! ! (Så. 1

Har läkare enligt 5 & förordnats att avgiva intyg angående tilltalad som? icke är häktad, är denne pliktig att inställa sig å tid och ort som läkaren] bestämmer. Utebliver han, må på begäran av läkaren polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.

7å.

Personundersökare och läkare åtnjuta efter domstolens prövning av all— männa medel skäligt arvode för utfört arbete samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom går i verkställighet ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det begäres, utan avgift tillhanda— hållas.

Så.

Barnavårdsnämnd skall på begäran av personundersökare, allmän åkla— gare eller domstol meddela tillgängliga upplysningar beträffande tilltalad som ej fyllt 21 år och föreslå lämpliga åtgärder för att avhålla honom från att begå brott.

Enahanda skyldighet åligger (fattigvårdsstyrelse och) nykterhetsnämnd he— träffande person med vilken dessa nämnder skola taga befattning.

Slå.

Finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan, att kännedom om personliga förhållanden, som inför domstolen framkomma vid föredragning av berättelse över personundersökning, läkarintyg enligt 5 % eller upplysningar enligt 8 & eller ock vid därmed sammanhängande utred- ning, i följd av rättegångens offentlighet vinner spridning, må domstolen be- stämma, att målet i denna del skall handläggas inom stängda dörrar.

Utan hinder av sådant beslut må domstolen medgiva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva till nytta under för- handlingarna i målet, rätt att övervara detsamma.

• Sida 13
•  Original

10 %. Konungen äger meddela bestämmelser om' vad personundersökare och nligt denna lag förordnad läkare hava att iakttaga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939. Genom lagen upphävas 25—28 åå lagen den 28 juni 1918 angående vill- korlig straffdom, 1—3 55 och 4 & andra stycket lagen den 6 juni 1924 ;innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minder- låriga samt 4 5 lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse. ? I mål som anhängiggjorts före den 1 juli 1939 skall dock äldre lag till-

ålämpas.

F ö r s 1 a g till L a g om ändrad lydelse av 5 kap. 17 och 20 55 strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 17 och 20 åå strafflagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 KAP.

17 5.

Är åtal —— — — avbrottet skedde.

Har enligt vad därom särskilt stadgas genom villkorlig dom förordnats om anstånd med ådömande av ansvar och har ej anståndet förklarats förverkat innan den i 14 eller 15 å bestämda tiden förflutit från det domen vann laga kraft, vare straffet förfallet, dock i intet fall före prövotidens slut.

20 &. Ådömt straff — — — än fängelse. Huru ådömt straff tidigare kan vara förfallet, därom stadgas i särskild lag om villkorlig dom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

• Sida 14
•  Original

Förslag ml Lag

om ändrad lydelse av 32 & strafflagen för krigsmakten. l

Härigenom förordnas, att 32 & strafflagen för krigsmakten skall erhålla3 ändrad lydelse på sätt nedan angives:

32 &. Villkorlig dom enligt vad därom särskilt stadgas mä vid brott för vilket' straff är utsatt i denna lag ej tillämpas i annat fall än då straffet är utsatt ii 8 kap. 3

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

ml Lag

1 | Förslag

om ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 3 5 lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran skall upphöra att gälla samt att 2 % samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 &.

Har den som genom villkorlig dom fått anstånd med verkställande av fängelse eller straffarbete förverkat anståndet och har han ej fyllt aderton år, mä domstolen, ändå att förverkandet skett av annan anledning än brott som i 1 5 sägs, förordna, att han skall undergå tvångsuppfostran i stället för det villkorligt ädömda straffet och, där han övertygats om brott, jämväl i stället för straff därför.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

• Sida 15
•  Original

Förslag till Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 3 5 lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse skall upphöra att gälla samt att 2 & samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 5.

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med verkställande av fängelse eller straffarbete för brott vilket blivit begånget innan han fyllt tjugu- ett år, förverkat anståndet och har han fyllt aderton år, må domstolen, ändå att förverkandet skett av annan anledning än brott varä enligt lag kan föl få fängelse eller straffarbete, döma honom till ungdoznsfängelse i stället för det villkorligt ådömda straffet och, där han övertygats om brott, jämväl såsom straff därför.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag till Lag

om ändrad lydelse av 2 5 lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 2 & lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an— gives:

2å.

Har någon, som genom villkorlig dom fått anstånd med verkställande av straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse förverkat anståndet av annan anledning än brott som i 1 5 3. sägs, må domstolen, om han prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 5 strafflagen sägs och det kan

• Sida 16
•  Original

antagas att han var av enahanda sinnesbeskaffenhet vid begåendet av det brott för vilket han erhållit villkorlig dom, under de förutsättningar som i 1 5 1. och 2. angivas döma honom till förvaring i säkerhetsanstalt i stället för det villkorligt ådömda straffet och, där han övertygats om brott, jämväl i stället för straff därför.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag till Lag

om ändrad lydelse av 7 och 10 åå lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 7 och 10 åå lagen den 9 april 1937 om verkstäl- lighet av bötesstraff skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

7 å.

Varda böter — — — till fängelse.

Angående villkorligt anstånd med förvandlingsstraffet stadgas i lagen om villkorlig dom.

10 å.

Skall förvandling av böter äga rum, skall mål därom (mål om förvandling av böter) upptagas av allmän underrätt i den ort där den bötfällde finnes eller ock av allmän underrätt vid vilken förts talan om ansvar varom i målet är fråga. Sådant mål må ock i rättens ställe upptagas på landet av domaren och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten, vilken därtill är satt. Polisdomstol, så ock poliskammare med domsrätt, have samma behörighet som allmän underrätt att upptaga mål varom nu är fråga. Är den bötfällde villkorligt dömd och har prövotiden ej gått till ända, må dock målet upptagas allenast av allmän underrätt som här sägs.

Talan om —- —— —— allmän åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

• Sida 17
•  Original

Förslag tm Lag

om ändrad lydelse av 1 å lagen den 30 april 1937 (nr 174) an- gående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 å lagen den 30 april 1937 angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 å.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri till böter eller med tillämpning av 5 kap. 2 å strafflagen till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 å samma kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag ml Lag

om ändrad lydelse av 1 å lagen den 18 juni 1937 (nr 467) an- gående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 å lagen den 18 juni 1937 angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister skall erhålla änd— rad lydelse på sått nedan angives:

• Sida 18
•  Original

18 1 å. Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri till böter eller med tillämpning av 5 kap. 2 å strafflagen till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 å samma kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

F ö r s 1 a g till L a g om ändrad lydelse av 16 kap. 10 å och 25 kap. 5 å rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 å och 25 kap. 5 å rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

16 KAP.

10 å.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt per- sonundersökare eller läkare, vilken förordnats jämlikt lagen om personun- dersökning, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller åt någon, som förordnats att biträda part i rättegången eller att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig från full- mäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med beslutet av rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som av underrätt meddelats

• Sida 19
•  Original

under rättegången, förordnats om kvarstad eller beslag eller skingringsför- bud eller därmed jämförlig åtgärd eller yrkande om hävande av sådan åt- gärd ogillats.

Vad i — —— —— partens klagan.

25 KAP. 5 5. Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest un- der rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare. där i fråga, som, rörer personundersökare eller läkare, vilken förordnats jämlikt lagen om per- sonundersökning, eller som angår fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller rättegångsbitråde åt part eller tolk, underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det under rättegången givits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest un- derrätts slutliga utslag beslut, som, där det under rättegången givits, kunnat särskilt överklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang med full— följd av talan i huvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, full- följa talan i huvudsaken, vare lag, som hade beslutet blivit under rättegången meddelat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

F ö r sl a g till _ L a g om ändring i viss del av lagen den 18 juni 1937 (nr 469) om ändrad lydelse av 27 kap. 15 å och 30 kap. 6 g 1 mom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. 6 ä 1 mom. lagen den 18 juni 1937 om ändrad lydelse av 27 kap. 15 å och 30 kap. 6 g 1 mom. rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

30 KAP. 6 %. 1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning un- derställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

• Sida 20
•  Original

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straff- arbete eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld för sådant brott eller blivit dömd jämlikt 4 5 lagen om villkorlig dom eller dömts till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring i säkerhetsanstalt, fängelse, mistning av befatt- ning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp som nu sagts, eller för honom bestämts ny minsta .tid för förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

, Förslag till Lag innefattande tillägg till 23 kap. 3 och 4 55 rättegångsbalken. Härigenom förordnas som följer: Vid röstberäkning i brottmål skall villkorlig dom anses svårare än böter och disciplinstraff men lindrigare än annat straff, tvångsuppfostran (, ar— betsanstalt) och förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag ml Lag

med vissa bestämmelser om brottmål rörande unga tilltalade.

Härigenom förordnas som följer: '

1 &.

Mål, där någon som ej fyllt tjuguett år är tilltalad för brott varå enligt lag kan följa straffarbete eller fängelse, skall handläggas inom stängda dörrar, såvida den tilltalade det begär och domstolen ej av särskilda skäl finner of- fentlig handläggning böra äga rum. Prövas eljest att förhandlingarnas offent- lighet år till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vil- ken den tilltalade kan antagas bliva föremål, må domstolen förordna, att

• Sida 21
•  Original

målet skall handläggas inom stängda dörrar. Utan hinder av målets hand- läggning pä detta sätt må domstolen medgiva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhandlingarna i målet, rätt att övervara detsamma.

Är jämväl någon som fyllt tjuguett år tilltalad i målet, skall domstolen, där det finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, såsom sär- skilt mål handlägga åtalet mot den som ej uppnått nämnda ålder.

2 &. Ej må domstol döma någon till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så kunnat ske, blivit hörd i målet.

3 5. Sedan vid underrätt rannsakning i mål mot den som ej fyllt tjuguett år blivit förd till slut, skall dom avsägas samma dag eller senast nästa dag, där ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939, vilken dag 4 % första och tredje styc- kena samt 5 och 6 åå lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga skola upphöra att gälla.

Förslag till Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 5 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 19247 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 44 % samma lag skall läggas ett nytt moment av den lydelse nedan angives:

2 %.

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden ankommande åtgärder är stad- gat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption, om barn utom äktenskap, om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket samt om förmynderskap ävensom i 14 kap. 45 & strafflagen och i lagen om personundersökning.

• Sida 22
•  Original

4 mom. Misstänkes den som intagits i skyddshem att hava före slutlig ut- skrivning begått brott, för vilket han icke undergått rannsakning, och hör brottet under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, an- kommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å överståthållarämbetet och eljest ä landsfogden att efter hörande av skyddshemmets styrelse au— _göra huruvida åtal skall ske.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag till Lag

angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas, att till alkoholistlagen den 12 juni 1931 skall fogas en ny paragraf, betecknad 49 a %, av den lydelse nedan angives:

49aå.

Misstänkes den, beträffande vilken förordnande meddelats om intagande å allmän alkoholistanstalt, att hava före utskrivning från anstalten begått brott varå enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex måna- der; har han icke undergått rannsakning för brottet och hör detta under all- mänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, (1 överståthållarämbetet och eljest å lands- fogden att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra huruvida åtal skall ske.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

• Sida 23
•  Original

Fö rslag till Instruktion

för personundersökare.

1 %.

Personundersökare åligger att, enligt anvisningar i härvid fogade formu- lär till berättelse om utförd personundersökning,

verkställa ingående utredning om den tilltalades karaktär, levnadsomstän- digheter och personliga förhållanden i övrigt;

föreslå lämpliga åtgärder för att avhålla honom från att begå brott; samt där villkorlig dom av personundersökaren förordas eller domstolen det begär, yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter i domen samt, om så erfordras, föreslå övervakare och i övrigt förbereda tillämpningen av före- skrifterna.

2 &. Personundersökaren bör utan dröjsmål sätta sig i personlig förbindelse med den tilltalade, besöka hans bostad, inhämta upplysningar från hans familj och andra närstående samt söka bilda sig en på personlig iakttagelse grundad uppfattning om förhållandena i hans omgivning. Dessa uppgifter och iakt- tagelser skall personundersökaren kontrollera och fullständiga, särskilt ge- nom att skaffa upplysningar angående den tilltalade och hans familj från personer som på grund av ställning och verksamhet kunna förväntas lämna tillförlitliga uppgifter ävensom från myndigheter, föreningar och anstalter, vilka kunna antagas äga kännedom i nämnda hänseende.

3 5.

Om tid och omständigheter det medgiva, bör personundersökaren samråda med statens skyddskonsulent i distriktet.

Är den tilltalade under tjuguett är, bör personundersökaren jämväl, om så lämpligen kan ske, samråda med barnavårdsnämnden angående lämpliga åtgärder för att avhålla den tilltalade från att begå brott.

Beträffande tilltalad som kan antagas vara hemfallen åt alkoholmissbruk bör personundersökaren, om så lämpligen kan ske, på motsvarande sätt samråda med nykterhetsnämnden.

4 5. F inner personundersökaren anledning misstänka att den tilltalade lider av svårare kroppslig sjukdom eller av själslig sjukdom eller defekt och har ej läkare förordnats enligt lagen om personundersökning eller beslut fattats

• Sida 24
•  Original

om inhämtande av läkarutlåtande enligt sinnessjuklagen, bör personunder- sökaren utan dröjsmål anmäla sin iakttagelse till domstolen eller dess ord- förande.

55.

Personundersökaren skall så förfara, att den tilltalade och hans anhöriga icke onödigtvis tillskyndas lidande eller skada. Kan det befaras att hänvän- delse till arbetsgivare eller annan skulle lända den tilltalade till avsevärt men, må undersökningen i denna del begränsas.

65.

Det åligger personundersökaren att utan dröjsmål till domstolens ordfö- 'rande ingiva skriftlig berättelse över personundersökningen enligt bifogade formulär, att i de delar ordföranden eller domstolen kan anse nödigt full- ständiga densamma samt att på kallelse inställa sig vid domstolen för att i fall av behov gå denna tillhanda med upplysningar.

Denna instruktion träder i kraft den 1 juli 1939. Genom instruktionen upphäves instruktionen den 20 juni 1924 för förun- dersökare jämlikt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom och lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, dock att sistnämnda instruktion skall tillämpas i den mån förundersökare efter den 1 juli 1939 alltjämt finnas förordnade.

Förslag till Kungörelse?

angående ändrad lydelse av kungörelsen den 26 november 1914 (nr 414) om skyldighet i vissa fall att inhämta utdrag av straffregistret.

Härigenom förordnas, att kungörelsen den 26 november 1914 om skyldig- het i vissa fall att inhämta utdrag av straffregistret skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har någon för brott, dårå enligt lag straffarbete följa kan, eller för snatteri blivit häktad utan att domstol därom förordnat, eller varder någon, som ej är häktad, av allmän åklagare ställd under åtal för brott, som nu är sagt,

• Sida 25
•  Original

skall den, som förordnat om häktningen eller anställt åtalet, ofördröjligen begära fullständigt utdrag av straffregistret. Likaså skall, innan någon dö- mes till fängelse eller tvångsarbete eller erhåller villkorlig dom, sådant utdrag av straffregistret angående honom vara införskaffat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag till Kungörelse

med föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om villkorlig dom.

lå.

Föreskrives övervakning över villkorligt dömd av den domstol som är övervakningsdomstol, skall domstolen omedelbart översända avskrift av ut- slaget i målet till statens skyddskonsulent i distriktet ävensom till överva- karen.

Föreskrives övervakning och utses annan domstol till övervakningsdom- stol, skall underrättelse om beslutet jämte utdrag av protokollen i målet, i vad den dömde angår, samt övriga till ärendet hörande handlingar i huvud— skrift eller bestyrkt avskrift oför—dröjligen insändas till den domstol beslutet avser. Denna skall omedelbart översända avskrift av utslaget i det genom den villkorliga domen avgjorda målet till sky-ddskonsulenten i distriktet äVensom till övervakaren.

Vad i andra stycket stadgas skall ock, i den mån så erfordras, gälla då övervakningen under prövotiden överflyttas till annan domstol.

Meddelas eljest enligt lagen om villkorlig dom beslut som rör den dömde, skall underrättelse om beslutet, i den mån så finnes erforderligt, på ena- handa sätt delgivas övervakningsdomstol, konsulent och övervakare.

25.

Den som mottagit nöjdförklaring skall ofördröjligen avsända underrättelse därom till den domstol som ägt upptaga besvär över domen.

Har nöjdförklaring avgivits inför domstol som ej tillika är övervaknings- domstol för den dömde, skall underrättelse om nöjdförklaringen ofördröjli— gen avsändas till övervakningsdomstolen.

• Sida 26
•  Original

Ordföranden i övervakningsdomstolen skall, där så erfordras, snarast möj- ' ligt inhämta underrättelse, huruvida den villkorliga domen vunnit laga kraft. Domstol, där talan fullföljts mot villkorlig dom, skall ofördröjligen till över- vakningsdomstolen översända sin i målet meddelade dom eller, om besvä- ren återkallats, uppgift härom. Vad sålunda kommit till ordförandens kännedom skall denne, i den mån så finnes erforderligt, meddela övervakaren och skyddskonsulenten-i di- .striktet.

4 &.

Sedan utslaget i vad avser den villkorliga domen vunnit laga kraft mot den dömde eller, där han dessförinnan förklarat sig nöjd med utslaget i denna del, sedan detta skett, skall övervakningsdomstolen utan dröjsmål tillställa såväl övervakaren som den dömde övervakningsbok, upprättad enligt bifo- gade formulär och avsedd att tjäna till ledning och kontroll i fråga om över- vakningen.

I övervakningsboken skola införas samtliga föreskrifter för den dömde, antingen de meddelats vid domen eller senare.

55.

Då övervakningsdomstol förordnat annan domstol eller övervaknings- nämnd att meddela varning, skall beslutet därom och, i den mån det finnes erforderligt, protokoll jämte övriga handlingar i ärendet översändas till dom- stolen eller nämnden. Så snart varning meddelats, skall underrättelse därom avsändas till övervakningsdomstolen.

65.

Vid övervakningsdomstolen skola föras särskilda anteckningar rörande samtliga därunder lydande övervakningar.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939.

• Sida 27
•  Original

Förslag till Kungörelse

om övervakning enligt lagen om villkorlig dom.

1 å.

Övervakare över villkorligt dömd skall utföra sitt uppdrag med omdöme, takt och fasthet, känna ansvar för den dömde och söka vinna hans förtro— ende. Övervakaren bör iakttaga och bedöma den dömdes uppförande, lämna honom råd och moraliskt stöd samt leda hans fostran och utveckling.

2 &.

Vid övervakningens början skall övervakaren taga erforderlig kännedom om vad som förekommit i rättegången mot den dömde samt för honom in— gående redogöra för domen, syftet med denna, vad han har att iakttaga un- der prövotiden och de påföljder som kunna drabba honom, därest han be- går brott eller bryter mot vad till följd av domen åligger honom.

3 å.

Övervakaren skall utan dröjsmål besöka den dömde för att taga närmare kännedom om hans hemförhållanden och övriga omständigheter varunder han lever. Övervakaren bör genom samtal med den dömdes familj och andra närstående göra sig noggrant underrättad om hans intressen, böjelser, vanor och umgänge samt om annat som kan vara till ledning för övervak- ningen och för de åtgärder som skola vidtagas beträffande den dömde.

4 &.

Övervakaren bör, där sådant utan men för den dömde kan ske, sätta sig i förbindelse med hans arbetsgivare för att inhämta upplysningar om hur han sköter sitt arbete.

Övervakaren bör samverka med statens skyddskonsulent i distriktet och, där så erfordras, med annan skyddskonsulent. samt med myndighet, för— ening eller anstalt, som omhändertager den dömde.

• Sida 28
•  Original

Under övervakningens fullgörande bör övervakaren söka samverkan med den dömdes familj och andra närstående för att erhålla deras bistånd i sin strävan att hjälpa och stödja den dömde. Äro förhållandena i den dömdes hem eller omgivning sådana att de motverka syftet med övervakningen, bör övervakaren söka åstadkomma förbättrade förhållanden.

6 &.

Övervakaren bör i samråd med skyddskonsulenten vid behov söka skaffa den dömde arbete eller förhjälpa honom att genomgå viss utbildning. Över- vakaren bör söka tillvarataga nyttiga fallenheter hos den dömde och där- igenom knyta hans intresse vid en verksamhet, som kan skänka honom lov- lig utkomst.

Övervakaren bör jämväl i övrigt söka vägleda och hjälpa den dömde att uppfylla vad till följd av den villkorliga domen åligger honom.

7 &.

Besök hos den dömde skola göras av övervakaren så ofta sådant finnes erforderligt. Under de fyra första veckorna böra besöken, om särskilda för- hållanden ej föranleda undantag, äga rum minst en gång i veckan; under den återstående övervakningstiden må besöken efter hand kunna ske med längre mellantider. Därjämte må övervakaren kalla den dömde att tid efter annan inställa sig hos honom.

8 &. Övervakaren skall beträffande medel som han för uppdraget omhänder- har föra räkenskaper, vilka han är skyldig att för granskning tillhandahålla skyddskonsulenten i distriktet.

9 &.

Uppkommer på grund därav att den dömde och övervakaren vistas på skilda orter eller av annan anledning svårighet för övervakaren och den dömde att sammanträffa, må övervakaren kunna anlita lämplig person så- som biträde för att upprätthålla förbindelsen med den dömde.

Vad enligt 12 % första stycket lagen om villkorlig dom åligger den dömde i förhållande till övervakaren skall enligt övervakarens föreskrifter tillämpas i förhållande till biträdet.

10 5.

I den övervakningsbok som enligt vad därom särskilt är stadgat skall över— lämnas till den dömde skall övervakaren inskriva de särskilda föreskrifter han med stöd av 12 å andra stycket lagen om villkorlig dom meddelar den dömde. Övervakaren skall vidare där anteckna sina besök hos den dömde

• Sida 29
•  Original

och dennes inställelser hos övervakaren. Anteckningar om besök av eller inställelser hos övervakarens biträde införas av biträdet.

I den till övervakaren lämnade övervakningsboken skall denne göra nog- granna anteckningar rörande sina iakttagelser om den dömde och om annat som är av vikt för övervakningen.

11 &.

Vid övervakningen skall iakttagas, att den dömde icke utsättes för obehö- rigas uppmärksamhet eller störes i lovlig verksamhet. För detta ändamål bör särskilt iakttagas, att vid övervakarens besök i den dömdes bostad eller på hans arbetsplats, vid den dömdes inställelser hos övervakaren ävensom vid meddelanden till den dömde så förfares att hans ställning såsom villkor- ligt dömd icke röjes för hans grannar, arbetskamrater eller andra obehöriga. Även i övrigt bör övervakaren iakttaga tystlåtenhet rörande den dömdes per- sonliga förhållanden.

Vid övervakningens fullgörande bör vidare tillses, att kostnader icke ådra— gas den dömde utöver vad som är oundgängligen nödvändigt.

12 %.

Övervakaren skall hålla skyddskonsulenten i distriktet underrättad om allt av vikt rörande övervakningen och den dömdes uppförande.

13 &.

Finner övervakaren att föreskrift behöver ändras eller icke längre är be- hövlig, att ny föreskrift behöver meddelas eller att prövotiden bör förlängas, har han att därom göra anmälan hos skyddskonsulenten i distriktet eller, efter dennes anvisning, hos övervakningsdomstolen eller, där övervaknings- nämnd finnes tillsatt, hos denna.

14 å.

Varder den som står under övervakning vid domstol tilltalad för brott, skall övervakaren, så snart detta kommit till hans kännedom, hos skyddskon- sulenten i distriktetleller, efter dennes anvisning, hos domstolen anmäla, att den tilltalade erhållit villkorlig dom.

Bryter den dömde mot vad till följd av den villkorliga domen åligger ho- nom eller gör han sig eljest skyldig till uppförande som låter befara att han kommer att ånyo begå brott, skall övervakaren anmäla förhållandet hos skyddskonsulenten i distriktet eller ock, efter samråd med denne, hos över— vakningsdomstolen eller, där övervakningsnämnd finnes tillsatt, hos denna.

15 å.

Övervakaren skall, där den dömde flyttar till annan ort eller av annan anledning mera varaktig svårighet uppkommer för övervakaren att person- ligen fullgöra övervakningen, ofördröjligen göra anmälan därom hos skydds-

• Sida 30
•  Original

konsulenten i distriktet eller, efter dennes anvisning, hos övervakningsdom- stolen eller, där övervakningsnämnd finnes tillsatt, hos denna.

16 %.

Minst en gång varje kalenderår skall sammanträde hållas för dryftande av de under domstolen lydande övervakningsfallen. Vid sammanträdet skall på landet domaren och i stad med rådhusrätt den ledamot i rätten som avses i 17 % lagen om villkorlig dom tjänstgöra som ordförande. 1 övrigt skola vid sammanträdet skyddskonsulenten i distriktet och om möjligt även över- vakaren närvara. Där så befinnes lämpligt, bör jämväl den dömde vara personligen närvarande. Ordföranden har att kalla till sammanträdet, där icke de som prövas böra infinna sig ändock komma tillstädes. Vid sam- manträdet skall konsulenten redogöra för den dömdes förhållande under prövotiden och huruvida han iakttagit vad honom i domen eller därefter ålagts.

Över vad vid sammanträdet förekommit skall ordföranden föra protokoll.

17 %.

Övervakningsnämnd har att söka befordra vad som kan lända till vill- korligt dömdas gagn samt giva skyddskonsulent och övervakare stöd och råd i sådant som rör deras verksamhet ävensom till övervakningsdomstolen av- giva förslag till åtgärder som må ankomma på denna.

Vad i 16 & är stadgat om sammanträde som där sägs skall, om övervak- ningsnämnd finnes tillsatt, gälla sammanträde inför nämnden, dock att ordet därvid föres av nämndens ordförande.

18 5.

Sedan övervakningen upphört skall övervakaren insända sin övervak- ningsbok till övervakningsdomstolen, som har att omedelbart sända den till fångvårdsstyrels—ens sociala avdelning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939, från och med vilken dag instruktionen den 28 juni 1918 för övervakare över villkorligt dömda och kungörelsen den 5 oktober 1922 angående skyldighet för övervakare över villkorligt dömd att insända övervakningsbok m. m. skola upphöra att gälla.

• Sida 31
•  Original

Förslag till Instruktion

för statens skyddskonsulenter.

l. Skyddskonsulents åligganden. 1 &.

Skyddskonsulent har att inom sitt distrikt taga den befattning med vill- korligt dömda som i denna instruktion sägs.

25.

Konsulent bör skaffa sig ingående kännedom om arbetsförhållanden och vårdmöjligheter inom distriktet samt träda i förbindelse med där bosatta personer, som kunna meddela honom nödiga upplysningar och i övrigt bi- träda honom i hans verksamhet.

3 &.

Konsulent skall tillhandagå domstolarna med sådana upplysningar som kunna vara av betydelse för tillämpningen av lagen om villkorlig dom. Han skall verka för att inom hans distrikt finnes tillgång till män och kvinnor, som äro lämpliga att mottaga uppdrag som personundersökare och överva- kare, och skall till domstolarna lämna uppgift å sådana personer.

Konsulent är skyldig att på kallelse inställa sig till sammanträde inför övervakningsdomstols ordförande eller, där särskild övervakningsnämnd finnes tillsatt, hos denna för att redogöra för hur de dömda förhållit sig un- der prövotiden och dryfta möjligen erforderliga ändringar i föreskrifterna för dem.

4 &.

Konsulent skall särskilt tillse att varje villkorligt dömd erhåller den be- handling som är bäst lämpad för honom. För vinnande av detta syfte hör han uppehålla förbindelse med myndigheter, föreningar och enskilda som kunna bereda den, dömde lämplig arbetsanställning eller omhändertaga ho- nom vi hem eller å anstalt.

Ävenledes skall konsulent tillse, att den villkorligt dömde fullgör vad till följd av domen åligger honom.

• Sida 32
•  Original

32 5 g.

Konsulent skall bistå personundersökare och övervakare med råd och upplysningar i allt som rör deras uppdrag. Han skall även öva uppsikt över deras arbete. För detta ändamål skall han granska av övervakaren gjorda anteckningar i övervakningsboken ävensom de räkenskaper som övervaka- ren på grund av sitt uppdrag är skyldig att föra.

Finner konsulent vid utövande av verksamhet som i denna paragraf sägs anledning till anmärkning, skall han genom råd och anvisningar söka lägga förhållandena till rätta. Kan missförhållande icke på annat sätt hävas, skall konsulent göra anmälan om saken hos vederbörande domstol.

6 &. Konsulent skall tillhandagå föreningar och enskilda vilka inom distriktet utöva hjälparbete för villkorligt dömda med råd och upplysningar samt söka stödja och utveckla deras verksamhet.

7 &.

Kräves för omhändertagande i samband med villkorlig dom kostnad som ej kan gäldas på annat sätt, har konsulent att hos fångvårdsstyrelsen göra framställning om erforderliga medel. Utbetalning av medel som för ända- målet ställas till förfogande har konsulenten att ombesörja.

Så.

I den mån de göromål som här nämnts icke utgöra hinder är konsulent skyldig att utan särskild ersättning åtaga sig personundersökningar och över- vakningar över villkorligt dömda.

9 5. 1 mån av behov äger konsulent att företaga resor inom distriktet. Han är berättigad att åtnjuta rese- och traktamentsersättning enligt gällande bestäm- melser.

10 &.

Det åligger konsulent att då han därtill anlitas taga befattning med efter- vård åt personer som frigivits eller utskrivits från fångvårds- eller liknande anstalter samt med samhällets åtgärder beträffande arbetsskygga.

Han bör även ägna sig åt upplysningsverksamhet, rådgivning och annat arbete till förebyggande av brottslighet.

11 %.

Vad konsulent vid utövandet av sin verksamhet erfarit rörande villkorligt dömda och röran-de personer som avses i 10 % må ej yppas för obehöriga. Protokoll och övriga handlingar skola av honom så förvaras, att de icke åt-

• Sida 33
•  Original

kommas av obehöriga. Även i övrigt bör konsulent noga tillse, att villkor- ligt dömda och andra som äro föremål för åtgärd icke utsättas för obehöri- gas uppmärksamhet eller störas i lovlig verksamhet.

12 &.

Konsulent skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som av fångvårds- styrelsen meddelas angående hans verksamhet.

11. Tjänstetillsättning m. m.

Ill. Ansvar för tjänstefel.

Denna instruktion träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag till Kungörelse

om ändrad lydelse av (Så kungörelsen den 9 april 1926 (nr 77) angående tillhandahållande i vissa fall av domstols protokoll i brottmål.

Härigenom förordnas, att 6 % kungörelsen den 9 april 1926 angående till— handahållande i vissa fall av domstols protokoll i brottmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 &. Då någon enligt lagen om villkorlig dom ställts under övervakning, äger statens skyddskonsulent eller, efter hans tillstyrkan, övervakaren av veder- börande domare, i den omfattning denne prövar erforderlig för övervak-

3—378618.

• Sida 34
•  Original

ningens utövande, erhålla transumt av protokollet i det mål, vari domen meddelats, ävensom i andra mål, i vilka nämnda lag sedermera mä hava tillämpats beträffande den dömde.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939.

• Sida 35
•  Original

MOTIV.

Allmän motivering.

1 kap. Historik.

I skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde 1898 års riksdag, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande bl. a. huruvida villkorlig straffdom vid ringare brott och förseelser lämpligen kunde införas i den svenska rätten. Sedan fångvårdsstyrelsen avgivit utlåtanden över denna och andra framställningar, uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att bl. a. utreda frågan om införande av villkorlig dom. Denna kommitté avgav den 17 maj 1902 betänkande med förslag bl. a. till lag angående villkorlig straffdom. På grundval av kom- mittéförslaget framlades förslag till sådan lag för 1906 års riksdag genom kungl. proposition (nr 49), vilken av riksdagen bifölls. Lag angående vill- korlig straffdom utfärdades därefter den 22 juni 1906.

Enligt denna lag ägde domstol, där någon dömdes till straffarbete, ej över tre månader, eller fängelse, ej över sex månader, under vissa förutsättningar förordna, att med straffet skulle anstå och att på villkor, som i lagen an- gåvos, skulle bero huruvida straffet skulle gå i verkställighet. Vad sålunda stadgades kunde ock, där straffet bestämdes till böter, tillämpas å detta straff, dock ej i annat fall än där anledning vore att den tilltalade till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna bö- terna med frihetsstraff. Om den, som fått villkorlig dom, inom tre år efter domen beginge brott och han för detta bleve dömd till straffarbete eller fäng- else, skulle anståndet tillika av domstolen förklaras förverkat; dömdes han till annat straff, kunde likaledes — beroende på domstols prövning _ ett så- dant förverkande inträda.

I skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll 1908 års riksdag, att Kungl. Maj:t täcktes, till fullständigare ernående av syftet med lagen angående villkor- lig straffdom, låta verkställa utredning huruvida och i vad mån övervak- ning över villkorligt dömda lämpligen kunde anordnas. Vidare anhöll 1912 års riksdag i skrivelse, att Kungl. Maj:t täcktes, i samband med den utredning varom 1908 års riksdag gjort framställning, taga i övervägande huruvida och i vad mån institutet villkorlig straffdom kunde vinna tillämpning jäm- väl på personer som dömdes till längre tids frihetsstraff än straffarbete i tre månader eller fängelse i sex månader. Därjämte fäste riksdagens justitie-

• Sida 36
•  Original

ombudsman i skrivelse den 5 juli 1912 Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på en fråga, som enligt justitieombudsmannens tanke borde lösas samtidigt med den av riksdagen ifrågasatta utvidgningen av den villkorliga domens tillämplighet, nämligen åstadkommandet av undersökning i det särskilda fallet av den brottsliges förhållanden i och för bedömande av villkorlig doms lämplighet.

I anledning av bl. a. dessa framställningar förordnade Kungl. Maj:t sak- kunniga att biträda inom justitiedepartementet med verkställande av utred— ning och avgivande av förslag till, jämte annat, utsträckt tillämpning av vill- korlig straffdom samt nya eller ändrade bestämmelser i övrigt beträffande dett-a rättsinstitut. De sakkunniga avgåvo den 25 juli 1917 betänkande med förslag i ämnet. Därpå grundat förslag förelades 1918 års riksdag genom kungl. proposition (nr 375), vilken med vissa ändringar bifölls av riksdagen. Den 28 juni 1918 utfärdades därefter ny lag angående villkorlig straffdom.

Genom 1918 års, alltjämt gällande, lag angående villkorlig straffdom ut- vidgades möjligheterna att ådöma straffarbete och fängelse villkorligt så, att möjlighet därtill föreligger där någon dömes till straffarbete ej över sex månader eller fängelse ej över ett år. Prövotiden förkortades för det fall, att böter ådömts villkorligt, till ett år men bibehölls för övriga fall vid tre år. Den villkorligt dömde skall under prövotiden i regel stå under över- vakning av en därtill förordnad person, som har att utöva tillsyn över hans uppförande och söka befordra vad som kan lända till hans rättelse. Om den dömde vid åtalets anhängiggörande är under 21 år, kan i domen åiäg- gas honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning som övervakaren finner erforderlig för hans rättelse. Övervakningen står under domstols vårdnad. Som förver- kandeanledning gäller vid sidan av brott underlåtenhet att föra ett ordent- ligt leverne och överträdelse av ordningsföreskrifter enligt lagen. I stället för förverkande kan i sådana fall varning förekomma. För vinnande av utredning i det särskilda fallet huruvida erforderliga förutsättningar för villkorlig dom finnas, skall i viss utsträckning särskild förundersökning äga rum rörande den tilltalade.

I 1918 års lag angående villkorlig straffdom vidtogs genom lag den 3 maj 1929 viss ändring beträffande sättet för meddelande av varning.

I samband med reformering av bestämmelserna om verkställighet av bö- tesstraff vidtogos genom lag den 9 april 1937 , vilken skall träda i kraft den 1 januari 1939, vissa ändringar i lagen angående villkorlig straffdom. Efter dessa ändringar skola böter icke kunna ådömas villkorligt men väl förvand- lingsstraff för böter. Prövotiden skall i sådant fall vara två år.

• Sida 37
•  Original

2 kap. Statistiska uppgifter.1

* Villkorlig dom användes numera i betydligt större utsträckning än under första tiden efter det institutet införlivades med den svenska straffrätten. I tab. 1 lämnas uppgifter om antalet genom utslag i första instans villkorligt dömda personer, fördelade efter kön, under vart och ett av åren 1907—1934. Uppgifterna äro hämtade, för tiden t. o. m. är 1912 ur chefens för justitie- departementet ämbetsberättelser och för tiden därefter ur Sveriges officiella statistik, avdelningen »Brottsligheten». På sistnämnda publikation grunda sig, där annat ej angives, jämväl övriga sifferuppgifter i detta kapitel.

Tab. 1. Genom utslag i första instans2 villkorligt dömda personer, fördelade efter kön, åren 1907—1934.

Å r Män Kvinnor Summa Å r Män Kvinnor Summa 1907 362 61 423 1921 613 138 751 1908 390 92 482 1922 571 108 679 1909 569 91 660 1923 697 132 829 ; 1910 532 114 646 1924 712 120 832 1911 514 91 605 1925 977 137 1 114 3 1912 556 116 672 1926 976 155 1 131 1913 547 97 644 1927 1 048 174 1 222 1914 427 123 550 1928 1 090 191 1 281 1915 622 112 734 1929 1267 198 1 465 1916 827 136 963 1930 1 295 223 1 518 1917 1 686 318 2 004 1931 1 455 257 1 712 1918 2 686 398 3 084 1932 1 520 237 1 757 1919 1 099 231 1 330 1933 1 568 254 1 822 1920 706 155 861 1934 1 670 397 2 067 ” lnberäknat utslag i första instans av krigsrätt och överrätt.

Av tab. 1 framgår, att antalet meddelade villkorliga domar under tiden 1907—1914 på det hela taget, ehuru ingalunda oavbrutet, var i stigande. Med år 1915 började en stark stegring, som kulminerade år 1918 och sam—

1 Vid utarbetandet av detta kapitel ha de sakkunniga haft förmånen att erhålla medverkan av aktuarien hos statistiska centralbyrån SVERKER GROTH.

• Sida 38
•  Original

Tab. 2. Genom utslag i första instans1 villkorligt dömda per-

Lagrum 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1 Strafflagen 2 3 kap. 9 och 10 Så.. l — 1 5 10 10 4 — 1 _ 3 7 kap. ............ — —— — _ —- —— — — — — 4 8, 9 kap. .......... — — — — — — — _ — — 5 10 kap .............. 15 28 22 20 32 10 21 47 36 36 6 11 kap .............. 10 5 4 5 21 — — 4 3 3 7 124 kap .............. 19 31 34 33 57 138 107 60 50 37 8 13 kap .............. 2 —— 1 _ — — — — _ 4 9 14 kap .............. 48 41 34 31 33 43 44 48 66 65 10 15 kap .............. 2 2 1 1 —— 2 — 5 2 11 16 kap .............. — — — —- — 1 — 1 1 — 12 17 kap .............. — — 1 — — —— 2 1 — 2 18 18 kap .............. 17 9 11 13 10 9 21 25 32 28 14 19 kap .............. 18 5 1 13 10 7 5 4 7 4 15 20 kap .............. 453 375 565 738 1 674 2 618 1 032 583 466 407 16 21 kap .............. —— — — — — — — 1 —— _— 17 22 kap .............. 19 28 40 32 40 64 36 36 46 54 18 23 kap .............. 4 1 3 1 4 1 1 3 5 1 19 24 kap .............. — 1 1 1 3 — 2 — 1 —- 20 25 kap .............. —— — — — — — 1 2 — 1 21 SL för krigsmakten. . . — — —— 57 105 173 51 36 25 22 22 Andra lagar, förord- ningar m. m ....... 36 24 15 13 5 8 3 5 11 13 23 Summa 644 550 734 963 2 004 3 084 1 330 861 751 679 1 Inberåknat utslag i första instans av krigsrätt och överrätt.

manhängde med den starka ansvällningen av antalet tjuvnadsbrott under världskriget. De närmast följande åren sjönk brottsligheten efter hand högst avsevärt, och antalet villkorliga domar visar likaledes en betydande nedgång, fastän tillämpningsområdet för villkorlig dom fr. o. m. 1919 års ingång ut— vidgats. År 1922 nådde antalet villkorliga domar ned till en nivå, ej myc- ket överstigande den från vilken stegringen under världskriget utgått. Där- efter steg antalet ånyo oavbrutet och var det sista år för vilket uppgift fin- nes—, nämligen 1934, över 2 000 eller nära fem gånger så stort som år 1907. En för de sakkunnigas räkning utförd specialundersökning, grundad å uppgifterna till straffregistret, har givit vid handen, att villkorlig dom i icke ringa utsträckning meddelas för personer, vilka äro av sinnesbeskaffen- het som i 5 kap. 6 å strafflagen sägs, s. k. minskat tillräkneliga. Sålunda hava av 75 under år 1934 i första instans jämlikt 5 kap. 6 & strafflagen döm- da personer 11 eller drygt var sjunde erhållit villkorlig dom. Ungefär sam-

• Sida 39
•  Original

soner, fördelade efter brottets beskaffenhet, åren 1913—1934.

1925 1926 1927 1928 1929

1923 1924

1930 1931 1932 1933 1934 Summa %

36 45 37 60 74 78 99 1 498 483 635 669 698 756 825

1 1 76 79 114 119 163 153 200 1 12 8 12 18 15 14 15

m 03 O': oo HU'

33 35 45 40 36 43 3 LO

829 832 1114 1131 1222 1281 1465

60 893 188

14

25

57 1 518

10

66 26 914

227

89 1 712

_]

71 11 1 036

237 15

40

55 1 757

10

12 1 065

247 26

31

61 1 822

97 10 1 080

243 21

32

113

2067

67 87 66

203 18 463

2 441 211 57 47

28 350

0-2 0-1 0-2 3-5 0-7 65-1 01) 815 08 0-2 0-2 3-1

23

100'0

EDCDNIOIUIIJLUJNDH

Hb— He

12

ma proportion har enligt en vid Sveriges domareförbunds möte år 1936 läm- nad uppgift förelegat beträffande de till Stockholms rådhusrätts allmänna rättegångsavdelningar under tiden från början av år 1934 inkomna och där till och med sommaren 1936 avdömda brottmålen. Av de 50 personer, vilka i mål tillhörande nämnda grupp dömts jämligt 5 kap. 6 & strafflagen, hade nämligen 7 fått villkorlig dom.

Vad slags brott de villkorligt dömda förövat belyses av tab. 2, som inne- håller uppgifter om antalet under vart och ett av åren 1913—1934 genom utslag i första instans villkorligt dömda personer, med fördelning efter brot- tets beskaffenhet. Såsom synes av tabellen, ha av de under perioden 1913 —1934 villkorligt dömda över 65 0/o dömts för tjuvnadsbrott. Beträffande vissa kategorier av brott har användningen av villkorlig dom ökats i särskilt hög Absolut taget har sålunda exempelvis un— der år 1934 villkorlig dom meddelats för brott enligt 22 kap. strafflagen i grad under de år tabellen avser.

• Sida 40
•  Original

Tab. 3. Genom utslag i första instans enligt 14 och L a g r u m 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1 14 kap. 1—3 55 —— _ _ _ __ _ _ _ _ 2 4—8 55 — — _— 1 _ _ _ _ __ _ 8 9 5 ........ 2 4 3 3 1 5 1 7 5 6 4 10—12, 14 åå 19 10 6 9 5 7 11 14 18 14 5 13 5 ........ 15 16 15 7 17 20 14 8 28 17 6 15 å ........ 2 1 1 1 2 — 1 1 2 1 7 17 % ........ — —- — —— — — — — _— —— 8 18—20 så .. — — _— _ _ _ _ __ __ __ 9 21 å ........ -— — — — — — 2 1 — 2 10 22—25 55 .. 9 8 5 7 5 8 13 13 7 20 11 26—29 55 .. — — — — — — 2 4 3 3 12 30—33 55 .. —— 2 — — 1 1 —— — 1 — 13 36 5 ........ 1 — 4 3 2 2 — — 2 2 14 Summa 48 41 34 31 33 43 44 48 66 65 15 18 kap. 1—9 SS.... 7 5 4 7 4 4 13 12 19 18 16 10 5 ........ 7 3 4 4 3 5 7 9 6 7 17 11, 12 55 — — — — — — 1 1 —— _ 18 13 5 ........ 1 1 2 2 2 — — 3 6 3 19 14 5 ........ — ——- — —— — — — — —— — 20 15 5 ........ — — — — _ — — — 1 — 21 16 5 ........ 2 — 1 — 1 — — — — -— 22 Summa 17 9 11 13 10 9 21 25 32 28

Tab. 4. Genom utslag i första instans enligt 14 och 18 kap. SL villkorligt dömda

åren L a g r u rn 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1 14 kap ............ 1-5 1-5 1—4 1-2 2-1 2-8 2-0 1-3 3-0 36 2 Därav 9 5 ...... 59 129 9-1 14—3 6-3 357 100 18'4 142 200 3 10—12, 14 55 9-2 5-4 4-1 7-9 6-0 9-7 9-2 10-4 128 123 4 13 g ........ 0-5 0-7 0-7 0-3 1-2 1—5 0-7 0-3 1-5 1-1 5 22—25 55 .. 205 160 81 12!) 10-2 320 382 241 250 500 6 26—29 55 .. -— — —— — -— — 143 2313 333 176 7 18 kap. (utom 15 %) 1-3 0-9 1-0 1-3 1-0 1-1 2-5 3-1 46 4-4 8 Därav 1—9 SS.... 149 156 108 143 121 8-3 250 261 380 277 9 10 5 ........ 269 150 250 200 500 357 438 346 273 318 10 13 5 ........ 0-4 0-5 1-1 0—9 1-5 — — 1-2 3-1 1'8

• Sida 41
•  Original

1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934

1

2

3

4

5

6

7

— —— 8

2 9

15 18 24 9 17 20 21 12 19 19 1 16 10

8 6 5 3 14 6 12 31 33 26 30 200 11

— — — 1 — 1 — —-—— —— -— — 12

1 _ _ 1 _ - 3 1 _ _ _ 1 1 13 ' 69 68 84 68 95 se 88 110 137 109 115 301 14 i 30 35 23 33 52 55 67 44 38 30 51 70 15 I 5 7 5 15 13 14 26 9 18 17 25 11 16 ; _ 1 1 2 1 1 1 2 _ 2 2 17 1 4 3 s s 6 6 s 12 10 10 18 ? _ — — _ _ — _ — — — __ _ 19 _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ 20

7 _ _ _ 1 3 1 _ _ 3 _ 1 21

36 45 37 60 74 78 99 60 66 71 88 97 22

personer i procent av hela antalet i första instans enligt samma lagrum sakiällda, 1913—1934.

