SOU 1937:35
Betänkande med förslag till lagstiftning om grundvatten m. m
N 4-0 (;(
oå (— _ CUL"
&( *. ICT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
JUSTITIEDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE FÖRSLAG TILL LAGSTIFTNING GRUNDVATTEN M. M.
AVGIVET AV
SÄRSKILDA INOM J USTI TI EDE PA RTEZHENTET TILLKALLADE SAKK UNNIGA
_ STOCKHOLM 1937
avi—.user-
då
10.
11.
12. 13.
14.
15.
16.
Kronologisk förteckning
Socialiseringsproblemet. 2.H1_1_s_hallsrä.knilnigenspro- '
blem och faktorer. Tiden vu], 173 s Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis 1 Sovjet- unionen. 2. Tiden. vij, 140 &. Fi. Betänkande med förslag till revision av förvarings— och interneringslagarna m. m. Marcus. 96 s. Ju. . Statslottcriutredningen. Betänkande med förslag rö-
rande svenskt penninglottori. nggström. 177 s. H. . Betänkande med förslag till lagstiftning angående
särskilda husbehovsskogari Västerbottens och Norr- Bottens läns lappmarker m.m. Marcus. 98 5.1 kar- a Jo Yttrande i abortfrågan. Marcus. 56 s. S. 1934 års nämnd för städningsutredning. Betan- kande med speciella beräkningar och förslag rö- rande ersättningarna för städningsarbete inom vissa åtatliga ämbetslokalcr | Stockholm m.m. Marcus. 4 s. . Betänkande med förslag angående den statsunder-
stödda vattenavlednings- och avdikningsverksam- heten samt därmed sammanhängande spörsmål. nggström. 275 s. 3 bil. Jo. . Utredning rörande Jordbrukets läge i Norrland
med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbrukarbefölkningens ekono- miska ställning. Marcus. 145 151. Jo. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. Marcus. 530 5. Jo. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren Marcus. 4. s. 17 kartor. Jo. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. Beck- man. 196 s. 1 karta. S. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pen- sions- och andra personalstiftolser m.m. Norstedt. 175 s. Ju. Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsat- gärder till motverkande av överdriven skuldsätt- ning inom jordbruket. Marcus. 303 s. Jo. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafik- säkerhetens höjande vid korsningarl "samma plan mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag av automobilskattemedel till säkerhets- agordnångarna vid dylika korsningar. Baggström. s Hcmblträdcsutredningens betänkande. 1. Betän- kande och förslag i fråga om utbildning av hem- biträden. Beckman. 202 s. S.
Anm.
17.
18.
19. 20.
21. 22.
23. 24. 25. 26. 27.
28.
29.
30.
31.
32.
33.
34.
35.
Betänkande angående vissa med frivillig anskaffnin av luftvärnsmateriel sammanhängande fragor. Becl man. 48 s. Fö. Promemoria angående grunderna för en reform a lagstiftningen om rätt till litterära. och musikalisk verk. Norstedt. 67 s. Ju. Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsal kastning hos nötkreatur. Idun. 81 s. Jo. Utredning angående de rättsbildade domsagobitri denas anställnings- och avlöningsförhallanden. N 01 stedt. 54 s. Ju. Betänkande med förslag till lag om minimilöne för lantarbetare. Beckman. 214 s. Jo. Efterskritt till »Kyrkogodset i Skåne, Halland oc Blekinge under dansk tid». Av E. Schelling. Mai ons. 66 s. E. Betänkande angående pensionsstyrelsens invalid tetsförebyggande verksamhet. Beckman. 146 s ( Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffand av brott jämte motiv. Norstedt. 132 s. Ju. Utredning rörande flottans fartygstyper m. 111. Nm etedt. 232 s. Fö. Betänkande med utredning och förslag rörande bc redskapsarbetcn. Beckman. 221 s. . . Betänkande med förslag till lönereglering för lära! personalen vid kommunala mellanskolor, kommr 11131; fuåkskolor och högre folkskolor. N orstedi s. . Betänkande med förslag till lag om skyddskoppymi ning m. m. Beckman. (2), 482 s. 1 kar ta.. S. Betänkande med förslag till lag om allmänning | skogar i Norrland och Dalarna m. m. Marcus. 246 | 2 kartor. J 0. Redogörelse för inventering av odlingsjord å. krom parkerna nedanför odlingsgränsen i de två. nordl gasto Norrlandslänen ävensom för vissa andra um drag. Kihlström. 82 3. Jo. Betänkande med förslag angående inrättande a ått lstaåens institut för folkhälsan. Beckman. 78 1 1936 års lönekommitté. Betänkande med utrednin
(112181 föråag angående dyrortsgrupperingen. Marcin s. .
Betänkande med förslag angående den fasta lani bruksundervisningens ordnande. Marcus. 270 s. Jc Betänkande med förslag till åtgärder för förbäti rande av de blindas och de dövstummas arbeti
flözrzliallanden och förvärvsmöjligheter. Beckman s 5.
Betänkande med förslag till lagstiftning om grunt"
vatten m.m. Norstedt. 144 s. Ju.
Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra bogynnclsi
bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningen yttre anorc' ning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937z35 JUSTITIEDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL LAGSTIFTNING OM G R U N D V A T T E N M.M. AVGIVETAV
SÄRSKILDA INOM J US TI TIEDEPARTEMEN TET TI LLKALLA DE SAKK UNNI GA
STOCKHOLM 1937 KUNGL. Boxmrcrmnm'r. P. A. nons'rmrr & SÖNER 373323
fe ., .a;
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.
Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 11 september 1936 bemyndigat che- fen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga att biträda med verk- ställande av utredning beträffande frågan om lagstiftning rörande åtgärder för att förhindra förorening av vatten och luft samt röran-de rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar, har chefen för justitiedepartementet den 22 i samma månad för ändamålet tillkallat vattenrättsdomaren greve H. A. H. Hamilton, tillika ordförande, majoren i väg— och vattenbyggnadskåren W. von Greyerz, verkställande direktören i Skönviks aktiebolag G. Göranson och wagronomen T. Anderson i Tejarp ävensom utsett hovrättsassessorn A. G. Walin att vara sekreterare åt de sakkunniga.
Med skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 29 december 1936 ha nämnda sakkunniga avlämnat förslag om provisoriska åtgärder till skydd mot skada å fiske genom vattenförorening.
Den 26 maj 1937 har chefen för justitiedepartementet tillkallat Walin att, med bibehållande av ,sekreterareuppdraget, såsom sakkunnig deltaga i ovan angivna utredning.
De sakkunniga ha under innevarande år — efter vidtagande av förbere- dande åtgärder för »den fortsatta utredningen om vattenförorening liksom för utredningen om luftförorening — ägnat huvuddelen av sitt arbete åt ut- redning om lagstiftning rörande tillgodogöran—de av grundvatten. Därvid har efter bemyndigande av Kungl. Maj:t en delegation av de sakkunniga varit i tillfälle att företaga en studieresa till Danmark och Skåne under tiden den 5—13 september. '
Under arbetet med utredning om lagstiftning rörande tillgodogörande av grundvatten ha de sakkunniga för sin del funnit, att erforderliga bestäm- melser därom med fördel kunna införas i vattenlagen den 28 juni 1918. I samband med de ändringar av vattenlagen, som för sådant ändamål er- fordras, kan ock, utan avvaktan å en mera ingående lagstiftning om skydd mot vattenförorening, behovet av sådant skydd i viss utsträckning vinna beaktande såväl i fråga om ytvatten som beträffande grundvatten. De sak- kunniga ha i enlighet med vad nu anförts upprättat förslag till lag om änd- ring i vissa delar av vattenlagen jämte motiv. Därjämte har Walin utarbe- tat en redogörelse för utländsk rätt rörande grundvatten och en samman- ställning av uppgifter, som införskaffats rörande kommunala vattenlednings- verk m. m. Redogörelsen och sammanställningen ha ansetts böra fogas så— som bilagor till motiven. Vidare är att meddela, att von Greyerz är syssel- satt med utarbetande av en särskild, i hydrologiskt avseende mera ingående framställning rörande grundvattnet och dess tillgodogörande, avsedd att framdeles tjäna till ledning vid tillämpning av en lag i ämnet.
De sakkunniga, som funnit en snar lagstiftning om grundvatten önskvärd, vilja härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna ovannämnda lagför- slag jämte motiv och två bilagor.
Stockholm den 23 oktober 1937. H. A. HAMILTON.
VVALO VON GREYERZ. GUST. GÖRANSON. TUBE ANDERSON. GÖSTA WALIN.
LAGFÖRSLAG
Förslag till Lag
om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 1, 2, 9, 11, 12, 13 och 14 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse, på sätt nedan angives:
1 KAP.
Om rätt till vatten. Om jordägares rätt till ytvatten. 1 %.
Envar äger —— — — hans grund.
25.
I rinnande — — — gällande lag.
Om inskränkningar. i jordägarens rätt att råda. över ytvatten.
Om inskränkningar i allmänhet.
3 5. Ägare av — — —— 2 kap.
4 €. Huruledes under — _ — eljest ifrågakomma.
Om kungsådra.
5 å. Kungsådra skall —— — — i sekunden.
13 å.
Där genom —— -— — gottgörelse vidkännas.
:i Om jordägares rätt till grundvatten. 14 %.
Envar äger att med de inskränkningar, som omförmälas i 2 kap. eller eljest äro lagligen gällande, å honom tillhörigt område tillgodogöra sig vat- ten, som finnes under markens yta. Sådant vatten benämnes i denna lag grundvatten.
Genom vad i första stycket stadgas göres ej rubbning i den rätt att å an- nans område tillgodogöra grundvatten, som kan stödjas å dom, urminnes hävd eller annan särskild rättsgrund.
2 KAP.
Om byggande i vatten och om vattentäkt. Om byggande i vatten.
1 &. Med byggande — — — läge därstädes.
14 &.
Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, att å annan tillhörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet eller att å annans grund i eller vid vattendrag verkställas grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till förebyggande eller min- skande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, plik- tig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gälle vad särskilt är stadgat.
Där vid meddelande av beslut angående inrättande av fiskväg eller vid- tagande av annan anordning till förebyggande av skada å fiske eller till fiskets befrämjande förbud finnes böra givas mot bedrivande av fiske inom visst område, skall beträffande intrång, som därigenom tillskyndas annan i ' hans rätt till fisket, vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämp- ning.
Erfordras till skydd mot förorening av vatten, att å annan tillhörig fastig- het lägges besvär eller last, skall ock vad i första stycket är stadgat äga
tillämpning. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsdomaren ofördröjli- gen göra anmälan om beslutet hos domaren i det tingslag eller rätten i den stad, där fastigheten är belägen; och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.
38 %.
Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vatten- täkt eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller för- bättrande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten, skola stadgandena i 2—37 åå av föreva- rande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes för varje fall i 42— 61 åå av detta kap. samt i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.
Är fråga om företräde mellan olika företag, som röra samma vattenom- råde eller av annan grund ej kunna jämte varandra utföras, skall företräde givas åt det företag, som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn; och skall vid sådan frågas avgörande mellan stridiga in- tressen såvitt möjligt så jämkas, att ettvart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat.
___—______._________.__________—___.
41 5. Genom vad —— —- — fiskets befrämjande.
Om vattentäkt.
42 &.
Med vattentäkt förstås i denna lag anläggning, som är avsedd för tillgodo- görande av grundvatten genom uppfordrande, bortledande eller tillvaratagan- de på annat sätt. Finnas för tillgodogörande av samma grundvattentillgång två eller flera anläggningar, som tillhöra samme ägare, skola anläggningar- na, såframt de ej äro avsedda att tillgodose helt skilda behov, anses utgöra en vattentäkt. Utvidgas vattentäkt med ny anläggning, skall denna anses tillhöra den förut befintliga vattentäkten.
43 å.
Vattentäkt skall anläggas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vin- nas med minsta intrång och olägenhet för annan; och skall vid dess nytt- jande iakttagas nödig sparsamhet med vattnet.
44 %.
Ej må någon så anordna eller nyttja vattentäkt, att till följd därav fastig- het berövas vatten, som kan anses erforderligt för fastighetens bruk, eller
vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten, icke kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning som förut eller annan eljest lider men av någon betydelse, med mindre det prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt överväger olä- genheterna. För skada och intrång skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.
Vid tillämpning av vad i första stycket är stadgat skall iakttagas, att nytt- jande av vattentäkt ej må medföra, att ett avsevärt antal fastigheter berövas vatten för husbehovsförbrukning eller att större fabrik eller annan anlägg- ning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsent- ligt minskas.
Prövas vattentäkt vara av synnerlig betydelse för någon orts förseende med vatten eller för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt, äge Ko— nungen utan hinder av vad i första och andra styckena sägs, efter hemstäl- lan av vattendomstolen på sätt i 47 ä 2 mom. stadgas, lämna medgivande till vattentäkten.
Vad i denna Q är stadgat gäller ej anordnande eller nyttjande av vatten- täkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till hus- behovsförbrukning.
45 &.
Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av grundvatten, att å annan tillhörig fastighet framdrages ledning för vattnet eller tages väg eller ut- sättes observationsrör eller utföres åtgärd till förebyggande eller minskande av. skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Om rätt att över an- nans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gälle vad särskilt är stadgat.
Erfordras till skydd mot förorening av grundvatten, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan om beslutet hos domaren i det tingslag eller rätten i den stad, där fastigheten är belägen; och varde med anmälan så förfaret, som om be- vis angående verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.
46 5.
Ej må för ändamål, som i 45 & nämnts, tagas i anspråk tomtplats, träd- gård eller park, såframt därav uppkommer avsevärt men och ändamålet kan utan synnerlig olägenhet vinnas på annat sätt.
47 5.
1 mom. Anläggande av vattentäkt, som är avsedd att användas för till- godogörande av större vattenmängd än 150 kubikmeter om dygnet, må ej påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, vattendom-
stolen meddelat (besked, huru och under vilka villkor arbetet må utföras och grundvatten tillgodogöras vid vattentäkten. Ej heller må någon annat än för tillfälligt behov utan vattendomstolens prövning vid befintlig vattentäkt tillgodogöra grundvatten i större omfattning än förut, såframt den vatten- mängd, som därefter kommer att tillgodogöras vid vattentäkten, överstiger 150 kubikmeter om dygnet.
Äro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom åtgärd för till- godogörande av grundvatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl vattendomstolens prövning.
Där någon ärnar vidtaga åtgärd för tillgodogörande av grundvatten, var- för ej erfordras vattendomstolens prövning, stånde honom ändock fritt, om han så önskar, att till beredande av trygghet för framtiden medelst ansö- kan påkalla sådan prövning.
2 mom. Finner vattendomstolen vid prövning, som i 1 mom. sägs, an- ordnande eller nyttjande av vattentäkt, varemot hinder skulle möta av be- stämmelserna i 44 å första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet i tredje stycket i samma å ändock böra tillåtas, skall frågan därom av dom- stolen hemställas Konungens avgörande.
48 &.
Är fråga om två eller flera vattentäkter, som ej kunna jämte varandra nytt- jas, skall vad ovan i 38 å andra stycket stadgas äga motsvarande tillämp- ning; dock må ej på grund härav någon ort berövas erforderligt vatten från grundvattentillgång inom orten.
49 å.
Vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra större vatten- mängd än 150 kubikmeter om dygnet må vattendomstolen, såframt det fin- nes påkallat, ålägga vattentäktens ägare att framdeles avstå vatten, som då kan prövas erforderligt för någon orts förseende därmed eller för tillgodose- ende av annat allmänt behov, som av domstolen angives. Finnes, när frå- ga om tillämpning av sådant förbehåll uppkommer, att det för vattentäktens ägare skulle vara uppenbart obilligt att nödgas utan ersättning avstå vat- ten, som för ändamålet erfordras, äge vattendomstolen tillerkänna honom den ersättning, vartill omständigheterna kunna anses giva anledning.
Meddelas tillstånd, som i första stycket sägs, äge vattendomstolen i sam- band därmed jämväl ålägga vattentäktens ägare att, om framdeles behov därav uppstår, å fastighet, som genom vattentäkten berövas grundvatten, till- handahålla erforderligt vatten för husbehovsförbrukning. Finnes, när fråga om fullgörande av skyldighet, som nu nämnts, uppkommer, att tillhandahål- lande av vatten skulle för vattentäktens ägare medföra olägenhet av bety- denhet, må i stället bestämmas gottgörelse i penningar.
Om skyldighet att på grund av minskning i tillgången å grundvatten avstå vatten, utan att förbehåll därom skett, stadgas i 52 å.
Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 47 5, med- givande att anlägga och nyttja vattentäkt eller att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än förut, vare sådant beslut, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som i 51 och 52 åå omförmälas, samt med iakttagande av vad i 9 kap. finnes stadgat angående förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av be- slut, som nu sagts, skils i 11 kap. 61 å andra stycket.
Har arbete för anläggande av vattentäkt ej utförts inom tid, som enligt 11 kap. 63 5 av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det avser sådan del av anläggningen, som ej kommit till stånd. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men upp- stå, äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord an- sökan, bevilja anstånd med anläggningens fullbordande på högst tio år.
51 &.
Där genom anläggande av vattentäkt i enlighet med beslut, som i 50 & sägs, eller genom tillgodogörande av grundvatten i överensstämmelse med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets med— delande icke av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmel- sen i 50 å den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å er- sättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugu år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från utgången av den för vattentäktens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.
Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana förändringar i vattentäktens anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.
52 å.
Vållas genom långvarig torka eller inträder av annan, därmed jämförlig orsak inom en ort avsevärd minskning i tillgången å grundvatten, vare ägare av vattentäkt, ändå att tillstånd till vattentäkten meddelats utan att förbe- håll därom skett, skyldig att avstå vatten, som för ortens förseende därmed eller för tillgodoseende av annat allmänt ändamål prövas oundgängligen er- forderligt. Angående ersättning för olägenhet, som därigenom åsamkas vat- tentäktens ägare, gälle vad i 49 & första stycket för där avsett fall stadgas.
53 &.
Nyttjas vattentäkt utan att medgivande enligt denna lag därtill erhållits, vare ägaren berättigad att medelst ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, påkalla prövning av vattentäktens laglighet. Beträffande verkan av vatten- domstolens beslut skall vad ovan i 50—52 åå finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
54 5.
Har efter den ........ 193. . vattentäkt tagits i bruk utan föregående prövning av vattendomstolen eller tillgodogöres efter nämnda dag utan sådan prövning vid vattentäkt större vattenmängd än förut, vare vattentäktens ägare bevisningsskyldig i avseende å tidigare rådande grundvattenstånd.
55 5.
Har vid prövning rörande vattentäkt meddelats föreskrift, att till utrö- nande av dess inverkan å grundvattenståndet skall finnas ett eller flera ob- servationsrör eller att vattenmätare skall användas vid vattentäkten, åligge vattentäktens ägare att noga iakttaga de bestämmelser, som i sammanhang därmed må hava meddelats.
Skall enligt vattendomstolens beslut vid nyttjande av vattentäkt iakttagas, att visst grundvattenstånd ej underskrides, vare vattentäktens ägare skyl- dig att, i vad på hans åtgärd ankommer, så förfara, att grundvattenståndet ej sjunker under föreskriven höjd. Äro två eller flera vattentäkter, som varit föremål för vattendomstolens prövning, beroende av samma grund- vattentillgång, vare, såframt vattendomstolen ej annorlunda bestämt, envar av deras ägare pliktig att, när så erfordras, inskränka tillgodogörandet av grundvatten vid honom tillhörig vattentäkt så, att föreskrivet grundvatten- stånd ej underskrides.
56 %.
Ändå att vattendomstol meddelat tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra grundvatten, må ägare av annan vattentäkt, som är beroende av samma grundvattentillgång, söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid förstnämnda vattentäkt. Ärende, som nu sagts, prövas i enlighet med de för anläggande av vattentäkt stadgade grunder, och gälle om verkan av vattendomstolens beslut i tillämpliga delar vad ovan i 50—52 åå finnes stadgat.
Har vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets för- seende med vatten till husbehovsförbrukning, ej varit föremål för vatten- domstolens prövning eller äro meddelade bestämmelser ofullständiga, må på talan av någon, som av vattentäktens nyttjande åsamkas olägenhet, vat- tendomstolen, där det kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till efterrättelse mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa så-
dana bestämmelser, som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden förebygga olägenheten.
57 %.
Äro två eller flera fastigheter för husbehovsförbrukning beroende av sam- ma grundvattentillgång, skall, där fastigheternas behov ej kan till fullo täc- kas, vattnet fördelas mellan dem efter ty prövas skäligt. Härvid skall iakt- tagas, att fastighet ej må berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, väsentligt äldre bebyggelse eller andra omständighe- ter bör anses äga företräde.
Fördelning, som med stöd av första stycket ägt rum, må, när ändrade för- hållanden inträtt, jämkas därefter.
58 &.
Vill någon utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grund- vattentillgång, vare han skyldig iakttaga alla de försiktighetsmått, som skä- ligen föranledas av omständigheterna. Försummar han det, skall ersättning givas för den skada, som därav följer. Lag samma vare, där åtgärd, som är av mer än vanligt ingripande beskaffenhet eller innebär särskild risk för skada å grundvattentillgång, medför sådan skada, ehuru tillbörlig försik- tighet iakttagits.
Konungens befallningshavande äger, där ansvar ej finnes särskilt stadgat, vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga åtgärd, varom i förs-ta stycket sägs, att iakttaga vad honom åligger ävensom, i den händelse försummelse i så- dant hänseende förelupit, förordna om rättelse på den försumliges bekost- nad efter ty tjänligast finnes. När skäl därtill äro, må Konungens befall- ningshavande ock vid lämpligt äventyr förbjuda åtgärdens vidtagande förr- än pant eller borgen blivit ställd för skadestånd, vartill åtgärden kan för- anleda.
Konungens befallningshavandes beslut skall omedelbart lända till efter- rättelse och gälla intill dess annorlunda varder förordnat.
59 5.
Ägare av vattentäkt vare, där försummelse i underhållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig underhålla den så, att dylik fara förebygges.
Vill vattentäkts ägare taga den ur bruk, vare därtill berättigad. Vilar å vattentäkten förpliktelse, som fastställts av vattendomstolen, skall dock in- hämtas föreskrift av vattendomstolen, på vad sätt och under vilka villkor vattentäkten må tagas ur bruk. Lider någon genom vattentäkts tagande ur bruk skada, som han ej skäligen får anses pliktig tåla, skall ersättning därför givas.
Sedan vattentäkt tagits ur bruk, vare den ej hinder för anläggande och nyttjande av annan vattentäkt. Gör ägaren av den förra vattentäkten san- nolikt, att han inom tio år från det vattentäkten tagits ur bruk, ånyo varder i behov av grundvatten, skall dock rätt förbehållas honom att, där inom samma tid sådant behov visas, erhålla ersättning för sin förlust.
60 5.
Har Konungen för någon orts förseende med vatten eller för annat all- mänt ändamål prövat nödigt, att vattentäkt anlägges å annan tillhörig fastig- het, ankomme på vattendomstolen att, efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, enligt vad i denna lag är stadgat pröva, på vad sätt och under vilka villkor sådan vattentäkt må anordnas och nyttjas, ävensom efter ty i 9 kap. sägs bestämma ersättning för det område, som för ändamålet tages i anspråk.
61 &.
Vad i denna lag är stadgat om anordnande och nyttjande av vattentäkt skall jämväl äga tillämpning, där för erhållande av grundvatten i tillräcklig mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd; dock varde fråga om bortledande för sådant ändamål av vatten ur sjö eller vattendrag prövad efter ty 'om byggande i vatten är föreskrivet.
9 KAP. Om ersättning. Om ersättningsskyldighet i allmänhet.
1 %.
Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör annan, ell-er att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada eller intrång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.
Ersättning skall, där den ej enligt vad i detta kap. är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande av vatten, bestämmas i penningar; dock vare överenskommelse mellan parterna, att ersättning skall utgå på annat sätt, gällande, såframt den av vattendomstolen finnes lämp- lig och varder genom dess beslut fastställd.
5 &.
Hör till strömfall, vars vattenkraft till följd av företag enligt denna lag går för ägaren förlorad, särskilt utmål eller är därmed eljest mark förenad, och varder marken därefter för ägaren onyttig eller uppkommer synnerligt men vid dess begagnande, då skall, där ägaren det begär, den mark lösas.
Är vattenkraften i strömfall, som nyss nämnts, avsedd till drivande av kvarn, såg, fabrik eller annan anläggning, eller är med strömfallet förenad annan fast eller lös egendom, för vars tillgodogörande vattenkraften är av- sedd, och lider sådan egendom minskning i värde för ägaren, då vattenkraf- ten frångår honom, njute han ersättning för skadan eller äge, där minsknin- gen i egendomens värde är av betydenhet, fordra, att egendomen skall lösas.
Vad ovan i denna å är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där till vattentäkt, som till följd av företag enligt denna lag ej vidare kan nyttjas för sitt ändamål, hör särskilt markområde eller det vatten, som tillgodogöres vid vattentäkten, är avsett för användning vid viss fabrik eller annan anlägg- ning.
Gå.
Skall fastighet eller del därav eller anläggning, som i 5 å andra och tredje styckena sägs, lösas, varde ock lös egendom, som hör till fastigheten eller anläggningen och som genom avståendet göres onyttig för ägaren, på dennes begäran inlöst. Lag samma vare i fråga om egendom, som till följd av skada å jord, hus, fiske eller annat varder för ägaren onyttig.
___—_____—______._________...___________
11 s.
Ersättning för tillgodogjord vattenkraft skall, vare sig ersättningen efter ty nedan sägs utgår medelst kraftöverföring eller i penningar, anses innefatta gottgörelse för vattenverksbyggnaderna eller den del därav, som för framti- den varder för ägaren onyttig; dock att, där byggnaderna till material eller byggnadssätt äro med avseende å deras ändamål särskilt värdefulla, gottgö- relse i mån därav skall erläggas. Har ej ersättningsgivaren inom ett år efter utgången av den bestämda tiden för fullbordande av det företag, för vilket vattenkraften avståtts, från ersättningstagarens fastighet bortfört vad av vattenverksbyggnaderna sålunda blir hans tillhörighet, tillfalle det utan lösen ersättningstagaren.
Med vattenverksbyggnader avses anordningar dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggning, såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels ock för fiskets och flottningens till— godoseende, såsom laxtrappor, ålledare, flottningsutskov och timmerledare, så ock vad till dylika anordningar hör, luckor med manöveranordningar, is- grindar och dylikt.
Ersättning för vattenkraft, som icke är tillgodogjord vid befintlig anlägg-
ning, skall bestämmas med hänsyn till värdet av vattenkraften i tillgodogjort skick.
12 å.
Skall till — — — höja ersättningen.
Om ersättning medelst kraftöverföring.
13 å. Där någon — — —- avsedda anläggning.
45 %. Hava parterna —- —- — sitt beslut.
Om ersättning genom tillhandahållande av vatten. 46 å.
] mom. Där någon enligt denna lag berättigas att tillgodogöra grundvat- ten, skall, i händelse annan därigenom går förlustig möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, ersättning därför utgå genom till- handahållande av motsvarande vattenmängd, såframt och i den mån ej er- sättningens utgörande på sådant sätt prövas medföra olägenheter av betyden- het för ena eller andra parten. Vattendomstolen må ock eljest, där det fin- nes lämpligen kunna ske, föreskriva, att ersättning för skada eller intrång genom nyttjande av vattentäkt skall utgå medelst tillhandahållande av vatten.
Vatten, som lämnas i ersättning efter ty i första stycket sägs, skall tillhanda- hållas från den vattentäkt, som medför att annan lider skada eller intrång, eller från annan därför lämpad vattentäkt. Skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar den fastighet, med vilken vattentäkten är förenad, och skall, oberoende av avyttring eller exekutiv försäljning av fastigheten, äga bestånd, i vems hand fastigheten kommer.
Vattentäktens ägare vare pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall av behov ombygga för vattnets tillhandahållande erforderlig led- ning med tillbehör.
Tillhandahållandet av vatten skall taga sin början å tid, som vattendom- stolen bestämmer.
2 mom. Rättighet till vatten, som skall givas såsom ersättning till ägare av fastighet, skall vara förenad med denna eller ock annan fastighet, till vilken rättigheten i laga ordning överflyttats.
Prövas rättigheten helt eller delvis kunna utan förfång för inteckningsha- vare eller andra rättsägare avhändas den fastighet, varmed den är förenad, må vattendomstolen på ansökan av fastighetens ägare besluta om rättighetens överflyttning, dock allenast till fastighet i närheten av den förra eller av den vattentäkt, från vilken vatten skall tillhandahållas.
Rättighet, som ovan sägs, må av ägaren till den fastighet, varmed den är förenad, på viss tid upplåtas; och gälle i fråga om tiden för upplåtelsens bestånd vad beträffande nyttjanderätt till fast egendom å landet är i all- mänhet stadgat.
3 mom. För vatten, som jämlikt 1 mom. skall tillhandahållas ersättnings- tagare, vare denne, i den mån han genom vattnets tillhandahållande vinner förmån av någon betydelse, pliktig att gälda skäligt bidrag till kostnaden för underhåll och drift av ersättningsgivarens vattentäkt. Har ersättnings— tagaren ej kunnat vid redan befintlig vattentäkt tillgodogöra vatten till den myckenhet, som av ersättningsgivaren skall tillhandahållas honom, vare han tillika skyldig gälda skäligt bidrag till ersättningsgivarens anläggningskost- nad.
Bidrag till ersättningsgivarens underhålls- och driftkostnad skall erläggas genom ständig avgäld med visst belopp antingen för år eller annan tidsperiod eller ock för varje kubikmeter vatten, som ersättningstagaren förbrukar. Be- loppet av sådan avgäld må, när tio år förflutit sedan det senast var föremål för vattendomstolens prövning, på talan av någondera parten höjas eller sän- kas efter vad då finnes skäligt.
Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad skall gäldas i den ord- ning vattendomstolen bestämmer.
4 mom. Avstår ersättningstagaren, sedan ersättning till honom blivit be— stämd att utgå genom tillhandahållande av vatten, från rätt därtill, äge han vinna befrielse från avgäld, som belöper å tid efter det han anhängiggjort talan om sådan befrielse. Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskost- nad, som ersättningstagaren förpliktats att utgiva, vare denne likväl skyldig att gälda, i den mån ersättningsgivaren för att kunna tillhandahålla vatten fått vidkännas kostnad, som för framtiden varder utan nytta.
5 mom. Brister ersättningsgivaren i fullgörande av honom åliggande skyl- dighet att tillhandahålla vatten, skall ej för den tid, avbrottet varar, utgå av- gäld. som ersättningstagaren eljest varit pliktig att erlägga. Ersättningstaga- ren må ock innehålla stadgat bidrag till ersättningsgivarens anläggnings- kostnad.
Har ersättningsgivaren genom vårdslöshet eller försummelse vållat av- brott, som nu sagts, eller underlåter han att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder för att åter tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren tillika be- rättigad till skadestånd.
Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörandet av honom åliggande skyldighet att tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren fri från de skyldigheter, som må hava ålagts honom mot ersättningsgivaren,
och äge, där så kan ske, på hans bekostnad åter komma i åtnjutande av möj- lighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten.
6 mom. Brister ersättningstagare i betalning av vederlag, som han för- pliktats utgiva, må tillhandahållandet av vatten avbrytas, intill dess betal- ningen fullgjorts. Utestår förfallet belopp oguldet und-er avsevärd tid, äge ersättningsgivaren ock, där det ej finnes vara uppenbart obilligt, för fram— tiden vinna befrielse från skyldigheten att tillhandahålla vatten. Vad sist är sagt skall dock ej gälla skyldighet att tillhandahålla vatten för viss fastig- hets förseende därmed till husbehovsförbrukning, såframt det ej med hän- syn till föreliggande omständigheter prövas vara av särskild vikt för ersätt- ningsgivaren att vinna befrielse därifrån.
Ej må i fall, som i dettamom. avses, gentemot ny ägare av den fastighet, varmed rätten till vatten är förenad, åberopas försummelse av föregående ägare att gälda vederlag, såframt nye ägaren inom skälig tid erlägger belopp, som förfallit till betalning inom ett år, innan han blev ägare av fastigheten.
7 mom. För skadestånd, varom i 5 mom. sägs, njute ersättningstagaren i den fastighet, som skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar, förmånsrätt, som i 17 kap. 6 % handelsbalken stadgas för avgäld av fast egendom.
8 mom. Hava parterna träffat överenskommelse i fråga, som i denna & avses, vare sådan överenskommelse gällande, såframt vattendomstolen fin- ner den lämplig och därå grundar sitt beslut.
Om ersättning i penningar.
47 &. Ersättning i —— —— — böra angivas.
53 %. Där till — — — motsvarande tillämpning.
Om sättet och tiden för erläggande av penningersättning så. ock om tiden för tillträde av egendom, som löses.
54 å. Ersättning för —— — — skall ske.
66 &.
Skalli andra fall än i 58—60 åå sägs ersättning, bestämd att utgå på en gång, gäldas för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom 2_3733:»3
företag eller åtgärd enligt denna lag; då må ej arbete a annans mark verk- ställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan föreskriven er- sättning guldits. Vattendomstolen äge ock, när så finnes erforderligt, före- skriva, att arbete eller åtgärd, som nyss sagts, ej må utföras, förrän viss tid förflutit från det ersättningen guldits.
Varder ersättning, som i första stycket sägs, ej gulden inom tid, som ge- nom avtal eller eljest i laga ordning blivit bestämd, eller, om sådan be- stämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp blivit fast- ställt genom utslag, som vunnit laga kraft, vare den då väckta frågan för— fallen, i vad sådan ersättningstagares rätt angår.
Vad i 65 & finnes stadgat i fråga om ersättning för nödig eller nyttig kost— nad å egendom, som skall lösas, äge motsvarande tillämpning, där dylik kost- nad göres å egendom, som skadas eller lider intrång.
74 &.
Har fast —— — -— motsvarande tillämpning.
11 KAP. . Om domstolar och rättegång i vattenmål.
Om de domstolar, som döma i vattenmål.
lå.
Första domstol — — — högsta domstolen.
Om vattendomstol.
2 %. Vattendomstol består — — — tagit befattning. 15 å. Vattenrättsdomare vare — _— — tillsändas vattenrättsdomaren.
Om vattenöverdomstol.
16 &.
Vid utövandet — — —— i vattendomstol.
Om vad till vattenmål är att hänföra. 17 &. Till vattenmål hänföras följande mål:
A. ansökningsmål:
1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 &, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske;
2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum av verkställt ändrings— eller reparationsarbete å byggnad i vatten;
3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 % av befintlig vattenbyggnads laglighet;
4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 & första stycket om meddelande av bestäm- melser rörande hushållning med vatten;
5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 & om rätt att utriva byggnad i vatten;
6. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 %, huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas;
7. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 & av lagligheten av befintlig vattentäkt;
8. ansökan jämlikt 2 kap. 56 5 första stycket om meddelande av bestäm- melser angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid annan tillhörig vattentäkt;
9. ansökan jämlikt 2 kap. 59 å andra stycket om prövning, på vad sätt och under vilka villkor vattentäkt må tagas ur bruk;
10. ansökan jämlikt 3 kap. 11 & om prövning, utan förutgängen syneför- rättning enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vat- tenreglering, som avses i 3 kap. 1 å, så ock angående delaktigheten i kostna- den för företaget;
11. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 %, huruvida och i vilken utsträck— ning skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap. 4 % att komma i åtnju- tande av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas;
12. ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 å så ock om bestäm- mande av avgift enligt 14 å i nämnda kap.;
13. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 5 om inrättande, utvidgande eller för- bättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled;
14. ansökan jämlikt 6 kap. 12 & om ändrade anordningar med avseende å beslutade flottledsarheten;
15. ansökan jämlikt 6 kap. 21 % om prövning, utan förutgängen syneför- rättning enligt 10 kap., av Ifråga om anläggning eller åtgärd för befintlig all- män flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade före—
skrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens un- derlättande eller om bestämmelser rörande virkes barkning eller fiskeavgift;
16. ansökan jämlikt 6 kap. 27 % första stycket om avlysande av allmän flottled;
17. ansökan jämlikt 6 kap. 28 % om tillåtelse att bortskaffa flottledsanlägg- ning;
18. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 å andra stycket och 59 % meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 & här nedan;
19. ansökan jämlikt 9 kap. 17 % om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vat- tenkraft;
20. ansökan jämlikt 9 kap. 46 5 om överflyttning från en fastighet till en annan av rätt till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten.
B. stämningsmål:
21'. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vat- ten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 å andra stycket, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas dårå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaf- fenhet;
22. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten, som under 21 sägs;
23. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 % tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verk- ställd ändring å dylik byggnad;
24. talan jämlikt 2 kap. 24 % om ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;
25. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. av- sedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 å andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten;
26. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla så- dan byggnad i vatten, som under 21 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant er- fordras, utriver dylik byggnad;
27. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 & om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt till- godogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning där- för, jämlikt 2 kap. 10 & om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 & om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 & om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 % om rätt till utmål å annans fastighet;
28. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om till- lämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 åå;
29. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovs- förbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vatten- täkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;
30. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som under 29 sägs; '
31. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats;
32. talan jämlikt 2 kap. 51 5 om ändrande av vattentäkt, vartill vatten- domstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodo- görande av grundvatten vid sådan vattentäkt;
33. talan jämlikt 2 kap. 56 å andra stycket om meddelande av föreskrif— ter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt el— ler ändrande av förut givna sådana föreskrifter;
34. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 5 om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden;
35. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgan- dena i 2 kap. 49 och 52 55;
36. talan jämlikt 3 kap. 6 å om skyldighet för delägare i regleringssamfäl— lighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräkning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 & om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 & av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget; .
37. talan jämlikt 5 kap. 10 å om vidtagande av sådana anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt;
38. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anordnin- gar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 5 första stycket eller 18 & sägs;
39. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att an-
läggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning el- ler åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled;
40. talan jämlikt 6 kap. 13 5 första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande;
41. talan jämlikt 7 kap. 29 & om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så ock om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omför- mäles;
42. talan jämlikt 7 kap. 54 & om skyldighet att lösa mark, som ingår i in- vallningssamfällighet;
43. talan, som grundas dårå, att genom vattenavledning eller invallning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot före- skrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande;
44. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 å andra stycket; 45. talan jämlikt 8 kap. 11 5 om ändrade föreskrifter rörande delaktighe- ten i underhåll och skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna därför; ,
46. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 % om ändrade föreskrifter rö- rande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 5;
47. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap. 31 å förmäles;
48. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 & sägs, eller om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite;
49. talan jämlikt 9 kap. 39 5 om rätt att åter komma i åtnjutande av vat- tenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått för- lustig;
50. talan jämlikt 9 kap. 46 5 om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller om befrielse från skyldighet att atillhandahålla vatten eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt till- godogöra grundvatten;
51. talan jämlikt 9 kap. 73 5 av innehavare av fordran, varför fast egen— dom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång dårå;
52. talan jämlikt 9 kap. 74 & om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.
C. besvär-small: 53. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.
D. underställningsmål: 54. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning en- ligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.
Hurusom, efter anmälan, ersättningsanspråk i vissa fall skola prövas av vattendomstolen, därom stadgas i 68 %.
21 &.
Finnes vid — — — beslut förbliva.
Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 g 21 och 39, förrän målet bliv-it vid underrätten avgjort, visar, att han hos vederbörande vatten- domstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande byggnaden, som i 17 ä 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hänvisa det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vattendom- stolen i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vattendomsto- len gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna under- rätten ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma slutligen avdöma.
Har i — -— — allmän domstol.
Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål.
26 %.
Ansökan, som i 17 % 1—20 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet.
1 mom. Ansökan enligt 17 ä 1 skall vara åtföljd av de ritningar jämte be- skrivning och andra handlingar samt innehålla de upplysningar, vilka er- fordras för bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar. Särskilt skola så fullständigt som möjligt uppgivas den eller de fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest efter ty i 14 kap. 4 & sägs angår, vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist samt, om företaget ej _är av större omfattning, de ersätt- ningsbelopp sökanden förmenar böra till följ-d av företaget utgå till dylik fastighetsägare eller andra. Är fråga om utförande av byggnad för vattens tillgodogörande, skall uppgift lämnas å det område, med vilket, enligt sö- kandens åsikt, rätten till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för framtiden förenad. Beträffande anläggning för uttagande av vattenkraft varde därjämte storleken av den vattenkraft, som beräknas kunna vid låg- vatten uttagas genom anläggningen, uppgiven.
I fråga om ansökan enligt 17 ä 2, 3, 4, 6, 7, 8 och 10 skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
2 mom. Ansökan, som i 17 5 5 och 17 sägs, skall vara åtföljd av den be- skrivning å byggnadens eller anläggningens läge och beskaffenhet samt in- nehålla de upplysningar i övrigt, som erfordras för bedömande av verknin- garna utav byggnadens utrivande eller anläggningens bortskaffande.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan, som i 17 ä 9 sägs.
3 mom. I ansökan jämlikt 17 5 13, 14 och 15 skall uppgivas, såvitt möj- ligt, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken saken må angå samt, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört, så ock beträffande egendom, som nu nämnts, ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist.
4 mom. Då ansökan göres enligt 17 5 19, skall sökanden förete bevis där- om, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall över- flyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall där- jämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden över- förd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan om överflyttning av rätt till vatten enligt 17 & 20.
Avses med ansökan enligt 17 ä 1, 2, 13 eller 15 ändring av befintlig an- läggning i vatten, må, där ej enligt denna eller äldre lag medgivande erhål- lits till anläggningen i dess skick före vidtagande av den ändring, varom fråga är, eller jämlikt 12 kap. 11 & första stycket ägarens rätt att bibehålla
anläggningen är fri från klander, ansökningen icke upptagas, med mindre jämväl prövning av anläggningens laglighet påkallas.
Är i fall, som i 17 ä 6 avses, fråga om ändring av befintlig vattentäkt eller om tillgodogörande av grundvatten i större omfattning än förut, må, där vattentäkten ej tidigare varit föremål för vattendomstolens prövning, ansök- ningen icke upptagas, med mindre vattentäktens ägare jämväl påkallar pröv- ning rörande lagligheten av vattentäkten.
32 %.
Äro ansökningshandlingai na — — — utfärda kungörelse. Kungörelsen skall — _— — skola ingivas.
I mål, som avses i 17 ä 1— 12, 17,19 och 20, skola' 1 kungörelsen de fastig- heter, som saken förmenas angå, namngivas eller, 1 den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteck- ning, varjämte, där sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig an— nan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 5 13, 14 och 15, skall i kungörelsen uppgivas, vilka bebyggda ström- fall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken saken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fa- stighet arbetet skall utföras eller är utfört.
Innefattar ansökan —— — _— i företaget. Om kungörelsens — — — finnes stadgat.
Är fråga om ansökan, varom i 17 5 14 och 18 förmäles, skall kungörelse enligt denna & eller 61 & första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdoma- ren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dag-en förut kun- göras på sätt i 33 5 första stycket sägs.
Huruledes mål — — — andra stycket.
33 %.
Kungörelse, som i 32 % sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 å 1——12 samt 17, 19 och 20 avses, till pastorsämbetet i den eller de försam- lingar, där fastigheter, som saken förmenas angå, äro belägna, i mål, som avses i 17 å 13, 14, 15 och 16, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår, samt i mål, som avses i 17 5 18, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om ansökan enligt 17 g 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10, 13, 14 eller 15, utan dröjsmål i betalt
öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfärdande, om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda ti- den till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till' de kända nyttjanderätts- havare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 & sägs sökanden ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.
Där sakägare — — — nu sagts. Är jord -— — — sätt underrättad. Ägare av — — — fastighetens ägare. 34 &. Finnes fastighet — —— —— den myndighet.
Är fråga om ansökan om tillstånd att anlägga eller nyttja vattentäkt, skall vattenrättsdomaren jämväl underrätta kommun, inom vars område tillgån-
::
gen a grundvatten kan påverkas.
35 ä.
1 mom. Där fråga är om ansökan, varom i 17 & 1—5 och 10 förmäles, skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål insända ett exemplar av ansökningshand- lingarna jämte kungörelsen till kammarkollegiet, som har att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga.
Föres efter —— — — biträda dem.
Om allmänt — — — parternas kännedom. 2 mom. Finnes i — —— .— den myndighet. 36 5.
I mål, som avses i 27 ä 1 mom., skall, där fråga ej är om vattentäkt, ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna uppen- bart, att fiskens upp- och nedgång eller eljest fiskeriintresse icke kan röna inverkan av det företag, varom fråga år, skall meddelande härom skyndsamt lämnas vattenrättsdomaren; i annat fall förordne styrelsen fiskeritjänsteman att inom den för erinringars framställande bestämda tid till vattenrättsdoma- ren avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom före- taget lida väsentligt förfång, så ock vilka särskilda åtgärder utöver vad sö- kanden må hava föreslagit kunna erfordras till skydd för fisket. Då medde- lande av lantbruksstyrelsen, som nyss nämnts, eller yttrande av fiskeritjänste- mannen avgives, skola ansökningshandlingarna återställas till vattenrättsdo- maren.
Vad nu — — —— röna inverkan. Kan yttrande —— — —— 45 & sägs.
37 5.
Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vattenrättsdo- maren sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och vid äventyr, som nedan sägs, till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att kungörelsen delgi- vits anläggning-ens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för del- givande av stämning är stadgat. Lag samma vare beträffande känd förvalt- ning eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller sysslomän eller styrelse för torr- läggningsföretag, där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts.
Är fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan tillgodo- gjord vattenkraft, förelägges sökanden enahanda delgivningsskyldighet med ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres. Varder denne vid del- givningsförsök å särskilda dagar ej anträffad i sitt hemvist, må kungörelsen med samma verkan delgivas föreståndaren för kraftanläggningen eller, där föreståndare ej finnes eller ej vid särskilda delgivningsförsök anträffas, fästas å lämplig plats vid anläggningen.
Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där fråga är om vattentäkt, som kan medföra minskad vattentillgång vid annan tillhörig vattentäkt, eller om meddelande av bestämmelser angående den om- fattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid annans vattentäkt.
Där fråga är om ansökan, som i 17 g 19 avses, förelägge vattenrättsdoma- ren sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid ne— dan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 g 11 eller 12.
Är fråga om ansökan, som i 17 5 20 avses, skall vattenrättsdomaren ålägga sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av den vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.
Försummar sökanden vad enligt denna % förelägges honom, skall ansök- ningen av vattenrättsdomaren förklaras förfallen; och varde bevis därom med de skäl, varå beslutet grundas, tecknat å ett exemplar av ansökningen. Till- kännagivande om beslutet skall lämnas parterna i den för kallelser till dem stadgade ordning. "
46 5.
I mål, som i 17 å 13 och 15 omförmäles, må vattenrättsdomaren, där sö- kanden därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande
av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast såframt sö- * kanden hos Konungens befallningshavande ställer pant eller borgen för ska- f destånd, som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet i fråga.
Tarvas till skydd mot förorening av vatten, att besvär eller last lägges å an- nan tillhörig fastighet, äge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det begär och ärendet finnes brådskande, meddela bestämmelser därom att gälla intill dess vattendomstolens utslag meddelas eller annorlunda varder förordnat.
Beslut, som i denna å avses, må utan hinder av däröver anförda besvär lända till efterrättelse, såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda förordnar.
50 5. För målets —— — — parterna välbelägen. Tiden och _— —— —— bestämda ordning. Har sökanden begärt syn på stället, och avser ej målet företag enligt 5 eller 6 kap., mä dess avdömande ej ske utan syn. Äskas i mål om byggnad för vattens tillgodogörande eller om vattentäkt syn av någon, som förmenar sig lida skada av byggnaden eller vattentäkten, vare lag samma, såframt ej syn finnes uppenbarligen icke vara erforderlig för tillgodoseende av parternas rätt.
') 60 %. Finner vattendomstolen — —— _— må föranledas. I mål — —— — särskild talan. Där i — — —— ansökningen föreslagit.
Är fråga om vattentäkt, skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i prövning, huruvida och i vad mån förbehåll, varom i 2 kap. 49 5 första stycket sägs, erfordras.
Har särskild — — _ till men.
62 å. , 1 mom. Där genom — — —— under byggnadstiden. 2 mom. Är fråga — — — äga tillämpning.
3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända till efter- rättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål.
I mål rörande vattentäkt skall, såframt medgivande att vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tillika, där så kan anses erforder- ligt, angiva fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet skall för fram-
tiden vara förenad. Vattenrättsdomaren bör fördenskull, när omständighe- terna därtill föranleda, i mål, som nu nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en för ändamålet lämpad fastighet (vattentäktsfastighet) varder under målets handläggning bildad.
