1936. ÅRS SEMESTERSAKKUNNIGA

STOCKHOLM. 1937

• Sida 3
•  Original

Kronologisk för—teckning

___—__ ]

Sociallseringsproblcmct. 2. Hushållsräkni'ugcns pro- blem och faktorer. Tiden. vili, 173 _.s H.

3 25. (slår-em” rörande flottans fartygstyper m.m. Nor-

.

Socialiseringsidéer och socialiseringspmxisl Soviet» . 26. Betänkalnde med utredning och förslag rörande be-W unionen. 2. Tiden. vlj, 140 s. 'i. ] redskapsarbeten. Beckman 221 5. S. Betänkande med tor-slag till revision av förvarings- . 27. Betänkande med iöräag tniu löneregleringiör lärar-1 och interneringslugarna m. m. Marcus. 96 s. Ju. ' personalen vid kommunala mellanskolor, kommo—1 4. Statslcttcriutredningen. Betänkande med förslag l'Ö- . nala flickskolor och högre folkskolor. Norstedt! rande svenskt pcnulnglotteri. IItcggströnr. 177 s. H. 122 s. . Betänkande med förslag till lagstiftning angående ." 28. Betänkande med förslag till lag om skyddskoppymp-

särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norr- bottJens läns lappmarker m.m. Marcus. 98 s. 1 kar. ta. o . Yttrande i abortfrågan. Marcus. 50 s. S.

: 29.

nlngm. m. Beckman. (2),4 482 s.1 karta. s. Betänkande med förslag till lag om allmänninge— skogar lNorrland och Dalarnam. m. Marcus. 246 s. 2 kartor. .lo. _!

1934 års nämnd för städningsntredning. Betan— 30. Redogörelse för inventering av odlingsjorda-kronciq _ kande med speciella. beräkningar och förslag rö- : _parkerna nedanför odlingsgränsen 1 de två. nordll—i rande ersättningarna för städningsarbete inom vissa gaste Norrlandslänen ävensom för vissa. andra upp-J statliga limbetsiokaler i Stockholm 111. m. Marcus. , drag.K Kihlström. 82 s. 0. 54 s. Fi. 31. Betänkande med förslag angående inrättande av"! Betänkande med iörslag angående den statsunder- ett statens institut för Iolkhä-lsan. Beckman. 78 s.] stödda vattenavlednings- och avdlkningsverksam- * ' 3 bil.!s . heten samt därmed sammanhängande spörsmål. 32. 1936 års lönekommitté. Betänkande med utredning Hae tröm. 275 s. 3 bil. Jo. och förslag angående dyrortsgrupperingen. Marcus.| Utr dnlng rörande jordbrukets läge ] Norrland 178 s. Fl. ' med vissa lör-slag till åtgärder till förbättrande av , 33. Betänkande med förslag angåendeden fasta lent-! den norrländska jordbrukarbeiolkningens ekono- ? bruksundcrvisningcns ordnande. Marcus. 270 s. Jo. miska ställning. Marcus. 145 s. .ln. * 34. Betänkande med förslag till åtgärder för förbätt-l Betänkande med iörslag angående rätt till iiskel rande av de blindas och de dövstummas arbets-i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön förhållanden och förvärvsmöjligheter. Beckman.; i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. Marcus. 530 122 5. S. s. Jo. 35. Betänkande med förslag till lagstiftning om grund-: . Betänkande med förslag angående rätt till liskei ' vatten m. m. Norstedt. 145 .n.J - Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Stolsjbn 30. Universitetsberedningen. Utredning ifråga omuni- ! Jämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren versltetens. verksamhet och organisation. Haag;- Marcus 4 s. 17 kartor. Jo. ström. vi. 210 s. li. . Arbetslöshetsundersölmingen den 31111111936 Beck- 37. Eitel-lämnade anteckningar till förberedande ut—i ' man. 196 s. ltakar . kast till strafflag. Av J. o.w. Thyrén. led. Ber-! . Lagberedninglens förslag tilllag om aktiebolag; pcn- ling. 202 s. Ju. i slo'ns- och andra personalstiftclser m.m. Norstedt. 38. Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom. "5 S' Ju" * 39 ämm Martim” ä47iösrslaé till kung & lse k l . Betänkande med förslag till vissa lagstiftniugsdt- - e m % me fe om om" gärder till motverkande av överdriven skuldsätt- $$$”?ng hgzöverriitter ”Ch stadsdomstolar. Nor-j """; "mm jordbruket” Mam” 303 F' ”'”" x 40. Särskilda mom eeklesiastikdepartementet tillkallade . Utredning nedtill-slag till vissa åtgarder for lrafik— » "sakkunnigas yttrande med anledning av det M dem säkerhetens höjande vid korsningar i samma plan länlnadq uppdraget att biträda vid utredlgeringenx mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av det utav 1936 &" kyrkomöte antagna psalm- nv bidrag av automobiiskattemedel till säkerhets— bokstörslaget Uppsala. Almqvistdz Wiksell 8 B. En anordningarna Vid dylik" korsningar nggstföm- 41. Betänkande rörande fiskerinäringens avsättningen 107 5 » förhållanden m. m. Idun. 145 5. Jo. . Hemblträdesutrednlngens betänkande. 1. Betdn- 42. 1936 års skattekommitté. Betänkande med förslog| kunde och förslag i fråga. om utbildning av hem- till omläggning av den direkta statsbeskattnlngen biträden. Beckman. 2 02 s. S. 111. m. Marcos. 397 s. 1 bil. Fl. Betänkande angående 2vissa med lrivilllg anskaffning 43. Betänkande med förslag rörande lån och bidrag av av luftvärnsmateriel sammanhängande frågor. Beck— statsmedel till främjande av bostadsförsörining för. man. 48 s. Fö. mindre bemedlade bunrika. familierlegnahem m.m.é Promemoria angående grunderna för en reform av jämte därtill hörande utredningar. Beckman. 118'. ; lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska 119 s. S. . verk. Norstedt. 67 s. Ju. 44. Betänkande med utredning ooh förslag angående: Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam understöd ] iorm av fria bostäder och tri kost au [rastning hos nötkreatur. Idun. 81 s. Jo. studerande vid universiteten lUppsala och Lund; 20. Utredning angående de rättsbildade domsagobiträ- samt karolinska mediko- & institutet. Blogg- denas anstållnings- och avlöningsförhallandon. Nor- ström. (4), 163 s. E. ! stedt. 54 s. Ju. 45. Betänkande med utredning och förslag angående 21. Betänkande med förslag till lag om mlnlmilöner studentexamen. Baggström. ix. 269 s. 11. * för lantarbetare. Beckman. 214 s. Jo. 46. Betllnkande och förslag rörande vården av själsligt "22. Eftersknft till Kyrkogodset i Skåne, Holland och abnorma. manliga ddshemselever samt av von— Bleklnge under dansk tid». Av E. Schelling. Mar- artade sinnesslöa gossar m.m. Norstedt. 68 s. s. ons. 66 5. E. 47. Folktandvård. Norstedt. 123 5. S. , 23. Betänkande angående peosionsstyrelsens invalidl- 48. 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag tetsförebyggande verksamhet. Beckman. 146 5. S. tll] civilt avlöningsreglemente. Marcus. 614 s. Fi. 24. Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträuande 49. Beiånkgaäde nåed förslag till lag om semester. N or- ste . s. . av brott jämte motiv. Norstedt. 132 5. .in.

Anm. Om sill-skild tryckort ej angives, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- bokståverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t.ex. E. = eoklesiastikdeparrementet, Jo.— — iordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningar-s yttre anord-

— ning (nr 98) utgivas utredningarna i "omslag med enhetlig får: för varje departement.

• Sida 1
•  Original

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937z49 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

LAG OM SEMESTER

Avgivet av

' )

• Sida 32
•  Original

Chefer i här avsedda företag samt stadigvarande eller temporärt sysselsatta arbetare eller tjänstemän hava skyldighet att ansluta sig till den kompen- sationskassa, som är behörig dels för deras industri och dels för den plats, där företaget är beläget.

Den avgift, som varje till kassan anslutet företag skall erlägga, beräknas till vissa procent av de arbetaravlöningar eller tjänstemannalöner, som ut— betalas av företaget. Proportionen bestämmes enligt kassans stadgar, vari även fastställes tiden och sättet för avgifternas erläggande. I stadgarna läm- nas vidare bestämmelser om de handlingar, som skola åtfölja inbetalningarna, och de kontrollåtgärder företaget eventuellt får underkasta sig.

Beträffande rätten till semester föreskrives i dekretet, att arbetare, som äro sysselsatta inom företag å vilket dekretet äger tillämpning, äga rätt att utfå en sammanhängande betald semester om femton dagar, därav tolv arbetsdagar, såvida de vid ett visst datum inom den ordinarie tid- punkten för semesters utgående bevisligen under de tolv nästföregående månaderna varit sysselsatta minst ettusensexhundra timmar i ett eller flera företag, för vilka dekretet gäller. De äga rätt till en veckas semester, om de under samma tid bevisligen fullgjort minst åttahundra arbetstimmar.

Till varje arbetare, som lämnar företaget eller uppnått den tidpunkt, då han äger rätt att erhålla semester, skall i två exemplar överlämnas ett intyg, utvisande det antal arbetstimmar, han utfört i företaget under nästföregående tolv månader, den vid sista avlöningstillfället tillämpade timpenningen även- som företagets namn och adressen å den kompensationskassa, till vilken före- taget är anslutet. Ett exemplar av intyget skall av arbetaren insändas till kassan. Om en arbetare vid sin avgång ur tjänst icke erhållit ett sådant intyg, kan han under loppet av de sex månader, som följa på hans avgång ur tjänst, göra anspråk på att få ett intyg utställt. Erhåller arbetaren likväl icke något intyg, skall han göra anmälan härom till vederbörande kompensations- kassa.

De av ett företag jämlikt dekretet verkställda avgiftsbetalningarna fritaga icke företaget från erläggande av sådan ersättning, som en arbetsgivare jäm- likt den allmänna semesterlagstiftningen är skyldig att erlägga, om han upp- säger en arbetare med mer än sex månaders oavbruten tjänst i företaget, innan denne hunnit åtnjuta förmånen av semester.

För att få åtnjuta sammanhängande årlig semester enligt dekretet skall en arbetare minst fjorton dagar före den dag, då semestern skall uttagas, till den kompensationskassa, till vilken hans arbetsgivare är ansluten, eller, om arbetaren är arbetslös, till den kassa, till vilken hans senaste arbetsgivare var ansluten, insända alla de intyg han erhållit av sin arbetsgivare eller sina olika arbetsgivare. Efter verifiering av dessa intyg skall kassan till arbetaren utbetala totalbeloppet av de dagsersättningar, som han äger rätt att utfå.

Antalet dagsersättningar, som kassan skall utbetala, är fastställt till tolv, om arbetaren har rätt till femton dagars semester, och till sex, om han endast äger rätt att utfå en veckas semester. Ersättningen per dag uppgår till en sjättedel av den veckoavlöning arbetaren förtjänat vid hel arbetsvecka inom

• Sida 33
•  Original

det företag, där han är sysselsatt, eller, om han är arbetslös, den avlöning han var tillerkänd vid det företag, där han sist var sysselsatt.

I händelse de arbetstimmar, som legat till grund för semesterrätten, skulle hava fullgjorts inom flera företag, tillhörande olika kompensationskassor, skall den överordnade kompensationskassan bestämma storleken av de belopp, som skola bäras av de olika kassorna, i proportion till de arbetstimmar, som utförts inom de till respektive kassa anslutna företagen.

För varje kompensationskassa finnes tillsatt en kommission, vars med- lemmar till lika antal utgöras av arbetsgivare och arbetare. Medlemmarna utses av de mest representativa arbetsgivareföreningarna respektive arbetar- sammanslutningarna inom kassans verksamhetsområde. Denna kommission har till ändamål att besluta rörande de olika tvister, som kunna uppstå i fråga om rätt till semester enligt dekretet. För den händelse tvist skulle uppkomma rörande vilka organisationer som skola betraktas som de mest representativa, äger arbetsministern avgörandet i sista hand.

Övervakningen av dekretets tillämpning sker genom arbetsinspektörer och personal från polisen. Arbetsgivarna äro skyldiga att när som helst för dem förete bevis från den kompensationskassa, som de måste tillhöra, att de vederbörligen fullgjort alla skyldigheter gentemot kassan.

I dekretet föreskrives särskilt, att de i den allmänna semesterlagen givna bestämmelserna om förbud för en arbetsgivare att sysselsätta en arbetare och för en arbetare att utföra avlönat arbete under den tid han åtnjuter betald semester skola gälla jämväl för de av dekretet berörda arbetsgivarna och arbetarna.

För nöjes- och hotellindustrien är motsvarande dekret som för hamnarbe- tarna och byggnadsarbetarna under förberedelse.

För de av arbetsministern erkända kompensationskassornas verksamhet gäller en särskild förordning av den 22 mars 1937. I denna förordning läm- nas ingående bestämmelser angående formen för kassornas erkännande, vad som skall innehållas i deras stadgar, formerna för deras verksamhet och om tillsynen från arbetsministerns sida.

Genomförandet av lagstiftningen om semester synes hava givit upphov till svårigheter i åtskilliga avseenden.

Sålunda har det mött betydande svårigheter att bestämma vilka arbetare som skola falla under lagens huvudbestämmelser och vilka som skola anses som temporära, d. v. 5. de som normalt ej äro sysselsatta oavbrutet ett år i samma företag och för vilka alltså semesterkassor skola upprättas jämlikt särskilda dekret. Tillämpningen av lagstiftningen blir tydligen helt olika, allt efter som arbetarnas semester skall regleras enligt huvudbestämmelserna eller via semesterkassorna. Denna fråga har givit upphov till ständiga tvister mellan vederbörande arbetsgivare- och arbetarorganisationer.

Lagens bestämmelser om att arbetarens ersättning under semestern skall uppgå till en dagslön, motsvarande den lön han annars skulle hava uppburit

• Sida 34
•  Original

under semestertiden, hava av vissa arbetsgivare utnyttjats så, att de strax före vederbörande arbetares semester inskränkt hans arbetstid från exempel- vis åtta till sex timmar och därigenom minskat ersättningen.

Genom införandet av fyrtio timmars arbetsvecka har vidare inom stora yrkesgrupper lördagen blivit en arbetsfri dag. Enligt semesterlagstiftningen åter har varje arbetare rätt till tolv dagars ledighet. På denna grund har arbetarparten fordrat, antingen att lördagen icke skulle inräknas i semestern såsom arbetsdag eller ock att de under semestern skulle uppbära ersättning även för lördagen, oaktat de annars icke skulle uppburit lön för den dagen.

Svårigheter hava även i praktiken uppstått vid fixerandet av den ersätt— ning, vilken arbetsgivaren skall utbetala, därest han avskedar arbetaren efter mer än sex månaders anställning men innan denne åtnjutit semester.

Enligt gällande domstolspraxis räknas strejk, vilken föranleder arbetsgiva— ren att uppsäga arbetaren, som avbrott i arbetet. Under sådana omständig- heter avbryter en aldrig så kortvarig strejk den för arbetaren löpande sex- månaders- respektive ettårsperioden, vilken skulle berättiga honom till semester. Detta förhållande har icke kunnat undgå att väcka opposition från arbetarhåll. Krav har även uppställts på införande i kollektivavtalen av en bestämmelse, att strejk icke i ifrågavarande hänseende skall räknas som av- brott i arbetet.

Med hänsyn till svårigheten att avgöra vilka arbetare som skola hänföras under lagstiftningens huvudbestämmelser och för vilka kompensationskassor skola inrättas har av den franska landsorganisationen förslag väckts om att för samtliga arbetare införa ett system med semesterkassor. Som motivering för att ett sådant system förordas, trots att detsamma kräver en större admi- nistrativ apparat och därmed större kostnader, anföres, att det med nuvaran- de sociala spänning i Frankrike anses utgöra ett stort intresse att förmedelst dylika semesterkassor skapa en mellanhand mellan arbetsgivare- och arbetar- parterna och därigenom minska anledningarna till friktion dem emellan. Hit— tills har detta förslag, vilket tydligen skulle komma att innebära en högst vä— sentlig ändring i gällande lagstiftning, endast varit föremål för behandling inom arbetsministeriet.

Från arbetsgivarehåll framhålles, att det givetvis ännu vore alldeles för tidigt att yttra sig om vilka erfarenheter, som hittills vunnits av semester— lagstiftningen. Beträffande den ekonomiska belastning, som lagstiftningen innebär för industrien, konstateras allmänt, att densamma belöper sig till 4 % av produktionskostnaderna. Härvid synes man emellertid endast hava räknat med de rena lönekostnaderna; lönen för tolv semesterdagar utgör näm- ligen exakt 4 0/0 av lönen för årets trehundra arbetsdagar. Inom arbets- givarekretsar är man snarast angelägen att betona, att ifrågavarande merut- gift är av relativt liten betydelse för industrien, där man redan länge um- gåtts med planer att tillgodose det såsom skäligt betecknade kravet på rätt till avlönad semester. Vad man har att invända mot lagstiftningen är dels, att densamma införts plötsligt och utan nödvändiga undersökningar, huru- vida det vore klokt att genast medgiva en så lång semester som två veckor,

• Sida 35
•  Original

dels ock huvudsakligen, att semesterlagstiftningen införts samtidigt med lagen om fyrtio timmars arbetsvecka och ökningen av arbetslönerna. Då den in- skränkta arbetstiden, som gör lördagen till en arbetsfri dag, beräknas öka produktionskostnaderna med omkring 18 0/0, framstår ju kostnadsökningen i samband med semesterlagstiftningen såsom jämförelsevis obetydlig. Det har också från industrihåll påpekats, att de femtiotvå arbetsfria dagar, som ar- betarna tillföras genom fyrtiotimmarsveckan, äro den betalda semester, som verkligen vållar arbetsgivarna bekymmer.

Vad å andra sidan beträffar arbetarnas möjligheter att på ett effektivt sätt utnyttja den vunna fördelen av en betald semester, äro likaledes erfarenheter- na hittills mycket svävande. Ett allmänt intryck synes vara, att en vittom- fattande organisation förutsättes för att arbetarna och deras familjer skola på ett hälsosamt sätt kunna tillgodogöra sig ledigheten.

Norge.

Under år 1936 antogos i Norge lagbestämmelser angående semester. Lagen den 19 juni 1936 om arbetarskydd, vilken trädde i kraft den 1 januari 1937, innehåller nämligen följande föreskrifter angående semester.

Arbetare, som under ett år i följd varit och fortfarande är anställd vid ett och samma företag, äger rätt att tillgodonjuta en årlig sammanhängande semester av minst nio arbetsdagar samt att därunder uppbära den lön, han skulle hava förtjänat med vanlig arbetstid. Arbetare, som varit anställd un- der kortare tid än ett år men dock minst sex månader, äger rätt till semester i förhållande till anställningstidens längd, varvid dagantalet avrundas uppåt. Avlönas arbetaren enligt ackord, skall, där ej annorlunda överenskommits, lö- nen under semestern beräknas efter hans genomsnittsförtjänst. Ingår kost i lönen, må arbetaren i dess ställe kunna kräva kostersättning. Tidpunkten för semestern fastställes av arbetsgivaren. Semestern skall dock läggas under tiden 15 maj—15 september, såframt icke hänsyn till företagets drift lägger hinder i vägen därför. Om en arbetare, som har rätt till semester, lämnar sin anställning före semestertidens utgång, äger han ändock rätt till lön för hela semestern. Lön för semestertiden utbetalas vid semesterns början. Genom avtal mellan arbetsgivare och arbetare eller deras organisationer må avvikel- ser göras från lagens semesterbestämmelser, dock ej beträffande semester- tidens minimilängd.

Beträffande tillämpningsområdet för arbetarskyddslagen gäller, att den— samma omfattar varje företag, som sysselsätter arbetare, med undantag för sjöfart, fiske, luftfart, trädgårdsskötsel, kreatursskötsel, jordbruk jämte så- dant skogsbruk, som huvudsakligen drives för gårdens eget behov, samt den offentliga förvaltningen. Dock faller exempelvis en sådan grupp som lant- postbud och postförare under arbetarskyddslagen.

Genom de under år 1937 ingångna kollektivavtalen har en allmän förläng- ning av semestertiden ägt rum från nio till tolv dagar. I åtskilliga kollektiv- avtal, särskilt å sådana områden av arbetsmarknaden där arbetarna regel- mässigt ej hava anställning hela året i samma företag, är för beräkningen av

• Sida 36
•  Original

semesterlönen genomfört ett avsättningssystem. Semesterlönens storlek be- stämmes i dylika fall till en viss procent av vederbörande arbetares timlön multiplicerat med det antal arbetstimmar han har utfört hos företaget under nästföregående år. Denna procent kallas för semesterkoefficienten och den bestämmes så, att semesterlönen kommer att ungefär motsvara den vanliga lö- nen under motsvarande tidrymd. Procentsatsen utgjorde tidigare 4 men har i årets kollektivavtal bestämts till i allmänhet 42 eller 46. För vissa fack, såsom bryggerier och kvarnar, gäller enligt kollektivavtalen, att en arbetare, som har minst ett års anställning, får full lön för två veckor utbetalad i semesterersättning, medan avsättningssystemet i övrigt tillämpas vid beräk- nandet av semesterersättningen för sådana arbetare, som vid semesterns in- träde icke hava ett års sammanhängande tjänstgöring.

Enligt det för byggnadsindustrien gällande kollektivavtalet skall varje ar- betare, som varit anställd hos samma företag under en sammanhängande tid av fyra veckor, gottskrivas semesterersättning från anställningsdagen. Av- sättningsprocenten är enligt detta kollektivavtal 45. Det uttalas särskilt i kol- lektivavtalet, att semesterersättningen endast må utbetalas i enlighet med reg— lerna i avtalet. Det är sålunda icke medgivet att utbetala semesterersättning i form av förhöjd timlön. Kollektivavtalet bestämmer vidare, att norska arbets- givareföreningen skall upprätta en semesterkassa, som skall förvalta den av arbetarna intjänta semesterersättningen. Alla företag, för vilka nämnda kollektivavtal gäller, äro skyldiga att av semesterkassan inköpa semestermär- ken, motsvarande den semesterersättning, som varje arbetare har intjänat, och veckovis inklistra dessa märken i en semesterbok för varje arbetare. Se- mesterboken utställes av semesterkassan och överlämnas till varje arbetare, vare sig denne är organiserad eller ej. Semesterboken skall förvaras av arbe- taren men veckovis inlämnas till det företag, där han är anställd, för inklistring av semestermärken. Åtta dagar före semesterns inträdande kan arbetaren begära att av sin arbetsgivare få till sig utbetalad den semesterersättning, som gottskrivits honom. Kvittering av beloppet sker i semesterboken. Arbetsgiva— ren får därefter beloppet ersatt från semesterkassan mot insändande av se- mesterboken. Om en arbetare icke skulle hava någon anställning under den normala semestertiden, har han rätt att senast den 1 september mot insän- dande av sin semesterbok till kassan få honom tillkommande semesterersätt- ning utbetalad. Det föreskrives särskilt, att semesterersättningen skall vid ar- betarens frånfälle tillfalla hans hustru eller arvingar. Vidare uttalas i kollek- tivavtalet, att det är organisationemas ömsesidiga förutsättning, att semester— ledigheten användes till verklig semester.

Bland bestämmelserna i kollektivavtalen för bryggerier och kvarnar må slutligen nämnas, att den sammanhängande tjänstetiden icke skall anses bli- va avbruten genom lockout eller strejk, som godkännes av respektive arbets- givareföreningen eller landsorganisationen, en tillfällig arbetsinställelse på grund av driftmässiga orsaker, militärtjänstgöring, som icke sträcker sig ut- över rekrytskola och regementsmöte, samt styrkt sjukdom, som icke varar ut- över tre månader.

• Sida 37
•  Original

Undersökningar rörande nuvarande semesterförhål- landen bland arbetare och anställda samt kostnads- beräkningar.

Efter därom av de sakkunniga gjord framställning har Kungl. Maj:t upp- dragit åt socialstyrelsen att verkställa utredning dels rörande kollektivavtalens bestämmelser om semester vid årsskiftet 1936/1937 och dels rörande semester- förhållandena för vissa anställda i allmän och enskild tjänst. Sedan dessa ut- redningar färdigställts, har socialstyrelsen på begäran av de sakkunniga gjort en kortfattad sammanställning av de viktigaste förändringarna i fråga om se- mesterbestämmelser, som vidtagits i de under år 1937 ingångna kollektivavta- len. Redogörelserna för de av socialstyrelsen verkställda utredningarna åter- givas nedan i detta kapitel under A, B och C. Därvid är att märka, att de sakkunniga ansett sig böra utesluta det omfattande tabellmaterialet till redo— görelsen för de anställdas semesterförhållanden, enär en särskild, mera om- fattande redogörelse för denna undersökning är under utarbetande av so- cialstyrelsen och kommer att av trycket utgivas. Till denna publikation, vilken torde föreligga i början av år 1938, tillåta sig de sakkunniga att hän- visa.

Likaledes efter framställning av de sakkunniga har Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att verkställa en beräkning av den ungefärliga kost- nadsökningen för industrien vid en lagstadgad semester om sex, nio eller tolv dagars längd. Redogörelse för den verkställda utredningen intages nedan i detta kapitel under D.

A.

Kollektivavtalens bestämmelser om semester vid årsskiftet 1936/37.

Sammanställning av socialstyrelsen.

Semesterrättens utbredning. Avtalsmässigt reglerad ledighet från arbete under längre eller kortare tid med ersättning för den tid ledigheten omfattar — vilken sistnämnda förmån väl får anses konstituera begreppet semester — har i Sverige redan ganska länge i relativt stor utsträckning varit tillförsäkrad arbetarna genom kollektivavtal. Den av kom- merskollegium år 1908 gjorda utredningen rörande kollektivavtalsbeståndet visade, att antalet arbetare med avtalsmässigt reglerad semester utgjorde 14 462 eller 5-7 % av hela det av utredningen berörda arbetarantalet; vid mitten av år 1919 beräknades motsvarande siffra till 133 403 arbetare, utgörande omkring 43—13 % av hela arbetar- antalet. Vid årsskiftet 1920/21 beräknades 321333 arbetare eller 73'4 %, vid års-

• Sida 38
•  Original

skiftet 1928/29 398 866 arbetare eller 77'8 % och vid årsskiftet 1932/33 487 496 arbetare eller 76'3 % vara genom avtal tillförsäkrade semester.1

Vid den undersökning, som nu verkställts beträffande kollektivavtalens semester— bestämmelser i olika avseenden och som omfattar kollektivavtalsbeståndet vid års- skiftet 1936/37, visar sig antalet avtal, som innehålla bestämmelser om semester, uppgå till 5 448, berörande 574 028 arbetare eller 747 % av hela antalet avtalsberörda arbetare. I jämförelse med det relativa antalet semesterberättigade arbetare vid när- mast föregående undersökningar betecknar denna procentsiffra en viss nedgång, men i själva verket torde en faktisk utvidgning av semesterrätten hava ägt rum, i vart fall inom den egentliga industrien. Kollektivavtalsbeståndet har nämligen ut- ökats avsevärt, bland annat med en del säsongarbetargrupper (t. ex. arbetare inom bet- och rotfruktsskötseln), vilka icke tillerkänts semester. Inom vissa näringsgrenar har sedan år 1928 den avtalsenliga semesterrätten väsentligt utvidgats. Sålunda har t. ex. det relativa antalet semesterberättigade vid glasbruken, som 1928 var endast 2'6 %, nu stigit till 997 %, vid sprängämnesfabriker har antalet stegrats från 22'3 % till 100 % o. s. v.

Av tabell A I, som anger förekomsten av semesterbestämmelser inom olika nä- ringsgrupper, framgår, att inom grupperna malmbrytning och metallindustri, pap- pers- och grafisk industri, livsmedelsindustri, textil- och beklädnadsindustri, läder-, hår- och gummivaruindustri, kemisk-teknisk industri samt handel och varulager prak- tiskt taget samtliga kollektivavtal innehålla stadganden om semester. I grupperna all— männa verk och arbeten samt land- och sjötransport är semesterförmånen likaså mycket allmän. De arbetare, som sakna avtalsfästad semester och vilkas antal uppgår till något över 194 000, återfinnas huvudsakligen bland mera säsongbetonade grupper inom jord- och stenindustri, trävaruindustri, skogshantering, byggnadsindu- strien samt jordbruket. Beträffande jord- och stenindustri är det väsentligen arbetare vid stenbrott och stenhuggerier samt inom torvindustrien, som sakna semesterledig— het. Inom gruppen tråvaruindustri och skogshantering har semester genomförts för de flesta näringsgrenar med undantag av skogsavverkning och flottning, som helt sakna semesterbestämmelser. Inom byggnadsverksamheten äro grupper sådana som murare, träarbetare, grovarbetare, parkettläggare och kakelugnsmakare fullständigt i avsaknad av semester; bland bleck- och plåtslagare samt målare förekommer i en— staka fall att arbetare äro semesterberättigade; väg- och vattenbyggnadsarbetare äro till mer än hälften under det att rörarbetare och elektriska montörer samtliga äro tillförsäkrade semester. För en mindre del i statlig och kommunal tjänst anställda arbetare saknas jämväl semesterbestämmelser, liksom även för smärre kategorier inom gruppen land- och sjötransport. Inom gruppen jordbruk och fiske stadgas semesterledighet i de egentliga jordbruksavtalen samt i avtalen vid handelsträdgår- darna, däremot icke i avtalen för bet— och rotfruktsskötseln och för fisket. Vad be- träffar gruppen annan yrkesrörelse märkes, att flertalet avtal för försäkringsfunk- tionärer saknar semesterbestämmelser. Detsamma är fallet med vissa avtal, som beröra vaktpersonal vid biografer och nöjesetablissement, fastighetspersonal (eldare, hissförare) och hästskötare.

Semesterns längd. De avtalsbestämmelser, som avse semesterns längd, ha i bifogade tabell A 2 grup- perats i tvenne avdelningar på så sätt, att man för varje näringsgren har angivit

1Det må anmärkas, att här och i det följande anförda uppgifter om antalet semester- berättigade arbetare, absolut eller i procent, icke få tolkas på så sätt, att ifrågavarande antal arbetare faktiskt kommer i åtnjutande av semester. Uppgifterna avse det antal ar- betare, som beröres av sådana kollektivavtal, i vilka bestämmelser om semester finnas intagna. Men, såsom närmare kommer att framgå av undersökningen, uppställas i dessa avtal merendels särskilda villkor för utfåendet av den bestämda semestern eller semester- ersättningen, villkor som långt ifrån alla arbetare torde kunna uppfylla.

• Sida 39
•  Original

såväl semesterns minsta som dess största möjliga längd. I kolumnerna över »kor- taste» semester har redovisats den avtalsbestämda semestern för de vanliga kategori- erna av vuxna arbetare inom respektive branscher. Uppgifterna om »längsta» se- mester, vilka avvika från de förstnämnda endast i den mån avtalen över huvud inne- hålla bestämmelser om semester av varierande längd, avse den semester, som kan vara stipulerad för särskilda arbetargrupper, exempelvis för skiftarbetare, i vissa nä- ringsgrenar eller för arbetare med lång anställningstid, hög ålder o. d.1 I nedanstå- ende tablå har en sammanfattning gjorts av uppgifterna om semesterns minsta och största längd samt till jämförelse meddelats motsvarande siffror vid 1932/33 och 192829 års undersökningar, vad beträffar den sistnämnda dock endast rörande se- mesterns minsta längd, då vid denna undersökning semesterns största längd icke redovisades.

Procenttal semesterberättigade arbetare med rätt till en kor- taste (a) resp. längsta (b) semester av

mindre än 7—8 10—11 mer än

6 arb.-da- Sdf; arb.-da- 21:52; arb.-da— låg???" 12 arb.—

gar g gar ” gar g dagar 1936/37 (a) .............. 60'3 26'2 81 0"?! 1'2 1'4 2'5 (b) .............. 48'3 22'3 57 O'? 1'3 7'3 14'4 193233 (a) .............. ers 206 m? 3-3 4-7 (I)) .............. 57'3 16'4 3'9 11'5 10'9 1928/29 (a) .............. 64'2 199 7"? 2'8 5'9

Man finner, att några större förändringar icke ägt rum med avseende å semesterns längd under den tid, som omfattas av de tre undersökningstillfällena. En tendens till ökning av 6-dagars semestern är dock märkbar. Såsom framgår av det följande har vidare en utökning med en semesterdag under de sista åren skett för flertalet arbetare med mindre än 6 dagars semester.

Vad angår den »kortaste» semestern, är denna för det övervägande antalet eller 603 % av semesterberättigade arbetare fixerad till en tidrymd understigande en vecka. Semesterlängden, som tidigare för den egentliga storindustrien var bestämd till 4 dagar, har under senaste åren kommit att undergå en ökning, därvid början gjordes 1935 i avtalet för den mekaniska verkstadsindustrien, då bestämmelserna om semester ändrades därhän, att semestern skulle omfatta den kalendervecka, under vilken midsommarafton infaller. Antalet semesterdagar med lön blir enligt denna bestämmelse i regel 5 dagar men 6 dagar det år midsommarafton infaller på en söndag. I enlighet härmed ha semesterbestämmelserna utformats i flera andra stora avtal, bland annat i avtalen för de mellansvenska gruvorna i fråga om arbetare ovan jord (för arbetare under jord är semestern 6 dagar), vidare i riksavtalen för järnbru- ken (arbetare med 56 timmars arbetsvecka erhålla 6 dagar), i de för flertalet såg- verk gällande s. k. allmänna bestämmelser samt i riksavtalet för textilindustrien. I riksavtalen för pappersmasse- och pappersbruksindustrierna ha bestämmelserna om

1I viss utsträckning förekommer det, att enskilda arbetare äro tillförsäkrade längre semester än den för vederbörande arbetargrupp allmänt gällande. Till en del avtal äro nämligen fogade protokollsanteckningar av innebörd, att arbetare, som vid avtalets ikraft- trädande haft längre semester, skola bibehålla denna förmån. I förevarande undersök- ning har givetvis räknats med den i själva avtalen fixerade semestertiden. Anmärkas bör vidare, att såsom semesterdagar räknats endast det antal dagar, för vilka semesterer- sättning utgår. Avtal, vilka angiva semestern till en vecka (ex. midsommarveckan) men enligt vilka ersättning utbetalas endast för 5 dagar, hänföras sålunda under kolumnen »mindre än 6 arbetsdagar».

• Sida 40
•  Original

midsommarsemester fått den avfattningen, att »uppehåll i driften göres under fem söckendagar i omedelbart sammanhang med midsommarhelgen — — _». En se- mester om 5 dagar är fastställd bland annat i riksavtalen för bilverkstäderna, sten- kolsgruvorna, byggnadsämnesindustrien, buteljglasbruken, småglasbruken, träför- ädlingsindustrien (där dock i viss utsträckning ännu tillämpas 1935 års avtal med midsommarsemester), garverier och skofabriker, vilka föreskriva 6 dagars semester men utbetalning av ersättning endast för 5 dagar, samt i avtalen för sockerbruk och tändsticksfabriker. Riksavtalet för rörledningsfirmorna föreskriver ledighet under 5 söckendagar, som skola förläggas i anslutning till sön- eller helgdag; till söcken- dag skall midsommarafton icke räknas. Inom elektriska installationsfacket utgår en- ligt riksavtalet semester under en kalendervecka men ersättning erhålles endast för 5 dagar. Inom sjöfarten gäller i allmänhet för maskin- och däckspersonal i man- skapsgraderna ävensom för manlig kökspersonal en semestertid av 5 dagar och för kvinnlig personal 6 dagar.

Vid grafiska anstalter, bokbinderier, bok- och tidningstryckerier förekomma be- stämmelser om minst en veckas (= 6 arbetsdagars) semester. (Vuxna arbetare inom dessa näringsgrenar garanteras ledighet om 2 veckor, men lön utgår icke för mer än en vecka; kostnaderna för den andra veckan bestridas genom innehållande av viss procent å arbetarens inkomst. Vid tidningstryckerierna erhålla dock arbetarna semesterersättning även för den andra veckan.) Livsmedelsindustriens avtal har till övervägande del 6 dagars semester, t. ex. kvarnindustrien, chokladindustrien och bryggerierna. Minst 6 dagars semestertid föreskrives vidare i riksavtalen för kon- fektionsindustrien, skrädderier, skoindustrien samt herr- och damfrisörfacken liksom i ett flertal avtal inom åkeri- och expressrörelse samt stuverifacket (där arbetarna delvis få bestrida kostnaderna genom avsättningar från lönen). Avtal med denna minimitid förekommer även bland annat i avtal för arbetare vid statens kraftverk, telegrafverkets linjearbetare, statens järnvägars han- och byggnadsarbetare, enskilda järnvägarnas extra trafikpersonal och lagerarbetare.

Bland avtal, som i allmänhet för den kortaste semestertiden stadga en längre tid än 6 dagar, kunna nämnas avtalen för försvarsverkens civila personal, där lägsta antalet dagar är 7, kommunala gatu- och byggnadsarbetare med en lägsta semester- tid av 8 arbetsdagar under de 5 första anställningsåren samt hotell- och restaurang- personal med 8 dagars semester under de 2 första anställningsåren. En semester om 10 dagar utgår till spårvägspersonal de 4 första anställningsåren. Semester med en tidslängd av 12 arbetsdagar finner man bland annat i en del avtal inom livs- medelsindustrien och vid vissa kommunala inrättningar (sjukhuspersonal samt per- sonal vid vårdanstalter). Avtal, som angiva semester med en minimilängd översti- gande 12 dagar, äro träffade bland annat för de enskilda järnvägarnas ordinarie kontorspersonal (20 dagar) och ordinarie trafikpersonal (15 dagar), för telefonister (16 dagar) och en del sjukvårdspersonal (15—30 dagar), för de norrländska gruv- fälten (14 dagar), för apotekens farmaceuter (30 dagar) och för skorstensfejarfacket (i allmänhet 3—4 veckor). För handelsflottans fartygsbefäl stadgas 3 veckors se- mester (efter 3 års anställning 1 månad), för styrmännen och maskinbefälet 14, för stewarts 10 och för radiotelegrafister 8 dagars semester.

Utökad semester under vissa betingelser. Semestertidens längd kan, såsom ovan nämnts, successivt ökas under vissa varie- rande betingelser såsom anställningstid, specialuppgifter för vissa arbetargrupper — t. ex. skiftarbetare, underjordsarbetare —— högre levnadsålder m. 111. En dylik dif- ferentiering av ledighetens tidslängd förekommer, såsom närmare framgår av tabell A 3 enligt ett betydande antal avtal. Avtal av denna typ återfinnas företrädesvis vid gruvor och järnverk, inom livsmedelsindustrien, allmänna verk och arbeten, handel

• Sida 41
•  Original

och varulager, land- och sjötransport, jordbruket samt en del grenar av gruppen annan yrkesrörelse.

Den övervägande delen av ifrågavarande avtal eller 1 539 angiva i främsta rummet anställningstidens längd som norm vid utmätande av semester. Sålunda stadgas i de allmänna bestämmelserna för bagerierna, att arbetare är berättigad till 6 arbets- dagars semester efter att hava varit anställd på platsen sammanhängande minst 5 månader före den 1 juni, varefter semestertiden successivt ökas efter 15 månaders anställning till 9 arbetsdagar och efter 2 års anställning till 12 arbetsdagar. Vid sta- tens järnvägars han- och byggnadsarbeten, där första etappen av semestern (6 söc- kendagar) utgår efter 240 dagars arbete under de senast förflutna 3 kalenderåren, erhållas 9 söckendagar efter genomsnittligt lika lång arbetstid de senast förflutna 3 kalenderåren och den sista etappen slutligen (12 söckendagar) under samma förut- sättning de senaste 6 åren. Enligt flertalet kommunala avtal ökas semestern efter de första 5 kalenderåren från 8 till 12 arbetsdagar under 5 år för att därefter slutligen utgå med 15. Kontors- och butikspersonal erhåller en semester, vars längd i all- mänhet icke understiger 6 arbetsdagar men med efter anställningstiden varierande längd oftast uppgår till 12 arbetsdagar. För lagerarbetare kan semestern från vanligen 6 arbetsdagar i en del fall komma upp till samma nivå som kon— tors- och butikspersonalens. Vid de enskilda järnvägarna uppnår den ordina- rie trafikpersonalen efter 15 års tjänstgöring en semester om 20 dagar; den extra trafikpersonalen erhåller efter 16 år _15 dagar. Av enskilda järnvägarnas kon- torspersonal erhålla de ordinarie efter 10 års tjänstgöring 30 dagars semester. Tvenne avtal inom sjöfartsnäringen (däribland skärgårds- och mälarflottans) stadga, att den som »tjänstgjort 4 månader under pågående seglation erhåller en semesterdag för varje återstående månad av kalenderåret, som han tjänstgjort ombord. Har an- ställningstiden ej uppgått till 12 månader minskas semestertiden med 1 dag för varje felande månad.» Enligt hotell- och restaurangnäringens riksavtal utökas semestern till 14 dagar efter 2 års anställning. Vid säsongföretag, som håller öppet minst 7 månader i en följd, erhåller fast anställd personal, vilken efter en säsongs anställning åtnjutit 5 dagars semester, efter två säsongers anställning 10 dagar och efter tre eller flera säsongers anställning 14 dagar. I några avtal (däribland Stockholms Kaféidkareförening) säges, att »tillfällig personal, 1 års anställd, äger åtnjuta semester 1 dag, därest tjänstgöringen fullgjorts 1 dag per vecka, 2 dagar, därest tjänst- göringen fullgjorts 2 dagar per vecka» 0. s. v.

Enligt några avtal är semesterns längd bestämd med hänsyn till vederbörande arbetares levnadsålder. Sålunda föreskrives i exempelvis avtalet för telegrafverkets linjearbetare, att arbetare erhåller »frän och med det år, han fyller 30 år, 12 söc- kendagars semester och annan arbetare 6 söckendagar».

I vissa avtal inom grupperna allmänna verk och arbeten, handel och varulager samt livsmedelsindustrien (huvudsakligen tobaksavtalet) förekommer en kombination av villkoren anställningstid—levnadsålder. Avtalen för försvarsverkens civila personal stadga 12 arbetsdagars semester från och med det år arbetaren fyller 30 år, om han kan räkna minst 10 års arbetsanställning och 14 arbetsdagars semester från och med det är han fyller 40 år, om han kan räkna minst 6 tjänsteår. I avtalet för telefonister stipuleras, att lokal- och landstelefonist samt extra rikstelefonist, som först erhåller semester med 16 dagar årligen, efter minst 6 års tjänst kan få semester med 20 dagar, därest vederbörande uppnått en levnadsålder av 35 år, och 24 dagar vid en uppnådd levnadsålder av 40 år. För tobaksindustriens vidkommande gäller, att arbetare, som innehaft anställning i oavbruten följd under minst 4 är, är berätti— gad att uppbära avlöning för 9 söckendagar vid uppnådd ålder av 25 år och för 12 söckendagar vid fyllda 30 år.

I några fall differentieras semesterns längd med hänsyn till anställningsformen. Ett vägavtal bestämmer t. ex. en semester om 4 dagar för timavlönad arbetare men

• Sida 42
•  Original

6 dagar för en månadsavlönad. Ett stuveriavtal bestämmer en veckas semester för tillfällig arbetare, anställd 6 månader, men 8—14 dagar för fast anställda. Jordbru- kets årsanställda arbetare tillförsäkras semester under 7 helgfria dagar, medan timavlönade och övriga arbetare, anställda på kortare tid än ett år, erhålla 4 dagars semester, därest de haft arbete under minst 6 månader i följd hos samma arbets- givare.

Bestämmelser förekomma i flera avtal rörande längre semester för arbetare med vissa speciella arbetsuppgifter. Som tidigare nämnts åtnjuta enligt riksavtalet för järn- bruken skiftarbetare sålunda 6 dagars semester under det att övriga arbetare hava mid- sommarveckan med ersättning för 5 dagar. Enligt avtal för kommunala arbeten utgår för arbetare med natt-, sön- och helgdagsarheten samt skiftarbeten semester med 10, 16 och 19 arbetsdagar allt efter anställningstidens längd, medan dagarbe- tarnas semester är respektive 8, 12 och 15 dagar. Underjordsarbetare vid de mellan- svenska gruvorna och kolgruvorna erhålla 6 dagars, vid Bolidens gruvaktiebolag 8 dagars semester. För sistnämnda bolags arbetare å Rönnskär är denna längre se- mestertid ävenså föreskriven för vissa andra angivna kategorier av arbetare med specialuppgifter, exempelvis arsenikarbetare, smältare, arbetare i ädelmetallverket m. fl. Bland avtal med bestämmelser av dylik natur kan jämväl nämnas Kungl. teaterns avtal med scenarbetare m. fl., vari föreskrives en semester av 30 dagar för scenarbetare och nattvakter, 14 dagar för skräddare, sömmerskor och snickare, 3 veckor för eldare och en månad för portvakter.

Enligt ett avtal för skorstensfejare är längden av arbetarens sysselsättning i yrket normerande för semesterns längd: arbetare, som varit i yrket minst 2 år, skola er- hålla 2 veckors och andra arbetare en veckas semester.

Till belysande av frågan om semesterns längd för speciellt sådana kategorier av arbetare, som bruka gå under beteckningen »anställda» har man vid utarbetandet av tabell A 2 sökt att särskilt angiva avtal, som beröra ifrågavarande personal. Så- dana avtal kunna urskiljas inom grupperna allmänna verk och arbeten, handel och varulager, land- och sjötransport samt annan yrkesrörelse. Man finner, att t.ex. telegrafverkets telefonister åtnjuta längre semester än linjearbetarna. För de en- skilda järnvägarnas trafik- och kontorspersonal är minimisemestern 6 dagar, av- seende extra personal, och maximisemestern för ordinarie personal respektive 20 och 30 dagar, medan samma företags verkstadsarbetare erhålla minst 6 och högst 15 da- gar. Handelsflottans personal i överordnad ställning är tillförsäkrad minst 14 da- gars, personal i manskapsgraderna i allmänhet 5 dagars semester. Vad beträffar handelsbranschens kontors- och butikspersonal, synes den kortaste semestern knap- past nämnvärt överstiga lagerarbetarnas. Den längsta semestertiden är däremot rikligare tillmätt för de förstnämnda kategorierna än för den sistnämnda.

Särskilda villkor för utfående av semester.

Den sammanställning av kollektivavtalens bestämmelser om villkoren för erhål- lande av semester, vilken gives i tabell A 4, ger vid handen, att i 4 913 avtal berö- rande 501902 arbetare eller 87'4 % av hela antalet semesterberättigade arbetare kravet på en viss, kortare eller längre anställningstid gäller såsom förutsättning för rätten att utfå semester. Enligt 668 avtal med 40 224 arbetare erfordras sålunda härför en anställningstid av 1—4 månader, enligt 2 258 avtal med 289 956 arbetare över 4—6 månader, enligt 1 937 avtal med 149 956 arbetare över 6—12 månader och enligt 50 avtal med 21 766 arbetare mer än ett års anställning. För det över- vägande antalet arbetare eller 65'8 % uppgår sålunda den anställningstid, som er- fordras för rätt till semester, till högst 6 månader, för 299 % till 7—12 månader och endast ett relativt mindre antal fall till över ett år. En jämförelse med tidigare gjorda undersökningar visar, som framgår av nedanstående tablå, att kravet i fråga om anställningstid successivt minskat.

• Sida 43
•  Original

Antalet se- Därav i %, antal arbetare med semes— mesterbe— terrätt efter en anställningstid av åbälåeåä rättigade . ningstid arbetare 1—6 mån. 7—12 mån. över 1 är 1936/37 .................. 574 028 575 261 38 12'6 1932/33 .................. 487 496 548 34'0 7'2 4'0 1928/29 .................. 398 866 409 480 65 41;

Bland näringsgrenar, enligt vilkas avtal fordras en anställningstid upp till 6 må— nader, kunna bland annat nämnas mekaniska verkstadsindustrien, bilreparations- verkstäderna, bagerier, textilfabriker, skofabriker, tändsticksfabriker, kontors-, bu- tiks- och lagerpersonal, frisörer m. fl.1

Bestämmelser om en anställningstid av 7—12 månader återfinnas bland annat i enskilda järnvägarnas avtal, där för verkstadsarbetare stadgas ett års anställning, i konfektionsindustriens riksavtal, däri kräves ett års anställning hos en och samma arbetsgivare, samt i större delen av avtalen för gatu- och byggnadsarbeten, enligt vilka oavbruten anställning i 9 månader utgör förutsättning för erhållande av se- mester. För hotell- och restaurangpersonal fordras ett års anställning. I en del av- tal för malmgruvor bestämmes semester skola utgå till den, som är anställd ett år vid årets början, men ledigheten får utgå först den 15 maj. Längre tid än ett års anställning erfordras bland annat enligt avtalen för försvarsverkens civila personal, vars arbetare äger åtnjuta semester från och med det år, under vilket han kan räkna minst 2 års arbetsanställning i en följd. Inom sjöfarten förekommer i flera avtal krav på en anställningstid utöver ett år, därvid bestämmes, att rättighet till semester inträder efter ett års tjänstgöring men att den icke får uttagas förrän efter 6 måna- ders tjänstgöring det andra året.

Såsom villkor för semester stadgar en del avtal viss minimiälder; bestämmelser om dylik återfinnas i 418 avtal, berörande 92 311 arbetare eller 161 % av hela antalet. I större utsträckning finnas dylika bestämmelser bland annat i avtalen för sågverk, vari fastställes en viss ålder, 18 år, för erhållande av semesterersättning men däremot icke för semesters erhållande över huvud; vidare för arbetare vid gatu- och byggnadsarbeten, vid kraftverk (18 år), statens järnvägars ban— och byggnads- samt verkstadsarbetare m. fl., där minimiåldern för han- och byggnadsarbetare är 18 år men för verkstadsarbetare m. fl. 21 år.

Inom vissa grupper av avtal är fast anställning en förutsättning för erhållande av semester, såsom fallet är t. ex. vid pappersmassefabriker, där enligt riksavtalet så- som fast anställd betraktas den, som varit anställd minst 2 månader, och vid pap- persbruk. Vid bryggerier medgives enligt flertalet avtal semester åt »ordinarie» arbetare, varvid vanligen brukar stipuleras, att »arbetare uppflyttas från extra till ordinarie efter 3 månaders anställning vid bryggeriet». Sådana föreskrifter om fast anställning återfinnas också i avtalet för telegrafverkets linjedistrikt: linjear- betare erhåller semester från och med det år, under vilket han kan räkna minst ett års fast anställning, vilken kan vinnas efter fyllda 19 år och 15 arbetsmånader hos telegrafverket. För vid åkerier och expressbyråer anställda föreskrives i en del av-

1 Anmärkas må, att det icke är ovanligt, att semesterbestämmelserna fått den utform- ningen, att semester skall utgå till en var arbetare men rätt att åtnjuta ersättning till- kommer först efter viss anställningstid. Så är fallet exempelvis i avtalen för de mellan- svenska gruvorna och i avtalen för järnbruken, bilreparationsverkstäderna och mekaniska verkstadsindustrien, träförädlingsindustrien, textilindustrien: »en var arbetare skall år- ligen beredas ledighet. —— — — är arbetare, som varit anställd den 2 januari ifrågavarande år — — —- berättigad att under ledigheten åtnjuta ersättning — — — .»

• Sida 44
•  Original

tal ävenledes fast anställning som villkor för semester, därvid som sådan anställd räknas den, som under minst 2 månader haft tjänstgöring och icke är att betrak- ta som tillfälligt anställd. I stuveriavtalen säges i övervägande antalet fall semester tillkomma »ordinarie kåren»; i ett avtal säges, att »fasta lag» och de som uppburit en förtjänst av 3000 kronor erhålla semester. För hotell- och restaurangpersonal bestämmer riksavtalet, att vid företaget fast anställd personal åtnjuter semester och med sådan personal avses enligt detta avtal personal, som anställts med tjänstgö— ring uppgående till i genomsnitt per arbetsvecka minst 36 timmar. Apotekaravtalet stipulerar jämväl fast anställning som villkor och dylik vinnes efter över 3 måna- ders anställning.

För de mera säsongbetonade facken äro avtalens bestämmelser om villkor för erhållande av semester mera detaljerade särskilt beträffande anställningstid. Några exempel härpå må anföras ur avtal inom en del fack av dylik säsongkaraktär. Riks- avtalet för byggnadsämnesindustrien fastställer sålunda semesterersättningen i re- lation till det antal dagar, under vilka arbetaren vid tiden för semesterns erhållan- de varit i arbete hos arbetsgivaren de senast förflutna 12 månaderna. Vid en an- ställningstid av 225 dagar utgår ersättning för 40 timmar, vid 200, 175, 150 och 125 dagar ersättning för respektive 36, 32, 28 och 24 timmar. I rörledningsfirmornas riksavtal heter det, att arbetare åtnjuter semester »för så vitt han varit i arbete allt- sedan den 1 juni det löpande året och tillika under tiden från den 1 juni föregåend de år till den 1 juni det löpande året arbetat hos arbetsgivaren tillhopa minst 8 må- nader». Enligt elektrikernas riksavtal utgår ledighet till »arbetare, som senast den 1 oktober nästföregående år blivit anställd hos sin arbetsgivare. Har under tiden från den 1 oktober till den 1 juni av någon anledning arbetstiden icke fullgjorts, skall ersättningen nedsättas i samma proportion som den inskränkta arbetstiden för en vecka står till 48 timmar.» Ett avtal för väg- och vattenbyggnadsarbetare (vid Krångede kraftverksbyggnad) säger, att den arbetare äger åtnjuta ledighet, ».som den 1 maj något år varit anställd vid kraftverksbyggnaden minst ett år och där- vid arbetat minst 240 dagar av senast förflutna 12 månader». För järnvägsstyrel- sens banarbetare gäller den bestämmelsen, att arbetare, som fyllt 18 år, erhåller den första ledigheten efter minst 240 dagars arbete vid statens järnvägar under de senast förflutna 12 månaderna, varefter semestern ökas i tvenne etapper efter sam- ma antal dagars arbete vid statens järnvägar i medeltal per år under de senast för- flutna 3 och 6 kalenderåren. Enligt ett avtal för åkeriarbetare (Stockholmsavtalet) har arbetare rätt att erhålla semester, om han den 1 april varit anställd hos samma arbetsgivare 7 månader, räknat från den 1 juni nästföregående år, varvid semes- tern skall utgå med 6 söckendagar i följd. Arbetare, som den 1 april varit an- ställd hos samme arbetsgivare minst 4 månader, räknat från den 1 oktober näst- föregående år, erhåller semester under 3 söckendagar i följd.

Semesteravlöningens storlek.

Under semestern skall arbetaren åtnjuta lön. Såsom ovan antytts, utgår emeller- tid icke alltid ersättning för hela den tid, som ledigheten varar. I ett mindre, antal fall, omfattande 320 avtal med tillsammans cirka 35 000 arbetare, utgår semestern med längre tid än det antal dagar, för vilket betalning utgår. Denna blandform mel- lan betald och icke betald semester förekommer främst inom grupperna malm- brytning och metallindustri, pappers- och grafisk industri, livsmedelsindustri, lä— der-, hår— och gummivaruindustri samt byggnadsverksamhet. Sålunda bestämmes i vissa avtal för bilreparationsverkstäder, att semestern skall vara 6 dagar men att lön skall utgå för 40, 34 eller 32 timmar. (Anmärkas må i detta sammanhang, att i några avtal semester bestämmes till kortare tid än den, efter vilken ersättningen beräknas; enligt ett avtal är semestern 5 dagar, medan lönen beräknas för 42 tim- mar, i andra fall kan semestern vara 4 dagar men lönen beräknas efter 33 eller

• Sida 45
•  Original

34 timmar.) Enligt riksavtalen för hokbinderier, litografiska anstalter och bok- tryckerier erhåller arbetare 2 veckors semester men ersättning för en vecka. Av- talet för tobaksindustrien bestämmer, att av en ledighet på 12 söckendagar arbe- taren Skall erhålla avlöning för minst 6 söckendagar; efter 4 års anställning och fyllda 25 år utgår lön för 9 söckendagar och först vid fyllda 30 år utbekommes lön för hela semestertiden. Riksavtalen för garverierna och skofabrikerna stadga en semester av 6 dagar, under vilken tid ersättning dock utgår för endast 40 tim- mar. Elektriska installationsfirmornas arbetare ha en kalenderveckas semester men betalning för 40 timmar. I några vägavtal är semesterlönen beräknad efter 32 tim- mar på en 14 dagars semester. De enskilda järnvägarnas ordinarie kontorspersonal erhåller utöver en avlönad semester om 30 dagar (20 + 10 dagar efter 10 års tjänst- göring såsom ordinarie) under hela ordinarietiden därutöver 5 dagars ledighet, mot 50 % avdrag å utgående avlöning; ordinarie trafikpersonal har rätt att utöver 20 dagars semester utan löneavdrag erhålla 15 dagars ledighet med 50 % avdrag å lön.

Bestämmelserna om huru lönen skall beräknas äro, såsom framgår av tabell A 5, baserade på olika system. Sålunda utgår enligt 3021 avtal med 278 890 arbetare eller 4815 % ersättningen efter normal tidlön (veckolön, månadslön, normallön i form av timlön). Föreskrifterna härom ha utformats på skilda sätt i olika avtal. Enligt byggnadsämnesförbundets riksavtal t. ex. skall ersättningen beräknas efter den till arbetaren utgående timlönen enligt riksavtalet, vartill fogats en protokolls— anteckning av innehåll, att stadgandet icke är avsett medföra, att någon under se- mesterledigheten erhåller högre timlön än den, som av vederbörande vanligen upp- bäres. Textilavtalet talar om »ersättning efter varje arbetares vid semestertiden gällande tidlön eller, om sådan icke finnes bestämd, arbetarens tidlön enligt tariff multiplicerad med 8 och det antal söckendagar ledigheten omfattar». Ofta angives emellertid ersättningen helt kort med sådana bestämmelser som »full lön», »intet avdrag å lönen», »bibehållen lön» o. d.

I vissa avtal föreskrives semesterersättningen skola utgå efter avtalets minimilön, exempelvis i större delen av skofabrikationens avtal. Enligt tändsticksindustriens avtal utgår i regel ersättning med fastställd minimilön med undantag för arbetare, som fyllt 18 år, vilken erhåller minimilönen förhöjd med 20 %.

Ett betydande antal avtal — 1 679 med 170 247 arbetare ——'angiva arbetarens individuella timlön såsom norm för ersättningen, t. ex. riksavtalen för mekaniska verkstadsindustrien, järnbruken och träförädlingsindustrien. Inom några branscher är ersättningen bestämd att utgå efter den faktiska arbetsförtjänst, som varje ar- betare åtnjutit, såsom vid småglasbruken och buteljglasindustrien (»— _— -— se- mesterbidrag — —- — beräknat efter varje arbetares medelförtjänst under senaste sex månader»), hokbinderier, grafiska anstalter samt bok- och tidningstryckerier.

Somliga avtal angiva en viss del eller procent av föregående års arbetsförtjänst eller visst belopp för varje under året arbetad timme såsom bas för beräkning av semesteravlöningen. Exempel härpå kan anföras ur avtal för de lappländska gruv- fälten: »— — — utbetalas en avlöning som motsvarar 1/24 av föregående års me- delförtjänst för alla semesterberättigade arbetare över 20 år. Till arbetare under 20 år utbetalas en semesteravlöning av 1/24. av föregående års medelförtjänst för de semesterberättigade arbetarna under 20 år.» I ett avtal för monumentstenhug- gerierna i Skåne bestämmes semesterlönen till ett belopp, »motsvarande 2 % av arbetarens —— — — enligt avtalet intjänt veckolön, dock maximalt gällande tidlön enligt avtalets & 4 för 40 timmar». Enligt riksavtalet för pappersmasseindustrien »— — — utbetalas till fast anställd manlig arbetare, som fyllt 18 år, ett belopp, motsvarande 2'2 öre för varje under tiden från och med avlöningsperioden när- mast 1 juni det år, som semesterledigheten erhålles, arbetad timme intill 2 350 tim- mar». I flertalet avtal för Norrlands stuvareförbund och södra Sveriges stuvare-

• Sida 46
•  Original

förbund är ersättningen bestämd att utgå med 2 % av vederbörande arbetares in- komst under närmast föregående kalenderår dock med högst visst belopp, som för norrlandsavtalens vidkommande efter olika platser varierar mellan 40 och 55 kro- nor och enligt södra Sveriges avtal mellan 50 och 65 kronor.

Semesterersättningen kan understundom också fastställas till ett visst fixerat krontal såsom fallet är t. ex. inom sågverksindustrien. Bestämmelserna härom äro av följande lydelse:

»Semesterbidrag utgår med följande belopp: Till arbetare, som fyllt 18 år och som under tiden från och med avlöningsperioden närmast 1 juni det nästföregående året till motsvarande avlöningsperiod det år, semester— ledigheten erhålles, arbetat sammanlagt

minst 8 månader ...................................... 40:—- kr. 1 7 : ...................................... 34: — > ) 6 ) ...................................... 28: — » ) 5 ) ...................................... 22: — » ) 4 > ...................................... 16: — ) > 3 > ...................................... 10: —— »

Till denna huvudbestämmelse har man fogat särskilda regler för semesterbidra- gets beräknande i vissa fall:

»1) Då arbetare, vilken under minst tre månader av tiden emellan 1 juni föregående året och 1 juni det löpande året utfört arbete hos arbetsgivaren, bevisligen icke avgått från sin anställning, och då han är i arbete först efter semesterledigheten, prövas från fall till fall om semesterbidrag skall utgå eller icke.

2) Har arbetare under en del av arbetsäret utfört arbete hos samma arbetsgivare på avdelning, för vilken sågverksavtalet i övrigt icke äger tillämpning, skall semesterbidrag utgå enligt sågverksavtalet, för den tid arbetaren arbetat enligt detta avtal, även om han vid semestertiden är förflyttad till annan avdelning, men däremot får tid, som arbetats enligt annat avtal, ej tagas i beräkning vid bestämmandet av semesterbidragets belopp.

3) I avseende å grunderna för beräkning av semesterbidrag gäller att, därest arbete icke pågått minst 8 fulla arbetsmånader, antalet utgjorda arbetstimmar under tiden från och med avlöningsperioden närmast 1 juni det nästföregående året till motsvarande av— löningsperiod det år semesterledigheten erhålles, skall delas med 192 för utrönande av antalet månader. Uppkomma härvid överskjutande timmar, skall bidrag utgå även för dessa med det belopp per timme, som erhålles genom att dela det för resp. månadstal bestämda bidragsbeloppet med 192.»

En del avtal, omfattande huvudsakligen sjukhuspersonal i kommunal tjänst samt restaurangpersonal, stipulerar, att som ersättning vid semester skall jämte kontant belopp även utgå ersättning för kost och logi. Enligt restaurangavtalet äger fast anställd personal åtnjuta ersättning för kost, beräknad efter 2 kronor per dag, varjämte kontant avlönad personal (ekonomipersonal) åtnjuter kontant lön (jämte ev. utgående kontant hyresersåttning) och övrig personal (serveringsperso- nal, hotellpersonal) 3 kronor per dag såsom ersättning för förlorad arbetsför- tjänst.

I vissa fall kan semesterersättningen reduceras, t. ex. då anställningstiden varit mindre än den stadgade. En bestämmelse av dylik art finnes t. ex. i riksavtalet för skinn- och pälsvarufabrikerna, där det stadgas, att »till arbetare med kortare anställningstid, dock minst från den 25 maj, utgår under semesterdagarna en i förhållande till längden av anställningstiden från den 1 oktober föregående år be- räknad semesteravlöning». Andra avtal innehålla särskilda bestämmelser för det fall, att arbetstiden varit lägre än 48 timmar, därvid semesterersättningen skall ut- gå i förhållande därtill. Sålunda finnes i en del avtal, exempelvis vid gummivaru- fabriker, oljeslagerier och tvålfabriker, en bestämmelse av innehåll, att »har vid semesterns inträde arbetstiden sedan mer än 3 månader tillbaka varit lägre än 48 timmar per vecka, utgår semesterersättningen med ett i förhållande till den genom-

• Sida 47
•  Original

snittliga arbetstiden per vecka reducerat belopp». I tapetfabrikernas riksavtal fö- reskrives, att om arbetstiden under de närmast före semesterns början förflutna 3 månaderna för arbetare varit förkortad till i genomsnitt mindre än 40 timmar per vecka, nedsättes semesterersättningen för sådan arbetare i samma proportion, som den faktiska ordinarie genomsnittstiden står till 48 timmar per vecka. Ett avtal inom språngänmesfabrikationen (Bofors Nobelkrut) stadgar, att »om bolaget minst 3 månader under den ifrågavarande tiden (1/1—1/6) arbetat med inskränkt drift, skall förhandling upptagas mellan parterna rörande den semester, som skäligen bör tillkomma arbetarna». I ett lokalt pappersmasseavtal stadgas, att om arbets- tiden sedan mer än 3 månader tillbaka varit kortare än 48 timmar per vecka, ut- går semesterersättningen med ett i förhållande till den genomsnittliga arbetstiden per vecka reducerat belopp.

Utbetalning av semesteravlöning. Rörande tidpunkten för semesterlönens utbetalning föreligga bestämmelser i 827 avtal med 122 824 arbetare; det övervägande antalet av dessa eller 857 % före- skriva lönens utbetalande i förskott. Detta synes i utpräglad grad vara fallet inom pappers- och grafisk industri. Efterskottsbetalning stadgas vid cementfabriker, kalk- och tegelbruk. Enligt andra avtal utbetalas ersättningen med halva beloppet i för- skott och andra hälften i efterskott.

Semesterns förläggning. I avtalens bestämmelser 0111 semester ingår i allmänhet föreskrift om den tid av året, vid vilken densamma skall uttagas. En översikt över bestämmelserna i detta hänseende lämnas i tabell A 6. Såsom av denna framgår, är viss tid angiven för semesterns förläggning i det övervägande antalet avtal (4 678 eller cirka 85 % av samtliga avtal med semesterbestämmelser). I ungefär hälften av dessa avtal finnes föreskrift om semesterns förläggning till maj—september, under det andra hälften inskränker tiden till juni—augusti. I ett betydande antal avtal —— berörande om— kring 40 % av de semesterberättigade arbetarna _ är midsommarveckan angiven som lämplig tidpunkt för semesterns uttagande; flera stora avtal, omfattande myc- ket betydande arbetargrupper, förlägga, såsom tidigare nämnts, uttryckligen se- mestern till »den kalendervecka, under vilken midsommarafton infaller», exempel- vis avtalen för järnbruken, mekaniska verkstadsindustrien, textilindustrien in. fl. Dock göres i vissa sådana avtal undantag för reparationsarbetare och andra arbe- tare, som fordras för arbeten, vilka icke kunna uppskjutas. Tiden maj—september bestämmes bland annat i riksavtalen för grafiska anstalter, konfektionsindustrien och skrädderierna, tiden juni—augusti bland annat i riksavtalen för bilreparations- verkstäderna, träförädlingsindustrien och skoindustrien. Vissa handelsföretag, bland dem konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd, kunna enligt sina avtal för- lägga semestertiden ända till oktober månads utgång (dessa avtal äro i tabellen redovisade under gruppen maj—september).

I somliga fall är tidpunkten icke närmare preciserad, utan skall denna bestäm- mas »efter överenskommelse». Enligt ett flertal avtal inom bryggerinäringen skall semestern uttagas »på tid arbetsgivaren bestämmer, dock helst under sommaren». Ett sjöfartsavtal, för manlig kökspersonal, anger tidpunkten för semestern »så snart tiden för fartygets hamnliggande det medgivet».

Ett mindre antal avtal, berörande 26 706 arbetare, stadgar, att semestern kan upp- delas på två perioder. Dylik bestämmelse finnes bland annat i vissa avtal inom livsmedelsindustrien; enligt vad några bageriavtal stadga, skall av 2 veckors semester efter överenskommelse den ena veckan kunna uttagas under vintermånaderna. I ett avtal inom kemisk—teknisk industri år semestern bestämd att efter 6 månaders

• Sida 48
•  Original

anställning utgå med 6 dagar under juni—augusti men efter 5 års anställning med ytterligare 6 dagar, vilka förläggas till december—januari månader. Riksavtalet för jordbruket har beträffande fridagarna den bestämmelsen, att dessa få »fördelas på minst två perioder. Sker sådan fördelning, är arbetaren berättigad att utfå en le- dighetsperiod under månaderna maj—augusti. I övrigt gäller, att dessa fridagar — — — icke få påkallas under pågående sådd eller skörd.» Enligt de för dam- och herrfrisöryrkena upprättade riksavtalen gäller den bestämmelsen, att »i det fall affärens behöriga drift det påfordrar, kan överenskommelse mellan mästare och biträde ske om uppdelning av semester, men skall i så fall semestern omfatta minst sju arbetsdagar, varav den ena perioden skall utgå med fem arbetsdagar».

Utbyte av semester mot kontant ersättning. Vissa kollektivavtal beröra särskilt frågan om rätten att utbyta semester mot kon- tant ersättning. Enligt somliga avtal förbjudes, enligt andra medges uttryckligen sådant utbyte.

I nedanstående tablå lämnas en översikt över förekomsten av dylika bestäm- melser:

Antal avtal med därav berörda arbetare, vilka stadga

_ ,. . _ att semester ej får att semester kan N 4 r 1 n g 5 g ' " p p utbytas mot kontant utbytas mot kontant

ersättning ersättning

Avtal Arb. Avtal Arb. I. Malmbrytning och metallind ............. _ — 1 53 IV. Pappers— och grafisk industri ............ 9 540 — — V. Livsmedelsindustri ...................... 67 2 947 2 23 VI. Textil— och beklädnadsind. .............. 2 122 -— —- XI. Handel och varulager .................. 73 3268 —— —— XII. Land- och sjötransport .................. 4 205 24 13515 XIII. Jordbruk och fiske ...................... — —— 61 22 590 XIV. Annan yrkesrörelse ...................... 13 118 — — Tillsammans 168 7 200 88 36 181

I 168 avtal, berörande 7 200 arbetare, är inryckt stadgande, att semester ej får utbytas mot kontant ersättning; dessa återfinnas särskilt inom pappers-.och gra- fisk industri, livsmedelsindustrien samt handel och varulager. Däremot får ett dylikt utbyte ske enligt 88 avtal, berörande 36 181 arbetare. I ett avtal inom metall- industrien formuleras bestämmelsen så, »att skulle något är arbetet omöjliggöra semester, utbetalas i stället en veckas avlöning eller kan semestern utbekommas nå- got påföljande år». Och i ett bageriavtal säges, »att skulle svårighet visa sig att an- skaffa lämplig vikarie, är arbetaren skyldig avstå från semester mot åtnjutande av 2 extra veckoavlöningar med 20 % tillägg». I flera av Sveriges redareförenings avtal finnes en föreskrift av innehåll, att »har under något år på grund av tjänst- göringen sådan semester icke erhållits eller endast medgivits eller av rederiet erbjudits för tid, då — — — icke kunnat begagna sig av densamma — — —— är rederiet skyldigt att omedelbart efter detta års utgång till honom som gottgörelse härför betala ett belopp, motsvarande hans avlöning under lika lång tid, som den under de två åren förlorade semestertiden». Jordbrukets riksavtal stadgar att »om arbetare av arbetsgivaren anvisats men det oaktat icke uttagit ledighet, har han ej

• Sida 49
•  Original

rätt att därför kräva särskild ersättning. Har arbetare på grund av arbetsgivarens åtgörande icke kunnat utfå sådan ledighet, är han berättigad att vid tjänsteårets slut erhålla däremot svarande kontantersättning». Trädgårdsyrkets riksavtal har den bestämmelsen, att »om arbetare hos arbetsgivaren gjort framställning om se- mester, men ej erhållit sådan, ehuru han därtill är berättigad, är arbetsgivaren pliktig att i stället utgiva semesterersättning».

En bestämmelse, som återfinnes i ett stort antal avtal, säger, att »avstående från semester berättigar ej till särskild gottgörelse». Den påträffas bland annat i riks- avtalen för järnbruken, bilreparationsverkstäder, mekaniska verkstäder, byggnads- ämnesindustrien m. fl.

Särskilda bestämmelser om förverkande av eller inskränkning i semesterrätten. Beträffande de grunder, på vilka rätten till semester och semesterersättning kunna förloras, innehålla kollektivavtalen i stor utsträckning mycket noggrant utformade och i detalj preciserade bestämmelser. Sålunda stipuleras i vissa fall, att från- varo under viss tid på grund av sjukdom, värnplikt o. d. icke diskvalificerar men att längre tids frånvaro medför förlust av semester. Avtalen innehålla därjämte ofta föreskrifter om semesterrätt vid fall av avskedande eller arbetares egen upp- sägning under tiden närmast före semesterperiodens inträde. I det följande läm- nas i korthet en redogörelse för bestämmelserna i dessa hänseenden.

I avtalen för de norrländska malmfälten fastställes, förutom viss anställningstid, såsom semestervillkor, att arbetare under nästföregående kalenderår icke av annat skäl än sjukdom eller för fullgörande av offentligt uppdrag uteblivit från sitt arbete under större antal arbetsdagar än 18. För bland annat de mellansvenska gruvorna, järnbruken, mekaniska verkstadsindustrien, bilreparationsverkstäderna, träföräd- lingsindustrien och textilindustrien stadgas, att den ej är berättigad åtnjuta semester- ersättning, som själv uppsagt eller slutat sin anställning eller före den 1 juni av arbetsgivaren avskedats från densamma eller under tiden från den 2 januari till den 1 juni ifrågavarande år under längre tid än 200 arbetstimmar varit frånvarande från arbetet; i denna frånvarotid inräknas dock ej frånvaro på grund av sjukdom eller olycksfall i arbete eller fullgörande av tjänstgöring såsom värnpliktig liksom ej heller den tid arbetare varit permitterad för arbetsbrist. Om arbetaren varit per- mitterad av denna anledning under tiden för semestern, beredes han det oaktat semesterersättning, för så vitt hans frånvaro på denna grund icke omfattar hela perioden juni—augusti. Avtalet vid smältverket i Rönnskär föreskriver, att semes- terersättning ej tillkommer den arbetare, som själv uppsagt eller slutat sin an- ställning eller före den 1 maj av arbetsgivaren avskedats från densamma eller un- der tiden från och med den 1 oktober föregående år till den 1 maj det löpande året under längre tid än 300 timmar varit av annan grund än sjukdom eller olycksfall i arbetet eller fullgörande av repetitionsövning såsom värnpliktig frånvarande från arbetet. Vid frånvaro på grund av sjukdom längre tid än 3 månader erhålles se- mesterersättning i förhållande till den under tidsperioden utgjorda arbetstiden, men frånvaro på grund av arsenik- eller gasskador inräknas icke i denna frånvaro. Enligt Grängesbergsavtalet är arbetare semesterberättigad, om han förutom viss anställningstid under tiden 2 januari—1 juni icke av annat skäl än sjukdom eller för fullgörande av offentligt uppdrag uteblivit från sitt arbete under större antal ar- betsdagar än 10.

I Höganäs—Billesholms Aktiebolags avtal för vid dess gruvor och övriga verk an- ställda arbetare förefinnes ingen annan inskränkning i semesterrätten än att arbe- tare, som utan giltigt förfall uteblir från arbetet, förverkar rätt till semester jämte ersättning sålunda, att för varje dags förfallolös frånvaro mistes en halv dags se- mester. Enligt byggnadsämnesförbundets riksavtal är arbetare, som själv uppsagt

4——375253

• Sida 50
•  Original

eller slutat sin anställning ävensom den, som före den 1 maj av arbetsgivaren av- skedats från densamma eller som vid tiden för semesterns erhållande under de se- naste 12 månaderna av annan grund än sjukdom eller olyckfall i arbetet eller full- görande av repetitionsövning som värnpliktig icke varit i arbete minst 125 dagar ej berättigad åtnjuta semesterersättning. I pappersbruks- och pappersmasseindustri- ens riksavtal bestämmes, att frånvaro på grund av sjukdom, olycksfall och full- görande av värnpliktstjänstgöring ävensom av bristande krafttillgång vid träsliperier vållad driftinskränkning intill sammanlagd 800 arbetstimmar under året räknas som arbetad tid.

Bokbinderiernas, typografernas och litografernas riksavtal stadga förlust av se- mester för den, som under året har att deltaga i värnpliktsövning om 25 dagar eller mera, men semesteravlöning innehålles såsom för andra arbetare och utbetalas jämte semesterbidrag vid inryckning till värnpliktsövning. Arbetare, som tillträder anställning efter den 1 juli, är ej berättigad att det året hos den nye arbetsgivaren uttaga semester. Bestämmelse av samma innehåll som i ovanstående avtal åter- finnas även i tapetfabrikernas avtal. Ur riksavtalet för kvarnindustrien mä anföras en bestämmelse, att »om arbetare, efter att hos arbetsgivare innehaft anställning minst sammanlagt fem månader, räknat från den 1 juni föregående år, blir under löpande kalenderår före semestertidens inträde entledigad, utan att sådant har sin grund i fel eller försummelse å hans sida, skall arbetaren vid platsens lämnande äga bekomma en semesterersättning motsvarande 6 arbetsdagars bibehållen avlö- ning enligt avtalet». Inom konfektionsindustrien gäller en bestämmelse om propor- tionsvis jämkad semesterersättning vid frånvaro under längre tid än 3 månader. Avtalet för skrädderierna föreskriver, att sjukdom ej får föranleda förlust av se- mester. Vid pälsvarufabrikerna skola enligt riksavtalet de arbetare, som varit an— ställda kortare tid än från den 1 oktober året före semestern men minst sedan 25 maj semesteråret, erhålla en i förhållande till längden av anställningstiden från den 1 oktober föregående är beräknad semesteravlöning. Ur ett lokalavtal inom tapet- seraryrket kan anföras den bestämmelsen, att frånvaro på grund av värnplikt, sjuk- dom, olycksfall eller permittering under kortare tid än 2 månader medför ingen inskränkning i arbetarens semesterrätt. Kortare tid anställda arbetare erhålla se- mesterersättning i förhållande till anställningstidens längd, uträknat för dag, oavsett vilken tid anställningstiden gäller. Tändsticksavtalen nämna frånvaro av mer än 200 arbetstimmar under tiden från den 1 januari semesteråret såsom medförande förlust av semester. Enligt ett avtal inom konstgödningsfabrikationen är arbetare, med en anställningstid understigande 150 dagar under tiden 1 oktober föregående år till 1 juni löpande år, ej berättigad att erhålla semester. Från ett riksavtal inom byggnadsbranschen, avtalet för de elektriska montörerna, kan nämnas en till se- mesterbestämmelsen fogad anmärkning, att »arbetare, som på grund av arbetsbrist blivit entledigad efter den 1 oktober nästföregående år och av honom återtages före den 1 maj under löpande året, äger åtnjuta semester enligt bestämmelserna i denna paragraf». I vissa avtal för arbetare vid statens vattenbyggnadsarbeten samt i riks- avtalet för statens järnvägars ban- och byggnadsarbetare stadgas, att vid beräkning av antalet dagar, som kräves för erhållande av semester, frånvaro på grund av se- mester eller sjukdom icke frånräknas, varemot detta sker beträffande frånvaro av annan anledning, som överstiger 7 dagar i följd. Telegrafverkets linjearbetare er- hålla ingen semester, om anställningen upphör före den 1 april och halv semester,. om anställningen upphör under tiden 1 april—30 juni.

Enligt de allmänna bestämmelser, som normera avtalsförhållandena inom en stor del kommunala avtal, är förutsättningen för erhållande av semester bland annat att vederbörande »icke under året fullgjort eller skall fullgöra värnpliktstjänstgöring, omfattande mera än 90 dagar, och ej heller för annat ändamål åtnjutit ledighet un- der längre tid än sammanlagt 90 dagar under senaste 12 månader». »— — — Avbrott

• Sida 51
•  Original

i arbete, som uppstått därigenom, att arbetaren på grund av arbetsbrist avskedats från ett kommunens verk och sedermera erhållit ny anställning vid samma eller annat kommunalt verk, skall, därest dylika avbrott under de senaste 12 månaderna icke överstiga sammanlagt 90 dagar, ej förtaga arbetaren hans semesterrätt. Arbetare, som under närmast föregående kalenderår erhållit eller varit berättigad till semester och vilkens anställning under löpande kalenderår upphör, erhåller semesterersätt- ning med samma bråkdel av hel semester, som anställningstiden under kalenderåret utgör del av 9 månader. — —- — Anställningstid före 18 år må icke tillgodoräknas för erhållande av rätt till ökat antal semesterdagar. Arbetare, som ej uppfyller de i mom. 44 (ovan citerade) angivna fordringarna för erhållande av semester men genom uppvisande av arbetsbetyg styrker sig hava arbetat i kommunens tjänst under vart och ett av de fyra sistförflutna åren och under denna tid fullgjort samman- lagt minst 12 arbetsmånader, erhåller, sedan arbetarens pågående anställning under löpande kalenderår varat minst 6 månader, semester med bibehållen normal tidavlö- ning under 6 arbetsdagar.»

