SOU 1938:38

Betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen

N 4-0 ('?

oå (—

- CUL"

&( &. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

' '! STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938z38 JOBDBRUKSDEPABTEMENTET '

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

_ÄNDRINGAR 1 ARRENDE- LAGSTIFTNINGEN

AVGIVET AV

1936. ÅRS ARRENDEUTREDNING _*

_ STOCKHOLDI 1938

Statens offentliga utredningar ”1938 Kronologisk förteckning

. Betänkande angående omorganisation avpoiisskolan 20. Betänkande angående harnkrubbor och som .: i Stockholm m. m. Idun. (4), 107 s. &. kolonier m. m. Marcus. 76, (2), 16' s. S. 2. Förslag till revision av den svenska kyrkohand- 21- ägäåhåWPligen den 31 941915" 1937- De Sån-09632? & Eldem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 22. Betänkande med förslag till reformerad hyresl 3 Byggnadsindustricni Sverige 2 Arbetsgivares och stiftning. Norstedt. 2785' "' löntagares inkomster. Idun. vii.4198 & e”. 23. Betänkande med förslag till lag om enskilda vii m. m. Beckman. 229 s. K. 4. Byggnadsindustrleni Sverige. 3. Arbetslöshetens- 24. Betänkande med vissa demografiska utredning omfattning och växlingar. Idun. vii, 202 s. &. ”Marcus. 290 5. S. ,

5. Betänkande med utredning och förslag rörande 25. Betänkande med förslag till lag om villkorlig & produktions- och avsåttnlngsftlrhallandena inom givning m. m. Norstedt. 77 s. 1. ' trädgårdsnäringen. Marcus. 314 8. Jo. 26. Betänkande med utredning och förslag angåen:

6. Betänkandei näringsfragan. Marcus. 173, 251. s. S. 7. Betänkande angående bambeklädnadsbidrag m. m. Marcus. 133. 18' s. S.

centrala verkstadsskolor m. rn. Idun. (2). 320 s. 27. Betänkande med förslag till trafikförsäkring-s jämte därmed sammanhängande författningar. N-

8. 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med för- stedt. 139 s. Ju. slag rörande omorganisation av vissa delar av tek- 28. 1936 års jlirnvägskommitté. Betänkande rörani älsta? skolan i Stockholm. Baggström. vin.-155 s. åtgärder för enhetliggörande av det svenska. jär]

. . - vägsnatet. Norstedt. 276 s. K. 9. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. 29. Betänkande med utredning och förslag angåeng'

Norstedt. 71 s. Fo. intagning av elever i första klassen av de allmän! 10. Byggnadsindnstrien i Sverige. 1. Allmän översikt, läroverken och med dem jämförliga läroanstalte yttranden och förslag. Idun. xvj, 741 s. S; Idun. 216 s. E. 11. Riktlinjer for en lagstiftning om ägareförbehåll och 30. Betänkande jämte lagförslag angående lärlingmi avbetalningsköp. Av F. Schmidt. Norstedt. 64 s. Ju. bildningen inom hantverket och den mindre indi 12. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jord- strien. Idun. 159 s. li. bruksfastighet ». landsbygden enligt berednings- 31. Försöksutredning beträffande omfattningen av vi nämndernas förslag vid 1938 års allmänna. fastig- kesmässig godstrafik med automobil eller släpvaq hetstaxering. Hieggstrbm. 89 s. Fi. under år 1937. Beckman. 211 s. X. _ 13. Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors 32. Betänkande med utredning och förslag angåcnd rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbord. lgegynnelsespraket l realskolan. Baggström. 228; Marcus. 62 5. S. . 14. Betänkande och förslag angående skoldverstyrel- sens organisation. Haeggström. ix, 3965. E. .15. Betänkande angående 'landsbygdens avfolkning». Marima. 208, 900 5. S. 16. Betänkande och förslag angående verksamheten . vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och ' ledning. Haeggström. 78 s. E. 17. Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. Marcus. 70 s. Ii. 18. Betänkande med förslag till lag om frivillig pen- sionering av i enskild tjänst anställda 111. m. . Beckman. 121 s. .iu. ' tade upplagan. Beckman.» 83 &. li. 19. Yttrande med socialetiska synpunkter på. befolk- ; 38. Betänkande med förslag till ändringar i arrendq ningsfrågan. Mercus. 52, 10' s. S. ; lagstiftningen. Marcus. 492 5. Jo.

)

la. . ,

| 33. Betänkande och förslag rörande den andliga varde

' inom försvarsväsendet. Beckman. 95 s. Fö. *

| 34. åar statliga egnahemsvcrksamheten. Marcus. vii

B. 0. i

i 35. Betänkande och förslag angående utsträckning i , (118211 årliga lästldcn vid folkskolan m. m. Idui

| s. '. _

' 36. Betänkande med förslag rörande djurskyddslai ] stlftning. Marcus. 154 s. .lu. ! 37. Normalbestammelser för järnkonstruktioner t ! byggnadsverk (järnbestämmelser). Tredje omarb l

..... ...... -..a...

!

Anm. Om särskild tryckeri; ej angivas, är trycker-ten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnei sehokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = eoklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartcmentet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningen yttn anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement. v,

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 193838. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

ÄNDRINGAR I ARRENDE- LAGSTIFTNINGEN

AVGIVE T AV

1936 ÅRS ARRENDEUTHEDNING

' STOCKHOLM 1938 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERl-AKTIEBOLAG 388572

Innehållsförteckning.

Sid. Skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet .............. 5 Lagförslag .......................................................... . 7 I. Inledning ....................................................... 28 II. Arrendatorns besittningstid. A) Frågan om minimiarrendetid i allmänhet ....................... 70 B) Reglering av besittningstiden för vissa arrenden under enskilda jord- ägare, stiftelser och ideella föreningar ........................ 74 C) Frågan om införande av optionsrätt ................... . ....... 83 III. Skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader ..................... 107 IV. Arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättring m. m .............. 120 V. Till- och avträdessyn ............................................. 144 VI. Förening av arrende- och arbetsavtal ............................... 171 VII. Frilösning av arrendejordbruk ..................................... 199 VIII. Kontroll över arrendelagstiftningens tillämpning ...................... 215 IX. Speciell motivering ............................................... 224 Särskilda yttranden. A) Av herr Tamm ................................................. 301 B) Av herr Pettersson .............................................. 332 C) Av herr Falk ................................................... 335 Bilagor. A) Redogörelse för några huvudpunkter i vissa främmande länders arrende- 1agstiftning ............................................... . . . . . 341 B) Statistiska uppgifter .................... , ........................ . . 374 C) Redogörelse för en av arrendeutredningen företagen enquéte ........... 385 D) Protokoll över arrendeutredningens studieresa år 1937 ................ 436 E) Utdrag av arrendeutredningens protokoll vid behandlingen av fråga om ändring i hälsovårdsstadgan ................ » ...................... 466

F) Nuvarande lydelse av 2 kap. nyttjanderättslagen samt av norrländska arrendelagen ........................................ . . ........ 472

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 maj 1936 tillkallade dåvaran- de chefen för jordbruksdepartementet samma dag till utredningsmän för verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande arrendelag- stiftningen ledamoten av lagberedningen hovrättsrådet i hovrätten över Skåne och Blekinge H. E. Anderberg, tillika ordförande, ledamoten av riks- dagens första kammare jägmästaren C. G. L. H:son Tamm samt ledamöter- na av riksdagens andra kammare hemmansägaren C. J. Johansson i Björn- lunda, lantbrukaren A. P. Pettersson i Dahl och torparen K. H. Falk.

Till sekreterare vid utredningen förordnade departementschefen enligt ve- derbörligt bemyndigande den 25 maj 1936 dåvarande assessorn i Svea hov- rätt S. H. H. Björkholm.

Sedan Björkholm den 10 september 1936 entledigats från sagda uppdrag, förordnade departementschefen samma dag till sekreterare i hans ställe då- varande assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge, numera hovrätts- rådet i samma hovrätt S. A. Rönnquist.

Utredningen, som antog benämningen 1936 års arrendeutredning, började sitt arbete den 4 juni 1936.

Den 8 juli 1936 uppdrog Kungl. Maj :t åt utredningen att upptaga i riks- dagens skrivelse den 23 maj samma år, nr 259, omförmälda spörsmål angå- ende viss ändring av norrländska arrendelagen m. m.

Till utredningen ha från jordbruksdepartementet överlämnats 1) den 26 juni 1936 ett av sociala jordutredningen den 12 i samma månad avgivet betänkande angående åtgärder, ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning av mindre jordbruk;

2) den 6 november 1936 av Statens egnahemsstyrelse den 30 oktober och den 5 november samma år avlåtna skrivelser angående bostadsförbättrings- verksamheten i Hallands och Kristianstads län;

3) den 20 november 1936 en av Emil Elmvall å Torps gård, Flen, den 19 i samma månad avlåten skrivelse angående åtgärder för åstadkommande av ett förbättrat syneförfarande m. m.;

4) den 23 april 1937 en av herr von Heland väckt motion (I: 82: 1937) angående arrendators rätt till ersättning av jordägare för täckdikning, var- till statsbidrag utgått, ävensom av andra lagutskottet avgivet utlåtande (nr 25) i anledning av motionen;

5) sistnämnda dag en av herr Strindlund väckt motion (II: 254: 1937) angående tillförsäkrande åt vissa arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid från förut arrenderad fastighet ävensom av andra lagutskottet avgivet utlåtande (nr 26) i anledning av samma motion.

Därjämte har från justitiedepartementet den 18 januari 1938 överlämnats en av ledamoten av riksdagens första kammare Alfred Andersson i Ystad m. fl. den 22 november 1937 avlåten skrivelse angående vidtagande av åt- gärder för förbättrande av torparrendatorernas ställning.

Med anmälan, att det utredningen lämnade uppdraget numera slutförts, får utredningen härmed överlämna ett betänkande innefattande förslag till

1) Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) Lag om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angå- ende uppsikt å vissa jordbruk; samt

3) Lag om utövande av förköpsrätt. Vid betänkandet äro fogade av utredningens sekreterare upprättade bi— lagor.

Undertecknade Tamm, Pettersson och Falk åberopa i vissa delar särskilda yttranden.

Stockholm den 9 november 1938.

EINAR ANDERBERG. GUSTAF TAMM. C. J. JOHANSSON.

ANDERS PETTERSSON. KARL FALK.

/ Sven Rönnquist.

Förslag till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, dels att till 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nytt- janderätt till fast egendom skall fogas en ny paragraf, betecknad 9 %, av nedan angivet innehåll, dels att 2 kap. 1, 2, 6—13, 15—17, 23, 27—29, 32, 33, 36—38 och 42 åå samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att sistnämnda kapitel från och med 43 & skall hava följande ändrade lydelse, dels oclc att 3 kap. 6, 19 och 31 åå samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP.

9 5.

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fideikommissfastig— het, som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, vare avtalet gäl- lande jämväl för ann-an innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock vare, där de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att upp- säga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehava- ren tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där han ej åtnöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nytt- janderättshavaren bekomma skälig ersättning för den tid denne efter nye innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är stadgat, vare det villkor utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

2 KAP.

Allmänna bestämmelser om iordbruksarrende.

1 &. Avtal, varigenom — — — utan verkan. Har fastighet övertagits till brukande mot lega, utan att skriftligt avtal bli- vit upprättat, njute brukaren, där det ej berott på honom, att giltigt arren-

deavtal sedermera icke kommit till stånd, ersättning för den skada, som där- igenom tillskyndas honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda stad- gats, vare utan verk-an.

Den, som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket, skall anhängiggöra sin talan inom ett år från det fastigheten avträddes, eller vare . sin rätt förlustig.

2 g.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livs- tid; dock att, där upplåtelsen angår boställe, huvudgård till fideikommiss eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besitt- ningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrende- tiden så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år.

Har vid — — — fem år.

6 %.

Legan må ej utsättas i dagsverken eller annat arbete. Sker det likväl, skall legan, ändå att i avtalet annorlunda stadgats, beräknas i penningar efter vad med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande kan anses skäligt.

Är ej annan tid utsatt, skall legan erläggas sist tre månader före varje ar- rendeårs utgång.

Skall legan utgå i naturalster och saknas föreskrift om orten där dessa skola avlämnas, ankomme på jordägaren att anvisa sådan ort, dock icke utom området för den arrenderade fastigheten eller den huvudgård vartill denna hör.

7 &.

Utan jordägarens medgivande må ej arrendatorn åt annan upplåta nyttjan- derätt till fastigheten eller del därav; dock må arrendatorn, där det kan ske utan märkbar olägenhet för jordägaren, upplåta del av fastigheten till bostad eller upplagsplats eller för liknande ändamål för tid som ej sträcker sig ut- över arrendetiden.

8 %.

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jord- ägarens samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arren- datorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot skyldighet att gäl-da arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jord- ägaren skäligen kan nöjas.

Vill jordägaren i fall varom i andra stycket är sagt åter—taga fastigheten, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan

därom avgöras av tre ojävig-a skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera par- ten att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvis- ten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 &.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid ej understigande tio år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 & tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten. Vid livstidsarrende — — — uppsäga avtalet. 10 &. Arrendatorn åligge — — —av jordägaren. Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas syn, när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Ej må i avtalet intag-as förbehåll, i som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller beträffande full- följd av talan mot synen strider mot vad nedan 1 11—13 55 är stadgat. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

[_ 11 5. * Syn vid tillträde eller avträde skall förrättas av minst två med ortens för- hållanden förtrogna män, vilka uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämn- demän eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. Kunna jord- ägaren och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran av endera, do- maren i orten eller, om fastigheten hör till stad, där rådstuvurätt finnes, rådstuvurättens ordförande synemän som nyss sagts. Mot syneman gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken gäll—a mot domare.

Yppas hos — — — är stadgat. Tillträdessyn må — — — efter avträdesdagen.

12 &. När syn — — — för förrättningen. Menar part, att syneman är jävig, anmäle det vid synen, och give syne- månnen däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga om jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterligt först efter synen, ej heller

må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander av förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången göra gällande jäv mot syneman vad i fråga om domarejäv är i allmänhet stadgat i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Vad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att syneman, som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning, eller att syneman icke är förtrogen med or- tens förhållanden.

Över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som av synemännen undertecknas.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad. trädgård, åker och än'g, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras. Från synen må dock undantagas viss del av fas- tigheten, så framt mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes, i vad mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning om sådan överens- kommelse göres i synehandlingen. Vid avträdessyn skall verkställas den upp- skattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 %. Kostnaden för —— — — gemensamt vidkännas.

13 &.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och inom den tid 11 & bestämmer, äge efter stämning klandra densamma vid dom- stol. Instämmer han ej talan inom nittio dag-ar från det synehandlingen del- gavs honom, gälle synen såsom fullt bevis för fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet; och vare motbevisning emot synen ej vidare tillåten.

Om vad missnöjd part har att iakttaga för fullföljd av talan mot synen skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

15 &.

Varder genom — — —— för kostnaden. Ej må arrendatorns rätt enligt denna paragraf inskränkas genom förbe- håll i arrendeavtalet. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

16 5.

Vill arrendatorn i annat fall än 15 % avser i stället för byggnad, som han mottagit, uppför-a ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej över- enskommelse med jordägaren kan träffas; äge dock, där byggnaden uppfö- res efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt ändamål lämplig, vid avträdet, ändå att arrendeavtalet annorlunda be- stämmer, räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist, av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 å. Arrendatorn vare — — _ varaktigt betesbruk. Finnes när —— — — större omfattning. Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren god- känd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushåll- ningssällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdik- ning nied användande av tegelrör eller anlägga cementerad gödselstad, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning, beträffande täck- dikning, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kost- naden. som motsvarar värdet av rören, ävensom när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt, samt beträffande gödselstad, så snart arbetet blivit behörigen ut- fört, för så stor del av kostnaden för gödselstadens anläggande, som mot- svarar värdet av det därvid använda materialet. Från det belopp, som beräk- nats för utföran-de av täckdikning utöver kostnaden för rören, skall dock avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt år, varunder arrenda- torn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, än även, därest ä denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

23 å.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten ut- gående skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jordägaren. Förbehåll som strider häremot vare utan verkan.

27 g.

Hava till följd av lantmäteriförrättning eller genom dom i ägotvist fastig- hetens ägor till omfång eller läge så ändrats, att avkomsten och nyttan därav för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeavgiften och rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet tillämpas vad i 26 & första stycket stadgas.

Har för de vid lantmäteriförrättning fastigheten tillagda ägor jordägaren fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för den ökade avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig förhöjning i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda av- talet; uppsäge dock avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller vare sin rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där jordägaren för torrläggning av mark enligt vattenlagen fått vidkännas kostnad; skolande den tid, inom vilken upp- sägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.

28 %.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma, gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren.

Nu har i arrendeavtal skett ändring eller tillägg, utan att sådant an- märkts å jordägarens exemplar av handlingen; var ej vad sålunda ändrats eller tillagts nye ägaren kunnigt när överlåtelsen skedde, och vill han det ej godkänna, give det arrendatorn till känna inom en månad efter det denne underrättade honom om ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, äge arrendatorn därefter tid av en månad att uppsäga avtalet.

32 &.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller intecknad fordran jämlikt 15 & lagsökningslagen fastställd till betalning ur fastigheten, äge arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för skada; upp- säge dock avtalet inom en månad efter det han erhöll kunskap om ut- mätningen eller fastställandet till betalning, eller vare sin rätt därtill för- lustig. Varder utmätningen upphävd, eller kommer eljest frågan om fastig- hetens försäljning att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.

Vad sålunda —— — — i konkurs. Föres, innan — — — uppsägning ske.

33 &. Försättes arrendatorn — — —— att gälla. Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge där- till rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande tio är endast mot skyldighet att gälda lösen, som i 8 & sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga av- talet, där borgenärerna inom tre månader från utgången av den för bevak- ning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till skadestånd, utan så ,är att avtalet var ingånget för viss tid ej under- stigande tio år och han själv uppsade avtalet.

36 &.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att upp- säga avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende utöver två månader efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt avtalet åliggan-de arbete'eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där jordägaren efter ty i 24 & sägs lämnat honom kreatur eller redskap till

fastighetens bruk, eftersätter vad enligt sagda paragraf åligger honom och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen för- utsattes eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar bestämmelse angående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han mot bestämmelserna i 7 % och 8 å första stycket åt annan upp- låter nyttjanderätt till fastigheten eller del därav eller överlåter arrenderät— ten eller om han, i fall som 8 å andra stycket eller 9 & första stycket avser, överlåter arrendet å annan, utan att där givna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 19 % från fastigheten bortför stråfoder eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under 6 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan' skilja den brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart eller lös— aktigt leverne, så att egendomen därav varder beryktad; eller

9. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan be— stämmelse.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad arrendatorn låtit komma sig till last vara av ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet —— — — till skadestånd.

37 &.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 ä 1, 2, 3, 7 eller 8 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall, som i 36 ä 4, 5, 6 eller 9 avses, jord— ägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande, som där avses, äge ej sedan jordägaren åberopa förhållan- det såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

38 %.

Uppsägning av —— — — uppsägningen lämnas.

Vad i — —— — jordägaren själv.

Träffas ej den, vilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde upp- sägningen i rekommenderat brev under hans vanliga adress avlämnad å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans hus— folk, om sådant finnes; skolande uppsägningen anses hava skett, när vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort.

Har jordägare — — — allmänna tidningarna. Stämning, däri —— _— — icke iakttagits.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arrende eller för ersättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överenskom- melse blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken arrendatorn skolat ansvara, icke av honom gulden; då vare jordägaren berättigad att av arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvar- hållas egendom, som jämlikt 65 & utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Hade jordägaren — —— —— nyss sagts.

43 %.

Har mellan jordägaren och arrendatorn avtalats, att av arrendeförhållan- -det härflytande framtida tvist skall hänskjutas till avgörande av skiljemän, utan att avtalet innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra skilje- domen, skall sådant avtal, även om annorlunda överenskommits, icke äga tillämpning å tvist angående arrendatorns rätt att kvarsitta å fastigheten.

44 %.

Om upplåtelse av viss kronojord under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) är särskilt stadgat.

Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende.

45 %.

Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan utgöra arbete, må ej innefatta skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse utgöra tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbete. Sker annorledes, vare förbehållet utan verkan.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken på årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utg'örande av visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren i god tid förut lämna arrenda- torn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetets utfö- rande inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat, så utkrävas, att ar- rendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk; dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken enligt den fördel- ning, som genom avtalet blivit bestämd.

I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan ver- kan.

46 %. Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn skyldig att utgöra arbete, skall, ändå att i avtalet annor- lunda blivit bestämt, ersättning utgå för arbetet efter pris motsvarande det, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden gängse i orten. 47 å.

Där jordägaren ej tillhandahåller arrendatorn arbete, som denne enligt , arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyl- 3 dig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, äge arrenda- _ torn uppsäga arrendeavtalet. Ej må dock uppsägning ske, där arrenda-

torns förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete varom nu är sagt ånyo tillhandahållits arrendatorn. Har ej jordägaren inom en månad efter det han mottagit uppsägningen tillkännagivit för arren— datorn, att han ej vill därmed åtnöjas, skall så anses, som om jordägaren godkänt uppsägningen.

I fall varom i första stycket är sagt vare arrendatorn, evad uppsägning sker eller icke, berättigad att av jordägaren bekomma skäligt skadestånd, såvida ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändig— gjorts av förändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden.

Ej må arrendatorns rätt enligt denna paragraf inskränkas genom förbe- håll. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

48 &. Vad i 45—47 55 stadgas skall ej äga tillämpning å skjutsning, vedhugg- ning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Särskilda bestämmelser för vissa iordbruksarrenden.

49 %. Bestämmelserna i 50—69 55 skola med de undantag nedan angivas äga tillämpning å upplåtelse på arrende av fastighet, som omfattar högst tjugu- , fem hektar odlad jord, såvida densamma t tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller utgöres av torp eller annan brukningsdel, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder under huvudgård; eller ägas av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorle— des än genom jordbruket.

Vid bedömande av frågan, huruvida fastighet huvudsakligen besittes för jordbruk, skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Inträffar efter avtalets ingående sådan förändring, att fastigheten inne- fattar större areal odlad jord än tjugufein hektar eller ej längre tillhör ägare varom i första stycket är sagt eller ej längre lyder under huvud- gård, skola omförmälda bestämmelser likväl tillämpas, så länge arrendatorn eller hans rättsinnehavare kvarsitter å fastigheten.

Stadgandena i 50—57 och 67 åå skola ej äga tillämpning, om med upplå- telsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbets- kraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetar- boställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Vad i 58 å andra stycket stadgas äge ej tillämpning med avseende å fastig- het, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder under huvud- gård.

50 &. Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad, gälle upplåtelsen likväl för tid som nyss är sagd.

51 5. Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äge arrendatorn, där ej annat följer av vad i 53 & stadgas, rätt till nytt arrende för en tid av fem år; och må sådan optionsrätt ånyo utövas vid utgången av vart femte år.

52 å.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, give han det jordägaren till känna senast tio månader före arrendetidens utgång på sätt om uppsäg- ning är stadgat. Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

53 %.

Har arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arren- deavtalet eller avser jordägaren att själv bruka fastigheten eller måste det eljest på grund av särskilda förhållanden anses för jordägaren medföra syn- nerligt men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten, skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren instämmer talan därom senast åtta månader före arrendetidens utgång.

54 5.

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i 51 & är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före ar—

[i *,

rendetidens utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har så- dant tillkännagivande skett men kan ej överenskommelse ernås angående de begärda ändringarna, skall frågan därom avgöras av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lagen om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av vad i 55 & finnes särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej frågan senast sju månader före arrendetidens utgång hänskjuten till skilje- män, skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes över- enskommes.

55 5.

Vid skiljedomsförfarande varom i 54 % är sagt skola, så framt ej arren- deavtalet föreskriver till vilket antal och på vad sätt skiljemännen böra utses, ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars verksamhetsom- råde fastigheten är belägen, vara skiljemän; och skall i sådant fall part anses hava hänskjutit tvisten till avgörande, när han hos kommissionens ordförande skriftligen framställt begäran om skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen pröva därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vidare mån än beträffande halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas arrendatorn, utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

56 %.

Är vid arrendetidens utgång tvist om rätt till nytt arrende eller om ändring av arrendevillkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller, i följd därav att rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn, för honom inträtt skyldighet att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren till- lämpas, så framt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att arrendatorn ej äger åtnjuta nytt arrende, vare arrenda- torn pliktig att utan särskild anmaning avträda fastigheten å den fardag, som infaller näst efter det domen meddelades; och njute i sådant fall jordäga- ren, där han ej åtnöjes med den lega, vartill han enligt första stycket är berättigad, den ytterligare ersättning som finnes skälig.

57 %.

Sker försäljning av fastigheten, äge arrendatorn, så framt han förvarat sin rätt till nytt arrende, att under de villkor och i den ordning, varom stadgas i lagen om utövande av förköpsrätt, lösa till sig fastigheten till samma pris som köparen utfäst.

Motsvarande rätt tillkomme arrendatorn jämväl i fall där fastigheten går i byte.

58 %.

Lega skall vara till sin storlek bestämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn skälig nedsätt— ning i legan; och skall i ty fall vad i 36 & stadgas angående påföljd av dröjs-

mål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen påyrkat nedsättning i legan och inom två månader efter det legan blivit slutligen bestämd erlägger densamma.

59 %.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga bygg- nader i sådant skick att dårå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jord— ägaren att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och be- skaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläg- gas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jord- ägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall som nu sagts bristi jordägarens ställe, äge han i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild syn, som i 14 å andra stycket sägs.

60 %.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggna- der äro nödiga för jordbruket.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad sålunda bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än mindre reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål där- om besörja. Underlåter han det, vare lag som i 59 & sägs, dock att vad där stadgas om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 åandra stycket sägs.

61 &.

Arrendatorn åligge att väl hävd-a jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhål- la övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden för- sämras. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jord- ägaren, när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då vhava på egen be- kostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgö- relse av jordägaren.

62 &.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet. Ingår byggnaden i arrendet, gälle angående nybyggnads- och underhålls- skyldighet vad om nödig byggnad är stadgat. _

63 %.

Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller kräft- fångst.

64 &.

Avser upplåtelsen jord belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värmlands län eller inom den del av Örebro län, som omfattar Degerfors, Karlskoga, Bjurtjärns, Grythyt- tans, Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljusnarsbergs socknar, vare arrendatorn berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade jorden eller, om denna utgör allenastlvisst område av en jordägaren tillhörig, sär- skilt för sig registrerad fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till mindre reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under ar- rendetiden så medtagits, att arrendatorn ej därav kan erhålla sitt fulla virkes- behov, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt sätt till- handahålla denne det felande.

Saknas å arrenderad jord, belägen såsom i första stycket sägs, erforder— ligt bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå, vare ar- rendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig skog eller utmark som hör till samma fastighet; dock att därvid må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar som av be- tesrätten skulle lida märkligt intrång.

65 5.

Ej måi arrendeavtalet intagas förbehåll, att avtalet i händelse av arrenda— torns död skall upphöra att gälla. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Mot arrendatorn vare ock förbehåll utan verkan, om det strider mot vad som stadgats i 8 5 andra och tredje styckena, 9 5, 12 & sista stycket, 17 g, 18 & tredje och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning, 50—— 61 åå eller 63 eller 64 %.

66 &.

När arrendeavtal slutits, åligger det jordägaren att inom en månad däref- ter till jordbrukskommissionen göra skriftlig anmälan med uppgift om area- len av den odlade jord arrendet omfattar. Sker i samband med avtalets

förlängning eller eljest ändring i de överenskomna villkoren, skall ock så- dan anmälan göras inom sagda tid därefter. Vid anmälan skall fogas be- styrkt avskrift av avtalet.

Finner jordbrukskommissionen vid granskning av avtalet, att detta inne- håller bestämmelse, som enligt denna lag är utan verkan, skall kommissionen så snart ske kan i rekommenderat brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

Undandrager sig jordägaren att fullgöra den i första stycket stadgade an- mälningsskyldigheten, straffes med dagsböter.

67 5.

Har domstol jämlikt 53 % förklarat rätt till nytt arrende förfallen på den grund att jordägaren avsett att själv bruka fastigheten, må denne icke, innan fem år förflutit från arrendets upphörande, ånyo upplåta fastigheten på arrende, med mindre jordbrukskommissionen därtill lämnat medgivande. Bryter jordägaren häremot, vare straffet dagsböter.

68 &.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal un- dantages från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 55 eller 63— 65 åå, och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankom— me på jordbrukskommissionen att medgiva sådant undantag. Såsom sådan omständighet skall särskilt anses, att jordägaren, för att kunna planmässigt ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade bruk- ningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande i det föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till dennes eget jordbruk eller skogsbruk är av synnerlig vikt att över det arrenderade området äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadganden.

Avslås ansökningen, skall arrendeavtalet, om däri intagits förbehåll var- om i första stycket är sagt, anses förfallet, så framt ej avtalet annorlunda stadgar.

Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som nu sagts må besvär an- föras hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar, räknade från det klaganden erhöll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt Konungens be- fallningshavandes beslut, äge föra klagan däröver i den ordning, som för eko- nomimål i allmänhet är stadgad.

69 &.

Förseelse, varom stadgas i 66 och 67 åå, åtalas efter angivelse av jord— brukskommissionen av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan och må i händelse av bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

70 &.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jord- bruk, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annor- lunda åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 å, 5 å första stycket, 6—9 åå, 18 å utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 åå, 27 å första styc- ket, 28 och 29 åå, såvida avtalet var skriftligen upprättat, 30—34, 36—41 åå, 42 å första stycket, såvida avtalet var skriftligen upprättat, samt 45—48 åå äga motsvarande tillämpning; dock att vad 33 å stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas efter det arrendatorn till- trätt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där arrendatorn på anford- ran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det upp- sägning å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens för- verkande stadgas annan grund än 36 och 37 åå bestämma; har sådant för- behåll skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller an— nan allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

3 KAP.

6å.

Är ej ————— hyrestidens slut. Vad i 2 kap. 45—48 åå stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning beträffande hyresavtal.

19 å.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det hyresgästen tillträtt den förhyrda lägenheten, gälle utan särskilt förbehåll hyresavtalet mot nye ägaren, där avtalet var skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren låta hyresgästen kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader ef- ter det överlåtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande. Ej må genom förbehåll i hyresavtalet stadgas inskränkning i hyresgästens rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Vad i 2 kap. 29 å stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämp- ning å hyresavtal, om detsamma skriftligen upprättats.

I övrigt skall beträffande hyresavtal vad i 2 kap. 30 och 31 åå stadgas om

arrendeavtal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger att å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter det han fick kunskap om överlåtelsen, avräkna fordran hos förre ägaren eller att i fråga om sådant belopp åberopa uppgörelse, som med denne träffats, med mindre nye ägaren hade kunskap om uppgörelsen när överlåtelsen skedde.

31 å. Innefattar avtal, varigenom lägenhet uthyres, tillika upplåtelse av jord att i förening med lägenheten nyttjas, och skall jorden användas för trädgårds- odling eller för annat ändamål än jordbruk, skall ändock å avtalet tillämpas vad i detta kapitel är stadgat.

Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, 10 å lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom ävensom 40 å sista stycket förord- ningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Har arrendeavtal, som gäller för viss tid, slutits före denna lags ikraft- trädande, skola, där upplåtelsen avser sådan fastighet, som i 2 kap. 49 å första stycket omförmäles, samt vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastig- heten under sammanlagt minst tio år, bestämmelserna i 51—56, 67 och 68 åå samma kapitel äga tillämpning å avtalet.

Vad i tredje stycket stadgas skall dock icke gälla, därest arrendetiden ut- går under första året efter lagens ikraftträdande, utan skall i sådant fall, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft hos jordägaren anmäler sin avsikt att avflytta, avtalet anses förlängt under ett år. Med av- seende å den sålunda förlängda arrendetiden äge vardera parten påkalla prövning av arrendevillkoren, därvid 2 kap. 54 och 55 åå skola äga motsva- rande tillämpning; dock att de i 54 å angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den förlängda arrendetiden.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 å skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal, som slutits före lagens ikraftträdande, därest avtalet avser sådan fastighet, som i 49 å första stycket samma kapitel omförmäles.

Förslag till Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk.

uppsikt å Vissa jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 å.

Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den så- dan ägare, att bestämmelserna i 2 kap. 49—69 åå lagen om nyttjanderätt ? till fast egendom helt eller delvis äga tillämpning när brukningsdelen ut- arrenderas, skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig genom att jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande även- tyras eller genom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan under- håll.

& Härigenom förordnas, att 1, 3, 5 och 8 åå lagen den 27 juni 1927 angående % I

3å.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet måste anses olämplig för jordbruk. _ Ej heller skall den omständigheten, att byggnad bortföres eller lämnas i utan underhåll, anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till f, följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsent- | liga fördelar för jordbruksdriften.

5 å.

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kom- missionen till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, vilka utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän, ägodelnings- nämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättning. Till syneman må ock, där så finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskon- sulent.

De sålunda — — — finnas nödiga.

8 å.

Eftersättes åtgärd, för vars fullgörande tid blivit bestämd jämlikt 6 å eller 7 å första eller andra stycket, skall, där ägaren är bolag eller ekono- misk förening, envar, som under den föresatta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller föreningen, samt, där ägaren är stiftelse eller ideell förening, envar, som under sagda tid varit ledamot i styrelsen för stiftelsen eller föreningen, straffas med dagsböter; dock vare den, som fin- nes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke blivit full- gjord, från ansvar fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt om företrädare för bolag, förening eller stiftelse äga motsvarande tillämpning å honom och den eller dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

Till straff varom i första stycket sägs må dock ej dömas den, som på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak varit urståndsatt att full— göra den åtgärd varom är fråga.

Denna lag träder i kraft den Lagen må dock ej tillämpas, där brukningsdel är genom avtal, träffat före nämnda dag, till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten. Ej heller äger lagen tillämpning med avseende å jord, varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet.

; l ) ä ,r ?

Förslag un Lag

om utövande av förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 å.

Är arrenderätt jämlikt 2 kap. 57 å lagen om nyttjanderätt till fast egendom förenad med förköpsrätt, må denna av arrendatorn utövas, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området eller av vars odlade jord större delen ingår i arrendet.

2 å.

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens bröstarvinge eller make, ej heller där fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var del- ägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköps- rätt ej utövas.

3 å. Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om en del av den försålda fastigheten.

4 å.

Där arrendatorn vill göra bruk av sin förköpsrätt, åligger det honom vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra anmälan hos in- skrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Ej må utan köparens medgivande talan om förköp återkallas.

5 å.

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt av- skrift, sitt fång för arrendatorn, åligger det denne, vid äventyr av talans förlust, att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.

Ej vare avsägelse av förköpsrätt bindande för arrendatorn med mindre han tagit del av köpehandlingen.

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 å utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej å den dag, då målet första gången handlägges, att säkerhet blivit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där köparen det yrkar.

7 å.

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar arrendatorn, att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som skall lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av sam- manlagda köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

8 å. Det åligger köparen att, där arrendatorn under rättegången det fordrar, med ed betyga att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen utvisar och han i övrigt uppgivit.

9å.

Bifalles arrendatorns talan, skall rätten fastställa vad arrendatorn enligt 10 å har att betala ävensom utsätta viss dag, då arrendeavtalet skall upp— höra att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo.

10 å.

Vid utövande av förköpsrätt åligger det arrendatorn att inom tre månader från den jämlikt 9 å utsatta dagen till köparen utgiva köpeskillingen för den fastighet som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens för- värv av fastigheten.

Därjämte åligger det arrendatorn att inom tid som i första stycket sägs ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad, som köparen må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som arrendatorn jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall han gälda ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

11 å.

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, an- komme på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren för antecknande i fastighetsboken.

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äge arrendatorn in- lösa densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall därvid vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets för- säljning äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

I. Inledning.

Den typ av nyttjanderättsavtal, som i gällande lag benämnes jordbruksar- rende och definieras såsom en upplåtelse av jord till brukande mot lega, mot- svarades i äldre tid närmast av institutet landbolega. Reglerna härom tor- de från början ha utbildats genom inhemsk sedvana men ha efter hand, i samband med de särskilda landskapslagarnas tillkomst, övergått till skriven rätt. Den uppodlade jorden innehades vid denn-a tid till övervägande del av självägande — odalbönderna — och någon större olikhet i jordbesitt- ningarnas storlek förekom knappast. Med sådana egendomsförhållanden torde visserligen jordlegoavt-al icke ha varit alltför ofta förekommande, men rättsregler ha dock erfordrats för de undantagsfall, då jordägaren icke kun- de eller ej ville själv bruka sin jord. Till jordlegorättens utveckling har gi- vetvis bidragit, att redan vid denna tid funnits vissa komplex av så att säga konstant legojord, under konungens eller kyrkans äganderätt.

I sin ursprungliga gestalt framträder landbolegan närmast såsom ett av- tal mellan kontrahenter ilikvärdig ställning, ett avtal, för vars giltighet visserligen erfordras iakttagande av viss förrn — erläggande av städja till jordägaren — men som i övrigt icke synes ha varit bundet genom tvingande lagregler. De bestämmelser vissa lagar innehålla rörande tiden för avtalets bestånd — enligt Östgötalagen sex och enligt Svealagarna åtta år — anses icke ha utgjort hinder mot överenskommelse om längre eller kortare lego- tid. Landbons viktigaste skyldigheter voro att i rätt tid utgiva avrad samt att tillbörligen vårda den legda jorden. Avtalet torde icke i och för sig ha med-fört skyldighet för jordägaren att överlämna jorden bebyggd med nödi- ga hus; å andra sidan synes ej heller landbon ha varit pliktig att bygga åt jordägaren.1 Om emellertid landbon uppfört byggnader å jorden, ägde han icke vid legotidens slut bortföra desamma, med mindre jordägaren förkla- rade sig ej vilja lösa dem.

Lagarna medgåvo kontrahenterna en tämligen stor frihet att frånträda av- talet före legotidens slut. Reglerna härom varierade dock betydligt. I vis- sa landskap hade jordägaren oinskränkt uppsägningsrätt, i andra åter var uppsägningsrätten beroende av att jordägaren själv behövde sin jord. Även landbon hade i vissa landskap rätt att utan vidare uppsäga avtalet; på andra håll gällde såsom villkor för uppsägningsrätt, att landbon saknade medel till avradens erläggande eller att han förmådde sätta någon annan godtagbar person i sitt ställe. Den städja som erlagts vid avtalets ingående utgjorde

1 Se lagberedningens förslag till jordabalk (LB) I s. 336.

emellertid säkerhet för avtalets hållande. Bröts avtalet från jordägarens si- da, ägde landbon återbekomma städjan samt få ersättning för brukning och sådd, i den mån han gått miste om skörden. Dessa regler angående upp- sägning synas ha ägt tillämpning jämväl i förhållandet mellan landbon och ny ägare av fastigheten. Försäljning av jorden anses sålunda icke ha med- fört, att landbon därigenom kom i sämre rättsställning.1

Under den senare medeltiden vidtog en betydelsefull omdaning i fråga om jordfördelningen och produktionssystemet. Det väsentliga drageti den- na utveckling är bildandet av storgodsen samt den i samband härmed för- siggångna minskningen av antalet självägda jordbruk. Denna företeelse, som framträdde starkasti de delar av landet som vid ifrågavarande tid till- hörde Danmark, sammanhänger med uppkomsten av en särskild samhälls- klass, som för sig och sina underlydande åtnjöt skattefrihet i gengäld för rusttjänst. Under oroliga tider kunde det ju finnas särskild anledning för en bonde att underordna sig dem, som hade nödiga maktmedel för åstad- kommande av skydd mot fridstörares övergrepp. Det var icke blott de världs- liga stormännen, som successivt lade under sig allt större delar av landets jord. Även katolska kyrkan framträdde såsom en mäktig och beskyddande organisation, och talrika voro de jordegendomar, som genom testamenten el- ler gåvor hemföllo under kyrkans herravälde.

Den koncentration av jordinnehavet, som sålunda flerstädes uppkom, kun- de av produktionstekniska grunder icke motsvaras av en lika stark koncentra- tion av själva jordbruksdriften. Förhållandena framtvingade den ekono- miska organisationsform, som i det följande må betecknas såsom godssyste- met och som ännu i våra dagar har sin betydelse inom näringslivet. Detta system utmärkes framför allt därav, att en större gård (sätesgård, huvud- gård), som bruk-as av ägaren själv, utgör den ekonomiska medelpunkten i en samling brukningsdelar — numera vanligen utarrenderade — från vilka prestationer i skilda former utgå till huvudgården. Då huvudgårdarna i re- gel voro alltför stora för att kunna brukas med de å gården året runt an- ställda tjänarna, låg den anordningen nära till hands, att de underlydande landbornas arbetskraft togs i anspråk för huvudgårdens skötsel. Detta möj- liggjordes redan därigenom att det vederlag, som en landbo hade att preste- ra för sin nyttjanderätt, kunde fullgöras i form av arbete.

Omvandlingen medförde icke blott en väsentlig ökning av landboklassen; den påverkade även rättsutvecklingen i en för landbon ogynnsam riktning. En viss förändring av rättsuppfattningen, förmedlad genom inflytande från de kontinentala länder där vid denna tid feodalväsendet trängt igenom, tor— de i sin mån ha bidragit härtill. Om den inträdda förskjutningen vittna de båda upplagorna av landslagen, av vilka den yngre, Kristofers landslag, i flera punkter innefattar för landbOn oförmånliga avvikelser från den äldre, Magnus Erikssons landslag.

Sålunda ålade den yngre landslagen landbon vissa betungande skyldighet- ter beträffande åbyggnaderna. LandbOn skulle »åter antvarda jordäganden

1 Se LB I s. 337.

godset bättre och ej värre, och färdigare både med husom och gårdom, och bygga åtminstone vart är till en halv mark av nyo». Detta innebar icke blott byggnads- och underhållsskyldighet utan även skyldighet att förbättra gården, varvid emellertid lagen torde ha förutsatt, att jorden vid tillträdet var försedd med nödiga hus. Även i fråga om kontrahenternas bundenhet vid avtalet intog lagen en ståndpunkt som ensidigt var till förmån för jord- ägaren. Medan jordägaren när som helst ägde uppsäga avtalet och åter- taga fastigheten mot städjans återbärande, synes landbon ha saknat rätt att frånträda avtalet före den sexåriga legotidens utgång. Det i lagen intagna . förbudet för jordägaren att mot landbons vilja kvarhålla honom, då flytt-

ningstiden var inne, och det föreskrivna bötesansvaret för den landbo, som utan att ha betalt sin skuld till jordägaren vid legotidens slut avflyttade utan dennes samycke, utgöra ytterligare tecken på landbons prekära ställning i förhållande till jordägaren. Lan-dslagen innehåller intet stadgande för det fall att den legda jorden försåldes. Det får antagas att köparen ägde sam- ma vidsträckta uppsägningsrätt,'som han skulle haft om han själv varit upplåtare, och att landbon, därest uppsägning skedde, måste vända sig till upplåtaren för att återfå städjan.

Ehuru uppkomsten av en starkare konungamakt medförde en försvagning av stormännens politiska herravälde, fortsatte även under nyare tid bonde- klassens omvandling från självägande bönder till landbor under frälsegod- sen. I Danmark nådde denna utveckling så långt, att vid mitten av 1600- talet allenast sex procent av samtliga bondgårdar innehades av självägare. Betecknande för den ställning som de osjälvständiga brukarna _— de 5. k. faestebönderna — intogo var den stränga, till omfattningen ej närmare fixe- rade dagsverksskyldighet (s. k. hoveri) som regelmässigt pålades dem. Här- till kom att de adliga godsägarna —— i enlighet med feodalrättens idéer — även i offentligträttsligt hänseende voro tillförsäkrade privilegier, som möj- liggjorde för dem att med hjälp av straffhot upprätthålla en patriarkalisk myndighet. En liknande utveckling förekom även i Sverige, även om den här av skilda orsaker icke erhöll lika stor räckvidd.

Den feodala rättsåskådning, vilken från främmande länder alltmer vann insteg i vårt land, var ägnad att försvaga även de bönders ställning, vilka icke stodo i beroende av frälsemännen. Med utgångspunkt från att konung— ens herravälde över statsterritoriet med därå boende folk innefattade icke blott en höghetsrätt utan även ett slags privaträttslig överäganderätt till jorden — ett dominium från vilket den omedelbara besittarens befogenheter tänktes utbrutn-a genom förläning — uppbyggdes i teorien ett jordrättssystem av över- och underordning, enligt vilket ett och samma jordområde kunde vara föremål för herravälden av skilda grader. Då i överensstämmelse här— med böndernas skattskyldighet under kronan fattades såsom ett utslag av dennas överäganderätt till jorden och någon principiell skillnad mellan skatt samt avrad från utlegd jord sålunda icke syntes föreligga, låg det nära till hands att även i andra hänseenden likställa bondens rätt till jorden med den nyttjanderätt som tillkom landborna. De forna odalböndema blevo

__..w_.w_ _... _.,___.._.,._ -..—

i i &

härmed ersatta av kronoskattebönder med starkt beskuren frihet och med en ställning, som väl enligt allmänna lagen inbegrep rätt att förfoga över hemmanet genom försäljning och pantsättning men som i övrigt var ganska lik den som intogs av de rena kronoböndern-a, d. v. s. kronans landbor. Så- som innehavare av vhemman, vilka i större eller mindre utsträckning voro be- friade från skattskyldighet, kunde däremot frälsemännen anses besitta sin jord med en äganderätt av högre valör. Sålunda förelåg möjlighet för en frälseman att, med bibehållande av en viss överäganderätt med däri ingå- ende rätt till ränta, överlåta åt en bonde att besitta jord med äganderättstitel av lägre rang. Ett liknande förhållande mellan frälseman och bonde kunde grundläggas därigenom att kronan — såsom i stor utsträckning förekom — på en frälseman överlät sin rätt till skatt m. m. från kronoskattehemman. Att dylika frälseskatte- eller skattefrälsebönder löpte en viss fara att ned- sjunka till samma ställning som de under frälsegodsen hörande landborna, torde vara påtagligt.

I samband med antydda förändringar i jordrättens allmänna struktur blev det alltmera regel, att de båda kontrahenterna i ett landboförhållande till- hörde skilda samhällsklasser eller stånd. Då enligt landslagen landbon sak- nade rätt att till annan utlega den jord han själv legt, låg det nära till hands att även betaga skattebonden hans befogenhet att utlega den av honom inne- havda jorden, vilken såsom nyss utvecklats ansågs underställd annans över- äganderätt. Åtgärder i sådan riktning ansågos påkallade särskilt för att skydda skatteintäkterna. Redan på 1400-talet hade kronan sökt begränsa skattebondens rätt till avrad, i det man stadgat att endast hälften av den avrad, som en bondes landbo lämnade, skulle tillfalla bonden själv, medan den andra hälften borde erläggas till kronan såsom skatt. Efter ytterligare inskränkning år 1541 meddelade Gustav Vasa slutligen 1551 fullständigt för- bud för skattebonde att uppbära'avrad av landbo, »efter Sveriges Lag icke medgiver, att bonde bör skatta bonde». Att detta förbud — som kvarstod ända till år 1719 —— även kunde effektivt upprätthållas är antagligt med hänsyn därtill, att sk-attskyldigheten var alltför betungande för att medgiva någon nämnvärd marginal mellan den skatt bonden hade att erlägga och den avrad han kunnat påräkna genom upplåtelse av nyttjanderätt till jorden.

Iföljd av den ståndsskillnad, som sålunda regelmässigt kom att förefinnas mellan jordägare och landbo, tenderade landbons såväl ekonomiska som rättsliga ställning att ytterligare försämras. Systemet med dagsverksskyldig- het vann allt större utbredning, och denna skyldighet gjordes allt mer be- tungande för landborna. Tid efter annan utfärdade specialförfattningar medförde skärpning jämväl av landbons skyldigheter med avseende å jordens hävd och bebyggande. Huru förhållandena härutinnan gestaltade sig fram- går särskilt av 1681 års husesynsordning. Enligt denna författning, som fö- reskrev husesyn minst vart tredje år, skulle det åligga landbon att i enlighet med viss årsberäkning fullgöra nybyggnadsskyldighet i närmare angiven omfattning. Vidare skulle landbon årligen lägga vissa alnar nytt tak, upp- rätta vissa famnar ny gärdesgård samt gräva nya diken. Han var även skyl-

dig att varje år verkställa nyodling, om tillfälle därtill gavs. F örsummade landbon att fullgöra sina skyldigheter, kunde han ådömas bötespåföljd. I fråga om landbons besittning innebar författningen visserligen såtillvida ett framsteg, att jordägaren icke längre kunde efter gottfinnande återtaga jorden före legotidens utgång. Och försummelse i byggnadsskyldigheten m. m. föranledde vräkning, först i det fall att landbon i tre år tredskats att fullgöra skyldigheterna. En svaghet i besittningsrätten var emellertid, att landbon i händelse av fastighetens försäljning icke ägde att mot köparens vilja kvarsitta å fastigheten till legotidens utgång.

I 1734 års lag — vars bestämmelser om landbolega äro fördelade på jor- dabalken och byggningabalken — återfinnas i huvudsak samma rättsregler, som utbildats under det närmast föregående tidsskedet. Jordägarens patri- arkala maktställning kommer till synes i regler sådana som för det fall att landbon rymde bort inom stämmotid; jordägaren skulle i nämnda fall an- lita befallningshavanden för landbons återhämtande och kunde under viss förutsättning även själv ingripa och föra landbon tillbaka till egendomen. I jämförelse med husesynsordningen är besittningsrätten i så måtto Svagare, att om jordägaren blev husvill och därigenom själv kom i behov av sin jord han ägde återtaga den före legotidens slut. Även enligt 1734 års lag gäller regeln att »köp bryter legostämma». Å andra sidan tillerkännes landbon —— i olikhet mot yngre landslagen — rätt att under legotiden uppsäga avtalet, om han »skaffar annan åbo, den jordägaren skäligen kan vara nöjd med». En nyhet i lagstiftningen är den s. k. livstidsstädjan. Detta institut hade dock långt tidigare kommit till användning i rättspraxis; dess ursprung är att söka i de särskilt under medeltiden förekommande jorddonationerna till kyrkliga ändamål, därvid givaren förbehöll sig att mot årlig lega få besitta och bruka jorden under sin återstående livstid. Enligt 1734 års lag var jord- ägarens möjlighet att bryta livstidsstädja mera begränsad än vad fallet var beträffande städja på vissa år.

Utom landbolega förekommo i äldre tid även andra former av jordupplå- telse. Förhållandet mellan ägaren och brukaren kunde gestalta sig såsom ett bolagsavtal, innebärande att den ene tillsläppte jorden medan den andre insatte sitt arbete samt erforderliga redskap; brukningen skedde i dylikt fall på gemensam risk och avkastningen delades mellan bolagsmännen.

Av större intresse ur nutidens synpunkt är emellertid det särskilda slag av jordlegoavtal, som kom i bruk under 1600-talet och som erhöll benäm- ningen arrende. Uppkomsten av denna avtalsform förklaras därmed, att landbolegan — såsom i det föregående utvecklats _ med tiden fått en allt starkare prägel av husbondevälde och ståndsskillnad, Reglerna om landbo- lega passade sålunda icke, när ägaren och brukaren tillhörde samma stånd eller i övrigt voro någorlunda likställda, och de passade framför allt icke vid de mera affärsbetonade upplåtelser, som kunde förekomma beträffande större egendomar, särskilt adelns sätesgårdar.

Beträffande arrende innehåller 1734 års lag (16 kap. 6 & jordabalken)

allenast stadgandet att >>leger man ut, eller till lega tager, gods och gårdar med villkor; rätte sig å båda sidor efter det, som avtalt är». I den mån arrendekontraktet icke uttömmande reglerade kontrahenternas rättigheter och förpliktelser, torde dessa ha grundats, icke på reglerna om landbolega, utan på särskilda sedvanerättsliga normer. Sålunda har ansetts, att arren- datorn icke var skyldig att nybygga eller förbättra fastigheten utan gott- görelse. Jordägaren synes ej i förhållande till arrendatorn ha intagit någon husbondeställning motsvarande den som kännetecknade landboförhållandet.

De i det föregående berörda, i 1734 års lag intagna reglerna om land— bolega ägde närmast tillämpning på sådan nyttjanderättsupplåtelse, som av— såg en i jordeboken såsom hemman, d. v. 5. med visst mantal, redovisad brukningsdel. Då begreppet hemman förutsatte ett jordinnehav av den storlek och beskaffenhet att brukaren dårå kunde anses besutten —— d. v. s. kunna livnära sig och sin familj och erlägga den efter bestämda grunder utgående skatten eller avraden — räknades alltså landborna liksom bön- derna till den besuttna delen av lantbefolkningen. Sedan långt tillbaka i tiden hade emellertid på olika sätt även uppkommit en mängd bruknings- delar. vilkas innehavare icke voro besuttna. Bland dessa märktes framför allt den kategori, för vilken efter hand torp blev den gängse benämningen. Med torp avsågs företrädesvis ett mindre jordbruk, som tillskapats genom uppodling å en allmänning eller å utmarken till någon enskild fastighet. Sådana uppodlingar kunde givetvis med tiden utökas, vilket också i stor utsträckning föranledde torpens omvandling till hemman. Därjämte upp- togos i jordeboken under rubriken lägenheter en mängd torp vilka, ehuru icke åsatta mantal, blivit särskilt för sig påförda viss skatt till kronan eller åtminstone varit avsedda att framdeles skattläggas. Dessa torp, vilka sålun- da kommit att bilda särskilda kamerala enheter, ha i senare tid vanligen betraktats såsom även i rättsligt hänseende självständiga och innehavas nu- mera vanligen under äganderättstitel.

Av de torp som anlagts å enskilda fastigheters områden torde dock de flesta ha förblivit osjälvständiga tillhörigheter till de hemman i vilkas ägo- välde de ingått. Detta gäller särskilt sådana torp, vilka icke upplåtits för all framtid utan exempelvis för torparens livstid, för visst antal år eller för obestämd tid. En torpupplåtelse av sistberörda slag var i likhet med land- bolegan ett nyttjanderättsavtal, och det är med hänsyn härtill förklarligt, att lagens bestämmelser om landbolega vunno viss tillämpning även på torplega; att exempelvis reglerna om uppsägning och avflyttning skulle gälla även för torplega stadgades uttryckligen i kungl. brev den 17 oktober 1781. Såsom obesuttna intogo emellertid torparna i ekonomiskt och socialt hän- seende en lägre ställning än landborna. Att dagsverkssystemet i särskilt hög grad kom att förbindas med torpen ligger i sakens natur.

Torplegan hade länge sin huvudsakliga användning å frälsejorden. Att en skattebonde upplät torp å sitt hemman ansågs kunna äventyra hemmanets skattebärkraft och mötte därför betänkligheter ur statlig synpunkt. Genom

plakatet och förordningen den 2 maj 1673 samt förnyade plakatet och för- ordningen den 21 juli 1677 förbjödos innehavare av skatte- och kronohem— man att avsöndra jord från sina fastigheter; dessa skulle alltså vidmakthål- las till den storlek de av ålder haft. Avtal som stredo mot förbudet skulle. även om de tidigare ingåtts, vara ogiltiga. Motsvarande förbud förekommer även i 1734 års lag. I 4 kap. 9 & jordabalken stadgades, att den som sutte å skattskyldig jord ej finge genom köp, skifte eller å annat sätt något söndra eller minska av det som därtill med rätta hörde och att om någon så gjorde det vore ogillt. Detta förbud har tydligen haft avseende jämväl å tidsbegrän— sade avsöndringar och har sålunda utgjort hinder mot torplega å fastig- heter av skattenatur.

Den politiska utvecklingen under 1700-talet möjliggjorde för bondeklas— sens vidkommande vissa betydelsefulla framsteg i riktning mot vidgad dis- positionsfrihet och ökad trygghet i jordbesittningen. I förordningen den 21 februari 1789 om kronohemmans försäljande till skatte samt de förmå- ner och villkor, varunder skattehemman hädanefter skola innehavas, stad- gades, att alla skattemän — och detta gällde även skattefrälsebönder _ skulle över skattehemmanet, både uti in- och utägor samt skog och mark med dårå varande fiske, jakt och djurfång, uti allt äga lika orubblig ägande- och lika fri dispositionsrätt som frälseman över frälsehemman. Vidare upp- hävdes genom förordningen förut gällande regler om hemmans förverkande såsom skattevrak samt om inlösningsrätt för kronan vid hemmans för- säljning utom börd. Nämnda författning innehöll även en viktig reglering av besittningsförhållandena beträffande kronojorden. I förord- ningen försäkrades nämligen alla åbor å kronohemman, att så länge de till hus och jord väl och försvarligen hävdade sina åboende hemman, de och deras barn skulle dårå odrivna sitta man efter man uti den ordning som särskilt stadgades. Detta stadgande innebar sålunda för kronojordens vidkommande att den gamla landborätten omvandlades till en ärftlig be- sittningsrätt, den s. k. stadgade åborätten. Steget från dylik besittningsrätt till full äganderätt — innefattande. befogenhet att sälja eller pantsätta jor- den — var ej stort. Det underlättades ytterligare genom förordningens be- stämmelse att åbon framför andra skulle äga företrädesrätt att skatteköpa sitt hemman.

Förutom å den egentliga kronojorden har en omvandling av landborätten till en mera tryggad ärftlig besittningsrätt försiggått jämväl beträffande viss annan jord, särskilt sådan under allmänna inrättningar. Vad angår den stora klass av jordbrukare, som i egenskap av landbor eller torpare be- sutto jord under frälsegodsen, medförde 1789 års reform visserligen icke någon omedelbar förändring. Den allmänna utveckling som nu — under in- verkan aV den allt starkare liberala tidsströmningen — ytterligare följde och som medförde djupgående förändringar på en mängd områden av sam- hällslivet kunde emellertid icke undgå att beröra jämväl jordlegoförhållan- dena. Med ståndssamhällets fortsatta upplösning — markerad bland an—

nat genom 1810 års medgivande för varje svensk man att förvärva och be- sitta fast egendom av vad natur som helst —— och med de förändringar i tänkesätt och rättsuppfattning, som därmed voro förbundna, undanrycktes själva förutsättningarna för den ensidiga privilegiering av jordägaren, som dittills kännetecknat landboförhållandet. Den allt starkare utvecklade pen- ninghushållningen och den, även vad jordbruket beträffar, allt större rör- ligheten i affärslivet föranledde i sin mån behov av legoupplåtelser av an- nan karaktär än de haft som dittills varit gängse. I trots av dessa förändrade betingelser dröjde det likväl länge, innan lagstiftningen rörande nyttjande- rättsupplåtelse blev föremål för mera genomgripande omdaning. Bland viktigare partiella reformer under 1800-talet må här allenast nämnas föl- jande.

Förordningen den 13 juni 1800 medförde en väsentlig inskränkning av principen att köp bryter legostämma. Medan brukaren enligt 1734 års lag, för det fall att köparen uppsade legoavtalet, ej hade annan trygghet än den som kunde ligga i upplåtarens skyldighet att gälda skadestånd, erhöll bruka- ren nu möjlighet att skydda avtalets bestånd mot tredje man genom att låta inteckna nyttjanderätten. Genom förordningen den 19 maj 1845 medde- lades ytterligare regler i fråga om företrädet, å ena sidan mellan nyttjande- rätt och äganderätt och å andra sidan mellan flera nyttjanderätter. Sålunda stadgades att överlåtelse av äganderätt ej skulle bryta nyttjanderätt som av förre ägaren upplåtits, såvida för nyttjanderätten söktes inteckning vid ett tidigare ting än lagfart söktes å fånget, samt att, om inteckning och lagfart söktes å samma ting, inteckningssökanden skulle, utom i visst angivet fall, vika för lagfartssökanden. Om nyttjanderätt upplåtits till tvenne, skulle vid tidigare ting sökt inteckning eller, om inteckning sökts av båda vid sam- ma ting, den äldre upplåtelsen äga företräde. Väsentligen likartade priori- tetsregler upptogos sedermera i 1875 års inteckningsförordning; däri stad- gades dock, att om nyttjanderättsinteckning och lagfart söktes å samma dag, nyttjanderätten bleve gällande, såvida upplåtelsen därav vore äldre än överlåtelsen av äganderätten. Genom omförmälda förordning av år 1800 infördes även föreskrift om maximitid av femtio år för nyttjanderättsavtal av annat slag än livstidsstädja. Denna föreskrift gällde ursprungligen en- dast för den s. k. avlingejorden men utsträcktes 1863 jämväl till arvejorden. Med ändring av vad 1734 års lag härom innehöll stadgades i förordningen den 22 oktober 1867, att nyttjanderättsavtal för viss tid upphörde vid lego- tidens slut, utan att härför erfordrades särskild uppsägning; under viss för- utsättning skulle dock legoavtal, vars giltighet sålunda upphört, anses för- längt på obestämd tid. —— Det torde få anmärkas, att de nu berörda lag— ändringarna voro avsedda, icke blott för landbolega i egentlig mening, utan även för torplega och arrende. Vad institutet landbolega beträffar blev det- samma emellertid även i en del andra avseenden föremål för viss moder- nisering.

Beträffande torplegan medförde utvecklingen, att man lossade de band som förut hindrat dispositionsfriheten med avseende å den skattskyldiga

jorden. Av intresse i detta sammanhang är lagstiftningen rörande den jord- delningsform, jordavsöndringen, vilken för torpupplåtelserna var av sär- skild betydelse. Förhudet mot jordavsöndring från skatte- eller kronohem- man lättades redan genom enskiftesförfattningarna i början av 1800-talet. I 182"! års förordning angående grunderna och villkoren för hemmansklyv- ning samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman — vilken författning bibehöll den förutvarande friheten att avsöndra jord från säte- rier och därmed likställda frälsehemman — medgavs ytterligare, att ägare av frälse-, frälseskatte- och kronoskattehemman finge, utan att besuttenhet därtill erfordrades, av hemmanets jordrymd avsöndra till och med en tion- del, vare sig för alltid under full äganderätt eller till besittning på viss tid omfattande högst femtio år. Sådan avsöndring medgavs även innehavare av de med ständig åborätt upplåtna krono- och andra allmänna hemman, dock ej med annan rätt än författningarna föreskrevo för besittningen av själva hemmanen. Avsöndrad lägenhet fick vid upplåtelsetillfället icke be- stå av odalåker eller äng men skulle innehålla minst fyra, eller vad Norr- land angår, minst sex tunnland duglig jord. Från lägenheten skulle till stamhemmanet erläggas avgäld i spannmål, dagsverken eller annan ränte- persedel, vilken avgäld fastställdes av länsstyrelsen och ej fick vara mindre än att den motsvarade vad av hela hemmanets räntor och övriga allmänna utskylder belöpte på lägenheten. Om avsöndring skett på annat sätt eller under andra villkor än som vore tillåtet, skulle sådan avsöndring, när på- stående därom väcktes, rättas och jämkas, varvid emellertid lägenheten, om innehavaren icke åtnöjdes däråt, skulle återgå till hemmanet mot skälig lösen. Beträffande avsöndring på viss tid stadgades att avhandling därom skulle intecknas. Dylik lägenhet finge ej utan hemmansinnehavarens till- stånd överlåtas; om emellertid så skedde, skulle lägenheten, på yrkande där- om. återgå till hemmanet mot skälig lösen. I händelse av lägenhetsinneha- varens dödsfall före besittningstidens utgång ägde hans änka och arvingar rätt att behålla lägenheten under de villkor som blivit tingade vid upplå- telsen. Vid besittningstidens slut skulle lägenheten återfalla till hemmanet utan ersättning eller lösen; lägenhetsinnehavaren likväl obetaget att bort- flytta honom tillhörig åbyggnad eller stängsel. som hemmansinnehavaren ej ville inlösa.

Enligt förordningen den 6 augusti 1864 medgavs avsöndring från hemman av säteri eller därmed likställd natur intill en femtedel — en regel som dock införts redan 1829 — och från jord av annan natur intill en tiondel av ägovidden. I olikhet mot 1827 års förordning föreskrevs icke någon mi- nimiareal för jordavsöndring och ej heller något förbud mot avsöndring av odalåker eller äng. Avsöndring kunde ske, antingen för alltid under full äganderätt, eller till besittning på viss tid, dock ej över femtio år, eller ock till besittning på livstid. I förnyade förordningen den 6 augusti 1881 angående hemmansklyvning och jordavsöndring utsträcktes rätten att avsöndra jord till en femtedel av stamhemmanets areal, och den- na utsträckta rätt gjordes oberoende av hemmanets kamerala natur. La-

gen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsönd- ring innefattade den nyheten, att avsöndring för viss tid eller för livstid fick ske till hur stor vidd som helst. Regeln att avsöndrad lägenhet skulle åsättas viss avgäld borttogs, och beträffande temporär avsöndring krävdes ej någon fastställelse av länsstyrelsen.

Rättsutvecklingen under 1800-talet medförde sålunda på jordlegorättens område, att ett särskilt rättsinstitut — den temporära avsöndringen — ut- bildades vid sidan av de i allmänna lagen omförmälda instituten landbolega och arrende. Denna åtskillnad hade tydligen sin egentliga grund däri, att lagstiftningen, i fråga om upplåtelse av delar av fastigheter, av historiska skäl närmast fäst sig vid avtalets verkan att uppdela jorden i skilda bruknings- delar. Sedvanor som utbildats på detta område gåvo ytterligare fog för ett dylikt betraktelsesätt. De svårigheter för äganderättsförvärv, vilka sam— manhängde med förbudet mot skattskyldig jords förminskande, hade näm- ligen föranlett, att behovet av smärre jordbrukslägenheter i stor utsträck- ning tillgodosågs genom upplåtelseformer, vilka till sin karaktär mer eller mindre närmade sig äganderättsöverlåtelserna eller i allt fall voro avsedda för ett långvarigt besittningsförhållande. Sålunda uppkommo de s. k. för- pantningslägenheterna, en upplåtelseform som genom sedvänjans makt för- blev i bruk långt efter det jordavsöndring blivit mera allmänt tillåten. För- pantningslägenheterna upplätos vanligen för en tid av fyrtionio år. Vid upp- låtelsen erlades en kontant penningsumma, ofta under villkor att vid besitt- ningstidens slut lägenhetens dåvarande innehavare skulle äga återfå belop- pet, vars storlek ej sällan motsvarade jordens saluvärde. Härjämte inne- höll kontraktet vanligen föreskrift om att lägenhetsinnehavaren skulle ut- giva en viss årlig avgift, som dock merendels var avsedd såsom vederlag för särskilda förmåner. Genom möjligheten att återkräva den erlagda penning- summan intog nyttjanderättshavaren en jämförelsevis tryggad ställning, så länge kontraktstiden varade; i regel var innehavaren också ägare till de å lägenheten uppförda byggnaderna. Efter kontraktets utlöpande inställde sig svårigheter att få till stånd förnyade upplåtelser, ett förhållande som i senare tid föranlett statsmaktens ingripande genom den s. k. ensittarlag- stiftningen.

Emellertid var den temporära jordavsöndringen även den form, som ut- nyttjades vid kortvariga torpupplåtelser. Dylika upplåtelser, som sedan äldre tid förekommit å frälsegodsen, fingo under 1800-talet en mera vid- sträckt användning å de större eller medelstora egendomarna överhuvud- taget. Det huvudsakliga ändamålet med dessa upplåtelser var, såsom tidigare, att tillförsäkra huvudgårdarna erforderlig arbetskraft, och avtalen innefattade därför regelmässigt arbetsskyldighet för torparen. Denna tor— pens betydelse såsom arbetskraftskälla för huvudgårdarna ökades, i samma mån som de egentliga landboavtalen började förlora sin tidigare karaktär och alltmer likna de fria arrendeavtalen. Även om sålunda mellan den typiska landbolegan och den typiska torplegan bestod en viss skillnad sär- skilt i socialt avseende, syntes dock de fasta juridiska skiljelinjer saknas,

som kunde motivera uppdelningen på två särskilda rättsinstitut. Efter hand som jorddelningsrätten utvecklade sig i liberal riktning och den kamerala fastighetsindelningen alltmer förlorade sin betydelse, bortföllo även anled- ningarna att behandla den temporära avsöndringen såsom artskild från det allmänna jordbrukslegoavtalet. Det är under sådana förhållanden naturligt, att utvecklingen tenderade till en sammansmältning av de olika formerna av nyttjanderättsavtal.

Med avseende å den ekonomiska och sociala utvecklingen må här ytterli- gare erinras, hurusom torpareklassen, vars numerär intill mitten av 1800- talet befunnit sig i en kontinuerlig stegring och enligt yrkesräkning är 1860 uppgått till inemot 100000 manliga huvudpersoner, från sistnämnda tid- punkt började minska i ant-al. Denna minskning var dock koncentrerad till de södra och mellersta delarna av riket; de norrländska länen företedde under motsvarande tid snarast en ökning av torpens antal. Beträffande minskningens omfattning föreligga skilda statistiska beräkningar, vilka emel- lertid knappast erbjuda möjlighet till exakt jämförelse. Här må blott näm- nas, att enligt den s. k. torpkommissionens utredning år 1911 jordtorpare— klassen i Sveriges södra och mellersta del-ar skulle i jämförelse med 1860- talet ha reducerats till närmare hälften men att dock ungefär 50 000 torp i dessa delar av riket funnos kvar och voro besatta. För hela riket utvisade 1910 års statistik ett antal av 63 785 torpare. Efter denna tid synes emel- lertid minskningen ha fortgått i ännu hastigare tempo. Sålunda skulle tor- parnas antal enligt 1930 års statistik ha utgjort allenast 17 706. Även under 1930-talet har denna nedgång fortsatt.

På sätt närmare belyses i torpkommissionens betänkande berodde torpa- reklassens tillbakagång delvis på samma orsaker, som i allmänhet föranled- de en viss avfolkning av landsbygden genom emigration eller inflyttning till städer och industrisamhällen. Huvudanledningen till torpens försvinnande torde emellertid vara att söka i en med jordbruksproduktionens utveckling sammanhängande omändring i arbetssystemet vid de större egendomarna. Den med 1800-talets första decennier begynnande stora expansionen inom jordbruket kännetecknades ända in på 1870-talet framför allt av Spannmåls- produktionens uppsving. Efter hand som de vidgade avsättningsmöjlighe- terna stimulerade jordägarnas strävanden att utvinna större mängder spann- mål för avsalu, uppstod en viss tendens att sammanföra brukningsdelar till större enheter, [bland annat genom indragande av torp under huvudgårdarna. Behovet av arbetskraft inom jordbruket måste härigenom i växande grad tillgodoses på annat sätt än genom torparnas dagsverksskyldighet. Denna utveckling, som till stor del innebar en övergång till stataresystemet, avbröts ingalunda, när mot slutet av 1800-talet jordbruksdriften alltmer började in- tensifieras och omläggas till förmån för animalisk produktion. Samtidigt som den nyare tekniken delvis ersatte den mänskliga arbetskraften med maskiner, skapade den å andra sidan betingelser för en vidsträckt-are an- vändning av sådana arbetare, vilka voro i tillfälle att ägna hela sin tid åt tjänsten. Vad särskilt angår kreatursskötseln kunde denna av flera skäl

svårligen bedrivas med hjälp av torpares dagsverksskyldighet utan förutsatte regelmässigt anställandet av fasta arbetare.

De nu berörda förhållandena bidrogo jämväl, i den mån torpen bibehöllos såsom särskilda brukningsdelar, till en förändring av torplegans karaktär, i det att dagsverksskyldigheten alltmer ersattes med penningarrende. I viss utsträckning medverkade härtill torparnas eget missnöje med dagsverksskyl- digheten samt den beroende och merendels otrivsamma ställning som där- med var förknippad. Efter »hand som arbetspriserna i fria marknaden, såväl inom som utom jordbruket, med förbättrade konjunkturer undergingo steg- ring, framstodo torparnas dagsverksprestationer, vilka ingalunda förändra- des i motsvarande grad, såsom över hövan betungande. Det är under så- dana omständigheter naturligt, att torparnas strävanden att förbättra sin ekonomiska och sociala ställning ofta togo sig uttryck i krav på dagsverks- skyldighetens avskaffande.

Genom 1907 års lagstiftning blevo de skilda formerna av jordlegoavtal — arrende, landbolega och temporär jordavsöndring _ sammanförda till ett enhetligt rättsinstitut under benämningen arrende. De i stort sett ännu gäl- lande reglerna härom, införda i 2 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjande- rätt till fast egendom, motsvara vad som enligt vedertagen benämning nu- mera utgör den allmänna arrendelagen. De grunda sig å ett av lagbered- ningen år 1905 avgivet förslag. Med denna lagstiftning avsågs att lägga grun- den för ett tidsenligt ordnande av arrendeinstitutionen, så att åt denna i dess olika huvudformer bereddes de efter dess natur bäst avpassade utvecklings- möjligheterna. Detta syfte befanns icke kunna ernås genom ett obetingat fasthållande vid grundsatsen om avtalets frihet. Vikten av de intressen, som yppade sig i arrendeförhållandena, jämväl för det allmänna, vore så bety- dande, att staten icke syntes böra uteslutande lita till de enskildas goda vilja. Det ansågs berättigat och påkallat att staten trädde emellan och satte en viss gräns för avtalsfriheten. Emellertid syntes ett sådant ingripande böra bliva undantag och avtalsfriheten regel; endast där ett allmänt intresse fordrade en viss ordning, finge en tvingande lagstiftning användas, och det finge ske endast i den mån det för tillvaratagande av ett sådant intresse vore nödvän- digt.

En huvuduppgift för arrendelagstiftningen var att befrämja jordbrukets ut- veckling. Det gällde särskilt att söka förebygga ett sådant brukningssätt, som genom obehörig utsugning av jordens Växtkraft syftar till en rent tillfällig ekonomisk vinning. I lagen infördes med hänsyn härtill bestämmelser ge— nom vilka man ville åt arrendatorn bereda en tryggare besittningsrätt. Så- lunda stadgas 'Såsom regel, att upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid. Är icke arrendetiden bestämd på detta sätt, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. Dessa stadganden kompletteras av en tvingande bestämmelse, som innebär förbud för upplå- taren att, i andra fall än lagen särskilt medgiver, förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före arrendetidens slut; om

sådant förbehåll likväl skett, blir detsamma utan verkan. Genom detta förbud förhindras en utarrendering »på uppsägning» eller eljest under sådana vill- kor, att arrendatorns kvarsittande blir beroende av jordägarens gottfinnande. Av betydelse för uteslutande av godtycke är jämväl, att de anledningar som må föranleda arrenderättens förverkande icke lämnats beroende av kontrakts- bestämmelser utan äro -i lagen fastställda.

Beträffande arrendeavtalets bestånd mot ny ägare av fastigheten togs i betydande mån avstånd från den gamla principen om att »köp bryter lego— stämma». Härutinnan stadgas, att om fastigheten överlåtes efter det arren- datorn tillträtt densamma, arrendeavtalet gäller utan särskilt förbehåll mot nye ägaren, om det var skriftligen upprättat. Arrendatorn är sålunda under nu berörda förutsättningar skyddad mot tredje man, även om arrenderätten icke är intecknad. Genom vissa ändringar i utsökningslagen bereddes för arrendatorn ökat skydd även vid exekutiv försäljning av egendomen.

Såsom ett medel att främja jordbrukets utveckling framstår även den ar- rendatorn medgivna rätten att i viss utsträckning bekomma ersättning av jordägaren för förbättringar å fastigheten. Bestämmelserna härom blevo emellertid icke av tvingande natur och voro av tämligen begränsad omfatt- ning. Där ej annorledes avtalats, äger arrendatorn rätt till ersättning för botande av brister som befunnits vid tillträdet. Däremot innefattade icke 1907 års lagstiftning någon rätt till ersättning för annan särskild jordför- bättring än täckdikning. Härom stadgades, att om arrendatorn efterplan, som uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller blivit av jordägaren godkänd, läte å fastigheten verkställa täckdikning med användande av tegelrör, jord— ägaren skulle vara pliktig att, sedan arbetet blivit behörigen utfört, till arren- datorn utgiva ersättning för så stor del av kostnaden, som motsvarade vär- det av rören. —— Med avseende å vissa under arrendetiden utförda arbeten —— t. ex. överloppshus uppförda av arrendatorn — beaktades arrendatorns intresse såtillvida, att 'han, om jordägaren icke vill utgiva lösen, äger inom viss tid bortföra vad han påkostat.

Allmänna arrendelagen giver sålunda i flera avseenden uttryck för upp- fattningen, att en strävan att befrämja jordbruket bäst fullföljes, när man ställer det så, att arrendatorn finner med sin egen fördel förenligt att på jor- den nedlägga arbete och kostnad för att uppdriva dess avkastningsförmåga även för framtiden. De tvingande bestämmelser, varom i det föregående ta- lats, avse närmast att skapa nödiga betingelser för det enskilda initiativets frammanande. Däremot tager lagen väsentligen avstånd från den i äldre författningar framträdande metoden att söka upphjälpa jordbruket genom att ålägga arrendatorn vittgående legala skyldigheter med avseende å fas- tighetens förkovran, exempelvis genom nybyggnad eller nyodling. Enligt all- männa arrendelagen är visserligen arrendatorn pliktig att väl hävda jorden, och härav följer att arrendatorn, om jorden vid tillträdet befann sig i van- hävd, icke utan risk för arrenderättens förverkande kan låta jorden förbliva i sådant tillstånd. Men i övrigt är grundtanken den — vilket ock överens- stämmer med den uppfattning som redan före lagens tillkomst gjort sig gäl-

lande i rättspraxis —— att arrendatorns skyldigheter i förevarande hänseende inskränka sig till att ordentligt, i överensstämmelse med ortens sed och de föreskrifter som i arrendeavtalet kunna vara meddelade, sköta jorden samt att underhålla allt vad till fastigheten hör i det skick, vari han det mottagit. Visar det sig, när fastigheten avträdes, att fastighetens skick i det hela för- sämrats, är arrendatorn pliktig att därför utgiva ersättning. Om det åter visar sig att fastigheten förbättrats, kan arrendatorn, såsom tidigare nämnts, under vissa omständigheter påräkna ersättning. För att möjliggöra tillförlit- lig bevisning rörande fastighetens skick vid tillträdet och avträdet uppställer lagen särskilda regler om hållande av syn; mot den i laga ordning förrättade och laga kraft vunna synen tillåtes ej motbevisning.

Vad särskilt angår fastighetens åbyggnader äro arrendatorns skyldigheter begränsade till att underhålla dem; någon nybyggnadsskyldighet åligger ho- nom icke. Å andra sidan har i allmänhet ej heller jordägaren någon sådan skyldighet. I detta hänseende utgår lagen från att uppkommen fråga om nybyggnad i det särskilda fallet löses på den frivilliga överenskommelsens väg. Beträffande vissa speciella fall uppställer dock lagen regler om bygg- nadsskyldighet för jordägaren. Dylik skyldighet kan — förutom i fall där jordägaren i arrendeavtalet utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick —— förekomma till följd av att byggnad skadats genom olyckshändelse. Lagen föreskriver att om genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande, byggnad blivit förstörd eller så ska- dad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, det åligger jordägaren, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att utan oskäligt dröjsmål verkställa byggnaden.

Då den allmänna arrendelagen var avsedd att vinna tillämpning på alla slag av arrenden, för de stora förhållandena likaväl som för de små, blev det nödvändigt att i lagen särskilt reglera de avtal, de 5. k. torpkontrakten, där vederlaget för nyttjanderätten helt eller delvis utgår i form av arbetspresta- tioner eller däri eljest innefattas överenskommelse om att arrendatorn skall utföra arbete för jordägarens eller annans räkning. Enär dylika kombine- rade arrende- och arbetsavtal för den obesuttna jordbrukande befolkningen fyllde en betydelsefull uppgift, ville man vid regleringen undvika, att jord- ägaren förlorade intresset av att använda denna form av jordupplåtelse. Till grund för lagens bestämmelser ligger emellertid syftet att närmare fixera ar- betsskyldigheten; om arrendatorn icke skall känna sig alltför beroende och osäker i sin ställning, hör han på förhand veta i vilken omfattning och i vil- ken ordning hans arbetskraft må tagas i anspråk av jordägaren. I lagen upp- togs sålunda ett oeftergivligt förbud för jordägaren att i avtalet tillförbinda arrendatorn att, utöver ett visst i avtalet bestämt antal dagsverken, på till- sägelse av jordägaren utgöra ytterligare sådana. För att icke avtalet skulle leda till osäkerhet och slitningar mellan kontrahenterna, befanns det erfor— derligt att även reglera sättet för arbetsskyldighetens uttagande. Sålunda stadgades, att om arrendeavtalet ej bestämmer huru dagsverkena skola för— delas å särskilda tider av året, hela antalet dagsverken skola i den mån det

kan ske jämnt fördelas på årets veckor. Vidare ålades jordägaren att i viss ordning lämna uppgift å de dagar dagsverkena skola utgöras, varjämte före- skrevs att arrendatorn, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, ej är pliktig att för arbetes utförande inställa sig förrän å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom.

Ehuru motiven till allmänna arrendelagen närmast framhäva den rent na- tionalekonomiska sidan av lagstiftningens uppgifter, får härav icke dragas den slutsatsen, att lagen skulle sakna betydelse såsom ett led i den social— politiska utvecklingen. Ätskilliga av lagens bestämmelser '— och detta gäller särskilt om de tvingande reglerna yppa en strävan att taga särskild hänsyn till den svagare parten i rättsförhållandet och att utjämna den natur- liga övervikt för den ena sidan, vartill kontrahenternas personliga och ekono- miska ställning ofta giver upphov. Den ökade trygghet som i olika hänseen- den beretts arrendatorn har inneburit ett framsteg, vars betydelse för arren- datorsklassens höjande i socialt hänseende icke bör underskattas. Emellertid torde det ligga i sakens natur att en lagstiftning, avsedd att tillämpas på så mångskiftande och särskilt i socialt hänseende så olikartade förhållanden som dem varom här är fråga, icke kan fullt ut tillfredsställa de skilda anspråken genom en allmän likformig reglering. Redan vid lagens antagande stod det också klart, att densamma krävde en utbyggnad i form av speciella regler för vissa slag av arrenden. En dylik specialreglering krävdes icke minst med hänsyn till de i viss mening nya typer av nyttjanderättsavtal, som framkom- mit i sammanhang med den i senare tid alltmer framträdande industrialis- men. Härvidlag var det särskilt utvecklingen inom en viss landsdel, Norr- land, som i första hand ådrog sig uppmärksamheten.

Den ekonomiska och kulturella utvecklingen i främmande länder hade vid mitten av 1800-talet öppnat utsikter för en exploatering i större skala av de nordsvenska skogstillgångarna. Härigenom möjliggjordes i vårt land upp- komsten av en exportindustri, vilken blev av stor betydelse såväl för landet i dess helhet som i synnerhet för Norrland. Denna industri var för sin råvaru- försörjning hänvisad till uppgörelser med skogsmarkernas ägare, till stor del innehavare av bondehemman. Under den första tiden torde dessa upp- görelser huvudsakligen ha tillgått så, att bönderna realiserade sina skogstill- gångar genom upplåtande av långfristiga avverkningsrättigheter. Längre fram —— och särskilt sedan i lagstiftningen införts begränsning av maximi- tiden för avverkningskontraktens giltighet —— övergingo industriföretagarna till att i större utsträckning förvärva äganderätt till hemmanen för att där— igenom komma i ånjutande av skogstillgångarna. Dessa jordförvärv fingo en högst betydande omfattning, och inom en jämförelsevis kort tidrymd kom härigenom en stor del av befolkningen, särskilt i södra och mellersta Norr- land, att övergå från självägande bönder till arrendatorer under industriföre- tagen, vilka vanligen utgjordes av stora aktiebolag.

Denna snabba utveckling väckte till liv åtskilliga ekonomiska och sociala problem ägnade att bereda bekymmer för framtiden. Sedan statsmakternas

__:— __,.>_.. .. .

uppmärksamhet blivit väckt, tillsattes år 1901 en kommitté _ den s. k. norrlandskommittén —— med uppdrag att verkställa utredning, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande, jord- brukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna kunde vidmakt- hållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befräm— jas. I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande erinrade norrlandskom- mittén, att den mesta jord som överginge från bonde- till bolagsbesittning bleve underkastad skötsel av arrendator. Vid arrendeupplåtelserna vore det för bolagen det viktigaste att tillgodose sitt behov av arbetskraft för skogen. Ofta besattes därför arrendegårdarna med arbetare, som vore mycket litet skickade och hade föga intresse för jordbruksnäringen. Då bolagen av flera anledningar icke ville binda sig för långvariga kontrakt, finge det typiska norrländska bolagsarrendet en i hög grad provisorisk karaktär, som vore syn- nerligen menlig för produktionen. Även om arrendatorernas kontrakt i all- mänhet icke stadgade skyldighet för arrendatorn att på jordägarens tillsä- gelse åt denne förrätta arbete, bleve arrendatorn likväl av omständigheternas makt tvungen att i alltför hög grad ägna sig åt s. k. bolagsarbete. Härigenom finge jordbruket stå tillbaka, ett förhållande som merendels omöjliggjorde för arrendatorn att varaktigt förbättra sin ekonomiska ställning. Det rådde icke något tvivel om att den norrländska jordbruksjorden producerade av- sevärt mindre, när den befunne sig i en bolagsarrendators hand, än när den sköttes av en självägande bonde. Bland de sociala följderna av bolagens fastighetsförvärv framstode i första rummet såsom den betänkligaste bonde— ståndets fortgående försvinnande. Den nya klassen av arrendatorer vore i ett stadigt sjunkande såväl vad anginge jordbrukshåg som ekonomiska vill- kor. Med den fria arrendelagstiftningen stode det i jordägarens makt att sätta arrendatorn i ett beroende och ett osäkerhetstillstånd, som inverkade i hög grad menligt icke blott på hans arbetshåg utan även på hans allmänna trevnad. Det tillskapades på detta sätt över hela norra Sverige ett missnöjt folkelement. De skadliga verkningarna av trävaruindustriens fastighetsför- värv vore enligt kommitténs mening av sådan art och omfattning, att de- samma icke kunde tänkas försvinna eller ens förminskas, med mindre ett statligt ingripande mot dem skedde. Kommittén framlade därför i sitt betän- kande en serie av lagförslag, avsedda att leda den sociala och ekonomiska utvecklingen i Norrland och Dalarna, i den mån densamma påverkades av trävaruindustrien, i såvitt möjligt rätt riktning. Sålunda föreslogs lag angå— ende förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärva fast egendom, vilket förslag resulterade i lagstiftning vid 1906 års riksdag. Betänkandet innehöll även ett förslag till arrendelag, som ligger till grund för den vid 1909 års riksdag antagna lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna.

Sistnämnda lag, som bildar utgångspunkten för den sociala arrendelag- stiftningen i vårt land, är avsedd att vara fullständig och uttömmande med hänsyn till däri åsyftade arrendeupplåtelser; genom hänvisningar till allmän- na arrendelagen åstadkommes dock att en mängd regler bliva gemensamma

för båda rättsområdena. Vad som i främsta rummet förlänar norrländska arrendelagen dess speciella karaktär är den omständigheten, att de i lagen förekommande särskilda reglerna huvudsakligen äro av tvingande beskaf- fenhet. Reglerna få sålunda icke sättas ur verkan genom avtal, såvitt detta icke är till arrendatorns förmån. Lagen innehåller ett allmänt stadgande, att därest i arrendeavtalet intagits villkor som strider mot vad i lagen föreskri- vits sådant villkor skall vara utan verkan. Åt jordägaren har dock beretts möjlighet att under vissa betingelser erhålla dispens från lagens tvingande bestämmelser.

Norrländska arrendelagen innehåller — med de mindre väsentliga änd- ringar som tillkommit efter lagens antagande —— i viktigare delar följande. Lagen äger tillämpning, där arrendet omfattar högst tjugofem hektar odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets ingående äges av bolag eller ekonomisk förening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som är i sambruk med densamma och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i än- damål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket. Arren- deupplåtelsen skall ske för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid; dock kan avtal för viss tid, vilket avarit gällande femton år, förlängas jämväl för kortare tid. Är icke arrendetiden så bestämd som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år. Regeln om femtonårig arrendetid utgör emellertid icke hinder för arrendatorn att i kon- traktet förbehålla sig rätt att före arrendetidens utgång uppsäga arrendet, och arrendatorn äger jämväl oberoende av dylikt förbehåll uppsäga arren- det till upphörande med utgången av vart femte arrendeår. — Legan, som kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete, skall vara till beloppet be— stämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, äger arrendatorn, där legan är utsatt i penningar eller naturalster, rätt att njuta skälig nedsättning i den— samma. — Det åligger jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader, att verkställa ombyggnad då sådan erfordras samt att bekosta alla större reparationer. Vid tillträdet skall jordägaren jämväl ha utfört alla erforderliga mindre reparationer å nödiga byggnader samt överlämna fastighetens övriga tillhörigheter i ett efter ortens sed behörigt skick. Mindre reparationer under arrendetiden åligger det där- emot arrendatorn att verkställa. — Arrendatorn är tillförsäkrad en allmän rätt till ersättning för nyodling eller annan jordförbättring, som på ett var- aktigt sätt förökat fastighetens värde; dock uppställer lagen i fråga om ny— odling vissa särskilda betingelser för ersättningsrättens åtnjutande. — Be— träffande rätt för arrendator till skogsfång, torvtäkt och bete gälla regler, speciellt avpassade med hänsyn till norrländska naturförhållanden och sed- vänjor. Arrendatorn är berättigad att på lämpligt ställe, jämväl å sådan till fastigheten hörande mark som ej omfattas av arrendet, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand, till de honom åliggande reparationer även- som till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Han har vidare rätt att till husbehov taga torv från torvmosse som hör till fastig-

heten. Finnes ej å den arrenderade jorden bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå och utgör denna jord allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, är arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig skog eller utmark som hör till fastigheten; dock att därvid må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vid- tagits anordningar som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

Lagen, vars tillämpningsområde i senare tid successivt utvidgats, gällde ursprungligen för de fyra nordligaste länen, vissa socknar av Gävleborgs län samt Nedansiljans, Ovansiljans och Väster-Dals fögderier ävensom Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län. Redan 1912 vidgades tillämpnings- området till att avse Gävleborgs län i dess helhet.