1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934

3-5 3-5 3-5 3-1 4-2 3-4 3-4 3-9 4-6 4-1 4-5 108 111 189 8-3 234 109 111 159 13-51 115 103 108 117 142 163 157 183 156 204 169 194 252 224 215 333

1-2 1-2 1-2 1-1 18 1-0 0-6 1-0 1-1 0-9 1-0 1-0 441 600 649 429 500 66-7 750 571 792 63-11 714 696 571 667 500 429 70-0 545 632 838 750 68-4 57-7 94-3

58 6-1 -7 9-3 13-11 122 15-71 117 115 131 17-7 16-7 35-7 43'8 25'8 427 49-5 46? 462 419 43-7 44-3 48-1 543 8 357 363 217 51-7 542 560 722 290 529 447 556 636 9 28 2-1

QOÄCDMH

_|

• Sida 42
•  Original

Tab. 5. Genom utslag i första instans1 villkorligt dömda personer, fördelade efter straffets art, åren 1917—1934.

Därav dömda till straffarbete fängelse 1

Å r Antal I % av samtliga I % av samtliga *

till straffarbete till fängelse i böter

Antal i högst 3 eller, Antal högst 6 mån.

fr. a.m. år 1919, eller, fr. o. m. är 6 mån. dömda 1919,1 år dömda 1917 2 004 1 264 565 516 217 224 1918 3 084 2 226 533 662 228 196 1919 1 330 1 012 334 278 169 40 1920 861 621 337 216 135 24 1921 751 472 353 231 235 48 1922 679 409 369 233 283 37 1923 829 495 423 286 324 48 1924 832 461 424 303 325 68 1925 1 114 560 424 413 35": 141 1926 1 131 605 463 414 363 112 1927 1 222 666 492 430 344 126 1928 1 281 708 484 441 346 132 1929 1 465 763 498 524 34'5 178 1930 1 518 789 49"? 517 330 212 1931 1 712 790 50'2 593 321 329 1932 1 757 951 507 605 33"? 201 1933 1 822 978 53'1 644 322 200 1934 2 067 973 560 918 383 176

1 Inberäknat utslag i första instans av krigsrätt och överrätt.

ungefär åtta gånger så många fall som under år 1914. En betydande ök- ning framträder även, om man jämför antalet villkorliga domar i förhållan- de till hela antalet straffdomar jämlikt nämnda kapitel under följande perioder: 92 0/0 under perioden 1913—1916 mot 180 0/0 und-er perioden 1931—1934. Motsvarande procenttal äro för brotten enligt 17 kap.. 1'3 och 31'5, för brotten enligt 20 kap. 21'3 och 390, för brotten enligt 23 kap. fri och 33'9, för brotten enligt 25 kap. 0'0 resp. 4'3, för brotten enligt 14 kap. 1'4 och 60 samt för brotten enligt 18 kap. (utom 15 &) 11 och 147.

Då det ansetts vara av särskilt intresse att erhålla närmare kännedom om utvecklingsgången beträffande olika slag av brott enligt sistnämnda båda kapitel, ha de sakkunniga låtit i tab. 3 och 4 angiva antalet för dessa brott meddelade villkorliga domar resp. detta antal i procent av motsvarande hela antal sakfällningar, allt för vart och ett av åren 1913—1934. Relativ- talen i tab. 4 ge vid handen, dels att särskilt de för brott enligt 14: 22—29

• Sida 43
•  Original

samt 18: 1 9 sakfällda brukat dömas villkorligt, dels att utvecklingen i stort sett gått mot en relativt taget ökad användning av villkorlig dom.

I tab. 5 redovisas antalet under vart och ett av åren 1917—1934 genom utslag i första instans villkorligt dömda personer, med fördelning efter ar- ten av det straff som ådömts villkorligt. Tabellen tjänar även i viss mån till att belysa, i vilken utsträckning domstolarna inom de formella skrankor som lagen uppställt utnyttjat möjligheterna att använda villkorlig dom. Uppgifter lämnas nämligen rörande det i procent uttryckta förhållandet mellan nyss- nämnda antal, å ena sidan, och hela antalet till straffarbete i högst 3 eller, fr. o. m. är 1919, 6 månader resp. till fängelse i högst 6 eller, fr. o. m. är 1919, 1 år dömda, å andra sidan. De lägsta procenttalen återfinnas vid åren 1919 och 1920; för de därefter följande åren utvisar tabellen en visserligen icke oavbruten ökning av relativtalens storlek. År 1934 erhöll över hälften av de till straffarbete i högst sex månader dömda och över en tredjedel av de till fängelse i högst ett år dömda villkorlig dom. Att de båda första i tabellen behandlade åren, 1917 och 1918, likaledes uppvisa höga procenttal, särskilt beträffande straffarbete, har sannolikt sin förklaring däri att det stora antalet tjuvnadsbrott under dessa år väsentligen var utslag av akut kriminalitet, framkallad av de egenartade förhållandena under kristiden. I själva verket ha domstolarna i högre grad än av tab. 5 framgår utnyttjat möjligheterna att döma villkorligt. I många fall där den tilltalade dömts ovill- korligt till sådant frihetsstraff som i och för sig kunnat ådömas villkorligt har nämligen domstolen varit lagligen förhindrad att meddela villkorlig dom, emedan den tilltalade under de tio år som närmast föregått brottet dömts till straffarbete eller fängelse eller undergått sådant straff.

Antalet villkorligt ådömda bötesstraff är jämfört med hela antalet ådömda , bötesstraff synnerligen obetydligt. Av samtliga under fyraårsperioden 1931 1 —1934 till enbart böter dömda personer ha sålunda endast 02 % dömts * villkorligt. Detta förhållande sammanhänger uppenbarligen med att vill- korlig dom ej må förekomma i fråga om böter i annat fall, än där det är anledning antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande för- värvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Att sådan anledning föreligger oftare beträffande unga brottslingar än beträffande äldre, är naturligt och bestyrkes av en för de sakkunnigas räkning utförd bearbetning av statistiska centralbyråns primärmaterial. Nämnda bearbet- ning har nämligen givit vid handen, att under år 1934 villkorlig dom med- delats åt ej mindre än 25'4 0/0 av dem som förövat tjuvnadsbrott (snatteri) före 21 års ålder och därför ådömts böt-er, medan motsvarande procenttal för äldre brottslingar är endast 2'7.

En fördelning efter ålder vid brottets begående av de personer, som genom utslag i första instans under år 1934 villkorligt dömts till frihetsstraff, har genomförts i tab. 6, som är byggd direkt på statistiska centralbyråns primär- material. Det framgår av denna tabell, att villkorlig dom kommer till an- vändning i relativt betydligt större omfattning för brottslingar under 21 år än för äldre brottslingar. Beträffande personer som vid brottets begående

• Sida 44
•  Original

Tab. 6. Genom utslag i första instans1 till fribetsstraff villkorligt dömda personer,

fördelade efter ålder .vid brottets begående, år 1934.

Dömda till straffarbete Dömda till fängelse

Under 21 år Under 21 år 21 år och däröver 21 år och däröver

I % av samt- I % av samt— I % av samt- I % av samt- liga till straff- liga till straff- lina till fän— liga till fän— Amal arbete i högst Antal arbete i högst Antal gåse i högst Antal gelse 1 högst

6 mån. dömda 6 mån. dömda 1 är dömda 1 är dömda 550 747 423 423 282 641 636 325

1 Inberäknat utslag i första instans av krigsrätt och överrätt.

ännu ej fyllt 21 år meddelades sålunda år 1934 villkorlig dom för 3/4 av dem som dömdes till straffarbete i högst sex månader och för mera än 3/1-, av dem som dömdes till fängelse i högst ett är; motsvarande tal för personer som vid brottets begående fyllt 21 år äro omkring 2[5 och 1/3. T ill någon del — huru stor har ej undersökts — måste denna skillnad mellan äldre och yngre brottslingar bero på att av de äldre relativt flera än av de yngre varit förut straffade och på den grund uteslutna från möjligheten att erhålla villkorlig dom. Berörda omständighet bör hållas i minnet jämväl vad angår i det följande omnämnda jämförelser mellan äldre och yngre brottslingar. Man bör över huvud icke förbise, att olikheterna mellan skilda åldersklasser be- träffande användningen av villkorlig dom måste bero på åtskilliga faktorer,

Tab. 7. Genom utslag i första instans1 dömda personer, fördelade efter ålder vid brottets begående, åren 1926—1934. 15—18 år 18—21 år 21 år och däröver . Därav villkor— . Därav villkor- . Därav villkor- Samthga . .. Samtliga . .. Samtliga . ..

År dömda, var— ligt domda dömda, var— ligt domda dömda, var— hgt dömda om uppgifter I ,, av om uppgifter 1 9, av om uppgifter I 9, av lämnats till ”' . lämnats till " . lämnats till ” . straffregistret Antal tillägga straffregistret Antal sågnntläåa straffregistret Antal sääåläåa

1926 544 328 603 691 252 365 2 695 551 204 1927 561 298 531 739 282 382 2 875 642 223

1928 567 325 573 761 324 426 2 947 632 215 1929 623 371 596 785 325 414 3 200 769 240

1930 669 402 601 832 341 409 3 274 775 237

1931 668 442 662 879 373 424 3 508 897 256

1932 773 497 64-13 827 353 427 3 767 907 241 1933 784 513 654 838 373 445 3 833 936 244

1934 794 549 691 831 396 477 4 021 1 122 27'9

1 Inberäknat utslag i första instans av krigsrätt och överrätt.

• Sida 45
•  Original

Tab. 8. Personer dömda år 1934 i första instans genom utslag1 varom uppgifter lämnats till straffregistret, med fördelning efter den* ådömda påföljdens art.2

Tvånds- .. Vill— Straff- .. .. '=' Forva- Inter- . Fangelse Boter upp- . . korlia Summ a arbete fostran ring nering do mu

Vid brottets begående un—

der 21 år ............. 213 147 238 79 3 — 945 1625 Vid brottets begående över

21 år ................. 1 172 1 331 364 — 28 4 1 122 4021

Summa 1 385 1 478 602 79 31 4 2 067 5 646

' Inberäknat utslag i första instans av krigsrätt och öven-ätt. -— " I talen för de till straff dömda äro ej inräknade de, vilkas straff utbytts mot tvångsuppfostran, förvaring eller in- ternering, och ej heller de villkorligt dömda.

mer eller mindre direkt avhängiga utav brottslingarnas ålder, såsom drift- liv, intelligensutveckling, livserfarenhet, förhärdelse, den relativa frekvensen av särskilda slag av brott o. s. v. De sakkunniga ha måst avstå från att söka statistiskt utreda betydelsen av varje sådan faktor. De siffror, som här framlagts till belysande av skillnaden mellan olika åldersklasser, äro sålunda uttryck för resultat av olika orsaksfaktorers samverkan.

Antalet villkorligt dömda i förhållande till samtliga under vart och ett av åren 1926—1934 dömda, om vilka uppgifter lämnats till straffregistret, har angivits i tab. 7. Personerna ha därvid fördelats i grupper, allteftersom de vid brottets begående varit i åldern 15—18 år, 18—21 år eller 21 år och däröver. Av tabellen framgår, att relativa antalet villkorliga domar är betydligt större för åldersgruppen 15—18 år än för gruppen 18—21 är, vilken sistnämndas siffror i sin ordning genomgående äro större än siffrorna för den tredje ålders- gruppen. De absoluta talen i tab. 7 ge vid handen, att för varje år utom år 1934 de villkorligt dömda inom åldersgrupperna 15—18 år och 18—21 år utgöra tillsammans omkring halva antalet av samtliga villkorligt dömda; för

Tab. 9. Genom utslag i första instans 1 till straffarbete eller fängelse icke villkor- ligt dömda personer, som voro under 21 år vid brottets begående, åren 1931—1934.

D ä r a v t i l [ Aum Förut straffade Hel-1 fdömdfi * straffarbete fändelse 51- Vi & I % av A r äntaået b måfå?" Antal hela an— om a 2—6 6—12 1—2 över 2 1—12 över 1 tvangs. talet mån. mån. är är mån. är uppfostran dömda 1931 499 224 79 29 7 160 — 77 120 240 1932 459 195 100 23 15 126 — 78 95 207 1933 453 199 88 24 9 133 — 83 94 208 i 1934 441 186 70 17 10 158 — 78 83 188

' lnberäknat utslag i första instans av krigsrätt och överrätt.

• Sida 46
•  Original

Tab. 10. Genom utslag i första instans1 till straffarbete eller fängelse icke villkor- ligt dömda personer, som fyllt 21 år vid brottets begående, år 1934.

D ä r a v t i 1 ] Förut straffade Hela , .—- . antalet straffarbete fangelse % av hela dömda 2—6 6—12 1—2 över 2 1—12 över 1 Am"" avtalet mån. mån. år år mån. är domda 2 535 577 327 158 142 1 322 9 1 124 443 1 Inberäknat utslag i första instans av krigsrätt och överrätt.

Tab. 11. I första instans1 sakfällda återfallsbrottslingar, om vilka på grund av sakfällningen uppgifter lämnats till straffregistret, fördelade i grupper efter tiden, då det senast ådömda straffet beräknats hava blivit till fullo undergånget, åren 1919—1934.

Tiden, då det senast ådömda straffet beräknats hava blivit till fullo undergånget '

Samma år det 2:a eller 3:e 4:e eller 5ze . . .. År 610 Sawamg

aret darförut

Antal 76 Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % 1919 1 575 656 353 14'7 175 73 195 81 107 44 2405 1000 ' 1920 1 041 563 408 221 147 79 177 96 75 41 1848 1000 ' 1921 727 460 491 31'1 141 89 143 90 79 50 1 581 1000 1922 603 446 358 265 176 130 140 10'4 74 55 1 351 1000 1923 588 466 261 20? 227 180 113 90 72 57 1 261 1000 1924 490 437 243 216 166 148 156 139 67 60 1 122 1000 1925 602 446 271 200 167 124 223 166 89 66 1 352 1000 1926 557 444 226 180 133 106 247 197 91 73 1 254 1000 — 1927 610 458 236 177 138 104 239 179 110 82 1333 1000 ' 1928 678 480 239 169 142 100 243 172 112 79 1 414 1000 | 1929 632 439 270 188 123 86 243 169 170 118 1 438 1000 - 1930 671 455 266 180 163 111 188 128 186 126 1 474 1000 1931 789 502 249 159 149 95 185 118 198 126 1 570 1000 ' 1932 766 46'7 311 189 154 94 193 118 217 132 1641 1000 . 1933 693 420 385 234 182 110 176 107 213 129 1 649 1000 1934 713 428 354 212 174 104 178 107 248 149 1 667 1000

' Inberäknat utslag i första instans av krigsrätt och överrätt.

• Sida 47
•  Original

Tab. 12. Genom utslag i första instans 1 villkorligt dömda personer, beträffande vilka förordnande om övervakning meddelats, åren 1919—1934.

_, I % av hela I % av hela A r Antal antalet vill- Å r Antal antalet Vill- korligt dömda korligt dömda

1919 718 540 1 927 854 69' 9 1920 486 564 1929 977 763 1921 419 558 1929 1 092 74-5 3 1922 411 605 1930 1 150 758 1923 525 fas-3 1991 1 217 71-1 1924 537 645 1932 1 353 770 1925 774 695 1933 1 403 770 1926 795 709 1994 1 436 695

' Inberäknat utslag i första instans av krigsrätt och överrätt.

» år 1934 är antalet villkorligt dömda unga förbrytare proportionsvis något ! lägre. Vid jämförelse mellan siffrorna i tab. 5 och tab. 6 å ena sidan samt ; siffrorna i tab. 7 å andra sidan bör ihågkommas, att tab. 7 avser alla ådömda l straff (även böter) som anmälts till straffregistret — alltså ej blott dem som 1 med hänsyn till strafftidens längd kunnat ådömas villkorligt — samt icke skiljer mellan de olika straffarterna straffarbete, fängelse och böter. ; Tab. 8 lämnar redogörelse för antalet personer, som under år 1934 dömts l i första instans genom utslag varom uppgift lämnats till straffregistret, med

Tab. 13. Antal personer, för vilka övervakning upphört, fördelade efter orsaken till upphörandet, åren 1932—1935.

Å r

1932 1933 1934 1935

Dödsfall .................................................... 7 11 15 16 Prövotidcns utgång .......................................... 738 780 799 952 Domstols beslut enligt 10 å andra stycket i lagen angående vill- korlig straffdom (av särskilda skäl kan antagas, att den dömde låter sig rätta utan övervakning) ............................ 81 79 88 105 Domstols beslut enligt 11 5 i sagda lag (återfall i brott) ........ 87 98 106 106 Domstols beslut enligt 12% i sagda lag (den villkorligt dömde har

, före domens meddelande förövat annat brott) ................ 18 22 17 15 ? Domstols beslut enligt 13 å i sagda lag (den villkorligt dömde åsido—

sätter honom åliggande skyldigheter) ........................ 6 12 7 11 Den övervakade funnen skyldig till brott, begånget under prövo-

tiden, men förkarad straffri ................................. 1 -— 1 —

Överdomstols på klagan över den villkorliga domen meddelade beslut om upphävande av straffanståndet .................... — 2 _ —

Summa

• Sida 48
•  Original

Tab. 14. Under åren 1922—1925 genom lagakraftvunnen dom villkorligt dömda uppgifter lämnats

1 2 | 3 | 4 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | Antal D ä r a v villkorligt Ålder dömda lgång

(vid begåendet av brott, varå den

villkorliga domen följt),

d 0 m S t 0 1 1 61. KV. M. 0. KV.

(i första instans i mål, vari den M iw ohcih villkorliga domen meddelats) ' ' Kv. An— [% av An- I% av An- 117; av tal kål. tal kol. tal kål. 1 Hr. 358 42 400 44 123 3 71 47 117 2 Under 18 år ................ Rr. 339 32 371 50 148 2 63 52 141) 3 S:a 697 74 771 94 13'5 5 68 99 128 4 Hr. 291 62 353 37 127 2 32 39 11'1 & 18—21 år .................. Rr. 349 8] 430 55 158 7 87 62 144 6 S:a 640 143 783 92 14-4 9 6-3 101 129 7 Samtliga under 21 år 1337 217 1 554 186 139 14 64 200 129 8 Hr. 731 134 865 56 77 3 22 59 68 9 Över 21 år .................. Rr. 877 168 1045 86 98 4 24 90 86 10 S:a 1 608 302 1 910 142 88 7 2.3 149 711 11 Hr. 1 380 238 1 618 137 99 8 33 145 89 12 Samtliga villkorligt dömda . .iRr. 1565 281 1846 191 12'2 13 4'6 204 11'0 13 S:a 2945 519 3464 328 111 21 4-1 349 101

Hr. = häradsrätt samt krigsrätt, förlagd inom område lydande under landsrätt; Rr. : råd-

fördelning efter den ådömda påföljdens art. Siffrorna ha erhållits dels ur »Brottsligheten», dels genom en för de sakkunnigas räkning utförd bear- betning av statistiska centralbyråns primärmaterial. Tabellen ger en över- blick över den omfattning i vilken olika former av reaktion mot kriminalite- ten komma till användning.

För att belysa vilken verkan en utvidgning av möjligheterna att ådöma straff villkorligt skulle kunna utöva på antalet villkorliga domar i fram— tiden, lämnas i tab. 9 och 10 vissa uppgifter rörande de till ovillkorligt fri— hetsstraff dömda. I tab. 9, vars uppgifter ivad avser åren 1931—1933 hämtats från »Betänkande med förslag till lag om ungdomsfängelse m. m.» (statens offentliga utredn. 1934: 52) och beträffande år 1934 erhållits genom särskild bearbetning av statistiska centralbyråns primärmaterial, redovisas de genom utslag i första instans till ovillkorligt frihetsstraff dömda, som voro under 21 år vid brottets begående, med fördelning efter straffart (jämte tvångsuppfostran) och strafftidens längd. Tabellen har kompletterats med uppgifter i vad mån ifrågavarande personer varit förut straffade; återfall i

• Sida 49
•  Original

personer, vilka före utgången av resp. år 1932—1935 ånyo dömts för brott, varom till strafiregistret.

|11|12113|14|151|113|17|18|19|20|21|22|23|24| 25|26|27|28 å t e r 1 a l l i t i b r o t t 2 gånger 3 eller flera gånger (a%?(o[1r_lårl_gg) Kv. M. 0. Kv. M. Kv. M. 0. Kv. Kv. M. 0. Kv. 1 % 1 % I % I % I % I % An- av An- av An- av An— av An- av An- av An- I? av An— Ilfoalv An- Izåv tal kol. tal kol. tal kol. tal kol. tal kol. tal kol. tal ; ' tal 3 ' tal 4 ' 2 3 4 2 3 4 10 28 1 24 11 28 11 3'1 -— _ 11 28 65 182 4 95 69 173 1 16 4"? 1 31 17 46 11 32 — _ 11 30 77 227 3 9'4 80 216 2 26 37 2 27 28 36 22 32 _ _ 22 29 142 204 7 95 149 193 3 15 51 _ _ 15 42 20 69 —— — 20 5”: 72 247 2 32 74 210 4 22 63 4 49 26 60 23 66 — — 23 54 100 28"! 11 136 111 258 5 37 58 4 28 41 52 43 67 — -— 43 55 172 269 13 9'1 185 236 6 03 4—7 6 28 69 4-4 65 4-9 — — 65 4-2 314 235 20 9-2 334 9.15 7 22 30 2 15 24 28 6 08 — — 6 07 84 115 5 37 89 103 8 17 20 — — 17 16 21 23 — _ 21 20 124 141 4 24 128 122 39 24 2 07 41 22 27 1'7 — — 27 1'4 208 129 9 30 217 11'4 10 47 34 3 13 50 31 37 27 — — 37 23 221 160 11 46 232 143 11 55 35 5 18 60 33 55 35 _ — 55 30 301 192 18 64. 319 17'3 12 102 35 8 15 110 32 92 31 — — 92 26 522 177 29 56 551 159 13

husrätt, hovrätt (såsom första instans) samt krigsrätt, förlagd i stad med egen jurisdiktion.

brott har nämligen betydelse såsom kontraindikation mot villkorlig dom. Med förut straffade avses här även de som förut ådömts straff villkorligt. En jämförelse mellan denna tabell och tab. 7 torde ådagalägga, att en höj- ning med avseende å personer under 21 år av den övre straffgränsen för vill- korlig dom icke skulle medföra någon relativt stor ökning av antalet utav dem, vilka kunna komma i fråga till villkorlig dom.

1 tab. 10, vars uppgifter erhållits genom en särskild bearbetning av sta- tistiska centralbyråns primärmaterial, lämnas beträffande personer, som begått brott efter fyllda 21 år och som härför dömts till ovillkorligt frihets- straff genom utslag i första instans under år 1934, uppgifter motsvarande de i tab. 9 upptagna. Tabellen ger vid jämförelse med tab. 7 vid handen, att beträffande »den ifrågavarande äldre ålderskategorien ett borttagande av straff- gränsen i vad avser fängelse och en mindre höjning av densamma i vad gäller stlaffarbete icke kunna väntas tillföra den villkorliga domen ett för- hållandevis stort nytt klientel.

Uppgifterna i tab. 11 äro ägna-de att belysa verkningarna av en eventuell 4—378618.

• Sida 50
•  Original

Tab. 15. Under åren 1922—1925 genom lagakraftvunnen dom ovillkorligt dömda uppgift lämnats

1 | 2 | 3 | 4 | '5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | Antal D ä r a v Ä ] d e r ovållkogligt (vid begåendet av brott, varå den om a 1 g a n g ovillkorliga domen följt), domstoll M M. Kv. M.0.Kv. (i första instans i mål, vari den '

ovillkorliga domen meddelats) M KV" &? An— [%av An- I%av An- I%av

t al kg]. tal kål. tal kål. 1 Hr. 267 27 294 40 150 2 74 42 143 2 Under 18 år ................ Rr. 432 58 490 68 158 5 86 73 149 3 S:a 699 85 784 108 154 7 82 115 147 4 JHr. 291 29 320 42 144 2 69 44 138 5 18—21 år .................. Rr. 799 60 859 132 165 6 100 138 161 6 [S:a 1090 89 1179 174 100 8 9-0 182 154 7 Samtliga under 21 år 1 789 174 1963 282 158 15 86 297 151 8 Hr. 1 508 94 1 602 128 85 5 53 133 83 9 Över 21 år ................ Rr. 2112 253 2365 254 120 24 95 278 118 10 S:a 3 620 347 3 967 382 106 29 84 411 104 11 Hr. 2066 150 2216 210 101 9 60 219 99 12 Samtliga ovillkorligt dömda.. Rr. 3343 371 3714 454 136 35 94 489 132 13 S:a 5 409 521 5 930 664 123 44 85 708 120

1 Hr. = häradsrätt samt krigsrätt förlagd inom område lydande under landsrätt; Rr. : råd-

förkortning av den tid om tio år, som enligt nuvarande lag måste ha för- flutit efter ett avtjänat frihetsstraff och före det nya brottet för att villkor- lig dom skall kunna komma i fråga för detta. I tabellen redovisas nämli— gen antalet till straffregistret anmälda återfallsbrottslingar under olika är med fördelning efter tiden då det före brottet senast ådömda frihetsstraf- fet beräknats hava blivit till fullo undergånget. Det framgår av tabellen, att de flesta återfallen inträffa inom kalenderåret närmast efter straffets un- dergående. De vid studium av tabellen i ögonen fallande höga tal, som sträcka sig diagonalt från vänstra övre hörnet, sammanhänga med krigstidens höga brottslighet. Den omständigheten att kolumnerna för »tid längre tillbaka» visa stegring i talen från tidigare till senare år torde väsentligen vara att anse såsom en återspegling av att straff-registrets uppgifter om sakfällan- den, som ägt rum längre än tio år tillbaka i tiden, blivit fullständigare efter hand som registret blivit äldre.

• Sida 51
•  Original

personer, vilka före utgången av resp. år 1932—1935 ånyo dömts för brott, varom till straffregistret.

|11|12|13|14|15|16|17|18|19|20|21|22|23|24|25|26|27|28|1

återfallitibrott

2 gange r 3 eller flera gånger (13120715522)

M. Kv. M. 0. Kv. Kv. M. 0. KV.

I % I % I % I % 1 % I % _ _ _ _ _ _I%av _U/av _I%av An— av An av An av An av An av An av An kol. An kol. An kol.

tal kol. tal kol. tal kol. tal kol. tal kol. tal kol. tal 2 tal 3 ta] 4

28 55 23 408 198 41 162 449 190 2-0 77 1-9 596 165 46 133 642 16-210

20 61 2-8 346 167 12 80 358 162 11 22 154 41 813 243 55 148 868 234 12 2-1 215 3-6 1159 214 67 129 1226 207 13

106 50 10 39 116 49 48 23 144 40 10 29 154 39 70 1'9

78 3'8 — — 78 36 58 28 213 64 12 32 225 61 146 43 291 54 12 23 303 51 204 37

2 3 4 2 3 4

17 6-4 — — 17 58 19 7-1 — —- 19 6-4 76 285 2 74 78 265 1 | 36 83 2 34 38 77 23 53 —— — 23 47 127 294 7 120 134 27'3 ?

53 71; 2 2—4 55 7-0 42 6—0 _ — 42 5-3 203 290 9 106 212 270 3

23 'i'!) -— — 23 72 17 5-9 3 103 20 6-2 82 282 5 17-2 87 272 4 | 71 89 _— _ 71 83 75 94 1 17 76 8-8 278 348 7 117 285 332 5 | 94 8—6 — _- 94 8-0 92 8—4 4 45 96 82 360 330 12 135 372 31'6 6 | | 147 8-2 2 1-2 149 7'6 134 7-5 4 2-3 138 7-1 563 31-13 21 121 584 298 7 | 38 25 —- »- 38 23 22 1-5 —— 22 14 188 125 5 53 193 120 8

:qu—li

husrätt, hovrätt (såsom första instans) samt krigsrätt, förlagd i stad med egen jurisdiktion.

I tab. 12 lämnas uppgifter om antalet genom utslag i första instans under åren 1919—1934 villkorligt dömda personer, beträffande vilka förordnande om övervakning meddelats. Av tabellen framgår, att under det första år övervakningsinstitutet var i tillämpning, nämligen 1919, något över hälften av de under året villkorligt dömda ställdes under övervakning. Frekvensen steg därefter och har sedan år 1925 hållit sig omkring 70 a 75 0/o.

Beträffande de under övervakning ställda lämnas i tab 13 uppgifter, i vad mån övervakningen upphört på grund av prövoti-dens utgång eller av annan anledning. Uppgifterna i tabellen äro hämtade från de av fång- vårdsstyrelsens sociala avdelning publicerade meddelandena och äro grun- dade på övervakningsböcker, som författningsenligt insänts till fångvårds- styrelsen efter övervakningens upphörande.

Frekvensen av förverkande på grund av brott un-der prövotiden har gjorts till föremål för en approximativ beräkning, som för de sakkunniga utförts

• Sida 52
•  Original

med ledning av statistiska centralbyråns primärmaterial. Enligt denna be- räkning var förverkandeprocenten under perioden 1926—1930 873.1

För utredning angående återfallsfrekvensen under längre tid än prövo- tiden har med ledning av statistiska centralbyråns primärmaterial tab. 14 utarbetats. Denna tabell gäller personer, som under något av åren 1922—— 1925 genom lagakraftvunnen dom dömts villkorligt, och avser att fastställa, i vad mån dessa inom de tio åren närmast efter det år domen meddelats ånyo dömts för brott varom uppgift lämnats till straffregistret. Beträffande återfallsbrottslingarna har därvid så långt detta varit möjligt tillsetts, att endast domar som vunnit laga kraft medräknats. Tabellen utvisar fram— trädande olikheter inom klientelet i två hänseenden. Återfallsprocenien visar sig sålunda i allmänhet vara högre för de av rådhusrätt villkorligt dömda än för dem som dömts villkorligt av häradsrätt. En jämförelse mellan olika åldrar visar vidare, att återfallsprocenten är betydligt högre för dem som dömts villkorligt för brott begånget före 21 års ålder än för äldre brottslingar; för den förstnämnda gruppen är medelvärdet för åter— fallsprocenten sålunda 215 mot 114 för den senare. Enligt dessa tal förhål- ler det sig i stort sett så, att av ungdomar som erhålla villkorlig dom drygt var femte återfaller i brott inom de tio år som här äro i fråga, medan endast drygt var tionde av äldre villkorligt dömda personer återfaller inom nämn- da tid.

Återfall förekomma emellertid naturligtvis även efter utgången av ifråga- varande tioårsperiod; i vilken utsträckning har dock ej undersökts. Det må här anmärkas, att bland annat på grund av olikheter mellan de metoder, som använts vid beräkning av återfallsfrekvensen i tab. 11 å ena sidan och i tab. 14 å andra sidan, förstnämnda tabell icke kan användas för komplettering av den sistnämnda.

För att möjliggöra en jämförelse med avseende å återfallsfrekvensen mel- lan å ena sidan villkorligt dömda och å andra sidan lagöverträdare som dömts ovillkorligt har, efter en för de sakkunnigas räkning utförd b-car- betning av statistiska centralbyråns primärmaterial, i tab. 15 sammanställts uppgifter, motsvarande de i tab. 14 lämnade, beträffande personer som dömts ovillkorligt för brott varom uppgift lämnats till straffregistret. Även beträffande dessa framträder en betydligt större återfallsfrekvens bland dem vilkas brott förövats före fyllda 21 år. Återfallsprocenten är för dem i me- deltal 298, för de äldre endast 16'2. Enligt denna undersökning —— vilken jämte motsvarande undersökning angående de villkorligt dömda torde vara den

1 Enligt statistiska centralbyråns berättelse rörande brottsligheten i riket år 1930 (s. 48) utvisar en approximativ beräkning, att under femårsperioden 1926—1930 cirka 32 % av dem »för vilka prövotiden ännu icke hade utlupit», förverkat anstånd med straff på grund av nytt brott. Basen för denna procentberäkning har utgjorts av antalet villkorligt dömda personer, vilkas prövotid helt eller delvis infallit under redogörelseperioden, och härvid har reduktion endast ofullständigt ägt rum med hänsyn till de fall, då endast en del av prövotiden kommit på den nämnda perioden. Vid den ovan i texten omförmälda beräkningen har antalet för— verkandefall under perioden 1926—1930 jämförts med förverkanderisken uttryckt i antalet genom— levda riskperioder under nämnda år.

• Sida 53
•  Original

första i Sverige publicerade återfallsstatistik av större omfattning vari till ut- gångspunkt tagits icke återfallet utan det första brottet _ återfaller sålunda av de ifrågavarande ovillkorligt dömda bland de unga ej långt ifrån var tredje och bland de äldre ungefär var sjätte. En jämförelse med undersök- ningen beträffande de villkorligt dömda visar, att återfallsfrekvensen är be- tydligt större bland de ovillkorligt dömda; grovt räknat är den en och en halv gång så stor.

Orsakerna till ovan anförda skiljaktigheter beträffande återfallsbrottslighe— ten inom skilda kategorier av lagöverträdare ha icke kunnat i detta sam- manhang statistiskt undersökas. De sakkunniga ha måst inskränka sig till att konstatera de samfällda verkningarna av dessa orsaker.

Tab. 16. Antal brott enligt 20 kap. SL, för vilka personer saktällts genom utslag i första instans, åren 1906—1934.

På _100 000 På 100 000 På 100 000

i. ”sasse Å. ., 1. 235132er mängden mängden mängden

1906 2 542 47'8 1916 2 412 421 1926 1 727 285 1907 2 564 479 1917 4 182 724 1927 1 810 298 1908 2 693 498 1918 7 723 1329 1928 1 912 314 1909 2 620 480 1919 3 909 671 1929 1 963 321 1910 2 617 476 1920 2 181 371 1930 2 049 334 1911 2 565 463 1921 1 687 284 1931 1 978 321 1912 2 902 520 1922 1 462 244 1932 2 269 367 1913 2 215 394 1923 1 419 237 1933 2 288 370 1914 1 757 310 1924 1 393 231 1934 2 241 360 1915 2 106 370 1925 1 715 284

I tab. 16 ha sammanställts uppgifter rörande antalet brott enligt 20 kap. strafflagen, för vilka personer sakfällts genom utslag i första instans under åren 1906—1934. Tanken har härvid varit den, att förändringar i frekvensen av dylika brott, vilka framför andra föranleda användning av villkorlig dom (se tab. 2), kunde vara särskilt ägnade att belysa den vill- korliga domens verkningar. Så är emellertid icke fallet. I vad mån de för- ändringar i brottsfrekvensen, vilka framgå av tabellen, kunna vara att "till- skriva användningen av villkorlig dom, är uppenbarligen omöjligt att ut- röna. Att brottsfrekvensen under senare delen av världskriget och tiden närmast därefter var jämförelsevis mycket hög, sammanhänger med de då rådande krisförhållandena, och om än brottsfrekvensen från år 1924 i stort sett stigit, har den dock därmed ej nått den höjd den hade omkring år 1910, då användningen av villkorlig dom var betydligt mindre än nu.

• Sida 54
•  Original

3 kap. Huvuddragen av de sakkunnigas förslag.

Såsom framgår av de statistiska uppgifterna i 2 kap., har den villkorliga domen erhållit en mycket omfattande tillämpning. Årliga antalet villkorliga domar uppgår för närvarande till cirka 2 000. Detta innebär, att institutet villkorlig dom numera användes omkring fem gånger så ofta som under den första tiden efter dess införande i Sverige. Till jämförelse med antalet villkorliga domar per år kan nämnas, att årliga medeltalet till urbota straff dömda, i fängelserna nyintagna personer under åren 1931—1935 varit om— kring 2 600. I nämnda kapitel göres i tab. 7 en jämförelse rörande frekven- sen av villkorlig dom i olika åldrar bland dem som i första instans dömts till straffarbete, urbota fängelsestraff eller böter varom uppgifter lämnats till straffregistret. Av denna jämförelse framgår, att antalet villkorligt dömda i åldern 15—18 år är mellan 60 och 70 0/o, i åldern 18—21 år mellan 40 och 50 0/o och. i åldern över 21 år mellan 20 och 30 0/0.

Farhågor ha yppats för att den stora användningen av villkorlig dom skulle försvaga straffbudens allmänt avhållande verkan. Den omständigheten att förstagångsförbrytare mycket ofta dömas villkorligt skulle sålunda enligt en stundom uttalad åsikt ha givit spridning åt en uppfattning som karak— teriseras med ordstävet: »en gång är ingen gång». 1 vad mån ett sådant tänke- sätt verkligen är utbrett och äger betydelse för kriminaliteten, är svårt att av— göra. Det torde emellertid kunna antagas, att när villkorlig dom tillämpas slentrianmässigt den uppfattningen lätt kan uppkomma att förstagångsför— brytare i allmänhet kunna räkna med villkorlig dom.

I syfte att belysa den villkorliga domens verkningar i individualpreventivt . hänseende ha vissa undersökningar utförts, för vilka redogjorts i 2 kap. I en av tabellerna i nämnda kapitel, tab. 14, visas återfallsfrekvensen bland villkorligt dömda inom tio år från domen. Såsom i kommentaren till ta- bellen framhållits, råder i detta avseende en väsentlig skillnad mellan dem, som dömts villkorligt för brott begånget före 21 års ålder, och övriga vill- korligt dömda. För den förra gruppen är återfallsprocentens medelvärde nämligen 21'5, för den senare endast 11'4. Om hänsyn tages blott till de tio åren närmast efter den villkorliga domen, återfalla sålunda av villkorligt dömda unga lagöverträdare drygt var femte i brott, av vuxna däremot en- dast något mer än var tionde. Jämföres med dessa siffror återfallsfrekven- sen i sådana fall av motsvarande brottslighet där villkorlig dom icke givits, befinnes att återfallsprocenten för de ovillkorligt dömda är, grovt räknat,

• Sida 55
•  Original

en och en halv gång så stor som för de villkorligt dömda. För båda kate- gorierna är återfallsfrekvensen genomgående högre för stad än för land.

Denna statistik synes i stort sett berättiga till gynnsamma omdömen om verkningarna av institutet villkorlig dom. Någon slutsats beträffande den relativa effektiviteten av å ena sidan villkorlig dom och å andra sidan verk— ställande av straff tillåter statistiken dock icke, då kategorien villkorligt dömda framkommit genom ett urval. För dem som i domarställning eller såsom rättegångsbiträden, förundersökare eller övervakare i större omfatt- ning sysslat med den villkorliga domens tillämpning torde det stå klart, att institutet varit av stort värde icke blott från humanitär synpunkt utan även som ett ändamålsenligt medel att återföra brottslingar till ett laglydigt liv.

Den höga återfallsfrekvensen .hos de unga vill-korligt dömda ger emeller- tid anledning att allvarligt överväga, huruvida icke den villkorliga domen kan på ett mera effektivt sätt än nu förbindas med åtgärd för att omhän- dertaga den dömde. Nyttan härav är för övrigt icke begränsad till endast unga villkorligt döm-da.

I åtskilliga främmande länder finnas möjligheter att förbinda den villkor- liga domen med dylika åtgärder. Enligt norsk rätt kan sålunda domstolen såsom villkor för anstånd med straff uppställa exempelvis att den dömde skall söka arbete eller utbilda sig till ett yrke eller att han skall hålla sig borta från orter eller trakter som angivas i domen. Även enligt dansk lag kunna särskilda villkor utsättas i den villkorliga domen. I England ha sär- skilt ungdomliga förbrytare som erhållit villkorlig dom plägat bliva föremål för omhändertagande. De kunna sålunda överlämnas till en av inrikesmi- nistern godkänd skola (approved school), inackorderas i hem (hostels) där de få sitt uppehälle samt erhålla uppfostran under en erfaren husfaders eller husmoders ledning, allt under det att de förrätta sitt arbete utanför hemmet, eller omhändertagas i andra hem eller anstalter (residential homes, remand homes).

Enligt nuvarande svensk rätt kan i samband med villkorlig dom ett om- händertagande anordnas endast på det sätt att den dömde ställes under över- vakning. Ifall han är under 21 år, kan även åläggas honom att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning som övervakaren finner nödig för hans rättelse. Självfallet kan genom övervakningen mycket åstadkommas till den dömdes fromma, om övervakaren är intresserad av sin uppgift samt äger erforderliga kvalifikationer och materiella resurser. Emellertid skulle säker- ligen mera kunna uträttas, om domstolen finge befogenhet att föreskriva huru den dömde skall tillbringa prövotiden och lämpliga organisatoriska anordningar träffades för att förverkliga domstolens beslut. Bland sådana föreskrifter må exempelvis nämnas åläggande för den dömde att sköta ett arbete eller en anställning som anvisas honom, att genomgå viss utbildning eller att vistas i anvisat enskilt hem, om så erfordras såsom inackorderad genom det allmännas försorg. Om domstolen erhölle befogenhet att meddela sådana föreskrifter, skulle institutet villkorlig dom utvecklas till en verklig kriminalpolitisk behandlingsform.

• Sida 56
•  Original

En sådan utveckling skulle innebära fortsättning av den reform, som ägde rum är 1918 då övervakningsinstitutet infördes i den detta år antagna lagen om villkorlig dom. De skäl, som under förarbetena anfördes till stöd för bestämmelserna om övervakning, kunna i viss mån åberopas även för en villkorlig dom av här ifrågavarande slag.

I det betänkande, som låg till grund för 1918 års lag om villkorlig dom, fram- hölls (s. 50 ff.), att villkorlig dom icke skulle kunna användas i många därför eljest synnerligen lämpade fall, om man vid prövningen huruvida den dömde skulle låta sig rätta utan att undergå straff toge hänsyn endast till den dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt. Man måste i så fall nämligen alltför ofta avstå från att tillämpa villkorlig dom på grund av ovisshet, huruvida icke brottslingen, lämnad åt sig själv och sin förutvarande omgivning, skulle återfalla i brott. Den villkorliga domen borde därför förstärkas med ett personligt inflytande. Att den villkorliga domen förenades med övervakning som innebure ett visst tvång, skulle- också vara ägnat att motverka den uppfattning om riskfriheten av att en gång över- träda lagen, som enligt erfarenheten eljest lätt vunne spridning. Om övervaknings- institutet infördes, kunde man därför icke blott låta den villkorliga domen komma till tätare användning inom det dittills gällande tillämpningsområdet än eljest vore tillrådligt, utan även utsträcka dess tillämplighet till längre frihetsstraff än den då— varande lagen avsåge. Ett annat skäl för att införa regler om övervakning vore att, för sådana fall där tvångsuppfostran kunde komma i fråga, därigenom skulle anordnas en medelväg mellan tvångsuppfostran och villkorlig dom utan övervak- ning, vilket sistnämnda alternativ ofta betraktades nästan såsom ett frikännande.