Inom den stora grupp av avtal, som reglerar arbetsförhållanden bland kontors- och butikspersonal samt lagerpersonal, är en vanligt förekommande bestämmelse av unge- fär det innehållet, att anställd, som före semestertidens utgång antingen själv upp- säger sin anställning eller blir uppsagd på grund av arbetsbrist eller omständighet, som icke har sin grund i fel eller försummelse från den anställdes sida, skall erhålla ersättning för utebliven semester i proportion till den tid han varit anställd sedan föregående semester eller sedan den 1 januari.

I ett lokalavtal inom kolbranschen bestämmes för kol- och vedgårdsarbetare, att »dylik arbetare, vilken icke har arbete året runt, utan endast under bränslesäson- gen, men då arbetat minst sex månader hos samme arbetsgivare, erhåller semester— ersättning pro rata av förestående belopp i förhållande till den tid, som han varit sysselsatt». Ur avtal inom stuveribranschen kan anföras den bestämmelsen, att »om arbetare på grund av oförvållad, av läkare styrkt sjukdom eller på grund av olycks- fall i arbete varit frånvarande från arbetet under minst en vecka i följd, skall vid beräkning av semesterersättningen arbetaren påföras inkomst för dylik frånvaro- tid — —— _». Flera avtal, berörande avtalsförhållandena för maskinbefäl, maskin- och däckspersonal m. fl. å fartyg, innehålla den bestämmelsen, att tjänstgöring under ett år i följd hos samma redare eller rederier med samma redare, vilket är villkoret för erhållande av semester, skall »anses föreligga, även om fartyg varit upplagt eller vederbörande åtnjutit semester eller ledighet på grund av sjukdom eller annan till- fällig tjänstledighet, men skall tid, varunder fartyg varit upplagt, medräknas vid be- räknande av den angivna tidrymden av minst ett år i följd, endast i den mån veder- börande under nämnda tid utfört arbete för rederiets räkning».

Enligt de båda riksavtalen för dam- och herrfrisöryrket äger biträde, som upp- sagt sin anställning hos arbetsgivare, innan semester för året erhållits, ej påkalla semester, en bestämmelse som även är vanlig bland annat i avtal för skorstensfejare. För hotell- och restaurangpersonal gäller enligt riksavtalet, att anställd, som fyller villkoren för åtnjutande av semester (ett års anställning) men som slutar sin anställ- ning utan att ha erhållit den i avtalet bestämda semestern, skall i samband med an- ställningens upphörande åtnjuta semesterledighet.

Minderärigas semester. Slutligen kan nämnas en del avtal, vilka innehålla särskilda bestämmelser om semester för minderårig arbetskraft, innebärande avvikelser från för vuxna arbetare gällande bestämmelser. I de allmänna bestämmelserna för sågverksförbundet är se- mesterbidraget för arbetare under 18 är bestämt till hälften av beloppet för vuxen arbetare. Pappersmasseindustriens och pappersbrukens riksavtal, vilka, som ovan

• Sida 52
•  Original

nämnts, bestämma en semesterersättning för vuxna manliga arbetare av 22 öre för varje arbetad timme upp till 2 350 timmar, stadga 11 öre under samma tidsperiod för arbetare under 18 år (och för kvinnliga arbetare). Vid bokblnderierna utgår 2 veckors semester till manlig arbetare vid 20 års ålder och till kvinnlig vid 19 års ålder, under det yngre arbetare erhålla en vecka; vid tidningstryckerierna är ålders- gränsen 18 år och vid boktryckerierna är den 20 är. I de för kommunala kollektiv- avtal gällande allmänna bestämmelserna stadgas en semester av 6 arbetsdagar för kalenderår av arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år. Enligt riksavtalet för de enskilda järnvägarnas verkstäder erhåller verkstadsarbetare i åldern 18—20 år 3 dagars semester. Vid jordbruket gäller enligt riksavtalet 2 dagars ledighet för arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år. Enligt det för Stockholm gällande skorstensfejaravtalet, som stadgar en semester av 4 veckor för vuxen arbetare, åtnjuter lärling semester under 7 arbetsdagar.

• Sida 53
•  Original

Kollektivavtalen, fördelade efter bestämmelser om semester-.

Tabell A ].

2 | 3 4 |

5 ' |

Näringsgrupper

Hela antalet

Därav med bestämmelser om

semester

Inga bestämmelser om semester

avtal arbetare

Arbetare

Avtal

absolut

Avtal Arbetare

I.

II. III. IV. V. VI. VII. VIII. IX.

XI. XII. XIII. XIV.

Malmbrytning och metallindustri . .. Jord— och stenindustri Trävaruindustri och skogshanterinc . . . . . . . . . . . . Pappers— och grafisk industri. . . . . . . . . . . .. Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri .. . . . . . . . . . . . . .. Läder-. hår— och gummivaruindustri.. Kemisk-teknisk industri . . . . . . . . . . . . Byggnadsverksamhet. . . . . . . . . . . . . . . . Allmänna verk och arbeten m. m. .. Handel och varulager Land- och sjötransport. Jordbruk och fiske Annanyrkesrörelse............................

353 126 266 339 33 117 892 100 780 168 48 987 895 40 660 171 66 659 225 23 584 129 10 104 ¹ 115 91 399 392 53 857 ¹ 140 20 989 788 58 772 100 60 602 326 32 798

⁶ 943 768 574

352 222 670 166 794 160 220 127 345 1 134 647 259

5 448

126 246 26 123 39 823 48 939 40 367 66 545 23 539 10 088 18 000 51 009 20 853 53 304 24 796 24 396 574 028

999 789 3915 999 993 998 99.8 998 197 947 994 90'7 409 744 74.7

1 20 117 6 994 222 60 957 2 48

11 293 1 1 1 14 5 45

16

857 73 399 47 2 848 ⁶ 136 141 5 468 ⁶ 35 806 67 8 402 ¹ 495 194 546

• Sida 54
•  Original

Semesterns längt

2| 5 |4| 5 |6| 7|s|9|10|11|12|13|14|15

1 K o r t a s t Nanngsgfuppel mindre än 6 6 7—8 9 10—11 12 mer än 12 och arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.—dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar näringsgrenar Av- Av- Av- Av- Av- Av- Av- tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. t al Arb. tal Arb. tal Arb. I. Malmbrytning och metall- industri .............. 250 115 021 92 8136 3 52 — — 1 37 —— — 6 300! 1. Malmgruvor .......... 6 3784 9 2053 — — -— — —— — -- — 6 300( 2. Järn- och stålverk . . . . 22 30210 2 1 365 — —— — — —- -- -— — — - 3. Manufakturverk ...... 46 4904 22 668 — — — — — — — _ — — 4. Bilreparationsverkstäder 54 1 924 16 282 2 49 — — — — — — — — 5. Smidesverkstäder m. m. 26 961 15 224 —— -— —- — —- — — — — — 6. Mekaniska verkstäder .. 83 72 483 8 2354 — — —- — — —— -— — —— — 7. Vagnfabriker .......... 3 118 1 35 — — -— -— — — — — — - 8. Instrumentfabriker — — 2 133 — — -— -— — — — — — — 9. Guld- och silvervarufa- briker ................ 2 123 5 608 1 3 — -— — — — 10. Elektrisk industri ...... 2 344 8 286 — — — — — — — —— 11. Annan metallindustri .. 6 170 4 128 —— - -— 1 37 — — II. Jord- och stenindustri . . 204 25 380 17 733 1 10 — — — — — _ — —— 1. Kolgruvor ............ 3 2306 — — — —- — -— — — — _ 2. Torvindustri .......... 1 31 1 15 —- — -— _ — — — -— — — 3. Stenbrott och stenhugge- rier .................. 43 2471 4 254 — — — — —— — — -— — 4. Cementfabriker, kalk- o. tegelbruk .............. 107 12 592 7 103 1 10 — —- — — — —- — - 5. Stengodsfabriker ....... 6 103 — — -— — -—- — 6. Porslins— och kakelfabri- ker .................. 8 2920 -— —- —- —— — — - — — — 7. Glasbruk .............. 21 4471 3 341 — — — - —— — — 8. Övrig jord- och sten- industri .............. 15 486 2 20 —- — — — — — — — — — III. Trävaruindustri- och skogshantering ........ 620 38321 50 1 502 — — -— — — — — —— — — 1. Skogsavverkning ...... 12 950 1 100 — — — —— -— — — — — — ?- Flottning .............. —— — — —— — —— — — _ — —— — — — 3. Sågverk och hyvlerier. . 191 19 623 4 95 — — —— — — — — — — — 4. Brädgårdar ............ 15 1 270 3 83 — — — — — — — — — — 5. Låd- och fanérfabriker. . 18 1 318 1 14 —- — — -— —- — — — —- — 6. Båtvarv .............. 9 201 3 52 — —- —— -— — — — -— — — 7. Träförädlingsfabriker .. 347 14 376 27 615 — — — — — — — — —— — 8. Korkfabriker .......... _ — 7 483 —— — —- — — — — — — -— 9. Korgmakerier .......... 14 60 1 50 — — — — — — -— — — - 10. Tunnbinderier ........ 4 58 — — — — — —— — — — — — — 11. Käpp— och paraplyfabri- ker .................. 1 — — — -— — — -— — — -— -— 12. Trätoffelfabriker ...... 1 " — —— — — — — -- 13. Övrig trävaruindustri.. 8 462 3 10 -— —

• Sida 55
•  Original

Tabell A 2. anligt kollektivavtalen. | 11; | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 25 | 27 | 28 | 29 30 | 31

L ä n g 5 t Hela antalet

mindre än 6 6 7—8 9 10—11 12 mer än 12 semester-

arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.—dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar berättigade

Av- Av- Av— Av- Av- Av- Av- Av- tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. 223 84 363 96 32 934 18 3 541 — — — — 7 131 8 5 277 352 126 246 4 3 568 2 198 9 2 071 — — — — —— — 6 3 000 21 8 837 5 Gl 12 17 29 753 2 1 220 — — — — _ — — — 24 31 575 42 4 6! lå 25 902 1 67 _ — — — — — — — 68 5 572 54 1 924 16 282 2 49 — —- -— — —— — — — 72 2 255 25 950 9 100 2 9 — — — — 5 126 — — 41 1 185 80 71961 9 611 1 25 — - — — — — 1 2 240 91 74 837 3 118 1 35 — —- — -— — —- — -— _ — 4 153 — — 1 33 1 100 — —— — — — -— — — 2 133 2 123 5 608 — — — — — — 3 — —— 8 734 2 344 7 284 — — — —— 2 — — 10 630 6 170 4 128 — — — 1 37 11 335 199 23 023 21 2 799 1 10 — — — — 1 291 — — 222 26 123 — —— 3 2 306 — _ _ -— — - — - — 3 2 306 1 31 1 15 — -— — —— — —— — — — —— 2 46 43 2 471 4 254 — — — — —— — — —— — — 47 2 725 106 12 556 8 139 1 10 — — — —- —- —- — — 115 12 705 6 103 — — — -— — 6 103 8 2 920 —— — — — — — — 8 2 920 21 4 471 2 50 — -— — — —— — 1 291 — 24 4 812 14 471 3 35 _ — —— — — — - — —- — 17 506 616 37 959 54 1 864 — — —— — — — —— — — — 670 39 823 12 950 1 100 — —— _ _ — -— — — — — 13 1 050 190 19 615 5 103 _ -— — — : _ _ — _ _ 195 19 718 13 950 5 403 — — — — — -— — —- -— — 18 1 353 18 1 318 1 14 — — — — — -- — — _— _— 19 1 332 9 201 3 52 — — —— — — — —— — — — 12 253 346 14 342 28 649 — —- — —— -— — —- — — —— 374 14 991 —- — 7 483 — — — — — — —- — -— — 7 483 14 60 1 50 — — — — -— — — — — — 15 110 4 58 —— — — —— — —- — — — — —— — 4 58 1 — — _— — — — — _- — 1 —- 1 3 — — — — — — — — 1 3 8 462 3 10 —- — — — 11 472

• Sida 56
•  Original

1 2|3|4|5|b|7|8|9|10|11|l2|l3|14|15 K o r t a s t Naringsgrupper mindre än 6 6 7—8 9 10—11 12 mer än 12 och arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar näringsgrenar Av- Av- Av- Av— Av- Av- Av— tal Arb. t &] Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. IV. Pappers- och gra/isk in— dustri ................ 114 35549 9 8468 1 106 _ _ —— — 424816 _ _ 1. Pappersmassefabriker .. 96 19 771 1 90 — _ — _ -— — — — _ _ 2. Pappersbruk och papp— fabriker .............. 16 15 459 2 200 _ _ _ — _ — — _ _ 3. Bokbinderier .......... — — ] 3784 _ — —- — — — 27 307 -— — 4. Tapetfabriker .......... 1 295 _ — — —— —— — _ — — — _ _ 5. Grafiska anstalter ...... 1 24 4 1437 1 106 — — — — 12 506 -— — 6. Bok- och tidningstrycke- rier .................. — _ 1 2 957 _ _ — _ _ _| 3 4 003 _

V. Livsmedelsinduslri ...... 80 8959 613 28268 44 752 16 1 038 15 110 23 1 160 3 80 1. Kvarnar .............. —— _ 13 1357 1 6 1 8 _ — 53 307 _ — 2. Bagerier och konditorier 8 54 184 9 297 7 124 8 282 _ — 8 282 _ —- 3. Stärkelsefabriker ...... 2 71 — — — — —— _ _ — — —— _ — 4. Sockerfabriker ........ 26 6 797 — — —— —— — — —_ — — — _— —- 5. Choklad- och karamell-

fabriker .............. -- — 28 4 054 _ -— — —— _ — _ —— _ _ 6. Jästfabriker .......... — —— 7 178 -— — — — —— — — — — —— 7. Destilleringsverk ...... — — 8 650 — — — — — _ — — — _ 8. Bryggerier ............ — _ 181 5 390 3 28 — _ _ _ 1 12 _ _ 9. Tobaksfabriker ........ — — ] 2440 — — _ — — _ — —— — —

10. Mejerier .............. — — 55 343 26 421 4 595 11 64 4 362 3 80

11. Margarinfabriker ...... — _ 17 635 — - _ — — — 1 95 _ _

12. Slakterier och charkute- rier .................. 32 1 016 104 3 032 6 140 3 153 3 18 7 102 _ _

13. Konserviabriker . ...... 8 913 12 786 —— — — — _ -— — — ——* 14. Kafferosterier .......... — _ 2 14 — _ —- -— -— _ — -— — — 15. Makaronifabriker ...... 1 30 1 14 — — _ 1 28 -— — — — 16. Övrig livsmedelsindustri 3 78 5 75 1 33 _ _ — — — — —

VI. Textil och beklädnads— _

industri . .............. $ 41 884 132 24 661 — — —— — — _ *— —— — 1. Spinnerier, väverier och trikåfabriker .......... 15 41385 2 219 — — — — -—- — — 2. Repslagerier ......... 2 63 — — —- — — — —— —- —— — —— 3. Hattfabriker .......... — _ 24 1 822 — _ 4. Konfektionsfabriker och skrädderier ............ 2 104 102 22 437 — — —- -— — — —- — —— — 5. Övrig textil- och bekläd- nadsindustri .......... 9 332 4 183 — —- _ — —— — _ — —— —— VII. Läder—, här— och gummi- varuindustri . .......... 151 17846 66 4 475 1 1 — — 2 1217 -— — —- — 1. Garverier .............. 3 2234 5 146 _ — — —— — — -— — — — 2. Skinn- och pälsvarufa— briker ................ — — 6 1 132 _ _ — — — _ —— — — —— 3. Skofabriker ............ 79 8 977 3 74 — — — — 1 297 —— —— — _ 4. Skomakeriverkstäder. .. 7 93 13 515 _ — — -— —— — — -— — — 5. Gummivarufabriker . . . . 8 4650 8 715 1 1 _ — 1 920 — -—— — —— 6. Sadelmakar— och tapet— serarverkstäder ........ 41 1 519 20 597 — —— — _ — — — _ ——

• Sida 57
•  Original

16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 2; | 25 | 27; | 27 | 28 | 29 30 | 31 L ä n g 5 t Hela antalet mindre än 6 6 7—8 9 1o_| 1 12 mer än 12 se'Peåtef- arb.-dagar arb.—dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.—dagar arb.—dagar berattlgade Av— Av— Av— Av— Av- Av- Av- Av- tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. t al Arb. tal Arb. 110 35 205 9 8 751 — —— 1 18 2 39 44 4 926 — — 166 48 939 96 19 771 1 90 — — — —— — — — —— — — 97 19 861 14 15 434 4 225 —— — — — — — -— — — —— 18 15 659 — — 1 3 784 — — — —— — — 27 307 — — 28 4 091 — — 1 295 -— — —- — — — — — — —— 1 295 — — 1 1 400 — — 1 18 2 39 14 616 —— _ 18 2 073 _ -— 1 2 957 _— — — —— — — 3 4 003 _ —— 4 6 960 35 7 740 390 15 120 44 523 87 2126 37 589 196 14 180 5 89 794 40367 — —— 11 1 306 1 6 2 50 — _ 3 316 — — 17 1 678 -— — 29 712 6 74 43 772 8 188 129 8 293 —— — 215 10 039 1 35 1 36 — — -— — — -— — —— — 2 71 26 6 797 -— — — -—— — — — -— — — — 26 6 797 — —— 23 3 841 — — 1 26 —— — 4 187 — — 28 4 054 — _ 7 178 —— — —— — — _ —— —— — —— 7 178 —— — —— — — — — —— —— 3 650 — — 3 650 — — 180 5 377 3 28 — — — _— 2 25 — — 185 5 430 - — —— — — — — — — — 1 2 440 — — 1 2 440 — — 47 262 23 187 7 617 14 96 7 614 5 89 103 1 865 -— — 13 453 — — 2 128 — — 3 152 —— — 18 733 1 3 56 1 984 10 198 32 533 14 277 42 1 466 —— —— 155 4 461 5 833 14 836 1 30 -— — — — — — — — 20 1 699 —- — 1 10 — —— — — — — 1 4 — — 2 14 — — 2 44 — —- — — 1 28 — -— — — 3 72 2 72 6 81 — — —— _ — —— 1 33 — — 9 186 26 41 795 130 24 586 — — 2 32 1 82 1 50 — —— 160 66 545 15 741385 2 219 — — — — — —- 17 41 604 2 63 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2 63 — -— 24 1 822 — — -—— -— 24 1 822 2 104 101 22 387 —— — — — — —— 1 50 —— — 104 22 541 7 243 3 158 — — 2 32 1 82 _— — — —— 13 515 146 17 628 66 4 502 4 135 2 57 2 1 217 — — — — 220 23 539 3 2 234 5 146 —— —— —- — — — —— —— — -— 8 2 380 — — 5 1 081 _ — 1 51 — —— -— — — — G 1 132 79 8 977 3 74 — -— — — 1 297 »— — — — 83 9 348 7 93 13 515 — — —— — — — — — — _— 20 61 18 8 4 650 4 575 4 13' 1 6 1 920 — —— — — 18 6 286 39 1 355 22 761 —— — -— —— — — — — — — 61 2 116

• Sida 58
•  Original

1 2| 3 4| 5|6|7|8|9|10|1l|l2|13|14|15 K o r t a s t Narlngsgrupper mindre än 6 6 7—8 9 10—11 12 mer än 12 och arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.»dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar näringsgrenar Av— Av— Av- Av— Av- Av- AV- tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. 'ta] Arb. tal Arb. 7. Borstbinderier ........ 7 178 3 105 _ _ — _ _ _ _ _ _ _ 8. Övrig läder-, hår- och gummivaruindustri . . . . 6 195 8 1 191 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ VIII. Kemisk-teknisk industri 3.9 4 933 80 4 579 5 405 — _ 2 150 1 21 _ — 1. Färg— och fernissfabriker — _ 12 295 _ _ _ — — _ _ _ _ — 2. Oljeslagerier och tvål- fabriker .............. 1 6 32 2 223 1 291 _ _ _ 3. Konstgödningsfabriker . . 6 807 1 125 — _ _ _ — _ _ _ _ _ 4. Sprängämnesfabriker 1 33 4 1 062 1 82 _ _ _ _ 5. Karbid— och kloratfabri— ker .................. 4 302 _ — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 6. Kolugns— och trädestilla- tionsverk ............ 3 180 _ _ — _ — _ _ _ _ _ _ 7. Tändsticksfabriker 10 2645 _ _ _ — — _ — — _ _ _ _ 8. Övrig kemisk—teknisk in- dustri ................ 14 960 31 874 3 32 — _ 2 150 1 21 _ _ IX. Byggnadsverksamhet.... 212 14408 44 3583 2 9 _ _ _ _ _ _ _ 1. Murare ................ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ 2. Träarbetare ............ — — _ _ — _ _ _ — _ _ _ _ — 3. Grovarbetare .......... 1 40 _ _ _ _ — _ — _ _ _ _ _ 4. Bleck- och plåtslagare... 4 38 1 49 _ _ _ _ _ _ _ _ _ — 5. Målare ................ 6 268 2 130 _ _ _ _ _ —- _ _ _ _ 6. Förgylleri— och glasmäs— teriarbetare ............ 7 295 10 171 _ _ _ _ _ _ — _ _ _ 7. Parkettgolvläggare . . .. _ _ _ _ _ _ _ _ — — — _ _ _ 8. Rörarbetare .......... 55 5021 _ _ _ _ _ _ _ — _ _ _ _ 9. Elektriska montörer. . . . 72 3388 1 2 _ — _ _ — _ — _ _ — 10. Väg— och vattenbygg- nadsarbetare därav a) vägstyrelser ........ 55 4 810 _29 3 223 2 9 _ _ _ _ _ — b) vägentreprenörer . . . . 10 432 1 8 — _ _ _ _ — _ — _ 11. Övrig byggnadsindustri. 2 116 — _ — _ _ _ _ — — — X. Allmänna verk och an- beten m. m. .......... 43 5442 59 12248 17325902 1 3 21 496 61258 42 5 664 Statliga verk och a r b e t e n. 1. Kraftverk m. m. ...... _ _ 7 2307 _ _ _ _ — _ _ _ _ — 2. Telegraf och telefon därav a) linjearbetare ........ _ _ 1 4011 _ _ _ _ _ _ _ _ _ -— b) telefonister ........ _ _ _ _ _ — _ — _ _ _ _ 1 398 3. Järnvägar (ban— och byggnadsarbetare samt verkstadsarbetare m. fl.) 2 3079 1 5000 _ _ _ _ _ — _ — _ — 4. Försvarsverk .......... _ _ _ — 5 3662 _ _ _ _ _ _ _ — 5. Övriga statliga verk och arbeten .............. 16 1 713 4 116 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

• Sida 59
•  Original

l 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 L ä n g 5 t Hela antalet mindre än 6 6 7—8 9 10—11 12 mer än 12 semeåter' arb.— dagar arb.—dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.—daga r berättigade Av- Av— Av- Av- Av— Av- Av Av— tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. 7 178 3 105 _ _ _ _ _ _ — _ _ — 10 283 3 141 11 1 245 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 14 1 386 35 4 796 76 4 379 6 435 _ _ 3 210 6 231 1 37 127 10 088 _ — 12 295 _ _ _ — — _ _ _ _ _ 12 295 1 6 31 2 123 1 291 1 100 _ 34 2 520 6 807 1 125 _ _ — _ __ _ _ _. _ __ 7 932 1 33 3 1 052 1 82 _ 1 10 6 1 177 1 175 1 37 1 30 _ _ 1 60 _ — _ _ 4 302 3 180 _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ 3 180 10 2 645 _ _ _ — — _ _ _ _ _ _ _ 10 2 645 13 950 28 747 3 32 _ _ 2 150 4 121 1 37 51 2 037 201 12 762 52 5 083 1 5 _ — _ — 2 125 2 25 258 18 000 _1 40 : : I I I I I I : ___ _ : _] 4—0 4 38 1 49 _ _ — _ _ _ _ _ _ 5 87 6 268 2 130 — _ — _ _ — _ — _ 8 398 7 295 10 171 — _ _ _ _ _ — — _ — 17 466 55 5 021 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — — 55 5 05 72 3 388 l 2 _ _ _ _ _ _ -— _ _ _ 73 3 390 46 3 280 35 4 607 1 5 _ _ 2 125 2 25 86 8 042 10 432 1 8 — _ _ _ — _ _ _ — 11 440 — — 2 116 -— _ _ _ _ _ _ _ _ 2 116 27 1 815 33 694 20 609 6 1 043 13 302 16 10 297 230 36 249 345 51 009 _ _ 2 309 _ — 4 1 031 _ _ 1 967 — _ 7 2 307 _ _ — _ _ _ _ _ _ _ 1 4 011 _ _ 1 4 011 — _ _ _ — _ _ _ — _ _ _ 1 3 983 1 3 983 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 5 000 2 3 079 3 8 079 _ _ — _ _ _ _ _ _ — _ _ 5 3 662 5 3 662 16 1 713 3 52 1 64 — _ _ _ _ — — _ 20 1 829

• Sida 60
•  Original

Näringsgrupper och näringsgrenar

5 |6|

['

t a S

9|10|11|12|13|14|15

t

mindre än 6 arb.-dagar

arb.-dagar

7—8 arb.-dagar arb.-

9 dagar

10—1 1 arb.-dagar

12 arb.-dagar

mer än 12 arb.-dagar

Av— tal

Arb.

Av- tal

Arb.

Av- tal

Arb.

Av- tal

Arb.

Av- tal

Arb.

Av— tal Arb.

Av- tal Arb.

gom—len

XI.

1. 2. 3.

Kommunala verk och arbeten

. Gatu- och byggnads- arbetare .............. . Elektricitets-, gas- och

vattenverk ............ . Renhållningsverk ......

Övriga kommunala verk och arbeten därav &) sjukhuspersonal samt personal vid vårdan- stalter .............. b) vaktmästare ........ c) brandmän .......... d) kontorspersonal e) städerskor, jordbruks— arbetare, brädgårds- arbetare m. fl .......

Handel och varulager ..

Kontorspersonal ....... Butikspersonal ........ Lagerarbetare ..........

XII. Land— och sjötransport

1.

www

Åkeri- och expressrörelse därav

a) omnibustrafik ......

b) droskrörelse ........

c) åkeri— och express- rörelse ..............

. Lastning och lossning .. . Spårvägar ............ . Enskilda järnvägar

därav a) kontorspersonal b) trafikpersonal ...... c) banarbetare ........

. Sjömän

därav a) tartygsbefäl ........ b) maskinbefäl ........ c) radiotelegrafister . d) manlig kökspersonal (stewart, kock, uppas- sare m. fl.) .......... e) kvinnlig personal. . . . f) pråmskeppare ...... g) övrig däcks- och ma- skinpersonal ........

III!

00

13 12

96

13

29 23

| ]

osv-w:—

20

553 35?) 244

13 070

28 156

1 646 649

lll

||| Ill

1 829 299 15

8 448

4

932

515 413

398

U' Hoa]

301 357

111

18 306

1 169 8 931 8 206

29 054

195 461

2 199 9 330

3 000 11 837

894 1

136

80 27

124

58 31

...II |

_ll

21

18 084

426 65

2 706 5

954

266

14 140 112

4 863

1 636 2 268

52 45

| |||

SSII

1

Gall

746

|l||

o: I

llll

623

510 55

243

|| lll—__. ||

||| lll

! |

Illa; mm

01

40

26 14

18

138 211

94

383

53 271

4 097

943

315

[H Ul

54 722

37 582 16 113

_! p—A ..4

N» | & ;>.

...I call

!

tx') :D

I 1

5 3139

| I

8 31

Iom» |__ ska

O

! I |

• Sida 61
•  Original

16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 30 | 31 L ä n g 5 t Hela antalet mindre än 6 6 7—8 9 10—11 12 mer än 12 semester— arb.-dagar arb.-dagar arb.—dagar arb.-dagar arb.—dagar arb.-dagar arb.-dagar berättigade Av- Av— Av— Av- Av— Av— Av- Av— tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. 2 22 7 85 2 27 — — 1 50 6 115 81 18 332 99 18 631 7 68 14 169 8 121 I 1 9 8 186 4 176 35 484 77 1 212 — -— 3 17 3 321 1 3 1 22 1 6 7 75 16 444 __ — — — — — — — — — — — 40 5 436 40 5 436 _ _ _— — 2 2 —— -— — — — — 10 48 12 50 __ -— _ — —- — — — — —— — — 5 74 5 74 _ — _ — — — — — —— — — -— 2 19 2 19 2 12 4 62 4 75 — —- 3 44 2 22 42 1 057 57 1 272 4 72 390 7046 51 351 103 764 103 1 035 468 11 102 15 483 1 134 20853 —— — — 4 — 6 — —— 92 3 1 167 2 44 5 1 321 — — 11 196 18 115 95 694 86 818 423 8 731 9 189 64: 10 743 4 72 379 6 846 33 230 8 62 17 125 42 1 204 4 250 487 8 789 58 8 956 255 13 911 124 4 342 3 73 23 3 603 8 122 17 6 22 297 647 53 304 —— -— 23 190 50 929 1 4 11 726 2 30 5 938 92 2 817 7 53 26 473 31 828 — — 6 1 565 1 11 — —- 71 2 930 18 611 98 3 160 11 102 -— — —— — 1 24 —— — 128 3 897 13 291 99 9 492 4 66 2 69 — — 2 12 2 118 122 10 048 —— -— 1 1 -—— —— — — 2 2 — — 10 3 146 13 3 149 _ _ ] 3 000 1 3 000 —— _ —— — — —- — — — -— — — 151 11 837 151 11 837 —— — — — 2 1 708 2 1 708 — -— -— — _— — —— —— —- — — — 3 1 431 3 1 431 —— ——' — -— — 1 3 1 113 2 116 —— — — — 1 576 — 3 1 253 —— — 4 1 829 -— — 4 550 2 601 — — — —— 1 42 — — 7 1 193 3 15 1 ] 1 3 — — — — 5 19 17 7 986 3 44 24 1 237 — — 1 57 -— -— 1 6 46 9 330

• Sida 62
•  Original

1 |2|3 |4| 5|6|7|8|9|10|11|12|13|14|15 K o r t a s t Naringsgrup per mindre än 6 6 7—8 9 10—11 12 mer än 12 och arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb. dagar arb.-dagar arb.-dagar näringsgrenar Av- Av— Av— Av— Av— Av- Av- tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. XIII. Jordbruk och fiske. . . . 76 24 053 16 726 2 17 _ _ _ _ — — _ _ 1. Jordbruk .............. 70 23179 3 98 1 7 _ _ 2. Handelsträdgårdar 6 874 13 628 — _ _ — — — _ _ 3. Fiske .................. _ _ _ _ 1 10 — _ _ _ XIV. Annan yrkesrörelse .. 21 541 89 6599 65 14 385 3 13 6 361 17 165 58 2332 1. Frisörer .............. _ — 2 2 600 _ _ — — _ _ _ _ _ _ 2. Skorstensfejare ........ 4 52 3 22 — _ _ _ 1 8 35 326 3. Bad- och tvättinrätt— ningar ................ 15 447 22 628 1 17 _ _ — _ 1 16 _ — 4. Vaktpersonal .......... 1 25 _ _ 1 80 — — _ _ _ _ _ _ 5. Tidningsbud .......... _ _ 13 2 211 _ _ _ _ 3 319 _ — '— _ 6. Fönsterputsare ........ 1 50 _ _ _ — _ _ _ _ _ _ _ _ 7. Teatrar och biografer .. _ _ _ _ 13 611 _ — — — _ — 1 122 8. Restauranger .......... _ _ — _ 37 13 428 _ _ 1 37 — — _ — 9. Försäkringsfunktlonärer — _ 3 519 _ _ — — _ _ 4 55 3 6 10. Kontorsanställda ...... _ _ 26 223 _ — — — _ _ 10 80 3 23 11. Apotek ................ _ — _ _ — _ — _ — — _ _ 1 1 029 | 12. Desinfektionsanstalter . . — _ 1 4 — _ _ _ _ _ _ _ — _ 13. Maskinister, eldare och hissförare . ............ _ _ 1 2 3 3 2 5 1 1 _ _ 10 100 14. Hästskötare m. m. — _ 1 17 1 50 — — — — 1 6 1 17 15. Pressbyråer ............ 3 8 3 126 — _ _ _ _ _ _ — _ 16. Nöjesetablissement och folkparker ............ 1 11 _ _ 3 36 _ _ 1 4 _ _ 1 176 17. Städerskor ............ _ _ 6 117 1 20 _ _ _ _ _ _ 1 6 18. Filmbyråer ............ — _ 6 97 _ _ 1 8 _ _ _ _ — _— 19. Musiker (Radiotjänst).. _ — _ _ _ — _ _ _ — — — 1 401 20. Vattenkuranstalt ...... _ _ _ _ 1 60 — — — _ _ _ 1 76 21. Golvklubb ............ _ _ 1 3 — _ _ _ _ _ _ _ -— _ 22. Muséum .............. _ _ _ _ 1 58 _ _ — _ — — — _ 1 959 345960 2 597 150338 464 46 768 62 1 720 105 6 851 147 8180 11414 211

• Sida 63
•  Original

16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 30 | 31 L & n g s t Hela antalet mindre än 6 6 7—8 9 10—11 12 mer än 12 bserntetsterä arb.-dagar arb.-dagar arb.-dagar arb.—dagar arb.—dagar arb.-dagar arb.-dagar era lga e Av— Av- Av- Av— Av- Av— Av— Av- tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. tal Arb. 11 623 20 1 562 63 22611 _ — _ _ — _ _ — 94 24 796 10 599 3 98 61 22 587 _ _ — _ 74 23 284 1 24 17 1 464 1 14 _ _ _ _ _ — _ — 19 1 502 __ _ __ _ 1 10 _ — — _ — 1 10 13 383 67 5 042 10 200 1 8 4 79 24 521 140 18 163 259 24 396 _ _ 2 2 600 _ _ _ — _ — _ _ _ 2 2 600 — _ — _ _ _ — _ 4 48 39 360 43 408 13 183 23 658 _ — _ _ 3 34 1 16 1 17 39 1 108 _ _ 1 25 1 80 — _ — _ _ _ — — 2 105 _ _ 12 811 — _ _ _ — _ _ _ 4 1 719 16 2 530 _ _ 1 50 — _ _ _ _ _ _ _ — — 1 50 _ _ 13 611 — _ — _ — _ _ _ 1 122 14 733 _ _ 1 9 _ _ _ _ 1 40 _ _ 36 13 416 38 13 465 _ _ _ _ — _ _ _ _ _ 3 287 7 293 10 580 _ — 1 1 — _ — _ _ _ 11 102 27 223 39 326 _ _ _ — _ _ _ — — _ _ _ 1 1 029 1 1 029 — _ 1 . 4 _ _ — _ _ _ _ — _ — 1 4 _ 1 2 3 3 — 1 1 _ _ 12 105 17 111 _ _ 1 17 1 50 _ _ _ 1 6 1 17 4 90 3 126 — _ — — — _ 3 8 6 134 _ _ _ _ 4 47 _ _ 1 4 — _ 1 176 6 227 _ — 5 113 1 20 — _ _ — 1 4 1 6 8 143 _ — 1 12 — _ 1 8 — _ 3 58 2 27 7 105 _ _ _ — — — _ _ — _ — _ 1 451 1 451 _ _ _ _ — _ _ — _ _ _ — 2 136 2 136 _ _ 1 3 _ _ _ — _ _ — — _ . _ 1 3 _ _ _ _ _ — — _ — _ — _ 1 58 1 58 1 704 277 120 1 659 1.8 273 342 32 762 205 4 121 188 7 156 774 41 976 576 82 620 5 448 574 028

• Sida 64
•  Original

Tabell A 3.

Olika antal semesterdagar under olika betingelser.

2| 3|4|5|6|7|8|9|10|11|12|13|l4|15|

Näringsgrupper

Avtal, som innehålla olika antal semesterdagar och vilka stadga längre semester"

vid längre tids anställ- ning vid längre tids anställ- ning i sam— band med högre lev- nadsålder

vid högre levnadsålder

för fasta arbetare än för tillfälliga

arbetare

för arbetare med regel- bundet skift- arbete samt natt- eller söndags— arbete för arbetare under jord

för vissa slags arbetare

vid längre tid i yrket

Avtal

Arbe- tare Arhe- tare Arbe-

Avtal tare

Avtal

Arbe—

Avtal tare

Arbe-

Avtal tare

Avtal

Arbe-

Avtal tare

Arbe-

Avtal tare

II. III.

IV. VI. VII.

VIII. IX. X.

XI. XII. XIII. XIV.

Malmbrytning och me- tallindustri .. Jord- och stenindustri Trävaruindustri och skogshantering. . . ..... Pappers- och grafisk industri.............. Livsmedelsindustri . . . . Textil- och beklädnads- industri .............. Läder—, hår- och gum- mivaruindustri Kemisk-teknisk ind. .. Byggnadsverksamhet . . Allmänna verk och ar- beten m.m ...... Handel och varulager Land— och sjötransport Jordbruk och fiske. . . . Annan yrkesrörelse. . . . Sununu

550 222 100 1 580

³ 444 314

314 531 13 421 171 409 199 ¹ 540

34 187 11 630 25 145

836 16 442 ION 588

15 ² 474

⁹ 779 898 10 18 170

210

29 523 1 36

INv—I

195

lllH

210 48 908

² 1220

1 100

2 74 ⁴ 160 0

151 2 83 ⁵ 339 ⁵ 159 ? za":

• Sida 65
•  Original

5—375253

Vlllkor för erhållande av semester.

Tabell A 4.

2|3

12| 13

Näringsgrupper

Hela antalet semester- berättigade arbetare

l_4 mån.

över 1 år

Viss minimi- ålder Fast anställ— ning

Avtal Arb. Avtal Arb. Avtal Arb. Avtal Arb. Avtal Arb.

II. III.

IV.

V. VI.

VII.

VIII. IX.

XI. XII. XIII. XIV.

Malmbrytning och me- tallindustri Jord— och stenindustri .. Trävaruindustri o. skogs— hantering . . . . . . . ....... Pappers- och grafisk in- dustri............ Livsmedelsindustri . . . . . . Textil- och beklädnads- industri................ Läder—, hår— och gummi- varuindustri. . . . . . . . . . .. Kemisk-teknisk industri Byggnadsverksamhet . . . . Allmänna verk och arbe— ten m. m............... Handel och varulager. . . . Land— och sjötransport . . Jordbruk och fiske. . . . .. Annan yrkesrörelse. . . . . .

Summa

352 222

670

166 794 160 220 127 258 345 ¹ 134 647 259 ⁵ 448

126 246 26 123

39 823 48 939 40 367 66 545 23 539 10 088 18 000 51 009 20 853 53 304 24 796 24 396

574 028

32 766 ⁹ 328 190 19 961

⁷ 789 ³ 479 ³ 086 ⁸ 440 693 ⁸ 644 ⁶ 463 ⁵ 363 ¹ 260 ² 874 40 224

253 55 278

45 374 28

137 95 110 2258

116 778 ⁶ 625

13 049 13 412 19 432 42 401 18 835 ⁷ 587 ⁶ 799

¹ 142 ⁷ 303 11 332 23 513 ¹ 748

289956

50 142

186 311 106

72 170

258 407 90 17 105

1937

⁵ 023 18 881 ⁵ 948

362 17 388

20 705

⁴ 140 ¹ 511 10 284

36 527 ⁷ 431 2 304 ¹ 127 18 325

149 956

³ 565

(X).-c

200 37

38 ³ 721 14 186

.. "'I" walls

² 2 337 4 1 247

20 481 12 392

2 64 30 042 2 4 3 3 052 ³ 22 621 2 71

418 92 311

¹ 50 3 71

⁵ 484

101 34 161 145 4 957

29—7 2 165 8 110 3 807 2 501 2 29

¹ 336 55 968

• Sida 66
•  Original

Lön vid semester samt semesterlönens utbetalning.

Tabell A 5.

4|5|

6171

s|9

IIOI 11|

12| 13 |14|

15|

l6| 17 |13| 19 |-20| 21

Näringsgrupper

Hela antalet semesterbe— rättigade

Lön vid semester

Normal tidlön

lön (mini-

Avtalets minimi-

milönsav— tal)

Arbetarens individuella timlön (mi- nimilöns- avtal)

Arbeta- rens fak- tiska ar- betsför— tjänst (inkl. ac- kord)

Viss % eller viss del av föregåen- de års ar— bctsför- tjänst

Visst be- lopp

Kontant belopp + ersättning

för kost

Utbetalning av se— mesterlönen

¹ efter- skott

i för- skott

Avtal Arb. Arb. Avtal

Arb. Avtal

Arb. Avtal ;>

»: U'

Avtal

>

»: U'

Avtal Avtal

Arb. Arb. Avtal Arb. Avtal

!—

II. III.

IV.

V. VI.

VII.

VIII. IX. X.

XI. XII. XIII. XIV.

Malmbrytning och me- tallindustri. . . . . . . . .. Jord- och stenindustri Trävaruindustri och skogshantering . . . . . . Pappers- och grafisk in- dustri Livsmedelsindustri . . . . Textil- och beklädnads— industri Läder-, här— och gum- mivaruindustri . . . . . . Kemisk-teknisk industri Byggnadsverksamhet .. Allmänna verk och ar- beten m. m. Handel och varulager Land- och sjötransport Jordbruk och fiske . . . . Annan yrkesrörelse. . . .

Summa

352 222 670 166 794 160 220 127 258 345

¹ 134 647 94 259

5448

126 246 26 123 39 823 48 939 40 367 66 545

23 539 10 088 18 000 51 009 20 853 53 304 24 796 24 396

574 028

3021

19 187 ² 285 20 343 ² 083 ⁵ 423 570 34 202

140 65 153

40 9 350 103 5 817 186 12 664

291 623 563

41 194 10 385 44 300 24 553

⁶ 138

278 890 162

⁴ 571 1 63 32

(N

LO vi (9 (N ICO v—i COOP!

"*III”

10913815

317 120 111 ² 130 424 15 701

16 658 197 5 419 10 772

72 3 459 ⁷ 589 68 5 170

⁵ 5270 508 8783 _5 136

48 4049 1679170247

4188

12 607

² 129 20 42 ¹ 673 17

672

mm.-ql

PGI

[—

⁸ 3125 3 ⁶ 1008 8 ⁵ 787 188 110 35 251

7 580 7 — 7

121 ¹ 750

— 1 8274 14 1 25 6

19 379 216 49 921 273 25 822

123 391

21 220

350 472 120

¹ 037 ¹ 342 12 673 82

² 347

i” 40 13 525 15 954

¹ 638 12 638

1188 3 3373 86

¹ 10

153 47880 136 3413 2

43 15416 75 8596 1

3 101 13 506

108 ² 099

11 548 ⁴ 224 2 42 32 356 1 86 9 016 10 954 2 80 14 283 1

692 105 316

405 14 17 508

• Sida 67
•  Original

Semesterperlodens förläggning.

Tabell A 6.

1 2|3|

4|b

6|7|8|9

10111

12| 13

Hela nntalot semesterbe- rättigade

Näringsgrupper

Avtal, vilka angiva viss tid för semes- terns förlägg- ning Därav avtal, vilka angiva tidcn

juni—aug. maj—sept.

Avtal, vilka angiva mid- sommarveckan som mera allmän semes- tertid Avtal, vilka stadga att se- mestern kan uppdelas på två perioder

» Avtal Arb.

Avtal Arb. Avtal Arb. Avtal Arb. Avtal Arb. Avtal Arb.

I. Malmbrytning och metallindustri II. Jord- och stenindustri . ... . . . . . . . . .. III. Trävaruindustri och skogshantering .. 670 IV. Pappers— och grafisk industri . . . . . . .. 166 V. Livsmedelsindustri .. . . . . . . . . . . . . . . .. 794 VI. Textil- och beklädnadsindustri . . . . . . 160 VII. Läder-, hår- och gummivaruindustri. . 220 VIII. Kemisk-teknisk industri 127 IX. Byggnadsverksamhet . . . . . 258 X. 345 XI. 1 134 XII. XIII. XIV.

352 222 126 246 26 123 39 823 48 939 40 367 66 545 23 539 10 088 18 000 51 009 20 853 53 304 24 796 24 396 574 028

Allmänna verk och arbeten m. m. . . Handel och varulager Land- och sjötransport.............. Jordbruk'och fiske.................. Annan yrkesrörelse........

Summa

1. Därav 2—16, vilka stadga: oktober—april

' » 1—2, som stadgar: oktober—maj 1—5 » > 15 september—15 november 1—9 » > » under vintern»

” » 1—50 » » 15 november—1 april

12—166, vilka stadga: maj—oktober

3—34 » » april—oktober

2—23 » ) augusti—oktober.

123 368 23 577 39 590 48 728 39 733 66 467 22 864 10 01 15 15 595 11 774 18 015 19 150 23 848 21 648

484362

341 205 664 160 763 157 213 123 226

' 87 ¹ 044 ' 410 84

⁵ 201

4 678

290 84 645 1 14 160 126 195 78 173 39 156 108 12 66

2246

115 606 ⁸ 279 38 314 35 614 17 390 62 729 17 989 ⁴ 661 10 745 ¹ 974 ² 115 ² 488 994

¹ 254

320 152

51 7 762 15 298 ¹ 276 13 114 22 343 ³ 738 ⁴ 875 ⁵ 344 ⁴ 850 ⁹ 784 15 900 16 646 22 854 20 344

164 128

42 426

85 26 328 111 28 18

108 687 857

25 081 35 225 ⁶ 853 41 567 19 1 6110 56 6 479 ⁶ 241 11 1 544 ¹ 30 ⁵ 294 84

2 39 228 581

111—211—H1wana

• Sida 68
•  Original

B.

Förändringar under år 1937 i kollektivavtalens bestämmelser om semester.

Sammanställning av socialstyrelsen.

I de allmänna bestämmelserna för sågverksindustrien har i det nya avtalet den ändringen vidtagits, att semestern ökats med en dag och semesterersättningen höjts med 10 %.

Riksavtalen för de till järnbruksförbundet och mellansvenska gruvförbundet an- slutna gruvorna bestämma i fråga om semester 6 dagar för arbetare ovan jord och 7 dagar för arbetare under jord, innebärande i förhållande till föregående bestäm- melser en ökning av en dag. Vid järnbruken har semestern nu fastställts till 6 da- gar för samtliga arbetare; förut voro endast arbetare i kontinuerlig drift tillför- säkrade så lång tid. Samma tid föreskrives i riksavtalen för bilverkstäder och 511- teljglasindustrien, där semestertiden förut varit 5 dagar.

Avtalet för blockstensindustrien i Skåne och Södra Småland bestämmer en se- mester av 5 dagar mot förut 4 dagar och i avtalet för gatstensindustrien i mellersta Bohuslän, där arbetarna förut saknade semester, är nu fastställd en semester av 4 dagar.

Inom livsmedelsindustrien kan nämnas det nya avtalet för jästfabrikerna, vari arbetsgivarna förbinda sig, att för de arbetare, som den 1 maj varit anställda 3 är, utöka semestern från 6 till 9 arbetsdagar.

Inom läder—, hår- och gummivaruindusfrien kunna nämnas några avtal inom gummivarubranschen, där i ett fall (Gislaved) semestern ökats från 10 till 12 dagar och i ett annat fall (Trelleborg) en ökning har skett från 5 till 6 dagar.

För sjöfolkets vidkommande uppvisa redareföreningens avtal med olika grupper ökning av semestern i avsevärd utsträckning. Sålunda får befälhavare en årlig se- mester av en månad, under det att han förut erhållit denna semester först efter 3 år och därförinnan blott 3 veckor; första styrman får 3 veckor i stället för tidigare 14 dagar, som då gällde för alla styrmän; övriga få en ökning av en dag från 14 till 15 dagar. För maskinbefäl har en liknande utökning erhållits, så att från ursprung- ligen 14 dagars semester, som gällde för allt maskinbefål, semestern ökats till 3 veckor för övermaskinist och till 15 dagar för övrigt maskinbefäl. Maskin- och däcks- personal erhöll en ökning från 5 till 7 arbetsdagar. Kökspersonalen har ävenledes erhållit 2 dagars semesterökning: av den manliga personalen erhålla stewarter, kock- stewarter och kockar 12 vardagar och övrig personal 7 vardagar; av den kvinnliga få förestånderskor, kokförestånderskor och kokerskor 9 och övriga 7 vardagar.

Enligt det nyingånga avtalet för tidningstypograferna, som träder i kraft den 1 juli 1938, skall arbetare, som före den 27 december fyllt 23 år och arbetat minst 4 år inom det typografiska yrket, erhålla semester under 3 veckor, varav 2 veckor skola förläggas under tiden 15 maj—15 september och återstående vecka tiden 27 december—15 mars. Förut gällde för samtliga arbetare, att de efter ett år i yrket och vid före 15 maj fyllda 18 år erhöllo en semestertid av 2 veckor, under det att de, som icke fyllt 18 år, erhöllo en vecka, och för dessa kategorier kvarstå samma bestämmelser i det nya avtalet.

• Sida 69
•  Original

C.

Översikt av semesterförhållandena för vissa anställda i allmän och i en- skild tjänst.

Utarbetad inom socialstyrelsen.

(Samtliga tabellbilagor äro här uteslutna, enär desamma komma att i annan publika— tion utgivas av socialstyrelsen.)

Undersökningens tillkomst och planläggning. Genom kungl. brev den 22 januari 1937 erhöll socialstyrelsen i uppdrag att för 1936 års semestersakkunniga verkställa undersökning angående semesterförhållandena enligt gällande kollektivavtal samt beträffande kommunala befattningshavare och privatanställda och ytterligare vissa andra, särskilda kategorier av anställda i allmän eller enskild tjänst. I enlighet med den arbetsplan, vilken tidigare framlagts i till chefen för socialdepartementet avgi- vet yttrande över de sakkunnigas framställning om ifrågavarande undersökning, har av de socialstyrelsen sålunda anbefallda undersökningsuppgifterna sammanställ- ningen av kollektivavtalens semesterbestämmelser utförts å avdelningen för förlik- ningsärenden. Här föreliggande redogörelse avser övriga, nedan närmare angivna frågor, som gjorts till föremål för undersökning inom byrån för socialstatistiska specialundersökningar.

I fråga om personal i allmän tjänst åsyftades enligt undersökningsdirektiven i främsta rummet ett klarläggande av rätten till semester för »sådana statens och kom- munernas befattningshavare, vilka kunna beröras av kollektivavtal och vilkas semes- terförhållanden ej äro reglerade genom i administrativ väg utfärdade författningar eller andra särskilda bestämmelser». På grundval av upplysningar angående före- komsten av dylik personal i statlig tjänst, vilka under hand inhämtats hos olika verk och myndigheter, ansågs emellertid i samråd med de sakkunniga lämpligt att i detta hänseende begränsa undersökningen till hos vissa statstjänstemän »indirekt» anställda. Uppgifter rörande semesterförhållandena för dylika anställda ha sålunda infordrats enligt särskilt formulär genom hovrätterna från domhavande, genom länsstyrelserna från landsfiskaler och häradsskrivare, genom lantmäteristyrelsen från lantmätare samt slutligen genom lantbruksstyrelsen från statens lantbruks- ingenjörer.

Beträffande kommunalt anställda begränsades icke undersökningsuppdraget att enbart gälla ovanberörda speciella anställningstyp utan innebar jämväl, att för vin- nande av jämförelse även övriga befattningshavares ställning i semesterhänseende skulle belysas. I detta syfte har i första hand en sammanställning av semesterhe- stämmelserna för landstingens och städernas befattningshavare utarbetats på grund— val av det material i form av tjänstereglementen eller andra handlingar, som varit tillgängligt för excerpering hos Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsför- bundet. Därjämte ha beträffande städer med över 5 000 invånare, för vilka uppgif- ter icke kunnat erhållas på denna väg, ävensom beträffande större köpingar och mu- nicipalsamhällen samt landskommuner med mer än 10000 invånare särskilda upp- gifter införskaffats från vederbörande kommunala myndigheter. Kompletterande uppgifter därutöver ha lämnats av Svenska landskommunernas förbund, som ställt primärmaterial angående samtliga anställda å kommunalkontor till undersökningens förfogande, samt av Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som meddelat data angående semester för vissa kommunala befattningshavare vid ålderdomshem och barnhem.

Enligt överenskommelse med de sakkunniga inhämtades även uppgifter från andra"

• Sida 70
•  Original

samfälligheter, nämligen större kyrkliga församlingar, hushållningssällskapen, skogs— värdsstyrelserna, vägstyrelserna samt Röda korset. Därvid användes samma formu- lär som det, vilket utsändes till statstjänstemän med »indirekt» anställda.

Den statistiska undersökningen av de privatanställdas semesterförhållanden har enligt planen grundat sig på dels de individualuppgifter, vilka insamlats för 1936 års lönekommitté, dels motsvarande uppgifter från arbetsgivarehåll. Särskilda hän- vändelser till arbetsgivare genom för detta ändamål utarbetat frågeformulär ha därvid endast ifrågakommit beträffande till Svenska arbetsgivareföreningen icke an- slutna arbetsgivare, enär arbetsgivareföreningens statistiska byrå tillhandahållit av densamma utförda sammanställningar över semesterförhållandena för anställda hos föreningens delägare.

Semesterförhållandena inom de verksamhetsområden, vilka likväl icke täckas av materialet för denna del av undersökningen, särskilt detaljhandeln, hotell- och restaurangnäringen samt det husliga arbetet, ha ansetts i erforderlig utsträckning kunna belysas genom de uppgifter, som föreligga i av socialstyrelsen tidigare ut— givna publikationer rörande arbetsförhållandena inom dessa fack.1

De för undersökningen använda frågeformulären upptogo frågor rörande förut- sättningarna för semesters erhållande, semesterns längd, löneinkomst, efter vilka grunder lönen utgick under semester m. m. Å de till arbetsgivare utsända formu— lären ha därjämte uppgift begärts om lönekostnader per semesterdag och övriga kostnader i samband med semesterledighet.

Individualuppgifterna för privatanställda inkommo under november och decem- ber 1936 och avsågo i likhet med Svenska arbetsgivareföreningens uppgifter för- hållandena under år 1935. Frågeformulären till arbetsgivare (andra än till arbets- givareföreningen anslutna) distribuerades under april 1937, till kommuner under maj 1937, till andra samfälligheter och vissa statstjänstemän under juni 1937; i samtliga dessa fall efterfrågades förhållandena under år 1936.

Semesterns längd har i det följande överallt redovisats i arbetsdagar. Då i regle- menten o. d. samt i statistiska primäruppgifter ledigheten angivits i kalenderdagar, ha dylika uppgifter genomgående för hela undersökningsmaterialet omräknats till arbetsdagar enligt metoden, att det minimum av söndagar fråndragits, vilka infalla under den meddelade semestertiden.

L Semesterförhällandena för kommunala. befattningshavare m. fl. anställda i allmän eller därmed jämförlig tjänst.

I. Gällande semesterbestämmelser för landstingens och städernas befattningshavare.

Primärmaterialets beskaffenhet. De uppgifter angående landstingens och städer- nas befattningshavare, vilka erhållits genom excerpering av hos landstingsförbundet och stadsförbundet tillgängligt material, grunda sig, såsom förut nämnts, i första hand på för vederbörande förvaltningsomräden gällande allmänna tjänstereglemen- ten och lönesatser. Beträffande landstingen förelåg därjämte en av landstingsför- bundet år 1935 utförd undersökning av då gällande tjänste- och avlöningsbestäm- melser.2 Ifråga om städerna erbjöd denna del av undersökningsarbetet betydligt större svårigheter, beroende på de skiftande och i många fall svåröverskådliga för- hållanden, man här möter. Det visade sig sålunda ofta nödvändigt att verifiera och komplettera reglementens bestämmelser eller att för viss tjänst eller visst område

* »Arbetstidsförhålladena inom detaljhandeln», utg. 1933. »Arbetsförhällandena inom hotell 0. restaurangnåriugen 1929/30», utg. 1931. »Arbetsförhållandena inom det hushga arbetets område», utg. 1936.

' P. M. angående innehållet i landstingens tjänste- och avlöningsreglementen. Medde— landen från Svenska landstingsförbundets b'yrå. Nzr 3, juli 1935.

• Sida 71
•  Original

av förvaltningen gå till för dylika tillämpliga särbestämmelser eller särskilda instruk— tioner.

Utifrån semesterbestämmelserna och därmed jämförligt material erhålles en be- lysning av de kommunalanställdas semesterförhållanden ur rättsliga 0. d. synpunk- ter. Uppgifter om antalet anställda, för vilka bestämmelserna äro tillämpliga, måste däremot ernås på annan väg. Bl. a. av denna anledning faller det sig även svårt att vinna någon jämförelse i fråga om manliga och kvinnliga befattningshavares se- mesterförmåner. Därtill gälla i de flesta fall bestämmelserna den ordinarie perso- nalen, utan att med undantag för ett mindre antal reglementen någonting utsäges angående de icke ordinaries ställning. Bristerna i sistnämnda tvenne avseenden ha dock i viss utsträckning kunnat täckas genom de kompletterande uppgifter av sta- tistisk art, vilka meddelas nedan i ett annat avsnitt av redogörelsen.

Semesterförmånens utbredning. Genom allmänna tjänstebestämmelser eller sär- skilda föreskrifter reglerad semester för befattningshavarna förekommer av till- gängliga uppgifter att döma beträffande 24 landsting och 71 städer.

Av landstingen har endast Uppsala läns landsting ännu ej fastställt allmänna be- stämmelser angående semester för sina befattningshavare. I fråga om städerna saknas antingen dylika föreskrifter helt eller stadgas endast rätt till semester, utan angivande av dess längd, i följande 16 städer med mer än 5 000 invånare: Uppsala, Västerås, Karlstad, Kristinehamn, Visby,. Söderhamn, Oskarshamn, Arvika, Hudiks- vall, Höganäs, Köping, Mariestad, Enköping, Ludvika, Avesta och Örnsköldsvik. För endast 9 städer med mindre än 5000 invånare ha reglerade förhållanden i ifråga- varande hänseende kunnat konstateras samt beträffande köpingar endast i fråga om Sandviken.

Data angående tidpunkten för vederbörande semesterbestämmelsers fastställande utvisa, att utvecklingen på detta område _ i de flesta fall dock i sammanhang med tjänsteförhållandenas reglering över huvud taget — fortskridit förhållandevis snabbt under senare år. Nu gällande reglementen och därmed jämförliga föreskrifter ha sålunda för inemot en fjärdedel av därav berörda områden och orter tillkommit un- der de sista 10 åren, flertalet t. o. ut. sedan 1930. Det antal befattningshavare, som ha semesterförmånen reglerad i dylika former, kan på grundval av socialstyrelsens undersökning är 1931 rörande anställnings- och avlöningsförhållandena för lägre personal i allmän tjänst beräknas utgöra 8 000 ä 9 000 landstingsanställda och 9 000 å 10 000 kommunalanställda i städer, varvid lärarpersonal i folkskolor samt närmare 5 600 anställda med kollektivavtal icke medräknas.

Bortsett från icke ordinarie anställda, vilka i det följande upptagas till sär- skild behandling, samt befattningar, vilka äro att betrakta som bisysslor, torde den påtagligen starka utvecklingstendensen mot mera fast reglerade tjänste- och arbetsförhållanden även ha inneburit, att stadganden om berättigande till viss se- mester numera kommit att omfatta praktiskt taget samtliga anställda, vilka icke beröras av kollektivavtal. Förhållandena härutinnan kunna visserligen icke siffer- mässigt beläggas. I undantagsfall uppgives det t. ex. beträffande skolvaktmästare, städerskor och baderskor o. a., att dessa stå utanför gällande bestämmelser, låt vara att detta ej behöver innebära att semester icke i praktiken erhålles.

Det bör slutligen understrykas, att de befattningshavare, vilka upptagas å löne- stat och höra under tjänstereglementen o. d., icke kunna för de här behandlade förvaltningsområdena i deras helhet klart avgränsas från de övriga av kroppsarbe- tare bestående grupper, vilkas arbetsförhållanden regleras genom kollektivavtal. Så- lunda har t. ex. brandpersonalen i vissa städer kollektivavtal, ehuru denna kår an- nars vanligen ingår i den allmänna lönestaten för tjänstemännen. Mycket skiftande med avseende på anställningsformerna gestalta sig även förhållandena beträffande den kvinnliga ekonomipersonalen vid sjukhus och vårdanstalter, av vilka dock flertalet numera synes hava arbetsförhållandena reglerade genom kollektivavtal.

• Sida 72
•  Original

Semesterns längd. För anställda hos landstingen samt städer med mera än 10 000 invånare redovisas semesterns längd beträffande befattningar, vilka utvalts dels ur synpunkten att vara numerärt representativa, dels såsom genomgående för olika orter förhållandevis jämförbara kategorier, dels slutligen såsom typiska för på skilda håll tillämpade variationer av semesterns längd. Beträffande data för städer med mindre än 10000 invånare har, såsom nedan närmare motiveras, på grundval av ifrågavarande föreskrifters beskaffenhet och tillämpningsområde en mera summarisk redovisning ansetts tillräcklig.

I fråga om landstingens befattningshavare har med ledning av landstingsförbun- dets förut berörda bearbetning av hithörande material översikten över semesterns längd utarbetats för 12 tjänstekategorier vid större sjukvårdsinrättningar. Trots be- gränsningen torde denna sammanställning vara ägnad att ganska ingående belysa semestergrupperingen för större delen av landstingens personal.

Semester under en månad eller längre tid åtnjutes i allmänhet av läkare och ut- bildade sjuksköterskor, sysslomän och husmödrar vid större sjukhus och anstalter samt vanligen även av köksföreståndarinnor. Det kan observeras, att personalen vid lasarettens röntgenavdelningar ofta erhåller längre semesterledighet än mot- svarande befattningar vid andra avdelningar, vilket torde motiveras ur arbets- skyddssynpunkt. En semestertid om en månad förekommer i några landstingsom- råden för lze maskinister (maskinmästare o. d.) samt tvättföreståndarinnor. Nämn- da tjänster ha i varje fall vanligen något längre semester än vaktmästare, eldare, gårdskarlar m. fl. samt sköterskebiträden och den kvinnliga ekonomipersonalen, vilka merendels ha 2—3 veckors ledighet. Vaktmästare och l:a kokerskor kunna därvid någon gång ha gynnsammare förmåner än övriga här berörda manliga respek- tive kvinnliga anställda. Semester understigande 12 arbetsdagar förekommer endast beträffande en del kvinnliga ekonomibiträden (i Blekinge län före sjätte anställ- ningsåret samt i Malmöhus län).

Av övriga befattningshavare åtnjuta i vissa landstingsområden sysslomän och föreståndarinnor vid mindre anstalter en veckas kortare begynnelsesemester och (eller) tilläggssemester än här angives. Lärarinnor vid dövstumsskolor och sinnes- slöanstalter erhålla semester närmast motsvarande röntgensköterska och understun- dom därutöver (upp till två månader). Kontorspersonalens semester ansluter sig alltefter arbetets art till sysslomans eller vaktmästares semester.

Beträffande städerna fastställa semesterbestämmelserna i sju dylika, nämligen Gävle, Umeå, Oskarshamn, Katrineholm, Åmål, Filipstad och Hedemora, endast mi- nimisemester, gällande för samtliga anställda. Vanligen graderas emellertid semes- terns längd efter tjänsteställning, antingen genom allmänna bestämmelseri anslut- ning till löneplanen eller genom särskilda detaljerade semesterlistor. Någon gång förekomma specialbestämmelser vid sidan av den allmänna planen för t. ex. brand- kår och polispersonal. Polispersonalen samt utbildad sjukvårdspersonal intaga en särställning i semesterhänseende. Polispersonalen är sålunda dels tillförsäkrad en minimisemester om 14 dagar enligt förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pen- sion m. m., dels erfordras beträffande kommunernas semesterföreskrifter för poli- sen länsstyrelsens stadfästelse. För läkare, sjuksköterskor och husmödrar vid vårdanstalter äger medicinalstyrelsen stadfästa bestämmelserna (delvis isamband med pensionens reglerande genom statens pensionsanstalt), vilket medfört, att dessa personalgrupper nästan genomgående för hela landet erhållit en månads semester.1

För bedömandet av semestertidens olika längd efter tjänsteställning bör det påpe- kas, att polispersonalen av olika grader jämte brandpersonalen därvid i fränsta rum- met lämpa sig som jämförelseobjekt, detta både på grund av att dessa gripper ge-

¹ I vissa städer utgår semester även för magistratens ledamöter enligt av King]. Maj:t utfärdade arbetsordningar.

• Sida 73
•  Original

nomgående utgöra direkt ;ämförliga befattningar samt av det skälet att åtminstone i vissa städer gränserna i fråga om semester ha uppdragits med viss hänsyn till polistjänsterna.

I flertalet här berörda städer indelas de kommunala befattningshavarna med av- seende på semesterledighetens längd antingen enligt en särskild semesterplan eller i anslutning till lönegradsplaceringen i 2—4, någon gång upp till 6 år 7 semester- grupper. De skiljegränser, som därvid tillämpas, variera högst betydligt mellan olika orter. En särskild och högsta semestergrupp utgöres ofta av magistratens leda- möter och högre tjänstemän (assessorer), vilka flerstädes åtnjuta en semester om 6 veckor eller en och en halv månad. Bortsett från denna särskilda kategori kan man genomgående för olika orter särskilja en högsta semestertyp för innehavare av chefsbefattningar och högre tjänster, dit i allmänhet följande tjänstemän höra: kom- munalborgmästare, kronouppbördskamrerare, kronouppbördskassör, polismästare, stadsfiskal, stadsfogde; kommunal- och drätselförvaltningens överordnade personal, såsom kanslichef (stadsdirektör, drätseldirektör), stadskassör (drätselkamrer), stads- sekreterare (drätselsekreterare), stadsombudsman; högre teknisk personal såsom stadsingenjör, byggnadsingenjör, chef för kommunalindustriellt verk, driftsingenjör, stadsarkitekt o. a. såsom folkskoleinspektör, fattigvårdssyssloman, stadsveterinär, hälsovårdsinspektör, stadsträdgårdsmästare o. s. v. I Stockholm åtnjuter denna grupp en och en halv månads semester, på andra håll omväxlande i en månad eller 4—5 veckor. Någon klar gräns i förhållande till övriga tjänstemän kan dock icke precise- ras, särskilt där semesterförmånen är mera differentierad kunna sålunda vissa ovan uppräknade tjänstemän ibland tillhöra någon mellangrupp med kortare semester— ledighet.

För det mellanskikt, som representeras av polisöverkonstaplar men dit även un- derordnad förvaltningspersonal med mera självständigt och (eller) kvalificerat ar- bete såsom affärsverkens kamrerare, kassörer vid större kassor, lze bokhållare o. (1. samt ingenjörer med arbetsledande uppgifter och verkmästare ofta höra, utgör be- gynnelsesemestern 16—26 och slutsemestern 18—30 arbetsdagar. Beträffande öv- riga befattningshavare utgör i stort sett 12 å 13 arbetsdagar (vardagar) minimise- mester, flerstädes utökad med 4—6 arbetsdagar vid högre levnadsålder eller (och) längre anställningstid. Kortare semesterledighet än två veckor förekommer visser- ligen i några fall, exempelvis i fråga om den i Nyköping föreskrivna semestern om endast en vecka upp till 31 levnadsår beträffande annan personal än de högre tjän- stemännen.

För de mindre städerna förekomma två huvudtyper av semester, en beträffande högre tjänstemän om vanligen en månad samt en beträffande annan personal om . merendels ungefär två veckor såsom i varje fall begynnelsesemester. Inom sist- nämnda grupp förekommer därjämte i tre städer en kortare semester om en och en halv vecka. Utöver dessa två huvudgrupper förefinnes även i vissa städer en eller ett par mellangrupper, avseende exempelvis polisbefäl, mera kvalificerad under- ordnad förvaltningspersonal, arbetsbefäl o. d., vilka dock inom denna ortsgrupp äro svagt företrädda bland de kommunalanställda.

En jämförelse mellan olika orter och områden synes visa, att förhållandena ur de anställdas synpunkt äro fördelaktigast i de största städerna och på vissa håll, där nyregleringar genomförts under de allra senaste åren. Den längsta semestertid, som över huvud taget stadgas inom vardera av de grupper sammanställningarna avse, förekommer emellertid för anställda hos Norrbottens landsting och städerna i Norrbotten.

Semesterförhållandena för vissa kommunala befattningshavare med kollektivavtal. Till jämförelse med semesterbestämmelserna enligt kommunernas tjänste- och av- löningsreglementen kunna några data angående semesterförhållandena i de fall, då här behandlade grupper av kommunala befattningshavare ha sina tjänsteförhål-

• Sida 74
•  Original

landen reglerade genom kollektivavtal, meddelas efter socialstyrelsens undersök- ning av kollektivavtalens bestämmelser om semester vid årsskiftet 1936/37. Ifråga— varande uppgifter kunna sammanfattas på följande sätt:

Därav antal anställda berättigade till semester av [geeåfeäägät minst nedanstående antal arbets— högst nedanstående rättigade en— dagar antal arbetsdagar ligt källbaV- mind- mera mind- mera re än 7—8 9 10—11 12 än re ån 7—8 53—12 än 7 12 7 12 Brandmanskap 74 — — —— — 74 -— — 74 Kontorspersonal .. .. 19 — —— -— — 8 11 _— — —— 19 Vaktmästare ...... 50 — 5 — -— 45 — 2 48 Sjukhuspersonal 0. pers. vid vårdan- stalter .......... 5 436 —— 2 706 — 30 1 245 1 455 — — — 5 436

Såsom framgår av tablån ha brandmän, kontorspersonal och vaktmästare med kollektivavtal endast i enstaka fall kortare semester än 12 arbetsdagar, medan däremot över 50 % av personal vid sjukhus och värdanstalter med kollektivavtal har en kortare begynnelsesemester än 12 arbetsdagar.

Icke ordinarie befattningshavares semester. Ordnad semesterledighet för icke or- dinarie befattningshavare synes icke förefinnas i fullt samma utsträckning som för ordinarie, i varje fall icke i form av uttryckliga föreskrifter. Bestämmelser, avse- ende dylik personal, ha endast noterats beträffande ett mindre antal orter och kunna därför lämpligen karakteriseras genom några typfall. Lika semester som för ordinarie tjänsteman föreskrives sålunda i Göteborg och kan erhållas i Stock- holm och Jönköping men behöver där icke beviljas av vederbörande myndigheter. Om så icke sker, skall dock i Stockholm semester om 10 dagar utgå t. o. m. 21 levnadsår, 14 dagar t. o. m. 25 år och därefter lika med ordinarie. I Luleå och Östersund stadgas 10 dagar efter ett års tjänst samt ytterligare 5 dagar under var- dera av de två följande åren. I Malmö och Lund, där semester utgår efter semester-, listor, upptagas å dessa jämväl icke ordinarie anställda ehuru i lägre semestergrupp än jämförliga ordinarie befattningshavare, i intetdera fallet dock med kortare se- mestertid än två veckor. Detta kan däremot inträffa i Hälsingborg, där icke ordi- narie befattningshavares semestertid utgör två tredjedelar av motsvarande ordinarie tjänstemans semester.

Förutsättningar för erhållande och förlängning av semester m. m. Tillämpningen av gällande semesterbestämmelser utövas alltid av vederbörande kommunala för- valtningsmyndigheter, varvid dessa kunna bestämma semesterns förläggning under kalenderåret (och ofta även utfåendet av semester över huvud) »med hänsyn till göromålens behöriga gång». Endast i ett par städers reglementen stadgas rätt för befattningshavaren att under följande år tillgodogöra sig eventuellt icke uttagen semesterledighet. Ekonomisk kompensation för icke uttagen semester synes ingen- städes kunna förekomma. Skyldighet att begagna semester föreskrives ofta i kon- trollsyfte beträffande kassörer, sysslomän o.d.

Vanligen torde semester erhållas efter ett års tjänst, men det förekommer även, att semester kan erhållas redan efter ett halvt års anställning. Om anställningen skett under början av kalenderåret, bestämmes understundom semesterns längd i proportion till anställningstiden. Längre anställningstid än ett år som villkor

• Sida 75
•  Original

för erhållande av semester synes icke någonstädes fordras vare sig av landstingen eller städerna.

Endast Stockholm och Lidingö tillämpa kortare semester för anställda under 21 år; i båda fallen är emellertid denna två veckor eller däröver och ligger sålunda i nivå med den på andra håll vanligen förekommande begynnelsesemestern.

En betydande del av de kommunala befattningshavarnas semesterförmåner ut- gör den utökning av semestertiden, som på de flesta håll tillämpas vid högre ålder eller (och) längre anställningstid och som därvid oftast för den underordnade per- sonalen förlänger semestern från två till tre veckor. Den markerade skillnad i fråga om de för dylik förlängning av semestern föreskrivna villkoren, vilken före- finnes mellan städer om över och under 10 000 invånare, kan i detta sammanhang påpekas. Medan sålunda inom gruppen av större städer uppnådda 40 levnadsår nära nog utgör en standardgräns mellan begynnelsesemester och utökad semester, tillämpas i de mindre städerna oftare en beräkning efter tjänstetid, varvid 15 tjänsteär är den mest förekommande men på intet sätt förhärskande gränsen. Un- der förutsättning av tidig anställning torde den längre semestern i allmänhet upp- nås vid lägre levnadsålder efter sistnämnda regler.

Beträffande landstingen förekomma båda här nämnda metoder för utmätande av semesterförmånen vid sidan av varandra i ungefär lika utsträckning.

Vid fullgörande av värnplikt eller annan militär tjänstgöring äger i allmänhet be— fattningshavare att såsom semester tillgodoräkna sig så stor del av tjänstledigheten, som motsvarar den tid, han annars är berättigad att åtnjuta semester.

Av förekommande specialbestämmelser i övrigt må nämnas, att för befattnings- havare hos Östergötlands och Kalmar norra läns landstingsomräden samt hos städerna Luleå och Östersund stadgas förbud att utan särskilt tillstånd antaga annat avlönat arbete eller uppdrag under semester, vid risk att rätten till avlöning under ledigheten i annat fall förverkas.

Under semester utgår alltid full kontantlön. Samtliga landsting utbetala också kostpengar under semester åt personal, som erhåller fri kost. Detsamma kan för- modligen antagas i regel vara fallet beträffande dylik personal hos städerna, ehuru särskilda föreskrifter därom vanligen icke lämnas.

2. Statistiska uppgifter angående semesterförhållandena för kommunala befattnings- havare hos vissa städer och samhällen.

Primärmaterialet. Det syntes för utredningens syfte ändamålsenligt att från de 16 förut uppräknade städer, där befattningshavarnas semester icke fastställts ge- nom reglementariska föreskrifter utan utgår enligt praxis o. d., inhämta vissa kom- pletterande uppgifter. Till belysning av semesterförhållandena inom landsbygdens kommunalförvaltningar, beträffande vilka material icke varit centralt tillgängligt i erforderlig utsträckning, insamlades likartade uppgifter från 3 större köpingar, 7 municipalsamhällen med över 5 000 invånare och 22 landskommuner med över 10 000 invånare. Nämnda 32 orter voro:

Nynäshamns, Saltsjöbadens och Stocksunds köpingar; Hagalunds, Kiruna, Malm— bergets, Råsunda, Skönsbergs och Älvsborgs municipalsamhällen; Bollnäs, Domn- arvets, Gudmundrå, Gällivare, Huddinge, Jukkasjärvi, Karlskoga, Nederkalix, Nju- runda, Norra Råda, Piteå, Risinge, Skellefteå, Sköns, Sollentuna, Solna, Spånga, Söderala, Umeå, Valbo, Vilhelmina samt Västra Frölunda landskommuner.1

* För städerna ha här åsyftade uppgifter även införskaffats och medtagits vid bear- betningen beträffande Huskvarna, där semesterbestämmelser utfärdats först under loppet av 1937. I gruppen köpingar, municipalsamhällen och landskommuner ingå även de' på annat sätt inhämtade uppgifterna från Sandviken.

• Sida 76
•  Original

Sammanställningen av materialet. Med avseende på ortsgrupperimgen har endast skilts mellan städer och andra orter, detta dels på grund av materialets relativt ringa omfattning och dels emedan det inom nämnda huvudgrupper icke visat sig före- ligga nägra anmärkningsvärda skillnader. Däremot har det ansetts angeläget att här kunna belysa skillnaderna mellan manliga och kvinnliga samt ordinarie och icke ordinarie befattningshavare. I fråga om yrkesfördelningen har följande grup- pering tillämpats:

Högre tjänstemän: Borgmästare, rådmän, notarier, polischefer, brandchefer, kronokam— rerare (-kassörer), stads- (kommunal—)-kamrerare (-kassörer), sekreterare, stadsombudsmän, läkare, veterinärer, sysslomän vid störrre anstalter, folkskoleinspektörer, ingenjörer, bygg- nadschefer, stadsarkitekter, verkchefer etc.

Övrig personal: Över-, inspektions—, kriminal-, poliskonstaplar, fjärdingsmän; brand- mästare, brandförmän, brandmän; kassörer (kamrerare), bokhållare, kassörskor, skriv- biträden, ritbiträden; verkmästare, förmän, övermontörer, etc.; vaktmästare, eldare; exe- kutionsbiträden; sysslomän vid mindre anstalter, hälsovårdstillsyningsmän, drängar m. fl.; husmödrar, föreståndarinnor; sjuksköterskor, barnmorskor, sjukvårdsbiträden; kokerskor, köks- och tvättbiträden, baderskor o. d.

Förekomsten av semester samt semesterns längd. De data angående kommunal- anställdas semesterförhållanden, vilka erhållits enligt föreliggande statistiska upp- gifter från vissa städer och mindre orter, synas bestyrka de slutsatser, som kunnat dragas av städernas semesterbestämmelser. Antalet kommunalanställda utan se- mester samt antalet dylika utan semester eller med kortare semester än 12 var- dagar fördelar sig sålunda på följande sätt (i % av samtliga):

l ' Städer Övriga orter - Antal befattninghavare Antal befattningstavare

(i %) (i %)

samtliga utan samtliga utan

utan se- semester eller utan se— semester eller

mester med mindre sem. mester med mindre sem.

än 12 arb.-dagar än 12 arb—dagar Högre tjänstemän .................... 80 S'!) — — Övrig personal ........................ 40 813 47 75 Ordinarie manliga .................... 3'9 49 21 2'4 Icke ordinarie ......................... 11'5 45'9 34'8 47'5 Ordinarie kvinnliga .................. 4'3 5'8 — 2'2 Icke ordinarie ........................ 81 297 7'7 19'2

Semesterförhållandena gestalta sig sålunda högst olika för ordinarie och icke ordinarie tjänstemän. De särskilt ogynnsamma förhållanden, som därvid fram- kommit beträffande icke ordinarie manliga befattningshavare, sammanhänga med att denna kategori till stor del består av extra polispersonal, vilken ofta icke har tjänstgöring under hela året.

Bland de kommunala befattningshavare, vilka uppgivits åtnjuta semester, har så- väl i städerna som på landsbygden över hälften av den underordnade personalen en semester om två intill tre veckor, medan de högre tjänstemännen till över 9/10 erhålla semester om tre veckor eller mera och till mera än två tredjedelar om en månad eller längre. En jämförelse mellan semesterförhållandena i städer och 'i mindre orter utvisar, att gruppen högre tjänstemän har längre semester i de förra eller i medeltal 24'3 arbetsdagar mot 2311 i landsbygdskommunerna. Motsvrrande genomsnittstal för den underordnade personalen, 151 respektive 16'6 arbetsdagar,

• Sida 77
•  Original

skulle tyda på ett motsatt förhållande beträffande denna grupp. Detta torde dock endast skenbart vara fallet, beroende på att i de mindre orterna de kvinnliga be- fattningshavarna samt särskilt den kvinnliga anstalts- och sjukvårdspersonalen med en månads semester här utgöra en avsevärt större andel av antalet anställda.