Till norrländska arrendelagen anslöt sig den likaledes vid 1909 års riksdag antagna lagen angående uppsikt & vissa jordbruk i Norrland och Dalarna. Upprinnelsen till denna lagstiftning, vartill förslag utarbetats av norrlands- kommittén, är att söka i skilda problemkomplex. Man ville förebygga den skada för det allmänna, som kunde uppkomma genom» att trävarubolag och skogsspekulanter vanhävdade den jordbruksjord som kommit i deras ägo. Uppmärksamheten hade nämligen riktats därå, att ofta verkliga jordbruks- hemman, hemman som av ålder tjänat såsom underlag för självständiga jord— brukares existens eller nybyggen som ägt verkliga förutsättningar för ett fram- tida jordbruk, lämnats utan någon egentlig skötsel, sedan de kommit i hän- derna på ett bolag eller en spekulant. Detta hade i regel hänt, då byggna- derna varit så förfallna att ägaren ej kunde få någon arrendator utan att desamma iståndsattes, och då kostnaderna för detta och för husens under- håll skulle bliva så stora att det erbjudna arrendet icke kunde därå giva skä- lig ränta. Vidare ansågs emellertid en uppsiktslag utgöra ett nödvändigt komplement till den norrländska arrendelagen. Norrlandskommittén hade härutinnan framhållit, att därest de av kommittén föreslagna bestämmelserna om arrende rn. ni. skulle bliva gällande lag, åtskilliga av trävaruindustriens idkare komme att helt och hållet nedlägga jordbruket, åtminstone på de sva- gare av sina hemman, för att därigenom undvika de befarade olägenheter utarrendering av jord enligt nämnda bestämmelser skulle förorsaka dem. Genom ett dylikt förfarande hade den tillämnade jordlagstiftningens önske- mål, att tillskapa en besutten självägande småbrukarklass eller, där detta icke kunde ske, en arrendatorsklass med en relativt tryggad ställning, kunnat omintetgöras. _ Av den utformning uppsiktslagen slutligen erhöll framgår att allenast det senare huvudsyftet lades till grund för lagen. Denna fick samma territoriella tillämpningsområde som den norrländska arrendelagen. Även i fråga om det närmare bestämmandet av den jord varå reglerna skulle äga tillämpning rådde, åtminstone i det väsentliga, överensstämmelse mellan de båda lagarna. Det huvudsakliga innehållet i uppsiktslagen var följande.

Uppsikt skulle hållas däröver att jordbruket å fastigheten icke nedlades eller ägor och byggnader så vanvårdades att jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyrades. Om emellertid fastigheten var utarrenderad i en- lighet med norrländska arrendelagen, skulle uppsiktslagen äga tillämpning

endast i den mån jordägaren enligt arrendelagen vore ansvarig för vid- makthållande av fastigheten. Från förbudet att nedlägga jordbruket å en äga gjordes undantag för det fall, att ägan till sin naturliga beskaffenhet vore så dålig att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. — För utövandet av uppsikten skulle i varje län finnas en jordbrukskommission, bestående av ordförande och två ledamöter. Om på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen funne skälig anledning antaga att ett jordbruk vore utsatt för vanhävd, ägde kommissionen att föranstalta om syn å fastig- heten genom särskilt förordnade synemän. Dessa skulle å stället undersöka förhållandet och däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder som för vanhävdens avhjälpande funnes nödiga. Funne kommissionen efter övervägande av synemännens utlåtande, att vanhävd förelåge, hade kommissionen först att söka träffa skriftlig överenskommel- se med jordägaren om att denna inom viss tid, högst fyra år, vidtoge erfor- derliga, i överenskommelsen angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande. Kunde ej sådan överenskommelse träffas eller fullgjorde ej jordägaren sitt åtagande, skulle kommissionen vid domstol anhängiggöra talan mot jord- ägaren. Domstolen ägde då föreskriva de åtgärder som erfordrades för vanhävdens avhjälpande samt förelägga jordägaren viss skälig tid, dock ej över fyra år, inom vilken de föreskrivna åtgärderna skulle vara vidtagna. Verkställdes ej dessa åtgärder inom den bestämda tiden, ägde domstolen på kommissionens yrkande giva jordägaren nytt föreläggande. Försummelse från jordägarens sida att verkställa de överenskomna eller av domstolen förelagda åtgärderna skulle åsamka jordägaren bötespåföljd.

Efter genomförandet av 1909 års reformer trädde den frågan i förgrun- den, huruvida icke jämväl för södra och mellersta delarna av riket tarva- des en social arrende- och uppsiktslagstiftning av liknande karaktär som den för Norrland antagna. Den 5. k. jordundersölmingen, som hade i upp— drag att undersöka betydelsen av bolags och större enskilda jordägares jord- förvärv i nyssnämnda landsdelar, hemställde i betänkande den 30 decem— ber 1915, att en social arrendelagstiftning för den svagaste arrendatorsklas- sen, såsom bolagsarrendatorer, landbönder och torpare samt med dessa jäm— ställda brukare av annans jord, måtte komma till stånd för hela riket. Vi- dare föreslogs att i avvaktan på en sådan lagstiftning den norrländska ar- rendelagen med vissa modifikationer måtte omedelbart utsträckas att gälla även för Värmlands län och att även den kompletterande uppsiktslagen skul- le inbegripa sagda län. Detta förslag medförde den ändringen att uppsikts- lagen genom en den 2 maj 1917 utfärdad lag utsträcktes till att gälla även Värmlands län. Då någon motsvarande ändring ej vidtogs beträffande arrendelagstiftningen, kom alltså uppsiktslagen att under den följande ti- den ha ett vidsträcktare territoriellt tillämpningsområde än den speciella arrendelagen.

Med anledning av framställning från riksdagen igångsattes år 1915 en

undersökning om verkningarna av norrländska arrenlde— och uppsiktslagar- na. Resultatet av denna undersökning, vilken anförtrotts åt häradshöv- dingen N. Wihlborg och överlantmätaren O. Nilsson, framlades i betänkan- de den 10 november 1921. Häri framhöllo de sakkunniga, att den norr- ländska arrendelagen _ på grund av den föreskrivna minimiarealen och andra skilda omständigheter _ ingalunda i verkligheten erhållit tillämp- ning å de flesta utarrenderade bolagsfastigheter i Norrland och Dalarna. Antalet fastigheter, varå lagen faktiskt vunnit tillämpning, kunde högst skattas till 2 925 eller något mera än 30 procent av alla utarrenderade bo- lagsfastigheter inom det ifrågavarande territoriella området. Emellertid ansågo sig de sakkunniga kunna fastslå, att ifrågavarande lagar i flera hän- seenden medfört nyttiga verkningar. De hade, enligt vad flertalet uppgifts— lämnare uttalat, haft en gynnsam inverkan på jordbruket å de utarrenderade bolagsfastigheterna; en förbättring som dock väsentligen hänförde sig till åbyggnadernas beskaffenhet, medan exempelvis intresset hos arrendatorerna för mera omfattande jordförbättringsarbeten och nyodlingar alltjämt vore ringa. Det stöd som genom norrländska arrendelagen givits åt bolagsarren- datorerna hade även visat sig vara av den allra största betydelse för dem i deras strävanden att uppnå en förbättrad existens. Arrendatorn hade kom- mit i mindre beroende av jordägaren än förut varit fallet, och hans under- lägsenhet vid arrendeavtalets avslutande framträdde ej längre i samma grad som förut. Även om framstegen i socialt och ekonomiskt hänseende mera berodde av människorna själva än av lagstiftaren, stode det likväl utom tvi- vel, att berörda lagar utgjort ett synnerligen verksamt medel att undanröja de hinder för arrendatorernas egna utvecklingsmöjligheter som tidigare fö- refunnits, samt att arrendatorerna med tillhjälp av dessa lagar lyckats i stort sett förskaffa sig en förmånligare social ställning och en förbättrad ekonomi. Lagarna hade även medfört den betydelsefulla indirekta verk- ningen, att en ganska avsevärd del av den utav trävaruindustrien innehav- da jordbruksjorden återgått till bondeklassen. De sakkunniga hölle slut- ligen före, att trävarubolagens tillgång på arbetskraft för deras skogsbruk icke i mera väsentlig grad påverkats av den norrländska arrendelagen och att i allt fall de olägenheter som lagen, enligt vad från skogsmannahåll påståtts, i berörda hänseende medförde, vore från allmän synpunkt obetyd- liga i förhållande till lagens i övrigt gynnsamma verkningar. Jordkommissionen — tillsatt den 29 november 1918 för utredning, i vad mån bolags jordförvärv och enskilda personers större jordinnehav, särskilt i mellersta och södra delarna av riket, i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berätti- gade intressen — framlade i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande del VI1 ett utkast till lag angående vissa jordbruksarrenden. Härmed av-— sågs en social arrendelag, vilken skulle vara gemensam för hela riket och således för Norrlands och Dalarnas del ersätta 1909 års särskilda arrende- lag. Lagen skulle äga tillämpning beträffande sådan jord å landet, som vid

1 Stat. off. utr. 1923: 40.

arrendeavtalets ingående tillhörde bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant — av närmare definierat slag — eller ock annan enskild person eller fideikommiss, där arrendet avsåge till huvudgård hörande hemman. hemmansdel, torp eller annan jordbrukslägenhet. Emellertid skulle lagen icke avse varje fastighet tillhörande jordägare av nämnda kategorier. Från lagens tillämpning skulle undantagas, å ena sidan de större jordbruken eller, närmare bestämt, de vilka omfattade odlad jord till större areal än tjugofem hektar, och å andra sidan sådana mindre jordbruk — till sin karaktär närmast arbetar-lägenheter — av vilka en arrendator med medelstor familj icke kunde hämta sin huvudsakliga bärgning. För avskiljande av den sistnämnda gruppen skulle av praktiska hänsyn lagens tillämplighet göras beroende av en minimiarealgräns, bestämd till fyra hektar inrösningsjord eller ock två hektar odlad jord. Av nyss berörda regler framgår, att lagen ej skulle erhålla tillämpning vid utarrendering av vanliga bondgårdar, ej hel- ler å arrende av h—uvudgårdar under fideikommiss eller andra gods. Från la- gens tillämplighet skulle även undantagas arrendeavtal mellan nära anför- vanter. Den föreslagna lagen — vars stadganden i det följande skola när- mare beröras i vederbörligt sammanhang — var i det väsentliga uppbyggd efter förebild i norrländska arrendelagen.

Omförmälda av jordkommissionen framlagda betänkande innefattade även ett utkast till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk. Denna lag, avsedd att ersätta uppsiktslagen, skulle icke vara begränsad till visst terri- toriellt område utan omfatta hela riket. Som lagen grundade sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävd av jordbruk medförde, samt denna skada vore lika stor, i vilkens hand den vanhävdade fastigheten än befunne sig, skulle lagen avse vanhävd av jord i enskild ägo, oavsett vem som vore ägare. Men enär lagen endast borde avse upprätthållandet av jordbruket å de gamla bondehemmanen, skulle såsom förutsättning för lagens tillämpning gälla, att å fastigheten funnes åker och äng av den omfatt- ning att därå drivet jordbruk kunde lämna huvudsaklig bärgning åt en me— delstor familj. Någon bestämning genom arealgränser av lagens tillämpnings— område ansågs ej kunna ifrågakomma, då förhållandena vore alltför skif- tande inom olika delar av landet.

Efter framställning från 1924 års riksdag tillkallades den 20 juni 1924 sär; skilda sakkunniga för att inom justitiedepartementet biträda vid fortsatt ut- redning av frågorna om social arrendelagstiftning och vanhävdslagstiftning. I ett den 20 juni 1926 dagtecknat betänkande1 avgåvo dessa sakkunniga _ vilka antagit benämningen jordsakkunniga — yttrande rörande frågan om social arrendelagstiftning jämte förslag till lag i ämnet. Sedermera avgåvo jordsakkunniga i ett den 3 september 1926 dagtecknat betänkande yttrande och förslag jämväl rörande frågan om vanhävdslagstiftning.

Jordsakkunnigas förslag innebar, i likhet med jordkommissionens förslag, att den sociala arrendelagstiftningen icke skulle begränsas till visst territoriellt område utan gälla för hela riket. Emellertid skulle reglerna icke bliva ens-

l 1 Stat. off. utr. 1926:8.

artade för de olika grupper av jordägare, som skulle hemfalla under nämnda lagstiftning. De sakkunniga kunde nämligen icke dela jordkommissionens upp- fattning att de bestämmelser, som funnes påkallade i fråga om bolagsarren- den, utan skada skulle kunna tillämpas jämväl beträffande torp och utgårdar under fideikommiss och gods. De sociala arrendebestämmelserna, vilka skulle träda i stället för den norrländsk-a arrendelagen, skulle enligt förslaget fo- gas såsom tillägg till 2 kap. av 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egen- dom. Detta kapitel skulle uppdelas i fem avdelningar med särskilda rubri- ker. Första avdelningen den s. k. allmänna arrendelagen —— skulle med vissa ändringar och tillägg återgiva de i lagen redan förekommande bestäm- melserna om jordbruksarrende. Andra avdelningen —— vilken trots betydelse- fulla avvikelser till sin allmänna karaktär närmast motsvarade norrländska arrendelagen — skulle innehålla särskilda bestämmelser om jordbruksarren— den, omfattande minst två och högst tjugofem hektar, där jorden ägdes av bolag, ekonomisk förening eller enskild person, vilken dreve industriell rörel- se eller yrkesmässig handel med skogsprodukter. Tredje avdelningen skulle innefatta vissa bestämmelser — om upplåtelsetid och rätt till förnyad upp- låtelse — beträffande jordbruksarrenden under fideikommiss, och fjärde av- delningen motsvarande bestämmelser i fråga om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden eller närmare bestämt sådana, där upplåtelsen avsåge torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman som lydde under huvudgård eller ock annan jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet varit upplåten på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen. Även dessa bestämmelser förutsatte för sin tillämplighet, att upplåtelsen omfattade odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugofem hektar. Femte avdelningen skulle innefatta reglerna om arrende för annat ändamål än jordbruk.

Beträffande vanhävdslagstiftningen ansågo jordsakkunniga, att en dylik lagstiftning vore oundgängligen nödvändig såsom komplement till de före- slagna särskilda bestämmelserna rörande vissa arrenden under bolag, eko- nomiska föreningar samt enskilda industriidkare och trävaruhandlare. I olikhet mot jordkommissionen funno sig emellertid de sakkunniga icke höra av vanhävdslagstiftningen kräva något mera, än att den skulle utgöra ett komplement till de sociala arrendebestämmelserna. Då nu de föreslagna sär- skilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden icke syntes vara av den be— skaffenhet, att de såsom komplement tarvade särskilda vanhävdsbestämmel— ser, skulle enligt förslaget uppsiktslagen ha avseende endast å sådan jord, för vilken, därest den utarrenderats, skolat gälla de särskilda, för bolag och med dem likställda rättssubjekt föreslagna arrendestadgandena. I fråga om uppsiktslagens utformning togo jordsakkunniga i väsentliga delar den norr- ländska uppsiktslagen till förebild. Sistnämnda lag skulle upphöra att gälla.

Efter omarbetning av jordsakkunnigas förslag genomfördes vid 1927 års riksdag en del betydelsefulla lagändringar, berörande såväl den allmänna

4—388572.

som den sociala arrendelagstiftningen. Beträffande allmänna arrendelagen voro de viktigaste nyheterna följande.

Skriftlig form uppställdes principiellt såsom villkor för giltigheten av ar- rendeavtal. I avhandlingen skola upptagas samtliga villkor som betingas, och ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen skall vara utan verkan. Emel- lertid har ett muntligt arrendeavtal icke ansetts kunna frånkännas varje rätts- verkan. Ett dylikt avtal blir gällande, om arrendatorn på grund därav över- tager fastigheten till brukande. I sådant fall skall emellertid, även om annat avtalats, skriftlig avhandling upprättas, där jordägaren eller arrendatorn det fordrar. Och om sådan handling ej frivilligt utgives, äger domstol efter stäm- ning stadfästa arrendeförhållandet i överensstämmelse med lagen och avta- lets innehåll, varefter domstolsbeslutet medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

Genom 1927 års lagstiftning tillades arrendatorn en vidsträcktare rätt att njuta ersättning för verkställda förbättringar å fastigheten. Sådan rätt med— gavs i fråga om nyodling och kulturåtgärder för varaktigt betesbruk. Er- sättningen utgår i dylikt fall med belopp motsvarande det ökade värde fas- tigheten i följd av förbättringen kan anses äga vid avträdet, dock ej med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad arrendatorn nedlagt å förbättringen. Om jordägaren ej lämnat sitt samtycke till förbättring av nämnda slag, utgår emellertid ej högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark som förbättrats är av större omfattning. I fråga om täckdikning tillerkändes arrendatorn rätt till ersätt— ning icke blott, såsom tidigare gällt, för den del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören, utan även för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikning— en i den mån det varit nödigt. Från sistnämnda del av kostnaden beräknas dock visst avdrag med hänsyn till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan njutit av företaget. Slutligen tillkom ytterligare en rätt för arren- datorn att under vissa förutsättningar och i viss omfattning njuta ersättning för verkställd elektrifiering å fastigheten. Beträffande samtliga nu berörda lagstadganden torde emellertid få erinras, att desamma icke erhöllo tving- ande karaktär. Arrendatorns rätt till ersättning för förbättringar av nämnda slag kan således uteslutas genom förbehåll i arrendekontraktet.

Den i allmänna arrendelagen förekommande regleringen av det kombine- rade arrende- och arbetsavtalet blev genom 1927 års lagstiftning föremål för vissa jämkningar och tillägg. Härvid beaktades särskilt den synpunkten att det för arrendatorn kan vara en fördel att få utgöra arrendet genom ar- bete. Sålunda upptogs i lagen en bestämmelse av innehåll, att om jordäga- ren undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, arrendatorn är berättigad till skäligt skadestånd. Förbehåll som strider mot denna bestämmelse skall enligt lagen vara utan verkan. En nyhet var även regeln därom, att i avtalet icke får stadgas förbud för arrendatorn att ut— föra arbete åt annan än jordägaren.

Vidkommande den sociala arrendelagstiftningen medförde 1927 års re-

form en betydelsefull utvidgning av tillämpningsområdet. Emellertid avstod man från enhetlighet i denna lagstiftning. Utvidgningen genomfördes dels så, att den förutvarande norrländska arrendelagen utsträcktes till att avse jämväl Kopparbergs län i dess helhet ävensom hela Värmlands län och vissa socknar i Örebro län, dels därigenom att i nyttjanderättslagen infördes en för återstående delar av riket avsedd specialreglering för jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare ävensom vissa bestämmelser rörande jordbruksarrenden under fideikommiss.

Nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser äga tillämpning, där ar- rendet omfattar odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugofem hektar samt jorden vid avtalets ingående äges av bolag eller ekonomisk för- ening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastighe- ten eller å fastighet som är i sambruk med densamma och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket. I förhållande till norrländska arrendela— gen består sålunda den olikheten att den s. k. nedre arealgränsen bestämmes efter den odlade jordens, icke efter inrösningsjordens storlek.

Beträffande den sociala arrendelagstiftningens innehåll råder i viktiga hänseenden överensstämmelse mellan nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen. Båda lagarna upptaga tvingande regler om femtonårig mini- mitid för arrendeupplåtelse med möjlighet likväl att efter tidens utgång för- länga ett dylikt avtal för kortare tid. I fråga om byggnadsskyldighet råder i huvudsak överensstämmelse; dylik skyldighet har genom tvingande regler ålagts jordägaren. Ytterligare en del tvingande regler, exempelvis angående arrendators rätt att för husbehov nyttja fiske tillhörande den arrenderade jorden, äro av samma innehåll enligt båda lagarna.

Mellan norrländska arrendelagen samt nyttjanderättslagens sociala be- stämmelser bestå emellertid sakliga olikheter i vissa andra ej oväsentliga avseenden. Sålunda saknas .i nyttjanderättslagen motsvarighet till norrländs- ka arrendelagens tvingande regler om arrendators rätt till skogsfång, torv- täkt samt till bete utanför det arrenderade området. Beträffande arrenda- torns rätt till ersättning för gjorda förbättringar, så är visserligen denna rätt enligt båda lagarna fastslagen genom tvingande lagbud; emellertid har sagda rätt enligt nyttjanderättslagen ej större räckvidd än vad fallet är med arren- den i allmänhet. Av intresse är slutligen att nyttjanderättslagen icke upptagit de speciella regler om syneproceduren, som förekomma i norrländska arren- delagen. I övrigt förefinnas mellan de båda lagarna —— vilka även i formellt hänseende äro uppbyggda efter skilda system —— en mängd olikheter i fråga om detaljer.

Vidkommande jordbruksarrenden under fideikommiss innebar 1927 års lagstiftning huvudsakligen den nyheten, att dylika arrenden — såvitt de om- fatta minst fyra och högst tjugofem hektar odlad jord och icke avse huvud- gård till fideikommiss — skola vara underkastade minimitid. Den tvingande regeln härom stadgar att upplåtelsen skall ske för viss tid, ej understigande tio år, eller för arrendatorns livstid eller fideikommissinnehavar-ens besittnings—

tid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande tio år, må dock förlängas jämväl för kortare tid.

I anslutning till den sociala arrendelagstiftningens genomförande ersattes den dittills gällande lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarna och Värmland med en ny lag av den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk. Sistnämnda lag stadgar, att om brukningsdel är av den beskaffenhet och omfattning och tillhör sådan ägare, att med avseende å ar- rende därav gäller lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand eller vad i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställ- da jordägare, uppsikt skall hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande äventyras eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Uppsiktslagen utgör sålunda ett komplement till arrendelagstift- ningens speciella bestämmelser rörande arrenden under bolag och övriga med dem i förevarande hänseenden jämställda rättssubjekt. Att märka är att de särskilda bestämmelserna om arrenden under fideikommiss icke ansetts t-arva någon uppsiktslagstiftning såsom komplement.

Den nya uppsiktslagen ätergiver i väsentliga delar samma innehåll som den förutvarande norrländska uppsiktslagen. Vissa modifikationer ha dock vidtagits bland annat i fråga om vanhävdsbegreppets bestänming. Till van- hävd hänföres ej nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin na— turliga beskaffenhet eller annan omständighet måste anses alldeles olämp- lig för jordbruk. Ej heller anses såsom vanhävd, »att byggnad, som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdel-arna till beskaffenhet och omfattning äro sådana, att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. — För den händelse fas- tigheten är utarrenderad i enlighet med de sociala arrendebestämmelserna har uppsiktslagen en mera begränsad tillämpning. Regeln härom — vilken i sak torde överensstämma med vad tidigare gällt — fastslår att uppsiktsla- gen i dylikt fall äger tillämpning allenast beträffande nödiga byggnader. Har utarrenderingen skett efter det fastigheten varit föremål för syn enligt upp— siktslagen, är jordägaren dock ansvarig för avhjälpande jämväl 'av den å jorden vid synen befintliga vanhävden.

Den är 1927 genomförda arrendelagstiftningen föranledde till en början vissa praktiska svårigheter. Sådana inställde sig särskilt inom de landsdelar — Värmland, Bergslagen och nedre Dalarna _ till vilka den norrländska arrendelagen nämnda år blivit utsträckt. De stora bruksbolagen i dessa trak— ter hade tidigare i stor utsträckning plågat anlita sina arrendatorers arbets- kraft i och för framställningen av träkol. Även med hänsyn till andra före- kommande skogsarbeten hade den praxis utbildat sig, att arrendekontrakten innefattade förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utföra arbete åt jord- ägaren; en anordning som vanligen närmare utformades så, att arrendatorn

i avräkning på den i penningar utsatta legan ägde uppbära kontant ersättning för det utförda arbetet efter pris som bestämts i kontraktet eller i särskild handling. Då nu lagen, samtidigt som den påtvingade jordägaren att binda sig för en arrendetid av minst femton år, jämväl ålade honom att vid även— tyr av skadeståndsskyldighet tillhandahålla arrendatorn det arbete som denne åtagit sig, uppstod hos bolagen en tendens att i den mån så lämpligen kunde ske avveckla det hittillsvarande systemet. Sålunda blev det allt sällsyntare att i arrendekontrakten infördes arbetsskyldighet för arrendatorn. Härjämte framträdde en ökad benägenhet hos bolagen att genom försäljningar avhän- da sig arrendeställena. Dessa försäljningar överensstämde vanligen icke med intresset hos arrendatorerna, vilka under dåvarande ekonomiska konjunktu- rer helst önskade bibehålla arrendena och den därmed förbundna tryggare arbetstillgången. I sin strävan att bevara arbetstillfällena föranleddes arren- datorerna jämväl att genom sin medverkan möjliggöra för bolagen att er- hålla dispens från lagens tvingande regler; en utväg som torde ha anlitats särskilt i sådana fall, där bolagen önskade tillförsäkra sig arbetskraft för skogskolningen. I viss utsträckning förekom även att bolag, i samförstånd med sina arrendatorer, på olika sätt sökte undgå bestämmelsen om femton- årig arrendetid.

Dessa förhållanden varigenom syftet med den sociala arrendelagstift- ningen kom att framstå såsom i viss mån förfelat —— underställdes statsmak- ternas prövning genom vissa vid 1930 års riksdag väckta motioner (I: 167; 11: 261 och I: 206). I anledning av motionerna anhöll riksdagen i skrivelse, nr 276, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av gällande arrendelag i vad avsåge arrenden, som fölle under den sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen utsträckts genom lag den 27 juni 1927, ävensom för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde föranleda. Denna utredning anförtroddes åt en särskild kommitté — sociala jordutredningen — till vilken jämväl åtskilliga andra frågor av jord- politisk natur överlämnades.

I betänkande den 5 december 1931]L framlade sociala jordutredningen för- slag till vissa ändringar i arrendelagstiftningen. Med dessa ändringar åsyf- tades, dels att lagens bestämmelser icke skulle utgöra en särskild anledning för bolagen att inom den närmaste tiden i ökad omfattning skrida till försäljningar av sina arrendegårdar, dels att bolagen skulle anse sig kun- na bibehålla sitt förutvarande ekonomiska system med kombination av ar— rende- och arbetsavtal, dels att anledningarna till dispens skulle i största möjliga utsträckning bortfalla. Enligt förslaget skulle i bestämmelsen rö- rande jordägares .skadeståndsskyldighet vid försummat tillhandahållande av arbete uttryckligen angivas, att arrendatorns rätt till skadestånd ej inträdde, då förändrade förhållanden i fråga om bärighet eller drift av rörelse, för vil- ken arrendatorns arbete varit avsett, eller därmed jämförlig omständighet för- anlett den ifrågavarande uraktlåtenheten. Vidare skulle i lagen införas stad-

1 Stat. off. utr. 1932: 1.

gande om rätt för arrendatorn att uppsäga arrendet i det fall att jordäga- ren ej tillhandahölle arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet vore skyl- dig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete. Slutligen skulle reglerna om möjlighet till dispens från de sociala arrendebestämmel- serna i vissa hänseenden jämkas, bland annat genom uteslutande av den dis- pensanledningen, att på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Sociala jordutredningens förslag, varöver yttranden införskaffades från vissa myndigheter och sammanslutningar, blev ej lagt till grund för någon proposition till riksdagen. Med anledning av en vid 1934 års riksdag väckt motion (I: 140), vari hemställts om nämnda lagförslags antagande, anhöll riksdagen i skrivelse, nr 311, att Kungl. Maj:t måtte slutföra utredningen om det förslag till ändringar i vissa delar av nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen, som framlagts av sociala jordutredningen, samt förelägga riks- dagen det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

De är 1927 genomförda lagändringarna bragte icke de mera vittgående re- formsträvandena på detta område till upphörande. Inom riksdagen väcktes under de följande åren en mängd motioner med yrkanden, berörande mer eller mindre omfattande delar av arrendelagstiftningen eller den med denna nära förbundna uppsiktslagen. Till stor del avse dessa motioner spörsmål, som redan varit föremål för [behandling under de skilda utredningar som föregått 1927 års reform. Några motionärer anknyta särskilt till jordkom- missionens förslag samt påyrka genomförande av vissa däri upptagna punk— ter, mot vilka statsmakterna år 1927 ställt sig avvisande. I allmänhet taga förslagsställarna i sin motivering sikte på önskvärdheten av att förbättra ar- rendatorernas ställning. I vissa motioner framställas yrkanden av mera allmänt eller obestämt innehåll, syftande till en revision av arrendelagstift- ningen i dess helhet eller till hela den s. k. jordfrågans återupptagande (jfr exempelvis I: 205 år 1930; I: 174 år 1931; I: 213 år 1932; I: 278 år 1934 och I: 258 år 1935). Flertalet motioner utmynna emellertid i krav på vissa preciserade lagändringar inom skilda delar av rättsområdet. Bland dessa re- formkrav märkas följande.

Åtskilliga motionärer påyrka en utvidgning av tillämpningsområdet för de sociala bestämmelserna eller sålunda en överflyttning av vissa grupper av är— renden från den allmänna till den sociala arrendelagen. Här beröres dels frågan om sistnämnda lagstiftnings omfattning med hänsyn till skilda grup— per av jordägare, dels frågan om dess begränsning med hänsyn till den arren- derade jordens omfattning. Vidkommande förstnämnda fråga yrkas sålun- da, att regeln om femtonårig minimitid måtte utsträckas till att avse jämväl arrendebruk under huvudgård tillhörig fideikommiss eller enskild jord- ägare (I: 202 och II: 361 år 1928; I: 185 år 1929). I en annan motion (II: 299 år 1931) påyrkas åtgärder till förhindrande av att norrlandslagstiftningen kringgås genom att bolagen inrätta självständiga stiftelser; ett yrkande som

dragit fram spörsmålet, huruvida icke den sociala arrendelagstiftningen bör utsträckas till arrenden under stiftelser. Beträffande nämnda lagstiftnings begränsning till arrendebruk av viss storleksordning framhålles i vissa motio- ner önskvärdheten av att jämväl innehavare av mindre arrendelägenheter och torp komma i åtnjutande av det särskilda sociala skyddet. I sådant syfte föreslås att den i lagarna bestämda s. k. nedre arealgränsen, motsvarande fyra hektar odlad jord respektive fyra hektar inrösningsjord, måtte sänkas, exempelvis till två hektar odlad jord (I: 201 och II: 358 år 1928; I: 185 år 1929). Fullständigt borttagande av sagda arealgräns har jämväl påyrkats i en motion (II: 37 år 1930). Frågan om gränsdragningen mellan den allmänna och den sociala arrendelagstiftningen aktualiseras jämväl genom vissa, nedan berörda yrkanden om ändringar i den allmänna arrendelagen.

Beträffande innehållet i den allmänna arrendelagen föreligga ett flertal yrkanden. En motionär (II: 343 år 1935 och II: 187 år 1936) förordar en strängare formalisering av arrendeavtalet; detta skulle ovillkorligen upprättas i skriftlig form och vara beroende av godkännande av därtill behörig myn- dighet. Samme motionär förordar jämväl en minimitid av fem år för arrende samt föreskrift därom, att arrendeavgiften alltid skall utsättas i penningar. I vissa motioner (I: 278 år 1934; II: 343 år 1935; I: 8 och II: 187 år 1936) på- yrkas en anordning, som skulle möjliggöra arrendeavgiftens reglering under löpande arrendeperiod, exempelvis i fall av våldsam konjunkturväxling. Härmed sammanhänger även yrkandet (11:187 år 1936) att om arrendator enligt arrendeavtal är skyldig utföra arbete eller erlägga arrende in natura, ersättning härför skall utgå enligt i orten gängse pris. Förhållandet mellan arrende— och arbetsavtal beröres ytterligare i en motion (II: 36 år 1930), däri yrkas förbud mot sammankoppling av dylika avtal. Från vissa håll förordas vidare tvingande bestämmelser angående en allmän nybyggnadsskyldighet för jordägaren; denne skulle sålunda ovillkorligen vara skyldig att vid till- trädet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga bygg- nader i ett efter ortens sed behörigt skick (II: 343 år 1935; I: 8 och II: 187 år 1936). Jämväl reglerna om syn äro i vissa motioner föremål för behandling. Sålunda ifrågasättes (I: 285 och 11:486 år 1936), huruvida icke sagda regler borde i lagen angivas vara av tvingande karaktär. Ett par motionärer (II: 343 år 1935; I: 8 och II: 187 år 1936) påyrka införande av tvingande bestämmelse därom, att belopp vartill brister vid syn uppskattats skulle utbetalas till ar- rendatorn i den mån påsynade brister av honom avhjälptes; arrendatorn skulle sålunda icke såsom nu behöva vänta på ersättning till dess fastigheten avträddes. Flera motioner angå arrendators rätt att bekomma ersättning för särskilda förbättringar å fastigheten. Sålunda yrkas (I: 65 och II: 128 år 1934) att i lagen måtte stadgas rätt för arrendator att på närmare angivet sätt erhålla ersättning för under arrendetiden utförd cementerad gödselstadan- läggning. Det i vissa motioner (I: 285 och II: 486 år 1936) framförda kravet på utredning, huruvida icke ät lagens bestämmelser i större utsträckning än vad nu är fallet borde givas tvingande natur, har ock huvudsakligen avse- ende å reglerna om ersättning för förbättringar. Vidare hemställes i en mo-

tion (I: 123 år 1933) om förbud för jordägaren att av arrendator kräva er- sättning för fastigheten påförda skatter. Såsom en provisorisk anordning i avbidan på ny lagstiftning har av en motionär (I: 278 år 1934 och I: 8 år 1936) förordats en tvångsförlångning av korta arrendetider.

Vidkommande särskilt den sociala arrendelagstiftningen föreligger yrkande om en sammanföring av de skilda bestämmelserna i nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen till en enhetlig för hela riket gällande lag (1:278 år 1934 och 118 år 1936). I syfte att förebygga, att de arrendatorn genom tvingande lag tillerkända förmånerna göras illusoriska genom höjning av ar- rendeavgiften, föreslås från ett håll (II: 70 år 1930; II: 143 år 1932 och II: 62 år 1936) införande av möjlighet att genom något offentligt organ fastställa maximitaxor för arrendeavgifter. En annan motionär (II: 187 år 1936) ut- talar, att ett effektivare skydd för arrendatorer icke synes kunna åstadkom- mas, med mindre samhället genom sina organ i vissa fall kan bestämma ar- rendebeloppen.

Ett inom riksdagen ofta framställt krav är införande av optionsrätt för arrendatorer. Detta rättsinstitut skulle enligt vissa motioner (I: 200 och II: 359 år 1928; I: 185 år 1929; II: 69 år 1930 och I: 8 år 1936) erhålla tillämp- ning inom området för den sociala arrendelagstiftningen, varvid emellertid tillika förutsättes, att detta område skulle väsentligen utvidgas. I två motio- ner (I: 285 och II: 486 år 1936) ifrågasättes, om icke optionsrätt i någon form borde tillerkännas en arrendator, om fastigheten varit utarrenderad under längre tid, förslagsvis 20 år. En motionär (II: 343 år 1935 och II: 187 år 1936) förordar generellt, att avträdande arrendator erhåller företrädesrätt till förnyat arrende; någon åtskillnad mellan 5. k. allmänna och sociala arrenden göres sålunda icke. —— I detta sammanhang må även omnämnas vissa motioner- (I: 285 och 11:486 år 1936), vari påyrkats utredning om införande av be- stämmelser angående obligatorisk medling vid tvister mellan jordägare och arrendator.

I några motioner har jämväl berörts frågan om införande av förköpsrätt till förmån för arrendatorer, en fråga som blivit särskilt aktuell genom att vissa bolag efter genomförandet av 1927 års lagändringar i större omfattning skridit till försäljning av sina arrendegårdar. Sålunda betrakta vissa motio- närer (I: 167 och II: 261 år 1930) förköpsrätten såsom det bästa medlet att skydda en arrendator mot äventyret att fastigheten försäljes till annan per— son, måhända utan arrendatorns hörande. I liknande syfte föreslås i en mo- tion (II: 266 år 1932), att i den sociala arrendelagstiftningen måtte införas förbud för bolag att inom de delar av riket, till vilka den norrländska ar- rendelagen år 1927 blivit utsträckt, försälja utarrenderade jordområden i fall då vederbörande brukare önskar att få kvarbo såsom arrendator. I en mo- tion (I: 8 år 1936) har såsom ett av arrendatorsklassens aktuella problem an- givits företrädesrätt till köp av jordbruket med laga tillbehör samt skydd i övrigt mot besittningens utbjudande till salu vid en för arrendatorn oläglig tidpunkt eller eljest i oträngt mål. Slutligen må nämnas, att införandet av förköpsrätt merendels även betraktas såsom ett medel att befrämja en all-

män övergång från innehav på arrende till besittning under äganderätt. Problemet om förköpsrätt inneslutes sålunda i den större, i övrigt mera fri- stående frågan om arrendejordbrukens frilösning, ett ämne som under senare år varit föremål för behandling i talrika motioner (jfr exempelvis I: 204 och 268 samt II: 360 år 1928; I: 184 och II: 315 år 1929; I: 177, 205 och 208 samt Il: 272 år 1930; I: 213 år 1932; I: 323 och II: 520 år 1933; I: 278 och 279 år 1934; I: 258 år 1935 ävensom I: 8 år 1936).

Beträffande den med arrendeinstitutet nära sammanhängande vanhävds— lagstiftningen föreligga åtskilliga motioner. Dessa syfta i allmänhet till en utvidgning och skärpning av sagda lagstiftning. Ur principiell synpunkt har mot den nuvarande lagen anmärkts, att densamma i viss mån har karaktär av klasslag, tillkommen i syfte att hålla efter vissa grupper av jordägare. Med åberopande härav och under hänvisning till inträffade fall, där enskilda jordägares fastigheter ansetts ha blivit vanhävdade, har i två motioner (I: 107 och II: 181 år 1929) förordats antagande av en vanhävdslag avsedd att gälla alla jordägare. Vid ett senare tillfälle (I: 134 och 11: 198 år 1931) har påyrkats utredning, dels angående utsträckning av nu gällande uppsiktslag till att om- fatta andra slag av jordbruk än dem för vilka den nu gäller, dels angående den skärpning av lagen som kunde anses påkallad. Förslag om utvidgning av uppsiktslagen har jämväl framkommit i anslutning till yrkanden om sänk- ning eller borttagande av den s. k. nedre arealgränsen inom den sociala ar- rendelagstiftningen (I: 159 och II: 366 samt II: 481 år 1936). En uppmjuk- ning av vissa bestämmelser i uppsiktslagen har å andra sidan förordats i ett- par motioner (1:53 och 11:86 är 1931).

Slutligen må ytterligare omnämnas vissa motioner, som taga sikte på en mera effektiv kontroll av ifrågavarande lagars efterlevnad. Sålunda har yrkats (I: 281 år 1934) anordnande av kontroll medelst lag på den sociala arrendelagstiftningen genom jordbrukskommissionerna eller annorledes. 1 en senare motion av samme motionär (I: 8 år 1936) har såsom ett aktuellt problem för arrendatorsklassen omförmälts kontroll över arrendelagens till— lämpning från jordägarnas sida åtminstone genom stickprov. En annan motionär (11:187 år 1936) hemställer om införande av en regel därom, att arrendeavtal för att äga juridisk giltighet skall ha blivit godkänt av där— till behörig myndighet, antingen landsfiskal eller häradsrätt.

Ovanberörda motioner ha i allmänhet icke föranlett någon åtgärd från riksdagens sida. (Jfr andra lagutskottets utlåtanden nr 10—12 år 1928 samt nr 17 och 30 år 1929; sammansatta andra lag— och jordbruksutskottets ut- låtande nr 1 år 1930; andra lagutskottets utlåtande nr 12, 17, 18 och 41 år 1931; nr 21, 22 och 24 år 1932; nr 17 år 1933; nr 41 år 1934; nr 15 år 1935 samt nr 30 och 46 år 1936.) 1 nedan angivna frågor har emellertid riksda- gen i skrivelser till Kungl. Maj:t hemställt om utredning.

I skrivelse den 30 maj 1931, nr 323, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om fortsatt utredning rörande utvidgning av 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

ävensom av den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta jämväl vis'sa stiftelser samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag vartill utredningen kunde giva anledning. Genom proposition, nr 191, till 1932 års riksdag — vilken proposition i huvudsak vann riksdagens bifall —— framlade Kungl. Maj:t ett förslag till lag om ändringi vissa delar av lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och före- ning att förvärva fast egendom. Förslaget avsåg en utvidgning av förbuds- lagen till att avse jämväl stiftelser och ideella föreningar. Beträffande frå- gan om motsvarande utvidgning av den norrländska arrendelagen och upp- siktslagen uttalades däremot i propositionen, att denna fråga krävde ingå- ende utredning och icke vore av den brådskande beskaffenhet som spörsmå- let om ändring i förbudslagen. Förslag i nämnda fråga hade därför icke ansetts böra framläggas.

I den i ett tidigare sammanhang omförmälda skrivelsen, nr 311, hemställ- de 1934 års riksdag jämväl om utredning och förslag, huruvida och i vilken omfattning i lag måtte stadgas rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för under arrendetiden utförd ändamålsenlig gödselstadanlägg— ning.

Vidare hemställde 1936 års riksdag i skrivelse, nr 180, — under åbero— pande av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 30 —— om ut- redning av följande frågor: 1) angående lämpligheten att införa den bestäm- melsen att, därest jord enligt sociala arrendelagstiftningens stadganden ut- arrenderats av bolag och med dem likställda jordägare under femton år eller av fideikommissinnehavare under tio år, avtal om förlängning skall in- gås på minst fem år, därest ej undantag genom dispens meddelas, med för- behåll om uppsägningsrätt för arrendatorn; 2) angående frågan i vad mån de regler böra göras tvingande, vilka meddelas i nyttjanderättslagens 2 kap. 14 5 om arrendators rätt att utföra arbete, som jordägaren trots utfästelse ej fullgjort, i 15 % om arrendators rätt att verkställa byggnad i fall då ge— nom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande, byggnad blivit för- störd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, i 16 & om rätt för arrendator att vid uppförande av ny byggnad i stället för byggnad, som han mottagit, i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, i 17 % om arrendators rätt att verkställa förbättringar och erhålla ersättning för dem ävensom i 18 % första, tredje och fjärde styckena om arrendators skyldighet att hembjuda bygg- nader och anläggningar samt om jordägares lösningsskyldighet; 3) angående lämpligheten att i allmänna arrendelagen uttryckligen angives, att synebe- stämmelserna i 10—13 åå äro av tvingande natur; 4) angående utvidgning av den kostnadsfria arrenderådgivningen enligt kungörelsen den 18 maj 1934 om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för biträ— de i frågor rörande arrendeförhållanden till att avse även innehavare av arrende i den omfattning, som angives i kungörelsen, under andra än i kun- görelsen omförmälda jordägare; samt 5) angående införande av medling, därest så erfordras av obligatorisk karaktär, mellan jordägare och arrenda-

1 )

tor, som önska ingå förnyat arrendekontrakt, vid meningsskiljaktigheter dem emellan om skäliga villkor för nytt arrendeavtal.

Vid andra lagutskottets nämnda utlåtande fanns fogad en av ett flertal utskottsledamöter avgiven reservation, vari uttalades att en utredning röran— de arrendelagarna borde få en vidare omfattning än den av utskottet fö- reslagna samt eventuellt utsträckas till en allmän översyn av lagstiftningen i dess helhet. Av reservanterna eller vissa av dem yrkades, att en förutsätt- ningslös utredning måtte —— förutom i de hänseenden som angivits av ut- skottet — verkställas beträffande bland annat 1) frågan om gemensam so— cial arrendelag för hela riket, 2) frågan om företrädesrätt under vissa om- ständigheter för arrendator vid köp av arrenderad egendom, 3) lagstadgande av minimitid beträffande arrenden i vad det gäller jordbruk, som normalt pläga vara utarrenderade, oberoende av om de tillhöra bolag, med dem lik- ställda jordägare eller fideikommissinnehavare, för att förhindra att jord- ägama mot arrendatorernas vilja genomdriva kontrakt med kortvarig, exem- pelvis ettårig giltighet, 4) frågan om företrädesrätt till nytt arrende, 5) frågan om tvångsförlängning av korta arrendetider, 6) frågan om jordägarens all- männa byggnadsskyldighet och 7) frågan om tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i den allmänna arrendelagen, i den mån denna fråga icke om- fattades av utskottets förslag. Reservanternas yrkanden om utredning röran- de minimitid för arrenden, företrädesrätt för arrendator vid nytt arrende och tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna arrendelagen vunno majoritet i riksdagens andra kammare men avslogos i första kam- maren.

Slutligen begärde 1936 års. riksdag i skrivelse, nr 259, utredning huruvida och på vad sätt det vore lämpligt att ändra bestämmelserna i de sociala arrendelagarna om minimiarealen för de jordbruk, som fölle under lagarna, i syfte att åstadkomma sådana arealbestämmelser, att lagarna bleve tillämp- liga å fastigheter, vid vilka arrendatorn av jordbruket kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning, oavsett beskaffenheten av de ägoslag, som inginge i jordbruksenheten, samt för riksdagen framlägga de förslag vartill utred- ningen kunde giva anledning.

Vid anmälan i statsrådet den 8 maj 1936 av omförmälda riksdagsskrivelse, nr 180, anförde chefen för jordbruksdepartementet, efter gemensam bered- ning med t. f. chefen för justitiedepartementet, följande:

Vad vid 1936 års riksdag och tidigare förekommit gåve belägg för att gällande arrendelagstiftning i åtskilliga hänseenden icke vore tillfredsställande. Gemensamt för de framkomna förslagen om utredning vore att de toge sikte på önskvärdheten av att förbättra arrendatorernas ställning. Departementschefen biträdde uppfatt- ningen att en utredning i ämnet borde komma till stånd. Ehuru en del spörsmål måhända mera än andra trängde till sin lösning, syntes det dock mest rationellt, att en dylik utredning icke begränsades genom att till densamma hänskötes allenast vissa särskilt angivna frågor, utan att densamma finge omfatta ämnet i hela dess vidd. Utredningen borde med hänsyn till de många intressen och synpunkter, som spelade in vid en lagstiftning av förevarande slag, få bedrivas i stort sett förutsätt-

ningslöst. Vissa allmänna riktlinjer för utredningsarbetet syntes emellertid böra uppdragas.

Arrendelagstiftningen torde jämväl framdeles, liksom nu vore fallet, höra om- fatta dels bestämmelser av mera allmänt gällande art, dels ock av sociala hänsyn betingade särbestämmelser för vissa slag av jordbruk. Var gränsen borde gå mel- lan den allmänna och den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområden vore vanskligt att avgöra. Mot den nuvarande gränsdragningen, enligt vilken de sociala lagbestämmelserna gällde allenast beträffande viss jord tillhörig bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda så kallade jordspekulanter, torde anmärkningar med fog kunna riktas. Skäl syntes tala för att även arrendatorer av jord tillhörande andra enskilda personer än de nyssnämnda bereddes det ökade skydd, som den sociala arrendelagstiftningen avsåge att skänka. Denna fråga borde alltså bliva föremål för utredningens uppmärksamhet. Härvid kunde det erinras, att enligt jordsak- kunnigas förslag ifrågavarande lagstiftning i vissa delar skulle omfatta varje torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet ävensom hemman, som löde under huvudgård, samt annan jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig be- skaffenhet varit upplåten på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen. Möjligheterna för en utvidgning av den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde enligt dylika linjer syntes ånyo böra undersökas. Men även andra tänkbara utvägar till en lösning av problemet i åsyftad riktning borde na- turligtvis prövas. Vidare syntes ett övervägande böra ske, huruvida ej den undre gränsen för arrenden, ä vilka de sociala lagbestämmwelserna skola äga tillämpning, borde sänkas, så att även innehavare av mindre arrendelägenheter och torp kunde inbegripas under bestämmelserna i fråga. I detta avseende kunde bringas i erinran, att enligt förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvalt- ningen av viss kronoegendom dessa synpunkter vunnit beaktande beträffande vissa å kronoskogar belägna jordbruksegendomar, nämligen s. k. skogsjordbruk. Visser- ligen torde det kunna bliva nödvändigt att, därest nu ifrågasatta sänkning av areal- gränsen komme till stånd, undantagsstadganden i vissa hänseenden, exempelvis be- träffande arrendetidens längd, meddelades för sådana av de minsta arrendena, där arrendatorns ställning till jordägaren nära sammanfölle med den anställde arbe- tarens. Detta förhållande syntes emellertid icke utgöra något hinder mot lagänd- ringens genomförande.

Såsom förut antytts, torde vissa frågor påkalla särskild uppmärksamhet. Av synnerlig betydelse syntes vara frågorna om arrendetidens längd, företrädesrätt för arrendator vid arrendetidens utgång till nytt arrende och vid arrendegårdens för- säljning till inköp av densamma samt jordägarens byggnadsskyldighet. Spörsmålen om företrädesrätt till arrende och köp vore icke berörda i ifrågavarande nu gällande arrendelagstiftning. Deras lösning torde vara förenad med vissa svårigheter. Frå- gorna vore emellertid av sådan betydelse för arrendatorerna, att denna omständig- het icke borde avhålla från att en ingående utredning i ämnet verkställdes, i syfte att ett förslag till lagstiftning därutinnan måtte kunna framkomma.

Av stor vikt men samtidigt av svårlöst natur vore jämväl frågan om förändring av arrendebelopp under löpande arrendeperiod. Dylik förändring kunde enligt gällande lagstiftning ske, om missväxt inträffade. Emellertid skulle en reglering av arrendebeloppet vara av synnerligt värde även vid starkt växlande konjunkturer. Möjligheterna härför syntes därför böra övervägas. Att samma rätt i så fall finge tillerkännas både jordägare och arrendator torde knappast vara tillräcklig anled- ning att icke söka genomföra en lagstiftning av angiven innebörd.

De sociala arrendelagsbestämmelserna syntes i princip böra vara av tvingande natur, ehuru möjlighet till undantag i särskilda fall borde stå öppen. Frågan i vil- ken utsträckning så borde vara fallet, borde givetvis uppmärksammas av utred- ningen. Även den allmänna arrendelagens bestämmelser torde i detta hänseende

böra göras till föremål för översyn. Riksdagen hade i sin skrivelse, nr 180, angivit vissa särskilda områden, vilka en utredning härutinnan borde omfatta. Emellertid funne sig departementschefen i anslutning till sin allmänna inställning till utred- ningsspörsmålet böra tillstyrka, att utredningen icke på detta sätt begränsades, utan att frågan angående den omfattning i vilken bestämmelserna borde göras tvingande upptoges till allsidig och förutsättningslös prövning. Härvid förbisåges dock icke att, i den mån en utvidgning skedde av de sociala arrendebestämmelser- nas tillämpningsområde i förut angiven riktning, behovet av ovillkorliga föreskrif- ter i den allmänna arrendelagen kunde komma att minska.

Det vore vidare av synnerlig vikt, att arrendelagstiftningens tvingande bestäm- melser även efterlevdes i det praktiska livet. Erfarenheten syntes giva vid handen, att i många fall jordägare med stöd av sitt ekonomiska övertag framtvingat iakt- tagande av avtalsbestämmelser, som vore stridande mot lagen och till arrendatorns skada. Utredningen borde därför även omfatta spörsmålet om nödig kontroll från samhällets sida över lagstiftningens efterlevnad. En tanke, som i detta samman— hang syntes kunna övervägas, vore att i nu förevarande syfte införa skyldighet för jordägare att vid vederbörlig domstol anmäla ingångna arrendeavtal för gransk- ning och inregistrering.

Lagstiftningen borde, samtidigt som arrendatorernas skäliga anspråk på gynn- sammare arrendeförhållanden tillgodosåges, givetvis — på sätt redan i visst sam- manhang antytts —- utformas under vederbörligt hänsynstagande även till jord- ägarnas berättigade intressen. Vid utredningen borde beaktas och i den mån så lämpligen kunde ske tillgodogöras det material, vilket förebragts vid tidigare ut- redningar i ämnet, samt de förslag och det resultat i övrigt, som därvid fram- kommit. I utredningsuppdraget borde naturligtvis ingå att överväga och avgiva för- slag till ändringar, som av utredningen kunde finnas påkallade, jämväl i andra för- fattningar än nyttjanderättslagen och den norrländska arrendelagen, i den mån de ägde samband med eller eljest anknöte till förevarande lagstiftning, såsom 1927 års lag om uppsikt å vissa jordbruk och förut omförmälda förordning angående grun- der för förvaltningen av viss kronoegendom. Vad förstnämnda båda lagar beträf- fade torde böra tagas under övervägande en sammanslagning av de sociala arrende- lagsbestämmelserna till en gemensam social arrendelag för hela riket. Huruvida en dylik lagstiftning borde inrymmas såsom en avdelning i den allmänna arrende- lagen eller utformas såsom en fristående lag vid sidan av denna torde jämväl böra övervägas.

Slutligen torde utredningen böra omfatta den i riksdagsskrivelsen berörda frågan om utvidgning av den kostnadsfria arrenderådgivningen till att avse även andra än i kungörelsen i ämnet den 18 maj 1934 angivna jordägare.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade chefen för jordbruksdepartemen- tet särskilda utredningsmän för att verkställa den ovan angivna utredningen. Den sålunda tillsatta kommittén antog namnet 1936 års arrendeutredning.

Den omfattning vari jordbruksjord i vårt land upplåtes på arrende giver åt arrendeinstitutionen en framstående betydelse i vårt ekonomiska liv. Det är därför ett viktigt önskemål, att rättsreglerna rörande arrende innefatta den avvägning av skilda intressen, som kan antagas medföra största möjliga gagn ur synpunkten av det allmänna bästa. V-ad med arrendelagstiftningen avses sträcker sig vida längre än till det med privaträttsordningen i allmän- het förbundna syftet, att åstadkomma ordning och klarhet i rättsförhållan- dena så att tvister undvikas och gången i affärslivet underlättas. Uppenbart är att till arrendeinstitutionen äro knutna intressen, som mera direkt sam-

Arrende— utredningen.

manhänga med produktionen inom skilda grenar av vårt näringsliv liksom ock med de sociala betingelserna för en talrik grupp av medborgare i vårt land. Arrendelagstiftningen får vid sådant förhållande, vid sidan av sin ka- raktär av civilrätt i trängre mening, en särskild prägel av närings- och social- politisk reglering. Denna omständighet medför, att rättsreglerna på före- varande område jämförelsevis ofta måste bliva föremål för statsmakternas uppmärksamhet och överväganden. Härvidlag lärer det visserligen icke böra ifrågakomma, att ett visst ekonomiskt konjunkturläge får utöva något egent- ligt inflytande vid rättsreglernas utformning, varav såsom konsekvens skulle följa, att lagen finge undergå ändring alltefter de ständiga skiftningarna i det ekonomiska livet. Däremot torde kunna fastslås, att de på något längre sikt fortskridande förändringarna inom jordbrukstekniken eller beträffande and— ra faktorer inom produktionen liksom ock den allmänna sociala utveckling— en, med därav betingade förskjutningar i rättsuppfattning och i särskilda befolkningsgruppers livsföring och krav på viss levnadsstandard, utan alltför lång tidsutdräkt böra skänk-as nödigt beaktande. De talrika framställningar om arrendelagens ändring i skilda avseenden, som under senare år fram- kommit såväl inom som utom riksdagen, utgöra ett tecken därpå, att ifrå- gavarande lagstiftning icke genom 1927 års reform ingått i något mera var- aktigt viloläge.

Såsom i motiven till nuvarande lag framhålles, bör vid lagstiftning om arrende tagas till syfte att såvitt ske kan jordbrukets utveckling därigenom befordras. Emellertid kunna olika uppfattningar göra sig gällande om bästa sättet att fullfölja detta syfte. De allmänna intressen vilka här äro i fråga äro ägnade att beröra den grundsats om avtalsfrihet, som alltjämt bildar ut- gångspunkten för stora delar av vår privaträttsordning. Då redan den nu- varande allmänna arrendelagen i icke ringa utsträckning innefattar begräns- ningar i avtalsfriheten, innebär valet mellan fritt avtal och tvingande lagbud visserligen icke någon ny problemställning på detta område. De skilda yr- kanden som framställts angående ändringar i arrendelagstiftningen kunna dock uppfattas såsom uttryck för en växande tilltro till de tvingande lagbu- dens ändamålsenlighet vid tillgodoseendet av allmänna intressen. Vid en om— prövning, huruvida särskilda bestämmelser i lagen böra bliva tvingande eller om desamma såsom dispositiva böra få sättas ur tillämpning genom kontra- henternas avtal, bör naturligtvis synpunkten av allmänt gagn vara avgöran- de. Någon i sak tillfredsstållande prövning kan icke vinnas, om man med stöd av någon förutfattad teori anser den ena eller andra metoden bör-a erhål- la ett allmängiltigt förstcg. Av den erfarenhet som föreligger på detta områ- de kan på förhand dragas den slutsatsen, att valet av metod i nämnda hän- seende måste utfalla olika, alltefter skilda typer av arrendeavtal och alltefter beskaffenheten av den fråga som den särskilda lagregeln avser att lösa. Ar- rendeutredningen förbiser emellertid icke att den nackdel, som kan ligga i själva tvånget såsom säd-ant, bör tagas i betraktande, när det gäller att välja mellan en tvingande och en dispositiv anordning. Att en ViSS återhållsamhet med införande av tvingande lagregler torde böra iakttagas även med hänsyn

därtill, att det ofta kan vara vanskligt att på förhand bedöma verkningarna av en dylik regel, torde ligga i öppen dag. I detta hänseende må särskilt framhållas, att då jordens utarrendering förutsätter jordägarens frivilliga medverkan, en tvingande normering av rättsförhållandet kan tänkas ogynn- samt återverka på just den frivillighet, som utgör förutsättningen för att arrende överhuvudtaget skall komma till stånd. Effekten av en viss lag- regel kan härigenom lätt nog bliva en annan än den som därmed egentligen varit avsedd. Antydda förhållande ådagalägger ock, att lagstiftarens möj- lighet att med tvingande regler realisera syften av ena eller andra slaget på förevarande område långt ifrån kan betraktas såsom obegränsad.

Tyngdpunkten i de reformsträvanden som under senare är gjort sig gäl- lande ligger till synes på det socialt-humanitära planet. Givet är, att i den mån lagen icke finnes uppfylla skäliga och realiserbara krav på social rätt- visa för den befolkningsgrupp —— arrendatorerna — som med avseende å sina utkomstmöjligheter och personliga förhållanden i övrigt är i särskild grad beroende av arrendeinstitutionen, det är en viktig uppgift att tillse, att brister härutinnan avhjälpas, särskilt när så kan ske utan eftersättande av de utvecklingsmöjligheter i produktivt hänseende, som det likaledes bör åligga lagstiftaren att söka befrämja. Det har ofta framhållits att arrenda- torn — av ekonomiska såväl som av psykologiska orsaker -— merendels be— finner sig i en ställning av underlägsenhet i förhållande till jordägaren, en ställning som är ägnad att försvåra arrendatorns möjlighet att på egen hand hävda Sina befogade önskemål vid avtalsslutet. Tvivelsutan har man härmed angivit en synpunkt, som icke kan frånkännas en avsevärd betydelse inom det rättsområde varom här är fråga. Visserligen förhåller det sig ingalunda så, att en dylik underlägsenhet å arrendatorns sida kan betraktas såsom en regelmässig företeelse vid arrendeavtal överhuvudtaget. Jämte en erinran om de individuella fallens växlande karaktär måste i detta sammanhang be- tonas, att omfattande kategorier av arrendeavtal till sin natur äro sådana, att de kunna och höra uppfattas såsom resultat av förhandling mellan lik- ställd-a kontrahenter. Emellertid låter det sig icke förneka att berörda syn— punkt har en vidsträckt giltighet, och arrendeutredningen håller för sin del före, att densamma bör beaktas jämväl utanför det område — den nuvaran- de 5. k. sociala arrendelagstiftningen — där den hittills utövat väsentlig in- verkan på lagreglernas uppbyggnad.

Det medel varöver lagstiftaren förfogar, när det gäller att bereda ett sär— skilt skydd för den svagare parten i ett rättsförhållande, är det redan i an- nat sammanhang omnämnda, att begränsa avtalsfriheten genom tvingande lagbud. Även ett fullföljande av de socialpolitisk-a strävanden som föranlett ifrågavarande utredning leder sålunda till en omprövning av frågan, i vad mån tvingande lagregler i större omfattning bör-a ifrågakomma på detta om— råde. Härvid framställer sig omedelbart till eftertanke, att de arrenden, vil- ka för närvarande inrymmas under den i väsentliga delar alltjämt av av- talsfrihetens grundsats behärskade allmänna arrendelagen, sinsemellan förete- avsevärda olikheter med avseende å sin ekonomiska funktion och allmänna.

karaktär. Under den allmänna arrendelagen falla sådana till sin natur olik- artade avtal som exempelvis å ena sidan ett affärsföretags arrende av hu- vudgården till ett större gods, å andra sidan en skogs- eller lantar-betares arrende av ett obetydligt torpställe om några få tunnland åker. Detta för- hållande giver från början anledning förmoda, att åtskilligt står att vinna med en på detta område företagen kategoriklyvning, som möjliggör insättandet .av ett starkare socialt skydd med avseende å de rättsförhållan—den, där ett oavvisligt behov därav kan sägas föreligga. På sätt efterföljande framställ- ning kommer att visa har arrendeutredningen inför de socialpolitiska pro- blem, som uppställt sig till lösning, i stor utsträckning valt den utväg som härmed antytts.

I detta sammanhang torde även kunna framföras den reflexionen, att de arrendeavtal vilka — måhända delvis såsom följd av en allmänt tillämpad, nedärvd rättssystematik inom civilrätten _ kommit att framstå sås-om mera typisk-a och vilka därför kunna antagas ha i särskild grad uppmärksammats vid de nuvarande lagreglernas utformning, enligt statistikens vittnesbörd icke synas vara till antalet särskilt dominerande. Det förhåller sig till och med så, att en relativt synnerligen talrik klass av nyttjanderättshavare grunda sitt innehav av jord på avtal av i viss mening blandad karaktär, avtal beträffande vilka det knappast är fullt klart, huruvida de juridiskt böra hänföras till arrende-, whyres- eller arbetsavtal. Vid en reform av arren- delagstiftningen föreligger anledning att uppmärksamma dess-a gränsfall. Behovet av socialt skydd kan nämligen icke anses vara mindre för denna kategori av smärre nyttjanderättshavare än för dem, vilka såsom arrenda- torer av fastigheter av viss storleksordning och under vissa jordägare ansetts böra skyddas genom lagbestämmelser av social betoning. Svårigheten att juridiskt klassificera nämnda avtal synes ej böra avhålla från försöket att reglera dem på det sätt, som kan antagas bäst överensstämma med deras naturliga betingelser.

Vid utförandet av sitt uppdrag har arrendeutredningen sökt tillgodogöra sig det omfattande, delvis svåröverskådliga material, som hopats under den tidigare behandlingen av förevarande ämne. Detta material, som i viktigare .delar återgives i betänkandet, har emellertid i åtskilliga stycken synts tarva en komplettering genom nyare rön och iakttagelser. Arrendeutredningen har därför genom ett till åtskilliga sammanslutningar och enskilda utsänt fråge- formulär införskaffat ytterligare upplysningar rörande förhållanden ägnade att belysa behovet av ändrad lagstiftning. En viss inblick häri har även vun- nits genom en av arrendeutredningen företagen studieresa, berörande vissa orter i Uppland, Dalarna, Västmanland, Värmland, Dalsland, Bohuslän, Väs— tergötland, Halland, Småland, Östergötland och Södermanland. Av vad som framkommit vid undersökningen har arrendeutredningen, såsom närmare utvecklas i de särskilda avsnitten av detta betänkande, ansett sig kunna kon- statera behov av lagändring i ett flertal avseenden. Dessa behov ha dock i :stor utsträckning kunnat tillgodoses genom den i lagtekniskt hänseende jäm-

förelsevis enkla åtgärden att överflytta vissa grupper av arrenden till de spe- ciella reglernas tillämpningsområde.

Beträffande allmänna arrendelagen föreslår arrendeutredningen vissa änd— ringar, vilka dock endast beröra en mindre del av därstädes förekommande bestämmelser. Av sakliga nyheter må nämnas följande. —— Skriftlig form uppställes såsom ovillkorlig förutsättning för giltigheten av ett arrendeavtal. Om en fastighet på grund av muntligt avtal övertagits till brukande mot lega, skall enligt förslaget icke, såsom nu är fallet, endera kontrahenten kunna be- gära domstols fastställande av avtalet. Emellertid tillerkänner förslaget bru- karen under vissa villkor en rätt till ersättning, som lärer bliva ägnad att ga- rantera avtalens upprättande i skriftlig form. — Vidare föreslås vissa jämk- ningar i de bestämmelser som angå sublokation och substitution; sålunda er- håller regeln om arrendatorns rätt att efter hembud till jordägaren sätta an- nan i sitt ställe en något ökad räckvidd, i det den skall gälla när arrendeav- talet är slutet för viss tid ej understigande tio år. —— I fråga om syneinstitu— tet innebär förslaget den ändringen, att underlåtenhet att hålla syn icke skall principiellt betaga part möjligheten att föra bevisning rörande fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Den i laga ordning hållna och oklandrade synen bibehålles dock vid sin ställning såsom ett legalt bevis emot vilket mot- bevisning ej är tillåten. I ändamål att underlätta tillgången till kunniga syne- män medgiver förslaget, att syneman må tagas även från ort, som ligger inom annat tingslag än fastigheten. Slutligen ha de instruktionella föreskrifterna rörande tillvägagångssättet vid syn undergått viss komplettering till förebyg- gande av rättsovisshet eller rättsförlust i sådana fall, där synen icke omfattat allt vad till fastigheten hör. —— Tvingande karaktär skall enligt förslaget för- länas de bestämmelser (15 och 16 åå), som angå jordägares nybyggnadsskyl- dighet, i fall då byggnad genom vådeld eller annorledes blivit förstörd eller i större omfattning skadad, samt arrendators rätt att vid uppförande av ny byggnad i stället för byggnad som han mottagit i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden. — Reg- lerna om arrendators rätt till ersättning för utförda förbättringar utökas med ett stadgande, som berättigar arrendatorn till ersättning, när han å fastig- heten anlagt cementerad gödselstad. — Vidare föreslås förbud mot att arren- datorn genom förbehåll i arrendeavtalet förpliktas att erlägga sådan för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga, som författningsenligt åligger jordägaren. — Slutligen har i förslaget upptagits ett stadgande, som inskrän— ker användningen av skiljemannaförfarande i tvist angående arrendatorns rätt att kvarsitta å fastigheten.

Vidkommande den i allmänna arrendelagen (7 &) förekommande regle- ringen av arrendators arbetsskyldighet och vad därmed sammanhänger, inne— bär förslaget — som upptagit motsvarande reglering i en särskild underavdel- ning av nyttjanderättslagens arrendek-apitel — vissa väsentliga nyheter. En— ligt förslaget skall lega ej längre få utsättas i arbete; ett förbud som innebär att de hittillsvarande dagsverkstorpen i inskränkt bemärkelse avlysas. Där- emot betager icke förslaget jordägaren möjligheten att i själva arrendeavtalet

göra förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra arbete. Ersättning för sådant arbete skall enligt förslaget, ändå att i avtalet annorlunda blivit bestämt, utgå efter pris motsvarande det, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden gängse i orten. Denna regel föreslås skola gälla även med avseende å arbete, varom kontra- henterna träffat överenskommelse annorledes än i själva arrendeavtalet. —— En nyhet är vidare att arrendatorn, i fall där jordägaren ej tillhandahåller arbete som arrendatorn är skyldig utgöra, skall vara berättigad att uppsäga arrendeavtalet. Vid sidan av denna uppsägningsrätt bibehåller förslaget den särskilda rätt till skadestånd, som även enligt nuvarande lag under vissa för- utsättningar tillkommer arrendatorn. Regeln härom har i förtydligande syfte undergått viss omformulering.

Det huvudsakliga av de föreslagna förändringarna faller inom området för den sociala arrendelagstiftningen. Denna har i förslaget erhållit dels ett vä- sentligen vidgat tillämpningsområde dels ett i åtskilliga stycken nytt inne- håll. Enligt förslaget skola de sociala bestämmelserna med vissa undantag äga tillämpning, när upplåtelsen avser brukningsdel, som tillhör enskild per- son eller fideikommiss och lyder under huvudgård, liksom ock när jord upp- låtes tillhörande bolag, förening eller stiftelse eller 5. k. enskild spekulant, allt såframt ej arrendet omfattar odlad jord till en vidd överstigande tjugo— fem hektar. Någon s. k. nedre arealgräns upptages icke i förslaget. Härvid är dock att märka att åtskilliga bestämmelser — framför allt sådana som angå besittningstidens varaktighet — icke skola äga tillämpning, om med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande ar- betskraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetar- boställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Då genom arealgränsens borttagande avgränsningen nedåt för den sociala arrendelagstiftningen principiellt kommer att sammanfalla med den gräns som kan sägas föreligga mellan arrende och hyra, har det synts på- kallat att genom viss jämkning av bestämmelsen i 3 kap. 31 & nyttjande- rättslagen något närmare precisera sistnämnda gräns. Utvidgningen av till- lämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen har synts nödvän— diggöra vissa jämkningar även i uppsiktslagen. Sålunda föreslås en upp- mjukning av vanhävdsbegreppet; den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll skall ej anses såsom vanhävd, så framt byggna- den blivit obehövlig till följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften.

Den viktiga frågan om besittningstidens varaktighet har beträffande de sociala arrendena med nyss angivna undantag erhållit den lösningen, att istället för den nuvarande femtonåriga minimitiden föreslås en anordning med femårig minimitid i förening med optionsrätt. Enligt förslaget skall sålunda arrendatorn, där ej särskilt i lag angivet hinder föreligger, vid upp- låtelsetidens utgång äga rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Denna rätt till successiv förlängning av arrendet skall enligt förslaget icke upp—

höra efter visst antal år och skall vid arrendatorns frånfälle kunna övergå ä hans dödsbodelägare. Såsom hinder mot optionsrätt upptager förslaget, att arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeav- talet, att jordägaren avser att själv bruka fastigheten samt att det eljest på grund av särskilda omständigheter måste anses för jordägaren medföra syn- nerligt men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Kunna parterna ej enas om de arrendevillkor, som skola gälla för en ny femårsperiod, får spörs— målet härom avgöras genom skiljedom, varvid när ej annat bestämts i ar- rendeavtalet ledamöterna i jordbrukskommissionen skola vara skiljemän. Rörande tvist om optionsrätt eller om ändring i arrendevillkoren upptager förslaget särskilda detaljbestämmelser. Genom övergångsstadganden sörjes för att optionsrätten i vissa fall erhåller tillämpning även på avtal som slu- tits innan nya lagen träder i kraft. —— En nyhet är vidare, att arrendator, som förvarat sin optionsrätt, skall vara berättigad att i händelse av fastighetens försäljning lösa till sig fastigheten till samma pris som köparen utfäst. De närmare reglerna angående sådan rätt ha synts böra upptagas i en särskild lag om utövande av förköpsrätt. — I ändamål att tillskapa ökad garanti för den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad i det praktiska livet föreslås en anordning, enligt vilken det skall åligga jordägaren att efter ett arrende- avtals tillkomst inom viss tid till jordbrukskommissionen insända bestyrkt avskrift av avtalet. Finner jordbrukskommissionen vid granskning av avta- let, att detta innehåller bestämmelse som enligt lagen är utan verkan, skall enligt förslaget kommissionen så snart ske kan i rekommenderat brev lämna kontrahenterna besked därom. _— Slutligen ha även reglerna om dispens undergått viss omarbetning. Fråga om dispens från de sociala bestämmel- serna skall enligt förslaget i första hand prövas av jordbrukskommissionen. Mot kommissionens beslut får talan föras hos länsstyrelsen och ytterligare fullföljas hos Kungl. Maj:t.

I arrendeutredningens uppdrag har bland annat ingått att överväga, hu—

, ruvida bestämmelserna i den norrländska arrendelagen skulle kunna sam-

manslås med nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser till en ge- mensam social arrendelag för hela riket. Det synes från början uppenbart, att med en sådan sammanslagning skulle kunna vinnas fördelar ur syn- punkten av formell reda och överskådlighet. Tydligt är ock att de nyheter, som arrendeutredningen funnit sig böra föreslå och vilka äro avsedda att erhålla tillämpning även på norrländska arrenden, kunna lagtekniskt sett lättare genomföras om de upptagas i en gemensam lag, än om desamma sko- la inarbetas i två särskilda, efter olika system uppbyggda lagar.

En närmare jämförelse mellan norrländska arrendelagen, å ena, samt nyttjanderättslagen i förevarande delar, å andra sidan, giver vid handen att mellan de båda lagarna såsom i vederbörligt sammanhang kommer att

_ närmare påpekas — bestå en mängd sakliga skiljaktigheter. Emellertid sy-

nas av dessa endast en mindre del stå i något mera påtagligt samband med de olikheter — i fråga om natur, näringsliv och sociala förhållanden — som

givetvis föreligga mellan landets nordliga och sydliga delar. I den mån : skiljaktigheterna icke äro på sådant sätt betingade, möter tydligen icke något hinder att i likformighetens intresse företaga en utjämning, varvid beträf- fande varje detalj får avgöras, huruvida den ena eller andra lagens stånd- punkt bör föredragas eller eventuellt någon ny lösning genomföras. En 3 stor del av skiljaktigheterna sammanhänga med syneinstitutets olika kon— struktion i de båda lagarna. Då arrendeutredningen —— såsom vid behand— lingen av syneinstitutet kommer att närmare utvecklas — funnit nyttjande— rättslagens bestämmelser om syn utan olägenhet kunna tillämpas även i norra Sverige, ha sagda skiljaktigheter blivit eliminerade. Även i fråga om arrendators rätt till ersättning för varaktig jordförbättring har arrendeut— redningen ansett enhetlighet kunna vinnas. Förslaget har i denna del följt nyttjanderättslagens linje.

Emellertid ha de särskilda bestämmelser i norrländska arrendelagen, vil- ka angå arrendators rätt till skogsfång samt bete och vilka sakna mot- svarighet i nyttjanderättslagen, funnits utgöra hinder mot full enhetlighet. Då det icke synts lämpligt att utsträcka dessa bestämmelser till att gälla även för södra Sverige men desamma torde ha en icke ringa betydelse för arrendatorerna på många håll i norra Sverige, har arrendeutredningen an— sett sig böra bibehålla dessa bestämmelser för det geografiska tillämpnings— område som de för närvarande äga. Denna omständighet har emellertid icke ansetts hindra de sociala arrendebestämmelsernas sammanförande i en och samma lag. Arrendeutredningen har ansett sig böra föreslå, att sagda bestämmelser om skogsfång och bete införlivas med nyttjanderättslagen, ehuru med bibehållen begränsning av deras tillämpningsområde. I följd av denna anordning föreslås fullständigt upphävande av den norrländska arrendelagen.

Beträffande arrenden av ecklesiastik jord — i främsta rummet lönebostäl- len — gälla för närvarande allmänna arrendelagens regler, i den mån annat ej följer av vissa, i ecklesiastik boställsordning upptagna specialbestämmelä ser rörande sådana arrenden. De med förslaget avsedda ändringarna i all- männa arrendelagen kollidera icke med nämnda specialbestämmelser och bliva sålunda alltigenom tillämpliga på de ecklesiastika arrendena. En sär— skild fråga är, huruvida specialbestämmelserna — vilka bland annat tillför- säkra arrendatorn en på visst sätt konstruerad optionsrätt —— böra ändras i anslutning till den ordning som föreslagits i fråga om sociala arrenden. Här- ' vidlag synes dock uppenbart, att likformighetssynpunkten icke får tillmätas utslagsgivande betydelse. Då reglerna för ecklesiastika arrenden givetvis måste vara avpassade efter dessa arrendens särskilda beskaffenhet samt an— ledning ej föreligger, att de nu gällande år 1932 tillkomna reglerna skulle vara mindre tjänliga för sitt ändamål, har arrendeutredningen icke funnit skäl att nu revidera desamma.1

1 Ett av motivering åtföljt utkast till stadga angående stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastika arrendegårdar har den 15 augusti 1938 av särskild utredningsman, kammarrådet Tom Wohlin, avlämnats till chefen för ecklesiastikdepartementet.

I fråga om kronoarrenden gäller vid sidan av allmänna arrendelagens stadganden en omfattande specialreglering, som meddelats i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. Genomföres arrendeutredningens förslag, lärer denna administrativa författ- ning i ett par punkter böra jämkas i rent formellt hänseende. Härutöver inställer sig spörsmålet, i vad mån de inom sociala arrendelagstiftningen föreslagna nyheterna lämpligen borde vinna efterföljd även med avseende å kronoarrenden. Ehuru ändringar i sådant syfte icke synts arrendeutred- ningen ovillkorligen erforderliga, är det dock tänkbart, att önskemål om större likformighet kunna framkomma och att desamma anses förtjäna av— seende. Ett ställningstagande till dylika eventuella önskemål förutsätter emellertid en närmare undersökning av de särskilda förhållanden som måste beaktas i fråga om kronoarrenden, en undersökning som arrendeutredning- en i sakens nuvarande läge icke ansett sig lämpligen kunna företaga. Det har förefallit arrendeutredningen mera ändamålsenligt, att frågan om revi- sion av omförmälda förordning får anstå, intill dess det visat sig, om och i vilken mån arrendeutredningens lagförslag bliva genomförda.

Arrendeutredningen övergår härefter till att i särskilda avsnitt närmare beröra vissa till förevarande lagstiftning hörande frågor av mera principiell betydelse. Den motivering, som dessa olika avsnitt bland annat innehålla, utgör arrendeutredningens allmänna motivering. Härefter följer såsom en särskild avdelning en specialmotivering, som hänför sig till paragraferna i lagförslagen.

II. Arrendatorns besittningstid.

A. Frågan om minimiarrendetid i allmänhet.

Enligt allmänna arrendelagen skall arrendeavtal avslutas på viss tid eller ock för arrendatorns livstid, dock att där upplåtelsen angår fideikommiss. boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrendetiden så bestämd som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. Längsta arrendetiden är femtio år. Någon minimitid för arrendeupplåtelser finnes ej stadgad i allmänna arrendelagen.

Däremot innehåller den sociala arrendelagstiftningen bestämmelser om minimitid. Denna utgör vid arrenden under bolag och med dem likställda rättssubjekt femton år och vid arrenden under fideikommiss tio år. Emeller— tid är härvid att märka, att dessa bestämmelser icke äga tillämpning med avseende å förlängning av arrendeavtal. Om ett avtal varit gällande under den föreskrivna minimitiden, kan det därefter förlängas för huru kort tid som helst. Från stadgandena om minimitid kan vidare under vissa förutsätt- ningar erhållas dispens.

Att någon för alla arrenden gällande minimitid icke stadgats har av lag— beredningen motiverats sålunda:

De grunder, vilka över huvud kunde åberopas för en tvingande regel om att ut— arrendering skulle ske för bestämd tid, föranledde jämväl att arrendetiden icke borde sättas alltför kort; och det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke lagen borde tillika stadga en viss minimitid för arrende. Också hade man sett det för- slag framställt, att arrendetiden aldrig borde få sättas kortare än att den fullt motsvarade den vanliga omloppstiden vid ett ordnat skiftesbruk. Beredningen hade emellertid funnit en föreskrift i sådant syfte icke kunna upptagas i förslaget. Det finge icke förbises att fall kunde förekomma, då det för upplåtaren vore omöj- ligt att binda sig för en längre tid — t. ex. när han själv skulle inom en viss kor- tare tid lämna ifrån sig fastigheten — eller där det för honom vore angeläget att icke göra det — t. ex. när han önskade försälja fastigheten. I betraktande av dessa omständigheter och då det ju icke lämnades jordägaren öppet att genom förbehåll bereda sig en dylik handlingsfrihet, läte det sig icke göra att införa en lagstadgad minimitid. Förhållandets natur förde emellertid med sig att tiden icke gärna kunde sättas kortare än ett år. Det kunde nu synas som med en så kort minimitid föga vore vunnet genom föreskriften om arrendetidens fixering, då arrenden, som vore ställda på uppsägning, alltid komme att äga åtminstone lika lång varaktighet. Be- redningen hölle emellertid före att i själva verket skillnaden skulle visa sig vara högst väsentlig. När arrendetiden vore obestämd, låge det dock alltid såsom en naturlig förutsättning för avtalet att arrendet skulle sträcka sig över längre tid:

såväl jordägaren som arrendatorn funne detta i allmänhet lika önskvärt, och det vore nog endast under sådan förutsättning avtalet komme till stånd. Men under det att denna förutsättning vid ett på uppsägning ställt avtal stannade vid en tyst förhoppning, vilken sedermera när som helst kunde gåckas, tvingade nödvändig- heten av arrendetidens fixering kontrahenterna att åt densamma giva avtalets fasta form. Faktiskt torde en så kort arrendetid som ett år komma att användas endast i de undantagsfall, för vilka den verkligen vore av behov påkallad; i vanliga fall skulle jordägarens och arrendatorns gemensamma intresse föranleda en tidsbestäm- melse, som för ändamålet vore tjänlig.

Frågan om införande av en för arrenden i allmänhet avsedd minimitid har under senare år vid några tillfällen varit föremål för bedömande. Så- lunda uttalade jordsakkunniga på sin tid, att en bestämmelse om viss minimi- tid icke kunde givas generell tillämpning å arrendeupplåtelser. Dessa vore nämligen ej sällan beroende av rent tillfälliga omständigheter, och då den orsak som i dylika fall föranlett utarrenderingen ej längre förefunnes, önska— de ägaren i regel själv övertaga brukandet av fastigheten. Likaså avstyrkte andra lagutskottet vid 1936 års riksdag ett motionsvis framfört yrkande om att i allmänna arrendelagen föreskriva en minimitid av fem år. Utskottet framhöll därvid, utöver skäl som förut berörts, att fall kunde förekomma, då det jämväl ur arrendatorns synpunkt skulle vara olämpligt med en lag— bestämd minimitid.

Besittningens varaktighet är säkerligen en av de viktigare förutsättningar- na för att jordbrukets produktionsförmåga skall kunna upprätthållas och utvecklas. När det självägda jordbruket framställes såsom det ur ekono- misk och social synpunkt lyckligaste systemet för jordbruksnäringens utövan- de, så lärer en sådan uppfattning ha sitt stöd framför allt däri, att ägande- rätten, mer än någon annan besittningsform, bereder innehavaren och hans efterkommande möjlighet till varaktig och obruten besittning under genera- tioner framåt. Vad som sålunda kan sägas utgöra ett viktigt skäl för själva den privata jordäganderättens existens och som jämväl motiverar att åtgär- der vidtagas i syfte att underlätta tillkomsten av nya självägda jordbruk, måste självfallet vara av största betydelse, även när det gäller att rättsli- gen reglera det besittningsförhållande, vartill arrendeupplåtelsen giver upp- hov. Det har ofta framhållits att arrendatorn, endast om han är tillförsäk- rad en viss icke alltför kort tids tryggad besittning av den arrenderade fastig- heten, kan antagas vara benägen att ägna all sin omsorg åt jordbrukets för- kovran och igångsätta nyodlingsföretag och grundförbättringar. Att sådana uttalanden innefatta en riktig och bärande synpunkt torde vara ställt utom tvivel.

Den nu gällande allmänna arrendelagen möjliggör att arrendeavtal kun- na ingås för mycket kort tid. Intet hindrar att arrendeperioden sättes till allenast ett år. Att dylika ettåriga kontrakt även förekomma i praktiken torde vara allmänt känt. Huru pass vanliga dylika upplåtelser i själva ver- ket äro, därom lämnar tillgänglig statistik icke några bestämda sifferuppgif- ter. Det räcker härvidlag att konstatera — vad som för övrigt bestyrkes så-

Arrende- utredningen.

väl av utredningsmännens egna iakttagelser under företagen studieresa som av tidigare verkställda, i det följande delvis återgivna utredningar —— att de kortvariga arrendeupplåtelserna på ett eller ett par år, långt ifrån att utgöra några) sällsynta undantagsfall, fastmera på sina håll äro en av de vanligast förekommande typerna av arrenden.

En kortvarig arrendeupplåtelse behöver visserligen icke medföra, att ar- rendatorns faktiska besittningstid blir av lika kort varaktighet. I många och troligen i de flesta fall kommer en förlängning av arrendet till stånd, och genom dylika successiva förlängningar kan en arrendator kvarsitta å fastig— heten under avsevärd tidrymd och arrendet rent av bibehållas inom samma släkt under skild-a generationer. Vid bedömande av detta förhållande får ej heller förbises att en arrendator, som på grund av de föreliggande om— ständigheterna kan hysa en välgrundad förhoppning om avtalets successiva förlängning, kan väga inrätta sig därefter och sålunda driva jordbruket med dess framtida avkastningsförmåga i ögonsikte. Men även med beaktande av vad nu antytts står det likväl fast, att sådana yttre faktiska omständighe- ter icke kunna tillnärmelsevis ersätta vad en rättsligen tryggad besittning för längre tid förmår erbjuda. Korttiwdsupplåtelsen medför alltid — för den arrendator som tillträder fastigheten i förhoppning att där få kvarstanna un- der längre tid — en risk att arrendets fortsättande omöjliggöres genom för- höjning av legan eller på grund av annan omständighet. Att denna bristan- de trygghet kan inverka oförmånligt på arrendatorns sätt att sköta jordbru- ket och hos honom skapa en känsla av osäkerhet och vantrevnad torde icke kunna bestridas.

Önskemålet att bereda arrendatorerna en mera tryggad och varaktig be- sittningsrätt än som följer av nuvarande lagbestämmelser torde emellertid näppeligen kunna vinnas genom en enhetlig reglering. Svårigheten att ge- nomföra en dylik, för arrenden av alla typer gällande ordning bottnar ytterst i arrendeinstitutionens egen praktiska uppgift. Denna är, från en sida be- traktad, att möjliggöra jorvdäganderättens utövning i sådana fall, då ägaren av någon anledning icke lämpligen kan själv bruka den jord varom är fråga. Behovet av att anlita denna dispositionsform är av växlande varak- tighet, och härtill måste hänsyn tagas, för så vitt arrendelagen skall kunna tillfredsställande motsvara sitt syfte.

Ofta nog är en arrendeupplåtelse betingad av orsaker av mer eller mindre tillfällig karaktär. Såsom typiska må nämnas sådana fall, då en självägande jordbrukare på grund av sjukdom eller framskriden ålder ej längre lämp- ligen kan ägna sig åt jord-bruket, då en minderårig genom arv eller annorle- des övertagit en gård som han ännu icke är i stånd att förvalta eller då en person, som ej ämnar driva jordbruk, av någon anledning kommit att för- värva en egendom, vilken han vid lämpligt tillfälle önskar sälj-a. Ett tillfälligt arrende kan emellertid sägas föreligga, så snart egendomen icke är av den art, Vilken sedvanligen plägar bliva föremål för utarrendering. Om exempel- vis huvudgården inom ett gods i enskild ägo utarrenderas, är ett sådant ar-

rende tillfälligt i den mening nu åsyftas; det normala torde nämligen vara, , att en dylik huvudgård brukas av ägaren själv.

Vid arrenden av den tillfälliga karaktären förhåller det sig uppenbarli- gen i många [fall så, att jordägaren önskar binda sig endast för helt kort tid, enär han kan förutse eller har anledning räkna med ett snart upphörande av orsaken till utarrenderingen. Ett påbud om minimitid skulle i dylika fall försvåra möjligheten för jordägaren att genom utarrendering vidtaga en provisorisk anordning, som under rådande förhållanden kunde vara för honom ändamålsenlig och ur allmän synpunkt försvarlig. Genom sin osmi- dighet skulle en dylik regel även kunna i viss mån fördröja att jorden åter komme under ägarens egen brukning. Därest en allmän regel om minimitid införes i lagen, måste tydligen för sådana fall som nu berörts ett dispens- förfarande kunna äga rum. Emellertid torde något starkare skäl att över huvud stadga viss minimitid för de s. k. tillfälliga arrendena knappast föreligga. Vid dessa arrenden befinner sig arrendatorn sällan i den bero- ende ställning, att han icke utan stödet av en tvingande lagstiftning kan till- varataga sina intressen. Det kan även antagas att båda kontrahenterna i allmänhet ha fördel av att arrendeperioden icke sättes kortare än som är nöd- vän-digt med hänsyn till upplåtelsens tillfälliga karaktär.

På grund av vad nu anförts har arrendeutredningen kommit till det resul- tatet, att någon för alla arrenden gällande bestämmelse om minimitid icke bör införas i allmänna arrendelagen. Vid sådant förhållande bör tydligen efterföljande undersökning närmast inriktas på frågan, i vad mån de arrenden av permanent karaktär, vilka för närvarande lyda under all- männa arrendelagen, böra bliva föremål för en speciell reglering, åsyftande att tillförsäkra arrendatorerna en mera varaktig besittning.

Såsom permanenta kunna betraktas arrenden av kronojord och arrenden av ecklesiastik jord. Emellertid äro dessa arrenden underkastade särskilda administrativa regler, vilka synas i stort sett tillgodose de önskemål var- om här är fråga. Vad beträffar arrenden av kommunal jord torde ej heller föreligga något egentligt behov av skärpta regler i förevarande hänseende. Att genomföra sådana skulle ock möta särskilda svårigheter med hänsyn därtill, att kommunernas arrendeupplåtelser mycket ofta äro av tillfällig ka- raktär.

Vad som i detta sammanhang närmast intresserar är den stora grupp av arrenden, som avse fastigheter i de under enskild ägo befintliga jordkom- plexen av godstyp. I anslutning härtill torde även få komma i betraktande arrenden under stiftelser eller ideella föreningar.

B. Reglering av besittningstiden för vissa arrenden under enskilda jordägare, stiftelser och ideella föreningar.

Beträffande arrenden av enskilda jordägare tillhöriga torp och andra 3 fastigheter som ingå i godskomplex kan ur jordkommissionens enquéteredo- gör-else, såvitt den särskilt berör denna grupp av arrenden, utläsas i huvud- sak följande:

I fråga om arrendegårdar tillämpade fideikommissinnehavarna och de större enskilda jordägarna en arrendetid av i regel 5—10 år. Ofta nog stipulerades även längre arrendetid, särskilt i Sydsverige. För torpen vore däremot arrendetiden mycket växlande. Ej sällan vore den inskränkt till endast ett år. Kontrakt, vari arrendetiden lämnats obestämd, vore såvitt man kunde bedöma icke särskilt van— liga. Oftare förekomme däremot, att jordägare uppläte fastigheten på en i kon- traktet bestämd tid, varvid i detta tillades att avtalet, efter den bestämda kon— traktstidens utgång, likväl skulle äga bestånd tillsvidare, till dess uppsägning å nå— gondera sidan skedde.

Därest arrendatorn utan anmärkning fullgjorde kontraktets förpliktelser, finge avtalet i regel, om arrendatorn så önskade, förnyas på längre eller kortare tid vid kontraktstidens utgång. Det hade sålunda varit mycket vanligt, att arrendatorerna kvarsuttit en lång följd av år, under vilken tid kontraktet upprepade gånger för- nyats. Emellertid förekomme det jämväl i mycket stor utsträckning, att arrende- bruk ofta bytte brukare och att en arrendator ej sutte mer än en arrendeperiod på en och samma arrendegård. Denna mången gång livliga omsättning av arren- datorer kunde givetvis vara att tillskriva sådana orsaker som för högt arrende i förhållande till gårdens avkastning, betungande dagsverken, ekonomiskt trångmål, mindre gott förhållande mellan jordägare och arrendator o. s. v. Men även om dylika orsaker någon gång omnämndes, syntes de icke vara de vanligast före- kommande. Vida oftare framhölles det nämligen, att den ej sällan livliga om- flyttningen bland arrendatorerna vore att tillskriva den omständigheten att dessa efter en arrendeperiods utgång lämnade ett torp eller en arrendegärd för att i stället på arrende övertaga ett något större jordbruk än det tidigare brukade. På så sätt skedde ofta en steg för steg försiggående uppflyttning för mången jord- brukare, som börjat som jordbruksarbetare eller statkarl för att sedan övertaga ett torp och därefter en arrendegård, tills han slutligen lyckades förvärva ett eget jordbruk -—— målet för flertalet arrendatorers strävanden. En stor del arren- datorer lyckades emellertid icke nå den självägande ställningen. Icke alltid med- förde nämligen flyttningen från ett arrende till ett annat den väntade ekonomiska förkovringen. Tvärtom syntes just de täta ombytena och flyttningarna förklara den svaga ekonomiska ställning som kännetecknade mången arrendator. Orsa- kerna till de å s. k. dagsverkstorp och andra småtorp ofta förekommande flytt- ningarna och ombytena av torpare sammanfölle dessutom givetvis med orsakerna till den hos lantarbetarklassen i gemen så vanliga omflyttningen. Missnöjet med det ofria legoarbetet hos en och samma arbetsgivare för en ringa lön i jämförelse med den, som den till synes så frie och självständige industriarbetaren betingade sig, ohågan vid det tunga, för annans räkning utförda jordbruksarbetet, olusten över den långa arbetstiden vid jordbruket, ledan åt landsbygdens enformighet i jämförelse med vad städerna hade att bjuda i fråga om omväxling och nöjen, allt detta vore orsaker till det bland dagsverkstorpare och andra mindre torpare så ofta påtalade övergivandet av torpen för arbete vid industrien.