I nämnda betänkande ifrågasattes emellertid vidare (5. 91 ff.), huruvida icke domstolen borde erhålla befogenhet att i de avseenden som enligt dess mening vore av betydelse för den dömdes rättelse föreskriva vad den dömde hade att iakttaga vid äventyr av straffets verkställande. De sakkunniga hade emellertid av flera skäl avstått därifrån. Det ansågs tvivelaktigt om domstolen kunde utforma så in- gående och för lång tid framåt avpassade föreskrifter som krävdes för att uppnå goda resultat. Om meddelad föreskrift sedermera befunnes olämplig, syntes dom- stolens medverkan böra anlitas för dess hävande, men att införa dylikt äliggande för domstolarna vore föga lämpligt med hänsyn till deras mycket upptagna tid. Det viktigaste skälet mot ifrågasatta befogenhet vore emellertid, att den syntes kun- na medföra alltför starka inskränkningar i den dömdes handlingsfrihet. De sakv kunniga hade ej ansett med grunderna för institutet villkorlig dom förenligt, att den dömde skulle, där han funne de uppställda villkoren alltför hårda, få anmäla sig till straffets undergående. Vidare syntes det ej tilltalande, att den dömde skulle frestas att nå samma resultat genom att göra sig till lagbrytare, antingen genom att begå nytt brott eller genom att uraktlåta de särskilda skyldigheter som ålagts ho- nom i sammanhang med den villkorliga domen. Om den tilltalade över huvud vore ett lämpligt föremål för villkorlig dom, borde genom övervakarens personliga inflytande kunna vinnas detsamma som genom en med domstolens auktoritet given föreskrift om skyldighet att iakttaga visst förfarande. För unga lagöverträdare kunde emellertid en lämplig ersättning för föräldramyndigheten vara på sin plats, varför de sakkunniga föreslogo att villkorligt dömda tillhörande denna grupp skulle kunna åläggas att lyda av övervakare meddelade föreskrifter. Särskilt torde skyl- dighet för den unge att begagna sig av sådant tillfälle till vård i skyddshem eller familj, som övervakaren kunde ha berett, ofta vara en ofrånkomlig förutsättning för att syftet med den villkorliga domen skulle kunna vinnas.

Såsom framgår av tab. 12, begagnades övervakning till en början vid föga mer än hälften av alla villkorliga domar men användes numera vid om-

• Sida 57
•  Original

kring 3/4 av hela antalet. Redan härav torde framgå, att detta institut i till- lämpningen befunnits vara ett värdefullt kriminalpolitiskt medel. Att: efter dessa erfarenheter förbinda den villkorliga domen med anordningar för att omhändertaga den dömde synes därför böra möta mindre betänkligheter än då samma fråga bragtes på tal under förarbetena till 1918 års lag. De skäl, som då avhöllo lagstiftaren från att samtidigt med övervakning införa be- fogenhet för domstolen att genom särskilda föreskrifter bestämma vad den dömde skulle ha att iakttaga under prövotiden, synas, i betraktande av den därefter skedda kriminalpolitiska utvecklingen, icke vara av sådan vikt att man på grund av dem bör avstå från de fördelar som kunna vinnas genom en sådan reform. Vad särskilt angår de betänkligheter, som anfördes med hänsyn till att den dömde genom förverkande av anståndet skulle kunna undandraga sig att åtlyda föreskrifterna, må framhållas, att de icke avhållit lagstiftaren från att år 1918 i fråga om unga lagöverträdare införa lydnads- plikt gentemot övervakaren. Några ogynnsamma erfarenheter av denna be- stämmelse ha icke försports. Dessutom är att märka att det ligger i domstolens skön att använda villkorlig dom endast i sådana fall där den dömde är villig att underkasta sig de föreskrifter som må finnas erforderliga. Det torde kunna sörjas för att utredningen i hithörande mål blir tillräckligt fullständig för att prövningen skall kunna äga rum med hög grad av säkerhet. Dom- stolen torde också med stöd av sådan utredning kunna nöjaktigt bedöma vilka åtgärder som erfordras. Domstolens medverkan vid övervakningen under tiden efter domen kan underlättas genom organisatoriska anordningar.

Ett synnerligen viktigt skäl för den ifrågasatta reformen — på vilket för övrigt häntytts under förarbetena till 1918 års lag ehuru med tillämpning å övervakningsinstitutet —— är, att reformen på ett betydelsefullt sätt skulle rikta den svenska kriminalpolitiken. Hittills har denna alltför ensidigt varit inställd på åtgärder som äro förbundna med frihetsberövande. Även de nya former av särbehandling som under senare tid införts för vissa kategorier av brottslingar i de vanliga straffens ställe, nämligen tvångsuppfostran, ung- domsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt, ha sålunda samtliga — den förstnämnda dock med viss modifikation som strax skall beröras — karaktären av anstaltsbehandling. Ökad kännedom om brottslig- hetens orsaker och brottslingarnas personliga beskaffenhet har emellertid givit upphov till den övertygelsen att goda eller t. o. m. bättre kriminalpoli- tiska resultat ofta skulle kunna vinnas genom en behandling under friare for— mer. Vetskapen härom har också givit upphov till en tendens inom kriminal- politiken att så långt möjligt begränsa användningen av detentiva åtgärder och ersätta dem med åtgärder, som utan att beröva den brottslige friheten möjliggöra hans fostran och anpassning till ett hederligt liv. I saknad av möjlighet att anordna lämplig friare behandling äro domstolarna emellertid ofta nödsakade att använda vanligt straff eller någon av ovan nämnda an- staltsåtgärder även i sådana fall då en dylik reaktion är onödigt ingripande och t. o. ni. av tvivelaktigt gagn. En reform av institutet villkorlig dom på sätt här antytts skulle därför fylla en påtaglig lucka i den svenska straffrät- tens system av reaktioner mot brottsligheten.

• Sida 58
•  Original

Behovet av en mellanform mellan de arter av anstaltsbehandling som vår straffrätt känner och villkorlig dom sådan denna för närvarande är beskaf- fad ledde vid reformeringen av tvångsuppfostringsinstitutet genom lagen den 13 mars 1937 till nyss antydda modifikation i detta institut. Enligt 8 g i nämnda lag må nämligen styrelsen för allmän uppfostringsanstalt överlämna elev till fostran och utbildning utom anstalten, om så prövas vara för ho- nom gagneligt. Till motivering av denna bestämmelse anförde föredragande departementschefen i den kungl. propositionen (nr 27 s. 46 f.), att det syntes honom otvivelaktigt att tillrättaförande av kriminell ungdom i många fall bättre skulle äga rum genom uppfostran i gott enskilt hem än i anstalt. De- partementschefen berörde möjligheten av en reform av reglerna om villkor- lig dom därhän, att en minderårig skulle kunna åläggas att under prövotiden vistas i visst enskilt hem. Om en dylik form av villkorlig dom infördes i vår lagstiftning, komme domstolarna, i den mån lämpliga fosterhem stode till buds och de minderåriga lagöverträdarna befunnes ägnade att omhän— dertagas av enskilda, att kunna välja denna behandlingsform i stället för tvångsuppfostran. Det syntes lämpligt att liknande valrätt tillerkändes sty- relse för allmän uppfostringsanstalt. Ledningen för sådan anstalt borde re- dan från början av elevs vistelse där ha sin uppmärksamhet fäst vid möjlig- heten att anstaltsbehandling kanske icke vore den för honom bästa behand- lingsformen. Av motiven framgår vidare, att det icke ansetts uteslutet att ifrågavarande lagbestämmelse kommer till användning för att placera elev vid allmän uppfostringsanstalt i annan anstalt, t. ex. i skyddshem.

Det behov att med villkorlig dom förbinda särskilda åtgärder för omhän— dertagande av den dömde, för vilket i det föregående redogjorts, föreligger uppenbarligen icke i förhållande till samtliga villkorligt dömda. Liksom hittills kommer också i framtiden en väsentlig del av dem för vilka villkorlig dom är den lämpligaste reaktionsformen att utgöras av tillfällighetsbrottslin- gar eller, som de med en annan beteckning kallas, akut brottsliga, för vilka någon särskild kriminalpolitisk behandling ej erfordras. För dessa brottslin- gar var institutet villkorlig dom ursprungligen avsett och för dem är vill- korlig dom av nuvarande typ, utan särskilt omhändertagande men med möj- lighet till övervakning, fortfarande tillfyllest.

Behov av särskild behandling finnes däremot för vissa andra grupper av lagöverträdare, som ingå bland den nuvarande villkorliga domens klientel eller, efter en reform av institutet, kunna bliva föremål för sådan dom. Den mest betydelsefulla av dessa grupper utgöres av unga lagöverträdare, d. v. 5. enligt den kategoriindelning som tillämpas i lagen om ungdomsfängelse så- dana lagöverträdare som begått brott före 21 års ålder. Hur betydelsefull denna grupp är från kriminalpolitisk synpunkt framgår av en i betänkandet med förslag till lag om ungdomsfängelse (statens offentl. utredn. 1934: 52 s. 27) anförd beräkning, enligt vilken av de brottslingar som år 1931 dömdes till straffarbete, fängelse eller för snatteri till böter icke mindre än omkring 30 0/0 vid brottets begående voro under 21 år. Belysande är också att, såsom framgår av tab. 7 och 8, inemot hälften av de villkorligt dömda tillhöra ålders- gruppen under 21 år.

• Sida 59
•  Original

För de unga lagöverträdarna finnas för närvarande enligt svensk rätt två speciella behandlingsformer, båda i förening med frihetsberövande, nämligen tvångsuppfostran, avseende dem som lagföras före 18 års ålder, och ungdoms- fängelse, avseende de äldre. Den omfattning i vilken tvångsuppfostran kom- mer till användning —- ungdomsfängelselagen har ännu ej trätt i kraft —— belyses av att enligt en beräkning i ungdomsfängelsebetänkandet (s. 60) under ett visst undersökt år, 1933, förordnandena om tvångsuppfostran, i den mån de upptagits i straffregistret, uppgingo till 37'5 0/0 av hela antalet ovillkorligt ådömda frihetsstraff inom den ifrågavarande åldersgruppen.

De sakkunniga föreslå nu, att såsom en behandlingsform vid sidan av tvångsuppfostran och ungdomsfängelse ställes villkorlig dom med föreskrift om viss åtgärd, i detta betänkande kallad kvalificerad villkorlig dom till skillnad från sådan dom av nuvarande typ eller enkel villkorlig dom. Som lämpliga föreskrifter för omhändertagande av personer tillhörande den nu ifrågavarande gruppen kommer särskilt i fråga föreskrift att sköta anvisad anställning, att genomgå viss utbildning eller vistas i anvisat enskilt hem. Det bör även kunna förekomma, att domstolen—föreskriver den dömde att under- kasta sig vård i skyddshem. Redan nu inträffar någon gång, att domstolen gör meddelande av villkorlig dom beroende av att den får visshet om att den tilltalade efter domen kommer att omhändertagas i skyddshem. Även andra föreskrifter böra kunna ifrågakomma: om den dömde lider av sjukdom eller invaliditet som varit av betydelse för brottsligheten, bör det sålunda kunna åläggas honom att söka vård å sjukhus. Skulle han missköta sig och därige- nom förverka anståndet, skall det stå öppet att mot honom tillgripa det mera ingripande reaktionsmedlet tvångsuppfostran, respektive ungdomsfän- gelse.

En annan grupp av lagöverträdare, för vilka den kvalificerade villkorliga domen i många fall torde vara ägnad, utgöres av dem, vilka äro av sådan sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 & strafflagen sägs. Såsom tidigare nämnts användes redan nu villkorlig dom i icke ringa utsträckning beträffande brotts- lingar av detta slag. Enligt de, visserligen på ett tämligen litet material grun- dade, uppgifter som lämnas i 2 kap. gives sålunda för närvarande villkorlig dom åt ungefär var sjunde lagöverträdare, vilkens sinnesbeskaffenhet faller under 5 kap. 6 & strafflagen. Det kan antagas, att benägenheten att använda villkorlig dom beträffande de minskat tillräkneliga kommer att ökas om sår dan dom kan förbindas med ett omhändertagande av den dömde. Som exempel på personer tillhörande ifrågavarande grupp, vilka med fördel skulle kunna bliva föremål för åtgärd av detta slag, må nämnas personer vilkas brottslighet sammanhänger med pubertetsutvecklingen eller med neurotiska rubbningar framkallade av psykologiskt ogynnsamma förhållanden under .uppväxtåren. I dylika fall kan omplacering i lämplig miljö åstadkomma själslig jämvikt och därmed avlägsna faran för nya brott. En annan hit- hörande typ utgöres av debila eller imbecilla med någorlunda normalt ut- vecklat känsloliv. För att förebygga att sådana personer återfalla i brott kan det vara ändamålsenligt att placera dem i en skyddande miljö, där de under insiktsfull ledning vänjas vid arbete.

• Sida 60
•  Original

För minskat tillräkneliga av mera svårbehandlad art kan villkorlig dom däremot icke komma i fråga. För dem äger den svenska straffrätten, där de formella förutsättningarna äro för handen, den särskilda behandlingsformen förvaring i säkerhetsanstalt. Denna reaktionsform torde ock i regel komma till användning, om villkorligt dömd tillhörande nu ifrågavarande grupp för- verkar anståndet.

En tredje grupp av lagöverträdare, för vilka kvalificerad villkorlig dom torde böra ifrågakomma, utgöres av alkoholistbrottslingarna. Beträffande dessa användes för närvarande villkorlig dom i icke ringa omfattning, sedan domstolen förvissat sig om att de frivilligt ingå å alkoholistanstalt. Det före- slås nu möjlighet att ivillkorlig dom ålägga dem att söka vård å sådan an— stalt och att uppställa såsom villkor för anståndet att föreläggandet åtlydes. Även andra åtgärder, som kunna föreskrivas i kvalificerad villkorlig dom, kunna vara lämpliga för behandling av alkoholistbrottslingar, t. ex. åläggande att taga arbete eller att vistas i anvisat hem.

Jämväl för tilltalade, vilkas brottslighet sammanhänger med hållningslös- het, oförmåga att föra ett regelbundet och ordnat levnadssätt, motvilja mot ihållande arbete och liknande, torde kvalificerad villkorlig dom stundom vara ändamålsenlig. Ett lämpligt sätt att behandla dylika brottslingar kan vara att ålägga dem att taga viss anställning och ställa dem under noggrann uppsikt av övervakare. Erfarenheten visar nämligen att åtskil- liga av dessa, som ute i samhället äro oförmögna till en ordnad livsföring, på anstalt med reglerade förhållanden alldeles icke äro arbetsodugliga utan, om de få ett arbete som passar dem, t. o. ni. kunna visa sig arbetsvilliga och plikttrogna. Det finnes sålunda anledning antaga, att dylika per- soner även genom omhändertagande under friare förhållanden skola kun- na påverkas till arbetsvillighet och skötsamhet. Som en mera ingripan- de åtgärd torde åläggande att underkasta sig behandling å arbetshem kunna komma i fråga. Härför lämpa sig visserligen de nuvarande arbets— hemmen mindre väl. Enligt vad de sakkunniga ha sig bekant, överväga emellertid de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, som för när- varande äro sysselsatta med utredning angående åtgärder mot brottslighet på grund av arbetsskygghet, att föreslå en sådan reform av arbetshemmens or- ganisation och verksamhet att intagande å arbetshem väl skulle i vissa fall kunna med fördel uppställas såsom villkor för anstånd enligt villkorlig dom. Om nämnda utredning leder till att en specialbehandling anordnas för arbets— skygga brottslingar i form av intagande i detentiv arbetsanstalt, torde denna ansvarspåföljd komma i fråga vid förverkande av anståndet i fall av nu ifrågavarande slag.

Förutom nu nämnda fyra kategorier finnas bland dem som begå brott åtskilliga psykologiska särgrupper, för vilka kvalificerad villkorlig dom skulle vara lämplig. Hit höra de icke ovanliga fall där den intellektuella utrust- ningen är tillfredsställande och där kunskapsförvärv och yrkesutbildning så— lunda icke hindras av förståndssvaghet men där en viss bristfällighet i känslo- livets utveckling föreligger, varigenom förmågan att anpassa uppförandet

• Sida 61
•  Original

efter gängse handlingsregler är förminskad. En annan hithörande grupp på vilken den kvalificerade villkorliga domen med framgång synes kunna till- lämpas utgöres av de alltför suggestibla jasägarna, som på grund av värn- löshet mot inflytelser från andra människors sida äro utsatta för särskilda risker att bliva brottsliga. Ifrågavarande behandlingsform torde också kunna vara på sin plats beträffande de tämligen vanliga desperata människor som ha benägenhet att även vid obetydliga motgångar reagera med obetänksamma handlingar och därigenom försätta sig i farliga situationer som stundom leda till brott. Här nämnda psykologiska särtyper må vara tillräckliga för att ge en föreställning om den mångsidiga användning som en villkorlig dom, åtföljd av väl valda och förnuftigt tillämpade psykologiska skydds- och stödåtgärder, kan komma att få inom kriminalpolitiken.

Med stöd av vad nu anförts föreslå de sakkunniga, att domstolen såsom villkor för anstånd enligt villkorlig dom må föreskriva den brottslige att sköta anvisat arbete eller anställning, att genomgå viss utbildning, att vistas 1 an- visat enskilt hem eller begagna anvisad bostad eller att underkasta sig be— handling å sjukhus, skyddshem, alkoholistanstalt, arbetshem eller annan lik- nande anstalt. Föreskrift eller föreskrifter som nu nämnts skola alltid vara förenade med övervakning, och övervakaren skall äga meddela de ytterligare föreskrifter som må finnas erforderliga med avseende å den dömdes syssel- sättning och levnadssätt. Den lydnadsplikt, som enligt vad förut omtalats för närvarande kan åläggas villkorligt dömd som ej fyllt 21 år i förhållande till övervakaren, förbehålles sålunda för de fall, där domen är förbunden med egentlig kriminalpolitisk behandling, men utsträckes å andra sidan till att, utan åtskillnad mellan unga och äldre, omfatta alla fall av kvalificerad villkorlig dom.

Såsom förutsättningar för kvalificerad villkorlig dom stadgas enligt försla- get bl. a., att den brottslige prövas på grund av ungdom, utvecklingshämning eller eljest på grund av sin sinnesbeskaffenhet eller ock till följd av alkohol- missbruk, arbetsskygghet eller annan vanart vara i behov av åtgärd av ifrå- gavarande slag samt att med fog kan antagas att han därigenom skall av- hållas frän att ånyo begå brott.

Som vissa av åtgärderna medföra kostnader, föreslås vidare, enligt vad i 12 kap. skall närmare utföras, att för detta ändamål beredes statsanslag. Detta torde framför allt erfordras för att möjliggöra inackordering av villkorligt dömda i lämpliga enskilda hem och bereda dem utbildning samt för att täcka vissa kostnader för anstaltsvård.

Överträdelse av föreskrift kan enligt förslaget medföra förverkande av an- ståndet. Däremot har det ej ansetts lämpligt att föreslå någon bestämmelse om exekutiva åtgärder för att direkt framtvinga föreskrifternas efterlevnad. Där ej övervakarens inflytande är tillräckligt för att förmå den dömde att iakttaga föreskrift torde i allmänhet villkorlig dom icke vara på sin plats, och, om sådan dom ändock meddelats, anståndet böra förklaras förverkat. Att denna åtgärd kan tillgripas torde i allmänhet utgöra ett verksamt hot. Det är att märka, att för de grupper beträffande vilka kvalificerad villkorlig dom

• Sida 62
•  Original

företrädesvis torde komma till användning förverkande mycket ofta torde leda icke till ett kortvarigt tidsbestämt frihetsstraff utan till en mera långva- rig frihetsberövande åtgärd, såsom tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring. I vissa fall, t. ex. om den dömde enligt föreskrift i domen ingått å allmän alkoholistanstalt, kan emellertid enligt annan lagstiftning, under vilken den dömde i enlighet med föreskriften kommer att lyda, visst tvång utövas mot honom. _

Av skäl, som utvecklas i 4 kap., föreslås att i kvalificerad villkorlig dom icke utsättes något straff. Efter sakerförklaring skall domstolen i stället för- ordna, att med ådömande av ansvar skall anstå och på den dömdes uppfö- rande under VliSS prövotid bero huruvida ansvar skall ådöma-s. Den kvalifi- cerade villkorliga domen innebär alltså villkorligt anstånd med ådömande av ansvar till skillnad från enkel villkorlig dom, som — liksom den nuvarande —— innebär villkorligt anstånd med verkställande av straff.

Enligt förslaget öppnas vidare möjlighet att förena villkorlig dom, antingen den är kvalificerad eller enkel, med vissa föreskrifter vilka icke såsom de hittills nämnda åsyfta ett omhändertagande av den dömde men likväl i vissa fall kunna vara verkningsfulla kriminalpolitiska medel. Där så prövas ända- målsenligt för att avhålla den dömde från att ånyo begå brott, må sålunda i domen såsom villkor för anståndet föreskrivas honom att vistas å angiven ort eller icke uppehålla sig å viss ort, att underkasta sig inskränkning i för- fogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller att begära att bliva förklarad omyndig eller samtycka därtill.

Om genom brottet åstadkommits skada, skall enligt förslaget såsom vill- kor för an-stån—det gälla, att den dömde efter förmåga ersätter skadan 'i den mån skyldighet därtill åligger honom enligt laga kraft ägande dom. Där så finnes lämpligt, må detta villkor specificeras genom särskilda föreskrifter rörande tiden och sättet för betalningen.

För närmare redogörelse angående de föreskrifter, som enligt förslaget kunna förbindas med villkorlig dom, må hänvisas till framställningen i 6 kap.

Genom de nu nämnda bestämmelserna kan även en enkel villkorlig dom enligt förslaget komma att innebära ett allvarligare ingripande mot den brottslige än en villkorlig dom enligt gällande lag. I samma riktning ver- kar, att de sakkunniga föreslå vissa reformer åsyftande att göra övervak- ningen mera effektiv. Dessa reformer sammanhänga väsentligen med or- ganisatoriska anordningar som i det följande skola beröras.

Förslaget att villkorlig dom skall förekomma i två former, enkel och kvalificerad, innebär att förutsättningarna för villkorlig dom anpassas efter de olika grupper av lagöverträdare för vilka dessa domsformer äro avsedda. Även i andra hänseenden föreslås ändringar av förutsättningarna. Liksom införandet av övervakningsinstitutet möjliggjorde en utvidgning av till— lämpningsområdet för vill-korlig dom genom höjning av maximigränsen för det straff som kunde ådömas villkorligt, torde med hänsyn bl. a. till effek-

• Sida 63
•  Original

tiviseringen av övervakningen denna gräns nu kunna ytterligare 'höjas. Det föreslås, att den beträffande enkel villkorlig dom sättes till straffarbete i ett år eller fängelse i två år. I fråga om den kvalificerade villkorliga domen torde, såsom fallet är vid de skyddsåtgärder med vilka denna domsform är jämförlig, motsvarande gräns i princip böra anknytas till strafflatituden. Det föreslås därför som förutsättning för detta slag av villkorlig dom, att å brottet enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete. Därjämte föreslås emellertid en särskild maximigräns, vilken, frånsett de unga lagöverträ- darna, sättes lika som vid enkel villkorlig dom. För dem, som begått brott före 21 års ålder, höjes den till straffarbete i två år. Det nuvarande för- budet att meddela villkorlig dom i fråga om brott som innebär återfall inom viss tid föreslås helt borttaget vid kvalificerad villkorlig dom och avse- värt begränsat vid enkel sådan. Jämsides med de nu angivna utvidgningarna av förutsättningarna föreslås i andra hänseenden skärpning av dessa i syfte att förebygga slentrianmässig tillämpning. Förslagets ställning till dessa frå- gor anges närmare i 5 kap.

För att åstadkomma ett fullständigare material för en noggrann prövning huruvida förutsättningarna för villkorlig d—om föreligga och huru domen skall utformas, föreslås att den nuvarande förundersökningen — efter mönster av vad som redan stadgats beträffande sådan förundersökning som skall föregå ådömande av tvångsuppfostran —— i viss omfattning kom- pletteras med summarisk läkarundersökning. Enligt förslaget ha vidare de nuvarande speciella föreskrifterna om särskild förundersökning samman- förts och utvidgats till att avse en prövning av samtliga de reaktioner som enligt lag stå till förfogande såsom medel att avhålla den brottslige från att ånyo begå brott. I överensstämmelse härmed ha de bestämmelser om förundersökning, som nu finnas i lagen angående villkorlig straffdom, la- gen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga samt lagen om ungdomsfängelse, utbrutits och sammanförts till en särskild lag. Benämningen särskild förundersökning har samtidigt, till åtskillnad från den vanliga straffprocessuella förunder- sökningen, utbytts mot personundersökning. I 7 kap. utvecklas närmare vad förslaget i dessa delar innehåller.

De stora krav, som de föreslagna reformerna ställa på de organ vilka skola verkställa personundersökningar och övervakningar, föranleda de sakkunniga att föreslå en fastare organisation för dessa ändamål. En så- dan organisation torde vara nödvändig för att höja effektiviteten av per- sonundersökningar och övervakningar, något som icke påkallas endast med hänsyn till den kvalificerade villkorliga domen utan erfordras redan för den enkla villkorliga domen. Enligt de sakkunnigas förslag skall ett antal tjän- stemän, statens skyddskonsulenter, anställas med uppgift bl. a. att var in- om sitt distrikt stå till tjänst med utförande av personundersökningar och övervakningar, tillhandagå vid personundersökningar och övervakningar som utföras av andra samt öva inseende över andra övervakare. En bland konsulenternas viktigaste uppgifter skall vidare vara att söka komma i för-

• Sida 64
•  Original

bindelse med personer, som äro lämpliga och villiga att taga villkorligt döm-da i sin tjänst eller att mottaga dem i sina hem. Enligt förslaget skola domstolarna mera än hittills taga befattning med övervakningarna. I syfte att skapa ett organ, åt vilket större delen av domstolens dithörande ålig- ganden skall kunna överlämnas, föreslås möjlighet att, där så finnes lämp- ligt, inrätta särskild övervakningsnämnd. Hithörande organisationsfrågor behandlas ingående i 9 kap.

Bland övriga reformer, som föreslås i detta betänkande, må nämnas en i 8 kap. behandlad lagändring, åsyftande att låta handläggningen av brott- mål mot personer under 21 år oftare än nu ske inom lyckta dörrar, även—- som en i 11 kap. behandlad ändring av reglerna angående omröstning till dom, avseende det fall att inom domstolen framkomma olika meningar beträffande frågan huruvida villkorlig dom skall meddelas. Att nämna är ytterligare ett i 10 kap. framlagt förslag att utöka de fall, i vilka anställande av allmänt åtal enligt lag skall föregås av en prövning av åtalets lämplighet. Legal möjlighet till åtalseftergift i viss omfattning skall sålunda enligt för— slaget införas där åtal ifrågasättes mot person som är intagen å skyddshem eller allmän alkoholistanstalt.

De föreslagna reformerna beträffande utsträckt användning av person— undersökning och komplettering av utredningen genom läkarundersökning samt beträffande omhändertagande av villkorligt dömda och upprättande av en organisation med uppgift att medverka vid den praktiska tillämp- ningen av det reformerade institutet villkorlig dom medföra självfallet vissa kostnader för det allmänna. I den mån lagöverträdare till följd av de före- slagna nya reglerna bliva omhändertagna på ett mindre kostsamt sätt än genom intagande i anstalt, medför förslaget emellertid även besparing. I 12 kap. göres ett försök att uppskatta såväl kostnadsökningen som bespa- ringen.

• Sida 65
•  Original

4 kap. Skall straff utsättas i den villkorliga domen?

I engelsk och amerikansk rätt, där institutet villkorlig dom först infördes, har detsamma den formen att domstolsförfarandet stannar vid en prövning av den tilltalades brottslighet, med eller utan formlig sakerförklaring, och att på utfallet av prövotiden får bero huruvida straff skall ådömas. I kontinen- tens rättssystem däremot har den villkorliga domen gestaltats så, att den tilltalade väl fälles till straff men att verkställigheten därav göres beroende av den dömdes uppförande under prövotiden.

När villkorlig dom är 1906 infördes i svensk rätt, valde lagstiftaren det kontinentala systemet. Den kommitté, som utarbetade förslaget till lagen, anförde därom (bet. 1902 s. 117):

Vid jämförelse emellan å ena sidan villkorlig dom i egentlig mening, då straff ådömes, men verkställigheten göres beroende på den dömdes förhållande under viss tid efter domen, och å andra sidan den ursprungliga, i några länder fortfa- rande använda metoden att låta anstå med doms meddelande, synes den förstnämn- du anordningen äga avgjort företräde såväl i allmänhet som särskilt för våra för- hållanden. Utom det att vid densamma det naturliga sammanhanget emellan brott och straff rubbas vida mindre än när straffets ådömande uppskjutes, skulle det hos oss uppenbarligen leda till stora svårigheter, därest handläggningen av brott- mål finge avbrytas, innan dom meddelats, och domstol sedermera, kanske efter lång tids förlopp och efter allehanda under tiden inträffade förändringar, måste åter upptaga målet till behandling och avdömande. Frågor om skadestånd eller ersättning borde i alla händelser avgöras oberoende av anstånd med straffs bestäm— mande, men därav bleve en följd, att i samma mål stundom måste meddelas sär- skilda domar, vilka kunde var för sig överklagas. Slutligen och då det icke heller bleve möjligt att för institutets användning uppdraga i lagen viss gräns efter stor- leken av det förskyllda straffet, nödgades lagstiftaren att överlämna kanske alltför mycket åt domarens skön.

Frågan om den villkorliga domens tekniska anordning har sedermera be- rörts i samband med tvångsuppfostringsinstitutets utformning. I ett år 1922 avgivet betänkande med förslag till ny lag om tvångsuppfostran (statens offentl. utredn. 1922:46 s. 62 ff.) dryftades huruvida denna ansvarspåföljd, mot vad då gällde, borde ådömas direkt utan att i domen först utsattes ett straff, vilket utbyttes mot tvångsuppfostran. I betänkandet avböjdes en re— form i dennå riktning under motivering bl. a. att en sådan omvandling av tvångsuppfostringsinstitutets dåvarande tekniska utformning följdriktigt måste leda till en ändrad anordning jämväl av den villkorliga domen för unga lagöverträdare så till vida som icke heller vid meddelande av sådan dom något straff skulle utsättas. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i

• Sida 66
•  Original

anledning av den proposition till 1924 års riksdag, som upptog vissa förslag från betänkandet, yttrade andra lagutskottet (utl. nr 26 s. 19) instämmande, att det av vad de sakkunniga anfört framginge att en sådan omgestaltning av tvångsuppfostringsinstitutet följdriktigt måste leda till en motsvarande omläggning jämväl av den villkorliga domen i vad anginge minderåriga för- brytare.

Numera har genom lag den 13 mars 1937 berörda reform genomförts bc- träffande tvångsuppfostringsinstitutet. Jämväl beträffande förvaring och in— ternering har genom lag den 18 juni 1937 en omläggning av sättet för ådö- mandet skett, så att ansvarspåföljden skall ådömas direkt. Detsamma gäller om det genom lag den 15 juni 1935 införda straffet ungdomsfängelse, vilket företer vissa likheter med tvångsuppfostran. Genom nämnda lagar, vilka skola träda i kraft den dag Konungen förordnar, har den svenska rätten be- träffande skyddsåtgärder och den närstående straffarten ungdomsfängelse frångått den förut tillämpade principen att där domstolen funne sådan åt- ! gärd böra användas, likväl först skulle utmätas ett straff som enligt dom— stolens förordnande skulle utbytas mot åtgärden.

Denna förändring ger anledning att överväga "huruvida icke en motsva— rande reform bör vidtagas beträffande villkorlig dom.

Frågan inställer sig främst beträffande den nya form av villkorlig dom som de sakkunniga föreslå, den kvalificerade villkorliga domen. Såsom i 3 kap. utvecklats, innebär sådan dom att den dömde underkastas en krimi- nalpolitisk behandling som, ehuru mindre ingripande, i viss män kan jäm— föras med de nämnda skyddsåtgärderna och ungdomsfängelse. I betrak- tande härav förefaller det naturligt att, liksom t. ex. tvångsuppfostran ådömes direkt, även omhändertagande genom; kvalificerad villkorlig dom inträder såsom direkt påföljd av brottet och icke i stället för ett i domen utsatt straff.

Till samma resultat kommer man om man beaktar den situation som in- träder då anstånd enligt kvalificerad villkorlig dom förverkas. Såsom i 3 kap. framhållits, skall nämligen i så fall annan ansvarspåföljd än vanligt straff i regel tillämpas. För unga lagöverträdare är sålunda tvångsuppfost- ran eller ungdomsfängelse den normala påföljden och för minskat tillräkne— liga, utan avseende å åldern, förvaring. Om särskilda skyddsåtgärder eller strafformer införas för kriminella alkoholister eller arbetsskygga, bliva även dessa reaktionsformer att taga i betraktande. Det kan icke anses riktigt att i den kvalificerade villkorliga domen angiva t. ex. viss tids straffarbete så- som föremål för det villkorliga anståndet med vetskap om att påföljden i regel kommer att bliva en annan.

Från praktisk "synpunkt kan därjämte framhållas, att anordningen att i domen utsätta ett straff ger den dömde anledning till jämförelse mellan detta och den åtgärd som i dess ställe tillämpas. Att undvika sådan jämförelse har ansetts önskvärt beträffande tvångsuppfostran, ungdomsfängelse och förva- ring med hänsyn därtill, att den dömde enligt vad erfarenheten givit vid handen ofta anser sig orättvist behandlad om han kvarhålles i anstalt längre

• Sida 67
•  Original

tid än straffet skulle ha varat. Eftersom åtgärd enligt kvalificerad villkorlig dom icke sällan kan innebära ett långvarigt och ganska kännbart ingripande, är samma synpunkt tillämplig beträffande denna reaktionsform. Det finnes dessutom en annan anledning att undvika jämförelse mellan behandling en— ligt villkorlig dom och det förskyllda straffet. Det kan nämligen befaras, att detta i vissa fall icke skulle vara tillräckligt för att förmå den dömde att underkasta sig behandlingen. I sådana fall blir det mera effektivt att !icke redan vid den villkorliga domens meddelande angiva vilken påföljd ett för- verkande kan komma att medföra.

Med anledning av de betänkligheter, som under förarbetena till 1906 års lag yppades mot tanken på en villkorlig dom utan utsatt straff, må fram- hållas, att dessa icke hindrat lagstiftaren från att införa en motsvarande anordning i 1935 års lag om ungdomsfängelse och 1937 års lagar om tvångs- uppfostran samt om förvaring och internering. Vad särskilt angår det fall ; att i målet är fråga om skadestånd, är att märka, att även om icke straff ut-

sättes, den tilltalade likväl bör förklaras saker till brottet. Därest förverkande * sedermera sker och ansvar förty ådömes, kan därför ett överklagande av i denna senare dom icke komma att beröra grunden för ersättningsansvaret. * Ovan anförda skäl för att vid kvalificerad dom ej utsätta straff äga icke, , eller endast i begränsad omfattning, tillämpning vid sådan villkorlig dom som icke är förenad med någon egentlig behandling av den dömde, s. k. en— l

kel villkorlig dom. Ehuru även sådan dom kan vara förenad med särskilda åligganden för den dömde, bl. a. att underkasta sig övervakning, är den ej på samma sätt som kvalificerad villkorlig dom jämförlig med ovan nämn— da detentiva behandlingsformer. Det torde icke heller komma i fråga annat än i' rena undantagsfall där en felbedömning av den tilltalades person

i ägt rum, att vid förverkande av anstånd enligt enkel villkorlig dom någon l av dessa ansvarspåföljder skulle komma till användning. För sådana fall i kan emellertid anlitas den utväg som nu finnes att ådöma någon av ifråga- varande ansvarspåföljder utan hinder av att straff utsatts i domen. Lagarna om tvångsuppfostran, ungdomsfängelse och förvar-ing innehålla nämligen stadganden, enligt vilka vid förverkande av anstånd enligt villkorlig dom nå- gon av dessa ansvarspåföljder kan sättas i stället för straffet. Dessa stad- ganden skola enligt förslaget bibehållas ehuru med vissa jämkningar, som föranledas av förslagets innehåll i övriga delar. Behovet att tillämpa stad- gandena minskas emellertid därav, att när anledning till förverkande före- kommer, domstolen i allmänhet i första hand har att föreskriva omhänder- tagande såsom vid kvalificerad villkorlig dom.

Genom det förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott som framlagts i ett nyligen avgivet betänkande (statens offentl. utredn. 1937 : 24) vinnes även i ett annat hänseende viss frihet för domstol som för- klarar anstånd förverkat att frångå ett i domen utsatt straff. Om förverkan— de sker på grund av nytt brott, skall nämligen domstolen ej, såsom nu, be- stämma särskilt straff för detta brott och sammanlägga det med det förra straffet utan i stället i ett sammanhang bedöma hela brottsligheten och be-

• Sida 68
•  Original

stämma ett gemensamt straff. Därigenom undgår man den med nu gällan- de ordning förknippade olägenheten att domstol, som förklarar anståndet förverkat på grund av brott, i viss mån känner sig bunden av den föregående straffmätningen vid bestämmandet av straff för det nya brottet och att den bestraffning den dömde har att undergå därför lätt blir en annan —— och strängare _ än om domstolen haft att utmäta straff för båda brotten.

Med hänsyn till vad nu anförts anse sig de sakkunniga icke böra föreslå någon förändring på denna punkt beträffande enkel villkorlig dom.

Den skillnad som härigenom framträder mellan de två formerna av vill- korlig dom är enligt de sakkunnigas mening sakligt väl grundad. Visserli- gen skulle kunna anföras att tillfällighetsförbrytarna, vilka utgöra den enkla villkorliga domens klientel, komma att få straff sig ådömt, medan detta icke blir fallet beträffande de grupper av villkorligt dömda vilka äro i behov av behandling och därför erhålla kvalificerad villkorlig dom. Vid jämfö- relse mellan de båda domsformema måste emellertid beaktas, att vid kva- lificerad villkorlig dom i straffets ställe träder åtgärd av tämligen ingripande art jämte en övervakning som städse är förenad med lydnadsplikt gentemot övervakaren. Det bör ock uppmärksammas, att just sådana lagöverträdare, vilkas brottslighet är av den natur att enkel villkorlig dom icke kan ifrågakomma, skola bliva föremål för de mest kännbara åtgärderna. Det kan då, särskilt om hänsyn tages till att övervakningen enligt de sakkun- nigas förslag skall effektiviseras, icke med fog göras gällande, att kvalifice- rad villkorlig dom skulle te sig såsom en lindrigare reaktionsform än den enkla. En jämförelse av ifrågavarande slag hör för övrigt icke vara utslags- givande, då det gäller att från individualpreventiv synpunkt utforma lämp- liga kriminalpolitiska reaktionsformer.

De sakkunniga föreslå med hänsyn till vad nu anförts, att straff utsättes i enkel villkorlig dom men icke i kvalificerad. Därigenom kommer den förra domsformen att, liksom villkorlig dom enligt nu gällande lag, inne- bära ett anstånd med verkställigheten av ett ådömt straff men den senare domsformen ett anstånd med ådömande av ansvar. Enkel villkorlig dom skall sålunda innehålla förordnande, att med verkställande av ett ådömt straff skall anstå och på den dömdes uppförande under viss prövotid bero huruvida straffet skall verkställas. I kvalificerad villkorlig dOm skall däre— mot, ef'ter sakerförklaring, förordnas att med ådömande av ansvar skall anstå och på den dömdes uppförande under viss prövotid bero huruvida ansvar skall ådömas.

• Sida 69
•  Original

5 kap. F örutsättningarna för användning av villkorlig dom.

Såsom i 3 kap. omtalats, föreslå de sakkunniga, att det nuvarande insti- tutet villkorlig dom kompletteras med en särskild form av villkorlig dom, som skiljer sig från den nuvarande därigenom att straff ej utsättes i domen och att en särskild kriminalpolitisk behandling av den dömde anordnas. En-

, ligt förslaget finnes alltså dels enkel villkorlig dom, innebärande villkorligt ; anstånd med verkställigheten av ett straff som utsättes i domen, och dels kvalificerad villkorlig dom, enligt vilken efter sakerförklaring ådömandet av ansvar villkorligt uppskjutes och föreskrift gives om särskild åtgärd. Den enkla villkorliga domen är enligt den tankegång som utvecklats i 3 kap. avsedd för tillfällighetsfönbrytare, den kvalificerade villkorliga domen äter för sådana lagöverträdare vilka prövas vara i behov av särskild kriminal- politisk behandling.

Vad beträffar den enkla villkorliga domen torde förutsättningarna kunna angivas i nära anslutning till den nuvarande lagens bestämmelser. De sak- kunniga vilja dock föreslå vissa avvikelser såväl i begränsande som i utvid- gande riktning.

Förändringar i den förra riktningen synas böra ifrågakomma beträffande den nuvarande lagens från individualpreventiv utgångspunkt uppställda för- ! utsättning, att med hänsyn särskilt till den tilltalades karaktär och person- ' liga förhållanden i övrigt finnes skälig anledning antaga att han skall låta sig rätta utan att undergå straffet.

Denna beskrivning av de individuella förutsättningarna innebär en för- enkling i jämförelse med motsvarande stadgande i 1906 års lag angående villkorlig straffdom. Enligt detta skulle nämligen vid prövning om skäl vore till villkorlig dom visserligen främst övervägas, huruvida det kunde antagas att den tilltalade skulle låta sig rätta utan att undergå straffet, men därjämte gåvos närmare föreskrifter för prövningen. Vid denna skulle sålunda tillses, om tillfälle funnes till uppfostran eller handledning för den som därav vore i behov. Dessutom skulle göras avseende å den tilltalades tidigare vandel, de omständigheter som drivit honom till brottet, hans beredvillighet att er- känna detsamma och gottgöra skada, hans uppförande i övrigt samt hans levnadsförhållanden. Bland övriga omständigheter skulle i synnerhet tagas i betraktande, huruvida med anledning av den tilltalades ungdom, honom åliggande försörjningsplikt eller annat förhållande fara vore att straffets utkrävande skulle medföra påföljder av särskilt menlig beskaffenhet.

Under förarbetena till den nuvarande lagen angående villkorlig straffdom angavs (bet. 1917 s. 82 ff.) såsom skäl varför dessa utförliga stadganden

• Sida 70
•  Original

ersattes med den nuvarande mindre utförliga bestämmelsen — vid sidan av kritik mot vissa av de angivna omständigheterna — bl. a. att i praxis en viss osäkerhet gjort sig gällande i fråga om dessa omständigheters betydelse. så att vissa av dem ansetts äga större _ eller mindre — vikt än lagstiftarna torde ha avsett. Såsom en nyhet i nuvarande lag framhölls vidare, att i lagen gåves fullt tydligt uttryck åt att en ovillkorlig förutsättning för medde- lande av anstånd med straffet vore att skälig anledning funnes att antaga att den tilltalade skulle låta sig rätta utan straff.

Mot de nu i lagen angivna personliga förutsättningarna för villkorlig dom torde med visst fog kunna anföras, att de icke med tillräckligt eftertryck framhäva, att villkorlig dom bör förekomma endast om tillräckliga skäl finnas för eftergivande av straffet. Det är av vikt, att lagen icke tillämpas på ett slentrianmässigt sätt som ger näring åt uppfattningen att en första- gångsförbrytare i allmänhet kan räkna med villkorlig dom, oavsett huruvida hans personliga egenskaper och omständigheterna i övrigt göra sådan dom motiverad. I betraktande härav torde det vara lämpligt att i lagtexten — väl icke såsom i 1906 års lag uppräkna särskilda omständigheter som skola tagas i betraktande — men i stället lämna en karakteristik av den typ av lag— överträdare för vilken denna form av villkorlig dom är avsedd, nämligen de 5. k. tillfällighetsförbrytarna. Det föreslås därför, att i lagtexten angi- ves att brottet skall vara begånget mindre till följd av vanart än av oför- stånd, trångmål, annans påverkan eller liknande omständighet.

Vid sidan av denna karakteristik torde liksom nu böra såsom förutsätt- ning angivas, att villkorlig dom i det särskilda fallet är att anse såsom en från individualpreventiv synpunkt tillräcklig reaktion mot brottet. Enligt gällande lag fordras, att det skall finnas skälig anledning antaga att den tilltalade skall låta sig rätta utan att undergå straffet. Förutsättningen sy- nes lämpligen kunna skärpas därhän, att det med fog skall kunna antagas att den individualpreventiva verkan kan uppnås utan straff. Denna verkan torde f. ö. böra angivas bestå däri, att den brottslige skall avhålla sig från att ånyo begå brott. Därmed torde nämligen givas ett mera adekvat uttryck för vad prövningen i tillämpningen innebär.

Det förtjänar påpekas, att de skärpta kraven på prövning av den tilltala- des person och framtidsutsikter enligt förslaget motsvaras av reformer be- träffande förundersökningen för att öka möjligheterna att genom denna er— hålla tillförlitlig kännedom om den tilltalade.

Några allmänpreventiva skäl mot att tillämpa villkorlig dom angivas ej i gällande lag, frånsett bestämmelsen att sådan dom ej må användas vid brott för vilket straff finnes utsatt i strafflagen för krigsmakten i annan del än 8 kap. I 6 % i 1906 års lag angående villkorlig straffdom fanns emellertid ett uttryckligt stadgande att villkorlig dom ej finge brukas i fråga om straff enligt 25 kap. strafflagen. Detta stadgande uteslöts ur den nuvarande lagen under hänvisning till att detsamma näppeligen vore på sin plats beträffande den stora mängden av lägre och lägsta befattningshavare i allmän tjänst (bet. 1917 s. 88). Oaktat lagens tystnad har i rättstillämpningen tagits

• Sida 71
•  Original

hänsyn till allmänpreventionens krav. Lagrådet har sålunda under förar- betena till de ändringar, som år 1937 vidtogOs i den nuvarande lagen om villkorlig dom (prop. nr 35 till 1937 års riksdag s. 159), uttalat, att av all- mänpreventiva skäl villkorlig dom ej ansetts kunna ifrågakomma annat än i ytterst sällsynta undantagsfall vid vissa förbrytelser, såsom rattfylleri och vårdslöshet mot borgenärer i konkurs. Vad beträffar konkursförbrytelser framgår emellertid av kommentaren till tab. 2 i 2 kap., att villkorlig dom numera användes i ganska stor utsträckning vid detta slags brott. Däremot förekommer enligt den statistiska utredningen villkorlig dom tämligen säl- lan vid brott enligt 25 kap. strafflagen.