Anställda å kommunalkontor. De primäruppgifter, vilka ställts till undersöknin- gens förfogande av Svenska landskommunernas förbund, belysa semesterförhållan- dena för anställda 5 kommunalkontor i 96 köpingar, municipalsamhällen och lands- kommuner d. v. s. praktiskt taget samtliga smärre orter med mera fast organiserad kommunalförvaltning. Uppgifterna lämna med avseende på förekomsten av semester samt semesterns längd följande resultat:

.. . Därav (i %) med sem. om Darav (1 %) Antal an- Genom- Yrkesspecialitet A:;al ställda m. """ arbetsdagar snittl. sem. och ortsgrupper .. sem. av i arb.-dagar stalldn relä" glid ang. längd 6 12 18 24 26 per anställd Kommunalkamre— rare ............ 92 4'4 89' 82 — 354 317 7'3 25'6 18'4 Kommunalkassörer 20 — 1000 20 — 450 300 5'0 200 172 Skrivbiträden m. fl. 86 35 88'4 76 53 684 203 — — 13'4 Kommuner m. ö. 5 000 inv. ...... 143 35 94'4 135 30 481 311 30 14'8 16'2 Kommuner m. und. 5000 inv. ...... 55 36 78'2 43 — 581 23%] To 116 159 Samtliga 198 3'5 899 178 23 50'6 29'2 3'9 14'0 16'1

Semesterförmäner för viss personal vid fattigvården. De sifferuppgifter, om- fattande hela riket, vilka Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet lämnat be- träffande föreståndare och föreståndarinnor vid kommunala vårdanstalter, te sig på följande sätt:

Därav (i %) Antal Därav (i %) med sem. om Antal anst. m. ...... vardagar Yrkesspecialiteter anställ— utan utan med sem. av da ordn. ordn. angiven . mer sem. sem. sem. längd. 6 12 18 26 än26 Föreståndarinnor v. ål- derdomshem ........ 1073 — 5'6 94'4 1013 115 494 150 34'0 — Föreståndarepar v. ål- derdomshem ........ 272 426 22 55'2 150 107 67'9 107 10"? — Föreståndarlnnor vid barnhem ............ 232 — 2'2 97'8 227 — 93 123 709 713 Samtliga 1577 7-4 4—5 881 1390 2-3 44'8 14-1 37'6 1-2

.Av särskilt intresse äro de uppgifter, vilka därjämte lämnats för nämnda befatt- nlngshavare, angående i vilken utsträckning och till vilken storlek naturaförmåner ersättas med kostpengar. Därom kunna följande data givas:

• Sida 78
•  Original

Ant Därav (i %) [22:31 Därav (i %) med kostpengar

anst. med om ......... kr. per dag

Yrkesspecialitet med utan utan med kostp.

ordn. kost— regl. regl. av mer sem. pen- kost- kost- ang. 100 150 200 250 än gar peng. peng. storl. 2'50 Föreståndarinnor v. ålderdomshem 1013 386 20 61"? 620 7'3 36'9 41'8 79 61 Föreståndarepar v. ) 156 53'8 7'7 38'5 60 67 200 533 100 100 Föreståndarinnor v. barnhem 227 18'1 31 788 179 frö 11'2 430 21”) 1530 Samtliga 1396 35-7 28 (;]-5 859 6-9 304 42'8 108 9-1

Det bör emellertid framhållas, att dessa befattningshavare tillhöra den förut om- talade kategori, vars anställnings- och arbetsförhållanden reglerats i samband med pensionsfrågans ordnande genom statens pensionsanstalt. För den underordnade personalen vid dylika vårdanstalter (biträden, drängar etc.) har man att räkna med att förhållandena både i fråga om semesterledigheten och den därunder upp- burna lönen te sig mera ogynnsamma.

3. Semesterförhållandena för anställda hos vissa samfälligheter samt för hos vissa statstjänstemän anställd personal.

Primärmaterialet. Till församlingar, hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser, vägdistrikt, Röda korset samt till domhavande, landsfiskaler, häradsskrivare, lant— mätare och lantbruksingenjörer utsändes 1 314 formulär, varav 1273 inkommo be- svarade och 1195 blevo föremål för statistisk bearbetning.

Med undantag för de kyrkliga kommunernas uppgifter har endast ett mycket ringa antal av de inkomna frågeformulären visat sig vara så ofullständigt besvarade, att de ej kunnat göras till föremål för bearbetning. De uppgifter, vilka uteslutits, ha i allmänhet avsett annan personal än här ifrågakommande eller endast meddelat, att anställda av den efterfrågade kategorien icke förefunnos. I fråga om försam- lingarna har ett förhållandevis något större antal uppgifter icke kunnat statistiskt bearbetas på grund av ofullständiga svar. I motsats till vad som var fallet beträf- fande övriga i detta material berörda sysselsättningsområden begränsades under- sökningen för de kyrkliga samfälligheternas del från början till ett urval av de största församlingarna (med över 10000 invånare). Likväl torde även på denna punkt de data, som framkommit av uppgifterna, anses ganska representativa, i syn- nerhet beträffande stadsförsamlingarna, för vilka 315 befattningshavare redovisas mot endast 88 i landsförsamlingar. Inom övriga anställningsområden torde nedan redovisade 1 749 anställda hos ifrågavarande samfälligheter samt 1543 hos stats- tjänstemän i det närmaste täcka hela antalet förefintlig personal av detta slag.

Förekomsten av semester och semesterns längd. Vid bedömandet av semesterför- hållandena för anställda hos kyrkliga kommuner bör uppmärksamheten fästas på de särskilda omständigheter i fråga om tjänstgöringstid, vilka här äro rådande och vilka ofta kunna vålla tvekan, huruvida vissa befattningar äro att betrakta som heltidssysselsättningar eller närmast utgöra bisysslor. Särskilt beträffande kantorer, klockare och organister är det också ofta vanligt att semesterfrågan ordnats på det sättet, att vederbörande befattningshavare till sitt förfogande erhåller ett anslag om viss storlek till vikarie, vilket han sedan i många fall tydligen efter eget gottfin- nande kan förfoga över.

• Sida 79
•  Original

I vilken omfattning ingen semester eller semester understigande 12 arbetsdagar förekommit för ifrågavarande grupper av anställda, framgår av nedanstående sam- manställning.

Antal anställda (i %)

utan sem. el. med utan semester mindre sem. än 12 arbetsdagar

Anställda hos vissa

samfälligheter .......................................... 24'2 36'0 därav: kontorspersonal .............................. 5'2 12'6 övriga ...................................... 271 39 6 statstjänstemän ........................................ 21'8 29.5 därav: skriv— och ritbiträden ........................ 10'7 18'9 övriga ...................................... 37'7 44'6

Beträffande Skrivbiträden o. d. kontorspersonal förekom och uttogs semester inom dessa arbetsområden i ungefärligen samma utsträckning som för jämförlig annan personal, medan förhållandena för övriga anställda tedde sig betydligt ogynnsammare. Av den senare kategorien hos här berörda samfälligheter är det dock huvudsakligen kantorer, klockare och organister samt vaktmästare o. (1. hos kyrkliga kommuner jämte skogsvårdsstyrelsernas tillfälligt anställda personal, vilka på grund av speciella anställningsförhållanden komma att ge denna bild av läget.

Vägdistrikten ha under den tid uppgifterna avse befunnit sig under omorganisa— tion. I samband därmed synes för huvudgruppen av de anställda, väg- och schakt- mästare, semesterföreskrifterna ofta ha underkastats en revision, vilken medfört en förlängning av semestern från en till två veckor. Mellan en femtedel och en f järde— del av vägmästama och schaktmästarna ha dock fortfarande endast en semester om ungefär en vecka eller mindre. Detta är också förhållandet beträffande de allra flesta vägförmän, vilka över huvud erhålla semester.

Av hos statstjänstemän »indirekt» anställda intaga tjänstemännen hos domhavan- dena (med undantag för mera tillfälligt anställd kanslipersonal) en särställning ge- nom sin tämligen långa semesterledighet, i genomsnitt 22'5 arbetsdagar, och genom att semester genomgående erhålles i mycket stor omfattning (94'5 %). Detta beror bl. a. därpå, att semesterförmånen reglerats i form av minimisemester för sekreterare samt förste och andre notarier genom domsagostadgan av den 20 maj 1938 samt för fast anställd kanslipersonal genom kungl. kungörelse den 20 maj 1927. Även tredje och extra notarier, för vilka inga dylika bestämmelser förefinnas, åtnjuta en genomsnittligen nästan lika lång semester som notarier av högre grad (21 respektive 24 arbetsdagar).

Att semesterförmåner i stor utsträckning saknas för extra lantmätare (76'5 %) samt förste assistenter hos lantbruksingenjörer (71'6 %), sammanhänger med att löneinkomsten i dessa befattningar vanligtvis synes utgå i form av provision på utförda förrättningar. Tekniska biträden, assistenter o. d. hos lantbruksingenjö- rer och lantmätare uppgivas vanligen icke kunna komma i åtnjutande av semes- ter, eftersom statsbidrag till avlöning av dylik personal icke utgår under arbets- ledighet. Här berörd teknisk personal torde dock ofta erhålla en av arbetssäson- gerna i dessa fack betingad ledighet, ehuru som det synes merendels utan löneför— måner. Även biträdande landsfiskaler och landsfiskalsaspiranter uppvisa i likhet

• Sida 80
•  Original

med förutnämnda tjänstemannagrupper ett förhållandevis stort antal semesterlösa (56'3 %). Ledighetens genomsnittliga längd blir därtill för de fall, då semester utgår, anmärkningsvärt kort för ifrågavarande yrkesutövare och understiger så- lunda 12 arbetsdagar för extra landsfiskaler samt lantmätarnas tekniska personal.

II. Semesterförhållandena bland förvaltnings- och kontorspersonal m. fl. i enskild tjänst.

Undersökningens omfattning och representativitet. Av det föreliggande statistiska primärmaterialet rörande semesterförhållandena bland anställda i enskild tjänst omfatta de sammanställningar angående semester för privatanställda, vilka Svenska arbetsgivareföreningens statistiska byrå ställt till undersökningens förfogande, till- sammans 40913 anställda, varav 31809 män och 9109 kvinnor sysselsatta hos cirka 1 700 företag. Till de arbetsgivare, vilka icke äro delägare i arbetsgivare- föreningen, distribuerade socialstyrelsen det för denna kategori avsedda formulä- ret till ett antal av 3 757, varav 3145 inkommo besvarade. De 2600 uppgifter av detta slag, vilka sedan kunnat statistiskt bearbetas, beröra 26 319 privatanställda tjänstemän o. d. Från arbetsgivarhåll ha sålunda uppgifter lämnats för inalles 67 237 anställda. Av de individualuppgifter, vilka socialstyrelsen från personalhåll insamlat för 1936 års lönekommitté, har ett antal av 16134 visat sig lämpade för en statistisk undersökning av semesterförhållandena.

Med hänsyn till de olika vägar, på vilka primärmaterialet anskaffats, ha de olika delarna av detta kommit att få en viss inbördes olikformighet med avseende på upp- gifternas representativitet. Det material, som erhållits från arbetsgivareföreningen, berör sålunda övervägande större industrier samt en del handelsföretag, medan jordbruk, trädgårdsodling, skogsbruk, bankrörelse och försäkringsrörelse icke äro representerade. Det av socialstyrelsen direkt införskaffade materialet är i detta hänseende jämnare fördelat, varigenom en bättre balans åstadkommes mellan olika näringsgrupper i det samlade materialet från arbetsgivaresidan.

I vilken omfattning de anställda inom huvudgrupperna företagsledare, förvalt- ningspersonal och teknisk personal samt inom vissa näringsgrenar äro represen- terade i det föreliggande materialet kan beräknas på grundval av de uppgifter om antalet anställda, vilka erhållas från 1931 års företagsräkning. Enligt de beräk- ningar, som företagits, äro i undersökningsmaterialet männen avsevärt starkare representerade än kvinnorna. Vad personaluppgifterna beträffar föreligga upp- gifter för 11'3 % manliga och 9 % kvinnliga anställda av det beräknade totala anta- let. Hur det i detta avseende förhåller sig beträffande arbetsgivareuppgifterna, kan knappast bedömas, då det för en betydande del av detta material icke varit möj- ligt att särskilja personer av olika kön. Beträffande olika yrkesgrupper saknas i personaluppgifterna butikspersonal så gott som helt och hållet. Av näringsgrup- perna äro jordbruk, trädgårdsodling och skogsbruk representerade i mycket ringa utsträckning. Inom försäkringsrörelsen upptaga personaluppgifterna endast ett femtiotal anställda. Däremot äro anställda inom industrien samt särskilt teknisk förvaltningspersonal jämförelsevis starkt företrädda. Beträffande inom industrien anställda representera sålunda arbetsgivareuppgifterna enligt dessa beräkningar över hälften av samtliga anställda, och av den tekniskt och vetenskapligt utbildade personalen upptaga arbetsgivarnas uppgifter 58 % och personaluppgifterna inemot 17 %. Med förut angivna undantag torde också undersökningen fylla ganska högt ställda anspråk i fråga om representativitet, särskilt med tanke på det stora mate— rial, som föreligger från arbetsgivarehåll och som kan beräknas omfatta omkring en tredjedel av samtliga privatanställda.

• Sida 81
•  Original

Materialets klassificering. För de privatanställdas indelning efter arten av deras arbete har följande, även tidigare inom socialstyrelsen brukade yrkesgruppering kommit till användning:

zl. Förelagslcdare (andra än ägare och delägare), såsom direktörer, disponenter, över- ingenjörer, bruksförvaltare, sågverksförvaltare eller andra, vilka utöva en mera självstän- dig ledande verksamhet för förelaget i dess helhet eller betydande delar av detsamma.

B. Teknisk personal:

1. Driftingenjörer, arbetschefer, chefskonstruktörer, montageingenjörer, offerlingenjö— rer, laboratorieföreståndare, o. d.

2. Andra ingenjörer (ej direkt arbetsledande, jfr nedan), såsom konstruktörer, tekniska kalkylatorer, laboranter o. d. samt vetenskapligt eller konstnärligt utbildad personal.

3. Ritare, kemister, kopister, laboratoriebiträden, textare m. fl.

C. Arbetsbefål:

1. Ingenjörer med huvudsakligen arbetsledande uppgifter.

2. Verkmästare, gjutmästare, färgmästare, vägmästare, faktorer, skogvaktare, lant- bruksinspektorer 0. d.

3. Förmån, kontrollanter och annat lägre arbetsbefäl i tjänstemannaställning (vilka icke omfattas av kollektivavtal med arbetarna].

D. Kontorspersonal:

1. Personal i ledande ställning, såsom avdelningschefer, chefsassistenter, prokurister, kontors-, inköps-, försäljnings- och reklamch'efer, kamrerare m. fl.

2. Personal med kvalificerat (eller mera självständigt) arbete, såsom bokförare, bok- hållare, kassörer, utländska korrespondenter 0. d.

3. Personal med enklare arbete, såsom kassabiträden, kontorister, stenografer, maskin- skriverskor, fakturaskriverskor, kopierings- och registreringspersonal o. d. E. Butikspersonal:

1. Föreståndare, avdelningschefer.

2. Dekoratörer, expediter, butikskassörskor o. (1. F. Lagerpersonal:

1. Föreståndare (förvaltare) och avdelningschefer. 2. Lagerbokhållare.

3. Lagermästare och lagerförmän.

4. Lagerexpediter och lagerbiträden.

G. Vakter, bud 0. d.:

1. Vaktmästare, nattvakter, telefonister o. d.

2. Springpojkar, springilickor o. d. H. Övrig personal (andra än kroppsarbetare), som ej lämpligen kan inordnas inom någon av föregående grupper. — Till denna grupp föras i det förevarande materialet även fria yrken, såsom advokater, journalister etc. samt olika slag av försäljare, agenter 0. d

Förekomsten av semester. Av sammanställningarna i vidstående tab. A och B rörande förekomsten av semester inom olika yrkesgrupper och näringsgrupper framgår, att semester är en praktiskt taget allmänt erkänd och åtnjuten förmån för privatanställda med undantag för jordbruk, trädgårdsodling och skogsbruk, där enligt arbetsgivarnas uppgifter 25'9, enligt personalens 28'9 % av de anställda skulle sakna semester. Vid bedömandet av de privatanställdas semesterförhållanden på grundval av dessa data bör det i övrigt observeras, att de 2'5 % enligt arbetsgivar- na eller 2'9 % enligt personalen av samtliga, vilka icke åtnjutit semester under fö— revarande år, även innefatta nyanställda och sådana, vilka av någon anledning av- stått från att uttaga dem tillkommande semester, såsom varit fallet med vissa före- tagsledare och andra högre tjänstemän.

De redovisade anställda med semester av ej angiven längd utgöra i arbetsgivar— materialet 3'7 % och i personalens uppgifter 2'1 % av samtliga. Enbart bland före- tagsledarna var så fallet med ej mindre än 25'7 respektive 90 %.

• Sida 82
•  Original

Semesterns längd. I tab. A och B redovisas semesterns längd inom olika yrkes— grupper respektive näringsgrenar enligt arbetsgivarnas samt personalens upp- gifter.

Den enligt arbetsgivaruppgifterna i jämförelse med personalens uppgifter betyd- ligt större frekvensen beträffande det relativa antalet anställda med semester om 7—8 och 13—15 arbetsdagar beror förmodligen delvis på vissa felkällor hos pri- märmaterialet. Vissa uppgiftslämnare torde nämligen meddelat semesterns längd. räknad i kalenderdagar i stället för efterfrågade arbetsdagar. Korrigering här— utinnan har vid granskningen av de inkomna svaren endast kunnat företagas i den mån dessa i andra delar lämnat stöd därför. För undersökningens syfte torde dock denna svaghet hos materialet sakna större betydelse. Ifrågavarande felkällor be- höva ju icke inverka på jämförelsefallen för de grupper, vilka avse att belysa de i utredningsdirektiven uppställda alternativen om 6, 9 och 12 arbetsdagar för en lagstadgad minimisemester. Nämnda brister hos primärmaterialet ha dock givet- vis medfört, att beräkningarna av semesterns genomsnittliga längd givit något för höga värden i fråga om arbetsgivaruppgifterna, vilket bör beaktas vid bedöman- det av på dylika medeltal grundade sammanställningar. Att avvikelserna av detta slag dock icke kommit att lämna vilseledande resultat torde framgå av en jäm— förelse med personaluppgifterna. Medeltalen för arbetsgivaruppgifterna äro sålun- da ofta något lägre än för personaluppgifterna, och i stort sett ansluta sig båda dessa källor ganska nära till varandra med en genomsnittlig semester enligt de förra om 138 enligt de senare 14 arbetsdagar per anställd. Att å andra sidan medeltalen för de båda olika delarna av arbetsgivarmaterialet, d. v. 5. de genom arbetsgivareför- eningen och socialstyrelsen insamlade uppgifterna, 12'7 respektive 15'6 arbetsdagar. skilja sig så avsevärt från varandra, beror mindre på ovanberörda felaktigheter i de särskilda arbetsgivaruppgifterna än därpå att de senare bl. a. omfatta samtliga an- ställda i bank— och försäkringsrörelse, inom vilken grupp semestern plågar vara be- tydligt längre än inom övriga branscher.

En semester om två veckor eller 12 arbetsdagar var vid undersökningstillfället den ojämförligt vanligast bland de privatanställda. Till denna semestertyp hörde sålunda mer än 50 % av de anställda inom grupperna konstruktörer, ritare, arbets- befäl, koutorister, butikspersonal samt lager- och expeditionspersonal samt beträf- fande olika näringsgrupper omkring 50 % eller flera av de anställda i industri (med undantag för grafisk industri samt kraft- och belysningsverk), i kooperativ och en- skild handel. Tre veckor (16—18 arbetsdagar) var den vanligast förekommande semestern för driftingenjörer (42'9 % resp. 46'4 %) och kontorspersonal i ledande ställning (31'1 % resp. 29'7 %) samt förekom i avsevärd utsträckning för ingen- jörer med arbetsledande uppgifter (30'4 % resp. 27'3 %) samt bokförare o. d. (51'1 % resp. 28'3 %). I fråga om olika näringsgrupper var semester om tre veckor mest utbredd inom grafisk industri o. d. (30'2 % resp. 41'3 %), kemisk-teknisk industri (25'5 % resp. 28'4 %) samt kooperativ handel (26'4 % resp. 291; %). En nzånads eller längre semestertid var enligt arbetsgivarna den vanligast förekommande se- mestern bland företagsledare (28'8 %) samt inom bank— och försäkringsrörelse (38'6 %) och samfärdsel (36'1 %). Denna semestertyp var även jämförelsevis van— lig beträffande kontorspersonal i ledande ställning (21'1 % resp. 27'2 %) och bland fria yrken under gruppen övrig personal (28'2 % resp. 13 %).

För undersökningens syfte har fördelningen av semesterns tidslängd nedon 12- dagarsgränsen särskilt intresse. De ogynnsammare siffror, som arbetsgivareupp- gifterna här uppvisa för samtliga anställda i jämförelse med personaluppgiiterna. betingas främst av att det förra materialet bl. a. även omfattar butikspersonal samt därav att det äger avsevärt större omfattning i fråga om förmän, lagemerso- nal samt springpojkar o. d. Av sistnämnda grupp hade enligt arbetsgivareupp- gifterna nära 61 %, av lagerexpediter över 34 %, av förmän över 31 % och av butiksbiträden inemot 26 % ingen semester alls eller kortare semester in 12

• Sida 83
•  Original

Tabell A. Semesterförhållandena för privatanställda tillhörande olika yrkesgrupper enligt uppgifter från arbetsgivare (ag) och personal (p).

Daravru %) an- Antal Därav (i %) antal anställda med Ge- stallda an— nom— ställda en semester om arbetsdagar snitt- åråtål med uppgift med lig se- Y _ __ _ . om semester upp- mester rktsgruppel Visade utan vift öh 25 i ar- an— . ” oc ,. se— av ej _ om se— .. 7— 13— 16— 19— och hets- ställda mester angi— M.; må mes- dar: 11 12 15 18 24 där- dagar ven & då d terns 3211 över per an- längd längd ställd Företagsledare . . . .ag 2362 2'6 25'7 717 1 693 3'0 1'8 22'1 6'5 25'4 12'4 28'8 19'0 266 41 90 869 231 30 22 36'3 48 325 56 15'6 16'8 Teknisk personal: Driftingenjörerm. fl. ag" 2032 09 9'4 89'7 1822 111 08 393 2'4 42'9 7'6 6'0 16'3 p 477 1'3 1'2 975 465 02 11 39'8 1'7 46'4 67 41 161 lx'oustruktörer m. fl. ag 2456 1'9 6'8 913 22425 26 1'8 66'0 23 228 23 2'3 138 p 633 0-5 013 987 625 ?] 1'6 7l-4 2—2 202 1-4 1-1 13-4 Ritare 111. fl ......... ag 2573 3'1 4'6 92'3 2376 12"?! 71: 677 23 82 08 11 117 p 298 03 — 997 297 9] 44 730 1'0 111 03 11 122 _Xrbetsbcfäl: Ingenjörer in. fl ..... ag 730 2'9 42 929 678 50 1'3 51'5 2'8 30'4 4'3 4'7 14'7 p 364 25 38 937 341 44 21) 540 21 273 41 6'1 148 Verkmästarc m.fl... ag 4555 30 6'3 907 4134 168 6-1 54'3 32 130 33 33 125 p 2160 106 75 81'9 1 769 16"? 55 578 1'2 14'2 1'7 29 123 Förmän m. fl ....... ag 6584 1'5 2'4 96'1 6330 22'3 &? 524 2"? 7'9 41 24 117 p 1883 61 26 91'3 1720 202 8") 61”? 1'0 7'4 0'7 0'8 11'2 Kontorspersonal: Avdeln:s—chefer m.fl. ag 3882 09 35 95'6 3712 1'4 1'2 302 48 31'1 10'2 21'1 180 p 1 600 09 1'2 979 1 566 06 05 288 13 297 119 27'2 19'1 Bokförarc m. fl ..... ag 9015 14 18 968 8732 25 18 41'8 66 24.2 94 13"? 16.4 1) 4244 0'8 07 985 4 178 21 08 456 1'2 285 64 156 166 Kontorister rn. fl. .. ag 15098 34 1'5 951 14 354 68 53 53'7 5'4 15'6 ö'ö 7'7 141 p 2426 0'7 06 987 2396 7'7 23 716 1'5 14'5 1'2 1'2 12'7 Butikspcrsonal: Butiksföreståndare .. ag 1 152 0”) 20 97' 1127 1'6 36 753 36 14'7 05 07 12'9 p 3] 3-2 — 96'8 30 . . . _ - — _ - Butiksbiträdeu m.fl. ag 4996 1'4 3'6 95'0 4748 193 6'2 536 90 10'4 1'2 0'3 11'5 43 2'3 23 954 41 - — - —— - —— _ - Lagcr- o. expedi- tionspersonal: Lagerföreståndare .. ag 1002 1'6 1'4 97'0 972 72 3'1 57'3 47 206 56 1'5 136 p 414 07 O'? 981; 408 88 1'2 701 11) 16'4 1'0 1'5 12'7 Lagcrbokhållarc . . .. ag 841 1'1 0'5 98'4 828 6'8 2'5 68'6 5'0 14'7 1'2 1": 129 p 317 1'6 03 981 311 8'0 29 743 1'6 12'2 _ 1'0 12'3 Lagerförmän ....... ag 701 0'4 14 98-2 688 16'9 59 555 ö'ö 142 1"? 03 11'9 p 166 —— 1'2 988 164 211-2 5-5 622 0'6 98 1": _ 11'4 Lager—expeditcr ...... ag 2934 22 04. 97'4 2857 26'3 67 541 6.4 5'3 10 02 107 281 04 -— 996 280 286 7'1 61'1 — 3'2 — — 10'3 Vakter, bud 0. (l.: Vaktmästare m. fl. .. ag 1 921 4'3 11 946 1 818 181 37 393 7'5 200 7 ? 4'2 135 p 317 25 05 972 308 12'3 36 451 1'3 325 39 1'3 13'8 Springpojkar m.fl... ag 3148 8'6 8'5 879 2767 436 15'9 35'5 3'5 10 04 01 89 p 81 25 _ 97'5 79 518 5'1 41'8 1'3 — — —- 8'7 ()vrig personal. .. ag 1255 49 34 917 1151 134 45 28'6 11'2 7'5 6'6 28"? 164 p 133 3'8 38 924 123 24 — 42'3 1'6 39'1 1'6 13'0 16'4 Samtliga ag 67 237 2.5 3.7 938 63030 11'8 ä'] 49'2 ä']. 16'5 51 7.2 138 p 16134 2'9 21 950 15 332 8.2 28 54% 1'3 20'9 4'0 8'4 14'4

• Sida 84
•  Original

Tabell B. Semester-förhållandena för privatanställda inom olika näringsgrupper enligt guppgifter från arbetsgivare (ag) och personal (p).

Dåräähld? an— Antal Därav (i %) antal anställda med ('c— ( tim en semester om ..... arbetsdagar nom- Antal . s alida snitt- redO- med uppgift med lig se— Näringsgrupper visade utan om semester Håå— 6 25 "11626? _ _ D ställda mis- av ej av. om se— (2131; 7— 12 13— 16— 19— och bets— ter ang1- angi- mes— un- 11 — 15 18 24 där- dagar ven ven terns (1 över peran— längd längd längd " ställd.

Jordbruk. träd— gårdsodling o. ag 347 259 98 64'3 223 27'3 24'2 202 108 72 8'5 1'8 11'1 skogsbruk ______ p 567 289 196 515 292 21'2 120 47—3 0-7 151 03 84 11-9 Industri: ag 43 635 1'9 50 93] 40 631 135 58 566 3'5 14'9 3'3 24 126 därav p 9971 23 1'7 960 9570 10"! 35 627 1'5 17'9 1'9 24 130 Malmbrytning o. me- ag 16 865 1'9 57 924 15 580 98 6'3 59' 5 27 17'8 30 051 128 tallindustri ________ p 3524 0.5 08 987 3480 7'8 81 652 1'2 191 2-0 1'6 13-1 Jord- o. stenindustri ag 1457 34 7'8 888 1294 126 75 664 32 7'3 1'1 1'9 11'8 p 387 11'6 3'9 845 327 19—0 55 59—3 34 113 03 1'2 11'6 Träindustri ........ ag 2008 55 121 82'4 1655 257 10'9 472 56 86 1") 0'8 10!) p 490 43 69 888 435 196 '? 61'8 34 99 07 09 117 Pappers- o. cellulosa- ag 2858 04. 4"? 949 2712 239 36 60'3 ?] 9'4 03 04 111 industri .......... p 846 13 20 987 818 U'? 4:3 7065 1-1 127 — 01 12-0 Grafisk ind. ........ ag 2538 28 20 952 2415 50 2.5 31'9 64 302 84 156 167 p 466 06 07 987 460 '? 0'2 41'7 2'0 41'3 48 83 161 Livsmedelsindustri .. ag 5992 18 6'2 92'0 5514 190 413 51'5 3'4 10"! 6'5 4'6 128 p 1373 58 21 921 1264 7'4 33 569 17 203 38 66 141 Textil- o. beklädnads— ag 5324 0'7 1'5 97'8 5207 184 5'9 580 58 88 1'6 1'5 11'7 industri .......... p 1306 07 08 98'5 1286 18-3 29 68-7 1'2 7-5 07 0-7 115 Läder-,bår- e.gummi- ag 2350 05 1'8 97'7 2296 11'6 3'! 74'2 113 80 1'0 06 119 varuind ........... p 435 0'5 1'4 98'1 427 134 86 65'6 0"! 11.0 015 07 11'8 Kemisk-teknisk indu— ag 1725 1'6 1'2 972 1677 7'5 3'2 52'6 2'8 25'5 6"? 22 141 stri .............. p 610 0-3 05 992 605 61 22 553 1-0 28-4 35 55 14-2 Byggnadsverksamhet ag 2297 35 63 902 2072 100 9'4 57'8 2'4 17'6 08 20 125 p 385 10] 57 842 324 64 43 664 31 173 1'9 06 129 Kraft- o. belysnings— ag 221 3": 22 946 209 38 S'! 29") 201 20"! 11'5 72 154 verksamhet ...... p 149 1'3 20 967 144 21 69 465 28 340 28 49 147 Enskild handel .. ag 10 254 34 11 95'5 9791 120 45 49"? 10'2 19'9 2'9 1'3 130 1833 0-5 08 987 1809 73 1-0 645 12 24'1 0-9 1-0 13-3 Kooperativ han- ag 1447 13 0'2 985 1425 713 9'6 550 1'4 264 01 — 12'9 del .............. p 141 __ — 100—0 141 28 4-3 589 3-5 293 _ 0-7 13—7 Bank- o. försäk- ag 5999 4'4 08 953 5718 27 1'6 118 64 186 208 386 210 ringsrörelse p 1841 1'2 06 982 1807 05 04 150 06 305 193 337 21'0 Samfärdsel. ...... ag 2871 23 22 955 2743 6'1 2"? 233 51 150 117 361 191 p 888 1-2 0-7 981 871 3-5 0-9 28'9 0-4 199 38 426 196 Diverse närings- ag 2684 32 37 931 2499 105 35 419 101 2015 46 8'8 14'4 grupper ......... p 893 30 27 94'3 842 56 35 513 2' & 27'5 3”? 59 146 Samtliga ag 67 237 2-5 97 938 63030 118 5-1 492 5-1 16-5 5-1 7-2 198 p 16134 29 21 9-3'0 15832 S'? 28 54'4 13 2053 4'0 8'4 14'4

• Sida 85
•  Original

arbetsdagar. Över relationstalet för samtliga, 184 %, ligga även ifrågavarande järn- förelsetal beträffande yrkesgrupperna ritare, verkmästare, lagerförmän och vakt- mästare samt i fråga om olika näringsgrupper för jordbruk, trädgårdsodling och skogsbruk, jord- och stenindustri, träindustri, pappers- och cellulosaindustri, livs- medelsindustri, textilindustri, byggnadsverksamhet samt enskild handel. Inom jord- bruk skulle enligt personaluppgifterna 46 % av de privatanställda falla under 12- dagarsgränsen.

Enligt tidigare undersökningar av socialstyrelsen skulle inom hotell- och restau— rangrörelsen inemot 60 % och i detaljhandeln inemot 40 % av de anställda icke er- hållit semester om minst 12 arbetsdagar, under det att semesterförhållandena för i husligt arbete sysselsatta tedde sig jämförelsevis välordnade, särskilt med hänsyn till de i medeltal kortvariga anställningstiderna, enligt husmödrarnas uppgifter hade blott omkring 11 %, enligt hembiträdena själva 20 % ingen semester eller semester understigande 2 veckor.

Av en översikt av det relativa antalet anställda med semester av angiven längd samt det genomsnittliga antalet semesterdagar per anställd för olika yrkesgrupper inom olika näringsgrupper och industrier framgår, att semesterförhållandena variera ganska avsevärt för samma yrkesgrupp i olika branscher.

För samtliga större yrkesgrupper inom jordbruk, trädgårdsodling och skogsbruk var genomgående såväl det procentuella antalet anställda, vilka erhöllo semester, som det genomsnittliga antalet åtnjutna semesterdagar per anställd i allmänhet lägre än för jämförliga grupper inom andra näringsgrenar. Detta var i synnerhet förhållan- det beträffande arbetsbefäl och inom denna huvudgrupp särskilt i fråga om förmän, av vilka endast 402 resp. 339 % åtnjutit semester om i medeltal 9 resp. 8 arbets- dagar, sålunda närmast motsvarande arbetarsemestern inom andra verksamhetsom- råden.

Beträffande semesterns omfattning för anställda företagsledare synes lägre jäm- förelsetal gälla för samtliga näringsgrupper med undantag av bank- och försäkrings- rörelse. Av företagsledarna inom industrien skulle enligt arbetsgivareuppgifterna endast 665 % erhålla semester. Det framgår t. o. m., att av denna yrkeskategori endast något över halva antalet åtnjöt semester inom vissa industribranscher såsom jord- och stenindustri (58'8 %) och textil- och beklädnadsindustri (59'4 %). Emel- lertid var bland företagsledarna läg semesterfrekvens förenad med tämligen lång genomsnittlig semestertid.

Springpojkar o. d. åtnjuta däremot ofta semester i jämförelsevis stor omfatt- ning, ehuru densamma inom de flesta branscher endast är obetydligt längre än en vecka. Såsom det torde framgå av det följande är i detta fall åldern av av- görande betydelse.

Beträffande de olikheter i semesterförhållandena, vilka förefinnas mellan skilda industrigrenar, är av särskilt intresse i detta hänseende de betydande skillnader i fråga om semesterns längd, som förekommo beträffande arbetsbefäl, särskilt för- män. Medan inom grafisk industri 0. (1. den genomsnittliga semestern för denna yrkestyp översteg 17 arbetsdagar, d. v. s. utgjorde omkring 3 veckor, var densamma inom träindustri samt pappers— och cellulosaindustri endast ungefär en och en halv vecka (8'4 och 8'8 arbetsdagar) i medeltal. Kort semester, ofta understigande två veckor, för underordnad personal förekom förutom i nyssnämnda industrigrenar även inom jord- och stenindustri, textil- och beklädnadsindustri samt läder-, här— och gummiindustri. De personalgrupper, som därvid åtnjöto kortare semester, voro vid sidan av arbetsbefälet kontorister (ehuru kanske i mindre grad än andra), la- gerförmän och expediter samt (utom springpojkar) även vaktmästare. Den semes- tertid, som tillämpades för dessa yrkestyper inom berörda verksamhetsområden, översteg ofta i medeltal blott obetydligt en vecka och närmade sig således kollektiv- avtalens semesterbestämmelser för kroppsarbetare.

• Sida 86
•  Original

Semester/örhållandena inom försäkringsrörelsen. ringa antalet individualuppgifter, vilka föreligga från anställda inom försäkringsrö- relsen, föranleddes 1936 års lönekommitté att införskaffa särskilda uppgifter för dylik personal genom försäkringsinspektionens förmedling. Sålunda erhållna upp— gifter, vilka berörde omkring 85 % av samtliga anställda i branschen, ha även be—

arbetats beträffande semesterförhållandena.

Till följd av det ovan omtalade

En översikt av de data, vilka därvid

framkommit och vilka ställts till semesterundersökningens förfogande, meddelas i tabell C.

Tabell C. Semesterförhållaudena bland anställda inom försäkringsrörelsen.

Därav antal anställda

Hela an- , med en årlig semester av Y _ , _ talet utan be- med SV arbetsdagar ! lx e s t y p c 1 anställ- utan se— stamd mester

da mester uppg. av angi— mind— 24 0.

om 59" Ye" re än 12—1718—23 där- mester langd 12 över

.Män Ombudsmän, chefsaktuarier,

brandinspektörer .......... 64 1 _ 63 — 1 18 44 Kamrerare, kontors— o.avd.—

chefer, aktuarier .......... 343 — 6 337 _ 8 87 242 Revisorer, kamrerass., bitr.

avd.—chefer ................ 185 _ - 185 10 60 115 Kassörer o. huvudbokförare.. 31 _ _ 31 — 1 14 16 Korrespondenter ............ 29 _ - 29 1 14 14 Kontorister m. spec. självst.

arb. (inkl. kassakontrollanter

o. övr. bokförare) .......... 259 _ 2 257 3 20 100 134 Kontorister m. spec. enkl. arb.

(inkl. maskinskrivare) 287 10 277 6 59 124 88 Ensamkontorister .......... 14 _ — 14 1 5 6 2 Vaktmästare ................ 120 _ _ 120 3 16 63 38 Post- 0. bankbitr., kontorspoj—

kar ...................... 208 8 2 198 25 115 44 14

Summa 'antal 1 540 19 10 1 511 38 236 530 707 Kvinnor liamrerare, kontors- o. avd.- ,

chefer .................... 18 _ _ 18 _ _ 33 16 Kamrerass., bitr. avd.-chefer. . 33 _ _ 33 _ _ 3 30 Kassörer v. huvudkassa, hu-

vudbokförare .............. 62 _ _ 62 _ _ 14 48 Övriga kassörer ............ 70 1 _ 69 — 10 26 33 Korrespondenter 0. stenografer 266 8 2 256 3 64 114 75 Kontorister m. spec. självst.

arb. (inkl. kassakontrollan- ter o. övr. bokförare) ...... 230 2 2 226 2 6 55 163 Kontorister m. spec. enkl. arb.

(inkl. maskinskrivare) ...... 1 241 62 12 1 167 44 234 400 489 Ensamkontorister ............ 60 13 _ 47 2 17 21 7 Post— 0. bankbitr., kontors-

flickor .................... 5 _ 1 4 2 2 —- —— Telefonister ................ 32 2 — 30 2 8 12 8

Summa antal 2017 88 17 1912 55 341 647 869

• Sida 87
•  Original

Av de 19 manliga och 88 kvinnliga befattningshavare, vilka uppgivits sakna se- mester, hade 16 manliga och 65 kvinnliga kortare anställningstid än ett år. Beträf- fande semestertidens längd hade omkring hälften av dem, som erhållit mindre semester än 2 veckor, kortare anställningstid än 2 år. Med undantag för post- och bankbiträden, kontorspojkar o. d. synes sålunda praktiskt taget samtliga anställda med 2 års anställningstid varit berättigade till semester om två veckor eller längre. Såsom framgår av tabellen, erhöllo omkring en tredjedel av det antal anställda, för vilka semester av angiven längd uppgivits, en ledighet i 3 intill 4 veckor samt bortåt hälften i 4 veckor eller längre.

Semesteriörhållandena för anställda med kollektivavtal. Från den förut berörda undersökningen av kollektivavtalens semesterbestämmelser ha i tabell D samman- förts uppgifter angående sådan personal, som kan hänföras till kategorien »anställ— da », men vars arbetsförhållanden äro reglerade genom kollektivavtal.

Tabell D. Semesterns längd enligt kollektivavtal för vissa grupper av anställda.

Sää Därav antal anställda, berättigade till semester av sem.- berät- minst nedanstående antal högst nedanstående antal tigade arbetsdagar arbetsdagar anslt. o o en. han mer Hm mer koll.— "& = 6 7—8 9 1101" 12 än "2 = 6 7—8 9 1101— 12 än avtal än 12 E:” 12 Kontorsanställda .. 4647 _ 4392 14 58 53107 23 — 5 6 8 921269 3267 Försäkr.funktionärer 580 _ 519 — _ _ 55 6 _ _ — _ _ 287 293 Butikspersonal 10743 309 8931 140510 271582 _ _ 1961156948188731 189 Anställda v. apotek 1029 _ _ _ _ — —1029 _ _ _ — _ 1029 Restaurangpersonal 13465 _ —13 428 _ 37 — _ — 9 _ _ 40 —13416 Trafikpers. v. enskil- da järnvägar 11837 _ 11837 _ — _ _ _ _ _ _ — _ _11837 Fartygs— o. maskin- befäl ............ 3139 _ _ _ — _ —3139 _ — — — _ _ 3139 Radiotelegrafister .. 116 _ _ 113 _ _ 3 — _ _ — _ — 3 113

Det framgår av sammanställningen, att samtliga anställda vid apotek samt far- tygs- och maskinbefäl äro berättigade till längre semester än 12 arbetsdagar. Av övriga här upptagna grupper ha omkring en tiondel av fackligt organiserad butiks- personal, ungefär lika stor del av försäkringsfunktionärerna och ett par procent av de kontorsanställda från början rätt till semester om två veckor. Den efter viss tid utökade semesterledigheten uppgår däremot inom samtliga grupper utom butiks— personalen med få undantag till två veckor eller mera. För 17 % av butikspersonal ' med kollektivavtal understeg emellertid maximisemestern 12 arbetsdagar.

Semesterförhållandena inom olika ortsgrupper samt storleksgrupper av företag. En belysning av semesterförhållandena efter ortsgrupper och företagens storlek har kunnat lämnas på grundval av de genom socialstyrelsen insamlade arbetsgivar— formulären samt personalens individualuppgifter. Materialet är dock ganska ojämnt fördelat mellan respektive orts- och företagstyper. Ett huvudresultat av sammanställningen bestyrker vad man på förhand kunde förmoda, nämligen att Stockholm synes ha de gynnsammaste semesterförhållandena med en genomsnitt- lig semester av enligt arbetsgivaruppgifterna 16'9 och enligt personalen 15'7 ar- betsdagar. Motsvarande medeltal för Göteborg äro 13'9 resp. 14'3 arbetsdagar,

• Sida 88
•  Original

för Malmö 15'4 resp. 139 samt i landskommunerna endast 123 resp. 13'7. Den i relation till närliggande ortstyper jämförelsevis längre semestern (i medeltal 161 resp. 14'6 arbetsdagar) i städer med mindre än 30 000 invånare samt stadsliknan- de samhällen ter sig däremot ganska anmärkningsvärd.

Arbetsgivarnas och personalens uppgifter giva motstridiga utslag beträffande den betydelse, företagens storlek kan tillmätas för de anställdas semesterförmåner, var— för det synes omöjligt att draga några slutsatser angående denna faktors inverkan på semesterförhållandena.

Semesterfrelcvens och semestertid bland manliga och kvinnliga anställda. Jäm— förelse mellan semesterförmånens fördelning bland män och kvinnor har kun- nat vinnas på grundval av arbetsgivareföreningens uppgifter samt personalens indi- vidualuppgifter. Kvinnornas semesterförhållanden visa sig i vissa fall något för- månligare än männens inom jämförliga sysselsättningar, ehuru som helhet taget ungefär likvärdiga siffror erhållas.

Enligt personaluppgifterna framträder en avsevärd skillnad i semesterförhållan- dena mellan män och kvinnor beträffande förekomsten av semester samt det rela- tiva antalet personal med semester under 12 arbetsdagar. Medan sålunda 14-7 0/l1 av männen skulle ha ingen eller mindre semester än 2 veckor enligt individualupp- gifterna, är motsvarande siffra för kvinnorna 7'3 %. Enligt Svenska arbetsgivare- föreningens uppgifter äro emellertid motsvarande jämförelsetal 17'8 % för manliga och 175 % för kvinnliga anställda. Dessa olikheter mellan arbetsgivareföreningens material och personalens uppgifter förklaras av deras olikformiga sammansättning, i det att inom det förstnämnda materialet de manliga befattningshavarna i högre tjänsteställning äro väsentligt talrikare än de kvinnliga.

Beträffande manliga och kvinnliga anställdas fördelning efter ledighetens tids- längd överensstämma emellertid arbetsgivarnas och personalens uppgifter däri, att av den kvalificerade kontorspersonalen (såsom bokförare m. fl.) kvinnorna i jämförelsevis större utsträckning än männen erhålla semester om tre veckor. En— ligt personalens uppgifter är detta även fallet beträffande mindre kvalificerad kon- torspersonal med enklare arbete.

Inverkan av levnadsålder, anställningstid och avlöning på semesterförhållandena. Enligt i undersökningen framkomna data angående semesterns längd inom olika åldersklasser kunna tre ganska skarpt markerade gränser för semesterns förläng— ning efter ålder urskiljas, nämligen en utökning från en vecka till två veckor efter fyllda 21 är, från två till tre veckor efter 30—35 är samt från tre veckor till en må- nad efter 35—45 år. Medan sålunda över 30 % av manliga och närmare 17 % av kvinnliga anställda i åldern 20 är eller yngre erhålla en veckas semester samt 60 resp. 72 % två veckors semester, förekommer i åldersgruppen 21—25 år en veckas semester endast för 75 % manliga och 23 % kvinnliga anställda, varemot relativa antalet med två veckors semester för båda könen ökats till över 79 %. I ålders- klasserna över 25 är sjunker emellertid successivt det relativa antalet anställda med två veckors semester, under det att jämförelsetalen för tre veckors semester stiga i motsvarande grad. Vid 30 år hade sålunda över en fjärdedel av båda könen se- mester av denna längd och vid 35 är över 38 % av kvinnorna. I åldersgrupperna över 35 är beträffande männen och 45 år beträffande kvinnorna sjunka jämförelse- talen för tre veckors semester, medan relativa antalet med semester om en månad eller mera ganska avsevärt ökats, så att det utgör i åldersklasser) 46—50 år 141 % av männen och 18'8 % av kvinnorna. Den tendens till en ogynnsammare fördel- ning av semesterns längd, som förekommer beträffande den högsta åldersklassen (56 år och däröver), torde kunna förklaras av särskilda omständigheter.

I fråga om anställningstiden i företaget kunna motsvarande ökningar av semester- tidens längd iakttagas särskilt efter ett, tio och femton års anställning. Se-

• Sida 89
•  Original

mesterns genomsnittliga längd var sålunda vid kortare anställningstid än ett år något mer än 11 arbetsdagar, fr. o. ni. ett t. o. m. tio års anställning något mer än två veckor, efter tio anställningsår 14 resp. 15 arbetsdagar för manliga resp. kvinnliga anställda samt efter femton anställningsår 16 resp. 17 arbetsdagar. En veckas semester förekom i största utsträckning vid kortare anställningstid än ett år (208 % av manliga, 12'5 % av kvinnliga anställda), två veckors semester under tredje anställningsåret (70'4 % resp. 759 %), tre veckors semester efter femton an- ställningsår beträffande män (2415 %) och efter 21 anställningsår beträffande kvin- nor (37'4 %), en månads semester slutligen efter 21 år (164 % resp. 17'2 %).

Inom samtliga yrkesgrupper visar sig semestern vara genomsnittligen längre vid högre ålder och längre anställningstid. Detta samband gör sig starkast gäl- lande i fråga om personal i högre tjänsteställning. Medan sålunda driftingen- jörer (manliga) i åldern 21—30 år hade en semester om i medeltal 12'5 arbetsdagar,i åldern 41—50 år 197 arbetsdagar, efter ett års anställning 12'5 arbetsdagar och efter 21 år 162 arbetsdagar, visar motsvarande urval ur sifferserien beträffande förmän o. d. 90, 11-3, (10'0), resp. 113 arbetsdagar. Motsvarande data för kontorspersonal i ledande ställning äro 133, 192, 133 och 2011 arbetsdagar samt för kontorister 12'3, 13'6, 108 och 141 arbetsdagar.

Bestämmande för ledighetens tidslängd är även vederbörandes löneställning, fram- för allt i fråga om de högsta semesterförmånerna.

Löneförmåner och lönekostnader i samband med semester. Under semesterledig- heten åtnjutes vanligen lönen oavkortad. Undantagsfall förekomma emellertid, då vissa avdrag å kontantlönen för semestertiden göras, såsom framgår av nedanstående sammanställning av personalformulärens uppgifter angående dessa förhållanden:

Därav antal anställda, vilka uppgivit sig vid

Antal an— semester åtnjuta ställda, vilka lämnat upp- . . . om _, förmåner vid '.. . bibehållen . ,. . tantlön än semester sarskilt ordinarie lön men e] ersattn. den ordi- ' tillägg för natura— narie därutöver förmåner Män .................. 10 588 14 9 950 519 105 Kvinnor .............. 2 345 4 2 290 48 3

Då lönen icke helt bibehålles under semester, är det sålunda vanligen fråga om naturaförmåner, för vilka kontant ersättning icke erhålles. Undersökningsmate- rialet är emellertid till följd av sin sammansättning blott i ringa grad ägnat att belysa dessa förhållanden, vilka närmast beröra viss anstaltspersonal, hotell- och restaurangpersonal, hembiträden, i jordbruk anställda 0. (1.

I semestersakkunnigas förut omnämnda framställning till chefen för socialdepar- tementet om utförandet av statistiska undersökningar angående semesterförhållan- dena uttalades även önskemål om att den ungefärliga storleksordningen av kostna- derna för genomförandet av en tvingande lagstiftning om semester borde undersö- kas. Enligt den undersökningsplan, vilken kommerskollegium och socialstyrel- sen gemensamt framlade, kunde beträffande socialstyrelsens undersökningsupp- drag denna begäran tillmötesgås på så sätt, att med utgångspunkt från tillgängliga uppgifter rörande nuvarande semester- och avlöningsförhållanden summariska be- räkningar verkställdes rörande lönekostnaderna för de dagar, varmed semesterle- digheten skulle ökas vid stadgande av en semestertid å resp. 6, 9 och 12 arbets- dagar.

• Sida 90
•  Original

I fråga om kommunala befattningshavare, vilka icke ha sina arbetsförhållanden reglerade genom kollektivavtal, har ovan framhållits, att dylika i mycket liten ut— sträckning visat sig ha kortare semester än 12 arbetsdagar. Enligt tillgängliga upp— gifter kunna lönekostnaderna (inberäknat naturaförmåner) vid en utökning av antalet semesterdagar från det nuvarande till 12 arbetsdagar beräknas knappast sko- la stegras med mer än c:a 100 000 kr. för denna grupp.

Till utgångspunkt för en motsvarande beräkning av lönekostnaderna vid en ut- ökning av semestern för de privatanställda lämnas i tabell E en sammanställning enligt personalens uppgifter av den genomsnittliga löneinkomsten per arbetsdag för anställda, vilka sakna semester eller vilkas semester understiger 12 arbetsdagar.

Tabell E. Uppgifter om genomsnittlig lön per arbetsdag för privatanställda utan semes- ter eller med semester understigande 12 arbetsdagar enligt personalens uppgifter.

Anställda utan semes- Anställda med semester om mindre ter, vilka lämnat uppg. än 12 arbetsdagar, vilka lämnat om avlöning uppg. om avlöning (' r ” p 1) 0 I genomsnitt— 'tt genomsnitt- , , lig lön per . genomsm ' lig lön per antal rbets da antal lig semester arh ets da a k g, (arbetsdagar) , gt r. kr. Näringsgrupper: Jordbruk, trädgårdsodling och skogsbruk ............ 143 1032 87 7'4 10'16 Industri .................. 201 13'75 1 061 68 11'47 Handel .................... 2 . 92 6'4 8'21 Bank— och försäkringsrörelse 15 12.02 12 69 449 Samfärdsel ................ 11 15'11 31 68 1056 Annan rörelse .............. 23 16'01 62 73 1055 Yrkesgrupper: Företagsledare ............ 11 2574 12 76 23'82 Teknisk personal .......... G 34'42 46 71; 11'68 Därav: driftingenjörer rn. fl. 5 3816 6 90 21'76 konstruktörer m. fl.. . —— -' 17 73 1203 ritare m. fl. ........ 1 ' 23 Ta") 8'68 Arbetsbefäl: 3518 12'11 857 68 1218 Därav: ingenjörer m. fl. 7 13'68 21 6"? 15'50 verkmästare m. fl. .. 208 1325 371 68 13'19 förmän m. fl. ...... 103 9'71 465 68 11'23 Kontorspersonal: 47 11'41 221 6'9 8'25 Därav: avdelningschefer m.fl. 11 14'51 16 713 1622 bokförare m. fl. . . . . 28 11'50 105 6'9 9 66 kontorister m. fl.. . .. 8 685 100 68 5'60 Lager— o. expeditionspersonal: 5 1021 168 66 8'65 Därav: lagerföreståndare o. d. 2 ' 38 6") 1033 lagerbokhållare ? 33 6'8 8'09 lagerförmän ........ f — i 39 6'6 10'41 lagerexpediter ...... — — 58 6"? 6159 Vakter, bud 0. d ........... 8 '77 41 66 7'40 Samtliga: 395 12-61 1 345 6-8 11-03 Därav: manliga ............ 380 1286 1 217 6'8 11'58 kvinnliga .......... 15 6'46 128 6'8 5'84

• Sida 91
•  Original

Utifrån dessa löneuppgifter samt vid undersökningen framkomna data angående de anställdas semesterförhållanden kan man för det sammanlagda antalet privatan- ställda, beräknade på grundval av 1931 års företagsräkning, eller c:a 250000, upp- skatta lönekostnaderna under ett lagstadgat ökat antal semesterdagar till omkring en milj. kr. vid en lagstadgad semester om 6 arbetsdagar, till omkring en och en halv milj. kr. vid 9 dagars minimisemester samt till inemot två milj. kr. vid 12 da— gars semester.

På grundval av undersökningen angående kollektivavtalens semesterbestämmelser samt den genomsnittliga löneinkomsten enligt lönestatistisk årsbok 1935 kunna mot- svarande kostnader för kroppsarbetare och annan personal med kollektivavtal (exkl. lantarbetare och skogsarbetare) uppskattas till omkring 4'5, 25'5 resp. 46 milj. kr. Beträffande lant- och skogsarbetare äro semesterförhållandena icke fullständigt kän— da, varjämte naturaavlöningen försvårar kostnadskalkylerna.

Det behöver knappast framhållas att de här gjorda uppskattningarna av löne- kostnaderna endast kunna vara mycket ungefärliga och endast ange storleksord- ningen av ifrågavarande värden.

Den extra kostnad, som skulle kunna uppstå i samband med semester för vikarie o. d., efterfrågades även i socialstyrelsens arbetsgivareformulär, men besvarades en— dast i ett mindre antal fall. Det synes emellertid framgå av dessa svar, att dylika kostnader äro av jämförelsevis underordnad betydelse för den här berörda per— sonalen. Semestervikarier synas numera användas i tämligen ringa utsträckning. Som framgår av uttalanden från personalhåll till undersökningen om de privatan- ställdas arbetstid, plägar under semesterperioderna arbetet ofta organiseras på så- dant sätt, att extra arbetskraft icke behöver anlitas. Detta förhållande har även gi- vit anledning till klagomål, då i vissa fall därigenom semesterledighet fått kompen- seras genom övertidsarbete.

D.

Utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad semester för inom industrien anställda.

Av kommerskollegium.

Med anledning av framställning från 1936 års semestersakkunniga den 23 oktober 1936, varöver kommerskollegium och socialstyrelsen avgivit gemensamt utlåtande den 30 november 1936, uppdrog Kungl. Maj:t den 12 februari 1937 ät kommers- kollegium att verkställa utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad semester för inom industrien anställda. Utredningen skulle ske i huvudsaklig enlighet med de riktlinjer, som finnas angivna i en inom kollegium den 3 februari 1937 upprättad promemoria, enligt vilken utredningen skulle utföras i principiell enlighet med i nyssnämnda gemensamma utlåtande framlagd plan men begränsas till att omfatta allenast ett tjugutal olika industriföretag inom de viktigaste industrigrenarna.

I enlighet med ifrågavarande plan och riktlinjer uppgjordes förslag till det fråge- formulär, varå uppgifter skulle införskaffas för utredningen. Sedan detta förslag i detalj granskats vid sammanträde den 23 mars 1937 med representanter för semester- sakkunniga, arbetsgivareföreningen och industriförbundet, utarbetades formuläret slutgiltigt. Beträffande dess uppställning och innehåll hänvisas till bifogat exem- plar. Till ledning för uppgiftslämnarna utarbetades även en promemoria rörande utredningens planläggning. Till tjänst för de företag, som önskade närmare hand- ledning vid uppgifternas sammanställande, har bergsingenjören Erik W. Tillberg så- som tekniskt-ekonomisk sakkunnig biträtt vid utredningen.

• Sida 92
•  Original

Sedan kollegium efter samråd med industrirepresentanter verkställt ett urval av industriföretag, som syntes lämpligen böra omfattas av utredningen, vände sig kolle- gium till respektive företag med anhållan om medverkan genom erforderliga uppgif- ters avgivande. Ifrågavarande anhållan tillmötesgicks i allmänhet beredvilligt av fö- retagen. Då det visade sig, att speciella förhållanden beträffande semesterledigheten voro rådande vid några av de företag, som utlovat att avlämna uppgifter till utred- ningen, begärdes och erhöllos uppgifter från ytterligare några företag inom samma branscher, vilka bättre representerade det vanliga läget i fråga om semestertiden. Totalantalet av de företag, från vilka uppgifter inkommo till kollegium, blev 24, för- delade på följande industrigrenar: 1) järnmalmsgruvor, 2) verk för framställning av järn och stål (2 st.), 3) järn— och stålmanufaktur, 4) mekaniska verkstäder (2 st.), &) skeppsvarv, 6) fabriker för elektriska maskiner, 7) metallmanufaktur, 8) cement- fabriker, 9) sågverk och hyvlcrier, 10) snickeri- och möbelfabriker, 11) pappers- massefabriker, 12) pappersbruk och pappfabriker, 13) bomullsindustri, 14) ylleindu- stri (2 st.), 15) trikåfabriker, 16) sömnadsfabriker (2 st.), 17) skofabriker (2 st.), 18) gummivaruindustri (2 st.).

Såsom framgår av frågeformuläret, skulle till grund för utredningen läggas upp— gifter för år 1936 eller eventuellt 1935. Samtliga avlämnade uppgifter avse år 1936 med undantag för ett företag, som i stället avgivit uppgifter för bokföringsåret % 1935——m/6 1936. De för utredningen grundläggande uppgifterna avse:

a) värdet av industriegendomen (fastigheter, maskiner, inventarier och lager) med syfte att visa betydenheten av det i rörelsen bundna kapitalet (p. I i formuläret);

b) vissa med produktionen förenade rörliga kostnader (p. II);

c) försäljningsvärdet av produktionen (p. III);

d) beräknat försäljningsvärde å produktionen vid semester av respektive 6, 9 och 12 dagar (p. VI); samt

e) beräknade lönekostnader vid respektive 6, 9 och 12 dagars semester (p. VII). Som uttryck för industrifastigheternas värde har ansetts lämpligt att använda taxe- ringsvärdet eller, om detta värde varit föråldrat, ett nuvarande skäligt värde. Som värde å maskiner, redskap och inventarier samt å lager av råmaterialier, bränsle, hel— och halvfabrikat jämte under arbete varande tillverkningar, har, i den mån nämnda tillgångar varit försäkrade, använts brandförsäkringsvärdet, i annat fall ett uppskattat skäligt värde.

De kostnadsposter, som skulle särskilt specificeras, voro lönekostnader för a) förvaltningspersonal och b) arbetare samt kostnader för vid tillverkningen förbru- kade a) råvaror och halvfabrikat, b) bränsle och elektrisk energi samt c) smörj- medel och diverse förbrukningsartiklar. Dessa kostnadsposter torde vara de mera betydande, som skulle kunna förändras vid ökad semester och därmed eventuellt följande minskning i produktionen.

Försäljningsvärdet av produktionen skulle beräknas vid fabrik, enär undersök— ningen avsåg kostnaderna vid själva tillverkningen och ej skulle innefatta några slag av försäljningskostnader.

Produktionskostnadernas totalsumma (däri inbegripet även ränta & hela det in- vesterade kapitalet, avskrivningar, underhållskostnader o. d.) har vid utredningen antagits vara lika med tillverkningarnas försäljningsvärde, enär dessa belopp under stabiliserade förhållanden torde kunna anses ungefärligen täcka varandra.

Beräkningen av produktionens försäljningsvärde vid de olika semesteralternativen skulle ske med utgångspunkt från den ökning av semesterdagarnas antal, som even- tuellt skulle uppstå vid införande av semester å respektive 6, 9 och 12 dagar. Kal- kylen i fråga skulle visa värdet av den produktion, som — under antagande av oförändrade försäljningspriser å produktionen —— vid oförändrat personalantal (där icke ökning vore oundgänglig för att driften skulle kunna över huvud uppehållas) och utan ökat övertidsarbete skulle kunna erhållas vid de olika semesteralternativen. Vid kalkylen skulle tagas i betraktande, i vad mån förlust av arbetstid på grund av

• Sida 93
•  Original

ökad semester kunde uppvägas genom organisatoriska åtgärder. I den mån ökning av personalen av arbetstekniska skäl (t. ex. kontinuerlig drift) befunnes oundgäng- ligen nödvändig, skulle uppgifter lämnas om personalökningens storlek samt om den eventuella kapitalinvestering, som kunde beräknas bli nödvändig i samband med denna personalökning (t. ex. för bostadsbyggnad).

Vid beräkningen av lönekostnaderna vid de olika semesteralternativen skulle bland annat beaktas, att avlöningen särskilt för arbetare kunde tänkas bli lägre under semester än i arbetet, beroende på att ackordslön förekomme i senare fallet men ej i förra.

Sedan ovan berörda uppgifter inkommit till kollegium, verkställdes en kalkyl rö— rande den relativa kostnadsökning, som för de skilda företagen skulle inträda vid de olika semesteralternativen, samt denna kostnadsöknings inverkan på företagens tillverkningskostnader och räntabilitet. För de företag, som redovisade ett oför- ändrat antal anställda samt minskning i produktionen, beräknades kostnadsökningen på så sätt, att den med produktionsminskningen följande nedgången i produktionens försäljningsvärde minskades dels med den kostnadsbesparing i avseende å förbru— kade råvaror och halvfabrikat, bränsle, elektrisk energi, smörjmedel och förbruk- ningsartiklar, som skulle åtfölja produktionsminskningen, och vilken kostnadsbe- sparing beräknats direkt proportionell mot produktionsminskningen, dels med den minskning i arbetslönerna, som av uppgiftslämnarna beräknats uppkomma därige- nom, att den under semestern efter timpenning utbetalda lönen i allmänhet skulle vara lägre än de ackordslöner, som skulle utbetalats, därest arbetarna varit i arbete. —a Vid ett par av de undersökta företagen, som redovisade enligt detta alternativ med oförändrat arbetarantal och minskad produktion, visade sig dock, att såsom kostnadsökning borde beräknas ökning av lönerna, som vid förlängd semester skulle utbetalas på den grund, att lönen enligt timpenning var högre än de utbetalda ackordslönerna. Ett annat företag redovisade trots en minskad produktion beräk- nad ökning av lönekostnaderna, enär extra vakthållning måste ordnas under semester- tiden. För de företag med kontinuerlig drift, vilka räknat med att bli nödsakade anställa ersättningspersonal och på så sätt skulle bibehålla produktionen oförmins- kad, beräknades kostnadsökningen helt enkelt såsom ökningen i lönekostnaden, enär intet av de berörda företagen uppgav någon av personalökningen betingad kapi— talinvestering i form av bostäder för nyanställda eller annat ändamål.

Intet av företagen har beräknat, att en förlängning av semestern skulle innebära några ändrade lönekostnader för förvaltningspersonalen. Ej heller har något före- tag beräknat några särskilda kostnader för organisatoriska åtgärder i samband med en förlängd semester.

Ovanstående förfarande vid beräkningen har i några fall fått modifieras av den anledningen, att vederbörande företag uppgivit, att utöver den i avtal bestämda semestertiden, under vilken avlöning utgått, arbetet under 1936 varit inställt en eller flera dagar, då arbetarna ej åtnjutit lön. I dylika fall skulle ökning av semestern med tiden för arbetsinställelsen ej betyda någon minskning i produktionen eller kost— naderna för råvaror m. 111. utan endast en ökad semesterersättning, vadan kalkylen skett enligt det senare av de ovan anförda heräkningssätten. Ytterligare ökning av semestern har däremot beräknats innebära såväl ökade lönekostnader som minskad produktion. Vid dylikt semesteralternativ har beräkningen av kostnadsökningen vid ifrågavarande företag verkställts enligt ett beräkningssätt, som utgjort en kombina- tion av de ovan anförda beräkningssätten.

Sedan kollegium sålunda fört fram beräkningarna till ett belopp för den inträ- dande kostnadsökningen vid de skilda företagen, har denna kostnadsökning ställts i relation dels till företagens uppgivna produktionsvärde år 1936, dels till det för olika semesteralternativ beräknade försäljningsvärdet av produktionen, dels till den beräknade räntekostnaden för det i företaget och dess rörelse investerade kapita- let. Ifrågavarande räntekostnad har beräknats med utgångspunkt från uppgifterna

• Sida 94
•  Original

om sagda kapitals storlek. Med hänsyn till det ränteläge, som sedan flera år varit rådande, har det därvid ansetts lämpligt, att räkna med en räntesats å det investe- rade kapitalet av 5 %.

Enär materialet inom de skilda industrigrupperna omfattar uppgifter från endast ett eller två företag, har det ej synts lämpligt att meddela de influtna uppgifterna om investerat kapital, produktionskostnader o. s. v. för de särskilda industribran— scherna. I bifogade tabell D 1 återges emellertid ett sammandrag av ifrågavarande uppgifter för samtliga de undersökta företagen. För de industrigrupper, som re— presenteras i utredningen, lämnas vidare i bifogade tabell D 2 procentsiffror för den beräknade produktionsminskningen samt den beräknade kostnadsökningen. denna ökning ställd i relation dels till 1936 års produktionsvärde, dels till det på grund av ökad semester minskade produktionsvärdet —— vilka procenttal alltså ange produktionskostnadernas stegring per produktionsenhet — dels till räntan å det in- vesterade kapitalet. Motsvarande procenttal lämnas även för de. 24 redovisade in- dustriföretagen tillsammantagna.

Av tabellerna framgår, att den procentuella kostnadsökningen i genomsnitt för samtliga undersökta företag utgör

Vid semester av 6 dagar 9 dagar 12 dagar i förhållande till det beräknade produktionsvärdet (relativ kostnadsökning) .......................... 015 057 1'02 l förhållande till räntekostnaderna .................. 21 St 14'7

Såsom naturligt är, variera siffrorna för kostnadsökningen i förhållande till rän- tekostnaderna avsevärt vid de olika industrierna, och även den relativa produktions- kostnadsökningen varierar mycket starkt, och detta även i de fall, då nu rådande semesterförhållanden äro likartade. — Bland de industrier, som i medeltal hade 5 dagars semester för arbetarna år 1936, har den lägsta relativa kostnadsökningen beräknats för cementfabriken med respektive 01)? %, 0'28 % och 0'49 % vid de olika semesteralternativen; denna anläggning kalkylerade emellertid med att nödgas an- ställa ersättningspersonal vid semester under sommarmånaderna. För metallmanu- fakturverket, där arbetsinställelse nu äger rum en dag i samband med semestern, äro siffrorna för den relativa kostnadsökningen respektive 002 %, 0'31 % och 0'61 %; arbetslönerna vid denna anläggning utgöra endast cirka 8 1/2 % av produktionskost— naderna, medan kostnaderna för råvaror etc. belöpa sig till nära 70 %. Även järn— och stålmanufakturverket visar låga siffror för den relativa kostnadsökningen (re- spektive 0'09 %, 0'35 % och 0'60 %), beroende på att nära hälften av den beräknade minskningen i produktionsvärdet beräknats täckas av minskningen i lönerna till ar- betarna. Högsta siffrorna ha beräknats för järmnalmsgruvorna (respektive 035 %, 1'19 % och 205 %), pappersbruket (respektive 0'18 %, 0"75 % och [av %) samt fabri- ken för elektriska maskiner (respektive 0'18 %, 0'72 % och 126 %). Den stora kost- nadsökningen för järngruvorna har — förutom i att medeltalet semesterdagar för arbetarna år 1936 endast var 4”! —— främst sin grund däri, att de rörliga kostnader, som vid denna industrigren ansetts böra inräknas under rubriken råvaror, halvfabri- kat och förbrukningsartiklar m. m. (bränsle-, energi— 0. d. kostnader samt avskriv- ning å malmfyndigheter och tillredningsarbeten), endast utgöra 16'6 % av totala pro- duktionskostnaden, medan motsvarande procentandel för de undersökta företagen i genomsnitt utgör 49'1 % (tab. D 1). På grund härav motväges kostnadsökningen vid järngruvorna i betydligt mindre grad än vid de övriga företagen av den beräk- nade minskning, som genom förlängd semester och minskad produktion uppstår med avseende på ifrågavarande kostnadsrubrik. Att siffrorna för kostnadsökningen

• Sida 95
•  Original

vid pappersbruket (liksom pappersmassefabriken) ligga avsevärt högre än medel- siffrorna för de undersökta företagen, sammanhänger bl. a. med att en ökning av semestern här beräknats medföra ökade lönekostnader. För fabriken för elektriska maskiner slutligen förklaras de höga siffrorna för kostnadsökningen främst av att produktionskostnaden innefattar relativt stora lönekostnader och låga kostnader för råvaror, halvfabrikat, förbrukningsartiklar m. m.

Siffrorna för den beräknade kostnadsökningen, uttryckt i procent av räntekost- naderna, variera vid de industrier, som år 1936 hade 5 dagars semester —— med bortseende från cementfabriken, vars av ovan berörda orsaker lågt liggande siffror beräknats till respektive 0'8, 3'4 och 6'0 — från respektive 1'1, 4'2 och T:; (järn- och stålmanufaktur) till respektive 3'1, 12'3 och 21'6 (pappersmassefabriken). Att pap- persmassefabriken fått högsta siffrorna vid denna beräkning beror — utom på att redan den relativa kostnadsökningen beräknats bli hög —— på att räntan å det investe- rade kapitalet är en relativt lägre kostnadspost vid ifrågavarande anläggning än vid de undersökta företagen i genomsnitt. Av samma anledning ha trikäfabrikerna fått relativt höga siffror för den beräknade kostnadsökningen i förhållande till ränte— kostnaderna (respektive 2'7 %, 10'6 % och 181: %). Järn- och stålverk visa — med högre lönekostnader och lägre kostnader för råvaror m. m., än vad som genom- snittligt redovisats, samt en något mindre andel för räntekostnader än samtliga re- dovisade industriföretag i genomsnitt — de därnäst högsta siffrorna för kostnads— ökningen (respektive 2'6 %, 10'3 % och 18'1 % av räntekostnaderna). För järn- malmsgruvorna — med den högsta relativa produktionskostnadsökningen — visar den beräknade kostnadsökningen i relation till räntekostnaderna siffror, som ligga avsevärt under genomsnittssiffrorna, beroende på att räntan å det investerade ka— pitalet utgör en väsentligt större andel av produktionskostnaderna än vid de redo- visade industrierna i allmänhet. För sömnadsfabrikerna har, trots att semester— tiden under 1936 vid dessa anläggningar var 6 dagar och att en av de redovisade anläggningarna hade arbetsinställelse i ytterligare 6 dagar, kostnadsökningen vid respektive 9 och 12 dagars semester beräknats till respektive 13'9 och 27'7 % av räntekostnaderna. Att siffrorna för denna industrigrupp blivit så höga, har sin or- sak däri, att det ena i utredningen ingående företaget, som icke äger egna fastighe- ter, av denna grund har ett jämförelsevis litet kapital investerat i rörelsen.

Med utgångspunkt från siffror, som framräknats för den procentuella ökningen av kostnaderna vid de olika semesteralternativen i förhållande till försäljningsvär- det av 1936 års produktion, har kollegium för att tillmötesgå framkomna önske- mål sökt kalkylera en siffra för ifrågavarande kostnadsökning inom industrien i dess helhet, varvid med hela industrien förstås den produktion, som upptages i kommerskollegii industriberättclse. Denna generalisering av de erhållna resultaten sker dock endast med största tvekan och under betonande av den stora osäkerhet, som måste vidlåda en dylik kalkyl, och av att den framkalkylerade kostnadsök- ningen endast kan ge på sin höjd en ungefärlig föreställning om storleksordningen av ifrågavarande merkostnad. Det material, som kollegium har att lägga till grund för beräkningarna, omfattar ju endast uppgifter från 24 företag — några av upp— gifterna dock avseende flera anläggningar — inom vissa industrigrenar samt avser industrianläggningar med ett produktionsvärde under år 1936 av allenast cirka 356 milj. kr. och ett arbetarantal av 35 276. Det produktionsvärde, på vilket dessa uppgifter måste appliceras, hänför sig däremot till 16 677 industrianläggningar med cirka 5476 milj. kronors tillverkningsvärde och 470 869 arbetare (år 1935). Mate- rialet är därtill, i det hänseende undersökningen avser, långt ifrån homogent. De undersökta företagen torde höra till den ekonomiskt och tekniskt bäst organiserade delen av industrien, där den mänskliga arbetskraften i mycket hög grad ersatts med maskinella hjälpmedel. Kostnaderna för arbetslöner inom industrien i dess helhet torde därför ställa sig relativt högre än vid de undersökta företagen. Där- till kommer, att den nu gällande semestertiden skiftar ganska avsevärt vid olika

• Sida 96
•  Original

företag. Det material rörande semesterförhållandena, som för semestersakkunniga insamlats av socialstyrelsen, har i viss mån använts vid denna generalisering av kostnadsberäkningarna. De i detta material förekommande uppgifterna beträffande semestertidens längd _ vilka avse semesterbestämmelserna i de vid årsskiftet 1936 —37 gällande avtalen _ meddela dock endast högsta och lägsta semestertid enligt gällande avtal, varför uppgifter om semesterledighetens verkliga längd ej föreligga för de arbetare, som beröras av avtal, där högsta och lägsta semestertid finnes stadgad. Ej heller föreligga annat än i enstaka fall uppgifter om i vilken utsträck- ning arbetsinställelse ägt rum i samband med semestern. De företag, där sådan arbetsinställelse nu regelbundet äger rum, få naturligtvis mindre känning av en förlängning av semestern än de företag, för vilka förlängd semester kommer att innebära kortare arbetstid än som nu tillämpas. Slutligen tillkommer, att endast ett fåtal industrigrupper — om ock de viktigaste — varit representerade i upp- giftsmaterialet.

Kalkylen rörande kostnadsökningen för industrien i dess helhet har tillgätt så, att värdet av industriproduktionen multiplicerats med den beräknade procentuella kost- nadsökningen. — Denna kalkyl har gjorts dels med totalvärdet av industriproduk- tionen (enligt 1935 års industriberättelse tab. 1) samt de medeltalssiffror för kost- nadsökningen, som erhållits för samtliga 24 företag, vilka lämnat uppgifter till ut- redningen (bifogade tab. D 2, kol. G, 10 och 14), dels med värdena av produktionen för de olika industrigrupperna samt beräknade procenttal för kostnadsökningen inom dessa grupper. För de industrigrupper, från vilka uppgifter ingå i utrednings- materialet, har vid beräkningen av kostnadsökningen i allmänhet använts de i tab. D 2, kol. 6, 10 och 14 lämnade procenttalen. I de fall, då några speciella förhål- landen, som beröra utredningen, varit rådande vid berörda uppgiftslämnande före- tag, har dock hänsyn härtill tagits vid kalkylen. Vid beräkningen av kostnads- ökningen vid järngruvorna har även hänsyn tagits till att semestertiden redan nu är 12 dagar vid de norrbottniska malmfälten. För de industrigrupper, som ej varit representerade i materialet, har kollegium vid kalkylen måst använda relationstal för kostnadsökningen, vilka beräknats med hänsyn till industriens art. Som ett mått på den utsträckning, i vilken löner till arbetare ingå i kostnaderna, har därvid tagits produktionsvärdet per arbetare. Ju större detta värde är, dess mindre del av produktionskostnaden utgöra tydligen i allmänhet arbetslönerna inom ifrågavarande industri. Med hänsyn tagen dels till detta produktionsvärde per arbetare, dels till det antal semesterdagar, som arbetarna inom gruppen beräknas ha haft, har för varje industrigrupp, som ej varit representerad i utredningsmaterialet, med ledning av siffrorna i tab. D 2, kol. 6, 10 och 14 beräknats de procenttal, med vilka pro- duktionskostnaderna skulle ökas vid de olika semesteralternativen. För en stor del av industrien har uppskattningen alltså gjorts ganska summariskt. Då hela undersökningen — såsom framgår av redogörelsen ——- måst göras tämligen sche— matiserad, vill det emellertid synas, som om dessa approximationer i beräkningarna ej borde vara större felkälla än vad övriga förenklingar av problemet kunna inne- bära. Kostnadsökningen vid industrien i dess helhet har slutligen erhållits såsom summan av de beräknade kostnadsökningarna för de olika industrigrupperna.

De uppgifter, som kommit till användning vid denna generalisering, avse upp- gifterna om arbetarantal och tillverkningsvärden för år 1935, ehuru det givetvis skulle varit ur flera synpunkter fördelaktigare, om ifrågavarande beräkningar kun- nat byggas pä uppgifter för år 1936, d. v. 5. det år, till vilket de för utredningen speciellt insamlade uppgifterna i allmänhet hänföra sig. Uppgifterna till kommers- kollegium för år 1936 föreligga emellertid ännu ej i det sammanfattade skick, som skulle varit nödvändigt för denna utredning.

Den på de olika sätten sålunda framkalkylerade kostnadsökningen skulle i milj. kr. utgöra

• Sida 97
•  Original

Vid semester av

6 dagar 9 dagar 12 dagar

beräknad efter medeltalssiffrorna för samtliga 24 indu- striföretag ...................................... 7'9 31'0 54'7 beräknad gruppvis för de olika industrigrenarna .. .. två 273 507

Av dessa kalkyler torde den sistnämnda få anses vara den, som under de givna förutsättningarna ger bästa uttryck för kostnadsökningen. Om vid densamma ytter— ligare tages med i räkningen, att produktionen under 1936 enligt industriförbun- dets produktionsindex var 8 0/o högre än 1935, och samma ökning antages ha gällt för produktionsvärdet, skulle motsvarande belopp för kostnadsökningen vid respek- tive 6, 9 och 12 dagars semester år 1936 ha utgjort i runt tal respektive 6 milj., 30 milj. och 55 milj. kr.

Såsom av redogörelsen framgår, har kollegium för att vid undersökningen få en praktiskt framkomlig väg nödgats göra ganska stora förenklingar av problemet. De kostnadsposter, som beräknats bli i sådan grad berörda av de ändrade förhållandena vid en förlängd semester, att hänsyn till dem tagits vid kalkylerna, äro endast arbets- löner samt kostnader för råmaterial, halvfabrikat, bränsle, elektrisk energi samt förbrukningsartiklar o. (1. Vid de verkställda kalkylerna ha däremot bl. a. ej med- räknats följande faktorer, vilka givetvis komma att få ekonomiska verkningar vid en förlängd semester men vilkas inverkan det torde vara svårare att siffermässigt uttrycka:

1) Den minskade produktionen kommer naturligtvis att medföra någon minsk- ning i genomsnittliga lagerhållningen av råmaterial, halvfabrikat, förbruknings- artiklar samt under arbete varande tillverkningar. Likväl torde denna minskning ej kunna beräknas ske i samma proportion som minskningen i produktionen, då be- tydande lager måste hållas även under semestertiden, liksom även en del kapital under semestertiden ligger bundet i under arbete varande tillverkningar. Medelvärdet av lagret och under arbete varande tillverkningar vid de uppgiftslämnande företagen har uppgivits till cirka 164 milj. kr., varå 5 % ränta utgör 81 milj. kr. Vid 12 dagars semester har produktionsminskningen beräknats till i genomsnitt 219 0/0. Om lagret kunnat beräknas nedgä i genomsnitt lika mycket, skulle räntebesparingen ut- göra cirka 180 000 kr., (1. v. s. något mer än 5 % av den beräknade kostnadsökningen vid dessa företag (se tab. D 1). Det fel, som uppstår genom att någon minskning i räntekostnaderna ej medtagits vid beräkningarna, torde vara avsevärt mindre och kunna uppskattas till endast en eller ett par procent av den ovan beräknade siffran för kostnadsökningen.