De i enquétesvaren omnämnda fall, då förnyad upplåtelse förvägrats arrenda— torn, fastän denne till fullo uppfyllt avtalets föreskrifter, vore ej talrika. Tidi- gare syntes dylika fall ha varit mycket sällsynta. Under de senare åren syntes de emellertid ha blivit något vanligare. En och annan uppgiftslämnare ställde denna här och var numera förekommande vägran att bevilja förnyad upplåtelse i samband med vissa av jordägarna befarade lagstiftningsåtgärder i jordfrågan. De allt oftare hörda kraven på arrendatorernas rätt till friköpning av sina arrende- bruk sades sålunda ha haft till följd, att en och annan jordägare vid arrendetidens utgång själv övertagit arrendegårdens brukning. Dylika fall torde emellertid, att döma av de få uttalandena härom, icke vara talrika. Vanligare vore däremot att jordägarna efter tillkomsten av ensittarlagen vägrat att på arrende upplåta nya jordområden till personer, som önskat å dessa områden på egen bekostnad upp- föra byggnader.

I kontrakten funnes vanligen utförliga bestämmelser med avseende å det fall alt arrendatorn avlede under arrendetiden. Dessa bestämmelser vore av mycket olikartat innehåll. Vanligast vore förbehållet att arrendet skulle upphöra med arrendatorns död. Dock torde det, även när sådant förbehåll funnes, i många fall tillstädjas stärbhuset att få kvarstanna vid arrendet till den ursprungligen kontrakterade arrendetidens utgång, därest jordägaren funne att stärbhuset kun— de uppfylla kontraktets förpliktelser. Sällsynt torde ej vara, att delägarna i boet önskade omedelbart frånträda arrendet.

Om det sålunda tämligen ofta förekomme, att stärbhuset kvarsutte den ur- sprungliga arrendetiden ut, måste det däremot anses mindre vanligt att efter nämn- da tids utgång arrendet för en ny arrendeperiod överginge till någon av arren- datorns familj. Ett dylikt bevarande av besittningsrätten inom en familj från den ena generationen till den andra hade tidigare förekommit bland annat i fråga om arrenden under vissa fideikommiss. Sådana arrenden hade under flera släktled kunnat övergå från far till son. Detsamma gällde de i smålandslänen och i vissa trakter av angränsande län så talrika torpen, tillhörande huvudsak- ligast. enskilda jordägare. När brukaren å ett dylikt torp dött, hade i regel nå- gon av sönerna trätt till. Fortfarande förekomme väl dylika fall tämligen tal- rikt och säkerligen torde de arrendegårdar och torp icke vara så få, vilkas besitt- ningsrätt gått så att säga i arv under ett eller annat århundrade inom en och samma släkt och än i dag innehades av denna.

De ingångna svaren gåve emellertid oförtydbara bevis på att denna besittnings- rättens bevarande inom en och samma släkt i stort sett tillhörde ett förflutet tids_ skede. De nya åskådningarna och det förändrade tänkesätt i ekonomiska och sociala ting, som landsbygdens olika folklager under de senaste årtiondena till- ägnat sig, hade nämligen i hög grad förändrat såväl jordägarnas som arrendato- rernas uppfattning i fråga om här berörda förhållanden. Det tidigare mer patri- arkaliska förhållandet mellan jordägare och arrendator hade numera försvunnit. Under den sociala rörelse, som begynt även å landsbygden, hade de band av mera personlig natur, som tidigare förenat jordägare och arrendator, avskurits, och båda parterna anlade numera i regel uteslutande ett ekonomiskt betraktelsesätt vid arrendeförhållandenas ordnande. För jordägaren hade det blivit likgiltigt vem som brukade hans arrendejord, om blott arrendatorn uppfyllde arrendevill- koren. Något intresse av att arrendegårdens besittningsrätt bevarades åt arren- datorns efterlevande hade jordägaren därför icke. Bjödes högre arrende av nå- gon annan, funnes för jordägaren intet skäl att låta de efterlevande kvarsitta. I flertalet fall torde det emellertid icke vara beroende på jordägarens vägran att medgiva förnyad upplåtelse åt arrendatorns efterlevande utan på dessas obe- nägenhet för dylik upplåtelse, att arrendet lämnade arrendatorns familj. I upp- giftslämnarnas utsagor anfördes nämligen ofta, att barnen till arrendatorer eller torpare i regel icke ville efterträda föräldrarna. Vore barnen vuxna, hade de i

regel lämnat arrendegården eller torpet och sökt sig in på andra levnadsbanor än jordbruket. Industrien syntes sålunda i stor utsträckning ha rekryterats bland av- komlingarna till arrendatorerna och torparna. För de barn, som växt upp å torpet eller arrendegården, hade föräldrarnas bundna ställning i förhållande till jordägaren, de ofta nog tryckta ekonomiska förhållandena i hemmet men fram— för allt den osäkra besittningsrätten icke inneburit några lockelser till att träda i föräldrarnas fotspår. Ytterligare hade givetvis bidragit den alltmer utbredda ovil— jan mot jordbruksarbete. När därför under de senaste årtiondena utkomstmöj— ligheterna inom andra näringsgrenar än jordbruket varit så talrika, vore det givet att det blivit mindre vanligt, att vid arrendatorns eller torparens död förnyad upp- låtelse skett till någon inom familjen. Alldeles särskilt gällde detta de talrika små torpen och lägenheterna inom det sydsvenska höglandet, såsom i smålands- länen samt vissa delar av Älvsborgs och Skaraborgs län. Dessa små jordbruk hade givit sina brukare en så knapp bärgning, att det för barnen i regel varit en tvingande nödvändighet att, så snart de kunnat, söka vinna utkomst å annat håll. Till mycket stor del hade detta skett genom emigration. När de gamla brukarna å nämnda torp och lägenheter dött eller måst avflytta på grund av hög ålder och oförmåga att sköta jorden, hade dessa brukningsdelar i ett mycket stort antal fall icke fått några nya brukare utan lagts i ödesmål. Husen hade rivits eller för- fallit. De små åkertegarna hade fått igenväxa. Tusentals dylika små jordbruk. som på sin tid brutits med mycken möda, hade på detta sätt försvunnit under de senaste årtiondena. Att så skett hade givetvis berott därpå att dessa jordbruk icke kunnat försörja sina brukare annat än under så knappa villkor, att de ej kunde tillfredsställa den nuvarande generationen med dess krav på en högre lev» nadsstandard.

Av såväl uppgiftslämnarnas meddelanden som de till jordkommissionen insän- da kontraktsexemplaren framginge, att det vore mycket sällsynt, att i arrende- avtalen förekomme förbehåll för arrendatorn eller, därest denne vore död, för någon av hans familj, att vid arrendetidens utgång få ny upplåtelse. Dylika för- behåll förekomme emellertid bland annat i vissa fideikommisskontrakt från Söder- manlands och Östergötlands län. De ingångna utsagorna gåve inga upplysningar om huruvida sådana förbehåll i sin praktiska tillämpning visat sig giva arrenda- torerna en mera tryggad besittningsrätt.

Enligt det av jordkommissionen framlagda utkastet till lag angående vissa jordbruksarrenden skulle upplåtelse av arrende ske på viss tid, ej understi- gande femton år, eller ock för arrendatorns livstid. Vid arrendetidens utgång skulle arrendatorn i regel äga rätt till förnyat arrende för en tid av femton år (optionsrätt). Lagen skulle —— under villkor att fastighetens areal var av viss storleksordning — äga tillämpning bland annat å arrende av jord å landet, som vid arrendeavtalets ingående tillhörde enskild person eller fidei- kommiss, där arrendet avsåge till huvudgård hörande hemman, hemmans- del, torp eller annan jordbrukslägenhet. Jordkommissionens förslag innebar sålunda att en reglering, avseende att bereda arrendatorn en mera varaktig besittningsrätt, skulle genomföras beträffande den kategori av arrenden, var- om i detta sammanhang är fråga. I motiven åberopade jordkommissionen den utredning som framkommit genom ovanberörda, av kommissionen verk- ställda enquéte. Den föreslagna regleringen, som avsåge att bereda arrenda- torn något av den självständighet och trygghet som vore utmärkande för den självägande bondens ställning, behövde enligt kommissionens åsikt icke bli- va oskäligt betungande Vför jordägaren. Härutinnan ville kommissionen sär-

”.

skilt framhålla, att regleringen endast skulle gälla fastigheter, vilka vore av jordägaren avsedda att ständigt utarrenderas.

Två av jordkommissionens ledamöter (herrar Olsson och Wohlin) intogo beträffande förevarande spörsmål en annan ståndpunkt än majoriteten. De anförde i avgiven reservation följande:

Vid övervägande av frågan om på enskild jord sittande nyttjanderättshavares rättsliga ställning hade reservanterna ej kunnat övertygas om lyckan av att för sådana i lag stadga en viss minimiarrendetid i likhet med vad som vore föreskri— vet i den för bolagsarrendatorer och med dem jämställda gällande s. k. norr- ländska arrendelagen. För reservanterna avgörande hade härvid varit, att en dy- lik lagstiftning knappast kunde begränsas till sådana utarrenderade fastigheter, för vilka arrendet uteslutande utgjordes i penningar och vilka hade ett sådant läge, att deras samband med huvudfastigheten vore ringa eller intet. Hänsyn till konsekvens skulle fastmera fordra, att den lagliga minimiarrendetiden komme att gälla även för torpare, som utgjorde arbetsprestationer till en huvudgård eller vil— kas lorpområden genom sitt läge på marken vore sådant, att sambandet mellan dem och huvudgården icke borde genom vare sig nu omnämnda eller annan lag- stiftning tvångsvis sönderbrytas. Då givetvis ett förfarande av detta slag vore lik- tydigt med ett synnerligen svårartat ingripande i huvudfastigheternas arbetsför- håll-anden eller eljest bleve för dessa fastigheter skadligt, kunde en sådan lagstift— ning icke av reservanterna förordas och följaktligen överhuvudtaget icke en lag- stiftning rörande minimiarrendetid för i enskild ägo befintliga utarrenderade fas- tigheter. Det torde häremot invändas, att lagstiftaren med denna ståndpunkt underläte att skyddande ingripa mot många i osäker rättslig ställning sittande torpare. Invändningen kunde naturligtvis förstås och även uppskattas till det värde den kunde äga, men det gällde här som alltid att väga skälen för och emot. Rescrvanterna hade då icke av förebragt utredningsmaterial övertygats om att dagsverkstorparna eller andra torpare å enskilda gods inom landet numera i stort sett befunne sig i en så betryckt och osäker ställning, att ovan anförda betänklig— heter måste vika. Redan den s. k. torpkommissionen hade konstaterat, att en allt större omsättning kunde iakttagas på de å enskilda gods upplåtna torpen samt att mångenstädes torparna själva, särskilt yngre sådana, vore obenägna för att binda sig vid ett torpkontrakt på längre tid. Sedan dess hade utvecklingen ytter- ligare gått i denna riktning, och man kunde ingalunda vara säker på att flertalet torpare på vårt lands enskilda egendomar numera skulle anse en sådan för båda parterna bindande längre minimiarrendetid för dem gagnelig. Tänkte man sig åter, att endast jordägaren, men icke torparen, skulle vara bunden av ett sådant lagstadgande, så bleve detta desto mera hinderligt för den förre vid skötseln av hans egendom. Det borde, då fråga vore om enskilda jordbruksegendomar, städse hållas i minnet, att administrationen av sådana fastigheter hade väsentligt annan karaktär än administrationen av stora bolags— och bruksegendomar. I förra fallet utgjorde dagsverkstorparna vanligen en del av det arbete, som krävdes för huvud- gårdens drift, medan en annan del utgjordes av statare, drängar och pigor samt tillfälliga arbetare. Jordägaren borde här ha i sin hand att relativt fritt bestäm- ma om de olika arbetssystemen, allt efter de ekonomiska konjunkturernas väx- lingar samt andra på hans ekonomi inverkande förhållanden.

Då reservanterna sålunda, vad anginge arrendegårdar och torplägenheter å en- skilda personer tillhörig mark, icke kunde förorda omnämnda mera genomgri- pande förändringar i gällande arrendelagstiftning, framställde sig emellertid spörs- målet, om icke vissa lagstiftningsåtgärder på detta område ändock kunde anses på grund av vunna erfarenheter behövliga. För många arrendatorer och torpare aven på enskilda egendomar medförde arrendetidernas förkortande till allenast

ett fåtal eller endast ett enda år utan tvivel en osäkerhet i besittningen, som man gärna skulle önska undanröjd, för såvitt att detta läte förena sig med jordägarens berättigade intressen. Reservanterna hade efter övervägande av detta spörsmål kommit till den uppfattningen, att man utan att störande ingripa i den enskilda avtalsfriheten borde kunna i lag föreskriva, att sådana arrendeavtal som här av- såges borde innehålla bestämmelse om huruvida nyttjanderättshavaren ägde eller icke ägde s. k. optionsrätt vid arrendets förnyande, samt att, om ingen bestäm- melse av detta slag förekomme i arrendekontraktet, nyttjanderättshavaren skulle anses äga sådan optionsrätt.

Jordsakkunniga åberopade till stöd för sitt förslag en av dem verkställd utredning, grundad på uppgifter från ett flertal jordägare. I denna utred- ning hade, såvitt nu är i fråga, framhållits följande:

Vid utarrendering av gårdar och torp under fideikommiss och andra större gods rådde mycket skiftande förhållanden. Arrendetidens längd växlade meren— dels mellan fem och tio år. Upplåtelser på kortare tid än fem år vore emellertid icke ovanliga. Ej sällan förekomme vid upplåtelser av torp en upplåtelsetid av allenast ett år. Därvid innehölle kontrakten understundom den bestämmelsen, att om uppsägning ej skedde inom viss tid före arrendetidens utgång, arrendet för- längdes på ytterligare ett år för varje gång. Ej heller vore det ovanligt vid torp— upplåtelser, att viss arrendetid ej bestämdes. Särskilt torde detta vara förhållan— det, då arrendekontrakt ej upprättades. Ett stort antal arrendegårdar under gods och fideikommiss i olika delar av landet upplåtes för en tid av fem år. På vissa orter förekomme en upplåtelsetid av sex år. En arrendetid av tio år syntes vara allmänt bruklig vid utarrendering av gårdar under de större skånska godsen. Vid dessa förekomme emellertid ej sällan ännu längre tid, upp till femton år. Beträf- fande torp torde dock upplåtelsetiden ofta vara avsevärt kortare. Längre arren— detid än femton år torde, såvitt de sakkunniga kunnat utröna, förekomma endast undantagsvis.

Därest arrendatorn under arrendetiden visade sig skötsam, torde i regel vid arrendetidens slut erbjudas honom förnyat arrende. Många arrendegårdar under de större godsen och fideikommissen hade sålunda under flera generationer bru- kats av samma släkt. I regel innehölle dock arrendekontrakten icke någon be- stämmelse om företrädesrätt för arrendatorn till nytt arrende.

Bland arrendatorerna, i synnerhet dem vilkas kontrakt gällde för kort tid, hade uttalats såsom önskemål, att viss minimiarrendetid måtte stadgas. Beträffande längden av denna tid hade önskemålen varit olika. Flertalet av de arrendatorer, som uttalat sig i frågan, hade ansett en tid av tio år vara lämpligast. Röster hade emellertid även höjts för femton år och längre tid.

Enligt jordsakkunnigas förslag skulle den ifrågavarande gruppen av arrenden komma att omfattas av föreslagna bestämmelser rörande fem— årig minimitid samt optionsrätt för ytterligare två femårsperioder. Dessa bestämmelser skulle nämligen —— under villkor att fastighetens areal var av viss storleksordning — gälla med avseende å torp eller annan till huvud- gård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lydde under huvudgård. Bestämmelserna skulle därjämte äga tillämpning beträffande annan i enskild ägo varande jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet varit upplåten på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upp- låtelsen.

I motiven uttalade de sakkunniga —— beträffande såväl nu förevarande som andra grupper av arrenden — bland annat följande:

Utredningen hade visat, att vid arrendeupplåtelser i skilda delar av landet arren— detiden ofta bestämdes så kort, att arrendatorn icke erhölle nödig trygghet för jordbrukets bedrivande. Anledningen härtill torde huvudsakligen vara att söka i en obenägenhet hos jordägarna mot långvariga upplåtelser men även i viss män i en strävan hos arrendatorerna att erhålla en större rörelsefrihet, vilken strävan * särskilt under kristiden med dess stora svängningar på det ekonomiska området varit förhärskande. Jordägarnas obenägenhet mot att upplåta arrendeställena för längre tid föranleddes ej sällan av en önskan och understundom av ett av det ekonomiska läget förestavat tvång att vid första lämpliga tillfälle försälja fastig- heterna. Merendels torde emellertid denna obenägenhet härleda därav, att jord— ägarna (särskilt då de vore bolag) huvudsakligen betraktade arrendatorerna, även om dessa brukade jämförelsevis stora ställen, såsom arbetare vid jordägarnas jordbruk eller skogsbruk och därför icke ville för en mera avsevärd tid binda sig vid arrendatorer, som kanske visade sig ovilliga eller olämpliga för sådant arbete. Vid övervägande av de lagstiftningsåtgärder, som av de förefintliga missförhål— landena påkallades, syntes det de sakkunniga uppenbart, att en bestämmelse om viss minimitid icke kunde givas en generell tillämpning å arrendeupplåtelser. En sådan bestämmelse måste begränsas till de upplåtelser, vilka enligt erfarenheten vore av mera stadigvarande beskaffenhet.

Två av kommitténs ledamöter (herrar Pettersson och Gabrielsson) mot— satte sig de av majoriteten införda bestämmelserna om minimitid och options— rätt för ifrågavarande kategori av arrenden. De anförde i huvudsak föl- jande:

Även om mellan bolagsarrenden och ifrågavarande arrenden under enskilda jordägare i ett avseende rådde en viss likhet, förekomme i andra avseenden stora olikheter. Hos en enskild jordägare framträdde behovet att disponera över sin jord på ett helt annat och starkare sätt än för bolagen. Hos den förre brötes ägan- derätten ofta och oberäkneligt av de mest skiftande anledningar såsom dödsfall, arvskifte, ekonomiska svårigheter m. m., vilket gjorde att en tvångslag innebäran- de en lång arrendetid ofta komme att för honom medföra de svåraste ekonomiska konsekvenser och kännas som en orättvisa och ett obehörigt intrång i hans ägan- derätt. Någon motsvarighet härtill funnes ej i nämnvärd grad hos bolagen. Be- träffande fideikommissen vore ju behovet av en sådan mera obeskuren förfogan- u derätt ej så framträdande, men i samma mån som fideikommissjorden i allt större * omfattning bleve föremål för försäljning och denna tendens vore påtaglig — komme detta behov att ökas. Varje tvångslagstiftning med längre arrendetid : måste uppenbarligen motverka och fördröja en utveckling till ökning av den själv-

ägande bonde- och småbrukareklassen. Det vore synnerligen svårt att påvisa nå- got verkligt behov av en sådan lagstiftning för fideikommissen. Man kunde gott ' säga., att förhållandena stabiliserat sig på det sätt, som för varje trakt stode bäst ; i överensstämmelse med folkets vanor och önskemål. Huruvida jord tillhörande " enskild person varit utarrenderad en längre eller kortare tid vore i regel beroende ! av personliga och andra förhållanden av de mest skiftande slag. Att nu låta den omständigheten, att en egendom på grund av dylika, kanske rent tillfälliga orsaker varit utarrenderad i trettio år, föranleda tillämpning av en särskild lag, syntes reservanterna orimligt. Vidare borde beaktas, att svårigheterna att — på sätt skett i fråga om bolagsarrenden — avgränsa lagens giltighetsområde säkerligen bleve avsevärt större, då det gällde att av det stora antalet enskilda tillhöriga ar- rendehemman avskilja vissa grupper och ställa dem under särskilda bestämmel-

ser. Huru oerhört många tvistiga gränsfall, som här komme att uppstå, och hur svårt det måste bliva att konstatera arrendetidens längd och alla därmed för- knippade omständigheter, torde vara uppenbart. Reservanterna fruktade, att en dylik lagstiftning långt ifrån att gagna i stället komme att giva upphov till många tvister och svårigheter.

Enligt den proposition, nr 182, varigenom frågan om reform av arrende— lagstiftningen förel-ades 1927 års riksdag, skulle ifrågavarande grupp av ar- renden vara underkastad bestämmelse om femtonårig minimitid för upplå— telsen. Däremot skulle någon optionsrätt ej påbjudas.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet tillstyrkte, att en minimi- tid av tio år lagfästes i fråga om fideikommissarrenden, men avstyrkte, att arrenden under vanliga gods indrogos under bestämmelsen om minimitid. I sistnämnda hänseende anförde utskottet följande:

Beträffande dessa arrenden funne utskottet det vara varken behövligt eller lämp— ligt att införa tvingande bestämmelser om minimitid. Utskottet hade icke av den förebragta utredningen kunnat finna, att vid dessa arrenden sådana missförhål- landen i fråga om upplåtelsetidens längd förelåge, att ett ingripande på lagstift- ningens väg kunde vara befogat. Arrendeupplåtelser under enskilda jordägare i allmänhet saknade också den varaktiga beskaffenhet, som i fråga om arrenden under bolag och fideikommiss talade för lagstadgandet av en längre minimitid. Som regel upphörde utarrenderingen av nu ifrågavarande ställen förr eller senare i följd av ägarens dödsfall eller fastighetens försäljning. Härtill komme, att många av de större enskilda egendomarna, särskilt i södra Sverige, vore för sin drift vä- sentligen beroende av den arbetskraft, som erhölles från jordbrukstorpen. En lag— stadgad minimitid, särskilt så lång som femton år, skulle utan tvivel komma att inverka störande på driften av huvudgårdarnas jordbruk. Ej heller i andra av— seenden funne utskottet särskilda tvingande bestämmelser vid dessa arrenden vara påkallade.

Åtskilliga medlemmar av utskottet reserverade sig mot utlåtandet i denna del och ansågo att ifrågavarande arrenden borde hemfalla under bestämmel— serna om minimitid.

Vidkommande arrenden under stiftelser och ideella föreningar uppg-avs i jordkommissionens enquéteredogörelse, att sagda grupp vore den, som utvi- sade den längsta genomsnittliga arrendeperioden. För dessa upplåtelser överenskommes i allmänhet om en arrendetid av tjugu år. Förnyad upplä- telse vore mycket vanlig, och vissa kontrakt innehölle jämväl förbehåll om rätt för arrendatorn eller, i händelse av hans död, för någon av hans familj, att vid arrendetidens utgång erhålla ny upplåtelse. Emellertid synes jord- kommissionen icke ha ifrågasatt, att förevarande grupp av arrenden skulle hemfalla under de av kommissionen föreslagna sociala arrendebestämmel— serna.

Jordsakkunniga uttalade i sin allmänna motivering, att arrenden under stiftelser och ideella föreningar _ vid vilka arrenden en upplåtelsetid av tjugu år syntes vara regel — torde vara att anse såsom permanenta arrenden, och att sålunda bestämmelserna om minimitid och optionsrätt skulle gälla även beträffande dessa arrenden. Emellertid upptogo de sakkunniga icke i sitt

lagförslag något stadgande med särskilt avseende å arrenden under stiftelser och ideella föreningar. Den reglering förslaget innehöll med avseende å arrenden av fastigheter under huvudgård och av jord, vilken utan andra av- brott än av tillfällig beskaffenhet varit upplåten på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen, ansågs tydligen i stort sett inbe- gripa jämvål den kategori av arrenden varom nu är fråga.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen var det under förarbetena till 1927 års lagändringar starkt ifrågasatt att bereda arrendatorerna under de enskilda godsen det särskilda skydd med avseende å besittningstiden, som en tvingande lagstiftning förmår erbjuda. Jordkommissionen och jordsak- kunniga föreslogo härutinnan såväl minimitid som optionsrätt, och i den till riksdagen avlämnade propositionen voro ifrågavarande arrendatorer inbe- gripna under den däri föreslagna regeln om femtonårig minimitid.

Det utredningsmaterial, som förebragts till stöd för de sålunda framikom- n-a förslagen och som efter allt att döma kan anses belysande även för nu rådande förhållanden, giver enligt arrendeutredningens mening belägg för önskvärdheten och behövligheten av en reform i angiven riktning. Arrende- utredningen måste härvidlag förutskicka, att en avtalad besittningstid om fem till tio år, när kontraktet icke tillförsäkrar arrendatorn någon företrädesrätt till nytt arrende, icke kan anses uppfylla de anspråk, som i förevarande hänseenden torde böra ställas på arrendeförhållanden av denna kategori. Vilken mening man emellertid än må hysa härom, torde dock den omstän- digheten, att många arrendeavtal ingås för tidsperioder om allenast ett eller ett par är, få anses ådagalägga behovet av en reform på detta område.

Emot en minimitidsreglering för hithörande arrenden har i främsta rum- met invänts, att desamma i allmänhet saknade den varaktiga beskaffenhet, som i fråga om arrenden under bolag och fideikommiss kunde motivera en lagfäst minimitid. Beträffande denna invändning torde visserligen få med- giv-as, att fastigheter som lyda under huvudgårdar i enskild ägo i något större utsträckning än bolags- och fideikommissfastigheter äro underkastade väx- lingar med avseende å ägarens person samt formen för äganderättens utöv- ning. Det förekommer naturligen då och då, att en arrendegård eller ett torp genom försäljning utbrytes från godset eller att en dylik fastighet i bruk- ningshänseen—de fören-as med huvudgården eller eljest disponeras på annat sätt än genom utarrendering. Den anmärkta olikheten mellan ifrågavarande arrenden samt bolagsarrendena torde emellertid icke kunna betraktas annor- lunda än såsom en gradskillnad, vilken knappast kan tilläggas någon utslags- givande betydelse vid bedömandet av den föreliggande principfrågan. Erfa- renheten giver ju dock vid handen att de merendels talrika brukningsdelar, vilka tillsammans med huvudgården bilda ett egendomskomplex av godstyp, regelmässigt äro utarrenderade. Det ekonomiska samband, som råder mellan alla dessa arrendegårdar och torp, å ena, samt huvudgården, å andra sidan, upprätthålles sedvanligen oberoende av skeende förändringar med avseende å äganderätten till godset. Typiska för denna sammanhållning äro icke minst

6—388572.

Arrende- utredningen.

sådana avtal, där med huvudgårdens upplåtande på arrende följer rätt för arrendatorn att uppbära arrendeavgifter eller eljest utöva jordägarens rättig- heter till de underlydande fastigheterna. Godset i den mening nu åsyftas representerar en hushållningsform, som kan sägas i praktiken förutsätta till- lämpning av arrendesystem. Beträffande de underlydande fastigheterna fö- religger i stort sett en permanent orsak till utarrendering, och en långvarig besittningstid för arrendatorn står därför i god överensstämmelse med arren— deupplåtelsens ändamål samt förhållandena i övrigt. En minimitidsreglering utesluter för Övrigt icke, att hänsyn tages till de särskilda omständigheter som kunna vara förknippade med en viss arrendeupplåtelse. För dylika un- dantagsfall bör naturligen, i likhet med vad som skett på andra områden, dispensutvägen hållas öppen.

Såsom en ytterligare invändning mot minimitidsreglering för nu ifrågava- rande arrenden har uttalats, att en sådan lagstiftning skulle komma att in- verka störande på driften av huvudgårdarnas jordbruk. Då det uppenbarli— gen av dessa arrenden endast är en del — och av utvecklingen att döma en alltmer förminska-d del — där arrendatorn tillhandahåller jordägaren arbetskraft, synes denn-a invändning knappast leda längre, än att vissa arren- den borde undantagas från regleringen på motsvarande sätt som skett inom nu gällande sociala arrendelagstiftning. Härvidlag ha visserligen reservanter inom jordkommissionen gjort gällande, att ett avskiljande av sådana torp- upplåtelser, vilka vore av betydelse för huvudgårdarnas jordbruk, ej lämp- ligen läte sig genomföra; en synpunkt som föranlett dessa reservanter att motsätta sig minimitidsreglering jämväl för övriga arrenden under enskilda gods. Arrendeutredningen — som i annat sammanhang återkommer till spörsmålet i vad mån sådant avskiljande bör ske1 — kan för sin del ej till— mäta antydda svårigheter någon avgörande betydelse. Det sociala skydd som arrendatorerna i förevarande hänseende eftersträva bör icke rimligen avvisas enb-art på den grund, att regleringen i (följd av en schematisk gräns- dragning icke komme att inbegripa alla de arrenden, där en sådan hjälp är önskvärd, eller att regleringen å andra sidan komme att undantagsvis omfatta jämväl ett och annat arrende, där dess tillämpning kunde befaras medföra viss olägenhet.

På grund av det anför-da vill arrendeutredningen principiellt förorda, att arrenden av enskilda jordägare tillhöriga torp eller andra fastigheter som ingå i godskomplex bliva underkastade tvingande bestämmelser med avse- ende å arrendatorns besittningstid. Den utvidgning av den sociala arrende- lagstiftningen, som i följd härav lärer blivaerforderlig, bör enligt arrendeutred— ningens mening inbegripa jämväl arrenden under stiftelser och ideella för- eningar, och detta oavsett, huruvida dylika arrenden avse fastigheter i gods- komplex eller icke. Visserligen torde arrendatorer under stiftelser och ideella föreningar redan under nuvarande förhållanden i stort sett åtnjuta den för— män, »som följer av en relativt långvarig arrendetid. Emellertid torde det av hänsyn till följdriktighet vara motiverat, att dessa arrenden, vilka tvivels-

1 Jfr nedan 5. 254.

utan äro av utpräglat permanent karaktär, icke uteslutas från den särskilda reglering som vid permanenta arrenden i allmänhet avser att bereda arren- datorerna en trygga-d och var-aktig besittningsrätt.

I vad mån det kan anses påkallat att från en reglering av förevarande slag undantaga vissa större arrenden av mera affärsmässig läggning är en fråga till vilken arrendeutredningen får anledning återkomma.1

C. Frågan om införande av optionsrätt.

Enligt norrlandskommitténs förslag skulle arrendeupplåtelse ske på arren- datorns livstid eller för viss tid, ej understigande tjugu år. Emellertid skulle arrendatorn äga rätt att, sedan fem arrendeår tilländagått, avträda arrendet å tid, vartill detsamma blivit av honom i laga ordning uppsagt. Vid arrende på viss tid skulle avtalet kunna efter varje upplåtelse om minst tjugu år förlängas för en gång jämväl på kortare tid. Förslaget innefattade ej något påbud om optionsrätt. I motiveringen anförde kommittén bland annat föl- jande:

Det tjuguåriga arrendet hade på grund därav, att denna arrendetid användes vid utarrendering av kronans domäner, i folkuppfattningen fått en viss hävd såsom en lämplig tidsperiod för ett normalt arrende. En arrendator, som tillträdde ett dylikt arrende vid den ålder, när personer av allmogeklass i allmänhet sökte skaffa sig egna jordbruk, visste då, att han för sin kraftigaste mannaålder hade sitt ar— betsfält givet och att han själv kunde få under avsevärd tid njuta frukterna av de förbättringar det lyckats honom att åstadkomma. För en jordägare kunde det visserligen i allmänhet förefalla rätt olägligt att vara nödsakad binda sig vid ett arrende för så lång tid som tjugu år. Men denna olägenhet, om än avsevärd när det gällde vanliga ägare av jordbruksjord, torde få anses jämförelsevis mycket obetydlig vid de arrenden, varå den föreslagna lagen skulle vara tillämplig. För en idkare av trävarurörelse vore den jordbruksjord, som funnes å hans skogs- domäner, en sak av mycket underordnad vikt. Dessutom lämnade säkerligen en längre arrendetid betydligt större utsikt till erhållandet av en ordentlig och sköt- sam brukare än en alltför knappt tillmätt sådan tid.

Om man sålunda icke borde hysa några betänkligheter vid att gent emot jord- ägaren uppställa fordringar på en tjuguårig arrendetid såsom regel, kunde man med rätta känna sig tveksam, huruvida man borde göra en dylik tidsbestämmelse absolut bindande jämväl för en arrendator. Så oförmögen att gent emot trävaru- industriens mälsmän bevaka sina intressen, som den norrländska allmogen visat sig vara, vore det bland annat att befara, att vid många arrendeavtal legan komme att bestämmas till ett belopp, som helst under försämrade konjunkturer visade sig vara för arrendatorn alltför betungande. Om man emellertid icke, såsom i vissa fall de irländska och skotska arrendelagstiftningarna gjorde, tilläte att överens- kommen lega av domstol jämkades till skäligt belopp, återstode knappast någon annan utväg än att medgiva arrendatorn rätt, att sedan han innehaft arrendet några år, så att han vunnit en verklig insikt om den arrenderade jordens beskaf- fenhet, uppsäga arrendet, därest han så funne för gott. Utan en sådan uppsäg- ningsrätt vore det att befara, att den norrländske arbetaren knappast skulle våga eller önska att binda sig vid ett arrende.

1 Jfr nedan 5. 248.

Vid utgången av en arrendeperiod om tjugu år kunde det för båda parterna vara av intresse att få förlänga arrendet på kortare tid. Måhända vore arrendatorn gammal och ville icke binda sig vid de fem år ett nytt arrende skulle vara från hans sida ouppsägbart men önskade däremot sitta kvar ett eller annat år, till dess han hunne annorledes ordna för sig. Jordägaren kunde ha svårt att genast finna en annan arrendator. Kommittén hade därför trott sig böra föreslå, att i detta fall arrende skulle kunna få förlängas för huru kort tid som helst. En dylik tillfällig förlängning finge däremot icke genast upprepas utan endast äga rum en gång efter slutet av varje tjuguårig arrendeperiod. Eljest kunde man tydligen med lätthet komma att återvända till det gamla osäkerhetstillståndet.

Tre reservanter inom kommittén (herrar Claeson, Kempe och Lindman) föreslogo en minimitid av femton år.

En reservant (herr Kronlund) ansåg det böra övervägas, huruvida icke de tjuguåriga arrendena skulle kunna ersättas med permanent-a arrenden, som finge ärvas och överlåtas och där arrendeavgiften skulle bestämmas period- vis utav en särskild uppskattningsnämnd.

De på grundval av norrlandskommitténs förslag utarbetade propositionerna innehöllo olika förslag om minimitid, i 1907 års proposition tjugu år, i 1908 års proposition tio år och i 1909 års proposition femton år. Vid sistnämnda års riksdag framfördes motionsvis (av herr Lindhagen m. fl.) yrkande, att kortaste arrendetiden måtte bestämmas till tjugu år, med ovillkorlig företrä- desrätt till ny upplåtelse vid arrendetidens slut för arrendatorn och, i händelse av hans frånfälle, för hans änka och barn.

Lagutskottet vid 1909 års riksdag framhöll i utlåtande, nr 64, vikten av att arrendetiden sattes så lång, att arrendatorns intresse med avseende på hemmanet kunde hinna i möjligaste mån befästas och komma detsamma tillgodo. Med hänsyn till de förhållanden, som vore rådande å de hemman i Norrland varom här vore fråga och på vilka särskilda förhållanden hela norrlandslagstiftningen vore byggd, syntes arrendetiden böra sättas till tjugu år. Däremot avstyrktes motionen om optionsrätt. Genom en sådan rätt skulle ske en alltför vittgående inskränkning i den rätt, som skäligen borde till- komma jordägaren i dispositionen över hans egendom.

Åtskilliga utskottsledamöter reserverade sig till förmån för tioårig arrende- tid. En ledamot vidhöll i särskilt yttrande yrkandet om optionsrätt för arren- datorn.

Genom riksdagens beslut bestämdes minimitiden till femton år utan någon optionsrätt.

Vid den av särskilda sakkunniga (herrar Wihlborg och Nilsson) verkställ— da undersökningen om norrländska arrende- och uppsiktslagarnas verk- ningar förordades att minimitiden bleve utsträckt till trettio år. Härom anfördes bland annat följande:

Knappast i någon den norrländska arrendelagen berörande fråga hade motsätt— ningen mellan jordägarnas och arrendatorernas skilda intressen kommit att fram— träda så skarpt som just i fråga om arrendetidens minimilängd. Det vore helt na- turligt, å ena sidan att de trävaruindustriidkande bolagen skulle vara synnerligen obenägna att avsluta för en längre tidsperiod gällande arrendeavtal angående sina

i i : i !

jordhruksfastigheter, och å andra sidan att arrendatorerna hade det största in- tresse av att arrendetiden bleve så lång som möjligt. Den omförmälda obenägen- heten hos bolagen för långa arrendeperioder sammanhängde därmed, att de i all- mänhet innehade sina jordbruksfastigheter för att medelst deras besättande med arrendatorer tillförsäkra sig erforderlig levande arbetskraft för skogsbruket. Då lagen lade hinder i vägen för arrendeavtalens sammankopplande med arbetsavtal och bolagen således icke kunde äga visshet om att arrendatorernas för jordbruket ej behövliga arbetskraft skulle komma jordägarnas skogsbruk tillgodo, förmenade bolagen att, därest arrendeperioderna gjordes länga, det kunde inträffa att bolagen, vilka icke hade möjlighet att bliva av med en arrendator allenast på den grund att han icke ville arbeta åt jordägaren, för en längre tid komme att sakna för skogsbruket tillräcklig arbetskraft. Det gjordes också gällande, att de långa arren- deperioderna vore olämpliga även så till vida, att jordbrukshävden å arrendefastig- heterna äventyrades i de fall, då fastigheterna råkat att bliva utarrenderade till mindre skötsamma brukare. Därjämte hade framhållits, att länga arrendeperioder skulle verka till hinders för arrendefastigheternas försäljning.

Granskade man emellertid närmare de sålunda av jordägarna åberopade skälen, torde man finna, att desamma icke vore av den betydelse som man velat tillmäta dem. Av utredningen hade framgått, att lagstiftningens inflytande å trävaruindustri- ens tillgång på arbetskraft för skogsbruket icke varit stort. De sakkunniga hade därvid utgått från att arrendatorerna, även om en vidsträcktare arbetsskyldighet hos jordägarna icke kunde genom arrendeavtalen åläggas dem, dock i allmänhet funne det med sin fördel förenligt att, i den mån de hade arbetskraft ledig från jordbruket, ställa densamma till jordägarnas förfogande. Då arrendatorernas be- hov av arbetsförtjänst vid sidan om jordbruket vore allmänt, spelade det mindre roll, om arrendeavtalen gällde för kortare eller längre tid. Den arrendator, som sutte med ett arrendekontrakt på lång tid, kunde undvara den extra arbetsförtjänst- en lika litet som den som hade ett arrendekontrakt på kort tid. Den förre lika väl som den senare komme säkerligen att söka denna extra arbetsförtjänst hos det bolag, vars jord han brukade, blott den arbetslön, som av bolaget bjödes, ej bleve lägre än vad på annat håll kunde ernås. Vad vidare anginge farhågan, att de långa arrendeperioderna skulle menligt inverka på jordbrukshävden å arrendegår- darna, kunde man genom att stadga rätt för jordägarna att kontrollera arrenda- torernas sätt att fullgöra sin hävdeplikt sörja för att berörda farhågor icke be- hövde bliva verklighet. Vidkommande slutligen det mot de långa arrendeperioderna åberopade skälet, att de skulle verka hinderligt för jordens försäljning till själv- ägande, hade undersökningen visat, att de försäljningar av bolagsfastigheter som förekommit i det övervägande antalet fall skett till de förutvarande arrendatorerna av fastigheterna. Man vore följaktligen berättigad påstå, att ej heller sistberörda skäl hade någon större betydelse i nu ifrågavarande hänseende.

Beträffande arrendatorernas intresse kunde framhållas, att ju längre arrende- tiden bestämdes, desto säkrare kände sig arrendatorn i sin ställning. Det kunde icke ifränkommas, att hos arrendatorerna funnes en latent strävan att nå samma självständighet som äganderätten medförde. I samma mån arrendetiden sattes längre, komme arrendatorerna närmare det åtrådda målet. Det vore förty uppen- bart, att de skulle med tillfredsställelse hälsa alla ansatser från lagstiftarnas sida till beredande av långa arrendeperioder. Klart vore också, att det allmännas in- tresse i denna del fullt sammanfölle med arrendatorernas. Staten kunde ju ej annat än understödja strävanden från deras sida, som vore hänvisade att för sin utkomst bruka annans jord, att ernå sådana arrendeförhållanden, som utan att kränka jordägarnas berättigade intressen beredde arrendatorerna trygghet och självständig- het samt möjlighet att själva komma i åtnjutande av frukterna av det mödosamma arbetet å den jord de brukade.

Det kunde på goda grunder ifrågasättas, huruvida den i norrländska arrende- lagen bestämda minimitiden av femton år vore tillräckligt lång för tillfredsställande av lagens omnämnda syftemål. Berörda minimitid utgjorde det aritmetiska ine- diet mellan den av norrlandskommittén föreslagna minimitiden av tjugu år och den redan vid 1907 års riksdag motionsvis föreslagna tiden av tio år. Det hade således varit kompromissen mellan de mot varandra stående intressena, som fällt utslaget i denna viktiga fråga.

Den omständigheten att, såsom det till stöd för den femtonåriga arrendetidens lämplighet anförts, arrendatorerna vid densamma, där cirkulationsbruk förekomme, skulle under minst två cirkulationsperioder få bruka den arrenderade fastigheten, utgjorde intet som helst skäl för att tiden icke skulle behöva sättas längre. Sagda argument innebure blott att, därest tiden sattes under femton år, arrendatorernas ställning bleve ännu sämre.

Det torde för visso vara det minsta man kunde begära, att den stora klass av medborgare, som utgjordes av de norrländska bolagsarrendatorerna, skulle ha sitt arbetsfält tryggat under den kraftigaste mannaåldern. Den vanliga ålder, vid vil- ken personer av allmogeklass sökte skaffa sig egna jordbruk, infölle mellan 25 och 30 år. Med en tjuguårig arrendetid vore en sådan person ej försäkrad om sin utkomst längre än högst till dess han uppnått 50 år. Vid denna ålder skulle han, om man bortsåge från möjligheten av arrendeavtalets förlängande, vara skild från den verksamhet, å vilken han grundat sin och sin familjs hela existens. Han bleve således nödsakad att söka sin utkomst genom annan verksamhet, något som i många fall kunde vara förenat med svårigheter och som säkerligen i de flesta fall för norrlänningen med hans inneboende självständighetskänsla verkade motbju- dande. Det torde därför utan vidare utveckling vara klart, att icke ens den tjugu- åriga arrendetiden för arrendatorerna medförde den eftersträvade tryggheten. Så mycket mindre vore då detta förhållandet med den femtonåriga.

Toge man vidare hänsyn till arrendelagens syfte att åstadkomma förbättring och utökning av arrendegårdarnas jordbruk, komme man också till det resultat, att en arrendetid, som slutade då arrendatorn ännu vore i sin fulla verksamhetsförmåga, ej heller tillgodosåge sagda syfte. En arrendator, som vore ställd inför utsikten att vid 45 eller kanske 40 års ålder nödgas lämna det jordbruk, åt vilket han ägnat sina krafter, kunde aldrig få det sanna intresset för jordbruket. Han skötte det måhända oklanderligt, men han nedlade ingen möda för dess förbättrande. Och vad särskilt jordbrukets utökande genom nyodling anginge, kunde det icke för- väntas, att intresset därför skulle bliva något nämnvärt, om icke arrendetiden av- sevärt förlängdes.

Det hade i annat sammanhang påvisats, att odlingsintresset hos bolagsarrenda- torerna vore ytterst ringa. Den omständigheten, att arrendelagen berättigade arren- datorn att vid avträdet av arrendet undfå ersättning av jordägaren för nedlagd nödig kostnad på verkställda nyodlingar, hade icke varit någon tillräckligt kraftig drivfjäder för odlingsarbete. Denna rättighet, ehuru av gynnsam art, ansåge dock arrendatorn vara av mindre betydelse. Han hade helt andra intentioner, då han ginge i författning om utförande av odlingsarbete. Han ville se frukterna av detta arbete, han ville se grödor växa på det odlade området, och han ville inhösta dessa grödor. Hade han utsikt att kunna förverkliga denna tillfredsställelse, grepe han sig an med odlingsarbetet, annars icke. Och han vore icke belåten med att under ett fåtal år skörda på de nya tegarna, utan han ville taga skördar under ett flertal år. Den stipulerade penningersättningen för verkställt odlingsarbete intresserade honom mindre, allra helst som han kunde få större valuta, om han ägnade sig åt skogsarbete. Väl komme det alltid att vara så, att odlingshågen icke bleve den- samma hos arrendatorn som hos den självägande. Men klart vore, att ju längre arrendetiden sattes, desto mera ökades arrendatorns odlingsintresse. Ju flera skör- dar han finge taga på den nyodlade marken, desto mera eggades han till odlings-

! t ( ?

arbete och desto mera gjorde han sig fri från det tryck i motsatt riktning, som kunde utövas av jordägaren. Det torde kunna fastslås, att den femtonåriga ar- rendetiden icke vore tillräcklig för att odlingsarbetet å arrendehemman skulle få någon större omfattning.

De sakkunniga ansåge det sålunda oundgängligt, att den i norrländska arrende- lagen fastställda minimitiden höjdes. Vid övervägande av vilken arrendetid som borde bestämmas i stället för den femtonåriga kunde man icke bortse från att de förhållanden, som föranledde idkarna av trävaruindustrien att utarrendera sina jordbruksfastigheter, vore väsentligen olika dem, som kunde föranleda andra en- skilda jordägare att upplåta sina fastigheter på arrende. Arrendeupplåtelser av en- skilda jordägare i allmänhet —— bortsett från arrenden under fideikommiss och andra större gods —— vore beroende på tillfälliga omständigheter. Vad däremot anginge det ojämförligt största antalet av de trävaruidkande bolagen, så besutte dessa bolag vart för sig en mångfald fastigheter, ofta belägna i skilda orter. Det vore icke möjligt för bolagen att annat än i undantagsfall själva bruka sina fastig- heter: skulle de behålla dem i sin ägo, vore de nödsakade att utarrendera dem. Detta gjorde att arrendesystemet beträffande dessa fastigheter bleve en permanent företeelse, så länge de vore i trävarubolagens hand. Utarrenderingen upphörde först vid fastigheternas försäljning till självägande jordbrukare. I nu omförmälda hänseende rådde en påtaglig överensstämmelse mellan trävaruindustriens jordbruks- fastigheter samt kronans och allmänna institutioners jordegendomar.

Med hänsyn till likheten mellan bolagens arrendeupplåtelser och kronans vore det mest konsekvent att för de förstnämnda stadga samma minimitid som för de senale d. v. s. tjugu år samt att även införa optionsrätt för bolagsarrendatorerna till nytt arrende. Då bolagens arrendeupplåtelser liksom kronans vore stadigva- rande, syntes allt tala för att genom lagstiftningen åt dessa upplåtelser gåves en stabilitet motsvarande den, som förlänats kronans upplåtelser. Hänsynen till så- väl arrendatorernas som det allmännas intresse syntes kräva, att i alla de fall, då jordägarna icke vore i stånd att själva bruka sina fastigheter, det arrendesystem, som i anledning härav beträffande dessa fastigheter uppstode, erhölle en sådan fasthet och stadga, att onödiga ombyten av arrendatorer till skada för arrendators- klassen samt för jordbruket och dess utvecklingsmöjligheter förekommes i gör- ligaste mån.

Trots vad sålunda anförts torde dock optionsrätt ej böra införas beträffande de arrenden, som fölle under norrländska arrendelagen. Ehuruväl denna lag högst väsentligt begränsade avtalsfriheten i fråga om arrendevillkoren, funnes dock en synnerligen viktig punkt, där full avtalsfrihet rådde, nämligen beträffande legans storlek. En sådan avtalsfrihet stode icke i överensstämmelse med optionsrätten. i vars begrepp inginge, att arrendeavgiften för den nya arrendeperioden skulle be- stämmas på grundval av en utav utomstående under betryggande former företagen materiell prövning av samtliga på arrendeavgiftens storlek inverkande omständig- heter. Då av skäl, som i annat sammanhang komme att anföras, det icke torde böra ifrågakomma att inskränka på avtalsfriheten beträffande legans storlek, följde härav, att de sakkunniga ansåge sig förhindrade föreslå optionsrättens införande för arrenden enligt norrländska arrendelagen.

En ekvivalering för optionsrätten vore emellertid nödvändig, därest den önsk- värda likställigheten med kronans och allmänna institutioners arrendeupplåtelser skulle bliva verklighet. En sådan ekvivalering borde sökas i en avsevärd förläng- ning av arrendetiden utöver den för kronoarrenden gällande. Riktigast vore härvid måhända att sätta tiden till den dubbla eller således till fyrtio år, varigenom prak- tiskt taget fullt vederlag för optionsrätten skulle vinnas. En så pass lång minimi- tid torde dock knappast vara erforderlig för ifrågavarande arrendeavtal. De sak- kunniga hölle före, att en tid av trettio år borde vara tillräcklig för vinnande av den norrländska arrendelagens syftemål.

Enligt jordkommissionens förslag skulle upplåtelse på arrende ske för viss tid, ej understigande femton år eller ock för arrendatorns livstid. Vid ar- rendetidens slut skulle arrendatorn äga rätt till förnyat arrende för en tid av femton år, för så vitt han ej i märklig mån åsidosatt vad honom ålegat i fråga om fastighetens hävd och underhåll eller det på grund av särskilda förhållanden skulle medföra avsevärt men för jordägaren att fortfarande ha fastigheten upplåten på arrende. Om arrendatorn avlidit under arren- detiden, skulle hans barn eller adoptivbarn eller make till sådant äga optionsrätt, så vitt arrendeavtalet ej för sådant fall innefattade annat för- behåll samt jordägaren skäligen kunde åtnöjas med den nye arrendatorn. Optionsrätten skulle inträda automatiskt. Ville ej arrendatorn begagna sig av denna rätt, skulle han inom viss tid före arrendets upphörande tillsäga jordägaren därom. Förmenade jordägaren åter, att arrendatorn ej vore be- rättigad till förnyat arrende, ålåge det honom att inom samma tid giva det arrendatorn till känna samt, för det fall att överenskommelse ej kunde träf- fas, inom viss tid hänskjuta frågan till avgörande av skiljemän i den ord- ning 2 kap. 8 5 nyttjanderättslagen stadgar. I huvudsak samma procedur skulle iakttagas, om någon av kontrahenterna påkallade ändring av arren- devillkoren. Av arrendatorn verkställda förbättringar finge ej föranleda för— höjning av arrendeavgiften. Till motivering av sitt förslag i nämnda delar anförde kommissionen bland annat följande:

De missförhållanden, som trots den allmänna arrendelagens strävanden i mot- satt riktning faktiskt förekomme i stor utsträckning, måste givetvis mana till ett allvarligt beaktande. Ett oeftergivligt villkor för att genom den sociala arrende- lagen skulle vinnas vad med denna lag åsyftades vore att arrendeperioderna icke bleve för korta. Endast därest den tid, för vilken arrendeavtalet inginges, sattes jämförelsevis lång, kunde arrendeavtalet för arrendatorn bereda något av den självständighet och trygghet, som vore utmärkande för den självägande bondens ställning; och endast därest arrendatorn kunde vara viss om att han under en längre tid finge skörda frukterna av det arbete han nedlade å fastigheten, kunde det förväntas, att han skulle ägna någon större omsorg åt jordbruket och något livligare intresse för dess förbättrande och utökande. Med hänsyn härtill vore frågan om den minimitid, för vilken arrendeavtalen finge ingås, en av de allra viktigaste punkterna i förevarande arrendelagstiftning.

I likhet med herrar Wihlborg och Nilsson ansåge även kommissionen, att en sådan minimitid, som i den norrländska arrendelagen för närvarande vore före- skriven, vore alldeles otillräcklig. Emellertid kunde kommissionen icke biträda nämnda sakkunnigas förslag om höjning av denna tid till trettio år. Stora betänk- ligheter måste möta mot att fastlåsa arrendeavgiften för en så avsevärd arrende- period. Kontrahenterna måste beredas möjlighet att bättre anpassa legan efter växlande konjunkturer. Detta mål trodde kommissionen skola vinnas, om minimi- tiden liksom för närvarande i den norrländska arrendelagen bestämdes till femton år samt arrendatorn därjämte tillförsäkrades vid varje arrendeperiods utgång op- tionsrätt varje gång för ytterligare femton år. Vid varje arrendeperiods utgång kunde då reglering av arrendeavgiften äga rum. Och genom en sådan anordning tillförsäkrades arrendatorerna ett slags tryggad besittningsrätt, vilken endast kunde rubbas under vissa förutsättningar. En arrendator, som väl fyllde sina plikter i fråga om fastighetens underhåll och vård, kunde sålunda känna sig fullt tryggad i sin besittning och lugnt se framtiden till mötes, viss om att frukterna av hans

%

möda verkligen skulle komma honom och hans anhöriga till godo. Endast om det på grund av särskilda förhållanden skulle för jordägaren medföra avsevärt men att ha fastigheten fortfarande upplåten på arrende eller arrendatorn skulle efter- sätta vad honom ålåge i fråga om fastighetens underhåll och vård, kunde han skiljas från arrendet.

Kunde sålunda intet tvivel råda därom, att arrendatorn genom en sådan anord- ning som den föreslagna bereddes den största möjliga trygghet, torde man dock måhända kunna invända, att densamma komme att bliva oskäligt betungande för jordägaren, Häremot ville kommissionen framhålla, att det här vore fråga alle- nast om sådana fastigheter vilka av jordägaren avsåges att ständigt utarrenderas. För den grupp av jordägare, vilka med den sociala arrendelagen avsåges, torde sålunda olägenheten av att arrendatorn tillförsäkrades optionsrätt ej bliva så sär- skilt framträdande. Vanskötte arrendatorn jordbruket eller medförde det avse- värt men för jordägaren att ha fastigheten fortfarande upplåten på arrende, ägde jordägaren, såsom ovan nämnts, vid arrendeperiodens slut återtaga fastigheten. Härtill komme den rätt till uppsägning även under arrendetiden, som redan i all- männa arrendelagen och i norrländska arrendelagen funnes stadgad och som i kommissionens förslag bibehållits. Den av herrar Wihlborg och Nilsson verk- ställda undersökningen angående verkningarna av den norrländska arrendelagen hade visat, att de betänkligheter, som av jordägarna framförts mot en längre lag- stadgad arrendetid, icke visat sig vara särskilt bärande. Slutligen ville kommissio- nen erinra om att optionsrätt redan funnes vid arrende av kronans jord. Då de arrendeupplåtelser, varom här vore fråga, liksom kronans vore stadigvarande, syn- tes allt tala för att nu ifrågavarande upplåtelser förlänades samma stabilitet, som redan tillförsäkrats kronans arrenden.

En ledamot av kommissionen (herr Lindhagen) förordade att upplåtelse- tiden sattes till tjugu år med bibehållande av systemet med optionsrätt.

Två ledamöter av kommissionen (herrar Ehrenborg och Jansson) före- slogo, med bibehållande i övrigt av den femtonåriga minimitiden, att avtal för viss tid skulle kunna förlängas för fem år eller den längre tid, som er— fordrades för att den sammanlagda arrendetiden skulle uppgå till minst trettio år. Arrendatorn skulle äga rätt till förnyat arrende för en tid ej understigande femton år eller den kortare tid, som kunde erfordras för att den sammanlagda arrendetiden skulle uppgå till trettio år. Förnyat arren- de finge dock ej avse kortare tid än fem år. Vad dessa reservanter sålunda föreslagit avsåg emellertid — till skillnad från kommissionens förslag —— endast arrenden under bolag och skogsspekulanter. Beträffande fastigheter under huvudgård i enskild ägo föreslogs en minimitid av femton år, varvid emellertid avtalet skulle få förlängas jämväl för kortare tid. För sistnämn- da grupp av arrenden skulle någon optionsrätt ej påbjudas.

Ytterligare två reservanter (herrar Olsson och Wohlin) ansågo — såsom i annat sammanhang berörts1 _— att tvingande regler om minimitid och optionsrätt ej borde införas med avseende å arrendatorer under fideikom- miss och enskilda gods.

Vid 1924 års riksdag yttrade andra lagutskottet, i anledning av väckta motioner rörande införande av tjuguårig minimitid samt optionsrätt, bland annat följande:

1 Jfr ovan 5. 77.

Klok försiktighet syntes kräva, att minimitiden ej sattes alltför lång. Det torde ej böra förbises, att lagen eljest lätt komme att hos jordägarna skapa obenägenhet mot att upplåta jord på arrende. Genom lagfästandet av alltför långa arrendepe- rioder torde vidare i de fall, då fastigheter råkat bliva utarrenderade till mindre skötsamma brukare, hävden å fastigheterna kunna äventyras. Insikten härom kun- de åler medföra, att jordägarna vid arrendeupplåtelser över hövan skärpte sina krav å såväl de rent personliga kvalifikationerna hos arrendatorerna som ock deras ekonomiska resurser. Alltför långa arrendeperioder vore ej heller obetingat till förmån för arrendatorn. Denne löpte alltid en viss risk att ha missräknat sig i fråga om arrendets godhet, en risk, som givetvis ökades ju längre tiden vore, för vilken han vore bunden. Lagfästes en längre minimitid, måst'e sålunda tagas i över- vägande, huruvida och i vad mån arrendatorn under löpande arrendeperiod borde äga rätt att frånträda arrendet. Sattes tiden däremot ej alltför lång, torde behovet av en dylik uppsägningsrätt ej vara lika framträdande. Den av herrar Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen hade visat, att den minimitid av femton är, vilken stadgades i den norrländska arrendelagen, icke medfört några mera avsevärda olägenheter för de jordägare, som berördes av denna lag. Det syntes utskottet där- för böra tagas under övervägande, huruvida ej samma tid vore ägnad att tillämpas jämväl på arrenden i andra delar av landet, som lydde under bolag och spekulan- ter. Beträffande de arrendeavtal, som lagstiftningen i övrigt komme att avse, syn- tes det utskottet däremot kunna med fog ifrågasättas, huruvida en så lång arrende- tid som femton år lämpligen borde lagfästas. Det gällde att beakta å ena sidan att arrendatorn erhölle nödig trygghet i sin besittning samt å andra sidan att jord- ägaren ej lede alltför stort intrång i förfogandet över sin jord.

Beträffande optionsrätten torde det ligga i öppen dag, vilka följder en sådan rätt, om den konstruerades i enlighet med jordkommissionens förslag, skulle medföra för jordägaren. Genom arrendeupplåtelsen skulle denne för en oöver- skådlig framtid ha avsagt sig så gott som all förfoganderätt över sin fastighet. En jordägare, som vore mån om jordbrukets upprätthållande och förkovran å arrendefastigheten, skulle det vara betaget att vid arrendeperiodens slut få en arrendator, som ej direkt gjort sig skyldig till vanhävd av fastigheten, ersatt av en bättre. Han skulle ej ens kunna taga den under eget bruk, därest han ej kunde visa, att det för honom skulle medföra särskilt men att ha fastigheten ut- arrenderad. Då arrendatorns besittningsrätt enligt kommissionens mening icke ens skulle kunna brytas genom fastighetens övergång till ny ägare utan för det fall att det skedde å exekutiv auktion, bleve försäljning av fastigheten till annan än arrendatorn praktiskt taget utesluten. Men vid försäljning till arrendatorn, vilken av jordkommissionen uppställts såsom yttersta önskemål, skulle denne enligt den av kommissionen förordade lagen om avlösning av osjälvständiga jordbruk kunna tilltvinga sig fastigheten för lägre pris än dess verkliga värde. Att sådana utsikter skulle komma att medföra en allmän sänkning av arrendefastigheternas belånings- "Värden samt öva en synnerligen menlig inverkan på den å sina håll redan ansträng- da fastighetskrediten, torde kunna såsom visst förutses.

De betänkligheter som sålunda mötte i fråga om det av jordkommissionens ma- joritet framlagda förslaget syntes, ehuru ej i samma grad, även gälla herrar Ehren- borgs och Janssons förslag, däri optionsrätten dock inskränkts dels att avse en- dast arrenden under bolag och skogsspekulanter och dels att gälla allenast vid första arrendeperiodens slut. Herrar Olssons och Wohlins förslag till optionsrätt syntes utskottet i praktiken komma att för arrendatorerna medföra föga gagn, då det lämnade jordägaren fritt att genom förbehåll i kontraktet beröva arrendatorn förmånen.

Motionärerna hade ej närmare utvecklat, huru de tänkt sig den praktiska ut- formningen av optionsrätten. Av deras motivering torde dock kunna utläsas, att

de såsom en ovillkorlig förutsättning tänkt sig, att jordägaren fortfarande ville ha fastigheten upplåten på arrende. Optionsrätten skulle sålunda ej innebära tvång för jordägaren att vid arrendetidens slut ånyo utarrendera fastigheten, utan det skulle vara honom obetaget att på annat sätt disponera över densamma. Vidare skulle undantag ske för skäliga fall.

Att en arrendator, som under arrendetiden visat skötsamhet, vid denna tids slut tillförsäkrades en viss företrädesrätt till förnyat arrende av den åt honom upplåtna fastigheten, därest denna fortfarande skulle vara utarrenderad, ansåge jämväl utskottet vara en riktig tanke. Hänsynen till såväl arrendatorernas som det allmännas intresse syntes kräva, att i de fall, då jordägarna icke vore i stånd att själva bruka sina fastigheter, det arrendesystem, som i anledning härav upp- stode, erhölle en sådan fasthet och stadga, att onödiga ombyten av arrendatorer till skada för arrendatorsklassen samt för jordbruket och dess utvecklingsmöjlig- heter förekommes i görligaste mån. Denna princip hade ock sedan gammalt gällt vid utarrendering av kronans och vissa allmänna inrättningars hemman. Emeller- tid syntes det utskottet nödigt att vid utformandet av optionsrätten mera hänsyn toges till jordägarens berättigade intresse att förfoga över sin jord än som skett i jord- kommissionens förslag. Lagstiftaren borde på detta svårlösta område framgå med nödig varsamhet, så att lagen ej komme att verka mera till skada än till gagn. Härvid torde jämväl en viss principiell åtskillnad mellan olika grupper av jord- ägare vara att beakta.

Några särskilda skäl för automatisk förlängning av arrendeavtalet, såsom jord— kommissionen förordat, syntes utskottet näppeligen föreligga. För skyddandet av arrendatorns rätt syntes en dylik anordning knappast vara erforderlig. Och någon större betydelse torde den ej heller kunna erhålla, då i flertalet fall, där förläng- ning av arrende skulle kunna ifrågakomma, förändring av arrendevillkoren med all sannolikhet komme att av endera kontrahenten påkallas. Initiativet till för- nyat arrende syntes således böra rätteligen åligga den av kontrahenterna, till vars förmån rätten gällde, nämligen arrendatorn.

Åtskilliga ledamöter av utskottet reserverade sig under åberopande av vad som anförts i motionerna.

Enligt jordsakkunnigas förslag skulle minimitiden vid sociala arrenden utgöra fem år. För samtliga grupper av dylika arrenden skulle även finnas optionsrätt. Härutinnan stadgades, att vid utgången av arrende som gällde för viss tid, understigande femton år, arrendatorn skulle äga rätt till nytt arrende för fem år. Uppginge icke vid utgången av den nya arrendeperio- den den tid arrendatorn sammanlagt innehaft fastigheten på arrende till femton år, skulle arrendatorn äga rätt till nytt arrende för ytterligare fem år. Sedan arrendatorn innehaft fastigheten i sammanlagt femton år, skulle han ej längre äga optionsrätt.

Någon optionsrätt skulle enligt förslaget icke tillkomma arrendatorn, därest denne i avsevärd mån eftersatt honom såsom arrendator åliggande förpliktelser eller det eljest på grund av särskilda förhållanden kunde för jordägaren medföra synnerligt men att fortfarande ha fastigheten upplåten på arrende åt honom. Därest arrendatorn misskött jordbruket utan att likväl ha direkt gjort sig skyldig till sådan vanvård, som i 2 kap. 36 % nytt— janderättslagen upptages såsom förverkandeskäl, skulle sålunda nytt arren- de kunna förvägras honom. Detta skulle enligt motiven också vara fallet,

därest han visat uppenbar oförmåga eller grov oskicklighet vid fullgörande av honom enligt kontraktet åliggande arbete och det på grund därav kunde anses vara till synnerligt men för jordägaren att behålla arrendatorn. Ej heller skulle arrendatorn kunna påfordra nytt arrende, om exempelvis fas- tigheten under arrendetiden försålts till någon, som avsåge att själv bruka den eller att upplåta densamma till en son eller annan nära anhörig. Lika- ledes skulle sådan omständighet utgöra hinder för optionsrätt som att fastig- heten behövde tagas i anspråk för av jordägaren planerad anläggning vilken ej tålde uppskov.

Förslaget innebar att optionsrätten inträdde automatiskt. Det skulle emellertid, enligt närmare angivna regler, stå kontrahenterna fritt att efter varje arrendeperiods utgång få legan reglerad efter tidsförhållandena så ock påkalla jämkning av övriga arrendevillkor. Uppkommen tvist härutinnan skulle avgöras av skiljemän i den ordning 2 kap. 8 % nyttjanderättslagen bestämmer.

Till motivering av sitt förslag anförde jordsakkunniga vidare:

En alltför lån-g minimitid torde ej vara till fördel för någondera av kontrahen- terna. Stora svårigheter mötte nämligen att bestämma legan för en mera avsevärd tid. Arrendatorn löpte alltid en viss risk att ha missräknat sig om arrendets god- het. Jordägaren löpte å sin sida risk, att arrendatorn kunde vara mindre skötsam, eller att denne icke mäktade hålla fastigheten i samma kultur som han mottagit den. Slutligen finge det ej förbises, att under arrendetiden svårighet merendels mötte mot en försäljning av fastigheten. Att en bestämmelse om längre minimiarrendetid sålunda för en jordägare, i synnerhet om hans ekonomi vore svag, kunde medföra en kännbar förlust, torde ligga i öppen dag. Men även ur allmän synpunkt torde det framstå såsom föga önskvärt, att jordens återgång till självägare under en avsevärd tid förhindrades. Härtill komme den i annat sammanhang berörda syn- punkten, att det icke torde utan skada för vårt skogsbruk, åtminstone där detta bedreves mera intensivt, låta sig göra att allt för snävt begränsa skogsägarnas möjlighet att förfoga över sina skogsarbetarjordbruk. Med hänsyn till de olägen- heter, som för båda kontrahenterna sålunda måste anses förbundna med stadgan- det av en lång minimiarrendetid, hade de sakkunniga ansett, att en längre tid än fem är icke borde lagfästas, men att arrendatorn samtidigt borde genom införande av optionsrätt beredas nödig trygghet att under en längre tidrymd få skörda fruk-

»

tema av det arbete och de kostnader han ville nedlägga a jordbrukets förkovran.

Såsom i annat sammanhang nämnts1 ansågo två av kommitténs ledamöter (herrar Pettersson och Gabrielsson) att de föreslagna bestämmelserna om mi- nimitid och optionsrätt icke borde erhålla tillämpning å arrenden under fi- deikommiss eller enskilda gods.

En tredje reservant (herr Andersson) ville bibehålla den femtonåriga mi— nimitiden utan optionsrätt, i vad anginge arrenden under bolag och med dem likställda rättssubjekt, men anslöt sig till majoritetens förslag beträffande arrenden under enskilda. Denne reservant anförde till stöd för sin mening följande:

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen, med en relativt kort minimitid i förening med optionsrätt intill en tid av sammanlagt femton år, erbjöde givetvis vissa fördelar för såväl jordägaren som arrendatorn. Det förefölle dock, som om.

1 Jfr ovan 5. 79.

ungefärligen samma fördelar skulle kunnat ernås på andra vägar och utan att frångå den i norrländska arrendelagen för motsvarande kategori av arrenden stad- gade minimitiden av femton år. De sakkunniga syntes visserligen förutsätta, att arrendetiden i praktiken som regel komme att uppgå till minst femton år i de fall då arrendatorn själv ville behålla arrendet. Härvidlag finge man dock ej förbi- se att, även om en skötsam arrendator vid början av en arrendeperiod kunde känna sig jämförelsevis säker om att ej bliva uppsagd vid periodens slut, han dock icke visste, om de villkor, som stipulerades för optionen och vilka i sista hand be- stämdes av skiljemän, komme att bliva för honom antagliga. Då arrendeavgiften på föreslaget sätt kunde regleras vid varje femårsperiods slut, låt vara inom vissa gränser, kunde arrendatorn vid tillträdet icke med någon säkerhet bedöma den ekonomiskt viktigaste faktorn för hans möjligheter att en längre tid sitta kvar på fastigheten. Härtill komme att jordägaren enligt förslaget erhållit möjligheter att bestrida arrendatorns rätt till nytt arrende även på sådana skäl, som ej direkt sammanhängde med arrendeförhållandet, vilket måste anses i viss mån stridande mot optionsrättens idé. Som skäl för att rätten till förnyat arrende skulle kunna förfalla finge nämligen av jordägaren åberopas, om det för honom ansåges med- föra synnerligt men att ha fastigheten upplåten åt just den arrendator, som satte på fastigheten vid tillfället och som gjorde optionsanspråken gällande. Även om denne icke eftersatt några av honom såsom arrendator åliggande förpliktelser, kunde han således gå optionsrätten förlustig.

Det syntes uppenbart, att den trygghet i besittningsförhållandet, som den i norr- ländska arrendelagen stadgade minimitiden av femton år beredde arrendatorn, icke på ett tillfredsställande sätt tillgodosåges genom den av de sakkunniga före- slagna anordningen. Genom att förlänga tidsintervallerna eller åtminstone de två senare av dessa till tio år vunnes visserligen någon större stadga i arrendeförhål- landet, men den sammanlagda maximitiden vid en så beskaffad arrendetid med op- tionsrätt, tjugufem år, syntes väl lång.

Några avsevärda olägenheter av minimitiden på femton år hade ej kunnat på- visas inom dess hittillsvarande giltighetsområde. Tvärtom hade vid de sakkunnigas undersökningar minimitiden av såväl jordägare som arrendatorer i stort sett läm- nats utan anmärkning. Det förefölle då som om anledning saknades att beträf- fande arrenden under bolag och med dem jämställda rättssubjekt föreslå en annan och kortare minimitid, även om nu för lagen avsåges ett till hela landet utsträckt giltighetsområde.

Då det vid en så lång arrendetid som femton år kunde vara av behovet påkallat att bereda arrendatorn möjlighet att lösgöra sig från arrendet, därest han miss- räknat sig på detsamma eller om han önskade ägna sig åt annan verksamhet, för- ordade reservanten en anordning med rätt för arrendatorn att vid tvenne tillfällen under perioden, efter fem och tio år uppsäga arrendet. Någon motsvarande rättig- het för jordägaren syntes icke vara behövlig. Avkomsten av ett eller annat arrende- hemman spelade för denne icke någon ekonomiskt betydelsefull roll, under det att tör arrendatorn, vars existens vore helt beroende av arrendebrukets avkastning, ett för högt arrendebelopp kunde verka ruinerande. För övrigt hade de speciella bestämmelserna för arrenden av här ifrågavarande slag utformats med nödig hän- syn tagen till såväl jordbrukets som skogsbrukets berättigade krav, och dessutom hade dispensvägen direkt anvisats för behov av friare dispositionsrätt över arrende- gårdar, som avsetts för särskilda ändamål.

Frånsett olägenheten av att i lagen använda olika tidsbestämmelser vore däremot intet att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna minimitiden och optionsrätten för övriga kategorier av sociala arrenden. För dessa kategorier, där jordägaren vore enskild person, kunde det vara befogat att ha en relativt kort minimitid och möjlighet för jordägaren att under vissa omständigheter neka option.

Över jordsakkunnigas förslag avgåvos yttranden av länsstyrelserna, domän- styrelsen och lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskotti samtliga län utom i Kopparbergs län, Sveriges allmänn-a lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaruexportföreningen. Vid do- mänstyrelsens yttrande funnos fogade utlåtanden från domänintendenterna och överjägmästarna.

Av de sålunda hörda myndigheterna och sammanslutningarna ställde sig de flesta principiellt välvillig-a till den föreslagna anordningen. Emellertid funnos åtskilliga som hyste betänkligheter.

Sålunda yttra-de länsstyrelsen i Hallands län följande: Hela optionssystemet grundade sig på ett underkännande av jordägarens rätt att själv fritt bestämma det arrendebelopp han krävde och de villkor han i övrigt inom lagens ram ville uppställa för att utarrendera sin jord. Därest han ville vid ny arrendeperiod ha förändrade arrendevillkor och en arrendator som hade options- rätt icke medgäve detta, skulle enligt förslaget »tvisten» avgöras av skiljemän. Länsstyrelsen ville först ifrågasätta, huruvida meningsskiljaktigheten lämpligen kunde i juridisk mening kallas tvist. Jordägaren hade en vara som han bjöde ut, nämligen arrenderätten. Arrendatorn hade frihet att avgöra, om han ville speku- lera pä varan. Funne han sig icke böra göra detta, enär han ansåge affären oför- delaktig, borde han få draga sig tillbaka men icke kunna med maktmedel tvinga jordägaren att realisera sin vara till lägre pris än denne ville. Länsstyrelsen före- ställde sig att ett godkännande av den nu föreslagna principen kunde ha med sig konsekvenser av oöverskådlig räckvidd. Principen kunde ju åberopas även vid andra avtal mellan privatpersoner än arrende. Den omständigheten kunde icke anföras såsom ett föredöme, att staten själv vid sina arrenden medgivit options- rätt, ty där hade staten handlat såsom jordägare och förbundit sig att gilla upp- skattningsmännens arrendeförslag. Staten hade där frivilligt bundit sig. Det vore något helt annat att på föreslaget sätt tvinga en enskild jordägare att åtnöjas med ett visst arrendebelopp. Det strede mot den fria avtalsrätt, som länsstyrelsen ansåge det vara ytterst viktigt att bibehålla. Men om det tvångsvisa skiljedomsförfarandet slopades, försvunne ock nyttan av optionsrätten. Denna rätt bleve då värdelös. Länsstyrelsen finge fördenskull avstyrka optionsrätten och de stadganden som sam- manhängde med denna. — Minimitiden för bolagsarrende hade i förslaget satts till så pass kort tid som fem år. Att de yrkanden, som framställts om längre mini- mitid, icke vunnit gehör funne länsstyrelsen riktigt. Emellertid funne länsstyrelsen varje bestämmelse om laglig minimitid olämplig. Icke minst ur arrendatorns syn- punkt vore det angeläget att bibehålla frihet härvidlag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län uttalade, att de föreslagna bestämmelserna komme att avsevärt kringskära jordägarens rätt att i överensstämmelse med det sätt som han funne lämpligast disponera över sin fastighet, utan att de samtidigt tillförsäkrade arrendatorn däremot svarande fördel-ar eller ökad trygghet. På grund härav framstode det som oundgängligen nödvändigt, att om en sådan lagstiftning överhuvud kunde befinnas lämplig att införa för hela riket, en genomgripande omformulering av paragraferna komme till stånd, så att dessa bragtes i bättre överensstäm- melse med näringslivets krav i ekonomiskt avseende och miste sin mera otve- tydigt framträdande, mot jordägaren riktade tvångskaraktär.

Hushållningssällskapets förvaltnvingsutskott i Jönköpings län yttrade, att de föreslagna bestämmelserna vore av den art, att menliga följder av deras an-

tagande som lag icke kunde undgås. Då det utav många anledningar kunde vara för såväl jordägare som arrendatorer fördelaktigt och i vissa fall ound- vikligt att träffa arrendeavtal på kortare tid än fem år, syntes det orimligt att förbjuda dylika avtal. Det troliga vore att många, i stället för att anlita dispensutvägen, upprättade lagstri-diga arrendeavtal, vilka sedan gåve upphov till tvister och svårigheter. Stadgandet om optionsrätt för arrendatorer, som arrenderade enskild egendom, vore ett allt för långt gående ingrepp i den fria avtalsrätten.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del er— kände att de synpunkter, som talade till förmån för den föreslagna arrende- lagen, vore värda allt beaktande. Emellertid funnes även skäl som talade emot densamma. Ett arbetsavtal för lång tid strede mot gängse praxis i vår tid, och icke minst arrendatorn skulle vara motvillig att på så lång tid som fem år binda sig genom ett arbetsavtal. Bestämmelserna om optionsrätt syn— tes dessutom orättvis-a; båda parterna borde äga samma rätt, då det gällde att förlänga arrendeavtalet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län ansåg att op— tionsrätt borde få annuleras genom ett uti arrendekontraktet intaget villkor om att detta skulle gälla utan tillämpning av sådan rätt. En jordägare kunde nämligen mången gång för tid av fem år önska utarrendera en fastig- het, vilken han efter nämnda tids förlopp själv hade bruk för eller då öns- kade disponera även på annat sätt.

Domänstyrelsen erinra-de att de smärre, kronan tillhöriga lägenheter som funnes å kronoparkerna plågade utarrenderas för en tid av högst fem år, utan att arrendatorn tillförsäkrades någon bestämd optionsrätt. Styrelsen ville fram- hålla den svårighet som måste förefinnas att vid upplåtelser från kronojord förbise de stadganden, som till arrendatorns fördel kunde bliva gällande vid upplåtelse av jord tillhörig bolag och därmed jämställda rättssubjekt. Erfaren— heten visade att det förelåge största svårighet att kunna få en arrendator skild från hans innehavda lägenhet, även om han gjort sig skyldig till sådan vanvård av egendomen eller ann-an förseelse, som i allmänna arrendelagen upptoges såsom förverkandeskäl. Det torde därför kunna förutses, att därest arren— datorn icke själv avsade sig rätten till nytt arrende, arrendetiden i följd av de föreslagna bestämmelserna i regel komme att gälla femton år. Då detta mången gång skulle innebära en bety-dande olägenhet för jordägaren, som på så sätt kunde bliva för längre tid bunden vid en arbetare, som allenast på ett underhaltigt och långt ifrån tillfredsställande sätt fullgjorde det arbete för vars utförande lägenheten upplåtits till honom, ansåge styrelsen options- rätten komma att i ej ringa grad verka hindrande för bedrivande av ett ra- tionellt skogsbruk.

Sveriges skogsägareförbund framhöll att gagnet för det rationella skogs- bruket av skogsarbetarlägenheter skulle bortfalla, om man riskerade att för långa tidsperioder få dem besatta av personer, som saknade vilja eller för- måga att verkställa skogsarbete. Särskilt för södra och mellersta Sverige med dess högt utvecklade bolagsskogsbruk skulle ett borttagande av avtals-

friheten rörande arrendetidens längd medföra besvär-ande konsekvenser. I vissa fall syntes det även för arrendatorerna vara föga önskvärt, att arrende- tiden gjordes för lång. — Vidkommande sådana jordbruk, som icke avsåges att vara arbetarlägenheter, hade förbundet icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag. _

På förslagets ståndpunkt ställde sig bland andra Sveriges allmänna lant- brukssällskap, som framhöll att förhållandena uti södra och mellersta Sve- rige vore så olika dem i Norrland, att vad som utan större svårigheter i fråga om arrendetidens längd kunnat tillämpas i sistnämnda ej passade i förstnämnda landsdelar. Med hänsyn till den intensivare brukning, som jor- den i södra och mellersta Sverige i regel erhölle, krävdes det en något större frihet att utarrendera jord än vad fallet kunde vara i Norrland. Det läge i arrendatorns intresse mera än i jordägarens att i de trakter, där jordbruket vore huvudinkomstkällan, icke för lång tid binda sig vid ett arrendeavtal, om vars konsekvenser arrendatorn med hänsyn till jordens avkastningsför- måga, konjunkturväxlingar o. d. icke kunde bilda sig något säkert omdöme. Det syntes sällskapet, att de sakkunniga med sitt förslag funnit en medelväg att göra ifrågavarande lagstiftning användbar över hela landet.

Från vissa håll förordades en utsträckning av optionsrätten. Sålunda an- såg länsstyrelsen i Kristianstads "län att man borde så mycket kunna tillmötes- gå arrendatorns intresse att få behålla fastigheten, att även om arrendet varat femton år eller längre tid, arrendatorn tillerkändes företrädesrätt till nytt arrende, under förutsättning att jordägaren icke själv ville bruka jorden.

Ett par myndigheter förordade längre minimitid än vad jordsakkunniga föreslagit. Sålunda fann lantbruksstyrelsen det vara önskvärt, att den längre arrendetid som funnes stadgad i den norrländska arrendelagen bibehölles. Då optionsrätten icke vore ovillkorlig och ej heller medförde rätt till oförändrad lega, syntes denna rätt knappast kunna ersätta värdet av en längre arrende- tid. Därest lega icke finge utsättas i arbets- eller naturaprestation, kunde det visserligen, med hänsyn till de ekonomiska villkorens föränderlighet, vara riktigt, att en reglering av legan skulle kunna ske vart femte år. Då emeller- tid styrelsen, i olikhet mot jordsakkunniga, ansett att något förbud mot le- gans utsättande i arbete ej borde införas, bortfölle nyssnämnda motiv för kortare arrendeperioder.

Beträffande den särskilda frågan, huruvida den för Norrland och Dalarna gällande regeln om femtonårig minimitid borde ersättas med de av jordsak- kunniga föreslagna bestämmelserna, syntes de flest-a ortsrepresentanter vara benägna för en sådan förändring. Två myndigheter uttalade sig dock för bibehållandet av den norrländska arrendelagens bestämmelser i nämnd-a hänseende.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anförde sålunda bland annat följande:

Såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, hade den i norrländska arrendelagen stad- gade minimitiden av femton är icke medfört några mera avsevärda olägenheter för de därav berörda jordägarna. Trävarubolagen hade i regel icke för avsikt att själ- va bruka den utarrenderade jorden. Arrendebeloppet vore vanligen så obetydligt,

att det icke för bolagens verksamhet hade någon nämnvärd betydelse. Under normala förhållanden vore arbetet i skogarna så eftersökt, att det icke torde vara någon svårighet för jordägaren att erhålla tillgång till erforderliga arbetskrafter. Dessa omständigheter borde, såvitt anginge Norrland, hållas i minne, då man be- dömde de sakkunnigas förslag om en minimitid av fem år med optionsrätt. En jämförelse mellan nu gällande minilnitidsbestämmelser och de sakkunnigas för- slag syntes utfalla sålunda. För jordägaren medförde sistnämnda förslag icke nämnvärt större säkerhet att få råda över jorden än den äldre bestämmelsen. Möjligheten att bliva arrendatorn kvitt torde i praktiken komma att bliva mycket ringa, och det borde särskilt påpekas, att enligt de sakkunnigas motivering den omständigheten, som från jordägarehåll framhävts såsom ett särskilt viktigt skäl mot en lång arrendetid, nämligen behovet av dugliga arbetskrafter för en intensiv skogsskötsel, icke ansåges utgöra laga anledning att vägra optionsrätt. Den vik- tigaste fördelen för jordägaren av optionsrätten i stället för den längre arrende- tiden skulle därför vara, att han kunde få arrendevillkoren ändrade under fem- tonårsperioden. Med de låga arrenden, som i allmänhet tillämpades, hade emel— lertid även denna omständighet relativt ringa betydelse. För arrendatorn åter torde. med hans vanligen Svaga ekonomi en eventuell förhöjning av arrendet spela väsentligt större roll, och den osäkerhet om arrendets förlängning, som den för- kortade arrendeperioden i viss mån innebure, kunde medföra ett försvagande av hans ställning och en minskning av hans intresse för jordbruket.

Den femtonåriga minimitiden vore ock av betydelse med hänsyn till det vik- tiga önskemålet om arrendefastigheternas återgång till självägande jordbruk. Det syntes icke kunna förnekas, att femtonårstiden understundom gjort det möjligt för en duglig arrendator att samla tillgångar i kreatur, redskap, i bästa fall även ett litet sparkapital eller åtminstone personligt förtroende, så att han hade möj- lighet att köpa arrendefastigheten, vilken ofta erbjödes honom för särskilt lågt pris av bolaget. Å andra sidan kunde det naturligtvis tänkas, att i något fall den långa arrendetiden förhindrade försäljning, icke till arrendatorn, men till annan lämp- lig köpare. Då det torde ha visat sig, att försäljningarna oftast skedde till arren- datorerna, vore det senare dock att anse såsom undantag. I enlighet härmed fö- refölle det länsstyrelsen, som 0111 den hittills gällande arrendetiden av femton år skulle. verka starkare till underlättande av arrendejordens återgång till själv— ägande bondebruk än de sakkunnigas förslag, åtminstone såvitt anginge norr- ländska förhållanden. Icke ens då det gällde försäljning till tredje man torde de sakkunnigas förslag ha något nämnvärt företräde. Om emellertid en minimitid av femton år skulle befaras i något undantagsfall komma att förhindra en eljest möjlig försäljning, syntes det kunna ifrågasättas att införa en särskild bestäm- melse om rätt för jordägaren att på grund av förestående försäljning med tillstånd av jordbrukskommissionen uppsäga arrendet efter en viss arrendetid, exempelvis fem år, och med en viss fardagstid. exempelvis den fardag, som infölle näst efter ett år från uppsägningen. Skärpta vanhävdsbestämmelser emot arrendatorerna skulle möjligen också öka benägenheten för återköp.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde:

För att bereda arrendatorn den tryggade ställning, som med rätta betraktades som en nödvändig förutsättning för ett intresserat och framgångsrikt arbete på jordbruket, hade det alltid ansetts vara en viktig betingelse, att arrendatorn tillför— säkrades besittningsrätten till fastigheten för så lång tid, att han själv finge njuta frukterna av sitt nedlagda arbete. Att detta syftemål icke nöjaktigt kunde uppnås genom femåriga arrendeperioder torde vara uppenbart, och saken förbättrades föga genom optionsrätten, då denna i varje fall icke uteslöte möjligheten av vä— sentligt skärpta villkor för eventuell förlängning av arrendet. Att döma av den

undersökning, som verkställts rörande verkningarna av den norrländska uppsikts- lagen, syntes den femtonåriga minimitiden icke ha medfört några Hera avse- värda olägenheter för de jordägare som berördes av norrlandslagen. Under så- dana omständigheter syntes anledning knappast föreligga att nedsätta den i gäl- lande lag stadgade minimitiden.

I propositionen till 1927 års riksdag avvisades den av jordsakkunniga före- slagna anordningen med femårig minimitid och optionsrätt. I stället upptogos för samtliga grupper av sociala arrenden bestämmelser om femtonårig mini— mitid utan optionsrätt. Såsom motivering härför anförde justitieninistern följande:

En optionsrätt i enlighet med jordsakkunnigas förslag kunde ingalunda upp— väga värdet av en längre i lag fastställd arrendetid. Optionsrätten vore enligt för- slaget icke ovillkorlig; arrendatorn kunde gå den förlustig av allehanda anledv ningar, som icke berodde av honom. Ej heller innebure den en rätt att få arren— det förlängt utan förhöjning av arrendeavgiften. De betänkligheter, som av de sakkunniga åberopats mot att i lagen fastställa en längre arrendetid, syntes icke kunna tillmätas avgörande vikt. Företrädesvis vore här fråga om fastigheter, tid vilka utarrendering blivit en permanent anordning. Jordägaren avsåge merendels icke att framdeles taga fastigheten under eget bruk och vore i allmänhet ej heller i tillfälle att göra det. Skulle det i något fall för honom vara av betydelse att kunna avsluta ett arrende för kortare tid än den lagstadgade minimiarrendetiden, stode det honom öppet att söka dispens. — Svårigheten att bestämma legan för en längre arrendetid hade av de sakkunniga något överskattats. Legan kunde ju bestämmas i viss myckenhet naturaprodukter, såsom smör eller mjölk, vilka finge avlösas efter gällande markegångspris. — Beträffande farhågan, att en längre minimitid skulle kunna motverka jordens övergång till självägare, kunde erinras att, om försäljning av arrendefastigheterna ifrågakomme, den oftast torde ske till arrendatorerna själva; en längre minimitid för arrendet kunde då icke ligga i vägen för en försäljning. Härtill komme, att om jordägaren hade för avsikt att inom en nära framtid försälja fastigheten, detta i allmänhet torde kunna av ho- nom åberopas som skäl för dispens. — Vidkommande behovet för jordägarna att ha friare förfoganderätt över fastigheter, vilkas egentliga uppgift vore att tjäna såsom arbetarboställen, erinrades att den nedre arealgränsen enligt propositionen vore bestämd till fyra hektar. I följd härav torde flertalet av de arrendeställen, vilka vore att anse såsom egentliga arbetarboställen, icke komma att inbegripas under stadgandet om minimiarrendetid. Skulle det av anledning, som nu berörts, i något fall för jordägaren vara av synnerlig vikt att äga en friare bestämmande- rätt över en fastighet sars odlade jord överstege fyra hektar, torde hans intresse kunna i skälig mån tillgodoses i dispensväg. — Justitieministern hade sålunda icke kunnat finna någon olägenhet av verklig betydelse vara för ifrågavarande jordägare förbunden med minimiarrendetidens fastställande till femton år. En dylik utsträckning av tiden vore däremot otvivelaktigt ägnad att befordra stabili- tet i arrendeförhållandet. Om sålunda minimitiden borde bestämmas till femton år, torde anledning icke föreligga att införa en optionsrätt för arrendatorn eller hans rättsinnehavare; härutinnan hänvisades till de skäl, som av jordsakkunniga åberopats mot fastställande av optionsrätt vid arrenden för femton år eller längre tidsperioder.

S-ammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riks-dag fann den femtonåriga minimitiden vara att föredraga framför ett system med femårig minimitid och optionsrätt.

Åtskilliga ledamöter i utskottet reserverade sig till förmån för en options- rätt, utformad i huvudsaklig överensstämmelse med jordkommissionens för- slag.

Vid 1936 års riksdag behandlades vissa i olika motioner framställda yr- kanden angående minimitid, optionsrätt samt möjlighet att under pågående arrendeperiod reglera legan. Andra lagutskottet, som i huvudsak avstyrkte motionerna, yttrade därvid bland annat följande:

Utskottet ansåge skäl föreligga för ett övervägande, huruvida icke bestämmel- serna om minimitid för arrenden enligt de sociala arrendelagarna borde fullstän— digas. Härmed åsyftade utskottet ändring av de regler, som gällde beträffande förlängning av sådana arrenden. Gällande rätt medgäve, att förlängning finge ske på hur kort tid som helst. Enligt utskottets mening borde undersökas, huru- vida det icke vore lämpligt att, därest avtal om förlängning inginges, detta avtal skulle gälla för minst fem år. Undantag från en sådan regel skulle dock kunna medgivas genom dispens. Vidare torde arrendatorn böra förbehållas rätt att verk- ställa uppsägning av avtalet efter kortare tid, t. ex. två år.