I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering, varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning. I fråga om med- delande av bestämmelser rörande delaktigheten i företaget skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 5.
63 5.
I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av vattenreglering medgives, be- stämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år eller, där fråga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat.
Vad i — — — nämnda lagrum.
64 %.
Meddelas av vattendomstolen bestämmelse om vattenmärke, som ej finnes utsatt, föreskrive ock domstolen, när och av vem vattenmärket skall på sö- kandens bekostnad utsättas.
Vattenmärke skall på ett för dess orubbade bestånd betryggande sätt an- bringas å ett för envar lätt skönjbart ställe invid det vatten, varom fråga är, samt i noggrant bestämt höjdförhållande till en eller flera i berg, jordfast sten eller annat fast föremål inhuggna fixpunkter.
Vad i första stycket är stadgat om vattenmärke skall äga motsvarande till- lämpning i fråga om observationsrör, som enligt vattendomstolens beslut skall utsättas för iakttagelser rörande grundvattenstånd.
67 &.
Vattendomstolen äge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast så- framt, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade bestäm- melser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt, dessa tillämpas, hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläg- garen att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras.
Är sådant — —— — äga rum.
30 68 5.
Anmälan om ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 och 51 åå, så ock .
motsvarande anspråk vid företag enligt 3, 5, 7 eller 8 kap. skall göras skrift- ligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ena exemplaret varde genom vattenrättsdomarens försorg i rekommenderat brev tillsänt äga- ren av den vattenbyggnad eller anläggning, varom fråga år.
Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu sagts, må anmälas, skall vattendomstolen för prövning av anspråk, som inom be- hörig tid anmälts, sammanträda till syn på stället. Sådant anspråk må dock, när skäl därtill äro, av vattendomstolen prövas före utgången av nämnda tid. Om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall sist å fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommen- derat brev så ock, där det kan anses erforderligt, kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar.
Angående skyldighet — -— -— fått vidkännas. 74 &. Expedition i — — —— det gällande.
Om förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål.
75 å.
Vill någon mot annan föra talan, som i 17 % 21—52 avses, ingive till vat- tenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoge ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.
Inlaga, som — —— — denna skyldighet. Beträffande mål — — _— finnes stadgat. 83 %.
Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 ä 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14 eller 15 avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 å andra stycket ändock böra behandlas som stämningsmål.
Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller över— exekutor förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning i vatten eller av vattentäkt, och göres därefter ansökan, som nyss nämnts, äge vattenrättsdomaren, om skäl därtill äro och sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verk- ställas, innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vattendom- stolen annorlunda förordnar.
! 84 g. ; Vad i — — — för häradsrätt.
Om förfarandet vid vattendomstol i besvärs- och underställningsmål. 85 5.
Är sakägare — — — allmän flottled.
88 å.
* Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 & sägs, gälle beträffan- de mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 % första stycket finnes stad-' gat i fråga om mål enligt 17 5 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad nämnda , lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 & 1—12 samt 17, 1 19 och 20.
Kungörelsen varde — — — mottaga förrättningshandlingarna. Angå besvär — — — nämnda intressen. Där i — — — motsvarande tillämpning.
92 å.
Vad i 29 å andra stycket, 39—41 55, 56 å första stycket, 60 & första, andra och femte styckena, 70—72 åå, 73 % första, andra och fjärde styckena samt 74 & stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmäl vid vatten- domstolen, 60 å dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 ä, 6 kap. 3 5 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 åå.
Bestämmelserna i — — — och underställningsmål. 94 ä. 1 underställningsmål — — — domstolens beslut.
Om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.
95 å.
Lämnas jämlikt — — — icke erläggas.
___—___.____________.____ ___—_
97 &. Sökande i — — — gällande regler.
Om fullföljd av talan mot vattendomstols och vattenrättsdomares beslut.
98 5. I fråga — — — om vattenrättsdomaren.
109 &.
Har talan i vattenmål av vattenrättsdomaren avvisats eller förklarats hava förfallit eller har vattenrättsdomaren förklarat vadeanmälan ej kunna uppta- gas, må klagan däröver föras hos vattenöverdomstolen i enahanda ordning, som ovan finnes stadgad med avseende å besvär mot vattendomstolens utslag eller beslut. Lag samma vare beträffande vattenrättsdomares beslut om med- givande av provisoriska ätgärders vidtagande eller om provisoriska bestäm- melser, som i 46 & avses, om inskrivning i vattenbok, som i 12 kap. förmäles, angående besiktning, varom i 13 kap. sägs, samt i fråga, som i 14 kap. 7 & avses.
Mot vattenrättsdomares — — — ej föras. Över annat — — — slutligt besked.
Om fullföljd av talan mot vattenöverdomstolens beslut.
110 5. I fråga — — — tillämpligt är.
113 &. Vad i — — — Konungens prövning.
12 KAP.
Om vattenbok.
lå.
För varje vattendomstols område skall föras bok för antecknande av de uppgifter rörande företag enligt denna lag, varom här nedan stadgas. Denna bok kallas vattenbok.
Vattenboken föres i fyra avdelningar: första avdelningen: för inskrivning av faktiska och rättsliga förhållanden rörande anläggningar för tillgodogörande av rinnande vatten såsom driv- kraft eller annorledes så ock rörande dammbyggnader, ändå att de ej avse
vattnets tillgodogörande; dock att vad nu stadgats ej äger tillämpning å andra anläggningar för allmän farled eller allmän flottled än dammbygg— nader;
andra avdelningen: för införande av uppgifter om beslut i farleds- och flottledsmål rörande inrättande av allmän farled eller allmän flottled eller rörande nya eller ändrade anordningar eller föreskrifter med avseende å befintlig allmän farled eller allmän flottled så ock om andra förhållanden, vilka efter ty därom stadgas i lagen om flottning i allmän flottled böra an— tecknas i vattenboken;
tredje avdelningen: för förtecknande av alla efter den 1 januari 1921 i laga ordning beslutade torrläggningsföretag och andra till första och andra avdelningen ej hänförliga anläggningar med avseende å ytvatten; samt
fjärde avdelningen: för inskrivning av faktiska och rättsliga förhållanden rörande vattentäkter, som varit föremål för vattendomstolens prövning.
I vattenboken böra ock anmärkas hydrografiska och topografiska be- skrivningar över de inom vattendomstolens område belägna vattendrag med tillhörande vattensamlingsområden, i den mån sådana beskrivningar äro eller varda av vederbörande myndighet utarbetade.
12 &.
Om inskrivning — — — finnes stadgat.
13 5.
När efter den 1 januari 1920 vattendomstol eller annan myndighet meddelat sådant beslut i flottledsmål, varom anteckning bör göras i vattenbokens andra avdelning, åligge det vattenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild ansökan i sagda avdelning göra anteckning därom, med angivande av dagen för beslutet, det vatten, som därav beröres, samt företagets eller anläggningens huvudsakliga beskaffenhet. Har annat be- slut, varom anteckning bör skei vattenbokens andra avdelning, eller beslut rörande företag eller anläggning, som skall förtecknas i vattenbokens tredje avdelning, meddelats efter den 1 januari 1921, skall i avseende å sådant beslut vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.
Har beslutet meddelats av annan domstol eller myndighet än vattendom- stolen, skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra låter tillsändas vattenrättsdomaren.
14 5.
När efter den ........ 193. . beslut av vattendomstol meddelats rörande anläggande av vattentäkt eller beträffande tillgodogörande av grundvatten vid vattentäkt, åligge det vattenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit laga kraft-, att utan särskild ansökan med ledning av beslutet i fjärde avdelningen av
vattenboken verkställa inskrivning av de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för kännedom om vattentäkten samt om de rättigheter och skyl- digheter för framtiden, vilka äro förenade med densamma. Vad nu sagts gälle ock i fråga om beslut, som innefattar prövning jämlikt 2 kap. 53 % av vattentäkts laglighet, så ock beträffande beslut, varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits.
15 &.
Har enligt förordnande efter ty' i 13 kap. 1 % sägs besiktning hållits å anläggning, varom inskrivning bör ske, eller av vattenmärke eller observa- tionsrör, om vars utsättande vattendomstolen meddelat föreskrift enligt 11 kap. 64 %, skall besiktningsprotokollet ingivas till vattenrättsdomaren och anteckning om dess huvudsakliga innehåll göras i vattenboken.
16 &.
Närmare föreskrifter om vattenbokens inrättande och förande meddelas av Konungen.
13 KAP.
Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av denna lag.
1 å.
I sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av annat företag enligt denna lag medgives, äge vattendomstolen, eller, om medgivandet lämnas vid syneförrättning i den ordning 10 kap. stadgar, synemännen, när skäl därtill äro, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid gått till ända, besiktning å arbetet skall verkställas av sakkunnig person. Inne- håller beslutet rörande företaget, att vattenmärke eller observationsrör jäm- likt 11 kap. 64 5 skall utsättas, skall samtidigt meddelas föreskrift om hc- siktning av märket eller röret.
Har föreskrift — — — skall ske. Där i mål — — — nyss nämnts. Kostnad för — — — arbetet utföres.
3 &. Menar någon, vars rätt är beroende av annan tillhörig, helt eller delvis uppförd byggnad i vatten eller av annan tillhörig vattentäkt, att byggnaden eller vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaf-
fenhet, äge på ansökan av honom vattenrättsdomaren förordna sakkunnig person att hålla besiktning å byggnaden eller vattentäkten.
Kostnad för besiktning, som i denna % sägs, skall gäldas av sökanden; och vare han, där besiktningsmannen päfordrar det, pliktig att förskjuta kostnaden eller ställa borgen eller annan säkerhet därför, innan besikt- ningen fverkställes.
Där sökanden sedermera för talan om byggnadens eller vattentäktens bort- tagande eller ändrande eller om ersättning för skada genom byggnaden eller vattentäkten, varde i det mål på sökandens begäran prövat, huruvida den förskjutna besiktningskostnaden skal] av ägaren gottgöras sökanden.
Vad i denna % sagts om besiktning å byggnad i vatten och å vattentäkt äge motsvarande tillämpning beträffande vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets be- slut om byggande i vatten eller rörande hushållning med vatten eller nytt- jande av vattentäkt hänför sig.
4å.
Har byggnad i vatten eller vattentäkt tillkommit efter prövning i laga ordning, stånde ägaren fritt att hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning genom sakkunnig person till bevisning därom, att byggnaden eller vatten- täkten utförts i överensstämmelse med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser därifrån, som må hava skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. Ägare av byggnad i vatten eller vatten- täkt må ock eljest på sätt nu nämnts begära besiktning för erhållande av intyg angående byggnadens eller vattentäktens beskaffenhet eller om lag- ligheten av vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, som avses i 3 & sista stycket.
Har jämlikt — — — utförda arbetet. Om kostnad — — — finnes stadgat. 5 &.
Över vad vid besiktning förekommer och utrönes skall föras protokoll. Om besiktningsmans skyldighet att i=vissa fall ingiva protokollet till vattenrättsdomaren finnes i 12 kap. 15 & stadgat.
Protokoll över — — — denne bestämt. Har besiktning — — — tillhandahållas sökanden. 8 &.
Bygger någon i vatten eller anlägger någon vattentäkt utan föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet erhållits, och finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning skolat
enligt stadgande i denna lag föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill äro, förordna om handräckning till rättelse i vad olagligen skett.
Där byggande i vatten eller annat i denna lag avsett arbete, vartill i laga ordning medgivande erhållits, verkställes i strid mot de beträffande arbetets 4 utförande givna föreskrifter, må ock förbud och förordnande, varom nu är sagt, meddelas, såframt det ej är uppenbart, att genom de avvikelser, som skett, varken allmän eller enskild rätt kränkes.
Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgi- vande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter.
I fråga om handräckning enligt denna % gälle enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 % utsökningslagen avsedda fall.
11 5.
Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 & första eller andra stycket bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande
eller mot nämnda bestämmelser eller stadgandet i 3 kap. 11 % verkställer vattenreglering utan att medgivande därtill inhämtats i därför stadgad ord- ning
eller mot föreskriften i 2 kap. 20 & tredje stycket underlåter att söka vat- tendomstolens godkännande av verkställd ändring å byggnad i vatten
eller mot stadgandet i 2 kap. 34 å första stycket utan vattendomstolens medgivande utriver byggnad i vatten
eller mot vad i 2 kap. 37 å finnes stadgat vidtager åtgärd för vatten- drags återställande utan medgivande av vattendomstolen
eller mot bestämmelserna i 2 kap. 47 å första eller andra stycket anlägger eller nyttjar vattentäkt utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande
eller mot bestämmelserna i 5 kap. 7 å utför anläggning eller åtgärd för all- män farled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 kap. 46 & är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot stadgandena i 2 kap. 34 & första stycket och 5 kap. 5 % utan vattendomstolens medgivande utriver dylik anläggning
eller mot stadgandet i 6 kap. 20 å första stycket utför anläggning eller åtgärd för allmän flottled utan medgivande av vattendomstolen eller, där så- dant enligt 11 kap. 46 5 är tillfyllest, av vattenrättsdomaren
eller mot föreskrifterna i 7 kap. 45 och 49 åå utför vattenavledning eller invallning utan att därtill inhämtats medgivande i den ordning, som i 45 & omförmäles,
skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas med dagsböter eller med fängelse från och med en till och med sex månader.
37 12 5.
Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller till anläg- gande av vattentäkt eller till verkställande av vattenreglering, vattenavled- ning eller invallning från beslutet rörande arbetets verkställande gör av- vikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt, straffes med dagsböter eller med fängelse från och med en till och med sex månader.
13 &.
Bryter någon mot de rörande hushållning med eller framsläppande eller tillgodogörande av vatten i denna lag stadgade föreskrifter eller av domstol eller av annan myndighet i laga ordning meddelade bestämmelser, straffes med dagsböter eller med fängelse från och med en till och med sex månader.
14 å.
Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller observa- tionsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndig- hets beslut om byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vatten- reglering eller rörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten_hän- för sig, straffes med dagsböter eller med fängelse från och med en till och med sex månader.
17 %.
Har efter _ -— — den försumlige.
14 KAP.
Slutbestämmelser.
15.
Med lågvatten —— —— — under året.
4 &.
Företag eller åtgärd enligt denna lag anses angå viss fastighet: när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga i företaget;
när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget eller för anläggning i samband med detta;
när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör fastigheten, eller tillgången å grundvatten inom fastigheten eller någon å
fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens användningssätt.
5 &.
Vill någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till före- tag enligt denna lag verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersök- ningsarbeten å fastighet, som äges eller innehaves av annan, äge Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, föreskriva, att erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Konungens befallningshavande må ock, där för utförande av undersökningsarbete erfordras, att ett eller fle- ra vattenmärken eller observationsrör utsättas, stadga förbud, vid vite, att rubba eller skada sådant märke eller rör.
Vid undersökningsarbetets —— —— —— ersättningens gäldande.
6 5.
Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vatten- ståndsmätare, pegel) är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vatten- stånd eller vattnets avrinning. Ej heller må den, vars rätt är beroende av vattentäkts nyttjande, förvägras tillträde till ställe, där observationsrör är ut- satt eller vattenmätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga undersökningar eller att taga del av anteckningar, som det ålagts vattentäk- tens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande grundvattenståndet eller tillgodogjorda vattenmängder.
Vad i första stycket är stadgat om den, vars rätt är beroende av vatten— hushållning eller vattentäkts nyttjande, gälle ock beträffande allmän åklagare samt tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.
Tarvas för — — —— skälig ersättning. 9 &. Där enligt ——- — — med posten. Denna lag träder i kraft den ........ 193. .
I fråga om vattentäkt, som tagits i bruk före nämnda dag och ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, skall vid tillämpning av lagen iakttagas vad nedan stadgas.
1 mom. Ägare av vattentäkt, som ovan sägs, vare ej i annat fall än i 3 mom. *angtives skyldig påkalla vattendomstolens prövning rörande vattentäk- ten, så länge grundvatten tillgodogöres i huvudsakligen samma omfattning som förut.
2 mom. Medför nyttjandet av vattentäkt, som i 1 mom. avses, att grund— vatten, som erfordras för viss fastighets förseende därmed till husbehovsför- brukning, icke kan å fastigheten tillgodogöras på brukligt sätt, vare dennas ägare, där han ej kan anses hava avstått från rätt att tala å nämnda inver- kan av vattentäkten, berättigad till ersättning därför efter ty med hänsyn till föreliggande omständigheter prövas skäligt. Lag samma vare, där någon eljest genom nyttjandet av sådan vattentäkt lider men, som han ej enligt äldre lag varit pliktig att tåla.
3 mom. Den, som genom nyttjandet av vattentäkt lider men, som i 2 mom. sägs, äge hos vattenrättsdomaren göra anmälan därom genom skriftlig in- laga. Göres anmälan, som nu sagts, skall vattenrättsdomaren å inlagan teckna erinran om vad nedan i andra stycket är stadgat. Härefter ankomme å den, som gjort anmälningen, att delgtiva vattentäktens ägare nämnda inlaga, jämte vad därå tecknats, på sätt, som för delgivande av stämning är stadgat.
Vattentäktens ägare åligge, där han gentemot den, som gjort anmälan, varom ovan sägs, vill åberopa vad i 1 mom. är stadgat, att inom tre måna- der efter det han erhållit del av anmälningen hos vattendomstolen göra an- sökan om prövning av vattentäktens laglighet.
Vad i detta mom. är stadgat skall ej äga tillämpning, där anmälan sker eller delgives vattentäktens ägare efter det tre år förflutit från den ...... 193. ..
4 mom. Ägare av vattentäkt, som tagits i bruk före den ........ 193. ., vare, där han vill åberopa vad i 1 mom. är stadga-t, bevisningsskyldig iav- seende å de förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av hans rätt.
Inledning.
Den svenska vattenlagen av den 28 juni 1918 innehåller i 1 kap. åtskilliga bestämmelser >>Om rätt till vatten». Kapitlet avser dock endast vattnet å grunden d. v. s. ytvatten. Under markytan förefintligt vatten —— i det föl— jande benämnt grundvatten — beröres ej och efterföljande kapitel i lagen, av vilka flera tillkommit vid senare tidpunkt, innehålla icke heller något om rätt att tillgodogöra sådant vatten. Frågan om vattenlagen borde inne- hålla regler om grundvatten var emellertid, sedan förslag till vattenlag den 20 mars 1917 remitterats till lagrådets granskning, föremål för uppmärk- samhet. Sålunda framhöll en av lagrådets ledamöter beträffande förslagets omfattning bland annat:
Hela den redan så viktiga och säkerligen i framtiden ännu betydelsefullare frå- gan om rätten att tillgodogöra sig det vatten, som funnes under grunden, lämnades av förslaget alldeles å sido. Skälet härför hade varit, att grundvattenförhållandena ännu vore så outredda, att en uttömmande och i övrigt tillfredsställande lagstiftning på detta område näppeligen skulle kunna åstadkommas. Det kunde ju ej förnekas, att detta skäl i viss mån ägde sin riktighet. Tvister berörande grundvattenförhål- landen uppstode emellertid, såsom erfarenheten visat, allt som oftast och, även om tiden ej kunde anses vara inne för en uttömmande lagstiftning på detta område, måste ju dylika tvister lösas på ett sätt, som tillfredsställde rättsmedvetandet. Det syntes vid detta förhållande hava varit önskligt, om åtminstone några allmänna grundsatser för en sådan lösning kunnat angivas i den nya vattenlagen. I varje fall borde väl emellertid i densamma plats på något sätt beredas för en blivande lagstiftning i ämnet. Med den stora betydelse de på sina ställen synnerligen avse— värda vattenmassor, som framflöte under jorden, redan hade, särskilt för städer— nas och andra samhällens med större sammanträngd befolkning förseende med vatten, kunde det nämligen icke dröja synnerligen länge, förrän en lagstiftning i ämnet komme att tvinga sig fram.
Vederbörande departementschef yttrade med anledning av den kritik som sålunda riktats mot förslaget att, innan lagbestämmelser rörande grundvat- ten kunde fastslås, syntes det vara oundgängligt, att en mera ingående kän- nedom om grundvattenförhållandena förvärvades, men att, när framdeles förutsättningarna för åstadkommande av en lagstiftning å det ifrågavarande området kunde anses föreligga, borde de nya bestämmelserna lämpligen in- föras säsom en särskild avdelning av 1 kap. vattenlagen.
Ehuru vattenlagen sålunda för närvarande icke innehåller några stadgan- den om tillgodogörande av grundvatten, medföra dock lagens bestämmelser,.
att i vissa hänseenden skydd förefinnes för grundvattentillgångar. De före- tag, som regleras av vattenlagen, medföra ej sällan t. ex. genom sänkning av ? vattenståndet i-sjö även sänkning av grundvattenståndet i angränsande mark-
områden. Till följd härav kunna brunnar sina liksom skador i andra hän- seenden uppstå. Härför skall utgå ersättning enligt bestämmelserna i 9 kap.1
Vissa föreskrifter till skydd för vattnets beskaffenhet i brunnar m. m. fin- nas för övrigt även i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Enligt dess 9 & skall hälsovår—dsnämn-d i stad hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, mat- lagning och andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden tillse, att brunnar och källor, som äro belägna på allmänna platser eller inne på gårdar eller tomter, äro ändamålsenligt överbyggda och i övrigt så inrättade, att ytvatten eller orenlighet ej intränger i dem. Vidare stadgas, att vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, ej må av någon förorenas. Överträdelse härav straffas med böter. Enligt 25 å må begravningsplats i stad icke läggas på sådant ställe eller anordnas på sådant sätt, att vatten därifrån kan menligt inverka på källa, brunn eller annat vattenhämtningsställe. 44 och 51 åå häl- sovårdsstadgan innehålla motsvarande bestämmelser för landet.
De regler i hälsovårdsstadgan, för vilka nu redogjorts, äro i främsta rum- met meddelade ur allmän hälsovårdssynpunkt och avsedda att tillämpas av hälsovårdsmyndigheterna. De torde emellertid såsom uttryck för gällande grannskapsrätt i vissa speciella hänseenden även kunna åberopas till stöd för talan vid allmän domstol av den, som genom överträdelse av bestäm- melserna lider men.2
Ett visst skydd för grundvattentillgångar torde även följa av allmänna regler om grannskapsförhållanden.3 Som bekant finnes hos oss i detta avse- ende icke någon skriven lag. Det är emellertid i rättspraxis fastslaget, att grannar även i de hänseenden, som ej regleras i hälsovårdsstadgan eller ge- nom andra speciella föreskrifter, äro skyldiga att taga hänsyn till varandra samt att i händelse av underlåtenhet i sådant hänseende rättelse kan påkallas och skadestånd fordras. Alltjämt är dock i viss mån svävande, hur långt skyl- digheten att taga hänsyn till en grannes intressen sträcker sig. Domstolar— nas utslag giva härutinnan i allmänhet ej annan ledning än att ett osedvan- ligt utnyttjande av en fastighet, därest det medför avsevärt men för annan, anses överskrida grannskapsrättens oskrivna regler. Beträffande frågan, när en fastighet nyttjas på osedvanligt sätt, torde hänsyn böra tagas til-l ar- ten av den handling eller verksamhet, varom är fråga, till den intensitet, med vilken fastigheten därigenom utnyttjas, samt till vad som kan anses vara vanligt bruk inom orten.4 Otvivelaktigt är tillika av stor betydelse, hu-
1 Även vid expropriation skall ersättning givas för skada genom minskad vattentill- gång, jfr t. ex. N. J. A. 1929 sid. 258. 2 Jfr Lagberedningens år 1909 avgivna förslag till jordabalk 111 sid. 172 men även N. J. A. 1920 sid. 268, där kdn (Kronan) dock knappast synes ha fört talan mot sdn (stad) på grund av grannskapsförhållande. 3 Jfr N. J. A. 1911 not. A nr 204, 1915 not. A nr 414 samt 1919 not. A nr 101 och 102. ' Jfr N. J. A. 1934 sid. 656.
ruvida handlingen eller verksamheten är mer eller mindre behövlig för den enskilde eller det allmänna. Sistnämnda synpunkt lär kunna föranleda, att förbud mot fastighets nyttjande på visst sätt icke bör givas men skyldighet =, att ersätta därav föranledd skada likväl måste anses föreligga.1
Vid riksdagen år 1936 framställdes i två motioner (I: 19 och II: 56) yrkan- de om utredning angående lagstiftning beträffande grundvatten. I motio- nerna, som voro likalydande, anfördes bland annat:
Vid tillkomsten av vattenlagen blevo icke de rättsliga spörsmål, som hänförde sig till underjordiska vattentillgångar, beaktade, varför vår vattenlag saknade bestäm— melser om huru rättstvister angående sådana vattentillgångar skulle lösas. Vatten- lagen toge sålunda endast sikte på ytvattentillgångar. Många menade även, att grundvattentillgångar över huvud icke åtnjöte rättsskydd i svensk rätt, medan andra hölle före, att en jordägare kunde med tillämpning av grannelagsrättens princip, att en fastighet icke finge användas till en för grannfastigheterna menlig verksam- het, erhålla rättsskydd för en å hans fastighet befintlig underjordisk vattentillgång. Även om denna senare åsikt finge anses riktig, vore dock de spörsmål, som upp- stode vid tvist om en underjordisk vattentillgång, av så komplicerad natur, att en lagstiftning i ämnet, grundad å omsorgsfull utredning av hithörande förhållanden, framstode såsom nödvändig. Frågan om jordägarens rätt till en underjordisk vat- tentillgång kunde nämligen icke ses ur en så isolerad synpunkt som den, vilken vore för jordägaren och hans utövande av äganderättens funktioner förmånligast. En mängd av olika synpunkter och intressen måste beaktas. En dylik rättsfråga vore för sin lösning beroende av ett ståndpunktstagande till en mängd tekniska, eko- nomiska och sociala problem. Både kommuner och åtskilliga industrier tillgodo- såge sitt vattenbehov ur underjordiska vattentillgångar på så sätt, att de inköpt eller förvärvat nyttjanderätt till smärre fastigheter eller delar av fastigheter, varest en rikligare vattentillgång kunnat spåras, samt å den sålunda förvärvade marken an- lagt uppfordringsverk och ledningar för vidarebefordring av ofta oerhörda vatten- massor från en viss ort, vilket medfört allvarliga komplikationer för jordägarna i orten.
Sedan slutet av förra århundradet hade staden Malmö tillgodosett sitt vattenbehov på så sätt att staden anlagt borrhål i orterna Vinninge, Grevie och Torreberga och därifrån hämtat erforderligt vatten. Under årens lopp hade detta visat sig med- föra högst menliga verkningar för jordägarna i dessa orter och det torde kunna fastslås, att jordägare inom Bara, Bjällerups, Bjärshögs, Burlövs, Brågarps, Esarps, Görslövs, Hyby, Kyrkheddinge, Mölleberga, Nevishögs, Skabersjö och Särslövs kom— muner kunnat konstatera, att Malmö vattenverks anläggningar menligt påverkat vattentillgången inom socknarna och i många fall förorsakat jordägarna betydande ekonomisk skada dels genom att de tvingats utföra dyrbara djupborrningar för an- skaffande av vatten, dels oclc därigenom att de under den tid, som förgått, innan dessa djupborrningar hunnit bliva utförda, .nödgats till betydande kostnad fram- forsla vatten från annan ort. Dessa senare kostnader kunde uppgå till mycket av- sevärda belopp för en jordbrukare på grund av det stora vattenbehovet vid ett jord- bruk. För att vinna rättelse i de besvärligheter, som sålunda uppstått, hade jord- ägare i-nom de nämnda socknarna sammanslutit sig i en ekonomisk förening. Huru allvarlig situationen verkligen vore syntes framgå därav, att de mest berörda kom- munerna beslutat ingå såsom medlemmar i den förenämnda föreningen, därest den- nas stadgar ändrades därhän, att kommunerna kunde ansluta sig.
Såsom förut nämnts finge dock en sådan rättsfråga som den exemplifierade icke
* Jfr Just.rådet v. Seths votum N. J. A. 1911 sid. 574.
skärskådas allenast ur jordägarnas synpunkt om skydd för deras underjordiska vattentillgångar utan även andra ekonomiska och sociala synpunkter måste vinna beaktande. Sålunda syntes det icke kunna komma i fråga, att staden Malmö skulle åläggas upphöra med de ifrågavarande anläggningarna, för så vitt nyttan av dessa anläggningar befunnes överväga den skada de förorsakade, Emellertid förefölle det vara en självklar sats, att den skada, som dylika anläggningar förorsakade en- skilda jordägare, skulle ersättas. Den genomgående principen för en blivande grund- vattenlagstiftning måste bliva, att det mindre intresset borde vika för det större men bevislig skada ersättas.
Det vore ej endast ur den enskilde jordägarens synpunkt av vikt, att en grund- vattenlagstiftning komme till stånd, utan även vidsträcktare sociala skäl talade för en dylik lagstiftning.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, anför-de i avgivet utlå- tande (nr 21) bland annat:
Saknaden av uttryckliga bestämmelser rörande skydd för underjordiska vatten- tillgångar måste anses vara en brist.
Enligt utskottets mening borde frågan om lämpligheten av lagstiftning i änmet nu bliva föremål för utredning. Vid en sådan utredning komme givetvis synner- ligen svåra problem av teknisk och juridisk att att uppställa sig. De underjordiska vattenströmmarna förekomme under mycket skiftande förhållanden och det kunde vara förenat med stora svårigheter att rätt bedöma verkningarna av ingrepp i en grundvattentillgång. Beträffande riktlinjerna för en lagstiftning om grundvatten ville utskottet endast framhålla, att starka skäl syntes tala för den i motionerna framförda uppfattningen, att den genomgående principen för en sådan lagstiftning måste bliva, att vid avvägning av olika intressen det mindre intresset finge vika för det större mot rätt till ersättning för skada.
På hemställan av utskottet beslöt riksdagen härefter att till Kungl. Maj:t avlåta skrivelse (nr 104) med anhållan, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vatten- tillgångar samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kun- de föranleda.
Genom beslut den 17 april 1936 anbefallde Kungl. Maj:t lagberedningen att avgiva yttrande över skrivelsen. I utlåtande den 2 september samma år anförde beredningen, bland annat:
Den allt större betydelse som grundvattnet fått för samhällenas och industriens förseende med vatten och de intressekollisioner som därav blivit en följd talade för att denna fråga bleve föremål för utredning. En lagstiftning i ämnet torde böra grundas på principen att ett mindre intresse skulle vika för ett större mot rätt till ersättning för skada. Därest det icke befunnes lämpligt att åt de allmänna dom— stolarna överlåta att i uppkommande rättstvister företaga en sådan intresseavväg- ning, syntes utformningen av nämnda princip —— såsom ock skett enligt dansk lag- stiftning —— kunna leda till införande av ett system med förprövning av särskild myndighet, möjligen vattendomstolarna. Av särskilt intresse torde det bliva att vid en kommande utredning inhämta upplysning om tillämpningen av den sedan tio år tillbaka i Danmark gällande lagstiftningen och de praktiska verkningarna av densamma.
Den 11 september 1936 anmälde chefen för justitiedepartementet, efter gem-ensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet, förenämnda skrivelse i statsrådet.
Chefen för justitiedepartementet anförde därvid:
Det hade med hänsyn till den allt större betydelse som grundvattnet fått för sam- hällenas och industriens förseende med vatten samt de rättskollisioner som därav i vissa fall blivit en följd, bland annat i samband med djupborrningar för tillgodo- seende av samhällens vattenbehov, visat sig föreligga behov av att rätten till grund— vatten bleve föremål för reglering i lag. Att denna fråga på sin tid icke reglerades i vattenlagen berodde på att vid tiden för denna lags tillkomst tillräcklig kännedom om grundvattenförhållandena icke ansågs föreligga. Sedan emellertid rätten till grundvatten blivit lagligen reglerad i vissa främmande länder, syntes tiden vara inne att söka erhålla en lösning av frågan även hos oss. Av särskild vikt torde vara, att vid den blivande utredningen beakta erfarenheterna av tillämpningen av den sedan tio år tillbaka i Danmark gällande lagstiftningen i ämnet. I övrigt tor- de vid utredningen böra beaktas de synpunkter på frågan, varåt lagberedningen gi- vit uttryck i sitt utlåtande.
I anledning härav bemyndigade Kungl. Maj:t departementschefen att för- anstalta om förevarande utredning.
Enligt de sakkunnigas mening är en reglering i lag av rätten att utnyttja grundvatten synnerligen välbehövlig. I främsta rummet bör beaktas, att till- gången å grundvatten i vårt land synes vara relativt begränsad, medan vat- tenförbrukningen på senare tid varit och alltjämt är snabbt stigande. Be— träffande städer och andra större samhällen har denna företeelse sedan åt- minstone 15 år tillbaka kunnat påvisas genom tillgängliga statistiska upp- gifter. Men även å landsbygden har förbrukningen av vatten med den all- männa förbättringen av hygienen stegrats. Vattenåtgången har sålunda t. ex. inom lantbruket mångenstädes flerdubblats till följd av skärpta krav på mjölkens beskaffenhet m. m. Det är med hänsyn till det anförda angeläget att snarast giva regler, som kunna bidraga till en lämplig fördelning av till- gången å grundvatten. Uppenbarligen är även av vikt, att den, som utan otillbörligt intrång i annans rätt tillgodogör grundvatten, beredes erforderlig trygghet för att han må kunna fortsätta därmed. Såsom skäl för meddelande av bestämmelser om tillgodogörande av grundvatten kan vidare anföras, att det för kommuner och andra, som äro i behov av sådant vatten till större myckenhet, är nödvändigt, att erforderliga anläggningar kunna utföras på ändamålsenligt sätt, även om annan lider visst intrång exempelvis genom framdragande av ledning för vattnet, tagande av väg eller andra dylika åt- gärder. I viss utsträckning kan väl redan nu för ändamålet erforderlig mark tagas i anspråk genom expropriation. I andra fall saknas denna möjlighet och en praktisk lösning av nu berörda spörsmål över lag torde vara önsk- värd. Härjämte är av stor betydelse, att förorening av grundvatten såvitt möjligt förhindras, och skydd för grundvattentillgångar bör även i övrigt eftersträvas.
Mot en närmare reglering av frågor, som rör-a grundvatten, synes allenast kunna anföras, att tillämpningen av en lag i ämnet måste bliva förenad med vissa särskilda svårigheter. Detta förhållande synes dock endast föranleda,
att svårigheterna uppmärksammas vid lagens utformning. En mer eller mindre ingående lagstiftning rörande grundvatten har också ansetts kunna genomföras i flera främmande länder.1 Giltig anledning att i vårt land yt- terligare dröja därmed torde ej föreligga. I motsats till vad fallet emellanåt varit i utländsk lagstiftning ha de sakkunniga däremot icke ansett, att några särskilda regler böra meddelas rörande tillgodogörande av eller skydd för mineralhaltigt vatten eller annat grundvatten, som besitter någon speciell värdefull egenskap. Behov av sådana bestämmelser synes åtminstone för närvarande icke föreligga.
Vad härefter angår det sätt, varpå en blivande lagstiftning om grundvatten lämpligen bör genomför-as, synes i första hand böra undersökas, huruvida erforderliga bestämmelser, såsom vid tillkomsten av vattenlagen antyddes, kunna inrymmas i denna lag. Härför fordras till en början, att i vattenlagen kan utan alltför betydande ändringar i övrigt beredas lämplig plats för så- dana bestämmelser. En annan förutsättning är, att vattenlagens gem-ensam- ma bestämmelser för olika företag, som avses med densamma, kunna i hu- vudsak tillämpas även i fråga om anläggningar för tillgodogörande av grund- vatten. Särskilt påkallar härvid uppmärksamhet, huruvida frågor rörande grundvatten i större eller mindre utsträckning böra prövas av vattendomstol.
De sakkunniga ha vid undersökning av dessa spörsmål icke kunnat finna, att i något av ovannämnda hänseenden hinder möter att införa bestämmelser om grundvatten i vattenlagen. I 1 kap. av vattenlagen har sålunda synts lämpligen kunna intagas ett stadgande av rent principiell innebörd, under det att mera ingående stadganden angående utförande av de anläggningar, som för ändamålet krävas, samt om skydd mot förorening m. ni. kunna införas såsom en särskild avdelning av 2 kap. Väl kommer detta kap. i så fall att erhålla ett mera heterogent innehåll än förut. Det lär dock med fog kunna påstås, att de anläggningar, som äro avsedda att användas för till- godogörande av grundvatten, i mångt och mycket äro jämförliga med så- dana anläggningar för tillgodogörande av ytvatten, som nu avses i 2 kap. vattenlagen. Särskilt må framhållas, att de företag för bortledande av yt- vatten, som falla under nämnda kap., ofta avse att fylla samma slags behöv som anläggningar för tillgodogörande av grundvatten. Enligt de sakkun- nigas mening är det även möjligt att allenast med vissa modifikationer av 9, 11, 12, 13 och 14 kap. tillämpa de för olika företag gemensamma bestäm- melserna i vattenlagen å grundvatten och, såsom de sak-kunniga i det föl- jande vilja närmare motivera, torde övervägande skäl tala för att vatten- domstolarna böra handlägga viktigare mål, som röra anläggningar för till- godogörande av grundvatten.
Ehuru det sålunda icke synes möta hinder att införa erforderliga bestäm- melser om grundvatten i vattenlagen, är å andra sidan av det anförda tyd-
1 Jfr t. ex. Danmark, Italien, Preussen och Österrike. Vad särskilt Danmark beträffar har en delegation av de sakkunniga vid studieresa därstädes inhämtat, att den danska lagen i ämnet av dem, som äga erfarenhet om dess tillämpning, i allt väsentligt anses praktisk och lämplig för danska förhållanden.
ligt, att bestämmelserna i fråga, därest så sker, komma atti viss mån splittras på ett flertal ställen. Detta är givetvis en olägenhet. Som de materiella bestämmelserna i huvudsak kunna sammanföras på en plats (i 2 kap.), blir olägenheten dock icke större än fallet är i fråga om de företag rörande yt— vatten, som nu omfattas av vattenlagen. Härjämte bör framhållas att, därest stadganden om grundvatten i stället skulle införas i en särskild lag, det tor- de bliva nödvändigt att — såframt ej en sådan lag skall erhålla ett högst betydande omfång -— däri hänvisa till vattenlagen med angivande tillika av ett icke obetydligt antal oundgängliga modifikationer. En sådan lag- stiftning är emellertid förenad med uppenbara nackdelar.
Övervägande skäl torde sålunda tala för att bestämmelser om grundvatten meddelas genom ändring av vattenlagen. I samband härmed synes lämp- ligt, att även i fråga om de bestämmelser, som röra »byggande i vatten», vid- tages en mindre ändring -i syfte att bereda möjlighet till bättre skydd mot förorening av ytvatten. Något föregripande av den omfattande utredning angående vattenförorening, som jämväl uppdragits åt de sakkunnig-a, torde icke därigenom ske.
De sakkunniga övergå härefter till närmare redogörelse för upprättat för- slag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. Motiveringen har an— setts lämpligen kunna anknyta till de särskilda kapitel (1, 2, 9, 11, 12, 13 och 14 kap.), som i förslaget blivit föremål för ändring.
1 KAP. Om rätt till vatten.
Såsom förut antytts torde i 1 kap. böra införas ett stadgande av princi— piell innebörd om rätt till grundvatten. Detta stadgande föranleder tydligen icke någon ändring av kapitlets rubrik >>Om rätt till vatten», som endast bringas i bättre överensstämmelse med kapitlets innehåll än förut. Under- rubriken »Om jordägares rätt till vattnet å hans grund» torde däremot böra ändras till »Om jordägares rätt till ytvatten». Nästföljande underrubrik »Om inskränkningar i jordägarens rätt att råda över vattnet är grunden» bör ändras på enahanda sätt. I slutet av kapitlet bör förenämnda principiella stadgande om grundvatten införas såsom 14 & under rubriken »Om jordägares rätt till grundvatten » .
14 g.
Förevarande paragraf är avsedd som en motsvarighet till 1 %. Enligt sist- nämnda lagrum äger envar att, med »här nedan» stadgade eller eljest lag— ligen gällande inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans grund. Såsom förarbetena till vattenlagen utvisa har lagstiftaren med av- sikt underlåtit att uttala sig om äganderätten till vattnet samt inskränkt sig till ett uttalande om rätten att »råda» däröver. Grundvattnet befinner sig lik-
som ytvattnet i allmänhet i rörelse och även i fråga om grundvatten torde böra undvikas att tala om äganderätt till en vattenström som sådan. För- slaget inskränker sig därför till att angiva vem som äger tillgodogöra sig grundvatten. I samband härmed ha de sakkunniga ansett, att en definition av begreppet grundvatten bör givas.
Med grundvatten torde av gammalt förstås sådant i marken befintligt vatten, som kan erhållas därur i fritt tillstånd, t. ex. genom grävning eller borrning eller från naturliga källor. Med en mera vetenskapligt utformad definition bör som grundvatten betecknas sådant underjordiskt vatten, vil- ket helt fyller hålrummen, även de största, såväl i berggrunden som mellan de lösa jordlagrens bergartsfragment och vars hydrostatiska tryck är större än atmosfärtrycket. Härigenom uteslutes från begreppet grundvatten så- dant underjordiskt vatten, som befinner sig inom området mellan jordytan och ytan av det vatten, vilket ovan betecknats som grundvatten. Denna av- gränsning är dock vid meddelande av bestämmelser om tillgodogörande av grundvatten utan praktisk betydelse, enär det vatten, som icke övergått till att vara grundvatten i ovan angivna mening, icke torde kunna tillgodogöras på annat sätt än att det uppsuges av träd och växter. Att i förevarande sam- manhan-g icke är fråga om ett sådant tillgodogörande, som sist sagts, bör icke kunna bliva föremål för tvivel.
Vid den bestämning av begreppet grundvatten, för vilken nu redogjorts, har icke skilts mellan naturligt grundvatten och konstgjort grundvatten. Naturligt grundvatten bildas till huvudsaklig del genom direkt infiltration av nederbördsvatten. Med naturligt grundvatten förstås emellertid även sådant vatten i grunden, som bildas genom infiltration av vatten från sumpmarker, sjöar och vattendrag utan att denna infiltration framkallats genom mänsk- ligt ingripande. Infiltrationen av vatten från sumpmark, sjö eller vatten- drag kan väsentligt ökas t. ex. genom uppfordring av grundvatten vid en an— läggning i närheten av vattensamlingen eller vattendraget i fråga. Det grundvatten, som i så fall bildas genom den ökade infiltrationen, kan med visst fog betecknas som konstgjort. Den mest utpräglade formen för bil- dande av konstgjort grundvatten är emellertid bortledande av ytvatten ur sjö eller vattendrag genom särskild ledning till en infiltrationsbassäng, varest det får nedsjunka i grunden.
Vid genomförande av lagstiftning om grundvatten kan möjligen ifråga- sättas att låta den avse allenast naturligt grundvatten. En anläggning, va- rest-huvudsakligen konstgjort grundvatten tillgodogöres, inverkar nämligen icke på samma sätt å grundvattenförhållandena som en anläggning för till- godogörande av naturligt grundvatten. I det konkreta fallet uppfordras emel- lertid vid en anläggning för tillgodogörande av konstgjort grundvatten som regel även naturligt grundvatten och det konstgjorda grundvattnet kan där- vid icke skiljas från det naturliga grundvattnet.
Övervägande skäl torde fördenskull tala för att vid meddelande av be- stämmelser i ämnet till grundvatten hänföra jämväl konstgjort grundvatten. I enlighet härmed synes i förevarande lagförslag med grundvatten böra för-
stås allt vatten som finnes under markens yta. Det må dock i anslutning till vad nu anförts påpekas, att förslaget i 2 kap. 61 % innehåller en särskild bestämmelse angående det fall, att för erhållande av grundvatten i tillräck- lig mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild'åtgärd.
De sakkunniga ha icke .förbisett, att mot det sätt, på vilket begreppet grundvatten i förslaget blivit bestämt, möjligen kan ur en annan synpunkt än förut berörts anmärkas, att begreppsbestämningen är för vid. Den om- fattar efter orden även ytvattendrag, som på en kortare sträcka framgår i naturlig eller konstgjord tunnel. Någon praktisk olägenhet härav synes dock icke vara att befara.
Rätten att tillgodogöra grundvatten synes böra följa jordäganderåtten. Envar torde sålunda böra förklaras principiellt berättigad att å honom till— hörigt område tillgodogöra sig grundvatten. Någon obegränsad befogenhet att å egen grund tillgodogöra grundvatten kan dock icke erkännas. Av vad förut anförts framgår, att grannskapsrättens oskrivna regler redan för när- varande torde ålägga jordägaren viss begränsning i förevarande avseende. Uppenbarligen böra emellertid gränserna för jordägarens rätt i samband med förevarande lagstiftning närmare bestämmas. Härvid måste ett flertal olika synpunkter vinna tillbörligt beaktande. Att låta den fördelning av rätten att tillgodogöra grundvatten, som skall äga rum, ske med uteslutande hänsyn t. ex. till vederbörande fastigheters ytvidd kan sålunda icke komma i fråga. Icke heller lär man kunna göra någon uppdelning med hänsyn till tillrinningsområdem eller dylikt. Anförda omständigheter äro emellertid av betydelse, när det vid knapp tillgång på grundvatten blir fråga om att på ett rättvist sätt fördela vattnet mellan två eller flera fastigheter.
De sakkunniga ha vid övervägande av olika tänkbara alternativ att an- giva jordägarens rätt funnit att i förevarande paragraf — på samma sätt som i 1 å beträffande ytvatten — endast bör givas en hänvisning till de in— skränkningar, som eljest äro lagligen gällande. Jordävgarens rätt att tillgo- dogöra grundvatten bör sålunda i princip vara obegränsad men liksom ägan- derätten underkastad de inskränkningar till skydd för andra intressen, som lagstiftningen annorstädes uppställer. Enär de viktigaste av nämnda in— skränkningar i jordägarens rätt enligt de sakkunnigas förslag komma att innehållas i 2 kap. av vattenlagen, synes en uttrycklig erinran om detta kap. böra intagas i förevarande paragraf av 1 kap.
Även annan än jordägaren kan äga rätt att tillgodogöra grundvatten. Så- dan rätt kan tänkas grundad å dOm, urminnes hävd, bestämmelser vid skif- tesförrättning, servitutsavtal1 m. m. Uppenbarligen skola dylika rättigheter att å annans område tillgodogöra grundvatten respekteras. I andra stycket av förevarande paragraf föreslås fördenskull ett uttryckligt stadgande, var- igenom förklaras, att rubbning ej sker i den rätt att å annans område tillgo- dogöra grundvatten, som kan stödjas å dom, urminnes hävd eller annan sär-
1 Ang. tvist om innebörden av sådant servitutsavtal, se N. J. A. 1915 not. A nr 165, jfr även N. J. A. 1930 not. A nr 169. .
skild rättsgrund (jfr 2 å andra stycket). Det föreslagna stadgandet syftar närmast å redan tillkomna rättigheter men helt naturligt kunna sådana rät- tigheter tillskapas även framdeles.
2 KAP. Om byggande i vatten och om vattentäkt.
Såsom förut nämnts ha de sakkunniga ansett närmare bestämmelser an- gående utförande av anläggningar för tillgodogörande av grundvatten m. m. böra införas såsom en särskild avdelning under 2 kap. Det erfordras för- denskull, att kapitlet erhåller en överrubrik, som synes kunna lyda: »Om byggande i vatten och om vattentäkt.» De nuvarande bestämmelserna i 2 kap. — med nedan angivna jämkningar — torde böra utgöra en första av- delning av kapitlet med rubrik: »Om byggande i vatten». Därefter böra de nya stadgandena om tillgodogörande av grundvatten m. m. följa såsom en andra avdelning med rubrik: »Om vattentäkt». Betydelsen av ordet vatten- täkt angives i 42 å.
Om byggande i vatten. 14 5.
Första stycket av denna paragraf medger, att för ändamålsenligt tillgodo- görande av vatten, varmed åsyftas ytvatten, må på annan tillhörig fastighet läggas damm, vall eller väg eller ledning för vattnet ävensom att å annans grund vidtagas vissa andra åtgärder. Ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, är pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Enligt andra stycket kan i vissa fall förbud mot bedrivande av fiske inom visst område meddelas.