2) En annan faktor, som synes ägnad ställa en lagstadgad semesters verkningar på produktionskostnaderna i gynnsammare belysning än som beräkningarna giva vid handen, är att arbetarnas strävan att ernä längre semester haft till resultat, att semestertiden redan nu i en del fall blivit längre än vad som tagits med i kalkylerna, För de redovisande industrierna avse uppgifterna är 1936, medan de vid kalkylen använda uppgifterna om semestertidens längd vid industrigrenar, som ej ingått vid utredningen, gälla förhållandena vid årsskiftet 1936—37. Även denna faktors in- verkan på resultatet torde dock icke böra uppskattas mer än till en eller annan procent.

3) Om alltså berörda förhållanden synas ägnade att modifiera den kostnadsökning, som enligt kalkylen skulle bli följden av en lagstadgad semester, bör å andra sidan påpekas, att vissa faktorer kunna tänkas verka i motsatt riktning. Såsom sådana må här nämnas, att de undersökta företagen, såsom tidigare framhållits, torde höra till den del av industrien, varest den mänskliga arbetskraften i relativt hög grad

• Sida 98
•  Original

ersatts med maskinella hjälpmedel, samt den allmänna relativa prisstegring å in— dustriprodukter, som kan följa av de med den lagstadgade semestern ökade pro- duktionskostnaderna. Till ifrågavarande relativa ökning av industriens kostnader har vid beräkningarna ingen hänsyn kunnat tagas, ehuru denna faktor torde vara av betydelse.

4) Ej heller har kunnat tagas i beräkning, att förhållandena vid ett stort antal industrier skulle kunna gestalta sig annorlunda än som här förutsatts. Vid kal— kylerna har — med undantag för de fall, då semester eventuellt jämte arbetsinstäl- lelse redan nu tillämpas under minst 12 dagar — beräknats den kostnadsökning, som skulle träffa industrien, därest under i övrigt oförändrade betingelser antingen arbetstiden skulle minskas med de tillkommande semesterdagarna eller — vid kon— tinuerlig drift — ny personal måste anställas. Anledning finnes emellertid knappast att antaga, att marknadens behov av industrivaror skulle minskas, därest semester- tiden ökades. För att efterfrågan å industrivaror även efter det eventuella genom- förandet av en lagstadgad semester skulle kunna tillgodoses, komme industrien tro- ligen — vilket en av uppgiftslämnarna även påpekat —— att vidtaga en del kapital— krävande nyinvesteringar för att kunna uppehålla produktionen. Förhållandet skulle sannolikt bli detsamma vid kontinuerligt arbetande industrier, därest —— vilket kan vara att befara —— det skulle visa sig omöjligt för dem att erhålla tillräckligt med ersättningspersonal under semestertiden.

Som framgår av formuläret, gav kollegium uppgiftslämnarna tillfälle att framföra de särskilda synpunkter, som de kunde hava att anföra beträffande de verkningar, en förlängd semester beräknades få. Kollegium får här nedan anföra några syn— punkter, som på detta sätt framkommit:

Det skeppsvarv, som biträtt vid utredningen, anser, att en förlängd semester skulle innebära en procentuellt större nedgång i värdet av utförda reparationer, än vad som rent siffermässigt kan beräknas. En förlängd semester befaras nämligen ha den följden, att redarna —— av rädsla att ej få båtarna färdiga till semesterns början — vid tiden närmast före semestern ej skulle våga anlita de inhemska varven utan vända sig till utländska varv.

Det uppgiftslämnande pappersbruket framför såsom önskemål, att semestern — såsom fallet är i Finland och Norge — kunde utsträckas över en längre period, så att ett mindre antal arbetare skulle kunna användas såsom avlösningspersonal. Pro- duktionen skulle i så fall kunna uppehållas i full utsträckning utan större extra— kostnader.

En av uppgiftslämnarna befarar, att de ökade kostnaderna skola medföra ej endast minskning i kapitalräntan utan även att konsolideringsåtgärder och avskrivnings- behov skola bli eftersatta.

Flera uppgiftslämnare ha förklarat, att driften vid förlängning av semestertiden måste helt inställas under semestern, vilket skulle gälla även vid kontinuerlig drift (exempelvis masugnar).

Stockholm den 31 augusti 1937.

• Sida 99
•  Original

Tab. I) 1. Sammandrag av uppgifter om investerat kapital och produktionskostnader för samtliga undersökta industriföretag samt beräkningar rörande kostnadsökningen för dessa företag vid olika semesteralternativ.

Investerat kapital .......................................... kr. 482 468 603 Beräknad produktionskostnad 1936: kr. % 5 % ränta å investerat kapital .................................. 24 123430 6'8 Löner: förvaltningspersonal .................................... 27 189 389 7'6 arbetarpersonal ........................................ 87 506 654 246 Råvaror, halvfabrikat, förbrukningsartiklar m. m ................. 174 864 242 491 Övriga kostnader (utjämningspost) .............................. 42 339 241 11'9 Totala produktionskostnaden (= försäljningsvärdet) .............. 356 022 956 1000 V i (i s e m e s t e r a v 6 dagar 9 dagar 12 dagar Försäljningavärde ...................... kr. 354 944 844 351 644 963 348 209 571 Minskning i x .......................... 0-30 1-23 219 Löner för arbetarpersonal ................ kr. 87 445 393 87 240 428 87 024 568 Minskning i löner för arbetarpersonal > 61 261 266 226 482 086 Minskning i kostnad för råvaror m. m. .. » 502 020 2096 986 3774 279 Summa kostnadsminskning .............. » 563 281 2 363 212 4 256 365 Minskning i försäljningsvärdet .......... » 1 078 112 4 377 993 7 813 385 Beräknad relativ ökning av produktions- kostnaderna .......................... kr. 514 831 2 014 781 3 557 020 a) Kostnadsökningen i % av produktions- värdet 1936 ........................ 0'145 0'566 0999 D) Kostnadsökningen i % av det för de olika semesteralternativen beräknade produktionsvärdet .................. 016 057 [02

c) Kostnadsökningen i % av räntekost— naderna .......................... 21 84 147

• Sida 100
•  Original

Tab. D 2. Sammandrag av upp litet om arbetarantal och semestertid för undersökta industriföretag inom olika industrigrupper samt beräknad procentuel produktionsminskning och kostnadsökning för dessa företag vid olika semesteralternativ.

1 |2|3|4|ö|6|7|8|9|10|l1|12|lH||4||6|16

Vid semester av

ödagar 9dagar 12 dagar

Kostnadsökning i 76 av Kostnadsökning i % av Kostnadsökning

Industrigrupp i%av

Medeltalet semesterdagar f arbetare 1936

dukt beräknade pro— Antal arbetare

Antal företag, som redovisat till utredningen

ning 1

Produktionsminsk— ning i % Produktionsminsk- ning i %

det 1 det 1 lonsvar-

beräknade pro- duktionsvär-

Produktionsminsk-

räntekostna- derna beräknade pro- duktionsvär— det 1 produktions— värdet 1936 räntekostna- derna produktions- värdet 1936 % räntekostna- derna produktions- värdet 1936

ör

7' G= o .o (&

Jämmalmsgruvor.................. 2.05 Verl;l för framställning av järn och Järn- och stålmanufaktur. . . . . . . . . . Mekaniska verkstäder. . . . . Skeppsvarv Fabriker för elektriska maskiner. . Metallmanuiaktur Cementfabriker.................... Sågverk och hyvlerier . . . . . . . . Snickeri— och möbelfabriker . . . . Pappersmassefahriker ” . . . . . . . . Pappersbruk och pappfabriker .. , . . Bomullsindustri .. . . . . . .. .... . Ylleindustri . . . . . Trikåfahriker Sömnadsfabriker . . . . . . . . . . ..

Skofabriker .. . . . . . . .

1112

5 521 688 ³ 870 ³ 488 ⁵ 447 938 487 413 495 ¹ 518 478

. 1 922 ¹ 932 ² 459 ¹ 491 3' 10 98(' 877 860

35 276

1.19 55 273

5 T* v—d _. ? v—d [— 10 m o ch ?” o [—

0'35

1-35 0'63 064 103 2-35 1-11 113 181 1-50 035 035 41). 245 0160 061 73 135 0'68 0'69 96 2-36 118 1'21 16'8 1-34 0-39 040 81% 2-35 068 0-70 149 0-71 072 100 2-37 1-23 1'26 174 031 031 8'0 2-04 060 061 154 0'28 (ras 3'4 ** — 049 049 6-0 066 067 51 216 116 119 9-0 0-55 055 8-0 235 096 099 141 0'62 0'63 12-3 241 ha 112 21'6 0-74 0-75 64 2—44 1'27 130 110 041 0'42 48 237 0—73 074 85 072 073 92 269 113 1'16 14'6 058 059 106 233 102 104 18'6 034 034 13-9 11? 0'68 069 277 017 0-17 32 070 0-42 043 81

016 009 Om 0'09 0'34 0'18 0'18 -— 0'02 0'02 ” — 007 007 0'80 0'15 0'15 0'33 0'13 0'13

' 016 016 0'39 0'18 0'l8 0'34 0'10 O'] 0 0'68 0'29 0'29 0'33 0'15 0'15

— 0'04 0'04

wdac: v—Ov—d OOO w-C sw OO

:: .o O Q' =.” C

0 nu '?I v—lv-l anv

v CO 0

i" LQIOLOLQOLOQLQQLQLQLOWLOQDOQOIQ IQ

AAA

IQ

:: (DHR—IDIOEDNm—WNI—N

v—4 &AélmmoöH—cb—Ln-lcom

membranes-.nu annvnamn Hv—IHv—lv—tr—lv—to

[ | 2

& Hl— H v-q NHN—lv—Cv—ll—CHHHHv—(NHW (N N

V—w—

Gummivaruindustri.............. 8017 009 009 ”068 036 036 5'7 91.53 0?!) 0'80 124

030 0-145 0-15 2-1 1-23 0'566 0-57 S=; 219 0099 1-02 14";

?” v—t

..,: Gl

Samtliga industrier

1 *Vid reSpektive semesteralternativ. — ' ] dags arbetsinställelse ] samband med semestern. —— ”_ Extra personal måste anställas under semestern. —-— Extra personal maste anställas för vakthållning under semestern trots produktionsminskning. —— ” Omfattar även annan industri i sam- band med pappersmasseindustri. — ” 6 dagars arbetsinställelse i samband med semestern vid ett av företagen. —- 7 5 dagars arbetsinställelse

1 samband med semestern. — 9 Den beräknade produktionsminskningen för ett av företagen har framkalkylerats inom kommerskollegium.

• Sida 101
•  Original

KUNG-l.. KOMMERS- KOLLEGIUM

Statistiska Byrån

FORMULÄR

för vissa uppgifter angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad semester för inom industrien anställda.

Uppgifterna böra avse år 1936, dock att 1935 i stället kan väljas, om särskilda förhållanden motivera detta.

Obs.! Uppgifterna komma att behandlas konfidentiellt.

I. Investerat kapital i genomsnitt för år 1936.

Taxeringsvärdea industrifastigheter .

Brandförsäkringsvärde ä maskiner, redskap och andra inventarier, som icke taxerats tillsammans med fastigheterna Uppskattat skäligt värde å sådana i fastigheternas taxeringsvärde ej ingående maskiner och inventarier, vilka icke äro brandförsäkrade . ________________________ Brandförsäkringsvärde å lager av råmaterialier, bränsle, hel— och halvfabrikat samt under arbete varande tillverkningar Uppskattat skäligt värde å lager av råmaterialier, bränsle, hel- och halvfabrikat samt under arbete varande tillverkningar, vilka icke äro brandförsäkrade.

Summa .......................

Anm. Som industrifastigheter böra även räknas av personalen disponerade bostäder m. m., för vilka hyra ej erlägges. Därest taxeringsvärdet å industriiastigheterna är föråldrat, uppgives även deras nuvarande skäliga värde ................. kr.

11. Vissa kostnader för 1986 års produktion.

Löner till förvaltningspersonal (inklusive naturaförmåner) .

Löner till arbetare (inklusive naturaförmåner) . . . . Kostnad för vid tillverkningen förbrukade råvaror och halvfabrikat . Kostnad för bränsle och elektrisk energi . . . . ..... Kostnad för smörjmedel och diverse förbrukningsartiklar . .

III. Försäljningsvärdet vid fabrik av 1936 års tillverkning ..................... kronor

Anm. För den del av tillverkningen, som icke försålts, kalkyleras försäljningsvärdet på grund- val av genomsnittspriset för den försålda delen. Då produktionen avser särskilt tids- krävande tillverkningar, t. ex fartyg, stora maskinaggregat o. d., tillses vid försäljnings- värdets kalkylering, att endast den del av tillverkningen, som fallit inom är 1936 och alltså korresponderar mot de under II upptagna kostnaderna, medräknas. Försäljnings- värdet bör angivas med avdrag av försäljningsrabatter, trakter och andra försäljnings- kostnader.

• Sida 102
•  Original

Förvaltningspersonal . . . . ...... . . . . . . . Arbetare .....................

Anm. Medelantalet torde enklast uträknas genom sammanslagning av ifrågavarande personals antal vid varje månads slut och division med 12.

V. Nu gällande semester i antal arbetsdagar per år.

Medelantal semesterdagar per år och person

För förvaltningspersonal . . . . . . . . ........

Förarbetare. . . . . . . . . .. ..........

Anm. Nuvarande semesterbestämmelser meddelas å särskild bilaga.

VI. Till vilket belopp skulle försäljningsvärdet av 1936 års tillverkning, beräknat efter samma grunder som under punkt lll, hava up gått, därest under nämnda år semester å minst resp. 6 9 och 12 arbets agar varit lagstadgad för hela f"rvaltnings- och arbetarpersonalen?

V i (1 s e m e s t e r a V 6 dagar 9 dagar 12 dagar Kronor .........

Denna kalkyl verkställes enligt ettdera av följande alternativ: Alternativ A, avseende det fall, då tillämpningen av angivna semester ej skulle medfört teknisk nödvändighet att öka personalen.

Vid kalkylen enligt detta alternativ förutsättes oförändrat personalantal. Likaledes förut- sättes, att ökning av övertidsarbetet ej skett, ävensom oförändrad utrustning ifråga om maskiner och andra tekniska hjälpmedel. Däremot undersökes, i vad mån av semestern föranledd för- lust av arbetstid med avseende på produktionen kan motvägas genom organisatoriska åtgärder av skilda slag, t. ex. tillfällig överflyttning av personal från mindre belastad avdelning till annan, annan ändring av personalens disponering. tillfällig ökning av kvarvarande personals arbetspensnm o. s. v. I den mån dylika motvägande åtgärder varit möjliga böra de tagas med i räkningen vid kalkylen.

Alternativ B, avseende det fall. då semestern av tekniska skäl nödvändiggör viss personalökning (kan tänkas möjligt exempelvis å avdelningar med kontinuerlig drift).

Vid detta alternativ förutsättes alltså viss nödvändig personalökning. Beträffande avdelnin- gar, å vilka personalökning eventuellt ej är tekniskt nödvändig, böra samma förutsättningar som för alternativ A gälla, d. v. s. oförändrat personalantal, ingen ökning av övertidsarbetet och oför- ändrad maskinutrustning. Förekommande möjligheter att genom organisatoriska åtgärder ut- jämna på semestern beroende förlust av arbetstid böra givetvis även medräknas även vid denna kalkyl.

VII. Till vilka belopp skulle nedannämnda slag av kostnader hava uppgått under år 1936 vid de tre olika alternativ ifråga om semestertidens längd och i lverkningens värde, varmed kalkylerats under punkt VI?

Vid semester av 6 dagar 9 dagar 12 dagar Löner till förvaltningspersonal . . kr. _______________________________________________________________ Löner till arbetarna ...... > _______________________________________________________________ Anm. Ifråga om lönekostnaderna beaktas, att avlöningen särskilt för arbetare kan tänkas bli lägre under semester än i arbetet, beroende på att ackordslön förekommer i senare fallet men ej i förra.

• Sida 103
•  Original

» VIII. Därest under punkt VI kalkylerats med personalökning, meddelas uppgifter i följande avseenden:

Vid semester av

6 dagar 9 dagar 12 dagar

3) Den beräknade ökningens storlek i antal personer:

1) förvaltningspersonal . . . . . ............................................................... 2) arbetare . . . . . . . . . .....................

i)) Den ökade kapitalinvestering (t. ex. för bostäder el. d.) som even- tuellt skulle blivit nödvändig vid industriföretaget på grund av nyss angivna personalökning, kronor ..... - . . . . .

Anm. Under b) avses endast investeringar av kapital, som måste förräntas av industriföretaget alltså icke kapital exempelvis för byggande av bostäder, för vilka hyra skulle erlagts.

IX Därest under unkt VI kalkylerats med organisatoriska åtgnrder av den art, att de skulle drag t särskilda kostnader, meddelas nedan en beräkning av dessa med angivande av deras ändamål:

Vid semester av

Kostnad för (ändamålet angives): 6 dagar 9 dagar 12 dagar ................................................ kr. ................................................ ) _......._....._....__ ........._..,,....... .--...1.....__._...._

(Firmanamn och underskrift.)

• Sida 104
•  Original

Allmän motivering.

Då den svenska regeringen vid internationella arbetsorganisationens första sammanträde i Washington år 1919 föreslog, att frågan om en regelbunden årlig semester för alla arbetstagare måtte upptagas vid arbetsorganisationens nästa sammanträde, skedde det med den motiveringen, att det måste anses vara nödvändigt för arbetstagarnas hälsa, både i kroppsligt och andligt av- seende, att de varje år erhölle fullständig vila under viss tid.

Dessa ord kunna fortfarande gälla som motivering till att såväl arbetare' som andra anställda böra tillerkännas en årlig ledighet, vilken helst bör vara sammanhängande och av ej alltför kort varaktighet.

Det är givet, att arbetstidens förkortning till i allmänhet åtta timmar om dygnet samt den regelbundet återkommande söndagsvilan äro betydelsefulla faktorer, som medverka till att arbetstagarna erhålla den vila och avspän- ning, som är nödvändig för att de i längden skola kunna utföra sin arbets- uppgift. De korta uppehåll, som därigenom vinnas, kunna emellertid icke anses vara tillräckliga för att åt den i förvärvsarbete sysselsatta individen bevara hälsa och arbetskrafter. För detta ändamål erfordras en samman- hängande ledighet, varunder man helt kan avkoppla från de eljest förekom- mande arbetsuppgifterna. Från åtskilliga håll har också påpekats den gynn- samma inverkan, som en tids sammanhängande ledighet visat sig hava på personalens arbetskraft och arbetsglädje. En längre tids oavbruten avkopp- ling och vila har framför allt blivit erforderlig på grund av den högt upp- drivna arbetstakten inom den moderna storindustrien med därav följande förslitning av den mänskliga organismen. Ett visst inre samband torde råda mellan den höga arbetsintensiteten och den förhållandevis höga siffran för olycksfall i arbete. Det är nämligen uppenbart, att uppmärksamheten och försiktigheien i sin mån förminskas under oavbrutet arbete.

För arbetstagarna själva är det emellertid ett väsentligt intresse att erhålla en årlig semester ej endast ur den synpunkten, att de under denna tid kunna återhämta sina krafter. De kunna nämligen även under en tämligen kort semesterperiod få tillfälle att ägna sig åt friluftsliv eller genom resor skaffa sig nya intryck eller eljest tillgodose sådana intressen, som under det dag- liga förvärvsarbetet måste eftersättas.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang giva sitt förord för vidtagande av åtgärder, som kunna möjliggöra ett bättre utnyttjande av semestern för de arbetstagare, som hava en begränsad inkomst. Man kan härvid tänka sig sådana åtgärder som beviljande av nedsättning i resekostnader, inrättan- de av semesterhem och skapande av friluftsreservat m. m. Att framlägga detaljerade förslag i sådant hänseende faller dock utanför de sakkunnigas uppgift. Det må erinras om att särskilda sakkunniga tillkallats för att verk- ställa utredning och avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. 111. Enligt de för sagda utredning givna direktiven skall därvid beaktas frågan

• Sida 105
•  Original

om huru det allmänna skall kunna underlätta, organisatoriskt och i lag— stiftningsväg, för medborgarna att under fritiden erhålla tillgång till lämp- liga och icke för kostsamma rekreationsmöjlighcter.

Det ligger i sakens natur, att en ordnad semesterrätt för arbetstagarna medför vissa fördelar även för arbetsgivarna. En befattningshavare, som är utvilad och har arbetsglädje, förrättar ett bättre arbete än den, som aldrig får tillfälle att koppla av från det dagliga enahanda. Det torde vara naturligt, att arbetsintensiteten förbättras genom en regelbunden vila. Man kan häri finna en motvikt mot den ekonomiska belastning, som beviljandet av Semester medför för arbetsgivarna.

Att det är förenat med kostnader för en arbetsgivare att giva sina anställ- da. semester är beroende på att dessa av självklara skäl måste uppbära lön för. "semestertiden. I vårt land har detta ansetts vara en så given sak, att ordet semester numera rent språkligt sett betyder icke blott viss tids ledig- het utan ledighet med bibehållande av avlöning efter i huvudsak enahanda grunder som under den tid, då arbete utföres. Till arbetsgivarnas kostna- der för avlöning åt arbetstagarna under semestertiden kan komma viss yt— terligare ekonomisk belastning genom att det i rörelsen nedlagda kapitalet i en del fall icke kan helt eller delvis utnyttjas under företagets semester- period. I dessa ekonomiska faktorer är givetvis orsaken att söka till att arbetarna ännu icke erhållit en tillräckligt lång semester, trots att de goda verkningarna av en årlig semester allmänt erkänts även på arbetsgivarhåll.

Då viss tids ledighet med bibehållen lön började tillerkännas arbetstagar- na, ansågs denna förmån icke vara en ovillkorlig rätt för de anställda, utan den uppfattades i stället som en premie för välförhållande i arbetet. Beviljandet av semester torde även till en början av arbetsgivarna hava an- vänts som ett medel att knyta de anställda närmare till företaget och där- igenOm erhålla en stabilare kår av arbetstagare.

Numera torde den uppfattningen hava stabiliserats, att semester är en förmån, som i likhet med andra i arbetsavtalet ingående materiella förmå- ner utgör en rätt för den anställde att åtnjuta, så snart dei avtalet härför uppställda förutsättningarna uppfyllts. Detta kan också uttryckas så, att rätten till semester successivt intjänas genom anställning under viss tid och det därunder utförda arbetet, allt i enlighet med de närmare bestämmel- ser som ingå i arbetsavtalet. Om den tid, under vilken semesterrätten in- tjänas, i arbetsavtalet bestämmes till kanske ett helt år eller om i avtalet stadgas, att varje anställning, hur kortvarig den än må vara, berättigar till ledighet med åtnjutande av lön under så lång tid som motsvarar exempel- vis'f4 procent av anställningstiden, är ur det nu principiella sättet att betrak+ ta semesterrätten likgiltigt. Principen innebär alltså, att rätten till ledighet under viss tid och jämväl till lön under denna tid intjänas genom anställé ning och arbete under viss" i- arbetsavtalet bestämd tidrymd. Semesterlö? nen :är med andra ord att betrakta som en uppskjuten del'av lönen för den gångna tidens arbete. Härav följer den för en riktig förståelse av semesterns na=tur_mycket viktiga slutsatsen, att den arbetstagare, som slutar sin anställ-

• Sida 106
•  Original

ning, innan han åtnjutit den semester, vartill han blivit berättigad genom sin anställning och sitt arbete hos företaget, skall äga uppbära så stor ersätt- ning som motsvarar den semesterlön han skulle hava uppburit för tiden fram till tidpunkten för entledigandet, om han kvarstått i tjänst och i van- lig ordning ätnjutit semester. Anledningen till anställningens upphörande .är med detta betraktelsesätt fullständigt likgiltig; även om arbetstagaren slutat frivilligt eller han på annat sätt varit vållande till att anställningen upphört, skall han alltså äga uppbära ersättning i stället för den semester, som han icke kommit i åtnjutande av. Arbetstagaren äger med andra ord samma rätt till semesterlön som till annan upplupen och förfallen men icke lyftad avlöning. Arbetsgivaren kan icke vägra att vid entledigandet av en arbetstagare utbetala ersättning i stället för semesterlönen, såframt han icke kvittningsvis kan uppställa en motfordran å arbetstagaren, exempelvis i form av skadestånd till följd av vållad skadegörelse.

Den av socialstyrelsen efter framställning av de sakkunniga verkställda utredningen angående de privatanställdas semesterförhållanden utvisar bland annat följande. Enligt de av arbetsgivarna lämnade uppgifterna, vil- ka beröra sammanlagt mer än 67 200 anställda, skulle endast 25 procent sakna semesterrätt. 11'8 procent av de semesterberättigade hade en årlig semester om högst sex arbetsdagar. Under tolv dagars semester hade 169 pro- cent. Enligt uppgifterna från personalen, omfattande mer än 16100 an- ställda, skulle 29 procent sakna semester. 82 procent av de semesterberät- tigade hade en årlig semester om högst sex arbetsdagar, medan procenttalet av dem, som hade en semester understigande tolv arbetsdagar, utgjorde 11.

Genom den av socialstyrelsen likaledes efter framställning av de sakkun- niga gjorda undersökningen av kollektivavtalens bestämmelser har det framgått, att 574000 arbetare eller 74'7 procent av hela antalet avtalsbe- rörda arbetare hade rätt till semester vid årsskiftet 1936/1937. De äter- stående 194000 avtalsberörda arbetarna, vilka alltså saknade semesterrätt, äro till största delen att finna inom de säsongbetonade grupperna. Av de semesterberättigade arbetarna hade icke mindre än 60'3 procent en kortaste semester av mindre än sex arbetsdagar. Med begreppet kortaste semester avses härvid den semester, som i avtalen är stipulerad för de vanliga ka- tegorierna av vuxna arbetare inom respektive branscher. En kortaste se- mester om jämnt sex arbetsdagar hade 26'2 procent av de semesterberätti- gade arbetarna. Detta innebär alltså, att endast 136 procent av de över huvud till semester berättigade arbetarna hade en längre semestertid än sex arbetsdagar. En kortaste semestertid om tolv arbetsdagar eller mer hade endast 3'9 procent av de semesterberättigade arbetarna. Det fram- hålles emellertid i den över utredningen upprättade redogörelsen, att en tendens till ökning av den kortaste semestern till åtminstone sex arbetsda- gar har kunnat iakttagas under de senaste åren. Detta har speciellt varit fallet beträffande de under år 1937 ingångna kollektivavtalen.

De nu återgivna uppgifterna bestyrka vad som redan förut varit allmänt

• Sida 107
•  Original

bekant, eller att de 5. k. anställda lyckats förvärva sig mycket bättre seme- sterförmåner än vad arbetarna förmått. Orsaken härtill torde vara att söka i det förhållandet, att det för arbetsgivarna är väsentligt lättare rent ekono- miskt sett att giva en längre semester åt denna till antalet betydligt mindre grupp av arbetstagare. Härtill kommer, att det även rent organisatoriskt är lättare för arbetsgivarna att giva semester åt kontorister och affärsbiträ- den m. fl. sådana grupper än åt arbetarna, enär rörelsen ofta torde kunna hållas i gång, utan att en vikarie anskaffas för den kontorist eller det af— färsbiträde, som åtnjuter semester. Det torde nämligen ganska allmänt tillämpas, att löpande arbetsuppgifter å ett kontor fördelas mellan de för tillfället i tjänst varande och att mindre viktiga arbetsuppgifter under se- mestertiden uppskjutas, till dess hela personalen åter inträtt i tjänstgö- ring. Under tiden för arbetarnas semester har det däremot åtminstone inom storindustrien hittills i allmänhet visat sig vara lämpligt att helt upp- höra med driften under den tid semestern varar. Detta medför uppen- barligen en större ekonomisk belastning för företagen förutom den direkta kostnaden till semesterlön och räntor på anläggningskapitalet under den tid fabrikationen icke bedrives. Trots att arbetarnas organisationer i re- gel varit starkare och mera slagkraftiga än de anställdas, hava arbetarna därför fått nöja sig med en kortare tids semester än vad som kommit de an- ställda till del. Det är emellertid tydligt, att känslan av värdet i semester- förmånen numera tränger sig fram allt starkare. Sålunda torde för närva- rande frågan om förlängning av den årliga semestertiden ständigt återfinnas på programmet vid avtalsförhandlingar. Såsom nyss anförts kan man även konstatera en klar tendens till ökning av semesterdagarnas antal. Detta in- nebär emellertid i stort sett icke annat än att antalet arbetare, som lyckas förvärva sig fulla sex arbetsdagars semester, allt mera ökas. En semester av denna längd kan i allt fall icke anses vara tillfredsställande ur synpunkten att bereda arbetarna tillräcklig rekreation.

Då det sålunda visat sig vara mycket svårt för arbetarna att genom för- handlingar eller stridsåtgärder förvärva sig rätt till semester av tillräcklig längd, har det så småningom blivit allt mera klart, att samhällets hjälp här- för erfordras. Att samhället i detta hänseende kommer arbetstagarna till hjälp är även motiverat av synnerligen starka skäl. Det måste nämligen an— ses utgöra ett betydande samhällsintresse att medverka till att medborgarnas arbetskraft vidmakthålles. Som förut anförts torde frekvensen av olycksfall i arbete sammanhänga med frågan, huruvida arbetarna äro utvilade eller på grund av långvarigt arbete utan tillfälle till avkoppling icke iakttaga eljest sedvanliga försiktighetsåtgärder. Samhället bör därför på allt sätt söka främ- ja, att de i förvärvslivet sysselsatta, i den mån så är möjligt, erhålla en årligen återkommande ledighet av tillräcklig längd. Åtgärder härför kunna jämföras med exempelvis den förebyggande sjukvården, på vilken stora summor off- ras. Även ur rent ekonomisk synpunkt är det för samhället fördelaktigt, att arbetstagarna erhålla regelbunden vila, då ju samhället alltid i sista hand får övertaga försörjningen av de medborgare, som icke längre förmå att sörja för

• Sida 108
•  Original

sig själva. Man bör ej heller blunda för att genom införandet av en längre tids årlig semester vikariat i många fall kunna åtkommas för åtskilliga eljest arbetslösa personer.

Att det trots den principiella avtalsfriheten för parterna på arbetsmarkna- den är ett berättigat statsintresse att tillse, att såvitt möjligt alla arbetstagare erhålla en årlig semester av tillräcklig längd, och att lagstiftningsvägen vid behov måste tillgripas för att genomföra detta önskemål har mer och mer blivit erkänt. I Sverige har frågan också länge stått på dagordningen. Re- dan år 1920 framlades sålunda ett förslag till semesterlagstiftning från den s. k. arbetstidskommittén. År 1931 infördes i arbetarskyddslagen vissa be- stämmelser angående rätt till semester. I det av kommittén angående pri— vatanställda år 1935 framlagda förslaget till lag om arbetsavtal funnos intag- na särskilda bestämmelser angående semesterrätten. I åtskilliga främmande länder hava även genomförts lagstiftningar på området. Internationella ar- betsorganisationen har vidare antagit tvenne förslag till konventioner angå— ende semester.

Om det sålunda står klart, att samhället bör understödja arbetstagarnas. strävan att erhålla en tillräcklig semestertid, uppkommer till en början frå- gan om efter vilka principer en lagstiftning på området bör läggas. Den i arbetarskyddslagen intagna bestämmelsen angående semester utsäger endast, att av arbetsgivare skall, till förekommande av ohälsa i följd av arbete, sär- skilt iakttagas, att åt arbetare, som varit anställda hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, årligen bör beredas viss semesterledighet, nämli— gen minst fyra söckendagar. Något civilrättsligt anspråk kan icke av en arbetstagare grundas på denna bestämmelse, utan det ankommer principiellt sett på yrkesinspektionen att tillse, att densamma iakttages. En lagstiftning av sådan karaktär innebär uppenbarligen ett mycket svagt skydd för arbets- tagarna, speciellt med hänsyn till yrkesinspektionens stora arbetsbelastning. Därtill kommer, att arbetarskyddslagen är gällande endast för vissa arbetare. En lagstiftning sådan som den nu omnämnda kan knappast betecknas annat _än som ett uttryck för ett önskemål. Den i" arbetarskyddslagen nämnda se- mestertiden om fyra dagar måste vidare anses vara alldeles för kort för att fylla det ändamål, som avses med semestern.

En annan form för lagstiftning angående rätt till semester återfinnes i det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till "lag om' ar- betsavtal. Detta lagförslag upptager huvudsakligen dispositiva stadganden, men en del bestämmelser, bland annat angående rätten till semester,*förklaras dock uttryckligen vara av tvingande natur. Även de i lagförslaget såsom tvingande betecknade bestämmelserna skulle emellertid icke gälla, därest annorlunda vore bestämt genom ett kollektivavtal. .En dylik lagstiftning gi- ver onekligen starkare skydd åt arbetstagarna än" de-i arbetarskyddslagen in— tagna bestämmelserna och skulle säkerligen verka därhän, att den åstundade nivån för semesterns längd så småningom uppnåddes. Den föreslagna lägg— ningen av lagstiftningen kan dock ej anses vara tillfredsställande. Det har sålundåi flera av de över lagförslaget avgivna yttrandena, bland annat av

• Sida 109
•  Original

socialstyrelsen och arbetsdomstolens ordförande, påpekats, att åtskilliga svå- righeter skulle uppkomma vid en dylik lagstiftning genom förhållandet mel- lan lagens bestämmelser och ingångna kollektivavtal. Det skulle ju även ef- ter genomförandet av en sådan lag vara beroende på parternas styrka vid träffande av kollektivavtal vilken nivå beträffande exempelvis semesterns längd som bleve gällande. Även om de flesta kollektivavtalen tämligen snart skulle komma att rätta sig efter lagens bestämmelser, måste det dock vara uppenbart olämpligt, att en sådan situation över huvud skulle kunna uppstå, som att kollektivavtalsbundna arbetargrupper skulle hava kortare semester än som genom lagstiftning i tvingande väg givits åt andra grupper av arbets- tagare. En lagstiftning av denna karaktär har sitt största värde för de grup- per av arbetstagare, som i allmänhet icke träffa kollektivavtal eller alltså de privatanställda. Att främja dessa arbetstagargruppers intressen får nog även sägas hava varit kommitténs syfte.

Skall man kunna ernå tillfredsställande resultat genom en lagstiftning om semesterrätt, torde ingen annan väg vara möjlig att beträda än att införa tvin- gande bestämmelser, som gälla för alla arbetstagare utan något sådant prin- cipiellt undantag, som föreslogs i det nyss berörda betänkandet. En lagstift- ning av tvingande karaktär måste även sägas vara det logiskt rätta. Om man nämligen är på det klara med att behovet av semester för arbetstagarna år så starkt, att samhället skall medverka till att semester av tillräcklig längd ernås, kan det ej vara rätt, att vissa grupper av arbetstagare alltfort måste lita på sina egna krafter för att nå den nivå, som samhället förklarar sig anse vara skälig och vartill samhället förhjälper andra arbetstagare. De sakkun- niga vilja därför i likhet med chefen för socialdepartementet förorda, att en lagstiftning med tvingande bestämmelser angående semester genomföres och att den skall gälla för alla arbetstagargrupper utan något principiellt un- dantag.

Grunden till att samhället inskrider och genom lagbestämmelser tillser, att arbetstagarna erhålla viss semester, är, såsom framgår av det tidigare an- förda, att söka i en rekreationssynpunkt, d. v. s. att samhället icke anser sig kunna stillatigande åse, att arbetstagarnas hälsa och krafter förslitas genom ett oavbrutet arbete utan längre uppehåll. Samma synpunkt har för övrigt redan tidigare föranlett, att samhället fastställt en viss längsta tid per dygn, under vilken arbete må utföras. Någon annan grund än denna rekrea- tionssynpunkt för att samhället skulle inskrida och bereda vissa medbor- gare en förmån, vilken finge bekostas av andra medborgare, är icke heller tänkbar, då ju avtalsfrihet principiellt råder å arbetsmarknaden. Förslag om obligatorisk skiljedom i arbetstvister har åtskilliga gånger diskuterats men har i vårt land ständigt avvisats. Om samhället därför lagstiftar angå- , ende rätt för arbetstagarna till semester av viss längd, får denna lagstiftning endast sträcka sig så långt som det kan sägas vara oundgängligen nödvän- digt för att ur sociala synpunkter bereda löntagarna erforderlig vila, var- jämte nödig hänsyn självfallet måste tagas till att lagstiftningen är möjlig

• Sida 110
•  Original

och lämplig att genomföra ur ekonomiska synpunkter. En lagstiftning på området måste därför uppfattas som en social skyddslagstiftning och beteck- nas som ett ur rekreationssynpunkter nödvändigt undantag från den prin- cipiella avtalsfriheten.

Även om grunden till genomförandet av en lagstiftning om semester ute- slutande är att söka i en rekreationssynpunkt, kan man dock icke under- låta att konstatera, att den med samhällets hjälp erhållna semesterrätten kommer att åtminstone i vissa fall innebära en ganska betydande ekonomisk förmån för arbetstagarna. Detta förhållande framträder väl icke för de arbetstagare, vilka fortlöpande under flera år bibehålla sin anställning hos samma arbetsgivare. För dem kommer den lagstadgade semesterrätten icke att innebära en ökad lön utan i stället en möjlighet att med bibehållandet av samma inkomst årligen få viss tids ledighet från det dagliga arbetet. Där- emot kommer semesterrätten för alla de övriga arbetstagare, som kunna uppfylla kvalifikationsbestämmelserna, att innebära en direkt och omaske- rad löneförmån. Detta gäller samtliga grupper av arbetstagare, vare sig de ha en anställningstid överstigande eller understigande ett år, så snart de av någon anledning sluta sin anställning och uppfylla de i lagen givna före- skrifterna för erhållande av semester. Vid utformandet av semesterlagens bestämmelser och särskilt i vad dessa gälla avgränsningen av kvalifikations- villkoren måste man också städse utgå från att semesterrätten innebär en ren löneförmån. Det förhållandet föreligger alltså, att grunden till lagstift- ningen om semester uteslutande är att söka i en rekreationssynpunkt men att lagen i sin utformning är direkt avhängig av att semesterrätten är en löne- förmån.

Det bör i detta sammanhang utsägas, att det icke skulle vara önskvärt, om arbetsgivarna skulle söka kompensera sig för kostnaderna för den ökade semestern genom lönesänkningar. Meningen kan nämligen icke vara, att den ekonomiska standarden för exempelvis arbetare med mångårig anställning hos samma arbetsgivare skall bliva sänkt till följd av att de av samhället tillerkännas en längre semester än de hittills lyckats tillkämpa sig. En tvin- gande lagstiftning om semester kommer därför att verka såsom en ökad belastning på produktionen. Huru långt man bör gå vid lagstiftandet måste vid sådant förhållande, såsom också nyss antytts, bliva beroende på en av- vägning mellan vikten av vila och produktionens förmåga att bära de ökade kostnaderna.

En lagstiftning angående semesterrätt måste givas minimikaraktär. Den får icke heller medföra olika förmåner för skilda grupper av arbetstagare. En lagstiftning i sådan riktning skulle nämligen direkt vara en klasslagstift- ning och skulle vidare kunna föranleda en utveckling därhän, att den prin— cipiella avtalsfriheten försvunne och staten bestämde alla avtalsvillkor. Av minimikaraktären på lagstiftningen följer, att densamma icke blir av något värde för sådana grupper av arbetstagare, som redan förut lyckats förvärva sig bättre förmåner med avseende å semester än vad lagen tillerkänner dem. Ingen anledning finnes nämligen att i en social skyddslagstiftning taga hän-

• Sida 111
•  Original

syn till att vissa grupper av medborgare utan samhällets hjälp lyckats för- värva sig förmåner av en storleksordning, som överstiger vad ur sociala synpunkter måste sägas vara minimum. Det saknas skäl att genom lag- stiftning skydda sådana medborgare vid deras en gång uppnådda förmåns— ställning eller att bereda andra grupper samma gynnade ställning.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att en reservant inom kommittén angående privatanställda, herr Sigfrid Hansson, vilken motsatte sig införan- det i lagen om arbetsavtal av bestämmelser angående kategoriklyvning, i stället förordade ett stadgande om att arbetstagare skulle äga rätt till årlig semester under så lång tid som med hänsyn till anställningens art och var- aktighet, anställningsorten, arbetstagarens ålder och andra sådana omstän- digheter vore brukligt i fråga om arbetstagarens yrke. Från och med ka- lenderåret efter det, varunder arbetstagaren tillträtt sin anställning, skulle arbetstagaren dock vara berättigad till årlig semester under minst en vecka. Som motivering härtill anförde reservanten, att det läge nära till hands att misstänka, att de kategorivis utmätta förmånerna av många arbetsgivare komme att betraktas såsom maximiförmåner i stället för minimiförmåner. För de s. k. anställda bleve det säkerligen därför nödvändigt att komplettera lagstiftningen med ett organisationsmässigt inflytande över anställnings- och arbetsvillkoren. Med hänsyn därtill borde beträffande semester förfaras på samma sätt som i fråga om övriga i lagförslaget berörda spörsmål, d. v. 5. de i lagen meddelade reglerna torde även härvidlag lämpligen böra endast avse ett befästande av den lagliga rätten till ifrågavarande förmåner men med hänvisning till inom de olika arbetsområdena utbildad praxis som mini- mum.

Arbetsdomstolens ordförande uttalade i sitt över lagförslaget avgivna ytt- rande, att han för sin del icke ansåge det av ifrågavarande reservant fram- förda uppslaget vara genomförbart. I yttrandet anfördes härom följande. Man skulle enligt reservanten överlämna åt rättstillämpningen att för ar- betstagare av olika kategorier fastställa måttet av de förmåner, som lagen generellt inrymt. Även om arbetsavtalet innehölle en uttrycklig bestämmelse om t. ex. semesterns längd, skulle arbetstagaren kunna göra gällande, att han borde åtnjuta längre semester. Och vid prövningen av en sådan talan skulle domstolen sakna allt stöd av lag utan vara hänvisad att följa praxis inom arbetstagarens yrke. Med hänsyn till risken att fastslå praxis skulle domstolen dock oftast bliva nödsakad att gå efter vad den själv funne skä- ligt. Detta skulle i själva verket innebära, att man beträffande det enskilda arbetsavtalet införde ett domstolsförfarande i intressetvister, något som alla intressenter så starkt motsatte sig på kollektivavtalsområdet.

Från representanter för de privatanställda har inför de sakkunniga utta- lats önskemål om att i lagen måtte intagas en bestämmelse om att sådan sed- vänja i fråga om semesterrätt, som innebure bättre förmåner för arbetsta- garna än vad lagen tillerkände dem, skulle gälla framför vad lagen i övrigt stadgade. En sådan bestämmelse är av enahanda innebörd som den av före- nämnda reservant inom kommittén angående privatanställda förordade be-

• Sida 112
•  Original

stämmelsen. Den betyder i praktiken två skilda saker. För det första skulle samhället göra ett ingrepp i den principiella avtals-friheten på arbetsmark- naden och bestämma, att en grupp av arbetstagare, som själv lyckats för- värva bättre materiella förmåner genom arbetsavtalet än vad samhället till- erkände övriga arbetstagare, skulle för all framtid vara tillerkänd samma förmåner, oavsett konjunkturernas skiftning med därav följande ekonomiska möjlighet eller omöjlighet för arbetsgivarna att utgiva dessa bättre förmåner och vidare oavsett att förmånerna läge över vad som av samhället förklarats vara oundgängligen nödvändigt för arbetstagarna i gemen. Som de sak- kunniga nyss anfört torde ett sådant samhällsingripande få anses vara ute- slutet. För det andra skulle den önskade bestämmelsen innebära, att samhäl- let, om av en viss grupp arbetstagare exempelvis 80 procent lyckats förvärva sig bättre förmåner än de i lagen bestämda, skulle utsträcka dessa bättre förmåner till att gälla jämväl för de återstående 20 procenten av ifrågava- rande grupp arbetstagare. I båda de nu nämnda avseendena skulle den av representanterna för de privatanställda önskade lagbestämmelsen innebära en klar kategoriklyvning av arbetstagarna. Av skäl som i annat samman- hang anföras avstyrka de sakkunniga införandet i lagstiftningen av varje form av kategoriklyvning. Det bör understrykas, att en lagstiftning av den sålunda ifrågasatta karaktären skulle direkt strida mot den neutralitet i förhållande till parterna på arbetsmarknaden, som svenska staten traditio— nellt intar. I övrigt vilja de sakkunniga framhålla, att det måste ansesvara en mycket mera betänklig åtgärd att införa bestämmelser av kategoriskiljande innebörd i en skyddslagstiftning med tvingande föreskrifter än i en lag av i princip dispositiv karaktär som den föreslagna lagen om arbetsavtal. Även om man emellertid icke skulle vilja acceptera de nu anförda principiella skä- len torde det dock icke vara möjligt att underlåta att taga hänsyn till de praktiska svårigheter vid genomförandet av en lagbestämmelse av den ifråga- satta karaktären, vilka påpekats av arbetsdomstolens ordförande.

Även efter genomförandet av en semesterlagstiftning i enlighet med de sakkunnigas förslag ankommer det alltså på de olika grupperna av arbets- tagare att själva med egna medel söka antingen bibehålla rätten till en längre semester än den genom lagstiftningen bestämda eller ernå en sådan förmånligare ställning. Det faller nämligen av sig självt, att man vid ut- mätandet av den semestertid, som genom lagbestämmelser skall tillerkännas alla arbetstagare, icke kan sträcka sig så långt som ur olika synpunkter skul- le kunna vara önskvärt. För utsträckande av semestertiden utöver den tid- rymd, som ur rekreationssynpunkt kan anses vara oundgängligen nödvän- digt, måste arbetstagarna lita till sina egna krafter; samhället vill och kan därvid icke inskrida till deras hjälp. Å andra sidan bör givetvis införandet av en minimilagstiftning icke föranleda till att redan förut utgående bättre förmåner i något avseende försämras.

Att den av de sakkunniga förordade lagen äger minimikaraktår och att densamma alltså icke berör de arbetsavtal, som tillerkänna arbetstagarna bättre förmåner i avseende å semesterrätten, och icke heller förhindrar någon

• Sida 113
•  Original

grupp av arbetstagare att framdeles med arbetsgivarna överenskomma om ändrade bestämmelser angående semesterrätten, så snart dessa äro bättre eller i vart fall likvärdiga med vad lagen fastställer, torde icke behöva kom- ma till särskilt uttryck i lagen. Denna egenskap hos lagen måste sägas ligga däri, att lagen på vissa villkor tillerkänner arbetstagarna vissa förmå- ner men över huvud icke uttalar sig angående bättre förmåner.

Med frågan om vilken karaktär som en lagstiftning angående semester bör erhålla sammanhänger i viss mån frågan om vilka tvångsmedel för genom- förande av lagstiftningen som böra stadgas. Den av internationella arbets- organisationen godkända konventionen angående semester uttalar härom, att varje medlemsstat, som ratificerar konventionen, skall till säkerställande av dess tillämpning anordna ett system av påföljder. Det föreskrives vidare i konventionen, att bestämmelser skola givas om att varje arbetsgivare till un- derlättande av kontrollen skall föra en liggare, vari anteckning skall göras om varje anställd person och de förhållanden, som äro av betydelse för be- dömande av hans semesterrätt. Föreskriften om att ett system av påföljder skall anordnas torde innebära, att straffbestämmelser skola stadgas gent- emot sådana arbetsgivare, som ej följa vad som stadgas i lagen. Konven- tionen förutsätter vidare, att den nationella lagstiftningen skall kunna före- skriva förlust av rätten till semesterlön för person, som under tiden för semestern åtager sig avlönat arbete.

Ett system med straffbestämmelser gentemot arbetsgivare har i sociallag- stiftningen i vårt land kommit till användning bland annat i lagen om ar- betstidens begränsning. I en lagstiftning angående rätt till viss tids semester borde det emellertid ej endast vara mot arbetsgivarna som straffbestämmelser skulle behöva införas, utan denna åtgärd borde även vidtagas mot arbetsta- garna. Om man nämligen under straffhot tvingar en arbetsgivare att läm- na semester av viss längd till sina arbetstagare och att utbetala avlöning för denna tid, bör arbetsgivaren rimligen kunna kräva, att arbetstagaren använ- der semestertiden till vila eller åtminstone ej till avlönat arbete på annat håll. Som förut anförts är ju även rekreationssynpunkten att anse som grunden till en lagstiftning på området. Kravet på en riktig användning av semestertiden kan därför i lika hög grad ställas ur samhällets synpunkt. Man borde vid sådant förhållande rätteligen, åtminstone för den händelse straff- bestämmelser stadgas gentemot arbetsgivarna, införa straffbestämmelser gentemot de arbetstagare, som utföra avlönat arbete under semestertiden. Vid en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare om dubbel lön i stället för semester, skulle vidare båda parterna behöva straffas, då ju det av samhället åsyftade målet, eller att arbetstagaren får åtnjuta vila, icke heller i dylikt fall kommer att uppnås.

Det är givet, att de sakkunniga, vilka ur ideella skäl förorda en tvin- gande lagstiftning angående rätt till viss tids semester, äro besjälade av en önskan, att en sådan lagstiftning också skall leda till att arbetstagarna erhålla en tillräcklig rekreation. Förutsättningen härför är, att arbets-

8—375253

• Sida 114
•  Original

tagarna verkligen erhålla den semester, som tillerkännes dem, och att de använda semestern på avsett vis. Med denna uppfattning hade det tyd- ligen varit bäst förenligt att föreslå en sådan kontrollapparat, garderad av straffbestämmelser eller andra sanktioner, att det åsyftade målet kunde uppnås.

Ett system med straffbestämmelser kräver i och— för sig noggrann över- vakning. Det förutsätter alltså en stor administrativ apparat. Det torde emellertid ändock icke vara möjligt att garantera, att de givna bestämmelser- na alltid komma att efterföljas. Man kan härvidlag icke gärna anställa en jämförelse med bestämmelserna i arbetstidslagen. Där gäller det nämligen blott att undersöka, om vederbörande arbetsgivare sysselsatt sitt folk under längre tid än som medgives i lagen. Denna gäller för övrigt ej för de minsta arbetsgivarna. I en lag om semester ligga förhållandena helt annorlunda till. Det lärer väl vara möjligt att kontrollera, huruvida arbetsgivarna lämna sina anställda semester av föreskriven längd, men beträffande arbetstagarna torde det komma att visa sig vara omöjligt att erhålla kännedom om huru- vida en semesterledig arbetare mot avlöning utför arbete kanske på en helt annan ort än där han eljest är bosatt. Man torde emellertid kunna utgå från att praktiskt taget alla arbetstagare vilja komma i åtnjutande av se- mester. Redan med hänsyn härtill torde det knappast vara erforderligt att i denna lagstiftning införa straffbestämmelser vare sig mot arbetsgivarna eller mot arbetstagarna. Det måste i varje fall betecknas såsom uppenbart olämp- ligt att i en lagstiftning införa straffbestämmelser, om vilka man redan på förhand kan med tämligen stor visshet uttala, att de icke kunna tillämpas annat än i undantagsfall. Det torde sålunda icke under några förhållanden vara möjligt att kontrollera, att den arbetstagare, som vid anställningens upphörande erhåller ersättning för den semesterlön han intjänat men ännu icke hunnit uppbära, verkligen också till vila använder så lång tid, som mot- svarar semestertiden. Det kan för övrigt anses vara ur psykologiska syn— punkter olämpligt att med straffbestämmelser tvinga en person att avstå från avlönat arbete, då man i varje fall icke kan tvinga honom att använda tiden till vila eller rekreation. Och att införa ensidiga straffbestämmelser gentemot arbetsgivarna vilja de sakkunniga av skäl som nyss anförts ej förorda.

Med hänsyn till de synpunkter som sålunda anförts anse sig de sakkun- niga icke kunna förorda, att några straffbestämmelser över huvud införas i en lagstiftning om semesterrätt. Att de sakkunniga bestämt mäste avstyrka en bestämmelse om förlust av semesterlönen för den arbetstagare, som under semestern utför annat avlönat arbete, är utan vidare klart med hänsyn till den uppfattning om semesterlönens natur att i själva verket vara uppskju- ten lön, åt vilken de sakkunniga tidigare givit uttryck. Det torde vid sådant förhållande icke vara vare sig lämpligt eller möjligt att i lagstiftningn före- skriva några åtgärder mot den arbetstagare, som utför arbete under semes- tern. De sakkunnigas förslag innebär alltså, att ingen som helst kontroll

• Sida 115
•  Original

på tillämpningen av de i lagen givna bestämmelserna skall övas från sam- hällets sida.

En bidragande orsak till att de sakkunniga ansett sig böra stanna vid att avstyrka alla åtgärder av kontrollerande eller straffande art i avseende ä lagens tillämpning är följande. Som ett uppenbart missbruk av semester- rätten mäste det visserligen betecknas, om en semesterledig person begag- nar sig därav till att utföra avlönat arbete inom sitt eget yrke. Den som använder semestertiden på sådant sätt måste sägas göra sig skyldig till en illojal handling både gentemot arbetsgivaren, som genom lagbestämmelse tvungits att giva honom semester, och mot samhället. Han erhåller icke under sådant förhållande genom semestern den avsedda vilan eller rekrea- tionen. Om arbetet under semestertiden emellertid icke utföres mot avlö- ning utan sker antingen för eget behov eller också för att kanske hjälpa en släkting, erhåller den semesterlediga visserligen ingen vila, men man torde dock icke kunna beteckna hans förfaringssätt som ett missbruk av semester- rätten och i varje fall kan man icke tänka på att bestraffa honom. Ej hel- ler kan det anses som ett missbruk av semesterrätten, om en intellektuellt arbetande person begagnar semestertiden till kroppsarbete, och detta vare sig arbetet utföres mot avlöning eller ej. I åtskilliga fall erhåller han näm- ligen genom ett sådant användande av semestertiden den bästa rekreation, som kan stå till buds, och han kan med stärkta krafter återgå till sitt dagliga arbete. Det visar sig sålunda, att det näppeligen ens är möjligt att upp- ställa några bestämda regler om vad som skall kallas för ett missbruk av semesterrätten. Härtill kommer svårigheten eller rättare sagt omöjligheten att kontrollera de bestämmelser, som härutinnan skulle kunna givas.

Vid bifall till de sakkunnigas förslag i denna del kommer det alltså att principiellt bliva den enskilde arbetstagarens sak att själv bevaka den rätt, som lagstiftningen tillerkänner honom. Detta kan i förekommande fall ske genom vanlig civilrättslig talan gentemot arbetsgivaren. De sakkunniga för- orda en bestämmelse om att arbetsgivare, som åsidosätter lagens bestämmel- ser, skall vara pliktig att till arbetstagaren utgiva skäligt skadestånd. För arbetstagarna själva kommer detta säkerligen att visa sig vara en fullt effek- tiv väg. Den torde även komma att vara tillräcklig för att tillgodose det sam- hälleliga intresset av att arbetsgivarna icke åsidosätta lagens bestämmelser. Antalet fall, då någon arbetstagare skulle kunna av sin arbetsgivare för- mås att avstå från sin semesterrätt, kommer troligen att bliva så ringa, att man kan bortse därifrån vid diskussion av frågan, om några sanktioner å lagtiftningens genomförande böra införas eller ej. Man torde kunna utgå från att de flesta arbetstagare Önska begagna sig av den medgivna rätten till semester. Det lärer vidare vara berättigat att antaga, att arbetstagar- nas fackliga sammanslutningar komma att för sina medlemmar framhålla nödvändigheten av att de lojalt använda sig av den genom lagstiftningen erhållna semesterledigheten till vila och rekreation och icke till annat avlö— nat arbete.

• Sida 116
•  Original

Talan om utbekommande av skadestånd kan givetvis föras även efter arbetsavtalets upphörande. Detta torde kunna ske, även om arbetstagaren, så länge arbetsavtalet varade, utan invändning avstått från honom enligt lagen tillkommande förmån. Enligt gällande rätt är fordran, som grun- dar sig å arbetsavtal, ej underkastad annan begränsning med avseende ä tiden, varunder fordringen kan göras gällande, än den, som följer av de allmänna bestämmelserna om tioårig preskription. Med hänsyn härtill torde det icke vara lämpligt att införa en särskild preskriptionstid i fråga om en ur arbetsavtalet härflytande materiell förmån.

Lagstiftningens omfattning.

Det ligger i sakens natur, att en lagstiftning om semesterrätt endast kan avse löntagare, d. v. s. sådana personer, som mot avlöning äro anställda i annans tjänst. Självständiga företagare måste alltså lämnas utanför lagens omfattning. Att i detta sammanhang ingå på den vittutseende frågan om vem som skall betraktas som självständig företagare är icke möjligt. Liksom fallet är med annan sociallagstiftning får man för avgörandet av frågan om vem som skall betraktas som självständig företagare lita sig till praxis. I samband med behandlingen av frågan om vem som skall anses vara arbets— givare, komma de sakkunniga emellertid att närmare ingå på ett specialfall, som berör begreppet självständig företagare. Se härom vidare sid. 192.

' Enligt de för de sakkunnigas arbete givna direktiven skall utredningen om- fatta jämväl sådana statens och kommunernas befattningshavare, vilka kun— na beröras av kollektivavtal och vilkas semesterförmåner ej äro reglerade ge- nom i administrativ väg utfärdade författningar eller andra särskilda bestäm- melser. Departementschefen har sålunda ansett, att en blivande lagstiftning om semester bör omfatta även sådana i statens eller kommuns tjänst anställ- da befattningshavare, som icke falla under avlöningsreglementena. Det måste också sägas vara uppenbart, att någon anledning icke finnes att icke låta lagen omfatta de arbetstagare hos staten och kommunerna, för vilka ar- betsavtal uppgöres i samma ordning som för arbetstagare i enskild tjänst. Vid förhandlingar om kollektivavtal för arbetare i statens och kommunernas tjänst föreligger samma intressemotsättning som vid avtalsförhandlingar på den övriga arbetsmarknaden. Även om det väl varit ganska vanligt, att dessa hos samhället självt anställda arbetare lyckats utverka något bättre förmå- ner än vad som tillfallit de i enskild tjänst anställda, så hava dock i huvud- sak de på arbetsmarknaden i övrigt tillämpade arbetsvillkoren varit norm- givande. Det visar sig också, att åtskilliga grupper av arbetare, som äro an- ställda hos någon statlig myndighet eller i en kommuns tjänst, ännu icke lyc— kats förvärva en så lång semester som genom förevarande lagförslag avses att tillkomma alla arbetstagare. De sakkunniga ansluta sig alltså till depar-

• Sida 117
•  Original

tementschefens uppfattning om att en semesterlagstiftning bör avse även de statens och kommunernas befattningshavare, vilkas anställningsform är när- mast likartad med de i det privata näringslivet anställda.

Det gäller då att avgöra frågan om huru dessa befattningshavare lämp- ligast böra urskiljas från dem, som icke skola falla under lagen. Beträffan- de statstjänstemännen skulle det ju kunna vara tänkbart att använda det i direktiven begagnade uttrycket och alltså förklara, att lagen icke skall gälla för de befattningshavare i statens tjänst, vilkas avlöningsförmåner regleras genom i administrativ väg utfärdade författningar eller särskilda bestämmel- ser. Emellertid är det troligt, att en sådan bestämmelse skulle kunna föran— leda osäkerhet vid avgörandet i de fall, som skulle komma att ligga på grän- sen. I allt fall torde det ej vara möjligt att i lagen använda ett sådant uttryck, då det gäller att göra avgränsningen mellan de kommunala tjänstemännen och de befattningshavare, som avses att falla under lagstiftningen. Det kan erinras om att kommittén angående privatanställda i sitt förslag till lag om arbetsavtal liksom även i förslaget till lag om förenings- och förhandlings- rätt föreslog, att lagarna icke skulle vara tillämpliga beträffande arbetsta- gare, som anställdes av kommunal myndighet i kraft av särskild författning. I de över lagförslagen avgivna yttrandena blev detta stadgande föremål för kritik från åtskilliga håll. Det anmärktes sålunda, att bestämmelsen vore oklar och att det i praktiken icke bleve möjligt att avgöra, i vilka fall en kommunal befattningshavare skulle anses falla under lagarna. I propositio- nen nr 240/1936 med förslag till lag om förenings— och förhandlingsrätt m. m. accepterades icke heller den av kommittén föreslagna bestämmelsen. I stäl- let upptogs i lagen ett stadgande om att densamma icke skulle äga tillämp- ning beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. Beträffande den närmare innebör- den av denna avgränsning hänvisades i propositionen till reglerna i 25 kapit- let strafflagen och de särskilda ansvarighetslagarna samt vid dessas tillämp- ning utbildad praxis. Vad sålunda anfördes i propositionen föranledde föl- jande uttalande av tre ledamöter i lagrådet.

Vad som i detta sammanhang åsyftas med de särskilda lagarna är oklart, och ej heller i övrigt lärer den till stadgandet sålunda givna utläggningen erbjuda parterna den säkra ledning, som är önskvärd. I vad mån bestämmelserna i 25 kap. straff- lagen äga tillämpning inom sådana arbetsområden, vilka skulle kunna betecknas såsom stats- och kommunaltjänstens utmarker, framgår i allmänhet icke omedel- bart av lagen utan blir en tolkningsfråga. Med den utveckling statens och kom- munernas verksamhet numera undergår kunna säkerligen alltjämt uppkomma spörs— mål av detta slag, vilka icke tidigare varit föremål för domstols prövning. Då de framträda i samband med tillämpning av nu förevarande lag, ankommer deras av- görande icke på allmän domstol, och det måste betraktas såsom en oegentlighet att, på sätt som här skulle ske, möjlighet öppnas för motsatta tolkningar.

Gentemot vad som sålunda anförts inom lagrådet framhöll departements- chefen, att den i förslaget förordade gränslinjen, som hade ansetts vara till— fyllestgörande för bedömandet av en så viktig fråga som ådömande av straff för tjänstefel, torde kunna användas i nu förevarande fall. Vad beträffade

• Sida 118
•  Original

de i detta sammanhang uttalade farhågorna för att arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna skulle komma till olika tolkningar vore väl möjlig- heten härav icke utesluten. Men det vore svårt att inse, varför olägenheterna av en bristande enhetlighet i lagtillämpningen skulle visa sig särskilt fram— trädande såvitt anginge nu ifrågavarande spörsmål.

Riksdagen biföll propositionen, i vad densamma avsåg avgränsningen 1 lagen med avseende å befattningshavare hos staten och kommunerna. Den 11 september 1936 utfärdade lagen om förenings- och förhandlingsrätt upp- tager alltså i 1 & samma bestämmelse som i propositionen. Den i nämnda lag använda vägen för avgränsning av de befattningshavare hos staten, för vilka lagen icke skall gälla, har jämväl kommit till användning i kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

För egen del vilja de sakkunniga framhålla, att någon annan väg till lö- sande av frågan om avgränsningen mellan tjänstemän och arbetare, som äro anställda hos staten och kommunerna, än den straffrättsliga icke torde fin- nas, så länge någon särskild tjänstemannalagstiftning icke genomförts. Dä denna avgränsning redan kommit till användning i lagstiftningen angående förhandlingsrätt, synes det vara lämpligt att använda densamma jämväl vid lagstiftningen om semester.

Då från tillämpningen av lagen om semester blott undantagas sådana ar- betstagare i statens eller kommuns tjänst, som äro underkastade ämbets- mannaansvar, kommer under lagen att falla en del biträden hos vissa stats- tjänstemän såsom häradshövdingar, häradsskrivare, lantbruksingenjörer, lantmätare m. fl.

De hos staten eller kommunerna anställda tjänstemännen, för vilka lagen icke kommer att vara tillämplig, torde i allmänhet redan vara tillförsäkrade minst 14 dagars årlig semester. I en del fall är så emellertid icke förhållan— det. Om man exempelvis går till de den 15 juni 1935 utfärdade kungörelser— na med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreg- lerade verk inom allmänna civilförvaltningen, vid kommunikationsverken och vid lots- och fyrstaten (nzris 397, 398 och 400) finner man, att extra tjänste- män och aspiranter må, sedan de fullgjort tjänstgöring i icke-ordinarie an- ställning sammanlagt minst ett år, efter verkets beprövande kunna erhålla semester under högst tio dagar årligen. Vidare gäller enligt kungörelsen den 22 juni 1928 med avlöningsbestämmelser för vissa civila och civilmilitära icke- ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet (nr 215), att extra ordinarie tjänsteman icke må komma i åtnjutande av högre semester än under åtta dagar, förrän han varit anställd två år i extra ordinarie tjänst samt att extra befattningshavare kan erhålla tjänstefrihet med bibehållen avlöning under högst åtta dagar för år, sedan han tjänstgjort minst ett år i följd. Vad be- träffar kommunernas tjänstemän utvisar den av socialstyrelsen verkställda undersökningen, att utvecklingstendensen gått i riktning mot en minimise- mester om två veckor och att detta nära nog förverkligats över hela linjen. Detta utesluter emellertid ej, att det för närvarande på sina håll för kommu- nala tjänstemän tillämpas en kortare semester än 14 dagar.

• Sida 119
•  Original

De sakkunniga vilja framhålla, att man torde få utgå från att både staten och kommunerna taga konsekvensen av lagstiftningen om semester och vid- taga sädana ändringar i gällande avlöningsreglementen och övriga för när— varande tillämpade bestämmelser, att semester under tolv arbetsdagar infö- res för samtliga tjänstemän, vare sig de äro ordinarie eller ej.

Man plågar bland löntagarna skilja på två huvudgrupper, nämligen arbe- tare och s. k. anställda. I åtskilliga länder har lagstiftning angående semes- ter gjorts tillämplig allenast för endera gruppen eller ock har det införts olika bestämmelser för de båda grupperna. Såsom framgår av vad i annat sammanhang nämare anföres, avstyrka de sakkunniga, att vid en lagstift- ning om semester i vårt land införas bestämmelser, som medföra olika stora förmåner för skilda grupper av befattningshavare. Det är vid sådant förhål- lande tydligt, att en lagstiftning, som medför rätt till semester under tolv arbetsdagar, huvudsakligen blir till nytta endast för de egentliga kroppsarbe- tarna. Detta utesluter emellertid icke, att även åtskilliga anställda erhålla ökade semesterförmåner genom lagens bestämmelser. Enligt de från arbets- givarhåll lämnade uppgifterna, vilka återfinnas i socialstyrelsens utredning, skulle nämligen icke mindre än 169 procent av samtliga anställda hava en semester om högst elva arbetsdagar. Motsvarande siffra enligt de från per- sonalen lämnade uppgifterna är 11. Det är härvid att märka, att de av ar— betsgivarna lämnade uppgifterna avse ett väsentligt större antal anställda. Det föreligger intet som helst principiellt skäl, varför de anställda skulle ställas utanför lagens omfattning. De sakkunniga förorda därför, att lagen göres tillämplig för alla löntagare, vare sig de äro att hänföra till arbetare eller anställda.

Det torde icke föreligga skäl att göra någon sådan inskränkning i fråga om lagens tillämplighetsområde, som i lagen den 16 maj 1930 om arbetsti- dens begränsning gjorts med hänsyn till företag, vari endast sysselsättas ett färre antal arbetare. Den, som har anställning hos en arbetsgivare, vilken icke sysselsätter någon annan arbetstagare, har samma behov av semester som den, vilken är sysselsatt i ett större företag. Skulle någon inskränkning i förevarande lagstiftning göras beträffande den, som är anställd hos arbets- givare, som endast sysselsätter högst visst antal arbetstagare, blir följden bland annat, att lagen icke kommer att vara tillämplig för en så betydande grupp av arbetstagare som hembiträdena. Vidare är att märka, att det fram- lagda lagförslaget icke innefattar några bestämmelser angående kontroll å att lagens bestämmelser efterföljas. Det ankommer i stället principiellt på ar- betstagarna själva att tillse, att de erhålla de förmåner, som lagen tillerkän- ner dem. Ur denna synpunkt föreligga alltså inga svårigheter att göra lagen tillämplig för alla arbetstagare.

Även om den föreslagna lagen alltså i princip göres tillämplig å samtliga löntagare, torde det dock vara nödvändigt att uppställa vissa undantag från den allmänna regeln.

• Sida 120
•  Original

Främst torde sålunda undantag från lagens tillämpning böra göras be- träffande dem, som äro anställda hos någon närstående släkting. Vid prak- tiskt taget all social skyddslagstiftning plåga familjeföretagen undan- tagas. Det är vid sådana företag i allmänhet icke fråga om någon verklig form av anställning, utan förhållandet är snarare det, att familjen gemen- samt driver visst företag eller viss rörelse. Visserligen förekomma sådana fall, då en son är anställd i faderns företag och att gällande kollektivavtals bestämmelser tillämpas med avseende å de materiella förmånerna. Detta torde dock ej behöva föranleda, att en social skyddslagstiftning skall gälla jämväl för dem, som äro anställda hos närstående släktingar. Samhällets skydd torde icke erfordras för att bereda dem tillräcklig vila och rekreation. I vart fall kan det icke vara lämpligt att här giva tvingande bestämmelser, som kunna giva anledning till tvister inför domstol.

I fråga om den närmare utformningen av förevarande undantag vilja de sakkunniga anföra, att de icke anse det vara lämpligt, att bestämmelsen göres så allmän som i arbetstidslagen. Där föreskrives nämligen, att såsom arbetare ej skall räknas medlem av arbetsgivarens familj. De sakkunniga anse det i stället vara lämpligt, att man i lagtexten uppräknar de släktin- gar, beträffande vilka avsikten är att undantaget skall gälla. I sådant hän— seende torde den i förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshets- kassor använda definitionen om vem som skall anses såsom familjeförsör- jare utgöra en lämplig begränsning av dem, som skola undantagas från före- varande lagstiftning. Formuleringen av undantaget giver vid handen, att lagen skall äga tillämpning å den, som är anställd hos syskon, farfader eller morfader. Undantaget är alltså ganska snävt avgränsat.

I detta sammanhang bör det erinras om bestämmelsen i den av interna- tionella arbetsorganisationen antagna konventionen angående semester, att personer, som äro sysselsatta i företag eller anläggningar, vari » endast» syssel- sättas medlemmar av arbetsgivarens familj, må genom nationell lagstift- ning undantagas från tillämpningen av konventionen. De sakkunniga kunna emellertid icke anse skäl föreligga att göra lagstiftningen tillämplig å den, som är anställd hos sin fader, blott därför, att denne samtidigt har annan, oskyld person anställd i sitt företag.

Från lagens tillämplighetsområde föreslås vidare att undantagas sådana personer, som avlönas uteslutande genom andel i vinsten. Denna bestäm- melse överensstämmer med en i konventionen angående semester för sjöfolk intagen föreskrift. Anledningen till undantaget är självfallet den, att en sådan person icke i egentlig mening är att anse såsom en löntagare. Han kan i stället betraktas såsom kompanjon till arbetsgivaren, och det km till och med ifrågasättas, huruvida han icke direkt är att anse såsom en själv- ständig företagare och alltså av sådan anledning icke faller under lagstift- ningen. Då undantaget gjorts tillämpligt allenast å dem, som »uteslutmde» avlönas genom andel av vinsten, komma de personer, som förutom en fast- ställd lön äga rätt till tantiem, att falla under lagen. För vissa haidels- resande torde sådana avlöningsbestämmelser gälla, att de icke äga rätt

• Sida 121
•  Original

till någon fast lön utan att de avlönas endast genom provision. Denna pro— vision beräknas emellertid å omsättningen och icke å vinsten, varför lagen kommer att bliva tillämplig även å sådana arbetstagare.

Det torde icke kunna anses vara lämpligt, att en arbetstagare med använ- dande av lagens bestämmelser skulle bliva berättigad till semester i en syssla, som är att betrakta såsom bisysselsättning. Detta undantag torde dock icke böra införas i lagens 1 5, som talar om de arbetstagare, för vilka lagen skall vara tillämplig. Undantaget torde i stället böra utformas så, att en anställ- ning, som är att betrakta som bisyssla, icke berättigar till semester. Att i lagtexten närmare angiva vad som skall vara att anse såsom bisyssla torde icke vara vare sig möjligt eller lämpligt. Denna sak torde i stället få av- göras från fall till fall.

Med avseende å tillämpningen av lagen beträffande arbetstagare inom Vissa särskilda yrkesområden vilja de sakkunniga anföra följande.

Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen angående behandlin- gen inom internationella arbetsorganisationen av frågor angående semester, har från den allmänna konventionen angående semester undantagits sjö- folk, som äro sysselsatta å havsgående fartyg. Beträffande dessa har å sjö- fartskonferensen år 1936 antagits en särskild konvention. I anslutning här- till har av 1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga utarbetats ett särskilt förslag till lag angående semester för sjöfolk. Genom särskild remiss hava semestersakkunniga beretts tillfälle att avgiva yttrande över detta lag- förslag. De sakkunniga hava därvid även erhållit del av ett utav kommers- kollegium och socialstyrelsen gemensamt avgivet yttrande över lagförslaget. Det framgår av detta yttrande, att ämbetsverken för sin del anse, att frågan om semester för sjöfolk å sjögående fartyg är av så speciell natur, att det väl motiverade denna frågas ordnande i särskild författning. Ämbetsver- ken uttala vidare, att den uppdelning mellan sjögående och icke sjögående fartyg, som lagförslaget innebär, syntes vara väl avvägd. De sakkunniga avstyrkte för sin del, att det remitterade förslaget till lag angående semester för sjöfolk lades till grund för lagstiftning i ämnet. Till stöd härför anförde de sakkunniga i yttrandet bland annat följande.

»Vad beträffar frågan om en speciell lagstiftning angående semester för sjöfolk, kan man visserligen peka på att särskild lagstiftning befunnits lämplig att genomföra, då det gäller arbets- och avtalsförhållanden m. m. liksom även att internationella arbetsorganisationen funnit sig böra antaga särskilt förslag till konvention beträffande semester för sjömännen. Detta utesluter emellertid icke, att en lagstiftning angående semester i vårt land med fördel kan göras gemensam för sjömän och övriga löneanställda. I vart fall kan så ske, om man accepterar de sakkunnigas förslag och giver lagstiftningen karaktären av en minimilagstiftning, där samma förmåner utmätas åt alla anställda.

Vid en genomgång av de i det remitterade lagförslaget upptagna bestäm- melserna skall man finna, att alla de viktigaste frågorna äro gemensamma

• Sida 122
•  Original

för all lagstiftning angående semester. Detta gäller bland annat den grund- läggande bestämmelsen om längden av den tjänstgöring, som skall berättiga till semester, inverkan å semesterrätten av avbrott i tjänstgöringen, frågan om olika längd å semestern för skilda kategorier av löntagare, semesterer- sättningens beräknande, frågan om särskild semesterperiod samt huruvida straffbestämmelser över huvud böra intagas i en semesterlag. Även om man mot de sakkunnigas avstyrkande skulle godtaga förslaget om en speciell lagstiftning angående semester för sjöfolk, synes vid sådant förhållande dock vara i hög grad önskvärt, att vidare åtgärder för dylik lagstiftning icke vid— tagas, förrän de sakkunniga hunnit slutföra sin utredning och framlägga förslag i frågan.»

Vid överläggningar, som de sakkunniga fört med en representant för Sve- riges redareförening, har denne framhållit bland annat följande. Vid genom- förandet av en semesterlagstiftning torde det vara lämpligast att antaga en särskild lag angående semester för sjöfolk i enlighet med den vid internatio— nella arbetsorganisationens behandling av frågan gjorda uppdelningen. Här- igenom vunnes, att sjöfarten icke bleve stelt bunden genom lagstiftningen utan att möjlighet lättare kunde vinnas att vidtaga de jämkningar i en an- tagen lag, som kunde visa sig vara påkallade genom erfarenheterna under lagens tillämpning. Det måste nämligen observeras, att sjöfarten i Sverige i hög grad vore beroende av konkurrensen från andra länder. I åtskilliga länder lämnades av staten stora subsidier till sjöfarten, medan i andra län- der, där subsidier väl icke förekomme, sjöfarten hade stor fördel genom för— månliga bestämmelser angående rätt att under goda år verkställa kraftiga avskrivningar å tonnaget. Med hänsyn till dessa förhållanden vore der. sven- ska sjöfarten för närvarande dåligt ställd i förhållande till sjöfarten inom andra länder. Detta hade också medfört, att den svenska handelsflottxn un- dergått en minskning, varjämte densamma icke kunnat moderniserasi den takt, som av konkurrenshänsyn vore erforderlig. Det vore med hänsyn härtill för sjöfartens utveckling farligt att genomföra en lagstiftning, som meiförde ökade kostnader. För den händelse konventionen icke komme att ratificeras av de mera betydelsefulla sjöfartsnationerna, borde en jämkning i den swenska lagstiftningen vidtagas, så att sjöfarten i vårt land icke bleve sämre ställd än de utländska konkurrenterna. Detta vore lättast att ernå, om en särskild lagstiftning angående semester antoges för sjöfolket.

Från representanter för organisationer bland befäl och manskap å fartyg har däremot inför de sakkunniga anförts, att de för sin del icke hade något principiellt att erinra, därest en allmän lagstiftning angående semester gjor— des tillämplig jämväl å sjömän, förutsatt att de särbestämmelser, som kunde vara erforderliga, intoges i lagen.

De sakkunniga vilja för sin del hänvisa till det av dem över förenimnda lagförslag avgivna yttrandet. Härutöver torde särskilt böra anföras följande. Att en särskild konvention av internationella arbetsorganisationen aitagits angående semester för sjöfolk å havsgående fartyg torde vara beroerde på att över huvud all social lagstiftning, som berör sjöfolk, inom arbetsorganisa-

• Sida 123
•  Original

tionen behandlas a särskilda sjöfartskonferenser. Även i vårt land har det befunnits vara lämpligt att med hänsyn till sjöfolkets i förhållande till andra arbetstagare säregna arbetsförhållanden genomföra särskild lagstiftning i oli- ka avseenden. Sålunda finnes en särskild lag genomförd angående sjömän- nens arbetsavtal. Detta förhållande måste visserligen sägas innebära ett starkt skäl för att även med avseende å lagstiftning angående semester sär- ställa sjöfolket. En lagstiftning angående semester för sjömän skulle dock i huvudsak endast bliva en upprepning av de bestämmelser, som intagas i den allmänna lagen om semester. Enligt de sakkunnigas uppfattning måste det därför anses vara lämpligt att låta sjömännen ingå under en för alla arbets- tagare gemensam lag om semester och i denna lag intaga de särskilda bestäm- melser, som i olika avseenden kunna vara erforderliga med hänsyn till sjö- folkets säregna arbetsförhållanden. Det torde även böra erinras om att det till de sakkunniga givna utredningsuppdraget avser genomförandet av en semesterlagstiftning för i princip samtliga arbetstagare. I vart fall kunna de sakkunniga icke godtaga vad som från arbetsgivarhåll anförts om att sjö- farten bleve mindre stelt bunden, för den händelse en särlagstiftning an—toges för sjömännen. Vare sig den ena eller den andra vågen väljes för genom- förandet av en lagstadgad semester för sjömännen, måste nämligen utgångs- punkten vara, att man avser att genomföra och för framtiden bibehålla de regler, som för närvarande kunna anses vara lämpliga att genomföra. Vad beträffar de anförda synpunkterna angående konkurrensen mellan sjöfarten i Sverige och övriga länder bör det även framhållas, att en lagstiftning om tolv dagars semester icke kan vara av alltför stor ekonomisk betydelse för sjöfartsnäringen. Enligt ingång-et kollektivavtal gäller nämligen redan nu rätt till sju dagars semester för manskapet. I övrigt kan det särskilt näm- nas, att redareföreningen i ett ur sjöfartssynpunkt så betydelsefullt land som Norge genom ingånget kollektivavtal förbundit sig att utgiva två veckors semester till sjöfolket.

De sakkunniga förorda alltså, att det framlagda förslaget till lag om se- mester göres tillämpligt jämväl för sjöfolkets del. Beträffande de särskilda bestämmelser, som i olika hänseenden kunna vara av behovet påkallade för sjömännen, redogöres i samband med behandlingen av de skilda frågorna.