För att en optionsrätt till nytt arrende av enskild jord skulle ha något reellt värde för arrendatorn, vore det nödvändigt, att det icke stode jordägaren fritt att bestämma arrendesummans storlek under den förlängda arrendetiden. Ett fast- ställande av arrendets storlek genom offentlig myndighets medverkan skulle där— för vara erforderligt. En sådan anordning skulle emellertid enligt utskottets mc- ning särskilt under kristider med hastigt växlande värden ålägga samhället en synnerligen vansklig uppgift och alltför mycket inskränka på jordägarens rätt. Vad särskilt de sociala arrendena anginge syntes det utskottet, att optionsrätt näp- peligen kunde tillerkännas en arrendator, som innehaft fastigheten i femton (tio) år, utan att jordägarens rätt att förfoga över sin jord alltför mycket beskärdes. Om en jordägare vid utarrendering av jordbruk, som fölle under de sociala arren- delagarna, hade att välja mellan förutvarande eller ny arrendator, vore att märka, att det för en jordägare, som ville binda sig för så kort tid som möjligt, vore för- delaktigast att förlänga kontraktet med den förutvarande arrendatorn. Enligt gäl- lande lag kunde förlängning ske på hur kort tid som helst och enligt sådana he- stämmelser, som utskottet ifrågasatt, på fem år. Nytt avtal måste däremot slutas på femton (tio) år. Utskottet ville vidare framhålla, att arrendeförhållandet un- der så lång arrendetid, som i de sociala arrendebestämmelserna föreskreves, kunde förutsättas ha vunnit sådan stadga att, därest fastigheten fortfarande skulle vara utarrenderad, stor utsikt förefunnes för en skötsam arrendator att erhålla förnyat arrende. Detsamma kunde sägas även beträffande arrenden under allmänna ar- rendelagen, när jorden sedan lång tid tillbaka varit utarrenderad.

De förslag, som framförts i vissa motioner rörande bestämmelser utöver nu förefintliga angående reglering av arrendebelopp till arrendatorns förmån och därmed sammanhängande spörsmål, funne utskottet icke vara av beskaffenhet att höra föranleda riksdagen att därutinnan göra någon framställning till Kungl. Maj:t.

Såsom en ersättning i viss män för en optionsrätt ville utskottet emellertid ifrå- gasätta införandet av vissa bestämmelser om medling mellan jordägare och arren- dator. Om meningsskiljaktighet uppstode mellan jordägare och arrendator, som önskade ingå förnyat arrendekontrakt, rörande skäliga villkor för nytt arrende- avtal, kunde det ifrågasättas, huruvida det ej skulle vara till gagn, att ett med- lingsinstitut stode till förfogande för part, som ville påkalla ingripande från det- samma. Ett uttalande av betrodda män i egenskap av medlare i en dylik fråga skulle säkerligen, även om detsamma ej hade förbindande verkan för parterna, äga avsevärd betydelse för bestämmandet av arrendevillkoren i ett avtal dem emel-

Arrende- utredningen.

lan. Utskottet ville med hänsyn till vad sålunda anförts föreslå, att en förutsätt- ningslös utredning verkställdes om införande av sådan medling. Vid utredningen torde framgå, huruvida det kunde anses vara erforderligt att giva medlingen obli- gatorisk karaktär eller icke.

Den femtonåriga minimitid, som den nuvarande sociala arrendelagstift- ningen föreskriver med avseende ä arrenden under bolag och med dem likställda jordägare, har tvivelsutan i socialt hänseende inneburit ett framsteg jämfört med den ordning som tidigare varit gällande. Man torde även vara berättigad antaga, att denna minimitidsreglering i stort sett verkat till gagn för jordbruket å de fastigheter SOm därav berörts. En iögonfallande brist hos nämnda lagstiftning är dock, att förlängning av arrende får ske för hur kort tid som helst. Härav följer att en stor del av de arrendatorer, vilka vid norrländska arrendelagens genomförande kommo i åtnjutande av mini- mitidsr—eglering, numera sakna det skydd som därmed varit avsett. Av de svar, som inkommit på den av arrendeutredningen gjorda enqueten och för vilka redogörelse lämnas i bilaga till detta betänkande, framgår också, att upplåtelsetider om ett eller ett fåtal år på sina håll äro vanliga vid utarrende- ring av fastigheter å vilka den norrländska arrendelagen är tillämplig. Detta missförhållande måste befaras bliva än mer utbrett, i den mån femtonårstiden utgår för de talrika arrenden, vilka genom 1927 års reform hemföllo under den sociala arrendelagstiftningen.

I syfte att avhjälpa nu berörda bristfällighet har andra lagutskottet vid 1936 års riksdag ifrågasatt lagens komplettering med en föreskrift av inne— börd att, därest avtal om förlängning ingås, detta avtal skall gälla för en viss minimitid, exempelvis fem år. Arrendeutredningen anser en dylik kom- plettering i och för sig vara lämplig och av behovet påkallad. Emellertid lärer det intresse, som i förevarande sammanhang kräver beaktande, kunna påfordra lagstiftningsåtgärder av mera omfattande räckvidd än vad sålunda blivit ifrågasatt.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har det från skilda håll gjorts gällande, att en första upplåtelsetid om femton år icke för de arrenden varom här är fråga är tillräckligt lång för att bereda arrendatorn den eftersträvade tryggheten och självständigheten, en brist som skulle vara särskilt framträ- dande, i den mån det gällde att i större grad stimulera arrendatorns villighet att företaga nyodlingsarbeten å den arrenderade fastigheten. Det har fram- hållits att den första upplåtelsetiden borde i görligaste mån motsvara den period av arrendatorns livstid, varunder han i normal-a fall besitter full arbetsförmåga. Och man har från denna utgångspunkt kommit därhän, att man ansett minimitiden böra utsträckas ända till trettio år. Den uppfattning som sålunda kommit till synes torde ha ett berättigande såtillvida, att det knappast kan anses tillfredsställande att en arrendator, såsom nu är fallet, efter förloppet av femton år skall sakna varje rättslig garanti att fortfarande få bruka den till honom upplåtna jorden. Även om den nuvarande minimi- tidsregleringen, på sätt nyss angivits, kompletteras med föreskrift om mini- mitid vid förnyad upplåtelse, kan en dylik anordning likväl icke undanröja

det osäkerhetstillstånd för arrendatorn, som inställer sig när arrendeperio— den lider mot sitt slut och som kännetecknas därav, att arrendatorn ej kan utgå från att den lega som kommer att avfordras honom vid ny upplåtelse blir sådan att han rimligen kan kvarstanna såsom arrendator.

Vad sålunda anförts är emellertid icke avgörande för frågan, huruvida en mera tryggad och varaktig besittning lämpligen skulle kunna beredas arrendatorn genom utsträckning av minimitiden för upplåtelsen. Det bör i detta sammanhang icke frånses, att redan en minimitid av femton år visat sig kunna medföra praktiska svårigheter av skilda slag. Den pålägger jordägaren risken att för en avsevärd tidrymd vara bunden vid en arrendator, som må— hända icke visar sig skickad att driva jordbruket på ett sätt som motsvarar jordägarens befogade önskemål. Om det därjämte är avsett att arrendatorn skall ägna sig åt arbete för jordägarens räkning, tillkommer ytterligare den risken att arrendatorn finnes sakna de kvalifikationer som dylikt arbete nödvändiggör. Att arrendeavtal så ofta står i faktiskt eller rättsligt samband med arbetsavtal är överhuvudtaget ägnat att försvåra uppställandet av en längre minimitid för arrendeupplåtelse. När jordägarens intresse av att hälla arrendeställen väsentligen är inriktat på att därigenom bekomma arbetskraft för sitt skogsbruk eller jordbruk, kan en alltför snäv begränsning av jord- ägarens möjlighet att förfoga över fastigheterna föranleda honom att söka tillgodose behovet av arbetskraft genom anlitande av andra metoder än ar- rendeupplåtelse. Vunnen erfarenhet synes ock ådagalägga, att den femton- åriga minimitiden varit en bidragande orsak till den för arrendatorerna mindre gynnsamma utveckling, som här och var kommit till synes i bristande villighet från jordägarnas sida att garantera arbetstillfällen för arrendato- rerna och i en tendens hos jordägarna att vilja helt avveckla arrendesyste- met.

I detta sammanhang må även erinras om de önskemål som framställts därom, att lagen borde anvisa en utväg för vardera kontrahenten att under löpande arrendeperiod framtvinga sådan reglering av arrendeavgiften, som kunde finnas påkallad med 'hänsyn till inträffade konjunkturförändringar. Då gällande lag bortsett från det speciella fallet att missväxt inträffar — icke inrymmer någon sådan rätt att framtvinga reglering, medför tydligen det långfristiga avtalet en icke oväsentlig risk, att legan kommer att stå i missförhållande till arrenderättens verkliga värde. Väl synes denna risk för arrendatorns vidkommande vara i viss mån mildrad därigenom, att han vid utgången av vart femte år har rätt att uppsäga arrendet. En dylik uppsäg- ningsrätt torde emellertid sällan utgöra något effektivt hjälpmedel för en ar- rendator, som önskar hävda sitt intresse av att fortfarande få bruka fastig- heten emot en skälig lega. Om ett starkt prisfall drabbar jordbrukets produk— ter, kommer den arrendator som förbundit sig att erlägga fast arrendeavgift i penningar merendels i det svåra valet att antingen gälda en efter förhållan- dena oskäligt hög lega eller att lämna arrendet. Den med minimitidsreg- leringen åsyftade varaktigheten och tryggheten i besittningen kan under så- dana omständigheter bliva illusorisk.

Om sålunda en anordning, varigenom arrendeavgiften kunde regleras un- der löpande arrendeperiod, ur flera synpunkter ter sig önskvärd såsom komplement till en bestämmelse om femtonårig minimitid och givetvis skulle vara än mer behövlig, för den händelse minimitiden utsträcktes, är det å andra sidan uppenbart att en sådan anordning, hur densamma än närmare utformas, måste bliva förbunden med betydande vanskligheter. Att den in- nebär ett starkt avsteg från avtalsfrihetens princip får visserligen icke, med hänsyn till de intressen som den sociala arrendelagstiftningen avser att skyd— da, i och för sig tillmätas någon avgörande betydelse. Men tydligt är att an- ordningen skulle giva upphov till en betänklig osäkerhet i förhållandet mellan jordägare och arrendator. Ingendera kontrahenten skulle känna sig trygg. att han icke när som helst under arrendetiden och måhända av oberättigad anledning utsattes för motpartens krav på reglering av legan. Det vore så- lunda fara värt att anordningen gåve upphov till slitningar mellan kontra- henterna och även till talrika rättstvister, vilkas lösande genom domstol. skiljemän eller något för ändamålet tillskapat organ bleve en besvärlig och måhända dyrbar procedur.

Då enligt vad nu anförts å ena sidan föreligger ett behov av att legan utan alltför lång tidsutdräkt anpassas efter de växlande förhållandena, men detta behov å andra sidan icke synes lämpligen kunna tillgodoses på det sätt, att envar av kontrahenterna berättigas att oberoende av den avtalade arrende- tidens utgång påkalla ändring i den överenskomna legan, torde med fog kun- na betvivlas, att föreskrivandet av långa minimitider är den bästa vägen, när man vill tillförsäkra arrendatorerna förmånen av varaktig och tryggad be— sittning. Uppmärksamheten synes fastmera böra inriktas på möjligheten att bereda arrendatorn en viss rättslig garanti, att han vid den avtalade upplå- telsetidens utgång kan erhålla nytt arrende emot den lega som efter dåvarande förhållanden får anses skälig. Sådan garanti synes ej kunna vinnas genom införande av ett medlingsinstitut av det slag som blivit ifrågasatt av andra lagutskottet vid 1936 års riksdag. Så länge det icke är avsett att kontrahen- terna skola vara bundna av vad de utsedda medlarna finna skäligt, torde en arrendator, som har anledning att betvivla jordägarens villighet att medgi- va honom nytt arrende på rimliga villkor, näppeligen kunna utgå från att legan kommer att bestämmas till belopp varmed [arrendatorn kan åtnöjas.

Med en lagbestämmelse, av innehåll att arrendatorn skall äga rätt till nytt arrende, vore ej heller mycket vunnet, därest lagen samtidigt medgäve jord— ägaren oinskränkt frihet att fastställa arrendeavgiften för den nya perioden. Den betydelse, som legans storlek uppenbarligen har med avseende å arren- datorns möjlighet att kvarstanna ä fastigheten, torde i själva verket hindra varje försök att utan tillgång till tvångsingripande i legans bestämmande trygga arrendatorns besittning vid arrendeperiodens utgång. Därest man sålunda genom lagstiftningens hjälp vill göra besittningstiden längre än den avtalade arrendeperioden, lärer det bliva erforderligt att möjliggöra arrende- villkorens bestämmande genom något opartiskt organ. Detta har även be- aktats i de tidigare lagförslag, vilka inrymt optionsrätt för arrendatorn. En-

ligt såväl jordkommissionens som jordsakkunnigas förslag skulle i händelse av meningsskiljaktighet rörande villkoren för nytt arrende konflikten härom hänskjutas till avgörande av skiljemän.

De bestämmelser om optionsrätt och vad därmed sammanhänger, vilka arrendeutredningen ansett sig böra föreslå, innehålla i huvudsak följande. Minimitiden för arrendeupplåtelse för viss tid bestämmes enligt förslaget till fem år. Vid sådan upplåtelse skall arrendatorn i regel äga rätt till nytt ar— rende för en tid av fem år, och sådan rätt skall ånyo kunna utövas vid ut- gången av vart femte år. Emellertid skall enligt förslaget dylik optionsrätt icke tillkomma arrendatorn, om han i avsevärd mån eftersatt sina förpliktel- ser enligt arrendeavtalet. Därest arrendatorn —— utan att ha gjort sig skyldig till sådant förfarande, som enligt 2 kap. 36 & nyttjanderättslagen medför ar- renderättens och därmed optionsrättens förverkande —— misskött jordbruket eller avsevärt brustit i fullgörandet av arbetsskyldighet, torde sålunda nytt arrende kunna förvägras honom. Ej heller skall enligt förslaget arrendatorn kunna påfordra nytt arrende, om jordägaren avser att själv bruka fastigheten eller om det eljest på grund av särskilda omständigheter måste anses för jordägaren medföra synnerligt men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Sådana omständigheter äro exempelvis, att jorden erfordras för någon an- läggning som jordägaren kan visa sig ha för avsikt att utföra. Vad beträffar det fall att jordägaren vill upplåta fastigheten till någon anhörig synes frä- gan, huruvida detta bör utgöra hinder för optionsrätt, få avgöras efter skälig bedömning. _ Optionsrätten skall enligt förslaget inträda automatiskt. Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, åligger det honom att senast tio månader före arrendetidens utgång giva det jordägaren tillkänna på sätt om uppsägning är stadgat. Sker ej tillkännagivande inom sagda tid, blir arren- datorn för sin del bunden av nytt arrende på de villkor som kunna bliva bestämda. Förmenar jordägaren, att arrendatorn ej äger optionsrätt på grund av omständighet som ovan nämnts, åligger det honom att instäm— ma talan senast åtta månader före arrendetidens utgång. — Enligt förslaget står det kontrahenterna fritt att vid varje arrendeperiods utgång påkalla den reglering av arrendevillkoren, som efter förhållandena kan vara skälig. Här- vid skall förfaras på så sätt, att ändringsyrkandet tillkännagives för motpar- ten senast åtta månader före arrendetidens utgång. Där ej överenskommelse kan ernås, skall frågan om ändring av arrendevillkoren avgöras av skiljemän. Beträffande sådant ärende skola bestämmelserna i lagen om skiljemän äga motsvarande tillämpning. I fråga om skyldighet att gälda ersättning till skiljemännen föreslås dock den regeln, att sådan skyldighet ej må i vidare män än beträffande halva» ersättningen kunna åläggas arrendatorn, utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl. Där arrendeavtalet ej föreskriver till vilket antal och på vad sätt skiljemännen böra utses, skola enligt förslaget ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars verksam- hetsområde fastigheten är belägen, vara skiljemän.

Den sålunda föreslagna anordningen med optionsrätt, vartill arrendeut- redningen torde få återkomma i specialmotiveringen, synes å ena sidan icke

innebära något nödtvång för jordägaren att under längre tid vara bunden av ett arrendeförhållande, när omständigheterna äro sådana att det såVäl för jordägaren som ur allmän synpunkt är lyckligast att förhållandet sna- rast avvecklas, men lärer å andra sidan för de normala fallen bereda arren— datorn trygghet för att arrendet kommer att bestå jämväl efter utgången av en viss upplåtelsetid. Denna trygghet torde näppeligen i praktiken lida nå- got avbräck i följd av den omständigheten, att det icke vid arrendatorns till- träde kan exakt angivas, till vilket belopp legan kommer att uppgå efter förloppet av den första femårsperioden. Arrendevillkorens omprövning ge— nom skiljemannaförfarande torde —— icke minst om skiljemännen samtidigt äro ledamöter i jordbrukskommissionen —— erbjuda en fullgod garanti, att icke arrendatorn kommer att avpressas en efter förhållandena oskäligt hög arrendeavgift. Att en sådan prövning enligt förslaget möjliggöres utgör i själva verket ett ytterligare skydd för arrendatorn, i det att legan i rimlig omfattning kan anpassas efter konjunkturernas växlingar. Å andra sidan synes möjligheten att legan förändras vara ägnad att motverka den spekula- tion i arrenderättigheter, varom farhågor uttalats på vissa håll.

Såsom förut antytts avser arrendeutredningen att med optionsrätten till- försäkra arrendatorn besittning under längre tid än som skulle kunna före- skrivas såsom minimitid för en arrendeupplåtelse. En viktig fråga är na- turligen, hur långt man i detta hänseende bör gå. Visserligen kan det ej vara påkallat att angiva en viss tidslängd, såsom motsvarande det behov vil— ket här anses tarva beaktande. Ur allmän synpunkt torde det nämligen i och för sig vara önskvärt, att en till tiden obegränsad besittning möjliggö- res för envar, som ägnar sig åt jordens brukande och innehar de för sådant arbete nödiga egenskaperna. Detta i sakens natur liggande önskemål kan emellertid, när brukaren är en arrendator, tänkas komma i konflikt med jordägarens intresse av att kunna disponera över jorden. Vad frågan gäller är således närmast detta, i vad mån den möjlighet till successiv förlängning av arrendet, som optionsrätten erbjuder, hör av hänsyn till jordäganderät— ten underkastas begränsning sålunda, att optionsrätt icke skulle få utövas, sedan arrendatorn innehaft fastigheten under viss tid.

Vid bedömande av denna fråga torde böra ihågkommas, att optionsrät- ten icke skall vinna tillämpning vid andra arrenden än sådana som äro av permanent karaktär. Ej heller avses att optionsrätten skall utgöra något hin- der för jordägaren — vare sig denne själv upplåtit arrendet eller efter upplåtel- sen förvärvat äganderätt till fastigheten _ att för egen del övertaga jordens brukande. Vid sådant förhållande synes optionsrättens inverkan på jord- ägarens förfoganderätt vara väsentligen begränsad därtill, att jordägaren icke, sålänge optionsrätten består, kan fritt utarrendera jorden till den, som eventuellt skulle vara villig att betala högre arrende än vad som kan påräk- nas bliva bestämt genom skiljenämnd. Att denna omständighet i händelse av fastighetens utbjudande till försäljning skulle kunna verka i viss mån nedpressande på eventuella köpeanbud, bör tydligen ej heller lämnas ur räkningen. För sin del har arrendeutredningen emellertid icke kunnat finna

att jordägarens intresse av att kunna fritt betinga sig största möjliga fördel vid affärstransaktioner med avseende å fastigheten ur allmän synpunkt kan tillmätas sådan vikt, att önskemålet om besittningens tryggande för den som brukar jorden av hänsyn därtill bör stå tillbaka. Att optionsrätten efter förloppet av viss tid skulle behöva avbrytas enbart därför, att jordägaren skulle bliva i tillfälle att fritt tillvarataga eventuella vinstmöjligheter, synes näppeligen påkallat. Man torde för övrigt kunna utgå därifrån, att även om optionsrätten icke underkastas tidsbegränsning, besittningsförhållandet lik- väl i många fall kommer att avbrytas. En jordägare lärer sålunda icke kom- ma att sakna tillfällen, då han står fullständigt fri med avseende å möjlig- heten att draga fördel av eventuellt förekommande jordvärdestegring.

En synpunkt, som i diskussionen kring detta ämne ofta kommit till synes och som även understrukits i vissa svar på den av arrendeutredningen för— anstaltade enquéten, är att optionsrätten skulle kunna medföra svårigheter för jordägaren att få en mindre lämplig arrendator skild från arrendet. Den- na farhåga kan synas ha ett visst berättigande så till vida, att det näppe- ligen torde vara möjligt _ för så vitt optionsrätten skall kunna fylla sitt ändamål —— att låta varje minsta försummelse från arrendatorns sida få verka därhän att optionsrätten förloras. Såsom ovan nämnts skall enligt förslaget optionsrätten upphöra, om arrendatorn i avsevärd män eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, och denna påföljd får, om arrenda- torn motsätter sig densamma, framtvingas genom stämning till domstol. Även om jordägaren sålunda i fråga om valet av arrendator icke kan påräkna samma frihet som han för närvarande åtnjuter vid utgången av en arrende- period, erbjuder dock förslaget jordägaren den fördelen att han, i sådana fall där en verkligt befogad anledning till ombyte av arrendator föreligger utan att dock arrenderätten förverkats, redan efter fem år kan framtvinga arrendatorns skiljande från fastigheten. I betraktande härav torde med fog kunna göras gällande, att det föreslagna systemet i stort sett medför mindre risker i förevarande hänseenden än vad fallet är med den nuvaran- de femtonåriga minimitiden. Vad beträffar de olägenheter som kunna tän- kas uppkomma på det sätt, att en jordägare i något fall nödgas att flera arrendeperioder i följd behålla en arrendator, som han måhända icke vid fritt val hade velat acceptera, synes det knappast antagligt, att dessa i praktiken skola bliva av någon märkbar betydelse. Arrendeutredningen har för sin del icke i nu berörda omständigheter trott sig finna något avgörande skäl att föreslå optionsrättens upphörande efter förloppet av ett visst an- tal är.

Arrendeutredningen anser att den nu förordade anordningen med options— rätt bör kunna vinna tillämpning på alla de arrenden för vilka, enligt vad i avsnitten A) och B) här ovan närmare utvecklats, en reglering av besitt- ningstiden överhuvudtaget bör ifrågakomma. Bestämmelserna avse sålun- da — med de undantag för affärsarrenden och mindre arbetararrenden för vilka i annat sammanhang redogöres _ icke blott arrenden under bolag eller med dem för närvarande likställda jordägare utan även arrenden un—

der enskilda jordägare eller fideikommiss, där upplåtelsen avser torp eller annan brukningsdel som lyder under huvudgård, ävensom arrenden under stiftelser eller ideella föreningar. Även om förhållandena vid dessa grup- per av arrenden i åtskilliga hänseenden framvisa olikheter, synas dessa lik- väl icke vara av den art, att de i fråga om minimitid och optionsrätt nöd- vändiggöra en kategoriklyvning. Vad särskilt angår frågan om tidsbe- gränsning av optionsrätten lära de synpunkter som nyss anförts äga sin gil- tighet, vare sig arrendet lyder under bolag eller under enskild godsägare.

III. Skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader.

Enligt de allmänna arrendebestämmelserna medför utarrenderingen icke i och för sig skyldighet för jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i ett skick, som mot5varar vad efter ortens sed och allmän- na uppfattning är det normala. Sådan fastigheten är bebyggd vid tiden för arrendeavtalet är arrendatorn skyldig att mottaga densamma. Beträffande behov av nybyggnad eller ombyggnad, som uppstår först under arrendetiden, är jordägaren ej heller skyldig att verkställa sådan, i annat fall än då genom vådeld eller annorledes utan arrendatorns vållande byggnad, som icke utan olägenhet kan undvaras, blivit förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras. Om sålunda å ena sid-an någon allmän nybyggnads- skyldighet ej åvilar jordägaren, har lagen å andra sidan ej heller ålagt ar- rendatorn att verkställa nybyggnad, när behov därav utan arrendatorns vål- lande uppkommit. Frågan om nybyggnad är i stort sett lämnad oreglerad och beroende av den lösning som kan tänkas uppnådd på den frivilliga över- enskommelsens väg. Däremot har i lagen ålagts arrendatorn skyldighet att vårda och underhålla de å fastigheten befintliga byggnaderna, så att de icke under arrendetiden försämras. Har arrendatorn avhjälpt brist som fanns vid tillträdet, äger han rätt att vid avträdet njuta ersättning av jordägaren.

I det av lagberedningen avgivna betänkande, som ligger till grund för all- männa arrendelagen, har i förevarande ämne anförts bland annat följande:

Beredningen hade icke förbisett, att efter längre tids förlopp ett fortsatt under- g håll av en byggnad kunde vara ekonomiskt olämpligt och dess ersättande med en ny långt mer välbetänkt. För varje byggnad kunde uppställas en viss, för olika byggnader olika beräknad tid, under vilken den gjorde tjänst men efter vilken den borde utbytas mot en ny; det vore denna tanke, som läge till grund för de i 27 kap. byggningabalken upptagna bestämmelserna i detta ämne. Då emellertid dessa bestämmelser numera icke lämpade sig för enskilda arrendeförhållanden, hade det icke kunnat ifrågasättas att upptaga dem i förslaget och än mindre att utan den begränsning årsberäkningen innefattade ålägga arrendatorn byggnads- skyldighet. Såsom lämnad översikt av utländsk lagstiftning utvisade ålade där- emot vissa främmande lagstiftningar jordägaren att verkställa nybyggnad, när sådan erfordrades. När jordägaren uppläte sin fastighet till idkande av jordbruk på arrende, ansåges detta innefatta en utfästelse att fastigheten också skulle vara försedd med den för ändamålet nödiga äbyggnad; och, i brist av annat avtal, vore han därför också pliktig att ersätta en obrukbar sådan byggnad med en ny. Även lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag i ämnet anslöte sig i viss mån till samma uppfattning. Om än ett sådant sätt att ordna saken från teoretisk syn- punkt kunde anses berättigat, syntes det i praktiskt hänseende vara föga lämp- ligt. Ålåge det'jordägaren att besörja nybyggnad, vore det givet, att arrendatorns

intresse av att åbyggnaden omsorgsfullt underhölles i väsentlig mån förringades, och att han kunde komma att eftersätta vad i sådant hänseende ålåge honom rent av i syfte att sålunda framtvinga en nybyggnad, som icke kostade honom något. Väl skulle i sådant fall jordägaren kunna å sin sida framställa ersättningskrav eller undandraga sig att verkställa byggnaden. Men för sådant ändamål måste han förebringa en utredning, vars åstadkommande i dylika fall vore förenat med syn- nerlig svårighet. För att i verkligheten upprätthålla arrendatorns underhålls- skyldighet vore det nödvändigt, att hans eget intresse därvid vore den verksamma drivkraften. Av denna anledning borde icke någon lagstadgad nybyggnadsskyldig— het i allmänhet läggas å jordägaren.

Av det anförda följde, att om arrendatorn eftersatte sin underhållsskyldighel och av sådan anledning nybyggnad bleve nödvändig, det vore arrendatorn som finge bekosta den utan annan rätt till ersättning, än som å bestämmelsen i första stycket av 10 % kunde grundas, eller att få vid avträdet räkna sig till godo det be- lopp, vartill de å den gamla byggnaden vid tillträdessyn befunna bristerna upp- skattades. Någon skyldighet att i annan händelse bekosta nybyggnad ålåge icke arrendatorn. Han hade endast att underhålla åbyggnaden. Härvid kunde inå— hända anmärkas, att förslaget sålunda syntes icke taga hänsyn till ovan antydda förhållande att trots nöjaktigt underhåll endast i följd av tidens inverkan nybygg- nad kunde bliva ekonomiskt nödvändig, då nämligen den tidpunkt inträtt, när med en reparation vunnes vida mindre än vad den kostade. Att i förslaget icke i detta hänseende upptagits någon föreskrift berodde emellertid därav, att enligt beredningens tanke en i varje särskilt fall fullt tillfredsställande lösning icke kunde uppnås på annan väg än den frivilliga Överenskommelsens. Att här en— dast hänvisa kontrahenterna till en sådan, syntes så mycket mer naturligt, som i detta fall jordägarens och arrendatorns intressen vore påtagligen sammanstäm- mande. För arrendatorn måste vid nämnda förhållande det fortsatta underhållet bliva synnerligt tryckande och till ingen nytta. Jordägaren måste säga sig själv. att då han efter arrendetidens utgång skulle söka ny arrendator eller själv över- taga fastigheten, nybyggnad vore oundgänglig och att allt vad han för tillfället kunde vinna vore ett uppskov. För båda vore den föråldrade byggnadens ersät- tande med en ny önskvärd; att båda därtill bidroge vore också den naturliga lös— ningen, men att i lag bestämma huru vitt varderas skyldighet i sådant hänseende borde sträckas läte sig icke göra. En sådan lösning kunde icke genom lagbud framtvingas. Kunde någon sådan uppgörelse icke komma till stånd, vore arren— datorn, pä sätt 16 & angåve, därav icke förhindrad att på sin bekostnad utföra nybyggnaden.

Enligt de sociala arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen åligger det jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i så— dant skick, att dårå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Vid tillträdessynen .undersökes, huruvida jordägaren uppfyllt detta åliggande. Befinnes brist föreligga, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom före— läggas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Erfordras sedermera under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad vid tillträdes- synen bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verk- ställes annan än mindre reparation, är likaledes jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Dessa bestämmelser äro tvingande, och jordägaren kan sålunda icke genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från

den honom åliggande byggnads och underhållsskyldigheten. Vad beträffar arrendatorns skyldighet att underhålla åbyggnader är denna, såsom redan framgått, begränsad till avhjälpande av sådana brister å nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparation.

I den norrländska arrendelagen är jordägarens byggnads- och underhålls- skyldighet än vidsträcktare, i det att jordägaren vid tillträdet jämväl skall ha utfört alla erforderliga mindre reparationer. Under arrendetiden åligger däremot arrendatorn att ombesörja dylika reparationer.

Vid skilda tillfällen ha förslag väckts därom, att bestämmelser om bygg- nadsskyldighet för jordägaren skulle föreskrivas jämväl med avseende å andra kategorier av arrenden än dem, där sådan skyldighet för närvarande förelig- ger.

Sålunda föreslog torpkommissionen på sin tid en ändring av den allmänna arrendelagen, innebärande att det skulle åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla bostadshus och för jordbrukets bedrivande nödiga byggnaden i brukbart skick och under arrendetiden ombesörja de för dessa byggnaders bibehållande i sådant skick erforderliga större reparationer. Regeln härom ' skulle emellertid icke vara av tvingande natur, utan det skulle stå jordäga- ren öppet att genom förbehåll i arrendekontraktet fritaga sig från sagda bygg- nads- och underhållsskyldighet. [ sin motivering framhöll torpkommissionen särskilt, att en bidragande orsak till den konstaterade tillbakagången av tor-_ parklassen vore det dåliga skick, vari de på torpen befintliga byggnaderna, särskilt boningshusen, mångenstädes befunne sig. Med hänsyn till dessa missförhållanden syntes det vara att tillse, huruvida icke i lagen kunde in- rymmas bestämmelser ledande till skärpning av jordägarens plikt att tillhan— dahålla arrendatorn brukbara byggnader vid torp och därmed jämförliga lä- gen—heter. Torpareklassens svaga ekonomiska ställning och av dess levnads- förhållanden i övrigt betingade ring-a förmåga att vid övertagande av arrende på det fria avtalets väg bevaka sina intressen i avseende på åbyggnadens iståndsättande torde rättfärdiga en sådan undantagslagstiftning.

I det av jordkommissionen framlagda utkastet till lag angående vissa jord- bruksarrenden — vilken lag skulle äga tillämpning bland annat å arrenden av jord tillhörande enskild person eller fideikommiSS och lydande under huvudgård _ fanns en bestämmeISe av innehåll, att jordägaren skulle vara skyldig att vid arrendatorns tillträde av fastigheten tillhandahålla honom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens förhållanden be- hörigt skick ävensom, där under arrendetiden nödigt hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Denna bestämmelse skulle erhålla tvingande karaktär.

I motiveringen erinrades att kommissionens undersökningar givit till re— sultat, att bostadsförhållandena å de mindre arrendeställena vore mycket beklagliga. Trångboddhet, med därav följ-ande social och hygienisk otrevnad och våda, vore ofta nog ett karakteristiskt drag för de mindre arrendatorer- nas bostäder. Äbyggnaderna erhölle ofta nog mycket litet, understundom intet underhåll och finge förfall—a mer och mer. Detta gällde främst arrende-

gårdarna i skogsbygderna, d. v. s. flertalet bolagsarrenden och därmed lik-

o

ställda arrenden. Men mångenstädes a slättbygderna vore förhållandena icke avsevärt bättre. I anslutning härtill anförde kommissionen vid-are:

Att något måste göras för att avhjälpa dessa missförhållanden, därom torde alla vara ense. Enligt kommissionens åsikt kunde emellertid detta ej ske, med mindre det stadgades skyldighet för jordägaren att vid arrendatorns tillträde av fastigheten tillhandahålla honom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens förhållande behörigt skick ävensom, där under arrendetiden nödigt hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Att fortfarande lita till den fria över- enskommelsens väg torde icke kunna ifrågakomma. Vid de arrenden varom här vore tal saknades en nödvändig betingelse för att genom det fria avtalet rättelse skulle. kunna erhållas, nämligen likställighet mellan de kontraherande parterna. Arrendatorn vore ej i den ställning gentemot den mäktige jordägaren, att han utan lagens stöd kunde betinga sig vad rätt och billighet krävde. Vidare vore att märka att hos de jordägare som här avsåges ej alltid vore tillfinnandes det intres- se för deras arrendebruk, som lagberedningen förutsatt skola förmå dem att ej ställa sig avvisande mot arrendatorns anspråk på bidrag till gammal byggnads .ersättande med ny. Den utväg som lagberedningen anvisat arrendatorn för det fall att uppgörelse med jordägaren ej kunde komma till stånd, nämligen att på egen bekostnad utföra nybyggnaden, torde i allmänhet ej heller stå dessa arren— datorer till buds. Flertalet torde näppeligen vara i den ekonomiska situation, att de vore i stånd att själva bära de kostnader, som vore förenade med ett sådant byggnadsföretag.

Jordsakkunniga föreslogo införande i allmänna arrendelagen av en bestäm— melse därom, att det skulle åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Om sådan byggnad saknades eller större reparation å dylikt hus erfordrades, skulle jordägaren vara skyldig att därom besörja. Mindre reparationer skulle arrendatorn själv verkställa med rätt att vid av- trädet räkna sig till godo kostnaden. Under arrendetiden skulle någon ny— byggnadsskyldighet i regel icke åligga jordägaren. Allt underhåll av bygg- naderna skulle ombesörjas av arrendatorn. Ifrågavarande bestämmelser skulle icke vara av tvingande natur annat än vid arrenden under bolag och med dem jämställda rättssubjekt.

Till motivering av förslaget anförde jordsakkunniga följande:

Såväl genom den av jordkommissionen verkställda utredningen som genom de rön de sakkunniga gjort under studieresa torde det få anses till fullo ådagalagt, att åbyggnaderna på arrendeställen här och var i landet vore i ett mycket brist- fälligt skick. Detta gällde särskilt manbyggnaderna å torp och andra mindre ar- rendeställen. Arrendatorernas bostadsförhållanden måste sålunda mångenstädes anses vara synnerligen otillfredsställande. Att något måste göras för att avhjälpa de förefintliga missförhållandena i detta avseende syntes de sakkunniga vara uppen- bart.

Härvid torde vara att beakta, att arrendatorerna icke i allmänhet vore i den ekonomiska ställning, att de mäktade själva iståndsätta byggnaderna å arrende— ställena. Ville man förbättra arrendatorsklassens ställning och såmedelst befordra jordbrukets utveckling, torde det, såsom både jordkommissionen och andra lag- utskottet år 1924 framhållit, vara ofrånkomligt, att jordägarna måste i första hand svara för iståndsåttandet av byggnaderna å sina arrendegårdar. Vissa främ- mande lagar ålade jämväl jordägarna en skyldighet härutinnan.

Enligt de sakkunnigas mening torde sålunda, i överensstämmelse med vad säker- ligen mångenstädes redan vore brukligt, böra stadgas, att det skulle åligga jord- ägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nö- diga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Saknades sådan byggnad, borde jordägaren alltså vara pliktig att verkställa erforderlig nybyggnad. Vore nödig byggnad i sådant skick, att ombyggnad eller större reparation vore ound- gänglig, borde jordägaren därom besörja.

Såsom lagberedningen erinrat, mötte emellertid vägande betänkligheter mot att jordägaren ålades skyldighet att ersätta byggnad, som under arrendetiden bleve av ålder obrukbar, med en ny. Givet vore, att ju omsorgsfullare åbyggnaderna underhölles, desto längre tid vore de brukbara. Det vore sålunda av vikt, att arrendatorn, vilken underhållet av åbyggnaderna under arrendetiden alltjämt syn- tes böra åvila, i tid vidtoge nödiga reparationer samt i övrigt väl vårdade sig om att husen ej förfölle. Vore jordägaren pliktig att besörja nybyggnad, när så- dan under löpande arrendeperiod erfordrades, förelåge emellertid fara, att arren— datorns intresse att omsorgsfullt underhålla byggnaderna förringades, och att han medvetet eller omedvetet eftersatte sin underhållsplikt. I anledning härav skulle jordägaren tvingas till ett oavbrutet övervakande, vilket helt visst ofta komme att leda till missämja mellan kontrahenterna. Därtill komme att, såsom lagbered- ningen framhållit, en under alla förhållanden fullt tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål icke torde stå att vinna på lagstiftningens väg. Behovet av bestämmelser, som reglerade byggnadsskyldigheten under löpande arrendetid, tor- de ej heller vara stort, så framt det sörjdes för att de för jordbrukets bedrivande nödiga byggnaderna vid arrendatorns tillträde vore i ett tillfredsställande skick. Och skulle i något fall ett fortsatt underhåll av gammal byggnad visa sig vara till föga nytta, torde det med all sannolikhet kunna förväntas, att jordägaren ej skulle ställa sig avvisande mot arrendatorns krav å nybyggnad, då han visste, att sådan efter arrendetidens utgång näppeligen kunde frånkommas, om fastigheten allt— jämt skulle utarrenderas. På grund härav hade de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå någon lagstadgad skyldighet för jordägaren att under arrendetiden verkställa nybyggnad i andra fall än då han enligt gällande bestämmelser i all- männa arrendelagen vore därtill förpliktad.

Vad jordsakkunniga föreslagit i förevarande ämne vann ej beaktande i propositionen till 1927 års riksdag. Departementschefen yttrade härom föl-

jande:

Det mötte betänkligheter mot att i lagen stadga en allmän förpliktelse för jord- ägaren att iståndsätta åbyggnaderna på arrendestället. Vilkendera av kontrahen— terna skulle bära denna kostnad vore i själva verket en fråga mera av formell än av reell innebörd. Tydligt vore nämligen, att legan för fastigheten merendels komme att bestämmas med hänsyn till den ansvarighet för ifrågavarande kostnad, vilken skulle åligga jordägaren eller arrendatorn. Lades, såsom de sakkunniga föreslagit, å jordägaren skyldighet att i ett efter ortens sed behörigt skick istånd- sätta en fastighet, vars åbyggnader vore förfallna eller bristfälliga, komme utan tvivel legan att fastställas till ett högre belopp än om fastigheten skulle tillträdas i befintligt skick. För mången arrendator kunde det emellertid innebära en be— stämd fördel att mot en lägre arrendeavgift få övertaga en sådan fastighet i det skick den befunnes, helst den kanske fullt tillfredsställde hans icke alltför högt ställda anspråk. Skulle jordägaren iståndsätta åbyggnaderna, komme legan till äventyrs att uppgå till ett så högt belopp, att arrendatorn måste avstå från att övertaga arrendet.

Såsom särskilt framhållits av_andra lagutskottet i dess yttrande vid riksdagen 1924 angående den sociala arrendelagstiftningen, borde det ej heller förbises, att

A rrende— utredningen .

då fråga vore om andra arrenden än sådana under bolag och med dem här jäm- ställda jordägare, anledningen till åbyggnadernas förfall merendels torde bero på att jordägaren saknade erforderligt kapital för deras iståndsättande. Vid sådant förhållande syntes emellertid föga vara att vinna genom en bestämmelse om bygg- nadsskyldighet. Då denna med hänsyn till de växlande förhållandena tydligen ej kunde givas tvingande natur vid arrenden i allmänhet, torde det med all sannolik— het kunna antagas, att jordägaren i flertalet fall komme att genom förbehåll i ar- rendekontraktet fritaga sig från en dylik förpliktelse. Lagen skulle således hu- vudsakligen vinna tillämpning i sådana fall, då jordägaren ej varit tillräckligt för- utseende att vid arrendeavtalets ingående ordna frågan. Detta vore tydligen mindre lämpligt. En i varje särskilt fall fullt tillfredsställande lösning av detta spörsmål kunde knappast vinnas på annan väg än den frivilliga överenskommel- sens. Att lita härtill syntes ock vara naturligast, då det i regel låge lika mycket i jordägarens som i arrendatorns intresse, att åbyggnaderna å arrendefastigheten ej förfölle. Av dessa skäl hade departementschefen ej ansett sig böra bland de all— männa bestämmelserna upptaga några föreskrifter om byggnadsskyldighet.

Nu antydda betänkligheter mot att i allmänhet ålägga jordägaren en dylik skyl- dighet ägde däremot ej samma giltighet i fråga om mindre arrenden under bolag och de i denna lagstiftning med dem jämställda rättssubjekten. De jämförelsevis ringa kostnader, om vilka det i dessa fall kunde bliva fråga, torde merendels icke bliva av större betydelse för omförmälda jordägares ekonomi. Beträffande nämn— da grupper av arrenden hade därför föreslagits vissa tvingande förpliktelser för jordägaren i fråga om uppförandet och underhållet av nödiga åbyggnader.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag —— som jämväl behandlade en i anledning av propositionen väckt motion om bifall till jordsakkunnigas förslag — delade de betänkligheter, som departe- mentschefen uttalat. En allmän bestämmelse om skyldighet för jordägaren att iståndsätta åbyggnaderna syntes utskottet sålunda ej vara tillrådlig. Ut- skottet vorc ej heller övertygat om att en sådan bestämmelse skulle kom— ma att i mera avsevärd mån medföra ett förbättrande av byggnaderna å arrendeställena. Då bestämmelserna icke skulle kunna göras tvingande, komme tydligen, såsom departementschefen framhållit, jordägaren i fler- talet fall att genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från den honom ålig- gande skyldigheten. Bestämmelserna skulle således huvudsakligen komma att vinna tillämpning gentemot sådana jordägare, vilka icke varit tillräck- ligt förutseende att skydda sig genom förbehåll i avtalet. För dessa jord- ägare torde det ej sällan komma att verka i hög grad betungande, ja kan— ske mången gång ruinerande. Av skäl som sålunda anförts hemställde ut- skottet, att motionärens yrkande icke måtte vinna riksdagens bifall.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Såsom i den lämnade redogörelsen omnämnts har allmänna arrendelagen i stort sett lämnat oavgjort, Vilkendera kontrahenten bör vara skyldig att ombesörja nybyggnad å fastigheten, när sådan vid arrendatorns tillträde eller sedermera under arrendetiden visar sig erforderlig. Denna ståndpunkt har varit föremål för åtskillig kritik ur synpunkten av arrendatorernas so- ciala ställning och påkallar uppmärksamhet även med hänsyn till det all- männa intresset av jordbrukets utveckling. Det kan på goda grunder ifrå-

i. i '. = ! (

gasättas, huruvida den i lagens motiv uttalade förhoppningen, att kontra- henternas sammanstämmande intressen skulle på den fria Överenskommel- sens väg i tillräcklig grad garantera byggnadsbeståndets vidmakthållande och successiva förnyelse, verkligen gått i uppfyllelse. Den intressenas har- moni, varmed lagstiftaren här räknat, lärer näppeligen i det praktiska livet göra sig gällande med den styrka som ur skilda synpunkter hade varit önskvärd. Från den i det särskilda fallet föreliggande svårigheten att med hänsyn till växlande konjunkturer avgöra vad som verkligen är det ekono- miskt riktiga — en bedömning som alltid inrymmer ett spekulativt mo- ment — må visserligen i detta sammanhang bortses. Men även om det för- håller sig så, att från och med en viss tidpunkt en föråldrad byggnads er- sättande med ny borde för båda kontrahenterna framstå såsom den på längre sikt ekonomiskt fördelaktiga lösningen, så är därmed ingalunda gi- vet, att kontrahenterna verkligen handla i överensstämmelse med vad en framsynt och klok hushållning sålunda bjuder. För den mera kortsynta eller trånga uppfattning, som naturligen här och var framträder, synes ock- så varje eftergift som kan avvinnas medkontrahenten vara eftersträvans- värd, även om därigenom å denne lägges en börda, som icke står i rimligt förhållande till fördelen för den andre. Vad särskilt angår jordägaren — som i allmänhet får antagas vara den, som har de största möjligheterna att uppbringa de för ett nybyggnadsföretag erforderliga kapitalresurserna —— ligger det tvivelsutan nära till hands, att stundens svårigheter, eller kanske den blotta olusten att för tillfället göra en uppoffring, mången gång undan- skymma blicken för de krav som framtiden oavvisligen uppställer. Den misstanken kan därför icke utan vidare avvisas, att den lösning frågan om nybyggnadsskyldigheten erhållit i allmänna arrendelagen i viss utsträck- ning kommit att innebära ett låt-gå-system, vars verkningar givit sig till känna i efterblivenhet i fråga om arrendeställenas byggnadsstandard, en på sina håll fortskridande försämring av byggnaderna utöver den gräns, där det fortsatta underhållet framstår såsom oekonomiskt och för arrendatorn alltför betungande.

1 vad mån nu anförda, delvis på psykologiska erfarenhetssatser grundade farhågor vinna bekräftelse, om man närmare undersöker förhållandena så- dana de te sig i verkligheten, är givetvis en fråga av stort intresse. Härvid- lag må till en början erinras om de ingående undersökningar, som i detta ämne tidigare företagits, särskilt av jordkommissionen och jordsakkunniga, och på vilkas resultat grundats åtskilliga omdömen rörande åbyggnadernas beskaffenhet. På det hela taget utvisade det material, som genom dessa undersökningar sammanbragtes, att åbyggnaderna på arrendeställena här och var i landet voro i ett mycket bristfälligt skick, ett missförhållande som ju ock föranledde nämnda kommittéer att, på sätt förut omnämnts, föreslå byggnadsskyldighet för jordägaren. Emellertid ligga dessa undersökningar numera alltför långt tillbaka i tiden för att kunna åberopas såsom tillfyl- lestgörande utredning rörande förhållandena i närvarande stund.

Genom remiss den 6 november 1936 har till arrendeutredningen, för att

tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag, överlämnats en av statens egnahemsstyrelse den 30 oktober samma år till chefen för jord- bruksdepartementet avlåten skrivelse rörande behovet av åtgärder till för- bättring av arrendatorernas bostäder och ekonomibyggnader. Skrivelsen —- vilken närmast föranletts av styrelsens befattning med den statsunder- stödda bostadsförbättringsverksamheten —— har åtföljts av ett antal bilagor, däribland två detaljerade rapporter över vissa av styrelsens ombud företagna besiktningar å tillhopa 61 arrendelägenheter, under en stiftelse, ett fidei- kommiss samt två större gods, inom skilda socknar i Skåne och Halland. Dessa handlingar utvisa, att åbyggnaderna å berörda arrendelägenheter i allmänhet vore bristfälliga och i flera fall rent undermåliga och att sålunda omfattande nybyggnadsarbeten vore av nöden. I skrivelsen uppgives att liknande förhållanden syntes vara rådande även å vissa andra orter än de i ärendet särskilt undersökta. Enligt styrelsens åsikt vore det synnerligen angeläget, att arrendatorerna erhölle människovärdiga bostäder, men fråga kunde uppstå, huruvida detta borde ske med stöd av statssubvention i form av bostadsförbättringsbidrag, när förhållandena vore sådana, att jordäga- ren själv vore i stånd att genomföra förbättringen utan dylikt bidrag. Arrendeutredningen har vidare för sin del på olika vägar sökt införskaffa material avsett att belysa frågan om byggnadsbeståndets beskaffenhet vid arrendebruken. Sålunda har i det frågeformulär, vilket på arrendeutred— ningens föranstaltande utsänts till hushållningssällskapens förvaltningsut— skott, egnahemsnämnderna, jordbrukskommissionerna samt vissa samman- slutningar och bolag, upptagits bland annat, huruvida åbyggnadernas be— skaffenhet å smärre arrendegårdar och torp inom orten _— bortsett från sociala arrenden -— vore någorlunda tillfredsställande samt huruvida dessa byggnader förefölle att vara sämre än å de självägda jordbruken. Huru svaren å dessa frågor utfallit, framgår av den redogörelse, vilken såsom bi- laga (jfr s. 408) fogats till förevarande betänkande. Ett ytterligare bidrag till kännedomen om hithörande förhållanden har vunnits genom den av arren- deutredningen företagna studieresan, som berört vissa orter i Uppland, Da- larna, Västmanland, Värmland, Dalsland, Bohuslän, Västergötland, Halland, Småland, Östergötland och Södermanland. Över nämnda resa har upprät- tats protokoll, vilket likaledes såsom bilaga (bil. D.) fogats till betänkandet. Det sålunda föreliggande utredningsmaterialet tillåter knappast någon fullständig betygsättning av arrendebrukens byggnadsstandard inom rikets olika delar och inom olika kategorier av arrenden. I sakens natur ligger, att allmänna omdömen rörande fakta av ifrågavarande slag lida av större osäkerhet än vad fallet är med statistiska slutsatser i vanlig mening. Svå— righeten att överblicka de mångskiftande fallen och det ofrånkomliga be- roendet av subjektiv värdering kunna blott alltför lätt förorsaka missvisan- de resultat. Arrendeutredningen vill likväl icke bestrida att, i överensstäm- melse med vad en mängd uppgiftslämnare intygat, åbyggnadernas beskaf- fenhet inom vidsträckta delar av riket kan i stort sett betecknas såsom nå— gorlunda tillfredsställande. Den studieresa arrendeutredningen företagit

kan ock sägas i viss mån bekräfta en sådan uppfattning, i det att på fler- talet besökta orter de verkställda stickproven efterlämnat övervägande gynn- samma intryck. Vad som i förevarande lagstiftningsärende har betydelse är emellertid frågan, huruvida de fall där byggnaderna äro undermåliga — vare sig dessa huvudsakligen förekomma inom vissa landsdelar eller de framträda här och var inom hela riket — äro absolut taget så många och betydande, att ett ingripande från samhällets sida synes erforderligt. Ar- rendeutredningen tvekar icke att besvara denna fråga jakande. De från vissa uppgiftslämnare inkomna enquétesvaren, sammanställda med arrende- utredningens egna iakttagelser under omförmälda studieresa, torde utgöra tillräckligt belägg för riktigheten av denna uppfattning.

De åsyftade missförhållandena förefinnas särskilt inom 'den kategori av arrenden, som innefattar mindre eller medelstora jordbruk under fideikom- miss eller enskilda godsägare. Vad bolagsarrendena angår, synes under se- nare år en vändning till det bättre ha inträffat. Ehuru givetvis även här kunna påvisas fall, där åbyggnaderna måste sägas vara i undermåligt skick,. torde de ogynnsamma omdömen angående bolagsarrendena, som avgivits i äldre kommittébetänkanden, knappast numera motsvara förhållandena i verkligheten. Den påtagliga förbättring som sålunda inträtt torde icke kun— na förklaras enbart av de goda konjunkturer som under de senaste åren va— rit rådande inom skogsindustrien. Arrendeutredningen har för sin del bi- bragts den övertygelsen, att den för bolagsarrendena gällande sociala ar- rendelagstiftningen i förevarande hänseende medfört gynnsamma verk— ningar.

Liksom tidigare jordkommissionen och jordsakkunniga anser sålunda ar- rendeutredningen, att något måste göras för att effektivt motverka faran av en alltmer försämrad byggnadsstandard på sådana arrendeställen, vilka icke hittills kommit i åtnjutande av det särskilda sociala skyddet. Vilken väg som i sådant syfte bör beträdas kan naturligen vara föremål för delade me- ningar.

I betraktande kommer först den av jordsakkunniga föreslagna anordning- en, innebärande att i allmänna arrendelagen skulle införas bestämmelser om nybyggnadsskyldighet för jordägaren. Därest dylika bestämmelser —— så— som jordsakkunniga ansett — icke skulle kunna göras tvingande, torde emel- lertid effekten av en sådan reglering bliva av tvivelaktigt värde. Det kan med visshet förutses, att jordägarna i stor omfattning skulle komma att be- gagna sig av möjligheten att genom förbehåll i kontrakten fritaga sig från nybyggnadsskyldigheten. Än betänkligare vore, att detta förfarande san- nolikt skulle komma till användning särskilt vid de arrenden, för vars skull bestämmelserna i främsta rummet tillkommit, under det att vid arrenden av tillfällig karaktär jordägaren troligen icke alltid skulle visa sig nog för- utseende att skydda sig genom förbehåll, när ett sådant läge i hans intresse. Vad åter angår möjligheten att förläna de ifrågasatta bestämmelserna tving- ande karaktär, lärer ett sådant vidsträckt ingrepp i avtalsfriheten giva fog för vägande betänkligheter. Vid större s. k. affärsarrenden skulle en dylik

reglering i märklig mån försvåra en av båda kontrahenterna såsom ända- målsenlig och rimlig ansedd uppgörelse, och ett dylikt tvångsingripande skulle framstå såsom opåkallat, då arrendatorerna av denna kategori i all- mänhet ha nödiga förutsättningar att själva bevaka sina intressen. Ej heller vore det försvarligt att påtvinga jordägare med svag ekonomi eller ovissa framtidsutsikter — exempelvis stärbhuset efter en avliden, skuldsatt jord- brukare —— att vid egendomens tillfälliga utarrendering ersätta äldre, otids— enliga byggnader med nya, eller att låta en sådan jordägare under arrende- tiden utsättas för nybyggnadskrav från arrendatorns sida. Tvingande ny- byggnadsbestämmelser i allmänna arrendelagen skulle även undanrycka grunden för de särskilda regler, som gälla med avseende å kronoarrenden och vilka i huvudsak torde ha befunnits ändamålsenliga.

En lämpligare utväg synes därför vara att begränsa tillämpningen av tvingande nybyggnadsbestämmelser till de kategorier av arrenden, där miss- förhållandena huvudsakligen äro att finna, där ett ingripande motiveras av behovet av socialt skydd för arrendatorerna och där en dylik reglering sy- nes kunna genomföras utan alltför stora olägenheter för jordägarna. Dessa villkor kunna väntas vara för handen vid de arrenden av permanent ka- raktär, som avse mindre eller medelstora jordbruk under enskilda godsägare, fideikommiss, ideella föreningar och stiftelser. Då vid en reglering av ny- byggnadsskyldigheten — såsom arrendeutredningen för sin del funnit — enhetlighet bör kunna vinnas mellan olika kategorier av sociala arrenden, är sålunda problemställningen närmast den, huruvida de nuvarande sociala nybyggnadsbestämmelserna, eventuellt med vissa modifikationer, böra ut- vidgas till att avse jämväl nyssnämnda arrenden. Att invändningar äro att emotse även mot en sådan mera begränsad lagändring, framgår emeller- tid såväl av den här förut lämnade redogörelsen som av de inkomna enquéte- svaren.

Ofta har gjorts gällande att en nybyggnadsskyldighet i den mening här avses skulle bliva över hövan betungande för jordägarens ekonomi. Ehuru denna invändning tydligen icke har samma betydelse som därest ifrågava- rande regler skolat införas i allmänna arrendelagen, torde likväl vara obe- stridligt, att inom den kategori av jordägare varom nu är fråga finnas ät- skilliga, för vilka svårigheterna att göra en större kapitalinvestering i åbygg- nader — låt vara sund och riktig ur räntabilitetssynpunkt — skulle bliva be- tydande. Detta gäller särskilt i sådana fall där de till samma egendoms- komplex hörande arrendegårdarna mera allmänt lida av ett föråldrat och undermåligt byggnadsskick. Givetvis måste hänsyn tagas därtill att bygg- nadernas iståndsättande i dylika fall icke rimligen bör forceras på sådant sätt, att jordägarens ekonomiska ställning äventyras. Det bör icke saknas möjlighet för jordägaren att fullfölja nybyggnadsverksamheten efter en plan, som motsvarar de ekonomiska resurserna och medgiver att de mest trängande behoven i första hand bliva tillgodosedda. Insikten om att svå- righeter av angivna slag äro för handen bör emellertid icke föranleda den slutsatsen, att nybyggnadsskyldighet överhuvudtaget icke borde införas.

Regeln härom — sådan den redan nu är utformad i den sociala arrendelag- stiftningen innebär knappast strängare förpliktelse för jordägaren än att tillhandahålla nödiga byggnader i brukbart skick. Säkerligen tillhör det undantagsfallen, att en dylik förpliktelse icke skulle kunna av jordägaren fullgöras. Till dessa fall torde tillräcklig hänsyn tagas, om möjligheten till dispens hålles öppen. Med anlitande av dispensutvägen i vissa situationer torde en jordägare, som har att ombesörja byggnadernas iståndsättande å ett större antal arrendegårdar, kunna fullfölja denna verksamhet efter plan- mässiga grunder. Även om dispensförfarandet och själva tvånget att söka dispens kunna innebära vissa olägenheter, måste dessa sägas vara av under— ordnad betydelse i jämförelse med de viktiga intressen som det här gäller att tillgodose. Man må ej invända att byggnadsbeståndets upphjälpande bäst ernås genom att denna uppgift anförtros åt kontrahenternas fria avgörande. Det är ju dock under ett dylikt fritt system, som de nuvarande missförhål- landena uppkommit.

Det har framhållits att en förpliktelse för jordägaren att verkställa ny— byggnad komme att draga med sig en förhöjning av legan. Denna syn— punkt lärer vara giltig för sådana fall, där jordägaren i följd av nämnda för- pliktelse komme att tillhandahålla bättre byggnader än som kunnat för- väntas, därest den nuvarande ordningen bibehölles. Att högre lega bör er- läggas när åbyggnaderna äro fullgoda än när desamma äro undermåliga lärer vara uppenbart. Med införandet av nybyggnadsskyldighet för jord- ägaren avses givetvis icke, att avkastningen av det nedlagda kapitalet skall undandragas denne. Emellertid torde en arrendator i allmänhet finna det fördelaktigare att erlägga ett något högre arrende för en gård med nöjaktiga byggnader än att i befintligt skick tillträda en fastighet, vars iståndsättande åsamkar honom särskilda utgifter. I förra fallet har han bättre möjlighet att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av arrendeavtalet och riskerar icke att reparationskostnaderna under arrendetiden bliva alltför betungan— de. Att en arrendator i undantagsfall kan finna med sin fördel förenligt att övertaga ett ställe med förfallna åbyggnader torde för övrigt icke kunna till- mätas någon utslagsgivande betydelse. Den lagändring som här avses är nämligen i främsta rummet förestavad av hänsyn till allmänna intressen.

Emot nybyggnadsskyldighet för jordägaren har vidare gjorts gällande, att arrendatorns intresse av åbyggnadernas omsorgsfulla underhållande skulle i väsentlig mån förringas och att arrendatorn kunde komma att eftersätta sin underhållsskyldighet rent av i syfte att sålunda framtvinga en nybygg- nad som icke kostade honom något. På sätt förut omnämnts hade denna synpunkt såtillvida beaktats av jordsakkunniga, som dessa inskränkt ny- byggnadsskyldigheten till att gälla vid arrendatorns tillträde, varemot under arrendetiden någon sådan skyldighet ej skulle åvila jordägaren. I överens- stämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i de nu gällande bestämmelserna inom den sociala arrendelagstiftningen, anser emellertid ar— rendeutredningen, att någon åtskillnad icke lämpligen kan göras med hän- syn till den omständigheten, huruvida behov av nybyggnad eller större re-

paration föreligger redan vid tillträdet eller det inträder först under arrende- tiden. En försvagning av arrendatorns vilja att omsorgsfullt underhålla byggnaderna torde i verkligheten icke vara att befara. Bortsett från jord- ägarens möjlighet att övervaka huru underhållsskyldigheten fullgöres — en uppsikt som jordägaren även under nuvarande förhållanden kan ha sär- skild anledning att utöva — torde arrendatorn icke komma att sakna ett eget intresse av att byggnaderna ordentligt underhållas. Inför olägenheten att till en tid behöva dragas med bristfälliga byggnader, ovissheten om huru en prövning av nybyggnadsbehovet kommer att utfalla samt utsikten att efter verkställd nybyggnad få betala högre lega, torde en arrendator icke bliva frestad att eftersätta sin underhållsskyldighet för att genom dylikt illo— jalt förfarande framtvinga en nybyggnad innan sådan verkligen erfordras.

Någon anledning att befara, att reglerna om nybyggnadsskyldighet skulle komma att tillämpas alltför strängt, synes knappast föreligga. Väl innebär den avsedda anordningen, att avgörandet huruvida nybyggnad eller större reparation erfordras ligger i synemännens händer. Emellertid äga synemän- nen givetvis icke påtvinga jordägaren vidsträcktare skyldighet, än som mot- svarar lagens krav att nödiga byggnader skola finnas i sådant skick, att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Tydligen böra synemännen vid sitt bedömande, huruvida något ytterligare hus bör uppfö- ras samt vilken storlek och beskaffenhet detta bör erhålla, taga hänsyn till ortens sed, för så vitt denna håller sig inom ramen för en sund jordbruks- ekonomi. Om en vid tillträdet befintlig byggnad är i brukbart skick, torde emellertid densamma böra godkännas, även om den måhända icke befinner sig i ett efter ortens sed fullt behörigt skick. Det torde för övrigt icke be— höva befaras, att synemännen skulle i strid med jordägarens eller båda kontrahenternas önskan föreskriva nybyggnads— eller reparationsarbeten med vilka utan större olägenhet kan anstå. I den mån synemännen med- dela byggnadsföreläggande som går utöver vad som skäligen får anses mot- svara lagens krav, har jordägaren givetvis möjlighet att vinna rättelse genom synens överklagande.

Några av dem, som besvarat den av arrendeutredningen gjorda enquéten, ha uttalat farhågor av innebörd att de kapitalinvesteringar, som komme att göras på grund av jordägarens nybyggnadsskyldighet, merendels icke skulle kunna förräntas genom inkomsterna av jordbruket. Vad sålunda anförts sammanhänger i viss män med den allmänna frågan, huruvida jord- bruket i vårt land överhuvudtaget kan påräkna de produktionsbetingelser som erfordras för dess upprätthållande i nuvarande omfattning. Arrende- utredningen, som naturligen förutsätter att dessa betingelser komma att föreligga, torde härutinnan få hänvisa till de stödåtgärder som statsmakter- na under senare år vidtagit till förmån för jordbruksnäringen. Emellertid förbiser arrendeutredningen ingalunda önskemålet om en gynnsam propor- tion mellan det å viss brukningsdel nedlagda byggnadskapitalet samt av— kastningen av samma brukningsdel. Det torde få antagas att åbyggnader- nas iståndsättande måste här och var kombineras med en viss rationalise-

ring av jordens uppdelning i särskilda brukningsdelar. Såsom arrendeut— redningen i ett senare sammanhang får tillfälle att närmare utveckla, bör lagen ej hindra sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför vä- sentliga fördelar för jordbruksdriften. Den minskning i antalet bruknings- delar, som sålunda kan uppkomma delvis i följd av nybyggnadsskyldighe- ten för jordägaren, torde med hänsyn till de nationalekonomiska fördelar som därav följa icke få bedömas såsom en ur det allmännas synpunkt ogynnsam företeelse.

På grundval av dessa överväganden har sålunda arrendeutredningen kom- mit till det resultatet, att de i sociala arrendelagstiftningen förekommande be- stämmelserna om nybyggnadsskyldighet för jordägaren böra utvidgas till att gälla även beträffande mindre och medelstora arrenden under enskilda gods- ägare, fideikommiss och stiftelser. Härvid inställer sig ytterligare den frå— gan, huruvida sagda bestämmelser höra till sin giltighet inskränkas till ar- renden av den minimistorlek om fyra hektar, som nuvarande lag föreskri- ver. Denna fråga hänför sig jämväl och måhända i främsta rummet till arrenden under bolag och med dem för närvarande likställda rättssubjekt.

Arrendeutredningen har icke kunnat finna något avgörande skäl, varför lagstiftaren i förevarande hänseende skulle begränsa sin sociala omvårdnad till sådana jordbruk, vilka bereda sina innehavare huvudsaklig bärgning. Det torde vara tydligt, att innehavarna av de små arrendena under fyrahek- tarsgränsen ännu mindre än de arrendatorer som för närvarande åtnjuta socialt skydd ha möjlighet att ombesörja nybyggnad och större reparatio- ner. I den mån sådana arbeten under nuvarande förhållanden verkställas, lärer det också regelmässigt vara jordägaren som får bekosta desamma. In- förandet av legal skyldighet härutinnan torde sålunda i allmänhet icke med- föra någon ytterligare börda för jordägaren men kommer att för många arrendatorer innebära en garanti, att deras behov av nöjaktig bostad och nödiga ekonomibyggnader vederbörligen tillgodoses. Att arrendatorer av denna kategori med avseende å sin ekonomiska existens närmast äro att be- trakta såsom arbetare och att det byggnadskapital som nedlägges å deras arrendeställen delvis tjänar syften, vilka sammanhänga med deras arbets- anställning, torde icke kunna åberopas såsom ett principiellt skäl emot den ifrågasatta lagändringen. Spörsmål som hänföra sig till kombinerade ar- bets- och arrendeavtal äro redan nu föremål för reglering inom arrendelag- stiftningen.

Arrendeutredningen vill sålunda i princip förorda en utvidgning av ifråga— varande bestämmelser till att avse jämväl arrenden under fyrahektarsgrän- sen. Huru denna utvidgning närmare bör genomföras, är en fråga vartill arrendeutredningen i annat sammanhang skall återkomma.

IV. Arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättring m. m.

Arrendatorns rätt att å fastigheten utföra sådana arbeten som förändra dess skick begränsas enligt gällande rätt i första hand därav, att fastigheten icke får disponeras för annat ändamål än som vid upplåtelsen förutsattes. Därjämte har arrendatorns befogenhet härutinnan i vissa avseenden blivit föremål för närmare reglering. Sålunda har stadgats, att arrendatorn i all- mänhet är oförhindrad att å fastigheten verkställa nyodling eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk. Emellertid måste han inhämta jord— ägarens medgivande, om företaget avser mark, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd eller varå jordägaren vidtagit eller är skyldig att vidtaga åtgärder till betryggande av skogens återväxt. Även för nyodling å mark, därå särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk, erfordras jordägarens medgivande. Dessa föreskrifter kunna enligt den allmänna ar- rendelagen genom avtal sättas ur kraft, varemot desamma i fråga om ar- renden under nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser eller den norrländska arrendelagen äro av tvingande natur.

Enligt den allmänna arrendelagen tillerkännes arrendatorn rätt till ersätt— ning endast för tre särskilda slag av jordförbättring, nämligen nyodling, betesförbättring och täckdikning. I fråga om nyodling och betesförbättring gäller som villkor för att arrendatorn skall vara berättigad till gottgörelse. att fastighetens värde blivit på ett varaktigt sätt förökat. Ersättningen, som utgår vid avträdet, skall motsvara det ökade värde fastigheten i följd av för- bättringen då kan anses äga men får ej överstiga den nödiga kostnad arren- datorn nedlagt å förbättringen. För det fall att jordägaren ej lämnat sitt samtycke till arbetets utförande har ersättningen ytterligare begränsats så- tillvida, att den ej får utgå med högre belopp än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, även om den mark som förbättrats är av större om- fattning. För täckdikning äger arrendatorn åtnjuta gottgörelse, under förut- sättning att det använda materialet utgjorts av tegelrör samt arbetet ut- förts efter plan, som antingen godkänts av jordägaren eller uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd jordbruks- konsulent. Den del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören, äger ar— rendatorn utbekomma, så snart arbetet blivit behörigen utfört, medan åter- stoden av de för anläggningen nödiga kostnaderna skall gottgöras vid avträ— det. Från sistnämnda del skall dock avdrag ske dels med en femtondedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta

av täckdikningen, dels ock, om täckdikningen är behäftad med brister, med kostnaderna för dessas avhjälpande. Nu berörda bestämmelser äro icke av tvingande karaktär.

För de fastigheter, å vilka nyttjanderättslagens sociala arrendebestäm- melser äro tillämpliga, gälla samma ersättningsregler i fråga om nyodling, betesförbättring och täckdikning, som nyss nämnts. Emellertid äro avtal, varigenom sagda regler åsidosättas, utan verkan, såvitt angår dessa fastig- heter.

Enligt den norrländska arrendelagen tillerkännes arrendatorn en allmän rätt till ersättning för jordförbättringar. Sålunda stadgas att arrendatorn, om han genom nyodling eller annan jordförbättring än sådan som avser bättrande av brister vid tillträdet på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, äger njuta ersättning därför av jordägaren, när fastigheten avträdes. Ersättning för nyodling utgår dock ej, med mindre jordägaren lämnat skrift- ligt samtycke till företaget eller arrendatorn före dess påbörjande hos jord— ägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefär- liga gränserna för det tillämnade odlingsområdet ävensom genom intyg av behörig person styrkt, att området lämpar sig för odling samt att odlingen är fördelaktig för fastigheten. Behörig att utfärda dylikt intyg är i statens eller hushållningssällskaps tjänst anställd lantbruksingenjör, agronom eller jordbrukskonsulent ävensom annan, som av länsstyrelsen tillerkänts behörig- het därtill. Ersättningen, som utgår vid avträdet, beräknas efter det ökade värde fastigheten till följd av nyodlingen eller jordförbättringen då kan an— ses äga men får ej överstiga den kostnad som varit nödig för arbetets utförande. Dessa bestämmelser äro av tvingande natur. Emellertid stadgas uttryckligen, att denna omständighet ej skall utgöra något hinder för kon- trahenterna att i arrendeavtalet intaga bestämmelser, varigenom arrenda- torn tillförsäkras rätt till ersättning för förbättringar i större utsträckning än vad lagen föreskriver.

Den allmänna arrendelagen innehöll ursprungligen icke några bestämmel- ser angående arrendatorns rätt att verkställa nyodling eller betesförbättring.

Däremot inrymde norrländska arrendelagen från början ett stadgande om att arrendatorn skulle vara oförhindrad att å den arrenderade jorden verk- ställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgivande å mark, därå funnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd.

I det förslag till social arrendelag, som avgavs av jordkommissionen, upp- togs en bestämmelse, likartad med nyssnämnda stadgande i norrländska ar- rendelagen. Därjämte tillerkändes arrendatorn under vissa betingelser rätt att verkställa nyodling å jordägaren tillhörig mark, som ej omfattades av ar- rendet. Dessa bestämmelser avsågos skola vara av tvingande natur.

Jordsakkunniga upptogo i sitt förslag till arrendelag ett stadgande, vari arrendatorn förklarades oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgivande å mark, varå funnes stånd- skog eller växtligt ungskogsbestånd eller varå särskilda åtgärder av jord-

ägaren vidtagits för varaktigt betesbruk. Samtidigt tillerkändes arrendatorn i viss omfattning rätt till ersättning för nyodling och anordnande av varaktigt betesbruk. Dessa bestämmelser skulle vara av tvingande natur endast i fråga om de arrenden som föllo under förslagets sociala arrendebestäm- melser.

I redogörelse för en av jordsakkunniga företagen undersökning angående arrendeförhållandena i riket, särskilt dess mellersta och södra delar, upp- gavs att de flesta bolag i sina arrendekontrakt förbjudit arrendatorerna att utan tillstånd verkställa nyodling. Detsamma var enligt redogörelsen för- hållandet beträffande ett flertal arrenden under fideikommiss och andra större gods.

Flera av de myndigheter som avgåvo yttranden över jordsakkunnigas för- slag ansågo, att jordägarens medgivande borde utgöra en ovillkorlig förut- sättning för arrendatorns rätt att verkställa nyodling. Sålunda framhölls att nyodling, åtminstone om den företoges i större omfattning, krävde upp- förande av nya eller utökning av förut befintliga hus, allt medförande kost- nader, som jordägaren måhända ej såge sig i stånd att gälda. —— I motsats härtill yttrade Sveriges skogsägareförhund följande:

Förbundet ansåge det vara lämpligt, att beträffande alla sådana arrenden, som ej avsåge skogsarbetarlägenheter, arrendatorerna tillerkändes odlingsrätt inom det arrenderade området. Skulle en bestämmelse härom bliva till verkligt gagn, borde den emellertid ej begränsas att avse endast holagsjord utan borde vara tvingande vid alla arrenden. I fråga om skogsarbetarlägenheterna däremot syntes rätten till nyodling vara mer obehövlig. Inn—ehavarna av dessa arrenden skulle ägna all den tid, som de icke behövde för det förefintliga egna jordbrukets rationella skötsel, åt skogsarbete. Ändamålet med dessa lägenheter förlorades helt, om innehavarna lade ned sin tid på nyodlingsverksamhet. Förbundet funne det därför vara lämpligt, att vid dessa arrenden nyodlingsrätten skulle vara beroende av jordägarens tillstånd. Infördes i lagen dylikt stadgande, syntes norrlandslagens föreskrift om intyg av be- hörig person, att området lämpar sig för odling, kunna slopas.

Enligt den till 1927 års riksdag avlämnade propositionen skulle arrenda— torn vara oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej utan jordägarens med- givande å mark, som vore skogbärande eller varå jordägaren vidtagit eller vore skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Ej heller skulle utan sådant medgivande nyodling få ske å mark, dårå särskilda åtgärder vid- tagits för varaktigt betesbruk.

Dessa regler godkändes av riksdagen med den jämkning, att uttrycket skogbärande mark ersattes med den i norrländska arrendelagen och i jord- sakkunnigas förslag upptagna bestämningen.

I fråga om arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättringar framträda sedan länge två principiellt skilda meningsriktningar. Enligt den ena bör arrendatorn erhålla gottgörelse för alla arbeten, som på ett varaktigt sätt öka fastighetens värde, medan enligt den andra ersättning endast bör utgå för vissa särskilt angivna slag av förbättringar.

Nyttjanderättslagen tillerkände ej enligt sin ursprungliga lydelse arrenda- torn ersättning för någon annan form av jordförbättring —— bortsett från bo- tandet av tillträdesbrist å fastigheten — än verkställande av täckdikning. Emellertid hade frågan om en allmän rätt för arrendatorn till ersättning för jordförbättring under förarbetena till lagen varit föremål för diskussion. I motiven till lagberedningens förslag yttrades sålunda:

Såsom tidigare antytts, borde vid lagstiftning om arrende tagas till syfte att så- vitt möjligt jordbrukets utveckling därigenom befordrades. Omedelbart kunde detta visserligen icke ske på lagstiftningens väg. Men det tillhörde dock denna att söka skapa en sådan ordning av förhållandet, att icke arrendatorn vore hänvisad att allenast med minsta möjliga uppoffring, på billigaste villkor, ur den arrenderade egendomen taga ut vad till arrendeavgift och eget uppehälle åtginge, för att vid arrendetidens slut lämna den ifrån sig i ett skick, som nödtorftligen kunde jäm- ställas med det, vari han mottagit den; ville man vinna syftet, måste man söka ställa det så, att arrendatorn funne med sin fördel förenligt att på jorden nedlägga arbete och kostnad för att uppdriva dess avkastningsförmåga även för framtiden. Ett medel, som för uppnående av detta syfte hos oss stundom förordats, vore att genom lag tillförsäkra arrendatorn ersättning av jordägaren för förbättringar å fastigheten. En sådan anordning skulle naturligtvis vara i hög grad ägnad att höja jordbruket och sålunda för landet i dess helhet verka fördelaktigt, liksom den, rätt avvägd, icke skulle ålägga jordägaren någon utgift, som icke motsvarades av ökat värde å hans egendom. Icke desto mindre hade beredningen ansett denna väg icke kunna i vårt land med fördel beträdas. Den svenske jordägaren vore i regel icke tillika kapitalist, han hade utöver sin jord sällan tillgångar, vilka kunde på detta sätt omflyttas och nedläggas å jorden; dennas avkastning måste i de flesta fall oavkortad avses för löpande utgifter. Detta förhållande innebure helt visst en svaghet men kunde icke lämnas utan beaktande. En lagstiftning, som ville tvinga jordägaren att i större eller mindre utsträckning vidkännas kostnaden för de, låt vara nyttiga och ekonomiskt väl beräknade förbättringar, en driftig arrendator vidtoge med hans egendom, skulle i många fall komma att verka såsom ett medel att avskräcka från upplåtelse på arrende och nödga jordägaren att för skötseln av sin jord anlita andra utvägar, vilka måhända lämnade honom ringare utbyte än en arrendeupplåtelse men åtminstone icke utsatte honom för ekonomiskt äventyr. Såsom allmän och tvingande regel vore detta system icke med nuvarande för- hållanden möjligt att använda i vårt land. Fortfarande såsom hittills torde det få överlämnas åt kontrahenterna själva att i sådant hänseende träffa de bestämmelser, som för varje särskilt fall kunde befinnas lämpliga och med deras intressen för- enliga.

I utlåtande över lagberedningens förslag anförde Iantbruksstyrelsen, att bestämmelser borde införas därom att en arrendator, som förbättrat egendo- men i avseende å dess jord, byggnader eller andra inrättningar, skulle vara berättigad att för nedlagt arbete och kostnad, vid arrendetidens slut eller då arrendet eljest upphörde att gälla, undfå ersättning; dock skulle jordägaren vara frikallad från utgivande av ersättning, i fall arrendatorn begagnat sig av gjort förbehåll att under arrendetiden uppsäga kontraktet. Arrendatorn tillkommande ersättning borde bestämmas i förhållande till den genom för— bättringen uppkomna ökningen av lägenhetens värde, dock ej till högre be- lopp än som motsvarade den kostnad som varit nödig för arbetets utförande. Om arrendatorn genom den nytta förbättringen för honom medfört erhållit

full gottgörelse för vad han därå nedlagt, borde jordägaren vara fri från all ersättningsskyldighet.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen yttrade en ledamot, att det icke förefölle vara annat än billigt, att arrendatorn, därest vid jämförelse mellan hållna till- och avträdessyner det visade sig, att jorden blivit av ho- nom så förbättrad, att egendomens värde vid arrendets slut vore i avsevärd mån förhöjt, därför erhölle åtminstone någon ersättning av jordägaren vid avträdandet. Någon verklig tunga kunde icke härigenom anses vara lagd å jordägaren, då han i sin egendoms förö-kade värde undfinge fullt vederlag, varemot arrendatorn i saknad av rätt till gottgörelse riskerade att förlora allt gagn av vad han kostat på grundförbättringen. Därest ett stadgande om arrendatorns rätt till ersättning i nämnda avseenden skulle kunna genom avtal på förhand upphävas, komme säkerligen samma stadgande att så gott som utan undantag förbliva en död bokstav, enär jordägaren vanligen, åt- minstone vid upplåtelse av mindre lägenheter, vore den som hade övertaget. Förbehåll om frihet från ersättningsskyldighet borde därför vara utan gäl- lande verkan. Vad anginge nyodling, väganläggning och ängsvattning syntes ersättningsskyldigheten böra göras beroende därav att jordägaren, som icke borde sakna tillfälle att själv bestämma över sättet för användandet av den honom tillhöriga marken, före påbörjande av företaget skriftligen lämnat sitt samtycke därtill.

De sålunda framställda anmärkningarna föranledde emellertid icke någon åtgärd. Chefen för justitiedepartementet yttrade i denna fråga i statsråd den 31 december 1906, att en till sin utsträckning obestämd ersättningsskyl- dighet för jordägaren komme att framstå såsom en ekonomisk risk, vilken han för visso skulle vara angelägen att genom förbehåll i arrendeavtalet undandraga sig. Lagstiftaren skulle därför, om han ville bereda en före- skrift härom praktisk användning, vara hänvisad till att giva den tvingande verkan och frånkänna däremot stridande förbehåll giltighet. Men ett dylikt tvingande lagbud skulle antagligen icke kunna undgå att föranleda en väsent- lig inskränkning i arrendeinstitutets användning; jordägarna i vårt land be- funne sig i allmänhet icke i det ekonomiska läge, att de kunde underkasta sig obegränsade utgifter för förbättringsarbeten å sin jord, även om dessa åt- gärder i och för sig kunde vara ändamålsenliga och väl beräknade. Under särskilda förhållanden, såsom undantagslagstiftning, kunde en dylik anord- ning Vara både påkallad och lämplig; att giva den allmän tillämpning kunde i vårt land anses vara varken det ena eller det andra.

I norrlandskommitténs förslag upptogs en allmän regel om rätt för arren- datorn att njuta ersättning för varaktig jordförbättring. Denna regel motive- rades därmed att förhållandena i Norrland utvecklat sig så, att det från all- männa synpunkter blivit särskilt önskligt att uppdriva jordbruket; betänk- ligheterna mot en sådan regel hade samtidigt förlorat i styrka, emedan de jordägare varom här vore fråga vanligen vore i den ekonomiska situation, att det icke spelade någon större roll, om vederlaget för arrenderättens upp- låtande erlades i form av årligt arrende eller såsom ökning av fastighetsvär- det.

Tre reservanter inom norrlandskommittén ansågo, att den föreslagna re- geln icke borde inbegripa rätt till ersättning för nyodling.

Torplcommissionen föreslog i sitt betänkande, att arrendator av dagsverks— torp eller annan under huvudgård lydande lägenhet, å vilken byggnaden ej tillhörde arrendatorn, skulle vara berättigad till ersättning för nyodling, träd- gårdsanläggning och annan jordförbättring, därest fastighetens värde därige- nom på varaktigt sätt ökats. Ersättning för nyodling skulle dock ej utgå, med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen, eller arren- datorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade od- lingsområdet ävensom genom intyg av behörig person styrkt, att området lämpade sig för odling samt att odlingen vore för fastigheten fördelaktig. Innan arrendatorn verkställde trädgårdsanläggning eller jordförbättring, skulle han låta vid syn utreda fastighetens skick i vad det tillämnade före- taget avsåg. Ersättningen skulle bestämmas när fastigheten avträddes och beräknas efter det ökade värde fastigheten till följd av nyodlingen, anlägg- ningen eller jordförbättringen då kunde anses äga. Den finge ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnaden. Hade jordägaren med material, körslor eller eljest bidragit vid arbetets utförande, skulle ersättningens belopp jämkas därefter. Till motivering av sitt förslag anförde torpkommissionen:

En bland anledningarna till torpinstitutionens förfall vore, att torparen saknade trygghet att få tillgodonjuta den värdeförhöjning torpet kunde vinna genom det arbete han nedlade därpå. Därav vållades likgiltighet vid torpjordens skötsel och ekonomiskt stillastående. Arrendatorns rätt till ersättning för å fastigheten verk— ställda förbättringar vore i allmänna arrendelagen jämförelsevis snävt tillmätt. Detta berodde icke därpå, att lagstiftningen skulle underkänt fördelarna av att till— mäta denna rätt rundligare, utan finge sin förklaring därav, att särskilda inom vårt land rådande ekonomiska förhållanden ansetts påkalla en synnerligen varsam tillämpning av ifrågavarande grundsats. Där lagstiftaren funnit jordägarens och arrendatorns ekonomiska förhållanden förete avvikelser från den allmänna typen, hade han emellertid icke tvekat att ålägga den förre en vida längre gående ersätt- ningsskyldighet. Så hade skett genom den norrländska arrendelagen. Åtskilliga av de i denna speciallag antagna grundsatser angående jordägarens ersättningsplikt syntes ägnade att vinna tillämpning på förhållandet mellan jordägare och innehavare av torp eller därmed jämförlig lägenhet. För en utsträckning av jordägarens skyl- dighet att utgiva ersättning för jordförbättringar å torp och jämförliga lägenheter talade flera skäl. Å ena sidan torde den vara en nödvändig förutsättning för att torpareklassen skulle höjas utur sin nu överklagade efterblivenhet såsom jordbru- kare. Ä andra sidan utgjorde torp och” därmed jämförliga lägenheter så obetydliga possessioner, att några betungande kapitalutlägg icke torde åsamkas jordägarna genom fastslående av skyldigheten att ersätta är dem utförda jordförbättringar.

Jordkommissionen upptog i sitt förslag till social arrendelag bestämmelser i detta ämne, vilka i huvudsak överensstämde med motsvarande stadgande i den norrländska arrendelagen. Till motivering härför anförde jordkom- missionen:

Toge man hänsyn till det läge, vari jordbruket mångenstädes även inom de delar av landet, där norrländska arrendelagen ej gällde, befunne sig, torde ej mera än en mening kunna råda därom, att det vore synnerligen önskvärt att ett kraftigt tag

gjordes för att hjälpa upp detsamma. I all synnerhet torde en uppryckning av de jordbruk, som i ifrågavarande lagstiftning avsåges, vara från det allmännas syn— punkt icke blott i allra högsta grad önskvärd utan jämväl av behovet oundgäng- ligen påkallad. Man borde ihågkomma, att jordägarna i de fall varom här vore fråga ofta hade föga eller intet intresse för nyodlingar och jordförbättringar. Från deras sida torde man därför ej utan i undantagsfall kunna påräkna något initiativ. Ville man åstadkomma en uppryckning av jordbruket få dessa arrendegårdar, torde det därför vara nödvändigt att större intresse för nyodling och jordförbättringar ska- pades hos dem som brukade jorden. Men detta kunde enligt kommissionens me- ning ej ske, utan att bolagsarrendatorn eller torparen erhölle lagstadgad rätt till ersättning för nyodling och jordförbättring, när han avträdde arrendet.

En sådan ersättningsskyldighet kunde icke heller från jordägarens synpunkt vara särskilt obillig. Att märka vore ju, att jordens uppodling och förbättrande i sista hand komme jordägaren själv till godo. Genom det arbete och de kostnader, som av brukaren nedlagts å arrendejorden, hade dennas värde höjts. Det kunde väl då ej vara annat än rimligt att den, genom vars möda värdestegringen åstadkom- mits, finge tillgodonjuta viss andel däri. Vidare vore att märka, att de jordägare som i lagförslaget avsåges i allmänhet torde befinna sig i den ekonomiska situation, att de merendels till beloppet ringa kapitalutlägg, varom det i regel kunde bliva fråga, ej torde kunna för dem vara av någon nämnvärd betydelse.

Vid 1924 års riksdag väcktes motioner (I: 91 och II: 172) om införande av rätt för arrendatorn till ersättning för nyodling och annan jordförbättring. I utlåtande över motionerna anförde andra lagutskottet bland annat:

En lagstadgad rätt för arrendatorn att av jordägaren undfå gottgörelse för verk- ställda nyodlingar och andra jordförbättringar skulle otvivelaktigt vara ägnad att höja jordbruket å arrendefastigheterna och sålunda för landet i dess helhet verka fördelaktigt, liksom den, väl avvägd, icke skulle ålägga jordägaren någon utgift, som icke motsvarades av ökat värde å hans egendom. Detta hade erkänts redan av lagberedningen. Att en sådan ersättningsskyldighet det oaktat ej av lagberedningen förordats och ej heller sedermera blivit lagstadgad vid andra arrenden än dem, som omfattades av den norrländska arrendelagen, hade sin grund däri, att det be- farats att den skulle komma att i ekonomiskt hänseende verka alltför betungande för den svenska jordägareklassen. _ Ytterst vanskligt torde vidare vara att efter en längre tids arrende på ett tillfyllestgörande sätt visa vilka förbättringar som ägt rum och på ett rättvist sätt uppskatta vilken ökning desamma medfört i fastighets- värdet. Vidare kunde utförandet av ett större nyodlingsföretag understundom be— tyda ett eftersättande av den förut odlade jordens nöjaktiga hävd till skada för jordägaren, vilken skada svårligen ens tillnärmelsevis kunde låta sig uppskattas. — Vad sålunda invänts syntes utskottet vara förtjänt av allvarligt beaktande. Härvid vore dock att märka en viss åtskillnad mellan olika grupper av jordägare. Betänk- ligheterna förlorade sålunda avsevärt i styrka, då fråga vore om arrenden under kapitalstarka sågverks- och industribolag. Beträffande andra arrenden torde ej sällan förekomma, att för jordförbättringar, som utförts med jordägarens begivande, vederlag bereddes arrendatorn i sammanhang med arrendevillkorens uppgörande för en följande arrendeperiod.

Enligt jordsakkunnigas förslag skulle ersättning för jordförbättring före— komma beträffande nyodling, åtgärder för betesförbättring och täckdikning. De i dessa avseenden uppställda reglerna skulle icke vara tvingande utom ifråga om arrenden under bolag och vissa därmed jämställda rättssubjekt. Däremot ansågo sig jordsakkunniga ej kunna förorda införande av en all-

män ersättningsskyldighet för jordägaren på detta område. Som motivering anfördes, att det vore synnerligen önskvärt och av utvecklingen påkallat, att vid arrende i allmänhet arrendatorn i större utsträckning än som vore fallet tillförsäkrades rätt till gottgörelse av jordägaren för sådana å fastigheten nedlagda kostnader, som på ett varaktigt sätt förökat dennas värde. Emeller- tid torde det vara oundgängligt, att lagstiftaren på detta område framginge med varsamhet, så att ej lagen komme att verka mera till skada än nytta. Enligt de sakkunnigas mening mötte nämligen betänkligheter mot att tiller- känna arrendatorn en obegränsad rätt till ersättning i förevarande hänseende. Vad såväl lagberedningen som andra lagutskottet vid 1924 års riksdag i detta avseende anfört vore förtjänt av beaktande. Det torde sålunda ej kunna från- ses, att mången jordägare befunne sig i det ekonomiska läge, att han icke kunde vidkännas alla de utgifter för förbättringsarbeten å sin fastighet, som i och för sig vore ändamålsenliga och ekonomiskt väl beräknade.