Av uppgifter, som de sakkunniga inhämtat angående kommunala vatten- ledningsverk, framgår, att det föreligger ett starkt behov att skydda ytvat- ten, som tillgodogöres för kommunalt ändamål, mot förorening. Enligt all- männa regler angående vattenförorening gäller visserligen i viss utsträck- ning förbud att vidtaga en åtgärd, som förorenar vattnet till men för annan.]L Det skydd, som därigenom beredes, är emellertid ofullständigt. Bättre skydd kan, såvitt fråga är om allmänna intressen, vinnas genom expropriation. Men denna utväg är, även om den formellt står till buds, ofta opraktisk och för- enad med onödiga kostnader. En icke obetydlig förbättring i förevarande hänseende kan enligt de sakkunnigas mening vinnas, därest vattendomstol medgives rätt att å annans fastighet lägga sådana servitut som t. ex. förbud att utan föregående rening utsläppa kloakvatten i sjö eller vattendrag, att
1 Jfr Kungl. förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet—.å hans grund, 12 %, samt hälsovårdsstadgan.
anlägga gödselstad invid ett vattendrag eller att tvätta kläder i närheten av ett vattenintag m. m.
Det intrång i en fastighetsägares rådighet, som följer av ett sådant förbud, är av mera obestämd natur och svårare att uppskatta i penningar än olä- genheterna av de servitut, som nu kunna tillskapas enligt förevarande para- graf. Det kan av denna grund ifrågasättas, huruvida icke möjligheten att till skydd mot förorening förbjuda rvivdtagandet av vissa åtgärder bör förbe- hållas uteslutande allmänna behov. Även i fråga om enskilda företag är emellertid enligt vad de sakkunniga inhämtat ej sällan synnerligen önsk- värt, att sky-dd mot förorening kan meddelas. Sålunda kan det för en indu- stri vara av utomordentligt stor betydelse, att vattnet icke förorenas. Genom ' en dylik förorening uppkommande olägenheter kunna nämligen icke alltid
undvikas genom rening av det för förbrukning avsedda vattnet eller ock skulle erforderliga anordningar härför draga oskälig kostnad. De sakkun- niga ha fördenskull ansett, att förevarande paragraf, utan inskränkning till i allmänna behov, bör kompletteras medföreskrift, som medger att å fastig-
het lägges erforderligt servitut till skydd mot förorening.1 I den mån ett dylikt servitut är mer omfattande än vad en fastighetsägare enligt allmänna regler är skyldig iakttaga bör givetvis ersättning utgå.
Servitut, som avses med de sakkunnigas förslag till ändring av förevaran- de paragraf, torde i allmänhet icke komma att föranleda, att den fastighet, å vilken servitutet lägges, tages i anspråk på något synligt sätt. Det torde fördenskull vara önskvärt, att vid meddelande av beslut därom sådan åtgärd vidtages, att servitut—et kan antagas bliva känt för den, som ämnar förvärva fastigheten eller bevilja lån mot inteckning i densamma. De sakkunniga föreslå på den grund, att vattenrättsdomaren skall ofördröjligen göra an- mälan om sådant beslut hos domaren i det tingslag eller rätten i den stad, där fastigheten är belägen. Med sådan anmälan torde därefter böra för- faras på samma sätt som om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet d. v. s. att anteckning om beslutet skall ske i in— teckningsprotokollet, där sådant föres, och i vederbörande fastighetsbok (jfr 34 å i förevarande kap. och 38 & inteckningsförordningen).
38 &.
Åtgärd, som enligt 1 5 är byggande i vatten, kan samtidigt enligt vattenla- gen vara att hänföra till vattenreglering eller inrättande, utvidgande ell-er för- bättrande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten. Med hänsyn härtill stadgas i 38 & första stycket att, där arbete avser huvudsakligen sådan åtgärd, som nu angivits, skola stadgandena i 2 och följande åå av 2 kap. äga tillämpning endast så- vitt sådant finn-es för varje fall i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet. Nu an- givna bestämmelse torde böra ändras så, att även arbete, som huvudsakligen
1 Motsvarighet härtill finnes bl. a. i dansk och österrikisk rätt.
avser »anläggande av vattentäkt», undantages från tillämpningsområdet för de bestämmelser, som gälla byggande i vatten. (Jfr emellertid angående bort- ledande av vatten för infiltration i grunden 61 å.)
Om vattentäkt.
De sakkunniga ha ovan föreslagit, att rätten att tillgodogöra grundvatten skall följa jordäganderätten. Detta bör enligt de sakkunnigas mening in— nebära ej blott, att jordägaren är befogad att å sitt område tillgodogöra grundvatten, utan också, att annan icke utan särskild rätt, som i 1 kap. 14 å andra stycket avses, äger å hans område tillgodogöra grundvatten. Förut har även framhållits, att jordägaren ej kan medgivas obegränsad befogen- het att tillgodogöra vatten ur grunden utan att denna befogenhet bör —— lik- som rätten att råda över ytvatten — vara underkastad erforderliga inskränk- ningar till skydd för allmänna och enskilda intressen. Behovet av sådana inskränkningar är i fråga om grundvatten i vissa hänseenden till och med mera framträdande än i fråga om ytvatten. Så kommer vid tillgodogörande av ytvatten t. ex. för vattenkraftändamål i allmänhet samma vattenmängd, som tillgodogöres, att fortsätta sitt lopp i vattendraget. Tillstånd kan vis- serligen givas att reglera vattnets avrinning så, att den framrinnande vat- tenmängden under vissa tider blir mindre än förut. Den sammanlagda vat- tenmängd, som under längre tid framsläppes, bör emellertid, bortsett från smärre förändringar genom avdunstning och dylikt, vara lika med tillrin- ningen. När fråga uppkommer att bortleda ytvatten är förhållandet dock ett annat. Understundom kommer väl vattnet även då att senare återledas till vattendrag eller sjö, varifrån det kommit, men i andra fall, såsom då det skall användas för någon orts förseende med vatten, kan så ej ske, åtmin- stone ej till mer än en del. Detta förhållande torde likväl, när det gäller yt- vatten, i allmänhet icke medföra några större olägenheter. De vattenmäng- der, som förbrukas, äro nämligen sällan i förhållande till hela vattenmäng- den i vattendrag eller sjö, varifrån bortledande sker, av någon betydenhet. Tillgången å ytvatten är ju också i vårt land med dess stora antal vatten— drag och sjöar mycket riklig.
I fråga om grundvatten är såsom förut påpekats tillgången hos oss rela- tivt begränsad. För tillgodogörande av grundvatten i större mängd äro vi hänvisade till -— förutom de betydelsefulla Alnarps- och Skivarps-ström- marna i Skåne1 — rullstensåsar, glaciala och postglaciala grus- och sand- fält samt eventuellt till berggrunden. Det grundvatten, som tillgodogöres vid vattentäkter, kan icke heller återledas till det område, varifrån det tagits. Större anläggningar för tillgodogörande av grundvatten kunna därför i be- tydande grad inverka å vattentillgången för andra. De intressekonflikter, som förty kunna uppkomma, böra lösas på lagstiftningens väg.
Vad angår det huvudsakliga innehållet av erforderliga bestämmelser i äm-
1 Jfr Walo von Greyerz: Alnarpsströmmen. Ett apropå till förberedelserna för en svensk grundvattenlagstiftning. I Suenoni Läbeck sexagenario, Stockholm 1937.
net är tydligt, att vattentäkter under vissa förutsättningar böra få anläggas och nyttjas även om de medföra skada eller intrång för annan. I fråga om anläggningar avsedda att tillgodose allmänna behov är ock denna prin- cip redan vedertagen inom den allmänna expropriationslagstiftningen. Mera tveksamt är, huruvida jämväl enskilda anläggningar, som åsamka annan skada eller intrång, må utföras. Som bekant är detta under närmare an- givna villkor medgivet i fråga om byggande i vatten och behov av en mot- svarighet härtill beträffande tillgodogörande av grundvatten föreligger sä- kerligen. Enligt de sakkunnigas mening finnas icke heller tillräckliga skäl att i förevarande avseende beträffande grundvatten intaga en ståndpunkt, som principiellt avviker från vattenlagens regler om ytvatten. En intresse- avvägning bör liksom beträffande ytvatten äga rum, varjämte ersättnings- skyldighet bör föreskrivas.
Vid lagstiftning om grundvatten måste även för andra fall än ovan nämnts meddelas regler om företräde mellan olika intressen, som äro bero- ende därav. Konkurrens om en och samma grundvattentillgång kan upp- komma t. ex. mellan två eller flera kommuner. I sådant fall torde det i all- mänhet böra jämkas mellan stridiga intressen på sätt i varje fall finnes skä- ligt. Understundom kan dock med hänsyn till ortsförhållandena vara up- penbart, att' en' viss kommun bör tillerkännas företräde framför annan. Konkurrens kan även lätt uppkomma mellan en kommun och en industri. Därvid torde det kommunala behovet som regel böra tillerkännas företräde. Härför talar, utom att det är fråga om ett allmänt intresse, att grundvatten i allmänhet är särskilt lämpat för att användas som dricksvatten. En speci- ell svårighet föranledes därav, att det kommunala vattenbehovet såsom förut nämnts särskilt under de senaste 15 åren undergått en hastig stegring, vilken ännu icke avtagit, än mindre upphört. Då även den framtida ökningen av behovet måste beaktas, torde möjlighet till förbehåll i sådant hänseende vara oundgänglig. Ytterligare må framhållas, att tillgången å grundvatten av olika anledningar kan variera. Även i sådant fall måste det kommunala behovet tillerkännas ett visst företräde.
Vad nu sagts om kommunala behov torde i tillämpliga delar vara giltigt även i de fall, då grundvatten erfordras för annat allmänt behov (t. ex. för sjukhus eller militär förläggning).
För att ovan angivna synpunkter skola kunna vinna tillbörligt beaktande torde krävas, att anläggningar för tillgodogörande av grundvatten, åtminsto- ne när fråga är om tillgodogörande av större vattenmängder, underkastas förprövning. Endast härigenom kan erforderlig trygghet vinnas, att ej anlägg— ningar komma till stånd, som sedermera på grund av sin inverkan å grund- vattenförhållandena måste nedläggas. Förprövningen bör, såsom de sak- kunniga vilja närmare motivera under 11 kap., handhavas av vattendomstol. Å andra sidan är av vikt, att förprövning icke stadgas, där sådan skulle in- nebära en i förhållande till anläggningens storlek alltför omständlig procedur. De sakkunniga ha med anledning härav sökt finna en gräns, där en viss presumtion föreligger, att förprövning alltid är påkallad. Denna gräns har
ansetts böra dragas efter vattenmängd, som tillgodogöres per tidsenhet, och förprövning har av skäl, som under 47 & närmare angivas, föreslagits för alla fall, där tillgodogörande av mer än 150 kubikmeter om dygnet är avsett. Det bör emellertid redan i detta sammanhang framhållas, att den gräns—' dragning, som sålunda skett, icke innebär, att mindre anläggningar för till- godogörande av grundvatten utan vidare få utföras och nyttjas, även om annan därigenom åsamkas skada eller intrång. Föreligga sannolika skäl, att allmän eller enskild rätt förnärmas, skall enligt förslaget förprövning äga rum, ändå att förstnämnda gräns ej överskrides. Härvid har dock anö setts, att en undantagsställning bör tillerkännas anläggningar, som endast avse att förse viss fastighet med vatten till husbehov. Grundvatten må enligt förslaget för ändamål, som nu sagts, tillgodogöras till erforderlig mängd, även om annan åsamkas men. Förslaget medger emellertid möjlighet att mellan flera husbehovsvattentäkter inbördes fördela vattentillgången, om så skulle erfordras.
En sådan förprövning, som ovan förordats, kan synas innebära en avse- värd tunga för den, som vill utföra en anläggning för tillgodogörande av grundvatten. Otvivelaktigt kunna ock erforderliga utredningar angående eventuellt intrång i annans rätt vara förenade med icke ringa besvär. För- slaget innebär emellertid tillika väsentliga fördelar för ägaren av sådan an— läggning, som nyss nämnts. Det ger nämligen ägaren skydd mot att den grundvattentillgång, han tillgodogör, tages i anspråk för en annan anlägg- ning. I varje fall blir sålunda ägaren _ bortsett från vissa undantag till förmån för allmänt behov —— berättigad till ersättning, därest han genom en ny anläggning eller utvidgning av annan anläggning lider intrång. Vidare innebär förslaget, att erforderliga anordningar, mot ersättning, må utföras på lämpligt sätt, även om annan åsamkas visst intrång. Och slutligen vill för- slaget icke minst skydda grundvattentillgångar mot direkt skadliga åtgärder.
42 &.
I det föregående har i olika sammanhang såsom beteckning å anläggning för tillgodogörande av grundvatten använts benämningen »vattentäkt». Före- varande paragraf avser att närmare angiva vad därmed förstås.
Av tekniskt sakkunniga brukas ordet vattentäkt som beteckning ej blott å anläggningar för tillgodogörande av grundvatten utan även å vissa anlägg- ningar, varigenom vatten bortledes från ytvattendrag eller sjö. De skilja följaktligen mellan grundvattentäkter och ytvattentäkter. Vad beträffar det allmänna språkbruket synes ovisst, huruvida ordet vattentäkt överhuvud användes såsom beteckning för en anläggning, vare sig den är avsedd för tillgodogörande av grundvatten eller för tillgodogörande av ytvatten. Däremot torde ordet vattentäkt understundom användas vid beskrivning av en rättig- het att hämta källvatten å annans mark t. ex. på grund av servitut. I vat- tenlagen förekommer ordet vattentäkt för närvarande icke på något ställe. Anläggning för intagande av ytvatten betecknas sålunda, även om vattnet
skall användas t. ex. för hushållsändamål, såsom »byggnad i vatten» och vattnets intagande genom anläggningen benämnes »bortledande av vatten».
De sakkunniga ha ansett lämpligt att använda ordet vattentäkt såsom be- teckning å anläggning för tillgodogörande av grundvatten. Ett praktiskt be— hov förefinnes att för sådana anläggningar införa en kort sammanfattande benämning i vattenlagen, medan något dylikt behov ej förefinnes i fråga om motsvarande anläggningar för tillgodogörande av ytvatten; tvärtom måste det anses mindre lämpligt att utan något tvång rubba den terminologi, som i sistnämnda hänseende nu begagnas i vattenlagen.
I allmänhet erfordras för tillgodogörande av grundvatten, att det upp- fordras ur brunn. Grundvatten kan emellertid tillvaratagas även på annat sätt. Understundom är det möjligt att utan åtgärd för vattnets uppfordrande tillgodogöra det direkt ur självrinnande källa. I andra fall erfordras väl sär- skild ledning men vattnet rinner i denna med självfall eller självtryck till förbrukningsorten. I förslaget har uppfordrande förutsatts som det normala men härjämte angivits, att därmed ,likställes bortledande eller tillvaratagande av grundvatten på annat sätt.
För att vattentäkt skall anses föreligga är ej tillräckligt, att det finnes en anläggning, varest grundvatten uppfordras eller eljest uttages ur grunden. Detta bör ske i syfte att tillgodogöra vattnet. Anläggning, som allenast är avsedd att användas till förhindrande av skadliga verkningar av grundvat— ten, hör sålunda icke hit. En dylik anläggning kan dock understundom med- föra sådan sänkning av grundvattenståndet, att ägare av vattentäkt lider men. Förslaget innehåller med tanke bland annat å sådana fall i 58 % vissa sär— skilda bestämmelser till skydd mot åtgärder, som kunna skada en grund- vattentillgång.
Större vattentäkter anordnas ofta med ett flertal brunnar, som förbindas med en samlingsledning. I så fall torde vara tydligt, att blott en enda vat- tentäkt bör anses föreligga. Det är emellertid även tänkbart, att för tillgodo- görande av grundvatten anordnas mera självständiga brunnar, som likväl stå i det förhållande till varandra, att de tillhopa lämpligen böra anses så- som endast en vattentäkt. En första förutsättning bör härvid vara, att de äro avsedda för tillgodogörande av samma grundvattentillgång. Så får anses vara förhållandet, om samtliga brunnar gå ned till en gemensam grundvat- tenström, som framflyter uti en i sidled begränsad bädd. Brunnarna få emellertid anses tillgodogöra vatten ur samma grundvattentillgång även i det fall, att grundvattnet framflyter på bred front och brunnarna äro så belägna, att en brunn kan inverka å vattenti-llgången vid annan. Förutom att det skall vara fråga om tillgodogörande av samma grundvattentillgång, synes man, för att endast en vattentäkt skall anses föreligga, även böra fordra, att brun- narna tillhöra samma ägare. I vissa fall kan det emellertid ändock tänkas, att förhållandena äro sådana, att två eller flera självständiga vattentäkter böra anses föreligga. Såsom exempel härå kan anföras, att ett större företag äger två särskilda fabriker, som för sin drift äga var sin anläggning för tillgodogörande av grundvatten. Härvid behöver ej förutsättas, att fabriker-
na äro av olika slag, endast att den ena vattentäkten ej användes för att komplettera den andra. Enligt förslaget skola fördenskull självständiga vattentäkter alltid anses föreligga, om de avse att tillgodose helt skilda behov. Med uttrycket »skilda behov» åsyfta de sakkunniga faktiskt skilda behov. Det behöver däremot ej vara fråga om till sin typ olikartade behov.
Ofta utvidgas en befintlig anläggning med en eller flera nya brunnar. Uppenbarligen bör i så fall det hela betraktas som en enhet. I förslaget ut- talas fördenskull att, där vattentäkt utvidgas med ny anläggning, denna skall anses tillhöra den förut befintliga vattentäkten.
Huruvida en eller flera vattentäkter skola anses föreligga, är av betydelse för frågan, om förprövning enligt 47 5 är obligatorisk eller ej. Det kan nämligen tänkas, att var anläggning för sig ej uppnår den där förutsatta kapaciteten, medan anläggningarna tillsammans överskrida gränsen. Denna är därjämte enligt förslaget av betydelse i fråga om möjlighet för vattendom- stolen att uppställa vissa förbehåll för framtida behov (jfr 49 5).
Det bör under förevarande paragraf slutlig-en anmärkas, att förslaget an- vänder beteckningen vattentäkt endas-t för sådan anläggning, som direkt är avsedd för uppfordrande av grundvatten eller dess tillvaratagande ur grun- den på annat sätt. Fabrik eller annan inrättning, där vatten från en vatten- täkt användes, är sålunda icke att räkna till vattentäkten, även" om den har samma ägare.
43 %.
En vattentäkt kan anläggas på flera olika sätt, av vilka det ena sättet kan medföra avsevärt större intrång för annan än det andra sättet. Såsom exem- pel må anföras, att i ett visst fall möjlighet kan finnas att välja mellan en vattentäkt för tillgodogörande av allenast naturligt grundvatten å ena sidan samt en vattentäkt för tillgodogörande av huvudsakligen konstgjort grund- vatten å andra sidan. Verkningarna kunna uppenbarligen bliva helt olika, om det ena eller andra alternativet väljes. Möjlighet kan även finnas att för anläggande av vattentäkt välja mellan flera var för sig tänkbara platser. Tydligen bör i angivna exempel helst den metod eller plats väljas, som med- för minsta intrång för annan. Detta kan dock icke under alla förhållanden krävas. Enligt förevarande paragraf i förslaget skall — i anslutning till vad enligt 2 % gäller om byggnad i vatten — vattentäkt anläggas så, att än- damålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
Nu nämnda regel är avsedd att gälla alla slag av vattentäkter, oavsett för vilket ändamål de skola användas. I fråga om vattentäkter, som icke äro avsedda allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsför- brukning, innebär förslaget även vissa garantier, att regeln iakttages redan vid anläggandet. Som förut nämnts skall i fråga om vattentäkter av viss storlek förprövning alltid ske och vid andra vattentäkter skall sådan pröv-
ning äga rum, om sannolika skäl äro, att allmän eller enskild rätt förnär- mas.1
I fråga om husbehovsvattentäkter erfordras enligt förslaget icke förpröv- ning, även om annan därigenom kan lida visst men. I allmänhet torde det sätt, på vilket sådan vattentäkt anordnas, icke kunna medföra men av någon betydelse för annan. Därest emellertid sådant men likväl upp- står, finnes möjlighet att enligt förevarande paragraf föra talan om rättelse. Det kan måhända ifrågasättas, huruvida icke en sådan möjlighet kan verka för strängt mot den som blir föremål för talan som nu nämnts. Uppenbarli- gen skall emellertid vid prövning därav tillbörligen beaktas, huruvida det skäligen kunnat förutses, att annan kunde lida men. Det kan nämligen en- ligt den regel, som ovan föreslagits, icke fordras, att anläggaren underkastar sig —— i förhållande till vattentäktens storlek och övriga omständigheter — oskälig kostnad för undersökning av grundvattenförhållandena.
Vattentäkter kunna medföra intrång för annan jämväl — och kanske framför allt —— genom det sätt, på vilket de nyttjas. Med tillbörlig omtänk- samhet och förutseende — t. ex. genom mät-arkontroll av vattenförbrukning och läckningsförlust — kan en grundvattentillgång räcka till för långt mer än vid ett slösaktigt och obetänksamt utnyttjande därav. Det har för— denskull ansetts önskvärt att jämväl uttryckligen stadga, att sparsamhet med vattnet bör iakttagas. Ehuru i förevarande sammanhang icke gives närma- re anvisning, huru därvid skall förfaras, synes stadgandet likväl värdefullt såsom uttryck för strävandet, att grundvattnet bör komma till största möj— liga nytta. Principen bör också i många fall kunna komma till praktisk an- vändning. Ifrågavarande stadgande ger i sin mån utrymme för den prövning efter skälighet, som i avsevärd utsträckning måste äga rum vid avgörande av konflikter vattentäkter emellan.
44 å.
De sakkunniga vilja under förevarande paragraf till en början i korthet redogöra för de verkningar, som nyttjandet av en vattentäkt kan utöva å grundvattenförhållandena.2
Grundvattnet befinner sig, såsom förut nämnts, i allmänhet i rörelse. Dä- rest denna rörelse icke är alltför obetydlig, brukar man tala om en grund- vattenström. Grundvattenströmmarna kunna indelas i fria och artesiska. En fri grundvattenström kännetecknas därav, att dess vattenyta har möjlig- het att fritt höja och sänka sig på liknande sätt som vattenytan i ett ytvat- tendrag. Om ett observationsrör nedslås till grundvattenströmmen, stiger vattnet i röret till praktiskt taget samma nivå som grundvattenytans nivå omedelbart utanför röret. En artesislc grundvattenström däremot känneteck- nas därav, att dess våta tvärsektion uppåt begränsas av ett för vatten mer eller mindre svårgenomträngligt lager, varför grundvattnet framrinner så-
1 Ang. talan om borttagande av brunnar, som placerats på olämpligt sätt, se N. J. A. 1919 not. A nr 260. * Jfr J. G. Richert: Om Sveriges grundvattenförhållanden, Stockholm 1911.
som i ett rör, i vilket vattnet står under tryck från ett högre beläget vatten- magasin. Om ett observationsrör nedslås till grundvattenströmmen, inställer sig vattenytan i röret på den nivå, som motsvarar vattnets tryck vid rörets nedre ända. Denna nivå är högre än nivån för hegränsningsytan mellan det grun-dvattenförande och det täckande svårgenomträngliga lagret. I fråga om en artesisk grundvattenström förstås med »grundvattenytan» den vattenyta, som inställer sig i sådana observationsrör som sist nämnts. Grundvatten- ytan i en artesisk ström motsvarar sålunda icke hegränsningsytan mellan det grundvattenförande och det täckande svårgenomträngliga lagret utan är allenast en tryckyta.1 — Grundvattenytans höjd över ett antaget horisontalt jämförelseplan benämnes grundvattenstånd.
Uppfordring av vatten ur en grundvattenström innebär, vare sig ström- men är fri eller artesisk, ett ingrepp i grundvattnets naturliga strömmings- förhållanden, i det att grundvattnet i den ifrågavarande vattentäktens om- givning därigenom kommer att från alla håll strömma till vattentäkten för att ersätta det ur densamma uppfordrade vattnet. Med denna koncentra- tion av vattenpartiklarnas rörelsebanor följer en tilltagande rörelsehastig- het hos grundvattnet ju mera detta närmar sig vattentäkten samt en allt starkare lutning hos grundvattenytan. Omkring varje enskild brunn lik- som omkring varje grupp av samhörande brunnar uppkommer på dylikt sätt en trattliknande lokal sänkning av grundvattenytan, vilken sänkning är störst invid vattentäkten och avtager med växande avstånd därifrån. Sänk-
1 Fria grundvattenströmmar förekomma som regel i de centrala partierna av våra rull- stensåsar, där dessa höja sig över den omgivande terrängen. Utmed kanterna täckas åsar- na emellertid ofla av lera, så att grundvattenytan här blir artesisk. Ett liknande förhål- lande kan vara förbanden på sådana sträckor av en ås, där denna i sin helhet är ned- sänkt under den omgivande terrängen och täckt av jordarter, som äro mindre vatten- genomsläppliga. Rullstensäsarna, som särskilt i mellersta Sverige ha betydande dimen- sioner, genomkorsa landskapet som stora dräner, vilka uppfånga grundvattnet från om- givningen och framleda det i en samlad ström. Det må dock påpekas, att t. 'ex. den om- ständigheten, att Badelundaåsen sträcker sig från Krylbo till Västerås, icke innebär, att åsen framleder en sammanhängande grundvattenström ända från Dalälven till Mälaren. Så är icke förhållandet. Åsen är flerstädes avbruten eller också genomskuren eller be- gränsad av vattendrag eller sjöar. Mellan dessa punkter följer den terrängens höjningar och sänkningar, och grundvattnet rinner vanligen från'åsens höjdpunkter till närmaste öppna vatten, där det kan finna silt utlopp. Ehuru rullstensåsarna äro ur geologisk syn- punkt enhetliga isälvsbildningar, ha de först under senare tid, sedan landet åter höjt sig ur havet, tagits i anspråk som bäddar för grundvattenströmmar, vilka —— alltefter ter- rängens niväförhållanden och grundvaltenutloppens läge —— inom en och samma ås kun- na vara flera till antalet och röra sig åt motsatta håll. För vårt lands och särskilt våra samhällens vattenförsörjning äro rullstensåsarna av den största betydelse. Som exempel på artesiska grundvattenströmmar må nämnas den s. k. Alnarpsströmmen i sydvästra Skåne, vilken med sin vattenföring av c:a 400 liter i sekunden sannolikt är vårt lands mäktigaste underjordiska vattendrag, möjligen med undantag av grundvatten- strömmen i Uppsalaåsen, vars grundvattenförande tvärsektion vid Uppsala har ett djup av minst 100 meter och vars kapacitet hittills icke torde ha blivit fastställd. Alnarps- strömmen rinner från trakten sydväst om Romeleåsen i riktning åt nordväst och har sitt huvudsakliga utlopp i Lommabuktens botten. En annan, men något mindre, artesisk grundvattenström, benämnd Skivarpsströmmen, rinner i linje med Alnarpsströmmen men åt motsatt håll och har sitt utlopp i Östersjön i trakten av Skivarp. De båda strömmar- nas bädd utgöres av en i medeltal omkring sex kilometer bred förkastnings- eller erosions- ränna i kalkberggrunden med bottnen nära nog horisontal på 60—70 meters djup under havsytan. Rännan är i sin nedre del fylld med grundvattenförande grus och sand av pre- glacialt ursprung och i sin övre del av sand och lera från glacial och postglacial tid.
ningens absoluta storlek är beroende av den uppfordrade vattenmängdens storlek, vattentäktens anordning samt det grundvattenförande jordlagrets mäktighet och vattengenomsläppande förmåga.
Det är uppenbart, att uppfordring av vatten ur en grundvattenström med- för motsvarande minskning av strömmens naturliga vattenföring mellan den vattentäkt, där uppfordringen äger rum, och den recipient — vattendrag, sjö eller havet —— i vilken strömmen har sitt utlopp. Av minskningen i vatten- föringen följer en allmän sänkning av grundvattenståndet nedströms vatten- täkten. Härvid bör särskilt uppmärksammas, att, därest ur grundvatten- strömmen uppfordras vatten till mängd, som överstiger strömmens naturliga vattenföring, kommer grundvattenytan »nedströms» vattentäkten att sänkas under den förutvarande recipientens nivå. Till följd härav kan grundvatten- strömmen på den sträcka, som är belägen mellan vattentäkten och den för- utvarande recipienten, komma att erhålla motsatt rörelseriktning mot förut, varvid infiltration från recipienten uppkommer i stället för att denna förut mottagit vatten från grundvattenströmmen.
Den omständigheten, att vatten uppfordras ur en grundvattenström, med- för helt naturligt icke någon minskning av strömmens vattenföring upp- ströms vattentäkten i fråga. Den framkallar emellertid ändock en allmän sänkning av grundvattenytan även uppströms vattentäkten. Grundvatten— ytans sänkning avtager med växande avstånd från vattentäkten, men det kan under vissa förhållanden inträffa, att den allmänna sänkningen på en längre sträcka uppströms vattentäkten blir praktiskt taget lika stor som vid själva vattentäkten.
De olika egenskaper, som enligt vad ovan anförts utmärka en fri och en artesisk grundvattenström, giva sig bland annat tillkänna med avseende å den hastighet, varmed uppfordring av vatten ur en grundvattenström inver- kar på grundvattenståndet omkring den vattentäkt, varom är fråga. I en fri grundvattenström är den sänkning av grundvattenytan, som uppkommer vid uppfordring av en konstant vattenmängd per tidsenhet, icke fullt avslutad förrän efter en jämförelsevis betydande tidrymd, som kan uppgå till dagar eller månader. Detta beror därpå, att jämvikt mellan uppfordring och tillrinning ej uppnås förrän vid vattentäkten uppfordrats — förutom den vattenmängd, som tillrinner från vattentäktens tillrinningsområde — jämväl allt vatten, som uppfyllt utrymmet mellan den förutvarande grundvattenytan och den lägre nivå, å vilken grundvattenytan slutligen måste inställa sig med anled- ning av vattenuppfordringen. I en artesisk grundvattenström uppnår upp- fordringens inverkan på grundvattenståndet sin fulla storlek redan inom en helt kort tid, som kan räknas i minuter eller timmar eller på sin höjd i dagar.
Grundvattnet framrinner ofta uti en i sidled relativt begränsad bädd,1 där åtminstone en större vattentäkt kan märkbart påverka grundvattenstån- det på strömmens hela bredd och på en större sträcka av dess längd. De grundvattenförande lagren kunna emellertid i andra fall ha så stor utsträck-
1 Så är t. ex. förhållandet i rullstensåsarna samt Alnarps- och Skivarpsströmmarna.
ning i sidled, att även en större vattentäkt inverkar på vattenståndet endast inom en del av den grundvattenström, som framrinner på dylik bred front. I vårt land äro dylika breda grundvattenströmmar jämförelsevis sällsynta; de förekomma huvudsakligen vid låglänta partier av havskusterna och strän- derna av större sjöar.
Det är tydligt, att uppfordring av grundvatten vid en vattentäkt i samtliga ovan angivna fall kan medföra att grundvattenytan sänkes även vid andra vattentäkter, som tillgodogöra vatten ur samma grundvattentillgång. Om vattentillgången utgöres av en fri grundvattenström, kan sålunda en dylik sänkning väntas uppkomma i alla brunnar, som nå ned under den förut- varande grundvattenytan, d. v. s. i praktiskt taget samtliga brunnar inom sänkningsområdet. Vid en artesisk grundvattenström däremot kan en mot- svarande inverkan med sannolikhet väntas endast i sådana inom sänknings- området belägna brunnar, vilka nå ned till den artesiska grundvattenström- men. Däremot behöver vattenståndets sänkning i en artesisk grundvatten- ström icke påverka vattenståndet i brunnar, vilka icke nå ned under det svårgenomträngliga lager, som täcker grundvattenströmmen i fråga. I den mån sistnämnda svårgenomträngliga lag-er likväl är vattengenomsläppande eller till äventyrs genombrutet, kan dock en sänkning av vattenytan i den artesiska strömmen menligt påverka vattenståndet även i sådana brunnar som sist nämnts. —— Det må i detta sammanhang även anmärkas, att upp- fordring av grundvatten kan medföra påvisbar inverkan å vattentillgången i ett ytvattendrag, antingen på det sätt, att uppfordringen orsakar ökad in- filtration i grunden från ytvattendraget i fråga, eller därigenom att den grundvattenmängd, som förut tagit sitt utlopp i vattendraget, minskas.
Grundvattenförhållandena kunna ej sällan vara mera komplicerade än ovan nämnts. Sålunda kan grunden vara uppdelad i två eller flera grund- vattenförande lager, åtskilda från varandra genom svårgenomträngliga skikt. I det översta lagret kan grundvattenströmmen vara fri medan den i de övriga lagren är mer eller mindre utpräglat artesisk. Vattnet säges i fall, som nu nämnts, framrinna i olika grundvattenvåningar. Dylika grundva-ttenvåningar äro icke sällsynta, även om deras utsträckning är betydligt mindre i de ore- gelbundna glaciala och postglaciala avlagringarna i vårt land än i de utom- lands vanliga, ofta mycket regelbundna och vidsträckta sedimentära avsätt- ningarna från tidigare geologiska perioder. Uppfordring ur en brunn, som nedgår till en av flera grundvattenvåningar, sänker det naturliga grundvatten— ståndet i denna våning, men påverkar vattenståndet i den eller de övriga våningarna endast genom den hydrauliska förbindelse, som må finnas genom de svårg—enomträngliga skiljelagren, eller genom eventuella öppningar i nämn- da lager. Den inverkan, som i så fall kan iakttagas, är mer eller mindre dämpad eller retarderad.
Vad ovan anförts beträffande fria och artesiska grundvattenströmmar äger teoretiskt sin giltighet även i fråga om de grundvattenådror, som ofta före- komma i den morängrund, som täcker en stor del av vårt land. De äro ej ' annat än grundvattenströmmar av jämförelsevis ringa kapacitet. Genom
uppfordring ur en brunn, som uppfångar det genom en åder i morängrun- den tillrinnande grundvattnet, minskas givetvis vattenföringen i åderns fort- sättning nedströms brunnen och kan under vissa förhållanden alldeles upp- höra. Vattenståndet kan därjämte påverkas även uppströms vattentäkten.
Beträffande det vatten, som finnes i sprickor, klyftor och hålor i berggrun- den, äro förhållandena i viss mån olikartade. Sådant grundvatten är van- ligen svårare att tillgodogöra i större mängd och med ekonomisk fördel än grundvattnet i de lösa jordlagren. Sandsten och kalksten äro dock på det hela taget i detta hänseende gynnsammare än t. ex. granit, gneis och skiffer. I vissa fall kan det förekomma, att berggrundens sprickor och håligheter äro så stora, att grundvattnet strömmar fram genom dem med starkt turbulent rörelse liksom i tunnlar eller öppna vattendrag. I regel utövar dock berg- grunden ett så betydande motstånd mot vattnets rörelse, att berggrundvatt- net —— åtminstone om större områden tagas i betraktande — under naturliga förhållanden kan anses som nästan stillastående. Men om i senare fallet vattnet i berggrunden sättes i rörelse, t. ex. genom uppfordring ur en berg- brunn, strömmar grundvattnet till från alla sidor och en lokal sänknings- tratt, ofta av betydande djup och räckvidd, uppkommer hos grundvatten— ytan omkring brunnen. Brunnen uppfångar då det nederbördsvatten, som infiltreras inom sänkningstrattens omkrets, vilken sålunda i detta fall be— gränsar brunnens tillrinningsområde. -
Såsom förut anmärkts kan grundvatten tillgodogöras ej blott genom upp- fordrande därav utan även genom dess bortledande eller tillvaratagande på annat sätt. De verkningar, som härav kunna uppkomma, böra icke förbi— gås i förevarande sammanhang.
Härvid må först beröras det fall, att en naturlig källa avbördar vatten över sin brädd. Vatten kan då tillgodogöras ur källan utan åtgärd för vattnets uppfordring t. ex. genom en ledning från källan till en gård i närheten. Till- godogöres vid en sådan självrinnande källa icke mera vatten än som förut flödat från källan, uppkommer icke någon ändring av de naturliga grund- vattenförhållandena. Tillgodogöres ur en sådan källa, som nu nämnts — t. ex. därigenom att avlopp genom ledning öppnas på visst djup under käl- lans naturliga brä-dd — större vattenmängd än den som under naturliga för- hållanden avrunnit från källan, uppkommer en sänkning av grundvatten- ståndet. — En självrinnande brunn kan åstadkommas genom mänskligt in- gripande t. ex. genom att nedslå ett rör till en artesisk grundvattenström, i vilken trycket är så stort att vattnet i röret stiger över markytan. I så fall uppkommer likaledes en sänkning av grundvattenståndet.
De sakkunniga vilja härefter framhålla, att tillgodogörande av grundvat- ten kan utöva inverkan även å beskaffenheten av vattnet i grundvattentill— gången i fråga. Om t. ex. grundvattenståndet i en fri ström med järn- och manganhaltigt grundvatten utsättes för starka variationer genom intermittent drift av en vattentäkt, kommer ett bälte i grunden att ömsom fyllas med vatten och luft. Till följd härav kan utfällning av järn och mangan äga rum, varigenom grunden kan igenslammas samt det ur vattentäkten upp-
fordrade vattnet grumlas. Dessa olägenheter drabba givetvis i främsta rum- met ägaren av ifrågavarande vattentäkt men kunna tänkas giva sig tillkänna även vid angränsande vattentäkter.
Vid vattentäkter, som äro belägna i närheten av och stå i hydraulisk för- bindelse med havet, är det av särskild vikt att tillse, att grundvattenståndet i strandbältet icke tillåtes sjunka under havsytans nivå. I så fall kan in- filtration av saltvatten äga rum. Om en dylik saltvatteninfiltration får fortgå tillräckligt länge, kan den fördärva vattnet såväl vid den vattentäkt, vilken i främsta rummet förorsakat infiltrationen, som även vid andra vattentäkter, vilka äro belägna mellan den förstnämnda och havet.
Vid bildande av konstgjort grundvatten genom infiltration av ytvatten, varmed vanligen åsyftas att förädla det infiltrerade ytvattnet, förändras gi- vetvis också det naturliga grundvattnets beskaffenhet särskilt i närheten av platsen för infiltrationen. Sålunda medför ytvattnet, vilket om sommaren är varmare och om vintern kallar-e än grundvattnet, en motsvarande, ehuru dämpad höjning resp. sänkning av grundvattnets temperatur. Vidare kan, om ytvattnet t. ex. är brunfärgat av humusämnen, missfärgningen, om än något försvagad, meddela sig till grundvattnet. Å andra sidan kan ytvat- teninfiltrationen medföra förbättring av det naturliga grundvattnet, t. ex. genom minskning av dettas hår-dhet.
Det må slutligen erinras, att sänkning av grundvattenståndet kan menligt inverka även å pålade grunder till byggnader liksom å växtligheten genom minskning av jordens fuktighetsgrad i bältet mellan jordytan och grundvat- tenytan m. m. Å andra sidan kunna genom grundvattenståndets sänkning även uppkomma förmånliga verkningar t. ex. genom torrläggning av försum- nad mark. — "
De sakkunniga övergå härefter till frågan om tillåtligheten av en vatten- täkt, som kan medföra olägenheter i något av ovannämnda hänseenden. I fråga om byggande i vatten gäller enligt 3 %, att det ej må utan tillstånd äga rum, om annan därigenom åsamkas skada eller intrång. Tillstånd må emel- lertid meddelas om nyttan på visst sätt överväger skada och intrång. Såsom förut framhållits torde förevarande lagstiftning i erforderlig omfattning böra medföra skydd mot skada eller intrång genom anordnandet eller nyttjandet av vattentäkt. Givetvis bör dock tillstånd att anordna eller nyttja vattentäkt kunna meddelas, även om annan lider skada eller intrång. De sakkunniga vilja i det följande först närmare precisera, i vilken omfattning sådan-t skydd som nyss nämnts bör meddelas.
De sakkunniga ha ansett, att nu ifrågavarande paragraf i första hand bör innehålla, att vattentäkt ej må utan särskilt tillstånd anordnas eller nyttjas så, att därigenom fastighet berövas grundvatten som för fastighetens bruk kan anses erforderligt. Beträffande innebörden härav vilja de sakkunniga till en början anmärka, att en fastighet enligt de sakkunnigas mening ej »berövas» erforderligt vatten i annat fall än då grundvattenståndet inom fastigheten kommer att sjunka så djupt att, även om ändrade anordningar
vidtagas, erforderligt vatten icke utan oskäliga kostnader kan tillgodogöras å fastigheten. Härjämte må påpekas, att vatten får anses vara erforderligt för en fastighets bruk ej blott när fråga är om husbehovsförbrukning utan även vid användning av vatten inom en fastighet för andra ändamål t. ex i han- delsträdgård, i hotellrörelse eller vid driften av en fabrik.
Vad härefter angår frågan, hur mycket vatten, som bör anses erforderligt för ändamålet i fråga, bör å ena sidan påpekas, att vattenmängden ej må bestämmas till större myckenhet än som med iakttagande av nödig spar- samhet kan anses behövlig (jfr 43 å). Särskilt inom en industriell anlägg- ning torde vattenförbrukningen mången gång kunna inskränkas avsevärt genom lämplig hushållning med vattnet. Å andra sidan är tydligt, att vid bestämmande av erforderlig vattenmängd även framtida behov bör i viss omfattning beaktas. Detta torde böra ske såväl när fråga är om husbehovs- förbrukning som då vattnet användes för annat ändamål. De sakkunniga vilja något utförligare uppehålla sig vid frågan om framtida behov.
Beträffande först husbehovsförbrukning ha de sakkunniga förut framhål- lit, att en betydande stegring av vattenåtgången på senare tid kunnat kon- stateras icke blott i städer och andra större samhällen utan även å lands— bygden. Denna stegring kommer också helt visst att fortgå, ovisst i vilken utsträckning. I den mån den ökade vattenförbrukning för husbehov, som på grund härav i förekommande fall kan förutses, avser att tillgodose be- rättigade intressen, måste hänsyn därtill tagas.
I förevarande sammanhang bör även anmärkas, att vid bedömande av frågan om framtida behov av vatten för husbehovsförbrukning måste beak- tas jämväl en sådan omständighet som att en livlig egnahemsbebyggelse kan vara att förvänta på en egendom. Därest i så fall grundvattenståndet inom egendomen komme att sänkas så djupt, att vatten, som erfordras med anledning av den väntade bebyggelsen, icke kan anskaffas utan oskälig kost- nad, skulle tydligen egendomens värde komma att sjunka betydligt. Även mot en dylik förlust synes ägaren böra vara tryggad.1 De sakkunniga ha härvid icke förbisett, att det kan vara vanskligt att på förhand avgöra, huru- vida eventuellt föreliggande planer å exploatering av ett område för sådan bebyggelse, som nyss nämnts, äga förutsättningar att kunna genomföras. Med tanke särskilt på nu nämnda svårigheter medger förslaget i 49 å andra stycket, att vid meddelande av tillstånd till större vattentäkter må uppställas särskilt förbehåll för framtida behov av vatten till husbehovsförbrukning, varigenom frågan i viss mån tillsvidare lämnas oavgjord.
I fråga om framtida behov av vatten å en fastighet för annat ändamål än husbehovsförbrukning vilja de sakkunniga till en början framhålla, att hän- syn därtill i allmänhet icke torde behöva tagas i andra fall än där vatten för ändamålet redan tillgodogöres vid en befintlig vattentäkt. Härjämte bör uppmärksammas, att vattenbehovet även vid i huvudsak oförändrade förhålf
1 Ersättning för av gruvarbete föranledd minskning i tomtvärde utdömd, se N. J. A. 1924 not. A nr 314.
landen i övrigt kan vara underkastat vissa variationer. Vid bestämmande av behovet hör jämväl som regel tagas hänsyn till förbrukningen under flera år och icke allenast till förbrukningen under den senaste tiden. Huruvida därutöver bör tagas hänsyn till eventuell ökning av behovet framdeles, torde böra besvaras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I all- mänhet torde dock endast behovet inom den närmaste framtid-en kunna komma i betraktande. Det må även framhållas att, därest ägaren av en fastighet vill göra gällande att hans behov av vatten framdeles kommer att stiga, an- kommer det å honom att förebringa särskilda skäl härför. Av betydelse är, huruvida den ökning av behovet, som fastighetens ägare anser sig kunna förutse, är så betydande eller medför sådan inverkan å annans rätt, att han enligt vad de sakkunniga under 47 % vilja föreslå ej är berättigad att till- godose det ökade behovet utan vattendomstolens tillstånd. I så fall lär hänsyn till fastighetsägarens påstående icke behöva tagas, såvida han ej ' ingår med ansökan till vattendomstolen om tillstånd att tillgodogöra vatten till ifrågavarande mängd. Ingår han med sådan ansökan, skall vid den konkurrens om tillstånd att tillgodogöra grundvatten, som till följd där- av kan uppkomma, frågan om företräde avgöras enligt 48 &, jämförd med 38 å andra stycket. Företräde skall enligt dessa lagrum givas åt det före- tag, som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn, med iakttagande att ej någon ort berövas erforderligt vatten från grundvat- tentillgång inom orten. I övrigt skall mellan stridiga intressen såvitt möjligt så jämkas, att ettvart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat.
De sakkunniga övergå härefter till frågan, vilket skydd som bör tillkomma ägaren av en vattentäkt, som icke är avsedd för viss fastighets behov, utan för bortledande av vatten t. ex. för kommunalt ändamål.
Det är enligt de sakkunnigas mening uppenbart, att även ägare av sådana vattentäkter, som nu nämnts, böra åtnjuta skydd. Härvid är emellertid nödvändigt att bestämma skyddet på ett annat sätt än när fråga är om vattentäkt, som är avsedd för viss fastighets behov. De sakkunniga ha an- sett, att förevarande lagrum i nu ifrågavarande avseende bör innehålla, att vattentäkt ej må utan särskilt tillstånd anordnas eller nyttjas så, att en förutvarande vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten, ej kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning som förut. Härav torde framgå, att ägaren av en sådan vatten- täkt, som nu är i fråga, enligt de sakkunnigas mening bör anses skyldig tåla, att vattentillgången vid vattentäkten underkastas en mindre föränd- ring till nackdel för honom, ehuru givetvis en sådan inverkan helst bör undvikas, där det kan ske. Vid större minskning i tillgången å grundvatten vid vattentäkten kan ägaren däremot göra gällande, att han lider intrång i sin rätt. Även i sådant fall bör dock med hänsyn till 43 & ersättning, var- om nedan sägs, icke utgå, därest föreliggande behov av vatten genom iakt- tagande av erforderlig sparsamhet kan tillgodoses med återstående vatten- mängd.
Av vad nu anförts framgår å andra sidan, att, därest ägaren av vatten-
täkt, som icke är avsedd för viss fastighets behov, avskäres från möjlighet att vid vattentäkten tillgodogöra mera vatten än förut, föreligger enligt för- slaget icke något intrång i ägarens rätt. Härav följer dock icke, att vid prövning av fråga om tillstånd att tillgodogöra vatten vid annan vatten- täkt ett påstående, att en ökad vattenmängd framdeles kommer att behöva tillgodogöras vid redan befintlig vattentäkt, må lämnas utan avseende. Här- utinnan kan till en början erinras därom, att enligt 43 % vattentäkt skall anläggas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Denna princip föranleder bland annat, att en ny vattentäkt, där det utan oskälig kostnad kan ske, bör förläggas på en sådan plats, att den ej hindrar ägaren av en äldre vattentäkt att företaga erforderlig utvidgning av denna eller av dess drift. Enligt 48 &, jämförd med 38 å andra stycket, skall vidare såsom förut nämnts vid kon- kurrens mellan två eller flera vattentäkter, med iakttagande av ortens be- hov, företräde givas åt den vattentäkt, som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn. För att ägaren av en befintlig vatten- täkt, som ej är avsedd för viss fastighets behov, skall kunna med fram- gång åberopa sistnämnda båda lagrum torde dock, när fråga är om någon avsevärd ökning av vattenbehovet vid hans vattentäkt, regelmässigt böra krävas, att han uti därför stadgad ordning gör ansökan om tillstånd att tillgodogöra vatten i större omfattning än förut. Någon sådan ansökan kräves dock icke, därest 49 5 första stycket i förslaget är tillämpligt. Enligt detta lagrum äger nämligen vattendomstolen vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än 150 kubikmeter om dygnet ålägga vattentäktens ägare att framdeles avstå vatten, som då kan prövas erforderligt för någon orts förseende därmed eller för tillgodoseende av annat allmänt behov.
