SOU 1938:38

Betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen

N 4-0 ('?

oå (—

- CUL"

&( &. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

' '! STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938z38 JOBDBRUKSDEPABTEMENTET '

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

_ÄNDRINGAR 1 ARRENDE- LAGSTIFTNINGEN

AVGIVET AV

1936. ÅRS ARRENDEUTREDNING _*

_ STOCKHOLDI 1938

Statens offentliga utredningar ”1938 Kronologisk förteckning

. Betänkande angående omorganisation avpoiisskolan 20. Betänkande angående harnkrubbor och som .: i Stockholm m. m. Idun. (4), 107 s. &. kolonier m. m. Marcus. 76, (2), 16' s. S. 2. Förslag till revision av den svenska kyrkohand- 21- ägäåhåWPligen den 31 941915" 1937- De Sån-09632? & Eldem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 22. Betänkande med förslag till reformerad hyresl 3 Byggnadsindustricni Sverige 2 Arbetsgivares och stiftning. Norstedt. 2785' "' löntagares inkomster. Idun. vii.4198 & e”. 23. Betänkande med förslag till lag om enskilda vii m. m. Beckman. 229 s. K. 4. Byggnadsindustrleni Sverige. 3. Arbetslöshetens- 24. Betänkande med vissa demografiska utredning omfattning och växlingar. Idun. vii, 202 s. &. ”Marcus. 290 5. S. ,

5. Betänkande med utredning och förslag rörande 25. Betänkande med förslag till lag om villkorlig & produktions- och avsåttnlngsftlrhallandena inom givning m. m. Norstedt. 77 s. 1. ' trädgårdsnäringen. Marcus. 314 8. Jo. 26. Betänkande med utredning och förslag angåen:

6. Betänkandei näringsfragan. Marcus. 173, 251. s. S. 7. Betänkande angående bambeklädnadsbidrag m. m. Marcus. 133. 18' s. S.

centrala verkstadsskolor m. rn. Idun. (2). 320 s. 27. Betänkande med förslag till trafikförsäkring-s jämte därmed sammanhängande författningar. N-

8. 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med för- stedt. 139 s. Ju. slag rörande omorganisation av vissa delar av tek- 28. 1936 års jlirnvägskommitté. Betänkande rörani älsta? skolan i Stockholm. Baggström. vin.-155 s. åtgärder för enhetliggörande av det svenska. jär]

. . - vägsnatet. Norstedt. 276 s. K. 9. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. 29. Betänkande med utredning och förslag angåeng'

Norstedt. 71 s. Fo. intagning av elever i första klassen av de allmän! 10. Byggnadsindnstrien i Sverige. 1. Allmän översikt, läroverken och med dem jämförliga läroanstalte yttranden och förslag. Idun. xvj, 741 s. S; Idun. 216 s. E. 11. Riktlinjer for en lagstiftning om ägareförbehåll och 30. Betänkande jämte lagförslag angående lärlingmi avbetalningsköp. Av F. Schmidt. Norstedt. 64 s. Ju. bildningen inom hantverket och den mindre indi 12. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jord- strien. Idun. 159 s. li. bruksfastighet ». landsbygden enligt berednings- 31. Försöksutredning beträffande omfattningen av vi nämndernas förslag vid 1938 års allmänna. fastig- kesmässig godstrafik med automobil eller släpvaq hetstaxering. Hieggstrbm. 89 s. Fi. under år 1937. Beckman. 211 s. X. _ 13. Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors 32. Betänkande med utredning och förslag angåcnd rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbord. lgegynnelsespraket l realskolan. Baggström. 228; Marcus. 62 5. S. . 14. Betänkande och förslag angående skoldverstyrel- sens organisation. Haeggström. ix, 3965. E. .15. Betänkande angående 'landsbygdens avfolkning». Marima. 208, 900 5. S. 16. Betänkande och förslag angående verksamheten . vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och ' ledning. Haeggström. 78 s. E. 17. Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. Marcus. 70 s. Ii. 18. Betänkande med förslag till lag om frivillig pen- sionering av i enskild tjänst anställda 111. m. . Beckman. 121 s. .iu. ' tade upplagan. Beckman.» 83 &. li. 19. Yttrande med socialetiska synpunkter på. befolk- ; 38. Betänkande med förslag till ändringar i arrendq ningsfrågan. Mercus. 52, 10' s. S. ; lagstiftningen. Marcus. 492 5. Jo.

)

la. . ,

| 33. Betänkande och förslag rörande den andliga varde

' inom försvarsväsendet. Beckman. 95 s. Fö. *

| 34. åar statliga egnahemsvcrksamheten. Marcus. vii

B. 0. i

i 35. Betänkande och förslag angående utsträckning i , (118211 årliga lästldcn vid folkskolan m. m. Idui

| s. '. _

' 36. Betänkande med förslag rörande djurskyddslai ] stlftning. Marcus. 154 s. .lu. ! 37. Normalbestammelser för järnkonstruktioner t ! byggnadsverk (järnbestämmelser). Tredje omarb l

..... ...... -..a...

!

Anm. Om särskild tryckeri; ej angivas, är trycker-ten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnei sehokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = eoklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartcmentet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningen yttn anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement. v,

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 193838. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

ÄNDRINGAR I ARRENDE- LAGSTIFTNINGEN

AVGIVE T AV

1936 ÅRS ARRENDEUTHEDNING

' STOCKHOLM 1938 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERl-AKTIEBOLAG 388572

Innehållsförteckning.

Sid. Skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet .............. 5 Lagförslag .......................................................... . 7 I. Inledning ....................................................... 28 II. Arrendatorns besittningstid. A) Frågan om minimiarrendetid i allmänhet ....................... 70 B) Reglering av besittningstiden för vissa arrenden under enskilda jord- ägare, stiftelser och ideella föreningar ........................ 74 C) Frågan om införande av optionsrätt ................... . ....... 83 III. Skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader ..................... 107 IV. Arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättring m. m .............. 120 V. Till- och avträdessyn ............................................. 144 VI. Förening av arrende- och arbetsavtal ............................... 171 VII. Frilösning av arrendejordbruk ..................................... 199 VIII. Kontroll över arrendelagstiftningens tillämpning ...................... 215 IX. Speciell motivering ............................................... 224 Särskilda yttranden. A) Av herr Tamm ................................................. 301 B) Av herr Pettersson .............................................. 332 C) Av herr Falk ................................................... 335 Bilagor. A) Redogörelse för några huvudpunkter i vissa främmande länders arrende- 1agstiftning ............................................... . . . . . 341 B) Statistiska uppgifter .................... , ........................ . . 374 C) Redogörelse för en av arrendeutredningen företagen enquéte ........... 385 D) Protokoll över arrendeutredningens studieresa år 1937 ................ 436 E) Utdrag av arrendeutredningens protokoll vid behandlingen av fråga om ändring i hälsovårdsstadgan ................ » ...................... 466

F) Nuvarande lydelse av 2 kap. nyttjanderättslagen samt av norrländska arrendelagen ........................................ . . ........ 472

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 maj 1936 tillkallade dåvaran- de chefen för jordbruksdepartementet samma dag till utredningsmän för verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande arrendelag- stiftningen ledamoten av lagberedningen hovrättsrådet i hovrätten över Skåne och Blekinge H. E. Anderberg, tillika ordförande, ledamoten av riks- dagens första kammare jägmästaren C. G. L. H:son Tamm samt ledamöter- na av riksdagens andra kammare hemmansägaren C. J. Johansson i Björn- lunda, lantbrukaren A. P. Pettersson i Dahl och torparen K. H. Falk.

Till sekreterare vid utredningen förordnade departementschefen enligt ve- derbörligt bemyndigande den 25 maj 1936 dåvarande assessorn i Svea hov- rätt S. H. H. Björkholm.

Sedan Björkholm den 10 september 1936 entledigats från sagda uppdrag, förordnade departementschefen samma dag till sekreterare i hans ställe då- varande assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge, numera hovrätts- rådet i samma hovrätt S. A. Rönnquist.

Utredningen, som antog benämningen 1936 års arrendeutredning, började sitt arbete den 4 juni 1936.

Den 8 juli 1936 uppdrog Kungl. Maj :t åt utredningen att upptaga i riks- dagens skrivelse den 23 maj samma år, nr 259, omförmälda spörsmål angå- ende viss ändring av norrländska arrendelagen m. m.

Till utredningen ha från jordbruksdepartementet överlämnats 1) den 26 juni 1936 ett av sociala jordutredningen den 12 i samma månad avgivet betänkande angående åtgärder, ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning av mindre jordbruk;

2) den 6 november 1936 av Statens egnahemsstyrelse den 30 oktober och den 5 november samma år avlåtna skrivelser angående bostadsförbättrings- verksamheten i Hallands och Kristianstads län;

3) den 20 november 1936 en av Emil Elmvall å Torps gård, Flen, den 19 i samma månad avlåten skrivelse angående åtgärder för åstadkommande av ett förbättrat syneförfarande m. m.;

4) den 23 april 1937 en av herr von Heland väckt motion (I: 82: 1937) angående arrendators rätt till ersättning av jordägare för täckdikning, var- till statsbidrag utgått, ävensom av andra lagutskottet avgivet utlåtande (nr 25) i anledning av motionen;

5) sistnämnda dag en av herr Strindlund väckt motion (II: 254: 1937) angående tillförsäkrande åt vissa arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid från förut arrenderad fastighet ävensom av andra lagutskottet avgivet utlåtande (nr 26) i anledning av samma motion.

Därjämte har från justitiedepartementet den 18 januari 1938 överlämnats en av ledamoten av riksdagens första kammare Alfred Andersson i Ystad m. fl. den 22 november 1937 avlåten skrivelse angående vidtagande av åt- gärder för förbättrande av torparrendatorernas ställning.

Med anmälan, att det utredningen lämnade uppdraget numera slutförts, får utredningen härmed överlämna ett betänkande innefattande förslag till

1) Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) Lag om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angå- ende uppsikt å vissa jordbruk; samt

3) Lag om utövande av förköpsrätt. Vid betänkandet äro fogade av utredningens sekreterare upprättade bi— lagor.

Undertecknade Tamm, Pettersson och Falk åberopa i vissa delar särskilda yttranden.

Stockholm den 9 november 1938.

EINAR ANDERBERG. GUSTAF TAMM. C. J. JOHANSSON.

ANDERS PETTERSSON. KARL FALK.

/ Sven Rönnquist.

Förslag till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, dels att till 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nytt- janderätt till fast egendom skall fogas en ny paragraf, betecknad 9 %, av nedan angivet innehåll, dels att 2 kap. 1, 2, 6—13, 15—17, 23, 27—29, 32, 33, 36—38 och 42 åå samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att sistnämnda kapitel från och med 43 & skall hava följande ändrade lydelse, dels oclc att 3 kap. 6, 19 och 31 åå samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP.

9 5.

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fideikommissfastig— het, som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, vare avtalet gäl- lande jämväl för ann-an innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock vare, där de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att upp- säga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehava- ren tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där han ej åtnöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nytt- janderättshavaren bekomma skälig ersättning för den tid denne efter nye innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är stadgat, vare det villkor utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

2 KAP.

Allmänna bestämmelser om iordbruksarrende.

1 &. Avtal, varigenom — — — utan verkan. Har fastighet övertagits till brukande mot lega, utan att skriftligt avtal bli- vit upprättat, njute brukaren, där det ej berott på honom, att giltigt arren-

deavtal sedermera icke kommit till stånd, ersättning för den skada, som där- igenom tillskyndas honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda stad- gats, vare utan verk-an.

Den, som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket, skall anhängiggöra sin talan inom ett år från det fastigheten avträddes, eller vare . sin rätt förlustig.

2 g.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livs- tid; dock att, där upplåtelsen angår boställe, huvudgård till fideikommiss eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besitt- ningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrende- tiden så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år.

Har vid — — — fem år.

6 %.

Legan må ej utsättas i dagsverken eller annat arbete. Sker det likväl, skall legan, ändå att i avtalet annorlunda stadgats, beräknas i penningar efter vad med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande kan anses skäligt.

Är ej annan tid utsatt, skall legan erläggas sist tre månader före varje ar- rendeårs utgång.

Skall legan utgå i naturalster och saknas föreskrift om orten där dessa skola avlämnas, ankomme på jordägaren att anvisa sådan ort, dock icke utom området för den arrenderade fastigheten eller den huvudgård vartill denna hör.

7 &.

Utan jordägarens medgivande må ej arrendatorn åt annan upplåta nyttjan- derätt till fastigheten eller del därav; dock må arrendatorn, där det kan ske utan märkbar olägenhet för jordägaren, upplåta del av fastigheten till bostad eller upplagsplats eller för liknande ändamål för tid som ej sträcker sig ut- över arrendetiden.

8 %.

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jord- ägarens samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arren- datorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot skyldighet att gäl-da arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jord- ägaren skäligen kan nöjas.

Vill jordägaren i fall varom i andra stycket är sagt åter—taga fastigheten, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan

därom avgöras av tre ojävig-a skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera par- ten att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvis- ten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 &.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid ej understigande tio år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 & tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten. Vid livstidsarrende — — — uppsäga avtalet. 10 &. Arrendatorn åligge — — —av jordägaren. Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas syn, när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Ej må i avtalet intag-as förbehåll, i som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller beträffande full- följd av talan mot synen strider mot vad nedan 1 11—13 55 är stadgat. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

[_ 11 5. * Syn vid tillträde eller avträde skall förrättas av minst två med ortens för- hållanden förtrogna män, vilka uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämn- demän eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. Kunna jord- ägaren och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran av endera, do- maren i orten eller, om fastigheten hör till stad, där rådstuvurätt finnes, rådstuvurättens ordförande synemän som nyss sagts. Mot syneman gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken gäll—a mot domare.

Yppas hos — — — är stadgat. Tillträdessyn må — — — efter avträdesdagen.

12 &. När syn — — — för förrättningen. Menar part, att syneman är jävig, anmäle det vid synen, och give syne- månnen däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga om jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterligt först efter synen, ej heller

må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander av förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången göra gällande jäv mot syneman vad i fråga om domarejäv är i allmänhet stadgat i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Vad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att syneman, som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning, eller att syneman icke är förtrogen med or- tens förhållanden.

Över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som av synemännen undertecknas.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad. trädgård, åker och än'g, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras. Från synen må dock undantagas viss del av fas- tigheten, så framt mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes, i vad mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning om sådan överens- kommelse göres i synehandlingen. Vid avträdessyn skall verkställas den upp- skattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 %. Kostnaden för —— — — gemensamt vidkännas.

13 &.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och inom den tid 11 & bestämmer, äge efter stämning klandra densamma vid dom- stol. Instämmer han ej talan inom nittio dag-ar från det synehandlingen del- gavs honom, gälle synen såsom fullt bevis för fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet; och vare motbevisning emot synen ej vidare tillåten.

Om vad missnöjd part har att iakttaga för fullföljd av talan mot synen skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

15 &.

Varder genom — — —— för kostnaden. Ej må arrendatorns rätt enligt denna paragraf inskränkas genom förbe- håll i arrendeavtalet. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

16 5.

Vill arrendatorn i annat fall än 15 % avser i stället för byggnad, som han mottagit, uppför-a ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej över- enskommelse med jordägaren kan träffas; äge dock, där byggnaden uppfö- res efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt ändamål lämplig, vid avträdet, ändå att arrendeavtalet annorlunda be- stämmer, räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist, av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 å. Arrendatorn vare — — _ varaktigt betesbruk. Finnes när —— — — större omfattning. Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren god- känd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushåll- ningssällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdik- ning nied användande av tegelrör eller anlägga cementerad gödselstad, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning, beträffande täck- dikning, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kost- naden. som motsvarar värdet av rören, ävensom när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt, samt beträffande gödselstad, så snart arbetet blivit behörigen ut- fört, för så stor del av kostnaden för gödselstadens anläggande, som mot- svarar värdet av det därvid använda materialet. Från det belopp, som beräk- nats för utföran-de av täckdikning utöver kostnaden för rören, skall dock avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt år, varunder arrenda- torn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, än även, därest ä denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

23 å.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten ut- gående skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jordägaren. Förbehåll som strider häremot vare utan verkan.

27 g.

Hava till följd av lantmäteriförrättning eller genom dom i ägotvist fastig- hetens ägor till omfång eller läge så ändrats, att avkomsten och nyttan därav för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeavgiften och rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet tillämpas vad i 26 & första stycket stadgas.

Har för de vid lantmäteriförrättning fastigheten tillagda ägor jordägaren fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för den ökade avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig förhöjning i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda av- talet; uppsäge dock avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller vare sin rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där jordägaren för torrläggning av mark enligt vattenlagen fått vidkännas kostnad; skolande den tid, inom vilken upp- sägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.

28 %.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma, gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren.

Nu har i arrendeavtal skett ändring eller tillägg, utan att sådant an- märkts å jordägarens exemplar av handlingen; var ej vad sålunda ändrats eller tillagts nye ägaren kunnigt när överlåtelsen skedde, och vill han det ej godkänna, give det arrendatorn till känna inom en månad efter det denne underrättade honom om ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, äge arrendatorn därefter tid av en månad att uppsäga avtalet.

32 &.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller intecknad fordran jämlikt 15 & lagsökningslagen fastställd till betalning ur fastigheten, äge arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för skada; upp- säge dock avtalet inom en månad efter det han erhöll kunskap om ut- mätningen eller fastställandet till betalning, eller vare sin rätt därtill för- lustig. Varder utmätningen upphävd, eller kommer eljest frågan om fastig- hetens försäljning att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.

Vad sålunda —— — — i konkurs. Föres, innan — — — uppsägning ske.

33 &. Försättes arrendatorn — — —— att gälla. Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge där- till rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande tio är endast mot skyldighet att gälda lösen, som i 8 & sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga av- talet, där borgenärerna inom tre månader från utgången av den för bevak- ning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till skadestånd, utan så ,är att avtalet var ingånget för viss tid ej under- stigande tio år och han själv uppsade avtalet.

36 &.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att upp- säga avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende utöver två månader efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt avtalet åliggan-de arbete'eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där jordägaren efter ty i 24 & sägs lämnat honom kreatur eller redskap till

fastighetens bruk, eftersätter vad enligt sagda paragraf åligger honom och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen för- utsattes eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar bestämmelse angående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han mot bestämmelserna i 7 % och 8 å första stycket åt annan upp- låter nyttjanderätt till fastigheten eller del därav eller överlåter arrenderät— ten eller om han, i fall som 8 å andra stycket eller 9 & första stycket avser, överlåter arrendet å annan, utan att där givna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 19 % från fastigheten bortför stråfoder eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under 6 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan' skilja den brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart eller lös— aktigt leverne, så att egendomen därav varder beryktad; eller

9. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan be— stämmelse.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad arrendatorn låtit komma sig till last vara av ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet —— — — till skadestånd.

37 &.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 ä 1, 2, 3, 7 eller 8 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall, som i 36 ä 4, 5, 6 eller 9 avses, jord— ägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande, som där avses, äge ej sedan jordägaren åberopa förhållan- det såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

38 %.

Uppsägning av —— — — uppsägningen lämnas.

Vad i — —— — jordägaren själv.

Träffas ej den, vilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde upp- sägningen i rekommenderat brev under hans vanliga adress avlämnad å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans hus— folk, om sådant finnes; skolande uppsägningen anses hava skett, när vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort.

Har jordägare — — — allmänna tidningarna. Stämning, däri —— _— — icke iakttagits.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arrende eller för ersättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överenskom- melse blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken arrendatorn skolat ansvara, icke av honom gulden; då vare jordägaren berättigad att av arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvar- hållas egendom, som jämlikt 65 & utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Hade jordägaren — —— —— nyss sagts.

43 %.

Har mellan jordägaren och arrendatorn avtalats, att av arrendeförhållan- -det härflytande framtida tvist skall hänskjutas till avgörande av skiljemän, utan att avtalet innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra skilje- domen, skall sådant avtal, även om annorlunda överenskommits, icke äga tillämpning å tvist angående arrendatorns rätt att kvarsitta å fastigheten.

44 %.

Om upplåtelse av viss kronojord under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) är särskilt stadgat.

Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende.

45 %.

Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan utgöra arbete, må ej innefatta skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse utgöra tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbete. Sker annorledes, vare förbehållet utan verkan.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken på årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utg'örande av visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren i god tid förut lämna arrenda- torn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetets utfö- rande inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat, så utkrävas, att ar- rendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk; dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken enligt den fördel- ning, som genom avtalet blivit bestämd.

I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan ver- kan.

46 %. Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn skyldig att utgöra arbete, skall, ändå att i avtalet annor- lunda blivit bestämt, ersättning utgå för arbetet efter pris motsvarande det, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden gängse i orten. 47 å.

Där jordägaren ej tillhandahåller arrendatorn arbete, som denne enligt , arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyl- 3 dig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, äge arrenda- _ torn uppsäga arrendeavtalet. Ej må dock uppsägning ske, där arrenda-

torns förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete varom nu är sagt ånyo tillhandahållits arrendatorn. Har ej jordägaren inom en månad efter det han mottagit uppsägningen tillkännagivit för arren— datorn, att han ej vill därmed åtnöjas, skall så anses, som om jordägaren godkänt uppsägningen.

I fall varom i första stycket är sagt vare arrendatorn, evad uppsägning sker eller icke, berättigad att av jordägaren bekomma skäligt skadestånd, såvida ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändig— gjorts av förändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden.

Ej må arrendatorns rätt enligt denna paragraf inskränkas genom förbe- håll. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

48 &. Vad i 45—47 55 stadgas skall ej äga tillämpning å skjutsning, vedhugg- ning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Särskilda bestämmelser för vissa iordbruksarrenden.

49 %. Bestämmelserna i 50—69 55 skola med de undantag nedan angivas äga tillämpning å upplåtelse på arrende av fastighet, som omfattar högst tjugu- , fem hektar odlad jord, såvida densamma t tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller utgöres av torp eller annan brukningsdel, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder under huvudgård; eller ägas av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorle— des än genom jordbruket.

Vid bedömande av frågan, huruvida fastighet huvudsakligen besittes för jordbruk, skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Inträffar efter avtalets ingående sådan förändring, att fastigheten inne- fattar större areal odlad jord än tjugufein hektar eller ej längre tillhör ägare varom i första stycket är sagt eller ej längre lyder under huvud- gård, skola omförmälda bestämmelser likväl tillämpas, så länge arrendatorn eller hans rättsinnehavare kvarsitter å fastigheten.

Stadgandena i 50—57 och 67 åå skola ej äga tillämpning, om med upplå- telsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbets- kraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetar- boställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Vad i 58 å andra stycket stadgas äge ej tillämpning med avseende å fastig- het, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder under huvud- gård.

50 &. Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad, gälle upplåtelsen likväl för tid som nyss är sagd.

51 5. Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äge arrendatorn, där ej annat följer av vad i 53 & stadgas, rätt till nytt arrende för en tid av fem år; och må sådan optionsrätt ånyo utövas vid utgången av vart femte år.

52 å.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, give han det jordägaren till känna senast tio månader före arrendetidens utgång på sätt om uppsäg- ning är stadgat. Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

53 %.

Har arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arren- deavtalet eller avser jordägaren att själv bruka fastigheten eller måste det eljest på grund av särskilda förhållanden anses för jordägaren medföra syn- nerligt men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten, skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren instämmer talan därom senast åtta månader före arrendetidens utgång.

54 5.

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i 51 & är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före ar—

[i *,

rendetidens utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har så- dant tillkännagivande skett men kan ej överenskommelse ernås angående de begärda ändringarna, skall frågan därom avgöras av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lagen om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av vad i 55 & finnes särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej frågan senast sju månader före arrendetidens utgång hänskjuten till skilje- män, skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes över- enskommes.

55 5.

Vid skiljedomsförfarande varom i 54 % är sagt skola, så framt ej arren- deavtalet föreskriver till vilket antal och på vad sätt skiljemännen böra utses, ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars verksamhetsom- råde fastigheten är belägen, vara skiljemän; och skall i sådant fall part anses hava hänskjutit tvisten till avgörande, när han hos kommissionens ordförande skriftligen framställt begäran om skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen pröva därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vidare mån än beträffande halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas arrendatorn, utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

56 %.

Är vid arrendetidens utgång tvist om rätt till nytt arrende eller om ändring av arrendevillkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller, i följd därav att rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn, för honom inträtt skyldighet att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren till- lämpas, så framt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att arrendatorn ej äger åtnjuta nytt arrende, vare arrenda- torn pliktig att utan särskild anmaning avträda fastigheten å den fardag, som infaller näst efter det domen meddelades; och njute i sådant fall jordäga- ren, där han ej åtnöjes med den lega, vartill han enligt första stycket är berättigad, den ytterligare ersättning som finnes skälig.

57 %.

Sker försäljning av fastigheten, äge arrendatorn, så framt han förvarat sin rätt till nytt arrende, att under de villkor och i den ordning, varom stadgas i lagen om utövande av förköpsrätt, lösa till sig fastigheten till samma pris som köparen utfäst.

Motsvarande rätt tillkomme arrendatorn jämväl i fall där fastigheten går i byte.

58 %.

Lega skall vara till sin storlek bestämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn skälig nedsätt— ning i legan; och skall i ty fall vad i 36 & stadgas angående påföljd av dröjs-

mål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen påyrkat nedsättning i legan och inom två månader efter det legan blivit slutligen bestämd erlägger densamma.

59 %.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga bygg- nader i sådant skick att dårå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jord— ägaren att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och be- skaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläg- gas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jord- ägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall som nu sagts bristi jordägarens ställe, äge han i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild syn, som i 14 å andra stycket sägs.

60 %.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggna- der äro nödiga för jordbruket.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad sålunda bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än mindre reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål där- om besörja. Underlåter han det, vare lag som i 59 & sägs, dock att vad där stadgas om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 åandra stycket sägs.

61 &.

Arrendatorn åligge att väl hävd-a jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhål- la övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden för- sämras. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jord- ägaren, när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då vhava på egen be- kostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgö- relse av jordägaren.

62 &.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet. Ingår byggnaden i arrendet, gälle angående nybyggnads- och underhålls- skyldighet vad om nödig byggnad är stadgat. _

63 %.

Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller kräft- fångst.

64 &.

Avser upplåtelsen jord belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värmlands län eller inom den del av Örebro län, som omfattar Degerfors, Karlskoga, Bjurtjärns, Grythyt- tans, Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljusnarsbergs socknar, vare arrendatorn berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade jorden eller, om denna utgör allenastlvisst område av en jordägaren tillhörig, sär- skilt för sig registrerad fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till mindre reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under ar- rendetiden så medtagits, att arrendatorn ej därav kan erhålla sitt fulla virkes- behov, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt sätt till- handahålla denne det felande.

Saknas å arrenderad jord, belägen såsom i första stycket sägs, erforder— ligt bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå, vare ar- rendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig skog eller utmark som hör till samma fastighet; dock att därvid må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar som av be- tesrätten skulle lida märkligt intrång.

65 5.

Ej måi arrendeavtalet intagas förbehåll, att avtalet i händelse av arrenda— torns död skall upphöra att gälla. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Mot arrendatorn vare ock förbehåll utan verkan, om det strider mot vad som stadgats i 8 5 andra och tredje styckena, 9 5, 12 & sista stycket, 17 g, 18 & tredje och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning, 50—— 61 åå eller 63 eller 64 %.

66 &.

När arrendeavtal slutits, åligger det jordägaren att inom en månad däref- ter till jordbrukskommissionen göra skriftlig anmälan med uppgift om area- len av den odlade jord arrendet omfattar. Sker i samband med avtalets

förlängning eller eljest ändring i de överenskomna villkoren, skall ock så- dan anmälan göras inom sagda tid därefter. Vid anmälan skall fogas be- styrkt avskrift av avtalet.

Finner jordbrukskommissionen vid granskning av avtalet, att detta inne- håller bestämmelse, som enligt denna lag är utan verkan, skall kommissionen så snart ske kan i rekommenderat brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

Undandrager sig jordägaren att fullgöra den i första stycket stadgade an- mälningsskyldigheten, straffes med dagsböter.

67 5.

Har domstol jämlikt 53 % förklarat rätt till nytt arrende förfallen på den grund att jordägaren avsett att själv bruka fastigheten, må denne icke, innan fem år förflutit från arrendets upphörande, ånyo upplåta fastigheten på arrende, med mindre jordbrukskommissionen därtill lämnat medgivande. Bryter jordägaren häremot, vare straffet dagsböter.

68 &.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal un- dantages från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 55 eller 63— 65 åå, och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankom— me på jordbrukskommissionen att medgiva sådant undantag. Såsom sådan omständighet skall särskilt anses, att jordägaren, för att kunna planmässigt ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade bruk- ningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande i det föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till dennes eget jordbruk eller skogsbruk är av synnerlig vikt att över det arrenderade området äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadganden.

Avslås ansökningen, skall arrendeavtalet, om däri intagits förbehåll var- om i första stycket är sagt, anses förfallet, så framt ej avtalet annorlunda stadgar.

Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som nu sagts må besvär an- föras hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar, räknade från det klaganden erhöll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt Konungens be- fallningshavandes beslut, äge föra klagan däröver i den ordning, som för eko- nomimål i allmänhet är stadgad.

69 &.

Förseelse, varom stadgas i 66 och 67 åå, åtalas efter angivelse av jord— brukskommissionen av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan och må i händelse av bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

70 &.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jord- bruk, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annor- lunda åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 å, 5 å första stycket, 6—9 åå, 18 å utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 åå, 27 å första styc- ket, 28 och 29 åå, såvida avtalet var skriftligen upprättat, 30—34, 36—41 åå, 42 å första stycket, såvida avtalet var skriftligen upprättat, samt 45—48 åå äga motsvarande tillämpning; dock att vad 33 å stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas efter det arrendatorn till- trätt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där arrendatorn på anford- ran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det upp- sägning å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens för- verkande stadgas annan grund än 36 och 37 åå bestämma; har sådant för- behåll skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller an— nan allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

3 KAP.

6å.

Är ej ————— hyrestidens slut. Vad i 2 kap. 45—48 åå stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning beträffande hyresavtal.

19 å.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det hyresgästen tillträtt den förhyrda lägenheten, gälle utan särskilt förbehåll hyresavtalet mot nye ägaren, där avtalet var skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren låta hyresgästen kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader ef- ter det överlåtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande. Ej må genom förbehåll i hyresavtalet stadgas inskränkning i hyresgästens rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Vad i 2 kap. 29 å stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämp- ning å hyresavtal, om detsamma skriftligen upprättats.

I övrigt skall beträffande hyresavtal vad i 2 kap. 30 och 31 åå stadgas om

arrendeavtal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger att å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter det han fick kunskap om överlåtelsen, avräkna fordran hos förre ägaren eller att i fråga om sådant belopp åberopa uppgörelse, som med denne träffats, med mindre nye ägaren hade kunskap om uppgörelsen när överlåtelsen skedde.

31 å. Innefattar avtal, varigenom lägenhet uthyres, tillika upplåtelse av jord att i förening med lägenheten nyttjas, och skall jorden användas för trädgårds- odling eller för annat ändamål än jordbruk, skall ändock å avtalet tillämpas vad i detta kapitel är stadgat.

Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, 10 å lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom ävensom 40 å sista stycket förord- ningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Har arrendeavtal, som gäller för viss tid, slutits före denna lags ikraft- trädande, skola, där upplåtelsen avser sådan fastighet, som i 2 kap. 49 å första stycket omförmäles, samt vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastig- heten under sammanlagt minst tio år, bestämmelserna i 51—56, 67 och 68 åå samma kapitel äga tillämpning å avtalet.

Vad i tredje stycket stadgas skall dock icke gälla, därest arrendetiden ut- går under första året efter lagens ikraftträdande, utan skall i sådant fall, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft hos jordägaren anmäler sin avsikt att avflytta, avtalet anses förlängt under ett år. Med av- seende å den sålunda förlängda arrendetiden äge vardera parten påkalla prövning av arrendevillkoren, därvid 2 kap. 54 och 55 åå skola äga motsva- rande tillämpning; dock att de i 54 å angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den förlängda arrendetiden.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 å skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal, som slutits före lagens ikraftträdande, därest avtalet avser sådan fastighet, som i 49 å första stycket samma kapitel omförmäles.

Förslag till Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk.

uppsikt å Vissa jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 å.

Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den så- dan ägare, att bestämmelserna i 2 kap. 49—69 åå lagen om nyttjanderätt ? till fast egendom helt eller delvis äga tillämpning när brukningsdelen ut- arrenderas, skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig genom att jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande även- tyras eller genom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan under- håll.

& Härigenom förordnas, att 1, 3, 5 och 8 åå lagen den 27 juni 1927 angående % I

3å.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet måste anses olämplig för jordbruk. _ Ej heller skall den omständigheten, att byggnad bortföres eller lämnas i utan underhåll, anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till f, följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsent- | liga fördelar för jordbruksdriften.

5 å.

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kom- missionen till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, vilka utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän, ägodelnings- nämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättning. Till syneman må ock, där så finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskon- sulent.

De sålunda — — — finnas nödiga.

8 å.

Eftersättes åtgärd, för vars fullgörande tid blivit bestämd jämlikt 6 å eller 7 å första eller andra stycket, skall, där ägaren är bolag eller ekono- misk förening, envar, som under den föresatta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller föreningen, samt, där ägaren är stiftelse eller ideell förening, envar, som under sagda tid varit ledamot i styrelsen för stiftelsen eller föreningen, straffas med dagsböter; dock vare den, som fin- nes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke blivit full- gjord, från ansvar fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt om företrädare för bolag, förening eller stiftelse äga motsvarande tillämpning å honom och den eller dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

Till straff varom i första stycket sägs må dock ej dömas den, som på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak varit urståndsatt att full— göra den åtgärd varom är fråga.

Denna lag träder i kraft den Lagen må dock ej tillämpas, där brukningsdel är genom avtal, träffat före nämnda dag, till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten. Ej heller äger lagen tillämpning med avseende å jord, varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet.

; l ) ä ,r ?

Förslag un Lag

om utövande av förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 å.

Är arrenderätt jämlikt 2 kap. 57 å lagen om nyttjanderätt till fast egendom förenad med förköpsrätt, må denna av arrendatorn utövas, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området eller av vars odlade jord större delen ingår i arrendet.

2 å.

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens bröstarvinge eller make, ej heller där fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var del- ägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköps- rätt ej utövas.

3 å. Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om en del av den försålda fastigheten.

4 å.

Där arrendatorn vill göra bruk av sin förköpsrätt, åligger det honom vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra anmälan hos in- skrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Ej må utan köparens medgivande talan om förköp återkallas.

5 å.

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt av- skrift, sitt fång för arrendatorn, åligger det denne, vid äventyr av talans förlust, att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.

Ej vare avsägelse av förköpsrätt bindande för arrendatorn med mindre han tagit del av köpehandlingen.

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 å utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej å den dag, då målet första gången handlägges, att säkerhet blivit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där köparen det yrkar.

7 å.

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar arrendatorn, att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som skall lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av sam- manlagda köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

8 å. Det åligger köparen att, där arrendatorn under rättegången det fordrar, med ed betyga att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen utvisar och han i övrigt uppgivit.

9å.

Bifalles arrendatorns talan, skall rätten fastställa vad arrendatorn enligt 10 å har att betala ävensom utsätta viss dag, då arrendeavtalet skall upp— höra att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo.

10 å.

Vid utövande av förköpsrätt åligger det arrendatorn att inom tre månader från den jämlikt 9 å utsatta dagen till köparen utgiva köpeskillingen för den fastighet som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens för- värv av fastigheten.

Därjämte åligger det arrendatorn att inom tid som i första stycket sägs ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad, som köparen må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som arrendatorn jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall han gälda ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

11 å.

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, an- komme på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren för antecknande i fastighetsboken.

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äge arrendatorn in- lösa densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall därvid vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets för- säljning äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

I. Inledning.

Den typ av nyttjanderättsavtal, som i gällande lag benämnes jordbruksar- rende och definieras såsom en upplåtelse av jord till brukande mot lega, mot- svarades i äldre tid närmast av institutet landbolega. Reglerna härom tor- de från början ha utbildats genom inhemsk sedvana men ha efter hand, i samband med de särskilda landskapslagarnas tillkomst, övergått till skriven rätt. Den uppodlade jorden innehades vid denn-a tid till övervägande del av självägande — odalbönderna — och någon större olikhet i jordbesitt- ningarnas storlek förekom knappast. Med sådana egendomsförhållanden torde visserligen jordlegoavt-al icke ha varit alltför ofta förekommande, men rättsregler ha dock erfordrats för de undantagsfall, då jordägaren icke kun- de eller ej ville själv bruka sin jord. Till jordlegorättens utveckling har gi- vetvis bidragit, att redan vid denna tid funnits vissa komplex av så att säga konstant legojord, under konungens eller kyrkans äganderätt.

I sin ursprungliga gestalt framträder landbolegan närmast såsom ett av- tal mellan kontrahenter ilikvärdig ställning, ett avtal, för vars giltighet visserligen erfordras iakttagande av viss förrn — erläggande av städja till jordägaren — men som i övrigt icke synes ha varit bundet genom tvingande lagregler. De bestämmelser vissa lagar innehålla rörande tiden för avtalets bestånd — enligt Östgötalagen sex och enligt Svealagarna åtta år — anses icke ha utgjort hinder mot överenskommelse om längre eller kortare lego- tid. Landbons viktigaste skyldigheter voro att i rätt tid utgiva avrad samt att tillbörligen vårda den legda jorden. Avtalet torde icke i och för sig ha med-fört skyldighet för jordägaren att överlämna jorden bebyggd med nödi- ga hus; å andra sidan synes ej heller landbon ha varit pliktig att bygga åt jordägaren.1 Om emellertid landbon uppfört byggnader å jorden, ägde han icke vid legotidens slut bortföra desamma, med mindre jordägaren förkla- rade sig ej vilja lösa dem.

Lagarna medgåvo kontrahenterna en tämligen stor frihet att frånträda av- talet före legotidens slut. Reglerna härom varierade dock betydligt. I vis- sa landskap hade jordägaren oinskränkt uppsägningsrätt, i andra åter var uppsägningsrätten beroende av att jordägaren själv behövde sin jord. Även landbon hade i vissa landskap rätt att utan vidare uppsäga avtalet; på andra håll gällde såsom villkor för uppsägningsrätt, att landbon saknade medel till avradens erläggande eller att han förmådde sätta någon annan godtagbar person i sitt ställe. Den städja som erlagts vid avtalets ingående utgjorde

1 Se lagberedningens förslag till jordabalk (LB) I s. 336.

emellertid säkerhet för avtalets hållande. Bröts avtalet från jordägarens si- da, ägde landbon återbekomma städjan samt få ersättning för brukning och sådd, i den mån han gått miste om skörden. Dessa regler angående upp- sägning synas ha ägt tillämpning jämväl i förhållandet mellan landbon och ny ägare av fastigheten. Försäljning av jorden anses sålunda icke ha med- fört, att landbon därigenom kom i sämre rättsställning.1

Under den senare medeltiden vidtog en betydelsefull omdaning i fråga om jordfördelningen och produktionssystemet. Det väsentliga drageti den- na utveckling är bildandet av storgodsen samt den i samband härmed för- siggångna minskningen av antalet självägda jordbruk. Denna företeelse, som framträdde starkasti de delar av landet som vid ifrågavarande tid till- hörde Danmark, sammanhänger med uppkomsten av en särskild samhälls- klass, som för sig och sina underlydande åtnjöt skattefrihet i gengäld för rusttjänst. Under oroliga tider kunde det ju finnas särskild anledning för en bonde att underordna sig dem, som hade nödiga maktmedel för åstad- kommande av skydd mot fridstörares övergrepp. Det var icke blott de världs- liga stormännen, som successivt lade under sig allt större delar av landets jord. Även katolska kyrkan framträdde såsom en mäktig och beskyddande organisation, och talrika voro de jordegendomar, som genom testamenten el- ler gåvor hemföllo under kyrkans herravälde.

Den koncentration av jordinnehavet, som sålunda flerstädes uppkom, kun- de av produktionstekniska grunder icke motsvaras av en lika stark koncentra- tion av själva jordbruksdriften. Förhållandena framtvingade den ekono- miska organisationsform, som i det följande må betecknas såsom godssyste- met och som ännu i våra dagar har sin betydelse inom näringslivet. Detta system utmärkes framför allt därav, att en större gård (sätesgård, huvud- gård), som bruk-as av ägaren själv, utgör den ekonomiska medelpunkten i en samling brukningsdelar — numera vanligen utarrenderade — från vilka prestationer i skilda former utgå till huvudgården. Då huvudgårdarna i re- gel voro alltför stora för att kunna brukas med de å gården året runt an- ställda tjänarna, låg den anordningen nära till hands, att de underlydande landbornas arbetskraft togs i anspråk för huvudgårdens skötsel. Detta möj- liggjordes redan därigenom att det vederlag, som en landbo hade att preste- ra för sin nyttjanderätt, kunde fullgöras i form av arbete.

Omvandlingen medförde icke blott en väsentlig ökning av landboklassen; den påverkade även rättsutvecklingen i en för landbon ogynnsam riktning. En viss förändring av rättsuppfattningen, förmedlad genom inflytande från de kontinentala länder där vid denna tid feodalväsendet trängt igenom, tor— de i sin mån ha bidragit härtill. Om den inträdda förskjutningen vittna de båda upplagorna av landslagen, av vilka den yngre, Kristofers landslag, i flera punkter innefattar för landbOn oförmånliga avvikelser från den äldre, Magnus Erikssons landslag.

Sålunda ålade den yngre landslagen landbon vissa betungande skyldighet- ter beträffande åbyggnaderna. LandbOn skulle »åter antvarda jordäganden

1 Se LB I s. 337.

godset bättre och ej värre, och färdigare både med husom och gårdom, och bygga åtminstone vart är till en halv mark av nyo». Detta innebar icke blott byggnads- och underhållsskyldighet utan även skyldighet att förbättra gården, varvid emellertid lagen torde ha förutsatt, att jorden vid tillträdet var försedd med nödiga hus. Även i fråga om kontrahenternas bundenhet vid avtalet intog lagen en ståndpunkt som ensidigt var till förmån för jord- ägaren. Medan jordägaren när som helst ägde uppsäga avtalet och åter- taga fastigheten mot städjans återbärande, synes landbon ha saknat rätt att frånträda avtalet före den sexåriga legotidens utgång. Det i lagen intagna . förbudet för jordägaren att mot landbons vilja kvarhålla honom, då flytt-

ningstiden var inne, och det föreskrivna bötesansvaret för den landbo, som utan att ha betalt sin skuld till jordägaren vid legotidens slut avflyttade utan dennes samycke, utgöra ytterligare tecken på landbons prekära ställning i förhållande till jordägaren. Lan-dslagen innehåller intet stadgande för det fall att den legda jorden försåldes. Det får antagas att köparen ägde sam- ma vidsträckta uppsägningsrätt,'som han skulle haft om han själv varit upplåtare, och att landbon, därest uppsägning skedde, måste vända sig till upplåtaren för att återfå städjan.

Ehuru uppkomsten av en starkare konungamakt medförde en försvagning av stormännens politiska herravälde, fortsatte även under nyare tid bonde- klassens omvandling från självägande bönder till landbor under frälsegod- sen. I Danmark nådde denna utveckling så långt, att vid mitten av 1600- talet allenast sex procent av samtliga bondgårdar innehades av självägare. Betecknande för den ställning som de osjälvständiga brukarna _— de 5. k. faestebönderna — intogo var den stränga, till omfattningen ej närmare fixe- rade dagsverksskyldighet (s. k. hoveri) som regelmässigt pålades dem. Här- till kom att de adliga godsägarna —— i enlighet med feodalrättens idéer — även i offentligträttsligt hänseende voro tillförsäkrade privilegier, som möj- liggjorde för dem att med hjälp av straffhot upprätthålla en patriarkalisk myndighet. En liknande utveckling förekom även i Sverige, även om den här av skilda orsaker icke erhöll lika stor räckvidd.

Den feodala rättsåskådning, vilken från främmande länder alltmer vann insteg i vårt land, var ägnad att försvaga även de bönders ställning, vilka icke stodo i beroende av frälsemännen. Med utgångspunkt från att konung— ens herravälde över statsterritoriet med därå boende folk innefattade icke blott en höghetsrätt utan även ett slags privaträttslig överäganderätt till jorden — ett dominium från vilket den omedelbara besittarens befogenheter tänktes utbrutn-a genom förläning — uppbyggdes i teorien ett jordrättssystem av över- och underordning, enligt vilket ett och samma jordområde kunde vara föremål för herravälden av skilda grader. Då i överensstämmelse här— med böndernas skattskyldighet under kronan fattades såsom ett utslag av dennas överäganderätt till jorden och någon principiell skillnad mellan skatt samt avrad från utlegd jord sålunda icke syntes föreligga, låg det nära till hands att även i andra hänseenden likställa bondens rätt till jorden med den nyttjanderätt som tillkom landborna. De forna odalböndema blevo

__..w_.w_ _... _.,___.._.,._ -..—

i i &

härmed ersatta av kronoskattebönder med starkt beskuren frihet och med en ställning, som väl enligt allmänna lagen inbegrep rätt att förfoga över hemmanet genom försäljning och pantsättning men som i övrigt var ganska lik den som intogs av de rena kronoböndern-a, d. v. s. kronans landbor. Så- som innehavare av vhemman, vilka i större eller mindre utsträckning voro be- friade från skattskyldighet, kunde däremot frälsemännen anses besitta sin jord med en äganderätt av högre valör. Sålunda förelåg möjlighet för en frälseman att, med bibehållande av en viss överäganderätt med däri ingå- ende rätt till ränta, överlåta åt en bonde att besitta jord med äganderättstitel av lägre rang. Ett liknande förhållande mellan frälseman och bonde kunde grundläggas därigenom att kronan — såsom i stor utsträckning förekom — på en frälseman överlät sin rätt till skatt m. m. från kronoskattehemman. Att dylika frälseskatte- eller skattefrälsebönder löpte en viss fara att ned- sjunka till samma ställning som de under frälsegodsen hörande landborna, torde vara påtagligt.

I samband med antydda förändringar i jordrättens allmänna struktur blev det alltmera regel, att de båda kontrahenterna i ett landboförhållande till- hörde skilda samhällsklasser eller stånd. Då enligt landslagen landbon sak- nade rätt att till annan utlega den jord han själv legt, låg det nära till hands att även betaga skattebonden hans befogenhet att utlega den av honom inne- havda jorden, vilken såsom nyss utvecklats ansågs underställd annans över- äganderätt. Åtgärder i sådan riktning ansågos påkallade särskilt för att skydda skatteintäkterna. Redan på 1400-talet hade kronan sökt begränsa skattebondens rätt till avrad, i det man stadgat att endast hälften av den avrad, som en bondes landbo lämnade, skulle tillfalla bonden själv, medan den andra hälften borde erläggas till kronan såsom skatt. Efter ytterligare inskränkning år 1541 meddelade Gustav Vasa slutligen 1551 fullständigt för- bud för skattebonde att uppbära'avrad av landbo, »efter Sveriges Lag icke medgiver, att bonde bör skatta bonde». Att detta förbud — som kvarstod ända till år 1719 —— även kunde effektivt upprätthållas är antagligt med hänsyn därtill, att sk-attskyldigheten var alltför betungande för att medgiva någon nämnvärd marginal mellan den skatt bonden hade att erlägga och den avrad han kunnat påräkna genom upplåtelse av nyttjanderätt till jorden.

Iföljd av den ståndsskillnad, som sålunda regelmässigt kom att förefinnas mellan jordägare och landbo, tenderade landbons såväl ekonomiska som rättsliga ställning att ytterligare försämras. Systemet med dagsverksskyldig- het vann allt större utbredning, och denna skyldighet gjordes allt mer be- tungande för landborna. Tid efter annan utfärdade specialförfattningar medförde skärpning jämväl av landbons skyldigheter med avseende å jordens hävd och bebyggande. Huru förhållandena härutinnan gestaltade sig fram- går särskilt av 1681 års husesynsordning. Enligt denna författning, som fö- reskrev husesyn minst vart tredje år, skulle det åligga landbon att i enlighet med viss årsberäkning fullgöra nybyggnadsskyldighet i närmare angiven omfattning. Vidare skulle landbon årligen lägga vissa alnar nytt tak, upp- rätta vissa famnar ny gärdesgård samt gräva nya diken. Han var även skyl-

dig att varje år verkställa nyodling, om tillfälle därtill gavs. F örsummade landbon att fullgöra sina skyldigheter, kunde han ådömas bötespåföljd. I fråga om landbons besittning innebar författningen visserligen såtillvida ett framsteg, att jordägaren icke längre kunde efter gottfinnande återtaga jorden före legotidens utgång. Och försummelse i byggnadsskyldigheten m. m. föranledde vräkning, först i det fall att landbon i tre år tredskats att fullgöra skyldigheterna. En svaghet i besittningsrätten var emellertid, att landbon i händelse av fastighetens försäljning icke ägde att mot köparens vilja kvarsitta å fastigheten till legotidens utgång.

I 1734 års lag — vars bestämmelser om landbolega äro fördelade på jor- dabalken och byggningabalken — återfinnas i huvudsak samma rättsregler, som utbildats under det närmast föregående tidsskedet. Jordägarens patri- arkala maktställning kommer till synes i regler sådana som för det fall att landbon rymde bort inom stämmotid; jordägaren skulle i nämnda fall an- lita befallningshavanden för landbons återhämtande och kunde under viss förutsättning även själv ingripa och föra landbon tillbaka till egendomen. I jämförelse med husesynsordningen är besittningsrätten i så måtto Svagare, att om jordägaren blev husvill och därigenom själv kom i behov av sin jord han ägde återtaga den före legotidens slut. Även enligt 1734 års lag gäller regeln att »köp bryter legostämma». Å andra sidan tillerkännes landbon —— i olikhet mot yngre landslagen — rätt att under legotiden uppsäga avtalet, om han »skaffar annan åbo, den jordägaren skäligen kan vara nöjd med». En nyhet i lagstiftningen är den s. k. livstidsstädjan. Detta institut hade dock långt tidigare kommit till användning i rättspraxis; dess ursprung är att söka i de särskilt under medeltiden förekommande jorddonationerna till kyrkliga ändamål, därvid givaren förbehöll sig att mot årlig lega få besitta och bruka jorden under sin återstående livstid. Enligt 1734 års lag var jord- ägarens möjlighet att bryta livstidsstädja mera begränsad än vad fallet var beträffande städja på vissa år.

Utom landbolega förekommo i äldre tid även andra former av jordupplå- telse. Förhållandet mellan ägaren och brukaren kunde gestalta sig såsom ett bolagsavtal, innebärande att den ene tillsläppte jorden medan den andre insatte sitt arbete samt erforderliga redskap; brukningen skedde i dylikt fall på gemensam risk och avkastningen delades mellan bolagsmännen.

Av större intresse ur nutidens synpunkt är emellertid det särskilda slag av jordlegoavtal, som kom i bruk under 1600-talet och som erhöll benäm- ningen arrende. Uppkomsten av denna avtalsform förklaras därmed, att landbolegan — såsom i det föregående utvecklats _ med tiden fått en allt starkare prägel av husbondevälde och ståndsskillnad, Reglerna om landbo- lega passade sålunda icke, när ägaren och brukaren tillhörde samma stånd eller i övrigt voro någorlunda likställda, och de passade framför allt icke vid de mera affärsbetonade upplåtelser, som kunde förekomma beträffande större egendomar, särskilt adelns sätesgårdar.

Beträffande arrende innehåller 1734 års lag (16 kap. 6 & jordabalken)

allenast stadgandet att >>leger man ut, eller till lega tager, gods och gårdar med villkor; rätte sig å båda sidor efter det, som avtalt är». I den mån arrendekontraktet icke uttömmande reglerade kontrahenternas rättigheter och förpliktelser, torde dessa ha grundats, icke på reglerna om landbolega, utan på särskilda sedvanerättsliga normer. Sålunda har ansetts, att arren- datorn icke var skyldig att nybygga eller förbättra fastigheten utan gott- görelse. Jordägaren synes ej i förhållande till arrendatorn ha intagit någon husbondeställning motsvarande den som kännetecknade landboförhållandet.

De i det föregående berörda, i 1734 års lag intagna reglerna om land— bolega ägde närmast tillämpning på sådan nyttjanderättsupplåtelse, som av— såg en i jordeboken såsom hemman, d. v. 5. med visst mantal, redovisad brukningsdel. Då begreppet hemman förutsatte ett jordinnehav av den storlek och beskaffenhet att brukaren dårå kunde anses besutten —— d. v. s. kunna livnära sig och sin familj och erlägga den efter bestämda grunder utgående skatten eller avraden — räknades alltså landborna liksom bön- derna till den besuttna delen av lantbefolkningen. Sedan långt tillbaka i tiden hade emellertid på olika sätt även uppkommit en mängd bruknings- delar. vilkas innehavare icke voro besuttna. Bland dessa märktes framför allt den kategori, för vilken efter hand torp blev den gängse benämningen. Med torp avsågs företrädesvis ett mindre jordbruk, som tillskapats genom uppodling å en allmänning eller å utmarken till någon enskild fastighet. Sådana uppodlingar kunde givetvis med tiden utökas, vilket också i stor utsträckning föranledde torpens omvandling till hemman. Därjämte upp- togos i jordeboken under rubriken lägenheter en mängd torp vilka, ehuru icke åsatta mantal, blivit särskilt för sig påförda viss skatt till kronan eller åtminstone varit avsedda att framdeles skattläggas. Dessa torp, vilka sålun- da kommit att bilda särskilda kamerala enheter, ha i senare tid vanligen betraktats såsom även i rättsligt hänseende självständiga och innehavas nu- mera vanligen under äganderättstitel.

Av de torp som anlagts å enskilda fastigheters områden torde dock de flesta ha förblivit osjälvständiga tillhörigheter till de hemman i vilkas ägo- välde de ingått. Detta gäller särskilt sådana torp, vilka icke upplåtits för all framtid utan exempelvis för torparens livstid, för visst antal år eller för obestämd tid. En torpupplåtelse av sistberörda slag var i likhet med land- bolegan ett nyttjanderättsavtal, och det är med hänsyn härtill förklarligt, att lagens bestämmelser om landbolega vunno viss tillämpning även på torplega; att exempelvis reglerna om uppsägning och avflyttning skulle gälla även för torplega stadgades uttryckligen i kungl. brev den 17 oktober 1781. Såsom obesuttna intogo emellertid torparna i ekonomiskt och socialt hän- seende en lägre ställning än landborna. Att dagsverkssystemet i särskilt hög grad kom att förbindas med torpen ligger i sakens natur.

Torplegan hade länge sin huvudsakliga användning å frälsejorden. Att en skattebonde upplät torp å sitt hemman ansågs kunna äventyra hemmanets skattebärkraft och mötte därför betänkligheter ur statlig synpunkt. Genom

plakatet och förordningen den 2 maj 1673 samt förnyade plakatet och för- ordningen den 21 juli 1677 förbjödos innehavare av skatte- och kronohem— man att avsöndra jord från sina fastigheter; dessa skulle alltså vidmakthål- las till den storlek de av ålder haft. Avtal som stredo mot förbudet skulle. även om de tidigare ingåtts, vara ogiltiga. Motsvarande förbud förekommer även i 1734 års lag. I 4 kap. 9 & jordabalken stadgades, att den som sutte å skattskyldig jord ej finge genom köp, skifte eller å annat sätt något söndra eller minska av det som därtill med rätta hörde och att om någon så gjorde det vore ogillt. Detta förbud har tydligen haft avseende jämväl å tidsbegrän— sade avsöndringar och har sålunda utgjort hinder mot torplega å fastig- heter av skattenatur.

Den politiska utvecklingen under 1700-talet möjliggjorde för bondeklas— sens vidkommande vissa betydelsefulla framsteg i riktning mot vidgad dis- positionsfrihet och ökad trygghet i jordbesittningen. I förordningen den 21 februari 1789 om kronohemmans försäljande till skatte samt de förmå- ner och villkor, varunder skattehemman hädanefter skola innehavas, stad- gades, att alla skattemän — och detta gällde även skattefrälsebönder _ skulle över skattehemmanet, både uti in- och utägor samt skog och mark med dårå varande fiske, jakt och djurfång, uti allt äga lika orubblig ägande- och lika fri dispositionsrätt som frälseman över frälsehemman. Vidare upp- hävdes genom förordningen förut gällande regler om hemmans förverkande såsom skattevrak samt om inlösningsrätt för kronan vid hemmans för- säljning utom börd. Nämnda författning innehöll även en viktig reglering av besittningsförhållandena beträffande kronojorden. I förord- ningen försäkrades nämligen alla åbor å kronohemman, att så länge de till hus och jord väl och försvarligen hävdade sina åboende hemman, de och deras barn skulle dårå odrivna sitta man efter man uti den ordning som särskilt stadgades. Detta stadgande innebar sålunda för kronojordens vidkommande att den gamla landborätten omvandlades till en ärftlig be- sittningsrätt, den s. k. stadgade åborätten. Steget från dylik besittningsrätt till full äganderätt — innefattande. befogenhet att sälja eller pantsätta jor- den — var ej stort. Det underlättades ytterligare genom förordningens be- stämmelse att åbon framför andra skulle äga företrädesrätt att skatteköpa sitt hemman.

Förutom å den egentliga kronojorden har en omvandling av landborätten till en mera tryggad ärftlig besittningsrätt försiggått jämväl beträffande viss annan jord, särskilt sådan under allmänna inrättningar. Vad angår den stora klass av jordbrukare, som i egenskap av landbor eller torpare be- sutto jord under frälsegodsen, medförde 1789 års reform visserligen icke någon omedelbar förändring. Den allmänna utveckling som nu — under in- verkan aV den allt starkare liberala tidsströmningen — ytterligare följde och som medförde djupgående förändringar på en mängd områden av sam- hällslivet kunde emellertid icke undgå att beröra jämväl jordlegoförhållan- dena. Med ståndssamhällets fortsatta upplösning — markerad bland an—

nat genom 1810 års medgivande för varje svensk man att förvärva och be- sitta fast egendom av vad natur som helst —— och med de förändringar i tänkesätt och rättsuppfattning, som därmed voro förbundna, undanrycktes själva förutsättningarna för den ensidiga privilegiering av jordägaren, som dittills kännetecknat landboförhållandet. Den allt starkare utvecklade pen- ninghushållningen och den, även vad jordbruket beträffar, allt större rör- ligheten i affärslivet föranledde i sin mån behov av legoupplåtelser av an- nan karaktär än de haft som dittills varit gängse. I trots av dessa förändrade betingelser dröjde det likväl länge, innan lagstiftningen rörande nyttjande- rättsupplåtelse blev föremål för mera genomgripande omdaning. Bland viktigare partiella reformer under 1800-talet må här allenast nämnas föl- jande.

Förordningen den 13 juni 1800 medförde en väsentlig inskränkning av principen att köp bryter legostämma. Medan brukaren enligt 1734 års lag, för det fall att köparen uppsade legoavtalet, ej hade annan trygghet än den som kunde ligga i upplåtarens skyldighet att gälda skadestånd, erhöll bruka- ren nu möjlighet att skydda avtalets bestånd mot tredje man genom att låta inteckna nyttjanderätten. Genom förordningen den 19 maj 1845 medde- lades ytterligare regler i fråga om företrädet, å ena sidan mellan nyttjande- rätt och äganderätt och å andra sidan mellan flera nyttjanderätter. Sålunda stadgades att överlåtelse av äganderätt ej skulle bryta nyttjanderätt som av förre ägaren upplåtits, såvida för nyttjanderätten söktes inteckning vid ett tidigare ting än lagfart söktes å fånget, samt att, om inteckning och lagfart söktes å samma ting, inteckningssökanden skulle, utom i visst angivet fall, vika för lagfartssökanden. Om nyttjanderätt upplåtits till tvenne, skulle vid tidigare ting sökt inteckning eller, om inteckning sökts av båda vid sam- ma ting, den äldre upplåtelsen äga företräde. Väsentligen likartade priori- tetsregler upptogos sedermera i 1875 års inteckningsförordning; däri stad- gades dock, att om nyttjanderättsinteckning och lagfart söktes å samma dag, nyttjanderätten bleve gällande, såvida upplåtelsen därav vore äldre än överlåtelsen av äganderätten. Genom omförmälda förordning av år 1800 infördes även föreskrift om maximitid av femtio år för nyttjanderättsavtal av annat slag än livstidsstädja. Denna föreskrift gällde ursprungligen en- dast för den s. k. avlingejorden men utsträcktes 1863 jämväl till arvejorden. Med ändring av vad 1734 års lag härom innehöll stadgades i förordningen den 22 oktober 1867, att nyttjanderättsavtal för viss tid upphörde vid lego- tidens slut, utan att härför erfordrades särskild uppsägning; under viss för- utsättning skulle dock legoavtal, vars giltighet sålunda upphört, anses för- längt på obestämd tid. —— Det torde få anmärkas, att de nu berörda lag— ändringarna voro avsedda, icke blott för landbolega i egentlig mening, utan även för torplega och arrende. Vad institutet landbolega beträffar blev det- samma emellertid även i en del andra avseenden föremål för viss moder- nisering.

Beträffande torplegan medförde utvecklingen, att man lossade de band som förut hindrat dispositionsfriheten med avseende å den skattskyldiga

jorden. Av intresse i detta sammanhang är lagstiftningen rörande den jord- delningsform, jordavsöndringen, vilken för torpupplåtelserna var av sär- skild betydelse. Förhudet mot jordavsöndring från skatte- eller kronohem- man lättades redan genom enskiftesförfattningarna i början av 1800-talet. I 182"! års förordning angående grunderna och villkoren för hemmansklyv- ning samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman — vilken författning bibehöll den förutvarande friheten att avsöndra jord från säte- rier och därmed likställda frälsehemman — medgavs ytterligare, att ägare av frälse-, frälseskatte- och kronoskattehemman finge, utan att besuttenhet därtill erfordrades, av hemmanets jordrymd avsöndra till och med en tion- del, vare sig för alltid under full äganderätt eller till besittning på viss tid omfattande högst femtio år. Sådan avsöndring medgavs även innehavare av de med ständig åborätt upplåtna krono- och andra allmänna hemman, dock ej med annan rätt än författningarna föreskrevo för besittningen av själva hemmanen. Avsöndrad lägenhet fick vid upplåtelsetillfället icke be- stå av odalåker eller äng men skulle innehålla minst fyra, eller vad Norr- land angår, minst sex tunnland duglig jord. Från lägenheten skulle till stamhemmanet erläggas avgäld i spannmål, dagsverken eller annan ränte- persedel, vilken avgäld fastställdes av länsstyrelsen och ej fick vara mindre än att den motsvarade vad av hela hemmanets räntor och övriga allmänna utskylder belöpte på lägenheten. Om avsöndring skett på annat sätt eller under andra villkor än som vore tillåtet, skulle sådan avsöndring, när på- stående därom väcktes, rättas och jämkas, varvid emellertid lägenheten, om innehavaren icke åtnöjdes däråt, skulle återgå till hemmanet mot skälig lösen. Beträffande avsöndring på viss tid stadgades att avhandling därom skulle intecknas. Dylik lägenhet finge ej utan hemmansinnehavarens till- stånd överlåtas; om emellertid så skedde, skulle lägenheten, på yrkande där- om. återgå till hemmanet mot skälig lösen. I händelse av lägenhetsinneha- varens dödsfall före besittningstidens utgång ägde hans änka och arvingar rätt att behålla lägenheten under de villkor som blivit tingade vid upplå- telsen. Vid besittningstidens slut skulle lägenheten återfalla till hemmanet utan ersättning eller lösen; lägenhetsinnehavaren likväl obetaget att bort- flytta honom tillhörig åbyggnad eller stängsel. som hemmansinnehavaren ej ville inlösa.

Enligt förordningen den 6 augusti 1864 medgavs avsöndring från hemman av säteri eller därmed likställd natur intill en femtedel — en regel som dock införts redan 1829 — och från jord av annan natur intill en tiondel av ägovidden. I olikhet mot 1827 års förordning föreskrevs icke någon mi- nimiareal för jordavsöndring och ej heller något förbud mot avsöndring av odalåker eller äng. Avsöndring kunde ske, antingen för alltid under full äganderätt, eller till besittning på viss tid, dock ej över femtio år, eller ock till besittning på livstid. I förnyade förordningen den 6 augusti 1881 angående hemmansklyvning och jordavsöndring utsträcktes rätten att avsöndra jord till en femtedel av stamhemmanets areal, och den- na utsträckta rätt gjordes oberoende av hemmanets kamerala natur. La-

gen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsönd- ring innefattade den nyheten, att avsöndring för viss tid eller för livstid fick ske till hur stor vidd som helst. Regeln att avsöndrad lägenhet skulle åsättas viss avgäld borttogs, och beträffande temporär avsöndring krävdes ej någon fastställelse av länsstyrelsen.

Rättsutvecklingen under 1800-talet medförde sålunda på jordlegorättens område, att ett särskilt rättsinstitut — den temporära avsöndringen — ut- bildades vid sidan av de i allmänna lagen omförmälda instituten landbolega och arrende. Denna åtskillnad hade tydligen sin egentliga grund däri, att lagstiftningen, i fråga om upplåtelse av delar av fastigheter, av historiska skäl närmast fäst sig vid avtalets verkan att uppdela jorden i skilda bruknings- delar. Sedvanor som utbildats på detta område gåvo ytterligare fog för ett dylikt betraktelsesätt. De svårigheter för äganderättsförvärv, vilka sam— manhängde med förbudet mot skattskyldig jords förminskande, hade näm- ligen föranlett, att behovet av smärre jordbrukslägenheter i stor utsträck- ning tillgodosågs genom upplåtelseformer, vilka till sin karaktär mer eller mindre närmade sig äganderättsöverlåtelserna eller i allt fall voro avsedda för ett långvarigt besittningsförhållande. Sålunda uppkommo de s. k. för- pantningslägenheterna, en upplåtelseform som genom sedvänjans makt för- blev i bruk långt efter det jordavsöndring blivit mera allmänt tillåten. För- pantningslägenheterna upplätos vanligen för en tid av fyrtionio år. Vid upp- låtelsen erlades en kontant penningsumma, ofta under villkor att vid besitt- ningstidens slut lägenhetens dåvarande innehavare skulle äga återfå belop- pet, vars storlek ej sällan motsvarade jordens saluvärde. Härjämte inne- höll kontraktet vanligen föreskrift om att lägenhetsinnehavaren skulle ut- giva en viss årlig avgift, som dock merendels var avsedd såsom vederlag för särskilda förmåner. Genom möjligheten att återkräva den erlagda penning- summan intog nyttjanderättshavaren en jämförelsevis tryggad ställning, så länge kontraktstiden varade; i regel var innehavaren också ägare till de å lägenheten uppförda byggnaderna. Efter kontraktets utlöpande inställde sig svårigheter att få till stånd förnyade upplåtelser, ett förhållande som i senare tid föranlett statsmaktens ingripande genom den s. k. ensittarlag- stiftningen.

Emellertid var den temporära jordavsöndringen även den form, som ut- nyttjades vid kortvariga torpupplåtelser. Dylika upplåtelser, som sedan äldre tid förekommit å frälsegodsen, fingo under 1800-talet en mera vid- sträckt användning å de större eller medelstora egendomarna överhuvud- taget. Det huvudsakliga ändamålet med dessa upplåtelser var, såsom tidigare, att tillförsäkra huvudgårdarna erforderlig arbetskraft, och avtalen innefattade därför regelmässigt arbetsskyldighet för torparen. Denna tor— pens betydelse såsom arbetskraftskälla för huvudgårdarna ökades, i samma mån som de egentliga landboavtalen började förlora sin tidigare karaktär och alltmer likna de fria arrendeavtalen. Även om sålunda mellan den typiska landbolegan och den typiska torplegan bestod en viss skillnad sär- skilt i socialt avseende, syntes dock de fasta juridiska skiljelinjer saknas,

som kunde motivera uppdelningen på två särskilda rättsinstitut. Efter hand som jorddelningsrätten utvecklade sig i liberal riktning och den kamerala fastighetsindelningen alltmer förlorade sin betydelse, bortföllo även anled- ningarna att behandla den temporära avsöndringen såsom artskild från det allmänna jordbrukslegoavtalet. Det är under sådana förhållanden naturligt, att utvecklingen tenderade till en sammansmältning av de olika formerna av nyttjanderättsavtal.

Med avseende å den ekonomiska och sociala utvecklingen må här ytterli- gare erinras, hurusom torpareklassen, vars numerär intill mitten av 1800- talet befunnit sig i en kontinuerlig stegring och enligt yrkesräkning är 1860 uppgått till inemot 100000 manliga huvudpersoner, från sistnämnda tid- punkt började minska i ant-al. Denna minskning var dock koncentrerad till de södra och mellersta delarna av riket; de norrländska länen företedde under motsvarande tid snarast en ökning av torpens antal. Beträffande minskningens omfattning föreligga skilda statistiska beräkningar, vilka emel- lertid knappast erbjuda möjlighet till exakt jämförelse. Här må blott näm- nas, att enligt den s. k. torpkommissionens utredning år 1911 jordtorpare— klassen i Sveriges södra och mellersta del-ar skulle i jämförelse med 1860- talet ha reducerats till närmare hälften men att dock ungefär 50 000 torp i dessa delar av riket funnos kvar och voro besatta. För hela riket utvisade 1910 års statistik ett antal av 63 785 torpare. Efter denna tid synes emel- lertid minskningen ha fortgått i ännu hastigare tempo. Sålunda skulle tor- parnas antal enligt 1930 års statistik ha utgjort allenast 17 706. Även under 1930-talet har denna nedgång fortsatt.

På sätt närmare belyses i torpkommissionens betänkande berodde torpa- reklassens tillbakagång delvis på samma orsaker, som i allmänhet föranled- de en viss avfolkning av landsbygden genom emigration eller inflyttning till städer och industrisamhällen. Huvudanledningen till torpens försvinnande torde emellertid vara att söka i en med jordbruksproduktionens utveckling sammanhängande omändring i arbetssystemet vid de större egendomarna. Den med 1800-talets första decennier begynnande stora expansionen inom jordbruket kännetecknades ända in på 1870-talet framför allt av Spannmåls- produktionens uppsving. Efter hand som de vidgade avsättningsmöjlighe- terna stimulerade jordägarnas strävanden att utvinna större mängder spann- mål för avsalu, uppstod en viss tendens att sammanföra brukningsdelar till större enheter, [bland annat genom indragande av torp under huvudgårdarna. Behovet av arbetskraft inom jordbruket måste härigenom i växande grad tillgodoses på annat sätt än genom torparnas dagsverksskyldighet. Denna utveckling, som till stor del innebar en övergång till stataresystemet, avbröts ingalunda, när mot slutet av 1800-talet jordbruksdriften alltmer började in- tensifieras och omläggas till förmån för animalisk produktion. Samtidigt som den nyare tekniken delvis ersatte den mänskliga arbetskraften med maskiner, skapade den å andra sidan betingelser för en vidsträckt-are an- vändning av sådana arbetare, vilka voro i tillfälle att ägna hela sin tid åt tjänsten. Vad särskilt angår kreatursskötseln kunde denna av flera skäl

svårligen bedrivas med hjälp av torpares dagsverksskyldighet utan förutsatte regelmässigt anställandet av fasta arbetare.

De nu berörda förhållandena bidrogo jämväl, i den mån torpen bibehöllos såsom särskilda brukningsdelar, till en förändring av torplegans karaktär, i det att dagsverksskyldigheten alltmer ersattes med penningarrende. I viss utsträckning medverkade härtill torparnas eget missnöje med dagsverksskyl- digheten samt den beroende och merendels otrivsamma ställning som där- med var förknippad. Efter »hand som arbetspriserna i fria marknaden, såväl inom som utom jordbruket, med förbättrade konjunkturer undergingo steg- ring, framstodo torparnas dagsverksprestationer, vilka ingalunda förändra- des i motsvarande grad, såsom över hövan betungande. Det är under så- dana omständigheter naturligt, att torparnas strävanden att förbättra sin ekonomiska och sociala ställning ofta togo sig uttryck i krav på dagsverks- skyldighetens avskaffande.

Genom 1907 års lagstiftning blevo de skilda formerna av jordlegoavtal — arrende, landbolega och temporär jordavsöndring _ sammanförda till ett enhetligt rättsinstitut under benämningen arrende. De i stort sett ännu gäl- lande reglerna härom, införda i 2 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjande- rätt till fast egendom, motsvara vad som enligt vedertagen benämning nu- mera utgör den allmänna arrendelagen. De grunda sig å ett av lagbered- ningen år 1905 avgivet förslag. Med denna lagstiftning avsågs att lägga grun- den för ett tidsenligt ordnande av arrendeinstitutionen, så att åt denna i dess olika huvudformer bereddes de efter dess natur bäst avpassade utvecklings- möjligheterna. Detta syfte befanns icke kunna ernås genom ett obetingat fasthållande vid grundsatsen om avtalets frihet. Vikten av de intressen, som yppade sig i arrendeförhållandena, jämväl för det allmänna, vore så bety- dande, att staten icke syntes böra uteslutande lita till de enskildas goda vilja. Det ansågs berättigat och påkallat att staten trädde emellan och satte en viss gräns för avtalsfriheten. Emellertid syntes ett sådant ingripande böra bliva undantag och avtalsfriheten regel; endast där ett allmänt intresse fordrade en viss ordning, finge en tvingande lagstiftning användas, och det finge ske endast i den mån det för tillvaratagande av ett sådant intresse vore nödvän- digt.

En huvuduppgift för arrendelagstiftningen var att befrämja jordbrukets ut- veckling. Det gällde särskilt att söka förebygga ett sådant brukningssätt, som genom obehörig utsugning av jordens Växtkraft syftar till en rent tillfällig ekonomisk vinning. I lagen infördes med hänsyn härtill bestämmelser ge— nom vilka man ville åt arrendatorn bereda en tryggare besittningsrätt. Så- lunda stadgas 'Såsom regel, att upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid. Är icke arrendetiden bestämd på detta sätt, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. Dessa stadganden kompletteras av en tvingande bestämmelse, som innebär förbud för upplå- taren att, i andra fall än lagen särskilt medgiver, förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före arrendetidens slut; om

sådant förbehåll likväl skett, blir detsamma utan verkan. Genom detta förbud förhindras en utarrendering »på uppsägning» eller eljest under sådana vill- kor, att arrendatorns kvarsittande blir beroende av jordägarens gottfinnande. Av betydelse för uteslutande av godtycke är jämväl, att de anledningar som må föranleda arrenderättens förverkande icke lämnats beroende av kontrakts- bestämmelser utan äro -i lagen fastställda.

Beträffande arrendeavtalets bestånd mot ny ägare av fastigheten togs i betydande mån avstånd från den gamla principen om att »köp bryter lego— stämma». Härutinnan stadgas, att om fastigheten överlåtes efter det arren- datorn tillträtt densamma, arrendeavtalet gäller utan särskilt förbehåll mot nye ägaren, om det var skriftligen upprättat. Arrendatorn är sålunda under nu berörda förutsättningar skyddad mot tredje man, även om arrenderätten icke är intecknad. Genom vissa ändringar i utsökningslagen bereddes för arrendatorn ökat skydd även vid exekutiv försäljning av egendomen.

Såsom ett medel att främja jordbrukets utveckling framstår även den ar- rendatorn medgivna rätten att i viss utsträckning bekomma ersättning av jordägaren för förbättringar å fastigheten. Bestämmelserna härom blevo emellertid icke av tvingande natur och voro av tämligen begränsad omfatt- ning. Där ej annorledes avtalats, äger arrendatorn rätt till ersättning för botande av brister som befunnits vid tillträdet. Däremot innefattade icke 1907 års lagstiftning någon rätt till ersättning för annan särskild jordför- bättring än täckdikning. Härom stadgades, att om arrendatorn efterplan, som uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller blivit av jordägaren godkänd, läte å fastigheten verkställa täckdikning med användande av tegelrör, jord— ägaren skulle vara pliktig att, sedan arbetet blivit behörigen utfört, till arren- datorn utgiva ersättning för så stor del av kostnaden, som motsvarade vär- det av rören. —— Med avseende å vissa under arrendetiden utförda arbeten —— t. ex. överloppshus uppförda av arrendatorn — beaktades arrendatorns intresse såtillvida, att 'han, om jordägaren icke vill utgiva lösen, äger inom viss tid bortföra vad han påkostat.

Allmänna arrendelagen giver sålunda i flera avseenden uttryck för upp- fattningen, att en strävan att befrämja jordbruket bäst fullföljes, när man ställer det så, att arrendatorn finner med sin egen fördel förenligt att på jor- den nedlägga arbete och kostnad för att uppdriva dess avkastningsförmåga även för framtiden. De tvingande bestämmelser, varom i det föregående ta- lats, avse närmast att skapa nödiga betingelser för det enskilda initiativets frammanande. Däremot tager lagen väsentligen avstånd från den i äldre författningar framträdande metoden att söka upphjälpa jordbruket genom att ålägga arrendatorn vittgående legala skyldigheter med avseende å fas- tighetens förkovran, exempelvis genom nybyggnad eller nyodling. Enligt all- männa arrendelagen är visserligen arrendatorn pliktig att väl hävda jorden, och härav följer att arrendatorn, om jorden vid tillträdet befann sig i van- hävd, icke utan risk för arrenderättens förverkande kan låta jorden förbliva i sådant tillstånd. Men i övrigt är grundtanken den — vilket ock överens- stämmer med den uppfattning som redan före lagens tillkomst gjort sig gäl-

lande i rättspraxis —— att arrendatorns skyldigheter i förevarande hänseende inskränka sig till att ordentligt, i överensstämmelse med ortens sed och de föreskrifter som i arrendeavtalet kunna vara meddelade, sköta jorden samt att underhålla allt vad till fastigheten hör i det skick, vari han det mottagit. Visar det sig, när fastigheten avträdes, att fastighetens skick i det hela för- sämrats, är arrendatorn pliktig att därför utgiva ersättning. Om det åter visar sig att fastigheten förbättrats, kan arrendatorn, såsom tidigare nämnts, under vissa omständigheter påräkna ersättning. För att möjliggöra tillförlit- lig bevisning rörande fastighetens skick vid tillträdet och avträdet uppställer lagen särskilda regler om hållande av syn; mot den i laga ordning förrättade och laga kraft vunna synen tillåtes ej motbevisning.

Vad särskilt angår fastighetens åbyggnader äro arrendatorns skyldigheter begränsade till att underhålla dem; någon nybyggnadsskyldighet åligger ho- nom icke. Å andra sidan har i allmänhet ej heller jordägaren någon sådan skyldighet. I detta hänseende utgår lagen från att uppkommen fråga om nybyggnad i det särskilda fallet löses på den frivilliga överenskommelsens väg. Beträffande vissa speciella fall uppställer dock lagen regler om bygg- nadsskyldighet för jordägaren. Dylik skyldighet kan — förutom i fall där jordägaren i arrendeavtalet utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick —— förekomma till följd av att byggnad skadats genom olyckshändelse. Lagen föreskriver att om genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande, byggnad blivit förstörd eller så ska- dad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, det åligger jordägaren, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att utan oskäligt dröjsmål verkställa byggnaden.

Då den allmänna arrendelagen var avsedd att vinna tillämpning på alla slag av arrenden, för de stora förhållandena likaväl som för de små, blev det nödvändigt att i lagen särskilt reglera de avtal, de 5. k. torpkontrakten, där vederlaget för nyttjanderätten helt eller delvis utgår i form av arbetspresta- tioner eller däri eljest innefattas överenskommelse om att arrendatorn skall utföra arbete för jordägarens eller annans räkning. Enär dylika kombine- rade arrende- och arbetsavtal för den obesuttna jordbrukande befolkningen fyllde en betydelsefull uppgift, ville man vid regleringen undvika, att jord- ägaren förlorade intresset av att använda denna form av jordupplåtelse. Till grund för lagens bestämmelser ligger emellertid syftet att närmare fixera ar- betsskyldigheten; om arrendatorn icke skall känna sig alltför beroende och osäker i sin ställning, hör han på förhand veta i vilken omfattning och i vil- ken ordning hans arbetskraft må tagas i anspråk av jordägaren. I lagen upp- togs sålunda ett oeftergivligt förbud för jordägaren att i avtalet tillförbinda arrendatorn att, utöver ett visst i avtalet bestämt antal dagsverken, på till- sägelse av jordägaren utgöra ytterligare sådana. För att icke avtalet skulle leda till osäkerhet och slitningar mellan kontrahenterna, befanns det erfor— derligt att även reglera sättet för arbetsskyldighetens uttagande. Sålunda stadgades, att om arrendeavtalet ej bestämmer huru dagsverkena skola för— delas å särskilda tider av året, hela antalet dagsverken skola i den mån det

kan ske jämnt fördelas på årets veckor. Vidare ålades jordägaren att i viss ordning lämna uppgift å de dagar dagsverkena skola utgöras, varjämte före- skrevs att arrendatorn, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, ej är pliktig att för arbetes utförande inställa sig förrän å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom.

Ehuru motiven till allmänna arrendelagen närmast framhäva den rent na- tionalekonomiska sidan av lagstiftningens uppgifter, får härav icke dragas den slutsatsen, att lagen skulle sakna betydelse såsom ett led i den social— politiska utvecklingen. Ätskilliga av lagens bestämmelser '— och detta gäller särskilt om de tvingande reglerna yppa en strävan att taga särskild hänsyn till den svagare parten i rättsförhållandet och att utjämna den natur- liga övervikt för den ena sidan, vartill kontrahenternas personliga och ekono- miska ställning ofta giver upphov. Den ökade trygghet som i olika hänseen- den beretts arrendatorn har inneburit ett framsteg, vars betydelse för arren- datorsklassens höjande i socialt hänseende icke bör underskattas. Emellertid torde det ligga i sakens natur att en lagstiftning, avsedd att tillämpas på så mångskiftande och särskilt i socialt hänseende så olikartade förhållanden som dem varom här är fråga, icke kan fullt ut tillfredsställa de skilda anspråken genom en allmän likformig reglering. Redan vid lagens antagande stod det också klart, att densamma krävde en utbyggnad i form av speciella regler för vissa slag av arrenden. En dylik specialreglering krävdes icke minst med hänsyn till de i viss mening nya typer av nyttjanderättsavtal, som framkom- mit i sammanhang med den i senare tid alltmer framträdande industrialis- men. Härvidlag var det särskilt utvecklingen inom en viss landsdel, Norr- land, som i första hand ådrog sig uppmärksamheten.

Den ekonomiska och kulturella utvecklingen i främmande länder hade vid mitten av 1800-talet öppnat utsikter för en exploatering i större skala av de nordsvenska skogstillgångarna. Härigenom möjliggjordes i vårt land upp- komsten av en exportindustri, vilken blev av stor betydelse såväl för landet i dess helhet som i synnerhet för Norrland. Denna industri var för sin råvaru- försörjning hänvisad till uppgörelser med skogsmarkernas ägare, till stor del innehavare av bondehemman. Under den första tiden torde dessa upp- görelser huvudsakligen ha tillgått så, att bönderna realiserade sina skogstill- gångar genom upplåtande av långfristiga avverkningsrättigheter. Längre fram —— och särskilt sedan i lagstiftningen införts begränsning av maximi- tiden för avverkningskontraktens giltighet —— övergingo industriföretagarna till att i större utsträckning förvärva äganderätt till hemmanen för att där— igenom komma i ånjutande av skogstillgångarna. Dessa jordförvärv fingo en högst betydande omfattning, och inom en jämförelsevis kort tidrymd kom härigenom en stor del av befolkningen, särskilt i södra och mellersta Norr- land, att övergå från självägande bönder till arrendatorer under industriföre- tagen, vilka vanligen utgjordes av stora aktiebolag.

Denna snabba utveckling väckte till liv åtskilliga ekonomiska och sociala problem ägnade att bereda bekymmer för framtiden. Sedan statsmakternas

__:— __,.>_.. .. .

uppmärksamhet blivit väckt, tillsattes år 1901 en kommitté _ den s. k. norrlandskommittén —— med uppdrag att verkställa utredning, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande, jord- brukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna kunde vidmakt- hållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befräm— jas. I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande erinrade norrlandskom- mittén, att den mesta jord som överginge från bonde- till bolagsbesittning bleve underkastad skötsel av arrendator. Vid arrendeupplåtelserna vore det för bolagen det viktigaste att tillgodose sitt behov av arbetskraft för skogen. Ofta besattes därför arrendegårdarna med arbetare, som vore mycket litet skickade och hade föga intresse för jordbruksnäringen. Då bolagen av flera anledningar icke ville binda sig för långvariga kontrakt, finge det typiska norrländska bolagsarrendet en i hög grad provisorisk karaktär, som vore syn- nerligen menlig för produktionen. Även om arrendatorernas kontrakt i all- mänhet icke stadgade skyldighet för arrendatorn att på jordägarens tillsä- gelse åt denne förrätta arbete, bleve arrendatorn likväl av omständigheternas makt tvungen att i alltför hög grad ägna sig åt s. k. bolagsarbete. Härigenom finge jordbruket stå tillbaka, ett förhållande som merendels omöjliggjorde för arrendatorn att varaktigt förbättra sin ekonomiska ställning. Det rådde icke något tvivel om att den norrländska jordbruksjorden producerade av- sevärt mindre, när den befunne sig i en bolagsarrendators hand, än när den sköttes av en självägande bonde. Bland de sociala följderna av bolagens fastighetsförvärv framstode i första rummet såsom den betänkligaste bonde— ståndets fortgående försvinnande. Den nya klassen av arrendatorer vore i ett stadigt sjunkande såväl vad anginge jordbrukshåg som ekonomiska vill- kor. Med den fria arrendelagstiftningen stode det i jordägarens makt att sätta arrendatorn i ett beroende och ett osäkerhetstillstånd, som inverkade i hög grad menligt icke blott på hans arbetshåg utan även på hans allmänna trevnad. Det tillskapades på detta sätt över hela norra Sverige ett missnöjt folkelement. De skadliga verkningarna av trävaruindustriens fastighetsför- värv vore enligt kommitténs mening av sådan art och omfattning, att de- samma icke kunde tänkas försvinna eller ens förminskas, med mindre ett statligt ingripande mot dem skedde. Kommittén framlade därför i sitt betän- kande en serie av lagförslag, avsedda att leda den sociala och ekonomiska utvecklingen i Norrland och Dalarna, i den mån densamma påverkades av trävaruindustrien, i såvitt möjligt rätt riktning. Sålunda föreslogs lag angå— ende förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärva fast egendom, vilket förslag resulterade i lagstiftning vid 1906 års riksdag. Betänkandet innehöll även ett förslag till arrendelag, som ligger till grund för den vid 1909 års riksdag antagna lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna.

Sistnämnda lag, som bildar utgångspunkten för den sociala arrendelag- stiftningen i vårt land, är avsedd att vara fullständig och uttömmande med hänsyn till däri åsyftade arrendeupplåtelser; genom hänvisningar till allmän- na arrendelagen åstadkommes dock att en mängd regler bliva gemensamma

för båda rättsområdena. Vad som i främsta rummet förlänar norrländska arrendelagen dess speciella karaktär är den omständigheten, att de i lagen förekommande särskilda reglerna huvudsakligen äro av tvingande beskaf- fenhet. Reglerna få sålunda icke sättas ur verkan genom avtal, såvitt detta icke är till arrendatorns förmån. Lagen innehåller ett allmänt stadgande, att därest i arrendeavtalet intagits villkor som strider mot vad i lagen föreskri- vits sådant villkor skall vara utan verkan. Åt jordägaren har dock beretts möjlighet att under vissa betingelser erhålla dispens från lagens tvingande bestämmelser.

Norrländska arrendelagen innehåller — med de mindre väsentliga änd- ringar som tillkommit efter lagens antagande —— i viktigare delar följande. Lagen äger tillämpning, där arrendet omfattar högst tjugofem hektar odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets ingående äges av bolag eller ekonomisk förening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som är i sambruk med densamma och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i än- damål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket. Arren- deupplåtelsen skall ske för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid; dock kan avtal för viss tid, vilket avarit gällande femton år, förlängas jämväl för kortare tid. Är icke arrendetiden så bestämd som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år. Regeln om femtonårig arrendetid utgör emellertid icke hinder för arrendatorn att i kon- traktet förbehålla sig rätt att före arrendetidens utgång uppsäga arrendet, och arrendatorn äger jämväl oberoende av dylikt förbehåll uppsäga arren- det till upphörande med utgången av vart femte arrendeår. — Legan, som kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete, skall vara till beloppet be— stämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, äger arrendatorn, där legan är utsatt i penningar eller naturalster, rätt att njuta skälig nedsättning i den— samma. — Det åligger jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader, att verkställa ombyggnad då sådan erfordras samt att bekosta alla större reparationer. Vid tillträdet skall jordägaren jämväl ha utfört alla erforderliga mindre reparationer å nödiga byggnader samt överlämna fastighetens övriga tillhörigheter i ett efter ortens sed behörigt skick. Mindre reparationer under arrendetiden åligger det där- emot arrendatorn att verkställa. — Arrendatorn är tillförsäkrad en allmän rätt till ersättning för nyodling eller annan jordförbättring, som på ett var- aktigt sätt förökat fastighetens värde; dock uppställer lagen i fråga om ny— odling vissa särskilda betingelser för ersättningsrättens åtnjutande. — Be— träffande rätt för arrendator till skogsfång, torvtäkt och bete gälla regler, speciellt avpassade med hänsyn till norrländska naturförhållanden och sed- vänjor. Arrendatorn är berättigad att på lämpligt ställe, jämväl å sådan till fastigheten hörande mark som ej omfattas av arrendet, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand, till de honom åliggande reparationer även- som till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Han har vidare rätt att till husbehov taga torv från torvmosse som hör till fastig-

heten. Finnes ej å den arrenderade jorden bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå och utgör denna jord allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, är arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig skog eller utmark som hör till fastigheten; dock att därvid må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vid- tagits anordningar som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

Lagen, vars tillämpningsområde i senare tid successivt utvidgats, gällde ursprungligen för de fyra nordligaste länen, vissa socknar av Gävleborgs län samt Nedansiljans, Ovansiljans och Väster-Dals fögderier ävensom Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län. Redan 1912 vidgades tillämpnings- området till att avse Gävleborgs län i dess helhet.

Till norrländska arrendelagen anslöt sig den likaledes vid 1909 års riksdag antagna lagen angående uppsikt & vissa jordbruk i Norrland och Dalarna. Upprinnelsen till denna lagstiftning, vartill förslag utarbetats av norrlands- kommittén, är att söka i skilda problemkomplex. Man ville förebygga den skada för det allmänna, som kunde uppkomma genom» att trävarubolag och skogsspekulanter vanhävdade den jordbruksjord som kommit i deras ägo. Uppmärksamheten hade nämligen riktats därå, att ofta verkliga jordbruks- hemman, hemman som av ålder tjänat såsom underlag för självständiga jord— brukares existens eller nybyggen som ägt verkliga förutsättningar för ett fram- tida jordbruk, lämnats utan någon egentlig skötsel, sedan de kommit i hän- derna på ett bolag eller en spekulant. Detta hade i regel hänt, då byggna- derna varit så förfallna att ägaren ej kunde få någon arrendator utan att desamma iståndsattes, och då kostnaderna för detta och för husens under- håll skulle bliva så stora att det erbjudna arrendet icke kunde därå giva skä- lig ränta. Vidare ansågs emellertid en uppsiktslag utgöra ett nödvändigt komplement till den norrländska arrendelagen. Norrlandskommittén hade härutinnan framhållit, att därest de av kommittén föreslagna bestämmelserna om arrende rn. ni. skulle bliva gällande lag, åtskilliga av trävaruindustriens idkare komme att helt och hållet nedlägga jordbruket, åtminstone på de sva- gare av sina hemman, för att därigenom undvika de befarade olägenheter utarrendering av jord enligt nämnda bestämmelser skulle förorsaka dem. Genom ett dylikt förfarande hade den tillämnade jordlagstiftningens önske- mål, att tillskapa en besutten självägande småbrukarklass eller, där detta icke kunde ske, en arrendatorsklass med en relativt tryggad ställning, kunnat omintetgöras. _ Av den utformning uppsiktslagen slutligen erhöll framgår att allenast det senare huvudsyftet lades till grund för lagen. Denna fick samma territoriella tillämpningsområde som den norrländska arrendelagen. Även i fråga om det närmare bestämmandet av den jord varå reglerna skulle äga tillämpning rådde, åtminstone i det väsentliga, överensstämmelse mellan de båda lagarna. Det huvudsakliga innehållet i uppsiktslagen var följande.

Uppsikt skulle hållas däröver att jordbruket å fastigheten icke nedlades eller ägor och byggnader så vanvårdades att jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyrades. Om emellertid fastigheten var utarrenderad i en- lighet med norrländska arrendelagen, skulle uppsiktslagen äga tillämpning

endast i den mån jordägaren enligt arrendelagen vore ansvarig för vid- makthållande av fastigheten. Från förbudet att nedlägga jordbruket å en äga gjordes undantag för det fall, att ägan till sin naturliga beskaffenhet vore så dålig att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. — För utövandet av uppsikten skulle i varje län finnas en jordbrukskommission, bestående av ordförande och två ledamöter. Om på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen funne skälig anledning antaga att ett jordbruk vore utsatt för vanhävd, ägde kommissionen att föranstalta om syn å fastig- heten genom särskilt förordnade synemän. Dessa skulle å stället undersöka förhållandet och däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder som för vanhävdens avhjälpande funnes nödiga. Funne kommissionen efter övervägande av synemännens utlåtande, att vanhävd förelåge, hade kommissionen först att söka träffa skriftlig överenskommel- se med jordägaren om att denna inom viss tid, högst fyra år, vidtoge erfor- derliga, i överenskommelsen angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande. Kunde ej sådan överenskommelse träffas eller fullgjorde ej jordägaren sitt åtagande, skulle kommissionen vid domstol anhängiggöra talan mot jord- ägaren. Domstolen ägde då föreskriva de åtgärder som erfordrades för vanhävdens avhjälpande samt förelägga jordägaren viss skälig tid, dock ej över fyra år, inom vilken de föreskrivna åtgärderna skulle vara vidtagna. Verkställdes ej dessa åtgärder inom den bestämda tiden, ägde domstolen på kommissionens yrkande giva jordägaren nytt föreläggande. Försummelse från jordägarens sida att verkställa de överenskomna eller av domstolen förelagda åtgärderna skulle åsamka jordägaren bötespåföljd.

Efter genomförandet av 1909 års reformer trädde den frågan i förgrun- den, huruvida icke jämväl för södra och mellersta delarna av riket tarva- des en social arrende- och uppsiktslagstiftning av liknande karaktär som den för Norrland antagna. Den 5. k. jordundersölmingen, som hade i upp— drag att undersöka betydelsen av bolags och större enskilda jordägares jord- förvärv i nyssnämnda landsdelar, hemställde i betänkande den 30 decem— ber 1915, att en social arrendelagstiftning för den svagaste arrendatorsklas- sen, såsom bolagsarrendatorer, landbönder och torpare samt med dessa jäm— ställda brukare av annans jord, måtte komma till stånd för hela riket. Vi- dare föreslogs att i avvaktan på en sådan lagstiftning den norrländska ar- rendelagen med vissa modifikationer måtte omedelbart utsträckas att gälla även för Värmlands län och att även den kompletterande uppsiktslagen skul- le inbegripa sagda län. Detta förslag medförde den ändringen att uppsikts- lagen genom en den 2 maj 1917 utfärdad lag utsträcktes till att gälla även Värmlands län. Då någon motsvarande ändring ej vidtogs beträffande arrendelagstiftningen, kom alltså uppsiktslagen att under den följande ti- den ha ett vidsträcktare territoriellt tillämpningsområde än den speciella arrendelagen.

Med anledning av framställning från riksdagen igångsattes år 1915 en

undersökning om verkningarna av norrländska arrenlde— och uppsiktslagar- na. Resultatet av denna undersökning, vilken anförtrotts åt häradshöv- dingen N. Wihlborg och överlantmätaren O. Nilsson, framlades i betänkan- de den 10 november 1921. Häri framhöllo de sakkunniga, att den norr- ländska arrendelagen _ på grund av den föreskrivna minimiarealen och andra skilda omständigheter _ ingalunda i verkligheten erhållit tillämp- ning å de flesta utarrenderade bolagsfastigheter i Norrland och Dalarna. Antalet fastigheter, varå lagen faktiskt vunnit tillämpning, kunde högst skattas till 2 925 eller något mera än 30 procent av alla utarrenderade bo- lagsfastigheter inom det ifrågavarande territoriella området. Emellertid ansågo sig de sakkunniga kunna fastslå, att ifrågavarande lagar i flera hän- seenden medfört nyttiga verkningar. De hade, enligt vad flertalet uppgifts— lämnare uttalat, haft en gynnsam inverkan på jordbruket å de utarrenderade bolagsfastigheterna; en förbättring som dock väsentligen hänförde sig till åbyggnadernas beskaffenhet, medan exempelvis intresset hos arrendatorerna för mera omfattande jordförbättringsarbeten och nyodlingar alltjämt vore ringa. Det stöd som genom norrländska arrendelagen givits åt bolagsarren- datorerna hade även visat sig vara av den allra största betydelse för dem i deras strävanden att uppnå en förbättrad existens. Arrendatorn hade kom- mit i mindre beroende av jordägaren än förut varit fallet, och hans under- lägsenhet vid arrendeavtalets avslutande framträdde ej längre i samma grad som förut. Även om framstegen i socialt och ekonomiskt hänseende mera berodde av människorna själva än av lagstiftaren, stode det likväl utom tvi- vel, att berörda lagar utgjort ett synnerligen verksamt medel att undanröja de hinder för arrendatorernas egna utvecklingsmöjligheter som tidigare fö- refunnits, samt att arrendatorerna med tillhjälp av dessa lagar lyckats i stort sett förskaffa sig en förmånligare social ställning och en förbättrad ekonomi. Lagarna hade även medfört den betydelsefulla indirekta verk- ningen, att en ganska avsevärd del av den utav trävaruindustrien innehav- da jordbruksjorden återgått till bondeklassen. De sakkunniga hölle slut- ligen före, att trävarubolagens tillgång på arbetskraft för deras skogsbruk icke i mera väsentlig grad påverkats av den norrländska arrendelagen och att i allt fall de olägenheter som lagen, enligt vad från skogsmannahåll påståtts, i berörda hänseende medförde, vore från allmän synpunkt obetyd- liga i förhållande till lagens i övrigt gynnsamma verkningar. Jordkommissionen — tillsatt den 29 november 1918 för utredning, i vad mån bolags jordförvärv och enskilda personers större jordinnehav, särskilt i mellersta och södra delarna av riket, i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berätti- gade intressen — framlade i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande del VI1 ett utkast till lag angående vissa jordbruksarrenden. Härmed av-— sågs en social arrendelag, vilken skulle vara gemensam för hela riket och således för Norrlands och Dalarnas del ersätta 1909 års särskilda arrende- lag. Lagen skulle äga tillämpning beträffande sådan jord å landet, som vid

1 Stat. off. utr. 1923: 40.

arrendeavtalets ingående tillhörde bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant — av närmare definierat slag — eller ock annan enskild person eller fideikommiss, där arrendet avsåge till huvudgård hörande hemman. hemmansdel, torp eller annan jordbrukslägenhet. Emellertid skulle lagen icke avse varje fastighet tillhörande jordägare av nämnda kategorier. Från lagens tillämpning skulle undantagas, å ena sidan de större jordbruken eller, närmare bestämt, de vilka omfattade odlad jord till större areal än tjugofem hektar, och å andra sidan sådana mindre jordbruk — till sin karaktär närmast arbetar-lägenheter — av vilka en arrendator med medelstor familj icke kunde hämta sin huvudsakliga bärgning. För avskiljande av den sistnämnda gruppen skulle av praktiska hänsyn lagens tillämplighet göras beroende av en minimiarealgräns, bestämd till fyra hektar inrösningsjord eller ock två hektar odlad jord. Av nyss berörda regler framgår, att lagen ej skulle erhålla tillämpning vid utarrendering av vanliga bondgårdar, ej hel- ler å arrende av h—uvudgårdar under fideikommiss eller andra gods. Från la- gens tillämplighet skulle även undantagas arrendeavtal mellan nära anför- vanter. Den föreslagna lagen — vars stadganden i det följande skola när- mare beröras i vederbörligt sammanhang — var i det väsentliga uppbyggd efter förebild i norrländska arrendelagen.

Omförmälda av jordkommissionen framlagda betänkande innefattade även ett utkast till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk. Denna lag, avsedd att ersätta uppsiktslagen, skulle icke vara begränsad till visst terri- toriellt område utan omfatta hela riket. Som lagen grundade sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävd av jordbruk medförde, samt denna skada vore lika stor, i vilkens hand den vanhävdade fastigheten än befunne sig, skulle lagen avse vanhävd av jord i enskild ägo, oavsett vem som vore ägare. Men enär lagen endast borde avse upprätthållandet av jordbruket å de gamla bondehemmanen, skulle såsom förutsättning för lagens tillämpning gälla, att å fastigheten funnes åker och äng av den omfatt- ning att därå drivet jordbruk kunde lämna huvudsaklig bärgning åt en me— delstor familj. Någon bestämning genom arealgränser av lagens tillämpnings— område ansågs ej kunna ifrågakomma, då förhållandena vore alltför skif- tande inom olika delar av landet.

Efter framställning från 1924 års riksdag tillkallades den 20 juni 1924 sär; skilda sakkunniga för att inom justitiedepartementet biträda vid fortsatt ut- redning av frågorna om social arrendelagstiftning och vanhävdslagstiftning. I ett den 20 juni 1926 dagtecknat betänkande1 avgåvo dessa sakkunniga _ vilka antagit benämningen jordsakkunniga — yttrande rörande frågan om social arrendelagstiftning jämte förslag till lag i ämnet. Sedermera avgåvo jordsakkunniga i ett den 3 september 1926 dagtecknat betänkande yttrande och förslag jämväl rörande frågan om vanhävdslagstiftning.

Jordsakkunnigas förslag innebar, i likhet med jordkommissionens förslag, att den sociala arrendelagstiftningen icke skulle begränsas till visst territoriellt område utan gälla för hela riket. Emellertid skulle reglerna icke bliva ens-

l 1 Stat. off. utr. 1926:8.

artade för de olika grupper av jordägare, som skulle hemfalla under nämnda lagstiftning. De sakkunniga kunde nämligen icke dela jordkommissionens upp- fattning att de bestämmelser, som funnes påkallade i fråga om bolagsarren- den, utan skada skulle kunna tillämpas jämväl beträffande torp och utgårdar under fideikommiss och gods. De sociala arrendebestämmelserna, vilka skulle träda i stället för den norrländsk-a arrendelagen, skulle enligt förslaget fo- gas såsom tillägg till 2 kap. av 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egen- dom. Detta kapitel skulle uppdelas i fem avdelningar med särskilda rubri- ker. Första avdelningen den s. k. allmänna arrendelagen —— skulle med vissa ändringar och tillägg återgiva de i lagen redan förekommande bestäm- melserna om jordbruksarrende. Andra avdelningen —— vilken trots betydelse- fulla avvikelser till sin allmänna karaktär närmast motsvarade norrländska arrendelagen — skulle innehålla särskilda bestämmelser om jordbruksarren— den, omfattande minst två och högst tjugofem hektar, där jorden ägdes av bolag, ekonomisk förening eller enskild person, vilken dreve industriell rörel- se eller yrkesmässig handel med skogsprodukter. Tredje avdelningen skulle innefatta vissa bestämmelser — om upplåtelsetid och rätt till förnyad upp- låtelse — beträffande jordbruksarrenden under fideikommiss, och fjärde av- delningen motsvarande bestämmelser i fråga om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden eller närmare bestämt sådana, där upplåtelsen avsåge torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman som lydde under huvudgård eller ock annan jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet varit upplåten på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen. Även dessa bestämmelser förutsatte för sin tillämplighet, att upplåtelsen omfattade odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugofem hektar. Femte avdelningen skulle innefatta reglerna om arrende för annat ändamål än jordbruk.

Beträffande vanhävdslagstiftningen ansågo jordsakkunniga, att en dylik lagstiftning vore oundgängligen nödvändig såsom komplement till de före- slagna särskilda bestämmelserna rörande vissa arrenden under bolag, eko- nomiska föreningar samt enskilda industriidkare och trävaruhandlare. I olikhet mot jordkommissionen funno sig emellertid de sakkunniga icke höra av vanhävdslagstiftningen kräva något mera, än att den skulle utgöra ett komplement till de sociala arrendebestämmelserna. Då nu de föreslagna sär- skilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden icke syntes vara av den be— skaffenhet, att de såsom komplement tarvade särskilda vanhävdsbestämmel— ser, skulle enligt förslaget uppsiktslagen ha avseende endast å sådan jord, för vilken, därest den utarrenderats, skolat gälla de särskilda, för bolag och med dem likställda rättssubjekt föreslagna arrendestadgandena. I fråga om uppsiktslagens utformning togo jordsakkunniga i väsentliga delar den norr- ländska uppsiktslagen till förebild. Sistnämnda lag skulle upphöra att gälla.

Efter omarbetning av jordsakkunnigas förslag genomfördes vid 1927 års riksdag en del betydelsefulla lagändringar, berörande såväl den allmänna

4—388572.

som den sociala arrendelagstiftningen. Beträffande allmänna arrendelagen voro de viktigaste nyheterna följande.

Skriftlig form uppställdes principiellt såsom villkor för giltigheten av ar- rendeavtal. I avhandlingen skola upptagas samtliga villkor som betingas, och ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen skall vara utan verkan. Emel- lertid har ett muntligt arrendeavtal icke ansetts kunna frånkännas varje rätts- verkan. Ett dylikt avtal blir gällande, om arrendatorn på grund därav över- tager fastigheten till brukande. I sådant fall skall emellertid, även om annat avtalats, skriftlig avhandling upprättas, där jordägaren eller arrendatorn det fordrar. Och om sådan handling ej frivilligt utgives, äger domstol efter stäm- ning stadfästa arrendeförhållandet i överensstämmelse med lagen och avta- lets innehåll, varefter domstolsbeslutet medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

Genom 1927 års lagstiftning tillades arrendatorn en vidsträcktare rätt att njuta ersättning för verkställda förbättringar å fastigheten. Sådan rätt med— gavs i fråga om nyodling och kulturåtgärder för varaktigt betesbruk. Er- sättningen utgår i dylikt fall med belopp motsvarande det ökade värde fas- tigheten i följd av förbättringen kan anses äga vid avträdet, dock ej med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad arrendatorn nedlagt å förbättringen. Om jordägaren ej lämnat sitt samtycke till förbättring av nämnda slag, utgår emellertid ej högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark som förbättrats är av större omfattning. I fråga om täckdikning tillerkändes arrendatorn rätt till ersätt— ning icke blott, såsom tidigare gällt, för den del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören, utan även för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikning— en i den mån det varit nödigt. Från sistnämnda del av kostnaden beräknas dock visst avdrag med hänsyn till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan njutit av företaget. Slutligen tillkom ytterligare en rätt för arren- datorn att under vissa förutsättningar och i viss omfattning njuta ersättning för verkställd elektrifiering å fastigheten. Beträffande samtliga nu berörda lagstadganden torde emellertid få erinras, att desamma icke erhöllo tving- ande karaktär. Arrendatorns rätt till ersättning för förbättringar av nämnda slag kan således uteslutas genom förbehåll i arrendekontraktet.

Den i allmänna arrendelagen förekommande regleringen av det kombine- rade arrende- och arbetsavtalet blev genom 1927 års lagstiftning föremål för vissa jämkningar och tillägg. Härvid beaktades särskilt den synpunkten att det för arrendatorn kan vara en fördel att få utgöra arrendet genom ar- bete. Sålunda upptogs i lagen en bestämmelse av innehåll, att om jordäga- ren undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, arrendatorn är berättigad till skäligt skadestånd. Förbehåll som strider mot denna bestämmelse skall enligt lagen vara utan verkan. En nyhet var även regeln därom, att i avtalet icke får stadgas förbud för arrendatorn att ut— föra arbete åt annan än jordägaren.

Vidkommande den sociala arrendelagstiftningen medförde 1927 års re-

form en betydelsefull utvidgning av tillämpningsområdet. Emellertid avstod man från enhetlighet i denna lagstiftning. Utvidgningen genomfördes dels så, att den förutvarande norrländska arrendelagen utsträcktes till att avse jämväl Kopparbergs län i dess helhet ävensom hela Värmlands län och vissa socknar i Örebro län, dels därigenom att i nyttjanderättslagen infördes en för återstående delar av riket avsedd specialreglering för jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare ävensom vissa bestämmelser rörande jordbruksarrenden under fideikommiss.

Nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser äga tillämpning, där ar- rendet omfattar odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugofem hektar samt jorden vid avtalets ingående äges av bolag eller ekonomisk för- ening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastighe- ten eller å fastighet som är i sambruk med densamma och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket. I förhållande till norrländska arrendela— gen består sålunda den olikheten att den s. k. nedre arealgränsen bestämmes efter den odlade jordens, icke efter inrösningsjordens storlek.

Beträffande den sociala arrendelagstiftningens innehåll råder i viktiga hänseenden överensstämmelse mellan nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen. Båda lagarna upptaga tvingande regler om femtonårig mini- mitid för arrendeupplåtelse med möjlighet likväl att efter tidens utgång för- länga ett dylikt avtal för kortare tid. I fråga om byggnadsskyldighet råder i huvudsak överensstämmelse; dylik skyldighet har genom tvingande regler ålagts jordägaren. Ytterligare en del tvingande regler, exempelvis angående arrendators rätt att för husbehov nyttja fiske tillhörande den arrenderade jorden, äro av samma innehåll enligt båda lagarna.

Mellan norrländska arrendelagen samt nyttjanderättslagens sociala be- stämmelser bestå emellertid sakliga olikheter i vissa andra ej oväsentliga avseenden. Sålunda saknas .i nyttjanderättslagen motsvarighet till norrländs- ka arrendelagens tvingande regler om arrendators rätt till skogsfång, torv- täkt samt till bete utanför det arrenderade området. Beträffande arrenda- torns rätt till ersättning för gjorda förbättringar, så är visserligen denna rätt enligt båda lagarna fastslagen genom tvingande lagbud; emellertid har sagda rätt enligt nyttjanderättslagen ej större räckvidd än vad fallet är med arren- den i allmänhet. Av intresse är slutligen att nyttjanderättslagen icke upptagit de speciella regler om syneproceduren, som förekomma i norrländska arren- delagen. I övrigt förefinnas mellan de båda lagarna —— vilka även i formellt hänseende äro uppbyggda efter skilda system —— en mängd olikheter i fråga om detaljer.

Vidkommande jordbruksarrenden under fideikommiss innebar 1927 års lagstiftning huvudsakligen den nyheten, att dylika arrenden — såvitt de om- fatta minst fyra och högst tjugofem hektar odlad jord och icke avse huvud- gård till fideikommiss — skola vara underkastade minimitid. Den tvingande regeln härom stadgar att upplåtelsen skall ske för viss tid, ej understigande tio år, eller för arrendatorns livstid eller fideikommissinnehavar-ens besittnings—

tid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande tio år, må dock förlängas jämväl för kortare tid.

I anslutning till den sociala arrendelagstiftningens genomförande ersattes den dittills gällande lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarna och Värmland med en ny lag av den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk. Sistnämnda lag stadgar, att om brukningsdel är av den beskaffenhet och omfattning och tillhör sådan ägare, att med avseende å ar- rende därav gäller lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand eller vad i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställ- da jordägare, uppsikt skall hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande äventyras eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Uppsiktslagen utgör sålunda ett komplement till arrendelagstift- ningens speciella bestämmelser rörande arrenden under bolag och övriga med dem i förevarande hänseenden jämställda rättssubjekt. Att märka är att de särskilda bestämmelserna om arrenden under fideikommiss icke ansetts t-arva någon uppsiktslagstiftning såsom komplement.

Den nya uppsiktslagen ätergiver i väsentliga delar samma innehåll som den förutvarande norrländska uppsiktslagen. Vissa modifikationer ha dock vidtagits bland annat i fråga om vanhävdsbegreppets bestänming. Till van- hävd hänföres ej nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin na— turliga beskaffenhet eller annan omständighet måste anses alldeles olämp- lig för jordbruk. Ej heller anses såsom vanhävd, »att byggnad, som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdel-arna till beskaffenhet och omfattning äro sådana, att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. — För den händelse fas- tigheten är utarrenderad i enlighet med de sociala arrendebestämmelserna har uppsiktslagen en mera begränsad tillämpning. Regeln härom — vilken i sak torde överensstämma med vad tidigare gällt — fastslår att uppsiktsla- gen i dylikt fall äger tillämpning allenast beträffande nödiga byggnader. Har utarrenderingen skett efter det fastigheten varit föremål för syn enligt upp— siktslagen, är jordägaren dock ansvarig för avhjälpande jämväl 'av den å jorden vid synen befintliga vanhävden.

Den är 1927 genomförda arrendelagstiftningen föranledde till en början vissa praktiska svårigheter. Sådana inställde sig särskilt inom de landsdelar — Värmland, Bergslagen och nedre Dalarna _ till vilka den norrländska arrendelagen nämnda år blivit utsträckt. De stora bruksbolagen i dessa trak— ter hade tidigare i stor utsträckning plågat anlita sina arrendatorers arbets- kraft i och för framställningen av träkol. Även med hänsyn till andra före- kommande skogsarbeten hade den praxis utbildat sig, att arrendekontrakten innefattade förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utföra arbete åt jord- ägaren; en anordning som vanligen närmare utformades så, att arrendatorn

i avräkning på den i penningar utsatta legan ägde uppbära kontant ersättning för det utförda arbetet efter pris som bestämts i kontraktet eller i särskild handling. Då nu lagen, samtidigt som den påtvingade jordägaren att binda sig för en arrendetid av minst femton år, jämväl ålade honom att vid även— tyr av skadeståndsskyldighet tillhandahålla arrendatorn det arbete som denne åtagit sig, uppstod hos bolagen en tendens att i den mån så lämpligen kunde ske avveckla det hittillsvarande systemet. Sålunda blev det allt sällsyntare att i arrendekontrakten infördes arbetsskyldighet för arrendatorn. Härjämte framträdde en ökad benägenhet hos bolagen att genom försäljningar avhän- da sig arrendeställena. Dessa försäljningar överensstämde vanligen icke med intresset hos arrendatorerna, vilka under dåvarande ekonomiska konjunktu- rer helst önskade bibehålla arrendena och den därmed förbundna tryggare arbetstillgången. I sin strävan att bevara arbetstillfällena föranleddes arren- datorerna jämväl att genom sin medverkan möjliggöra för bolagen att er- hålla dispens från lagens tvingande regler; en utväg som torde ha anlitats särskilt i sådana fall, där bolagen önskade tillförsäkra sig arbetskraft för skogskolningen. I viss utsträckning förekom även att bolag, i samförstånd med sina arrendatorer, på olika sätt sökte undgå bestämmelsen om femton- årig arrendetid.

Dessa förhållanden varigenom syftet med den sociala arrendelagstift- ningen kom att framstå såsom i viss mån förfelat —— underställdes statsmak- ternas prövning genom vissa vid 1930 års riksdag väckta motioner (I: 167; 11: 261 och I: 206). I anledning av motionerna anhöll riksdagen i skrivelse, nr 276, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av gällande arrendelag i vad avsåge arrenden, som fölle under den sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen utsträckts genom lag den 27 juni 1927, ävensom för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde föranleda. Denna utredning anförtroddes åt en särskild kommitté — sociala jordutredningen — till vilken jämväl åtskilliga andra frågor av jord- politisk natur överlämnades.