En förhållandevis stor grupp av arbetstagare, nämligen hemarbetarna, plägar ofta undantagas vid social skyddslagstiftning med hänsyn till svårig- heten att öva kontroll å deras arbetsförhållanden. Denna omständighet be- höver emellertid icke tillmätas någon betydelse, då frågan är att avgöra, om hemarbetarna skola medtagas i lagstiftningen om semester. Enligt det fram- lagda förslaget skall nämligen någon samhällelig kontroll å lagens tillämp- ning icke äga rum, utan det ankommer i stället på arbetstagaren själv att tillse, att han erhåller de förmåner, som lagen tillförsäkrar honom. Vid be- dömandet av frågan, om hemarbetarna böra tillerkännas en lagstadgad se- mester, kan man icke underlåta att taga stor hänsyn till det förhållandet, att hemarbetarna inom konfektionsindustrien redan nu i kollektivavtal äro till—

• Sida 124
•  Original

försäkrade viss semester. Det har också i praktiken visat sig, att några stör- re svårigheter icke uppkomma vid beräknandet av semesterrätten. Detta är beroende på att semesterförmånen enligt kollektivavtalet utgår i form av en semesterlön, beräknad i förhållande till värdet av det utförda arbetet.

Det är emellertid vissa omständigheter, som särskilt böra beaktas i fråga om hemarbetarnas inordnande under en lagstiftning om semester. Det kan för det första uppstå vissa svårigheter att avgöra, om en hemarbetare skall anses vara anställd hos viss arbetsgivare. Ofta torde det nämligen förekom- ma, att en hemarbetare utför arbete åt flera arbetsgivare. Att härvidlag giva någon generell regel för bedömandet av frågan om anställning skall föreligga eller ej torde icke vara möjligt. Förhållandet måste bedömas ur synpunkten av om det åt viss arbetsgivare utförda arbetet är så ringa, att det endast kan betecknas såsom en bisysselsättning. Frågan torde emellertid icke behöva föranleda några större svårigheter, då ju en förutsättning för att semester- rätt skall belöpa å viss månad är, att arbetstagaren denna månad utfört minst 18 dagars arbete åt arbetsgivaren. I övrigt bör det bemärkas, att kravet på minst fyra månaders anställning och 18 dagars arbete under varje månad medför, att inga mer eller mindre tillfälliga arbetsuppgifter, som någon kan åtaga sig att i hemmet utföra för annan person, kunna föranleda semester- rätt. För hemarbetarnas del kan man icke direkt avgöra antalet arbetade da- gar. Man måste i stället evalvera det utförda arbetets mängd till arbetade _ dagar för att därefter kunna avgöra, om arbete utförts i sådan utsträckning,

att semesterrätt intjänats av vederbörande. En viss oegentlighet kan vidare föreligga vid beräknandet av semesterrätt för en hemarbetare, nämligen där- utinnan, att man icke med bestämdhet kan få fastställt, huruvida arbetet utförts av hemarbetaren själv eller någon hans familjemedlem. Det torde emellertid icke kunna sägas innebära något direkt missbruk av lagens be— stämmelser om semesterrätt, för den händelse en hemarbetare tillgodoräknas viss tids semester på grundval av arbete, som utförts av någon familjemed- lem. Den förhållandevis lilla ekonomiska förmån, som detta innebär för hemarbetaren, kan icke anses vara oskälig eller innebära någon ekonomisk börda för arbetsgivaren.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förorda de sakkunniga, att hemarbe- tarna principiellt inbegripas under lagstiftningen om semester.

I fråga om inordnandet av skogsarbetarna under semesterlagstiftningen bör det observeras, att detta yrkesområde utgör ett typiskt säsongyrke, ehuru— väl numera sommarhuggningar och dikningar äga rum i större omfattning än tidigare. Man kan indela skogsarbetarna i tre huvudgrupper. Den första gruppen utgöres av sådana arbetare i södra Sverige, som arbeta i jordbruket under den varma årstiden och i skogen under vintern. Dessa arbetare torde i många fall hava månadslön. Någon svårighet att låta semesterlagen gälla för dem förefinnes icke. Den andra gruppen av skogsarbetare utgöres av s. k. fasta skogsarbetare i Bergslagen, d. v. s. arrendatorer m. fl., som i sina kontrakt med skogsägaren utfäst sig att utföra viss mängd skogsarbete per

• Sida 125
•  Original

år. Denna grupp har numera minskat, och den torde så småningom flyta alltmer ihop med den tredje gruppen. Kvar står en del kolare etc., vilkas ar- betsförhållanden äro fastare än den tredje gruppens, men på samma sätt som denna kunna dessa arbetare själva välja sina arbetstider. Den tredje gruppen av skogsarbetare utgöres av de lösa skogsarbetarna i Norrland och mellan-Sverige. För denna grupp av skogsarbetare kan det onekligen anses föreligga vissa svårigheter att genomföra en semesterlagstiftning. Någon närmare kontroll från arbetsgivaren äger ofta icke rum med avseende å den tid, som arbete utföres. Familjerna betraktas ofta som en enhet, då avlö- ningen skall beräknas. Det förekommer sålunda ofta, att familjefadem ar- betar ena dagen, att en av sönerna går den andra dagen och en annan son den tredje dagen. Hela anställningsförhållandet kan alltså ibland vara täm- ligen lösligt inom skogsbruket.

I avgivet yttrande över det av kommittén angående privatanställda avgivna förslaget till lag om arbetsavtal anförde Sveriges skogsägareförbund bland annat följande.

Skogsarbetet vore nästan aldrig av sammanhängande natur. Den lagstadgade semesterrätten bleve ej tillämplig på skogsbrukets arbetare, då kommittén uppställt krav på att arbetet skulle vara sammanhängande för att semesterrätt skulle upp- komma. Förbundet funne detta välbetänkt. Inom en verksamhet, som icke fort- ginge kontinuerligt och där den arbetande bestämde tiderna för arbetets utförande helt själv samt hade full frihet att efter behag göra uppehåll i arbetet, förelåge intet ovillkorligt behov av semester. Arbetsgivaren ägde icke heller beträffande ett arbete, som skedde under så fria former samt vore fördelat över stora och avsides liggande skogstrakter, någon som helst möjlighet att kontrollera, vare sig vilka tider som arbetarna vore i skogen eller huru många personer, som arbetade inom ett och sam- ma ackord. Ett arbete, som gott kunde utföras på fyra månader, kunde utan svå- righet spännas ut att räcka i sex, utan att arbetsgivaren hade någon möjlighet att påverka arbetstakten. Det vore ackordsarbetarens ensak, huru effektivt han ville arbeta.

Vid de överläggningar, som de sakkunniga fört med representanter för arbetsgivarorganisationer inom skogsbruket, hava ungefär samma synpunk- ter anförts som i det nu återgivna yttrandet. Därjämte framhölls vid över- läggningarna, att en semesterrätt för skogsarbetarna komme att utgöra en klar löneförmån, då skogsarbetarna nämligen icke vore i behov av semester för rekreation.

De sakkunniga finna, att stora betänkligheter måste resas mot tanken att utesluta en så betydande grupp av arbetstagare som skogsarbetarna från de förmåner, som den lagstadgade semestern innebär för övriga arbetstagare. Väl är det sant, att åtskilliga skogsarbetare icke komma att erhålla någon förmån genom lagen, då de kanske icke uppnå fyra månaders sammanhän- gande arbetsanställning hos samma arbetsgivare. De skogsarbetare, som där- emot hava en så lång anställningstid som fyra månader, böra inordnas un- der lagen, därest detta över huvud kan anses vara möjligt. Så är fallet en- ligt de sakkunnigas uppfattning. Det torde böra framhållas, att de sakkun- niga anse, att den körare, som åtager sig att åt skogsägaren eller avverk- ningsrättens innehavare avverka visst område, i allmänhet skall betraktas

• Sida 126
•  Original

såsom arbetsgivare gentemot de huggare, som han anställer. Köraren vet i de flesta fallen, huru mycket arbete som varje huggare utfört och hur lång arbetstid det kan anses motsvara. Ofta föras även särskilda dagsverkslistor av arbetsgivaren eller hans skogvaktare. De mot tillämpningen av en se- mesterlagstiftning å skogsarbetarna anförda svårigheterna torde också vara överdrivna. Därest en familjemedlem utfört viss del av arbetet och semester- rätt tillgodoräknas d-en huvudsaklige arbetaren även för sådant arbete, inne- bär detta visserligen en liten ekonomisk förmån för honom. För arbetsgiva- ren måste detta ur kostnadssynpunkt vara likgiltigt.

De sakkunniga tillstyrka alltså, att skogsarbetarna inbegripas under den föreslagna semesterlagen. Vad beträffar frågan om evalvering av det utför- da arbetets mängd till arbetade dagar hänvisas till vad därom anföres i ka— pitlet om de grundläggande förutsättningarna för rätt till semester.

För jordbrukets vidkommande torde några principiella svårigheter mot ett inordnande av jordbruksarbetarna under semesterlagen icke förefinnas. Vad som för detta yrkesområde skulle kunna tänkas motivera en undantags- bestämmelse vore den ekonomiska belastning, som lagstiftningen komme att medföra för jordbrukarna, och detta under tider, då statliga stödåtgärder i stor utsträckning måste vidtagas för näringen. Det kan ej heller förnekas, att åtminstone de 5. k. utearbetarna i jordbruket icke i samma utsträckning som arbetstagare inom övriga näringsområden äro i behov av semester för 'vinnande av rekreation.

De nu berörda synpunkterna diskuterades även i det av lantbruksstyrelsen avgivna yttrandet över förslaget till lag om arbetsavtal. Styrelsen anförde nämligen bland annat följande.

Det torde icke kunna förnekas, att på grund av jordbrukets särskilda beskaffen- het samma behov av semester för hälsans vårdande icke förelåge för arbetstagare inom jordbruket som för de inom industri och handel anställda. Någon begräns- ning i fråga om semestertiden för arbetstagare inom jordbruket i förhållande till inom industri och handel anställda torde därför hava goda skäl för sig, utan att de förras rätt i sådant avseende skulle åsidosättas. Styrelsen ville framhålla, att djurskötare inom lantbruket intoge en särställning. Djuren måste ju under alla förhållanden skötas. Då det emellertid åtminstone i vissa fall skulle komma att möta mycket stora svårigheter att uppbringa en ersättare för den ordinarie arbets- kraften under semester, syntes bestämmelserna i förevarande avseende böra givas det innehåll, att djurskötare skulle äga rätt till semester endast därest det icke uppen- barligen skulle medföra oskäliga kostnader att få en ersättare för honom under semestern.

Vid övervägandet av frågan om semesterlagstiftningens utsträckande jäm- väl till jordbruksarbetarna hava de sakkunniga för sin del funnit, att den ekonomiska belastning, som lagstiftningens genomförande medför för jord- brukarna, icke är av en sådan storleksordning, att densamma i och för sig skulle kunna motivera ett så betänkligt undantag från lagens allmängiltig- het, som det skulle innebära, om jordbruksarbetarna ställdes utanför, Det bör särskilt ihågkommas, att jordbruket redan nu genOm ingångna kollektiv-

• Sida 127
•  Original

avtal förbundit sig att giva sju dagars semester åt arbetarna. Att jord- bruksarbetarna skola hava semester har också gammal hävd i vårt land. Den utsträckning av semestertiden, varom här är fråga, eller från sju till tolv dagar, kan icke tänkas föranleda sådana ekonomiska konsekvenser för näringen, att man därför borde avstå från densamma. Det föreligger vidare det förhållandet, att jordbruket i det framlagda lagförslaget undantagits från skyldigheten att utgiva semester i ett sammanhang och att förlägga semestern till de varmare månaderna på året. Inom jordbruket förekommer det vid åtskilliga tillfällen under året perioder, då arbetet icke är så brådskan- de och då alltså semester kan givas, utan att detta behöver föranleda nå- gon nyanställning av arbetskraft. Detta gäller även för det minsta jordbru- ket. Likaledes torde svårigheten att anskaffa ersättare för djurskötarna un- der semesterdagarna icke böra föranleda något speciellt undantagsstadgande. Dessa arbetare skola ändock under året hava vissa fridagar, då djuren måste omhändertagas av annan arbetskraft. Därest antalet fridagar i någon mån utökas, kan detta icke innebära några större svårigheter med avseende å an- skaffning av ersättare för djurskötarna, då ju semesterdagarna icke behöva givas i ett sammanhang. Det bör icke heller förglömmas, att en bestäm- melse i semesterlagen, varigenom denna icke skulle göras tillämplig för jord- bruksarbetarna i allmänhet eller för vissa grupper av dem, i sin män skulle kunna medföra ökade svårigheter för jordbruket vid dess rekrytering i all- mänhet av arbetskraft.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förorda de sakkunniga, att något undantag från lagens tillämplighetsområde icke göres för arbetstagarna vid jordbruket.

Vad beträffar frågan om hembiträdenas inordnande under den allmänna semesterlagen, har från hembiträdesutredningen vid gemensamma överlägg- ningar med de sakkunniga ifrågasatts, huruvida icke en särlagstiftning för denna grupp av arbetstagare borde genomföras. Det från utredningen här- för huvudsakligen anförda skälet, eller att den av de sakkunniga föreslag- na metoden för kvalifikationstidens beräkning och förläggning icke vore lämplig för hembiträdenas vidkommande, upptages till närmare diskussion i annat sammanhang. Såsom där anföres, anse de sakkunniga, att de sär- skilda arbetsförhållandena för hembiträdenas vidkommande icke skäligen böra föranleda till uppställande i berörda hänseende av särbestämmelser för dem. Några principiella skäl i övrigt mot att låta den allmänna semester- lagen gälla jämväl för hembiträdena torde icke finnas. Den omständigheten, att hembiträdenas arbetstid icke reglerats utan får sägas vara obestämd, kan i vart fall icke föranleda till att något undantag skulle behöva göras för hembiträdena. För den händelse så skulle ske, finge man uppställa undan- tagsbestämmelser för en rad olika yrkesgrupper. Fördelen av en enhetlig lag- stiftning måste understrykas.

I de för de sakkunnigas arbete givna direktiven uttalas särskilt, att vid ut— redningen borde undersökas, i vad mån förmånen av semester kunde beredas

• Sida 128
•  Original

säsongarbetare samt eljest icke för bestämd tid anställda arbetare. De sakkunniga vilja rörande denna fråga anföra följande.

Beträffande säsongarbetare och övriga för kort tid anställda arbetare kan man visserligen icke med fog göra gällande, att de hava behov av semester som rekreation i annat fall än då anställningarna följa omedelbart efter varandra, så att vederbörande faktiskt är oavbrutet sysselsatt under hela året. Med den allmänna synen på semesterrätten, att denna är en förmån, som man intjänar successivt genom anställning och arbete, är det dock väl förenligt, att semester tillerkännes även säsongarbetare och övriga korttids- arbetare. Har man väl accepterat denna uppfattning av semesterförmånens innebörd, tala nämligen, såvitt de sakkunniga kunna finna, inga principiella skäl för att något särskilt undantag göres för säsongarbetarna eller någon särskild grupp av dem. Att dessa grupper av arbetare falla under lagen synes ock vara väl förenligt med den allmänna läggningen av förslaget. Hu- ruvida lagen i praktiken kommer att medföra någon förmån för säsong- arbetarna är direkt beroende på huru kvalifikationsvillkoret för rätt till se- mester utformas och särskilt då huru lång den anställningstid göres, som skall berättiga till semester. Detta spörsmål diskuteras närmare i kapitlet om de grundläggande förutsättningarna för rätt till semester.

Frågan om kategoriklyvning.

Det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget till lag om arbetsavtal utgick, såsom framgår av den tidigare lämnade översikten av kommitténs förslag, vid fastställandet av de materiella förmånerna i arbets- avtalet från en uppdelning av arbetstagarna i tre grupper allt efter arten av den befattning, som vederbörande arbetstagare innehar och det arbete han har att utföra. Genom denna s. k. kategoriklyvning hänfördes till en grupp arbetstagare i ledande ställning och innehavare av sådan befattning, som kräver särskilda kvalifikationer och högre genom studier eller erfarenhet förvärvad utbildning. Till en andra grupp hänfördes arbetstagare, som hava till uppgift att utföra kontorsarbete samt försäljnings-, förmedlings- eller annat sådant kommersiellt arbete, ävensom arbetstagare, som hava till upp- gift att utföra arbete, som kräver genom studier förvärvad utbildning. Den tredje gruppen skulle omfatta övriga arbetstagare eller med andra ord så- dana, som äro att hänföra till arbetare och med dem jämställda.

Till stöd för sitt förslag om en dylik kategoriklyvning anförde kommittén i samband med behandlingen av frågan om uppsägningstiden för ett arbets- avtal följande.

I praxis förekommer en synnerligen skiftande serie av uppsägningstider. Skulle i en lagstiftning upptagas en för alla arbetstagare gemensam uppsägningstid, bleve följden den, att densamma måste fastställas till den lägsta för någon arbetstagar- kategori i praxis gällande. Även om en sådan bestämmelse vore av ett visst värde för en del kategorier, kunde det knappast undgås, att densamma beträffande de

• Sida 129
•  Original

kategorier, där exempelvis en månads eller längre uppsägningstid vore sedvanerätts- ligt gällande, skulle innebära ett steg tillbaka och motverka den tendens, som lag- stiftningen har att stödja. Därför torde olika bestämmelser böra fastställas för olika grupper av arbetstagare. Givet är, att en sådan indelning i möjligaste mån måste söka att anpassa sig efter gängse sedvänjor såväl beträffande uppsägnings- tidens längd som vid bestämmandet av till respektive grupper hörande arbetstagare.

Någon särskild motivering till att kommittén förordade olika längd på se- mestern för de tre grupperna av arbetstagare lämnades icke i betänkandet. Beträffande denna fråga anfördes endast, att den föreslagna semestertiden torde för de två första grupperna motsvara vad som tillämpades i praxis inom åtskilliga områden och för den tredje gruppen överstiga den då van- liga semestertiden, vilken dock enligt kommitténs uppfattning vore för knapp för att fylla sin uppgift att bereda tillfälle till rekreation-

I avgiven reservation mot kommitténs förslag anförde en ledamot (herr Sigfrid Hansson) i huvudsak följande.

Med kategoriklyvningen har, enligt min mening, lagen givits karaktären av en un- dantagslagstiftning till förmån för de bättre ställda arbetstagarkategorierna. Det torde visserligen förhålla sig så, att de av kommittén föreslagna minima beträffande upp- sägningstid, sjukavlöning och semester i stort sett överensstämma med praxis inom de olika arbetsområdena. Syftet med denna lagstiftning bör väl också vara att i huvudsak kodifiera praxis. Man har likväl anledning att ställa sig betänksam mot att det i en modern social lagstiftning företages en uppdelning av medborgarna i klasser med tanke på i lagen stipulerade förmåner. Den svenska sociallagstiftningen saknar ju också motstycke till den nu föreslagna kategoriklyvningen. Denna torde ej heller stå i samklang med de tendenser, som känneteckna den demokratiska sam- hällsutvecklingen.

Redan med hänsyn därtill har jag icke ansett mig kunna biträda lagförslaget i nämnda hänseende. Men även rent praktiska skäl ha varit avgörande för mitt ståndpunktstagande. Det har nämligen visat sig vara omöjligt att företaga en kate- goriklyvning efter något så när rättvisa och oklanderliga grunder. Därför kommer genomförandet av kategoriklyvningen otvivelaktigt att giva anledning till missräkning och missnöje i de kretsar, där man ställt de största förhoppningarna på lagstiftnin- gens förmåga att rättvist reglera anställnings- och arbetsvillkoren.

De av kommittén föreslagna semesterbestämmelserna bära vittnesbörd om hur orimlig en sådan kategoriklyvning kommer att bliva i praktiken. Från att väsent— ligen hava varit ett nådevedermäle för vissa på den sociala rangskalan relativt högt stående arbetstagare har semestern mer och mer betraktats som gottgörelse för med arbetet förenade ansträngningar. Om man gör semestern till föremål för lagstiftning av det slag, varom nu är fråga, måste självklart sistnämnda synpunkt vara avgörande. Det förhåller sig också odisputabelt så, att det högt uppdrivna arbetstempot med den därav föranledda ökade fysiska och psykiska ansträngningen utgör det tyngst vä- gande skälet till förmån för kravet på årlig semester. I stor utsträckning måste arbetare i egentlig mening, alltså sådana som enligt kommitténs förslag skola hän- föras till den tredje och sämst lottade kategorien, utföra sitt arbete under förhållan- den, som i ännu högre grad påkalla semestern ur rekreationssynpunkt än de för- hållanden, under vilka vissa av de arbetstagargrupper utföra sitt arbete, vilka enligt kommitténs förslag skola lagligen tillförsäkras avsevärt bättre semesterförmåner än kroppsarbetarnas. En bruks-, fabriks- eller kommunikationsarbetare, som nödgas utföra en stor del av sitt arbete nattetid, utsättes säkerligen för lika stora risker att bliva överansträngd som personer, vilka utföra t. ex. arbetslednings- eller kontors- arbete på dagen. Men för en sådan arbetstagare skall lagstiftningen, enligt kom-

9—375253

• Sida 130
•  Original

mitténs förslag, föreskriva en minimisemester av endast en vecka per år, medan motsvarande förmån för arbetsledaren skall utgöra tre och för kontoristen två veckor.

Naturligtvis har jag med detta icke velat säga, att den för de sistnämnda arbets- tagarkategorierna föreslagna semestern blivit för rundligt tilltagen, och jag har ej heller blundat för det faktum, att kommitténs förslag i allt väsentligt överensstäm- mer med den praxis, som utbildats i vårt land på detta område. Jag ifrågasätter däremot lämpligheten av att lagen så att säga auktoriserar den uppfattningen, att kroppsarbetaren ovillkorligen skall ställas i en lägre klass än andra arbetstagare t. o. in. när det gäller att mäta ett av arbetet betingat behov av vila och rekreation.

Jämväl två andra ledamöter av kommittén (herrar Gustav Söderlund och Iwar Sjögren) framhöllo i avgivna särskilda yttranden svårigheten att i prak- tiken genomföra den föreslagna kategoriklyvningen.

I de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena här frågan om kate- goriklyvning och möjligheten att i praktiken genomföra en sådan uppdelning, som av kommittén föreslagits, föranlett en livlig diskussion.

Av de myndigheter och organisationer, som förordade förslaget i denna punkt, anfördes bland annat följande.

Medicinalstyrelsen ansåg det vara vanskligt att uppdela de heterogena grupper av arbetstagare, som lagförslaget avsåge, i tre kategorier, mellan vilka några bestämda gränser i många fall vore svåra att uppdraga. På grund härav kunde det befaras, att uppdelningen skulle föranleda en mångfald tvistigheter. En uppdelning, varigenom arbetstagarna indelades i allenast två grupper, den ena omfattande dem, vilkas arbete krävde särskild, genom studier förvärvad utbildning eller eljest påkallade särskilda kvalifikationer (anställda), och den andra övriga arbetstagare, syntes vara ägnad att minska gränsfallens antal.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län samt flera handelskamrar ansåge sig icke böra göra någon invändning i princip mot kommitténs förslag om kategoriklyv- nmg.

Daco anförde, att en sådan kategoriklyvning, som förordades av kommittén, icke vore okänd inom vår lagstiftning. Den förelåge bland annat i form av författ- ningar rörande arbetsvillkor inom hela den offentliga förvaltningen. Kategoriklyv- ningen förekomme även i sociallagstiftningen såsom i lagen om arbetstidens be- gränsning, från vars tillämpning hela den stora gruppen av anställda vore utesluten. Det förefölle ofrånkomligt, att en lag, som omfattade arbetstagare av alla kategorier, måste fastställa olika bestämmelser för dessa. De villkor, under vilka de olika arbets- tagarna arbetade, vore nämligen synnerligen skiftande. Om man ville åstadkomma ett för de anställda avsett skydd, torde man knappast kunna undgå en kategori- klyvning, vare sig denna skulle ske på det ena eller det andra sättet. Vissa svag- heter framträdde dock vid en granskning av det sätt, på vilket kommittén löst upp- giften.

Svenska kantoristföreningarnas förbund samt riksförbundet för affärsanställda ut- talade i gemensamt yttrande, att en lagstiftning, som skulle bliva till gagn för de anställda, måste taga hänsyn till den sedvänja, som utformats inom olika arbets- områden, och sålunda omfatta olika bestämmelser för olika grupper. I princip syntes intet vara att erinra gentemot den gruppindelning, som föreslagits av kommittén. Då pet emellertid icke kunde bestridas, att de föreslagna reglerna kunde giva rum för olika tolkningar, förefölle det nödvändigt, att utformningen av bestämmelserna underkastades en överarbetning.

Sveriges advokatsamfund anslöt sig till kommitténs förslag i fråga om kategori- indelningen. Sveriges skogsägareförbund förklarade, att förbundet icke funne sig

• Sida 131
•  Original

behöva göra någon erinran mot det sätt, på vilket de tre skilda kategorierna avgrän- sats från varandra. Svenska teknologiöreningen ansåg sig höra med bestämdhet hävda sin åsikt om nödvändigheten av någon sorts gruppindelning, även om indel- ningsgrunden, sådan den i lagförslaget framkomme, kunde diskuteras, på grund av att i praktiken svårigheter i ett antal gränsfall kunde uppstå. Sveriges köpmannaför- bund ansåg, att någon invändning icke kunde göras gentemot den föreslagna kate- goriklyvningen. Kommittén hade i stort sett lyckats övervinna svårigheterna i fråga om gränsdragningen mellan de olika grupperna genom att på ett lyckligt sätt karak- terisera dessa grupper. Med ledning av den givna definitionen torde man i praktiken i allmänhet utan tvekan kunna avgöra, till vilken kategori en arbetstagare borde hänföras.

Sveriges industriförbund, som i sitt yttrande endast uppehållit sig vid de anställda i egentlig mening, förklarade, att en uppdelning av dessa i två särskilda grupper kunde komma att välla praktiska svårigheter vid tillämpningen. Förbundet funne likväl icke något att invända i princip mot förslagets ståndpunkt. Skäl att frångå densamma syntes desto mindre föreligga, som förslaget härutinnan stödde sig på gällande praxis.

Svenska arbetsgivareföreningen anförde, att alla skyddsbestämmelser, såsom an- gående rätt till semester och avlöning vid sjukdom, borde utmönstras ur en lag- stiftning om arbetsavtalet. Föreningen framhöll vidare, att en differentiering mellan olika arbetstagarkategorier icke vore motiverad, därest lagstiftningen lades på det sätt, föreningen föreslagit. Utginge man emellertid från att i en lagstiftning skulle sammanföras all av kommittén ifrågasatt reglering av arbetsförhållandet mellan ar- betsgivare och arbetstagare och att de olika arbetstagarkategorierna därvid skulle garanteras förmåner i huvudsaklig överensstämmelse med de i praktiken utgående, hade man givetvis ej kunnat undgå att göra en uppdelning mellan olika grupper av arbetstagare. Det vore otvivelaktigt förenat med nästan oöverstigliga svårigheter att på någorlunda tillfredsställande sätt beskriva de olika grupperna på sådant sätt, att gränsdragningen icke bleve alltför besvärlig att tillämpa i praktiken. Föreningen framförde härefter vissa erinringar mot den föreslagna indelningen men anförde vidare, att de med en kategoriklyvning av den föreslagna beskaffenheten förenade bristerna icke bleve så framträdande, för den händelse man undvikit att till denna konstruktion knyta bestämmelser om sociala förmåner med tvingande natur.

I flertalet yttranden avstyrktes emellertid förslaget om kategoriklyvning. Av yttrandena i denna del må följande här omnämnas.

Socialstyrelsen anförde, att den av kommittén verkställda indelningen av arbets- tagarna i tre grupper motsvarade i huvudsak faktiskt existerande förhållanden inom vissa yrkesområden. Kommitténs förslag i detta avseende kunde därför anses an- sluta sig till den av kommittén hävdade uppfattningen, att lagstiftningen väsentligen borde anpassas efter de rådande förhållandena. Det måste emellertid konstateras, att varje försök att i lagstiftningsväg genomföra och fastslå en sådan kategori- klyvning mötte stora svårigheter. Kommitténs motivering till ifrågavarande bestäm- melser lämnade knappast någon närmare ledning för tillämpningen. Socialstyrelsen anförde vissa exempel till belysande av de svårigheter, som skulle uppstå vid av- görandet av frågan, till vilken kategori en viss arbetstagare skulle hänföras. Sty- relsen uttalade vidare, att det, med den utformning förslaget erhållit, icke'torde kunna undvikas, att stor osäkerhet och en mängd tvister skulle uppkomma på grund av olika meningar om den rätta innebörden av uppdelningen.

Socialstyrelsen förordade, att en lagstiftning om det individuella arbetsavtalet jäm— väl skulle angiva de minimikrav, som ur allmän synpunkt kunde anses påkallade för samtliga arbetstagare i mera varaktiga anställningsförhållanden. En differen- tiering mellan olika arbetstagarkategorier av förmånernas omfattning ansåg styrel- sen sålunda icke böra ifrågakomma i en dylik lag. Styrelsen uttalade emellertid,

• Sida 132
•  Original

att lagstiftningen kunde kompletteras med speciallagar för särskilda yrkesområden, i den mån så befunnes påkallat med hänsyn till att vissa arbetargrupper icke i till- börlig grad kunde tillvarataga sina berättigade intressen.

Arbetsdomstolens ordförande ansåg det vara grundat på de samhälleliga och eko— nomiska förhållandena, att arbetstagare av olika kategorier fakitiskt åtnjöte olika stora förmåner. I den mån en viss stadga uppnåtts, så att man kunde stödja sig på en någorlunda utbildad praxis, borde det icke heller föreligga något hinder att lagstiftningsvägen fastslå denna och sålunda bestämma, att arbetstagare av angivna kategorier skulle hava vissa, sinsemellan olika stora förmåner,, naturligen under förutsättning att statsmakterna funne denna praxis i och för sig rimlig och behov av lagstiftning förelåge för att hindra oskäliga försök att tränga tillbaka den ena eller andra kategorien.

I likhet med socialstyrelsen förordade arbetsdomstolens ordförande, att i en lag- stiftning om det enskilda arbetsavtalet jämväl skulle upptagas minimibestämmelser rörande vissa sociala förmåner, avpassade efter vad i praxis lägst gällde för de egentliga kroppsarbetarna. På grundval av en sådan lagstiftning kunde sedermera en speciallagstiftning för olika arbetstagarkategorier uppbyggas.

Lantbruksstyrelsen förklarade, att kategoriklyvningen vore ägnad att medföra osäkerhet vid lagens tillämpning, enär ej sällan svårighet måste förväntas före— ligga att avgöra, till vilken kategori vederbörande arbetstagare vore att hänföra. Svårigheter av detta slag vore att vänta även inom jordbrukets arbetsområde.

Överståihållarämbetet ansåg kategoriklyvningen vara föga tillrådlig, detta redan av den anledningen att det måste vara förenat med hart när oöverstigliga svårig- heter att i lagtexten giva tydlig och uttömmande definition på de olika grupperna. Med allt erkännande av kommitterades strävan att nå sådana, efter praxis anpassade definitioner, kunde ämbetet icke finna, att förslaget i denna del vore godtagbart. Särskilt vore gränsen mellan den första och den andra gruppen mycket svävande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att bestämmelserna om gränsdragning mellan de olika grupperna vore så vaga, att det måste anses förenat med stora svå- righeter att i tolkningsväg avgöra, till vilken grupp en viss arbetstagare vore att hänföra. Förhållandet vore så mycket betänkligare, som bestämmelserna skulle vara av tvingande natur. Länsstyrelsen lämnade vissa exempel på gränsdragningens löslighet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anförde, att en gruppindelning sådan som den av de sakkunniga föreslagna icke kunde undgå att få karaktären av ett slags social rangrulla, föga förenlig med vår tids allmänna åskådning och därför olämplig att fixera i en lagtext. Gränsdragningen mellan de olika kategorierna vore uppenbar- ligen en mycket vansklig uppgift, som knappast kunde anses lyckligt löst i för- slaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förklarade, att kategoriklyvningen måste ingiva allvarliga betänkligheter. Med lagförslagets uppdelning av de anställda erhölle de bättre ställda arbetstagarna en lagfästad förmånsställning, vilken icke torde vara motiverad av deras olika arbetsuppgifter men som komme att ställa de kropps- arbetande arbetstagarna i en inom den sociala lagstiftningen i övrigt icke förekom- mande undantagsställning.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap anförde, att svårigheter torde komma att uppstå för det praktiska jordbruket vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna om uppdelning av arbetstagarna i olika grupper. Speciellt inom det mindre jordbruket förekomme sålunda, att en och samma person vid skilda tid— punkter utförde arbeten av sådan olika art, att han skulle kunna hänföras än till den ena, än till den andra gruppen.

Svenska Iantarbetsgivarnes centralförening ansåg, att kategoriklyvningen vore att beteckna som förslagets svagaste punkt. En uteslutning därav syntes vara önsk- värd, oavsett om lagen gåves en vidare eller trängre omfattning, enär densamma

• Sida 133
•  Original

genom sin i allmänna ordalag hållna beskrivning av de olika grupperna alltid komme att utgöra ett incitament till tvist.

Landsorganisationen ansåg redan av principiella skäl den av kommittén föreslagna klassindelningen av arbetstagarna vara förkastlig, i det att den byggde på en för modern samhällsuppfattning främmande och i allt olika värdering av olika med- horgargruppers insatser i produktionsprocessen. Därtill komme, att kategoriklyv- ningen vore praktiskt omöjlig att genomföra. Den verklighet, den avsåge att reglera, vore alltför skiftande och underkastad en alltför snabb omvandling att låta sig infånga i en legal gruppering. Kommittén hade sökt komma tillrätta med problemet genom att giva denna gruppering en abstrakt och tänjbar utformning men därmed endast åstadkommit ytterligare svårigheter vid avgränsningen av de olika katego- rierna och över huvud vid lagens tolkning och tillämpning. Det avgörande argumentet mot kategoriklyvningen vore emellertid icke dessa praktiska svårigheter utan det befästande, den betydde, av en i upplösning stadd klassgruppering av arbets- tagarna.

Svenska industritjänstemannaförbundet förklarade sig icke kunna uppfatta kate- goriindelningen annat än som ett tekniskt hjälpmedel, enär en dylik klassindelning av de anställda näppeligen kunde anses hava ingått eller böra ingå i den föreslagna lagstiftningens syfte. Förbundet instämde i de av reservanterna, herrar Söderlund, Sjögren och Hansson,, anförde synpunkterna emot en kategoriklyvning samt fram— höll för egen del, att särskilt den föreslagna summariska uppdelningen av tjänste- männen i en högre och en lägre klass vore att göra våld på en verklighet, som upp- visade alla möjliga slkiftningar och kombinationer av tjänsteställningar, utbildning, ansvar etc. Förbundet vore övertygat om att varje försök att genomföra en dylik indelning skulle medföra otaliga tvistigheter mellan såväl arbetsgivare som tjänste- män och de sistnämnda sinsemellan. I varje fall gällde detta industriens och säkert även handelns stora t jänstemannakårer. Det vore förbundets bestämda uppfattning, att den av de sakkunniga förordade kategoriindelningen, även om denna utfor- mades på ett bättre sätt än som skett, likväl till och med teoretiskt vore orimlig och ogenomförbar, därför att begrepp sådana som ledareskap, utbildning, erfarenhet och ansvar eller liknande uppvisade alla möjliga grader och nyanser och därför aldrig kunde användas såsom särskiljande kännetecken. Vidare framhölls i ytt- randet den risk för sammanhållning och därmed också för organisationsarbetet inom de anställdas led som en genom lag tvångsvis genomförd klassindelning av detta arbetstagarskikt skulle innebära. Förbundet hävdade, att beräkningen av flera av de viktigare anställningsvillkorens storlek måste grunda sig på faktorer, som kunde angivas i bestämt fixerade belopp, såsom lön, anställningstid och even- tuellt ålder, därest lagen icke skulle föranleda otaliga tvister och svårigheter för såväl de anställda som arbetsgivarna.

Kooperativa förbundet ansåg, att kategoriuppdelningen med vad därav följde vore betänklig och i praktiken måste leda till mycket betydande svårigheter. Förbundet anförde, att lagen borde innehålla en bestämmelse om att vissa materiella förmåner i arbetsavtalet, bland annat angående semester, borde utgå under hänsynstagande till gängse praxis. Skulle det emellertid vid ett närmare övervägande befinnas vara förenat med för stora svårigheter att på sådant sätt inrymma hänsyn till praxis rörande de materiella förmånerna, ville förbundet förorda, att enhetliga och för alla arbetstagare lika gällande minimibestämmelser infördes. Byggdes lagstiftningen på den sociala kategoriklyvningens principer och inbjödes lagstiftaren att fastställa de materiella villkoren för de olika folkgrupperna, då inleddes en utveckling, som lätt nog kunde resultera i att det fria förhandlings- och avtalsväsen, som nu reg— lerade arbetsvillkoren, trängdes tillbaka och ersattes med rent politiska avgöranden. De risker för samhällslivet, som en sådan utveckling inneslöte, vore så betydande, att man hade anledning avråda från även det lilla steg i den antydda riktningen, som vissa punkter i det föreliggande förslaget innebure.

• Sida 134
•  Original

De sakkunniga vilja till frågan om kategoriklyvning anföra följande. Den på de sakkunnigas begäran av socialstyrelsen verkställda utredningen angående olika arbetstagares semesterförmåner giver klart vid handen, att en mycket stor skillnad fortfarande föreligger mellan olika arbetstagare i fråga om rätten till semester. Att så är förhållandet, har även länge varit känt. På liknande sätt förhåller det sig med andra materiella förmåner, som genom en anställning tillkomma arbetstagaren. Häri är även att söka grunden till det av kommittén angående privatanställda framlagda förslaget om en uppdelning av arbetstagarna i skilda grupper.

För den händelse man i likhet med nämnda kommitté önskar erhålla en lagstiftning, som i princip icke är tvingande utan kan sättas ur spel genom existerande sedvänja eller genom bestämmelser i ett kollektivavtal, är det uppenbarligen naturligt, att man vid utformandet i lagtext av bestämmelserna om de materiella förmånerna så nära som möjligt söker följa praxis. Eljest kunde ju en sådan icke önskvärd situation uppkomma, som att lagen tiller— kände en grupp befattningshavare semester av viss längd, medan en del av dessa befattningshavare, på grund av att de ingått ett kollektivavtal och där- vid icke haft möjlighet att uppnå så stora förmåner som de i lagen omnämn- da, finge åtnöja sig med en väsentligt kortare semester. Men skall man i lagtext söka följa den praxis i fråga om förmånernas utmätande, som fak- tiskt förefinnes, kan man icke heller undvika att giva särskilda bestämmelser om en differentiering av förmånernas storlek mellan olika grupper av arbets- tagare. Att en sådan uppdelning väl ej heller kan sägas vara omöjlig att fö— retaga torde få anses vara styrkt genom det förhållandet, att lagstiftningen om semester i åtskilliga länder utgår från att vissa arbetstagare skola vara berättigade till en längre semester än andra. Den av internationella arbets- organisationen antagna konventionen angående semester för sjöfolk innehål- ler även en kategoriklyvning. För befälhavare, annat befäl och radiotele— grafister skall sålunda enligt konventionen semestern utgöra minst tolv ar- betsdagar, medan semestern för andra medlemmar av besättningen bestäm- mes till minst nio arbetsdagar.

Det lagförslag om rätt till semester, som de sakkunniga nu framlägga, avser emellertid ingalunda att vara någon dispositiv lagstiftning, som nära ansluter sig till gällande praxis. De sakkunniga föreslå i stället antagandet av en so— cial skyddslagstiftning av tvingande karaktär. Ändamålet med den före— slagna lagstiftningen är, att man skall se till, att semester i erforderlig ut- sträckning kommer alla arbetstagare till del.

Skulle man i en sådan lagstiftning utmäta olika förmåner åt olika arbets— tagare och därvid även följa en indelning, som gynnar personer i ledande ställning eller över huvud dem som icke tillhöra kroppsarbetarnas led, finge det en karaktär av undantagslagstiftning för de i samhället bäst ställda kate- gorierna, medan kroppsarbetet skulle sättasi en lägre klass. Detta gäller även de från vissa håll framkomna förslagen att lägga avlöningens storlek 'till grund för utmätandet av längden å den årliga semestern. En dylik lag- stiftning skulle enligt de sakkunnigas uppfattning sakna stöd i rättsmedve-

• Sida 135
•  Original

tandet i vårt land och i övrigt innebära en nyhet bland våra sociala skyddsbe- stämmelser. Resultatet av en sådan lagstiftning kommer med säkerhet att bliva, att de personer, som erhålla de mindre förmånerna, komma att anse sig vara utsatta för en undantagslagstiftning och känna sig vara orättvist behandlade. Man kan förutse ständiga tvister om den rätta placeringen av varje yrkesgrupp med hänsyn till de fastställda förmånernas storlek. Det kan ej vara lämpligt att genomföra en lagstiftning av sådan karaktär, att man redan i förväg kan med bestämdhet förutse, att lagstiftningen kommer att skapa allmänt missnöje.

Till förmån för en kategoriklyvning vid utmätandet lagstiftningsvägen av se- mesterförmånens längd har det ibland anförts, att det skulle för arbetsgivarna vara väsentligt lättare rent ekonomiskt sett att bära en längre semester för kontorspersonalen än för arbetarna. Den förstnämnda gruppen är nämligen mycket mindre till antalet än den senare, vartill kommer, att det ofta icke torde vara nödvändigt att skaffa en vikarie för en kontorist som åtnjuter semester. '

Till vad sålunda anförts om möjligheten för arbetsgivarna att lättare bära kostnaden för en förlängd semester för kontorspersonalen än för arbetarna vilja de sakkunniga anföra, att detta skäl ej är av principiell natur och alltså icke kan tillmätas betydelse vid diskussionen om lämpligheten av att i lag- stiftningen införa en kategoriklyvning. Det anförda tyder i stället på att kon- torspersonalen själv kan utan samhällets hjälp förskaffa sig semester av erforderlig utsträckning. Att så är förhållandet framgår också klart av den hittillsvarande utvecklingen.

De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang framhålla, att en mini- milagstiftning för de sämst ställda arbetstagarna icke på något sätt riktar sig mot de grupper av anställda, som redan kommit i åtnjutande av bättre för- måner än vad lagen bjuder. Det skulle vara synnerligen olyckligt. om la- gens genomförande skulle tagas till intäkt för en försämring av nu utgående semesterförmåner för någon grupp av arbetstagare. Detta lärer dock icke behöva befaras. Vad särskilt beträffar kontors- och affärsanställda kan det antagas, att denna grupp av arbetstagare efter lagens genomförande snarast kommer att befinna sig i ett bättre läge gentemot arbetsgivarna än tidigare. De kunna nämligen hänvisa till att det sedan gammalt varit rådande ett visst förhållande mellan dem och arbetarna beträffande längden på semestern och att arbetarna genom lagen lyfts upp på en högre nivå.

Otvivelaktigt är behovet av semester växlande, beroende på det slags arbete vederbörande har. Vissa arbetsuppgifter äro mera pressande, och det måste därför i'och för sig anses mera behövligt för dessa arbetstagare än för andra med en längre tids avkoppling under varje år. Ur sådana synpunkter skulle det vara väl förenligt med en skyddslagstiftnings karaktär att införa en gra- dering av semesterns längd för olika grupper av arbetstagare. Härvidlag är det dock omöjligt att gå på en sådan uppdelning av arbetstagarna, som föreslogs av kommittén angående privatanställda och som ansluter sig till de för när- varande utgående semesterförmänerna för skilda grupper av arbetstagare.

• Sida 136
•  Original

Man torde nämligen ingalunda kunna säga, att det intellektuella arbetet exem- pelvis inom kontorsyrket i och för sig är mera pressande än kroppsarbete och att därför längre semester för denna personalgrupp skulle vara nödvändig. Det förhåller sig tvärtom så, att åtskilliga former av kroppsarbete utföres under sådana förhållanden och är så betungande att de därmed sysselsatta därför borde sättas i en förmånligare ställning än övriga arbetstagare, därest man skulle genomföra en lagstiftning med semesterrätten graderad efter be— hovet av vila. Som exempel å arbetstagare, vilka skulle vara i behov av en längre årlig semester än övriga arbetstagare, kan nämnas gruvarbetare, vissa grupper av järnbruksarbetare, sjuksköterskor samt i allmänhet arbetstagare med nattjänstgöring. I detta sammanhang bör det observeras, att den mo- derna industrien med sin högt uppdrivna arbetsintensitet ofta kan medföra en snabb förslitning av den mänskliga organismen.

De sakkunniga hava diskuterat möjligheten av att låta utföra en veten- skapligt lagd undersökning av olika yrkesgruppers skilda behov av semester. Emellertid hava de sakkunniga därvid måst stanna vid den uppfattningen, att det icke är möjligt att genom en sådan undersökning vinna resultat, som kunna läggas till grund för utmätning i lagtext av skilda förmåner i avseende å semester för olika arbetstagargrupper. Det skulle sålunda säkerligen vara mycket svårt redan att bestämma vem som skulle utföra undersökningen. Denne måste nämligen hava tillräckligt stor auktoritet i alla läger för att det resultat, vartill han skulle komma, bleve godtaget, utan att några grupper skulle anse sig vara orättvist behandlade. Även om denna fråga skulle kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt, komme det likväl otvivelaktigt att visa sig vara omöjligt att i lagtext särskilja dem, som genom undersökningen funnits vara i behov av en längre semester. Det är nämligen icke gärna tänkbart att härvidlag på ett rättvist sätt gruppera alla de tusentals olika befattningar, som förekomma i verkligheten. I ett modernt samhälle skiftar karaktären av olika arbetsuppgifter ständigt. Nya arbetsuppgifter tillkomma och redan be- stående växla karaktär. Av yttrandena över förslaget till lag om arbetsavtal framgår även, att jämväl de myndigheter och organisationer, som iprincip gåvo sin anslutning till den föreslagna kategoriklyvningen, tämligen enstäm- migt anförde kritik mot den föreslagna lösningen av frågan. I vissa yttranden lämnas sålunda exempel på särskilda arbetsuppgifter, som omöjligen låta sig hänföra till någon av de tre i lagförslaget angivna grupperna. Det kan ej heller anses vara ett lättare utan i stället säkerligen ett mycket svårare prob— lem att göra en uppdelning av olika arbetstagare ur synpunkten av deras behov av semester. Vilken indelningsgrund som härvidlag än valdes och huru bestämmelserna i detta hänseende än utformades torde det därför icke vara möjligt att undgå svårigheter vid tolkning av lagtexten. Det kan ej anses vara lämpligt med speciellt svårtolkade bestämmelser i en lagstiftning av tvingande karaktär.

Med hänsyn till de synpunkter som sålunda anförts hava de sakkunniga funnit sig icke kunna förorda någon undersökning av behovet av årlig se- mester inom skilda yrkesgrupper. De sakkunniga vilja vidare bestämt av—

• Sida 137
•  Original

styrka varje uppdelning av arbetstagarna i skilda grupper i en lagstiftning angående semester och detta oberoende av ur vilken synpunkt en uppdelning skulle ske.

Det av de sakkunniga framlagda lagförslaget innebär i enlighet härmed en minimilagstiftning med lika förmåner åt alla arbetstagare. Man har så- lunda måst bortse från att somliga yrkesgrupper kunna hava större behov av semester än vad som kommer att tillerkännas dem genom lagstiftningen. På samma sätt får man bortse från att genom lagstiftningen åt någon arbets- tagargrupp kan bestämmas längre semester än som kanske ur rekreations- synpunkt vore strängt nödvändigt för just denna grupp. Självfallet är vidare. att man i en lagstiftning måste bortse från de individuellt skiftande behoven av semester på grund av försämrad hälsa.

En lagstiftning med minimikaraktär och samma förmåner för alla måste också sägas vara den enda lämpliga, då fråga är om en social skyddslagstift— ning. Det är nämligen här fråga om att göra ett ingrepp i den avtalsfrihet, som eljest principiellt tillkommer parterna på arbetsmarknaden. Ett sådant ingrepp bör göras så litet omfattande som är möjligt för att man ändock skall kunna få de synpunkter tillgodosedda, som man velat vinna genom lagstift- ningen. Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits måste en lagstiftning på detta område utformas på sådant sätt, att man icke därigenom främjar en utveckling fram mot att staten skulle helt bestämma anställnings- villkoren på arbetsmarknaden och att alltså den principiella avtalsfriheten skulle upphöra. Liksom de arbetstagare, vilka vid lagstiftningens genom— förande hava längre semester än den däri föreskrivna, icke komma att be- röras därav, kommer det även i fortsättningen att stå öppet för de särskilda grupperna av arbetstagare att genom förhandlingar med arbetsgivarna för- bättra de genom lagstiftningen tillerkända semesterförmånerna.

De sakkunniga vilja slutligen anföra, att en fördelning av olika semester— förmåner efter en sådan indelningsgrund som arbetstagarnas ålder ligger på ett helt annat plan än den nu diskuterade. Vid en sådan fördelning är det icke fråga om ett särskiljande av olika arbetstagargrupper eller yrken utan alla arbetstagare behandlas lika. De principiella synpunkter, som anförts till belysande av spörsmålet om en kategoriklyvning, kunna alltså icke åbe- ropas vid behandlingen av frågan om semesterförmånens utmätande med hänsyn till arbetstagarnas ålder. Frågan härom torde därför lämpligast böra behandlas i annat sammanhang (se sid. 170).

De grundläggande förutsättningarna för rätt; till semester.

Som allmän förutsättning för att en arbetstagare skall erhålla rätt till semester plågar gälla, att han oavbrutet varit anställd hos samma arbets- givare eller vid samma företag viss tid. Ibland erfordras härutöver, att ar- betstagaren utfört arbete hos arbetsgivaren eller vid företaget viss tid. I

• Sida 138
•  Original

praktiken är skillnaden mellan dessa två system ej så stor. Om det endast kräves, att arbetstagaren varit anställd viss tid, brukar arbetsgivaren ofta äga rätt att å semestern göra avdrag för längre tids frånvaro. Uppställes jämte kravet på viss anställningstid som villkor, att arbetstagaren utfört ar- bete under viss tid, brukar denne ofta få såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig tid, då han varit frånvarande av särskilda anledningar såsom semester, sjukdom och dylikt.

De i Sverige hittills framlagda förslagen om lagstiftning angående semester hava utgått från skilda system vid uppställandet av kvalifikationsbestäm- melserna. Sålunda föreslog arbetstidskommittén en bestämmelse om att arbetsgivare skulle vara skyldig att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september bereda semester åt arbetare, som utan avbrott varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget från och med den 16 september nästföregående år och som sedan minst en månad användes till arbete, varå lagen skulle äga tillämpning. De i arbetarskyddslagen år 1931 införda be- bestämmelserna angående semester innebära, att arbetare, som utan avse- värt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbets- givaren eller företaget någon längre tid, bör under den varmare årstiden beredas semester under angiven tid. Kommittén angående privatanställda upptog i sitt förslag till lag om arbetsavtal en bestämmelse om att arbets- tagare skulle äga rätt till årlig semester sedan ett år förflutit från det han tillträtt anställning hos arbetsgivaren. Enligt motiveringen till lagförslaget skulle semestern genomgående beräknas per det individuella anställningsåret för arbetstagarna. Kommittén föreslog vidare en avdragsregel, innebärande att semestern skulle få förkortas med en tolftedel, dock allenast med hela da- gar, för varje månad under året närmast före semesterns början, som arbete icke utförts. Den enda privilegiering av de olika orsakerna till bortovaro från arbete, som föreslogs av kommittén, var att med arbetad tid skulle jämställas semestertid.

De av internationella arbetsorganisationen antagna båda förslagen till kon- vention angående semester föreskriva, att semester årligen skall utgivas till arbetstagare efter ett års oavbruten tjänst. I den antagna rekommendationen angående semester uttalas dessutom, att den för uppkomsten av rätt till semester fordrade oavbrutna utövningen av tjänsten icke borde påverkas av avbrott, som orsakades av sjukdom eller olyckshändelse, familjetilldragel- ser, militärtjänst, utövande av medborgerliga rättigheter, förändring av led- ningen i det företag, vari arbetstagaren vore anställd, eller tidvis återkom- mande oförvållad arbetslöshet, som icke överskrede viss angiven begränsning, såvitt arbetstagaren återginge till sin tjänst. Därjämte anföres i rekommen- dationen, att villkoret om oavbruten tjänst borde i de fall, då arbetet icke fortginge regelbundet hela året, anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort arbete visst antal dagar under en bestämd tidrymd. Härjämte framhålles, att någon skillnad i semesterrätten icke borde uppkomma, även om arbetet utförts hos olika arbetsgivare. I enlighet härmed borde varje regering vidtaga effektiva åtgärder till förhindrande av att de kostnader, som uppkomme genom till—

• Sida 139
•  Original

försäkrande av semester, skulle falla uteslutande på den senaste arbetsgi- varen.

I den utländska lagstiftningen angående semester torde den allmännast tillämpade kvalifikationstiden för att semesterrätt skall inträda utgöra ett år. På sina håll, bland annat i Frankrike och Norge, föreskrives dock, att rätt till semester under ett färre antal dagar inträder redan efter sex måna- ders anställning.

Att man sålunda i de olika semestersystemen uppställer krav på en viss tids anställning såsom villkor för att rätt till semester skall inträda är natur- ligt. Ändamålet med semestern är ju att bereda den med stadigvarande arbete sysselsatte någon tids vila. Med en gången tids uppfattning om se- mestern som en premie för välförhållande i arbetet är det även förklarligt, att en så lång kvalifikationstid som ett år föreskrivits. Enligt en allt vanligare uppfattning intjänar man, såsom de sakkunniga närmare utvecklat i den allmänna motiveringen, successivt rätten till semester genom anställning och arbete. Med ett sådant betraktelsesätt är det icke i och för sig givet, att man vid utformandet av kvalifikationsbestämmelserna skall bibehålla kravet på en så lång tids anställning som ett år. Det gives numera, utan att man därmed lämnar den principiella ståndpunkten, mera spelrum för vad som kan an- ses vara lämpligt och skäligt, då man skall fastställa de villkor, som skola vara fyllda för att semesterrätt skall inträda.

Utformningen av den allmänna kvalifikationsbestämmelsen för rätt till semester blir därför beroende på vilka grupper av arbetstagare som man önskar att lagstiftningen skall bliva till positiv nytta för. Såsom de sak- kunniga närmare utvecklat i den allmänna motiveringen, är grunden till att en lagstiftning angående semester nu kommer till stånd att söka i en öns- kan att bereda arbetstagarna erforderlig rekreation. Med denna utgångs- punkt vore det naturligtvis bäst förenligt, att bestämmelserna om kvalifika— tionstiden utformades så, att endast de arbetstagare, som vore sysselsatta med lönearbete oavbrutet hela året och som därför vore i behov av rekrea- tion, erhölle rätt till semester. De grupper av arbetstagare som icke arbeta under hela året, hava nämligen icke samma behov av vila. Med hänsyn här- till kunde en kvalifikationsbestämmelse om ett års anställning anses vara lämplig. Om lagstiftningen upplades efter en sådan linje, skulle semester komma att tillerkännas dem, som arbeta hela året, men, väl att märka, blott om arbetet utföres hos samma arbetsgivare. Även om man ville vid lagstift- ningens genomförande bortse från de talrika arbetargrupper, som regelbun- det icke innehava arbete oavbrutet under hela året, kan det emellertid ej gärna vara vare sig lämpligt eller rättvist att utforma lagbestämmelserna så, att även de arbetstagare, som arbeta hela året men hos flera arbetsgivare, skulle falla utanför lagen. De nu senast nämnda arbetargrupperna hava uppenbarligen samma behov av semester som de arbetstagare, vilka fort- löpande hava anställning hos samma arbetsgivare. Redan med hänsyn härtill kan en så lång kvalifikationsperiod som ett är icke anses vara lämplig.

• Sida 140
•  Original

Den avgörande omständigheten när det gäller att bestämma kvalifikations- periodens längd är emellertid följande. Om samhället lagstiftningsvägen till- erkänner semester av viss längd åt de arbetstagare, som hava helärsanställ- ning hos samma arbetsgivare, kommer detta, oavsett att grunden till lagstift- ningen är att söka i en rekreationssynpunkt, att för dessa arbetstagare i prak- tiken verka som en löneförmån, ehuru detta icke kommer fullt tydligt till sy- nes förrän i samband med att de lämna sin anställning. Det är emellertid ej rimligt, att samhället skulle tillerkänna de bäst ställda grupperna av arbets- tagare en löneförmån, vilken finge bekostas av arbetsgivarna, men förvägra denna förmån åt övriga mindre väl ställda grupper av arbetstagare. Ett så- dant handlingsätt skulle med rätta kunna uppväcka allmänt missnöje. Även om man därigenom avviker från den principiella grunden för lagstiftningen, måste denna därför ordnas på sådant sätt, att så stora arbetstagargrupper som möjligt komma i åtnjutande av den lagstadgade semestern med de för- måner densamma kan erbjuda.

För avgörandet av frågan om vilken kvalifikationsbestämmelse som lämp— ligen bör stadgas för uppkomsten av semesterrätt, är det av ett betydande intresse att erhålla uppgifter om arbetskraftens rörlighet eller med andra ord den ungefärliga procenten av arbetare, som på grund av arbetsmarkna- dens struktur eller annan anledning regelbundet varje år hava arbetsanställ- ning hos mer än en arbetsgivare. För åren fram till och med 1929 finnas vissa uppgifter, som belysa arbetskraftens rörlighet, sammanförda i arbets- löshetsutredningens betänkande I angående arbetslöshetens omfattning, ka- raktär och orsaker (sid. 354—373). Där återfinnas sålunda uppgifter an- gående in- och utflyttningssiffrorna för landets olika församlingar, från 1920 års folkräkning och 1927 års arbetslöshetsräkning hämtade uppgifter angå- ende förekomsten av yrkeskombinationer samt vissa på arbetsförmedlings- materialet grundade uppgifter om arbetskraftens omflyttning. Av speciellt intresse ur nu förevarande synpunkt äro vissa uppgifter, som lämnats av Sveriges verkstadsförening angående den frivilliga avflyttningen inom verk— stadsindustriens arbetarstam under åren 1916—1929. Det framgår av dessa uppgifter, att den årliga avflyttningen av arbetare inom verkstadsindustrien var av mycket betydande dimensioner under krigsåren och fram till och med 1920. Avflyttningsprocenten varierar under dessa år mellan lägst 5t'4 och högst 63'8. Från och med år 1921 är procenttalet väsentligt lägre, nämligen högst 17'8 och lägst 10'0. Även beträffande vissa andra yrken lämnas i ar- betslöshetsutredningens betänkande en del uppgifter angående omflyttnin- gens storlek.

De av arbetslöshetsutredningen lämnade uppgifterna om arbetskraftens rörlighet avse en tidrymd, som numera är tämligen avlägsen. Någon mera djupgående och tillförlitlig statistik av senare år finnes härvidlag icre till- gänglig. De uppgifter, som kunna hämtas ur materialet från den ;enaste folkräkningen, äro icke heller av den karaktär, att de belysa irbets- kraftens rörlighet på sådant sätt, som de sakkunniga här åsyfti. En specialundersökning i frågan skulle medföra lång tidsutdräkt oct bety—

• Sida 141
•  Original

dande kostnader. En sådan djupgående statistik synes ej heller vara av be- hovet påkallad. De sakkunniga hava ansett det vara för sitt ändamål till— räckligt, om från arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar kunde erhållas uppgifter, som grundade sig på en inom respektive verksam- hetsområde vunnen erfarenhet om huru stor procent av arbetarna, som inne- hava mer än en anställning under ett år. .

I avsikt sålunda att erhålla material till bedömande av i vilken utsträck- ning arbetstagama årligen växla anställning, hava de sakkunniga vänt sig till svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen med en förfrå- gan, huruvida organisationerna vore villiga att lämna de sakkunniga på fö- refintligt material eller eljest på erfarenhet grundade uppgifter härom. I den till de bägge huvudorganisationerna ställda skrivelsen anhöllo de sakkun- niga om svar å frågan, huru många procent av arbetarna inom olika industri— och arbetsområden, som under ett vart av åren 1932—1936 haft anställning hos mer än en arbetsgivare. Arbetsgivareföreningen och landsorganisationen hava med anledning härav infordrat uppgifter i ämnet från anslutna förenin- gar och fackförbund. I samband med överlämnandet till de sakkunniga av de inkomna uppgifterna betonade såväl arbetsgivareföreningen som lands- organisationen svårigheten att erhålla tillförlitliga uppgifter av ifrågavarande slag. Arbetsgivareföreningen uttalade särskilt, att föreningen ansåge det fö— religgande materialet vara av sådan heterogen beskaffenhet, att en samman- ställning därav vore av ringa värde.

De sakkunniga måste för sin del även konstatera, att de lämnade uppgif- terna i flertalet fall äro så obestämda och i övrigt synas vara grundade en- dast på vederbörande uppgiftslämnares egen uppfattning, att någon säker slutsats om den verkliga storleksordningen av arbetskraftens omflyttning mellan olika arbetsgivare icke torde kunna dragas. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig ej höra i detta sammanhang i sin helhet återgiva de erhållna uppgifterna. Dock torde böra omnämnas följande uppgifter, vilka synas vara av mera allmänt intresse.

Sveriges verkstadsförening lämnar följande uppgifter angående antalet ny- anställda och avflyttade arbetare hos föreningens medlemmar under ett vart av åren 1932—1936.

Antal Antal Medeltalet Antagna Avflyttade

Å r antagna avflyttade sysselsatta i % av totalt i % av totalt

arbetare arbetare arbetare sysselsatta sysselsatta 1932 .................... 5 944 10 029 38 680 15.4 259 1933 .................... 9 754 6 691 38 657 252 173 1934 .................... 16 528 7 520 47 503 34'8 158 1935 .................... 17 548 9 366 55 915 31'4 168 1936 ................... 16 999 9 877 60 722 280 163

Till belysande av de lämnade uppgifterna anför verkstadsföreningen föl- jande.

• Sida 142
•  Original

I antalet avflyttade arbetare är icke inräknat avskedanden på grund av ålder, sjuklighet eller dödsfall.

Vi vilja nämna, att undersökningen icke omfattar alla verkstäder anslutna till vår förening men att den kan betecknas som representativ. Den omfattar i runt tal S],” av medlemsstocken.

De under året avflyttade arbetarna kunna under lågkonjunktur icke påräkna ar— bete omedelbart efter avflyttningen från en verkstad, under det att de arbetare, som avflyttat under de senaste åren, sannolikt så gott som omedelbart få anställning på annat håll. Under år 1936 kan man således räkna med att samtliga fått anställning på annat håll och sålunda praktiskt taget i samtliga fall haft anställning hos mera än en arbetsgivare under samma år.

Liknande gäller givetvis även de arbetare, som antagits under året, vilka kom- mit från annan arbetsgivare. I huru stor omfattning arbetare cirkulerat mellan till oss anslutna verkstäder låter sig svårligen beräkna.

En viss del av de antagna äro sådana, som för första gången taga anställning. Om man ungefärligt uppskattar dessa förhållanden, torde man dock kunna antaga, att inemot 20 procent av de antagna komma från andra arbetsgivare, som icke tillhöra vår förening. -

Antalet arbetare, som inom verkstadsindustrien haft mera än en anställning hos samma arbetsgivare under året 1936, skulle följaktligen kunna beräknas motsvara omkring 20 procent (16'3 + %% ), vilket med utgångspunkt från ett arbetarantal av 80 000 motsvarar 16 000 arbetare.

För tidigare är inverkar svårigheten att få ny anställning. Huru detta skall kunna uppskattas är givetvis svårt att uttala sig om. Motsvarande värde torde för åren 1932 och 1933 ligga någonstädes mellan 15 och 20 procent.

Under år 1934 och 1935 torde procenttalet 20 icke vara i nämnvärd grad miss- visande.

Svenska metallindustriarbetareförbundet meddelar, att det icke varit för- bundet möjligt att i det begärda hänseendet få fram något material. För- bundet uttalar emellertid, att procenttalet av dem, som bytt arbetsplats under de angivna åren, vore så stort, att förbundet icke trodde sig om att kunna in— förskaffa uppgifter därom från lokalavdelningarna.

Sveriges träindustriförbund upplyser, att antalet av de arbetare hos för- bundets medlemmar, som under åren 1932—1936 arbetat hos jämväl annan arbetsgivare, varierat mellan 1348 och 16% procent.

I den mån övriga arbetsgivareföreningar ansett sig kunna lämna några upp- gifter angående storleken av arbetskraftens omflyttning, utvisa dessa i all- mänhet tämligen låga siffror.

Bland de från fackförbunden lämnade uppgifterna äro omflyttningssiff— rorna självfallet höga för byggnadsfacket, skogsbruket och flottningen. Av intresse är emellertid, att ganska höga siffror förekomma även inom andra yrkesområden. Sålunda variera omflyttningssiffrorna för livsmedelsarbetare mellan 15 och 20 procent, för frisörer mellan 21 och 44 procent, för hokbin— deriarbetare mellan 103 och 171 procent samt för typografer mellan 15 och 17 procent. För hotell— och restaurangpersonalen angives en genomsnittlig omflyttningssiffra av 15 procent. I övrigt utvisa de lämnade svaren mycket låga omflyttningssiffror. För kontorister och handelsarbetare stannar om- flyttningen sålunda vid 15 ä 2 procent. För bryggeriarbetarna angives, att

• Sida 143
•  Original

endast 1 procent årligen växlar arbetsgivare. Omflyttningsprocenten varierar vidare för beklädnadsarbetarna mellan 3 och 10 och för gjuteriarbetarna mel— lan 11 och 36. För gruvarbetarna angives omflyttningen genomsnittligt vara 5 procent.

Även om de sålunda från arbetsgivare- och arbetarorganisationerna erhåll- na uppgifterna om arbetskraftens omflyttning under åren 1932—1936 måste anses såsom icke helt tillförlitliga, då de i allmänhet blott äro uppskattade. äro siffrorna likväl av intresse vid bedömandet av nu föreliggande fråga om huru den grundläggande bestämmelsen angående rätten till semester bör ut- formas. De erhållna uppgifterna bestyrka nämligen vad som kunnat anta- gas, eller att omflyttningen av arbetare är relativt omfattande inom vissa in- dustrier. I själva verket byta tydligen så många arbetare årligen anställning. att det icke gärna är möjligt att i förevarande hänseende underlåta att taga hänsyn därtill. Det måste utan vidare sägas vara klart, att det ej är lämp- ligt med en kvalifikationsbestämmelse om så lång anställning hos samma ar- betsgivare som under ett helt år för att rätt till semester skall inträda. Ett sådant villkor skulle nämligen utestänga ett mycket stort antal arbetare från erhållandet av de förmåner, som lagen skulle tillerkänna de bäst ställda ar- betarna. Detta kan icke anses vara skäligt.

Det gäller sålunda att till avgörande upptaga frågan om på vilket sätt man skall kunna lagstiftningsvägen tillerkänna semester åt sådana grupper av ar- betstagare, som på grund av yrkets struktur ej äro helårsanställda hos en och samma arbetsgivare.

Det system, som härvid närmast erbjuder sig och som giver proportionellt sett samma förmåner åt alla arbetstagare, oavsett längden av anställnings- tiden, är inrättandet av semesterkassor. Man kan härvidlag tänka sig, att det inrättas antingen en central kassa, omfattande alla arbetstagare inom hela landet, eller också särskilda kassor för varje yrke. Eventuellt skulle man också kunna tänka sig semesterkassor med lokal avgränsning på samma sätt som de erkända sjukkassorna. Vilken form för utformandet av ett system med semesterkassor som man än skulle välja, äro huvudprinciperna för verk- samhetens bedrivande alltid desamma. Till varje medlem i en semester- kassa utfärdas sålunda en semesterbok. För varje tidsenhet, som arbete ut- föres -— och denna enhet kan lämpligen bestämmas till så kort tid som en vecka — skall arbetsgivaren avsätta viss procent av arbetslönen och insända detta belopp till en för kassan gemensam fond. Detta sker lämpligast genom att arbetsgivaren i förväg inköper valörmärken, vilka för varje vecka av ho— nom inklistras i medlemsboken samt makuleras. Semesterbokens innehavare berättigas att årligen, antingen under en bestämd tidrymd eller eljest då det honom gottskrivna beloppet uppnår viss storlek, utbekomma detta belopp. I samband härmed skall han givetvis taga sin semester. Antalet semesterdagar bör korrespondera mot det för avsättningen till semesterkassan använda pro- centtalet. Mot två procents avsättning av lönen svarar sålunda för helårs- anställda en semester av sex dagar, medan semestern vid fyra procents av-

• Sida 144
•  Original

sättning blir tolv dagar. I fråga om kontrollen av att arbetsgivarna på före— skrivet sätt avsätta den intjänade semesterlönen och att arbetstagarna verk- ligen i samband med det upplupna beloppets lyftande taga viss tids ledighet, kunna för semesterkassornas vidkommande anföras ungefär samma syn- punkter som de sakkunniga uttalat i den allmänna motiveringen.

Ett system med semesterkassor har i Frankrike lagstiftningsvägen införts för vissa grupper av säsongarbetare, såsom byggnadsarbetare, och för vissa grupper av arbetare, som ofta växla arbetsgivare, såsom hamnarbetare. Be- träffande utformningen av semesterkassorna eller, som de benämnas i Frank- rike, kompensationskassorna, hänvisas till den därom tidigare lämnade redo- görelsen (sid. 29 ff.).

Semesterkassor finnas vidare i Belgien för åtskilliga grupper av arbets- tagare. Kassorna hava även i detta land stöd av lagstiftningen, i det för de berörda grupperna utfärdats särskilda dekret, som fastställa kollektiva över- enskommelser mellan arbetsgivare och arbetare. Jämför vidare vad som här— om anföres å sid. 25.

I Norge hava några författningsbestämmelser angående semesterkassor icke utfärdats. Lagstiftningsvägen har semester sålunda endast tillerkänts de arbetstagare, som hava minst sex månaders anställning hos samma arbets- givare eller företag. Genom kollektivavtal inom byggnadsfacket har emeller- tid kassesystemet kommit att tillämpas även i Norge. Se härom vad som anföres å sid. 36.

Även i Österrike har systemet med semesterkassa genom träffat kollek- tivavtal införts inom byggnadsfacket. En byggnadsarbetare är enligt avtalet tillförsäkrad semester om en vecka med lön för 48 timmar, för den händelse han kan visa, att han arbetat 52 veckor under en period av 18 månader. Därest 'den period, under vilken han arbetat 52 veckor, är längre än 18 månader men dock icke överstiger 24 månader, är han väl fortfarande berättigad till semes- ter av samma "längd som nyss angivits, men semesterlönen sjunker successivt. Arbetsgivaren är enligt kollektivavtalet skyldig att klistra ett valörmärke å arbetarens semesterkort för varje vecka, varunder denne utfört arbete under viss angiven tid. Då arbetaren hopsamlat 52 semestermärken, är han berät- tigad till att från en central fond erhålla sin semesterlön.

I Danmark hava likaledes genom kollektivavtal upprättats semesterkassor inom metall- och textilindustrierna. Kostnaden för semestern bäres vad be- träffar metallindustrien av arbetsgivarna men i fråga om textilindustrien av arbetarna själva. För sistnämnda grupp av arbetare skall arbetsgivaren näm- ligen vid varje avlöningstillfälle avdraga två procent å lönen, samt inbetala det- ta belopp till kassan. Rätten till semesterersättning för såväl metallarbetarna som textilarbetarna är beroende av det till kassan för varje individ inbetala- de beloppet.

Det torde jämväl böra omnämnas, att i Tyskland enligt för vissa industrier utfärdade bestämmelser arbetsgivaren är skyldig att till en bestämd bank in- betala ett i förväg för varje dagsverke fastställt belopp. Den därigenom upp-

• Sida 145
•  Original

komna fonden användes till semesterlön för de arbetare. som kunna uppvisa ett kort, varå erforderligt antal märken klistrats.

Även i Sverige har systemet med semesterkassa kommit till användning. Genom ett för bleck- och plåtslagare i Stockholm träffat kollektivavtal har nämligen för dem skapats en semesterkassa, administrerad av vederbörande arbetsgivareförening. För varje arbetad timme avses ett belopp av fem öre att bliva avsatt såsom semesterlön. Detta belopp utbetalas av arbetsgivaren för sådana arbetare, som arbeta mot timlön, medan detsamma för ackords- arbetarnas del avdrages från ackordsöverskottet. Varje arbetare har en se- mesterbok, vilken bekostas och utdelas till honom av fackföreningen. Se- , mestermärkena tillhandahållas däremot uteslutande genom arbetsgivareför- eningen. Semesterboken skall vid varje ny anställning överlämnas till arbets- givaren, som har att veckovis i boken insätta semestermärken, svarande mot den arbetade tiden. Dessa märken skola makuleras med en för varje arbets- givare avsedd stämpel, som tillhandahålles endast av arbetsgivareföreningen. Då en arbetare skall uttaga ledighet, frånskiljer hans arbetsgivare den del av varje sida i semesterboken, på vilken semestermärken finnas klistrade. Arbetsgivareföreningen inlöser dessa märken kontant, varefter beloppet oav- kortat överlämnas till semesterbokens innehavare. Beträffande semesterns längd stadgas i kollektivavtalet, att densamma ej får överstiga den tid, som svarar mot erhållna semestermärken; arbetare dock obetaget att utsträcka ledigheten till sex dagar.

Vid de i början av år 1937 förda förhandlingarna angående nytt kollektiv- avtal inom byggnadsfacket överlämnades bland annat av Svenska byggnads- träarbetareförbundet ett förslag till avtal, upptagande bestämmelser angående inrättandet av en semesterkassa. Enligt de i avtalsförslaget upptagna be- stämmelserna skulle semesterkassan administreras av arbetsgivarnas orga- nisation och semestern helt bekostas av vederbörande arbetsgivare. För varje arbetad vecka skulle ett särskilt valörmärke åsättas arbetarens semesterkort. De i avtalsförslaget intagna bestämmelserna angående semester inflöto emel— lertid ej i det sedermera träffade kollektivavtalet.

De sakkunniga vilja beträffande systemet med semesterkassor framhålla, att ett sådant system måste betraktas såsom den gentemot alla arbetstagare mest rättvisa formen för ordnandet av semesterfrågan. Om semesterkassor införas, erhåller nämligen varje arbetare en semester, som är proportionell mot den tid han arbetat. Även sådana grupper av arbetstagare, som med hänsyn till arbetsmarknadens struktur mycket ofta nödgas byta anställning. komma sålunda i åtnjutande av samma förmåner som de bättre ställda arbetare, vilka hava långvariga anställningar. Det vore alltså principiellt att föredraga, om semesterfrågan kunde för alla arbetare ordnas genom ett system med semesterkassor. Det kan emellertid icke fördöljas, att ett så- dant system har många nackdelar. Till en början måste man erkänna, att man därigenom släpper tanken på att semestern skall vara till för rekrea- tion. Semesterns karaktär av en löneförmån framträder alltså här väsent- ligt tydligare än i ett system, som för semesterrätt kräver en förhållandevis

• Sida 146
•  Original

lång anställningstid. Därtill kommer, att mycket stora svårigheter uppstå i fråga om tillämpningen av ett system med semesterkassor. Väl torde det vara möjligt att kunna inom själva industrien tekniskt genomföra ett system, där arbetsgivaren skall för varje vecka åsätta arbetarens semesterbok ett sär— skilt märke samt makulera detsamma. Att genomföra samma system för alla andra yrkesområden torde emellertid erbjuda stora svårigheter. Man behöver blott tänka på att varje småbrukare, som tillfälligtvis anställt en arbetare, skulle behöva anskaffa ett valörmärke och klistra detta i arbetarens semesterbok. Även beträffande själva administrationen skulle stora svårig- heter uppkomma. Det skulle nämligen icke gärna vara möjligt att anförtro skötseln av kassorna till endera av parterna på arbetsmarknaden. Själv- fallet skulle man icke kunna överlåta skötseln åt arbetarna, då arbetsgivarna ju skola bekosta hela semestern. Att överlåta kassornas administration till arbetsgivarna skulle däremot vara tänkbart; så har även genom lagstiftning skett i Frankrike beträffande vissa grupper. Det kan emellertid icke anses stå i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen i vårt land, att staten skulle ålägga arbetsgivarna att giva semester av viss längd och därtill att administrera den synnerligen svårskötta tekniska apparaten, för den hän- delse kassesystemet väljes. Beträffande olycksfallsförsäkringen, som helt be- kostas av arbetsgivarna, har man icke heller gått på en sådan linje. Staten har för denna försäkring upprättat en central försäkringsanstalt, varjämte arbetsgivarna berättigats men icke ålagts att själva enligt givna regler upp- rätta försäkringsbolag. De sakkunniga kunna sålunda icke finna annat än att staten måste själv omhändertaga skötseln av ett system med semester- kassor, därest ett sådant system skulle införas genom lagstiftning. Därmed skulle också den byråkratiska ordningens olika nackdelar framträda. Syste- met kunde befaras bliva både tungrott och kostsamt. De sakkunniga vilja erinra om att statsmakterna av ungefär samma skäl som nu anförts hittills avvisat tanken på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Det torde särskilt böra framhållas, att det icke kan anses vara lämpligt att lagstiftningsvägen införa kassesystemet endast för vissa yrkesområden. De yrken, som i sådant hänseende skulle komma i fråga, vore de, där ar- betarna normalt icke äro helårsanställda hos samma arbetsgivare. Stora svårigheter skulle säkerligen uppstå i samband med avgörandet av frågan om avgränsningen av de yrken, för vilka semesterkassor skulle införas. Man bör nämligen ihågkomma, att inom samtliga yrken en viss procent av arbets- tagarna årligen växla arbetsgivare. Det skulle alltså gälla att bestämma, vid vilket procenttal omsättningen skulle anses vara så stor, att kassesystemet borde införas. Inom sådana yrken, för vilka semesterkassa icke upprättats, skulle de arbetare, vilka växla anställning, bliva sämre ställda än samtliga andra arbetare på arbetsmarknaden. Härigenom skulle förvisso missnöje komma att uppstå. Såsom framgår av den över lagstiftningen om semester i Frankrike lämnade redogörelsen, hava svårigheterna i fråga om genom- förandet av lagstiftningen särskilt framträtt, då det gällt bestämmandet av de yrken, för vilka semesterkassor skulle upprättas. Yrkanden hava

.._;_—.-._ ..... ”___, .

• Sida 147
•  Original

också redan framkommit om att det för hela arbetsmarknaden borde införas ett system med semesterkassor. Om man i vårt land skulle för genomförandet av en lagstiftning om semester välja systemet med semester- kassor, torde också den enda möjligheten vara att från början införa en för alla yrken enhetlig semesteranstalt, vilken skulle administreras av sta- ten. Olägenheterna av en sådan anordning framgå av vad nyss anförts. De sakkunniga anse sig därför icke kunna förorda, att den lagstadgade semestern ordnas på ett sådant sätt.

Ur det allmännas synpunkt torde däremot intet vara att erinra mot att parterna på arbetsmarknaden genom bestämmelser i kollektivavtal för sär- skilda yrkesområden införa systemet med semesterkassor. De yrkesom- råden, inom vilka intresse härför kan tänkas föreligga, torde framför allt vara de säsongbetonade facken. Att arbetarna för sin del redan varit inne på en sådan tankegång framgår av den förut lämnade redogörelsen för kasse- systemets tillämpning i Sverige. Därest en semesterkassa genom föreskrift i ett kollektivavtal skulle inrättas för visst yrkesområde, är det självfallet, att parterna gemensamt eller endera av dem finge svara för kassans ad— ministration och skötsel. Detta kan i ett sådant fall otvivelaktigt ske efter väsentligt enklare linjer än vad som vore möjligt, för den händelse staten skulle genom egna organ ordna förvaltningen.

De sakkunniga vilja alltså sammanfattningsvis som sin uppfattning uttala, att det principiellt får ankomma på parterna å arbetsmarknaden att över— enskomma om införandet av semesterkassor inom skilda yrken.