Anordnandet och utnyttjandet av en vattentäkt kan även medföra olägen- het för annan i åtskilliga andra hänseenden än ovan berörts. Förevaran- de lagrum torde fördenskull jämväl böra innehålla förbud att utan särskilt tillstånd anordna eller nyttja vattentäkt så, att annan därigenom åsamkas men av någon betydelse. Såsom exempel å olägenhet, som här kan kom- ma i fråga, vilja de sakkunniga anföra, att grundvattenståndet inom en fastighet sänkes så, att — ehuru det alltjämt är möjligt att å fastigheten erhålla erforderligt vatten — fastighetens ägare likväl för att kunna tillgo- dose behovet av vatten för fastighetens bruk varder nödsakad att upptaga ny eller fördjupa befintlig brunn eller att anskaffa nytt pumpverk eller ändra förutvarande pumpverk så att det erhåller större uppfordringshöjd. I flera av nu nämnda fall kan fastighetsägaren även komma att få vidkän— nas ökade uppfordringskostnader. En sänkning av grundvattenståndet kan uppenbarligen också föranleda, att ägaren av en vattentäkt, som ej är avsedd för viss fastighets behov, måste införa ändrade anordningar vid vattentäk- ten eller att hans uppfordringskostnader avsevärt ökas. Såsom förut påpe- kats kan vidare sänkning av grundvattenståndet menligt inverka å pålad grund till byggnad eller å jordens fuktighetsgrad m. m. Hänsyn till upp—
tagas, om de äro av någon betydelse.
Olägenheter, som icke kunna anses innebära men av någon betydelse, böra däremot enligt de sakkunnigas mening tålas. Det är nämligen en ge- nomgående princip inom grannskapsrätten, att envar är skyldig att till en viss grad tåla olägenheter, som följa av ett samhälles utveckling liksom av förändrade levnadsförhållanden i allmänhet m. rn. Denna princip bör tillämpas även vid bedömande av de olägenheter, som vållas av en vatten- täkt. Härigenom underlättas ock i viss mån erforderliga förundersöknin- gar i mål om rätt att tillgodogöra grundvatten. De torde nämligen i åt- skilliga fall kunna begränsas till de områden, där en mera påtaglig sänk- ning av grundvattenståndet kan förväntas.
Enligt det förut berörda stadgandet i 3 g av förevarande kap. förutsättes för att tillstånd till byggande i vatten skall kunna meddelas, att nyttan av byggnaden prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande 3 gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt 2 gånger skadan och intrånget å annan egendom. De sakkunniga ha , icke ansett lämpligt, att i lagen fastställes något. visst förhållande mel-
lan nytta och skada, som skall föreligga för att tillstånd skall kunna ; lämnas till en vattentäkt. Härvid kan anföras, att större vattentäkter till i stor del anläggas för tillgodoseende av kommunala behov. Man kan därvid, 5 i synnerhet som en kommun ej bör bereda sig vinst å tillhandahållande av
vatten, icke lämpligen åsätta vattnet något försäljningsvärde, vilket kan läg- gas till grund för en sådan värdering som i 3 & avses. Och även där vattnet skall användas t. ex. för industriellt ändamål är en dylik värdering svår att genomföra. Det ekonomiska värdet av vattentäkten borde i så fall rätte- ligen anses motsvara eventuell besparing, som kan vinnas därigenom att vatten ej behöver anskaffas från annat håll. Anläggandet av en vattentäkt kan emellertid vara påkallat även om vatten till äventyrs kan erhållas från förut befintlig anläggning till ungefär samma kostnad samt någon di- rekt ekonomisk förmån sålunda ej vinnes. Och överhuvud torde ett på nämnt sätt beräknat värde ej vara ägnat att användas vid en jämförelse efter sådana grunder, som i 3 & angivas.
De sakkunniga ha på grund av det anförda ansett tillåtligheten av vatten- täkt böra prövas på ett sätt, som medger hänsynstagande till alla berättigade synpunkter utan att något visst ekonomiskt värde kräves. Därför föreslås som huvudregel, att tillstånd till vattentäkt skall givas, om den prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt överväger olä- genheterna. Anmärkas må, att man vid bedömande av den uppkomman- de för-delen bland annat måste beakta, huruvida erforderligt vatten kan erhållas på annat sätt än genom den ifrågasatta vattentäkten samt vilka kostnader och vilka olägenheter som i så fall skulle uppkomma.
Därest anläggandet av vattentäkt medgives, oaktat annan därigenom åsam- kas skada eller intrång, skall ersättning därför utgå. Vid bedömande av frågan, huruvida och i vad mån ersättning skall givas, bör uppenbarligen
beaktas, om den, som åsamkas olägenhet i ett hänseende, vinner någon för- mån i annat hänseende. Ersättning kan enligt förslaget bestämmas i pen- ningar eller genom tillhandahållan-de av vatten, eventuellt — i händelse av överenskommelse —— på annat sätt. Närmare bestämmelser härom medde- las i 9 kap.
Det kan tänkas inträffa, att nyttjande av vattentäkt medför olägenheter av stor räckvidd. I så fall torde särskild försiktighet böra iakttagas. De sakkunniga föreslå i sådant hänseende, att vid prövning av tillåtligheten av vattentäkt skall iakttagas, att nyttjande av vattentäkt ej må medföra, att ett avsevärt antal fastigheter berövas vatten för husbehovsförbrukning eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas (jfr 3 å andra stycket).
Även om hinder mot vattentäkt enligt ovan angivna föreskrifter skulle föreligga torde Konungen böra äga att lämna medgivande till vattentäkt, som prövas vara av synnerlig betydelse för någon orts förseende med vat- ten eller för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt (jfr 3 & tredje stycket).
Den prövning rörande vattentäkt, vilken enligt ovan angivna grunder skall äga rum, kräver uppenbarligen stor hänsyn till ändamålet med vatten- täkten. Det lär fördenskull, ehuru förslaget icke giver direkt uppfordran därtill, vara befogat att i tillstånd till vattentäkts anordnande eller nyttjan- de angiva, för vilket ändamål det får ske. Intages bestämmelse härom i beslut, varigenom sådant tillstånd meddelas, lär den komma att utgöra ett konstitutivt villkor för tillståndets giltighet.
Vad ovan anförts har närmast haft avseende å anläggande och nyttjande av ny vattentäkt men de principer, som utvecklats, torde enligt den i för- slaget upptagna lydelsen av förevarande lagrum bliva tillämpliga även när någon vill vid befintlig vattentäkt tillgodogöra vatten i större omfattning än förut.
I förevarande paragraf har till slut intagits ett undantag från paragrafens tillämplighetsområde. De bestämmelser angående anordnande och nyttjan- de av vattentäkt, vilka ovan under förevarande paragraf av de sakkunniga föreslagits, torde nämligen icke böra tillämpas å anordnande eller nytt- jande av vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning.1 Den som vill anlägga vattentäkt för ändamål, som nu sagts, synes icke böra belastas med kostnader för förpröv- ning. Undantaget innebär därjämte i materiellt hänseende, att husbehovsvat- tentäkter äga företrädesrätt till befintligt grundvatten framför vattentäkter för andra ändamål. Innehavaren av en vattentäkt av det senare slaget har sålunda som regel ej någon talan, om han till äventyrs av en husbehovsvat— tentäkt lider men genom minskning i vattentillgången. Är husbehovsvatten- täkten olämpligt anordnad, kan dock enligt 43 & talan om rättelse vara be—
1 Motsvarande undantag, ehuru med varierande räckvidd, finnes i dansk och italiensk lag, i en i kantonen Ziirich gällande författning samt i de preussiska och österrikiska vat- tenlagarna.
rättigad. Samma paragraf ger även stöd för talan om erforderlig sparsam- het med vattnet.
I förslag-et har ej angivits vad med husbehov skall förstås. De sakkunniga vilja emellertid hänvisa till att begreppet redan vunnit burskap i lagstiftnin- gen bland annat genom lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning. Enligt de sakkun- nigas uppfattning hör till husbehovsförbrukning räknas t. ex. användning av vatten för hushållsändamål, bad, tvätt och rengöring å lantgårdar eller i egnahem eller hyreshus, vidare för vattning av kreatur, mjölkbehandling eller annat vanligt lantbruksändamål, för bevattning av trädgård, som huvud- sakligen är avsedd för eget behov, och i vissa fall för hantverk. Å andra sidan vilja de sakkunniga såsom exempel å vattentäkt, som ej kan anses vara avsedd allenast för husbehov, nämna vattentäkt, som tillgodoser vattenbeho- vet vid industriell anläggning, handelsträdgård, mejeri, restaurang, hotell, sjukhus eller tvättinrättning. Det är tydligt, att gränsen mellan husbehovs- förbrukning och annan förbrukning emellanåt kan bliva föremål för tvekan. De sakkunniga anse dock lämpligast att åt rättspraxis överlämna att i upp- kommande fall avgöra, huruvida husbehov föreligger eller ej.
Tvister om fördelning av grundvatten husbehovsvattentäkter emellan skola enligt förslaget avgöras jämlikt 57 5.
45 s.
Ovan har framhållits, att den, som vill tillgodogöra grundvatten å sin mark, bör beredas möjlighet att anordna erforderlig vattentäkt på lämp- ligt sätt, även om annan därigenom åsamkas visst intrång. Liksom i fråga om byggande i vatten kan vid anläggande av vattentäkt vara erforderligt att å annans fastighet framdraga ledning för vattnet eller att taga väg eller utföra åtgärd till förebyggande eller minskande av skada. Till åtgärd, som sist sagts, torde vara att hänföra icke blott sådan åtgärd, varmed avses att förekomma eller minska skada å annan-s egendom, utan även åtgärd till skydd för den vattentäkt, om vars anläggande är fråga. Beträffande vatten- täkt kan därjämte vara erforderligt att å annans mark utsätta observations- rör till utrönande av vattentäktens inverkan å grundvattenståndet. Då det in- trång, som vållas genom sådana åtgärder, som nu nämnts, icke lär vara särskilt betydande (jfr 46 å), torde det icke möta betänkligheter att med- giva rätt därtill, oavsett om den vattentäkt, varom är fråga, avser att fylla ett allmänt eller enskilt behov. Att ersättning för intrånget skall utgå, "är uppenbart.
Vad särskilt angår ledning för vatten vilja de sakkunniga erinra därom, att särskilda bestämmelser finnas angående rätt för ägare av fastighet att för dess förseende med vatten till husbehovsförbrukning framdraga ledning över annans mark. Stadgandena i lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning böra vara ute- slutande tillämpliga i sådant fall. Detta innebär bland annat, att vatten- domstol därvid ej behöver anlitas.
De sakkunniga ha förut föreslagit en ändring av bestämmelserna om byg- gande i vatten i syfte att bereda viss möjlighet till skydd mot förorening (jfr 14 å). Grundvattnet är i allmänhet av naturen bättre skyddat däremot men även förorening av grundvatten kan likväl förekomma av olika anled— ningar. Vanlig är förorening genom gödselvatten. Vidare må nämnas för- orening genom avloppsvatten, som avsiktligt eller oavsiktligt ned'släppes i grundvattenförande jordlager. Av stor betydelse är i övrigt beskaffenheten av grunden, där vattnet framrinner. Sålunda kan särskilt i kalkstensforma- tioner förekommande grundvatten lätt bliva föremål för förorening. Och sådan är icke heller utesluten t. ex. i fråga om de för grundvattenförsörj— ningen så viktiga rullstensåsarna. Av inkomna uppgifter angående kom- munala vattenledningsverk, som tillgodogöra grundvatten, framgår ock, att grundvattentillgångar blivit utsatta för allvarliga föroreningar eller att fara därför förelegat. Vissa kommuner ha med anledning därav sökt skydda sig genom tillskapande av servitut, inköp av stora markområden eller för- värv av vissa upplag m. m. Även i fråga om grundvatten föreligger sålunda upp—enbart behov av skydd mot förorening, i_ synnerhet som en grundvatten- tillgång i vissa fall, sedan förorening en gång skett, kan vara förstörd för mycket lång tid framåt. Liksom beträffande ytvatten förefinnes viss möj- lighet att, när fråga är om allmänt behov, vinna sådant skydd genom expro- priation. Men denna utväg är jämväl i nu ifrågavarande fall, även om den formellt står till buds, ofta opraktisk och förenad med onödiga kostnader. De sakkunniga anse fördenskull, att förevarande paragraf även bör medgiva rätt att å annans fastighet lägga besvär eller last, som erfordras till skydd mot förorening av grundvatten.1 Ersättning bör utgå för intrång, som därige- nom vållas annan, men intrång lär icke få anses föreligga annat än i sådana fall, då det servitut, som kan komma att åläggas fastighet, är mer omfat— tande än vad fastighetens ägare på grund av allmänna regler är skyldig att iakttaga.
Av samma skäl, som de. sakkunniga för motsvarande fall anfört under 14 &, vilja de sakkunniga föreslå, att, där beslut meddelats, att servitut till skydd mot förorening av grundvatten skall läggas å fastighet, skall vatten- rättsdomaren ofördröjligen göra anmälan om beslutet hos domaren i det tingslag eller rätten i den stad, där fastigheten är belägen, varefter med sådan anmälan skall förfaras som om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.
Enligt 15 och 16 åå i förevarande kap. kan -i fråga om byggande i vatten under vissa förutsättningar vinnas rätt att begagna annan tillhörig byggnad samt att erhålla utmål å annans mark. Det kan möjligen ifrågasättas att stadga något motsvarande beträffande vattentäkt. Behov kan sålunda tän- kas att t. ex. å annans mark anlägga brunn för tillgodogörande av grund- vatten. De sakkunniga ha dock icke fördenskull ansett tillräckliga skäl föreligga att i vattenlagen intaga något stadgande om rätt att anlägga själva
1 Motsvarighet härtill finnes bl. a. i dansk och österrikisk rätt.
vattentäkten å annans mark. Detta skulle innebära ett direkt avsteg från den i 1 kap. 14 & angivna principen, att rätten att tillgodogöra grundvatten bör följ-a jordäganderätten. Ett sådant avsteg synes knappast motiverat annat än för allmänt ändamål och i så fall förefaller lämpligast, att frågan avgöres av Konungen enligt lagen om expropriation. En enskild företagare torde alltjämt böra vara hänvisad till att söka förvärva för ändamålet er- forderlig mark genom köp eller byte eller att vinna servitutsrätt genom frivillig upplåtelse av ägaren.1
Angående förfarandet i det fall, att Konungen med stöd av lagen om ex- propriation medger, att vattentäkt anlägges å annans fastighet, stadgas i 60 &.
46å.
Denna paragraf stadgar endast, att för ändamål, som i 45 & nämnts, ej må tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, såframt därav uppkommer avsevärt men och ändamålet utan synnerlig olägenhet kan vinnas på annat sätt. De sakkunniga vilja påpeka, att de åtgärder, om vilka i 45 & är fråga, mången gång allenast medföra mycket obetydligt intrång. Förevarande lag- rum har fördenskull icke ansetts böra erhålla en så sträng formulering som motsvarande stadgande beträffande byggande i vatten (jfr 17 g).
47%.
1 mom. Såsom de sakkunniga förut framhållit torde det vara erforder- ligt, att anläggandet av större vattentäkter alltid föregås av förprövning, som bör handhavas av vattendomstol. Härvid lär vara nödvändigt att fö- reskriva sådan prövning, vare sig i det konkreta fallet mer eller mindre starka skäl kunna anses tala därför eller ej. Bedömandet av frågan, om för— prövning beträffande en större vattentäkt erfordras, kan sålunda icke över- låtas åt den som vill anlägga vattentäkten. Å andra sidan är tydligt, att vederbörande ej onödigtvis böra belastas med de kostnader, som äro för- enade med en förprövning. Det hör även med hänsyn till vattendomsto- lainas arbetsbörda såvitt möjligt undvikas att betunga dessa med mål an- gående relativt obetydliga anläggningar.
Enligt de sakkunnigas mening är det lämpligt att vid bestämmande av den gräns, som enligt det anförda är erforderlig, utgå från storleken av den vattenmängd, som är avsedd att tillgodogöras vid en vattentäkt." Vatten— mängden i fråga måste åter hänföra sig till viss tidsperiod, t. ex. år, månad eller dygn. Vid valet av sådan tidsperiod måste uppmärksammas, att vat- tenförbrukningen vid en vattentäkt kan varieia i avsevärd grad. Under vissa tider av året kan den vara relativt obetydlig medan den under andra tider kan springa upp till bety-dande storlek. Understundom användes en vattentäkt överhuvud allenast under en kort säsong, ehuru under denna
1 Förslaget torde i förevarande avseende överensstämma med bl a. dansk, schweizisk och österrikisk lag liksom med gällande rätt i de länder, som sakna mer utförlig lag- stiftning om grundvatten.
tid grundvatten tillgodogöres i betydande mängd. Det är tydligt, att en sådan vattentäkt, även om förbrukningen per är icke är påfallande stor, un- der nämnda säsong kan medföra högst betydande inverkan å grundvatten- ståndet. Såsom tidsenhet torde därför icke böra användas en så lång tids- period som ett år. Däremot kan månad eller dygn komma i fråga. De sak- kunniga ha för sin del ansett, att dygnet är den lämpligaste tidsenheten.
Vad härefter angår den vattenmängd per tidsenhet, som skall vara av- görande för ifrågavarande gränsdragning, ha de sakkunniga försöksvis tänkt sig, att den största vattenmängd, som cirka 500 personer förbruka för hus- hållsändamål per dygn, skulle kunna tagas till måttstock. Den å nämnda antal människor för sådant ändamål belöpande största vattenförbrukningen per dygn kan — förutsatt att moderna bekvämligheter finnas — beräknas till 150 kubikmeter. I själva verket förbruka dock många samhällen med av- sevärt större invånarantal icke så mycket vatten som nu nämnts. Man torde kunna utgå från att ett samhälle, varest den största vattenförbrukningen för hushållsändamål uppgår till 150 kubikmeter om dygnet, i genomsnitt för- brukar cirka 100 kubikmeter om dygnet eller cirka 36 500 kubikmeter om året. Av uppgifter, som de sakkunniga införskaffat angående kommunala vattenledningsverk, synes framgå, att i åtminstone fem städer, en köping och sju municipalsamhällen med egna vattenledningsverk understeg den vattenmängd, som år 1936 tillgodogjordes, sistnämnda myckenhet. (Här- vid bortses från vad eventuellt kan ha uppfordrats vid privata brunnar.) Invånarantalet uppgick den 1 januari 1936 till respektive 4 443, 2 610, 1 238, 1 230 och 1177 i nämnda städer, till 590 i nämnda köping och till 2 847, 1 737, 1 570, 1 126, 1 002, 972 och 674 i municipalsamhällena.
Härjämte må erinras, att i några städer samt flertalet köpingar och muni— cipalsamhällen vattenledningsvatten icke finnes att tillgå. I dessa samhällen är vattenförbrukningen fördenskull säkerligen ringa.
De sakkunniga ha ock sökt bilda sig en uppfattning, hur en gräns, be- stämd med hänsyn till en vattenmängd av 150 kubikmeter om dygnet, skulle komma att verka i fråga om vissa offentliga anläggningar. Uppgifter ha för ändamålet införskaffats från sinnessjukhus, lasarett och sanatorier. Egen anläggning för tillgodogörande av vatten finnes såvitt upplysningar erhål- lits vid 11 sinnessjukhus, 11 lasarett och 24 sanatorier. År 1936 synes den tillgodogjorda vattenmängden vid 9 lasarett och 21 sanatorier i genom- snitt ha understigit 150 kubikmeter om dygnet. Vid några av nämnda lasa- rett och sanatorier kan dock vattenförbrukningen under någon kortare tid av året ha överstigit nyssnämnda myckenhet. Vid sinnessjukhusen synes vattenförbrukningen i samtliga fall ha överstigit 150 kubikmeter om dygnet.
Även i fråga om industriella anläggningar ha vis-sa uppgifter erhållits.
Svenska cellulosaföreningen har upplyst, att enligt inkomna uppgifter om 50 an— läggningar 8 använda grundvatten från egen vattentäkt. I 2 fall understiger förbruk- ningen av grundvatten 150 kubikmeter om dygnet, i 6 fall överstiger förbrukningen nämnda vattenmängd. Emellertid är i samtliga fall den totala vattenförbrukningen mycket stor.
Av Svenska pappersbruksföreningen har upplysts att, enligt inkomna uppgifter från 51 bruk, 9 av dessa använda grundvatten. Av de 9 sistnämnda bruken äro 4, som jämväl tillhöra Svenska cellulosaföreningen, redovisade här ovan. Vid åter- stående 5 bruk synes förbrukningen av grundvatten i 3 fall understiga och i 2 fall överstiga 150 kubikmeter om dygnet.
Svenska sockerfabriksaktiebolaget har lämnat uppgifter beträffande 25 bolaget tillhöriga anläggningar. Vid 7 av dessa tillgodogöres grundvatten från egen vatten- täkt. I 6 fall överstiger den mängd sådant vatten, som tillgodogöres, 150 kubik- meter om dygnet.
Genom Svenska bryggareföreningen ha uppgifter inkommit från 105 skatteplik- tiga bryggerier. Totala antalet till föreningen anslutna skattepliktiga bryggerier uppgår till c:a 150. Vid 64 av förstnämnda 105 bryggerier tillgodogöres grundvatten från egen vattentäkt. I 58 fall synes förbrukningen av grundvatten från egen vat- tentäkt understiga 150 kubikmeter om dygnet, i 6 fall överstiger den samma vat- tenmängd. Vid de 105 bryggerier, från vilka uppgifter inkommit, synes den totala vattenförbrukningen i 88 fall understiga 150 kubikmeter om dygnet, i 17 fall över- stiga samma vattenmängd. Endast de största bryggerierna överskrida sålunda gränsen.
Av Skattefria bryggeriets riksförbund har uppgivits, att till förbundet anslutna företag icke i något fall torde förbruka grundvatten till större kvantitet än 150 kubikmeter om dygnet.
Sveriges vattenfabrikanters riksförbund har lämnat jämförelsevis ingående upp- lysningar i ämnet. Antalet vattenfabriker uppgives till c:a 1 000, av vilka 340 äro medlemmar av förbundet. 158 fabriker ha lämnat uppgifter angående sin vatten- förbrukning. Vid 64 av deSSa fabriker tillgodogöres grundvatten vid egen eller arrenderad vattentäkt. Som regel är det emellertid fråga om jämförelsevis mindre betydande kvantiteter. Icke i något fall uppnår den tillgodogjorda vattenmängden siffran 150 kubikmeter om dygnet. Det kan nämnas, att den största av ifrågava— rande vattenfabriker, vilken under sommartiden sysselsätter c:a 120 arbetare, icke förbrukar mer än 39000 kubikmeter vatten om året — därav 4000 kubikmeter från egen vattentäkt — d. v. s. i genomsnitt totalt c:a 107 kubikmeter om dygnet. Vid den största vattenfabrik, från vilken uppgift överhuvud inkommit, användes c:a 100000 kubikmeter vatten om året eller i genomsnitt c:a 274 kubikmeter om dygnet. Intet kommer emellertid från egen vattentäkt. Fabriken, som under som— martiden sysselsätter c:a 260 arbetare, synes i fråga om storlek och vattenförbruk- ning vara ensamstående. I samtliga andra fall är den totala förbrukningen långt mindre än 150 kubikmeter om dygnet.
Upplysningar ha tillika erhållits från ytterligare fyra sammanslutningar liksom direkt från vissa enskilda företag. De uppgifter, som sålunda in- kommit rörande vissa andra industrigrenar än dem som ovan berörts, synas emellertid icke tillräckligt representativa. Den gjorda utredningen torde dock giva stöd för antagande, att de anläggningar, vid vilka grundvatten tillgodogöres till större myckenhet än 150 kubikmeter om dygnet, äro av den storlek, att ett obligatoriskt förprövningsförfarande icke kan verka för betungande. En grundlig undersökning av tillgången å vatten måste i samt- liga fall anses påkallad.
De sakkunniga vilja på grund av det anförda såsom huvudregel föreslå, att anläggande av vattentäkt, som är avsedd att användas för tillgodogöran- de av större vattenmängd än 150 kubikmeter om dygnet, ej må påbörjas utan förprövning av vattendomstol. Beträffande den närmare innebörden
härav torde redan av vad förut anförts framgå, att de sakkunniga med den angivna vattenmängden icke avse den myckenhet som erhålles, därest för- brukningen per år divideras med antalet av årets dagar. Å andra sidan är icke avsett, att förprövning skall äga rum, därest ägaren av en vattentäkt för endast en eller ett par dagar skulle behöva tillgodogöra något mera grundvatten än 150 kubikmeter om dygnet. Därest emellertid under någon icke alltför obetydlig tid tillgodogöres grundvatten till så stor myckenhet, att medeltalet per dygn överstiger 150 kubikmeter, eller ock grundvatten under någon kortare period tillgodogöres till en kvantitet, som vida överstiger nu angivna mängd, torde få anses, att vid vattentäkten tillgodogöres större vat- tenmängd än 150 kubikmeter om dygnet.
Mot det anförda kan invändas, att stadgandets innebörd är i viss mån svävande. Förhållandena äro emellertid så skiftande, att en alltför stel re- gel är mindre önskvärd. Överträdelse av stadgandet är visserligen enligt 13 kap. 11 å i förslaget belagd med straff men därvid förutsättes, att den skyldige insett eller skäligen bort inse, att förprövning varit erforderlig. Tydligt är fördenskull, att endast påtagliga överträdelser kunna komma att bestraffas, och något praktiskt behov av straffrättsligt ingripande i andra fall lär icke föreligga. Möjlighet för vattendomstol att meddela erforderliga reglerande bestämmelser till skydd för allmänna eller enskilda intressen fin- nes nämligen enligt förslaget oberoende av vederbörandes straffbarhet.
Den regel angående vattendomstols förprövning, som ovan föreslagits be- träffande anläggande av ny vattentäkt, bör kompletteras med ett stadgande för det fall, att någon vill vid redan befintlig vattentäkt tillgodogöra mera vatten än förut. I detta hänseende torde böra stadgas, att grundvatten ej må, annat än för tillfälligt behov, utan vattendomstolens prövning vid be- fintlig vattentäkt tillgodogöras i större omfattning än förut, såframt den vattenmängd, som därefter kommer att tillgodogöras vid vattentäkten, över- stiger 150 kubikmeter om dygnet. Undantaget till förmån för »tillfälligt beh-ov» står i överensstämmelse med vad de sakkunniga ovan anfört om huvudregelns innebörd. I övrigt må påpekas, att nu ifrågavarande regel om utvidgat tillgodogörande av grundvatten är tillämplig vare sig vattentäk- ten såsom tillkommen före den nya lagens ikraftträdande icke varit före- mål för vattendomstols prövning eller vid vattentäkten förut tillgodogjorts vatten till mängd, som icke överstigit 150 kubikmeter om dygnet, och vat- tendomstols prövning fördenskull icke tidigare varit påkallad eller vatten- täkten förut varit föremål för vattendomstols prövning men ägaren vill till- godogöra större vattenmängd än tidigare varit tillåten.
Det torde i detta sammanhang icke behöva närmare utvecklas, att en vattentäkt, även om den ej är avsedd för tillgodogörande av större vatten- mängd än 150 kubikmeter om dygnet, kan vålla intrång i allmän eller en- skild rätt. De sakkunniga föreslå av detta skäl, att vattendomstols förpröv- ning skall äga rum även när i andra fall än ovan nämnts äro sannolika skäl, att genom åtgärd för tillgodogörande av grundvatten allmän eller enskild rätt förnärmas. Det må påpekas, att förprövning i fall, som nu avses,
uppenbarligen kan undvikas genom överenskommelse med vederbörande rättsägare, som i så fall icke »förnärmas». De sakkunniga vilja därjämte särskilt framhålla, att under sist föreslagna stadgande icke faller anordnan- de eller nyttjande av vattentäkt, vilken allenast är avsedd för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. Vid avgörande av frågan, huruvida allmän eller enskild rätt förnärmas, skall nämligen iakttagas vad i 44 5 är stadgat. I första stycket av denna paragraf angives, i vilka fall vat- tentäkt anses kränka annans rätt, och av fjärde stycket framgår, att de fö- regående styckena i samma paragraf icke äro tillämpliga å anordnande eller nyttjande av vattentäkt, som allenast är avsedd för husbehov.
Vid avfattande av nu behandlade stadgande ha de sakkunniga icke förbi- sett, att det för den enskilde kan erbjuda svårighet att avgöra, huruvida annans rätt kommer att förnärmas. Under vissa omständigheter kan det emellertid, även utan särskild undersökning, vara påtagligt, att annan kom- mer att lida men. Därest t. ex. förut i närheten finnes en vattentäkt, som veterligen åstadkommit sänkning av grundvattenytan till skada för annan, är tydligt, att en ny vattentäkt för tillgodogörande av samma grundvatten- tillgång måste medföra ytterligare sänkning av grundvattenytan och där- med förenade olägenheter. Anmärkas må att, även om vid anläggande av en vattentäkt sannolika skäl att annan skall förnärmas icke kunna anses föreligga och vid sådant förhållande vattendomstolens förprövning icke på- kallas, det framdeles likväl kan visa sig, att annan lider ska-da eller intrång. Denne kan i så fall föra talan om förbud, helt eller delvis, att nyttja vatten- täkten, om skadestånd eller om vidtagande av särskilda anordningar. Å andra sidan är ägaren av vattentäkten oförhindrad att hos vattendomstolen begära tillstånd att, oaktat vattentäkten åsamkar annan skada, alltjämt nyttja densamma mot ersättning till skadelidande.
De sakkunniga anse lämpligt att, även om vattendomstolens prövning en- ligt förut angivna regler icke erfordras, den, som ärnar vidtaga åtgärd för tillgodogörande av grundvatten, må, om han så önskar, till beredande av trygghet för framtiden påkalla sådan prövning. Härvid är tänkbart, att prövning påkallas även röran-de vattentäkt, som allenast är avsedd för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. Då emel- lertid gränsen mellan sådana vattentäkter och andra emellanåt kan vara föremål för tvekan, torde det icke böra förvägras ägare av vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovs- förbrukning, att bereda sig den trygghet han finner önskvärd. Med hänsyn till kostnaderna för ansökningsförfarandet torde onödiga ansökningar icke vara att befara.1
2 mom. I förevarande paragraf bör även meddelas bestämmelse för det fall, att vattendomstolen vid prövning av en ansökan finner, att anordnande eller nyttjande av vattentäkt skulle möta hinder av bestämmelserna i 44 %
1 Jfr 11 kap. 97 5. De kostnader, som enligt detta lagrum skola gäldas av sökanden i ett ansökningsmål, bruka, där ej mer än en dag åtgår till vattendomstolens syn och ej särskild sakkunnig anlitats, uppgå till c:a 150 kronor.
första och andra styckena men likväl med hänsyn till stadgandet i tredje stycket bör tillåtas. Frågan skall i så fall hemställas Konungens avgörande.
48 5.
Det kan tänkas, att vid vattendomstol samtidigt komma att föreligga två eller flera ansökningar, som avse tillgodogörande av samma grundvatten— tillgång. Därest grundvattentillgången icke räcker för mer än en av de vattentäkter, om vilka är fråga, måste någon av ansökningarna erhålla före- träde. Vid avgörandet av sådan fråga synes böra gälla den regel, som i 38 å andra stycket är given för där avsedd konkurrens mellan flera företag. Företräde skall enligt detta lagrum givas åt det företag, som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn (jfr även 10 kap. 56 å och 11 kap. 63 å andra stycket vattenlagen). Tydligt lär vara, att enligt denna regel, tillämpad å vattentäkter, en kommunal anläggning i allmänhet bör erhålla förträde framför en enskild. Av betydelse är dock, vilka möjlig- heter som finnas att tillgodose föreliggande behov på annat sätt. Härvid bör uppmärksammas, att en kommun genom anlitande av expropriation emellanåt kan tänkas finna flera utvägar för anskaffande av erforderligt vatten än ett enskilt företag. Vad nu sagts om kommunala anläggningar gäller även sådana, som avse annat allmänt ändamål. I övrigt lär vid pröv- ning av fråga om företräde böra beaktas, om den ena ansökningen avser allenast nödvändig utvidgning av redan befintlig vattentäkt, medan den andra ansökningen kanske avser anläggande av en helt ny vattentäkt. I en sådan situation torde, om ej andra skäl tala däremot, avgörandet böra utfalla till förmån för den förra vattentäkten. Uppenbarligen kan också, därest två eller flera ansökningar om rätt att tillgodogöra grundvatten ur samma grundvattentillgång föreligga, avgörandet komma att innebära, att envar ansökan bifalles med erforderlig begränsning av den vattenmängd, som må tillgodogöras. Vi-d handläggning av spörsmål av denna art torde det ofta vara lämpligt att försöka genom förlikning uppnå enighet om storleken av de vattenmängder, som vid varje särskild vattentäkt må tillgodogöras.1 Kan ej förlikning vinnas, får domstolen på bästa sätt skilja mellan parterna. I 38 å andra stycket stadgas ock, att i sådana konkurrensfall, som i detta lag- rum avses, skall mellan stridiga intressen såvitt möjligt så jämkas, att ettvart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat. Emot tillämpningen av detta stadgande å vattentäkter torde ej något vara att erinra.
I ett hänseende har i fråga om vattentäkter ansetts böra meddelas en särskild bestämmelse, som möjligen innebär ett undantag från vad eljest av 38 å andra stycket skulle följa. Det torde uttryckligen böra föreskrivas, att en ort ej må genom tillämpning av vad i nämnda lagrum är stadgat be- rövas erforderligt vatten från grundvattentillgång inom orten. Däremot har det ej ansetts lämpligt att — såsom i viss utländsk lagstiftning skett ——
1 I Danmark tillmätes det stor vikt att söka åvägabringa förlikning. Sådan åstadkom— mes ock i mycket stor utsträckning.
uttryckligen angiva, att en ort, som är belägen närmare grundvattentillgån- gen i fråga, skall äga företräde framför en mera avlägsen ort. Även andra betydelsefulla omständigheter kunna i en sådan situation vara att beakta. Det torde kunna antagas, att synpunkten, som i viss utsträckning synes rik- tig, utan att inskrivas i lagen kommer att tillerkännas tillbörligt utrymme vid tillämpningen av de regler, för vilka ovan redogjorts.
Vid redogörelsen här ovan för innebörden av nu ifrågavarande paragraf ha de sakkunniga utgått från att två eller flera ansökningar om tillgodo- görande av grundvatten samtidigt föreligga till behandling. Av vad under 44 & anförts framgår emellertid, att förevarande paragraf under vissa förut- sättningar kan komma att tillämpas även i andra fall.
49 5.
De sakkunniga ha förut framhållit, att vid konkurrens om en grundvat- tentillgång företräde som regel bör tillerkännas kommunalt eller annat all- mänt behov, som ej lämpligen kan tillgodoses på annat sätt. Även om be- hovet ännu icke är aktuellt, bör hänsyn därtill tagas. Mången gång kan nämligen förutses, att efter längre eller kortare tid varder erforderligt att för tillgodoseende av behov, som nyss nämnts, anlägga vattentäkt eller ock vidtaga utvidgning av redan befintlig sådan. Under tiden till dess dy- likt behov gör sig gällande kan emellertid vara lämpligt, att en grundvatten- tillgång, som på grund av det anförda framdeles bör helt eller delvis vara förbehållen kommunalt eller annat allmänt behov, utnyttjas för annat ända- mål. Med hänsyn till sådana fall torde vattendomstolen böra tillerkännas befogenhet att vid meddelande av tillstånd att tillgodogöra grundvatten stad- ga förbehåll om skyldighet att framdeles avstå vatten, som då kan prövas erforderligt för någon orts förseende därmed eller för tillgodoseende av annat allmänt behov, som av domstolen angives.
Dylikt förbehåll är uppenbarligen mera påkallat i fråga om större vatten- täkter än beträffande mindre. De sakkunniga ha ansett, att en gräns lämp- ligen kan dragas efter samma grund som i 47 %. Vattendomstolens befogen- het att uppställa förbehåll, som ovan sagts, torde sålunda böra inskränkas till de fall, då tillstånd meddelas att vid vattentäkt tillgodogöra större vatten- mängd än 150 kubikmeter om dygnet. Härför talar även, att mindre vatten- täkter enligt nyssnämnda paragraf ej behöva komma under vattendomstols prövning annat än när sannolika skäl föreligga att allmän eller enskild rätt förnärmas.
Det är tydligt, att ett förbehåll till förmån för allmänt behov innebär en betydande olägenhet för den som drabbas därav. Vattendomstolen bör där- för icke begagna ifrågavarande befogenhet annat än när det verkligen är påkallat. Behovet bör äga en viss sannolikhet och förbehållet bör icke göras mera omfattande än som är nödigt.
De sakkunniga vilja framhålla, att en vattentäkts ägare icke på grund av förbehåll, som här berörts, är skyldig att leverera vatten. Han är endast pliktig att avstå vatten (1. v. s. tåla att grundvattentillgången tillgodogöres för
det ändamål, som avses med förbehållet. Om lång tid förflutit eller t. ex. en kommun avsevärt tillvuxit genom den anläggning, till vilken vattentäkt som drabbats av förbehållet hör, kan dock även en sådan skyldighet verka stö- tande för rättskänslan. Finnes, när fråga om tillämpning av skett förbehåll uppkommer, att det för vattentäktens ägare skulle vara uppenbart obilligt att nödgas utan ersättning avstå vatten, som för ändamålet erfordras, synes fördenskull vattendomstolen böra äga befogenhet att tillerkänna vattentäk- tens ägare den ersättning, vartill omständigheterna kunna anses giva anled- ning.
I motiveringen till 44 å ha de sakkunniga framhållit, att vid bedömande av de olägenheter, som åsamkas annan genom anordnandet eller nyttjandet av vattentäkt, skälig hänsyn måste tagas även till framtida behov av vatten å en fastighet, varest grundvattenståndet kan antagas komma att sjunka. Såsom exempel å fall, då en ökning framdeles av vattenbehovet å en fastighet kan tänkas uppkomma, har nämnts, att en fastighetsägare ämnar exploatera sin fastighet för egnahemsbebyggelse. Det är emellertid tydligt, att det kan vara förenat med betydande svårigheter att avgöra, huruvida och i vad mån hänsyn bör tagas till en dylik omständighet. Även om förutsättningar synas föreligga för att en tätare bebyggelse inom en icke alltför avlägsen framtid kan komma till stånd, kan det sålunda likväl vara ovisst, i vilken grad bebyggelsen kommer att fortskrida. Det torde emellertid vara önskvärt att tillse att, därest området i fråga verkligen är lämpat för sådan bebyggelse som avsetts, brist å erforderligt vatten för husbehovsförbrukning icke kom- mer att föreligga till följd av den vattentäkt, varom är fråga. De sakkunniga ha fördenskull ansett behövligt, att vattendomstolen må äga befogenhet att i vissa fall vid meddelande av tillstånd att tillgodogöra grundvatten stadga skyldighet för den, som erhåller sådant tillstånd, att vid eventuellt fram- tida behov tillhandahålla vatten för husbehovsförbrukning.
Föreskrift om sådan skyldighet, som nu nämnts, torde av samma skäl, som ovan anförts beträffande förbehåll till förmån för kommunalt eller annat allmänt behov, icke böra ifrågakomma annat än vid meddelande av tillstånd att tillgodogöra större vattenmängd än 150 kubikmeter om dygnet. Vidare bör skyldighet att tillhandahålla vatten för tillgodoseende av even- tuellt framtida husbehov icke ifrågakomma annat än där en sådan inverkan å grundvattenförhållandena inom en fastighet kan antagas komma att ske, att fastigheten kan sägas bliva berövad erforderligt vatten till husbehov. För att detta skall anses vara förhållandet torde förutsättas, att det icke är möjligt att utan oskälig kostnad å fastigheten erhålla för dylikt ändamål erforderligt vatten. Förslaget utgår nämligen från den principen, att skyl- dighet att tillhandahålla vatten icke bör föreskrivas annat än när uppkom— mande olägenheter genom sänkning av grundvattenståndet ej lämpligen kunna avhjälpas på annat sätt.
Tages av vattendomstolen föreskriven skyldighet att tillhandahålla vatten för husbehov i anspråk, skola nedan under 9 kap. 46 & föreslagna bestäm- melser tilllämpas. Därav följer bland annat, att den, som bekommer vatten, kan förpliktas att gälda visst vederlag.
Från skyldigheten att på grund av därom stadgat förbehåll framdeles till- handahålla vatten för husbehov torde undantag böra kunna medgivas för så- dana fall, då det för ersättningsgivaren visar sig förenat med olägenhet av betydenhet att behöva leverera vatten. I dylik händelse må enligt förslaget i stället bestämmas gottgörelse i penningar (jfr 9 kap. 46 5 1 mom.).
1 förevarande paragraf har slutligen intagits en erinran om skyldighet för vattentäkts ägare att på grund av minskning i tillgången å grundvatten avstå vatten utan att förbehåll därom skett. Härom stadgas i 52 å.
50 %.
I denna paragraf stadgas om den laga kraft, som medföljer vattendomstols beslut i anledning av ansökan, som rör vattentäkt. Härom föreskrives i för- sta hand, att beslut, som innefattar medgivande att anlägga och nyttja vat- tentäkt eller att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd ,än förut, skall, sedan det tagit åt sig laga kraft, i princip gälla mot envar. Vissa inskränk- ningar äro — bortsett från förbehåll enligt 49 å —— emellertid uppställda. Så- lunda gälla vissa i 51 % angivna undantag för sådana fall, då oförutsedd skada inträffar. Vidare innehåller 52 5 ett särskilt stadgande för den händelse, att inom en ort inträder avsevärd minskning i tillgången å grundvatten. Ytter- ligare medger 9 kap. 46 & omprövning av vissa frågor, som röra skyldighet att tillhandahålla vatten i ersättning för förlust av grundvatten och vederlag därför.
Regeln, att vattendomstolens beslut i princip vinner laga kraft mot envar, förutsätter, att målet handlagts enligt det för ansökningsmål i allmänhet i 11 kap. stadgade förfarandet. Enligt 11 kap. 61 å andra stycket kan emeller- tid i vissa fall ett enklare förfarande anlitas. Där stadgas, att om mål är av beskaffenhet, att det synes lämpligen kunna avgöras med bindande verkan allenast mot viss eller vissa sakägare och deras rättsinnehavare, må vatten- rättsdomaren förordna, att målet utan kungörelse skall behandlas såsom stäm- ningsmål. En erinran härom bör intagas i förevarande paragraf.
Under 11 kap. 63 & föreslås här nedan, atti sammanhang med beslut, vari- genom ifrågasatt anläggande av vattentäkt medgives, skall —— liksom i fråga om byggande i vatten —— av vattendomstolen bestämmas viss tid, ri regel ej överstigande tio år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. I nu föreva- rande paragraf torde, likaledes i överensstämmelse med vad om byggande i vatten är stadgat, böra stadgas att, där arbete för anläggande av vattentäkt ej utförts inom tid, som enligt 11 kap. 63 5 av vattendomstolen bestämts, skall beslutet vara förfallet, såvitt det avser sådan del av anläggningen som ej kom- mit till stånd. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets in- ställande synnerligt men uppstå, bör emellertid vattendomstolen äga att på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med anlägg- ningens fullbordande på högst tio år.
51 5. Denna paragraf behandlar det fall, att genom anläggande av vattentäkt i enlighet med vattendomstolens beslut eller genom tillgodogörande av vatten
i överensstämmelse med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av vattendomstolen förutsetts. Härom fö- reslås, ci anslutning till vad enligt 24 & gäller om byggande i vatten, att den, vilken lider skada eller intrång, som icke förutsetts, må utan hinder av 50 & framställa anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.1 Motsvarande anspråk enligt 24 5 skall för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vatten- domstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomsto- len i beslutet må hava föreskrivit, räknat från utgången av den för byggna- dens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Beträffande anspråk å ersättning för oförutsedd skada av vattentäkt bör uppmärksammas, att det kan dröja någon tid innan ett till- stånd att tillgodogöra grundvatten till fullo utnyttjas. Innan så skett och yt- terligare åtminstone något år förflutit kan i allmänhet icke ens för år med normal vattentillgång bedömas, i vilken omfattning vattentäkten vållat oför- utsedd skada. Härtill kommer att, sedan vattentäkten till fullo tagits i bruk, bör tillfälle även givas att under torrår konstatera, vilka verkningar vatten- täkten medför. De sakkunniga anse fördenskull nödvändigt, att vattendom- stolen må äga att bestämma jämförelsevis lång tid för anmälan av anspråk på ersättning för oförutsedd skada, som vållas av vattentäkt. Denna tid sy- nes kunna bestämmas till hög-st tjugu år, räknat från utgången av den för vattentäktens fullbordande bestämda tiden. Det må erinras, att vattendom- stolen uppenbarligen bör tillämpa befogenheten att utsätta så lång tid, som nu föreslagits, med urskillning. I vissa fall kan en väsentligt kortare tid vara tillräcklig. Liksom i fråga om anspråk enligt 24 & torde den dock ej böra understiga fem år, räknat från förut angiven tidpunkt.
De sakkunniga vilja i anslutning till det anförda framhålla, att förslaget med avseende å anspråk på ersättning för oförutsedd skada, som vållas av vattentäkt, även innehåller en ny bestämmelse om den processuella hand— läggningen av anspråk på ersättning för oförutsedd skada. Sådana anspråk kunna enligt de sakkunnigas förslag, utan avvaktan å utgången av den tid, inom vilken de må anmälas, prövas av vattendomstolen så snart denna finner lämpligt (jfr 11 kap. 68 å).
Är skada eller intrång, som av vattendomstolen icke förutsetts, av betyden- het, bör, inom den tid, som gäller för anmälan av ersättningsanspråk, talan få föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande tillgodogö- rande av grundvatten och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana för- ändringar i vattentäktens anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.
52 å.
Vid meddelande av beslut angående vattentäkt torde vattendomstolen i all- mänhet böra, bland annat, meddela föreskrift, hur det skall förfaras vid vat-
1 Ang. fråga om tillämpning av 2 kap. 24 9 första stycket jfr N. J. A. 1926 sid. 290.-
tenbrist. Det kan emellertid tänkas, att sådan föreskrift ej meddelats, enär vattentillgången antagits vara tillfyllest för alla förhållanden, men att detta antagande ej vanit tillräckligt grundat. Därjämte må erinras, att alla vat— tentäkter ej komma att bliva föremål för vattendomstols prövning.
Den vanligaste orsaken till minskning i tillgången å grundvatten är lång— varig torka. Härjämte kan nämnas särskilt långvarig eller sträng vinter, som medfört att snötäcke blivit liggande ovanligt länge utan någon avsmält- ning eller att frosten sträckt sig särskilt djupt ned i marken. För den hän- delse, att härigenom vållas avsevärd minskning i tillgången å grundvatten sy- nes lämpligt att meddela ett stadgande i lagen, som ger möjlighet att i första hand tillgodose ortens och annat allmänt behov av vatten. Ägare av vatten- täkt, som är avsedd för annat ändamål än nu nämnts, bör sålunda vara skyl- dig att avstå —— men icke att leverera (jfr 49 å) — vatten för dylikt behov. I Övrigt torde böra föreskrivas, att skyldigheten icke skall avse större mängd vatten än som för ändamålet i fråga oundgängligen erfordras. Ersättning för vatten, som en vattentäkts ägare på grund av vad nu sagts nödgas avstå, bör som regel icke utgå men samma undantag synes böra uppställas som beträf- fande förbehåll för allmänt behov enligt 49 å första stycket. Vattendomsto- len bör sålunda äga att, där det för vattentäktens ägare skulle vara uppen- bart obilligt att nödgas utan ersättning avstå vatten, som för ändamålet er- fordras, tillerkänna honom den ersättning, vartill omständigheterna kunna anses giva anledning.
De sakkunniga vilja framhålla, att den skyldighet, som ovan nämnts, en- ligt förslaget skall gälla alla slag av vattentäkter, således ej endast sådana, som äro avsedda för tillgodogörande av mera vatten än 150 kubikmeter om dygnet.
53 5."
I förevarande paragraf stadgas om prövning av lagligheten av redan be- fintlig vattentäkt. Rätt att erhålla sådan prövning torde böra medgivas utan undantag, således även i fråga om vattentäkter, som tillkommit före lagens ikraftträdande. Beträffande verkan av vattendomstolens beslut böra de regler, som stadgats med avseende å förprövning, tillämpas.
54 5.