I betänkande den 5 december 1931]L framlade sociala jordutredningen för- slag till vissa ändringar i arrendelagstiftningen. Med dessa ändringar åsyf- tades, dels att lagens bestämmelser icke skulle utgöra en särskild anledning för bolagen att inom den närmaste tiden i ökad omfattning skrida till försäljningar av sina arrendegårdar, dels att bolagen skulle anse sig kun- na bibehålla sitt förutvarande ekonomiska system med kombination av ar— rende- och arbetsavtal, dels att anledningarna till dispens skulle i största möjliga utsträckning bortfalla. Enligt förslaget skulle i bestämmelsen rö- rande jordägares .skadeståndsskyldighet vid försummat tillhandahållande av arbete uttryckligen angivas, att arrendatorns rätt till skadestånd ej inträdde, då förändrade förhållanden i fråga om bärighet eller drift av rörelse, för vil- ken arrendatorns arbete varit avsett, eller därmed jämförlig omständighet för- anlett den ifrågavarande uraktlåtenheten. Vidare skulle i lagen införas stad-

1 Stat. off. utr. 1932: 1.

gande om rätt för arrendatorn att uppsäga arrendet i det fall att jordäga- ren ej tillhandahölle arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet vore skyl- dig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete. Slutligen skulle reglerna om möjlighet till dispens från de sociala arrendebestämmel- serna i vissa hänseenden jämkas, bland annat genom uteslutande av den dis- pensanledningen, att på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Sociala jordutredningens förslag, varöver yttranden införskaffades från vissa myndigheter och sammanslutningar, blev ej lagt till grund för någon proposition till riksdagen. Med anledning av en vid 1934 års riksdag väckt motion (I: 140), vari hemställts om nämnda lagförslags antagande, anhöll riksdagen i skrivelse, nr 311, att Kungl. Maj:t måtte slutföra utredningen om det förslag till ändringar i vissa delar av nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen, som framlagts av sociala jordutredningen, samt förelägga riks- dagen det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

De är 1927 genomförda lagändringarna bragte icke de mera vittgående re- formsträvandena på detta område till upphörande. Inom riksdagen väcktes under de följande åren en mängd motioner med yrkanden, berörande mer eller mindre omfattande delar av arrendelagstiftningen eller den med denna nära förbundna uppsiktslagen. Till stor del avse dessa motioner spörsmål, som redan varit föremål för [behandling under de skilda utredningar som föregått 1927 års reform. Några motionärer anknyta särskilt till jordkom- missionens förslag samt påyrka genomförande av vissa däri upptagna punk— ter, mot vilka statsmakterna år 1927 ställt sig avvisande. I allmänhet taga förslagsställarna i sin motivering sikte på önskvärdheten av att förbättra ar- rendatorernas ställning. I vissa motioner framställas yrkanden av mera allmänt eller obestämt innehåll, syftande till en revision av arrendelagstift- ningen i dess helhet eller till hela den s. k. jordfrågans återupptagande (jfr exempelvis I: 205 år 1930; I: 174 år 1931; I: 213 år 1932; I: 278 år 1934 och I: 258 år 1935). Flertalet motioner utmynna emellertid i krav på vissa preciserade lagändringar inom skilda delar av rättsområdet. Bland dessa re- formkrav märkas följande.

Åtskilliga motionärer påyrka en utvidgning av tillämpningsområdet för de sociala bestämmelserna eller sålunda en överflyttning av vissa grupper av är— renden från den allmänna till den sociala arrendelagen. Här beröres dels frågan om sistnämnda lagstiftnings omfattning med hänsyn till skilda grup— per av jordägare, dels frågan om dess begränsning med hänsyn till den arren- derade jordens omfattning. Vidkommande förstnämnda fråga yrkas sålun- da, att regeln om femtonårig minimitid måtte utsträckas till att avse jämväl arrendebruk under huvudgård tillhörig fideikommiss eller enskild jord- ägare (I: 202 och II: 361 år 1928; I: 185 år 1929). I en annan motion (II: 299 år 1931) påyrkas åtgärder till förhindrande av att norrlandslagstiftningen kringgås genom att bolagen inrätta självständiga stiftelser; ett yrkande som

dragit fram spörsmålet, huruvida icke den sociala arrendelagstiftningen bör utsträckas till arrenden under stiftelser. Beträffande nämnda lagstiftnings begränsning till arrendebruk av viss storleksordning framhålles i vissa motio- ner önskvärdheten av att jämväl innehavare av mindre arrendelägenheter och torp komma i åtnjutande av det särskilda sociala skyddet. I sådant syfte föreslås att den i lagarna bestämda s. k. nedre arealgränsen, motsvarande fyra hektar odlad jord respektive fyra hektar inrösningsjord, måtte sänkas, exempelvis till två hektar odlad jord (I: 201 och II: 358 år 1928; I: 185 år 1929). Fullständigt borttagande av sagda arealgräns har jämväl påyrkats i en motion (II: 37 år 1930). Frågan om gränsdragningen mellan den allmänna och den sociala arrendelagstiftningen aktualiseras jämväl genom vissa, nedan berörda yrkanden om ändringar i den allmänna arrendelagen.

Beträffande innehållet i den allmänna arrendelagen föreligga ett flertal yrkanden. En motionär (II: 343 år 1935 och II: 187 år 1936) förordar en strängare formalisering av arrendeavtalet; detta skulle ovillkorligen upprättas i skriftlig form och vara beroende av godkännande av därtill behörig myn- dighet. Samme motionär förordar jämväl en minimitid av fem år för arrende samt föreskrift därom, att arrendeavgiften alltid skall utsättas i penningar. I vissa motioner (I: 278 år 1934; II: 343 år 1935; I: 8 och II: 187 år 1936) på- yrkas en anordning, som skulle möjliggöra arrendeavgiftens reglering under löpande arrendeperiod, exempelvis i fall av våldsam konjunkturväxling. Härmed sammanhänger även yrkandet (11:187 år 1936) att om arrendator enligt arrendeavtal är skyldig utföra arbete eller erlägga arrende in natura, ersättning härför skall utgå enligt i orten gängse pris. Förhållandet mellan arrende— och arbetsavtal beröres ytterligare i en motion (II: 36 år 1930), däri yrkas förbud mot sammankoppling av dylika avtal. Från vissa håll förordas vidare tvingande bestämmelser angående en allmän nybyggnadsskyldighet för jordägaren; denne skulle sålunda ovillkorligen vara skyldig att vid till- trädet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga bygg- nader i ett efter ortens sed behörigt skick (II: 343 år 1935; I: 8 och II: 187 år 1936). Jämväl reglerna om syn äro i vissa motioner föremål för behandling. Sålunda ifrågasättes (I: 285 och 11:486 år 1936), huruvida icke sagda regler borde i lagen angivas vara av tvingande karaktär. Ett par motionärer (II: 343 år 1935; I: 8 och II: 187 år 1936) påyrka införande av tvingande bestämmelse därom, att belopp vartill brister vid syn uppskattats skulle utbetalas till ar- rendatorn i den mån påsynade brister av honom avhjälptes; arrendatorn skulle sålunda icke såsom nu behöva vänta på ersättning till dess fastigheten avträddes. Flera motioner angå arrendators rätt att bekomma ersättning för särskilda förbättringar å fastigheten. Sålunda yrkas (I: 65 och II: 128 år 1934) att i lagen måtte stadgas rätt för arrendator att på närmare angivet sätt erhålla ersättning för under arrendetiden utförd cementerad gödselstadan- läggning. Det i vissa motioner (I: 285 och II: 486 år 1936) framförda kravet på utredning, huruvida icke ät lagens bestämmelser i större utsträckning än vad nu är fallet borde givas tvingande natur, har ock huvudsakligen avse- ende å reglerna om ersättning för förbättringar. Vidare hemställes i en mo-

tion (I: 123 år 1933) om förbud för jordägaren att av arrendator kräva er- sättning för fastigheten påförda skatter. Såsom en provisorisk anordning i avbidan på ny lagstiftning har av en motionär (I: 278 år 1934 och I: 8 år 1936) förordats en tvångsförlångning av korta arrendetider.

Vidkommande särskilt den sociala arrendelagstiftningen föreligger yrkande om en sammanföring av de skilda bestämmelserna i nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen till en enhetlig för hela riket gällande lag (1:278 år 1934 och 118 år 1936). I syfte att förebygga, att de arrendatorn genom tvingande lag tillerkända förmånerna göras illusoriska genom höjning av ar- rendeavgiften, föreslås från ett håll (II: 70 år 1930; II: 143 år 1932 och II: 62 år 1936) införande av möjlighet att genom något offentligt organ fastställa maximitaxor för arrendeavgifter. En annan motionär (II: 187 år 1936) ut- talar, att ett effektivare skydd för arrendatorer icke synes kunna åstadkom- mas, med mindre samhället genom sina organ i vissa fall kan bestämma ar- rendebeloppen.

Ett inom riksdagen ofta framställt krav är införande av optionsrätt för arrendatorer. Detta rättsinstitut skulle enligt vissa motioner (I: 200 och II: 359 år 1928; I: 185 år 1929; II: 69 år 1930 och I: 8 år 1936) erhålla tillämp- ning inom området för den sociala arrendelagstiftningen, varvid emellertid tillika förutsättes, att detta område skulle väsentligen utvidgas. I två motio- ner (I: 285 och II: 486 år 1936) ifrågasättes, om icke optionsrätt i någon form borde tillerkännas en arrendator, om fastigheten varit utarrenderad under längre tid, förslagsvis 20 år. En motionär (II: 343 år 1935 och II: 187 år 1936) förordar generellt, att avträdande arrendator erhåller företrädesrätt till förnyat arrende; någon åtskillnad mellan 5. k. allmänna och sociala arrenden göres sålunda icke. —— I detta sammanhang må även omnämnas vissa motioner- (I: 285 och 11:486 år 1936), vari påyrkats utredning om införande av be- stämmelser angående obligatorisk medling vid tvister mellan jordägare och arrendator.

I några motioner har jämväl berörts frågan om införande av förköpsrätt till förmån för arrendatorer, en fråga som blivit särskilt aktuell genom att vissa bolag efter genomförandet av 1927 års lagändringar i större omfattning skridit till försäljning av sina arrendegårdar. Sålunda betrakta vissa motio- närer (I: 167 och II: 261 år 1930) förköpsrätten såsom det bästa medlet att skydda en arrendator mot äventyret att fastigheten försäljes till annan per— son, måhända utan arrendatorns hörande. I liknande syfte föreslås i en mo- tion (II: 266 år 1932), att i den sociala arrendelagstiftningen måtte införas förbud för bolag att inom de delar av riket, till vilka den norrländska ar- rendelagen år 1927 blivit utsträckt, försälja utarrenderade jordområden i fall då vederbörande brukare önskar att få kvarbo såsom arrendator. I en mo- tion (I: 8 år 1936) har såsom ett av arrendatorsklassens aktuella problem an- givits företrädesrätt till köp av jordbruket med laga tillbehör samt skydd i övrigt mot besittningens utbjudande till salu vid en för arrendatorn oläglig tidpunkt eller eljest i oträngt mål. Slutligen må nämnas, att införandet av förköpsrätt merendels även betraktas såsom ett medel att befrämja en all-

män övergång från innehav på arrende till besittning under äganderätt. Problemet om förköpsrätt inneslutes sålunda i den större, i övrigt mera fri- stående frågan om arrendejordbrukens frilösning, ett ämne som under senare år varit föremål för behandling i talrika motioner (jfr exempelvis I: 204 och 268 samt II: 360 år 1928; I: 184 och II: 315 år 1929; I: 177, 205 och 208 samt Il: 272 år 1930; I: 213 år 1932; I: 323 och II: 520 år 1933; I: 278 och 279 år 1934; I: 258 år 1935 ävensom I: 8 år 1936).

Beträffande den med arrendeinstitutet nära sammanhängande vanhävds— lagstiftningen föreligga åtskilliga motioner. Dessa syfta i allmänhet till en utvidgning och skärpning av sagda lagstiftning. Ur principiell synpunkt har mot den nuvarande lagen anmärkts, att densamma i viss mån har karaktär av klasslag, tillkommen i syfte att hålla efter vissa grupper av jordägare. Med åberopande härav och under hänvisning till inträffade fall, där enskilda jordägares fastigheter ansetts ha blivit vanhävdade, har i två motioner (I: 107 och II: 181 år 1929) förordats antagande av en vanhävdslag avsedd att gälla alla jordägare. Vid ett senare tillfälle (I: 134 och 11: 198 år 1931) har påyrkats utredning, dels angående utsträckning av nu gällande uppsiktslag till att om- fatta andra slag av jordbruk än dem för vilka den nu gäller, dels angående den skärpning av lagen som kunde anses påkallad. Förslag om utvidgning av uppsiktslagen har jämväl framkommit i anslutning till yrkanden om sänk- ning eller borttagande av den s. k. nedre arealgränsen inom den sociala ar- rendelagstiftningen (I: 159 och II: 366 samt II: 481 år 1936). En uppmjuk- ning av vissa bestämmelser i uppsiktslagen har å andra sidan förordats i ett- par motioner (1:53 och 11:86 är 1931).

Slutligen må ytterligare omnämnas vissa motioner, som taga sikte på en mera effektiv kontroll av ifrågavarande lagars efterlevnad. Sålunda har yrkats (I: 281 år 1934) anordnande av kontroll medelst lag på den sociala arrendelagstiftningen genom jordbrukskommissionerna eller annorledes. 1 en senare motion av samme motionär (I: 8 år 1936) har såsom ett aktuellt problem för arrendatorsklassen omförmälts kontroll över arrendelagens till— lämpning från jordägarnas sida åtminstone genom stickprov. En annan motionär (11:187 år 1936) hemställer om införande av en regel därom, att arrendeavtal för att äga juridisk giltighet skall ha blivit godkänt av där— till behörig myndighet, antingen landsfiskal eller häradsrätt.

Ovanberörda motioner ha i allmänhet icke föranlett någon åtgärd från riksdagens sida. (Jfr andra lagutskottets utlåtanden nr 10—12 år 1928 samt nr 17 och 30 år 1929; sammansatta andra lag— och jordbruksutskottets ut- låtande nr 1 år 1930; andra lagutskottets utlåtande nr 12, 17, 18 och 41 år 1931; nr 21, 22 och 24 år 1932; nr 17 år 1933; nr 41 år 1934; nr 15 år 1935 samt nr 30 och 46 år 1936.) 1 nedan angivna frågor har emellertid riksda- gen i skrivelser till Kungl. Maj:t hemställt om utredning.

I skrivelse den 30 maj 1931, nr 323, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om fortsatt utredning rörande utvidgning av 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

ävensom av den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta jämväl vis'sa stiftelser samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag vartill utredningen kunde giva anledning. Genom proposition, nr 191, till 1932 års riksdag — vilken proposition i huvudsak vann riksdagens bifall —— framlade Kungl. Maj:t ett förslag till lag om ändringi vissa delar av lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och före- ning att förvärva fast egendom. Förslaget avsåg en utvidgning av förbuds- lagen till att avse jämväl stiftelser och ideella föreningar. Beträffande frå- gan om motsvarande utvidgning av den norrländska arrendelagen och upp- siktslagen uttalades däremot i propositionen, att denna fråga krävde ingå- ende utredning och icke vore av den brådskande beskaffenhet som spörsmå- let om ändring i förbudslagen. Förslag i nämnda fråga hade därför icke ansetts böra framläggas.

I den i ett tidigare sammanhang omförmälda skrivelsen, nr 311, hemställ- de 1934 års riksdag jämväl om utredning och förslag, huruvida och i vilken omfattning i lag måtte stadgas rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för under arrendetiden utförd ändamålsenlig gödselstadanlägg— ning.

Vidare hemställde 1936 års riksdag i skrivelse, nr 180, — under åbero— pande av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 30 —— om ut- redning av följande frågor: 1) angående lämpligheten att införa den bestäm- melsen att, därest jord enligt sociala arrendelagstiftningens stadganden ut- arrenderats av bolag och med dem likställda jordägare under femton år eller av fideikommissinnehavare under tio år, avtal om förlängning skall in- gås på minst fem år, därest ej undantag genom dispens meddelas, med för- behåll om uppsägningsrätt för arrendatorn; 2) angående frågan i vad mån de regler böra göras tvingande, vilka meddelas i nyttjanderättslagens 2 kap. 14 5 om arrendators rätt att utföra arbete, som jordägaren trots utfästelse ej fullgjort, i 15 % om arrendators rätt att verkställa byggnad i fall då ge— nom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande, byggnad blivit för- störd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, i 16 & om rätt för arrendator att vid uppförande av ny byggnad i stället för byggnad, som han mottagit, i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, i 17 % om arrendators rätt att verkställa förbättringar och erhålla ersättning för dem ävensom i 18 % första, tredje och fjärde styckena om arrendators skyldighet att hembjuda bygg- nader och anläggningar samt om jordägares lösningsskyldighet; 3) angående lämpligheten att i allmänna arrendelagen uttryckligen angives, att synebe- stämmelserna i 10—13 åå äro av tvingande natur; 4) angående utvidgning av den kostnadsfria arrenderådgivningen enligt kungörelsen den 18 maj 1934 om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för biträ— de i frågor rörande arrendeförhållanden till att avse även innehavare av arrende i den omfattning, som angives i kungörelsen, under andra än i kun- görelsen omförmälda jordägare; samt 5) angående införande av medling, därest så erfordras av obligatorisk karaktär, mellan jordägare och arrenda-

1 )

tor, som önska ingå förnyat arrendekontrakt, vid meningsskiljaktigheter dem emellan om skäliga villkor för nytt arrendeavtal.

Vid andra lagutskottets nämnda utlåtande fanns fogad en av ett flertal utskottsledamöter avgiven reservation, vari uttalades att en utredning röran— de arrendelagarna borde få en vidare omfattning än den av utskottet fö- reslagna samt eventuellt utsträckas till en allmän översyn av lagstiftningen i dess helhet. Av reservanterna eller vissa av dem yrkades, att en förutsätt- ningslös utredning måtte —— förutom i de hänseenden som angivits av ut- skottet — verkställas beträffande bland annat 1) frågan om gemensam so— cial arrendelag för hela riket, 2) frågan om företrädesrätt under vissa om- ständigheter för arrendator vid köp av arrenderad egendom, 3) lagstadgande av minimitid beträffande arrenden i vad det gäller jordbruk, som normalt pläga vara utarrenderade, oberoende av om de tillhöra bolag, med dem lik- ställda jordägare eller fideikommissinnehavare, för att förhindra att jord- ägama mot arrendatorernas vilja genomdriva kontrakt med kortvarig, exem- pelvis ettårig giltighet, 4) frågan om företrädesrätt till nytt arrende, 5) frågan om tvångsförlängning av korta arrendetider, 6) frågan om jordägarens all- männa byggnadsskyldighet och 7) frågan om tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i den allmänna arrendelagen, i den mån denna fråga icke om- fattades av utskottets förslag. Reservanternas yrkanden om utredning röran- de minimitid för arrenden, företrädesrätt för arrendator vid nytt arrende och tvingande bestämmelser i ökad utsträckning i allmänna arrendelagen vunno majoritet i riksdagens andra kammare men avslogos i första kam- maren.

Slutligen begärde 1936 års. riksdag i skrivelse, nr 259, utredning huruvida och på vad sätt det vore lämpligt att ändra bestämmelserna i de sociala arrendelagarna om minimiarealen för de jordbruk, som fölle under lagarna, i syfte att åstadkomma sådana arealbestämmelser, att lagarna bleve tillämp- liga å fastigheter, vid vilka arrendatorn av jordbruket kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning, oavsett beskaffenheten av de ägoslag, som inginge i jordbruksenheten, samt för riksdagen framlägga de förslag vartill utred- ningen kunde giva anledning.

Vid anmälan i statsrådet den 8 maj 1936 av omförmälda riksdagsskrivelse, nr 180, anförde chefen för jordbruksdepartementet, efter gemensam bered- ning med t. f. chefen för justitiedepartementet, följande:

Vad vid 1936 års riksdag och tidigare förekommit gåve belägg för att gällande arrendelagstiftning i åtskilliga hänseenden icke vore tillfredsställande. Gemensamt för de framkomna förslagen om utredning vore att de toge sikte på önskvärdheten av att förbättra arrendatorernas ställning. Departementschefen biträdde uppfatt- ningen att en utredning i ämnet borde komma till stånd. Ehuru en del spörsmål måhända mera än andra trängde till sin lösning, syntes det dock mest rationellt, att en dylik utredning icke begränsades genom att till densamma hänskötes allenast vissa särskilt angivna frågor, utan att densamma finge omfatta ämnet i hela dess vidd. Utredningen borde med hänsyn till de många intressen och synpunkter, som spelade in vid en lagstiftning av förevarande slag, få bedrivas i stort sett förutsätt-

ningslöst. Vissa allmänna riktlinjer för utredningsarbetet syntes emellertid böra uppdragas.

Arrendelagstiftningen torde jämväl framdeles, liksom nu vore fallet, höra om- fatta dels bestämmelser av mera allmänt gällande art, dels ock av sociala hänsyn betingade särbestämmelser för vissa slag av jordbruk. Var gränsen borde gå mel- lan den allmänna och den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområden vore vanskligt att avgöra. Mot den nuvarande gränsdragningen, enligt vilken de sociala lagbestämmelserna gällde allenast beträffande viss jord tillhörig bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda så kallade jordspekulanter, torde anmärkningar med fog kunna riktas. Skäl syntes tala för att även arrendatorer av jord tillhörande andra enskilda personer än de nyssnämnda bereddes det ökade skydd, som den sociala arrendelagstiftningen avsåge att skänka. Denna fråga borde alltså bliva föremål för utredningens uppmärksamhet. Härvid kunde det erinras, att enligt jordsak- kunnigas förslag ifrågavarande lagstiftning i vissa delar skulle omfatta varje torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet ävensom hemman, som löde under huvudgård, samt annan jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig be- skaffenhet varit upplåten på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen. Möjligheterna för en utvidgning av den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde enligt dylika linjer syntes ånyo böra undersökas. Men även andra tänkbara utvägar till en lösning av problemet i åsyftad riktning borde na- turligtvis prövas. Vidare syntes ett övervägande böra ske, huruvida ej den undre gränsen för arrenden, ä vilka de sociala lagbestämmwelserna skola äga tillämpning, borde sänkas, så att även innehavare av mindre arrendelägenheter och torp kunde inbegripas under bestämmelserna i fråga. I detta avseende kunde bringas i erinran, att enligt förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvalt- ningen av viss kronoegendom dessa synpunkter vunnit beaktande beträffande vissa å kronoskogar belägna jordbruksegendomar, nämligen s. k. skogsjordbruk. Visser- ligen torde det kunna bliva nödvändigt att, därest nu ifrågasatta sänkning av areal- gränsen komme till stånd, undantagsstadganden i vissa hänseenden, exempelvis be- träffande arrendetidens längd, meddelades för sådana av de minsta arrendena, där arrendatorns ställning till jordägaren nära sammanfölle med den anställde arbe- tarens. Detta förhållande syntes emellertid icke utgöra något hinder mot lagänd- ringens genomförande.

Såsom förut antytts, torde vissa frågor påkalla särskild uppmärksamhet. Av synnerlig betydelse syntes vara frågorna om arrendetidens längd, företrädesrätt för arrendator vid arrendetidens utgång till nytt arrende och vid arrendegårdens för- säljning till inköp av densamma samt jordägarens byggnadsskyldighet. Spörsmålen om företrädesrätt till arrende och köp vore icke berörda i ifrågavarande nu gällande arrendelagstiftning. Deras lösning torde vara förenad med vissa svårigheter. Frå- gorna vore emellertid av sådan betydelse för arrendatorerna, att denna omständig- het icke borde avhålla från att en ingående utredning i ämnet verkställdes, i syfte att ett förslag till lagstiftning därutinnan måtte kunna framkomma.

Av stor vikt men samtidigt av svårlöst natur vore jämväl frågan om förändring av arrendebelopp under löpande arrendeperiod. Dylik förändring kunde enligt gällande lagstiftning ske, om missväxt inträffade. Emellertid skulle en reglering av arrendebeloppet vara av synnerligt värde även vid starkt växlande konjunkturer. Möjligheterna härför syntes därför böra övervägas. Att samma rätt i så fall finge tillerkännas både jordägare och arrendator torde knappast vara tillräcklig anled- ning att icke söka genomföra en lagstiftning av angiven innebörd.

De sociala arrendelagsbestämmelserna syntes i princip böra vara av tvingande natur, ehuru möjlighet till undantag i särskilda fall borde stå öppen. Frågan i vil- ken utsträckning så borde vara fallet, borde givetvis uppmärksammas av utred- ningen. Även den allmänna arrendelagens bestämmelser torde i detta hänseende

böra göras till föremål för översyn. Riksdagen hade i sin skrivelse, nr 180, angivit vissa särskilda områden, vilka en utredning härutinnan borde omfatta. Emellertid funne sig departementschefen i anslutning till sin allmänna inställning till utred- ningsspörsmålet böra tillstyrka, att utredningen icke på detta sätt begränsades, utan att frågan angående den omfattning i vilken bestämmelserna borde göras tvingande upptoges till allsidig och förutsättningslös prövning. Härvid förbisåges dock icke att, i den mån en utvidgning skedde av de sociala arrendebestämmelser- nas tillämpningsområde i förut angiven riktning, behovet av ovillkorliga föreskrif- ter i den allmänna arrendelagen kunde komma att minska.

Det vore vidare av synnerlig vikt, att arrendelagstiftningens tvingande bestäm- melser även efterlevdes i det praktiska livet. Erfarenheten syntes giva vid handen, att i många fall jordägare med stöd av sitt ekonomiska övertag framtvingat iakt- tagande av avtalsbestämmelser, som vore stridande mot lagen och till arrendatorns skada. Utredningen borde därför även omfatta spörsmålet om nödig kontroll från samhällets sida över lagstiftningens efterlevnad. En tanke, som i detta samman— hang syntes kunna övervägas, vore att i nu förevarande syfte införa skyldighet för jordägare att vid vederbörlig domstol anmäla ingångna arrendeavtal för gransk- ning och inregistrering.

Lagstiftningen borde, samtidigt som arrendatorernas skäliga anspråk på gynn- sammare arrendeförhållanden tillgodosåges, givetvis — på sätt redan i visst sam- manhang antytts —- utformas under vederbörligt hänsynstagande även till jord- ägarnas berättigade intressen. Vid utredningen borde beaktas och i den mån så lämpligen kunde ske tillgodogöras det material, vilket förebragts vid tidigare ut- redningar i ämnet, samt de förslag och det resultat i övrigt, som därvid fram- kommit. I utredningsuppdraget borde naturligtvis ingå att överväga och avgiva för- slag till ändringar, som av utredningen kunde finnas påkallade, jämväl i andra för- fattningar än nyttjanderättslagen och den norrländska arrendelagen, i den mån de ägde samband med eller eljest anknöte till förevarande lagstiftning, såsom 1927 års lag om uppsikt å vissa jordbruk och förut omförmälda förordning angående grun- der för förvaltningen av viss kronoegendom. Vad förstnämnda båda lagar beträf- fade torde böra tagas under övervägande en sammanslagning av de sociala arrende- lagsbestämmelserna till en gemensam social arrendelag för hela riket. Huruvida en dylik lagstiftning borde inrymmas såsom en avdelning i den allmänna arrende- lagen eller utformas såsom en fristående lag vid sidan av denna torde jämväl böra övervägas.

Slutligen torde utredningen böra omfatta den i riksdagsskrivelsen berörda frågan om utvidgning av den kostnadsfria arrenderådgivningen till att avse även andra än i kungörelsen i ämnet den 18 maj 1934 angivna jordägare.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade chefen för jordbruksdepartemen- tet särskilda utredningsmän för att verkställa den ovan angivna utredningen. Den sålunda tillsatta kommittén antog namnet 1936 års arrendeutredning.

Den omfattning vari jordbruksjord i vårt land upplåtes på arrende giver åt arrendeinstitutionen en framstående betydelse i vårt ekonomiska liv. Det är därför ett viktigt önskemål, att rättsreglerna rörande arrende innefatta den avvägning av skilda intressen, som kan antagas medföra största möjliga gagn ur synpunkten av det allmänna bästa. V-ad med arrendelagstiftningen avses sträcker sig vida längre än till det med privaträttsordningen i allmän- het förbundna syftet, att åstadkomma ordning och klarhet i rättsförhållan- dena så att tvister undvikas och gången i affärslivet underlättas. Uppenbart är att till arrendeinstitutionen äro knutna intressen, som mera direkt sam-

Arrende— utredningen.

manhänga med produktionen inom skilda grenar av vårt näringsliv liksom ock med de sociala betingelserna för en talrik grupp av medborgare i vårt land. Arrendelagstiftningen får vid sådant förhållande, vid sidan av sin ka- raktär av civilrätt i trängre mening, en särskild prägel av närings- och social- politisk reglering. Denna omständighet medför, att rättsreglerna på före- varande område jämförelsevis ofta måste bliva föremål för statsmakternas uppmärksamhet och överväganden. Härvidlag lärer det visserligen icke böra ifrågakomma, att ett visst ekonomiskt konjunkturläge får utöva något egent- ligt inflytande vid rättsreglernas utformning, varav såsom konsekvens skulle följa, att lagen finge undergå ändring alltefter de ständiga skiftningarna i det ekonomiska livet. Däremot torde kunna fastslås, att de på något längre sikt fortskridande förändringarna inom jordbrukstekniken eller beträffande and— ra faktorer inom produktionen liksom ock den allmänna sociala utveckling— en, med därav betingade förskjutningar i rättsuppfattning och i särskilda befolkningsgruppers livsföring och krav på viss levnadsstandard, utan alltför lång tidsutdräkt böra skänk-as nödigt beaktande. De talrika framställningar om arrendelagens ändring i skilda avseenden, som under senare år fram- kommit såväl inom som utom riksdagen, utgöra ett tecken därpå, att ifrå- gavarande lagstiftning icke genom 1927 års reform ingått i något mera var- aktigt viloläge.

Såsom i motiven till nuvarande lag framhålles, bör vid lagstiftning om arrende tagas till syfte att såvitt ske kan jordbrukets utveckling därigenom befordras. Emellertid kunna olika uppfattningar göra sig gällande om bästa sättet att fullfölja detta syfte. De allmänna intressen vilka här äro i fråga äro ägnade att beröra den grundsats om avtalsfrihet, som alltjämt bildar ut- gångspunkten för stora delar av vår privaträttsordning. Då redan den nu- varande allmänna arrendelagen i icke ringa utsträckning innefattar begräns- ningar i avtalsfriheten, innebär valet mellan fritt avtal och tvingande lagbud visserligen icke någon ny problemställning på detta område. De skilda yr- kanden som framställts angående ändringar i arrendelagstiftningen kunna dock uppfattas såsom uttryck för en växande tilltro till de tvingande lagbu- dens ändamålsenlighet vid tillgodoseendet av allmänna intressen. Vid en om— prövning, huruvida särskilda bestämmelser i lagen böra bliva tvingande eller om desamma såsom dispositiva böra få sättas ur tillämpning genom kontra- henternas avtal, bör naturligtvis synpunkten av allmänt gagn vara avgöran- de. Någon i sak tillfredsstållande prövning kan icke vinnas, om man med stöd av någon förutfattad teori anser den ena eller andra metoden bör-a erhål- la ett allmängiltigt förstcg. Av den erfarenhet som föreligger på detta områ- de kan på förhand dragas den slutsatsen, att valet av metod i nämnda hän- seende måste utfalla olika, alltefter skilda typer av arrendeavtal och alltefter beskaffenheten av den fråga som den särskilda lagregeln avser att lösa. Ar- rendeutredningen förbiser emellertid icke att den nackdel, som kan ligga i själva tvånget såsom säd-ant, bör tagas i betraktande, när det gäller att välja mellan en tvingande och en dispositiv anordning. Att en ViSS återhållsamhet med införande av tvingande lagregler torde böra iakttagas även med hänsyn

därtill, att det ofta kan vara vanskligt att på förhand bedöma verkningarna av en dylik regel, torde ligga i öppen dag. I detta hänseende må särskilt framhållas, att då jordens utarrendering förutsätter jordägarens frivilliga medverkan, en tvingande normering av rättsförhållandet kan tänkas ogynn- samt återverka på just den frivillighet, som utgör förutsättningen för att arrende överhuvudtaget skall komma till stånd. Effekten av en viss lag- regel kan härigenom lätt nog bliva en annan än den som därmed egentligen varit avsedd. Antydda förhållande ådagalägger ock, att lagstiftarens möj- lighet att med tvingande regler realisera syften av ena eller andra slaget på förevarande område långt ifrån kan betraktas såsom obegränsad.

Tyngdpunkten i de reformsträvanden som under senare är gjort sig gäl- lande ligger till synes på det socialt-humanitära planet. Givet är, att i den mån lagen icke finnes uppfylla skäliga och realiserbara krav på social rätt- visa för den befolkningsgrupp —— arrendatorerna — som med avseende å sina utkomstmöjligheter och personliga förhållanden i övrigt är i särskild grad beroende av arrendeinstitutionen, det är en viktig uppgift att tillse, att brister härutinnan avhjälpas, särskilt när så kan ske utan eftersättande av de utvecklingsmöjligheter i produktivt hänseende, som det likaledes bör åligga lagstiftaren att söka befrämja. Det har ofta framhållits att arrenda- torn — av ekonomiska såväl som av psykologiska orsaker -— merendels be— finner sig i en ställning av underlägsenhet i förhållande till jordägaren, en ställning som är ägnad att försvåra arrendatorns möjlighet att på egen hand hävda Sina befogade önskemål vid avtalsslutet. Tvivelsutan har man härmed angivit en synpunkt, som icke kan frånkännas en avsevärd betydelse inom det rättsområde varom här är fråga. Visserligen förhåller det sig ingalunda så, att en dylik underlägsenhet å arrendatorns sida kan betraktas såsom en regelmässig företeelse vid arrendeavtal överhuvudtaget. Jämte en erinran om de individuella fallens växlande karaktär måste i detta sammanhang be- tonas, att omfattande kategorier av arrendeavtal till sin natur äro sådana, att de kunna och höra uppfattas såsom resultat av förhandling mellan lik- ställd-a kontrahenter. Emellertid låter det sig icke förneka att berörda syn— punkt har en vidsträckt giltighet, och arrendeutredningen håller för sin del före, att densamma bör beaktas jämväl utanför det område — den nuvaran- de 5. k. sociala arrendelagstiftningen — där den hittills utövat väsentlig in- verkan på lagreglernas uppbyggnad.

Det medel varöver lagstiftaren förfogar, när det gäller att bereda ett sär— skilt skydd för den svagare parten i ett rättsförhållande, är det redan i an- nat sammanhang omnämnda, att begränsa avtalsfriheten genom tvingande lagbud. Även ett fullföljande av de socialpolitisk-a strävanden som föranlett ifrågavarande utredning leder sålunda till en omprövning av frågan, i vad mån tvingande lagregler i större omfattning bör-a ifrågakomma på detta om— råde. Härvid framställer sig omedelbart till eftertanke, att de arrenden, vil- ka för närvarande inrymmas under den i väsentliga delar alltjämt av av- talsfrihetens grundsats behärskade allmänna arrendelagen, sinsemellan förete- avsevärda olikheter med avseende å sin ekonomiska funktion och allmänna.

karaktär. Under den allmänna arrendelagen falla sådana till sin natur olik- artade avtal som exempelvis å ena sidan ett affärsföretags arrende av hu- vudgården till ett större gods, å andra sidan en skogs- eller lantar-betares arrende av ett obetydligt torpställe om några få tunnland åker. Detta för- hållande giver från början anledning förmoda, att åtskilligt står att vinna med en på detta område företagen kategoriklyvning, som möjliggör insättandet .av ett starkare socialt skydd med avseende å de rättsförhållan—den, där ett oavvisligt behov därav kan sägas föreligga. På sätt efterföljande framställ- ning kommer att visa har arrendeutredningen inför de socialpolitiska pro- blem, som uppställt sig till lösning, i stor utsträckning valt den utväg som härmed antytts.

I detta sammanhang torde även kunna framföras den reflexionen, att de arrendeavtal vilka — måhända delvis såsom följd av en allmänt tillämpad, nedärvd rättssystematik inom civilrätten _ kommit att framstå sås-om mera typisk-a och vilka därför kunna antagas ha i särskild grad uppmärksammats vid de nuvarande lagreglernas utformning, enligt statistikens vittnesbörd icke synas vara till antalet särskilt dominerande. Det förhåller sig till och med så, att en relativt synnerligen talrik klass av nyttjanderättshavare grunda sitt innehav av jord på avtal av i viss mening blandad karaktär, avtal beträffande vilka det knappast är fullt klart, huruvida de juridiskt böra hänföras till arrende-, whyres- eller arbetsavtal. Vid en reform av arren- delagstiftningen föreligger anledning att uppmärksamma dess-a gränsfall. Behovet av socialt skydd kan nämligen icke anses vara mindre för denna kategori av smärre nyttjanderättshavare än för dem, vilka såsom arrenda- torer av fastigheter av viss storleksordning och under vissa jordägare ansetts böra skyddas genom lagbestämmelser av social betoning. Svårigheten att juridiskt klassificera nämnda avtal synes ej böra avhålla från försöket att reglera dem på det sätt, som kan antagas bäst överensstämma med deras naturliga betingelser.

Vid utförandet av sitt uppdrag har arrendeutredningen sökt tillgodogöra sig det omfattande, delvis svåröverskådliga material, som hopats under den tidigare behandlingen av förevarande ämne. Detta material, som i viktigare .delar återgives i betänkandet, har emellertid i åtskilliga stycken synts tarva en komplettering genom nyare rön och iakttagelser. Arrendeutredningen har därför genom ett till åtskilliga sammanslutningar och enskilda utsänt fråge- formulär införskaffat ytterligare upplysningar rörande förhållanden ägnade att belysa behovet av ändrad lagstiftning. En viss inblick häri har även vun- nits genom en av arrendeutredningen företagen studieresa, berörande vissa orter i Uppland, Dalarna, Västmanland, Värmland, Dalsland, Bohuslän, Väs— tergötland, Halland, Småland, Östergötland och Södermanland. Av vad som framkommit vid undersökningen har arrendeutredningen, såsom närmare utvecklas i de särskilda avsnitten av detta betänkande, ansett sig kunna kon- statera behov av lagändring i ett flertal avseenden. Dessa behov ha dock i :stor utsträckning kunnat tillgodoses genom den i lagtekniskt hänseende jäm-

förelsevis enkla åtgärden att överflytta vissa grupper av arrenden till de spe- ciella reglernas tillämpningsområde.

Beträffande allmänna arrendelagen föreslår arrendeutredningen vissa änd— ringar, vilka dock endast beröra en mindre del av därstädes förekommande bestämmelser. Av sakliga nyheter må nämnas följande. —— Skriftlig form uppställes såsom ovillkorlig förutsättning för giltigheten av ett arrendeavtal. Om en fastighet på grund av muntligt avtal övertagits till brukande mot lega, skall enligt förslaget icke, såsom nu är fallet, endera kontrahenten kunna be- gära domstols fastställande av avtalet. Emellertid tillerkänner förslaget bru- karen under vissa villkor en rätt till ersättning, som lärer bliva ägnad att ga- rantera avtalens upprättande i skriftlig form. — Vidare föreslås vissa jämk- ningar i de bestämmelser som angå sublokation och substitution; sålunda er- håller regeln om arrendatorns rätt att efter hembud till jordägaren sätta an- nan i sitt ställe en något ökad räckvidd, i det den skall gälla när arrendeav- talet är slutet för viss tid ej understigande tio år. —— I fråga om syneinstitu— tet innebär förslaget den ändringen, att underlåtenhet att hålla syn icke skall principiellt betaga part möjligheten att föra bevisning rörande fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Den i laga ordning hållna och oklandrade synen bibehålles dock vid sin ställning såsom ett legalt bevis emot vilket mot- bevisning ej är tillåten. I ändamål att underlätta tillgången till kunniga syne- män medgiver förslaget, att syneman må tagas även från ort, som ligger inom annat tingslag än fastigheten. Slutligen ha de instruktionella föreskrifterna rörande tillvägagångssättet vid syn undergått viss komplettering till förebyg- gande av rättsovisshet eller rättsförlust i sådana fall, där synen icke omfattat allt vad till fastigheten hör. —— Tvingande karaktär skall enligt förslaget för- länas de bestämmelser (15 och 16 åå), som angå jordägares nybyggnadsskyl- dighet, i fall då byggnad genom vådeld eller annorledes blivit förstörd eller i större omfattning skadad, samt arrendators rätt att vid uppförande av ny byggnad i stället för byggnad som han mottagit i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden. — Reg- lerna om arrendators rätt till ersättning för utförda förbättringar utökas med ett stadgande, som berättigar arrendatorn till ersättning, när han å fastig- heten anlagt cementerad gödselstad. — Vidare föreslås förbud mot att arren- datorn genom förbehåll i arrendeavtalet förpliktas att erlägga sådan för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga, som författningsenligt åligger jordägaren. — Slutligen har i förslaget upptagits ett stadgande, som inskrän— ker användningen av skiljemannaförfarande i tvist angående arrendatorns rätt att kvarsitta å fastigheten.

Vidkommande den i allmänna arrendelagen (7 &) förekommande regle- ringen av arrendators arbetsskyldighet och vad därmed sammanhänger, inne— bär förslaget — som upptagit motsvarande reglering i en särskild underavdel- ning av nyttjanderättslagens arrendek-apitel — vissa väsentliga nyheter. En— ligt förslaget skall lega ej längre få utsättas i arbete; ett förbud som innebär att de hittillsvarande dagsverkstorpen i inskränkt bemärkelse avlysas. Där- emot betager icke förslaget jordägaren möjligheten att i själva arrendeavtalet

göra förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra arbete. Ersättning för sådant arbete skall enligt förslaget, ändå att i avtalet annorlunda blivit bestämt, utgå efter pris motsvarande det, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden gängse i orten. Denna regel föreslås skola gälla även med avseende å arbete, varom kontra- henterna träffat överenskommelse annorledes än i själva arrendeavtalet. —— En nyhet är vidare att arrendatorn, i fall där jordägaren ej tillhandahåller arbete som arrendatorn är skyldig utgöra, skall vara berättigad att uppsäga arrendeavtalet. Vid sidan av denna uppsägningsrätt bibehåller förslaget den särskilda rätt till skadestånd, som även enligt nuvarande lag under vissa för- utsättningar tillkommer arrendatorn. Regeln härom har i förtydligande syfte undergått viss omformulering.

Det huvudsakliga av de föreslagna förändringarna faller inom området för den sociala arrendelagstiftningen. Denna har i förslaget erhållit dels ett vä- sentligen vidgat tillämpningsområde dels ett i åtskilliga stycken nytt inne- håll. Enligt förslaget skola de sociala bestämmelserna med vissa undantag äga tillämpning, när upplåtelsen avser brukningsdel, som tillhör enskild per- son eller fideikommiss och lyder under huvudgård, liksom ock när jord upp- låtes tillhörande bolag, förening eller stiftelse eller 5. k. enskild spekulant, allt såframt ej arrendet omfattar odlad jord till en vidd överstigande tjugo— fem hektar. Någon s. k. nedre arealgräns upptages icke i förslaget. Härvid är dock att märka att åtskilliga bestämmelser — framför allt sådana som angå besittningstidens varaktighet — icke skola äga tillämpning, om med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande ar- betskraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetar- boställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Då genom arealgränsens borttagande avgränsningen nedåt för den sociala arrendelagstiftningen principiellt kommer att sammanfalla med den gräns som kan sägas föreligga mellan arrende och hyra, har det synts på- kallat att genom viss jämkning av bestämmelsen i 3 kap. 31 & nyttjande- rättslagen något närmare precisera sistnämnda gräns. Utvidgningen av till- lämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen har synts nödvän— diggöra vissa jämkningar även i uppsiktslagen. Sålunda föreslås en upp- mjukning av vanhävdsbegreppet; den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll skall ej anses såsom vanhävd, så framt byggna- den blivit obehövlig till följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften.

Den viktiga frågan om besittningstidens varaktighet har beträffande de sociala arrendena med nyss angivna undantag erhållit den lösningen, att istället för den nuvarande femtonåriga minimitiden föreslås en anordning med femårig minimitid i förening med optionsrätt. Enligt förslaget skall sålunda arrendatorn, där ej särskilt i lag angivet hinder föreligger, vid upp- låtelsetidens utgång äga rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Denna rätt till successiv förlängning av arrendet skall enligt förslaget icke upp—

höra efter visst antal år och skall vid arrendatorns frånfälle kunna övergå ä hans dödsbodelägare. Såsom hinder mot optionsrätt upptager förslaget, att arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeav- talet, att jordägaren avser att själv bruka fastigheten samt att det eljest på grund av särskilda omständigheter måste anses för jordägaren medföra syn- nerligt men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Kunna parterna ej enas om de arrendevillkor, som skola gälla för en ny femårsperiod, får spörs— målet härom avgöras genom skiljedom, varvid när ej annat bestämts i ar- rendeavtalet ledamöterna i jordbrukskommissionen skola vara skiljemän. Rörande tvist om optionsrätt eller om ändring i arrendevillkoren upptager förslaget särskilda detaljbestämmelser. Genom övergångsstadganden sörjes för att optionsrätten i vissa fall erhåller tillämpning även på avtal som slu- tits innan nya lagen träder i kraft. —— En nyhet är vidare, att arrendator, som förvarat sin optionsrätt, skall vara berättigad att i händelse av fastighetens försäljning lösa till sig fastigheten till samma pris som köparen utfäst. De närmare reglerna angående sådan rätt ha synts böra upptagas i en särskild lag om utövande av förköpsrätt. — I ändamål att tillskapa ökad garanti för den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad i det praktiska livet föreslås en anordning, enligt vilken det skall åligga jordägaren att efter ett arrende- avtals tillkomst inom viss tid till jordbrukskommissionen insända bestyrkt avskrift av avtalet. Finner jordbrukskommissionen vid granskning av avta- let, att detta innehåller bestämmelse som enligt lagen är utan verkan, skall enligt förslaget kommissionen så snart ske kan i rekommenderat brev lämna kontrahenterna besked därom. _— Slutligen ha även reglerna om dispens undergått viss omarbetning. Fråga om dispens från de sociala bestämmel- serna skall enligt förslaget i första hand prövas av jordbrukskommissionen. Mot kommissionens beslut får talan föras hos länsstyrelsen och ytterligare fullföljas hos Kungl. Maj:t.

I arrendeutredningens uppdrag har bland annat ingått att överväga, hu—

, ruvida bestämmelserna i den norrländska arrendelagen skulle kunna sam-

manslås med nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser till en ge- mensam social arrendelag för hela riket. Det synes från början uppenbart, att med en sådan sammanslagning skulle kunna vinnas fördelar ur syn- punkten av formell reda och överskådlighet. Tydligt är ock att de nyheter, som arrendeutredningen funnit sig böra föreslå och vilka äro avsedda att erhålla tillämpning även på norrländska arrenden, kunna lagtekniskt sett lättare genomföras om de upptagas i en gemensam lag, än om desamma sko- la inarbetas i två särskilda, efter olika system uppbyggda lagar.

En närmare jämförelse mellan norrländska arrendelagen, å ena, samt nyttjanderättslagen i förevarande delar, å andra sidan, giver vid handen att mellan de båda lagarna såsom i vederbörligt sammanhang kommer att

_ närmare påpekas — bestå en mängd sakliga skiljaktigheter. Emellertid sy-

nas av dessa endast en mindre del stå i något mera påtagligt samband med de olikheter — i fråga om natur, näringsliv och sociala förhållanden — som

givetvis föreligga mellan landets nordliga och sydliga delar. I den mån : skiljaktigheterna icke äro på sådant sätt betingade, möter tydligen icke något hinder att i likformighetens intresse företaga en utjämning, varvid beträf- fande varje detalj får avgöras, huruvida den ena eller andra lagens stånd- punkt bör föredragas eller eventuellt någon ny lösning genomföras. En 3 stor del av skiljaktigheterna sammanhänga med syneinstitutets olika kon— struktion i de båda lagarna. Då arrendeutredningen —— såsom vid behand— lingen av syneinstitutet kommer att närmare utvecklas — funnit nyttjande— rättslagens bestämmelser om syn utan olägenhet kunna tillämpas även i norra Sverige, ha sagda skiljaktigheter blivit eliminerade. Även i fråga om arrendators rätt till ersättning för varaktig jordförbättring har arrendeut— redningen ansett enhetlighet kunna vinnas. Förslaget har i denna del följt nyttjanderättslagens linje.

Emellertid ha de särskilda bestämmelser i norrländska arrendelagen, vil- ka angå arrendators rätt till skogsfång samt bete och vilka sakna mot- svarighet i nyttjanderättslagen, funnits utgöra hinder mot full enhetlighet. Då det icke synts lämpligt att utsträcka dessa bestämmelser till att gälla även för södra Sverige men desamma torde ha en icke ringa betydelse för arrendatorerna på många håll i norra Sverige, har arrendeutredningen an— sett sig böra bibehålla dessa bestämmelser för det geografiska tillämpnings— område som de för närvarande äga. Denna omständighet har emellertid icke ansetts hindra de sociala arrendebestämmelsernas sammanförande i en och samma lag. Arrendeutredningen har ansett sig böra föreslå, att sagda bestämmelser om skogsfång och bete införlivas med nyttjanderättslagen, ehuru med bibehållen begränsning av deras tillämpningsområde. I följd av denna anordning föreslås fullständigt upphävande av den norrländska arrendelagen.

Beträffande arrenden av ecklesiastik jord — i främsta rummet lönebostäl- len — gälla för närvarande allmänna arrendelagens regler, i den mån annat ej följer av vissa, i ecklesiastik boställsordning upptagna specialbestämmelä ser rörande sådana arrenden. De med förslaget avsedda ändringarna i all- männa arrendelagen kollidera icke med nämnda specialbestämmelser och bliva sålunda alltigenom tillämpliga på de ecklesiastika arrendena. En sär— skild fråga är, huruvida specialbestämmelserna — vilka bland annat tillför- säkra arrendatorn en på visst sätt konstruerad optionsrätt —— böra ändras i anslutning till den ordning som föreslagits i fråga om sociala arrenden. Här- ' vidlag synes dock uppenbart, att likformighetssynpunkten icke får tillmätas utslagsgivande betydelse. Då reglerna för ecklesiastika arrenden givetvis måste vara avpassade efter dessa arrendens särskilda beskaffenhet samt an— ledning ej föreligger, att de nu gällande år 1932 tillkomna reglerna skulle vara mindre tjänliga för sitt ändamål, har arrendeutredningen icke funnit skäl att nu revidera desamma.1

1 Ett av motivering åtföljt utkast till stadga angående stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastika arrendegårdar har den 15 augusti 1938 av särskild utredningsman, kammarrådet Tom Wohlin, avlämnats till chefen för ecklesiastikdepartementet.

I fråga om kronoarrenden gäller vid sidan av allmänna arrendelagens stadganden en omfattande specialreglering, som meddelats i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. Genomföres arrendeutredningens förslag, lärer denna administrativa författ- ning i ett par punkter böra jämkas i rent formellt hänseende. Härutöver inställer sig spörsmålet, i vad mån de inom sociala arrendelagstiftningen föreslagna nyheterna lämpligen borde vinna efterföljd även med avseende å kronoarrenden. Ehuru ändringar i sådant syfte icke synts arrendeutred- ningen ovillkorligen erforderliga, är det dock tänkbart, att önskemål om större likformighet kunna framkomma och att desamma anses förtjäna av— seende. Ett ställningstagande till dylika eventuella önskemål förutsätter emellertid en närmare undersökning av de särskilda förhållanden som måste beaktas i fråga om kronoarrenden, en undersökning som arrendeutredning- en i sakens nuvarande läge icke ansett sig lämpligen kunna företaga. Det har förefallit arrendeutredningen mera ändamålsenligt, att frågan om revi- sion av omförmälda förordning får anstå, intill dess det visat sig, om och i vilken mån arrendeutredningens lagförslag bliva genomförda.

Arrendeutredningen övergår härefter till att i särskilda avsnitt närmare beröra vissa till förevarande lagstiftning hörande frågor av mera principiell betydelse. Den motivering, som dessa olika avsnitt bland annat innehålla, utgör arrendeutredningens allmänna motivering. Härefter följer såsom en särskild avdelning en specialmotivering, som hänför sig till paragraferna i lagförslagen.

II. Arrendatorns besittningstid.

A. Frågan om minimiarrendetid i allmänhet.

Enligt allmänna arrendelagen skall arrendeavtal avslutas på viss tid eller ock för arrendatorns livstid, dock att där upplåtelsen angår fideikommiss. boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrendetiden så bestämd som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. Längsta arrendetiden är femtio år. Någon minimitid för arrendeupplåtelser finnes ej stadgad i allmänna arrendelagen.

Däremot innehåller den sociala arrendelagstiftningen bestämmelser om minimitid. Denna utgör vid arrenden under bolag och med dem likställda rättssubjekt femton år och vid arrenden under fideikommiss tio år. Emeller— tid är härvid att märka, att dessa bestämmelser icke äga tillämpning med avseende å förlängning av arrendeavtal. Om ett avtal varit gällande under den föreskrivna minimitiden, kan det därefter förlängas för huru kort tid som helst. Från stadgandena om minimitid kan vidare under vissa förutsätt- ningar erhållas dispens.

Att någon för alla arrenden gällande minimitid icke stadgats har av lag— beredningen motiverats sålunda:

De grunder, vilka över huvud kunde åberopas för en tvingande regel om att ut— arrendering skulle ske för bestämd tid, föranledde jämväl att arrendetiden icke borde sättas alltför kort; och det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke lagen borde tillika stadga en viss minimitid för arrende. Också hade man sett det för- slag framställt, att arrendetiden aldrig borde få sättas kortare än att den fullt motsvarade den vanliga omloppstiden vid ett ordnat skiftesbruk. Beredningen hade emellertid funnit en föreskrift i sådant syfte icke kunna upptagas i förslaget. Det finge icke förbises att fall kunde förekomma, då det för upplåtaren vore omöj- ligt att binda sig för en längre tid — t. ex. när han själv skulle inom en viss kor- tare tid lämna ifrån sig fastigheten — eller där det för honom vore angeläget att icke göra det — t. ex. när han önskade försälja fastigheten. I betraktande av dessa omständigheter och då det ju icke lämnades jordägaren öppet att genom förbehåll bereda sig en dylik handlingsfrihet, läte det sig icke göra att införa en lagstadgad minimitid. Förhållandets natur förde emellertid med sig att tiden icke gärna kunde sättas kortare än ett år. Det kunde nu synas som med en så kort minimitid föga vore vunnet genom föreskriften om arrendetidens fixering, då arrenden, som vore ställda på uppsägning, alltid komme att äga åtminstone lika lång varaktighet. Be- redningen hölle emellertid före att i själva verket skillnaden skulle visa sig vara högst väsentlig. När arrendetiden vore obestämd, låge det dock alltid såsom en naturlig förutsättning för avtalet att arrendet skulle sträcka sig över längre tid:

såväl jordägaren som arrendatorn funne detta i allmänhet lika önskvärt, och det vore nog endast under sådan förutsättning avtalet komme till stånd. Men under det att denna förutsättning vid ett på uppsägning ställt avtal stannade vid en tyst förhoppning, vilken sedermera när som helst kunde gåckas, tvingade nödvändig- heten av arrendetidens fixering kontrahenterna att åt densamma giva avtalets fasta form. Faktiskt torde en så kort arrendetid som ett år komma att användas endast i de undantagsfall, för vilka den verkligen vore av behov påkallad; i vanliga fall skulle jordägarens och arrendatorns gemensamma intresse föranleda en tidsbestäm- melse, som för ändamålet vore tjänlig.

Frågan om införande av en för arrenden i allmänhet avsedd minimitid har under senare år vid några tillfällen varit föremål för bedömande. Så- lunda uttalade jordsakkunniga på sin tid, att en bestämmelse om viss minimi- tid icke kunde givas generell tillämpning å arrendeupplåtelser. Dessa vore nämligen ej sällan beroende av rent tillfälliga omständigheter, och då den orsak som i dylika fall föranlett utarrenderingen ej längre förefunnes, önska— de ägaren i regel själv övertaga brukandet av fastigheten. Likaså avstyrkte andra lagutskottet vid 1936 års riksdag ett motionsvis framfört yrkande om att i allmänna arrendelagen föreskriva en minimitid av fem år. Utskottet framhöll därvid, utöver skäl som förut berörts, att fall kunde förekomma, då det jämväl ur arrendatorns synpunkt skulle vara olämpligt med en lag— bestämd minimitid.

Besittningens varaktighet är säkerligen en av de viktigare förutsättningar- na för att jordbrukets produktionsförmåga skall kunna upprätthållas och utvecklas. När det självägda jordbruket framställes såsom det ur ekono- misk och social synpunkt lyckligaste systemet för jordbruksnäringens utövan- de, så lärer en sådan uppfattning ha sitt stöd framför allt däri, att ägande- rätten, mer än någon annan besittningsform, bereder innehavaren och hans efterkommande möjlighet till varaktig och obruten besittning under genera- tioner framåt. Vad som sålunda kan sägas utgöra ett viktigt skäl för själva den privata jordäganderättens existens och som jämväl motiverar att åtgär- der vidtagas i syfte att underlätta tillkomsten av nya självägda jordbruk, måste självfallet vara av största betydelse, även när det gäller att rättsli- gen reglera det besittningsförhållande, vartill arrendeupplåtelsen giver upp- hov. Det har ofta framhållits att arrendatorn, endast om han är tillförsäk- rad en viss icke alltför kort tids tryggad besittning av den arrenderade fastig- heten, kan antagas vara benägen att ägna all sin omsorg åt jordbrukets för- kovran och igångsätta nyodlingsföretag och grundförbättringar. Att sådana uttalanden innefatta en riktig och bärande synpunkt torde vara ställt utom tvivel.

Den nu gällande allmänna arrendelagen möjliggör att arrendeavtal kun- na ingås för mycket kort tid. Intet hindrar att arrendeperioden sättes till allenast ett år. Att dylika ettåriga kontrakt även förekomma i praktiken torde vara allmänt känt. Huru pass vanliga dylika upplåtelser i själva ver- ket äro, därom lämnar tillgänglig statistik icke några bestämda sifferuppgif- ter. Det räcker härvidlag att konstatera — vad som för övrigt bestyrkes så-

Arrende- utredningen.

väl av utredningsmännens egna iakttagelser under företagen studieresa som av tidigare verkställda, i det följande delvis återgivna utredningar —— att de kortvariga arrendeupplåtelserna på ett eller ett par år, långt ifrån att utgöra några) sällsynta undantagsfall, fastmera på sina håll äro en av de vanligast förekommande typerna av arrenden.

En kortvarig arrendeupplåtelse behöver visserligen icke medföra, att ar- rendatorns faktiska besittningstid blir av lika kort varaktighet. I många och troligen i de flesta fall kommer en förlängning av arrendet till stånd, och genom dylika successiva förlängningar kan en arrendator kvarsitta å fastig— heten under avsevärd tidrymd och arrendet rent av bibehållas inom samma släkt under skild-a generationer. Vid bedömande av detta förhållande får ej heller förbises att en arrendator, som på grund av de föreliggande om— ständigheterna kan hysa en välgrundad förhoppning om avtalets successiva förlängning, kan väga inrätta sig därefter och sålunda driva jordbruket med dess framtida avkastningsförmåga i ögonsikte. Men även med beaktande av vad nu antytts står det likväl fast, att sådana yttre faktiska omständighe- ter icke kunna tillnärmelsevis ersätta vad en rättsligen tryggad besittning för längre tid förmår erbjuda. Korttiwdsupplåtelsen medför alltid — för den arrendator som tillträder fastigheten i förhoppning att där få kvarstanna un- der längre tid — en risk att arrendets fortsättande omöjliggöres genom för- höjning av legan eller på grund av annan omständighet. Att denna bristan- de trygghet kan inverka oförmånligt på arrendatorns sätt att sköta jordbru- ket och hos honom skapa en känsla av osäkerhet och vantrevnad torde icke kunna bestridas.

Önskemålet att bereda arrendatorerna en mera tryggad och varaktig be- sittningsrätt än som följer av nuvarande lagbestämmelser torde emellertid näppeligen kunna vinnas genom en enhetlig reglering. Svårigheten att ge- nomföra en dylik, för arrenden av alla typer gällande ordning bottnar ytterst i arrendeinstitutionens egen praktiska uppgift. Denna är, från en sida be- traktad, att möjliggöra jorvdäganderättens utövning i sådana fall, då ägaren av någon anledning icke lämpligen kan själv bruka den jord varom är fråga. Behovet av att anlita denna dispositionsform är av växlande varak- tighet, och härtill måste hänsyn tagas, för så vitt arrendelagen skall kunna tillfredsställande motsvara sitt syfte.

Ofta nog är en arrendeupplåtelse betingad av orsaker av mer eller mindre tillfällig karaktär. Såsom typiska må nämnas sådana fall, då en självägande jordbrukare på grund av sjukdom eller framskriden ålder ej längre lämp- ligen kan ägna sig åt jord-bruket, då en minderårig genom arv eller annorle- des övertagit en gård som han ännu icke är i stånd att förvalta eller då en person, som ej ämnar driva jordbruk, av någon anledning kommit att för- värva en egendom, vilken han vid lämpligt tillfälle önskar sälj-a. Ett tillfälligt arrende kan emellertid sägas föreligga, så snart egendomen icke är av den art, Vilken sedvanligen plägar bliva föremål för utarrendering. Om exempel- vis huvudgården inom ett gods i enskild ägo utarrenderas, är ett sådant ar-

rende tillfälligt i den mening nu åsyftas; det normala torde nämligen vara, , att en dylik huvudgård brukas av ägaren själv.

Vid arrenden av den tillfälliga karaktären förhåller det sig uppenbarli- gen i många [fall så, att jordägaren önskar binda sig endast för helt kort tid, enär han kan förutse eller har anledning räkna med ett snart upphörande av orsaken till utarrenderingen. Ett påbud om minimitid skulle i dylika fall försvåra möjligheten för jordägaren att genom utarrendering vidtaga en provisorisk anordning, som under rådande förhållanden kunde vara för honom ändamålsenlig och ur allmän synpunkt försvarlig. Genom sin osmi- dighet skulle en dylik regel även kunna i viss mån fördröja att jorden åter komme under ägarens egen brukning. Därest en allmän regel om minimitid införes i lagen, måste tydligen för sådana fall som nu berörts ett dispens- förfarande kunna äga rum. Emellertid torde något starkare skäl att över huvud stadga viss minimitid för de s. k. tillfälliga arrendena knappast föreligga. Vid dessa arrenden befinner sig arrendatorn sällan i den bero- ende ställning, att han icke utan stödet av en tvingande lagstiftning kan till- varataga sina intressen. Det kan även antagas att båda kontrahenterna i allmänhet ha fördel av att arrendeperioden icke sättes kortare än som är nöd- vän-digt med hänsyn till upplåtelsens tillfälliga karaktär.

På grund av vad nu anförts har arrendeutredningen kommit till det resul- tatet, att någon för alla arrenden gällande bestämmelse om minimitid icke bör införas i allmänna arrendelagen. Vid sådant förhållande bör tydligen efterföljande undersökning närmast inriktas på frågan, i vad mån de arrenden av permanent karaktär, vilka för närvarande lyda under all- männa arrendelagen, böra bliva föremål för en speciell reglering, åsyftande att tillförsäkra arrendatorerna en mera varaktig besittning.

Såsom permanenta kunna betraktas arrenden av kronojord och arrenden av ecklesiastik jord. Emellertid äro dessa arrenden underkastade särskilda administrativa regler, vilka synas i stort sett tillgodose de önskemål var- om här är fråga. Vad beträffar arrenden av kommunal jord torde ej heller föreligga något egentligt behov av skärpta regler i förevarande hänseende. Att genomföra sådana skulle ock möta särskilda svårigheter med hänsyn därtill, att kommunernas arrendeupplåtelser mycket ofta äro av tillfällig ka- raktär.

Vad som i detta sammanhang närmast intresserar är den stora grupp av arrenden, som avse fastigheter i de under enskild ägo befintliga jordkom- plexen av godstyp. I anslutning härtill torde även få komma i betraktande arrenden under stiftelser eller ideella föreningar.

B. Reglering av besittningstiden för vissa arrenden under enskilda jordägare, stiftelser och ideella föreningar.

Beträffande arrenden av enskilda jordägare tillhöriga torp och andra 3 fastigheter som ingå i godskomplex kan ur jordkommissionens enquéteredo- gör-else, såvitt den särskilt berör denna grupp av arrenden, utläsas i huvud- sak följande:

I fråga om arrendegårdar tillämpade fideikommissinnehavarna och de större enskilda jordägarna en arrendetid av i regel 5—10 år. Ofta nog stipulerades även längre arrendetid, särskilt i Sydsverige. För torpen vore däremot arrendetiden mycket växlande. Ej sällan vore den inskränkt till endast ett år. Kontrakt, vari arrendetiden lämnats obestämd, vore såvitt man kunde bedöma icke särskilt van— liga. Oftare förekomme däremot, att jordägare uppläte fastigheten på en i kon- traktet bestämd tid, varvid i detta tillades att avtalet, efter den bestämda kon— traktstidens utgång, likväl skulle äga bestånd tillsvidare, till dess uppsägning å nå— gondera sidan skedde.

Därest arrendatorn utan anmärkning fullgjorde kontraktets förpliktelser, finge avtalet i regel, om arrendatorn så önskade, förnyas på längre eller kortare tid vid kontraktstidens utgång. Det hade sålunda varit mycket vanligt, att arrendatorerna kvarsuttit en lång följd av år, under vilken tid kontraktet upprepade gånger för- nyats. Emellertid förekomme det jämväl i mycket stor utsträckning, att arrende- bruk ofta bytte brukare och att en arrendator ej sutte mer än en arrendeperiod på en och samma arrendegård. Denna mången gång livliga omsättning av arren- datorer kunde givetvis vara att tillskriva sådana orsaker som för högt arrende i förhållande till gårdens avkastning, betungande dagsverken, ekonomiskt trångmål, mindre gott förhållande mellan jordägare och arrendator o. s. v. Men även om dylika orsaker någon gång omnämndes, syntes de icke vara de vanligast före- kommande. Vida oftare framhölles det nämligen, att den ej sällan livliga om- flyttningen bland arrendatorerna vore att tillskriva den omständigheten att dessa efter en arrendeperiods utgång lämnade ett torp eller en arrendegärd för att i stället på arrende övertaga ett något större jordbruk än det tidigare brukade. På så sätt skedde ofta en steg för steg försiggående uppflyttning för mången jord- brukare, som börjat som jordbruksarbetare eller statkarl för att sedan övertaga ett torp och därefter en arrendegård, tills han slutligen lyckades förvärva ett eget jordbruk -—— målet för flertalet arrendatorers strävanden. En stor del arren- datorer lyckades emellertid icke nå den självägande ställningen. Icke alltid med- förde nämligen flyttningen från ett arrende till ett annat den väntade ekonomiska förkovringen. Tvärtom syntes just de täta ombytena och flyttningarna förklara den svaga ekonomiska ställning som kännetecknade mången arrendator. Orsa- kerna till de å s. k. dagsverkstorp och andra småtorp ofta förekommande flytt- ningarna och ombytena av torpare sammanfölle dessutom givetvis med orsakerna till den hos lantarbetarklassen i gemen så vanliga omflyttningen. Missnöjet med det ofria legoarbetet hos en och samma arbetsgivare för en ringa lön i jämförelse med den, som den till synes så frie och självständige industriarbetaren betingade sig, ohågan vid det tunga, för annans räkning utförda jordbruksarbetet, olusten över den långa arbetstiden vid jordbruket, ledan åt landsbygdens enformighet i jämförelse med vad städerna hade att bjuda i fråga om omväxling och nöjen, allt detta vore orsaker till det bland dagsverkstorpare och andra mindre torpare så ofta påtalade övergivandet av torpen för arbete vid industrien.

De i enquétesvaren omnämnda fall, då förnyad upplåtelse förvägrats arrenda— torn, fastän denne till fullo uppfyllt avtalets föreskrifter, vore ej talrika. Tidi- gare syntes dylika fall ha varit mycket sällsynta. Under de senare åren syntes de emellertid ha blivit något vanligare. En och annan uppgiftslämnare ställde denna här och var numera förekommande vägran att bevilja förnyad upplåtelse i samband med vissa av jordägarna befarade lagstiftningsåtgärder i jordfrågan. De allt oftare hörda kraven på arrendatorernas rätt till friköpning av sina arrende- bruk sades sålunda ha haft till följd, att en och annan jordägare vid arrendetidens utgång själv övertagit arrendegårdens brukning. Dylika fall torde emellertid, att döma av de få uttalandena härom, icke vara talrika. Vanligare vore däremot att jordägarna efter tillkomsten av ensittarlagen vägrat att på arrende upplåta nya jordområden till personer, som önskat å dessa områden på egen bekostnad upp- föra byggnader.

I kontrakten funnes vanligen utförliga bestämmelser med avseende å det fall alt arrendatorn avlede under arrendetiden. Dessa bestämmelser vore av mycket olikartat innehåll. Vanligast vore förbehållet att arrendet skulle upphöra med arrendatorns död. Dock torde det, även när sådant förbehåll funnes, i många fall tillstädjas stärbhuset att få kvarstanna vid arrendet till den ursprungligen kontrakterade arrendetidens utgång, därest jordägaren funne att stärbhuset kun— de uppfylla kontraktets förpliktelser. Sällsynt torde ej vara, att delägarna i boet önskade omedelbart frånträda arrendet.

Om det sålunda tämligen ofta förekomme, att stärbhuset kvarsutte den ur- sprungliga arrendetiden ut, måste det däremot anses mindre vanligt att efter nämn- da tids utgång arrendet för en ny arrendeperiod överginge till någon av arren- datorns familj. Ett dylikt bevarande av besittningsrätten inom en familj från den ena generationen till den andra hade tidigare förekommit bland annat i fråga om arrenden under vissa fideikommiss. Sådana arrenden hade under flera släktled kunnat övergå från far till son. Detsamma gällde de i smålandslänen och i vissa trakter av angränsande län så talrika torpen, tillhörande huvudsak- ligast. enskilda jordägare. När brukaren å ett dylikt torp dött, hade i regel nå- gon av sönerna trätt till. Fortfarande förekomme väl dylika fall tämligen tal- rikt och säkerligen torde de arrendegårdar och torp icke vara så få, vilkas besitt- ningsrätt gått så att säga i arv under ett eller annat århundrade inom en och samma släkt och än i dag innehades av denna.

De ingångna svaren gåve emellertid oförtydbara bevis på att denna besittnings- rättens bevarande inom en och samma släkt i stort sett tillhörde ett förflutet tids_ skede. De nya åskådningarna och det förändrade tänkesätt i ekonomiska och sociala ting, som landsbygdens olika folklager under de senaste årtiondena till- ägnat sig, hade nämligen i hög grad förändrat såväl jordägarnas som arrendato- rernas uppfattning i fråga om här berörda förhållanden. Det tidigare mer patri- arkaliska förhållandet mellan jordägare och arrendator hade numera försvunnit. Under den sociala rörelse, som begynt även å landsbygden, hade de band av mera personlig natur, som tidigare förenat jordägare och arrendator, avskurits, och båda parterna anlade numera i regel uteslutande ett ekonomiskt betraktelsesätt vid arrendeförhållandenas ordnande. För jordägaren hade det blivit likgiltigt vem som brukade hans arrendejord, om blott arrendatorn uppfyllde arrendevill- koren. Något intresse av att arrendegårdens besittningsrätt bevarades åt arren- datorns efterlevande hade jordägaren därför icke. Bjödes högre arrende av nå- gon annan, funnes för jordägaren intet skäl att låta de efterlevande kvarsitta. I flertalet fall torde det emellertid icke vara beroende på jordägarens vägran att medgiva förnyad upplåtelse åt arrendatorns efterlevande utan på dessas obe- nägenhet för dylik upplåtelse, att arrendet lämnade arrendatorns familj. I upp- giftslämnarnas utsagor anfördes nämligen ofta, att barnen till arrendatorer eller torpare i regel icke ville efterträda föräldrarna. Vore barnen vuxna, hade de i

regel lämnat arrendegården eller torpet och sökt sig in på andra levnadsbanor än jordbruket. Industrien syntes sålunda i stor utsträckning ha rekryterats bland av- komlingarna till arrendatorerna och torparna. För de barn, som växt upp å torpet eller arrendegården, hade föräldrarnas bundna ställning i förhållande till jordägaren, de ofta nog tryckta ekonomiska förhållandena i hemmet men fram— för allt den osäkra besittningsrätten icke inneburit några lockelser till att träda i föräldrarnas fotspår. Ytterligare hade givetvis bidragit den alltmer utbredda ovil— jan mot jordbruksarbete. När därför under de senaste årtiondena utkomstmöj— ligheterna inom andra näringsgrenar än jordbruket varit så talrika, vore det givet att det blivit mindre vanligt, att vid arrendatorns eller torparens död förnyad upp- låtelse skett till någon inom familjen. Alldeles särskilt gällde detta de talrika små torpen och lägenheterna inom det sydsvenska höglandet, såsom i smålands- länen samt vissa delar av Älvsborgs och Skaraborgs län. Dessa små jordbruk hade givit sina brukare en så knapp bärgning, att det för barnen i regel varit en tvingande nödvändighet att, så snart de kunnat, söka vinna utkomst å annat håll. Till mycket stor del hade detta skett genom emigration. När de gamla brukarna å nämnda torp och lägenheter dött eller måst avflytta på grund av hög ålder och oförmåga att sköta jorden, hade dessa brukningsdelar i ett mycket stort antal fall icke fått några nya brukare utan lagts i ödesmål. Husen hade rivits eller för- fallit. De små åkertegarna hade fått igenväxa. Tusentals dylika små jordbruk. som på sin tid brutits med mycken möda, hade på detta sätt försvunnit under de senaste årtiondena. Att så skett hade givetvis berott därpå att dessa jordbruk icke kunnat försörja sina brukare annat än under så knappa villkor, att de ej kunde tillfredsställa den nuvarande generationen med dess krav på en högre lev» nadsstandard.

Av såväl uppgiftslämnarnas meddelanden som de till jordkommissionen insän- da kontraktsexemplaren framginge, att det vore mycket sällsynt, att i arrende- avtalen förekomme förbehåll för arrendatorn eller, därest denne vore död, för någon av hans familj, att vid arrendetidens utgång få ny upplåtelse. Dylika för- behåll förekomme emellertid bland annat i vissa fideikommisskontrakt från Söder- manlands och Östergötlands län. De ingångna utsagorna gåve inga upplysningar om huruvida sådana förbehåll i sin praktiska tillämpning visat sig giva arrenda- torerna en mera tryggad besittningsrätt.

Enligt det av jordkommissionen framlagda utkastet till lag angående vissa jordbruksarrenden skulle upplåtelse av arrende ske på viss tid, ej understi- gande femton år, eller ock för arrendatorns livstid. Vid arrendetidens utgång skulle arrendatorn i regel äga rätt till förnyat arrende för en tid av femton år (optionsrätt). Lagen skulle —— under villkor att fastighetens areal var av viss storleksordning — äga tillämpning bland annat å arrende av jord å landet, som vid arrendeavtalets ingående tillhörde enskild person eller fidei- kommiss, där arrendet avsåge till huvudgård hörande hemman, hemmans- del, torp eller annan jordbrukslägenhet. Jordkommissionens förslag innebar sålunda att en reglering, avseende att bereda arrendatorn en mera varaktig besittningsrätt, skulle genomföras beträffande den kategori av arrenden, var- om i detta sammanhang är fråga. I motiven åberopade jordkommissionen den utredning som framkommit genom ovanberörda, av kommissionen verk- ställda enquéte. Den föreslagna regleringen, som avsåge att bereda arrenda- torn något av den självständighet och trygghet som vore utmärkande för den självägande bondens ställning, behövde enligt kommissionens åsikt icke bli- va oskäligt betungande Vför jordägaren. Härutinnan ville kommissionen sär-

”.

skilt framhålla, att regleringen endast skulle gälla fastigheter, vilka vore av jordägaren avsedda att ständigt utarrenderas.

Två av jordkommissionens ledamöter (herrar Olsson och Wohlin) intogo beträffande förevarande spörsmål en annan ståndpunkt än majoriteten. De anförde i avgiven reservation följande:

Vid övervägande av frågan om på enskild jord sittande nyttjanderättshavares rättsliga ställning hade reservanterna ej kunnat övertygas om lyckan av att för sådana i lag stadga en viss minimiarrendetid i likhet med vad som vore föreskri— vet i den för bolagsarrendatorer och med dem jämställda gällande s. k. norr- ländska arrendelagen. För reservanterna avgörande hade härvid varit, att en dy- lik lagstiftning knappast kunde begränsas till sådana utarrenderade fastigheter, för vilka arrendet uteslutande utgjordes i penningar och vilka hade ett sådant läge, att deras samband med huvudfastigheten vore ringa eller intet. Hänsyn till konsekvens skulle fastmera fordra, att den lagliga minimiarrendetiden komme att gälla även för torpare, som utgjorde arbetsprestationer till en huvudgård eller vil— kas lorpområden genom sitt läge på marken vore sådant, att sambandet mellan dem och huvudgården icke borde genom vare sig nu omnämnda eller annan lag- stiftning tvångsvis sönderbrytas. Då givetvis ett förfarande av detta slag vore lik- tydigt med ett synnerligen svårartat ingripande i huvudfastigheternas arbetsför- håll-anden eller eljest bleve för dessa fastigheter skadligt, kunde en sådan lagstift— ning icke av reservanterna förordas och följaktligen överhuvudtaget icke en lag- stiftning rörande minimiarrendetid för i enskild ägo befintliga utarrenderade fas- tigheter. Det torde häremot invändas, att lagstiftaren med denna ståndpunkt underläte att skyddande ingripa mot många i osäker rättslig ställning sittande torpare. Invändningen kunde naturligtvis förstås och även uppskattas till det värde den kunde äga, men det gällde här som alltid att väga skälen för och emot. Rescrvanterna hade då icke av förebragt utredningsmaterial övertygats om att dagsverkstorparna eller andra torpare å enskilda gods inom landet numera i stort sett befunne sig i en så betryckt och osäker ställning, att ovan anförda betänklig— heter måste vika. Redan den s. k. torpkommissionen hade konstaterat, att en allt större omsättning kunde iakttagas på de å enskilda gods upplåtna torpen samt att mångenstädes torparna själva, särskilt yngre sådana, vore obenägna för att binda sig vid ett torpkontrakt på längre tid. Sedan dess hade utvecklingen ytter- ligare gått i denna riktning, och man kunde ingalunda vara säker på att flertalet torpare på vårt lands enskilda egendomar numera skulle anse en sådan för båda parterna bindande längre minimiarrendetid för dem gagnelig. Tänkte man sig åter, att endast jordägaren, men icke torparen, skulle vara bunden av ett sådant lagstadgande, så bleve detta desto mera hinderligt för den förre vid skötseln av hans egendom. Det borde, då fråga vore om enskilda jordbruksegendomar, städse hållas i minnet, att administrationen av sådana fastigheter hade väsentligt annan karaktär än administrationen av stora bolags— och bruksegendomar. I förra fallet utgjorde dagsverkstorparna vanligen en del av det arbete, som krävdes för huvud- gårdens drift, medan en annan del utgjordes av statare, drängar och pigor samt tillfälliga arbetare. Jordägaren borde här ha i sin hand att relativt fritt bestäm- ma om de olika arbetssystemen, allt efter de ekonomiska konjunkturernas väx- lingar samt andra på hans ekonomi inverkande förhållanden.

Då reservanterna sålunda, vad anginge arrendegårdar och torplägenheter å en- skilda personer tillhörig mark, icke kunde förorda omnämnda mera genomgri- pande förändringar i gällande arrendelagstiftning, framställde sig emellertid spörs- målet, om icke vissa lagstiftningsåtgärder på detta område ändock kunde anses på grund av vunna erfarenheter behövliga. För många arrendatorer och torpare aven på enskilda egendomar medförde arrendetidernas förkortande till allenast

ett fåtal eller endast ett enda år utan tvivel en osäkerhet i besittningen, som man gärna skulle önska undanröjd, för såvitt att detta läte förena sig med jordägarens berättigade intressen. Reservanterna hade efter övervägande av detta spörsmål kommit till den uppfattningen, att man utan att störande ingripa i den enskilda avtalsfriheten borde kunna i lag föreskriva, att sådana arrendeavtal som här av- såges borde innehålla bestämmelse om huruvida nyttjanderättshavaren ägde eller icke ägde s. k. optionsrätt vid arrendets förnyande, samt att, om ingen bestäm- melse av detta slag förekomme i arrendekontraktet, nyttjanderättshavaren skulle anses äga sådan optionsrätt.

Jordsakkunniga åberopade till stöd för sitt förslag en av dem verkställd utredning, grundad på uppgifter från ett flertal jordägare. I denna utred- ning hade, såvitt nu är i fråga, framhållits följande:

Vid utarrendering av gårdar och torp under fideikommiss och andra större gods rådde mycket skiftande förhållanden. Arrendetidens längd växlade meren— dels mellan fem och tio år. Upplåtelser på kortare tid än fem år vore emellertid icke ovanliga. Ej sällan förekomme vid upplåtelser av torp en upplåtelsetid av allenast ett år. Därvid innehölle kontrakten understundom den bestämmelsen, att om uppsägning ej skedde inom viss tid före arrendetidens utgång, arrendet för- längdes på ytterligare ett år för varje gång. Ej heller vore det ovanligt vid torp— upplåtelser, att viss arrendetid ej bestämdes. Särskilt torde detta vara förhållan— det, då arrendekontrakt ej upprättades. Ett stort antal arrendegårdar under gods och fideikommiss i olika delar av landet upplåtes för en tid av fem år. På vissa orter förekomme en upplåtelsetid av sex år. En arrendetid av tio år syntes vara allmänt bruklig vid utarrendering av gårdar under de större skånska godsen. Vid dessa förekomme emellertid ej sällan ännu längre tid, upp till femton år. Beträf- fande torp torde dock upplåtelsetiden ofta vara avsevärt kortare. Längre arren— detid än femton år torde, såvitt de sakkunniga kunnat utröna, förekomma endast undantagsvis.

Därest arrendatorn under arrendetiden visade sig skötsam, torde i regel vid arrendetidens slut erbjudas honom förnyat arrende. Många arrendegårdar under de större godsen och fideikommissen hade sålunda under flera generationer bru- kats av samma släkt. I regel innehölle dock arrendekontrakten icke någon be- stämmelse om företrädesrätt för arrendatorn till nytt arrende.

Bland arrendatorerna, i synnerhet dem vilkas kontrakt gällde för kort tid, hade uttalats såsom önskemål, att viss minimiarrendetid måtte stadgas. Beträffande längden av denna tid hade önskemålen varit olika. Flertalet av de arrendatorer, som uttalat sig i frågan, hade ansett en tid av tio år vara lämpligast. Röster hade emellertid även höjts för femton år och längre tid.

Enligt jordsakkunnigas förslag skulle den ifrågavarande gruppen av arrenden komma att omfattas av föreslagna bestämmelser rörande fem— årig minimitid samt optionsrätt för ytterligare två femårsperioder. Dessa bestämmelser skulle nämligen —— under villkor att fastighetens areal var av viss storleksordning — gälla med avseende å torp eller annan till huvud- gård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lydde under huvudgård. Bestämmelserna skulle därjämte äga tillämpning beträffande annan i enskild ägo varande jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet varit upplåten på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upp- låtelsen.

I motiven uttalade de sakkunniga —— beträffande såväl nu förevarande som andra grupper av arrenden — bland annat följande:

Utredningen hade visat, att vid arrendeupplåtelser i skilda delar av landet arren— detiden ofta bestämdes så kort, att arrendatorn icke erhölle nödig trygghet för jordbrukets bedrivande. Anledningen härtill torde huvudsakligen vara att söka i en obenägenhet hos jordägarna mot långvariga upplåtelser men även i viss män i en strävan hos arrendatorerna att erhålla en större rörelsefrihet, vilken strävan * särskilt under kristiden med dess stora svängningar på det ekonomiska området varit förhärskande. Jordägarnas obenägenhet mot att upplåta arrendeställena för längre tid föranleddes ej sällan av en önskan och understundom av ett av det ekonomiska läget förestavat tvång att vid första lämpliga tillfälle försälja fastig- heterna. Merendels torde emellertid denna obenägenhet härleda därav, att jord— ägarna (särskilt då de vore bolag) huvudsakligen betraktade arrendatorerna, även om dessa brukade jämförelsevis stora ställen, såsom arbetare vid jordägarnas jordbruk eller skogsbruk och därför icke ville för en mera avsevärd tid binda sig vid arrendatorer, som kanske visade sig ovilliga eller olämpliga för sådant arbete. Vid övervägande av de lagstiftningsåtgärder, som av de förefintliga missförhål— landena påkallades, syntes det de sakkunniga uppenbart, att en bestämmelse om viss minimitid icke kunde givas en generell tillämpning å arrendeupplåtelser. En sådan bestämmelse måste begränsas till de upplåtelser, vilka enligt erfarenheten vore av mera stadigvarande beskaffenhet.

Två av kommitténs ledamöter (herrar Pettersson och Gabrielsson) mot— satte sig de av majoriteten införda bestämmelserna om minimitid och options— rätt för ifrågavarande kategori av arrenden. De anförde i huvudsak föl- jande:

Även om mellan bolagsarrenden och ifrågavarande arrenden under enskilda jordägare i ett avseende rådde en viss likhet, förekomme i andra avseenden stora olikheter. Hos en enskild jordägare framträdde behovet att disponera över sin jord på ett helt annat och starkare sätt än för bolagen. Hos den förre brötes ägan- derätten ofta och oberäkneligt av de mest skiftande anledningar såsom dödsfall, arvskifte, ekonomiska svårigheter m. m., vilket gjorde att en tvångslag innebäran- de en lång arrendetid ofta komme att för honom medföra de svåraste ekonomiska konsekvenser och kännas som en orättvisa och ett obehörigt intrång i hans ägan- derätt. Någon motsvarighet härtill funnes ej i nämnvärd grad hos bolagen. Be- träffande fideikommissen vore ju behovet av en sådan mera obeskuren förfogan- u derätt ej så framträdande, men i samma mån som fideikommissjorden i allt större * omfattning bleve föremål för försäljning och denna tendens vore påtaglig — komme detta behov att ökas. Varje tvångslagstiftning med längre arrendetid : måste uppenbarligen motverka och fördröja en utveckling till ökning av den själv-

ägande bonde- och småbrukareklassen. Det vore synnerligen svårt att påvisa nå- got verkligt behov av en sådan lagstiftning för fideikommissen. Man kunde gott ' säga., att förhållandena stabiliserat sig på det sätt, som för varje trakt stode bäst ; i överensstämmelse med folkets vanor och önskemål. Huruvida jord tillhörande " enskild person varit utarrenderad en längre eller kortare tid vore i regel beroende ! av personliga och andra förhållanden av de mest skiftande slag. Att nu låta den omständigheten, att en egendom på grund av dylika, kanske rent tillfälliga orsaker varit utarrenderad i trettio år, föranleda tillämpning av en särskild lag, syntes reservanterna orimligt. Vidare borde beaktas, att svårigheterna att — på sätt skett i fråga om bolagsarrenden — avgränsa lagens giltighetsområde säkerligen bleve avsevärt större, då det gällde att av det stora antalet enskilda tillhöriga ar- rendehemman avskilja vissa grupper och ställa dem under särskilda bestämmel-

ser. Huru oerhört många tvistiga gränsfall, som här komme att uppstå, och hur svårt det måste bliva att konstatera arrendetidens längd och alla därmed för- knippade omständigheter, torde vara uppenbart. Reservanterna fruktade, att en dylik lagstiftning långt ifrån att gagna i stället komme att giva upphov till många tvister och svårigheter.

Enligt den proposition, nr 182, varigenom frågan om reform av arrende— lagstiftningen förel-ades 1927 års riksdag, skulle ifrågavarande grupp av ar- renden vara underkastad bestämmelse om femtonårig minimitid för upplå— telsen. Däremot skulle någon optionsrätt ej påbjudas.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet tillstyrkte, att en minimi- tid av tio år lagfästes i fråga om fideikommissarrenden, men avstyrkte, att arrenden under vanliga gods indrogos under bestämmelsen om minimitid. I sistnämnda hänseende anförde utskottet följande:

Beträffande dessa arrenden funne utskottet det vara varken behövligt eller lämp— ligt att införa tvingande bestämmelser om minimitid. Utskottet hade icke av den förebragta utredningen kunnat finna, att vid dessa arrenden sådana missförhål- landen i fråga om upplåtelsetidens längd förelåge, att ett ingripande på lagstift- ningens väg kunde vara befogat. Arrendeupplåtelser under enskilda jordägare i allmänhet saknade också den varaktiga beskaffenhet, som i fråga om arrenden under bolag och fideikommiss talade för lagstadgandet av en längre minimitid. Som regel upphörde utarrenderingen av nu ifrågavarande ställen förr eller senare i följd av ägarens dödsfall eller fastighetens försäljning. Härtill komme, att många av de större enskilda egendomarna, särskilt i södra Sverige, vore för sin drift vä- sentligen beroende av den arbetskraft, som erhölles från jordbrukstorpen. En lag— stadgad minimitid, särskilt så lång som femton år, skulle utan tvivel komma att inverka störande på driften av huvudgårdarnas jordbruk. Ej heller i andra av— seenden funne utskottet särskilda tvingande bestämmelser vid dessa arrenden vara påkallade.

Åtskilliga medlemmar av utskottet reserverade sig mot utlåtandet i denna del och ansågo att ifrågavarande arrenden borde hemfalla under bestämmel— serna om minimitid.

Vidkommande arrenden under stiftelser och ideella föreningar uppg-avs i jordkommissionens enquéteredogörelse, att sagda grupp vore den, som utvi- sade den längsta genomsnittliga arrendeperioden. För dessa upplåtelser överenskommes i allmänhet om en arrendetid av tjugu år. Förnyad upplä- telse vore mycket vanlig, och vissa kontrakt innehölle jämväl förbehåll om rätt för arrendatorn eller, i händelse av hans död, för någon av hans familj, att vid arrendetidens utgång erhålla ny upplåtelse. Emellertid synes jord- kommissionen icke ha ifrågasatt, att förevarande grupp av arrenden skulle hemfalla under de av kommissionen föreslagna sociala arrendebestämmel— serna.

Jordsakkunniga uttalade i sin allmänna motivering, att arrenden under stiftelser och ideella föreningar _ vid vilka arrenden en upplåtelsetid av tjugu år syntes vara regel — torde vara att anse såsom permanenta arrenden, och att sålunda bestämmelserna om minimitid och optionsrätt skulle gälla även beträffande dessa arrenden. Emellertid upptogo de sakkunniga icke i sitt

lagförslag något stadgande med särskilt avseende å arrenden under stiftelser och ideella föreningar. Den reglering förslaget innehöll med avseende å arrenden av fastigheter under huvudgård och av jord, vilken utan andra av- brott än av tillfällig beskaffenhet varit upplåten på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen, ansågs tydligen i stort sett inbe- gripa jämvål den kategori av arrenden varom nu är fråga.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen var det under förarbetena till 1927 års lagändringar starkt ifrågasatt att bereda arrendatorerna under de enskilda godsen det särskilda skydd med avseende å besittningstiden, som en tvingande lagstiftning förmår erbjuda. Jordkommissionen och jordsak- kunniga föreslogo härutinnan såväl minimitid som optionsrätt, och i den till riksdagen avlämnade propositionen voro ifrågavarande arrendatorer inbe- gripna under den däri föreslagna regeln om femtonårig minimitid.

Det utredningsmaterial, som förebragts till stöd för de sålunda framikom- n-a förslagen och som efter allt att döma kan anses belysande även för nu rådande förhållanden, giver enligt arrendeutredningens mening belägg för önskvärdheten och behövligheten av en reform i angiven riktning. Arrende- utredningen måste härvidlag förutskicka, att en avtalad besittningstid om fem till tio år, när kontraktet icke tillförsäkrar arrendatorn någon företrädesrätt till nytt arrende, icke kan anses uppfylla de anspråk, som i förevarande hänseenden torde böra ställas på arrendeförhållanden av denna kategori. Vilken mening man emellertid än må hysa härom, torde dock den omstän- digheten, att många arrendeavtal ingås för tidsperioder om allenast ett eller ett par är, få anses ådagalägga behovet av en reform på detta område.

Emot en minimitidsreglering för hithörande arrenden har i främsta rum- met invänts, att desamma i allmänhet saknade den varaktiga beskaffenhet, som i fråga om arrenden under bolag och fideikommiss kunde motivera en lagfäst minimitid. Beträffande denna invändning torde visserligen få med- giv-as, att fastigheter som lyda under huvudgårdar i enskild ägo i något större utsträckning än bolags- och fideikommissfastigheter äro underkastade väx- lingar med avseende å ägarens person samt formen för äganderättens utöv- ning. Det förekommer naturligen då och då, att en arrendegård eller ett torp genom försäljning utbrytes från godset eller att en dylik fastighet i bruk- ningshänseen—de fören-as med huvudgården eller eljest disponeras på annat sätt än genom utarrendering. Den anmärkta olikheten mellan ifrågavarande arrenden samt bolagsarrendena torde emellertid icke kunna betraktas annor- lunda än såsom en gradskillnad, vilken knappast kan tilläggas någon utslags- givande betydelse vid bedömandet av den föreliggande principfrågan. Erfa- renheten giver ju dock vid handen att de merendels talrika brukningsdelar, vilka tillsammans med huvudgården bilda ett egendomskomplex av godstyp, regelmässigt äro utarrenderade. Det ekonomiska samband, som råder mellan alla dessa arrendegårdar och torp, å ena, samt huvudgården, å andra sidan, upprätthålles sedvanligen oberoende av skeende förändringar med avseende å äganderätten till godset. Typiska för denna sammanhållning äro icke minst

6—388572.

Arrende- utredningen.

sådana avtal, där med huvudgårdens upplåtande på arrende följer rätt för arrendatorn att uppbära arrendeavgifter eller eljest utöva jordägarens rättig- heter till de underlydande fastigheterna. Godset i den mening nu åsyftas representerar en hushållningsform, som kan sägas i praktiken förutsätta till- lämpning av arrendesystem. Beträffande de underlydande fastigheterna fö- religger i stort sett en permanent orsak till utarrendering, och en långvarig besittningstid för arrendatorn står därför i god överensstämmelse med arren— deupplåtelsens ändamål samt förhållandena i övrigt. En minimitidsreglering utesluter för Övrigt icke, att hänsyn tages till de särskilda omständigheter som kunna vara förknippade med en viss arrendeupplåtelse. För dylika un- dantagsfall bör naturligen, i likhet med vad som skett på andra områden, dispensutvägen hållas öppen.

Såsom en ytterligare invändning mot minimitidsreglering för nu ifrågava- rande arrenden har uttalats, att en sådan lagstiftning skulle komma att in- verka störande på driften av huvudgårdarnas jordbruk. Då det uppenbarli— gen av dessa arrenden endast är en del — och av utvecklingen att döma en alltmer förminska-d del — där arrendatorn tillhandahåller jordägaren arbetskraft, synes denn-a invändning knappast leda längre, än att vissa arren- den borde undantagas från regleringen på motsvarande sätt som skett inom nu gällande sociala arrendelagstiftning. Härvidlag ha visserligen reservanter inom jordkommissionen gjort gällande, att ett avskiljande av sådana torp- upplåtelser, vilka vore av betydelse för huvudgårdarnas jordbruk, ej lämp- ligen läte sig genomföra; en synpunkt som föranlett dessa reservanter att motsätta sig minimitidsreglering jämväl för övriga arrenden under enskilda gods. Arrendeutredningen — som i annat sammanhang återkommer till spörsmålet i vad mån sådant avskiljande bör ske1 — kan för sin del ej till— mäta antydda svårigheter någon avgörande betydelse. Det sociala skydd som arrendatorerna i förevarande hänseende eftersträva bör icke rimligen avvisas enb-art på den grund, att regleringen i (följd av en schematisk gräns- dragning icke komme att inbegripa alla de arrenden, där en sådan hjälp är önskvärd, eller att regleringen å andra sidan komme att undantagsvis omfatta jämväl ett och annat arrende, där dess tillämpning kunde befaras medföra viss olägenhet.

På grund av det anför-da vill arrendeutredningen principiellt förorda, att arrenden av enskilda jordägare tillhöriga torp eller andra fastigheter som ingå i godskomplex bliva underkastade tvingande bestämmelser med avse- ende å arrendatorns besittningstid. Den utvidgning av den sociala arrende- lagstiftningen, som i följd härav lärer blivaerforderlig, bör enligt arrendeutred— ningens mening inbegripa jämväl arrenden under stiftelser och ideella för- eningar, och detta oavsett, huruvida dylika arrenden avse fastigheter i gods- komplex eller icke. Visserligen torde arrendatorer under stiftelser och ideella föreningar redan under nuvarande förhållanden i stort sett åtnjuta den för— män, »som följer av en relativt långvarig arrendetid. Emellertid torde det av hänsyn till följdriktighet vara motiverat, att dessa arrenden, vilka tvivels-

1 Jfr nedan 5. 254.

utan äro av utpräglat permanent karaktär, icke uteslutas från den särskilda reglering som vid permanenta arrenden i allmänhet avser att bereda arren- datorerna en trygga-d och var-aktig besittningsrätt.

I vad mån det kan anses påkallat att från en reglering av förevarande slag undantaga vissa större arrenden av mera affärsmässig läggning är en fråga till vilken arrendeutredningen får anledning återkomma.1

C. Frågan om införande av optionsrätt.

Enligt norrlandskommitténs förslag skulle arrendeupplåtelse ske på arren- datorns livstid eller för viss tid, ej understigande tjugu år. Emellertid skulle arrendatorn äga rätt att, sedan fem arrendeår tilländagått, avträda arrendet å tid, vartill detsamma blivit av honom i laga ordning uppsagt. Vid arrende på viss tid skulle avtalet kunna efter varje upplåtelse om minst tjugu år förlängas för en gång jämväl på kortare tid. Förslaget innefattade ej något påbud om optionsrätt. I motiveringen anförde kommittén bland annat föl- jande:

Det tjuguåriga arrendet hade på grund därav, att denna arrendetid användes vid utarrendering av kronans domäner, i folkuppfattningen fått en viss hävd såsom en lämplig tidsperiod för ett normalt arrende. En arrendator, som tillträdde ett dylikt arrende vid den ålder, när personer av allmogeklass i allmänhet sökte skaffa sig egna jordbruk, visste då, att han för sin kraftigaste mannaålder hade sitt ar— betsfält givet och att han själv kunde få under avsevärd tid njuta frukterna av de förbättringar det lyckats honom att åstadkomma. För en jordägare kunde det visserligen i allmänhet förefalla rätt olägligt att vara nödsakad binda sig vid ett arrende för så lång tid som tjugu år. Men denna olägenhet, om än avsevärd när det gällde vanliga ägare av jordbruksjord, torde få anses jämförelsevis mycket obetydlig vid de arrenden, varå den föreslagna lagen skulle vara tillämplig. För en idkare av trävarurörelse vore den jordbruksjord, som funnes å hans skogs- domäner, en sak av mycket underordnad vikt. Dessutom lämnade säkerligen en längre arrendetid betydligt större utsikt till erhållandet av en ordentlig och sköt- sam brukare än en alltför knappt tillmätt sådan tid.

Om man sålunda icke borde hysa några betänkligheter vid att gent emot jord- ägaren uppställa fordringar på en tjuguårig arrendetid såsom regel, kunde man med rätta känna sig tveksam, huruvida man borde göra en dylik tidsbestämmelse absolut bindande jämväl för en arrendator. Så oförmögen att gent emot trävaru- industriens mälsmän bevaka sina intressen, som den norrländska allmogen visat sig vara, vore det bland annat att befara, att vid många arrendeavtal legan komme att bestämmas till ett belopp, som helst under försämrade konjunkturer visade sig vara för arrendatorn alltför betungande. Om man emellertid icke, såsom i vissa fall de irländska och skotska arrendelagstiftningarna gjorde, tilläte att överens- kommen lega av domstol jämkades till skäligt belopp, återstode knappast någon annan utväg än att medgiva arrendatorn rätt, att sedan han innehaft arrendet några år, så att han vunnit en verklig insikt om den arrenderade jordens beskaf- fenhet, uppsäga arrendet, därest han så funne för gott. Utan en sådan uppsäg- ningsrätt vore det att befara, att den norrländske arbetaren knappast skulle våga eller önska att binda sig vid ett arrende.

1 Jfr nedan 5. 248.

Vid utgången av en arrendeperiod om tjugu år kunde det för båda parterna vara av intresse att få förlänga arrendet på kortare tid. Måhända vore arrendatorn gammal och ville icke binda sig vid de fem år ett nytt arrende skulle vara från hans sida ouppsägbart men önskade däremot sitta kvar ett eller annat år, till dess han hunne annorledes ordna för sig. Jordägaren kunde ha svårt att genast finna en annan arrendator. Kommittén hade därför trott sig böra föreslå, att i detta fall arrende skulle kunna få förlängas för huru kort tid som helst. En dylik tillfällig förlängning finge däremot icke genast upprepas utan endast äga rum en gång efter slutet av varje tjuguårig arrendeperiod. Eljest kunde man tydligen med lätthet komma att återvända till det gamla osäkerhetstillståndet.

Tre reservanter inom kommittén (herrar Claeson, Kempe och Lindman) föreslogo en minimitid av femton år.

En reservant (herr Kronlund) ansåg det böra övervägas, huruvida icke de tjuguåriga arrendena skulle kunna ersättas med permanent-a arrenden, som finge ärvas och överlåtas och där arrendeavgiften skulle bestämmas period- vis utav en särskild uppskattningsnämnd.

De på grundval av norrlandskommitténs förslag utarbetade propositionerna innehöllo olika förslag om minimitid, i 1907 års proposition tjugu år, i 1908 års proposition tio år och i 1909 års proposition femton år. Vid sistnämnda års riksdag framfördes motionsvis (av herr Lindhagen m. fl.) yrkande, att kortaste arrendetiden måtte bestämmas till tjugu år, med ovillkorlig företrä- desrätt till ny upplåtelse vid arrendetidens slut för arrendatorn och, i händelse av hans frånfälle, för hans änka och barn.

Lagutskottet vid 1909 års riksdag framhöll i utlåtande, nr 64, vikten av att arrendetiden sattes så lång, att arrendatorns intresse med avseende på hemmanet kunde hinna i möjligaste mån befästas och komma detsamma tillgodo. Med hänsyn till de förhållanden, som vore rådande å de hemman i Norrland varom här vore fråga och på vilka särskilda förhållanden hela norrlandslagstiftningen vore byggd, syntes arrendetiden böra sättas till tjugu år. Däremot avstyrktes motionen om optionsrätt. Genom en sådan rätt skulle ske en alltför vittgående inskränkning i den rätt, som skäligen borde till- komma jordägaren i dispositionen över hans egendom.

Åtskilliga utskottsledamöter reserverade sig till förmån för tioårig arrende- tid. En ledamot vidhöll i särskilt yttrande yrkandet om optionsrätt för arren- datorn.

Genom riksdagens beslut bestämdes minimitiden till femton år utan någon optionsrätt.

Vid den av särskilda sakkunniga (herrar Wihlborg och Nilsson) verkställ— da undersökningen om norrländska arrende- och uppsiktslagarnas verk- ningar förordades att minimitiden bleve utsträckt till trettio år. Härom anfördes bland annat följande:

Knappast i någon den norrländska arrendelagen berörande fråga hade motsätt— ningen mellan jordägarnas och arrendatorernas skilda intressen kommit att fram— träda så skarpt som just i fråga om arrendetidens minimilängd. Det vore helt na- turligt, å ena sidan att de trävaruindustriidkande bolagen skulle vara synnerligen obenägna att avsluta för en längre tidsperiod gällande arrendeavtal angående sina

i i : i !

jordhruksfastigheter, och å andra sidan att arrendatorerna hade det största in- tresse av att arrendetiden bleve så lång som möjligt. Den omförmälda obenägen- heten hos bolagen för långa arrendeperioder sammanhängde därmed, att de i all- mänhet innehade sina jordbruksfastigheter för att medelst deras besättande med arrendatorer tillförsäkra sig erforderlig levande arbetskraft för skogsbruket. Då lagen lade hinder i vägen för arrendeavtalens sammankopplande med arbetsavtal och bolagen således icke kunde äga visshet om att arrendatorernas för jordbruket ej behövliga arbetskraft skulle komma jordägarnas skogsbruk tillgodo, förmenade bolagen att, därest arrendeperioderna gjordes länga, det kunde inträffa att bolagen, vilka icke hade möjlighet att bliva av med en arrendator allenast på den grund att han icke ville arbeta åt jordägaren, för en längre tid komme att sakna för skogsbruket tillräcklig arbetskraft. Det gjordes också gällande, att de långa arren- deperioderna vore olämpliga även så till vida, att jordbrukshävden å arrendefastig- heterna äventyrades i de fall, då fastigheterna råkat att bliva utarrenderade till mindre skötsamma brukare. Därjämte hade framhållits, att länga arrendeperioder skulle verka till hinders för arrendefastigheternas försäljning.

Granskade man emellertid närmare de sålunda av jordägarna åberopade skälen, torde man finna, att desamma icke vore av den betydelse som man velat tillmäta dem. Av utredningen hade framgått, att lagstiftningens inflytande å trävaruindustri- ens tillgång på arbetskraft för skogsbruket icke varit stort. De sakkunniga hade därvid utgått från att arrendatorerna, även om en vidsträcktare arbetsskyldighet hos jordägarna icke kunde genom arrendeavtalen åläggas dem, dock i allmänhet funne det med sin fördel förenligt att, i den mån de hade arbetskraft ledig från jordbruket, ställa densamma till jordägarnas förfogande. Då arrendatorernas be- hov av arbetsförtjänst vid sidan om jordbruket vore allmänt, spelade det mindre roll, om arrendeavtalen gällde för kortare eller längre tid. Den arrendator, som sutte med ett arrendekontrakt på lång tid, kunde undvara den extra arbetsförtjänst- en lika litet som den som hade ett arrendekontrakt på kort tid. Den förre lika väl som den senare komme säkerligen att söka denna extra arbetsförtjänst hos det bolag, vars jord han brukade, blott den arbetslön, som av bolaget bjödes, ej bleve lägre än vad på annat håll kunde ernås. Vad vidare anginge farhågan, att de långa arrendeperioderna skulle menligt inverka på jordbrukshävden å arrendegår- darna, kunde man genom att stadga rätt för jordägarna att kontrollera arrenda- torernas sätt att fullgöra sin hävdeplikt sörja för att berörda farhågor icke be- hövde bliva verklighet. Vidkommande slutligen det mot de långa arrendeperioderna åberopade skälet, att de skulle verka hinderligt för jordens försäljning till själv- ägande, hade undersökningen visat, att de försäljningar av bolagsfastigheter som förekommit i det övervägande antalet fall skett till de förutvarande arrendatorerna av fastigheterna. Man vore följaktligen berättigad påstå, att ej heller sistberörda skäl hade någon större betydelse i nu ifrågavarande hänseende.

Beträffande arrendatorernas intresse kunde framhållas, att ju längre arrende- tiden bestämdes, desto säkrare kände sig arrendatorn i sin ställning. Det kunde icke ifränkommas, att hos arrendatorerna funnes en latent strävan att nå samma självständighet som äganderätten medförde. I samma mån arrendetiden sattes längre, komme arrendatorerna närmare det åtrådda målet. Det vore förty uppen- bart, att de skulle med tillfredsställelse hälsa alla ansatser från lagstiftarnas sida till beredande av långa arrendeperioder. Klart vore också, att det allmännas in- tresse i denna del fullt sammanfölle med arrendatorernas. Staten kunde ju ej annat än understödja strävanden från deras sida, som vore hänvisade att för sin utkomst bruka annans jord, att ernå sådana arrendeförhållanden, som utan att kränka jordägarnas berättigade intressen beredde arrendatorerna trygghet och självständig- het samt möjlighet att själva komma i åtnjutande av frukterna av det mödosamma arbetet å den jord de brukade.

Det kunde på goda grunder ifrågasättas, huruvida den i norrländska arrende- lagen bestämda minimitiden av femton år vore tillräckligt lång för tillfredsställande av lagens omnämnda syftemål. Berörda minimitid utgjorde det aritmetiska ine- diet mellan den av norrlandskommittén föreslagna minimitiden av tjugu år och den redan vid 1907 års riksdag motionsvis föreslagna tiden av tio år. Det hade således varit kompromissen mellan de mot varandra stående intressena, som fällt utslaget i denna viktiga fråga.

Den omständigheten att, såsom det till stöd för den femtonåriga arrendetidens lämplighet anförts, arrendatorerna vid densamma, där cirkulationsbruk förekomme, skulle under minst två cirkulationsperioder få bruka den arrenderade fastigheten, utgjorde intet som helst skäl för att tiden icke skulle behöva sättas längre. Sagda argument innebure blott att, därest tiden sattes under femton år, arrendatorernas ställning bleve ännu sämre.

Det torde för visso vara det minsta man kunde begära, att den stora klass av medborgare, som utgjordes av de norrländska bolagsarrendatorerna, skulle ha sitt arbetsfält tryggat under den kraftigaste mannaåldern. Den vanliga ålder, vid vil- ken personer av allmogeklass sökte skaffa sig egna jordbruk, infölle mellan 25 och 30 år. Med en tjuguårig arrendetid vore en sådan person ej försäkrad om sin utkomst längre än högst till dess han uppnått 50 år. Vid denna ålder skulle han, om man bortsåge från möjligheten av arrendeavtalets förlängande, vara skild från den verksamhet, å vilken han grundat sin och sin familjs hela existens. Han bleve således nödsakad att söka sin utkomst genom annan verksamhet, något som i många fall kunde vara förenat med svårigheter och som säkerligen i de flesta fall för norrlänningen med hans inneboende självständighetskänsla verkade motbju- dande. Det torde därför utan vidare utveckling vara klart, att icke ens den tjugu- åriga arrendetiden för arrendatorerna medförde den eftersträvade tryggheten. Så mycket mindre vore då detta förhållandet med den femtonåriga.

Toge man vidare hänsyn till arrendelagens syfte att åstadkomma förbättring och utökning av arrendegårdarnas jordbruk, komme man också till det resultat, att en arrendetid, som slutade då arrendatorn ännu vore i sin fulla verksamhetsförmåga, ej heller tillgodosåge sagda syfte. En arrendator, som vore ställd inför utsikten att vid 45 eller kanske 40 års ålder nödgas lämna det jordbruk, åt vilket han ägnat sina krafter, kunde aldrig få det sanna intresset för jordbruket. Han skötte det måhända oklanderligt, men han nedlade ingen möda för dess förbättrande. Och vad särskilt jordbrukets utökande genom nyodling anginge, kunde det icke för- väntas, att intresset därför skulle bliva något nämnvärt, om icke arrendetiden av- sevärt förlängdes.

Det hade i annat sammanhang påvisats, att odlingsintresset hos bolagsarrenda- torerna vore ytterst ringa. Den omständigheten, att arrendelagen berättigade arren- datorn att vid avträdet av arrendet undfå ersättning av jordägaren för nedlagd nödig kostnad på verkställda nyodlingar, hade icke varit någon tillräckligt kraftig drivfjäder för odlingsarbete. Denna rättighet, ehuru av gynnsam art, ansåge dock arrendatorn vara av mindre betydelse. Han hade helt andra intentioner, då han ginge i författning om utförande av odlingsarbete. Han ville se frukterna av detta arbete, han ville se grödor växa på det odlade området, och han ville inhösta dessa grödor. Hade han utsikt att kunna förverkliga denna tillfredsställelse, grepe han sig an med odlingsarbetet, annars icke. Och han vore icke belåten med att under ett fåtal år skörda på de nya tegarna, utan han ville taga skördar under ett flertal år. Den stipulerade penningersättningen för verkställt odlingsarbete intresserade honom mindre, allra helst som han kunde få större valuta, om han ägnade sig åt skogsarbete. Väl komme det alltid att vara så, att odlingshågen icke bleve den- samma hos arrendatorn som hos den självägande. Men klart vore, att ju längre arrendetiden sattes, desto mera ökades arrendatorns odlingsintresse. Ju flera skör- dar han finge taga på den nyodlade marken, desto mera eggades han till odlings-

! t ( ?

arbete och desto mera gjorde han sig fri från det tryck i motsatt riktning, som kunde utövas av jordägaren. Det torde kunna fastslås, att den femtonåriga ar- rendetiden icke vore tillräcklig för att odlingsarbetet å arrendehemman skulle få någon större omfattning.

De sakkunniga ansåge det sålunda oundgängligt, att den i norrländska arrende- lagen fastställda minimitiden höjdes. Vid övervägande av vilken arrendetid som borde bestämmas i stället för den femtonåriga kunde man icke bortse från att de förhållanden, som föranledde idkarna av trävaruindustrien att utarrendera sina jordbruksfastigheter, vore väsentligen olika dem, som kunde föranleda andra en- skilda jordägare att upplåta sina fastigheter på arrende. Arrendeupplåtelser av en- skilda jordägare i allmänhet —— bortsett från arrenden under fideikommiss och andra större gods —— vore beroende på tillfälliga omständigheter. Vad däremot anginge det ojämförligt största antalet av de trävaruidkande bolagen, så besutte dessa bolag vart för sig en mångfald fastigheter, ofta belägna i skilda orter. Det vore icke möjligt för bolagen att annat än i undantagsfall själva bruka sina fastig- heter: skulle de behålla dem i sin ägo, vore de nödsakade att utarrendera dem. Detta gjorde att arrendesystemet beträffande dessa fastigheter bleve en permanent företeelse, så länge de vore i trävarubolagens hand. Utarrenderingen upphörde först vid fastigheternas försäljning till självägande jordbrukare. I nu omförmälda hänseende rådde en påtaglig överensstämmelse mellan trävaruindustriens jordbruks- fastigheter samt kronans och allmänna institutioners jordegendomar.

Med hänsyn till likheten mellan bolagens arrendeupplåtelser och kronans vore det mest konsekvent att för de förstnämnda stadga samma minimitid som för de senale d. v. s. tjugu år samt att även införa optionsrätt för bolagsarrendatorerna till nytt arrende. Då bolagens arrendeupplåtelser liksom kronans vore stadigva- rande, syntes allt tala för att genom lagstiftningen åt dessa upplåtelser gåves en stabilitet motsvarande den, som förlänats kronans upplåtelser. Hänsynen till så- väl arrendatorernas som det allmännas intresse syntes kräva, att i alla de fall, då jordägarna icke vore i stånd att själva bruka sina fastigheter, det arrendesystem, som i anledning härav beträffande dessa fastigheter uppstode, erhölle en sådan fasthet och stadga, att onödiga ombyten av arrendatorer till skada för arrendators- klassen samt för jordbruket och dess utvecklingsmöjligheter förekommes i gör- ligaste mån.

Trots vad sålunda anförts torde dock optionsrätt ej böra införas beträffande de arrenden, som fölle under norrländska arrendelagen. Ehuruväl denna lag högst väsentligt begränsade avtalsfriheten i fråga om arrendevillkoren, funnes dock en synnerligen viktig punkt, där full avtalsfrihet rådde, nämligen beträffande legans storlek. En sådan avtalsfrihet stode icke i överensstämmelse med optionsrätten. i vars begrepp inginge, att arrendeavgiften för den nya arrendeperioden skulle be- stämmas på grundval av en utav utomstående under betryggande former företagen materiell prövning av samtliga på arrendeavgiftens storlek inverkande omständig- heter. Då av skäl, som i annat sammanhang komme att anföras, det icke torde böra ifrågakomma att inskränka på avtalsfriheten beträffande legans storlek, följde härav, att de sakkunniga ansåge sig förhindrade föreslå optionsrättens införande för arrenden enligt norrländska arrendelagen.

En ekvivalering för optionsrätten vore emellertid nödvändig, därest den önsk- värda likställigheten med kronans och allmänna institutioners arrendeupplåtelser skulle bliva verklighet. En sådan ekvivalering borde sökas i en avsevärd förläng- ning av arrendetiden utöver den för kronoarrenden gällande. Riktigast vore härvid måhända att sätta tiden till den dubbla eller således till fyrtio år, varigenom prak- tiskt taget fullt vederlag för optionsrätten skulle vinnas. En så pass lång minimi- tid torde dock knappast vara erforderlig för ifrågavarande arrendeavtal. De sak- kunniga hölle före, att en tid av trettio år borde vara tillräcklig för vinnande av den norrländska arrendelagens syftemål.

Enligt jordkommissionens förslag skulle upplåtelse på arrende ske för viss tid, ej understigande femton år eller ock för arrendatorns livstid. Vid ar- rendetidens slut skulle arrendatorn äga rätt till förnyat arrende för en tid av femton år, för så vitt han ej i märklig mån åsidosatt vad honom ålegat i fråga om fastighetens hävd och underhåll eller det på grund av särskilda förhållanden skulle medföra avsevärt men för jordägaren att fortfarande ha fastigheten upplåten på arrende. Om arrendatorn avlidit under arren- detiden, skulle hans barn eller adoptivbarn eller make till sådant äga optionsrätt, så vitt arrendeavtalet ej för sådant fall innefattade annat för- behåll samt jordägaren skäligen kunde åtnöjas med den nye arrendatorn. Optionsrätten skulle inträda automatiskt. Ville ej arrendatorn begagna sig av denna rätt, skulle han inom viss tid före arrendets upphörande tillsäga jordägaren därom. Förmenade jordägaren åter, att arrendatorn ej vore be- rättigad till förnyat arrende, ålåge det honom att inom samma tid giva det arrendatorn till känna samt, för det fall att överenskommelse ej kunde träf- fas, inom viss tid hänskjuta frågan till avgörande av skiljemän i den ord- ning 2 kap. 8 5 nyttjanderättslagen stadgar. I huvudsak samma procedur skulle iakttagas, om någon av kontrahenterna påkallade ändring av arren- devillkoren. Av arrendatorn verkställda förbättringar finge ej föranleda för— höjning av arrendeavgiften. Till motivering av sitt förslag i nämnda delar anförde kommissionen bland annat följande:

De missförhållanden, som trots den allmänna arrendelagens strävanden i mot- satt riktning faktiskt förekomme i stor utsträckning, måste givetvis mana till ett allvarligt beaktande. Ett oeftergivligt villkor för att genom den sociala arrende- lagen skulle vinnas vad med denna lag åsyftades vore att arrendeperioderna icke bleve för korta. Endast därest den tid, för vilken arrendeavtalet inginges, sattes jämförelsevis lång, kunde arrendeavtalet för arrendatorn bereda något av den självständighet och trygghet, som vore utmärkande för den självägande bondens ställning; och endast därest arrendatorn kunde vara viss om att han under en längre tid finge skörda frukterna av det arbete han nedlade å fastigheten, kunde det förväntas, att han skulle ägna någon större omsorg åt jordbruket och något livligare intresse för dess förbättrande och utökande. Med hänsyn härtill vore frågan om den minimitid, för vilken arrendeavtalen finge ingås, en av de allra viktigaste punkterna i förevarande arrendelagstiftning.