Det med ledning av jordsakkunnigas betänkande inom justitiedepartemen— tet utarbetade förslaget anslöt sig i huvudsak till jordsakkunnigas ståndpunkt i berörda fråga. Vid departementsförslagets granskning i lagrådet yppade sig skiljaktiga meningar. Två ledamöter (justitierådet Alexanderson och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga) ifrågasatte en allmän regel om ersättning samt yttrade härom följande:

De jordsakkunniga hade funnit sig kunna konstatera att efter nyttjanderättslagens tillkomst en förändring av den allmänna uppfattningen ägt rum till arrendatorns förmån i fråga om rätt till ersättning för förbättringar å fastigheten över huvud; och utan tvivel ägde detta omdöme särskild giltighet beträffande egentliga jordför- bättringar och vad därmed hade närmaste samband (anordningar för gödsels till- varatagande och vård 0. s. v.). De sakkunniga hade emellertid i sitt förslag be- gränsat rätten till ersättning för jordförbättring att gälla täckdikning, nyodling och åtgärder för betesbruk; och departementsförslaget hade härutinnan följt deras me— ning. Det syntes emellertid kunna starkt ifrågasättas, huruvida man ej på denna punkt förfarit med alltför stor försiktighet med påföljd att stadgandena i tillämp- ningen skulle framstå såsom godtyckligt snäva och ny ändring snart påkallas. Det förhållande, att man i förslaget utskilt en grupp kapitalstarka upplåtare, mot vilka ensamma bestämmelserna i ämnet skulle äga tvingande karaktär, medan övriga upplåtare ägde frihet att avtalsvis fritaga sig från en ersättningsskyldighet, som i vissa fall kunde medföra en alltför tyngande utgift, syntes särskilt framkalla frågan om ej, då ändock lagändringar på området föresloges, man borde taga steget ut till en allmän legal regel om ersättning för varaktig jordförbättring. Med den ståndpunkt förslaget intoge följde, att även bolag och med dem likställda jord- ägare icke ägde ersättningsskyldighet för jordförbättring av annat slag än de i 17 % angivna. I avgivna yttranden hade dock från olika håll erinrats, att även i sådana fall, där tillfälle till nyodling över huvud gåves, det ofta vore händelsen att arbete kunde med bättre ekonomiskt resultat nedläggas på den redan under plog lagda jor- dens varaktiga förbättring. lnvändningen att det i många fall vore vanskligt att bedö- ma, huruvida och med vilket belopp en värdeökning åstadkommits, syntes icke böra tillmätas avgörande betydelse. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att dessa vanskligheter endast i rena undantagsfall komme att verka till upplåtarens nackdel; de kunde antagas föranleda synnerlig försiktighet från synemännens sida vid upp- skattningen.

En ledamot av lagrådet (justitierådet von Seth) yttrade följande: Visserligen kunde det synas mest följdriktigt att utsträcka jordägarens ersätt- ningsskyldighet till att avse alla jordförbättringar av beståndande beskaffenhet. Om justitierådet likväl icke kunde annat än i begränsad mån biträda hemställan härom, berodde detta alltså på rent praktiska skäl. Beträffande en del åtgärder kunde så- lunda förhållandena vara sådana, att ett rättvist bestämmande av ersättningens stor- lek mötte alldeles särskilda svårigheter. Vidare kunde det, om de förbättringsåt- gärder som skulle medföra ersättningsskyldighet för jordägaren icke på ett distinkt sätt angåves i lagen, ofta bliva svårt att i det enskilda fallet avgöra, om en åtgärd vore att hänföra till dylika förbättringsåtgärder eller den endast vore att anse så- som ett moment i en osedvanligt god skötsel av fastigheten, därför ersättning ju icke skulle utgå. Och även om man bortsåge från dessa omständigheter, syntes alla skäl föreligga att på ifrågavarande område framgå med största försiktighet. Man finge ej förbise, att vid full frihet att vidtaga vilka förbättringar som helst med rätt till ersättning vid arrendetidens slut en företagsam arrendator kunde kom- ma att ställa en kapitalfa'ttig jordägare inför en ganska allvarlig situation. Även förbättringar som varaktigt höjde fastighetens värde kunde för övrigt vara rena lyxförbättringar, som väl höjde trevnaden men icke ökade fastighetens avkastnings— förmåga. För justitierådet ställde sig därför saken så, att han väl tillstyrkte ut- sträckande av jordägarens ersättningsskyldighet även till andra fall av jordför- bättring än de i förslaget angivna, men detta endast under förutsättning, att er- sättningsskyldigheten för dylika fall gjordes beroende av jordägarens föregående samtycke till åtgärden.

En ledamot av lagrådet (justitierådet Wedberg) lämnade departementsför- slaget utan erinran.

I propositionen till 1927 års riksdag fann justitieministern, att vad inom lagrådet anförts icke syntes innefatta tillräckligt skäl att frånträda departe- mentsförslaget. I detta ämne yttrades vidare:

I de fall, där ersättning enligt förslaget skulle utgå, torde uppskattningen av förbättringen även efter en längre tids förlopp icke behöva erbjuda alltför stora svårigheter. I andra avseenden åter syntes en sådan uppskattning knappast kunna med tillförlitlighet ävägabringas, där förbättringen tillkommit under en mera av- sevärd tidrymd. Även om till stöd för en allmän ersättningsregel kunnat åberopas vissa billighetsskäl, mötte dock starka betänkligheter häremot, främst ur praktiska synpunkter. Inom lagrådet hade framhållits, att på grund av de vanskligheter som härvid måste förekomma en synnerlig försiktighet vore att förvänta vid uppskatt- ningen. Enligt justitieministerns uppfattning måste nu antydda omständigheter komma att verka därhän, att en legal regel om allmän ersättningsrätt för arren- datorn i verkligheten ofta skulle bliva av ganska ringa praktiskt värde. I övrigt kunde emot förslaget om ytterligare utvidgning av ersättningsrätten åberopas vad en ledamot av lagrådet anfört beträffande svårigheten att i särskilda fall avgöra, huruvida en åtgärd vore att hänföra till de förbättringsåtgärder som medförde rätt till ersättning, eller om den endast vore att anse såsom ett moment i en god skötsel av fastigheten. I sistnämnda fall bleve rätten till ersättning beroende av i vad mån lagens bestämmelser om rätt till ersättning för avhjälpande av brister kunde erhålla tillämpning.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag an- såg, att på de skäl som anförts av jordsakkunniga och justitieministern nå- gon utvidgning av den i propositionen föreslagna rätten till ersättning för jordförbättringar icke borde komma i fråga.

Vad angår de särskilda slag av jordförbättringar, för vilka arrendatorn skulle tillerkännas ersättning, upptog jordsakkunnigas förslag såsom förut nämnts, utöver vad som tidigare varit gällande, nyodling och betesförbätt- ring. Förslaget innehöll i denna del, att om fastighetens värde genom ny- odling eller anordnande medelst särskilda åtgärder av betesmark blivit av arrendatorn på ett varaktigt sätt förökat, jordägaren skulle vara pliktig att vid avträdet utgiva ersättning efter det ökade värde fastigheten i följd av för- bättringen då kunde anses äga. Emellertid skulle gottgörelse icke få utgå med högre belopp, än som motsvarade den kostnad som varit nödig för förbätt- ringens utförande. Hade jordägaren ej lämnat sitt samtycke till företaget, skulle ej utgå högre ersättning, än som efter medeltal räknat belöpte å två hektar, även om den mark som förbättrats vore av större omfattning. Dessa bestämmelser voro icke av tvingande natur annat än i fråga om arrenden under bolag och vissa därmed jämställda rättssubjekt.

Jordsakkunniga anförde i sin motivering i denna del:

Att ny odlingsbar mark lades under plogen måste ur allmän synpunkt anses så- som ett önskemål värt all uppmuntran. Emellertid kunde vid nyodlingsföretag av större omfattning en obegränsad rätt till ersättning utan tvivel bliva i hög grad betungande för jordägaren. Ej heller borde det förbises, att då en arrendator inläte sig på ett större nyodlingsföretag, fara förefunnes, att han eftersatte den redan odlade jordens hävd till avsevärd skada för jordägaren. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett, att vid större nyodlingsföretag jordägarens samtycke till företaget borde vara förutsättning för att arrendatorn skulle äga rätt att erhålla full ersättning. Enligt de sakkunnigas mening borde alltså vid nyodling ersättning ej utgå för mer än två hektar, ändå att nyodlingsföretaget omfattade större areal, utan så vore att jordägaren lämnat sitt samtycke till företaget.

Hade jordägaren icke samtyckt till nyodlingen, vore enligt 11 & norrländska arrendelagen arrendatorns rätt till ersättning beroende av att han före arbetets utförande hos jordägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet ävensom genom intyg av behörig person styrkt, att området lämpade sig för odling, samt att od— lingen vore för fastigheten fördelaktig. Någon motsvarande bestämmelse hade de sakkunniga ej ansett nödigt upptaga i förslaget. Vid nyodlingsföretag av den ringa betydenhet, varom här vore fråga, syntes en dylik ordning vara alltför betungande för arrendatorn. Det torde ej kunna frånses, att arrendatorn sannolikt i flertalet fall skulle underlåta att ställa sig densamma till efterrättelse och därigenom gå för- lustig rätten till ersättning. Särskilt vid små arrenden skedde nämligen nyodling ofta rent tillfälligtvis, då arrendatorn hade någon ledig stund.

Med nyodling borde enligt de sakkunnigas mening i förevarande avseende jäm- ställas kulturåtgärder för varaktigt betesbruk. Iordningställande av ständig betes— vall förutsatte ofta nyodling, men så behövde ingalunda alltid vara fallet. Arren- datorn syntes emellertid under alla' förhållanden böra äga att uppbära ersättning för sådan förbättring av fastigheten. Utnyttjande av mark för varaktigt betesbruk ställde sig nämligen ofta lika fördelaktigt som dess användning för andra kultur- ändamål, vilka krävde större torrläggningsdjup och därigenom större kostnader.

Beträffande täckdikning — där ersättningsrätten enligt allmänna arrende- lagen vid denna tid allenast avsåg den del av kostnaden som motsvarade värdet av de nedlagda rören — föreslogo jordsakkunniga en utvidgad ersätt- ningsrätt. I detta hänseende föreskrevs, att om fastigheten vid avträdet i 9—388572.

följd av anläggningens utförande ökat i värde utöver kostnaden för rören, arrendatorn skulle njuta ersättning för skillnaden, dock ej med högre be- lopp, än som svarade mot den övriga kostnad som varit nödig för täckdik- ningens utförande. För varje helt år, som arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, skulle avdrag ske med en tiondedel av det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för rören. Dessa be- stämmelser skulle vara tvingande endast i fråga om arrenden under bolag och med dem jämställda jordägare. I motiveringen anfördes:

I allmänhet torde värdet av tegelrören avsevärt understiga den övriga täckdik— ningskostnaden. Då arrendatorn sålunda icke lagligen ägde att av jordägaren fordra ersättning för mer än den mindre delen av sina täckdikningskostnader, vore det givet, att arrendatorn, när han ej kunnat träffa överenskommelse med jordägaren om högre ersättning, icke verkställde någon täckdikning, utan att han kunde på- räkna att under så lång tid få tillgodogöra sig den ökning i fastighetens avkastning, som täckdikningen medförde, att han därigenom finge huvudsakligt vederlag för den större delen av kostnaderna. Arrendeupplåtelsen skedde emellertid numera oftast på så kort tid, att arrendatorn ej hade någon säker utsikt härtill. Han torde därför merendels avhålla sig från ett företag, som för honom måste bliva förlust- bringande. Vid slutet av en arrendeperiod komme uppenbarligen endast i undan- tagsfall någon täckdikning till stånd. Ovissheten huruvida arrendet skulle för- längas måste därvid verka hämmande på arrendatorns lust att vidtaga förbättringar å fastigheten. De bestämmelser angående ersättning för täckdikning, som medde- lats i allmänna arrendelagen, syntes de sakkunniga sålunda näppeligen vara ägnade att i flertalet fall hos arrendatorn skapa något större intresse för täckdiknings- företag.

Enligt de sakkunnigas mening vore det därför angeläget, att arrendatorn för verkställd täckdikning, utöver den ersättning som enligt allmänna arrendelagen till- komme honom och som han vore berättigad att uppbära omedelbart efter det ar- betet behörigen utförts, vid avträdet av fastigheten bereddes ytterligare gottgörelse i den mån han ej kunde anses ha under arrendetiden dragit motsvarande nytta av jordförbättringen. Till grund för denna ytterligare ersättning syntes i överensstäm- melse med vad som föreslagits beträffande nyodling höra i första hand läggas det ökade värde, som fastigheten i följd av täckdikningen kunde anses äga, då den av- träddes. Funnes denna värdeökning överstiga vad arrendatorn uppburit för tegel- rören, borde arrendatorn sålunda vid avträdet äga tillgodonjuta skillnaden. Utöver detta belopp finge ersättningen aldrig stiga. Emellertid torde arrendatorn liksom vid nyodling ej heller böra kunna påfordra ersättning med högre belopp än som svarade mot den för täckdikningens utförande nödiga kostnaden. Överstege sålunda skillnaden mellan fastighetens värdeökning och vad han uppburit för rören det belopp, vartill övriga nödiga kostnader för företaget uppginge, borde arrendatorn vid avträdet åtnjuta ersättning allenast med sistnämnda belopp.

Såsom av det föregående framginge, borde enligt de sakkunnigas mening vid bestämmandet av den gottgörelse, som utöver värdet av rören tillkomme arren— datorn, tagas hänsyn jämväl till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan njutit av företaget. Denna avvikelse från vad som föreslagits i fråga om nyodling och kulturåtgärder ä betesmark torde vara fullt motiverad. Vid dylika företag ägde nämligen arrendatorn icke uppbära ersättning, förr än fastigheten avträddes. Och den ökning i fastighetens avkastning, som genom sådana företag vunnes, torde i regel knappast överstiga räntan å det kapital som nedlagts på företaget. Vid täckdikningsföretag ägde arrendatorn däremot omedelbart bekomma ersättning för en del av kostnaden, nämligen värdet av rören. Härigenom minskades det anlägg- ningskapital arrendatorn under arrendetiden hade att förränta. Dessutom torde ett

!

täckdikningsföretag genom den ökning i fastighetens avkastning, som därav följde, i allmänhet säkrare och snabbare bereda arrendatorn gottgörelse för det nedlagda kapitalet än ett nyodlingsföretag.

Då det givetvis kunde möta svårigheter att i det särskilda fallet värdera nyttan av ett täckdikningsföretag, hade de sakkunniga ansett lämpligt att i lagen fixera en bestämd grund härför. Enligt förslaget skulle den årliga nyttan av företaget anses motsvara en tiondedel av det belopp, som i enlighet med vad förut nämnts skulle beräknas i ersättning utöver kostnaden för tegelrören. Efter förloppet av tio år ansåges sålunda hela kostnaden för täckdikningen utöver värdet av rören vara amorterad. Kostnaden för tegelrören syntes däremot, i överensstämmelse med vad redan gällde, jordägaren under alla förhållanden böra vidkännas. Med hänsyn till de begränsningar av ersättningsskyldigheten, som sålunda föreslagits, torde det näppeligen vara att befara, att denna skyldighet kunde för jordägaren bliva alltför betungande.

Mot jordsakkunnigas förslag om ersättning åt arrendatorn för förbättring- ar anmärktes av Iantbruksstgrelsen följande:

I praktiken skulle det ställa sig svårt att bestämma ersättningen för jordförbätt- ringar med hänsyn till det ökade värde fastigheten genom desamma erhållit. Där- för borde enligt styrelsens mening ersättning utgå för de kostnader som varit nödiga för arbetets utförande. Ej endast täckdikning utan även betesförbättring samt i många fall även nyodling finge visserligen anses besitta ett i viss mån varaktigt värde men kunde icke anses vara för all framtid bestående. Sålunda behövde de vid en betesanläggning förekommande förbättringsåtgärderna med tämligen stor säkerhet efter viss tid till större eller mindre del göras om. Även i fråga om ny- odling gällde samma sak, åtminstone beträffande den jord, som ofta i första hand bleve föremål för odling, det vill säga moss- och kärrjorden. Därtill komme, att arrendatorn efter viss tid själv fått njuta frukterna av sina nedlagda kostnader. På grund av vad sålunda anförts borde även beträffande nyodling och betesförbättring meddelas bestämmelser om viss amorteringstid. Denna kunde skäligen beräknas vid nyodling till 20 och vid betesförbättring till 10 år. För den händelse i nyodlings- eller betesförbättringsarbete ingått dikning, till vars utförande arrendatorn erhållit bidrag från statens avdikningsanslag, borde motsvarande minskning av ersättningen ske. Vad anginge täckdikning ansåge styrelsen amorteringstiden böra fastställas till 15 år.

I det till lagrådet remitterade departementsförslaget hade ändringar vid- tagits i enlighet med de av lantbruksstyrelsen framställda anmärkningarna.

Vid granskning av förslaget i denna del anförde lagrådet: Ändringen i de sakkunnigas förslag syntes icke kunna förordas. Om ett företag varit ekonomiskt så föga välbetänkt, att därå mäst nedläggas en kostnad, som mä- hända flerdubbelt överstege förbättringsvärdet, torde detta icke böra drabba upp- låtaren. Å andra sidan torde det för arrendatorn mången gång —— t. ex. i fråga om nyodling — falla sig svårt att förebringa tillfredsställande utredning om be- loppet av nedlagda verkliga kostnaden. Enligt de sakkunnigas förslag däremot kunde det ej bliva fråga om annat än en jämförande uppskattning av den vunna förbättringens värde och den kostnad den skäligen bort draga; detta nämligen i händelse upplåtaren gjorde gällande, att det senare beloppet understege det förra.

Skedde, i enlighet med vad sålunda hemställdes, återgång till de sakkunnigas förslag, att ersättning skulle vid avträde från arrendet tillgodokomma arrendatorn med förbättringens dåvarande värde, dock ej utöver nödiga kostnaden, torde anled- ning ej förekomma, att i fråga om nyodling och betesförbättring föreskriva avdrag för den nytta arrendatorn kunde utöver skälig ränta på sitt utlägg ha dragit av företaget.

Med hänsyn till lagrådets yttrande skedde i propositionen till 1927 års riksdag en återgång till jordsakkunnigas förslag i fråga om beräkningen av ersättning för nyodling och betesförbättring.

Även efter tillkomsten av 1927 års lagändringar har frågan om ytterligare utvidgning av arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättring varit före- mål för diskussion.

Sålunda väcktes vid 1934 års riksdag inom båda kamrarna motioner '(I: 65 och 11: 128), vari hemställdes om införande av rätt för arrendator att erhålla ersättning för utförd cementerad gödselstadanläggning. I fråga om utformningen av en sådan rätt anfördes i motionerna följande:

Som villkor för rätt till ersättning torde böra sättas att anläggningen utförts efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent. Då arrendatorn ensam hade omedelbar nytta av anläggningen och då bidrag och lån kunde erhållas av stats— medel, som i regel fullt täckte den kontanta kostnaden, syntes arrendatorns rätt till ersättning böra inträda först vid arrendets avträdande. Bestämmandet av er- sättningens belopp torde, i likhet med vad som vore fallet beträffande täckdikning, böra ske dels med hänsyn till arrendatorns kostnader för anläggningen dels med hänsyn till den tid arrendatorn nyttjat densamma utan förhöjning av arrendet. Beträffande ersättningens storlek syntes denna böra sättas till arrendatorns kost— nader för anläggningen, dock högst till den vid planens uppgörande beräknade an- läggningskostnaden. Härifrån borde givetvis avgå det bidrag utan återbetalnings- skyldighet, som arrendatorn eventuellt erhållit av statsmedel. I fråga om den tid, som kunde anses vara en skälig amorteringstid för en cementerad gödselstad, torde 25 år kunna beräknas. Arrendatorn skulle då, när fastigheten avträddes, av jord- ägaren erhålla ersättning för anläggningskostnaden enligt vad ovan sagts, med av- drag av en tjugofemtedel för varje helt år varunder han, utan förhöjning av arren- det, dragit nytta av anläggningen.

Lantbruksstyrelsen, som avgav yttrande över nämnda motioner, ansåg i likhet med motionärerna att jordägare borde vara skyldig att under vissa villkor ersätta arrendator kostnad för utförande av cementerad gödselstad. Beträffande ersättningsrättens utformning framställde lantbruksstyrelsen vis- sa erinringar. Sålunda syntes ersättning böra utgå icke på den beräknade kostnaden utan, såsom fallet vore i fråga om ersättning för betesförbättring, på nödvändiga, verkliga kostnaden. Avdrag syntes böra ske icke allenast för bidrag av statsmedel utan även för bidrag överhuvudtaget av allmänna medel. Med hänsyn säväl därtill att en gödselstads varaktighet icke torde vara avsevärt längre än i fråga om täckdikning som ock därtill att de nyt- tiga verkningarna av en gödselstadanläggning torde framträda i stort sett lika snart och i samma grad som av täckdikning, syntes amorteringstiden i varje fall icke böra bestämmas till längre tid än högst tjugu år.

I det utlåtande, nr 41, som andra lagutskottet avgav över motionerna, an- förde utskottet följande:

Med hänsyn till den stora nationalekonomiska vinst för landet, som en väl ord- nad gödselvård otvivelaktigt medförde, hade statsmakterna vidtagit skilda åtgärder för att främja gödselvården. Såväl lån som bidrag kunde erhållas för, bland annat, ändamålsenliga gödselvårdsanlåggningar. I många fall torde en arrendator å jord-

bruksfastighet anse det vara med sin fördel förenligt att anlägga gödselstad. En— sådan anläggning vore givetvis till viss fördel även för jordägaren, i det att värdet å hans fastighet nästan undantagslöst därigenom förhöjdes. Rätt för arrendatorn att av jordägaren få ersättning för anläggningen funnes emellertid icke stadgad i nu. gällande lagstiftning. Huruvida en sådan rätt skulle genom lag tillerkännas arren- datorn samt det närmare innehållet av en lagstiftning härutinnan borde enligt ut- skottets mening med hänsyn till frågans vikt och betydelse göras til-l föremål för utredning. Vid en sådan utredning torde böra övervägas de olika möjligheter, som erbjödes att ordna en dylik ersättningsfråga. Det borde vara särskilt angeläget att giva sådana regler, att jordägaren icke ådroges onödiga utgifter. Ersättning borde därför icke utgå till arrendatorn för sådana kostnader, för vilka han kunnat erhålla bidrag av allmänna medel, därest alla de möjligheter anlitats som författningarna medgåve. Ävenledes torde böra beaktas, att bestämmelser gåves om betryggande- kontroll över arbetets utförande.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse, nr 311, att Kungl- Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning i lag måtte stadgas rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för under arrendetiden utförd ändamålsenlig gödselstadanläggning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Slutligen ha yrkanden framställts, att bestämmelserna om ersättning för jordförbättringar måtte i ökad omfattning göras tvingande. Vid 1936 års riksdag väcktes sålunda inom båda kamrarna motioner (I: 285 och II: 486), vari hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utred- ning, huruvida icke allmänna arrendelagens bestämmelser skulle kunna gi- vas tvingande natur i större utsträckning än vad som nu vore fallet. Motio- närerna framhöllo att den rådande avtalsfriheten i vissa fall kunde leda till mycket otillfredsställande resultat för arrendatorn. I sådant avseende er- inrades bland annat därom, att bestämmelserna om rätt för arrendator att verkställa nyodling, åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk samt täckdikning kunde genom föreskrift i avtalet sättas ur kraft. Den starka ställning, som jordägaren vid avtalets ingående intoge i förhållande till den: blivande arrendatorn, medförde mången gång, att arrendatorn finge finna sig i dylika, för honom oförmånliga avtalsvillkor.

I anledning av motionerna framhöll andra lagutskottet i utlåtande, nr 30, att lagstiftaren vid utformandet av de stadganden som icke vore tvingande utgått från den uppfattningen, att rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator i allmänhet borde vara reglerat på det sätt som dessa stadganden föreskreve. Med åtskilliga av dem hade lagstiftaren avsett att bereda skydd åt arrendatorn, som vid avslutandet av arrendeavtal i allmänhet torde ha den svagare ställningen av de två parterna. Erfarenheten hade emellertid Visat, att de till arrendatorns förmån givna reglerna i betydande utsträckning sat- tes ur verkan genom förbehåll i arrendekontrakten. Med hänsyn till de miss— bruk av den vidsträckta avtalsfriheten på förevarande område, som otvivel- aktigt i stor utsträckning förekomme, ansåge utskottet anledning förefinnas att verkställa undersökning, huruvida icke skäl kunde anses föreligga att inom detta område göra undantag från avtalsfrihetens regel och i något ökad

Arrende.- andningen.

omfattning meddela tvingande bestämmelser. Utskottet, som förordade dy- lik undersökning rörande närmare angivna bestämmelser i 14—18 åå, ut- ginge emellertid därifrån, att vid utredningen beaktades att det för jordägare i svag ekonomisk ställning kunde medföra vida större ekonomiska bördor, därest bestämmelserna i 17 och 18 åå i full utsträckning gjordes tvingande, än vad som skulle följa av en motsvarande åtgärd beträffande 14—16 åå.

De önskemål, som från allmän synpunkt måste ställas på den enskilde jordbrukarens sätt att idka sin näring, äro uppenbarligen icke begränsade därtill, att egendomen nöjaktigt vidmakthålles, så att den icke blir sämre än den varit, när innehavaren emottagit densamma. Givet är, att i den mån jordbruksnäringens ekonomiska betingelser —— sådana dessa kunna antagas förbliva med stöd av erforderliga samhälleliga ingripanden _ öppna möjlig- het för tillgodogörandet av tekniska framsteg eller över huvud för kapital- investeringar ägnade att höja jordbrukets avkastningsförmåga, det är ett all- mänt intresse att sådana förbättringar genomföras. Detta allmänna intresse —— som vad angår de självägda jordbruken får antagas i allmänhet bliva till- godosett genom de insatser som den enskilde finner med sin egen fördel för- enligt att göra — påfordrar för arrendebrukens vidkommande särskilt be- aktande, när det gäller att reglera rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendatorn. Tydligt är nämligen, att arrendatorns villighet att nedlägga ar- bete och kostnad till förbättrande av jordbruket är i synnerlig grad beroende av att möjlighet beretts honom att få dessa uppoffringar gottgjorda. Ehuru det ej skall förnekas att jordägaren, såsom intresserad av att fastigheten ökar i värde, i många fall kan vara beredd att frivilligt medverka till sådan ut- formning av rättsförhållandet, att arrendatorn i förevarande hänseende er- håller nödiga garantier, framstår det likväl såsom påtagligt, att önskemålet om jordbrukets höjande å arrendeställena motiverar särskilda lagregler, äg- nade att stimulera arrendatorns villighet att vidtaga förbättringar å fastig- heten.

En arrendator, som i ett eller annat avseende varaktigt förbättrat fastig- heten, kan tänkas erhålla kompensation för sina kostnader på så sätt, att han genom en längre tids besittning får tillfälle att själv njuta den högre av- kastning som utgör en följd av förbättringen. En reglering av besittnings- tidens längd är vid sådant förhållande —— såsom redan i annat sammanhang framhållits av stor vikt såsom medel att befordra jordbrukets utveckling. Det måste sålunda antag-as att den nya ordning med optionsrätt, som arrende- utredningen ansett sig böra föreslå och vilken är avsedd att gälla även för 'en stor kategori av arrenden där minimitidsreglering för närvarande saknas, "kommer att innebära ett betydelsefullt framsteg i den riktning här åsyftas. Och det bör i detta sammanhang icke frånses, att en sådan reform kan tän- kas i viss mån minska behovet av andra åtgärder i förevarande syfte.

Emellertid kunna regler angående besittningstiden icke i och för sig an- ses tillräckliga, därest man effektivt vill befrämja arrendeställenas förbätt- rande i produktivt hänseende. Härvidlag må först erinras, att någon be-

stämd minimitid enligt arrendeutredningens mening icke lämpligen kan före- skrivas i fråga om sådana arrendeställen, där utarrenderingen kan sägas vara av tillfällig karaktär, liksom ej heller i fråga om större affärsarrenden; och dessa ställen ha uppenbarligen en vida större andel i produktionen än som motsvarar deras relativa antal. Men även vid sådana arrenden, där de föreslagna reglerna om minimitid och optionsrätt skulle äga tillämpning, kunna givetvis omständigheter inträffa, som göra det nödvändigt för arrenda— torn att efter relativt kort tid lämna arrendet. Får det här antagas, att dessa fall bliva jämförelsevis sällsynta och att den optionsberättigade arrendatorn icke av hänsyn till sådana tänkbara omständigheter låter avhålla sig från att å fastigheten vidtaga förbättringar av det slag varom här är fråga, står det likväl fast, att bristande möjlighet till gottgörelse för gjorda förbättringar, när en förtida avflyttning någon gång måste ske, kan innebära en obillighet mot arrendatorn i det särskilda fallet. Såsom en ingalunda oviktig syn- punkt måste slutligen framhållas, att vissa av de förbättringar, vilka te sig nyttiga och nödvändiga för jordbrukets utveckling, äro av den kostsamma natur, att en arrendator säkerligen i många fall icke skulle se sig i stånd att på egen hand uppbringa erforderliga medel för deras genomförande. Att den hörda, som kapitalinsatsen för en sådan förbättring innebär, i skälig ut- sträckning överflyttas å jordägaren, som ju själv i sinom tid kommer att draga nytta av förbättringen, kan givetvis befordra utvecklingen i önskad riktning och står även i god överensstämmelse med billighetens krav.

När det gäller att från dessa allmänna utgångspunkter —— vilka fastslå be- hovet av en legal rätt för arrendatorn att i viss utsträckning och under vissa förutsättningar bekomma kontant gottgörelse av jordägaren för utförda för- bättringar _ vidare undersöka, huru en sådan ersättningsrätt bör närmare anordnas, framställa sig till en början vissa principiella problem, om vilkas rätta lösning meningarna: kunna vara delade. Därest ämnet nu får begränsas till att avse den kategori av förbättringar —— de 5. k. varaktiga jordförbätt— ringama — som här i främsta rummet intressera, måste ställning tagas, dels till frågan huruvida ersättningsrätten bör omfatta alla sådana förbättringar överhuvudtaget, och dels till frågan huruvida och i vad mån ersättningsrät- ten bör grundas å tvingande lagbud. Tydligt är att dessa båda frågor med varandra ha ett synnerligen nära samband.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen var det vid tillkomsten av 1927 års lagstiftning ifrågasatt att i allmänn-a arrendelagen införa en generell, ehuru icke tvingande regel om ersättning för varaktig jordförbätt- ring. Det kan knappast bestridas att en generell ersättningsregel framstår så— som följdriktig, när man å ena sidan utgår från samhällets intresse av att jordbruket förkovras och å andra sidan fasthåller vid att jordägaren, som ju tillföres ett ökat värde å fastigheten, icke lider någon orätt genom en er— sättningsplikt, vilken kan sägas i viss mån inbjuda till jämförelse med civil- rättens normer angående riktande utan rättsgrund eller handlande i annans intresse utan uppdrag. Med en generell regel i ämnet behöver ej heller befa- ras någon lucka i den meningen, att någon viss kategori av jordförbättring

lämnas obeaktad, som måhända redan nu är eller under teknikens fortsatta utveckling kommer att bliva värd särskild uppmuntran från det allmännas sida.

Emellertid lärer en regel, som icke på ett mera konkret sätt angiver under vilka förutsättningar en jordägare kan bliva skyldig att gälda ersättning för varaktig jordförbättring, kunna befaras giva upphov till svårigheter i den praktiska tillämpningen. I det särskilda fallet kan tvekan yppas vad som rätteligen bör förstås med varaktig jordförbättring. För så vitt härmed skall avses varje åtgärd som arrendatorn vidtager, utan att han på grund av lag eller kontrakt är skyldig därtill, och som varaktigt ökar jordens värde, torde det mången gång bliva vanskligt att avgöra, huruvida en viss åtgärd bör för- anleda ersättningsskyldighet av förevarande slag eller den bör betraktas alle— nast såsom ett moment i hävden. Sålunda kunna spörsmål uppkomma, huruvida exempelvis borttagande av sten, påförande i större skala av konst— gödsel, kalk m. 111. eller uppfödande å gården av större antal nötkreatur och svin, än som motsvarar det normala behovet, bör anses ha medfört en var— aktig jordförbättring.

Den obestämdhet, varav en generell ersättningsregel enligt vad nu anförts oundvikligen kommer att lida, synes desto mera betänklig, om den samman- ställes med den praktiska svårigheten att rätt beräkna den ersättning som kan ifrågakomma. Den norm för sådan beräkning, som teoretiskt sett synes vara den riktiga, innehålles i den dubbla bestämningen, att ersättningen å ena sidan icke får överstiga den ökning i värde egendomen genom förbätt- ringen erhållit vid tiden för avträdet, samt att ersättningen å andra sidan ej heller får fastställas högre än till den för arbetets utförande nödiga kost- naden. Vad nu särskilt angår värdeökningen ligger det i öppen dag att dess uppskattande —— vilket tydligen får verkställas av synemännen _ blir i hög grad beroende av subjektiv uppfattning och att resultatet ofta kommer att framstå såsom godtyckligt eller tvivelaktigt. Därest värdeökningen -— såsom naturligtvis är tänkbart _ uppskattas alltför högt, kan jordägaren härige- nom lida en reell förmögenhet-sminskning, och detta till följd av ett företag, som han icke varit skyldig att utföra därest han själv brukat jorden och som måhända tillkommit emot hans uttryckliga vilja. Att mildra osäkerheten i värderingen genom mera preciserade legala beräkningsnormer — såsom i gäl- lande lag skett i fråga om täckdikning —— låter sig tydligen icke göra, när jordägarens ersättningsskyldighet skall grundas på en generell regel, omfat- tande jordförbättringskategorier vilka knappast kunna med någon säkerhet överblickas.

Emot nu anförda resonemang lärer visserligen kunna invändas, att den befarade osäkerheten i tillämpningen vanligen komme att gå ut över arren- datorn, då ju synemännen i saknad av fasta hållpunkter borde bliva be- nägna till synnerlig försiktighet i sin uppskattning. Får detta antagande an— ses riktigt, återstår likväl, att de berörda osäkerhetsmomenten tydligen vore ägnade att uppväcka misstroende hos jordägaren, icke blott när han har att taga ställning till synemännens värdering i det särskilda fallet, utan vad

viktigare är, redan när han vid utarrenderingen skall kalkylera, huru arren- det kommer att inverka på hans ekonomiska ställning. Detta förhållande synes i själva verket böra tillmätas en utslagsgivande betydelse. Tydligt är nämligen, att om jordägaren känner sig alltför oviss angående omfattningen av den ersättningsskyldighet, som genom arrendatorns eventuella åtgärder kan åsamkas honom, samt med rätt eller orätt fruktar att denna ersättnings- skyldighet skulle kunna stiga till belopp, som för honom medförde betal- ningssvårigheter eller reell förlust, jordägaren måste bliva benägen att genom förbehåll i arrendekontraktet skydda sig mot de risker som kunna ligga i en dylik oklar förpliktelse. Det kan sålunda befaras att den redan nu ofta tilläm- pade metoden, att genom förbehåll utesluta arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättring, efter tillkomsten av en generell ersättningsregel finge en väsentligt ökad användning. Att dessa förbehåll, i likhet med den lagregel varemot de riktade sig, finge en generell omfattning och sålunda även kom- me att innesluta de jordförbättringar —— nyodling, betesförbättring och täck- dikning — för vilka arrendatorn enligt nu gällande lag är ersättningsberät- tigad, finnes all anledning att förmoda. Under sådana omständigheter kan den farhågan knappast tillbakavisas, att en generell, icke tvingande ersätt- ningsregel skulle kunna få en verkan, rakt motsatt den som med anordningen åsyftas.

De svårigheter som nu sist antytts skulle visserligen undvikas, om den ifrågasatta generella regeln erhölle tvingande karaktär. Emot en sådan lös- ning framställa sig emellertid i andra hänseenden än större betänkligheter. Arrendeutredningen — sorn i det följande återkommer till frågan om tving- ande lagbud vid vissa angivna slag av jordförbättring _ torde i detta sam- manhang få erinra om de synpunkter, som föranlett att någon allmän regel om nybyggnadsskyldighet för jordägaren icke föreslås i allmänna arrende— lagen. Att egentliga klagomål icke avhörts över den generella och tvingande ersättningsregel, som för närvarande finnes upptagen i norrländska arrende- lagen, lärer näppeligen kunna åberopas såsom bevis för att en sådan ersätt- ningsregel skulle visa sig ändamålsenlig, om den utsträcktes till att gälla för alla arrenden inom rikets olika delar. Det är snarare anledning förmoda att en bestämmelse, som speciellt avpassats med hänsyn till en grupp av mindre arrenden under de såsom kapitalstarka ansedda skogsbolagen och därmed likställda jordägarna i Norrland och angränsande provinser, skulle visa sig föga lycklig, om den erhölle tillämpning även på sådana arrenden, där jord— ägarens ekonomiska resurser äro blygsamma eller på större affärsarrenden, där kontrahenternas uppgörelse vid avträdet kan angå betydande ekonomiska värden.

Med sitt avvisande av tanken på en generell ersättningsregel har arrende- utredningen icke velat förneka önskvärdheten av att arrendatorns rätt till ersättning för varaktig jordförbättring ytterligare utbygges och säkerställes. Att den reglering i förevarande ämne, som för närvarande inrymmes i nytt- janderättslagen, innebär en alltför snäv begränsning av möjligheten till er- sättning, torde vara en utbredd mening. Intrycket härav lärer ock i viss

män förstärkas, om man jämför denna reglering med dess motsvarigheter i utländsk lagstiftning. Såsom den vid betänkandet fogade redogörelsen här- för närmare utvisar, ha arrendatorerna i åtskilliga främmande länder till- försäkrats ersättning för utförda förbättringar i väsentligt större utsträck- ning än vad fallet är i vårt land. Icke minst gäller detta om England, där jordägaren sedan länge genom tvingande lagbud varit ålagd ersättningsskyl- dighet beträffande en stor mängd uppräknade kategorier av förbättringsar- beten. Ehuru vid en jämförelse med den utländska lagstiftningen hänsyn givetvis får tagas till de särskilda förhållanden, i fråga om jordfördelning, kapitalresurser och annat, som kunnat motivera en mera vidsträckt utbygg- nad av arrendatorns ersättningsrätt, och det ej kan förnekas att de skäl, som från början varit bestämmande för den svenska lagens relativa återhåll- samhet i hithörande frågor, alltjämt till stor del äga giltighet, förefaller det likväl, som om större betänkligheter ej borde möta mot att nu göra jord- ägarens ersättningsskyldighet i förevarande hänseende något vidsträcktare.

Bland de förbättringsåtgärder, för vilka en ersättningsreglering synes böra ifrågakomma, märkas i främsta rummet de, som avse anordningar för tillvaratagande och vård av naturlig gödsel. Om än en dylik anordning icke i och för sig utgör en jordförbättring i detta ords egentliga bemärkelse, står den likväl i sådant samband med markkulturen, att den möjliggör och nor- malt föranleder att jordens produktiva kraft höjes genom gödselns påföran- de. Om riyttan och betydelsen av att dylika anordningar genomföras på det sätt, som på teknikens nuvarande stadium är det mest ändamålsenliga, torde delade meningar icke råda. En rationell gödselvård ernås under nuvarande förhållanden genom anläggande av gödselstad med ogenomsläpplig botten av cementbetong eller av sten med cement i fogarna. I den mån behov yppas av att skydda gödseln mot vind och sol förses gödselstaden med särskild mur eller med väggar och tak. Såsom komplement till gödselstaden erfordras, särskilt i trakter med mindre riklig tillgång till torvströ, en cementmurad eller betonggjuten urin- eller gödselvattenbrunn. Dylika anordningar — vilka torde kunna sammanfattas i uttrycket cementerad gödselstad — ha visserli- gen under senare år blivit mera talrika å såväl självägda som utarrende- rade jordbruk, en utveckling som underlättats genom statens medverkan i form av län eller bidrag. Emellertid torde, särskilt vad arrendefastigheterna angår, förekomsten av cementerade gödselstäder ännu vara alltför obetydlig, för att förhållandena på detta område skola kunna betecknas såsom tillfreds- ställande. Angelägenheten av att genom lagstiftning befrämja gödselvården å arrendefastigheterna har ock från skilda håll betonats. Såsom framgår av förut lämnad redogörelse, har även riksdagen tagit ställning härtill och hem- ställt om utredning, huruvida och i vilken omfattning i lag måtte stadgas rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för utförd ändamåls- enlig gödselstadanläggning.

Under hänvisning till det utredningsmaterial, som i detta ämne införskaf- fats genom enquéte och för vilket redogörelse lämnas i bilaga till betänkan- det, vill arrendeutredningen tillstyrka, att en lagstadgad rätt till ersättning

för anlagd cementerad gödselstad tillerkännes arrendatorn. När det gäller att närmare utforma en bestämmelse härom, möter emellertid spörsmålet vid vilken tidpunkt arrendatorn skall kunna utfå sin gottgörelse. Då det uppenbarligen kunde bliva nog så betungande för arrendatorn, om han icke förrän vid avträdet skulle kunna få sina utgifter för själva materialet kontant gottgjorda, synes anledning föreligga att — i likhet med vad som gäller be- träffande tegelrör vid täckdikning —— ersättning för material skall utbetalas, så snart arbetet blivit behörigen utfört. Genomföres denna ordning, torde å andra sidan med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke arrendatorn själv bör svara för den del av anläggningskostnaden, som överskjuter värdet av materialet. Med en dylik kostnadsfördelning undvikes svårigheten att vid avträdet uppskatta det ökade värde fastigheten i följd av förbättringen då kan anses äga, ett värde som tydligen är av grundläggande betydelse, även om vid ersättningens bestämmande hänsyn skall tagas jämväl till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan njutit av företaget. Visserligen yppas här samma möjlighet som beträffande täckdikning att vidtaga en praktisk förenkling genom ett lagstadgande, enligt vilket ersättningen skall beräknas allenast med hänsyn till den av arrendatorn nedlagda nödiga kostnaden, å vilken sedan beräknas viss årlig amortering för arrendatorns nytta av före- taget. Emellertid är arrendeutredningen icke övertygad om lämpligheten av att jämväl beträffande gödselstadanläggning införa ett dylikt speciellt stad- gande, som i betraktande av de konkreta fallens växlande beskaffenhet lätt kunde leda till mindre riktiga resultat och som knappast torde erfordras för vinnande av det allmänna syftet med ifrågavarande ersättningsrätt. Då materialkostnaden, enligt vad nySS blivit förutsatt, skall gottgöras arrenda- torn redan vid arbetets slutförande, återstår av anläggningskapitalet ej större del, än som kan antagas i det stora flertalet fall bliva förräntad och slut— amorterad genom den ökade avkastning arrendatorn erhåller under besitt- ningstiden. Arrendeutredningen vill sålunda förorda, att kostnaden för ce- menterad gödselstad fördelas mellan kontrahenterna på det sätt, att jordäga- ren bekostar materialet, d. v. s. cement, armeringsjärn, ledningsrör och dylikt, under det att arrendatorn får svara för övriga utgifter, d. v. s. för planering, körslor och arbetslöner.

I likhet med vad fallet är beträffande täckdikning synes såsom villkor för ifrågavarande ersättningsrätt böra gälla, att den cementerade gödselsta- den anlagts efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent.

Huruvida arrendatorn bör tillerkännas ersättning för varaktig jordförbätt- ring jämväl i andra fall än vid nyodling, betesförbättring, täckdikning och gödselstadanläggning, är en fråga, som arrendeutredningen trott sig böra besvara nekande. I några svar å den gjord-a enquéten har dock ersättnings- rätt förordats i fråga om vissa förbättringsåtgärder, vilka om än icke hänför- liga till jordförbättringar i trängre bemärkelse likväl äro därmed i viss mån jämförliga.

Vad först angår inrättande av silas torde på sakkunnigt håll knappast råda full enighet därom, att en dylik metod att lösa foderkonserveringsfrå- gan är under alla förhållanden lämplig ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Och oavsett huru därmed förhåller sig, synes befrämjandet av denna metod näppeligen kunna anses vara en angelägenhet av sådan vikt, att därigenom motiveras en legal ersättningsrätt för arrendatorn.

Beträffande anläggande av vattenledning skall givetvis icke förnekas, att en sådan förbättringsåtgärd kan medföra avsevärt gagn och att den ej sällan ter sig hart när ofrånkomlig. Emellertid synas förhållandena härvidlag vara alltför skiftande, för att en i allmänna arrendelagen införd regel om rätt för arrendatorn att bekomma ersättning för anlagd vattenledning skulle kunna undgå att väcka betänkligheter. Att göra en sådan regel tvingande inom området för den sociala arrendelagstiftningen synes ej heller betingat av något starkare allmänt intresse. Då nyttan av en vattenledning huvud- sakligen ligger däri att arbete sparas, torde ur nationalekonomisk synpunkt icke mycket kunna vinnas genom att sådana företag komma till utförande även på småställen, där behovet av arbetskraft ej erbjuder något problem i samma mening som inom det större jordbruket. Det bör ej heller frånses att kostnaderna för en vattenledning även om man här avser allenast materialkostnaden —— i särskilda fall kunna bliva nog så betydande och att det ofta är vanskligt att på förhand bedöma deras storlek.

Efter att sålunda ha behandlat omfattningen av arrendatorns rätt till er- sättning för varaktig jordförbättring har arrendeutredningen att taga ställ- ning till den viktiga frågan, i vad mån sagda rätt bör grundas å tvingande lagbud. Såsom framgår av svaren å den av arrendeutredningen föranstal— tade enquéten, förekommer det i viss utsträckning, att de nuvarande er- sättningsreglerna inskränkas eller sättas ur verkan genom förbehåll i arren- dekontrakten. Detta bruk av avtalsfriheten synes åtminstone inom vissa landsdelar ha erhållit en utbredning, som kan föranleda tvivel på lagbestäm- melsernas effektivitet. Att lagen låtit verkan av en reglering, som åsyftar tillgodoseendet av viktiga allmänna intressen, bliva beroende av de enskildas goda vilja, har varit grundat på den förhoppningen, att kontrahenterna icke gärna skulle avvika från lagens ordning, i vidare mån än där detta beting- ades av hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen. Att döma av upp- gifter från skilda håll synes emellertid möjligheten att i förevarande hän- seende göra förbehåll i arrendekontrakten ha utnyttjats i en mängd fall, där det knappast kan antagas, att ett bibehållande av arrendatorns legala ersättningsrätt skulle för jordägaren ha medfört någon oskälig börda.

Därest man vill förläna ett större mått av effektivitet åt bestämmelserna om ersättning för varaktig jordförbättring, måste dock beaktas, att en mängd jordägare finnas, för vilka ett ovillkorligt tvång att vidkännas kostnaden för de förbättringar en företagsam arrendator skulle vilja utföra —— vare sig det gäller nyodling, betesförbättring, täckdikning eller gödselstadanlägg- ning — skulle innebära en risk vilken, om den än icke avskräckte dem

från att upplåta sin jord på arrende, dock skulle uppfattas såsom oskäligt betungande. Särskilt gäller naturligen detta om den svåröverskådliga kate- gori arrenden av mångskiftande beskaffenhet, där fastighetens besättande med arrendator är mera tillfälligt, såsom exempelvis arrende av ett sterbhus tillhörigt hemman. Att tvinga en sådan jordägare till en kapitalinvestering av förevarande slag, när hans inkomster oundgängligen åtgå till täckande av löpande utgifter och när han i saknad av rörligt kapital blir hänvisad att söka upplåna erforderliga kontanta medel, vore att alltför mycket åsido- sätta de krav på billighet och skälig hänsyn till den enskildes befogade in— tressen, som enligt rättsuppfattningen i vårt land alltjämt böra hävdas inom lagstiftningen. Det synes rimligt att en jordägare av nu åsyftade kategori alltjämt erhåller möjlighet att genom förbehåll i kontraktet skydda sig mot en risk av det slag som här antytts.

Vad åter angår de talrik-a arrenden av permanent natur, å vilka i hithö- rande avseenden de allmänna reglerna för närvarande äro tillämpliga _ och härvid tänkes närmast på arrenden under enskilda godsägare, fidei- kommiss, stiftelser och ideella föreningar — synas betänkligheterna mot en tvingande reglering vara mindre framträdande. Visserligen bör ej heller här bortses från att vissa jordägare skulle kunna finna det svårt nog att uppbringa erforderliga kapitalresurser för förbättringsåtgärder, när de tillika, enligt vad arrendeutredningen föreslagit, skola vara underkastade en legal nybyggnadsskyldighet beträffande de flesta arrendeställena. Söker man när- mare väga den påfrestning, som ifrågavarande ersättningsregler skulle kun- na tänkas medföra för jordägarens ekonomi, måste emellertid ihågkommas, att det här gäller jordägare, vilka såsom innehavare av större egendoms- komplex städse ha att räkna med en betydande affärsomslutning. Den ersättning, som en sådan jordägare i ett givet fall kan bliva skyldig att ut- giva till någon av sina arrendatorer, torde icke uppgå till belopp av någon större betydelse för jordägaren. Och att ersättningskrav väckes inom en kor- tare tidrymd från så många håll, att betalningssvårighet i följd härav upp— kommer, torde sällan vara att befara, då ju arrendenas mångfald måste bi- draga till en naturlig utjämning och riskfördelning. Anledning synes dock föreligga att icke låta en tvingande reglering omfatta jämväl större affärs- arrenden, som kunna förekomma i ett egendomskomplex. Även möjlighe- ten till dispens från de tvingande reglerna lärer för särskilda fall böra hållas öppen.

På grundval av dessa överväganden har arrendeutredningen kommit till det resultatet, att behovet av effektivare ersättningsregler bör tillgodoses ge- nom en överföring från den dispositiva till den tvingande regleringens om- råde av vissa grupper av permanenta arrenden, eller närmare bestämt sam- ma grupper, beträffande vilka arrendeutredningen förordat tvingande reg- ler om nybyggnadsskyldighet för jordägaren.

I det föregående har arrendeutredningen förordat dels att ersättningsreg- lerna utökas med en bestämmelse om rätt för arrendatorn till gottgörelse

för anlagd cementerad gödselstad, dels att den sålunda utvidgade regleringen göres tvingande, icke blott beträffande arrenden som för närvarande hem- falla under den sociala arrendelagstiftningen, utan även vid 8. k. permanenta arrenden under enskilda godsägare, fideikommiss, stiftelser och ideella för- eningar, under förutsättning att fastighetens storlek icke överskrider en viss gräns. Genom detta ställningstagande aktualiseras frågan, huruvida från vad sålunda föreslagits avvikelse bör göras beträffande de norrländska arrenden, där för närvarande en generell och tvingande ersättningsregel äger tillämp- ning.

Denna regel har motiverats med hänsyn till de särskilda förhållandena i Norrland, vilka man ansett vara så beskaffade, att det från allmänn-a syn- punkter vore särskilt önskligt att uppdriva jordbruket. Till stöd för denna regel har även anförts, att de jordägare som därav berördes, i allmänhet befunne sig i den ekonomiska situation, att det icke spelade större roll, om vederlaget för arrenderättens upplåtande erlades till jordägaren i form av årligt arrende eller såsom ökning i fastighetsvärdet.

Det behov av specialreglering i förevarande hänseenden, som sålunda tidi- gare förelegat, har emellertid genom de senaste decenniernas utveckling i betydande mån avtagit. Utan att här ingå på frågan i vilken grad jordbru- ket å de norrländska arrendeställena undergått förbättring i senare tid, får arrendeutredningen erinra om den nivellering, som i rättsligt hänseende kom- mit till stånd genom den år 1927 i nyttjanderättslagen införda rätten för ar- rendator att bekomma ersättning för nyodling och betesförbättring och ge- nom den samtidigt utvidgade rätten till ersättning för täckdikning. Därest ersättningsreglerna, såsom arrendeutredningen föreslår, ytterligare utbyggas med en rätt till ersättning för cementerad gödselstad, torde med fog kunna ifrågasättas, om icke denna reglering kan vara tillfyllest även beträffande norrländska arrenden. Härvidlag bör ock hållas i minnet, att den föreslag— na optionsrätten är ägnad att minska behovet av särskild ersättningsrätt för arrendatorn.

Ett borttagande av ersättningsrätten i fråga om sådan jordförbättring, vil- ken icke innefattas i den omförmälda regleringen, torde näppeligen i prakti- ken bliva av någon märkbar betydelse för de norrländska bolagsarrendatorer- na. Vad beträffar nyodling och betesförbättring, som utförts utan jordäga- rens samtycke, må erinras, att rätten till ersättning härför enligt nyttjande— rättslagen begränsats till vad som efter medeltal räknat belöper å två hektar, under det att norrländska arrendelagen icke innehåller någon motsvarande begränsning. Enligt arrendeutredningens mening är det rimligt, att jordäga- rens samtycke till nyodlings— eller betesförbättringsföretag av större omfatt- ning göres till villkor för att arrendatorn skall ä-ga rätt att erhålla full ersätt- ning. Det torde för övrigt icke kunna antagas, att en tillämpning av omför- mälda tvåhektarsbegränsning även i fråga om norrländska arrenden skulle betyda någon verklig hämning av nyodlings- och betesförbättringsverksam- heten i Norrland.

De föreslagna ersättningsreglerna erbjuda arrendatorn i vissa hänseenden

fördelar, vilka han icke kan påräkna med den nuvarande generella bestäm- melsen i norrländska arrendelagen. Sålunda får arrendatorn rätt att vid täckdikningsföretag bekomma ersättning för rören, så snart arbetet blivit behörigen utfört, medan han enligt den nuvarande ordningen är nödsakad att för utbekommande av denna ersättning invänta tidpunkten för arrendets upp- hörande. En liknande förmån vinnes ock vid anläggande av cementerad gödselstad. Beträffande nyodling bortfaller det i norrländska arrendelagen uppställda villkoret, att arrendatorn, därest jordägaren ej lämnat skriftligt samtycke till företaget, skall före arbetets utförande ha hos jordägaren an- mält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga grän- serna för det tillämnade odlingsområdet ävensom genom intyg av behörig person styrkt att området lämpar sig för odling samt att odlingen är för fastigheten fördelaktig. Då det vid smärre nyodlingsföretag ligger nära till hands, att arrendatorn åsidosätter nämnda formaliteter och därmed går miste om sin ersättningsrätt, synes den enklare ordning som gäller enligt nyttjan- derättslagen vara »att förorda.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker arrendeutredningen, att de förut berörda reglerna om rätt för arrendator till ersättning för varaktig jord— förbättring göras tillämpliga även på de arrenden, vilka för närvarande lyda under norrländska arrendelagen.

V. Till- och avträdessyn.

Enligt 2 kap. 10 & nyttjanderättslagen åligger arrendatorn -— om ej annat avtalats — att väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden för- sämras. Visar det sig vid avträdet att arrendatorn eftersatt denna under- hållsskyldighet, blir arrendatorn pliktig att till jordägaren utgiva ersättning. Om däremot fastigheteni något avseende undergått förbättring, medför detta icke utan vidare en rätt för arrendatorn att njuta motsvarande gottgörelse. I lagen (17 och 18 55) uppräknas vissa fall —— nyodling, betesförbättring, täckdikning och elektrifiering — i vilka arrendatorn på närmare angivna vill- kor är berättigad till gottgörelse, om ej kontraktet innefattar förbehåll där- emot. Men bortsett från dessa speciella fall äger arrendatorn icke _ utan stöd av särskild kontraktsbestämmelse —— rätt till gottgörelse för annan för- bättring än sådan, som inneburit avhjälpande av en vid tillträdet befunnen brist. Såsom av lagens motiv framgår avses med brist det förhållandet, att fastigheten i visst avseende icke uppfyller de krav som efter ortens sed och allmänna uppfattning böra ställas å densamma. Arrendatorn njuter ersättning, i den mån fastigheten förbättrats intill nyss angivna normala standard; för en förbättring som sträcker sig därutöver kan arrendatorn icke i princip påräkna gottgörelse. Regeln om ersättning för botade brister är ej av tvingande natur. Det står kontrahenterna fritt att i kontraktet intaga för- behåll, varigenom jordägaren fritages från ersättningsskyldighet. Kontraktet kan exempelvis ålägga arrendatorn att, utan hänsyn till fastighetens skick vid tillträdet, återlämna fastigheten i fullgott stånd.

Reglerna om underhållsskyldighet och om rätt till ersättning för vissa förbättringar föranleda en uppgörelse mellan kontrahenterna vid arrende- tidens slut. Huruvida jordägaren eller arrendatorn får ett tillgodohavande, skall, enligt vad i lagens motiv förutsättes, framgå ur en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet. Det är sålunda icke me- ningen att i detalj följa vad arrendatorn åtgjort eller försummat under ar- rendetidens fortgång. Vad det kommer an på är fastighetens skick i det hela. Måttstocken för detta bedömande är — i den mån det icke är fråga om vissa bestämda åtaganden enligt kontraktet —— det normalskick som mot- svarar ortens sed och allmänna uppfattning. Avvikelserna härifrån — brister— na — värderas i penningar och hopsummeras. Är avträdesbristen större än tillträdesbristen, har arrendatorn att utgiva skillnaden till jordägaren; i mot- satt fall äger arrendatorn hos jordägaren uppbära skillnaden. Vilken metod

som skall tillämpas i sådana fall, då det naturliga orsakssammanhanget mel- lan arrendatorns skötsel och fastighetens skick vid avträdet av en eller an- nan anledning brutits — såsom t. ex. då eldsolycka övergått fastigheten kort före avträdet — därom lämna lagens motiv icke någon anvisning.

Med den beräkningsmetod som lagen förutsätter är det uppenbarligen av stor vikt att fastslå vad som skall bilda utgångspunkten för rättsförhållan- det, nämligen fastighetens skick vid tillträdet. I första hand ankommer det dock på kontrahenterna själva att bestämma denna utgångspunkt. Huruvida vad dessa i nämnda avseende sinsemellan avtala stämmer med det fak- tiska förhållandet eller mer eller mindre avviker därifrån, är en sak varmed lagstiftaren icke velat taga befattning. Lagen utgår från att envar av kontra- henterna är i stånd att handla i överensstämmelse med sina egna intressen och att den överenskommelse som träffas angående frågan om fastighetens skick är en rent privat angelägenhet. Om exempelvis arrendatorn är villig att såsom fullgod emottaga en fastighet, som i själva verket är behäftad med avsevärda brister, är detta hans ensak; då en dylik eftergift endast utgör ett moment i det ingångna avtalet, kan det ju för övrigt antagas, att arrenda- torn själv ansett sig bliva gottgjord i annan ordning. Kontrahenterna ha sålunda möjlighet att i kontraktet eller genom senare överenskommelse be- stämma, att fastigheten vid tillträdet skall anses befinna sig i fullgott skick eller att viss angiven tillträdesbrist skall anses vidlåda fastigheten. Det står likaledes kontrahenterna fritt att genom avtal hänskjuta denna fråga till avgörande genom skiljemannaförfarande. Denna avtalsfrihet står i god överensstämmelse därmed, att varken underhållsskyldigheten eller rätten till ersättning för förbättringar blivit reglerad genom tvingande lagbud.

Om emellertid den ifrågavarande utgångspunkten för rättsförhållandet icke blivit bestämd genom kontrahenternas överenskommelse, kan detta bestäm- mande endast ske genom bevisning om det faktiska skick vari fastigheten befunnit sig vid tillträdet. En tillförlitlig bevisning härom kan tydligen i regel endast vinnas genom en vid tiden för tillträdet företagen besiktning å ort och ställe, s. k. syn. Men om genom denna syn verkligen skall vinnas ett fast underlag för rättsförhållandets framtida bedömande, måste uppenbarli- gen åt synens resultat givas en viss bindande verkan. Skulle vad vid en till- trädessyn konstaterats sedermera, när efter åratals förlopp fastigheten avträ- des, kunna bliva föremål för ny utredning och bedömande, skulle sådant kunna leda till långvariga tvister och medföra stor osäkerhet. Det är med hän- syn härtill som lagen genomfört den anordningen att synen, om densamma icke inom viss tid blir föremål för klander, erhåller sådan beviskraft, att varje motbevisning blir verkningslös eller rent" av otillåten. Men med denna an- ordning blir det tillika nödvändigt att uppställa vissa garantier för synens tillförlitlighet. Den avgörande beviskraft varom nyss ordats kan icke till- låggas en besiktning vilken som helst utan allenast den syn, vilken hålles i överensstämmelse med de regler lagen själv uppställer.

Vad nu anförts rörande konstaterandet av fastighetens skick vid tillträdet har till stor del giltighet även beträffande motsvarande konstaterande vid

avträdet. Det är tydligt att kontrahenterna skola kunna avtalsvis — vare sig på egen hand eller genom frågans överlämnande till skiljemän — bestämma i vad mån avträdesbrist skall anses föreligga eller icke. För det fall att så- dan överenskommelse ej föreligger och bevisning om fastighetens skick så- lunda erfordras, hålles avträdessyn enligt samma regler som gälla för till- trädessyn.

Den omständigheten att kontrahenterna på ett bindande sätt kunna träffa överenskommelse, varigenom fastighetens skick skall anses konstaterat utan bevisning, har naturligen medfört, att man i det praktiska rättslivet i ganska stor utsträckning helt avstår från tillämpningen av syneinstitutet. Såsom belysande för förhållandena härvidlag må i detta sammanhang ur redogö— relsen för resultatet av vissa av jordkommissionen företagna enquéteri jord- frågan återgivas följande:

Arrenden under mindre enskilda jordägare vore till sin karaktär i regel avse- värt skiljaktiga från större jordägares arrenden därigenom, att den mindre en- skilde jordägaren i regel endast ägde en fastighet, nämligen den utarrenderade, på vilken han ofta nog vore bosatt, medan ett motsatt förhållande rådde i frå- ga om de större jordägarna. Denna skillnad mellan större och mindre jord- ägares arrenden hade till följd, att bland annat i fråga om av- eller tillträdessyn samt bestämmelserna om sådan syn rådde stor olikhet mellan dessa båda jordägare- grupper. Å arrenden tillhörande mindre jordägare förekomme sålunda i regel icke av- och tillträdessyn och avtalen om dylika arrenden innehölle därför oftast icke några bestämmelser om dylik syn. Anledningen härtill vore att jordägaren i regel bodde kvar på gården och utarrenderade densamma till någon yngre an- hörig, son eller måg. Under sådana förhållanden ansåge sig båda parterna kunna undvara den tämligen vidlyftiga apparaten av en av- eller tillträdessyn, allden- stund det givetvis borde ligga i arrendatorns, såsom kanske blivande ägare till gården, intresse att hålla denna i gott stånd. Ofta åtoge sig under dessa arrende- förhållanden arrendatorn endast själva jordbruksdriftens besörjande och under— håll, medan jordägaren underhölle åbyggnaderna. Även i det fall, att arrendatorn icke vore en till jordägaren närskyld person, ifrågakomme ofta nog ingen av- eller tillträdessyn. Bodde jordägaren kvar å gården, ansåge han sig väl därigenom äga garantier, för att arrendatorn icke skulle inför jordägarens ögon låta jordbruket förfalla. Även om jordägaren icke skulle bo å arrendegården, ifrågasattes ofta nog ej heller då dylik syn. De båda kontrahenterna kände varandra nämligen oftast personligen och man ansåge därför en syneförrättning överflödig. Det ömse- sidiga förtroendet finge, såsom ofta vore fallet vid ordnandet av avtal bland all- mogeklassen, ersätta den skriftliga uppgörelsen, i detta fall syneprotokollet. —— I fråga om arrenden tillhörande större jordägare tillämpades däremot, försåvitt icke vore fråga om mera obetydliga jordbruk, i allmänhet av- och tillträdessyn, så— lunda beträffande flertalet bolagsgårdar samt jordbruk tillhörande fideikommiss- stiftelser, större enskilda jordägare, kommuner och allmänna inrättningar. Avta— len innehölle i regel icke några andra bestämmelser om av- eller tillträdessyn än att det sades att dylik syn skulle ske enligt lag. Talrika undantag härifrån gåves emellertid, oftast gående i en, som det ville synas, för arrendatorn mindre för- månlig riktning.

Äveni sådana arrendeförhållanden, där syneinstitutet funnit användning, torde kontrahenterna merendels genom särskilda överenskommelser avstå från att hålla en del av de syner som eljest skulle kunna ifrågakomma. Det

torde knappast vara regel att för varje arrendeperiod hålla en särskild till- trädessyn och en särskild avträdessyn. Kontrahenterna kunna till grund för sin uppgörelse lägga en syneförrättning, som haft avseende å ett annat rätts- förhållande än det varom är fråga. Sålunda kan en och samma tillträdessyn komma att gälla för flera arrendeperioder och detta även om arrendet över- går till ny arrendator. Mycket vanligt torde vara att en mellan jordägaren och en tidigare arrendator hållen avträdessyn får användning även såsom tillträdessyn mellan jordägaren och ny arrendator. Ofta nog är synen re- dan då den hålles avsedd att vara en gemensam av- och tillträdessyn. På grund av överenskommelse kan även en tidigare hållen besiktning, som icke utgjort syn ilagens mening, komma att gälla såsom jämförelsemoment. Att dylika förenklingar överensstämma med det praktiska livets krav synes uppenbart. I det av 1932 års kronojordsutredning framlagda betänkandet rörande ändrade grunder för utarrendering av kronojord har härom anförts följande:

Vid de överläggningar, som utredningsmännen haft med kronoarrendatorer i skilda delar av landet, hade vid åtskilliga tillfällen framställts anmärkning mot att syn hölles å egendomarna även i de fall, då ombyte av arrendator icke ägde rum utan den förutvarande arrendatorn fortsatte med arrendet. Givet vore att i dylika fall syn icke alltid vore erforderlig, utan torde synen understundom kunna ersät- tas av en bestämmelse i det nya arrendekontraktet, att den sist hållna synen å egendomen skulle lända till efterrättelse å det nya arrendeförhållandet. Härigenom kunde onödiga utgifter besparas arrendatorerna. Att i förvaltningsgrunderna upp— taga något generellt stadgande därom, att syn skulle hållas endast då ombyte av arrendator ägde rum, hade emellertid icke ansetts lämpligt, då syn även eljest av en eller annan anledning kunde vara av behovet påkallad. Hinder torde dock ej föreligga för att synen ersattes med en bestämmelse i arrendekontraktet an- tingen av ovan angivet innehåll eller av innebörd, att egendomen skulle anses av arrendatorn mottagen utan brister eller med de brister, som kunde finnas upp- tagna i protokoll över senast hållna besiktning å egendomen. Det borde dock vid prövningen om syn skulle hållas eller ej i varje fall noga beaktas, att genom en eventuell underlåtenhet att hålla syn rättsförlust icke tillskyndades vare sig kronan eller arrendatorn.

Synen — den i laga ordning hållna synen — är enligt gällande lag ett obli- gatoriskt bevismedel för den, som till stöd för framställt fordringsanspråk vill bevisa fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Detta förhållande hindrar visserligen icke, att motbevisning mot en hållen syn kan efter klan- der å synen förebringas vid domstol genom vittnen eller annorledes. Men är synen väl lämnad oklandrad, har den sådan verkan, att varje motbevis- ning, även processuellt sett, torde förhindras. Lagen innehåller härom i 10 å andra stycket den regeln att »ej må angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet bevisning annorledes föras». Av regelns formulering såväl som av dess processuella natur och sammanhanget i övrigt torde framgå, att kontrahenterna icke kunna genom någon dem emellan träffad överenskom- melse förskaffa sig rätt att föra bevisning i annan ordning än genom syn. Om nu kontrahenterna i något fall underlåtit att hålla tillträdessyn och ej heller genom avtal förskaffat sig något annat jämförelsemoment, uppkom-

mer tydligen den egendomliga situationen, att kontrahenterna sakna varje möjlighet att inför domstol utreda sitt mellanhavande. Att hålla avträdes- syn blir i ett dylikt fall — när det icke är fråga om att kontrollera fullgö— randet av vissa bestämda kontraktsutfästelser — ändamålslöst, då man ju icke enbart på denna syn kan grunda någon betalningsskyldighet för vare sig jordägaren eller arrendatorn. I'Iar tillträdessyn behörigen hållits, kan givetvis samma situation uppkomma genom att kontrahenterna underlåta att hålla avträdessyn eller att eljest fastställa något jämförelsemoment. Vil— kendera kontrahenten som blir den lidandei dylika fall beror på omständig- heterna. Var fastigheten i gott skick då den överlämnades till arrendatorn, lig- ger tydligen den huvudsakliga risken på jordägarens sida; försummelsen att hålla tillträdessyn kan för en mindre nogräknad arrendator rent av inne- bära en frestelse att eftersätta underhållet av fastigheten.

I vilken omfattning fall sådana som nu berörts förekommit i verklighe- ten är icke möjligt att beräkna. Det torde få antagas att, trots ovissheten i rättsläget, en uppgörelse i godo vanligen kommit till stånd. När frågor av hithörande slag blivit föremål för domstolsbehandling, torde domstolarna ej sällan haft möjlighet att genom en friare avtalstolkning förebygga resultat, som skulle ha blivit stötande för rättskänslan. Såsom belysande för den ställning rättspraxis intagit må i detta sammanhang i korthet återgivas föl- jande rättsfall.

H. 1914: 273. Genom kontrakt den 5 maj 1909 utarrenderade domänstyrelsen till en person vid namn Andersson en del av den kronan tillhöriga egendomen Bocksjö jämte åbyggnader på en tid av 1 år, räknat från den 14 mars samma år. I arrendet ingingo inägorna till huvudgården, en kvarnfastighet och 6 särskilda torp. Egendomen, som redan tidigare varit utarrenderad till Andersson, hade av denne mottagits efter syn, som likväl icke omfattat de 6 torpen. I nämnda kon- trakt stadgades nu, att vid tillträdet skulle hållas syn för utrönande och uppskatt- ning av brister ej mindre ä kronans åbyggnader vid hemmanet och torpen än även å dithörande inägor med gravar och diken samt broar och gärdesgårdar, vilka samtliga skulle av brukaren under arrendetiden städse vidmakthållas i sådant skick att ej genom underlåtenhet härutinnan vid tillträdessynen uppskattat hus- rötebelopp överskredes, samt att vid avträdet skulle hållas syn på lika sätt. Den 3 september 1909 hölls tillträdessyn, varvid brister uppskattades å torpen till 1 034 kronor 17 öre. Såvitt syncinstrumentet utvisade, besiktigades emellertid icke de till torpen hörande dikena. Vid avträdessyn den 13 september 1910 uppskattades brister å torpen till 1356 kronor 65 öre. Emellertid förklarade synemännen att Andersson icke borde vara betalningsskyldig för ett i nämnda summa ingående belopp av 174 kronor 48 öre, som avsåg brister å dikena. Sedan kronan uttagit stämning med yrkande om utfående av detta belopp, blev detsamma jämväl ut— dömt av häradsrätten. I hovrätten ogillades däremot kronans talan av skäl, att vid tillträdet syn å dikena icke ägt rum, att det ej ens uppgivits att Andersson för- bundit sig att utan syn mottaga dessa såsom varande i fullgott skick samt att det följaktligen icke genom avträdessynen kunde anses ådagalagt, om och i vad mån Andersson eftersatt den honom enligt kontraktet åliggande skyldighet-en att under- hålla dikena. Denna dom fastställdes i högsta instans med fyra röster mot två. Mi- ;noriteten ville fastställa häradsrättens domslut av skäl, att enligt kontraktet till- trädessyn bort hållas jämväl å dikena samt vid sådant förhållande den omstän- digheten, att vid tillträdessynen dikenas avsynande icke av Andersson påkallats,

måste anses innebära, det Andersson medgivit att desamma finge betraktas såsom varande i fullgott skick.

H. 1918:449. Enligt kontrakt den 17 oktober 1910 utarrenderade G. B. Staél von Holstein till två personer på 15 år från den 14 mars 1911 den till Vapnö fideikommiss hörande fastigheten Vapnö huvudgård under villkor, bland andra, att arrendatorerna skulle mottaga egendomen efter syn i befintligt skick, väl vår- da, hävda och underhålla densamma samt avträda egendomen likaledes efter syn, att det icke vore arrendatorerna tillåtet att från egendomen bortföra hö, halm eller annat stråfoder, samt att vid egendomens brukning skulle följas den cirkulation som i kontraktet angåves eller, om arrendatorerna det föredroge, den cirkulation som vid deras tillträde av egendomen följdes. Sedan Stae'l von Holstein avlidit och hans bo avträtts till konkurs, hölls i slutet av april 1911 tillträdessyn mellan konkursboet och arrendatorerna. Denna syn omfattade emellertid, på grund av träffad överenskommelse med hänsyn därtill att arrendet komme att upphöra re- dan den 14 mars 1912, icke egendomens jord utan allenast byggnaderna. Vid av- trädessyn i november 1911 påfördes arrendatorerna brister till sammanlagt 23 281 kronor 55 öre. I denna summa, som hänförde sig uteslutande till jordens hävd, ingick bland annat, dels ett belopp av 2610 kronor, avseende en beräknad av- kastningsminskning å vallarna såsom följd av att arrendatorerna icke följt den vederbörliga cirkulationen, dels ett belopp av 382 kronor 65 öre, avseende den förlust av näringsämnen, som egendomen komme att lida därigenom att arren- datorerna ä visst område skördat klöver- och timotejfrö i stället för hö som skolat uppfodras å egendomen. I den därpå följande rättegången yrkade arrendatorerna att avträdessynen mätte förklaras ogiltig, under det att konkursboet å sin sida fordrade utbekommande av nyssnämnda summa å 23 281 kronor 55 öre. Härads- rätten yttrade: Enär det vore ett upplyst förhållande, att vid arrendatorernas till- träde av arrendet till ifrågavarande egendom syn dårå icke blivit förrättad, samt genom klandrade avträdessynen följaktligen ej kunde anses ådagalagt, om och i vad mån de brustit i dem enligt kontraktet åliggande hävd av jorden, förklarades klandrade synen ogiltig och utan verkan; med hänsyn därtill att synen sålunda blivit ogiltigförklarad och då angående egendomens skick vid tillträdet och av- trädet bevisning annorledes än medelst syn ej finge föras, ogillades konkursboets talan om ersättning för de anmärkta bristerna å jorden. Denna dom ändrades såtillvida i hovrätten, att hovrätten —— på vissa anförda skäl och då det för ut- rönande av huruvida konkursboet varit berättigat till ersättning för det arren- datorerna underlåtit iakttaga den fastställda cirkulationen icke varit erforderligt att syn å egendomen hållits vid deras tillträde till densamma _ förpliktade arren- datorerna att till konkursboet utgiva omförmälda 2610 kronor. I högsta dom- stolen fastställdes hovrättens domslut. Två justitieråd, som ansågo att ersätt- ningsskyldighet för det obehöriga skördandet av klöver- och timotejfrö bort kun— na utrönas oberoende av tillträdessyn, ville utdöma ytterligare 382 kronor 65 öre.

H. 1920:484. Genom kontrakt den 4 mars 1916 utarrenderade E. Karlsson sitt hemman till 0. Schyllert på 1 år från den 14 mars 1916. I kontraktet stadgades bland annat, att fastigheten skulle vid avträdet vara tillsådd med lika många skif- ten vete, råg och klöver som vid tillträdet och att nödig höstplöjning skulle vara verkställd. Vid Schyllerts tillträde av fastigheten hölls icke syn. Sedan fastig— heten blivit försåld till N. 0. Nilsson, hölls den 2 maj 1917 avträdessyn till efter- rättelse mellan Schyllert och Nilsson. Därvid anmärktes av synemännen, dels beträffande vintersädfälten, 12 tunnland, att till följd av ofullständig trädesbe- redning och sådd i olämplig tid missväxt förelåg å dessa fält, dels ock i fråga om hävden av den övriga åkerjorden, att höstplöjning ej var verkställd å 19'25 tunn- land, därav 13'25 tunnland avsetts för vårsäd. Den i förstnämnda hänseenden uppkomna skadan värderades till 1 620 kronor och skadan i övrigt till 1 411 kro-

nor 50 öre, därav för bristande höstplöjning ä 19'25 tunnland 192 kronor 50 öre samt för skördeminskning å 13-25 tunnland 1219 kronor. Den Nilsson tillskyn- dade totalskadan uppskattades sålunda till 3031 kronor 50 öre. Sedan Schyllert uttagit stämning med yrkande om synens upphävande, yrkade Nilsson å sin sida åläggande för Schyllert att utgiva bristernas värde 3031 kronor 50 öre. Detta belopp utdömes också av såväl häradsrätten som hovrätten. Högsta domstolens majoritet (tre justitieråd) befriade däremot Schyllert från betalningsskyldighet. Såsom skäl härför åberopades, att kontraktet icke kunde tolkas så att Schyllert vore pliktig att utan hänsyn till fastighetens hävd vid tiden för tillträdet utgiva er— sättning för de brister i nälnnda hänseende, som vid hans avträde av fastigheten funnits dårå, samt att när tillträdessyn icke hållits laga grund saknades för be- dömande om eller i vad mån Schyllert vore pliktig utgiva ersättning för de vid klandrade synen påsynade bristerna. Minoriteten (två justitieråd) ansåg att, efter- som Schyllert i kontraktet förbundit sig att verkställa nödig höstplöjning, samt frågan, huruvida Schyllert eftersatt sina skyldigheter i detta hänseende, icke vore beroende av utredning om fastighetens skick vid tillträdet, ersättning borde utgå för den uraktlåtna höstplöjningen. Då det emellertid icke kunde anses visat, i vad mån berörda försummelse förorsakat jordägaren skada genom skördeminskning, ville dessa justitieråd utdöma allenast 192 kronor 50 öre.

H. 192I:420. Genom kontrakt den 2 september 1911 utarrenderade Helena Dehlén och E. Dehlén en dem tillhörig fastighet till A. Svensson för en tid av 5 år, räknat från den 14 mars 1912, och på villkor, bland andra, att arrendatorn, som tillträdde fastigheten med gödslad och rågsådd träda, skulle lämna trädan väl rågsådd i väl brukad och gödslad jord. Syn hölls icke vare sig vid Svenssons till- träde eller vid hans frånträdande av arrendet den 14 mars 1917. Efter stämning i augusti 1917 yrkade Helena Dehlén och E. Dehlén att, enär Svensson eftersatt sina skyldigheter beträffande trädans skötsel och besåning, Svensson måtte åläggas att ersätta värdet av härigenom uppkommen brist i rågskörden hösten 1917 med 2 500 kronor. Under målets handläggning gjordes ytterligare gällande, att Svens- son kort efter rågsådden släppt ut sina kreatur på bete ä rågfältet, vilken åtgärd avsevärt skulle ha bidragit till det dåliga skörderesultatet. Häradsrätten, som under målets handläggning tillät vittnesförhör angående fastighetens skick vid av4 trädet, ålade i sitt utslag Svensson att gälda ersättning för minskad rågskörd med 1 800 kronor. Hovrätten yttrade: Enär angående fastighets skick vid avträde be- visning ej finge föras annorledes än genom syn, samt vid Svenssons avträde av arrendet till ifrågavarande fastighet syn därå icke blivit förrättad, alltså och då vid sådant förhållande laga bevisning saknades, om och i vad mån Svensson efter- satt sina skyldigheter med avseende å trädans skötsel och besåning, prövade hov- rätten lagligt befria Svensson från honom ådömd ersättningsskyldighct. Denna dom fastställdes av högsta domstolens majoritet som bestod av tre justitieråd. Ett justitieråd ansåg visserligen den mot Svensson förda talan icke kunna vinna bifall, i vad den grundade sig å anmärkningar mot fastighetens skick vid avträ- det; då emellertid i målet blivit utrett, att Svensson tillhöriga kreatur i följd av bristande vård om dem inkommit åt med råg besådda fält och där anställts skada genom rågens nedtrampande, så att skörden blivit minskad, ville denne ledamot utdöma viss ersättning härför. Den femte ledamoten fann, enär laga grund sak- nades för bedömande om och i vad mån Svensson gjort sig skyldig till vanhävd beträffande 1916 års träda, någon ersättningsskyldighet i detta hänseende icke kunna åläggas Svensson; då emellertid i målet jämväl gjorts gällande, att Svens- son, genom att till rågsådd å trädan begagna mindervärdigt utsäde och låta sina kreatur avbeta och nedtrampa den å trädan uppkomna rågen, föranlett att 1917 års rågskörd å fastigheten blivit förminskad, samt för utrönande huruvida något härutinnan låge Svensson till last syn icke varit erforderlig, ville denne ledamot ——

på vissa ytterligare anförda skäl rörande utredningen om skadans omfattning —— utdöma viss ersättning.

H. 1924:318. Genom kontrakt den 5 maj 1913 utarrenderade Torps gårds in- tressenter till E. Johansson för tiden från den 14 mars 1914 till den 14 mars 1919 hemmanet Öksund med tillhörande torp och lägenheter. I kontraktet an- tecknades att en den 29 och 30 maj 1899 å egendomen förrättad till- och av— trädessyn mellan intressenterna, avträdare, samt arrendatorn Hadders, tillträdare, av Johansson godkändes såsom tillträdessyn och såsom sådan skulle lända till efterrättelse mellan intressenterna och Johansson. I det över nämnda syn upp- rättade instrumentet hade antecknats, att gärdesgårdarna icke synats men att Hadders erkänt, att sådana funnes i rågångarna mot angränsande egendomar, samt godkänt dem såsom varande i fullt försvarligt skick, ävensom att åkerjorden god- känts med hänsyn till dikning. Vid synen hade i övrigt anmärkts brister om till— hopa 2 238 kronor 16 öre. — Sedan Johansson frånträtt arrendet förrättades den 21 och den 22 maj 1919 av- och tillträdessyn å hemmanet jämte torpen Lerviken, Uggelstugan och Öksundsnäs samt lägenheterna Gamla Öksund, Karlberg och Norr- äng mellan Johansson, avträdare, och S. P. Svensson såsom dåmera ägare till fastigheterna, tillträdare. Vid denna syn anmärktes brister till ett sammanlagt be— lopp av 6586 kronor 83 öre. Skillnaden mellan denna avträdesbrist och tillträ- desbristen erlades av Johansson. Emellertid uttog Svensson stämning å Johans— son och yrkade att, enär Johansson vid avträdet bort påföras brister med samman- lagt 16 748 kronor 35 öre, Johansson måtte förpliktas att till Svensson, utöver vad redan guldits, utgiva ytterligare 10.151 kronor 52 öre. Till stöd för sitt yrkande åberopade Svensson, att man vid 1919 års syn, trots Svenssons yrkande, icke be- siktigat diken och utfallsgravar, samt ej heller hägnader i vidare mån än att å Öksundsnäs beträffande 83 famnar gärdesgård anmärkts brist till belopp av 12 kronor 45 öre. Svensson hade i anledning därav låtit verkställa vissa komplet- terande syner och besiktningar vid vilka Johansson påförts ytterligare brister om tillhopa 6494 kronor 65 öre. Vidare gjorde Svensson gällande att Johansson för husröta bort påföras ytterligare 3666 kronor 87 öre. —- Häradsrätten förpliktade, på anförda skäl och under åberopande bland annat av tilläggssynerna, Johansson att utgiva ytterligare 2935 kronor 45 öre. Hovrätten, som i likhet med härads- rätten fann Johansson vara skyldig att ansvara för vid avträdandet befintliga bris- ter å diken och gravar ävensom hägnader, bestämde det belopp Johansson hade att utgiva till 6484 kronor 65 öre. I högsta domstolen (tre justitieråd) bestämdes däremot beloppet till allenast 435 kronor 45 öre, motsvarande brister, som på- synats vid en å Öksundsnäs i anslutning till 1919 års syn och av samma synemän verkställd besiktning, vars giltighet som av- och tillträdessyn icke av Johansson ifrågasatts. I motiveringen uttalades vidare bland annat att, då av- och tillträdes- syn mellan parterna beträffande diken och gravar samt hägnader icke på sätt ar- rendelagen föreskreve ägt rum i vidare mån än i fråga om Öksundsnäs, kunde mot Johanssons bestridande å vad som vid syner den 22 juli 1919 och vid besiktning den 18 och 19 november samma år förekommit avseende ej fästas såsom bevisning rörande dikens och gravars samt hägnaders skick vid tiden för Johanssons av- träde, utom såvitt anginge Öksundsnäs. Av minoriteten i högsta domstolen fann ett justitieråd, i likhet med underrätterna, Johansson vara skyldig att ansvara för vid avträdandet befintliga brister å diken och gravar ävensom hägnader och ville utdöma ett belopp av 4313 kronor 35 öre. Den femte ledamoten intog samma ståndpunkt i fråga om dikningen och ville i följd härav utdöma 2 636 kronor 90 öre. Beträffande hägnaderna fann denne ledamot, på vissa anförda skäl, att på grund av ofullständighet i 1899 års syn grund saknades för bedömande huruvida Johansson eftersatt honom åliggande underhållsskyldighet.

H. 1930: 363. Enligt kontrakt den 6 september 1919 utarrenderade prostinnan

Hilda "Thorén till Gunnar Samuelsson donationshemmanet Kyrksäter för en tid av 7 är, räknade från den 14 mars 1920. I kontraktet stadgades bland annat, att hemmanet skulle mottagas i det skick vari det befunnes den 14 mars 1920, utan att av- och tillträdessyn då hölles, samt att arrendatorn skulle vara skyldig att omsorgsfullt vårda och underhålla allt vad till hemmanet hörde samt ansvara för alla de brister därå, som kunde befinnas vid den av- och tillträdessyn, vilken vid arrendatorns frånträdande av arrendet skulle hållas. Efter arrendetidens ut- gång förrättades den 3 augusti 1927 av- och tillträdessyn av två nämndemän. Vid synen påsynades brister till sammanlagt 2425 kronor 73 öre. Synen lämnades oklandrad. Hilda Thorén uttog härefter stämning med yrkande om utfående av nämnda belopp. Samuelsson invände, att enär syneförrättarna utan hans sam- tycke blivit av Hilda Thorén ensam utsedda, samt syn i allt fall icke hållits vid tillträdet, den hållna synen vore utan verkan; i följd varav käromålet bestredes. Häradsrätten, som på anfört skäl lämnade invändningen mot synemännens be- hörighet utan avseende, ogillade icke desto mindre Hilda Thoréns talan. Såsom skäl härför åberopades, att åt kontraktet icke kunde givas den tolkning, att Sa- muelsson vore pliktig att utan hänsyn till fastighetens hävd vid tillträdet utgiva ersättning för de brister i nämnda hänseende, som vid hans avträde å fastigheten därå funnits; då någon tillträdessyn icke hållits, saknades laga grund för bedöman- de om eller i vad mån Samuelsson vore pliktig att utgiva ersättning för de vid avträdessynen påsynade bristerna. Hovrätten ansåg däremot avträdessynen vara utan verkan på den grund, att syneförrättarna icke blivit utsedda i laglig ordning samt Samuelsson icke, såvitt visats, förklarat sig det oaktat vilja åtnöjas med sy- nen. I högsta domstolen, där viss ytterligare utredning förebragtes om Samuels- sons förfarande vid syneförrättningen, ansågs att Samuelsson finge anses hava vid förrättningens början godtagit de tillkallade synemännen, i följd varav den mot deras behörighet framställda invändningen icke förtjänade avseende. Då vidare åt arrendekontraktet måste givas den tolkning, att Samuelsson vore pliktig att utan hänsyn till det skick, vari fastigheten befunnits vid tiden för hans tillträde, utgiva ersättning för de brister, som vid avträdet av fastigheten därå funnits, blev det fordrade beloppet å 2425 kronor 73 öre utdömt.

H. 1934: 718. Genom kontrakt den 24 april 1923 utarrenderade greve C. G. Spens till lantbrukaren G. Jansson på 10 år från den 14 mars 1923 fideikommiss- egendomen Höja, bestående av ett flertal fastigheter. Egendomen skulle mottagas efter laga syn. Till arrendatorn överlämnades utsådd höstgröda, plöjda och del- vis sådda vårland, fodervallar samt befintligt stråfoder, allt med skyldighet för honom att utan ersättning avträda egendomen -med motsvarande prestationer. Tillträdessyn förrättades i juni 1923 av två nämndemän, varvid påsynades brister till visst belopp. Beträffande hävden skedde emellertid icke någon uppskatt— ning av brister utan gjordes allenast en anteckning i syneinstrumentet av in- nehåll, att erforderliga broar å ägorna icke funnes och att de som funnes vore mycket bristfälliga samt att en del av jorden vore i mycket dåligt skick och be- mängd med mycket ogräs. En befintlig elektrisk anläggning insynades icke. Sy- nen klandrades av Jansson, men på begäran av parterna förklarades målet vilande. Avträdessyn hölls på sommaren 1933, varvid en del brister påsynades. Sedan målet om tillträdessynen härefter ånyo upptagits, gjorde Spens gällande, att någon uppskattning av bristerna beträffande jordens hävd icke varit erforderlig, enär varken jordägaren eller arrendatorn påkallat sådan uppskattning. I målet hördes de båda synemännen såsom vittnen. Dessa intygade att enligt praxis vid syne- förrättningar någon uppskattning av brister i hävden ej skedde, när sådant ej på- kallades från någondera sidan; arrendatorn ansåges då hava mottagit jorden i be- fintligt skick och skola avlämna den vid avträdet i gott skick. I sitt utslag fann häradsrätten på anförda skäl ej anledning att förklara synen ogiltig. Hovrätten

yttrade däremot följande: Enär vid synen antecknats att en del av den utarren- derade jorden vore i mycket dåligt skick och bemängd med mycket ogräs utan att likväl uppskattning i pengar ägt rum av vad till botande av nämnda brister erfordrades, samt i syneinstrumentet jämväl funnes angivet, att å egendomen be- fintliga elektriska ledningar icke vid synen värderats; alltså och då det icke kunde antagas, att överenskommelse träffats mellan parterna om det skick, i vilket egen- domen i nämnda hänseenden skulle anses befinna sig vid Janssons tillträde av ar- rendet, prövade hovrätten rättvist förklara förrättningen vara utan verkan såsom tillträdessyn. I högsta domstolen förenade sig däremot de flesta ledamöterna (fyra justitieråd) om följande yttrande: Av utredningen i målet framginge, att Jansson vid klandrade syneförrättningen icke påkallat uppskattning av bristerna beträffan- de jordens hävd; med hänsyn såväl härtill som till eljest i målet föreliggande om- ständigheter måste det antagas, att parterna vid synen varit ense om att jorden skulle anses hava av Jansson mottagits i fullgod hävd; häradsrättens domslut bleve förty fastställt. Ett justitieråd ville fastställa hovrättens dom.

H. 1936: 713. K. 0. E. Johansson tillträdde den 14 mars 1927 kronojägarebo- stället Boda Östergården. Den 16 maj samma år företogs besiktning å bostället, varvid annan anmärkning mot dess skick icke framställdes, än att rensning av avloppsdikena från vissa delar av åkerjorden ej verkställts. Denna besiktning god- kändes av Johansson som tillträdessyn. Vid avträdessyn den 12 mars 1934 på- fördes Johansson för brister å fastigheten tillhopa 294 kronor 50 öre, därav för brister å diken 232 kronor. På talan av domänstyrelsen ålades Johansson av hä- radsrätten att utgiva ersättning för samtliga vid avträdessynen uppskattade bris- ter. Hovrätten fann att vid tillträdessynen icke ägt rum någon uppskattning i pen- ningar av vad till botande av bristerna å dikena erfordrades, samt att överens— kommelse icke träffats mellan parterna om det skick, i vilket bostället i nämnda hänseende skulle anses befinna sig vid tillträdet. Med hänsyn härtill ansåg hov— rätten, att laga grund saknades för bedömande om eller i vad mån Johansson vore pliktig att utgiva ersättning för de vid avträdessynen påsynade bristerna, och be- friade vid sådant förhällande Johansson från betalningsskyldighet. Högsta dom- stolen ansåg väl, att laga grund saknades för bedömande om eller i vad mån Johansson vore pliktig att utgiva ersättning för de vid avträdessynen påsynade bristerna å dikena, men då Johansson icke verkställt några förbättringsarbeten å dessa, för vilkas utförande avräkning kunnat ifrågakomma, kunde tillträdessynens ofullständighet icke inverka på frågan om Johanssons ersättningsskyldighet för de övriga brister, som vid avträdessynen befunnits föreligga.