Därest man i likhet med de sakkunniga anser, att semesterfrågan icke lämpligen bör lagstiftningsvägen ordnas genom upprättandet av en semester- anstalt eller ett system av skilda semesterkassor, återstår som enda möjlig— het att acceptera systemet med viss tids anställning såsom grundläggande kvalifikation för att rätt till semester skall inträda. Av vad tidigare anförts framgår emellertid, att man därvidlag icke bör föreskriva en så sträng kva- lifikationsbestämmelse som ett års anställning. En föreskrift härom skulle nämligen bliva till förmån endast för de bäst ställda arbetargrupperna. Å andra sidan är det icke möjligt att vid avgörandet av frågan om kvalifika- tionstidens längd gå huru långt nedåt som helst. Det kan knappast anses vara förenligt med den allmänna uppfattningen för närvarande, att en myc- ket kort anställningstid skulle berättiga arbetstagaren till erhållande av se- mester eller i vart fall semesterersättning. Statsmakterna böra vid lagstift- ningens ordnande icke föregripa utvecklingen på detta område. Det må så- lunda överlåtas åt parterna själva att träffa överenskommelser om semester- rätt i de fall, då anställningstiden är mycket kort. Vid en lagstiftning bör gränsen i stället bestämmas på sådant sätt, att semesterrätt endast inträder, då det är fråga om en anställning, som verkligen gör skäl för namnet och som alltså ej blott är av tillfällig karaktär. Innebörden av vad som nu anförts är, att man vid en lagstiftning om semester medvetet bör bortse från de arbetstagare, vilka hava en mycket kort anställningstid. Vid vilken

• Sida 148
•  Original

längd för anställningen som gränsen för semesterrättens inträdande bör sät- tas är uppenbarligen en bedömningsfråga. De sakkunniga vilja för sin del förorda en bestämmelse om att fyra månaders anställning skall kunna grund- lägga rätt till semester. De sakkunniga hava även övervägt lämpligheten av att bestämma kvalifikationstiden till sex månader. Härigenom skulle emellertid stora grupper av arbetare, vilka arbeta hela året men hava an— ställning inom olika yrken eller hos olika arbetsgivare inom samma yrke, kom- ma att falla utanför lagstiftningen. Stor hänsyn bör även tagas till det för- hållande, att ett betydande antal arbetare redan nu genom bestämmelser i kol— lektivavtal äro tillförsäkrade semester efter en anställningstid av fyra må- nader. Den genom socialstyrelsens försorg verkställda utredningen av kol- lektivavtalens bestämmelser om semester utvisar nämligen, att omkring 40 000 arbetare äro berättigade till semester efter en kvalifikationstid om högst fyra månader. En vanlig bestämmelse i kollektivavtalen är också, att semesterrätt under löpande kalenderår tillkommer den, som varit anställd från den 1 januari. Då semesterperioden i allmänhet förlägges till mid- sommartiden, har alltså i dylikt fall sex månaders anställning ännu icke till fullo uppnåtts. Bestämmelserna i en lag om semester torde icke böra ut- formas på sådant sätt, att en försämring till följd av lagen kommer att drabba många arbetstagare. Även med hänsyn härtill kan alltså en kva— lifikationstid om fyra månader anses vara lämplig. Denna tid torde ej heller vara för kort ur synpunkten, att det skall vara fråga om en verklig arbets— anställning och ej endast om ett tillfälligt arbetsuppdrag.

Vad speciellt beträffar säsongarbetarna och frågan, huruvida dessa grup- per böra inordnas under lagstiftningen, så är det givet, att utformnin— gen av kvalifikationsbestämmelserna härvidlag är av den allra största betydelse. Såsom anförts i kapitlet om lagstiftningens omfattning, anse de sakkunniga nämligen, att några principiella skäl i och för sig icke föreligga, som skulle föranleda en allmän undantagsbestämmelse för säsongyrkenas del. Här föreligga också så skiftande förhållanden, att man rättvisligen icke kan med hänsyn till enstaka gruppers stora arbetsinkomster utesluta öv- riga säsongarbetare från förmånen av semester. Bland säsongarbetarna fin- nas exempelvis sådana grupper som skogsarbetare, vilka under olika delar av året utföra skilda arbetsuppgifter åt flera arbetsgivare. Dessa arbetare torde mera än de flesta andra vara i behov av ett ekonomiskt tillskott å lönen, så att de därigenom sättas i stånd att söka någon tids vila och rekrea- tion. Med hänsyn härtill bör kvalifikationstiden bestämmas på ett sådant sätt, att exempelvis skogsarbetarna icke de facto falla utanför lagens till- lämplighetsområde. Detta skulle säkerligen bliva fallet, därest man upp- ställde krav på en så lång tids anställning som sex månader.

Vad beträffar den grupp av säsongarbetare, som man av nära till hands liggande skäl främst torde tänka på då talet föres å säsongarbetarna och deras förhållanden, eller med andra ord byggnadsarbetarna, torde det till en början böra betonas, att de mycket stora inkomsterna inom facket endast äro möjliga att uppnå i de största städerna. De inom övriga delar av landet

• Sida 149
•  Original

anställda byggnadsarbetarna torde knappast kunna anses vara i avlönings- hänseende väsentligt bättre ställda än övriga arbetargrupper; i vart fall icke om hänsyn tages till dödsäsongen. I fråga om byggnadsarbetarlönema inom storstäderna är det väl otvivelaktigt, att arbetslönen måste an- ses till en betydande del inkludera ersättning för den årligen regel- bundet återkommande arbetslöshetstiden. Icke ens från arbetsgivarhåll har man emellertid velat påstå, att arbetslönen skulle kunna anses till fullo ersätta dessa arbetare för den normala dödsäsongen. Under sådana förhål- landen kan det icke anses vara oskäligt, att dessa arbetare principiellt jäm» ställas med övriga arbetargrupper i fråga om rätten att erhålla semester och därmed även den ekonomiska förmån, som otvivelaktigt ligger häruti. De sakkunniga vilja särskilt understryka, att man genom att helt jämställa sä- songarbetarna med övriga grupper av arbetstagare och genom att anordna kvalifikationsbestämmelserna på ett sådant sätt, att säsongarbetarna icke faktiskt uteslutas från lagens tillämpning, torde vinna den mycket stora för- delen, att uppslitande strider om införandet av semesterrätt för byggnads- arbetare kunna undvikas. Det är nämligen tydligt, att intresset bland arbe- tarna allt mera kommit att inrikta sig på frågan om erhållandet av semester under en tillräckligt lång tid. Det torde sålunda icke vara möjligt att an- taga annat än att byggnadsarbetarna vid de under början av år 1937 förda avtalsförhandlingarna frånföllo sitt krav på ordnad semester endast med hän- syn till att de hade förhoppningar om att frågan skulle genom statsmakternas åtgöranden ändock komma att lösas inom den närmaste framtiden.

De sakkunniga vilja sammanfattningsvis uttala följande beträffande frå- gan om vilken hänsyn som bör tagas till säsongarbetarnas förhållanden vid avgörandet av spörsmålet om kvalifikationstidens längd. I själva begreppet säsongarbetare ligger, att denne icke innehar fortlöpande anställning under hela året. Därtill kommer, att dessa arbetare, i vad det gäller byggnads- branschen, ofta byta arbetsgivare under den tid av året, då arbetet van- ligen bedrives. Alla säsongarbetare äro på grund av längden av den arbets- lösa tiden under varje år i behov av en ekonomisk hjälp till uppehållet under denna tid. Kvalifikationstiden bör därför icke bestämmas på sådant sätt, att stora grupper av säsongarbetare icke komma i åtnjutande av de för- måner, som en lag om semester skulle giva åt övriga arbetstagare. Detta skulle emellertid med visshet bliva fallet, därest kvalifikationstiden bestäm- mes till sex månader. Med hänsyn härtill bör en längre tid än fyra månader icke uppställas som villkor för att rätt till semester skall inträda.

Det torde böra särskilt framhållas, att bestämmelsen om en kvalifikations- tid av fyra månader icke bör tolkas så, att därmed endast skulle avses ka- lendermånader. En arbetstagare, som ett år anställes den 13 januari, har alltså grundlagt rätt till semester, eller kanske rättare sagt semesterersätt- ning, därest anställningen upphör den 23 maj.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang påpeka, att det givetvis icke är möjligt för dem att till behandling upptaga frågan om i vilka fall ett an- ställningsförhållande skall anses hava upphört eller då så ej är fallet. Detta

• Sida 150
•  Original

kan i brist på lagstiftning om arbetsavtal ofta vara tveksamt, exempelvis vid permitteringar av olika längd, deltagande i arbetskonflikt, för den händelse arbetstagaren icke omedelbart efter konfliktens slut får ånyo börja arbeta, eller under avtalslös tid i samband med ett kollektivavtals utlöpande. Så länge i vårt land icke förefinnes en lagstiftning om arbetsavtal, har man här- vidlag uteslutande domstolarnas avgöranden i de enskilda fallen att stödja sig på.

Kravet på minst fyra månaders anställning såsom villkor för inträde av semesterrätt innebär självfallet en fordran på att anställningen skall vara sammanhängande. En arbetstagare kan alltså icke för semesterrätt få till- godoräkna sig tid, varunder han vid något tidigare tillfälle varit anställd hos samma arbetsgivare. Det är emellertid tydligt, att sådana omständig- heter kunna förekomma, att det ur samhällets synpunkt ej kan anses vara skäligt, att semesterrätten skall förloras endast därför att arbetsavtalet upp- hört. Kommittén angående privatanställda uttalade härom, att omständig- heterna kunde vara sådana, att sammanhängande anställning borde anses föreligga, därest ett avtalsförhållande blivit upplöst men efter en kortare tids förlopp återknutits, exempelvis om avtalsförhållandet upphört för för- handlingar om ändrade anställningsvillkor eller om det nya avtalet kunde sägas i verkligheten innebära ett återkallande av en uppsägning, hävning eller dylikt. Som exempel å ett förfarande, vilket med hänsyn till semesterrätten icke bör anses medföra ett avbrott i anställningen, vilja de sakkunniga vidare nämna det fall, att en arbetsgivare entledigat en arbetstagare omedelbart före utgången av de fyra månaderna och efter några få dagar nyanställt sam- ma person.

I sitt yttrande över förslaget till lag om arbetsavtal anförde arbetsdomsto- lens ordförande följande beträffande frågan om inverkan å semesterrätten av en kortare tids avbrott i arbetsanställningen.

Vid minskad tillgång på arbete kan en arbetsgivare välja mellan olika utvägar. Han kan sålunda inskränka arbetstiden för hela arbetsstyrkan eller permittera viss del av denna. Det kan emellertid också hända, att han i stället för permittering väljer att formellt entlediga vissa arbetare för att sedan återtaga dem i sin tjänst, när tillgången på arbete ökas. Vid vissa företag, där arbetet är säsongbetonat, kunna dylika periodiska avbrott i anställningen förekomma mer eller mindre regel- bundet. För att utjämna olägenheterna härav händer det i vissa fall, att olika per. soner entledigas skilda år. Arbetsdomstolen har för sin del följt den principen, att när fråga är om en till företaget knuten fast arbetarstam, som vid växlingar i ar— betstillgången regelbundet gått in och ut ur arbetet, rätten till semesterlön icke bör vara beroende av den tillfälligheten, huruvida arbetarna blivit uppsagda från sina anställningar eller endast permitterade, såvida tiden för avbrottet i anställningen varit jämförelsevis obetydlig. Saken ligger till på samma sätt, när fråga icke är om ett säsongbetonat yrke, men en tillfällig minskning av arbetsstyrkan ägt rum, som skett icke i form av permittering utan genom uppsägning av vissa arbetstagare, vilka sedermera återtagits. Det kan enligt min mening ifrågasättas, huruvida icke i lagen bör införas uttrycklig bestämmelse av innebörd, att ett avbrott i anställ- ningen icke skall inverka på frågan om rätten till semester eller semesterlön, så- framt ett sådant resultat med hänsyn till omständigheterna skulle finnas vara oskäligt.

• Sida 151
•  Original

De sakkunniga vilja ansluta sig till det av arbetsdomstolens ordförande framlagda förslaget och förorda alltså, att i lagen intages en bestämmelse om att avbrott i anställning icke må inverka på rätten till semester, såvida detta med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskäligt.

Det är emellertid icke gärna möjligt att såsom villkor för inträdande av semesterrätt uppställa krav uteslutande på viss tids- anställning hos samma arbetsgivare. De sakkunniga hänvisa härvidlag till vad som inledningsvis anförts i detta kapitel om de allmänna förutsättningarna för att en arbets- tagare skall erhålla rätt till semester. I vårt land finnes för närvarande icke någon allmän lagstiftning om arbetsavtal. I praxis hava dock vissa bestämda regler utkristalliserat sig angående frågan, när ett arbetsavtal skall anses hava upphört. Sålunda torde permittering under en ej alltför lång tid icke anses avbryta arbetsavtalet. Likaledes anses arbetsavtalet ej hava upphört genom deltagande i en arbetskonflikt, såvida vederbörande omedelbart efter kon- fliktens upphörande får fortsätta arbetet. Det måste emellertid anses vara orimligt att ålägga arbetsgivarna att giva sina anställda semester, som skulle anses vara intjänad under en konflikt eller permittering på grund av arbets- brist. Det är alltså tydligen nödvändigt, att man kombinerar kravet på viss tids anställning som kvalifikation för semesterrätt med ett krav på att arbete utförts under anställningstiden, för att semester skall anses belöpa å den- samma.

Kombinationen mellan anställning och arbete som villkor för semesterrätt är naturligtvis möjlig att utföra på åtskilliga sätt. Kommittén angående pri- vatanställda föreslog, som förut anförts, införandet av en särskild avdrags- regel med en tolftedel för varje månad, som arbete icke utförts. Kommittén uttalade särskilt, att arbetsavbrott måste anses hava förekommit under längre sammanlagd tid än en månad för att avdragsrätt skulle inträda. För— utom denna avdragsregel föreslogs av kommittén en bestämmelse om att se- mesterrätt ej skulle föreligga, när arbetsavtalet avsåge arbete, som till sin natur icke vore sammanhängande. I motiven uttalades, att kommittén med denna bestämmelse avsåge, att säsongarbete och annat arbete, som till sin na- tur icke vore sammanhängande, skulle undantagas från lagens bestämmel— ser om semester även i sådana fall, då en arbetstagare med säsongarbete formellt vore i arbetsgivarens tjänst även under den tid, arbete icke bedreves. De sakkunniga finna för sin del den av kommittén sålunda föreslagna be- stämmelsen vara alltför sträng. Såsom framgår av vad som tidigare anförts angående säsongarbetarnas inordnande under lagstiftningen, anse de sakkun- niga nämligen, att dessa arbetare icke böra sättas i någon undantagsställning. De sakkunniga hava stannat vid att förorda ett system, där rätten till semester grundlägges genom anställning under viss tid, nämligen fyra månader, medan vid beräkningen av semesterns längd hänsyn endast skall tagas till de kalen- dermånader av anställningstiden, varunder arbetstagaren utfört arbete visst antal dagar. Huru många dagars arbete, som bör krävas för att semester- rätt skall anses belöpa å viss månad, är uppenbarligen en ren bedömnings-

• Sida 152
•  Original

fråga. De sakkunniga utgå härvidlag från att semester endast bör erhållas för månad, under vilken arbetstagaren större delen av tiden utfört arbete. Med hänsyn härtill förordas en bestämmelse om arbete under aderton dagar eller alltså sammanlagt tre veckor av en kalendermånad för att semesterrätt skall få beräknas för densamma. Att föreskrift härvidlag lämnats om ka— lendermånad är beroende på att man velat undvika att för varje arbetstaga- re räkna med en särskild, i och för sig likgiltig datum för anställningens till- trädande.

Även om arbetstagaren någon dag utfört arbete för arbetsgivarens räkning under ett färre antal timmar än eljest är vanligt — vilket förekommer exem- pelvis inom skoindustrien vid vissa tillfällen — bör en sådan dag i detta sam- manhang fullt ut räknas som arbetad dag, och detta även om arbetet icke tagit så lång tid som en timme. En sådan arbetstidsförkortning kommer emellertid, med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om semesterlönens beräknande, att inverka på storleken av denna lön för alla arbetstagare, som icke äro avlönade med tidlön för vecka eller längre tid. För dessa arbets- tagare torde en förkortning av arbetstiden per dag icke förekomma.

De sakkunniga vilja framhålla, att det kan uppkomma ojämna resultat vid olika former av arbetstidsförkortning, huru än kombinationen av anställ- ning och arbete utföres i lagen. Det jämnaste resultatet torde emellertid vin- nas genom det föreslagna systemet, där dock, såsom nyss anförts, antalet av de dagar, varunder arbete skall hava utförts, kan diskuteras.

Några exempel torde böra anföras för klarläggande av de föreslagna be- stämmelsernas innebörd. I det förut angivna exemplet, där en anställning började den 13 januari och slutade den 23 maj, vadan anställningen alltså varat något längre tid än fyra månader, har rätt till semester grundlagts. Vid beräkning av semesterns längd kunna endast kalendermånaderna februari. mars, april och maj komma i betraktande, enär anställningstiden under ja— » nuari ej räcker till för aderton dagars arbete under denna månad. Om ar- betstagaren emellertid under april endast utfört arbete under femton dagar. skola blott kalendermånaderna februari, mars och maj medräknas, då det gäller att bedöma semesterns längd eller, i förevarande fall då anställningen upphört, den tid för vilken semesterersättning skall utgå.

Under vissa omständigheter kan avgörandet av frågan, om en arbetstagare viss månad arbetat minst aderton dagar, vålla svårigheter. Detta gäller sär- skilt i de fall, då arbetsgivaren ej direkt kan övervaka arbetstagaren vid arbe- tets utförande. Så är förhållandet exempelvis inom skogsbruket och för hem- arbetarnas del. I dessa fall är det tydligen omöjligt att direkt konstatera, om arbetstagaren viss månad utfört minst aderton dagars arbete. Den närmast till hands liggande vägen att bringa klarhet i detta förhållande är att verk- ställa en evalvering av arbetets mängd till visst antal dagsverken. Denna ut— väg förordas av de sakkunniga. I allmänhet torde det vara tämligen lätt att avgöra, huru mycket arbete som bör anses falla på ett normaldagsverke. Detta torde i alla händelser vara fallet beträffande hemarbetet.

För skogsarbetets vidkommande har det från arbetsgivarehåll inför de sak-

• Sida 153
•  Original

kunniga anförts, att betydande svårigheter komme att uppstå vid tillämp- ningen av en bestämmelse om evalvering av det utförda arbetets mängd. Man har sålunda framhållit, att det funnes många olika slags skog med virke av skiftande hårdhetsgrad, att väderleksförhållandena övade stor inverkan på möjligheten att under en dag medhinna så mycket arbete, som kunde an- ses normalt, samt att kunderna ställde skiftande krav på olika dimensioner etc. Man har vidare förklarat, att det bleve nödvändigt att uppställa ett helt tabellverk för att erhålla normer för vad ett dagsverke kunde anses innebära i olika fall.

Vad sålunda anförts från arbetsgivarehåll inom skogsbruket torde icke kunna frånkännas betydelse. De sakkunniga äro emellertid för sin del av den uppfattningen, att svårigheterna väsentligt överdrivits. Det torde så- lunda förekomma tämligen allmänt, att dagsverkslistor upprättas inom skogs- bruket och att alltså vid avlöningslistornas förande uppgifter lämnas jäm— väl härom och icke endast om det utförda arbetets mängd. Det måste för övrigt sägas ligga i sakens natur, att man vid ackordsprislistornas upprät- tande utgår från att ett fullgott dagsverke skall avlönas å ungefär enahanda sätt, oavsett beskaffenheten på skogen och de skiftande dimensioner, i vilka virket skall levereras. Däremot kan naturligtvis i allmänhet hänsyn icke ta- gas till väderleksförhållandena, utan mer eller mindre lämpligt väder får härvidlag jämna ut vartannat. De sakkunniga förmena alltså, att arbetsgivaren redan genom en granskning av den av arbetstagaren intjänade avlönings- smnman kan erhålla en tämligen riktig uppfattning om det antal normal- dagsverken, som erfordrats för att utföra det verkställda arbetet. Efter över- vägande av frågan hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att ett för- sök göres med att även för skogsbrukets vidkommande göra semesterrätten beroende av en beräkning av antalet dagsverken med hänsyn till det utförda arbetets mängd. Det bör härvid särskilt påpekas, att en noggrannare beräk- ning av antalet utförda dagsverken endast erfordras i de fall, då det av en— arbetare utförda arbetet ligger just vid den i lagen angivna gränsen av ader- ton dagar per månad. Hänsyn bör vidare tagas till att det icke heller rör sig om några större belopp för arbetsgivarna i de tveksamma fallen. Vid sådant förhållande måste det sägas vara berättigat att släppa tveksamheten. Skulle det emellertid komma att visa sig, att bestämmelserna giva upphov till svår- bedömda tvister, kan man utan någon större svårighet övergå till ett annat system för beräknande av semesterrätten för skogsarbetare. Det långt över- vägande flertalet skogsarbetare äro nämligen icke årsanställda, varför det för dem icke är fråga om erhållandet av semesterdagar utan om ersättning för intjänad semesterlön. Denna ersättning kunde, om svårigheterna med det nu förordade systemet skulle visa sig bliva stora, bestämmas till en viss procent av lönen, såframt minst viss lön intjänats. Då den i lagen föreskrivna semestern för årsanställda är tolv dagar och detta dagantal utgör fyra pro- cent av det ungefärliga antalet arbetsdagar på året, eller 300, borde den nyss nämnda procentsatsen av lönen bestämmas till fyra. Ett sådant system är lätt att tillämpa. De sakkunniga äro emellertid ej beredda att för närvaran-

• Sida 154
•  Original

de tillstyrka detsamma, då det alltför mycket bryter mot den föreslagna la- gens uppläggning i övrigt, utan anse, som förut anförts, att man först bör göra ett försök med en bestämmelse om samma regler angående beräkning av semesterrätten för skogsarbetare som för övriga arbetstagare, beträffande vilka arbetsgivaren icke kan vaka över arbetets anordnande.

Även om en arbetstagare under viss månad ej utfört arbete under minst aderton dagar, kunna omständigheterna vara sådana, att den å månaden be— löpande semesterrätten skäligen ej bör gå förlorad. Bland de orsaker till bor- tovaro från arbete, som böra privilegieras på sådant sätt, att bortovaron jäm- ställes med arbetad tid, då det gäller kvalificering för semester, är främst att märka åtnjutande av semester. Detta överensstämmer med hittills på alla om- råden tillämpad praxis. Vidare torde böra privilegieras bortovaro, som orsa— kats av olycksfall i arbetet, eller sådana yrkessjukdomar, som falla under lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Det kan nämligen icke anses vara skäligt, att en arbetstagare, som skadats i arbetet och till följd därav blir arbetsoförmögen, skulle gå förlustig någon del av sin semesterrätt. Det kan ej heller anses föreligga skäl att tidsbegränsa rätten till semester vid längre bortovaro från arbetet av nu nämnda orsa- ker. Så länge arbetsavtalet kan anses gälla, bör den skadade sålunda få be- räkna semesterrätt. Av rena billighetsskäl förorda de sakkunniga slutligen, att fullgörandet av repetitionsövning skall jämställas med att arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Härvidlag kan det endast bliva fråga om semesterrätt för en åt två dagar, vilken rätt eljest skulle gå förlorad genom repetitionsövningen. Det kan erinras om lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Enligt denna lag må värnpliktig, som är i annans tjänst eller arbete anställd, ej skiljas från anställningen bland annat med anledning därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagen stadgad övning om högst 60 dagar.

Beträffande vissa andra fall kan tvekan anses råda, om privilegiering av viss orsak till bortovaro från arbetet bör ske. Detta gäller främst sådan sjuk- dom, som ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kan betecknas såsom yrkessjukdom. Härvidlag föreligga visserligen ömmande skäl och ofta nog är behovet av rekreation efter en genomgången sjukdom mycket stort, Det måste emellertid ihågkommas, att det här gäller en ekonomisk belastning för arbetsgivarna. De sakkunniga anse det icke gärna vara tänkbart, att man ge- nom en lagbestämmelse skulle ålägga arbetsgivarna att låta arbetstagarna åt- njuta semester, belöpande på sjukdomstid, i vidare mån än arbetsgivarna kunna anses vara skyldiga att utgiva lön under sjukdomen. Uttryckliga reg- ler härom finnas endast i sjömanslagen. Därjämte torde enligt rättspraxis handelsresande och platsförsäljare äga rätt till lön under sjukdom, intill dess arbetsavtalet upphört att gälla på grund av uppsägning i vanlig ordning. Om man bortser från de för stats- och kommunaltjänstemännen gällande avlö- ningsreglementena finnas i övrigt inga bestämmelser angående rätt till lön under sjukdom annat än i träffade avtal. Kommittén angående privatanställ- da upptog i sitt förslag till lag om arbetsavtal bestämmelser om lön under

• Sida 155
•  Original

sjukdom för de två första kategorierna av arbetstagare, d. v. s. högre och lägre tjänstemän. Att någon föreskrift icke lämnades angående lön under sjukdom för arbetarna berodde enligt motiven på att kommittén ville ansluta sig till praxis, och rätt till sjuklön torde enligt kollektivavtalens bestämmelser icke förekomma i någon större utsträckning. De sakkunniga kunna icke finna skäl föreligga att i fråga om intjänandet av semester privilegiera sjukdom blott för de grupper, som för närvarande enligt lag eller fastställd praxis äro berättigade till lön under sjukdom. En sådan privilegiering av sjukdomstid för vissa grupper av arbetstagare skulle nämligen faktiskt komma att inne- bära en kategoriklyvning. De skäl, som åberopats i kapitlet om kategoriklyv- ning, kunna därför gälla även i förevarande fall. Bland skälen mot att man för närvarande skulle i lag föreskriva, att semesterrätt skulle kunna intjänas under sjukdomstid, må framhållas, att man därigenom skulle åstadkomma en tendens hos arbetsgivarna att verkställa uppsägning, så snart ett sjuk- domsfall inträffat, som tenderade att bliva långvarigt. Frågan skulle emel— lertid komma i ett annat läge, om genom en blivande lag om arbetsavtal rätt till viss tids lön under sjukdom skulle tillförsäkras samtliga arbetstagare. Det bör även framhållas, att rätt till semester, som belöper på sjukdomstid, kan anses vara en fråga, där supplerande bestämmelser till lagen lämpligen kunna stadgas i kollektivavtal eller andra arbetsavtal.

I fråga om privilegiering av tid, varunder kvinna före och efter nedkomst måste antingen på grund av lagbestämmelse eller av fri vilja avhålla sig från lönearbete, ligga förhållandena till på enahanda sätt som i fråga om behand- lingen av sjukdomstid. Det torde alltså för närvarande ej vara lämpligt att i lag lämna en föreskrift angående rätt att beräkna semester under nu nämnd tid.

Vad beträffar behandlingen av värnpliktstid skulle de sakkunniga gärna hava sett, att det varit möjligt att i förevarande hänseende jämställa värn- pliktstiden med arbetad tid. De sakkunniga hava dock icke ansett sig kunna förorda intagandet ilag av en bestämmelse, som skulle lägga en så pass stor ekonomisk börda på arbetsgivarna, varom här är fråga. En föreskrift angåen- de privilegiering av värnpliktstid skulle nämligen innebära ett starkt ingrepp i avtalsfriheten; ett ingrepp, som vore omotiverat, då ju möjlighet ej funnes att därför åberopa någon rekreationssynpunkt, enär värnpliktstiden i sig själv för många måste sägas vara en rekreation. Man kan alltså befara, att en bestämmelse om att semesterrätt skulle få belöpa å den förhållandevis långa första tjänstgöringen skulle kraftigt bidraga till att arbetsgivarna uppsade det gällande arbetsavtalet före värnpliktstiden eller att de redan nu ofta bekymmersamma möjligheterna för ynglingar att finna arbete under det när- maste året före värnpliktens början ytterligare skulle ökas. Man torde därför böra åtnöja sig med vad de sakkunniga av billighetsskäl ansett sig kunna fö— reslå eller att privilegiera tid för fullgörande av repetitionsmöte. Beträffande denna form av tjänstgöring gäller nämligen enligt lag, att densamma ej må föranleda uppsägning av arbetsavtal.

Att semestertid ej skall kunna intjänas under permittering till följd av

• Sida 156
•  Original

arbetsbrist eller under annan arbetstidsförkortning, som icke avser minskning av antalet arbetade timmar per dag, eller under arbetskonflikt måste, såsom tidigare anförts, anses vara självfallet.

Kommittén angående privatanställda anförde emellertid beträffande frå- gan om avdrag från semesterrätten under den tid, då arbetstagaren icke varit i arbete, att det följde av allmänna rättsgrundsatser, att avdrag ej finge göras för avbrott, vartill arbetsgivaren vore vållande. Vidare uttalade kommittén. att arbetstidsförkortning ej skulle räknas såsom arbetsavbrott.

De sakkunniga kunna för sin del icke finna, att det skulle följa av allmänna rättsgrundsatser, att arbetstagaren skulle vara berättigad till semester, belö- pande exempelvis å tid, då han på grund av en proklamerad sympatilockout. vilken ju icke kan anses avbryta ett arbetsavtal, ej fått utföra sitt arbete. Huru härmed förhåller sig i alla de fall, då hinder i arbetsgivarens person föreligger för att arbetstagaren skall kunna utföra arbetet, torde vara mera tveksamt. Här åsyftas sådana fall som att arbetsgivaren till följd av olycks- händelse eller annan force majeure måste inställa arbetet eller att arbetsgi- varen på grund av sjukdom icke kan leda arbetet och detta därför icke kan utföras av arbetstagaren. Arbetsdomstolens ordförande påpekar härom i sitt yttrande över förslaget till lag om arbetsavtal, att man i vissa kollektivavtal försökt göra en differentiering mellan olika på arbetsgivaren ankommande orsaker till att arbetet måst inställas, vilka orsaker allt efter sin valör fått inverka på olikartat sätt i fråga om rätten till semesterlön. I yttrandet utta— las vidare, att tiden måhända icke vore mogen att göra en motsvarande skill- nad i allmän lag. Till denna uppfattning vilja de sakkunniga ansluta sig. Det bör emellertid framhållas, att det vid förevarande lagstiftning icke är fråga om att endast lagfästa hittills gällande praxis. I syfte att erhålla i möj- ligaste mån enkla och lättillämpliga lagbestämmelser hava de sakkunniga ansett sig kunna bortse från de nu avsedda, tämligen sällan förekommande fallen.

Vad härefter beträffar frågan om behandling av permitteringstid, torde till en början böra lämnas en definition å begreppet permittering till närmare förståelse av vad därmed avses. Om en arbetstagare permitteras, innebär detta en tyst förpliktelse för arbetsgivaren att giva arbetaren företräde framför andra till återanställning och en förpliktelse för arbetaren att ställa sin ar- betskraft till arbetsgivarens förfogande, då så påfordras. Arbetsavtalet fort- löper under permitteringstiden, i vart fall om denna ej utsträckes under allt- för lång tid. Att arbetsgivarna vid arbetsinskränkning endast permittera arbe- tarna och alltså ej tillgripa en definitiv uppsägning, måste sägas vara ett i Och för sig lämpligt system, då detsamma är till fördel för båda parterna. Vid utformandet av lagbestämmelser i skilda hänseenden bör man därför söka undvika att lämna sådana föreskrifter, som kunna inverka ofördelaktigt på arbetsgivarnas vilja att permittera och åstadkomma, att dessa hellre välja ut- vägen att definitivt uppsäga arbetarna. Vad kommittén angående privatan— ställda menat med sitt yttrande om att arbetstidsförkortning ej skulle räknas såsom arbetsavbrott måste sägas vara oklart. För kontors- och affärsanställ—

• Sida 157
•  Original

da förekommer väl ganska sällan någon arbetstidsinskränkning, men detta är en desto mer levande realitet på den allmänna. arbetsmarknaden. I var- je fall kunna de sakkunniga ej anse annat än att den för arbetsgivaren enligt åtminstone de flesta kollektivavtal beträffande arbetare underförstådda rät- ten att vid arbetsbrist permittera för längre eller kortare tid och att under permitteringstiden icke utbetala lön skall föranleda till att ej heller semester skall kunna intjänas under permitteringstiden. Som förut nämnts hava de sakkunniga utformat bestämmelserna angående kombinationen mellan an- ställningstid och arbetad tid från denna utgångspunkt. Det föreligger icke heller någon anledning att härvidlag göra någon skillnad mellan permittering och andra former av arbetstidsförkortning, dock att någon inverkan å se— mesterrätten icke bör äga rum, om antalet arbetstimmar per dag minskats.

De sakkunniga förorda alltså, att den i 2 & tredje stycket i lagförslaget in- tagna bestämmelsen om att arbete skall hava utförts under minst aderton dagar av en kalendermånad för att semester skall kunna belöpa på månaden skall gälla i alla de fall, som icke beröras av de i sista stycket av samma paragraf stadgade undantagen; parterna dock obetaget att här liksom eljest överenskomma om bestämmelser, som äro fördelaktigare för arbetstagaren.

Vid bestämmandet av reglerna för semesterrättens åtnjutande utgick kom- mittén angående privatanställda från det för varje arbetstagare individuella anställningsåret. Som förut nämnts föreskrev kommittén som kvalifikation för att semesterrätt skall inträda, att arbetstagaren haft ett års anställning hos arbetsgivaren eller företaget. Under den fortsatta anställningstiden skulle se- mester utgå årligen. Dessa regler inneburo i praktiken, att en arbetstagare under sitt andra anställningsår ägde uppbära den å första anställningsåret belöpande semestern och därefter för varje anställningsår den semester, som intjänats under närmast föregående anställningsår. Denna på individuella anställningsår beräknade semester skulle tillämpas även vid företag med tu- sentals arbetstagare. För att emellertid möjliggöra en praktisk användning av de givna reglerna förband kommittén rätten för arbetsgivaren att göra avdrag å semesterdagarnas antal, då arbete ej utförts viss månad, icke med det anställningsår, under vilket semestern intjänats, utan med året närmast före semesterns början.

Den av kommittén föreslagna ordningen för semesterns intjänande och åt- njutande blev föremål för kritik i de avgivna yttrandena. I det av arbets- domstolens ordförande avgivna yttrandet anfördes sålunda bland annat, att det vore ologiskt att icke förbinda avdragsregeln med den tidrymd, varunder semestern intjänats. I yttrandet anfördes vidare, att det, sådant kommitté- förslaget blivit avfattat, skulle kunna inträffa, att ett arbetsavbrott räknades arbetstagaren till last två gånger. Om nämligen semestern för det ena an- ställningsåret uttoges i slutet av detta år och semestern för nästa anställnings- år uttoges i början av anställningsåret, komme den tid, som enligt förslaget vore avgörande, att i stor utsträckning sammanfalla för båda semestrarna. Arbetsdomstolens ordförande framhöll vidare, att kommittén väl åberopat

• Sida 158
•  Original

praktiska skäl som stöd för sitt förslag i denna del men att det i motiveringen icke närmare angivits, vari dessa skäl bestode.

Såsom framgår av den i detta betänkande intagna redogörelsen för kollek- tivavtalens bestämmelseri fråga om metoderna för semesterrättens intjänan- de, tillämpas med avseende å anställningstidens längd som norm vid utmä- tande av semester i huvudsak två system. Det ena systemet innebär, att man allenast stadgar viss tids anställning såsom villkor för semesterrätts in- trädande. Enligt det andra systemet föreskrives likaledes viss anställningstid som kvalifikation för semesterrätten, men detta villkor förbindes med ett krav på att anställningen skall fortfara viss i avtalet angiven kalenderdag eller hava varit bestående under viss tid före sådan dag.

De sakkunniga vilja för sin del betona, att reglerna i det nu berörda viktiga hänseendet måste göras så enkla som möjligt och utformas på sådant sätt. att de kunna passa för alla olika grupper av arbetstagare. Det måste näm- ligen framhållas, att lagen är avsedd att gälla för alla löntagare, oberoende av yrke och anställningens art. Det är till en början givet, att avdragsregeln. huru densamma än utformas, måste förbindas med just den tidrymd, varun- der semestern intjänas. Att så är fallet med de sakkunnigas förslag framgår av den tidigare lämnade redogörelsen. Av praktiska skäl måste det vidare anses vara otänkbart att lägga det individuella anställningsåret som grund för semesterns intjänande. Så snart en arbetstagare varit anställd under något år, förlorar nämligen anställningsåret fullständigt sin betydelse, och det före- faller vara konstlat att vilja tillerkänna detsamma någon rättsverkan i fråga om beräknandet av de materiella förmånerna i arbetsavtalet. Härefter gäller det att avgöra frågan, om semesterrätten skall förbindas med anställning un- der minst den förut angivna tiden av fyra månader före en i lagen, eller even- tuellt av den enskilde arbetsgivaren för sitt företag bestämd dag eller om man skall förbinda kvalifikationstiden med kalenderåret. Vad först beträffar systemet med en för varje företag särskilt bestämd kvalifikationsperiod, synes detta icke väl lämpa sig för att införas i en lag med tvingande bestämmelser angående semester, gällande för samtliga arbetstagare. Enhetliga regler synas härvidlag vara att föredraga. Vad härefter angår systemet med en kvalifika— tionsperiod om minst fyra månader närmast-före ett i lag angivet datum, och i så fall den 1 maj, tala onekligen vissa skäl härför. Man vinner näm- ligen härigenom den fördelen, att kvalifikationsperioden så nära som möjligt ansluter sig till den för de flesta arbetstagarna bestämda semesterperioden. För årsanställda arbetstagare skulle kvalifikationsperioden, om detta system accepterades, sträcka sig från och med den 1 maj föregående år till och med den 30 april det år, varunder semestern skulle uppbäras. Om det blott varit möjligt att bereda samtliga arbetstagare inom alla yrken semester under de varmare månaderna, skulle de sakkunniga icke hava tvekat att förorda, att kvalifikationsperioden bestämdes på nu nämnt sätt, även om en sådan kvali- fikationsperiod nog för närvarande måste sägas stå främmande för den all- männa uppfattningen. Som i annat sammanhang anföres, är det emellertid icke tänkbart att inom alla yrkesområden förlägga semestern till sommarmå-

• Sida 159
•  Original

naderna. Från skyldigheten att giva semester under den i lagen bestämda se- mesterperioden måste undantag också medgivas för arbetsgivarna inom bland annat jordbruket, sjöfarten och säsongbetonade yrken. En del arbetstagare inom sådana områden av arbetsmarknaden komma alltså att erhålla sin se- mester under vintern eller den tidiga våren. För dem måste det vara uppen- bart olämpligt med en kvalifikationsperiod per den 1 maj. Under sådana förhållanden hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att kalenderåret bestämmes som kvalifikationsperiod för alla arbetstagare. Detta måste även sägas vara det naturliga i en för samtliga löntagare gällande lag och torde överensstämma med den allmänna uppfattningen.

Det bör särskilt framhållas, att kvalifikationsperioden måste hänföra sig till förfluten tid, då det gäller att beräkna semesterrätten. Detta följer ome- delbart av att man successivt intjänar rätten till semester genom anställning och arbete. Att göra det löpande kalenderåret till kvalifikationsperiod eller att med andra ord berättiga arbetstagarna att utbekomma hela semestern, in- nan densamma ännu till fullo intjänats, är endast möjligt vid fasta anställ- ningar, såsom för statens tjänstemän.

De sakkunnigas förslag innebär alltså, att semester skall utgå per kalen- derår och att antalet semesterdagar skall bestämmas med hänsyn till varje arbetstagares anställnings- och arbetsförhållanden under det närmast före- gående kalenderåret. Detta betyder i praktiken, att en arbetstagare, som anställes exempelvis den 1 oktober ett år, under påföljande kalenderår erhål- ler så lång semester som belöper på tiden oktober—december månader. Un- der det därpå följande året erhåller han, om anställningen fortfarande är bestående, full semester. En arbetstagare, som icke uppnått samma rätt till semester som övriga med honom jämställda personer inom företaget, måste naturligtvis vara skyldig att finna sig i att bliva permitterad utan någon er- sättning under de återstående semesterdagarna, för den händelse företaget tillämpar metoden att under semestern helt nedlägga rörelsen. Vad nu sagts överensstämmer med vad som allmänneligen tillämpas å de kollektivavtals- berörda områdena. Att införa någon särskild bestämmelse härom i lagen om semester synes emellertid icke vara erforderligt, detta desto mer som det här är fråga om en bestämmelse, som icke berör rätten till semester utan är av rent avtalsmässig karaktär.

Vid de överläggningar, som de sakkunniga i enlighet med de givna direk- tiven fört med hembiträdesutredningen, har från denna utredning anförts tveksamhet om lämpligheten av att för hembiträdenas del binda kvalifika- tionstiden vid det föregående kalenderåret. Utredningen har sålunda fram- hållit, att det för närvarande i allmänhet för hembiträdena tillämpade syste- met innebure, att den, som påbörjade sin anställning under hösten, finge full semester under den därpå följande sommaren. Enligt den av de sakkunniga föreslagna lagen skulle emellertid ett hembiträde, som anställdes den 1 ok- tober, under nästkommande kalenderår endast vara berättigad till tre da- gars semester. Vad sålunda anförts från hembiträdesutredningens sida hava de sakkunniga emellertid icke ansett utgöra tillräckligt skäl att på denna

• Sida 160
•  Original

punkt ändra förslaget eller att i detta hänseende i lagen införa några sär- skilda undantagsbestämmelser för hembiträdenas vidkommande. Hembiträ- dena äro nämligen i förevarande avseende icke på något sätt i fråga om ar- betets natur och övriga förekommande omständigheter särställda i förhål- lande till övriga arbetstagare. Vikten av enhetliga bestämmelser i lagen måste speciellt understrykas. Det bör dock påpekas, att lagen naturligtvis icke motsätter sig en fortsatt praxis för hembiträdeskåren i överensstämmel- se med de nuvarande förhållandena.

I fråga om den inverkan, som arbetsavtalets upplösning skall hava å se- mesterrätten, anförde kommittén angående privatanställda följande. Enligt den äldre fortfarande förhärskande uppfattningen vore arbetsgivaren, därest arbetsavtalet upphörde, innan arbetstagaren erhållit semester, principiellt icke skyldig att utgiva ersättning för utebliven semester. För att arbetstagaren skulle erhålla semester förutsattes dels att han varit i tjänst den erforderliga tiden och dels att han fortfarande vore i tjänst, då semestern skulle utgå. En upplösning av arbetsavtalet, innan semestern utgått, medförde, att förutsätt- ningarna för rätten till semester ej hunne uppfyllas. Enligt en nyare upp- fattning intjänade arbetstagaren däremot successivt rätten till semester, eller kanske rättare sagt rätten till semesterlön. Arbetsavtalets upplösning, innan semester åtnjutits, medförde en rätt för arbetstagaren att utbekomma den del av semesterlönen, som 'belöpte å den förflutna anställningstiden.

Kommittén, som enligt uttalande å annat håll i betänkandet accepterade sistnämnda syn på semesterrätten, var dock icke beredd att taga den fulla konsekvensen härav vid bedömandet av arbetstagarens rätt till semester i samband med arbetsavtalets upplösning. Kommittén uttalade nämligen, att det läge i semesterrättens natur, att semestern i regel skulle förläggas till viss del av kalenderåret. Det kunde därför, enligt kommittén, sägas vara en ytterligare förutsättning för inträde av rätt till semester, att arbetstaga- rens anställning fortfore intill nämnda tid. Med denna utgångspunkt före- slog kommittén vissa bestämmelser om arbetstagarens rätt till semester vid arbetsavtalets upplösning, som inneburo, att full ersättning för icke utbe- kommen semesterlön skulle utgå, om arbetsavtalet upphörde den 1 juni eller senare, varemot ersättning skulle utgå med allenast hälften av den intjä- nade semesterlönens belopp, för den händelse avtalet upphörde före den 1 juni till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida eller av anledning, som berättigade arbetstagaren att omedelbart häva arbetsavtalet.

Mot de av kommittén föreslagna reglerna angående beräknandet av seme- sterersättning i samband med avtalsförhållandets upplösning anfördes kritik i flera yttranden. Sålunda uttalade arbetsdomstolens ordförande, att kom— mittén icke vågat draga den fulla konsekvensen av sin ståndpunkt om att man successivt intjänade rätten till semester. Förslaget betecknades av ar- betsdomstolens ordförande såsom i denna del godtyckligt, varjämte det- samma kunde leda till skilda resultat för olika arbetstagare med samma anställningstid. Arbetsdomstolens ordförande uttalade vidare, att det läge

• Sida 161
•  Original

ett tekniskt fel däri, att man för rätt till semester vid avgång ur tjänsten fixerat ett visst datum, som icke hade någon betydelse i övrigt, varken i fråga om tiden för semesterns förläggning under året eller beträffande se- mesterlönens intjänande i allmänhet. Man hade med andra ord medtagit moment, som hämtats från skilda och i och för sig icke jämförbara semestersystem.

De sakkunniga hava tidigare redogjort för sin ståndpunkt om att man successivt intjänar semester genom anställning och arbete under viss tid samt att man måste draga den fulla konsekvensen härav och fastslå, att arbetstagaren vid arbetsavtalets upplösning alltid skall hava full ersättning för intjänad men ännu icke åtnjuten semester. Det måste härvidlag vara fullständigt likgiltigt vid vilken tidpunkt som anställningen upphör. Man kan alltså ej, såsom kommittén angående privatanställda föreslagit, binda rätten till ersättning vid det förhållandet, att anställningen upphört först efter visst datum. Det måste vidare vara likgiltigt av vilken anledning som,- arbetsanställningen upphör. Vid avtalets upplösning skall full uppgörelse ske mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Av- brytes anställningen genom arbetstagarens dödsfall, skall ersättning sä- lunda i vanlig ordning utgå och utbetalas till den avlidnes rättsinne- havare. Semesterersättningen är med andra ord att helt jämställa med upp- lupen lön. Detta innebär, att endast en motfordran kan av arbetsgivaren åberopas som skäl att icke utgiva ersättningen. Vad beträffar storleken av ersättningen bör densamma helt motsvara den lön, som skulle hava utgått för de intjänade semesterdagarna. Se härom vidare vad som anföres i kapitlet om semesterlönens beräknande.

Några exempel torde böra anföras till belysande av huru den av de sak- kunniga förordade bestämmelsen om semesterersättning i samband med är- betsavtalets upplösande kommer att verka. Därvid antages, att arbete för arbetsgivarens räkning utförts under minst aderton dagar av varje kalender- månad, därest så med hänsyn till datum för anställningens början eller slut varit möjligt. Om en anställning påbörjas den 13 april och slutar den 28 augusti samma år, har anställningen varat längre tid än fyra månader. Ar- betstagaren erhåller vid anställningens slut semesterersättning, motsvarande lön för den å fyra månader belöpande semestern. En anställning påbörjas den 1 oktober ett år samt upphör den 1 maj nästföljande år. Därest semester vid anställningens upphörande ännu icke åtnjutits för föregående kalenderår, motsvarar semesterersättningen lönen för den å sju månader belöpande se- mestern. Om anställningen i stället fortvarit under hela andra kalenderåret och upphört först den 17 mars det därpå följande kalenderåret, har arbets- tagaren under andra kalenderåret åtnjutit den å månaderna oktober—decem- ber av första kalenderåret belöpande semestern. Under det tredje kalender- året har han däremot icke ännu åtnjutit semester för det andra kalenderåret. Han erhåller vid anställningens upphörande semesterersättning, motsvarande lönen för den å fjorton månaders anställning belöpande semestern.

Från tjänstemannahåll har det för de sakkunniga anförts, att arbetstagare 11—375253

• Sida 162
•  Original

i samband med arbetsavtalets upphörande borde få åtnjuta den semester, som han intjänat, och alltså ej behöva åtnöja sig med ersättning för semes- tern. De sakkunniga vilja med anledning härav framhålla, att det i samband med anställningens upphörande endast kan bliva fråga om en rent formell semester utan verkligt innehåll. Det måste nämligen för arbetstagaren vara likgiltigt, om arbetsgivaren uppsäger anställningen till upphörande den 31 oktober och denna dag giver honom kontant ersättning, motsvarande lönen för tio semesterdagar, eller om arbetsgivaren uppsäger avtalet till den 10 no- vember och bereder arbetstagaren tio dagars semester från den 1 i samma månad. I båda fallen kommer det att bero på arbetstagaren själv, om han vill söka och antaga en ny befattning redan från den 1 november eller om han vill vila under de tio dagar, för vilka han av arbetsgivaren erhåller, i det första fallet semesterersättning och i det andra fallet semesterlön. Den om- ständigheten, att det för vissa tjänstemannakategorier kan vara sedvänja, att arbetsanställning tillträdes den 1 i en månad, kan uppenbarligen icke få föranleda till att man i en för samtliga löntagare gällande lag skulle insätta en bestämmelse av det från tjänstemannahåll antydda slaget. Skulle en dylik bestämmelse bliva till någon nytta ens för tjänstemännen, måste den- samma nämligen kombineras med ett förbud för arbetsgivaren att uppsäga ett arbetsavtal till annat datum än månadsskifte. Orimligheten härav ligger i öppen dag. _

Inom vissa industrier, exempelvis cellulosaindustrien, har på yrkande från arbetarhåll i kollektivavtalen intagits en föreskrift om att arbetsgivaren, då anställning upphör, ej omedelbart skall utbetala semesterersättning, utan att detta skall ske först vid den tidpunkt, då företaget sedvanligen giver semester åt sina anställda. Härigenom vinnes större säkerhet för att semester— ersättningen verkligen användes till ledighet.

En sådan föreskrift kan onekligen sägas vara väl motiverad med hänsyn till' att semesterrätten skall vara till för att giva rekreation och ej blott inne- bära en löneförmån. De sakkunniga skulle därför hava velat förorda en lagbestämmelse av denna art, därest detta hade varit möjligt. Det är emel- lertid icke tänkbart, att staten i lag skulle säga, att det genom arbetsavtalet uppkomna rättsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren ej skulle få helt avvecklas vid anställningens upphörande utan att den intjänade se- mesterlönen, som ju blott är en uppskjuten del av den vanliga lönen, ej skulle förfalla till betalning förrän vid en senare tidpunkt, då i övrigt några relationer mellan arbetsgivaren och arbetstagaren ej kvarstå. Arbetsgivaren kan under mellantiden hava varit nödsakad att gå i konkurs eller också kan förhållandet vara det, att han avflyttat från orten, så att svårigheter skulle uppstå för arbetstagaren att utbekomma sin semesterersättning. Vidare skulle man vara nödsakad att i lagen bestämma två olika förfallodagar, för den händelse arbetsavtalet upphörde, innan företaget haft sin sedvanliga semesterperiod för året. Man måste nämligen bestämma dels en förfallodag under samma år, som arbetsavtalet upphör, för den del av semesterlönen, som belöper på föregående kalenderår, och dels en förfallodag under nästföljan-

• Sida 163
•  Original

de kalenderår, för vad som belöper på det år avtalet upphör. Ett sådant system bleve i varje fall för invecklat att tillämpa i praktiken, även om det vore juridiskt möjligt. Den enda möjligheten är därför att i lagen utgå från att rättsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren helt av- vecklas vid avtalets upphörande. Naturligtvis föreligger emellertid intet hinder mot att en bestämmelse av den art, som nu tillämpas inom cellulosa- industrien, fortsättningsvis intages i kollektivavtal.

De sakkunniga vilja slutligen uttala ett önskemål om att semesterersätt- ningen verkligen användes till semester. Detta är av stor betydelse, om icke lagen skall råka i vanrykte. Det är härvidlag nödvändigt, att man kan lita till en kontroll från arbetarnas fackliga organisationer. Från dessa bör därför med kraft sägas ifrån till medlemmarna, att det skulle innebära ett missbruk av de med lagens hjälp erhållna förmånerna, därest semesterer- sättningen allenast användes såsom en lönefyllnad och icke till att skaffa arbetstagarna erforderlig vila.

Semesterns längd.

I fråga om längden av den semester, som för närvarande åtnjutes av olika grupper av arbetare och anställda, vilja de sakkunniga hänvisa till de av socialstyrelsen verkställda undersökningarna dels av kollektivavtalens be- stämmelser om semester och dels av semesterförhållandena för vissa anställ— da i allmän och enskild tjänst. Av dessa utredningar framgår, att den genom- snittliga längden av semestern för arbetarna torde ligga omkring fem å sex dagar med en tendens till ökning intill sex dagar för dem, som hittills erhållit kortare semester. Beträffande de anställda är förhållandet däremot det, att flertalet av dem redan uppnått en semester om minst 14 dagar.

Som tidigare anförts utgick kommittén angående privatanställda vid ut- mätandet av de materiella förmånerna i arbetsavtalet från en uppdelning av arbetstagarna i tre särskilda grupper. I fråga om semesterns längd föreslog kommittén, att den årliga semestern för de olika grupperna av arbetstagare skulle omfatta respektive tre, två och en vecka. Dessa bestämmelser voro av tvingande karaktär utom vad beträffar den första gruppen, (1. v. s. tjänste- män i ledande ställning. Bestämmelsen om tre veckors semester åt denna grupp av tjänstemän skulle nämligen endast vara av dispositiv karaktär; genom tvingande bestämmelse berättigades de endast till två veckors semester. Det må emellertid erinras om att även de bestämmelser, som i lagförslaget betecknades såsom tvingande, kunde åsidosättas genom stadganden i kollek- tivavtal. Kommittén föreslog vidare, att semestern för de två första grup- perna av arbetstagare skulle förlängas efter viss tids anställning. Till denna fråga återkomma de sakkunniga senare.

I motiveringen till sitt förslag anförde kommittén angående privatanställ- da, att de för de två första grupperna föreslagna semestertiderna inom åt-

• Sida 164
•  Original

skilliga områden torde motsvara vad som tillämpades i praxis. Vad anginge den tredje gruppen lämnades visserligen i övervägande antalet fall semester om fyra söckendagar. En sådan semester måste i och för sig anses vara allt- för knapp för att fylla sin uppgift att bereda tillfälle till rekreation. Då i praxis kunde spåras en tendens att utöka nämnda semestertid, hade kom- mittén ansett sig böra föreslå, att semesterns längd för ifrågavarande grupp bestämdes till en vecka.

I avgiven reservation anförde herr Järte följande beträffande semesterns längd.

Enär semester för arbetstagare tillhörande grupp 3 enligt kollektivavtal för när- varande i genomsnitt torde utgå under fyra dagar om året, och då vidare så sent som i 1931 års nya arbetarskyddslag fyra semesterdagar förutsattes per år, synes icke tillrådligt att för ifrågavarande arbetstagarkategori införa en tvingande bestäm- melse om en veckas semester. Även om det är sannolikt, att semestern för kropps- arbetare allmänt och småningom kommer att ökas, bör dock lagstiftningen icke före- gripa en sådan utveckling, på vad grund den lagstadgade semestern för denna arbets- tagargrupp icke bör sättas högre än fyra söckendagar per år.

En annan reservant, herr Sjögren, yttrade beträffande denna fråga bland annat följande.

Vad angår arbetstagare tillhörande grupp 3 skulle jag helst sett, att jag kunnat biträda majoritetens förslag om en veckas semester. Men då lagens tvingande be- stämmelser enligt mitt förmenande böra vara så avvägda, att de respekteras om möjligt även av de parter, som avsluta kollektivavtal, ehuru dessa enligt 2 & till- erkänts full handlingsfrihet, anser jag, att lagförslaget här måste ansluta sig till gängse praxis. Denna har framkommit genom förhandlingar mellan jämbördiga parter och har semesterns längd därvid utgjort en av de faktorer, som spelat in vid den ekonomiska uppgörelsen. Med hänsyn härtill anser jag, att man icke bör ut— sträcka denna paragrafs tvingande bestämmelser utöver den enligt praxis gällande, d. v. s. fyra söckendagar.

Ytterligare en reservant, herr Söderlund, anförde följande beträffande de föreslagna bestämmelserna om semesterns längd.

Vad angår tredje gruppens arbetstagare innebär en minimisemester av en vecka för stora områden av näringslivet en bestämd förlängning i förhållande till gällande praxis. Även om denna förlängning enligt förslaget icke skulle få någon direkt Ver- kan för de fall, där kollektivavtal gälla, så äro likväl dess ekonomiska konsekvenser av den betydenhet, att jag icke anser mig kunna biträda majoritetens förslag i denna del. Med hänsynstagande till praxis bör enligt min uppfattning en tvingande se- mesterbestämmelse för tredje gruppen stanna vid fyra söckendagar. För andra gruppen är säkerligen också den föreslagna minimisemestern, två veckor, i många fall längre än vad som i praktiken förekommer, men denna förlängning torde icke komma att medföra lika stora ekonomiska konsekvenser som den förra. För första gruppen torde i de flesta fall förekomma en minsta semester av tre veckor, något som också synes kunna lagfästas.

Av vad i yttrandena över kommitténs förslag anfördes i fråga om de nyss återgivna bestämmelserna om respektive tre, två och en veckas semester för de olika grupperna av arbetstagare må följande här omnämnas.

Socialstyrelsen anförde såsom allmänt omdöme om den materiella innebörden av förslagets bestämmelser, att de föreslagna förmånerna i allmänhet syntes vara i och för sig måttfullt avvägda. Styrelsen påpekade, att stora svårigheter förelåge att

• Sida 165
•  Original

i praktiken övervaka upprätthållandet av en lagstiftning av den föreslagna beskaf- fenheten. Om i och för sig önskvärda förmånliga villkor stipulerades i lagen, riske— rade man nämligen, att lagstiftningen komme att stanna på papperet. Styrelsen erinrade vidare om att ett avsevärt antal av de arbetsgivare, som skulle beröras av lagen — exempelvis mindre jordbrukare och andra småföretagare, arbetarfamiljer med hembiträde, ensamstående arbetare med hushållerska m. fl. _ knappast befunne sig i annan eller bättre social och ekonomisk ställning än den hos dem an- ställda arbetstagaren, varför det måste möta betänkligheter att tynga dem med långt gående sociala förpliktelser gentemot den anställde. — Med den uppfattning social- styrelsen givit uttryck åt angående lagstiftningens läggning eller alltså att densamma borde erhålla karaktären av en minimilagstiftning, hade styrelsen icke ansett sig hava anledning att i fråga om semestern ingå på ett närmare bedömande av för- slaget, i vad anginge grupperna 1 och 2. Beträffande den för övriga arbetstagare föreslagna semestern om en vecka uttalade styrelsen, att förslaget i detta avseende för stora arbetsområden, särskilt våra viktiga exportindustriers områden, innefat- tade en utökning av semestertidens längd. Då enligt styrelsens uppfattning en generell lag med minimifordringar skulle erhålla tillämpning, oberoende av kollek— tivavtalet, skulle följaktligen av lagstiftningen i denna del föranledas en icke oväsent- ligt ökad ekonomisk belastning av vår industri. Styrelsen ansåg sig likväl böra för- orda intagandet i en lagstiftning om arbetsavtal av en obligatorisk bestämmelse om semester under sex arbetsdagar, då en sådan ledighet måste från såväl fysisk som psykisk synpunkt anses som ett minimum, om semestern skulle något så när fylla sitt ändamål. Dessutom tenderade utvecklingen på vår industriella arbetsmarknad tydligen till en utsträckning av semesterledigheten till minst nämnda tidrymd.

Medicinalstyrelsen framhöll i sitt yttrande, att semestern, därest densamma skulle medföra avsedd verkan, icke borde understiga en vecka.

Kommerskollegium erinrade om att chefen för socialdepartementet i den till 1931 års riksdag avlåtna propositionen angående ändringar i arbetarskyddslagstiftningen uttalat, att de grundläggande faktorerna för en allmän semesterbestämmelse, främst behovet av semester för arbetaren och förmågan att ekonomiskt uppbära denna tunga för arbetsgivaren, vore växlande. Med hänsyn härtill hade departementsche- fen ansett det vara av största vikt att icke genom rigorösa föreskrifter forcera semesteridéns utveckling. Kommerskollegium förklarade sig anse, att vad i 1931 års proposition anförts rörande olämpligheten av en eventuell semesterlagstiftnings forcering alltjämt ägde sin giltighet. Kollegium påyrkade bestämt att, därest över huvud en allmän semesterbestämmelse för arbetare infördes, denna tills vidare skulle begränsas till en tid av fyra dagar. Det syntes nämligen olämpligt, att en fråga, som regelbundet utgjorde ett av förhandlingsobjekten vid förhandlingar om kollek- tivavtal, vid sidan av dessa förhandlingar på sätt och vis föregrepes genom ny lag- stiftning

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarade, att vårt pressade näringsliv nu möjligen kunde bära kostnaderna för en något längre semester för en relativt mindre grupp anställda men icke kunde det för den stora mängden kroppsarbetare. Detta vore ett faktum, som man måste tolerera men som vore naturligt, om man droge sig för att i lag auktorisera. Därjämte vore semesterbehovet något så individuellt, att dess lagstadgade tillgodoseende alltid måste bliva irrationellt och irrationellare ju all- männare lösning man sökte. Behovet sammanhängde med såväl arbetets egenskap att i större eller mindre grad kräva vederbörandes fysiska och psykiska anpass- ning och denna anpassnings begränsande till arbetstiden eller sträckande sig där— utöver som individens förmåga att bära de krav, som ställdes på hans krafter. Vis- serligen kunde på detta sätt en längre semestertid i regel vara motiverad för högre ledande tjänster men näppeligen exempelvis för allt kontorsarbete jämfört med högt kvalificerat fabriksarbete.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarade i fråga om den föreslagna semester—

• Sida 166
•  Original

tidens längd för de anställdas del, att föreningen intet hade att erinra mot att semestern fastställdes till två veckor möjligen även med den föreslagna påbyggnaden av ytterligare en vecka efter 10 års anställning. Några särbestämmelser för den högsta gruppen av befattningshavare fann föreningen icke nödvändiga. Såsom av den av socialstyrelsen företagna undersökningen framginge, åtnjöte i stor utsträck- ning de inom jord- och skogsbruket sysselsatta arbetstagarna, hörande till de an- ställdas kategori, antingen över huvud ingen semester eller ock en semester, som vore kortare än två veckor. Motsvarande företeelse förelåge jämväl inom vissa andra mindre arbetstagarkategorier. Uppenbarligen hade begränsningen av semesterför- månerna inom berörda arbetsområden sin ekonomiska motivering. Denna borde då föranleda till att man vid specialregleringen gjort vederbörliga undantag i berörda hänseende. —— Skulle en allmän reglering i semesterfrågan komma till stånd, ville föreningen särskilt vända sig mot det förhållandet, att den för kroppsarbetare och därmed jämställda föreslagna semestertiden utmättes på ett sätt, som påtagligen överskrede vad som för närvarande gällde i praxis inom stora arbetsområden. Flera av reservanterna hade påpekat, dels hurusom ett betydande antal kroppsarbetare enligt gällande kollektivavtal komme i åtnjutande av kortare semester än sex dagar, dels ock vilka allvarliga ekonomiska konsekvenser en tvångsförlängning av denna semester skulle innebära för näringslivet. Huru det än förhölle sig i fråga om den nu utgående semesterns möjlighet att giva tillfälle till rekreation _— behovet av semester måste dock variera åtskilligt efter arbetets beskaffenhet —- borde givetvis hänsyn tagas jämväl till de ekonomiska följderna av en dylik förlängning av se— mestern. Semesterförmånen utgjorde i realiteten endast en påbyggnad till lönen. Det vore uppenbart, att den kollektiva regleringen, avpassad för varje näringsgrens ekonomiska förhållanden, vore den enda lämpliga vägen för semesterförmånens regle— rande. Endast härigenom kunde tillbörliga hänsyn ägnas såväl behovet som för— mågan att bereda semester. Man borde därför icke på sätt, som skett, söka att antecipe- ra den framtida utvecklingen utan fortfarande låta önskemålet om ett socialt skydd i förevarande hänseende för arbetarna vara tillgodosett efter de linjer, som endast för några år sedan uppdragits i arbetarskyddslagstiftningen. Någon utökning utöver fyra dagars semester borde icke förekomma, lika litet som en tvångsvis förhöjning av utgående löner. Därjämte vore att beakta, att här berörda arbetstagare i stor om- fattning komme i åtnjutande av fridagar i samband med förekommande helger. Härutinnan torde icke finnas någon motsvarighet i främmande länder. En utök- ning av semestern skulle, åtminstone i fråga om de storindustrier där driften stode stilla under semestertiden, medföra en skärpning av den skillnad i arbetstidens om- fattning, som förelåge mellan svensk och utländsk verksamhet.

Landsorgnnisationen anförde, att den privilegiering av de bättre ställda arbets- tagarna, vilken följde av kategoriklyvningen, särskilt påtagligt komme till uttryck i förslagets bestämmelser om semester. Några sakliga skäl kunde icke anföras för graderingen av semesterförmånerna. Kommitténs förslag på denna punkt vore bely- sande för orimligheten i att ur en av föråldrade sociala värderingar bestämd praxis hämta principerna för en modern sociallagstiftning.

Svenska industritjänslemanna/örbundet anförde, att framför allt den låga tvin- gande bestämmelsen av två veckor, lika för alla tjänstemän, knappast gåve intryck av social reformsträvan. För i varje fall industriens tjänstemän skulle förslaget san- nolikt komma att medföra en försämring av nuvarande förhållanden och i varje fall icke en för de anställda önskvärd förbättring.

Sveriges köpmannaförbund förklarade, att vid bestämmandet av semestertidens längd hänsyn måste tagas till de speciella förhållanden, varunder detaljhandeln ar— betade. En detaljaffär måste hållas öppen varje söckendag. Det vore sålunda icke möjligt att, såsom fallet vore med vissa industrier, nedlägga driften under viss tid, vanligen kring midsommar, då personalen åtnjöte ledighet. På ett kontor torde det ofta vara möjligt att låta med visst arbete anstå under den tid, vederbörande åtnjöte

• Sida 167
•  Original

semester. Ej heller en sådan anordning ginge att genomföra i en detaljaffär. Då antalet anställda i en detaljaffär vanligen vore ringa, vållades ofta betydande svårig- heter i affärsrörelsens bedrivande under den tid, de anställda åtnjöte semester. Lämp- lig vikarie vore svår att uppbringa; detta gällde särskilt om en lanthandel. Härtill komme, att åtskilliga detaljaffärers ekonomi vore så ansträngd, att arbetsgivaren hade svårighet att utbetala full lön till den anställde under en längre semester, om han dessutom skulle avlöna vikarie. Under hänvisning härtill borde semesterrätten för den andra gruppen bestämmas till sex dagar efter ett års anställning, till nio dagar efter två års anställning och till tolv dagar efter fyra års anställning. I de fall då arbetsgivare önskade giva en särskild förmån åt anställd, som hade en längre anställningstid, torde frivillig överenskommelse kunna träffas angående längre se- mester än som i lagen stadgades.

De sakkunniga vilja till en början framhålla, att den av dem föreslagna lagstiftningen ej avser att ansluta sig till praxis i fråga om semesterns längd. Förslaget är i stället avsett att läggas till grund för en lagstiftning med mini- mikaraktär och med lika förmåner åt alla arbetstagare. Avsikten är att med- vetet göra ett ingrepp ide rådande förhållandena och att lyfta upp den grupp av arbetstagare, som är sämst ställd i semesterhänseende. Detta innebär i praktiken, att man vid diskussionen kan bortse från de privatanställda och behandla spörsmålet med tanke endast på arbetarnas förhållanden.

Såsom de sakkunniga anfört i den allmänna motiveringen, måste vid en lag- stiftning orn semesterrätt en avvägning göras mellan behovet av vila samt möjligheten och lämpligheten av att genomföra lagstiftningen med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.

Vad först beträffar behovet av viss tids semester ur synpunkten, att arbets- tagaren skall erhålla tillräcklig rekreation, måste det framhållas, att det här- vidlag icke är möjligt att använda en på vetenskapliga grunder gjord avväg- ning av behovet. Det torde i stället vara nödvändigt att man bestämmer sig för en viss tid, som kan anses vara skälig. De sakkunniga vilja som sin upp- fattning anföra, att två veckors ledighet måste anses vara minimum för att en arbetstagare skall kunna erhålla tillräcklig vila och återvinna krafterna.

I fråga om den ekonomiska sidan måste det medgivas, att tolv dagars se- mester medför en avsevärt ökad belastning på näringarna. Den av kommers- kollegium utförda kostnadsberäkningen har visserligen endast baserats på för- hållandena vid ett fåtal undersökta företag, men de av kollegium anförda siff- rorna för kostnadsökningen torde dock giva en tillförlitlig bild av storleksord- ningen. Det bör särskilt påpekas, att hänsyn vid kostnadsberäkningarna även tagits till andra faktorer än ökningen av lönerna. Detta gäller särskilt de fall, då en industri nödgas helt upphöra med tillverkningen under en för alla arbe- tare gemensam semestertid. Utredningen giver vid handen, att kostnadsöknin- gen för industrien vid tolv dagars semester skulle under år 1936 hava utgjort i runt tal 55 miljoner kronor. Vad den relativa ökningen beträffar, beräknar kommerskollegium, att en semester om tolv dagar skulle hava inneburit en ökning av 102 procent i förhållande till det beräknade produktionsvärdet. Denna sista uppgift giver vid handen att, om än de sammanlagda kostnaderna för industrien bliva stora vid genomförandet av en allmän semester om tolv dagar, den relativa storleksordningen för de enskilda företagen dock ej är

• Sida 168
•  Original

sådan, att man torde behöva befara några större svårigheter för näringslivet att anpassa sig efter lagstiftningen. De sakkunniga vilja särskilt hänvisa till det från arbetsgivarhåll i Frankrike gjorda uttalandet om att de genom den omfattande sociala lagstiftningen föranledda svårigheterna icke vore att hän- föra till den förlängda semestern utan i stället huvudsakligen berodde på den samtidigt införda 40-timmarsveckan.

Kommerskollegium har vid sin kostnadsberäkning utgått från att semester- lönen skulle beräknas på grundval av den i kollektivavtal angivna timlönen. Då de sakkunniga föreslå, att semesterlönen för sådana arbetstagare, som ej äro avlönade med vecko- eller månadslön, skall för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande den genomsnittliga dagsinkomsten under kvalifi- kationsperioden, och då ackordsförtjänsterna alltså komma att öva inverkan å semesterlönens storlek, lärer den av kollegium beräknade siffran om 55 miljoner kronor böra höjas. Huru stor den på grund av bestämmelsen om semesterlönens beräknande uppkommande kostnadsökningen kan bliva lärer icke vara möjligt att angiva. Å andra sidan minskas den beräknade kostnads- ökningen med hänsyn till den tydliga tendensen till ökning av semesterns längd vid uppgörelser om nya kollektivavtal. Man torde vidare vara berät- tigad att antaga, att industrien utan alltför stora svårigheter skall kunna i flertalet fall övergå till ett system med alternerande semester, så att någon nedläggelse av rörelsen icke skall behöva vidtagas under semestertiden. Här— igenom kommer den ekonomiska belastningen likaledes att minskas.

För jordbrukets vidkommande har någon kostnadsberäkning icke företa- gits. För denna näring kan det emellertid endast bliva fråga om ökning i kostnaderna på grund av att lön skall utbetalas för flera semesterdagar. En- ligt det tidigare gällande riksavtalet för jordbruket var en semester om sju dagar fastställd. Genom den föreslagna lagstiftningen skulle näringen alltså j belastas med semester för ytterligare fem dagar. Det torde emellertid säker- I ligen ofta visa sig bliva möjligt inom jordbruket att giva semester till de hel- årsanställda, utan att extra arbetskraft därför behöver anställas. Det må nämligen erinras om att ett undantag föreslås för jordbrukets del från den allmänna skyldigheten att giva semester i ett sammanhang och under tiden maj—september. Semester kan alltså inom jordbruket givas under sådana perioder av det mörkare halvåret, då arbetet icke är speciellt brådskande. I allt fall torde väl en avsevärd ökning av jordbrukets omkostnader komma att ske. Denna ökning kan dock icke sägas vara av sådan karaktär, att den ] behöver verka avskräckande. |

Vad socialstyrelsen anfört om att ett avsevärt antal av arbetsgivarna knap- i past befunne sig i annan eller bättre social och ekonomisk ställning än den ! hos dem anställda arbetstagaren, varför det måste möta betänkligheter att ] tynga dem med långt gående sociala förpliktelser gentemot den anställde. kan icke frånkännas betydelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det dock icke ifrågasättas, att i lagen skulle införas några särskilda undantags- bestämmelser för de arbetsgivare, som själva icke äro väl ställda i ekono- miskt avseende. En lagstiftning sådan som den förevarande måste göras all-

• Sida 169
•  Original

män, och den person, som över huvud anställer annan i sin tjänst, måste därför vara beredd att anpassa arbetsvillkoren efter de krav, som samhället finner skäligt att ställa.

I anledning av vad Sveriges köpmannaförbund anfört angående svårighe- ten för detaljhandeln att giva semester åt de anställda, vilja de sakkunniga endast konstatera, att förbundet dock var berett att tillstyrka en semester om tolv dagar, ehuru först efter fyra års anställning. Därmed torde ock få anses vara styrkt, att några större svårigheter icke kunna föreligga att lämna tolv dagars semester redan efter ett års tjänst.

I den allmänna diskussionen angående införandet av en lagstadgad rätt till semester har bland annat såsom skäl mot en förlängning av den nu utgå- ende semestern anförts, att bristen på yrkesutbildad arbetskraft därigenom skulle komma att skärpas. De sakkunniga kunna emellertid icke anse en så- dan följd av semesterlagstiftningen vara trolig, enär, såsom nyss uttalats, man torde kunna räkna med att industrien allt mera övergår till att giva alter- nerande semester. Vid sådant förhållande erfordras ingen utökning av pro- duktionsapparaten eller varaktig anställning av ett större antal arbetare. Med hänsyn till att industrien under den tid, som semester lämnas, kan verkställa omplacering av den befintliga utbildade arbetskraften, torde den under se- mestertiden inkallade extra arbetskraften i regel ej behöva vara yrkes- skicklig.

De sakkunniga vilja särskilt framhålla ett vägande skäl för att semestern bestämmes till tolv dagar. Intresset bland arbetarna är för närvarande myc- ket stort att erhålla en väsentlig förlängning av den nuvarande semestern. Det torde kunna sägas, att en allmän folkmening nu står bakom detta krav. Där- est en förlängning icke skulle komma till stånd eller den skulle anses vara otillfredsställande för arbetarna, har man alltså att vänta krav på en ytter- ligare utökning av semestern vid förhandlingar om nya kollektivavtal. Om- fattande strider på arbetsmarknaden skulle kunna uppkomma om denna sak. Att frågan skjutits i bakgrunden vid den senaste tidens avtalsförhandlingar torde helt vara beroende på vetskapen om att en lagstiftning förberedes. Det måste sägas vara ett statsintresse av första ordningen att göra strider om se- mesterns längd onödiga. En lagstiftning om tolv dagars semester skulle säker- ligen medföra som resultat, att semesterfrågan ej längre bleve lika aktuell vid avtalsförhandlingarna.

Det torde även böra framhållas, att Sverige icke kommer att vara ensam- stående om en allmän semestertid av tolv dagar. I såväl Frankrike som vårt grannland Norge utgår för närvarande semester om denna tid. Beträffande Norge gäller dock, att man lagstiftningsvägen icke sträckt sig längre än till nio dagar; den allmänna semestertiden om tolv dagar har sålunda kommit till stånd genom kollektivavtal.

Vid övervägande av de nu anförda synpunkterna anse sig de sakkunniga kunna lämna ett bestämt förord för en semestertid om tolv arbetsdagar. Detta innebär i praktiken, att arbetstagarna erhålla ledighet under två fulla veckor. Skulle man nu åtnöja sig med en semester om exempelvis nio arbetsdagar,

• Sida 170
•  Original

komme säkerligen krav omedelbart att resas på en förlängning av denna tid upp till två veckor.

Ett val av tolv dagar såsom semestertid medför lagtekniskt sett en fördel vid utformandet av kvalifikationsbestämmelserna. Det ligger nämligen nära till hands att konstruera semesterrätten så, att man erhåller en dags semester för varje månad, å vilken semesterrätt enligt de föreslagna reglerna belöper.

Såsom förut antytts, innehöll det av kommittén angående privatanställda framlagda lagförslaget bestämmelser angående förlängning av semestern vid längre anställningstid. För den första gruppen av arbetstagare, eller alltså tjänstemän i ledande ställning, skulle semestern sålunda från och med det elfte anställningsåret förlängas från tre till fyra veckor. För den andra gruppen av arbetstagare, eller övriga tjänstemän m. fl., skulle semestern från och med det elfte anställningsåret förlängas från två till tre veckor. Be- stämmelserna angående förlängning av semestern skulle dock icke vara av tvingande karaktär. För den tredje gruppen av arbetstagare, eller de egent- liga kroppsarbetarna, lämnades icke någon föreskrift om förlängning av se- mestern. Någon särskild motivering till de nu nämnda bestämmelserna läm- nades icke av kommittén. I betänkandet anfördes emellertid, att kommittén ansåge vissa skäl tala för ett hänsynstagande till arbetstagarens ålder vid avgörandet av frågan om semestertidens längd. Kommittén hade dock be- farat, att en dylik gradering av semestertiden än mer skulle försvåra för äldre arbetstagare att erhålla ny anställning.

I de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena anfördes bland an- nat följande beträffande frågan om en förlängning av semestern vid längre anställningstid eller högre levnadsålder.

Socialstyrelsen framhöll, att konsekvensen av om semesterns längd i alltför hög grad ökades med antalet tjänsteår kunde bliva en tendens till täta personalombyten. Gjordes semesterns längd beroende av arbetstagarens ålder, ökades svårigheterna för äldre arbetskraft att vinna sysselsättning.

Medicinalstyrelsen ansåg, att semestertiden för minderåriga arbetare borde om- fatta 14 dagar. Styrelsen ifrågasatte dock, huruvida en bestämmelse i detta av- seende lämpligen borde meddelas i lagstiftningen om arbetsavtal eller om densamma icke hellre borde upptagas i annan författning, avseende minderåriga arbetstagare.

Landsorganisaiionen anförde, att någon annan motivering än en hänvisning till praxis för den föreslagna bestämmelsen om förlängning av semestern för de två första grupperna av arbetstagare icke torde vara möjlig att förebringa. Då kom- mittén funnit det vara i sin ordning, att den i avseende å arbetsprestationens fysiska påfrestning, arbetstid och arbetets hygien sämst ställda arbetstagargruppen tillför- säkrats endast hälften av för övriga arbetstagare stadgad minimisemester, hade det kunnat förväntas, att kommittén tagit hänsyn härtill i samband med frågan om se— mestertidens förlängning och låtit förmånen härav gälla för även ifrågavarande ar- betstagargrupp.

Daco påyrkade, att en anställd skulle vara berättigad till två veckors semester, vilken semestertid dock skulle förlängas, för den första gruppen av arbetstagare till tre veckor från och med fjärde anställningsåret och till en månad från och med tolfte anställningsåret samt för den andra gruppen av arbetstagare till tre veckor från och med elfte anställningsåret och till en månad från och med tjugufemte an- ställningsåret.

• Sida 171
•  Original

Svenska industritjånstemannaförbundet förklarade sig anse, att åldern borde vara avgörande för anställningsvillkor, som hade karaktären av allmänt medborgerliga rättigheter, såsom semestern. Bestämmelser för semestertidens beräkning, i vilka åldern inginge som en faktor, vore redan ganska vanliga inom vårt land. Förbundet förordade införandet av sådana bestämmelser, att semester årligen skulle utgå i två veckor för tjänsteman i åldern under 25 år, i tre veckor för tjänsteman i åldern 25—40 år och i fyra veckor för tjänsteman i åldern över 40 år.

I den av internationella arbetsorganisationen godkända konventionen angå- ende semester är semestertiden för personer under 16 är bestämd till tolv ar- betsdagar, medan den för övriga personer fastställts till sex arbetsdagar. I konventionen anföres särskilt, att semesterns varaktighet borde, på sätt som fastställdes i den nationella lagstiftningen, förlängas i förhållande till tjänste- tiden. I den samtidigt godkända rekommendationen angående semester an- föres, att det vore önskvärt, att semesterns förlängning i förhållande till tjäns- tetiden började så tidigt som möjligt och inträdde med regelbundna mellan- tider, så att föreskrivet minimum uppnåddes efter ett visst antal år, till exempel tolv arbetsdagar efter sju års tjänst. Därjämte uttalas i rekommen- dationen, att medlemsstaterna borde taga under övervägande, om ej till under— lättande under period av fysisk utveckling vid övergången från skollivet till det industriella livet ett förmånligare system borde införas för unga perso- ner och lärlingar under 18 år.