Sedan en vattentäkt tagits i bruk eller börjat utnyttjas i större omfattning än förut, kan det ofta vara synnerligen svårt att rekonstruera grundvatten- förhållandena sådana de varit dessförinnan.1 Därest _en_ person påstår, att _ han till följd av de ändrade förhållandena lider skada, skulle det emeller- ' tid enligt allmänna regler åvila honom att bevisa, att förändringen verkli- gen medfört en försämring i jämförelse med tidigare förhållanden. Då den, som ämnar vidtaga en förändring, har möjlighet att erhålla förprövning
1 Jfr N. J. A. 1897 not. A nr 312 och 1919 not. A nr 102. 2 Jfr ang. den bevisning, som i likartade fall krävts, N. J. A. 1910 not. A nr 458 och 459.
liksom att själv anordna erforderlig förundersökning, synes det vara lämp- ligt att —— liksom i fråga om byggande i vatten (jfr 26 &) -—— delvis kasta om bevisbördan. De sakkunniga föreslå fördenskull att, där efter viss dag, avsedd att motsvara dagen för den nya lagens ikraftträdande, vattentäkt tagits i bruk utan föregående prövning av vattendomstolen eller efter nämn- da dag utan sådan prövning vid vattentäkt tillgodogöres större vattenmängd än förut, skall vattentäktens ägare vara bevisningsskyldig i avseende å tidi- gare rådande grundvattenstånd.
55 %.
Vid meddelande av tillstånd att tillgodogöra grundvatten kan vattendom- stolen tänkas begränsa rätten därtill på huvudsakligen två sätt.
Vattendomstolen kan enligt den ena metoden föreskriva, att grundvat- tenståndet ej må sänkas mer än till en viss grad. För utrönande härav erfordras i så fall utsättande av särskilda observationsrör. Meddelas före- skrift härom, torde även böra föreskrivas skyldig-het att med jämna tids- mellanrum uppmäta grundvattenståndet i rören ävensom att föra regel- bundna anteckningar om därvid gjorda iakttagelser. Nu ifrågavarande me- tod för begränsning av rätten att tillgodogöra grundvatten kan emellertid mången gång vara förenad med avsevärda svårigheter bland annat på den grund att grundvattenståndet, oberoende av om vatten tillgodogöres eller ej, kan vara underkastat betydande variationer. Olika grundvattenstånd måste som regel också föreskrivas för de olika observationsrören. Ett läg- sta grundvattenstånd, som vid visst observationsrör icke under några för- hållanden får underskridas, torde dock i allmänhet utan större svårighet kunna föreskrivas, t. ex. för att vattentäkten ej skall utnyttjas så, att grund- vattentillgången i fråga i sin helhet blir förstörd genom inträngande av saltvatten. Det föreskrivna grundvattenståndet kan emellertid därvid icke anses utgöra en måttstock för det normala utnyttjandet av vattentäkten i fråga.
Den andra metoden för begränsning av rätten att tillgodogöra grundvat- ten är att vatten—domstolen föreskriver viss största vattenmängd, som må förbrukas under viss angiven tidsperiod. Denna period kan bestämmas på olika sätt (år, månad, dygn m. m.). Vattenmängden kan lätt kontrolleras genom vattenmätare, som givetvis även bör föreskrivas. Härvid kan vara påkallat att bestämma tillåten vattenmängd olika för skilda tider av året. Måhända kan det även vara praktiskt att komplettera sådana bestämmelser med föreskrift om ett visst maximum för den totala vattenförbrukningen per år. Vattentäktens ägare bör ock åläggas att regelbundet avläsa vatten- mätare och göra anteckningar om tillgodogjorda vattenmängder. Vid behov bör tillika föreskrivas, att vattenmätaren skall vara plomberad.
I förevarande paragraf föreslås i anslutning till det anförda ett stadgande av innebörd att, där vid prövning rörande vattentäkt meddelats föreskrift, att till utrönande av dess inverkan å grundvattenståndet skall finnas ett eller flera observationsrör eller att vattenmätare skall användas vid vatten-
täkten, åligger det vattentäktens ägare att noga iakttaga de bestämmelser, som i sammanhang därmed må hava meddelats.
Härjämte torde med tanke på det sätt att begränsa rätten att tillgodogöra grundvatten, som först nämnts här ovan, böra föreskrivas att, när enligt vattendomstolens beslut vid nyttjande av vattentäkt skall iakttagas, att visst grundvattenstånd ej underskrides, är vattentäktens ägare skyldig att i vad på hans åtgärd ankommer så förfara, att grundvattenståndet ej sjunker under föreskriven höjd. Vissa intressekollisioner kunna tänkas för det fall, att två eller flera vattentäkter, som varit föremål för vattendomstols pröv- ning, äro beroende av samma grundvattentillgång. Nu nämnda situation bör såvitt möjligt av vattendomstolen regleras i samband med tillstånds- prövning. Har sådan reglering ej skett, synes böra gälla, att envar av vat- tentäkternas ägare är skyldig att, när så erfordras, inskränka tillgodogöran- det av grundvatten vid honom tillhörig vattentäkt så, att föreskrivet grund- vattenstånd ej underskrides. En bättre och mera detaljerad reglering kan emellertid vinnas enligt 56 %.
Ovan [har icke berörts det fall, att av två eller flera vattentäkter, varest tillgodogöres vatten ur samma grundvattentillgång, någon varit föremål för vattendomstols prövning medan en eller flera av de återstående icke varit föremål för sådan prövning. Innehavaren av förstnämnda vattentäkt kan i så fall vara intresserad av att rätten att tillgodogöra grundvatten vid de övriga regleras, så att han ej ensam varder skyldig att, när grundvatten- ståndet sjunker, inskränka driften vid sin vattentäkt. Även i nu nämnda fall kan reglering vinnas enligt 56 &.
56 &.
Tillstånd av vattendomstolen att anlägga och nyttja vattentäkt behöver i allmänhet ej innebära annat än att vattentäktens ägare må vid denna till- godogöra grundvatten under de villkor, som av domstolen angivas. Förbud att vid annan vattentäkt tillgodogöra vatten lär sålunda som regel icke be- höva utfärdas i samband med tillståndets meddelande. I stället skall i all- mänhet tillses, att vattenbehovet vid redan befintliga vattentäkter såvitt möj- ligt alltjämt kan tillgodoses. Understundom kan det dock bliva nödvändigt att inskränka tillgodogörandet av grundvatten vid förut befintlig vattentäkt. Behov härav kan tänkas uppkomma dels i samband med anläggande av en ny vattentäkt, som finnes böra äga företräde framför en äldre, dels ock till förmån för en redan befintlig vattentäkt.1 Det torde med hänsyn till sådana fall, 'som nu nämnts, böra stadgas att, även om vattendomstolen meddelat tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra grundvatten, ägare av annan vatten- täkt, som är beroende av samma grundvattentillgång, må söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser angående den omfattning, i vilken vat- ten må tillgodogöras vid förstnämnda vattentäkt. Fråga därom är av vä-
1 Ang. fråga om meddelande av förbud på grund av servitut mot tillgodogörande av grundvatten vid annans vattentäkt, jfr N. J. A. 1897 not. A nr 312.
sentligen samma natur, som de frågor om befogenhet att göra intrång i annans rätt, som kunna uppkomma vid tillämpning av 44 5. De sakkun- niga föreslå därför, att ärende, som nu sagts, skall prövas i enlighet med de för anläggande av vattentäkt stadgade grunder samt att om verkan av vat- tendomstolens beslut skall i tillämpliga delar gälla vad ovan under 50—52 åå föreslagits. Härav följer bland annat, att den, som nödgas inskränka till- godogörandet av grundvatten vid honom tillhörig vattentäkt, är berättigad till ersättning, såframt det intrång han får underkasta sig år av någon be- tydelse.
I ovan omförmälda fall har förutsatts, att den ena av två vattentäkter vin- ner en förmån, som medför viss olägenhet för den andra. En reglering av förhållandet mellan två eller flera vattentäkter kan emellertid ifrågakomma även utan att någon kan sägas vinna en sådan förmån. Regleringen kan tän- kas avse allenast att närmare precisera förhållandet mellan parterna efter vad som är rättvist och billigt. En liknande reglering kan även vara påkallad till förmån för andra intressenter, som kunna vara beroende av en vatten- täkts nyttjande, än ägare av konkurrerande vattentäkter. De sakkunniga vilja fördenskull föreslå att, där vattentäkt ej varit föremål för vattendomstolens prövning eller meddelade bestämmelser äro ofullständiga, vattendomstolen må på talan av någon, som av vattentäktens nyttjande åsamkas olägenhet, till efterrättelse mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa sådana bestämmelser, som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden förebygga olägenheten. Förutsättning bör emellertid även vara att tredje mans rätt ej förnärmas. Däremot torde det icke vara påkallat att låta den, som anser sig lida någon olägenhet av vattentäkt, vilken allenast är avsedd för viss fastighets förseende med vatten för husbehovsförbrukning, föra talan vid vattendomstol i nu ifrågavarande hänseende. Undantag för sådana vattentäkter bör fördenskull stadgas.
De sakkunniga vilja i anslutning till vad ovan anförts angiva några exem- pel, huru förhållandet mellan två vattentäkter i olika fall kan ordnas. Om två vattentäkter, som båda äro avsedda för tillgodogörande av betydande mängder grundvatten, utnyttja samma grundvattentillgång, kan det vara lämpligt att uppdela den grundvattenmängd, som med viss sänkning av grundvattenståndet kan tillgodogöras, proportionellt å de båda vattentäkterna efter deras behov. Dett-a bör dock naturligen icke ske, därest i så fall icke någondera vattentäkten kan tillfredsställande uppfylla sitt ändamål. Om en stor och en medelstor vattentäkt utnyttja samma grundvattentillgång kan förhållandet ordnas så, att rätt att tillgodogöra viss vattenmängd under när- mare angiven tidsperiod tillerkännes den mindre vattentäkten medan inne- havaren av den större vattentäkten berättigas tillgodogöra återstoden av till- gängligt grundvatten. Det kan dock tänkas, att även i en sådan situation, som nu nämnts, vattnet åtminstone för tider med vattenbrist fördelas propor- tionellt i förhållande till behovet vid vardera vattentäkten. Tillgodogöra en stor och en väsentligt mindre vattentäkt vatten ur samma grundvattentill-
gång, torde regelmässigt böra förfaras så, att den mindre vattentäkten tiller- kännes rätt till viss vattenmängd per angiven tidsperiod medan innehavaren av den större vattentäkten får tillgodogöra återstoden. För den mindre vat- tentäkten meddelas i dylikt fall endast bestämmelse om största tillåten vat- tenförhrukning under det att beträffande den större vattentäkten kan stadgas skyldighet att tillse att grundvattenståndet ej sjunker under viss nivå.
Angående frågan, huruvida i anledning av en sådan reglering av förhål- landet mellan två vattentäkter, som nu exemplifierats, ersättning skall utgå till ägaren av någondera vattentäkten, få de sakkunniga hänvisa till vad förut anförts beträffande innebörden av förevarande paragraf.
57 &.
De sakkunniga ha i olika sammanhang framhållit, att husbehovsvatten- täkter i förslaget tillerkänts företräde framför vattentäkter, som äro avsedda för annat ändamål. Angående vad med husbehov bör förstås kan här hänvisas till vad de sakkunniga anfört under 44 &. Det återstår emellertid att taga ställning till frågan, hur det skall förfaras, om flera husbehovsvattentäkter äro beroende av samma grundvattentillgång. Såsom exempel härå må an- föras, att flera brunnar anlagts utmed en mindre åder eller att flera brunnar grävts i närheten av varandra i ett vattenförande sandfält med jämförelsevis obetydlig vattentillgång. Enligt de sakkunnigas mening kan det icke vara riktigt att i fråga om husbehovsvattentäkter tillerkänna prioriteten ett sådant företräde som beträffande andra vattentäkter. Det måste anses följa av grannskapsförhållandets natur, att den ene fastighetsägaren får tåla vissa olä- genheter därav att bebyggelsen växer och nya brunnar anläggas för tillgodo- seende av det växande behovet.
Såsom allmän regel vilja de sakkunniga föreslå, att vid konkurrens mellan två eller flera husbehovsvattentäkter inbördes skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som finnes skäligt.1 Regeln bör emellertid icke vara undan- tagslös. I åtskilliga fall bör en fastighet tillerkännas företräde framför annan. Om en fastighet är så belägen, att vattnet flyter från densamma i en åder till nedanför liggande fastigheter, torde sålunda i allmänhet ägaren av förstnämn- da fastighet skäligen böra anses äga anspråk att få ostört tillgodose sitt be— hov före ägarna av de nedanför liggande fastigheterna.2 Andra omständig- heter kunna emellertid föranleda avsteg härifrån. Om sålunda vid en gam- mal gärd under avsevärd tid tillgodogjorts vatten ur en åder, som flyter från en höjdsluttning ned till gården, bör denna ha företräde framför t. ex. en ny sportstugebebyggelse högre upp på sluttningen. En fastighets naturliga be- skaffenhet — särskilt ytvidden — kan Också understundom anses grunda ett naturligt företräde till en större vattenmängd. Icke heller denna regel kan emellertid anses undantagslös. Därest av gammalt på platsen funnits en tät bebyggelse _— t. ex. ett fiskeläge — lär ägaren av angränsande mark icke
1 Motsvarighet till sådan fördelning finnes i dansk, fransk och österrikisk lag. 2 Jfr ang. rännil från källa N. J. A. 1905 sid. 493.
på grund av dess större ytvidd rimligen böra erhålla något företräde till stör- re vattenmängd. — Av det anförda framgår, att äldre bebyggelse i många fall torde böra tillerkännas stor betydelse. Emellertid bör framhållas, att det icke får vara. fråga om en oväsentlig tidsskillnad. Därest t. ex. i ett visst fall har uppgjorts plan för bebyggelse av ett egnahemsområde, lär den, som först köper en tomt och bebygger denna, icke äga något anspråk å företräde fram- för den, som kort därefter förvärvar en annan tomt inom området. Endast väsentligt äldre bebyggelse synes i allmänhet böra tillerkännas betydelse. — Förutom en fastighets läge och naturliga beskaffenhet samt väsentligt äldre bebyggelse kunna även åtskilliga andra omständigheter tänkas grunda en viss företrädesrätt. Så torde det vara av vikt, huruvida det vid planerande av ny bebyggelse varit känt eller bort vara känt, att grundvattentillgången var be- gränsad m. m. Att giva någon fullständig uppräkning av alla dylika om- ständigheter är dock icke möjligt.
I det föregående ha endast berörts de fall, då konkurrens kan tänkas uppstå mellan två eller flera vattentäkter, av vilka var och en är avsedd för sin särskilda fastighet. De synpunkter, som därvid anförts, torde emel- lertid äga giltighet även om en brunn, som t. ex. vid skifte undantagits så- som gemensam för flera fastigheter, icke till fullo räcker för alla, som äga del däri.]L Praktiskt behov av en lämplig fördelning i sådana fall kan lätt yppas och har, enligt vad för de sakkunniga är bekant, också visat sig föreligga.
Anordnande av en gemensam brunn eller ett gemensamt vattenverk kan för övrigt ofta vara den enda rationella lösningen av vattenfrågan på en plats, även om bebyggelsen ej är så tät. Att i detta sammanhang föreslå någon föreskrift om skyldighet för den enskilde att inträda såsom delägare i ett sådant företag har dock icke ansetts kunna ifrågakomma. Vid hand- läggningen av ett mål om fördelning av grundvatten mellan flera »husbe- hovsvattentäkter kan emellertid fördelen av en gemensam anläggning lämp- ligen påpekas.
Fördelning, som med ledning av ovan angivna synpunkter kan komma att äga rum, bör icke bliva gällande för all framtid. Förändrade förhållan— den måste tid efter annan kunna vinna beaktande. Det torde därför böra angivas, att verkställd fördelning må, när ändrade förhållanden inträtt, jämkas därefter.
De sakkunniga vilja i detta sammanhang slutligen framhålla, att fördel- ning, som i förevarande paragraf avses, enligt förslaget skall prövas av allmän domstol.
58 5.
Av allmänna regler följer, att en vattentäkt liksom annan egendom i vad avser själva anläggningen åtnjuter skydd mot skadegörelse. Särskilda be- stämmelser härom torde vara överflödiga. I fråga om den grundvattentill- gång, som tillgodogöres vid vattentäkten, är läget ett annat.
1 Tvist om gemensam brunn förekom t. ex. i målet N. J. A. 1908 not. A nr 54 och i målet N. J. A. 1933 not. A nr 264, jfr även N. J. A. 1917 not. A nr 237.
Av vad de sakkunniga inledningsvis uttalat framgår, att ur vattenlagens regler torde kunna härledas rätt till ersättning, därest ett företag, som av- ses i samma lag, medför minskad vattentillgång i en brunn eller försäm- ring av vattnets beskaffenhet. Vidare ger hälsovårdsstadgan ett visst skydd mot förorening och slutligen torde grannskapsrättens allmänna regler kun- na i vissa fall åberopas såsom stöd för talan mot den, som skadar en grundvattentillgång. Ett mera fullständigt skydd bör emellertid eftersträ- vas. Grundvattentillgångarna äro av utomordentligt stort värde och de, som äro beroende därav, böra fördenskull erhålla all den trygghet, som utan obehörigt intrång i andras intressen kan givas dem. Vad särskilt angår frågan om skydd mot förorening har denna redan berörts av de sak- kunniga under 45 % här ovan, men det är uppenbart, att sådant servitut, som där avses, kommer att tillskapas endast i relativt begränsad omfattning.
Såsom exempel å åtgärder, som kunna medföra menlig inverkan å grund- vattentillgång, kan anföras grävning av grusgrop eller för husgrund samt grundvattnets bortdränerande genom avloppsledning. Genom en dylik åtgärd kan sådan inverkan ske å grundvattenförhållandena, att en större eller mindre del av grundvattnet undandrages tillgodogörande. Även sprängning t. ex. för en tunnel genom berg kan medföra, att grundvatten avledes från de sprickor i berget, där det förut framrunnit.1 Särskilt lätt kan sådan verkan inträda genom sprängning eller andra arbeten i vattenförande sedimentära bergarter, såsom kalksten, sandsten och dylikt. Genom anordnande av upplag för bensin, fotogen och andra oljor kan vidare särskild fara för förorening av en grundvattentillgång komma att föreligga.2 Även om endast relativt obetydliga kvantiteter av t. ex. bensin läcka ut igrunden kunna mycket stora värden, representerade av grundvattentillgången och anordningarna för dess tillgodo- görande, gå till spillo. Förorening kan också ofta tänkas uppkomma genom läckor å kloakledning, men även många andra åtgärder kunna medföra men- lig inverkan å en grundvattentillgång.3
De sakkunniga vilja som huvudregel föreslå, att den, som vill utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grundvattentillgång, skall vara skyldig iakttaga alla de försiktighetsmått, som skäligen föranledas av om- ständigheterna. Härmed avse de sakkunniga icke att fastslå, att åtgärden under alla förhållanden verkligen får vidtagas. Om en åtgärd på grund av särskilda föreskrifter eller enligt grannskapsrättens allmänna regler är att anse såsom otillåten, skall detta gälla. Är däremot åtgärden att anse såsom i och för sig tillåten, skall nyssnämnda bestämmelse iakttagas. För den händelse att vederbörande försummar att vidtaga erforderliga försik- tighetsmått torde böra föreskrivas, att ersättning skall givas för skada, som därav följer. Sådan försummelse kan uppenbarligen även bestå däri att,
1 Jfr N. J. A. 1911 not. A nr 204, 1915 not. A nr 414 samt 1919 not. A nr 101 och 102. 2 Jfr N. J. A. 1909 sid. 248 och 1935 not. A nr 383. 3 Ang. det mått av förutseende, som i liknande mål ansetts böra krävas, jfr N. J. A. 1916 not. A nr 225 samt 1927 sid. 72.
sedan erforderlig anordning till skydd för en grundvattentillgång vidtagits, vederbörande underlåter att underhålla densamma. I fråga om företag av mer än vanligt ingripande beskaffenhet kan emellertid inträffa, att skada uppkommer, ehuru tillbörlig försiktighet iakttagits. Det synes böra stad- gas, att även i sådant fall ersättning skall givas. Ett dylikt stadgande torde stå i god överensstämmelse med grannskapsrättens oskrivna regler.1 Vad nu sagts om åtgärd av mer än vanligt ingripande beskaffenhet synes vara tillämpligt även å åtgärd, som innebär särskild risk för skada å grundvat- tentillgång (t. ex. anordnande av bensinupplag).
Av synnerlig vikt är, att snabbt ingripande kan ske vid fara för menlig inverkan å en grundvattentillgång. Det torde fördenskull vara lämpligt, att rätt till sådant ingripande tillerkännes Konungens befallningshavande. Till stöd härför talar även, att frågor om förorening i ytvattendrag _— lik- som vissa frågor om uppgrundning därav -— för närvarande handläggas av Konungens befallningshavande. Likaså är Konungens befallningshavan- de hälsovårdsmyndighet och har såsom sådan att behandla bland annat frågor om förorening av grundvatten.2 De sakkunniga föreslå på grund av det anförda, att det skall tillkomma Konungens befallningshavande att, där ansvar ej finnes särskilt stadgat, vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga åtgärd, som förut nämnts, att iakttaga vad honom åligger ävensom, i den händelse försummelse i sådant hänseende förelupit, förordna om rättelse på den försumliges bekostnad efter vad som tjänligast finnes. När skäl där- till äro, bör Konungens befallningshavande också äga att vid lämpligt även- tyr förbjuda åtgärdens vidtagande förrän pant eller borgen blivit ställd för skadestånd, vartill åtgärden kan föranleda (jfr ang. pant eller borgen 14 kap. 8 5). Konungens befallningshavandes beslut bör omedelbart lända till efter- rättelse och gälla intill dess annorlunda varder förordnat.
De sakkunniga vilja i anslutning till det anförda framhålla, att frågan, vilken myndighet som bör handlägga ärenden, som ovan angivits, i vad särskilt avser förorening av grundvatten kan komma i ett annat läge, när de sakkunniga framdeles komma att avgiva förslag om en mera uttömman- de lagstiftning angående vattenförorening. Att Konungens befallningsha- vande ovan tillagts prövningsrätt även i föroreningsfrågor bör sålunda icke verka bindande för framtiden.
59 &.
Sedan en vattentäkt blivit anlagd, kan försummelse i underhållet av an- läggningen liksom vattentäktens tagande ur bruk medföra mer eller mindre betydande olägenheter för annan. Vattentäkts tagande ur bruk kan även medföra vissa delvis svårlösta spörsmål i andra hänseenden.
Vad först angår underhållet av en vattentäkt bör det städse åligga vatten-
1 Jfr t. ex. N. J. A. 1936 sid. 557. Se även N. J. A. 1929 sid. 178 och not. A nr 195 ävensom från äldre tid Naumanns tidskrift 1870 sid. 575. 2 Jfr Regeringsrättens årsbok 1914 not. C nr 57, 1920 not. C nr 57, 1923 not. S nr 91, 1928 not. S nr 37, 1929 not. S nr 279, 1931 not. S nr 332, 1932 not. S nr 204, 1933 not.. S nr 389, 1935 not. S nr 417, 1936 not. S nr 350 och 378.
täktens ägare att, där försummeISe i underhållet av anläggningen kan föran- leda fara för allmän eller enskild rätt, underhålla anläggningen så, att dylik fara förebygges.1 Härav följer även, att vid en vattentäkts tagande ur bruk anläggningen ej mät—lämnas i sådant skickvat't annan kan åsamkasskädiw
I fråga om vattentäkts tagandeur bruk torde—i övrigt böra gälla, att vat- tentäktens ägare i princip är berättigad därtill. Att tvinga honom att använ- da vattentäkten, när han icke längre anser sig behöva använda den, synes sålunda icke kunna ifrågakomma. Tydligt är emellertid, att vattentäktens ägare icke genom att taga vattentäkten ur bruk kan formlöst vinna befrielse från skyldighet, som av vatten-domstolen må hava ålagts honom. Såsom exem- pel å sådan skyldighet kan nämnas, att vattentäktens ägare enligt reglerna i 9 kap. 46 5 enligt förslaget skall tillhandahålla vatten såsom ersättning för det fastighet genom vattentäkten berövats grundvatten. Därest vattentäkten tages ur bruk, lär emellertid som regel vatten ånyo kunna erhållas å fastigheten i fråga, varför ersättning genom vatten ej längre är behövlig. Tydligen bör emel- lertid ersättningstagaren i allmänhet erhålla gottgörelse för erforderliga kost- nader och olägenheter vid övergång till användande av egen vattentäkt. De sakkunniga föreslå av nu anförda skäl att, där å vattentäkt vilar förpliktelse, som fastställts av vattendomstolen, skall inhämtas föreskrift, på vad sätt och under vilka villkor vattentäkten må tagas ur bruk.
Skada genom vattentäkts tagande ur bruk kan emellertid uppkomma ej blott för den, som förut erhållit vatten därifrån. Grundvattenståndet kan komma att stiga på sådant sätt, att källare i hus, som byggts medan vatten- täkten varit i bruk, sättes under vatten. Odlade områden kunna försumpas m. m. I många sådana fall synes billigheten kräva, att den, som lider ska- dan, tillerkännes ersättning. Att skada dock -i viss mån bör tålas, torde över- ensstämma med grannskapsrättens regler men att i lag närmare angiva, & vilka fall skyldighet därtill skall föreligga, torde icke vara möjligt.2 Man synes härutinnan böra överlåta åt domstolarna att bedöma varje fall med hänsyn till billighetens krav. I lagen synes endast kunna föreskrivas att er- sättning skall givas, när intrånget överskrider det mått, vederbörande skäli- gen får anses pliktig tåla. ,
Mot ett stadgande om ersättningsskyldighet i nu nämnda fall kan invän- das, att den avdelning av förevarande kap., som rör byggande i vatten, icke innehåller någon föreskrift om ersättningsskyldighet vid utrivande av bygg- nad i vatten. Av förarbetena till vattenlagen framgår emellertid, att ersätt— ningsskyldighet ansågs kunna komma i fråga, men att vid övervägande av olika alternativ valts en annan väg, nämligen att medgiva möjlighet för ve- derbörande intressenter att övertaga underhållet av den byggnad, vars bort- tagande kunde medföra synnerlig skada för dem (jfr 34 å).3 En sådan utväg synes emellertid icke kunna komma i fråga beträffande vattentäkt.
1 Ang. fråga om ersättning för skada genom rörbrott, jfr N. J. A. 1923 sid. 230. 2 Jfr Just.rådet Sjögrens votum N. J. A. 1911 sid. 574. 3 Jfr Betänkande med förslag till vattenlag m. m. avgivet år 1917 av särskilda sakkun— niga sid. 263.
De sakkunniga övergå härefter till frågan, vilken rätt som skall anses för- enad med en vattentäkt sedan den tagits ur bruk. Härmed åsyfta de sakkun- niga icke sådana fall, då driften vid en vattentäkt inställes allenast för repa- ration eller på grund av arbetskonflikt eller annan tillfällig anledning. Det torde vara tydligt, att ägaren av en vattentäkt i andra fall, om vattentäkten icke användes, ej bör för all framtid vara bibehållen vid företrädesrätt till den vat- tenmängd, som förut tillgodogjorts vid vattentäkten. Å andra sidan kan mången gång inträffa, att ägaren av en vattentäkt tager den ur bruk i tanke att framdeles vid behov åter använda densamma. I fråga om kommunala vattentäkter torde detta måhända icke vara så vanligt men förekommer dock emellanåt. Beträffande industrianläggningar är icke sällsynt, att driften av en anläggning nedlägges men att själva tomten, med eller utan bibehållande av förefintliga byggnader m. m., reserveras för framtida behov. Tydligen kan värdet av tomten i sådant fall vara väsentligen beroende av frågan, om där- med alltjämt är förenad rätt att tillgodogöra grundvatten eller ej.
Vid övervägande av förevarande spörsmål ha de sakkunniga funnit såsom huvudregel böra gälla, att, sedan vattentäkt tagits ur bruk, skall den ej ut— göra hinder för anläggande och nyttjande av annan vattentäkt. Från denna regel måste emellertid medgivas visst undantag till förmån för den förra vat- tentäkten. Gör dennas ägare sannolikt, att han inom tio år från det vatten— täkten tagits ur bruk ånyo varder i behov av grundvatten, bör rätt förbe- hållas honom att, där inom samma tid sådant behov visas, erhålla ersättning för sin förlust. Dylik ersättning bör såvitt möjligt utgå genom tillhandahål- lande av vatten. Genom ett sådant förbehåll som nu nämnts. synes varje lojalt intresse att vid behov åter kunna erhålla erforderligt vatten bliva till- börligt tillgodosett och frågan, vilken rätt som tillkommer den förutvarande vattentäkten, behöver nicke bliva svävande för obestämd tid.
Ovan angivna stadganden ha avfattats med tanke närmast å de fall, då en vattentäkt helt tages ur bruk. Enahanda spörsmål kunna emellertid upp- komma, när vid en vattentäkt tillgodogöres väsentligt mindre vattenmängd än förut. I sådant fall torde emellertid de stadganden, som de sakkunniga förordat för den händelse vattentäkt helt tages ur bruk, bliva analogt till- lämpliga.
Nyssnämnda bestämmelser förutsätta, att ifrågavarande intressekonflikter komma under vattendomstols prövning. Som anläggande av en mindre vat- tentäkt icke alltid behöver föregås av sådan prövning, kan det möjligen bliva föremål för tvekan, hur ägaren av en vattentäkt, som tagits ur bruk, i så fall skall kunna få det skydd, som tillkommer honom. Därest icke omständig- heterna övervägande tala för att vattentäkten icke vidare kommer att tagas i bruk, torde emellertid sannolika skäl få anses föreligga, att »allmän eller enskild rätt förnärmas». Enligt 47 å skall då vattendomstols förprövning äga rum.
I anslutning till vad nu anfört-s vilja de sakkunniga framhålla, att det torde utan särskilt stadgande vara tydligt, att förbehåll om ersättning till ägaren av en vattentäkt, som tagits ur bruk, icke kan uppställas, när någon vill anlägga
en vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. Anläggandet av sådan vattentäkt å en fastighet behöver icke föregås av vattendomstols prövning, även om annan därigenom kan lida viss olägenhet. Då fastighetens ägare sålunda icke behöver begära tillstånd till vattentäktens anläggande, kan givetvis icke heller uppställas nå- got sådant villkor för hans rätt, som ovan nämnts.
60 g.
Såsom förut påpekats kan Konungen enligt lagen om expropriation med- giva expropriationsrätt för en orts förseende med vatten liksom för annat all- mänt ändamål. Tillstånd kan fördenskull bland annat givas till expropriation av mark för anläggande därstädes av vattentäkt. Sådan fråga skall enligt förslaget alltjämt prövas av Konungen. Det torde emellertid vara lämpligt, att ärendet i övrigt prövas av vattendomstol. Sedan Konungens tillstånd till expropriation erhållits, bör vederbörande sålunda ingiva ansökan till vatten- domstolen om prövning, på vad sätt och under vilka villkor vattentäkten må anordnas och grundvatten tillgodogöras vid densamma (jfr 40 å andra stycket).
Förslaget utgår formellt från att vattendomstolens prövning i nu angivna fall skall påkallas, oavsett om detta skulle krävas enligt 47åeller ej. Härav skulle följa att, även om vederbörande ej avser att tillgodogöra större vatten- mängd än 150 kubikmeter om dygnet och ej heller skada eller intrång för an- nan behöver befaras, frågan om vattentäktens anordnande eller nyttjande bor- de prövas av vattendomstolen. Det är emellertid icke antagligt, att expro- priation begäres för vattentäkt, varest icke större vattenmängd än 150 ku- bikmeter om dygnet skall tillgodogöras. För övrigt innebär själva expropria- tionen ett intrång, ehuru ej av den art, som avses i 47 %.
Det torde särskilt böra stadgas, att vattendomstolen skall pröva jämväl fråga om ersättning för det område, som i fall, varom ovan sägs, tages i an- språk, enligt reglerna i 9 kap.
61 %.
Under 1 kap. 14 å ha de sakkunniga framhållit, att till grundvatten i för- slagets mening även bör hänföras konstgjort grundvatten. De sakkunniga ha ansett lämpligt att under förevarande paragraf uttryckligen uttala, att vad i förevarande lagförslag är stadgat om anordnande och nyttjande av vattentäkt jämväl skall äga tillämpning, där för erhållande av grundvatten i tillräcklig mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd, d. v. s. ge- nom att vatten ledes till infiltrationsbassäng, varest det får nedsjunka i grunden. Härmed torde även vara utmärkt att, såframt annan åsamkas skada eller intrång genom att vatten tillföres grunden, tillstånd till åtgärden kan erhållas enligt reglerna i 44 %. Vad nu sagts synes dock ej böra gälla frågan om rätt att från sjö eller vattendrag bortleda det vatten, som behöver tillföras grunden. Sådan fråga torde lämpligen — liksom för närvarande — böra avgöras enligt reglerna om byggande i vatten.
De sakkunniga vilja särskilt framhålla, att förevarande paragraf icke avser det fall, att vattentäkt anordnas så, att den, utan att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd, förorsakar infiltration av ytvatten i grunden. I sådant fall, som nu sagts, äro sålunda enligt förslaget allenast bestämmelserna om vattentäkt tillämpliga.
9 KAP. Om ersättning. .
Enligt vattenlagen må i ett flertal olika fall tillstånd meddelas att vidtaga åtgärd, varigenom annans egendom lider skada eller intrång. Därvid hän- visas beträffande ersättning regelmässigt till 9 kap., varest närmare angives, hur ersättningen skall bestämmas. Detta kap. innehåller till en början i 1—12 55 vissa bestämmelser om ersättningsskyldighet i allmänhet. Häref- ter följer en avdelning, omfattande 13—45 åå, angående ersättning medelst kraftöverföring. I 46—53 åå givas närmare stadganden om ersättning i penningar. Vidare meddelas i 54—67 åå vissa föreskrifter om sättet och tiden för erläggande av penningersättning samt om tiden för tillträde av egendom, som löses. 68—70 55 handla om Konungens befallningshavandes befattning med nedsatta ersättningsmedel, 71—72 åå om anmälan i vissa fall till vederbörande domstol, 73 % om rätt för fordringsägare att påkalla prövning av ersättningsbelopp och 74 & om återlösningsrätt.
Avdelningen om ersättningsskyldighet i allmänhet synes väl ägnad att med vissa tillägg tillämpas även beträffande ersättning i anledning av före- tag, som avse tillgodogörande av grundvatten. Det bör emellertid redan i detta sammanhang nämnas, att de sakkunniga funnit lämpligt att till 1 och 11 åå överflytta vissa bestämmelser i 46 %, vilka därvid till'ordalydelsen något jämkats. Avdelningen om ersättning medelst kraftöverföring kan en- ligt sakens natur 'icke komma till praktisk användning beträffande företag för tillgodogörande av grundvatten. Efter denna avdelning synes böra in- föras en ny avdelning »Om ersättning genom tillhandahållande av vatten», varigenom beredes möjlighet att bestämma ersättning för förlust av grund- vatten på ett sätt, som i vissa fall bättre tillgodoser den skadelidandes rätt än ersättning i penningar. Den nya avdelningen omfattar i förslaget alle- nast en paragraf, som ersatt den nuvarande 46 %.
Avdelningen om ersättning i penningar kommer enligt förslaget att be- gynna med 47 5 men är i övrigt oförändrad. Detta innebär bland annat, att 48 &, enligt vilken ersättning i åtskilliga fall skall utgå med 50 procents förhöjning, blir tillämplig i mål om tillgodogörande av grundvatten. Vid en genomgång av de i paragrafen upptagna fall, då förhöjning är föreskri- ven, framgår emellertid att, bortsett från vissa möjligen tänkbara undan- tagsfall, endast ersättning för »mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada å mark till följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vat- tenståndsförhållandena» kan tänkas förekomma i anledning av anläggande
eller nyttjande av vattentäkt. Det synes även vara fullt konsekvent, att i sådan händelse förhöjning under samma förutsättningar som eljest skall beräknas. Härvid är dock att märka, att förhöjning enligt 50 & ej skall utgå, därest fråga är om åtgärd enligt vattenlagen för allmänt ändamål, såframt ej tillika åsyftas vattens utnyttjande vid kraftanläggning eller el- jest i industriellt eller privatekonomiskt syfte.
De sakkunniga ha tagit i övervägande, huruvida förhöjd ersättning även bör utgå för det fall, att anläggande eller nyttjande av vattentäkt vållar skada eller intrång genom minskning i tillgången å grundvatten. Därest fråga är om något mera betydande intrång, som icke kan avhjälpas på annat sätt, lär dock som regel enligt 46 å i förslaget ersättning komma att utgå icke i penningar utan genom tillhandahållande av vatten. Kan åter olägenheten avhjälpas genom fördjupande av brunn eller på annat därmed jämförligt sätt, saknas varje skäl till för-höjning av den ersättning i pen- ningar, som i så fall skall utgå. För övrigt må framhållas, att ett stadgande i 48 ?; om förhöjd ersättning för minskad tillgång å grundvatten på grund av förenämnda stadgande i 50 & icke skulle komma att tillämpas å kom- munala vattentäkter.1 Det skulle därför ej erhålla så stor praktisk betydelse. Att ändra 50 å torde nämligen icke komma i fråga.
Beträffande härefter stadgandena om sättet och tiden för erläggande av penningersättning samt tiden för tillträde av egendom, som löses, har en- dast en mindre ändring av 66 % ansetts erforderlig. Följande avdelningar av kapitlet ha ansetts kunna oförändrade tillämpas å ersättningar för skada eller intrång genom vattentäkt.
De sakkunniga övergå härefter till redogörelse för de särskilda paragra- fer i förevarande kap., som beröras av förslaget.
15.
Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse skall —- där jämlikt vat- tenlagen medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada eller in- trång — vattendomstolen ålägga honom att efter vad i förevarande kap. sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas. Regeln skall dock gälla endast »såvitt ej i 1, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas». Som även i den nya avdelningen om vat- tentäkt under 2 kap. förekomma vissa bestämmelser, som kunna anses in- nebära avsteg från den allmänna ersättningsregeln, torde undantagsbestäm- melsen böra ändras så, att den kommer att hänvisa jämväl till sistnämnda kap.
I 46 % av förevarande kap. stadgas för närvarande, att i de fall, då er- sättning för förlorad vattenkraft icke skall utgå medelst kraftöverföring, skall den bestämmas i penningar och att till grund för ersättningens be-
1 Jfr N. J. A. 1937 sid. 156.
stämmande skall läggas värdet å vattenkraften i tillgodogjort skick. Vidare föreskrives, att ersättning för annat än förlorad vattenkraft, skall utgå i penningar. Ha parterna träffat överenskommelse, att ersättning skall utgå i annat än penningar, skall dock sådan överenskommelse enligt lagrummet gälla, såframt den av vattendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd.
Som förut nämnts vilja de sakkunniga föreslå, att ersättning skall kunna bestämmas att utgå även genom tillhandahållande av vatten. 46 å kan tydligen vid sådant förhållande icke förbliva oförändrad. De sakkunniga ha funnit det bästa sättet för erforderlig ändring vara att överflytta bestäm- melserna i 46 & till 1 och 11 åå i kapitlet. Härigenom beredes till en början utan inskjutande av någon extra paragraf lämplig plats i kapitlet för be- stämmelser om ersättning genom tillhandahållande av vatten. Bestämmel- sen om de ersättningsformer, som kunna komma i fråga, synes ock vara av den grundläggande betydelse, att den lämpligen kan erhålla sin plats i 1 %. Detsamma är förhållandet med stadgandet om rätt för parterna att i viss utsträckning träffa överenskommelse angående ersättningens form.
Av nu anförda skäl ha de sakkunniga i 1 & infört ett andra stycke, vari föreskrives att ersättning, där den ej enligt vad i kapitlet är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande av vatten, skall bestämmas i penningar, men att överenskommelse mellan parterna, att er- sättning skall utgå på annat sätt, skall vara gällande, såframt den av vat- tendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd. Ge- nom ett sådant stadgande, som nu nämnts, kommer bland annat att tydligt utmärkas, att ersättning enligt vattenlagen, såframt ej annan ersättningsform är uttryckligen föreskriven, skall utgå i penningar. Detta synes de sakkunniga vara av särskild vikt beträffande vattentäkt. Därav uppkommande olägen- heter kunna nämligen i allmänhet lämpligast avhjälpas genom anordnande av ny eller fördjupande av befintlig brunn, genom anordnande av nytt pump— verk eller ändring av befintligt pumpverk, så att det erhåller större uppford— ringshöjd, eller på annat därmed jämförligt sätt. I sådana fall bör ersättning bestämmas i penningar och tillhandahållande av vatten följaktligen icke kom- ma i fråga.
Den i nuvarande 46 & intagna regeln, att till grund för bestämmande av ersättning för förlorad vatten-kraft i penningar skall läggas värdet å vat- tenkraften i tillgodogjort skick, kan lämpligen i något modifierad form överflyttas till 11 %.
5å.
Enligt första stycket, som är oförändrat, skall _— där till strömfall, vars vattenkraft till följd av företag enligt vattenlagen går förlorad för ägaren, hör särskilt utmål eller eljest mark är förenad därmed —— denna mark, där ägaren det begär, lösas, såframt den för ägaren varder onyttig eller synner- ligt men vid dess begagnande uppkommer. Enligt andra stycket, som lika— ledes är oförändrat, är ägare av sådant strömfall — om vattenkraften är
avsedd till drivande av kvarn, såg, fabrik eller annan anläggning eller om med strömfallet är förenad annan fast eller lös egendom, för vars tillgodo- görande vattenkraften är avsedd — berättigad till ersättning, såframt sådan egendom lider minskning i värde, då vattenkraften frångår honom. Han må även, där minskningen i egendomens värde är av betydenhet, fordra, att egendomen skall lösas.
De bestämmelser, för vilka nu redogjorts, böra erhålla motsvarande till- lämpning, där till vattentäkt, som till följd av företag enligt vattenlagen ej vidare kan nyttjas för sitt ändamål, hör särskilt markområde eller det vat- ten, som uppfordras vid vattentäkten, är avsett för användning vid viss fabrik eller annan anläggning. Stadgande härom har införts såsom ett tredje stycke i paragrafer. Om markområdet varder för ägaren onyttigt eller för honom uppkommer synnerligt men vid dess begagnande, skall marken sålunda, om ägaren yrkar det, lösas. Vidare skall för det fall, att det vatten, som uppfordras vid vattentäkten, är avsett för användning vid viss fabrik eller annan anläggning, ersättning utgå för värdeminskning, som sådan egendom undergår, eller, om värdeminskningen är av betydenhet, egendomen lösas, såframt ägaren framställer yrkande därom.
6 %.
Enligt 6 5 första punkten i dess nuvarande lydelse gäller att, om fastig- het eller del därav eller anläggning, som i 5 & andra stycket sägs, skall lösas, skall ock lös egendom, som hör till fastigheten eller anläggningen och som genom avståendet göres onyttig för ägaren, på dennes begäran inlösas. Det- samma gäller enligt andra punkten i fråga om egendom, som till följd av skada å jord, hus, fiske eller annat varder för ägaren onyttig.
Första punkten har ansetts böra utvidgas att gälla även anläggningar, som avses i det nytillkomna tredje stycket av 5 5.
11 5.
Första och andra styckena äro oförändrade. Såsom tredje stycke har intagits föreskrift, att ersättning för vattenkraft, som icke är tillgodogjord vid befintlig anläggning, skall bestämmas med hänsyn till värdet av vattenkraften i tillgodogjort skick. Stadgandet mot- svarar med en mindre jämkning bestämmelsen i nuvarande 46 %, att till grund för bestämmande av ersättning för förlorad Vattenkraft i penningar skall läggas värdet å vattenkraften i tillgodogjort skick. Nyssnämnda jämk- ning föranledes av att bestämmelsen, sedan den överflyttats till 11 %, blir tillämplig även om ersättningen enligt reglerna i 13—45 åå skall utgå me- delst kraftöverföring. Någon saklig ändring föranledes ej härav.
46 å.
Denna paragraf, som på sätt förut nämnts enligt förslaget utgör en sär- skild avdelning av 9 kap., innehåller de viktiga bestämmelserna om ersätt- ning genom tillhandahållande av vatten.1
1 Till förekommande av intrång genom åtgärd, vartill tillstånd enligt gällande vatten- lag meddelats, har i vissa fall tillhandahållande av vatten föreskrivits, se t. ex. N. J. A. 1923 sid. 576 och 1934 not. A nr 232.
Under 2 kap. 44 å ha de sakkunniga lämnat ett flertal exempel å skada eller intrång, som kan uppkomma genom vattentäkt. Av vad de sakkunniga förut uttalat framgår, att det i allmänhet är möjligt att avhjälpa skadan eller intrånget genom anordnande av ny eller fördjupande av befintlig brunn, genom anordnande av nytt pumpverk eller ändring av befintligt pumpverk, så att det erhåller större uppfordringshöjd, eller på annat där- med jämförligt sätt. Kan så lämpligen ske, bör ersättning, därest ej annan överenskommelse träffas, bestämmas i penningar. De sakkunniga vilja framhålla, att denna ersättningsform enligt förslaget är den normala (jfr 1 5). I de fall, då skadan eller intrånget icke lämpligen kan avhjälpas på sätt nu nämnts, bör ersättning genom tillhandahållande av vatten kom- ma i fråga.1 Det är av .stor vikt att vid valet avprsättningsform förfara på det sätt, som är mest ändamålsenligt och ej åsamkar ersättningsgivaren onö- dig olägenhet. En viss frihet i valet är emellertid nödvändig.
Förslagets bestämmelser angående tillhandahållande av vatten ha med iakttagande av vad ovan sagts i åtskilliga hänseenden utformats efter mön- ster av stadgandena i 13—45 åå om ersättning medelst kraftöverföring. De ha dock ansetts kunna göras väsentligt mera kortfattade.
1 mom. Bestämmelserna om tillhandahållande av vatten böra inledas med ett stadgande, som anger i vilka fall ersättning skall utgå på sådant sätt. Som huvudregel synes böra gälla att, där någon enligt vattenlagen berättigas att tillgodogöra grundvatten, skall, i händelse annan därigenom går förlustig möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra erforderligt vat- ten, ersättning därför utgå genom tillhandahållande av motsvarande vatten- mängd. Med förlust av »möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra er- forderligt vatten» åsyfta de sakkunniga, att det är tekniskt outförbart eller ekonomiskt olämpligt att genom ändring av befintlig vattentäkt eller an- läggande av ny sådan erhålla erforderligt vatten. Stadgandet är tillämpligt även i fall, då ersättning för förlust av grundvatten skall utgå, oaktat er— sättningstagaren ännu icke anlagt egen vattentäkt.
Ersättnings utgörande genom tillhandahållande av vatten kan under- stundom medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten. Så- lunda kan ändamålet med ersättningsgivarens vattentäkt måhända helt för- felas, därest han förpliktas att tillhandahålla en mycket betydande vatten- mängd. Ersättning bör i så fall kunna bestämmas i penningar. Men även ersättningstagaren kan vara mindre väl betjänt med ersättning i form av vatten t. ex. om detta ej blir av samma goda beskaffenhet som det han ti- digare kunnat tillgodogöra. Därest han på sådan grund hellre vill mottaga ersättning i penningar, bör det ej förvägras honom. Undantag för sådana fall, som nu nämnts, har uppställts.
Ovan angivna huvudregel torde emellertid å andra sidan böra komplet- teras med ett stadgan-de, som ger vattendomstolen viss befogenhet att i andra fall än dem, som med huvudregeln avses, välja ersättningsform efter
1 Den danska lagen föreskriver också uttryckligen tillhandahållande av ersättningsvat- ten, likaså italiensk lag.
vad som är mest praktiskt. Såsom exempel å sådana fall kan anföras, att ersättningsgivaren ändock är nödsakad att framdraga ledning till någon fastighet i närheten av den, som närmast är i fråga. Det kan då vara lämp- ligt, att ersättning även till ägaren av den senare fastigheten utgår i form av vatten. Överhuvud är det nödvändigt, att vattendomstolen för ett om- råde med relativt tät bebyggelse kan meddela så enhetliga bestämmelser som möjligt. De sakkunniga ha för-denskull föreslagit, att vattendomstolen i fall, som ej omfattas av huvudregeln, må, där det finnes lämpligen kunna ske, föreskriva, att ersättning för skada eller intrång genom nyttjande av vattentäkt skall utgå medelst tillhandahållande av vatten.
Vatten, som skall lämnas i ersättning efter vad ovan sagts, torde i all- mänhet böra tillhandahållas från den vattentäkt, som medför att annan lider skada eller intrång. Vattendomstolen torde dock böra tillerkännas rätt att föreskriva, att vattnet i stället skall tillhandahållas från annan därför lämpad vattentäkt. Det kan nämligen understundom vara praktiskt, att ett särskilt mindre vattenverk anordnas för distribution till ersättningstagare å en ort. Helst böra i så fall ersättningstagarna själva övertaga driften av ett sådant verk men, därest överenskommelse därom ej kan ingås, torde möj- lighet dock böra finnas att ordna förhållandena på dylikt sätt.