Enligt de sakkunnigas mening är det icke lämpligt att, såsom i 1906 års lag, beträffande någon enstaka brottsgrupp av allmänpreventiva skäl stad— ga, att villkorlig dom ej må meddelas. Däremot anse de sakkunniga sig böra föreslå en bestämmelse av det innehåll, att villkorlig dom ej må med- delas där brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt påkalla straf- fets verkställande. Det synes nämligen önskvärt, att lagen giver uttryck åt den uppfattningen att villkorlig dom ej bör ifrågakomma där allmänpreventiva hänsyn göra sådan dom olämplig. Detta är bl. a. fallet då ett energiskt straffrättsligt ingripande erfordras för att bekämpa en art av brottslighet mot vilken opinionen inom vida kretsar ej reagerar tillräckligt, t. ex. sprit- smuggling. En liknande hänvisning till brottets beskaffenhet m. m. finnes för övrigt i 5 5 lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning.

Vid sidan av nu nämnda begränsningar av lagens tillämpningsområde, vilka avse att föranleda en skärpt prövning huruvida de individuella förut- sättningarna äro för handen, föreslås vissa utvidgningar av de generella gränserna för institutets tillämplighet. Att på detta sätt utsträcka möjlig- heten att använda villkorlig dom synes icke behöva möta större betänklig- heter, då även den enkla villkorliga domen enligt förslaget kan vara en kännbar reaktion genom en effektivare övervakning och genom föreskrifter sådana som åläggande att på visst sätt gälda ådömt skadestånd, att under- kasta sig inskränkning i förfogande över arbetsförtjänst eller att icke uppe— hålla sig å viss ort.

En första utvidgning föreslås beträffande gränserna med avseende å brot- tets svårhetsgrad.

Enligt 1906 års lag kunde ej högre straff än straffarbete i tre månader eller fängelse i sex månader ådömas villkorligt. Den nuvarande lagen med- förde en höjning av dessa gränser till sex månaders straffarbete och ett års fängelse. I vilken omfattning domstolarna inom dessa gränser utnyttjat möjligheten att meddela villkorlig dom, belyses i 2 kap. Av tab. 5 framgår, att denna möjlighet använts i stigande grad under den nuvarande lagens giltighetstid. Under det sista år tabellen omfattar, 1934, erhöll mer än hälf- ten av de till straffarbete i högst sex månader dömda och mer än tredjedelen av de till fängelse i högst ett år dömda villkorlig dom. För samma år med- delas i tab. 6 uppgifter, som visa att möjligheten att giva villkorlig dom ut- nyttjas i betydligt högre grad beträffande yngre än äldre brottslingar. Bland

• Sida 72
•  Original

dem som vid brottets begående ännu ej fyllt 21 år fingo sålunda år 1934 3/4 av de till straffarbete i högst sex månader dömda och mera än 3/5 av de till fängelse i högst ett är dömda villkorlig dom, medan motsvarande tal för personer som vid brottets begående fyllt 21 år äro omkring 2/5 och %.

Erfarenheten torde ha visat, att de nuvarande straffgränserna icke sällan utesluta villkorlig dom i fall, där användning av institutet skulle vara syn- nerligen önskvärd. Detta bestyrkes därav, att personer som dömts till högre straff än straffarbete i sex månader eller fängelse i ett år till icke ringa antal erhålllit villkorlig dom nådevägen. Det torde också icke sällan ha inträffat att domstolarna, för att kunna meddela villkorlig dom, utmätt lägre straff än som eljest skolat tillämpas. En utvidgning av dessa gränser torde därför tillgodose ett behov som framträtt under den hittillsvarande rättstillämp- ningen.

Redan i ett år 1932 avgivet betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar (statens offentl. utredn. 1933111 5. 122) föreslogs, att de ifrågavarande gränserna skulle höjas så, att straffarbete skulle kunna ådömas villkorligt där det ej överstege ett år och fängelse där det ej överstege två är. Därmed skulle förutsättningarna komma att i sak överensstämma med de enligt dansk och norsk rätt gällande. Ehuru en sådan utvidgning av förutsättningarna, så- som framgår av tab. 9 och 10 jämförda med tab. 7, icke kan väntas tillföra den villkorliga domen något kvantitativt mera betydande nytt klientel, skul- le den möjlighet att meddela villkorlig dom som därigenom öppnades dock bliva av stort värde med hänsyn till förekommande särskilt ömmande fall. De sakkunniga ha därför upptagit det i berörda betänkande framförda för— slaget.

Någon utvidgning av straffgränserna nedåt, så att även böter skulle kunna ådömas villkorligt, föreslås däremot icke. Förslaget står sålunda beträffande den enkla villkorliga domen på den ståndpunkt som intagits genom 1937 års bötesreform, nämligen att väl förvandlingsstraff för böter men icke själva bötesstraffet kan ådömas villkorligt. I en grupp av fall där såsom i 2 kap. omnämnts villkorligt ådömande av böter jämförelsevis ofta förekommer, nämligen vid snatteri förövat av person under 21 år, kan enligt denna stånd- punkt enkel villkorlig dom alltjämt komma i fråga för det fall att bötes- straffet förvandlas.

En utvidgning av förutsättningarna för villkorlig dom föreslås vidare med avseende å det hinder som en återfallssituation enligt gällande lag utgör. För närvarande gäller den redan i 1906 års lag upptagna bestämmelsen, att villkorlig dom ej må brukas där den tilltalade under de närmaste tio åren före brottet blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått tidigare ådömt straff av samma slag. Enligt lagarna om tvångs- uppfostran och ungdomsfängelse samt förvaring i säkerhetsanstalt skall dom å sådan åtgärd i här ifrågavarande avseende anses lika med dom å fängelse respektive å straffarbete".

I rättstillämpningen har denna tioårsregel icke sällan utgjort hinder mot

• Sida 73
•  Original

användning av villkorlig dom, där sådan med hänsyn till omständigheterna varit önskvärd. Den danska rätten innehåller icke något förbud mot att meddela villkorlig dom vid återfall. I Norge åter gäller en femårsregel. En förkortning av tiden till fem år skulle, enligt vad av tab. ]] torde framgå, innebära en icke obetydlig utvidgning av möjligheten att ådöma villkorlig dom. I betraktande härav anse sig de sakkunniga böra stanna vid att före- slå, att regeln begränsas till att avse fem år.

Vad därefter angår den kvalificerade villkorliga dom som i detta betän- kande föreslås, äro de sakkunniga av den uppfattningen, att dess tillämplig- het icke bör vara lika snävt begränsad som den enkla villkorliga domens. Ett skäl härför är, att en person som erhåller villkorlig dom av den föreslagna nya typen har att underkasta sig en eller flera åtgärder som i större eller mindre män kunna ersätta repressionen genom straff. Det är vidare att märka, att kvalificerad villkorlig dom avser att ersätta straffet med en ända- målsenligare behandling. Att kvalificerad villkorlig dom må kunna använ- das när den synes bäst ägnad att avhålla den tilltalade från att ånyo begå brott, bör enligt de sakkunnigas mening vara en ledande synpunkt när det gäller att bestämma förutsättningarna för tillämpningen av denna form av villkorlig dom.

Förutsättningarna med avseende å den tilltalades personliga egenskaper höra i lagtexten angivas på sådant sätt, att därav tydligt framgår att kvali- ficerad villkorlig dom är avsedd för tilltalade som äro 'i behov av kriminal- politisk behandling. Det torde också vara lämpligt att antyda de grupper av lagöverträdare, för vilka enligt vad i3 kap. utvecklats denna form av villkorlig dom är avsedd. Det föreslås därför, att kvalificerad villkorlig dom må brukas om den tilltalade prövas på grund av sin ungdom eller sinnesbeskaffenhet eller på grund av alkoholmissbruk, arbetsskygghet eller annan vanart vara i behov av åtgärd, som kan föreskrivas genom sådan dom, och med fog kan antagas att han därigenom skall avhållas från att ånyo begå brott.

Vad beträffar förutsättningarna med avseende å brottets svårhetsgrad, tor- de. de böra i viss mån ansluta sig till motsvarande förutsättningar för an- vändning av tvångsuppfostran, ungdomsfängelse och förvaring i säkerhets— anstalt. Såsom i 3 kap. utvecklats, utgör nämligen kvalificerad villkorlig dom till väsentlig del en med dessa ansvarspåföljder jämförlig ehuru mindre ingripande behandlingsform. Tvångsuppfostran och ungdomsfängelse äro —— den senare ansvarspåföljden med viss inskränkning —— tillämpliga vid brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete. För förvaring åter förutsättes i regel, att å brottet kan följa straffarbete; i fråga om sedlighets- brott är det dock tillräckligt att fängelse kan följa. Beträffande kvalificerad villkorlig dom torde med hänsyn till vad sålunda gäller om de nämnda an- svarspåföljderna lämpligen böra uppställas som förutsättning, att å brottet enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete.

För att undantaga brott av svårare beskaffenhet föreslås emellertid vidare, att en särskild maximigräns bestämmes. Beträffande tilltalade som begått

• Sida 74
•  Original

brott efter fyllda 21 år torde denna gräns böra sättas lika som vid enkel vill- korlig dom ell-er med andra ord så, att den tilltalade icke kan bliva föremål för villkorlig dom om han begått brott för vilket han förskyllt svårare straff än fängelse i två år eller straffarbete i ett år. För unga tilltalade eller så- dana som förövat brott före 21 års ålder torde maximigränsen åter kunna sättas betydligt högre. Det föreslås därför, att kvalificerad villkorlig dom för sådana tilltalade skall kunna förekomma såvida de ej förskyllt högre straff än straffarbete i två år. Detta innebär för sistnämnda grupp av lag- överträdare en betydande höjning av den nuvarande maximigränsen. En jämförelse mellan tab. 9 och tab. 7 torde emellertid ådagalägga, att höjnin- gen icke medför någon avsevärd ökning av antalet personer beträffande vilka villkorlig dom kan tillämpas.

Det förtjänar påpekas, att det föreslagna sättet att bestämma förutsättnin- garna med avseende å brottet innebär, att kvalificerad villkorlig dom kan förekomma vid brott för vilket gärningsmannen förskyllt endast böter, näm- ligen för så vitt i straffsatsen ingår fängelse eller straffarbete. Detta innebär dock icke, att en tilltalad lämpligen skulle kunna genom villkorlig dom un- derkastas ett starkt kännbart ingripande ehuru han förskyllt endast böter, ty föreskrift enligt villkorlig dom är icke exigibel. I fråga om de nämnda bö— tesbrotten avviker den kvalificerade villkorliga domen från den enkla, som icke är tillämplig i sådana fall annat än så till vida som förvandlingsstraff för böter kan ådömas villkorligt.

Såsom förutsättning för kvalificerad villkorlig dom uppställes vidare lik— som för enkel den fordran, att brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt ej påkalla straff. Däremot har någon bestämmelse om återfall så— som hinder för villkorlig dom icke upptagits beträffande kvalificerad sådan. Även om den tilltalades brott innebär återfall efter tämligen kort tid, torde det nämligen kunna vara ändamålsenligt att underkasta honom en behand- ling som kan anordnas genom sistnämnda form av villkorlig dom.

• Sida 75
•  Original

6 kap. Kriminalpolitiska åtgärder i samband med villkorlig dom.

Av skäl som utvecklats i 3 kap. föreslå de sakkunniga, att institutet vill- korlig dom kompletteras med ett flertal bestämmelser åsyftande att göra domen till ett mera effektivt medel i kampen mot brottsligheten genom att förbinda den med omhändertagande av den dömde eller med annan form av ingripande för att förmå honom att för framtiden avhålla sig från brott.

Såsom sådant kriminalpolitiskt medel kommer redan i betraktande, att den brottslige tvingas ersätta skada som uppkommit genom brottet.

I den första svenska lagen om villkorlig dom, av år 1906, upptogs den brottsliges beredvillighet att gottgöra skada såsom en bland de omständig- heter som skulle tagas i betraktande vid avgörandet huruvida villkorlig dom skulle meddelas. Under förarbetena övervägdes även att öppna möjlighet för domstolen att i domen uppställa såsom villkor för anstånd att en i (10- men bestämd skadeersättning lämnades inom viss tid (bet. 1902 s. 128). Upp- slaget övergavs emellertid under åberopande bl. a., att domstolen ingalunda saknade utväg att innan domen meddelades bereda den tilltalade skälig tid att i handling ådagalägga sin beredvillighet att lämna ersättning.

I nu gällande lag angivas ej några speciella omständigheter vilka skola tilläggas betydelse vid prövning huruvida villkorlig dom skall meddelas. I stället för den nämnda bestämmelsen i 1906 års lag inflöt i 1918 års lag emellertid ett stadgande angående den dömdes åligganden under prövo- tiden, enligt vilket han skall göra vad i hans förmåga står att fullgöra honom ålagd skyldighet att ersätta genom brottet uppkommen skada. Enligt moti- ven till detta stadgande ansågs, att en dylik allmän bestämmelse vore att föredraga framför av domstolen givet åläggande att inom viss tid gälda skade- ståndet eller del därav, emedan ett sådant åläggande möjligen kunde tolkas såsom innebärande en viss inskränkning i den skadeståndsberättiga- des möjlighet att på exekutiv väg omedelbart uttaga beloppet hos den skyl- dige (bet. 1917 s. 91).

I vissa länder förekommer emellertid bestämmelser om befogenhet för domstol att giva föreskrifter i detta avseende. Sålunda kan enligt den fin- ska lagen angående villkorlig straffdom av år 1918, 3 & andra stycket, dom- stolen såsom villkor för anstånd med straffverkställigheten förelägga den tilltalade att inom viss tid fullgöra sin skadeståndsplikt såframt han prövas vara i stånd därtill. I norska strafflagen, & 53 sådan denna lyder efter lag- ändring är 1929, finnes en längre gående bestämmelse av motsvarande art, i

• Sida 76
•  Original

det att där stadgas att domstolen såsom villkor för anståndet skall ålägga den dömde att utgiva en efter hans förmåga bestämd ersättning och gott- görelse som den förorättade har rätt till och gör anspråk på.

Då den i förevarande betänkande föreslagna revisionen av institutet vill- korlig dom som nyss nämnts innebär att detta kompletteras med ett flertal bestämmelser om åtgärder för att tillrättaföra den brottslige, synes man icke böra underlåta att för samma syfte utnyttja skadeståndsskyldigheten. Därvid torde man icke, i enlighet med gällande lag, behöva stanna vid en allmänt hållen bestämmelse om skadestån-dsskyldighetens fullgörande så- som villkor för anstånd utan kunna, såsom i våra grannländer, utrusta dom- stolen med befogenhet att meddela ingående föreskrifter därom. De peda- gogiska fördelarna av en sådan, helt säkert mera verksam, anordning äro så betydande, att de under det tidigare lagstiftningsarbetet anförda betänk- ligheterna däremot synas böra vika. Det får icke heller förbises, att det ökade rättsskydd som genom bestämmelsen beredes den skadelidande inne- bär en fördel.

De sakkunniga föreslå sålunda att såsom legalt villkor för anstånd enligt villkorlig dom skall gälla, att den dömde efter förmåga ersätter genom det ifrågavarande brottet uppkommen skada i den mån skyldighet därtill åligger honom enligt laga kraft ägande dom (8 5). Där så finnes lämpligt skall en- ligt förslaget detta allmänna villkor knnna närmare specificeras genom sär- skild föreskrift om tid och sätt för gäldandet, exempelvis så att den dömde ålägges att vid lyftande av veckolön lämna viss del därav till målsäganden, eventuellt genom förmedling av övervakaren. Av bestämmelsens avfattning torde med full tydlighet framgå, att den icke betager målsäganden rätt att i vanlig ordning påkalla exekutiv myndighets åtgärd för att omedelbart uttaga hela skadeståndet.

De sakkunniga föreslå vidare stadganden (9 å), enligt vilka såsom vill- kor för anståndet må föreskrivas den dömde att underkasta sig vissa in- skränkningar i sin rörelse— eller handlingsfrihet.

Där så prövas ändamålsenligt för att avhålla den dömde från att ånyo begå brott, må sålunda enligt förslaget föreskrivas honom att vistas å an- given ort eller att icke uppehålla sig å viss ort. En sådan föreskrift kan vara påkallad för att avlägsna den dömde ur en skadlig miljö. För detta ändamål är det i allmänhet tillräckligt att förbjuda honom att uppehålla sig å ort där han enligt vad erfarenheten visat utsättes för skadliga inflytelser. En villkorligt dömd, vilkens brottslighet bestått i att han under stadsbesök förtärt alkohol och under påverkan därav förövat våldsbrott, kan sålunda lämpligen förbjudas, för längre eller kortare tid, att besöka staden. Vid sidan av eller utan samband med dylikt förbud kan det för vissa fall befin- nas ändamålsenligt att föreskriva bestämd vistelseort. Detta gäller fram- för allt personer med böjelse för ett kringstrykande liv.

Enligt ett annat av förslagets hithörande stadgan-den må i domen före- skrivas den dömde att underkasta sig inskränkning i förfogande över arbets- förtjänst eller andra tillgångar. Sålunda skall den dömde kunna för-

• Sida 77
•  Original

klaras skyldig att underkasta sig att hans arbetsförtjänst utbetalas på så- dant sätt att den blir till verklig nytta för honom och hans familj. Där— emot innebär bestämmelsen icke, att det skall kunna föreskrivas för vilka än- damål den dömde må använda sina tillgångar. Stadgandet, Vilket äger viss motsvarighet i 15 % kungl. kungörelsen den 27 maj 1932 med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvår-den, äger betydelse framför allt för unga personer men även för sådana äldre, som till följd av böjelse för ett onyktert eller oordnat levnadssätt icke kunna på egen hand nöjaktigt sköta sin ekonomi.

Såsom en mera ingripande åtgärd i liknande syfte föreslås, att domstolen skall äga föreskriva den dömde att begära att bliva förklarad omyndig eller att samtycka därtill. Bestämmelsen får betydelse endast för sådana fall i vilka omyndighetsförklaring enligt lagen om förmynderskap kan komma i fråga. För sådan åtgärd kräves enligt 1 kap. 2 % nämnda lag egen begäran eller samtycke i det fall, att grunden för omyndighetsförklaringen är behov av annans bistånd på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oer- farenhet eller annan orsak. Vid sidan därav finnes ett flertal skäl för omyndighetsförklaring _ t. ex. rubbningar i själsverksamheten, slöseri eller missbruk av rusgivande medel —— på grund av vilka en person kan förklaras omyndig utan att han begärt det eller samtyckt därtill. I sådana fall äger den föreslagna bestämmelsen betydelse framför allt därigenom, att den dömde kan förmås att taga initiativ till att frågan om hans omyn-dighcts- förklaring blir prövad, något som eljest skulle ankomma på honom närstå- ende eller överförmyndaren.

För de fall där den dömde på grund av vissa i lagförslaget angivna om- ständigheter prövas vara i behov av särskild kriminalpolitisk behandling före- slå de sakkunniga, såsom i 3 kap. utvecklats, en ny form av villkorlig dom, vilken i detta betänkande betecknas såsom kvalificerad till skillnad från vad som i betänkandet kallas enkel villkorlig dom, d. v. s. villkorlig dom av nuvarande typ. Omhändertagande genom kvalificerad villkorlig dom skall kunna äga rum där den tilltalade på grund av ungdom, utvecklings— håmning eller eljest på grund av sin sinnesbeskaffenhet eller ock till följd av alkoholmissbruk, arbetsskygghet ell-er annan vanart prövas vara i behov av sådan åtgärd (4 5). Omhändertagandet skall ske genom att den dömde enligt domstolens föreskrift sköter anvisat arbete eller anställning, genomgår viss utbildning, vistas i anvisat enskilt hem eller begagnar viss bostad eller ock underkastar sig behandling å sjukhus, skyddshem, alkoholistanstalt el- ler annan liknande anstalt. Som nedan skall beröras torde det även kunna komma i fråga att föreskriva den tilltalade att underkasta sig behandling i arbetshem.

Omhändertagande genom kvalificerad villkorlig dom skall framför allt inriktas på att den dömde hålles till lämpligt arbete. En av de viktigaste uppgifteina blir därför att skaffa arbete åt den dömde. På organisationen av fölundeisökning —— enligt förslagets terminologi personundersökning ——

• Sida 78
•  Original

och övervakning måste därför ställas det kravet, att den är i stånd att fylla denna ingalunda lätta och hittills icke tillräckligt beaktade uppgift. Vid behandlingen av organisationsfrågorna i 9 kap. ägnas därför särskild uppmärksamhet åt arbetsanskaffningen.

Det arbete som anskaffas åt den dömde bör vara sådant, att det är ägnat att öka hans möjligheter att för framtiden försörja sig på hederligt sätt. Detta innebär för de ungas del, att särskild vikt lägges vid att bibringa den dömde sådan yrkesutbildning att han blir i stånd att skaffa sig sin utkomst på den öppna arbetsmarknaden.

Stundom kan det vara lämpligt att föreskriva, att den dömde skall genom- gå en utbildning som icke är förenad med anställning. Det kan sålunda till exempel komma i fråga att ålägga honom att följa undervisningen vid en lärlings- eller yrkesskola eller annan utbildningsanstalt.

Vikten av att den dömde får sådan utbildning att han i framtiden kan försörja sig är enligt de sakkunnigas mening så stor, att samhället icke bör undandraga sig att genom ekonomiskt stöd möjliggöra detta. Frågan om statsanslag för detta ändamål behandlas i 12 kap.

Jämte föreskrift 0111 arbete eller utbildning kan det mången gång vara lämpligt att föreskriva den dömde att begagna anvisad bostad. Sådan före- skrift kan naturligtvis också vara på sin plats utan samband med annat åläggande. Föreskriften är särskilt ägnad för sådana fall där den dömdes brottslighet eller bristande sociala anpassning sammanhänger med hans bo- stadsförhållanden och därav betingade psykologiska miljö. Redan flyttning till annan stadsdel kan mången gång vara tillräcklig för att undandraga honom ogynnsamt inflytande.

I andra fall kräves emellertid ett omhändertagande av mera ingripande art än de nu nämnda åtgärderna. Härvid kommer främst i fråga att in- ackordera den dömde i lämpligt enskilt hem. Ofta, särskilt på landet, kan inackordering kombineras med arbetsanställning, men naturligtvis kan det också förekomma, att den dömde har sysselsättning utanför hemmet. Att på detta sätt anbringa honom i enskilt hem innebär, då hans pålitlighet är sådan att det utan våda låter sig göra, bestämda fördelar i jämförelse med anstaltsbehandling. Med hänsyn till erfarenheterna från den organiserade familjevården för sinnessjuka torde det icke möta större svårigheter att ef- ter h'and finna hem som äro lämpade för ändamålet. Vid tillämpningen av den föreslagna nya lagen blir det en viktig uppgift att organisera en sådan familjevård. Att inackorderingsavgift erlägges blir säkerligen i viss» ut- sträckning nödvändigt, och för ändamålet torde nyssnämnda statsanslag böra stå till förfogande. Avgiften torde emellertid i allmänhet kunna sättas tämligen lågt med hänsyn till att den dömde vanligen kan göra rätt för sig genom arbete eller på annat sätt.

I åtskilliga fall föreligger ett omedelbart behov av att skaffa den dömde omvårdnad i avvaktan på att hans förhållanden ordnas på ett mera defini— tivt sätt. I England har man gjort goda erfarenheter av särskilda hem, där kallade »hostels», i vilka den dömde erhåller bostad och kost samt per-

• Sida 79
•  Original

sonlig omvårdnad under en husfaders eller husmoders ledning. Däremot beredes ej arbetstillfälle inom hemmet, utan den som bor där har sin sys- selsättning utanför detsamma. I Stockholm har barnavårdsnämnden nyli- gen med hjälp av donationsm-edel inrättat två hem av sådan typ för ung— dom i åldern 16—21 år. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, har man haft. mycket gynnsamma erfarenheter av dessa ungdomshem. Det skulle utan tvivel vara till stort gagn om liknande inackorderingshem kunde inrättas på andra orter och att därvid icke endast unga personer kunde komma i åtanke. De sakkunniga vilja framhålla som ett önskemål, att kommuner, skyddsföre- ningar och andra av hithörande frågor intresserade ville beakta behovet av sådana hem. De skulle därigenom kunna göra betydelsefull—a insatser för" jämförelsevis ringa kostnad.

Det förekommer vidare fall då det är av värde att äga tillgång till en anstalt inom vilken icke blott hemvist utan även arbete kan beredas, detta med hänsyn till de svårigheter som ofta möta för en villkorligt dömd att finna lämplig arbetsanställning. »Där kan också arbetsviljan prövas och den dömde över huvud underkastas någon tids observation. I det tidigare om— nämnda betänkandet angående det frivilliga skydds- och hjälparbetet (sta— tens offentl. utredn. 1933: 11 s. 96) föreslogs att upprätta tre hem, vilka skulle täcka det närmaste behovet för frigivna fångar, villkorligt frigivna, villkorligt dömda m. fl., nämligen två industrihem med omkring 30 platser vartdera, det ena huvudsakligen avsett för yngre personer, samt ett lanthem med omkring 20 a 30 platser.

Stockholms stadsmission har innevarande år av lotterimedel erhållit ett anslag som bidrag till att inrätta ett industrihem, avsett huvudsakligen för fri- givna fångar och villkorligt dömda. Enligt planen för detta industrihem skolat de omhändertagna vistas där i avbidan på arbete i den fria marknaden. Tiden för vistelsen i hemmet har beräknats till i genomsnitt två eller tre månader. Omkring 60 personer skola samtidigt kunna vara intagna i hem- met. De skola sysselsättas med snickeri- och skrädderiarbete samt arbete å mekanisk verkstad. De sakkunniga anteckna med tillfredsställelse inrättan- det av detta industrihem, som måhända kommer att tillgodose det mest trän— gande behovet.

I åtskilliga fall skulle det också säkerligen vara till nytta för den villkor- ligt dömde att i början av prövotiden vara föremål för viss tids omhänder- tagande under tämligen sträng regim. Bland förefintliga anstalter som komma i fråga för sådant ändamål bör nämnas det av föreningen Skydds- värnet i Stockholm inrättade Trädgårdshemmet Björka i Hässelby villastad. Björkahemmet mottager villkorligt dömda, villkorligt frigivna och andra frigivna fångar som ej fyllt 25 år. Hemmet har plats för omkring 20 perso- ner. Dessa sysselsättas med trädgårds- och nyodlingsarbete. Det är enligt de sakkunnigas mening en lämplig uppgift för skyddsföreningarna att upp- rätta flera dylika hem.

Enligt förslaget skall emellertid även kunna förekomma att den dömde ålägges att underkasta sig sådan anstaltsbehandling som är reglerad i den

• Sida 80
•  Original

sociala vårdlagstiftningen. Det kan sålunda komma i fråga att beträffande en tilltalad i åldern 15—21 år föreskriva, att han skall underkasta sig vård å skyddshem. För intagning å sådant hem fordras emellertid bl. a., att barnavårdsnämnd beslutar om skyddsuppfostran för den unge. I sådant fall bör domstolen därför, lämpligen genom personundersökaren, ha förvissat sig om att den dömde blir omhändertagen på detta sätt.

I andra fall kan den dömde åläggas att underkasta sig vård å alkoholist- anstalt. I alkoholistlagen är särskilt reglerat, huru intagande å allmän alko- holistanstalt kan ske på egen ansökan.

Som ett fall av anstaltsvård har i lagförslaget upptagits behandling i ar- betshem. Såsom i 3 kap. nämnts, utgå de sakkunniga emellertid från att de nuvarande arbetshemmen reformeras i samband med revisionen av lag- stiftningen angående arbetsskygga.

Enligt förslaget skall den dömde vidare kunna åläggas att underkasta sig vård å sjukhus. Sådan föreskrift kan i många fall vara av stor krimi- nalpolitisk betydelse. I första rummet gäller detta måhända vid psykoneuro- tiska tillstånd, sammanhängande med psykologiska skador under uppväxt- åren. I dylika fall kan den själsliga jämviktsrubbning, som är ett av sjuk— domens symptom och som ger anledning till sammanstötningar med omgiv— ningen och andra anpassningssvårigheter, genom lämplig medicinsk terapi förbättras eller botas och därigenom en viktig orsak till framtida brottslighet avlägsnas. I andra fall kan det vara fråga om kvarstående defekter efter olika slag av hjärnsjukdomar, såsom hjärnskador, hjärnhinneinflammationer eller hjärninflammationer under barndomen, sömnsjuka o. s. v. Dylika sjuk- domstillstånd i hjärnan leda nämligen icke sällan till förändringar i känslo- och viljelivet med försvårad moralisk anpassning och därav föranledd brottslighet. Även vid sjukdomstillstånd där ett orsakssamband med brottet måhända icke kan påvisas, såsom vid tuberkulos och andra kroniska och invalidiserande sjukdomar eller kroppsliga lyten (reumatism, bestående fel i rörelseorganen m. in.), kan behandling å sjukhus vara av kriminalpolitisk betydelse genom att individens arbetsförmåga och försörjningsmöjligheter ökas och därmed den sociala anpassningen underlättas.

Liksom intagande av villkorligt dömd i anstalt sker i enlighet med de reg- ler som gälla för denna, kommer den dömde under vistelsen i anstalten att vara underkastad dess regler. Övervakarens befattning med honom kommer således att vara begränsad till vad som icke omfattas av anstaltsbehandlin- gen. Stundom kan det med hänsyn därtill vara lämpligt att till övervakare utse föreståndaren för anstalten eller någon tjänsteman vid denna. Icke sällan torde det emellertid vara till gagn, att till övervakare förordnas en per— son i den dömdes hemort som dels kan ombesörja hans angelägenheter utan- för anstalten och dels kan taga hand om honom vid permission och efter utskrivning och därmed underlätta hans återkomst till livet utanför anstal- ten.

Alltid då villkorlig dom är förenad med föreskrift, skall den dömde stå under övervakning. Om domen är förenad med omhändertagande — kvali-

• Sida 81
•  Original

ficerad villkorlig dom — skall vidare den dömde vara underkastad lydnads- plikt gentemot övervakaren, vilket innebär att denne äger meddela de ytter- ligare föreskrifter som må finnas erforderliga med avseende å den dömdes sysselsättning och levnadssätt. Övervakaren äger således efter omständig- heterna fullständiga och anpassa de föreskrifter domstolen meddelat. Då domstol finner att en tilltalad bör inackorderas i enskilt hem eller tillhållas att sköta en arbetsanställning, kan domstolen därför överlämna åt övervaka- ren att bestämma till vilket hem eller arbetsanställning den dömde skall hän- visas. Det är emellertid önskvärt, att domstolen så noga som möjligt tager kännedom om vilka möjligheter att anbringa den dömde som stå till buds.

Emedan övervakaren har att tillse att domstolens föreskrifter tillämpas, ankommer det närmast på honom att sörja för att den dömde åtlyder dem. Tillsynen bör naturligtvis utövas icke blott med noggrannhet och fasthet utan också med insikt och omdöme, så att icke ett fasthållande vid före- skrifternas bokstav blir till men för den villkorliga domens syfte. Vad sär- skilt beträffar föreskrift att vistas å anvisad ort eller att icke uppehålla sig å viss ort, torde med hänsyn till omständigheterna få prövas i vad mån den dömde undantagsvis må för kortare besök lämna anvisad ort eller begiva sig till annan där han icke äger uppehålla sig.

Till följd av den dömdes lydnadsplikt gentemot övervakaren vid kvalifi- cerad villkorlig dom öppnas möjlighet att för den som är hemfallen åt alko- holmissbruk meddela föreskrifter som äro ägnade att hålla honom till ett nyktert levnadssätt. Som exempel på föreskrift som kan befinnas lämplig för detta ändamål må nämnas åläggande för den dömde att avhålla sig från bruket av rusdrycker.

Det måste naturligtvis icke sällan komma att inträffa att föreskrift, som meddelats i villkorlig dom, på grund av ändrade förhållanden bör upphävas eller ändras. I lagförslaget har upptagits en bestämmelse som möjliggör dylik ändring (15 å). Enligt denna bestämmelse kan också ny föreskrift meddelas under prövotiden, där den dömdes uppförande eller omständighe- terna i övrigt därtill föranleda. Särskilt bör framhållas, att en villkorligt dömd genom beslut under prövotiden kan ställas under övervakning om så ej skett redan genom domen. Om envkel villkorlig dom meddelats, är det emellertid ej möjligt att övergå till omhändertagande enligt reglerna för kva- lificerad dom, såvida icke den dömde övertygas om brott eller gör sig skyl- dig till uppförande som låter befara att han kommer att ånyo begå brott (19 g 1 mom. och 20 å). Ifall dessa förutsättningar äro för handen, har vederbörande domstol — men icke enskild ledamot därav eller övervaknings- nämnd åt vilken eljest övervakningsdomstols åligganden i vid omfattning kunna uppdragas — befogenhet att föreskriva, att den dömde skall under- kasta sig behandling enligt reglerna för kvalificerad vill-korlig dom, ehuru han erhållit enkel sådan dom och straff följaktligen finnes utsatt. Det är att förmoda, att föreskrift om sådan behandling skall i icke ringa omfattning komma till användning i stället för förverkandeförklaring. Förverkande 6—378618.

• Sida 82
•  Original

kommer då i fråga först i andra hand, nämligen om föreskriften visar sig otillräcklig.

Under övervakningens fortgång bör naturligtvis uppmärksamhet ägnas åt att villkoren på nu antytt sätt anpassas efter förhållandena. Av vikt är bl. a. att en föreskrift icke till tiden utsträckes längre än behövligt. Om före- skriften avser intagande i skyddshem eller i allmän alkoholistanstalt. kom— ma tydligen reglerna för skyddsuppfostran respektive alkoholistvård att bli- va tillämpliga beträffande behandlingens varaktighet. Om föreskriften emel- lertid icke på detta sätt hänvisar till en särskilt reglerad behandlingsform, måste de som handhava övervakningen tillse, att föreskriften icke blir gäl- lande onödigt länge.

Beträffande samtliga föreskrifter som kunna meddelas enligt den före— slagna lagen om villkorlig dom gäller, att de ha karaktären av villkor för an- ståndet enligt domen. Såsom i 3 kap. nämnts, äro föreskrifterna icke direkt exigibla. Om föreskrift åsidosättes och sådana mindre ingripande åtgärder som föreställningar, formlig varning eller skärpta eller nya föreskrifter fin- nas vara otillräckliga för att förmå den dömde till lydnad, är villkorlig dom icke längre på sin plats och i konsekvens härmed återstår endast att för— klara anståndet förverkat.

Med hänsyn icke minst till sist berörda förhållande kan domstol, som överväger att meddela villkorlig dom med viss föreskrift. icke undgå att fästa avseende vid den tilltalades inställning till denna. Det torde också från pedagogisk synpunkt i allmänhet vara önskvärt. att den villkorliga ”domen ter sig som ett förtroendebevis från domstolens sida och såsom ett åtagande av den dömde att följa föreskrifterna och att över huvud uppföra sig väl.

Det torde falla av sig självt, att domstolens ordförande, om den tilltalade är närvarande då domen meddelas, bör med några efter dennes uppfatt— ningsförmåga avpassade ord framhålla innebörden av domen. Uppgiften att närmare klargöra för den dömde vad hans belägenhet innebär och vad han har att iakttaga tillkommer övervakaren. där sådan förordnats. I den kun- görelse angående övervakning, som i detta betänkande föreslås, stadgas där- för, i ungefärlig överensstämmelse med vad redan nu gäller, att övervakaren bör taga erforderlig kännedom om vad som förekonnnit i målet ävensom för den dömde ingående redogöra för domen, syftet med denna, vad han har att iakttaga under prövotiden och de påföljder som kunna drabba ho- nom därest han begår brott eller bryter mot vad till följd av domen åligger honom (2 5).

• Sida 83
•  Original

7 kap. Personundersökning.

Bestämmelser om särskild förundersökning infördes i vår rätt genom den nuvarande lagen angående villkorlig straffdom av den 28 juni 1918.

De sakkunniga, som avgåvo det till grund för lagen liggande förslaget, an— förde i sitt betänkande (s. 75 f.), att genom en dylik förundersökning i många fall skulle förebyggas att domstolen, utan att djupare intränga i det särskilda fallet, läte sig ledas av enstaka på ytan varande omständigheter av ömmande art och på grund av dem oriktigt antoge ett sådant undantags- fall föreligga, som vore förutsättning för villkorlig dom. Då åklagarna på grund av andra tjänstgöromål ej alltid kunde antagas ägna erforderligt in- tresse åt en dylik utredning och då denna ej kunde åläggas den tilltalades advokat samt domstolen helst borde i regel anlitas endast för komplettering och bearbetning av det redan föreliggande materialet, så ansåge de sakkunni- ga nödvändigt att söka åt domstolen finna en medhjälpare vid utredningen.

I enlighet med nämnda sakkunnigas förslag upptogos i lagen, 25 &, be- stämmelser om förundersökning, vilka alltjämt gälla ehuru de genom änd- ring år 1924 av skäl som strax skall beröras begränsats till att avse personer som fyllt 18 år. Enligt dessa bestämmelser skall för utredning rörande för— utsättningar för villkorlig dom förundersökning alltid anordnas i fråga om häktad som erkänt brottet, för så vitt icke formella hinder möta mot med- delande av villkorlig dom eller motsvarande utredning ändock kommer att vara tillgänglig för domstolen. I andra fall skall särskild förundersökning verkställas endast där den finnes behövlig.

I samband med beslut om förundersökning skall lämplig och villig person förordnas att utföra denna. I motiven till detta stadgande framhölls, att då förundersökaren borde äga åtskilliga kvalifikationer, det bleve en krävande uppgift för domstolarna att anskaffa dugliga förundersökare. De sakkun— niga ansågo dock att lämpliga och villiga personer alltid skulle stå att få, eftersom förundersökning endast i jämförelsevis ringa omfattning vore obli- gatorisk.

I kungl. instruktionen den 20 juni 1924 för förundersökare åläggas dessa att verkställa en, såvitt möjligt, fullständig utredning om den tilltalades ka- raktär och personliga förhållanden i övrigt samt rörande omständigheter som eljest äro ägnade att visa huruvida det finnes Skälig anledning antaga att han skall låta'sig rätta utan att undergå straff. Är anledning misstänka att den tilltalade lider av svårare kroppslig sjukdom eller av själslig sjuk- dom eller defekt, bör förundersökaren, där så kan ske, införskaffa läkarin- tyg rörande den tilltalade. '

• Sida 84
•  Original

Ovan omnämnda begränsning av reglerna om förundersökning till att avse personer som fyllt 18 år företogs i samband med att för personer under nämnda ålder infördes bestämmelser om förundersökning även i andra fall än då syftet med förundersökningen är att utreda förutsättningarna för vill- korlig dom. Genom lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, 1 &, föreskrevs nämligen att om någon som ej fyllt 18 år blivit häktad för brott som i allmänna straff- lagen är belagt med straff och i straffsatsen ingår straffarbete i två år eller kortare tid eller fängelse, förundersökning alltid skall äga rum, där ej an- ledning är att antaga att motsvarande utredning kommer att därförutan vara tillgänglig för domstolen, och att i andra fall förundersökning må kunna bet slutas om den prövas erforderlig. Av det betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. (statens offentl. utredn. 1922: 46 s. 137), vilket låg till grund för nämnda lag, framgår att bestäm— ; melsen om straffsatsens beskaffenhet för det fall att någon blivit häktad av- ser att låta regeln om obligatorisk förundersökning omfatta de fall i vilka villkorlig dom eller tvångsuppfostran kan ifrågakomma.

I 1924 års lag upptogs även ett stadgande, 3 8, av innehåll att barnavårds- nämnd på begäran av förundersökare eller allmän åklagare skall meddela» 3 för nämnden tillgängliga upplysningar rörande de förhållanden under vilka. i tilltalad som ej fyllt 18 år uppvuxit samt huruvida han tillförne gjort sig ,: känd för vanart. Vidare skall nämnden avgiva yttrande om sådana för nämnden kända omständigheter i övrigt som kunna antagas vara av bety- delse för att bestämma de lämpligaste åtgärderna för den-tilltalades rättande.

Innevarande år har i 1924 års lag företagits vissa ändringar i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits i ett år 1935 avgivet betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran 'In. m. (statens offentl. utredn. 1935: 67 s. 30 f.). -Bestämmelsen Om förundersökning angående häktad har sålunda beträffande personer som ej fyllt 18 år gjorts allmän, i det att be- gränsningarna med avseende å brottets beskaffenhet borttagits. I 1 åhar vidare tillagts, att till tvångsuppfostran ej må dömas med mindre särskild förundersökning ägt rum och därvid läkarintyg anskaffats rörande den tillÄ talades sinnesbeskaffenhet. ().m läkarintyg bör anskaffas, skall enligt 2. % fängelseläkaren, därest "den tilltalade är xhäktad, och eljest annan läkare, om möjligt en psykiater, förordnas att avgiva sådant intyg.-

Kompletteringen av bestämmelserna om förundersökning har, enligt vad av betänkandet framgår, närmast föranletts av den nya tvångsuppfostrings— , lagens ståndpunkt, att abnorma ej må dömas till tvångsuppfostran, och där-' , 1 med sammanhängande behov att undersöka ifrågavarande unga brottslin- gars sinnesbeskaffenhet. Läkarundersökningen skall enligt betänkandet fram- för allt avse att utröna, om det finnes anledning misstänka sjuklig rubb- ning _i själsverksamheten, därunder inbegripet mera höggradig abnormitet._ Det finge därför enligt betänkandet anses tillräckligt, att läkaren med stöd av en jämförelsevis summarisk undersökning av den tilltalade avgåve ett intyg enligt av Konungen fastställt formulär. Qm efter en sådan undersök-

• Sida 85
•  Original

ning anledning funnes till antagande att den tilltalade fölle under 5 kap. 5 eller 6 & strafflagen, stode det domstolen öppet att enligt sinnessjuklagen förordna om en mera ingående läkarundersökning i syfte att utröna huru- vida ettdera av dessa lagrum borde tillämpas.

Mot sakkunnigförslaget i denna del anförde medicinalstyrelsen i sitt över förslaget avgivna yttrande bl. a., att styrélsenicke kunde dela de sakkunni- gas mening om lämpligheten av en summarisk läkarundersökning (se prop. nr 27 till 1937 års riksdag s. 56). En sådan undersökning erbjöde icke till— räckliga garantier för att hos den tilltalade eventuellt förefintliga psykiska rubbningar bleve vederbörligen beaktade. Möjligheten att vid en mindre in- gående undersökning förbise dylika vore stor även för en fackman; En sum- marisk undersökning, sådan som den föreslagna, skulle väl också motsva-- ras av ett summariskt utlåtande, vilket icke skulle tillåta domstolen att själv med ledning av fakta bedöma den tilltalades sinnesbeskaffenhet utan skulle göra domstolen i hög grad beroende av den enskilde undersöknings- läkarens auktoritet. Enligt styrelsens mening borde den ifrågavarande lä- karundersökningen ersättas med en fullständig undersökning enligt sinnes— sjuklagen. ' —

Vad medicinalstyrelsen sålunda anförtom otillräckligheten av en läkar- undersökning av den ifrågavarande jämförelsevis summariska karaktären, fann föredragande departementschefen vid förslagets remitterande” till lag- rådet b'eaktansvärt. Det syntes honom, emellertid vara uppenbart, att redan en läkarundersökning av denna beskaffenhet erbjöde goda möjligheter till klarläggande av den fysiska och psykiska beskaffenheten hos ungdomliga tilltalade. Då frågan om anordnandet av fullt tillfredsställande psykiatriska undersökningar av tilltalade ännuej torde vara mogen att lösas, hade han anslutit sig till de sakkunnigas förslag.

Bestämmelse om förundersökning har vidare influtit i lagen den 15. juni 1935 om ungdomsfängelse. Enligt 4 g i denna lag skall sålunda, i fall då ungdomsfängelse må användas, föranstaltas om undersökning därest sådan undersökning prövas erforderlig för vinnande av utredning rörande den till- talades personliga förhållanden samt angående'de åtgärder som med hänsyn därtill må anses lämpligast för hans rättande.