En förlängning av semestern vid längre tjänstgöringstid eller högre ålder måste väl sägas vara önskvärd för arbetstagare med fasta anställningar. Man torde även kunna säga, att behovet av semester vanligen stiger med högre levnadsålder. De sakkunniga måste emellertid avstyrka, att bestämmel- ser i lagen införas angående en förlängning av semestertiden, vare sig vid längre tjänstgöringstid eller vid högre ålder. För den händelse en sådan bestämmelse skulle kunna göras effektiv på den allmänna arbetsmark- naden, skulle den medföra en ytterligare kraftig ekonomisk belastning å ar- betsgivarna. Det är emellertid troligt, att en föreskrift om förlängd semester vid längre tjänstgöringstid eller högre ålder skulle föranleda, att arbetsgivarna allmänt skrede till entledigande av arbetstagarna, innan de bleve berättigade till den förlängda semestern. Endast för en mindre del av den äldre arbets- kraften skulle yrkesskickligheten kunna tänkas motverka den ökade kost- naden för arbetsgivaren genom en förlängning av semestern. I varje fall skulle en bestämmelse av ifrågavarande slag ytterligare försvåra för den äldre arbetskraften att vid arbetslöshet vinna ny anställning. Problemet att anskaffa arbete åt de arbetslösa i de något högre åldrarna är redan nu i hög grad aktuellt. Med hänsyn härtill måste det sägas vara uppenbart olämp- ligt att för kroppsarbetarnas del införa en bestämmelse i lagen angående för- längning av semestern vid längre tjänstgöringstid eller högre levnadsålder. För de anställdas vidkommande torde det väl redan nu ofta förekomma, att semestern förlänges med hänsyn till endera eller båda de nu nämnda fak- torerna. En tvingande bestämmelse måste dock även för de anställdas del anses vara olämplig, då det såsom bekant redan föreligger betydande svå- righeter för en kontorist i 40—50 årsåldern att vinna en ny anställning. All-

• Sida 172
•  Original

deles oavsett detta vilja de sakkunniga emellertid icke medverka till en lagstiftning, som skulle giva bättre förmåner åt en speciell grupp av arbets- tagare. De skäl, som anförts i kapitlet om en kategoriklyvning, gälla även, för den händelse en uppdelning skulle ifrågasättas mellan arbetarna och de anställda med avseende å en förlängning av den föreskrivna minimitiden för semestern. Frågan om en förlängning av semestern torde liksom hittills böra bliva beroende på överenskommelser mellan parterna.

Starkare skäl tala för en bestämmelse om exempelvis tre veckors semester för ungdom under 18 eller 20 års ålder. Vid övergång från skolan till för- värvslivet får ungdomen eljest åtnöja sig med en årlig ledighet om två veckor i stället för, såsom under skoltiden, tre månader. Beträffande ungdomen torde det även vara möjligt att genomföra en bestämmelse angående för- längning av semestern oberoende av anställningens art, utan att därför en alltför stark belastning kommer att läggas på arbetsgivarna. Någon katego- riklyvning är alltså icke erforderlig för önskemålets vinnande, vilket tydligen är fallet beträffande den vuxna arbetskraften. De sakkunniga hava emeller- tid icke ansett sig kunna förorda en bestämmelse om förlängning av semester- tiden för ungdomen med hänsyn till att en sådan föreskrift skulle kunna verka försvårande för dem vid sökande av anställning. För manlig ungdom i 18—19 årsåldern utgör redan nu värnpliktstjänstgöringen ofta ett besvärligt hinder vid sökande av platser. Det bör också beaktas, att den nu föreslagna lagstiftningen även för ungdomen innebär en semestertid om tolv arbetsda- gar, vilket ansetts vara tillfredsställande i den av internationella arbetsor— ganisationen godkända konventionen och vilket föreslogs av medicinalstyrel- sen i dess nyss omnämnda yttrande.

Såsom förut anförts, kommer en lagstiftning om tolv dagars semester otvi- velaktigt att innebära en icke obetydligt ökad ekonomisk belastning för nä- ringslivet. Detta gäller särskilt beträffande sådana företag, som av skilda anled- ningar icke anse sig kunna giva semester successivt utan i stället helt upp— höra med tillverkningen under semestertiden. För dylika företag minskas antalet effektiva arbetsdagar under året. Därmed följa större svårigheter att pressa de allmänna omkostnaderna och att deltaga i konkurrensen på världsmarknaden. Inom exempelvis sågverksindustrien och cellulosaindu- strien finnas kartellavtal med utländska producenter, i vilka årskvoten be- räknas med hänsyn till den årliga kapaciteten. I sådana fall spelar antalet effektiva arbetsdagar per år en mycket stor roll. Därest åtgärder kunna vid- tagas, som skulle kunna underlätta för industrien att genomföra den all- männa semestern om tolv dagar, bör detta ske.

Med hänsyn till dessa synpunkter föreslå de sakkunniga, att bland semes- terdagarna skola inräknas helgdagar och sedvanliga fridagar, då de infalla under semestertiden. Däremot skola söndagar icke inräknas i semestertiden. Om en helgdag eller annan fridag infaller exempelvis på en måndag, blir det beroende på arbetsgivaren, om han låter semestern börja denna dag eller först på tisdagen.

• Sida 173
•  Original

Att helgdagar och andra fridagar inräknas bland semesterdagarna blir till fördel för arbetsgivarna därigenom, att de icke förlora så många effek- tiva arbetsdagar. Bestämmelsen är likaledes till fördel för alla arbetstagare, som avlönas per timme eller dag eller arbeta mot ackordslön. Dessa arbets- tagare erhålla nämligen avlöning för en helgdag, som infaller under semester- tiden, vilket eljest icke varit fallet. Den föreslagna bestämmelsen kan däre- mot sägas vara till nackdel för dem, som äro avlönade med vecko- eller må- nadslön, då dessa personer därigenom förlora en eljest arbetsfri dag. Denna omständighet torde dock icke kunna tillmätas avgörande betydelse med hän- syn till de stora fördelar, som den föreslagna bestämmelsen i övrigt medför. Det bör för övrigt observeras, att en arbetstagare ändock aldrig kan erhålla kortare ledighet än fjorton dagar, vilket är vad lagstiftningen fastställer så- som minimum. Vidare torde förhållandet inom tjänstemannagruppen för närvarande ofta vara, att extra helgdagar inräknas i semestern, då de infalla under densamma.

Representanter för vissa arbetsgivarorganisationer hava vid överläggnin- gar med de sakkunniga angående tillämpningen av den föreslagna semester- lagstiftningen inom olika näringsområden som ett önskemål uttalat, att vissa av de nuvarande helgdagarna borde avskaffas. De helgdagar, som man där- vid främst haft i åtanke, äro trettondagen, Marie bebådelsedag, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag och annandag pingst. Det har anförts, att en dylik reform i viss utsträckning skulle kompensera industrien för den ökade belastning, som den lagstadgade semestern om tolv arbetsdagar komme att innebära.

De sakkunniga vilja för egen del framhålla, att en lagstiftning om avskaf- fande av vissa helgdagar naturligtvis förutsätter en särskild utredning, varvid hänsyn måste tagas till faktorer av religiös och psykologisk natur.

Semesterns förläggning under året.

Huvudregeln i fråga om semesterns förläggning under året bör liksom en- ligt hittills tillämpad praxis vara, att arbetsgivaren skall äga bestämma tid- punkten för semestern. Från åtskilliga organisationer av arbetstagare hava emellertid inför de sakkunniga framförts önskemål om att arbetsgivarna icke skulle tillerkännas ensam beslutanderätt i fråga om tidpunkten för semesterns förläggning utan att denna fråga borde avgöras genom överenskommelse mel— lan parterna. De sålunda framställda önskemålen torde dock icke kunna beaktas, enär endera av parterna alltid måste äga den slutliga bestäm- manderåtten, för den händelse överenskommelse icke kan träffas. Med hän- syn till praxis och produktionens intresse lärer det ej vara möjligt att laga fästa annan regel än att arbetsgivaren skall äga bestämmanderätten i fråga om semesterns förläggning. Det är dock givet, att arbetsgivarens rätt i så— dant hänseende kan begränsas eller inskränkas genom bestämmelser i kol- lektivavtal eller annat arbetsavtal.

• Sida 174
•  Original

Även om arbetsgivaren tillerkännes bestämmanderätten beträffande för- läggningen av semestern, kan det emellertid ifrågasättas, om ej denna rätt bör redan i lagen på lämpligt sätt begränsas. De sakkunniga avse härmed frågan om förläggning av semestern till viss period av året och om arbets- givaren skall äga rätt att uppdela semestern eller om densamma skall utgå i ett sammanhang.

Kommittén angående privatanställda upptog icke någon föreskrift angående viss semesterperiod i sitt förslag till lag om arbetsavtal. I betänkandet anfördes härom, att det följde av det system, som läge till grund för de föreslagna semesterbestämmelserna, att arbetsgivarens valfrihet ej lämpligen kunde begränsas till viss del av kalenderåret. Kom- mittén anförde vidare, att arbetstagaren i allmänhet borde komma i åtnju- tande av semestern under den varma årstiden. Däremot föreslog kommit— tén en bestämmelse om att semestern skulle utgå i ett sammanhang. Denna bestämmelse gjordes emellertid icke tvingande, varför avtal eller sedvänja skulle gälla framför lagens stadgande härom. I motiveringen uttalades, att det läge i semesterns natur, att den borde utgå i ett sammanhang.

I fråga om semesterns placering under året anfördes i de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena bland annat följande.

Arbetsdomstolens ordförande framhöll, att det för många arbetsgivare torde vara vida fördelaktigare att få utlägga semestern på annan tid av året än sommaren. Att kollektivavtalen oftast föreskreve sommaren såsom semesterperiod sammanhängde väsentligen med arbetstagarnas intressen.

Svenska arbetsgivareföreningen: Då semesterbestämmelserna avsetts att gälla samt— liga arbetstagarkategorier, borde arbetsgivaren icke betagas rätten att, då omstän- digheterna så påfordrade, förlägga semestern till annan tid än under sommaren.

Landsorganisationen anförde, att arbetsgivarens bestämmanderätt i fråga om se- mesterns placering under året borde begränsas att avse semesterns förläggande un- der en viss legal semesterperiod, omfattande exempelvis tiden juni—augusti må- nader.

Daco ansåg, att betänkliga konsekvenser kunde framkomma av en oinskränkt rätt för arbetsgivaren att bestämma, när under året semestern skulle utgå. Intet hindrade nämligen, att under långa följder av är en arbetstagare på det sättet kunde få sin rekreationstid förlagd till en del av året. som på grund av våra klimatiska förhållanden vore ytterst olämplig. I vårt land hade av naturliga skäl en praxis utbildats att förlägga semestern till den varma, visserligen mycket korta årstiden. I regel vore denna period också ur arbetsanhopningssynpunkt mindre påfrestande, varför- i de allra flesta fall denna tid jämväl med hänsyn till arbetsfördelningen vore den för företaget mest ändamålsenliga semesterperioden. Den finska lagstift- ningen hade sålunda fastställt en semesterperiod från den 15 maj till och med den 15 september. Den inskränkning i arbetsgivarens rätt att ensam bestämma, när semester skulle uttagas, som en sådan bestämmelse utgjorde, kunde knappast anses obefogad. Om bestämmelsen dessutom icke gjordes tvingande utan lämnade möj- lighet till överenskommelser, borde den icke kunna anses lägga hinder i vägen för ett ändamålsenligt ordnande av semestern även för säsongföretag, inom vilka arbets— intensiteten under den varma årstiden vore störst.

Beträffande frågan om semestern borde utgå i ett sammanhang eller ej anfördes i yttrandena bland annat följande.

• Sida 175
•  Original

Länsstyrelsen i Kalmar län ansåg, att den föreslagna bestämmelsen om att se- mester skulle utgå i ett sammanhang alltför mycket inkräktade på parternas rätt att på annat sätt ordna denna fråga. Det kunde mycket väl tänka sig förenligt med såväl arbetsgivarens som arbetstagarens intresse, om frågan om hel eller delad semester finge överlämnas åt parterna att avgöra på frivillighetens väg.

Svenska Iantarbetsgivarnes central/örening anförde, att bestämmelsen om samman- hängande semester måhända vore både billig och naturlig, vad anginge de flesta yr- ken. Sä icke när det gällde jordbruket. Här skulle tvånget att tillämpa en sådan bestämmelse bliva obilligt och onaturligt ej blott för arbetsgivaren utan även för arbetstagaren. En man i exempelvis rättares ställning hade givetvis mera sällan råd att tillbringa sin semester på pensionat eller vilohem. I vanliga fall vore han hänvisad till att resa på några dagar till släkt och vänner. Detta ginge bra, då han toge ut sin ledighet med några dagar då och då. För så lång tid som två samman- hängande veckor kunde han som regel ej utnyttja andras gästfrihet. Följden bleve, att han under större delen av sin semester nödgades gå hemma på gården. Även för arbetsgivaren skulle bestämmelsen om sammanhängande semester vara synner— ligen oläglig. Den strede mot jordbrukets vitala intressen. Under särskilt tiden för sådd och skörd —— praktiskt taget hela sommarhalvåret — kunde jordbruks- befälet icke utan största men avvaras. Vikarier stode vanligen ej till buds, och även om sådana kunde anskaffas, vore det sannolikt, att de icke kunde med samma erfarenhet och sakkännedom som de ordinarie befattningshavarna fullfölja dessas arbete och leda jordbruksdriften på avsett sätt. Bestämmelsen om att semestern skulle vara sammanhängande borde därför avföras ur lagen.

Sveriges köpmannaförbund framhöll, att man åtminstone inom den enskilda detalj- handeln hade den erfarenheten, att de anställda ofta själva hemställde att få dela upp semestern i två perioder. Sålunda förekomme ofta, att en del av semestern uttoges under sommaren och en del under vintern. För köpmannen-arbetsgivaren torde det även ställa sig lättare att bevilja längre semester, om uppdelning i olika perioder medgåves. Frågan angående hel eller delad semester borde lämpligen av- göras genom frivilligt avtal mellan parterna.

I den av internationella arbetsorganisationen antagna konventionen an- gående semester föreskrives, att den nationella lagstiftningen under särskilda omständigheter må medgiva uppdelning av den del av semestern, som över- stiger i konventionen föreskrivet minimum om sex arbetsdagar. Iden av arbets- organisationen godkända rekommendationen angående semester uttalas vi- dare, att uppdelningen av semestern, utom under exceptionella förhållanden, borde begränsas till två perioder, av vilka den ena icke skulle understiga den föreskrivna minimitiden.

De sakkunniga äro i likhet med kommittén angående privatanställda av den uppfattningen, att semestern i allmänhet bör utgå i ett sammanhang. Detta bör vara fallet, åtminstone då semestern ej blir längre än den i lagen föreskrivna eller tolv arbetsdagar, d. v. 5. två veckor. Som tidigare utvecklats är det nämligen just en sammanhängande avkoppling av en ej alltför kort varaktighet, som erfordras för att giva en verklig rekreation. Arbetstagarna synas därför böra skyddas vid rätten att erhålla en sammanhängande se— mester genom att man i lagen inför en bestämmelse härom. En sådan be— stämmelse innebär en inskränkning i arbetsgivarens rätt att besluta om se— mesterns förläggning. Bestämmelsen om att semester skall utgå i ett sam- manhang bör emellertid icke på något sätt borttaga möjligheten för parterna

• Sida 176
•  Original

att träffa överenskommelse om att semestern skall uppdelas. En uppdelning av semestern kan ofta vara lämplig för arbetstagarna, exempelvis om de vilja taga viss del av semestern i anspråk för vintersport i fjällen. Det torde vara lämpligt, att man i lagtexten särskilt angiver, att bestämmelsen om samman- hängande semester endast gäller, såvida ej överenskommelse om annan ord- ning träffats mellan parterna.

Vad beträffar frågan om införande av en legal semesterperiod, är även detta spörsmål av största intresse ur arbetstagarnas synpunkt. Den bästa möjligheten att vinna rekreation under en förhållandevis kort semester torde nämligen bestå i att idka friluftsliv och bada under den varma årstiden. Man kan emellertid icke undgå att hysa starka betänkligheter i fråga om det över huvud är tekniskt möjligt att koncentrera semestern för alla arbetstagare till sommarmånaderna. Skulle flertalet arbetstagare få semester på en gång. bleve transportmedel, pensionat, vilohem etc. överbelastade. Redan av denna orsak bör en alltför kort semesterperiod icke genomföras.

En annan omständighet måste emellertid härvidlag tillmätas större be- tydelse. Hittills torde det inom vissa delar av storindustrien hava varit vanligt att inställa fabrikationen under den för alla arbetare gemensamma semesterperioden. Under denna period hava maskinerna översetts och smärre reparationer företagits. Med den förlängda semestern blir det för industrien ett betydande intresse att söka ordna semestern för arbetarna på sådant sätt, att fabrikationen icke behöver upphöra under två hela veckor utan att semestern om möjligt gives alternerande. Detta förutsätter en omflyttning inom fabriken av olika arbetare, då den i allmänhet outbildade extra per- sonal, som måste tagas in under semesterperioden, ej kan placeras på poster, där yrkesutbildning kräves. Därest rörelsen skall kunna hållas i gång fort- löpande, torde med hänsyn härtill semester på en gång icke kunna givas till mer än relativt få av de yrkesutbildade arbetarna. Industrien måste därför ha till sitt förfogande en ganska lång tid, under vilken semester skall kunna givas. Det synes med hänsyn härtill vara omöjligt att villfara de önske- mål, som framkommit från personalhåll om en legal semesterperiod, som endast skulle omfatta tiden från midsommar till augusti månads utgång. Någon anledning att härvidlag göra någon skillnad mellan olika grupper av arbetstagare torde ej heller förefinnas.

Vid övervägandet av frågan hava de sakkunniga funnit så starka skäl tala för en bestämmelse om viss semesterperiod, att de anse en bestämmelse här- om böra intagas i lagen. Denna semesterperiod kan emellertid med hänsyn till de omständigheter, som nyss anförts, icke göras alltför kort. De sak- kunniga hava sålunda icke ansett sig kunna förorda en semesterperiod. som är kortare än fem månader, nämligen från och med maj till och med sep- tember. En tidrymd av denna längd torde få anses vara tillräcklig för att industrien skall kunna giva semester successivt till arbetarna. Då enligt ett numera föreliggande lagförslag den 1 maj är avsedd att göras till en allmän ledighetsdag, torde semesterperioden ej böra löpa förrän från och med den 2 maj.

• Sida 177
•  Original

Liksom beträffande frågan om semesterns uppdelning bör möjlighet före- finnas till träffande av överenskommelse mellan parterna om förläggning av semestern till annan period av året än den i lagen föreskrivna.

Om man i enlighet med de sakkunnigas förslag i lagen inför en bestäm- melse om viss semesterperiod och om förbud mot uppdelning av semestern. är det tydligt, att man måste medgiva undantag härifrån beträffande särskil- da yrkesområden. De sakkunniga vilja härom anföra följande.

I fråga om jordbruket gäller, att den brådaste tiden för denna näring är sommaren. Under övriga delar av året förekomma däremot ofta perioder, då arbetsuppgifterna äro mindre brådskande. Med hänsyn härtill kan det icke ifrågasättas, att man för jordbrukets vidkommande skulle föreskriva en skyl- dighet att utgiva semestern i ett sammanhang under den för arbetstagarna i all- mänhet fastställda semesterperioden. Väl torde det exempelvis mellan vårsådd och höskörd ofta vara möjligt för jordbrukarna att giva sina arbetare ledigt under några dagar. Särskilt inom de sydliga delarna av landet är detta uppe— håll emellertid ganska kortvarigt under vissa år. Vid bedömandet av frågan kan man icke heller underlåta att taga hänsyn till att åtminstone utearbetar— na inom jordbruket ej hava samma behov av en sammanhängande semester som arbetare inom övriga yrkesområden. Vad kreatursskötarna beträffar hava dessa visserligen mera att göra under vintern än under sommaren, då djuren gå på bete, och dessa arbetare hava dessutom större behov av sam- manhängande vila än andra jordbruksarbetare. Hänsyn måste dock tagas till att dEt är väsentligt svårare att anskaffa ersättare för kreatursskötarna under sommaren än under vintern. En annan omständighet, som måste beak- tas, är, att det i regel ej torde vara önskvärt för jordbruksarbetare att er- hålla semestern i ett sammanhang. På grund av den fortfarande relativt låga avlöningen kunna de icke hava råd att företaga någon semesterresa och, om en sådan resa kommer till stånd, torde den ställas exempelvis till släk- tingar i avsikt att stanna endast några få dagar. Även med den nuvarande kortare semestern om sju arbetsdagar förekommer allmänt en uppdelning. Samtliga de nu anförda omständigheterna tala för att för jordbrukets vid- kommande ett undantag stadgas från skyldigheten att utgiva semestern i ett sammanhang och under perioden maj—september. Undantaget torde böra omfatta även jordbrukets binäringar, och detta vare sig de äro att betrakta såsom självständiga företag eller ej. Även en sådan grupp av arbetstagare som hembiträden i lanthushåll synes böra inbegripas under undantaget. Den- na grupp torde böra särskilt omnämnas, då ett hembiträde icke direkt kan sägas vara arbetstagare vid jordbruket. Undantaget bör slutligen även gälla för den självständiga trädgårdsskötseln.

Beträffande sjöfarten har man att taga hänsyn till att kust- och insjöfar- ten har sin högsäsong under sommaren, varför det icke torde vara lämpligt att föreskriva skyldighet att utgiva semester till å dessa fartyg anställda un- der den för övriga arbetstagare gällande semesterperioden. Det torde emel- lertid även för utlandsfarten vara olämpligt med en bestämmelse om viss se- mesterperiod. I åtskilliga fall torde det väl vara möjligt att till de å dessa

• Sida 178
•  Original

fartyg anställda giva en sammanhängande semester under sommarmånader- na. Detta bör dock i så fall ske efter arbetsgivarens beprövande. Undanta- get från skyldigheten att utgiva semestern i ett sammanhang och under den legala semesterperioden synes alltså böra gälla för hela sjöfarten, vare sig densamma är ,säsongbetonad eller icke.

Vid utomeuropeisk trampfart torde det ofta förekomma, att fartygen ej alls anlöpa svensk hamn under året. Enligt gällande kollektivavtal gives i dessa fall kontant ersättning i stället för semester. Möjlighet härtill måste förefinnas även efter lagens ikraftträdande. Ibland torde det dock för de sjö- män, varom här är fråga, vara önskvärt att få lägga ihop semestern under två år. Lämpligast torde vara att i lagen medgiva arbetsgivaren rätt att välja mellan de nu nämnda båda alternativen. Lagen synes dock ej böra öppna möjlighet att sammanlägga mer än två års semester.

Inom de flesta säsongbetonade industrier äro sommarmånaderna att be— trakta som den direkta högsäsongen. Det torde icke gärna kunna ifrågasät- tas, att arbetsgivare inom sådana industrier skulle åläggas att giva arbetsta- garna semester under högsäsongen, då stor svårighet föreligger att bereda tillräckliga arbetsuppgifter under andra delar av året. Att närmare angiva de särskilda yrkesområden, för vilka med hänsyn till såsongkaraktären un- dantag från skyldigheten att giva semester under den legala semesterperio- den bör stadgas, kan icke anses vara lämpligt. Undantagsbestämmelsen tor- de i stället böra generellt hänföra sig till att yrkesområdet har säsongkarak- tär och att det för arbetsgivaren är olämpligt att giva en sammanhängande semester under tiden maj—september. Om detta kan sägas vara fallet även inom yrke, som icke är säsongbetonat, synes samma undantag böra gälla. Man torde emellertid böra uppställa tämligen stränga krav på att det för arbetsgivaren skall vara olämpligt att giva en sammanhängande semester under den eljest föreskrivna tiden för att undantag härifrån skall medgivas. Med hänsyn härtill förorda de sakkunniga att i lagen utsäges, att förutsätt- ningen för undantagets tillämpning skall vara, att huvudregeln skulle vara uppenbart olämplig för arbetsgivaren. Avsikten är alltså att snävt avgränsa undantaget. .

Vid de överläggningar, som de sakkunniga fört med representanter för ar- betarorganisationer inom byggnadsbranschen, har från dessa starkt under- strukits önskemålet om att även byggnadsarbetarna tillerkännes semester un- der sommarmånaderna. De sakkunniga vilja härtill framhålla, att det icke finnes möjlighet att med det valda systemet för lagstiftning om semester giva säsongarbetarna någon rätt till semester under sommarmånaderna. För sådana arbetare, som endast äro anställda viss del av året, kommer nämligen rätten till semester i själva verket endast att innebära en rätt till kontant er— sättning vid arbetsavtalets upphörande. Om man, trots de av de sakkunniga förut anförda principiella skälen mot att ålägga arbetsgivare inom säsong- fack skyldighet att utgiva semester under sommarmånaderna, skulle vilja införa en sådan skyldighet i lagen, är förutsättningen för att en sådan be—

• Sida 179
•  Original

stämmelse skulle medföra det åsyftade resultatet, att grunden för lagstift- ningen omlägges och ett system med semesterkassor införes.

Det torde särskilt böra framhållas, att de sakkunniga hänfört prövningen av frågan, om det för arbetsgivaren är uppenbart olämpligt att utgiva semes- ter i ett sammanhang under den legala semesterperioden, icke till förhål- landet inom de enskilda företagen utan till yrkesområdets karaktär. Eljest skulle arbetstagarna aldrig kunna hava säkerhet för att de skulle få ut sin semester i ett sammanhang under de ljusare månaderna. Har ett företag inom annat yrkesområde än som faller under undantaget svårigheter att giva semester under sommarmånaderna, torde i allmänhet möjlighet före- finnas att träffa överenskommelse med arbetstagarna om annan tid för se- mestern.

Det bör vidare framhållas, att samtliga de nu nämnda undantagen från huvudregeln avse skyldigheten såväl att giva semestern under den angivna perioden som att semestern skall utgå i ett sammanhang. De sakkunniga vilja emellertid uttala en förhoppning om att arbetsgivarna i alla de fall. då så finnes vara möjligt, giva arbetstagarna åtminstone någon del av seme- stern under den varmare årstiden.

Slutligen torde det böra nämnas, att hinder icke förefinnes mot att giva semester under permitteringstid, om så är möjligt med hänsyn till den före- skrivna semesterperioden. Ej heller hava de sakkunniga ansett det vara lämpligt att föreslå en bestämmelse om förbud mot utgivande av semester under tid, då en arbetstagare är sjuk. Förutsättningen för ett närmare regle— rande av dessa olika frågor måste anses vara genomförandet av en arbetsav— talslagstiftning.

Semesterlönens beräknande.

I begreppet semester ligger, att lön skall utgå till den semesterledige. Lö- nen skall principiellt utgå för alla de dagar, som ingå i semestern. Då av skäl, som i annat sammanhang anföras, helgdagar samt sedvanliga fridagar, vilka infalla under semestertiden, skola inräknas i densamma, kommer alltså lön att utgå jämväl för dessa dagar.

I fråga om de grunder, efter vilka semesterlönens storlek skall bestämmas, kan man välja mellan flera olika system. Av redogörelsen för kollektivavta- lens bestämmelser i förevarande hänseende framgår klart, att några enhet- liga linjer härutinnan för närvarande icke tillämpas. Enligt vissa kollektiv- avtal skall semesterlönen sålunda utgå efter normal tidlön i form av månads- lön, veckolön eller timlön. I andra kollektivavtal stadgas, att semesterlönen skall utgå efter avtalets minimilön, medan åter andra avtal föreskriva, att arbetarens individuella timlön skall användas som norm för semesterlönen. Ibland bestämmes semesterlönen att utgå efter den faktiska arbetsförtjänst, som varje arbetare åtnjutit. I dessa fall torde emellertid ibland göras den

• Sida 180
•  Original

begränsningen, att semesterlönen i viss utsträckning beskäres, då fråga är om högre inkomster. En del kollektivavtal förklara, att semesterlönen skall utgå i form av viss del eller procent av föregående års arbetsförtjänst eller visst belopp för varje under året arbetad timme. Vid de lappländska gruvfälten utbetalas exempelvis i semesterlön en tjugufjärdedel av föregående års me- delförtjänst för alla semesterberättigade arbetare. Slutligen bestämmes se- mesterlönen i vissa kollektivavtal till ett fixerat belopp.

Kommittén angående privatanställda föreslog som huvudregel, att lönen skulle utgå oavkortad under semester. Lön, som beräknades efter annan grund än tid, skulle utgå med det belopp arbetstagaren sannolikt skulle hava förtjänat, om han varit i arbete. Kunde utredning därom icke vinnas, skulle lönen utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittsinkomst un— der året närmast före semesterns början eller, där avbrott i arbetet ägt rum, under den del av året, varunder arbetstagaren varit i arbete.

I avgivet yttrande över kommitténs betänkande anförde arbetsdomstolens ordförande följande.

Regeln att arbetstagare vid semester äger behålla sin lön har upptagits i 22 5. I vad angår tidlön har regeln uttryckts på följande sätt: »Under semester skall lönen utgå oavkortad.» Frågan är emellertid vad detta innebär, när vederbörande företag vid tiden för semestern arbetar med inskränkt drift eller rent av står stilla. I fråga om månadslön och veckolön kan någon tvekan icke råda. Den fastställda lönen skall utgå, oavsett huruvida eller på vad sätt arbetet bedrives. Nu är det ett egendomligt förhållande, att de sakkunniga vid sidan av månadslön och vecko- lön endast synas räkna med »daglön», en avlöningsform, som torde vara utom- ordentligt sällsynt. Den vanligaste av alla löneformer är timlönen. När denna tillämpas, kan emellertid semesterlönens belopp icke fixeras endast genom bestämmelse, att lönen skall utgå oavkortad, utan det måste till- lika angivas, för hur lång tid lönen skall beräknas. Då de sakkunniga väl få antagas hava avsett, att lönen i detta fall skall utgå för normal arbetstid (48 tim- mars vecka), oavsett på vad sätt arbetet bedrives vid tiden för semesterns åtnju- tande, bör detta således också komma till uttryck i lagtexten. Under den nu an- givna förutsättningen måste avfattningen av andra stycket i 22 & rörande semester- lönens beräknande för ackordslöntagare vara felaktig. Har driften under tiden för semesterns åtnjutande icke pågått i normal omfattning, skall tydligen semester- lönen för ackordstagaren icke beräknas till det belopp, som han sannolikt skulle förtjänat, om han varit i arbete, utan till det belopp arbetstagaren skulle förtjänat, om han arbetat under normal arbetstid.

I annat sammanhang i yttrandet anförde arbetsdomstolens ordförande vi- dare, att det vore tydligt, att man med ståndpunkten, att semesterlönen in- tjänades, måste medgiva, att densamma skulle motsvara lön för full arbets- lid.

Svenska arbetsgivareföreningen anförde i sitt yttrande följande.

En tillämpning av lagförslagets semesterbestämmelser skulle komma att medföra ökade kostnader för produktionen icke blott genom berörda ökning av se- mestertidens längd utan jämväl genom den föreslagna bestämmelsen om att semesterlönen skall, för den händelse arbetstagarens lön beräknas efter annan grund än tid, bestämmas till den sannolika arbetsförtjänsten eller vid bristande utredning därom till ett belopp, som motsvarar arbetstagarens genomsnittsinkomst under det närmast föregående året. Skulle denna bestämmelse, som visserligen är

• Sida 181
•  Original

dispositiv, komma att utöva inverkan å de av svenska arbetsgivareföreningen om- fattade verksamhetsområdena, skulle detta medföra en avsevärd kostnadsökning för arbetsgivarna. Såsom de sakkunniga påpekat, förhåller det sig nämligen så, att semesterlönen enligt gällande kollektivavtal i regel beräknas efter den för arbetaren gällande tidlönen, även om ifrågavarande arbetare helt och hållet eller i huvudsak skulle vara sysselsatt med ackordsarbete. Även för dylika arbetare finnas näm— ligen i avtalen i flertalet fall överenskommen tidlön, som skall ligga till grund vid beräknande av ackordets storlek. Det kan icke — synes det oss — vara riktigt, att i ett dylikt avseende av omfattande ekonomisk betydelse frångå en för åtmin- stone kroppsarbetarna förekommande praxis. De sakkunnigas inställning synes vara motiverad av det förhållandet, att det på vissa områden icke över huvud taget finnes någon tidlönsnorm att använda vid bestämmande av semesterlönens storlek. Den föreslagna föreskriften om att semesterlönen skall beräknas efter sannolik arbets- förtjänst kan därför icke undvaras, men den borde enligt vårt förmenande komplet— teras med att i de fall, då för arbetstagaren finnes överenskommen viss tidlön, denna tidlön skall vara grundläggande för semesterlönen. Det kan förtjäna påpekas, att i det avancerade förslaget till lag om arbetarsemester, som framlades 1920, icke förutsattes annat än att endast tidlön skulle utgå under semestern.

I lagförslaget har föreskrivits med tvingande kraft, att tidlönen skall utgå oav— kortad under semester. I fråga om ackordsarbetare, vars sannolika förtjänst icke direkt kan bestämmas, har stadgats, att man till grund för beräkning av semester— lönen skall lägga »arbetstagarens genomsnittsinkomst under året närmast före se- mesterns början eller, där avbrott i arbetet ägt rum, under den del av året, var- under arbetstagaren varit i arbete». Av ordalydelsen förefaller det, som om dessa båda beräkningsgrunder vid tidlön- och ackordsförtjänst icke leda till samma re— sultat vid arbetstidsförkortning. Dylik arbetstidsförkortning kan som bekant komma till verkställighet på olika sätt, avpassade efter den särskilda verksamhetens natur. Sålunda har det under den gångna depressionstiden förekommit reducerat antal timmar per dag, reducerat antal dagar per vecka, permitteringar varannan, var tredje, var fjärde o. s. v. vecka m. fl. former. Då genomsnittsinkomsten skall beräknas, skall uppenbarligen hänsyn ej tagas till sådan permittering, som har na- turen av »avbrott i arbetet». Vad de sakkunniga därmed avsett synes ej fullt klart, men närmast tyder ordalydelsen på att man härvid ej åsyftat annat än egentliga permitteringar, d. v. s. enstaka avbrott under längre period. Har det däremot före— kommit en fortlöpande arbetstidsförkortning, synes denna komma att medföra en enligt vår mening rättvis avkortning av semesterlönen i proportion till den av drifts— inskränkningen föranledda förtjänstminskningen. Så torde i allt fall vara förhållan- det, då fråga är om reducerat antal arbetstimmar per dag. Då semesterlönen grun— dar sig på tidlönen, synes däremot arbetstidsförkortning av än så stadigvarande natur icke medföra en motsvarande reducering av semesterlönen. Ett sådant re— sultat, erhållet genom en föreskrift, som är meddelad med tvingande kraft, synes oss icke vara tillfredsställande. Det är att märka, att arbetstidsförkortning enligt direkt uttalande i motiven ej kan medföra en förkortning av själva semestern enligt 21 å, andra momentet. Enligt vår mening är det därför behövligt, att lagtexten kompletteras med en bestämmelse, som ger åtminstone mera stadigvarande arbets- tidsförkortning lönereducerande verkan vid beräknande av semesterlönen, i vilken form lönen än utgår. Dylik bestämmelse kan lämpligen ansluta sig till någon av de formuleringar, som förekomma i gällande riksavtal och som i allmänhet gå ut på att, om den genomsnittliga arbetstiden under viss tid före semesterns inträde är mindre än den fastställda ordinarie arbetstiden, semesterersättningen skall be- räknas i förhällande till denna genomsnittliga tid.

De sakkunniga vilja till en början framhålla, att någon tvekan icke synes kunna råda angående sättet för beräknandet av semesterlönen i de fall, då

• Sida 182
•  Original

till arbetstagaren utgår tidlön, som beräknas per vecka eller längre tidsenhet. I dessa fall skall samma lön utgå under semestertiden som under tid, då arbete utföres.

I fråga om beräknandet av semesterlönen för de arbetstagare, som ej äro avlönade med sådan tidlön, som nu nämnts, vilja de sakkunniga först anföra, att de icke anse sig kunna förorda det av kommittén angående privatanställ- da framlagda förslaget om beräknande av semesterlönen efter sådan grund, att till den semesterledige skulle utgå ett belopp, motsvarande vad han sanno- likt skulle hava förtjänat, om han varit i arbete under semestertiden. En så- dan föreskrift synes icke vara förenlig med den grundläggande synpunkten om att semester är en förmån, som man successivt intjänar genom anställning och arbete under viss tid. De faktorer, som skola komma till användning vid fastställandet av semesterlönens storlek, böra därför hänföra sig till förhål- landena under kvalifikationsperioden, närmare bestämt till just de kalender- månader, för vilka rätt till semester föreligger.

Då det gäller att avgöra, efter vilka grunder som semesterlönen skall fast— ställas, måste man konstatera, att det härutinnan icke finnes något allmänt accepterat system i kollektivavtalen. Olika metoder hava, såsom tidigare anförts, kommit till användning. Den huvudsakliga skillnaden mellan de olika systemen ligger i frågan, om den verkliga arbetsinkomsten under kva- lifikationstiden skall få öva inverkan å semesterlönens storlek eller om denna skall bestämmas lika för alla i övrigt jämställda arbetstagare och alltså utgå med en fixerad timlön, beräknad för ett angivet antal timmar och därför obe- roende av om den enskilda arbetstagaren under kvalifikationsperioden arbe- tat genomsnittligt längre eller kortare tid än detta timantal. Vartdera av dessa system har i vissa avseenden fördelar, i andra åter nackdelar. De sak- kunniga hava för sin del stannat vid att förorda en bestämmelse om att se- mesterlönen skall för varje semesterdag utgå med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst per dag, som arbete utförts under kva- lifikationsperioden. Enligt det förordade systemet kommer alltså semester- lönen att bestämmas individuellt med hänsyn till längden av den tid, var- under arbete utförts, och storleken av den uppnådda arbetsinkomsten.

Den främsta orsaken till att de sakkunniga förorda ett system med indi— viduell beräkning av semesterlönen är, att detta system står i bästa överens- stämmelse med den grundläggande synen på begreppet semester, eller alltså att en arbetstagare successivt intjänar rätten till semester genom anställning och arbete. I enlighet med denna grundsyn å semesterförmånen kunna de sakkunniga icke heller godkänna det ofta anförda argumentet, att en på grund av ackordsbetalning högt uppdriven arbetsintensitet ej skulle få av- spegla sig i semesterlönen. Att behovet av viss lön under semestertiden skulle vara lika för alla arbetstagare och att med hänsyn därtill olika ackordsför— tjänst ej borde få öva inverkan är ett argument, som icke tord-e kunna till- mätas principiell betydelse.

De övriga skäl, som tala för den av de sakkunniga förordade metoden för semesterlönens beräknande, äro följande.

• Sida 183
•  Original

I åtskilliga kollektivavtal finnes icke fastslagen någon timlön, utan arbetet avlönas uteslutande efter vissa angivna ackordssatser. För de arbetare, be- träffande vilka sådana kollektivavtal äro gällande, kan man i varje fall icke undgå att bestämma semesterlönen med hänsyn till den uppnådda ackords- l'örtjänsten. Den omständigheten, att viss timlön icke fastställts i ett kollek- tivavtal, borde emellertid icke utgöra tillräcklig grund för att de av sådant kollektivavtal berörda arbetarna skulle bliva väsentligt bättre ställda än övriga arbetare, för vilka en timlön blivit bestämd.

I åtskilliga kollektivavtal har inskrivits en bestämmelse om viss timlön, utan att denna timlön på något sätt övar inverkan å arbetarnas avlöning. Även i de fall, då de av ett sådant avtal berörda arbetarna arbeta mot tim- lön, erhålla de högre betalning än vad som skulle ha blivit fallet, om den an- givna minimitimlönen kommit till användning. Därest man nu vid en se- mesterlagstiftning skulle anknyta beräkningen av semesterlönen till en så- dan rent nominell timlön, komme detta att för arbetarna innebära, att en förut såsom relativt betydelselös ansedd bestämmelse i kollektivavtalet skulle bliva av den allra största betydelse. Det torde vara givet, att krav på bort- tagande eller i vart fall en väsentlig förhöjning av en sådan nominell timlön komme att framställas vid blivande avtalsförhandlingar.

Därest man väljer systemet med en beräkning av semesterlönen efter tim- lön, torde det, såsom också påpekats av arbetsdomstolens ordförande i hans yttrande, vara nödvändigt att i lagen införa en bestämmelse om att semester- lönen skall beräknas för ett visst antal timmar per semesterdag, vilket tim- tal i enlighet med nuvarande arbetstidslagstiftning självfallet borde bestäm- mas till åtta. Anledningen till att visst timtal måste fixeras är, att utgångs- punkten för detta system för semesterlönens beräknande är, att något indi- viduellt bestämmande av lönen icke skall ske, utan att alla av avtalet berörda skola erhålla samma lön för varje semesterdag, till vilken de äro berättigade. Man kan då icke taga hänsyn till att viss enskild arbetare under kvalifika- tionsperioden arbetat längre eller kortare tid än åtta timmar i genomsnitt per dag. Ej heller synes man vid en allmängiltig lagstiftning, i vilken accepte- rats systemet med timlönsberäkning, böra införa särskilda undantagsbestäm- melser, för den händelse viss grupp av arbetare eller rent av samtliga av ett kollektivavtal berörda arbetare under kvalifikationsperioden genomsnittligt arbetat kortare eller längre tid än åtta timmar per dag. Till denna uppfatt- ning synes också arbetsdomstolens ordförande ansluta sig i det förut återgiv- na yttrandet. Förhållandet är emellertid det, att arbetstiden inom vissa yr- kesområden fortfarande normalt överskrider åtta timmar per dag. Så är fallet exempelvis inom jordbruket och restaurangnäringen. Å andra sidan är det icke ovanligt, att den dagliga arbetstiden under en depression förmins- kas för vissa grupper av arbetare. En bestämmelse om beräkning av se- mesterlönen enligt viss timlön och med utgående från lön för åtta timmar per semesterdag kommer alltså att medföra det resultatet, att sådana arbetsta- gare, som under kvalifikationsperioden arbetat genomsnittligt längre tid än åtta timmar per dag, komma att lidaen förlust, medan däremot motsvaran-

• Sida 184
•  Original

de vinst äger rum för arbetstagare, som under kvalifikationsperioden arbetat kortare tid per dag än åtta timmar. Då enligt de sakkunnigas förslag den genomsnittliga inkomsten per dag under kvalifikationsperioden skall läggas till grund vid beräknandet av semesterlönen, kommer för varje enskild ar- betstagare både övertidsarbete och inskränkning av den dagliga arbetstiden att få öva inverkan, vilket måste sägas giva ett rättvist resultat. Vad beträf- far den vanligaste formen för arbetstidsinskränkning, eller permittering un- der vissa dagar, kommer denna icke att öva inverkan å semesterlönens stor- lek, vare sig man väljer det ena eller det andra systemet. Permitteringen in- verkar i stället på sådant sätt, att antalet semesterdagar förminskas i de fall, då arbete icke utföres minst aderton dagar i månaden.

Då den förordade metoden för semesterlönens bestämmande står i god överensstämmelse med den valda utgångspunkten för en lagstiftning på om- rådet och då även i övrigt starka skäl tala för densamma, bör ej heller den omständigheten få inverka, att beräkningsmetoden kan komma att medföra en kostnadsökning för arbetsgivarna. Det måste sägas innebära en mycket stor fördel, att det för beräknandet av semesterlönen kan givas en enhetlig regel, som kan tillämpas för alla arbetstagare. Något allmänt accepterat system finnes, som förut anförts, ej heller i de nu gällande kollektivavtalen, varför man härvidlag icke behöver känna sig bunden av hittillsvarande praxis.

En arbetstagare bör under semestern vara berättigad att uppbära icke blott kontant lön enligt de grunder, för vilka redogörelse nu lämnats, utan även ersättning för naturaförmåner, som han åtnjuter. Detta gäller i varje fall för sådana förmåner, beträffande vilka arbetsgivaren eljest skulle göra en besparing. Ersättning för kost bör alltså utgå under semesterdagarna.

I fråga om beräknandet av kostersättningens storlek kunna olika system tänkas. I en del kollektivavtal angives ett bestämt belopp, med vilket kost- ersättning skall utgå per semesterdag. Detta torde dock icke lämpligen kun- na ske i en för alla yrkesområden gällande lagstiftning. Kommittén angå- ende privatanställda föreslog för sin del, att ersättning för kosten skulle utgå enligt värdet å den ort, där kosten eljest åtnjutes. I motiveringen anförde kommittén, att värdet i allmänhet torde få anses sammanfalla med det värde. som av taxeringsmyndigheten i orten åsatts förmånen eller liknande förmå- ner. En bestämmelse sådan som den av kommittén föreslagna torde kunna anses vara lämplig för de flesta yrkesområden. För sjöfartens del kan en sådan bestämmelse dock icke accepteras. Fartygen proviantera ofta utom— lands och i allmänhet torde det gälla, att provianten inköpes, där detta kan ske till billigaste pris. Man skulle då möjligen kunna tänka sig att i lagen införa en bestämmelse om att ersättning för kost skall utgå med det värde, som åsättes denna förmån av taxeringsmyndigheterna. Med hänsyn till att taxeringsmyndigheterna i allmänhet åsätta ett gemensamt värde för förmå- nen av bostad och kost och då ersättning enligt de sakkunnigas förslag, på sätt nedan anföres, icke skall utgå för bostadsförmån, torde emellertid ej heller den sist angivna vägen vara lämplig. Man torde i stället böra åtnöja sig med att i lagen föreskriva, att arbetstagaren skall äga rätt till skälig er-

• Sida 185
•  Original

sättning för kosten. Några svårigheter torde icke uppkomma genom en så- dan bestämmelse. Man kan förutsätta, att supplerande bestämmelser angå- ende beräkningen komma att inflyta i kollektivavtalen och i fråga om så- dana arbetstagare, för vilka kollektivavtal icke gäller, torde i allmänhet före— ligga en fast praxis angående beräkningen av kostens värde.

Vad beträffar frågan, om ersättning under semestern skall utgå för bo- stadsförmån, kan man icke underlåta att taga hänsyn till det förhållandet, att möjlighet i allmänhet förefinnes för arbetstagaren att även under semes- tertiden bebo den till honom upplåtna bostaden. Vidare har arbetsgivaren samma utgift för bostaden under arbetstagarens semester som under övriga delar av året. Vid sådant förhållande anse de sakkunniga icke, att man skä- ligen kan ålägga arbetsgivaren att under semestern utgiva ersättning jäm- väl för bostadsförmån. För vissa yrken är det väl icke möjligt för arbets- tagarna att under semestern använda den till dem upplåtna bostaden. Detta gäller framför allt beträffande sjöfolket. Sjömän, som äro gifta, förhyra emellertid bostad för hela året, och något särskilt skäl att lagstiftningsvägen tillerkänna dem ersättning för bostad under semestern föreligger alltså icke. För hembiträdenas vidkommande torde väl i allmänhet icke heller föreligga möjlighet att under semestern använda den till dem eljest upplåtna bosta- den. Fördelen av en enhetlig bestämmelse i lagen är dock avsevärd, vadan de sakkunniga icke anse sig kunna förorda någon undantagsbestämmelse i före- varande hänseende för något särskilt yrkesområde.

Är viss del av lönen eller visst belopp avsett att utgöra ersättning för sär- skilda kostnader, bör arbetstagaren icke äga under semestertiden uppbära sådan del av lönen. Vad här avses är särskilt felräkningspengar, ersättning för slitning av kläder och verktyg, resebidrag etc. Däremot kan ett särskilt hyresbidrag icke anses såsom ersättning för särskilda kostnader, utan sådant bidrag bör utgå jämväl under semestern.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida i lagen bör intagas en bestäm- melse angående tidpunkten för semesterlönens utbetalande. En föreskrift härom förekommer i vissa kollektivavtal och innebär i allmänhet, att semes- terlönen skall utbetalas i förskott. Bland arbetarna själva torde delade me- ningar föreligga angående lämpligheten av utbetalning i förskott. Visserli- gen erhålles i sådant fall på en gång en större summa, som kan användas under semestertiden, men å andra sidan måste arbetaren då efter semester— tidens slut vänta en avlöningsperiod, innan lön ånyo erhålles. Det torde sf - lunda knappast kunna anses vara lämpligt att lämna bestämmelser härom i en allmängiltig lagstiftning.

Semesterlön bör i arbetsgivarens konkurs_ utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & handelsbalken. Då semesterlönen är att betrakta som en till viss tid uppskjuten del av den vanliga lönen, torde emellertid någon lagändring härför icke erfordras. Ej heller torde någon lagändring vara erforderlig för att samma förmånsrätt skall åtnjutas för ersättning, som jämlikt 8 och 9 åå i semesterlagen skall i vissa fall utgå i stället för semesterlön.

• Sida 186
•  Original

Behandlingen av mål angående semester.

Kommittén angående privatanställda påpekade i sitt betänkande, att det enligt gällande rätt i processuellt hänseende rådde en olikhet mellan den rättsliga prövningen av ett arbetsavtal, allt efter som detta vore ett enskilt arbetsavtal eller vore reglerat av ett kollektivavtal. Detta innebure, att för närvarande varje tvist rörande tolkningen och tillämpningen av ett enskilt ar- betsavtal hade att prövas av de allmänna domstolarna enligt vanlig instans- ordning, medan däremot ett av kollektivavtal normerat arbetsavtal kunde komma att prövas av den såsom ensam instans anordnade arbetsdomstolen. Detta innebure givetvis en oegentlighet därutinnan, att alldeles samma rätts- fråga — till exempel om rätt till viss uppsägningstid eller till semester # kunde bliva föremål för prövning i det ena fallet av de allmänna domstolar— na och i det andra av arbetsdomstolen. Denna risk för olika tillämpning i frågor, som enligt sin natur krävde enhetligt avgörande, kunde bliva mera framträdande i den fortsatta rättsutvecklingen. Kommittén, som ej haft till uppgift att utarbeta förslag rörande den rättsliga formen för prövning av tvister rörande arbetsavtal, måste inskränka sig till att bestämt förorda en sådan utredning, att en dylik dualism måtte bringas till upphörande.

I avgivet utlåtande över kommitténs betänkande behandlade arbetsdom- stolens ordförande ingående denna fråga. Han anförde härom följande.

Till en början torde det vara erforderligt att här närmare beröra de huvudtyper av mål, som utgöra föremål för arbetsdomstolens prövning. Man kan här skilja mellan tre grupper: 1) Mål, däri tvisten mellan parterna huvudsakligen rör frågan, huruvida ett kollektivavtal kommit till stånd eller fortfarande består eller huru dess särskilda bestämmelser äro att fatta, eller där tvist råder om själva kollektiv- avtalslagens innebörd. Man kan här tala om tolkningstvister i egentlig mening. 2) Mål, som röra olovliga stridsåtgärder. Dessa kunna på grund av sin säregna natur upptagas såsom en särskild grupp, ehuru de i rättsligt avseende också skulle kunna inordnas i följande grupp. 3) Mål, däri tvisten huvudsakligen icke gäller kollektiv— avtalets eller kollektivavtalslagens innebörd utan vissa faktiska omständigheter. Man kan inom denna grupp teoretiskt skilja mellan dels fall, där tonvikten ligger på de faktiska omständigheterna i och för sig, t. ex. tvisten rör huruvida eller i vad mån en arbetare utfört övertidsarbete eller huruvida en arbetare varit berusad under arbetet och på den grund kunnat skiljas från arbetet utan iakttagande av uppsägningstid, och dels fall, där tonvikten lika mycket ligger på den rättsliga värderingen av de faktiska omständigheterna, t. ex. tvister huruvida ett avskedande av en arbetare med hänsyn till omständigheterna, under vilka åtgärden vidtagits, skall anses innefatta kränkning av föreningsrätten. I praktiken är det emellertid ofta svårt att draga en bestämd gräns mellan dessa båda grupper av fall och de- samma hava därför här sammanförts. Ibland ligga dock frågorna om rättslig värdering av faktiska omständigheter i stället tolkningstvisterna nära. De under 1) och 2) omnämnda målen utgöra kollektivavtalstvister i egentligaste mening. Vad angår den tredje gruppen och särskilt de mål, som uteslutande röra frågan om faktiska omständigheters förhandenvaro, är det tydligt att dessa mål ej äro typiska kollektivavtalstvister. Desamma hava dock hänförts till arbetsdomstolen av det skäl, att man icke på förhand kan veta, huruvida icke även tolkningsspörsmål kunna uppkomma under tvistens behandling, och vidare på den grund att även dessa tvister, när det gäller kollektivavtalsreglerade förhållanden, i hög grad få sin färg av organisationsförhållandena.

• Sida 187
•  Original

Om den föreslagna lagen skulle komma att genomföras, skulle man vid dess till- lämpning sakna motsvarighet till gruppen 2) här ovan. Gruppen 1) däremot mot— svaras av tvister rörande själva lagens tolkning och innebörd eller tolkning av de arbetsavtal, som upprättats mellan arbetsgivare och arbetare. Att gruppen 3) ock- så har sin motsvarighet ligger i öppen dag.

Det ligger nu i sakens natur, att vid tolkningen av den föreslagna lagen eller ett enskilt arbetsavtal, å ena sidan, och vid tolkningen av kollektivavtalslagen eller ett kollektivavtal, å den andra, rättsfrågor kunna uppkomma, som äro fullt identiska, och det innebär därför otvivelaktigt en icke obetydlig grad av rättsosäkerhet, att sådana spörsmål kunna komma att bedömas av olika slag av domstolar utan möj- lighet till ett enhetligt avgörande åtminstone i sista instans. Beträffande tvister, där de faktiska förhållandena utgöra huvudföremålet för tvisten, kan faran för rättsosäkerhet på angiven grund synas vara mindre framträdande. Det är emeller- tid tydligt, att vid domstolar av skilda typer kunna utbilda sig olika sätt att över huvud bedöma dessa frågor, liksom det också kan råda exempelvis skiljaktig upp- fattning om bevisbördans fördelning eller om de krav, som skola ställas på bevis- ningens styrka. I den mån tonvikten ligger mera på de faktiska omständigheternas rättsliga bedömande än på frågan om deras förhandenvaro kan skiljaktigheten i betraktelsesättet hava ökad betydelse.

Vidare kan erinras om de fall, då på grund av den föreslagna lagens ståndpunkt ett arbetsförhållande skulle komma att regleras dels av kollektivavtal och dels av lagen, nämligen när kollektivavtalet icke innefattar en uttömmande reglering utan lämnar vissa frågor öppna, beträffande vilka lagens bestämmelser inträda supple- rande. Det skulle naturligen vara förenat med synnerligen stora olägenheter, därest tvister, som rörde sig om ett och samma arbetsavtal, skulle hänvisas än till den ena och än till den andra domstolen, allt eftersom tvisten hänförde sig till den ena eller andra frågan, varjämte naturligen ofta en och samma tvist kunde röra frågor inom häda områdena.

Slutligen vill jag också påpeka, att arbetsdomstolen kan bliva nödsakad att ingå på tolkning av den föreslagna lagens bestämmelser, även om man bibehåller det nuvarande systemet, enligt vilket kollektivavtalsreglerade förhållanden bedömas av arbetsdomstolen och icke kollektivavtalsreglerade av de allmänna domstolarna. Det ' torde nämligen efter genomförandet av den föreslagna lagstiftningen bliva mycket vanligt, att man i ett kollektivavtal upptar samma bestämmelser, som återfinnas i lagen, eller att man rent av i kollektivavtalet hänvisar till att i ett visst avseende lagens bestämmelser skola gälla. Enligt såväl arbetsdomstolens som Högsta dom- stolens uppfattning (arbetsdomstolens dom nr 78/1930 och Nytt juridiskt arkiv arg. 1934 sid. 156) tillkommer det oftast arbetsdomstolen och icke allmän domstol att upptaga en tvist, som hänför sig till det sålunda reglerade förhållandet, ehuru tvisten i själva verket rör sig icke om kollektivavtalets innehåll utan om lagens. Denna situation har för arbetsdomstolen inträffat redan nu, i det att kollektivavtal rörande arbetsförhållandena för befäl och besättning å fartyg ofta i olika hänseen- den hänvisa till sjömanslagen eller sjöarbetstidslagen. I ett fall har arbetsdom- stolen på detta sätt blivit nödsakad att ingå i prövning av vissa svåra frågor rö- rande tolkningen av sjömanslagen, vilka frågor tidigare i ett fullständigt analogt fall varit föremål för Högsta domstolens bedömande (arbetsdomstolens dom nr 19/ 1934 och Nytt juridiskt arkiv årg. 1931 sid. 91).

På grund av sålunda anförda omständigheter anser jag det vara sakligt mest betingat, att alla tvister om arbetsförhållanden böra bedömas av arbetsdomstolen, oavsett huruvida arbetsavtalets innehåll är reglerat genom kollektivavtal eller icke. Ett konsekvent genomförande av denna tanke skulle emellertid innebära icke blott att mål, som vore att bedöma efter den föreslagna nya lagstiftningen, lades till arbetsdomstolen utan även att andra arbetstvister t. ex. enligt sjömanslagen och Sjöarbetstidslagen, vilka nu gå till de allmänna domstolarna, överflyttades till ar-

• Sida 188
•  Original

betsdomstolen. Såvitt jag kan bedöma, måste det betraktas såsom uteslutet att på annat sätt undvika risken för en olikartad rättstillämpning i mål av samma inne— börd och natur. Det bör dock härvid erinras, att en viss dualism ändock måste bestå. Arbetsdomstolen kan nämligen nödgas att i sin rättsskipning tillämpa vissa allmänna rättsgrundsatser, vilka hava sin förnämsta betydelse utanför de arbets- rättsliga förhållandena och därför ofta tillämpas av de allmänna domstolarna. Så- som exempel kan anföras frågor om ogiltighet av kollektivavtal på grunder, som äro angivna i 1915 års allmänna avtalslag (se arbetsdomstolens domar nr 32/1933 och 142/1934).

Fråga är emellertid om en sådan exklusiv behörighet för arbetsdomstolen med— för sådana tekniska svårigheter, att man måste böja sig för desamma och hellre låta dualismen bestå med alla därav härflytande olägenheter. Jag anser mig icke på detta stadium kunna intaga en definitiv ståndpunkt till detta spörsmål men vill endast i fortsättningen närmare utveckla, vari de antydda tekniska svårigheterna bestå.

Arbetsdomstolen har hela riket till jurisdiktionsområde och utgör enda instans. Att man ansett sig kunna låta mål från hela landet gå till en gemensam central domstol i Stockholm med de ökade kostnader, som därav föranledas, samman- hänger med att kollektivavtalstvisterna väsentligen äro tvister mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationer. I varje fall har man räknat med att den enskilde ar- betaren icke behöver själv bekosta utförande av talan vid arbetsdomstolen utan att dessa kostnader komma att vidkännas av hans organisation. När fråga uppstår. att en arbetare skall utsöka sin rätt på grund av ett arbetsavtal, vars innehåll icke blivit bestämt genom kollektivavtal, står arbetaren däremot ensam och måste själv eller med den offentliga rättshjälpens bistånd utföra sin talan. Det lärer då icke kunna komma i fråga att anordna det processuella förfarandet på sådant sätt, att denna talan redan från början skall utföras vid en central domstol i huvudstaden.

Man kan vid sådant förhållande tänka sig en särskild domstolsorganisation, däri arbetsdomstolen skulle utgöra enda överinstans för mål om arbetstvister. Beträffan— de underinstanserna kunna olika alternativ tänkas. Till en början kan man möj— ligen ifrågasätta att efter utländska förebilder inrätta ett helt system av arbetsdom— stolar och sålunda vid sidan av de allmänna underrätterna införa lokala special- domstolar för arbetsrättsliga tvister. Sådana domstolar skulle då företrädesvis upp- rättas i de större städerna och mottaga mål från jämförelsevis stora distrikt. Detta alternativ anser jag för min del vara ogenomförbart både av kostnadsskäl och därför att dessa nya domstolar var för sig säkerligen skulle få för litet antal mål för att över huvud vinna någon erfarenhet och rutin såsom domstol. Man kan för det andra tänka sig att låta de större rådhusrätterna, eventuellt med särskild sam- mansättning, fungera såsom arbetsdomstolar i första instans. Häremot kan göras den invändningen, att det vore egendomligt att från häradsrätterna draga alla tvis— ter om arbetsrättsliga förhållanden, då likväl häradsrätterna med hänsyn till sin sammansättning måste betraktas såsom särskilt kompetenta att bedöma arbetsför— förhållandena i varje fall på landsbygden. Det tredje alternativet skulle vara att låta de allmänna underrätterna — för rådhusrätternas del eventuellt med särskild sammansättning — efter allmänna forumregler på samma sätt som nu upptaga tvister om arbetsförhållanden.

Enligt alla tre alternativen skulle emellertid mål från de lokala domstolarna icke fullföljas till hovrätterna och därifrån till Högsta domstolen, utan fullföljd i arbets- rättsliga tvister skulle ske uteslutande till arbetsdomstolen. Härvid borde obliga- toriskt eller fakultativt genomföras sådan anordning, att mål om kollektivavlal (eventuellt endast de typiska kollektivavtalstvisterna) skulle kunna anhängiggöras direkt vid arbetsdomstolen. Emellertid uppstår då ytterligare en svårighet. Det värde arbetsdomstolen med hänsyn till sin sammansättning och sin verksamhet kan äga sammanhänger helt och hållet med den omständigheten att rättegången

• Sida 189
•  Original

vid arbetsdomstolen är muntlig och omedelbar. Arbetsdomstolen kan icke fungera på samma sätt som en hovrätt för närvarande gör med uteslutande skriftlig process. Ett sådant system är möjligt om än icke idealiskt i en enbart av jurister samman- satt domstol men kan icke tillämpas vid en domstol, där lekmannainflytandet skall äga någon mera framträdande plats. Och utan det starka lekmannainflytandet skulle arbetsdomstolen vara utan värde såsom självständig institution. Om arbets- domstolen skall tjänstgöra såsom överinstans i förhållande till andra domstolar, måste sålunda rättegången även i fullföljda mål vara muntlig och omedelbar. Men därmed kommer man åtminstone i viss mån tillbaka till den svåra kostnadsfrågan.

Länsstyrelsen i Uppsala län anförde i sitt yttrande följande.

Med den företrädesrätt, som lagförslaget lämnade kollektivavtalen, och med de tvingande bestämmelser, som lagförslaget på icke kollektivavtalsreglerade områden infört beträffande frågor, som eljest reglerades genom kollektivavtal, vore risken synnerligen stor, att identiska eller mycket närliggande tolkningsfrågor förekomme vid de allmänna domstolarna och vid arbetsdomstolen. Det läte sig därför knap- past göra att införa den föreslagna materiella lagstiftningen utan att det samtidigt sörjdes för enhetlighet i det processuella avgörandet. Såvitt länsstyrelsen kan finna, bleve det nödvändigt att upptaga frågan om utvidgning av den särskilda domstolens kompetensområde.

Av det yttrande, som arbetsdomstolens ordförande avgivit över förslaget till lag om arbetsavtal, framgår klart, att frågan om den rättsliga behandlingen av mål, som beröra arbetsavtalet, är av mycket vittutseende art och icke torde kunna lösas helt tillfredsställande annat än genom en radikal föränd- ring av den nuvarande kompetensen på förevarande område mellan de all- männa domstolarna och arbetsdomstolen. De sakkunniga vilja beträffande detta spörsmål anföra följande.

Om en lag med tvingande bestämmelser angående rätt till semester för praktiskt taget samtliga grupper av arbetstagare genomföres, är det givet, att bestämmelserna i lagen måste hållas så generella, att de kunna tillämpas inom alla olika yrkesområden. Det är med hänsyn härtill klart, att det inom flera yrkesområden kan komma att visa sig vara behövligt att i kollektiv— avtal stadga kompletterande bestämmelser till lagen eller bestämmelser, som i någon mån skilja sig från vad som föreskrives i lagen; i sistnämnda fall är detta dock möjligt endast för den händelse ändringarna icke medföra sämre rätt'för arbetstagarna. På sina håll lärer det ej komma att erfordras några kompletterande bestämmelser, utan man torde komma att åtnöjas med att i kollektivavtalet allenast göra en hänvisning till vad som föreskrives i lagen om semester. Av det anförda framgår, att lagen och kollektivavtalen på detta område komma att supplera varandra. Uppstår en tvist angående rätten till semester, kan man rent sakligt sett icke skilja på tvister, som hänföra sig till kollektivavtalets bestämmelser, och tvister, som uppkomma angående tolk- ningen av lagen. Då jämlikt den för arbetsdomstolen gällande lagstiftningen denna domstol har att bedöma tvister mellan kollektivavtalsbundna parter, måste samma domstol jämväl komma att få upptaga mål angående tolknin- gen av lagen om semester. Såsom framgår av vad arbetsdomstolens ordfö- rande anfört i sitt nyss återgivna utlåtande, blir detta förhållandet jämväl i de fall, då ett kollektivavtal icke innehåller annan bestämmelse om semester

• Sida 190
•  Original

än en direkt hänvisning till vad lagen stadgar. För den händelse man lik- som hittills skulle låta mål angående icke kollektivavtalsbundna arbetstaga- res rätt till semester upptagas av allmän domstol, blir följden den, att samma lag kommer att tolkas av skilda system av domstolar, nämligen dels av de allmänna domstolarna och dels av arbetsdomstolen. En sådan anordning är av självklara skäl icke önskvärd. Den medför nämligen alltid risk för att en skiljaktig praxis beträffande tolkningen av lagen kan uppkomma.

Frågan är nu, om det över huvud taget är möjligt att undvika en sådan uppdelning av kompetensen mellan skilda domstolar. Det är till en början givet, att man icke under några förhållanden kan förlägga prövningen av sådana mål, som avse kollektivavtalsberörda arbetstagares rätt till semester. till de allmänna domstolarna. De återstående möjligheterna att undvika en uppdelning av kompetensområdet äro att antingen förlägga prövningen av enskilda arbetstagares mål angående semester till arbetsdomstolen eller att. på sätt skisserats av arbetsdomstolens ordförande, beträffande dessa mål göra arbetsdomstolen till överinstans över de allmänna underrätterna eller even- tuellt speciellt inrättade lokala arbetsdomstolar. Det är emellertid icke tänk- bart att låta mål angående semester för de arbetstagare, som ej beröras av kollektivavtal, upptagas av arbetsdomstolen och detta icke ens i andra in- stans utan att man samtidigt förlägger alla mål angående arbetsavtal till den- na domstol. En arbetstagare kan nämligen hava anledning att föra talan mot sin arbetsgivare beträffande åtskilliga frågor, som hänföra sig till det mellan honom och arbetsgivaren träffade arbetsavtalet. Det kan därför icke vara lämpligt eller ens möjligt, att man fördelar tvistens handläggning mel— lan skilda domstolar.

Att på det ena eller andra sättet till arbetsdomstolen sammanföra alla mål, som härleda sig ur arbetsavtal, torde få anses vara lämpligt bland annat där- för, att kollektivavtalen kunna sägas numera hava blivit normerande även för de enskilda arbetsavtalen. Vilken väg som härvidlag än väljes, är detta emel- lertid en vittutseende fråga, som kräver ingående utredning och överväganden. De sakkunniga hänvisa beträffande detta spörsmål till de synpunkter till frå- gans belysning, som anförts av arbetsdomstolens ordförande i hans yttrande över förslaget till lag om arbetsavtal. Det bör särskilt framhållas, att'det före genomförandet av en processreform för de allmänna domstolarna, var- igenom för deras vidkommande accepteras ett muntligt och omedelbart för- farande, icke torde vara tänkbart att göra arbetsdomstolen till överinstans över de allmänna underrätterna i mål angående ai betsavtal. Skulle en allmän lagstiftning angående arbetsavtalet genomföras. är det emellertid förvisso nödvändigt att överföra alla mål angående sådana avtal till arbetsdomstolen. En lagstiftning angående arbetsavtalet måste därför förutsätta en förändring med avseende å domstolskompetensen å detta område. Frågan är emellertid. om detta måste sägas vara nödvändigt enbart på grund av att en lagstiftning genomföres angående en så förhållandevis ringa del av ett arbetsavtals inne— håll som semesterrätten.

Förhållandet är alltså det, att mål om semester beträffande arbetstagare,

• Sida 191
•  Original

vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, även efter genomförandet av en lagstiftning angående semester måste upptagas av arbetsdomstolen, att mål om semester beträffande övriga arbetstagare icke kunna på något av de sätt, varför redogörelse lämnats av arbetsdomstolens ordförande i hans förut be- rörda yttrande, avgöras av arbetsdomstolen, utan att samtliga mål om arbets- avtal jämväl överflyttas till denna domstol, samt att detta sista spörsmål är av så vittutseende art, att det nödvändigtvis kräver en särskild utredning av därför lämpade sakkunniga, innan slutlig ståndpunkt i frågan kan tagas. En sådan utredning kan beräknas taga lång tid i anspråk. Det gäller vid sådant förhållande att avgöra, om olägenheterna av att en lag om semester kommer att tolkas såväl av de allmänna domstolarna som av arbetsdomsto- len äro så stora, att man därför måste avstå från att genomföra en av sociala skäl såsom nödvändig ansedd lag om semester i avvaktan på en lösning av spörsmålet om hänförande till arbetsdomstolen av samtliga mål angående ar- betsavtal. De sakkunniga kunna för sin de] icke anse detta vara fallet.

Det kan härvidlag erinras om att det redan nu förekommer, att samma la— gar i likartade mål bliva föremål för tolkning av såväl de allmänna domsto- larna som arbetsdomstolen. Detta är förhållandet både beträffande lagar av sådan allmän karaktär som avtalslagen och beträffande en sådan speciallag om arbetsavtalet som sjömanslagen. Några större olägenheter av att dessa la- gar tolkats av skilda domstolar synas icke hava uppkommit. I förevarande av- seende är det emellertid fråga om att vid genomförandet av en lagstiftning om semester från början medvetet dela lagens tillämpning mellan skilda system av domstolar. Detta är naturligtvis en allvarlig sak. Om åtgärder kunna vidtagas, som förminska olägenheterna härav, bör detta givetvis ske. Uppen— barligen kommer arbetsdomstolen att erhålla den största erfarenheten av la- gens tillämpning. Det kunde vid sådant förhållande tänkas, att de allmän— na domstolarna ålades att inhämta arbetsdomstolens yttrande i mål angående semester. Därigenom skulle säkerligen enhetligheten i rättsskipningen be— fordras. Det torde emellertid icke vara lämpligt att i lag lämna en sådan föreskrift. Om en dylik skyldighet skulle föreskrivas för de allmänna dom— stolarna, skulle detta lätt kunna föranleda till att arbetsdomstolen i själva verket bleve den avgörande instansen ialla mål angående semester, trots det att processen komme att föras inför de allmänna domstolarna. Härigenom skulle man realiter erhålla en parallell till de i 3 5 i arbetstidslagen in- tagna bestämmelserna om hänskjutande till arbetsrådets avgörande av vissa frågor. Även om därför en generell föreskrift om skyldighet för de allmän- na domstolarna att inhämta arbetsdomstolens yttrande i mål om semester ej kan förordas till införande, vilja de sakkunniga dock understryka betydelsen av att kontakt av de allmänna domstolarna sökes med arbetsdomstolen i sådana fall, då mål av principiell art angående semesterlagens tillämpning föreligga. Sker detta, torde några större olägenheter av uppdelningen mellan skilda domstolssystem av mål angående semester ej behöva befaras.

Vid övervägande av frågan ur de synpunkter, som nu anförts, finna sig de sakkunniga kunna förorda en bestämmelse om att mål, som avse tillämpnin-

• Sida 192
•  Original

gen av semesterlagen, skola upptagas och avgöras av allmän domstol,'där- vid emellertid det undantaget göres, att mål beträffande arbetstagare, vil— kas arbetsavtal regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdom— stolen.

Speciell motivering.

Förslag till lag om semester.

1 &.

I denna paragraf behandlas frågan om lagens omfattning. Beträffande detta spörsmål har redogörelse tidigare lämnats.

I paragrafen hava vidare upptagits bestämmelser angående vem som skall betraktas såsom arbetsgivare och vem som skall anses vara arbetstagare. Den använda formuleringen å dessa definitioner har hämtats ur lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Härvid har dock vidtagits den förändringen, att ordet arbetstagare använts i stället för ordet arbetare. Be- teckningen arbetare synes nämligen icke böra användas för att åsyfta samt- liga arbetstagare, då orden arbetare och anställda rent språkligt sett numera kommit att beteckna skilda grupper av arbetstagare. Vidare har i förhållan- de till olycksfallsförsäkringslagen gjorts den förändringen, att praktikanter, lärlingar och elever, som utan avlöning utföra arbete för annans räkning, icke skola falla under lagen om semester.

I fråga om tolkningen av de givna definitionerna å begreppen arbetstagare och arbetsgivare torde ledning kunna hämtas från den praxis, som utbildats med hänsyn till olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande ett specialfall vilja de sakkunniga anföra följande.

Vid avgörande av frågan om någon i förhållande till en uppdragsgivare är att betrakta såsom självständig företagare eller såsom arbetstagare, har för- säkringsrådet bland annat tagit hänsyn till uppdragstagarens ekonomiska och sociala ställning. Om han i huvudsak är jämställd med en arbetare men än- dock har anställt andra arbetare, har försäkringsrådet ansett honom ur för- säkringssynpunkt vara en osjälvständig mellanman, och detta även om han gentemot arbetarna civilrättsligt sett är den allena berättigade eller förplik- tade. Försäkringsrådet har härvidlag följt ett uttalande i frågan från sär- skilda utskottet vid 1916 års riksdag.

Avgörandet av denna fråga har stor betydelse inom skogsbruket. Det är speciellt i Norrland och mellan—Sverige vanligt, att en bonde eller arrendator åtager sig att mot visst pris verkställa en avverkning. Denne person, van- ligen kallad köraren, anställer i sin tur skogsarbetare såsom huggare, var- jämte han själv deltager i arbetet med timmerkörningen. Försäkringsrådet har vid avgörande av frågor enligt olycksfallsförsäkringslagen förklarat, att körare icke är att betrakta såsom självständig företagare. Detta innebär

• Sida 193
•  Original

alltså, att virkesägaren ur olycksfallsförsäkringslagens synpunkt anses vara arbetsgivare gentemot huggarna.

Från arbetsgivarhåll har inför de sakkunniga anförts, att en förutsättning för genomförandet av en lagstiftning om semester inom skogsbruket måste vara, att köraren skall betraktas såsom arbetsgivare i förhållande till hug- garna. Att förklara att skogsbolaget skulle betraktas såsom arbetsgivare vore endast möjligt inom en försäkring, där man hade att träffa avgöranden med hänsyn till ett bestämt försäkringsfall. Det vore för skogsägarna bokförings- mässigt omöjligt att kontrollera alla de arbetare, som från tid till annan vore anställda hos körarna. Huvudregeln enligt åtminstone de i Norrland träf- fade avtalen mellan skogsbolagen och körarna vore, att huggarna skulle an- ställas av körarna. Den omständigheten, att ett visst huggarpris numera ut- sattes i avtalet mellan bolaget och köraren, kunde ej vara av principiell bety- delse. Detta kunde ej heller anses vara fallet med den klausul i avtalet, som bestämde, att huggaren kunde få sin lön direkt från bolaget. Detta innebure snarare en borgensförbindelse från bolaget och ej att bolaget inträdde såsom arbetsgivare i förhållande till huggarna. Man måste vidare beakta, att det inom skogsbruket komme att efter genomförandet av en lagstiftning om se— mester bliva ett mycket stort antal gränsfall, då det vore svårt att avgöra, om semesterrätt skulle tillkomma en huggare eller ej.

Å andra sidan har från skogsarbetarhåll inför de sakkunniga anförts, att starka skäl talade för att skogsbolagen enligt semesterlagen borde betraktas såsom arbetsgivare i förhållande till huggarna. Då man i olycksfallsförsäk- ringslagen ej låtit de formella utan de reella omständigheterna bliva avgö- rande vid bedömandet av denna fråga, saknades anledning att för semester- lagstiftningens del förfara på annat sätt. Det vore ur allmänna sypunkter olämpligt, att en lagbestämmelse, som skulle gälla för ett stort antal medbor- gare, skulle få en annan tolkning än som tillämpades beträffande samma be- stämmelse inom en annan lagstiftning. Det kunde vidare erinras om att frå- gan om fördelningen av ansvaret mellan skogsbolag och körare vore en av de mest aktuella inom skogsbruket. Med hänsyn härtill kunde skäl icke anses föreligga att vid en lagstiftning om semester lägga ansvaret helt å köraren.

De sakkunniga äro för sin del av den uppfattningen, att det icke är möj- ligt att beträffande förevarande spörsmål anställa jämförelser mellan en lag- stiftning angående viss i arbetsavtalet ingående materiell förmån och en för- säkringslagstiftning. Vid en lagstiftning om semester bör den anses vara ar- betsgivare, som enligt allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med arbetstagaren. Det kan icke anses vara rimligt, att ett skogsbolag skall be- tala semesterlönen till huggarna, om köraren i övrigt svarar för avlöningen. Den omständigheten, att köraren själv deltager i arbetet, måste härvidlag sakna betydelse. Huruvida de i avtalen mellan skogsbolagen och körarna nu— mera intagna bestämmelserna om visst huggarpris och att huggarna må kun- na utfå sin avlöning direkt av skogsbolaget kunna medföra, att huggarna skola anses vara direkt anställda av bolaget, är däremot en tolkningsfråga, å vilken de sakkunniga icke anse sig kunna närmare ingå.

• Sida 194
•  Original

Den av de sakkunniga avsedda lösningen av frågan om en körare skall anses såsom en självständig företagare eller ej — därvid bortses från de angivna bestämmelserna i avtalen mellan bolag och körare — ansluter sig till vad som rent språkligt framgår av den från olycksfallsförsäkringslagen hämtade ordalydelsen. Visserligen kommer vid sådant förhållande samma bestämmelse att tolkas på olika sätt i två skilda lagar. Detta måste givetvis anses vara olämpligt. Det torde emellertid icke vara möjligt att på annat sätt klarare uttrycka vad de sakkunniga avse än genom användande av den i olycksfallsförsäkringslagen förekommande ordalydelsen. Vid sådant för- hållande hava de sakkunniga funnit sig böra vid definitionen av begreppen arbetstagare och arbetsgivare använda det i olycksfallsförsäkringslagen in- tagna stadgandet; dock under betonande av att detta bör tolkas på sätt nu angivits.

38.

Förutom bestämmelser, för vilka redogörelse tidigare lämnats, upptager paragrafen ett stadgande om att överlåtelse av företag eller fartyg icke må inverka på arbetstagarens rätt till semester. Starka skäl tala för en sådan bestämmelse, vilken jämväl överensstämmer med vad som föreskrives i den av internationella arbetsorganisationen godkända konventionen. Det bör emellertid observeras, att arbetsdomstolen vid avsaknad av motsvarande fö- reskrift i kollektivavtalen i allmänhet ansett, att en ny innehavare av ett företag icke varit skyldig att till arbetarna utgiva semester, belöpande å tid före övertagandet av företaget.

4 &.

I fråga om bestämmelserna angående semesterns förläggning under året hänvisas till vad därom tidig-are anförts.

I enlighet med den av internationella arbetsorganisationen antagna kon- ventionen angående årlig semester för sjömän har i förevarande paragraf intagits en bestämmelse om att semester för å fartvg anställda arbetstagare endast må utgå inågon av särskilt angivna svenska hamnar. Självfallet är emellertid, att parterna skola äga träffa överenskommelse om att semes- tern skall utgivas i annan ordning. Vidare måste undantag från huvudbe- stämmelsen göras med hänsyn till vad som föreskrives i 8 Q.

5 %.

En arbetstagare bör givetvis kunna kräva, att han i god tid erhåller under- rättelse om tidpunkten för semestern. Det synes vara lämpligt, att en be- stämd tid för underrättelse härom föreskrives i lagen. De sakkunniga förorda en bestämmelse om att arbetsgivaren senast en vecka före semesterns början på lämpligt sätt skall underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Den föreslagna tiden kan väl synas vara kort. Det torde emellertid icke vara lämpligt att i en för samtliga arbetstagare gällande lag lämna föreskrift om att underrättelse angående semester skall lämnas längre tidi förväg.

