv. [10] 2. Kartbilagor. Vänern ooh Hjälmaren. [11] ' Betänkande med förslag till vigsn lagstiftningsåtgärder till motverkalinde av överdriven skuldsättning inom jordbru! ket '14 ? Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kast- ' ning hos nötkreatur. [l9] * Betänkande med förslag till lag om minimilöner £ö1lant- arbetare. [21]

Vattenvöson. Skogsbruk. .Borgsbruk.

Betänkande med förslarr till lagstiftning ang. särskilda hus- bchovsskogai i Västerbottens och Norrbottens läns lapp-' marker m.m. [5]

Industri. Handel och sjöfart.

Kommunikationsviisen.

Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäker-— hetens höjande vid korsningar i samma plan mellan järn- väg och väg samt järnvägarnas beredande av "bidrag av antenn)bilskuttcmedel till säkerhetsanordningarna vid dylika korsningar. [15]

link-, krcdlt— och penningväsen. Försäkringsviisen. Kyrkoväsen. Uudervisniugsväsen. Andlig odlingiövrigt. ;

Försvarsväsen.

Betänkande angående vissa med frivillig anskaffning av : luftvärnsmateriel sammanhängande frågor. [17]

Utrikcs'ärcnden. Internationell rätt.

Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri. ' ( 1154 57 *