I likhet med herrar Wihlborg och Nilsson ansåge även kommissionen, att en sådan minimitid, som i den norrländska arrendelagen för närvarande vore före- skriven, vore alldeles otillräcklig. Emellertid kunde kommissionen icke biträda nämnda sakkunnigas förslag om höjning av denna tid till trettio år. Stora betänk- ligheter måste möta mot att fastlåsa arrendeavgiften för en så avsevärd arrende- period. Kontrahenterna måste beredas möjlighet att bättre anpassa legan efter växlande konjunkturer. Detta mål trodde kommissionen skola vinnas, om minimi- tiden liksom för närvarande i den norrländska arrendelagen bestämdes till femton år samt arrendatorn därjämte tillförsäkrades vid varje arrendeperiods utgång op- tionsrätt varje gång för ytterligare femton år. Vid varje arrendeperiods utgång kunde då reglering av arrendeavgiften äga rum. Och genom en sådan anordning tillförsäkrades arrendatorerna ett slags tryggad besittningsrätt, vilken endast kunde rubbas under vissa förutsättningar. En arrendator, som väl fyllde sina plikter i fråga om fastighetens underhåll och vård, kunde sålunda känna sig fullt tryggad i sin besittning och lugnt se framtiden till mötes, viss om att frukterna av hans

%

möda verkligen skulle komma honom och hans anhöriga till godo. Endast om det på grund av särskilda förhållanden skulle för jordägaren medföra avsevärt men att ha fastigheten fortfarande upplåten på arrende eller arrendatorn skulle efter- sätta vad honom ålåge i fråga om fastighetens underhåll och vård, kunde han skiljas från arrendet.

Kunde sålunda intet tvivel råda därom, att arrendatorn genom en sådan anord- ning som den föreslagna bereddes den största möjliga trygghet, torde man dock måhända kunna invända, att densamma komme att bliva oskäligt betungande för jordägaren, Häremot ville kommissionen framhålla, att det här vore fråga alle- nast om sådana fastigheter vilka av jordägaren avsåges att ständigt utarrenderas. För den grupp av jordägare, vilka med den sociala arrendelagen avsåges, torde sålunda olägenheten av att arrendatorn tillförsäkrades optionsrätt ej bliva så sär- skilt framträdande. Vanskötte arrendatorn jordbruket eller medförde det avse- värt men för jordägaren att ha fastigheten fortfarande upplåten på arrende, ägde jordägaren, såsom ovan nämnts, vid arrendeperiodens slut återtaga fastigheten. Härtill komme den rätt till uppsägning även under arrendetiden, som redan i all- männa arrendelagen och i norrländska arrendelagen funnes stadgad och som i kommissionens förslag bibehållits. Den av herrar Wihlborg och Nilsson verk- ställda undersökningen angående verkningarna av den norrländska arrendelagen hade visat, att de betänkligheter, som av jordägarna framförts mot en längre lag- stadgad arrendetid, icke visat sig vara särskilt bärande. Slutligen ville kommissio- nen erinra om att optionsrätt redan funnes vid arrende av kronans jord. Då de arrendeupplåtelser, varom här vore fråga, liksom kronans vore stadigvarande, syn- tes allt tala för att nu ifrågavarande upplåtelser förlänades samma stabilitet, som redan tillförsäkrats kronans arrenden.

En ledamot av kommissionen (herr Lindhagen) förordade att upplåtelse- tiden sattes till tjugu år med bibehållande av systemet med optionsrätt.

Två ledamöter av kommissionen (herrar Ehrenborg och Jansson) före- slogo, med bibehållande i övrigt av den femtonåriga minimitiden, att avtal för viss tid skulle kunna förlängas för fem år eller den längre tid, som er— fordrades för att den sammanlagda arrendetiden skulle uppgå till minst trettio år. Arrendatorn skulle äga rätt till förnyat arrende för en tid ej understigande femton år eller den kortare tid, som kunde erfordras för att den sammanlagda arrendetiden skulle uppgå till trettio år. Förnyat arren- de finge dock ej avse kortare tid än fem år. Vad dessa reservanter sålunda föreslagit avsåg emellertid — till skillnad från kommissionens förslag —— endast arrenden under bolag och skogsspekulanter. Beträffande fastigheter under huvudgård i enskild ägo föreslogs en minimitid av femton år, varvid emellertid avtalet skulle få förlängas jämväl för kortare tid. För sistnämn- da grupp av arrenden skulle någon optionsrätt ej påbjudas.

Ytterligare två reservanter (herrar Olsson och Wohlin) ansågo — såsom i annat sammanhang berörts1 _— att tvingande regler om minimitid och optionsrätt ej borde införas med avseende å arrendatorer under fideikom- miss och enskilda gods.

Vid 1924 års riksdag yttrade andra lagutskottet, i anledning av väckta motioner rörande införande av tjuguårig minimitid samt optionsrätt, bland annat följande:

1 Jfr ovan 5. 77.

Klok försiktighet syntes kräva, att minimitiden ej sattes alltför lång. Det torde ej böra förbises, att lagen eljest lätt komme att hos jordägarna skapa obenägenhet mot att upplåta jord på arrende. Genom lagfästandet av alltför långa arrendepe- rioder torde vidare i de fall, då fastigheter råkat bliva utarrenderade till mindre skötsamma brukare, hävden å fastigheterna kunna äventyras. Insikten härom kun- de åler medföra, att jordägarna vid arrendeupplåtelser över hövan skärpte sina krav å såväl de rent personliga kvalifikationerna hos arrendatorerna som ock deras ekonomiska resurser. Alltför långa arrendeperioder vore ej heller obetingat till förmån för arrendatorn. Denne löpte alltid en viss risk att ha missräknat sig i fråga om arrendets godhet, en risk, som givetvis ökades ju längre tiden vore, för vilken han vore bunden. Lagfästes en längre minimitid, måst'e sålunda tagas i över- vägande, huruvida och i vad mån arrendatorn under löpande arrendeperiod borde äga rätt att frånträda arrendet. Sattes tiden däremot ej alltför lång, torde behovet av en dylik uppsägningsrätt ej vara lika framträdande. Den av herrar Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen hade visat, att den minimitid av femton är, vilken stadgades i den norrländska arrendelagen, icke medfört några mera avsevärda olägenheter för de jordägare, som berördes av denna lag. Det syntes utskottet där- för böra tagas under övervägande, huruvida ej samma tid vore ägnad att tillämpas jämväl på arrenden i andra delar av landet, som lydde under bolag och spekulan- ter. Beträffande de arrendeavtal, som lagstiftningen i övrigt komme att avse, syn- tes det utskottet däremot kunna med fog ifrågasättas, huruvida en så lång arrende- tid som femton år lämpligen borde lagfästas. Det gällde att beakta å ena sidan att arrendatorn erhölle nödig trygghet i sin besittning samt å andra sidan att jord- ägaren ej lede alltför stort intrång i förfogandet över sin jord.

Beträffande optionsrätten torde det ligga i öppen dag, vilka följder en sådan rätt, om den konstruerades i enlighet med jordkommissionens förslag, skulle medföra för jordägaren. Genom arrendeupplåtelsen skulle denne för en oöver- skådlig framtid ha avsagt sig så gott som all förfoganderätt över sin fastighet. En jordägare, som vore mån om jordbrukets upprätthållande och förkovran å arrendefastigheten, skulle det vara betaget att vid arrendeperiodens slut få en arrendator, som ej direkt gjort sig skyldig till vanhävd av fastigheten, ersatt av en bättre. Han skulle ej ens kunna taga den under eget bruk, därest han ej kunde visa, att det för honom skulle medföra särskilt men att ha fastigheten ut- arrenderad. Då arrendatorns besittningsrätt enligt kommissionens mening icke ens skulle kunna brytas genom fastighetens övergång till ny ägare utan för det fall att det skedde å exekutiv auktion, bleve försäljning av fastigheten till annan än arrendatorn praktiskt taget utesluten. Men vid försäljning till arrendatorn, vilken av jordkommissionen uppställts såsom yttersta önskemål, skulle denne enligt den av kommissionen förordade lagen om avlösning av osjälvständiga jordbruk kunna tilltvinga sig fastigheten för lägre pris än dess verkliga värde. Att sådana utsikter skulle komma att medföra en allmän sänkning av arrendefastigheternas belånings- "Värden samt öva en synnerligen menlig inverkan på den å sina håll redan ansträng- da fastighetskrediten, torde kunna såsom visst förutses.

De betänkligheter som sålunda mötte i fråga om det av jordkommissionens ma- joritet framlagda förslaget syntes, ehuru ej i samma grad, även gälla herrar Ehren- borgs och Janssons förslag, däri optionsrätten dock inskränkts dels att avse en- dast arrenden under bolag och skogsspekulanter och dels att gälla allenast vid första arrendeperiodens slut. Herrar Olssons och Wohlins förslag till optionsrätt syntes utskottet i praktiken komma att för arrendatorerna medföra föga gagn, då det lämnade jordägaren fritt att genom förbehåll i kontraktet beröva arrendatorn förmånen.

Motionärerna hade ej närmare utvecklat, huru de tänkt sig den praktiska ut- formningen av optionsrätten. Av deras motivering torde dock kunna utläsas, att

de såsom en ovillkorlig förutsättning tänkt sig, att jordägaren fortfarande ville ha fastigheten upplåten på arrende. Optionsrätten skulle sålunda ej innebära tvång för jordägaren att vid arrendetidens slut ånyo utarrendera fastigheten, utan det skulle vara honom obetaget att på annat sätt disponera över densamma. Vidare skulle undantag ske för skäliga fall.

Att en arrendator, som under arrendetiden visat skötsamhet, vid denna tids slut tillförsäkrades en viss företrädesrätt till förnyat arrende av den åt honom upplåtna fastigheten, därest denna fortfarande skulle vara utarrenderad, ansåge jämväl utskottet vara en riktig tanke. Hänsynen till såväl arrendatorernas som det allmännas intresse syntes kräva, att i de fall, då jordägarna icke vore i stånd att själva bruka sina fastigheter, det arrendesystem, som i anledning härav upp- stode, erhölle en sådan fasthet och stadga, att onödiga ombyten av arrendatorer till skada för arrendatorsklassen samt för jordbruket och dess utvecklingsmöjlig- heter förekommes i görligaste mån. Denna princip hade ock sedan gammalt gällt vid utarrendering av kronans och vissa allmänna inrättningars hemman. Emeller- tid syntes det utskottet nödigt att vid utformandet av optionsrätten mera hänsyn toges till jordägarens berättigade intresse att förfoga över sin jord än som skett i jord- kommissionens förslag. Lagstiftaren borde på detta svårlösta område framgå med nödig varsamhet, så att lagen ej komme att verka mera till skada än till gagn. Härvid torde jämväl en viss principiell åtskillnad mellan olika grupper av jord- ägare vara att beakta.

Några särskilda skäl för automatisk förlängning av arrendeavtalet, såsom jord— kommissionen förordat, syntes utskottet näppeligen föreligga. För skyddandet av arrendatorns rätt syntes en dylik anordning knappast vara erforderlig. Och någon större betydelse torde den ej heller kunna erhålla, då i flertalet fall, där förläng- ning av arrende skulle kunna ifrågakomma, förändring av arrendevillkoren med all sannolikhet komme att av endera kontrahenten påkallas. Initiativet till för- nyat arrende syntes således böra rätteligen åligga den av kontrahenterna, till vars förmån rätten gällde, nämligen arrendatorn.

Åtskilliga ledamöter av utskottet reserverade sig under åberopande av vad som anförts i motionerna.

Enligt jordsakkunnigas förslag skulle minimitiden vid sociala arrenden utgöra fem år. För samtliga grupper av dylika arrenden skulle även finnas optionsrätt. Härutinnan stadgades, att vid utgången av arrende som gällde för viss tid, understigande femton år, arrendatorn skulle äga rätt till nytt arrende för fem år. Uppginge icke vid utgången av den nya arrendeperio- den den tid arrendatorn sammanlagt innehaft fastigheten på arrende till femton år, skulle arrendatorn äga rätt till nytt arrende för ytterligare fem år. Sedan arrendatorn innehaft fastigheten i sammanlagt femton år, skulle han ej längre äga optionsrätt.

Någon optionsrätt skulle enligt förslaget icke tillkomma arrendatorn, därest denne i avsevärd mån eftersatt honom såsom arrendator åliggande förpliktelser eller det eljest på grund av särskilda förhållanden kunde för jordägaren medföra synnerligt men att fortfarande ha fastigheten upplåten på arrende åt honom. Därest arrendatorn misskött jordbruket utan att likväl ha direkt gjort sig skyldig till sådan vanvård, som i 2 kap. 36 % nytt— janderättslagen upptages såsom förverkandeskäl, skulle sålunda nytt arren- de kunna förvägras honom. Detta skulle enligt motiven också vara fallet,

därest han visat uppenbar oförmåga eller grov oskicklighet vid fullgörande av honom enligt kontraktet åliggande arbete och det på grund därav kunde anses vara till synnerligt men för jordägaren att behålla arrendatorn. Ej heller skulle arrendatorn kunna påfordra nytt arrende, om exempelvis fas- tigheten under arrendetiden försålts till någon, som avsåge att själv bruka den eller att upplåta densamma till en son eller annan nära anhörig. Lika- ledes skulle sådan omständighet utgöra hinder för optionsrätt som att fastig- heten behövde tagas i anspråk för av jordägaren planerad anläggning vilken ej tålde uppskov.

Förslaget innebar att optionsrätten inträdde automatiskt. Det skulle emellertid, enligt närmare angivna regler, stå kontrahenterna fritt att efter varje arrendeperiods utgång få legan reglerad efter tidsförhållandena så ock påkalla jämkning av övriga arrendevillkor. Uppkommen tvist härutinnan skulle avgöras av skiljemän i den ordning 2 kap. 8 % nyttjanderättslagen bestämmer.

Till motivering av sitt förslag anförde jordsakkunniga vidare:

En alltför lån-g minimitid torde ej vara till fördel för någondera av kontrahen- terna. Stora svårigheter mötte nämligen att bestämma legan för en mera avsevärd tid. Arrendatorn löpte alltid en viss risk att ha missräknat sig om arrendets god- het. Jordägaren löpte å sin sida risk, att arrendatorn kunde vara mindre skötsam, eller att denne icke mäktade hålla fastigheten i samma kultur som han mottagit den. Slutligen finge det ej förbises, att under arrendetiden svårighet merendels mötte mot en försäljning av fastigheten. Att en bestämmelse om längre minimiarrendetid sålunda för en jordägare, i synnerhet om hans ekonomi vore svag, kunde medföra en kännbar förlust, torde ligga i öppen dag. Men även ur allmän synpunkt torde det framstå såsom föga önskvärt, att jordens återgång till självägare under en avsevärd tid förhindrades. Härtill komme den i annat sammanhang berörda syn- punkten, att det icke torde utan skada för vårt skogsbruk, åtminstone där detta bedreves mera intensivt, låta sig göra att allt för snävt begränsa skogsägarnas möjlighet att förfoga över sina skogsarbetarjordbruk. Med hänsyn till de olägen- heter, som för båda kontrahenterna sålunda måste anses förbundna med stadgan- det av en lång minimiarrendetid, hade de sakkunniga ansett, att en längre tid än fem är icke borde lagfästas, men att arrendatorn samtidigt borde genom införande av optionsrätt beredas nödig trygghet att under en längre tidrymd få skörda fruk-

»

tema av det arbete och de kostnader han ville nedlägga a jordbrukets förkovran.

Såsom i annat sammanhang nämnts1 ansågo två av kommitténs ledamöter (herrar Pettersson och Gabrielsson) att de föreslagna bestämmelserna om mi- nimitid och optionsrätt icke borde erhålla tillämpning å arrenden under fi- deikommiss eller enskilda gods.

En tredje reservant (herr Andersson) ville bibehålla den femtonåriga mi— nimitiden utan optionsrätt, i vad anginge arrenden under bolag och med dem likställda rättssubjekt, men anslöt sig till majoritetens förslag beträffande arrenden under enskilda. Denne reservant anförde till stöd för sin mening följande:

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen, med en relativt kort minimitid i förening med optionsrätt intill en tid av sammanlagt femton år, erbjöde givetvis vissa fördelar för såväl jordägaren som arrendatorn. Det förefölle dock, som om.

1 Jfr ovan 5. 79.

ungefärligen samma fördelar skulle kunnat ernås på andra vägar och utan att frångå den i norrländska arrendelagen för motsvarande kategori av arrenden stad- gade minimitiden av femton år. De sakkunniga syntes visserligen förutsätta, att arrendetiden i praktiken som regel komme att uppgå till minst femton år i de fall då arrendatorn själv ville behålla arrendet. Härvidlag finge man dock ej förbi- se att, även om en skötsam arrendator vid början av en arrendeperiod kunde känna sig jämförelsevis säker om att ej bliva uppsagd vid periodens slut, han dock icke visste, om de villkor, som stipulerades för optionen och vilka i sista hand be- stämdes av skiljemän, komme att bliva för honom antagliga. Då arrendeavgiften på föreslaget sätt kunde regleras vid varje femårsperiods slut, låt vara inom vissa gränser, kunde arrendatorn vid tillträdet icke med någon säkerhet bedöma den ekonomiskt viktigaste faktorn för hans möjligheter att en längre tid sitta kvar på fastigheten. Härtill komme att jordägaren enligt förslaget erhållit möjligheter att bestrida arrendatorns rätt till nytt arrende även på sådana skäl, som ej direkt sammanhängde med arrendeförhållandet, vilket måste anses i viss mån stridande mot optionsrättens idé. Som skäl för att rätten till förnyat arrende skulle kunna förfalla finge nämligen av jordägaren åberopas, om det för honom ansåges med- föra synnerligt men att ha fastigheten upplåten åt just den arrendator, som satte på fastigheten vid tillfället och som gjorde optionsanspråken gällande. Även om denne icke eftersatt några av honom såsom arrendator åliggande förpliktelser, kunde han således gå optionsrätten förlustig.

Det syntes uppenbart, att den trygghet i besittningsförhållandet, som den i norr- ländska arrendelagen stadgade minimitiden av femton år beredde arrendatorn, icke på ett tillfredsställande sätt tillgodosåges genom den av de sakkunniga före- slagna anordningen. Genom att förlänga tidsintervallerna eller åtminstone de två senare av dessa till tio år vunnes visserligen någon större stadga i arrendeförhål- landet, men den sammanlagda maximitiden vid en så beskaffad arrendetid med op- tionsrätt, tjugufem år, syntes väl lång.

Några avsevärda olägenheter av minimitiden på femton år hade ej kunnat på- visas inom dess hittillsvarande giltighetsområde. Tvärtom hade vid de sakkunnigas undersökningar minimitiden av såväl jordägare som arrendatorer i stort sett läm- nats utan anmärkning. Det förefölle då som om anledning saknades att beträf- fande arrenden under bolag och med dem jämställda rättssubjekt föreslå en annan och kortare minimitid, även om nu för lagen avsåges ett till hela landet utsträckt giltighetsområde.

Då det vid en så lång arrendetid som femton år kunde vara av behovet påkallat att bereda arrendatorn möjlighet att lösgöra sig från arrendet, därest han miss- räknat sig på detsamma eller om han önskade ägna sig åt annan verksamhet, för- ordade reservanten en anordning med rätt för arrendatorn att vid tvenne tillfällen under perioden, efter fem och tio år uppsäga arrendet. Någon motsvarande rättig- het för jordägaren syntes icke vara behövlig. Avkomsten av ett eller annat arrende- hemman spelade för denne icke någon ekonomiskt betydelsefull roll, under det att tör arrendatorn, vars existens vore helt beroende av arrendebrukets avkastning, ett för högt arrendebelopp kunde verka ruinerande. För övrigt hade de speciella bestämmelserna för arrenden av här ifrågavarande slag utformats med nödig hän- syn tagen till såväl jordbrukets som skogsbrukets berättigade krav, och dessutom hade dispensvägen direkt anvisats för behov av friare dispositionsrätt över arrende- gårdar, som avsetts för särskilda ändamål.

Frånsett olägenheten av att i lagen använda olika tidsbestämmelser vore däremot intet att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna minimitiden och optionsrätten för övriga kategorier av sociala arrenden. För dessa kategorier, där jordägaren vore enskild person, kunde det vara befogat att ha en relativt kort minimitid och möjlighet för jordägaren att under vissa omständigheter neka option.

Över jordsakkunnigas förslag avgåvos yttranden av länsstyrelserna, domän- styrelsen och lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskotti samtliga län utom i Kopparbergs län, Sveriges allmänn-a lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaruexportföreningen. Vid do- mänstyrelsens yttrande funnos fogade utlåtanden från domänintendenterna och överjägmästarna.

Av de sålunda hörda myndigheterna och sammanslutningarna ställde sig de flesta principiellt välvillig-a till den föreslagna anordningen. Emellertid funnos åtskilliga som hyste betänkligheter.

Sålunda yttra-de länsstyrelsen i Hallands län följande: Hela optionssystemet grundade sig på ett underkännande av jordägarens rätt att själv fritt bestämma det arrendebelopp han krävde och de villkor han i övrigt inom lagens ram ville uppställa för att utarrendera sin jord. Därest han ville vid ny arrendeperiod ha förändrade arrendevillkor och en arrendator som hade options- rätt icke medgäve detta, skulle enligt förslaget »tvisten» avgöras av skiljemän. Länsstyrelsen ville först ifrågasätta, huruvida meningsskiljaktigheten lämpligen kunde i juridisk mening kallas tvist. Jordägaren hade en vara som han bjöde ut, nämligen arrenderätten. Arrendatorn hade frihet att avgöra, om han ville speku- lera pä varan. Funne han sig icke böra göra detta, enär han ansåge affären oför- delaktig, borde han få draga sig tillbaka men icke kunna med maktmedel tvinga jordägaren att realisera sin vara till lägre pris än denne ville. Länsstyrelsen före- ställde sig att ett godkännande av den nu föreslagna principen kunde ha med sig konsekvenser av oöverskådlig räckvidd. Principen kunde ju åberopas även vid andra avtal mellan privatpersoner än arrende. Den omständigheten kunde icke anföras såsom ett föredöme, att staten själv vid sina arrenden medgivit options- rätt, ty där hade staten handlat såsom jordägare och förbundit sig att gilla upp- skattningsmännens arrendeförslag. Staten hade där frivilligt bundit sig. Det vore något helt annat att på föreslaget sätt tvinga en enskild jordägare att åtnöjas med ett visst arrendebelopp. Det strede mot den fria avtalsrätt, som länsstyrelsen ansåge det vara ytterst viktigt att bibehålla. Men om det tvångsvisa skiljedomsförfarandet slopades, försvunne ock nyttan av optionsrätten. Denna rätt bleve då värdelös. Länsstyrelsen finge fördenskull avstyrka optionsrätten och de stadganden som sam- manhängde med denna. — Minimitiden för bolagsarrende hade i förslaget satts till så pass kort tid som fem år. Att de yrkanden, som framställts om längre mini- mitid, icke vunnit gehör funne länsstyrelsen riktigt. Emellertid funne länsstyrelsen varje bestämmelse om laglig minimitid olämplig. Icke minst ur arrendatorns syn- punkt vore det angeläget att bibehålla frihet härvidlag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län uttalade, att de föreslagna bestämmelserna komme att avsevärt kringskära jordägarens rätt att i överensstämmelse med det sätt som han funne lämpligast disponera över sin fastighet, utan att de samtidigt tillförsäkrade arrendatorn däremot svarande fördel-ar eller ökad trygghet. På grund härav framstode det som oundgängligen nödvändigt, att om en sådan lagstiftning överhuvud kunde befinnas lämplig att införa för hela riket, en genomgripande omformulering av paragraferna komme till stånd, så att dessa bragtes i bättre överensstäm- melse med näringslivets krav i ekonomiskt avseende och miste sin mera otve- tydigt framträdande, mot jordägaren riktade tvångskaraktär.

Hushållningssällskapets förvaltnvingsutskott i Jönköpings län yttrade, att de föreslagna bestämmelserna vore av den art, att menliga följder av deras an-

tagande som lag icke kunde undgås. Då det utav många anledningar kunde vara för såväl jordägare som arrendatorer fördelaktigt och i vissa fall ound- vikligt att träffa arrendeavtal på kortare tid än fem år, syntes det orimligt att förbjuda dylika avtal. Det troliga vore att många, i stället för att anlita dispensutvägen, upprättade lagstri-diga arrendeavtal, vilka sedan gåve upphov till tvister och svårigheter. Stadgandet om optionsrätt för arrendatorer, som arrenderade enskild egendom, vore ett allt för långt gående ingrepp i den fria avtalsrätten.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del er— kände att de synpunkter, som talade till förmån för den föreslagna arrende- lagen, vore värda allt beaktande. Emellertid funnes även skäl som talade emot densamma. Ett arbetsavtal för lång tid strede mot gängse praxis i vår tid, och icke minst arrendatorn skulle vara motvillig att på så lång tid som fem år binda sig genom ett arbetsavtal. Bestämmelserna om optionsrätt syn— tes dessutom orättvis-a; båda parterna borde äga samma rätt, då det gällde att förlänga arrendeavtalet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län ansåg att op— tionsrätt borde få annuleras genom ett uti arrendekontraktet intaget villkor om att detta skulle gälla utan tillämpning av sådan rätt. En jordägare kunde nämligen mången gång för tid av fem år önska utarrendera en fastig- het, vilken han efter nämnda tids förlopp själv hade bruk för eller då öns- kade disponera även på annat sätt.

Domänstyrelsen erinra-de att de smärre, kronan tillhöriga lägenheter som funnes å kronoparkerna plågade utarrenderas för en tid av högst fem år, utan att arrendatorn tillförsäkrades någon bestämd optionsrätt. Styrelsen ville fram- hålla den svårighet som måste förefinnas att vid upplåtelser från kronojord förbise de stadganden, som till arrendatorns fördel kunde bliva gällande vid upplåtelse av jord tillhörig bolag och därmed jämställda rättssubjekt. Erfaren— heten visade att det förelåge största svårighet att kunna få en arrendator skild från hans innehavda lägenhet, även om han gjort sig skyldig till sådan vanvård av egendomen eller ann-an förseelse, som i allmänna arrendelagen upptoges såsom förverkandeskäl. Det torde därför kunna förutses, att därest arren— datorn icke själv avsade sig rätten till nytt arrende, arrendetiden i följd av de föreslagna bestämmelserna i regel komme att gälla femton år. Då detta mången gång skulle innebära en bety-dande olägenhet för jordägaren, som på så sätt kunde bliva för längre tid bunden vid en arbetare, som allenast på ett underhaltigt och långt ifrån tillfredsställande sätt fullgjorde det arbete för vars utförande lägenheten upplåtits till honom, ansåge styrelsen options- rätten komma att i ej ringa grad verka hindrande för bedrivande av ett ra- tionellt skogsbruk.

Sveriges skogsägareförbund framhöll att gagnet för det rationella skogs- bruket av skogsarbetarlägenheter skulle bortfalla, om man riskerade att för långa tidsperioder få dem besatta av personer, som saknade vilja eller för- måga att verkställa skogsarbete. Särskilt för södra och mellersta Sverige med dess högt utvecklade bolagsskogsbruk skulle ett borttagande av avtals-

friheten rörande arrendetidens längd medföra besvär-ande konsekvenser. I vissa fall syntes det även för arrendatorerna vara föga önskvärt, att arrende- tiden gjordes för lång. — Vidkommande sådana jordbruk, som icke avsåges att vara arbetarlägenheter, hade förbundet icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag. _

På förslagets ståndpunkt ställde sig bland andra Sveriges allmänna lant- brukssällskap, som framhöll att förhållandena uti södra och mellersta Sve- rige vore så olika dem i Norrland, att vad som utan större svårigheter i fråga om arrendetidens längd kunnat tillämpas i sistnämnda ej passade i förstnämnda landsdelar. Med hänsyn till den intensivare brukning, som jor- den i södra och mellersta Sverige i regel erhölle, krävdes det en något större frihet att utarrendera jord än vad fallet kunde vara i Norrland. Det läge i arrendatorns intresse mera än i jordägarens att i de trakter, där jordbruket vore huvudinkomstkällan, icke för lång tid binda sig vid ett arrendeavtal, om vars konsekvenser arrendatorn med hänsyn till jordens avkastningsför- måga, konjunkturväxlingar o. d. icke kunde bilda sig något säkert omdöme. Det syntes sällskapet, att de sakkunniga med sitt förslag funnit en medelväg att göra ifrågavarande lagstiftning användbar över hela landet.

Från vissa håll förordades en utsträckning av optionsrätten. Sålunda an- såg länsstyrelsen i Kristianstads "län att man borde så mycket kunna tillmötes- gå arrendatorns intresse att få behålla fastigheten, att även om arrendet varat femton år eller längre tid, arrendatorn tillerkändes företrädesrätt till nytt arrende, under förutsättning att jordägaren icke själv ville bruka jorden.

Ett par myndigheter förordade längre minimitid än vad jordsakkunniga föreslagit. Sålunda fann lantbruksstyrelsen det vara önskvärt, att den längre arrendetid som funnes stadgad i den norrländska arrendelagen bibehölles. Då optionsrätten icke vore ovillkorlig och ej heller medförde rätt till oförändrad lega, syntes denna rätt knappast kunna ersätta värdet av en längre arrende- tid. Därest lega icke finge utsättas i arbets- eller naturaprestation, kunde det visserligen, med hänsyn till de ekonomiska villkorens föränderlighet, vara riktigt, att en reglering av legan skulle kunna ske vart femte år. Då emeller- tid styrelsen, i olikhet mot jordsakkunniga, ansett att något förbud mot le- gans utsättande i arbete ej borde införas, bortfölle nyssnämnda motiv för kortare arrendeperioder.

Beträffande den särskilda frågan, huruvida den för Norrland och Dalarna gällande regeln om femtonårig minimitid borde ersättas med de av jordsak- kunniga föreslagna bestämmelserna, syntes de flest-a ortsrepresentanter vara benägna för en sådan förändring. Två myndigheter uttalade sig dock för bibehållandet av den norrländska arrendelagens bestämmelser i nämnd-a hänseende.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anförde sålunda bland annat följande:

Såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, hade den i norrländska arrendelagen stad- gade minimitiden av femton är icke medfört några mera avsevärda olägenheter för de därav berörda jordägarna. Trävarubolagen hade i regel icke för avsikt att själ- va bruka den utarrenderade jorden. Arrendebeloppet vore vanligen så obetydligt,

att det icke för bolagens verksamhet hade någon nämnvärd betydelse. Under normala förhållanden vore arbetet i skogarna så eftersökt, att det icke torde vara någon svårighet för jordägaren att erhålla tillgång till erforderliga arbetskrafter. Dessa omständigheter borde, såvitt anginge Norrland, hållas i minne, då man be- dömde de sakkunnigas förslag om en minimitid av fem år med optionsrätt. En jämförelse mellan nu gällande minilnitidsbestämmelser och de sakkunnigas för- slag syntes utfalla sålunda. För jordägaren medförde sistnämnda förslag icke nämnvärt större säkerhet att få råda över jorden än den äldre bestämmelsen. Möjligheten att bliva arrendatorn kvitt torde i praktiken komma att bliva mycket ringa, och det borde särskilt påpekas, att enligt de sakkunnigas motivering den omständigheten, som från jordägarehåll framhävts såsom ett särskilt viktigt skäl mot en lång arrendetid, nämligen behovet av dugliga arbetskrafter för en intensiv skogsskötsel, icke ansåges utgöra laga anledning att vägra optionsrätt. Den vik- tigaste fördelen för jordägaren av optionsrätten i stället för den längre arrende- tiden skulle därför vara, att han kunde få arrendevillkoren ändrade under fem- tonårsperioden. Med de låga arrenden, som i allmänhet tillämpades, hade emel— lertid även denna omständighet relativt ringa betydelse. För arrendatorn åter torde. med hans vanligen Svaga ekonomi en eventuell förhöjning av arrendet spela väsentligt större roll, och den osäkerhet om arrendets förlängning, som den för- kortade arrendeperioden i viss mån innebure, kunde medföra ett försvagande av hans ställning och en minskning av hans intresse för jordbruket.

Den femtonåriga minimitiden vore ock av betydelse med hänsyn till det vik- tiga önskemålet om arrendefastigheternas återgång till självägande jordbruk. Det syntes icke kunna förnekas, att femtonårstiden understundom gjort det möjligt för en duglig arrendator att samla tillgångar i kreatur, redskap, i bästa fall även ett litet sparkapital eller åtminstone personligt förtroende, så att han hade möj- lighet att köpa arrendefastigheten, vilken ofta erbjödes honom för särskilt lågt pris av bolaget. Å andra sidan kunde det naturligtvis tänkas, att i något fall den långa arrendetiden förhindrade försäljning, icke till arrendatorn, men till annan lämp- lig köpare. Då det torde ha visat sig, att försäljningarna oftast skedde till arren- datorerna, vore det senare dock att anse såsom undantag. I enlighet härmed fö- refölle det länsstyrelsen, som 0111 den hittills gällande arrendetiden av femton år skulle. verka starkare till underlättande av arrendejordens återgång till själv— ägande bondebruk än de sakkunnigas förslag, åtminstone såvitt anginge norr- ländska förhållanden. Icke ens då det gällde försäljning till tredje man torde de sakkunnigas förslag ha något nämnvärt företräde. Om emellertid en minimitid av femton år skulle befaras i något undantagsfall komma att förhindra en eljest möjlig försäljning, syntes det kunna ifrågasättas att införa en särskild bestäm- melse om rätt för jordägaren att på grund av förestående försäljning med tillstånd av jordbrukskommissionen uppsäga arrendet efter en viss arrendetid, exempelvis fem år, och med en viss fardagstid. exempelvis den fardag, som infölle näst efter ett år från uppsägningen. Skärpta vanhävdsbestämmelser emot arrendatorerna skulle möjligen också öka benägenheten för återköp.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde:

För att bereda arrendatorn den tryggade ställning, som med rätta betraktades som en nödvändig förutsättning för ett intresserat och framgångsrikt arbete på jordbruket, hade det alltid ansetts vara en viktig betingelse, att arrendatorn tillför— säkrades besittningsrätten till fastigheten för så lång tid, att han själv finge njuta frukterna av sitt nedlagda arbete. Att detta syftemål icke nöjaktigt kunde uppnås genom femåriga arrendeperioder torde vara uppenbart, och saken förbättrades föga genom optionsrätten, då denna i varje fall icke uteslöte möjligheten av vä— sentligt skärpta villkor för eventuell förlängning av arrendet. Att döma av den

undersökning, som verkställts rörande verkningarna av den norrländska uppsikts- lagen, syntes den femtonåriga minimitiden icke ha medfört några Hera avse- värda olägenheter för de jordägare som berördes av norrlandslagen. Under så- dana omständigheter syntes anledning knappast föreligga att nedsätta den i gäl- lande lag stadgade minimitiden.

I propositionen till 1927 års riksdag avvisades den av jordsakkunniga före- slagna anordningen med femårig minimitid och optionsrätt. I stället upptogos för samtliga grupper av sociala arrenden bestämmelser om femtonårig mini— mitid utan optionsrätt. Såsom motivering härför anförde justitieninistern följande:

En optionsrätt i enlighet med jordsakkunnigas förslag kunde ingalunda upp— väga värdet av en längre i lag fastställd arrendetid. Optionsrätten vore enligt för- slaget icke ovillkorlig; arrendatorn kunde gå den förlustig av allehanda anledv ningar, som icke berodde av honom. Ej heller innebure den en rätt att få arren— det förlängt utan förhöjning av arrendeavgiften. De betänkligheter, som av de sakkunniga åberopats mot att i lagen fastställa en längre arrendetid, syntes icke kunna tillmätas avgörande vikt. Företrädesvis vore här fråga om fastigheter, tid vilka utarrendering blivit en permanent anordning. Jordägaren avsåge merendels icke att framdeles taga fastigheten under eget bruk och vore i allmänhet ej heller i tillfälle att göra det. Skulle det i något fall för honom vara av betydelse att kunna avsluta ett arrende för kortare tid än den lagstadgade minimiarrendetiden, stode det honom öppet att söka dispens. — Svårigheten att bestämma legan för en längre arrendetid hade av de sakkunniga något överskattats. Legan kunde ju bestämmas i viss myckenhet naturaprodukter, såsom smör eller mjölk, vilka finge avlösas efter gällande markegångspris. — Beträffande farhågan, att en längre minimitid skulle kunna motverka jordens övergång till självägare, kunde erinras att, om försäljning av arrendefastigheterna ifrågakomme, den oftast torde ske till arrendatorerna själva; en längre minimitid för arrendet kunde då icke ligga i vägen för en försäljning. Härtill komme, att om jordägaren hade för avsikt att inom en nära framtid försälja fastigheten, detta i allmänhet torde kunna av ho- nom åberopas som skäl för dispens. — Vidkommande behovet för jordägarna att ha friare förfoganderätt över fastigheter, vilkas egentliga uppgift vore att tjäna såsom arbetarboställen, erinrades att den nedre arealgränsen enligt propositionen vore bestämd till fyra hektar. I följd härav torde flertalet av de arrendeställen, vilka vore att anse såsom egentliga arbetarboställen, icke komma att inbegripas under stadgandet om minimiarrendetid. Skulle det av anledning, som nu berörts, i något fall för jordägaren vara av synnerlig vikt att äga en friare bestämmande- rätt över en fastighet sars odlade jord överstege fyra hektar, torde hans intresse kunna i skälig mån tillgodoses i dispensväg. — Justitieministern hade sålunda icke kunnat finna någon olägenhet av verklig betydelse vara för ifrågavarande jordägare förbunden med minimiarrendetidens fastställande till femton år. En dylik utsträckning av tiden vore däremot otvivelaktigt ägnad att befordra stabili- tet i arrendeförhållandet. Om sålunda minimitiden borde bestämmas till femton år, torde anledning icke föreligga att införa en optionsrätt för arrendatorn eller hans rättsinnehavare; härutinnan hänvisades till de skäl, som av jordsakkunniga åberopats mot fastställande av optionsrätt vid arrenden för femton år eller längre tidsperioder.

S-ammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riks-dag fann den femtonåriga minimitiden vara att föredraga framför ett system med femårig minimitid och optionsrätt.

Åtskilliga ledamöter i utskottet reserverade sig till förmån för en options- rätt, utformad i huvudsaklig överensstämmelse med jordkommissionens för- slag.

Vid 1936 års riksdag behandlades vissa i olika motioner framställda yr- kanden angående minimitid, optionsrätt samt möjlighet att under pågående arrendeperiod reglera legan. Andra lagutskottet, som i huvudsak avstyrkte motionerna, yttrade därvid bland annat följande:

Utskottet ansåge skäl föreligga för ett övervägande, huruvida icke bestämmel- serna om minimitid för arrenden enligt de sociala arrendelagarna borde fullstän— digas. Härmed åsyftade utskottet ändring av de regler, som gällde beträffande förlängning av sådana arrenden. Gällande rätt medgäve, att förlängning finge ske på hur kort tid som helst. Enligt utskottets mening borde undersökas, huru- vida det icke vore lämpligt att, därest avtal om förlängning inginges, detta avtal skulle gälla för minst fem år. Undantag från en sådan regel skulle dock kunna medgivas genom dispens. Vidare torde arrendatorn böra förbehållas rätt att verk- ställa uppsägning av avtalet efter kortare tid, t. ex. två år.

För att en optionsrätt till nytt arrende av enskild jord skulle ha något reellt värde för arrendatorn, vore det nödvändigt, att det icke stode jordägaren fritt att bestämma arrendesummans storlek under den förlängda arrendetiden. Ett fast- ställande av arrendets storlek genom offentlig myndighets medverkan skulle där— för vara erforderligt. En sådan anordning skulle emellertid enligt utskottets mc- ning särskilt under kristider med hastigt växlande värden ålägga samhället en synnerligen vansklig uppgift och alltför mycket inskränka på jordägarens rätt. Vad särskilt de sociala arrendena anginge syntes det utskottet, att optionsrätt näp- peligen kunde tillerkännas en arrendator, som innehaft fastigheten i femton (tio) år, utan att jordägarens rätt att förfoga över sin jord alltför mycket beskärdes. Om en jordägare vid utarrendering av jordbruk, som fölle under de sociala arren- delagarna, hade att välja mellan förutvarande eller ny arrendator, vore att märka, att det för en jordägare, som ville binda sig för så kort tid som möjligt, vore för- delaktigast att förlänga kontraktet med den förutvarande arrendatorn. Enligt gäl- lande lag kunde förlängning ske på hur kort tid som helst och enligt sådana he- stämmelser, som utskottet ifrågasatt, på fem år. Nytt avtal måste däremot slutas på femton (tio) år. Utskottet ville vidare framhålla, att arrendeförhållandet un- der så lång arrendetid, som i de sociala arrendebestämmelserna föreskreves, kunde förutsättas ha vunnit sådan stadga att, därest fastigheten fortfarande skulle vara utarrenderad, stor utsikt förefunnes för en skötsam arrendator att erhålla förnyat arrende. Detsamma kunde sägas även beträffande arrenden under allmänna ar- rendelagen, när jorden sedan lång tid tillbaka varit utarrenderad.

De förslag, som framförts i vissa motioner rörande bestämmelser utöver nu förefintliga angående reglering av arrendebelopp till arrendatorns förmån och därmed sammanhängande spörsmål, funne utskottet icke vara av beskaffenhet att höra föranleda riksdagen att därutinnan göra någon framställning till Kungl. Maj:t.

Såsom en ersättning i viss män för en optionsrätt ville utskottet emellertid ifrå- gasätta införandet av vissa bestämmelser om medling mellan jordägare och arren- dator. Om meningsskiljaktighet uppstode mellan jordägare och arrendator, som önskade ingå förnyat arrendekontrakt, rörande skäliga villkor för nytt arrende- avtal, kunde det ifrågasättas, huruvida det ej skulle vara till gagn, att ett med- lingsinstitut stode till förfogande för part, som ville påkalla ingripande från det- samma. Ett uttalande av betrodda män i egenskap av medlare i en dylik fråga skulle säkerligen, även om detsamma ej hade förbindande verkan för parterna, äga avsevärd betydelse för bestämmandet av arrendevillkoren i ett avtal dem emel-

Arrende- utredningen.

lan. Utskottet ville med hänsyn till vad sålunda anförts föreslå, att en förutsätt- ningslös utredning verkställdes om införande av sådan medling. Vid utredningen torde framgå, huruvida det kunde anses vara erforderligt att giva medlingen obli- gatorisk karaktär eller icke.

Den femtonåriga minimitid, som den nuvarande sociala arrendelagstift- ningen föreskriver med avseende ä arrenden under bolag och med dem likställda jordägare, har tvivelsutan i socialt hänseende inneburit ett framsteg jämfört med den ordning som tidigare varit gällande. Man torde även vara berättigad antaga, att denna minimitidsreglering i stort sett verkat till gagn för jordbruket å de fastigheter SOm därav berörts. En iögonfallande brist hos nämnda lagstiftning är dock, att förlängning av arrende får ske för hur kort tid som helst. Härav följer att en stor del av de arrendatorer, vilka vid norrländska arrendelagens genomförande kommo i åtnjutande av mini- mitidsr—eglering, numera sakna det skydd som därmed varit avsett. Av de svar, som inkommit på den av arrendeutredningen gjorda enqueten och för vilka redogörelse lämnas i bilaga till detta betänkande, framgår också, att upplåtelsetider om ett eller ett fåtal år på sina håll äro vanliga vid utarrende- ring av fastigheter å vilka den norrländska arrendelagen är tillämplig. Detta missförhållande måste befaras bliva än mer utbrett, i den mån femtonårstiden utgår för de talrika arrenden, vilka genom 1927 års reform hemföllo under den sociala arrendelagstiftningen.

I syfte att avhjälpa nu berörda bristfällighet har andra lagutskottet vid 1936 års riksdag ifrågasatt lagens komplettering med en föreskrift av inne— börd att, därest avtal om förlängning ingås, detta avtal skall gälla för en viss minimitid, exempelvis fem år. Arrendeutredningen anser en dylik kom- plettering i och för sig vara lämplig och av behovet påkallad. Emellertid lärer det intresse, som i förevarande sammanhang kräver beaktande, kunna påfordra lagstiftningsåtgärder av mera omfattande räckvidd än vad sålunda blivit ifrågasatt.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har det från skilda håll gjorts gällande, att en första upplåtelsetid om femton år icke för de arrenden varom här är fråga är tillräckligt lång för att bereda arrendatorn den eftersträvade tryggheten och självständigheten, en brist som skulle vara särskilt framträ- dande, i den mån det gällde att i större grad stimulera arrendatorns villighet att företaga nyodlingsarbeten å den arrenderade fastigheten. Det har fram- hållits att den första upplåtelsetiden borde i görligaste mån motsvara den period av arrendatorns livstid, varunder han i normal-a fall besitter full arbetsförmåga. Och man har från denna utgångspunkt kommit därhän, att man ansett minimitiden böra utsträckas ända till trettio år. Den uppfattning som sålunda kommit till synes torde ha ett berättigande såtillvida, att det knappast kan anses tillfredsställande att en arrendator, såsom nu är fallet, efter förloppet av femton år skall sakna varje rättslig garanti att fortfarande få bruka den till honom upplåtna jorden. Även om den nuvarande minimi- tidsregleringen, på sätt nyss angivits, kompletteras med föreskrift om mini- mitid vid förnyad upplåtelse, kan en dylik anordning likväl icke undanröja

det osäkerhetstillstånd för arrendatorn, som inställer sig när arrendeperio— den lider mot sitt slut och som kännetecknas därav, att arrendatorn ej kan utgå från att den lega som kommer att avfordras honom vid ny upplåtelse blir sådan att han rimligen kan kvarstanna såsom arrendator.

Vad sålunda anförts är emellertid icke avgörande för frågan, huruvida en mera tryggad och varaktig besittning lämpligen skulle kunna beredas arrendatorn genom utsträckning av minimitiden för upplåtelsen. Det bör i detta sammanhang icke frånses, att redan en minimitid av femton år visat sig kunna medföra praktiska svårigheter av skilda slag. Den pålägger jordägaren risken att för en avsevärd tidrymd vara bunden vid en arrendator, som må— hända icke visar sig skickad att driva jordbruket på ett sätt som motsvarar jordägarens befogade önskemål. Om det därjämte är avsett att arrendatorn skall ägna sig åt arbete för jordägarens räkning, tillkommer ytterligare den risken att arrendatorn finnes sakna de kvalifikationer som dylikt arbete nödvändiggör. Att arrendeavtal så ofta står i faktiskt eller rättsligt samband med arbetsavtal är överhuvudtaget ägnat att försvåra uppställandet av en längre minimitid för arrendeupplåtelse. När jordägarens intresse av att hälla arrendeställen väsentligen är inriktat på att därigenom bekomma arbetskraft för sitt skogsbruk eller jordbruk, kan en alltför snäv begränsning av jord- ägarens möjlighet att förfoga över fastigheterna föranleda honom att söka tillgodose behovet av arbetskraft genom anlitande av andra metoder än ar- rendeupplåtelse. Vunnen erfarenhet synes ock ådagalägga, att den femton- åriga minimitiden varit en bidragande orsak till den för arrendatorerna mindre gynnsamma utveckling, som här och var kommit till synes i bristande villighet från jordägarnas sida att garantera arbetstillfällen för arrendato- rerna och i en tendens hos jordägarna att vilja helt avveckla arrendesyste- met.

I detta sammanhang må även erinras om de önskemål som framställts därom, att lagen borde anvisa en utväg för vardera kontrahenten att under löpande arrendeperiod framtvinga sådan reglering av arrendeavgiften, som kunde finnas påkallad med 'hänsyn till inträffade konjunkturförändringar. Då gällande lag bortsett från det speciella fallet att missväxt inträffar — icke inrymmer någon sådan rätt att framtvinga reglering, medför tydligen det långfristiga avtalet en icke oväsentlig risk, att legan kommer att stå i missförhållande till arrenderättens verkliga värde. Väl synes denna risk för arrendatorns vidkommande vara i viss mån mildrad därigenom, att han vid utgången av vart femte år har rätt att uppsäga arrendet. En dylik uppsäg- ningsrätt torde emellertid sällan utgöra något effektivt hjälpmedel för en ar- rendator, som önskar hävda sitt intresse av att fortfarande få bruka fastig- heten emot en skälig lega. Om ett starkt prisfall drabbar jordbrukets produk— ter, kommer den arrendator som förbundit sig att erlägga fast arrendeavgift i penningar merendels i det svåra valet att antingen gälda en efter förhållan- dena oskäligt hög lega eller att lämna arrendet. Den med minimitidsreg- leringen åsyftade varaktigheten och tryggheten i besittningen kan under så- dana omständigheter bliva illusorisk.

Om sålunda en anordning, varigenom arrendeavgiften kunde regleras un- der löpande arrendeperiod, ur flera synpunkter ter sig önskvärd såsom komplement till en bestämmelse om femtonårig minimitid och givetvis skulle vara än mer behövlig, för den händelse minimitiden utsträcktes, är det å andra sidan uppenbart att en sådan anordning, hur densamma än närmare utformas, måste bliva förbunden med betydande vanskligheter. Att den in- nebär ett starkt avsteg från avtalsfrihetens princip får visserligen icke, med hänsyn till de intressen som den sociala arrendelagstiftningen avser att skyd— da, i och för sig tillmätas någon avgörande betydelse. Men tydligt är att an- ordningen skulle giva upphov till en betänklig osäkerhet i förhållandet mellan jordägare och arrendator. Ingendera kontrahenten skulle känna sig trygg. att han icke när som helst under arrendetiden och måhända av oberättigad anledning utsattes för motpartens krav på reglering av legan. Det vore så- lunda fara värt att anordningen gåve upphov till slitningar mellan kontra- henterna och även till talrika rättstvister, vilkas lösande genom domstol. skiljemän eller något för ändamålet tillskapat organ bleve en besvärlig och måhända dyrbar procedur.

Då enligt vad nu anförts å ena sidan föreligger ett behov av att legan utan alltför lång tidsutdräkt anpassas efter de växlande förhållandena, men detta behov å andra sidan icke synes lämpligen kunna tillgodoses på det sätt, att envar av kontrahenterna berättigas att oberoende av den avtalade arrende- tidens utgång påkalla ändring i den överenskomna legan, torde med fog kun- na betvivlas, att föreskrivandet av långa minimitider är den bästa vägen, när man vill tillförsäkra arrendatorerna förmånen av varaktig och tryggad be— sittning. Uppmärksamheten synes fastmera böra inriktas på möjligheten att bereda arrendatorn en viss rättslig garanti, att han vid den avtalade upplå- telsetidens utgång kan erhålla nytt arrende emot den lega som efter dåvarande förhållanden får anses skälig. Sådan garanti synes ej kunna vinnas genom införande av ett medlingsinstitut av det slag som blivit ifrågasatt av andra lagutskottet vid 1936 års riksdag. Så länge det icke är avsett att kontrahen- terna skola vara bundna av vad de utsedda medlarna finna skäligt, torde en arrendator, som har anledning att betvivla jordägarens villighet att medgi- va honom nytt arrende på rimliga villkor, näppeligen kunna utgå från att legan kommer att bestämmas till belopp varmed [arrendatorn kan åtnöjas.

Med en lagbestämmelse, av innehåll att arrendatorn skall äga rätt till nytt arrende, vore ej heller mycket vunnet, därest lagen samtidigt medgäve jord— ägaren oinskränkt frihet att fastställa arrendeavgiften för den nya perioden. Den betydelse, som legans storlek uppenbarligen har med avseende å arren- datorns möjlighet att kvarstanna ä fastigheten, torde i själva verket hindra varje försök att utan tillgång till tvångsingripande i legans bestämmande trygga arrendatorns besittning vid arrendeperiodens utgång. Därest man sålunda genom lagstiftningens hjälp vill göra besittningstiden längre än den avtalade arrendeperioden, lärer det bliva erforderligt att möjliggöra arrende- villkorens bestämmande genom något opartiskt organ. Detta har även be- aktats i de tidigare lagförslag, vilka inrymt optionsrätt för arrendatorn. En-

ligt såväl jordkommissionens som jordsakkunnigas förslag skulle i händelse av meningsskiljaktighet rörande villkoren för nytt arrende konflikten härom hänskjutas till avgörande av skiljemän.

De bestämmelser om optionsrätt och vad därmed sammanhänger, vilka arrendeutredningen ansett sig böra föreslå, innehålla i huvudsak följande. Minimitiden för arrendeupplåtelse för viss tid bestämmes enligt förslaget till fem år. Vid sådan upplåtelse skall arrendatorn i regel äga rätt till nytt ar— rende för en tid av fem år, och sådan rätt skall ånyo kunna utövas vid ut- gången av vart femte år. Emellertid skall enligt förslaget dylik optionsrätt icke tillkomma arrendatorn, om han i avsevärd mån eftersatt sina förpliktel- ser enligt arrendeavtalet. Därest arrendatorn —— utan att ha gjort sig skyldig till sådant förfarande, som enligt 2 kap. 36 & nyttjanderättslagen medför ar- renderättens och därmed optionsrättens förverkande —— misskött jordbruket eller avsevärt brustit i fullgörandet av arbetsskyldighet, torde sålunda nytt arrende kunna förvägras honom. Ej heller skall enligt förslaget arrendatorn kunna påfordra nytt arrende, om jordägaren avser att själv bruka fastigheten eller om det eljest på grund av särskilda omständigheter måste anses för jordägaren medföra synnerligt men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Sådana omständigheter äro exempelvis, att jorden erfordras för någon an- läggning som jordägaren kan visa sig ha för avsikt att utföra. Vad beträffar det fall att jordägaren vill upplåta fastigheten till någon anhörig synes frä- gan, huruvida detta bör utgöra hinder för optionsrätt, få avgöras efter skälig bedömning. _ Optionsrätten skall enligt förslaget inträda automatiskt. Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, åligger det honom att senast tio månader före arrendetidens utgång giva det jordägaren tillkänna på sätt om uppsägning är stadgat. Sker ej tillkännagivande inom sagda tid, blir arren- datorn för sin del bunden av nytt arrende på de villkor som kunna bliva bestämda. Förmenar jordägaren, att arrendatorn ej äger optionsrätt på grund av omständighet som ovan nämnts, åligger det honom att instäm— ma talan senast åtta månader före arrendetidens utgång. — Enligt förslaget står det kontrahenterna fritt att vid varje arrendeperiods utgång påkalla den reglering av arrendevillkoren, som efter förhållandena kan vara skälig. Här- vid skall förfaras på så sätt, att ändringsyrkandet tillkännagives för motpar- ten senast åtta månader före arrendetidens utgång. Där ej överenskommelse kan ernås, skall frågan om ändring av arrendevillkoren avgöras av skiljemän. Beträffande sådant ärende skola bestämmelserna i lagen om skiljemän äga motsvarande tillämpning. I fråga om skyldighet att gälda ersättning till skiljemännen föreslås dock den regeln, att sådan skyldighet ej må i vidare män än beträffande halva» ersättningen kunna åläggas arrendatorn, utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl. Där arrendeavtalet ej föreskriver till vilket antal och på vad sätt skiljemännen böra utses, skola enligt förslaget ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars verksam- hetsområde fastigheten är belägen, vara skiljemän.

Den sålunda föreslagna anordningen med optionsrätt, vartill arrendeut- redningen torde få återkomma i specialmotiveringen, synes å ena sidan icke

innebära något nödtvång för jordägaren att under längre tid vara bunden av ett arrendeförhållande, när omständigheterna äro sådana att det såVäl för jordägaren som ur allmän synpunkt är lyckligast att förhållandet sna- rast avvecklas, men lärer å andra sidan för de normala fallen bereda arren— datorn trygghet för att arrendet kommer att bestå jämväl efter utgången av en viss upplåtelsetid. Denna trygghet torde näppeligen i praktiken lida nå- got avbräck i följd av den omständigheten, att det icke vid arrendatorns till- träde kan exakt angivas, till vilket belopp legan kommer att uppgå efter förloppet av den första femårsperioden. Arrendevillkorens omprövning ge— nom skiljemannaförfarande torde —— icke minst om skiljemännen samtidigt äro ledamöter i jordbrukskommissionen —— erbjuda en fullgod garanti, att icke arrendatorn kommer att avpressas en efter förhållandena oskäligt hög arrendeavgift. Att en sådan prövning enligt förslaget möjliggöres utgör i själva verket ett ytterligare skydd för arrendatorn, i det att legan i rimlig omfattning kan anpassas efter konjunkturernas växlingar. Å andra sidan synes möjligheten att legan förändras vara ägnad att motverka den spekula- tion i arrenderättigheter, varom farhågor uttalats på vissa håll.

Såsom förut antytts avser arrendeutredningen att med optionsrätten till- försäkra arrendatorn besittning under längre tid än som skulle kunna före- skrivas såsom minimitid för en arrendeupplåtelse. En viktig fråga är na- turligen, hur långt man i detta hänseende bör gå. Visserligen kan det ej vara påkallat att angiva en viss tidslängd, såsom motsvarande det behov vil— ket här anses tarva beaktande. Ur allmän synpunkt torde det nämligen i och för sig vara önskvärt, att en till tiden obegränsad besittning möjliggö- res för envar, som ägnar sig åt jordens brukande och innehar de för sådant arbete nödiga egenskaperna. Detta i sakens natur liggande önskemål kan emellertid, när brukaren är en arrendator, tänkas komma i konflikt med jordägarens intresse av att kunna disponera över jorden. Vad frågan gäller är således närmast detta, i vad mån den möjlighet till successiv förlängning av arrendet, som optionsrätten erbjuder, hör av hänsyn till jordäganderät— ten underkastas begränsning sålunda, att optionsrätt icke skulle få utövas, sedan arrendatorn innehaft fastigheten under viss tid.

Vid bedömande av denna fråga torde böra ihågkommas, att optionsrät- ten icke skall vinna tillämpning vid andra arrenden än sådana som äro av permanent karaktär. Ej heller avses att optionsrätten skall utgöra något hin- der för jordägaren — vare sig denne själv upplåtit arrendet eller efter upplåtel- sen förvärvat äganderätt till fastigheten _ att för egen del övertaga jordens brukande. Vid sådant förhållande synes optionsrättens inverkan på jord- ägarens förfoganderätt vara väsentligen begränsad därtill, att jordägaren icke, sålänge optionsrätten består, kan fritt utarrendera jorden till den, som eventuellt skulle vara villig att betala högre arrende än vad som kan påräk- nas bliva bestämt genom skiljenämnd. Att denna omständighet i händelse av fastighetens utbjudande till försäljning skulle kunna verka i viss mån nedpressande på eventuella köpeanbud, bör tydligen ej heller lämnas ur räkningen. För sin del har arrendeutredningen emellertid icke kunnat finna

att jordägarens intresse av att kunna fritt betinga sig största möjliga fördel vid affärstransaktioner med avseende å fastigheten ur allmän synpunkt kan tillmätas sådan vikt, att önskemålet om besittningens tryggande för den som brukar jorden av hänsyn därtill bör stå tillbaka. Att optionsrätten efter förloppet av viss tid skulle behöva avbrytas enbart därför, att jordägaren skulle bliva i tillfälle att fritt tillvarataga eventuella vinstmöjligheter, synes näppeligen påkallat. Man torde för övrigt kunna utgå därifrån, att även om optionsrätten icke underkastas tidsbegränsning, besittningsförhållandet lik- väl i många fall kommer att avbrytas. En jordägare lärer sålunda icke kom- ma att sakna tillfällen, då han står fullständigt fri med avseende å möjlig- heten att draga fördel av eventuellt förekommande jordvärdestegring.

En synpunkt, som i diskussionen kring detta ämne ofta kommit till synes och som även understrukits i vissa svar på den av arrendeutredningen för— anstaltade enquéten, är att optionsrätten skulle kunna medföra svårigheter för jordägaren att få en mindre lämplig arrendator skild från arrendet. Den- na farhåga kan synas ha ett visst berättigande så till vida, att det näppe- ligen torde vara möjligt _ för så vitt optionsrätten skall kunna fylla sitt ändamål —— att låta varje minsta försummelse från arrendatorns sida få verka därhän att optionsrätten förloras. Såsom ovan nämnts skall enligt förslaget optionsrätten upphöra, om arrendatorn i avsevärd män eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, och denna påföljd får, om arrenda- torn motsätter sig densamma, framtvingas genom stämning till domstol. Även om jordägaren sålunda i fråga om valet av arrendator icke kan påräkna samma frihet som han för närvarande åtnjuter vid utgången av en arrende- period, erbjuder dock förslaget jordägaren den fördelen att han, i sådana fall där en verkligt befogad anledning till ombyte av arrendator föreligger utan att dock arrenderätten förverkats, redan efter fem år kan framtvinga arrendatorns skiljande från fastigheten. I betraktande härav torde med fog kunna göras gällande, att det föreslagna systemet i stort sett medför mindre risker i förevarande hänseenden än vad fallet är med den nuvaran- de femtonåriga minimitiden. Vad beträffar de olägenheter som kunna tän- kas uppkomma på det sätt, att en jordägare i något fall nödgas att flera arrendeperioder i följd behålla en arrendator, som han måhända icke vid fritt val hade velat acceptera, synes det knappast antagligt, att dessa i praktiken skola bliva av någon märkbar betydelse. Arrendeutredningen har för sin del icke i nu berörda omständigheter trott sig finna något avgörande skäl att föreslå optionsrättens upphörande efter förloppet av ett visst an- tal är.

Arrendeutredningen anser att den nu förordade anordningen med options— rätt bör kunna vinna tillämpning på alla de arrenden för vilka, enligt vad i avsnitten A) och B) här ovan närmare utvecklats, en reglering av besitt- ningstiden överhuvudtaget bör ifrågakomma. Bestämmelserna avse sålun- da — med de undantag för affärsarrenden och mindre arbetararrenden för vilka i annat sammanhang redogöres _ icke blott arrenden under bolag eller med dem för närvarande likställda jordägare utan även arrenden un—

der enskilda jordägare eller fideikommiss, där upplåtelsen avser torp eller annan brukningsdel som lyder under huvudgård, ävensom arrenden under stiftelser eller ideella föreningar. Även om förhållandena vid dessa grup- per av arrenden i åtskilliga hänseenden framvisa olikheter, synas dessa lik- väl icke vara av den art, att de i fråga om minimitid och optionsrätt nöd- vändiggöra en kategoriklyvning. Vad särskilt angår frågan om tidsbe- gränsning av optionsrätten lära de synpunkter som nyss anförts äga sin gil- tighet, vare sig arrendet lyder under bolag eller under enskild godsägare.

III. Skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader.

Enligt de allmänna arrendebestämmelserna medför utarrenderingen icke i och för sig skyldighet för jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i ett skick, som mot5varar vad efter ortens sed och allmän- na uppfattning är det normala. Sådan fastigheten är bebyggd vid tiden för arrendeavtalet är arrendatorn skyldig att mottaga densamma. Beträffande behov av nybyggnad eller ombyggnad, som uppstår först under arrendetiden, är jordägaren ej heller skyldig att verkställa sådan, i annat fall än då genom vådeld eller annorledes utan arrendatorns vållande byggnad, som icke utan olägenhet kan undvaras, blivit förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras. Om sålunda å ena sid-an någon allmän nybyggnads- skyldighet ej åvilar jordägaren, har lagen å andra sidan ej heller ålagt ar- rendatorn att verkställa nybyggnad, när behov därav utan arrendatorns vål- lande uppkommit. Frågan om nybyggnad är i stort sett lämnad oreglerad och beroende av den lösning som kan tänkas uppnådd på den frivilliga över- enskommelsens väg. Däremot har i lagen ålagts arrendatorn skyldighet att vårda och underhålla de å fastigheten befintliga byggnaderna, så att de icke under arrendetiden försämras. Har arrendatorn avhjälpt brist som fanns vid tillträdet, äger han rätt att vid avträdet njuta ersättning av jordägaren.

I det av lagberedningen avgivna betänkande, som ligger till grund för all- männa arrendelagen, har i förevarande ämne anförts bland annat följande:

Beredningen hade icke förbisett, att efter längre tids förlopp ett fortsatt under- g håll av en byggnad kunde vara ekonomiskt olämpligt och dess ersättande med en ny långt mer välbetänkt. För varje byggnad kunde uppställas en viss, för olika byggnader olika beräknad tid, under vilken den gjorde tjänst men efter vilken den borde utbytas mot en ny; det vore denna tanke, som läge till grund för de i 27 kap. byggningabalken upptagna bestämmelserna i detta ämne. Då emellertid dessa bestämmelser numera icke lämpade sig för enskilda arrendeförhållanden, hade det icke kunnat ifrågasättas att upptaga dem i förslaget och än mindre att utan den begränsning årsberäkningen innefattade ålägga arrendatorn byggnads- skyldighet. Såsom lämnad översikt av utländsk lagstiftning utvisade ålade där- emot vissa främmande lagstiftningar jordägaren att verkställa nybyggnad, när sådan erfordrades. När jordägaren uppläte sin fastighet till idkande av jordbruk på arrende, ansåges detta innefatta en utfästelse att fastigheten också skulle vara försedd med den för ändamålet nödiga äbyggnad; och, i brist av annat avtal, vore han därför också pliktig att ersätta en obrukbar sådan byggnad med en ny. Även lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag i ämnet anslöte sig i viss mån till samma uppfattning. Om än ett sådant sätt att ordna saken från teoretisk syn- punkt kunde anses berättigat, syntes det i praktiskt hänseende vara föga lämp- ligt. Ålåge det'jordägaren att besörja nybyggnad, vore det givet, att arrendatorns

intresse av att åbyggnaden omsorgsfullt underhölles i väsentlig mån förringades, och att han kunde komma att eftersätta vad i sådant hänseende ålåge honom rent av i syfte att sålunda framtvinga en nybyggnad, som icke kostade honom något. Väl skulle i sådant fall jordägaren kunna å sin sida framställa ersättningskrav eller undandraga sig att verkställa byggnaden. Men för sådant ändamål måste han förebringa en utredning, vars åstadkommande i dylika fall vore förenat med syn- nerlig svårighet. För att i verkligheten upprätthålla arrendatorns underhålls- skyldighet vore det nödvändigt, att hans eget intresse därvid vore den verksamma drivkraften. Av denna anledning borde icke någon lagstadgad nybyggnadsskyldig— het i allmänhet läggas å jordägaren.

Av det anförda följde, att om arrendatorn eftersatte sin underhållsskyldighel och av sådan anledning nybyggnad bleve nödvändig, det vore arrendatorn som finge bekosta den utan annan rätt till ersättning, än som å bestämmelsen i första stycket av 10 % kunde grundas, eller att få vid avträdet räkna sig till godo det be- lopp, vartill de å den gamla byggnaden vid tillträdessyn befunna bristerna upp- skattades. Någon skyldighet att i annan händelse bekosta nybyggnad ålåge icke arrendatorn. Han hade endast att underhålla åbyggnaden. Härvid kunde inå— hända anmärkas, att förslaget sålunda syntes icke taga hänsyn till ovan antydda förhållande att trots nöjaktigt underhåll endast i följd av tidens inverkan nybygg- nad kunde bliva ekonomiskt nödvändig, då nämligen den tidpunkt inträtt, när med en reparation vunnes vida mindre än vad den kostade. Att i förslaget icke i detta hänseende upptagits någon föreskrift berodde emellertid därav, att enligt beredningens tanke en i varje särskilt fall fullt tillfredsställande lösning icke kunde uppnås på annan väg än den frivilliga Överenskommelsens. Att här en— dast hänvisa kontrahenterna till en sådan, syntes så mycket mer naturligt, som i detta fall jordägarens och arrendatorns intressen vore påtagligen sammanstäm- mande. För arrendatorn måste vid nämnda förhållande det fortsatta underhållet bliva synnerligt tryckande och till ingen nytta. Jordägaren måste säga sig själv. att då han efter arrendetidens utgång skulle söka ny arrendator eller själv över- taga fastigheten, nybyggnad vore oundgänglig och att allt vad han för tillfället kunde vinna vore ett uppskov. För båda vore den föråldrade byggnadens ersät- tande med en ny önskvärd; att båda därtill bidroge vore också den naturliga lös— ningen, men att i lag bestämma huru vitt varderas skyldighet i sådant hänseende borde sträckas läte sig icke göra. En sådan lösning kunde icke genom lagbud framtvingas. Kunde någon sådan uppgörelse icke komma till stånd, vore arren— datorn, pä sätt 16 & angåve, därav icke förhindrad att på sin bekostnad utföra nybyggnaden.

Enligt de sociala arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen åligger det jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i så— dant skick, att dårå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Vid tillträdessynen .undersökes, huruvida jordägaren uppfyllt detta åliggande. Befinnes brist föreligga, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom före— läggas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Erfordras sedermera under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad vid tillträdes- synen bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verk- ställes annan än mindre reparation, är likaledes jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Dessa bestämmelser äro tvingande, och jordägaren kan sålunda icke genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från

den honom åliggande byggnads och underhållsskyldigheten. Vad beträffar arrendatorns skyldighet att underhålla åbyggnader är denna, såsom redan framgått, begränsad till avhjälpande av sådana brister å nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparation.

I den norrländska arrendelagen är jordägarens byggnads- och underhålls- skyldighet än vidsträcktare, i det att jordägaren vid tillträdet jämväl skall ha utfört alla erforderliga mindre reparationer. Under arrendetiden åligger däremot arrendatorn att ombesörja dylika reparationer.

Vid skilda tillfällen ha förslag väckts därom, att bestämmelser om bygg- nadsskyldighet för jordägaren skulle föreskrivas jämväl med avseende å andra kategorier av arrenden än dem, där sådan skyldighet för närvarande förelig- ger.

Sålunda föreslog torpkommissionen på sin tid en ändring av den allmänna arrendelagen, innebärande att det skulle åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla bostadshus och för jordbrukets bedrivande nödiga byggnaden i brukbart skick och under arrendetiden ombesörja de för dessa byggnaders bibehållande i sådant skick erforderliga större reparationer. Regeln härom ' skulle emellertid icke vara av tvingande natur, utan det skulle stå jordäga- ren öppet att genom förbehåll i arrendekontraktet fritaga sig från sagda bygg- nads- och underhållsskyldighet. [ sin motivering framhöll torpkommissionen särskilt, att en bidragande orsak till den konstaterade tillbakagången av tor-_ parklassen vore det dåliga skick, vari de på torpen befintliga byggnaderna, särskilt boningshusen, mångenstädes befunne sig. Med hänsyn till dessa missförhållanden syntes det vara att tillse, huruvida icke i lagen kunde in- rymmas bestämmelser ledande till skärpning av jordägarens plikt att tillhan— dahålla arrendatorn brukbara byggnader vid torp och därmed jämförliga lä- gen—heter. Torpareklassens svaga ekonomiska ställning och av dess levnads- förhållanden i övrigt betingade ring-a förmåga att vid övertagande av arrende på det fria avtalets väg bevaka sina intressen i avseende på åbyggnadens iståndsättande torde rättfärdiga en sådan undantagslagstiftning.

I det av jordkommissionen framlagda utkastet till lag angående vissa jord- bruksarrenden — vilken lag skulle äga tillämpning bland annat å arrenden av jord tillhörande enskild person eller fideikommiSS och lydande under huvudgård _ fanns en bestämmeISe av innehåll, att jordägaren skulle vara skyldig att vid arrendatorns tillträde av fastigheten tillhandahålla honom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens förhållanden be- hörigt skick ävensom, där under arrendetiden nödigt hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Denna bestämmelse skulle erhålla tvingande karaktär.

I motiveringen erinrades att kommissionens undersökningar givit till re— sultat, att bostadsförhållandena å de mindre arrendeställena vore mycket beklagliga. Trångboddhet, med därav följ-ande social och hygienisk otrevnad och våda, vore ofta nog ett karakteristiskt drag för de mindre arrendatorer- nas bostäder. Äbyggnaderna erhölle ofta nog mycket litet, understundom intet underhåll och finge förfall—a mer och mer. Detta gällde främst arrende-

gårdarna i skogsbygderna, d. v. s. flertalet bolagsarrenden och därmed lik-

o

ställda arrenden. Men mångenstädes a slättbygderna vore förhållandena icke avsevärt bättre. I anslutning härtill anförde kommissionen vid-are:

Att något måste göras för att avhjälpa dessa missförhållanden, därom torde alla vara ense. Enligt kommissionens åsikt kunde emellertid detta ej ske, med mindre det stadgades skyldighet för jordägaren att vid arrendatorns tillträde av fastigheten tillhandahålla honom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens förhållande behörigt skick ävensom, där under arrendetiden nödigt hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Att fortfarande lita till den fria över- enskommelsens väg torde icke kunna ifrågakomma. Vid de arrenden varom här vore tal saknades en nödvändig betingelse för att genom det fria avtalet rättelse skulle. kunna erhållas, nämligen likställighet mellan de kontraherande parterna. Arrendatorn vore ej i den ställning gentemot den mäktige jordägaren, att han utan lagens stöd kunde betinga sig vad rätt och billighet krävde. Vidare vore att märka att hos de jordägare som här avsåges ej alltid vore tillfinnandes det intres- se för deras arrendebruk, som lagberedningen förutsatt skola förmå dem att ej ställa sig avvisande mot arrendatorns anspråk på bidrag till gammal byggnads .ersättande med ny. Den utväg som lagberedningen anvisat arrendatorn för det fall att uppgörelse med jordägaren ej kunde komma till stånd, nämligen att på egen bekostnad utföra nybyggnaden, torde i allmänhet ej heller stå dessa arren— datorer till buds. Flertalet torde näppeligen vara i den ekonomiska situation, att de vore i stånd att själva bära de kostnader, som vore förenade med ett sådant byggnadsföretag.

Jordsakkunniga föreslogo införande i allmänna arrendelagen av en bestäm— melse därom, att det skulle åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Om sådan byggnad saknades eller större reparation å dylikt hus erfordrades, skulle jordägaren vara skyldig att därom besörja. Mindre reparationer skulle arrendatorn själv verkställa med rätt att vid av- trädet räkna sig till godo kostnaden. Under arrendetiden skulle någon ny— byggnadsskyldighet i regel icke åligga jordägaren. Allt underhåll av bygg- naderna skulle ombesörjas av arrendatorn. Ifrågavarande bestämmelser skulle icke vara av tvingande natur annat än vid arrenden under bolag och med dem jämställda rättssubjekt.

Till motivering av förslaget anförde jordsakkunniga följande:

Såväl genom den av jordkommissionen verkställda utredningen som genom de rön de sakkunniga gjort under studieresa torde det få anses till fullo ådagalagt, att åbyggnaderna på arrendeställen här och var i landet vore i ett mycket brist- fälligt skick. Detta gällde särskilt manbyggnaderna å torp och andra mindre ar- rendeställen. Arrendatorernas bostadsförhållanden måste sålunda mångenstädes anses vara synnerligen otillfredsställande. Att något måste göras för att avhjälpa de förefintliga missförhållandena i detta avseende syntes de sakkunniga vara uppen- bart.

Härvid torde vara att beakta, att arrendatorerna icke i allmänhet vore i den ekonomiska ställning, att de mäktade själva iståndsätta byggnaderna å arrende— ställena. Ville man förbättra arrendatorsklassens ställning och såmedelst befordra jordbrukets utveckling, torde det, såsom både jordkommissionen och andra lag- utskottet år 1924 framhållit, vara ofrånkomligt, att jordägarna måste i första hand svara för iståndsåttandet av byggnaderna å sina arrendegårdar. Vissa främ- mande lagar ålade jämväl jordägarna en skyldighet härutinnan.

Enligt de sakkunnigas mening torde sålunda, i överensstämmelse med vad säker- ligen mångenstädes redan vore brukligt, böra stadgas, att det skulle åligga jord- ägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nö- diga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Saknades sådan byggnad, borde jordägaren alltså vara pliktig att verkställa erforderlig nybyggnad. Vore nödig byggnad i sådant skick, att ombyggnad eller större reparation vore ound- gänglig, borde jordägaren därom besörja.

Såsom lagberedningen erinrat, mötte emellertid vägande betänkligheter mot att jordägaren ålades skyldighet att ersätta byggnad, som under arrendetiden bleve av ålder obrukbar, med en ny. Givet vore, att ju omsorgsfullare åbyggnaderna underhölles, desto längre tid vore de brukbara. Det vore sålunda av vikt, att arrendatorn, vilken underhållet av åbyggnaderna under arrendetiden alltjämt syn- tes böra åvila, i tid vidtoge nödiga reparationer samt i övrigt väl vårdade sig om att husen ej förfölle. Vore jordägaren pliktig att besörja nybyggnad, när så- dan under löpande arrendeperiod erfordrades, förelåge emellertid fara, att arren— datorns intresse att omsorgsfullt underhålla byggnaderna förringades, och att han medvetet eller omedvetet eftersatte sin underhållsplikt. I anledning härav skulle jordägaren tvingas till ett oavbrutet övervakande, vilket helt visst ofta komme att leda till missämja mellan kontrahenterna. Därtill komme att, såsom lagbered- ningen framhållit, en under alla förhållanden fullt tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål icke torde stå att vinna på lagstiftningens väg. Behovet av bestämmelser, som reglerade byggnadsskyldigheten under löpande arrendetid, tor- de ej heller vara stort, så framt det sörjdes för att de för jordbrukets bedrivande nödiga byggnaderna vid arrendatorns tillträde vore i ett tillfredsställande skick. Och skulle i något fall ett fortsatt underhåll av gammal byggnad visa sig vara till föga nytta, torde det med all sannolikhet kunna förväntas, att jordägaren ej skulle ställa sig avvisande mot arrendatorns krav å nybyggnad, då han visste, att sådan efter arrendetidens utgång näppeligen kunde frånkommas, om fastigheten allt— jämt skulle utarrenderas. På grund härav hade de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå någon lagstadgad skyldighet för jordägaren att under arrendetiden verkställa nybyggnad i andra fall än då han enligt gällande bestämmelser i all- männa arrendelagen vore därtill förpliktad.

Vad jordsakkunniga föreslagit i förevarande ämne vann ej beaktande i propositionen till 1927 års riksdag. Departementschefen yttrade härom föl-

jande:

Det mötte betänkligheter mot att i lagen stadga en allmän förpliktelse för jord- ägaren att iståndsätta åbyggnaderna på arrendestället. Vilkendera av kontrahen— terna skulle bära denna kostnad vore i själva verket en fråga mera av formell än av reell innebörd. Tydligt vore nämligen, att legan för fastigheten merendels komme att bestämmas med hänsyn till den ansvarighet för ifrågavarande kostnad, vilken skulle åligga jordägaren eller arrendatorn. Lades, såsom de sakkunniga föreslagit, å jordägaren skyldighet att i ett efter ortens sed behörigt skick istånd- sätta en fastighet, vars åbyggnader vore förfallna eller bristfälliga, komme utan tvivel legan att fastställas till ett högre belopp än om fastigheten skulle tillträdas i befintligt skick. För mången arrendator kunde det emellertid innebära en be— stämd fördel att mot en lägre arrendeavgift få övertaga en sådan fastighet i det skick den befunnes, helst den kanske fullt tillfredsställde hans icke alltför högt ställda anspråk. Skulle jordägaren iståndsätta åbyggnaderna, komme legan till äventyrs att uppgå till ett så högt belopp, att arrendatorn måste avstå från att övertaga arrendet.

Såsom särskilt framhållits av_andra lagutskottet i dess yttrande vid riksdagen 1924 angående den sociala arrendelagstiftningen, borde det ej heller förbises, att

A rrende— utredningen .

då fråga vore om andra arrenden än sådana under bolag och med dem här jäm- ställda jordägare, anledningen till åbyggnadernas förfall merendels torde bero på att jordägaren saknade erforderligt kapital för deras iståndsättande. Vid sådant förhållande syntes emellertid föga vara att vinna genom en bestämmelse om bygg- nadsskyldighet. Då denna med hänsyn till de växlande förhållandena tydligen ej kunde givas tvingande natur vid arrenden i allmänhet, torde det med all sannolik— het kunna antagas, att jordägaren i flertalet fall komme att genom förbehåll i ar- rendekontraktet fritaga sig från en dylik förpliktelse. Lagen skulle således hu- vudsakligen vinna tillämpning i sådana fall, då jordägaren ej varit tillräckligt för- utseende att vid arrendeavtalets ingående ordna frågan. Detta vore tydligen mindre lämpligt. En i varje särskilt fall fullt tillfredsställande lösning av detta spörsmål kunde knappast vinnas på annan väg än den frivilliga överenskommel- sens. Att lita härtill syntes ock vara naturligast, då det i regel låge lika mycket i jordägarens som i arrendatorns intresse, att åbyggnaderna å arrendefastigheten ej förfölle. Av dessa skäl hade departementschefen ej ansett sig böra bland de all— männa bestämmelserna upptaga några föreskrifter om byggnadsskyldighet.

Nu antydda betänkligheter mot att i allmänhet ålägga jordägaren en dylik skyl- dighet ägde däremot ej samma giltighet i fråga om mindre arrenden under bolag och de i denna lagstiftning med dem jämställda rättssubjekten. De jämförelsevis ringa kostnader, om vilka det i dessa fall kunde bliva fråga, torde merendels icke bliva av större betydelse för omförmälda jordägares ekonomi. Beträffande nämn— da grupper av arrenden hade därför föreslagits vissa tvingande förpliktelser för jordägaren i fråga om uppförandet och underhållet av nödiga åbyggnader.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag —— som jämväl behandlade en i anledning av propositionen väckt motion om bifall till jordsakkunnigas förslag — delade de betänkligheter, som departe- mentschefen uttalat. En allmän bestämmelse om skyldighet för jordägaren att iståndsätta åbyggnaderna syntes utskottet sålunda ej vara tillrådlig. Ut- skottet vorc ej heller övertygat om att en sådan bestämmelse skulle kom— ma att i mera avsevärd mån medföra ett förbättrande av byggnaderna å arrendeställena. Då bestämmelserna icke skulle kunna göras tvingande, komme tydligen, såsom departementschefen framhållit, jordägaren i fler- talet fall att genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från den honom ålig- gande skyldigheten. Bestämmelserna skulle således huvudsakligen komma att vinna tillämpning gentemot sådana jordägare, vilka icke varit tillräck- ligt förutseende att skydda sig genom förbehåll i avtalet. För dessa jord- ägare torde det ej sällan komma att verka i hög grad betungande, ja kan— ske mången gång ruinerande. Av skäl som sålunda anförts hemställde ut- skottet, att motionärens yrkande icke måtte vinna riksdagens bifall.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Såsom i den lämnade redogörelsen omnämnts har allmänna arrendelagen i stort sett lämnat oavgjort, Vilkendera kontrahenten bör vara skyldig att ombesörja nybyggnad å fastigheten, när sådan vid arrendatorns tillträde eller sedermera under arrendetiden visar sig erforderlig. Denna ståndpunkt har varit föremål för åtskillig kritik ur synpunkten av arrendatorernas so- ciala ställning och påkallar uppmärksamhet även med hänsyn till det all- männa intresset av jordbrukets utveckling. Det kan på goda grunder ifrå-

i. i '. = ! (

gasättas, huruvida den i lagens motiv uttalade förhoppningen, att kontra- henternas sammanstämmande intressen skulle på den fria Överenskommel- sens väg i tillräcklig grad garantera byggnadsbeståndets vidmakthållande och successiva förnyelse, verkligen gått i uppfyllelse. Den intressenas har- moni, varmed lagstiftaren här räknat, lärer näppeligen i det praktiska livet göra sig gällande med den styrka som ur skilda synpunkter hade varit önskvärd. Från den i det särskilda fallet föreliggande svårigheten att med hänsyn till växlande konjunkturer avgöra vad som verkligen är det ekono- miskt riktiga — en bedömning som alltid inrymmer ett spekulativt mo- ment — må visserligen i detta sammanhang bortses. Men även om det för- håller sig så, att från och med en viss tidpunkt en föråldrad byggnads er- sättande med ny borde för båda kontrahenterna framstå såsom den på längre sikt ekonomiskt fördelaktiga lösningen, så är därmed ingalunda gi- vet, att kontrahenterna verkligen handla i överensstämmelse med vad en framsynt och klok hushållning sålunda bjuder. För den mera kortsynta eller trånga uppfattning, som naturligen här och var framträder, synes ock- så varje eftergift som kan avvinnas medkontrahenten vara eftersträvans- värd, även om därigenom å denne lägges en börda, som icke står i rimligt förhållande till fördelen för den andre. Vad särskilt angår jordägaren — som i allmänhet får antagas vara den, som har de största möjligheterna att uppbringa de för ett nybyggnadsföretag erforderliga kapitalresurserna —— ligger det tvivelsutan nära till hands, att stundens svårigheter, eller kanske den blotta olusten att för tillfället göra en uppoffring, mången gång undan- skymma blicken för de krav som framtiden oavvisligen uppställer. Den misstanken kan därför icke utan vidare avvisas, att den lösning frågan om nybyggnadsskyldigheten erhållit i allmänna arrendelagen i viss utsträck- ning kommit att innebära ett låt-gå-system, vars verkningar givit sig till känna i efterblivenhet i fråga om arrendeställenas byggnadsstandard, en på sina håll fortskridande försämring av byggnaderna utöver den gräns, där det fortsatta underhållet framstår såsom oekonomiskt och för arrendatorn alltför betungande.

1 vad mån nu anförda, delvis på psykologiska erfarenhetssatser grundade farhågor vinna bekräftelse, om man närmare undersöker förhållandena så- dana de te sig i verkligheten, är givetvis en fråga av stort intresse. Härvid- lag må till en början erinras om de ingående undersökningar, som i detta ämne tidigare företagits, särskilt av jordkommissionen och jordsakkunniga, och på vilkas resultat grundats åtskilliga omdömen rörande åbyggnadernas beskaffenhet. På det hela taget utvisade det material, som genom dessa undersökningar sammanbragtes, att åbyggnaderna på arrendeställena här och var i landet voro i ett mycket bristfälligt skick, ett missförhållande som ju ock föranledde nämnda kommittéer att, på sätt förut omnämnts, föreslå byggnadsskyldighet för jordägaren. Emellertid ligga dessa undersökningar numera alltför långt tillbaka i tiden för att kunna åberopas såsom tillfyl- lestgörande utredning rörande förhållandena i närvarande stund.

Genom remiss den 6 november 1936 har till arrendeutredningen, för att

tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag, överlämnats en av statens egnahemsstyrelse den 30 oktober samma år till chefen för jord- bruksdepartementet avlåten skrivelse rörande behovet av åtgärder till för- bättring av arrendatorernas bostäder och ekonomibyggnader. Skrivelsen —- vilken närmast föranletts av styrelsens befattning med den statsunder- stödda bostadsförbättringsverksamheten —— har åtföljts av ett antal bilagor, däribland två detaljerade rapporter över vissa av styrelsens ombud företagna besiktningar å tillhopa 61 arrendelägenheter, under en stiftelse, ett fidei- kommiss samt två större gods, inom skilda socknar i Skåne och Halland. Dessa handlingar utvisa, att åbyggnaderna å berörda arrendelägenheter i allmänhet vore bristfälliga och i flera fall rent undermåliga och att sålunda omfattande nybyggnadsarbeten vore av nöden. I skrivelsen uppgives att liknande förhållanden syntes vara rådande även å vissa andra orter än de i ärendet särskilt undersökta. Enligt styrelsens åsikt vore det synnerligen angeläget, att arrendatorerna erhölle människovärdiga bostäder, men fråga kunde uppstå, huruvida detta borde ske med stöd av statssubvention i form av bostadsförbättringsbidrag, när förhållandena vore sådana, att jordäga- ren själv vore i stånd att genomföra förbättringen utan dylikt bidrag. Arrendeutredningen har vidare för sin del på olika vägar sökt införskaffa material avsett att belysa frågan om byggnadsbeståndets beskaffenhet vid arrendebruken. Sålunda har i det frågeformulär, vilket på arrendeutred— ningens föranstaltande utsänts till hushållningssällskapens förvaltningsut— skott, egnahemsnämnderna, jordbrukskommissionerna samt vissa samman- slutningar och bolag, upptagits bland annat, huruvida åbyggnadernas be— skaffenhet å smärre arrendegårdar och torp inom orten _— bortsett från sociala arrenden -— vore någorlunda tillfredsställande samt huruvida dessa byggnader förefölle att vara sämre än å de självägda jordbruken. Huru svaren å dessa frågor utfallit, framgår av den redogörelse, vilken såsom bi- laga (jfr s. 408) fogats till förevarande betänkande. Ett ytterligare bidrag till kännedomen om hithörande förhållanden har vunnits genom den av arren- deutredningen företagna studieresan, som berört vissa orter i Uppland, Da- larna, Västmanland, Värmland, Dalsland, Bohuslän, Västergötland, Halland, Småland, Östergötland och Södermanland. Över nämnda resa har upprät- tats protokoll, vilket likaledes såsom bilaga (bil. D.) fogats till betänkandet. Det sålunda föreliggande utredningsmaterialet tillåter knappast någon fullständig betygsättning av arrendebrukens byggnadsstandard inom rikets olika delar och inom olika kategorier av arrenden. I sakens natur ligger, att allmänna omdömen rörande fakta av ifrågavarande slag lida av större osäkerhet än vad fallet är med statistiska slutsatser i vanlig mening. Svå— righeten att överblicka de mångskiftande fallen och det ofrånkomliga be- roendet av subjektiv värdering kunna blott alltför lätt förorsaka missvisan- de resultat. Arrendeutredningen vill likväl icke bestrida att, i överensstäm- melse med vad en mängd uppgiftslämnare intygat, åbyggnadernas beskaf- fenhet inom vidsträckta delar av riket kan i stort sett betecknas såsom nå— gorlunda tillfredsställande. Den studieresa arrendeutredningen företagit

kan ock sägas i viss mån bekräfta en sådan uppfattning, i det att på fler- talet besökta orter de verkställda stickproven efterlämnat övervägande gynn- samma intryck. Vad som i förevarande lagstiftningsärende har betydelse är emellertid frågan, huruvida de fall där byggnaderna äro undermåliga — vare sig dessa huvudsakligen förekomma inom vissa landsdelar eller de framträda här och var inom hela riket — äro absolut taget så många och betydande, att ett ingripande från samhällets sida synes erforderligt. Ar- rendeutredningen tvekar icke att besvara denna fråga jakande. De från vissa uppgiftslämnare inkomna enquétesvaren, sammanställda med arrende- utredningens egna iakttagelser under omförmälda studieresa, torde utgöra tillräckligt belägg för riktigheten av denna uppfattning.

De åsyftade missförhållandena förefinnas särskilt inom 'den kategori av arrenden, som innefattar mindre eller medelstora jordbruk under fideikom- miss eller enskilda godsägare. Vad bolagsarrendena angår, synes under se- nare år en vändning till det bättre ha inträffat. Ehuru givetvis även här kunna påvisas fall, där åbyggnaderna måste sägas vara i undermåligt skick,. torde de ogynnsamma omdömen angående bolagsarrendena, som avgivits i äldre kommittébetänkanden, knappast numera motsvara förhållandena i verkligheten. Den påtagliga förbättring som sålunda inträtt torde icke kun— na förklaras enbart av de goda konjunkturer som under de senaste åren va— rit rådande inom skogsindustrien. Arrendeutredningen har för sin del bi- bragts den övertygelsen, att den för bolagsarrendena gällande sociala ar- rendelagstiftningen i förevarande hänseende medfört gynnsamma verk— ningar.

Liksom tidigare jordkommissionen och jordsakkunniga anser sålunda ar- rendeutredningen, att något måste göras för att effektivt motverka faran av en alltmer försämrad byggnadsstandard på sådana arrendeställen, vilka icke hittills kommit i åtnjutande av det särskilda sociala skyddet. Vilken väg som i sådant syfte bör beträdas kan naturligen vara föremål för delade me- ningar.

I betraktande kommer först den av jordsakkunniga föreslagna anordning- en, innebärande att i allmänna arrendelagen skulle införas bestämmelser om nybyggnadsskyldighet för jordägaren. Därest dylika bestämmelser —— så— som jordsakkunniga ansett — icke skulle kunna göras tvingande, torde emel- lertid effekten av en sådan reglering bliva av tvivelaktigt värde. Det kan med visshet förutses, att jordägarna i stor omfattning skulle komma att be- gagna sig av möjligheten att genom förbehåll i kontrakten fritaga sig från nybyggnadsskyldigheten. Än betänkligare vore, att detta förfarande san- nolikt skulle komma till användning särskilt vid de arrenden, för vars skull bestämmelserna i främsta rummet tillkommit, under det att vid arrenden av tillfällig karaktär jordägaren troligen icke alltid skulle visa sig nog för- utseende att skydda sig genom förbehåll, när ett sådant läge i hans intresse. Vad åter angår möjligheten att förläna de ifrågasatta bestämmelserna tving- ande karaktär, lärer ett sådant vidsträckt ingrepp i avtalsfriheten giva fog för vägande betänkligheter. Vid större s. k. affärsarrenden skulle en dylik

reglering i märklig mån försvåra en av båda kontrahenterna såsom ända- målsenlig och rimlig ansedd uppgörelse, och ett dylikt tvångsingripande skulle framstå såsom opåkallat, då arrendatorerna av denna kategori i all- mänhet ha nödiga förutsättningar att själva bevaka sina intressen. Ej heller vore det försvarligt att påtvinga jordägare med svag ekonomi eller ovissa framtidsutsikter — exempelvis stärbhuset efter en avliden, skuldsatt jord- brukare —— att vid egendomens tillfälliga utarrendering ersätta äldre, otids— enliga byggnader med nya, eller att låta en sådan jordägare under arrende- tiden utsättas för nybyggnadskrav från arrendatorns sida. Tvingande ny- byggnadsbestämmelser i allmänna arrendelagen skulle även undanrycka grunden för de särskilda regler, som gälla med avseende å kronoarrenden och vilka i huvudsak torde ha befunnits ändamålsenliga.

En lämpligare utväg synes därför vara att begränsa tillämpningen av tvingande nybyggnadsbestämmelser till de kategorier av arrenden, där miss- förhållandena huvudsakligen äro att finna, där ett ingripande motiveras av behovet av socialt skydd för arrendatorerna och där en dylik reglering sy- nes kunna genomföras utan alltför stora olägenheter för jordägarna. Dessa villkor kunna väntas vara för handen vid de arrenden av permanent ka- raktär, som avse mindre eller medelstora jordbruk under enskilda godsägare, fideikommiss, ideella föreningar och stiftelser. Då vid en reglering av ny- byggnadsskyldigheten — såsom arrendeutredningen för sin del funnit — enhetlighet bör kunna vinnas mellan olika kategorier av sociala arrenden, är sålunda problemställningen närmast den, huruvida de nuvarande sociala nybyggnadsbestämmelserna, eventuellt med vissa modifikationer, böra ut- vidgas till att avse jämväl nyssnämnda arrenden. Att invändningar äro att emotse även mot en sådan mera begränsad lagändring, framgår emeller- tid såväl av den här förut lämnade redogörelsen som av de inkomna enquéte- svaren.

Ofta har gjorts gällande att en nybyggnadsskyldighet i den mening här avses skulle bliva över hövan betungande för jordägarens ekonomi. Ehuru denna invändning tydligen icke har samma betydelse som därest ifrågava- rande regler skolat införas i allmänna arrendelagen, torde likväl vara obe- stridligt, att inom den kategori av jordägare varom nu är fråga finnas ät- skilliga, för vilka svårigheterna att göra en större kapitalinvestering i åbygg- nader — låt vara sund och riktig ur räntabilitetssynpunkt — skulle bliva be- tydande. Detta gäller särskilt i sådana fall där de till samma egendoms- komplex hörande arrendegårdarna mera allmänt lida av ett föråldrat och undermåligt byggnadsskick. Givetvis måste hänsyn tagas därtill att bygg- nadernas iståndsättande i dylika fall icke rimligen bör forceras på sådant sätt, att jordägarens ekonomiska ställning äventyras. Det bör icke saknas möjlighet för jordägaren att fullfölja nybyggnadsverksamheten efter en plan, som motsvarar de ekonomiska resurserna och medgiver att de mest trängande behoven i första hand bliva tillgodosedda. Insikten om att svå- righeter av angivna slag äro för handen bör emellertid icke föranleda den slutsatsen, att nybyggnadsskyldighet överhuvudtaget icke borde införas.

Regeln härom — sådan den redan nu är utformad i den sociala arrendelag- stiftningen innebär knappast strängare förpliktelse för jordägaren än att tillhandahålla nödiga byggnader i brukbart skick. Säkerligen tillhör det undantagsfallen, att en dylik förpliktelse icke skulle kunna av jordägaren fullgöras. Till dessa fall torde tillräcklig hänsyn tagas, om möjligheten till dispens hålles öppen. Med anlitande av dispensutvägen i vissa situationer torde en jordägare, som har att ombesörja byggnadernas iståndsättande å ett större antal arrendegårdar, kunna fullfölja denna verksamhet efter plan- mässiga grunder. Även om dispensförfarandet och själva tvånget att söka dispens kunna innebära vissa olägenheter, måste dessa sägas vara av under— ordnad betydelse i jämförelse med de viktiga intressen som det här gäller att tillgodose. Man må ej invända att byggnadsbeståndets upphjälpande bäst ernås genom att denna uppgift anförtros åt kontrahenternas fria avgörande. Det är ju dock under ett dylikt fritt system, som de nuvarande missförhål- landena uppkommit.

Det har framhållits att en förpliktelse för jordägaren att verkställa ny— byggnad komme att draga med sig en förhöjning av legan. Denna syn— punkt lärer vara giltig för sådana fall, där jordägaren i följd av nämnda för- pliktelse komme att tillhandahålla bättre byggnader än som kunnat för- väntas, därest den nuvarande ordningen bibehölles. Att högre lega bör er- läggas när åbyggnaderna äro fullgoda än när desamma äro undermåliga lärer vara uppenbart. Med införandet av nybyggnadsskyldighet för jord- ägaren avses givetvis icke, att avkastningen av det nedlagda kapitalet skall undandragas denne. Emellertid torde en arrendator i allmänhet finna det fördelaktigare att erlägga ett något högre arrende för en gård med nöjaktiga byggnader än att i befintligt skick tillträda en fastighet, vars iståndsättande åsamkar honom särskilda utgifter. I förra fallet har han bättre möjlighet att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av arrendeavtalet och riskerar icke att reparationskostnaderna under arrendetiden bliva alltför betungan— de. Att en arrendator i undantagsfall kan finna med sin fördel förenligt att övertaga ett ställe med förfallna åbyggnader torde för övrigt icke kunna till- mätas någon utslagsgivande betydelse. Den lagändring som här avses är nämligen i främsta rummet förestavad av hänsyn till allmänna intressen.

Emot nybyggnadsskyldighet för jordägaren har vidare gjorts gällande, att arrendatorns intresse av åbyggnadernas omsorgsfulla underhållande skulle i väsentlig mån förringas och att arrendatorn kunde komma att eftersätta sin underhållsskyldighet rent av i syfte att sålunda framtvinga en nybygg- nad som icke kostade honom något. På sätt förut omnämnts hade denna synpunkt såtillvida beaktats av jordsakkunniga, som dessa inskränkt ny- byggnadsskyldigheten till att gälla vid arrendatorns tillträde, varemot under arrendetiden någon sådan skyldighet ej skulle åvila jordägaren. I överens- stämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i de nu gällande bestämmelserna inom den sociala arrendelagstiftningen, anser emellertid ar— rendeutredningen, att någon åtskillnad icke lämpligen kan göras med hän- syn till den omständigheten, huruvida behov av nybyggnad eller större re-

paration föreligger redan vid tillträdet eller det inträder först under arrende- tiden. En försvagning av arrendatorns vilja att omsorgsfullt underhålla byggnaderna torde i verkligheten icke vara att befara. Bortsett från jord- ägarens möjlighet att övervaka huru underhållsskyldigheten fullgöres — en uppsikt som jordägaren även under nuvarande förhållanden kan ha sär- skild anledning att utöva — torde arrendatorn icke komma att sakna ett eget intresse av att byggnaderna ordentligt underhållas. Inför olägenheten att till en tid behöva dragas med bristfälliga byggnader, ovissheten om huru en prövning av nybyggnadsbehovet kommer att utfalla samt utsikten att efter verkställd nybyggnad få betala högre lega, torde en arrendator icke bliva frestad att eftersätta sin underhållsskyldighet för att genom dylikt illo— jalt förfarande framtvinga en nybyggnad innan sådan verkligen erfordras.

Någon anledning att befara, att reglerna om nybyggnadsskyldighet skulle komma att tillämpas alltför strängt, synes knappast föreligga. Väl innebär den avsedda anordningen, att avgörandet huruvida nybyggnad eller större reparation erfordras ligger i synemännens händer. Emellertid äga synemän- nen givetvis icke påtvinga jordägaren vidsträcktare skyldighet, än som mot- svarar lagens krav att nödiga byggnader skola finnas i sådant skick, att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Tydligen böra synemännen vid sitt bedömande, huruvida något ytterligare hus bör uppfö- ras samt vilken storlek och beskaffenhet detta bör erhålla, taga hänsyn till ortens sed, för så vitt denna håller sig inom ramen för en sund jordbruks- ekonomi. Om en vid tillträdet befintlig byggnad är i brukbart skick, torde emellertid densamma böra godkännas, även om den måhända icke befinner sig i ett efter ortens sed fullt behörigt skick. Det torde för övrigt icke be— höva befaras, att synemännen skulle i strid med jordägarens eller båda kontrahenternas önskan föreskriva nybyggnads— eller reparationsarbeten med vilka utan större olägenhet kan anstå. I den mån synemännen med- dela byggnadsföreläggande som går utöver vad som skäligen får anses mot- svara lagens krav, har jordägaren givetvis möjlighet att vinna rättelse genom synens överklagande.

Några av dem, som besvarat den av arrendeutredningen gjorda enquéten, ha uttalat farhågor av innebörd att de kapitalinvesteringar, som komme att göras på grund av jordägarens nybyggnadsskyldighet, merendels icke skulle kunna förräntas genom inkomsterna av jordbruket. Vad sålunda anförts sammanhänger i viss män med den allmänna frågan, huruvida jord- bruket i vårt land överhuvudtaget kan påräkna de produktionsbetingelser som erfordras för dess upprätthållande i nuvarande omfattning. Arrende- utredningen, som naturligen förutsätter att dessa betingelser komma att föreligga, torde härutinnan få hänvisa till de stödåtgärder som statsmakter- na under senare år vidtagit till förmån för jordbruksnäringen. Emellertid förbiser arrendeutredningen ingalunda önskemålet om en gynnsam propor- tion mellan det å viss brukningsdel nedlagda byggnadskapitalet samt av— kastningen av samma brukningsdel. Det torde få antagas att åbyggnader- nas iståndsättande måste här och var kombineras med en viss rationalise-

ring av jordens uppdelning i särskilda brukningsdelar. Såsom arrendeut— redningen i ett senare sammanhang får tillfälle att närmare utveckla, bör lagen ej hindra sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför vä- sentliga fördelar för jordbruksdriften. Den minskning i antalet bruknings- delar, som sålunda kan uppkomma delvis i följd av nybyggnadsskyldighe- ten för jordägaren, torde med hänsyn till de nationalekonomiska fördelar som därav följa icke få bedömas såsom en ur det allmännas synpunkt ogynnsam företeelse.

På grundval av dessa överväganden har sålunda arrendeutredningen kom- mit till det resultatet, att de i sociala arrendelagstiftningen förekommande be- stämmelserna om nybyggnadsskyldighet för jordägaren böra utvidgas till att gälla även beträffande mindre och medelstora arrenden under enskilda gods- ägare, fideikommiss och stiftelser. Härvid inställer sig ytterligare den frå— gan, huruvida sagda bestämmelser höra till sin giltighet inskränkas till ar- renden av den minimistorlek om fyra hektar, som nuvarande lag föreskri- ver. Denna fråga hänför sig jämväl och måhända i främsta rummet till arrenden under bolag och med dem för närvarande likställda rättssubjekt.

Arrendeutredningen har icke kunnat finna något avgörande skäl, varför lagstiftaren i förevarande hänseende skulle begränsa sin sociala omvårdnad till sådana jordbruk, vilka bereda sina innehavare huvudsaklig bärgning. Det torde vara tydligt, att innehavarna av de små arrendena under fyrahek- tarsgränsen ännu mindre än de arrendatorer som för närvarande åtnjuta socialt skydd ha möjlighet att ombesörja nybyggnad och större reparatio- ner. I den mån sådana arbeten under nuvarande förhållanden verkställas, lärer det också regelmässigt vara jordägaren som får bekosta desamma. In- förandet av legal skyldighet härutinnan torde sålunda i allmänhet icke med- föra någon ytterligare börda för jordägaren men kommer att för många arrendatorer innebära en garanti, att deras behov av nöjaktig bostad och nödiga ekonomibyggnader vederbörligen tillgodoses. Att arrendatorer av denna kategori med avseende å sin ekonomiska existens närmast äro att be- trakta såsom arbetare och att det byggnadskapital som nedlägges å deras arrendeställen delvis tjänar syften, vilka sammanhänga med deras arbets- anställning, torde icke kunna åberopas såsom ett principiellt skäl emot den ifrågasatta lagändringen. Spörsmål som hänföra sig till kombinerade ar- bets- och arrendeavtal äro redan nu föremål för reglering inom arrendelag- stiftningen.

Arrendeutredningen vill sålunda i princip förorda en utvidgning av ifråga— varande bestämmelser till att avse jämväl arrenden under fyrahektarsgrän- sen. Huru denna utvidgning närmare bör genomföras, är en fråga vartill arrendeutredningen i annat sammanhang skall återkomma.

IV. Arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättring m. m.

Arrendatorns rätt att å fastigheten utföra sådana arbeten som förändra dess skick begränsas enligt gällande rätt i första hand därav, att fastigheten icke får disponeras för annat ändamål än som vid upplåtelsen förutsattes. Därjämte har arrendatorns befogenhet härutinnan i vissa avseenden blivit föremål för närmare reglering. Sålunda har stadgats, att arrendatorn i all- mänhet är oförhindrad att å fastigheten verkställa nyodling eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk. Emellertid måste han inhämta jord— ägarens medgivande, om företaget avser mark, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd eller varå jordägaren vidtagit eller är skyldig att vidtaga åtgärder till betryggande av skogens återväxt. Även för nyodling å mark, därå särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk, erfordras jordägarens medgivande. Dessa föreskrifter kunna enligt den allmänna ar- rendelagen genom avtal sättas ur kraft, varemot desamma i fråga om ar- renden under nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser eller den norrländska arrendelagen äro av tvingande natur.

Enligt den allmänna arrendelagen tillerkännes arrendatorn rätt till ersätt— ning endast för tre särskilda slag av jordförbättring, nämligen nyodling, betesförbättring och täckdikning. I fråga om nyodling och betesförbättring gäller som villkor för att arrendatorn skall vara berättigad till gottgörelse. att fastighetens värde blivit på ett varaktigt sätt förökat. Ersättningen, som utgår vid avträdet, skall motsvara det ökade värde fastigheten i följd av för- bättringen då kan anses äga men får ej överstiga den nödiga kostnad arren- datorn nedlagt å förbättringen. För det fall att jordägaren ej lämnat sitt samtycke till arbetets utförande har ersättningen ytterligare begränsats så- tillvida, att den ej får utgå med högre belopp än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, även om den mark som förbättrats är av större om- fattning. För täckdikning äger arrendatorn åtnjuta gottgörelse, under förut- sättning att det använda materialet utgjorts av tegelrör samt arbetet ut- förts efter plan, som antingen godkänts av jordägaren eller uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd jordbruks- konsulent. Den del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören, äger ar— rendatorn utbekomma, så snart arbetet blivit behörigen utfört, medan åter- stoden av de för anläggningen nödiga kostnaderna skall gottgöras vid avträ— det. Från sistnämnda del skall dock avdrag ske dels med en femtondedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta

av täckdikningen, dels ock, om täckdikningen är behäftad med brister, med kostnaderna för dessas avhjälpande. Nu berörda bestämmelser äro icke av tvingande karaktär.

För de fastigheter, å vilka nyttjanderättslagens sociala arrendebestäm- melser äro tillämpliga, gälla samma ersättningsregler i fråga om nyodling, betesförbättring och täckdikning, som nyss nämnts. Emellertid äro avtal, varigenom sagda regler åsidosättas, utan verkan, såvitt angår dessa fastig- heter.

Enligt den norrländska arrendelagen tillerkännes arrendatorn en allmän rätt till ersättning för jordförbättringar. Sålunda stadgas att arrendatorn, om han genom nyodling eller annan jordförbättring än sådan som avser bättrande av brister vid tillträdet på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, äger njuta ersättning därför av jordägaren, när fastigheten avträdes. Ersättning för nyodling utgår dock ej, med mindre jordägaren lämnat skrift- ligt samtycke till företaget eller arrendatorn före dess påbörjande hos jord— ägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefär- liga gränserna för det tillämnade odlingsområdet ävensom genom intyg av behörig person styrkt, att området lämpar sig för odling samt att odlingen är fördelaktig för fastigheten. Behörig att utfärda dylikt intyg är i statens eller hushållningssällskaps tjänst anställd lantbruksingenjör, agronom eller jordbrukskonsulent ävensom annan, som av länsstyrelsen tillerkänts behörig- het därtill. Ersättningen, som utgår vid avträdet, beräknas efter det ökade värde fastigheten till följd av nyodlingen eller jordförbättringen då kan an— ses äga men får ej överstiga den kostnad som varit nödig för arbetets utförande. Dessa bestämmelser äro av tvingande natur. Emellertid stadgas uttryckligen, att denna omständighet ej skall utgöra något hinder för kon- trahenterna att i arrendeavtalet intaga bestämmelser, varigenom arrenda- torn tillförsäkras rätt till ersättning för förbättringar i större utsträckning än vad lagen föreskriver.

Den allmänna arrendelagen innehöll ursprungligen icke några bestämmel- ser angående arrendatorns rätt att verkställa nyodling eller betesförbättring.

Däremot inrymde norrländska arrendelagen från början ett stadgande om att arrendatorn skulle vara oförhindrad att å den arrenderade jorden verk- ställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgivande å mark, därå funnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd.

I det förslag till social arrendelag, som avgavs av jordkommissionen, upp- togs en bestämmelse, likartad med nyssnämnda stadgande i norrländska ar- rendelagen. Därjämte tillerkändes arrendatorn under vissa betingelser rätt att verkställa nyodling å jordägaren tillhörig mark, som ej omfattades av ar- rendet. Dessa bestämmelser avsågos skola vara av tvingande natur.

Jordsakkunniga upptogo i sitt förslag till arrendelag ett stadgande, vari arrendatorn förklarades oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgivande å mark, varå funnes stånd- skog eller växtligt ungskogsbestånd eller varå särskilda åtgärder av jord-

ägaren vidtagits för varaktigt betesbruk. Samtidigt tillerkändes arrendatorn i viss omfattning rätt till ersättning för nyodling och anordnande av varaktigt betesbruk. Dessa bestämmelser skulle vara av tvingande natur endast i fråga om de arrenden som föllo under förslagets sociala arrendebestäm- melser.

I redogörelse för en av jordsakkunniga företagen undersökning angående arrendeförhållandena i riket, särskilt dess mellersta och södra delar, upp- gavs att de flesta bolag i sina arrendekontrakt förbjudit arrendatorerna att utan tillstånd verkställa nyodling. Detsamma var enligt redogörelsen för- hållandet beträffande ett flertal arrenden under fideikommiss och andra större gods.

Flera av de myndigheter som avgåvo yttranden över jordsakkunnigas för- slag ansågo, att jordägarens medgivande borde utgöra en ovillkorlig förut- sättning för arrendatorns rätt att verkställa nyodling. Sålunda framhölls att nyodling, åtminstone om den företoges i större omfattning, krävde upp- förande av nya eller utökning av förut befintliga hus, allt medförande kost- nader, som jordägaren måhända ej såge sig i stånd att gälda. —— I motsats härtill yttrade Sveriges skogsägareförhund följande:

Förbundet ansåge det vara lämpligt, att beträffande alla sådana arrenden, som ej avsåge skogsarbetarlägenheter, arrendatorerna tillerkändes odlingsrätt inom det arrenderade området. Skulle en bestämmelse härom bliva till verkligt gagn, borde den emellertid ej begränsas att avse endast holagsjord utan borde vara tvingande vid alla arrenden. I fråga om skogsarbetarlägenheterna däremot syntes rätten till nyodling vara mer obehövlig. Inn—ehavarna av dessa arrenden skulle ägna all den tid, som de icke behövde för det förefintliga egna jordbrukets rationella skötsel, åt skogsarbete. Ändamålet med dessa lägenheter förlorades helt, om innehavarna lade ned sin tid på nyodlingsverksamhet. Förbundet funne det därför vara lämpligt, att vid dessa arrenden nyodlingsrätten skulle vara beroende av jordägarens tillstånd. Infördes i lagen dylikt stadgande, syntes norrlandslagens föreskrift om intyg av be- hörig person, att området lämpar sig för odling, kunna slopas.

Enligt den till 1927 års riksdag avlämnade propositionen skulle arrenda— torn vara oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej utan jordägarens med- givande å mark, som vore skogbärande eller varå jordägaren vidtagit eller vore skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Ej heller skulle utan sådant medgivande nyodling få ske å mark, dårå särskilda åtgärder vid- tagits för varaktigt betesbruk.

Dessa regler godkändes av riksdagen med den jämkning, att uttrycket skogbärande mark ersattes med den i norrländska arrendelagen och i jord- sakkunnigas förslag upptagna bestämningen.

I fråga om arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättringar framträda sedan länge två principiellt skilda meningsriktningar. Enligt den ena bör arrendatorn erhålla gottgörelse för alla arbeten, som på ett varaktigt sätt öka fastighetens värde, medan enligt den andra ersättning endast bör utgå för vissa särskilt angivna slag av förbättringar.

Nyttjanderättslagen tillerkände ej enligt sin ursprungliga lydelse arrenda- torn ersättning för någon annan form av jordförbättring —— bortsett från bo- tandet av tillträdesbrist å fastigheten — än verkställande av täckdikning. Emellertid hade frågan om en allmän rätt för arrendatorn till ersättning för jordförbättring under förarbetena till lagen varit föremål för diskussion. I motiven till lagberedningens förslag yttrades sålunda:

Såsom tidigare antytts, borde vid lagstiftning om arrende tagas till syfte att så- vitt möjligt jordbrukets utveckling därigenom befordrades. Omedelbart kunde detta visserligen icke ske på lagstiftningens väg. Men det tillhörde dock denna att söka skapa en sådan ordning av förhållandet, att icke arrendatorn vore hänvisad att allenast med minsta möjliga uppoffring, på billigaste villkor, ur den arrenderade egendomen taga ut vad till arrendeavgift och eget uppehälle åtginge, för att vid arrendetidens slut lämna den ifrån sig i ett skick, som nödtorftligen kunde jäm- ställas med det, vari han mottagit den; ville man vinna syftet, måste man söka ställa det så, att arrendatorn funne med sin fördel förenligt att på jorden nedlägga arbete och kostnad för att uppdriva dess avkastningsförmåga även för framtiden. Ett medel, som för uppnående av detta syfte hos oss stundom förordats, vore att genom lag tillförsäkra arrendatorn ersättning av jordägaren för förbättringar å fastigheten. En sådan anordning skulle naturligtvis vara i hög grad ägnad att höja jordbruket och sålunda för landet i dess helhet verka fördelaktigt, liksom den, rätt avvägd, icke skulle ålägga jordägaren någon utgift, som icke motsvarades av ökat värde å hans egendom. Icke desto mindre hade beredningen ansett denna väg icke kunna i vårt land med fördel beträdas. Den svenske jordägaren vore i regel icke tillika kapitalist, han hade utöver sin jord sällan tillgångar, vilka kunde på detta sätt omflyttas och nedläggas å jorden; dennas avkastning måste i de flesta fall oavkortad avses för löpande utgifter. Detta förhållande innebure helt visst en svaghet men kunde icke lämnas utan beaktande. En lagstiftning, som ville tvinga jordägaren att i större eller mindre utsträckning vidkännas kostnaden för de, låt vara nyttiga och ekonomiskt väl beräknade förbättringar, en driftig arrendator vidtoge med hans egendom, skulle i många fall komma att verka såsom ett medel att avskräcka från upplåtelse på arrende och nödga jordägaren att för skötseln av sin jord anlita andra utvägar, vilka måhända lämnade honom ringare utbyte än en arrendeupplåtelse men åtminstone icke utsatte honom för ekonomiskt äventyr. Såsom allmän och tvingande regel vore detta system icke med nuvarande för- hållanden möjligt att använda i vårt land. Fortfarande såsom hittills torde det få överlämnas åt kontrahenterna själva att i sådant hänseende träffa de bestämmelser, som för varje särskilt fall kunde befinnas lämpliga och med deras intressen för- enliga.