• Sida 195
•  Original

9 %.

Vid beräknandet av semesterlönen enligt bestämmelserna i 7 % skall hänsyn tagas till arbetstagarens inkomst under kvalifikationsperioden. Då vid arbetsavtalets upphörande ersättning enligt denna paragraf skall utgå, bör denna givetvis också beräknas med hänsyn till förhållandena under kva— lifikationsperioden. Denna period omfattar emellertid i förevarande fall ej endast föregående kalenderår utan även den gångna delen av löpande ka- lenderår. Detta synes böra särskilt utsägasi paragrafen.

10 %.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, upptager förslaget icke några straffbestämmelser eller föreskrifter om kontroll från något stat- ligt organs sida. Det ankommer i stället principiellt på arbetstagarna att själva föra talan inför domstol, för den händelse de icke erhålla de förmå- ner, som föreskrivas ilagen. I denna paragraf har intagits en allmän före- skrift angående skadeståndsskyldighet för arbetsgivare, som åsidosätter vad honom enligt lagen åligger. De sakkunniga hava övervägt lämpligheten av att lämna en särskild bestämmelse om att skadeståndet skulle utgå med ett belopp, motsvarande femtio procents förhöjning av semesterlönen, för den händelse en arbetsgivare icke utgiver semester till arbetstagarna. Kommit- tén angående privatanställda föreslog i detta hänseende en bestämmelse om att arbetsgivaren skulle vara pliktig att antingen snarast låta arbetstagaren åtnjuta semester eller till denne utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av de förmåner som skulle utgått under semestern. I avgivet yttrande över kommitténs betänkande föreslog Daco en bestämmelse om att skade- ståndet i nu nämnt fall skulle utgå med belopp, motsvarande semesterlönen förhöjd med femtio procent. Vid övervägandet av frågan har det emellertid synts de sakkunniga vara lämpligast, att domstolen fritt skall äga bedöma storleken av skadeståndet och att alltså i lagen allenast skall inskrivas en allmän bestämmelse om skadeståndsskyldighet vid åsidosättande av lagens bestämmelser.

Bestämmelser om ikraftträdandet.

Med hänsyn till arbetarnas intresse av att erhålla en förlängd semester är det angeläget, att lagstiftningen träder i kraft snarast möjligt. Det kan icke anses vara nödvändigt att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet till ett årsskifte; vid varje tidpunkt finnas nämligen löpande kollektivavtal, vilkas bestämmelser angående semester komma att åsidosättas genom lagen, i den mån de innebära sämre förmåner för arbetstagarna än vad nu föreskrives.

Det är icke tänkbart, att semesterrätt kan börja beräknas enligt lagen förrän från och med tidpunkten för ikraftträdandet. Det motsatta förhållandet skulle innebära, att man gåve lagen tillbakaverkande kraft. Om lagen be— stämmes att träda i kraft exempelvis den 1 juli 1938, kunna arbetstagarna under år 1939 erhålla högst sex dagars semester med stöd av lagens bestäm-

• Sida 196
•  Original

melser. Först under år 1940 skulle i dylikt fall arbetarna komma i åtnju- tande av tolv dagars semester. Vad nu anförts innebär, att industrien, även om man bestämmer tidpunkten för lagens ikraftträdande till den tidigast tänkbara, kommer att erhålla en övergångstid, så att den i förhållande till nuvarande praxis i allmänhet fördubblade semestern icke behöver utgivas förrän med ett par års varsel. En sådan övergångstid måste även anses vara lämplig, enär industrien givetvis behöver viss tid för att kunna anpassa sig efter de genom lagen förändrade förhållandena. Några särskilda övergångs- bestämmelser härutöver synas icke vara erforderliga.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 5 lagen om arbetarskydd.

Med hänsyn till att den föreslagna lagen om semester innehåller tvingande bestämmelser om tolv dagars semester, är det givet, att den i arbetarskydds- lagen för närvarande intagna bestämmelsen om viss tids semester bör upp- hävas.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av sjömanslagen. Det synes vara lämpligt, att i sjömanslagen intages en hänvisning till lagen om semester. I sjömanslagen torde vidare böra föreskrivas, att semester— lagen skall finnas tillgänglig å fartyg.

Särskilda yttranden.

Herr Larson: Majoritetens förslag till semesterlag motiveras med att det tillkommer sam- hället att förhindra, att arbetsprocessen inom produktionen försliter folk- materialet, och att man därför bör tillse att arbetstagarna komma i åtnjutan— de av en årlig, sammanhängande vila av sådan längd, att arbetskrafterna i möjligaste mån återställas. Då intresseorganisationerna icke nått ett till- fredsställande resultat på denna punkt, förm—enas det, att det ankommer på staten att ingripa.

Att det i och för sig kan vara önskvärt, att arbetstagarna i gemen komma i åtnjutande av längre betald ledighet för rekreation än vad som nu i all- mänhet är förhållandet, torde väl ej kunna motsägas. Bortser man från eko- nomiska realiteter, skulle man från majoritetens utgångspunkter till och med kunna motivera längre gående önskemål, än vad som här framlagts. Emel- lertid är den betalda semestern inom näringslivet icke en fråga, som bör bedömas enbart ur synpunkten av önskvärdheten att bereda arbetstagarna tillfälle till fysisk och andlig förkovran samt förströelse. Den är också en kostnadsfråga. En utökning av semestern medför ej endast en ökning av lönekostnaden; därigenom beskäres ock möjligheten att utnyttja de produk- tiva krafterna, såväl de mänskliga som det i maskiner och andra anläggnin-

• Sida 197
•  Original

gar nedlagda kapitalet. Häri ligger den största ekonomiska uppoffringen, vars storlek är svår att uppskatta, särskilt då fråga är om följderna av minskningen i konkurrenskraft för exportindustrierna. Att man här sam- manlagt för vårt lands vidkommande måste räkna med en kostnad av över hundra miljoner kronor om året, torde dock vara otvivelaktigt.

Med utgångspunkt från att semestern å ena sidan obestridligen är ett i och för sig önskvärt rekreationsmedel men å andra sidan avsevärt belastar produktionen, borde frågan om längre semester eller icke ytterst ställas i beroende av huruvida det materiella framåtskridandet för närvarande nått ett sådant läge, att man nu kan uttaga en stor del av det ökade välståndet i form av semester och betala det pris, som betingas av de därmed förenade svårigheterna för näringslivet.

Svaret på den här ställda frågan torde kunna hämtas från de stora fack— liga organisationernas kollektivavtalsområden. Väl vetande att semesterför- månens storlek är en kostnadsfråga, har man där från arbetstagarhåll som regel givit företräde åt lönefrågan framför semesterförbättring, då det gällt att hålla sig inom den ekonomiskt betingade kostnadsramen. Ha företagarna kunnat förbättra arbetstagarnas villkor, ha de senare sålunda helst sett att förbättringen fått form av höjd-a löner.

Vad produktionen vid varje tidpunkt förmått bära, har den sålunda i för- sta hand givit i form av maximala löner. I följd härav och då en utökning av semesterförmånerna i realiteten icke innebär annat än en förhöjning av lönerna, borde en sådan åtgärd ej vidtagas annat än i samband med de all— männa kollektivavtalsrevisionerna. Det måste ligga en fara för allvarliga ekonomiska rubbningar uti ett tillvägagångssätt, som enligt det nu föreslagna innebär, att sedan maximala löner framtvingats vid avtalsuppgörelser, den politiska dagssituationen därefter utnyttjas i syfte att genom lagtvång be- lasta produktionen med ytterligare kostnader för utökad semester.

Jag förmenar, att avvägningen av semesterförmånerna liksom av lönerna bäst handhaves av parterna själva å arbetsmarknaden genom förefintliga organisationer. Endast på så sätt kan tillbörlig hänsyn tagas till alla sam- verkande ekonomiska och tekniska faktorer och utvecklingen med större smidighet anpassas efter växlingarna i å ena sidan behovet och å andra sidan förmågan. Det är därför enligt min uppfattning till skada för näringslivet, att staten ingriper reglerande i en fråga av så betydande ekonomisk omfatt— ning som semestern. Överlämnas det åt organisationerna på arbetsmark— naden att liksom tidigare även på denna punkt få leda utvecklingen efter de ekonomiska förutsättningarna, torde även arbetstagarnas intresse av ökad ledighet och rekreation under trygga förhållanden i längden bäst bli tillgodo- sedda.

De betänkligheter, som jag sålunda hyser mot en lagstiftning angående semester över huvud, förstärkas av det förslag majoriteten framfört angåen- de semesterns längd, semesterlagens tillämpning å verksamhetsområden, där arbetet bedrives intermittent eller säsongmässigt, samt ledighetens förläg— gande till en begränsad tid under året.

• Sida 198
•  Original

S—om i motiveringen framhållits åtnjuta för närvarande kroppsarbetarna _—_ i den mån semester över huvud utgår — som regel ej längre ledighet om året än sex arbetsdagar. En veckas semester har ock upptagits i semesterkon- ventionen 1936. Att under sådana förhållanden utan möjligheter till en längre tids anpassning genom lag påtvinga näringslivet en semester, som även för kroppsarbetare i regel skall utgå med tolv dagar, måste enligt min mening medföra ekonomiska svårigheter av sådan storleksordning, att åt- gärden icke kan försvaras trots dess vällovliga syfte. Det kan åtminstone tills- vidare ej vara försvarligt att framtvinga en lagstadgad minimisemester, som är längre än den som nu gäller för det stora flertalet kroppsarbetare.

I likhet med vad som föreslogs i det för två år sedan framlagda förslaget till lag om arbetsavtal, bör från lagens tillämpningsområde undantagas de typiska säsongindustrierna. Som i motiveringen framhålles, lämnas som re- gel för närvarande ingen semester inom de säsongbetonade yrkena. Lönens storlek är där anpassad efter de säregna arbetsförhållandena och oftast be- stämd med tanke på att bereda arbetarna försörjning även under ledighets- periodema. Därtill kommer att inom ett sådant verksamhetsområde som t. ex. byggnadsindustrien icke annat än undantagsvis skulle nås det rekrea— tionssyfte, som avses. Det är föreslaget, att redan fyra månaders anställning skall kunna medföra rätt till semester. Ledighet skall emellertid icke kunna utgå annat än vid sådan anställning, som fortvarit från föregående kalender- år. Vid sådant förhållande torde inom ett område som byggnadsindustrien, där arbetarna i regel finna sin utkomst under året hos flera arbetsgivare, mycket sällan rätt till ledighet komma att föreligga. I den mån semester- rätt komme att inträda, skulle den därför i allmänhet komma att taga for- men enbart av semesterlön. För sådant verksamhetsområde som byggnads- industrien skulle lagen i föreslaget skick sålunda komma att verka förhöjande å en lön, som redan är anpassad uppåt i följd av arbetets intermittens. Vid motivering av sina höga lönekrav ha byggnadsarbetarna städse framhållit den beskärning av arbetsmöjligheterna, som är en följd av yrkets säsong— företeelser. 1934 års byggnadsindustrisakkunniga ha beräknat den årliga arbetslöshetsprocenten till 23 för murare, 28 för träarbetare och 38 för grov- arbetare som medeltal under de goda åren 1930 och 1931. Dessa siffror mot- svara ungefärligen 12, 15 och 20 veckors arbetslöshet per år för respektive arbetargrupper. Utan bundenhet av här angivna siffror kan man dock kon- statera som ett faktum, att det stora flertalet byggnadsarbetare av förhållan- dena påtvingas en betydande ledighet under året, för vilken de väsentligen kompenserats i lönehänseende. Behovet av särskild semester eller semesterlön synes mig därför icke föreligga för byggnadsarbetare eller därmed jämställda säsongarbetare. Anses det av tekniska eller andra skäl ej lämpligt att från lagen, på sätt som skedde i förslaget till lag om arbetsavtal, helt undantaga arbete, som bedrives intermittent eller säsongsmässigt, torde det enligt min mening i allt fall vara erforderligt att undvika de här ovan angivna otill- fredsställande konsekvenserna genOm att väsentligt utöka den anställnings- tid, som enligt lagen är en förutsättning för inträdet av rätt till semester.

• Sida 199
•  Original

För den händelse lagen skall komma att medföra en normal semester på tolv dagar, är det nödvändigt, att lagen erbjuder möjlighet till sådan för- läggning av semestern, att denna icke behöver medföra något avbrott i pro- duktionen inom landets viktigaste näringsgrenar. Redan nu arbetar t. ex. den svenska pappersmasseindustrien under ogynnsammare betingelser i för- hållande till flertalet andra massaproducerande länder därigenom att driften i allmänhet icke kan uppehållas under arbetarnas semestervecka eller under de många helgdagarna. En utvidgning av det nödtvungna produktionsav- brottet på grund av semestern till tolv dagar skulle komma att ha utomor- dentligt skadliga verkningar för denna viktiga exportgren. Tolv dagars se- mester måste för övrigt kunna utbredas under en längre tidrymd än de fem månader, som föreslagits av majoriteten. Någon bandenhet till en särskild del av året torde över huvud icke böra förekomma för någon del av närings- livet.

Det framgår av de sakkunnigas yttrande, att införandet av en förlängd semester bör aktualisera den tidigare i olika sammanhang diskuterade frå- gan om indragande av vissa av de nuvarande helgdagarna. Utan tvivel hava de nämnda helgdagarna numera icke samma kyrkliga betydelse som tidigare, utan man torde utan att behöva åsidosätta det religiösa intresset kunna fira det kyrkliga minne, som är förbundet med dem, å intilliggande söndag. Helgdagarna äro också alla förlagda till det första halvåret, då det även efter en indragning i enlighet med de sakkunnigas yttrande skulle kvarstå flera helgdagar. För skolbarn skulle man vid en indragning av helgdagar kunna erhålla ett sammanhängande sportlov av motsvarande antal dagar.

Den lagstiftning, som erfordras härför, måste givetvis föregås av en härå inriktad särskild utredning. Jag vill för min del förorda, att en sådan utred— ning med det snaraste kommer till stånd.

Detaljanmärkningar.

2 5.

Under hänvisning till vad av mig framhållits i den allmänna motiveringen, bör enligt min mening full semester ej utgå med mer än sex dagar. Dess- utom bör såsom förutsättning för semesterrättens inträde efter nyanställning fordras ett års fortlöpande anställning. Första punkten i första stycket bör i överensstämmelse med vad sålunda angivits få följande lydelse:

»Arbetstagare äge, sedan minst ett år förflutit från det han tillträtt anställning hos arbetsgivare, rätt till semester med en dag för fulla två månader anställningen varat.»

I tredje stycket föreslås, att arbetstagaren skall ha varit i arbete minst aderton dagar under kalendermånaden, för att han för denna månad skall kunna få tillgodoräkna sig semesterrätt. Att på detta sätt hänföra frånvaron från arbete särskilt till varje kalendermånad synes mig kunna leda till orätt- visa resultat. En arbetstagare, som på grund utav arbetstidsförkortning är frånvarande en vecka varje månad under året, förlorar enligt denna regel

• Sida 200
•  Original

icke någon semesterförmån, medan en annan arbetare, som på grund av arbetsbrist nödgas vara frånvarande t. ex. två veckor under en var av tre månader eller sålunda sammanlagt endast hälften så länge som den förre arbetaren, därigenom går förlustig tre semesterdag-ar. Lämpligare är därför enligt min mening att räkna ihop varje hel dag, frånvaron avser. Uppgår denna därvid sammanlagt till fyra arbetsveckor, d. v. s. 24 dagar, bör det leda till att en semesterdag bortfaller. Arbetstidsförkortning i form av mins- kat antal arbetstimmar under dagen kommer genom förevarande bestäm- melse icke att inverka på ledighetens omfattning utan endast, enligt 7 5, på se- mesterlönens storlek.

3 5.

I andra stycket föreslås, att antalet semesterdagar skall bestämmas av an- ställnings— och arbetsförhållandena under närmast föregående kalenderår. Då såsom regel ledigheten uttages under sommarmånaderna, ligger en av— sevärd tidrymd emellan den period, under vilken semestern intjänas, och den tidpunkt, då semestern uttages. Detta i sin tur leder till ett ökat utrymme för semesterersättning utan samband med ledighet. Utan att här framlägga ett i detalj utformat förslag, skulle jag vilja giva företräde åt en bestämmelse, enligt vilken semesterledigheten hänföres till anstållnings- och arbetsförhål- landena under en period, som motsvarar, i stället för föregående kalender- år, tiden 1 maj—30 april. En sådan reglering kräver dock en kompletterande föreskrift om att, då semestern förlägges före den 1 maj, semesterrätten skall så beräknas, som om anställningen varat fram till angivna datum. Ett lag- förslag av här berörda innebörd upptogs i motionen nr 256 i första kam- maren vid 1936 års riksdag.

l:- 5.

I överensstämmelse med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen, bör föreskriften i första stycket rörande semesterns förläggning till viss del av året eller orden »under tiden 2 maj—30 september» utgå. I andra stycket bör då vidtagas av angivna ändring nödiga justeringar.

7 5.

I det stora flertalet kollektivavtal, som gälla kroppsarbetare, räknas se- mesterlönen efter den för vederbörande arbetare gällande tidlönen, oavsett i vilken omfattning ackordsarbete har förekommit. Detta är en fullt natur— lig beräkningsgrund, då ju det av ackordsarbetet föranledda överskottet ut- går såsom ersättning för den särskilda kraftprestation, som ådagalägges vid arbete på ackord. Att sådant överskott även skall komma med i beräkningen av semesterlönens storlek är icke motiverat. Därtill kommer att inom vissa yrken, där arbetskraften är särskilt rörlig och arbetet utföres med tillämp- ning av långvariga gemensamhetsackord, såsom inom byggnadsindustrien, det i många fall — då avgång sker före ackordsarbetets slutförande — blir i praktiken ogenomförbart att vid tidpunkten för avgången kunna beräkna

• Sida 201
•  Original

semesterlönen efter genomsnittsförtjänsten. Även en tilläggsbetalning i efter- hand möter naturligen på praktiska olägenheter. Andra stycket i 7 % bör därför enligt min mening ha följande förändrade lydelse:

»Arbetstagare, för vilken lön finnes beräknad efter tid, äger uppbära sådan lön i den mån den belöper sig på semestern. För övriga arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga in- komst per dag, då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av närmast föregående kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.»

Skall semestern — såsom jag förordat — intjänas under tiden 1 maj—30 april, hör ovanstående bestämmelse undergå därav föranledd justering.

10—11 55.

Enligt min mening är såväl påföljdsbestämmelse som föreskrifter rörande forum överflödiga i lagen. Även utan särskild påföljdsbestämmelse torde enligt allmänna skadeståndsregler ersättning kunna utdömas till arbets- tagare, som förvägrats sin lagliga semester. Frågan huruvida ett mål rörande semester skall föras till allmän domstol eller arbetsdomstolen, torde enligt gällande forumregler bliva beroende av huruvida grunden för talan hänför sig till lagen eller till särskilda i kollektivavtal intagna semesterbe- stämmelser.

Herr Rydberg:

Lagstiftningens karaktär och principer.

De sakkunniga hava tillfullo delat den allmänna uppfattningen, att se- mestern skall tillgodose behovet av vila och rekreation. De hava vidare för- klarat, att det föreliggande lagförslaget har karaktären av en social skydds- lagstiftning samt att lagen endast kan angiva minimibestämmelser. Jag an- sluter mig helt till denna uppfattning. Beträffande innebörden och konse- kvenserna av nämnda principer är jag emellertid delvis av annan åsikt än de sakkunnigas majoritet.

Vad då först beträffar behovet av vila och rekreation anser jag, att i och med att de sakkunniga accepterat denna fundamentala princip för semestern, hade den ofrånkomliga konsekvensen bort vara att också undersöka det be- hov, som genom semestern skall tillfredsställas. Så har tyvärr icke skett.

Behovsprincipen innebär uppenbarligen, att semesterförmånens storlek, vilken i huvudsak är detsamma som semestertidens längd, skall stå i riktigt eller i varje fall skäligt förhållande till behovets storlek. Då det gäller att i lag angiva semesterns längd, kan det därför knappast vara lämpligt att anse varje utredning om semesterbehovets storlek såsom onödig eller me- ningslös.

Behovet av semestervila varierar visserligen individuellt och är även olika vid olika tider för en och samma person. Men detta faktum att semester- behovet är underkastat tillfälliga och individuella variationer kan dock icke

• Sida 202
•  Original

utgöra något avgörande skäl varför icke semestern skulle utformas med hän- syn till det genomsnittliga behovet så långt möjligt år. Även utan en ingåen- de'utredning kan konstateras, att två faktorer, nämligen levnadsåldern och arbetets art hava en direkt inverkan på medelbehovet. Jag anser därför, att den av de sakkunniga godtagna behovsprinciuen måste medföra vissa änd- ringar i lagförslaget, vilka jag i fortsättningen skall angiva.

Lagens karaktär av social skyddslagstiftning kan endast godtagas så långt detta innebär, att skydd gives där skydd behöves. En skyddslagstiftning, som undantager större grupper eller kategorier från det avsedda skyddet, för- tjänar icke detta namn och är till sin natur lika ensidig som en lagstiftning, vilken privilegierar vissa grupper. I det att frågan om olika semesterbehov för olika arbetstagaregrupper helt skjutits åt sidan, ha de sakkunniga enligt min uppfattning icke heller sökt utmäta skyddet i ett socialt önskvärt för- hållande till det avsedda skyddsbehovet.

I fråga om lagens minimikaraktär ha de sakkunniga tydligen haft den uppfattningen, att därmed skulle och måste avses endast ett enda fixerat minimum. Jag har häri den avvikande uppfattningen, att en minimilagstift- ning allenast kan innebära, att i lagen angivna bestämmelser icke få under- skridas och att principiellt intet hinder kan finnas för att fastställa, att olika minima skola gälla under olika betingelser. Icke heller kan det finnas något bärande skäl, varför icke i en och samma lag ett siffermässigt fixerat mini- mum, gällande för ett område, skulle kunna kombineras med av sedvänja angivet minimum inom ett annat område.

Slutligen bör i detta sammanhang erinras om att detta lagförslag liksom praktiskt taget all social lagstiftning ansluter sig till det sociala utvecklings- läget vid lagens tillkomst. Ett förslag till semesterlagstiftning skulle sålunda med visshet hava innehållit sämre förmåner, därest det utarbetats för t. ex. 20 år sedan, liksom det sannolikt skulle medgivit bättre förmåner, om det kommit att utarbetas först om 20 år. Jag har därmed endast velat fram- hålla, att en social lagstiftning och i synnerhet den förevarande, som berör arbetstidsförhållanden, måste mycket starkt influeras av utvecklingen. En nödvändig konsekvens härav måste vara, att detta lagförslag utformas så, att det lämnar vägen öppen för fortsatta förbättringar eller i varje fall icke direkt eller indirekt hindrar utvecklingen på detta område. Majoriteten av de sakkunniga synes mig icke hava tagit nödig hänsyn härtill, bl. a. därige- nom att den icke i lagen inskrivit någon bestämmelse, som befrämjar en sedvänja, som är bättre än lagens minimum.

Semestertidens längd .

De ingående vetenskapliga tidsstudier över en människas prestationsför- måga, vilka sedan långe utförts i alla industriländer, hava tillfullo bevisat, att den maximala dagsprestationen uppnås vid en viss för olika arbetsupp- gifter olika arbetstid, vilken för manuellt arbete i medeltal ligger omkring 8 timmar per dag. För åtskilliga slag av arbeten, som äro särskilt krävande eller måste utföras under ogynnsamma betingelser, uppnås dock optimum

• Sida 203
•  Original

vid väsentligt kortare arbetstid. Visserligen hava, såvitt jag vet, icke dylika ingående undersökningar gjorts beträffande semesterns inverkan, men man torde med fullt berättigad analogi kunna draga den slutsatsen, att liksom den dagliga vilan och vilopauser under arbetet och på samma sätt som sön- dagsvilan var sjunde dag visat sig vara en nödvändig institution, så måste även semestern hava en viss längd och period, för att årlig maximal arbets- prestation skall kunna uppnås.

Man måste även komma ihåg, att det icke endast är den specifika presta- tionsförmågan per timme, dag, vecka eller är, som är avgörande. För sam hållet är det av största intresse, att livstidsprestationen är så hög som möj— ligt. Hand i hand med det oerhörda arbete, som nedlagts och nedlägges på bevarande av folkhälsan och ökning av medellivslängden, måste gå en strä- van att öka antalet arbetsår eller rättare den effektiva livsarbetstiden. Det är uppenbart, att alltför hög och långvarig arbetsbelastning liksom en allt- för kort tid för återhämtning kan försämra den totala prestationsförmågan. Detta äger lättare rum under ogynnsamma arbetsbetingelser och för åldrar » med mindre förmåga att tåla starkare arbetsbelastning.

För de särskilda grupper detta gäller har man i olika länder och på olika sätt strävat efter att uppnå en normal balans mellan arbetsbelastning och prestationsförmåga genom lagar om arbetarskydd, förkortning av arbetstiden och förlängning av semestern. De grupper, för vilka särskilda bestämmelser böra övervägas vid en semesterlagstiftning, äro dels vissa yrkesgrupper, dels minderåriga och ungdom i åldern t. o. m. 20 år samt äldre arbetstagare. Då det faller utanför ramen av detta yttrande att framlägga utredningar över berörda frågor, måste jag inskränka mig till att sammanfatta allmänna synpunkter.

Minderåriga och ungdom.

Befolkningsfrågans läge i vårt land har i hög grad öppnat ögonen för be- tydelsen av att samhället ägnar största möjliga omsorg åt det uppväxande släktet. För de grupper det här gäller, de yngre arbetstagarna, har denna omsorg manifesterat sig i föreskrifter i arbetarskyddslagen för minderåriga arbetare, åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten etc., men det åter- står ännu åtskilliga sociala reformer, inn-an arbetsförhållandena för ung— domen blivit ordnade på tillfredsställande sätt. I frågan om semestern kan man sålunda konstatera, att den arbetande ungdomen är vida sämre ställd än övriga arbetstagare. Skulden härtill måste lägga-s på statsmakterna, enär det ligger i sakens natur, att dessa grupper av minderåriga och i åldrarna 18—20 är icke hava tillräckliga möjligheter att organisatoriskt hävda sig eller förbättra sina anställningsförhållanden.

Hur otillfredsställande semesterförhållandena äro för ungdomen framgår även av vissa undersökningar, som de sakkunniga låtit verkställa. Utrednin— gen om semesterbestämmelser i kollektivavtal visar t. ex., att i 528 avtal be- rörande 127 641 arbetare eller 222 % av hela antalet stadgas viss minimi- ålder för semester. Denna är i en del av avtalen 18 år och i en del 21 år.

• Sida 204
•  Original

I åtskilliga avtal filmas särskilda bestämmelser för minderårig arbetskraft. Dessa angiva så gott som undantagslöst sämre semester för de yngre, vanli— gen endast halv semester eller halv semesterlön.

Genom det i avtal allmänt förekommande stadgandet, att viss anställnings- tid fordras för rått till semester, komma framför allt de yngsta arbetstagarna. som få sin första anställning, att bli lidande.

Inom kontorsyrkena är det regel, att de yngsta erhålla kortast semester och att förkortad, halv eller ingen semester utgår under första anställnings- året.

Någon särskild utredning eller ytterligare belägg för dessa välkända fakta beträffande ungdomens missgynnade ställning i fråga om semester torde icke vara behövliga. Dessa förhållanden harmoniera emellertid illa med den numera allmänt vedertagna uppfattningen, att ungdomen under skolåren boör beredas stora lättnader i arbetet för att befrämja den psykiska och fysiska utvecklingen. De sammanlagt c:a 4 månaders ferier per är, alla i-drottsdag:ar och läxfria dagar visa tillräckligt, vad man anser vara behövlig tid för vila och rekreation. Då ungdomen träder in i förvärvsarbetet, omkasta—s förhållan- dena fullkomligt och det är tyvärr allt annat än ovanligt, att yngres och min- derårigas arbetskraft exploateras ganska hänsynslöst. En övergångsperiod från skoltidens större frihet till den vuxnes fulla arbetstid vore mycket väl- behövlig, och särskilt bör en successiv övergång från de långa skolfer-ierna till en lagstadgad 14-dagars semester vara befogad.

En dylik uppfattning har redan kommit till uttryck på många håll. I Internationella arbetskonferensens konvention av 1936 har sålunda föreskri- vits längre semester för personer under 16 år. I de sakkunnigas utredning härom anföres: »Slutligen giver rekommendationen uttryck åt önskemålet, att i bestämmelserna om semester i den nationella lagstiftningen särskild hän- syn tages till de minderåriga arbetarnas behov av längre fritid för att under en period, som är av stor betydelse för den personliga utvecklingen, under- lätta övergången från skollivet till förvärvslivet».

I Medicinalstyrelsens yttrande över »Förslag till lag om arbetsavtal» före- slogs ökad semester för minderåriga.

De sakkunniga ha själva, i slutet av kapitlet om semestertidens längd, anfört:

»Starkare skäl tala för en bestämmelse om exempelvis tre veckors semester för ungdom under 18 eller 20 års ålder. Vid övergång från skolan till förvärvslivet får ungdomen eljest åtnöja sig med en årlig ledighet om två veckor i stället för, såsom under skoltiden, tre månader. Beträffande ungdomen torde det även vara möjligt att genomföra en bestämmelse angående förlängning av semestern obe- roende av anställningens art, utan att därför en alltför stark belastning kommer att läggas på arbetsgivarna. Någon kategoriklyvning är alltså icke erforderlig för önskemålets vinnande, vilket tydligen är fallet beträffande den vuxna arbetskraften. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig kunna förorda en bestämmelse om förlängning av semestertiden för ungdomen med hänsyn till att en sådan föreskrift skulle kunna verka försvårande för dem vid sökande av anställning. För manlig ungdom i 18—19-årsåldern utgör redan nu värnpliktstjänstgöringen ofta ett besvär- ligt hinder vid sökande av platser. Det bör också beaktas, att den nu föreslagna

• Sida 205
•  Original

lagstiftningen även för ungdomen innebär en semestertid om tolv arbetsdagar, vil- ket ansetts vara tillfredsställande i den av internationella arbetsorganisationen god- kända konventionen och vilket föreslogs av medicinalstyrelsen i dess nyss omnämn— da yttrande.»

De sakkunniga hava här anfört två skäl för att i föreliggande lagförslag icke inskriva någon bestämmelse om öka-d semester för arbetstagare i åldrarna upp till omkring 20 år. Det första är, att ökad semester skulle medföra svårig- heter vid sökande av anställning. Enligt min uppfattning finnes föga skäl för ett dylikt påstående. Det råder tvärtom en stark och växande tendens att ersätta äldre arbetskraft med yngre. Detta beror i första hand på den fortgående rationaliseringen, differentieringen och mekaniseringen av de flesta arbetsuppgifter, vilket medför, att man kan använda enklare och framför allt billigare, vilket i de flesta fall är detsamma som yngre arbetskraft. Detta tillsamman med minskningen av de yngre åldersklasserna gör det minst sagt otroligt, att en förlängning av semestern för dessa skulle få några märk- bara verkningar i den riktning de sakkunniga anföra. Såsom det andra skälet anföres, att såväl i den av internationella arbetsorganisationen godkända kon- ventionen som i medicinalstyrelsens ovannämnda yttrande en semestertid om 12 arbetsdagar för ungdomen »ansetts vara tillfredsställande». Jag ifrå- gasätter, om denna tydning av nämnda auktoriteter är riktig. Dels angives i konventionen, att semestern för ungdom skall vara minst 12 arbetsdagar, dels har man i båda fallen nödgats utgå från att den grundläggande semestern endast skulle vara 6 arbetsdagar och torde därför beträffande en förlängning icke ansett sig kunna föreskriva större ökning än den föreslagna.

Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning såväl i fråga om att kategori— klyvningen icke erbjuder några svårigheter för att föreskriva längre semes- ter för ungdom som att sådan förlängning icke skulle medföra större eko- nomisk belastning för arbetsgivarna. Om man beträffande sistnämnda fråga utgår från kommerskollegii utredning av kostnaderna för semester och so- cialstyrelsens statistiska undersökningar över arbetstagarnas antal och in- komster i olika åldersklasser, finner man, att en ökning av semestern till 3 veckor för anställda i åldrarna 18—20 år och till 4 veckor för åldrarna där- under skulle medföra en totalkostnad av högt räknat 2 miljoner, d. v. 5. att den beräknade kostnaden av c:a 50 miljoner skulle ökas med c:a 4 0/o.

I enlighet med anförda uppfattning har jag i kommittén yrkat, att bestäm- melser av följande innebörd skola införas i lagförslaget:

Arbet-stagare äge, fr. o. ni. det kalenderår under vilket han uppnår 18 år t. o. m. det kalenderår under vilket han uppnår 20 är, rätt till en årlig semester av 3 veckor.

Arbetstagare äge, t. o. m. det kalenderår under vilket han uppnår 17 är, rätt till en årlig semester av 4 veckor.

Semestern skall utgå i ett sammanhang under tiden 2 maj——30 sep- tember.

Rätt till semester föreligger för nämnda grupper av arbetstagare, som tillträtt anställning hos arbetsgivaren före den 1 februari.

• Sida 206
•  Original

I fråga om att semestern skall utgå i ett sammanhang och förläggas till 2 maj—30 september har jag ansett det icke lämpligt, att rätt till överenskom— melse om annan ordning medgives. Den av de sakkunniga föreslagna kvali- fikationstiden om fyra månader och att semesterrätten skall göras helt bero- ende av »anställnings- och arbetsförhållande under närmast föregående ka- lenderår» anser jag här olämplig, enär därigenom skulle äventyras det av- sedda ändamålet att bereda yngre och minderåriga arbetstagare en någor- lunda tillfredsställande semester.

Beträffande ovan angivna åldersgränser t. 0. III. 17 år och 18—20 är bör framhållas, att dessa föreslagits med hänsyn till vad som kan synas skäligt och möjligt inom ramen för ifrågavarande lagstiftning. Från fysiologisk och psykologisk synpunkt torde åldersgränserna böra skjutas uppåt och semesterns längd, framför allt för den yngsta gruppen, ytterligare ökas.

Det har slutligen ifrågasatts, att bestämmelser om särskild semester för berörda grupper borde behandlas i annat sammanhang. Även om vissa lagtekniska skäl kunna anföras härför, anser jag, att lagbestämmelser om en förbättrad semester för ungdomen är av så stor och aktuell betydelse, att den icke av dylika orsaker bör få uppskjutas på obestämd tid. Icke heller torde uppskov i avvaktan på särskild utredning vara motiverat, enär be— stämmelser i angivet syfte må kunna betraktas såsom provisoriska till dess annat föreskrives.

Semesterns förlängning vid högre ålder.

För de arbetstagargrupper, i huvudsak förvaltningspersonal, för vilka se- mestern sedan länge varit en vedertagen institution, har semestern som re- gel utformats så, att dess längd ökat med hänsyn till en eller flera av fak- torerna ålder, anställningstid, lön och tjänsteställning. Vanligast inom det privata näringslivet är, att från en minimisemester om två veckor denna ökas efter längre anställningstid till tre veckor och att högre befattnings- havare erhålla tre veckor och i vissa fall en månads semester. Man finner emellertid, att såväl anställningstid som lön ökas tämligen parallellt med åldern inom ifrågavarande åldersområde och att i genomsnitt ökningen av semestern till tre veckor sker mellan c:a 30 och 40 år. Då den högre tjäns- teställning uppnås, som kvalificerar för den längre semestern. sker detta vanligen även inom nämnda åldersperiod.

Det angives icke sällan, att denna förbättring av semestern till tre och fyra veckor eller för i stats— och kommunalförvaltning anställda långt där- över är att betrakta som en belöning för lång och trogen tjänst och ett med högre tjänst förenat privilegium. En dylik förklaring är väl icke alldeles obefogad, men den skulle dock knappast varit användbar, därest icke be- hovet av längre årlig vilo- och rekreationsperiod ökat vid högre ålder och vid mer krävande arbete. Att sistnämnda förhållanden varit den avgörande

• Sida 207
•  Original

orsaken till en successiv ökning av semesterns längd är så allmänt känt och på olika sätt dokumenterat, att det icke här behöver närmare motiveras.

Förlängning av semestern har tidigare endast förekommit för statstjän- stemän men är numera ganska vanlig inom hela det privata näringslivet. För arbetarna har en dylik ordning knappast förekommit — semesterinsti- tutionen är i sin helhet av ganska sent datum. Den i detta betänkande in- tagna utredning, som socialstyrelsen företagit rörande semesterbestämmelser i kollektivavtal, bestyrker emellertid, att även inom detta område en för- längning av semestern snabbt håller på att arbeta sig fram. Man finner re- dan, att i avtal inom flera yrkesgrupper stadgas längre semester »vid högre levnadsålder», vid »längre anställningstid i samband med högre levnads- ålder» etc.

Då utvecklingen så otvetydigt pekar mot en allmän förlängning av semes- stern vid högre ålder för alla arbetstagare, borde även hänsyn härtill tagas i föreliggande lagförslag. Det finnes fullgoda skäl för att här föreslå en bestämmelse med innebörd, att arbetstagare skall äga rätt till 18 dagars se- mester fr. o. m. 40 års ålder. Anledningen till att jag likväl icke anser mig böra framställa ett direkt förslag i angiven riktning och vilket skulle komma att gälla hela det område, lagen avser att omfatta, är den, att jag anser, att utvecklingen på detta område ännu icke hunnit så långt, att en dylik reform är genomförbar. Även kostnaderna försvåra dess införande. Enligt en preliminär beräkning skulle dessa med utgångspunkt från nämn- da åldersgräns och kommerskollegii utredning komma att uppgå till omkring 15 miljoner kr. utöver de c:a 50 miljoner den föreslagna lagstiftningen be- räknats medföra. Häremot kan dock med fog invändas, att dessa kost- nadsberäkningar i mycket hög grad äro missvisande. Ingen hänsyn har nämligen och av lättförståeliga skäl kunnat tagas till den vinst i ökad ar- betsförmåga och livstidsprestation, det ökade intresse och trivsel i arbetet, som en förbättrad semester otvivelaktigt medför. Den vinsten är säkerligen betydande och kommer att till stor del uppväga de beräknade ekonomiska kostnaderna. Om och då detta visar sig vara riktigt, bör tiden vara mogen för en förbättring av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna. Av anförda skäl anser jag mig icke behöva här ingå på en kritik av de sak- kunnigas motivering i denna fråga, ehuruväl jag anser flera av de anförda skälen, t. ex. om svårigheterna för äldre att erhålla anställning, därest dessa erhölle längre semester, icke vara bärande.

Denna fråga har emellertid även en annan sida. Det är otvivelaktigt, att ett i lag angivet skarpt fixerat minimum, vilket torde i genomsnitt innebära ungefär dubbelt bättre semesterförmåner för större delen arbetstagare, även kommer att i praktiken få karaktären av maximibestämmelser. Man måste även räkna med att den uppfattningen blir allmän, att de föreslagna 12 da- garnas semester ger uttryck för en skälig och slutgiltigt avvägd balans mel- lan arbete och en årlig vilo- och rekreationsperiod. Detta intryck kommer att i mycket hög grad förstärkas av de sakkunnigas förslag att låta utreda

• Sida 208
•  Original

frågan om borttagande av ett flertal helgdagar. Man kan av detta lätt få den förställningen, att de sakkunniga ansett sig hava föreslagit alltför libe- rala semesterbestämmelser och ansåge det önskvärt att kompensera detta med restriktioner under annan form.

Jag anser denna de sakkunnigas inställning synnerligen olycklig, enär den icke ansluter sig till den sociala utveckling, som pågår. Det finnes därför enligt min mening de starkaste skäl för att lagen utformas så, att den dels befrämjar en fortsatt utveckling, dels förhindrar en uppfattning att det sociala reformarbetet på detta område skulle vara slutfört i och med lagens ikraftträdande.

Även om 12 dagars semester för den övervägande delen arbetare måste te sig såsom en betydande förbättring och även om de nuvarande aspiratio- ncrna förklarligt nog icke heller sträcka sig längre, måste det dock för arbe- tarna vara synnerligen önskvärt, att icke vägen till framtida ytterligare för- bättringar spärras. Redan det nyligen ingångna avtalet för tidningstypo- graferna, vilket medger tre veckors semester efter 23 års ålder och 4 års yrkesvana, ger en god fingervisning.

För de stora grupperna av s. k. privatanställda skulle ett hejdande av utvecklingen mot bättre semesterförmåner vara synnerligen olyckligt. Den- na grupp har visserligen redan i genomsnitt väsentligt bättre semester än arbetarna, men detta beror otvivelaktigt på att arbetarnas krav på semester mycket länge måst skjutas i bakgrunden inför de starkare behoven av löne- förbättringar. Oaktat sitt i detta hänseende bättre läge äro de privatan- ställdas semesterförhållanden långt ifrån tillfredsställande. Det övervägan- de flertalet har 2 veckor eller därunder och en förlängning till 3 och 4 vec- kor vid högre ålder, anställningstid etc. är ännu icke på långt när så all- mänt förekommande som man på många håll synes föreställa sig.

Skulle de sakkunnigas projekt om borttagande av en del helgdagar bli förverkligat, komme det hela att resultera i en verklig försämring av semes- terförhållandena för de privatanställda. De synpunkter man inom denna betydande samhällsgrupp komme att anlägga på en reformlagstiftning med sådana verkningar behöva väl knappast utvecklas. Det saknar icke sitt in- tresse att i detta sammanhang citera ett av de vägande skäl, de sakkunniga särskilt velat framhålla för sitt förslag: »Intresset bland arbetarna är för närvarande mycket stort att erhålla en väsentlig förlängning av den nuva— rande semestern. Det torde kunna sägas, att en allmän folkmening nu står bakom detta krav.» De sakkunniga framhålla därefter, att om icke en för- bättrad semester nu kommer till stånd eller den skulle anses vara otillfreds— ställande för arbetarna, kommer man säkerligen att riskera avtalstvister och strider på arbetsmarknaden, vilket det bör vara ett statsintresse att för- hindra. Man kan ifrågasätta, huruvida icke samma synpunkter kunna an- läggas, då det gäller de privatanställda.

Det har emellertid synts de sakkunniga nödvändigt att överväga frågan om speciella bestämmelser för de privatanställda, icke minst på grund av det förslag till lag om arbetsavtal, vilket framlades 1935 av »kommittén an-

• Sida 209
•  Original

gående privatanställda». Denna kommitté avsåg närmast att reglera an- ställningsförhållandena för berörda grupp, men intogos i lagförslaget även bestämmelser för arbetarna. För det tekniska genomförandet av sitt lag- förslag ansåg sig nämnda kommitté böra uppdela arbetstagarna i tre kate- gorier, vilka avsågo högre och lägre tjänstemän samt arbetare. Denna ka- tegoriklyvning gjordes till föremål för en nedgörande kritik, och lagförsla- get har icke heller föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida.

De semestersakkunniga ha därför ägnat en särskild del av föreliggande utredning åt frågan om kategoriklyvning och därvid kommit till den bestäm- da uppfattningen, att sådan indelning är såväl principiellt som praktiskt oriktig och olämplig. Jag instämmer helt häri, men då de sakkunniga därmed anse sig ävenledes ha bevisat, att de privatanställdas intressen icke kunna tillvaratagas inom ramen av föreliggande lagförslag, kan jag icke dela deras uppfattning. Såsom jag förut framhållit, äro de bättre semester- bestämmelser, som förekomma för privatanställda, icke att anse såsom ett privilegium, förbundet med en viss samhällsklass utan härrör fastmer därav, att utvecklingen i fråga om semesterrätten liksom övriga allmänna anställ- ningsvillkor: pension, uppsägningstid, lön under sjukdom etc. försiggått på olika sätt och skett under olika förutsättningar för tjänstemän och arbetare. Jag är vidare av den bestämda uppfattningen, att utvecklingen kommer att även för arbetarna medföra en förbättring av semestern genom successiv förlängning vid högre ålder utöver föreliggande lagförslag. Inför det sociala perspektiv, som utvecklingen sålunda redan visar, ter sig en kategoriklyv- ning, även om den vore provisorisk, såsom än mer obefogad.

Det behov, som för de privatanställda närmast föreligger, är att en lagstift- ning om semestern dels icke genom sin minimikaraktär kommer att försämra nuvarande förhållanden, dels att inga hinder resas på vägen för de privatan- ställdas strävanden att genom sina organisationer själva bevaka sina intressen i semesterfrågan utöver vad denna lag medger. Häri ha uppenbarligen såväl de privatanställda som arbetarna klart gemensamma intressen. För att till- godose ovan anförda synpunkter torde det endast fordras, att i lagförslaget in— skrives en bestämmelse om att nuvarande sedvänja, som är bättre än lagens bestämmelser, icke får försämras.

Jag vet väl, att en bestämmelse, som hänvisar till sedvänja, innebär vissa vanskligheter. De sakkunniga ha även framhållit detta. Emellertid föreligga här andra förutsättningar än de, varunder frågan om sedvänja diskuterades i samband med nämnda »förslag till lag om arbetsavtal». En reservant inom kommittén angående privatanställda, herr Sigfrid Hansson, hade motsatt sig kategoriklyvningen och i stället förordat ett stadgande om att arbetstagare skulle äga rätt till årlig semester under så lång tid, som med hänsyn till an- ställningens art och varaktighet, anställningsorten, arbetstagarens ålder och andra sådana omständigheter vore brukligt i fråga om arbetstagarens yrke. Denna bestämmelse skulle gälla för förbättringar utöver en minimisemester av en vecka. Han framhöll vidare, att det för de 5. k. anställda säkerligen därför bleve nödvändigt att komplettera lagstiftningen med ett organisations-

• Sida 210
•  Original

mässigt inflytande över anställnings- och arbetsvillkoren. Jag anser, att detta senare även måste bli fallet, om föreliggande lagförslag genomföres.

De sakkunniga ha emellertid förklarat, att en bestämmelse sådan som den jag förordar och som även representanter för de privatanställda framfört till de sakkunniga komme att ha samma innebörd som den av herr Sigfrid Hans- son förordade bestämmelsen. Som viktigaste skäl mot en dylik bestämmelse om sedvänja anföra de sakkunniga, att samhället genom dylik lagstiftning skulle göra »ett ingrepp i den principiella avtalsfriheten på arbetsmarknaden och bestämma att en grupp av arbetstagare, som själva lyckats förvärva bättre materiella förmåner genom arbetsavtal än vad samhället tillerkände övriga arbetstagare, skulle för all framtid vara tillerkänd samma förmåner, oavsett konjunkturernas skiftningar samt därav följande ekonomiska möjlig- heter eller omöjligheter för arbetsgivarna att utgiva dessa bättre förmåner och vidare oavsett att förmånerna läge över vad som av samhället förkla- rats vara oundgängligen nödvändigt för arbetstagarna i gemen. Som de sakkunniga nyss anfört, torde ett sådant samhällsingripande få anses vara uteslutet.»

Det är nödvändigt att bemöta dessa synpunkter. För det första ha de an- ställda, vars organisationer först under de allra sista åren börjat få något inflytande över anställningsvillkoren, icke själva lyckats förvärva bättre ma- teriella förmåner i fråga om semester. Dessa förmåner för de anställda ha, såsom förut framhållits, på ett naturligt sätt utvecklats genom denna grupps arbetsförhållanden. Det synes som om de sakkunniga hade utgått från den orimliga föreställningen, att arbetarna saknat maktmedel att förskaffa sig bättre semester, under det att de anställda med stöd av organisationernas kraft förskaffat sig större privilegier än vad som kunde anses skäligt. På- ståendet om »ekonomiska möjligheter för arbetsgivarna att utgiva bättre för- måner oavsett konjunkturernas skiftningar» är i och för sig obegripligt. De sakkunniga ha själva framhållit, att arbetsgivaren har väsentligt lättare rent ekonomiskt sett att bära en längre semester för kontorspersonalen än för ar- betarna och att detta beror på att förstnämnda grupp dels är mycket mindre till antalet, dels att det ofta icke torde vara nödvändigt att skaffa vikarie för en kontorist, som åtnjuter semester. I verkligheten förhåller det sig så, att arbetsgivares kostnader för en förlängning av semestern för de anställda äro så obetydliga, att de kunna helt försummas i detta sammanhang. Vidare verkar försämring av konjunkturerna tyvärr oftast så, att överflödiga an- ställda avskedas. Svårigheterna för arbetsgivaren att vid konjunkturskiftnin— gar medgiva bättre semesterförmåner eller behovet att då förminska dessa är en ren fiktion.

Beträffande slutligen uttalandet om att bättre förmåner komme att ligga över »vad som av samhället förklarats vara oundgängligen nödvändigt för arbetstagaren i gemen» kan detta icke tillmätas någon betydelse, enär de sak- kunniga icke ens gjort något försök att utreda vilken semester, som är ound gängligen nödvändig. Lika litet kan jag dela de sakkunnigas mening, att det skulle innebära »en klar kategoriklyvning av arbetstagarna», om bättre

• Sida 211
•  Original

rätt genom sedvänja skulle medföra, att exempelvis den längre semester 80 0/o av en viss grupp arbetstagare lyckats förvärva skulle utsträckas till att gälla jämväl för de återstående 20 0/0 av ifrågavarande grupp arbetstagare. En sådan konsekvens skulle, såvitt jag kan se, icke i princip skilja sig från för- hållandena vid kollektivavtal, som icke medgiva sämre lön för oorganiserade. Det enda skäl jag anser vara bärande gentemot den föreslagna bestämmel- sen är det, som anförts av arbetsdomstolens ordförande, nämligen svårighe- terna för en domstol att fastställa sedvänjan på olika områden och att dom- stolen därför oftast skulle bli nödsakad att gå efter vad den själv funne skä- ligt. Dessa befarade vanskligheter anser jag dock icke vara så stora, att de uppväga fördelarna av en bestämmelse om att bättre sedvänja skall gälla. Sådan bestämmelse komme utan tvivel att verka på samma sätt som bestäm- melseni & 2 i lag om förenings- och förhandlingsrätt, nämligen såsom en laglig föreskrift, vilken icke bör åsidosättas, även om densamma icke är för- enad med påföljd. Med stöd av anförda synpunkter får jag föreslå, atti lagförslaget införes följande bestämmelse: Sedvänja, som är bättre än vad i denna lag föreskrives, skall gälla vad med hänsyn till anställningens art och varaktighet, arbetstagarens ålder och andra sådana omständigheter är brukligt inom arbetstagarens yrke. En dylik bestämmelse skulle otvivelaktigt medföra följande fördelar. För de grupper, som redan uppnått bättre bestämmelser än vad lagen medgiver, skulle denna icke komma att medföra nivellering eller försämring. Vägen mot en framtida förbättring av lagen om ökad semester vid högre ålder och för vissa mera krävande yrken skulle hållas öppen. Bestämmelsen skulle verka befrämjande för utbredningen av god sedvänja.

De svårigheter denna bestämmelse kunde befaras medföra torde vara ganska lätt överkomliga. Det kan anses som ganska osannolikt, att enskild anställd skulle vända sig till domstol för att söka erhålla bättre semester un— der åberopande av denna bestämmelse. Kostnaderna för och ovissheten om utgången av en dylik rättegång lägga alltför uppenbara hinder i vägen här- för. Det torde väl därför endast vara organisationer av anställda, som skul- le kunna utnyttja lagen på denna punkt, men organisationerna torde näppeli- gen komma att använda sig av domstol i frågor av detta slag, enär de som re- gel genom förhandlingar kunna uppnå vida snabbare och bättre resultat. Jag anser därför, att det icke torde finnas större anledning att befara de av ar— betsdomstolens ordförande anförda svårigheterna.

Semesterns förlängning för vissa yrkesgrupper.

Det är otvivelaktigt, att vissa sysselsättningar eller arbetsförhållanden med- föra större påfrestning än normalt. Arbetare, för vilka så är fallet, bruka erhålla särskild kompensation härför, oftast genom högre lön, kortare arbets- tid, dennas avbrytande av vilopauser etc. Ett föreskrivande av längre se- mester för dylika grupper skulle visserligen innebära en kategoriklyvning,

• Sida 212
•  Original

212 men det torde vara svårt att påvisa, att en sådan särskild förmån i fråga om semester vore oriktigare än kompensationeri annan form. För vissa yrken, t. ex. underjordsarbetare, är behovet av lättnader i arbetet så uppenbart, att några invändningar häremot väl numera icke resas. För andra grupper kan nämnda behov vara svårare att påvisa.

Beträffande de 5. k. kontorsyrkena, för vilka jag här har anledning att särskilt intressera mig, anser man oftast, att kontorsarbetet utföres under så goda hygieniska förhållanden och med vanligen kortare arbetstid än för kroppsarbetarna, nämligen omkring 42 timmar per vecka, att detta arbete till- hör de minst ansträngande. Det är från denna synpunkt begripligt, om man anser den hittills bättre semestern för kontorsanställda såsom ett privilegium och icke såsom ett av arbetet betingat behov av längre vila och rekreation.

Det behöver knappast här framhållas, att denna »populära» uppfattning är grundfalsk, även om den är lättförklarlig, därför att det intellektuella ar- betet icke ger samma >>handgripliga» resultat som det manuella arbetet. Även om ännu icke uttröttningen vid intellektuellt arbete underkastats vetenskap- liga undersökningar, som här lämpligen kunnat åberopas, är det dock allmänt bekant, att psykisk uttröttning fordrar längre vila än kroppslig. Psykisk över- ansträngning har blivit allt annat än ovanlig inom kontorsyrkena och det är likaledes välbekant, att denna är hastigt nedbrytande. Det stillasittande ar- betet är ioch för sig ohälsosamt. Som ett bevis för det anförda kan lämnas en från Svenska Personal-Pensionskassan erhållen uppgift över förhållandet mellan dödligheten för män med intellektuell sysselsättning jämförd med all- män befolkningsdödlighet. Därav framgår, att dödligheten för dessa grupper är i åldern 50—55 10 0/o och i åldern 60—65 22 0/0 högre för de förra. I sistnämnda åldersgrupp 60—65 är har dödligheten för högre statstjänstemän befunnits ligga 43 0/0 över den normala. Det torde även böra här erinras om den förbättring av semestern till 3 veckor, som nu uppnåtts av tidningstypo- graferna. Behovet av bättre semester har tydligen gjort sig starkare känt inom detta yrke, som är snarlikt kontorsyrkena.

Oaktat jag är övertygad om att de kontorsanställdas arbete kräver en bätt- re semester, framför allt en förlängning av densamma vid högre ålder, än vad i denna lag föreslås, har jag av skäl, som ovan anförts, icke ansett mig böra föreslå särbestämmelser för varken denna grupp eller andra arbetstagare med särskilt krävande yrke. Jag har emellertid ansett mig böra framföra dessa synpunkter gentemot de sakkunnigas uppfattning och såsom ett ytterliga- re stöd för mitt förslag, att i lagen inskrives en bestämmelse om bättre sed- vänja, varigenom även här närmast berörda gruppers bchov och legitima krav skulle bliva i någon mån tillgodosedda genom den föreslagna lagen.

Semesterersättning, då arbetstagare lämnar anställning (betr. 5 9).

De sakkunniga hava härom föreslagit, att arbetstagare, som slutar anställ- ning, innan han utbekommit honom tillkommande semesterrätt, skall härför erhålla ersättning, beräknad efter hans inkomst av arbetet. Jag anser, att

• Sida 213
•  Original

ett tillägg bör göras i denna bestämmelse, avseende att arbetstagare icke tvångsvis må tillerkännas semesterersättning utan i första hand, innan an- ställningen upphör, erhålla den semester han intjänat. Majoriteten av de sakkunniga har icke velat godtaga det av mig begärda tillägget med den mo- tiveringen, att det för arbetstagaren måste vara likgiltigt »om arbetsgivaren uppsäger anställningen till upphörande den 31 oktober och denna dag giver honom kontant ersättning, motsvarande lönen för 10 semesterdagar, eller om arbetsgivaren uppsäger avtalet den 10 november och bereder arbetstagaren 10 dagars semester från den förste i samma månad». Detta exempel synes mig synnerligen lämpligt för att visa, att de sakkunnigas motivering är orik- tig. Det förhåller sig nämligen så, att för mycket betydande delar av arbets- tagarna såväl uppsägning som anställning sker till månadsskifte. Det er- bjuder då vanligen betydande svårigheter för arbetstagaren att placera en se- mester mellan slutet av en anställning och början av en annan med mindre han utöver den intjänta semestern tager ledighet till månadens slut. Den i exemplet angivna tiden den 10 november, då en ny anställning skulle kunna påbörjas, överensstämmer därför icke med vad som är brukligt. Detta gäl- ler i varje fall de stora grupperna av privatanställda.

Då de sakkunniga dessutom uttryckligen förklarat, att semesterns syfte enbart är att tillgodose behovet av vila och rekreation och att semesterrätten icke bör kunna utbytas mot ersättning i annan form, synes i varje fall för mig en nödvändig konsekvens av denna princip vara, att arbetstagaren er- håller semester hos den arbetsgivare, där denna rätt intjänats och då utgår på så sätt, att han får sluta tjänsten så långt tidigare som motsvarar antalet semesterdagar och att semesterersättning gives endast i de fall, då verkligt hinder för semesterns uttagande föreligger. Semestern kommer då vanligen att uttagas under en kalendermånads sista del. Då arbetstagarna vanligen icke torde kunna påbörja ny anställning förrän till månadsskiftet, kan man räkna med att semestern icke kommer att kunna utnyttjas till annat betalt arbete.

Då det föreslagna tillägget med visshet icke kan förorsaka någon olägenhet och detsamma helt ansluter sig till lagstiftningens syfte, föreslår jag, att" ä 9 gives följande utformning:

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, in- nan han åtnjutit honom enligt 5 2 tillkommande semester, äge rätt att sluta sin tjänst så långt tidigare som motsvarar det antal semesterdagar, vartill han är berättigad, eller, om överenskommelse därom träffas, för samma tid erhålla ersättning enligt de i 5 7 stadgade grunderna, därvid hänsyn jämväl skall tagas till inkomsten under de månader av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger. Som ytterligare stöd för min uppfattning i denna fråga anser jag mig en- dast behöva citera följande ur föreliggande betänkande: »De sakkunniga vilja slutligen uttala ett önskemål om att semesterersättningen verkligen an- vändes till semester. Detta är av stor betydelse, om icke lagen skall råka i vanrykte. Det är härvidlag nödvändigt, att man kan lita till en kontroll

• Sida 214
•  Original

från arbetarnas fackliga organisationer. Från dessa bör därför med kraft sägas ifrån till medlemmarna, att det skulle innebära ett missbruk av de med lagens hjälp erhållna förmånerna, därest semesterersättningen allenast an- vändes såsom en lönefyllnad och icke till att skaffa arbetstagarna erforderlig vila.»

Behandling av mål angående semester (betr. 5 11).

De sakkunniga hava å ena sidan föreslagit, att mål enligt lag om semester skulle handläggas av allmän domstol, dock att mål beträffande arbetstagare, vars villkor regleras av kollektivavtal, skulle handläggas av arbetsdomstolen, men å andra sidan förklarat, att en dylik ordning innebure en oegentlighet och medförde risk för skiljaktiga tolkningar av lagen. De sakkunniga hava visserligen angivit ett flertal skäl för den föreslagna utformningen av ifråga- varande bestämmelse och dessutom förordat en utredning med syfte att eli- minera anförda olägenheter. Jag anser emellertid, att de sakkunniga betyd- ligt överdrivit svårigheten att redan nu föreskriva, att arbetsdomstolen göres till överinstans i semestermål. Det borde icke erbjuda några större lagtek- niska hinder att införa en dylik ordning i varje fall provisoriskt och till dess den föreslagna utredningen och därav följande lagändringar företagits.

Det har framhållits, att en arbetstagare kan »hava anledning att föra talan mot en arbetsgivare beträffande åtskilliga frågor, som hänföra sig till det mellan honom och arbetsgivaren träffade avtalet» och att det icke vore lämp- ligt, därest den ena av dessa frågor rörde semestern, att arbetsdomstolen i denna men hovrätt i övriga frågor vore överinstans. Dylika fall torde emel- lertid komma att bliva ganska sällsynta. Icke heller torde svårigheterna att uppdela en tvist vara oöverkomliga. Någon anledning att förändra arbets- domstolens nuvarande processuella förfarande i de fall denna domstol fun- gerade som överrätt föreligger väl icke heller.

Arbetsdomstolen är den enda domstol i vårt land, som äger en verkligt djupgående kännedom om anställnings- och arbetsförhållanden. För arbets- tagarna och deras organisationer vore därför fördelarna av att denna domstol finge utgöra överinstans i semestermål så påtagliga, att verkliga ansträng- ningar äro befogade för att övervinna de tekniska svårigheterna. Det gäller dessutom en helt ny lagstiftning och inom ett område, som direkt samman- faller med arbetsdomstolens. Även om ordnandet av domstolarnas instans- ordning och kompetensförhållanden kan anses innebära vissa vanskligheter av huvudsakligast teknisk art, anser jag likväl, att dylika skäl äro mera for- mella och icke av den betydelse, att de böra tillåtas hindra det praktiska li- vets krav.

Jag anser därför, att i lagförslaget & 11 en bestämmelse bör tilläggas, avse— ende att arbetsdomstolen göres till överinstans över de allmänna underrät- terna i mål angående semester samt att därför behövliga förändringar eller tillägg göras i lagar och förordningar rörande arbetsdomstolen och de all- männa domstolarna.

• Sida 215
•  Original

De sakkunniga hava berört frågan om en utredning om borttagande av vissa helgdagar och en av de sakkunniga, herr Larson, har även förordat en dylik åtgärd. Ett sådant önskemål har visserligen framförts från vissa re- presentanter för arbetsgivareorganisationer, men detta har skett efter det de sakkunniga själva framkastat tanken.

Det skulle knappast anses överensstämmande med allmän uppfattning om hur en välbehövlig och länge åstundad social reform och skyddslagstift- ning bör se ut, att å ena sidan medgiva en förmån om 12 dagars semester — icke ens arbetsdagar _ och å andra sidan borttaga minst 5 ordinarie fri- dagar, nämligen trettondagen, Marie bebådelsedag, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag och annandag pingst.

Gentemot det sedan decennier ständigt aktuella behovet att förkorta arbets- tiden för att motväga det alltmer intensifierade och mekaniserade arbetet och för att uppnå en riktigare fördelning av arbetstillfällena ter sig en dylik tanke- gång uppenbart reaktionär. Som motiv för borttagandet av nämnda helg- dagar har bland annat anförts, att detta vore »till fördel för alla arbetstaga- re, som avlönas per timme eller dag eller arbeta mot ackordslön». Samma skäl kunde uppenbarligen lika väl användas för att motivera en ökning av den lagstadgade 48-timmarsveckan. Enligt de sakkunnigas mening skulle tydligen varje ökning av arbetstiden medföra ökade inkomster för arbetsta- garen. Någon entusiasm för ett dylikt förslag torde dock knappast vara att vänta från arbetarehåll. För all förvaltningspersonal och anställda skulle det innebära en uppenbar försämring.

Då det icke anförts något godtagbart skäl för denna tanke utom att inom sågverksindustrien och cellulosaindus—trien finnas kartellavtal, i vilka årskvo ten beräknas med hänsyn till den årliga kapaciteten och denna är beroende på antalet arbetsdagar per år, och då jag är övertygad om att det finnes en allmän folkmening bakom kravet att bibehålla nämnda helgdagar, anser jag mig böra föreslå, att förslaget i denna fråga icke måtte föranleda någon åt- gård.

Ehuru jag icke reserverat mig beträffande formuleringen av 5 6 ifråga- sätter jag likväl, om icke denna borde ändras därhän, att helgdagar icke räk- nas såsom semesterdagar.

Herr Tamm:

Mot den av kommittémajoriteten anförda allmänna motiveringen nödgas jag i flera fall anmäla en avvikande mening, då vissa däri gjorda påståen- den och uttalanden ej synas mig vara riktiga eller obestridliga.

I stället ansluter jag mig i stort sett till den uppfattning, som kommit till synes i inledningen till herr Larsons reservation, med undantag dock för frågan om semesterns längd, i vilket avseende jag anser mig kunna — under förutsättning av viss övergångstid — godtaga majoritetens mening. Herr Larsons uttalanden angående indragning av vissa helgdagar synas mig dess-

• Sida 216
•  Original

utom ligga vid sidan av detta spörsmål. Frågan härom måste i främsta rum- met betraktas som en kyrklig angelägenhet, vilken ej bör bedömas ur en- bart krassa materialistiska synpunkter.

Beträffande införandet av en tvingande semesterlagstiftning vill jag be- tona, att jag icke känner mig övertygad om behovet därav eller om önskvärd- heten av att för närvarande genomföra en sådan. Förutom de vägande skäl däremot, som av herr Larson anförts, synes det mig som om utvecklin- gen på detta område under senare år gått så relativt hastigt framåt —— icke minst på grund av den allmänna förståelse, som kravet på semester alltmer tillvunnit sig -— att man tillsvidare bort kunna i fråga om lagstiftning på detta område ställa sig avvaktande. Man hade härigenom även kunnat för- vänta sig större smidighet och rationellare anpassning med hänsyn till de mångskiftande förhållandena på olika områden av samhällslivet. I frågans nuvarande läge vill jag dock icke, i trots av att jag hyser betänkligheter främst med avseende på den hårda ekonomiska belastning, som genom en lagstiftning kommer att påläggas vårt näringsliv, motsätta mig införandet av allmänna föreskrifter beträffande en rimligt utmätt semester särskilt med hänsyn till det allmänna önskemålet att en nöjaktig tidsperiod av vila och omväxling må beredas så stora grupper som möjligt av vårt lands arbets- tagare, i den mån de må anses därav vara i behov.

Det må emellertid här erinras därom, att den nu föreslagna lagstiftningen sträcker sig ganska långt utöver vad varje annat land med undantag av Frank- rike vågat sig på.

I avseende å förslagets detaljbestämmelser tillåter jag mig göra följande erinringar.

Även om man godtager den allmänna princip, som kommit till uttryck i 5 2. nämligen att semester är en förmån, som intjänas successivt genom an- ställning och arbete under viss tid, måste dock med hänsyn till huvudsyftet med semestern — beredandet av vila och rekreation —— en viss minimitid av arbetsanställning givetvis krävas, innan den intjänade rätten kan anses före- ligga. Hittills har man, om ock med vissa undantag på grund av speciella förhållanden, i allmänhet uppställt kravet på ett års anställning såsom vill- kor för erhållande av semester. Så är även förhållandet i de år 1936 av in- ternationella arbetsorganisationerna antagna förslagen till konvention. Om också hänsyn måste tagas till vissa säsongarbetare, synes mig dock en så kort anställningstid som 4 månader, vilket av kommittémajoriteten föreslagits, knappast vara sakligt motiverad såsom allmän grund för semesterrättens in- trädande. I de flesta fall skulle härigenom på en omväg blott skapas ett system, som innebure en renodlad löneförhöjning utan hemort i en lagstiftning om se- mester. Genom ett förslag i angiven riktning skulle detta komma att omfatta exempelvis under några vintermånader tillfälligt anställda skogsarbetare i trots av avsaknaden för deras del av något rekreationsbehov, vilket behov ju med största visshet skulle komma att tillgodoses under arbetsfri del av året. En dylik anordning måste ju i viss mån verka förryckande beträffande den egentliga grunden för införandet av allmän semester och den tanke, som

• Sida 217
•  Original

ligger till grund för förslaget i dess helhet. Ser man vidare på arbetstagarna inom byggnadsindustrien och därmed jämförliga företag, torde dessa arbets- tagare redan nu praktiskt taget över hela landet erhålla en avlöning, som innefattar och även är avsedd att innebära en ganska rikligt tilltagen ersätt- ning för den mer eller mindre frivilliga ledighetsperiod, som i regel plägar förefinnas inom dessa yrken. Så torde förhållandet även i regel vara för de flesta andra säsongarbetargrupper. Genom en utsträckning av de föreslag- na 4 månaderna till 6 skulle onekligen en icke oväsentlig bättre avvägning ur flera synpunkter sett kunna ernås, medan samtidigt själva semesteridén kOmme till sin rätt på ett mera tillfredsställande sätt. Ej heller synes mig någon verkligen påvisbar orättvisa komma att föreligga genom karantäns- tidens utsträckande från 4 till 6 månader.

Den av kommitténs majoritet föreslagna kombinationen mellan anställ- ningstid och arbetad tid såsom kvalifikation för semesterrätt kan också kom- ma att föranleda konsekvenser, vilka enligt min uppfattning mäste sägas vara olämpliga. Om exempelvis en skogsarbetare är anställd hos samma arbets— givare under 4 månader men under denna tid praktiskt taget endast utför arbete under en månad, blir resultatet enligt de föreslagna bestämmelserna, att han tillerkännes ersättning, motsvarande semesterlön för en dag. I ett så— dant fall kan man uppenbarligen icke tala om att den förmån, som beredes honom genom lagstiftningen, skulle giva någon rekreation i form av semes- ter. Vad lagen skulle giva i ett sådant fall är allenast en viss löneökning.

Det måste sägas vara en väsentlig punkt vid lagstiftning om semester, att man tillser, att något ingrepp i den principiella avtalsfriheten icke sker i andra fall än då så är erforderligt för att giva arbetstagarna skälig rekrea- tion. Man bör därför såsom även här ovan anförts såvitt möjligt undvika att lagfästa sådana bestämmelser, som uteslutande medföra en löneökning. Den föreslagna bestämmelsen om att semesterrätt skall belöpa å månad, un- der vilken arbete utförts minst 18 dagar, kan väl i och för sig anses vara lämplig, men den måste enligt mitt förmenande kombineras med en ytter- ligare bestämmelse om att semesterrätt enligt lagen dock icke inträder, förr— än arbetstagaren utfört arbete under så lång tid, att minst 4 dagars semester intjänats. Visserligen har man icke heller i sådant fall någon säkerhet för att arbetstagaren i samband med arbetsavtalets upphörande använder den erhållna semesterersättningen till vila. Han erhåller dock i detta fall lön för så pass många dagar framåt, att han har ekonomisk möjlighet härtill. Den av mig förordade bestämmelsen måste i övrigt sägas stå i god överensstäm- melse med vad i betänkandet anföres om att det endast är ledighet under flera på varandra följande dagar, som kan sägas ur fysisk och psykisk syn- punkt bereda rekreation.

I fråga om kommitténs förslag i g 4, ansluter jag mig till den uppfatt- ning, som framförts i herr Larsons reservation. Jag anser alltså, att or- den »under tiden 2 maj—30 september» böra utgå. Även utan denna tvin— gande bestämmelse lärer såsom regel och så vitt möjligt är semestertiden komma att förläggas inom den angivna tidsperioden. Skulle emellertid detta

• Sida 218
•  Original

yrkande icke anses kunna bifallas, torde i bestämmelsen under d) höra med- givas obetingad dispensrätt även för industriföretag, vilka av ekonomiska skäl icke se sig i stånd att under en så lång period som 2 veckor — om de också kunna så förfara under en kortare semestertid — helt stoppa driften, utan i stället nödgas fördela semestern under en ännu längre tid. än som i allmänhet är medgiven.

När det gäller bestämmelsen i 5 7 om semesterersättningens storlek, delar jag herr Larsons reservationsvis angivna ståndpunkt. Kommittémajorite— tens förslag härutinnan, som förutsätter en individuellt uträknad semester- ersättning, kan vid tillämpningen leda till uppenbar orättvisa. Det är heller icke tilltalande att rena tillfälligheter, såsom olika möjlighet till arbetsför- tjänst under skilda tidsperioder, sjukdom, permittering m. m. skola kunna in- verka på såväl semestertid som semesterersättning för arbetstagare, som i övrigt äro fullt jämställda. I främsta rummet måste dock framhållas den starkt ökade ekonomiska belastning, som ett genomförande av majoritetsför- slaget skulle medföra.

I anslutning till vad jag sålunda anfört vill jag föreslå följande formule- ring av % 7:

»Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, äge uppbära den å semesterdagarna be- löpande lönen. Är lönen beräknad per timme, skall för varje semesterdag lön utgå för åtta timmar.

Är arbetstagare, vars lön beräknas efter annan grund än tid, i kollektivavtal eller eljest fastställd vid tidlön, skall denna lön utgå under semestern, därvid vad i andra stycket säges, skall gälla. Finnes särskild tidlön icke bestämd, skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst per dag, som arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader, för vilka semesterrätt föreligger.»

Beträffande 55 10 och 11 i lagförslaget finner jag herr Larsons syn- punkter vara riktigare än majoritetens. Jag ansluter mig följaktligen till vad han i dessa hänseenden föreslagit.

I avseende å övergångsbestämmelserna vill jag framhålla, att, därest ett statligt ingripande av så djupgående ekonomisk art och berörande praktiskt taget hela det enskilda näringslivet, som här blivit ifrågasatt, anses böra före- tagas, kravet på en viss försiktighet vid övergången och i fråga om lagens ikraftträdande synes vara sakligt väl motiverat. Genom en så betydande ök- ning av semestertiden, som föreslagits, vid jämförelse med vad nu i allmän- het gäller eller till 12 arbetsdagar, måste ett stort antal företag uppenbarligen komma att beredas betydande svårigheter av både ekonomisk och teknisk art. Klokheten och hänsyn till näringslivet synas därför mana till ett succes- sivt tillämpande av den längre semesterrätten. Om ökningen utöver 6 da- gar, vilken semestertid på alla områden omedelbart synes kunna genomföras, sker med exempelvis en dag per år under 6 år eller möjligen med 2 dagar under 3 år, skulle detta förvisso för många innebära en betydande lättnad och även i viss mån avtrubba det missnöje, som kan förväntas uppstå med det föreslagna statsingripandet på detta område. Vad arbetstagarna beträffar

• Sida 219
•  Original

synes ett dylikt förfarande böra kunna mottagas med förståelse med hänsyn till den bland dem alltmera vidgade insikten om de ekonomiska problemen. Då den längre semestertiden i alla händelser genom lagens antagande skulle bliva definitivt säkerställd, lärer för övrigt dess genomförande successivt under ett fåtal år innebära en därunder årligen ökad förmån, ett ur psy- kologisk synpunkt icke alldeles oviktigt moment.

• Sida 220
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid. Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet ............ 3 Författningsförslag .................................................... 7 Historik . ............................................................ 11 Legostadgan och tidigare förslag till lagstiftning om arbetsavtal 11. — Arbetstids— kommitténs förslag till lag om arbetarsemester 12. — 1930 års riksdag 14. -— Bestäm- melser angående semester i arbetarskyddslagen 14. — 1932—1937 års riksdagar 15. — Förslag till lag om arbetsavtal 16. — Förslag till konvention angående semester 18. — Förslag till konvention angående semester för sjömän 21. Utländsk lagstiftning .................................................. 23 Belgien 23. — Frankrike 25. — Norge 35. Undersökningar rörande nuvarande semesterförhållanden bland arbetare och an— ställda samt kostnadsberäkningar ...................................... 37 A. Kollektivavtalens bestämmelser om semester vid årsskiftet 1936/1937 37. — B. För— ' ändringar' under år 1937 i kollektivavtalens bestämmelser om semester 68. — C. Över— sikt av semesterförhållandena för vissa anställda i allmän och i enskild tjänst 69. — D. Utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad semester för inom industrien anställda 91. Allmän motivering .................................................... 104 Lagstiftningens omfattning .............................................. 116 Frågan om kategoriklyvning ............................................ 128 De grundläggande förutsättningarna för rätt till semester .................. 137 Semesterns längd ...................................................... 163 Semesterns förläggning under året ...................................... 173 Semesterlönens beräknande ............................................ 179 Behandlingen av mål angående semester. ................................ 186 Speciell motivering .................................................... 192

Särskilda yttranden av Herr Larsson 196. — Herr Rydberg 201. — Herr Tamm 21.5.

• Sida 221
•  Original

• Sida 222
•  Original

Statens Offentliga.utredningar 1937

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utrodningarnus nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allman lagstiftning. Bättsskipning. Fångv rd.

Betiinkande med förslag till revision av förvarin'gs- och interneringslagarna m. m. [3] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pen- sions- och andra personalstiftelser m. m. [13] Promemoria ang. grunderna för en reform av lagstift- ningen om rätt till litterära och musikaliska verk. [ls] Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott jämte motiv. [24] Förberedande utkast till strafflag. Efterlämnade a_n-'

teckningar av J. 0. W. Thyrén. [37] Brågäikande medför-slag till lag om villkorlig dom m. m.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

1934 års nämnd iör städningsntredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersatt- ningarna för städningen-bete inom vissa statliga am- betsiokaier i Stockholm 111. m. [7] 4 Utredning ang. de rättsbiidade domsagobiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden. [20] 1936 Ars lönekommitté. Betänkande med utredning och förslag ang. dvrortsgrupperingen. [32] Betänkande med förslag till kungörelse om kommis- sionärer bos över:-titter och stadsdomstolar. [39 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente. [48]

Kommunalför'valtning. Statens och kommunernas nnansväsen.

Betänkande med förslag till lönereglering för lärar- personalen vid kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor och högre folkskolor. [27] 1936 års skattekommitte. Betänkande med förslag till [Oil-ämm: av den direkta statsbeskattningen m. m.

Politi.

Nationalekonomi' och socialpolitik.

Socialiserlngsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem och faktorer. [ll

SocialiseCrinxååineer och socialiseringspraxis ] Sovjetunio- nen. -.

Statsiotteriutredningen. Betänkande med förslag röran- de svenskt penningiotteri. [i] Arbetslöshetsundersökninzen den 31 juli 1936. [12] Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av bembiträden. [16] Betänkande med utredning och förslag rörande bered— skapsarbeten. [26] Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstnmmss arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter. [34] Betänkande med förslag rörande län och bidrag av stats- medel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer i egnahem m. m. jämte därtill hörande utredningar. (431 Betänkande och förslag rörande vården av själsligt ab- norma manliga skyddshemselever samt av vanan-tade sinnesslöa gosar m. m. [46] Betänkande med förslag till lag om semester. [49]

Hillso- och sjukvård.

Yttrande i abortfrågan. [6]. Betänkande ang. pensionsstyrelsens invaliditetsförebyg- gande verksamhet. [23]

Betänkanåesäned förslag till lag om skyddskoppympning m. 111.

Betänkande med förslag ang. inrättande av ett statens institut för folkhälsan. [31] Folktandvård. [47]

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binär-ingar.

Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda vat- tenavlednings— och av dikningsverksamheten samt ditr— med sammanhängande spörsmål. [S] Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norr- liilgdskgl jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställ- n g. . ' Betänkande med förslag ang. rätt till fiske ! Vii- nern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och moti '. [10] 2. Kart- bilagor.- Vänern och Hjälmaren. [1 ] Betänkande med förslag till vissa iagstiitningsatgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. [14] Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur. [19] Betänkande med förslag till lag om minimilöner för lantarbetare. [21] Redogörelse för inventering av odiingsjord & krono- parkerna nedanför odlingsgränseni de två. nordligaste Norrlandslänen ävensom för vissa andra uppdrag. [30] Betänkande med förslag ang. den fasta lautbrnksunder— visningens ordnande. [33]

Betanbnde rörande fiskerinäringens aveättningsförhål- landen m. m. [41]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Betänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker rn. m. [5] Betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. [29 ' Betänkande med förslag till lagstiftning om grund-

vatten m. m. [35] Industri.

Handel och sjöfart. Kommunikationsviisen.

Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäker- hetens höjande .vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bl— drag- av automobilskattemedel till säkerhetsanord- ningarna vid dylika korsningar. [15]

Bank-, kredit- och penningviisen.

Försnkl-ingsväsen.

ijlroväseli. Undervisningsviisen. Andlig odling i övrigt.

Efterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Halland och Ble- kinge under dansk tid». [22] Universitetsberedningen. Utredningi fråga om universi- tetens verksamhet och organisation. [36] Särskilda inom ecklesiastikde arternentet tillkallade sak- kunnigas yttrande med en edning av det att dom läm- nade uppdraget att biträda vid utredigeringen av det utav 1936 års kyrkomöte antagna psalmboksförslaget. [401 Betänkande med utredning och förslag ang. understödl form av fria bostäder och fri kost ät studa'ande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska me- diko-kirurgiska institutet. [441 Betänkande med utredning och förslag ang. student— examen. [45]

Försvarsväsen.

Betänkande sngf vissa. med frivillig anskaffning av luft- värnsmateriel sammanhängande fragor. [17] Utredning rörande flottans fartygstyper in. rn. [25]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.