I ett förslag till lag om behandling av förbrytare, hemfallna ät alkohol-

; missbruk, som avgivits den 31 december 1935 av inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga (statens offentl. utredn. 1936:4), finnes i 20 å be- stämmelser om förundersökning, liknande dem som infördes i samband med reformeringen av tvångsuppfostriiigsinstitutet'år 1937 . I mål, vari det av de sakkunniga föreslagna nya straffet alkoholistfängelse skall kunna ifrågakom- ma, skall nämligen enligt förslaget förordnas om förundersökning och där—

vid tillika förordnas om anskaffande av läkarintyg. _

Det förtjänar här nämnas, att den danska föreningen Faengselshjelpen, som verkställer förundersökningar i Köpenhamn och omnejd, har funnit det än- damålsenligt att låta en psykiatrisk undersökning ingå som ett led i förunder- sökningen. '

• Sida 86
•  Original

I detta sammanhang mä i korthet beröras vissa undersökningar, vilka utförts av tjänstemän & straffångelserna i Uppsala och Gävle under senare halvåret 1935. I samband med en av med. lic. HELGE KNöös på uppdrag av Kungl. Maj:t utförd undersökning av 83 fångar, som vid domens meddelande ännu ej fyllt 21 år och vid tidpunkten i fråga voro intagna i straffanstalt (se prop. nr 129 till 1936 års riksdag s. 3), har nämligen särskild uppmärksamhet ägnats 11 sådana fångar i Uppsala och 20 i Gävle, alla manliga, vilka tidigare erhållit villkorlig dom men se— nare återfallit i brott. Enligt av Knöös verkställda preliminära diagnoser voro alla uppsalafångarna utom en mer eller mindre utpräglat psykiskt undermåliga eller på annat sätt bristfälliga, medan ingen enda av gävlefångarna ägde fullt normal sin- nesbeskaffenhet. I jämförelsevis många fall, 14 av 31, utvisade diagnosen imbe- l cillitet av olika grader. I ett par av de undersökta fallen hade villkorlig dom givits f mot förundersökarens råd. Förklaringen till att villkorlig dom givits även på svaga l grunder kan emellertid ha varit. att domstolen funnit det andra alternativet, fri— hetsstraff, ännu mindre rationellt.

Vid genomgång av medicinalstyrelsens handlingar rörande verkställda rätts— psykiatriska undersökningar har befunnits, att av de 31 personer som de ifråga— varande specialundersökningarna avse 9 därefter i samband med åtal för nytt brott blivit rättspsykiatriskt undersökta varvid 2 förklarats falla under 5 kap. 5 % straff— lagen, 5 under 6 5 i samma kapitel och 2 icke under någondera paragrafen.

Utredningsmannen beträffande fångarna i Gävle har i en berättelse angående ut— redningen anfört bl. a., att i flera fall förundersökningen icke innehållit så full- ständig utredning angående förntsättningarna för villkorlig dom att domstolen därav kunnat erhålla positiv vägledning. Sålunda hade i vissa fall förundersökaren en- dast lämnat en sammanfattning av de upplysningar han inhämtat i stället för att meddela faktiska uppgifter från lärare, arbetsgivare etc. Endast undantagsvis hade förelegat närmare uppgifter angående hemmens beskaffenhet och föräldrarnas för- utsättningar att bereda den tilltalade vård och tillsyn. Psykologiska faktorer vore i regel helt förbisedda, liksom i allmänhet varje försök att klarlägga brottets orsaker. I några fall hade förelegat uppgifter angående den tilltalades bristande förstånds— utveckliug (t. ex. i form av upplysningar från läraren) utan att förundersökaren därav funnit anledning till närmare utredning angående sådana omständigheter, som kunde belysa frågan om sinnesbeskaffenhet och straffmottaglighet. I intet fall hade förundersökaren använt den i instruktionen anvisade möjligheten att rådfråga läkare.

För ett rationellt bekämpande av kriminaliteten är det av stor vikt. att domstolarna erhålla ingående kännedom om de tilltalades individualitet och miljöförhållanvden. Sådan kännedom erfordras för att »det skall vara möj- ligt att undvika att personer dömas till frihetsstraff. ehuru annan behand- ling vore mera på sin plats. Likaså är den behövlig för att det må und— vikas, att villkorlig dom meddelas i fall där sådan dom icke är lämplig. I samma mån som straffrätt—ens reaktionsformer ökas, blir det alltmera be— tydelsefullt att domstolarna sättas i stånd att riktigt bedöma, huruvida för— utsättningarna för -den ena eller den andra reaktionsformen förefinnas i det särskilda fall-et. I betraktande av det anförda vilja de sakkunniga före— slå, dels att förundersökning kommer till användning i större utsträckning. dels att åtgärder vidtagas för att göra den mera upplysande. I 9 kap. skola de sakkunniga dessutom framlägga förslag till vissa organisatoriska anordningar som bl. a. avse även förundersökningarna. Med hänsyn till att uttrycket förundersökning" användes såsom beteckning för den förbere—

• Sida 87
•  Original

dande undersökningen i brottmål (se landsfogdeinstruktionen, Svensk för- fattningssamling 1936 nr 154) föreslå de sakkunniga vidare, att i stället för den nu brukade termen »särskild förundersökning» användes benämningen » personundersökning» .

För förstnämnda ändamål synes böra stadgas, att personundersökning skall utgöra obligatorisk förutsättning för ådömande av vissa ansvarspåföljder. Så har redan skett beträffande tvångsuppfostran. På grund av den psyko- logiska likheten mellan de personer, som skola dömas till ungdomsfängelse, och tvångsuppf'ostringslagens klientel bör liknande föreskrift införas även beträffande ungdomsfängelse. Under förarbetena till lagen om ungdoms- fängelse betonades också mycket starkt vikten av att psykiskt undermåliga icke sammanföras med det klientel för vilket lagen är avsedd. Andra an- svarspåföljder, vilkas ådömande obligatoriskt torde böra föregås av person- undersökning äro förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Det är näm— ligen angeläget, att domstol innan den fattar beslut om dessa ingripande be- handlingsformer äger möjligast noggranna kännedom om den tilltalades föregående levnads—förhållanden. Även för den undersökning av sinnesbeskaf- fenheten som skall föregå ådömande av förvaring eller internering är det av stor vikt, att läkaren äger ingående kännedom om den tilltalades förhistoria. På grund av den nuvarande organisationen av undersöknings' förfarandet är det emellertid endast undantagsvis möjligt för läkaren att själv skaffa sig dylik utredning. Det synes med hänsyn därtill önskvärt, att den åstadkommes genom personundersökning. Vidare vilja de sakkunniga föreslå obligatorisk personundersökning, innan person under 21 år dömes till straffarbete. Att det ungdomliga brottslingsklientelet undersökes, är nämligen otvivelaktigt från kriminalpolitisk synpunkt av särskild vikt. I numerärt av- seende är den ifrågavarande gruppen icke betydande; år 1934 dömdes, såsom av tab. 8 framgår, till ovillkorligt straffarbetsstraff endast 213 personer som vid brottets begående voro under 21 år.

I fråga om villkorlig dom gäller redan nu, att i regel förundersökning verk- ställes innan sådan dom meddelas. Med hänsyn till att enligt de sakkunnigas förslag villkorlig dom skall kunna förenas med föreskrifter om särskilda åt- gärder, s. k. kvalificerad villkorlig dom, och därmed innesluta möjlighet till långtgående differentiering i behandlingen, torde det vara motiverat att stadga obligatorisk förundersökning även såsom förutsättning för villkorlig dom av detta slag.

Från bestämmelserna om obligatorisk personundersökning torde emeller- lid böra göras undantag för det fall, att motsvarande utredning ändock är tillgänglig i målet.

Eftersom icke på förhand kan med säkerhet bedömas huruvida en'tilltalad kommer att fällas till sådan ansvarspåföljd att personundersökning är obliga- torisk, måste i viss utsträckning inträffa, att personundersökning på grund av de anförda bestämmelserna verkställes ehuru det sedermera visar sig att den ifrågasatta ansvarspåföljden icke ådömes. Bestämmelserna lämna så- lunda, vilket också torde få anses lämpligt, visst utrymme för fri prövning

• Sida 88
•  Original

huruvida förordnande om personundersökning bör meddelas. Liksom för närvarande torde emellertid dessutom i uttrycklig bestämmelse böra givas fakultativ befogenhet att förordna om personundersökning. Förutsättning för att meddela förordnande enligt denna bestämmelse torde blott böra vara, att sådan utredning finnes lämplig för prövningen av talan om ansvar. Ett förbehåll torde emellertid böra göras för att undantaga sådana fall där en personundersökning skulle lända den tilltalade till avsevärt men.

I fråga om häktade torde, i likhet med vad nu gäller, en särregel böra givas, avsedd att åvägabringa personundersökning utan uppskov i sådana fall där dylik undersökning sedermera kan visa sig behövlig. Om någon som fyllt 21 år häktats och laga hinder mot meddelande av villkorlig dom ej föreligger, torde sålunda personundersökning i regel böra skyndsamt be— slutas, om målets handläggning ej börjat, av rättens ordförande och eljest av domstolen. Har någon som är under 21 år häktats, torde personunder- sökning skyndsamt böra föranstaltas även om villkorlig dom skulle vara utesluten, emedan det likväl finnes stor sannolikhet för sådan ansvarspå- följd att personundersökning är obligatorisk.

För att göra personundersökningen tillräckligt upplysande torde särskilt vara av vikt att utvidgad tillgång till medicinsk sakkunskap beredes. Det föreslås därför, att så snart personundersökning är obligatorisk läkarintyg i regel skall införskaffas. I övriga fall beror anskaffande av sådant intyg på fakultativ prövning av domstolen. Förordnandet för läkaren skall sålunda meddelas såsom direkt uppdrag av domstolen vid sidan av förordnandet för personundersökaren, vilket naturligtvis icke hindrar att personundersökaren och läkaren samverka vid utredningen. Förslaget innebär i denna del en ut- veckling av den anordning som vid reformeringen av tvångsuppfost- ringsinstitutet år 1937 infördes beträffande förundersökning som skall föregå beslut om tvångsuppfostran. Läkarundersökningen avser att giva upplysning om den tilltalades fysiska och psykiska konstitution och hans hälsotillstånd samt att ådagalägga, huruvida det finnes anledning misstänka att den tilltalade lider av sjuklig rubbning i *själsverksamheten eller psykisk abnormitet. Om efter sådan undersökning anledning finnes att antaga att den tilltalade faller under 5 kap. 5 eller 6 & strafflagen, står det domstolen öppet att enligt sinnessjuklagen förordna om däri reglerad mera ingående läkarundersökning i syfte att utröna, huruvida ettdera av dessa lagrum är tillämpligt. Intyget är sålunda icke avsett att göra utlåtande enligt sinnes— sjuklagen överflödigt. Det torde få ankomma på Konungen att utfärda närmare anvisningar om vad intyget skall innehålla. I en bilaga till detta betänkande har en av de sakkunniga, professorn KINBERG, angivit i vilka hänseenden intyget enligt hans mening bör lämna upplysning.

Med hänsyn till att intyget avser att upplysa bl. a. om själsliga brist- fälligheter är det av vikt, att undersökningen anförtros åt läkare med sär- skild psykiatrisk skolning, men någon obligatorisk bestämmelse härom tor- de ej böra givas. För häktad bör vederbörande fängelseläkare anlitas.

Om de upplysningar som avses med intyget prövas obehövliga för avgö-

• Sida 89
•  Original

randet i målet eller ändock kunna vinnas eller om utlåtande enligt sinnes- sjuklagen infordras, behöver enligt förslaget intyg icke anskaffas.

Läkarundersökning av nu angiven beskaffenhet torde, trots sin jämförelse- vis mindre omfattande karaktär, komma att visa sig vara ett värdefullt me- del för att upptäcka defekter och sjukdomar hos den tilltalade av betydelse för hans kriminalpolitiska behandling. Det finns också anledning vänta, att vid läkarundersökningen skall upptäckas icke blott så djupgående rubb- ningar i själslivet att straffrihet enligt 5 kap. 5 & strafflagen bör inträda utan också sådana lindrigare rubbningar i själsverksamheten som enligt erfaren- heten äro vanliga bland brottslingsklientelet. Möjligheterna att för varje brottsling välja den för honom bäst lämpade behandlingsformen ökas där- igenom.

Om bistånd åt personundersökaren från barnavårdsnämnd är redan stad- gat i den ovan återgivna bestämmelsen i 3 5 i 1924 års lag om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga. Som barnavårdslagens tillämpnings- område numera omfattar ungdom upp till 21 års ålder, synes det lämpligt att utsträcka barnavårdsnämnds upplysningsplikt till att gälla personer upp till sagda ålder. Det bör också åläggas barnavårdsnämnden att på begäran bistå med förslag till lämpliga åtgärder beträffande den tilltalade. Eftersom domstolen kan behöva direkt inhämta upplysningar av ifrågavarande slag, torde barnavårdsnämnds nyssnämnda skyldighet böra bestämmas att gälla även i förhållande till domstolen.

Enahanda skyldighet att tillhandagå rättsskipningen bör åläggas nykter- hetsnämnd beträffande personer, med vilka denna nämnd skall taga befatt- ning. Möjligen kan det vid den pågående utredningen genom andra sak- kunniga rörande brottslighet på grund av arbetsskygghet komma att visa sig ändamålsenligt att ålägga även fattigvårdsstyrelse sådan skyldighet.

Som personundersökning enligt de sakkunnigas förslag skall erhålla vid- sträcktare användning än enligt gällande rätt, synes det lämpligt att de före- slagna beståmmelserna om personundersökning, i den mån de äro av lags natur, sammanföras i en särskild lag. I anslutning till denna torde admini- strativa bestämmelser böra meddelas i en instruktion för personundersökare.

• Sida 90
•  Original

8 kap. Begränsning av offentligheten vid tillämpning av villkorlig dom 111. 111.

Från den princip om offentlighet i rättegången, som är grundläggande inom straffprocessen, erfordras undantag för vissa fall i vilka det är att befara att offentligheten skulle medföra kännbara olägenheter.

I 28 5 lagen angående villkorlig straffdom har sålunda domstol tillerkänts befogenhet att utesluta offentligheten, om det är till avsevärt men för den tilltalade eller annan att kännedom sprides om personliga förhållanden, som inför domstolen framkomma genom förundersökningen och därmed samman— hängande utredning.

En ytterligare utveckling av denna" är 1918 införda regel ägde rum genom lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga. Denna lag gäller endast sådana mål, där någon som ej fyllt 18 år, är tilltalad för brott. Det sakkunnigförslag, som låg till grund för lagen (statens offentl. utredn. 1922: 46), avsåg emellertid att göra tvångsuppfostringsinstitutet tillämpligt å ungdom i ålder ända upp till 21 år. I överensstämmelse härmed voro enligt förslaget de processuella bestämmel- serna avsedda för ungdom i åldern 15—21 år. I den kungl. propositionen framlades emellertid icke något sådant förslag om utvidgning av tvångs- uppfostringsinstitutets tillämpningsområde. Enligt vad föredragande departe- mentschefen uttalade (prop. nr 67 till 1924 års riksdag s. 27) borde i betrak- tande härav jämväl de processuella stadgandena begränsas till att gälla till- talade under 18 år.

Ifrågavarande bestämmelser äro givna i lagens 4 %. Enligt detta lagrum må domstolen, om den i mål där någon som ej fyllt 18 år är tilltalad finner att förhandlingarnas offentlighet till följd av den uppmärksamhet för vilken den "tilltalade kan antagas bliva föremål är till uppenbar olägenhet, förordna att målet skall i dess helhet handläggas inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas och är någon som uppnått nämnda ålder tilltalad i målet, skall domstolen, där det finnes kunna ske utan att utredningen i målet avsevärt försvåras, såsom särskilt mål handlägga åtalet mot den som ej fyllt 18 år. För det fall att förordnande om handläggning inom stängda dörrar av målet i dess helhet ej meddelas, innehåller lagrummet även en bestäm- melse motsvarande den i lagen angående villkorlig straffdom givna rörande befogenhet för domstolen att utesluta offentligheten vid behandlingen av per- sonliga förhållanden i samband med personundersökningen. Till dessa stad- ganden fogas i berörda lagrum en bestämmelse att domstolen, även där för-

• Sida 91
•  Original

handling sker inom lyckta dörrar, må medgiva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhandlingarna i målet, rätt att övervara detsamma.

Möjligheten enligt 1924 års lag att med hänsyn till den tilltalades ungdom handlägga brottmål inom stängda dörrar torde, såvitt de sakkunniga ha sig bekant, icke ha kommit till användning i någon större utsträckning. Enligt de sakkunnigas mening böra emellertid unga personer, som dragas inför rätta för att stå till ansvar för något mera allvarligt brott, i regel äga möjlighet att bliva skonade från den psykiska fara som en offentlig rättsförhandling kan innebära. Sådan hänsyn torde böra tagas icke endast till tilltalade under 18 år utan även till personer i åldern 18—21 år. Betänkligheterna mot in— skränkning av offentlighetsprincipe11 i brottmål synas väsentligen förlora sin betydelse, om uteslutandet av offentligheten göres beroende av den tillta- lades yrkande. Att tilltalade numera, i viss omfattning, äga anlita rättegångs- biträde på allmän bekostnad, är också ägnat att skapa en kontroll över rättegångens handläggning, vilken i viss mån fyller samma uppgift som offentligheten.

Med hänsyn till det anförda föreslå de sakkunniga, att mål där någon som ej fyllt 21 år är tilltalad för brott varå enligt lag kan följa straffarbete eller fängelse skall handläggas inom stängda dörrar, såvida den tilltalade det begär och domstolen ej av särskilda skäl finner offentlig handläggning böra äga rum. Prövas eljest att förhandlingarnas offentlighet är till uppenbar olä— genhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den tilltalade kan antagas bliva föremål, torde domstolen böra liksom hittills äga att oberoende av yrkande förordna om handläggning inom stängda dörrar. Bestämmelserna torde böra få sin plats i en ny lag med vissa bestämmelser om brottmål rö- rande unga tilltalade (1 ä). I denna upptagas även de övriga bestämmelser i 1924 års lag, vilka icke överflyttas till den föreslagna lagen om personunder- sökning. Samtidigt utsträckes även dessa bestämmelsers tillämplighet upp till 21-årsåldern.

Vad därefter beträffar de bestämmelser enligt vilka utredning som före- bringas genom förundersökning kan behandlas inom lyckta dörrar, före— kommer enligt vad de sakkunniga erfarit på sina håll, att domstolen i stället för att tillämpa dem söker tillgodose önskemålet om diskretion beträffande den tilltalades levnadsförhållanden genom att vid handläggningen av målet underlåta att föredraga undersökarens berättelse. Detta har emellertid un- derstundom till följd, att den tilltalade icke blir i tillfälle att anföra om— ständigheter genom vilka han eljest måhända kunnat gendriva uppgifter i berättelsen eller ställa dem i annat ljus. Att tillfälle därtill skall beredas honom torde följa av allmänna rättegångsregler. Dessutom torde enligt dessa domstolen böra söka bringa klarhet över punkter i rapporten som må synas dunkla eller osäkra. Det är med hänsyn till det sagda önskvärt, att den tilltalade eller hans biträde redan före handläggningen sättes i tillfälle att läsa berättelsen. Under handläggningen skall densamma rätteligen före— dragas, för så vitt icke parterna finna detta överflödigt. För att förebygga

• Sida 92
•  Original

att omständigheter som framkommit vid förundersökningen bliva allmänt kända äger domstolen låta åhörarna avträda. Bestämmelserna härom, som bi- behållas i de sakkunnigas förslag, föreslås avfattade på sådant sätt att där- igenom gives en anvisning om att berättelsen över förundersökningen —— eller såsom denna enligt förslaget betecknas personundersökningen — skall före- dragas i målet. Med hänsyn till vad de sakkunniga föreslå om anskaffan- de av läkarintyg och inhämtande av upplysningar från barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd torde bestämmelserna vidare böra utsträckas till att avse även utredning som förebringas på detta sätt. I formellt hänseende torde den förändringen böra vidtagas, att bestämmelserna överflyttas till den föreslagna lagen om personundersökning (9 5). I denna lag göres icke läng- re skillnad mellan personundersökning med anledning av ifrågasatt villkor- lig dom och undersökning av annan anledning, något som medför förenkling i lagtekniskt hänseende.

I sammanhang med nu nämnda förändringar föreslås, att befogenheten för domstol att utan hinder av beslut om handläggning inom stängda dörrar med- giva tilltalads anhöriga m. fl. rätt att övervara målet utsträckes till att om- fatta alla hithörande fall.

I samma utsträckning som handläggning sker inom lyckta dörrar, kunna rättegångshandlingarna för lång tid undandragas offentligheten. Enligt 36 % lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar äger nämligen allmän underrätt eller krigsrätt, som handlagt mål inom stängda dörrar, ävensom hovrätt som hållit förhör inom stängda dör- rar, att när den skiljer målet från sig förordna, att protokoll och ingivna handlingar ej må utlämnas förrän viss tid, högst 70 år, förflutit från dagen för förordnandet.

Vid sidan av nu angivna bestämmelser angående begränsning av offentlig- heten i brottmål erfordras även vissa stadganden om diskretion såväl beträf- fande verkställandet av personundersökning som i fråga om övervakning.

I förslaget till lag om personundersökning har sålunda upptagits ett stad— gande (1 % andra stycket), enligt vilket sådan personundersökning som ej är obligatorisk må, ändå att den skulle främja utredningen i målet, underlåtas ifall den skulle lända den tilltalade till avsevärt men. Hänsyn skall sålunda kunna tagas exempelvis till det starka intresse en tilltalad som har flyttat från hemorten stundom har av att åtalet icke blir känt där. Vidare har i den föreslagna instruktionen för personundersökare (5 %) —— jämte den redan nu givna anvisningen att förfara så att den tilltalade och hans anhöriga icke onödigtvis tillskyndas lidande eller skada — upptagits ett stadgande av inne- håll, att om hånvändelse till arbetsgivare eller annan skulle lända den till- talade till avsevärt men, personundersökningen må begränsas i denna del.

Vad övervakningen beträffar har i den föreslagna kungörelsen om övervak- ning (11 &) upptagits en bestämmelse av innehåll bl. a., att den dömde icke må utsättas för obehörigas uppmärksamhet eller störas i lovlig verksamhet. Bestämmelsen ansluter sig nära till den som finnes i 6 å i nu gällande in- struktion för övervakare över villkorligt dömda.

• Sida 93
•  Original

Det torde kunna förväntas att de av de sakkunniga föreslagna skyddskon— sulenterna, vilka såsom i 9 kap. utvecklas skola ha till uppgift bl. a. att öva visst inseende över övervakares verksamhet, skola tillse att övervakningarna utövas med urskillning i nu berörda hänseende. I den föreslagna instruktio- nen för konsulenterna ålägges dessa också att noga tillse, att de villkorligt dömda icke utsättas för obehörigas uppmärksamhet eller störas i lovlig verk— samhet (11 å). Vad konsulent vid utövandet av sin verksamhet erfarit rö- rande de dömda må ej yppas för obehöriga. Protokoll och andra handlingar rörande de dömda, som konsulenten innehar, skall han så förvara, att de icke åtkommas av obehöriga.

Behovet av diskretion i fråga om övervakningsböcker och andra handlin- gar som upprättas i samband med övervakningen är vidare tillgodosett ge— nom 12 å andra stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. I detta lagrum stadgas nämligen, att handlingar vilka äro upprättade av dem som handhava övervakning och röra de övervakade ej må i andra fall eller annan ordning än Konungen bestäm— mer utlämnas tidigare än 70 år efter deras datum.

• Sida 94
•  Original

9 kap. Organisationen av personundersökning övervakning m. 111.

Enligt 25 å i gällande lag angående villkorlig straffdom skall vid beslut om särskild förundersökning lämplig och villig person förordnas att utföra densamma. I 10 å samma lag stadgas också beträffande övervakare, att där- till skall utses lämplig och villig person.

I det år 1932 avgivna betänkandet med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar (statens offentl. utredn. 19:33:11 5. 78) beräknades antalet förundersökningar till ungefär 1 200 om året. Emedan användningen av villkorlig dom därefter ökats, torde antalet föl-undersökningar numera ha stigit utöver nämnda siffra. Med hänsyn till att tvångsuppfostran efter den nyligen vidtagna re— formen av detta institut ej mä ådömas utan att förundersökning ägt rum samt till att förundersökning må föranstaltas även enligt den nya lagen om ungdomsfängelse, torde antalet i en framtid än ytterligare komma att ökas. I nyssnämnda betänkande uppgives vidare, att under åren 1930 och 1931 respektive 489 och 468 förundersökningar utförts av tjänstemän eller styrel- seledamöter hos skyddsföreningar. Därav drages i betänkandet den slutsat- sen att något mer än 1/3 av hela antalet förundersökningar anförtros åt så— dana personer. I stor utsträckning förordnas även notarier vid domstols— kanslierna till förundersökare. Till förundersökaren utgår ett av domsto- len bestämt arvode, som torde variera mellan 25 och 50 kr.

Angående antalet villkorligt dömda personer som ställts under övervakning ha lämnats uppgifter i tab. 12 i kap. 2. För det senaste är tabellen omfattar. nämligen år 1934, var antalet något mer än 1 400. Eftersom den villkorliga domen år från är synes få en alltmer ökad användning, har man anledning förmoda !att även antalet övervakningsfall stigit efter år 1934.

Uppgifter beträffande övervakarnas yrken ha sammanställts i tab. 17, vilken är grundad å anteckningar rörande de under åren 1932—1936 upp- hörda övervakningarna i diarierna hos fångvårdsstyrelsens sociala avdel- ning. Av övervakningsuppdragen, sammanlagt 6 072, utfördes 882 av skydds- föreningstjänstemän, därunder inbegripet styrelseledamöter. Antalet bör rätteligen höjas ganska avsevärt med hänsyn till att flertalet av de under särskild beteckning i tabellen upptagna diakonerna helt säkert äro anställ- da av skyddsförening. Skyddsföreningarnas funktionärer ombesörja en- ligt denna statistik ungefär 1/7 men i verkligheten troligen en betydligt större

• Sida 95
•  Original

Tab. 17. Antalet under åren 1932—1936 upphörda övervakningsuppdrag, fördelade efter övervakarnas yrken.1

Å r

Yrkeellertitel Summa

Skyddsföreningstjänstemän ............ Diakoner = .......................... 148 131 137 143 171 730 Tjänstemän i samhällets socialvärd. . . . 33 24 74 67 60 .aåS Funktionärer i Frälsningarmén ........ 1 4 3 2 3 13 Statliga eller kommunala förtroendemän 88 75 76 105 lll 455 Fjärdingsmän eller andra polismän 5 . . 117 144 122 153 231 767 Fångvårdstjänstemän ................ 10 _ 5 6 7 7 35 Domstolsledamöter .................. 14 13 23 66 32 148 Advokater, juris kandidater .......... 6 12 15 19 23 75 Präster .............................. 112 103 98 116 128 557 Folkskoliärare ........................ 80 106 85 103 179 553 Lantbrukare ........................ 90 114 97 95 121 517 Militärer ............................ 11 15 35 23 28 112 Direktörer .......................... 13 14 6 16 14 63 Ingenjörer .......................... — 11 10 8 4 33 Tjänstemän (ej förut upptagna") ...... 23 27 33 43 35 161 Hantverkare eller mindre företagare .. 9 14 14 20 25 82 Handlande .......................... 13 22 11 17 30 03 Kroppsarbetare ...................... 17 23 41 28 29 138 Övriga 4 .............................. 61 79 48 76 136 400 Summa 988 1 151 1 108 1 3201" 1 505 6 072

l Om två eller flera förordnats till övervakare at samma person, ha samtliga medräknats; på grund därav stämma uppgifterna icke överens med antalet under resp. år insända över- vakningsböcker.

= Beteckningen diakon torde ha använts även beträffande vissa skyddsföreningstjänstemän och funktionärer i samhällets socialvård, varför antalet övervakare tillhörande sistnämnda kategorier rätteligen är större än i tabellen angivits.

” Andra polismän än fjärdingsmän ha icke i någon större omfattning anlitats som över— vakare.

* Under beteckningen »övriga» ha upptagits personer av de mest skilda yrken såsom kronojägare, skogvaktare, vaktmästare, redaktörer, kontorister etc. Största delen består emellertid] av kvinnor, som ej äro betecknade så att de kunnat upptagas under annan rubrik. Önskvärt hade varit att man kunnat upptaga de kvinnliga övervakarna för sig i tabellen. Detta har emellertid icke låtit sig göra, då övervakningsböckerna, som ligga till grund för anteckningarna i fångvårdsstyrelsens diarier, icke innehålla uppgifter härom.

andel av alla övervakningar. Tabellen visar vidare, att 1 883 övervakningar eller inemot 1/3 av hela antalet utförts av personer, tillhörande någon av grupperna skyddsföreningsfnnktionärer, diakoner, tjänstemän i samhällets socialvård samt funktionärer i frälsningsarmén.

• Sida 96
•  Original

Genom kungl. kungörelse den 23 december 1918 föreskrevs, att över— vakare över villkorligt dömd skulle äga rätt att av allmänna medel åtnjuta ersättning med 12 kr. för den första månaden av övervakningstiden samt 3 kr. för var och en av de följande. Denna ersättning har sedermera genom kungl. kungörelse den 19 maj 1933 sänkts till 8 kr. för den första månaden och 2 kr. för varje av de följande. I motiveringen till beslutet om sänk- ning av arvodena, vilket tillkom efter förslag av granskningsnämnden, an- fördes (prop. nr 1 till 1933 års riksdag, andra huvudtiteln s. 75), att över— vakning i främsta rummet borde anförtros åt sådana personer vilka enbart av socialt intresse åtoge sig uppdraget och sålunda vore villiga att fullgöra det utan ersättning; ändamålet med övervakningen tillgodosåges helt visst bättre, därest den finge karaktären av ett oavlönat förtroendeuppdrag. Där- jämte framhölls, att de dåvarande ersättningsbeloppen bestämts under en tid då penningvärdet varit väsentligt lägre. I samband med beslutet om sänk- ning av de ifrågavarande arvodena minskades även det för detta ändamål utgående förslagsanslaget från dittillsvarande 50000 kr. till 40000 kr. I statsverkspropositionen till 1934 års riksdag (andra huvudtiteln s. 26) utta- lades med avseende å möjligheten att anskaffa personer som åtoge sig upp- draget att vara övervakare utan att erhålla särskild ersättning, att det vis- serligen enligt vad som inhämtats kunde bli förenat med svårigheter att un- der dylik förutsättning erhålla för uppdraget lämpliga personer och att man måhända därför ej hade anledning hysa alltför stora förhoppningar att på nämnda väg vinna någon mera väsentlig begränsning av utgifterna. Då emellertid i varje fall ändring av anslagets storlek ej syntes böra ske, innan de nya bestämmelserna fått verka under ett helt budgetår, ansågs anslaget böra upptagas med oförändrat belopp, 40 000 kr. Med hänsyn till den efter hand alltmer stegrade användningen av institutet villkorlig dom höjdes anslaget vid 1935 års riksdag till 70 000 kr. Även vid 1936 och 1937 års riks- dagar beviljades anslag för ändamålet med detta belopp.

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 23 november 1935 har föreningen Skyddsvärnet i Göteborg hemställt, att bestämmelserna om ersättning till övervakare över villkorligt dömda måtte ändras så att över- vakare bleve berättigad till högre ersättning. I statsverkspropositionen till 1936 års riksdag (andra huvudtiteln s. 85) framhöll departementschefen, att ifrågavarande spörsmål syntes böra prövas vid utredningen angående vill- korlig dom, varför framställningen överlämnats till de sakkunniga. I skri— velse till departementschefen den 23 oktober 1936 har även Svenska stads- förbundet hemställt om höjning av nu utgående ersättningar till övervakare över villkorligt dömda. Jämvål denna framställning har överlämnats till de sakkunniga.

Övervakning skall enligt 9 & lagen angående villkorlig straffdom stå un- der domstols vårdnad. Vårdnadsdomstol är i regel den allmänna under- rätt som meddelat den villkorliga domen. Det åligger enligt 19 % nämnda lag övervakaren att till vårdnadsdomstolen avgiva skriftliga rapporter rö- rande de omständigheter som kunna vara av betydelse för vårdnaden,

• Sida 97
•  Original

och enligt 8 % kungl. instruktionen den 28 juni 1918 för övervakare över villkorligt dömda skall övervakaren minst var tredje månad till vårdnads- domstolen avgiva skriftlig rapport angående den dömdes uppförande, an- talet hos denne avlagda besök och vad därvid iakttagits, den dömdes instäl- lelser hos övervakaren samt andra omständigheter, som kunna vara av bety- delse för vårdnaden å övervakningen.

Viss befattning med förundersökningar och övervakningar tillkommer vidare fångvårdsstyrelsen.

Enligt 1 % kungl. instruktionen den 31 december 1921 för fångvårdsstyrel- sen och fångvårdsstaten (nr 868; i vissa delar ändrad genom kungl. kungö- relse den 25 november 1927, nr 430) åligger det styrelsen att, så långt dess förvaltningsbefogenhet det medgiver, leda och främja såväl arbetet med förundersökning för villkorlig dom samt tillsyn över villkorligt dömda och villkorligt frigivna som ock tillsynen över från anstalt utskrivna minskat tillräkneliga förbrytare och återfallsförbrytare, varjämte styrelsen har att leda och främja verksamheten för stödjande av dem som frigivits eller ut— skrivits från fångvårdsstyrelsen underlydande anstalter. Innebörden av det- ta stadgande utvecklas närmare i 2 5. Enligt denna åligger det styrelsen att i fråga om villkorligt dömda och villkorligt frigivna med uppmärksamhet följa övervakningens och tillsynens utövande samt, i den mån ske kan, tillhan- dagå övervakare och tillsyningsmän med vägledning till främjande av deras uppgifter och att, då särskild förundersökning i brottmål enligt lag skall äga rum, söka vid behov bistå domstolen med anvisning å lämplig person för undersökningens verkställande, därvid styrelsen skall söka sam- arbete med enskilda föreningar m. fl. vilka verka i liknande syfte.

Nu nämnda ärenden handläggas å den till fångvårdsstyrelsens kanslibyrå hörande sociala avdelningen. Vid inrättandet år 1921 av denna avdelning beslöts att densamma skulle ledas av en byrådirektör med hjälp av en notarie och ett kvinnligt skrivbiträde, likaledes på ordinarie stat. Byrådirektörstjän- sten uppehålles sedan en lång följd av år på förordnande. Enligt instruktio- nen åligger det byrådirektören att, om han därtill förordnas, mot särskild ersättning tjänstgöra som sekreterare hos interneringsnämnden. Sådant för- ordnande har meddelats den nu tjänstgörande byrådirektören. Enligt arbets- ordningen för styrelsen åligger det byrådirektören å sociala avdelningen bl. a.:

att med uppmärksamhet följa användningen av förundersökning i brottmål, ver- ka för lämpliga förundersökares tillhandahållande samt i möjlig män över förun— dersökningsarbetet inhämta och sammanställa redovisning,

att beträffande villkorligt dömdas övervakande tillhandagå vederbörande dom- stolar genom att i samarbete med föreningar, institutioner och enskilda personer verka för att lämpliga övervakare må finnas tillgängliga samt att de övervakade under prövotiden erhålla hjälp och stöd med avseende å arbetsanställning och allmänna förutsättningar för ett ordnat liv, samt

att med iakttagande därav att vårdnadsdomstol har att omedelbart till fång- vårdsstyrelsens sociala avdelning insända till domstolen inkommande övervaknings— böcker, låta över dem föra förteckning samt tillse vidtagande av åtgärder, som för- anledas av vad i böckerna kan finnas antecknat eller eljes på grund av dem påkallas. 7—3786l8.

• Sida 98
•  Original

Sociala avdelningen har jämväl att taga befattning med hjälp åt villkorligt eller på annat sätt frigivna fångar ävensom att ägna uppmärksamhet ål religionsvård, undervisning och annan fostrande verksamhet vid fångvården.

Det arbete avdelningen utfört i fråga om villkorlig straffdom har i första hand bestått i diarieföring av inkOmna övervakningsböcker samt granskning av anteckningarnai dem, därvid uppgifter om anmärkningsvärda förhållan- den införts i diariet. Ofta har avdelningen i anledning av vad som i sär— skilda övervakningsfall förekommit avlåtit skrivelse till vederbörande dom- stol med anmärkningar och påpekanden. Understundom har avdelningen även till domstolarna utsänt cirkulärskrivelser med råd och anvisningar om vad de ha att iakttaga i egenskap av vårdnadsdomstolar över villkorligt döm- da. Resultatet av den sålunda företagna granskningen offentliggöres årligen i »Meddelanden från fångvårdsstyrelsens sociala avdelning», vilken publika- tion innehåller dels statistiska uppgifter, byggda på anteckningarna i över— vakningsböckerna, dels erinringar och önskemål, till vilka avdelningen föran- letts av granskningen. Avdelningen tillhandagår övervakare med råd och upp- lysningar angående övervakningen. Avdelningen har upprättat förslag till formulär till övervakningsböcker med »Upplysningar för övervakare över villkorligt dömd», avsedda för övervakarens exemplar. Formulär till över- vakningsböcker ha i enlighet med avdelningens förslag blivit fastställda av Kungl. Maj:t den 9 december 1932.

Såsom av det föregående framgår, utföres en god del av arbetet med för- undersökningar och övervakningar av funktionärer hos skyddsföreningarna. De flesta av dessa föreningar äro anslutna till det år 1925 bildade Svenska skyddsförbundet. Den 1 juli 1937 voro följande 33 skyddsföreningar an- slutna till förbundet, nämligen

Centralföreningen till stöd för frigivna Hallands läns fångvårdsförening Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm Föreningen Skyddsvärnet i Göteborg Stockholms skyddsförening för frigivna Föreningen Skyddsvärnet i Älvsborgs län Stockholms kyrkliga socialråd Skaraborgs läns skyddsförening Stockholms Stadsmission Skara stifts arbetshem Svartsjö understödsförening Värmlands läns skyddsförening Uppsala Samhjälp Föreningen Skyddsvärnet i Örebro stad Södermanlands läns skyddsförening till och län

stöd för frigivna fångar Örebro läns skyddsförening Östergötlands läns skyddsförening Västmanlands läns skyddsförening Jönköpings läns skyddsförening Västerås Samhjälp Kronobergs läns skyddsförening Föreningen Skyddsvärnet i Kopparbergs Kalmar läns fångvårdsförening län Gotlands fångvårdsförening Föreningen Skyddsvärnet i Gefleborgs Blekinge läns skyddsförening län Kristianstads läns fångvårds— och skydds— Hudiksvalls skyddsförening

sällskap Västernorrlands läns fångvårdsförening Föreningen Skyddsvärnet i Malmö Jämtlands läns skyddsförening Malmöhus läns förening till stöd för Norrbottens läns skyddsförening värnlösa

• Sida 99
•  Original

Såsom av denna uppräkning framgår, finnas skyddsföreningar för alla län utom Stockholms län och Västerbottens län; det förra utgör emellertid jäm- te Stockholms stad verksamhetsområde för föreningen Skyddsvärnet i Stock- holm. Enligt årsberättelsen för är 1936 ha följande föreningar sysslat med övervakningar över villkorligt dömda (antalet personer inom parentes):

Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm Föreningen Skyddsvärnet i Älvsborgs län

(285) (10) Stockholms kyrkliga socialråd (9) Skara stifts arbetshem (3) Uppsala Samhjälp (45) Föreningen Skyddsvärnet i Örebro stad Jönköpings läns skyddsförening (5) och län (2) Kristianstads läns fångvårds- och skydds- Västerås Samhjälp (5)

sällskap (5) Föreningen Skyddsvärnet i Kopparbergs Föreningen Skyddsvärnet i Malmö län (74)

(148) Föreningen Skyddsvärnet i Gefleborgs Föreningen Skyddsvärnet i Göteborg län (15)

(501) Norrbottens läns skyddsförening (2)

Av ovan nämnda föreningar ha under år 1936 alla utom fyra jämväl sysslat med förundersökningar.

Arbetet med förundersökningar och övervakningar synes i regel icke ombe- sörjas av skyddsförening i följande län, nämligen

Södermanlands län Hallands län Östergötlands län Värmlands län Kronobergs län Västernorrlands län Kalmar län Jämtlands län Gotlands län Västerbottens län. Blekinge län

Till skyddsföreningarnas uppgifter höra, förutom förundersökningar och övervakningar, även hjälpverksamhet för frigivna fångar samt förebyggande och eftervårdande verksamhet för lösdrivare, alkoholister och andra därmed jämförliga hjälpbehövande. På sina håll ha föreningarna skaffat sig ombud ute i bygderna. Följande föreningar ha enligt Svenska skyddsförbundets årsberättelse flera än tio dylika ombud (antalet inom parentes): Uppsala Samhjälp (12) Föreningen Skyddsvärnet i Örebro stad Östergötlands läns skyddsförening (20) och län (15) Föreningen Skyddsvärnet i Göteborg Föreningen Skyddsvärnet i Kopparbergs

(20) län (56) Föreningen Skyddsvärnet i Älvsborgs län Föreningen Skyddsvärnet i Gefleborgs (14) län (47) Skaraborgs läns skyddsförening (13)

Svenska skyddsförbundet för alltsedan den 1 juli 1928 genom föreningen Skyddsvärnet i Stockholm ett centralregister. Detta tillhandahåller till för- bundet anslutna föreningar och deras organ uppgifter om åtgärder som vidtagits av föreningarna till hjälp och stöd åt frigivna fångar m. fl. I första hand är registret avsett att omfatta sådana personer, som icke ha någon sta- digvarande vistelseort utan begiva sig från den ena platsen till den andra i

• Sida 100
•  Original

avsikt att utnyttja hjälpverksamheten på olika orter. Till centralregistret skola föreningarna en gång i veckan insända uppgifter angående av förenin- garna vidtagna hjälpåtgärder. Två gånger i månaden utsändas till förenin— garna konfidentiella meddelanden angående personer, som efter senaste med- delandet inrapporterats till registret. I centralregistret äro för närvarande antecknade omkring 42 000 personer.

Svenska skyddsförbundet har sedan flera år tillbaka uppburit statsanslag. Detta utgick för vart och ett av budgetåren 1926/1927—1929/1930 med 75 000 kr., för vart och ett av budgetåren 1930/1931—1934/1935 med 80 000 kr., för vartdera budgetåret 1935/1936 och 1936/1937 med 90 000 kr. samt för budgetåret 1937/ 1938 med 100 000 kr. Anslaget användes till större delen såsom understöd åt de till förbundet anslutna föreningarna. Kungl. Maj:t har be- träffande anslaget för sistnämnda budgetår föreskrivit, att 90 100 kr. skola på visst sätt fördelas mellan föreningarna, högst 3400 kr. disponeras av förbundet till understödjande av föreningar vilka på grund av verksamhe- tens omfattning äro i särskilt behov av understöd, högst 3 500 kr. användas för att bestrida kostnaderna för centralregistret och återstående beloppet 3 000 kr. brukas för förbundets egna utgifter.

De sakkunniga, vilka är 1932 avgåvo det i det föregående omnämnda betänkandet om det frivilliga skydds- och hjälparbetet, uttalade, att den svenska skyddsverksamhetens lokala organisation präglades av en betänklig brist på likformighet och planmässighet (s. 71). De sakkunniga föreslogo därför vissa organisatoriska åtgärder, som de ansågo vara till fromma för skyddsverksamheten då denna först därigenom kunde såväl till organisa- tion som till arbetsmetoder uppnå den fasthet som vore av nöden för att den rätt skulle kunna fylla sina samhällsgagnande uppgifter (5. 73). De sakkunnigas förslag gick ut på en utveckling och rationalisering av före— ningarnas verksamhet. Ledningen av den alla de ifrågavarande förenin- garna omfattande organisationen Svenska skyddsförbundet borde göras mera effektiv genom anställande av en särskild tjänsteman, förslagsvis benämnd direktör. I varje län borde finnas en förening, men endast en, vars verksam- hetsuppgifter borde omfatta det 5. k. allmänna skyddsprogrammet, d. v. s. verksamhet för såväl frigivna fångar som villkorligt dömda, frigivna tvångs- arbetare, lösdrivare, alkoholister och i liknande avseenden hjälpbehövande. Föreningens byrå eller expedition borde vara förlagd till länets residensstad. Ombud för föreningen borde anskaffas runt om i länet och filialbyråer upp- rättas där så behövdes. För de större städerna med deras speciella problem på skyddsverksamhetens område kunde organisationen tänkas avvika från vad sålunda skisserats.

Vad särskilt beträffar förundersökningarna uttalade de sakkunniga, att det enligt deras uppfattning icke funnes någon anledning ifrågasätta att för- undersökningarna med den nuvarande anordningen icke skulle utföras till- fredsställande (s. 78). Det vore emellertid synnerligen värdefullt för rätts- vården och skyddsföreningarnas hela verksamhet, även för dessas ekonomi, om förundersökningar i större omfattning komme att anförtros åt förening-

• Sida 101
•  Original

arnas funktionärer eller ombud. De sakkunniga förordade också, att över- vakningarna bleve i ökad omfattning anförtrodda åt skyddsorganisationerna. Som skäl härför framhölls bl. a., att det för en effektiv övervakning i många fall fordrades att övervakaren kunde lämna såväl direkt ekono- miskt stöd som bistånd med arbetsanskaffning m. m., vilket allt ställde sig lättare att ordna för den övervakare som utan omgång kunde begagna en skyddsförenings hjälp (5. 80).