I utlåtande över lagberedningens förslag anförde Iantbruksstyrelsen, att bestämmelser borde införas därom att en arrendator, som förbättrat egendo- men i avseende å dess jord, byggnader eller andra inrättningar, skulle vara berättigad att för nedlagt arbete och kostnad, vid arrendetidens slut eller då arrendet eljest upphörde att gälla, undfå ersättning; dock skulle jordägaren vara frikallad från utgivande av ersättning, i fall arrendatorn begagnat sig av gjort förbehåll att under arrendetiden uppsäga kontraktet. Arrendatorn tillkommande ersättning borde bestämmas i förhållande till den genom för— bättringen uppkomna ökningen av lägenhetens värde, dock ej till högre be- lopp än som motsvarade den kostnad som varit nödig för arbetets utförande. Om arrendatorn genom den nytta förbättringen för honom medfört erhållit

full gottgörelse för vad han därå nedlagt, borde jordägaren vara fri från all ersättningsskyldighet.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen yttrade en ledamot, att det icke förefölle vara annat än billigt, att arrendatorn, därest vid jämförelse mellan hållna till- och avträdessyner det visade sig, att jorden blivit av ho- nom så förbättrad, att egendomens värde vid arrendets slut vore i avsevärd mån förhöjt, därför erhölle åtminstone någon ersättning av jordägaren vid avträdandet. Någon verklig tunga kunde icke härigenom anses vara lagd å jordägaren, då han i sin egendoms förö-kade värde undfinge fullt vederlag, varemot arrendatorn i saknad av rätt till gottgörelse riskerade att förlora allt gagn av vad han kostat på grundförbättringen. Därest ett stadgande om arrendatorns rätt till ersättning i nämnda avseenden skulle kunna genom avtal på förhand upphävas, komme säkerligen samma stadgande att så gott som utan undantag förbliva en död bokstav, enär jordägaren vanligen, åt- minstone vid upplåtelse av mindre lägenheter, vore den som hade övertaget. Förbehåll om frihet från ersättningsskyldighet borde därför vara utan gäl- lande verkan. Vad anginge nyodling, väganläggning och ängsvattning syntes ersättningsskyldigheten böra göras beroende därav att jordägaren, som icke borde sakna tillfälle att själv bestämma över sättet för användandet av den honom tillhöriga marken, före påbörjande av företaget skriftligen lämnat sitt samtycke därtill.

De sålunda framställda anmärkningarna föranledde emellertid icke någon åtgärd. Chefen för justitiedepartementet yttrade i denna fråga i statsråd den 31 december 1906, att en till sin utsträckning obestämd ersättningsskyl- dighet för jordägaren komme att framstå såsom en ekonomisk risk, vilken han för visso skulle vara angelägen att genom förbehåll i arrendeavtalet undandraga sig. Lagstiftaren skulle därför, om han ville bereda en före- skrift härom praktisk användning, vara hänvisad till att giva den tvingande verkan och frånkänna däremot stridande förbehåll giltighet. Men ett dylikt tvingande lagbud skulle antagligen icke kunna undgå att föranleda en väsent- lig inskränkning i arrendeinstitutets användning; jordägarna i vårt land be- funne sig i allmänhet icke i det ekonomiska läge, att de kunde underkasta sig obegränsade utgifter för förbättringsarbeten å sin jord, även om dessa åt- gärder i och för sig kunde vara ändamålsenliga och väl beräknade. Under särskilda förhållanden, såsom undantagslagstiftning, kunde en dylik anord- ning Vara både påkallad och lämplig; att giva den allmän tillämpning kunde i vårt land anses vara varken det ena eller det andra.

I norrlandskommitténs förslag upptogs en allmän regel om rätt för arren- datorn att njuta ersättning för varaktig jordförbättring. Denna regel motive- rades därmed att förhållandena i Norrland utvecklat sig så, att det från all- männa synpunkter blivit särskilt önskligt att uppdriva jordbruket; betänk- ligheterna mot en sådan regel hade samtidigt förlorat i styrka, emedan de jordägare varom här vore fråga vanligen vore i den ekonomiska situation, att det icke spelade någon större roll, om vederlaget för arrenderättens upp- låtande erlades i form av årligt arrende eller såsom ökning av fastighetsvär- det.

Tre reservanter inom norrlandskommittén ansågo, att den föreslagna re- geln icke borde inbegripa rätt till ersättning för nyodling.

Torplcommissionen föreslog i sitt betänkande, att arrendator av dagsverks— torp eller annan under huvudgård lydande lägenhet, å vilken byggnaden ej tillhörde arrendatorn, skulle vara berättigad till ersättning för nyodling, träd- gårdsanläggning och annan jordförbättring, därest fastighetens värde därige- nom på varaktigt sätt ökats. Ersättning för nyodling skulle dock ej utgå, med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen, eller arren- datorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade od- lingsområdet ävensom genom intyg av behörig person styrkt, att området lämpade sig för odling samt att odlingen vore för fastigheten fördelaktig. Innan arrendatorn verkställde trädgårdsanläggning eller jordförbättring, skulle han låta vid syn utreda fastighetens skick i vad det tillämnade före- taget avsåg. Ersättningen skulle bestämmas när fastigheten avträddes och beräknas efter det ökade värde fastigheten till följd av nyodlingen, anlägg- ningen eller jordförbättringen då kunde anses äga. Den finge ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnaden. Hade jordägaren med material, körslor eller eljest bidragit vid arbetets utförande, skulle ersättningens belopp jämkas därefter. Till motivering av sitt förslag anförde torpkommissionen:

En bland anledningarna till torpinstitutionens förfall vore, att torparen saknade trygghet att få tillgodonjuta den värdeförhöjning torpet kunde vinna genom det arbete han nedlade därpå. Därav vållades likgiltighet vid torpjordens skötsel och ekonomiskt stillastående. Arrendatorns rätt till ersättning för å fastigheten verk— ställda förbättringar vore i allmänna arrendelagen jämförelsevis snävt tillmätt. Detta berodde icke därpå, att lagstiftningen skulle underkänt fördelarna av att till— mäta denna rätt rundligare, utan finge sin förklaring därav, att särskilda inom vårt land rådande ekonomiska förhållanden ansetts påkalla en synnerligen varsam tillämpning av ifrågavarande grundsats. Där lagstiftaren funnit jordägarens och arrendatorns ekonomiska förhållanden förete avvikelser från den allmänna typen, hade han emellertid icke tvekat att ålägga den förre en vida längre gående ersätt- ningsskyldighet. Så hade skett genom den norrländska arrendelagen. Åtskilliga av de i denna speciallag antagna grundsatser angående jordägarens ersättningsplikt syntes ägnade att vinna tillämpning på förhållandet mellan jordägare och innehavare av torp eller därmed jämförlig lägenhet. För en utsträckning av jordägarens skyl- dighet att utgiva ersättning för jordförbättringar å torp och jämförliga lägenheter talade flera skäl. Å ena sidan torde den vara en nödvändig förutsättning för att torpareklassen skulle höjas utur sin nu överklagade efterblivenhet såsom jordbru- kare. Ä andra sidan utgjorde torp och” därmed jämförliga lägenheter så obetydliga possessioner, att några betungande kapitalutlägg icke torde åsamkas jordägarna genom fastslående av skyldigheten att ersätta är dem utförda jordförbättringar.

Jordkommissionen upptog i sitt förslag till social arrendelag bestämmelser i detta ämne, vilka i huvudsak överensstämde med motsvarande stadgande i den norrländska arrendelagen. Till motivering härför anförde jordkom- missionen:

Toge man hänsyn till det läge, vari jordbruket mångenstädes även inom de delar av landet, där norrländska arrendelagen ej gällde, befunne sig, torde ej mera än en mening kunna råda därom, att det vore synnerligen önskvärt att ett kraftigt tag

gjordes för att hjälpa upp detsamma. I all synnerhet torde en uppryckning av de jordbruk, som i ifrågavarande lagstiftning avsåges, vara från det allmännas syn— punkt icke blott i allra högsta grad önskvärd utan jämväl av behovet oundgäng- ligen påkallad. Man borde ihågkomma, att jordägarna i de fall varom här vore fråga ofta hade föga eller intet intresse för nyodlingar och jordförbättringar. Från deras sida torde man därför ej utan i undantagsfall kunna påräkna något initiativ. Ville man åstadkomma en uppryckning av jordbruket få dessa arrendegårdar, torde det därför vara nödvändigt att större intresse för nyodling och jordförbättringar ska- pades hos dem som brukade jorden. Men detta kunde enligt kommissionens me- ning ej ske, utan att bolagsarrendatorn eller torparen erhölle lagstadgad rätt till ersättning för nyodling och jordförbättring, när han avträdde arrendet.

En sådan ersättningsskyldighet kunde icke heller från jordägarens synpunkt vara särskilt obillig. Att märka vore ju, att jordens uppodling och förbättrande i sista hand komme jordägaren själv till godo. Genom det arbete och de kostnader, som av brukaren nedlagts å arrendejorden, hade dennas värde höjts. Det kunde väl då ej vara annat än rimligt att den, genom vars möda värdestegringen åstadkom- mits, finge tillgodonjuta viss andel däri. Vidare vore att märka, att de jordägare som i lagförslaget avsåges i allmänhet torde befinna sig i den ekonomiska situation, att de merendels till beloppet ringa kapitalutlägg, varom det i regel kunde bliva fråga, ej torde kunna för dem vara av någon nämnvärd betydelse.

Vid 1924 års riksdag väcktes motioner (I: 91 och II: 172) om införande av rätt för arrendatorn till ersättning för nyodling och annan jordförbättring. I utlåtande över motionerna anförde andra lagutskottet bland annat:

En lagstadgad rätt för arrendatorn att av jordägaren undfå gottgörelse för verk- ställda nyodlingar och andra jordförbättringar skulle otvivelaktigt vara ägnad att höja jordbruket å arrendefastigheterna och sålunda för landet i dess helhet verka fördelaktigt, liksom den, väl avvägd, icke skulle ålägga jordägaren någon utgift, som icke motsvarades av ökat värde å hans egendom. Detta hade erkänts redan av lagberedningen. Att en sådan ersättningsskyldighet det oaktat ej av lagberedningen förordats och ej heller sedermera blivit lagstadgad vid andra arrenden än dem, som omfattades av den norrländska arrendelagen, hade sin grund däri, att det be- farats att den skulle komma att i ekonomiskt hänseende verka alltför betungande för den svenska jordägareklassen. _ Ytterst vanskligt torde vidare vara att efter en längre tids arrende på ett tillfyllestgörande sätt visa vilka förbättringar som ägt rum och på ett rättvist sätt uppskatta vilken ökning desamma medfört i fastighets- värdet. Vidare kunde utförandet av ett större nyodlingsföretag understundom be— tyda ett eftersättande av den förut odlade jordens nöjaktiga hävd till skada för jordägaren, vilken skada svårligen ens tillnärmelsevis kunde låta sig uppskattas. — Vad sålunda invänts syntes utskottet vara förtjänt av allvarligt beaktande. Härvid vore dock att märka en viss åtskillnad mellan olika grupper av jordägare. Betänk- ligheterna förlorade sålunda avsevärt i styrka, då fråga vore om arrenden under kapitalstarka sågverks- och industribolag. Beträffande andra arrenden torde ej sällan förekomma, att för jordförbättringar, som utförts med jordägarens begivande, vederlag bereddes arrendatorn i sammanhang med arrendevillkorens uppgörande för en följande arrendeperiod.

Enligt jordsakkunnigas förslag skulle ersättning för jordförbättring före— komma beträffande nyodling, åtgärder för betesförbättring och täckdikning. De i dessa avseenden uppställda reglerna skulle icke vara tvingande utom ifråga om arrenden under bolag och vissa därmed jämställda rättssubjekt. Däremot ansågo sig jordsakkunniga ej kunna förorda införande av en all-

män ersättningsskyldighet för jordägaren på detta område. Som motivering anfördes, att det vore synnerligen önskvärt och av utvecklingen påkallat, att vid arrende i allmänhet arrendatorn i större utsträckning än som vore fallet tillförsäkrades rätt till gottgörelse av jordägaren för sådana å fastigheten nedlagda kostnader, som på ett varaktigt sätt förökat dennas värde. Emeller- tid torde det vara oundgängligt, att lagstiftaren på detta område framginge med varsamhet, så att ej lagen komme att verka mera till skada än nytta. Enligt de sakkunnigas mening mötte nämligen betänkligheter mot att tiller- känna arrendatorn en obegränsad rätt till ersättning i förevarande hänseende. Vad såväl lagberedningen som andra lagutskottet vid 1924 års riksdag i detta avseende anfört vore förtjänt av beaktande. Det torde sålunda ej kunna från- ses, att mången jordägare befunne sig i det ekonomiska läge, att han icke kunde vidkännas alla de utgifter för förbättringsarbeten å sin fastighet, som i och för sig vore ändamålsenliga och ekonomiskt väl beräknade.

Det med ledning av jordsakkunnigas betänkande inom justitiedepartemen— tet utarbetade förslaget anslöt sig i huvudsak till jordsakkunnigas ståndpunkt i berörda fråga. Vid departementsförslagets granskning i lagrådet yppade sig skiljaktiga meningar. Två ledamöter (justitierådet Alexanderson och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga) ifrågasatte en allmän regel om ersättning samt yttrade härom följande:

De jordsakkunniga hade funnit sig kunna konstatera att efter nyttjanderättslagens tillkomst en förändring av den allmänna uppfattningen ägt rum till arrendatorns förmån i fråga om rätt till ersättning för förbättringar å fastigheten över huvud; och utan tvivel ägde detta omdöme särskild giltighet beträffande egentliga jordför- bättringar och vad därmed hade närmaste samband (anordningar för gödsels till- varatagande och vård 0. s. v.). De sakkunniga hade emellertid i sitt förslag be- gränsat rätten till ersättning för jordförbättring att gälla täckdikning, nyodling och åtgärder för betesbruk; och departementsförslaget hade härutinnan följt deras me— ning. Det syntes emellertid kunna starkt ifrågasättas, huruvida man ej på denna punkt förfarit med alltför stor försiktighet med påföljd att stadgandena i tillämp- ningen skulle framstå såsom godtyckligt snäva och ny ändring snart påkallas. Det förhållande, att man i förslaget utskilt en grupp kapitalstarka upplåtare, mot vilka ensamma bestämmelserna i ämnet skulle äga tvingande karaktär, medan övriga upplåtare ägde frihet att avtalsvis fritaga sig från en ersättningsskyldighet, som i vissa fall kunde medföra en alltför tyngande utgift, syntes särskilt framkalla frågan om ej, då ändock lagändringar på området föresloges, man borde taga steget ut till en allmän legal regel om ersättning för varaktig jordförbättring. Med den ståndpunkt förslaget intoge följde, att även bolag och med dem likställda jord- ägare icke ägde ersättningsskyldighet för jordförbättring av annat slag än de i 17 % angivna. I avgivna yttranden hade dock från olika håll erinrats, att även i sådana fall, där tillfälle till nyodling över huvud gåves, det ofta vore händelsen att arbete kunde med bättre ekonomiskt resultat nedläggas på den redan under plog lagda jor- dens varaktiga förbättring. lnvändningen att det i många fall vore vanskligt att bedö- ma, huruvida och med vilket belopp en värdeökning åstadkommits, syntes icke böra tillmätas avgörande betydelse. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att dessa vanskligheter endast i rena undantagsfall komme att verka till upplåtarens nackdel; de kunde antagas föranleda synnerlig försiktighet från synemännens sida vid upp- skattningen.

En ledamot av lagrådet (justitierådet von Seth) yttrade följande: Visserligen kunde det synas mest följdriktigt att utsträcka jordägarens ersätt- ningsskyldighet till att avse alla jordförbättringar av beståndande beskaffenhet. Om justitierådet likväl icke kunde annat än i begränsad mån biträda hemställan härom, berodde detta alltså på rent praktiska skäl. Beträffande en del åtgärder kunde så- lunda förhållandena vara sådana, att ett rättvist bestämmande av ersättningens stor- lek mötte alldeles särskilda svårigheter. Vidare kunde det, om de förbättringsåt- gärder som skulle medföra ersättningsskyldighet för jordägaren icke på ett distinkt sätt angåves i lagen, ofta bliva svårt att i det enskilda fallet avgöra, om en åtgärd vore att hänföra till dylika förbättringsåtgärder eller den endast vore att anse så- som ett moment i en osedvanligt god skötsel av fastigheten, därför ersättning ju icke skulle utgå. Och även om man bortsåge från dessa omständigheter, syntes alla skäl föreligga att på ifrågavarande område framgå med största försiktighet. Man finge ej förbise, att vid full frihet att vidtaga vilka förbättringar som helst med rätt till ersättning vid arrendetidens slut en företagsam arrendator kunde kom- ma att ställa en kapitalfa'ttig jordägare inför en ganska allvarlig situation. Även förbättringar som varaktigt höjde fastighetens värde kunde för övrigt vara rena lyxförbättringar, som väl höjde trevnaden men icke ökade fastighetens avkastnings— förmåga. För justitierådet ställde sig därför saken så, att han väl tillstyrkte ut- sträckande av jordägarens ersättningsskyldighet även till andra fall av jordför- bättring än de i förslaget angivna, men detta endast under förutsättning, att er- sättningsskyldigheten för dylika fall gjordes beroende av jordägarens föregående samtycke till åtgärden.

En ledamot av lagrådet (justitierådet Wedberg) lämnade departementsför- slaget utan erinran.

I propositionen till 1927 års riksdag fann justitieministern, att vad inom lagrådet anförts icke syntes innefatta tillräckligt skäl att frånträda departe- mentsförslaget. I detta ämne yttrades vidare:

I de fall, där ersättning enligt förslaget skulle utgå, torde uppskattningen av förbättringen även efter en längre tids förlopp icke behöva erbjuda alltför stora svårigheter. I andra avseenden åter syntes en sådan uppskattning knappast kunna med tillförlitlighet ävägabringas, där förbättringen tillkommit under en mera av- sevärd tidrymd. Även om till stöd för en allmän ersättningsregel kunnat åberopas vissa billighetsskäl, mötte dock starka betänkligheter häremot, främst ur praktiska synpunkter. Inom lagrådet hade framhållits, att på grund av de vanskligheter som härvid måste förekomma en synnerlig försiktighet vore att förvänta vid uppskatt- ningen. Enligt justitieministerns uppfattning måste nu antydda omständigheter komma att verka därhän, att en legal regel om allmän ersättningsrätt för arren- datorn i verkligheten ofta skulle bliva av ganska ringa praktiskt värde. I övrigt kunde emot förslaget om ytterligare utvidgning av ersättningsrätten åberopas vad en ledamot av lagrådet anfört beträffande svårigheten att i särskilda fall avgöra, huruvida en åtgärd vore att hänföra till de förbättringsåtgärder som medförde rätt till ersättning, eller om den endast vore att anse såsom ett moment i en god skötsel av fastigheten. I sistnämnda fall bleve rätten till ersättning beroende av i vad mån lagens bestämmelser om rätt till ersättning för avhjälpande av brister kunde erhålla tillämpning.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag an- såg, att på de skäl som anförts av jordsakkunniga och justitieministern nå- gon utvidgning av den i propositionen föreslagna rätten till ersättning för jordförbättringar icke borde komma i fråga.

Vad angår de särskilda slag av jordförbättringar, för vilka arrendatorn skulle tillerkännas ersättning, upptog jordsakkunnigas förslag såsom förut nämnts, utöver vad som tidigare varit gällande, nyodling och betesförbätt- ring. Förslaget innehöll i denna del, att om fastighetens värde genom ny- odling eller anordnande medelst särskilda åtgärder av betesmark blivit av arrendatorn på ett varaktigt sätt förökat, jordägaren skulle vara pliktig att vid avträdet utgiva ersättning efter det ökade värde fastigheten i följd av för- bättringen då kunde anses äga. Emellertid skulle gottgörelse icke få utgå med högre belopp, än som motsvarade den kostnad som varit nödig för förbätt- ringens utförande. Hade jordägaren ej lämnat sitt samtycke till företaget, skulle ej utgå högre ersättning, än som efter medeltal räknat belöpte å två hektar, även om den mark som förbättrats vore av större omfattning. Dessa bestämmelser voro icke av tvingande natur annat än i fråga om arrenden under bolag och vissa därmed jämställda rättssubjekt.

Jordsakkunniga anförde i sin motivering i denna del:

Att ny odlingsbar mark lades under plogen måste ur allmän synpunkt anses så- som ett önskemål värt all uppmuntran. Emellertid kunde vid nyodlingsföretag av större omfattning en obegränsad rätt till ersättning utan tvivel bliva i hög grad betungande för jordägaren. Ej heller borde det förbises, att då en arrendator inläte sig på ett större nyodlingsföretag, fara förefunnes, att han eftersatte den redan odlade jordens hävd till avsevärd skada för jordägaren. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett, att vid större nyodlingsföretag jordägarens samtycke till företaget borde vara förutsättning för att arrendatorn skulle äga rätt att erhålla full ersättning. Enligt de sakkunnigas mening borde alltså vid nyodling ersättning ej utgå för mer än två hektar, ändå att nyodlingsföretaget omfattade större areal, utan så vore att jordägaren lämnat sitt samtycke till företaget.

Hade jordägaren icke samtyckt till nyodlingen, vore enligt 11 & norrländska arrendelagen arrendatorns rätt till ersättning beroende av att han före arbetets utförande hos jordägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet ävensom genom intyg av behörig person styrkt, att området lämpade sig för odling, samt att od— lingen vore för fastigheten fördelaktig. Någon motsvarande bestämmelse hade de sakkunniga ej ansett nödigt upptaga i förslaget. Vid nyodlingsföretag av den ringa betydenhet, varom här vore fråga, syntes en dylik ordning vara alltför betungande för arrendatorn. Det torde ej kunna frånses, att arrendatorn sannolikt i flertalet fall skulle underlåta att ställa sig densamma till efterrättelse och därigenom gå för- lustig rätten till ersättning. Särskilt vid små arrenden skedde nämligen nyodling ofta rent tillfälligtvis, då arrendatorn hade någon ledig stund.

Med nyodling borde enligt de sakkunnigas mening i förevarande avseende jäm- ställas kulturåtgärder för varaktigt betesbruk. Iordningställande av ständig betes— vall förutsatte ofta nyodling, men så behövde ingalunda alltid vara fallet. Arren- datorn syntes emellertid under alla' förhållanden böra äga att uppbära ersättning för sådan förbättring av fastigheten. Utnyttjande av mark för varaktigt betesbruk ställde sig nämligen ofta lika fördelaktigt som dess användning för andra kultur- ändamål, vilka krävde större torrläggningsdjup och därigenom större kostnader.

Beträffande täckdikning — där ersättningsrätten enligt allmänna arrende- lagen vid denna tid allenast avsåg den del av kostnaden som motsvarade värdet av de nedlagda rören — föreslogo jordsakkunniga en utvidgad ersätt- ningsrätt. I detta hänseende föreskrevs, att om fastigheten vid avträdet i 9—388572.

följd av anläggningens utförande ökat i värde utöver kostnaden för rören, arrendatorn skulle njuta ersättning för skillnaden, dock ej med högre be- lopp, än som svarade mot den övriga kostnad som varit nödig för täckdik- ningens utförande. För varje helt år, som arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, skulle avdrag ske med en tiondedel av det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för rören. Dessa be- stämmelser skulle vara tvingande endast i fråga om arrenden under bolag och med dem jämställda jordägare. I motiveringen anfördes:

I allmänhet torde värdet av tegelrören avsevärt understiga den övriga täckdik— ningskostnaden. Då arrendatorn sålunda icke lagligen ägde att av jordägaren fordra ersättning för mer än den mindre delen av sina täckdikningskostnader, vore det givet, att arrendatorn, när han ej kunnat träffa överenskommelse med jordägaren om högre ersättning, icke verkställde någon täckdikning, utan att han kunde på- räkna att under så lång tid få tillgodogöra sig den ökning i fastighetens avkastning, som täckdikningen medförde, att han därigenom finge huvudsakligt vederlag för den större delen av kostnaderna. Arrendeupplåtelsen skedde emellertid numera oftast på så kort tid, att arrendatorn ej hade någon säker utsikt härtill. Han torde därför merendels avhålla sig från ett företag, som för honom måste bliva förlust- bringande. Vid slutet av en arrendeperiod komme uppenbarligen endast i undan- tagsfall någon täckdikning till stånd. Ovissheten huruvida arrendet skulle för- längas måste därvid verka hämmande på arrendatorns lust att vidtaga förbättringar å fastigheten. De bestämmelser angående ersättning för täckdikning, som medde- lats i allmänna arrendelagen, syntes de sakkunniga sålunda näppeligen vara ägnade att i flertalet fall hos arrendatorn skapa något större intresse för täckdiknings- företag.

Enligt de sakkunnigas mening vore det därför angeläget, att arrendatorn för verkställd täckdikning, utöver den ersättning som enligt allmänna arrendelagen till- komme honom och som han vore berättigad att uppbära omedelbart efter det ar- betet behörigen utförts, vid avträdet av fastigheten bereddes ytterligare gottgörelse i den mån han ej kunde anses ha under arrendetiden dragit motsvarande nytta av jordförbättringen. Till grund för denna ytterligare ersättning syntes i överensstäm- melse med vad som föreslagits beträffande nyodling höra i första hand läggas det ökade värde, som fastigheten i följd av täckdikningen kunde anses äga, då den av- träddes. Funnes denna värdeökning överstiga vad arrendatorn uppburit för tegel- rören, borde arrendatorn sålunda vid avträdet äga tillgodonjuta skillnaden. Utöver detta belopp finge ersättningen aldrig stiga. Emellertid torde arrendatorn liksom vid nyodling ej heller böra kunna påfordra ersättning med högre belopp än som svarade mot den för täckdikningens utförande nödiga kostnaden. Överstege sålunda skillnaden mellan fastighetens värdeökning och vad han uppburit för rören det belopp, vartill övriga nödiga kostnader för företaget uppginge, borde arrendatorn vid avträdet åtnjuta ersättning allenast med sistnämnda belopp.

Såsom av det föregående framginge, borde enligt de sakkunnigas mening vid bestämmandet av den gottgörelse, som utöver värdet av rören tillkomme arren— datorn, tagas hänsyn jämväl till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan njutit av företaget. Denna avvikelse från vad som föreslagits i fråga om nyodling och kulturåtgärder ä betesmark torde vara fullt motiverad. Vid dylika företag ägde nämligen arrendatorn icke uppbära ersättning, förr än fastigheten avträddes. Och den ökning i fastighetens avkastning, som genom sådana företag vunnes, torde i regel knappast överstiga räntan å det kapital som nedlagts på företaget. Vid täckdikningsföretag ägde arrendatorn däremot omedelbart bekomma ersättning för en del av kostnaden, nämligen värdet av rören. Härigenom minskades det anlägg- ningskapital arrendatorn under arrendetiden hade att förränta. Dessutom torde ett

!

täckdikningsföretag genom den ökning i fastighetens avkastning, som därav följde, i allmänhet säkrare och snabbare bereda arrendatorn gottgörelse för det nedlagda kapitalet än ett nyodlingsföretag.

Då det givetvis kunde möta svårigheter att i det särskilda fallet värdera nyttan av ett täckdikningsföretag, hade de sakkunniga ansett lämpligt att i lagen fixera en bestämd grund härför. Enligt förslaget skulle den årliga nyttan av företaget anses motsvara en tiondedel av det belopp, som i enlighet med vad förut nämnts skulle beräknas i ersättning utöver kostnaden för tegelrören. Efter förloppet av tio år ansåges sålunda hela kostnaden för täckdikningen utöver värdet av rören vara amorterad. Kostnaden för tegelrören syntes däremot, i överensstämmelse med vad redan gällde, jordägaren under alla förhållanden böra vidkännas. Med hänsyn till de begränsningar av ersättningsskyldigheten, som sålunda föreslagits, torde det näppeligen vara att befara, att denna skyldighet kunde för jordägaren bliva alltför betungande.

Mot jordsakkunnigas förslag om ersättning åt arrendatorn för förbättring- ar anmärktes av Iantbruksstgrelsen följande:

I praktiken skulle det ställa sig svårt att bestämma ersättningen för jordförbätt- ringar med hänsyn till det ökade värde fastigheten genom desamma erhållit. Där- för borde enligt styrelsens mening ersättning utgå för de kostnader som varit nödiga för arbetets utförande. Ej endast täckdikning utan även betesförbättring samt i många fall även nyodling finge visserligen anses besitta ett i viss mån varaktigt värde men kunde icke anses vara för all framtid bestående. Sålunda behövde de vid en betesanläggning förekommande förbättringsåtgärderna med tämligen stor säkerhet efter viss tid till större eller mindre del göras om. Även i fråga om ny- odling gällde samma sak, åtminstone beträffande den jord, som ofta i första hand bleve föremål för odling, det vill säga moss- och kärrjorden. Därtill komme, att arrendatorn efter viss tid själv fått njuta frukterna av sina nedlagda kostnader. På grund av vad sålunda anförts borde även beträffande nyodling och betesförbättring meddelas bestämmelser om viss amorteringstid. Denna kunde skäligen beräknas vid nyodling till 20 och vid betesförbättring till 10 år. För den händelse i nyodlings- eller betesförbättringsarbete ingått dikning, till vars utförande arrendatorn erhållit bidrag från statens avdikningsanslag, borde motsvarande minskning av ersättningen ske. Vad anginge täckdikning ansåge styrelsen amorteringstiden böra fastställas till 15 år.

I det till lagrådet remitterade departementsförslaget hade ändringar vid- tagits i enlighet med de av lantbruksstyrelsen framställda anmärkningarna.

Vid granskning av förslaget i denna del anförde lagrådet: Ändringen i de sakkunnigas förslag syntes icke kunna förordas. Om ett företag varit ekonomiskt så föga välbetänkt, att därå mäst nedläggas en kostnad, som mä- hända flerdubbelt överstege förbättringsvärdet, torde detta icke böra drabba upp- låtaren. Å andra sidan torde det för arrendatorn mången gång —— t. ex. i fråga om nyodling — falla sig svårt att förebringa tillfredsställande utredning om be- loppet av nedlagda verkliga kostnaden. Enligt de sakkunnigas förslag däremot kunde det ej bliva fråga om annat än en jämförande uppskattning av den vunna förbättringens värde och den kostnad den skäligen bort draga; detta nämligen i händelse upplåtaren gjorde gällande, att det senare beloppet understege det förra.

Skedde, i enlighet med vad sålunda hemställdes, återgång till de sakkunnigas förslag, att ersättning skulle vid avträde från arrendet tillgodokomma arrendatorn med förbättringens dåvarande värde, dock ej utöver nödiga kostnaden, torde anled- ning ej förekomma, att i fråga om nyodling och betesförbättring föreskriva avdrag för den nytta arrendatorn kunde utöver skälig ränta på sitt utlägg ha dragit av företaget.

Med hänsyn till lagrådets yttrande skedde i propositionen till 1927 års riksdag en återgång till jordsakkunnigas förslag i fråga om beräkningen av ersättning för nyodling och betesförbättring.

Även efter tillkomsten av 1927 års lagändringar har frågan om ytterligare utvidgning av arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättring varit före- mål för diskussion.

Sålunda väcktes vid 1934 års riksdag inom båda kamrarna motioner '(I: 65 och 11: 128), vari hemställdes om införande av rätt för arrendator att erhålla ersättning för utförd cementerad gödselstadanläggning. I fråga om utformningen av en sådan rätt anfördes i motionerna följande:

Som villkor för rätt till ersättning torde böra sättas att anläggningen utförts efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent. Då arrendatorn ensam hade omedelbar nytta av anläggningen och då bidrag och lån kunde erhållas av stats— medel, som i regel fullt täckte den kontanta kostnaden, syntes arrendatorns rätt till ersättning böra inträda först vid arrendets avträdande. Bestämmandet av er- sättningens belopp torde, i likhet med vad som vore fallet beträffande täckdikning, böra ske dels med hänsyn till arrendatorns kostnader för anläggningen dels med hänsyn till den tid arrendatorn nyttjat densamma utan förhöjning av arrendet. Beträffande ersättningens storlek syntes denna böra sättas till arrendatorns kost— nader för anläggningen, dock högst till den vid planens uppgörande beräknade an- läggningskostnaden. Härifrån borde givetvis avgå det bidrag utan återbetalnings- skyldighet, som arrendatorn eventuellt erhållit av statsmedel. I fråga om den tid, som kunde anses vara en skälig amorteringstid för en cementerad gödselstad, torde 25 år kunna beräknas. Arrendatorn skulle då, när fastigheten avträddes, av jord- ägaren erhålla ersättning för anläggningskostnaden enligt vad ovan sagts, med av- drag av en tjugofemtedel för varje helt år varunder han, utan förhöjning av arren- det, dragit nytta av anläggningen.

Lantbruksstyrelsen, som avgav yttrande över nämnda motioner, ansåg i likhet med motionärerna att jordägare borde vara skyldig att under vissa villkor ersätta arrendator kostnad för utförande av cementerad gödselstad. Beträffande ersättningsrättens utformning framställde lantbruksstyrelsen vis- sa erinringar. Sålunda syntes ersättning böra utgå icke på den beräknade kostnaden utan, såsom fallet vore i fråga om ersättning för betesförbättring, på nödvändiga, verkliga kostnaden. Avdrag syntes böra ske icke allenast för bidrag av statsmedel utan även för bidrag överhuvudtaget av allmänna medel. Med hänsyn säväl därtill att en gödselstads varaktighet icke torde vara avsevärt längre än i fråga om täckdikning som ock därtill att de nyt- tiga verkningarna av en gödselstadanläggning torde framträda i stort sett lika snart och i samma grad som av täckdikning, syntes amorteringstiden i varje fall icke böra bestämmas till längre tid än högst tjugu år.

I det utlåtande, nr 41, som andra lagutskottet avgav över motionerna, an- förde utskottet följande:

Med hänsyn till den stora nationalekonomiska vinst för landet, som en väl ord- nad gödselvård otvivelaktigt medförde, hade statsmakterna vidtagit skilda åtgärder för att främja gödselvården. Såväl lån som bidrag kunde erhållas för, bland annat, ändamålsenliga gödselvårdsanlåggningar. I många fall torde en arrendator å jord-

bruksfastighet anse det vara med sin fördel förenligt att anlägga gödselstad. En— sådan anläggning vore givetvis till viss fördel även för jordägaren, i det att värdet å hans fastighet nästan undantagslöst därigenom förhöjdes. Rätt för arrendatorn att av jordägaren få ersättning för anläggningen funnes emellertid icke stadgad i nu. gällande lagstiftning. Huruvida en sådan rätt skulle genom lag tillerkännas arren- datorn samt det närmare innehållet av en lagstiftning härutinnan borde enligt ut- skottets mening med hänsyn till frågans vikt och betydelse göras til-l föremål för utredning. Vid en sådan utredning torde böra övervägas de olika möjligheter, som erbjödes att ordna en dylik ersättningsfråga. Det borde vara särskilt angeläget att giva sådana regler, att jordägaren icke ådroges onödiga utgifter. Ersättning borde därför icke utgå till arrendatorn för sådana kostnader, för vilka han kunnat erhålla bidrag av allmänna medel, därest alla de möjligheter anlitats som författningarna medgåve. Ävenledes torde böra beaktas, att bestämmelser gåves om betryggande- kontroll över arbetets utförande.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse, nr 311, att Kungl- Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning i lag måtte stadgas rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för under arrendetiden utförd ändamålsenlig gödselstadanläggning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Slutligen ha yrkanden framställts, att bestämmelserna om ersättning för jordförbättringar måtte i ökad omfattning göras tvingande. Vid 1936 års riksdag väcktes sålunda inom båda kamrarna motioner (I: 285 och II: 486), vari hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utred- ning, huruvida icke allmänna arrendelagens bestämmelser skulle kunna gi- vas tvingande natur i större utsträckning än vad som nu vore fallet. Motio- närerna framhöllo att den rådande avtalsfriheten i vissa fall kunde leda till mycket otillfredsställande resultat för arrendatorn. I sådant avseende er- inrades bland annat därom, att bestämmelserna om rätt för arrendator att verkställa nyodling, åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk samt täckdikning kunde genom föreskrift i avtalet sättas ur kraft. Den starka ställning, som jordägaren vid avtalets ingående intoge i förhållande till den: blivande arrendatorn, medförde mången gång, att arrendatorn finge finna sig i dylika, för honom oförmånliga avtalsvillkor.

I anledning av motionerna framhöll andra lagutskottet i utlåtande, nr 30, att lagstiftaren vid utformandet av de stadganden som icke vore tvingande utgått från den uppfattningen, att rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator i allmänhet borde vara reglerat på det sätt som dessa stadganden föreskreve. Med åtskilliga av dem hade lagstiftaren avsett att bereda skydd åt arrendatorn, som vid avslutandet av arrendeavtal i allmänhet torde ha den svagare ställningen av de två parterna. Erfarenheten hade emellertid Visat, att de till arrendatorns förmån givna reglerna i betydande utsträckning sat- tes ur verkan genom förbehåll i arrendekontrakten. Med hänsyn till de miss— bruk av den vidsträckta avtalsfriheten på förevarande område, som otvivel- aktigt i stor utsträckning förekomme, ansåge utskottet anledning förefinnas att verkställa undersökning, huruvida icke skäl kunde anses föreligga att inom detta område göra undantag från avtalsfrihetens regel och i något ökad

Arrende.- andningen.

omfattning meddela tvingande bestämmelser. Utskottet, som förordade dy- lik undersökning rörande närmare angivna bestämmelser i 14—18 åå, ut- ginge emellertid därifrån, att vid utredningen beaktades att det för jordägare i svag ekonomisk ställning kunde medföra vida större ekonomiska bördor, därest bestämmelserna i 17 och 18 åå i full utsträckning gjordes tvingande, än vad som skulle följa av en motsvarande åtgärd beträffande 14—16 åå.

De önskemål, som från allmän synpunkt måste ställas på den enskilde jordbrukarens sätt att idka sin näring, äro uppenbarligen icke begränsade därtill, att egendomen nöjaktigt vidmakthålles, så att den icke blir sämre än den varit, när innehavaren emottagit densamma. Givet är, att i den mån jordbruksnäringens ekonomiska betingelser —— sådana dessa kunna antagas förbliva med stöd av erforderliga samhälleliga ingripanden _ öppna möjlig- het för tillgodogörandet av tekniska framsteg eller över huvud för kapital- investeringar ägnade att höja jordbrukets avkastningsförmåga, det är ett all- mänt intresse att sådana förbättringar genomföras. Detta allmänna intresse —— som vad angår de självägda jordbruken får antagas i allmänhet bliva till- godosett genom de insatser som den enskilde finner med sin egen fördel för- enligt att göra — påfordrar för arrendebrukens vidkommande särskilt be- aktande, när det gäller att reglera rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendatorn. Tydligt är nämligen, att arrendatorns villighet att nedlägga ar- bete och kostnad till förbättrande av jordbruket är i synnerlig grad beroende av att möjlighet beretts honom att få dessa uppoffringar gottgjorda. Ehuru det ej skall förnekas att jordägaren, såsom intresserad av att fastigheten ökar i värde, i många fall kan vara beredd att frivilligt medverka till sådan ut- formning av rättsförhållandet, att arrendatorn i förevarande hänseende er- håller nödiga garantier, framstår det likväl såsom påtagligt, att önskemålet om jordbrukets höjande å arrendeställena motiverar särskilda lagregler, äg- nade att stimulera arrendatorns villighet att vidtaga förbättringar å fastig- heten.

En arrendator, som i ett eller annat avseende varaktigt förbättrat fastig- heten, kan tänkas erhålla kompensation för sina kostnader på så sätt, att han genom en längre tids besittning får tillfälle att själv njuta den högre av- kastning som utgör en följd av förbättringen. En reglering av besittnings- tidens längd är vid sådant förhållande —— såsom redan i annat sammanhang framhållits av stor vikt såsom medel att befordra jordbrukets utveckling. Det måste sålunda antag-as att den nya ordning med optionsrätt, som arrende- utredningen ansett sig böra föreslå och vilken är avsedd att gälla även för 'en stor kategori av arrenden där minimitidsreglering för närvarande saknas, "kommer att innebära ett betydelsefullt framsteg i den riktning här åsyftas. Och det bör i detta sammanhang icke frånses, att en sådan reform kan tän- kas i viss mån minska behovet av andra åtgärder i förevarande syfte.

Emellertid kunna regler angående besittningstiden icke i och för sig an- ses tillräckliga, därest man effektivt vill befrämja arrendeställenas förbätt- rande i produktivt hänseende. Härvidlag må först erinras, att någon be-

stämd minimitid enligt arrendeutredningens mening icke lämpligen kan före- skrivas i fråga om sådana arrendeställen, där utarrenderingen kan sägas vara av tillfällig karaktär, liksom ej heller i fråga om större affärsarrenden; och dessa ställen ha uppenbarligen en vida större andel i produktionen än som motsvarar deras relativa antal. Men även vid sådana arrenden, där de föreslagna reglerna om minimitid och optionsrätt skulle äga tillämpning, kunna givetvis omständigheter inträffa, som göra det nödvändigt för arrenda— torn att efter relativt kort tid lämna arrendet. Får det här antagas, att dessa fall bliva jämförelsevis sällsynta och att den optionsberättigade arrendatorn icke av hänsyn till sådana tänkbara omständigheter låter avhålla sig från att å fastigheten vidtaga förbättringar av det slag varom här är fråga, står det likväl fast, att bristande möjlighet till gottgörelse för gjorda förbättringar, när en förtida avflyttning någon gång måste ske, kan innebära en obillighet mot arrendatorn i det särskilda fallet. Såsom en ingalunda oviktig syn- punkt måste slutligen framhållas, att vissa av de förbättringar, vilka te sig nyttiga och nödvändiga för jordbrukets utveckling, äro av den kostsamma natur, att en arrendator säkerligen i många fall icke skulle se sig i stånd att på egen hand uppbringa erforderliga medel för deras genomförande. Att den hörda, som kapitalinsatsen för en sådan förbättring innebär, i skälig ut- sträckning överflyttas å jordägaren, som ju själv i sinom tid kommer att draga nytta av förbättringen, kan givetvis befordra utvecklingen i önskad riktning och står även i god överensstämmelse med billighetens krav.

När det gäller att från dessa allmänna utgångspunkter —— vilka fastslå be- hovet av en legal rätt för arrendatorn att i viss utsträckning och under vissa förutsättningar bekomma kontant gottgörelse av jordägaren för utförda för- bättringar _ vidare undersöka, huru en sådan ersättningsrätt bör närmare anordnas, framställa sig till en början vissa principiella problem, om vilkas rätta lösning meningarna: kunna vara delade. Därest ämnet nu får begränsas till att avse den kategori av förbättringar —— de 5. k. varaktiga jordförbätt— ringama — som här i främsta rummet intressera, måste ställning tagas, dels till frågan huruvida ersättningsrätten bör omfatta alla sådana förbättringar överhuvudtaget, och dels till frågan huruvida och i vad mån ersättningsrät- ten bör grundas å tvingande lagbud. Tydligt är att dessa båda frågor med varandra ha ett synnerligen nära samband.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen var det vid tillkomsten av 1927 års lagstiftning ifrågasatt att i allmänn-a arrendelagen införa en generell, ehuru icke tvingande regel om ersättning för varaktig jordförbätt- ring. Det kan knappast bestridas att en generell ersättningsregel framstår så— som följdriktig, när man å ena sidan utgår från samhällets intresse av att jordbruket förkovras och å andra sidan fasthåller vid att jordägaren, som ju tillföres ett ökat värde å fastigheten, icke lider någon orätt genom en er— sättningsplikt, vilken kan sägas i viss mån inbjuda till jämförelse med civil- rättens normer angående riktande utan rättsgrund eller handlande i annans intresse utan uppdrag. Med en generell regel i ämnet behöver ej heller befa- ras någon lucka i den meningen, att någon viss kategori av jordförbättring

lämnas obeaktad, som måhända redan nu är eller under teknikens fortsatta utveckling kommer att bliva värd särskild uppmuntran från det allmännas sida.

Emellertid lärer en regel, som icke på ett mera konkret sätt angiver under vilka förutsättningar en jordägare kan bliva skyldig att gälda ersättning för varaktig jordförbättring, kunna befaras giva upphov till svårigheter i den praktiska tillämpningen. I det särskilda fallet kan tvekan yppas vad som rätteligen bör förstås med varaktig jordförbättring. För så vitt härmed skall avses varje åtgärd som arrendatorn vidtager, utan att han på grund av lag eller kontrakt är skyldig därtill, och som varaktigt ökar jordens värde, torde det mången gång bliva vanskligt att avgöra, huruvida en viss åtgärd bör för- anleda ersättningsskyldighet av förevarande slag eller den bör betraktas alle— nast såsom ett moment i hävden. Sålunda kunna spörsmål uppkomma, huruvida exempelvis borttagande av sten, påförande i större skala av konst— gödsel, kalk m. 111. eller uppfödande å gården av större antal nötkreatur och svin, än som motsvarar det normala behovet, bör anses ha medfört en var— aktig jordförbättring.

Den obestämdhet, varav en generell ersättningsregel enligt vad nu anförts oundvikligen kommer att lida, synes desto mera betänklig, om den samman- ställes med den praktiska svårigheten att rätt beräkna den ersättning som kan ifrågakomma. Den norm för sådan beräkning, som teoretiskt sett synes vara den riktiga, innehålles i den dubbla bestämningen, att ersättningen å ena sidan icke får överstiga den ökning i värde egendomen genom förbätt- ringen erhållit vid tiden för avträdet, samt att ersättningen å andra sidan ej heller får fastställas högre än till den för arbetets utförande nödiga kost- naden. Vad nu särskilt angår värdeökningen ligger det i öppen dag att dess uppskattande —— vilket tydligen får verkställas av synemännen _ blir i hög grad beroende av subjektiv uppfattning och att resultatet ofta kommer att framstå såsom godtyckligt eller tvivelaktigt. Därest värdeökningen -— såsom naturligtvis är tänkbart _ uppskattas alltför högt, kan jordägaren härige- nom lida en reell förmögenhet-sminskning, och detta till följd av ett företag, som han icke varit skyldig att utföra därest han själv brukat jorden och som måhända tillkommit emot hans uttryckliga vilja. Att mildra osäkerheten i värderingen genom mera preciserade legala beräkningsnormer — såsom i gäl- lande lag skett i fråga om täckdikning —— låter sig tydligen icke göra, när jordägarens ersättningsskyldighet skall grundas på en generell regel, omfat- tande jordförbättringskategorier vilka knappast kunna med någon säkerhet överblickas.

Emot nu anförda resonemang lärer visserligen kunna invändas, att den befarade osäkerheten i tillämpningen vanligen komme att gå ut över arren- datorn, då ju synemännen i saknad av fasta hållpunkter borde bliva be- nägna till synnerlig försiktighet i sin uppskattning. Får detta antagande an— ses riktigt, återstår likväl, att de berörda osäkerhetsmomenten tydligen vore ägnade att uppväcka misstroende hos jordägaren, icke blott när han har att taga ställning till synemännens värdering i det särskilda fallet, utan vad

viktigare är, redan när han vid utarrenderingen skall kalkylera, huru arren- det kommer att inverka på hans ekonomiska ställning. Detta förhållande synes i själva verket böra tillmätas en utslagsgivande betydelse. Tydligt är nämligen, att om jordägaren känner sig alltför oviss angående omfattningen av den ersättningsskyldighet, som genom arrendatorns eventuella åtgärder kan åsamkas honom, samt med rätt eller orätt fruktar att denna ersättnings- skyldighet skulle kunna stiga till belopp, som för honom medförde betal- ningssvårigheter eller reell förlust, jordägaren måste bliva benägen att genom förbehåll i arrendekontraktet skydda sig mot de risker som kunna ligga i en dylik oklar förpliktelse. Det kan sålunda befaras att den redan nu ofta tilläm- pade metoden, att genom förbehåll utesluta arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättring, efter tillkomsten av en generell ersättningsregel finge en väsentligt ökad användning. Att dessa förbehåll, i likhet med den lagregel varemot de riktade sig, finge en generell omfattning och sålunda även kom- me att innesluta de jordförbättringar —— nyodling, betesförbättring och täck- dikning — för vilka arrendatorn enligt nu gällande lag är ersättningsberät- tigad, finnes all anledning att förmoda. Under sådana omständigheter kan den farhågan knappast tillbakavisas, att en generell, icke tvingande ersätt- ningsregel skulle kunna få en verkan, rakt motsatt den som med anordningen åsyftas.

De svårigheter som nu sist antytts skulle visserligen undvikas, om den ifrågasatta generella regeln erhölle tvingande karaktär. Emot en sådan lös- ning framställa sig emellertid i andra hänseenden än större betänkligheter. Arrendeutredningen — sorn i det följande återkommer till frågan om tving- ande lagbud vid vissa angivna slag av jordförbättring _ torde i detta sam- manhang få erinra om de synpunkter, som föranlett att någon allmän regel om nybyggnadsskyldighet för jordägaren icke föreslås i allmänna arrende— lagen. Att egentliga klagomål icke avhörts över den generella och tvingande ersättningsregel, som för närvarande finnes upptagen i norrländska arrende- lagen, lärer näppeligen kunna åberopas såsom bevis för att en sådan ersätt- ningsregel skulle visa sig ändamålsenlig, om den utsträcktes till att gälla för alla arrenden inom rikets olika delar. Det är snarare anledning förmoda att en bestämmelse, som speciellt avpassats med hänsyn till en grupp av mindre arrenden under de såsom kapitalstarka ansedda skogsbolagen och därmed likställda jordägarna i Norrland och angränsande provinser, skulle visa sig föga lycklig, om den erhölle tillämpning även på sådana arrenden, där jord— ägarens ekonomiska resurser äro blygsamma eller på större affärsarrenden, där kontrahenternas uppgörelse vid avträdet kan angå betydande ekonomiska värden.

Med sitt avvisande av tanken på en generell ersättningsregel har arrende- utredningen icke velat förneka önskvärdheten av att arrendatorns rätt till ersättning för varaktig jordförbättring ytterligare utbygges och säkerställes. Att den reglering i förevarande ämne, som för närvarande inrymmes i nytt- janderättslagen, innebär en alltför snäv begränsning av möjligheten till er- sättning, torde vara en utbredd mening. Intrycket härav lärer ock i viss

män förstärkas, om man jämför denna reglering med dess motsvarigheter i utländsk lagstiftning. Såsom den vid betänkandet fogade redogörelsen här- för närmare utvisar, ha arrendatorerna i åtskilliga främmande länder till- försäkrats ersättning för utförda förbättringar i väsentligt större utsträck- ning än vad fallet är i vårt land. Icke minst gäller detta om England, där jordägaren sedan länge genom tvingande lagbud varit ålagd ersättningsskyl- dighet beträffande en stor mängd uppräknade kategorier av förbättringsar- beten. Ehuru vid en jämförelse med den utländska lagstiftningen hänsyn givetvis får tagas till de särskilda förhållanden, i fråga om jordfördelning, kapitalresurser och annat, som kunnat motivera en mera vidsträckt utbygg- nad av arrendatorns ersättningsrätt, och det ej kan förnekas att de skäl, som från början varit bestämmande för den svenska lagens relativa återhåll- samhet i hithörande frågor, alltjämt till stor del äga giltighet, förefaller det likväl, som om större betänkligheter ej borde möta mot att nu göra jord- ägarens ersättningsskyldighet i förevarande hänseende något vidsträcktare.

Bland de förbättringsåtgärder, för vilka en ersättningsreglering synes böra ifrågakomma, märkas i främsta rummet de, som avse anordningar för tillvaratagande och vård av naturlig gödsel. Om än en dylik anordning icke i och för sig utgör en jordförbättring i detta ords egentliga bemärkelse, står den likväl i sådant samband med markkulturen, att den möjliggör och nor- malt föranleder att jordens produktiva kraft höjes genom gödselns påföran- de. Om riyttan och betydelsen av att dylika anordningar genomföras på det sätt, som på teknikens nuvarande stadium är det mest ändamålsenliga, torde delade meningar icke råda. En rationell gödselvård ernås under nuvarande förhållanden genom anläggande av gödselstad med ogenomsläpplig botten av cementbetong eller av sten med cement i fogarna. I den mån behov yppas av att skydda gödseln mot vind och sol förses gödselstaden med särskild mur eller med väggar och tak. Såsom komplement till gödselstaden erfordras, särskilt i trakter med mindre riklig tillgång till torvströ, en cementmurad eller betonggjuten urin- eller gödselvattenbrunn. Dylika anordningar — vilka torde kunna sammanfattas i uttrycket cementerad gödselstad — ha visserli- gen under senare år blivit mera talrika å såväl självägda som utarrende- rade jordbruk, en utveckling som underlättats genom statens medverkan i form av län eller bidrag. Emellertid torde, särskilt vad arrendefastigheterna angår, förekomsten av cementerade gödselstäder ännu vara alltför obetydlig, för att förhållandena på detta område skola kunna betecknas såsom tillfreds- ställande. Angelägenheten av att genom lagstiftning befrämja gödselvården å arrendefastigheterna har ock från skilda håll betonats. Såsom framgår av förut lämnad redogörelse, har även riksdagen tagit ställning härtill och hem- ställt om utredning, huruvida och i vilken omfattning i lag måtte stadgas rätt för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för utförd ändamåls- enlig gödselstadanläggning.

Under hänvisning till det utredningsmaterial, som i detta ämne införskaf- fats genom enquéte och för vilket redogörelse lämnas i bilaga till betänkan- det, vill arrendeutredningen tillstyrka, att en lagstadgad rätt till ersättning

för anlagd cementerad gödselstad tillerkännes arrendatorn. När det gäller att närmare utforma en bestämmelse härom, möter emellertid spörsmålet vid vilken tidpunkt arrendatorn skall kunna utfå sin gottgörelse. Då det uppenbarligen kunde bliva nog så betungande för arrendatorn, om han icke förrän vid avträdet skulle kunna få sina utgifter för själva materialet kontant gottgjorda, synes anledning föreligga att — i likhet med vad som gäller be- träffande tegelrör vid täckdikning —— ersättning för material skall utbetalas, så snart arbetet blivit behörigen utfört. Genomföres denna ordning, torde å andra sidan med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke arrendatorn själv bör svara för den del av anläggningskostnaden, som överskjuter värdet av materialet. Med en dylik kostnadsfördelning undvikes svårigheten att vid avträdet uppskatta det ökade värde fastigheten i följd av förbättringen då kan anses äga, ett värde som tydligen är av grundläggande betydelse, även om vid ersättningens bestämmande hänsyn skall tagas jämväl till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan njutit av företaget. Visserligen yppas här samma möjlighet som beträffande täckdikning att vidtaga en praktisk förenkling genom ett lagstadgande, enligt vilket ersättningen skall beräknas allenast med hänsyn till den av arrendatorn nedlagda nödiga kostnaden, å vilken sedan beräknas viss årlig amortering för arrendatorns nytta av före- taget. Emellertid är arrendeutredningen icke övertygad om lämpligheten av att jämväl beträffande gödselstadanläggning införa ett dylikt speciellt stad- gande, som i betraktande av de konkreta fallens växlande beskaffenhet lätt kunde leda till mindre riktiga resultat och som knappast torde erfordras för vinnande av det allmänna syftet med ifrågavarande ersättningsrätt. Då materialkostnaden, enligt vad nySS blivit förutsatt, skall gottgöras arrenda- torn redan vid arbetets slutförande, återstår av anläggningskapitalet ej större del, än som kan antagas i det stora flertalet fall bliva förräntad och slut— amorterad genom den ökade avkastning arrendatorn erhåller under besitt- ningstiden. Arrendeutredningen vill sålunda förorda, att kostnaden för ce- menterad gödselstad fördelas mellan kontrahenterna på det sätt, att jordäga- ren bekostar materialet, d. v. s. cement, armeringsjärn, ledningsrör och dylikt, under det att arrendatorn får svara för övriga utgifter, d. v. s. för planering, körslor och arbetslöner.

I likhet med vad fallet är beträffande täckdikning synes såsom villkor för ifrågavarande ersättningsrätt böra gälla, att den cementerade gödselsta- den anlagts efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent.

Huruvida arrendatorn bör tillerkännas ersättning för varaktig jordförbätt- ring jämväl i andra fall än vid nyodling, betesförbättring, täckdikning och gödselstadanläggning, är en fråga, som arrendeutredningen trott sig böra besvara nekande. I några svar å den gjord-a enquéten har dock ersättnings- rätt förordats i fråga om vissa förbättringsåtgärder, vilka om än icke hänför- liga till jordförbättringar i trängre bemärkelse likväl äro därmed i viss mån jämförliga.

Vad först angår inrättande av silas torde på sakkunnigt håll knappast råda full enighet därom, att en dylik metod att lösa foderkonserveringsfrå- gan är under alla förhållanden lämplig ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Och oavsett huru därmed förhåller sig, synes befrämjandet av denna metod näppeligen kunna anses vara en angelägenhet av sådan vikt, att därigenom motiveras en legal ersättningsrätt för arrendatorn.

Beträffande anläggande av vattenledning skall givetvis icke förnekas, att en sådan förbättringsåtgärd kan medföra avsevärt gagn och att den ej sällan ter sig hart när ofrånkomlig. Emellertid synas förhållandena härvidlag vara alltför skiftande, för att en i allmänna arrendelagen införd regel om rätt för arrendatorn att bekomma ersättning för anlagd vattenledning skulle kunna undgå att väcka betänkligheter. Att göra en sådan regel tvingande inom området för den sociala arrendelagstiftningen synes ej heller betingat av något starkare allmänt intresse. Då nyttan av en vattenledning huvud- sakligen ligger däri att arbete sparas, torde ur nationalekonomisk synpunkt icke mycket kunna vinnas genom att sådana företag komma till utförande även på småställen, där behovet av arbetskraft ej erbjuder något problem i samma mening som inom det större jordbruket. Det bör ej heller frånses att kostnaderna för en vattenledning även om man här avser allenast materialkostnaden —— i särskilda fall kunna bliva nog så betydande och att det ofta är vanskligt att på förhand bedöma deras storlek.

Efter att sålunda ha behandlat omfattningen av arrendatorns rätt till er- sättning för varaktig jordförbättring har arrendeutredningen att taga ställ- ning till den viktiga frågan, i vad mån sagda rätt bör grundas å tvingande lagbud. Såsom framgår av svaren å den av arrendeutredningen föranstal— tade enquéten, förekommer det i viss utsträckning, att de nuvarande er- sättningsreglerna inskränkas eller sättas ur verkan genom förbehåll i arren- dekontrakten. Detta bruk av avtalsfriheten synes åtminstone inom vissa landsdelar ha erhållit en utbredning, som kan föranleda tvivel på lagbestäm- melsernas effektivitet. Att lagen låtit verkan av en reglering, som åsyftar tillgodoseendet av viktiga allmänna intressen, bliva beroende av de enskildas goda vilja, har varit grundat på den förhoppningen, att kontrahenterna icke gärna skulle avvika från lagens ordning, i vidare mån än där detta beting- ades av hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen. Att döma av upp- gifter från skilda håll synes emellertid möjligheten att i förevarande hän- seende göra förbehåll i arrendekontrakten ha utnyttjats i en mängd fall, där det knappast kan antagas, att ett bibehållande av arrendatorns legala ersättningsrätt skulle för jordägaren ha medfört någon oskälig börda.

Därest man vill förläna ett större mått av effektivitet åt bestämmelserna om ersättning för varaktig jordförbättring, måste dock beaktas, att en mängd jordägare finnas, för vilka ett ovillkorligt tvång att vidkännas kostnaden för de förbättringar en företagsam arrendator skulle vilja utföra —— vare sig det gäller nyodling, betesförbättring, täckdikning eller gödselstadanlägg- ning — skulle innebära en risk vilken, om den än icke avskräckte dem

från att upplåta sin jord på arrende, dock skulle uppfattas såsom oskäligt betungande. Särskilt gäller naturligen detta om den svåröverskådliga kate- gori arrenden av mångskiftande beskaffenhet, där fastighetens besättande med arrendator är mera tillfälligt, såsom exempelvis arrende av ett sterbhus tillhörigt hemman. Att tvinga en sådan jordägare till en kapitalinvestering av förevarande slag, när hans inkomster oundgängligen åtgå till täckande av löpande utgifter och när han i saknad av rörligt kapital blir hänvisad att söka upplåna erforderliga kontanta medel, vore att alltför mycket åsido- sätta de krav på billighet och skälig hänsyn till den enskildes befogade in— tressen, som enligt rättsuppfattningen i vårt land alltjämt böra hävdas inom lagstiftningen. Det synes rimligt att en jordägare av nu åsyftade kategori alltjämt erhåller möjlighet att genom förbehåll i kontraktet skydda sig mot en risk av det slag som här antytts.

Vad åter angår de talrik-a arrenden av permanent natur, å vilka i hithö- rande avseenden de allmänna reglerna för närvarande äro tillämpliga _ och härvid tänkes närmast på arrenden under enskilda godsägare, fidei- kommiss, stiftelser och ideella föreningar — synas betänkligheterna mot en tvingande reglering vara mindre framträdande. Visserligen bör ej heller här bortses från att vissa jordägare skulle kunna finna det svårt nog att uppbringa erforderliga kapitalresurser för förbättringsåtgärder, när de tillika, enligt vad arrendeutredningen föreslagit, skola vara underkastade en legal nybyggnadsskyldighet beträffande de flesta arrendeställena. Söker man när- mare väga den påfrestning, som ifrågavarande ersättningsregler skulle kun- na tänkas medföra för jordägarens ekonomi, måste emellertid ihågkommas, att det här gäller jordägare, vilka såsom innehavare av större egendoms- komplex städse ha att räkna med en betydande affärsomslutning. Den ersättning, som en sådan jordägare i ett givet fall kan bliva skyldig att ut- giva till någon av sina arrendatorer, torde icke uppgå till belopp av någon större betydelse för jordägaren. Och att ersättningskrav väckes inom en kor- tare tidrymd från så många håll, att betalningssvårighet i följd härav upp— kommer, torde sällan vara att befara, då ju arrendenas mångfald måste bi- draga till en naturlig utjämning och riskfördelning. Anledning synes dock föreligga att icke låta en tvingande reglering omfatta jämväl större affärs- arrenden, som kunna förekomma i ett egendomskomplex. Även möjlighe- ten till dispens från de tvingande reglerna lärer för särskilda fall böra hållas öppen.

På grundval av dessa överväganden har arrendeutredningen kommit till det resultatet, att behovet av effektivare ersättningsregler bör tillgodoses ge- nom en överföring från den dispositiva till den tvingande regleringens om- råde av vissa grupper av permanenta arrenden, eller närmare bestämt sam- ma grupper, beträffande vilka arrendeutredningen förordat tvingande reg- ler om nybyggnadsskyldighet för jordägaren.

I det föregående har arrendeutredningen förordat dels att ersättningsreg- lerna utökas med en bestämmelse om rätt för arrendatorn till gottgörelse

för anlagd cementerad gödselstad, dels att den sålunda utvidgade regleringen göres tvingande, icke blott beträffande arrenden som för närvarande hem- falla under den sociala arrendelagstiftningen, utan även vid 8. k. permanenta arrenden under enskilda godsägare, fideikommiss, stiftelser och ideella för- eningar, under förutsättning att fastighetens storlek icke överskrider en viss gräns. Genom detta ställningstagande aktualiseras frågan, huruvida från vad sålunda föreslagits avvikelse bör göras beträffande de norrländska arrenden, där för närvarande en generell och tvingande ersättningsregel äger tillämp- ning.

Denna regel har motiverats med hänsyn till de särskilda förhållandena i Norrland, vilka man ansett vara så beskaffade, att det från allmänn-a syn- punkter vore särskilt önskligt att uppdriva jordbruket. Till stöd för denna regel har även anförts, att de jordägare som därav berördes, i allmänhet befunne sig i den ekonomiska situation, att det icke spelade större roll, om vederlaget för arrenderättens upplåtande erlades till jordägaren i form av årligt arrende eller såsom ökning i fastighetsvärdet.

Det behov av specialreglering i förevarande hänseenden, som sålunda tidi- gare förelegat, har emellertid genom de senaste decenniernas utveckling i betydande mån avtagit. Utan att här ingå på frågan i vilken grad jordbru- ket å de norrländska arrendeställena undergått förbättring i senare tid, får arrendeutredningen erinra om den nivellering, som i rättsligt hänseende kom- mit till stånd genom den år 1927 i nyttjanderättslagen införda rätten för ar- rendator att bekomma ersättning för nyodling och betesförbättring och ge- nom den samtidigt utvidgade rätten till ersättning för täckdikning. Därest ersättningsreglerna, såsom arrendeutredningen föreslår, ytterligare utbyggas med en rätt till ersättning för cementerad gödselstad, torde med fog kunna ifrågasättas, om icke denna reglering kan vara tillfyllest även beträffande norrländska arrenden. Härvidlag bör ock hållas i minnet, att den föreslag— na optionsrätten är ägnad att minska behovet av särskild ersättningsrätt för arrendatorn.

Ett borttagande av ersättningsrätten i fråga om sådan jordförbättring, vil- ken icke innefattas i den omförmälda regleringen, torde näppeligen i prakti- ken bliva av någon märkbar betydelse för de norrländska bolagsarrendatorer- na. Vad beträffar nyodling och betesförbättring, som utförts utan jordäga- rens samtycke, må erinras, att rätten till ersättning härför enligt nyttjande— rättslagen begränsats till vad som efter medeltal räknat belöper å två hektar, under det att norrländska arrendelagen icke innehåller någon motsvarande begränsning. Enligt arrendeutredningens mening är det rimligt, att jordäga- rens samtycke till nyodlings— eller betesförbättringsföretag av större omfatt- ning göres till villkor för att arrendatorn skall ä-ga rätt att erhålla full ersätt- ning. Det torde för övrigt icke kunna antagas, att en tillämpning av omför- mälda tvåhektarsbegränsning även i fråga om norrländska arrenden skulle betyda någon verklig hämning av nyodlings- och betesförbättringsverksam- heten i Norrland.

De föreslagna ersättningsreglerna erbjuda arrendatorn i vissa hänseenden

fördelar, vilka han icke kan påräkna med den nuvarande generella bestäm- melsen i norrländska arrendelagen. Sålunda får arrendatorn rätt att vid täckdikningsföretag bekomma ersättning för rören, så snart arbetet blivit behörigen utfört, medan han enligt den nuvarande ordningen är nödsakad att för utbekommande av denna ersättning invänta tidpunkten för arrendets upp- hörande. En liknande förmån vinnes ock vid anläggande av cementerad gödselstad. Beträffande nyodling bortfaller det i norrländska arrendelagen uppställda villkoret, att arrendatorn, därest jordägaren ej lämnat skriftligt samtycke till företaget, skall före arbetets utförande ha hos jordägaren an- mält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga grän- serna för det tillämnade odlingsområdet ävensom genom intyg av behörig person styrkt att området lämpar sig för odling samt att odlingen är för fastigheten fördelaktig. Då det vid smärre nyodlingsföretag ligger nära till hands, att arrendatorn åsidosätter nämnda formaliteter och därmed går miste om sin ersättningsrätt, synes den enklare ordning som gäller enligt nyttjan- derättslagen vara »att förorda.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker arrendeutredningen, att de förut berörda reglerna om rätt för arrendator till ersättning för varaktig jord— förbättring göras tillämpliga även på de arrenden, vilka för närvarande lyda under norrländska arrendelagen.

V. Till- och avträdessyn.

Enligt 2 kap. 10 & nyttjanderättslagen åligger arrendatorn -— om ej annat avtalats — att väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden för- sämras. Visar det sig vid avträdet att arrendatorn eftersatt denna under- hållsskyldighet, blir arrendatorn pliktig att till jordägaren utgiva ersättning. Om däremot fastigheteni något avseende undergått förbättring, medför detta icke utan vidare en rätt för arrendatorn att njuta motsvarande gottgörelse. I lagen (17 och 18 55) uppräknas vissa fall —— nyodling, betesförbättring, täckdikning och elektrifiering — i vilka arrendatorn på närmare angivna vill- kor är berättigad till gottgörelse, om ej kontraktet innefattar förbehåll där- emot. Men bortsett från dessa speciella fall äger arrendatorn icke _ utan stöd av särskild kontraktsbestämmelse —— rätt till gottgörelse för annan för- bättring än sådan, som inneburit avhjälpande av en vid tillträdet befunnen brist. Såsom av lagens motiv framgår avses med brist det förhållandet, att fastigheten i visst avseende icke uppfyller de krav som efter ortens sed och allmänna uppfattning böra ställas å densamma. Arrendatorn njuter ersättning, i den mån fastigheten förbättrats intill nyss angivna normala standard; för en förbättring som sträcker sig därutöver kan arrendatorn icke i princip påräkna gottgörelse. Regeln om ersättning för botade brister är ej av tvingande natur. Det står kontrahenterna fritt att i kontraktet intaga för- behåll, varigenom jordägaren fritages från ersättningsskyldighet. Kontraktet kan exempelvis ålägga arrendatorn att, utan hänsyn till fastighetens skick vid tillträdet, återlämna fastigheten i fullgott stånd.

Reglerna om underhållsskyldighet och om rätt till ersättning för vissa förbättringar föranleda en uppgörelse mellan kontrahenterna vid arrende- tidens slut. Huruvida jordägaren eller arrendatorn får ett tillgodohavande, skall, enligt vad i lagens motiv förutsättes, framgå ur en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet. Det är sålunda icke me- ningen att i detalj följa vad arrendatorn åtgjort eller försummat under ar- rendetidens fortgång. Vad det kommer an på är fastighetens skick i det hela. Måttstocken för detta bedömande är — i den mån det icke är fråga om vissa bestämda åtaganden enligt kontraktet —— det normalskick som mot- svarar ortens sed och allmänna uppfattning. Avvikelserna härifrån — brister— na — värderas i penningar och hopsummeras. Är avträdesbristen större än tillträdesbristen, har arrendatorn att utgiva skillnaden till jordägaren; i mot- satt fall äger arrendatorn hos jordägaren uppbära skillnaden. Vilken metod

som skall tillämpas i sådana fall, då det naturliga orsakssammanhanget mel- lan arrendatorns skötsel och fastighetens skick vid avträdet av en eller an- nan anledning brutits — såsom t. ex. då eldsolycka övergått fastigheten kort före avträdet — därom lämna lagens motiv icke någon anvisning.

Med den beräkningsmetod som lagen förutsätter är det uppenbarligen av stor vikt att fastslå vad som skall bilda utgångspunkten för rättsförhållan- det, nämligen fastighetens skick vid tillträdet. I första hand ankommer det dock på kontrahenterna själva att bestämma denna utgångspunkt. Huruvida vad dessa i nämnda avseende sinsemellan avtala stämmer med det fak- tiska förhållandet eller mer eller mindre avviker därifrån, är en sak varmed lagstiftaren icke velat taga befattning. Lagen utgår från att envar av kontra- henterna är i stånd att handla i överensstämmelse med sina egna intressen och att den överenskommelse som träffas angående frågan om fastighetens skick är en rent privat angelägenhet. Om exempelvis arrendatorn är villig att såsom fullgod emottaga en fastighet, som i själva verket är behäftad med avsevärda brister, är detta hans ensak; då en dylik eftergift endast utgör ett moment i det ingångna avtalet, kan det ju för övrigt antagas, att arrenda- torn själv ansett sig bliva gottgjord i annan ordning. Kontrahenterna ha sålunda möjlighet att i kontraktet eller genom senare överenskommelse be- stämma, att fastigheten vid tillträdet skall anses befinna sig i fullgott skick eller att viss angiven tillträdesbrist skall anses vidlåda fastigheten. Det står likaledes kontrahenterna fritt att genom avtal hänskjuta denna fråga till avgörande genom skiljemannaförfarande. Denna avtalsfrihet står i god överensstämmelse därmed, att varken underhållsskyldigheten eller rätten till ersättning för förbättringar blivit reglerad genom tvingande lagbud.

Om emellertid den ifrågavarande utgångspunkten för rättsförhållandet icke blivit bestämd genom kontrahenternas överenskommelse, kan detta bestäm- mande endast ske genom bevisning om det faktiska skick vari fastigheten befunnit sig vid tillträdet. En tillförlitlig bevisning härom kan tydligen i regel endast vinnas genom en vid tiden för tillträdet företagen besiktning å ort och ställe, s. k. syn. Men om genom denna syn verkligen skall vinnas ett fast underlag för rättsförhållandets framtida bedömande, måste uppenbarli- gen åt synens resultat givas en viss bindande verkan. Skulle vad vid en till- trädessyn konstaterats sedermera, när efter åratals förlopp fastigheten avträ- des, kunna bliva föremål för ny utredning och bedömande, skulle sådant kunna leda till långvariga tvister och medföra stor osäkerhet. Det är med hän- syn härtill som lagen genomfört den anordningen att synen, om densamma icke inom viss tid blir föremål för klander, erhåller sådan beviskraft, att varje motbevisning blir verkningslös eller rent" av otillåten. Men med denna an- ordning blir det tillika nödvändigt att uppställa vissa garantier för synens tillförlitlighet. Den avgörande beviskraft varom nyss ordats kan icke till- låggas en besiktning vilken som helst utan allenast den syn, vilken hålles i överensstämmelse med de regler lagen själv uppställer.

Vad nu anförts rörande konstaterandet av fastighetens skick vid tillträdet har till stor del giltighet även beträffande motsvarande konstaterande vid

avträdet. Det är tydligt att kontrahenterna skola kunna avtalsvis — vare sig på egen hand eller genom frågans överlämnande till skiljemän — bestämma i vad mån avträdesbrist skall anses föreligga eller icke. För det fall att så- dan överenskommelse ej föreligger och bevisning om fastighetens skick så- lunda erfordras, hålles avträdessyn enligt samma regler som gälla för till- trädessyn.

Den omständigheten att kontrahenterna på ett bindande sätt kunna träffa överenskommelse, varigenom fastighetens skick skall anses konstaterat utan bevisning, har naturligen medfört, att man i det praktiska rättslivet i ganska stor utsträckning helt avstår från tillämpningen av syneinstitutet. Såsom belysande för förhållandena härvidlag må i detta sammanhang ur redogö— relsen för resultatet av vissa av jordkommissionen företagna enquéteri jord- frågan återgivas följande:

Arrenden under mindre enskilda jordägare vore till sin karaktär i regel avse- värt skiljaktiga från större jordägares arrenden därigenom, att den mindre en- skilde jordägaren i regel endast ägde en fastighet, nämligen den utarrenderade, på vilken han ofta nog vore bosatt, medan ett motsatt förhållande rådde i frå- ga om de större jordägarna. Denna skillnad mellan större och mindre jord- ägares arrenden hade till följd, att bland annat i fråga om av- eller tillträdessyn samt bestämmelserna om sådan syn rådde stor olikhet mellan dessa båda jordägare- grupper. Å arrenden tillhörande mindre jordägare förekomme sålunda i regel icke av- och tillträdessyn och avtalen om dylika arrenden innehölle därför oftast icke några bestämmelser om dylik syn. Anledningen härtill vore att jordägaren i regel bodde kvar på gården och utarrenderade densamma till någon yngre an- hörig, son eller måg. Under sådana förhållanden ansåge sig båda parterna kunna undvara den tämligen vidlyftiga apparaten av en av- eller tillträdessyn, allden- stund det givetvis borde ligga i arrendatorns, såsom kanske blivande ägare till gården, intresse att hålla denna i gott stånd. Ofta åtoge sig under dessa arrende- förhållanden arrendatorn endast själva jordbruksdriftens besörjande och under— håll, medan jordägaren underhölle åbyggnaderna. Även i det fall, att arrendatorn icke vore en till jordägaren närskyld person, ifrågakomme ofta nog ingen av- eller tillträdessyn. Bodde jordägaren kvar å gården, ansåge han sig väl därigenom äga garantier, för att arrendatorn icke skulle inför jordägarens ögon låta jordbruket förfalla. Även om jordägaren icke skulle bo å arrendegården, ifrågasattes ofta nog ej heller då dylik syn. De båda kontrahenterna kände varandra nämligen oftast personligen och man ansåge därför en syneförrättning överflödig. Det ömse- sidiga förtroendet finge, såsom ofta vore fallet vid ordnandet av avtal bland all- mogeklassen, ersätta den skriftliga uppgörelsen, i detta fall syneprotokollet. —— I fråga om arrenden tillhörande större jordägare tillämpades däremot, försåvitt icke vore fråga om mera obetydliga jordbruk, i allmänhet av- och tillträdessyn, så— lunda beträffande flertalet bolagsgårdar samt jordbruk tillhörande fideikommiss- stiftelser, större enskilda jordägare, kommuner och allmänna inrättningar. Avta— len innehölle i regel icke några andra bestämmelser om av- eller tillträdessyn än att det sades att dylik syn skulle ske enligt lag. Talrika undantag härifrån gåves emellertid, oftast gående i en, som det ville synas, för arrendatorn mindre för- månlig riktning.

Äveni sådana arrendeförhållanden, där syneinstitutet funnit användning, torde kontrahenterna merendels genom särskilda överenskommelser avstå från att hålla en del av de syner som eljest skulle kunna ifrågakomma. Det

torde knappast vara regel att för varje arrendeperiod hålla en särskild till- trädessyn och en särskild avträdessyn. Kontrahenterna kunna till grund för sin uppgörelse lägga en syneförrättning, som haft avseende å ett annat rätts- förhållande än det varom är fråga. Sålunda kan en och samma tillträdessyn komma att gälla för flera arrendeperioder och detta även om arrendet över- går till ny arrendator. Mycket vanligt torde vara att en mellan jordägaren och en tidigare arrendator hållen avträdessyn får användning även såsom tillträdessyn mellan jordägaren och ny arrendator. Ofta nog är synen re- dan då den hålles avsedd att vara en gemensam av- och tillträdessyn. På grund av överenskommelse kan även en tidigare hållen besiktning, som icke utgjort syn ilagens mening, komma att gälla såsom jämförelsemoment. Att dylika förenklingar överensstämma med det praktiska livets krav synes uppenbart. I det av 1932 års kronojordsutredning framlagda betänkandet rörande ändrade grunder för utarrendering av kronojord har härom anförts följande:

Vid de överläggningar, som utredningsmännen haft med kronoarrendatorer i skilda delar av landet, hade vid åtskilliga tillfällen framställts anmärkning mot att syn hölles å egendomarna även i de fall, då ombyte av arrendator icke ägde rum utan den förutvarande arrendatorn fortsatte med arrendet. Givet vore att i dylika fall syn icke alltid vore erforderlig, utan torde synen understundom kunna ersät- tas av en bestämmelse i det nya arrendekontraktet, att den sist hållna synen å egendomen skulle lända till efterrättelse å det nya arrendeförhållandet. Härigenom kunde onödiga utgifter besparas arrendatorerna. Att i förvaltningsgrunderna upp— taga något generellt stadgande därom, att syn skulle hållas endast då ombyte av arrendator ägde rum, hade emellertid icke ansetts lämpligt, då syn även eljest av en eller annan anledning kunde vara av behovet påkallad. Hinder torde dock ej föreligga för att synen ersattes med en bestämmelse i arrendekontraktet an- tingen av ovan angivet innehåll eller av innebörd, att egendomen skulle anses av arrendatorn mottagen utan brister eller med de brister, som kunde finnas upp- tagna i protokoll över senast hållna besiktning å egendomen. Det borde dock vid prövningen om syn skulle hållas eller ej i varje fall noga beaktas, att genom en eventuell underlåtenhet att hålla syn rättsförlust icke tillskyndades vare sig kronan eller arrendatorn.

Synen — den i laga ordning hållna synen — är enligt gällande lag ett obli- gatoriskt bevismedel för den, som till stöd för framställt fordringsanspråk vill bevisa fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Detta förhållande hindrar visserligen icke, att motbevisning mot en hållen syn kan efter klan- der å synen förebringas vid domstol genom vittnen eller annorledes. Men är synen väl lämnad oklandrad, har den sådan verkan, att varje motbevis- ning, även processuellt sett, torde förhindras. Lagen innehåller härom i 10 å andra stycket den regeln att »ej må angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet bevisning annorledes föras». Av regelns formulering såväl som av dess processuella natur och sammanhanget i övrigt torde framgå, att kontrahenterna icke kunna genom någon dem emellan träffad överenskom- melse förskaffa sig rätt att föra bevisning i annan ordning än genom syn. Om nu kontrahenterna i något fall underlåtit att hålla tillträdessyn och ej heller genom avtal förskaffat sig något annat jämförelsemoment, uppkom-

mer tydligen den egendomliga situationen, att kontrahenterna sakna varje möjlighet att inför domstol utreda sitt mellanhavande. Att hålla avträdes- syn blir i ett dylikt fall — när det icke är fråga om att kontrollera fullgö— randet av vissa bestämda kontraktsutfästelser — ändamålslöst, då man ju icke enbart på denna syn kan grunda någon betalningsskyldighet för vare sig jordägaren eller arrendatorn. I'Iar tillträdessyn behörigen hållits, kan givetvis samma situation uppkomma genom att kontrahenterna underlåta att hålla avträdessyn eller att eljest fastställa något jämförelsemoment. Vil— kendera kontrahenten som blir den lidandei dylika fall beror på omständig- heterna. Var fastigheten i gott skick då den överlämnades till arrendatorn, lig- ger tydligen den huvudsakliga risken på jordägarens sida; försummelsen att hålla tillträdessyn kan för en mindre nogräknad arrendator rent av inne- bära en frestelse att eftersätta underhållet av fastigheten.

I vilken omfattning fall sådana som nu berörts förekommit i verklighe- ten är icke möjligt att beräkna. Det torde få antagas att, trots ovissheten i rättsläget, en uppgörelse i godo vanligen kommit till stånd. När frågor av hithörande slag blivit föremål för domstolsbehandling, torde domstolarna ej sällan haft möjlighet att genom en friare avtalstolkning förebygga resultat, som skulle ha blivit stötande för rättskänslan. Såsom belysande för den ställning rättspraxis intagit må i detta sammanhang i korthet återgivas föl- jande rättsfall.

H. 1914: 273. Genom kontrakt den 5 maj 1909 utarrenderade domänstyrelsen till en person vid namn Andersson en del av den kronan tillhöriga egendomen Bocksjö jämte åbyggnader på en tid av 1 år, räknat från den 14 mars samma år. I arrendet ingingo inägorna till huvudgården, en kvarnfastighet och 6 särskilda torp. Egendomen, som redan tidigare varit utarrenderad till Andersson, hade av denne mottagits efter syn, som likväl icke omfattat de 6 torpen. I nämnda kon- trakt stadgades nu, att vid tillträdet skulle hållas syn för utrönande och uppskatt- ning av brister ej mindre ä kronans åbyggnader vid hemmanet och torpen än även å dithörande inägor med gravar och diken samt broar och gärdesgårdar, vilka samtliga skulle av brukaren under arrendetiden städse vidmakthållas i sådant skick att ej genom underlåtenhet härutinnan vid tillträdessynen uppskattat hus- rötebelopp överskredes, samt att vid avträdet skulle hållas syn på lika sätt. Den 3 september 1909 hölls tillträdessyn, varvid brister uppskattades å torpen till 1 034 kronor 17 öre. Såvitt syncinstrumentet utvisade, besiktigades emellertid icke de till torpen hörande dikena. Vid avträdessyn den 13 september 1910 uppskattades brister å torpen till 1356 kronor 65 öre. Emellertid förklarade synemännen att Andersson icke borde vara betalningsskyldig för ett i nämnda summa ingående belopp av 174 kronor 48 öre, som avsåg brister å dikena. Sedan kronan uttagit stämning med yrkande om utfående av detta belopp, blev detsamma jämväl ut— dömt av häradsrätten. I hovrätten ogillades däremot kronans talan av skäl, att vid tillträdet syn å dikena icke ägt rum, att det ej ens uppgivits att Andersson för- bundit sig att utan syn mottaga dessa såsom varande i fullgott skick samt att det följaktligen icke genom avträdessynen kunde anses ådagalagt, om och i vad mån Andersson eftersatt den honom enligt kontraktet åliggande skyldighet-en att under- hålla dikena. Denna dom fastställdes i högsta instans med fyra röster mot två. Mi- ;noriteten ville fastställa häradsrättens domslut av skäl, att enligt kontraktet till- trädessyn bort hållas jämväl å dikena samt vid sådant förhållande den omstän- digheten, att vid tillträdessynen dikenas avsynande icke av Andersson påkallats,

måste anses innebära, det Andersson medgivit att desamma finge betraktas såsom varande i fullgott skick.

H. 1918:449. Enligt kontrakt den 17 oktober 1910 utarrenderade G. B. Staél von Holstein till två personer på 15 år från den 14 mars 1911 den till Vapnö fideikommiss hörande fastigheten Vapnö huvudgård under villkor, bland andra, att arrendatorerna skulle mottaga egendomen efter syn i befintligt skick, väl vår- da, hävda och underhålla densamma samt avträda egendomen likaledes efter syn, att det icke vore arrendatorerna tillåtet att från egendomen bortföra hö, halm eller annat stråfoder, samt att vid egendomens brukning skulle följas den cirkulation som i kontraktet angåves eller, om arrendatorerna det föredroge, den cirkulation som vid deras tillträde av egendomen följdes. Sedan Stae'l von Holstein avlidit och hans bo avträtts till konkurs, hölls i slutet av april 1911 tillträdessyn mellan konkursboet och arrendatorerna. Denna syn omfattade emellertid, på grund av träffad överenskommelse med hänsyn därtill att arrendet komme att upphöra re- dan den 14 mars 1912, icke egendomens jord utan allenast byggnaderna. Vid av- trädessyn i november 1911 påfördes arrendatorerna brister till sammanlagt 23 281 kronor 55 öre. I denna summa, som hänförde sig uteslutande till jordens hävd, ingick bland annat, dels ett belopp av 2610 kronor, avseende en beräknad av- kastningsminskning å vallarna såsom följd av att arrendatorerna icke följt den vederbörliga cirkulationen, dels ett belopp av 382 kronor 65 öre, avseende den förlust av näringsämnen, som egendomen komme att lida därigenom att arren- datorerna ä visst område skördat klöver- och timotejfrö i stället för hö som skolat uppfodras å egendomen. I den därpå följande rättegången yrkade arrendatorerna att avträdessynen mätte förklaras ogiltig, under det att konkursboet å sin sida fordrade utbekommande av nyssnämnda summa å 23 281 kronor 55 öre. Härads- rätten yttrade: Enär det vore ett upplyst förhållande, att vid arrendatorernas till- träde av arrendet till ifrågavarande egendom syn dårå icke blivit förrättad, samt genom klandrade avträdessynen följaktligen ej kunde anses ådagalagt, om och i vad mån de brustit i dem enligt kontraktet åliggande hävd av jorden, förklarades klandrade synen ogiltig och utan verkan; med hänsyn därtill att synen sålunda blivit ogiltigförklarad och då angående egendomens skick vid tillträdet och av- trädet bevisning annorledes än medelst syn ej finge föras, ogillades konkursboets talan om ersättning för de anmärkta bristerna å jorden. Denna dom ändrades såtillvida i hovrätten, att hovrätten —— på vissa anförda skäl och då det för ut- rönande av huruvida konkursboet varit berättigat till ersättning för det arren- datorerna underlåtit iakttaga den fastställda cirkulationen icke varit erforderligt att syn å egendomen hållits vid deras tillträde till densamma _ förpliktade arren- datorerna att till konkursboet utgiva omförmälda 2610 kronor. I högsta dom- stolen fastställdes hovrättens domslut. Två justitieråd, som ansågo att ersätt- ningsskyldighet för det obehöriga skördandet av klöver- och timotejfrö bort kun— na utrönas oberoende av tillträdessyn, ville utdöma ytterligare 382 kronor 65 öre.

H. 1920:484. Genom kontrakt den 4 mars 1916 utarrenderade E. Karlsson sitt hemman till 0. Schyllert på 1 år från den 14 mars 1916. I kontraktet stadgades bland annat, att fastigheten skulle vid avträdet vara tillsådd med lika många skif- ten vete, råg och klöver som vid tillträdet och att nödig höstplöjning skulle vara verkställd. Vid Schyllerts tillträde av fastigheten hölls icke syn. Sedan fastig— heten blivit försåld till N. 0. Nilsson, hölls den 2 maj 1917 avträdessyn till efter- rättelse mellan Schyllert och Nilsson. Därvid anmärktes av synemännen, dels beträffande vintersädfälten, 12 tunnland, att till följd av ofullständig trädesbe- redning och sådd i olämplig tid missväxt förelåg å dessa fält, dels ock i fråga om hävden av den övriga åkerjorden, att höstplöjning ej var verkställd å 19'25 tunn- land, därav 13'25 tunnland avsetts för vårsäd. Den i förstnämnda hänseenden uppkomna skadan värderades till 1 620 kronor och skadan i övrigt till 1 411 kro-

nor 50 öre, därav för bristande höstplöjning ä 19'25 tunnland 192 kronor 50 öre samt för skördeminskning å 13-25 tunnland 1219 kronor. Den Nilsson tillskyn- dade totalskadan uppskattades sålunda till 3031 kronor 50 öre. Sedan Schyllert uttagit stämning med yrkande om synens upphävande, yrkade Nilsson å sin sida åläggande för Schyllert att utgiva bristernas värde 3031 kronor 50 öre. Detta belopp utdömes också av såväl häradsrätten som hovrätten. Högsta domstolens majoritet (tre justitieråd) befriade däremot Schyllert från betalningsskyldighet. Såsom skäl härför åberopades, att kontraktet icke kunde tolkas så att Schyllert vore pliktig att utan hänsyn till fastighetens hävd vid tiden för tillträdet utgiva er— sättning för de brister i nälnnda hänseende, som vid hans avträde av fastigheten funnits dårå, samt att när tillträdessyn icke hållits laga grund saknades för be- dömande om eller i vad mån Schyllert vore pliktig utgiva ersättning för de vid klandrade synen påsynade bristerna. Minoriteten (två justitieråd) ansåg att, efter- som Schyllert i kontraktet förbundit sig att verkställa nödig höstplöjning, samt frågan, huruvida Schyllert eftersatt sina skyldigheter i detta hänseende, icke vore beroende av utredning om fastighetens skick vid tillträdet, ersättning borde utgå för den uraktlåtna höstplöjningen. Då det emellertid icke kunde anses visat, i vad mån berörda försummelse förorsakat jordägaren skada genom skördeminskning, ville dessa justitieråd utdöma allenast 192 kronor 50 öre.

H. 192I:420. Genom kontrakt den 2 september 1911 utarrenderade Helena Dehlén och E. Dehlén en dem tillhörig fastighet till A. Svensson för en tid av 5 år, räknat från den 14 mars 1912, och på villkor, bland andra, att arrendatorn, som tillträdde fastigheten med gödslad och rågsådd träda, skulle lämna trädan väl rågsådd i väl brukad och gödslad jord. Syn hölls icke vare sig vid Svenssons till- träde eller vid hans frånträdande av arrendet den 14 mars 1917. Efter stämning i augusti 1917 yrkade Helena Dehlén och E. Dehlén att, enär Svensson eftersatt sina skyldigheter beträffande trädans skötsel och besåning, Svensson måtte åläggas att ersätta värdet av härigenom uppkommen brist i rågskörden hösten 1917 med 2 500 kronor. Under målets handläggning gjordes ytterligare gällande, att Svens- son kort efter rågsådden släppt ut sina kreatur på bete ä rågfältet, vilken åtgärd avsevärt skulle ha bidragit till det dåliga skörderesultatet. Häradsrätten, som under målets handläggning tillät vittnesförhör angående fastighetens skick vid av4 trädet, ålade i sitt utslag Svensson att gälda ersättning för minskad rågskörd med 1 800 kronor. Hovrätten yttrade: Enär angående fastighets skick vid avträde be- visning ej finge föras annorledes än genom syn, samt vid Svenssons avträde av arrendet till ifrågavarande fastighet syn därå icke blivit förrättad, alltså och då vid sådant förhållande laga bevisning saknades, om och i vad mån Svensson efter- satt sina skyldigheter med avseende å trädans skötsel och besåning, prövade hov- rätten lagligt befria Svensson från honom ådömd ersättningsskyldighct. Denna dom fastställdes av högsta domstolens majoritet som bestod av tre justitieråd. Ett justitieråd ansåg visserligen den mot Svensson förda talan icke kunna vinna bifall, i vad den grundade sig å anmärkningar mot fastighetens skick vid avträ- det; då emellertid i målet blivit utrett, att Svensson tillhöriga kreatur i följd av bristande vård om dem inkommit åt med råg besådda fält och där anställts skada genom rågens nedtrampande, så att skörden blivit minskad, ville denne ledamot utdöma viss ersättning härför. Den femte ledamoten fann, enär laga grund sak- nades för bedömande om och i vad mån Svensson gjort sig skyldig till vanhävd beträffande 1916 års träda, någon ersättningsskyldighet i detta hänseende icke kunna åläggas Svensson; då emellertid i målet jämväl gjorts gällande, att Svens- son, genom att till rågsådd å trädan begagna mindervärdigt utsäde och låta sina kreatur avbeta och nedtrampa den å trädan uppkomna rågen, föranlett att 1917 års rågskörd å fastigheten blivit förminskad, samt för utrönande huruvida något härutinnan låge Svensson till last syn icke varit erforderlig, ville denne ledamot ——

på vissa ytterligare anförda skäl rörande utredningen om skadans omfattning —— utdöma viss ersättning.

H. 1924:318. Genom kontrakt den 5 maj 1913 utarrenderade Torps gårds in- tressenter till E. Johansson för tiden från den 14 mars 1914 till den 14 mars 1919 hemmanet Öksund med tillhörande torp och lägenheter. I kontraktet an- tecknades att en den 29 och 30 maj 1899 å egendomen förrättad till- och av— trädessyn mellan intressenterna, avträdare, samt arrendatorn Hadders, tillträdare, av Johansson godkändes såsom tillträdessyn och såsom sådan skulle lända till efterrättelse mellan intressenterna och Johansson. I det över nämnda syn upp- rättade instrumentet hade antecknats, att gärdesgårdarna icke synats men att Hadders erkänt, att sådana funnes i rågångarna mot angränsande egendomar, samt godkänt dem såsom varande i fullt försvarligt skick, ävensom att åkerjorden god- känts med hänsyn till dikning. Vid synen hade i övrigt anmärkts brister om till— hopa 2 238 kronor 16 öre. — Sedan Johansson frånträtt arrendet förrättades den 21 och den 22 maj 1919 av- och tillträdessyn å hemmanet jämte torpen Lerviken, Uggelstugan och Öksundsnäs samt lägenheterna Gamla Öksund, Karlberg och Norr- äng mellan Johansson, avträdare, och S. P. Svensson såsom dåmera ägare till fastigheterna, tillträdare. Vid denna syn anmärktes brister till ett sammanlagt be— lopp av 6586 kronor 83 öre. Skillnaden mellan denna avträdesbrist och tillträ- desbristen erlades av Johansson. Emellertid uttog Svensson stämning å Johans— son och yrkade att, enär Johansson vid avträdet bort påföras brister med samman- lagt 16 748 kronor 35 öre, Johansson måtte förpliktas att till Svensson, utöver vad redan guldits, utgiva ytterligare 10.151 kronor 52 öre. Till stöd för sitt yrkande åberopade Svensson, att man vid 1919 års syn, trots Svenssons yrkande, icke be- siktigat diken och utfallsgravar, samt ej heller hägnader i vidare mån än att å Öksundsnäs beträffande 83 famnar gärdesgård anmärkts brist till belopp av 12 kronor 45 öre. Svensson hade i anledning därav låtit verkställa vissa komplet- terande syner och besiktningar vid vilka Johansson påförts ytterligare brister om tillhopa 6494 kronor 65 öre. Vidare gjorde Svensson gällande att Johansson för husröta bort påföras ytterligare 3666 kronor 87 öre. —- Häradsrätten förpliktade, på anförda skäl och under åberopande bland annat av tilläggssynerna, Johansson att utgiva ytterligare 2935 kronor 45 öre. Hovrätten, som i likhet med härads- rätten fann Johansson vara skyldig att ansvara för vid avträdandet befintliga bris- ter å diken och gravar ävensom hägnader, bestämde det belopp Johansson hade att utgiva till 6484 kronor 65 öre. I högsta domstolen (tre justitieråd) bestämdes däremot beloppet till allenast 435 kronor 45 öre, motsvarande brister, som på- synats vid en å Öksundsnäs i anslutning till 1919 års syn och av samma synemän verkställd besiktning, vars giltighet som av- och tillträdessyn icke av Johansson ifrågasatts. I motiveringen uttalades vidare bland annat att, då av- och tillträdes- syn mellan parterna beträffande diken och gravar samt hägnader icke på sätt ar- rendelagen föreskreve ägt rum i vidare mån än i fråga om Öksundsnäs, kunde mot Johanssons bestridande å vad som vid syner den 22 juli 1919 och vid besiktning den 18 och 19 november samma år förekommit avseende ej fästas såsom bevisning rörande dikens och gravars samt hägnaders skick vid tiden för Johanssons av- träde, utom såvitt anginge Öksundsnäs. Av minoriteten i högsta domstolen fann ett justitieråd, i likhet med underrätterna, Johansson vara skyldig att ansvara för vid avträdandet befintliga brister å diken och gravar ävensom hägnader och ville utdöma ett belopp av 4313 kronor 35 öre. Den femte ledamoten intog samma ståndpunkt i fråga om dikningen och ville i följd härav utdöma 2 636 kronor 90 öre. Beträffande hägnaderna fann denne ledamot, på vissa anförda skäl, att på grund av ofullständighet i 1899 års syn grund saknades för bedömande huruvida Johansson eftersatt honom åliggande underhållsskyldighet.

H. 1930: 363. Enligt kontrakt den 6 september 1919 utarrenderade prostinnan

Hilda "Thorén till Gunnar Samuelsson donationshemmanet Kyrksäter för en tid av 7 är, räknade från den 14 mars 1920. I kontraktet stadgades bland annat, att hemmanet skulle mottagas i det skick vari det befunnes den 14 mars 1920, utan att av- och tillträdessyn då hölles, samt att arrendatorn skulle vara skyldig att omsorgsfullt vårda och underhålla allt vad till hemmanet hörde samt ansvara för alla de brister därå, som kunde befinnas vid den av- och tillträdessyn, vilken vid arrendatorns frånträdande av arrendet skulle hållas. Efter arrendetidens ut- gång förrättades den 3 augusti 1927 av- och tillträdessyn av två nämndemän. Vid synen påsynades brister till sammanlagt 2425 kronor 73 öre. Synen lämnades oklandrad. Hilda Thorén uttog härefter stämning med yrkande om utfående av nämnda belopp. Samuelsson invände, att enär syneförrättarna utan hans sam- tycke blivit av Hilda Thorén ensam utsedda, samt syn i allt fall icke hållits vid tillträdet, den hållna synen vore utan verkan; i följd varav käromålet bestredes. Häradsrätten, som på anfört skäl lämnade invändningen mot synemännens be- hörighet utan avseende, ogillade icke desto mindre Hilda Thoréns talan. Såsom skäl härför åberopades, att åt kontraktet icke kunde givas den tolkning, att Sa- muelsson vore pliktig att utan hänsyn till fastighetens hävd vid tillträdet utgiva ersättning för de brister i nämnda hänseende, som vid hans avträde å fastigheten därå funnits; då någon tillträdessyn icke hållits, saknades laga grund för bedöman- de om eller i vad mån Samuelsson vore pliktig att utgiva ersättning för de vid avträdessynen påsynade bristerna. Hovrätten ansåg däremot avträdessynen vara utan verkan på den grund, att syneförrättarna icke blivit utsedda i laglig ordning samt Samuelsson icke, såvitt visats, förklarat sig det oaktat vilja åtnöjas med sy- nen. I högsta domstolen, där viss ytterligare utredning förebragtes om Samuels- sons förfarande vid syneförrättningen, ansågs att Samuelsson finge anses hava vid förrättningens början godtagit de tillkallade synemännen, i följd varav den mot deras behörighet framställda invändningen icke förtjänade avseende. Då vidare åt arrendekontraktet måste givas den tolkning, att Samuelsson vore pliktig att utan hänsyn till det skick, vari fastigheten befunnits vid tiden för hans tillträde, utgiva ersättning för de brister, som vid avträdet av fastigheten därå funnits, blev det fordrade beloppet å 2425 kronor 73 öre utdömt.

H. 1934: 718. Genom kontrakt den 24 april 1923 utarrenderade greve C. G. Spens till lantbrukaren G. Jansson på 10 år från den 14 mars 1923 fideikommiss- egendomen Höja, bestående av ett flertal fastigheter. Egendomen skulle mottagas efter laga syn. Till arrendatorn överlämnades utsådd höstgröda, plöjda och del- vis sådda vårland, fodervallar samt befintligt stråfoder, allt med skyldighet för honom att utan ersättning avträda egendomen -med motsvarande prestationer. Tillträdessyn förrättades i juni 1923 av två nämndemän, varvid påsynades brister till visst belopp. Beträffande hävden skedde emellertid icke någon uppskatt— ning av brister utan gjordes allenast en anteckning i syneinstrumentet av in- nehåll, att erforderliga broar å ägorna icke funnes och att de som funnes vore mycket bristfälliga samt att en del av jorden vore i mycket dåligt skick och be- mängd med mycket ogräs. En befintlig elektrisk anläggning insynades icke. Sy- nen klandrades av Jansson, men på begäran av parterna förklarades målet vilande. Avträdessyn hölls på sommaren 1933, varvid en del brister påsynades. Sedan målet om tillträdessynen härefter ånyo upptagits, gjorde Spens gällande, att någon uppskattning av bristerna beträffande jordens hävd icke varit erforderlig, enär varken jordägaren eller arrendatorn påkallat sådan uppskattning. I målet hördes de båda synemännen såsom vittnen. Dessa intygade att enligt praxis vid syne- förrättningar någon uppskattning av brister i hävden ej skedde, när sådant ej på- kallades från någondera sidan; arrendatorn ansåges då hava mottagit jorden i be- fintligt skick och skola avlämna den vid avträdet i gott skick. I sitt utslag fann häradsrätten på anförda skäl ej anledning att förklara synen ogiltig. Hovrätten

yttrade däremot följande: Enär vid synen antecknats att en del av den utarren- derade jorden vore i mycket dåligt skick och bemängd med mycket ogräs utan att likväl uppskattning i pengar ägt rum av vad till botande av nämnda brister erfordrades, samt i syneinstrumentet jämväl funnes angivet, att å egendomen be- fintliga elektriska ledningar icke vid synen värderats; alltså och då det icke kunde antagas, att överenskommelse träffats mellan parterna om det skick, i vilket egen- domen i nämnda hänseenden skulle anses befinna sig vid Janssons tillträde av ar- rendet, prövade hovrätten rättvist förklara förrättningen vara utan verkan såsom tillträdessyn. I högsta domstolen förenade sig däremot de flesta ledamöterna (fyra justitieråd) om följande yttrande: Av utredningen i målet framginge, att Jansson vid klandrade syneförrättningen icke påkallat uppskattning av bristerna beträffan- de jordens hävd; med hänsyn såväl härtill som till eljest i målet föreliggande om- ständigheter måste det antagas, att parterna vid synen varit ense om att jorden skulle anses hava av Jansson mottagits i fullgod hävd; häradsrättens domslut bleve förty fastställt. Ett justitieråd ville fastställa hovrättens dom.

H. 1936: 713. K. 0. E. Johansson tillträdde den 14 mars 1927 kronojägarebo- stället Boda Östergården. Den 16 maj samma år företogs besiktning å bostället, varvid annan anmärkning mot dess skick icke framställdes, än att rensning av avloppsdikena från vissa delar av åkerjorden ej verkställts. Denna besiktning god- kändes av Johansson som tillträdessyn. Vid avträdessyn den 12 mars 1934 på- fördes Johansson för brister å fastigheten tillhopa 294 kronor 50 öre, därav för brister å diken 232 kronor. På talan av domänstyrelsen ålades Johansson av hä- radsrätten att utgiva ersättning för samtliga vid avträdessynen uppskattade bris- ter. Hovrätten fann att vid tillträdessynen icke ägt rum någon uppskattning i pen- ningar av vad till botande av bristerna å dikena erfordrades, samt att överens— kommelse icke träffats mellan parterna om det skick, i vilket bostället i nämnda hänseende skulle anses befinna sig vid tillträdet. Med hänsyn härtill ansåg hov— rätten, att laga grund saknades för bedömande om eller i vad mån Johansson vore pliktig att utgiva ersättning för de vid avträdessynen påsynade bristerna, och be- friade vid sådant förhällande Johansson från betalningsskyldighet. Högsta dom- stolen ansåg väl, att laga grund saknades för bedömande om eller i vad mån Johansson vore pliktig att utgiva ersättning för de vid avträdessynen påsynade bristerna å dikena, men då Johansson icke verkställt några förbättringsarbeten å dessa, för vilkas utförande avräkning kunnat ifrågakomma, kunde tillträdessynens ofullständighet icke inverka på frågan om Johanssons ersättningsskyldighet för de övriga brister, som vid avträdessynen befunnits föreligga.

Dessa rättsfall torde i sin mån bekräfta antagandet att rättsförluster ej sällan inträffa genom uraktlåtenhet att påkalla syn eller att tillse att hållen syn göres fullständig. Av rättsfallen framgår att i praxis yppat sig viss tve- kan huru dylika frågor rätteligen böra bedömas. Denna tvekan har säker- ligen icke föranletts enbart av den oklarhet, som i de enskilda fallen må ha varit rådande med avseende å kontraktsbestämmelsernas innebörd eller andra relevanta omständigheter. Mycket tyder på att lagens ståndpunkt i fråga om syneinstitutet och vad därmed sammanhänger känts såsom ett i viss mån besvärande hinder mot det särskilda fallets bedömande i över- ensstämmelse med den materiella rättfärdighetens och billighetens krav. Vissa vota torde sannolikt böra uppfattas såsom försök att på den tänk- bara utväg som stått till buds undvika det resultat som en mera strikt tolkning skulle ha föranlett. Den i vissa fall märkbara tendensen att i nå— gon mån jämka på syneinstitutets ställning såsom enda tillåtna bevismedel

rörande fastighetens skick förtjänar särskild uppmärksamhet. I detta sam- manhang må ytterligare observeras följande rättsfall.

H. 1935:209. Enligt kontrakt, dagtecknat den 16 november och den 4 decem- ber 1922, utarrenderade kronan genom domänstyrelsen fastigheten Sjuenda såg och kvarn till W. Nylund för en tid av 10 år, räknat från den 14 mars 1923. I kontraktet föreskrevs skyldighet för arrendatorn att för kronans räkning ombe- sörja och utan avdrag å arrendet bekosta brandförsäkring å byggnaderna till deras fulla värde. Vid inträffad brandskada ägde kronan uppbära brandstodsersättning- en; och skulle denna mot godkänd säkerhet tillhandahållas arrendatorn i den mån beloppet erfordrades för skadans fullständiga botande, såvida icke domänstyrelsen funne lämpligt att upplåta arbetets utförande på entreprenad eller verkställa det genom skogsförvaltningens försorg. — Den 27 mars 1923 förrättades tillträdessyn å fastigheten. Därvid påsynades brister till belopp av 1576 kronor 50 öre, varav å sågen och kvarnen belöpte 1339 kronor 50 öre. Den 14 oktober 1931 blevo sågen och kvarnen förstörda genom vådeld. Sedan Nylund på grund av försum- mad arrendebetalning nödgats frånträda arrendet redan den 14 mars 1932 hölls i juli samma år avträdessyn. Vid synen påsynades ett husrötebelopp av 2 051 kro- nor 50 öre, varjämte synemännen funno Nylund berättigad till ersättning av kro- nan för utförda förbättringsarbeten å fastigheten med 718 kronor 50 öre. Be- träffande sågen och kvarnen antecknade synemännen, att då dessa byggnader ned- brunnit det ej kunde styrkas, om eller i vad mån de vid 1923 års syn dårå an- tecknade bristerna blivit avhjälpta eller huruvida nya brister å byggnaderna upp- stått, samt att bristerna förty borde upptagas till samma belopp som vid sist- nämnda syn eller 1 339 kronor 50 öre. _lEfter stämning å kronan klandrade Ny- lund avträdessynen samt yrkade att förrättningen måtte förklaras ogill eller, därest detta yrkande ej kunde bifallas, att Nylund måtte för utförda arbeten å fastigheten tillgodoföras ytterligare 1 250 kronor samt att de vid 1923 års syn till 1339 kronor 50 öre uppskattade bristerna ä sågen och kvarnen måtte avföras från de vid kland- rade synen upptagna bristerna vid avträdet. Nylund åberopade att synemännen, vilka underlåtit att verkställa syn å de endast delvis nedbrunna såg- och kvarn- byggnaderna, icke berett Nylund tillfälle att styrka, i vilken utsträckning han bätt- rat de å dessa byggnader vid 1923 års syn anmärkta bristerna. Sedan Nylund under rättegången anhållit att få höra vittnen rörande de brunna byggnadernas beskaffenhet före branden, förklarade häradsrätten genom beslut, att rätten icke mot stadgandet i 2 kap. 10 & nyttjanderättslagen kunde tillåta det begärda vitt- nesförhöret i vad det avsåge sådana omständigheter som på grund av inträffad eldskada icke vid den klandrade synen kunnat utrönas. I sitt slutliga utslag ut- talade häradsrätten att, enär kvarnen och sågen nedbrunnit och det således icke vid synen kunnat utrönas, om och i vad mån Nylund avhjälpt de vid 1923 års syn till 1339 kronor 50 öre uppskattade bristerna å kvarnen och sågen, samt Nylund, då dessa byggnader ostridigt varit till sitt fulla värde brandförsäkrade, ägt att med anlitande av brandskadeersättningen uppföra ny kvarn och såg, Ny- lund icke bort vid 1932 års syn påföras sagda husrötebelopp. Hovrätten utlät sig däremot sålunda: Enär av utredningen i målet framginge, att såg- och kvarn- byggnaderna fullständigt nedbrunnit, samt vid synen således icke kunnat bestäm- mas, huruvida eller i vilken mån husrötan å byggnaderna under Nylunds arrende- tid ökats eller minskats, funne hovrätten synemämnren hava förfarit riktigt, då de såsom husröta å dessa byggnader upptagit det belopp, som vid Nylunds tillträde till arrendet i sådant hänseende tillgodoförts honom. Denna dom fastställdes av högsta domstolens majoritet (fyra justitieråd). Ett justitieråd ansåg däremot att Nylund icke bort vid 1932 års syn påföras någon brist å kvarn- och sågbyggna- derna. Såsom skäl härför åberopades, att kvarnen och sågen varit till sitt fulla

värde av Nylund brandförsäkrade, att kronan uppburit brandskadeersättning med försäkringssummans hela belopp samt att den sålunda uppburna ersättningen mot- svarat byggnadernas värde i fullgott skick.

H. 1935:213. Genom kontrakt den 14 januari 1926 utarrenderade Nils Nilsson och hans hustru Elma Nilsson till A. Persson en egendom i Stiby och Komstad för tiden den 14 mars 1926——den 14 mars 1934, med rätt dock för Persson att uppsäga arrendet till den 14 mars 1931. I kontraktet stadgades vidare, att såväl byggnaderna som jorden skulle mottagas efter syn och avlämnas efter syn i minst lika gott skick som vid tillträdet, att alla av egendomen utgående skatter och onera av vad slag de vara kunde, brandförsäkringsavgiften ilnräknad, skulle betalas av arrendatorn, samt att, därest byggnaderna under arrendetiden skulle genom våd- eld förstöras, ägaren skulle lyfta brandstodssumman och vara skyldig uppföra nya i de avbrändas ställe så snart han hunne. _ I anledning av Perssons tillträde för- rättades den 5 augusti 1926 syn å egendomen, därvid byggnaderna åsattes brister till belopp av 2567 kronor, varemot anmärkning mot jordens hävd ej förekom. Arrendekontraktet överläts sedermera å Alfred Jönsson för tiden från och med den 1 augusti 1929 med bestämmelse att av- och tillträdessyn i anledning av om- bytet av arrendator icke skulle hållas utan Jönsson vara skyldig att övertaga egen- domen i befintligt skick, samt att fullgöra hävden av byggnadema och egendomens övriga tillhörigheter på sätt kontraktet jämte syneprotokollet av den 5 augusti 1926 innehölle. Natten till den 1 september 1930 förstördes egendomens åbyggnader genom eldsvåda. I anledning av branden uppburo jordägarna brandskadeersätt- ning med 47 300 kronor. Sedan Jönsson frånträtt arrendet den 14 mars 1931, hölls den 13 april samma år syn å egendomen. Därvid påsynades vissa brister av- seende jordens hävd med tillhopa 948 kronor. I den rättegång, som härefter å ömse håll inleddes, gjorde Jönsson bland annat gällande, att enär vissa brister å byggnaderna, vid tillträdessynen beräknade till 1637 kronor, blivit före branden botade av arrendatorn, beloppet borde _ utan hinder därav att till följd av bran- den beskaffenheten av byggnaderna icke kunnat undersökas vid avträdessyn — räknas Jönsson till godo. Jordägarna åter förmenade, att då byggnaderna varit nedbrunna vid avträdessynen, Jönsson icke ägde rätt till ersättning för möjligen utförda reparationer; man kunde icke veta i vilken omfattning byggnaderna varit behäftade med andra, efter tillträdessynen uppkomna bristfälligheter. —— Härads— rätten fann i sitt utslag att enär till följd av eldsvådan syn icke kunlnat hållas för utrönande huruvida Jönsson botat någon av de vid tillträdessynen påsynade bris- terna, Jönsson icke ägde tillgodoräkna sig någon del av det vid nämnda syn upp- skattade bristbeloppet. Detta utslag fastställdes i hovrätten. I högsta domstolen förenade sig de flesta ledamöterna (fyra justitieråd) om följande yttrande: Till följd av den inträffade eldsolyckan hade vid avträdessynen ej kunnat fastställas, huruvida och i vilken mån arrendatorn fullgjort underhållsskyldigheten beträffan— de de nedbrunna byggnaderna; vid sådant förhållande måste det, utan hinder av stadgandet i 2 kap. 10 å andra stycket i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, vara parterna medgivet att annorledes förebringa utredning därom; med hänsyn till vad härutinnan å ömse sidor anförts och vidare i målet förekommit finge det antagas, att visserligen de vid tillträdet påsynade bristerna blivit genom arrenda- torns försorg till större delen botade före branden men också att under arrende- tiden tillkommit nya, ehuru mindre betydande, brister samt att såmedelst för Jöns- son uppstått ett tillgodohavande, som skäligen kunde uppskattas till 1200 kronor. Den skiljaktige ledamoten instämde i majoritetens domslut med följande moti- vering: Av vad i målet förekommit funne justitierådet framgå, att de vid tillträdes- synen anmärkta bristerna å byggnaderna blivit genom arrendatorns försorg till större delen botade före branden samt att värdet av de utförda reparationerna överstigit kostnaden för avhjälpande av brister, uppkomna efter tillträdesdagen,

med ett till 1 200 kronor skäligen uppskattat belopp; värdet av byggnaderna i så- lunda förbättrat skick» vore ostridigt täckt av brandförsäkringssumman; vid dessa förhållanden borde det angivna beloppet, 1200 kronor, räknas Jönsson till godo.

Dessa båda rättsfall torde vara belysande för rättstillämpningen i sådana fall, då det i lagen tänkta systemet för uppgörelse mellan kontrahenterna bragts ur funktion, därigenom att en yttre händelse gjort avträdessynen än- damålslös. I det förstnämnda rättsfallet ha samtliga domstolar och i det sistnämnda de båda underrätterna fasthållit vid principerna, att uppgörel— sen skall byggas på en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet samt att bevisning angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet ej må föras annorledes än genom syn. Meningsskiljaktigheterna ha därvid närmast gällt frågan, huruvida den inträffade fataliteten skulle drabba jordägaren eller arrendatorn. I det sistnämnda rättsfallet innefattar högsta domstolens avgörande en lösning, som synts bättre ägnad att upp- fylla billighetens krav. Naturligen får denna dom icke fattas såsom direkt stridande mot regeln att bevisning angående fastighetens skick vid tillträ- det eller avträdet ej må föras annorledes än genom syn. Domen visar emel- lertid, att den jämförelse, som under vanliga förhållanden skolat äga rum mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet, under ifrågavarande säregna omständigheter kan få ersättas med en fri bevisning rörande egen- domens förvaltning under arrendetiden.

Då kontrahenterna, såsom förut berörts, ha full frihet att genom över- enskommelse helt ersätta till- eller avträdessynen eller bådadera med något annat jämförelsemoment, är det självfallet även möjligt för dem att träffa avtal, som avser att syn skall förrättas enligt andra regler än dem lagen in- nehåller. Innebär ett sådant avtal att kontrahenterna skola vara bundna av det resultat som framgår av synen, blir detta resultat utan vidare gällande såsom jämförelsemoment, och någon möjlighet att klandra synen gives icke. Är avtalet icke av denna innebörd, uppstår frågan, huruvida en syn, som hålles i överensstämmelse med avtalets föreskrifter men icke i laga ordning, kan bliva av betydelse i bevisningshänseende. Denna fråga kan icke obetin— gat besvaras nekande. Svaret utfaller olika, beroende på vilka lagbestäm- melser som genom den ifrågavarande förrättningen blivit åsidosatta.