Dessa rättsfall torde i sin mån bekräfta antagandet att rättsförluster ej sällan inträffa genom uraktlåtenhet att påkalla syn eller att tillse att hållen syn göres fullständig. Av rättsfallen framgår att i praxis yppat sig viss tve- kan huru dylika frågor rätteligen böra bedömas. Denna tvekan har säker- ligen icke föranletts enbart av den oklarhet, som i de enskilda fallen må ha varit rådande med avseende å kontraktsbestämmelsernas innebörd eller andra relevanta omständigheter. Mycket tyder på att lagens ståndpunkt i fråga om syneinstitutet och vad därmed sammanhänger känts såsom ett i viss mån besvärande hinder mot det särskilda fallets bedömande i över- ensstämmelse med den materiella rättfärdighetens och billighetens krav. Vissa vota torde sannolikt böra uppfattas såsom försök att på den tänk- bara utväg som stått till buds undvika det resultat som en mera strikt tolkning skulle ha föranlett. Den i vissa fall märkbara tendensen att i nå— gon mån jämka på syneinstitutets ställning såsom enda tillåtna bevismedel

rörande fastighetens skick förtjänar särskild uppmärksamhet. I detta sam- manhang må ytterligare observeras följande rättsfall.

H. 1935:209. Enligt kontrakt, dagtecknat den 16 november och den 4 decem- ber 1922, utarrenderade kronan genom domänstyrelsen fastigheten Sjuenda såg och kvarn till W. Nylund för en tid av 10 år, räknat från den 14 mars 1923. I kontraktet föreskrevs skyldighet för arrendatorn att för kronans räkning ombe- sörja och utan avdrag å arrendet bekosta brandförsäkring å byggnaderna till deras fulla värde. Vid inträffad brandskada ägde kronan uppbära brandstodsersättning- en; och skulle denna mot godkänd säkerhet tillhandahållas arrendatorn i den mån beloppet erfordrades för skadans fullständiga botande, såvida icke domänstyrelsen funne lämpligt att upplåta arbetets utförande på entreprenad eller verkställa det genom skogsförvaltningens försorg. — Den 27 mars 1923 förrättades tillträdessyn å fastigheten. Därvid påsynades brister till belopp av 1576 kronor 50 öre, varav å sågen och kvarnen belöpte 1339 kronor 50 öre. Den 14 oktober 1931 blevo sågen och kvarnen förstörda genom vådeld. Sedan Nylund på grund av försum- mad arrendebetalning nödgats frånträda arrendet redan den 14 mars 1932 hölls i juli samma år avträdessyn. Vid synen påsynades ett husrötebelopp av 2 051 kro- nor 50 öre, varjämte synemännen funno Nylund berättigad till ersättning av kro- nan för utförda förbättringsarbeten å fastigheten med 718 kronor 50 öre. Be- träffande sågen och kvarnen antecknade synemännen, att då dessa byggnader ned- brunnit det ej kunde styrkas, om eller i vad mån de vid 1923 års syn dårå an- tecknade bristerna blivit avhjälpta eller huruvida nya brister å byggnaderna upp- stått, samt att bristerna förty borde upptagas till samma belopp som vid sist- nämnda syn eller 1 339 kronor 50 öre. _lEfter stämning å kronan klandrade Ny- lund avträdessynen samt yrkade att förrättningen måtte förklaras ogill eller, därest detta yrkande ej kunde bifallas, att Nylund måtte för utförda arbeten å fastigheten tillgodoföras ytterligare 1 250 kronor samt att de vid 1923 års syn till 1339 kronor 50 öre uppskattade bristerna ä sågen och kvarnen måtte avföras från de vid kland- rade synen upptagna bristerna vid avträdet. Nylund åberopade att synemännen, vilka underlåtit att verkställa syn å de endast delvis nedbrunna såg- och kvarn- byggnaderna, icke berett Nylund tillfälle att styrka, i vilken utsträckning han bätt- rat de å dessa byggnader vid 1923 års syn anmärkta bristerna. Sedan Nylund under rättegången anhållit att få höra vittnen rörande de brunna byggnadernas beskaffenhet före branden, förklarade häradsrätten genom beslut, att rätten icke mot stadgandet i 2 kap. 10 & nyttjanderättslagen kunde tillåta det begärda vitt- nesförhöret i vad det avsåge sådana omständigheter som på grund av inträffad eldskada icke vid den klandrade synen kunnat utrönas. I sitt slutliga utslag ut- talade häradsrätten att, enär kvarnen och sågen nedbrunnit och det således icke vid synen kunnat utrönas, om och i vad mån Nylund avhjälpt de vid 1923 års syn till 1339 kronor 50 öre uppskattade bristerna å kvarnen och sågen, samt Nylund, då dessa byggnader ostridigt varit till sitt fulla värde brandförsäkrade, ägt att med anlitande av brandskadeersättningen uppföra ny kvarn och såg, Ny- lund icke bort vid 1932 års syn påföras sagda husrötebelopp. Hovrätten utlät sig däremot sålunda: Enär av utredningen i målet framginge, att såg- och kvarn- byggnaderna fullständigt nedbrunnit, samt vid synen således icke kunnat bestäm- mas, huruvida eller i vilken mån husrötan å byggnaderna under Nylunds arrende- tid ökats eller minskats, funne hovrätten synemämnren hava förfarit riktigt, då de såsom husröta å dessa byggnader upptagit det belopp, som vid Nylunds tillträde till arrendet i sådant hänseende tillgodoförts honom. Denna dom fastställdes av högsta domstolens majoritet (fyra justitieråd). Ett justitieråd ansåg däremot att Nylund icke bort vid 1932 års syn påföras någon brist å kvarn- och sågbyggna- derna. Såsom skäl härför åberopades, att kvarnen och sågen varit till sitt fulla

värde av Nylund brandförsäkrade, att kronan uppburit brandskadeersättning med försäkringssummans hela belopp samt att den sålunda uppburna ersättningen mot- svarat byggnadernas värde i fullgott skick.

H. 1935:213. Genom kontrakt den 14 januari 1926 utarrenderade Nils Nilsson och hans hustru Elma Nilsson till A. Persson en egendom i Stiby och Komstad för tiden den 14 mars 1926——den 14 mars 1934, med rätt dock för Persson att uppsäga arrendet till den 14 mars 1931. I kontraktet stadgades vidare, att såväl byggnaderna som jorden skulle mottagas efter syn och avlämnas efter syn i minst lika gott skick som vid tillträdet, att alla av egendomen utgående skatter och onera av vad slag de vara kunde, brandförsäkringsavgiften ilnräknad, skulle betalas av arrendatorn, samt att, därest byggnaderna under arrendetiden skulle genom våd- eld förstöras, ägaren skulle lyfta brandstodssumman och vara skyldig uppföra nya i de avbrändas ställe så snart han hunne. _ I anledning av Perssons tillträde för- rättades den 5 augusti 1926 syn å egendomen, därvid byggnaderna åsattes brister till belopp av 2567 kronor, varemot anmärkning mot jordens hävd ej förekom. Arrendekontraktet överläts sedermera å Alfred Jönsson för tiden från och med den 1 augusti 1929 med bestämmelse att av- och tillträdessyn i anledning av om- bytet av arrendator icke skulle hållas utan Jönsson vara skyldig att övertaga egen- domen i befintligt skick, samt att fullgöra hävden av byggnadema och egendomens övriga tillhörigheter på sätt kontraktet jämte syneprotokollet av den 5 augusti 1926 innehölle. Natten till den 1 september 1930 förstördes egendomens åbyggnader genom eldsvåda. I anledning av branden uppburo jordägarna brandskadeersätt- ning med 47 300 kronor. Sedan Jönsson frånträtt arrendet den 14 mars 1931, hölls den 13 april samma år syn å egendomen. Därvid påsynades vissa brister av- seende jordens hävd med tillhopa 948 kronor. I den rättegång, som härefter å ömse håll inleddes, gjorde Jönsson bland annat gällande, att enär vissa brister å byggnaderna, vid tillträdessynen beräknade till 1637 kronor, blivit före branden botade av arrendatorn, beloppet borde _ utan hinder därav att till följd av bran- den beskaffenheten av byggnaderna icke kunnat undersökas vid avträdessyn — räknas Jönsson till godo. Jordägarna åter förmenade, att då byggnaderna varit nedbrunna vid avträdessynen, Jönsson icke ägde rätt till ersättning för möjligen utförda reparationer; man kunde icke veta i vilken omfattning byggnaderna varit behäftade med andra, efter tillträdessynen uppkomna bristfälligheter. —— Härads— rätten fann i sitt utslag att enär till följd av eldsvådan syn icke kunlnat hållas för utrönande huruvida Jönsson botat någon av de vid tillträdessynen påsynade bris- terna, Jönsson icke ägde tillgodoräkna sig någon del av det vid nämnda syn upp- skattade bristbeloppet. Detta utslag fastställdes i hovrätten. I högsta domstolen förenade sig de flesta ledamöterna (fyra justitieråd) om följande yttrande: Till följd av den inträffade eldsolyckan hade vid avträdessynen ej kunnat fastställas, huruvida och i vilken mån arrendatorn fullgjort underhållsskyldigheten beträffan— de de nedbrunna byggnaderna; vid sådant förhållande måste det, utan hinder av stadgandet i 2 kap. 10 å andra stycket i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, vara parterna medgivet att annorledes förebringa utredning därom; med hänsyn till vad härutinnan å ömse sidor anförts och vidare i målet förekommit finge det antagas, att visserligen de vid tillträdet påsynade bristerna blivit genom arrenda- torns försorg till större delen botade före branden men också att under arrende- tiden tillkommit nya, ehuru mindre betydande, brister samt att såmedelst för Jöns- son uppstått ett tillgodohavande, som skäligen kunde uppskattas till 1200 kronor. Den skiljaktige ledamoten instämde i majoritetens domslut med följande moti- vering: Av vad i målet förekommit funne justitierådet framgå, att de vid tillträdes- synen anmärkta bristerna å byggnaderna blivit genom arrendatorns försorg till större delen botade före branden samt att värdet av de utförda reparationerna överstigit kostnaden för avhjälpande av brister, uppkomna efter tillträdesdagen,

med ett till 1 200 kronor skäligen uppskattat belopp; värdet av byggnaderna i så- lunda förbättrat skick» vore ostridigt täckt av brandförsäkringssumman; vid dessa förhållanden borde det angivna beloppet, 1200 kronor, räknas Jönsson till godo.

Dessa båda rättsfall torde vara belysande för rättstillämpningen i sådana fall, då det i lagen tänkta systemet för uppgörelse mellan kontrahenterna bragts ur funktion, därigenom att en yttre händelse gjort avträdessynen än- damålslös. I det förstnämnda rättsfallet ha samtliga domstolar och i det sistnämnda de båda underrätterna fasthållit vid principerna, att uppgörel— sen skall byggas på en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet samt att bevisning angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet ej må föras annorledes än genom syn. Meningsskiljaktigheterna ha därvid närmast gällt frågan, huruvida den inträffade fataliteten skulle drabba jordägaren eller arrendatorn. I det sistnämnda rättsfallet innefattar högsta domstolens avgörande en lösning, som synts bättre ägnad att upp- fylla billighetens krav. Naturligen får denna dom icke fattas såsom direkt stridande mot regeln att bevisning angående fastighetens skick vid tillträ- det eller avträdet ej må föras annorledes än genom syn. Domen visar emel- lertid, att den jämförelse, som under vanliga förhållanden skolat äga rum mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet, under ifrågavarande säregna omständigheter kan få ersättas med en fri bevisning rörande egen- domens förvaltning under arrendetiden.

Då kontrahenterna, såsom förut berörts, ha full frihet att genom över- enskommelse helt ersätta till- eller avträdessynen eller bådadera med något annat jämförelsemoment, är det självfallet även möjligt för dem att träffa avtal, som avser att syn skall förrättas enligt andra regler än dem lagen in- nehåller. Innebär ett sådant avtal att kontrahenterna skola vara bundna av det resultat som framgår av synen, blir detta resultat utan vidare gällande såsom jämförelsemoment, och någon möjlighet att klandra synen gives icke. Är avtalet icke av denna innebörd, uppstår frågan, huruvida en syn, som hålles i överensstämmelse med avtalets föreskrifter men icke i laga ordning, kan bliva av betydelse i bevisningshänseende. Denna fråga kan icke obetin— gat besvaras nekande. Svaret utfaller olika, beroende på vilka lagbestäm- melser som genom den ifrågavarande förrättningen blivit åsidosatta.

Av de i lagen givna bestämmelserna om syn äro vissa av Iconstitutiv na- tur. Åsidosättes en dylik bestämmelse, förlorar förrättningen sin rättsliga be- tydelse såsom syn, och denna verkan inträder, oavsett om förrättningen klandras inom den i 13 å stadgade tiden eller så icke sker. Förrättningen kan sålunda icke åberopas såsom bevisning; att den icke desto mindre, om kontrahenterna enas därom, kan läggas till grund för uppgörelsen följer av vad förut framhållits. De konstitutiva bestämmelserna äro: att synen förrät- tas av minst två personer, som antingen äro eller varit nämndemän, ägo- delningsnämndemän eller skiftesgodemän i det tingslag där fastigheten lig- ger (eller vidkommande stad, angränsande tingslag), att, därest kontrahen- terna icke enats om valet av synemän, dessa utses av domaren i orten (be— träffande stad, rådstuvurättens ordförande), att om hos synemännen yppas

olika meningar och på vardera sidan äro lika många, ytterligare en syne- man väljes av synemännen eller, om dessa ej kunna enas om valet, utses av domaren, att vid omröstning bland synemännen majoritetens mening, el- ler där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade synemännens mening blir gällande, samt att synen hålles inom sex måna- der före eller efter tillträdes- respektive avträdesdagen.

Bland synebestämmelserna innefattas emellertid även regler, som allenast ha instruktionell natur. Om en sådan regel åsidosättes, medför detta icke att förrättningen utan vidare blir ogiltig. För att förrättningen i dylikt fall skall kunna betagas verkan såsom syn, måste den jämlikt 13 % efter stäm— ning inom nittio dagar från synehandlingens delgivande klandras vid dom- stol. Lämnas förrättningen oklandrad, får den sålunda samma beviskraft, som tillkommer en i laga ordning hållen syn. De instruktionella bestäm- melserna äro följande:

1) Syneman skall vara ojävig i samma mening som en domare enligt be- stämmelserna i rättegångsbalken. Dock gäller häri den inskränkningen, att om parterna varit ense om valet av den syneman mot vilken jäv föreligger, jävet ej kan göras gällande, så framt det ej uppkommit eller blivit veterligt först efter valet. Möjligheten att klandra en syn på grund av jäv hos syne- man är vidare jämlikt 12 å andra stycket beroende av särskilda processuella betingelser. Har parten icke framställt jävsinvändningen vid själva synen, äger han icke sedermera väcka jävet, med mindre det blivit veterligt först efter synen eller parten varit frånvarande vid synen. Beträffande rättighet för part att i rättegången göra gällande jäv mot syneman äga i övrigt rätte— gångsbalkens bestämmelser i fråga om domarejäv motsvarande tillämpning.

2) Syneman, som förut varit nämndeman, ägodelningsnämndeman eller skiftesgodeman, skall alltjämt vara valbar till befattningen. Är detta vill— kor icke uppfyllt, kan synen klandras under samma processuella betingel- ser som gälla i avseende å jäv mot syneman.

3) Synemännen skola utsätta dag för förrättningen å tid, då marken där- för är tjänlig, samt underrätta jordägaren och arrendatorn om dagen. Ute- bliver någondera, får synen icke hållas, där icke den uteblivne bevisligen underrättats om tiden för förrättningen.

4) Synemännen skola vid synen undersöka allt vad till fastigheten hör samt i penningar uppskatta vad till botande av därvid befunna brister er- fordras. Vid ofullständighet härutinnan kan sålunda genom klander förrätt- ningen komma att frånkännas all verkan såsom syn och ersättningsrätten gå förlorad jämväl beträffande sådant som verkligen synats. Att emellertid en ofullständig syneförrättning trots klander kan godkännas, om synen'an- ses kompletterad av en mellan kontrahenterna träffad överenskommelse, tor- de vara fastslaget i rättspraxis (jfr särskilt det här ovan återgivna rättsfal- let H. 19341718).

En särställning intaga de bestämmelser som angå syneinstrumentet. En- ligt 12 å fjärde stycket skola synemännen upprätta och underteckna en skriftlig handling över allt vad vid synen förekommit. Denna handling skall

enligt 13 & innehålla jämväl en tydlig hänvisning om vad missnöjd part har att iakttaga vid anställande av klandertalan. Om synehandlingen ej redovisar allt vad vid synen förekommit, kan klander anställas på samma sätt som om själva synen varit ofullständig. Är handlingen åter ej under- tecknad av samtliga synemän eller innehåller den ej fullföljdshänvisning, föranleder detta ej förrättningens ogiltighet men medför att den i 13 % stad- gade klandertiden, som ju räknas från synehandlingens delgivning, ej kan börja löpa. För att synen i sistnämnda fall skall kunna vinna laga kraft, måste sålunda rättelse först vidtagas. I vad mån en syn, som icke vunnit laga kraft på grund av felande underskrifter, likväl kan få betydelse i be— visningshänseende, har i rättspraxis varit föremål för delade meningar (jfr H. 1916: 576).

Beträffande kostnaden för synen innehåller lagen den bestämmelsen, att jordägaren och arrendatorn skola gemensamt vidkännas sagda kostnad. Denna bestämmelse är icke av tvingande natur. Om kontrahenterna sins- emellan avtala, att endera av dem skall gälda hela kostnaden, blir detta naturligen gällande, och en sådan avvikelse från lagens bestämmelse lärer icke i någon mån kunna rubba synens beviskraft.

I fråga om proceduren vid överklagande av syn stadgar lagen, att miss— nöjd part äger efter stämning klandra synen vid domstol, dock att talan skall instämmas inom nittio dagar från synehandlingens delgivande vid äventyr att synen eljest blir gällande. Att kontrahenterna genom avtal kunna frånsäga sig klanderrätt, har förut antytts och är ju endast en naturlig följd av deras rätt att avstå från hela syneprocedurens tillämpning. Emellertid torde det ej heller vara kontrahenterna obetaget att genom överenskommelse ersätta den lagbestämda ordningen för synens överklagande med en procedur av an- nan beskaffenhet. Om sålunda kontrahenterna överlåta åt skiljemän att pröva klander mot syn, lärer en sådan överenskommelse bliva bindande och föranleda att, om klander likväl instämmes till domstol, målet avvisas vid domstolen.

Till denna genomgång av lagens bestämmelser torde ytterligare få fogas den erinran, att bestämmelserna icke innefatta något hinder för synemännen att till bedömande upptaga frågor, vilka sammanhänga med arrendeförhål- landet men dock falla utanför det lagstadgade ändamålet med synen. Syne- männen kunna exempelvis besiktiga foder och gödsel, ehuru dessa ämnen icke i rättsligt hänseende utgöra tillbehör till fastigheten. Likaså kunna sy- nemännen syna och värdera sådan av arrendatorn uppförd byggnad, som är att hänföra till överloppshus och sålunda icke ingår i den egendom, för vil— ken arrendatorn är redovisningsskyldig till jordägaren. Även i avseende å dy- lika frågor kan naturligen arrendekontraktet ha den innebörden, att kontra— henterna skola vara bundna av vad synemännen bestämma. Där så icke är fallet, kan den ifrågavarande undersökningen likväl göra tjänst såsom bevis- ning. Härvidlag är emellertid att märka, att den särskilda beviskraft som tillkommer den lagstadgade synen ingalunda äger tillämpning å en undersök- ning av nämnda slag. Förrättningen vinner i denna del ej laga kraft och

synemännens beslut härutinnan kan sålunda även efter klandertidens utgång få vika för motbevisning. Vad slutligen angår det fall att synemännen _ utan stöd av någon mellan kontrahenterna träffad överenskommelse —— inlå- ta sig på bedömande av rättsliga frågor, så medför icke ett dylikt överskri- dande av kompetensen att synen såsom sådan förlorar sin lagliga verkan. Tydligt är emellertid, att vad synemännen finna för gott att yttra i dylika frågor saknar varje betydelse.

Vid avträdessyn tillkommer synemännen det särskilda åliggandet att verk- ställa den uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning till arrendatorn för utförd nyodling, betesförbättring eller täckdikning. Att sy- nemännen kunna fråntagas denna uppgift genom förbehåll i arrendekon- traktet torde följa därav, att själva ersättningsrätten kan uteslutas ge- nom dylikt förbehåll. Då ersättningsrätten ej är beroende av den van— liga jämförelsen mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet, synes underlåtenhet att verkställa ifrågavarande uppskattning icke behöva rubba den beviskraft som i övrigt tillkommer synen. För att kunna utfå sin ersättning måste emellertid arrendatorn, i händelse av jordägarens bestri- dande, kunna styrka att förbättringen ägt rum. Då nu bevisning angående fastighetens skick vid avträdet ej må föras annorledes än genom avträdessyn, torde ersättning, där den är beroende av dylik bevisning och avträdessyn ej hållits, icke kunna komma i fråga.

Genom den nu lämnade redogörelsen för lagens bestämmelser har sålunda för olika fall besvarats frågan om giltigheten av en syn, vid vilken enligt av- tal någon av lagens bestämmelser blivit åsidosatt. Emellertid kan ett arren- dekontrakt jämväl tänkas innehålla sådana föreskrifter, vilka icke innebära ett eftersättande av de lagliga villkoren för en giltig syn utan snarare syfta till en skärpning av dessa villkor. Att dylika föreskrifter följas vid synen utgör självfallet icke någon anledning till synens ogiltigförklarande. Beträf— fande dessa fall inställer sig däremot den frågan, huruvida en syn, som vis- serligen uppfyller lagens krav men som icke stämmer med de avtalade vill- koren rörande synen, kan betraktas såsom giltig. Till belysning av denna frå- ga, må här återgivas följande två rättsfall.

H. 1922: 24. Genom kontrakt den 23 december 1896 utarrenderade kronan till J. E. Johansson på 20 års tid från den 14 mars 1898 förra fanjunkarebostället Bu- hult nr 1 Södergård. I kontraktet stadgades bland annat, att syn komme att hållas före egendomens avträdande och i övrigt under arrendetiden så ofta domänsty- relsen eller länsstyrelsen funne anledning därom förordna. Sedan Johansson den 14 mars 1918 frånträtt arrendet, förrättade två nämndemän den 15 april samma år avträdessyn å fastigheten, varvid påsynades brister till sammanlagt 3424 kro- nor 89 öre. Efter stämning å kronan yrkade Johansson, att enär synen icke enligt kontraktets bestämmelse hållits före avträdet och ej heller förrättats på sätt kungl. kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruks- domäner den 10 november 1882 föreskreve, d. v. s. av fogde eller länsman med två nämndemän, synen måtte förklaras vara utan verkan mot Johansson. Härads- rätten yttrade, att enär klandrade syneförrättningen icke hållits eller ens påkallats under den i kontraktet i sådant avseende stadgade tiden före egendomens avträ- dande, häradsrätten funne skäligt förklara förrättningen vara utan verkan mot

Johansson. Hovrätten yttrade däremot följande: Enär den av Johansson åbe- ropade omständigheten, att synen ej hållits vare sig i enlighet med bestämmelserna i ovannämnda kungörelse eller före hans frånträdande av arrendet, vid det för- hållande att synen hållits av två ojäviga nämndemän och inom den i 2 kap. 11 % 3 st. i nyttjanderättslagen stadgade tid, icke kunde föranleda till att synen skulle vara utan verkan, prövade hovrätten rättvist förklara, att fastigheten skulle anses hava varit vid tiden för Johanssons frånträdande av arrendet behäftad med brister till sammanlagt 3424 kronor 89 öre. Denna dom fastställdes i högsta instans.

H. 1925:406. Genom kontrakt den 14 april 1899 utarrenderade domänstyrelsen till C. A. Nilsson på 20 års tid från den 14 mars 1900 den kronan tillhöriga kungs- gården Ribbingelund med därunder lydande hemman och lägenheter. Enligt kon- trakt den 13 januari 1920 utarrenderades samma fastigheter till Nilsson på ytter- ligare ett är, således från den 14 mars 1920 till den 14 mars 1921. I detta kontrakt stadgades att avträdessyn skulle hållas före den 15 oktober 1920. Tillträdessyn förrättades i juni 1920. Sedan domänstyrelsen härefter beslutat, att fastigheterna skulle för tiden efter den 14 mars 1921 upplåtas under arrende i två olika lotter, dock att sju till egendomen hörande torp jämte en lägenhet skulle utläggas till kronopark och ställas under jägeristatens förvaltning, uppläts den ena lotten till Nilsson på arrende för en tid av sju år. Den 14 mars 1921 skulle alltså Nilsson avträda den andra lotten ävensom torpen och lägenheten. Å dessa fastigheter för- rättades av- och tillträdessyn i slutet av maj och början av juni 1921. Nilsson för- klarade vid synerna, att eftersom dessa enligt 1920 års kontrakt bort hållas före den 15 oktober 1920, Nilsson såsom avträdare icke hade något att skaffa med sy- nerna. Vid synerna påsynades brister till vissa belopp. Nilsson instämde här- efter kronan med yrkande att synerna måtte förklaras sakna giltighet mot honom. I målet uppgav Nilsson, att den i 1920 års kontrakt intagna föreskriften angå— ende tiden för avträdessyn tillkommit på yrkande av Nilsson, som icke velat taga risken av att en längre tid komme att förflyta mellan tillträdessynen i juni 1920 och den avträdessyn som skulle hållas; Nilsson hade därjämte önskat erhålla till— fälle att själv avhjälpa de brister, som eventuellt komme att påsynas vid avträdes— synen. Kronan invände, att omförmälda tidsbestämmelse endast medfört en rätt för Nilsson att begära att synerna skulle hållas före den 15 oktober 1920; då Nils- son icke före berörda dag påkallat syn, finge han anses ha avstått från att påfordra syns hållande före samma dag; kronan hade saknat anledning att taga initiativ i saken. Häradsrätten yttrade: Enär berörda kontraktsbestämmelse i förevarande fall icke kunde tydas annorlunda än såsom en inskränkning uti den i 2 kap. 11 % nyttjanderättslagen fastställda tiden för syns hållande; alltså och då de överkla- gade syneförrättningarna hållits å senare tider än i arrendekontraktet fastställts, prövade häradsrätten lagligt förklara samma förrättningar vara emot Nilssen utan verkan. Denna dom fastställdes av såväl hovrätten som högsta domstolen.

Den olika utgången i dessa båda rättsfall får måhända förklaras därav, att i det sistnämnda rättsfallet arrendatorn redan vid själva förrättningen förklarat sig icke vilja bliva bunden av densamma. Detta rättsfall visar emellertid, att en syn, som håll-es i full överensstämmelse med lagens regler, likväl kan bliva verkningslös, emedan man vid förrättningen icke följt en i kontraktet intagen särskild bestämmelse angående synen. Resultatet inne- bär tillika, att en dylik kontraktsbestämmelse, om den icke strider mot utan allenast så att säga kompletterar lagens bestämmelser, är fullt bindande för kontrahenterna.

Däremot torde av nämnda rättsfall icke kunna dragas någon bestämd slut- sats angående giltigheten av en kontraktsbestämmelse, som föreskriver ett

_5-u-p _

» l !

lagens synebestämmelser. Om kontraktet exempelvis föreskriver, att av- trädessyn skall hållas vid viss tidpunkt, som ligger mer än sex månader före avträdesdagen, och kontraktet härutinnan följes, så blir, enligt vad förut utvecklats, avträdessynen ogiltig, även om densamma lämnas okland- rad. Om äter kontraktet icke följes, utan synen hålles inom den lag- bestämda tiden, kan synen uppenbarligen icke frånkännas verkan utan att klander instämmes. Men även för det fall att synen klandras, torde det svårligen kunna antagas, att den skulle bliva ogiltigförklarad på den grund att man icke följt den ifrågavarande kontraktsbestämmelsen. Att kontraktet på förhand skulle utesluta varje möjlighet att förrätta en oan- tastlig syn vore nämligen föga rimligt. Det förefaller knappast heller an- tagligt, att en dylik kontraktsbestämmelse skulle kunna anses bindande för kontrahenterna i den mening, att någon av dem skulle äga att mot den andres bestridande få till stånd en syn, som på grund av sin lagstridighet bleve utan verkan.

De frågor som nu behandlats lära icke sakna betydelse i det praktiska rättslivet. I arrendekontrakten torde ej sällan förekomma bestämmelser om hållande av syn i annan ordning än den lagen föreskriver. Om dessa för— hållanden har i redogörelsen för resultatet av vissa av jordkommissionen företagna enquéter i jordfrågan yttrats följande:

Avtalen innehölle i regel icke några andra bestämmelser om av- och tillträdes- syn än att det sades att dylik syn skulle ske enligt lag. Talrika undantag härifrån gåves emellertid, oftast gående i en, som det ville synas, för arrendatorn mindre förmånlig riktning. Åtskilliga kontrakt gåve nämligen syneförrättningen en så- dan karaktär, att man finge den uppfattningen att de båda kontrahenterna vid denna förrättning icke bleve jämställda, utan att syneproceduren utfördes av jord— ägaren och för tryggande av hans intressen. Den i och för synens opartiska verk- ställande i arrendelagen intagna bestämmelsen, att synen skall förrättas av minst två ojäviga av nämnden eller andra i sagda lag angivna kvalificerade personer, funnes sålunda understundom ersatt med den bestämmelsen, att synen skulle för- rättas av jordägarens ombud jämte tvenne värderingsmän, varav av- och tillträdarc skulle utse var sin, eller därmed att syn skulle ske på jordägarens föranstaltande, varmed, när sättet för synen ej närmare beskreves, torde avses att jordägaren skulle ombestyra hela syneproceduren. I arrendeformulären, upprättade av ett mycket betydande bolag, sades nämligen exempelvis, att egendomen skulle till- trädas efter på bolagets föranstaltande och bekostande verkställd laga syn, vid vilken syn emellertid syneförrättaren skulle utses av bolaget. Enligt vissa avtal skulle kallelsen till synen ombesörjas av jordägaren. Vidare funnes i kontrakten understundom stadganden, som i avseende å klander av syn bestämde ett annat förfarande än det i lagen föreskrivna. Sålunda bestämdes exempelvis i ett kon- trakt om fideikommissarrende, att tvistefrågor angående synen skulle avgöras av skiljemän och att klander mot skiljedomen icke finge anställas. I ett större bolags kontrakt sades, att vid missnöje med synen ärendet icke finge hänskjutas till domstol utan skulle avgöras av »kompromissarier», utsedda av de båda parterna. I ett avtal anfördes, att synemännens protokoll skulle gälla som laga kraftvun'nen dom. I fråga om kostnaderna för synen tillämpades jämväl mycket olika bestäm- melser. Vid sådana syneförrättningar, som efter vad bestämmelserna om synen gåve vid handen torde huvudsakligast ske i jordägarens intresse, åtoge sig jord-

11—388572.

ägaren i regel även kostnaderna. Understundom uppdelades dessa lika mellan jordägaren, tillträdaren och avträdaren. Exempel saknades emellertid ej på att tillträdessynen skulle bekostas av arrendatorn samt avträdessynen av jordägaren. Då emellertid avträdessynen i regel på samma gång vore tillträdessyn, undginge jordägaren på så sätt alla kostnader för synen. Slutligen kunde nämnas, att ett större bolag i sina kontraktsformulär bestämde, att av- och tillträdessyn skulle ske enligt gällande arrendelag, därest icke arrendets skick vid av- respektive tillträdet på annat för parterna bindande sätt fastställdes. Enligt arrendelagen finge emellertid angående fastighetens skick vid av- eller tillträdet bevisning icke föras annorledes än genom syn.

Vid 1936 års riksdag väcktes inom båda kamrarna två likalydande motio- ner (Iz285 och 11:486), vari påtalades det förhållandet, att mången gång andra regler än lagens synebestämmelser föreskrivits i upprättade avtal. Ar- rendatorerna hade på grund av okunnighet om lagens rätta innebörd funnit sig i vad sålunda upptagits i kontrakten. Med hänsyn härtill funne motio- närerna undersökning erfordras, huruvida icke i den uppräkning av tving- ande bestämmelser, som förekommer i 2 kap. 43 å nyttjanderättslagen, bor— de till parternas upplysning upptagas även bestämmelserna om syn.

I det utlåtande, nr 30, som andra lagutskottet avgav över bland annat nämnda motioner, uttalade utskottet, att lagstiftningen ansåges ha sådant innehåll, att det icke stode de avtalsslutande parterna fritt att ersätta lagens bestämmelser med andra. Såsom framhållits i motionerna torde det för- hållandet att syneparagraferna icke återfunnes uti den i 43 å gjorda upp- räkningen i vissa fall ha medverkat därtill, att andra bestämmelser än de i lagen föreskrivna synebestämmelserna kommit att intagas i upprättade av- tal. Åtgärder för att undanröja sådana missförhållanden borde enligt ut- skottets mening vidtagas. Utskottet förordade i anledning härav, att en omprövning verkställdes rörande lämpligheten att i allmänna arrendelagen uttryckligen angåves, att däri intagna synebestämmelser vore av tvingande natur.

*De regler om syn, vilkas innebörd i det föregående utvecklats, äga till— lämpning även på arrenden, som hemfalla under de i nyttjanderättslagen förekommande sociala arrendebestämmelserna. Tillträdessynen och avträ- dessynen ha jämväl här i första hand till uppgift att tillsammans utgöra den grund, efter vilken en jämförelse skall ske mellan fastighetens skick vid till— trädet och dess skick vid avträdet. Liksom vid andra arrenden äro kontra- henterna oförhindrade att helt eller delvis ersätta synen med något avtalat jämförelsemoment. De kunna således på bindande sätt träffa avtal, exem- pelvis att tillträdesbristen skall beräknas till 500 kronor eller att någon av— trädesbrist ej skall anses föreligga. Genom dylikt avtal kan tydligen synen göras helt överflödig för det ändamål som nu berörts.

Emellertid ha tillträdessynen och avträdessynen härutöver var för sig vissa självständiga uppgifter, därvid dessa båda syner icke äro beroende av varandra eller av särskilt avtalade jämförelsemoment. Härvidlag framträ- der en viss olikhet mellan de allmänna arrendena samt ifrågavarande sociala

i 7 i _. l

arrenden. Medan vid förstnämnda arrenden synerna ej ha andra uppgifter än sådana, som äro betingade av kontraktsvillkor eller av lagregler med allenast dispositiv karaktär, skola vid de sociala arrendena synerna jämväl tillgodose vissa ändamål vilka sammanhänga med tvingande lagbud. Så- lunda skola synemännen vid tillträdessynen dels bestämma vilka å fastig- heten befintliga byggnader äro nödiga för jordbruket, dels avgöra huru- vida ett eller flera såsom nödiga ansedda hus saknas och således böra upp- föras eller huruvida nödigt hus behöver ombyggas eller undergå större re- paration, dels ock bestämma erforderligt byggnadsarbetes omfattning och beskaffenhet samt den tid och kostnad det anses betinga ävensom förelägga jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Vid avträdessynen åligger det synemännen att verkställa den uppskattning som erfordras för bestämmande av den ersättning, vilken må tillkomma arrendatorn enligt de, vad sociala arrenden beträffar, tvingande reglerna om gottgörelse för ny— odling, betesförbättring och täckdikning. Då kontrahenterna icke genom förbehåll i arrendekontraktet kunna utesluta eller inskränka jordägarens skyldigheter att bygga eller att gottgöra arrendatorn för utförda förbätt- ringar av nämnda slag, torde kontrahenterna ej heller med laga verkan kunna i kontraktet göra förbehåll om att tillträdes- eller avträdessyn ej skall hållas. Har sådant förbehåll gjorts, torde i varje fall arrendatorn utan hinder därav kunna påfordra syn. Emellertid är syneinstitutet icke obliga- toriskt i den meningen, att en syn kan framtvingas, trots att ingendera kon- trahenten är villig att taga initiativ till synens hållande. I följd härav är det även vid sociala arrenden jämförelsevis vanligt att syn uraktlåtes.

Vad beträffar synekostnaden gäller även vid sociala arrenden regeln att jordägaren och arrendatorn skola gemensamt vidkännas kostnaden. Emel- lertid är denna regel av tvingande karaktär vid de sociala arrendena.

Enligt norrländska arrendelagen äro ändamålen med tillträdes- och av- trädessynerna huvudsakligen desamma som förut angivits i fråga om sociala arrenden under nyttjanderättslagen. Synerna skola sålunda dels möjlig- göra en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och dess skick vid avträdet, dels tillgodose vissa fristående, med tvingande lagbud sam— manhängande uppgifter. Att kontrahenterna icke kunna med laga verkan genom förbehåll utesluta rätten att påkalla syn följer omedelbart där- av, att föreskrifterna om syn icke undantagits från lagens tvingande reg- lering.

Vid tillträdessynen åligger det synemännen särskilt att avgöra de frågor, vilka föranledas av jordägarens byggnadsskyldighet. Härutinnan må erin- ras att jordägaren enligt norrländska arrendelagen — utöver skyldigheten att svara för nybyggnad, ombyggnad och större reparationer — genom tvingande regler blivit ålagd skyldighet att vid tillträdet ha utfört alla er- forderliga mindre reparationer å nödiga byggnader ävensom att överlämna fastighetens ägor och inrättningar i ett efter ortens sed behörigt skick. Vis- serligen motsvaras dessa tvingande regler icke av någon föreskrift som

giver synemännen befogenhet att förelägga jordägaren att verkställa dylika mindre reparationer. Synemännen skola, i likhet med vad som gäller en- ligt nyttjanderättslagen, undersöka allt vad till fastigheten hör samt i pen— ningar uppskatta den vid undersökningen befunna tillträdesbristen. Emel- lertid synes den omständigheten, att jordägarens berörda åliggande grundats å tvingande lagbud, kunna föranleda tvekan, i vad mån synemännens upp— skattning av brister kan ersättas genom en mellan kontrahenterna ingången överenskommelse beträffande tillträdesbristen. Den tvingande regleringen torde i detta hänseende föranleda att kontrahenterna — i olikhet med vad fallet är vid sociala arrenden under nyttjanderättslagen —— icke kunna ge- nom förbehåll i kontraktet utesluta befogenheten för endera av dem att vid synen påkalla en verklig uppskattning av bristerna. Något annat är, att om en sådan uppskattning ej kommit till stånd, en dylik överenskommelse kan för framtiden på bindande sätt komplettera synen.

Vad avträdessynen angår, har denna enligt norrländska arrendelagen så till vida en annan karaktär än enligt nyttjanderättslagen, att det åligger syne- männen att döma mellan parterna. Deras uppgift är sålunda icke begrän- sad till att angiva en viss summa såsom uttryck för vad det kostar att bota befunna brister, utan synemännen skola genom formligt beslut ålägga den ersättningsskyldige att utgiva visst belopp motsvarande skillnaden mellan tillträdesbristen och avträdesbristen. Sådant beslut går, när synen vunnit laga kraft, i verkställighet lika med domstols laga kraft ägande dom. Åt synemännen har även tillerkänts befogenhet att med kraft av dom bestämma huruvida och till vilket belopp arrendatorn skall njuta ersättning för var- aktig jordförbättring. Slutligen ankommer det på synemännen att med nyss- nämnda rättsliga verkan avgöra vissa frågor vilka enligt nyttjanderättslagen anförtrotts åt skiljemän. Detta gäller frågor om lösen vid jordägarens åter— tagande av fastigheten före arrendetidens slut, om ersättning för överlopps- hus eller om lösen för stråfoder.

Den karaktär av skiljedomsförfarande, som sålunda kännetecknar avträ- dessyn enligt norrländska arrendelagen, betingar vissa avvikelser från nytt- janderättslagens regler angående synemännens tillsättande och vad därmed sammanhänger. Vid syn enligt norrländska arrendelagen skola synemännen till antalet vara tre. Dessa utses på det sätt, att jordägaren och arrendatorn först välja var sin syneman, varefter de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas part att utse syneman eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av tredje synemännen, äger länsstyrelsen, domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Även i fråga om vissa andra detaljer skilja sig norrländska arrendelagens synebestämmelser från vad som gäller enligt nyttjanderättslagen. Beträffande synekostnaden gäller — liksom vid sociala arrenden enligt nyttjanderättslagen —— den tvingande regeln att jordägaren och arrendatorn skola gemensamt vidkännas kostnaden för tillträdessyn och för avträdessyn. Utan motsvarighet i nyttjanderättslagen är däremot be- stämmelsen att, där ej annorlunda avtalats, part ej må förpliktas att till sy- neman gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämn- deman.

Liksom nyttjanderättslagen saknar även norrländska arrendelagen tvångs- medel för det fall att ingendera kontrahenten vill påkalla syn.

Utformningen av syneinstitutet är tydligen beroende av de materiella rätts- Arrende- regler, som avses skola gälla beträffande nybyggnad samt i fråga om vård ””M”-”n' och underhåll av fastigheten och dess tillbehör. Så länge lagen å ena sidan medgiver arrendatorn gottgörelse för botande av tillträdesbrist och å andra sidan gör honom ersättningsskyldig för vad han försummar i fråga om fastig- hetens vård och underhåll, lärer en uppgörelse baserad på jämförelse mel- lan fastighetens skick vid tillträdet och dess skick vid avträdet framstå såsom

' naturlig. Och att lagen för vinnande av större säkerhet utstakar en viss ord-

; ning, som kontrahenterna böra iakttaga, om de vilja föra bevisning angående ?

fastighetens skick, torde likaledes överensstämma med det praktiska livets krav. På sätt gällande lag redan i huvudsak beaktat bör emellertid en uppgörelse _ av nyssnämnda art begränsas till att avse sådana förvaltningsåtgärder, vilka * inrymmas i arrendatorns förpliktelser eller av naturliga skäl ankomma på är- rendatorns initiativ. I den mån fråga är om åtgärd, som jordägaren enligt ' lag är skyldig att ombesörja men som likväl utförts av arrendatorn, vore det mindre följdriktigt och även mindre rättvist mot arrendatorn, om denne skulle * behöva invänta arrendets upphörande för att utbekomma ersättning för vad han sålunda åtgjort. Dylik ersättning torde böra utbetalas omedelbart, i mån av arbetets utförande. Den nuvarande allmänna arrendelagen innehål- ler ock i överensstämmelse härmed bestämmelser som innebära, att om jord— ägaren i arrendeavtalet utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller att el- jest försätta fastigheten i visst skick eller om jordägaren blivit byggnadsskyl- dig på grund av inträffad eldsvåda eller liknande händelse, arrendatorn be- rättigas att, där han utför arbetet i jordägarens ställe, i mån av arbetets ut- förande undfå gottgörelse med det belopp vartill kostnaden för bristens av- hjälpande på förhand beräknats vid särskild syn. Inom den sociala arrende- lagstiftningen finnes enahanda system i anslutning till jordägarens legala skyl- dighet att svara för nybyggnad och större reparationer. En följd härav är givetvis, att betydelsen av den uppgörelse, som skall ske vid avträdet och grundas på jämförelse med förhållandena vid tillträdet, blir relativt mindre vid de arrenden, som lyda under sistnämnda lagstiftning.

Då arrendeutredningen, såsom i annat sammanhang redan utvecklats, fun- nit sig böra föreslå den legala nybyggnadsskyldighetens utsträckande till vissa stora kategorier av arrenden, där för närvarande sådan skyldighet ej åvilar jordägaren, har arrendeutredningen naturligen förutsatt en motsvarande ut- vidgning av systemet med omedelbar ersättning till arrendator, som i jord- ägarens ställe ombesörjer nybyggnad eller större reparation. Härmed beak- tas sålunda i ganska stor utsträckning de i motioner vid 1935 och 1936 års riksdagar framförda yrkandena, att de vid syn fastställda bristbeloppen borde utbetalas till arrendatorn, allteftersom bristerna av honom avhjälptes. . I den mån nu berörda yrkanden avse arrendatorns rätt till ersättning för

åtgärder, vilka falla utom ramen för den jordägaren vid vissa arrenden ålag- da byggnads- och reparationsskyldigheten, kan däremot arrendeutredningen, såsom redan framgått, icke tillmötesgå desamma. Det vore knappast rätt— vist mot jordägaren om han, när lagen icke ålägger honom att tillhandahålla fastigheten i felfritt skick och än mindre under arrendetiden avhjälpa alla uppkommande brister, likväl skulle vara skyldig att verkställa utbetalning till arrendatorn vid en tidpunkt, då det ingalunda är klart, huruvida arren- datorn har tillgodohavande hos jordägaren, utan tvärtom möjlighet förelig- ger att jordägaren har tillgodohavande hos arrendatorn. Såsom andra lag- utskottet vid 1936 års riksdag framhållit kan ett fastställande av huru här- med förhåller sig icke ske förrän vid en syn, där fastighetens skick idess hel- het blir föremål för undersökning. Och att i lag meddela föreskrift, som be- rättigar envar av kontrahenterna att när som helst under arrendetiden få till stånd en dylik fullständig undersökning med därpå grundad uppgörelse, lärer icke böra ifrågakomma. En dylik befogenhet skulle näppeligen motsvara vad som i normala fall är ändamålsenligt och synes därför liksom hittills få bliva beroende av överenskommelse mellan kontrahenterna.

Ehuru det icke undgått arrendeutredningen att syneinstitutet på sina håll bedömes såsom en föga tillförlitlig grundval för uppgörelse mellan jordägare och arrendator, har arrendeutredningen likväl icke härav kunnat bibringas den övertygelsen, att själva det nuvarande systemet bör övergivas eller under- gå någon mera väsentlig omläggning. Att förbättringar i en del avseenden stå att vinna synes visserligen antagligt, och arrendeutredningen skall längre fram närmare utveckla vilka lagändringar lämpligen böra genomföras till stärkande av syneförrättningarnas pålitlighet. Givet är emellertid att önske- målet om att synerna skola giva ett i alla enskildheter objektivt riktigt resul- tat icke får drivas så långt, att lagregler uppställas vilka åsidosätta skälig hänsyn till den praktiska ändamålsenligheten och till kontrahenternas in- tresse av att icke betungas med alltför dryga synekostnader.

Med den ofullkomlighet, som med nödvändighet måste vidlåd-a synen såsom bevismedel, är det icke utan vikt, att kontrahenterna äga erforderlig frihet att överenskomma om en grundval för uppgörelse, som kan göra bevisning genom syn överflödig. Härmed avses visserligen icke att kontrahenterna skulle kunna genom förbehåll i kontraktet åsidosätta syneförrättningarna, där dessa erfordras för förverkligandet av syftet med legala och tvingande regler angående nybyggnadsskyldighet och ersättning för jordförbättringar. Men i den mån synens uppgifter — såsom enligt arrendeutredningens förslag alltjämt blir fallet vid de 5. k. allmänna arrendena — icke stå i dylikt samman- hang med tvingande lagbud, bör enligt arrendeutredningens mening giltighet icke frånkännas en överenskommelse, som innebär att fastigheten skall till— trädas eller avträdas utan syn. Även vid sociala arrenden torde möjlighet alltjämt böra beredas kontrahenterna att träffa avtal angående fastighetens skick, i den mån tvingande materiella rättsregler icke lägga hinder i vägen härför.

Då andra lagutskottet vid 1936 års riksdag, på sätt i den förut lämnade redogörelsen omförmälts, förordat omprövning röran-de lämpligheten av att i allmänna arrendelagen uttryckligen angiva att däri intagna synebestäm- melser skulle vara av tvingande natur, har utskottet sannolikt icke åsyftat borttagande av den dispositionsfrihet som nyss berörts. Arrendeutredningen utgår från att utskottet med sin hemställan velat förorda en lagändring av redaktionell beskaffenhet, avsedd att förebygga, att kontrahenterna avtala om att bevisning skall presteras i en ordning, som icke uppfyller de lagliga villkoren för ernåendet av den bevisverkan som med syn avses. Den fram— ställning arrendeutredningen lämnat angående innebörden av de i allmänna arrendelagen förekommande synebestämmelserna torde emellertid utvisa, att dessa bestämmelser icke rätteligen kunna — på sätt utskottet ifrågasatt — införas i den uti 2 kap. 43 & förekommande uppräkningen av tvingande lagbud. Sagda bestämmelser äro nämligen icke tvingande i den betydelsen, att det är kontrahenterna betaget att genom förbehåll utesluta deras tillämp— ning. Iakttagandet av dessa bestämmelser är endast ett villkor för ernåendet av giltig bevisning rörande fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet, och detta villkor är för övrigt beträffande en del av bestämmelsema icke alldeles obetingat. Ett införande av synebestämmelserna i den nämnda uppräkningen skulle vid sådant förhållande, om någon saklig ändring ej därmed åsyftades, bliva missvisande och kunna föranleda oriktig tolkning i skilda hänseenden.

Emellertid delar arrendeutredningen uppfattningen att något bör göras för att om möjligt förebygga sådana kontraktsvillkor angående syn, vilkas iakttagande skulle få till följd att synen komme att sakna bevisverkan. Av nuvarande lag framgår icke med säkerhet, att dylika kontraktsvillkor äro oförbindande för kontrahenterna. Arrendeutrednignen har med hänsyn här- till föreslagit ett uttryckligt förbud mot att i arrendeavtalet intaga förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättan-de eller beträffande fullföljd av talan mot synen strider mot de lagliga föreskrifterna. Om sådant förbehåll likväl skett, skall detsamma vara utan verkan.

Av det sålunda föreslagna stadgandet drabbas givetvis icke sådan-a kon- traktsvillkor, vilka inom lagens ram avse att närmare reglera syneproceduren eller stärka garantierna för synens tillförlitlighet.

Såsom i den förut lämn-ade redogörelsen utvecklats har synen — den i laga ordning förrättade och laga kraft vunna synen — en bevisverkan, som inne- bär att synen gäller såsom fullt bevis för fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Då en sådan bevisverkan motsvarar själva det praktiska syfte som uppbär syneinstitutet, torde mot lagens ståndpunkt i nämnda hänseende ej vara något att erinra. Emellertid har i lagen även det negativa faktum, att syn uraktlåtes, förbundits med en vittgående rättsverkan. Genom stad- gandet att bevisning angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet ej må föras annorledes än genom syn, har synen upphöjts till ett uteslutande, ett obligatoriskt bevismedel. Är synen ej ersatt av något annat jämförelse- moment, kan denna regel för endera parten medföra en verkan, som inne- bär själva den materiella rättens förlust.

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen och särskilt av däri åter- givna rättsfall har synens karaktär av uteslutande bevismedel ej sällan givit upphov till svårigheter i rättstillämpningen. Den formellt stränga ståndpunkt lagen i detta hänseende intager kan tvivelsutan medföra resultat, som äro föga tilltalande för rättskänslan. Om kontrahenterna, måhända i full över- ensstämmelse med vad som allmänt brukas i liknande situationer, avstå från syn, ehuru de icke avtalsvis fixerat någon grundval för en uppgörelse, kan resultatet bliva en förlust för den ene, samtidigt som den andre gör en opåräknad vinst. Sådana fall äro ävenledes tänkbara, att en förrättad syn, där synemännen råkat förbigå någon del av fastigheten, efter klander un- danröjes och någan bevisning ej därefter kan föras, enär den lagliga tiden för hållande av syn utgått. Såsom mindre tillfredsställande måste också be— tecknas det förhållandet att en arrendator, som är berättigad till ersättning för varaktig jordförbättring, går miste om denna ersättning, om han av oför- stånd icke påkall-ar avträdessyn.

Principen om syn såsom uteslutande bevismedel lärer ha sin grund i upp- fattningen att någon tillförlitlig utredning angående fastighetens skick ej står att vinna på annat sätt än genom syn. Denna uppfattning synes emeller- tid knappast kunna tilläggas undantagslös giltighet. Om exempelvis vid till- trädet fastighetens skick utrönts genom en fullständig undersökning, vilken allenast till följd av någon formell omständighet icke kan godkännas såsom laga syn, torde utsikterna att ernå en rättvis uppgörelse vid avträdet meren- dels vara större, om hänsyn får tagas till en sådan undersökning än om part skall anses ha försuttit varje möjlighet att föra bevisning. När det gäller förhållanden, vilka hänföra sig till avträdet eller till annan ej alltför avlägsen tidpunkt, lärer det ej heller vara uteslutet, att den utredning, som i en rätte- gång kunde presteras genom vittnen eller annorledes, skulle kunna bliva en tillfyllestgörande grundval för åläggande av betalningsskyldighet för endera parten. Vad särskilt angår fråga om ersättning till arrendatorn för verk- ställd jordförbättring, exempelvis nyodling, — en ersättning som ju är obe- roende av den vanliga jämförelsen i fråga om fastighetens skick vid tillträdet och avträdet —— torde det ligga i öppen dag, att en tillförlitlig utredning an- gående beloppet av sådan ersättning skulle kunna presteras även på annat sätt än genom laga syn. Att i övrigt rättspraxis ej stått främmande för tan- ken, att vanliga bevismedel skulle kunna under särskild-a omständigheter er- sätta syn, har påvisats i den förut lämnade redogörelsen.

Någon anledning att befara, att ett eftergivande av omförmälda princip skulle föranleda kontrahenter att i än större utsträckning än hittills avstå från synerna, torde näppeligen föreligga. Om än nackdelarna av att syn ur— aktlåtes i särskilda fall bliva mindre än under nuvarande förhållanden, så bliva dock fördelarna av att syn förrättas alltjämt desamma, i det att synen bibehåller sin fulla beviskraft. Ej heller synes det antagligt, att principens eftergivande skulle medföra någon märkbar ökning i domstolarnas arbets- börda. Arrendeutredningen har på nu anförda skäl ansett sig böra föreslå, att

bestämmelsen om att bevisning angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet ej må föras annorledes än genom syn uteslutes ur lagen. I samband härmed har innehållet i 2 kap. 13 å kompletterats med ett stadgande varav framgår, att en oklandrad, i laga ordning hållen syn gäller såsom fullt bevis och att motbevisning emot sådan syn ej är tillåten.

Beträffande syneinstitutets anordnande möter i främsta rummet problemet att utjämna de olikheter, som för närvarande föreligga mellan synebestäm- melserna i nyttjanderättslagen och motsvarande stadganden i norrländska arrendelagen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen erbjuda de nu- varande skilda systemen en tämligen komplicerad bild. Och det vore näppe- ligen försvarligt att vid en reform av arrendelagstiftningen förbigå det önske- mål om förenkling, som på detta område ligger i öppen dag.

Den grundläggande skillnaden mellan systemen är tydligen den, att medan synemännen enligt nyttjanderättslagen icke äga befogenhet att döm-a till be- talningsskyldighet, avträdessynen enligt norrländska arrendelagen däremot har karaktär av verkligt skiljemannaförfarande, ehuru med bibehållen rätt för part att även på materiella grunder klandra synen. Att synemännen så- lunda enligt sistnämnda lag icke blott konstatera fastighetens skick och upp— skatta värdet av brister och förbättringar utan även ålägga part den ersätt- ningsskyldighet vartill'denna vidräkning giver anledning, kan givetvis inne- bära en processuell lättnad för den ersättningsberättigade. Fördelen härav torde dock vara av relativt underordnad betydelse. Det kan antagas att en likvid på grundval av förrättade syner regelmässigt skulle ha kommit till stånd utan rättegång, även om synemännens utlåtande icke innehållit ett formligt betalningsåläggande för ena parten.

Enligt arrendeutredningens mening vore det mindre välbetänkt att låta en för hela riket enhetlig reglering av syneförfarandet bygga på det system, som föreskrivits i norrländska arrendelagen. Även om detta utan olägenhet kan tillämpas på de i regel enklare förhållanden, som råda vid de norrländska ar- rendena, följer icke härav att systemet skulle kunna passa för alla arrenden inom hela riket. Vad särskilt angår de arrenden, vilka hemfalla under all- männa arrendelagen, uppkomma i samband med synerna ofta svårbedömliga rättsfrågor, och de värden som därvid stå på spel äro ej sällan betydande. Att vidga synemännens behörighet till att avse även rättslig bedömning skulle i betraktande härav giva fog för starka betänkligheter. Erfarenheten giver ingalunda stöd åt en förhoppning, att synemän i allmänhet skola visa sig kompetenta att på tillfyllestgörande sätt lösa rättsliga spörsmål. Då den ordning, som i förevarande hänseende gäller enligt nyttjanderättslagen, så- ledes torde böra bibehållas, lärer önskemålet om enhetlighet böra tillgodoses genom att sagda ordning erhåller tillämpning även med avseende å de norr- ländska arrendena. Att alltjämt bibehålla särbestämmelser för dessa arren- den, synes icke i någon mån påkallat av förhållandenas beskaffenhet.

Vad nu anförts är likväl icke avgörande för den i viss mån fristående frågan efter vilken metod och till vilket antal synemän böra tillsättas. Såsom

i den lämnade redogörelsen utvecklats, råder härutinnan den olikheten mel- lan nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen, att den förra överläm- nar åt parterna gemensamt, om de kunna enas om valet, att tillsätta synemän- nen, vilka icke behöva vara flera än två, medan den senare lagen låter jord- ägaren och arrendatorn välja var sin syneman och stadgar att de sålunda utsedda skola tillkalla en tredje syneman. Mot nyttjanderättslagens anord— ning har — bland annat av Riksförbundet landsbygdens folk i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 december 1933 — framförts den anmärkningen, att anordningen icke skulle i tillräcklig grad garantera en opartisk prövning, i det att kontrahenternas enighet om valet av synemän, på grund av jord- ägarens dominerande ställning, ej sällan vore allenast skenbar. Ehuru denna synpunkt måhända icke bör frånkännas allt berättigande, synes dock kun- na betvivlas, att mycket vore vunnet med att utbyta sagda anordning mot den som gäller enligt norrländska arrendelagen. De egentliga garantierna för oväld i bedömningen ligga dock däri, att synemännen uttagas ur en krets av personer, vilka på grund av sin verksamhet såsom nämndemän", ägodel- ningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar kunna förut— sättas besitta den nödiga ansvarskänslan. Den i norrländska arrendelagen föreskrivna metoden för tillsättande av synemän är å sin sida förbunden med nackdelar. Det kan befaras att de båda synemän som utses av parterna bliva benägna att betrakta sig mera såsom partsrepresentanter än såsom opartiska sakkunniga. En sådan tillsättningsmetod är därför från bör- jan ägnad att skärpa intressemotsättningen och framkalla tvistigheter. Att denna metod nödvändiggör tillsättande av ytterligare en syneman, innebär även ur kostnadssynpunkt en olägenhet, som arrendeutredningen icke för sin del vill underskatta.

Det har sålunda synts lämpligt att även i nu berörda hänseenden lägga nytt- janderättslagens system till grund för den för hela riket gemensamma regle- ringen. En närmare granskning av synebestämmelserna har dock föranlett arrendeutredningen att föreslå vissa jämkningar i syfte att stärka syneförrätt— ningarnas pålitlighet. Till dessa frågor återkommer arrendeutredningen i specialmotiveringen.

|. |

VI. Förening av arrende- och arbetsavtal.

Enligt gällande rätt kan i ett arrendeavtal legan utsättas i penningar eller naturalster eller arbete eller i kombination av dessa alternativ. Legan kan vara bestämd i arbete sålunda, att arrendatorn är skyldig att fullgöra visst antal dagsverken hos jordägaren. En annan form för legans utsättande i ar- bete är att arrendatorn skall utföra en viss arbetsmångd för varje är, exempel- vis nyodling av ett tunnland årligen eller uppläggning varje år av viss längd stenhägnad. Ett arrendeavtal kan emellertid vara förenat med arbetsavtal, även om icke legan eller någon del därav blivit bestämd i dagsverken eller annat arbete. Kontraktet kan nämligen innefatta skyldighet för arrenda- torn att utöver den bestämda legans utgörande, mot särskild kontant ersätt- ning, uträtta visst arbete i form av dagsverken eller ackord. Undandrager sig arrendatorn att utgöra honom enligt arrendeavtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller visar han tredska vid arbetets utförande, förverkas arrenderätten, och jordägaren blir sålunda berättigad att uppsäga avtalet. Dock får arrendatorn ej skiljas från arrendet, om det han låtit komma sig till last är av ringa betydenhet.

Förekomsten av kombinerade arrende- och arbetsavtal har visat sig erbjuda särskilda svårigheter vid arrendelagstiftningens utformning. Vid tillkomsten av 1907 års lagstiftning beaktades i främsta rummet önskemålet att arbets-x skyldigheten skulle vara till sitt mått bestämd. I lagen upptogs därför för- bud mot att i arrendeavtalet göra förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken på tillsägelse av jordägaren utgöra så— dana, ett förbud som likväl icke torde hindra parterna att vid sidan av arren- deavtalet träffa särskild överenskommelse om ej närmare fixerad arbetsskyl— dighet. Med avseende å sättet för arbetsskyldighetens uttagande stadgades, att om dagsverken skulle utgöras och det ej blivit bestämt huru dessa skulle fördelas å särskilda tider av året, hel-a antalet dagsverken skulle, i den mån det kunde ske, jämnt fördelas på årets veckor. Vidare föreskrevs, att jord- ägaren borde för varje arrendeår eller arbetssäsong i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar då han hade att utgöra dagsverken, samt att arrendatorn, ändå att avtalet annorlunda bestämde, ej vore pliktig att inställa sig till arbete förrän å andr-a dagen efter det nyssnämnda uppgift meddelats honom.

Till dessa bestämmelser fogades genom 1927 års lagstiftning ytterligare regler. Sålunda stadga-des att i arrendeavtalet ej finge intagas förbud för arrendatorn att åtaga sig arbete åt annan än jordägaren. Man beaktade vi-

dare det förhållandet att en arrendator, som förbinder sig till viss arbetsskyl- dighet, vid bedömandet av sina utkomstmöjligheter räknar med ersättningen för det åtagna arbetet. Det ansågs därför rimligt att ålägga jordägaren viss plikt att uttaga de avsedda arbetsprestationerna. I sådant syfte stadgades, att om jordägaren undandroge sig att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet vore skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika för- månligt arbete, arrendatorn ägde njuta skäligt skadestånd. Denna regel gjor- des tvingande. Vid-are upptogs i lagen, beträffande annat arbete än i avtalet bestämda jordbruksdagsverken, ett stadgande om att arbetet ej, ändå att annorlunda avtalats, finge så utkrävas att arrendatorn hindrades att behöri- gen sköta sitt jordbruk. Den redan förut gällande regeln om förbud mot obestämd arbetsskyldighet vidgades till att avse även ann-at arbete än dags- verken.

Den sålunda tillkomna regleringen har _ utom beträffande sättet för ar- betsskyldighetens uttagande — ej avseende å skjutsning, vedhuggning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Under förarbetena till 1927 års reform framträdde meningsskiljaktigheter i fråga om det sätt på vilket arrendatorernas arbetsförhållanden borde rättsli- gen regleras. I synnerhet divergerade meningarna beträffande den princi- piella frågan, huruvida det överhuvudtaget borde tillåtas att med arrende— avtal sammankoppla arbetsavtal på sådant sätt, att en försummelse att full- göra arbetsskyldigheten skulle kunna leda till arrenderättens förverkande.

I det av jordkommissionen framlagda utkastet till social arrendelag upp- togs en bestämmelse av innehåll att lega skulle utsättas i penningar eller na— turalster och till beloppet vara bestämd. Kommissionen ville sålunda icke föreslå, att legan finge helt eller delvis utsättas iarbete. Av motiveringen att döma synes kommissionen ej heller ha avsett, att arrendatorn skulle kunna i arrendeavtalet förpliktas att fullgöra viss arbetsskyldighet mot ersättning i penningar. Såsom skäl för sin ståndpunkt anförde kommissionen bland annat följande:

Det sätt för legans utgörande, som hitintills praktiserats, hade mångrnstädes skapat missförhållanden av den art, att de vid lagstiftningens utformande krävde det allvarligaste beaktande. Den ställning jordägare och arrendatorer komme att intaga till varandra därigenom att arrendeavtalet sammankopplades med ett arbets- avtal vore synnerligen grannlaga och fordrade, om den icke skulle leda tll olid- liga slitningar, stor hänsynsfullhet, särskilt från jordägarens sida. Även om sådan i flertalet fall kunde påräknas, vore det tillstånd av osäkerhet och beroende, som för arrendatorn vore förenat därmed, alltid ägnat att skadligt inverka på för- hållandet, och lämnades därigenom ett utrymme åt godtycket, som kunle giva anledning till svåra missbruk. De i lagstiftningen upptagna föreskrifter, som av— såge att hindra jordägarna att utnyttja arrendatorns arbetsskyldighet på sådant sätt, att denne därigenom onödigtvis betungades eller hindrades i skötseln av sitt jordbruk, syntes dels icke ha blivit efterlevda dels ock icke vara tillräckliga att skänka arrendatorn den trygghet och det oberoende, som vore den sociala zrrende- lagens viktigaste syfte. Av kommissionen verkställd undersökning hade vsat, att arbetsskyldigheten ej sällan utkrävdes på sådant sätt, att arrendatorn hhdrades att ordentligt sköta sitt jordbruk. Ett annat missförhållande, vars betydese icke

finge underskattas, vore att arbetsskyldighet i regel taxerades efter mycket låga och för vederbörande arrendatorer synnerligen ogynnsamma beräkningsgrunder. Genom arrendekontrakten vore i allmänhet arrendatorerna tillförbundna vid även- tyr av arrendets förlust att ställa sin arbetskraft till jordägarens förfogande; och detta medförde, att arrendatorerna vore förhindrade att begagna sig av arbete, som eventuellt erbjödes av en annan arbetsgivare mot högre betalning. Det kunde icke anses överensstämmande med tidens krav, att ett arrendeavtal på sådant sätt sammankopplades med ett arbetsavtal. Var och en borde ha frihet att själv råda över sig och sin arbetskraft. Arrendatorn borde därför äga rätt att i första hand sörja för sitt eget arrendebruk; ville han därjämte arbeta åt andra, finge han avtala därom med arbetsgivaren på samma sätt och på samma villkor som andra arbetare. I de fall, då arbetsskyldigheten vore av större omfattning, födde den hos arrendatorerna en känsla av tvång och bundenhet, vilket ej vore till gagn för det sätt på vilket arbetsskyldigheten fullgjordes. Ohåga och brist på arbets— glädje karaktäriserade ofta nog i hög grad arrendatorernas arbete åt jordägaren. Detta vore ej till fördel för arbetsresultatet, det bidroge ej heller till ett gott för- hållande mellan jordägaren och arrendatorerna. Arbetsskyldigheten vore därför ofta roten till missnöje och tvistemål mellan jordägare och arrendatorer. Bland arrendatorerna rådde en bestämd opinion mot det gällande systemet. Ett ytter- ligare skäl till dess avlägsnande vore att båda parterna komme att bliva föga benägna att för så lång tid som den längsta tillåtna arrendetiden ingå avtal av sådan innebörd. Oavsett att svårighet-er alltid måste möta för bestämmandet av arbetslönen för en så lång tidsperiod som femton år, ställde sig även andra om- ständigheter hindrande för sådana avtals ingående. Sådana omständigheter vore från jordägarnas sida omöjligheten att på förhand fixera arbetsbehovet för en längre tid och från arrendatorernas sida en naturlig motvilja mot att för hela arrendeperioden fastlåsa arbetskraften vid en viss arbetsgivare. Att jordbruk eller skogsbruk, som vore beroende av arrendatorernas arbetskraft, skulle i mera av- sevärd mån röna inflytande av det gällande systemets avlägsnande, torde ej kunna med fog befaras. Hinder förefunnes ej, att jordägaren vid sidan av arrendeavtalet och oberoende av detta avslutade ett arbetsavtal med arrendatorn,

Beträffande frågan huru jordägarnas behov av arbetskraft skulle tillgodo— ses, därest kommissionens förslag bifölles, anförde kommissionen i annat sammanhang följande:

Vad först skogsarbetena anginge, bleve avgörandet lättare. Dessa krävde yrkes— vana arbetare, och det kunde väl icke anses vara annat än ett framsteg både eko- nomiskt och kulturellt att låta jordbrukaren sköta sitt och giva skogsbruket dess egen arbetarestam. Man skulle emellertid kunna säga, att där vissa skogsarbeten vore att betrakta som säsongarbeten, som måste utföras under vintertid, medan snön läge i skogarna och underlättade transporterna, så erbjöde sig här ett lämpligt ar- betsfält just för mindre jordbrukare, som vore mera lediga om vintern och i stor utsträckning ansåges då behöva arbetsförtjänst.

En sådan angelägenhet borde dock icke, gent emot de stora olägenheterna av arbetsskyldigheterna, föranleda dessas bibehållande vid arrendejordbruket. Arren- datorerna komme i alla fall att efter friköpning i stor utsträckning erbjuda frivilligt arbete i all synnerhet om vintrarna och även om somrarna, när det verkligen pas— sade sig för dem och det lönade sig. Ett sådant frivilligt arbete borde också bliva utfört med större intresse. På samma gång avskaffades därigenom den under alla förhållanden obehöriga tvångsunderhetalningen genom gamla alltför låga taxor. Det vore dessutom känt, att arbetet i skogarna i den största utsträckning redan nu upprätthölles genom sådant frivilligt erbjudande från självägande bönder. I den mån sådan arbetskraft ej räckte till för sommararbetena, bleve det ofrånkomligt

att 'därför anlita arbetskraft av icke jordbrukare. Detta vore också ur båda nä- ringarnas synpunkter uppenbarligen det enda rätta. Ju mera jordbrukare kunde beredas tillfälle att helt slå sig på sitt jordbruk, ju bärkraftigare bleve jordbruket i landet i alla avseenden och desto bättre bleve skogsarbetet utfört genom anlitandet av vana yrkesarbetare.

Mera invecklad ställde sig saken vid utfinnandet av medel att tillförsäkra det stora jordbruket arbetskraft i stället för den, som nu på ett beräkneligt sätt vore ställd till dess förfogande genom kontraktsenlig arbetsskyldighet från torpare och andra mindre jordbrukare. Svårigheterna gällde här mest sommarmånaderna, där konkurrens uppstode mellan två jordbruk, som båda behövde ordentligt skötas.

Man vore härmed inne på systemet att sköta de stora jordbruken genom sär- skilt lejd arbetskraft, vilket bleve oundvikligt. Detta förefölle icke såsom någon omöjlighet. Kunde industrien samt handel och övriga näringar tillsvidare hållas i gång med lejda arbetare, borde detta icke heller vara någon oöverkomlighet för de stora jordbruken. I själva verket hade dessa också sedan gammalt arbetat helt eller delvis efter en sådan metod. Kärnan i denna anordning hade varit det 5. k. statarsystemet, utbyggt vid behov med tillfällig arbetshjälp. Statarsystemet hade med fog blivit illa ansett på grund av de dåliga förhållandena beträffande arbets- tid, bostäder och villkor i övrigt, varunder statarna i stor utsträckning lidit. Tor- parnas arbetsskyldighet hade emellertid för dem varit organiserad på ett minst lika klandervärt sätt. För dem hade därtill kommit de långa, ofta omänskliga avstån- den mellan bostaden och arbetsplatsen och det uppslitande arbetet på det egna jord- bruket efter den långa arbetsdagen på godset. Samhället måste uppbyggas på för- hoppningar om att kunna åstadkomma något bättre, och kunde torparnas villkor förbättras, borde detta även kunna ske med statarnas. Industriarbetarna hade ge- nom sina organisationer höjt industriarbetarklassens arbetsvillkor från mången gång den största förnedring till ett högre plan. De begynnande organisationerna mellan lantarbetare hade även börjat visa sin verkan mångenstädes. På åtskilliga gods sades redan nu anställningsvillkoren ha avsevärt förbättrats, under det torparnas ställning med deras arbetsskyldighet fortfarande till och med på samma ställen kunde vara mycket betryckt. Det vore givet även för godsets skötsel utan fördel att räkna med en arbetare, som vore uttröttad genom brukandet även av egen jord.

Det funnes nog här liksom på så många andra ställen en lämplig medelväg. Intet hinder mötte, att den vid ett gods anställde lantarbetaren erhölle i sina löneförmå- ner även en täppa eller ett planteringsland eller eljest något mycket litet jordbruk, som väl kunde skötas till egen trevnad på lediga stunder med hjälp av familjens övriga medlemmar. En sådan ordning borde ingen kunna motsätta sig, om arbetsgivaren och arbetaren därom vore ense. Därmed löstes problemet, om icke idealiskt, vilket aldrig skedde med något problem, så dock på det enda sätt, som vore överkomligt och någorlunda försvarbart under nuvarande förhållanden.

Två ledamöter av jordkommissionen (herrar Ehrenborg och Jansson) före- slogo, att legan visserligen skulle utsättas i penningar eller naturalster, men att i arrendeavtalet dock finge bestämmas att i stället för legan skulle enligt i orten gångbart pris utgöras till sin omfattning bestämt arbete; i händelse av tvist skulle nämnda pris bestämmas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Ytterligare två ledamöter (herrar Olsson och Wohlin) reserverade sig, un- der förklarande att de icke kunde förorda sådana lagändringar som förbjöde arrendes utgörande i arbetsprestationer. Icke heller kunde de förorda någon slags statlig eller parterna påtvingad reglering av arrendeprestationernas be- skaffenhet och storlek.

De myndigheter, somi sina yttranden över jordkommissionens utkast till

. de —._.—. ___. -.

social arrendelag uttalade sig i denna fråga, ställde sig avvisande mot försla- get, att legan ej skulle få utgöras med arbete. Härutinnan framhölls bland annat följande: Det avsedda förbudet vore ägnat att synnerligen djupt och i regel högst menligt ingripa i den enskilde företagarens handlingsfrihet. Ut- vecklingen hade visserligen gått i riktning mot en avveckling av torparsyste— met. Mångenstädes förekomme detta dock alltjämt. Inga skäl förefun- nes att omöjliggöra förekomsten av dagsverkstorp, vilket skulle bliva en följd av bestämmelsen. Systemet innebure fördelar för båda kontrahenterna. Då lagen vore avsedd att gälla så små arrenden som de, vilkas odlade jord ut- gjorde minst två hektar, drabbade förbudet även en sådan arrendator, vilken för sin utkomst nödvändigtvis måste ha extra arbetsförtjänst och vil- ken för brukningen av den arrenderade jorden behövde anlita jordägarens dragare. Väl mötte ej hinder, att vid sidan av arrendeavtalet träffades ett arbetsavtal, men det läge nära till hands att antaga, att bestämmelserna däri komme att avfattas med hänsynstagande även till arrendeavtalet. Enligt gäl— lande arrendelag skulle arbetsprestationen vara till sin mängd bestämd, vilket däremot ingalunda behövde bliva fallet med ett särskilt arbetsavtal, som allt— så kunde bliva lika och kanske mera betungande än bestämmelserna i ett arrendeavtal.

Vid 1924 års riksdag, där förevarande fråga genom väckta motioner kom under bedömande, ställde sig andra lagutskottet avvisande till tanken att för- bjuda arrendeavtals förenande med arbetsskyldighet samt anförde härom följande:

Såsom av flera myndigheter betonats vore arrendeavtalets kombinerande med ar- betsskyldighet byggt på ömsesidiga fördelar för båda kontrahenterna. Särskilt i fråga om mindre jordbruk och torp, där jordens avkastning icke försloge att täcka levnadsbehoven, kunde det innebära en bestämd fördel för arrendatorn att få utgöra legan helt eller delvis i arbete. Då jordbruket icke gåve något till avsalu, kunde det ofta för arrendatorn bliva svårt att betala ett kontant arrende. Och då arrenda- torn i allt fall för sin existens måste söka arbete hos andra, kunde det för honom vara till stor förmän att ha säker tillgång till sådant hos jordägaren. För jordägaren åter vore det i allmänhet en betydande fördel att äga tillgång till fast arbetskraft för jordbruket. Ofta nog vore hans benägenhet att från sin egendom upplåta mindre jordbruk beroende endast av utsikten att därigenom erhålla tillgång till sådan är- betskraft. Skulle denna möjlighet betagas honom, kunde det helt visst befaras att den utväg, som nu stode den jordbruksarbetande befolkningen öppen, att genom övertagande av mindre arrendebruk bereda sig egna hem, skulle i väsentlig mån bliva inskränkt. Lagstiftarens bemödanden å detta område borde därför endast åsyfta att så långt lämpligen kunde ske reglera förhållandet.

Åtskilliga medlemmar av utskottet reserverade sig mot utlåtandet, som emellertid vann riksdagens godkännande.

Enligt jordsakkunnigas förslag skulle legan ej få utsättas att utgå i dags- verken eller annat arbete. Däremot skulle möjlighet medgivas att i arrende- avtalet intaga förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra sådant arbete som vore till sin myckenhet bestämt. Ett dylikt förbehåll skulle äga giltighet under förutsättning, att ersättning för arbetet skulle utgå i penningar efter pris, ej understigande det som vid tiden

för arbetets utförande vore i orten gångbart. Om i strid mot vad sålunda stadgats arrendatorn blivit i avtalet ålagd att utan ersättning eller mot lägre ersättning än nyss sagts utgöra visst antal dagsverken eller annorlunda be- stämt arbete, skulle han, oavsett vad avtalet bestämde, njuta ersättning för arbetet efter ortens pris; och skulle jordägaren, i den mån legan vore utsatt i arbete, i stället bekomma lega i penningar efter vad med hänsyn till för- hållandena vid tiden för avtalets slutande kunde anses skäligt.

Till motivering av sitt förslag anförde jordsakkunniga följande:

Jordsakkunniga måste dela de betänkligheter, vilka från skilda håll uttalats mot att det i lagen skulle förbjudas kontrahenterna att i arrendeavtalet intaga förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utgöra dagsverken eller annat arbete till jord- ägaren. Väl måste det erkännas, att det ej numera i samma omfattning som tillförne förekomme, att legan bestämdes att utgå enbart i dagsverken eller annat arbete. Jordägarna syntes sålunda jämväl vid upplåtelser av torp och andra mindre arren- deställen allt mera ha övergått att tillämpa andra former för legans bestämmande. Men det torde icke kunna frånses, att det i vissa landsdelar fortfarande i stor ut— sträckning vore brukligt, att legan utsattes enbart i dagsverken. Och synnerligen ofta torde det förekomma, att legan utginge i såväl penningar som dagsverken eller annat arbete. Denna form för legan användes inom alla delar av mellersta och södra Sverige och torde utan tvivel vara den mest brukliga vid upplåtelser av så- väl större och medelstora torp som mindre utgårdar under fideikommiss och större gods. Vid ett stort antal av dessa upplåtelser tillförbundes arrendatorn dessutom att jämte arrendedagsverken till jordägaren utgöra överdagsverken eller annat ar- bete mot ersättning. Vid bolagsarrenden utsattes legan numera i regel i penningar, men arrendatorn ålades vanligen i arrendeavtalet att mot särskild ersättning till jordägaren utgöra viss arbetsskyldighet, bestående antingen i dagsverken i jordäga- rens jordbruk eller skogsbruk eller ock i ackordsarbete såsom kolning, buggningar, körslor m. m.

Anledningen till att arrendeavtal sammankopplades med arbetsavtal vore från jordägarens sida en önskan att tillförsäkra sig stadigvarande arbetskraft för sitt jord- bruk eller sitt skogsbruk. Förbjödes nu i lagen jordägaren att tillförbinda arren- datorn att utgöra dagsverken eller annat arbete, torde det helt visst kunna befaras, att mången jordägare skulle komma att avhålla sig från att upplåta torp och andra mindre jordbruk på arrende, varigenom den utväg, som nu stode den jordbruks- arbetande befolkningen öppen, att genom övertagande av dylika mindre arrendebruk bereda sig egna hem skulle i väsentlig mån bliva inskränkt. Vad särskilt skogs- ägarna anginge, så vore det rationellt bedrivna skogsbruket i oundgängligt behov av en fast och yrkeskunnig arbetarstam, som vore bosatt på skogarna. Detta behov hade skogsägarna sökt tillgodose genom att åt skogsarbetare upplåta mindre jord- bruk på arrende. Väl utgjordes dessa jordbruk i ej obetydlig omfattning av gamla bondgårdar som inköpts för skogstillgångarnas utnyttjande. Men ej sällan hade för detta ändamål helt nya bebyggelser ägt rum på skogarna. I båda fallen hade skogsägarna ofta nedlagt betydande kostnader å arrendeställenas iståndsättande, vilka kostnader merendels ej kunde förräntas genom de ringa arrendebelopp som dessa inbringade.

Beträffande en del orter kunde det visserligen förutsättas, att en jordägare ej behövde räkna med att hans egna arrendatorer annat än i undantagsfall skulle söka sig arbetsförtjänst hos annan. Men förhållandet torde säkerligen ställa sig annor- lunda i orter, där skogsägarna möttes av konkurrens om arbetskraft från industrier eller andra företag, vilka kanske i följd av goda konjunkturer såge sig i stånd att betala avsevärt högre löner än det intensivt bedrivna skogsbruket mäktade bära. Att i dylika fall skogsägaren, därest det förbjödes honom att i arrendeavtalet intaga

förbehåll om arbetsskyldighet, skulle kunna ställas inför den utsikten, att inne- havarna av hans egna arbetarställen ägnade sin från jordbruket lediga tid i annans tjänst, medan han själv saknade arbetskraft för nödiga kulturåtgärder och andra för ett intensivt skogsbruk erforderliga arbeten, tor—de knappast kunna bestridas. Det vore också föga överensstämmande med rättvisa och billighet, om jordägaren — samtidigt med att genom lagstiftningen ålades honom förpliktelser i fråga om ar— rendeställenas underhåll, vilka understundom kunde bliva avsevärt betungande _ skulle betagas den förmån, som vid arrendeupplåtelsen merendels vore för honom av avgörande betydelse, nämligen att kunna från arrendestället påräkna nödig ar- betskraft.

Det ifrågasatta förbudet skulle säkerligen ej heller vara till fördel för arrenda- torerna själva. Ifrågavarande arrendeställen vore nämligen merendels så små, att arrendatorerna för sin utkomst vore nödsakade att söka arbete vid sidan av sitt jordbruk. Det vore då en bestämd förmån för arrendatorerna att kunna få utgöra arrendet genom arbete och att äga säker tillgång till den med överdagsverken förena- de arbetsförtjänsten. De sakkunnigas undersökning hade ej heller givit vid handen att numera hos arrendatorerna funnes en allmän önskan om arbetsskyldighetens av- skaffande. Den opinion i denna riktning, som tidigare framskymtat, torde huvud— sakligen ha haft sin orsak i ett av kristidens säregna förhållanden skapat miss— nöje med grunderna för arbetets värderande. Då ett sammankopplande av arrende- avtal med arbetsskyldighet syntes mycket väl låta sig genomföras utan att därav ur vare sig social eller jordbruksekonomisk synpunkt vore att befara några avse- värda olägenheter, blott förhållandet på ett nöjaktigt sätt reglerades i lagen, ansåge de. sakkunniga att lagstiftarens bemödanden å detta område borde begränsas här- till. ' Missnöjet hos arrendatorerna med den arbetsskyldighet som i arrendeavtalet åla- r des dem torde företrädesvis vara att söka däri, att denna skyldighet ofta värderades efter för arrendatorerna ofördelaktiga grunder. Av utredningen framginge sålunda. såväl att vid de upplåtelser, där arrendet helt eller delvis utsattes att utgå i arbete, legan, beräknad efter de i orten vanliga arbetspriserna, ej sällan ställde sig avsevärt högre per ytenhet än vid de upplåtelser, där den betalades enbart med penningar, som ock att det i stor utsträckning förekomme, att det arbete, som arrendatorerna enligt arrendekontrakten vore skyldiga att utföra mot särskild ersättning, betalades ej obetydligt lägre än annat därmed jämförligt arbete. Väl finge det erkännas, att då dessa arrendatorer i regel kunde påräkna en jämn och säker tillgång till arbete , hos jordägarna, och då de i allmänhet åtnjöte företrädesrätt till arbete framför ." andra arbetare, det icke rimligen kunde fordras, att de priser, som beräknades för arrendatorernas arbete, skulle fullt jämställas med de dagsverkslöner och ackords— i pris, som jordägaren måste betala till tillfälliga arbetare. Och ej heller torde det j höra förbises, att i de fall, däri ersättningarna för arrendatorernas arbetspresta- ! tioner sattes till låga belopp, dessa ofta åtnjöte andra förmåner såsom låga kon- ? tanta arrenden, vedbrand, fria dragare för sitt jordbruk m. m., vilka förmåner | ! r !

understundom uppvägde prisskillnaden. Men även om all hänsyn toges till be- rörda omständigheter, kvarstode det likväl, att vid många arrenden arrendatorernas arbetsprestationer måste anses vara avsevärt underbetalda. Och jämväl i de fall, där vid arrendeavtalets avslutande de i orten brukliga priserna lagts till grund för värderingen av de kontrakterade arbetsprestationerna, torde denna värdering en- ligt utvecklingens vanliga gång, åtminstone vid långvariga arrenden, så småningom komma att stå i visst missförhållande till nämnda priser, merendels till arrendatorns nackdel. Detta måste givetvis för arrendatorn te sig särskilt obilligt, då avgifterna vid de arrenden, där legan utginge enbart i penningar, i regel icke torde ha under- gått en motsvarande förhöjning vid nya upplåtelser. De sakkunnigas förslag vore avsett att undanröja dessa missförhållanden.

12—38857'2.

Åtskilliga av de myndigheter, vilka avgåvo yttranden över jordsakkunnigas förslag, avstyrkte förslaget i förevarande del. Kritiken innefattade bland annat följande synpunkter: Upplåtelse av dagsverkstorp vore närmast att betrakta såsom en avlöningsform inom jordbruket och det större skogsbruket. Visserligen hade dagsverkstorpens antal under senare tid avsevärt minskats, men inom stora delar av landet vore dessa alltjämt talrika. Särskilt vore detta förhållandet i Södermanland, Småland och Västergötland. Torpinsti- tutionen innefattade fördelar både för jordägaren och för brukaren. Dess avskrivning borde därför ej påskyndas. Därest förslaget bleve lag, vore det emellertid fara värt, att de ständiga tvister mellan kontrahenterna, som pris- sättningen å de i arrendeavtalet betingade arbetsprestationerna utan tvivel komme att föranleda, snart skulle få till följd, att jordägarna antingen för- sålde sina torplägenheter eller ock, där så vore möjligt, lade dem i sambruk med huvudgården. Den skötsamme torparen, som förut haft en säker ut- komst på sitt torp, måste, därest han icke kunde få säsongarbete på egen- domen eller bliva statare där, söka sig arbete på annat håll. Hans ställning skulle i regel bliva försämrad och vägen stängas till det självständigare pen- ningarrendet och till egen torva, en väg som nu i regel stode den obemedlade skötsamme jordbruksarbetaren öppen genom övertagande av ett dagsverks- torp. Stora svårigheter måste möta att avgöra vilket pris vid varje tillfälle vore gångbart i orten. Dessa svårigheter vore desto större, som det ej kunde anses rättvist, att priserna vid avtal av förevarande art, varigenom bereddes brukaren en jämn arbetstillgång, utginge efter samma grunder som vid till- fälligt arbete. — Ej heller bleve det möjligt för kontrahenterna att överblicka den ekonomiska innebörden av avtalet, även om detta avsåge endast en kortare tid. En förhöjning av arrendeavgifterna kunde därför befaras följa av bestämmelsernas lagfästande. — Någon egentlig undervärdering av dags- verken förekomme knappast under normala tider. Väl upptoges under- stundom i arrendeavtal torpdagsverken till lägre värde än annat jordbruks- eller skogsarbete, men därvid måste beaktas, att torparen finge utgöra dags- verken hela året om och därför icke kunde fordra lika avlöning som en så- songarbetare, att torparen icke hade full sysselsättning med arbete för sitt eget lilla jordbruk och kunde ha svårt att erhålla annat arbete under de tider, då det egna jordbruket ej påkallade hans arbete, samt att torparen ofta finge åtnjuta en del förmåner, som andra arbetare icke erhölle, såsom vedbrand, fria dragare till sitt jordbruk m. m. Erfarenheten visade även, att dags— verksarrendatorerna ofta redde sig bättre än de arrendatorer, vilka utgjorde legan enbart med penningar.

I den för 1927 års riksdag framlagda propositionen anslöt sig departe- mentschefen till jordsakkunnigas uppfattning, att något förbud mot arrende- avtalets kombinerande med arbetsavtal ej kunde eller borde stadgas. Lag- stiftningens uppgift syntes böra inskränkas till att reglera de särskilda för- hållanden, som genom en dylik kombination kunde uppstå. Beträffande den av jordsakkunniga föreslagna anordningen erinrade departementschefen, att arrendatorn därigenom under vissa omständigheter komme att försättas i en

- Nhon—ur.: -v ..

ganska ogynnsam ställning. Vid en sjunkande lönekonjunktur inom arbets- marknaden komme att av arrendatorn såsom lega utkrävas en större arbets- prestation än som beräknats vid avtalets ingående. För att skydda arrenda— torn mot att hans arbetsprestationer skulle bliva underbetalade vore det icke heller nödigt att gå så långt som till ett förbud mot legans utsättande i arbete. Det vore tillfyllest att i lagen införa vissa bestämmelser genom vilka verkningarna av tillfälliga prisförändringar kunde i skälig mån regleras med hänsyn till arrendeförhållandet. Med utgångspunkt från att den lega som avtalats skulle bestå, borde i lagen icke regleras andra fall än sådana, då efter arrendeavtalets avslutande inträffat en stegring av det pris, som i orten under jämförliga förhållanden vore gångbart för arbete av ifrågavarande slag. I dessa fall borde arrendatorn tillgodonjuta prisstegringen eller med andra ord vara berättigad att uppbära skillnaden mellan ortens pris vid arbetets ut- förande och vid avtalets ingående. — I överensstämmelse med dessa syn- punkter föreslog departementschefen ett stadgande av innehåll, att om det ålåge arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra dagsverken eller annat bestämt arbete och ersättningen härför ej vore i avtalet så bestämd, att den uppginge till det pris som vid arbetets utförande vore under jämförliga för- hållanden i orten gängse, jordägaren skulle vara pliktig, att där detta pris efter avtalets ingående ökats, till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet kunde ha betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen. Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag an- såg sig icke kunna biträda vare sig propositionen eller jordsakkunnigas för- slag och anförde härutinnan följande: Båda förslagen tillgodosåge enbart arrendatorns intresse. Skulle man överhuvudtaget medgiva en jämkning i vad parterna avtalat, syntes en bestämmelse härom icke böra begränsas till de fall, då arbetslönerna vore stadda i uppgång, utan jämväl böra till- lämpas, när konjunkturerna å arbetsmarknaden vore sjunkande. En dylik lagbestämmelse syntes dock utskottet mindre tillrådlig. Tydligt vore att man måste ställa sig betänksam mot att i detta fall, genom att medgiva rubbning av en ersättning varom parterna vid avtalets avslutande enats, avvika från den grundsats som gällde på andra delar av arbetsmarknaden. Dessutom ville utskottet framhålla, att en sådan lagstiftning skulle leda till konsekven- ser, vilka ej minst ur arrendatorns synpunkt vore föga tilltalande. Den hittills tillämpade ordningen hade för arrendatorn medfört den fördelen, att han vid avslutandet av ett arrendeavtal med arbetsskyldighet merendels kunnat med visshet bedöma innebörden och omfånget av de förpliktelser han genom av- talet iklädde sig. Vore legan utsatt i arbete, hade han sålunda vetat att han, när det avtalade arbetet fullgjorts, icke vidare häftade i någon skuld till jord- ägaren för arrendet. Och om legan bestämdes till visst penningbelopp men arrendatorn därjämte tillförbundes att utgöra vissa dagsverken mot en i av- talet bestämd ersättning, hade han som regel kunnat räkna med att betala arrendet med den arbetsförtjänst som i avtalet tillförsäkrats honom. Denna förmån, vilken i synnerhet vid små arrenden, där jordbruket ej gåve något nämnvärt till avsalu, varit särskilt skattad av arrendatorn, skulle genom en

lagbestämmelse av antydd innebörd betagas honom. Ingendera av kontra- henterna skulle vid avslutandet av ett arrendeavtal kunna överblicka de eko- nomiska förpliktelser han därmed iklädde sig.