Den plan som nämnda sakkunniga framlade för den lokala organisationen är, såsom av den föregående redogörelsen framgår, i viss utsträckning ge- nomförd. Det har dock icke lyckats att i avsedd omfattning få till stånd den önskade planmässigheten och likformigheten i arbetet. Mot den föreslagna organisationen har framhållits dels att det icke lär vara möjligt att fram- tvinga frivillig föreningsbildning, där föreningar ännu saknas, och dels att där föreningar finnas förslaget icke tagit tillräcklig hänsyn till att personer som ägna sig åt den frivilliga hjälpverksamheten på detta område hysa en berättigad önskan att få bedriva denna på sådant sätt att de själva finna - sina resurser och sina intressen bäst komma till sin rätt.

Icke heller vad beträffar den centrala organisationen har de sakkunnigas förslag lett till något resultat. Inrättandet av en direktör såsom ledare för skyddsverksamheten har nämligen väckt betänkligheter på skilda håll.

Betydelsen av att förundersöknings- och övervakningsväsendet blir ordnat på ett fullt tillfredsställande sätt framträder i synnerhet, om institutet vill- korlig dom reformeras efter de riktlinjer som de sakkunniga föreslå. Ge- nom att domen kan förenas med särskilda åtgärder för den dömdes omhän- dertagande ställas nämligen ökade krav påförundersökning och övervak— ning. Vid den följande behandlingen av dessa frågor ha de sakkunniga också ägnat särskild uppmärksamhet åt den mycket betydelsefulla uppgift som arbetsanskaffningen i detta sammanhang utgör.

Beträffande sättet för samverkan mellan det allmänna och de enskilda hjälpföreningarna vilja de sakkunniga framhålla vikten av att det allmänna anpassar sina åtgärder så, att intresset för frivillig hjälpverksamhet icke minskas genom alltför långt gående ingripanden från statens sida. Å andra sidan få dessa hänsyn enligt de sakkunnigas mening icke stå i vägen för anordningar som medföra ökad effektivitet hos verksamheten och ända- målsenlig tillsyn över det Sätt varpå hjälpverksamheten bedrives och här- för anslagna statsmedel användas.

Vad först beträffar förundersökningarna — eller såsom de enligt förslaget kallas personundersökningarna _ kunna de sakkunniga icke helt ansluta sig till den i betänkandet om det frivilliga skydds- och hjälparbetet fram- förda meningen, att ingen anledning finnes ifrågasätta att personundersök- ningarna med den nuvarande anordningen icke skulle utföras tillfreds- ställande. I 7 kap. ha sålunda anförts vissa omständigheter som synas giva vid handen, att den genom personundersökningen åstadkomna utredningen icke alltid är tillräckligt upplysande. Det har icke heller kunnat undgå att väcka de sakkunnigas uppmärksamhet, att personundersökningarna på sina

• Sida 102
•  Original

håll utföras på ett väl slentrianmässigt sätt. Sålunda torde personunder- sökaren i vissa fall hava i alltför stor utsträckning betjänat sig av metoden att utsända blanketter för ifyllning i stället för att göra personliga besök. Personundersökaren går på detta sätt miste om den personliga kontakt med den tilltalades anhöriga och omgivning i övrigt, som är av så stor betydelse för ett riktigt bedömande av orsakerna till hans brottslighet och utsikterna för hans tillrättaförande.

Vad angår valet av personundersökare kunna de sakkunniga icke biträda det i betänkandet om det frivilliga skydds- och hjälparbetet framförda ön— skemålet, att undersökningarna i första hand böra anförtros åt skyddsföre- ningarnas funktionärer. De sakkunniga anse sig sålunda icke böra göra nå- gon erinran mot den utbredda praxis, att till förundersökare utses vid dom- stolskansli anställda notarier. Det har vid förfrågningar, som de sakkun- niga gjort, från flera håll vitsordats, att notarierna oftast lägga ned mycken omsorg och möda på förundersökningarna. Förbises må icke heller, att no- tarierna genom att verkställa sådana undersökningar erhålla en social er- farenhet, som otvivelaktigt är av stort värde för deras utbildning. I fråga om valet av personundersökare vilja de sakkunniga blott framhålla, att det av principiella skäl är olämpligt att, såsom på sina håll åtminstone tidigare skett, inom åklagar- eller polisväsendet verksamma personer förordnas till personundersökare.

Såsom nyss framhållits ställas emellertid genom den reform som de sak- kunniga föreslå större krav på personundersökningarna än förut. Det kom- mer sålunda att åligga personundersökaren att utreda vilka åtgärder i sam— band med villkorlig dom som äro ändamålsenliga och att förbereda dessa. Han skall t. ex. i förekommande fall söka förbindelse med enskilt hem där man är villig mottaga den tilltalade. Likaså bör personundersökaren, för att rätt kunna fylla sin uppgift, äga kännedom om och vara i stånd att bedöma alla de möjligheter till samhällelig reaktion mot brottslingar som vår straff— rätt numera erbjuder, såsom — förutom tidsbestämt straff — tvångsupp- fostran, ungdomsfängelse och förvaring i säkerhetsanstalt. Även den om- ständigheten att villkorlig dom i framtiden kommer att kunna tillämpas be— träffande svårare brott än hittills ställer större krav på personundersökaren. Med hänsyn till det sagda komma de sakkunniga att i det följande föreslå särskilda organisatoriska anordningar för att göra personundersök—ningarna mera fullständiga och upplysande.

I fråga om övervakningarna vilja de sakkunniga hänvisa till de erinringar och önskemål som framförts i betänkandet om det frivilliga skydds- och hjälparbetet. I viss mån liknande synpunkter ha framförts av fångvårds— styrelsens sociala avdelning. I ett av sina meddelanden har avdelningen så- lunda framhållit, hurusom övervakningen i många fall icke syntes ha varit av den positivt fostrande karaktär som med densamma avsetts utan in— skränkt sig till ett mera passivt konstaterande av de bättre eller sämre för- hållanden varunder den övervakade levat. I många av dessa fall skulle enligt avdelningens åsikt en på förtroende och respekt grundad allvarlig

• Sida 103
•  Original

fostran och i vissa fall också varning ha varit väl motiverad och gagnelig för att crnå bästa möjliga resultat.

Beträffande valet av lämpliga övervakare kunna de sakkunniga icke an- sluta sig till den vid 1933 års beslut om sänkning av övervakningsarvodena framförda meningen, att frivilliga och oavlönade krafter skulle i princip vara att föredraga framför avlönade. Det är mycket vanskligt att fälla ett gene- rellt omdöme i denna fråga, då en persons lämplighet såsom övervakare till mycket stor del är beroende av hans rent personliga förutsättningar och av omständigheterna i det särskilda fallet. Emellertid synes det självfallet, att personer, som yrkesmässigt ägna sig åt övervakning, härigenom förvärva en värdefull erfarenhet på området. De ha också helt säkert i stor utsträckning ägnat sig åt denna verksamhet främst av håg och fallenhet. Det förtjänar vi- 'dare uppmärksammas, att de personer, SOm av ideella bevekelsegrunder äro villiga att åtaga sig övervakningsuppdrag, säkerligen ofta befinna sigi så- dant ekonomiskt läge att de icke kunna utföra oavlönat arbete av någon mera avsevärd omfattning. Från flera håll har också framhållits, att det i viss utsträckning inträffat att personer vilka mera tillfälligtvis åtagit sig över- vakningsuppdrag vårdslösat sin uppgift.

Såsom i det föregående omtalats, är övervakningsarvodet sedan den 1 juli 1933 sänkt till 8 kr. för den första månaden av övervakningstiden och 2 kr. för var och en av de följande månaderna. Denna sänkning har medfört svårigheter av olika slag.

Enligt den förut berörda framställningen från föreningen Skyddsvärnet i Göteborg har denna förening efter arvodessänkningen endast med största svårighet kunnat. upprätthålla sin verksamhet beträffande övervakningar över villkorligt dömda. Kostnaden för utförande av övervakning överstiger nämligen icke sällan den härför utgående ersättningen. Liknande synpunk- ter framhållas i Svenska stadsförbundets likaledes förut omtalade skrivelse, i vilken särskilt understrykes att med nuvarande ersättning kommunerna nödgas träda emellan och således få vidkännas utgifter som rätteligen borde bäras av staten. Dessa missförhållanden ha också påtalats vid Svenska skyddsförbundets årsmöte den 22 maj 1937 av representanter för det fri- villiga skyddsarbetet i olika delar av landet.

Otvivelaktigt skulle övervakarna i många fall kunna och vilja nedlägga mera tid och arbete på övervakningarna. om de kunde påräkna en bättre gott- görelse. Därtill kommer, att arvodenas obetydlighet helt vis-st ej sällan av-

håller personer, som skulle vara väl skickade för övervakningsuppdrag, från att åtaga sig sådana.

Den svårighet, som på sina håll framträtt att erhålla lämpliga övervakare, sammanhänger emellertid också med den alltmer ökade omfattning i vilken övervakning kommit till användning både inom kriminalpolitiken och inom den sociala vårdverksamheten. Vad särskilt den villkorliga domen beträf- far, har såsom av tab. 12 framgår antalet övervakningar fördubblats under den tid tabellen omfattar eller fr. o. m. är 1919 t. o. m. är 1934. En lik- nande utveckling kan man iakttaga på sociallagstiftningens område, där över-

• Sida 104
•  Original

vakningen erhållit en alltmer framträdande plats inom barnavården och alko- holistvården.

Det anförda torde ådagalägga, att övervakningsarvodena måste höjas. De sakkunniga ha dock ansett sig icke för närvarande böra föreslå högre er- sättning för vanliga övervakningsfall än den som gällde före 1933 års sänk- ning eller 12 kr. för den första månaden av övervakningstiden och 3 kr. för var och en av de följande. Därjämte föreslås, att domstolen skall kunna besluta om tilläggsarvode till övervakaren, då dennes uppdrag varit för- enat med särskilt stort arbete eller särskilda omkostnader.

Enligt de sakkunnigas mening är det emellertid icke tillräckligt att stanna vid en höjning av ersättningen. För att övervakningsväsendet skall bliva ef- fektivt erfordras, såsom också framgår av vad i betänkandet om det frivilliga skydds- och hjälparbetet föreslagits, organisatoriska åtgärder. Sådana torde bliva särskilt påkallade om den av de sakkunniga föreslagna reformen av institutet villkorlig dom genomföres. För att de åtgärder med vilka villkor- lig dom skall kunna förenas skola leda till åsyftat resultat, måste nämligen i regel övervakningen fylla högt ställda anspråk. En förutsättning för refor- men av institutet måste därför vara, att det i alla förekommande fall skall vara möjligt att anordna en i allo tillfredsställan-de övervakning. Som man, enligt vad erfarenheten måste anses ha visat, icke för detta ändamål enbart kan lita till frivillig verksamhet, synes det angeläget, att det allmänna upp- rättar en organisation med vars hjälp det är möjligt att på ett effektivt sätt tillgodose behovet av skickliga och sakkunniga personer som med intresse ägna sig åt hithörande uppgifter.

Vad slutligen angår arbetsanskaffningen åt villkorligt dömda, vilja de sak- kunniga framhålla att en stor del av dessa äro fullgoda arbetare och icke heller på grund av sitt förflutna torde vara diskvalificerade ur arbetssyn- punkt. De kunna således jämställas med andra arbetssökande vid konkur- rens om arbetstillfällen. Emellertid finnes redan och kommer måhända efter genomförande av de sakkunnigas förslag att i ännu större utsträckning finnas ett stort antal villkorligt dömda som icke kunna erhålla arbete i vanlig ordning. Detta sammanhänger bl. a. med de pågående förändringar- na i olika avseenden rinom arbetslivet och på arbetsmarknaden. De min- skade arbetstillfällena inom vissa yrken framkalla en skärpt konkurrens mellan de arbetssökande, varvid personer med ett icke oförvitligt föregående på grund härav och ofta nog även till följd av ringa arbetsförmåga, sam- manhängande med hämmad förståndsutveckling eller andra psykiska brist- fälligheter, skjutas åt sidan i den allmänna tävlan om arbete. En annan bidragande orsak finner man i den omständigheten, att personer som råkat i konflikt med samhället ofta sakna yrkesutbildning. De äro kanske vana vid grovarbete, men till följd av det ökade bruket av maskiner för utförande av sådana arbeten som tidigare tagit mänsklig muskelkraft i anspråk har efterfrågan på grovarbetare utan specialkunskap numera blivit allt mindre. Även om en viss yrkeskunnighet förefinnes, behöver denna ofta ytterligare utvecklas för att möjliggöra en anställning i fria marknaden. Att med nu-

• Sida 105
•  Original

varande förhållanden anskaffa arbetsgivare, som äro villiga att meddela _vr- kesutbildning, är förenat med stora svårigheter. Slutligen bör i fråga om verksamheten för platsanskaffning anmärkas, att denna i hög grad försvåras genom att de villkorligt dömda — och i ännu högre grad de villkorligt frigivna och andra med dem likställda ofta behöva omhändertagas medan de söka arbete. Under denna väntetid, som kan fortgå i veckor och måna- der, måste den'arbetssökande ofta nog söka bostad och uppehälle under omständigheter som innebära allvarlig risk för att han ånyo råkar in i förhållanden som leda till brott.

I betänkandet om det frivilliga skydds- och hjälparbetet (s. 89) anläggas följande synpunkter på den offentliga arbetsförmedlingens ställning till ar- betsanskaffning åt frigivna fångar och därmed jämställda kategorier:

Då den offentliga arbetsförmedlingen är ålagd att lämna den bästa arbetskraften företräde, måste vid god tillgång på arbetskraft den mindervärdiga eller defekta ar- betskraften, till vilken frigivna fångar till avsevärd del äro att hänföra, sättas i andra hand. Av sociala skäl bör dock den offentliga arbetsförmedlingen beakta även de frigivnas och därmed jämställdas intressen, men detta beaktande bör ske i sam- råd med de tilltänkta arbetsgivarna, vilka böra invigas i den arbetssökandes förhål- landen, åtminstone i de fall, där en sådan information synes vara av vikt. De ar- betsgivare, hos vilka arbete för frigivna sökes, böra helst äga vilja och förmåga att på ett personligt sätt taga sig an de frigivna. En arbetsförmedling för den mindre goda arbetskraften bör lämpligen icke ske i direkt samband med den reguljära för- medlingen utan vid sidan därav. Att upprätta en särskild förmedling för denna ar- betskraft är dock icke lämpligt. Möjligen kan vid den offentliga arbetsförmedlingen anställas en kurator, som bevakar den mindre goda arbetskraftens intressen. Vid arbetsförmedlingarna i några större städer, och då främst Stockholm, kunde för- söksvis anordnas ett dylikt kuratel.

Sedan några år tillbaka har vid en av de offentliga arbetsförmedlingsan- stalterna i landet, nämligen den för Stockholms län, bedrivits en särskild verk- samhet för arbetsanskaffning åt sekunda arbetskraft, huvudsakligen vid jord- bruket med binäringar. Personer tillhörande denna kategori ha emellertid behandlats på ett mera personligt sätt än vanligen är fallet. Sålunda har arbetsgivaren i regel erhållit särskilda anvisningar om sättet för behand- lingen av den dömde. I övrigt ha emellertid anställningsförhållandena plä- gat regleras i enlighet med gällande kollektivavtal. Föreståndaren för arbets- förmedlingen har även under åratal efter det arbetsanställning första gången anskaffats sökt uppehålla personlig kontakt med dessa arbetare, vilka ofta varit i behov av fortsatt stöd och hjälp. Under år 1936 ha i länet på detta sätt arbete beretts åt frigivna fångar, villkorligt dömda, från tvångsarbets-, alkoholistanstalter och skyddshem utskrivna samt andra därmed jämförliga personer till ett antal av sammanlagt 380 personer, varav 287 män och 93 kvinnor.

Ett flertal av de frivilliga hjälpcrganisationerna ombesörja också en lik— nande arbetsanskaffning. Stadsmissionen i Stockholm driver sedan åtskil- liga år en omfattande verksamhet för att förmedla platser åt just sådana personer, som ur olika synpunkter icke kunna anses vara fullgoda arbetare. Under år 1936 har på detta sätt icke mindre än 1 293 personer genom Stads-

• Sida 106
•  Original

missionens försorg anvisats arbete. Vid föreningen Skyddsvärnet i Göteborg finnes en särskild avdelning för arbetsanskaffning, vilken är 1936 skaffade arbete åt 114 personer, därav flertalet villkorligt dömda och frigivna fångar.

I stort sett ha goda erfarenheter vunnits beträffande denna form av plats- förmedling.

Det torde emellertid icke vara tillräckligt att lita till de initiativ som i en framtid kunna komma att tagas efter mönster av Stockholms läns arbets- förmedling och Stadsmissionen samt föreningen Skyddsvärnet i Göteborg. Såsom förut framhållits har i betänkandet om det frivilliga skydds- och hjälparbetet förordats, att vid den offentliga arbetsförmedlingen skulle an- ställas en kurator med uppgift att bevaka den mindre goda arbetskraftens intressen. Även enligt de sakkunnigas mening skulle en dylik kurator ha en viktig uppgift att fylla. De sakkunniga anse emellertid, att de nya ar- betskrafter som kunna erfordras för ett effektivt omhändertagande av de villkorligt dömda icke böra avses enbart för arbetsanskaffning utan ta- gasi anspråk för hela det komplex av uppgifter som uppstå i samband med en revision av den villkorliga domen.

Med hänsyn till vad nu anförts om personundersökning, övervakning och arbetsanskaffning synes det nödvändigt, att ett antal funktionärer anställas för den praktiska tillämpningen av institutet villkorlig dom. Att en sådan organisation är erforderlig för denna form av samhällets kriminalpolitik. framgår av den här ofta påpekade omständigheten att antalet villkorligt döm— da numera är högst betydande. Antalet årligen meddelade villkorliga domar uppgår som förut nämnts till 2 000, och antalet villkorligt dömda som på en gång stå under övervakning kan uppskattas till omkring 4 000. Jämför man härmed beläggningen å rikets fångvårdsanstalter —i medeltal omkring 2 000 — blir det tydligt, att det egentliga frihetsberövandet numera icke på långt när intager den dominerande ställning inom kriminalpolitiken som tidigare. De sakkunniga anse därför tiden vara inne, att samhället, som nedlägger stora kostnader för att bereda brottslingar anstaltsbehandling, även vidtager rationella anordningar beträffande dem som man på annat sätt söker åter- föra till ett hederligt liv.

Med utgångspunkt från dessa överväganden föreslå de sakkunniga, att på statens bekostnad anställes ett antal funktionärer, förslagsvis benämnda statens skyddskonsulenter, vilka var och en för visst distrikt ägna sig åt här ifrågavarande verksamhet.

Rörande dessa konsulenters åligganden och arbetsuppgifter vilja de sak— kunniga anföra följande.

Konsulenten bör skaffa sig ingående kännedom om arbetsförhållanden och vårdmöjligheter inom 'sitt distrikt. I detta syfte hör han söka skaffa sig medar- betare ute i orterna, som kunna meddela honom nödiga upplysningar och i övrigt biträda honom i hans verksamhet. Dessa ombud skola även, då så befinnes lämpligt, kunna mottaga förordnanden som personundersökare och övervakare samt kunna tjänstgöra som biträde åt övervakare. Såsom förut

• Sida 107
•  Original

framhållits ha åtskilliga skyddsföreningar skaffatsig dylika ombud i orter- na. Det är givet, att dessa ombud även skola kunna bistå konsulenten.

På grundval av den kännedom om sitt distrikt som konsulenten skaf- fat sig skall han tillhandagå domstolarna med de upplysningar som kun- na vara av betydelse för tillämpningen av lagen om villkorlig dom. I första hand åligger det därvid konsulenten att giva anvisning på personer, lämpliga såsom personundersökare och övervakare. Detta bör ske icke blott på det sätt, att konsulenten till domstolarna översänder en förteckning över sådana personer, utan han bör dessutom vara beredd att, då domstolens ordförande så önskar, samråda med denne om vem som i ett givet fall bör förordnas till personundersökare eller övervakare. Liksom hittills skall det nämligen lig- ga i domstolarnas skön att bestämma vem som skall betros med dessa upp- drag. I den mån konsulentens övriga tjänsteåligganden det medgiva skall han vara skyldig mottaga uppdrag som övervakare och även som personunder- sökare. Med denna organisation kommer det att över hela riket finnas till- gång till personer, lämpliga för dylika uppdrag.

De talrika möjligheter till samhällelig reaktion mot brottslingar som re- dan finnas och som genom en reform av den villkorliga domen enligt detta , förslag väsentligen ökas, göra det särskilt önskvärt, att domstolarna ha till- gång till en rådgivare med praktisk erfarenhet rörande behandlingen av vill- korligt dömda. I detta hänseende bör konsulenten särskilt stå till tjänst med att meddela anvisning å lämplig arbetsanställning för den dömde eller å hem eller anstalt där han kan erhålla vård. För att vara i stånd härtill bör kon- sulenten ständigt stå i förbindelse med de myndigheter, föreningar och enskilda som verka på förevarande område. Han bör sålunda söka samar- bete med de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna samt de frivilliga orga- nisationer som syssla med arbetsförmedling särskilt för sekunda arbetskraft, och vidare med samhällets organ för fattigvård och barnavård, frivilliga skyddsföreningar, ortsombud o. s. v. I den mån personundersökare eller övervakare av konsulenten begär upplysning om hur en tilltalad lämpligen bör beredas arbetsanställning eller vård bör konsulenten lämna sådan upp- lysning. Även i andra avseenden bör konsulenten bistå personundersökare och övervakare med råd och upplysningar i allt som rör deras uppdrag.

Konsulenten bör särskilt vinnlägga sig om att söka samarbete med den frivilliga hjälpverksamhetens organ, främst med skyddsföreningarna, samt att stödja och hjälpa dem i deras verksamhet. Genom föredrag och annan upplysningsverksamhet hör han söka intressera allmänheten för det frivilliga skyddsarbetet.

Vidare bör det åligga konsulenten att öva uppsikt över det sätt varpå över- vakare och, efter omständigheterna, även personundersökare fullgöra sina uppdrag. Särskilt skall han härvid tillse, att de föreskrifter som meddelats de villkorligt dömda tillämpas på riktigt och ändamålsenligt sätt. Därvid hör han ha sin uppmärksamhet fäst vid att åtgärd icke göres mera ingripande eller fortfar längre tid än som är erforderligt. Det förutsättes, att konsulenten vid utövandet av sin uppsikt uppträder med största grannlagenhet. För att

• Sida 108
•  Original

möjliggöra en effektiv uppsikt skall konsulenten granska av övervakaren gjorda anteckningar i övervakningsboken ävensom de räkenskaper, som övervakaren för sitt uppdrag är skyldig att föra. I mån av behov bör konsu- lenten företaga resor inom distriktet och härför åtnjuta rese- och trakta- mentsersättning i den ordning som kan bliva bestämd. Finner konsulenten vid utövande av sin uppsiktsverksamhet anledning till anmärkning, skall han i första hand genom råd och anvisningar söka lägga förhållandena till rätta. Kan missförhållandet icke på annat sätt hävas, skall han göra anmä- lan om saken till vederbörande domstol. Denna kan då i förekommande fall entlediga övervakaren från hans uppdrag eller ändra föreskrift som medde— lats för den dömde.

Till konsulentens åligganden skall vidare höra att, enligt direktiv av cen- tral myndighet, ombesörja utbetalningen av de medel som av denna ställas till förfogande för att inackordera villkorligt dömda i enskilda hem eller på annat sätt omhändertaga dem. Beträffande dessa medel skall han föra rä- kenskaper och avgiva redovisning i enlighet med de närmare föreskrifter som av den centrala myndigheten meddelas.

I särskilda föreskrifter kunna också vissa andra detaljer närmare regleras. såsom om mottagningstid, skyldighet att avgiva årsberättelse, expedition av utgående skrivelser och vård av inkommande handlingar, förande av liggare och dagböcker m. m.

Konsulentens arbetsuppgifter måste gestalta sig i hög grad olikai skilda distrikt. I vissa fall torde till följd av distriktets storlek och andra förhål- landen konsulentens arbetstid huvudsakligen tagas i anspråk för tillsyn och kontroll, rådgivningsverksamhet och liknande uppgifter. I andra distrikt där- emot torde konsulenten själv i större utsträckning kunna ombesörja person- undersökningar och övervakningar.

Förutom de uppgifter som i det föregående nämnts och som alla samman- hänga med tillämpningen av villkorlig dom torde vissa andra närliggande uppgifter böra åligga konsulenten. Sålunda böra icke blott personundersök- ningar för villkorlig dom utan även andra personundersökningar (t. ex. för ungdomsfängelse och tvångsuppfostran) tillhöra konsulentens arbets- uppgifter. Vidare synes det falla sig naturligt att, där behov föreligger, konsulentens befattning med övervakning kan vidgas till att avse även dem som villkorligt frigivits eller villkorligt utskrivits från fångvårds- eller lik- nande anstalter. Likaledes skall konsulenten kunna tagas i anspråk för en annan uppgift som med varje år visar sig allt mera betydelsefull. De sak- kunniga syfta härvid på hjälparbetet bland frigivna fångar i allmänhet. Det synes lämpligt, att konsulenten betros även med denna uppgift. I detta sam- manhang vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten på även en annan grupp personer, de arbetsskygga, för vilkas del särskilda samhällsåtgärder visa sig alltmer nödvändiga i samma mån som medborgarnas insikt och so- ciala ansvarskänsla ökas. Enligt de sakkunnigas mening skulle, oavsett hur lösdrivarlagstiftningen i en framtid kommer att utformas, en väsentlig brist i socialpolitiken kunna avhjälpas, därest konsulenten kunde anlitas även för

• Sida 109
•  Original

att bereda hjälp åt de arbetsskygga. Det ligger också nära till hands. att kon— sulenten står till förfogande med råd och dåd när det gäller brottsförebyg- gande åtgärder beträffande sådana personer hos vilka en kriminell utveck- ling liotar utan att de ännu blivit lagförda.

Med det nu sagda ha konsulentens blivande arbetsuppgifter icke blivit ut- tömmande angivna. Erfarenheten lärer komma att visa, att denne tjänsteman efter hand kommer att behövas även för andra grenar av social verksam— het. Det torde sålunda vara tänkbart att även alkoholistvården och ung- domsvården komma att taga hans tjänster i anspråk.

Det torde ligga i sakens natur att såväl män som kvinnor böra ifrågakom- ma till konsulenttjänsterna. De sakkunniga vilja erinra om att det för när- varande i vårt land vid olika institutioner pågår en omfattande utbildning av både manliga och kvinnliga socialarbetare, vilka måhända i viss omfattning kunna tagas i anspråk för ifrågavarande arbetsuppgifter.

För att begränsa organisationen till det minsta möjliga föreslå de sakkun- niga tillsättande av 12 skyddskonsulenter i hela riket. Därutöver erfordras en person som i Gotlands län fullgör konsulents åligganden, vilka emeller- tid där på grund av göromålens ringa omfattning kunna skötas som bi- syssla.

Vid uppgörande av nedanstående plan för rikets indelning i skyddskonsu- Ientdistrikt ha de sakkunniga tagit hänsyn dels till geografiska förhållanden och dels till brottslighetens omfattning i olika delar av landet. Om denna senare kunna vissa uppgifter erhållas ur brottsstatistiken. De siffror som nedan angivits vid de föreslagna konsulentdistrikten avse medeltalet under åren 1932—1934 vid häradsrätt och rådhusrätt (polisdomstol) till straffar— bete eller urbota fängelse dömda personer.

Stockholms stad samt Stockholms län utom Norra Roslags och Mellersta

Roslags domsagor .................................................. 1 302 Uppsala län och Gävleborgs län samt Norra Roslags och Mellersta Roslags

domsagor av Stockholms län ....................................... 350 Södermanlands län och Östergötlands län .............................. 270 Jönköpings län, Kronobergs län och Kalmar län ........................ 246 Blekinge län och Kristianstads län .................................... 180 Malmöhus län ...................................................... 400 Göteborgs och Bohus län och Hallands län samt Vättle, Ale och Kullings

domsaga av Älvsborgs län .......................................... 497 Skaraborgs län samt Älvsborgs län utom Vättle, Ale och Kullings domsaga .. 263 Värmlands län och Örebro län ....................................... 210 Västmanlands län och Kopparbergs län ................................ 211 Västernorrlands län och Jämtlands län ................................ 356 Västerbottens län och Norrbottens län ................................ 232.

För Gotlands län, där motsvarande siffra beträffande till urbota straff dömda personer utgör 39, föreslås såsom ovan nämnts en särskild anord- ning.

Det har icke kunnat undvikas, att distriktsindelningen blivit ojämn på så sätt, att vissa distrikt ha betydligt högre kriminalitet än andra. Särskilt på-

• Sida 110
•  Original

fallande är detta i de distrikt där de stora städerna äro belägna. Det skulle därför kunna ifrågasättas att uppdela åtminstone det första distriktet, om- fattande Stockholms stad samt större delen av Stockholms län, i två distrikt. Innan närmare erfarenhet vunnits, synes emellertid härmed kunna anstå. De sakkunniga räkna nämligen med att den frivilliga skyddsverksamheten i Stockholm är så väl utvecklad, att den kan bära åtskilliga av de arbetsupp- gifter som eljest åvila konsulenten. Härtill kommer, att de närmast Stock- holm belägna förorterna lämpligen böra tillhöra samma konsulentdistrikt som själva staden. I viss mån liknande synpunkter kunna anläggas beträf- fande det distrikt inom vilket Göteborg är beläget.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa rikets indelning i skyddskonsulentdistrikt ävensom att bestämma konsulenternas stationerings- orter.

Av det föregående framgår med all tydlighet, att de sakkunniga räkna med att skyddsföreningama komma att lämna sin medverkan i skyddsarbetet även i framtiden. Dessa kunna sålunda bedriva sin verksamhet i stort sett som hittills. I de största distrikten kommer konsulentens tid knappast att medgiva, att han i någon större utsträckning själv åtager sig personunder- sökningar och övervakningar. Dessa uppgifter falla då i stor utsträckning på skyddsföreningarna. Vidare kan förutsättas, att föreningarna komma att göra en effektiv insats för att bereda de villkorligt dömda och de med dem jämställda arbetsanställning eller inackordering. Tidigare har fram— hållits, att det för skyddsföreningarna är en lämplig uppgift att upprätta inackorderingshem o. d. Likaså bör det ingå i skyddsförenings uppgift att i de fall, då den villkorligt dömde omedelbart efter domen är i behov av hjälp med kläder, föda, husrum, resor m. m., stå till tjänst för sådant ända- mål. Därjämte kvarstå givetvis skyddsföreningarnas uppgifter rörande fri- givna fångar och andra hjälpbehövande. På grund av vad nu anförts kom- ma de sakkunniga att i 12 kap. föreslå, att den frivilliga skyddsverksamheten framdeles såsom hittills skall åtnjuta understöd av statsmedel.

Med hänsyn till de föreskrifter av olika art som enligt sakkunnigförsla— get i avsevärd omfattning skola kunna meddelas i samband med villkorlig dom torde det bli nödvändigt, att domstolarna hädanefter i större utsträck- ning än nu taga befattning med skyddsarbetet rörande de villkorligt dömda. Att domstol — och i regel den domstol som meddelat den villkorliga domen — har att följa den dömdes utveckling, synes innebära en god garanti för att behandlingen fullföljes med konsekvens och omdöme. Domstolarnas auk— toritet skulle också skänka ett allvar åt övervakningen, som denna tyvärr för närvarande icke alltid äger. Samtidigt skulle den erfarenhet, som dom- stolarna vunne genom att taga del i övervakningsarbetet, otvivelaktigt vara till gagn för dem i deras dömande verksamhet.

De sakkunniga föreslå därför vissa åtgärder avsedda att åstadkomma en närmare samverkan mellan domstolarna och konsulenten. I stället för den nuvarande skyldigheten för övervakaren att avgiva skriftliga rapporter,

• Sida 111
•  Original

som i allmänhet torde vara föga upplysande och endast i ringa mån vinna domstolarnas beaktande, föreslås sammankomster mellan rättens ordförande och konsulenten i distriktet för att dryfta de olika övervakningsfallen och där så behöves vidtaga ändringar i föreskrifterna för vissa dömda. Vid dessa sammankomster böra om möjligt även övervakarna närvara för att meddela erforderliga upplysningar och mottaga nödiga anvisningar. Då skäl därtill föreligga, skall också den dömde vara skyldig att personligen inställa sig. Dylika sammankomster böra hållas minst en gång varje år.

I stället för den nuvarande termen vårdnadsdomstol föreslå de sakkun- niga beteckningen övervakningsdomstol.

I syfte att förenkla det processuella förfarandet, föreslå de sakkunniga, att övervakningsdomstols befogenheter _ dock ej i vad avser förverkande och varning — må kunna utövas på landet av domaren och i stad med råd- husrätt av lagfaren ledamot i rätten som utses därtill.

För att ytterligare underlätta domstolarnas arbete föreslå de sakkunniga, att övervakningsdomstolens befattning med de villkorligt dömda skall kunna överflyttas till en särskilt tillsatt övervakningsnämnd. Till ledamöter i denna höra utses socialt intresserade och erfarna personer, däribland helt natur- ligt även representanter för det frivilliga skyddsarbetet. Det torde böra fordras, att bland ledamöterna en är lagfaren och anställd vid domstol som tillsatt nämnden och om möjligt en är läkare.

Då särskild övervakningsnämnd finnes, skola de sammanträden med kon- sulenten och övervakarna som i det föregående nämnts i stället hållas inför nämnden. Denna bör med avseende å behandlingen av de villkorligt dömda äga samma befogenheter som på landet domaren och i stad särskilt utsedd ledamot. Nämnden skall således äga upphäva föreskrift, som meddelats enligt lagen om villkorlig dom, ävensom i viss utsträckning ändra sådana föreskrifter eller meddela nya. Däremot skall det icke tillkomma nämnden att besluta om varning eller förverkande.

Det kan befinnas praktiskt, att flera domstolar förena sig om gemen- sam nämnd. För en sådan anordning förutsättes enligt förslaget endast, att domstolarna bliva ense om nämndens sammansättning. I orter, där flera domstolar finnas, såsom i städer där utom rådhusrätten en eller flera hä- radsrätter ha sitt säte, torde gemensam övervakningsnämnd ofta vara lämp- lig såväl för att befria domstolarna från en del av arbetet med de villkor- ligt dömda som för att ställa samtliga villkorligt dömda på orten under till- syn av ett enda organ. På orter med tillgång till socialt intresserade och kunniga personer kan det också vara lämpligt att på detta sätt tillgodogöra sig deras insikter och praktiska erfarenheter.

Med inrättandet av särskilda övervakningsnämnder torde även vinnas den fördelen, att konsulenten vid sin sida får en organisation, hos vilken han vid behov kan erhålla råd och stöd. Härigenom får konsulenten liknande möjlighet att rådföra sig med intresserade och sakkunniga personer som för närvarande skyddsföreningsfunktionärerna ha genom att vid behov kunna vända sig till föreningens styrelse.

• Sida 112
•  Original

Då arbetet i en övervakningsnämnd icke torde bliva särskilt betungande och till medlemmar i sådan nämnd böra utses endast för verksamheten verkligt intresserade personer, torde det, liksom i fråga om styrelserna för skyddsföreningarna, kunna förutsättas att arvoden icke skola vara behövliga.

Genom att inrätta ett antal konsulenttjänster samt vid sidan härav på mera effektivt sätt än nu taga domstolarna i anspråk för Övervakningsar- betet och där så finnes lämpligt inrätta särskilda övervakningsnämnder blir enligt förslaget sörjt för att över hela landet finnes en organisation, som är i stånd att fullgöra de nya arbetsuppgifter som institutet villkorlig dom i dess reformerade skick för med sig. Vid sidan av denna statliga organisa- tion och i intimt samarbete med densamma skall enligt förslaget den fri- villiga föreningsverksamheten fortgå.

Det är oundgängligt, att den statliga organisation, för vilken nu redo- gjorts, ställes under en central ledning. Behovet härav framträder redan med hänsyn till nödvändigheten att i en central myndighets hand lägga tillsättandet av konsulenter. Dessutom kräves uppenbarligen en ordnande och kontrollerande tillsyn över denna viktiga sida av det sociala arbetet i form av bl. a. inspektioner över konsulenternas och, i likhet med vad nu är fallet, skyddsföreningarnas verksamhet. Vidare erfordras en överordnad myndighet för att i förekommande fall avgöra, i vilken omfattning konsulen- ten skall anses skyldig att åtaga sig personundersöknings- eller övervaknings- uppdrag samt för att behandla eventuella klagomål över hans tjänsteutöv- ning. Det måste också ankomma på en central myndighet att pröva in- komna framställningar om bidrag till inackordering, utbildning m. m. åt vill- korligt dömda samt att handhava anvisade avlönings- och omkostnadsan- slag.

Den myndighet som framför andra bör ifrågakomma för dessa uppgifter är enligt de sakkunnigas mening fångvårdsstyrelsen. I sin sociala avdelning äger detta ämbetsverk redan ett organ, som tillkommit för vissa av ifråga- varande uppgifter. Det är också i överensstämmelse med en sedan årtion- den pågående och alltjämt önskvärd utveckling, att fångvårdsstyrelsens verksamhet i större omfattning kommer att ägnas sådana åtgärder till brottslighetens bekämpande som falla utanför fångvården i egentlig mening. De nya uppgifter som sålunda skulle anförtros åt fångvårdsstyrelsen kräva icke anställandet av nya befattningshavare inom styrelsen.

I samband härmed bör också övervägas, huruvida icke styrelsens namn bör förändras till bättre överensstämmelse med ämbetsverkets nya arbets- uppgifter. Styrelsen, som inrättades år 1825 och först benämndes styrelsen för rikets fängelser och arbetsinrättningar, ombildades är 1859 till ett cen- tralt ämbetsverk, varvid den erhöll sitt nuvarande namn. Frågan om för- ändring av styrelsens namn var föremål för övervägande i det år 1922 av- givna betänkandet angående tvångsuppfostran (statens offentl. utredn. 1922: 46 s. 98). Med hänsyn till att detta betänkande innehöll förslag om att upp- fostringsanstalter och s. k. förbättringsanstalter skulle inrymmas under fång—

• Sida 113
•  Original

vårdsstyrelsen föreslogs, att styrelsen skulle benämnas överstyrelsen för sta- tens straff— och skyddsanstalter. Med den utveckling, som styrelsens verk- samhet under senare tid undergått och som med ett genomförande av före- varande förslag kommer att ytterligare markeras, finna de sakkunniga en namnändring Väl motiverad. Bland namn som föreslagits synes överstyrel- sen för fångvård och skyddsåtgärder falla sig naturligt med hänsyn till sty- relsens nuvarande och blivande arbetsuppgifter. Benämningen kriminal— styrelsen ansluter sig nära till namnet å vissa andra ämbetsverk, nämligen socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. I benämningen skyddsöverstyrelsen slutligen ligger en hänvisning till styrelsens uppgift att skydda samhället mot brottsligheten.

• Sida 114
•  Original

10 kap. Åtalseftergift i vissa fall.

I svensk rätt göres statens straffanspråk gällande av allmän åklagare eller av den som kränkts genom brottet, målsäganden. För vissa slags brott äga därjämte enskilda av brottet icke direkt berörda personer väcka åtal. Beträf- fande vissa brott gäller vidare, att allmän åklagare äger tala å dem allenast om brottet av målsäganden angivits till åtal. Vissa brott äro helt undantag- na från allmänt åtal.

I fråga om anställande av allmänt åtal tillämpas den s. k. legalitetsprinci- pen, vilken innebär att vederbörande allmänne åklagare har skyldighet att väcka åtal, så snart tillräckliga skäl därtill finnas med hänsyn till möjlig— heten att bevisa den misstänktes skuld. Denna princip har kommit till ut- tryck i promulgationslagen till strafflagen 19 ä 1 och 3 punkterna.

I vissa undantagsfall få emellertid lämplighetshänsyn göra sig gällande vid beslut om åtal, så att i begränsad omfattning utrymme lämnats för den s. k. opportunitetsprincipen. Exempel härpå erbjuda bestämmelserna i 1 kap. 1 och 2 åå, 8 kap. 29 å och 9 kap. 6 % strafflagen, enligt vilka lagrum allmän åklagares — och i vissa fall även annans —— rätt att åtala gjorts beroende av Konungens förordnande eller tillstånd. I andra hithörande fall åter är beslu- tanderätten angående åtal förbehållen åklagare i överordnad ställning, näm- ligen landsfogden eller för Stockholm överståthållarämbetet. Så är förhål— landet enligt kungl. kungörelsen den 18 december 1823, ändrad genom lag den 24 april 1936, beträffande person som undergår frihetsstraff för brott av viss grövre beskaffenhet och som misstänkes hava före domen begått annat brott för vilket han ännu ej undergått rannsakning. Enahanda är enligt 19 å lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse efter ändring genom lag den 24 april 1936 förhållandet beträffande den som ådömts ungdomsfängelse och som misstänkes hava före frigivningen eller tillsynstidens utgång begått brott för vilket han icke undergått rannsakning. I 14 % lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran har i viss överensstämmelse med den förut gällande rätten enahanda regel givits beträffande den som dömts till tvångsuppfostran, och regeln har enligt en samtidigt vidtagen ändring i barnavårdslagen, 44 ä 3 mom., utsträckts till att omfatta även den som omhändertagits för skydds- uppfostran men i stället för att intagas i skyddshem intagits i allmän upp- fostringsanstalt eller ock överflyttats dit från skyddshem. Innan beslut fattas om åtal, skall enligt de båda ungdomslagarna yttrande inhämtas från den i lagen om ungdomsfängelse omförmälda nämnden, respektive styrelsen för den allmänna uppfostringsanstalten.

• Sida 115
•  Original

Enligt några författningsbestämmelser skall opportunitetsprincipen i be- gränsad omfattning tillämpas vid bagatellbrottslighet. Det förekommer så- lunda, att i instruktion för polismyndighet i stad, t. ex. instruktionen för polis— mästaren i Örebro den 12 augusti 1932 5 5, föreskrivits att åtal kan underlåtas, därest den förseelse om vilken är fråga är av ringa beskaffenhet och icke inne- fattar förnärmelse mot enskild person. I viss mån härmed jämförliga äro sådana stadganden som de i motorfordonsförordningen 26 ä 2 mom. och 32 & förekommande, enligt vilka bland förutsättningarna för straff för brukande av vissa fordon som ej varit i föreskrivet skick upptagits att bristfälligheten ej var av ringa betydelse. Efter vad man har anledning antaga förekommer därjämte i praxis i viss utsträckning, att allmän åklagare utan stöd av lag- bestämmelse underlåter att åtala i fall, där förseelsen varit av jämförelsevis lindrigt slag och den skyldige på annat sätt göres till föremål för ingripande från samhällets sida, t. ex. genom omhändertagande av barnavårdsmyndig- het.

I det betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m., vilket år 1922 avgavs av särskilda sakkunniga (statens offentl. utredn. 1922: 46 s. 36), övervägde dessa frågan om inskränkning i allmän åklagares plikt att åtala unga lagöverträdare. Mot en sådan reform mötte emellertid enligt de sakkunniga allvarliga hinder i vårt dåvarande åklagarväsen.

Frågan om opportunitetsprincipens tillämpning upptogs sedermera i hela dess vidd, och sålunda ej med begränsning till unga personer, av processkom- missionen i dess betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (andra delen, statens offentl. utredn. 1926: 32 s. 30 ff.). Enligt processkommissio- nen mötte det emellertid allvarliga betänkligheter att införa en diskretionär rätt för åklagaren att underlåta åtal.

I det betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar som avgavs år 1932 av särskilda sakkunniga (statens offentl. utredn. 1933: 11 s. 123 ff.) intogo dessa, i mot- sats till processkommissionen, den ståndpunkten att lagstiftningen borde läm- na möjlighet att underlåta åtal när sådant icke vore absolut av nöden; sär- skilt gällde de sakkunnigas mening unga personer. De sakkunniga rekom- menderade därför till skyndsam utredning frågan om införande av regler an— gående eftergivande av åtal, därvid åtalseftergiften lämpligen efter mönster av villkorlig dom borde göras villkorlig.

Enligt vad under hand inhämtats är frågan om ökad möjlighet för åklagarna att eftergiva åtal för närvarande föremål för processlagberedningens upp- märksamhet. Det finnes för den skull anledning att förmoda, att denna fråga kommer att fullständigt utredas i processlagberedningens blivande betän- kande.

I direktiven för de sakkunnigas arbete nämnes bland andra arbetsuppgifter även utredning om införande av villkorlig åtalseftergift. Med hänsyn bl. a. till processlagberedningens arbete torde det emellertid icke vara lämpligt att här till behandling upptaga frågan om åtalseftergift i hela dess vidd. Här

• Sida 116
•  Original

skola endast dryftas vissa speciella fall av åtalseftergift, vilka äga visst sam— band med de i detta betänkande i övrigt behandlade frågorna.