Av de i lagen givna bestämmelserna om syn äro vissa av Iconstitutiv na- tur. Åsidosättes en dylik bestämmelse, förlorar förrättningen sin rättsliga be- tydelse såsom syn, och denna verkan inträder, oavsett om förrättningen klandras inom den i 13 å stadgade tiden eller så icke sker. Förrättningen kan sålunda icke åberopas såsom bevisning; att den icke desto mindre, om kontrahenterna enas därom, kan läggas till grund för uppgörelsen följer av vad förut framhållits. De konstitutiva bestämmelserna äro: att synen förrät- tas av minst två personer, som antingen äro eller varit nämndemän, ägo- delningsnämndemän eller skiftesgodemän i det tingslag där fastigheten lig- ger (eller vidkommande stad, angränsande tingslag), att, därest kontrahen- terna icke enats om valet av synemän, dessa utses av domaren i orten (be— träffande stad, rådstuvurättens ordförande), att om hos synemännen yppas

olika meningar och på vardera sidan äro lika många, ytterligare en syne- man väljes av synemännen eller, om dessa ej kunna enas om valet, utses av domaren, att vid omröstning bland synemännen majoritetens mening, el- ler där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade synemännens mening blir gällande, samt att synen hålles inom sex måna- der före eller efter tillträdes- respektive avträdesdagen.

Bland synebestämmelserna innefattas emellertid även regler, som allenast ha instruktionell natur. Om en sådan regel åsidosättes, medför detta icke att förrättningen utan vidare blir ogiltig. För att förrättningen i dylikt fall skall kunna betagas verkan såsom syn, måste den jämlikt 13 % efter stäm— ning inom nittio dagar från synehandlingens delgivande klandras vid dom- stol. Lämnas förrättningen oklandrad, får den sålunda samma beviskraft, som tillkommer en i laga ordning hållen syn. De instruktionella bestäm- melserna äro följande:

1) Syneman skall vara ojävig i samma mening som en domare enligt be- stämmelserna i rättegångsbalken. Dock gäller häri den inskränkningen, att om parterna varit ense om valet av den syneman mot vilken jäv föreligger, jävet ej kan göras gällande, så framt det ej uppkommit eller blivit veterligt först efter valet. Möjligheten att klandra en syn på grund av jäv hos syne- man är vidare jämlikt 12 å andra stycket beroende av särskilda processuella betingelser. Har parten icke framställt jävsinvändningen vid själva synen, äger han icke sedermera väcka jävet, med mindre det blivit veterligt först efter synen eller parten varit frånvarande vid synen. Beträffande rättighet för part att i rättegången göra gällande jäv mot syneman äga i övrigt rätte— gångsbalkens bestämmelser i fråga om domarejäv motsvarande tillämpning.

2) Syneman, som förut varit nämndeman, ägodelningsnämndeman eller skiftesgodeman, skall alltjämt vara valbar till befattningen. Är detta vill— kor icke uppfyllt, kan synen klandras under samma processuella betingel- ser som gälla i avseende å jäv mot syneman.

3) Synemännen skola utsätta dag för förrättningen å tid, då marken där- för är tjänlig, samt underrätta jordägaren och arrendatorn om dagen. Ute- bliver någondera, får synen icke hållas, där icke den uteblivne bevisligen underrättats om tiden för förrättningen.

4) Synemännen skola vid synen undersöka allt vad till fastigheten hör samt i penningar uppskatta vad till botande av därvid befunna brister er- fordras. Vid ofullständighet härutinnan kan sålunda genom klander förrätt- ningen komma att frånkännas all verkan såsom syn och ersättningsrätten gå förlorad jämväl beträffande sådant som verkligen synats. Att emellertid en ofullständig syneförrättning trots klander kan godkännas, om synen'an- ses kompletterad av en mellan kontrahenterna träffad överenskommelse, tor- de vara fastslaget i rättspraxis (jfr särskilt det här ovan återgivna rättsfal- let H. 19341718).

En särställning intaga de bestämmelser som angå syneinstrumentet. En- ligt 12 å fjärde stycket skola synemännen upprätta och underteckna en skriftlig handling över allt vad vid synen förekommit. Denna handling skall

enligt 13 & innehålla jämväl en tydlig hänvisning om vad missnöjd part har att iakttaga vid anställande av klandertalan. Om synehandlingen ej redovisar allt vad vid synen förekommit, kan klander anställas på samma sätt som om själva synen varit ofullständig. Är handlingen åter ej under- tecknad av samtliga synemän eller innehåller den ej fullföljdshänvisning, föranleder detta ej förrättningens ogiltighet men medför att den i 13 % stad- gade klandertiden, som ju räknas från synehandlingens delgivning, ej kan börja löpa. För att synen i sistnämnda fall skall kunna vinna laga kraft, måste sålunda rättelse först vidtagas. I vad mån en syn, som icke vunnit laga kraft på grund av felande underskrifter, likväl kan få betydelse i be— visningshänseende, har i rättspraxis varit föremål för delade meningar (jfr H. 1916: 576).

Beträffande kostnaden för synen innehåller lagen den bestämmelsen, att jordägaren och arrendatorn skola gemensamt vidkännas sagda kostnad. Denna bestämmelse är icke av tvingande natur. Om kontrahenterna sins- emellan avtala, att endera av dem skall gälda hela kostnaden, blir detta naturligen gällande, och en sådan avvikelse från lagens bestämmelse lärer icke i någon mån kunna rubba synens beviskraft.

I fråga om proceduren vid överklagande av syn stadgar lagen, att miss— nöjd part äger efter stämning klandra synen vid domstol, dock att talan skall instämmas inom nittio dagar från synehandlingens delgivande vid äventyr att synen eljest blir gällande. Att kontrahenterna genom avtal kunna frånsäga sig klanderrätt, har förut antytts och är ju endast en naturlig följd av deras rätt att avstå från hela syneprocedurens tillämpning. Emellertid torde det ej heller vara kontrahenterna obetaget att genom överenskommelse ersätta den lagbestämda ordningen för synens överklagande med en procedur av an- nan beskaffenhet. Om sålunda kontrahenterna överlåta åt skiljemän att pröva klander mot syn, lärer en sådan överenskommelse bliva bindande och föranleda att, om klander likväl instämmes till domstol, målet avvisas vid domstolen.

Till denna genomgång av lagens bestämmelser torde ytterligare få fogas den erinran, att bestämmelserna icke innefatta något hinder för synemännen att till bedömande upptaga frågor, vilka sammanhänga med arrendeförhål- landet men dock falla utanför det lagstadgade ändamålet med synen. Syne- männen kunna exempelvis besiktiga foder och gödsel, ehuru dessa ämnen icke i rättsligt hänseende utgöra tillbehör till fastigheten. Likaså kunna sy- nemännen syna och värdera sådan av arrendatorn uppförd byggnad, som är att hänföra till överloppshus och sålunda icke ingår i den egendom, för vil— ken arrendatorn är redovisningsskyldig till jordägaren. Även i avseende å dy- lika frågor kan naturligen arrendekontraktet ha den innebörden, att kontra— henterna skola vara bundna av vad synemännen bestämma. Där så icke är fallet, kan den ifrågavarande undersökningen likväl göra tjänst såsom bevis- ning. Härvidlag är emellertid att märka, att den särskilda beviskraft som tillkommer den lagstadgade synen ingalunda äger tillämpning å en undersök- ning av nämnda slag. Förrättningen vinner i denna del ej laga kraft och

synemännens beslut härutinnan kan sålunda även efter klandertidens utgång få vika för motbevisning. Vad slutligen angår det fall att synemännen _ utan stöd av någon mellan kontrahenterna träffad överenskommelse —— inlå- ta sig på bedömande av rättsliga frågor, så medför icke ett dylikt överskri- dande av kompetensen att synen såsom sådan förlorar sin lagliga verkan. Tydligt är emellertid, att vad synemännen finna för gott att yttra i dylika frågor saknar varje betydelse.

Vid avträdessyn tillkommer synemännen det särskilda åliggandet att verk- ställa den uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning till arrendatorn för utförd nyodling, betesförbättring eller täckdikning. Att sy- nemännen kunna fråntagas denna uppgift genom förbehåll i arrendekon- traktet torde följa därav, att själva ersättningsrätten kan uteslutas ge- nom dylikt förbehåll. Då ersättningsrätten ej är beroende av den van— liga jämförelsen mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet, synes underlåtenhet att verkställa ifrågavarande uppskattning icke behöva rubba den beviskraft som i övrigt tillkommer synen. För att kunna utfå sin ersättning måste emellertid arrendatorn, i händelse av jordägarens bestri- dande, kunna styrka att förbättringen ägt rum. Då nu bevisning angående fastighetens skick vid avträdet ej må föras annorledes än genom avträdessyn, torde ersättning, där den är beroende av dylik bevisning och avträdessyn ej hållits, icke kunna komma i fråga.

Genom den nu lämnade redogörelsen för lagens bestämmelser har sålunda för olika fall besvarats frågan om giltigheten av en syn, vid vilken enligt av- tal någon av lagens bestämmelser blivit åsidosatt. Emellertid kan ett arren- dekontrakt jämväl tänkas innehålla sådana föreskrifter, vilka icke innebära ett eftersättande av de lagliga villkoren för en giltig syn utan snarare syfta till en skärpning av dessa villkor. Att dylika föreskrifter följas vid synen utgör självfallet icke någon anledning till synens ogiltigförklarande. Beträf— fande dessa fall inställer sig däremot den frågan, huruvida en syn, som vis- serligen uppfyller lagens krav men som icke stämmer med de avtalade vill- koren rörande synen, kan betraktas såsom giltig. Till belysning av denna frå- ga, må här återgivas följande två rättsfall.

H. 1922: 24. Genom kontrakt den 23 december 1896 utarrenderade kronan till J. E. Johansson på 20 års tid från den 14 mars 1898 förra fanjunkarebostället Bu- hult nr 1 Södergård. I kontraktet stadgades bland annat, att syn komme att hållas före egendomens avträdande och i övrigt under arrendetiden så ofta domänsty- relsen eller länsstyrelsen funne anledning därom förordna. Sedan Johansson den 14 mars 1918 frånträtt arrendet, förrättade två nämndemän den 15 april samma år avträdessyn å fastigheten, varvid påsynades brister till sammanlagt 3424 kro- nor 89 öre. Efter stämning å kronan yrkade Johansson, att enär synen icke enligt kontraktets bestämmelse hållits före avträdet och ej heller förrättats på sätt kungl. kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruks- domäner den 10 november 1882 föreskreve, d. v. s. av fogde eller länsman med två nämndemän, synen måtte förklaras vara utan verkan mot Johansson. Härads- rätten yttrade, att enär klandrade syneförrättningen icke hållits eller ens påkallats under den i kontraktet i sådant avseende stadgade tiden före egendomens avträ- dande, häradsrätten funne skäligt förklara förrättningen vara utan verkan mot

Johansson. Hovrätten yttrade däremot följande: Enär den av Johansson åbe- ropade omständigheten, att synen ej hållits vare sig i enlighet med bestämmelserna i ovannämnda kungörelse eller före hans frånträdande av arrendet, vid det för- hållande att synen hållits av två ojäviga nämndemän och inom den i 2 kap. 11 % 3 st. i nyttjanderättslagen stadgade tid, icke kunde föranleda till att synen skulle vara utan verkan, prövade hovrätten rättvist förklara, att fastigheten skulle anses hava varit vid tiden för Johanssons frånträdande av arrendet behäftad med brister till sammanlagt 3424 kronor 89 öre. Denna dom fastställdes i högsta instans.

H. 1925:406. Genom kontrakt den 14 april 1899 utarrenderade domänstyrelsen till C. A. Nilsson på 20 års tid från den 14 mars 1900 den kronan tillhöriga kungs- gården Ribbingelund med därunder lydande hemman och lägenheter. Enligt kon- trakt den 13 januari 1920 utarrenderades samma fastigheter till Nilsson på ytter- ligare ett är, således från den 14 mars 1920 till den 14 mars 1921. I detta kontrakt stadgades att avträdessyn skulle hållas före den 15 oktober 1920. Tillträdessyn förrättades i juni 1920. Sedan domänstyrelsen härefter beslutat, att fastigheterna skulle för tiden efter den 14 mars 1921 upplåtas under arrende i två olika lotter, dock att sju till egendomen hörande torp jämte en lägenhet skulle utläggas till kronopark och ställas under jägeristatens förvaltning, uppläts den ena lotten till Nilsson på arrende för en tid av sju år. Den 14 mars 1921 skulle alltså Nilsson avträda den andra lotten ävensom torpen och lägenheten. Å dessa fastigheter för- rättades av- och tillträdessyn i slutet av maj och början av juni 1921. Nilsson för- klarade vid synerna, att eftersom dessa enligt 1920 års kontrakt bort hållas före den 15 oktober 1920, Nilsson såsom avträdare icke hade något att skaffa med sy- nerna. Vid synerna påsynades brister till vissa belopp. Nilsson instämde här- efter kronan med yrkande att synerna måtte förklaras sakna giltighet mot honom. I målet uppgav Nilsson, att den i 1920 års kontrakt intagna föreskriften angå— ende tiden för avträdessyn tillkommit på yrkande av Nilsson, som icke velat taga risken av att en längre tid komme att förflyta mellan tillträdessynen i juni 1920 och den avträdessyn som skulle hållas; Nilsson hade därjämte önskat erhålla till— fälle att själv avhjälpa de brister, som eventuellt komme att påsynas vid avträdes— synen. Kronan invände, att omförmälda tidsbestämmelse endast medfört en rätt för Nilsson att begära att synerna skulle hållas före den 15 oktober 1920; då Nils- son icke före berörda dag påkallat syn, finge han anses ha avstått från att påfordra syns hållande före samma dag; kronan hade saknat anledning att taga initiativ i saken. Häradsrätten yttrade: Enär berörda kontraktsbestämmelse i förevarande fall icke kunde tydas annorlunda än såsom en inskränkning uti den i 2 kap. 11 % nyttjanderättslagen fastställda tiden för syns hållande; alltså och då de överkla- gade syneförrättningarna hållits å senare tider än i arrendekontraktet fastställts, prövade häradsrätten lagligt förklara samma förrättningar vara emot Nilssen utan verkan. Denna dom fastställdes av såväl hovrätten som högsta domstolen.

Den olika utgången i dessa båda rättsfall får måhända förklaras därav, att i det sistnämnda rättsfallet arrendatorn redan vid själva förrättningen förklarat sig icke vilja bliva bunden av densamma. Detta rättsfall visar emellertid, att en syn, som håll-es i full överensstämmelse med lagens regler, likväl kan bliva verkningslös, emedan man vid förrättningen icke följt en i kontraktet intagen särskild bestämmelse angående synen. Resultatet inne- bär tillika, att en dylik kontraktsbestämmelse, om den icke strider mot utan allenast så att säga kompletterar lagens bestämmelser, är fullt bindande för kontrahenterna.

Däremot torde av nämnda rättsfall icke kunna dragas någon bestämd slut- sats angående giltigheten av en kontraktsbestämmelse, som föreskriver ett

_5-u-p _

» l !

lagens synebestämmelser. Om kontraktet exempelvis föreskriver, att av- trädessyn skall hållas vid viss tidpunkt, som ligger mer än sex månader före avträdesdagen, och kontraktet härutinnan följes, så blir, enligt vad förut utvecklats, avträdessynen ogiltig, även om densamma lämnas okland- rad. Om äter kontraktet icke följes, utan synen hålles inom den lag- bestämda tiden, kan synen uppenbarligen icke frånkännas verkan utan att klander instämmes. Men även för det fall att synen klandras, torde det svårligen kunna antagas, att den skulle bliva ogiltigförklarad på den grund att man icke följt den ifrågavarande kontraktsbestämmelsen. Att kontraktet på förhand skulle utesluta varje möjlighet att förrätta en oan- tastlig syn vore nämligen föga rimligt. Det förefaller knappast heller an- tagligt, att en dylik kontraktsbestämmelse skulle kunna anses bindande för kontrahenterna i den mening, att någon av dem skulle äga att mot den andres bestridande få till stånd en syn, som på grund av sin lagstridighet bleve utan verkan.

De frågor som nu behandlats lära icke sakna betydelse i det praktiska rättslivet. I arrendekontrakten torde ej sällan förekomma bestämmelser om hållande av syn i annan ordning än den lagen föreskriver. Om dessa för— hållanden har i redogörelsen för resultatet av vissa av jordkommissionen företagna enquéter i jordfrågan yttrats följande:

Avtalen innehölle i regel icke några andra bestämmelser om av- och tillträdes- syn än att det sades att dylik syn skulle ske enligt lag. Talrika undantag härifrån gåves emellertid, oftast gående i en, som det ville synas, för arrendatorn mindre förmånlig riktning. Åtskilliga kontrakt gåve nämligen syneförrättningen en så- dan karaktär, att man finge den uppfattningen att de båda kontrahenterna vid denna förrättning icke bleve jämställda, utan att syneproceduren utfördes av jord— ägaren och för tryggande av hans intressen. Den i och för synens opartiska verk- ställande i arrendelagen intagna bestämmelsen, att synen skall förrättas av minst två ojäviga av nämnden eller andra i sagda lag angivna kvalificerade personer, funnes sålunda understundom ersatt med den bestämmelsen, att synen skulle för- rättas av jordägarens ombud jämte tvenne värderingsmän, varav av- och tillträdarc skulle utse var sin, eller därmed att syn skulle ske på jordägarens föranstaltande, varmed, när sättet för synen ej närmare beskreves, torde avses att jordägaren skulle ombestyra hela syneproceduren. I arrendeformulären, upprättade av ett mycket betydande bolag, sades nämligen exempelvis, att egendomen skulle till- trädas efter på bolagets föranstaltande och bekostande verkställd laga syn, vid vilken syn emellertid syneförrättaren skulle utses av bolaget. Enligt vissa avtal skulle kallelsen till synen ombesörjas av jordägaren. Vidare funnes i kontrakten understundom stadganden, som i avseende å klander av syn bestämde ett annat förfarande än det i lagen föreskrivna. Sålunda bestämdes exempelvis i ett kon- trakt om fideikommissarrende, att tvistefrågor angående synen skulle avgöras av skiljemän och att klander mot skiljedomen icke finge anställas. I ett större bolags kontrakt sades, att vid missnöje med synen ärendet icke finge hänskjutas till domstol utan skulle avgöras av »kompromissarier», utsedda av de båda parterna. I ett avtal anfördes, att synemännens protokoll skulle gälla som laga kraftvun'nen dom. I fråga om kostnaderna för synen tillämpades jämväl mycket olika bestäm- melser. Vid sådana syneförrättningar, som efter vad bestämmelserna om synen gåve vid handen torde huvudsakligast ske i jordägarens intresse, åtoge sig jord-

11—388572.

ägaren i regel även kostnaderna. Understundom uppdelades dessa lika mellan jordägaren, tillträdaren och avträdaren. Exempel saknades emellertid ej på att tillträdessynen skulle bekostas av arrendatorn samt avträdessynen av jordägaren. Då emellertid avträdessynen i regel på samma gång vore tillträdessyn, undginge jordägaren på så sätt alla kostnader för synen. Slutligen kunde nämnas, att ett större bolag i sina kontraktsformulär bestämde, att av- och tillträdessyn skulle ske enligt gällande arrendelag, därest icke arrendets skick vid av- respektive tillträdet på annat för parterna bindande sätt fastställdes. Enligt arrendelagen finge emellertid angående fastighetens skick vid av- eller tillträdet bevisning icke föras annorledes än genom syn.

Vid 1936 års riksdag väcktes inom båda kamrarna två likalydande motio- ner (Iz285 och 11:486), vari påtalades det förhållandet, att mången gång andra regler än lagens synebestämmelser föreskrivits i upprättade avtal. Ar- rendatorerna hade på grund av okunnighet om lagens rätta innebörd funnit sig i vad sålunda upptagits i kontrakten. Med hänsyn härtill funne motio- närerna undersökning erfordras, huruvida icke i den uppräkning av tving- ande bestämmelser, som förekommer i 2 kap. 43 å nyttjanderättslagen, bor— de till parternas upplysning upptagas även bestämmelserna om syn.

I det utlåtande, nr 30, som andra lagutskottet avgav över bland annat nämnda motioner, uttalade utskottet, att lagstiftningen ansåges ha sådant innehåll, att det icke stode de avtalsslutande parterna fritt att ersätta lagens bestämmelser med andra. Såsom framhållits i motionerna torde det för- hållandet att syneparagraferna icke återfunnes uti den i 43 å gjorda upp- räkningen i vissa fall ha medverkat därtill, att andra bestämmelser än de i lagen föreskrivna synebestämmelserna kommit att intagas i upprättade av- tal. Åtgärder för att undanröja sådana missförhållanden borde enligt ut- skottets mening vidtagas. Utskottet förordade i anledning härav, att en omprövning verkställdes rörande lämpligheten att i allmänna arrendelagen uttryckligen angåves, att däri intagna synebestämmelser vore av tvingande natur.

*De regler om syn, vilkas innebörd i det föregående utvecklats, äga till— lämpning även på arrenden, som hemfalla under de i nyttjanderättslagen förekommande sociala arrendebestämmelserna. Tillträdessynen och avträ- dessynen ha jämväl här i första hand till uppgift att tillsammans utgöra den grund, efter vilken en jämförelse skall ske mellan fastighetens skick vid till— trädet och dess skick vid avträdet. Liksom vid andra arrenden äro kontra- henterna oförhindrade att helt eller delvis ersätta synen med något avtalat jämförelsemoment. De kunna således på bindande sätt träffa avtal, exem- pelvis att tillträdesbristen skall beräknas till 500 kronor eller att någon av— trädesbrist ej skall anses föreligga. Genom dylikt avtal kan tydligen synen göras helt överflödig för det ändamål som nu berörts.

Emellertid ha tillträdessynen och avträdessynen härutöver var för sig vissa självständiga uppgifter, därvid dessa båda syner icke äro beroende av varandra eller av särskilt avtalade jämförelsemoment. Härvidlag framträ- der en viss olikhet mellan de allmänna arrendena samt ifrågavarande sociala

i 7 i _. l

arrenden. Medan vid förstnämnda arrenden synerna ej ha andra uppgifter än sådana, som äro betingade av kontraktsvillkor eller av lagregler med allenast dispositiv karaktär, skola vid de sociala arrendena synerna jämväl tillgodose vissa ändamål vilka sammanhänga med tvingande lagbud. Så- lunda skola synemännen vid tillträdessynen dels bestämma vilka å fastig- heten befintliga byggnader äro nödiga för jordbruket, dels avgöra huru- vida ett eller flera såsom nödiga ansedda hus saknas och således böra upp- föras eller huruvida nödigt hus behöver ombyggas eller undergå större re- paration, dels ock bestämma erforderligt byggnadsarbetes omfattning och beskaffenhet samt den tid och kostnad det anses betinga ävensom förelägga jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Vid avträdessynen åligger det synemännen att verkställa den uppskattning som erfordras för bestämmande av den ersättning, vilken må tillkomma arrendatorn enligt de, vad sociala arrenden beträffar, tvingande reglerna om gottgörelse för ny— odling, betesförbättring och täckdikning. Då kontrahenterna icke genom förbehåll i arrendekontraktet kunna utesluta eller inskränka jordägarens skyldigheter att bygga eller att gottgöra arrendatorn för utförda förbätt- ringar av nämnda slag, torde kontrahenterna ej heller med laga verkan kunna i kontraktet göra förbehåll om att tillträdes- eller avträdessyn ej skall hållas. Har sådant förbehåll gjorts, torde i varje fall arrendatorn utan hinder därav kunna påfordra syn. Emellertid är syneinstitutet icke obliga- toriskt i den meningen, att en syn kan framtvingas, trots att ingendera kon- trahenten är villig att taga initiativ till synens hållande. I följd härav är det även vid sociala arrenden jämförelsevis vanligt att syn uraktlåtes.

Vad beträffar synekostnaden gäller även vid sociala arrenden regeln att jordägaren och arrendatorn skola gemensamt vidkännas kostnaden. Emel- lertid är denna regel av tvingande karaktär vid de sociala arrendena.

Enligt norrländska arrendelagen äro ändamålen med tillträdes- och av- trädessynerna huvudsakligen desamma som förut angivits i fråga om sociala arrenden under nyttjanderättslagen. Synerna skola sålunda dels möjlig- göra en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och dess skick vid avträdet, dels tillgodose vissa fristående, med tvingande lagbud sam— manhängande uppgifter. Att kontrahenterna icke kunna med laga verkan genom förbehåll utesluta rätten att påkalla syn följer omedelbart där- av, att föreskrifterna om syn icke undantagits från lagens tvingande reg- lering.

Vid tillträdessynen åligger det synemännen särskilt att avgöra de frågor, vilka föranledas av jordägarens byggnadsskyldighet. Härutinnan må erin- ras att jordägaren enligt norrländska arrendelagen — utöver skyldigheten att svara för nybyggnad, ombyggnad och större reparationer — genom tvingande regler blivit ålagd skyldighet att vid tillträdet ha utfört alla er- forderliga mindre reparationer å nödiga byggnader ävensom att överlämna fastighetens ägor och inrättningar i ett efter ortens sed behörigt skick. Vis- serligen motsvaras dessa tvingande regler icke av någon föreskrift som

giver synemännen befogenhet att förelägga jordägaren att verkställa dylika mindre reparationer. Synemännen skola, i likhet med vad som gäller en- ligt nyttjanderättslagen, undersöka allt vad till fastigheten hör samt i pen— ningar uppskatta den vid undersökningen befunna tillträdesbristen. Emel- lertid synes den omständigheten, att jordägarens berörda åliggande grundats å tvingande lagbud, kunna föranleda tvekan, i vad mån synemännens upp— skattning av brister kan ersättas genom en mellan kontrahenterna ingången överenskommelse beträffande tillträdesbristen. Den tvingande regleringen torde i detta hänseende föranleda att kontrahenterna — i olikhet med vad fallet är vid sociala arrenden under nyttjanderättslagen —— icke kunna ge- nom förbehåll i kontraktet utesluta befogenheten för endera av dem att vid synen påkalla en verklig uppskattning av bristerna. Något annat är, att om en sådan uppskattning ej kommit till stånd, en dylik överenskommelse kan för framtiden på bindande sätt komplettera synen.

Vad avträdessynen angår, har denna enligt norrländska arrendelagen så till vida en annan karaktär än enligt nyttjanderättslagen, att det åligger syne- männen att döma mellan parterna. Deras uppgift är sålunda icke begrän- sad till att angiva en viss summa såsom uttryck för vad det kostar att bota befunna brister, utan synemännen skola genom formligt beslut ålägga den ersättningsskyldige att utgiva visst belopp motsvarande skillnaden mellan tillträdesbristen och avträdesbristen. Sådant beslut går, när synen vunnit laga kraft, i verkställighet lika med domstols laga kraft ägande dom. Åt synemännen har även tillerkänts befogenhet att med kraft av dom bestämma huruvida och till vilket belopp arrendatorn skall njuta ersättning för var- aktig jordförbättring. Slutligen ankommer det på synemännen att med nyss- nämnda rättsliga verkan avgöra vissa frågor vilka enligt nyttjanderättslagen anförtrotts åt skiljemän. Detta gäller frågor om lösen vid jordägarens åter— tagande av fastigheten före arrendetidens slut, om ersättning för överlopps- hus eller om lösen för stråfoder.

Den karaktär av skiljedomsförfarande, som sålunda kännetecknar avträ- dessyn enligt norrländska arrendelagen, betingar vissa avvikelser från nytt- janderättslagens regler angående synemännens tillsättande och vad därmed sammanhänger. Vid syn enligt norrländska arrendelagen skola synemännen till antalet vara tre. Dessa utses på det sätt, att jordägaren och arrendatorn först välja var sin syneman, varefter de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas part att utse syneman eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av tredje synemännen, äger länsstyrelsen, domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Även i fråga om vissa andra detaljer skilja sig norrländska arrendelagens synebestämmelser från vad som gäller enligt nyttjanderättslagen. Beträffande synekostnaden gäller — liksom vid sociala arrenden enligt nyttjanderättslagen —— den tvingande regeln att jordägaren och arrendatorn skola gemensamt vidkännas kostnaden för tillträdessyn och för avträdessyn. Utan motsvarighet i nyttjanderättslagen är däremot be- stämmelsen att, där ej annorlunda avtalats, part ej må förpliktas att till sy- neman gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämn- deman.

Liksom nyttjanderättslagen saknar även norrländska arrendelagen tvångs- medel för det fall att ingendera kontrahenten vill påkalla syn.

Utformningen av syneinstitutet är tydligen beroende av de materiella rätts- Arrende- regler, som avses skola gälla beträffande nybyggnad samt i fråga om vård ””M”-”n' och underhåll av fastigheten och dess tillbehör. Så länge lagen å ena sidan medgiver arrendatorn gottgörelse för botande av tillträdesbrist och å andra sidan gör honom ersättningsskyldig för vad han försummar i fråga om fastig- hetens vård och underhåll, lärer en uppgörelse baserad på jämförelse mel- lan fastighetens skick vid tillträdet och dess skick vid avträdet framstå såsom

' naturlig. Och att lagen för vinnande av större säkerhet utstakar en viss ord-

; ning, som kontrahenterna böra iakttaga, om de vilja föra bevisning angående ?

fastighetens skick, torde likaledes överensstämma med det praktiska livets krav. På sätt gällande lag redan i huvudsak beaktat bör emellertid en uppgörelse _ av nyssnämnda art begränsas till att avse sådana förvaltningsåtgärder, vilka * inrymmas i arrendatorns förpliktelser eller av naturliga skäl ankomma på är- rendatorns initiativ. I den mån fråga är om åtgärd, som jordägaren enligt ' lag är skyldig att ombesörja men som likväl utförts av arrendatorn, vore det mindre följdriktigt och även mindre rättvist mot arrendatorn, om denne skulle * behöva invänta arrendets upphörande för att utbekomma ersättning för vad han sålunda åtgjort. Dylik ersättning torde böra utbetalas omedelbart, i mån av arbetets utförande. Den nuvarande allmänna arrendelagen innehål- ler ock i överensstämmelse härmed bestämmelser som innebära, att om jord— ägaren i arrendeavtalet utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller att el- jest försätta fastigheten i visst skick eller om jordägaren blivit byggnadsskyl- dig på grund av inträffad eldsvåda eller liknande händelse, arrendatorn be- rättigas att, där han utför arbetet i jordägarens ställe, i mån av arbetets ut- förande undfå gottgörelse med det belopp vartill kostnaden för bristens av- hjälpande på förhand beräknats vid särskild syn. Inom den sociala arrende- lagstiftningen finnes enahanda system i anslutning till jordägarens legala skyl- dighet att svara för nybyggnad och större reparationer. En följd härav är givetvis, att betydelsen av den uppgörelse, som skall ske vid avträdet och grundas på jämförelse med förhållandena vid tillträdet, blir relativt mindre vid de arrenden, som lyda under sistnämnda lagstiftning.

Då arrendeutredningen, såsom i annat sammanhang redan utvecklats, fun- nit sig böra föreslå den legala nybyggnadsskyldighetens utsträckande till vissa stora kategorier av arrenden, där för närvarande sådan skyldighet ej åvilar jordägaren, har arrendeutredningen naturligen förutsatt en motsvarande ut- vidgning av systemet med omedelbar ersättning till arrendator, som i jord- ägarens ställe ombesörjer nybyggnad eller större reparation. Härmed beak- tas sålunda i ganska stor utsträckning de i motioner vid 1935 och 1936 års riksdagar framförda yrkandena, att de vid syn fastställda bristbeloppen borde utbetalas till arrendatorn, allteftersom bristerna av honom avhjälptes. . I den mån nu berörda yrkanden avse arrendatorns rätt till ersättning för

åtgärder, vilka falla utom ramen för den jordägaren vid vissa arrenden ålag- da byggnads- och reparationsskyldigheten, kan däremot arrendeutredningen, såsom redan framgått, icke tillmötesgå desamma. Det vore knappast rätt— vist mot jordägaren om han, när lagen icke ålägger honom att tillhandahålla fastigheten i felfritt skick och än mindre under arrendetiden avhjälpa alla uppkommande brister, likväl skulle vara skyldig att verkställa utbetalning till arrendatorn vid en tidpunkt, då det ingalunda är klart, huruvida arren- datorn har tillgodohavande hos jordägaren, utan tvärtom möjlighet förelig- ger att jordägaren har tillgodohavande hos arrendatorn. Såsom andra lag- utskottet vid 1936 års riksdag framhållit kan ett fastställande av huru här- med förhåller sig icke ske förrän vid en syn, där fastighetens skick idess hel- het blir föremål för undersökning. Och att i lag meddela föreskrift, som be- rättigar envar av kontrahenterna att när som helst under arrendetiden få till stånd en dylik fullständig undersökning med därpå grundad uppgörelse, lärer icke böra ifrågakomma. En dylik befogenhet skulle näppeligen motsvara vad som i normala fall är ändamålsenligt och synes därför liksom hittills få bliva beroende av överenskommelse mellan kontrahenterna.

Ehuru det icke undgått arrendeutredningen att syneinstitutet på sina håll bedömes såsom en föga tillförlitlig grundval för uppgörelse mellan jordägare och arrendator, har arrendeutredningen likväl icke härav kunnat bibringas den övertygelsen, att själva det nuvarande systemet bör övergivas eller under- gå någon mera väsentlig omläggning. Att förbättringar i en del avseenden stå att vinna synes visserligen antagligt, och arrendeutredningen skall längre fram närmare utveckla vilka lagändringar lämpligen böra genomföras till stärkande av syneförrättningarnas pålitlighet. Givet är emellertid att önske- målet om att synerna skola giva ett i alla enskildheter objektivt riktigt resul- tat icke får drivas så långt, att lagregler uppställas vilka åsidosätta skälig hänsyn till den praktiska ändamålsenligheten och till kontrahenternas in- tresse av att icke betungas med alltför dryga synekostnader.

Med den ofullkomlighet, som med nödvändighet måste vidlåd-a synen såsom bevismedel, är det icke utan vikt, att kontrahenterna äga erforderlig frihet att överenskomma om en grundval för uppgörelse, som kan göra bevisning genom syn överflödig. Härmed avses visserligen icke att kontrahenterna skulle kunna genom förbehåll i kontraktet åsidosätta syneförrättningarna, där dessa erfordras för förverkligandet av syftet med legala och tvingande regler angående nybyggnadsskyldighet och ersättning för jordförbättringar. Men i den mån synens uppgifter — såsom enligt arrendeutredningens förslag alltjämt blir fallet vid de 5. k. allmänna arrendena — icke stå i dylikt samman- hang med tvingande lagbud, bör enligt arrendeutredningens mening giltighet icke frånkännas en överenskommelse, som innebär att fastigheten skall till— trädas eller avträdas utan syn. Även vid sociala arrenden torde möjlighet alltjämt böra beredas kontrahenterna att träffa avtal angående fastighetens skick, i den mån tvingande materiella rättsregler icke lägga hinder i vägen härför.

Då andra lagutskottet vid 1936 års riksdag, på sätt i den förut lämnade redogörelsen omförmälts, förordat omprövning röran-de lämpligheten av att i allmänna arrendelagen uttryckligen angiva att däri intagna synebestäm- melser skulle vara av tvingande natur, har utskottet sannolikt icke åsyftat borttagande av den dispositionsfrihet som nyss berörts. Arrendeutredningen utgår från att utskottet med sin hemställan velat förorda en lagändring av redaktionell beskaffenhet, avsedd att förebygga, att kontrahenterna avtala om att bevisning skall presteras i en ordning, som icke uppfyller de lagliga villkoren för ernåendet av den bevisverkan som med syn avses. Den fram— ställning arrendeutredningen lämnat angående innebörden av de i allmänna arrendelagen förekommande synebestämmelserna torde emellertid utvisa, att dessa bestämmelser icke rätteligen kunna — på sätt utskottet ifrågasatt — införas i den uti 2 kap. 43 & förekommande uppräkningen av tvingande lagbud. Sagda bestämmelser äro nämligen icke tvingande i den betydelsen, att det är kontrahenterna betaget att genom förbehåll utesluta deras tillämp— ning. Iakttagandet av dessa bestämmelser är endast ett villkor för ernåendet av giltig bevisning rörande fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet, och detta villkor är för övrigt beträffande en del av bestämmelsema icke alldeles obetingat. Ett införande av synebestämmelserna i den nämnda uppräkningen skulle vid sådant förhållande, om någon saklig ändring ej därmed åsyftades, bliva missvisande och kunna föranleda oriktig tolkning i skilda hänseenden.

Emellertid delar arrendeutredningen uppfattningen att något bör göras för att om möjligt förebygga sådana kontraktsvillkor angående syn, vilkas iakttagande skulle få till följd att synen komme att sakna bevisverkan. Av nuvarande lag framgår icke med säkerhet, att dylika kontraktsvillkor äro oförbindande för kontrahenterna. Arrendeutrednignen har med hänsyn här- till föreslagit ett uttryckligt förbud mot att i arrendeavtalet intaga förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättan-de eller beträffande fullföljd av talan mot synen strider mot de lagliga föreskrifterna. Om sådant förbehåll likväl skett, skall detsamma vara utan verkan.

Av det sålunda föreslagna stadgandet drabbas givetvis icke sådan-a kon- traktsvillkor, vilka inom lagens ram avse att närmare reglera syneproceduren eller stärka garantierna för synens tillförlitlighet.

Såsom i den förut lämn-ade redogörelsen utvecklats har synen — den i laga ordning förrättade och laga kraft vunna synen — en bevisverkan, som inne- bär att synen gäller såsom fullt bevis för fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Då en sådan bevisverkan motsvarar själva det praktiska syfte som uppbär syneinstitutet, torde mot lagens ståndpunkt i nämnda hänseende ej vara något att erinra. Emellertid har i lagen även det negativa faktum, att syn uraktlåtes, förbundits med en vittgående rättsverkan. Genom stad- gandet att bevisning angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet ej må föras annorledes än genom syn, har synen upphöjts till ett uteslutande, ett obligatoriskt bevismedel. Är synen ej ersatt av något annat jämförelse- moment, kan denna regel för endera parten medföra en verkan, som inne- bär själva den materiella rättens förlust.

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen och särskilt av däri åter- givna rättsfall har synens karaktär av uteslutande bevismedel ej sällan givit upphov till svårigheter i rättstillämpningen. Den formellt stränga ståndpunkt lagen i detta hänseende intager kan tvivelsutan medföra resultat, som äro föga tilltalande för rättskänslan. Om kontrahenterna, måhända i full över- ensstämmelse med vad som allmänt brukas i liknande situationer, avstå från syn, ehuru de icke avtalsvis fixerat någon grundval för en uppgörelse, kan resultatet bliva en förlust för den ene, samtidigt som den andre gör en opåräknad vinst. Sådana fall äro ävenledes tänkbara, att en förrättad syn, där synemännen råkat förbigå någon del av fastigheten, efter klander un- danröjes och någan bevisning ej därefter kan föras, enär den lagliga tiden för hållande av syn utgått. Såsom mindre tillfredsställande måste också be— tecknas det förhållandet att en arrendator, som är berättigad till ersättning för varaktig jordförbättring, går miste om denna ersättning, om han av oför- stånd icke påkall-ar avträdessyn.

Principen om syn såsom uteslutande bevismedel lärer ha sin grund i upp- fattningen att någon tillförlitlig utredning angående fastighetens skick ej står att vinna på annat sätt än genom syn. Denna uppfattning synes emeller- tid knappast kunna tilläggas undantagslös giltighet. Om exempelvis vid till- trädet fastighetens skick utrönts genom en fullständig undersökning, vilken allenast till följd av någon formell omständighet icke kan godkännas såsom laga syn, torde utsikterna att ernå en rättvis uppgörelse vid avträdet meren- dels vara större, om hänsyn får tagas till en sådan undersökning än om part skall anses ha försuttit varje möjlighet att föra bevisning. När det gäller förhållanden, vilka hänföra sig till avträdet eller till annan ej alltför avlägsen tidpunkt, lärer det ej heller vara uteslutet, att den utredning, som i en rätte- gång kunde presteras genom vittnen eller annorledes, skulle kunna bliva en tillfyllestgörande grundval för åläggande av betalningsskyldighet för endera parten. Vad särskilt angår fråga om ersättning till arrendatorn för verk- ställd jordförbättring, exempelvis nyodling, — en ersättning som ju är obe- roende av den vanliga jämförelsen i fråga om fastighetens skick vid tillträdet och avträdet —— torde det ligga i öppen dag, att en tillförlitlig utredning an- gående beloppet av sådan ersättning skulle kunna presteras även på annat sätt än genom laga syn. Att i övrigt rättspraxis ej stått främmande för tan- ken, att vanliga bevismedel skulle kunna under särskild-a omständigheter er- sätta syn, har påvisats i den förut lämnade redogörelsen.

Någon anledning att befara, att ett eftergivande av omförmälda princip skulle föranleda kontrahenter att i än större utsträckning än hittills avstå från synerna, torde näppeligen föreligga. Om än nackdelarna av att syn ur— aktlåtes i särskilda fall bliva mindre än under nuvarande förhållanden, så bliva dock fördelarna av att syn förrättas alltjämt desamma, i det att synen bibehåller sin fulla beviskraft. Ej heller synes det antagligt, att principens eftergivande skulle medföra någon märkbar ökning i domstolarnas arbets- börda. Arrendeutredningen har på nu anförda skäl ansett sig böra föreslå, att

bestämmelsen om att bevisning angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet ej må föras annorledes än genom syn uteslutes ur lagen. I samband härmed har innehållet i 2 kap. 13 å kompletterats med ett stadgande varav framgår, att en oklandrad, i laga ordning hållen syn gäller såsom fullt bevis och att motbevisning emot sådan syn ej är tillåten.

Beträffande syneinstitutets anordnande möter i främsta rummet problemet att utjämna de olikheter, som för närvarande föreligga mellan synebestäm- melserna i nyttjanderättslagen och motsvarande stadganden i norrländska arrendelagen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen erbjuda de nu- varande skilda systemen en tämligen komplicerad bild. Och det vore näppe- ligen försvarligt att vid en reform av arrendelagstiftningen förbigå det önske- mål om förenkling, som på detta område ligger i öppen dag.

Den grundläggande skillnaden mellan systemen är tydligen den, att medan synemännen enligt nyttjanderättslagen icke äga befogenhet att döm-a till be- talningsskyldighet, avträdessynen enligt norrländska arrendelagen däremot har karaktär av verkligt skiljemannaförfarande, ehuru med bibehållen rätt för part att även på materiella grunder klandra synen. Att synemännen så- lunda enligt sistnämnda lag icke blott konstatera fastighetens skick och upp— skatta värdet av brister och förbättringar utan även ålägga part den ersätt- ningsskyldighet vartill'denna vidräkning giver anledning, kan givetvis inne- bära en processuell lättnad för den ersättningsberättigade. Fördelen härav torde dock vara av relativt underordnad betydelse. Det kan antagas att en likvid på grundval av förrättade syner regelmässigt skulle ha kommit till stånd utan rättegång, även om synemännens utlåtande icke innehållit ett formligt betalningsåläggande för ena parten.

Enligt arrendeutredningens mening vore det mindre välbetänkt att låta en för hela riket enhetlig reglering av syneförfarandet bygga på det system, som föreskrivits i norrländska arrendelagen. Även om detta utan olägenhet kan tillämpas på de i regel enklare förhållanden, som råda vid de norrländska ar- rendena, följer icke härav att systemet skulle kunna passa för alla arrenden inom hela riket. Vad särskilt angår de arrenden, vilka hemfalla under all- männa arrendelagen, uppkomma i samband med synerna ofta svårbedömliga rättsfrågor, och de värden som därvid stå på spel äro ej sällan betydande. Att vidga synemännens behörighet till att avse även rättslig bedömning skulle i betraktande härav giva fog för starka betänkligheter. Erfarenheten giver ingalunda stöd åt en förhoppning, att synemän i allmänhet skola visa sig kompetenta att på tillfyllestgörande sätt lösa rättsliga spörsmål. Då den ordning, som i förevarande hänseende gäller enligt nyttjanderättslagen, så- ledes torde böra bibehållas, lärer önskemålet om enhetlighet böra tillgodoses genom att sagda ordning erhåller tillämpning även med avseende å de norr- ländska arrendena. Att alltjämt bibehålla särbestämmelser för dessa arren- den, synes icke i någon mån påkallat av förhållandenas beskaffenhet.

Vad nu anförts är likväl icke avgörande för den i viss mån fristående frågan efter vilken metod och till vilket antal synemän böra tillsättas. Såsom

i den lämnade redogörelsen utvecklats, råder härutinnan den olikheten mel- lan nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen, att den förra överläm- nar åt parterna gemensamt, om de kunna enas om valet, att tillsätta synemän- nen, vilka icke behöva vara flera än två, medan den senare lagen låter jord- ägaren och arrendatorn välja var sin syneman och stadgar att de sålunda utsedda skola tillkalla en tredje syneman. Mot nyttjanderättslagens anord— ning har — bland annat av Riksförbundet landsbygdens folk i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 december 1933 — framförts den anmärkningen, att anordningen icke skulle i tillräcklig grad garantera en opartisk prövning, i det att kontrahenternas enighet om valet av synemän, på grund av jord- ägarens dominerande ställning, ej sällan vore allenast skenbar. Ehuru denna synpunkt måhända icke bör frånkännas allt berättigande, synes dock kun- na betvivlas, att mycket vore vunnet med att utbyta sagda anordning mot den som gäller enligt norrländska arrendelagen. De egentliga garantierna för oväld i bedömningen ligga dock däri, att synemännen uttagas ur en krets av personer, vilka på grund av sin verksamhet såsom nämndemän", ägodel- ningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar kunna förut— sättas besitta den nödiga ansvarskänslan. Den i norrländska arrendelagen föreskrivna metoden för tillsättande av synemän är å sin sida förbunden med nackdelar. Det kan befaras att de båda synemän som utses av parterna bliva benägna att betrakta sig mera såsom partsrepresentanter än såsom opartiska sakkunniga. En sådan tillsättningsmetod är därför från bör- jan ägnad att skärpa intressemotsättningen och framkalla tvistigheter. Att denna metod nödvändiggör tillsättande av ytterligare en syneman, innebär även ur kostnadssynpunkt en olägenhet, som arrendeutredningen icke för sin del vill underskatta.

Det har sålunda synts lämpligt att även i nu berörda hänseenden lägga nytt- janderättslagens system till grund för den för hela riket gemensamma regle- ringen. En närmare granskning av synebestämmelserna har dock föranlett arrendeutredningen att föreslå vissa jämkningar i syfte att stärka syneförrätt— ningarnas pålitlighet. Till dessa frågor återkommer arrendeutredningen i specialmotiveringen.

|. |

VI. Förening av arrende- och arbetsavtal.

Enligt gällande rätt kan i ett arrendeavtal legan utsättas i penningar eller naturalster eller arbete eller i kombination av dessa alternativ. Legan kan vara bestämd i arbete sålunda, att arrendatorn är skyldig att fullgöra visst antal dagsverken hos jordägaren. En annan form för legans utsättande i ar- bete är att arrendatorn skall utföra en viss arbetsmångd för varje är, exempel- vis nyodling av ett tunnland årligen eller uppläggning varje år av viss längd stenhägnad. Ett arrendeavtal kan emellertid vara förenat med arbetsavtal, även om icke legan eller någon del därav blivit bestämd i dagsverken eller annat arbete. Kontraktet kan nämligen innefatta skyldighet för arrenda- torn att utöver den bestämda legans utgörande, mot särskild kontant ersätt- ning, uträtta visst arbete i form av dagsverken eller ackord. Undandrager sig arrendatorn att utgöra honom enligt arrendeavtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller visar han tredska vid arbetets utförande, förverkas arrenderätten, och jordägaren blir sålunda berättigad att uppsäga avtalet. Dock får arrendatorn ej skiljas från arrendet, om det han låtit komma sig till last är av ringa betydenhet.

Förekomsten av kombinerade arrende- och arbetsavtal har visat sig erbjuda särskilda svårigheter vid arrendelagstiftningens utformning. Vid tillkomsten av 1907 års lagstiftning beaktades i främsta rummet önskemålet att arbets-x skyldigheten skulle vara till sitt mått bestämd. I lagen upptogs därför för- bud mot att i arrendeavtalet göra förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken på tillsägelse av jordägaren utgöra så— dana, ett förbud som likväl icke torde hindra parterna att vid sidan av arren- deavtalet träffa särskild överenskommelse om ej närmare fixerad arbetsskyl— dighet. Med avseende å sättet för arbetsskyldighetens uttagande stadgades, att om dagsverken skulle utgöras och det ej blivit bestämt huru dessa skulle fördelas å särskilda tider av året, hel-a antalet dagsverken skulle, i den mån det kunde ske, jämnt fördelas på årets veckor. Vidare föreskrevs, att jord- ägaren borde för varje arrendeår eller arbetssäsong i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar då han hade att utgöra dagsverken, samt att arrendatorn, ändå att avtalet annorlunda bestämde, ej vore pliktig att inställa sig till arbete förrän å andr-a dagen efter det nyssnämnda uppgift meddelats honom.

Till dessa bestämmelser fogades genom 1927 års lagstiftning ytterligare regler. Sålunda stadga-des att i arrendeavtalet ej finge intagas förbud för arrendatorn att åtaga sig arbete åt annan än jordägaren. Man beaktade vi-

dare det förhållandet att en arrendator, som förbinder sig till viss arbetsskyl- dighet, vid bedömandet av sina utkomstmöjligheter räknar med ersättningen för det åtagna arbetet. Det ansågs därför rimligt att ålägga jordägaren viss plikt att uttaga de avsedda arbetsprestationerna. I sådant syfte stadgades, att om jordägaren undandroge sig att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet vore skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika för- månligt arbete, arrendatorn ägde njuta skäligt skadestånd. Denna regel gjor- des tvingande. Vid-are upptogs i lagen, beträffande annat arbete än i avtalet bestämda jordbruksdagsverken, ett stadgande om att arbetet ej, ändå att annorlunda avtalats, finge så utkrävas att arrendatorn hindrades att behöri- gen sköta sitt jordbruk. Den redan förut gällande regeln om förbud mot obestämd arbetsskyldighet vidgades till att avse även ann-at arbete än dags- verken.

Den sålunda tillkomna regleringen har _ utom beträffande sättet för ar- betsskyldighetens uttagande — ej avseende å skjutsning, vedhuggning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Under förarbetena till 1927 års reform framträdde meningsskiljaktigheter i fråga om det sätt på vilket arrendatorernas arbetsförhållanden borde rättsli- gen regleras. I synnerhet divergerade meningarna beträffande den princi- piella frågan, huruvida det överhuvudtaget borde tillåtas att med arrende— avtal sammankoppla arbetsavtal på sådant sätt, att en försummelse att full- göra arbetsskyldigheten skulle kunna leda till arrenderättens förverkande.

I det av jordkommissionen framlagda utkastet till social arrendelag upp- togs en bestämmelse av innehåll att lega skulle utsättas i penningar eller na— turalster och till beloppet vara bestämd. Kommissionen ville sålunda icke föreslå, att legan finge helt eller delvis utsättas iarbete. Av motiveringen att döma synes kommissionen ej heller ha avsett, att arrendatorn skulle kunna i arrendeavtalet förpliktas att fullgöra viss arbetsskyldighet mot ersättning i penningar. Såsom skäl för sin ståndpunkt anförde kommissionen bland annat följande:

Det sätt för legans utgörande, som hitintills praktiserats, hade mångrnstädes skapat missförhållanden av den art, att de vid lagstiftningens utformande krävde det allvarligaste beaktande. Den ställning jordägare och arrendatorer komme att intaga till varandra därigenom att arrendeavtalet sammankopplades med ett arbets- avtal vore synnerligen grannlaga och fordrade, om den icke skulle leda tll olid- liga slitningar, stor hänsynsfullhet, särskilt från jordägarens sida. Även om sådan i flertalet fall kunde påräknas, vore det tillstånd av osäkerhet och beroende, som för arrendatorn vore förenat därmed, alltid ägnat att skadligt inverka på för- hållandet, och lämnades därigenom ett utrymme åt godtycket, som kunle giva anledning till svåra missbruk. De i lagstiftningen upptagna föreskrifter, som av— såge att hindra jordägarna att utnyttja arrendatorns arbetsskyldighet på sådant sätt, att denne därigenom onödigtvis betungades eller hindrades i skötseln av sitt jordbruk, syntes dels icke ha blivit efterlevda dels ock icke vara tillräckliga att skänka arrendatorn den trygghet och det oberoende, som vore den sociala zrrende- lagens viktigaste syfte. Av kommissionen verkställd undersökning hade vsat, att arbetsskyldigheten ej sällan utkrävdes på sådant sätt, att arrendatorn hhdrades att ordentligt sköta sitt jordbruk. Ett annat missförhållande, vars betydese icke

finge underskattas, vore att arbetsskyldighet i regel taxerades efter mycket låga och för vederbörande arrendatorer synnerligen ogynnsamma beräkningsgrunder. Genom arrendekontrakten vore i allmänhet arrendatorerna tillförbundna vid även- tyr av arrendets förlust att ställa sin arbetskraft till jordägarens förfogande; och detta medförde, att arrendatorerna vore förhindrade att begagna sig av arbete, som eventuellt erbjödes av en annan arbetsgivare mot högre betalning. Det kunde icke anses överensstämmande med tidens krav, att ett arrendeavtal på sådant sätt sammankopplades med ett arbetsavtal. Var och en borde ha frihet att själv råda över sig och sin arbetskraft. Arrendatorn borde därför äga rätt att i första hand sörja för sitt eget arrendebruk; ville han därjämte arbeta åt andra, finge han avtala därom med arbetsgivaren på samma sätt och på samma villkor som andra arbetare. I de fall, då arbetsskyldigheten vore av större omfattning, födde den hos arrendatorerna en känsla av tvång och bundenhet, vilket ej vore till gagn för det sätt på vilket arbetsskyldigheten fullgjordes. Ohåga och brist på arbets— glädje karaktäriserade ofta nog i hög grad arrendatorernas arbete åt jordägaren. Detta vore ej till fördel för arbetsresultatet, det bidroge ej heller till ett gott för- hållande mellan jordägaren och arrendatorerna. Arbetsskyldigheten vore därför ofta roten till missnöje och tvistemål mellan jordägare och arrendatorer. Bland arrendatorerna rådde en bestämd opinion mot det gällande systemet. Ett ytter- ligare skäl till dess avlägsnande vore att båda parterna komme att bliva föga benägna att för så lång tid som den längsta tillåtna arrendetiden ingå avtal av sådan innebörd. Oavsett att svårighet-er alltid måste möta för bestämmandet av arbetslönen för en så lång tidsperiod som femton år, ställde sig även andra om- ständigheter hindrande för sådana avtals ingående. Sådana omständigheter vore från jordägarnas sida omöjligheten att på förhand fixera arbetsbehovet för en längre tid och från arrendatorernas sida en naturlig motvilja mot att för hela arrendeperioden fastlåsa arbetskraften vid en viss arbetsgivare. Att jordbruk eller skogsbruk, som vore beroende av arrendatorernas arbetskraft, skulle i mera av- sevärd mån röna inflytande av det gällande systemets avlägsnande, torde ej kunna med fog befaras. Hinder förefunnes ej, att jordägaren vid sidan av arrendeavtalet och oberoende av detta avslutade ett arbetsavtal med arrendatorn,

Beträffande frågan huru jordägarnas behov av arbetskraft skulle tillgodo— ses, därest kommissionens förslag bifölles, anförde kommissionen i annat sammanhang följande:

Vad först skogsarbetena anginge, bleve avgörandet lättare. Dessa krävde yrkes— vana arbetare, och det kunde väl icke anses vara annat än ett framsteg både eko- nomiskt och kulturellt att låta jordbrukaren sköta sitt och giva skogsbruket dess egen arbetarestam. Man skulle emellertid kunna säga, att där vissa skogsarbeten vore att betrakta som säsongarbeten, som måste utföras under vintertid, medan snön läge i skogarna och underlättade transporterna, så erbjöde sig här ett lämpligt ar- betsfält just för mindre jordbrukare, som vore mera lediga om vintern och i stor utsträckning ansåges då behöva arbetsförtjänst.

En sådan angelägenhet borde dock icke, gent emot de stora olägenheterna av arbetsskyldigheterna, föranleda dessas bibehållande vid arrendejordbruket. Arren- datorerna komme i alla fall att efter friköpning i stor utsträckning erbjuda frivilligt arbete i all synnerhet om vintrarna och även om somrarna, när det verkligen pas— sade sig för dem och det lönade sig. Ett sådant frivilligt arbete borde också bliva utfört med större intresse. På samma gång avskaffades därigenom den under alla förhållanden obehöriga tvångsunderhetalningen genom gamla alltför låga taxor. Det vore dessutom känt, att arbetet i skogarna i den största utsträckning redan nu upprätthölles genom sådant frivilligt erbjudande från självägande bönder. I den mån sådan arbetskraft ej räckte till för sommararbetena, bleve det ofrånkomligt

att 'därför anlita arbetskraft av icke jordbrukare. Detta vore också ur båda nä- ringarnas synpunkter uppenbarligen det enda rätta. Ju mera jordbrukare kunde beredas tillfälle att helt slå sig på sitt jordbruk, ju bärkraftigare bleve jordbruket i landet i alla avseenden och desto bättre bleve skogsarbetet utfört genom anlitandet av vana yrkesarbetare.

Mera invecklad ställde sig saken vid utfinnandet av medel att tillförsäkra det stora jordbruket arbetskraft i stället för den, som nu på ett beräkneligt sätt vore ställd till dess förfogande genom kontraktsenlig arbetsskyldighet från torpare och andra mindre jordbrukare. Svårigheterna gällde här mest sommarmånaderna, där konkurrens uppstode mellan två jordbruk, som båda behövde ordentligt skötas.

Man vore härmed inne på systemet att sköta de stora jordbruken genom sär- skilt lejd arbetskraft, vilket bleve oundvikligt. Detta förefölle icke såsom någon omöjlighet. Kunde industrien samt handel och övriga näringar tillsvidare hållas i gång med lejda arbetare, borde detta icke heller vara någon oöverkomlighet för de stora jordbruken. I själva verket hade dessa också sedan gammalt arbetat helt eller delvis efter en sådan metod. Kärnan i denna anordning hade varit det 5. k. statarsystemet, utbyggt vid behov med tillfällig arbetshjälp. Statarsystemet hade med fog blivit illa ansett på grund av de dåliga förhållandena beträffande arbets- tid, bostäder och villkor i övrigt, varunder statarna i stor utsträckning lidit. Tor- parnas arbetsskyldighet hade emellertid för dem varit organiserad på ett minst lika klandervärt sätt. För dem hade därtill kommit de långa, ofta omänskliga avstån- den mellan bostaden och arbetsplatsen och det uppslitande arbetet på det egna jord- bruket efter den långa arbetsdagen på godset. Samhället måste uppbyggas på för- hoppningar om att kunna åstadkomma något bättre, och kunde torparnas villkor förbättras, borde detta även kunna ske med statarnas. Industriarbetarna hade ge- nom sina organisationer höjt industriarbetarklassens arbetsvillkor från mången gång den största förnedring till ett högre plan. De begynnande organisationerna mellan lantarbetare hade även börjat visa sin verkan mångenstädes. På åtskilliga gods sades redan nu anställningsvillkoren ha avsevärt förbättrats, under det torparnas ställning med deras arbetsskyldighet fortfarande till och med på samma ställen kunde vara mycket betryckt. Det vore givet även för godsets skötsel utan fördel att räkna med en arbetare, som vore uttröttad genom brukandet även av egen jord.

Det funnes nog här liksom på så många andra ställen en lämplig medelväg. Intet hinder mötte, att den vid ett gods anställde lantarbetaren erhölle i sina löneförmå- ner även en täppa eller ett planteringsland eller eljest något mycket litet jordbruk, som väl kunde skötas till egen trevnad på lediga stunder med hjälp av familjens övriga medlemmar. En sådan ordning borde ingen kunna motsätta sig, om arbetsgivaren och arbetaren därom vore ense. Därmed löstes problemet, om icke idealiskt, vilket aldrig skedde med något problem, så dock på det enda sätt, som vore överkomligt och någorlunda försvarbart under nuvarande förhållanden.

Två ledamöter av jordkommissionen (herrar Ehrenborg och Jansson) före- slogo, att legan visserligen skulle utsättas i penningar eller naturalster, men att i arrendeavtalet dock finge bestämmas att i stället för legan skulle enligt i orten gångbart pris utgöras till sin omfattning bestämt arbete; i händelse av tvist skulle nämnda pris bestämmas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Ytterligare två ledamöter (herrar Olsson och Wohlin) reserverade sig, un- der förklarande att de icke kunde förorda sådana lagändringar som förbjöde arrendes utgörande i arbetsprestationer. Icke heller kunde de förorda någon slags statlig eller parterna påtvingad reglering av arrendeprestationernas be- skaffenhet och storlek.

De myndigheter, somi sina yttranden över jordkommissionens utkast till

. de —._.—. ___. -.

social arrendelag uttalade sig i denna fråga, ställde sig avvisande mot försla- get, att legan ej skulle få utgöras med arbete. Härutinnan framhölls bland annat följande: Det avsedda förbudet vore ägnat att synnerligen djupt och i regel högst menligt ingripa i den enskilde företagarens handlingsfrihet. Ut- vecklingen hade visserligen gått i riktning mot en avveckling av torparsyste— met. Mångenstädes förekomme detta dock alltjämt. Inga skäl förefun- nes att omöjliggöra förekomsten av dagsverkstorp, vilket skulle bliva en följd av bestämmelsen. Systemet innebure fördelar för båda kontrahenterna. Då lagen vore avsedd att gälla så små arrenden som de, vilkas odlade jord ut- gjorde minst två hektar, drabbade förbudet även en sådan arrendator, vilken för sin utkomst nödvändigtvis måste ha extra arbetsförtjänst och vil- ken för brukningen av den arrenderade jorden behövde anlita jordägarens dragare. Väl mötte ej hinder, att vid sidan av arrendeavtalet träffades ett arbetsavtal, men det läge nära till hands att antaga, att bestämmelserna däri komme att avfattas med hänsynstagande även till arrendeavtalet. Enligt gäl— lande arrendelag skulle arbetsprestationen vara till sin mängd bestämd, vilket däremot ingalunda behövde bliva fallet med ett särskilt arbetsavtal, som allt— så kunde bliva lika och kanske mera betungande än bestämmelserna i ett arrendeavtal.

Vid 1924 års riksdag, där förevarande fråga genom väckta motioner kom under bedömande, ställde sig andra lagutskottet avvisande till tanken att för- bjuda arrendeavtals förenande med arbetsskyldighet samt anförde härom följande:

Såsom av flera myndigheter betonats vore arrendeavtalets kombinerande med ar- betsskyldighet byggt på ömsesidiga fördelar för båda kontrahenterna. Särskilt i fråga om mindre jordbruk och torp, där jordens avkastning icke försloge att täcka levnadsbehoven, kunde det innebära en bestämd fördel för arrendatorn att få utgöra legan helt eller delvis i arbete. Då jordbruket icke gåve något till avsalu, kunde det ofta för arrendatorn bliva svårt att betala ett kontant arrende. Och då arrenda- torn i allt fall för sin existens måste söka arbete hos andra, kunde det för honom vara till stor förmän att ha säker tillgång till sådant hos jordägaren. För jordägaren åter vore det i allmänhet en betydande fördel att äga tillgång till fast arbetskraft för jordbruket. Ofta nog vore hans benägenhet att från sin egendom upplåta mindre jordbruk beroende endast av utsikten att därigenom erhålla tillgång till sådan är- betskraft. Skulle denna möjlighet betagas honom, kunde det helt visst befaras att den utväg, som nu stode den jordbruksarbetande befolkningen öppen, att genom övertagande av mindre arrendebruk bereda sig egna hem, skulle i väsentlig mån bliva inskränkt. Lagstiftarens bemödanden å detta område borde därför endast åsyfta att så långt lämpligen kunde ske reglera förhållandet.

Åtskilliga medlemmar av utskottet reserverade sig mot utlåtandet, som emellertid vann riksdagens godkännande.

Enligt jordsakkunnigas förslag skulle legan ej få utsättas att utgå i dags- verken eller annat arbete. Däremot skulle möjlighet medgivas att i arrende- avtalet intaga förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra sådant arbete som vore till sin myckenhet bestämt. Ett dylikt förbehåll skulle äga giltighet under förutsättning, att ersättning för arbetet skulle utgå i penningar efter pris, ej understigande det som vid tiden

för arbetets utförande vore i orten gångbart. Om i strid mot vad sålunda stadgats arrendatorn blivit i avtalet ålagd att utan ersättning eller mot lägre ersättning än nyss sagts utgöra visst antal dagsverken eller annorlunda be- stämt arbete, skulle han, oavsett vad avtalet bestämde, njuta ersättning för arbetet efter ortens pris; och skulle jordägaren, i den mån legan vore utsatt i arbete, i stället bekomma lega i penningar efter vad med hänsyn till för- hållandena vid tiden för avtalets slutande kunde anses skäligt.

Till motivering av sitt förslag anförde jordsakkunniga följande:

Jordsakkunniga måste dela de betänkligheter, vilka från skilda håll uttalats mot att det i lagen skulle förbjudas kontrahenterna att i arrendeavtalet intaga förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utgöra dagsverken eller annat arbete till jord- ägaren. Väl måste det erkännas, att det ej numera i samma omfattning som tillförne förekomme, att legan bestämdes att utgå enbart i dagsverken eller annat arbete. Jordägarna syntes sålunda jämväl vid upplåtelser av torp och andra mindre arren- deställen allt mera ha övergått att tillämpa andra former för legans bestämmande. Men det torde icke kunna frånses, att det i vissa landsdelar fortfarande i stor ut— sträckning vore brukligt, att legan utsattes enbart i dagsverken. Och synnerligen ofta torde det förekomma, att legan utginge i såväl penningar som dagsverken eller annat arbete. Denna form för legan användes inom alla delar av mellersta och södra Sverige och torde utan tvivel vara den mest brukliga vid upplåtelser av så- väl större och medelstora torp som mindre utgårdar under fideikommiss och större gods. Vid ett stort antal av dessa upplåtelser tillförbundes arrendatorn dessutom att jämte arrendedagsverken till jordägaren utgöra överdagsverken eller annat ar- bete mot ersättning. Vid bolagsarrenden utsattes legan numera i regel i penningar, men arrendatorn ålades vanligen i arrendeavtalet att mot särskild ersättning till jordägaren utgöra viss arbetsskyldighet, bestående antingen i dagsverken i jordäga- rens jordbruk eller skogsbruk eller ock i ackordsarbete såsom kolning, buggningar, körslor m. m.

Anledningen till att arrendeavtal sammankopplades med arbetsavtal vore från jordägarens sida en önskan att tillförsäkra sig stadigvarande arbetskraft för sitt jord- bruk eller sitt skogsbruk. Förbjödes nu i lagen jordägaren att tillförbinda arren- datorn att utgöra dagsverken eller annat arbete, torde det helt visst kunna befaras, att mången jordägare skulle komma att avhålla sig från att upplåta torp och andra mindre jordbruk på arrende, varigenom den utväg, som nu stode den jordbruks- arbetande befolkningen öppen, att genom övertagande av dylika mindre arrendebruk bereda sig egna hem skulle i väsentlig mån bliva inskränkt. Vad särskilt skogs- ägarna anginge, så vore det rationellt bedrivna skogsbruket i oundgängligt behov av en fast och yrkeskunnig arbetarstam, som vore bosatt på skogarna. Detta behov hade skogsägarna sökt tillgodose genom att åt skogsarbetare upplåta mindre jord- bruk på arrende. Väl utgjordes dessa jordbruk i ej obetydlig omfattning av gamla bondgårdar som inköpts för skogstillgångarnas utnyttjande. Men ej sällan hade för detta ändamål helt nya bebyggelser ägt rum på skogarna. I båda fallen hade skogsägarna ofta nedlagt betydande kostnader å arrendeställenas iståndsättande, vilka kostnader merendels ej kunde förräntas genom de ringa arrendebelopp som dessa inbringade.

Beträffande en del orter kunde det visserligen förutsättas, att en jordägare ej behövde räkna med att hans egna arrendatorer annat än i undantagsfall skulle söka sig arbetsförtjänst hos annan. Men förhållandet torde säkerligen ställa sig annor- lunda i orter, där skogsägarna möttes av konkurrens om arbetskraft från industrier eller andra företag, vilka kanske i följd av goda konjunkturer såge sig i stånd att betala avsevärt högre löner än det intensivt bedrivna skogsbruket mäktade bära. Att i dylika fall skogsägaren, därest det förbjödes honom att i arrendeavtalet intaga

förbehåll om arbetsskyldighet, skulle kunna ställas inför den utsikten, att inne- havarna av hans egna arbetarställen ägnade sin från jordbruket lediga tid i annans tjänst, medan han själv saknade arbetskraft för nödiga kulturåtgärder och andra för ett intensivt skogsbruk erforderliga arbeten, tor—de knappast kunna bestridas. Det vore också föga överensstämmande med rättvisa och billighet, om jordägaren — samtidigt med att genom lagstiftningen ålades honom förpliktelser i fråga om ar— rendeställenas underhåll, vilka understundom kunde bliva avsevärt betungande _ skulle betagas den förmån, som vid arrendeupplåtelsen merendels vore för honom av avgörande betydelse, nämligen att kunna från arrendestället påräkna nödig ar- betskraft.

Det ifrågasatta förbudet skulle säkerligen ej heller vara till fördel för arrenda- torerna själva. Ifrågavarande arrendeställen vore nämligen merendels så små, att arrendatorerna för sin utkomst vore nödsakade att söka arbete vid sidan av sitt jordbruk. Det vore då en bestämd förmån för arrendatorerna att kunna få utgöra arrendet genom arbete och att äga säker tillgång till den med överdagsverken förena- de arbetsförtjänsten. De sakkunnigas undersökning hade ej heller givit vid handen att numera hos arrendatorerna funnes en allmän önskan om arbetsskyldighetens av- skaffande. Den opinion i denna riktning, som tidigare framskymtat, torde huvud— sakligen ha haft sin orsak i ett av kristidens säregna förhållanden skapat miss— nöje med grunderna för arbetets värderande. Då ett sammankopplande av arrende- avtal med arbetsskyldighet syntes mycket väl låta sig genomföras utan att därav ur vare sig social eller jordbruksekonomisk synpunkt vore att befara några avse- värda olägenheter, blott förhållandet på ett nöjaktigt sätt reglerades i lagen, ansåge de. sakkunniga att lagstiftarens bemödanden å detta område borde begränsas här- till. ' Missnöjet hos arrendatorerna med den arbetsskyldighet som i arrendeavtalet åla- r des dem torde företrädesvis vara att söka däri, att denna skyldighet ofta värderades efter för arrendatorerna ofördelaktiga grunder. Av utredningen framginge sålunda. såväl att vid de upplåtelser, där arrendet helt eller delvis utsattes att utgå i arbete, legan, beräknad efter de i orten vanliga arbetspriserna, ej sällan ställde sig avsevärt högre per ytenhet än vid de upplåtelser, där den betalades enbart med penningar, som ock att det i stor utsträckning förekomme, att det arbete, som arrendatorerna enligt arrendekontrakten vore skyldiga att utföra mot särskild ersättning, betalades ej obetydligt lägre än annat därmed jämförligt arbete. Väl finge det erkännas, att då dessa arrendatorer i regel kunde påräkna en jämn och säker tillgång till arbete , hos jordägarna, och då de i allmänhet åtnjöte företrädesrätt till arbete framför ." andra arbetare, det icke rimligen kunde fordras, att de priser, som beräknades för arrendatorernas arbete, skulle fullt jämställas med de dagsverkslöner och ackords— i pris, som jordägaren måste betala till tillfälliga arbetare. Och ej heller torde det j höra förbises, att i de fall, däri ersättningarna för arrendatorernas arbetspresta- ! tioner sattes till låga belopp, dessa ofta åtnjöte andra förmåner såsom låga kon- ? tanta arrenden, vedbrand, fria dragare för sitt jordbruk m. m., vilka förmåner | ! r !

understundom uppvägde prisskillnaden. Men även om all hänsyn toges till be- rörda omständigheter, kvarstode det likväl, att vid många arrenden arrendatorernas arbetsprestationer måste anses vara avsevärt underbetalda. Och jämväl i de fall, där vid arrendeavtalets avslutande de i orten brukliga priserna lagts till grund för värderingen av de kontrakterade arbetsprestationerna, torde denna värdering en- ligt utvecklingens vanliga gång, åtminstone vid långvariga arrenden, så småningom komma att stå i visst missförhållande till nämnda priser, merendels till arrendatorns nackdel. Detta måste givetvis för arrendatorn te sig särskilt obilligt, då avgifterna vid de arrenden, där legan utginge enbart i penningar, i regel icke torde ha under- gått en motsvarande förhöjning vid nya upplåtelser. De sakkunnigas förslag vore avsett att undanröja dessa missförhållanden.

12—38857'2.

Åtskilliga av de myndigheter, vilka avgåvo yttranden över jordsakkunnigas förslag, avstyrkte förslaget i förevarande del. Kritiken innefattade bland annat följande synpunkter: Upplåtelse av dagsverkstorp vore närmast att betrakta såsom en avlöningsform inom jordbruket och det större skogsbruket. Visserligen hade dagsverkstorpens antal under senare tid avsevärt minskats, men inom stora delar av landet vore dessa alltjämt talrika. Särskilt vore detta förhållandet i Södermanland, Småland och Västergötland. Torpinsti- tutionen innefattade fördelar både för jordägaren och för brukaren. Dess avskrivning borde därför ej påskyndas. Därest förslaget bleve lag, vore det emellertid fara värt, att de ständiga tvister mellan kontrahenterna, som pris- sättningen å de i arrendeavtalet betingade arbetsprestationerna utan tvivel komme att föranleda, snart skulle få till följd, att jordägarna antingen för- sålde sina torplägenheter eller ock, där så vore möjligt, lade dem i sambruk med huvudgården. Den skötsamme torparen, som förut haft en säker ut- komst på sitt torp, måste, därest han icke kunde få säsongarbete på egen- domen eller bliva statare där, söka sig arbete på annat håll. Hans ställning skulle i regel bliva försämrad och vägen stängas till det självständigare pen- ningarrendet och till egen torva, en väg som nu i regel stode den obemedlade skötsamme jordbruksarbetaren öppen genom övertagande av ett dagsverks- torp. Stora svårigheter måste möta att avgöra vilket pris vid varje tillfälle vore gångbart i orten. Dessa svårigheter vore desto större, som det ej kunde anses rättvist, att priserna vid avtal av förevarande art, varigenom bereddes brukaren en jämn arbetstillgång, utginge efter samma grunder som vid till- fälligt arbete. — Ej heller bleve det möjligt för kontrahenterna att överblicka den ekonomiska innebörden av avtalet, även om detta avsåge endast en kortare tid. En förhöjning av arrendeavgifterna kunde därför befaras följa av bestämmelsernas lagfästande. — Någon egentlig undervärdering av dags- verken förekomme knappast under normala tider. Väl upptoges under- stundom i arrendeavtal torpdagsverken till lägre värde än annat jordbruks- eller skogsarbete, men därvid måste beaktas, att torparen finge utgöra dags- verken hela året om och därför icke kunde fordra lika avlöning som en så- songarbetare, att torparen icke hade full sysselsättning med arbete för sitt eget lilla jordbruk och kunde ha svårt att erhålla annat arbete under de tider, då det egna jordbruket ej påkallade hans arbete, samt att torparen ofta finge åtnjuta en del förmåner, som andra arbetare icke erhölle, såsom vedbrand, fria dragare till sitt jordbruk m. m. Erfarenheten visade även, att dags— verksarrendatorerna ofta redde sig bättre än de arrendatorer, vilka utgjorde legan enbart med penningar.

I den för 1927 års riksdag framlagda propositionen anslöt sig departe- mentschefen till jordsakkunnigas uppfattning, att något förbud mot arrende- avtalets kombinerande med arbetsavtal ej kunde eller borde stadgas. Lag- stiftningens uppgift syntes böra inskränkas till att reglera de särskilda för- hållanden, som genom en dylik kombination kunde uppstå. Beträffande den av jordsakkunniga föreslagna anordningen erinrade departementschefen, att arrendatorn därigenom under vissa omständigheter komme att försättas i en

- Nhon—ur.: -v ..

ganska ogynnsam ställning. Vid en sjunkande lönekonjunktur inom arbets- marknaden komme att av arrendatorn såsom lega utkrävas en större arbets- prestation än som beräknats vid avtalets ingående. För att skydda arrenda— torn mot att hans arbetsprestationer skulle bliva underbetalade vore det icke heller nödigt att gå så långt som till ett förbud mot legans utsättande i arbete. Det vore tillfyllest att i lagen införa vissa bestämmelser genom vilka verkningarna av tillfälliga prisförändringar kunde i skälig mån regleras med hänsyn till arrendeförhållandet. Med utgångspunkt från att den lega som avtalats skulle bestå, borde i lagen icke regleras andra fall än sådana, då efter arrendeavtalets avslutande inträffat en stegring av det pris, som i orten under jämförliga förhållanden vore gångbart för arbete av ifrågavarande slag. I dessa fall borde arrendatorn tillgodonjuta prisstegringen eller med andra ord vara berättigad att uppbära skillnaden mellan ortens pris vid arbetets ut- förande och vid avtalets ingående. — I överensstämmelse med dessa syn- punkter föreslog departementschefen ett stadgande av innehåll, att om det ålåge arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra dagsverken eller annat bestämt arbete och ersättningen härför ej vore i avtalet så bestämd, att den uppginge till det pris som vid arbetets utförande vore under jämförliga för- hållanden i orten gängse, jordägaren skulle vara pliktig, att där detta pris efter avtalets ingående ökats, till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet kunde ha betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen. Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag an- såg sig icke kunna biträda vare sig propositionen eller jordsakkunnigas för- slag och anförde härutinnan följande: Båda förslagen tillgodosåge enbart arrendatorns intresse. Skulle man överhuvudtaget medgiva en jämkning i vad parterna avtalat, syntes en bestämmelse härom icke böra begränsas till de fall, då arbetslönerna vore stadda i uppgång, utan jämväl böra till- lämpas, när konjunkturerna å arbetsmarknaden vore sjunkande. En dylik lagbestämmelse syntes dock utskottet mindre tillrådlig. Tydligt vore att man måste ställa sig betänksam mot att i detta fall, genom att medgiva rubbning av en ersättning varom parterna vid avtalets avslutande enats, avvika från den grundsats som gällde på andra delar av arbetsmarknaden. Dessutom ville utskottet framhålla, att en sådan lagstiftning skulle leda till konsekven- ser, vilka ej minst ur arrendatorns synpunkt vore föga tilltalande. Den hittills tillämpade ordningen hade för arrendatorn medfört den fördelen, att han vid avslutandet av ett arrendeavtal med arbetsskyldighet merendels kunnat med visshet bedöma innebörden och omfånget av de förpliktelser han genom av- talet iklädde sig. Vore legan utsatt i arbete, hade han sålunda vetat att han, när det avtalade arbetet fullgjorts, icke vidare häftade i någon skuld till jord- ägaren för arrendet. Och om legan bestämdes till visst penningbelopp men arrendatorn därjämte tillförbundes att utgöra vissa dagsverken mot en i av- talet bestämd ersättning, hade han som regel kunnat räkna med att betala arrendet med den arbetsförtjänst som i avtalet tillförsäkrats honom. Denna förmån, vilken i synnerhet vid små arrenden, där jordbruket ej gåve något nämnvärt till avsalu, varit särskilt skattad av arrendatorn, skulle genom en

lagbestämmelse av antydd innebörd betagas honom. Ingendera av kontra- henterna skulle vid avslutandet av ett arrendeavtal kunna överblicka de eko- nomiska förpliktelser han därmed iklädde sig.

Åtskilliga ledamöter av utskottet reserverade sig under yrkande om bifall till propositionen i förevarande del.

Sedan kamrarna först stannat i olika beslut, godkändes utskottsutlåtandet efter sammanjämkning.

Den är 1927 införda regeln om rätt för arrendatorn att bekomma skade- stånd i sådana fall, då jordägaren undandrager sig att tillhandahålla arren- datorn arbete, som denne enligt arrendeavtalet är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, har efter lagstiftningens antagande varit föremål för ytterligare bedömande. Därvid har särskilt framställts till övervägande, huruvida icke regelns avfattning borde jämkas, så att därav tydligt framginge under vilka förutsättningar skadestånd skulle tillkomma arrendatorn.

Ifrågavarande regel hade i jordsakkunnigas förslag den lydelsen, att om arrendatorn på grund av avtalet vore skyldig att till jordägaren eller annan utgöra visst antal dagsverken eller annat bestämt arbete än tjänstbarhet av ringa betydenhet, jordägaren skulle, ändå att annorlunda vore avtalat, anses ha utfäst att tillhandahålla arrendatorn arbetet, och att om jordägaren undan- droge sig detta arrendatorn skulle njuta skäligt skadestånd. Till motivering av denna bestämmelse hade de. sakkunniga anfört följande:

Även om arbetsskyldigheten vore i arrendeavtalet till sin myckenhet bestämd, stode det merendels i jordägarens fria skön att inställa eller inskränka densamma. medan arrendatorn vore tvungen att stå till hans disposition. Härigenom öppnades en möjlighet för jordägarna att binda arrendatorerna på ett sätt, som säkerligen i många fall vore mycket oförmånligt för dessa. Särskilt vid bolagsarrenden torde det ej vara ovanligt, att arrendatorn förutom den i penningar utgående legan ålades att mot särskild ersättning utgöra en så stor myckenhet arbete, som han under året rimligtvis kunde orka med vid sidan av sitt jordbruk. Däremot lämnades icke någon garanti, att arrendatorn verkligen finge utföra arbetet. Då arrendatorn vid avtalets avslutande merendels torde ha utgått ifrån att han genom den kontrakte— rade arbetsskyldighetens fullgörande skulle erhålla den arbetsförtjänst han behövde för att kunna betala legan, vore det givetvis ett hårt slag för honom, om arbetet inställdes eller väsentligen inskränktes. När det bleve klart för honom att arbete ej kunde påräknas hos jordägaren, torde det oftast vara för sent för honom att på annat håll erhålla sådant. Och även om jordägaren i god tid givit honom medde- lande om arbetets inställande eller inskränkande, torde det ej sällan ändock möta svårighet för honom att hos annan vinna den arbetsförtjänst, utan vilken han icke kunde reda sig. Det borde nämligen ihågkommas, att här i allmänhet vore fråga om en grupp mindre bemedlade arrendatorer, vilka för sin utkomst vore hänvisade till att vid sidan av sitt jordbruk söka extra förtjänst genom arbete.

Det vore givet, att under en arrendeperiod förhållanden kunde inträffa, vilka nödvändiggjorde en förändring i ett eller annat avseende av en i arrendeavtalet in- tagen bestämmelse om skyldighet för arrendatorn att utgöra vissa arbetsprestatio- ner. Men det vore ingalunda alltid förändrade konjunkturförhållanden eller andra därmed jämförliga omständigheter. som vore bestämmande för jordägaren vid för- ändring eller inskränkning av arbetsskyldigheten. Här öppnade sig en möjlighet

t'

.. -_-—,_._.-m

för jordägaren att utöva ett föga berättigat tvång å arrendatorn. Endast för det fall, att arrendatorn ville gå in på de villkor som erbjödes, anvisades honom arbete. Genom att vägra att anvisa arbete kunde jordägaren lätteligen tvinga en misshaglig arrendator att lämna arrendet. Att jordägarna ej droge sig för att till sin fördel utnyttja den möjlighet att utöva påtryckning å arrendatorerna som sålunda funnes hade erfarenheten visat och hade för övrigt från skogsmannahåll bekräftats. Det kunde givetvis befaras, att detta påtryckningsmedel skulle i ännu större omfattning komma till användning, därest de sakkunnigas förslag, att arbetsskyldighet ej finge åläggas arrendatorn annorledes än mot ersättning efter ortens pris, vunne stats— makternas gillande.

Då det enligt de sakkunnigas mening måste anses rättvist och billigt, att därest i arrendeavtalet intoges förbehåll om skyldighet för arrendatorn att mot ersättning utgöra vissa arbetsprestationer, jordägaren också skulle vara pliktig att tillhanda— hålla arrendatorn arbetet, hade de sakkunniga i enlighet därmed avfattat sitt för- slag. Undandroge sig jordägaren att tillhandahålla arrendatorn arbetet, borde ar— rendatorn vara berättigad till skäligt skadestånd.

Vidkommande utformningen av skadeståndsregeln — vilken vid remissen till lagrådet bibehållits i sak oförändrad — hade en ledamot av lagrådet (jus- titierådet von Seth) yttrat följande:

Vad av jordsakkunniga anförts torde obetingat äga sin giltighet, då arbetets in- ställande eller inskränkande berodde på rent faktiska hinder och det arbete jord- ägaren eventuellt erbjöde i stället för det avtalade vore något så när kommensu- rabelt med detta. Mera tvivelaktig torde däremot saken bliva, om väl icke något egentligt hinder för arbetets utförande inträffat, men detta till följd av ändrade förhållanden förlorat en avsevärdare del av sitt värde för jordägaren och han ej hade annat arbete att erbjuda i stället eller vad han kunde erbjuda, till följd av det avtalade arbetets strängt specificerade art, ej vore i vidare mån jämförligt med detta, än att det gåve arrendatorn en motsvarande inkomst. Även för dylikt fall krävde emellertid billigheten, å ena sidan att jordägaren icke skulle anses ha un- (landragit sig 5111 avtalsenliga skyldighet genom att inställa arbetet samt å andra sidan att jordägaren och arrendatorn borde vara pliktiga att så långt som möjligt tillmötesgå varandra, jordägaren med erbjudande och arrendatorn med antagande av det likvärdiga arbete jordägaren skulle kunna bereda. Denna billighetssynpunkt vunne uppenbarligen ökad betydelse ju längre arrendetiden vore bestämd. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, om ej en jämkning i avfattningen borde göras därhän, att det bleve tydligt uttalat, att rätten till skadestånd skulle inträda, allenast om jordägaren undandroge sig att tillhandahålla arrendatorn arbetet eller, om detta i avsevärd mån förlorat sitt värde för jordägaren, annat för arrendatorn lika för— månligt arbete.

Vidare hade vid 1927 års riksdag vissa motionärer (I: 298 och II: 431) mot- satt sig regeln, enär densamma enligt deras förmenande vore synnerligen svår— beräknelig till sina konsekvenser. Bland annat hade dessa motionärer uttalat tvekan, huru regeln skulle tolkas i sådana fall, då skogsarbeten måste instäl- las på grund av stark konjunkturförsämring eller emedan strejk rådde vid flottleden. Emellertid hade under riksdagsbehandlingen icke vidtagits annan ändring i lagtexten än att däri utsatts, att jordägaren undginge skadestånds- skyldighet, om han kunde tillhandahålla arrendatorn annat lika förmånligt arbete.

Enligt det lagförslag som år 1931 avlämnades av sociala jordutredningen

skulle skadeståndsregeln erhålla den lydelsen, att om jordägaren undandra- ge sig att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet vore skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, och detta skedde av annan anledning än förändrade förhållanden i fråga om bärig- het eller drift av rörelse, för vilken arrendatorns arbete varit avsett, eller där- med jämförlig omständighet, arrendatorn skulle njuta skäligt skadestånd. Härutöver upptog sociala jordutredningen i sitt förslag vissa bestämmelser om uppsägningsrätt för arrendatorn. Arrendatorn skulle, därest jordägaren ej tillhandahölle honom arbete, som arrendatorn enligt avtalet vore skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, äga rätt att upp- säga avtalet till upphörande å nästa eller därpå följande fardag. Ville arren— datorn uppsäga avtalet, skulle han giva det jordägaren till känna senast två månader före den fardag, då han hade för avsikt att avträda arrendet. Om ej jordägaren inom en månad efter det han mottagit säd-ant meddelande till- kännagivit för arrendatorn att han ej ville därmed åtnöjas, skulle så anses som om jordägaren godkänt uppsägningen. Arrendatorns uppsägningsrätt skulle, liksom hans rätt till skadestånd, ej kunna uteslutas genom förbehåll i kontraktet.

Till motivering av dessa bestämmelser anförde sociala jordutredningen bland annat följande:

Utredningsmännen hade — med stöd av sina iakttagelser beträffande verkning— arna av 1927 års lagstiftning — funnit det önskvärt, att jämkningar vidtoges i lag- stiftningen i syfte att ernå, dels att dess bestämmelser icke skulle utgöra en särskild anledning för bolagen att inom den närmaste tiden i ökad omfattning skrida till försäljningar av sina arrendegårdar, dels att bolagen skulle anse sig kunna bibe— hålla sitt förutvarande ekonomiska system med kombination av arrende- och ar- betsavtal, dels att anledningarna till dispens skulle i största möjliga utsträckning bortfalla.

Den bestämmelse, som framför andra torde ha medverkat därtill att 1927 års arrendebestämmelser på många håll icke kommit i tillämpning, vore den i 7 % allmänna arrendelagen stadgade skyldigheten för jordägaren att utgiva skadestånd till arrendatorn. Av jordsakkunnigas motivering för denna bestämmelse fram- ginge, att densamma närmast avsetts .för de fall, då jordägaren underläte att giva arrendatorn avtalat arbete för att såmedelst öva ett icke berättigat tvång å honom, till exempel för att tvinga honom att lämna arrendet. Även under riksdagsbehand- lingen hade dessa synpunkter blivit beaktade. Sålunda hade sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet framhållit att det torde vara uppenbart, att om jord— ägaren utan eget förvållande bleve förhindrad tillhandahålla arrendatorn arbetet, någon skadeståndsskyldighet ej kunde ifrågakomma.

Otvivelaktigt vore det med billighet och rättvisa överensstämmande att, därest arrendatorn i arrendeavtalet ålades visst arbete till jordägaren, denne också borde vara skyldig att tillhandahålla arrendatorn arbetet. Undandroge sig jordägaren detta, hade ju en av de väsentliga förutsättningarna för arrendeavtalet bortfallit. Den rätt att i dylikt fall erhålla skadestånd av jordägaren, som den nuvarande la- gen tillförsäkrade arrendatorn, hade emellertid, enligt vad utredningsmännen er- farit, på många håll missuppfattats. På grund av lagtextens knapphet syntes sär— skilt bolagen ha kommit till den uppfattningen, att skadeståndsskyldigheten vore betydligt mera omfattande än vad ovan angivits. Enligt utredningsmännens me- ning torde det därför vara erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva, att arren—

datorns rätt till skadestånd ej inträdde då förändrade förhållanden i fråga om bärighet eller drift av rörelse, för vilken arrendatorns arbete varit avsett, eller där- med jämförlig omständighet föranlett jordägaren att icke tillhandahålla arrenda— torn arbete av den beskaffenhet som avtalats eller annat för arrendatorn lika för- månligt arbete.

Utredningsmännen ansåge sig därjämte böra föreslå, att i lagen jämväl infördes rätt för arrendatorn att uppsäga arrendet, därest jordägaren ej tillhandahölle ar- rendatorn arbete, som denne enligt avtalet vore skyldig utgöra, eller annat för ar- rendatorn lika förmånligt arbete. Detta förslag medförde, att arrendatorn vid sidan av rätten till skadestånd skulle kunna göra gällande en rätt till uppsägning av arrendet. En dylik förening av rätt till skadestånd och till uppsägning före- komme även i andra arrendelagens stadganden och för en sådan anordning kunde i detta fall särskilda skäl anföras. Men icke varje minsta brist i lämnande av arbete borde medföra rätt för arrendatorn att erhålla skadestånd eller uppsäga av- talet. I detta hänseende borde vad som stadgades i 7 % fjärde stycket äga giltig- het även med avseende å arrendatorns rätt att uppsäga avtalet, d. v. s. att ett undandragande från jordägarens sida att låta arrendatorn fullgöra kontraktsenligt avtalad skjutsning, vedhuggning eller därmed jämförlig tjänstbarhet icke kunde, där den vore av ringa betydenhet, medföra rätt för arrendatorn vare sig till skade- stånd eller till uppsägning av avtalet. Alldenstund vissa svårigheter understund- om skulle kunna uppstå för arrendatorn att redan under det arrendeår, under vilket han icke fått det kontraktsenliga arbetet, bestämma sig för uppsägning, hade det ansetts lämpligt föreskriva att arrendatorn finge behålla denna uppsägningsrätt under ytterligare ett år. Uppsägningen syntes böra ske minst två månader före den fardag, då arrendatorn hade för avsikt att avträda arrendet. Med hänsyn till nödvändigheten för jordägaren att erhålla viss frist för anskaffande av ny arren- dator, torde kortare uppsägningstid icke lämpligen kunna ifrågakomma. Det hade vidare synts utredningsmännen lämpligt att införa ett stadgande som innebure, att därest jordägaren ej inom en månad efter det han från arrendatorn mottagit meddelande om uppsägning tillkännagivit för denne att han ej ville godkänna upp- sägningen, han skulle vara sin talan mot arrendatorn för avtalets hävande för- lustig. För arrendatorn kunde det nämligen vara av väsentlig betydelse att före avflyttningen ha kännedom om den ståndpunkt jordägaren intoge till uppsäg- ningen.

Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som avgåvo yttranden över sociala jordutredningens förslag, lämnade förslaget i nu berörda delar utan erinran eller funn-o detsamma böra i princip godkännas.

Beträffande skadeståndsbestämmelsen ifrågasatte vissa myndigheter, hu- ruvida densamma överhuvudtaget borde bibehållas.

Sålunda anförde länsstyrelsen i Stockholms län bland annat följande:

Länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida med det föreslagna förtydligandet vun— nes vad som åsyftades, nämligen större villighet hos de jordägande bolagen att i arrendeavtalen intaga skyldighet för arrendatorerna att utföra arbetsprestationer. Med den stora tillgång på arbetskraft som nu förefunnes kunde bolagen utan att behöva ikläda sig särskilda förpliktelser angående tillhandahållande av arbete till- godose sitt behov av arbetskraft. För sin del ansåge länsstyrelsen att det borde tagas i övervägande, om icke skadeståndsplikten helt och hållet borde slopas och endast bibehållas en rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet, då arbetet icke en- ligt avtalet tillhandahölles. Härigenom torde en möjlighet hållas öppen, att i avtalen intoges bestämmelser om arrendes fullgörande med arbetsprestationer.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrade: Länsstyrelsen delade uppfattningen att den föreslagna bestämmelsen angående undantag från skadeståndsskyldigheten icke kunde anses betryggande ur jordägare— synpunkt. Bolagen skulle anse tillämpningen av en sådan bestämmelse alltför osäker och därför undvika arrendeavtal i förening med arbetsavtal för så lång tid som 15 år. Det kunde framhållas att under en lågkonjunktur, då det för arren— datorn måste synas särskilt önskvärt att få fullgöra arrendet med arbete i stället för med kontant betalning, jordägaren svårligen skulle medgiva ett sådant kombi— nerat avtal, emedan han, om konjunkturen förbättrades, skulle ha ännu svårare än eljest att visa, att han skäligen borde vara fri från sin arbetsgaranti i förhållande till arrendatorn. Om även den nuvarande skadeståndsbestämmelsen finge tolkas så, att jordägaren kunde freda sig från skadeståndsanspråket genom att bevisa. att underlåtenheten att tillhandahålla arbete icke skäligen borde föranleda skade- stånd, skulle det föreslagna stadgandet ej heller materiellt medföra någon förbätt- ring för jordägaren. Till avfattningen vore det så otydligt, att ändringen knap- past kunde göra jordägaren mera benägen att åtaga sig arbetsgarantien, Ville man bibehålla en femtonårig arrendetid såsom det normala och tillika hålla möjligheten öppen, att arrendet finge utgå i form av arbetsprestationer, syntes därför en annan utväg böra väljas. I sådant avseende ville länsstyrelsen föreslå, att skadestånds— plikten borttoges samt att arrendatorn till sin säkerhet, om jordägaren bruste i skyldigheten att tillhandahålla arbete, erhölle rätt att uppsäga avtalet.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskctt, som ansåg att den föreslagna lagändringen icke komme att få till följd en åter- gång till de förhållanden som varit rådande före 1927 års lagstiftning, fann det på grund härav likgiltigt, om ändringen vidtoges eller icke. Härutinnan anfördes bland annat:

Den nuvarande bestämmelsen om skadeståndsskyldighet för jordägaren syntes ha praktisk betydelse huvudsakligen i fråga om arrendegårdar och torp på skogs- egendomar, där arrendatorns arbetsskyldighet avsåge utförande av skogsarbete ål jordägaren. Beträffande dylikt arbete inträffade det ej sällan, att jordägaren av någon anledning kunde behöva inställa, minska eller förflytta detsamma. Orsaken härtill kunde vara förändringar i marknadsläget för olika skogsprodukter, stille- stånd på grund av strejk, eldskada eller dylikt i de industrianläggningar, s)m kon— sumerade ortens virkesproduktion, strejker vid de transportanläggningar å vilka virket utfraktades m. m. Med hänsyn till lagbestämmelsens avfattning hade skogs— ägarna befarat, att de vid arbetsinställelswer på grund av konjunkturföräzldringar skulle kunna bliva skadeståndsskyldiga till sina arrendatorer. För undvikande av detta hade de tämligen allmänt valt utvägen att i nya arrendeavtal helt stryka ar- betsskyldigheten. Bestämmelsen om skadestånd hade sålunda fått till fjljd, att arrendatorerna mist den förtursrätt till skogsarbete, vilken automatiskt följde med den kontrakterade arbetsskyldigheten. Detta hade varit till arrendatorernas skada, ty skogstrakternas arrendatorer kunde knappast försörja sig på sina jordbiuk utan behövde mer än väl fyllnadsförtjänster genom skogsarbete. Den av sociala jord- utredningen föreslagna kompletteringen av lagtexten kunde givetvis allid vara till gagn på det sätt, att den bättre klarlade lagens innebörd. Men utskotttt trodde för sin del icke, att detta senkomna förtydligande komme att kunna he_da eller tillbakavända den utveckling som ägt rum. När skogsägarna efter 1927 års lag— ändring hade börjat övergiva systemet med arbetsskyldighet, hade de tämligen funnit, att denna icke för dem medfört några väsentliga fördelar som de nu för- lorade men väl många besvärande osäkerhetsmoment. De hade vidare fmnit, att tillgången på skogsarbetare i öppna marknaden vore så riklig, att man iigalunda

; i t !.

4 _ 4'——_———-r—.v_A—T

längre behövde genom förbehåll i arrendekontrakten, vilka städse kunde befaras orsaka stridigheter, på förhand tillförsäkra sig arbetskraft.

Från vissa håll uttalades att den föreslagna bestämmelsen icke vore till- räckligt tydlig, varav följde otrygghet på grund av den ovissa utgången av eventuella rättstvister. Sålunda gjorde jordbrukskommissionen i Uppsala län bland annat följande erinringar:

Den föreslagna bestämmelsen om undantag från skadeståndsskyldigheten torde icke ur jordägaresynpunkt anses betryggande eller innebära garanti emot tvånget att hålla improduktiva eller förlustbringande arbeten i gång. Svårigheten att kon- statera, om och när förändrade förhållanden i fråga om bärighet eller drift skulle anses ha inträtt, gjorde att frågan om jordägarens skadeståndsskyldighet eller be- frielse därifrån alltid torde komma att bedömas olika av arbetsgivare och arbets- tagare. Även för en domstol torde ett ståndpunktstagande i en dylik fråga stöta på mycket stora svårigheter, särskilt då det gällde gränsfall. Det funnes därför anledning förmoda, att flertalet jordägare skulle undvika att träffa kombinerade arrende- och arbetsavtal, vilket annars på många håll ansetts praktiskt och för båda parterna förmånligt.

Lantbruksstyrelsen yttrade:

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande vore de olägenheter, som ansetts följa av den långa arrendetiden, egentligen att hänföra till de särskilda arbetsavtal, som intagits i eller förbundits med arrendeavtalet. Där arrendeavgiften vore fastställd att utgå i form av arbetsprestationer, undvekes de komplikationer som eljest upp- stode, när jordägaren hade svårt att tillhandahålla lämpligt arbete. Någon skade— ståndsskyldighet kunde givetvis i sådana fall icke ifrågakomma, alldenstund jord- ägaren, där han icke utnyttjade den stadgade arbetsskyldigheten, icke kunde av arrendatorn fordra någon annan motprestation. Detta förhållande syntes lant- bruksstyrelsen bestyrka riktigheten i den av styrelsen vid avgivande av tidigare yttranden i arrendelagstiftningsfrågan städse framförda uppfattningen om lämplig- heten att för vissa slag av mindre arrenden alltjämt möjliggöra den av ålder bruk- liga arbetsprestationen såsom form för erläggande av arrendelega. Då emellertid arbetsavtalet av olika anledningar i stor utsträckning kommit att ersätta de gamla arbetsarrendena och ansvarsskyldighet från jordägarens sida lagstadgats, där denne icke tillhandahölle arrendatorn avtalat arbete, funne lantbruksstyrelsen det rätt och skäligt, att denna ansvarsskyldighet begränsades på sätt sociala jordutred— ningen avsett. På denna punkt syntes också full enighet råda inom hushållnings- sällskapens förvaltningsutskott, om också saken på ett och annat håll icke till- mätts någon större betydelse. Såvitt lantbruksstyrelsen rätt fattat sociala jord- utredningens förslag, hade avsikten därmed varit att befria jordägaren från an- svarsskyldighet, där bristande arbetstillgång berodde av förhållanden varöver jord- ägaren icke kunde råda. Det förefölle emellertid styrelsen tveksamt, huruvida den föreslagna formuleringen fullt tillgodosåge denna synpunkt. Vad ett förvaltnings- utskott anfört därom, att en så viktig omständighet som arbetstvist borde nämnas bland dem, vilka skulle konstituera befrielse från följden av att ingånget avtal ej kunde hållas, syntes styrelsen värt beaktande. Skulle en juridisk tolkning av sociala jordutredningens förslag till lagtext icke befinnas medföra ansvarsfrihet för jordägaren, där arbetsbrist förorsakats av följderna utav arbetstvister eller där arrendator själv kunde anses vara helt eller delvis vållande till att avsett arbete icke kunnat tillhandahållas honom, funne sig lantbruksstyrelsen böra föreslå, att lagtexten finge den tydligare utformning som nämnda förvaltningsutskott före- slagit.

Vad härefter angår den av sociala jordutredningen föreslagna uppsägnings- rätten för arrendatorn uttalade Sveriges skogsägareförbund, att bestämmel- serna härom saknade praktisk betydelse. Arrendatorernas egna uttalanden, bestyrkta av deras motvillighet att friköpa arrendegårdarna samt deras öns- kan att kvarbliva som arrendatorer, visade att bolagsarrendena i allmänhet vore så förmånliga, att arrendatorerna ej hade någon önskan om extra upp- sägningsrätt. Även Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvalt- ningsutskott fann uppsägningsrätten opåkallad och anförde härom bland an- nat följande:

De föreslagna bestämmelserna syntes avse huvudsakligen bolagsarrendatorerna i skogsbygderna. Något behov eller någon önskan att kunna komma ifrån sina arrendeavtal förefunnes icke hos dessa arrendatorer, vilka dessutom enligt 2 kap. 46 % nyttjanderättslagen hade uppsägningsrätt vart femte år. Bolagsarrendena an— såges numera allmänt på grund av arrendelagens många stadganden till arrenda- torernas förmån vara så fördelaktiga, att arrendatorerna icke ville vare sig friköpa sina jordbruk eller eljest frånträda dem. Sociala jordutredningens egna, i dess be- tänkande publicerade utredningar visade tydligt, att uppsägning från jordägarnas sida praktiskt taget icke förekomme samt att arrendatorerna själva sade upp ar- rendena endast då speciella anledningar såsom hög ålder, sjukdom, emigration, annan verksamhet eller dylikt förelåge, I övrigt syntes erfarenheten numera giva vid handen, att arrendatorerna kände sig trygga a sina gårdar och icke önskade byta. En på grund av konjunkturförändring inträdd minskning i tillgången för dem på skogsarbete torde näppeligen rubba deras inställning och önskningar i detta hänseende, ty de visste och förstode säkerligen väl, att en sådan konjunktur- försämring och arbetsminskning träffade ej blott deras egen jordägare utan i lika mån ortens övriga jord- och skogsbruk samt kanske hela landets. De hade då intet att vinna på en flyttning.

I ett flertal yttranden förordades längre uppsägningstid än vad sociala jord— utredningen föreslagit. Från ett håll framhölls att uppsägningsrätt icke borde tillkomma arrendatorn i sådana fall, då han bevisligen medverkat till att jord— ägaren hindrats att fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla arbete.

Arrende- Över nära nog hela vårt land förekommer det och är på sina håll mycket utredning” vanligt, att arrendatorerna för sin utkomst äro hänvisade att ägna sig åt särskilt förvärvsarbete vid sidan av jordbruksdriften. En annan sida av detta förhållande är att jord upplåtes på arrende i syfte att jordägaren där— igenom skall kunna påräkna nödig arbetskraft i sin egen näring. Arrenda- torerna intaga sålunda ofta den dubbla ställningen av jordbrukare och ar- betare. Härav följer ett faktiskt samband mellan nyttjanderätts- och arbets- förhållande, som har sin givna betydelse, alldeles oavsett huruvida själva arrendeavtalet förbundits med arbetsskyldighet för arrendatorn eller icke. Vid en reform av arrendelagstiftningen torde i följd härav uppmärksamheten icke böra begränsas till de i rättslivet förekommande fall, där arrendeavtalet tillika har karaktären av arbetsavtal eller där eljest nyttjanderätten juridiskt kombinerats med arbetsskyldighet. Det synes påkallat att upptaga till be- dömande den ekonomiska och sociala realitet, vars innebörd nyss antytts och som har vida större räckvidd än vad förekomsten av formellt kombinerade arrende- och arbetsavtal låter förmoda.

På sätt närmare utvecklats i inledningen till detta betänkande har den särskilda driftsform inom jordbruket, vilken där betecknats såsom gods- systemet, sedan äldsta tid kännetecknats därav, att jordägaren begagnat sig av nyttjanderättsupplåtelser såsom ett medel att erhålla den för huvudgår- dens jordbruk erforderliga arbetskraften. Sålunda har utbildats en speciell typ av arrendeställen — det 5. k. dagsverkstorpet — där enligt arrendeavtalet legan huvudsakligen eller uteslutande är utsatt i dagsverken. Ehuru dags- verkstorpen särskilt under de senaste decennierna starkt minskat i antal sam- tidigt som de fått en alltmer minskad användning som arbetskraftkälla för huvudgårdarna, är ifrågavarande form av utarrendering alltjämt av bety- delse i vissa delar av landet. Detta gäller särskilt Västergötland och Små- land. Såsom ytterligare framgår av svaren på den av arrendeutredningen verkställda enquéten, förekomma dagsverkstorp i viss utsträckning jämväl inom övriga mellansvenska jordbruksbygder. I nordligare delar av landet, i Skåne, liksom ock, genom utvecklingen på sista tiden, i Halland, torde däremot systemet med dagsverkstorp vara i det närmaste avskrivet.

Den arbetsskyldighet som åvilar en dagsverkstorpare är merendels icke begränsad till fullgörandet av de dagsverken —— de 5. k. arrendedagsverkena eller fria dagsverkena — som utgöra legan för torpet. Ofta åligger det tor- paren att härutöver fullgöra vissa s. k. överdagsverken mot kontant ersätt- ning. Denna skyldighet är emellertid av växlande innebörd. Ibland innehål- ler själva arrendeavtalet föreskrift om att överdagsverken skola utgöras till ett visst bestämt pris, vanligen lägre än arbetspriset i den allmänna mark- naden. I andra fall åter stadgar arrendeavtalet allenast att dylika dagsver- ken skola fullgöras, under det att frågan om priset härför regleras genom fristående avtal, vilka vanligen torde baseras på allmänna marknadens pris. Slutligen förekommer jämväl att överdagsverkena sakna varje formell an— knytning till själva arrendeavtalet. I så fall torde desamma regelmässigt be- talas efter marknadspriset. Dock finnes även med denna anordning möj— lighet att fixera dagsverkspriset för viss längre tid, exempelvis för hela ar- rendetiden.

Efter hand som systemet med dagsverkstorp övergivits, ha torpen —— i den mån de överhuvudtaget bibehållits såsom särskilda brukningsdelar _ ut— arrenderats mot lega i penningar. Denna övergång till kontantarrende har emellertid icke inneburit, att torparnas arbetsskyldighet i lika stor omfatt- ning kommit att upphöra. Systemet med kontantarrende hindrar givetvis icke, att i själva arrendeavtalet göres förbehåll om arbetsskyldighet eller att i särskild ordning träffas arbetsavtal mellan jordägaren och arrendatorn. Denna möjlighet synes ha anlitats i stor utsträckning. Beträffande prissätt- ningen å de dagsverken som sålunda kunna förekomma — och vilka gemen- ligen torde benämnas överdagsverken även såvitt de motsvara legans belopp — gäller vad nyss anförts i fråga om överdagsverken vid de egentliga dags- verkstorpen.

För att härefter övergå till den stora grupp av arrendatorer, vilkas arbets- kraft utnyttjas inom det med industrien förbundna skogsbruket, har tydligen

utvecklingen här haft ett annat förlopp än det som nyss skildrats. Upp- komsten av ifrågavarande arrenden _— till största delen bolagsarrenden — sammanhänger med den under 1800-talet påbörjade exploateringen av lan- dets skogar och med den under innevarande århundrade fortskridande ra- tionaliseringen av skogarnas skötsel. Emellertid har utvecklingsgången va— rit ganska olika inom skilda landsdelar. Förhållandena ha naturligtvis även påverkats av den sociala arrendelagstiftning, vilken i skilda etapper gjorts tillämplig på en stor del av de arrenden varom nu är fråga.

V ad angår Norrland och övre Dalarna har skogsarbetet intill senaste tid huvudsakligen varit koncentrerat till de under vintertiden bedrivna avverk- ningarna. Vid dessa ha bolagens arrendatorer i likhet med övrig ortsbefolk— ning regelmässigt haft sysselsättning. I följd av arbetets säsongmässiga ka- raktär och förhållandena i övrigt har i dessa delar av riket icke framträtt någon starkare tendens att råttsligen förbinda arrendeavtalen med arbets— skyldighet. Arrendatorernas arbetsförhållanden ha sålunda i allmänhet reg- lerats genom särskilda avtal, och för ersättningens bestämmande torde ar- betspriset i den allmänna marknaden i regel ha varit avgörande.

I mellersta Sverige, där skogsbrukets utveckling delvis betingats av sam- bandet med järnindustrien, blevo däremot kombinerade arrende- och arbets- avtal vanliga, ett förhållande som i viss mån torde ha berott på industriens behov av arbetskrafter för tillverkningen av träkol. Emellertid fick syste— met med dagsverkstorp icke någon större. utbredning. Det vanliga var att legan utsattes i penningar samtidigt som kontrakten ålade arrendatorerna att fullgöra viss arbetsskyldighet mot kontant ersättning. Denna ersättning var ibland fixerad i själva kontraktet; vanligare var dock att ersättningen an- gavs i en till kontraktet fogad prislista eller i särskilt arbetsavtal. Arbets- skyldigheten kunde vara bestämd i vissa dagsverken (mans- och kördags- verken). I stor omfattning, särskilt med avseende å kolningen, uttogs emel- lertid arbetsskyldigheten i form av ackordsarbeten.

Efter hand som skogsbruket i mellersta Sverige utvecklades till en mera intensiv och rationell skogsvård förändrades jämväl behovet av arbetskrafter. Åtskilliga arbeten i skogen måste utföras på våren och sommaren, således under en tid då tillgången på arbetskraft i allmänhet var knapp. Samtidigt inställde sig ökade krav på yrkeskunnighet hos dem åt vilka dessa arbeten skulle anförtros. I följd härav uppkom bland de större skogsägarna ett star- kare intresse att tillförsäkra sig om en fast stam av dugliga skogsarbetare, vilka kunde påräknas för arbete i skogen året runt. Det ansågs lämpligt att åt dessa skogsarbetare, vilka borde vara bosatta ute i skogarna, upplåta bostads- lägenheter med tillhörande mindre åkerareal. Merendels skedde denna bosätt- ning å de mindre jordbrukslägenheter, som stodo till förfogande; i andra fall åter anlades nya lägenheter genom kolonisation. Dessa skogsarbet-arejord- bruk skilde sig väsentligen från den äldre typ av arrendelägenheter (s. k. köra- reställen eller hästtorp), varå kunde födas dragare för utförande av skogs- körslor. _De flesta hade icke större areal i åker och äng än som erfordrades för att föda en eller ett par kor (s. k. huggareställen). I fråga om dessa

mindre ställen skedde upplåtelsen ej sällan i annan form än genom skriftliga arrendeavtal. Flerstädes utbildade sig den praxis, att huggarestållena upp- lätos genom hyreskontrakt eller genom muntliga avtal av mera obestämd karaktär.

Genom 1927 års lagändringar kom det stora flertalet av körareställena att hemfalla under den sociala arrendelagstiftningen, varemot huggareställena i allmänhet underskrida den stadgade minimiarealen av fyra hektar. Reformen medförde till en början vissa svårigheter sammanhängande därmed, att den femtonåriga minimiarrendetiden blev gällande för ifrågavarande arrenden över hela landet samtidigt som skadeståndsskyldighet i viss utsträckning ålades jordägarna vid underlåtenhet att tillhandahålla arbete som föreskrivits i arrendeavtal. Såsom närmare utretts i sociala jordutredningens betänkande föranleddes bolagen att i viss utsträckning avveckla arrendesystemet och för- z sälja fastigheterna. Beträffande en mängd arrendegårdar övergavs anord- 5 ningen med kombinerade arrende- och arbetsavtal, och det blev regel att

arrendatorernas arbetsförhållanden ordnades genom separata avtal. Dock ' ville bolagen om möjligt bibehålla arbetsskyldigheten i arrendekontrakten i ; |

fråga om sådana ställen, i allmänhet körareställen, vilkas innehavare sedan gammalt plågat kola åt jordägaren. I sådant syfte försöktes olika utvägar. Dispens från den femtonåriga arrendetiden söktes och beviljades i en mängd fall. Stundom framkonstruerades speciella avtalstyper, som möjliggjorde ett kringgående av lagens regler. Till dylika åtgärder voro arrendatorerna, som under då rådande depressionstid voro angelägna att bevara sin företrädesrätt till arbete, ofta villiga att medverka. I stort sett blev emellertid resultatet att arrendeavtalen ej längre upptogo förbehåll om arbetsskyldighet för arrenda- torn. Denna utveckling har av skilda orsaker icke varit begränsad till så— dana arrendeställen, vilka hemfalla under den sociala arrendelagstiftningen. Även i fråga om huggareställena synes anordningen med kombinerade av- tal under senare år ha gått tillbaka. I och med införandet av separata arrende- och arbetsavtal har prissätt- ningen på arrendatorernas arbete i större omfattning kommit att anpassas ; efter de växlande marknadslägena. Arrendatorerna torde sålunda i icke ovä- Ff sentlig grad ha åtnjutit fördel av de stigande konjunkturer som under senare 3 år varit rådande inom skogsbruket. Emellertid har även den nu nämnda an- ordningen inneburit möjlighet för jordägaren att för längre tid fastlåsa ar- betspriserna vid ett visst läge. Sålunda lära vissa större jordägare tillämpa den praxis, att vid antagandet av en arrendator två skriftliga kontrakt upp— , rättas avseende samma tidrymd, nämligen ett arrendekontrakt, enligt vilket & arrendesumman skall betalas kontant, samt ett arbetsavtal, däri arrendatorn [ åtager sig att utföra vissa arbetsprestationer efter pris som bestämmes för hela _ arrendetiden. Beträffande prissättningen är sålunda arrendatorn i dylikt fall icke bättre ställd än om ersättningen för arbetet varit fixerad i arrende- kontraktet. Hans ställning är även direkt försämrad såtillvida, att jordäga- ren med sagda anordning icke lärer vara skyldig att utgiva skadestånd vid underlåtenhet att tillhandahålla det avsedda arbetet.

Inom det arrendesystem som hör samman med skogsbruket äro sålunda förhållandena delvis olika dem, som råda vid arrenden där arrendatorn ut- för jordbruksarbete åt jordägaren. Många arrendatorer intaga en mellan- ställning, i det att de under sommaren arbeta inom jordbruket men under vintern inom skogsbruket. På en del håll finnas även arrendatorer, vilka utföra förvärvsarbete inom den egentliga industrien.

Såsom förut lämnad redogörelse i viss mån antyder, har arrendatorernas dubbelställning såsom jordbrukare och arbetare skapat problem, som ha en mycket vidsträckt innebörd och vilkas lösning är förenad med åtskilliga svårigheter. Dessa problem gestalta sig rätt olika vid de skilda typer av ar- renden för vilka nyss redogjorts.

Vad först angår de egentliga dagsverkstorpen, synes det otvivelaktigt, att bland arrendatorerna sedan länge rått en bestämd opinion mot denna form av arrende. Missnöjet torde delvis ha sin rot i förhållanden, vilka samman- hänga med bristande kontroll över de till skydd för arrendatorerna givna lagbestämmelsernas tillämpning. Ännu förekomma fall, där arrendatorn enligt avtalet har att på jordägarens tillsägelse — s. k. budning —— utgöra överdagsverken till obestämt antal, mot ersättning som ligger väsentligt lägre än de allmänna arbetsprisen. Men även bortsett från sådana olagliga och mot arrendatorn obilliga kontraktsvillkor — vilka i äldre tid torde ha varit den huvudsakliga anledningen till att systemet med dagsverkstorp kommit i vanrykte —— torde ifrågavarande arrendetyp vara förbunden med vissa olä- genheter, som förklara att innehavet av dagsverkstorp i allmänhet uppfattas såsom mindre eftersträvansvärt.