Skyldigheten att tillhandahålla vatten bör åvila den fastighet, med Vilken den vattentäkt, från Vilken vattnet skall tillhandahållas, är förenad, och oberoende av avyttring eller exekutiv försäljning av fastigheten äga bestånd i vems hand fastigheten kommer. I vissa fall kan tänkas, att flera vattentäkter medverka till att annan lider skada. Uppenbarligen kan i. så fall ej komma i fråga, att vatten skall levereras till en och samme ersättningstagare från flera ersättningsgivare. Skyldigheten att tillhandahålla vatten bör åläggas en av de skadevållande men denne bör tillerkännas rätt till bidrag av övriga skadevållande. Särskilda bestämmelser därom ha icke ansetts erforderliga.
Det torde vara tydligt, att den, som skall tillhandahålla vatten, bör vara pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall av behov om- bygga för vattnets tillhandahållande erforderlig ledning med tillbehör. Till- handahållandet av vatten bör taga sin början å tid, som vatten-domstolen bestämmer. I förevarande mom. ha intagits föreskrifter jämväl i nu an- givna hänseenden.
Det kan ifrågasättas att i lagen intaga bestämmelser även angående plats, där vattnet skall tillhandahållas, samt beträffande vattnets tryck, tempera- tur—och beskaffenhet i övrigt m. m. Förhållandena kunna emellertid vara så skiftande, att det icke synes lämpligt att i nu nämn-da hänseenden binda vattendomstolen för mycket. Å denna lär ändock ankomma att i allo med- dela sådana föreskrifter, att ersättningstagaren icke blir sämre ställd än förut.
2 mom. Rättighet till vatten, som skall givas såsom ersättning till ägare av fastighet, bör vara förenad med samma fastighet eller annan fastighet, till vilken rättigheten i laga ordning kan komma att överflyttas. Om rät- tigheten prövas kunna helt eller delvis utan förfång för inteckningshavare
eller andra rättsägare avhändas den fastighet, varmed den är förenad, bör vattendomstolen äga att på ansökan av fastighetens ägare meddela beslut om sådan överflyttning till fastighet i närheten av den förut till vatten be- rättigade fastigheten eller av den vattentäkt, från vilken vatten skall till- handahållas.
Rättigheten till vattnet bör kunna upplåtas med nyttjanderätt, dock ej för längre tid än beträffande nyttjanderätt till fast egendom å landet är i allmänhet stadgat d. v. s. 50 år.
3 mom. Det är för den, som berättigas tillgodogöra grundvatten, en förmån att få tillgodogöra detta, oaktat annan lider skada eller intrång, men även för den, som skall erhålla vatten i ersättning, innebär det som regel en förmån att bekomma vatten levererat på ifrågavarande sätt. De sakkunniga ha fördenskull under förevarande moment upptagit bestämmeler om skyldighet för ersättningstagaren att utgiva visst vederlag. Härvid har skilts mellan å ena sidan de fall, då ersättningstagaren redan innehar vattentäkt, som även framdeles kunnat förse honom med erforderligt vatten d. v. 5. med en vatten- mängd lika stor som den, vilken skall tillhandahållas honom av ersättnings- givaren, och å andra sidan sådana fall, då ersättningstagaren för att få be- hövligt vatten skulle blivit nödsakad att utföra ny anläggning eller utvidga en äldre anläggning. Det förra alternativet är givetvis det normala. För sådant fall föreslå de sakkunniga att ersättningstagaren, i den mån han genom vattnets tillhandahållande vinner förmån av någon betydelse, skall vara plik- tig att till ersättningsgivaren gälda skäligt bidrag till kostnaden för underhåll och drift av dennes vattentäkt. Såsom exempel å sådan förmån, som nu nämnts, kan anföras, att ersättningstagaren erhåller vattnet i ledning under tryck, i stället för att han förut kan ha varit nödsakad att uppfordra vatten med handkraft ur brunn. Ersättningstagaren kan också komma att erhålla renat vatten i stället för naturligt grundvatten, vilket kan vara av stor betydelse. Har ersättningstagaren förut haft eget pumpverk, undgår han även de utgifter, som varit förenade med dess drift och underhåll m. 111. Vad härefter angår de fall, då ersättningstagaren ej kunnat vid redan bc- fintlig vattentäkt tillgodogöra vatten till den myckenhet, som av ersättnings- givaren skall tillhandahållas honom, bör han förklaras skyldig att förutom bidrag till ersättningsgivarens underhålls- och driftkostnad även gälda skäligt bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad. Närmare bestämmelser angående bidragets storlek ha ansetts överflödiga. Det torde ändock vara tydligt, att vattendomstolen icke må överskrida beloppet av den kostnad er- sättningstagaren fått vidkännas, därest han i stället anlagt eller utvidgat egen vattentäkt.
Vad beträffar sättet för erläggande av vederlag, som ovan nämnts, ha de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att bidrag till ersättningsgivarens under— hålls- och driftkostnad skall erläggas genom ständig avgäld med visst be- lopp för år eller annan tidsperiod eller ock för varje kubikmeter vatten, som ersättningstagaren förbrukar. Beloppet av sådan avgäld bör dock ej bestäm- mas för all framtid. Lämpligen synes vatten-domstolen böra tillerkännas
befogenhet att, när tio år förflutit sedan beloppet senast var föremål för dess prövning, på talan av någondera parten höja eller sänka det efter vad då finnes skäligt.
Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad skall enligt förslaget gäldas i den ordning vattendomstolen bestämmer.
4 mom. Det kan tänkas, att ersättningstagaren vill avstå från rätt till vatten, som tillerkänts honom. I dylik händelse hör han kunna vinna be- frielse från skyldighet att gälda underhålls- och driftkostnad (avgäld), som belöper å tid efter det han anhängiggjort talan om sådan befrielse. Försla- get upptager föreskrift härom. Avstår ersättningstagaren endast delvis från sin rätt till vatten, bör denna föreskrift analogt tillämpas så, att skälig jämkning av avgälden medgives. Är avgäldens storlek beroende av vatten- förbrukningen, kräves uppenbarligen ej särskilt beslut om befrielse från eller jämkning av avgälden. '
Beträffande ersättningstagaren eventuellt åvilande skyldighet att utgiva bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad är läget ett annat. De sakkunniga vilja föreslå, att ersättningstagaren, även om han avstår från rätt till vatten, alltjämt skall vara skyldig att gälda bidrag till ersättnings- givarens anläggningskostnad, som han förpliktats utgiva, i den mån ersätt- ningsgivaren för att kunna tillhandahålla vatten fått vidkännas kostnad, som för framtiden varder utan nytta. I fråga om den närmare innebörden härav må påpekas, att en anordning som ersättningsgivaren vidtagit icke behöver vara för all framtid onyttig för att ersättningstagaren skall vara skyldig att bidraga till kostnaden därför. Om den under viss tid icke kan användas för något nyttigt ändamål, bör ersättningstagaren anses skyldig att i motsvarande mån bidraga till kostnaden. Kan en anordning delvis komma till användning, bör likaledes en jämkad bidragsskyldighet alltjämt åvila ersättningstagaren.
5 mom. I händelse ersättningsgivaren brister i fullgörande av honom åliggan—de skyldighet att tillhandahålla vatten, torde ej för den tid, avbrottet varar, böra utgå avgäld, som ersättningstagaren eljest varit pliktig att gälda. Ersättningstagaren bör ock berättigas att — till dess avbrottet upphör — innehålla stadgat bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad. Det tor-de ligga i sakens natur, att sådant avdrag å avgäld eller innehållande av bidrag till anläggningskostnad ej må ske, därest ersättningsgivaren för re- paration eller därmed jämförlig åtgärd måste avstänga vattentillförseln för tid, som för sådant ändamål är oundgängligen nödig. Stadgande härom har sålunda ej ansetts erforderligt. Ersättningsgivaren bör emellertid underrät- ta ersättningstagaren i god tid, så att denne kan förbereda sig på avbrottet. I vissa fall kan det vara behövligt, att vattendomstolen meddelar närmare bestämmelser i de hänseenden som nu nämnts. Befogenhet därtill torde tillkomma vattendomstolen utan att särskild föreskrift därom behöver med- delas (jfr 11 kap. 62 5).
Har ersättningsgivaren genom vårdslöshet eller försummelse vållat av- brott i tillhandahållandet av vatten, synes ersättningstagaren jämväl böra
berättigas att erhålla skadestånd. Detsamma gäller om ersättningsgivaren underlåter att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder för att åter tillhanda- hålla vatten.
Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörandet av honom åliggande skyldighet att tillhandahålla vatten, är ersättningstagaren enligt förslaget fri från de skyldigheter, som ålagts honom mot ersättningsgivaren. Han har tillika ansetts böra äga att, där så kan ske, på ersättningsgivarens bekostnad åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt till- godogöra grundvatten.
6 mom. Under detta mom. meddelas bestämmelser för det fall, att er- sättningstagaren underlåter att fullgöra honom åvilande skyldig-heter d. v. s. attverlägga vederlag, .som han förpliktats utgiva. Det är uppenbart, att er- sättningsgivaren i så fall är berättigad att av den försumlige utsöka vad denne underlåtit att erlägga, och stadgande härom erfordras ej. Brister er- sättningstagaren i betalning av vederlag, hör ersättningsgivaren emellertid även äga att avbryta tillhandahållandet av vatten, intill dess betalningen fullgjorts. Utestår förfallet belopp oguldet under avsevärd tid, synes er- sättningsgivaren i allmänhet tillika böra erhålla möjlighet att för framti- den vinna befrielse från skyldigheten att tillhan-dahålla vatten. Undantag synes dock påkallat, såframt en dylik påföljd med hänsyn till föreliggande omständigheter skulle vara uppenbart obillig för ersättningstagaren. Ej heller bör dröjsmål med betalningen av vederlag i allmänhet kunna grunda rätt att för framtiden vinna befrielse från skyldighet att tillhandahålla vatten för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. Dels är skyldigheten, sedan erforderliga ledningar utförts, i allmänhet icke särskilt betungande för ersättningsgivaren och det vederlag, som kan komma att ute- stå oguldet, lär icke kunna uppgå till något mera betydande belopp. Dels är det för en fastighet av synnerlig betydelse, att den har tillgång till vatten åt- minstone till husbehov. Även om fastigheten av någon anledning kommer att misskötas, måste den därför såvitt möjligt bibehållas vid rätt till vatten för husbehov. Endast om det med hänsyn till föreliggande omständigheter prö- vas vara av särskild vikt för ersättningsgivaren att vinna befrielse från skyl- digheten att tillhandahålla vatten, bör befrielse kunna ernås jämväl i fråga om tillhanda-hållande av vatten för fastighets förseende därmed till husbe- hovsförbrukning.
Särskild uppmärksamhet påkallar frågan i vad mån de befogenheter, som enligt vad ovan nämnts böra tillkomma ersättningsgivaren, må av denne åberopas gentemot ny ägare av fastighet, varmed rätten till vatten är för— enad. Den nye ägaren kan ha förvärvat fastigheten utan kännedom därom, att något belopp utestår oguldet, och fördenskull drabbas av en kännbar extra kostnad, därest han för att erhålla vatten nödsakas erlägga avgifter, som rätteligen helöpt å föregående ägare. Å andra sidan kan ersättnings- givaren icke berövas all rätt att åberopa förut angivna påföljder av försum- melse att gälda vederlag endast därför att fastigheten övergår å ny ägare. Det torde dock, för att ersättningsgivaren skall kunna göra påföljderna gäl-
lande mot ny ägare, böra krävas att avgifterna ej utestått oguldna under alltför lång tid. De sakkunniga vilja föreslå, att ersättningstagaren ej må åberopa försummelse av föregående ägare att gäl-da vederlag, såframt nye ägaren inom skälig tid erlägger belopp, som förfallit till betalning inom ett år, innan han blev ägare av fastigheten. Tveksamt är dock, huruvida icke exekutiv auktion alltid borde medföra, att ersättningsgivaren ej vidare må till befrielse från skyldighet att tillhandahålla vatten åberopa vad dessför- innan förekommit (jfr 3 kap. 3 % sista stycket och 7 kap. 60 å). Det har emellertid synts som om ersättningsgivaren därigenom skulle bliva alltför ogynnsamt ställd (jfr ock 42 å i förevarande kap.).
De sakkunniga vilja framhålla, att ersättningsgivaren understundom på grund av omständigheterna kan anses ha frivilligt eftergivit sin rätt att åbe- ropa påföljd som ovan nämnts. Stadgande härom torde emellertid icke erfordras.
7 mom. För skadestånd, varom under 5 mom. sägs, synes ersättningstaga- ren böra njuta förmånsrätt i den fastighet, som skyldigheten att tillhanda- hålla vatten åvilar, enligt 17 kap. 6 å han-delsbalken såsom för avgäld av fast egendom.
8 mom. Om parterna träffat överenskommelse i fråga, som i förevarande paragraf avses, bör sådan överenskommelse vara gällande, såframt vatten- domstolen finner den lämplig och därå grundar sitt beslut.
66 5.
Enligt 58—60 åå gäller att, där fast egendom skall lösas eller vissa bygg- nader skola flyttas, ävensom i vissa andra därmed likartade fall skall den, som föranlett förhållandet i fråga, inom viss tid uppsäga vederbörande. Nu berörda stadganden torde icke vara i behov av någon ändring i före- varande sammanhang.
För andra fall än i 58—60 åå sägs stadgas i 66 & att, om ersättning, som bestämts att utgå på en gång, skall gäldas för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom företag enligt vattenlagen, då må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd till förfång för annan vidtagas, innan föreskriven ersättning guldits. Någon viss tid behöver enligt lagrummet i dess nuvarande lydelse icke förflyta från det ersättningen guldits till dess arbetet eller åtgärden vidtages. Nu berörda stadgande kan tänkas ofta bliva tillämpligt i mål rörande anläggande eller nyttjande av vattentäkt t. ex. om ersättning skall utgivas för fördjupande av brunn. I sådana fall lär det emellertid ej sällan vara av vikt för ersättningstagaren, att han någon tid i förväg får veta, vid vilken tidpunkt sänkning av grundvattenståndet tidigast kommer att äga rum. Vattendomstolen torde fördenskull böra äga befogenhet att, när så finnes erforderligt, föreskriva, att vattentäkten i fråga ej må tagas i bruk förrän viss tid förflutit från det ersättningen guldits. Behov av en motsvarande befogenhet torde även kunna föreligga i andra fall. De sak- kunniga ha fördenskull föreslagit, att vattendomstolen oavsett målets be- skaffenhet skall äga att, när så finnes erforderligt, föreskriva, att arbete å
annans mark eller åtgärd till förfång för annan ej må utföras, förrän viss tid förflutit från det ersättning till den, som därigenom lider skada eller in- trång, guldits. Tydligen bör vattendomstolen, i den mån den finner dylik föreskrift påkallad, särskilt angiva, vilken eller vilka ersättningstagare före- skriften skall gälla. Därvid kunna även olika tider stadgas beträffande olika ersättningstagare.
11 KAP. Om domstolar och rättegång i vattenmål.
De sakkunnigas förslag vilar i det föregående på den förutsättningen, att åtminstone viktigare frågor om tillgodogörande av grundvatten skola prö— vas av vattendomstol. Det är uppenbart, att »den ståndpunkt, som de sak- kunniga i detta hänseende intagit, icke är den enda tänkbara. De sakkun- niga vilja i det följande närmare angiva de skäl, som vid valet mellan olika alternativ för dem varit bestämmande.
Såsom de sakkunniga förut framhållit äro frågor om tillgodogörande av grundvatten i många hänseenden likartade med de spörsmål om byggande i vatten, som nu behandlas i 2 kap. av vattenlagen. Före tillkomsten av vat- tenlagen tillkom prövningen av frågor av sistnämnda art de allmänna dom- stolarna. Vid utarbetandet av vattenlagen befanns emellertid erforderligt att bryta med denna äldre ordning och inrätta särskilda vatten-domstolar, åt vilka anförtroddes att i första instans pröva ett stort antal särskilt upp- räknade s. k. vattenmål. Vattendomstol består som bekant av en vattenrätts- domare med juridisk utbildning och föregående domarerfarenhet såsom ordförande samt av två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämnde- män, vilka sistnämnda av vattenrättsdomaren för varje mål utses bland ett antal därtill valda personer. I undantagsfall är dock vattendomstol domför även om — förutom vattenrättsdomaren och två vattenrättsnämn- demän — allenast en vattenrättsingenjör är närvarande. Vattendomstolar- na, tidigare fem, äro numera till antalet fyra. Vattenmålens antal har efter hand med tillkomsten av nya kapitel i vattenlagen väsentligt utökats. Åt- skilliga frågor, som röra i vattenlagen behandlade ämnen, ha dock icke hänförts till vattenmål utan prövas som regel alltjämt av allmän domstol.
Vid övervägande, hur de spörsmål om grundvatten, som beröras av före- varande lagstiftning, böra prövas, ha de sakkunniga ansett lämpligt att först söka avgöra, huruvida prövning av sådana frågor lämpligen kan handha- vas av allmän domstol. Härvid påkallar prövningen i första instans, d. v. s. av rådhus- och häradsrätter, i främsta rummet uppmärksamhet.
De sakkunniga ha ovan föreslagit, att åtgärd för tillgodogörande av grundvatten i åtskilliga fall skall föregås av förprövning. Detta utgör ett viktigt led i de sakkunnigas förslag. Rådhus- och häradsrätter äro helt obevandrade i dylika frågor och sakna följaktligen erfarenhet om de sär- skilda svårigheter, vilka äro förenade med ett förhandsbedömande av de
verkningar som kunna följa av ett ingrepp i bestående vattenförbållanden. Denna omständighet måste medföra avsevärda olägenheter, därest nämnda domstolar skulle komma att handlägga mera betydande mål om tillgodo-v görande av grundvatten. Vidare må framhållas, att rådhus- och härads- rätternas jurisdiktionsområden med hänsyn till mål av förevarande natur äro för begränsade till sin omfattning. Av en och samma grundvattentill- gång skulle mycket ofta en del falla inom en domstols område medan åter- stoden komme att lyda under en eller flera andra domstolar. Det är emel- lertid synnerligen önskvärt, att alla frågor av någon mera avsevärd betydelse om anläggningar för tillgodogörande av en och samma grundvattentillgång såvitt möjligt behandlas av samma domstol. Vidare må anmärkas, att var särskild underrätt även under en avsevärd tid icke skulle komma att hand- lägga mer än ett fåtal mål om grundvatten, varför domaren som regel kom- me att sakna möjlighet att inhämta annat än en mycket ringa erfarenhet i ämnet. Erinras bör slutligen, att domaren icke vid sin sida i domstolen har någon som helst teknisk sakkunskap.
Av det anförda synes framgå, att mål om grundvatten, åtminstone därest de äro av någon större betydelse för grundvattenförhållan-dena, icke lämp- ligen böra prövas av rådhus- och häradsrätter. Det torde vid sådant för- hållande endast återstå två praktiskt möjliga alt-ernativ, nämligen att hän- skjuta prövningen av dylika mål antingen till en särskild Specialdomstol eller till vattendomstolarna.
Med hänsyn till att vårt land hittills saknat lagstiftning rörande tillgodo- görande av grundvatten vore det otvivelaktigt förenat med vissa fördelar att vid genomförande av en lag i ämnet söka samla all erfarenhet rörande den- nya lagens tillämpning hos en för ändamålet särskilt inrättad domstol. Detta skulle bland annat innebära den bästa garantin för en sakkunnig och enhetlig tillämpning av lagen. Å andra sidan är det enligt de sakkunnigas mening olämpligt att i alltför hög grad hänskjuta handläggningen av olika mål till särskilda specialdomstolar. De stora avstånden inom vårt land skulle även helt säkert medföra, att en enda domstol för grundvattenmål komme att lida av ogynnsamma arbetsförhållanden.
I valet mellan en enda Specialdomstol och vattendomstolarna bör härjämte särskilt beaktas det ovan anmärkta förhållandet, att frågor om tillgodo— görande av grundvatten i många hänseenden äro likartade med frågor om tillgodogörande av ytvatten. Ofta kan även vara fråga om företag, som medför inverkan såväl å ytvatten- som grundvattenförhållandena. Sålunda kan vid uppdämning av ytvatten inverkan ske på beskaffenheten av vattnet i en brunn och vidare kan en sänkning av vattenståndet i en sjö eller i ett vattendrag medföra sänkning av vattenståndet i en brunn. Å andra sidan kan uppfordrande av vatten ur en grundvattentillgång genom att framkalla ökad infiltration från sumpmark, sjö eller vattendrag medföra avledande av vatten därifrån. Det nu anmärkta förhållandet gör det tydligen i hög grad önskvärt att frågor om ytvatten och grundvatten prövas av samma dom- stolar. Vattendomstolarna handlägga också redan för närvarande frågor om
grundvatten i den mån inverkan å grundvattenförhållandena kan föranledas av sådana företag, som nu omfattas av vattenlagen. Det bör härjämte sär- skilt framhållas, att vattendomstolarnas jurisdiktionsområden äro så om- fattande att, därest dessa domstolar komma att handlägga jämväl mål av nu förevarande beskaffenhet, frågor rörande en och samma grundvattentillgång kunna prövas av samma domstol.
Å andra sidan kan anföras, att vattendomstolarna icke för närvarande besitta någon mera ingående sakkunskap om grun-dvattenförhållanden. Denna brist kan dock avhjälpas genom särskilda anordningar. Efter hand komma dessutom vattendomstolarna helt säkert att förvärva en sådan erfa- renhet om grundvattenförhållanden, att åtminstone i mål av mindre omfatt- ning någon särskild anordning icke kommer att behövas. Anmärkas bör emellertid även, att vattendomstolarnas arbetsbörda redan är mycket bety- dande. Det kan därför icke förväntas, att de utan förstärkning av arbets- krafterna skola kunna mottaga ett större antal nya mål, men icke heller den- na omständighet kan anses utgöra något avgörande hinder mot att hänskjuta prövning av frågor rörande tillgodogörande av grundvatten till vattendom- stolarna.
Enligt de sakkunnigas mening är genom det anförda tydligt, att över- vägande skäl tala för att mål av förevarande natur, åtminstone i den mån de kunna vara av någon större betydelse för grundvattenförhållandena, böra överlämnas till vattendomstolarna. Denna lösning synes ock i och för sig lämplig. Vissa mål om grundvatten, som äro av mindre betydelse, torde däremot kunna prövas av allmän domstol. De sakkunniga vilja under 17 % närmare angiva, hur den uppdelning av målen, som fördenskull erfordras, torde böra äga rum. Här må endast nämnas, att mål angående fördelning enligt 2 kap. 57 & av grundvatten för husbehov överlämnats åt de allmänna domstolarna. Dessa mål ha sålunda ansetts vara av den begränsade räck- vid-d, att de lämpligen kunna prövas av den domstol, som i allmänhet hand— lägger mål från orten. Härvid kan även anmärkas, att frågor om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehov enligt lag där- om den 28 juni 1918 prövas av allmän domstol. I anslutning till vad nu an- förts om uppdelning av mål om grundvatten mellan vattendomstol och all- män domstol bör måhända även erinras därom, att vederbörande länssty- relse enligt de sakkunnigas förslag äger pröva vissa frågor om åtgärd till skydd mot förorening av grundvatten m. m.
Det torde vara uppenbart att, i den mån vattendomstolarna komma att pröva mål om tillgodogörande av grundvatten m. m. i första instans, talan, som fullföljes emot vattendomstolens beslut i sådana mål, bör liksom i andra vattenmål prövas av vattenöverdomstolen d. v. s. Svea Hovrätt i viss särskild sammansättning. Mot vattenöverdomstolens beslut torde böra förefinnas rätt till fullföljd hos högsta domstolen under samma förutsättningar som eljest.
Vad härefter angår frågan, på vad sätt vattendomstolarnas behov av till- gång till erforderlig sakkunskap i mål angående grundvattenförhållanden
skall tillgodoses, kan det synas bäst överensstämma med de principer, som ligga till grund för vattendomstolarnas organisation, att föreskriva, att vid behandling av dylika mål skall såsom ledamot av vattendomstolen deltaga en vattenrättsingenjör med speciell sakkunskap i ämnet. Det bleve i så fall nödvändigt att anställa särskilda vattenrättsingenjörer.
Härvid kan tänkas ifrågakomma att efter beräkning av de blivande ar- betsuppgifternas omfattning för ifrågavarande ändamål anställa vattenrätts- ingenjörer endast till sådant antal, att deras tid komme att bliva fullt upp- tagen med dem i sådan egenskap åvilande göromål. Häremot kan till en början erinras, att det i och för sig är mycket vanskligt att på förhand be- räkna omfattningen av de arbetsuppgifter, som skulle komma att åvila ingen- jörerna i fråga. Man kan dock med visshet göra gällande, att nämnda arbets- uppgifter icke komma att bliva av den omfattning, att för varje vattendomstol kan tillsättas en ingenjör, vars tid skulle bliva fullt upptagen av honom åliggande göromål. Det är tänkbart, att det skulle kunna vara tillräckligt med en enda ingenjör med speciell sakkunskap på förevarande område, och sannolikt skulle full sysselsättning icke kunna beredas mer än två sådana ingenjörer. Vare sig en eller två ingenjörer anställas för ändamålet, måste tjänstgöringen fördelas mellan de olika vattendomstolarna, vilket för arbetet inom dessa domstolar skulle medföra högst betydande olägenheter. De sak- kunniga anse fördenskull, att en sådan anordning, som nu nämnts, icke bör genomföras.
Det är även tänkbart, att — med mönster av den ordning, som före den från och med år 1933 genomförda omorganisationen av vattendomstolarna gällde i fråga om vattenrättsingenjörema — vid varje vattendomstol till- sätta en vattenrättsingenjör med den speciella sakkunskap, varom nu är fråga, för att deltaga i behandlingen av de mål, till vilka han bleve kallad. Denne skulle vid sådant förhållande liksom de före år 1933 anställda vat- tenrättsingenjörerna komma att ha sin huvudsakliga verksamhet på annat håll. De sakkunniga vilja härvid framhålla, att den anordning, som vid vattendomstolarna tillämpades före år 1933, vilade på den förutsättningen, att såsom vattenrättsingenjörer kunde påräknas i statens tjänst anställda personer. Detta ansågs vara av betydelse för att de skulle intaga den obe- roende och självständiga ställning, som bör vara förenad med en domar- befattning. Till vattenrättsingenjörer förordna-des också fyra distriktsche- fe1,tillhörande den under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lydande perso- nalen, en statshydrograf och fem lantbruksingenjörer. Efter omorganisa- tion av den under nämnda styrelse hörande personalen kunde distrikts- tjänstemän icke vidare påräknas för ifrågavarande uppdrag. Detta förhål- lande var en bidragande orsak till den år 1933 genomförda omorganisatio- nen av vattendomstolarna, efter vilken vid dessa endast finnas vatten- rättsingenjörer med heltidstjänstgöring. I fråga om ingenjörer med speciell sakkunskap om grundvattenförhållanden torde några i statens tjänst anställda ingenjörer icke kunna påräknas. Man synes i stället vara hänvi- sad till sådana ingenjörer, som inom detta område utöva konsulterande verk-
samhet. Detta komme att medföra, att samma personer skulle omväxlande i sin verksamhet såsom konsulterande ingenjörer planera anläggningar av förevarande art och såsom domstolsledamöter bedöma anläggningar, som projekterats av andra ingenjörer. Att en sådan ordning icke kan anses till- fredsställande är tydligt.
De sakkunniga ha på grun-d av vad sålunda anförts funnit det böra tagas under övervägande, huruvida icke vattendomstolarnas behov av tillgång till erforderlig sakkunskap om grundvattenförhållanden lämpligen kan tillgo— doses på annat sätt än ovan nämnts. I detta sammanhang bör erinras där- om, att vattenlagen ger vattenrättsdomaren och vattendomstolen befogen- het att, där ett mål angår fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fack- kunskaper, som icke annorledes äro för vattendomstolen tillgängliga, till biträde åt domstolen tillkalla i sådant ämne sakkunnig person. Vidare må vattenrättsdomaren, när för bedömande av ett mål erfordras särskild tek- nisk utredning eller vidlyftigare värdering, uppdraga åt sådant biträde, som nyss sagts, eller annan sakkunnig person att efter förberedande undersök- ning avgiva utlåtande i målet. (Jfr 44, 45 och 81 åå i förevarande kap.)
Sakkunnig, som tillkallas i fall, som nu nämnts, varder icke ledamot av domstolen och han kommer fördenskull icke att vid avgivande av utlåtande i målet handla under domaransvar. Å andra sidan bör framhållas, att det av denna anledning icke heller behöver möta så stora betänkligheter att för ändamålet tillkalla en ingenjör, som bedriver privat konsulterande verk— samhet. Vidare vilja de sakkunniga påpeka, att de utredningar angående grundvattenförhållanden, som komma att av parterna förebringas i blivan- de mål om tillgodogörande av grundvatten m. m. säkerligen mången gång komma att förete stora brister. Det torde fördenskull ofta bliva nödvändigt, att domstolen själv föranstaltar om erforderlig komplettering av utred- ningen. Härvid torde det vara förenat med vissa för-delar, att den, som för ändamålet anlitas, icke är ledamot av domstolen. Hans utlåtande bör näm- ligen på ett tidigt stadium delgivas parterna och bliva föremål för yttrande från deras sida. Att en ledamot av domstolen på sådant sätt i förväg delger parterna sin uppfattning om ett eller flera av de spörsmål, som äro av bety- delse i målet, är som regel icke lämpligt.
I detta sammanhang må även erinras därom, att i mål om grundvatten kan erfordras ingående sakkunskap på vitt skilda områden. Det kan för- denskull vara av behovet påkallat att i ett mål tillkalla flera sakkunniga.
Vid övervägande av förevarande spörsmål ha de sakkunniga funnit de bästa skälen tala för, att behovet av tillgång till erforderlig sakkunskap i mål om grundvatten åtminstone tills vidare tillgodoses genom tillkal- lande av sakkunniga, som ej ingå som ledamöter av vattendomsto- len. Det bör emellertid härvid erinras därom, att enligt 97 å i före- varande kap. ersättning till sakkunnigt biträde, som anlitas av vattenrätts- domaren eller vattendomstolen, skall gäldas av sökanden i ett ansöknings- mål, respektive i första hand käranden i ett stämningsmål. I mål om an- läggningar av mindre betydenhet kan denna kostnad möjligen tänkas ver-
ka betungande. Det kan fördenskull ifrågasättas, huruvida icke i mål av mindre omfattning åtminstone till en början bidrag till kostnaderna borde lämnas av statsverket. Efter hand torde vattendomstolarna, såsom förut an— tytts, komma att vinna sådan erfarenhet och kunskap även på förevarande område, att särskilt biträde i många fall kan undvaras.
De sakkunniga övergå härefter till en huvudsaklig översikt av de änd- ringar i 11 kap., som bliva erforderliga, därest mål angående grundvatten i viss omfattning skola prövas av vattendomstol.
I 1 & angivas de domstolar, som döma i vattenmål. Någon ändring av paragrafen erfordras ej. 2—15 åå, som handla om vattendomstols sam— mansättning och jurisdiktionsområde m. m., torde icke heller behöva änd- ras. Vad särskilt angår jurisdiktionsområdena äro dessa som bekant be- stämda efter nederbördsområden, och det förtjänar anmärkas, att i vårt land grundvattenströmmarnas tillrinningsområden praktiskt taget, om ock ej all- tid, till sina gränser sammanfalla med ytvattendragens vattendelare. —— 16 å, som innehåller vissa bestämmelser om vattenöverdomstolen, bör likaledes förbliva oförändrad.
I 17—25 åå angives vad till vattenmål är att hänföra. Sådana mål inde- las enligt 17 å i ansöknings-, stämnings-, besvärs- och underställningsmål. Mål angående byggande i vatten äro som regel antingen ansöknings- eller stämningsmål, vilket bland annat innebär, att de skola anhängiggöras di- rekt hos vattendomstolen. Även de nya mål angående grundvatten, som en- ligt vad förut nämnts böra hänföras till vattenmål, torde böra anhängig- göras direkt hos vatten-domstolen och indelas i ansöknings- och stämnings- mål.
Mål angående grundvatten, som skola prövas av vattendomstol, böra upp- räknas i 17 å, som följaktligen skall ändras. Till följd härav erfordras en redaktionell ändring av 21 %.
Beträffande 26—74 55, som handla om förfarandet i ansökningsmål, er- fordras endast vissa tillägg samt ett antal rent redaktionella ändringar. Av tilläggen må särskilt nämnas införande i 46 % av stadgande om rätt för vat- tenrätts-domaren att meddela provisoriska bestämmelser till skydd mot vat- tenförorening, vare sig fråga är om ytvatten eller grundvatten. Särskilt in- tresse påkalla i övrigt bestämmelserna i 66 5 om deldom. Enligt detta lag- rum äger vattendomstolen, när synnerliga skäl därtill prövas föreligga, med- dela slutligt utslag rörande viss del av ett företag, innan målet i övrigt av- göres. I mål om grundvatten torde det ej sällan bliva erforderligt att medde- la deldom. Behovet av vatten kan sålunda vara överhängande medan före- kommande ersättningsfrågor ej kunna avgöras förrän observationer under någon tid blivit verkställda. Nyssnämnda stadgande har ock av vattendom- stolarna i överensstämmelse med ett uttalande i förarbetena till vattenlagen1 ansetts kunna tillämpas så, att, när synnerliga skäl därtill förelegat, fråga iii Jfr Betänkande med förslag till vattenlag m. m. avgivet år 1910 av vattenrätts- och dikningslagskommitterade sid. 471; betänkande med förslag till vattenlag m. m., avgivet år 1917 av särskilda sakkunniga sid. 404—405; Kungl. prop. till 1918 års riksdag nr 128 sid. 243 (lagrådets uttalande under 89 å).
om tillstånd till själva företaget prövats först och ersättningsfrågor senare. Framhålla-s må dock, att ett sådant förfarande i vissa hänseenden försätter de skadelidande i sämre läge än eljest. Den skadebri-ngande åtgärden kom- mer sålunda att vidtagas innan ersättningarna utbetalts. Det torde emeller- tid böra ankomma å vattendomstolen att med hänsyn till ersättningstagares rätt iakttaga tillbörlig försiktighet, då fråga uppkommer om med-delande av deldom. De sakkunniga vilja i anslutning till det anförda anmärka, att behovet av deldom i någon mån kan minskas, därest bestämmelserna i 68 å om behandlingen av anspråk på ersättning för oförutsedda skador ändras så, att dylika anspråk utan avvaktan på utgången av den i nämnda lagrum angivna tid kunna prövas, när det finnes lämpligt. Det kan i så fall anses mindre betänkligt att hänvisa den, som yrkar ersättning, till att, om det visar sig att han lider skada, anmäla ersättningsanspråk i den för oförut- sedda skador stadgade ordning. De sakkunniga vilja fördenskull föreslå en dylik ändring.
Beträffande 75—84 åå, som avhandla förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål, ha endast obetydliga ändringar synts erforderliga, och i fråga om 85—94 åå, som röra förfarandet vid vattendomstol i besvärs- och underställningsmål, ha endast rent redaktionella ändringar vidtagits.
Nästföljande avdelning, om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet, som omfattar 95—97 åå, är oförändrad. Här- av följer bland annat, att avgift jämlikt 95 % enligt förslaget icke skall utgå i mål ,angående tillgodogörande av grundvatten. Tillräckliga skäl att stadga dylik avgift ha ej ansetts föreligga. De sakkunniga vilja härvid anmärka, att det ej för närvarande stadgas någon sådan avgift i fråga om företag för bortledande av ytvatten. Beträffande 98—109 åå, som röra fullföljd av talan mot vattendomstols och vattenrättsdomares beslut, har endast en följdänd- ring av 109 % funnits erforderlig. 110—113 åå, som innehålla bestämmel- ser om fullföljd mot vattenöverdomstolens beslut, äro oförändrade.
De sakkunniga vilja härefter under var särskild paragraf anmärka de ändringar som vidtagits.
17 5. I denna paragraf uppräknas de mål, som äro att hänföra till vattenmål.
Ansökningsmäl.
Punkterna 1—5 äro oförändrade. Punkterna 6—9 äro nytillkomna. An- gående innehållet i dessa punkter få de sakkunniga hänvisa till lagtexten. Punkterna 10—19 motsvara förutvarande punkterna 6—15. Punkt 20 är ny. Beträffande innehållet hänvisas till lagtexten.
Ståmningsmål. Punkterna 21—28 motsvara punkterna 16—23. Punkterna 29—35 äro nya. Angående innehållet i dessa punkter få de sakkunniga hänvisa till lagtexten. Punkterna 36—49 motsvara nuvarande punkterna 24—37. Punkt
50 är ny. Angående innehållet hänvisas till lagtexten. Punkterna 51 och 52 motsvara nuvarande punkterna 38 och 39.
Besvärs- och underställningsmål. Punkterna 53 och 54 motsvara nuvarande punkterna 40 och 41.
Enligt vattenlagens uppställning skola mål, som icke hänförts till vatten- mål, handläggas av allmän domstol. Vattendomstolarna äga dock en ganska vidsträckt befogenhet att förutom de mål, vilka direkt angivits som vatten- mål, upptaga jämväl andra mål, som röra i vattenlagen behandlade ämnen (jfr 20 och 21 åå).
Mål angående grundvatten, som icke enligt förslaget hänförts till vatten- mål och sålunda principiellt höra till allmän domstol, äro bland andra: talan jämlikt 2 kap. 43 å mot innehavare av husbehovsvattentäkt om rät— telse i sättet för anordnande av vattentäkten; om fördelning jämlikt 2 kap. 57 å av vatten husbehovsvattentäkter emellan; om ersättning rn. m. i anledning av sådan för grundvattentillgång skadlig åtgärd, som i 2 kap. 58 å sägs; om rättelse eller ersättning för skada i anledning av försummelse i under— håll, som i 2 kap. 59 å första stycket sägs; om ersättning för skada i anled- ning av vattentäkts tagande ur bruk; om fullgörande av sådana skyldigheter, som med stöd av 9 kap. 46 å ålagts ersättningsgivare eller ersättningstagare.
Det må anmärkas att, därest i fall, som nu angivits, allmän domstol är i behov av sakkunnigt biträde, sådant kan tillkallas jämlikt lagen den 7 juni 1934 om bevisning genom sakkunnig. Är målet av avsevärd bety-delse för vattenförhållandena, kan domstolen ock enligt 21 å hemställa hos veder- börande vattendomstol om målets upptagande därstädes.
21 å.
Första stycket är oförändrat. I andra stycket har hänvisning till 17 å 16 och 27 ändrats till att avse 17 å 21 och 39, vilka punkter motsvara de nuvarande punkterna 16 och 27.
26 å.
Hänvisning till 17 å 1—15 har ändrats till att avse 17 å 1—20, varige- nom även de nya ansökningsmålen rörande grundvatten omfattas.
27 å.
Enligt 1 mom. första stycket av förevarande paragraf skall ansökan om prövning, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske, vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning och andra handlingar samt inne- hålla de upplysningar, vilka erfordras för bedömande av det tillämnade före- tagets beskaffenhet, omfattning och verkningar. Särskilt skola så fullstän- digt som möjligt uppgivas den eller de fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest efter vad i 14 kap. 4 å sägs angår, vederbörande
ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist samt, om företaget ej är av större omfattning, de ersättningsbelopp sökanden förmenar höra till följd av företaget utgå till dylik fastighetsägare eller andra. Är fråga om utförande av byggnad för vattens tillgodogörande, skall uppgift lämnas å det område, med vilket enligt sökandens åsikt rätten till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för framtiden förenad. Beträffande anläggning för ut- tagande av vattenkraft skall därjämte storleken av den vattenkraft, som be- räknas kunna vid lågvatten uttagas genom anläggningen, uppgivas.
Enligt andra stycket av 1 mom. skall i fråga om ansökan enligt nu- varande punkterna 2, 3, 4 och 6 i 17 å vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse. De sakkunniga vilja föreslå, att andra stycket ändras så, att det kommer att omfatta även de ansökningsmål rörande vattentäkt, som avses i de nya punkterna 6, 7 och 8 i 17 å. (Den nya punkt 10 motsvarar förutvarande punkt 6.) Härav följer bland annat, att ansökan, som i punkterna 6, 7 och 8 avses, skall innehålla de upplysningar, vilka erfordras för bedömande av de tillämnade åtgärdernas beskaffenhet, omfattning och verkningar. Det åligger fördenskull sökanden att låta verk- ställa vissa undersökningar av grundvattenförhållandena inom området i fråga. Den erforderliga omfattningen av dessa undersökningar är givetvis beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. De sakkunniga vilja emellertid giva några exempel på åtgärder, som bruka förekomma i sam- band med grundvattenundersökningar för anläggande av vattentäkt.
Det är i allmänhet lämpligt att, innan närmare undersökning av grund- vattenförhållandena företages, införskaffa upplysningar om befintliga vat- tentäkter, vid vilka vatten tillgodogöres ur samma grundvattentillgång som den vilken är föremål för undersökning. Härvid böra uppgifter inhämtas om varje vattentäkts läge och beskaffenhet, om grundvattenståndet i eller in- vid vattentäkten och om den vattenmängd, som uppfordras, m. m. En dylik inventering är städse nödvändig för fastställande av den inverkan på grund- vattenståndet vid befintliga vatten-täkter, som kan komma att ske till följd av uppfordring av grundvatten vid den vattentäkt, om vars anläggande är fråga. Den kan därjämte vara ett värdefullt hjälpmedel för bedömande av grundvattnets rörelseriktning och grundvattenståndets naturliga variationer under år med riklig och år med ringa tillgång å grundvatten. I vissa fall kan den även giva upplysning om en grundvattenströms ungefärliga storlek.
För att vinna en mera ingående kännedom om grundvattenförhållandena erfordras, att observationsrör nedslås å sådana platser, där det kan antagas, att grundvatten kommer att påträffas. I samband med dylik rörborrning ta- gas jordprov och föras noggranna protokoll. Härigenom vinnes kunskap om grundens beskaffenhet. Det är önskvärt, att observationsrör nedslås till sådant antal, att kännedom kan vinnas om det grundvattenförande lagrets utsträckning, höjdläge, mäktighet och vattengenomsläpplighet. För bedö- mande av vattengenomsläppligheten kan det vara erforderligt att verkställa laboratorieundersökning av de under rörborrningen tagna jordproven. I så- dant syfte böra även under borrningens fortgång kortvariga provpumpningar
företagas. Närmare kännedom om grundens vattengenomsläpplighet i stort vinnes dock först i samband med bestämning av grundvattentillgångens storlek.
Sedan ett observationsrör nedförts till den grundvattentillgång, varom är fråga, kan mätning ske av grundvattenståndet. För att vinna riktig känne- dom om grundvattenståndet och dess variationer är av vikt att rätt bestämma höjdläget för observationsrörets nedre ända. Det är därjämte av betydelse, att regelbundet fortlöpande vattenståndsmätningar företagas.
Resultatet av verkställda rörborrningar samt av verkställda mätningar av grundvattenståndet kan med fördel åskådliggöras dels genom geohydro- logiska profiler, som visa de genomborrade jordlagrens beskaffenhet och grundvattenytans nivå, dels ock medelst särskilda nivåkartor över grund- vattenytan. Det kan även vara lämpligt att å nivåkartor framställa mark- ytan samt den underjordiska bergytan och det grundvattenförande lagrets över- och underytor, där dessa genom rörborrningen blivit kända.
För att kunna bedöma, huruvida en vattentäkt lämpligen bör anläggas å en plats, där grundvatten påträffats, är givetvis önskvärt, att kännedom er- hålles om grundvattentillgångens storlek. För ändamål, som nu sagts, er- fordras beträffande en artesisk ström med sådant tryck, att vattnet stiger över markytan, en tids mätning av den avrinnande vattenmängden och i andra fall en tids provpumpning med maskinpump. Därvid måste samtidigt verkställas iakttagelser av den inverkan på grundvattenståndet i observa- tionsrör och befintliga brunnar, som ingreppet i de tidigare rådande grund- vattenförhållandena förorsakar. Det är av största betydelse, att provpump- ning och vattenståndsobservationer icke avbrytas, förrän jämvikt uppnåtts i grundvattnets strömningsförhållanden eller eljest sådana observationer ut- förts, som möjliggöra verkställandet med nöjaktig noggrannhet av de hydro- logiska beräkningar, s-om vanligen erfordras för besvarande av frågan om grundvattentillgångens storlek. Vattenståndsmätningarna böra fortsättas någon tid efter det provpumpningen avslutats, så att förloppet vid grund- vattenförhållandenas återgång till tillståndet före provpumpningen kan fast- ställas.
I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla att, därest vid en vat- tentäkt, som är i drift, verkställas regelbundna iakttagelser av grundvatten— stånd och uppfordrade vattenmängder, kan mången gång sådan kännedom om grundvattenförhållandena vinnas att, när fråga varder om utvidgning av vattentäkten, särskilda grundvattenundersökningar icke erfordras. Vidare är tydligt att, därest i samband med anläggandet av viss vattentäkt utförts me- ra ingående grundvattenundersökningar, äro icke lika ingående undersöknin- gar erforderliga för det fall, att fråga sedermera uppkommer om anläggande av en annan vattentäkt för tillgodogörande av vatten ur samma grundvat- tentillgång.
Härefter må påpekas, att den, som ämnar anlägga en vattentäkt, givetvis bör genom undersökning av grundvattnets beskaffenhet förvissa sig om att grundvattnet är lämpat för avsett ändamål. '
Ehuru det är önskvärt, att den, som till vattendomstol ingiver ansökan om rätt att tillgodogöra grundvatten, dessförinnan verkställt en så fullständig utredning som möjligt i ovan angivna hänseenden, torde det bliva nödvän— digt att icke därutinnan ställa alltför stora krav å sökanden. Tydligt är dock, att man städse bör fordra, att sökanden verkställt en inventering av befint- liga vattentäkter. Det torde nämligen vara nödvändigt, att utredning i detta hänseende föreligger redan innan kungörelse i,målet utfärdas (jfr 32, 33 och 37 åå men även 47 å).
I åtskilliga fall torde redan efter en sådan inventering som ovan nämnts med tämligen stor visshet kunna förutsägas, att den vattentäkt, varom är fråga, icke kommer att åsamka annan intrång av någon större betydelse. Detta gäller helt naturligt särskilt vattentäkter, som — ehuru förprövning enligt 2 kap. 47 å är föreskriven eller eljest påkallas — dock äro mindre betydande. Men även i fråga om större vattentäkter kan understundom tänkas, att förhållandena på en plats (t. ex. i en avlägsen trakt) äro sådana, att skada eller intrång av någon större betydelse icke behöver befaras. I sådana fall kan det icke skäligen krävas, att för utrönande av de mindre olägenheter, vattentäkten kan tänkas medföra, några mera omfattande förun- dersökningar vidtagas. Den_som eventuellt lider intrång, vilket icke av vat- tendomstolen beräknats, torde vara tillräckligt tillgodosedd genom den rätt att anmäla anspråk på ersättning för oförutsedda skador, som förslaget med- giver. Sådant anspråk kan enligt de sakkunnigas förslag till ändring av 11 kap. 68 å prövas utan dröjsmål. Härvid må anmärkas, att vattendomstolen vid meddelande av tillstånd att tillgodogöra grundvatten i allmänhet torde böra ålägga ägaren av vattentäkten i fråga att under vattentäktens drift verk- ställa fortgående observation-er rörande grundvattenståndet m. m. Dylika observationer kunna tydligen bliva av stor betydelse vid prövning av an— språk å ersättning för oförutsedda skador.
I detta sammanhang bör även framhållas, att ingående undersökningar av grundvattenförhållandena ofta äro behövliga redan av det skäl, att den, som vill anlägga vattentäkt på en plats, måste i eget intresse bilda sig en uppfattning av frågan, huruvida platsen överhuvud är lämpad för ända- målet.
Enligt 29 å äger vattenrättsdomaren, därest i ett ansökningsmål hand- lingarna icke äro fullständiga, förelägga sökanden att komplettera ansök- ningshandlingarna. Det torde emellertid i mål om tillgodogörande av grund- vatten ofta vara lämpligt, att vattenrättsdomaren låter en av honom utsedd sakkunnig person utföra nödvändiga kompletterande undersökningar.1 Det synes ej erforderligt att i lagen införa någon anvisning, huru omfattande undersökningar av grundvattenförhållandena, som i olika fall böra krävas, och på vad sätt de skola införskaffas. Vattenrätts-domaren torde ändock ha möjlighet att förfara på det sätt som i varje fall är mest praktiskt.