Vid övervägande i vad mån allmän åklagare bör göra åtal beroende av lämplighetsprövning, är det naturligt att utgå från de fall, i vilka redan enligt gällande rätt en sådan prövning skall ske innan allmänt åtal må anställas. En dylik prövning är, såsom i det föregående omnämnts, föreskriven beträffande dem som dömts till ungdomsfängelse eller till tvångsuppfostran eller som jämlikt barnavårdslagen omhändertagits för skyddsuppfostran och intagits i eller överflyttats till allmän uppfostringsanstalt. Bestämmelserna avse såväl —-det fall, att den unge innan den uppfostrande behandlingen avslutats blir misstänkt för att _ före eller efter behandlingens början — ha förövat brott 'för vilket han icke undergått rannsakning, som ock det fall att han efter det uppfostringsåtgärden avslutats blir misstänkt för att därförut hava begått zsådant brott.

De ifrågavarande lagbestämmelserna giva möjlighet att underlåta allmänt åtal i fråga om brott, för vilket en i anstalt för ungdomsfängelse eller tvångs- uppfostran intagen person misstänkes och som efter all sannolikhet icke skulle komma att ådraga gärningsmannen någon påföljd utöver den som upp- fostringsåtgärden innebär. I sådana fall skulle uppenbarligen anställande .av åtal ofta inverka störande på uppfostringsarbetet och i allt fall vara skä- ligen onödigt. Bestämmelserna medgiva även att åtal underlåtes, då det är att antaga att åtalet skulle leda till att uppfostringsåtgärden avbrötes och detta med hänsyn till behandlingen av den brottslige skulle vara till skada. För det fall, att brott, begånget före avslutandet av en uppfostrande behand- ling, upptäckes efter nämnda tidpunkt, göra de ifrågavarande bestämmelserna det möjligt att undvika att person som med gott resultat genomgått anstal- ten skulle behöva lagföras för ett brott som han förövat innan hans upp- fostran fullbordats.

Den möjlighet till åtalseftergift, som de ifrågavarande bestämmelserna bere- da, har beträffande dem som dömts till tvångsuppfostran prövats av erfaren- heten. Bestämmelse om lämplighetsprövning såsom förutsättning för åtal har nämligen funnits i lagstiftningen om tvångsuppfostran alltifrån det att detta institut med 1905 års ingång trädde i tillämpning. Några ogynnsamma verkningar av bestämmelsen ha, såvitt de sakkunniga känna, icke försports.

Med hänsyn därtill förtjänar det övervägas, huruvida liknande bestäm- melse bör meddelas _ förutom beträffande personer som äro dömda till ung- domsfängelse och elever intagna i allmän uppfostringsanstalt med tillämp- ning av barnavårdslagen — även beträffande andra närliggande fall, då nå- gon omhändertagits till fast reglerad anstaltsbehandling, vilken i viss omfatt- ning kan ersätta verkställighet av straff. De fall, som främst komma i fråga, äro de där någon intagits i skyddshem eller allmän alkoholistanstalt.

Det förstnämnda av dessa fall föreligger, då någon blivit enligt barnavårds- lagen omhändertagen för skyddsuppfostran och intagen å skyddshem utan att sedermera hava överflyttats till allmän uppfostringsanstalt. Önskemål om att skyddshemselever måtte på samma sätt som elever vid allmän uppfost-

• Sida 117
•  Original

ringsanstalt kunna befrias från åtal ha uttalats i yttrandena över det förslag till reformering av tvångsuppfostringsinstitutet, på vilket den i det föregående nämnda lagstiftningen bygger.

En jämförelse mellan uppfostran genom skyddshem och tvångsuppfostran, sådant detta senare institut utformats genom lagen den 13 mars 1937, ger vid handen att reglerna för det förstnämnda slaget av uppfostran nära an- sluta sig till reglerna om tvångsuppfostran i vad beträffar uppställandet av garantier för att den omhändertagne blir föremål för ett tillräckligt långva' rigt och ingripande uppfostringsarbete under betryggande former. Vad be- träffar ledningen för skyddshemmen är att märka, att enligt den av 1936 års riksdag beslutade reformen av skyddshemsverksamheten staten princi- piellt övertager det ekonomiska ansvaret för denna verksamhet och att i samband därmed staten tillförsäkras inflytande på dess ledning. Enligt ut- talande i det till grund för reformen liggande sakkunnigförslaget, vilket i denna del biträt'ts av föredragande departementschefen (prop. nr 219 till 1936 års riksdag s. 63 och 97 f.), skola även beträffande de skyddshem som icke övertagas av staten vissa regler iakttagas beträffande styrelsens sam- mansättning. Det torde således bliva sörjt för att skyddshemmen liksom de allmänna uppt'ostringsanstalterna erhålla väl kvalificerad ledning.

Särskilt övervägande kräver frågan, huruvida en bestämmelse om rätt att eftergiva åtal mot skyddshemselev bör begränsas, så att den icke omfattar fall i vilka någon intagits i skyddshem först efter det misstanke om hans brottslighet uppkommit eller efter det att polisundersökning rörande denna inletts. Någon fara för att bestämmelsen utan sådan begränsning skulle giva anledning till missbruk torde dock icke förefinnas. För att en person skall bliva intagen i skyddshem erfordras, dels att han av vederbörande barnavårdsnämnd blir omhändertagen för skyddsuppfostran, dels ock att den för hemmet beslutande myndigheten beslutar hans intagande i hemmet. För att han skulle kunna undgå åtal, skulle enligt den här ifrågasatta bestäm- melsen erfordras ytterligare, att överordnad åklagarmyndighet, i regel lands— fogden, finner sig böra underlåta åtal. Det är sålunda genom prövning av flera från varandra fristående myndigheter, däribland en kommunal nämnd, sörjt för att en brottsling ej utan tillräckliga skäl genom intagning i skyddshem undgår sitt straff. Under sådana förhållanden synes det vara obehövligt att begränsa bestämmelsens tillämplighet med avseende å tidpunkten för inta- gandet i skyddshem. Det skulle sålunda icke vara uteslutet, att de myndig- heter, som bestämma angående intagande i skyddshem och om åtal, därest de vore ense om att en viss lagöverträdare hellre borde göras till föremål för uppfostran i skyddshem än för tvångsuppfostran eller straff och att till- räckliga skäl funnes för att skona honom från rättegång och dom ——— i detta fall förmodligen en villkorlig sådan —— kunde vidtaga sådana åtgärder att han intoges i skyddshem och undginge åtal.

I betraktande av att intagande i skyddshem icke äger lika allvarlig karak- tär som intagande i allmän uppfostringsanstalt kunde ifrågasättas, huruvida icke möjlighet att eftergiva åtal mot skyddshemselev borde genom uttrycklig

• Sida 118
•  Original

bestämmelse begränsas med avseende å det ifrågakomna brottets svårhet. En sådan begränsning torde —— med hänsyn till bestämmelsen i 5 kap. 2 & straff- lagen, att straff för brott som förövas i åldern 15—18 år kan nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort — om den anses böra vidtagas, böra anknytas till straffskalornas maximistraff. Vissa brottstyper, t. ex. inbrott, bedrägeri och förskingring, innesluta emellertid, jämte gärningar av beskaf- fenhet att åtalseftergift borde kunna ifrågakomma, även sådana av betydligt svårare beskaffenhet, något som har till följd att straffskalans övre gräns 'vid dessa brott ligger högt. Att bestämma, att åtalseftergift ej finge komma i fråga beträffande brott varå kunde följa straff över viss svårhetsgrad, skulle därför ställa lagstiftaren inför valet att antingen utesluta brott av det slag som här berörts från kretsen av dem som kunna bliva föremål för åtals— eftergift eller ock att utesluta endast de grövsta brotten. Det förra alterna- tivet synes alltför mycket begränsa verkan av den ifrågasatta nya bestäm- melsen, och det senare alternativet torde vara olämpligt med hänsyn därtill, att en uttrycklig föreskrift att bestämmelsen ej vore tillämplig vid de grövsta brotten lätt skulle kunna medföra den missuppfattningen, att åtalseftergift kunde vara på sin plats vid alla något mindre om än i och för sig betydande brott.

Med hänsyn till vad nu anförts föreslå de sakkunniga, att i barnavårds- lagen bland bestämmelserna om skyddshem införes ett nytt stadgande, lämp- ligen såsom 4 mom. i 44 &, av innehåll att om någon som intagits i skydds- hem misstänkes att hava före slutlig utskrivning begått brott, för vilket han icke undergått rannsakning, och brottet hör under allmänt åtal eller av målsäganden angivits till åtal, det skall ankomma, där brottet är begånget i Stockholm, å överståthållarämbetet och eljest å landsfogden att efter hörande av skyd-dshemmets styrelse avgöra huruvida åtal skall ske. Liksom motsva- rande bestämmelser beträffande ungdomsfängelse och tvångsuppfostran skul- le ett sådant stadgande icke betaga målsäganden hans rätt att föra talan om ansvar för brottet.

Det andra fall, där det enligt vad förut sagts förtjänar övervägas att in- föra en opportunitetsprövning, är det, då någon intagits å allmän alkoho- listanstalt och misstänkes för brott.

En jämförelse med förhållandena beträffande skyddshemselev eller elev vid allmän uppfostringsanstalt är så till vida haltande som intagning å alkoholistanstalt avser vuxna personer. Med hänsyn därtill torde det vara motiverat att iakttaga större försiktighet, när det gäller åtals- eftergift för de å alkoholistanstalt intagna. Åtminstone för närvarande synes det icke böra föreslås en mera vittgående bestämmelse om lämplighetspröv- ning såsom förutsättning för allmänt åtal mot sådana personer än som mot— svarar ett nyligen antaget stadgande beträffande förvandling av böter.

Det åsyftade stadgandet finnes i 9 % lagen den 9 april 1937 om verkställig- het av bötesstraff. Enligt detta lagrum gäller, att där någon enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, förvandling av böter som dessförin- nan skett skall vara förfallen och att förvandling ej skall ske av böter som

• Sida 119
•  Original

ådömts före intagandet. Böter, som ådömts efter intagandet men före utskriv- ningen, må enligt samma stadgande ej förvandlas med mindre anstaltens sty- relse det påkallar. Till stöd för stadgandet anföres i det betänkande som legat till grund för lagen (statens offentl. utredn. 1935: 56 s. 40 ff.), att hänsyn till alkoholistvårdens effekt motiverar befrielse från förvandlingsstraff i dessa fall.

Det återgivna stadgandet torde medföra, att för personer som enligt med- delat förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt smärre förseelser i stor utsträckning komma att icke medföra någon ansvarspåföljd. Vid sådant förhållande torde det mången gång vara en olämplig eller åtminstone onödig åtgärd att genom lagföring vid domstol åvägabringa att en i alkoholistanstalt intagen person blir bötfälld för en förseelse. Praktiska skäl tala således för att möjlighet till åtalseftergift införes för dessa fall. En bestämmelse härom skulle få alltför ringa räckvidd om den begränsades till förseelser å vilka en- ligt lag endast böter kunna följa. Å andra sidan böra icke grövre brott med- tagas. Gränsen synes lämpligen kunna bestämmas så, att regeln om åtalsefter- gift kommer att omfatta brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader.

De sakkunniga föreslå med stöd av dessa överväganden, att för det fall, att någon beträffande vilken förordnande meddelats om intagande å allmän alkoholistanstalt misstänkes för brott av den svårhetsgrad som nu angivits, införes en bestämmelse som nära motsvarar det beträffande skyddshemselever föreslagna stadgandet men begränsas till ringare brott. Sin plats torde be- stämmelsen lämpligen böra erhålla i en ny paragraf, 49 a, som inskjutes i alkoholistlagen omedelbart efter 49 &.

Ett tredje fall, för vilket det väl kunde komma i fråga att införa bestäm- melse om åtalseftergift, föreligger, då någon som intagitsåtvångsarbetsanstalt misstänkes för brott. Eftersom lösdriverilagstiftningen för närvarande är föremål för revision genom särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet, saknas emellertid anledning att i förevarande sammanhang närmare ingå på denna fråga.

• Sida 120
•  Original

11 kap. Omröstning angående villkorlig dom.

Regler angående omröstning till dom finnas i 23 kap. rättegångsbalken. I 3 och 4 åå, vilka kvarstå oförändrade från 1734 års lags ursprungliga lydelse, givas beträffande brottmål följande regler för röstberäkningen inom kollegiala domstolar. Bliva ej alla rättens ledamöter ense men har flertalet ledamöter förenat sig om en mening, skall domen avfattas enligt denna. Hava två skilda meningar yppats och omfattas vardera av lika många rös- tande, skall deras mening gälla som fria eller den mening som lindrigast är. Fördela sig rättens ledamöter på flera meningar, skola deras röster gälla, som kunna närmast till varandra jämkas och gå ut på det som är lindrigast. Vid tillämpningen av denna regel anses mening, som går ut på visst straff, understödja också de meningar, som gå ut på lägre straff, och med stöd av detta betraktelsesätt förfares så, att med fortskridande från strängare till mildare mening rösterna sammanräknas till dess att flertal uppnåtts.

I strafflagen givas regler, som tjäna till ledning då det gäller att med av- seende å svårhetsgraden jämföra straff tillhörande någon av straffarterna straffarbete, fängelse och böter. Finnas bland flera yppade meningar någon som går ut på villkorligt ådömande av straff, jämföres detta enligt praxis med de övriga straff, som må vara ifrågasatta, utan att vid jämförelsen fästes avseende vid att enligt förstnämnda mening straffet skall ådömas endast villkorligt. När två meningar gå ut på samma straff men skilja sig därutinnan att enligt den ena straffet skall ådömas villkorligt, anses dock den mening mildare som innefattar villkorlig dom.

Inom den svenska strafflagstiftningen ha nyligen vidtagits reformer, som giva anledning överväga huruvida de nu återgivna omröstningsreglerna äro ibehov av revision. Tvångsuppfostran, förvaring och internering skola näm- ligen enligt de innevarande år antagna nya lagarna angående dessa skydds- åtgärder ådömas direkt utan att såsom hittills först i domen utsättes ett straff som utbytes mot skyddsåtgärden. Ledamot som röstar för t. ex. tvångsuppfostran har därför ej längre att ange visst straff, som skulle kunna läggas till grund vid röstberäkningen. Att åter jämföra tvångsuppfostran med tidsbestämt straff möter svårighet bl. a. därigenom, att uppfostringsåt- gårdens varaktighet ej bestämmes i domen utan först under verkställigheten. Liknande svårighet framträder då fråga uppkommer att döma till den ge- nom lag den 15 juni 1935 i vår rätt nyinförda straffarten ungdomsfängelse, vilken icke heller ådömes på viss tid.

Frågan om en revision av omröstningsreglerna med hänsyn till nu berörda

• Sida 121
•  Original

förhållanden var föremål för särskild uppmärksamhet under förarbetena till tvångsuppfostringslagen. I detta lagstiftningsärende anförde sålunda lag- rådet, att om med vår straffrätt införlivades sådana påföljder av brott som ungdomsfängelse och tvångsuppfostran —— detta senare institut i den form det erhöll i nämnda lag —— vilka båda skulle ådömas utan att bestämt straff dessförinnan utmättes, reglerna angående omröstning till dom i brottmål i 23 kap. 3 och 4 åå rättegångsbalken icke skulle erbjuda ledning för alla de fall, då fråga om ådömande av sådan påföljd kunde komma att ställas. under omröstning (se prop. nr 27 till 1937 års riksdag s. 72). Att tvångs- uppfostran och ungdomsfängelse vore att anse såsom strängare än böter, torde enligt lagrådet vara otvivelaktigt, men däremot gåves icke nå- gon giltig norm för en jämförelse mellan vanligt tidsbestämt frihets- straff, å ena, samt endera av de nämnda ansvarspåföljderna, å andra sidan. Såsom en möjlig metod för anordnande av omröstning när vid överläggning till dom fråga uppkommit om tvångsuppfostran eller om ungdomsfängelse, anvisade lagrådet det förfarandet, att nämnda fråga först framställes till avgörande genom särskild omröstning. Uppnås därvid flertal för den mening som går ut på ådömande av sådan ansvarspå- följd, är därmed målet avgjort i ansvarsfrågan. I annat fall har domstolen att företaga ny omröstning, därvid ledamöterna äro förhindrade att rösta för den ifrågavarande ansvarspåföljden men i övrigt förfares på samma sätt som nu gäller vid omröstning till dom.

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets utlåtande avböjde chefen för justi- tiedepartementet att för det dåvarande till särskild lagstiftningsåmärd upp- taga frågan, huru omröstning bör ske då ungdomsfängelse eller tvångs- uppfostran är ifrågasatt (prop. s. SGQfll. I motiveringen härtill uttalade depar- tementschefen, att frågan om utformandet av omröstningsregler för det fall att tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse är ifrågasatt borde ses i sam- manhang med de motsvarande problem som möta vid andra åtgärder på det kriminalpolitiska området. Något hinder mot att i ett fall, då tvångs— uppfostran eller ungdomsfängelse är ifrågasatt jämte vanligt tidsbestämt straff, tillämpa omröstningsreglerna i 23 kap. rättegångsbalken funnes icke, ty i brist på lagbestämmelser ägde domstolen att fritt bedöma olika ifråga- satta åtgärders relativa svårhet.

Vid den revision av institutet villkorlig dom, som är de sakkunnigas upp— gift, torde beaktande höra skänkas ät omröstningssättet i sådana fall, där inom kollegial domstol villkorlig dom blir föremål för votering. Den i praxis tillämpade regeln att vid jämförelse mellan skilda meningar, av vilka någon går ut på villkorlig dom, i regel fästa avseende endast vid straffens svårhet kan ej anses tillfredsställande ens med den nuvarande utformningen av institutet. Ett exempel, som belyser detta, erbjuder omröstningen i ett mål i en av rikets hovrätter, vid vilket en ledamot dömde till fängelse i två månader, två ledamöter till böter och två till fängelse i tre månader med bestämmelse om villkorlig dom (Nytt juridiskt arkiv I 1914 s. 154). Eme-

• Sida 122
•  Original

dan hänsyn ej togs till att de båda sist nämnda ledamöterna med det av dem utsatta straffet förenade bestämmelse om villkorlig dom, ansågs den först nämndes mening vara mildare än deras, och därav följde, att utslaget avfattades i enlighet med hans mening. Erfarenhetsmässigt uppfattas emel- lertid så gott som alltid av tilltalade och allmänheten villkorlig dom såsom lindrigare än ovillkorligt frihetsstraff.

Det tillämpade förfaringssättet blir än mera otillfredsställande om, såsom de sakkunniga föreslå, med villkorlig dom i icke ringa utsträckning förenas särskilda föreskrifter för den dömde. Eftersom sådana föreskrifter kunna innebära kännbart ingripande i den dömdes livsföring, förefaller det icke rik- tigt att vid jämförelse mellan en mening, som går ut på så beskaffad vill- korlig dom, och annan mening, som innebär ovillkorligt ådömande av straff, fästa avseende endast vid det straff som enligt vardera meningen skall ut- sättas. Därtill kommer, att vid den av de sakkunniga föreslagna nya for— men av villkorlig dom, kvalificerad sådan, det ifrågavarande förfaringssättet icke alls kan tillämpas, emedan kvalificerad villkorlig dom icke innefattar utsättande av något straff utan stannar vid sakerförklaring.

Det kan ifrågasättas, huruvida det icke skulle vara lämpligt att i sam— manhang med en reform av omröstningsreglerna med avseende å villkorlig dom även söka avlägsna de svårigheter, som det enligt det föregående i vissa fall möter att använda de nuvarande omröstningsreglerna då fråga uppkommer om ådömande av tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring eller internering. Den av lagrådet såsom en tänkbar utväg anvisade metoden att anställa särskild omröstning rörande annan ansvarspåföljd än straff skulle sålunda kunna komma i fråga såsom en lösning såväl för fall, då det gäller de nämnda ansvarspåföljderna, som även för det, då villkorlig dom är ifrågasatt. Mot metoden kan emellertid erinras, att de åtgärder, beträffande vilka den skulle tillämpas, därigenom i omröstningshänseende skulle få en särställning som vore ägnad att försvåra deras ådömande. En- ligt metoden kräves nämligen absolut majoritet för att sådan åtgärd skall kunna ådömas. Om flera av hithörande åtgärder ifrågasättas, skulle vidare avgörande inflytande understundom tillkomma den ordning, i vilken åtgär- derna upptagas till omröstning.

I betraktande av att arbetet på en allmän reform av det svenska rätte- gångsväsendet är långt framskridet, torde det emellertid vara lämpligare att vid nu förevarande revision av institutet villkorlig dom inskränka sig till den komplettering av omröstningsreglerna som erfordras för tillämp- ningen av detta institut. För detta ändamål synes det vara tillräckligt, att det anges en lämplig grund för jämförelse mellan mening som går ut på villkorlig dom och annan mening. Därigenom åstadkommer man ändring i den i det föregående beskrivna praxis vid röstberäkning då villkorlig dom är i fråga. Med iakttagande av den legala grunden för jämförelse mellan Villkorlig dom och andra ansvarspåföljder bliva rättegångsbalkens regler för röstberäkning omedelbart användbara.

De sakkunniga föreslå med hänsyn till det sagda, att genom en lag om

• Sida 123
•  Original

tillägg till 23 kap. 3 och 4 åå rättegångsbalken bestämmes att vid röst- beräkning villkorlig dom skall anses svårare än böter och disciplinstraff men lindrigare än annat straff, tvångsuppfostran, förvaring och internering. Om för brottslingar på grund av arbetsskygghet införes en särskild form av frihetsberövande, torde villkorlig dom även böra anses mildare än detta.

Uppenbarligen kunna erinringar framställas mot en dylik regel. Bl. a. kan det ifrågasättas, huruvida det är sakenligt att vid röstberäkning jämföra mening som går ut på villkorlig dom och annan mening med avseende fäst vid graden av meningarnas stränghet. En röst för villkorlig dom — och detsamma gäller tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring och inter- nering — innebär nämligen icke på samma sätt som röst för vanligt straff ett omdöme om vad det ifrågavarande brottet förskyllt. Den av de sak- kunniga föreslagna regeln har emellertid endast karaktären av ett proviso- rium i avvaktan på en generell lösning av problemet angående omröstning till dom i brottmål.

• Sida 124
•  Original

12 kap. Kostnadsberäkningar.

1. Personundersökningar. I riksstaten för budgetåret 1937/1938 finnes under andra huvudtiteln, avdelning D. Rättegångsväsendet i allmänhet, upp- fört ett förslagsanslag till ersättning åt domare, vittnen och parter å 450 000 kr. Från detta anslag bestridas utan uppdelning sinsemellan kostnader för olika ändamål, bl. a. för dels ersättning som enligt lagen angående villkorlig straffdom skall utgå till dem som verkställa särskild förundersökning varom i samma lag förmäles, dels ock ersättning till dem som vid domstol biträtt såsom förundersökare enligt lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmel- ser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga. I statsverkspro- positionen till 1926 års riksdag (andra huvudtiteln s. 102 ff.) ifrågasatte departementschefen en uppdelning av anslaget och åberopade därvid bl. a. en av statskontoret verkställd utredning, vari kostnaderna för förunder- sökningar för budgetåret 1926/1927 på grundval av vad som härför un- der närmast föregående år utgått beräknats till 35 000 kr. Ehuru såsom av iab. 5 framgår antalet av dem som varje år erhållit villkorlig dom sedan dess knappast fördubblats, ha emellertid, enligt vad de sakkunniga inhämtat, j kostnaderna för förundersökningar under samma tid mer än tredubblats, i i det att dessa kostnader för budgetåret 1936/1937 uppgått till omkring 1 IO 000 1 kr. Detta torde sammanhänga därmed, att arvodena för förundersökningar ! efter hand kommit att utgå med allt högre belopp. Enligt de sakkunnigas

! l l l l

mening böra dessa arvoden i framtiden ofta kunna sättas lägre än som nu sker. Vid bestämmandet av arvode bör i första hand hänsyn tagas till om undersökningen till följ-d av sin omfattning eller eljest är särskilt krävande eller medfört särskilda kostnader. Föreligga icke dylika omständigheter, sy- nes ett belopp av 30 kr. vara lämpligt avvägt. Beaktas dessa synpunkter, vinnes därmed också den fördelen, att arvodena bliva mera likformigt be— stämda vid de olika domstolarna än vad nu är fallet. De sakkunniga räkna med att härigenom skall åstadkommas en icke oväsentlig besparing å an- slaget.

Skyddskonsulenterna skola enligt den föreslagna instruktionen vara skyl- diga att i den mån deras tid det medgiver själva utföra personundersöknin— t gar utan att därför erhålla särskild ersättning. Ehuru det icke torde vara sannolikt att konsulenterna i någon större omfattning kunna medhinna dy- lika undersökningar, kan man likväl räkna med någon besparing genom denna bestämmelse.

Enligt förslaget skall personundersökning äga rum icke blott då villkor-

• Sida 125
•  Original

lig dom kan ifrågakomma utan även angående dem som kunna komma att dömas till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse (, arbetsanstalt), förvaring och internering i säkerhetsanstalt eller, om vederbörande ej fyllt tjuguett år, till straffarbete. Vidare skall personundersökning verkställas, så snart någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott. Denna utvidgning av de fall då personundersökning skall företagas medför givetvis viss kostnadsökning. En sådan förorsakas också av att domstolen enligt förslaget i vissa fall skall för- ordna läkare att efter undersökning avgiva intyg angående den tilltalade. Då denna undersökning icke skall bliva av mera krävande natur, synes läkar- arvodet i regel kunna bestämmas till ett jämförelsevis lågt belopp. Till jäm- förelse må nämnas, att arvode för läkarundersökning inom alkoholistvården av Kungl. Maj:t bestämts till 10 kr.

Nu nämnda kostnadsökningar torde enligt de sakkunnigas mening till en del kompenseras genom lägre arvoden till personundersökare i vissa fall och genom att konsulenterna utan att erhålla särskild ersättning anförtros en del personundersökningar. På grund härav ha de sakkunniga ansett sig kunna räkna med att kostnadsökningen skall stanna vid 20 000 kr. Anslaget till domare, vittnen och parter skulle av denna anledning behöva höjas med nämnda belopp.

2. Övervakning över villkorligt dömda. Ersättning till den som på grund av domstols förordnande tjänstgör såsom övervakare över villkorligt dömd bestrides från det under andra huvudtiteln, avdelning D. Rättegångsväsendet i allmänhet, uppförda förslagsanslaget till övervakning av villkorligt dömda. Anslaget är för budgetåret 1937/1938 upptaget till 70000 kr. Enligt de sakkunnigas förslag skall arvodet till övervakare höjas till vad som gällde före arvodessänkningen den 1 juli 1933, d. v. s. 12 kr. för den första månaden och 3 kr. för varje av de följande. Därjämte skall domsto- len äga rätt att i vissa fall tillerkänna övervakaren särskilt tilläggsarvode. Liksom fallet är för närvarande skall övervakaren vidare erhålla gottgörelse för resekostnader enligt rese- och traktamentsklass III E i gällande reseregle- mente. Den föreslagna arvodeshöjningen skulle, under förutsättning att an- talet villkorliga domar med övervakning vore det i tab. 12 för år 1934 an- givna, uppgå till omkring 55000 kr. Då emellertid antalet villkorliga do- mar med övervakning i en framtid sannolikt kommer att i någon mån höjas, torde kostnadsökningen måhända böra beräknas till omkring 65 000 kr. Vid denna beräkning har emellertid hänsyn ej tagits till att enligt förslaget ett jämförelsevis stort antal övervakningar utan särskilda kostnader i form av arvoden eller reseersättningar skola övertagas av konsulenterna, vilket måste medföra viss besparing å anslaget. Om man räknar med att varje konsu- lent i genomsnitt kan omhänderhava ett fyrtiotal övervakningar, skulle kon- sulenterna på en gång vara betrodda med omkring 500 övervakningsupp- drag, vilket skulle medföra en årlig besparing av omkring 20000 kr. Kost- nadsökningen för övervakningar torde med hänsyn härtill kunna beräknas till omkring 45 000 kr., vilket innebär att anslaget till övervakning av vill- korligt dömda behöver höjas från för närvarande 70 000 kr. till 115 000 kr.

• Sida 126
•  Original

3. Statens skyddskonsulenter. De sakkunniga ha i 9 kap. föreslagit till- sättande av särskilda tjänstemän, statens skyddskonsulenter, var och en med visst distrikt som verksamhetsområde. Enligt förslaget skall riket vara in— delat i 12 dylika distrikt. Skyddskonsulenterna synas höra till en början placeras på extra stat. I fråga om skyddskonsulenternas löneförmåner ha de sakkunniga över- vägt att jämställa dem med statens fattigvårds— och barnavårdskonsulenter. Sistnämnda befattningshavare avlönas emellertid enligt det för oreglerade verk gällande lönesystemet, vilket i förevarande fall icke bör komma i fråga. Det synes vidare naturligt att vid skyddskonsulenternas lönegradsplacering jämförelse göres med vissa befattningshavare inom fångvården. I enlighet härmed ha de sakkunniga funnit lämpligt att å den för reglerade verk gäl- lande löneskalan placera skyddskonsulent mellan fängelsedirektör av tredje klass (B 24) och fängelseassistent av första klass (B 20) eller i lönegrad B 22. Då dessa befattningshavare som nämnts till en början skulle uppföras å extra stat, skulle avlöningen börja med löneklass 21 och sluta med löneklass 24. Vid beräknandet av avlöningskostnaderna ha de sakkunniga enligt gängse grunder utgått från högsta tillämpliga löneklassen, d. v. s. löneklas— sen 24, och dyrortsgruppen E (medelort), där lönen utgör 7 212 kr. för år. Efter avdrag med 447 kr. för pensionsavgifter blir lönen för en konsulent 6 765 kr. och för 12 konsulenter 81 180 kr. Såsom tidigare framhållits före- slås ingen särskild konsulent för Gotlands län; konsulentens åligganden skola där enligt förslaget fullgöras såsom bisyssla av lämplig person, vilken härför bör åtnjuta årsarvode med förslagsvis 1 200 kr. Avlöningskostnaderna skulle enligt dessa beräkningar — oberäknat dyrtidstillägg — uppgå till 82 380 kr. eller i runt tal 82 000 kr. Fattigvårds- och barnavårdskonsulent, åt vilken icke kan beredas arbets- rum med telefon i lokal upplåten av staten, erhåller såsom särskild löneför- mån expensersättning med 500 kr. för år. Huruvida staten i något fall kan tillhandahålla skyddskonsulent arbetslokal med telefon kan icke bedömas, förrän konsulenternas stationeringsorter blivit bestämda. De sakkunniga ha därför räknat med att ersättning härför skall utgå till varje konsulent med 500 kr. för år eller med sammanlagt (12 X 500) 6 000 kr. Under tid, då skyddskonsulent åtnjuter semester eller eljest är förhindrad att tjänstgöra, torde vikarie bliva erforderlig. Då emellertid göromälen under dylikt vikariat i regel lära kunna inskränkas till vissa löpande ärenden, ha de sakkunniga räknat med att vikariatsersättningarna kunna begränsas till sammanlagt 3 000 kr. Avlöningsstaten skulle enligt dessa beräkningar sluta å (82 000 + 6 000 + + 3 000) 91 000 kr. Vad omkostnaderna för den nya organisationen beträffar må erinras om att för fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, till antalet nio, anslagsposten till reseersättningar är upptagen till 30 000 kr. samt anslagsposten till expen- ser till 8 000 kr. Med hänsyn till att skyddskonsulenternas distrikt äro mind-

• Sida 127
•  Original

re än fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas och deras verksamhet icke i samma grad är anlagd på inspektionsresor, kunna resekostnaderna för varje skyddskonsulent förmodas bliva något lägre än för varje fattigvårds- och barnavårdskonsulent. De sakkunniga anse ett belopp av 30 000 kr. vara tillräckligt.

Å omkostnadsstaten skulle vidare uppföras en anslagspost till expenser, varifrån skulle bestridas kostnader för skrivmateriel och telefonsamtal m. m. ävensom ersättning till biträde som i förekommande fall kan bliva behövligt för ombesörjande av vissa expeditions— och skrivgöromål. Anslagsposten har beräknats till 8 000 kr.

Omkostnadsstaten skulle i enlighet härmed uppgå till (30000 + 8000) 38 000 kr.

Nu nämnda anslag till avlöningar och omkostnader för skyddskonsulent- organisationen synas böra uppföras å riksstaten under andra huvudtiteln, av- delning E. Fångvården m. m., och ställas till fångvårdsstyrelsens disposition.

Att konsulenterna icke enbart äro avsedda för tillämpningen av den vill- korliga domen framgår av vad de sakkunniga anfört i 9 kap.

4. Inackordering i enskilt hem, genomgående av viss utbildning m. m. En- ligt förslaget skall domstolen såsom villkor för anstånd enligt 4 & lagen om villkorlig dom kunna föreskriva, att den dömde skall vistas i enskilt hem. I många fall blir detta liktydigt med inackordering mot särskild avgift. Det är givetvis svårt att beräkna i vilken omfattning domstolarna komma att begagna den möjlighet förslaget ger att meddela dylik föreskrift. Måhända måste denna möjlighet tillgripas i högre grad under tider då det möter svå- righeter att erhålla arbete i fria marknaden än då så icke är förhållandet. Då den dömdes anhöriga i vissa fall själva kunna bestrida eller bidraga till kostnaderna för hans placering i enskilt hem, har årliga antalet av dem för vilkas inackordering statsmedel erfordras ansetts kunna till en början be- gränsas till ett hundratal. Beträffande inackorderingsavgiftens storlek ha de sakkunniga inhämtat, att vissa barnavårdsnämnder bruka för utackorderat äldre barn betala om- kring 300 kr. för år räknat. I vissa fall måste säkerligen även för villkorligt dömda ersättningen bestämmas till samma belopp. Ofta ha emellertid de villkorligt dömda kommit till en ålder, då deras arbetskraft på ett helt annat sätt kan tillgodogöras än då det gäller barnavårdsnämndens klientel. I de fall då den dömde sålunda kan utföra ett större mått av arbete kan ersätt- ningen för inackorderingen sättas mycket lågt. I genomsnitt har inackor- deringsavgiften för de villkorligt dömda beräknats till 200 kr. om året.

Om inackorderingsavgiften för villkorligt dömda i genomsnitt beräknas till 200 kr. om året, skulle kostnaderna för inackordering av ett hundratal vill— korligt dömda uppgå till omkring 20 000 kr. om året.

Enligt förslaget skall föreskrift i vissa fall meddelas om att den dömde skall intagas på sjukhus, skyddshem, alkoholistanstalt eller annan liknande anstalt. I de fall då kostnaderna härför icke kunna uttagas av den dömdes anhöriga eller hans hemortskommun, måste konsulenten ha medel tillgäng—

• Sida 128
•  Original

liga för ändamålet. Likaledes bör konsulenten ha tillgång till medel som kunna möjliggöra förverkligande av föreskrift om att den dömde skall ge- nomgå viss utbildning. Årliga kostnaderna för tillgodoseende av dessa be- hov kunna beräknas till 10 000 kr.

Tillfällig hjälp till den dömde med kläder, husrum, mat, respengar m. m. torde framdeles som hittills böra lämnas av fattigvårdsstyrelse eller skydds- förening.

Det sammanlagda anslaget för nu nämnda ändamål skulle således uppgå till 30000 kr. Anslaget torde böra uppföras under andra huvudtiteln, av- delning E. Fångvården m. m., och ställas till fångvårdsstyrelsens disposition.

5. Svenska skyddsförbundet åtnjuter såsom tidigare omtalats under inne- varande budgetår ett statsanslag åt 100 000 kr., uppfört under andra huvud- titeln, avdelning E. Fångvården m. m. Inrättandet av skyddskonsulenter en— + ligt den föreslagna organisationen kommer icke att medföra att de frivilliga skyddsföreningarnas verksamhet inskränkes. De sakkunniga hysa fastmera den förhoppningen, att föreningarna i en framtid tack vare den nya organi- sationen skola bli i tillfälle att ägna sig åt arbetsuppgifter som hittills av ) olika anledningar måst stå tillbaka; de sakkunniga få härutinnan hänvisa till ) vad tidigare härom anförts. Anslaget har därför av de sakkunniga bibehål- lits vid nuvarande belopp, 100 000 kr. ,

6. Anordnande och drift av särskilda vårdhem och anstalter. I kapitlet ) om de kriminalpolitiska åtgärderna i samband med villkorlig dom ha de sakkunniga pekat på önskvärdheten av att liksom redan skett i Stockholm även i andra större städer inrättades inackorderingshem, där de villkorligt ) dömda kunde bo och äta medan de hade sitt arbete ute i staden. De sak- kunniga vilja icke härför föreslå en särskild hem- och anstaltsorganisation utan ifrågasätta, om icke dylika hem liksom fallet varit i Stockholm lämp- ligen böra upprättas på kommunalt initiativ och sedan drivas antingen av en skyddsförening eller av barnavårdsnämnden. I det förut nämnda betänkandet om det frivilliga skydds- och hjälparbetet framlades förslag om upprättande av två industrihem och ett lanthem. av- ) sedda bl. a. att omhändertaga villkorligt dömda. Såsom i 6 kap. omförmälts ] har beträffande industrihem detta förslag delvis förverkligats. Det torde bliva beroende på närmare erfarenheter i vad mån ytterligare åtgärder i detta avseende kunna bliva erforderliga.

I och med att villkorlig dom meddelas i större utsträckning åt sådana som annars skulle ha intagits å fängelser eller liknande anstalter, kommer ansla- get för anstaltsvård att kunna nedbringas. Dylik vård medför nämligen av- sevärda kostnader. De sakkunniga vilja till belysande härav erinra om att årliga anslaget till fångvården uppgår till mera än 4 000 000 kr. och till sta- tens uppfostringsanstalt å Bona till 346 000 kr., vilket, om man bortser från inkomsterna, gör en dagskostnad å resp. 5 och 7 kr. för envar intagen per- son. Vid denna beräkning har ingen hänsyn tagits till amortering och för- räntning av det i byggnader, inventarier m. m. investerade kapitalet. Även

• Sida 129
•  Original

om blott de egentliga straffanstalterna medräknas, skulle, om på grund av förslaget årliga fångantalet sjunker med 200, detta i framtiden medföra en utgiftsminskning av 365 000 kr. om året. Det är emellertid tydligt, att denna utgiftsminskning först så småningom kommer att inträda, nämligen i den mån det sjunkande fångantalet leder till nedläggandet av fångvårdsanstalter. En stor del av omkostnaderna för ett fängelse är nämligen fast och obero- ende av antalet där intagna fångar.

De sakkunnigas förslag beräknas sålunda i stort sett medföra följande årliga utgiftsökningar:

Personundersökningar .......................... kronor 20 000 Övervakningar ................................ » 45 000 Skyddskonsulenter :

avlöningar (oberäknat dyrtidstillägg) kronor 91 000

omkostnader .................. » 38 000 , 129 000 Inackordering i enskilt hem, utbildning m. m. . . .. » 30 000

Summa kronor 224 000

De sakkunniga vilja slutligen framhålla, att nu angivna kostnader äro ringa i förhållande till de kostnader och förluster samhället och den en- skilde årligen få vidkännas till följd av brottsligheten. I den mån de före- slagna åtgärderna komma att bidraga till att minska brottslighetens skade- verkningar, uppkommer emellertid en högst betydande tillgång för samhället i dess helhet. Här skall icke göras någon utredning om storleken av dessa skadeverkningar. I en norsk tidskriftsuppsats1 har nyligen försök gjorts att beräkna hur mycket brottsligheten årligen för Norges vidkommande kostar staten, kommunerna och de enskilda. Författaren kommer därvid till det resultatet — vilket givetvis måste betraktas som mycket ungefärligt — att dessa kostnader årligen uppgå till mellan 25 och 30 miljoner kr. I uppsatsen citeras även ett uttalande av den nyligen avlidne danske riks- advokaten AUGUST GOLL, vari denne för Danmarks del uppskattar dessa kost- nader till årligen c:a 35 miljoner kr. På grund av den större folkmängden torde motsvarande siffra för vårt lands vidkommande vara ännu högre.

* Sc Iv. RUMMELHOFF, Koster iorbryterondet vårt land 25—80 millioner kroner årlig? Socialt Arbcid 1935, s. 63 ff.

• Sida 130
•  Original

Speciell motivering.

Förslag till lag om villkorlig dom.

Villkor-ligt anstånd med verkställande av straff.

1 &.

Innehållet i denna paragraf, vilket rör förutsättningarna för enkel villkor- lig dom i andra fall än då domen avser förvandlingsstraff för böter, har be- handlats i 5 kap. av allmänna motiveringen. Till vad där anförts må fogas

följande. *

l l l

Lagrummet är avfattat med tanke närmast på det fall, att den tilltalade övertygas om endast ett brott. Avfattningen ger emellertid ledning även för det fall, att någon under en lagföring övertygas om flera brott. Uppenbar- ligen är nämligen i sådant fall villkorlig dom utesluten om summan av straf— fen för dessa brott överskjuter de i lagrummet angivna straffgränserna. Om för något av brotten ådömes straff av annan art än de i lagrummet angivna, , t. ex. böter, behöver denna omständighet, såsom av 7 % framgår, icke ute- ! sluta, att villkorlig dom meddelas beträffande det eller de andra brotten. &

Vad här anförts beträffande brottsflerhet bör tydligen äga tillämpning även * i fall som avses i 4 kap. 9 & strafflagen. Det torde därvid utan särskilt stad- gande stå klart, att vid avgörande av frågan huruvida villkorlig dom kan till- lämpas hänsyn skall tagas till det ådömda konkurrensstraffet. Om den till- talade undergått den förut ådömda bestraffningen, kan emellertid denna omständighet utgöra ett skäl mot att meddela villkorlig dom. Det är vidare att märka, att det fall att den tidigare domen varit villkorlig regleras sär- skilt, nämligen i 19 &.

Vad härefter beträffar det fall som avses i 4 kap. 10 & strafflagen torde det, när den tidigare domen icke varit villkorlig, med hänsyn till punkten 4 i förevarande paragraf icke giva anledning till sådant övervägande angående villkorlig dom, att den berörda frågan om straffgränserna vid brottsflerhet blir aktuell. Har den tidigare domen varit villkorlig, föreligger ett fall som behandlas i 18 eller 19 &.

Rörande bestämmelsen i punkt 4 må framhållas, att denna lika litet som strafflagens återfallsbestämmelser har omedelbart avseende å utomlands meddelade domar och undergångna bestraffningar. Att en sådan bestäm-

• Sida 131
•  Original

melse givits beträffande svenska domar och bestraffningar bör emellertid naturligtvis tagas i betraktande, när det gäller att bedöma vilken betydelse i det särskilda fallet bör tillmätas en utländsk dom eller bestraffning.

2 5.

Enligt detta lagrum, vilket i det närmaste oförändrat upptagits från den nuvarande lagen angående villkorlig straffdom i den lydelse denna erhållit genom 1937 års bötesreform, kan under vissai lagrummet angivna förutsätt- ningar förvandlingsstraff för böter ådömas villkorligt. Däremot kan — allt- jämt i överensstämmelse med den nuvarande lagen i dess lydelse enligt 1937 års reform — enligt förslaget villkorligt ådömande av böter icke ske.

3 &. I denna paragraf givas bestämmelser om innehållet av enkel villkorlig dom i nära överensstämmelse med vad nu gäller.

Villkor-ligt anstånd med ådömande av ansvar.

4 &.

Beträffande denna paragraf, vilken anger förutsättningarna för kvalifice- rad villkorlig dom, må hänvisas till vad därom anförts i 5 kap. av allmänna motiveringen. Därutöver må anföras följande.

Huruvida 4 & kan tillämpas i den situation som avses i 4 kap. 9 & straff- lagen, kan måhända giva anledning till något tvivel med anledning av sist- nämnda lagrums föreskrift, att straffet skall så bestämmas som hade den brottslige på en gång varit för båda brotten lagförd. Att tillämpa denna regel, när villkorlig dom meddelas enligt 4 g, stöter nämligen på den svårig- heten, att något straff icke skall utsättas i sådan villkorlig dom. Uppenbar- ligen bör emellertid föreskriften i 4 kap. 9 & strafflagen icke fattas så, att där- med skulle vara omöjliggjort att i ifrågavarande situation enligt 4 & medgiva villkorligt anstånd med ådömande av ansvar. Vid tillämpning av 4 % bör tydligen det i den tidigare domen bestämda straffet tills vidare bestå och först om anståndet förverkas fråga resas om att utsätta ett gemensamt straff för hela brottsligheten. Av sista stycket följ-er emellertid, att vid prövningen hu- ruvida anstånd kan lämnas domstolen har att taga hänsyn till vad den till- talade med tillämpning av 4 kap. 9 % strafflagen förskyllt för hela brotts- ligheten. Om ett tidigare ådömt straffarbets— eller fängelsestraff helt eller delvis återstår att verkställa, torde vidare, efter vad av en jämförelse med 7 & framgår, villkorlig dom vara utesluten.

I det fall som avses i 4 kap. 10 & strafflagen kan det komma i fråga att använda villkorlig dom enligt 4 5 för det nya brottet. Av sakens natur tor- de emellertid följa, att vid prövningen om sådan dom kan meddelas hänsyn tages även till det återstående straffet för det tidigare brottet. En jämförel- se med 7 & torde giva vid handen, att villkorlig dom icke kan ifrågakomma T 9—878618.

• Sida 132
•  Original

om den tilltalade har att avtjäna ett tidigare ådömt straffarbets- eller fängelsestraff.