Det har visat sig att en i arbete utsatt lega merendels bibehålles oförändrad under en lång följd av år utan hänsyn till de förändringar, som arbetspri- sen undergå i öppna marknaden. Den höjning av arbetslöner, som i stort sett försiggått under innevarande århundrade, har icke i rimlig omfattning kommit dagsverkstorparna tillgodo; deras arbetsskyldighet år ej sällan den- samma, som den var för flera årtionden tillbaka. I en av Svenska lantarbets- givarnes eentralförening utarbetad Promemoria om dagsverkstorp och torp- arrenden nämnes såsom ett icke ovanligt exempel, att tre dagsverken per vecka skola utgöras för ett torp om 6 tunnland åker, en lega som med be- räkning av d—agsverksvärdet efter senaste allmänna kollektivavtal skulle mot- svara cirka 129 kronor per tunnland. Verkställda undersökningar under åren 1923 och 1924 ha påvisat fall, där arrendet för dagsverkstorp efter dåtida dagsverkspriser uppgått till 150 kronor eller mera per tunnland åker. Arren- deutredningen har ock för sin del under sin studieresa konstaterat, att legan för dag5verkstorp, beräknad efter de i orten vanliga arbetspriserna, meren- dels är betydligt högre per ytenhet än vid de arrendeupplåtelser, där legan är utsatt i penningar. Även med den på vissa håll intagna ståndpunkten, att arrendedagsverken böra taxeras något lägre än sådant arbete som utföres av statare eller daglönare, framstår det såsom uppenbart, att arrendatorernas arbetsprestationer i många fall avsevärt undervärderas. Nackdelarna för

arrendatorerna framträda givetvis ytterligare, i den mån även överdagsverken skola utgöras mot ersättning som understiger det i orten gällande fria arbets- priset.

En alltför omfattande arbetsskyldighet torde därjämte, även oavsett under- värderingen av arbetet, vara ägnad att medföra menliga verkningar. Den frammanar lätt hos arrendatorerna en känsla av tvång och osjälvständighet. som gör dem mindre skickade såväl att med framgång driva det egna jord- bruket som att fullgöra arbetet hos jordägaren. Den är ofta upphovet till missämja mellan jordägare och arrendatorer och bidrager även annorledes till vantrivsel och missnöje. Dessa psykologiska återverkningar framträda desto starkare, i den mån socialpolitiska åtgärder genomföras till skydd för lantarbetarna utan att dock kunna nå den speciella kategori varom nu är fråga. I sådant hänseende har bland annat framhållits, att lantarbetstidslagen icke bereder samma möjlighet för dagsverkstorparna som för andra arbetare att vinna inskränkning av arbetet på lördagar och helgaftnar.

Från jordägarnas sida torde en lagändring, innebärande förbud mot legans utsättande i arbete, icke behöva möta större betänkligheter. Såsom förut nämnts ha dagsverkstorpen under de senaste decennierna starkt minskat i antal, och detta beror säkerligen delvis därpå, att ifrågavarande system även bland jordägarna kommit att uppfattas såsom mindre tidsenligt. Det må visserligen vara riktigt att systemet, där det ännu tillämpas, utgör ett medel för jordägaren att försäkra sig om nödig arbetskraft till huvudgårdens jord- bruk. En övergång till kontantarrende medför emellertid icke, att jordägaren ! kommer att sakna möjlighet att bereda sig en dylik säker tillgång till arbets- kraft. I arrendeavtalet kan göras förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utgöra erforderliga dagsverken emot ersättning i penningar. Denna an- ordning har även förordats i omförmälda, av Svenska lantarbetsgivarnes centralförening utarbetade promemoria.

Väl torde det med viss sannolikhet kunna antagas, att systemet med dags- L verkstorp, även utan ingripande från lagstiftarens sida, är dömt att med tiden helt försvinna. Emellertid synes rimlig hänsyn till arrendatorernas befogade önskemål motivera, att övergången till kontantarrende icke förblir beroende av att frivilliga uppgörelser i sådant syfte ingås. I likhet med jordkom- missionen och jordsakkunniga har sålunda arrendeutredningen kommit till det resultatet, att i lagen bör stadgas förbud mot legans utsättande i arbete.

I överensstämmelse med vad nyss blivit förutsatt torde möjligheten för jordägaren att tillförbinda arrendatorn att utgöra arbete mot ersättning i pen- ningar alltjämt böra bibehållas. Arrendeutredningen befarar nämligen, att ett förbud mot att på dylikt sätt sammankoppla arrende- och arbetsavtal skulle kunna få mindre gynnsamma verkningar särskilt i fråga om det större jordbrukets tillgång på nödig arbetskraft. Vad beträffar skogsbruket har det visserligen _ såsom förut nämnts —— visat sig, att skogsägarna i stor om- fattning frångått systemet med kombinerade avtal. Denna omständighet, vilken till stor del måste tillskrivas inverkan av 1927 års lagstiftning, mot-

säger emellertid icke, att det även för skogsägarna torde vara önskvärt att kunna avsluta kombinerade avtal. Då etti arrendeavtalet intaget förbehåll om skyldighet för arrendatorn att åt jordägaren utgöra arbete innebär att arbetet skall utföras vid äventyr av arrenderättens förverkande, vinnes större trygghet med avseende å tillgången på arbetskraft än vad fallet är med se- parata arrende- och arbetsavtal. Denna omständighet torde ha sin särskilda betydelse i fråga om sådant arbete, exempelvis kolning, där behovet av speciell yrkeskunnighet är mera framträdande.

Från arrendatorernas synpunkt torde anordningen med kombinerade av- tal ej heller framstå såsom ofördelaktig. Då arrendatorn är berättigad till skadestånd, för den händelse jordägaren undandrager sig att tillhandahålla honom det stipulerade arbetet, medför nämnda anordning under nuvarande förhållanden en viss garanti att arrendatorn verkligen erhåller den arbets- inkomst som han behöver för sitt uppehälle. Under depressionstider har detta förhållande visat sig äga betydelse för arrendatorerna, och den på se- nare tid framträdande tendensen att avskaffa anordningen med kombinerade avtal har därför på många håll väckt bekymmer. Även om _ såsom nedan kommer att förordas _ arrendatorns rätt till ersättning för förlorad arbets- inkomst vidgas till att avse jämväl fall där arbetsskyldigheten kontrak- terats på annat sätt än i själva arrendeavtalet. torde den ifrågavarande an- ordningen likväl lända arrendatorn till fördel, i det att arbetsskyldigheten och därmed ersättningsrätten kommer att hänföra sig till hela arrendetiden.

Vad som givit anledning till de framförda kraven att icke blott avskaffa dagsverkssystemet utan även helt förhindra kombination av arrende- och arbetsavtal torde särskilt vara den omständigheten att de arbetsprestationer _ överdagsverken eller ackordsarbeten _ för vilka kontant ersättning är avtalad, ofta vårderats efter grunder vilka för arrendatorerna framstått så- som ogynnsamma. Når såsom i stor utsträckning förekommit ersättningen för de kontrakterade arbetsprestationerna utgår enligt en vid arrendeavtalets ingående uppgjord prislista, vilken är avsedd att oförändrad gälla under hela arrendetiden, kan uppenbarligen nämnda ersättning komma att stå i miss- förhållande till de i orten eljest brukliga dagsverkslönerna eller ackords- prisen, även om dessa ursprungligen legat till grund för prislistans upp- rättande. Avgörande härvidlag är givetvis den konjunkturutveckling, som äger rum efter arrendeavtalets ingående. Vid en sjunkande konjunktur, som avspeglar sig i lägre arbetspriser på öppna marknaden, skulle visserligen den i arrendeavtalet fastlåsta prissättningen kunna verka till förmån för arren- datorn, i den mån icke omständigheterna framtvinga en revidering av den- samma. Emellertid har under de senaste decennierna denna sida av saken knappast trätt i förgrunden. Även om tid efter annan en konjunkturavmatt- ning eller svårare ekonomisk kris intrått, vilken givit sig tillkänna i form av arbetslöshet och sänkta arbetslöner, har dock utvecklingen i stort sett med- fört högre arbetspriser inom de näringsgrenar där arrendatorernas arbets- kraft tages i anspråk. Denna stegring av arbetspriset på öppna marknaden

”__..q-v—a—u—z—u- » , m

har tydligen i många fall icke kommit de arrendatorer tillgodo, vilka i sina arrendeavtal åtagit sig arbetsprestationer mot ersättning fastställd för lång tid framåt. Dessa ha känt sig missgynnade, vare sig arbetsprisets höjning berott av förändring i penningvärdet eller inneburit en reell förbättring av arbetarnas levnadsvillkor.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen föreslogo jordsakkunniga på sin tid en anordning, enligt vilken ersättningen för det av arrendatorn ut— förda arbetet under vissa förutsättningar skulle komma att följa arbetsmark- nadens lönefluktuationer. I arrendeavtalet skulle nämligen ej få intagas för— behåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra annat arbete än sådant, för vilket skulle utgå ersättning i penningar efter pris ej understigande det som vid tiden för arbetets utförande vore gångbart i orten. Och om arrendatorn i strid mot vad sålunda stadgats blivit i avtalet ålagd att utan ersättning eller mot lägre ersättning än nyss sagts utgöra visst antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete, skulle han, oavsett vad avtalet bestämde, njuta ersättning för arbetet efter ortens pris. En anord- ning i viss mån liknande den jordsakkunniga sålunda föreslagit upptogs jäm- väl i den för 1927 års riksdag framlagda propositionen. Däri föreskrevs näm- ligen, att om ersättningen för arbetet icke blivit i avtalet så bestämd, att den uppginge till det pris som vid arbetets utförande vore under jämförliga för- hållanden gängse i orten, jordägaren skulle vara pliktig att, där detta pris efter avtalets ingående ökats, till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet kunde ha betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen.

Arrendeutredningen, som anser önskvärt att undervärdering av arrendato- rernas arbetsprestationer förebygges, finner tanken att anknyta prisbestäm- ningen för dessa prestationer till den allmänna arbetsmarknaden vara så mycket mera beaktansvärd som utvecklingen, särskilt genom kollektivavta- lens allt större utbredning inom jordbruk och skogsbruk, synes alltmer un- derlätta en dylik lösning. En anordning, varigenom ersättningen för arren- datorernas arbete måste följa fluktuationerna på arbetsmarknaden, torde i stort sett verka mera rättvist än andra tänkbara system med rörlig prisbe- stämning. Vad särskilt angår det på vissa håll i mellersta Sverige tillämpade systemet, att ersättningen för arbetet årligen förändras i överensstämmelse med ändringarna ilevnadskostnadsindex, synes detta knappast tillfredsstäl— lande, då ju levnadskostnadsindex samt index för arbetslöner ingalunda all- tid förete en parallell utveckling. -

Emellertid anser sig arrendeutredningen icke kunna förorda en lösning helt överensstämmande med grundlinjerna i de båda omnämnda förslagen. Mot dessa har icke utan fog anmärkts, att desamma enbart tillgodosåge arren- datorns intresse, i det att jämkning av ett i avtalet fastställt pris skulle kunna ifrågakomma allenast vid en uppåtgående konjunktur på lönemarknaden. Därest man vill medgiva en jämkning i vad parterna avtalat, torde emellertid möjligheten att företaga en sådan skäligen icke böra begränsas till de fall, då arbetslönerna äro stadda i uppgång. Med hänsyn till önskemålet om ömse— sidighet mellan parterna i förevarande hänseende förefaller det rimligt, att

jämkning i avtalad ersättning skall kunna åvägabringas jämväl när konjunk- turerna å arbetsmarknaden äro sjunkande. Att arrendatorn därigenom un- der vissa omständigheter kan komma att försättas i en mera ogynnsam ställ- ning, än om arbetslönen enligt avtalet varit fastlåst för hela arrendetiden, synes icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Det torde för arrendatorn vara mera önskvärt att hans arbetsprestationer icke vid någon tidpunkt un- derbetalas än att han under säregna förhållanden ställes bättre än andra som utföra enahanda arbete.

Borttagandet av möjligheten att i arrendeavtalet införa en fast, för hela arrendetiden gällande prislista kan måhända föranleda vissa av de jord— ägare, som hittills begagnat sig av detta system, att betinga sig högre lega än vad för närvarande är fallet. Tänkbart är nämligen att den undervärde- ring av arbetsprestationerna, vartill systemet med fast prislista inbjudit, i viss mån kompenserats genom billigare lega. Enligt arrendeutredningens tanke är emellertid en dylik sammanblandning av lega och ersättning för ar- bete icke att förorda. Det torde icke minst ur arrendatorns synpunkt vara önskvärt att nyttjanderätt och arbetsprestationer taxeras var för sig till deras verkliga värde. Arrendatorn sättes härigenom i stånd att bättre överblicka den ekonomiska innebörden av avtalet.

Arrendeutredningen föreslår sålunda att ersättning för arrendatorns ar- bete skall, ändå att i avtalet annorlunda blivit bestämt, utgå efter pris mot- svarande det, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga för- hållanden gängse i orten. Denna regel torde i praktiken få den verkan, att arbetsprestationerna betalas efter de lokala kollektivavtalens priser, ett be- räkningssätt som redan under lång tid tillämpats vid ett stort antal arrenden och visat sig utfalla till belåtenhet. Med utgångspunkt från nämnda priser får givetvis en reducering ske för sådana fall, där den av arrendatorn leve- rerade arbetskraften icke kan betraktas såsom fullgod. I betraktande av kollektivavtalens allt större betydelse synes det knappast antagligt, att den föreslagna regeln skall medföra någon märkbar ökning av antalet rättstvis- ter. Beträffande sådana bygder, där kollektivavtal ännu icke förekommer, kunna måhända vissa svårigheter uppstå, när det gäller att bedöma vad som utgör det gängse priset i orten för arbete av det ifrågavarande slaget, en bedömning som innefattar hänsynstagande till skilda omständigheter såsom arbetets beskaffenhet, dess mer eller mindre stadigvarande karaktär m. m. Emellertid torde man även för dessa fall kunna antaga, att vad med den föreslagna regeln åsyftas i allmänhet skall kunna vinnas genom frivillig överenskommelse mellan parterna. Där sådan överenskommelse ej kan träf— fas, står det naturligen arrendatorn fritt att efter stämning utföra sin talan vid domstol.

En i viss mån fristående fråga är, huruvida den reglering nu förordats bör begränsas till de fall där förbehåll om arbetsskyldighet intagits i arrende— avtalet. Det synes oförnekligt att med en sådan begränsning regleringen skulle kunna bliva illusorisk. En jordägare, som ville behålla systemet med fastlåsta priser, skulle kunna göra detta genom att vid sidan av ar-

_ ,b—gwc—w— --.

rendeavtalet avsluta ett särskilt arbetsavtal för viss längre tid, exempelvis för hela arrendetiden. Av hänsyn till önskemålet om effektivitet i lagstift— ningen lärer det sålunda vara påkallat att låta regleringen principiellt om- fatta varje mellan jordägaren och arrendatorn ingånget arbetsavtal, alldeles oberoende därav, huruvida arrendatorns arbetsskyldighet inskrivits i arren- deavtalet eller icke. Genom en sådan utsträckning av ifrågavarande regler komma dessa visserligen att hänföra sig till förhållanden, vilka formellt sett falla utom den ram. som enligt gängse rättssystematisk uppdelning hittills avgränsat arrendelagstiftningen. Till förmån för regleringens utvidgning kan emellertid åberopas det faktiska samband i socialt och ekonomiskt hänse- ende, som tvivelsutan råder mellan arrendeavtalet å ena, samt arbetsavtal

0

mellan jordägaren och arrendatorn, a andra sidan.

Det på arbetsavtal mellan jordägare och arrendator grundade rättsförhål- lande, som hör samman med arrendeavtalet vare sig formellt-juridiskt eller enbart reellt-ekonomiskt, är såsom förut antytts av stor betydelse för såväl jordägaren som arrendatorn. Likaväl som det kan ligga i jordägarens in- tresse att kunna räkna med arbetsprestationer från arrendatorns sida, kan det för arrendatorn vara av vikt att få utföra arbetet. Detta ömsesidiga in- tresse av arbete och arbetstillfälle påfordrar en viss ömsesidighet jämväl med avseende å rättsverkningarna när arbetet av någon anledning ej kom- mer till utförande.

Enligt nuvarande ordning kan jordägaren, om arrendatorn undandrager sig att utgöra honom enligt arrendeavtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar tredska, uppsäga arrendeav- talet till upphörande å nästa fardag ävensom fordra skadestånd. Har arren- dator åsidosatt annan avtalad arbetsskyldighet än sådan som är utfäst i ar- rendeavtalet, är däremot jordägaren hänvisad till de möjligheter som kun- na följa av allmänna rättsgrundsatser. Vad åter angår det fall, att jordäga- ren underlåter att tillhandahålla arbete, lärer arrendatorn icke vara berätti- gad att uppsäga arrendeavtalet. Väl kan i dylikt fall skadeståndsrätt till- komma arrendatorn, icke blott när jordägaren direkt förbundit sig att till- handahålla arbetet utan även under vissa omständigheter, när arrendatorn ensidigt åtagit sig arbetsskyldighet i själva arrendeavtalet. Om däremot arrendatorns arbetsskyldighet är grundad på fristående arbetsavtal, som icke innefattar åtagande från jordägarens sida att tillhandahålla arbetet, kan jordägaren efter gottfinnande inställa eller inskränka arbetet utan hänsyn till de förhoppningar som arrendatorn kunnat hysa med avseende å arbetsförtjänsten.

För de arrendatorer varom i detta sammanhang är fråga är emellertid möjligheten att erhålla arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket i allmänhet av den vikt, att den torde böra bedömas såsom en väsentlig förutsättning för själva arrendeavtalet. Ur denna synpunkt är det rimligt att arrenda- torn, om det påräknade arbetet inställes eller väsentligen inskränkes, berätti- gas att uppsäga arrendeavtalet. Dylik uppsägningsrätt föreslogs av sociala

jordutredningen för det fall, att jordägaren ej tillhandahölle arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet vore skyldig utgöra, eller annat för arren— datorn lika förmånligt arbete. Enligt arrendeutredningens mening bör emel- lertid enahanda uppsägningsrätt tillkomma arrendatorn även i det fall att hans arbetsskyldighet framgår av annat avtal än själva arrendeavtalet. Då nämligen grunden till uppsägningsrätten lärer få sökas däri, att en väsentlig förutsättning för arrendeavtalet brustit, torde den omständigheten att förbe— håll om arbetsskyldighet icke intagits i arrendeavtalet icke böra utesluta nämnda rätt, och detta så mycket mindre som användningen av dylikt för- behåll i allmänhet torde tämligen ensidigt bestämmas av jordägaren vid av- talets ingående.

Rätten att uppsäga arrendet torde — på sätt jämväl sociala jordutred- ningen synes ha avsett — böra tillkomma arrendatorn oberoende av den orsak som föranlett jordägaren att icke tillhandahålla arbetet. Liksom upp- sägningsrätt enligt gällande lag tillkommer arrendatorn i sådant fall, då hans inkomstmöjlighet beskurits genom händelse som minskat eller försämrat fastighetens ägor, synes dylik rätt böra tillerkännas honom när han utan eget vållande gått miste om sin arbetsinkomst. Att ej heller jordägaren va- rit vållande till den timade förändringen lärer icke få verka avgörande. Dock bör givetvis icke varje minsta brist i tillhandahållandet av arbete få medföra rätt för arrendatorn att uppsäga arrendet. Ej heller synes uppsägningsrätt böra tillerkännas arrendatorn efter det arbete ånyo tillhandahållits honom. Undantag torde särskilt böra göras för arbetsskyldighet avseende skjuts- ning, vedhuggning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Med avseende å uppsägningstiden finner arrendeutredningen ej skäl att för det fall varom nu är fråga frångå den i 2 kap. 39 & nyttjanderättslagen givna huvudregel, av vilken följer att uppsägning skall ske minst sex måna- der före den fardag, då arrendatorn har för avsikt att avträda arrendet. Härigenom torde jordägarens intresse av att erhålla nödigt rådrum för an— skaffande av ny arrendator bliva väl tillgodosett. I likhet med sociala jordutredningen förordar även arrendeutredningen ett stadgande som inne— bär, att därest jordägaren ej inom en månad efter det han mottag't upp- sägningen tillkännagivit för arrendatorn att han ej vill därmed åtnöjas, han icke skall äga föra talan mot arrendatorn för avtalets hävande.

Emellertid innebär en uppsägningsrätt sådan som den nu förordade inga- lunda någon garanti för att arrendatorn verkligen får utföra det arbete var- med han räknat. Beror jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete på konjunkturförändringar eller liknande omständigheter, torde möjlighe— ten att arrendatorn uppsäger arrendet endast i undantagsfall kunna fram- tvinga någon ändring i de tilltänkta dispositionerna. Har arrendatcrn, så- som i allmänhet är fallet under depressionstider, icke större utsikt att er- hålla arbete på annat håll, torde han för övrigt ej heller vara benägen att uppsäga arrendet. Än mindre kan uppsägningsrätten vara något verksamt medel att förhindra att jordägaren, ehuru det står i hans makt att tillhanda-

hålla arbetet, likväl avstänger arrendatorn från arbetets utförande. Förhål- landena kunna ju vara sådana, att jordägaren rent av önskar att arrenda- torn skall lämna arrendet och att det är därför som han vägrar att anvisa arbete. I betraktande av vad nu anförts synes arrendatorns intresse av ar- betsskyldighetens uttagande böra beaktas även på annat sätt än genom upp- sägningsrätt för arrendatorn.

Det i gällande lag upptagna stadgandet om rätt för arrendatorn till ska- destånd, när jordägaren undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn ar- bete, som denne enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för arrenda- torn lika förmånligt arbete, torde vila på en principiellt riktig grund. Har arrendatorn förbundit sig att utgöra vissa arbetsprestationer, är det ej mer än rättvist att jordägaren, i den mån det står i hans makt att anvisa arbete, också skall vara pliktig att så göra. Det vore näppeligen tillbörligt, om jord- ägaren utan påföljd skulle kunna överlämna det arbete, som arrendatorn på- räknat att få utföra, till någon tredje person, exempelvis en tillfälligt an- ställd arbetare. En viss förtursrätt till erhållande av arbete är vad arren- datorn med fog kan göra anspråk på.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida de svårigheter, varmed utformningen av en skadeståndsregel för nu avsedda fall tvivelsutan är för- bunden, blivit i gällande lag på ett tillfredsställande sätt övervunna. Arrende- utredningen tänker härvidlag mindre på de särskilda olägenheter, vilka in- ställt sig såsom följd därav, att ifrågavarande skadeståndsregel kommit att verka jämsides med bestämmelsen om femtonårig minimiarrendetid. Dä arrendeutredningen för sin del föreslår minimitidens nedsättning till fem år, torde dessa olägenheter upphöra eller väsentligen reduceras. Mot skade— ståndsregeln, sådan den för närvarande är utformad, torde emellertid med fog kunna anmärkas, att densamma icke med erforderlig tydlighet angiver, under vilka förutsättningar skadeståndsskyldighet skall kunna inträda. Här- av synes ha blivit en följd, att många jordägare kommit att uppfatta skade— ståndsskyldigheten såsom betydligt strängare än som, av lagens motiv att döma, torde ha varit lagstiftarens mening.

Någon rätt till skadestånd bör uppenbarligen icke tillkomma arrendatorn i sådana fall, där utan jordägarens förvållande ett faktiskt hinder uppkom- mit, som gjort det omöjligt för jordägaren att tillhandahålla det avsedda ar- betet eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete. I överensstämmelse med den uppfattning, som synes ligga till grund för den nuvarande skade- ståndsregeln och till vilken även sociala jordutredningen anslutit sig, anser arrendeutredningen att även andra förhållanden än faktiska hinder böra kunna av jordägaren åberopas såsom skäl för befrielse från skadeståndsskyl- dighet. Sålunda torde nägon skadeståndsskyldighet ej böra drabba jordäga- ren, om det med hänsyn till marknadsläget eller i och för en önskvärd ratio- nalisering av driften synes ekonomiskt riktigt, att det ifrågavarande arbetet nedlägges eller inskränkes, samt jordägaren ej har annat jämförligt arbete att erbjuda i stället. Vad särskilt angår det praktiska fallet, att en arbetskon- flikt vid de transportvägar varå virke utforslas föranleder skogsägare att in-

ställa sina avverkningar, torde någon rätt till skadestånd ej böra tillkomma de arrendatorer som härigenom gå miste om arbetsinkomst. Naturligen är det icke möjligt att i lagen detaljerat angiva de skilda omständigheter, som av en jordägare sålunda böra få åberopas såsom giltig ursäkt för underlåten- het att anvisa arbete. Det har emellertid synts lämpligt att giva förevarande regel en avfattning, enligt vilken skadeståndsskyldighet ej inträder, när jord— ägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts av föränd- rade ekonomiska eller tekniska förhållanden.

Rätt till skadestånd för förlorad arbetsinkomst kan enligt gällande lag till- komma arrendatorn allenast under förutsättning att han i själva arrendeav- talet åtagit sig arbetsskyldighet. Vid sådant förhållande ligger det tydligen nära till hands för jordägaren att undvika lagens konsekvenser genom att icke upptaga något förbehåll om arbetsskyldighet i arrendeavtalet. Därest han likväl önskar för längre tid tillförbinda arrendatorn att utgöra vissa ar- betsprestationer, lärer detta syfte kunna vinnas genom ett fristående arbets- avtal avseende exempelvis samma tidrymd som arrendetiden. Med den möj- lighet att undvika skadeståndsskyldighet, som sålunda föreligger, torde i själ- va verket skadeståndsregeln icke vara av större värde för arrendatorerna. Arrendeutredningen anser för sin del erforderligt, att stadgandet utsträckes till att avse jämväl fall, där arrendatorn åtagit sig arbetsskyldighet genom annat avtal än arrendeavtalet. Härigenom vinnes en önskvärd ömsesidighet i förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn. Den jordägare, som vill för längre tid binda arrendatorn vid viss arbetsskyldighet, blir å sin sida, oav- sett vilken form härför han väljer, pliktig att under samma tid tillhanda— hålla arbetet, i den mån ej omständigheter föreligga, som innefatta giltig ursäkt för underlåtenhet härutinnan. Då stadgandet å andra sidan ej lägger hinder i vägen för kontrahenterna att reglera sitt mellanhavande genom kortfristiga arbetsavtal, vilka ej medföra någon längre tids bundenhet för någondera parten, torde större olägenheter av stadgandet näppeligen vara att befara.

VII. F rilösning av arrendejordbruk.

Gällande arrendelagstiftning uppställer icke någon rätt för arrendatorn att tvångsvis tillösa sig den arrenderade fastigheten. Den frilösning av arrende- jordbruk, som i viss omfattning äger rum, förutsätter att jordägaren frivil- ligt överläter fastigheten till arrendatorn. En lösningsrätt av speciell typ in- rymmes emellertid i den s. k. ensittarlagen. Enligt denna lag kan den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhö- rig mark samt därå äger boningshus som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, bliva berättigad att tvångsvis i viss ordning tillösa sig mar- ken. Förutsättningarna härför äro, dels att marken är upplåten för nyttjande- rättshavarens livstid eller vid annan upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid marken innehafts av annan än ägaren tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio är, dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, fanns å marken upp- fört den 1 januari 1919, dels ock att minst en fjärdedel av det värde marken med därå befintliga byggnader äger belöper på nyttjanderättshavarens bygg- nader.

I syfte att underlätta arrendejordbrukens övergång till självägda jordbruk ha tid efter annan förslag framställts att införa rätt för arrendatorer att tvångsinlösa utarrenderade fastigheter. Spörsmålet har stundom behandlats såsom ingående i ett större jordpolitiskt sammanhang, frågan om expropria- tionslagstiftning till förmån för kolonisation och annan jordanskaffning av social karaktär. Redan norrlandskommittén förordade på sin tid tvångsav- lösning som yttersta medel för beredande av lämpliga odlingslägenheter åt enskilda jordbrukare. I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande an- gående jordförhållandena i Värmlands län hemställde den s. k. jordundersök— ningen, att frågan om social expropriation för bland annat jordbruk måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och på för alla betryggande vill- kor, samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas i densamma.

Jordkommissionen — som i betänkande den 11 november 1922 framlagt ett lagförslag, enligt vilket mark för anläggande av nybyggen skulle kunna anskaffas genom expropriation av ouppodlad jord, tillhörande bolag, förening, skogsspekulant eller större jordägare, ävensom av vanhävdad jord — avgav

i betänkande den 28 februari 1923 ett av lagutkast åtföljt principutlåtande om avlösning av vissa arrendejordbruk samt förbättring av ofullständiga jord- bruk. I utlåtandet förordades ett tvångsavlösningsförfarande. Skälen här- för '— innefattade dels i redogörelsen för en av kommissionen företagen en- quéte dels i nämnda utlåtande — voro väsentligen följande:

I någon mera utpräglad grad hade icke hos arrendatorer och torpare å bolags— egendomar, fideikommiss och andra större jordkomplex framträtt något intresse att friköpa av dem brukade arrendegårdar och torp. Några utsikter därtill hade nämligen i regel icke ansetts föreligga. Det största hindret syntes vara antingen en allmän obenägenhet hos jordägarna mot att frånsälja något arrendebruk eller ock deras begränsade rätt att råda över jordegendomen (fideikommiss). För flertalet av ifrågavarande arrendatorer stode jämväl prisfrågan som ett oöverstigligt hinder mot friköpning. En arrendator eller torpare ägde i regel icke sådana ekonomiska resurser, att han kunde komma ut med att kontant erlägga den höga köpeskilling som arrendebruket betingade. Inför valet mellan att skuldsätta sig för att bliva ägare till arrendebruket eller att sitta kvar som arrendator hade han icke sällan stannat vid det senare alternativet. Detta vore ock ganska förklarligt då, såsom det allmänt uppgivits, jordlegan avsevärt understege räntan å saluvärdet för en arrendegård. Det vanligaste syntes vara, att jordlegan endast motsvarade hälften av nämnda ränta. Även andra omständigheter hade förorsakat, att brukarna i all— mänhet icke hyste något intresse att med äganderätt förvärva den legda jorden. Många arrendatorer och ett än större antal torpare hade icke å sin arrenderade fastighet tillräckligt med betesmark och ej heller skog i sådan omfattning att hus- behovet fylldes. Farhågan att brukaren genom friköpning skulle gå miste om den för hans bärgning nödiga arbetsförtjänst, som han såsom legotagare kunde påräkna hos jordägaren, hade ävenledes avskräckt mången från tanken på friköpning. — Obenägenheten mot försäljningarna hade enligt enquéten framträtt mer eller mindre starkt hos olika grupper av jordägare. I detta avseende hade det framhållits, att bolagen visat sig mest obenägna mot friköpning.

Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattade en viktig utbyggning av den sociala arrendelagen. En social arrendelag hade till uppgift visserligen att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn både för det senare och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den kunde dessutom få den upp- giften att främja frivilliga avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn. Detta senare bleve i varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga lösningen på den föreliggande frågan. Emellertid kunde det befaras att denna lösning icke skulle kunna på frivillighetens väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande sätt. Svaren å enquéten vore i det stora hela sam- stämmiga härutinnan, att stor obenägenhet rådde hos jordägare att avhända sig sina arrendejordbruk överhuvudtaget. Det kunde, såsom erfarenheten visade, lika— ledes befaras, att dylika jordbruk i varje fall icke komme att utbrytas i ett bär— kraftigt skick. Därför erfordrades en lag, som medgåve en av staten främjad och kontrollerad lösningsrätt till arrendatorernas förmån.

Beträffande den tillämnade lagens tillämpningsområde och utformning i övrigt framhöll kommissionen bland annat följande:

Det läge i sakens natur, att just de arrenden, som bleve föremål för den sociala arrendelagens skydd, också skulle kunna få avlösas. Föremål för avlösning borde således bliva arrendejordbruk som ägdes av bolag eller förening för ekonomisk verksamhet; vidare arrendebruk, tillhörigt enskild person, vilken icke vore man- talsskriven å fastigheten eller a därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller

"h.,—w

eljest i spekulationssyfte, samt slutligen andra enskilda personer eller fideikom- miss tillhöriga hemman, hemmansdelar, torp eller andra jordbrukslägenheter. Av sammanhanget med den sociala arrendelagen följde vidare, att av dylika arrenden rätten till avlösning icke heller borde avse andra än dem, som omfattade odlad jord, ej överstigande 25 hektar, samt inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar eller odlad jord till en vidd av minst 2 hektar. En skillnad mellan de båda lagarna syntes dock böra iakttagas. Det borde nämligen enligt kommissionens uppfatt- ning i fråga om avlösningslagen uttryckligen betonas, att den finge omfatta en- dast sådant jordbruk, vilket på ett varaktigt sätt varit upplåtet på arrende. Då emellertid tvist lätt kunde uppstå, om ett jordbruk varit på ett varaktigt sätt upp- låtet på arrende eller icke, syntes av praktiska skäl en viss minimitid för arrende- upplåtelsen böra fastställas till ledning för avgörandet. Denna tid borde lämpligen bestämmas till samma längd som minimiarrendetiden enligt den sociala arrende- lagen eller 15 år.

Det hade ifrågasatts, att sådana arrendejordbruk borde undantagas, vilkas inne- havare ålagts att till huvudgården utgöra arbetsskyldighet, vilken fortfarande måste anses vara för huvudgården omistlig eller åtminstone välbehövlig. Kommis— sionen funne något tillräckligt bärande skäl icke kunna anföras för att beröva en stor mängd mindre jordbruksarrendatorer möjlighet att få tillösa sig jordbruket av den anledning, att mot deras önskan obligatorisk arbetsskyldighet ansåges fort- farande behöva upprätthållas i huvudgårdens intresse. Detta behov av arbets— kraft borde tillgodoses på ett annat ur de olika intressenas synpunkt fördelaktigare sätt.

Avlösningen skulle ske icke blott för att bereda en fördel för någon viss person titan i all synnerhet för att skapa nya självständiga jordbruk, som för framtiden kunde äga bestånd och varaktighet.

Rätten till avlösning borde icke begränsas till någon viss kortare eller ens längre tidsperiod eller förbindas med föreskrift, att den endast finge göras gällande exem- pelvis vid arrendetidens utgång. Arrendator borde äga rätt att själv välja den tid- punkt, som för honom vore i ekonomiskt hänseende eller annorledes lägligast. Såsom vederlag för den arrendatorn i arrendelagen tillerkända rätten till förnyat arrende skulle jordägaren dock äga rätt att påfordra, att avlösning skulle ha ägt rum inom viss tid vid äventyr, att optionsrätten eljest förfölle.

Staten borde uppträda såsom målsman för arrendatorn samt vidtaga alla er- forderliga åtgärder för avlösningens utförande, förskottera utgifterna och över- lämna det slutliga jordbruket klappat och klart till arrendatorn, vilken sedan i sin ordning borde ersätta kostnaderna till staten genom att övertaga dem i form av ett amorteringslån_med långa betalningsterminer och minsta möjliga ränta. Den närmaste ledningen borde uppdragas åt jordkommissioner i varje län. Med dessa borde medverka, där så erfordrades, jordkommittéer i de särskilda socknarna eller kommunalnämnderna för det fall, att jordkommittéer ej inrättats. Jordkommit- téerna borde utses av kommunalfullmäktige, eller, där sådana ej funnes, av kom- munalstämman. Över det hela borde stå en central ledning.

Någon avlösning av ett arrendejordbruk borde icke få äga rum annat än på be- gäran av vederbörande arrendator. Emellertid kunde det vara lämpligt, att veder- börande jordkommission på förhand sökte göra sig förtrogen med den omfattning, i vilken avlösning inom dess område kunde vara att förvänta enligt lagens före- skrifter. Kommissionen borde därför till sin ledning upprätta en förteckning över samtliga jordbruk, som till äventyrs kunde bliva föremål för avlösning. När an- sökan från arrendator inkommit till jordkommission, borde denna ofördröjligen upptaga frågan till behandling samt verkställa en förundersökning och på denna grund inleda underhandlingar i första hand om frivillig uppgörelse, för vilken både jordägarens och arrendatorns samtycke erfordrades. Denna förundersök-

ning borde föregås av en sakkunnig besiktning av själva marken, i den mån så- dan ansåges nödig. Träffades frivillig uppgörelse, skulle jordbrukets område på kommissionens föranstaltande utbrytas genom laga lantmäteriförrättning. Kunde frivillig överenskommelse ej ske, ägde jordkommissionen under förutsättning av arrendatorns bifall vidtaga åtgärder för jordbrukets utbrytande genom tvångsav- lösning. Beträffande förfarandet vid denna förrättning borde ensittarlagens hu- vudlinjer lämpligen kunna bibehållas. I likhet med nämnda lag borde sålunda åt en särskild avlösningsnämnd anförtros dels avgörandet om expropriation skulle få äga rum, dels bestämmandet, huru mycket och vilka slag av mark med tillbe- hör skulle för det speciella fallet tilläggas jordbruket, dels fastställandet av expro- priationsersättningen och dels utläggandet på marken av de definitiva gränserna. Då åt förrättningen borde tilläggas verkan av laga lantmäteriförrättning, borde ordföranden i nämnden utgöras av en lantmätare, vilken länsstyrelsen på ansökan av jordkommissionen förordnade för varje särskilt fall. Till ledamöter i avlös- ningsnämnd borde inom varje kommun av kommunalfullmäktige eller, där sådana ej funnes, kommunalstämman utses tre, högst fem personer för en tid av fyra år. Bland dessa skulle ordföranden, då fråga om avlösning av arrendebruk väckts, tillkalla de två till förrättningsstället närmast boende. Där någondera av parterna så önskade, skulle därjämte i nämnden inträda två ledamöter, av vilka en utsåges av jordägaren och en av arrendatorn eller på dennes uppdrag av jordkommissio- nen bland de ledamöter i expropriationsnåmnder, om vilka stadgas i 23 å andra stycket av allmänna expropriationslagen. Klagan över nämndens värdering av marken skulle ej få äga rum. I övrigt skulle klagan över nämndens beslut kunna fullföljas till ägodelningsrätten.

Löseskillingen borde bestämmas med ledning av taxeringen efter det värde, var- till uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses böra skäli— gen uppskattas. Förhöjning utöver taxeringsvärdet borde endast undantagsvis få äga rum. Härvid borde vidare iakttagas, att åbyggnader, som uppförts av den arrendator eller hans hustru, som innehade arrendejordbruket vid tiden för av— lösningen, eller av deras förfäder eller eljest av föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å sagda arrendator eller hans hustru, utöver vad enligt avtal ålegat dem och för vilka veterligen jordägaren ej lämnat gottgörelse, skulle avstås utan ersättning; samt att för nyodlingar eller andra jordförbättringar, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde och som utförts eller ersatts av nu nämn- da personer, ersättning skulle tillgodoräknas arrendatorn.

Slutligen hade föreslagits, att om mark, som tillhörde bolag eller skogsspeku- lant, blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets upp- odling och bebyggande eller av kronan givits till industriens eller bergsbrukets un- derstöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet, i ersättningen skulle ske ett avdrag av 25 procent.

I fråga om kostnaderna för avlösningsförrättningen hade kommissionen ansett, att deras läggande helt och hållet på staten vore varken rättvist eller ändamåls- enligt. Om jordägaren utan fog bestritt avlösningen eller gjort ogrundade invänd- ningar mot expropriationens omfattning, borde han jämlikt grunderna i 21 kap. rättegångsbalken kunna åläggas att vidkännas de av dylika invändningar föran- ledda särskilda kostnader.

Kommissionen hade ansett, att några särskilda föreskrifter rörande formen för jordbrukets slutliga överlåtelse till vederbörande arrendator icke behövde stadgas i denna lag. Det vore tillfyllest med ett uttalande, att jordbruk, som avlösts, bleve statens egendom samt därefter i regel omedelbart överlåtes av staten i den ordning, som för överlåtelse av kronojord vore särskilt stadgad. Företrädesrätt till upp- låtelse av frilöst arrendejordbruk borde tillkomma arrendatorn eller, därest han av- lidit, hans hustru, bröstarvingar eller adoptivbarn. Garanti borde i någon form gi-

vas att genom statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande upprätthölles och att jorden ej sedan utan tillstånd avyttrades till andra ändamål. Detta hade varit av- sikten med den s. k. trygga besittningsrätten. Om upplåtelse åter tilläventyrs sked- de med äganderätt, måste ändamålet med avlösningen på andra vägar upprätt- hållas.

Inom jordkommissionen avgåvos ett flertal särskilda yttranden rörande skilda punkter i förslaget. Två ledamöter (herrar Ehrenborg och Jansson) framlade för sin del ett från majoritetsförslaget i åtskilliga hänseenden av- vikande utkast till lag om rätti vissa fall för arrendator att inlösa på arren- de innehaft område.

Två ledamöter (herrar Olsson och Wohlin) avgåvo ett särskilt princip- utlåtande, däri de bland annat anförde:

Tillämnade förändringar i den allmänna nyttjanderättslagen borde först utar- betas samt föreläggas statsmakterna, innan man toge spörsmålet om friköpningslag- stiftningen under detaljerad omprövning. Ändamålsenligast syntes vara att låta friköpningsrätt inträda vid utgången av den arrendetid som löpte då friköpnings— lagen trädde i kraft men dessförinnan ha genom införandet av en arrendelagstift- ning för bolagsarrendatorer även i mellersta och södra delarna av landet i huvud- saklig överensstämmelse med den norrländska arrendelagen och alltså med viss längre minimiarrendetid förebyggt möjligheten, att arrendatorerna i dessa delar av landet ställdes inför valet av friköpning eller fortsatt arrende redan efter kort tid och möjligen under mindre gynnsamma konjunkturer på jordbrukets område. En sådan anordning kunde visserligen icke förordas med avseende å arrendatorer under enskilda gods, men detta förhållande spelade så till vida en mindre roll, som friköpningsrätten för arrendatorer av jord, tillhörig enskilda personer, som icke vore s. k. skogsspekulanter, redan av helt andra skäl måste vida starkare be- gränsas än friköpningsrätten för arrendatorer av jord, tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter. Såsom allmänna grundsatser för en blivande friköpningslag ville reservanterna framhålla, att friköpningsrätten borde, såsom redan antytts, till huvudsaklig del gälla nyttjanderättshavare å jord, tillhörig aktie- bolag, förening för ekonomisk verksamhet samt enskild person, vilken uppen- barligen besutte fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastning- en och icke vore mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som vore i sam- bruk med densamma. Det kunde emellertid icke förordas, att alla arrendatorer av sådan jord skulle komma i åtnjutande av en friköpningslags förmåner. Nyttjande- rättshavare, vilka icke inbegrepes i den särskilda arrendelagstiftningen för arren- datorer på bolagsjord, kunde givetvis än mindre tillerkännas någon friköpnings- rätt. Bland alla de nyttjanderättshavare, som komme att tryggas i sin ställning genom arrendelagstiftningen, funnes säkerligen ett visst antal, vilkas fastigheter vore så belägna med hänsyn till bolagens mera sammanhängande och viktigare skogskomplex, att de måste åtnöjas med den särskilda arrendelagstiftningen och icke heller kunde tilldelas friköpningsrätt. Vid friköpningslagstiftningens utform— ning måste nämligen stor hänsyn tagas till att den bestående jordfördelningen icke skadades till allvarligt men för skogsdriftens rationella bedrivande. Slutligen måste de skogsbesittande bolagen jämväl tillerkännas rätt att behålla ett lämpligt antal på lämpliga platser belägna arrendeställen för sina skogsförvaltare och andra nödiga tjänstemän. Med avseende å nyttjanderättshavare å enskild jord måste friköpningslagstiftningen än starkare begränsas. Lagstiftningen kunde endast kom- ma i fråga med avseende å utgårdar, strögods samt andra från huvudegendomarna mera avskilt liggande arrendegårdar och förutvarande torp, vilkas ekonomiska sammanhang med huvudgårdarna praktiskt taget upphört vid tidpunkten för fri— köpningslagstiftningens ikraftträdande. Arrendegårdar och torp, varifrån arbets-

prestationer utgjordes till huvudgården, kunde i anslutning till denna uppfattning icke komma i fråga för friköpning. Ej heller kunde friköpningsrätten utsträckas till sådana nyttjanderättsområden, vilka hade ett sådant läge på marken, att deras frånskiljande från huvudegendomen skulle medföra olägenhet eller intrång för dennas jordbruk eller skogsbruk. Såväl då fråga vore om nyttjanderättshavare un— der bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter, som då det gällde nytt- janderättshavare å enskild jord, borde som princip uppställas, att friköpningsrätt skulle medgivas, endast för såvitt vederbörande nyttjanderättshavare antingen själv brukat fastigheten under en viss, väl avvägd minimitid eller ock övertagit fastig— heten från närskylda i rätt uppstigande led eller syskon eller syskons avkomling, och fastigheten sålunda varit under en viss sådan minimitid arrenderad och brukad av samma släkt. En viktig principfråga vore frågan om det värde, efter vilket lösen skulle utgå. Efter övervägande av de motsatta synpunkter, som här framställde sig, hade reservanterna kommit till den uppfattningen, att fastigheterna i fråga borde kunna avlösas efter i huvudsak samma grunder som vid hypoteksföreningar— nas nuvarande värderingar, då fråga vore om sökt hypotekslån. Givetvis borde de friköpta områdena överföras till arrendatorerna med äganderätt. Vidare ville reser- vanterna erinra, att lagstiftningen borde ha en viss begränsad giltighetstid, d. v. s. friköpning skulle endast kunna äga rum vid tidpunkterna för utlöpande arrende- perioder under en viss, till sin längd fixerad tidrymd från friköpningslagens ikraft— trädande. Reservanterna hade tänkt sig denna tidrymd kunna komma att bestäm- mas till två eller högst tre årtionden. Slutligen torde böra betonas, att bestäm- mandet av de nyttjanderättsområden, vilka skulle kunna friköpas, icke kunde överlämnas åt mer eller mindre lösligt sammansatta samt för jordbruksförhållan— den och skogsindustriella synpunkter främmande kommissioner eller därmed när- släktade organ. Därest den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till läns- ägodelningsrätter i oförändrad form eller med acceptabla modifikationer fram- deles skulle komma att förverkligas, syntes dessa länsägodelningsrätter lämpligast även för den uppgift, varom nu vore fråga. Bleve sådana ägodelningsrätter icke inrättade, så måste avlösningsnämnderna sammansättas efter liknande grundsatser som förenämnda länsägodelningsrätter. Självfallet vore, att de ifrågavarande nämndernas beslut borde kunna överklagas hos vederbörande underrätt samt att klagorätt borde medgivas till högre domstolsinstanser upp till högsta domstolen, även med avseende å de värderingar, som skulle ligga till grund för avlösningssum— mornas fastställande.

De myndigheter och sammanslutningar, som avgåvo yttranden över jord- kommissionens betänkande, ställde sig, på något undantag när, avvisande till den föreslagna avlösningsrätten. Särskilt framhölls att något behov av tvångsavlösning ej förefunnes samt att den av kommissionen föreslagna lag— stiftningen skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i äganderätten och med- föra betänkliga konsekvenser av olika slag.

Under tiden 1924—1936 väcktes inom riksdagen upprepade gånger motio- ner om införande av expropriationslagstiftning i syfte att stödja frilösningen av arrendejorden. Riksdagen ställde sig städse avvisande till en dylik lag- stiftning.1 .

I anslutning till frågan om införande av expropriationsrätt i frilösnings- syfte behandlades vid 1930 års riksdag jämväl ett motionsvis framfört yr- kande om att arrendator borde erhålla förköpsrätt för det fall att jordäga- ren sålde arrendestället.

1 Jfr även prop. nr 236 till 1933 års riksdag.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade i detta ämne bland annat följande:

Jordägarnas benägenhet att avyttra arrendegårdar hade numera mångenstädes blivit så stor, att utbuden från vissa större jordägande bolag snarare över- ån understege arrendatorernas åstundan att köpa. I denna situation förelåge enligt utskottets förmenande icke anledning för statsmakterna att tillgripa ytterligare lagstiftningsåtgärder för arrendefrilösningars forcering. Att pågående frilösning- ar ägde rum under tillgodoseende av jordbruksekonomiska och sociala krav vore däremot en viktig angelägenhet, som icke minst med hänsyn till frilösningarnas stora omfattning vore värd särskild uppmärksamhet. I stor utsträckning torde arrendegårdsköp ske med tillhjälp av statens egnahemslån. Det vore därvid av stor vikt, att de med frilösningarna förenade omständigheterna noga prövades samt att gällande låneföreskrifter om lägenheternas lämpliga storlek, prisens skälighet o. d. omsorgsfullt tillämpades. Statens egnahemsstyrelse hade sökt inrikta sin uppmärksamhet härä, därvid bland annat beaktats spörsmålet, huruvida den för— utvarande brukaren vid förestående arrendegårdsförsäljning i lämplig ordning borde erhålla hembud. Utskottet funne det vara av stor vikt, att där egnahemslån kunde ifrågakomma, tillbörlig uppmärksamhet från egnahemsorganens sida ägna- des däråt, att arrendatorn, därest han ägde de nödiga kvalifikationerna, i första hand bereddes tillfälle till köp på skäliga villkor. Att på sätt föreslagits överväga särskild lagstiftning om förköpsrätt för arrendatorer eller om expropriationsan- ordningar för arrendefrilösningars reglerande funne utskottet varken befogat eller lämpligt. Den ifrågasatta förköpsrätten skilde sig i sak icke nämnvärt från expro- priation, framför allt icke om den centrala frågan om köpesumman skulle kunna hänskjutas till avgörande av tredje man (en offentlig nämnd c. d.). Skillnaden bestode i sådant fall huvudsakligen däri, att förköpsrätten bleve giltig blott när gården skulle säljas, medan expropriationsrätten kunde tillämpas även vid andra tidpunkter. Utskottet hade emellertid icke funnit tillräcklig anledning att till- styrka åtgärder eller utredning om vare sig förköps- eller expropriationsrätt. I be- traktande av arrendegårdsförsäljningarnas stora omfattning och med hänsyn till det nyss angivna sociala intresset av att förutvarande brukare i första hand finge tillfälle att tillösa sig den gård han bebott och brukat syntes det emellertid ut- skottet vara av behovet påkallat, att ett övervägande komme till stånd rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta sådan frilösning.

I skrivelse, nr 276, anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t ville verkställa utred- ning rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen fram- lägga de förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Den av riksdagen begärda undersökningen anförtroddes åt sociala jordut- redningen. I betänkande den 5 december 1931 —— som visserligen icke di- rekt avsåg frilösningsfrågan _ gjorde denna kommitté vissa uttalanden be- träffande arrendatorernas intresse av frilösningen. Enligt sociala jordutred- ningen hade den år 1927 genomförda skärpta arrendelagstiftningen i viss mån föranlett att skogsbolagen, som tidigare ogärna velat avhända sig sina ar- rendeställen, i stor utsträckning sökte avveckla arrendesystemet och försälja arrendegårdarna. Under det att tidigare från arrendatorshåll med styrka framträtt en strävan att få friköpa arrendejordbruken, hade med ändrade ekonomiska förhållanden ett motsatt intresse gjort sig märkbart. I egenskap

av arrendator kände skogsarbetaren sig tryggare för den för honom nöd- vändiga arbetstillgången än om han med äganderätt förvärvade sitt ställe. Ett annat skäl, som under rådande ekonomiska förhållanden ur arrenda- torns synpunkt talade mot frilösning, vore att räntorna på köpeskillingen och övriga med äganderätten förenade ärliga utgifter ofta betydligt överstege den arrendeavgift som nttoges. Arrendatorerna såge därför i många fall med bekymmer på bolagens stora utbud av arrendeställen. — I ett senare betän- kande av den 12 juni 1936 framställde sociala jordutredningen såsom önske- mål, att en arrendator erhölle hembud till inköp av arrendestället, då försälj- ning därav ifrågakomme. Till vinnande av detta önskemål ifrågasattes skyl- dighet för jordägaren att viss tid före en tillämnad försäljning göra anmälan till offentlig myndighet med uppgift om egendomens salupris, areal och ägo- sammansättning.

Beträffande fideikommissarrendatorerna har frågan om frilösning erhållit en särskild betydelse med hänsyn till de sedan många är aktuella strävan- dena att genom lagstiftning åstadkomma en avveckling av fideikommissen.

Ett principutlåtande i fideikommissfrågan avgavs av jordkommissionen i dess betänkande den 28 februari 1923. Kommissionen förordade däri en lagstiftning, som skulle medgiva fideikommissjordens försäljning och som skulle låta fideikommissnaturen, tillsvidare och intill dess annorlunda kun- de varda bestämt, övergå å löseskillingen. Emellertid befarade kommissio- nen, att förmånen av fideikommissjordens frigörande för sociala och ekono- miska ändamål kunde komma att motverkas därav, att den genom en för— säljning från den siste fideikommissariens sida kastades ut i spekulations- marknaden. Denna fara syntes vara någorlunda förebyggd, i den mån den av kommissionen i annat sammanhang föreslagna avlösningen av vissa ar- rendejordbruk bleve genomförd. Men eftersom avlösningsförfarandet icke skulle vinna tillämpning på arrendefastigheter, vilka omfattade mer än 25 hektar odlad jord, erfordrades särskilda åtgärder för att skydda dessa fastig- heter emot spekulationsfaran. I sådant hänseende förordade kommissionen följande regler: '

Därest försäljning skedde till annan än arrendatorn, skulle såväl denne som staten tillerkännas förköpsrätt, med företräde dock för arrendatorn, om denne väl vårdat egendomen och fortfarande kunde antagas komma att göra det. Från den- na regel skulle dock göras undantag såtillvida, att om försäljning skett till någon fideikommissariens bröstarvinge och det kunde antagas att denne komme att med skicklighet ägna sig åt jordbruket och icke förvärvade fastigheten i spekulations- syfte, förköpsrätt ej borde ifrågakomma för staten och ej heller för arrendatorn, såvida denne eller hans företrädare icke i sammanlagt minst 15 år brukat fastig— heten. Beträffande huvudgård till fideikommiss skulle någon förköpsrätt icke till- komma arrendatorn; däremot skulle staten erhålla sådan rätt, om icke försälj- ningen skedde till någon, som enligt fideikommissbrevet eventuellt kunnat bliva be- rättigad till fideikommissets övertagande. För arrendatorn såväl som för staten borde föreläggas viss ej alltför lång tid, inom vilken anspråket på förköpsrätt skulle anmälas för att kunna göras gällande. När förköpsrätt skulle äga rum, borde be- talning erläggas med den avtalade köpeskillingen, därest denna kunde anses skälig;

med hänsyn till möjligheten, att köpeskillingen innefattade ett uppdrivet spekula— tionspris eller vore byggd på ovissa förutsättningar eller vore fingerad, borde den förköpsberättigade ha möjlighet att lösa fastigheten efter det pris vartill en sak- kunnig värdering kunde komma. Även i fall, där staten icke hade någon förköps- rätt eller icke ville begagna sig därav, skulle till förekommande av jordocker och annat otjänligt förfogande över jorden statligt godkännande erfordras för en giltig försäljning.

Av kommissionens ledamöter reserverade sig fyra emot principutlåtandet. Ien av tillkallad sakkunnig (justitierådet Emil Sandström) den 14 okto- ber 1935 avlämnad, av lagutkast åtföljd promemoria angående avveckling av bestående fideikommiss beröres frågan om arrendatorernas ställning. Här- vid förutsättes avvecklingen ske sålunda, att sedan nuvarande fideikommis- sarien avlidit och egendomen tillfallit den enligt fideikommissurkunden när- mast berättigade, denne skulle äga att, med samtycke av den i förslaget om- förmälda fideikommissnänmden och på de villkor som av denna bestämdes, försälja fideikommissfastigheten, såvida ett sådant förfogande kunde anses överensstämma med en klok och förståndig hushållning; beträffande fastig- het som ej sålunda försåldes skulle fideikommissnaturen principiellt upphöra vid nämnda efterträdares död. Till tryggande av arrendatorernas ställning under övergångstiden föreslås att fideikommissnämnden vid meddelande av tillstånd till försäljning skall tillse att arrendator såvitt möjligt erhåller före— trädesrätt till inköp av arrenderad jord. Därjämte innehåller lagutkastet en bestämmelse därom, att vad i allmän lag beträffande fideikommissjord fin- nes stadgat om arrendators rätt att bibehålla arrende vid egendomens över- gång till ny innehavare skall gälla jämväl då egendomen övergår till ny ägare enligt föreslagna nya successionsregler. Beträffande hithörande spörsmål an- föres i promemorian bland annat följande:

Bland dem, som ägde rättigheter med avseende å fideikommissegendom, intoge arrendatorerna en särställning såtillvida att till deras förmån gällde en lagstift- ning, som stadgade ett undantag från den allmänna regeln att dispositioner av en fideikommissarie icke vore gällande annat än för hans besittningstid. Det sak— nades anledning att i detta avseende ge nästa efterträdares arvingar bättre rätt än hans successorer skulle ha haft, om fideikommissinstitutet bestått. Den arren- datorerna tillagda rätten att göra arrendet gällande mot ny innehavare borde allt- så gälla även beträffande dessa successorer.

Den beträffande fideikommissarrendatorerna gällande lagstiftningen återspegla- de ingalunda fullständigt den förmånliga ställning de många gånger faktiskt inne- haft. En utredning, som år 1927 verkställts av lagberedningen, hade visat att i ett stort antal fall arrendegård under flera generationer innehafts av arrendatorns släkt, och i promemorian hade redan påpekats hurusom arrendatorerna vid försälj- ning av fideikommissjorden brukat erhålla en viss förköpsrätt. Det kunde ifråga- sättas att söka träffa bestämmelser för att även efter upplösningen bibehålla dem vid deras gynnade ställning åtminstone såtillvida att de fortfarande skulle ha för- köpsrätt. Det vore emellertid förenat med stora svårigheter att utarbeta en lag- stiftning, som utan stöd av de på grund av fideikommissbandet föreliggande sär- skilda förhållandena samtidigt vore effektiv och tillfredsställde den blivande äga- rens berättigade intressen. Vidare skulle en sådan lagstiftning införa en ny och i äganderätten djupt ingripande särregim för fideikommissjorden, vilket måste anses

föga önskvärt med hänsyn till syftet med reformen, d. v. 5. att återföra fideikom- missjorden till normal regim. Man torde därför i förevarande hänseende böra nöja sig med att söka tillvarataga arrendatorernas intressen under övergångstiden i hu- vudsaklig överensstämmelse med vad som hittills skett och så långt det läte sig förena med de mål avvecklingsbestämmelserna eljest åsyftade att uppnå. Såsom övergångstiden och den nästa innehavarens befogenheter tänktes bestämda, torde den försämring i arrendatorernas ställning, som avvecklingen kunde medföra, väsentligt mildras. I ett stort antal fall torde försäljning av arrendegårdar till arrendatorer komma att äga rum, och under alla förhållanden torde den gene- ration arrendatorer, som nu sutte på fideikommissjorden, ha lämnat arrendena, när den slutliga övergången till fri egendom ägde rum.

Hithörande frågor behandlas jämväl i vissa av de över sakkunnigför- slaget avgivna remissyttrandena. En fideikommissarie uttalar betänkligheter med hänsyn därtill, att ett stort antal arrendegårdar komme att säljas till andra än de brukare, vilkas familjer sedan generationer, ofta flera hundra år, betraktat som en självklar sak, att de skulle innehava gården i fråga. En annan yttrar, att avvecklingen icke finge betyda forcerad försäljning av fideikommissens fastigheter och att det kunde vara på sin plats att med- dela bestämmelser om skydd för arrendatorerna och om företrädesrätt för dem att efter värdering eller skiljemannaförfarande inköpa till dem på ar- rende upplåtna gårdar. I ett av sociala jordutredningen avgivet yttrande över förslaget anföres bland annat följande:

Den sakkunnige hade förutsatt att genom de föreslagna avvecklingsbestämmel- serna ett sådant system skulle erhållas för fideikommissens avveckling, att soci- ala olägenheter för arrendatorerna därigenom skulle förebyggas. Det vore emel» lertid långt ifrån säkert, att den nuvarande fideikommissariens och hans näste efterträdares sammanlagda livs-tid varade så länge, att vid dess utgång den gene- ration arrendatorer, som nu satte på fideikommissjorden, under alla förhållanden hade lämnat arrendena. Inträffade det fall, att nuvarande fideikommissarien och hans näste efterträdare inom jämförelsevis kort tid avlede, och detta skedde vid ett eller flera av de större fideikommissen med många arrendatorer, kunde stora sociala olägenheter uppkomma. Hundratals arrendatorer, som i många år inne- haft sina arrenden — och arrendena hade som bekant ofta i generationer tillhört samma släkter — kunde tvingas att avflytta, om de icke vore i den ekonomiska situationen, att de kunde tävla med andra spekulanter om köp av arrendeställena. Det torde numera sällan förekomma, att arrendeavtal inginges för arrendatorns livs- tid eller för fideikommissariens besittningstid, och antagas kunde, att de arrenda- torer, som slutit avtal för viss tid, komme att, i den mån avtal om längre arrende- tid utginge, allenast erhålla förlängning på relativt kort tid, då uppenbarligen fidei- kommissarierna icke komme att under avvecklingstiden mer än nödigt vore binda sig för långtidsarrenden på sätt tidigare varit vanligt. Men även i de fall, då an- tagandet, att de nuvarande arrendatorerna lämnat sina arrenden före avvecklings- tidens slut, visade sig vara riktigt, skulle självfallet vid fideikonnnissbandets fri- görande finnas en ny arrendatorsklass, vilken vid avvecklingstidpunkten suttit på sina arrenden i många år, och dessa arrendatorer komme vid näste efterträdarens död i samma svåra situation. Dessa arrendatorer hade visserligen tillträtt sina arrenden med vetskap om den risk som de eventuellt kunde löpa, därest näste efter- trädaren avlede under deras arrendetid, men ur social synpunkt måste frågan om deras behandling anses vara av stor betydelse, icke minst med hänsyn till det stora antal personer det här kunde bliva fråga om. — Att staten skulle träda emellan

mH—Hm——*

genom beviljande av billiga lån för frilösningen torde ej kunna påräknas med hån- syn till att sådan förmån icke beviljats för den stora arrendatorsklassen på annan enskild jord och på bolagsjord. Man skulle för övrigt kunna befara, att en sådan hjälp från statens sida skulle medföra en höjning av jordvärdet, om ej särskilda förebyggande åtgärder vidtoges. —— Enligt sociala jordutredningens mening måste det ur sociala och jordbrukspolitiska synpunkter vara av vikt, att arrendatorsklas- sen på fideikommissjord omhändertoges på ett bättre sätt än som i promemorian föreslagits och att i dess intresse jämväl tillsåges, att avvecklingstiden bleve till- räckligt lång. Därest det bestämdes en viss generellt angiven tid, inom vilken för- säljningen av jordbruksfideikommissen skulle vara slutförd, och denna tid ej till- mättes alltför kort —— exempelvis sattes till 30 år — kunde försäljningen av arren- degårdar, i den mån den bleve en följd av statsingripandet på detta område, ske på ett sätt som innebure en bättre garanti och en större trygghet för det stora an- talet arrendatorer varom här vore fråga mot ett alltför hastigt realiserande av arrendegårdarna. — Det komme givetvis att ligga i fideikommissariens intresse att verkställa avvecklingen under ekonomiskt gynnsamma förhållanden, och han kom— me därför säkerligen att vilja börja den i god tid för att undvika massförsäljningar som skulle trycka priset. Under sådana förhållanden torde Kungl. Maj:t med effektivitet kunna uppställa såsom villkor för försäljningar, som ägde rum i god tid, att försäljningen skedde till arrendator. Kunde arrendatorn av ekonomiska skäl ej vid den tidpunkt, då ägaren begärde försäljningstillstånd, lösa till sig ar- rendegården, borde han kunna tillåtas kvarsitta vid arrendet under viss tid. Efter denna tidpunkt borde arrendegården kunna försäljas utan hänsyn till arrendatorn.

Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka plåga hänföras un- der termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras, vilka de sociala önskemål äro som på detta område kunna motivera lagstif— tarens ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett får be- traktas såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till bru- kande under äganderätt. Arrendeutredningen vill för sin del ej helt avvisa denna synpunkt. Även om jordinnehav på arrende knappast, vad angår vårt land i dess helhet, förekommer i den utsträckning, att proportionen mel- lan antalet arrendejordbruk och självägda jordbruk antyder något påtagligt socialt missförhållande, skall likväl ej förnekas att en utveckling, varigenom denna proportion förskjutes till förmån för de självägda jordbruken, bör kun- na betraktas såsom en naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven jord- politik.

Emellertid vore det säkerligen oförsiktigt, om man vid utformning av lag— regler på detta område byggde på en problemställning av den enkla beskaf- fenhet som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling av arrendesystemet kan det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida arrendegårdarna komma att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna eller om andra personer — sådana som själva ämna driva jordbruk eller så- dana som närmast vilja spekulera i jordens värde —— förvärva äganderätt till ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet knytas

14—388572.

Arrende— utredningen.

'den förutsättningen, att det är arrendatorerna själva som skola tillösa sig den jord som de bruka. Uppenbart är emellertid nu, att en arrendator långt ifrån alltid kan finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillhanda- hålles honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägen- het att frilösa behöver ingalunda ha sin grund i bristande ekonomiskt sinne, liknöjdhet eller oföretagsamhet. När en arrendator, som ej besitter några mera betryggande egna kapitalresurser, under en konjunktur med högt upp- drivna jordvärden vill avhålla sig från fastighetsköp för att därmed undvika en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, står en sådan klok för- tänksamhet igod överensstämmelse med vad man ur allmän synpunkt skulle anse önskvärt. En förklaring till att arrendatorer så ofta avstått från att be- gagna yppade tillfällen till frilösning synes även vara den, att de måhända icke utan fog kunnat frukta att såsom självägande bliva satta i efterhand i fråga om möjligheten till arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket. Att även andra mera speciella omständigheter kunna verka avkylande på arrendatorns lust att bliva självägande har arrendeutredningen haft tillfälle att konstatera under sin studieresa. Valet mellan arrende och självägarskap utfaller så- lunda under nuvarande ordning ofta nog till förmån för arrende. Det ligger isakens natur att detta blir än vanligare, i den mån en ny arrendelagstift- ning visar sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare och förmånligare ställning än de hittills innehaft.

Under sådana förhållanden framstår det såsom tämligen tvivelaktigt, huru- vida en ökad benägenhet från jordägarnas sida att avyttra arrendegårdarna — låt vara att försäljningsanbuden i första hand riktas till arrendatorerna _ verkligen motsvarar vad dessa i gemen skulle anse önskvärt. Då lämplig- heten av arrendefrilösning är ihög grad beroende av de ekonomiska kon- junkturer, varunder frilösningen äger rum, skulle nog lagstiftningsåtgärder, som hade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga frilösning, möta av— sevärda vanskligheter. Mycket synes tala för att frilösningen av arrendejord- bruk liksom hittills bör komma till stånd såsom ett resultat av själva den ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligtvis icke utesluter att statliga ingripanden kunna vara önskvärda i fråga om de frilösta jordbrukens stödjande i ekonomiskt hänseende.

Att arrendeutredningen för sin de] icke ifrågasätter ett tvångsavlösnings- förfarande av den vittutseende beskaffenhet som det av jordkommissionen på sin tid föreslagna och att överhuvudtaget några särskilda åtgärder till force- ring av arrendefrilösningen icke nu förordas, kan emellertid framför allt motiveras därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen redan i och för sig —— och utan att en sådan verkan egentligen är åsyftad — kan antagas frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Huru stark denna tendens iverkligheten kommer att bliva, lärer icke kunna på förhand med någon säkerhet bedömas, då framtida konjunkturer och andra ovissa faktorer här komma att spela in. Att den skulle kunna bliva starkare än vad som särskilt ur arrendatorernas synpunkt vore önskvärt framstår lik-

, har förköpsrätten kommit i bruk, i det att 1919 års lag angående fästegodsens

väl såsom sannolikt och bestyrkes även av den erfarenhet som vunnits be- träffande verkningarna av 1927 års lagändringar.

I betraktande av dessa omständigheter håller arrendeutredningen före, att på ifrågavarande område uppmärksamheten närmast bör inriktas på upp- giften att såvitt möjligt skydda arrendatorn mot den icke obetydliga risken, att hans besittning vid arrendeperiodens utgång kommer att avbrytas såsom följd av fastighetens försäljning till tredje man. De bestämmelser om mini- miarrendetid och optionsrätt, vilka av arrendeutredningen föreslås, kunna i detta hänseende så mycket mindre vara tillfyllest, som man vid dessa bestäm- melsers utformning vill undvika, att jordens övergång till självägande bru- kare förhindras eller försvåras. Att dessa bestämmelser kompletteras med en anordning, ägnad att för de fall varom här är fråga bevara fastigheten i ar- rendatorns besittning, har i viss mån, beträffande arrendatorns intresse av jordbrukets framtida förkovran, en betydelse liknande den som ansetts till- komma besittningens tryggande genom långvarig minimitid eller optionsrätt. Även ur synpunkten av rättvisa och billighet synes det önskvärt att den, som måhända under en lång följd av år haft sitt hem och sitt arbete på en arrende— gård, icke alltför lätt skall kunna undanträngas, när en sådan gård utbjudes till försäljning i den allmänna marknaden.

Det problem som sålunda framkommer kan enligt arrendeutredningens mening icke lämpligen lösas genom ett mer eller mindre långtgående förbud för jordägaren att salubjuda utarrenderad egendom. Ett dylikt radikalt in- gripande i fastighetsomsättningen skulle säkerligen under nuvarande förhål- landen mötas av föga sympati och skulle ju också alltför mycket strida mot gängse uppfattning om önskvärdheten av jordens övergång till självägande brukare. Däremot finner arrendeutredningen, från de utgångspunkter som i det föregående antytts, tanken att införa en förköpsrätt för arrendatorn vara värd allt beaktande. Genom en sådan rätt skulle en arrendator, med avseende å möjligheten att bliva ägare till den salubjudna arrendegården, erhålla ett visst företräde framför andra spekulanter. Det kan antagas att han, även om han för sin del helst önskat kvarstanna såsom arrendator, likväl skulle vilja begagna sig av en dylik anordning för att fortfarande kunna besitta och bruka gården. Arrendefrilösningen blir på så sätt ett medel, varigenom arren- datorn kan trygga en stadigvarande besittning av den jord åt vars brukande han kommit att ägna sig.

Såsom civilrättsligt institut har förköpsrätten i åtskilliga främmande län- der en ganska mångsidig användning, i det den tagits i anspråk för tillgo- doseende av skilda jordpolitiska syften, huvudsakligen inom andra områ- den än arrendelagstiftningen. Vad beträffar förköpsrätt för arrendatorer må — under hänvisning till den vid betänkandet fogade redogörelsen för utländsk arrendelagstiftning —— erinras att en norsk lag av år 1928 upptagit ' utförliga bestämmelser om förköpsrätt, avsedda att äga tillämpning i fråga

om sociala arrenden (upplåtelse till landbo eller torpare). Även i Danmark

övergång till självägda jordbruk m. m. stipulerar en sådan rätt för arren- datorer av de fastigheter vilka hemfalla under lagen.

Vid övervägande av förköpsrättens lämplighet för nu avsett ändamål lärer i första hand få tagas ställning till det principiella spörsmålet, efter vilken norm den lösesumma skall beräknas, som arrendatorn har att erlägga för att bli- va ägare till fastigheten. Sådan förköpsrätten typiskt utbildats i de konti- nentala civillagarna — där den utgör, icke en legal lösningsrätt för arren- datorer, utan en konventionell lösningsrätt som grundlägges genom frivillig överenskommelse i samband med fastighetsköp eller annorledes —— bestäm- mes lösesumman av vad annan köpare vill bjuda för fastigheten; förköpsrät- ten kan, såsom namnet antyder, icke utövas i annat fall än vid föryttring av fastigheten och innebär rätt att övertaga en annans köp. Jämväl i den förut- nämnda norska lagen föreskrives såsom regel, att fastigheten skall övertagas efter den köpesumma och i övrigt på de villkor varunder den blivit avyttrad. Dock har icke i den utländska lagstiftningen saknats exempel därpå, att löse- summan kunnat sättas lägre än till det. pris som annan köpare utfäst.

Givet är att en anordning, enligt vilken arrendatorn berättigades att vid försäljning av fastigheten tillösa sig densamma efter ett vid offentlig värde— ring såsom skäligt ansett pris, eventuellt lägre än vad köparen utfäst, skulle göra förköpsrätten till ett mera effektivt medel att tillgodose de intressen varom här är fråga. Emellertid skulle en nedsättning av lösesumman under det belopp som köparen bjudit innebära ett starkt ingrepp i den privata äganderätten, ett ingrepp som säkerligen av jordägaren skulle uppfattas så- som en orättvisa. I särskilt förhatlig dager komme en dylik lösningsrätt i följd därav, att den skulle utövas vid fastighetens försäljning, varigenom skillnaden mellan den avtalade köpesumman samt den tvångsvis fastställda lö— sesumman på ett iögonfallande sätt komme att markera en förlust för jord- ägaren. Ett ingripande, som sålunda icke utan fog kunde betecknas såsom egendomskonfiskation, vore ur flera synpunkter en sämre utväg än en tvångs- avlösning utan anknytning till försäljningstillfällen; tanken ledes därför hän till den av jordkommissionen föreslagna anordning, som arrendeutredningen redan i det föregående förklarat sig icke kunna tillstyrka.

Även om man sålunda nödgas fasthålla vid principen att lösesumman —— under förutsättning att köparens utfästelse är allvarligt menad —— icke får sättas lägre än den avtalade köpesumman, förefaller det likväl, som om en förköpsrätt skulle vara ägnad att i icke oväsentlig grad verka i riktning mot det mål, som enligt vad förut utvecklats synes böra eftersträvas. Genom för- köpsrätten elimineras risken, att en försäljning av fastigheten kommer till stånd utan arrendatorns vetskap eller utan att han fått tillfälle att bevaka sina intressen, en risk, som enligt vad vissa svar å den av arrendeutredningen företagna enquéten ådagalägga, under nuvarande förhållanden icke får be- traktas såsom i praktiken betydelselös. Till denna fördel _ som måhända hade kunnat vinnas även med en lagfäst hembudsskyldighet för jordägaren — kommer ytterligare den, att arrendatorn genom förköpsrätten erhåller ett verkligt rättsanspråk på att få bliv-a ägare till fastigheten. Härav följer att

hans förhandlingsposition gentemot jordägaren blir avsevärt tryggare. Fin- ner arrendatorn att det av jordägaren begärda priset för fastigheten är för högt tilltaget, kan han, utan risk att försitta sin möjlighet att bliva ägare till fastigheten, avvakta, huruvida någon annan spekulant skulle vilja betala en sådan köpesumma. Slutligen må ej heller förbises, att förköpsrätten ge- nom sin blott-a existens torde komma att medföra vissa indirekta verkningar i den riktning som här avses. Den synes ägnad att i viss mån bromsa speku- lationen och motverka en alltför stark uppskruvning av jordvärdet under högkonjunkturer. Ävenledes är det sannolikt, att en jordägare mer än hit- tills kommer att bliva hänvisad till arrendatorerna, för den händelse han önskar avyttra sina arrendegårdar.

Med avseende ä utformningen av lagbestämmelser rörande förköps- rätt erbjudes i viss utsträckning förebild i det av lagberedningen år 1909 avlämnade förslaget till jordabalk. Detta förslag upptog i sitt sjätte ka- pitel bestämmelser om förköpsrätt, visserligen icke en legal lösningsrätt av det slag varom nu är fråga utan en förköpsrätt som skulle uppkomma ge- nom särskilt avtal. Dess uppgift skulle huvudsakligen vara att bereda sam- hällen, vilka upplåtit jord för vissa bestämda ändamål, en utväg att garan— tera jordens användning för dessa syften, varigenom det allmänna skulle er- hålla ett fortfarande inflytande på utvecklingen och särskilt möjlighet att förhindra jordens indragande i spekulationen. Denna konventionella för- köpsrätt — vilken skulle kunna tillförsäkras kronan, kommun, municipal- samhälle eller enskild ägare av fastighet — skulle för att erhålla verkan mot tredje man inskrivas i fastighetsboken. Om sådan inskrivning meddelats, skulle vid fastighetens försäljning den förköpsberättigade kunna lösa till sig fastigheten till samma pris som köparen utfäst. Dock skulle i vissa fall förköpsrätt ej få utövas, såsom då köparen vore säljarens skyldeman i rätt nedstigande led eller då fastigheten såldes i exekutiv ordning. I fråga om proceduren vid förköpsrättens utövande, när en uppgörelse i godo ej kunde komma till stånd, stadgades i förslaget skyldighet för den förköpsberättigade att vid äventyr av talans förlust instämma köparen inom 180 dagar från det köparen sökt lagfart eller från det köparen med uppvisande av köpehandling- en anmält sitt fång för den förköpsberättigade. På begäran skulle köparen vara skyldig att med ed betyga, att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen utvisade och han i övrigt uppgivit.

De nu avsedda bestämmelserna om förköpsrätt — till vilkas närmare ut- formning arrendeutredningen får anledning återkomma i specialmotiveringen _ skilja sig från de av lagberedningen föreslagna framför allt däri, att rätts- verkningarna av förköpsrätt icke göras beroende av något inskrivningsför- farande. Förköpsrätten är nämligen enligt förevarande förslag konstruerad såsom ett moment i själva arrenderätten. Då det arrendeavtal, på vilket förköpsrätten grundas, gäller mot ny ägare av fastigheten utan att härför er- fordras inteckning av arrenderätten, synes det principiellt riktigt att förköps- rätt skall kunna utövas, ehuru denna rätt icke är särskilt inskriven i fastig-

hetsboken. Arrendeutredningen har ej heller ansett sig böra uppställa såsom villkor för förköpsrättens giltighet, att densamma skall vara uttryckligen an- given i arrendeavtalet. Ett dylikt villkor hade uppenbarligen varit ägnat att göra syftet med förköpsrätten helt för-felat. Därest detta syfte skall kunna vinnas, lärer det tvärtom vara erforderligt att förläna tvingande karaktär åt den lagregel, enligt vilken arrendeavtalet skall medföra förköpsrätt. Försla- get innebär sålunda, att ett i arrendeavtalet intaget förbehåll om att förköps- rätt ej skall få utövas, kommer att sakna verkan.

I överensstämmelse med tanken, att förköpsrätten är behövlig såsom komp- lement till reglerna om minimitid och optionsrätt, skall enligt förslaget för- köpsrättens tillämpningsområde sammanfalla med det för nämnda regler av- sedda. Någon förköpsrätt skall sålunda icke tillkomma andra än sådana, vilka arrendera brukningsdelar, omfattande högst tjugufem hektar odlad jord, under bolag, förening, stiftelse eller 5. k. enskild spekulant eller ställen av nämnda storleksordning som lyda under huvudgård till fideikommiss eller gods i enskild ägo. Ej heller avses att förläna förköpsrätt åt innehavare av huggaretorp eller därmed jämförliga skogsarbetararrenden.

VIII. Kontroll över arrendelagstiftningens tillämpning.

Bortsett från vissa bestämmelser i uppsiktslagen föreskriver icke gällande lag någon egentlig kontroll däröver, att de tvingande bestämmelser, som innehållas i arrendelagarna, även följas i det praktiska rättslivet. I ett ar- rendeavtal kunna sålunda, utan att detta behöver bliva föremål för beaktande från myndigheternas sida, förekomma villkor, som stå i uppenbar strid mot dylika lagregler. Den möjlighet, som på grund härav föreligger att upprätta lwagstridiga avtal, har dock ansetts kunna i viss mån motverkas därigenom att åtskilliga arrendatorer ha tillfälle till kostnadsfri rådgivning i arrende- frågor. Bestämmelser i detta ämne innehållas i en den 18 maj 1934 utfär- dad kungörelse. I denna stadgas, att den som innehar eller ämnar tillträda jordbruksarrende, beträffande vilket den norrländska arrendelagen eller nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser äro tillämpliga, vid behov kan erhålla kostnadsfri rådgivning i arrendefrågor samt biträde med upp- sättande av skrifter och kontrakt m. m. Rådgivningen omfattar dock ej biträde vid utförande av rättegång eller vid förhandling inför skiljemän. För varje län skall av länsstyrelsen förordnas ett lämpligt antal socialt in— tresserade, i arrendeförhållanden insatta personer, vilka skola ha till ålig- gande att lämna de arrendatorer, som kunna vara i behov därav, biträde av det slag som avses med kungörelsen.

Frågan i vad mån de tvingande arrendebestämmelserna verkligen iaktta- gits i den praktiska tillämpningen har tidigare varit föremål för uppmärk- samhet. I herrar Wihlborgs och Nilssons den 10 november 1921 avgivna betänkande angående den norrländska vanhävdslagstiftningens verkningar framhölls sålunda, att verkställd undersökning givit vid handen, att den norr- . ländska arrendelagen icke vunnit tillämpning i full utsträckning. Arrende- avtalen innehölle ofta bestämmelser, som i olika avseenden strede mot lagens stadganden. Härom anfördes i huvudsak följande:

Det vore naturligt att, där avvikelser från lagreglerna skett, de i allmänhet tillkom- mit i jordägarens intresse. Arrendatorerna hade sålunda trots den till deras förmån stiftade särskilda arrendelagen icke alltid varit i stånd att vid avslutande av arrende- avtal i tillräcklig grad göra sin rätt gällande gentemot de i allmänhet ekonomiskt väl- situerade jordägarna. Men därtill komme även, att arrendatorerna ofta icke ägde någon ingående kännedom om ifrågavarande lagstiftnings innehåll. Det hade vid så- dant förhållande icke varit någon svårighet för jordägarna att få i arrendekontrakten inryckta mot arrendelagen stridande bestämmelser, vilkas innebörd och räckvidd arrendatorerna icke haft förmåga att överblicka.

Det kunde måhända sägas, att vad sålunda anförts angående åsidosättandet av någon av lagens bestämmelser icke vore av så synnerligt stor betydelse, då ett i

avtalet intaget villkor, som strede mot lagen, vore utan verkan. Det finge väl medgivas att, om man fäste sig endast vid den rättsliga sidan av saken, det kunde synas spela mindre roll, att i ett skriftligt avtal intoges villkor, som icke överens— stämde med arrendelagen. Hade arrendatorn i ett skriftligt avtal antingen åtagit sig en förpliktelse, som icke enligt arrendelagen finge åläggas honom, eller ock avsagt sig en rättighet, som lagen gåve honom, kunde han, utan att arrenderätten därav berördes, lämna avtalsbestämmelsen i fråga alldeles å sido. Arrendatorn kunde sålunda saklöst vägra att fullgöra den åtagna förpliktelsen ävensom på- fordra rättighetens utbekommande i enlighet med vad lagen därom stadgade.

Toge man emellertid hänsyn till förhållandena såsom de gestaltade sig i det praktiska livet, torde man finna, att det vore av icke ringa vikt, att arrendelagen komme i full tillämpning i enlighet med sitt innehåll, d. v. 5. att i avtalen icke in- toges andra villkor än sådana, som överensstämde med lagen. Det vore också uppenbart, att arrendatorn ofta skulle känna sig så pass bunden av de avtalade vill- koren, att han icke ville ifrågasätta annat än att de skulle vara gällande. Att på- yrka tillämpandet av andra villkor än dem, som arrendekontraktet innehölle, måste, låt vara att laglig rätt därtill förefunnes, framstå såsom obehagligt för många ar— rendatorer. Ett påstående i sådan riktning gentemot jordägaren kunde för arren- datorn medföra allvarsamma konsekvenser. Arrendatorn vore nämligen frånsett arrendeförhållandet i allmänhet för sin utkomst mer eller mindre beroende av jordägaren, och det kunde för visso befaras att, därest arrendatorn gjorde sina lagliga anspråk gällande, han kunde från jordägarens sida bliva föremål för obehag av det ena eller andra slaget. Hellre än att utsätta sig för en dylik eventualitet avstode arrendatorn från sin rätt och fogade sig efter avtalets olagliga bestämmel- ser. Det borde ej heller förbises, att för mången arrendator ett ingånget avtal hade sådan helgd, att det vore alldeles uteslutet, att han med vett och vilja skulle bryta detsamma, även om det vore stridande mot till hans skydd givna lagbestäm- melser. Allt som allt kunde det på goda grunder antagas att, där ett arrendekon- trakt innehölle mot arrendelagen stridande villkor, kontraktet ej sällan komme i tillämpning i enlighet med sitt innehåll och icke enligt de lagstadganden, som genom samma villkors intagande i kontraktet blivit åsidosatta. Detta behövde na- turligtvis icke alltid medföra, att arrendatorn tillfogades orätt. Det vore icke omöj- ligt, att arrendatorn av någon anledning kunde anse ett arrendeavtal, som icke överensstämde med lagen, vara förmånligare än ett avtal, vid vars avslutande lagen i allo blivit följd. Sålunda kunde arrendatorn finna det med sitt intresse över- ensstämmande att mot erhållandet av en rättighet, som lagen icke tillade honom, åtaga sig en förpliktelse, som icke hade stöd i lagen, eller avstå från en honom i lagen tillerkänd rätt. Detta vore emellertid en sak för sig. Även ett i full över- ensstämmelse med arrendelagen ingånget kontrakt hindrade givetvis icke, att genom överenskommelse mellan parterna andra villkor kunde komma att i praktiken tilt- lämpas än de, som innehölles i kontraktet. Vikten läge icke därpå, att i arrende— förhållandet lagens tvingande bestämmelser för varje fall komme i tillämpning, utan därpå, att det arrendeförhållandet konstituerande kontraktet icke erhölle sådant innehåll, att därigenom arrendatorn ingåves en felaktig uppfattning om hans lag- liga rättigheter och skyldigheter.

Det kunde icke undvikas, att i samma mån som arrendelagens bestämmelser åsi- dosattes lagens effektivitet förringades. Lagens ändamål att bereda arrendato- rerna trygghet och självständighet i deras näring bleve icke tillgodosett i den ut— sträckning som lagstiftarna avsett. Detta återverkade i sin ordning på skötseln av jordbruket å arrendegårdarna. Det kunde icke förväntas, att en arrendator, vilken exempelvis, såsom ingalunda vore ovanligt, genom arrendekontraktet ålagts att när- helst så fordrades ställa sin arbetskraft till jordägarens förfogande, skulle kunna eller vilja åt jordbruket ägna erforderlig omsorg.

; ;

Till motverkande av de missförhållanden, som sålunda funnits föreligga, föreslogs i betänkandet, att vissa personer måtte förordnas att tillhandagå arrendatorerna med råd och upplysningar i arrendefrågor. En av anled- ningarna till att arrendelagens bestämmelser så ofta åsidosattes, nämligen den att arrendatorerna icke ägde kännedom om lagstiftningens innehåll, trod- des härmed komma att i väsentlig mån undanröjas. Den garanti, som där- igenom vunnes för att arrendelagens bestämmelser komme i tillämpning, antogs komma att högst väsentligt bidraga till minskning av antalet fall, då arrendatorerna genom arrendeavtalen tillfogades förfång.

I redogörelsen för en av jordkommissionen företagen enquéte rörande arrendeförhållandena i de södra och mellersta delarna av riket uppgavs att avtalsvillkor, som strede mot den allmänna arrendelagens tvingande bestäm- melser, förekomme i avsevärd omfattning.

I sitt den 11 november 1922 framlagda betänkande föreslog jordkommis- sionen inrättande av en enhetlig organisation för handläggning av samtliga sociala jordfrågor. Högsta ledningen skulle på detta område utövas av en centralstyrelse, bestående av tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. I varje län skulle finnas en s. k. jordkommission, som skulle utgöras av tre leda- möter, nämligen en ordförande utsedd av Konungen, och två andra ledamö- ter vald-a, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets ombudsmannamöte. Dessa länsorganisationer skulle bland annat tillhanda- gå allmänheten med råd och upplysningar samt äga att i alla mål och ären- den utföra talan för den person som skulle tillgodoses. Klagan över deras beslut skulle få föras hos centralstyrelsen. I varje kommun skulle vid behov tillsättas en jordkommitté, bestående av minst tre, av kommunalfullmäktige eller om sådana ej funnes av kommunalstämman valda ledamöter. Jord- kommittéerna skulle med uppmärksamhet följa de angelägenheter som berör- des av statens ifrågavarande verksamhet, tillmötesgå allmänheten med råd och upplysningar samt taga de initiativ som av förhållandena påkallades.

Jordsakkunniga uppgåvo att de vid en av dem verkställd undersökning angående arrendeförhållandena i riket påträffat sådana i arrendekontrakt in- tagna förbehåll, som stode i strid mot den norrländska arrendelagens be- stämmelser. Även upplåtelser, som fölle under den allmänna arrendelagen, skedde stundom på villkor, som strede mot tvingande lagregler.

I betänkande den 20 juni 1926 anförde jordsakkunniga:

Väl vore ett i arrendeavtal intaget villkor, som strede mot lagens tvingande bud, utan all rättsverkan, men det kunde ej frånses, att mången arrendator likväl kände sig pliktig att respektera vad han genom sin underskrift å arrendekontraktet förbun- dit sig till. Ofta torde fruktan att utsätta sig för obehag av det ena eller andra sla- get avhålla honom från att göra sin rätt gentemot jordägaren gällande. Ett arrende- kontrakt, som innehölle mot lagen stridande förbehåll, komme därför sannolikt ej sällan att vinna tillämpning i enlighet med sitt innehåll. Detta måste givetvis väcka allvarliga betänkligheter. De sakkunniga ansåge det därför vara nödvändigt, att arrendatorerna vid arrendeavtalens avslutande ävensom eljest, då de vore i behov av råd och upplysningar, kostnadsfritt kunde erhålla lämpligt biträde. Emellertid borde enligt de sakkunnigas mening för detta ändamål icke erfordras tillsättande

Arrende- utredningen.

av lokala kommittéer i enlighet med vad jordkommissionen föreslagit. De sakkun— niga ville därför allenast föreslå införande av kostnadsfri rådgivning åt arrendato- rer i huvudsaklig överensstämmelse med herrar Wihlborgs och Nilssons förslag.

Sociala jordutredningen anförde i sitt den 5 december 1931 avgivna be- tänkande bland annat följande:

Arrendatorer av de fastigheter, som fölle under de sociala arrendebestämmelser— na, vore i allmänhet mycket litet bevandrade i de ofta invecklade rättsfrågor, som kunde uppstå vid ett arrendeavtal, och om de vore mindre bemedlade, såge de sig i många fall icke i stånd att vid behov anlita sakkunnig hjälp. Däremot hade jord- ägarna i allmänhet till sitt förfogande erforderlig sakkunskap på området. Arren- datorerna vore därför säkerligen ofta i behov av att kostnadsfritt erhålla råd och upplysningar eller annat biträde i ärenden angående arrendeavtalet och därmed sam- manhängande frågor. Om dylik rådgivning infördes, skulle även vinnas en viss garanti, för att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser komme att noga följas.

Även efter tillkomsten av omförmälda kungörelse den 18 maj 1934 ha hit- hörande spörsmål varit föremål för diskussion. Sålunda yrkades i motioner vid 1936 års riksdag, dels att [kontroll över arrendelagens tillämpning från jordägarnas sida måtte utövas åtminstone genom stickprov och dels att arren- deavtal för att äga giltighet skulle ha blivit godkänt av landsfiskal eller häradsrätt.

Andra lagutskottet vid samma riksdag yttrade, i utlåtande nr 30, följande: Det kunde ifrågasättas, om det icke vore lämpligt att utvidga tillämpningsområdet för kungörelsen av den 18 maj 1934 till att omfatta även sådana arrendatorer, vilka arrenderade jord av den omfattning, som avsåges i kungörelsen, tillhörig andra jordägare än sådana, för vilkas fastigheter de sociala arrendebestämmelserna gällde. Utskottet funne sig icke kunna i vidare mån än sålunda angivits tillstyrka de för- slag rörande kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad, som framställts i mo- tionerna. Därest meningen vore, att kontroll skulle utövas genom jordbrukskom- missionerna, ville utskottet framhålla, att dessa kommissioners uppgift vore att be- döma praktiska jordbruksfrågor samt att deras sammansättning ej gjorde dem läm- pade att uppträda såsom bedömare av rent juridiska spörsmål. — För tillskapandet av förbättrade arrendeförhållanden överhuvud skulle det enligt utskottets mening vara av värde, att ökad kännedom om den gällande arrendelagstiftningens innehåll spredes bland dem, som vore berörda av densamma. Med hänsyn härtill funne ut- skottet det önskvärt, att genom det allmännas försorg en kort skrift utarbetades, in— nehållande en redogörelse för författningar av betydelse för arrendatorsklassens rätts- ställning och avsedd att tillhandahållas rikets arrendatorer. Ett förhindrande av att arrendekontrakt gåves sådan avfattning, att arrendatorns rätt bleve åsidosatt, skulle därjämte enligt utskottets mening främjas, om tillgång funnes till normalkon- trakt, vilka i allmänhet skulle kunna ligga till grund för arrendeuppgörelser. Utskot— tet ville därför ifrågasätta, huruvida icke lämpliga, opartiskt hållna formulär till arrendekontrakt kunde utarbetas genom det allmännas försorg.

Genomförandet i det praktiska rättslivet av de inskränkningar i avtalsfri- heten, som arrendelagstiftningen medfört, har ej kunnat ske utan svårigheter. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har vid skilda tillfällen kon— staterats, att denna lagstiftning ej kommit att tillämpas i full utsträckning. Ej sällan ha arrendeavtal befunnits i olika avseenden innehålla föreskrifter,

som stått i strid mot tvingande lagbud. Även arrendeutredningen har under sin studieresa gjort liknande iakttagelser. Anledningarna till nämnda för- hållande kunna vara av skilda slag. En vanligt förekommande orsak är säkerligen, att såväl jordägarna som arrendatorerna sakna kännedom om lagens bestämmelser. Förekomsten av ogiltiga kontraktsvillkor kan även tänkas bero därpå, att jordägaren begagnar sin starkare ställning gentemot arrendatorn till att i kontraktet inrycka sådana vill-kor, vilka arrendatorn, om han vill erhålla arrendet, nödgas godtaga. Den ineffektivitet som så- lunda i viss mån kommit att vidlåda arrendelagstiftningen utgör givetvis ett missförhållande. Visserligen kan en jordägare icke påkalla medverkan av myndighet för att genomdriva tillämpning av sådana i ett arrendekontrakt intagna villkor, som i och för sig äro ogiltiga. Emellertid lära arrendatorerna ofta efterleva dylika kontraktsbestämmelser, utan att någon påtryckning från jordägarens sida behöver ifrågakomma.

Enligt det av arrendeutredningen utarbetade förslaget skola tvingande lag- bestämmelser införas i ökad omfattning samtidigt som tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen skall utvidgas. Det bör ej frånses, att sådana lagändringar äro ägnade att möta motstånd i den praktiska tillämp— ningen och att en viss fara föreligger att de delvis komma att stanna på pap- peret. Det måste därför i ännu högre grad än tidigare framstå som en angelä- genhet av vikt, att någon kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad kom- mer till stånd. Enligt arrendeutredningens mening kan emellertid kontrollen begränsas till att avse de arrenden som falla under den sociala arrendelagstift- ningen. Med hänsyn till det vidsträckta tillämpningsområde denna enligt förslaget erhållit, torde man nämligen vara berättigad till antagande, att andra arrendatorer än sådana, för vilka den kommer att gälla, i regel in- taga en sådan ställning gentemot jordägarna, att de själva äro i stånd att på ett tillräckligt betryggande sätt tillvarataga sina intressen uti ifrågava- rande avseende.

Vad angår beskaffenheten av den åsyftade kontrollen, skulle en utvidg- ning av de bestämmelser, genom vilka för arrendatorerna beretts tillfälle till kostnadsfri arrenderådgivning, icke innebära någon tillräcklig garanti för den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad. Enligt vad arrendeut- redningen inhämtat har möjligheten att erhålla dylik rådgivning under den tid, som hittills förflutit från ikraftträdandet av ovanberörda kungörelse av den 18 maj 1934, tagits i anspråk allenast i ringa omfattning. Sålunda har av det årliga förslagsanslag å 10 000 kronor, som tidigare utgått för bestridan- de av kostnaderna för arrenderådgivning, allenast tagits i anspråk, 29 kronor under 1934—1935, 232 kronor 90 öre under 1935—1936, 70 kronor under 1936—1937 samt 65 kronor under 1937—1938. För budgetåret 1938—1939 har anslaget nedsatts till 1000 kronor. Även om det icke är uteslutet att arrendatorerna framdeles, i den mån kungörelsens innehåll blir mera känt, komma att söka rådgivning i större utsträckning än vad som hittills varit fallet, har arrendeutredningen likväl svårt att föreställa sig, att råd- givningen skall kunna få någon nämnvärd betydelse, när det gäller att före-

bygga tillkomsten av olagliga arrendevillkor. Även om kontrahenterna äga kännedom om lagreglernas innehåll, hindrar detta icke att arrendatorerna kunna nödgas sluta avtal, som innehålla mot tvingande lagregler stridande vill-kor.

Ett lämpligt sätt för åvägahringande av kontroll över den sociala arrende- lagstiftningens tillämpning är enligt arrendeutredningens mening, att samt- liga kontrakt, för vilka dessa lagbestämmelser skola gälla, insändas till någon myndighet för undergående av granskning. En på så sätt anordnad kontroll bör kunna bliva effektiv, utan att densamma behöver vålla vare sig jordägar- na eller arrendatorerna några avsevärda olägenheter. Bestämmelser i sådan riktning ha möjliggjorts därigenom, att enligt förslaget den skriftliga formen blir ett obetingat villkor för giltigheten av arrendeavtal.

Den befogenhet som skall tillkomma vederbörande kontrollmyndighet tor- de ej böra innefatta ett formligt fastställande av arrendeavtalet. Arrendeut- redningen har ej ansett sig kunna förorda att —— såsom för närvarande är fallet i finsk rätt — ett avtal, som faller under den sociala arrendelagstift- ningen, icke skall erhålla giltighet, förrän detsamma blivit godkänt av ve- derbörande myndighet. Då den kontroll som skall utövas ej, såsom den finska legonämndens prövning, avser frågan, om de i avtalet upptagna vill- koren i och för sig äro skäliga, synes anledning icke föreligga att uppskjuta avtalets ikraftträdande till tidpunkten för granskningens verkställande. Det skulle även kunna medföra vissa olägenheter för kontrahenterna, om något giltigt avtal mellan dem ej ansåges föreligga under den tid som måste för- flyta mellan kontraktets upprättande och myndighetens beslut i ärendet. Denna tid torde å andra sidan ej behöva bliva så lång, att det skulle kunna medföra någon avsevärd olägenhet för arrendatorn, om en avtalsbestäm- melse, som sedermera befunnes vara ogiltig, därunder komme att till- lämpas.

Därest vid granskning av ett arrendekontrakt befinnes, att detsamma inne— håller villkor, som strider mot någon av den sociala arrendelagstiftningens tvingande bestämmelser, böra kontrahenterna erhålla underrättelse härom. Däremot torde något direkt förbud mot att tillämpa det olagliga villkoret knappast kunna ifrågakomma. Äro kontrahenterna, även sedan de erhållit kännedom om villkorets olaglighet och ogiltighet, överens om att likväl iakt- taga detsamma, torde det vara svårt att lägga hinder i vägen härför. Emel- lertid komma dylika fall sannolikt att inträffa endast undantagsvis. För jordägaren måste det nämligen medföra en känsla av otrygghet, när ett vill— kor av förevarande slag icke lagligen kan göras gällande mot arrendatorn, och det sålunda beror på dennes gottfinnande, hur länge det kommer att tillämpas. Och ofta torde en arrendator, som på grund av bristande känne- dom om lagens innehåll medverkat vid tillkomsten av ett ogiltigt kontrakts- villkor, sedan han blivit upplyst därom, komma att vidtaga åtgärder för ändring i kontraktet. Skulle jordägaren ej vilja gå med härpå, står det ar- rendatorn fritt att utföra sin talan i saken vid domstol. Med den av arrende- utredningen föreslagna optionsrätten lära ej arrendatorerna behöva draga

sig för att hävda sin rätt mot jordägaren av fruktan för att de vid arrende- tidens utgång skola gå miste om ny arrendeupplåtelse.

Vad angår spörsmålet åt vilken myndighet kontrollen över den sociala arrendelagstiftningens tillämpning bör anförtros, synes tillskapande av nå- got nytt organ för detta ändamål icke vara erforderligt. Den tillämnade kontrollen torde ej behöva bliva så arbetskrävande, att den ej skulle kunna ut- övas av en myndighet som även har andra uppgifter.

I de för utredningen lämnade direktiven har ifrågasatts, att kontroll i fö- revarande avseende skulle utövas av domstolarna. En sådan anordning kunde synas medföra vissa fördelar. Sålunda finnes hos domstolarna er- forderlig juridisk sakkunskap för bedömande av hithörande frågor, varjämte av de därstädes tillgängliga fastighetsböckerna en del upplysningar angåen- de arrendefastigheterna kunna inhämtas. Arrendeutredningen har dock för sin del icke kunnat känna sig övertygad om lämpligheten av att ifrågavaran- de kontroll anförtros åt domstolarna. Granskningen av arrendeavtalen kun- de givetvis ej i första hand verkställas av domstolen såsom sådan utan måste anförtros åt någon tjänsteman därstädes. Vid en häradsrätt skulle sålunda ifrågakomma någon å domsagans kansli anställd notarie. I betraktande av arbetsbördan och utbildningsförhållandena inom domsagorna torde emeller— tid kunna betvivlas, att en granskning av förevarande slag skulle låta sig väl förena med de uppgifter som i övrigt åvila befattningshavarna. En yngre notarie lärer för övrigt icke i regel besitta den särskilda praktiska erfarenhet, som torde erfordras vid bedömningen av kontraktens innehåll.

Enligt arrendeutredningens mening är det lämpligare att kontrollverksam- heten uppdrages åt jordbrukskommissionerna. Dessa myndigheter utöva för närvarande enligt uppsiktslagen viss tillsyn över att de fastigheter som falla under den sociala arrendelagstiftningen icke utsättas för vanhävd. Om arrendeutredningens förslag genomföres, kommer jordbrukskommissio- nernas befattning med dessa fastigheter att utvidgas ytterligare. Sålunda har prövningen av dispensansökningar enligt förslaget överflyttats från läns- styrelserna till jordbrukskommissionerna. Om ej annat avtalats, skola leda- möterna av jordbrukskommissionerna dessutom vara skiljemän vid avgö- rande av sådana tvister angående arrendevillkoren, som kunna föranledas av utövandet av den arrendatorerna tillerkända optionsrätten. Det måste på grund härav förutsättas, att jordbrukskommissionerna vinna särskild för- trogenhet med de arrenden varom nu är fråga. Denna förtrogenhet bör vara av värde vid kontrollen över den sociala arrendelagstiftningens efterlev- nad, liksom å andra sidan den erfarenhet jordbrukskommissionerna erhålla genom sin kontrollerande verksamhet kan bliva till gagn vid fullgörandet av deras övriga uppgifter.

För att jordbrukskommissionerna skola kunna på ett tillfredsställande sätt utöva ifrågavarande kontroll, torde de emellertid behöva tillgång till juri- disk sakkunskap. Det synes även med hänsyn till den ökade arbetsbörda, som kommer att åvila jordbrukskommissionerna, vara erforderligt, att de erhålla någon förstärkning av sina arbetskrafter. Arrendeutredningen vill

med hänsyn härtill föreslå, att i administrativ ordning sådana anstalter vid- tagas att hos jordbrukskommissionerna kunna anställas sekreterare, vilka avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. I fråga om jordbrukskommissionernas kontrollerande verksamhet skulle sekrete- rarens huvuduppgifter bliva att i första hand granska arrendeavtalen, att före- draga desamma för kommissionen, att verkställa erforderlig registrering samt att ombesörja expeditionsarbete. Då sekreterarebefattningarna böra kunna innehavas såsom bisysslor, torde deras inrättande ej behöva draga några mera betydande kostnader.

Det skulle kunna ifrågasättas, om ej jordbrukskommissionerna även bor- de undergå någon förändring med avseende å sin sammansättning för att på ett tillfredsställande sätt kunna utföra de nya arbetsuppgifter, som enligt förslaget skulle tilldelas dem. Arrendeutredningen anser emellertid, att nå- gon närmare erfarenhet angående jordbrukskommissionernas verksamhet under de nya förhållandena bör vinnas, innan denna fråga upptages till be- dömande.

Vad angår den närmare utformningen av de föreskrifter, som erfordras för den åsyftade kontrollen, torde i lagen böra åläggas jordägaren att för granskning insända avskrift av arrendekontraktet. Såsom i annat samman- hang utvecklats, är det nämligen jordägaren som är skyldig föranstalta om att avtalet erhåller skriftlig form. Det får även anses vara jordägaren, som är närmast ansvarig för att avtalets innehåll ej står i strid mot de sociala arrendebestämmelserna. För att underlätta för jordbrukskommissionen att bedöma upplåtelsens art, bör jordägaren därjämte åläggas att lämna upp- gift om den areal odlad jord arrendet omfattar. Någon svårighet att med— dela upplysning härom torde i allmänhet icke föreligga, då jordägaren, även om fastigheten icke blivit föremål för uppmätning, så gott som undantags— löst torde äga kännedom om den ungefärliga arealen. Därest kontrahenter- na, antingen under löpande arrendeperiod eller i samband med förlängning av avtalet överenskomma om ändring i arrendevillkoren, bör jordägaren givetvis göra anmälan även härom. För att vinna garanti att den jordäga- ren åvilande anmälningsskyldigheten blir behörigen verkställd, torde få stad- gas straffpåföljd för underlåtenhet att fullgöra densamma. Vad arrende- utredningen härutinnan föreslagit avser likväl icke sådana fall, då jordäga- rens underlåtenhet beror på ursäktligt förbiseende eller dylikt. Det torde också kunna förutsättas, att anmälan till åtalsberättigad myndighet i regel ej skall komma att göras av jordbrukskommissionen, förrän denna utan re— sultat erinrat jordägaren om hans anmälningsskyldighet.

Den föreslagna kontrollen utesluter enligt arrendeutredningens mening icke, att arrendatorer vid sociala arrenden alltjämt böra tillhandahållas kost- nadsfri rådgivning i arrendefrågor. Med hänsyn till den utvidgning, som tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen enligt förslaget skall undergå, torde 1 & i 1934 års kungörelse i ämnet böra ändras, så att författningen kommer att avse även de kategorier av arrenden, vilka enligt

förslaget överflyttas till den sociala arrendelagstiftningen. Någon utvidg- ning av rätten till arrenderådgivning, så att densamma skulle få tillgodonju- tas även av arrendatorer av de fastigheter, som komme att falla under den allmänna arrendelagen, synes däremot icke böra ifrågasättas. Dessa arren- datorer torde nämligen i regel intaga en sådan ställning, att de ej äro i be- hov av dylikt stöd gentemot jordägarna.

IX. Speciell motivering.

Nyttjanderättslagen. 1 KAP.

9 5.

Med anledning av de ändringar, vilka i det följande komma att förordas, och med hänsyn till lagförslagets allmänna uppställning, ha de i 2 kap. 56 % förekommande bestämmelserna synts böra överföras till 1 kap. och där upptagas i förevarande nya paragraf. Arrendeutredningen vill förutskicka, att därest framdeles en avveckling av bestående fideikommiss skulle komma till stånd _ i vilket fall liknande bestämmelser lära erfordras med avseende å arrendeavtals giltighet efter fideikommissegendomens förvandling till fri egendom — paragrafen torde kunna ersättas med dylika bestämmelser i den särskilda lag som må vara behövlig för avvecklingens genomförande.

Av fideikommissinstitutets allmänna karaktär lärer följa, att fideikom- missarien icke äger disponera över fastigheten på sådant sätt, att han in- kräktar på efterträdarens rätt att tillträda densamma och njuta dess fulla avkastning. Av denna princip har man velat draga den slutsatsen, att ett arrendeavtal rörande fideikommissjord icke skulle vara bindande för den som under arrendetiden efterträder upplåtaren såsom innehavare av fidei- kommissrätten. På denna uppfattning vilar också den i 2 kap. 2 % före- kommande bestämmelsen, att en arrendeupplåtelse angående fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må ske, utom för viss tid eller arrendatorns livstid, jämväl för upplåtarens besittningstid. Även 2 kap. 55 & innehåller ett stad- gande, enligt vilket upplåtelse av fideikommissjord som där avses kan ske för upplåtarens besittningstid.

I syfte att undanröja den osäkerhet i fideikommissarrendatorernas besitt- ning, som förelåg i följd därav, att arrendeavtalen, oberoende av den överens- komna arrendetidens utgång, upphörde att gälla i och med att fideikommiss- rätten övergick till ny innehavare, genomfördes år 1921 en lag med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord. Enligt dessa be- stämmelser vilka år 1927 efter viss ändring infogades i nyttjanderätts- lagen, där de erhöllo sin plats i 2 kap. 56 å —— skall ett för viss tid eller för arrendatorns livstid slutet arrendeavtal rörande fideikommissjord, som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, gälla jämväl för ann-an in—

, l i. . It i i: ;

nehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock med rätt för nye inneha- varen att inom viss tid uppsäga arrendet i sådana fall, där arrendevillkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk.

Sagda bestämmelser i 2 kap. 56 & betaga icke fideikommissinnehavaren hans möjlighet att jämlikt 2 kap. 2 eller 55 % upplåta en fideikommissfas— tighet på arrende för fideikommissariens besittningstid. Ej heller ha bestäm- melserna tvingande karaktär. Det står således kontrahenterna fritt att av- sluta ett arrendeavtal på exempelvis tio år med förbehåll att arrendet skall upphöra, om fideikommisset övergår till ny innehavare, eller att denne skall äga en ovillkorlig uppsägningsrätt.

Enligt arrendeutredningens mening är det mindre tillfredsställande, att la- gen icke i fråga om fideikommissarrenden uppställer samma krav på arrende— tidens fixering som beträffande andra arrenden. Då en av fideikommissarie gjord upplåtelse för viss tid eller för arrendatorns livstid av sådan fidei- kommissjord, som icke är att anse såsom huvudgård till fideikommisset, nu- mera är bindande även för annan fideikommissarie än upplåtaren, förelig- ger beträffande dylik fideikommissjord ej längre något hinder mot att tvinga kontrahenterna att använda någon av dessa upplåtelseformer. Med avseende å tryggheten i arrendatorns besittning äro dessa i och för sig att föredraga framför en upplåtelse, som sker för fideikommissariens besitt— ningstid. Härtill kommer att den anordning med optionsrätt, som enligt ar- rendeutredningens förslag skall inrymmas i den sociala arrendelagstiftning— en, ej skulle kunna vinna tillämpning, i den mån upplåtelse av fideikom- missarrende skedde för fideikommissariens besittningstid. Syftet med op- tionsrätten skulle ock kunna i vissa fall förfelas, om det stode en fideikom- missarie öppet att genom förbehåll i arrendeavtalet bringa arrenderätten och därmed optionsrätten till upphörande vid fideikommissegendomens över- gång till ny innehavare.

På grund av vad sålunda anförts har i förslaget —— såsom framgår av föreslagen ändrad lydelse av 2 kap. 2 å—uppställts den fordran, att upp- låtelse på arrende av sådan fideikommissjord, som icke är att anse såsom huvudgård till fideikommisset, skall ske för viss tid eller ock för arrenda— torns livstid. I samband härmed har tvingande karaktär förlänats åt be- stämmelserna i förevarande paragraf.

Ifrågavaran-de bestämmelser äro närmast avsedda för jordbruksarrenden. Jämlikt 2 kap. 57 å i dess nuvarande lydelse äga de motsvarande tillämpning jämväl beträffande s. k. lägenhetsarrenden. Däremot gälla de icke i fråga om hyresavtal, ej ens om sådant avtal tillika innefattar upplåtelse av jord att nyttjas i förening med den uthyrda lägenheten.

Det tillämpningsområde, som ifrågakomna bestämmelser sålunda för när— varande äga, skulle komma att undergå en viss förskjutning, därest de av , arrendeutredningen föreslagna ändringarna beträffande 2 kap. 1 & och 3

kap. 31 & bliva genomförda. Då enligt det föreslagna innehållet i förstnämn- da lagrum, en upplåtelse av jord till brukande mot lega icke betraktas så- som arrende, med mindre avtalet upprättas skriftligen, skulle en i muntlig form verkställd upplåtelse av nämnda slag, om den har avseende å fidei- kommissfastighet, icke kunna av nyttjanderättshavaren göras gällande för tid efter det fideikommisset övergått å ny innehavare. Å andra sidan skulle den i 3 kap. 31 & föreslagna gränsdragningen mellan arrende- och hyres- avtal medföra, att vissa smärre torpställen å fideikommissjord, för vilka hittills hyresavtal varit en gängse upplåtelseform, komme att upplåtas ge- nom avtal, som bleve att hänföra till arrendeavtal och som således bleve bin- dande för ny innehavare av fideikommisset. Beträffande det fall att den upplåtna jorden icke är avsedd för sådant ändamål, att upplåtelsen kan betraktas såsom jordbruksarrende, komme emellertid liksom nu tillämplig- heten av ifrågakomna bestämmelser att bliva beroende därav, huruvida ett s. k. lägenhetsarrende förelåge; därest jordupplåtelsen innefattats i sådant hyresavtal som avses i 3 kap. 31 & skulle sagda bestämmelser icke vinna tillämpning.

Det har förefallit arrendeutredningen, som Om den olikhet i fråga om besittningsskydd, som sålunda skulle komma att framträda beträffande vissa kategorier av nyttjanderättshavare under fideikommiss, knappast vore tillfredsställande. I själva verket synas de grunder, som föranlett att arren- deavtal tillerkännas giltighet mot ny innehavare av fideikommisset, kunna motivera att också hyresavtal erhålla sådan giltighet. Om exempelvis en stuga med tillhörande trädgård å fideikommissjord upplåtits genom hyres- avtal, synes hyresgästen ha ett befogat anspråk, att detta avtal icke skall upphöra att gälla blott därför, att fideikommissegendomen övergår å ny in- nehavare. Med hänsyn härtill och då det ur rättstillämpningssynpunkt får anses fördelaktigt att större enhetlighet vinnes, ha ifrågavarande bestäm- melser i förslaget utvidgats till att avse jämväl hyresavtal; givetvis även här med undantag för sådan fastighet som är att anse såsom huvudgård till fideikommisset.

2 KAP.

lå.

Önskvärdheten av att avtal iklädes skriftlig form framträder starkare vid arrende än vid de flesta andra privaträttsliga uppgörelser. Då arrendeav- talet är avsett att varaktigt och måhända för lång tid framåt utgöra en grundval för rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator, är det av särskild vikt att förebygga den möjlighet till slitningar och tvister, som kan uppkomma, därest icke avtalets innehåll kan på ett övertygande sätt ledas i bevis. Den skriftliga formen har även stor betydelse med avseende å arren- datorns trygghet i besittningen. Åt det muntliga avtalet torde svårligen kun- na förlänas sådan rättsverkan, att arrenderätten utan särskilt förbehåll blir

! ;

gällande mot den som efter överlåtelse blir ägare till fastigheten; ej heller kan det muntliga avtalet bereda ett nöjaktigt skydd i fall av fastighetens exekuti- va försäljning. I den mån arrendelagstiftningen kommit att inrymma sociala bestämmelser av tvingande natur framstår den skriftliga formen såsom än mer angelägen. Endast denna erbjuder möjlighet att utöva effektiv kontroll över lagstiftningens efterlevnad.

Gällande lag har väsentligen av nu anförda skäl upptagit den allmänna regeln, att avtal varigenom jord upplåtes till brukande mot lega skall upp- rättas skriftligen, därvid i avhandlingen skola upptagas samtliga villkor som betingas. Kravet på skriftlig form sträcker sig även till ändringar eller till- lägg till det ursprungliga avtalet; om sådana ej avfattas skriftligen skola de vara utan verkan. Emellertid lider denna princip om skriftlig form såsom villkor för avtalets giltighet av ett betydelsefullt undantag. Ett giltigt arren- de kan nämligen enligt lagen uppkomma genom att en fastighet efter munt- ligt avtal övertages till brukande. Ehuru lagen för sådant fall giver vardera kontrahenten en rätt att påfordra upprättande av skriftlig handling — vil- ken där den ej frivilligt utgives kan ersättas av en dom varigenom arrende- förhållandet stadfästes — hindrar detta givetvis icke, att förhållandet mellan jordägare och arrendator under lång tid kan vara grundat på ett muntligt avtal. Att sådana avtal också alltjämt förekomma i rättslivet framgår av den utredning som förebragts genom den av arrendeutredningen företagna enquéten. Väl har på tal om frekvensen av sådana avtal i allmänhet upp- givits att desamma numera äro sällsynta. Huruvida detta omdöme kan an- ses träffande, om hänsyn jämväl tages till den mängd av smärre torpställen, vilkas innehavare enligt på många håll rådande uppfattning och språkbruk icke hänföras till arrendatorer, synes emellertid kunna ifrågasättas. Arren- deutredningen har för sin del under företagen studieresa funnit en mängd fall, där den muntliga formen kommit till användning vid torpupplåtelser till skogs— eller jordbruksarbetare.