1 I Danmark synes ett sådant förfarande — utan att lagen innehåller någon föreskrift där- om — alltid tillämpas beträffande mindre vattentäkter.
I 2 mom. har hänvisning i första stycket till 17 å 5 och 13 ändrats till att avse 17 å 5 och 17, vilka punkter motsvara de nuvarande punkterna 5 och 13. Andra stycket av 2 mom. är nytt.
I 3 mom. har hänvisning till 17 å 9, 10 och 11 ändrats till att avse 17 å 13, 14 och 15, som motsvara de nuvarande punkterna 9, 10 och 11.
I första stycket av 4 mom. har hänvisning till 17 å 15 ändrats till att av- se 17 å 19, vilken punkt motsvarar nuvarande punkt 15. Andra stycket av 4 mom. är nytt.
30 å.
I första stycket har hänvisning till 17 å 1, 2, 9 eller 11 ändrats till att av- se 17 å 1, 2, 13 eller 15, vilka punkter motsvara de nuvarande punkterna 1, 2, 9 och 11.
Andra stycket är nytt.
32 å.
Första och andra styckena äro oförändrade. I tredje stycket har hänvisning till 17 å 1—8, 13 och 15 utvidgats till att avse 17 å 1—12, 17, 19 och 20. Härigenom har hänvisningen kommit att omfatta jämväl alla ansökningsmål rörande grundvatten. Vidare har hän- visning till 17 å 9, 10 och 11 ändrats till att avse 17 å 13, 14 och 15, vilka punkter motsvara nuvarande punkterna 9, 10 och 11.
Fjärde och femte styckena äro oförändrade. I sjätte stycket har hänvisning till 17 å 10 och 14 ändrats till att avse 17 å 14 och 18, vilka punkter motsvara nuvarande punkterna 10 och 14.
Sjunde stycket är oförändrat.
33 å.
I första stycket har hänvisning till 17 å 1—8 samt 13 och 15 (på samma sätt som i 32 å) utvidgats till att avse 17 å 1—12 samt 17, 19 och 20. Hän- visning till 17 å 9, 10, 11 och 12 har ändrats till att avse 17 å 13, 14, 15 och 16, vilka punkter motsvara de nuvarande punkterna 9, 10, 11 och 12. Slutligen har hänvisning till 17 å 14 ändrats till att avse 17 å 18, vilken punkt motsvarar nuvarande punkt 14.
I andra stycket har hänvisning till 17 å 1, 2, 3, 4, 6, 9, 10 eller 11 utvid- gats till att avse 17 å 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10, 13, 14 eller 15. Härigenom kom- mer den att omfatta de nya ansökningsmål rörande vattentäkt som avses i 17 å 6, 7 och 8. (De nya punklterna 10, 13, 14 och 15 motsvara de nuva- rande punkterna 6, 9, 10 och 11.)
Tredje, fjärde och femte styckena äro oförändrade.
34 å. Första stycket är oförändrat. Enligt andra stycket har det ålagts vattenrättsdomaren att, där fråga är om ansökan om tillstånd att anlägga eller nyttja vattentäkt, underrätta kommun, inom vars område tillgången å grundvatten kan påverkas. Häri-
genom beredes kommunen tillfälle att yttra sig angående den inverkan, vat- tentäkten kan öva å dess intressen.
35 å. I första stycket av 1 mom. har hänvisning till 17 å 1—6 ändrats till att avse 17 å 1—5 och 10. (Den nya punkt 10 motsvarar förutvarande punkt 6.) I övrigt är paragrafen oförändrad.
36 å.
I denna paragraf föreskrives nu skyldighet att i mål, som avses i 27 å 1 mom., underrätta lantbruksstyrelsen för att denna skall kunna tillvara- taga fiskeriintresset. Sådan underrättelse bör uppenbarligen ej ske i mål om vattentäkt, varför undantag införts i första stycket. 1 övrigt är para- grafen oförändrad.
37 å.
Första och andra styckena äro oförändrade. Tredje stycket är nytt. Enligt detta jämfört med andra stycket skall sö- kande, där fråga är om vattentäkt, som kan medföra minskad vattentill- gång vid annan tillhörig vattentäkt, föreläggas att giva ägaren av den se- nare vattentäkten del av kungörelse om målet. Detsamma skall gälla, där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vil- ken vatten må tillgodogöras vid annans vattentäkt (jfr 2 kap. 56 å första stycket).
I fjärde stycket, som motsvarar nuvarande tredje stycket, har hänvisning till 17 å 15 ändrats till att avse 17 å 19, vilken punkt motsvarar nuvarande punkt 15.
Femte stycket är nytt. Enligt detta skall vattenrättsdomaren, där fråga är om överflyttning av rätt till vatten från en fastighet till annan, förelägga sökanden att låta kungörelse i målet delgivas ägaren av den vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.
Sjätte stycket, som motsvarar nuvarande fjärde stycket och innehåller stadgande om äventyr vid försummad delgivning, är oförändrat.
46 å.
I första stycket har hänvisning till 17 å 9 och 11 ändrats till att avse 17 å 13 och 15, vilka punkter motsvara nuvarande punkterna 9 och 11.
Andra stycket är nytt. Det syftar till att giva möjlighet att i ansöknings- mål skyndsamt meddela provisoriska bestämmelser till skydd mot förore- ning av vatten vare sig fråga är om ytvatten eller grundvatten. Befogenhet i sådant hänseende synes kunna överlämnas åt vattenrätts-domaren. Dennes beslut bör gälla intill dess vattendomstolens utslag meddelas eller annor- lunda varder förordnat.
Enligt tredje stycket, som motsvarar nuvarande andra stycket, må be- slut, som i paragrafen avses, utan hinder av besvär lända till efterrättelse, såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda förordnar.
Första och andra styckena äro oförändrade. Tredje stycket handlar om syn. Har sökande i ett mål begärt syn å stäl- let och avser ej målet företag enligt 5 eller 6 kap., må dess avdömande en— ligt förslaget liksom enligt gällande lag ej ske utan syn. Därjämte skall enligt förslaget — på samma sätt som i mål om byggnad för vattens till- godogörande — jämväl hållas syn, därest i mål om vattentäkt sådan ön- skas av någon, som förmenar sig lida skada av vattentäkten, och syn ej uppenbarligen är onödig för tillgodoseende av parternas rätt.
60 å.
Första, andra och tredje styckena äro oförändrade. Fjärde stycket är nytt och syftar på vattendomstolens befogenhet enligt 2 kap. 49 å första stycket att, vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra vatten till större myckenhet än 150 kubikmeter om dygnet, stadga vissa förbehåll till skydd för allmänna intressen. Det torde icke kunna anses annat än lämpligt, att vattendomstolen ex officio tillvaratager sådana in- tressen.
Femte stycket motsvarar nuvarande fjärde stycket.
62 å.
Första och andra momenten äro oförändrade. I tredje momentet har inskjutits ett stadgande, att i mål rörande vatten— täkt skall, såframt medgivande att vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tillika, där så kan anses erforderligt, angiva fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet'skall för framtiden vara förenad. Sådan föreskrift synes alltid påkallad, när ersättning skall utgå genom tillhanda- hållande av vatten. Vidare stadgas, att vattenrättsdomaren bör, när om- ständigheterna därtill föranleda, i mål, som nu nämnts, tillse att såvitt möjligt en för nämnda ändamål lämpad fastighet varder under målets handläggning bildad. Ifrågavarande fastighet synes böra benämnas vatten- täktsfastighet.
63 å. Enligt första stycket skall — liksom vid ifrågasatt byggande i vatten eller utförande av vattenreglering — i sammanhang med beslut, varigenom an- läggande av vattentäkt medgives, vattendomstolen bestämma viss tid, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Denna tid bör i regel ej överstiga tio år.
Andra stycket är oförändrat.
64 å.
De nuvarande bestämmelserna i förevarande paragraf ha uppdelats i två stycken. Därjämte har tillagts ett tredje stycke, som handlar om utsättande av observationsrör.
Enligt sistnämnda stycke, jämfört med första stycket, skall vattendom-
stolen, när bestämmelse meddelas om utsättande av observationsrör, tillika föreskriva, när och av vem röret skall på sökandens bekostnad utsättas. När- mare bestämmelser, hur röret skall utsättas, ha ansetts överflödiga. Uppen- barligen skall röret utsättas på ett betryggande sätt. Vidare måste det grundvattenstånd, som skall iakttagas, hänföra sig till en eller flera fix- punkter. Det kan emellertid förutsättas, att vattendomstolen, där så er- fordras, meddelar nödiga föreskrifter även i nu nämnda hänseenden.
67 å.
Enligt denna paragraf äger vatten-domstolen, när skäl därtill äro, förord- na, att dess beslut må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. En viss inskränkning är dock stadgad. Sålunda må förordnande som nyss nämnts meddelas endast såframt, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade bestämmelser angående hushållning med vatten, dessa tillämpas, hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomsto- lens beslut eljest ändras. Stadgandet torde böra kompletteras så, att änd- rade bestämmelser angående nyttjande av vattentäkt ej heller må tillämpas förrän säkerhet ställts.
Andra stycket är oförändrat.
68 å.
I denna paragraf meddelas bestämmelser om formen för och behandlin- gen av anspråk på ersättning för oförutsedda skador. I paragrafen nämnas för närvarande dels anspråk som omförmälas i 2 kap. 24 å, dels ock mot- svarande anspråk vid företag enligt 3, 5, 7 eller 8 kap. Den torde emeller- tid böra utvidgas till att omfatta jämväl sådana ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 51 å.
Anmälan skall enligt första stycket av förevarande lagrum göras skrift- ligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ena exemplaret skall genom vattenrättsdomarens försorg i rekommenderat brev tillsändas ägaren av den vattenbyggnad eller anläggning, varom är fråga. Nu angivna regler torde utan ändring kunna tillämpas jämväl efter den utvidgning av paragrafens tillämplighetsområde, som ovan föreslagits.
Enligt andra stycket av paragraf-en skall vattendomstolen efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk med anledning av oförutsedd skada må anmälas, för prövning av anspråk, som inom behörig tid anmälts, sammanträ-da till syn på stället. Nu berörda stadgande har ansetts inne— bära hinder för vattendomstolen att redan före utgången av nämnda tid pröva anspråk på ersättning för oförutsedd skada. Detta har emellertid redan med avseende å de anspråk, som nu avses med lagrummet, befunnits förenat med olägenheter. Härtill kommer, att särskilt med hänsyn till mål om tillgodogörande av grundvatten en modifikation av stadgandet är på-
kallad. Det lär nämligen i dylika mål bliva förenat med större svårigheter än eljest att förutse i vad mån skada kommer att ske. De sakkunniga ha även under 2 kap. 51 å föreslagit, att vattendomstolen uti mål av nu ifråga- varande natur skall äga att bestämma längre tid än vanligt för anmälan av anspråk på ersättning för oförutsedd skada, nämligen högst tjugu år räknat från utgången av den för vattentäkts fullbordande bestämda tiden. Uppen- barligen kan emellertid i många fall långt dessförinnan vara tydligt, att ett eller flera anspråk på ersättning för oförutsedda skador äro befogade. Det kan i så fall för den skadelidande vara synnerligen kännbart att behöva vänta på vattendomstolens avgörande till dess förenämnda tid gått till ända. De sakkunniga vilja på grund av vad nu anförts föreslå, att vattendomsto- len må, när skäl därtill äro, pröva anspråk på ersättning för oförutsedd skada redan före utgången av berörda tid. Denna regel torde böra gälla alla anspråk på ersättning för oförutsedd skada och sålunda ej allenast så- dana anspråk, som röra skada genom anläggning för tillgodogörande av grundvatten.
I andra stycket av förevarande paragraf stadgas för närvarande vidare att, om flera ersättningsanspråk äro anmälda, skola de såvitt möjligt prövas i ett sammanhang. Detta stadgande torde med hänsyn till vad ovan före- slagits böra utgå. Det ligger i sakens natur, att anmälda anspråk utan sär- skilt stadgande komma att av vattendomstolen upptagas till behandling i ett sammanhang i den mån det lämpligen kan ske. 1 förevarande stycke av paragrafen stadgas slutligen, att om tid och ställe för vattendomstolens sammanträde skall sist å fjortonde dagen förut till parterna avsändas under- rättelse i rekommenderat brev så ock kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar. Det torde vara lämpligt, att detta stadgande med anledning av vad ovan föreslagits ändras så, att kungörelse icke behöver utfärdas annat än när det kan anses erforderligt.
Tredje stycket av paragrafen, som innehåller stadganden om rättegångs- kostnaderna vid prövning av anspråk på ersättning för oförutsedd skada, torde icke behöva ändras.
75 å.
Paragrafen reglerar anhängiggörandet av stämningsmål. I första stycket har hänvisning till 17 å 16—39 ändrats till att avse 17 å 21—52. Härigenom kommer hänvisningen jämväl att omfatta alla stämningsmål, som röra grund- vatten, med undantag givetvis för dem, som skola anhängiggöras vid allmän domstol.
Andra och tredje styckena äro oförändrade.
83 å.
Första stycket i denna paragraf handlar om sammanslagning av ett stäm- ningsmål och ansökan, som göres till bemötande av stämningsmålet. Hän- visning till 17 å 2, 3, 4, 9, 10 och 11 har utvidgats till att avse 17 å 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14 och 15. Härigenom kommer den att omfatta jämväl de ansök-
ningsmål rörande vattentäkt, som avs-es i de nya punkterna 6 och 7. (De nya punkterna 13, 14 och 15 motsvara nuvarande punkterna 9, 10 och 11.) Enligt andra stycket i dess lydelse enligt förslaget äger vattenrättsdomaren, där i stämningsmål vattendomstolen eller allmän domstol eller överexekutor förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning i vatten eller av vattentäkt och därefter göres ansökan, som i första stycket nämnts, förordna, att utslaget ej må verkställas, innan ansökningsmålet bli- vit slutligen avgjort eller ock vattendomstolen annorlunda förordnar. Förut- sättning är dock, att sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och ska- da. Förslaget innebär ej annan ändring än att utslag rörande vattentäkt jäm- ställts med utslag rörande byggnad eller annan anläggning i vatten.
88 å.
Hänvisning till 17 å 9, 10, 11 och 12 har ändrats till att avse 17 å 13, 14, 15 och 16, vilka punkter motsvara nuvarande punkterna 9, 10, 11 och 12. Hänvisning till 17 å 1—8 samt 13 och 15 har ändrats till att avse 17 å 1—12 samt 17, 19 och 20 (jfr ovan 32 och 33, åå).
Andra, tredje och fjärd-e styckena äro oförändrade.
92 g.
På grund av införandet av ett nytt stycke i 60 å har hänvisning i första stycket av denna paragraf till 60 å första, andra och fjärde styckena änd- rats till att avse 60 å första, andra och femte styckena, av vilka det sista motsvarar nuvarande fjärde stycket.
Andra stycket är oförändrat.
109 å.
Denna paragraf handlar om klagan över vattenrättsdomarens beslut. Förut omförmäld ändring av 46 å i förevarande kap. kräver en däremot svarande jämkning av förevarande paragraf, så att den kommer att avse även beslut om sådana provisoriska bestämmelser som angivas i 46 å andra stycket.
12 KAP. Om vattenbok.
Det synes lämpligt, att viktigare beslut rörande vattentäkt liksom beträf- fande byggande i vatten m. m. införas i den vattenbok, som föres vid vatten- domstolarna.
1 å. Vattenboken föres nu i tre avdelningar. En fjärde avdelning synes böra införas för inskrivning av faktiska och rättsliga förhållanden rörande vatten- täkter, som varit föremål för vattendomstolens prövning.
13 å. Denna paragraf är likalydande med nuvarande 14 å. (Den nuvarande 13 å har med viss ändring intagits som 15 å.)
14 å.
Paragrafen är ny och innehåller stadgande, när beslut rörande vattentäkt skall inskrivas i vattenboken. Härutinnan har föreslagits, att vattenrätts- domaren skall utan särskild ansökan inskriva av vattendomstolen meddelat beslut rörande anläggande av vattentäkt eller tillgodogörande av grundvatten, sedan beslutet vunnit laga kraft. lnskrivningen skall avse de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för kännedomen om vattentäkten samt om de rättigheter och skyldigheter för framtiden, som äro förenade med densamma. Vad nu sagts bör även gälla beslut, som innefattar prövning av befintlig vattentäkts laglighet, samt beslut, varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits.
De sakkunniga vilja särskilt påpeka, att förslaget ej stadgar inskrivning av beslut rörande vattentäkt, som meddelats av annan myndighet än vatten- domstol. De beslut, som kunna komma att meddelas av annan myndighet, torde nämligen icke vara av den betydelse, att inskrivning bör ifrågakomma.
15 å.
Denna paragraf, som handlar om insändande av besiktningsprotokoll till vattenrättsdomaren och anteckning därom i vattenboken, ersätter nuvarande 13 å. Stadgan-det har ändrats & överensstämmelse med 13 kap. 1 å här ne- dan.
16 å.
Denna paragraf motsvarar nuvarande 15 å. Det är tydligt, att nya bestäm- melser angående vattenbokens inrättande och förande måste meddelas. De sakkunniga ha emellertid ej ansett erforderligt att framlägga förslag därom i förevarande betänkande.
13. KAP. Om besiktning och handräckning m. m.
I förevarande kapitel torde böra vidtagas vissa mindre ändringar i syfte att beträffande besiktning, handräckning och straffansvar i huvudsak jäm- ställa vattentäkt med byggnad i vatten. Angående den närmare innebörden av dessa ändringar få de sakkunniga hänvisa till härefter följande redogö— relse för de särskilda paragrafer, som beröras därav.
1 å. I samband med beslut om anläggande av vattentäkt torde vattendomstolen, liksom för närvarande beträffande byggande i vatten eller annat företag en—
ligt vattenlagen, böra föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid gått till ända, besiktning å arbetet skall verk- ställas av sakkunnig person. Innehåller beslutet, att observationsrör skall utsättas, bör — på samma sätt som i fråga om vattenmärke _ samtidigt med- delas föreskrift om besiktning av sådant rör. Vattenmätare, varom föreskrift även kan ha meddelats, torde däremot böra anses såsom tillbehör till själva vattentäkten, varför särskild bestämmelse om besiktning därav ej erfordras. Första stycket av förevarande paragraf har ändrats i överensstämmelse med vad nu anförts. Andra, tredje och fjärde styckena äro oförändrade.
3 5.
Denna paragraf medger för närvarande rätt att erhålla besiktning å annan tillhörig byggnad i vatten. Den, vars rätt är beroende av sådan byggnad, mä sålunda, därest han anser att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, göra ansökan hos vattenrättsdomaren om för- ordnande av sakkunnig person att hålla besiktning. Kostnad för besiktning skall gäldas av sökanden, som, där besiktningsmannen fordrar det, är pliktig förskjuta kostnaden eller ställa borgen eller annan säkerhet därför, innan besiktningen verkställes. Där sökanden sedermera för talan om byggnadens borttagande eller ändrande eller om ersättning för skada genom byggnaden, skall på hans begäran prövas, huruvida den förskjutna besiktningskostnaden skall av ägaren gottgöras sökanden.
Nu angivna bestämmelser synas böra utvidgas att gälla jämväl vatten- täkt.
Förevarande paragraf innehåller även stadgande, att vad förut sagts om besiktning å byggnad i vatten skall äga motsvarande tillämpning beträffande vattenmärke eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myn- dighets beslut om byggande i vatten eller rörande hushållning med vatten hänför sig. Denna bestämmelse torde med erforderlig jämkning böra ut- vidgas att omfatta jämväl observationsrör.
4 &.
Om byggnad i vatten tillkommit efter prövning i laga ordning, mä ägaren enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning genom sakkunnig person till bevisning därom, att bygg- naden utförts i överensstämmelse med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser därifrån, som må ha skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. Ägare av byggnad i vatten må även eljest på sätt nu nämnts begära besiktning för erhållande av intyg angående en byggnads beskaffenhet eller om lagligheten av vatten- märke eller särskilt anbragt fixpunkt, som avses i 3 & sista stycket.
Vad nu sagts synes även böra gälla vattentäkt och observationsrör. Andra och tredje styckena äro oförändrade.
55.
Denna paragraf har ej undergått annan ändring än att hänvisning till 12 kap. 13 5 med anledning av ändrad paragrafföljd i 12 kap. ändrats till att avse 12 kap. 15 g.
85.
I förevarande paragraf stadgas om handräckning. Bygger någon i vatten utan föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet erhållits, och finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning skolat föregå, äger överexekutor enligt lag— rummet förbjuda arbetets fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill äro, förordna om handräckning till rättelse i vad olag- ligen skett. Stadgandet bör utvidgas att omfatta jämväl olovligt anläggande av vattentäkt.
I andra stycket av paragrafen föreskrives att, där byggande i vatten eller annat i vattenlagen avsett arbete, vartill i laga ordning medgivande erhållits, verkställes i strid mot givna föreskrifter, mä ock förbud och förordnande, som förut nämnts, meddelas, såframt det ej är uppenbart att genom de avvi- kelser, som skett, varken allmän eller enskild rätt kränkes. Denna föreskrift torde utan ändring bliva tillämplig jämväl å vattentäkt.
Härefter torde i paragrafen böra införas en bestämmelse, att vad i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där någon utan föregående prövning vid vattentäkt tillgodogör grundvatten till mycken- het, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodo- göra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgivande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter.
Fjärde stycket av förevarande paragraf enligt förslaget är likalydande med nuvarande tredje stycket.
11 5.
Denna paragraf innehåller åtskilliga straffbestämmelser. Straff föreslås jämväl för den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 47 & första eller andra styc- ket anlägger eller nyttjar vattentäkt utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande. Det må framhållas att, såsom i annat sammanhang berörts, för straffbarhet enligt lagrummet även förutsättes, att vederbörande insett eller skäligen bort inse, att medgivande varit erforderligt. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Bötesstraffet var förut angivet till böter från och med 5 till och med 5 000 kronor men har i förslaget bestämts till dags- böter, vilket emellertid icke innebär någon saklig ändring (jfr särskilda bötes- lagen den 24 september 1931).
Det kan möjligen ifrågasättas att stadga straff även för det fall, att någon utan vattendomstols medgivande, där sådant erfordras, tager vattentäkt ur bruk (jfr 2 kap. 59 å). Skäl därtill ha dock ej ansetts föreligga.
120 12 &.
Paragrafen torde böra ändras så, att straff kommer att drabba den, som efter erhållet medgivande till anläggande av vattentäkt från beslutet rörande arbetets verkställande gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. Straffet är detsamma som i 11 g.
13 &.
I detta lagrum bör införas straff även för den, som bryter mot de rörande »tillgodogörande» av vatten i vattenlagen stadgade föreskrifter eller av dom- stol eller annan myndighet meddelade bestämmelser. Härigenom drabbas bland annat ägare av vattentäkt, som enligt vattendomstolens beslut är skyl- dig att använda vattenmätare, av straff, därest han underlåter detta eller vidtager någon åtgärd, som medför att vattenmätaren blir missvisande. Straf- fet är detsamma som i 11 och 12 åå.
14 &.
'Straffbestämmelsen i denna paragraf har utvidgats så att den kommer att gälla jämväl borttagande eller fördärvande av observationsrör. Beträffande vattenmätare se 13 å. Straffet är detsamma som i föregående paragrafer. De sakkunniga vilja anmärka att, därest handlingen sker i bedrägligt uppsåt, 12 kap. 11 % strafflagen lär bliva tillämplig. Sistnämnda lagrum stadgar väsentligt strängare straff, där någon i uppsåt, som nyss nämnts, river, flyttar eller vrider »märke, som till betecknande av bestämd vattenhöjd satt ar».
14 KAP. Slutbestämmelser.
I detta kap. torde endast behöva företagas vissa mindre ändringar av be- stämmelserna angående frågan, när företag eller åtgärd enligt vattenlagen skall anses angå viss fastighet, ävensom beträffande rätt att utföra undersök- ningsarbeten, varjämte rätt att vinna tillträde till observationsrör eller vat- tenmätare bör stadgas.
4 &.
Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse skall företag eller åtgärd anses angå viss fastighet, när påstående göres om förpliktande för fastighe- tens ägare att deltagai företaget; när fastigheten eller dess vatten tages i an- språk för företaget eller för anläggning i samband med detta; när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör fastigheten eller någon ä fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens användningssätt.
Härjämte torde böra stadgas, att företag skall anses angå viss fastighet jämväl, där detsamma kan menligt inverka på tillgången å grundvatten inom fastigheten.
5 &.
Första stycket i förevarande paragraf tillerkänner Konungens befallnings- havande befogenhet att — där någon för uppgörande av plan eller eljest så- som förberedelse till företag enligt vattenlagen behöver verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersökningsarbeten å fastighet, som äges eller in- neh—aves av annan — föreskriva att erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Nu nämnda bestämmelse kan utan ändring tillämpas å förberedelser för anläggande av vattentäkt och tillgodogörande av grund- vatten. Det är emellertid att märka, att förberedelserna för sådan åtgärd kunna kräva långvariga undersökningar, under vilka observationsrör måste vara utestående orubbade. För att motverka att sådana observationsrör bliva föremål för åverkan torde vara lämpligt, att Konungens befallningshavande må äga att stadga förbud vid vite att rubba eller skada sådant rör. Som motsvarande behov — låt vara i mindre grad —— lär förefinnas att skydda vattenmärke, torde Konungens befallningshavande böra äga att stadga dy- likt vite även för rubbande eller skadande av vattenmärke.
Andra stycket av paragrafen, som rör frågor om befogenhet att fälla träd och om rätt till ersättning för skada samt ställande av säkerhet, är oför- ändrat.
6 %.
Enligt denna paragraf, första stycket, må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad, ej förvägras tillträde till det ställe, där vattenmärke är utsatt eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vatten- stånd eller vattnets avrinning. I analogi härmed torde böra införas ett nytt stadgande, att ej heller den, vars rätt är beroende av vattentäkts nyttjande, må förvägras tillträde till ställe, där observationsrör är utsatt eller vatten- mätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga undersökningar eller att taga del av anteckningar, som det ålagts vattentäktens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande grundvattenståndet eller tillgodogjorda vat- tenmängder.
Andra stycket i paragrafen torde böra ändras så, att vad i första stycket är stadgat om den, vars rätt är beroende av vattenhushållning eller vattentäkts nyttjande, skall gälla även beträffande allmän åklagare samt tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska— anstalt.
Tredje stycket, som bland annat stadgar rätt att, mot ersättning för skada, vinna tillträde till annans fastighet för tillsyn å anläggning, som avses i vat- tenlagen, är oförändrat.
Övergångsbestämmelser.
Vid utfärdande av ny lag av privaträttslig natur stadgas ej sällan att rät- tigheter och skyldigheter, som uppkommit före den nya lagens ikraftträdan- de, skola bedömas enligt äldre rätt. Även vattenrätten är till stor del av pri- vaträttslig karaktär och den princip, som enligt vad nyss sagts brukat till- lämpas vid utfärdande av ny lag på privaträttens område, torde också som regel böra iakttagas inom nu nämnda lagstiftningsområde. När det gäller tillgodogörande av grundvatten bör emellertid uppmärksammas, att princi- pen icke kan tillerkännas så vidsträckt giltighet, att fortsatt tillgodogörande av grundvatten vid äldre vattentäkter städse skall bedömas enligt äldre rätt. Goda skäl torde förefinnas att skilja mellan lagligheten av själva vattentäk- ten d. v. s. anläggningen med därtill hörande anordningar, å ena, samt till- godogörandet av vattnet, å andra sidan. Har själva vattentäkten anlagts i överensstämmelse med de regler, som gällde vid tiden för dess tillkomst, bör dess ägare vara berättigad att, åtminstone så länge några ändringsarbeten ej erfordras, bibehålla densamma även om den ej skulle tillåtits enligt den nya lagen. I fråga om tillgodogörandet av vattnet är läget ett annat. Tillgodo- görandet utgör en fortlöpande verksamhet, som så länge verksamheten fort- far kan öva inverkan å allmänna och enskilda intressen, och den omständig- heten, att verksamheten vid viss tidpunkt kan hava varit tillåten, synes icke i och för sig motivera, att den bör anses tillåten även för framtiden. Det må framhållas, att de skadliga verkningarna av viss verksamhet, ehuru den tidi- gare varit tillåten, ej sällan föranlett lagstiftaren att för framtiden helt för— bjuda den-samma eller underkasta den vissa inskränkningar. Och tillräck- liga skäl att, om en verksamhet finnes medföra menliga verkningar, göra un- dantag enbart på grund av en sådan omständighet som att den även i fort- sättningen är knuten till en viss anläggning, vilken tillkommit redan före de nya bestämmelsernas utfärdande, torde i allmänhet icke föreligga (jfr f. ö. angående öppethållande av dammlucka övergångsstadgandet till vattenrätts- förordningen den 30 december 1880 samt i fråga om hushållning med och framsläppande av vatten stadgandet i 5 & promulgationslagen till vatten- lagen).
De sakkunniga ha vid utarbetande av erforderliga övergångsbestämmelser till förevarande lagförslag utgått från att, i enlighet med det anförda, i fråga om vattentäkter, som tillkommit före lagens ikraftträdande, lagligheten av själva anläggningen bör bedömas enligt de regler, som kunna anses ha gällt vid tiden för dess tillkomst, under det att däremot tillgodogörandet av grund- vatten vid vattentäkt principiellt bör vara underkastat de regler, som stadgas i en ny lag.
Beträffande först rätten att bibehålla äldre anläggningar är förslaget i fö- regående delar så utformat, att de bestämmelser, som gälla sättet för vatten- täkts anläggande, icke bliva tillämpliga å äldre vattentäkter. Något undan- tag för sådana vattentäkter torde därför icke erfordras i förevarande sam-
manhang. Vad åter angår rätten att tillgodogöra grundvatten synas däremot i vissa hänseenden särskilda övergångsbestämmclser erforderliga beträffande äldre vattentäkter, som ej äro avsedda allenast för husbehov. I övrigt bör däremot den nya lagen gälla. Det torde därför inledningsvis böra meddelas ett stadgande, varav framgår att den nya lagen är tillämplig, dock att i fråga om äldre vattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, skola gälla vissa undantag.
De sakkunniga övergå härefter till dessa undantag. 1 mom. I första hand torde böra angivas, att ägare av sådan äldre vatten- täkt, som icke är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till lmsbehovsförbrukning — bortsett från det i 3 mom. angivna fall _ ej är skyldig att påkalla vattendomstolens prövning rörande vattentäkten, så länge grundvatten tillgodogöres i huvudsakligen samma omfattning som förut. Även om vid en äldre vattentäkt tillgodogöres mera vatten än 150 kubikmeter om dygnet eller annan genom vattentäkten lider skada eller intrång, erfordras sålunda som regel ej, att vattentäktens ägare inhämtar vattendomstolens till- stånd till att alltjämt nyttja vattentäkten. Av vad förut anförts torde fram- gå, att det i och för sig icke mött hinder att stadga föreskrift om skyldighet att inhämta tillstånd i dylika fall, men de sakkunniga ha icke ansett, att f ör- hållandena påkalla en sådan föreskrift.
Vill ägaren av en äldre vattentäkt tillgodogöra vatten i ökad omfattning, kan han åberopa förevarande moment allenast så länge ökningen är av den ringa omfattning, att han fortfarande kan sägas tillgodogöra grundvatten i huvudsakligen samma omfattning som förut. Innan han ökar den vatten- mängd, som tillgodogöres vid vattentäkten, så att nu nämnda gräns över- skrides, bör sålunda vattendomstolens tillstånd enligt 2 kap. 47 å inhämtas, såframt han kommer att tillgodogöra mera vatten än 150 kubikmeter om dygnet eller sannolika skäl äro, att annans rätt genom ökningen förnärmas.
2 mom. De sakkunniga ha även ansett nödvändigt att meddela vissa sär- skilda regler om det materiella rättsförhållandet mellan ägare av äldre vat- tentäkt, som i 1 mom. avses, och andra intressenter. Av vad förut anförts torde framgå, att grannskapsrätten redan för närvarande ger innehavare av vattentäkt visst skydd mot den, som vill tillgodogöra grundvatten vid an- nan vattentäkt, åtminstone därest tillgodogörandet innebär ett osedvanligt utnyttjande av fastigheten. Det är tydligt, att innehavaren av en äldre vatten- täkt, som åsamkat annan olägenhet, icke hädanefter bör bliva bättre ställd än förut. Å andra sidan ha de sakkunniga, även om principiellt hinder icke möter att behandla honom strängare än förut, ansett att liksom inom fastig- hetsrätten i allmänhet varje onödig rubbning bör undvikas. De sakkunniga ha därför inskränkt sig till att söka bereda husbehovsförbrukarna uttryck- ligt skydd mot vattentäkter, som tjäna andra ändamål, även om de se- nare tillkommit före nya lagens ikraftträdande. Fördenskull föreslås att, om nyttjandet av vattentäkt, som i 1 mom. avses, medför, att grundvatten, som erfordras för en fastighets husbehov, icke kan å fastigheten tillgodo- göras på brukligt sätt, är dennas ägare berättigad till ersättning därför ef-
ter vad med hänsyn till föreliggande omständigheter prövas skäligt. Det må framhållas, att denna rätt enligt förslaget tillkommer husbehovsför- brukaren, även om nämnda inverkan börjat uppträda redan före nya lagens ikraftträdande.1 Undantag bör dock stadgas för det fall, att fastighetens ägare kan anses ha avstått från rätt att tala å nämnda inverkan av vatten- täkten. Ersättningen torde med tillämpning av de grunder, som angivas i 9 kap. 46 %, böra utgå antingen genom tillhandahållande av vatten eller i penningar. _ I fråga om andra motstående intressenter ha de sakkunniga ansett, att rättsförhållandet bör avgöras enligt vad jämlikt äldre rätt kan anses ha varit gällande. Att osäkerhet härom är rådande synes vara en olägenhet, som svårligen kan undgås men som likväl i realiteten knappast kommer att bliva av större betydelse. De sakkunniga föreslå fördenskull i nu förevarande avseende, att rätt till ersättning, förutom i förut angivna fall, skall föreligga, även där någon eljest genom nyttjandet av vattentäkt lider men, som han ej enligt äldre lag varit pliktig att tåla.
3 mom. En särskild procedur synes böra stadgas för det fall, att någon anser sig lida men, som i 2 mom. sägs. Det torde nämligen vara alltför ogynnsamt för de skadelidande, om dylika frågor alltid skola prövas som stämningsmål. I stället är önskvärt, att vattentäktens ägare föranledes att själv hos vattendomstolen göra ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 % av vattentäktens laglighet.
I 3 mom. har förty föreslagits, att den skadelidande må äga att hos vat- tenrättsdomaren göra anmälan i saken genom skriftlig inlaga. Denna an- mälan bör sedermera delgivas vattentäktens ägare, vilken bör inom viss tid, som de sakkunniga vilja föreslå till tre månader, göra ansökan om prövning av vattentäktens laglighet, vid äventyr, att han förlorar rätt att mot den, som gjort anmälan, åberopa vad i 1 mom. är stadgat. Det synes lämpligt, att vattenrättsdomaren å inlagan tecknar erinran om nu nämnda äventyr. Härefter bör det ankomma å den, som gjort anmälningen, att själv giva vattentäktens ägare del av inlagan, jämte vad därå tecknats, på sätt som för delgivande av stämning är stadgat.
Den närmare innebörden av vad ovan föreslagits är, att vattentäktens ägare, om anmälningen är befogad, icke utan att begära tillstånd därtill äger fortsätta med vattentäktens nyttjande på sådant sätt, att den som gjort an- mälan alltjämt lider men. Gör han det, lär bland annat straffansvar jämlikt 13 kap. 11 % kunna inträda.
Underlåter vattentäktens ägare att i anledning av anmälningen göra an- sökan om prövning av vattentäktens laglighet, blir den skadelidande nödsakad att instämma vattentäktens ägare till vattendomstolen.2
De sakkunniga ha ansett, att möjligheten att göra sådan anmälan som ovan nämnts icke bör stå öppen under alltför lång tid efter lagens ikraftträdande. Skedd anmälan bör ock delgivas ägaren av den vattentäkt, som är i fråga,
1 Förslaget innehåller däremot icke något om rätt till ersättning för skada eller in- trång, som belöper å tid före lagens ikraftträdande. 2 Talan om ersättning för förfluten tid skall städse föras efter stämning.
inom skälig tid. Tre år från dagen för lagens ikraftträdande torde i före- varande avseenden vara en tillräcklig och lämplig tidrymd.
4 mom. Det synes av enahanda grunder, som förut anförts beträffande 2 kap. 54 %, nödvändigt att, när någon vill åberopa vad i 1 mom. sägs, göra en viss omkastning av bevisbördan. Ägare av vattentäkt, som tagits i bruk före lagens ikraftträdande, bör vara bevisningsskyldig i avseende å de för- hållanden, som äro av betydelse för bedömande av hans rätt. Såsom be- visning kan vattentäktens ägare åberopa uppmätning genom vattenmätare eller iakttagelser vid observationsrör. Han kan även jämlikt 13 kap. 4 5 hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning av vattentäkten genom sakkunnig person.
Det är på grund av vad nu stadgats av betydelse för ägare av vid tiden för lagens ikraftträdande förefintliga vattentäkter att omedelbart vidtaga erfor- derliga åtgärder för anskaffande av bevisning i de avseenden, som kunna vara av betydelse för deras rätt. De böra fördenskull verkställa observatio- ner av grundvattenståndet och föra anteckningar om vattenförbrukningen.
Bilaga 1.
Utländsk rätt rörande grundvatten.
Uppgifter om utländsk rätt angående grundvatten ha införskaffats från åt- skilliga länder. I det följande redogöres till en början för lagstiftningen i Danmark, Finland och Norge, därefter för den i vissa andra europeiska sta- ter gällande rätten och slutligen i korthet för de i Amerikas förenta stater gällande rättsgrundsatserna i förevarande ämne. I samband med redogörel- sen för den danska lagstiftningen anmärkas vissa upplysningar, som en dele- gation av de sakkunniga inhämtat vid studieresa till Danmark.
I Danmark gäller Lov om Vandforsyningsanlaeg den 31 mars 1926. En- ligt denna är envar jordägare berättigad att tillgodogöra grundvatten å sin fastighet för hushållsändamål, lantbruk, mindre näringsverksamhet och an- nan vanlig använd'ning. Vållas därigenom sådan inverkan å grundvattenför- hållandena, att annan lider skada, kan denne påkalla en reglering av grund- vattentillgångens utnyttjande. Vattnet synes härvid kunna fördelas efter vad i varje fall finnes skäligt.
Den som vill förvärva rätt att tillgodogöra grundvatten för annat ändamål än ovan nämnts skall ingiva ansökan om tillstånd därtill till viss administra- tiv myndighet. Vid ansökningen skall enligt lagen fogas utredning om möj- ligheten att tillgodogöra den vattenmängd, som avses med ansökningen, be- skrivning av den anläggning, som sökanden ämnar utföra, och det område, inom vilket grundvattenståndet kan komma att påverkas, ävensom upplys- ningar om vattnets beskaffenhet och det sätt, på vilket eventuella skador kunna avhjälpas m. m. Vid lagens tillämpning har det emellertid visat :sig att åtminstone beträffande mindre anläggningar kravet å tillfredsställande utredning i samtliga nu angivna hänseenden icke kunnat upprätthållas. Den myndighet, som enligt vad nedan sägs, skall pröva ärendet, har ofta fått ge- nom sakkunnigt biträde komplettera utredningen.
Frågor om tillstånd att tillgodogöra grundvatten skola — liksom sådana ärenden om fördelning, som ovan nämnts — prövas av s. k. Landvaesenskom- missioner. Dessa tillsättas formellt för varje ärende men äro i realiteten mera stadigvarande. Varje kommissions distrikt är jämförelsevis begränsat till sin omfattning, vilket medfört vissa olägenheter. Kommissionerna till- kalla särskilda sakkunniga för att biträda vid handläggningen av ärenden utav förevarande natur. Dessa sakkunniga tillkallas bland ett antal perso- ner, som utsetts av inrikesministern. Landvaesenskommissionernas beslut må överklagas hos Overlandvaesenskommissioner.
Tillstånd må enligt lagens ordalag som regel meddelas endast stat eller kommun, under det att enskild, som vill förvärva rätt att tillgodogöra grund- vatten för annat ändamål än ovan nämnts, allenast i särskilda fall — efter det yttrande av vederbörande kommun inhämtats —— må erhålla tillstånd att tillgodogöra grundvatten, som finnes att tillgå å hans grund. I praktiken synes tillstånd för enskild att tillgodogöra vatten vid egen anläggning med- delas i tämligen stor utsträckning. Det bör även nämnas, att inom områden, där konkurrensen om grundvatten är mindre framträdande, många anlägg— ningar för tillgodogörande av sådant vatten utföras och brukas utan tillstånd. Ägaren av en sådan anläggning har emellertid icke någon rätt att bibehålla densamma.
Vid konkurrens mellan flera ansökningar skall främst tagas hänsyn till så- dana anläggningar som äro avsedda för närmast liggande kommuner. De 10- kala intressena må dock ej stå i vägen för anläggning, som har större be- tydelse för det allmänna bästa och som därför bör ha företräde mot ersätt- ning. Vid fördelning av vattnet mellan lokala intressen och andra skall även beaktas, om vatten kan anskaffas på annat sätt för rimlig kostnad.
Sådana intressekonflikter, som nyss nämnts, ha ej sällan uppkommit. 1 fall av konkurrens mellan flera kommuner har därvid som regel en mera närliggande berättigats att tillgodogöra viss bestämd vattenmängd, medan en mera avlägset belägen kommun erhållit rätt att tillgodogöra överskottet. Där- est förut befintlig anläggning till följd av sänkning av grundvattenståndet behöver ombyggas, lämnas ersättning härför, varemot särskilt bidrag till ökade uppfordringskostnader ej synes förekomma. Frågor, som nu nämnts, torde i allmänhet regleras genom förlikning. Även frågor om ersättning till enskilda avgöras i stor utsträckning genom frivillig överenskommelse. Här- vid bör nämnas, att där en stor anläggning för tillgodogörande av grundvat- ten medfört, att enskilda gårdsbrunnar sinat, ersättning ej sällan utgått i form .av bidrag till ett mindre pumpverk (med reningsanläggning), som kan förse gårdarna med vatten.
Vid meddelande av tillstånd att tillgodogöra grundvatten skall Land- vaesenskommissionen —i den mån ej förlikning slutits —— angiva under vilka villkor_ erforderliga anläggningar må utföras, därvid bland annat kan före— skrivas skyldighet att ej underskrida visst grundvattenstånd. Vidare skall angivas, vilken vattenmängd som under föreskrivna villkor må tillgodogöras. Härvid sker regelmässigt först en beräkning av behovet.
Landvaesenskommissionen skall bland annat utreda den skada, som vål- las genom förändring av grundvattenståndet, försåvitt billigheten kräver, att ersättning därför gives. Den kan dock bestämma, att ersättningsfrågor skola avgöras endast tills vidare eller upptagas till prövning först efter viss frist, inom vilken eventuella krav skola framställas. I rättstillämpningen torde det vara regel, att ersättningsanspråk avgöras först någon tid efter det den an— läggning, varom är fråga, varit i bruk.
Ersättning för grundvatten bör enligt lagen, såframt det ekonomiskt låter sig göra, utgå i form av leverans av vatten. Vattenmängden bestämmes med
hänsyn till förutvarande förbrukning och antaglig ökning av vattenbehovet. Därest ersättnings utgående på sätt nu nämnts innebär en fördel för den er- sättningsberättigade, kan denne åläggas att giva viss betalning för vattnet. Beträffande nu nämnda bestämmelser må anmärkas, att det synes finnas en strävan hos kommunerna att såvitt möjligt undvika skyldighet att leverera vatten i ersättning för skada och i stället lämna ersättning i penningar (t. ex. genom sådant bidrag, som ovan nämnts, till ett mindre pumpverk m. m.).
De bestämmelser, för vilka ovan redogjorts, äro direkt tillämpliga endast å nyanläggningar eller utvidgningar av äldre anläggningar. Beträffande an- läggningar, som tillkommit före lagens ikraftträdande, medgav lagen, att de fingo äga bestånd, därest prövning av anläggningen påkallades inom två år efter lagens ikraftträdande. Anläggningens ägare var i så fall berättigad att tillgodogöra grundvatten i samma omfattning som förut men ersättning skulle utgå för skada, som vållades genom ytterligare sänkning av grundvattenstån- det. I själva verket torde anmälan ha försummats i fråga om ett stort antal äldre anläggningar.
Lagen stadgar vidare att, om byggnads- eller därmed jämförliga företag kunna antagas medföra varaktiga och mera vittgående ingrepp i grundvat- tenförhållandena, kan fråga härom bliva föremål för prövning av Land- vmsenskommission på samma sätt som fråga om anläggning för tillgodogö- rande av grundvatten. Tillämpning av denna bestämmelse torde mera säl- lan ha förekommit.
Om någon utan tillstånd företager skadebningande ingrepp i bestående grundvattenförhållanden eller överskrider meddelat tillstånd, så att oförut- sedda skador inträffa, eller de upplysningar, som legat till grund för till- stånd, visa sig ha varit otillräckliga, kan den skadelidande påkalla prövning av saken. Han är därvid icke hun-den av någon tidsfrist.
Befinnes det, att tillstånd givits på grundval av meddelade oriktiga upp- gifter av väsentlig betydelse, eller åsidosätter innehavaren av en anläggning för tillgodogörande av grundvatten de villkor som stadgats i meddelat till- stånd, kan tillståndet återkallas utan ersättning.
Lagen innehåller jämväl åtskilliga stadganden till skydd mot förorening av grundvatten. Sålunda må inom områden, där grundvatten tillgodogöres, ytvatten, kloakvatten eller andra förorenande vätskor icke utan tillstånd av- ledas till grundvattnet på sådant sätt att förorening kan uppstå. Kungö- relse härom utfärdas på begäran i samband med prövning av fråga om till- stånd att tillgodogöra grundvatten. Befintliga anläggningar, varigenom vatten eller andra vätskor, som nyss nämnts, avledas till grundvattnet, skola anmälas inom viss tid och prövas av vederbörande Landvaesenskommission. Om en anläggning i annat fall kan antagas förorena grundvattnet, må häl- sovårdsmyndighet eller skadelidande påkalla prövning av anläggningen. Den, som måste ändra sin anläggning, är, om han gjort anmälan i tid och anläggningen enligt äldre rätt varit laglig, i viss utsträckning berättigad till ersättning. Även i vissa andra fall skall ersättning utgå.
Vissa åtgärder äro i princip att anse såsom tillåtna, ehuru de kunna vara
menliga för grundvattentillgångar. Så äger envar jordägare att sänka grund- ' vattenstånd-et å sin egendom genom sedvanlig dikning. Vidare må jordäga- ren använda nödvändiga gödm'ngsämnen och hava upplag därav på sin mark, i den mån ej särskilda bestämmelser därom meddelats.
Slutligen bör nämnas, att lagens bestämmelser i huvudsak äro tillämp— liga även å anläggningar för tillgodogörande av ytvatten.
Finland synes icke äga någon mera ingående lagstiftning om tillgodogö- rande av grundvatten. Lagen den 23 juli 1902 om vattenrätten innehåller emellertid ett stadgande, som är tillämpligt därå. Enligt detta äger jord- ägaren fritt råda över, bland annat, brunn och källa å hans mark, ehuru vid eldfara vattnet må användas även av annan. I nämnda lag meddelas i övrigt vissa bestämmelser angående tillgodogörande av vatten för vattenled- ningsändamål, som torde vara av intresse. Vattenledning må enligt dessa bestämmelser anläggas för avledande av vatten från annans vattenområde och över annans mark, såframt icke vattnet varder för ägaren otillräckligt och det eljest lagligen kan ske. Vid konkurrens mellan flera intressenter skall vattenledning för stads eller annan menighets eller annat allmänt behov ha företräde. I övrigt skall den ha företräde, som äger mark eller anlägg- ning närmare vattenområdet i fråga.
I Norge gäller enligt vattenlagen den 1 juli 1887, att vederbörande jord- ägare äger full rådighet över källor, dammar och liknande mindre vatten- samlingar å hans mark. Han kan, försåvitt icke någon annan har särskild rätt till vattnet, efter behag fylla dem eller stänga deras avlopp m. 111. En- ligt uppgift anses lagrummet innebära, att en jordägare —— såvida det icke sker i direkt syfte att skada —— har rätt att utnyttja en vattenå-der, som flyter genom hans egendom, även om annan, som förut nyttjat ådern, däri- genom lider skada. Skydd mot förorening av grundvatten kan i viss om- fattning meddelas.