Vad här anförts om fall som avses i 4 kap. 9 och 10 åå strafflagen gäller ej då den tidigare domen är villkorlig. Om så är fallet, blir nämligen i stål- let 18 eller 19 5 att tillämpa.

5 g.

Beträffande innehållet i denna paragraf må hänvisas till 6 kap. i allmän- na motiveringen.

6 5.

Första stycket i denna paragraf utgör med avseende å kvalificerad vill- korlig dom en motsvarighet till 3 å, som har avseende å enkel villkorlig dom.

Andra stycket äger motsvarighet i 20 å lagen den 13 mars 1937 om tvångs- uppfostran, 26 å lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse och 19 5 lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Gemensamma bestämmelser.

7 &.

Denna paragraf behandlar förutsättningarna för villkorlig dom och utgör sålunda ett komplement till 1 och 4 åå.

I 1 % tredje stycket i den nuvarande lagen, sådan denna lyder efter 1937 års ändringar, stadgas, att om jämte frihetsstraff, i fråga varom villkorlig dom må brukas, ådömes disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten, denna omständighet ej skall utgöra hinder för beviljande av anstånd med förstnämnda straff. Det föreskrives vidare, att om anstånd beviljas, sam- manläggning av straffen ej skall äga rum. I 2 å andra stycket stadgas, att om jämte förvandlingsstraff för böter även ålägges frihetsstraff i fråga varom villkorlig dom må brukas, anstånd må kunna lämnas med båda straffen men icke med ettdera allena. Där anstånd beviljas, skall sammanläggning av straffen ej äga rum.

När i nuvarande lag uttryckligen stadgas, att villkorlig dom kan meddelas ehuru samtidigt ådömes disciplinstraff, utgår lagen uppenbarligen från att ovillkorligt ådömande av vissa andra slags straff utesluter användande av villkorlig dom. Tydligt torde ock vara, att det icke kan vara riktigt att i samma utslag ådöma fängelse eller straffarbete villkorligt för ett brott och ovillkorligt för ett annat. Det är emellertid även andra straff än disciplin- straff efter strafflagen för krigsmakten, som kunna ådömas ovillkorligt utan att däri ligger något hinder mot att för annat brott i samma utslag meddela villkorlig dom. Något hinder finnes sålunda -— efter 1937 års ändring av den nuvarande lagen — icke mot att meddela villkorlig dom ehuru i utslaget ådömas även böter, ett straff som enligt nuvarande lag i dess ändrade skick icke kan ådömas villkorligt.

I förslaget utsäges direkt, att villkdrlig dom enligt 1 eller 4 & ej må medde- las, där den tilltalade samtidigt dömes ovillkorligt till straffarbete eller fängel-

• Sida 133
•  Original

se. Därav torde motsättningsvis följa, att ovillkorligt ådömande av andra straff icke utgör hinder mot meddelande av villkorlig dom. Någon uttrycklig bestämmelse om disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten har därför ej ansetts behövlig.

Beträffande villkorlig dom enligt 2 5 —— eller sådan som avser förvand- lingsstraff för böter — gives i förslaget ett särskilt stadgande, vilket avviker från nu gällande rätt. Enligt stadgandet skall nämligen kunna förekomma, att villkorlig dom enligt 2 5 meddelas ehuru samtidigt ådömes straffarbete eller fängelse ovillkorligt. Omvänt skall det också vara möjligt att meddela villkorlig dom, ehuru samtidigt ålägges förvandlingsstraff för böter utan för— ordnande om villkorligt anstånd med verkställigheten.

Att enligt förslaget öppnas möjlighet att lämna villkorligt anstånd med verkställigheten av förvandlingsstraff, ehuru i samma utslag annat frihets- straff ådömes ovillkorligt, är föranlett av erinringar, som framställts under förarbetena till 1937 års bötesreform. Lagrådet erinrade (prop. nr 35 till 1937 års riksdag s. 159 f.), att av allmänpreventiva hänsyn i fråga om vissa förbrytelser, exempelvis s. k. rattfylleri och vårdslöshet mot borgenärer i konkurs, villkorlig dom ej ansetts kunna ifrågakomma annat än i ytterst sällsynta undantagsfall. Lagrådet anförde vidare som exempel, att någon, samtidigt som han för ett dylikt brott ådömdes fängelse i en månad, för en relativt obetydlig förbrytelse som ej hade samband med det andra brottet dömdes till ett mindre bötesstraff. Saknade han då möjlighet att gälda bö— terna, skulle avtjänande av förvandlingsstraff vara obligatoriskt, om såsom i det till lagrådet remitterade förslaget förutsattes anstånd med verkställig- heten av förvandlingsstraff ej kunde lämnas där samtidigt annat frihetsstraff ådömdes ovillkorligt. Lagrådet påpekade även, att förvandlingsstraffets längd kunde komma att avsevärt överstiga frihetsstraffets, såsom då den vilken dömdes till en månads fängelse hade att såsom förvandlingsstraff av— tjäna fängelse under ytterligare ända upp till tre månader. På grund av vad sålunda anförts borde enligt lagrådets uppfattning i förevarande fall anstånd kunna meddelas med förvandlingsstraffet, även om anstånd skulle vägras beträffande det omedelbart ådömda frihetsstraffet. _— Enligt före— dragande departementschefen (prop. s. 172) syntes skäl kunna anföras såväl för som mot denna ståndpunkt. Då emellertid utredning påginge om re- formering av lagen om villkorlig dom i syfte att vidga dess tillämplighet samt ett ställningstagande till den av lagrådet väckta frågan skulle inverka på be- dömandet av spörsmål ingående under nämnda utredning, syntes det icke lämpligt att föregripa densamma genom uppställande av en bestämmelse som skulle innebära en avvikelse i principiellt hänseende från vad som för- ut gällt.

Vad lagrådet anfört synes de sakkunniga ådagalägga, att fall kunna in- träffa då det är önskvärt att undantag kan göras från principen, att villkor- lig dom ej må meddelas beträffande ett brott om samtidigt för ett annat dö- 1nes till ovillkorligt frihetsstraff. Den särställning, som tillkommer förvand- lingsstraff, synes motivera, att beträffande detta öppnas möjlighet att lämna

• Sida 134
•  Original

anstånd ehuru samtidigt frihetsstraff ådömes ovillkorligt. Säkerligen kom- mer dock denna möjlighet att begagnas endast i relativt sällsynta fall.

Å andra sidan öppnar förslaget möjlighet att, samtidigt som förvandlings- straff ålägges utan anstånd med verkställigheten, meddela villkorlig dom beträffande annat brott. Förslagets ståndpunkt sammanhänger med att vill- korligt anstånd med verkställigheten av förvandlingsstraff enligt 2 & _— i överensstämmelse med nuvarande lag och med vad de sakkunniga även för sin del ansett riktigt —— kan lämnas allenast såframt omständigheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårds- löshet underlåtit att gälda böterna. Det kan således inträffa fall, då åläg- gande av förvandlingsstraff utan villkorligt anstånd med verkställigheten är obligatoriskt. Emellertid är det icke uteslutet, att det i sådant fall kan vara lämpligt att för annat brott använda villkorlig dom enligt 4 5. Det är näm- ligen möjligt, att åtgärd enligt detta lagrum är den för den brottslige lämp- ligaste behandlingsformen. Med hänsyn därtill har det synts motiverat att icke avskära domstolarna från möjligheten att samtidigt ålägga förvandlings- straff utan anstånd med verkställigheten och meddela villkorlig dom. Det förtjänar även påpekas, att om villkorlig dom meddelas och därefter under prövotiden fråga uppkommer om förvandling av böter, varken enligt nu- varande lag eller enligt förslaget anståndet obligatoriskt skall förverkas. Uppenbarligen bör emellertid möjligheten att meddela villkorlig dom i före- varande fall icke tagas i anspråk annat än undantagsvis. Den omständig- heten, att en tilltalad befinnes hava underlåtit att betala honom ådömda böter under sådana förhållanden att förvandlingsstraff prövas böra åläggas ovillkorligt, är nämligen ägnad att framkalla tvivel, huruvida villkorlig dom verkligen är på sin plats beträffande den tilltalade.

När straffarbete eller fängelse ådömes samtidigt med att förvandlingsstraff för böter ålägges, skall enligt det sagda anstånd genom villkorlig dom, om sådant finnes böra lämnas, i regel liksom enligt gällande rätt avse båda straf- fen. I motsats till vad som nu gäller skall emellertid enligt förslaget i så fall sammanläggning av straffen ske och den villkorliga domen avse det sammanlagda straffet, varvid är att iakttaga att detta skall uppfylla förut- sättningarna i 1 &.

Förslaget gör i denna del ändring i regler, som härröra från 1906 års lag angående vilkorlig straffdom. I dennas 3 % stadgades, att om böter ådömdes jämte frihetsstraff som i lagens 1 å omförmäldes, anstånd enligt lagen finge lämnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet men ej med bötes- straffet allena samt vidare att, där anstånd beviljades, sammanläggning av böterna med frihetsstraff ej skulle äga rum. Till motivering av detta stad- gande anfördes av den kommitté som utarbetade förslaget till lagen (bet. 1902 s. 130), att om böter jämte sådant kortare frihetsstraff varom i 1 & vore nämnt ådömdes, skulle, därest närmare bestämmelser i lagen saknades, kunna upp- stå tvekan, huru i olika fall finge förfaras samt särskilt om lagens tillämplig- het i den händelse att vid böternas förvandling till frihetsstraff straffens sam-

• Sida 135
•  Original

manlagda tidslängd komme att något överskjuta de i lagen uppställda straff- gränserna. Det anfördes även, att när genom villkorlig dom beviljades an— stånd med straff i sådant fall som avsåges med lagrummet, böterna icke borde i domen sammanläggas med frihetsstraffet, helst under vissa förhållanden straffens sammanläggning kunde leda till betydande olägenheter. I saknad av stadgande därom skulle domstolarna möjligen finna sig av innehållet i 4 kap. 2 och 7 åå strafflagen föranlåtna att på vanligt sätt meddela bestäm- melser om straffens sammanläggning.

Den regel förslaget i ifrågavarande hänseende innehåller torde lika väl som den nuvarande tillgodose behovet av klarhet. Att de sakkunniga ansett sig böra frångå den gällande rättens ståndpunkt beror på den förlängning av förvand- lingsstraffet som ägt rum genom lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff. Enligt denna lag kan förvandlingsstraffet ha en längd av ända upp till tre månader. Det har synts de sakkunniga icke rationellt, att ett straff av denna svårhetsgrad skulle kunna ådömas villkorligt även om den tilltalade för annat brott förskyllt det högsta straff beträffande vilket anstånd genom villkorlig dom kan lämnas. Med de nuvarande reglerna för bötes- och för- vandlingsstraff torde det icke'heller möta några större vanskligheter att så- som de sakkunniga föreslå låta den villkorliga domen avse det sammanlagda straffet.

För det fall åter, där frihetsstraff och bötesstraff ådömas samtidigt, det ena villkorligt och det andra ovillkorligt, stadgas i förslaget, att sammanläggning ej skall ske.

Sistnämnda stadgande har givits generell avfattning och innefattar även förbud mot sammanläggning då disciplinstraff efter strafflagen för krigsmak- ten ådömes samtidigt med att villkorlig dom meddelas för annat brott.

Förbudet i nuvarande lag mot att använda villkorlig dom för brott, för vil- ket straff finnes utsatt i strafflagen för krigsmakten i annan del än 8 kap., har överförts till 32 å sistnämnda lag.

8 och 9 åå.

Beträffande dessa lagrum må hänvisas till 6 kap. i allmänna motiveringen.

10 å.

Närmare bestämmelser om övervakning givas i de följande paragraferna samt i den föreslagna särskilda kungörelsen om övervakning. De föreslagna bestämmelserna innebära en omarbetning av de nuvarande.

11 å.

Såsom i 9 kap. i allmänna motiveringen berörts, har benämningen vård- nadsdomstol utbytts mot övervakningsdomstol.

Övervakare kan förordnas redan i domen, och detta även om annan dom- stol utses till övervakningsdomstol och utan att nöjdförklaring behöver av-

• Sida 136
•  Original

vaktas. Övervakningsbok skall emellertid utfärdas först efter det att nöjd- förklaring ägt rum eller domen vunnit laga kraft mot den dömde (se 4 å i den föreslagna kungörelsen med föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om villkorlig dom).

12 å.

Särskild lydnadsplikt för den dömde gentemot övervakaren skall enligt förslaget, i motsats till vad nu är fallet, kunna förekomma även om den döm- de uppnått 21 års ålder. I stället har lydnadsplikten begränsats till villkor- lig dom enligt 4 å, där den gjorts obligatorisk för att underlätta verkställan— det av de åtgärder som kunna föreskrivas i sådan dom.

13 å.

Bestämmelserna om nöjdförklaring äro förenklade i jämförelse med de nu- varande i 21 och 22 åå och bragta till närmare överenstämmelse med mot- svarande bestämmelser i fråga om straff.

Det har ansetts överflödigt att stadga, att nöjdförklaring ej må återtagas.

14 å.

I vilka fall för den som blivit villkorligt dömd enligt 1 eller 2 å kan med— delas föreskrift enligt 5 å, framgår av 19 och 20 åå.

15 å.

Enligt 20 å i gällande lag börjar prövotiden då nöjdförklaring avgives el- ler domen eljest vinner laga kraft. I förevarande paragraf stadgas däremot, att prövotiden skall räknas från det domen gavs. Avvikelsen är emellertid väsentligen endast skenbar, ty såsom av 13 å i förslaget framgår skola före- skrifter — inklusive föreskrift om övervakning — icke gälla förrän domen vunnit laga kraft mot den dömde eller nöjdförklaring dessförinnan avgivits. Att prövotiden börjar redan i och med att domen meddelats, har därför bety- delse endast för bestämmelserna om förverkande m. m. i 18—20 åå. Förver- kande på grund av brott kan emellertid enligt nuvarande lag äga rum redan innan nöjdförklaring skett eller laga kraft åkommit.

Förslaget innebär däremot på denna punkt en avvikelse i förhållande till det nyligen avgivna förslaget till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott (statens offentl. utredn. 1937: 24 s. 111 f.). Enligt sistnämnda förslag skall nämligen det fall, att brott begås efter den villkorliga domen men före nöjdförklaring eller lagakraftvinnande, jämställas med det fall, att brott är begånget före den villkorliga domen. De skäl, som anförts för att i denna del frångå gällande rätts ståndpunkt, ha de sakkunniga icke funnit övertygande.

Prövotidens slut har för vanliga fall bestämts i överensstämmelse med vad nu gäller. För sådana fall, där föreskrift enligt 5 å är meddelad och det med fog kan antagas att fortsatt tillämpning av sådan föreskrift erfordras för att avhålla den dömde från att ånyo begå brott, må domstolen emellertid för-

• Sida 137
•  Original

länga prövotiden, högst intill fem år från nöjdförklaringen eller lagakraft- vinnandet. Denna bestämmelse erfordras med hänsyn därtill, att villkorlig dom, med föreskrift enligt 5 å, skall kunna komma till användning beträffan— de personer som äro i behov av ett tämligen långvarigt omhändertagande. Möjligheten till förlängning under prövotidens lopp har synts mera ända- målsenlig än en i främmande lagstiftning flerstädes förekommande regel, att prövotiden redan i den villkorliga domen skall utmätas till lägst tre högst fem år.

16 å.

Bestämmelserna om förfarandet då domstol under prövotiden meddelar föreskrift eller förlänger prövotiden äro med vissa avvikelser hämtade från nuvarande lags regler i 13, 16 och 17 åå om förfarandet i ärende angående varning eller förverkande av annan orsak än brott. Med uttrycket »eller annan som enligt särskilt meddelade bestämmelser har befattning med över- vakningen» åsyftas de föreslagna Skyddskonsulenterna. Organisationen i detta hänseende har ej ansetts böra stadfästas i lag.

17 &.

Bestämmelsen i första stycket, att övervakningsdomstolens funktioner en- ligt de tidigare paragraferna — däremot ej enligt de följande —— skola kunna förrättas på landet av domaren och i stad med rådhusrätt av lagfaren leda- mot i rätten som är därtill satt, har bildats efter ett liknande stadgande i 10 å lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff.

Beträffande övervakningsnämnd hänvisas till 9 kap. i allmänna motive- rmgen.

18—20 åå.

I dessa paragrafer, vilka motsvara 11—13, 16 och 17 åå i den nuvarande lagen, givas bestämmelser för det fall, att den villkorligt dömde genom att begå brott eller annorledes bryter mot villkoren för anståndet, samt vidare för det fall, att han övertygas om brott begånget före den villkorliga domen.

Beträffande den formella anordningen av reglerna i detta hänseende har i förslaget genomförts en förenkling i förhållande till nuvarande lag. För det sist nämnda av de båda nyss angivna fallen meddelas i den nuvarande lagens 12 å en regel, enligt vilken den villkorliga domen skall gå åter var- efter det skall ankomma på domstolens prövning huruvida hela den före- varande brottsligheten skall bliva föremål för en ny villkorlig dom. Enligt förslaget sidoställes detta fall med det, att den dömde begår brott under prövotiden, och även det ifrågavarande fallet kommer därför enligt förslaget att lyda under reglerna om förverkande och de andra åtgärder, som kunna komma i fråga därest den dömde övertygas om nytt brott. I sak vinnes genom denna redaktionella förenkling, att domstolen icke ställes inför alter- nativen att antingen låta den dömde undergå straff för båda brotten eller

• Sida 138
•  Original

ock meddela en ny villkorlig dom med ny prövotid avseende hela brottslig- heten.

En ändring av formell natur innebär förslaget vidare därutinnan, att be- träffande brott icke såsom nu ådömandet av straff utan själva brottet an- givits såsom förverkandeanledning. Skäl för denna ändring utgör bl. a. den omständigheten, att vid förverkande i stor utsträckning icke straff utan annan ansvarspåföljd i form av detentiv skyddsåtgärd skall ådömas. Då förverkande sker på grund av dåligt uppförande, angives för övrigt redan enligt den nuvarande lagen anledningen vara den dömdes handlingssätt.

Beträffande de åtgärder, som ställas till domstolens förfogande i de ifråga- varande situationerna, innebär förslaget en utvidgning. Enligt den nuvaran— de lagen förekomma varning, ådömande av straff allenast för det nya brottet samt förverkande. Förslaget upptager dessutom, efter mönster från ung- domsfängelse- och tvångsuppfostringslagarna samt förvarings- och interne- ringslagen, den möjligheten, att domstolen förordnar att anståndet skall omfatta även ådömande av ansvar för det nya brottet. Isak behöver ett sådant förordnande om konsumtion icke mycket skilja sig från vad som nu under vissa förutsättningar kan uppnås genom att villkorlig dom meddelas för det nya brottet. Enligt förslaget kan vidare domstol, i samband med att den förordnar om konsumtion, meddela föreskrift enligt lagen ävensom för- länga prövotiden. Såsom föreskrift, vilken kan komma i fråga, är att märka ställande under övervakning i sådana fall där föreskrift därom ej givits i den villkorliga domen. Vidare gäller, att föreskrift enligt 5 å kan givas ic- ke blott i det fall, att den vilkorliga domen meddelats enligt 4 å, utan även om den meddelats enligt 1 eller 2 å. I sistnämnda båda fall, kommer den villkorliga domen att endast så till vida skilja sig från en villkorlig dom jämlikt 4 å, som ett straff är utsatt i den ursprungliga domen.

Räckvidden av förverkandebestämmelserna har enligt förslaget på visst sätt begränsats. Såsom regel uppställes nämligen, att förverkande ej må be- slutas efter prövotidens utgång. Undantag härifrån göres endast för det fall, att den dömde under prövotiden begår brott för vilket han finnes för- skylla straffarbete eller fängelse; i detta fall är enligt förslaget liksom en- ligt gällande rätt förverkande obligatoriskt oberoende av vid vilken tidpunkt brottet upptäckes.

Den föreslagna regeln avviker så till vida från gällande rätt som enligt den- na även andra under prövotiden begångna brott kunna föranleda förverkande- förklaring efter prövotidens slut. Förslaget upptager i denna del en tanke som framförts av strafflagskommissionen, vilken emellertid föreslog att icke i något fall förverkande skulle äga rum efter prövotidens slut (5. 355 f.). I förslaget till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott (statens offentl. utredn. 1937:24 s. 109) har likaledes strafflagskommissionens tan- ke upptagits. Undantag har i nämnda förslag, såsom också de sakkunniga föreslagit, gjorts för det fall, att under prövotiden förövas brott som för- skyller straffarbete eller fängelse, men detta undantag har begränsats till att gälla blott där även det villkorligt ådömda straffet är av sådant slag.

• Sida 139
•  Original

Enligt de sakkunnigas mening föreligga ej tillräckliga skäl för att på detta sätt behandla en villkorligt dömd, som under prövotiden begår ett grövre brott, olika beroende på om det brott för vilket han erhållit villkorlig dom varit av grövre eller lindrigare slag.

Den av de sakkunniga föreslagna regeln avviker vidare från gällande rätt därutinnan, att enligt denna förverkande även av annan anledning än brott kan äga rum efter prövotidens slut, blott framställning därom gjorts under prövotiden. Ett undantag härifrån utgör förverkande på grund av att den dömde ålägges förvandlingsstraff för böter; i detta fall kan nämligen anståndet ej förklaras förverkat efter prövotidens slut. De sakkunniga hava anslutit sig till sistnämnda ståndpunkt för alla fall, från- sett de förut nämnda då den dömde under prövotiden begår brott för vilket han förskyller straffarbete eller rfängelse. Därigenom vinnes bl. a., att be- stämmelserna om förverkande icke komma att i förevarande hänseende av- vika från vad såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget gäller beträf- fande varning och vad enligt förslaget vidare gäller i fråga om meddelande av föreskrifter i stället för varning eller förverkande; att varning eller fö- reskrift ej bör få meddelas efter prövotidens slut synes tämligen självfallet. De sakkunnigas ståndpunkt avviker emellertid från den som intagits av strafflagskommissionen och i förslaget angående sammanträffande av brott.

De olika fall, som de ifrågavarande bestämmelserna reglera, och de olika åtgärder, som i de särskilda fallen stå till buds, äro redovisade i följande tablå, i vilken fallen ordnats i två grupper alltefter tidpunkten för lagfö- ringen:

[. Lagtöring under prövotiden.

1) Brott begånget före villkorliga domen. Åtgärd: a) konsumtion, eventuellt med föreskrift och/eller förlängning av prövotiden (19 å 1 mom. första stycket); eller b) förverkande (19 å 1 mom. andra stycket); eller c) ansvar endast för det nyupptäckta brottet (19 å 1 mom. andra stycket). 2) Brott begånget under prövotiden. Åtgärd: a) om straffarbets- eller fängelsebrott: förverkande (18 å); b) om annat brott: ba) konsumtion, eventuellt med föreskrift och/eller förlängning av prövo- tiden 19 å 1 mom. första stycket; eller bb) förverkande (19 å 1 mom. andra stycket); eller bc) ansvar endast för det nya brottet (19 å 1 mom. andra stycket). 3) Överträdelse av åliggande till följd av den villkorliga domen eller uppförande som låter befara att han kommer att ånyo begå brott. Åtgärd (20 å första stycket): a) föreskrift och/eller förlängning av prövotiden; eller b) varning; eller c) förverkande; eller (1) ingen åtgärd. 4) Förvandlingsstraff för böter ålägges. Åtgärd: a) konsumtion, eventuellt med föreskrift och/eller förlängning av prövotiden (19 å 3 mom. första stycket); eller b) förverkande (19 å 3 mom. andra stycket); eller c) straffverkställighet (19 å 3 mom. andra stycket).

• Sida 140
•  Original

II. Lagtöring efter prövotiden.

1) Brott begånget före villkorliga domen. Åtgärd (19 å 2 mom.): a) konsumtion; eller b) ansvar endast för det nyupptäckta brottet. 2) Brott begånget under prövotiden. Åtgärd: a) om straffarbets— eller fängelsebrott: förverkande (18 å); h) om annat brott (19 å 2 mom.): ba) konsumtion; eller bb) ansvar endast för det nya brott—et.

Till denna tablå bör fogas en erinran, att enligt 19 å 1 mom. första stycket förordnande om konsumtion icke må meddelas såvida brottsligheten i sin helhet är svårare än i 1 resp. 4 å angives. De fall, som avses med detta stadgande, äro de, då den dömde under prövotiden blir övertygad om brott begånget före domen eller ock efter domen men i så fall av beskaffenhet att icke förskylla straffarbete eller fängelse. Det har synts riktigt, att i sådana fall konsumtion icke bör få inträda om brottsligheten i dess helhet, uppskat- tad enligt reglerna i 4 kap. 9 å resp. 10 å strafflagen är så svår, att enligt 1 resp. 4 å villkorlig dom icke kan användas beträffande densamma.

Enligt 19 å 2 mom. uppställes icke någon motsvarande förutsättning för att konsumtion skall kunna äga rum. Detta lagrum avser sådana fall, då ' den dömde efter prövotidens slut övertygas om brott som han förövat före den villkorliga domen eller ock därefter men före prövotidens slut, i sist- nämnda fall för såvitt han icke för brottet förskyller straffarbete eller fän- gelse. Då i dessa fall den med den villkorliga domen avsedda behandlingen slutförts och den dömde bestått sitt prov, har möjligheten att förordna om konsumtion icke ansetts böra begränsas av de i 1 och 4 åå uppställda förut- sättningarna.

Någon motsvarighet till 12 å andra stycket i nuvarande lag har icke upp- tagitsi förslaget med hänsyn till den ändring av 14 å andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff, som vidtagits i förslaget till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott.

Angående förfarandet vid tillämpning av de ifrågavarande paragraferna gäller, att där åtal för brott Väckes mot den dömde, reglerna om brottmål givetvis äro tillämpliga. Regler för förfarandet i övriga fall givas i 20 å andra stycket. Att märka är, att även i sådana fall ett brottmål kan upp- komma. Väckes fråga om förverkande av anstånd med ådömande av an- svar, skall nämligen gälla det som är stadgat om brottmål däri talan om ansvar föres. Sådant fall kan inträffa, om den villkorliga domen meddelats enligt 4 å men även om anstånd enligt 1 eller 2 å förklarats skola omfatta ådömande av ansvar för nytt eller nyupptäckt brott. I dylikt brottmål skall enligt vanliga regler allmän åklagare föra talan om ådömande av ansvar, och tillfälle därtill skall beredas honom av domstolen.

Även i övrigt förete reglerna i 20 å andra stycket åtskilliga avvikelser, huvudsakligen i förenklande riktning, från motsvarande bestämmelser i 13, 16 och 17 åå av den nuvarande lagen.

• Sida 141
•  Original

Beträffande sättet för meddelande av varning har den ändringen vidtagits, att sådan ej som nu skall kunna meddelas av domstols ordförande utan en- dast av domstol eller övervakningsnämnd. Varningen torde nämligen bäst tjäna sitt syfte, om dess meddelande sker med den auktoritet som en sittan- de domstol eller nämnd förlänar.

21 å.

Tack vare den utsträckning, som i förslaget givits åt förverkandebegreppet, har denna paragraf kunnat förenklas i jämförelse med dess motsvarighet i nuvarande lag, 14 å.

22 å.

Till den effektivare anordningen av övervakningen enligt de sakkunnigas förslag hör, att övervakningsdomstolen eller övervakningsnämnden följer den dömdes utveckling under prövotiden. Då det för detta ändamål kan vara behövligt att den dömde hämtas, har i denna paragraf givits bestäm- melse om handräckning för hans inställelse.

23 å.

Den som ej åtnöjes med övervakningsnämnds beslut äger formlöst och utan begränsning till viss fatalietid påkalla prövning av övervakningsdom- stolen.

24 å.

Efter förebild av 21 å tvångsuppfostringslagen, 27 å ungdomsfängelse- lagen och 20 å förvarings- och interneringslagen har i förevarande lagrum upptagits en bestämmelse beträffande vissa slags straff och påföljder av innehåll, att anstånd med ådömande av ansvar ej må lämnas med avseende å dem. Denna bestämmelse äger betydelse beträffande villkorlig dom enligt 4 å och förordnande om konsumtion enligt 19 å.

25 å.

De sakkunniga föreslå, att med stöd av denna paragraf utfärdas en kun- görelse om övervakning och en annan kungörelse med föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om villkorlig dom. I dessa författningar upptagas motsvarigheter till åtskilliga bestämmelser som nu finnas i lagen angående villkorlig straffdom.

Övergångsstadgandet.

För att bereda tid till organiserande av konsulentverksamheten m. m. föreslås, att den nya lagen ej träder i kraft förrän den 1 juli 1939.

Bestämmelsen i andra stycket har föranletts av det sätt varpå 1 å fjärde punkten avfattats.

• Sida 142
•  Original

Övriga författningsförslag.

Förslaget till lag om personundersökning har behandlats i 7 kap. i allmänna motiveringen med undantag av 9 å som berörts i 8 kap.

Såsom ett nytt andra stycke i 5 kap. 17 å strafflagen har upptagits en be- stämmelse som ansetts erforderlig med hänsyn därtill, att enligt den före- slagna lagen om villkorlig dom anstånd kan lämnas med ådömande av an- svar. Bestämmelsen avser preskription av brott, beträffande vilket sådant anstånd lämnats, och är av betydelse för de fall, då förverkande kan ske efter prövotidens slut.

Den föreslagna ändringeni 5 kap. 20 å strafflagen är av allenast formell natur.

Bestämmelsen i vilken omfattning villkorlig dom må användas beträffande brott enligt strafflagen för krigsmakten har överflyttats från lagen angående villkorlig straffdom till strafflagen för krigsmakten, 32 å.

Bestämmelserna i lagarna om tvångsuppfostran, ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt därom, att påföljderna enligt des- sa lagar kunna tillämpas då anledning föreligger att förklara anstånd enligt villkorlig dom förverkat ha berörts i 4 kap. i allmänna motiveringen. En omredigering av dessa bestämmelser har föranletts av de nya reglerna om förverkande i den föreslagna lagen om villkorlig dom, och i samband därmed ha bestämmelserna något förenklats. I tvångsuppfostringslagen och ung— domsfängelselagen ha bestämmelserna, såsom redan skett ilagen om förva— ring och internering, sammanförts i en paragraf. Vad ungdomsfängelselagen beträffar, har för det fall att förverkandeanledningen är nytt brott, borttagits den för närvarande uppställda förutsättningen, att detta brott skall vara be- gånget innan den villkorligt dömde fyllt 21 år. Därmed kommer detta fall att behandlas lika som om förverkandeanledningen varit dåligt uppförande. Det torde ej vara sakligt grundat att för det ifrågavarande fallet och endast för detta fordra, att förverkandeanledningen uppkommit innan den dömde fyllt 21 år.

En annan ändring innebär förslaget därigenom, att de ifrågavarande be- stämmelserna gjorts tillämpliga vid alla fall av förverkande och att enligt den föreslagna lagen om villkorlig dom förverkande omfattar även vad nu be- handlas i form av återgång. Bestämmelserna komma till följd därav, mot vad nu gäller, att bliva tillämpliga även då en villkorligt dömd under prövo- tiden övertygas om brott som han begått före domen. I förhållande till den nuvarande förvarings- och interneringslagen innebär förslaget dessutom en utvidgning så till vida, som den ifrågavarande bestämmelsen i nuvarande lag icke är tillämplig vid förverkande på grund av att förvandlingsstraff ålägges.

• Sida 143
•  Original

Att bestämmelserna på nu angivet sätt erhålla utsträckt tillämplighet över- ensstämmer med förslaget till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott (statens offentl. utredn. 1937: 24 s. 115).

Den föreslagna ändringen i 7 å lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff är av endast formell natur. I 10 å samma lag har från befo- genheten för domaren på landet och särskilt utsedd ledamot av rådhusrätt i stad ävensom för polisdomstol och poliskammare med domsrätt att hand- lägga mål om förvandling av böter undantagits sådana mål, i vilka den böt- fällde är villkorligt dömd och prövotiden ännu varar. Denna inskränkning har föreslagits, emedan det i sådana mål. kan bliva fråga om förverkande av anståndet enligt den villkorliga domen eller meddelande av föreskrift eller förlängning av prövotiden. I 14 å andra stycket förutsättes, såsom nämnts vid 18—20 åå i den speciella motiveringen till lagen om villkorlig dom, en ändring i huvudsaklig överensstämmelse med den som vidtagits i förslaget till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott.

I lagen om straffregister har endast en formell ändring vidtagits. Änd- ringen har gjorts dels i den lydelse straffregisterlagen skall erhålla då lagarna om tvångsuppfostran och ungdomsfängelse sättas i kraft, dels i den lydelse lagen skall erhålla när även lagen om förvaring och internering försättes i tillämpning.

I 16 kap. 10 å och 25 kap. 5 å rättegångsbalken ha vidtagits ändringar, som föranletts av den föreslagna lagen om personundersökning. -

I 30 kap. 6 å 1 mom. rättegångsbalken har såsom fall då tilltalad äger söka ändring i hovrätts utslag upptagits det, att han däri blivit dömd jämlikt 4 å i den föreslagna lagen om villkorlig dom. Att tilltalad äger sådan klagorätt, lärer visserligen följa av 6 å andra stycket sistnämnda lag. Då förhållandet är enahanda beträffande dom till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, för- varing eller internering men dessa ansvarspåföljder ändock ansetts böra näm- nas i 30 kap. 6 å 1 mom., har det funnits lämpligt att upptaga även villkorlig dom enligt 4 å i lagrummet. Det har dock ansetts obehövligt att införa be- stämmelse därom annorledes än i samband med att de nämnda ansvarspå- följderna upptagas i lagrummet, vilket sker genom en särskild lag den 18 juni 1937 som skall träda i kraft den dag Konungen förordnar.

Beträffande förslaget till lag innefattande tillägg till 23 kap. 3 och 1; åå rät- tegångsbalken må hänvisas till 11 kap. i allmänna motiveringen.

I fråga om förslaget till lag med vissa bestämmelser om brottmål rörande unga tilltalade må hänvisas till framställningen i 8 kap. i allmänna motive- ringen.

Den föreslagna ändringen i 2 å 3 mom. barnavårdslagen sammanhänger med 8 å i lagen om personundersökning, vilken behandlas i 7 kap. i allmänna motiveringen. I 44 å har tillagts ett nytt 4 mom., beträffande vilket må hän- visas till 10 kap. i allmänna motiveringen.

I fråga om förslaget om tillägg till alkoholistlagen hänvisas likaledes till 10 kap. i allmänna motiveringen.

• Sida 144
•  Original

Reservation

av herr Lindberg, som anfört:

Enligt 5 å i förslaget till lag om personundersökning skall i de fall, som i 2 och 3 åå angivas, läkare förordnas att avgiva intyg angående den till- talade.

I yttrande över det av särskilda sakkunniga år 1935 avgivna förslaget till lag om tvångsuppfostran har medicinalstyrelsen anfört, att styrelsen icke kunde dela de sakkunnigas mening om lämpligheten av en summarisk läkar- undersökning och ett på denna grundat summariskt utlåtande, vilket icke skulle tillåta domstolen att själv med ledning av fakta bedöma den tilltala- des sinnesbeskaffenhet utan göra domstolen i hög grad beroende av den en- skilde undersökningsläkarens auktoritet. Vad medicinalstyrelsen därvid an- fört angående otillförlitligheten av ett summariskt läkarutlåtande synes mig i föreliggande sammanhang vara värt synnerligt beaktande.

Det är vådligt att misstänka sinnessjukdom hos varje underårig lagöver- trädare. Med hänsyn till rättssäkerheten får gränslinjen mellan brottslighet och sjuk-dom icke suddas ut. Erfarenheten har heller icke givit skäl för att i lag föreskriva ovillkorlig psykiatrisk undersökning av praktiskt taget varje ungdomlig lagöverträdare.

Enligt min mening bör 5 å i förslaget till lag om personundersökning ändras till överensstämmelse med stadgandet i gällande kungl. instruktion för förundersökare, att förundersökaren, i fall då anledning finnes att miss- tänka att den tilltalade lider av svårare kroppslig sjukdom eller av själslig sjukdom eller defekt, bör, där så kan ske, anskaffa läkarintyg rörande den tilltalade.

• Sida 145
•  Original

P. M.

Läkarintyg enligt lagen om personundersökning synes böra lämna upplysningar i huvudsak på följande punkter.

Kroppskonstitutionens allmänna typ (eurysom, leptosom, atletisk) samt avvikel- ser i typen, vilka hänvisa pä utvecklingsrubbningar i samband med egendomlighe- ter i insöndringsorganens beskaffenhet (infantilism, förekomst av feminina konsti— tutionsdrag hos män och tvärtom, för tidig eller försenad kroppsutveckling, ev- nuckoidism m. m.). Vidare böra angivas lyten och rubbningar i rörelseorganen, kroppsliga sjukdoms- och svaghetstillstånd (tuberkulos, andra kroniska och invali- diserande sjukdomar, defekttillstånd efter hjärnsjukdomar, hjärnskador, såsom sömnsjuka, hjärnhinneinflammationer, hjärnskakningar m. m.). Betydelsen av kon- staterade rubbningar av hithörande slag på arbetsförmåga och försörjningsmöjlig- heter angives, ävensom förefintligt behov av sjukvård (å sjukhus eller annorstädes), eventuellt vårdbehov å annan anstalt.

En summarisk undersökning av den intellektuella utrustningen verkställes. Be- skaffenheten av känslo- och viljeliv beskrives. Framträdande psykiska konstitu- tionsdrag skildras. Förefintliga symptom på narkomani, neuros eller annan psy- kisk sjukdom beskrivas i korthet. Där så ske kan angives den kliniska rubrice- ringen av tillståndet.

Slutligen anges om skäl finnas att underkasta den tilltalade undersökning enligt sinnessjuklagen för att utreda om den tilltalade bör behandlas enligt 5 kap. 5 eller 6 å strafflagen.

Föranleder undersökningen slutsatser rörande den tilltalades behandling, anges detta.

Olof Kinberg.

• Sida 146
•  Original

Innehållsförteckning.

Sid. Skrivelse lill Chefen för Kungl. Jusliiiedepartemenlel ........................ 3 Författningsiörslag : Förslag till lag om villkorlig dom ....................................... 5 Förslag till lag om personundersökning .................................. 11 Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 17 och 20 åå strafflagen ...... 13 Förslag till lag om ändrad lydelse av 32 å strafflagen för krigsmakten ...... 14 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran ............................................... 14 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse .............................................. 15 Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 å lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt ....................... 15 Förslag till lag om ändrad lydelse av 7 och 10 åå lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff ............................ 16 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 å lagen den 30 april 1937 (nr 174) angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straff- register .......................................................... 17 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 å lagen den 18 juni 1937 (nr 467) angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straff-

register .......................................................... 17 Förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 å och 25 kap. 5 å rätte- gångsbalken ...................................................... 18

Förslag till lag om ändring i viss del av lagen den 18 juni 1937 (nr 469) om ändrad lydelse av 27 kap. 15 å och 30 kap. 6 å 1 mom. rättegångs- balken .......................................................... 19 Förslag till lag innefattande tillägg till 23 kap. 3 och 4 åå rättegångsbalken. 20 Förslag till lag med vissa bestämmelser om brottmål rörande unga tilltalade. 20 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) ............ 21 Förslag till lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om be- handling av alkoholister (alkoholistlag) .............................. 22 Förslag till instruktion för personundersökare . . .......................... 23

• Sida 147
•  Original

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av kungörelsen den 26 no- vember 1914 (nr 414) om skyldighet i vissa fall att inhämta utdrag av

straffregistret ......................... . ........ . . . . . . . . . . . . ...... 24 Förslag till kungörelse med föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om

villkorlig dom .................................................... 25 Förslagtill kungörelse om övervakning enligt lagen om villkong dom ...... 27 Förslag till instruktion för statens skyddskonsulenter ...................... 31 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 6 å kungörelsen den 9 april 1926 (nr 77) angående tillhandahållande i vissa fall av domstols protokoll i brottmål ........................................................ 33 Motiv: Allmän motivering. 1 kap. Historik ................................................ 35 2 kap. Statistiska uppgifter ...................................... 37 3 kap. Huvuddragen av de sakkunnigas förslag ...................... 54 4 kap. Skall straff utsättas i den villkorliga domen? ................ 65 5 kap. Förutsättningarna för användning av villkorlig dom ............ 69 6 kap. Kriminalpolitiska åtgärder i samband med villkorlig dom ...... 75 7 kap. Personundersökning ...................................... 83 8 kap. Begränsning av offentligheten vid tillämpning av villkorlig dom m. m. .................................................. 90 9 kap. Organisationen av personundersökning och övervakning m. m.. . 94 10 kap. Åtalseftergift i vissa fall .................................. 114 11 kap. Omröstning angående villkorlig dom ........................ 120 12 kap. Kostnadsberäkningar .................................... . . 124 Speciell motivering. Förslag till lag om Villkorlig dom .................................. 130 Övriga författningsförslag .......................................... 142 Reservation av herr Lindberg ...................................... 144

Bilaga: P. M. av herr Kinberg ............. - .................

• Sida 148
•  Original

• Sida 149
•  Original

• Sida 150
•  Original

Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna. utredningarnas nummer i_ den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Betänkande med förslag till revision av törvarings- ooh interneringslagarna in. 111. ] — Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pen- sions- och andra. personalstiftelser m. m. [13 Promemoria. ang. grunderna för en reform av lagstift- _. ningen om rätt till litterära och musikaliska verk. [18] Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott jämte motiv. [24] Förberedande utkast till strafflag. Efterlämnade an- , teckningar av J. 0. W. Thyrén. [37] _ Beåänkande med förslag till lag om villkorlig dom m.m. [ l . ' '

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. »

1934 års nämnd för städningsntredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersätt.- ningarne. för städningen-bete inom vissa. statliga a.m- betslokoler- i Stockholm 111. m. [7] Utredning ang. de rättsbildade - domsagobiträdenas

' anställnings- och avlöningsförhållanden. [20] *

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas ilnansvlisen.

Betänkande med förslag till lönereglering för lärar- personelen- vid kommunala. mellanskolor, - kommunala flickskolor och högre folkskolor. [21] ' ' 1936 års lönekommitté. Betänkande med utredning och

förslag ang. dyrortsgrupperlngen. [32]

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Socialiserlngsproblemet. 2. Hushållsrälmingens problem och faktorer. [1] . »Sooialiseé'ihgåådéer och »socialiserlngspraxls l Sovjetunio- ' nen. . . . . - Statslotterintrednlngen. Betänkande med förslag röran- de svenskt penninglotteri. [4] . ' . Arbetelöshetsundersöknlngen den-31 juli 1936. [12] Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga. om utbildning av hembiträdet). [16] . Betänkande med utredning och förslag rörande bered- — skapsarbeten. [26] ' . Betänkande med "förslag till åtgärder för förbättrande ' av de blindas och de'dovstummas arbetsförhållanden

och förvärvsmöjligheter. [34] :

Hälso—' och sjukvård.

Yttrande i abortfrågan. [6] . ' " Betänkande ang. pensionsstyrel'sens invaliditetsförebyg-' "gande verksamhet. 3] . ' * Betänkanflzespied förslag till lag om skyddskoppympning m. m. . * . . . ' .Betänkande ,med förslag ang. inrättande av ett staten

institut för folkhälsan. [31] . .

Allmänt näringsväsen.

. '. Kyrkoväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binär-ingar.

Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda vat-_ tenavlednings- och avdikningsverksamheten samt där- * med sammanhängande spörsmål. [8] ; . Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norr- läindslfg] jordbrukarbefolkningens ekonomiska. ställ- ' n ng. ' . Betänkande med förslag ang. rätt. till fiske i Vit-' - nern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv". [10] 2. Katt:; bilagor. Vänern och Hjälmaren. [11] Betänkande med- förslag till vissa. lagstiftningsatgårder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. [14] ' Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur. [19] . ABétänkande med förslag till lag om minimilöner för

lantarbetare. [21] Redogörelse' för inventering av; odling'sjord å. krono- parkerna. nedanför odlingsgränsen i de två. nordligaste Norrlandslänen ävensom för vissa andra uppdrag. [301,- -Betänkande med förslag ang. den lasta lantbruksnnder- ;

visningens ordnande. [33]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergs bruk.

Betänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. m. [5] . Betänkande med förslag till lag om allmänningsekogar i Norrland och Dalarna m. m. [29] Betänkande med förslag till lagstiftning om grund- .

"vatten m..m. [35] .

Industri. * Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen.

Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäker- . hetens "höjande vid. korsningar i samma plan mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bi- drag- av automobilskattemedel till säkerhetsanord- * ningarna. vid dylika korsningar. .

Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsvttsen.

)— Undervisningsväsen. Andlig "odling i tim-lgh , Etterskritt till »Kyrkogodset i Skåne, Halland och Ble- kinge under-dansk tidn.U[22] ' , Universitetsberedningen._ tredningi fråga. om, universi— tetens verksamhet och organisation. [36]

Försvar-sviken.

Betänkande ang. vissa. med frivillig anskaffning av luft- värnsmeteriel sammanhängande frågor, [17] ' Utredning rörande flottans fartygstyper m. m. [25]

. . ' & Utrikes ärendenr Internationell rätta