Anledningen till att lagen sålunda, under förutsättning att tillträde ägt rum, godkänner det muntliga avtalet såsom giltigt, är att en undantagslös regel om skriftlig form befarats kunna i särskilda fall medföra resultat som vore stötande för rättskänslan. Även om en dylik regel bleve införd, skulle säkerligen alltjämt inträffa fall, där brukaren tillträdde fastigheten utan att erhålla skriftligt kontrakt. Och tvivelsutan vore det en obillighet mot en sådan brukare, om han skulle vara skyldig att, när jordägaren så funne för gott, avträda fastigheten utan att kunna grunda något rättsanspråk på den föreliggande muntliga överenskommelsen. Att härvidlag anlägga den syn- punkten, att brukaren i ett dylikt fall hade sig själv att skylla, vore näppe- ligen tillbörligt. Det torde nämligen ej böra frånses, att nedärvd rätts- åskådning och sedvänja på ett område sådant som detta kunna resa be- tydande hinder mot genomförandet i rättslivet av nya formkrav. En under- låtenhet från brukarens sida att begära skriftligt kontrakt skulle jämväl i betraktande av hans ofta nog underordnade och beroende ställning meren— dels framstå såsom förklarlig och ursäktlig. Emellertid torde de nu anför-

da förhållandena icke berättiga till en mera vittgående slutsats än den, att ett genom muntligt avtal föranlett tillträde av fastigheten icke kan från- kännas varje rättsverkan. Däremot följer icke härav, att ett muntligt avtal bör godkännas såsom giltigt arrendeavtal.

Vid sidan av de i det föregående återgivna skäl, vilka tala till förmån för skriftlig form såsom oeftergivligt villkor för arrendeavtalets giltighet, framkommer, därest ifrågavarande lagförslag genomföres, ytterligare ett som i detta sammanhang påfordrar uppmärksamhet. Det system för kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad, som arrendeutredningen funnit sig böra föreslå, synes icke kunna på tillfredsställande sätt förenas med möj— ligheten att eftergiva kravet på skriftlig form. Såsom i den allmänna mo- tiveringen utvecklats innebär detta system, att upprättade kontrakt, såvitt angår arrenden hemfallande under den sociala arrendelagstiftningen, skola insändas till vederbörande jordbrukskommission för att där undergå viss granskning. Att upprätthålla en dylik granskning även med avseende å muntliga avtal torde svårligen låta sig göra. Ett åläggande för jordägaren att skriftligen för jordbrukskommissionen uppgiva det muntliga avtalets in- nehåll skulle nämligen icke vara tillfredsställande ur kontrollsynpunkt. Och att vid vite eller bötesansvar ålägga båda kontrahenterna en dylik uppgifts- skyldighet vore en föga tilltalande utväg. På grund härav och då reglerna om avtalets form icke lämpligen kunna göras olika, allteftersom de allmänna eller sociala bestämmelserna vinna tillämpning, har arrendeutredningen an- sett sig böra uppställa den skriftliga formen såsom oeftergivligt villkor för arrendeavtalets giltighet. Ett besittningsförhållande, som stödes på en alle- nast muntlig överenskommelse om rätt att bruka jorden, blir sålunda enligt förevarande förslag icke att hänföra till arrende.

I följd av detta ståndpunktstagande aktualiseras spörsmålet vilken rätts— verkan bör tilläggas den omständigheten, att en fastighet övertagits till bru- kande på grund av avtal som ej upprättats skriftligen. Då avtalet å ena sidan, enligt vad förut berörts, icke skall anses innefatta en upplåtelse av arrenderätt men å andra sidan, av nödvändig hänsyn till brukaren, icke får bedömas såsom saknande rättslig betydelse, lärer den konstruktionrn ligga nära till hands, att avtalet betraktas såsom ett av jordägaren avgiVet löfte att framdeles upplåta arrenderätt, ett löfte på vilket brukaren såtillvida skall kunna förlita sig, att han, om löftet icke hålles, skall vara berättigad till ska- destånd. Med detta sätt att se saken lägges tydligen å jordägaren ett större mått av ansvar för att överenskommelsen mellan honom och brukaren full- bordas genom upprättande av skriftlig handling. Ett sådant ansvar —— vilket just på den grund att det lägges å ena parten innebär en bättre garanti för att den skriftliga formen kommer till användning _— torde stå i god över- ensstämmelse med förhållandenas egen natur. Då det teoretiskt sett år jord- ägaren, som genom sin viljeyttring åstadkommer nyttjanderättens utbrytan— de från äganderätten, är det framför allt beträffande hans utfästelse som formens iakttagande är påkallat. Därför torde det även i första hand an- komma på honom att taga initiativ till att avtalet erhåller den form, som la-

gen kräver för uppkomsten av de med arrende avsedda rättsverkningarna. Hans ställning torde väl också i praktiken merendels vara sådan, att det är han som faktiskt bestämmer i vilken form avtalet skall ingås. När under nuvarande ordning den skriftliga formen i något fall eftersättes, lärer detta i regel bero därpå, att jordägaren ansett sådan form onödig eller mindre förenlig med sitt intresse; däremot torde en dylik uraktlåtenhet sällan vara föranledd av att arrendatorn yppat motvilja mot avtalets skriftliga upprät- tande. Såsom i praktiskt avseende viktig framstår slutligen den omständig- heten att jordägaren i regel är den, som har de bästa förutsättningarna såväl att ombesörja själva den yttre utformningen av avtalet som att bedöma den rättsliga betydelsen utav den valda formen. I öppen dag framträder detta vid arrenden under bolag eller gods, där jordägarens intressen bevakas av tjänstemän med professionell erfarenhet angående förvaltningen av de ofta till stort antal uppgående arrendegårdarna.

På nu anförda grunder har i förslaget upptagits en regel, enligt vilken brukaren kan bliva berättigad till skadestånd i det fall att efter hans till- träde av fastigheten jordägaren alltjämt underlåter att utgiva skriftlig upp- låtelsehandling. Då det givetvis ligger i jordägarens intresse att avvärja risken för skadeståndstalan, torde man kunna räkna med att kravet på skrift— lig form, i den mån det icke beaktats redan från början, kommer att upp- fyllas efter det brukaren tillträtt fastigheten. Om jordägaren efter tillträ- det är villig att utgiva skriftlig handling i överensstämmelse med lagens regler och det muntliga avtalets innehåll, bör naturligen icke brukaren med bibehållen rätt till skadestånd kunna vägra att medverka vid upprättandet av det skriftliga avtalet. Enligt förslaget skall sålunda någon skadestånds- rätt ej tillkomma brukaren, om det berott på honom, att giltigt arrendeavtal ej kommit till stånd. Vill jordägaren i skadeståndsmålet göra gällande att brukaren enligt nu anförda regel förlorat sin rätt till skadestånd, lärer jord- ägaren i princip böra vara bevisskyldig för de fakta som han vill åberopa till stöd härför. Dock torde icke härav följa att jordägaren även skulle vara skyldig att bevisa innehållet i den muntliga överenskommelsen, när bruka- ren påstår att denna innefattat för honom förmånligare villkor än vad jord- ägaren velat utfästa i skriftlig handling. Då den muntliga överenskommel- sen utgör den grund varpå brukaren stöder sitt anspråk, lärer det åligga ho- nom att förebringa utredning rörande överenskommelsens innehåll.

Med skadeståndsregeln avses principiellt, att brukaren skall försättas i samma ekonomiska läge, vari han skulle ha kommit, därest ett giltigt arren— deavtal slutits. I skadeståndet skall alltså innefattas icke blott en gottgörel- se för direkt förlust — exempelvis kostnad för tillredning och besående av åker, vars avkastning ej tillfallit brukaren —— utan även en ersättning för den vinst brukaren kunnat påräkna av ett giltigt arrendeavtal. Emellertid torde det i praktiken näppeligen vara möjligt att förebringa bevisning rörande be- loppet av den uteblivna vinsten i vidare mån än såvitt angår den tid som förflutit innan skadeståndskravet framställes. Med avseende å de fram- tida förhållandena — av särskild betydelse i den mån fråga är om arrende

förenat med optionsrätt _— lärer vid skadeståndets bestämmande få göras en skälig uppskattning av vad nyttjanderätten, under förutsättning att den varit en giltig arrenderätt, kan anses ha varit värd vid tidpunkten för brukarens frånträdande av fastigheten.

Såsom förut berörts vilar förslaget på den förutsättningen, att det är jord- ägaren som ansvarar för att avtalet upprättas i lagenlig form. I konsekvens härmed tillerkänner förslaget icke jordägaren någon rätt till skadestånd på grund av muntligt avtal ens för det fall, att brukaren efter tillträdet utan fog vägrat att underteckna skriftlig handling. Jordägarens ställning bör i dylikt fall vara tillräckligt skyddad genom att han kan tvinga brukaren att omedel- bart avflytta från fastigheten. Det måste antagas att brukaren, inför risken att behöva lämna fastigheten utan rätt till fardag och utan att kunna få ersätt- ning för nedlagda kostnader, icke kommer att tredska, när det gäller att er- sätta en muntlig överenskommelse med ett giltigt arrendeavtal.

Ifrågavarande bestämmelse om skadestånd är av tvingande natur. Därest syftet att göra den skriftliga formen allenarådande på detta område skall kunna vinnas, kan det uppenbarligen icke tillåtas kontrahenterna att genom särskilt förbehåll utesluta brukarens rätt till skadestånd.

Av bestämmelsens tvingande karaktär lärer följa, att brukaren ej heller efter tillträdet kan med bindande verkan avsäga sig sin rätt till skadestånd. Enligt förslaget skall denna rätt kunna göras gällande när som helst under den tid brukaren besitter fastigheten. Att skadeståndsanspråk skall kunna väckas även efter det brukaren avträtt fastigheten torde ligga i öppen dag. Lika tydligt är emellertid att jordägaren ej bör under någon längre tid efter det avträde skett vara utsatt för risken av skadeståndstalan från brukarens sida. Praktiska hänsyn, särskilt beträffande möjligheten att bevisa de om- ständigheter som föranlett att kontrahenterna ej kunnat enas om skriftligt avtal, påkalla för sistnämnda fall en jämförelsevis kort preskriptionstid. Till paragrafen har därför såsom ett tredje stycke fogats en bestämmelse, enligt vilken den, som vill framställa anspråk på skadestånd, skall anhängiggöra sin talan inom ett år från det fastigheten avträddes. Försitter brukaren den- na tid, skall han vara sin rätt förlustig.

2 %.

Beträffande den föreslagna ändringen av denna paragraf, varigenom ordet »fideikommiss» ersatts med uttrycket »huvudgård till fideikommiss», hänvi- sas till vad vid 1 kap. 9 % blivit anfört. Enligt Sistnämnda paragraf kan en fideikommissarie utöver sin egen besittningstid förfoga över sådan fidei- kommissfastighet, som icke är att anse såsom huvudgård.

6 %.

Av skäl som utvecklats i den allmänna motiveringen skall legan ej längre få utsättas i dagsverken eller annat arbete. Detta förbud har upptagits i första stycket av denna paragraf tillika med en regel om verkan därav att förbudet överträdes.

Beträffande sistnämnda regel må framhållas att, enligt vad erfarenheten visat, nya lagbud på förevarande område ej sällan förbises i det praktiska rättslivet. Det torde sålunda kunna befaras att åtskilliga jordägare, innan den föreslagna lagändringen hinner tränga fullständigt igenom i rättsmed- vetandet, komma att fortsätta med att vid upplåtelser av torp och andra mindre arrendeställen utsätta legan i dagsverken eller annat arbete. Med hänsyn härtill vore det att gå för långt, om ett arrendeavtal, där legan utsatts i arbete, skulle bedömas såsom helt ogiltigt. Följden av en sådan ogiltighet bleve ju att arrendatorn komme att sakna varje rätt att kvarsitta å fastig- heten. Arrendeutredningen har ansett att avtalet i förevarande fall icke be- höver i vidare mån rubbas än att legan, oavsett vad avtalet bestämmer, skall beräknas i penningar efter vad med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande kan anses skäligt. I den mån arrendatorn utför det arbete, som enligt avtalet utgör lega, lärer han, enligt den bestämmelse som föreslås i 46 %, bliva berättigad att uppbära ersättning härför efter ortens pris vid tiden för arbetets utförande.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena återgiva med redaktionell jämkning paragrafens nuvarande innehåll.

7 %.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 8 5 första stycket, i den mån detta lagrum har avseende ä 5. k. underarrende (sublokation).

Liksom jordägaren genom arrendeavtalet överför vissa av de i äganderät- ten ingående befogenheterna på arrendatorn, kan denne tänkas i sin tur — utan att hans förhållande till jordägaren därigenom förändras — helt eller del- vis överföra arrenderätten på någon annan. På detta sätt skulle från den pri-4 mära arrenderätten kunna utbrytas nyttjanderätter av skilda slag, icke blott jordbruksarrende utan även lägenhetsarrende, bostadshyra rn. m. Dock skulle underlegotagaren självfallet icke förvärva annan rätt än sådan som inrymts i det ursprungliga arrendeavtalet. Ej heller skulle hans rätt kunna bliva beståndande för längre tid än arrendatorns egen rätt vore gällande.

Emellertid har lagstiftningen sedan gammalt upprätthållit särskild be- gränsning av arrendatorns möjlighet att företaga sublokation i den mening nu angivits. Sålunda stadgades i 1734 års lag (8 kap. 5 & byggningabalken) förbud för landbo att låta annan nyttja och bruka något av gårdens ägor utan att jordägaren givit lov därtill. Och enligt nu gällande lag är det lika— ledes arrendatorn betaget att utan jordägarens medgivande till brukande upplåta fastigheten eller del därav. Grunden till detta förbud sammanhänger med den betydelse, som i arrendeförhållandet tillkommer arrendatorns per- son. För jordägaren är det givetvis icke likgiltigt, om den utarrenderade jorden brukas av den åt vilken han anförtrott fastigheten eller jorden bru- kas av någon annan, om vilkens personliga egenskaper han ej varit i till— fälle att på förhand bilda sig någon mening. Ej heller överensstämmer det med jordägarens intresse, att någon del av fastigheten, utan att detta vid avtalets ingående varit förutsatt, begagnas för ändamål, som kan tänkas

göra intrång i jordbrukets behöriga skötsel eller medföra minskad trevnad eller annan olägenhet.

Det nämnda nu gällande sublokationsförbudet omfattar enligt bestämmel- sens ordalydelse allenast sådan wsublokation, som avser upplåtelse till bru- kande av jord d. v. s. har karaktären av jordbruksarrende. Arrendatorn lärer var-a oförhindrad att utan jordägarens medgivande uthyra bostadslä- genhet å fastigheten, exempelvis upplåta en byggnad åt sommargäster. I vad mån arrendatorn i övrigt äger befogenhet att utan tillstånd upplåta jord för annat ändamål än jordens brukande torde däremot kunna ifrågasättas. Den meningen har uttalats att arrendatorn _ trots ordalagen i bestämmel- sen —— näppeligen skulle vara berättigad att utan tillstånd upplåta mark exempelvis till upplagsplats eller till uppförande av byggnad. Av lagens förarbeten synes även kunna hämtas stöd för denna mening. I det av lag- beredningen utarbetade förslaget var nämligen sublokationsförbudet ej be- gränsat till att avse visst slag av upplåtelse. Och då vid lagförslagets gransk- ning i högsta domstolen anmärkningar framställdes mot ett så vidsträckt förbud, synes ej från något håll ha varit avsett, att arrendatorn skulle äga full frihet att sublocera, om blott upplåtelsen skedde för annat ändamål än jordens brukande.

Arrendeutredningen har ej funnit skäl föreslå ändring i sublokationsför- budet, i vad detta angår upplåtelse av jordbruksarrende. Däremot synes den oklarhet, som uppkommit beträffande arrendatorns befogenhet att sublocera för annat ändamål, utgöra anledning att omarbeta den ifrågava- rande bestämmelsen. Enligt arrendeutredningens mening vore det att gå för långt, om åt arrendatorn medgåves full frihet att upplåta nyttjanderätt av annan art än jordbruksarrende. Fall äro tänkbara, där en sådan upp- låtelse — exempelvis för industriellt ändamål, för nöjestillställningar o. s. v. —— skulle kunna i hög grad förnärm—a jordägarens berättigade intressen. Även ett förfogande genom hyresavtal kan tänkas under särskilda omständighe- ter verka till förfång för jordägaren. Härvidlag är särskilt att märka, att om avtal, varigenom hus uthyres, tillika innefattar upplåtelse av jord att i förening med lägenheten nyttjas, det hela jämlikt 3 kap. 31 % anses såsom hyresupplåtelse. Å andra sidan är det rimligt och önskvärt, att arrendatorn erhåller frihet att sublocera, i den mån någon märkbar olägenhet ej därige- nom nppkommer för jordägaren. Det bör i allmänhet stå arrendatorn fritt att upplåta hus eller rum till bostad under sommaren eller annorledes. Ej heller synes i regel något tillstånd från jordägarens sida böra krävas för det fall att arrendatorn vill för beredande av upplagsplats eller för likn-ande än- damål utarrendera ett mindre därtill tjänligt område av ouppodlad mark. I överensstämmelse med vad nu anförts har i förslaget arrendatorn berätti- gats att utan jordägarens medgivande upplåta del av fastigheten till bostad eller upplagsplats eller för liknande ändamål, där det kan ske utan märkbar olägenhet för jordägaren.

En sublokation, som företagits utan jordägarens medverkan, är givetvis ej bindande för denne efter det arrendatorn avträtt fastigheten. Föreligger

_”..m_-.——_v_——.. ___—___:—

sådant fall, att arrendatorn enligt reglerna i förevarande lagförslag äger åt- njuta optionsrätt, skulle det emellertid kunna anses att sublokation, när så- dan vore medgiven, skulle få ske utan begränsning med avseende å upplå- telsetiden. Då en så vidsträckt befogenhet för arrendatorn knappast torde vara lämplig, har i förslaget särskilt angivits, att upplåtelse av nämnda slag endast får ske för tid som ej sträcker sig utöver arrendetiden.

Bestämmelserna i förevarande paragraf ha icke synts böra erhålla tving- ande karaktär. Liksom nu skall det sålunda enligt förslaget stå jordägaren öppet att med bindande verkan i arrendeavtalet intaga förbehåll, som för- bjuder all sublokation av vad slag den än må vara.

8 5.

Sedan frågan om sublokation blivit föremål för reglering i 7 %, kommer innehållet i förevarande paragraf att avse allenast arrendeöverlåtelse (substi- tution).

Enligt gällande lag äger arrendatorn i allmänhet icke sätta annan i sitt ställe med den verkan, att arrendatorn själv helt och hållet träder ur rätts- förhållandet till fastighetsägaren och den nye konnner till denne i samma ställning vari arrendatorn förut befunnit sig. Då denna grundsats synts böra bibehållas, har i första stycket upptagits en bestämmelse därom att arrendatorn icke, i annat fall än särskilt angives, är berättigad att utan jordägarens samtycke till ann-an överlåta arrenderätten.

Reglerna i andra stycket avse att modifiera förbudet mot substitution. De undantag från detta förbud, som för närvarande finnas stadgade, ha tillkommit med tanke därpå, att om arrendeupplåtelsen skett för lång tid, det lättare kan inträffa, att arrendatorn av någon anledning ser sig nöd- sakad att lämna arrendet före upplåtelsetidens utgång. Man har för sådant fall ansett billigheten kräva, att arrendatorn får tillgodogöra sig det ekono— miska värde som själva arrenderätten kan representera, ett värde som må- hända uppkommit genom de insatser av arbete och kapital, som arrenda- torn gjort i syfte att uppdriva jordbrukets framtida avkastningsförmåga och för vilka han, därest han kvarsuttit å fastigheten, kunnat beräkna bliva gott- gjord genom ökad produktion. Enligt lagrummets nuvarande innehåll äger arrendatorn, där arrendeavtalet är slutet för viss tid ej understigande femton är, rätt att överlåta arrendet. För dylik överlåtelserätt förutsättes ytterligare, dels att jordägaren först blivit erbjuden att själv mot lösen återtaga fastig- heten men icke varit villig härtill eller icke inom viss tid efter det hembu- det gjordes givit besked om sin ståndpunkt, dels ock att jordägaren kan skä- ligen åtnöjas med den 'som arrendatorn sätter i sitt ställe. Väsentligen likar- tade regler återfinnas i 6 % andra stycket norrländska arrendelagen. Emeller— tid har i denna lag, i 6 % tredje stycket, härutöver upptagits en särskild be- stämmelse, som innebär att arrendatorn äger överlåtelserätt även vid avtal för kortare tid än femton år, för såvitt fem arrendeår tilländagått.

Ehuru de bestämmelser om minimiarrendetid och optionsrätt, som arren- deutredningen ansett sig böra föreslå, kunna vara ägnade att i viss mån

minska antalet fall, då reglerna om överlåtelserätt erhålla praktisk bety- delse, synas dessa regler alltjämt vara av behovet påkallade. Enligt arrende- utredningens mening föreligger emellertid knappast anledning att beträffan- de förutsättningarna för överlåtelserätt upprätthålla en skillnad mellan olika geografiska områden. Sagda förutsättningar torde utan olägenhet kunna bestämmas enhetligt för alla kategorier av arrenden. Vid en sådan reglering gäller det särskilt att avgöra huru lång arrendetid bör fordras för att över- låtelserätt skall föreligga.

Att såsom i nyttjanderättslagen skett göra rätten att överlåta arrendet be- roende av att avtalet slutits för tid ej understigande femton år kan synas vara en alltför stark begränsning av reglernas tillämplighet. Även om upplåtel- sen skett för kortare tid ån femton år, kan det vara överensstämmande med billigheten, att arrendatorn åtnjuter förmånen att kunna överlåta arrendet, när han av någon anledning ej längre ser sig i stånd att driva jordbruket. Då överlåtelserätten är ägnad att minska risken, att arrendatorn icke tillräck— ligt gottgöres för sina strävanden att höja jordbrukets framtida avkastnings- förmåga, saknar nämnda rätt ej heller betydelse ur produktionens synpunkt. Å andra sidan skulle en alltför stor frihet att överlåta arrende kunna giva upphov till betänkliga missbruk. Det vore föga lyckligt, om arrenden mera allmänt bleve föremål för affärstransaktioner i vinstsyfte. Dylik spekula— tion är ägnad att direkt motverka de syften, som man velat ernå genom att bereda arrendatorn en varaktig och tryggad besittning. Med hänsyn här- till har det icke synts tillrådligt att bestämma förutsättningarna för överlå- telserätt i överensstämmelse med vad som för närvarande är stadgat i den norrländska arrendelagen. En skälig avvägning av de motsatta intressen som framträda på detta område torde kunna ernås genom att beträda en medelväg mellan nyttjanderättslagens och norrländska arrendelagens ständ- punkter i förevarande avseende. Arrendeutredningen har ansett att upp- låtelsen bör ha skett för tid ej understigande tio år, för att överlåtelserätt skall föreligga. I fråga om skyldigheten att hembjuda arrendet till jord- ägaren föreslås ej någon ändring.

De i tredje stycket upptagna bestämmelserna om skiljedomsförfarande, i det fall att jordägaren vill återtaga fastigheten men överenskommelse ej kan träffas om vad i lösen bör utgå, äro lika med vad för närvarande gäl- ler enligt nyttjanderättslagen. Den i 6 % andra stycket norrländska arrende- lagen förekommande regeln, att lösen i nämnda fall skall bestämmas vid avträdessyn, torde ej lämpligen låta sig förena med den utformning av syne- proceduren, som är avsedd i förslaget.

Någon anledning att förläna reglerna i denna paragraf tvingande karak- tär, i den mån de ha avseende å arrenden under allmänna arrendelagen, har ej synts föreligga. Beträffande sociala arrenden hänvisas till 65 å i för- slaget.

9 %.

Den föreslagna ändringen i 8 % andra stycket har betingat en motsvaran— de ändring i första stycket av förevarande paragraf.

Genom att arrendeavtalet fortfar att gälla trots arrendatorns frånfälle un- der arrendetiden kommer, på sätt arrendeutredningen åsyftat, den anord- ning med optionsrätt, som föreslagits beträffande sociala arrenden med vissa undantag, att kunna utnyttjas av arrendatorns dödsbodelägare.

Bestämmelserna i första stycket äro för närvarande dispositiva, såvitt an- går arrenden i allmänhet. Jordägaren kan sålunda genom förbehåll i av- talet hindra dödsbodelägarna att fortfara med arrendet. Svaren på den av arrendeutredningen föranstaltade enquéten giva vid handen att dylika för— behåll även förekomma i rättslivet. Att de efterlevande under dylika vill- kor gå miste om det ekonomiska värde, som själva arrenderätten kan repre- sentera, må visserligen synas mindre tilltalande. Arrenderättens upphöran— de kan vara till nackdel för de efterlevande även i sådana fall, där de genom att fortfara med arrendet och därunder avhjälpa förefintliga brister å fastig- heten skulle kunna undgå att omedelbart erlägga en alltför dryg husröteer- sättning. Å andra sidan är det oförnekligt att jordägaren, när han upplåter sin fastighet på arrende, kan ha ett rimligt intresse av att förebygga, att arrenderätten i händelse av arrendatorns död övergår till någon för vilken han måhända saknar förtroende. Det har förefallit arrendeutredningen, som om denna synpunkt borde tillerkännas den utslagsgivande betydelsen beträffande sådana arrenden, där icke särskilda sociala hänsyn göra sig gällande. På grund härav och då tillämpningsområdet för den sociala ar- rendelagstiftningen — där ifrågavarande bestämmelser jämlikt 65 å i för- slaget erhålla tvingande karaktär — avses skola väsentligen utvidgas, har arrendeutredningen icke ansett sig böra i allmänna arrendelagen föreslå avvikelse från vad som i förevarande hänseende för närvarande gäller.

I fråga om paragrafens andra stycke hänvisas till vad under 65 % anföres.

10 &. Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

11 å.

I fråga om synemännens kompetens kräves enligt nuvarande ordning, att synemännen innehava eller innehaft befattning av angivet slag i det tings— lag där fastigheten ligger eller, om denna hör till stad där rådstuvurätt fin- nes, i angränsande tingslag. Detta kompetenskrav — som torde ha upp- ställts med tanke på att synemännen böra vara förtrogna med ortens för- hållanden — synes alltför snävt begränsa kontrahenternas möjlighet att till synemän erhålla de personer, vilka i det särskilda fallet framstå såsom de lämpligaste. Genom att kretsen av dem som i ett givet fall kunna komma i fråga såsom synemän utvidgas, beaktas i viss mån framställda önskemål om bättre tillgång till sakkunskap vid syneförrättningarna. Arrendeutred- ningen har därför ansett sig böra föreslå borttagande av den nuvarande bundenheten vid visst tingslag. Härmed vinnes för åtskilliga gränstrakters vidkommande en fördel även på så sätt, att till syneman kan utses person, som ehuru han bor inom annat tingslag likväl har den kortaste eller bekvä-

maste vägen till det ställe där synen skall hållas. Beträffande kravet på ortskännedom har det synts lämpligt att uttryckligen föreskriva, att syne- männen skola vara förtrogna med ortens förhållanden.

Med avseende å rätten att framställa jäv mot syneman är för närvarande stadgat, att syneman ej må jävas, där parterna varit ense om valet, så framt ej jävet uppkommit eller blivit veterligt först efter valet. Med detta stad- gande lärer en viss möjlighet yppas, att en syn kommer till stånd, trots att densamma i följd av jävaktighet hos någon av synemännen icke är ägnad att ingiva förtroende. Då det ej torde utan vidare kunna förutsättas, att parterna vid valet av synemän befinna sig i likvärdig ställning och ha samma möjlighet att bevaka sina intressen, synes den omständigheten att enighet om valet förelegat icke böra utgöra hinder mot anförande av jäv. Arrendeut- redningen har med hänsyn härtill ansett stadgandet i fråga icke böra upp- tagas i förslaget.

12 %.

I följd av sin uppgift att möjliggöra en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och avträdet bör synen — i den mån den ej ersättes av något annat jämförelsemoment — avse allt vad till fastigheten hör. Det gäller att vid synen konstatera fastighetens skick i dess helhet; underlåtes detta blir jämförelsen missvisande. Om synemännen vid tillträdessynen underlåtit att syna exempelvis jordens hävd, är det ej möjligt att genom av- trädessynen, även om denna är fullständig, tillfredsställande utreda vad en- dera kontrahenten har att fordra av den andre; de brister som vid avträ- dessynen åsättas fastigheten hade ju tilläventyrs helt eller delvis kunnat uppvägas av de okända brister beträffande hävden, som förelegat vid till- trädet. Av hänsyn till nu berörda förhållande har i gällande lag träffats den anordningen, att om synen är ofullständig densamma kan genom klan- der frånkännas all verkan såsom syn; ett resultat som tydligen kan leda till att ersättningsskyldighet icke kan å någondera sidan göras gällande. Alle- nast om klander inom föreskriven tid uraktlåtits, kan det påfordras att den ofullständiga synen lägges till grund för kontrahenternas uppgörelse.

Det krav på fullständighet, som gällande lag sålunda ställer på synen, torde i den praktiska tillämpningen mången gång icke iakttagas med den noggrannhet som är önskvärd. Visserligen behöver den omständigheten, att någon del av fastigheten undantages från synemännens besiktning, icke i och för sig innebära något anmärkningsvärt. Liksom synen helt och hål- let kan ersättas genom en överenskommelse enligt vilken fastighetens skick skall anses konstaterat utan bevisning, kan en förrättad syn i vissa hänse- enden eller beträffande vissa delar av fastigheten på motsvarande sätt kom- pletteras med avtalat jämförelsemoment. Och att så sker kan mången gång innebära en ändamålsenlig förenkling av förfarandet. Emellertid torde det kunna begäras, att när synemännen sålunda av praktiska skäl avstå från fullständig besiktning, inskränkningen göres på ett sätt, som utesluter faran för rättsförlust och som bereder vardera kontrahenten möjlighet att efter

moget övervägande avgöra, om inskränkningen är förenlig med hans in- tresse. I sådant hänseende torde den nuvarande ordningen -—— såsom de vid allmänna motiveringen återgivna rättsfallen i viss mån belysa _ icke vara tillfredsställande. Då en överenskommelse rörande inskränkning av synen anses kunna ske helt formlöst, öppnas möjlighet att låta kontrahenter- nas passivitet eller andra mer eller mindre tillfälliga omständigheter utgöra en presumtion för att en överenskommelse ingåtts. Ett dylikt sätt att till- skapa en grund för uppgörelsen mellan kontrahenterna torde näppeligen stå i god överensstämmelse med de principer som i övrigt känneteckna särskilt den sociala arrendelagstiftningen. Att underlåtenheten att verkställa full- ständig besiktning måhända i viss omfattning motsvarar en allmän praxis vid syneförrättningar —— såsom när den omständigheten att vid tillträdessyn ingendera kontrahenten tager initiativ till uppskattning av brister i hävden betraktas såsom liktydig med att arrendatorn mottagit jorden i befintligt skick med skyldighet att återlämna den i gott skick _ torde knappast vara ägnat att mildra de farhågor, vartill anmärkta löslighet i syneinstitutionens praktiska handhavande giver upphov.

I syfte att inskärpa betydelsen av synens fullständighet och att vinna större säkerhet i rättstillämpningen har arrendeutredningen ansett sig böra föreslå ett stadgande, som innebär att synemännen icke skola äga befogen- het att från synen undantaga någon del av fastigheten, med mindre jordäga— ren och arrendatorn överenskomma, i vad mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning om sådan överenskommelse göres i synehand- lingen.

13 %. Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

15 å.

Enligt denna paragraf åligger det för närvarande jordägaren byggnads— skyldighet i sådant fall då, utan arrendatorns vållande, genom vådeld eller annorledes byggnad blivit förstörd eller så skadad att ny byggnad eller om- byggnad erfordras. Eftersätter jordägaren denna skyldighet, är arrendatorn berättigad att efter kostnadsberäkning vid syn verkställa arbetet i jordäga- rens ställe och i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda beloppet. Alternativt härmed är arrendatorn berättigad att uppsäga avtalet. Vare sig arrendatorn väljer den ena eller andra utvägen, äger han tillika åtnjuta arrendenedsättning och särskilt skadestånd för den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet är i bristfälligt skick. Emellertid kunna arrendatorn sålunda tillkommande rättigheter inskränkas eller uteslutas genom förbehåll i arrendeavtalet.

Den legala nybyggnadsskyldighet, som sålunda i vissa speciella fall av olyckshändelse åvilar jordägaren enligt allmänna arrendelagen, står i god överensstämmelse med allmänna rättsgrunder och är uppenbarligen i hög grad påkallad av billig hänsyn till arrendatorn. Den är naturlig icke minst

med hänsyn därtill, att arrendeavtalet måste anses vara grundat på förut- sättningen att den åbyggnad, som vid avtalets ingående fanns å fastigheten, allt fortfarande skall kunna stå till arrendatorns förfogande. I betraktande härav förefaller det, som om jordägaren knappast i något fall kan ha be— fogad anledning att genom förbehåll i arrendeavtalet inskränka de rättig- heter vilka tillkomma arrendatorn, om jordägaren eftersätter berörda ny- byggnadsskyldighet. Vad särskilt angår den vanligaste olyckshändelsen, våd- eld, bör en jordägare naturligen icke underlåta att skydda sig mot förlust genom att hålla byggnaderna brandförsäkrade. Och vad åter beträffar andra tänkbara skador, förorsakade exempelvis genom översvämning eller jord- skred, synes det knappast tilltalande, om risken härför skall kunna genom förbehåll överföras på arrendatorn. Möjligheten att göra sådant förbehåll skulle måhända kunna utnyttjas till nackdel för en arrendator, som på grund av bristande kännedom om förhållandena är benägen att underskatta betydelsen av förbehållet. Ehuru förbehåll av ifrågavarande slag icke torde vara särskilt vanliga i praktiken, synes av skäl som nu anförts lämpligast att desamma förbjudas.

Enligt arrendeutredningens mening bör även den i andra punkten före- kommande bestämmelsen därom, att arrendator vid brandskada av ringare omfattning är berättigad att av jordägaren bekomma skälig gottgörelse för skadans botande, erhålla tvingande karaktär.

Till paragrafen har därför fogats ett nytt stycke av innehåll, att arrenda- torns rätt enligt paragrafen ej får inskränkas genom förbehåll och att om sådant likväl sker förbehållet skall vara utan verkan. Dessa stadganden in- nebära icke hinder för en överenskommelse om att arrendatorn skall vara pliktig att själv verkställa byggnad eller bota uppkommen skada med rätt att av jordägaren bekomma gottgörelse härför i den lagstadgade ordningen.

16 5.

Då i princip någon byggnadsskyldighet för jordägaren icke synts böra föreskrivas i allmänna arrendelagen, torde omständigheterna understundom kunna bliva sådana, att en arrendator finner med sin egen fördel förenligt att själv bekosta uppförande av ny byggnad. En dylik insats från arren- datorns sida bör givetvis icke i onödan försvåras. Enligt nuvarande lag äger arrendatorn, när den nya byggnaden prövas vara för sitt ändamål lämplig, vid avträdet räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist, av kostnaden för bristens avhjälpande. Denna ersätt— ningsrätt — som allenast motsvarar vad som kan följa av den i 10 % stad- gade regel, enligt Vilken arrendatorn äger njuta gottgörelse för botande av tillträdesbrist — är icke sådan, att den kan tänkas i något fall innebära ett oskäligt betungande av jordägaren. Emellertid står det för närvarande jord- ägaren öppet att genom förbehåll i arrendeavtalet utesluta eller inskränka berörda ersättningsrätt.

Enligt arrendeutredningens mening är det mindre tillfredsställande, att en

l l ?

jordägare genom dylikt förbehåll kan försvåra möjligheten att få till stånd en nybyggnad, när behov därav föreligger och arrendatorn skulle kunna vara benägen att bekosta dess uppförande. De skäl som föranlett att tving- ande regler om jordägares byggnadsskyldighet icke funnits böra införas för arrenden under allmänna arrendelagen, motsäga givetvis icke, att en ersättningsrätt för arrendatorn av den begränsade omfattning varom här är fråga borde kunna grundas på tvingande lagbud. I förslaget ha sålunda ifrågavarande bestämmelser om ersättningsrätt förlänats tvingande karak- tär.

17 %.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen. Liksom vid nyodling och betesförbättring är vid täckdikning jordägarens betalningsskyldighet för närvarande principiellt begränsad till att avse den kostnad som arrendatorn nedlagt å förbättringen. Härav följer, att om kost- naden nedbragts genom att arrendatorn bekommit statsbidrag till täckdik- ningen, jordägaren blir berättigad att vid likviden göra ett avdrag motsva- rande beloppet av det erhållna bidraget.

I en vid 1937 års riksdag inom första kammaren väckt motion (nr 82) har förordats sådan lagändring, att en arrendator, som erhållit statsbidrag till täckdikning, ej av denna anledning skulle vidkännas minskning i den ersättning vartill jordägaren vore förbunden. Enligt motionärens mening skulle nämligen ersättningens minskande i dylikt fall innebära en orättvisa mot arrendatorn, särskilt om denne avflyttat på grund därav, att legan un— dergått en oskälig höjning efter utgången av den arrendeperiod varunder täckdikningen kommit till utförande.

Ett bifall till vad sålunda yrkats skulle tydligen innebära en avvikelse från den i övrigt såsom riktig ansedda principen, att ersättningen för jordför- bättring icke bestämmes högre än till den verkliga kostnad som arrendatorn nedlagt på förbättringen. Arrendeutredningen har för sin del ej kunnat fin- na skäl för en sådan avvikelse.

23 5.

Enligt den nuvarande lydelsen av förevarande paragraf är jordägaren ansvarig för all skatt och annan allmän tunga, som utgår för fastigheten och ej enligt lag åligger arrendatorn; dock skall arrendatorn svara för väg- underhåll in natura samt vägskatt. Dessa bestämmelser äro ej av tvingande karaktär; det står sålunda parterna fritt att i arrendeavtalet göra förbe- håll därom, att arrendatorn skall gentemot jordägaren åtaga sig vidsträck- tare betalningsskyldighet än i stadgandet angivits. Dylika förbehåll torde även förekomma i förhållandevis stor utsträckning. Däremot upptaget norrländska arrendelagen bestämmelser i ämnet, vilka i viss omfattning äro av tvingande natur. Enligt 24 & sagda lag får arrendatorn nämligen ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten utgående skatt eller all- män tunga än dels för sådan, som enligt föreskrift i därom utfärdad lag

eller författning åligger brukare, dels ock för fastighetsskatt, i den mån den- na belöper på jordbruksvärde och icke utgår till landsting eller vägdistrikt. För den skatt, som enligt kommunalskattelagen skall påföras jordägaren för en fastighets jordbruksvärde, kan således även enligt norrländska ar- rendelagen arrendatorn i arrendeavtalet åläggas betalningsskyldighet.

Vid skilda tillfällen ha yrkanden framställts därom, att den avtalsfri- het, som sålunda i fråga om fastighetsskattens gäldande tillerkänts. parterna, måtte inskränkas. Såsom skäl härför har bland annat anförts, att det vore svårt för arrendatorn att vid ett arrendeavtals ingående överblicka följderna av en utfästelse att erlägga fastighetsskatten. Då skatterna varierade av— sevärt, beroende på andra omständigheter än ändringar i det allmänna konjunkturläget, samt arrendetiden ofta omfattade ett flertal år, kunde ar- rendatorn till följd av en dylik utfästelse komma att få gälda ett betydligt högre arrende än han från början räknat med. Med dessa yrkanden sam- manhänga även vissa önskemål med avseende å det 5. k. procentavdraget.

Enligt 13 g 1 mom. kommunalskattelagen åligger skyldigheten att er- lägga fastighetsskatt fastighetens ägare. Inkomst från fastighet skall jäm- likt 45 & samma lag anses beskattad till belopp, motsvarande i fråga om jordbruksfastighet fem procent av jordbruksvärdet och tomt- och indu- strivärdet samt fyra procent av skogsvärdet och i fråga om annan fastighet fem procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning av inkomst av jordbruks- fastighet, av annan fastighet och av rörelse skall fördenskull, i den mån fastighet, som är underkastad fastighetsskatt, använts i förvärvskällan, av- drag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt beskattats. Detta avdrag brukar benämnas procentavdrag.

Jämlikt de bestämmelser, som gällde före kommunalskattelagens ikraft- trädande den 1 januari 1929, var däremot arrendatorn skyldig att gälda den kommunala fastighetsskatten. På grund härav tillkom även procentav- draget arrendatorn.

Från olika håll ha framställts yrkanden om sådan ändring av kommunal- skattelagen, att därest arrendatorn enligt arrendeavtalet åtagit sig att gälda fastighetsskatten, han även skulle vara berättigad att åtnjuta procentavdra- get. Mot de nuvarande bestämmelserna har i huvudsak anmärkts, att de icke medgiva, att procentavdraget utnyttjas lika mycket, när fastigheten är utarrenderad, som när den brukas av ägaren, varför den sammanlagda skatt som utgår för en utarrenderad fastighet blir högre än den skatt som åvilar fastigheten då den icke är utarrenderad. Därjämte har framhållits att be— stämmelserna missgynna arrendatorn, då han gentemot jordägaren åtagit sig att svara för fastighetsskatten, samt att det vid slutande av arrendeavtal ofta icke beaktas, att procentavdraget ej längre tillkommer arrendatorn.

Frågan angående arrendatorns rätt till procentavdrag har varit föremål för behandling av kommunalskatteberedningen, som med skrivelse den 12 december 1936 till chefen för finansdepartementet överlämnat en pro- memoria, innefattande förslag till ändring av 23 och 43 åå allmänna arrende- lagen samt 24 % norrländska arrendelagen. Denna promemoria har jämte

yttranden över förslaget av kammarrätten, överståthållarämbetet och läns- styrelserna överlämnats till arrendeutredningen.

I promemorian anföres i huvudsak följande: I den mån fastighetsskattens utgörande genom arrendeavtalet överflyttades å arrendatorn, bleve det av denne erlagda skattebeloppet att betrakta såsom arrendeavgift och arren- datorn sålunda berättigad att vid taxeringen åtnjuta avdrag därför såsom för arrendeavgiften i övrigt. Att arrendatorn härutöver, med nu gällande grunder för fastighetsbcskattningen, borde tillerkännas rätt till procentavdrag, syn- tes beredningen icke med fog kunna göras gällande. En annan sak vore, hu- ruvida det kunde anses lämpligt eller eljest motiverat, att arrendatorn finge genom arrendeavtalet tillförbindas att utgöra för fastigheten utgående skat- ter. I sådant sammanhang torde icke böra bortses ifrån, att arrendatorns åtagande att utgöra fastighetsskatt inrymde en för honom till omfattningen oviss förpliktelse. Då arrendeavtalet i regel omspände ett flertal år, kunde nämligen icke med någon tillförlitlighet beräknas, med vilka belopp skat- ten kunde komma att utgå. Ingenting hindrade sålunda, att den kunde kom- ma att bliva avsevärt högre, än som vid arrendeavtalets ingående kunde förutses. Icke minst i arrendatorns intresse torde sålunda böra övervägas, huruvida icke förbud borde stadgas mot att fastighetsskattens utgörande ge- nom avtal överflyttades från jordägaren till arrendatorn, Ett sådant för- bud skulle kunna sägas stå i god överensstämmelse med den i arrendelagarna uppställda regeln, att samtliga villkor för arrendet skola i avtalet uppta- gas, ävensom stadgandet i norrländska arrendelagen, att legan skall vara till beloppet bestämd. Jordägarens behöriga intressen skulle icke heller ge- nom ett sådant förbud eftersättas, då jordägaren redan med gällande ord- ning, även om arrendeavtalet innefattade skyldighet för arrendatorn att ut- göra fastighetsskatten, likväl vore för skattepliktens fullgörande i sista hand ansvarig. Av värde skulle ock vara, om man genom ett eliminerande av möjligheten att avtalsvis överflytta skatteplikten på arrendatorn kunde un- danröja de förmenta eller verkliga anledningarna till missnöje med avse- ende å rätten till åtnjutande av procentavdraget. Spörsmålet därom syntes nämligen för sådant fall komma att sakna aktualitet. Ehuru begränsningar i den allmänna avtalsfriheten borde vidtagas allenast med varsamhet. hade beredningen dock funnit skälen för en dylik begränsning i förevarande hän- seende så starka, att beredningen ansåge sig böra föreslå att genom före- skrift i arrendelagarna förbud stadgades mot att arrendatorn gentemot jord- ägaren förpliktades att erlägga fastighetsskatt.

Enligt kommunalskatteberedningens förslag skulle 23 & allmänna arrende- lagen erhålla den lydelse, att jordägaren skulle ansvara för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten utginge och ej enligt lag ålåge arrendatorn, dock att arrendatorn skulle svara för vägskatt; hade överens- kommelse skett, att arrendatorn skulle svara för annan skatt än vägskatt eller skatt, som enligt lag ålåge arrendatorn, skulle överenskommelsen vara utan verkan. I 43 få samma lag skulle lämnas erforderlig hänvisning till sagda bestämmelse. Därjämte skulle 24 & norrländska arrendelagen innehålla, att

16—388572.

arrendatorn ej finge förpliktas att ansvara för annan för fastigheten utgå- ende skatt eller allmän tunga än för sådan, som enligt föreskrift i därom utfärdad lag eller författning ålåge brukare.

Så gott som samtliga i ärendet hörda myndigheter ha förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget.

Arrendeutredningen anser i likhet med kommunalskatteberedningen, att nyttjanderättslagen bör innehålla ett principiellt förbud mot att arrendatorn genom förbehåll i arrendeavtalet förpliktas att erlägga sådan för fastig— heten utgående skatt eller allmän tunga, som ej enligt lag åligger arrenda- torn. Härvid uppkommer emellertid även fråga, huruvida från detta för— bud bör undantagas vägskatt.

Enligt 55 5 lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt skall skyldighet att ut- göra vägskatt åligga envar, som jämlikt senast fastställda taxeringslängder är inom vägdistriktet skattskyldig till allmän kommunalskatt. I den mån vägskatten enligt 56 % samma lag påföres för fastighet innebär denna regel. att det är jordägaren som i förhållande till det allmänna svarar för väg- skatten. Enligt förevarande paragraf i nyttjanderättslagen är emellertid ar- rendatorn gentemot jordägaren, såvitt ej annat dem emellan avtalats, an- svarig för vägskatten. I detta hänseende innebär norrländska arrendelagen en avvikelse, i det att arrendator icke kan förpliktas att ansvara för sådan på jordbruksvärde belöpande fastighetsskatt, som utgår till vägdistrikt.

Denna olikhet mellan nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen bör tydligen i detta sammanhang elimineras. Då arrendeutredningen ej kun- nat finna något verkligt skäl, varför vägskatten vid vissa arrenden skall åvila arrendatorn, har förslaget i denna del anslutit sig till norrländska ar- rendelagens ståndpunkt. Det torde nämligen vara lämpligt att skyldigheten att utgöra vägskatt åvilar den, som gentemot det allmänna har att an— svara för skatten. Och att föreskriften härom erhåller tvingande karaktär synes knappast behöva möta betänkligheter.

Då systemet med vägunderhåll in natura av enskilda väghållningsskyldiga numera är avskaffat, har ur paragrafen uteslutits stadgandet därom, att ar- rendatorn svarar för sådant vägunderhåll.

27 %.

Enligt vad som framgår av lagens motiv avses med ordet »skiftesförrätt- ning» i första stycket av paragrafen enligt dess nuvarande lydelse även ägo- utbyte utan sammanhang med laga skifte ävensom rågångsförrättning samt med ordet »skifte» i andra stycket även dylikt ägoutbyte. Till förtydligande härav ha dessa uttryck i enlighet med jorddelningslagens terminologi utbytts mot ordet »lantmäteriförrättning».

Det i andra stycket av paragrafen nu förekommande uttrycket »avled- ning av vatten» har med hänsyn till nyare vattenlagstiftning ersatts med termen »torrläggning av mark enligt vattenlagen».

I dessa paragrafer ha allenast vidtagits ändringar av redaktionell natur, vilka betingats av den föreslagna ändringen av 1 g.

32 5.

Första stycket av denna paragraf har med hänsyn till lagsökningslagens tillkomst erhållit ändrad lydelse.

33 5.

Enligt den föreslagna lydelsen av 8 & har den arrendetid, som erfordras för att arrendatorn skall äga substitutionsrätt, bestämts till tio år. I anled- ning härav har vidtagits motsvarande ändring av andra och tredje styckena i förevarande paragraf.

36 ä.

1 mom. Enligt gällande lag inträder förverkandepäföljd, om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende utöver en månad efter förfallodagen. Denna anståndstid har motiverats därmed, att arrendatorn, om skörden skulle slå fel eller eljest någon vid jordbruk icke alltför sällsynt, störande omständighet inträffade, kunde behöva anskaffa medel på annat sätt än genom skördens föryttring. Det skulle i dylika fall innebära en obillig hård- het, om utebliven betalning genast medförde arrenderättens förlust. Däre- mot har ett dröjsmål med betalningen utöver en månad efter förfallodagen ansetts i de flesta fall ådagalägga, antingen att arrendatorn icke endast till- fälligtvis är oförmögen att fullgöra sin skyldigheter, eller ock att han icke tillbörligen vårdar sig om dem.

Arrendeutredningen har ansett nämnda anståndstid av en månad vara allt- för snävt tillmätt. Inträffar en omständighet av omförmälda slag, kan det ofta bliva svårt för arrendatorn att innan anståndstiden utgår upptaga län eller på annat sätt anskaffa erforderliga medel. För jordägarens vidkom- mande synes en måttlig förlängning av anståndstiden icke behöva vålla nå- gon avsevärd olägenhet. Med hänsyn härtill har i förslaget den tid, inom vilken arrendatorn har att erlägga arrendeavgiften vid äventyr att arrende- rätten eljest förverkas, utsträckts från en till två månader.

Då enligt förslaget legan kan utsättas allenast i penningar eller naturalster, har ifrågavarande bestämmelse jämkats i redaktionellt hänseende.

4 mom. Ändringen i detta mom. är betingad av de föreslagna ändring— arna i 7 och 8 åå.

6 mom. Nuvarande lag innehåller icke någon allmän bestämmelse om förverkande av arrenderätten, för den händelse arrendatorn gör sig skyldig till brottsligt förfarande. Anledningen härtill är närmast den, att det skulle möta svårighet att avgränsa de brottskategorier beträffande vilka förverkan- depåföljd skulle inträda. Härtill kommer, att brottsligt förfarande från ar- rendatorns sida merendels torde medföra tillämpning av de särskilt angivna förverkandegrunderna. I förevarande mom. upptages emellertid såsom sär- skilt förverkandeskäl, att arrendatorn å fastigheten eller annan jordägaren

tillhörig mark förövar åverkan eller olovligen jagar eller fiskar. Då ett dy- likt brottsligt handlingssätt, som innebär ett missbruk av arrendatorns dis- positionsrätt till fastigheten, står i visst närmare samband med förhållan— det mellan jordägare och arrendator, har bestämmelsen härom synts böra upptagas i förslaget.

Vad åter angår den för närvarande i 7 mom. upptagna regeln om arrende- rättens förverkande, när arrendatorn å fastigheten olovligen försäljer bränn- vin, vin eller öl, kan ett sådant förfarande visserligen i likhet med åtskilliga andra förseelser rubriceras såsom missbruk av dispositionsrätten till fastig- heten. Emellertid har arrendeutredningen icke kunnat finna, att ett brotts- ligt förfarande av detta slag har sådan anknytning till arrendeförhållandet eller, jämfört med vissa andra brott, är så pass vanligt och typiskt, att det förtjänar att här framhållas såsom särskild förverkandegrund. Sagda re- gel har därför synts böra uteslutas ur lagen.

7 mom. Enligt den föreslagna lydelsen upptager 7 mom. motsvarande bestämmelse, som nu innehålles i 8 mom., med den ändring som föranletts därav, att bestämmelsen i nuvarande 7 mom. uteslutits.

8 mom. Det stadgande, som nu innehålles i 9 mom., har utgått och er- satts av bestämmelsen i den norrländska arrendelagens 26 5 9 mom.

Då arrendatorn enligt 7 5 i förslaget erhållit viss rätt att åt annan person upplåta bostad å fastigheten, har överträdelse av ett av jordägaren medde- lat förbud häremot ansetts ej böra medföra arrenderättens förverkande. Med hänsyn därtill, att jordägaren dock i vissa fall kan behöva skydda sig mot att arrendefastigheten blir ett tillhåll för mindre önskvärda element, har bestämmelsen erhållit den föreslagna lydelsen.

37 &. Ändringarna i denna paragraf äro endast av redaktionell natur.

38 5.

I tredje stycket av förevarande paragraf har vidtagits den ändringen, att bestämmelsen om uppsägningens fästande å husdörr borttagits. Ett dylikt förfaringssätt vid uppsägningens verkställande är enligt arrendeutredning— ens mening ägnat att giva åtgärden en mindre. önskvärd offentlighet, utan att någon mera betryggande garanti för att densamma kommer till vederbö- randes kännedom därigenom vinnes. De övriga bestämmelser, som medde- lats angående sättet för verkställande av uppsägning, torde i sådant avse- ende vara tillfyllest.

42 5.

Den ändring, som vidtagits i förevarande paragraf, har betingats av den föreslagna ändringen i 1 %.

43 &.

Lagen den 14 juni 1929 om skiljemän stadgar, att fråga av tvistemåls beskaffenhet, .varom förlikning kan träffas, må då tvist härom uppstått

genom avtal mellan parterna hänskjutas till avgörande av en eller flera skil- jemän ävensom att skiljeavtal om dylik fråga också må avse framtida tvist, härflytande av visst rättsförhållande som angives i avtalet. I enlighet härmed kunna även i arrendeförhållanden ifrågakomma tillämpning av skiljeavtal. Sådana torde ej heller vara alltför sällsynta på förevarande område. Det är tydligt att skiljedomsförfarande kan vara en ändamåls- enlig ordning för avgörande av åtskilliga av de rättstvister, som kunna tänkas uppkomma mellan jordägare och arrendator, såsom när det gäl- ler att bestämma skadestånd eller ersättning för förbättringar eller att över- huvudtaget avgöra sådan fråga, där det kommer an på skälighetsprövning. Vad nu särskilt angår sådan skiljedomsklausul, som är inskriven i själva arrendeavtalet eller tillagts detta och som har avseende å en av arrende- förhållandet härtlytande framtida tvist, torde emellertid få uppmärksammas den motsättning, som kan sägas föreligga mellan å ena sidan de disposi— tionsinskränkningar som följa av de tvingande lagbuden och å andra sidan den dispositionsfrihet som skiljeavtalet innebär. Det kan synas mindre rik- tigt, att kontrahenterna, vilka icke äga att med bindande verkan göra för- behåll som strider mot en tvingande lagregel, likväl skola kunna på för- hand avtalsvis överlämna avgörandet av de till en sådan lagregel hänför- liga frågorna till skiljemän, vilka principiellt icke äro bundna av materi- ella lagbestämmelser. Emellertid torde detta motsatsförhållande knappast ha den praktiska betydelse, att det kan anses behövligt att förbjuda an- vändningen av skiljedomsförfarande i alla sådana tvister, där en tvingande lagregel i ett eller annat avseende inverkar. En dylik begränsning av skil- jeavtalens giltighet synes även svår att utforma på sådant sätt, att icke oklarhet uppkommer i den praktiska tillämpningen. Beträffande sådana tvistefrågor däremot, som röra arrendatorns rätt att kvarsitta å fastighe- ten, har det synts arrendeutredningen påkallat, att desamma undantagas från tillämpningen av skiljeavtal av ifrågavarande slag. Dylika frågor krä— va en strängt juridisk bedömning och äro därför mindre lämpade för avgö- rande genom skiljemän. Det torde också kunna förutsättas att garantierna för sakkunnig och opartisk prövning i allmänhet bliva större genom be- handling vid domstol, än om frågor av detta slag skulle avgöras av ett organ, vars tillsättande grundar sig på fri och okontrollerad överenskommelse.

Den i nuvarande 43 % förekommande uppräkningen av tvingande lagbe- stämmelser saknade motsvarighet i jordsakkunnigas förslag. Emellertid uttalades i yttranden över detta förslag önskemål om att i lagen måtte på ett klart och lättfattligt sätt angivas i vilken omfattning dess stadganden vore tvingande eller dispositiva. Med anledning härav infördes sagda upp- räkning i det till lagrådet remitterade departementsförslaget. Vid gransk- ningen härav hemställde lagrådet, med åberopande av vissa lagtekniska synpunkter, att paragrafen, vilken i föreslagen form vore missvisande, måt- te uteslutas. Denna hemställan vann likväl ej beaktande.

Eftersom av arrendelagens särskilda stadganden framgår i vad mån de äro av tvingande karaktär, lärer den nuvarande 43 %, vilken endast innehål- ler en sammanfattning av föregående paragrafers innebörd i detta sär- skilda hänseende, vara obehövlig och ur formell synpunkt mindre lycklig. I stället för att underlätta lagens tolkning synes paragrafen ägnad att vålla missuppfattning. Av paragrafen får tydligen ej dragas den slutsatsen, att varje arrendelagsbestämmelse, som ej är särskilt nämnd i paragrafen, skulle kunna bringas ur tillämpning genom förbehåll i arrendeavtalet. Så får givetvis ej ske med bestämmelser av processuellt innehåll, såsom reglerna i 38 & angående formen för verkställande av uppsägning och i 40 & om verk- ställande av vräkningsutslag. Vad särskilt angår synebestämmelserna har den nuvarande 43 ?; medverkat till åtskillig feltolkning. Såsom i annat sam- manhang närmare utvecklats äro synebestämmelserna ej tvingande i den mening, att kontrahenterna skulle vara förhindrade att ersätta syneförfa- randet med en överenskommelse angående det skick, vari fastigheten vid en viss tidpunkt skall anses ha befunnit sig. Emellertid måste av dessa be- stämmelser vissa ovillkorligen iakttagas, för att synen överhuvudtaget skall kunna ernå den därmed avsedda särskilda bevisverkningen.

Arrendeutredningen har sålunda av lagtekniska hänsyn funnit lämpligt, att den nuvarande 43 & uteslutes ur lagen.

44 %. Ändringen i denna paragraf är endast av redaktionell natur.

45—48 åå.

Beträffande dessa paragrafer, vilkas innehåll delvis överensstämmer med de stadganden som nu upptagas i 7 %, hänvisas till den allmänna motive- ringen.

49 5.

Genom denna paragraf, som motsvarar nuvarande 2 kap. 45 & nyttjan- derättslagen ävensom ingressen till den norrländska arrendelagen, bestäm- mes tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen. Det har icke synts påkallat att från dennas tillämplighet undantaga jord som ligger inom stads jurisdiktion.

Vad beträffar sagda lagstiftnings omfattning med hänsyn till skilda grup- per av jordägare, innebär förslaget en väsentlig utvidgning. Utöver de ar- renden —— under bolag, ekonomiska föreningar och s. k. enskilda spekulan- ter —— vilka för närvarande inbegripas under den sociala arrendelagstift- ningen, skola enligt förslaget därunder höra jämväl arrenden under stif- telser Och ideella föreningar samt, vad viktigare är, arrenden under enskilda personer och fideikommiss, såframt upplåtelsen avser torp eller annan bruk- ningsdel som lyder under huvudgård. Denna bestämning av tillämpnings- området framkommer närmast såsom följd av de resultat, vartill arrende- utredningen kommit vid övervägande av-de principiella frågorna rörande minimiarrendetid och optionsrätt, byggnadsskyldighet, förköpsrätt samt kon-

[

troll över lagstiftningens efterlevnad. Skälen för vad i förevarande hänse- ende föreslagits äterfinnas sålunda huvudsakligen i de särskilda avsnitt av den allmänna motiveringen, där nämnda frågor blivit behandlade.

Innehållet i den sociala arrendelagstiftningen, sådan denna enligt efter- följande paragrafer i förslaget kommer att te sig, är visserligen icke helt uttömt med de regler som hänföra sig till nyssnämnda huvudfrågor. Försla- get upptager ytterligare, i huvudsaklig överensstämmelse med vad redan nu gäller, vissa särbestämmelser för sociala arrenden. Emellertid lära dessa be- stämmelser — till vilka arrendeutredningen får anledning återkomma i det följande — i stort sett kunna utan olägenhet göras tillämpliga även på de grupper av arrenden. om vilkas överflyttning till den sociala arrendelagstift- ningen nu är fråga. Det har därför ur lagteknisk synpunkt synts möjligt och önskvärt att genom enhetlig bestämning av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen sammanföra alla sociala arrenden inom en gemensam ram. Föreliggande behov av differentiering har synts kunna tillgodoses genom inskränkning av vissa reglers tillämplighet på vissa slag av sociala arrenden.

Beträffande avskiljandet av de arrenden under enskilda ägare eller fidei- kommiss, vilka såsom till sin karaktär permanenta böra hänföras till den sociala arrendelagstiftningen, har arrendeutredningen, såsom i den allmänna motiveringen omförmälts, tagit fasta på den för godssystemet karakteristiska olikheten mellan huvudgård och underlydande gårdar, en olikhet som för övrigt redan spelat en roll vid utformningen av vissa stadganden i nu gäl- lande lag. Inom de ägarekategorier som nyss nämnts skall avhängigheten av viss huvudgård enligt förslaget utgöra ett villkor för tillämpligheten av den sociala arrendelagstiftningen. Detta villkor har uttryckts sålunda, att upplåtelsen skall avse torp eller annan brukningsdel som lyder under huvud- gård. Att härmed icke avses att uppställa krav på en bestämd grad av be- roende ——- exempelvis att arrendatorn för sin utkomst skall vara hänvisad att söka arbete på huvudgården _ torde även utan närmare angivande i lag- texten vara tydligt. Villkoret är att anse som uppfyllt, när brukningsdelen ingår i ett egendomskomplex, inom vilket viss annan fastighet -— huvud— gården — bildar den naturliga kärnan. Att bedöma huruvida viss fastighet är att anse som huvudgård kan måhända, beträffande andra gods än fidei- kommiss, understundom vara i någon mån vanskligt. Det torde emellertid få överlåtas åt rättstillämpningen att lösa dylika spörsmål i överensstämmelse med vad som i det särskilda fallet synes mest naturligt.

Andra stycket i paragrafen upptager i oförändrat skick de nuvarande reg- lerna i 45 å andra stycket andra punkten. Dessa reglers tillkomsthistoria be- lyser de tekniska svårigheter, som yppat sig vid avskiljandet av ifrågava- rande ägarekategori, de s. k. enskilda spekulanterna. Arrendeutredningen har för sin del icke varseblivit något påtagligt behov att nu ändra vad som efter ingående meningsutbyten slutligen blivit stadgat i nämnda hänseende.

Huruvida i ett givet fall de sociala arrendebestämmelserna eller de all- männa bestämmelserna om jordbruksarrende skola tillämpas, är en fråga

som torde få bedömas på grundval av äganderättsförhållandena vid tiden för arrendeavtalets ingående. Utarrenderas en fastighet, som när avtalet slutes tillhör exempelvis ett bolag, bliva sålunda de sociala bestämmelserna tillämpliga å avtalet, även om fastigheten under arrendetiden säljes till an— nan enskild person än sådan som avses i denna paragraf. Emellertid synes tillämpligheten av de sociala bestämmelserna icke böra upphöra ens vid utgången av den arrendeperiod varunder förändringen inträffat. Härvidlag kommer i betraktande, att arrendatorn enligt den med förslaget avsedda op- tionsrätten bör kunna påfordra avtalets förlängning och att det sålunda fort- satta arrendeförhållandet ej bör vara underkastat andra regler än dem som förut varit gällande. Då det synts erforderligt att uttryckligen angiva vad sålunda är avsett, har i tredje stycket av denna paragraf införts en bestäm— melse av innebörd, att om sådan förändring inträffar efter avtalets ingående, att fastigheten innefattar större areal odlad jord än tjugufem hektar eller ej längre tillhör ägare av angivna slag eller ej längre lyder under huvudgård, de sociala bestämmelserna likväl skola tillämpas, så länge arrendatorn eller hans rättsinnehavare kvarsitter å fastigheten.

Vidkommande den sociala arrendelagstiftningens begränsning med hän- syn till den arrenderade jordens omfattning fastställer förslaget, i likhet med gällande lag, en maximiareal av tjugufem hektar odlad jord.

Det torde ligga i öppen dag att själva grunden för nämnda lagstiftning — syftet att stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren — icke kan tillnärmelsevis ha samma giltighet i fråga om större arrenden. Härtill kom- mer att de nackdelar, som kunna följa av en tvingande lagstiftning och vilka till stor del sammanhänga med en ofrånkomlig stelhet i reglernas an- passning till rättslivets skiftande företeelser, med nödvändighet bliva mera märkbara i de större förhållandena, där uppgörelsen mellan kontrahenterna kan sägas vara mera affärsbetonad och där lösningen av skilda spörsmål kräver ett större mått av smidighet och rörlighet. Enighet synes ock råda därom, att de större arrendena böra undantagas från den sociala arrende- lagstiftningen och att ett sådant avskiljande näppeligen kan ske på annat sätt än genom bestämmande av viss arealgräns.

Huruvida den nuvarande gränsen, tjugufem hektar odlad jord, får anses vara den lämpligaste, är tydligen en fråga, vid vars bedömande några säkra objektiva hållpunkter näppeligen stå att finna. En gränsdragning av detta slag måste ofrånkomligen i viss mån bära godtycklighetens prägel. Det har ej undgått arrendeutredningen att önskemål framställts om gränsens höjan- de. Att detta obestridligen ligger i vissa arrendatorers intresse utgör emel— lertid icke i och för sig tillräcklig anledning att vidtaga en sådan åtgärd. Då gränsen nu en gång blivit bestämd på sätt som skett och vunnit en viss burskap i det allmänna medvetandet, synes ändring böra ske, allenast för- såvitt en annan gränsdragning ur skilda synpunkter kan visas vara mera ändamålsenlig och rättvis. Arrendeutredningen har för sin del icke tilltrott sig om att kunna prestera bevis härför.

Av vida större betydelse äro de spörsmål, som hänföra sig till den i nu- varande lag uppställda nedre arealgränsen. Denna är ej exakt densamma i nyttjanderättslagen som i norrländska arrendelagen. Medan enligt den förra tillämpningen av de sociala bestämmelserna gjorts beroende därav, att arrendet omfattar odlad jord till en vidd av minst fyra hektar, stadgas i norrländska arrendelagen en minimiareal av likaledes fyra hektar, men icke avseende odlad jord utan inrösningsjord. Denna olikhet sammanhänger gi- vetvis därmed att norrländska arrendelagen icke, såsom under förarbetena till 1927 års reform var åsyftat, kom att ersättas med de i nyttjanderätts- lagen införda sociala bestämmelserna, där till vinnande av större klarhet minimiarealen bestämdes att avse odlad jord.

Genom denna nedre arealgräns ha från den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde avskilts ett betydande antal arrenden av smärre torp och andra ställen. Tillgänglig statistik är ej så uppställd, att den möjliggör nå- got mera bestämt angivande av detta antal. Under hänvisning till den sta- tistiska redogörelse, som bifogats betänkandet, må här blott erinras, att en- ligt 1932 års jordbruksräkning antalet utarrenderade brukningsdelar med en areal av 2——5 hektar åkerjord uppgick till 19 835. Tages ytterligare hän- syn till de legoavtal, som avse brukningsdelar omfattande mindre areal åkerjord än 2 hektar, torde man finna, att inalles åtskilliga tiotusental smärre arrenden eller därmed jämförliga upplåtelser blivit undantagna från den sociala arrendelagstiftningen.

Det kan vid första påseendet förefalla egendomligt, att dessa småställens brukare, vilkas ställning i socialt hänseende givetvis ingalunda är sådan, att de i mindre grad än innehavare av arrenden över fyrahektarsgränsen känna behov av lagstiftarens omvårdnad, skola vara alldeles berövade det skydd som avses med den sociala arrendelagstiftningen och att för dem sålunda skola gälla enahanda lagbestämmelser som äro tillämpliga för innehavare av stora affärsarrenden. En förklaring till den ståndpunkt lagen härutinnan kommit att intaga kan sökas redan i det motivkomplex, som historiskt sett bildar utgångspunkten för den särskilda norrlandslagstiftningen.

Det uppdrag, som på sin tid överlämnades åt norrlandskommittén, var att utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande, jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda lands- delar befrämjas. Då kommittén _ utgående från att den jordbruksjord, som befunne sig i sågverksindustriens besittning, borde återvinnas till de enskilda jordbrukarna med full äganderätt men att detta mål endast delvis kunde förverkligas _— jämväl upptog frågan om särskild arrendelagstiftning, framstod det såsom naturligt, att denna närmast skulle ha avseende å den samhällsklass som utgjordes av innehavare av de forna bondehemmanen. De småställen, vilkas brukare kunde betraktas mera såsom arbetare, synas däremot principiellt ha fallit utom ramen för norrlandslagstiftningens po- litiska syften. Norrlandskommittén uppställde sålunda i sitt förslag såsom villkor för lagens tillämplighet, att den utarrenderade jorden vore av den

omfattning att självständigt jordbruk kunde idkas därå. Härmed avsågs visserligen icke att fastigheten i anseende till storlek och beskaffenhet borde uppfylla de krav, som i äldre skiftesförfattningar uttryckts genom begrep- pet besuttenhet. Emellertid skulle enligt motiven fastigheten vara så pass stor, att den lämpade sig att besättas med särskild åbo samt att dess jord- bruk kunde bereda åbon och hans familj deras huvudsakliga utkomst. En upplåtelse av allenast en tomt eller ett mindre jordområde till en arbetare eller hantverkare eller av en särskild äng eller äga, som en närboende jord- brukare kunde behöva till förstärkande av sitt eget jordbruk, eller av en fastighet, som icke ägde någon nämnvärd jordbruksjord, borde enligt kom- mitténs mening falla utanför lagens giltighetsområde. Ehuru kommittén er- kände svårigheten att finna en tillfredsställande rättslig definition för vad som åsyftades, ansåg kommittén likväl, att det i praktiken skulle i de flesta fall med tämligen stor lätthet låta sig göra att bestämma huruvida lagen vore tillämplig. Om en arrendator ville vara säker att arrendet skulle be- handlas enligt den föreslagna lagen, behövde han blott i avhandlingen ut- sätta, att nämnda lag skulle vara tillämplig å upplåtelsen. Lagförslaget upp- tog sålunda icke någon föreskrift om viss arealgräns.

Under lagförslagets fortsatta behandling ansågs emellertid en arealgräns icke kunna undvaras. Att parterna kunde komma att lämnas i ovisshet om, huruvida deras arrende vore underkastat speciallagen eller allenast den all- männa lagen, betraktades såsom i hög grad vådligt för rättssäkerheten. I den till 1907 års riksdag avlämnade propositionen uppställdes därför såsom huvudregel, att lagen skulle vara tillämplig, där arrendet omfattade inrös- ningsjord om minst två hektar, varvid emellertid samtidigt medgavs, att efter prövning av länsstyrelsen för varje särskilt fall från lagens tillämpning skulle få undantagas de arrenden där det arrenderade området, ehuru innehållande minst två hektar inrösningsjord, likväl icke vore av omfattning och beskaf— fenhet att självständigt jordbruk kunde idkas därå. I motiveringen härtill framhölls, att detta sätt att uppdraga gränserna för lagens tillämplighet i sak icke innebure någon avvikelse från vad norrlandskommittén i sådant hänseende velat föreskriva. Vid lagstiftningens slutliga genomförande år 1909 blev emellertid, efter ett motionsvis framfört yrkande härom, minimi- arealen bestämd till fyra hektar inrösningsjord. Såsom skäl härför åberopades, att det knappast torde ens undantagsvis kunna påvisas, att på en så liten jordvidd som två hektar inrösningsjord kunde i Norrland idkas självstän- digt jordbruk.

Den sålunda intagna ståndpunkten — enligt vilken minimiarealen kan så- gas utgöra ett slags legal presumtion för förhandenvaron av den princi- piellt gällande förutsättningen, att jordbruket skall bereda arrendatorn hans huvudsakliga bärgning—blev under de följande åren i hög grad omdebatte- rad. En utförlig kritik, riktad såväl mot den gjorda avgränsningen till självständiga jordbruk som mot det sätt varpå denna kommit till uttryck i lagen, framfördes särskilt i det av herrar Wihlborg och Nilsson avgivna be- tänkandet. Dessa utredningsmän ansågo, att arealen av den utarrenderade

jorden borde lämnas alldeles a sido vid bestämmandet av lagens räckvidd. Avgörande för en gränsdragning borde enligt deras mening vara det ända- mål, vartill den arrenderade jorden vore avsedd att användas av arrenda- torn. Om ändamålet med upplåtelsen vore idkande av jordbruk, borde la- gens bestämmelser komma i tillämpning, oavsett om upplåtelsen avsåge ett större eller mindre område. — Emellertid korn denna uppfattning icke att spela någon avgörande roll under det fortsatta lagarbetet. Såväl jordkom— missionen som jordsakkunniga fasthöllo vid principen, att den —— till hela landet utsträckta — sociala arrendelagstiftningen icke borde avse andra ar- renden än dem, som vore av sådan omfattning att arrendatorn kunde genom jordbruket erhålla sin huvudsakliga bärgning, och denna princip ansågs icke kunna genomföras på annat sätt än genom en arealbegränsning. I fråga om denna innebar jordkommissionens förslag, att lagen skulle äga tillämp- ning på arrenden som omfattade minst antingen fyra hektar inrösningsjord eller två hektar odlad jord. Jordsakkunniga föreslogo däremot en minimi- areal av två hektar odlad jord.

I de yttranden som avgåvos över jordsakkunnigas förslag voro meningar- na mycket delade beträffande den föreslagna arealgränsen. Åtskilliga myn- digheter anslöto sig till ett inom jordsakkunniga reservationsvis framfört yrkande om uttryckligt stadgande, att där arrendet uppenbart vore att anse såsom ett arbetareboställe och arrendatorn utgjorde stadigvarande arbets- kraft hos jordägaren, arrendet ej skulle falla under de sociala arrendebe- stämmelserna. Sveriges skogsägareförbund, som tidigare i en den 4 decem- ber 1924 till Kungl. Maj:t ingiven skrift1 utförligt behandlat dessa frågor, vidhöll däri framställda krav på att sådana jordbruk på skogarna, som av- sågos till huggare- och köraretorp, icke skulle inordnas under den sociala arrendelagstiftningen; då det icke vore möjligt att med en arealgräns avskilja dessa arrendegårdar, ansåge förbundet att arrendeupplåtelsens art och syf- temål borde vara avgörande för huruvida densamma skulle inryckas under de strängare lagbestämmelserna eller ej. Även Svenska trävaruexportföre- ningen framhöll, att de upplåtelser av bostad i förening med mindre jord- bruk, som skogsägarna gjort till sina skogsarbetare, huvudsakligen vore att anse såsom led i ett arbetsavtal och att det därför näppeligen borde ifråga- komma att å dylika upplåtelser tillämpa de rättsregler som krävdes i en so- cial arrendelagstiftning; ehuru även jordsakkunniga tillkännagivit sin prin— cipiella anslutning till denna uppfattning, hade de likväl genom den före- slagna arealbegränsningen låtit lagen omfatta kanske största delen av sådana i Norrland befintliga, av norrlandslagen ej berörda torpställen, som omöj- ligen kunde hänföras till egentliga jordbruk, och därjämte en mängd skogs- arbetareboställen i det övriga landet.

Den till 1927 års riksdag avlämnade propositionen utgick i likhet med äldre förslag från principen, att de sociala bestämmelserna borde äga till- lämpning allenast beträffande sådana arrenden, vid vilka arrendatorn kun-

1 Återgiven i jordsakkunnigas betänkande s. 298.

de erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket; rena arbetareboställen borde följaktligen icke innefattas under bestämmelserna. För undanröjan- de av tvekan hos kontrahenterna, huruvida i förekommande .fall de allmän- na eller de särskilda bestämmelserna vore tillämpliga å arrendet, och till förebyggande av misstag i detta hänseende, ansågs erforderligt att giva fö- reskrift om viss minimiareal. Då emellertid av åtskilliga yttranden i ären- det syntes framgå, att en minimiareal av två hektar odlad jord vore för låg med hänsyn till förhållandena i mellersta och södra delarna av landet, blev i propositionen minimiarealen höjd till fyra hektar odlad jord. Behovet av en lägre arealgräns för rikets nordligare delar, där arrendena förutom den odlade jorden merendels omfattade betydande areal ängs- och hagmark, an- sågs bliva tillgodosett därmed. att enligt propositionen den norrländska ar- rendelagen, med däri förekommande minimiareal av fyra hektar inrösnings- jord, skulle behållas i gällande kraft. Propositionen vann i nu berörda de- lar riksdagens bifall.

Då arrendeutredningen efter denna kortfattade återblick har att taga ställ- ning till frågan om den sociala arrendelagstiftningens begränsning nedåt, må till en början erkännas, att den nuvarande fyrahektarsgränsen — om härvid bortses från dess särskilda utformning enligt norrländska arrendelagen ' icke förtjänar starkare kritik än någon annan tänkbar arealgräns, för så vitt man anser att en sådan allenast skall motsvara det uppställda villkoret, att arrendatorn skall erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket. En sänkning av arealgränsen till exempelvis två hektar odlad jord skulle tvi— velsutan under den sociala arrendelagstiftningen indraga ett stort antal ar- renden, vid vilka nämnda villkor, även om begreppet huvudsaklig bärgning synes ganska tänjbart, näppeligen kan sägas vara för handen. Vad särskilt angår de under skogsindustrien lydande fastigheterna förefaller det även mindre troligt, att en lägre arealgräns skulle kunna bättre än fyrahektars- gränsen motsvara den gängse naturliga åtskillnaden mellan de, ofta såsom egentliga arrendefastigheter betecknade körareställena, å ena, samt huggare- torpen, även benämnda skogsarbetareboställen, å andra sidan. Av redo- görelsen för arrendeutredningens studieresa — vilken i detta hänseende vis- serligen endast utgjort ett stickprov för vissa delar av landet — kan inhäm- tas, att medan samtliga besökta körareställen på något undantag när fallit inom fyrahektarsgränsen, praktiskt taget alla huggaretorp legat utanför sagda gräns. Det framgår likaledes av nämnda redogörelse, att om mini— miarealen hade varit bestämd till två hektar, ett stort antal huggaretorp skulle ha fallit inom en sådan gräns och därmed kommit att i rättsligt hän- seende behandlas olika mot de övriga för samma ekonomiska syften dispo- nerade fastigheterna.

Emellertid synes det ingalunda självfallet att storleken av arrendatorns inkomster från jordbruket —— vare sig man här rör sig med begreppet hu— vudsaklig bärgning eller, såsom påyrkats av reservanter inom andra lagut- skottet vid 1936 års riksdag, villkoret mildras till att arrendatorn skall av jordbruket erhålla en aVSevärd del av sin bärgning — bör verka utslagsgi-

vande eller bedömas såsom en självständig grund för den sociala arrende- lagstiftningens avgränsning. Den frågan tarvar alltjämt svar, varför de ar- rendatorer som innehava de minsta ställena skola principiellt undantagas från det särskilda sociala skyddet. Att jordbruket å dessa ställen måhända är alltför obetydligt, för att ett dylikt skydd skulle kunna motiveras enbart ur synpunkten av jordbruksnäringens utveckling torde icke härvidlag vara avgörande. Uppenbart är nämligen, att även rent sociala önskemål, såsom förbättring av en viss grupps ställning i socialt hänseende, påfordra beak- tande vid arrendelagstiftningens utformning. För arrendeutredningen har det därför framstått såsom en uppgift, att det behov av socialt skydd, som torde förefinnas vid de minsta arrendena hur liten än arealen av den odlade jorden må vara, tillgodoses i den utsträckning som finnes möjlig med hän- syn till andra befogade intressen. Vid övervägande härav bör naturligen den sociala arrendelagstiftningen icke fattas såsom en odelbar enhet, så att om någon av dess regler skulle befinnas mindre lämplig för de nu ifrågava- rande arrendena, dessa av sådan anledning ställas helt utanför sagda lag- stiftning.

Under hänvisning till vad i allmänna motiveringen yttrats därom, att byggnadsskyldighet bör åläggas jordägaren även vid de minsta arrendena, må i detta sammanhang ytterligare framhållas att de regler, som avse sådan skyldighet och vad därmed sammanhänger, utan olägenhet torde kunna bliva gemensamma för sociala arrenden av olika storleksgrupper. Vad be- träffar övriga till sociala arrendelagstiftningen hörande bestämmelser -— vilka i det följande komma att behandlas under respektive paragrafer _— har arrendeutredningen kommit till det resultatet att desamma — dock med det väsentliga undantag som strax skall beröras —— böra erhålla tillämpning även på de arrenden av ifrågavarande slag, vilka omfatta mindre areal än den för närvarande stadgade minimiarealen. Efter detta ståndpunktstagan- de i sak har det närmast synts vara en formell fråga, huruvida de sociala be- stämmelserna böra uppställas särskilt för varje storleksgrupp eller samman- föras inom en enhetlig ram. Arrendeutredningen har ansett den senare ut- vägen erbjuda fördelar ur lagteknisk synpunkt. I följd av den valda upp- ställningen har behovet av särskild gränsdragning nedåt bortfallit utom be- träffande sådana bestämmelser, vilka icke äro avsedda att tillämpas på de minsta arrendena. De små arrenden _ under ägare varom här är fråga — vilka hittills hemfallit under den allmänna arrendelagstiftningen, bliva sålunda enligt förslaget principiellt hänförliga till den sociala arrendelag- stiftningen. Denna får såsom helhet icke någon annan gräns nedåt än den som kan sägas gälla för all arrendelagstiftning överhuvudtaget.

Med undantagsstadgandet i paragrafens tredje stycke avses att inom den sociala arrendelagstiftningen begränsa tillämpligheten av de bestämmelser som angå arrendetidens längd, optionsrätten samt förköpsrätten. Rörande innebörden av dessa bestämmelser torde i detta sammanhang få hänvisas till den allmänna motiveringen.

Ehuru det ur social synpunkt kunde förefalla önskvärt, att jämväl för innehavarna av de minsta arrendena bereddes den varaktighet och trygghet i besittningen, som den föreslagna femåriga minimitiden och än mer options- rätten avser att åstadkomma, synas dock häremot ur andra synpunkter kun- na riktas befogade invändningar. Detta gäller huvudsakligen de talrika smärre arrendeställen, vilka under namn av huggaretorp, arbetarboställen eller liknande upplåtas av skogsindustriella företag, i syfte att arrendato— rerna skola utgöra en stadigvarande arbetskraft i skogsbruket. Beträffan- de dylika arbetarboställen _ om vilka arrendeutredningen redan i annat sammanhang uttalat sig — torde böra beaktas, att det mellan kontrahenter- na ingångna avtalet, om än i rättslig mening ett arrendeavtal, likväl ekono— miskt sett har väsentligen samma uppgifter som ett avtal om arbetsanställ- ning. Under sådana omständigheter kan det icke vara lämpligt att på dy- lika upplåtelser tillämpa regler, som alltför mycket strida mot den naturliga karaktären av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare på ifrågavaran- de område. Inom en näringsgren sådan som skogsindustrien, vilken i så hög grad är beroende av konjunkturerna på världsmarknaden, torde företa- garen icke kunna avstå från viss rörelsefrihet när det gäller att anställa ar- betare. Det skulle icke överensstämma med Skogsägarens berättigade in- tressen, om han, när han till en arbetare upplåter bostad jämte ett obetydligt jordbruk, ovillkorligen skulle bliva bunden av denna för lång eller obegrän- sad tid framåt. Möjligheten att utbyta en skogsarbetare, som visat sig mindre lämplig för sina egentliga uppgifter, ehuru han måhända uppfyller sina åtaganden såsom arrendator, synes ej rimligen böra betagas skogsäga- ren. Om en tvingande lagstiftning rörande besittningstidens längd gjordes tillämplig på de ifrågavarande arrendena, skulle följden kunna bliva den, att till skada för landets skogsvård en del för skogsvårdsarbete mindre läm- pade komme att kvarsitta å de arrendeställen, vilka anordnats huvudsakli- gen för skogsskötselns höjande. En sådan lagstiftning skulle jämväl kunna betaga skogsägarna lusten att nedlägga kostnader på anordnande och un- derhåll av dylika arrendeställen samt föranleda dem att i större omfattning anställa s. k. lösa arbetare, en utveckling som ur skilda synpunkter vore mindre önskvärd. —— Ett liknande behov av avtalsfrihet rörande arrende- tidens längd torde föreligga beträffande smärre arrendeställen, där arrenda- torn huvudsakligen ägnar sig åt arbete inom den egentliga industrien.

Vad åter angår de ställen av motsvarande storleksordning, där arrenda- torn har sin utkomst väsentligen såsom jordbruksarbetare i jordägarens tjänst, synas däremot förhållandena vara annorlunda. Efterfrågan på ar- betskraft är inom jordbruket mera konstant, i det att inträdande lågkon- junkturer icke på samma sätt som inom industrien föranleda driftsinställelse eller produktionsminskning. Beträffande jordbrukets arbetarfråga lära för övrigt de synpunkter som nyss utvecklats på tal om skogsarbetarna äga jäm- förelsevis ringa räckvidd och betydelse. Arrendeutredningen har därför icke känt sig övertygad om nödvändigheten att i förevarande undantagsstadgan—

de inbegripa jämväl sådana arrendatorer, vilka huvudsakligen förtjäna sitt uppehälle såsom jordbruksarbetare.

När det gällt att avskilja de sociala arrenden, vilka enligt vad nu berörts böra undantagas från reglerna om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt, har arrendeutredningen stått inför enahanda problem, som i gällande lag fått sin lösning genom minimiarealgränsen. Då bland tänkbara arealgrän- ser den nuvarande fyrahektarsgränsen — måhända delvis beroende på den anpassning som ägt rum efter bestämmelsens tillkomst —— synes vara. den, som närmast motsvarar den i verkligheten mer eller mindre tydligt mar— kerade åtskillnaden mellan vanliga arrenden och arbetarboställen, hade det kunnat ifrågasättas att låta sagda gräns bliva avgörande för räckvidden av ifrågavarande undantagsstadgande. Tydligt är emellertid att en fyrahekt- arsgräns, i likhet med varje annan arealgräns, kan i tillämpningen, på grund av de skiftande förhållanden som råda i landets olika delar, medföra resul- tat som te sig inkonsekventa eller obilliga. Dessa olägenheter skulle givetvis bliva än mer framträdande, om försök gjordes att ersätta den i norrländska arrendelagen förekommande bestämningen i inrösningsjord med en för hela riket gällande minimiareal uttryckt i odlad jord, en förändring, som i och för sig hade varit önskvärd med hänsyn till den ojämna och stundom svår- praktikabla tillämpningen av begreppet inrösningsjord. Arrendeutredningen har för sin del icke trott sig kunna finna någon för hela riket enhetlig areal- gräns, som å ena sidan icke utesluter en stor mängd arrendatorer från de förmåner, vartill de med hänsyn till upplåtelsernas art och syften borde ha varit berättigade, och å andra sidan icke hänvisar kontrahenterna i ett över hövan stort antal fall att söka dispens från bestämmelser, som enligt lagens grund icke äro avsedda att gälla för de ingångna avtalen och som ej heller torde lämpa sig härför.

Enligt arrendeutredningens mening är en arealgräns icke erforderlig för vinnande av nödig säkerhet i rättstillämpningen. Härvidlag må erinras att de arbetararrenden som med stadgandet avses vanligen i praktiken av varje särskild jordägare behandlas såsom en grupp för sig, vilket kommer till sy- nes bland annat däri att annat kontraktsformulär än det vid övriga arren- den tillämpade användes vid dessa arrenden. Att skilja de s. k. huggaretor- pen eller arbetarboställena —— i allmänhet kännetecknade därav att stället ej föder dragare — från de 5. k. körareställena eller hästtorpen möter under sådana förhållanden icke någon svårighet. Men även där någon skarp åt- skillnad mellan de båda grupperna icke redan framträder, synes dock en i lagen införd beskrivning på de arrenden som skola undantagas från be- stämmelserna om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt kunna giva kon- trahenterna tillräcklig ledning. Någon anledning att befara, att en mera smidig gränsdragning skulle göra det möjligt för jordägarna att i obehörig omfattning undandraga sig nämnda bestämmelser, torde näppeligen före- ligga. I detta hänseende må erinras att alla arrendeavtal varom här är fråga enligt förslaget skola granskas av jordbrukskommissionen; en kontroll som överhuvudtaget torde vara ägnad att bringa frågan om särskild arealgräns

i annat läge än hittills. Arrendeutredningen har sålunda på anförda skäl föreslagit, att bestämmelserna om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt ej skola äga tillämpning, om med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillför- säkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbru- ket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Enligt 58 å andra stycket i förslaget skall arrendatorn, i det fall att allmän svårare missväxt inträffar i orten, vara berättigad till skälig nedsättning i legan. Då denna bestämmelse, vilken för närvarande gäller med avseende å arrenden under bolag och med dem likställda jordägare, näppeligen kan anses lämplig beträffande sådana, enligt förslaget till den sociala gruppen hänförliga arrenden, där jordägaren själv är jordbrukare eller har sin hu- vudsakliga inkomst från utarrenderade jordbruk, har ett särskilt undan— tagsstadgande ansetts erforderligt. Enligt detta, som upptagits i paragrafens sista stycke, skall vad i 58 å andra stycket stadgas ej äga tillämpning med avseende å fastighet, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder under huvudgård.

50 g.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

51 %.

De grunder som föranlett optionsrättens upptagande i förslaget äro be— handlade i den allmänna motiveringen.

Enligt 28 å i förslaget gäller arrendeavtalet utan särskilt förbehåll mot ny ägare, när överlåtelse skett efter det arrendatorn tillträtt fastigheten. Någon avvikelse från denna princip har icke synts böra göras i fråga om options- rätten, som ju även den är en rättighet grundad i arrendeavtalet. I fall där optionsrätten icke finnes uttryckligen nämnd i arrendeavtalet skulle visser- ligen kunna tänkas inträffa, att en köpare av fastigheten förbiser att arren- det är förbundet med optionsrätt. Av den, som ämnar köpa en fastighet vilken besittes av arrendator, synes dock utan obillighet kunna begäras, att han ägnar någon uppmärksamhet åt frågan, huruvida arrendet är av det slag att optionsrätt kan förekomma. Någon svårighet att med ledning av lagens bestämmelser fastslå, huru härmed förhåller sig, torde sällan vara för han- den. Har köparen funnit sig kunna utan vidare lita på säljarens uppgift, att optionsrätt ej föreligger, och av sådan anledning underlåtit att själv skaffa sig upplysning i detta avseende, torde den omständigheten att köpa— ren blivit missledd icke böra verka därhän, att arrendatorn förlorar sin op- tionsrätt. Det är endast i sin ordning, att köparen i sådant fall är hänvisad att hålla sig till sin medkontrahent. I förslaget ha sålunda icke upptagits några regler, motsvarande den av jordsakkunniga på sin tid föreslagna an- ordning, enligt vilken för optionsrättens bestånd mot ny ägare skulle erford-

ras att optionsrätten vore särskilt omnämnd i arrendeavtalet. Arrendeutred— ningen, som ansett en dylik anordning ägnad att försvaga betydelsen av op— tionsrätten, har såsom av det sagda framgår ej kunnat finna att kravet på säkerhet i fastighetsomsättningen skulle otillbörligt eftersättas med den i förslaget intagna ståndpunkten.

Optionsrätten får givetvis göras gällande av den som vid arrendeperiodens slut är arrendator. Har arrendatorn avlidit före arrendetidens utgång, äro hans dödsbodelägare i följd av 9 & i förslaget —— vilken bestämmelse vad so— ciala arrenden beträffar är av tvingande karaktär — berättigade att utöva optionsrätten.

52 g».

Om arrendatorn ej har för avsikt att utöva sin optionsrätt, bör han tydli- gen i god tid underrätta jordägaren härom, så att denne kan vidtaga åtgär- der för att skaffa annan arrendator eller för att eljest förfoga över fastighe- ten. I denna paragraf har därför föreslagits att arrendatorn, om han ej önskar nytt arrende, skall giva jordägaren detta till känna senast tio måna- der före arrendetidens utgång.

Har jordägaren ej före den bestämda tidpunkten erhållit meddelande om arrendatorns ståndpunkt, hör han givetvis kunna räkna med att arrenda- torn skall kvarsitta under ytterligare en femårsperiod. Med hänsyn härtill har i förslaget stadgats, att arrendatorn i nämnda fall skall anses ha åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år. Härmed avses emellertid icke, att ar- rendatorn omedelbart skall bliva bunden jämväl av de arrendevillkor som gälla under den löpande arrendeperioden. Intill åtta månader före arrende- tidens utgång skall nämligen arrendatorn jämlikt 54 å ha möjlighet att på- kalla arrendevillkorens omprövning i föreskriven ordning. —— Att arrenda- torn, även sedan han blivit bunden vid nytt arrende, efter överenskommelse med jordägaren kan bliva berättigad att avflytta vid den löpande arrende- periodens utgång, har ansetts obehövligt att uttala i lagtexten.

Det i paragrafen avsedda tillkännagivandet har för sin giltighet synts böra vara beroende av viss form. I sådant hänseende har den för uppsägning gällande ordningen ansetts ändamålsenlig. Tillkännagivandet skall alltså ske skriftligen eller med vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagan- de lämnas.

53 %.

I allmänna motiveringen har framhållits, att optionsrätt ej bör tillkomma arrendatorn, därest denne i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller om jordägaren avser att själv bruka fastigheten eller om det eljest på grund av särskilda förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Vill jord- ägaren åberopa någon sådan omständighet såsom hinder mot options— rätt, har han enligt denna paragraf att instämma talan senast åtta månader före arrendetidens utgång.

17—388572.

Det har icke synts lämpligt att, såsom jordsakkunniga på sin tid föresla— git, låta tvist av nämnda slag avgöras av skiljemän. I konsekvens med att domstol prövar, huruvida arrendatorn förverkat själva arrenderätten, exem— pelvis genom vanvård av fastigheten eller genom att undandraga sig sin ar- betsskyldighet, bör det även ankomma på domstol att avgöra, huruvida ar- rendatorn förlorat sin optionsrätt genom att i avsevärd mån eftersätta sina förpliktelser enligt arrendeavtalet. Vid båda slagen av tvister kräves en rätts- lig bedömning, vilken i ena som andra fallet torde vara av väsentligen samma karaktär. Vad beträffar annat hinder mot optionsrätt än sådant vartill arren— datorn själv varit vållande, synes ej heller någon anledning föreligga, varför icke domstol lämpligen skulle kunna pröva jämväl dylik fråga. Att domstol blir behörig att pröva fråga om optionsrättens bestånd synes ändamålsenligt särskilt med hänsyn därtill, att jordägaren i mål om arrenderättens förver- kande kan vilja subsidiärt påyrka optionsrättens förfallande, ett yrkande som kan bedömas på grundval av det till stöd för huvudyrkandet förebragta utredningsmaterialet och som naturligen har större utsikter att vinna bifall än sistnämnda yrkande.

54 &.

Såsom i den allmänna motiveringen utvecklats skall anordningen med op— tionsrätt giva kontrahenterna möjlighet att vid varje arrendeperiods utgång påkalla reglering av arrendevillkoren. Då det är önskvärt att frågan om ar- rendevillkoren blir avgjord i god tid före den löpande arrendeperiodens ut- gång, har i denna paragraf föreskrivits, att den som vill påkalla ändring är pliktig att senast åtta månader före arrendetidens utgång giva det medkon- trahenten till känna med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Sådant tillkännagivande har synts böra ske i den för uppsägning gällande formen.

Efter det fråga sålunda uppkommit angående ändring av arrendevillko- ren, bör det naturligen i första hand ankomma på kontrahenterna själva att genom frivillig överenskommelse lösa frågan. I de fall _ vilka torde kunna förutsättas icke bliva alltför talrika —— där någon sådan överenskommelse icke står att vinna, nödvändiggör optionsrättens utövande, att den förelig— gande intressetvisten avgöres av ett opartiskt organ. Såsom sådant skall en- ligt förslaget fungera en skiljenämnd å vilken bestämmelserna i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i huvudsak skola äga tillämpning. Med frågans hänskjutande till skiljemän bör givetvis icke få anstå under alltför lång tid. Det har synts kunna föreskrivas att sagda åtgärd skall vara vidtagen senast sju månader före arrendetidens utgång.

Av kontrahenternas principiella rådighet över arrendevillkoren lärer följa, att skiljemännen icke böra få döma över annat än sådant som är föremål för tvist mellan kontrahenterna. Detta preciseras genom vad den ene i föreskri- ven ordning yrkat och vad den andre medgivit. Skiljemännen böra sålunda icke äga befogenhet att fastställa legan till högre belopp än jordägaren på- fordrat ej heller till lägre belopp än vad arrendatorn yrkat eller medgivit, även om detta sistnämnda enligt deras förmenande är oskäligt högt. Under-

låtenhet att iakttaga ovanberörda föreskrifter med avseende å tid och sätt för framställande av yrkande har synts böra likställas med det fall att kon— trahenten verkligen är nöjd med de förut gällande arrendevillkoren. Sålun- da har i förslaget stadgats, att om tillkännagivande av önskad ändring ej skett i vederbörlig ordning eller frågan ej senast sju månader före arrende- tidens utgång blivit hänskjuten till skiljemän, arrendevillkoren skola för- bliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

55 &.

I det föregående har berörts, att om vid optionsrättens utövande kontra- henterna ej kunna enas om arrendevillkoren, frågan härom enligt förslaget skall avgöras av skiljemän. Det torde lätt inses att dylika frågor —— vilka icke kunna betraktas såsom rättstvister i vanlig mening utan snarare ha ka- raktären av s. k. intressetvister — icke lämpa sig för behandling vid de all- männa domstolarna. Vad det vid prövningen kommer an på är framför allt ekonomiska insikter, praktisk erfarenhet i fråga om jordbruk samt känne- dom om förhållandena i orten. Härtill kommer att arrendevillkorens fast- ställande merendels Iärer förutsätta att besiktning anställes på fastigheten, en arbetsuppgift varmed domstolarna icke lämpligen skulle kunna betungas i någon större utsträckning.

Däremot hade det kunnat förefalla ligga närmare till hands att anförtro ifrågavarande befogenhet åt ett specialorgan, till sammansättning och ställ- ning jämförligt med vissa av de nämnder, som i senare tid inrättats för skilda uppgifter inom samhällslivet. Under hänvisning till den vid betän- kandet fogade redogörelsen för utländsk rätt må erinras, att en dylik organi- satorisk lösning framkommit även i våra grannländers lagstiftning på nu förevarande område. Bland de befogenheter som tillkomma, i Danmark de 5. k. avlösningskommissionerna, i Norge jordstyrelserna och i Finland lego— nämnderna, ingår bland annat att vid förlängning av arrende —— för så vitt detta är av den beskaffenhet att vederbörande sociala lag är tillämplig — fastställa legan, i den mån kontrahenterna ej kunnat frivilligt överenskomma därom.

Arrendeutredningen, som trott sig böra undvika att genom inrättande av någon ny nämnd eller kommission ytterligare utbygga organisationen av vår jordbruksförvaltning, har tagit i övervägande, huruvida den omförmälda befogenheten med fördel skulle kunna anförtros åt de jordbrukskommis- sioner, vilka redan nu på grund av uppsiktslagens bestämmelser utöva viss kontroll över de under social arrendelagstiftning hemfallande fastigheterna och åt vilka enligt förevarande förslag skulle komma att i nämnda hänseende tilldelas ytterligare uppgifter. Då en jordbrukskommission i följd av sin öv- riga verksamhet måste antagas bliva i hög grad förtrogen med förhållandena inom arrendeväsendet, samt anledning ej synes föreligga att betvivla med- lemmarnas opartiskhet och allmänna kvalifikationer för handläggning av de frågor här avses, lärer det kunna befinnas ändamålsenligt att dessa bringas under kommissionens avgörande. Denna tanke har emellertid synts

kunna i sak förverkligas, utan att befogenheten formellt inrymmes bland de uppgifter vilka jordbrukskommissionen i denna sin egenskap skall omhän- derhava. Då det synes påkallat att meddela närmare regler angående själva förfarandet i ärende av ifrågavarande slag och en dylik reglering lämpligen torde böra ansluta till vad lagen om skiljemän i sådant hänseende inne- håller, har arrendeutredningen ansett den enklaste lösningen vara den, att jordbrukskommissionen vid handläggning av sådana ärenden får konstituera sig såsom en skiljenämnd.

Emellertid har anordningen att skiljenämnden skall utgöras av jordbruks- kommissionens ledamöter icke synts böra upprätthållas genom en ovillkor— lig regel. Även om kommissionen i sin verksamhet såsom skiljenämnd i all- mänhet torde kunna påräkna förtroende från kontrahenternas sida, synes likväl den omständigheten, att dessa sakna möjlighet att öva direkt in— flytande vid valet av ledamöter i kommissionen, i viss mån accentuera pro- cedurens karaktär av tvångsingripande i legans bestämmande. Fall äro givetvis tänkbara, där kontrahenterna helst skulle se, att prövningen av ar- rendevillkorens skälighet anförtroddes åt ett organ, som de själva finge vara med om att tillsätta. Av hänsyn härtill har i förslaget beretts möjlighet för kontrahenterna att genom förbehåll i arrendeavtalet bestämma till vilket antal och på vad sätt skiljemännen böra utses.

Den med nu berörda inskränkning givna regeln, att ledamöterna i jord- brukskommissionen skola vara skiljemän, utgör en modifikation av den i 54 % upptagna bestämmelsen att vad i lagen om skiljemän stadgas skall äga motsvarande tillämpning å tvist varom här är fråga. En ytterligare av- vikelse från sagda bestämmelse har synts erforderlig i fråga om fixerandet av den tidpunkt, då part skall anses ha hänskjutit tvisten till avgörande, en tidpunkt som givetvis är av betydelse med hänsyn till den i 54 % före- skrivna fatalietiden. I den mån intet annat föreskreves, torde part ha för— varat sin rätt till talan, om han inom den stadgade tiden hos motparten framställt yrkande om tillämpning av skiljemannaförfarande. Då emellertid denna form av anhängiggörande knappast torde vara lämplig i det fall att ledamöterna i jordbrukskommissionen skola vara skiljemän, har i förslaget upptagits ett stadgande om att part i sådant fall skall anses ha hänskjutit tvisten till avgörande, när han hos kommissionens ordförande skriftligen framställt begäran om skiljedom.

Det har icke synts erforderligt eller lämpligt att i lag angiva särskilda normer för skiljemännens beräkning av arrendeavgiften. Vid bestämman- det av denna liksom av övriga arrendevillkor ha skiljemännen att iakttaga vad skäligheten i det särskilda fallet får anses kräva. I detta krav inneslutes naturligen, att skiljemännen böra taga hänsyn till olika på frågan inver- kande omständigheter. Vad särskilt angår det fall att fastigheten under löpande arrendeperiod ökat i värde genom att arrendatorn utfört förbätt- ring av densamma, lärer det i allmänhet framstå såsom skäligt, att en så- dan värdestegring icke föranleder förhöjning av arrendeavgiften.

l i

Ett skiljemannaförfarande av den karaktär som med förslaget åsyftas medför icke rätt för part att på materiella grunder överklaga skiljedomen. Väl vore det i och för sig tänkbart att en dylik klagorätt —— i likhet med vad som stadgats i fråga om syn och beträffande sådant skiljemannaför- farande som avses i förslagets 8 5 — hade kunnat medgivas. Arrendeut- redningen har dock för sin del ansett, att en sådan anordning för ifråga- varande ärenden skulle kunna medföra alltför stor tidsutdräkt och jämväl andra olägenheter, som näppeligen skulle kunna uppvägas av några verk- liga fördelar. Att vid domstol —— som tydligen finge utgöra överinstans om sådan klagorätt infördes _— förebringa motbevisning mot det resultat, vartill skiljemännen kommit vid bestämmandet av arrendevillkoren, torde möta be- tydande svårigheter och skulle ofta förutsätta en vidlyftig rättegång. Ur säkerhetssynpunkt skulle nog icke mycket vara vunnet med en av dom- stol företagen omprövning av arrendevillkorens skälighet.

I likhet med vad som gäller för skiljemannaförfarande i allmänhet bör emellertid även i ärende som nu avses skiljedomen kunna på formella grunder bringas under domstols prövning. De i 20 och 21 åå skiljemanna- lagen upptagna bestämmelserna om skiljedoms ogiltighet och klander å skiljedom erhålla enligt förslaget motsvarande tillämpning på förevarande slag av ärenden.

Beträffande Skiljedomskostnaderna gäller enligt 23 & skiljemannalagen, att om giltig uppgörelse ej träffats om skiljemännens ersättning, parterna skola, en för alla och alla för en, gälda skiljemännen skälig ersättning för deras arbete och omkostnader. Om annat icke överenskommits mellan par- terna och skiljemännen, äga skiljemännen i slutlig skiljedom fastställa er- sättningens belopp särskilt för varje skiljeman och ålägga parterna betal- ningsskyldighet härför. Enligt 24 & samma lag gäller vidare, att om par- terna ej annorledes överenskommit, skiljemännen äga på yrkande av någon- dera parten pröva, huruvida och i vad mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader å för- farandet.

För att den föreslagna anordningen med optionsrätt skall kunna fungera effektivt och i övrigt tillfredsställande, är det av viss betydelse att arrende- villkorens fastställande genom skiljemän icke drager alltför stora kostnader. Beträffande de fall, där skiljemännen äro ledamöter i jordbrukskommis- sionen, torde i betraktande härav få förutsättas, att genom särskild regle- ring i administrativ ordning anstalter vidtagas i syfte att i skälig omfatt- ning begränsa den kostnad, som parterna kunna få vidkännas såsom ersätt- ning till skiljemännen. Av icke ringa vikt är emellertid även frågan under vilka betingelser det skall åligga endera parten att gottgöra motparten honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader å förfarandet.

Vid bedömande härav torde viss hänsyn få tagas till den skillnad i fråga om ekonomiska resurser, som vid arrenden av hithörande slag normalt före— ligger mellan jordägaren och arrendatorn. Det är anledning befara, att om

arrendatorn, genom att till skiljemän hänskjuta frågan om arrendevillkoren, skulle utsättas för risken att nödgas gälda icke blott ersättning till skilje- männen utan även jordägarens egna kostnader i ärendet, han mången gång skulle avstå från att föra talan, även om han därtill hade befogad anled— ning. Ä andra sidan synes det icke böra ifrågakomma att helt befria arren- datorn från varje risk i nämnda hänseende. Det gäller här att icke upp- amma onödiga tvister mellan kontrahenterna och att icke försätta jordägaren i en tvångssituation, där han hellre giver efter för ett obefogat anspråk än underkastar sig besväret och kostnaden för att hävda sin rättmätiga stånd- punkt.

Att rätt medla mellan dessa motsatta intressen tillhör icke de lättaste uppgifterna. På anförda skäl har emellertid arrendeutredningen ansett en avvikelse från ovanberörda bestämmelser i skiljemannalagen vara erforder- lig för nu ifrågavarande tvister. Sålunda har i andra stycket av denna para— graf upptagits stadganden av innehåll, att Skiljedomskostnaderna skola gäl— das av den part som skiljemännen pröva därtill skyldig, men att sådan skyl- dighet icke i vidare mån än beträffande halva ersättningen till skiljemännen skall kunna åläggas arrendatorn, utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl. Av den valda formuleringen lärer framgå, att om i ett givet fall arrendatorns talan helt lämnas utan bifall, denna omständig- het icke i och för sig skall medföra skyldighet för arrendatorn att gälda all med skiljemannaförfarandet förenad kostnad. En sådan utgång av tvisten behöver nämligen icke nödvändigt förutsätta, att arrendatorn uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

56 å.

Ehuru de i 53 och 54 åå föreskrivna fatalietiderna i allmänhet torde få till följd, att uppkommen fråga om hinder mot optionsrätt eller om ändring i arrendevillkoren definitivt avgöres före den löpande arrendetidens slut, erfordras dock en särskild reglering för de _ särskilt på grund av möjlig- heten att överklaga dom i fråga av förstnämnda slag —— tänkbara fall, där sådan fråga kvarstår olöst vid nämnda tidpunkt. I paragrafens första stycke har därför upptagits en bestämmelse, enligt vilken de förut gällande arren- devillkoren, såframt ej annat är avtalat, skola tillämpas intill dess tvisten blivit avgjord eller, i följd därav att rätt till nytt arrende funnits ej tillkom- ma arrendatorn, för honom inträtt skyldighet att avflytta.

Vad beträffar det fall att domstol, efter det ny arrendeperiod börjat, med- delat beslut av innebörd att arrendatorn icke äger åtnjuta nytt arrende, lärer billigheten kräva, att arrendatorn erhåller skäligt rådrum för sin avflytt- ning. I paragrafens andra stycke har därför, i nära anslutning till vad som gäller enligt ensittarlagen, upptagits bestämmelse, att arrendatorn i nämnda fall skall vara pliktig att avträda fastigheten å den fardag som infaller näst efter det domen meddelades. Denna skyldighet att avflytta skall enligt för- slaget inträda, utan att särskild anmaning härför erfordras. Den omständig- heten att arrendatorn fortfarit med brukningen efter arrendetidens utgång, utan att jordägaren inom två månader därefter anmanat honom att avflytta,

skall sålunda icke medföra någon förlängning av arrendeavtalet. — Att ar- rendatorn genom att föra rättegång angående optionsrätten lyckats hålla sig kvar å fastigheten efter den tidpunkt, då hans arrenderätt egentligen skolat upphöra, synes näppeligen giva honom ett befogat anspråk på att draga fördel av den måhända låga arrendeavgift, som varit gällande under den förflutna arrendeperioden. Det har synts böra stadgas, att jordägaren, där han ej åtnöjes med lega efter samma grund som förut, skall äga rätt att bekomma den ytterligare ersättning som finnes skälig.

57 &. Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

58 %.

I denna paragraf, som motsvarar nuvarande 47 % samt 5 & norrländska arrendelagen, ha vidtagits redaktionella jämkningar såsom följd därav, att enligt förslaget lega ej får utsättas annorledes än i penningar eller natur— alster. Med hänsyn till den ändring som föreslagits i 36 ä 1 mom. har den i paragrafens andra stycke förekommande tidsfristen synts böra förlängas från en månad till två månader. Beträffande detta stycke må i övrigt er- inras, att detsamma enligt 49 % sista stycket i förslaget ej skall äga tillämp- ning med avseende å fastighet, som tillhör enskild person eller fideikom— miss och lyder under huvudgård.

59 %.

Denna paragraf återgiver i oförändrat skick nuvarande 48 5 samt mot- svarar bestämmelser i 8 % norrländska arrendelagen.

Enligt sistnämnda lagrum behöver sådant vid syn fastställt belopp, som arrendator är berättigad att erhålla när han i jordägarens ställe utfört ny- byggnadsarbete, icke utbetalas, förrän arbetet blivit godkänt vid ny syn. I olikhet härmed uppställer nyttjanderättslagen icke något krav på ny syn utan berättigar arrendatorn att undfå beloppet i mån av arbetets utförande, varvid arrendatorn kan styrka sin rätt medelst vanliga bevismedel. Arrende- utredningen, som ansett sig böra godkänna den sistnämnda ståndpunkten, har ej funnit anledning att i berörda hänseende bibehålla en särregel för de norrländska arrendena.

Jämlikt 8 % tredje stycket norrländska arrendelagen skall jordägaren vid tillträdet ha utfört —— förutom nödig nybyggnad saint erforderliga större reparationer på sätt i nyttjanderättslagen stadgas -— även alla erforderliga mindre reparationer å nödiga byggnader, varjämte han skall överlämna fastighetens trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar och broar, brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed behörigt skick. Försummelse av jordägaren att ha vidtagit dylika mindre reparationer eller att ha fullgjort berörda skyldighet med avseende å fastig— hetens tillbehör medför emellertid allenast den påföljd, att arrendatorn be— rättigas att bättra bristerna mot rätt till ersättning därför i sådan ordning, att om vid avträdet befinnes att dylika brister föreligga till sammanlagt

mindre värde än vid tillträdet, arrendatorn får gottgörelse för skillnaden. I betraktande härav synes kunna ifrågasättas, huruvida angivna föreskrifter i norrländska arrendelagen, om de än formellt te sig strängare mot jord- ägaren än vad fallet är med nyttjanderättslagens regler, i sak medföra nå- gon särskild förmån för arrendatorn utöver den, som innehålles i nyttjande- rättslagens bestämmelse i nuvarande 50 5, att om arrendatorn finnes vid avträdet ha på egen bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, han äger njuta gottgörelse därför av jordägaren. Visserligen äro jordägarens berörda åligganden enligt norrländska arrendelagen fastslagna genom lag- bud, vilka i likhet med sagda bestämmelse i nyttjanderättslagen äro av tvingande karaktär. Denna omständighet torde emellertid vara mindre be- tydelsefull, då arrendatorns möjlighet att bevisa sin rätt till gottgörelse av nämnda slag även enligt norrländska arrendelagen är beroende av att till- och avträdessyn förrättats, en förutsättning som ofta nog saknas. För övrigt lärer norrländska arrendelagen icke hindra en överenskommelse mellan parterna därom, att fastigheten vid tillträdet skall anses befinna sig i full- ständigt gott skick eller ha brister allenast till visst angivet belopp. Med hänsyn till vad nu anförts har arrendeutredningen icke trott några betänk- ligheter behöva möta mot att ifrågavarande särbestämmelser i norrländska arrendelagen för framtiden bliva ersatta med nyttjanderättslagens regler.

60 å. Denna paragraf återgiver med redaktionell jämkning nuvarande 49 5 samt motsvarar bestämmelser i 8 och 12 åå norrländska arrendelagen. Beträffande de frågor som i paragrafen regleras torde i sak icke finnas någon skillnad mellan nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen.

61 &.

Denna paragraf återgiver med redaktionell ändring nuvarande 50 % samt motsvarar bestämmelser i 9 och 13 åå norrländska arrendelagen.

Någon saklig olikhet synes ej bestå mellan nyttjanderättslagen och norr- ländska arrendelagen i hithörande avseenden.

Den redaktionella ändringen i förevarande paragraf är betingad därav, att den i 15 & upptagna regeln om arrendators rätt till gottgörelse vid botande av brandskada enligt förslaget erhåller tvingande karaktär. Motsvarande regel i förevarande paragraf blir vid sådant förhållande överflödig.

62 5. Denna paragraf, vilken ej har tvingande karaktär, återgiver i oförändrat skick nuvarande 51 &, med vilket lagrum 10 5 första stycket norrländska arrendelagen i sak överensstämmer.

63 &. Denna paragraf återgiver i oförändrat skick nuvarande 52 å, som helt överensstämmer med motsvarande stadgande i 23 & norrländska arrende— lagen.

Enligt 11 å lagen om rätt till fiske är arrendatorn, där ej annorledes av-' talas, berättigad att nyttja det fiske.som hör till jorden. Möjligheten att ge- nom förbehåll i arrendeavtalet undantaga fiskerätten från arrendet begrän- sas genom förevarande paragraf för därmed avsedda arrenden sålunda, att arrendatorn har en ovillkorlig rätt att fiska till husbehov, med undantag likväl för fiskevatten, där jordägaren vidtagit särskilda åtgärder till fiskets förbättrande, samt kräftfångst.

I följd av den i 49 å föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen kommer ifrågavarande rätt för arrendatorn till husbehovsfiske att gälla, förutom arrenden under bolag och med dem likställda jordägare, jämväl arrenden under stiftelser och ideella föreningar ävensom arrenden under huvudgårdar tillhörande enskilda personer eller fideikommiss, allt för såvitt arrendet icke omfattar odlad jord till en vidd överstigande tjugufem hektar.

Med anledning härav torde få erinras, att väsentligen samma tillämpnings- område tidigare förordats av jordkommissionen, vars förslag dock gick längre såtillvida, att något undantag för kräftfångst ej var ifrågasatt och att ar- rendatorn, i det fall att arrendet omfattade all till en fastighet hörande inägo— jord, jämväl skulle vara berättigad att till husbehov begagna den rätt till fiske som i övrigt hörde till fastigheten, dock även här med undantag för fiske- vatten, där jordägaren vidtagit särskilda åtgärder till fiskets förbättrande. Däremot ansågo jordsakkunniga, att frågan om husbehovsfiske borde lösas olika för olika slag av sociala arrenden. Medan vid bolagsarrenden och där- med likställda arrendatorn icke skulle få betagas rätten till husbehovsfiske, skulle enligt jordsakkunnigas förslag beträffande andra arrenden icke finnas hinder att genom förbehåll undantaga all fiskerätt. Såsom skäl härför anför- des, att förhållandena vid dessa arrenden vore alltför skiftande, för att tvingande bestämmelser skulle kunna ifrågakomma, samt att å många stäl- len särskilt i södra och mellersta Sverige fisket vore av den betydenhet att det lämpade sig såsom särskilt näringsfång.

Den av jordsakkunniga utformade bestämmelsen om arrendators rätt till husbehovsfiske vidkommande arrenden under bolag och därmed likställda rönte vissa gensagor i yttrandena över förslaget. Sålunda uttalades att även vid dylika arrenden fisket kunde vara av den ekonomiska betydelse, att jordägaren ville själv tillgodogöra sig detsamma eller utarrendera det till sär- skild person, och att det vore mycket svårt att kontrollera, huruvida arren- datorn fiskade endast till husbehov eller även till försäljning. Ävenledes framhölls, att rätten till husbehovsfiske i vissa fall skulle kunna medföra vådor för den rationella fiskevård, som börjat genomföras å många större skogsegendomar i södra Sverige. De sålunda framförda anmärkningarna ledde därtill, att den av jordsakkunniga föreslagna bestämmelsen icke upp- togs i den till 1927 års riksdag avlämnade propositionen. Emellertid anslöt sig riksdagen till jordsakkunnigas ståndpunkt.