I Belgien äger jordägaren enligt code civil (art. 552, 641 och 642) obe- gränsad befogenhet att tillgodogöra vatten ur egen källa, med förbehåll dock för den rätt, som annan kan äga på grund av särskild rättstitel eller 30 års hävd. Enligt lag den 1 augusti 1924 kan emellertid regeringen utfärda bestämmelser till skydd för vissa källor med mineralvatten och för varma källor, som äro av betydelse för det allmänna. Vid utfärdande av sådana bestämmelser fastställes bland annat ett område inom vilket icke utan till- stånd får utföras något arbete, som kan medföra, att vattentillgången min— skar, eller kan förändra egenskaperna hos det vatten, som tillgodogöres.
England saknar allmängiltiga lagbestämmelser om tillgodogörande av grundvatten. Enligt common law anses envar jordägare ha obegränsad rätt till det vatten under hans grund, som icke flyter i begränsad strömfåra (defined channel). Grundvattenström, som framflyter i begränsad fåra,
synes behandlas som ytvattendrag. Jordägaren är befogad att tillgodogöra grundvatten till obegränsad mängd för eget behov eller för leverans till andra m. m. Om han så vill, må han till och med uppfordra grundvatten för att låta det gå till spillo. Jordägaren kan ej förpliktas att giva ersättning för skada genom minskning i tillgång å grundvatten, som föranledes genom ut- övande av hans rätt att tillgodogöra grundvatten.
De flesta bolag eller andra företagare, som förse större områden med vat- ten, åtnjuta särskild rätt därtill på grund av parlamentsbeslut. Vid med- delande av sådant beslut brukar iakttagas, att rättigheten på visst sätt be- gränsas. Därjämte meddelas förbud att vidtaga åtgärder i syfte att tillgodo- göra vatten inom visst område, som angives i beslutet, såvida ej tillstånd av parlamentet meddelats. Parlamentet har vid meddelande av beslut an- gående tillgodogörande av grundvatten bland annat föreskrivit skyldighet att utgiva ersättning för olägenheter, som åsamkas annan.
Kommunala myndigheter skola, innan de må upptaga lån för utförande av vattenledningsanläggningar, erhålla ministeriellt tillstånd till lånet. På så sätt kan kontroll övas även över dylika anläggningar.
I Frankrike äger enligt code civil (art. 642) den, som har en källa på sin mark, i regel nyttja vattnet efter gottfinnande inom gränserna för sin egen- dom och för dess behov. Jordägaren får emellertid icke nyttja en källa till skada för ägare av lägre liggande mark, därest denne sedan mer än 30 år innehaft stadigvarande synliga anläggningar, avsedda för tillgodogörande av vattnet eller för att underlätta dess tillrinning. J ordägaren får icke heller tillgodogöra sig vatten på sådant sätt att han därigenom berövar invånarna i ett samhälle det vatten, som är nödvändigt för deras behov; men om dessa icke genom hävd eller annorledes förvärvat särskild rätt till vattnets bruk, kan jordägaren fordra skadestånd för inskränkningen i hans rått.
Uppstår tvist mellan flera jordägare, som ha behov av vatten, skall dom- stolen (enligt art. 645) med iakttagande av vad särskilt kan vara stadgat jämka emellan jordbruksintresset och äganderätten.
I Holland anses jordägaren som regel äga att uppfordra grundvatten. Därest annan därigenom lider skada, torde dock skadestånd kunna utdömas (enligt Burgerlijk Wetboek art. 1401). Det synes dock tveksamt, under vil- ka förutsättningar i övrigt skadeståndsskyldighet skall anses föreligga.
Italien. Enligt den italienska vattenlagen den 11 december 1933 äger jord- ägaren befogenhet att med iakttagande av de särskilda försiktighetsmått, som i laga ordning må vara föreskrivna, för husbehov fritt uppfordra och tillgo— dogöra grundvatten. Till husbehovsförbrukning hänföres, förutom använd- ning för hushållsändamål, bevattning av trädgård, som är avsedd för jord- ägarens och hans familjs behov, samt vattning av kreatur.
Med avseende å annan förbrukning kan regeringen förklara, att särskilda bestämmelser skola gälla för område, som regeringen fastställer. Sådant
i område skall vara underkastat offentlig tillsyn ri fråga om sökande efter och ? tillgodogörande av grundvatten. Vill någon inom område, som nu sagts, göra undersökningar för efterforskande av grundvatten eller utföra en anläggning för tillgodogörande av grundvatten till annat ändamål än husbehov, skall tillstånd därtill inhämtas av tekniskt sakkunnig myndighet. Efter kungöran- de av ansökan om sådant tillstånd och verkställd syn äger denna myndighet, om invändningar ej framställts, bifalla ansökningen. I annat fall tillkommer beslutanderätten arbetsministern. Frågor om skadestånd prövas emellertid av domstol. — När en grundvattentillgång påträffas, skall anmälan därom ske till den tekniskt sakkunniga myndigheten. Denna föranstaltar härefter om undersökning å platsen och arbetsministern kan besluta, att grundvatten- tillgången skall införas i en förteckning över allmänna vattendrag m. m. Upp- täckaren blir icke ägare av grundvattentillgången men äger företräde till kon- cession å dess utnyttjande eller, om han ej får koncession, rätt till viss ersätt- ning. Jordägaren är berättigad att erhålla erforderlig mängd vatten för sin fastighets behov till anläggarens självkostnadSpris. Vad nu sagts om påträf- fande av grundvatten gäller även inom område, som ej står under särskild tillsyn. Inskriv-es ej vattentillgång, som påträffats, i nämnda förteckning, tillkommer rätten att nyttja den jordägaren, som —— därest han ej' överlåter sin rätt å upptäckaren är skyldig att gälda gottgörelse till denne.
Inom område, som står under särskild tillsyn, är all användning av grund- vatten underkastad kontroll. Den tekniskt sakkunniga myndigheten eller arbetsministern avgör för sådant område, huruvida grävning, borrning eller annan åtgärd, som berör grundvatten, är lämpad för sitt ändamål samt om åtgärden är skadlig för den allmänna vattenhushållningen eller strider mot allmänna intressen. Förordnande kan meddelas om inställande av under- sökningsarbeten eller uppfordrande av vatten, stängning av brunnar eller de föreskrifter i övrigt, som äro behövliga med hänsyn till allmänna intressen och regleringen av området i fråga i hydrologiskt avseende.
Slutligen kan, även om ett område ej står under särskild tillsyn, använd- ningen av spr—ingbrunnar regleras.
Om varma källor samt mineral- och radioaktivt vatten gälla särskilda be- stämmelser.
Schweiz. Enligt code civil (art. 704) äro källor tillbehör till fast egendom och äganderätt till dem kan förvärvas endast gemensamt med den mark, där de finnas. Vidare stadgas, att underjordiskt vatten är jämställt med källor. Den allmänna civillagen ger icke möjlighet att utan ersättning till ägaren ex- propriera källa eller underjordisk vattentillgång, därför att denna uppnår en viss storlek. Rätten att nyttja källor kan emellertid (enligt art. 705) i allmänt intresse underkastas inskränkningar genom den kantonala lagstiftningen. Kantonen Ziirich har bland andra genom förordning den 27 oktober 1919 he- gagnat sig av denna möjlighet. Enligt denna förordning fordras för tillgodo- görande av en grundvattenström om i medeltal minst 300 liter i minuten tillstånd av offentlig myndighet, såvida det icke endast är fråga om använd-
ning för hushåll eller lantbruksändamål eller för mindre näringsverksamhet. Även för användning, som sist sagts, fordras emellertid tillstånd, därest för- brukningen överstiger 100 liter i minuten för lantbruksändamål eller 50 liter i minuten för hushållsändamål eller annan näringsverksamhet. Vid med- delande av tillstånd kunna bestämmelser utfärdas om den rationella an— vändningen av grundvattnet, om tillåten sänkning av grundvattenståndet samt om erforderliga villkor i övrigt. Beträffande äldre anläggningar stad- gades anmälningsskyldighet.
I Tyskland är vattenlagstiftningen för närvarande föremål för omarbet- ning, som torde komma att leda till en gem-ensam lag för hela riket.
Bland hittills gällande lagar är den preussiska vattenlagen den 7 april 1913 av särskilt intresse. Enligt denna är jordägaren i princip berättigad att för- foga över grundvatten, som kan tillgodogöra-s å hans mark. Han må dock icke varaktigt använda grundvattnet i vidare mån än för eget hushåll, lant- bruk och mindre näringsverksamhet, såvida annan tillhörig anläggning för tillgodogörande av grundvatten lider väsentligt intrång eller den dittillsva- rande användningen av annans fastighet väsentligt inkräktas eller menlig in- verkan sker å vattenståndet i vattendrag eller sjö. Emellertid får, även om sådan skada, som nu nämnts, inträffar, grundvatten tillgodogöras, därest nyttan väsentligt överväger skadan eller om det för-etag, som tillgodogör vatt- net, tjänar det allmänna bästa. Om vattnet skall användas utanför gränserna för jordägarens mark, fordras dock samtycke av administrativ myndighet. Skadelidande kunna fordra anordningar till motverkande av skadan, om så- dana anordningar äro förenliga med företaget och ekonomiskt försvarbara. Sker ändock skada, skall ersättning givas, såframt billigheten med hänsyn till omständigheterna kräver det.
Rätt att utnyttja grundvatten kan i andra fall vinnas endast genom särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Vid konkurrens mellan flera sökande av- göres frågan i första hand med hänsyn till det allmänna bästa och i andra hand efter den ekonomiska betydelsen av företagen i fråga. Därefter ha bestående anläggningar företräde framför nya och till viss ort knutna fram- för dem, som kunna anläggas å annan ort. Myndigheten får icke pröva pri- vaträttsliga frågor och dess beslut angående skadestånd kan bringas under domstols prövning. Sedan tillstånd meddelats, kan skadelidande ej kräva, att den, som innehar tillståndet, upphör att uppfordra grundvatten, men äger alltjämt fordra anordningar till motverkande av skada liksom ersätt- ning, där billigheten kräver det. Detta gäller dock ej om han under må- lets handläggning bort förutse skadan men underlåtit att föra någon talan. An— språk, som nu sagts, måste göras gällande inom tre år efter det den skadeli- dande blivit underkunnig om skadan. Därjämte äro alla anspråk förfallna, om 30 år gått, sedan skadan uppkom, utan att de gjorts gällande. — Om flera äro berättigade att tillgodogöra grundvatten men detta ej räcker till, kan i vissa fall omfattningen, tiden och sättet för envars förbrukning reg—
leras genom fördelning efter billighet (Ausgleichung). Skada skall ersättas av den som vinner fördel.
Meddelat tillstånd kan, när övervägande nackdelar för det allmänna före- ligga, återkallas mot ersättning. Tillståndet kan emellertid även utan ersätt- ning återkallas, om det meddelats under väsentligt oriktiga förutsättningar, varom sökanden ägde kännedom, och därest genom tillståndets meddelande vållats övervägande nackdelar för det allmänna. Godtrosförvärv är emeller- tid skyddat. Vidare kan tillståndet återkallas utan ersättning, om innehava- ren överger anläggningen eller om hans rätt är obrukbar eller onödig eller om innehavaren väsentligt eftersätter sina skyldigheter.
I fråga om åtgärder, som kunna skada grundvattentillgång, stadgas, att jordägare icke äger att leda ämnen ned i marken så att grundvattnet förore- nas. Gödsling är dock uttryckligen undantagen från denna bestämmelse. I övrigt märkes, att sådan sänkning av grundvattenstånd, som följer av vanlig torrläggning, är tillåten även om därigenom sker skada.
Beträffande anläggning som tillkommit före vattenlagen, presumerades dess laglighet, om anläggningen i fråga funnits i mer än 10 år före lagens ikraftträdande. Presumtionen bröts emellertid, om under sådan tid invänd- ning framställts hos vederbörlig myndighet. Innehavaren av anläggning, som enligt vad nu nämnts, var att anse såsom laglig, blev likväl skyldig att vidtaga åtgärder till motverkande av skada samt att, där de skadliga verkningarna ej undanröjdes, giva skadestånd efter billighet och förmåga.
Österrike har en jämförelsevis ny vattenlag, av den 19 oktober 1934. En- lig—t denna tillkommer rätten till grundvattnet jordägaren. (För vissa salt- källor m. m. gälla dock särskilda bestämmelser.) Jordägaren behöver icke begära tillstånd för att utnyttja grundvatten till hushålls- och lantbruksända- mål (Haus- und lVirtschaftsbedarf). Tillstånd erfordras ej heller för an- vändning till annat bruk, såvida fråga ej är om artesiska brunnar eller an- läggningar med maskinella pumpanordningar. Medför en anläggning, för vilken ej fordras tillstånd, att annan åsamkas väsentlig olägenhet, kan emel- lertid fördelning äga rum efter billighet. Sådan fördelning förlorar sin giltig- het, om väsentligt förändrade förhållanden inträda.
I andra fall fordras för tillgodogörande av grundvatten tillstånd av offent- lig myndighet. Därvid skall iakttagas, att allmänna och enskilda intressen ej kränkas. Intrång i annans rätt kan dock medgivas mot ersättning. Vid kon- kurrens mellan flera ansökningar skall hänsyn i främsta rummet tagas till det allmänna bästa. I övrigt skall om möjligt jämkas mellan olika in- tressen efter billighet. Kunna ej alla intressen tillgodoses, skall företräde givas åt anläggning, som är mest ändamålsenlig och åsamkar annan minsta olägenhet. Vid vattenbrist äger vederbörande myndighet att, med tillgodo- seende av samhällens och gårdars behov av vatten, fördela vattentillgången i övrigt efter billighet.
Till skydd mot förorening av dricksvatten m. ni. kan ägare av fastighet,
mot skälig ersättning, förklaras skyldig underkasta sig vissa inskränkningar i rätten att nyttja fastigheten. För torrläggningsföretag fordras tillstånd om de menligt inverka å grundvattenförhållandena. Ersättning för den inverkan som uppkommer genom vanlig dikning skall dock ej utgå.
I Amerikas förenta stater rådde vid mitten av 1800-talet allmänt samma uppfattning om rätt till grundvatten som i England d. v. s. jordägaren ansågs äga rätt att uppfordra grundvatten även om annan led skada. Avsteg härifrån skedde först i New Hampshire, där i stället för »the English rule» genom domstols avgörande antogs »the American rule». Enligt denna skulle grund— vatten få tillgodogöras allenast för »reasonable use», vilket i huvudsak inne- har att vatten icke fick bortledas från den fastighet, där det uppfordrades, till skada för annan. Den nya principen varm så småningom insteg i åtskilliga stater. I California utformades den nya principen på ett särskilt sätt, enligt vilket varje jordägare hade rätt att ur en grundvattentillgång under hans mark tillgodogöra så mycket vatten som proportionsvis svarade mot hans jordområde, med den inskränkningen, att vatten icke fick bortledas från fastigheten till skada för annan, som ägde mark över grundvattentillgången. Sedermera har i vissa stater rätten till grundvatten blivit reglerad genom lagstiftning, därvid även andra principer för avgörande av frågan om rätt till grundvatten än »the English rule» och »the American rule» vunnit in- steg. I de olika staterna synas numera sammanlagt fyra olika principer till- lämpas: 1) Obegränsad rätt att tillgodogöra grundvatten följer med ägande- rätten till den mark, varest vattnet påträffas. 2) Jordägaren har rätt att till- godogöra erforderligt vatten för »reasonable use». 3) Jordägaren äger be- fogenhet att tillgodogöra vatten, som finnes under hans mark, i den mån andra jordägares motsvarande rått ej trädes för nära. 4) Staten äger prin- cipiellt rätt till allt grundvatten, vilket emellertid genom visst förfarande kan upplåtas till begagnande av andra. I händelse av konkurrens blir där- vid prioriteten avgörande.
Bilaga 2.
Sammanställning av uppgifter rörande kommunala vattenledningsverk lll. m.
Till städer, köpingar, municipalsamhällen, sinnessjukhus, lasarett och sanatorier ha utsänts förfrågningar rörande vattenledningsverk m. m. Upp- gifter ha erhållits beträffande samtliga städer, 38 köpingar, 113 municipal- samhällen, 23 sinnessjukhus, 71 lasarett och 31 sanatorier. Redogörelse för uppgifternas huvudsakliga innehåll lämnas här nedan. Uppgifter ha även införskaffats från ett antal enskilda företag. Antalet är dock icke tillräck- ligt stort för att en översikt skall kunna ge någon bild av verkliga för- hållandena.
Av städerna erhålla 108 vatten från ett eller flera egna vattenlednings- verk.
63 städer tillgodogöra endast grundvatten (inbegripet konstgjort grundvatten).
30 » » » ytvatten. 15 » » både grund— och ytvatten.
Uppgifterna bekräfta det förut bekanta förhållandet, att vattenåtgången vid kommunala vattenledningsverk i allmänhet är i hastig tillväxt. Följande uppställning rörande städer med egna vattenledningsverk tjänar till belys- ning härav.
. Ökn. (+) .. . . Ökn. (+) Antal invånare1 . Vattenforbrukning 1 kbm.” . Stadens namn m1(n_slv)m. mt(n_sl)m. 1/ 1 1927 1/1 1936 % år 1927 år 1936 % Stockholm . . . . 453 300 533 800 + 17'8 23 615 200 43 569 000 + 845 Göteborg ...... 231 200 258 300 + 11'7 9 921 000 15 465 000 + 559 Malmö ........ 116 800 141 400 + 21'1 4 631 100 7 950 000 + 71'7 Norrköping . . . . 60 400 67 100 + 11 3 330 600 3 653 300 + 97 Hälsingborg . . . 52 400 58 900 + 124 2 074 300 3 463 800 + 67'0 Borås ........ 33 500 43 300 + 292 1 146 000 2 395 200 + 1090 Gävle ......... 39 400 39 300 — 03 2 356 200 3 360 400 + 426 Örebro ........ 36 400 39 100 + 7'4 2 122 500 2 514 600 + 185 Eskilstuna . . . . 30 600 35 600 + 168 1 815 600 1 686 100 — 7'1 Uppsala ....... 30 100 33 900 + 126 1 578 800 2 020 300 + 281) Jönköping ..... 29 900 33 300 + 11'4 1 287 500 1 598 200 + 241 Linköping ..... 29 100 32 900 + 131 1 692 600 2 201 300 + 301 Västerås ...... 29 000 32 500 + 121 1 326 500 2 497 900 + 883 Karlskrona . . . . 27 100 28 400 + 48 1 626 700 1 768 900 + 87 Karlstad ...... 20 000 26 500 + 325 1 023 800 1 244 700 + 21'6 * Antalet invånare angives i tabellen allenast i fulla 100-tal. ” Siffrorna för vattenförbrukningen omfatta även vatten, som levererats för andra ändamål än hushållsändamål.
. . Ökn. (+) .. . . Ökn. (+) Antal invanare . Vattenforbrukning l kbm. . Stadens namn mån—slim. m1(n_såm. 1/1 1927 1/i 1936 % år 1927 är 1936 %
Halmstad ..... 18 400 25 900 + 408 1 046 900 1 807 800 + 727 Lund ......... 24 000 25 800 + 75 1 288 700 1 868 800 + 450 Kalmar ....... 18 600 20 600 + 108 655 600 889 000 + 356 Landskrona . . . . 18 800 19 200 + 21 838 600 1 361 600 + 624 Sundsvall ..... 17 200 18 500 + 715 1 289 400 1 609 700 + 248 Mölndal ...... 16 800 16 600 — 1'2 400 000 765 200 + 913 Uddevalla 14 100 15 600 + 106 519 800 922 400 + 775 Östersund ..... 14 600 15 100 + 34 932 500 1 187 400 + 273 Trollhättan . . . . 15 600 15 000 — 38 368 400 526 300 + 429 Kristianstad . . . 13 200 14 700 + 11'4 803 100 1 296 100 + 61'4 Södertälje . 14 900 14 300 — 40 747 500 765 800 + 24 Trälleborg ..... 12 500 13 600 + 109 400 800 702 600 + 753 Falun ......... 13 600 13 500 -— 07 742 900 933 600 + 257 Luleå ......... 10 900 13 500 + 239 320 100 551 100 + 722 Kristinehamn . . 12 100 13 000 + 74 502 500 723 000 + 439 Västervik . . . . . 12 400 12 700 + 24 461 800 541 400 + 173 Umeå ......... l/i 1928: 10 400 12 400 + 192 år 1928: 721 700 1272 700 + 763 Härnösand . . . . — 12 100 —— —— c:a 650 000 —— Nyköping ..... 12 200 12 000 — 1'6 655 400 997 500 + 522 Skövde ........ lIi 1928: 10 200 11 400 + 11'8 år 1928: 617 000 853 000 + 382 Visby ......... 10 100 11 300 + 11'9 109 800 404 200 + 2681 Söderhamn . . . . 11 600 11 200 — 34 239 500 295 100 + 232 Ystad ......... 11 400 11 100 — 26 522 200 658 300 + 261 Lidingö ....... 1/1 1931: 11 200 10 600 — 54 år 1931: 442 300 553 900 + 252 Lidköping ..... 8 700 10 400 + 195 486 800 921 200 + 892 Växjö ......... 9 600 9 800 + 21 597 200 760 800 + 27- Alingsås ...... 8 500 9 500 + 11'8 237 000 332 000 + 401 Varberg ....... 8 100 9 500 + 17'3 324 000 614 000 + 8915 Nässjö ........ 9 000 9 400 + 44 460 000 536 000 + 165 Vänersborg . . . . 9 000 9 000 0 703 000 935 400 + 331 Oskarshamn . . . 8 600 8 600 0 418 700 498 400 + 190 Falköping ..... — 8 500 — -— ? — Arvika ........ 7 800 8 100 + 38 452 000 536 700 + 187 Skellefteå ..... 1/1 1932: 5 600 8 100 + 464 år 1932: 574 600 1 181 500 + 1056 Katrineholm . . 7 600 8 100 + 66 355 000 690 000 + 944 Karlshamn . . . . 7 500 8 000 + 6.7 694 000 855 000 + 232 Sala .......... 8 100 7 900 — 25 235 000 422 000 + 796 Hudiksvall . . . . 7 600 7 400 — 26 463 600 576 300 + 24%) Skara .. . . . . , . . 6 600 7 100 + 76 172 000 236 500 + 375 Eksjö ......... 6 500 7 000 + 77 360 900 530 200 + 469 Höganäs ...... 1/1 1933: 5 400 6 900 + 27'8 år 1933: 226 800 266 600 + 175 Tranås ........ -— 6 800 — — ? — Åmål ......... 6 300 6 800 + 79 373 000 340 400 — 87 Motala ........ 5 700 6 500 + 14'0 222 000 526 400 + 137' Djursholm . . . . 5 800 6 400 + 103 335 800 511 800 + 524 Köping ....... 6 500 6 300 — 32 75 000 182 000 + 1427 Mariestad ..... 6 000 6 200 + 33 244 500 348 400 + 425 ESlöv ......... 6 200 5 900 -— 48 149 500 218 200 + 460 Enköping . . 1/i 1928: 5 900 5 900 0 år 1928: 358 900 282 900 — 21'1 Mjölby ........ 6 100 5 900 — 33 294 000 260 000 — 11'5 Ronneby ...... 5 800 5 900 + 19 251 100 309 100 + 231 Falkenberg . . . . 5 400 5 800 + 74 185 900 272 400 + 465 Lysekil . ...... 4 200 5 800 + 381 c:a 130 000 225 000 + 731 Angelholm . . . . 5 100 5 500 + 78 242 500 405 500 + 67? Ludvika ...... 4 700 5 400 + 149 360 000 600 000 + 667
Antal invånare Ökn. (+) Vattenförbruknin i kbm Ökn' (+)
Stadens namn mi(nsl)m. g . mins)k. _ (_ '/1 1927 '/i 1936 % år 1927 är 1936 %
Avesta. ....... 1/ 1 1931: 5 100 5 400 + 59 år 1931: 226 700 331 000 + 460 Örnsköldsvik . . 4 700 5 300 + 128 139 000 222 000 + 597 Strängnäs . , _ _ _ -— 4 900 — -— c:a 425 000 — Arboga . ...... 5 000 4 900 — 20 140 600 168 200 + 196 Norrtälje ...... 5 000 4 800 — 40 97 000 137 500 + 41'8 Ljungby ...... — 4 800 — — c:a 300 000 — Värnamo ...... 3 900 4 700 + 208 211 400 536 600 + 153'8 Filipstad ...... 4 800 4 500 — 63 239 200 223 700 — 6'4 Tidaholm . . . . . 1/1 1934: 4 700 4 400 — 64 år 1934: 6 300 4 300 — 31'7 Ulricehamn . . . . 3 800 4 400 + 158 120 000 207 000 + 725 Hedemora . . . . 3 400 4 000 + 176 175 200 318 000 + 81'5 Sölvesborg . . . . 1/1 1928: 4 000 4 000 0 år 1928: 99 300 184 600 + 859 Vetlanda ...... 3 300 3 800 + 152 130 000 295 600 + 1274 Vimmerby .. . . . 3 100 3 600 + 161 173 100 294 300 + 700 Lindesberg .. . . . 3 000 3 600 + 200 c:a 180 000 240 100 + 339 Piteå .......... —- 3 400 — -— c:a 180 000 — Hässleholm . . . . 3 200 3 300 + 31 196 400 208 700 + 63 Strömstad ..... 3 000 3 100 + 33 90 200 190 300 + 112-1 Kungälv ....... —— 2 900 — _ ? — Sollefteå ....... 2 600 2 900 + 115 c:a 260 000 c:a 306 000 + 177 Vaxholm ...... 3 600 2 900 — 194 31 100 59 300 + 907 Hjo . .......... —— 2 800 — — c:a 130 000 —— Söderköping . . . . 2 800 2 700 —- 36 71 600 229 000 + 2199 Nora .......... 2 600 2 700 + 38 194 700 226 800 + 165 Laholm . . . — 2 600 — —- ? — Simrishamn .. . . '/1 1930: 2 400 2 600 + 83 år 1930: 22 500 86 000 + 2822 Haparanda . . . . —- 2 600 — — c:a 36 000 — Kungsbacka . . . . 1/1 1934: 2 100 2 200 + 48 år 1934: 182 000 245 000 + 346 Säter .......... 2 000 2 200 + 100 30 200 53 700 + 778 Askersund ..... — 2 200 — — c:a 180 000 — Borgholm ...... 1/1 1932: 1 900 2 000 + 53 år 1932: 47 800 55 700 + 165 Torshälla ...... — 1 800 -— — ? — Mariefred ...... 1/1 1933: 1 400 1 400 0 år 1933: 52 400 83 800 + 599 Gränna ........ — 1 300 — — c:a 45 000 -— Öregrund ...... 1/1 1934: 1 200 1 200 0 år 1934: 1 200 5 100 + 3250 Östhammar . . . . 1 000 1 200 + 200 20 000 26 000 + 300 Sigtuna ........ 1/1 1930: 1 000 1 100 + 100 år 1930: 7900 17000 + 1152 Trosa ......... — 800 '— . —- 45 500 —
Sundbyberg ingår jämte vissa andra förorter till Stockholm i kommunal- förbund med gemensamt vattenledningsverk. Återstående sju städer sakna eget vattenledningsverk.
Förbrukningen av grundvatten från egna vattenledningsverk uppgick i stå- derna under år 1936 till nedan angivna kvantiteter:
Vattenförbruk— Vattenförbruk- Antal städer ning i tusental Antal städer ning i tusental kbm. kbm. 1 ........................ 7 900—8 000 1 ........................ 2 600—2 700 l ........................ 3 400—3 500 1 ........................ 2 500—2 600 1 ........................ 3 300—3 400 1 ........................ 2 400—2 500
Vattenförbruk- Vattenförbruk— Antal städer ning i tusental Antal städer ning i tusental kbm. kbm.
1 .......................... 2 OOO—2 100 7 ........................ 500—600 1 .......................... 1 800—1 900 4 ........................ 400 —500 1 .......................... 1 300—1 400 6 ........................ 300—400 2 .......................... 1 200—1 300 17 ........................ 200—300 1 .......................... 900—1 000 4 ........................ 150—200 3 .. 800— 900 2 ........................ 100—150 4 .......................... 700— 800 4 ........................ 50—100 4 .......................... 600— 700 11 ........................ 0— 50
15 köpingar ha uppgivit, att de inneha eget vattenledningsverk.
13 köpingar tillgodogöra endast grundvatten. 2 » » ) ytvatten.
Förbrukningen av grundvatten från eget vattenledningsverk uppgick un- der år 1936 i förstnämnda köpingar till nedan angivna kvantiteter:
Antal Vattenförbrukning köpingar i tusental kbm. 1 .......................................... 500—600 3 .......................................... 200—300 2 .......................................... 150—200 1 .......................................... 100—150 4 .......................................... 50—100 2 .......................................... 0— 50
23 municipalsamhällen ha uppgivit, att de inneha eget vattenledningsverk. 15 municipalsamhällen tillgodogöra endast grundvatten.
8 » » » ytvatten.
Förbrukningen av grundvatten från eget vattenledningsverk uppgick under år 1936 i förstnämnda municipalsamhällen till nedan angivna kvantiteter:
Antal municipal- , Vattenförbrukning samhällen ' i tusental kbm.
3 .......................................... 150—200 2 .......................................... 100—150 3 .......................................... 50—100 7 .......................................... 0— 50
Härefter bör erinras att såsom förut nämnts flera förorter till Stockholm sammanslutit sig till kommunalförbund med gemensamt vattenledningsverk, varest ytvatten tillgodogöres.
11 sinnessjukhus ha upplyst, att de inneha eget vattenledningsverk.
4 sinnessjukhus tillgodogöra endast grundvatten. 5 » » » ytvatten. 2 » » både grund- och ytvatten.
139 Förbrukningen av grundvatten från egen anläggning uppgick under år 1936 till nedan angivna kvantiteter:
Antal Vattenförbrukning sinnessjukhus i tusental kbm. 2 : .................................... 200—300 1 .......................................... 100—150 2 .......................................... 50—100 1 .......................................... 0— 50
11 lasarett ha upplyst, att de ha eget vattenledningsverk. I samtliga fall tillgodogöres endast grundvatten.
Förbrukningen av grundvatten från egen anläggning uppgick under år 1936 till nedan angivna kvantiteter:
Antal Vattenförbrukning lasarett i tusental kbm. 1 .......................................... 150—200 2 .......................................... 50—100 8 .......................................... 0— 50
24 sanatorier ha uppgivit, att de ha eget vattenledningsverk.
19 sanatorier tillgodogöra endast grundvatten. 1 sanatorium tillgodogör endast ytvatten. 4 sanatorier tillgodogöra både grund— och ytvatten.
Förbrukningen av grundvatten från egen anläggning uppgick under år 1936 till nedan angivna kvantiteter:
Antal Vattenförbrukning sanatorier i tusental kbm. 1 .......................................... 100—150 1 .......................................... 50—100 21 .......................................... 0— 50
Sättet för grundvattenbildningen framgår av följande sammanställning:1
Vattenförbruk- Vattenförbruk- Antal vattenledningsverk ning år 1936 i Antal vattenledningsverk ning år 1936 i tusental kbm. tusental kbm.
A. Grundvatten bildat endast eller huvudsakligen genom naturlig infiltration av nederbördsvatten. l ........................ 7 900—8 000 4 ........................ 500—600 1 ........................ 3 300—3 400 7 ........................ 400—500 1 ........................ 2 OOO—2 100 6 ........................ 300—400 1 ........................ 1 300—1 400 17 ........................ 200—300 1 ........................ 1 200—1 300 11 ........................ 150—200 3 ........................ 900—1 000 5 ........................ 100—150 1 ........................ 800— 900 13 ........................ 50—100 1 ........................ 700— 800 50 ........................ 0— 50 4 ........................ 600—- 700
1 Det må påpekas att i sammanställningen såvitt möjligt redovisats vattenmängderna för de särskilda vattenledningsverken och att vissa städer m. fl. ha två eller flera anlägg- ningar för tillgodogörande av grundvatten.
Vattenförbruk- ning år 1936 i tusental kbm.
Antal vattenledningsverk
Vattenförbruk- ning år 1936 i tusental kbm.
Antal vattenledningsverk
B. Grundvatten bildat lill huvudsakliga delar såväl genom nalurlig infiltration av neder— bördsvallen som genom nalurligl infiltration av å—, älv— eller sjövatten.
D. Grundvatlen bildat lill huvudsakliga delar såväl genom nalurlig infiltration av neder- bördsvatten eller d-, älv- eller sjövatten som genom konstgjord2 infiltration av å-,
bassäng.
1 ........................ 2400—2500 1 ........................ 800— 900 3 ........................ 700— 800 1 ........................ 600— 700 l ........................ 500— 600 1 ........................ 400— 500 3 ........................ 200— 300 1 ........................ 150— 200 1 ........................ 100— 150 l ........................ 50— 100 2 ........................ 0— 50 C. Grundvatten bildat huvudsakligen genom nalurlig infiltration av å—, älv— eller sjövatten. 1 ........................ 300—400 1 ........................ 100—150 1 ........................ 0— 50
älv- eller sjövatten.
1 ........................ 2 400—2 500 1 ........................ 2 OOO—2 100 1 ........................ 700— 800 2 ........................ 500— 600 1 ........................ 400— 500
E. Grundvatten bildat huvudsakligen genom konstgjord infiltration av å-, älv- eller sjö- vatten. 1 ........................ 2 500—2 600 1 ........................ 200— 300 1 ........................ 0— 50
1 I förevarande sammanställning avses med naturlig infiltration av å—, älv— eller sjövatten all infiltration av sådant vatten, som äger rum genom naturlig infiltrationsyta. * I förevarande sammanställning avses med konstgjord infiltration av å-, älv- eller sjövatten allenast infiltration av sådant vatten genom konstgjord infiltrationsyta d. v. s. infiltrations-
Det grundvatten, som endast eller huvudsakligen bildas genom naturlig infiltration av nederbördsvatten, tillgodogöres ur den s. k. Alnarpsströmmen eller ur grusåsar, grus- eller sandfält, moränbildningar, kalk- och sandstens- berg m. m. enligt följande uppställning:
Vattenförbruk— Antal vattenledningsverk ning år 1936 i tusental kbm.
A. Alnarpsströmmen.
7900—8 000 900—1000 200— 300
3300—3400 2000—2100 1200—1300 800— 900 700— 800 600— 700 500— 600 400— 500 300— 400 200— 300 150— 200 100— 150 50— 100
0— 50
Vattenförbruk- Antal vattenledningsverk ning år 1936 i
tusental kbm. C. Grus- eller sandfält. 1 ........................ 1 300—1 400 2 ........................ 900—1000 2 ........................ 600— 700 1 ........................ 500— 600 1 ........................ 300— 400 3 ........................ 200— 300 1 ........................ 150— 200 3 ........................ 100— 150 2 ........................ 50— 100 16 ........................ 0— 50 D. Moran 1 ........................ 400— 500 2 ........................ 150—— 200 4 ........................ 50— 100 10 ........................ 0— 50
141 Vattenförbruk- Vattenförbruk- Antal vattenledningsverk ning år 1936 i Antal vattenledningsverk ning år 1936 i tusental kbm. tusental kbm. E. Kalkstensberg. G. Berg (utan angiven ari). ( 2 ........................ 400—500 1 ........................ 50—100 1 ........................ 300—400 7 ........................ 0— 50 1 ........................ 150—200 3 ........................ 0— 50 , H. Grund, om vars beskaffenhet uppgift F. Sandstensberg. saknas. 1 ........................ 200—300 2 ........................ 200—300 1 ........................ 100—150 7 ........................ 0— 50
Tillgodogörandet av grundvatten har i ett flertal fall genom sänkning av grundvattenståndet inverkat menligt å vattentillgången i förut befintliga brunnar i omgivningen (Halmstad, Hälsingborg, Höganäs, Kalmar, Karls- hamn, Katrineholm, Landskrona, Lidköping, Ljungby, Malmö, Oskarshamn, Ronneby, Skövde, Vetlanda, Ängelholm, Öregrund, Fjällbacka, 1 sinnessjuk- hus, 1 sanatorium m. fl.). I några fall har dock olägenheten varit tämligen obetydlig. Ersättning har givits i åtskilliga fall, antingen genom leverans av vatten (Halmstad, Höganäs, Katrineholm, Lidköping, Ronneby, Vetlanda) eller genom fördjupande av brunnar (Hälsingborg) eller i penningar (Katri- neholm). _ I ett fall (Falköping) har en grundvattentäkt i kalkstensberg medfört minskad vattentillgång i bäck, varför ersättning givits till kvarnägare.
I fråga om ett flertal grundvattentillgångar är tydligt, att två eller flera vattenledningsverk eller därmed jämförliga anläggningar påverka varandra. Olägenheter därav ha även uppstått men synas icke ha föranlett tvist vid domstol. I ett fall synes med anledning av konkurrens om vattentillgången en förutvarande anläggning ha inlösts (Söderköping). Ett visst skydd mot konkurrens har åtminstone i ett fall skapats genom servitut (Djursholm). I andra fall ha tydligen förvärv av betydande markområden skett i syfte bland annat att förekomma konkurrens om vattnet. Behovet av skydd mot kon— kurrens betonas ock i ett par yttranden (Djursholm, Eskilstuna).
Enligt inkomna uppgifter har allvarlig förorening av grundvatten före- kommit i åtskilliga fall och i andra fall föreligger risk för sådan förorening. Såsom exempel å skada genom förorening må nämnas, att genom utflöde av bensin vattentäkt måst nedläggas (Vimmerby). Inträngande av saltvatten har i åtminstone två fall nödvändiggjort anläggande av ny vattentäkt (Väster- vik, Sundbyberg) och i ytterligare ett fall föranlett väsentligt ändrade anord- ningar (Luleå). Flera städer ha till skydd mot förorening inköpt avsevärda områden, inom vilka olämplig infiltration befarats kunna ske (t. ex. Falken- berg, Hälsingborg, Södertälje) eller sådant inköp har planerats (Hudiksvall, Katrineholm). I ett fall har å ett avsevärt område lagts servitut mot förore- ning (Djursholm). I andra fall har t. ex. föreskrift om skyldighet att an- vända visst slags rör för avloppsledningar meddelats (Borås) eller olämpligt upplag inköpts (Gävle). Behovet av skydd mot förorening av grundvatten vitsordas för övrigt i ett flertal yttranden (Djursholm, Eskilstuna, Eslöv, Fal- kenberg, Köping, Ludvika, Malmö, Trålleborg, Uppsala m. fl.).
INNEHÅLL.
Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. justitiedepartementet .
1 kap. 2 kap.
9 kap. 11 kap. 12 kap. 13 kap. 14 kap.
LAGFÖRSLAG.
Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.
0m rätt till vatten. Om byggande i vatten och om vattentäkt Om byggande i vatten _ Om vattentäkt.
Om ersättning. Om domstolar och rättegång i vattenmål Om vattenbok . . . Om besiktning och handräckning m. m. . Slutbestlimmelser
Övergångsbestämmelser .
M 0 T I V. Inledning.
Gällande rätt . _ _ Riksdagen år 1936 , , _
De sakkunnigas ståndpunkt till frågan om behovet av lagstiftning rörande tillgodogörande av grundvatten ,
Om sättet för genomförande av lagstiftning i ämnet .
1 kap. Om rätt till vatten.
Om kapitlets rubriker 14 5 Om begreppet grundvatten . . Om rätt för jordägaren att tillgodogöra grundvatten . Om särskild rätt till grundvatten
Om kapitlets rubriker
2 kap. Om byggande i vatten och 0111 vattentäkt.
Om byggande i vatten.
14 5. Om servitut till skydd mot förorening av ytvatten. . 38 5. Om undantag från tillämplighetsområdet för bestämmelserna om byg—
gande i vatten.
Sid .
40 42
44 45
46 46 48 48
49
49
50
143 Sid. Om vattentäkt. Om behovet av inskränkningar 1 jordägarens rätt till grundvatten . 51 Om det huvudsakliga innehållet av bestämmelser rörande tillgodogörande av grundvatten _ 51 42 5. Om begreppet vattentäkt . 53 43 5. Om skyldighet att vid anläggande av vattentäkt taga hänsyn till än- drasintressen. 55 Om sparsamhet med grundvatten 56 44 &. Om verkningar av vattentäkt å grundvattenförhållandena_ 56 Om skydd mot skada eller intrång genom anordnandet eller nyttjan- det av vattentäkt _ _ 61 Om tillstånd att anordna eller nyttja vattentäkt, oaktat annan lider skada eller intrång _ 65 Om undantag beträffande husbehovsvattentäkt. 66 45 5. Om rätt att i vissa hänseenden taga i anspråk annan tillhörig fas— tighet _ _ 67 Om servitut till skydd mot förorening av grundvatten _ 68 46 5. Om förbud att taga i anspråk tomtplats, trädgård eller park 69 47 5. Om förprövning av vattendomstol . . . . . . . . . 69 Om prövning av Konungen _ _ _ 73 48 5. Om konkurrens mellan flera vattentäkter _ 74 Om företräde för ortens behov., 74 49 5. Om förbehåll till förmån för någon orts framtida behov eller för annat allmänt behov. _ 75 Om förbehåll till förmån för framtida husbehov _ 76 50 5. Om laga kraft, som medföljer vattendomstolens beslut 77 51 5. Om skada eller intrång, som ej förutsetts i vattendomstolens beslut 77 52 5. Om skyldighet att avstå vatten vid vattenbrist 78 53 &. Om prövning av lagligheten av befintlig vattentäkt. 79 54 5. Om bevisbördan, därest vattentäkt tages i bruk utan förprövning m. m 79 55 5. Om observationsrör och vattenmätare m.m. _ _ 80 Om skyldighet att förfara så, att grundvattenståndet ej sjunker under föreskn'ven höjd 81 56 5. Om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid annan tillhörig vattentäkt 81 Om fastställande av bestämmelser, som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att förebygga olägenhet av vattentäkt 82 57 &. Om fördelning av grundvatten för husbehov. _ 83 58 5. Om skyldighet att vid utförande av åtgärd, som kan medföra menlig inverkan å grundvattentillgång, iakttaga försiktighet och om skade- ståndsskyldighet _ 84 Om rätt för Konungens befallningshavande att föreskriva vite m.m _ 86 59 5. Om skyldighet att underhålla vattentäkt så att fara för allmän eller enskild rätt förebyggas _ _ _ _ _ _ _ _ _ 86 Om rätt att taga vattentäkt ur bruk. _ _ 87 Om förbehåll till förmån för vattentäkt, som tagits ur bruk. 88 60 5. Om förfarandet, då Konungen medgivit, att vattentäkt må anläggas å annan tillhörig fastighet. 89 61 %. Om tillämpning av bestämmelserna om vattentäkt, där för erhållande av grundvatten i tillräcklig mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd 89
Sidi 9 kap. Om ersättning.
Översikt av erforderliga ändringar i 9 kap. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 90 1 5. Om skyldighet att giva ersättning _ _ _ _ _ _ _ _ _ 91 Om överflyttande av vissa bestämmelser i 46 & till 1 5 _ _ _ _ _ _ 91 5 5. Om inlösen av mark eller av fabrik eller annan anläggning _ _ _ _ _ 92 6 5. Om inlösen av lös egendom . . . . . . . . . 93 11 5. Om överflyttande av viss bestämmelse i 46 5 till 11 &_ _ _ _ _ _ _ 93 46 5. Om ersättning genom tillhandahållande av vatten _ _ _ _ _ _ _ _ _ 93 1 mom. Om skyldighet att tillhandahålla vatten _ _ _ _ _ _ 94 2 mom. Om rättigheten till vatten, som skall tillhandahållas _ _ 95
3 mom. Om skyldighet att utgiva vederlag för vatten, som skall till- handahållas . . . . . . . . . . . 96 4 mom. Om befrielse från fastställt vederlag _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 97 5 mom. Om försummelse att tillhandahålla vatten _ _ _ _ _ _ _ _ 97 6 mom. Om försummelse att erlägga vederlag _ _ _ _ _ _ . _ _ _ 98 7 mom. Om förmånsrätt för skadestånd _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 99 8 mom. Om frivillig överenskommelse _ _ _ 99
66 5. Om skyldighet att utgiva ersättning Viss tid innan arbete eller åtgärd, som kan tillskynda annan men, vidtages . . . . . . . . . . . . 99
11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål.
Om domstolar i mål rörande tillgodogörande av grundvatten _ _ _ _ _ _ _ 100 Om sakkunskap rörande grundvattenförhållanden_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 102 Översikt av erforderliga ändringar i 11 kap. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 105 17åOmvattenmål... .............106 Om mål, som ej hänförts till vattenmål _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 107 21 5. Om redaktionell ändring därav _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 107 26 5. Om ansökan till vattendomstolen _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ . 107
27 5. Om de handlingar, som skola bifogas ansökan i mål om tillgodogörande av grundvatten _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 107 Om utredningar rörande grundvattenförhållanden _ _ _ _ _ _ _ _ _ 108 Om ändring av 2, 3 och 4 mom i paragrafen _ _ 111 30 % Om förfarandet vid fråga om ändring av befintlig vattentäkt eller om tillgodogörande av grundvatten i större omfattning än förut _ _ _ _ 111 32 %. Om kungörelse i ansökningsmål _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 111 33 %. Om offentliggörande av kungörelse m. m. _ _ 111 34 5. Om underrättelse till kommun, inom vars område tillgången å grund- vattenkanpåverkaS.....................111 35 5. Om redaktionell ändring därav _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 112 36 å. » ) » » . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 37 5. Om delgivande av kungörelse _ _ _ 112 46 %. Om befogenhet för vattenrättsdomaren att meddela interimistiskt beslut till skydd mot vattenförorening _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 112 50 5. Om syn _ _ _ 113 60 5. Om skyldighet för vattendomstolen att ex officio pröva Vissa frågor _ 113 62 5. Om vattentäktsfastighet _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 113 63 5. Om tid för fullbordande av vattentäkt _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 113 64 5. Om utsättande av observationsrör _ _ _ _ _ _ _ _ 113 67 %. Om omedelbar verkställighet av vattendomstolens beslut _ _ _ _ _ _ 114 68 5. Om prövning av anspråk på ersättning för oförutsedd skada _ _ _ _ 114 75 5. Om stämning till vattendomstolen _ _ _ _ _ _ _ 115 83 5. Om sammanslagning av ansöknings- och stämningsmål m.m. _ _ _ _ 115
88 5. Om redaktionell ändring därav _ 92 5. » >> » » . . . . . . 109 5. Om klagan över vattenrättsdomarens beslut
12 kap. Om vattenbok.
Om införing 'i vattenbok av beslut rörande tillgodogörande av grundvatten
5. Om utökande av vattenboken 13 5. Om ändring av paragrafföljd_ _ 5. Om beslut rörande vattentäkter, som skola inskrivas i vattenbok _ 15 5. Om insändande av besiktningsprotokoll till vattenrättsdomaren m.m. 16 5. Om närmare föreskrifter rörande vattenbokens inrättande och förande
13 kap. Om besiktning och handräckning m. m.
5 Om föreskrivande av besiktning av vattentäkt m.m. 5 Om befogenhet för den, vars rätt är beroende av annan tillhörig vatten- täkt, att erhålla besiktning m.m. _
4 5. Om rätt för ägare av vattentäkt att erhålla besiktning av vatten—
täkten m.m. _
5 Om redaktionell ändring därav 5. Om handräckning —14 55. Om straff
14 kap. Slutbestiimmelser.
5. Om frågan, när företag eller åtgärd anses angå viss fastighet _ Om tillträde till fastighet för undersökningsarbeten m. m. 5. Om tillträde till observationsrör och vattenmätare
0501-13 COD
Övergångsbestämmelser.
Om principerna för behandling av äldre vattentäkter_
] mom. Om rätt att alltjämt nyttja äldre vattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsför- brukning
2 mom. Om rätt till ersättning för skada eller intrång genom vattentäkt, som i 1 mom. avses_
3 mom. Om anmälan av anspråk på ersättning i fall, som i 2 mom. avses 4 mom. Om bevisbördan vid fortsatt nyttjande av äldre vattentäkt
Bilaga 1. Utländsk rätt rörande grundvatten . . B i l a g a 2. Sammanställning av uppgifter rörande kommunala vattenlednings- verkm.m..
Sid. 116 116 116
116 116 117 117 117 117
117 118 118 119 119 119
120 121 121
122
123 123 124 125 126
135
., .- - " >. .,. . .— .. 111—”ni.;
— 'usnévytfåphaf _ Milan.-umeå '112L'1;' . : ». . 1. ;
vs. mi .a? .