Åtskilliga ledamöter av utskottet reserverade sig under yrkande om bifall till propositionen i förevarande del.

Sedan kamrarna först stannat i olika beslut, godkändes utskottsutlåtandet efter sammanjämkning.

Den är 1927 införda regeln om rätt för arrendatorn att bekomma skade- stånd i sådana fall, då jordägaren undandrager sig att tillhandahålla arren- datorn arbete, som denne enligt arrendeavtalet är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, har efter lagstiftningens antagande varit föremål för ytterligare bedömande. Därvid har särskilt framställts till övervägande, huruvida icke regelns avfattning borde jämkas, så att därav tydligt framginge under vilka förutsättningar skadestånd skulle tillkomma arrendatorn.

Ifrågavarande regel hade i jordsakkunnigas förslag den lydelsen, att om arrendatorn på grund av avtalet vore skyldig att till jordägaren eller annan utgöra visst antal dagsverken eller annat bestämt arbete än tjänstbarhet av ringa betydenhet, jordägaren skulle, ändå att annorlunda vore avtalat, anses ha utfäst att tillhandahålla arrendatorn arbetet, och att om jordägaren undan- droge sig detta arrendatorn skulle njuta skäligt skadestånd. Till motivering av denna bestämmelse hade de. sakkunniga anfört följande:

Även om arbetsskyldigheten vore i arrendeavtalet till sin myckenhet bestämd, stode det merendels i jordägarens fria skön att inställa eller inskränka densamma. medan arrendatorn vore tvungen att stå till hans disposition. Härigenom öppnades en möjlighet för jordägarna att binda arrendatorerna på ett sätt, som säkerligen i många fall vore mycket oförmånligt för dessa. Särskilt vid bolagsarrenden torde det ej vara ovanligt, att arrendatorn förutom den i penningar utgående legan ålades att mot särskild ersättning utgöra en så stor myckenhet arbete, som han under året rimligtvis kunde orka med vid sidan av sitt jordbruk. Däremot lämnades icke någon garanti, att arrendatorn verkligen finge utföra arbetet. Då arrendatorn vid avtalets avslutande merendels torde ha utgått ifrån att han genom den kontrakte— rade arbetsskyldighetens fullgörande skulle erhålla den arbetsförtjänst han behövde för att kunna betala legan, vore det givetvis ett hårt slag för honom, om arbetet inställdes eller väsentligen inskränktes. När det bleve klart för honom att arbete ej kunde påräknas hos jordägaren, torde det oftast vara för sent för honom att på annat håll erhålla sådant. Och även om jordägaren i god tid givit honom medde- lande om arbetets inställande eller inskränkande, torde det ej sällan ändock möta svårighet för honom att hos annan vinna den arbetsförtjänst, utan vilken han icke kunde reda sig. Det borde nämligen ihågkommas, att här i allmänhet vore fråga om en grupp mindre bemedlade arrendatorer, vilka för sin utkomst vore hänvisade till att vid sidan av sitt jordbruk söka extra förtjänst genom arbete.

Det vore givet, att under en arrendeperiod förhållanden kunde inträffa, vilka nödvändiggjorde en förändring i ett eller annat avseende av en i arrendeavtalet in- tagen bestämmelse om skyldighet för arrendatorn att utgöra vissa arbetsprestatio- ner. Men det vore ingalunda alltid förändrade konjunkturförhållanden eller andra därmed jämförliga omständigheter. som vore bestämmande för jordägaren vid för- ändring eller inskränkning av arbetsskyldigheten. Här öppnade sig en möjlighet

t'

.. -_-—,_._.-m

för jordägaren att utöva ett föga berättigat tvång å arrendatorn. Endast för det fall, att arrendatorn ville gå in på de villkor som erbjödes, anvisades honom arbete. Genom att vägra att anvisa arbete kunde jordägaren lätteligen tvinga en misshaglig arrendator att lämna arrendet. Att jordägarna ej droge sig för att till sin fördel utnyttja den möjlighet att utöva påtryckning å arrendatorerna som sålunda funnes hade erfarenheten visat och hade för övrigt från skogsmannahåll bekräftats. Det kunde givetvis befaras, att detta påtryckningsmedel skulle i ännu större omfattning komma till användning, därest de sakkunnigas förslag, att arbetsskyldighet ej finge åläggas arrendatorn annorledes än mot ersättning efter ortens pris, vunne stats— makternas gillande.

Då det enligt de sakkunnigas mening måste anses rättvist och billigt, att därest i arrendeavtalet intoges förbehåll om skyldighet för arrendatorn att mot ersättning utgöra vissa arbetsprestationer, jordägaren också skulle vara pliktig att tillhanda— hålla arrendatorn arbetet, hade de sakkunniga i enlighet därmed avfattat sitt för- slag. Undandroge sig jordägaren att tillhandahålla arrendatorn arbetet, borde ar— rendatorn vara berättigad till skäligt skadestånd.

Vidkommande utformningen av skadeståndsregeln — vilken vid remissen till lagrådet bibehållits i sak oförändrad — hade en ledamot av lagrådet (jus- titierådet von Seth) yttrat följande:

Vad av jordsakkunniga anförts torde obetingat äga sin giltighet, då arbetets in- ställande eller inskränkande berodde på rent faktiska hinder och det arbete jord- ägaren eventuellt erbjöde i stället för det avtalade vore något så när kommensu- rabelt med detta. Mera tvivelaktig torde däremot saken bliva, om väl icke något egentligt hinder för arbetets utförande inträffat, men detta till följd av ändrade förhållanden förlorat en avsevärdare del av sitt värde för jordägaren och han ej hade annat arbete att erbjuda i stället eller vad han kunde erbjuda, till följd av det avtalade arbetets strängt specificerade art, ej vore i vidare mån jämförligt med detta, än att det gåve arrendatorn en motsvarande inkomst. Även för dylikt fall krävde emellertid billigheten, å ena sidan att jordägaren icke skulle anses ha un- (landragit sig 5111 avtalsenliga skyldighet genom att inställa arbetet samt å andra sidan att jordägaren och arrendatorn borde vara pliktiga att så långt som möjligt tillmötesgå varandra, jordägaren med erbjudande och arrendatorn med antagande av det likvärdiga arbete jordägaren skulle kunna bereda. Denna billighetssynpunkt vunne uppenbarligen ökad betydelse ju längre arrendetiden vore bestämd. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, om ej en jämkning i avfattningen borde göras därhän, att det bleve tydligt uttalat, att rätten till skadestånd skulle inträda, allenast om jordägaren undandroge sig att tillhandahålla arrendatorn arbetet eller, om detta i avsevärd mån förlorat sitt värde för jordägaren, annat för arrendatorn lika för— månligt arbete.

Vidare hade vid 1927 års riksdag vissa motionärer (I: 298 och II: 431) mot- satt sig regeln, enär densamma enligt deras förmenande vore synnerligen svår— beräknelig till sina konsekvenser. Bland annat hade dessa motionärer uttalat tvekan, huru regeln skulle tolkas i sådana fall, då skogsarbeten måste instäl- las på grund av stark konjunkturförsämring eller emedan strejk rådde vid flottleden. Emellertid hade under riksdagsbehandlingen icke vidtagits annan ändring i lagtexten än att däri utsatts, att jordägaren undginge skadestånds- skyldighet, om han kunde tillhandahålla arrendatorn annat lika förmånligt arbete.

Enligt det lagförslag som år 1931 avlämnades av sociala jordutredningen

skulle skadeståndsregeln erhålla den lydelsen, att om jordägaren undandra- ge sig att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet vore skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, och detta skedde av annan anledning än förändrade förhållanden i fråga om bärig- het eller drift av rörelse, för vilken arrendatorns arbete varit avsett, eller där- med jämförlig omständighet, arrendatorn skulle njuta skäligt skadestånd. Härutöver upptog sociala jordutredningen i sitt förslag vissa bestämmelser om uppsägningsrätt för arrendatorn. Arrendatorn skulle, därest jordägaren ej tillhandahölle honom arbete, som arrendatorn enligt avtalet vore skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, äga rätt att upp- säga avtalet till upphörande å nästa eller därpå följande fardag. Ville arren— datorn uppsäga avtalet, skulle han giva det jordägaren till känna senast två månader före den fardag, då han hade för avsikt att avträda arrendet. Om ej jordägaren inom en månad efter det han mottagit säd-ant meddelande till- kännagivit för arrendatorn att han ej ville därmed åtnöjas, skulle så anses som om jordägaren godkänt uppsägningen. Arrendatorns uppsägningsrätt skulle, liksom hans rätt till skadestånd, ej kunna uteslutas genom förbehåll i kontraktet.

Till motivering av dessa bestämmelser anförde sociala jordutredningen bland annat följande:

Utredningsmännen hade — med stöd av sina iakttagelser beträffande verkning— arna av 1927 års lagstiftning — funnit det önskvärt, att jämkningar vidtoges i lag- stiftningen i syfte att ernå, dels att dess bestämmelser icke skulle utgöra en särskild anledning för bolagen att inom den närmaste tiden i ökad omfattning skrida till försäljningar av sina arrendegårdar, dels att bolagen skulle anse sig kunna bibe— hålla sitt förutvarande ekonomiska system med kombination av arrende- och ar- betsavtal, dels att anledningarna till dispens skulle i största möjliga utsträckning bortfalla.

Den bestämmelse, som framför andra torde ha medverkat därtill att 1927 års arrendebestämmelser på många håll icke kommit i tillämpning, vore den i 7 % allmänna arrendelagen stadgade skyldigheten för jordägaren att utgiva skadestånd till arrendatorn. Av jordsakkunnigas motivering för denna bestämmelse fram- ginge, att densamma närmast avsetts .för de fall, då jordägaren underläte att giva arrendatorn avtalat arbete för att såmedelst öva ett icke berättigat tvång å honom, till exempel för att tvinga honom att lämna arrendet. Även under riksdagsbehand- lingen hade dessa synpunkter blivit beaktade. Sålunda hade sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet framhållit att det torde vara uppenbart, att om jord— ägaren utan eget förvållande bleve förhindrad tillhandahålla arrendatorn arbetet, någon skadeståndsskyldighet ej kunde ifrågakomma.

Otvivelaktigt vore det med billighet och rättvisa överensstämmande att, därest arrendatorn i arrendeavtalet ålades visst arbete till jordägaren, denne också borde vara skyldig att tillhandahålla arrendatorn arbetet. Undandroge sig jordägaren detta, hade ju en av de väsentliga förutsättningarna för arrendeavtalet bortfallit. Den rätt att i dylikt fall erhålla skadestånd av jordägaren, som den nuvarande la- gen tillförsäkrade arrendatorn, hade emellertid, enligt vad utredningsmännen er- farit, på många håll missuppfattats. På grund av lagtextens knapphet syntes sär— skilt bolagen ha kommit till den uppfattningen, att skadeståndsskyldigheten vore betydligt mera omfattande än vad ovan angivits. Enligt utredningsmännens me- ning torde det därför vara erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva, att arren—

datorns rätt till skadestånd ej inträdde då förändrade förhållanden i fråga om bärighet eller drift av rörelse, för vilken arrendatorns arbete varit avsett, eller där- med jämförlig omständighet föranlett jordägaren att icke tillhandahålla arrenda— torn arbete av den beskaffenhet som avtalats eller annat för arrendatorn lika för- månligt arbete.

Utredningsmännen ansåge sig därjämte böra föreslå, att i lagen jämväl infördes rätt för arrendatorn att uppsäga arrendet, därest jordägaren ej tillhandahölle ar- rendatorn arbete, som denne enligt avtalet vore skyldig utgöra, eller annat för ar- rendatorn lika förmånligt arbete. Detta förslag medförde, att arrendatorn vid sidan av rätten till skadestånd skulle kunna göra gällande en rätt till uppsägning av arrendet. En dylik förening av rätt till skadestånd och till uppsägning före- komme även i andra arrendelagens stadganden och för en sådan anordning kunde i detta fall särskilda skäl anföras. Men icke varje minsta brist i lämnande av arbete borde medföra rätt för arrendatorn att erhålla skadestånd eller uppsäga av- talet. I detta hänseende borde vad som stadgades i 7 % fjärde stycket äga giltig- het även med avseende å arrendatorns rätt att uppsäga avtalet, d. v. s. att ett undandragande från jordägarens sida att låta arrendatorn fullgöra kontraktsenligt avtalad skjutsning, vedhuggning eller därmed jämförlig tjänstbarhet icke kunde, där den vore av ringa betydenhet, medföra rätt för arrendatorn vare sig till skade- stånd eller till uppsägning av avtalet. Alldenstund vissa svårigheter understund- om skulle kunna uppstå för arrendatorn att redan under det arrendeår, under vilket han icke fått det kontraktsenliga arbetet, bestämma sig för uppsägning, hade det ansetts lämpligt föreskriva att arrendatorn finge behålla denna uppsägningsrätt under ytterligare ett år. Uppsägningen syntes böra ske minst två månader före den fardag, då arrendatorn hade för avsikt att avträda arrendet. Med hänsyn till nödvändigheten för jordägaren att erhålla viss frist för anskaffande av ny arren- dator, torde kortare uppsägningstid icke lämpligen kunna ifrågakomma. Det hade vidare synts utredningsmännen lämpligt att införa ett stadgande som innebure, att därest jordägaren ej inom en månad efter det han från arrendatorn mottagit meddelande om uppsägning tillkännagivit för denne att han ej ville godkänna upp- sägningen, han skulle vara sin talan mot arrendatorn för avtalets hävande för- lustig. För arrendatorn kunde det nämligen vara av väsentlig betydelse att före avflyttningen ha kännedom om den ståndpunkt jordägaren intoge till uppsäg- ningen.

Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som avgåvo yttranden över sociala jordutredningens förslag, lämnade förslaget i nu berörda delar utan erinran eller funn-o detsamma böra i princip godkännas.

Beträffande skadeståndsbestämmelsen ifrågasatte vissa myndigheter, hu- ruvida densamma överhuvudtaget borde bibehållas.

Sålunda anförde länsstyrelsen i Stockholms län bland annat följande:

Länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida med det föreslagna förtydligandet vun— nes vad som åsyftades, nämligen större villighet hos de jordägande bolagen att i arrendeavtalen intaga skyldighet för arrendatorerna att utföra arbetsprestationer. Med den stora tillgång på arbetskraft som nu förefunnes kunde bolagen utan att behöva ikläda sig särskilda förpliktelser angående tillhandahållande av arbete till- godose sitt behov av arbetskraft. För sin del ansåge länsstyrelsen att det borde tagas i övervägande, om icke skadeståndsplikten helt och hållet borde slopas och endast bibehållas en rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet, då arbetet icke en- ligt avtalet tillhandahölles. Härigenom torde en möjlighet hållas öppen, att i avtalen intoges bestämmelser om arrendes fullgörande med arbetsprestationer.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrade: Länsstyrelsen delade uppfattningen att den föreslagna bestämmelsen angående undantag från skadeståndsskyldigheten icke kunde anses betryggande ur jordägare— synpunkt. Bolagen skulle anse tillämpningen av en sådan bestämmelse alltför osäker och därför undvika arrendeavtal i förening med arbetsavtal för så lång tid som 15 år. Det kunde framhållas att under en lågkonjunktur, då det för arren— datorn måste synas särskilt önskvärt att få fullgöra arrendet med arbete i stället för med kontant betalning, jordägaren svårligen skulle medgiva ett sådant kombi— nerat avtal, emedan han, om konjunkturen förbättrades, skulle ha ännu svårare än eljest att visa, att han skäligen borde vara fri från sin arbetsgaranti i förhållande till arrendatorn. Om även den nuvarande skadeståndsbestämmelsen finge tolkas så, att jordägaren kunde freda sig från skadeståndsanspråket genom att bevisa. att underlåtenheten att tillhandahålla arbete icke skäligen borde föranleda skade- stånd, skulle det föreslagna stadgandet ej heller materiellt medföra någon förbätt- ring för jordägaren. Till avfattningen vore det så otydligt, att ändringen knap- past kunde göra jordägaren mera benägen att åtaga sig arbetsgarantien, Ville man bibehålla en femtonårig arrendetid såsom det normala och tillika hålla möjligheten öppen, att arrendet finge utgå i form av arbetsprestationer, syntes därför en annan utväg böra väljas. I sådant avseende ville länsstyrelsen föreslå, att skadestånds— plikten borttoges samt att arrendatorn till sin säkerhet, om jordägaren bruste i skyldigheten att tillhandahålla arbete, erhölle rätt att uppsäga avtalet.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskctt, som ansåg att den föreslagna lagändringen icke komme att få till följd en åter- gång till de förhållanden som varit rådande före 1927 års lagstiftning, fann det på grund härav likgiltigt, om ändringen vidtoges eller icke. Härutinnan anfördes bland annat:

Den nuvarande bestämmelsen om skadeståndsskyldighet för jordägaren syntes ha praktisk betydelse huvudsakligen i fråga om arrendegårdar och torp på skogs- egendomar, där arrendatorns arbetsskyldighet avsåge utförande av skogsarbete ål jordägaren. Beträffande dylikt arbete inträffade det ej sällan, att jordägaren av någon anledning kunde behöva inställa, minska eller förflytta detsamma. Orsaken härtill kunde vara förändringar i marknadsläget för olika skogsprodukter, stille- stånd på grund av strejk, eldskada eller dylikt i de industrianläggningar, s)m kon— sumerade ortens virkesproduktion, strejker vid de transportanläggningar å vilka virket utfraktades m. m. Med hänsyn till lagbestämmelsens avfattning hade skogs— ägarna befarat, att de vid arbetsinställelswer på grund av konjunkturföräzldringar skulle kunna bliva skadeståndsskyldiga till sina arrendatorer. För undvikande av detta hade de tämligen allmänt valt utvägen att i nya arrendeavtal helt stryka ar- betsskyldigheten. Bestämmelsen om skadestånd hade sålunda fått till fjljd, att arrendatorerna mist den förtursrätt till skogsarbete, vilken automatiskt följde med den kontrakterade arbetsskyldigheten. Detta hade varit till arrendatorernas skada, ty skogstrakternas arrendatorer kunde knappast försörja sig på sina jordbiuk utan behövde mer än väl fyllnadsförtjänster genom skogsarbete. Den av sociala jord- utredningen föreslagna kompletteringen av lagtexten kunde givetvis allid vara till gagn på det sätt, att den bättre klarlade lagens innebörd. Men utskotttt trodde för sin del icke, att detta senkomna förtydligande komme att kunna he_da eller tillbakavända den utveckling som ägt rum. När skogsägarna efter 1927 års lag— ändring hade börjat övergiva systemet med arbetsskyldighet, hade de tämligen funnit, att denna icke för dem medfört några väsentliga fördelar som de nu för- lorade men väl många besvärande osäkerhetsmoment. De hade vidare fmnit, att tillgången på skogsarbetare i öppna marknaden vore så riklig, att man iigalunda

; i t !.

4 _ 4'——_———-r—.v_A—T

längre behövde genom förbehåll i arrendekontrakten, vilka städse kunde befaras orsaka stridigheter, på förhand tillförsäkra sig arbetskraft.

Från vissa håll uttalades att den föreslagna bestämmelsen icke vore till- räckligt tydlig, varav följde otrygghet på grund av den ovissa utgången av eventuella rättstvister. Sålunda gjorde jordbrukskommissionen i Uppsala län bland annat följande erinringar:

Den föreslagna bestämmelsen om undantag från skadeståndsskyldigheten torde icke ur jordägaresynpunkt anses betryggande eller innebära garanti emot tvånget att hålla improduktiva eller förlustbringande arbeten i gång. Svårigheten att kon- statera, om och när förändrade förhållanden i fråga om bärighet eller drift skulle anses ha inträtt, gjorde att frågan om jordägarens skadeståndsskyldighet eller be- frielse därifrån alltid torde komma att bedömas olika av arbetsgivare och arbets- tagare. Även för en domstol torde ett ståndpunktstagande i en dylik fråga stöta på mycket stora svårigheter, särskilt då det gällde gränsfall. Det funnes därför anledning förmoda, att flertalet jordägare skulle undvika att träffa kombinerade arrende- och arbetsavtal, vilket annars på många håll ansetts praktiskt och för båda parterna förmånligt.

Lantbruksstyrelsen yttrade:

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande vore de olägenheter, som ansetts följa av den långa arrendetiden, egentligen att hänföra till de särskilda arbetsavtal, som intagits i eller förbundits med arrendeavtalet. Där arrendeavgiften vore fastställd att utgå i form av arbetsprestationer, undvekes de komplikationer som eljest upp- stode, när jordägaren hade svårt att tillhandahålla lämpligt arbete. Någon skade— ståndsskyldighet kunde givetvis i sådana fall icke ifrågakomma, alldenstund jord- ägaren, där han icke utnyttjade den stadgade arbetsskyldigheten, icke kunde av arrendatorn fordra någon annan motprestation. Detta förhållande syntes lant- bruksstyrelsen bestyrka riktigheten i den av styrelsen vid avgivande av tidigare yttranden i arrendelagstiftningsfrågan städse framförda uppfattningen om lämplig- heten att för vissa slag av mindre arrenden alltjämt möjliggöra den av ålder bruk- liga arbetsprestationen såsom form för erläggande av arrendelega. Då emellertid arbetsavtalet av olika anledningar i stor utsträckning kommit att ersätta de gamla arbetsarrendena och ansvarsskyldighet från jordägarens sida lagstadgats, där denne icke tillhandahölle arrendatorn avtalat arbete, funne lantbruksstyrelsen det rätt och skäligt, att denna ansvarsskyldighet begränsades på sätt sociala jordutred— ningen avsett. På denna punkt syntes också full enighet råda inom hushållnings- sällskapens förvaltningsutskott, om också saken på ett och annat håll icke till- mätts någon större betydelse. Såvitt lantbruksstyrelsen rätt fattat sociala jord- utredningens förslag, hade avsikten därmed varit att befria jordägaren från an- svarsskyldighet, där bristande arbetstillgång berodde av förhållanden varöver jord- ägaren icke kunde råda. Det förefölle emellertid styrelsen tveksamt, huruvida den föreslagna formuleringen fullt tillgodosåge denna synpunkt. Vad ett förvaltnings- utskott anfört därom, att en så viktig omständighet som arbetstvist borde nämnas bland dem, vilka skulle konstituera befrielse från följden av att ingånget avtal ej kunde hållas, syntes styrelsen värt beaktande. Skulle en juridisk tolkning av sociala jordutredningens förslag till lagtext icke befinnas medföra ansvarsfrihet för jordägaren, där arbetsbrist förorsakats av följderna utav arbetstvister eller där arrendator själv kunde anses vara helt eller delvis vållande till att avsett arbete icke kunnat tillhandahållas honom, funne sig lantbruksstyrelsen böra föreslå, att lagtexten finge den tydligare utformning som nämnda förvaltningsutskott före- slagit.

Vad härefter angår den av sociala jordutredningen föreslagna uppsägnings- rätten för arrendatorn uttalade Sveriges skogsägareförbund, att bestämmel- serna härom saknade praktisk betydelse. Arrendatorernas egna uttalanden, bestyrkta av deras motvillighet att friköpa arrendegårdarna samt deras öns- kan att kvarbliva som arrendatorer, visade att bolagsarrendena i allmänhet vore så förmånliga, att arrendatorerna ej hade någon önskan om extra upp- sägningsrätt. Även Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvalt- ningsutskott fann uppsägningsrätten opåkallad och anförde härom bland an- nat följande:

De föreslagna bestämmelserna syntes avse huvudsakligen bolagsarrendatorerna i skogsbygderna. Något behov eller någon önskan att kunna komma ifrån sina arrendeavtal förefunnes icke hos dessa arrendatorer, vilka dessutom enligt 2 kap. 46 % nyttjanderättslagen hade uppsägningsrätt vart femte år. Bolagsarrendena an— såges numera allmänt på grund av arrendelagens många stadganden till arrenda- torernas förmån vara så fördelaktiga, att arrendatorerna icke ville vare sig friköpa sina jordbruk eller eljest frånträda dem. Sociala jordutredningens egna, i dess be- tänkande publicerade utredningar visade tydligt, att uppsägning från jordägarnas sida praktiskt taget icke förekomme samt att arrendatorerna själva sade upp ar- rendena endast då speciella anledningar såsom hög ålder, sjukdom, emigration, annan verksamhet eller dylikt förelåge, I övrigt syntes erfarenheten numera giva vid handen, att arrendatorerna kände sig trygga a sina gårdar och icke önskade byta. En på grund av konjunkturförändring inträdd minskning i tillgången för dem på skogsarbete torde näppeligen rubba deras inställning och önskningar i detta hänseende, ty de visste och förstode säkerligen väl, att en sådan konjunktur- försämring och arbetsminskning träffade ej blott deras egen jordägare utan i lika mån ortens övriga jord- och skogsbruk samt kanske hela landets. De hade då intet att vinna på en flyttning.

I ett flertal yttranden förordades längre uppsägningstid än vad sociala jord— utredningen föreslagit. Från ett håll framhölls att uppsägningsrätt icke borde tillkomma arrendatorn i sådana fall, då han bevisligen medverkat till att jord— ägaren hindrats att fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla arbete.

Arrende- Över nära nog hela vårt land förekommer det och är på sina håll mycket utredning” vanligt, att arrendatorerna för sin utkomst äro hänvisade att ägna sig åt särskilt förvärvsarbete vid sidan av jordbruksdriften. En annan sida av detta förhållande är att jord upplåtes på arrende i syfte att jordägaren där— igenom skall kunna påräkna nödig arbetskraft i sin egen näring. Arrenda- torerna intaga sålunda ofta den dubbla ställningen av jordbrukare och ar- betare. Härav följer ett faktiskt samband mellan nyttjanderätts- och arbets- förhållande, som har sin givna betydelse, alldeles oavsett huruvida själva arrendeavtalet förbundits med arbetsskyldighet för arrendatorn eller icke. Vid en reform av arrendelagstiftningen torde i följd härav uppmärksamheten icke böra begränsas till de i rättslivet förekommande fall, där arrendeavtalet tillika har karaktären av arbetsavtal eller där eljest nyttjanderätten juridiskt kombinerats med arbetsskyldighet. Det synes påkallat att upptaga till be- dömande den ekonomiska och sociala realitet, vars innebörd nyss antytts och som har vida större räckvidd än vad förekomsten av formellt kombinerade arrende- och arbetsavtal låter förmoda.

På sätt närmare utvecklats i inledningen till detta betänkande har den särskilda driftsform inom jordbruket, vilken där betecknats såsom gods- systemet, sedan äldsta tid kännetecknats därav, att jordägaren begagnat sig av nyttjanderättsupplåtelser såsom ett medel att erhålla den för huvudgår- dens jordbruk erforderliga arbetskraften. Sålunda har utbildats en speciell typ av arrendeställen — det 5. k. dagsverkstorpet — där enligt arrendeavtalet legan huvudsakligen eller uteslutande är utsatt i dagsverken. Ehuru dags- verkstorpen särskilt under de senaste decennierna starkt minskat i antal sam- tidigt som de fått en alltmer minskad användning som arbetskraftkälla för huvudgårdarna, är ifrågavarande form av utarrendering alltjämt av bety- delse i vissa delar av landet. Detta gäller särskilt Västergötland och Små- land. Såsom ytterligare framgår av svaren på den av arrendeutredningen verkställda enquéten, förekomma dagsverkstorp i viss utsträckning jämväl inom övriga mellansvenska jordbruksbygder. I nordligare delar av landet, i Skåne, liksom ock, genom utvecklingen på sista tiden, i Halland, torde däremot systemet med dagsverkstorp vara i det närmaste avskrivet.

Den arbetsskyldighet som åvilar en dagsverkstorpare är merendels icke begränsad till fullgörandet av de dagsverken —— de 5. k. arrendedagsverkena eller fria dagsverkena — som utgöra legan för torpet. Ofta åligger det tor- paren att härutöver fullgöra vissa s. k. överdagsverken mot kontant ersätt- ning. Denna skyldighet är emellertid av växlande innebörd. Ibland innehål- ler själva arrendeavtalet föreskrift om att överdagsverken skola utgöras till ett visst bestämt pris, vanligen lägre än arbetspriset i den allmänna mark- naden. I andra fall åter stadgar arrendeavtalet allenast att dylika dagsver- ken skola fullgöras, under det att frågan om priset härför regleras genom fristående avtal, vilka vanligen torde baseras på allmänna marknadens pris. Slutligen förekommer jämväl att överdagsverkena sakna varje formell an— knytning till själva arrendeavtalet. I så fall torde desamma regelmässigt be- talas efter marknadspriset. Dock finnes även med denna anordning möj— lighet att fixera dagsverkspriset för viss längre tid, exempelvis för hela ar- rendetiden.

Efter hand som systemet med dagsverkstorp övergivits, ha torpen —— i den mån de överhuvudtaget bibehållits såsom särskilda brukningsdelar _ ut— arrenderats mot lega i penningar. Denna övergång till kontantarrende har emellertid icke inneburit, att torparnas arbetsskyldighet i lika stor omfatt- ning kommit att upphöra. Systemet med kontantarrende hindrar givetvis icke, att i själva arrendeavtalet göres förbehåll om arbetsskyldighet eller att i särskild ordning träffas arbetsavtal mellan jordägaren och arrendatorn. Denna möjlighet synes ha anlitats i stor utsträckning. Beträffande prissätt- ningen å de dagsverken som sålunda kunna förekomma — och vilka gemen- ligen torde benämnas överdagsverken även såvitt de motsvara legans belopp — gäller vad nyss anförts i fråga om överdagsverken vid de egentliga dags- verkstorpen.

För att härefter övergå till den stora grupp av arrendatorer, vilkas arbets- kraft utnyttjas inom det med industrien förbundna skogsbruket, har tydligen

utvecklingen här haft ett annat förlopp än det som nyss skildrats. Upp- komsten av ifrågavarande arrenden _— till största delen bolagsarrenden — sammanhänger med den under 1800-talet påbörjade exploateringen av lan- dets skogar och med den under innevarande århundrade fortskridande ra- tionaliseringen av skogarnas skötsel. Emellertid har utvecklingsgången va— rit ganska olika inom skilda landsdelar. Förhållandena ha naturligtvis även påverkats av den sociala arrendelagstiftning, vilken i skilda etapper gjorts tillämplig på en stor del av de arrenden varom nu är fråga.

V ad angår Norrland och övre Dalarna har skogsarbetet intill senaste tid huvudsakligen varit koncentrerat till de under vintertiden bedrivna avverk- ningarna. Vid dessa ha bolagens arrendatorer i likhet med övrig ortsbefolk— ning regelmässigt haft sysselsättning. I följd av arbetets säsongmässiga ka- raktär och förhållandena i övrigt har i dessa delar av riket icke framträtt någon starkare tendens att råttsligen förbinda arrendeavtalen med arbets— skyldighet. Arrendatorernas arbetsförhållanden ha sålunda i allmänhet reg- lerats genom särskilda avtal, och för ersättningens bestämmande torde ar- betspriset i den allmänna marknaden i regel ha varit avgörande.

I mellersta Sverige, där skogsbrukets utveckling delvis betingats av sam- bandet med järnindustrien, blevo däremot kombinerade arrende- och arbets- avtal vanliga, ett förhållande som i viss mån torde ha berott på industriens behov av arbetskrafter för tillverkningen av träkol. Emellertid fick syste— met med dagsverkstorp icke någon större. utbredning. Det vanliga var att legan utsattes i penningar samtidigt som kontrakten ålade arrendatorerna att fullgöra viss arbetsskyldighet mot kontant ersättning. Denna ersättning var ibland fixerad i själva kontraktet; vanligare var dock att ersättningen an- gavs i en till kontraktet fogad prislista eller i särskilt arbetsavtal. Arbets- skyldigheten kunde vara bestämd i vissa dagsverken (mans- och kördags- verken). I stor omfattning, särskilt med avseende å kolningen, uttogs emel- lertid arbetsskyldigheten i form av ackordsarbeten.

Efter hand som skogsbruket i mellersta Sverige utvecklades till en mera intensiv och rationell skogsvård förändrades jämväl behovet av arbetskrafter. Åtskilliga arbeten i skogen måste utföras på våren och sommaren, således under en tid då tillgången på arbetskraft i allmänhet var knapp. Samtidigt inställde sig ökade krav på yrkeskunnighet hos dem åt vilka dessa arbeten skulle anförtros. I följd härav uppkom bland de större skogsägarna ett star- kare intresse att tillförsäkra sig om en fast stam av dugliga skogsarbetare, vilka kunde påräknas för arbete i skogen året runt. Det ansågs lämpligt att åt dessa skogsarbetare, vilka borde vara bosatta ute i skogarna, upplåta bostads- lägenheter med tillhörande mindre åkerareal. Merendels skedde denna bosätt- ning å de mindre jordbrukslägenheter, som stodo till förfogande; i andra fall åter anlades nya lägenheter genom kolonisation. Dessa skogsarbet-arejord- bruk skilde sig väsentligen från den äldre typ av arrendelägenheter (s. k. köra- reställen eller hästtorp), varå kunde födas dragare för utförande av skogs- körslor. _De flesta hade icke större areal i åker och äng än som erfordrades för att föda en eller ett par kor (s. k. huggareställen). I fråga om dessa

mindre ställen skedde upplåtelsen ej sällan i annan form än genom skriftliga arrendeavtal. Flerstädes utbildade sig den praxis, att huggarestållena upp- lätos genom hyreskontrakt eller genom muntliga avtal av mera obestämd karaktär.

Genom 1927 års lagändringar kom det stora flertalet av körareställena att hemfalla under den sociala arrendelagstiftningen, varemot huggareställena i allmänhet underskrida den stadgade minimiarealen av fyra hektar. Reformen medförde till en början vissa svårigheter sammanhängande därmed, att den femtonåriga minimiarrendetiden blev gällande för ifrågavarande arrenden över hela landet samtidigt som skadeståndsskyldighet i viss utsträckning ålades jordägarna vid underlåtenhet att tillhandahålla arbete som föreskrivits i arrendeavtal. Såsom närmare utretts i sociala jordutredningens betänkande föranleddes bolagen att i viss utsträckning avveckla arrendesystemet och för- z sälja fastigheterna. Beträffande en mängd arrendegårdar övergavs anord- 5 ningen med kombinerade arrende- och arbetsavtal, och det blev regel att

arrendatorernas arbetsförhållanden ordnades genom separata avtal. Dock ' ville bolagen om möjligt bibehålla arbetsskyldigheten i arrendekontrakten i ; |

fråga om sådana ställen, i allmänhet körareställen, vilkas innehavare sedan gammalt plågat kola åt jordägaren. I sådant syfte försöktes olika utvägar. Dispens från den femtonåriga arrendetiden söktes och beviljades i en mängd fall. Stundom framkonstruerades speciella avtalstyper, som möjliggjorde ett kringgående av lagens regler. Till dylika åtgärder voro arrendatorerna, som under då rådande depressionstid voro angelägna att bevara sin företrädesrätt till arbete, ofta villiga att medverka. I stort sett blev emellertid resultatet att arrendeavtalen ej längre upptogo förbehåll om arbetsskyldighet för arrenda- torn. Denna utveckling har av skilda orsaker icke varit begränsad till så— dana arrendeställen, vilka hemfalla under den sociala arrendelagstiftningen. Även i fråga om huggareställena synes anordningen med kombinerade av- tal under senare år ha gått tillbaka. I och med införandet av separata arrende- och arbetsavtal har prissätt- ningen på arrendatorernas arbete i större omfattning kommit att anpassas ; efter de växlande marknadslägena. Arrendatorerna torde sålunda i icke ovä- Ff sentlig grad ha åtnjutit fördel av de stigande konjunkturer som under senare 3 år varit rådande inom skogsbruket. Emellertid har även den nu nämnda an- ordningen inneburit möjlighet för jordägaren att för längre tid fastlåsa ar- betspriserna vid ett visst läge. Sålunda lära vissa större jordägare tillämpa den praxis, att vid antagandet av en arrendator två skriftliga kontrakt upp— , rättas avseende samma tidrymd, nämligen ett arrendekontrakt, enligt vilket & arrendesumman skall betalas kontant, samt ett arbetsavtal, däri arrendatorn [ åtager sig att utföra vissa arbetsprestationer efter pris som bestämmes för hela _ arrendetiden. Beträffande prissättningen är sålunda arrendatorn i dylikt fall icke bättre ställd än om ersättningen för arbetet varit fixerad i arrende- kontraktet. Hans ställning är även direkt försämrad såtillvida, att jordäga- ren med sagda anordning icke lärer vara skyldig att utgiva skadestånd vid underlåtenhet att tillhandahålla det avsedda arbetet.

Inom det arrendesystem som hör samman med skogsbruket äro sålunda förhållandena delvis olika dem, som råda vid arrenden där arrendatorn ut- för jordbruksarbete åt jordägaren. Många arrendatorer intaga en mellan- ställning, i det att de under sommaren arbeta inom jordbruket men under vintern inom skogsbruket. På en del håll finnas även arrendatorer, vilka utföra förvärvsarbete inom den egentliga industrien.

Såsom förut lämnad redogörelse i viss mån antyder, har arrendatorernas dubbelställning såsom jordbrukare och arbetare skapat problem, som ha en mycket vidsträckt innebörd och vilkas lösning är förenad med åtskilliga svårigheter. Dessa problem gestalta sig rätt olika vid de skilda typer av ar- renden för vilka nyss redogjorts.

Vad först angår de egentliga dagsverkstorpen, synes det otvivelaktigt, att bland arrendatorerna sedan länge rått en bestämd opinion mot denna form av arrende. Missnöjet torde delvis ha sin rot i förhållanden, vilka samman- hänga med bristande kontroll över de till skydd för arrendatorerna givna lagbestämmelsernas tillämpning. Ännu förekomma fall, där arrendatorn enligt avtalet har att på jordägarens tillsägelse — s. k. budning —— utgöra överdagsverken till obestämt antal, mot ersättning som ligger väsentligt lägre än de allmänna arbetsprisen. Men även bortsett från sådana olagliga och mot arrendatorn obilliga kontraktsvillkor — vilka i äldre tid torde ha varit den huvudsakliga anledningen till att systemet med dagsverkstorp kommit i vanrykte —— torde ifrågavarande arrendetyp vara förbunden med vissa olä- genheter, som förklara att innehavet av dagsverkstorp i allmänhet uppfattas såsom mindre eftersträvansvärt.

Det har visat sig att en i arbete utsatt lega merendels bibehålles oförändrad under en lång följd av år utan hänsyn till de förändringar, som arbetspri- sen undergå i öppna marknaden. Den höjning av arbetslöner, som i stort sett försiggått under innevarande århundrade, har icke i rimlig omfattning kommit dagsverkstorparna tillgodo; deras arbetsskyldighet år ej sällan den- samma, som den var för flera årtionden tillbaka. I en av Svenska lantarbets- givarnes eentralförening utarbetad Promemoria om dagsverkstorp och torp- arrenden nämnes såsom ett icke ovanligt exempel, att tre dagsverken per vecka skola utgöras för ett torp om 6 tunnland åker, en lega som med be- räkning av d—agsverksvärdet efter senaste allmänna kollektivavtal skulle mot- svara cirka 129 kronor per tunnland. Verkställda undersökningar under åren 1923 och 1924 ha påvisat fall, där arrendet för dagsverkstorp efter dåtida dagsverkspriser uppgått till 150 kronor eller mera per tunnland åker. Arren- deutredningen har ock för sin del under sin studieresa konstaterat, att legan för dag5verkstorp, beräknad efter de i orten vanliga arbetspriserna, meren- dels är betydligt högre per ytenhet än vid de arrendeupplåtelser, där legan är utsatt i penningar. Även med den på vissa håll intagna ståndpunkten, att arrendedagsverken böra taxeras något lägre än sådant arbete som utföres av statare eller daglönare, framstår det såsom uppenbart, att arrendatorernas arbetsprestationer i många fall avsevärt undervärderas. Nackdelarna för

arrendatorerna framträda givetvis ytterligare, i den mån även överdagsverken skola utgöras mot ersättning som understiger det i orten gällande fria arbets- priset.

En alltför omfattande arbetsskyldighet torde därjämte, även oavsett under- värderingen av arbetet, vara ägnad att medföra menliga verkningar. Den frammanar lätt hos arrendatorerna en känsla av tvång och osjälvständighet. som gör dem mindre skickade såväl att med framgång driva det egna jord- bruket som att fullgöra arbetet hos jordägaren. Den är ofta upphovet till missämja mellan jordägare och arrendatorer och bidrager även annorledes till vantrivsel och missnöje. Dessa psykologiska återverkningar framträda desto starkare, i den mån socialpolitiska åtgärder genomföras till skydd för lantarbetarna utan att dock kunna nå den speciella kategori varom nu är fråga. I sådant hänseende har bland annat framhållits, att lantarbetstidslagen icke bereder samma möjlighet för dagsverkstorparna som för andra arbetare att vinna inskränkning av arbetet på lördagar och helgaftnar.

Från jordägarnas sida torde en lagändring, innebärande förbud mot legans utsättande i arbete, icke behöva möta större betänkligheter. Såsom förut nämnts ha dagsverkstorpen under de senaste decennierna starkt minskat i antal, och detta beror säkerligen delvis därpå, att ifrågavarande system även bland jordägarna kommit att uppfattas såsom mindre tidsenligt. Det må visserligen vara riktigt att systemet, där det ännu tillämpas, utgör ett medel för jordägaren att försäkra sig om nödig arbetskraft till huvudgårdens jord- bruk. En övergång till kontantarrende medför emellertid icke, att jordägaren ! kommer att sakna möjlighet att bereda sig en dylik säker tillgång till arbets- kraft. I arrendeavtalet kan göras förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utgöra erforderliga dagsverken emot ersättning i penningar. Denna an- ordning har även förordats i omförmälda, av Svenska lantarbetsgivarnes centralförening utarbetade promemoria.

Väl torde det med viss sannolikhet kunna antagas, att systemet med dags- L verkstorp, även utan ingripande från lagstiftarens sida, är dömt att med tiden helt försvinna. Emellertid synes rimlig hänsyn till arrendatorernas befogade önskemål motivera, att övergången till kontantarrende icke förblir beroende av att frivilliga uppgörelser i sådant syfte ingås. I likhet med jordkom- missionen och jordsakkunniga har sålunda arrendeutredningen kommit till det resultatet, att i lagen bör stadgas förbud mot legans utsättande i arbete.

I överensstämmelse med vad nyss blivit förutsatt torde möjligheten för jordägaren att tillförbinda arrendatorn att utgöra arbete mot ersättning i pen- ningar alltjämt böra bibehållas. Arrendeutredningen befarar nämligen, att ett förbud mot att på dylikt sätt sammankoppla arrende- och arbetsavtal skulle kunna få mindre gynnsamma verkningar särskilt i fråga om det större jordbrukets tillgång på nödig arbetskraft. Vad beträffar skogsbruket har det visserligen _ såsom förut nämnts —— visat sig, att skogsägarna i stor om- fattning frångått systemet med kombinerade avtal. Denna omständighet, vilken till stor del måste tillskrivas inverkan av 1927 års lagstiftning, mot-

säger emellertid icke, att det även för skogsägarna torde vara önskvärt att kunna avsluta kombinerade avtal. Då etti arrendeavtalet intaget förbehåll om skyldighet för arrendatorn att åt jordägaren utgöra arbete innebär att arbetet skall utföras vid äventyr av arrenderättens förverkande, vinnes större trygghet med avseende å tillgången på arbetskraft än vad fallet är med se- parata arrende- och arbetsavtal. Denna omständighet torde ha sin särskilda betydelse i fråga om sådant arbete, exempelvis kolning, där behovet av speciell yrkeskunnighet är mera framträdande.

Från arrendatorernas synpunkt torde anordningen med kombinerade av- tal ej heller framstå såsom ofördelaktig. Då arrendatorn är berättigad till skadestånd, för den händelse jordägaren undandrager sig att tillhandahålla honom det stipulerade arbetet, medför nämnda anordning under nuvarande förhållanden en viss garanti att arrendatorn verkligen erhåller den arbets- inkomst som han behöver för sitt uppehälle. Under depressionstider har detta förhållande visat sig äga betydelse för arrendatorerna, och den på se- nare tid framträdande tendensen att avskaffa anordningen med kombinerade avtal har därför på många håll väckt bekymmer. Även om _ såsom nedan kommer att förordas _ arrendatorns rätt till ersättning för förlorad arbets- inkomst vidgas till att avse jämväl fall där arbetsskyldigheten kontrak- terats på annat sätt än i själva arrendeavtalet. torde den ifrågavarande an- ordningen likväl lända arrendatorn till fördel, i det att arbetsskyldigheten och därmed ersättningsrätten kommer att hänföra sig till hela arrendetiden.

Vad som givit anledning till de framförda kraven att icke blott avskaffa dagsverkssystemet utan även helt förhindra kombination av arrende- och arbetsavtal torde särskilt vara den omständigheten att de arbetsprestationer _ överdagsverken eller ackordsarbeten _ för vilka kontant ersättning är avtalad, ofta vårderats efter grunder vilka för arrendatorerna framstått så- som ogynnsamma. Når såsom i stor utsträckning förekommit ersättningen för de kontrakterade arbetsprestationerna utgår enligt en vid arrendeavtalets ingående uppgjord prislista, vilken är avsedd att oförändrad gälla under hela arrendetiden, kan uppenbarligen nämnda ersättning komma att stå i miss- förhållande till de i orten eljest brukliga dagsverkslönerna eller ackords- prisen, även om dessa ursprungligen legat till grund för prislistans upp- rättande. Avgörande härvidlag är givetvis den konjunkturutveckling, som äger rum efter arrendeavtalets ingående. Vid en sjunkande konjunktur, som avspeglar sig i lägre arbetspriser på öppna marknaden, skulle visserligen den i arrendeavtalet fastlåsta prissättningen kunna verka till förmån för arren- datorn, i den mån icke omständigheterna framtvinga en revidering av den- samma. Emellertid har under de senaste decennierna denna sida av saken knappast trätt i förgrunden. Även om tid efter annan en konjunkturavmatt- ning eller svårare ekonomisk kris intrått, vilken givit sig tillkänna i form av arbetslöshet och sänkta arbetslöner, har dock utvecklingen i stort sett med- fört högre arbetspriser inom de näringsgrenar där arrendatorernas arbets- kraft tages i anspråk. Denna stegring av arbetspriset på öppna marknaden

”__..q-v—a—u—z—u- » , m

har tydligen i många fall icke kommit de arrendatorer tillgodo, vilka i sina arrendeavtal åtagit sig arbetsprestationer mot ersättning fastställd för lång tid framåt. Dessa ha känt sig missgynnade, vare sig arbetsprisets höjning berott av förändring i penningvärdet eller inneburit en reell förbättring av arbetarnas levnadsvillkor.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen föreslogo jordsakkunniga på sin tid en anordning, enligt vilken ersättningen för det av arrendatorn ut— förda arbetet under vissa förutsättningar skulle komma att följa arbetsmark- nadens lönefluktuationer. I arrendeavtalet skulle nämligen ej få intagas för— behåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra annat arbete än sådant, för vilket skulle utgå ersättning i penningar efter pris ej understigande det som vid tiden för arbetets utförande vore gångbart i orten. Och om arrendatorn i strid mot vad sålunda stadgats blivit i avtalet ålagd att utan ersättning eller mot lägre ersättning än nyss sagts utgöra visst antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete, skulle han, oavsett vad avtalet bestämde, njuta ersättning för arbetet efter ortens pris. En anord- ning i viss mån liknande den jordsakkunniga sålunda föreslagit upptogs jäm- väl i den för 1927 års riksdag framlagda propositionen. Däri föreskrevs näm- ligen, att om ersättningen för arbetet icke blivit i avtalet så bestämd, att den uppginge till det pris som vid arbetets utförande vore under jämförliga för- hållanden gängse i orten, jordägaren skulle vara pliktig att, där detta pris efter avtalets ingående ökats, till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet kunde ha betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen.

Arrendeutredningen, som anser önskvärt att undervärdering av arrendato- rernas arbetsprestationer förebygges, finner tanken att anknyta prisbestäm- ningen för dessa prestationer till den allmänna arbetsmarknaden vara så mycket mera beaktansvärd som utvecklingen, särskilt genom kollektivavta- lens allt större utbredning inom jordbruk och skogsbruk, synes alltmer un- derlätta en dylik lösning. En anordning, varigenom ersättningen för arren- datorernas arbete måste följa fluktuationerna på arbetsmarknaden, torde i stort sett verka mera rättvist än andra tänkbara system med rörlig prisbe- stämning. Vad särskilt angår det på vissa håll i mellersta Sverige tillämpade systemet, att ersättningen för arbetet årligen förändras i överensstämmelse med ändringarna ilevnadskostnadsindex, synes detta knappast tillfredsstäl— lande, då ju levnadskostnadsindex samt index för arbetslöner ingalunda all- tid förete en parallell utveckling. -

Emellertid anser sig arrendeutredningen icke kunna förorda en lösning helt överensstämmande med grundlinjerna i de båda omnämnda förslagen. Mot dessa har icke utan fog anmärkts, att desamma enbart tillgodosåge arren- datorns intresse, i det att jämkning av ett i avtalet fastställt pris skulle kunna ifrågakomma allenast vid en uppåtgående konjunktur på lönemarknaden. Därest man vill medgiva en jämkning i vad parterna avtalat, torde emellertid möjligheten att företaga en sådan skäligen icke böra begränsas till de fall, då arbetslönerna äro stadda i uppgång. Med hänsyn till önskemålet om ömse— sidighet mellan parterna i förevarande hänseende förefaller det rimligt, att

jämkning i avtalad ersättning skall kunna åvägabringas jämväl när konjunk- turerna å arbetsmarknaden äro sjunkande. Att arrendatorn därigenom un- der vissa omständigheter kan komma att försättas i en mera ogynnsam ställ- ning, än om arbetslönen enligt avtalet varit fastlåst för hela arrendetiden, synes icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Det torde för arrendatorn vara mera önskvärt att hans arbetsprestationer icke vid någon tidpunkt un- derbetalas än att han under säregna förhållanden ställes bättre än andra som utföra enahanda arbete.

Borttagandet av möjligheten att i arrendeavtalet införa en fast, för hela arrendetiden gällande prislista kan måhända föranleda vissa av de jord— ägare, som hittills begagnat sig av detta system, att betinga sig högre lega än vad för närvarande är fallet. Tänkbart är nämligen att den undervärde- ring av arbetsprestationerna, vartill systemet med fast prislista inbjudit, i viss mån kompenserats genom billigare lega. Enligt arrendeutredningens tanke är emellertid en dylik sammanblandning av lega och ersättning för ar- bete icke att förorda. Det torde icke minst ur arrendatorns synpunkt vara önskvärt att nyttjanderätt och arbetsprestationer taxeras var för sig till deras verkliga värde. Arrendatorn sättes härigenom i stånd att bättre överblicka den ekonomiska innebörden av avtalet.

Arrendeutredningen föreslår sålunda att ersättning för arrendatorns ar- bete skall, ändå att i avtalet annorlunda blivit bestämt, utgå efter pris mot- svarande det, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga för- hållanden gängse i orten. Denna regel torde i praktiken få den verkan, att arbetsprestationerna betalas efter de lokala kollektivavtalens priser, ett be- räkningssätt som redan under lång tid tillämpats vid ett stort antal arrenden och visat sig utfalla till belåtenhet. Med utgångspunkt från nämnda priser får givetvis en reducering ske för sådana fall, där den av arrendatorn leve- rerade arbetskraften icke kan betraktas såsom fullgod. I betraktande av kollektivavtalens allt större betydelse synes det knappast antagligt, att den föreslagna regeln skall medföra någon märkbar ökning av antalet rättstvis- ter. Beträffande sådana bygder, där kollektivavtal ännu icke förekommer, kunna måhända vissa svårigheter uppstå, när det gäller att bedöma vad som utgör det gängse priset i orten för arbete av det ifrågavarande slaget, en bedömning som innefattar hänsynstagande till skilda omständigheter såsom arbetets beskaffenhet, dess mer eller mindre stadigvarande karaktär m. m. Emellertid torde man även för dessa fall kunna antaga, att vad med den föreslagna regeln åsyftas i allmänhet skall kunna vinnas genom frivillig överenskommelse mellan parterna. Där sådan överenskommelse ej kan träf— fas, står det naturligen arrendatorn fritt att efter stämning utföra sin talan vid domstol.

En i viss mån fristående fråga är, huruvida den reglering nu förordats bör begränsas till de fall där förbehåll om arbetsskyldighet intagits i arrende— avtalet. Det synes oförnekligt att med en sådan begränsning regleringen skulle kunna bliva illusorisk. En jordägare, som ville behålla systemet med fastlåsta priser, skulle kunna göra detta genom att vid sidan av ar-

_ ,b—gwc—w— --.

rendeavtalet avsluta ett särskilt arbetsavtal för viss längre tid, exempelvis för hela arrendetiden. Av hänsyn till önskemålet om effektivitet i lagstift— ningen lärer det sålunda vara påkallat att låta regleringen principiellt om- fatta varje mellan jordägaren och arrendatorn ingånget arbetsavtal, alldeles oberoende därav, huruvida arrendatorns arbetsskyldighet inskrivits i arren- deavtalet eller icke. Genom en sådan utsträckning av ifrågavarande regler komma dessa visserligen att hänföra sig till förhållanden, vilka formellt sett falla utom den ram. som enligt gängse rättssystematisk uppdelning hittills avgränsat arrendelagstiftningen. Till förmån för regleringens utvidgning kan emellertid åberopas det faktiska samband i socialt och ekonomiskt hänse- ende, som tvivelsutan råder mellan arrendeavtalet å ena, samt arbetsavtal

0

mellan jordägaren och arrendatorn, a andra sidan.

Det på arbetsavtal mellan jordägare och arrendator grundade rättsförhål- lande, som hör samman med arrendeavtalet vare sig formellt-juridiskt eller enbart reellt-ekonomiskt, är såsom förut antytts av stor betydelse för såväl jordägaren som arrendatorn. Likaväl som det kan ligga i jordägarens in- tresse att kunna räkna med arbetsprestationer från arrendatorns sida, kan det för arrendatorn vara av vikt att få utföra arbetet. Detta ömsesidiga in- tresse av arbete och arbetstillfälle påfordrar en viss ömsesidighet jämväl med avseende å rättsverkningarna när arbetet av någon anledning ej kom- mer till utförande.

Enligt nuvarande ordning kan jordägaren, om arrendatorn undandrager sig att utgöra honom enligt arrendeavtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar tredska, uppsäga arrendeav- talet till upphörande å nästa fardag ävensom fordra skadestånd. Har arren- dator åsidosatt annan avtalad arbetsskyldighet än sådan som är utfäst i ar- rendeavtalet, är däremot jordägaren hänvisad till de möjligheter som kun- na följa av allmänna rättsgrundsatser. Vad åter angår det fall, att jordäga- ren underlåter att tillhandahålla arbete, lärer arrendatorn icke vara berätti- gad att uppsäga arrendeavtalet. Väl kan i dylikt fall skadeståndsrätt till- komma arrendatorn, icke blott när jordägaren direkt förbundit sig att till- handahålla arbetet utan även under vissa omständigheter, när arrendatorn ensidigt åtagit sig arbetsskyldighet i själva arrendeavtalet. Om däremot arrendatorns arbetsskyldighet är grundad på fristående arbetsavtal, som icke innefattar åtagande från jordägarens sida att tillhandahålla arbetet, kan jordägaren efter gottfinnande inställa eller inskränka arbetet utan hänsyn till de förhoppningar som arrendatorn kunnat hysa med avseende å arbetsförtjänsten.

För de arrendatorer varom i detta sammanhang är fråga är emellertid möjligheten att erhålla arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket i allmänhet av den vikt, att den torde böra bedömas såsom en väsentlig förutsättning för själva arrendeavtalet. Ur denna synpunkt är det rimligt att arrenda- torn, om det påräknade arbetet inställes eller väsentligen inskränkes, berätti- gas att uppsäga arrendeavtalet. Dylik uppsägningsrätt föreslogs av sociala

jordutredningen för det fall, att jordägaren ej tillhandahölle arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet vore skyldig utgöra, eller annat för arren— datorn lika förmånligt arbete. Enligt arrendeutredningens mening bör emel- lertid enahanda uppsägningsrätt tillkomma arrendatorn även i det fall att hans arbetsskyldighet framgår av annat avtal än själva arrendeavtalet. Då nämligen grunden till uppsägningsrätten lärer få sökas däri, att en väsentlig förutsättning för arrendeavtalet brustit, torde den omständigheten att förbe— håll om arbetsskyldighet icke intagits i arrendeavtalet icke böra utesluta nämnda rätt, och detta så mycket mindre som användningen av dylikt för- behåll i allmänhet torde tämligen ensidigt bestämmas av jordägaren vid av- talets ingående.

Rätten att uppsäga arrendet torde — på sätt jämväl sociala jordutred- ningen synes ha avsett — böra tillkomma arrendatorn oberoende av den orsak som föranlett jordägaren att icke tillhandahålla arbetet. Liksom upp- sägningsrätt enligt gällande lag tillkommer arrendatorn i sådant fall, då hans inkomstmöjlighet beskurits genom händelse som minskat eller försämrat fastighetens ägor, synes dylik rätt böra tillerkännas honom när han utan eget vållande gått miste om sin arbetsinkomst. Att ej heller jordägaren va- rit vållande till den timade förändringen lärer icke få verka avgörande. Dock bör givetvis icke varje minsta brist i tillhandahållandet av arbete få medföra rätt för arrendatorn att uppsäga arrendet. Ej heller synes uppsägningsrätt böra tillerkännas arrendatorn efter det arbete ånyo tillhandahållits honom. Undantag torde särskilt böra göras för arbetsskyldighet avseende skjuts- ning, vedhuggning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Med avseende å uppsägningstiden finner arrendeutredningen ej skäl att för det fall varom nu är fråga frångå den i 2 kap. 39 & nyttjanderättslagen givna huvudregel, av vilken följer att uppsägning skall ske minst sex måna- der före den fardag, då arrendatorn har för avsikt att avträda arrendet. Härigenom torde jordägarens intresse av att erhålla nödigt rådrum för an— skaffande av ny arrendator bliva väl tillgodosett. I likhet med sociala jordutredningen förordar även arrendeutredningen ett stadgande som inne— bär, att därest jordägaren ej inom en månad efter det han mottag't upp- sägningen tillkännagivit för arrendatorn att han ej vill därmed åtnöjas, han icke skall äga föra talan mot arrendatorn för avtalets hävande.

Emellertid innebär en uppsägningsrätt sådan som den nu förordade inga- lunda någon garanti för att arrendatorn verkligen får utföra det arbete var- med han räknat. Beror jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete på konjunkturförändringar eller liknande omständigheter, torde möjlighe— ten att arrendatorn uppsäger arrendet endast i undantagsfall kunna fram- tvinga någon ändring i de tilltänkta dispositionerna. Har arrendatcrn, så- som i allmänhet är fallet under depressionstider, icke större utsikt att er- hålla arbete på annat håll, torde han för övrigt ej heller vara benägen att uppsäga arrendet. Än mindre kan uppsägningsrätten vara något verksamt medel att förhindra att jordägaren, ehuru det står i hans makt att tillhanda-

hålla arbetet, likväl avstänger arrendatorn från arbetets utförande. Förhål- landena kunna ju vara sådana, att jordägaren rent av önskar att arrenda- torn skall lämna arrendet och att det är därför som han vägrar att anvisa arbete. I betraktande av vad nu anförts synes arrendatorns intresse av ar- betsskyldighetens uttagande böra beaktas även på annat sätt än genom upp- sägningsrätt för arrendatorn.

Det i gällande lag upptagna stadgandet om rätt för arrendatorn till ska- destånd, när jordägaren undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn ar- bete, som denne enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för arrenda- torn lika förmånligt arbete, torde vila på en principiellt riktig grund. Har arrendatorn förbundit sig att utgöra vissa arbetsprestationer, är det ej mer än rättvist att jordägaren, i den mån det står i hans makt att anvisa arbete, också skall vara pliktig att så göra. Det vore näppeligen tillbörligt, om jord- ägaren utan påföljd skulle kunna överlämna det arbete, som arrendatorn på- räknat att få utföra, till någon tredje person, exempelvis en tillfälligt an- ställd arbetare. En viss förtursrätt till erhållande av arbete är vad arren- datorn med fog kan göra anspråk på.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida de svårigheter, varmed utformningen av en skadeståndsregel för nu avsedda fall tvivelsutan är för- bunden, blivit i gällande lag på ett tillfredsställande sätt övervunna. Arrende- utredningen tänker härvidlag mindre på de särskilda olägenheter, vilka in- ställt sig såsom följd därav, att ifrågavarande skadeståndsregel kommit att verka jämsides med bestämmelsen om femtonårig minimiarrendetid. Dä arrendeutredningen för sin del föreslår minimitidens nedsättning till fem år, torde dessa olägenheter upphöra eller väsentligen reduceras. Mot skade— ståndsregeln, sådan den för närvarande är utformad, torde emellertid med fog kunna anmärkas, att densamma icke med erforderlig tydlighet angiver, under vilka förutsättningar skadeståndsskyldighet skall kunna inträda. Här- av synes ha blivit en följd, att många jordägare kommit att uppfatta skade— ståndsskyldigheten såsom betydligt strängare än som, av lagens motiv att döma, torde ha varit lagstiftarens mening.

Någon rätt till skadestånd bör uppenbarligen icke tillkomma arrendatorn i sådana fall, där utan jordägarens förvållande ett faktiskt hinder uppkom- mit, som gjort det omöjligt för jordägaren att tillhandahålla det avsedda ar- betet eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete. I överensstämmelse med den uppfattning, som synes ligga till grund för den nuvarande skade- ståndsregeln och till vilken även sociala jordutredningen anslutit sig, anser arrendeutredningen att även andra förhållanden än faktiska hinder böra kunna av jordägaren åberopas såsom skäl för befrielse från skadeståndsskyl- dighet. Sålunda torde nägon skadeståndsskyldighet ej böra drabba jordäga- ren, om det med hänsyn till marknadsläget eller i och för en önskvärd ratio- nalisering av driften synes ekonomiskt riktigt, att det ifrågavarande arbetet nedlägges eller inskränkes, samt jordägaren ej har annat jämförligt arbete att erbjuda i stället. Vad särskilt angår det praktiska fallet, att en arbetskon- flikt vid de transportvägar varå virke utforslas föranleder skogsägare att in-

ställa sina avverkningar, torde någon rätt till skadestånd ej böra tillkomma de arrendatorer som härigenom gå miste om arbetsinkomst. Naturligen är det icke möjligt att i lagen detaljerat angiva de skilda omständigheter, som av en jordägare sålunda böra få åberopas såsom giltig ursäkt för underlåten- het att anvisa arbete. Det har emellertid synts lämpligt att giva förevarande regel en avfattning, enligt vilken skadeståndsskyldighet ej inträder, när jord— ägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts av föränd- rade ekonomiska eller tekniska förhållanden.

Rätt till skadestånd för förlorad arbetsinkomst kan enligt gällande lag till- komma arrendatorn allenast under förutsättning att han i själva arrendeav- talet åtagit sig arbetsskyldighet. Vid sådant förhållande ligger det tydligen nära till hands för jordägaren att undvika lagens konsekvenser genom att icke upptaga något förbehåll om arbetsskyldighet i arrendeavtalet. Därest han likväl önskar för längre tid tillförbinda arrendatorn att utgöra vissa ar- betsprestationer, lärer detta syfte kunna vinnas genom ett fristående arbets- avtal avseende exempelvis samma tidrymd som arrendetiden. Med den möj- lighet att undvika skadeståndsskyldighet, som sålunda föreligger, torde i själ- va verket skadeståndsregeln icke vara av större värde för arrendatorerna. Arrendeutredningen anser för sin del erforderligt, att stadgandet utsträckes till att avse jämväl fall, där arrendatorn åtagit sig arbetsskyldighet genom annat avtal än arrendeavtalet. Härigenom vinnes en önskvärd ömsesidighet i förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn. Den jordägare, som vill för längre tid binda arrendatorn vid viss arbetsskyldighet, blir å sin sida, oav- sett vilken form härför han väljer, pliktig att under samma tid tillhanda— hålla arbetet, i den mån ej omständigheter föreligga, som innefatta giltig ursäkt för underlåtenhet härutinnan. Då stadgandet å andra sidan ej lägger hinder i vägen för kontrahenterna att reglera sitt mellanhavande genom kortfristiga arbetsavtal, vilka ej medföra någon längre tids bundenhet för någondera parten, torde större olägenheter av stadgandet näppeligen vara att befara.

VII. F rilösning av arrendejordbruk.

Gällande arrendelagstiftning uppställer icke någon rätt för arrendatorn att tvångsvis tillösa sig den arrenderade fastigheten. Den frilösning av arrende- jordbruk, som i viss omfattning äger rum, förutsätter att jordägaren frivil- ligt överläter fastigheten till arrendatorn. En lösningsrätt av speciell typ in- rymmes emellertid i den s. k. ensittarlagen. Enligt denna lag kan den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhö- rig mark samt därå äger boningshus som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, bliva berättigad att tvångsvis i viss ordning tillösa sig mar- ken. Förutsättningarna härför äro, dels att marken är upplåten för nyttjande- rättshavarens livstid eller vid annan upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid marken innehafts av annan än ägaren tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio är, dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, fanns å marken upp- fört den 1 januari 1919, dels ock att minst en fjärdedel av det värde marken med därå befintliga byggnader äger belöper på nyttjanderättshavarens bygg- nader.

I syfte att underlätta arrendejordbrukens övergång till självägda jordbruk ha tid efter annan förslag framställts att införa rätt för arrendatorer att tvångsinlösa utarrenderade fastigheter. Spörsmålet har stundom behandlats såsom ingående i ett större jordpolitiskt sammanhang, frågan om expropria- tionslagstiftning till förmån för kolonisation och annan jordanskaffning av social karaktär. Redan norrlandskommittén förordade på sin tid tvångsav- lösning som yttersta medel för beredande av lämpliga odlingslägenheter åt enskilda jordbrukare. I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande an- gående jordförhållandena i Värmlands län hemställde den s. k. jordundersök— ningen, att frågan om social expropriation för bland annat jordbruk måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och på för alla betryggande vill- kor, samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas i densamma.

Jordkommissionen — som i betänkande den 11 november 1922 framlagt ett lagförslag, enligt vilket mark för anläggande av nybyggen skulle kunna anskaffas genom expropriation av ouppodlad jord, tillhörande bolag, förening, skogsspekulant eller större jordägare, ävensom av vanhävdad jord — avgav

i betänkande den 28 februari 1923 ett av lagutkast åtföljt principutlåtande om avlösning av vissa arrendejordbruk samt förbättring av ofullständiga jord- bruk. I utlåtandet förordades ett tvångsavlösningsförfarande. Skälen här- för '— innefattade dels i redogörelsen för en av kommissionen företagen en- quéte dels i nämnda utlåtande — voro väsentligen följande:

I någon mera utpräglad grad hade icke hos arrendatorer och torpare å bolags— egendomar, fideikommiss och andra större jordkomplex framträtt något intresse att friköpa av dem brukade arrendegårdar och torp. Några utsikter därtill hade nämligen i regel icke ansetts föreligga. Det största hindret syntes vara antingen en allmän obenägenhet hos jordägarna mot att frånsälja något arrendebruk eller ock deras begränsade rätt att råda över jordegendomen (fideikommiss). För flertalet av ifrågavarande arrendatorer stode jämväl prisfrågan som ett oöverstigligt hinder mot friköpning. En arrendator eller torpare ägde i regel icke sådana ekonomiska resurser, att han kunde komma ut med att kontant erlägga den höga köpeskilling som arrendebruket betingade. Inför valet mellan att skuldsätta sig för att bliva ägare till arrendebruket eller att sitta kvar som arrendator hade han icke sällan stannat vid det senare alternativet. Detta vore ock ganska förklarligt då, såsom det allmänt uppgivits, jordlegan avsevärt understege räntan å saluvärdet för en arrendegård. Det vanligaste syntes vara, att jordlegan endast motsvarade hälften av nämnda ränta. Även andra omständigheter hade förorsakat, att brukarna i all— mänhet icke hyste något intresse att med äganderätt förvärva den legda jorden. Många arrendatorer och ett än större antal torpare hade icke å sin arrenderade fastighet tillräckligt med betesmark och ej heller skog i sådan omfattning att hus- behovet fylldes. Farhågan att brukaren genom friköpning skulle gå miste om den för hans bärgning nödiga arbetsförtjänst, som han såsom legotagare kunde påräkna hos jordägaren, hade ävenledes avskräckt mången från tanken på friköpning. — Obenägenheten mot försäljningarna hade enligt enquéten framträtt mer eller mindre starkt hos olika grupper av jordägare. I detta avseende hade det framhållits, att bolagen visat sig mest obenägna mot friköpning.

Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattade en viktig utbyggning av den sociala arrendelagen. En social arrendelag hade till uppgift visserligen att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn både för det senare och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den kunde dessutom få den upp- giften att främja frivilliga avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn. Detta senare bleve i varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga lösningen på den föreliggande frågan. Emellertid kunde det befaras att denna lösning icke skulle kunna på frivillighetens väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande sätt. Svaren å enquéten vore i det stora hela sam- stämmiga härutinnan, att stor obenägenhet rådde hos jordägare att avhända sig sina arrendejordbruk överhuvudtaget. Det kunde, såsom erfarenheten visade, lika— ledes befaras, att dylika jordbruk i varje fall icke komme att utbrytas i ett bär— kraftigt skick. Därför erfordrades en lag, som medgåve en av staten främjad och kontrollerad lösningsrätt till arrendatorernas förmån.

Beträffande den tillämnade lagens tillämpningsområde och utformning i övrigt framhöll kommissionen bland annat följande:

Det läge i sakens natur, att just de arrenden, som bleve föremål för den sociala arrendelagens skydd, också skulle kunna få avlösas. Föremål för avlösning borde således bliva arrendejordbruk som ägdes av bolag eller förening för ekonomisk verksamhet; vidare arrendebruk, tillhörigt enskild person, vilken icke vore man- talsskriven å fastigheten eller a därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller

"h.,—w

eljest i spekulationssyfte, samt slutligen andra enskilda personer eller fideikom- miss tillhöriga hemman, hemmansdelar, torp eller andra jordbrukslägenheter. Av sammanhanget med den sociala arrendelagen följde vidare, att av dylika arrenden rätten till avlösning icke heller borde avse andra än dem, som omfattade odlad jord, ej överstigande 25 hektar, samt inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar eller odlad jord till en vidd av minst 2 hektar. En skillnad mellan de båda lagarna syntes dock böra iakttagas. Det borde nämligen enligt kommissionens uppfatt- ning i fråga om avlösningslagen uttryckligen betonas, att den finge omfatta en- dast sådant jordbruk, vilket på ett varaktigt sätt varit upplåtet på arrende. Då emellertid tvist lätt kunde uppstå, om ett jordbruk varit på ett varaktigt sätt upp- låtet på arrende eller icke, syntes av praktiska skäl en viss minimitid för arrende- upplåtelsen böra fastställas till ledning för avgörandet. Denna tid borde lämpligen bestämmas till samma längd som minimiarrendetiden enligt den sociala arrende- lagen eller 15 år.

Det hade ifrågasatts, att sådana arrendejordbruk borde undantagas, vilkas inne- havare ålagts att till huvudgården utgöra arbetsskyldighet, vilken fortfarande måste anses vara för huvudgården omistlig eller åtminstone välbehövlig. Kommis— sionen funne något tillräckligt bärande skäl icke kunna anföras för att beröva en stor mängd mindre jordbruksarrendatorer möjlighet att få tillösa sig jordbruket av den anledning, att mot deras önskan obligatorisk arbetsskyldighet ansåges fort- farande behöva upprätthållas i huvudgårdens intresse. Detta behov av arbets— kraft borde tillgodoses på ett annat ur de olika intressenas synpunkt fördelaktigare sätt.

Avlösningen skulle ske icke blott för att bereda en fördel för någon viss person titan i all synnerhet för att skapa nya självständiga jordbruk, som för framtiden kunde äga bestånd och varaktighet.

Rätten till avlösning borde icke begränsas till någon viss kortare eller ens längre tidsperiod eller förbindas med föreskrift, att den endast finge göras gällande exem- pelvis vid arrendetidens utgång. Arrendator borde äga rätt att själv välja den tid- punkt, som för honom vore i ekonomiskt hänseende eller annorledes lägligast. Såsom vederlag för den arrendatorn i arrendelagen tillerkända rätten till förnyat arrende skulle jordägaren dock äga rätt att påfordra, att avlösning skulle ha ägt rum inom viss tid vid äventyr, att optionsrätten eljest förfölle.

Staten borde uppträda såsom målsman för arrendatorn samt vidtaga alla er- forderliga åtgärder för avlösningens utförande, förskottera utgifterna och över- lämna det slutliga jordbruket klappat och klart till arrendatorn, vilken sedan i sin ordning borde ersätta kostnaderna till staten genom att övertaga dem i form av ett amorteringslån_med långa betalningsterminer och minsta möjliga ränta. Den närmaste ledningen borde uppdragas åt jordkommissioner i varje län. Med dessa borde medverka, där så erfordrades, jordkommittéer i de särskilda socknarna eller kommunalnämnderna för det fall, att jordkommittéer ej inrättats. Jordkommit- téerna borde utses av kommunalfullmäktige, eller, där sådana ej funnes, av kom- munalstämman. Över det hela borde stå en central ledning.

Någon avlösning av ett arrendejordbruk borde icke få äga rum annat än på be- gäran av vederbörande arrendator. Emellertid kunde det vara lämpligt, att veder- börande jordkommission på förhand sökte göra sig förtrogen med den omfattning, i vilken avlösning inom dess område kunde vara att förvänta enligt lagens före- skrifter. Kommissionen borde därför till sin ledning upprätta en förteckning över samtliga jordbruk, som till äventyrs kunde bliva föremål för avlösning. När an- sökan från arrendator inkommit till jordkommission, borde denna ofördröjligen upptaga frågan till behandling samt verkställa en förundersökning och på denna grund inleda underhandlingar i första hand om frivillig uppgörelse, för vilken både jordägarens och arrendatorns samtycke erfordrades. Denna förundersök-

ning borde föregås av en sakkunnig besiktning av själva marken, i den mån så- dan ansåges nödig. Träffades frivillig uppgörelse, skulle jordbrukets område på kommissionens föranstaltande utbrytas genom laga lantmäteriförrättning. Kunde frivillig överenskommelse ej ske, ägde jordkommissionen under förutsättning av arrendatorns bifall vidtaga åtgärder för jordbrukets utbrytande genom tvångsav- lösning. Beträffande förfarandet vid denna förrättning borde ensittarlagens hu- vudlinjer lämpligen kunna bibehållas. I likhet med nämnda lag borde sålunda åt en särskild avlösningsnämnd anförtros dels avgörandet om expropriation skulle få äga rum, dels bestämmandet, huru mycket och vilka slag av mark med tillbe- hör skulle för det speciella fallet tilläggas jordbruket, dels fastställandet av expro- priationsersättningen och dels utläggandet på marken av de definitiva gränserna. Då åt förrättningen borde tilläggas verkan av laga lantmäteriförrättning, borde ordföranden i nämnden utgöras av en lantmätare, vilken länsstyrelsen på ansökan av jordkommissionen förordnade för varje särskilt fall. Till ledamöter i avlös- ningsnämnd borde inom varje kommun av kommunalfullmäktige eller, där sådana ej funnes, kommunalstämman utses tre, högst fem personer för en tid av fyra år. Bland dessa skulle ordföranden, då fråga om avlösning av arrendebruk väckts, tillkalla de två till förrättningsstället närmast boende. Där någondera av parterna så önskade, skulle därjämte i nämnden inträda två ledamöter, av vilka en utsåges av jordägaren och en av arrendatorn eller på dennes uppdrag av jordkommissio- nen bland de ledamöter i expropriationsnåmnder, om vilka stadgas i 23 å andra stycket av allmänna expropriationslagen. Klagan över nämndens värdering av marken skulle ej få äga rum. I övrigt skulle klagan över nämndens beslut kunna fullföljas till ägodelningsrätten.

Löseskillingen borde bestämmas med ledning av taxeringen efter det värde, var- till uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses böra skäli— gen uppskattas. Förhöjning utöver taxeringsvärdet borde endast undantagsvis få äga rum. Härvid borde vidare iakttagas, att åbyggnader, som uppförts av den arrendator eller hans hustru, som innehade arrendejordbruket vid tiden för av— lösningen, eller av deras förfäder eller eljest av föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å sagda arrendator eller hans hustru, utöver vad enligt avtal ålegat dem och för vilka veterligen jordägaren ej lämnat gottgörelse, skulle avstås utan ersättning; samt att för nyodlingar eller andra jordförbättringar, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde och som utförts eller ersatts av nu nämn- da personer, ersättning skulle tillgodoräknas arrendatorn.

Slutligen hade föreslagits, att om mark, som tillhörde bolag eller skogsspeku- lant, blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets upp- odling och bebyggande eller av kronan givits till industriens eller bergsbrukets un- derstöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet, i ersättningen skulle ske ett avdrag av 25 procent.

I fråga om kostnaderna för avlösningsförrättningen hade kommissionen ansett, att deras läggande helt och hållet på staten vore varken rättvist eller ändamåls- enligt. Om jordägaren utan fog bestritt avlösningen eller gjort ogrundade invänd- ningar mot expropriationens omfattning, borde han jämlikt grunderna i 21 kap. rättegångsbalken kunna åläggas att vidkännas de av dylika invändningar föran- ledda särskilda kostnader.

Kommissionen hade ansett, att några särskilda föreskrifter rörande formen för jordbrukets slutliga överlåtelse till vederbörande arrendator icke behövde stadgas i denna lag. Det vore tillfyllest med ett uttalande, att jordbruk, som avlösts, bleve statens egendom samt därefter i regel omedelbart överlåtes av staten i den ordning, som för överlåtelse av kronojord vore särskilt stadgad. Företrädesrätt till upp- låtelse av frilöst arrendejordbruk borde tillkomma arrendatorn eller, därest han av- lidit, hans hustru, bröstarvingar eller adoptivbarn. Garanti borde i någon form gi-

vas att genom statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande upprätthölles och att jorden ej sedan utan tillstånd avyttrades till andra ändamål. Detta hade varit av- sikten med den s. k. trygga besittningsrätten. Om upplåtelse åter tilläventyrs sked- de med äganderätt, måste ändamålet med avlösningen på andra vägar upprätt- hållas.

Inom jordkommissionen avgåvos ett flertal särskilda yttranden rörande skilda punkter i förslaget. Två ledamöter (herrar Ehrenborg och Jansson) framlade för sin del ett från majoritetsförslaget i åtskilliga hänseenden av- vikande utkast till lag om rätti vissa fall för arrendator att inlösa på arren- de innehaft område.

Två ledamöter (herrar Olsson och Wohlin) avgåvo ett särskilt princip- utlåtande, däri de bland annat anförde:

Tillämnade förändringar i den allmänna nyttjanderättslagen borde först utar- betas samt föreläggas statsmakterna, innan man toge spörsmålet om friköpningslag- stiftningen under detaljerad omprövning. Ändamålsenligast syntes vara att låta friköpningsrätt inträda vid utgången av den arrendetid som löpte då friköpnings— lagen trädde i kraft men dessförinnan ha genom införandet av en arrendelagstift- ning för bolagsarrendatorer även i mellersta och södra delarna av landet i huvud- saklig överensstämmelse med den norrländska arrendelagen och alltså med viss längre minimiarrendetid förebyggt möjligheten, att arrendatorerna i dessa delar av landet ställdes inför valet av friköpning eller fortsatt arrende redan efter kort tid och möjligen under mindre gynnsamma konjunkturer på jordbrukets område. En sådan anordning kunde visserligen icke förordas med avseende å arrendatorer under enskilda gods, men detta förhållande spelade så till vida en mindre roll, som friköpningsrätten för arrendatorer av jord, tillhörig enskilda personer, som icke vore s. k. skogsspekulanter, redan av helt andra skäl måste vida starkare be- gränsas än friköpningsrätten för arrendatorer av jord, tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter. Såsom allmänna grundsatser för en blivande friköpningslag ville reservanterna framhålla, att friköpningsrätten borde, såsom redan antytts, till huvudsaklig del gälla nyttjanderättshavare å jord, tillhörig aktie- bolag, förening för ekonomisk verksamhet samt enskild person, vilken uppen- barligen besutte fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastning- en och icke vore mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som vore i sam- bruk med densamma. Det kunde emellertid icke förordas, att alla arrendatorer av sådan jord skulle komma i åtnjutande av en friköpningslags förmåner. Nyttjande- rättshavare, vilka icke inbegrepes i den särskilda arrendelagstiftningen för arren- datorer på bolagsjord, kunde givetvis än mindre tillerkännas någon friköpnings- rätt. Bland alla de nyttjanderättshavare, som komme att tryggas i sin ställning genom arrendelagstiftningen, funnes säkerligen ett visst antal, vilkas fastigheter vore så belägna med hänsyn till bolagens mera sammanhängande och viktigare skogskomplex, att de måste åtnöjas med den särskilda arrendelagstiftningen och icke heller kunde tilldelas friköpningsrätt. Vid friköpningslagstiftningens utform— ning måste nämligen stor hänsyn tagas till att den bestående jordfördelningen icke skadades till allvarligt men för skogsdriftens rationella bedrivande. Slutligen måste de skogsbesittande bolagen jämväl tillerkännas rätt att behålla ett lämpligt antal på lämpliga platser belägna arrendeställen för sina skogsförvaltare och andra nödiga tjänstemän. Med avseende å nyttjanderättshavare å enskild jord måste friköpningslagstiftningen än starkare begränsas. Lagstiftningen kunde endast kom- ma i fråga med avseende å utgårdar, strögods samt andra från huvudegendomarna mera avskilt liggande arrendegårdar och förutvarande torp, vilkas ekonomiska sammanhang med huvudgårdarna praktiskt taget upphört vid tidpunkten för fri— köpningslagstiftningens ikraftträdande. Arrendegårdar och torp, varifrån arbets-

prestationer utgjordes till huvudgården, kunde i anslutning till denna uppfattning icke komma i fråga för friköpning. Ej heller kunde friköpningsrätten utsträckas till sådana nyttjanderättsområden, vilka hade ett sådant läge på marken, att deras frånskiljande från huvudegendomen skulle medföra olägenhet eller intrång för dennas jordbruk eller skogsbruk. Såväl då fråga vore om nyttjanderättshavare un— der bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter, som då det gällde nytt- janderättshavare å enskild jord, borde som princip uppställas, att friköpningsrätt skulle medgivas, endast för såvitt vederbörande nyttjanderättshavare antingen själv brukat fastigheten under en viss, väl avvägd minimitid eller ock övertagit fastig— heten från närskylda i rätt uppstigande led eller syskon eller syskons avkomling, och fastigheten sålunda varit under en viss sådan minimitid arrenderad och brukad av samma släkt. En viktig principfråga vore frågan om det värde, efter vilket lösen skulle utgå. Efter övervägande av de motsatta synpunkter, som här framställde sig, hade reservanterna kommit till den uppfattningen, att fastigheterna i fråga borde kunna avlösas efter i huvudsak samma grunder som vid hypoteksföreningar— nas nuvarande värderingar, då fråga vore om sökt hypotekslån. Givetvis borde de friköpta områdena överföras till arrendatorerna med äganderätt. Vidare ville reser- vanterna erinra, att lagstiftningen borde ha en viss begränsad giltighetstid, d. v. s. friköpning skulle endast kunna äga rum vid tidpunkterna för utlöpande arrende- perioder under en viss, till sin längd fixerad tidrymd från friköpningslagens ikraft— trädande. Reservanterna hade tänkt sig denna tidrymd kunna komma att bestäm- mas till två eller högst tre årtionden. Slutligen torde böra betonas, att bestäm- mandet av de nyttjanderättsområden, vilka skulle kunna friköpas, icke kunde överlämnas åt mer eller mindre lösligt sammansatta samt för jordbruksförhållan— den och skogsindustriella synpunkter främmande kommissioner eller därmed när- släktade organ. Därest den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till läns- ägodelningsrätter i oförändrad form eller med acceptabla modifikationer fram- deles skulle komma att förverkligas, syntes dessa länsägodelningsrätter lämpligast även för den uppgift, varom nu vore fråga. Bleve sådana ägodelningsrätter icke inrättade, så måste avlösningsnämnderna sammansättas efter liknande grundsatser som förenämnda länsägodelningsrätter. Självfallet vore, att de ifrågavarande nämndernas beslut borde kunna överklagas hos vederbörande underrätt samt att klagorätt borde medgivas till högre domstolsinstanser upp till högsta domstolen, även med avseende å de värderingar, som skulle ligga till grund för avlösningssum— mornas fastställande.

De myndigheter och sammanslutningar, som avgåvo yttranden över jord- kommissionens betänkande, ställde sig, på något undantag när, avvisande till den föreslagna avlösningsrätten. Särskilt framhölls att något behov av tvångsavlösning ej förefunnes samt att den av kommissionen föreslagna lag— stiftningen skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i äganderätten och med- föra betänkliga konsekvenser av olika slag.

Under tiden 1924—1936 väcktes inom riksdagen upprepade gånger motio- ner om införande av expropriationslagstiftning i syfte att stödja frilösningen av arrendejorden. Riksdagen ställde sig städse avvisande till en dylik lag- stiftning.1 .

I anslutning till frågan om införande av expropriationsrätt i frilösnings- syfte behandlades vid 1930 års riksdag jämväl ett motionsvis framfört yr- kande om att arrendator borde erhålla förköpsrätt för det fall att jordäga- ren sålde arrendestället.

1 Jfr även prop. nr 236 till 1933 års riksdag.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade i detta ämne bland annat följande:

Jordägarnas benägenhet att avyttra arrendegårdar hade numera mångenstädes blivit så stor, att utbuden från vissa större jordägande bolag snarare över- ån understege arrendatorernas åstundan att köpa. I denna situation förelåge enligt utskottets förmenande icke anledning för statsmakterna att tillgripa ytterligare lagstiftningsåtgärder för arrendefrilösningars forcering. Att pågående frilösning- ar ägde rum under tillgodoseende av jordbruksekonomiska och sociala krav vore däremot en viktig angelägenhet, som icke minst med hänsyn till frilösningarnas stora omfattning vore värd särskild uppmärksamhet. I stor utsträckning torde arrendegårdsköp ske med tillhjälp av statens egnahemslån. Det vore därvid av stor vikt, att de med frilösningarna förenade omständigheterna noga prövades samt att gällande låneföreskrifter om lägenheternas lämpliga storlek, prisens skälighet o. d. omsorgsfullt tillämpades. Statens egnahemsstyrelse hade sökt inrikta sin uppmärksamhet härä, därvid bland annat beaktats spörsmålet, huruvida den för— utvarande brukaren vid förestående arrendegårdsförsäljning i lämplig ordning borde erhålla hembud. Utskottet funne det vara av stor vikt, att där egnahemslån kunde ifrågakomma, tillbörlig uppmärksamhet från egnahemsorganens sida ägna- des däråt, att arrendatorn, därest han ägde de nödiga kvalifikationerna, i första hand bereddes tillfälle till köp på skäliga villkor. Att på sätt föreslagits överväga särskild lagstiftning om förköpsrätt för arrendatorer eller om expropriationsan- ordningar för arrendefrilösningars reglerande funne utskottet varken befogat eller lämpligt. Den ifrågasatta förköpsrätten skilde sig i sak icke nämnvärt från expro- priation, framför allt icke om den centrala frågan om köpesumman skulle kunna hänskjutas till avgörande av tredje man (en offentlig nämnd c. d.). Skillnaden bestode i sådant fall huvudsakligen däri, att förköpsrätten bleve giltig blott när gården skulle säljas, medan expropriationsrätten kunde tillämpas även vid andra tidpunkter. Utskottet hade emellertid icke funnit tillräcklig anledning att till- styrka åtgärder eller utredning om vare sig förköps- eller expropriationsrätt. I be- traktande av arrendegårdsförsäljningarnas stora omfattning och med hänsyn till det nyss angivna sociala intresset av att förutvarande brukare i första hand finge tillfälle att tillösa sig den gård han bebott och brukat syntes det emellertid ut- skottet vara av behovet påkallat, att ett övervägande komme till stånd rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta sådan frilösning.

I skrivelse, nr 276, anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t ville verkställa utred- ning rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen fram- lägga de förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Den av riksdagen begärda undersökningen anförtroddes åt sociala jordut- redningen. I betänkande den 5 december 1931 —— som visserligen icke di- rekt avsåg frilösningsfrågan _ gjorde denna kommitté vissa uttalanden be- träffande arrendatorernas intresse av frilösningen. Enligt sociala jordutred- ningen hade den år 1927 genomförda skärpta arrendelagstiftningen i viss mån föranlett att skogsbolagen, som tidigare ogärna velat avhända sig sina ar- rendeställen, i stor utsträckning sökte avveckla arrendesystemet och försälja arrendegårdarna. Under det att tidigare från arrendatorshåll med styrka framträtt en strävan att få friköpa arrendejordbruken, hade med ändrade ekonomiska förhållanden ett motsatt intresse gjort sig märkbart. I egenskap

av arrendator kände skogsarbetaren sig tryggare för den för honom nöd- vändiga arbetstillgången än om han med äganderätt förvärvade sitt ställe. Ett annat skäl, som under rådande ekonomiska förhållanden ur arrenda- torns synpunkt talade mot frilösning, vore att räntorna på köpeskillingen och övriga med äganderätten förenade ärliga utgifter ofta betydligt överstege den arrendeavgift som nttoges. Arrendatorerna såge därför i många fall med bekymmer på bolagens stora utbud av arrendeställen. — I ett senare betän- kande av den 12 juni 1936 framställde sociala jordutredningen såsom önske- mål, att en arrendator erhölle hembud till inköp av arrendestället, då försälj- ning därav ifrågakomme. Till vinnande av detta önskemål ifrågasattes skyl- dighet för jordägaren att viss tid före en tillämnad försäljning göra anmälan till offentlig myndighet med uppgift om egendomens salupris, areal och ägo- sammansättning.

Beträffande fideikommissarrendatorerna har frågan om frilösning erhållit en särskild betydelse med hänsyn till de sedan många är aktuella strävan- dena att genom lagstiftning åstadkomma en avveckling av fideikommissen.

Ett principutlåtande i fideikommissfrågan avgavs av jordkommissionen i dess betänkande den 28 februari 1923. Kommissionen förordade däri en lagstiftning, som skulle medgiva fideikommissjordens försäljning och som skulle låta fideikommissnaturen, tillsvidare och intill dess annorlunda kun- de varda bestämt, övergå å löseskillingen. Emellertid befarade kommissio- nen, att förmånen av fideikommissjordens frigörande för sociala och ekono- miska ändamål kunde komma att motverkas därav, att den genom en för— säljning från den siste fideikommissariens sida kastades ut i spekulations- marknaden. Denna fara syntes vara någorlunda förebyggd, i den mån den av kommissionen i annat sammanhang föreslagna avlösningen av vissa ar- rendejordbruk bleve genomförd. Men eftersom avlösningsförfarandet icke skulle vinna tillämpning på arrendefastigheter, vilka omfattade mer än 25 hektar odlad jord, erfordrades särskilda åtgärder för att skydda dessa fastig- heter emot spekulationsfaran. I sådant hänseende förordade kommissionen följande regler: '

Därest försäljning skedde till annan än arrendatorn, skulle såväl denne som staten tillerkännas förköpsrätt, med företräde dock för arrendatorn, om denne väl vårdat egendomen och fortfarande kunde antagas komma att göra det. Från den- na regel skulle dock göras undantag såtillvida, att om försäljning skett till någon fideikommissariens bröstarvinge och det kunde antagas att denne komme att med skicklighet ägna sig åt jordbruket och icke förvärvade fastigheten i spekulations- syfte, förköpsrätt ej borde ifrågakomma för staten och ej heller för arrendatorn, såvida denne eller hans företrädare icke i sammanlagt minst 15 år brukat fastig— heten. Beträffande huvudgård till fideikommiss skulle någon förköpsrätt icke till- komma arrendatorn; däremot skulle staten erhålla sådan rätt, om icke försälj- ningen skedde till någon, som enligt fideikommissbrevet eventuellt kunnat bliva be- rättigad till fideikommissets övertagande. För arrendatorn såväl som för staten borde föreläggas viss ej alltför lång tid, inom vilken anspråket på förköpsrätt skulle anmälas för att kunna göras gällande. När förköpsrätt skulle äga rum, borde be- talning erläggas med den avtalade köpeskillingen, därest denna kunde anses skälig;

med hänsyn till möjligheten, att köpeskillingen innefattade ett uppdrivet spekula— tionspris eller vore byggd på ovissa förutsättningar eller vore fingerad, borde den förköpsberättigade ha möjlighet att lösa fastigheten efter det pris vartill en sak- kunnig värdering kunde komma. Även i fall, där staten icke hade någon förköps- rätt eller icke ville begagna sig därav, skulle till förekommande av jordocker och annat otjänligt förfogande över jorden statligt godkännande erfordras för en giltig försäljning.

Av kommissionens ledamöter reserverade sig fyra emot principutlåtandet. Ien av tillkallad sakkunnig (justitierådet Emil Sandström) den 14 okto- ber 1935 avlämnad, av lagutkast åtföljd promemoria angående avveckling av bestående fideikommiss beröres frågan om arrendatorernas ställning. Här- vid förutsättes avvecklingen ske sålunda, att sedan nuvarande fideikommis- sarien avlidit och egendomen tillfallit den enligt fideikommissurkunden när- mast berättigade, denne skulle äga att, med samtycke av den i förslaget om- förmälda fideikommissnänmden och på de villkor som av denna bestämdes, försälja fideikommissfastigheten, såvida ett sådant förfogande kunde anses överensstämma med en klok och förståndig hushållning; beträffande fastig- het som ej sålunda försåldes skulle fideikommissnaturen principiellt upphöra vid nämnda efterträdares död. Till tryggande av arrendatorernas ställning under övergångstiden föreslås att fideikommissnämnden vid meddelande av tillstånd till försäljning skall tillse att arrendator såvitt möjligt erhåller före— trädesrätt till inköp av arrenderad jord. Därjämte innehåller lagutkastet en bestämmelse därom, att vad i allmän lag beträffande fideikommissjord fin- nes stadgat om arrendators rätt att bibehålla arrende vid egendomens över- gång till ny innehavare skall gälla jämväl då egendomen övergår till ny ägare enligt föreslagna nya successionsregler. Beträffande hithörande spörsmål an- föres i promemorian bland annat följande:

Bland dem, som ägde rättigheter med avseende å fideikommissegendom, intoge arrendatorerna en särställning såtillvida att till deras förmån gällde en lagstift- ning, som stadgade ett undantag från den allmänna regeln att dispositioner av en fideikommissarie icke vore gällande annat än för hans besittningstid. Det sak— nades anledning att i detta avseende ge nästa efterträdares arvingar bättre rätt än hans successorer skulle ha haft, om fideikommissinstitutet bestått. Den arren- datorerna tillagda rätten att göra arrendet gällande mot ny innehavare borde allt- så gälla även beträffande dessa successorer.

Den beträffande fideikommissarrendatorerna gällande lagstiftningen återspegla- de ingalunda fullständigt den förmånliga ställning de många gånger faktiskt inne- haft. En utredning, som år 1927 verkställts av lagberedningen, hade visat att i ett stort antal fall arrendegård under flera generationer innehafts av arrendatorns släkt, och i promemorian hade redan påpekats hurusom arrendatorerna vid försälj- ning av fideikommissjorden brukat erhålla en viss förköpsrätt. Det kunde ifråga- sättas att söka träffa bestämmelser för att även efter upplösningen bibehålla dem vid deras gynnade ställning åtminstone såtillvida att de fortfarande skulle ha för- köpsrätt. Det vore emellertid förenat med stora svårigheter att utarbeta en lag- stiftning, som utan stöd av de på grund av fideikommissbandet föreliggande sär- skilda förhållandena samtidigt vore effektiv och tillfredsställde den blivande äga- rens berättigade intressen. Vidare skulle en sådan lagstiftning införa en ny och i äganderätten djupt ingripande särregim för fideikommissjorden, vilket måste anses

föga önskvärt med hänsyn till syftet med reformen, d. v. 5. att återföra fideikom- missjorden till normal regim. Man torde därför i förevarande hänseende böra nöja sig med att söka tillvarataga arrendatorernas intressen under övergångstiden i hu- vudsaklig överensstämmelse med vad som hittills skett och så långt det läte sig förena med de mål avvecklingsbestämmelserna eljest åsyftade att uppnå. Såsom övergångstiden och den nästa innehavarens befogenheter tänktes bestämda, torde den försämring i arrendatorernas ställning, som avvecklingen kunde medföra, väsentligt mildras. I ett stort antal fall torde försäljning av arrendegårdar till arrendatorer komma att äga rum, och under alla förhållanden torde den gene- ration arrendatorer, som nu sutte på fideikommissjorden, ha lämnat arrendena, när den slutliga övergången till fri egendom ägde rum.

Hithörande frågor behandlas jämväl i vissa av de över sakkunnigför- slaget avgivna remissyttrandena. En fideikommissarie uttalar betänkligheter med hänsyn därtill, att ett stort antal arrendegårdar komme att säljas till andra än de brukare, vilkas familjer sedan generationer, ofta flera hundra år, betraktat som en självklar sak, att de skulle innehava gården i fråga. En annan yttrar, att avvecklingen icke finge betyda forcerad försäljning av fideikommissens fastigheter och att det kunde vara på sin plats att med- dela bestämmelser om skydd för arrendatorerna och om företrädesrätt för dem att efter värdering eller skiljemannaförfarande inköpa till dem på ar- rende upplåtna gårdar. I ett av sociala jordutredningen avgivet yttrande över förslaget anföres bland annat följande:

Den sakkunnige hade förutsatt att genom de föreslagna avvecklingsbestämmel- serna ett sådant system skulle erhållas för fideikommissens avveckling, att soci- ala olägenheter för arrendatorerna därigenom skulle förebyggas. Det vore emel» lertid långt ifrån säkert, att den nuvarande fideikommissariens och hans näste efterträdares sammanlagda livs-tid varade så länge, att vid dess utgång den gene- ration arrendatorer, som nu satte på fideikommissjorden, under alla förhållanden hade lämnat arrendena. Inträffade det fall, att nuvarande fideikommissarien och hans näste efterträdare inom jämförelsevis kort tid avlede, och detta skedde vid ett eller flera av de större fideikommissen med många arrendatorer, kunde stora sociala olägenheter uppkomma. Hundratals arrendatorer, som i många år inne- haft sina arrenden — och arrendena hade som bekant ofta i generationer tillhört samma släkter — kunde tvingas att avflytta, om de icke vore i den ekonomiska situationen, att de kunde tävla med andra spekulanter om köp av arrendeställena. Det torde numera sällan förekomma, att arrendeavtal inginges för arrendatorns livs- tid eller för fideikommissariens besittningstid, och antagas kunde, att de arrenda- torer, som slutit avtal för viss tid, komme att, i den mån avtal om längre arrende- tid utginge, allenast erhålla förlängning på relativt kort tid, då uppenbarligen fidei- kommissarierna icke komme att under avvecklingstiden mer än nödigt vore binda sig för långtidsarrenden på sätt tidigare varit vanligt. Men även i de fall, då an- tagandet, att de nuvarande arrendatorerna lämnat sina arrenden före avvecklings- tidens slut, visade sig vara riktigt, skulle självfallet vid fideikonnnissbandets fri- görande finnas en ny arrendatorsklass, vilken vid avvecklingstidpunkten suttit på sina arrenden i många år, och dessa arrendatorer komme vid näste efterträdarens död i samma svåra situation. Dessa arrendatorer hade visserligen tillträtt sina arrenden med vetskap om den risk som de eventuellt kunde löpa, därest näste efter- trädaren avlede under deras arrendetid, men ur social synpunkt måste frågan om deras behandling anses vara av stor betydelse, icke minst med hänsyn till det stora antal personer det här kunde bliva fråga om. — Att staten skulle träda emellan

mH—Hm——*

genom beviljande av billiga lån för frilösningen torde ej kunna påräknas med hån- syn till att sådan förmån icke beviljats för den stora arrendatorsklassen på annan enskild jord och på bolagsjord. Man skulle för övrigt kunna befara, att en sådan hjälp från statens sida skulle medföra en höjning av jordvärdet, om ej särskilda förebyggande åtgärder vidtoges. —— Enligt sociala jordutredningens mening måste det ur sociala och jordbrukspolitiska synpunkter vara av vikt, att arrendatorsklas- sen på fideikommissjord omhändertoges på ett bättre sätt än som i promemorian föreslagits och att i dess intresse jämväl tillsåges, att avvecklingstiden bleve till- räckligt lång. Därest det bestämdes en viss generellt angiven tid, inom vilken för- säljningen av jordbruksfideikommissen skulle vara slutförd, och denna tid ej till- mättes alltför kort —— exempelvis sattes till 30 år — kunde försäljningen av arren- degårdar, i den mån den bleve en följd av statsingripandet på detta område, ske på ett sätt som innebure en bättre garanti och en större trygghet för det stora an- talet arrendatorer varom här vore fråga mot ett alltför hastigt realiserande av arrendegårdarna. — Det komme givetvis att ligga i fideikommissariens intresse att verkställa avvecklingen under ekonomiskt gynnsamma förhållanden, och han kom— me därför säkerligen att vilja börja den i god tid för att undvika massförsäljningar som skulle trycka priset. Under sådana förhållanden torde Kungl. Maj:t med effektivitet kunna uppställa såsom villkor för försäljningar, som ägde rum i god tid, att försäljningen skedde till arrendator. Kunde arrendatorn av ekonomiska skäl ej vid den tidpunkt, då ägaren begärde försäljningstillstånd, lösa till sig ar- rendegården, borde han kunna tillåtas kvarsitta vid arrendet under viss tid. Efter denna tidpunkt borde arrendegården kunna försäljas utan hänsyn till arrendatorn.

Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka plåga hänföras un- der termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras, vilka de sociala önskemål äro som på detta område kunna motivera lagstif— tarens ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett får be- traktas såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till bru- kande under äganderätt. Arrendeutredningen vill för sin del ej helt avvisa denna synpunkt. Även om jordinnehav på arrende knappast, vad angår vårt land i dess helhet, förekommer i den utsträckning, att proportionen mel- lan antalet arrendejordbruk och självägda jordbruk antyder något påtagligt socialt missförhållande, skall likväl ej förnekas att en utveckling, varigenom denna proportion förskjutes till förmån för de självägda jordbruken, bör kun- na betraktas såsom en naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven jord- politik.

Emellertid vore det säkerligen oförsiktigt, om man vid utformning av lag— regler på detta område byggde på en problemställning av den enkla beskaf- fenhet som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling av arrendesystemet kan det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida arrendegårdarna komma att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna eller om andra personer — sådana som själva ämna driva jordbruk eller så- dana som närmast vilja spekulera i jordens värde —— förvärva äganderätt till ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet knytas

14—388572.

Arrende— utredningen.

'den förutsättningen, att det är arrendatorerna själva som skola tillösa sig den jord som de bruka. Uppenbart är emellertid nu, att en arrendator långt ifrån alltid kan finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillhanda- hålles honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägen- het att frilösa behöver ingalunda ha sin grund i bristande ekonomiskt sinne, liknöjdhet eller oföretagsamhet. När en arrendator, som ej besitter några mera betryggande egna kapitalresurser, under en konjunktur med högt upp- drivna jordvärden vill avhålla sig från fastighetsköp för att därmed undvika en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, står en sådan klok för- tänksamhet igod överensstämmelse med vad man ur allmän synpunkt skulle anse önskvärt. En förklaring till att arrendatorer så ofta avstått från att be- gagna yppade tillfällen till frilösning synes även vara den, att de måhända icke utan fog kunnat frukta att såsom självägande bliva satta i efterhand i fråga om möjligheten till arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket. Att även andra mera speciella omständigheter kunna verka avkylande på arrendatorns lust att bliva självägande har arrendeutredningen haft tillfälle att konstatera under sin studieresa. Valet mellan arrende och självägarskap utfaller så- lunda under nuvarande ordning ofta nog till förmån för arrende. Det ligger isakens natur att detta blir än vanligare, i den mån en ny arrendelagstift- ning visar sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare och förmånligare ställning än de hittills innehaft.

Under sådana förhållanden framstår det såsom tämligen tvivelaktigt, huru- vida en ökad benägenhet från jordägarnas sida att avyttra arrendegårdarna — låt vara att försäljningsanbuden i första hand riktas till arrendatorerna _ verkligen motsvarar vad dessa i gemen skulle anse önskvärt. Då lämplig- heten av arrendefrilösning är ihög grad beroende av de ekonomiska kon- junkturer, varunder frilösningen äger rum, skulle nog lagstiftningsåtgärder, som hade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga frilösning, möta av— sevärda vanskligheter. Mycket synes tala för att frilösningen av arrendejord- bruk liksom hittills bör komma till stånd såsom ett resultat av själva den ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligtvis icke utesluter att statliga ingripanden kunna vara önskvärda i fråga om de frilösta jordbrukens stödjande i ekonomiskt hänseende.

Att arrendeutredningen för sin de] icke ifrågasätter ett tvångsavlösnings- förfarande av den vittutseende beskaffenhet som det av jordkommissionen på sin tid föreslagna och att överhuvudtaget några särskilda åtgärder till force- ring av arrendefrilösningen icke nu förordas, kan emellertid framför allt motiveras därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen redan i och för sig —— och utan att en sådan verkan egentligen är åsyftad — kan antagas frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Huru stark denna tendens iverkligheten kommer att bliva, lärer icke kunna på förhand med någon säkerhet bedömas, då framtida konjunkturer och andra ovissa faktorer här komma att spela in. Att den skulle kunna bliva starkare än vad som särskilt ur arrendatorernas synpunkt vore önskvärt framstår lik-

, har förköpsrätten kommit i bruk, i det att 1919 års lag angående fästegodsens

väl såsom sannolikt och bestyrkes även av den erfarenhet som vunnits be- träffande verkningarna av 1927 års lagändringar.

I betraktande av dessa omständigheter håller arrendeutredningen före, att på ifrågavarande område uppmärksamheten närmast bör inriktas på upp- giften att såvitt möjligt skydda arrendatorn mot den icke obetydliga risken, att hans besittning vid arrendeperiodens utgång kommer att avbrytas såsom följd av fastighetens försäljning till tredje man. De bestämmelser om mini- miarrendetid och optionsrätt, vilka av arrendeutredningen föreslås, kunna i detta hänseende så mycket mindre vara tillfyllest, som man vid dessa bestäm- melsers utformning vill undvika, att jordens övergång till självägande bru- kare förhindras eller försvåras. Att dessa bestämmelser kompletteras med en anordning, ägnad att för de fall varom här är fråga bevara fastigheten i ar- rendatorns besittning, har i viss mån, beträffande arrendatorns intresse av jordbrukets framtida förkovran, en betydelse liknande den som ansetts till- komma besittningens tryggande genom långvarig minimitid eller optionsrätt. Även ur synpunkten av rättvisa och billighet synes det önskvärt att den, som måhända under en lång följd av år haft sitt hem och sitt arbete på en arrende— gård, icke alltför lätt skall kunna undanträngas, när en sådan gård utbjudes till försäljning i den allmänna marknaden.

Det problem som sålunda framkommer kan enligt arrendeutredningens mening icke lämpligen lösas genom ett mer eller mindre långtgående förbud för jordägaren att salubjuda utarrenderad egendom. Ett dylikt radikalt in- gripande i fastighetsomsättningen skulle säkerligen under nuvarande förhål- landen mötas av föga sympati och skulle ju också alltför mycket strida mot gängse uppfattning om önskvärdheten av jordens övergång till självägande brukare. Däremot finner arrendeutredningen, från de utgångspunkter som i det föregående antytts, tanken att införa en förköpsrätt för arrendatorn vara värd allt beaktande. Genom en sådan rätt skulle en arrendator, med avseende å möjligheten att bliva ägare till den salubjudna arrendegården, erhålla ett visst företräde framför andra spekulanter. Det kan antagas att han, även om han för sin del helst önskat kvarstanna såsom arrendator, likväl skulle vilja begagna sig av en dylik anordning för att fortfarande kunna besitta och bruka gården. Arrendefrilösningen blir på så sätt ett medel, varigenom arren- datorn kan trygga en stadigvarande besittning av den jord åt vars brukande han kommit att ägna sig.

Såsom civilrättsligt institut har förköpsrätten i åtskilliga främmande län- der en ganska mångsidig användning, i det den tagits i anspråk för tillgo- doseende av skilda jordpolitiska syften, huvudsakligen inom andra områ- den än arrendelagstiftningen. Vad beträffar förköpsrätt för arrendatorer må — under hänvisning till den vid betänkandet fogade redogörelsen för utländsk arrendelagstiftning —— erinras att en norsk lag av år 1928 upptagit ' utförliga bestämmelser om förköpsrätt, avsedda att äga tillämpning i fråga

om sociala arrenden (upplåtelse till landbo eller torpare). Även i Danmark

övergång till självägda jordbruk m. m. stipulerar en sådan rätt för arren- datorer av de fastigheter vilka hemfalla under lagen.

Vid övervägande av förköpsrättens lämplighet för nu avsett ändamål lärer i första hand få tagas ställning till det principiella spörsmålet, efter vilken norm den lösesumma skall beräknas, som arrendatorn har att erlägga för att bli- va ägare till fastigheten. Sådan förköpsrätten typiskt utbildats i de konti- nentala civillagarna — där den utgör, icke en legal lösningsrätt för arren- datorer, utan en konventionell lösningsrätt som grundlägges genom frivillig överenskommelse i samband med fastighetsköp eller annorledes —— bestäm- mes lösesumman av vad annan köpare vill bjuda för fastigheten; förköpsrät- ten kan, såsom namnet antyder, icke utövas i annat fall än vid föryttring av fastigheten och innebär rätt att övertaga en annans köp. Jämväl i den förut- nämnda norska lagen föreskrives såsom regel, att fastigheten skall övertagas efter den köpesumma och i övrigt på de villkor varunder den blivit avyttrad. Dock har icke i den utländska lagstiftningen saknats exempel därpå, att löse- summan kunnat sättas lägre än till det. pris som annan köpare utfäst.

Givet är att en anordning, enligt vilken arrendatorn berättigades att vid försäljning av fastigheten tillösa sig densamma efter ett vid offentlig värde— ring såsom skäligt ansett pris, eventuellt lägre än vad köparen utfäst, skulle göra förköpsrätten till ett mera effektivt medel att tillgodose de intressen varom här är fråga. Emellertid skulle en nedsättning av lösesumman under det belopp som köparen bjudit innebära ett starkt ingrepp i den privata äganderätten, ett ingrepp som säkerligen av jordägaren skulle uppfattas så- som en orättvisa. I särskilt förhatlig dager komme en dylik lösningsrätt i följd därav, att den skulle utövas vid fastighetens försäljning, varigenom skillnaden mellan den avtalade köpesumman samt den tvångsvis fastställda lö— sesumman på ett iögonfallande sätt komme att markera en förlust för jord- ägaren. Ett ingripande, som sålunda icke utan fog kunde betecknas såsom egendomskonfiskation, vore ur flera synpunkter en sämre utväg än en tvångs- avlösning utan anknytning till försäljningstillfällen; tanken ledes därför hän till den av jordkommissionen föreslagna anordning, som arrendeutredningen redan i det föregående förklarat sig icke kunna tillstyrka.

Även om man sålunda nödgas fasthålla vid principen att lösesumman —— under förutsättning att köparens utfästelse är allvarligt menad —— icke får sättas lägre än den avtalade köpesumman, förefaller det likväl, som om en förköpsrätt skulle vara ägnad att i icke oväsentlig grad verka i riktning mot det mål, som enligt vad förut utvecklats synes böra eftersträvas. Genom för- köpsrätten elimineras risken, att en försäljning av fastigheten kommer till stånd utan arrendatorns vetskap eller utan att han fått tillfälle att bevaka sina intressen, en risk, som enligt vad vissa svar å den av arrendeutredningen företagna enquéten ådagalägga, under nuvarande förhållanden icke får be- traktas såsom i praktiken betydelselös. Till denna fördel _ som måhända hade kunnat vinnas även med en lagfäst hembudsskyldighet för jordägaren — kommer ytterligare den, att arrendatorn genom förköpsrätten erhåller ett verkligt rättsanspråk på att få bliv-a ägare till fastigheten. Härav följer att

hans förhandlingsposition gentemot jordägaren blir avsevärt tryggare. Fin- ner arrendatorn att det av jordägaren begärda priset för fastigheten är för högt tilltaget, kan han, utan risk att försitta sin möjlighet att bliva ägare till fastigheten, avvakta, huruvida någon annan spekulant skulle vilja betala en sådan köpesumma. Slutligen må ej heller förbises, att förköpsrätten ge- nom sin blott-a existens torde komma att medföra vissa indirekta verkningar i den riktning som här avses. Den synes ägnad att i viss mån bromsa speku- lationen och motverka en alltför stark uppskruvning av jordvärdet under högkonjunkturer. Ävenledes är det sannolikt, att en jordägare mer än hit- tills kommer att bliva hänvisad till arrendatorerna, för den händelse han önskar avyttra sina arrendegårdar.

Med avseende ä utformningen av lagbestämmelser rörande förköps- rätt erbjudes i viss utsträckning förebild i det av lagberedningen år 1909 avlämnade förslaget till jordabalk. Detta förslag upptog i sitt sjätte ka- pitel bestämmelser om förköpsrätt, visserligen icke en legal lösningsrätt av det slag varom nu är fråga utan en förköpsrätt som skulle uppkomma ge- nom särskilt avtal. Dess uppgift skulle huvudsakligen vara att bereda sam- hällen, vilka upplåtit jord för vissa bestämda ändamål, en utväg att garan— tera jordens användning för dessa syften, varigenom det allmänna skulle er- hålla ett fortfarande inflytande på utvecklingen och särskilt möjlighet att förhindra jordens indragande i spekulationen. Denna konventionella för- köpsrätt — vilken skulle kunna tillförsäkras kronan, kommun, municipal- samhälle eller enskild ägare av fastighet — skulle för att erhålla verkan mot tredje man inskrivas i fastighetsboken. Om sådan inskrivning meddelats, skulle vid fastighetens försäljning den förköpsberättigade kunna lösa till sig fastigheten till samma pris som köparen utfäst. Dock skulle i vissa fall förköpsrätt ej få utövas, såsom då köparen vore säljarens skyldeman i rätt nedstigande led eller då fastigheten såldes i exekutiv ordning. I fråga om proceduren vid förköpsrättens utövande, när en uppgörelse i godo ej kunde komma till stånd, stadgades i förslaget skyldighet för den förköpsberättigade att vid äventyr av talans förlust instämma köparen inom 180 dagar från det köparen sökt lagfart eller från det köparen med uppvisande av köpehandling- en anmält sitt fång för den förköpsberättigade. På begäran skulle köparen vara skyldig att med ed betyga, att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen utvisade och han i övrigt uppgivit.

De nu avsedda bestämmelserna om förköpsrätt — till vilkas närmare ut- formning arrendeutredningen får anledning återkomma i specialmotiveringen _ skilja sig från de av lagberedningen föreslagna framför allt däri, att rätts- verkningarna av förköpsrätt icke göras beroende av något inskrivningsför- farande. Förköpsrätten är nämligen enligt förevarande förslag konstruerad såsom ett moment i själva arrenderätten. Då det arrendeavtal, på vilket förköpsrätten grundas, gäller mot ny ägare av fastigheten utan att härför er- fordras inteckning av arrenderätten, synes det principiellt riktigt att förköps- rätt skall kunna utövas, ehuru denna rätt icke är särskilt inskriven i fastig-

hetsboken. Arrendeutredningen har ej heller ansett sig böra uppställa såsom villkor för förköpsrättens giltighet, att densamma skall vara uttryckligen an- given i arrendeavtalet. Ett dylikt villkor hade uppenbarligen varit ägnat att göra syftet med förköpsrätten helt för-felat. Därest detta syfte skall kunna vinnas, lärer det tvärtom vara erforderligt att förläna tvingande karaktär åt den lagregel, enligt vilken arrendeavtalet skall medföra förköpsrätt. Försla- get innebär sålunda, att ett i arrendeavtalet intaget förbehåll om att förköps- rätt ej skall få utövas, kommer att sakna verkan.

I överensstämmelse med tanken, att förköpsrätten är behövlig såsom komp- lement till reglerna om minimitid och optionsrätt, skall enligt förslaget för- köpsrättens tillämpningsområde sammanfalla med det för nämnda regler av- sedda. Någon förköpsrätt skall sålunda icke tillkomma andra än sådana, vilka arrendera brukningsdelar, omfattande högst tjugufem hektar odlad jord, under bolag, förening, stiftelse eller 5. k. enskild spekulant eller ställen av nämnda storleksordning som lyda under huvudgård till fideikommiss eller gods i enskild ägo. Ej heller avses att förläna förköpsrätt åt innehavare av huggaretorp eller därmed jämförliga skogsarbetararrenden.

VIII. Kontroll över arrendelagstiftningens tillämpning.

Bortsett från vissa bestämmelser i uppsiktslagen föreskriver icke gällande lag någon egentlig kontroll däröver, att de tvingande bestämmelser, som innehållas i arrendelagarna, även följas i det praktiska rättslivet. I ett ar- rendeavtal kunna sålunda, utan att detta behöver bliva föremål för beaktande från myndigheternas sida, förekomma villkor, som stå i uppenbar strid mot dylika lagregler. Den möjlighet, som på grund härav föreligger att upprätta lwagstridiga avtal, har dock ansetts kunna i viss mån motverkas därigenom att åtskilliga arrendatorer ha tillfälle till kostnadsfri rådgivning i arrende- frågor. Bestämmelser i detta ämne innehållas i en den 18 maj 1934 utfär- dad kungörelse. I denna stadgas, att den som innehar eller ämnar tillträda jordbruksarrende, beträffande vilket den norrländska arrendelagen eller nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser äro tillämpliga, vid behov kan erhålla kostnadsfri rådgivning i arrendefrågor samt biträde med upp- sättande av skrifter och kontrakt m. m. Rådgivningen omfattar dock ej biträde vid utförande av rättegång eller vid förhandling inför skiljemän. För varje län skall av länsstyrelsen förordnas ett lämpligt antal socialt in— tresserade, i arrendeförhållanden insatta personer, vilka skola ha till ålig- gande att lämna de arrendatorer, som kunna vara i behov därav, biträde av det slag som avses med kungörelsen.

Frågan i vad mån de tvingande arrendebestämmelserna verkligen iaktta- gits i den praktiska tillämpningen har tidigare varit föremål för uppmärk- samhet. I herrar Wihlborgs och Nilssons den 10 november 1921 avgivna betänkande angående den norrländska vanhävdslagstiftningens verkningar framhölls sålunda, att verkställd undersökning givit vid handen, att den norr- . ländska arrendelagen icke vunnit tillämpning i full utsträckning. Arrende- avtalen innehölle ofta bestämmelser, som i olika avseenden strede mot lagens stadganden. Härom anfördes i huvudsak följande:

Det vore naturligt att, där avvikelser från lagreglerna skett, de i allmänhet tillkom- mit i jordägarens intresse. Arrendatorerna hade sålunda trots den till deras förmån stiftade särskilda arrendelagen icke alltid varit i stånd att vid avslutande av arrende- avtal i tillräcklig grad göra sin rätt gällande gentemot de i allmänhet ekonomiskt väl- situerade jordägarna. Men därtill komme även, att arrendatorerna ofta icke ägde någon ingående kännedom om ifrågavarande lagstiftnings innehåll. Det hade vid så- dant förhållande icke varit någon svårighet för jordägarna att få i arrendekontrakten inryckta mot arrendelagen stridande bestämmelser, vilkas innebörd och räckvidd arrendatorerna icke haft förmåga att överblicka.

Det kunde måhända sägas, att vad sålunda anförts angående åsidosättandet av någon av lagens bestämmelser icke vore av så synnerligt stor betydelse, då ett i

avtalet intaget villkor, som strede mot lagen, vore utan verkan. Det finge väl medgivas att, om man fäste sig endast vid den rättsliga sidan av saken, det kunde synas spela mindre roll, att i ett skriftligt avtal intoges villkor, som icke överens— stämde med arrendelagen. Hade arrendatorn i ett skriftligt avtal antingen åtagit sig en förpliktelse, som icke enligt arrendelagen finge åläggas honom, eller ock avsagt sig en rättighet, som lagen gåve honom, kunde han, utan att arrenderätten därav berördes, lämna avtalsbestämmelsen i fråga alldeles å sido. Arrendatorn kunde sålunda saklöst vägra att fullgöra den åtagna förpliktelsen ävensom på- fordra rättighetens utbekommande i enlighet med vad lagen därom stadgade.

Toge man emellertid hänsyn till förhållandena såsom de gestaltade sig i det praktiska livet, torde man finna, att det vore av icke ringa vikt, att arrendelagen komme i full tillämpning i enlighet med sitt innehåll, d. v. 5. att i avtalen icke in- toges andra villkor än sådana, som överensstämde med lagen. Det vore också uppenbart, att arrendatorn ofta skulle känna sig så pass bunden av de avtalade vill- koren, att han icke ville ifrågasätta annat än att de skulle vara gällande. Att på- yrka tillämpandet av andra villkor än dem, som arrendekontraktet innehölle, måste, låt vara att laglig rätt därtill förefunnes, framstå såsom obehagligt för många ar— rendatorer. Ett påstående i sådan riktning gentemot jordägaren kunde för arren- datorn medföra allvarsamma konsekvenser. Arrendatorn vore nämligen frånsett arrendeförhållandet i allmänhet för sin utkomst mer eller mindre beroende av jordägaren, och det kunde för visso befaras att, därest arrendatorn gjorde sina lagliga anspråk gällande, han kunde från jordägarens sida bliva föremål för obehag av det ena eller andra slaget. Hellre än att utsätta sig för en dylik eventualitet avstode arrendatorn från sin rätt och fogade sig efter avtalets olagliga bestämmel- ser. Det borde ej heller förbises, att för mången arrendator ett ingånget avtal hade sådan helgd, att det vore alldeles uteslutet, att han med vett och vilja skulle bryta detsamma, även om det vore stridande mot till hans skydd givna lagbestäm- melser. Allt som allt kunde det på goda grunder antagas att, där ett arrendekon- trakt innehölle mot arrendelagen stridande villkor, kontraktet ej sällan komme i tillämpning i enlighet med sitt innehåll och icke enligt de lagstadganden, som genom samma villkors intagande i kontraktet blivit åsidosatta. Detta behövde na- turligtvis icke alltid medföra, att arrendatorn tillfogades orätt. Det vore icke omöj- ligt, att arrendatorn av någon anledning kunde anse ett arrendeavtal, som icke överensstämde med lagen, vara förmånligare än ett avtal, vid vars avslutande lagen i allo blivit följd. Sålunda kunde arrendatorn finna det med sitt intresse över- ensstämmande att mot erhållandet av en rättighet, som lagen icke tillade honom, åtaga sig en förpliktelse, som icke hade stöd i lagen, eller avstå från en honom i lagen tillerkänd rätt. Detta vore emellertid en sak för sig. Även ett i full över- ensstämmelse med arrendelagen ingånget kontrakt hindrade givetvis icke, att genom överenskommelse mellan parterna andra villkor kunde komma att i praktiken tilt- lämpas än de, som innehölles i kontraktet. Vikten läge icke därpå, att i arrende— förhållandet lagens tvingande bestämmelser för varje fall komme i tillämpning, utan därpå, att det arrendeförhållandet konstituerande kontraktet icke erhölle sådant innehåll, att därigenom arrendatorn ingåves en felaktig uppfattning om hans lag- liga rättigheter och skyldigheter.

Det kunde icke undvikas, att i samma mån som arrendelagens bestämmelser åsi- dosattes lagens effektivitet förringades. Lagens ändamål att bereda arrendato- rerna trygghet och självständighet i deras näring bleve icke tillgodosett i den ut— sträckning som lagstiftarna avsett. Detta återverkade i sin ordning på skötseln av jordbruket å arrendegårdarna. Det kunde icke förväntas, att en arrendator, vilken exempelvis, såsom ingalunda vore ovanligt, genom arrendekontraktet ålagts att när- helst så fordrades ställa sin arbetskraft till jordägarens förfogande, skulle kunna eller vilja åt jordbruket ägna erforderlig omsorg.

; ;

Till motverkande av de missförhållanden, som sålunda funnits föreligga, föreslogs i betänkandet, att vissa personer måtte förordnas att tillhandagå arrendatorerna med råd och upplysningar i arrendefrågor. En av anled- ningarna till att arrendelagens bestämmelser så ofta åsidosattes, nämligen den att arrendatorerna icke ägde kännedom om lagstiftningens innehåll, trod- des härmed komma att i väsentlig mån undanröjas. Den garanti, som där- igenom vunnes för att arrendelagens bestämmelser komme i tillämpning, antogs komma att högst väsentligt bidraga till minskning av antalet fall, då arrendatorerna genom arrendeavtalen tillfogades förfång.

I redogörelsen för en av jordkommissionen företagen enquéte rörande arrendeförhållandena i de södra och mellersta delarna av riket uppgavs att avtalsvillkor, som strede mot den allmänna arrendelagens tvingande bestäm- melser, förekomme i avsevärd omfattning.

I sitt den 11 november 1922 framlagda betänkande föreslog jordkommis- sionen inrättande av en enhetlig organisation för handläggning av samtliga sociala jordfrågor. Högsta ledningen skulle på detta område utövas av en centralstyrelse, bestående av tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. I varje län skulle finnas en s. k. jordkommission, som skulle utgöras av tre leda- möter, nämligen en ordförande utsedd av Konungen, och två andra ledamö- ter vald-a, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets ombudsmannamöte. Dessa länsorganisationer skulle bland annat tillhanda- gå allmänheten med råd och upplysningar samt äga att i alla mål och ären- den utföra talan för den person som skulle tillgodoses. Klagan över deras beslut skulle få föras hos centralstyrelsen. I varje kommun skulle vid behov tillsättas en jordkommitté, bestående av minst tre, av kommunalfullmäktige eller om sådana ej funnes av kommunalstämman valda ledamöter. Jord- kommittéerna skulle med uppmärksamhet följa de angelägenheter som berör- des av statens ifrågavarande verksamhet, tillmötesgå allmänheten med råd och upplysningar samt taga de initiativ som av förhållandena påkallades.

Jordsakkunniga uppgåvo att de vid en av dem verkställd undersökning angående arrendeförhållandena i riket påträffat sådana i arrendekontrakt in- tagna förbehåll, som stode i strid mot den norrländska arrendelagens be- stämmelser. Även upplåtelser, som fölle under den allmänna arrendelagen, skedde stundom på villkor, som strede mot tvingande lagregler.

I betänkande den 20 juni 1926 anförde jordsakkunniga:

Väl vore ett i arrendeavtal intaget villkor, som strede mot lagens tvingande bud, utan all rättsverkan, men det kunde ej frånses, att mången arrendator likväl kände sig pliktig att respektera vad han genom sin underskrift å arrendekontraktet förbun- dit sig till. Ofta torde fruktan att utsätta sig för obehag av det ena eller andra sla- get avhålla honom från att göra sin rätt gentemot jordägaren gällande. Ett arrende- kontrakt, som innehölle mot lagen stridande förbehåll, komme därför sannolikt ej sällan att vinna tillämpning i enlighet med sitt innehåll. Detta måste givetvis väcka allvarliga betänkligheter. De sakkunniga ansåge det därför vara nödvändigt, att arrendatorerna vid arrendeavtalens avslutande ävensom eljest, då de vore i behov av råd och upplysningar, kostnadsfritt kunde erhålla lämpligt biträde. Emellertid borde enligt de sakkunnigas mening för detta ändamål icke erfordras tillsättande

Arrende- utredningen.

av lokala kommittéer i enlighet med vad jordkommissionen föreslagit. De sakkun— niga ville därför allenast föreslå införande av kostnadsfri rådgivning åt arrendato- rer i huvudsaklig överensstämmelse med herrar Wihlborgs och Nilssons förslag.

Sociala jordutredningen anförde i sitt den 5 december 1931 avgivna be- tänkande bland annat följande:

Arrendatorer av de fastigheter, som fölle under de sociala arrendebestämmelser— na, vore i allmänhet mycket litet bevandrade i de ofta invecklade rättsfrågor, som kunde uppstå vid ett arrendeavtal, och om de vore mindre bemedlade, såge de sig i många fall icke i stånd att vid behov anlita sakkunnig hjälp. Däremot hade jord- ägarna i allmänhet till sitt förfogande erforderlig sakkunskap på området. Arren- datorerna vore därför säkerligen ofta i behov av att kostnadsfritt erhålla råd och upplysningar eller annat biträde i ärenden angående arrendeavtalet och därmed sam- manhängande frågor. Om dylik rådgivning infördes, skulle även vinnas en viss garanti, för att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser komme att noga följas.

Även efter tillkomsten av omförmälda kungörelse den 18 maj 1934 ha hit- hörande spörsmål varit föremål för diskussion. Sålunda yrkades i motioner vid 1936 års riksdag, dels att [kontroll över arrendelagens tillämpning från jordägarnas sida måtte utövas åtminstone genom stickprov och dels att arren- deavtal för att äga giltighet skulle ha blivit godkänt av landsfiskal eller häradsrätt.

Andra lagutskottet vid samma riksdag yttrade, i utlåtande nr 30, följande: Det kunde ifrågasättas, om det icke vore lämpligt att utvidga tillämpningsområdet för kungörelsen av den 18 maj 1934 till att omfatta även sådana arrendatorer, vilka arrenderade jord av den omfattning, som avsåges i kungörelsen, tillhörig andra jordägare än sådana, för vilkas fastigheter de sociala arrendebestämmelserna gällde. Utskottet funne sig icke kunna i vidare mån än sålunda angivits tillstyrka de för- slag rörande kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad, som framställts i mo- tionerna. Därest meningen vore, att kontroll skulle utövas genom jordbrukskom- missionerna, ville utskottet framhålla, att dessa kommissioners uppgift vore att be- döma praktiska jordbruksfrågor samt att deras sammansättning ej gjorde dem läm- pade att uppträda såsom bedömare av rent juridiska spörsmål. — För tillskapandet av förbättrade arrendeförhållanden överhuvud skulle det enligt utskottets mening vara av värde, att ökad kännedom om den gällande arrendelagstiftningens innehåll spredes bland dem, som vore berörda av densamma. Med hänsyn härtill funne ut- skottet det önskvärt, att genom det allmännas försorg en kort skrift utarbetades, in— nehållande en redogörelse för författningar av betydelse för arrendatorsklassens rätts- ställning och avsedd att tillhandahållas rikets arrendatorer. Ett förhindrande av att arrendekontrakt gåves sådan avfattning, att arrendatorns rätt bleve åsidosatt, skulle därjämte enligt utskottets mening främjas, om tillgång funnes till normalkon- trakt, vilka i allmänhet skulle kunna ligga till grund för arrendeuppgörelser. Utskot— tet ville därför ifrågasätta, huruvida icke lämpliga, opartiskt hållna formulär till arrendekontrakt kunde utarbetas genom det allmännas försorg.

Genomförandet i det praktiska rättslivet av de inskränkningar i avtalsfri- heten, som arrendelagstiftningen medfört, har ej kunnat ske utan svårigheter. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har vid skilda tillfällen kon— staterats, att denna lagstiftning ej kommit att tillämpas i full utsträckning. Ej sällan ha arrendeavtal befunnits i olika avseenden innehålla föreskrifter,

som stått i strid mot tvingande lagbud. Även arrendeutredningen har under sin studieresa gjort liknande iakttagelser. Anledningarna till nämnda för- hållande kunna vara av skilda slag. En vanligt förekommande orsak är säkerligen, att såväl jordägarna som arrendatorerna sakna kännedom om lagens bestämmelser. Förekomsten av ogiltiga kontraktsvillkor kan även tänkas bero därpå, att jordägaren begagnar sin starkare ställning gentemot arrendatorn till att i kontraktet inrycka sådana vill-kor, vilka arrendatorn, om han vill erhålla arrendet, nödgas godtaga. Den ineffektivitet som så- lunda i viss mån kommit att vidlåda arrendelagstiftningen utgör givetvis ett missförhållande. Visserligen kan en jordägare icke påkalla medverkan av myndighet för att genomdriva tillämpning av sådana i ett arrendekontrakt intagna villkor, som i och för sig äro ogiltiga. Emellertid lära arrendatorerna ofta efterleva dylika kontraktsbestämmelser, utan att någon påtryckning från jordägarens sida behöver ifrågakomma.

Enligt det av arrendeutredningen utarbetade förslaget skola tvingande lag- bestämmelser införas i ökad omfattning samtidigt som tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen skall utvidgas. Det bör ej frånses, att sådana lagändringar äro ägnade att möta motstånd i den praktiska tillämp— ningen och att en viss fara föreligger att de delvis komma att stanna på pap- peret. Det måste därför i ännu högre grad än tidigare framstå som en angelä- genhet av vikt, att någon kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad kom- mer till stånd. Enligt arrendeutredningens mening kan emellertid kontrollen begränsas till att avse de arrenden som falla under den sociala arrendelagstift- ningen. Med hänsyn till det vidsträckta tillämpningsområde denna enligt förslaget erhållit, torde man nämligen vara berättigad till antagande, att andra arrendatorer än sådana, för vilka den kommer att gälla, i regel in- taga en sådan ställning gentemot jordägarna, att de själva äro i stånd att på ett tillräckligt betryggande sätt tillvarataga sina intressen uti ifrågava- rande avseende.

Vad angår beskaffenheten av den åsyftade kontrollen, skulle en utvidg- ning av de bestämmelser, genom vilka för arrendatorerna beretts tillfälle till kostnadsfri arrenderådgivning, icke innebära någon tillräcklig garanti för den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad. Enligt vad arrendeut- redningen inhämtat har möjligheten att erhålla dylik rådgivning under den tid, som hittills förflutit från ikraftträdandet av ovanberörda kungörelse av den 18 maj 1934, tagits i anspråk allenast i ringa omfattning. Sålunda har av det årliga förslagsanslag å 10 000 kronor, som tidigare utgått för bestridan- de av kostnaderna för arrenderådgivning, allenast tagits i anspråk, 29 kronor under 1934—1935, 232 kronor 90 öre under 1935—1936, 70 kronor under 1936—1937 samt 65 kronor under 1937—1938. För budgetåret 1938—1939 har anslaget nedsatts till 1000 kronor. Även om det icke är uteslutet att arrendatorerna framdeles, i den mån kungörelsens innehåll blir mera känt, komma att söka rådgivning i större utsträckning än vad som hittills varit fallet, har arrendeutredningen likväl svårt att föreställa sig, att råd- givningen skall kunna få någon nämnvärd betydelse, när det gäller att före-

bygga tillkomsten av olagliga arrendevillkor. Även om kontrahenterna äga kännedom om lagreglernas innehåll, hindrar detta icke att arrendatorerna kunna nödgas sluta avtal, som innehålla mot tvingande lagregler stridande vill-kor.

Ett lämpligt sätt för åvägahringande av kontroll över den sociala arrende- lagstiftningens tillämpning är enligt arrendeutredningens mening, att samt- liga kontrakt, för vilka dessa lagbestämmelser skola gälla, insändas till någon myndighet för undergående av granskning. En på så sätt anordnad kontroll bör kunna bliva effektiv, utan att densamma behöver vålla vare sig jordägar- na eller arrendatorerna några avsevärda olägenheter. Bestämmelser i sådan riktning ha möjliggjorts därigenom, att enligt förslaget den skriftliga formen blir ett obetingat villkor för giltigheten av arrendeavtal.

Den befogenhet som skall tillkomma vederbörande kontrollmyndighet tor- de ej böra innefatta ett formligt fastställande av arrendeavtalet. Arrendeut- redningen har ej ansett sig kunna förorda att —— såsom för närvarande är fallet i finsk rätt — ett avtal, som faller under den sociala arrendelagstift- ningen, icke skall erhålla giltighet, förrän detsamma blivit godkänt av ve- derbörande myndighet. Då den kontroll som skall utövas ej, såsom den finska legonämndens prövning, avser frågan, om de i avtalet upptagna vill- koren i och för sig äro skäliga, synes anledning icke föreligga att uppskjuta avtalets ikraftträdande till tidpunkten för granskningens verkställande. Det skulle även kunna medföra vissa olägenheter för kontrahenterna, om något giltigt avtal mellan dem ej ansåges föreligga under den tid som måste för- flyta mellan kontraktets upprättande och myndighetens beslut i ärendet. Denna tid torde å andra sidan ej behöva bliva så lång, att det skulle kunna medföra någon avsevärd olägenhet för arrendatorn, om en avtalsbestäm- melse, som sedermera befunnes vara ogiltig, därunder komme att till- lämpas.

Därest vid granskning av ett arrendekontrakt befinnes, att detsamma inne— håller villkor, som strider mot någon av den sociala arrendelagstiftningens tvingande bestämmelser, böra kontrahenterna erhålla underrättelse härom. Däremot torde något direkt förbud mot att tillämpa det olagliga villkoret knappast kunna ifrågakomma. Äro kontrahenterna, även sedan de erhållit kännedom om villkorets olaglighet och ogiltighet, överens om att likväl iakt- taga detsamma, torde det vara svårt att lägga hinder i vägen härför. Emel- lertid komma dylika fall sannolikt att inträffa endast undantagsvis. För jordägaren måste det nämligen medföra en känsla av otrygghet, när ett vill— kor av förevarande slag icke lagligen kan göras gällande mot arrendatorn, och det sålunda beror på dennes gottfinnande, hur länge det kommer att tillämpas. Och ofta torde en arrendator, som på grund av bristande känne- dom om lagens innehåll medverkat vid tillkomsten av ett ogiltigt kontrakts- villkor, sedan han blivit upplyst därom, komma att vidtaga åtgärder för ändring i kontraktet. Skulle jordägaren ej vilja gå med härpå, står det ar- rendatorn fritt att utföra sin talan i saken vid domstol. Med den av arrende- utredningen föreslagna optionsrätten lära ej arrendatorerna behöva draga

sig för att hävda sin rätt mot jordägaren av fruktan för att de vid arrende- tidens utgång skola gå miste om ny arrendeupplåtelse.

Vad angår spörsmålet åt vilken myndighet kontrollen över den sociala arrendelagstiftningens tillämpning bör anförtros, synes tillskapande av nå- got nytt organ för detta ändamål icke vara erforderligt. Den tillämnade kontrollen torde ej behöva bliva så arbetskrävande, att den ej skulle kunna ut- övas av en myndighet som även har andra uppgifter.

I de för utredningen lämnade direktiven har ifrågasatts, att kontroll i fö- revarande avseende skulle utövas av domstolarna. En sådan anordning kunde synas medföra vissa fördelar. Sålunda finnes hos domstolarna er- forderlig juridisk sakkunskap för bedömande av hithörande frågor, varjämte av de därstädes tillgängliga fastighetsböckerna en del upplysningar angåen- de arrendefastigheterna kunna inhämtas. Arrendeutredningen har dock för sin del icke kunnat känna sig övertygad om lämpligheten av att ifrågavaran- de kontroll anförtros åt domstolarna. Granskningen av arrendeavtalen kun- de givetvis ej i första hand verkställas av domstolen såsom sådan utan måste anförtros åt någon tjänsteman därstädes. Vid en häradsrätt skulle sålunda ifrågakomma någon å domsagans kansli anställd notarie. I betraktande av arbetsbördan och utbildningsförhållandena inom domsagorna torde emeller— tid kunna betvivlas, att en granskning av förevarande slag skulle låta sig väl förena med de uppgifter som i övrigt åvila befattningshavarna. En yngre notarie lärer för övrigt icke i regel besitta den särskilda praktiska erfarenhet, som torde erfordras vid bedömningen av kontraktens innehåll.

Enligt arrendeutredningens mening är det lämpligare att kontrollverksam- heten uppdrages åt jordbrukskommissionerna. Dessa myndigheter utöva för närvarande enligt uppsiktslagen viss tillsyn över att de fastigheter som falla under den sociala arrendelagstiftningen icke utsättas för vanhävd. Om arrendeutredningens förslag genomföres, kommer jordbrukskommissio- nernas befattning med dessa fastigheter att utvidgas ytterligare. Sålunda har prövningen av dispensansökningar enligt förslaget överflyttats från läns- styrelserna till jordbrukskommissionerna. Om ej annat avtalats, skola leda- möterna av jordbrukskommissionerna dessutom vara skiljemän vid avgö- rande av sådana tvister angående arrendevillkoren, som kunna föranledas av utövandet av den arrendatorerna tillerkända optionsrätten. Det måste på grund härav förutsättas, att jordbrukskommissionerna vinna särskild för- trogenhet med de arrenden varom nu är fråga. Denna förtrogenhet bör vara av värde vid kontrollen över den sociala arrendelagstiftningens efterlev- nad, liksom å andra sidan den erfarenhet jordbrukskommissionerna erhålla genom sin kontrollerande verksamhet kan bliva till gagn vid fullgörandet av deras övriga uppgifter.

För att jordbrukskommissionerna skola kunna på ett tillfredsställande sätt utöva ifrågavarande kontroll, torde de emellertid behöva tillgång till juri- disk sakkunskap. Det synes även med hänsyn till den ökade arbetsbörda, som kommer att åvila jordbrukskommissionerna, vara erforderligt, att de erhålla någon förstärkning av sina arbetskrafter. Arrendeutredningen vill

med hänsyn härtill föreslå, att i administrativ ordning sådana anstalter vid- tagas att hos jordbrukskommissionerna kunna anställas sekreterare, vilka avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. I fråga om jordbrukskommissionernas kontrollerande verksamhet skulle sekrete- rarens huvuduppgifter bliva att i första hand granska arrendeavtalen, att före- draga desamma för kommissionen, att verkställa erforderlig registrering samt att ombesörja expeditionsarbete. Då sekreterarebefattningarna böra kunna innehavas såsom bisysslor, torde deras inrättande ej behöva draga några mera betydande kostnader.

Det skulle kunna ifrågasättas, om ej jordbrukskommissionerna även bor- de undergå någon förändring med avseende å sin sammansättning för att på ett tillfredsställande sätt kunna utföra de nya arbetsuppgifter, som enligt förslaget skulle tilldelas dem. Arrendeutredningen anser emellertid, att nå- gon närmare erfarenhet angående jordbrukskommissionernas verksamhet under de nya förhållandena bör vinnas, innan denna fråga upptages till be- dömande.

Vad angår den närmare utformningen av de föreskrifter, som erfordras för den åsyftade kontrollen, torde i lagen böra åläggas jordägaren att för granskning insända avskrift av arrendekontraktet. Såsom i annat samman- hang utvecklats, är det nämligen jordägaren som är skyldig föranstalta om att avtalet erhåller skriftlig form. Det får även anses vara jordägaren, som är närmast ansvarig för att avtalets innehåll ej står i strid mot de sociala arrendebestämmelserna. För att underlätta för jordbrukskommissionen att bedöma upplåtelsens art, bör jordägaren därjämte åläggas att lämna upp- gift om den areal odlad jord arrendet omfattar. Någon svårighet att med— dela upplysning härom torde i allmänhet icke föreligga, då jordägaren, även om fastigheten icke blivit föremål för uppmätning, så gott som undantags— löst torde äga kännedom om den ungefärliga arealen. Därest kontrahenter- na, antingen under löpande arrendeperiod eller i samband med förlängning av avtalet överenskomma om ändring i arrendevillkoren, bör jordägaren givetvis göra anmälan även härom. För att vinna garanti att den jordäga- ren åvilande anmälningsskyldigheten blir behörigen verkställd, torde få stad- gas straffpåföljd för underlåtenhet att fullgöra densamma. Vad arrende- utredningen härutinnan föreslagit avser likväl icke sådana fall, då jordäga- rens underlåtenhet beror på ursäktligt förbiseende eller dylikt. Det torde också kunna förutsättas, att anmälan till åtalsberättigad myndighet i regel ej skall komma att göras av jordbrukskommissionen, förrän denna utan re— sultat erinrat jordägaren om hans anmälningsskyldighet.

Den föreslagna kontrollen utesluter enligt arrendeutredningens mening icke, att arrendatorer vid sociala arrenden alltjämt böra tillhandahållas kost- nadsfri rådgivning i arrendefrågor. Med hänsyn till den utvidgning, som tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen enligt förslaget skall undergå, torde 1 & i 1934 års kungörelse i ämnet böra ändras, så att författningen kommer att avse även de kategorier av arrenden, vilka enligt

förslaget överflyttas till den sociala arrendelagstiftningen. Någon utvidg- ning av rätten till arrenderådgivning, så att densamma skulle få tillgodonju- tas även av arrendatorer av de fastigheter, som komme att falla under den allmänna arrendelagen, synes däremot icke böra ifrågasättas. Dessa arren- datorer torde nämligen i regel intaga en sådan ställning, att de ej äro i be- hov av dylikt stöd gentemot jordägarna.

IX. Speciell motivering.

Nyttjanderättslagen. 1 KAP.

9 5.

Med anledning av de ändringar, vilka i det följande komma att förordas, och med hänsyn till lagförslagets allmänna uppställning, ha de i 2 kap. 56 % förekommande bestämmelserna synts böra överföras till 1 kap. och där upptagas i förevarande nya paragraf. Arrendeutredningen vill förutskicka, att därest framdeles en avveckling av bestående fideikommiss skulle komma till stånd _ i vilket fall liknande bestämmelser lära erfordras med avseende å arrendeavtals giltighet efter fideikommissegendomens förvandling till fri egendom — paragrafen torde kunna ersättas med dylika bestämmelser i den särskilda lag som må vara behövlig för avvecklingens genomförande.

Av fideikommissinstitutets allmänna karaktär lärer följa, att fideikom- missarien icke äger disponera över fastigheten på sådant sätt, att han in- kräktar på efterträdarens rätt att tillträda densamma och njuta dess fulla avkastning. Av denna princip har man velat draga den slutsatsen, att ett arrendeavtal rörande fideikommissjord icke skulle vara bindande för den som under arrendetiden efterträder upplåtaren såsom innehavare av fidei- kommissrätten. På denna uppfattning vilar också den i 2 kap. 2 % före- kommande bestämmelsen, att en arrendeupplåtelse angående fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må ske, utom för viss tid eller arrendatorns livstid, jämväl för upplåtarens besittningstid. Även 2 kap. 55 & innehåller ett stad- gande, enligt vilket upplåtelse av fideikommissjord som där avses kan ske för upplåtarens besittningstid.

I syfte att undanröja den osäkerhet i fideikommissarrendatorernas besitt- ning, som förelåg i följd därav, att arrendeavtalen, oberoende av den överens- komna arrendetidens utgång, upphörde att gälla i och med att fideikommiss- rätten övergick till ny innehavare, genomfördes år 1921 en lag med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord. Enligt dessa be- stämmelser vilka år 1927 efter viss ändring infogades i nyttjanderätts- lagen, där de erhöllo sin plats i 2 kap. 56 å —— skall ett för viss tid eller för arrendatorns livstid slutet arrendeavtal rörande fideikommissjord, som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, gälla jämväl för ann-an in—

, l i. . It i i: ;

nehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock med rätt för nye inneha- varen att inom viss tid uppsäga arrendet i sådana fall, där arrendevillkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk.

Sagda bestämmelser i 2 kap. 56 & betaga icke fideikommissinnehavaren hans möjlighet att jämlikt 2 kap. 2 eller 55 % upplåta en fideikommissfas— tighet på arrende för fideikommissariens besittningstid. Ej heller ha bestäm- melserna tvingande karaktär. Det står således kontrahenterna fritt att av- sluta ett arrendeavtal på exempelvis tio år med förbehåll att arrendet skall upphöra, om fideikommisset övergår till ny innehavare, eller att denne skall äga en ovillkorlig uppsägningsrätt.

Enligt arrendeutredningens mening är det mindre tillfredsställande, att la- gen icke i fråga om fideikommissarrenden uppställer samma krav på arrende— tidens fixering som beträffande andra arrenden. Då en av fideikommissarie gjord upplåtelse för viss tid eller för arrendatorns livstid av sådan fidei- kommissjord, som icke är att anse såsom huvudgård till fideikommisset, nu- mera är bindande även för annan fideikommissarie än upplåtaren, förelig- ger beträffande dylik fideikommissjord ej längre något hinder mot att tvinga kontrahenterna att använda någon av dessa upplåtelseformer. Med avseende å tryggheten i arrendatorns besittning äro dessa i och för sig att föredraga framför en upplåtelse, som sker för fideikommissariens besitt— ningstid. Härtill kommer att den anordning med optionsrätt, som enligt ar- rendeutredningens förslag skall inrymmas i den sociala arrendelagstiftning— en, ej skulle kunna vinna tillämpning, i den mån upplåtelse av fideikom- missarrende skedde för fideikommissariens besittningstid. Syftet med op- tionsrätten skulle ock kunna i vissa fall förfelas, om det stode en fideikom- missarie öppet att genom förbehåll i arrendeavtalet bringa arrenderätten och därmed optionsrätten till upphörande vid fideikommissegendomens över- gång till ny innehavare.

På grund av vad sålunda anförts har i förslaget —— såsom framgår av föreslagen ändrad lydelse av 2 kap. 2 å—uppställts den fordran, att upp- låtelse på arrende av sådan fideikommissjord, som icke är att anse såsom huvudgård till fideikommisset, skall ske för viss tid eller ock för arrenda— torns livstid. I samband härmed har tvingande karaktär förlänats åt be- stämmelserna i förevarande paragraf.

Ifrågavaran-de bestämmelser äro närmast avsedda för jordbruksarrenden. Jämlikt 2 kap. 57 å i dess nuvarande lydelse äga de motsvarande tillämpning jämväl beträffande s. k. lägenhetsarrenden. Däremot gälla de icke i fråga om hyresavtal, ej ens om sådant avtal tillika innefattar upplåtelse av jord att nyttjas i förening med den uthyrda lägenheten.

Det tillämpningsområde, som ifrågakomna bestämmelser sålunda för när— varande äga, skulle komma att undergå en viss förskjutning, därest de av , arrendeutredningen föreslagna ändringarna beträffande 2 kap. 1 & och 3

kap. 31 & bliva genomförda. Då enligt det föreslagna innehållet i förstnämn- da lagrum, en upplåtelse av jord till brukande mot lega icke betraktas så- som arrende, med mindre avtalet upprättas skriftligen, skulle en i muntlig form verkställd upplåtelse av nämnda slag, om den har avseende å fidei- kommissfastighet, icke kunna av nyttjanderättshavaren göras gällande för tid efter det fideikommisset övergått å ny innehavare. Å andra sidan skulle den i 3 kap. 31 & föreslagna gränsdragningen mellan arrende- och hyres- avtal medföra, att vissa smärre torpställen å fideikommissjord, för vilka hittills hyresavtal varit en gängse upplåtelseform, komme att upplåtas ge- nom avtal, som bleve att hänföra till arrendeavtal och som således bleve bin- dande för ny innehavare av fideikommisset. Beträffande det fall att den upplåtna jorden icke är avsedd för sådant ändamål, att upplåtelsen kan betraktas såsom jordbruksarrende, komme emellertid liksom nu tillämplig- heten av ifrågakomna bestämmelser att bliva beroende därav, huruvida ett s. k. lägenhetsarrende förelåge; därest jordupplåtelsen innefattats i sådant hyresavtal som avses i 3 kap. 31 & skulle sagda bestämmelser icke vinna tillämpning.

Det har förefallit arrendeutredningen, som Om den olikhet i fråga om besittningsskydd, som sålunda skulle komma att framträda beträffande vissa kategorier av nyttjanderättshavare under fideikommiss, knappast vore tillfredsställande. I själva verket synas de grunder, som föranlett att arren- deavtal tillerkännas giltighet mot ny innehavare av fideikommisset, kunna motivera att också hyresavtal erhålla sådan giltighet. Om exempelvis en stuga med tillhörande trädgård å fideikommissjord upplåtits genom hyres- avtal, synes hyresgästen ha ett befogat anspråk, att detta avtal icke skall upphöra att gälla blott därför, att fideikommissegendomen övergår å ny in- nehavare. Med hänsyn härtill och då det ur rättstillämpningssynpunkt får anses fördelaktigt att större enhetlighet vinnes, ha ifrågavarande bestäm- melser i förslaget utvidgats till att avse jämväl hyresavtal; givetvis även här med undantag för sådan fastighet som är att anse såsom huvudgård till fideikommisset.

2 KAP.

lå.

Önskvärdheten av att avtal iklädes skriftlig form framträder starkare vid arrende än vid de flesta andra privaträttsliga uppgörelser. Då arrendeav- talet är avsett att varaktigt och måhända för lång tid framåt utgöra en grundval för rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator, är det av särskild vikt att förebygga den möjlighet till slitningar och tvister, som kan uppkomma, därest icke avtalets innehåll kan på ett övertygande sätt ledas i bevis. Den skriftliga formen har även stor betydelse med avseende å arren- datorns trygghet i besittningen. Åt det muntliga avtalet torde svårligen kun- na förlänas sådan rättsverkan, att arrenderätten utan särskilt förbehåll blir

! ;

gällande mot den som efter överlåtelse blir ägare till fastigheten; ej heller kan det muntliga avtalet bereda ett nöjaktigt skydd i fall av fastighetens exekuti- va försäljning. I den mån arrendelagstiftningen kommit att inrymma sociala bestämmelser av tvingande natur framstår den skriftliga formen såsom än mer angelägen. Endast denna erbjuder möjlighet att utöva effektiv kontroll över lagstiftningens efterlevnad.

Gällande lag har väsentligen av nu anförda skäl upptagit den allmänna regeln, att avtal varigenom jord upplåtes till brukande mot lega skall upp- rättas skriftligen, därvid i avhandlingen skola upptagas samtliga villkor som betingas. Kravet på skriftlig form sträcker sig även till ändringar eller till- lägg till det ursprungliga avtalet; om sådana ej avfattas skriftligen skola de vara utan verkan. Emellertid lider denna princip om skriftlig form såsom villkor för avtalets giltighet av ett betydelsefullt undantag. Ett giltigt arren- de kan nämligen enligt lagen uppkomma genom att en fastighet efter munt- ligt avtal övertages till brukande. Ehuru lagen för sådant fall giver vardera kontrahenten en rätt att påfordra upprättande av skriftlig handling — vil- ken där den ej frivilligt utgives kan ersättas av en dom varigenom arrende- förhållandet stadfästes — hindrar detta givetvis icke, att förhållandet mellan jordägare och arrendator under lång tid kan vara grundat på ett muntligt avtal. Att sådana avtal också alltjämt förekomma i rättslivet framgår av den utredning som förebragts genom den av arrendeutredningen företagna enquéten. Väl har på tal om frekvensen av sådana avtal i allmänhet upp- givits att desamma numera äro sällsynta. Huruvida detta omdöme kan an- ses träffande, om hänsyn jämväl tages till den mängd av smärre torpställen, vilkas innehavare enligt på många håll rådande uppfattning och språkbruk icke hänföras till arrendatorer, synes emellertid kunna ifrågasättas. Arren- deutredningen har för sin del under företagen studieresa funnit en mängd fall, där den muntliga formen kommit till användning vid torpupplåtelser till skogs— eller jordbruksarbetare.

Anledningen till att lagen sålunda, under förutsättning att tillträde ägt rum, godkänner det muntliga avtalet såsom giltigt, är att en undantagslös regel om skriftlig form befarats kunna i särskilda fall medföra resultat som vore stötande för rättskänslan. Även om en dylik regel bleve införd, skulle säkerligen alltjämt inträffa fall, där brukaren tillträdde fastigheten utan att erhålla skriftligt kontrakt. Och tvivelsutan vore det en obillighet mot en sådan brukare, om han skulle vara skyldig att, när jordägaren så funne för gott, avträda fastigheten utan att kunna grunda något rättsanspråk på den föreliggande muntliga överenskommelsen. Att härvidlag anlägga den syn- punkten, att brukaren i ett dylikt fall hade sig själv att skylla, vore näppe- ligen tillbörligt. Det torde nämligen ej böra frånses, att nedärvd rätts- åskådning och sedvänja på ett område sådant som detta kunna resa be- tydande hinder mot genomförandet i rättslivet av nya formkrav. En under- låtenhet från brukarens sida att begära skriftligt kontrakt skulle jämväl i betraktande av hans ofta nog underordnade och beroende ställning meren— dels framstå såsom förklarlig och ursäktlig. Emellertid torde de nu anför-

da förhållandena icke berättiga till en mera vittgående slutsats än den, att ett genom muntligt avtal föranlett tillträde av fastigheten icke kan från- kännas varje rättsverkan. Däremot följer icke härav, att ett muntligt avtal bör godkännas såsom giltigt arrendeavtal.

Vid sidan av de i det föregående återgivna skäl, vilka tala till förmån för skriftlig form såsom oeftergivligt villkor för arrendeavtalets giltighet, framkommer, därest ifrågavarande lagförslag genomföres, ytterligare ett som i detta sammanhang påfordrar uppmärksamhet. Det system för kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad, som arrendeutredningen funnit sig böra föreslå, synes icke kunna på tillfredsställande sätt förenas med möj— ligheten att eftergiva kravet på skriftlig form. Såsom i den allmänna mo- tiveringen utvecklats innebär detta system, att upprättade kontrakt, såvitt angår arrenden hemfallande under den sociala arrendelagstiftningen, skola insändas till vederbörande jordbrukskommission för att där undergå viss granskning. Att upprätthålla en dylik granskning även med avseende å muntliga avtal torde svårligen låta sig göra. Ett åläggande för jordägaren att skriftligen för jordbrukskommissionen uppgiva det muntliga avtalets in- nehåll skulle nämligen icke vara tillfredsställande ur kontrollsynpunkt. Och att vid vite eller bötesansvar ålägga båda kontrahenterna en dylik uppgifts- skyldighet vore en föga tilltalande utväg. På grund härav och då reglerna om avtalets form icke lämpligen kunna göras olika, allteftersom de allmänna eller sociala bestämmelserna vinna tillämpning, har arrendeutredningen an- sett sig böra uppställa den skriftliga formen såsom oeftergivligt villkor för arrendeavtalets giltighet. Ett besittningsförhållande, som stödes på en alle- nast muntlig överenskommelse om rätt att bruka jorden, blir sålunda enligt förevarande förslag icke att hänföra till arrende.

I följd av detta ståndpunktstagande aktualiseras spörsmålet vilken rätts— verkan bör tilläggas den omständigheten, att en fastighet övertagits till bru- kande på grund av avtal som ej upprättats skriftligen. Då avtalet å ena sidan, enligt vad förut berörts, icke skall anses innefatta en upplåtelse av arrenderätt men å andra sidan, av nödvändig hänsyn till brukaren, icke får bedömas såsom saknande rättslig betydelse, lärer den konstruktionrn ligga nära till hands, att avtalet betraktas såsom ett av jordägaren avgiVet löfte att framdeles upplåta arrenderätt, ett löfte på vilket brukaren såtillvida skall kunna förlita sig, att han, om löftet icke hålles, skall vara berättigad till ska- destånd. Med detta sätt att se saken lägges tydligen å jordägaren ett större mått av ansvar för att överenskommelsen mellan honom och brukaren full- bordas genom upprättande av skriftlig handling. Ett sådant ansvar —— vilket just på den grund att det lägges å ena parten innebär en bättre garanti för att den skriftliga formen kommer till användning _— torde stå i god över- ensstämmelse med förhållandenas egen natur. Då det teoretiskt sett år jord- ägaren, som genom sin viljeyttring åstadkommer nyttjanderättens utbrytan— de från äganderätten, är det framför allt beträffande hans utfästelse som formens iakttagande är påkallat. Därför torde det även i första hand an- komma på honom att taga initiativ till att avtalet erhåller den form, som la-

gen kräver för uppkomsten av de med arrende avsedda rättsverkningarna. Hans ställning torde väl också i praktiken merendels vara sådan, att det är han som faktiskt bestämmer i vilken form avtalet skall ingås. När under nuvarande ordning den skriftliga formen i något fall eftersättes, lärer detta i regel bero därpå, att jordägaren ansett sådan form onödig eller mindre förenlig med sitt intresse; däremot torde en dylik uraktlåtenhet sällan vara föranledd av att arrendatorn yppat motvilja mot avtalets skriftliga upprät- tande. Såsom i praktiskt avseende viktig framstår slutligen den omständig- heten att jordägaren i regel är den, som har de bästa förutsättningarna såväl att ombesörja själva den yttre utformningen av avtalet som att bedöma den rättsliga betydelsen utav den valda formen. I öppen dag framträder detta vid arrenden under bolag eller gods, där jordägarens intressen bevakas av tjänstemän med professionell erfarenhet angående förvaltningen av de ofta till stort antal uppgående arrendegårdarna.

På nu anförda grunder har i förslaget upptagits en regel, enligt vilken brukaren kan bliva berättigad till skadestånd i det fall att efter hans till- träde av fastigheten jordägaren alltjämt underlåter att utgiva skriftlig upp- låtelsehandling. Då det givetvis ligger i jordägarens intresse att avvärja risken för skadeståndstalan, torde man kunna räkna med att kravet på skrift— lig form, i den mån det icke beaktats redan från början, kommer att upp- fyllas efter det brukaren tillträtt fastigheten. Om jordägaren efter tillträ- det är villig att utgiva skriftlig handling i överensstämmelse med lagens regler och det muntliga avtalets innehåll, bör naturligen icke brukaren med bibehållen rätt till skadestånd kunna vägra att medverka vid upprättandet av det skriftliga avtalet. Enligt förslaget skall sålunda någon skadestånds- rätt ej tillkomma brukaren, om det berott på honom, att giltigt arrendeavtal ej kommit till stånd. Vill jordägaren i skadeståndsmålet göra gällande att brukaren enligt nu anförda regel förlorat sin rätt till skadestånd, lärer jord- ägaren i princip böra vara bevisskyldig för de fakta som han vill åberopa till stöd härför. Dock torde icke härav följa att jordägaren även skulle vara skyldig att bevisa innehållet i den muntliga överenskommelsen, när bruka- ren påstår att denna innefattat för honom förmånligare villkor än vad jord- ägaren velat utfästa i skriftlig handling. Då den muntliga överenskommel- sen utgör den grund varpå brukaren stöder sitt anspråk, lärer det åligga ho- nom att förebringa utredning rörande överenskommelsens innehåll.

Med skadeståndsregeln avses principiellt, att brukaren skall försättas i samma ekonomiska läge, vari han skulle ha kommit, därest ett giltigt arren— deavtal slutits. I skadeståndet skall alltså innefattas icke blott en gottgörel- se för direkt förlust — exempelvis kostnad för tillredning och besående av åker, vars avkastning ej tillfallit brukaren —— utan även en ersättning för den vinst brukaren kunnat påräkna av ett giltigt arrendeavtal. Emellertid torde det i praktiken näppeligen vara möjligt att förebringa bevisning rörande be- loppet av den uteblivna vinsten i vidare mån än såvitt angår den tid som förflutit innan skadeståndskravet framställes. Med avseende å de fram- tida förhållandena — av särskild betydelse i den mån fråga är om arrende

förenat med optionsrätt _— lärer vid skadeståndets bestämmande få göras en skälig uppskattning av vad nyttjanderätten, under förutsättning att den varit en giltig arrenderätt, kan anses ha varit värd vid tidpunkten för brukarens frånträdande av fastigheten.

Såsom förut berörts vilar förslaget på den förutsättningen, att det är jord- ägaren som ansvarar för att avtalet upprättas i lagenlig form. I konsekvens härmed tillerkänner förslaget icke jordägaren någon rätt till skadestånd på grund av muntligt avtal ens för det fall, att brukaren efter tillträdet utan fog vägrat att underteckna skriftlig handling. Jordägarens ställning bör i dylikt fall vara tillräckligt skyddad genom att han kan tvinga brukaren att omedel- bart avflytta från fastigheten. Det måste antagas att brukaren, inför risken att behöva lämna fastigheten utan rätt till fardag och utan att kunna få ersätt- ning för nedlagda kostnader, icke kommer att tredska, när det gäller att er- sätta en muntlig överenskommelse med ett giltigt arrendeavtal.

Ifrågavarande bestämmelse om skadestånd är av tvingande natur. Därest syftet att göra den skriftliga formen allenarådande på detta område skall kunna vinnas, kan det uppenbarligen icke tillåtas kontrahenterna att genom särskilt förbehåll utesluta brukarens rätt till skadestånd.

Av bestämmelsens tvingande karaktär lärer följa, att brukaren ej heller efter tillträdet kan med bindande verkan avsäga sig sin rätt till skadestånd. Enligt förslaget skall denna rätt kunna göras gällande när som helst under den tid brukaren besitter fastigheten. Att skadeståndsanspråk skall kunna väckas även efter det brukaren avträtt fastigheten torde ligga i öppen dag. Lika tydligt är emellertid att jordägaren ej bör under någon längre tid efter det avträde skett vara utsatt för risken av skadeståndstalan från brukarens sida. Praktiska hänsyn, särskilt beträffande möjligheten att bevisa de om- ständigheter som föranlett att kontrahenterna ej kunnat enas om skriftligt avtal, påkalla för sistnämnda fall en jämförelsevis kort preskriptionstid. Till paragrafen har därför såsom ett tredje stycke fogats en bestämmelse, enligt vilken den, som vill framställa anspråk på skadestånd, skall anhängiggöra sin talan inom ett år från det fastigheten avträddes. Försitter brukaren den- na tid, skall han vara sin rätt förlustig.

2 %.

Beträffande den föreslagna ändringen av denna paragraf, varigenom ordet »fideikommiss» ersatts med uttrycket »huvudgård till fideikommiss», hänvi- sas till vad vid 1 kap. 9 % blivit anfört. Enligt Sistnämnda paragraf kan en fideikommissarie utöver sin egen besittningstid förfoga över sådan fidei- kommissfastighet, som icke är att anse såsom huvudgård.

6 %.

Av skäl som utvecklats i den allmänna motiveringen skall legan ej längre få utsättas i dagsverken eller annat arbete. Detta förbud har upptagits i första stycket av denna paragraf tillika med en regel om verkan därav att förbudet överträdes.

Beträffande sistnämnda regel må framhållas att, enligt vad erfarenheten visat, nya lagbud på förevarande område ej sällan förbises i det praktiska rättslivet. Det torde sålunda kunna befaras att åtskilliga jordägare, innan den föreslagna lagändringen hinner tränga fullständigt igenom i rättsmed- vetandet, komma att fortsätta med att vid upplåtelser av torp och andra mindre arrendeställen utsätta legan i dagsverken eller annat arbete. Med hänsyn härtill vore det att gå för långt, om ett arrendeavtal, där legan utsatts i arbete, skulle bedömas såsom helt ogiltigt. Följden av en sådan ogiltighet bleve ju att arrendatorn komme att sakna varje rätt att kvarsitta å fastig- heten. Arrendeutredningen har ansett att avtalet i förevarande fall icke be- höver i vidare mån rubbas än att legan, oavsett vad avtalet bestämmer, skall beräknas i penningar efter vad med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande kan anses skäligt. I den mån arrendatorn utför det arbete, som enligt avtalet utgör lega, lärer han, enligt den bestämmelse som föreslås i 46 %, bliva berättigad att uppbära ersättning härför efter ortens pris vid tiden för arbetets utförande.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena återgiva med redaktionell jämkning paragrafens nuvarande innehåll.

7 %.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 8 5 första stycket, i den mån detta lagrum har avseende ä 5. k. underarrende (sublokation).

Liksom jordägaren genom arrendeavtalet överför vissa av de i äganderät- ten ingående befogenheterna på arrendatorn, kan denne tänkas i sin tur — utan att hans förhållande till jordägaren därigenom förändras — helt eller del- vis överföra arrenderätten på någon annan. På detta sätt skulle från den pri-4 mära arrenderätten kunna utbrytas nyttjanderätter av skilda slag, icke blott jordbruksarrende utan även lägenhetsarrende, bostadshyra rn. m. Dock skulle underlegotagaren självfallet icke förvärva annan rätt än sådan som inrymts i det ursprungliga arrendeavtalet. Ej heller skulle hans rätt kunna bliva beståndande för längre tid än arrendatorns egen rätt vore gällande.

Emellertid har lagstiftningen sedan gammalt upprätthållit särskild be- gränsning av arrendatorns möjlighet att företaga sublokation i den mening nu angivits. Sålunda stadgades i 1734 års lag (8 kap. 5 & byggningabalken) förbud för landbo att låta annan nyttja och bruka något av gårdens ägor utan att jordägaren givit lov därtill. Och enligt nu gällande lag är det lika— ledes arrendatorn betaget att utan jordägarens medgivande till brukande upplåta fastigheten eller del därav. Grunden till detta förbud sammanhänger med den betydelse, som i arrendeförhållandet tillkommer arrendatorns per- son. För jordägaren är det givetvis icke likgiltigt, om den utarrenderade jorden brukas av den åt vilken han anförtrott fastigheten eller jorden bru- kas av någon annan, om vilkens personliga egenskaper han ej varit i till— fälle att på förhand bilda sig någon mening. Ej heller överensstämmer det med jordägarens intresse, att någon del av fastigheten, utan att detta vid avtalets ingående varit förutsatt, begagnas för ändamål, som kan tänkas

göra intrång i jordbrukets behöriga skötsel eller medföra minskad trevnad eller annan olägenhet.

Det nämnda nu gällande sublokationsförbudet omfattar enligt bestämmel- sens ordalydelse allenast sådan wsublokation, som avser upplåtelse till bru- kande av jord d. v. s. har karaktären av jordbruksarrende. Arrendatorn lärer var-a oförhindrad att utan jordägarens medgivande uthyra bostadslä- genhet å fastigheten, exempelvis upplåta en byggnad åt sommargäster. I vad mån arrendatorn i övrigt äger befogenhet att utan tillstånd upplåta jord för annat ändamål än jordens brukande torde däremot kunna ifrågasättas. Den meningen har uttalats att arrendatorn _ trots ordalagen i bestämmel- sen —— näppeligen skulle vara berättigad att utan tillstånd upplåta mark exempelvis till upplagsplats eller till uppförande av byggnad. Av lagens förarbeten synes även kunna hämtas stöd för denna mening. I det av lag- beredningen utarbetade förslaget var nämligen sublokationsförbudet ej be- gränsat till att avse visst slag av upplåtelse. Och då vid lagförslagets gransk- ning i högsta domstolen anmärkningar framställdes mot ett så vidsträckt förbud, synes ej från något håll ha varit avsett, att arrendatorn skulle äga full frihet att sublocera, om blott upplåtelsen skedde för annat ändamål än jordens brukande.

Arrendeutredningen har ej funnit skäl föreslå ändring i sublokationsför- budet, i vad detta angår upplåtelse av jordbruksarrende. Däremot synes den oklarhet, som uppkommit beträffande arrendatorns befogenhet att sublocera för annat ändamål, utgöra anledning att omarbeta den ifrågava- rande bestämmelsen. Enligt arrendeutredningens mening vore det att gå för långt, om åt arrendatorn medgåves full frihet att upplåta nyttjanderätt av annan art än jordbruksarrende. Fall äro tänkbara, där en sådan upp- låtelse — exempelvis för industriellt ändamål, för nöjestillställningar o. s. v. —— skulle kunna i hög grad förnärm—a jordägarens berättigade intressen. Även ett förfogande genom hyresavtal kan tänkas under särskilda omständighe- ter verka till förfång för jordägaren. Härvidlag är särskilt att märka, att om avtal, varigenom hus uthyres, tillika innefattar upplåtelse av jord att i förening med lägenheten nyttjas, det hela jämlikt 3 kap. 31 % anses såsom hyresupplåtelse. Å andra sidan är det rimligt och önskvärt, att arrendatorn erhåller frihet att sublocera, i den mån någon märkbar olägenhet ej därige- nom nppkommer för jordägaren. Det bör i allmänhet stå arrendatorn fritt att upplåta hus eller rum till bostad under sommaren eller annorledes. Ej heller synes i regel något tillstånd från jordägarens sida böra krävas för det fall att arrendatorn vill för beredande av upplagsplats eller för likn-ande än- damål utarrendera ett mindre därtill tjänligt område av ouppodlad mark. I överensstämmelse med vad nu anförts har i förslaget arrendatorn berätti- gats att utan jordägarens medgivande upplåta del av fastigheten till bostad eller upplagsplats eller för liknande ändamål, där det kan ske utan märkbar olägenhet för jordägaren.

En sublokation, som företagits utan jordägarens medverkan, är givetvis ej bindande för denne efter det arrendatorn avträtt fastigheten. Föreligger

_”..m_-.——_v_——.. ___—___:—

sådant fall, att arrendatorn enligt reglerna i förevarande lagförslag äger åt- njuta optionsrätt, skulle det emellertid kunna anses att sublokation, när så- dan vore medgiven, skulle få ske utan begränsning med avseende å upplå- telsetiden. Då en så vidsträckt befogenhet för arrendatorn knappast torde vara lämplig, har i förslaget särskilt angivits, att upplåtelse av nämnda slag endast får ske för tid som ej sträcker sig utöver arrendetiden.

Bestämmelserna i förevarande paragraf ha icke synts böra erhålla tving- ande karaktär. Liksom nu skall det sålunda enligt förslaget stå jordägaren öppet att med bindande verkan i arrendeavtalet intaga förbehåll, som för- bjuder all sublokation av vad slag den än må vara.

8 5.

Sedan frågan om sublokation blivit föremål för reglering i 7 %, kommer innehållet i förevarande paragraf att avse allenast arrendeöverlåtelse (substi- tution).

Enligt gällande lag äger arrendatorn i allmänhet icke sätta annan i sitt ställe med den verkan, att arrendatorn själv helt och hållet träder ur rätts- förhållandet till fastighetsägaren och den nye konnner till denne i samma ställning vari arrendatorn förut befunnit sig. Då denna grundsats synts böra bibehållas, har i första stycket upptagits en bestämmelse därom att arrendatorn icke, i annat fall än särskilt angives, är berättigad att utan jordägarens samtycke till ann-an överlåta arrenderätten.

Reglerna i andra stycket avse att modifiera förbudet mot substitution. De undantag från detta förbud, som för närvarande finnas stadgade, ha tillkommit med tanke därpå, att om arrendeupplåtelsen skett för lång tid, det lättare kan inträffa, att arrendatorn av någon anledning ser sig nöd- sakad att lämna arrendet före upplåtelsetidens utgång. Man har för sådant fall ansett billigheten kräva, att arrendatorn får tillgodogöra sig det ekono— miska värde som själva arrenderätten kan representera, ett värde som må- hända uppkommit genom de insatser av arbete och kapital, som arrenda- torn gjort i syfte att uppdriva jordbrukets framtida avkastningsförmåga och för vilka han, därest han kvarsuttit å fastigheten, kunnat beräkna bliva gott- gjord genom ökad produktion. Enligt lagrummets nuvarande innehåll äger arrendatorn, där arrendeavtalet är slutet för viss tid ej understigande femton är, rätt att överlåta arrendet. För dylik överlåtelserätt förutsättes ytterligare, dels att jordägaren först blivit erbjuden att själv mot lösen återtaga fastig- heten men icke varit villig härtill eller icke inom viss tid efter det hembu- det gjordes givit besked om sin ståndpunkt, dels ock att jordägaren kan skä- ligen åtnöjas med den 'som arrendatorn sätter i sitt ställe. Väsentligen likar- tade regler återfinnas i 6 % andra stycket norrländska arrendelagen. Emeller— tid har i denna lag, i 6 % tredje stycket, härutöver upptagits en särskild be- stämmelse, som innebär att arrendatorn äger överlåtelserätt även vid avtal för kortare tid än femton år, för såvitt fem arrendeår tilländagått.

Ehuru de bestämmelser om minimiarrendetid och optionsrätt, som arren- deutredningen ansett sig böra föreslå, kunna vara ägnade att i viss mån

minska antalet fall, då reglerna om överlåtelserätt erhålla praktisk bety- delse, synas dessa regler alltjämt vara av behovet påkallade. Enligt arrende- utredningens mening föreligger emellertid knappast anledning att beträffan- de förutsättningarna för överlåtelserätt upprätthålla en skillnad mellan olika geografiska områden. Sagda förutsättningar torde utan olägenhet kunna bestämmas enhetligt för alla kategorier av arrenden. Vid en sådan reglering gäller det särskilt att avgöra huru lång arrendetid bör fordras för att över- låtelserätt skall föreligga.

Att såsom i nyttjanderättslagen skett göra rätten att överlåta arrendet be- roende av att avtalet slutits för tid ej understigande femton år kan synas vara en alltför stark begränsning av reglernas tillämplighet. Även om upplåtel- sen skett för kortare tid ån femton år, kan det vara överensstämmande med billigheten, att arrendatorn åtnjuter förmånen att kunna överlåta arrendet, när han av någon anledning ej längre ser sig i stånd att driva jordbruket. Då överlåtelserätten är ägnad att minska risken, att arrendatorn icke tillräck— ligt gottgöres för sina strävanden att höja jordbrukets framtida avkastnings- förmåga, saknar nämnda rätt ej heller betydelse ur produktionens synpunkt. Å andra sidan skulle en alltför stor frihet att överlåta arrende kunna giva upphov till betänkliga missbruk. Det vore föga lyckligt, om arrenden mera allmänt bleve föremål för affärstransaktioner i vinstsyfte. Dylik spekula— tion är ägnad att direkt motverka de syften, som man velat ernå genom att bereda arrendatorn en varaktig och tryggad besittning. Med hänsyn här- till har det icke synts tillrådligt att bestämma förutsättningarna för överlå- telserätt i överensstämmelse med vad som för närvarande är stadgat i den norrländska arrendelagen. En skälig avvägning av de motsatta intressen som framträda på detta område torde kunna ernås genom att beträda en medelväg mellan nyttjanderättslagens och norrländska arrendelagens ständ- punkter i förevarande avseende. Arrendeutredningen har ansett att upp- låtelsen bör ha skett för tid ej understigande tio år, för att överlåtelserätt skall föreligga. I fråga om skyldigheten att hembjuda arrendet till jord- ägaren föreslås ej någon ändring.

De i tredje stycket upptagna bestämmelserna om skiljedomsförfarande, i det fall att jordägaren vill återtaga fastigheten men överenskommelse ej kan träffas om vad i lösen bör utgå, äro lika med vad för närvarande gäl- ler enligt nyttjanderättslagen. Den i 6 % andra stycket norrländska arrende- lagen förekommande regeln, att lösen i nämnda fall skall bestämmas vid avträdessyn, torde ej lämpligen låta sig förena med den utformning av syne- proceduren, som är avsedd i förslaget.

Någon anledning att förläna reglerna i denna paragraf tvingande karak- tär, i den mån de ha avseende å arrenden under allmänna arrendelagen, har ej synts föreligga. Beträffande sociala arrenden hänvisas till 65 å i för- slaget.

9 %.

Den föreslagna ändringen i 8 % andra stycket har betingat en motsvaran— de ändring i första stycket av förevarande paragraf.

Genom att arrendeavtalet fortfar att gälla trots arrendatorns frånfälle un- der arrendetiden kommer, på sätt arrendeutredningen åsyftat, den anord- ning med optionsrätt, som föreslagits beträffande sociala arrenden med vissa undantag, att kunna utnyttjas av arrendatorns dödsbodelägare.

Bestämmelserna i första stycket äro för närvarande dispositiva, såvitt an- går arrenden i allmänhet. Jordägaren kan sålunda genom förbehåll i av- talet hindra dödsbodelägarna att fortfara med arrendet. Svaren på den av arrendeutredningen föranstaltade enquéten giva vid handen att dylika för— behåll även förekomma i rättslivet. Att de efterlevande under dylika vill- kor gå miste om det ekonomiska värde, som själva arrenderätten kan repre- sentera, må visserligen synas mindre tilltalande. Arrenderättens upphöran— de kan vara till nackdel för de efterlevande även i sådana fall, där de genom att fortfara med arrendet och därunder avhjälpa förefintliga brister å fastig- heten skulle kunna undgå att omedelbart erlägga en alltför dryg husröteer- sättning. Å andra sidan är det oförnekligt att jordägaren, när han upplåter sin fastighet på arrende, kan ha ett rimligt intresse av att förebygga, att arrenderätten i händelse av arrendatorns död övergår till någon för vilken han måhända saknar förtroende. Det har förefallit arrendeutredningen, som om denna synpunkt borde tillerkännas den utslagsgivande betydelsen beträffande sådana arrenden, där icke särskilda sociala hänsyn göra sig gällande. På grund härav och då tillämpningsområdet för den sociala ar- rendelagstiftningen — där ifrågavarande bestämmelser jämlikt 65 å i för- slaget erhålla tvingande karaktär — avses skola väsentligen utvidgas, har arrendeutredningen icke ansett sig böra i allmänna arrendelagen föreslå avvikelse från vad som i förevarande hänseende för närvarande gäller.

I fråga om paragrafens andra stycke hänvisas till vad under 65 % anföres.

10 &. Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

11 å.

I fråga om synemännens kompetens kräves enligt nuvarande ordning, att synemännen innehava eller innehaft befattning av angivet slag i det tings— lag där fastigheten ligger eller, om denna hör till stad där rådstuvurätt fin- nes, i angränsande tingslag. Detta kompetenskrav — som torde ha upp- ställts med tanke på att synemännen böra vara förtrogna med ortens för- hållanden — synes alltför snävt begränsa kontrahenternas möjlighet att till synemän erhålla de personer, vilka i det särskilda fallet framstå såsom de lämpligaste. Genom att kretsen av dem som i ett givet fall kunna komma i fråga såsom synemän utvidgas, beaktas i viss mån framställda önskemål om bättre tillgång till sakkunskap vid syneförrättningarna. Arrendeutred- ningen har därför ansett sig böra föreslå borttagande av den nuvarande bundenheten vid visst tingslag. Härmed vinnes för åtskilliga gränstrakters vidkommande en fördel även på så sätt, att till syneman kan utses person, som ehuru han bor inom annat tingslag likväl har den kortaste eller bekvä-

maste vägen till det ställe där synen skall hållas. Beträffande kravet på ortskännedom har det synts lämpligt att uttryckligen föreskriva, att syne- männen skola vara förtrogna med ortens förhållanden.

Med avseende å rätten att framställa jäv mot syneman är för närvarande stadgat, att syneman ej må