Arrendeutredningen, som icke fömummit att ifrågavarande stadgande inom sitt nuvarande tillämpningsområde skulle ha medfört olägenheter, kan ej

heller finna att en utvidgning av stadgandets räckvidd till att avse samtliga de grupper av arrenden, vilka enligt förslaget skola hemfalla under den sociala arrendelagstiftningen, giver fog för några vägande betänkligheter. Ur billighetssynpunkt lärer det vara lika motiverat, att en arrendator under ett fideikommiss eller ett gods tillerkännes rätt till husbehovsfiske som att en bolagsarrendator erhåller sådan rätt. Givande fisken torde förekomma å fastigheter av såväl det ena som det andra slaget. Och att godsägaren i och för sig skulle ha ett starkare och mera välgrundat intresse än bolaget av att kunna till yrkesfiskare eller annan upplåta all fiskerått inom viss rayon eller inom egendomen i dess helhet, synes icke utan vidare kunna göras gällande. En dylik upplåtelse torde för övrigt icke omöjliggöras genom att ett antal arrendatorer ha lov att till husbehov fiska på vissa ställen. Arren- deutredningen har sig bekant att fiskerätten på sina håll upplåtes till yrkes- fiskare utan att därvid anses nödigt att förbjuda arrendatorerna husbehovs- fiske i de vatten upplåtelsen avser. Vad slutligen angår fiskevården såsom allmänt intresse har det förefallit, som om önskvärd hänsyn därtill tagits genom de begränsningar av rätten till husbehovsfiske, vilka innefattas i pa- ragrafens nuvarande innehåll.

Den fiskerätt arrendatorn erhåller på grund av förevarande stadgande kan, såsom redan framgått, tänkas kollidera med en till tredje man upplåten fiskerätt. Att en sådan konflikt skall lösas efter de för kollision mellan nyttjanderätter uppställda prioritetsregler, vilka jämlikt 1 kap. 7 % nytt- janderättslagen äga tillämpning för vissa andra rättigheter, däribland fiske— rätt, har ansetts obehövligt att särskilt utmärka i lagtexten. Av sagda reg- ler följer emellertid, att arrendatorn icke —— med mindre han genom tidigare inteckningsansökan förskaffat sig företräde — äger rätt till husbehovsfiske i vatten, där fiskerätten på grund av en före arrendeavtalets ingående verk- ställd upplåtelse förvärvats av tredje man.

64 å.

I första stycket av denna paragraf upptagas regler angående arrendators rätt till skogsfång, vilka i huvudsak överensstämma med innehållet i 21 å andra stycket av den norrländska arrendelagen.

Arrendeutredningen har icke velat ifrågasätta, att den rätt till skogsfång, som för närvarande tillkommer innehavarna av de arrenden, å vilka den norrländska arrendelagen är tillämplig, skulle upphävas. Denna rätt synes nämligen vara av stor betydelse för brukandet av arrendeställena. Det skulle visserligen kunna antagas, att arrendatorerna å ifrågavarande fastigheter även utan en dylik lagbestämmelse i allmänhet skulle på grund av avtal erhålla rätt till skogsfång å det arrenderade området, men det kan å andra sidan befaras, att de i avsevärd utsträckning komme att gå miste om den rätt till skogsfång å annan jordägaren tillhörig mark, som för närvarande tillkommer dem. Enär de arrenden, som falla under nämnda lag, ofta endast omfatta en fastighets inägor, medan skogsmarken undantages från upplåtel- sen, skulle, om arrendatorernas rätt till skogsfång ej finge utövas annat än å

?

det arrenderade området, denna rätt ofta bliva av föga värde. Dessutom torde i det stora flertalet fall tillgången på skog inom de delar av riket, där den norrländska arrendelagen är tillämplig, vara så riklig, att utövandet av den arrendatorerna tillerkända rätten till skogsfång knappast bör medföra några mera avsevärda olägenheter för jordägarna.

Såsom i annat sammanhang framhållits, har arrendeutredningen förordat en utsträckning av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftning- en. Sålunda skola utom de nuvarande kategorierna av sociala arrenden även upplåtelser av fastigheter, som tillhöra ideella föreningar eller stiftel- ser eller som ägas av enskilda personer eller fideikommiss och lyda under huvudgård, komma att omfattas av nämnda lagstiftning. Dessutom har någon nedre arealgräns för tillämpningen av densamma ej föreslagits be- träffande någon kategori av arrendefastigheter. Med hänsyn härtill upp- kommer frågan, huruvida rätten för arrendatorerna till skogsfång bör ut- sträckas till att avse även de nya kategorier av arrendeupplåtelser, som komma att indragas under den sociala arrendelagstiftningen och som avse fastigheter inom de delar av riket, för vilka den norrländska arrendelagen nu är tillämplig. Då de naturliga förutsättningarna för tillämpning av sag— da rätt torde vara huvudsakligen desamma för nu avsedda fastigheter som för de fastigheter, vilka för närvarande lyda under den norrländska arren- delagen, har arrendeutredningen ansett sig icke böra göra någon skillnad i ifrågavarande avseende mellan de olika slagen av sociala arrenden. Arrende- utredningen har sålunda föreslagit, att samtliga arrendatorer av de fastig- heter, för vilka de sociala arrendebestämmelserna äro avsedda att gälla, och som äro belägna inom de delar av riket, där den norrländska arrendelagens bestämmelser för närvarande äro tillämplig-a, skola erhålla rätt till skogsfång i samma omfattning, som i sistnämnda lag stadgas.

Innehavare av de sociala arrendena i de övriga delarna av riket åtnjuta för närvarande icke någon lagstadgad rätt till skogsfång för husbehov. Ar- rendeutredningen har haft under övervägande, huruvida det vore lämpligt att införa en sådan rätt även för dessa arrendatorer.

Det har tidigare vid olika tillfällen ifrågasatts, att åtgärder i dylik rikt- ning skulle vidtagas. Sålunda föreslog jordkommissionen i sitt utkast till social arrendelag — vilket var avsett att omfatta utarrenderad jord, som ägdes av bolag, ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter ävensom andra enskilda personer eller fideikommiss, där upplåtelsen avsåg till hu- vudgård hörande hemman, hemmansdel, torp eller annan jordbrukslägen— het — att om å den arrenderade jorden eller å fastighet, vartill denna hör- de, funnes skog av därtill lämplig beskaffenhet, arrendatorn skulle, i den mån det överensstämde med ortens sed, vara berättigad att efter anvisning taga erforderligt virke till underhåll av fastighetens åbyggnader ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Genom den arrendatorn tillförsäkrade rätten till husbehovsskog skulle dock ej jord- ägaren få hindras att taga det bränsle och det virke, som erfordrades för hans eget jordbruk, eller arrendator av annat under fastigheten lydande

jordbruk tillskyndas intrång i honom tillkommande rätt till husbehovsskog. I sitt betänkande anförde jordkommissionen angående denna fråga, att vid de arrenden, som avsåges med lagutkastet, frågan om arrendatorns rätt till husbehovsskog ställde sig väsentligt olika i olika landsdelar. Där skogs- tillgång helt saknades eller där den ej vore tillräcklig för husbehov, syntes arrendatorerna sålunda i regel själva få anskaffa och bekosta vedbrand och virke. I trakter med rikare tillgång på skog tillförsäkrades däremot arrendatorerna i regel i kontrakten rätt till vedbrand och virke till husbe- hov. Vad sålunda flerstädes redan på grund av sedvana praktiserats, ansåge kommissionen böra lagfästas.

Även jordsakkunniga förordade införande av rätt för arrendatorn till skogsfång för husbehov. De föreslagna stadgandena, vilka i huvudsak över- ensstämde med de av jordkommissionen upptagna, voro avsedda att gälla för samtliga arrenden men skulle icke vara tvingande utom vid vissa ar- renden under bolag och därmed jämställda rättssubjekt.

Mot jordsakkunnigas förslag i denna del framfördes åtskilliga anmärk- ningar. Sålunda framhölls att i de trakter, där riklig tillgång på skog fun- nes, arrendatorema så gott som undantagslöst ägde rätt till nödigt skogs— fång. För dessa trakters vidkommande vore således den föreslagna anord- ningen överflödig. Tillämpad inom skogfattiga trakter komme den säker- ligen att medföra menliga verkningar för jordägaren och motverka eller rent av omöjliggöra en god Skogshushållning. Att avgöra, vad som kunde i före- varande hänseende vara ortens sed, bleve ofta vanskligt och kunde giva upphov till många tvister mellan kontrahenterna. Mångenstädes komme den föreslagna anordningen att medföra, att hela virkesavkastningen finge disponeras för att fylla arrendatorernas behov av ved, vilket ur national- ekonomisk synpunkt vore förkastligt, då genom förädling av därför lämp- ligt virke ett högre värde kunde utvinnas. Tvivelsutan komme anordningen även att fresta åtminstone den mindre nogräknade arrendatorn till slöseri med bränsle och husbehovsvirke. Den skulle dessutom medföra stor svå— righet, då man ville vinna rättelse i en sed, som för en viss ort numera vore otidsenlig och ur skoglig synpunkt oekonomisk samt därför i framstegs- intresse borde övergivas.

Givet är att en legal rätt till skogsfång för husbehov icke kan tillerkännas arrendatorerna i södra och mellersta Sverige, med mindre reglerna härom erhålla en annan utformning än vad för närvarande är fallet i norrländska arrendelagen. Vad beträffar de egentliga jordbruksbygderna kan man tyd- ligen ej utgå från att skog finnes å fastigheten eller att den skog som före- kommer är av den omfattning och beskaffenhet, att en ovillkorlig rätt för arrendatorn att taga virke till husbehov kan upprätthållas utan förfång för andra berättigade intressen. De skiftande förhållanden som råda med av- seende å skogstillgången skulle omöjliggöra kategoriska regler; det bleve nödvändigt att göra rätten till skogsfång beroende av de naturliga betingel— serna och därmed förknippade ortssedvänjor.

Emellertid delar arrendeutredningen i mycket de betänkligheter som tidi-

gare yppats mot tanken att göra ifrågavarande husbehovsrätt i mildrad form tillämplig på arrendeställen utanför reglernas nuvarande geografiska om- råde. En reglering, som genomfördes med sådana inskränkningar och för— behåll vilka här påkallas, skulle troligen medföra större nackdelar än verk- liga fördelar. Att såsom tidigare föreslagits låta rätten till skogsfång an- knyta till ortens sed skulle vålla ganska stor osäkerhet i tillämpningen och kunna giva upphov till slitningar och rättegångar. Det torde ej heller böra frånses, att rätten för arrendatorer att taga virke till husbehov lätt kunde komma i konflikt med det nationalekonomiska intresset av att virkestill- gången i våra skogar tillgodogöres på det för landets ekonomi mest effektiva sättet. Denna intressekonflikt torde lättare undvikas, om tilldelningen av husbehovsvirke ställes i beroende av en efter omständigheterna lämpad fri överenskommelse än om den i en eller annan form bindes av lagbestämmel- ser. Det torde för övrigt kunna antagas att jordägare, vilkas skogsinnehav möjliggör tilldelning av husbehovsvirke åt arrendatorerna, komma att på sätt hittills brukats ingå avtal om sådan tilldelning. På grund av vad så- lunda anförts har någon legal rätt till skogsfång icke synts böra införas för arrendatorer utanför den nuvarande norrländska arrendelagens geografiska område.

Enligt 21 % tredje stycket norrländska arrendelagen äger arrendatorn ej avhända fastigheten torv eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga avkastning. Av detta stadgande följer att arrendatorn såtillvida kan för- foga över fastighetens substantiella beståndsdelar, att han äger för fastig— hetens behov taga torv ur torvmosse som hör till fastigheten ävensom å den- na taga grus, ler, sten, sand m. m. Däremot får arrendatorn icke utan sär- skild bestämmelse härom i avtalet bortsälja eller eljest avhända fastigheten nyttigheter av nämnda slag.

Den rätt till torvtäkt för husbehov, som sålunda tillkommer vissa arren- datorer i Norrland och angränsande landsdelar och som ansetts icke kunna uteslutas genom förbehåll i arrendeavtalet, har icke någon motsvarighet vid arrenden i allmänhet. Enligt 2 kap. 20 & nyttjanderättslagen äger nämligen arrendatorn ej i annan mån än arrendeavtalet bestämmer taga torv från torv- mosse som hör till fastigheten.

Med hänsyn till de varierande förhållanden, som råda i södra och mel- lersta Sverige med avseende å tillgången på torv, har det icke synts arrende- utredningen tillrådligt att för arrendatorer i allmänhet lagfästa en rätt att taga torv till husbehov. I följd härav har givetvis fråga uppkommit, huru- vida rätten till torvtäkt bör genom en särbestämmelse bibehållas, såvitt an- går sociala arrenden inom norrländska arrendelagens hittillsvarande geo- grafiska område. Ehuru tillgodogörandet av torv naturligen kan vara ar- rendatorn till stor hjälp i hans hushållning, synes härav icke behöva följa, att en rätt att taga torv till husbehov måste framtvingas genom lag. Arren- deutredningen utgår från att där torvtillgången är tillräcklig, en jordägare : icke skulle vilja förvägra sina arrendatorer att utnyttja densamma till hus-

behov. Då det sålunda förefaller som om arrendatorns behov av torvtäkt borde kunna tillgodoses på den fria överenskommelsens väg, har arrende- utredningen för vinnande av större likformighet icke ansett sig böra före- slå någon särbestämmelse rörande torvtäkt för de norrländska arrendena.

I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits en bestämmelse an- gående betesrätt för arrendatorer, motsvarande det nuvarande stadgandet i 22 % av den norrländska arrendelagen.

Ehuru skogsbeten under senare tid använts i mindre omfattning än tidi— gare och i viss utsträckning ersatts med särskilt anordnade betesbruk, torde dock skogsbetena alltjämt i de delar av riket, för vilka den norrländska ar- rendelagen gäller, ha en förhållandevis stor betydelse. Med hänsyn härtill har arrendeutredningen icke ansett sig böra förorda en inskränkning av den betesrätt som tillkommer hithörande arrendatorer. Arrendeutredningen har ej heller ansett sig böra göra någon skillnad i sagda avseende mellan de olika kategorierna av sociala arrenden inom det område där norrländska arrende- lagen nu är tillämplig.

Arrendatorerna av de i övriga delar av riket belägna fastigheter, som äro föremål för den sociala arrendelagstiftningen, ha för närvarande ej i lag tillförsäkrats någon rätt till skogsbete. Införandet av sådan rätt har emeller- tid tidigare varit ifrågasatt. Sålunda upptog jordkommissionen i sitt förslag till social arrendelag en bestämmelse, enligt vilken arrendatorn i den mån det överensstämde med ortens sed tillerkänd—cs betesrätt i huvudsaklig över- ensstämmelse med de i den norrländska arrendelagen meddelade stadgandena i ämnet. Till motivering härför anfördes bland ann-at, att förhållandena i södra och mellersta Sverige mångenstädes vore likartade med förhållandena i Norrland. Sålunda syntes i vissa av dessa landsdelar driv-andet av jordbruk icke vara tänk-bart utan att tillgång till skogsbete funnes. Den åsikten hade även uttalats, att det i många delar av landet ännu vore alldeles nödvändigt , för den stora del av befolkningen, vilken hämtade sin huvudsakliga inkomst av boskapsskötsel, att under sommarmånaderna få ha sina nötkreatur ute på det gemensamma mulbetet. Av kommissionen verkställd undersökning hade även givit vid handen, att i skogstrakterna jordägarna som regel med- gåve sina arrendatorer rätt till bete å skogs- och utmarken, ehuru denna rätt en eller annan gång vore begränsad till visst område, som av jordägaren an- visades, eller till sådana marker, där det kunde ske utan skada för skogs- återväxten.

Även jordsakkunniga upptogo i sitt förslag till arrendelag en bestämmelse, enligt vilken arrendatorn, när erforderligt bete saknades å den arrenderade jorden och denna utgjorde allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, skulle under vissa förutsättningar och i överensstämmelse med or- tens sed äga erhålla bete å annan till fastigheten hörande skogs- eller utmark. Denna bestämmelse skulle gälla för alla arrenden men icke var-a av tvingan- de natur annat än i fråga om arrenden under bolag och vissa därmed jäm-

ställda rättssubjekt.

I yttranden över jordsakkunnigas 'betänkande framställdes åtskilliga er-» inringar mot förslaget i denna del. Sålunda framhölls, att även om en rätt för arrendatorn att å skogen beta sina kreatur ännu mångenstädes vore att anse såsom sed, dylikt bete likväl vore en föråldrad driftsform, vilken icke borde lagfästas i en modern arrendelag. Skogsbete vore både ur jordbruks- och skogsvårdssynpunkt förkastligt. Allmänt strävade man att komma ifrån denna driftsmetod samt genomföra andra former för betesdriften. Fördelarna häri låge ej blott i skogens skyddande mot skador av husdjur utan jämväl i ökad avkastning av kreatursskötseln samt minskade kostna- der för hägnader å utmarkerna. Det vore beklagligt om dessa strävanden, vilka understöddes både av staten och hushållningssällskapen, skulle mot- verkas av lagstiftningen därigenom att en sed, som närmast vore att anse såsom osed, bleve lagfäst. Stadgandet kunde även giva anledning till många tvistigheter och bliva till största förfång för jordägaren.

Arrendeutredningen delar för sin del de betänkligheter, som sålunda an- förts mot den ifrågasatta utsträckningen av betesrätten. Då anordnande av varaktigt betesbruk erbjuder väsentliga fördelar framför nyttjande av skogs- bete, samt sistnämnda driftsform alltmer kommit ur bruk i ifrågavarande delar av riket, har arrendeutredningen icke ansett sig böra föreslå någon utvidgning av det geografiska tillämpningsområdet för bestämmelsen angå- ende betesrätt.

65 &.

Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 53 å, förlänar tvingande ka— raktär dels åt vissa, för allmänna och sociala arrenden gemensamma be- stämmelser och dels åt de i föregående paragrafer upptagna sociala arrende- bestämmelserna, med undantag allenast för vad i 62 % stadgats. I norr— ländska arrendelagen, som i formellt hänseende uppbyggts efter annat sys- tem än nyttjanderättslagen, kan 29 & sägas i viss mån motsvara ifrågava- rande paragraf.

Den i nuvarande 53 å förekommande hänvisningen till 9 & första stycket. avser icke att betaga jordägaren rätt att i avtalet göra förbehåll om att arren- det skall upphöra med arrendatorns död och att således utesluta sterbhuset från arrenderätten utan innebär allenast, att om sådant förbehåll icke sker, jordägaren icke äger att genom villkor i arrendeavtalet betaga sterbhuset rätt att överlåta arrendet eller förkorta den stadgade hembudstiden. Såsom iden allmänna motiveringen berörts, har emellertid arrendeutredningen med den föreslagna anordningen med optionsrätt avsett, att besittningen skall fortfara även i händelse av generationsväxling. Anordningen förutsätter sålunda, att jordägaren icke skall kunna genom förbehåll i arrendeavtalet utesluta dödsbodelägarna från att inträda i arrenderätten. Ehuru vissa so- ciala arrenden enligt 49 & fjärde stycket i förslaget undantagits från regler- na om optionsrätt, synas dock billighetshänsyn kunna motivera, att även vid dessa arrenden dödsbodelägarna erhålla en ovillkorlig befogenhet att inträda i arrenderätten. På grund härav har i paragrafen såsom ett första stycke

upptagits en bestämmelse, som innebär förbud mot förbehåll, att arrende- avtalet i händelse av arrendatorns död före arrendetidens utgång skall upp- höra att gälla. Om sådant förbehåll likväl sker, skall detsamma enligt för- slaget vara utan verkan.

Den i paragrafens andra stycke föreslagna hänvisningen till 8 å andra och tredje styckena innebär väsentligen — liksom den nuvarande hänvis- ningen till 8 5 andra stycket —— att arrendatorn icke genom förbehåll i ar— rendeavtalet kan betagas den rätt att efter hembud till jordägaren överlåta arrendet, som enligt förslaget skall tillkomma arrendatorn, när arrendeav- talet är slutet för viss tid ej understigande tio år. Att reglerna i 8 & andra och tredje styckena sålunda bliva tvingande inom hela det avsedda tillämp- ningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen, lärer icke giva fog för några betänkligheter.

Enligt reglerna i 9 5 andra stycket, som allenast avser livstidsarrenden, äger arrendatorns hustru, om äktenskapet var ingånget innan arrendeavtalet slöts, efter mannens död njuta arrendet till godo, så länge hon förbliver änka; går hon i nytt gifte, kan jordägaren uppsäga avtalet. Emellertid står det för närvarande jordägaren fritt att genom förbehåll i avtalet sörja för att livstidsarrendet äger bestånd allenast under mannens livstid. Denna möj- lighet att inskränka livstidsarrendets varaktighet har icke synts böra upp- rätthållas, i den mån sådant arrende hemfaller under den sociala arrende- lagstiftningen. Det är ju härvidlag att märka, att den föreslagna anordning— en med optionsrätt, vilken har tillämpning allenast på upplåtelser för viss tid, icke avses skola inrymma någon rätt för jordägaren att genom förbehåll förhindra arrenderättens och därmed optionsrättens övergång å ny genera- tion. I -anslutning härtill synes vid livstidsarrende av social natur — ehuru frågan säkerligen icke har större praktisk betydelse arrendatorns änka böra äga en ovillkorlig rätt att kvarsitta i arrendet, så länge hon förblir ogift. En sådan regel torde även överensstämma med vad billigheten för dylika fall får anses kräva. På grund härav har den i nuvarande 53 % före- kommande hänvisningen till 9 5 första stycket blivit i förslaget utsträckt till att avse hela 9 %.

Liksom nuvarande 53 & innehåller även förevarande paragraf hänvisning- ar till 12 & sista stycket, 17 % samt 18 % tredje och fjärde styckena.

Av förstnämnda hänvisning följer att regeln därom, att jordägaren och ar- rendatorn skola gemensamt vidkännas kostnaden för tillträ—des- och avträ- dessyn, enligt förslaget erhåller tvingande karaktär inom hela det avsedd-a området för den sociala arrendelagstiftningen. Mot denna förändring sy- nes ej vara något att erinra.

Genom hänvisningen till 17 & erhålla reglerna om arrendators rätt till er- sättning för varaktig jordförbättring tvingande karaktär i fråga om samtliga sociala arrenden. Motiven härför återfinnas i den allmänna motiveringen.

Hänvisningen till 18 g tredje stycket innebär väsentligen, att arrendators rätt att vid arrendets frånträdande under vissa förutsättningar bortföra över—

loppshus samt träd och dylikt som arrendatorn planterat, icke skall kunna uteslutas genom förbehåll i arrendeavtalet. Att sagda lagrum sålunda er— håller tvingande karaktär inom hela det avsedda området för den sociala arrendelagstiftningen torde ur skilda synpunkter vara lämpligt.

Vad slutligen angår hänvisningen till 18 % fjärde stycket synas några be- tänkligheter ej behöva möta mot att detta lagrum — som föreskriver skilje- mannaförfarande för den händelse tvist uppkommer angående beloppet av lösen eller gottgörelse som avses i 18 å — vid samtliga sociala arrenden er- håller tvingande karaktär utom vad angår elektrisk anläggning.

En nyhet är att förslaget icke upptagit någon hänvisning till 14 &. Det- ta lagrum innehåller för närvarande, att om jordägaren i arrendeavtalet ut- fäst att å fastigheten uppföra byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick men sådant underlåter, arrendatorn äger, sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens avhjälpande, verkställa arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda beloppet. Om arrendatorn hellre vill uppsäga avtalet, står det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet är i bristfälligt skick, kan arrendatorn erhålla skälig nedsättning i arrendeavgiften; därjämte äger han rätt till skadestånd. I lagrummet stadgas slutligen, att om frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen särskild syn må hål- las; beträffande sådan syn skola de vanliga synereglerna i tillämpliga delar gälla, dock med undantag för synekostnaden, som skall gäldas enligt de för rättegångskostnad stadgade grunderna. Detta nu angivna innehåll i 14 & har för närvarande dispositiv karaktär vid allmänna arrenden men tving- ande karaktär vid de sociala arrendena.

I det utlåtande, nr 30, som andra lagutskottet vid 1936 års riksdag avgav i anledning av väckta motioner om ändringar i arrendelagstiftningen m. m., förordades utredning bland annat rörande lämpligheten av att i allmänna arrendelagen förläna tvingande karaktär, helt eller delvis, åt de i 14 & med— delade bestämmelserna om arrendators rätt att utföra arbete som jordäga— ren trots utfästelse ej fullgjort. Vid övervägande av denna fråga har emel- lertid arrendeutredningen kommit till det resultatet, att något behov av att förändra karaktären av nämnda bestämmelser svårligen kan sägas vara för handen. Om en jordägare i arrendeavtalet särskilt utfäster sig att å fastig- heten uppföra en byggnad, vore det mindre naturligt, om han samtidigt genom ett förbehåll skulle inskränka de lagliga påföljderna för det fall att han underläte att fullgöra sin utfästelse. Och även om arrendeavtal någon gång innehålla dylika, i viss mening motsägelsefulla villkor —— ett förhål- lande som kan tänkas uppkomma genom att i avtalet göres ett mera vitt- omfattande förbehåll avseende 01ika i lagen reglerade fall — synes dock härav icke kunna hämtas tillräckligt stöd för en förändring av ifrågasatt slag. Att omförmälda bestämmelser för närvarande äro tvingande såvitt angår sociala arrenden _- där deras betydelse i följd av jordägarens legala

18—388572.

nybyggnadsskyldighet torde vara synnerligen begränsad —— är ej heller lätt att förklara, då lagens förarbeten sakna antydan härom. Möjligt är emel- lertid, att lagtekniska skäl ursprungligen föranlett att motsvarande bestäm- melser i norrländska arrendelagen blivit tvingande och att sedermera vid 1927 års lagändringar likformighetshänsyn gjort sig gällande. Då enligt ar- rendeutredningens mening anledning saknas, att ifrågavarande bestämmel- ser göras tvingande för de arrenden, som enligt förslaget skola överflyttas till den sociala arrendelagstiftningen, och det ej heller kan anses erforder- ligt, att den tvingande karaktären av dessa bestämmelser bibehålles såvitt angår de hittillsvarande sociala arrendena, har i förevarande paragraf icke upptagits någon hänvisning till 14 &.

Genom övriga i förevarande paragraf föreslagna hänvisningar ernås, att de sociala arrendebestämmelserna rörande minimiarrendetid, optionsrätt, förköpsrätt, byggnadsskyldighet, rätt till husbehovsfiske, skogsfång och be- te erhålla tvingande karaktär.

66 &.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

67 5.

Enligt 53 å 'i förslaget utgör den omständigheten, att jordägaren avser att själv bruka fastigheten, hinder mot utövande av optionsrätt. Ehuru det torde kunna förutsättas, att en jordägare icke komme att missbruka en dy- lik lagregel till att obehörigen avlägsna en arrendator från den av honom brukade fastigheten, synes det likväl icke böra lämnas alldeles okontrolle- rat, att jordägaren, när han inför domstol åberopat hinder av nämnda slag, verkligen haft för avsikt att själv övertaga fastighetens brukande. Arren- deutredningen har i sådant hänseende funnit sig böra föreslå, att jordäga- ren uti ifrågakomna fall icke, innan fem år förflutit från arrendets upphö- rande, skall äga ånyo upplåta fastigheten på arrende, med mindre jord— brukskommissionen därtill lämnat medgivande. Försummelse att iakt- taga denna föreskrift har synts böra förbindas med bötespåföljd.

68 5.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 54 5, med vilken 31 % norrländska arrendelagen i huvudsak överensstämmer.

Den dispensmöjlighet som för närvarande inrymmes i den sociala arrende- lagstiftningen innebär icke rätt för någondera kontrahenten att få till stånd en ändring i ett redan ingånget avtal, vare sig i sådana villkor som äro an— givna i avtalet, eller i sådana som följa omedelbart av lag. Om en upplåtelse skett för exempelvis tjugu år, kan icke jordägaren i dispensväg få till stånd en förkortning av den sålunda avtalade arrendetiden. Och om ett avtal slu- tits, utan att kontrahenterna därvid givit tillkänna någon avsikt, att jord-

& !

ägaren skulle vara fritagen från den byggnadsskyldighet som enligt lag åvi- lar honom, är det icke möjligt för jordägaren att enbart genom en dispens- ansökan vinna sådan befrielse. Ifrågavarande dispensbestämmelser ha i stället den innebörden, att de möjliggöra godkännande av ett ingånget avtal, ehuru detta i ett eller annat avseende strider mot någon av lagens tvingande bestämmelser. Genom dispenSen upphäves den verkan som eljest följer av en viss lagbestämmelses tvingande karaktär, och en återgång sker till prin- cipen att förord bryta lag. I följd härav är dispens ej möjlig, med mindre det framgår, att kontrahenterna haft en sammanstämmande vilja att åsidosätta den lagbestämmelse som är i fråga. Emellertid har det härvidlag icke an- setts tillräckligt, att avtalet faktiskt innehåller villkor som strider mot lagbe- stämmelsen. Då det är tänkbart, att dennas innebörd icke vid avtalets ingå- ende stått klar för kontrahenterna, uppställer lagen såsom en särskild förut- sättning för beviljande av dispens, att i avtalet gjorts förbehåll om att dispens må sökas.

Med den vidgade omfattning, som enligt förevarande förslag skall till- komma de tvingande lagbestämmelserna, är det givet, att behovet av att kunna anlita dispensförfarandet blir väsentligen starkare än vad för närva— rande är fallet. Detta behov torde bliva särskilt märkbart i anledning av den byggnadsskyldighet, som föreslagits skola åvila jordägaren vid arren- den under fideikommiss och andra gods. Såsom i annat sammanhang an- tytts, kan det bliva svårt nog för den, som äger ett flertal arrendefastigheter med otillfredsställande åbyggnader, att iståndsätta dessa inom den måhända korta tidrymd som förflyter, under det att de äldre arrendekontrakten utlöpa och avlösas genom nya, med byggnadsskyldighet förenade avtal. Det kan för sådana fall vara ett önskemål, att byggnadsbeståndets upphjälpande inom egendomskomplexet i dess helhet får fortskrida efter en viss plan, som upp- gjorts icke så mycket efter den kronologiska följden av de väntade bygg— nadskraven som fastmera efter möjligheten att med de till buds stående be- gränsade resurserna i första hand tillgodose de mest trängande behoven. Ar- rendeutredningen förutsätter, att där en dylik plan blivit uppgjord och be- funnen lämplig, dispensmyndigheten kommer att fästa avseende därvid och sålunda icke förvägra dispens beträffande de avtal, där sådan erfordras för att planen skall kunna fullföljas utan rubbning.

Likväl får i detta sammanhang icke lämnas ur räkningen, att genomfö— randet av en byggnadsplan av nyssnämnda slag kan möta svårigheter genom att en enskild arrendator visar sig omedgörlig, när det gäller att erhålla hans samtycke till sådana avtalsvillkor, vilka måste föreligga för att dispensför- farande skall kunna äga rum. Möjligheten för en arrendator att i föreva- rande hänseende hävda ett särintresse, till förfång för jordägaren och må- hända indirekt till skada för godsets övriga arrendatorer, synes visserligen icke stor, om jordägaren vid utarrenderingen står fri med avseende å valet av arrendator. Något annorlunda blir måhända situationen, om arrendatorn — såsom enligt förslaget under vissa förutsättningar kan bliva fallet, även om han sitter å fastigheten på grund av avtal ingånget före nya lagens

ikraftträdande — äger göra gällande optionsrätt. Då det givetvis icke får förutsättas, att skiljemän i uppkommen tvist om ändring av arrendevill- koren skulle fastställa dessa på ett sätt som håller dispensvägen öppen, synes jordägarens möjlighet att i dylikt fall ernå befrielse från byggnadsskyldighet vara beroende av arrendatorns villighet att göra en eftergift. I följd härav kan det tänkas i vissa fall bliva erforderligt att byggnadsplanen —— vilket i och för sig kan vara rimligt _ utformas så, att de äldre arrendatorernas krav erhålla visst företräde. Att i praktiken skilda utvägar stå till buds, om det gäller att moderera för högt ställda anspråk, torde icke behöva när- mare utvecklas.

Även om sålunda dispensförfarandet, sådant detta för närvarande är utfor- mat, icke synes kunna garantera, att icke enstaka avvikelser måste göras från en uppgjord byggnadsplan av omförmälda slag, har arrendeutredningen icke härav velat draga den slutsatsen, att detta förfarande borde omläggas, så att dispens skulle kunna meddelas även i fall där arrendatorn icke lämnat sin medverkan till erhållande av dispens. Att giva dispensmyndigheten be- fogenhet att på grundval av en ensidig framställning från jordägarens sida befria denne från förpliktelser, som han genom ett arrendeavtal i vanlig ordning iklätt sig, antingen genom uttrycklig utfästelse eller genom att viss lagbestämmelse erhållit tillämpning å avtalet, synes icke böra ifrågakomma. En sådan åtgärd komme nämligen oundvikligen att framstå såsom ett in- grepp i en av arrendatorn förvärvad subjektiv rättighet. Ej heller har det synts arrendeutredningen möjligt att tillerkänna dispensmyndigheten befo- genhet av nämnda slag i de särskilda fall, där i samband med utövandet av optionsrätt arrendevillkoren i viss utsträckning blivit bestämda genom skilje- män. Även i dessa fall skulle ett senare ingripande av dispensmyndigheten innebära en rubbning i det uppkomna rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator.

Med hänsyn till den betydelse, som torde få tillmätas möjligheten av dis- pens från byggnadsskyldighet, har i förslaget upptagits såsom särskild dis- pensgrund, att jordägaren, för att kunna planmässigt ombesörja åbyggna- dernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade brukningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande i det föreliggande fallet. Bland övriga tänkbara dispensgrunder har i förslaget, liksom i gällande lag, synts böra angivas, att det för jordägaren, med hänsyn till dennes eget jord- bruk eller skogsbruk, är av synnerlig vikt att över området äga friare be- stämmanderätt än som följer av de tvingande stadgandena. I övrigt lära de skiftande omständigheter, som böra kunna leda till meddelande av dispens, icke behöva närmare angivas i lagtexten.

Vad beträffar det i gällande lag upptagna exemplet, att på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, torde borttagandet av den nedre arealgränsen medföra, att ett dylikt förhållande ej längre kan utgöra dispensgrund.

Att arrendeavtalet innehåller förbehåll att dispens må sökas, utgör enligt gällande lag en formell förutsättning, för att dispensansökningen skall kun- na upptagas till saklig prövning. Avvisas ansökningen på den grund att dy- likt förbehåll saknas, lärer verkan av sådant beslut icke bliva densamma, som när ansökningen efter saklig prövning avslås. Medan arrendeavtalet genom avslagsbeslutet förfaller, därest icke avtalet annorlunda stadgar, torde arrendeavtalet efter ett avvisningsbeslut förbliva gällande, i den mån det icke strider mot tvingande lagbestämmelser. Då syftet med omförmälda form- krav lärer vara att åstadkomma bevis, att båda kontrahenterna samtyckt till dispensen, skulle det innebära en oegentlighet, om avtalet utan sådant bevis bragtes att förfalla genom den ene kontrahentens dispensansökan. För att tydligare utmärka att stadgandet om arrendeavtalets förfallande endast är tillämpligt, om avtalet innehåller förbehåll av nämnda slag, har detta stad- gande i förslaget erhållit ändrad avfattning.

Har det arrendeavtal för vilket dispens sökes slutits med en arrendator, som redan besitter fastigheten med optionsrätt, betyder avtalets förfallande givetvis icke, att arrendatorn därigenom blir skyldig att frånträda fastighe- ten. I den mån ej annat avtalas mellan kontrahenterna, kommer i dylikt fall det äldre avtalet att förbliva gällande, dock med möjlighet för vederbö- rande, om tiden därtill ännu ej är försutten, att föra talan jämlikt 53 eller 54 %. Att i lagtexten särskilt utmärka detta har ej synts erforderligt.

Enligt förslaget skola dispensansökningar i första hand prövas av jord- brukskommissionen och icke, såsom för närvarande är fallet, av länsstyrel- sen. Sistnämnda myndighet avses dock skola fungera såsom besvärsin- stans. Att dispensärenden hemfalla under jordbrukskommissionens kompe- tens bör kunna medföra fördelar i skilda hänseenden. Sålunda torde leda- möterna i jordbrukskommissionen i regel vara väl insatta i de praktiska frå- gor, som vid avgörande av dispensansökningar kunna uppkomma. Under förut- sättning att jordbrukskommissionerna — såsom arrendeutredningen i annat sammanhang förordat —— berättigas att anställa sekreterare som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, har kommissionen även tillgång till juridisk sakkunskap. Vidare må erinras att jordbruks- kommissionen enligt 66 å i förslaget har att granska de arrendeavtal varom här är fråga. Det synes ur skilda synpunkter vara lämpligt, att den myn- dighet som handhar denna kontroll även verkställer prövning av dispens- ansökningar. Dessa torde ofta nog komma att föranledas just av den utav jordbrukskommissionen utövade granskningen. Om den kontrollerande verksamheten och prövningen av dispensansökningar handhavas av samma myndighet, kan en jordägare, som känner sig tveksam angående vissa avtals- villkors laglighet, samtidigt som han insänder avskrift av arrendekontraktet för granskning anhålla, att om dessa villkor skulle befinnas vara ogiltiga, dispens måtte meddelas i sagda avseende.

69 %.

Bestämmelserna i denna paragraf ha utformats i anslutning till motsva- rande stadganden i uppsiktslagen.

70 g.

Denna paragraf återgiver med redaktionella följdändringar nuvarande 57 ä.

3 KAP.

6 5. De föreslagna nya bestämmelserna om arbetsskyldighet och vad därmed sammanhänger ha, liksom för närvarande reglerna i 2 kap. 7 €), synts böra erhålla motsvarande tillämpning beträffande hyresavtal.

19 5.

I denna paragraf ha allenast vidtagits de ändringar som föranletts därav, att samtliga arrendeavtal enligt 2 kap. 1 % skola ha skriftlig form.

31 %. En upplåtelse av bostadshus med åtföljande mindre jordområde mot ve- derlag kan under nuvarande förhållanden — förutsatt att icke omständig-

heterna äro sådana, att den upplåtna nyttjanderätten måste betraktas såsom allenast en vid arbetsavtal utgående löneprestation bedömas antingen så- som arrende eller hyra. Är avtalet arrende, återstår ytterligare att avgöra, huruvida detsamma är jordbruksarrende eller lägenhetsarrende. Vilken av nämnda tre nyttjanderättsformer i det särskilda fallet föreligger, torde ofta nog vara vanskligt att fastställa, då gällande lag knappast lämnar någon sä- ker ledning härför. De definitioner, som innefattas i 2 kap. 1 och 57 åå samt 3 kap. 1 %, äro i detta hänseende ingalunda tillfyllest. Till frågans be- svarande bidrager emellertid det i förevarande paragraf upptagna stadgan- det, att om avtal varigenom lägenhet uthyres tillika innefattar upplåtelse av jord att i förening med lägenheten nyttjas, å avtalet ändock skall tillämpas vad i kapitlet om hyra är stadgat.

Av detta stadgande framgår — såsom ock motiven därtill betona —— att särskiljandet måste ske med hänsyn till vad kontrahenterna avsett med upp- låtelsen och att härvidlag deras egen beteckning av rättsförhållandet har en viss betydelse. När meningen är att det upplåtna jordområdet skall dispo- neras genom annat nyttjande än jordens brukande, och valet sålunda står mellan lägenhetsarrende och hyra, synes ock angivna metod för avtalets rättsliga rubricering i det stora hela verka tillfredsställande. Ur allmän syn- punkt torde ej finnas anledning att tillämpa reglerna för lägenhetsarrende å en upplåtelse, som kontrahenterna själva till synes betraktat såsom ett hy- resavtal. Härvidlag må särskilt erinras, att om upplåtelsen skett på obe-

l l i

stämd tid, avtalet, vare sig lägenhetsarrende eller hyra föreligger, skall upp- höra att gälla efter det uppsägning å någondera sidan skett.

Däremot förefaller det mera tveksamt, huruvida eller i vad mån ifrågava- rande lagrum får anses äga betydelse, när det gäller att i ett visst fall av- göra, om avtalet är att hänföra till jordbruksarrende eller hyra. AV arrende- utredningens enquete framgår, att i det praktiska livet gjort sig gällande synnerligen skiftande åsikter angående gränsdragningen mellan hyres- och arrendeavtal. Sålunda ha vissa uppgiftslämnare velat särskilja dessa av- talsformer med ledning av den upplåtna fastighetens areal. Därvid har i vissa fall angivits en bestämd arealgräns, t. ex. 0'5 eller 1 hektar åker eller inrösningsjord, medan uppgiftslämnarna i andra fall använt uttryck såsom »obetydlig jordareal», »mindre lägenheter» o. dyl. för att känneteckna de fall, då hyresupplåtelse skall anses föreligga. En del uppgiftslämnare ha fäst avseende vid ändamålet med upplåtelsen och i enlighet härmed beteck- nat ett avtal, som avser bostadshus jämte mindre trädgård, såsom hyra, me- dan upplåtelse av bostadshus med större trädgård eller möjligen någon åker betraktats som arrende. Slutligen ha vissa uppgiftslämnare dragit gränsen mellan de olika avtalsformerna med ledning av storleken och be- skaffenheten av den kreatursstam som kan födas å fastigheten. Arrendeut- redningen har även under sin studieresa fått den uppfattningen bekräftad, att en viss oklarhet råder på detta område. Sålunda synes det icke vara ovanligt hos skogsbolagen, att de lägenheter, å vilka en dragare kan födas, upplåtas genom arrendekontrakt, medan mindre lägenheter bliva föremål för uthyrning, även om å dessa senare lägenheter drives jordbruk av samma karaktär som å de övriga fastigheterna.

För att jordbruksarrende skall föreligga erfordras givetvis icke, att upp- låtelsen avser en fastighet, å vilken fullständigt jordbruk i ekonomisk me- ning kan idkas eller av vilken brukaren kan påräkna sin huvudsakliga bärg- ning. Det är tydligt att arrendeformen enligt lag förutsättes kunna komma till användning även vid upplåtelser av smärre jordtorp. Vad frågan gäller är emellertid närmast, huruvida vid upplåtelse av en dylik obetydlig bruk- ningsdel kontrahenterna kunna anses äga frihet att efter gottfinnande ingå arrendeavtal eller hyresavtal.

Uppenbart är, att om en sådan frihet vore kontrahenterna medgiven, den- samma skulle stå i mindre god överensstämmelse med den tvingande regle- ring, särskilt i fråga om besittningstidens längd, som inrymmes i arrendelag- stiftningen och som utformats med hänsyn till betingelserna för brukande av jord. Är brukningsdelen av sådan beskaffenhet och tillhör den sådan ägare, att de sociala arrendebestämmelserna äga tillämpning vid utarrende— ring av densamma, lärer det icke kunna ifrågakomma, att kontrahenterna skulle få kringgå bestämmelsen om femtonårig minimitid genom att i stället för arrendeavtal sluta ett hyresavtal. Men även om brukningsdelen icke upp- fyller dc villkor som uttryckts genom den s. k. nedre arealgränsen, är dock att märka, att även allmänna arrendelagen uppställer krav på bestämd upp- låtelsetid och att regeln härom har tvingande karaktär. Det vore näppeligen

tilltalande, om denna regel —— vilken av motiven att döma tillkommit sär- skilt med tanke på den utarrendering för obestämd tid, som var vanlig i fråga om torp och andra mindre jordlägenheter — skulle kunna kringgås genom slutande av hyresavtal för obestämd tid.

Såsom avgörande för skillnaden mellan arrende och hyra har nu visser- ligen ej sällan framhävts den omständigheten, huruvida jorden eller huset är det väsentliga i upplåtelsen. Emellertid synes riktigheten av denna bestäm- ningsgrund kunna betvivlas. Med den betydelse, som den med ett torpinne- hav förenade bostadsförmånen under nutida förhållanden har, jämfört med den tillhörande jordens värde, skulle ett försök att tillämpa sagda bestäm- ningsgrund sannolikt medföra, att en mängd upplåtelser, vilka allmänt be- traktas såsom arrende, bleve att hänföra till hyra. Att detta vore mindre lyckligt ligger i öppen dag. Tydligt är att bestämmelserna om hyra icke ut- formats med tanke på nyttjanderätt till jordbruksjord, medan å andra sidan bestämmelserna om arrende icke blott reglera rätten till själva jorden utan även beakta den omständigheten att bostads- och ekonomihus medfölja vid upplåtelsen.

Då enligt arrendeutredningens förslag den nedre gränsen för den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde avses skola sammanfalla med den gräns som kan tänkas föreligga mellan jordbruksarrende och hyra, synes det vara av vikt att denna gräns något närmare preciseras. Enligt arrende- utredningens mening bör det icke överlåtas åt kontrahenterna att efter gott- finnande bestämma, huruvida å en viss upplåtelse arrende— eller hyresbe- stämmelserna skola äga tillämpning. Det har synts arrendeutredningen na- turligt och konsekvent, att jordbruksarrende anses föreligga, så snart upp- låtelsen överhuvudtaget omfattar jord avsedd att utnyttjas enligt de meto— der som känneteckna jordbruket såsom näring. Denna tanke har funnits böra uttryckas genom en jämkning av stadgandet i förevarande paragraf. Detta har i förslaget erhållit den lydelsen, att om avtal varigenom lägenhet uthyres tillika innefattar upplåtelse av jord att i förening med lägenheten nyttjas, och jorden skall användas för trädgårdsodling eller för annat ända- mål än jordbruk, å avtalet ändock skall tillämpas vad i 3 kap. är stadgat. Enligt vad sålunda föreslagits torde en upplåtelse, som avser bostads- och ekonomibyggnad ävensom en mindre areal ängsmark, avsedd att lämna fo- der för en å stället hållen ko, böra bedömas såsom jordbruksarrende. Där- emot synes en upplåtelse, som förutom byggnad och tomt endast avser ett potatisland, kunna hänföras till hyra.

Övergångsbestämmelserna.

Vid utformningen av övergångsbestämmelserna har arrendeutredningen utgått från den å förmögenhetsrättens område allmänt vedertagna grund- satsen, att nya lagbestämmelser icke äga tillbakaverkande kraft. Emellertid har arrendeutredningen ansett vissa undantag från denna allmänna grund-

sats vara påkallade. Att sådana undantag göras torde få anses befogat, när det gäller att tillgodose viktiga allmänna intressen och den enskildes rätt icke genom åtgärden lider något egentligt förfång. De föreslagna undantagen hänföra sig till bestämmelserna angående optionsrätt och förköpsrätt.

Ur social synpunkt är det naturligen önskvärt att de personer, som vid den nya lagens ikraftträdande inneha arrenden av det slag för vilket be- stämmelserna om optionsrätt äro avsedda, omedelbart komma i åtnjutande av den trygghet i besittningen, som med dessa bestämmelser åsyftas. Därest så ej skedde, skulle troligen ganska många av dessa arrendatorer, såsom följd av lagens tillkomst, erfara en ökad otrygghetskänsla, intill dess avtal slötes på grundval av nya lagen. Det har på sina håll befarats, att en jord- ägare kunde bliva benägen att på ett mindre grannlaga sätt avgöra frågan om nytt avtal med vissa arrendatorer. Och det ligger nära till hands, att en starkare konkurrens om de nya, med optionsrätt försedda arrendena i vissa fall kunde medföra sådan förhöjning av arrendeavgiften, att den å fastigheten sittande arrendatorn därigenom komme i en ogynnsam belägen- het. Därest man sålunda vill förebygga att en arrendator, som nöjaktigt fullgjort sina åligganden i denna egenskap, av omständigheter som nu an— tytts tvingas att lämna fastigheten när arrendetiden utgår, lärer ett medel häremot få sökas i en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna angående optionsrätt.

En dylik anordning lärer visserligen ur formell synpunkt framstå såsom en modifikation av bestående avtalsförhållanden. Härav följer emellertid icke, att anordningen även bör bedömas såsom en kränkning av berättigade enskilda intressen. Det är tydligt att jordägaren, därest han har för avsikt att fortfarande utarrendera fastigheten, i normala fall bör vara angelägen, att den med nytt avtal förenade optionsrätten kommer den arrendator till- godo, som förut brukat fastigheten och om vilkens kvalifikationer jordäga- ren haft tillfälle att bilda sig en mening. Vad beträffar det sannolikt mindre vanliga fall, där ombyte av arrendator enligt jordägarens åsikt är önskvärt, kommer jordägaren enligt de föreslagna reglerna i 2 kap. 53 % icke att sakna möjlighet att förverkliga detta önskemål. Att dylika ombyten måste ske un- der det allmännas kontroll, innebär visserligen en nyhet, men denna torde. svårligen kunna betraktas såsom ett obehörigt ingrepp i äganderätten. Vad slutligen angår det fall, att jordägaren önskar att vid arrendetidens utgång själv övertaga fastighetens brukande, skall enligt förslaget optionsrätten ej utgöra hinder häremot.

Emellertid har arrendeutredningen icke trott sig böra föreslå, att de äldre» upplåtelser varom här är fråga utan undantag förklaras innefatta options— rätt. De hänsyn av socialt-humanitär art, som motivera en retroaktiv till- lämpning av bestämmelserna angående optionsrätt, äro givetvis mindre framträdande, om arrendatorn allenast under kortare tid besuttit fastigheten och han därstädes ej heller haft sitt barndomshem. Härtill kommer, att jord- ägaren ej alltid hunnit bilda sig någon säker uppfattning om arrendatorns personliga egenskaper och hans lämplighet såsom jordbrukare eller arbe—

tare. Det kan därför synas skäligt att i nu berörda fall jordägaren, när den vid lagens ikraftträdande löpande arrendeperioden utgår, ställes fullständigt fri med avseende å valet, huruvida nytt, med optionsrätt förenat avtal skall slutas med den arrendator som sitter å fastigheten eller om denna skall besät- tas med ny arrendator. På grund av vad sålunda anförts har i förslaget, såsom villkor för retroaktiv tillämpning av bestämmelserna angående op- tionsrätt, synts böra stadgas, att arrendatorn eller före honom någon av hans föräldrar vid arrendetidens utgång brukat fastigheten under sammanlagt minst tio år.

När arrendetiden, vid sådant arrende som skall förenas med optionsrätt, utgår under året närmast efter lagens ikraftträdande, äro de i 2 kap. 52— 54 åå föreslagna tidsfristerna i de flesta fall förbi eller ock utlöpa dessa frister inom kort. Det har därför ansetts erforderligt att vidtaga en särskild anordning i syfte att en lämplig övergång skall kunna ske till den föreslagna nya ordningen. I sådant hänseende har i förslaget synts böra föreskrivas, att om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft anmält sin avsikt att avflytta, det förut gällande arrendeavtalet skall anses förlängt under ett år. Emellertid har arrendeutredningen icke trott sig böra förut- sätta, att en sådan förlängning alltid skall äga rum på oförändrade villkor. Ehuru en prövning av arrendevillkoren i förevarande fall måste ske i efter- hand, har det dock synts tillbörligt att vardera kontrahenten får en rätt att i den ordning, som enligt förslaget skall gälla vid utövande av optionsrätt, påkalla ändring av arrendevillkoren. Därvid ha fatalietiderna för ändrings- yrkande och för tvists hänskjutande till skiljemän synts kunna för enkel- hetens skull framflyttas ett är, varför de sålunda skola hänföra sig till ut- gången av den förlängda arrendetiden. Ett ändringsyrkande avseende sist- nämnda period kan vid sådant förhållande behandlas i ett sammanhang med ett ändringsyrkande som avser den därefter följande femårsperioden.

Arrendeutredningen anser, såsom förut antytts, att även reglerna om för- köpsrätt böra förlänas tillbakaverkande kraft. Det är nämligen sannolikt, att jordägarna efter lagens ikraftträdande i vissa fall finna det med sin för- del förenligt att försälja arrendefastigheter. Detta skulle kunna medföra att många arrendatorer, vilka innehava före lagens ikraftträdande upplåtna fas- tigheter, skulle nödgas lämna dessa. För att motverka ett sådant resultat har arrendeutredningen föreslagit, att bestämmelserna i 2 kap. 57 % skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande, därest avtalet avser sådan fastighet som i 49 5 första stycket samma kapitel omförmäles. Då arrendatorn måste erlägga samma pris för fastigheten som en utomstående köpare utfäst samt för förköpsrättens utövning skola gälla vissa inskränkningar, kan den föreslagna bestämmelsen knappast anses med- föra någon väsentlig olägenhet för jordägaren.

?

Uppsiktslagen. 1 5.

Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för den sociala ar- rendelagstiftningen framkallar i sin tur frågan om en utsträckning av 1927 års lag angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta följer redan därav, att nämnda lag för närvarande direkt ansluter till arrendelagstiftningen, nämli— gen på så sätt att den äger tillämpning allenast å brukningsdel, som är av den beskaffenhet och omfattning samt tillhör sådan ägare, att med avseende å arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller vad i nyttjanderätts- lagen är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare. Uppenbart är emellertid, att frågan om uppsiktslagens tillämpningsområde icke kan behandlas enbart såsom en av formella skäl påkallad följdändring i anledning av arrendelagstiftningen. Utvidgas detta tillämpningsområde i samma omfattning som föreslagits beträffande den so- ciala arrendelagstiftningen, innebär detta, att en betydande mängd fastighe- ter, vilka i flera hänseenden förete stora olikheter sinsemellan, komma att inrymmas under en offentlig kontroll,1 för vilken åtminstone vissa av de därav berörda ägarekategorierna hittills stått främmande. Vid bedömande härav framställer sig även till eftertanke, varför en lag, som synes ha till uppgift att förebygga vanhävd, till sin giltighet skall inskränkas till vissa slag av jordbruksfastigheter och icke ifrågakomma med avseende å den ur folkförsörjningssynpunkt vida viktigare jord, som står utan samband med den sociala arrendelagstiftningen. Denna fråga tangerar själva grunden för uppsiktslagen.

Såsom red-an i inledningen till detta betänkande antytts, var det från bör— jan två skilda problemkomplex, som lågo till grund för strävandena att få till stånd en uppsiktslag. Å ena sidan tog man sikte på det önskemål, som i och för sig ur nationalekonomisk synpunkt föreligger, att jordbruksjord ej utsättes för vanhävd. Å andra sidan ville man med uppsiktslagen förebygga vissa i ekonomiskt och socialt hänseende skadliga verkningar — i form av vanhävd och minskning av antalet brukningsdelar — som kunde befaras bliva en följd av den skärpta arrendelagstiftningens genomförande. Ehuru uppsiktslagen, sådan den redan 1909 antogs, kan anses motsvara allenast det senare av de båda angivna huvudsyftena, har dock uppfattningen att lagen borde vara en självständig vanhävdslag spelat en framträdande roll och tagits till utgångspunkt för yrkanden om utsträckning av tillämpnings- området eller principiell omläggning av lagens räckvidd och innehåll.

Utgående från att det av norrlandskommittén utarbetade förslaget till lag, innefattande bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna, var avsett att förekomma jordbrukets vanhävdande i dessa landsdelar, förklarade redan tre reservanter inom kommittén (her- rar Claöson, Kempe och Lindman), att de för sin del icke kunde finna giltiga

1 Angående innebörden av denna kontroll jfr ovan 5. 45 och 52.

grunder för kommitténs förslag, i den del detsamma avsåge att ålägga endast vissa klasser av jordägare skyldighet att hålla odlad jord vid makt. Skadan för det allmänna bleve ju lika stor, om vanhävdande av jord förekomme på det ena eller andra hemmanet. Att från lagens tillämplighet undantaga så- dana enskilda jordägare, som hade sitt bo och hemvist å fastigheten, vore så mycket mer oegentligt, som kommittén härför icke anfört annat skäl, än att dylik vanvård ej kunde tänkas förekomma å sådana jordägares fastigheter. Om detta kommitténs antagande vore riktigt, skulle en sådan jordägare icke ha den minsta olägenhet av lagen, även om den hade tillämplighet på hans jord, och av den anledningen funnes således icke något skäl att undantaga honom. Skulle åter, i strid mot kommitténs förmodan, en sådan jordägare göra sig skyldig till så uppenbar vanvård, som enligt lagen icke kunde tillåtas, kunde det ej annat än väcka rättmätig harm, att lagen ej gällde mot honom lika väl som mot hans granne, vilken i lika eller kanske i mindre grad gjorde sig skyldig till samma fel. Reservanterna ansågo därför nödigt att göra lagens tillämpning generell, så att den inom Norrland och Dalarna gällde all in- ägojord av den omfattning, att självständigt jordbruk därå kunde idkas. — Denna av reservanterna framförda mening låg till grund för den proposition i detta ämne, som förelades 1907 års riksdag utan att dock Vinna riksdagens bifall.

Av intresse i detta sammanhang är ock, att uppsiktslagen under åren 1917 -—1927 faktiskt i viss utsträckning fungerade såsom en självständig van- hävdslag. Den gällde nämligen under sagda tid för Värmlands län, ehuru denna landsdel ännu icke kommit att tillhöra norrländska arrendelagens geografiska område.

Inom jordkommissionen anslöt sig majoriteten nära till den ståndpunkt som tidigare hävdats av reservanterna inom norrlandskommittén. Det bor— de enligt kommissionens uppfattning icke förbises, att lagen grundade sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävd av jordbruk med- förde, samt att denna skada vore lika stor, i vilkens hand den vanhävdade fastigheten än befunne sig. Följdriktigheten syntes sålunda kräva, att lagen erhölle en generell tillämpning. Det borde ej heller frånses, att om van- hävdslagstiftningen inskränktes till den jord vars ägare komme att drabbas av de sociala arrende- och friköpningslagarna, fall kunde inträffa, vilka för den allmänna rättskänslan skulle te sig synnerligen kränkande. På grund härav —— och med hänsyn till vissa praktiska svårigheter som skulle ha gjort sig gällande vid den norrländska uppsiktslagens tillämpning —-— framlade kommissionen ett utkast till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk, vilken lag skulle avse all i enskild ägo varande jord. Såsom förutsättning för tillämpningen skulle dock gälla, att å fastigheten funnes åker och äng av den omfattning, att därå bedrivet jordbruk kunde lämna huvudsaklig bärg- ning åt en medelstor familj.

Sedan frågan om en dylik allmän vanhävdslag genom motioner år 1924 bragts under riksdagens prövning, uttalade andra lagutskottet (utl. nr 40) att även i södra och mellersta delarna av landet vanhävd av jordbruk före-

% | I ! [ l [

komme i sådan omfattning, att den kunde uppfordra statsmakterna till in— gripande. Principiella skäl syntes utskottet tala för att lagstiftningen gåves tillämplighet å all i enskild ägo varande jord. Utskottet ville dock inga- lunda förneka, att möjligen praktiska hänsyn kunde föranleda därtill, att lagstiftningen icke erhölle större räckvidd än den förordade sociala arrende- lagstiftningen. — Utlåtandet föranledde riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära framläggande av förslag till lag rörande vanhävd av jordbruk.

Att den år 1927 antagna uppsiktslagen allenast avser att komplettera den sociala arrendelagstiftningen framgår emellertid såväl av jordsakkunnigas motivering som av uttalanden av departementschefen och inom lagrådet.

Ehuru inom arrendeutredningen icke saknats sympatier för en vanhävds— lagstiftning av allmängiltig räckvidd, har arrendeutredningen likväl icke an- sett sig kunna till närmare prövning upptaga denna vittutseende fråga. Det synes uppenbart att en sådan lagstiftning ej kan genomföras utan ingående undersökning, i vad mån behov föreligger av ett statligt ingripande av detta slag. Frågan härom synes även upprulla principiella spörsmål, vilka måste anses falla utom ramen för det åt arrendeutredningen meddelade uppdraget. Såsom skäl för en allmän vanhävdslagstiftning kan det i varje fall icke vara tillräckligt att åberopa, att man därigenom skulle undgå vissa, av uppsikts- lagens begränsning till särskilda fastighetskategorier härrörande konsekven— ser, vilka man förmenat stå i strid med en följdriktig tillämpning av prin- cipen om allas likhet inför lagen.

Arrendeutredningen anser sig sålunda böra utgå från att uppsiktslagen liksom hittills allenast skall utgöra ett komplement till den sociala arrende- lagstiftningen. Den skall avse ett ingripande mot vanhävd samt mot olämp- ligt nedläggande av brukningsdelar, men allenast i fråga om sådan jord, där dylika företeelser kunna uppkomma såsom följd av jordägares ovillighet att underordna sig skärpta arrendebestämmelser. Härav följer att uppsiktsla- gen icke bör erhålla större räckvidd än som motsvarar tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen. Huruvida uppsiktslagens räckvidd bör vara exakt lika med sagda tillämpningsområde eller mindre än detta, är där- emot en fråga som tarvar särskilt övervägande. Det gäller härvidlag att be- döma, huruvida den föreslagna utvidgningen av den sociala arrendelagstift- ningen skulle föranleda därav berörda jordägare att i någon avsevärd omfatt- ning nedlägga hitti115varande arrendejordbruk. Ehuru fasta hållpunkter för detta bedömande knappast stå att uppbringa, förrän det visat sig huru den föreslagna arrendelagstiftningen uppfattas å jordägarehåll, har arrendeutred- ningen för lagförslagets utformning likväl måst bilda sig en mening i denna angelägenhet.

Vad beträffar de under fideikommiss, enskilda godsägare, stiftelser och ideella föreningar lydande fastigheter, till vilka den sociala arrendelagstift- ningen enligt arrendeutredningens förslag skulle komma att utsträckas, kan det förefalla, som om behovet av det särskilda uppsiktssystemet skulle bliva mindre framträdande än ifråga om de fastigheter under bolag och därmed likställda, vilka för närvarande äro ställda under uppsikt. De farhågor som

föranlett införandet av uppsikt lära nämligen delvis ha haft sin grund däri, att jordägare av sistnämnda kategori i främsta rummet ha sitt ekonomiska intresse riktat på tillgodogörandet av skogstillgångarna och att de måhända i viss mån bedöma frågan om jordbrukets vidmakthållande ur den industri- ella rationaliseringens synvinkel. Detsamma kan naturligen icke sägas om sådana jordägare, för vilka inkomsterna av jordbruket _— det egna eller det utarrenderade _ spela den viktigaste rollen. Att den föreslagna arrendelag- stiftningen skulle föranleda någon märkbar omläggning av odlingsmarkens produktiva utnyttjande torde, åtminstone såvitt angår de egentliga jordbruks- bygderna, näppeligen vara att befara.

Emellertid lärer det icke böra frånses att de skärpta arrendebestämmelser— na — och detta gäller främst den jordägaren ålagda nybyggnadsskyldigheten »— även på nu förevarande område skulle kunna frammana en tendens till sammanslagning av brukningsdelar och måhända till nedläggande av mera avsides belägna torpställen, med andra ord till en rationaliseringsprocess, vars närmare förlopp det kan vara ett socialt intresse att övervaka. Och där- est det verkligen skulle förekomma, att god och välbelägen åkerjord utlades till skog eller finge ligga obrukad, utan att möjlighet funnes att lagligen be- ivra en dylik misskötsel, torde det kunna förutses, att den allmänna opinionen skulle starkt reagera mot en lagstiftning, som ej bättre tillgodosåge det all- männas intressen. Arrendeutredningen har i betraktande härav icke ansett sig kunna underlåta att föreslå uppsiktssystemets utsträckande även till de av den föreslagna sociala arrendelagstiftningen omfattade fastigheter, vilka lyda under fideikommiss, enskilda godsägare, stiftelser och ideella förening- ar. Under förutsättning att bestämningen av begreppet vanhävd — såsom i 3 & föreslås —— göres något mindre rigoröst än vad nu är fallet, torde uppsiktslagens tillämplighet på nämnda fastigheter ej föranleda praktiska svårigheter av någon betydenhet. Att uppsiktslagen, som i fråga om fastig- hetens byggnader äger tillämpning även när fastigheten är utarrenderad, med- för en förstärkning av kontrollen över den sociala arrendelagstiftningens ef- terlevnad, utgör naturligen i och för sig en beaktansvärd fördel.

Bland de fastigheter —— under ägare av skilda kategorier _— vilka icke uppnå den nuvarande fyrahektarsgränsen, torde den grupp, som enligt ar- rendeutredningens förslag skulle undantagas från reglerna om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt, i detta sammanhang påfordra viss uppmärksam- het. Det kan måhända sägas att den föreslagna arrendelagstiftningen icke beträffande dessa undantagna fastigheter —— till största delen huggaretorp under skogsägande bolag — medför sådana förändring-ar, att man på grund därav har anledning vänta någon starkare tendens till nedläggande av dylika små jordbruk. Att nybyggnadsskyldighet ålägges jordägaren även beträffande sagda fastigheter torde nämligen i allmänhet icke medföra någon verklig ny börda för honom utan kan närmast jämföras med ett lagfästande av rådande praxis. Ett strängt vidhållande av tankegången, att uppsiktssystemets införan- de skulle betingas allenast av behov, som aktualiseras genom den sociala ar— rendelagstiftningen, skulle sålunda kunna leda till att berörda fastigheter un-

dantoges från uppsiktslagen. Å andra sidan medför uppsikten beträffande ut- arrenderade brukningsdelar en förstärkt kontroll över nybyggnadsskyldig- hetens fullgörande, ett socialt skydd, på vilket arrendatorer å smäställen kun— na göra samm-a anspråk som övriga arrendatorer. Även ur lagtillämpningens synpunkt torde det vara lämpligast, att ifrågavarande fastigheter underställas samma kontroll, som funnits behövlig i fråga om andra till den sociala arren- delagstiftningen hänförliga fastigheter. Slutligen må i detta sammanhang erinras om de, bland annat i motioner till 1936 års riksdag, framförda yrkan- dena, att uppsiktssystemet borde utvidgas till att avse även brukningsdelar under fyrahektarsgränsen eller åtminstone sådana, vilka omfatta odlad jord till en vidd av minst två hektar. De iakttagelser rörande inträffade vanhävds— fall, vilka ligga till grund för dessa, av andra lagutskottet i viss mån beak- tade krav, kunna tjäna till ledning även vid bedömandet av de framtida för- hållanden, vilka i frågans nuvarande läge bliva avgörande.

På grundval av sålunda gjorda överväganden har arrendeutredningen givit förevarande paragraf sådan utformning, att uppsiktslagen blir tillämplig, när brukningsdel är av den beskaffenhet och omfattning och tillhör sådan ägare, att bestämmelserna i 2 kap. 49—69 åå nyttjanderättslagen helt eller delvis äga tillämpning, när brukningsdelen utarrenderas. Mellan tillämpningsom- rådena för den sociala arrendelagstiftningen och uppsiktslagen skall sålunda även enligt arrendeutredningens förslag råda full överensstämmelse.

3 %.

Enligt nuvarande lydelsen av första stycket i denna paragraf är till van- hävd ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller annan omständighet måste anses alldeles olämp- lig för jordbruk. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke detta stad- gande alltför snävt begränsar jordägarens möjlighet att förvalta sin egen- dom på ett sätt som någorlunda överensstämmer med grunderna för en eko- nomisk hushållning. Arrendeutredningen förbiser icke det sociala eller kan- ske snarare ideella intresse, som talar mot att odlingen på någon punkt får retirera och skogen på nytt taga vid. Emellertid lära sådana synpunkter icke böra drivas så långt, att den enskilde genom lag påtvingas ekonomisk upp- offring för upprätthållande även av sådana odlingsställen, där jordbruk icke inom överskådlig tid kan med någon fördel drivas eller där jorden skulle av- kasta mera, om den planterades med skog eller utlades till betesmark. Då nu uppsiktslagen avses skola utsträckas till en stor mängd jordägare, för vilka en alltför rigorös tillämpning av förevarande stadgande skulle kunna medföra märkbara olägenheter, har arrendeutredningen ansett stadgandet böra erhålla en något mildare avfattning. Härvid har även synts önskvärt att i lagtexten utmärka, att en sådan omständighet som ogynnsam belägenhet kan utgöra en giltig grund för jordbrukets nedläggande.

Beträffande möjligheten att sammanslå brukningsdelar är denna enligt nuvarande lag indirekt begränsad genom föreskrifter, som avse att hindra nedrivande eller förstörande av åbyggnader å befintliga brukningsdelar. En—

ligt den nuvarande regeln i paragrafens andra stycke får byggnad, som ge- nom sammanslagning av brukningsdel-ar blivit obehövlig, bortföras eller läm- nas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet och omfatt- ning äro sådana, att först genom deras sammanslagning uppkommer jord- bruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Prövas i annat fall än nu är sagt synnerliga skäl föreligga, att brukningsdel sammanslås med annan, kan länsstyrelsen jämlikt 14 & efter jordbrukskommissionens hö- ran-de tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll. Angivna stadganden syfta i främsta rummet till bevarande av de gamla brukningsdelarna såsom självständiga jordbruk. Enligt lagens motiv ha dock stadgandena utformats med tanke därpå, att även sådana mindre brukningsdelar, som ej kunna giva sina bru- kare huvudsaklig bärgning, borde skyddas. Till stöd hänför har framhållits, att det med hänsyn till befolkningsöverskottet i städer och stadsliknande sam- hällen vore av största betydelse att tillvarataga de försörjningsmöjligheter som kunde erbjuda sig på landsbygden, och att man därför borde tillse, att redan befintliga odlingsmarker vidmakthölles och att icke genom nedläg- gande av existerande brukningsdelar den jordbrukande befolkningen för- minskades.

Enligt arrendeutredningens mening bör möjligheten att sammanslå bruk- ningsdelar kunna göras något vidare, utan att man därmed äventyrar upp- siktslagens berättigade syften. En modifikation av regeln i andra stycket synes behövlig särskilt med hänsyn till de jordägare till vilka enligt arrende- utredningens förslag uppsiktslagen skulle komma att utsträckas. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits lärer åbyggnadernas iståndsättande å de arrendeställen, vilka komma att omfattas av den föreslagna nybygg- nadsskyldigheten, ej sällan förutsätta en viss rationalisering av jordens upp- delning i särskilda brukningsdelar. Det vore knappast rimligt, om jordäga- ren i sädant fall ovillkorligen skulle vara tvungen att underhålla åbyggna- der, vilka ur jordbruksekonomisk synpunkt blivit helt överflödiga. Detta skulle emellertid kunna bliva fallet, om ifrågavarande regel bibehölles med oförändrad avfattning. Denna hänför till vanhävd sådana fall, då byggna— der lämnas utan underhåll å exempelvis ett torpställe, vars jord övertagits till brukande under huvudgården, eller å en arrendegård vilken, ehuru den tidigare lämnat brukaren huvudsaklig bärgning, funnits höra till gemen- samt bruk sammanläggas med annan arrendegård. Då enligt arrendeutred- ningens mening en sammanslagning av brukningsdelar bör obehindrat få äga rum, om den medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften, har ifrå- gavarande stycke ändrats i överensstämmelse härmed. Vad beträffar de be- folkningspolitiska syften, som åberopats till stöd för nuvarande ordning, lära dessa tillgodoses bättre genom ett uppsiktssystem, som har vidsträckt till- lämpning, än genom ett alltför rigoröst tvång, som upprätthålles allenast be- träffande ett relativt begränsat antal fastigheter.

åå.

Paragrafen har endast undergått en redaktionell jämkning.

I följd av uppsiktslagens vidgade tillämpningsområde har i första stycket gjorts ett tillägg, varmed reglerats frågan vem ansvarigheten för vanhävd bör drabba, när jordägaren är en stiftelse eller ideell förening.

Jämväl det undantagsstadgande, vilket såsom ett andra stycke fogats till paragrafen, sammanhänger i viss män med utvidgningen av lagens tillämp- ningsområde. Det har synts obilligt att en jordägare, som på grund av me- dellöshet eller av annan giltig orsak varit urståndsatt att fullgöra förelagd åtgärd till avhjälpande av vanhävd, vari fastigheten kanske av samma skäl råkat, skulle ådömas straff för åtgärdens eftersättande.

De föreslagna övergångsstadgandena överensstämma med motsvarande reg- ler i övergångshestämmelserna till den nu gällande uppsiktslagen.

Det torde få anmärkas, att om den föreslagna utvidgningen av uppsikts- lagens tillämpningsområde genomföres, detta medför verkningar med av- seende å fastighetsbildning genom sammanläggning enligt lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet (jfr 9, 10, 11, 19 och 21 åå) samt lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län (jfr 12 och 13 åå). De restrik- tioner med avseende å sammanläggning, som nämnda lagar innehålla beträf- fande det fall att fastigheterna hemfalla under uppsiktslagen, vinna nämligen automatiskt tillämpning på de nya fastighetskategorier, som enligt förslaget skola ställas under uppsikt. Ehuru det lärer kunna ifrågasättas, huruvida dessa restriktioner, sedda i deras samband med uppsiktssystemet, innebära en ur fastighetsbildningssynpunkt lämplig anordning, har arrendeutredningen, särskilt med hänsyn till den revision av jorddelningslagstiftningen som för närvarande är under förberedelse, icke funnit sig böra ingå på frågan om ändring av sagda lagar.

Lagen om utövande av förköpsrätt.

1 &.

Den förköpsrätt, som enligt arrendeutredningens förslag vid sociala arren- den med vissa undantag skall tillkomma arrendatorn, bleve i många fall utan värde, därest den allenast finge göras gällande beträffande det mark— område som arrendeavtalet avser. Såsom känt är förhåller det sig ofta så, att arrendet allenast omfattar en del av det område, som bildar en fastighet i detta ords juridisk-tekniska bemärkelse. Medan inägorna å fastigheten ingå i arrendet, är merendels skogen undantagen därifrån. Ej heller äro i all- mänhet de torpställen, som förekomma här och var å jordegendomarna, några fastigheter i den menng här avses. Anlagt på en viss fastighets ägor räknas torpstället såväl juridiskt som kameralt såsom ett osjälvständigt till- behör till fastigheten. En ändring i detta förhållande inträder först, när

torpstället avskiljes genom en fastighetsbildande åtgärd. Såsom sådan ifrå— gakommer numera huvudsakligen avstyckning.

För att den som köper ett visst område av en fastighet skall kunna vinna lagfart å fånget, erfordras enligt gällande lag fastställelse å den lantmäteri- förrättning —— avstyckningen — varigenom det överlåtna området utbrutits. Och för att dylik fastställelse skall kunna meddelas måste givetvis jorddel- ningslagens bestämmelser ha iakttagits vid förrättningen. Dessa avse bland annat att förebygga sådana delningar, som äro olämpliga ur jordbrukssyn- punkt. Är syftet med avstyckningen att bilda en jordbruksfastighet, måste sålunda den avstyckade ägovidden till omfång och belägenhet samt beskaf- fenhet i övrigt vara sådan, att den lämpligen kan såsom fastighet för sig på varaktigt sätt användas till jordbruk. Hör till den odelade fastigheten skogs- mark, får i regel avstyckningen ej ske på sådant sätt, att icke den avstyckade delen -— om denna är tjänlig till jordbruk —— i mån av tillgång erhåller för dess nyttjande till jordbruk erforderlig skog.

Om sålunda den jord som utbjudes till försäljning omfattar annat än så- dant, vartill arrendatorn har nyttjanderätt, inställer sig tydligen frågan, i vad mån en sådan bristande identitet mellan den försålda fastigheten och den utarrenderade brukningsdelen bör utgöra hinder mot utövande av för- köpsrätt. Att arrendet — därest arrendatorn skall kunna göra gällande för- köpsrätt — måste omfatta åtminstone någon del av vad som säljes, torde omedelbart följa därav, att förköpsrätten har sin grund i arrendeavtalet. Denna del hör av samma skäl ej få vara hur obetydlig som helst; mellan det arrenderade och det försålda området synes i regel sådan motsvarighet böra råda, att ur jordbruksekonomisk synpunkt en och samma brukningsdel kan anses föreligga. Ett tecken härpå är i allmänhet den omständigheten, att den försålda fastigheten inrymmer samma tomt och åbyggnader som ar- rendestället. Att denna omständighet föreligger, synes dock icke böra vara ett villkor för utövande av förköpsrätt. Fall kunna naturligen förekomma, där ett arrendeställe är avsett att styckas i flera fastigheter eller där större delen av den odlade jorden frånskiljes, utan att tomt och åbyggnader ingå i köpet. Det har vid sådant förhållande synts lämpligt att icke uppställa strängare krav på identitet, än att större delen av den odlade jord, som in- går i den försålda fastigheten, skall omfattas av arrenderätten. Förevaran- de paragraf har avfattats i överensstämmelse härmed.

Av den uppställda regeln följer, att om den försålda fastigheten bildats av mark från flera arrendeställen eller torp, förköpsrätt ej kan utövas, med mindre någon av arrendatorerna har arrenderätt till större delen av fastig- hetens odlade jord. Häremot synes i och för sig icke vara något att invända. Att jordägare, i syfte att undgå förköpsrätten, skulle bliva benägna att ar- rangera avstyckning på sådant sätt, att ifrågavarande villkor för utövande av förköpsrätt icke uppfylles, torde ej heller finnas anledning att befara. Mot en dylik tendens lära i allmänhet de faktiska omständigheterna lägga hin- der i vägen.

2 5. När fastigheten genom arv, testamente eller gåva övergår å ny ägaregene- ration, har förköpsrätten icke någon tillämpning. De synpunkter _— här-

ledda ur själva äganderättsinstitutionens karaktär och sociala uppgifter — vilka kunna motivera att arrendatorn icke vid dylik äganderättsövergång er- håller något företräde framför rättsförvärvaren, torde emellertid i stort sett ha giltighet, även när jordägaren säljer fastigheten till någon nära anför- vant. När försäljning sker till bröstarvinge eller make, är detta vanligen ett sätt att i levande livet ordna arvsförhållandena, och det vore därför knap- past tillbörligt att låta arrendatorn tränga sig in i köparens ställe. Däremot har något hinder mot förköpsrätt icke synts böra uppställas för det fall att försäljning sker till någon mera avlägsen släkting. Även om denne, exem- pelvis en brorson, i det särskilda fallet står närmast att bliva arvsberättigad efter säljaren, torde hans personliga kontakt med just den ifrågavarande ar- rendefastigheten i regel icke ha varit sådan, att det skulle innebära någon obillighet, om arrendatorn erhölle företräde.

När fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder, bör uppenbarligen någon förköpsrätt ej få utövas av arrendatorn. En sådan försäljning torde sällan påverka arrendatorns ställning eller hans utsikter att alltjämt med optionsrätt få besitta fastigheten. Denna skiljes icke från godset, och arrendet förlorar icke sin permanenta karaktär.

Ett annat fall, då enligt förslaget förköpsrätt ej skall få utövas, är att viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma. En sådan försäljning innebär ju icke, att någon utomstående inträder i ägande- rätten till fastigheten; och att medgiva arrendatorn att vid dylikt tillfälle in- lösa densamma i dess helhet vore knappast befogat.

I andra stycket av paragrafen har upptagits en regel om att förköpsrätt ej får utövas vid exekutiv försäljning. Vid sådan försäljning står det arren- datorn fritt att deltaga i bjudandet intill det belopp han är villig att betala. Med hänsyn härtill och då det torde kunna förutsättas att exekutiv försäljning ej sker utan arrendatorns vetskap, lärer anledning saknas att tillåta arrenda— torn att efter försäljningen tillösa sig fastigheten från köparen. Att en dylik arrendatorn förbehållen möjlighet skulle kunna verka nedtryckande på pri- set, utgör givetvis ett starkt skäl mot att förköpsrätt utövas vid exekutiv för- säljning.

3 %.

Enligt förslaget tillåtes det icke arrendatorn att utöva förköpsrätt allenast i fråga om en del av den försålda fastigheten. Att köparen skulle behöva finna sig i att fastigheten bleve föremål för samäganderätt mellan honom och arrendatorn eller att visst område genom avstyckning eller annorledes frånskildes fastigheten och tillades arrendatorn, vore en uppenbart olämplig anordning.

4 &.

Det torde kunna antagas att en jordägare, som vill sälja en arrendegård till vilken arrendatorn har förköpsrätt, i allmänhet kommer att i första hand

vända sig till arrendatorn och att därvid i många fall en försäljning konnner till stånd utan att fastigheten blivit utbjuden i allmänna marknaden. Men även om sådant utbud förekommit och fastigheten verkligen blivit försäld till annan än arrendatorn, är därmed naturligen icke uteslutet, att fastighe- tens övergång till arrendatorn kan ordnas genom en frivillig Överenskom- melse mellan köparen och arrendatorn, utan att anlitande av något rätts— ligt förfarande behöver ifrågakomma. Då ett sådant sätt att ordna saken i regel ligger i båda parternas intresse, torde man kunna utgå från att de pro- cessuella regler, vilka upptagits i denna och nästföljande paragrafer, jäm- förelsevis sällan komma att erhålla praktisk tillämpning. Om så blir fallet, är detta naturligtvis enbart av godo.

Frågan huruvida förköpsrätten skall komma till utövning eller icke får av hänsyn till köparen icke hållas svävande under alltför lång tid. Det har i detta hänseende synts lämpligt föreskriva, att arrendatorn vid äventyr av talans förlust skall instämma köparen inom tre månader från det lagfart söktes å dennes fång. Att tiden räknas från lagfartsansökningen torde vara naturligt, då det är genom denna som fånget först vinner publicitet. Före- skriften innebär givetvis icke hinder för arrendatorn att instämma talan utan avbidan på köparens lagfartsansökan.

Av 13 % lagfartsförordningen följer att en talan av förevarande slag —— som ju avser lösningsrätt till fast egendom — skall antecknas i fastighets- boken, en anteckning som utgör hinder mot beviljande av lagfart eller in- teckning i fastigheten. Påföljden av underlåtenhet att göra anmälan för så- dan anteckning är enligt sagda lagrum endast den, att käranden erhåller föreläggande att låta anteckna sin talan; först om detta försummas förfaller käromålet. I fråga om förköp har emellertid behov synts föreligga av nå- got strängare regler. Ehuru -— vid det förhållande att förköpsrätten icke redan vid sin tillkomst blir föremål för inskrivning —— den möjligheten icke kan uteslutas, att köparen efter vunnen lagfart låter inteckna fastigheten, är det dock av viss betydelse att ett sådant förfogande så snart ske kan före- bygges genom att anteckning av ifrågavarande slag göres i fastighetsboken. Med hänsyn härtill stadgas i förslaget skyldighet för arrendatorn att vid äventyr av talans förlust inom den för talans instämmande föreskrivna ti- den göra anmälan hos inskrivningsdomarcn för vederbörlig anteckning i fas- tighetsboken.

Har arrendatorn instämt talan om förköpsrätt, är det rimligt att köparen skall kunna lita på att icke arrendatorn sedermera låter frågan förfalla. Då enligt nuvarande rättegångsordning en svarande i allmänhet icke kan motsätta sig att käranden återkallar sin talan, har i förslaget upptagits ett stadgande, som i mål varom här är fråga betager arrendatorn möjligheten att utan köparens medgivande återkalla talan.

5 &. Såsom under 4 % framhållits, är det önskvärt, att den mera omständliga proceduren med lösningsanspråkets behandling inför domstol om möjligt

! | i l

undvikes genom att frågan löses genom frivillig överenskommelse. I syfte att underlätta en sådan uppgörelse föreslås i denna paragraf en anordning, var- igenom tillfälle beredes köparen att utan sökande av lagfart förskaffa sig visshet, huruvida arrendatorn är sinnad att utöva sin förköpsrätt. Härvid skall tillgå så, att köparen för arrendatorn anmäler sitt fång och samtidigt överlämnar köpehandlingen i bestyrkt avskrift. Ämnar arrendatorn över- taga fastigheten och bliva parterna ense om villkoren härför, kan saken gi- vetvis sedan ordnas på det enkla sätt, att köparen överlåter köpehandlingen på arrendatorn. Uppstår tvist om inlösningsvillkoren, måste däremot ar- rendatorn instämma talan. I detta fall bereder emellertid den föreslagna anordningen köparen den fördelen, att han icke behöver vänta någon längre tid på rättegångens anhängiggörande. Enligt förslaget skall det nämligen åligga arrendatorn att instämma sin talan samt låta anteckna densamma i fastighetsboken inom en månad från det köparen gjorde anmälan om fånget.

Förmår köparen, efter att ha delgivit arrendatorn köpehandlingen, av- vinna denne en uttrycklig förklaring, att han avstår från förköpsrättens ut- övning, bör rimligtvis en sådan avsägelse bliva bindande för arrendatorn. Köparen får härigenom en möjlighet att omedelbart efter köpets avslutande vinna trygghet att få behålla fastigheten. Annorlunda synes däremot det fall böra bedömas, där arrendatorn, utan att ha fått se köpehandlingen eller rent av innan något köp ännu slutits, låtit förmå sig till avsägelse av för- köpsrätten. Det skulle knappast stå i god överensstämmelse med den tving- ande karaktären av det lagbud, varå förköpsrätten skall vara grundad, eller med de principer, som i övrigt framträda inom den sociala arrendelagstift- ningen, om en sådan avsägelse in blanco betraktades såsom giltig. Med tanke härpå har i paragrafens andra stycke upptagits en regel av innehåll, att av— sägelse av förköpsrätt ej är bindande för arrendatorn, med mindre han tagit del av köpehandlingen.

6 &.

Enligt denna paragraf skall det åligga arrendatorn att ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva plik- tig att därutöver gälda. Denna skyldighet att ställa säkerhet påkallas av ofrånkomlig hänsyn till köparen. Denne bör under inga förhållanden tvingas att avstå fastigheten utan att bliva gottgjord för vad han betalt för den- samma. 'Att köparen genom fastighetens övergång till arrendatorn erhåller fordran hos denne, är härvidlag icke tillräckligt. Givet är att köparen måste skyddas mot förlust, som skulle kunna uppkomma i följd av arrendatorns insolvens. Då av praktiska skäl _ bland annat med hänsyn till svårigheten att före rättegången bestämma beloppet av vad som bör utgivas — arrenda- torn icke synes böra betungas med depositionsskyldighet, återstår ställandet av säkerhet såsom en för köparen tillräckligt betryggande lösning. Säkerhe- ten, d. v. s. pant eller borgen, skall ställas hos överexekutor i den ort, där fas- tigheten är belägen. Av den i paragrafen införda hänvisningen till 48 % ut- sökningslagen följer, att sagda myndighet har att pröva säkerheten, i den mån den ej blivit godkänd av köparen.

Eftersom säkerheten ställes hos annan myndighet än den som handlägger målet, får arrendatorn givetvis vara beredd att vid rätten styrka, att han fullgjort sin skyldighet härutinnan. Det bör icke fordras av köparen att han skall inlåta sig i svaromål, med mindre han kan vara säker på att utfå vad som tillkommer honom, om fastigheten tilldömes arrendatorn. Med hän- syn härtill har i förslaget upptagits ett stadgande av innebörd, att om arren- datorn ej vid första rättegångstillfället visar att han ställt föreskriven säker- het, köparen äger påfordra att käromålet förfaller.

7 &.

Fall kunna givetvis förekomma, där arrendestället säljes tillsammans med annan fast eller lös egendom, som icke omfattas av arrendatorns förköps- rätt. Då det icke lämpligen synes kunna åläggas arrendatorn att lösa jämväl sådan egendom, uppstår frågan om lämpliga sättet att bestämma, huru stor del av köpeskillingen får anses belöpa å den fastighet som skall lösas. Är i köpehandlingen icke utsatt särskild köpeskilling för egendom av ena och andra slaget, bör tydligen en uppskattning ske av vad nämnda fastighet är vård i förhållande till den övriga egendomen. Att för sådana sannolikt mindre vanliga fall inrätta en särskild värderingsinstitution torde emellertid icke vara erforderligt. Det har synts kunna överlåtas åt domstolen att be- stämma värdeförhållandet med ledning av den utredning och sakkunnig— bevisning som kan förebringas i målet. Även om i köpehandlingen utsatts särskild köpeskilling för vartdera slaget av egendom, kan understundom sär- skild uppskattning av värdeförhållandet vara påkallad. Det bör nämligen ej frånses, att köparen i här förutsatta fall kunnat ha intresse av att lägga en oproportionerligt stor andel av köpeskillingen på den fastighet, vartill förköpsrätt äger rum. Sammankopplingen med annan egendom kan tänkas rent av ha skett i illojalt syfte, för att uppskörta arrendatorn. Med hänsyn härtill har i förslaget stadgats, att om arrendatorn kan visa, att köpeskilling- en för den egendom som ej skall lösas satts för lågt i förhållande till köpe- skillingen för den fastighet som skall lösas, rätten skall _ liksom i det fall

förut omnämnts _ efter skälighetsprövning bestämma, huru mycket av sammanlagda köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet. 8 g.

Såsom i den allmänna motiveringen utvecklats är den föreslagna förköps- rätten byggd på principen att lösesumman bestämmes av vad köparen bju- dit för fastigheten. Någon offentlig värdering till ledning för lösesummans bestämmande är -— bortsett från de speciella fall som berörts under 7 % — icke avsedd att förekomma. Vid sådant förhållande framstår det såsom angeläget att skydda arrendatorn mot eventuella försök att genom svikliga uppgifter angående köpeskilling eller övriga köpevillkor avskräcka honom från att utöva förköpsrätten eller av honom tillskansa sig högre lösen än som verkligen skolat utgå såsom köpeskilling. För att åstadkomma ett så- dant skydd har i förslaget upptagits en bestämmelse om edgång. Enligt

denna skall det åligga köparen att, där arrendatorn under rättegången det fordrar, med ed betyga att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen utvisar och han i övrigt uppgivit.

Då talan om förköp riktas enbart mot köparen, har det synts mindre lämpligt att ålägga jämväl säljaren att med ed bekräfta avtalets riktighet. För vinnande av det med stadgandet avsedda syftet torde någon edgång från säljarens sida ej heller vara erforderlig.

Att lösesumman, i den händelse köparen brister åt eden, får grundas på det pris, som varit eller enligt utredningen i målet kan antagas ha varit över— enskommet mellan säljaren och köparen, har icke ansetts behöva uttryck— ligen angivas.

9 5.

I dom varigenom arrendatorns talan bifalles bör naturligen rätten med- dela yttrande angående storleken av det belopp som arrendatorn har att utgiva till köparen. Bestämmelse härom har upptagits i denna paragraf.

Genom det sätt varpå förhållandet mellan optionsrätt och förköpsrätt ord- nats i förslaget synes —— bortsett från förhållandena under övergångstiden —— knappast kunna föreligga den situation, att arrendatorn vid tiden för domen lämnat fastigheten. Då arrendatorn sålunda förutsättes redan inneha stället, erfordras icke efter domen något verkligt besittningstagande i vidare mån än beträffande sådan till fastigheten hörande mark, som icke ingått i arrendet. Oavsett huru härmed förhåller sig är det emellertid för upp- görelsen mellan köparen och arrendatorn av vikt att en dag bestämmes, då arrendeavtalet skall upphöra att gälla och fastigheten anses övergå i arren- datorns ägo. Ehuru denna rättsförändring naturligen bör åvägabringas utan onödigt uppskov, lärer det dock ofta vara lämpligt att ett rådrum beredes för avveckling av skilda förhållanden, sammanhängande antingen med ar- rendeavtalet eller med köparens på äganderätt grundade förfoganden. Då det utan olägenhet torde kunna överlåtas åt rätten att bestämma ett sådant rådrum, har i denna paragraf lämnats föreskrift om att rätten i domen skall utsätta dag varom här är fråga. Huruvida sådan dag skall samman- falla med fardag eller icke, lärer få bero på omständigheterna.

Genom övertagandet av fastigheten inträder arrendatorn i förre ägarens rätt till husröteersättning ävensom i dennes skyldighet att gälda gottgörelse för förbättringar som vidtagits av arrendatorn. Vid sådant förhållande lärer någon avträdessyn för konstaterande av fastighetens skick vid övertagandet ej ifrågakomma.

10 %.

Det belopp arrendatorn har att utgiva till köparen kan, enligt vad i denna paragraf föreskrivits, vara lägre än köpeskillingen för fastigheten. Om en- ligt köpeavtalet vid likviden skall avräknas intecknad gäld, bör tydligen arrendatorn vara berättigad till enahanda avräkning som köparen. Vad be- träffar annan intecknad gäld än sådan, som enligt köpeavtalet skolat av-

räknas, synes däremot arrendatorn icke utan vidare kunna berättigas att av— räkna gäldens belopp. Om köparen erlagt kontant likvid för en inteckning eller gottgjort säljaren för denne tillkommande ägarehypotek, är det rim- ligt att han erhåller kontant ersättning för sålunda gjorda utlägg; inteck- ningsrätten för motsvarande belopp övergår därvid till arrendatorn. Annor- lunda ställer sig saken beträffande inteckning, som tillkommit medan köpa- ren varit ägare till fastigheten. Innehaves sådan inteckning av tredje man, vore det oberättigat att ålägga arrendatorn att till köparen utgiva vad som motsvarar inteckningens belopp. Där åter köparen själv innehar inteck- ningen och sålunda är i stånd att överlämna densamma till arrendatorn, skulle det visserligen kunna ifrågasättas, att arrendatorn borde mot ut- fående av inteckningen gälda dess belopp. Någon ovillkorlig skyldighet här- till har dock icke synts böra åläggas arrendatorn. Ligger det icke i dennes intresse att övertaga inteckningen, torde det — med hänsyn till de omstän— digheter varunder sådan inteckning tillkommit — icke vara obilligt, att kö- paren får bära kostnaden för dess dödande, om den icke lämpar sig för kapitalplacering. I enlighet med vad nu anförts har i förslaget stadgats rätt för arrendatorn att från köpeskillingen avdraga intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens för- värv av fastigheten.

Tänkbart är att köparen, medan han varit ägare till fastigheten, åsamkats jämväl andra kostnader för densamma än själva köpeskillingen. Sålunda må erinras att köparen enligt lagfartsförordningen är skyldig att söka lag- fart å sitt fång. De kostnader — i främsta rummet stämpelkostnad — som vid fullgörandet av denna skyldighet drabba köparen, torde böra gottgöras honom av arrendatorn. — I detta sammanhang må framhållas önskvärd- heten av sådan ändring i stämpelförordningen att — i överensstämmelse med vad som under vissa förutsättningar redan nu gäller vid överlåtelse av köpehandling — stämpelfrihet medgives arrendatorn, då denne för sin del söker lagfart.

En fråga, som torde få regleras i lagen även om den sannolikt icke får större betydelse i praktiken, är den i vad mån köparen må vara berättigad till ersättning för kostnader som han nedlagt å fastigheten. Utgöras dessa kostnader allenast av produktions- och underhållskostnad, för vilken köpa- ? ren kan anses gottgjord genom den avkastning som tillfallit honom under den tid han varit ägare till fastigheten, lärer ersättning ej böra utgå. Någon särskild ersättning synes ej heller böra tillerkännas köparen för sådana för- bättringar, som kunna betecknas såsom allenast nyttiga men ej nödiga. Då köparen vid förvärvet av fastigheten måste antagas ha ägt kännedom om arrendeavtalet och med ledning därav kunnat sluta sig till förköpsrättens tillvaro, torde han nämligen icke kunna likställas med den som i god tro besitter en fastighet. I följd härav har i förslaget köparen berättigats till ersättning allenast för nödig kostnad, som han må ha nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av köparen tillfallen av- kastning.

Arrendatorn har enligt förslaget att fullgöra sin betalningsskyldighet inom tre månader från den av rätten jämlikt 9 & utsatta tillträdesdagen. Det le- gala betalningsanstånd, som sålunda avses skola tillkomma arrendatorn, upphäres av det sociala intresset, att möjligheten till förköpsrättens utövan- de underlättas. Ett sådant anstånd synes ej innefatta någon obillighet mot köparen, som ju har särskild säkerhet för utbekommande av fordringen. Givet är att under anståndstiden ränta bör tillgodoföras köparen. I för- slaget har upptagits föreskrift om att sådan ränta skall utgå efter sex procent från den utsatta dagen.

11 &.

Den fastighetsboksanteckning, som åsyftas med föreskriften i denna para— graf, har till uppgift att undanröja det hinder mot lagfart och inteckning, som uppstått genom anteckningen om talans instämmande.

12 5.

Att förköpsrätten skall kunna göras gällande även vid byte, torde följa av de grunder på vilka institutet vilar. Om förköpsrätten icke vore tillämp— lig vid byte, skulle för övrigt lagen med lätthet kunna kringgås.

Vid byte förefinnes emellertid icke såsom vid köp någon i avtalet utsatt måttstock för löseskillingens bestämmande. En uppskattning måste därför ske, vilken av praktiska skäl synes böra avse, icke det utfästa vederlagets värde utan värdet av den fastighet som skall lösas. Denna uppskattning torde — liksom beträffande vissa fall av köp funnits lämpligt —— böra an- förtros åt rätten, som naturligen är oförhindrad att anlita hjälp av särskilda värderingsmän.

I Övrigt torde de beträffande förköpsrättens utövande vid försäljning giv- na reglerna kunna erhålla motsvarande tillämpning med avseende å samma rätts utövande vid byte.

SÄRSKILDA YTTRANDEN

A. Särskilt yttrande av herr Tamm.

Allmänna synpunkter.

I inledningen till sitt betänkande har arrendeutredningens majoritet gjort vissa uttalanden rörande de allmänna principer, vilka böra beaktas vid ut- formandet av den lagstiftning, som skall reglera rättsförhållandet mellan jordägarna och deras arrendatorer. Utredningen uttalar därvid bland an- nat, att man inom berörda lagstiftning redan i viss omfattning frångått den grundsats om avtalsfrihet, som eljest alltjämt bildar utgångspunkten för stora delar av vår privaträttsordning. Vid omprövning av i vilken omfatt— ning tvingande lagbud böra tillämpas vid arrendelagstiftningens revidering, bör, säger utredningen vidare, synpunkten av allmänt gagn vara avgörande. Utredningen säger sig samtidigt icke förbise, att den nackdel, som kan lig— ga i själva tvånget såsom sådant, även måste tagas i betraktande, när det gäller att välja mellan tvingande och dispositiva bestämmelser inom arren— delagstiftningen. I samband därmed uttalas, att det ofta kan vara vansk— ligt att på förhand bedöma verkningarna av tvingande lagregler på det pri— vaträttsliga området. Jordens utarrendering förutsätter, framhåller utred- ningen, jordägarens frivilliga medverkan; tvingande lagregler beträffande arrendena kunna tänkas ogynnsamt återverka just på den frivillighet, som utgör en förutsättning för att ett arrende överhuvudtaget skall komma till stånd. Lagstiftarnas möjligheter att med tvingande regler realisera syften av ena eller andra slaget i samband med arrendeförhållandena måste där- för betraktas såsom begränsade.

Dessa grundsatser, i vilka framskymtar en viss betänksamhet mot allt för bryska åtgärder på arrendelagstiftningens område, böra enligt mitt förme- nande kunna användas som en regulator, ett slags prövosten vid bedömandet av den viktiga frågan, huruvida utbytandet av avtalsfriheten inom arrende- förhållandet mot tvångsbestämmelser, syftande enbart till den ena avtals- slutande partens fördel, verkligen kan nå avsett syfte, d. v. s. bli till all— mänt gagn.

För min del har jag i nu förevarande hänseende icke kunnat undgå att finna, att utredningen framlagt en god princip för sitt lagskrivande, men att utredningen sedan försummat att tillämpa densamma. Det mest karak- teristiska för det nu framlagda lagförslaget är nämligen, att det i en myc- ket betydande omfattning skär bort den tidigare avtalsfriheten i arrendeför- hållandet samt ersätter denna med tvångsbestämmelscr. Detta har skett på tre skilda vägar. Dels ha i arrendelagens allmänna del nyinförts vissa tving-

ande bestämmelser, dels ha i den »sociala» delen av lagen tvångsbestämmel- serna skärpts i flera hänseenden och dels framförallt ha genom den av utredningen föreslagna >>kategoriklyvningen» mycket stora grupper arren- den, för vilka tidigare allmänna arrendelagens avtalsfrihet gällt, förts in under lagens system av sociala tvångsbestämmelser. Ehuru jag, varom mer i det följande, i vissa delar kan biträda de av utredningen på detta sätt vid- tagna dispositionerna, finner jag dock den totala skärpning av arrendelag- stiftningen, som utredningen enligt nämnda tre olika metoder åstadkommit, vara synnerligen äventyrlig. Såsom grund för mitt bedömande har jag då lagt just utredningens här ovan återgivna uttalanden om den utsträckning, vari en tvångslagstiftning på detta område skäligen kan användas. Därvid har jag trott mig finna, att utredningens förslag, därest det bleve genom- fört, kan befaras beträffande stora jordägaregrupper av anledningar, "till vilka jag längre fram återkommer, undanrödja själva benägenheten eller kanske man rättare borde säga förmågan att ha jord upplåten på arrende. Jag befarar sålunda, att den nya lagstiftningen skulle kunna få till följd, att inom betydande jordägarekategorier och beträffande vissa typer bruknings— delar arrendesystemet kunde, ej på grund av jordägarnas önskan att ob- struera en för dem obekväm lagstiftning utan av hård nödvändighet, helt bli satt på avskrivning. Detta vore enligt min mening ej förenligt med allmänt väl.

Jag torde, innan jag går vidare beträffande utredningens förslag, med några ord få utveckla, varför jag anser arrendeinstitutionen i viss omfatt- ning vara samhällsgagnelig och därför böra leva kvar.

Det finnes samt kommer alltid att finnas en talrik grupp jordbrukare, som icke kunna eller, om de kunna, dock ej vilja göra den investering i sin näring, som förvärvandet av egen fastighet alltid innebär. Staten ställer ju visserligen för varje är allt mångsidigare lånemöjligheter till buds för per- soner, som vilja förvärva egen gård, men många jordbrukare äga det goda ekonomiska omdömet, att de inse, att förvärvandet av en fastighet så gott som helt på skuld är ett utomordentligt riskfyllt företag med starkt spekula- tivt inslag, som de ej vilja inlåta sig på. Det behöves ofta blott några svaga skördar, några olyckor bland djurbesättningen, en dålig jordbrukskonjunktur eller en omläggning av statens jordbrukspolitik för att jordbruksegnahems- köpare med högbelåning skola komma på obestånd. Detta inse de ekonomiskt försiktigare och föredra därför arrendejordbruket, som för den obemedlade är avsevärt mindre riskfyllt än eget fastighetsförvärv. Många använda även arrendejordbruket som ett medel att samla det kapital, som ett framtida fastighetsförvärv utan allt för betungande skuldsättning kräver.

Även om man i likhet med mig anser, att äganderätten är den ideala och mest önskvärda grunden för jordbrukets utövande, måste man därför er- känna, att även arrendejordbruket fyller ett påtagligt samhälleligt behov och kan vara till stort socialt gagn. Hyser man denna mening, måste man emellertid även se till, att den lagstiftning, som rättsligt reglerar arrende- jordbrukets utövande, ej erhåller en så ensidig och för jordägarna betungan-

de utformning, att dessa med eller mot sin vilja nödgas upphöra att upplåta jord på arrende. Redan den hittillsvarande utvecklingen har visat tenden- ser att gå mot arrendejordbrukets snabba avskrivande. Jag tror, att ett genomförande av utredningens förslag tämligen snabbt skulle nedbringa des— sa jordbruk i antal långt under vad som med hänsyn till jordbrukareklas- sens eget behov av olika upplåtelseformer kan anses önskvärt.

Härefter torde jag få lämna en redogörelse för de allmänna principer, en— ligt Vilka, såsom jag ser saken, rättsförhållandet mellan jordägare och arren- dator bör uppbyggas. Jag kan därvid instämma i utredningens uttalande, att det är ett allmänt intresse, att arrendatorerna i utövandet av sin gärning kunna arbeta under den trygghetskänsla att få därmed fortfara, som är nöd— vändig för att de skola kunna hysa intresse för att väl hävda den åt dem överlämnade jorden. Beträffande verkliga jordbruksarrenden av perma— nent typ anser jag därför, att, för så vitt de utgöra s. k. sociala arrenden, en viss minimilängd bör stadgas för upplåtelserna. Jämväl i vissa andra hän- seenden, till vilka jag i det följande återkommer, finner jag, att omsorgen om jordbrukshävdens upprätthållande och tryggandet av arrendatorns vitala intressen kan motivera tvingande bestämmelser.

Emellertid måste jag här i förbigående inskjuta, att jag icke kan ansluta mig till den tankegång, som skymtar igenom utredningens hela betänkande och delvis motiverar dess ståndpunktstagande, nämligen att jordägarna även i den tid, som nu är, skulle förhandlingsmässigt besitta en sådan övermakt gent emot arrendatorerna, att, beträffande s. k. sociala arrenden, så gott som all avtalsfrihet måste elimineras och ersättas med tvingande föreskrifter. Väl kan det allt fort här och var påvisas fall, då arrendatorer icke haft förmåga att hävda sina intressen gent emot jordägarna. Men dessa fall äro förvisso numera rena undantag, som knappast kunna motivera en generell lagstift- ning. Arrendatorsklassen är i vår tid dessbättre kunnig, målmedveten och ekonomiskt insiktsfull. Den är i de flesta orter i landet organiserad i starka föreningar, som förhandlingsmässigt skänka sina medlemmar ett effektivt stöd. Arrendatorerna äro väl underkunniga om ortens arbetspriser och om skäliga legan för arrendejord av olika godhetsgrad. Hushållningssällskapens tjänstemän, föreningsrörelsen, radioföredrag m. m. torde numera i alla orter ha spritt en god kännedom i de ekonomiska och rättsliga ting, som förhandlas vid en arrendeuppgörelse. Utredningens myckna ordande om arrendatorernas underlägsenhet vid avtalsuppgörelser klingar därför mest som ett eko från gångna tider, vilket knappast rimmar med vår tids förhål— landen. Denna min uppfattning synes mig bekräftas av de i betänkandet lämnade uppgifterna om den ringa omfattning, i vilken arrendatorerna ut- nyttjat den av staten tillhandahållna, kostnadsfria arrenderådgivningen. Un- der budgetåren 1934—1938 har staten årligen för berörda rådgivning an- visat 10,000 kr. Emellertid har anslaget tagits i anspråk endast med myc— ket obetydliga belopp, växlande mellan 29 kr. och 232 kr. årligen. Det går knappast att göra gällande, att detta skulle bero på bristande kännedom från arrendatorernas sida om denna hjälpmöjlighet, utan anledningen till ansla-

gets obetydliga utnyttjande är, att något verkligt behov av detsamma ej före- ligger. Väl kan det, enligt vad ovan sagts, alltfort inträffa enstaka undan- tagsfall, då en arrendator ej vet att hävda sina intressen. Sådant händer inom alla yrken och näringsgrenar. Dessa fall böra dock knappast moti- vera avtalsfrihetens eliminering ur storparten av alla arrendeuppgörelser; undantagsfallen kunna tillrättaläggas bland annat genom den här nyss om- talade arrenderådgivningen.

Jag hyser sålunda i motsats till utredningens majoritet den meningen, att avtalsfriheten även i arrendelagstiftningen så långt som möjligt bör bevaras. Det ligger visserligen i tidens anda ej minst i vårt land, att staten skall reg- lerande ingripa i det privata näringslivets alla förgreningar i syfte att lik— rikta, normera och beskära medborgarnas ekonomiska handlings- och rö- relsefrihet. Detta ständigt växande krav från statsmakternas sida att be- stämma över den ekonomiska sammanlevnadens mellan medborgarna alla detaljer, finner jag emellertid för min del synnerligen betänkligt. Närings- friheten är förvisso såväl nationalekonomiskt som privatekonomiskt en vär- defull tillgång för ett land. Det tillkommer visserligen statsmakterna att se till, att icke några för allmän eller enskild rätt skadliga utväxter på denna näringsfrihet komma till synes, men denna statens av alla erkända uppgift får icke tagas till förevändning för ett opåkallat inträngande i de enskildas ekonomiska rörelsefrihet och rätt till ömsesidiga, privaträttsliga uppgörelser och avtal. Driver staten sitt ekonomiska förmyndarskap därhän, lära för näringslivet skadliga biverkningar ej kunna undgås.

Denna rent principiella inställning till förhållandet mellan staten och det privata näringslivet i allmänhet lärer vara tillämplig även på arrendelagstift- ningens område. Såsom jag ovan framhållit, bör staten genom denna lag- stiftning se till, att förutsättningar för den utarrenderade jordens goda hävd och förkovran skapas samt att arrendatorernas krav på trygghet i sin närings- utövning tillgodoses. Berörda lagstiftning bör däremot icke ha till syfte att genom tvångsbestämmelser ensartat stöpa alla arrendeavtal i landet i en form, helt oavsett lokala förhållanden och de från fall till fall ständigt väx— lande förutsättningar som föreligga, när en jordägare finner sig böra helt eller delvis upplåta sin jord till brukande av annan samt en person finner med sitt intresse förenligt att åtaga sig detta brukande. Både näringslivet självt och därmed även det allmännas intressen äro bäst betjänta av att den enskilda avtalsfriheten i möjligaste mån bevaras även på nu ifrågavarande område. Så har emellertid enligt mitt förmenande ej skett i det nu fram- lagda lagförslaget. De av utredningen från ett stort antal i jordbruksför- hållanden sakkunniga myndigheter insamlade yttrandena synas mig även bestyrka min uppfattning, att något behov knappast föreligger av långtgå- ende nya lagstiftningsingripanden på nu förevarande område.

Jag måste i detta sammanhang även inlägga en gensaga emot den upp- fattning, varpå utredningens förslag i viktiga hänseenden grundar sig, näm— ligen att jordägarnas ekonomiska position skulle vara sådan, att det allmänna lagstiftningsvägen kan pålägga dem huru långt gående ekonomiska förplik-

telser som helst, utan att deras ekonomiska bestånd äventyras. I sin enligt mitt förmenande allt för ensidiga strävan att gynna arrendatorerna har ut- redningen icke tvekat att, ifråga om s. k. sociala arrenden, föreslå tvångsvisa ålägganden för jordägarna om nybyggnadsskyldighet å utarrenderad jord, om överförande av väsentligen all underhållsskyldighet av husen till jord- ägaren, om skyldighet för denne att bekosta nyodlingar m. in., som arrenda- torn vill utföra. Tvångsbestämmelser av denna art hava hittills endast gällt beträffande bolag och skogsspekulanter samt av dem, ehuru i många fall ej utan svårighet, kunnat bäras. Utredningen föreslår nu ett utsträckande av denna vittgående nybyggnads-, underhålls- och ersättningsskyldighet till prak- tiskt taget alla arrenden under 25 har, som ej avse sätes- eller huvudgårdar. Utredningen gör detta utomordentligt djupgående förslag utan att allvarligt undersöka dess ekonomiska konsekvenser. Man synes vilja slå sig till ro med den tanken, att ha nu ifrågavarande lagbestämmelser kunnat tillämpas för bolag, utan att vålla några ekonomiska sammanbrott, så ordnar det sig nog även beträffande privata jordägares arrenden, som lyda under huvud- gård. Ordets makt över tanken har här förvillat utredningen. Denna an- vänder vid sina överväganden och i sin motivering rörande införandet av privata arrenden under den sociala arrendelagen oftast orden godsarrende, arrenden under storgods o. dyl. Denna terminologi synes hava suggererat utredningen till den helt felaktiga föreställningen, att här är fråga om en klick förmögna storgodsägare, som ekonomiskt äro i paritet med bolag samt böra kunna påläggas samma förpliktelser som dessa. En sådan föreställning är emellertid i grunden felaktig. Arrendegårdar under huvudgård finnas å jordbruksfastigheter av alla skilda typer och storleksklasser från storgodsen och ned till rena bondejord—bruk. Väl är det sant att storgodsen var för sig omsluta ett ofta tämligen stort antal arrendegårdar, men huru många äro dessa storgods? Ett relativt fåtal av dem finnas ännu kvar ostyckade. Där— emot kunna medelstora och mindre gårdar och egendomar samt rena bonde- jordbruk, som omsluta även torp och en eller annan underlydande arrende- gård, räknas i tiotusental. Det är på fastigheter av denna typ, som den stora massan torp och arrendejordbruk under huvudgård är att söka. De som komma att träffas av den föreslagna utvidgningen av den sociala arren- delagstiftningen med dess för jordägarna betungande ekonomiska åläggan- den äro sålunda —— om man bortser från bolagen vilka redan lyd-a under sagda lagstiftning — i första hand ett mycket stort antal medelstora och mindre jordbrukare, många av ren bondetyp. Jag har ansett mig böra fram- hålla detta, på det att man icke — under tro att man här blott har att göra med en liten grupp kapitalister — må låta sig förledas till att vidtaga lagstiftningsåtgärder, som skulle kunna sätta stora grupper svenska jord- ägare på obestånd.

Det förhåller sig nämligen med all säkerhet så, att största delen av de jordägare, som skulle träffas av nu förevarande lagändring, icke äro i den ekonomiska position, att de mäkta bära de ekonomiska förpliktelser, man vill pålägga dem. Det är gott och väl, att staten vill förbättra arrendators- 20—388572.

klassens läge. Men detta bör icke ske på sådant sätt, att man bringar jord- ägarna ekonomiskt på knä. Det betraktas åtminstone ännu icke som något brott att vara jordägare, vilket skulle kunna försvara, att staten i ekonomiskt hänseende sätter denna samhällsgrupp i något slags strykklass. Även jord- ägarna torde kunna hysa pretention på att staten vid sitt lagstiftningsarbete tar åtminstone någon hänsyn till deras ekonomiska förmåga.

Enligt det ovan sagda bör såsom grund för arrendelagstiftningen, med bibehållande i möjligaste mån av avtalsfriheten, läggas en skälig och rättvis avvägning av båda parternas intressen utan ensidigt gynnande av någondera av dem. Vår nuvarande lagstiftning på området fyller enligt mitt förmenande i stort sett dessa krav. Dess verkningar ha visat sig vara goda. Arrenda- torsklassen har socialt och ekonomiskt höjts och befinner sig i ett gott läge, vilket lärer framgå bl. a. därav, att flertalet arrendatorer numera själva öppet tillkännagiva, att de finna sin ställning tryggare och ekonomiskt förmån- ligare som arrendatorer än som självägare. Deras benägenhet att friköpa sina ställen är i stadigt nedgående. Något nödläge, som kan motivera ett så en- sidigt ställningstagande till arrendatorernas förmån, som utredningen nu funnit lämpligt, föreligger alltså icke. Det är även påfallande, att utredningen nästan helt saknar reellt bevismaterial för behovet av de föreslagna lagskärp- ningarna. Svaren å utredningens egen enquéte ge knappast något belägg för att nya, tvingande lagbestämmelser till arrendatorernas förmån äro behöv- liga. I många punkter gå yttrandena även från statliga organ och myndighe- ter snarast i motsatt riktning. Utredningen har i stället åberopat tidigare, ett är två decennier gamla, nu helt förlegade sakkunnigeutredningar, vars ut- talanden icke på minsta vis korrespondera med nu rådande förhållanden. Därutöver har utredningen varit nödsakad att bygga sin motivering på rent subjektiva påståenden. Jag finner icke behovet av den föreslagna ensidiga och hårda skärpningen av arrendelagstiftningen vara på ett objektivt sätt styrkt. Så sent som 1936 var i övrigt riksdagen av samma mening. I an- ledning av ett flertal väckta motioner om mer eller mindre långt gående ändringar i arrendelagstiftningen uttalade sig riksdagen då för vissa speciella ändringar på enstaka punkter men ställde sig avvisande mot kraven om en revision av de grundläggande principerna i lagen.

Efter förestående allmänna redogörelse för min uppfattning om den all— männa grund, på vilken nu ifrågavarande lagstiftning bör byggas, får jag här nedan framföra mitt från utredningens majoritet avvikande förslag om vad lagen bort innehålla. Därvid får jag först framhålla, att jag helt biträder utredningens förslag om att sammanföra alla lagbestämmelser 'om arrende i en lag. Det förefinnes intet som helst behov av eller motiv i övrigt för att bibehålla en särskild arrendelag för Norrland. Arrendelagstiftningen vinner i reda och överskådlighet, om alla dess stadganden förenas i en och samma lag.

i ! !

Tillämpningsområdet för de sociala arrendena. & 49.

Rättsförhållandet mellan parterna i de arrenden, som regleras enbart av allmänna arrendelagen, gestaltas på ett väsentligt annat sätt än i de arren- den, som föras in under lagens sociala bestämmelser. Beträffande de förra kommer allt fort en betydande avtalsfrihet att förefinnas, medan beträffan- de de senare tvångsbestämmelser föreslås bliva gällande ifråga om alla bety- delsefulla delar av avtalet. Sagda tvångsbestämmelser komma att för jord- ägaren medföra betungande ekonomiska förpliktelser. På grund av dessa stora skiljaktigheter mellan »sociala» och övriga arrenden bli lagens prak— tiska och ekonomis-ka verkningar för landets jordägare- och arrendatorsklas- ser först och främst beroende av efter vilka grunder och i vilken omfattning arrendena sorteras in under den ena eller andra gruppen. Kategoriklyv- ningen eller hänförandet av arrendena av olika storleksordning och typ till lagens allmänna eller till dess sociala del blir därför en fråga av utomordent- ligt stor vikt, vid vilken jag först torde få uppehålla mig.

Arrendeutredningen har, såsom även skett i nu gällande lagstiftning, verk— ställt berörda kategoriklyvning efter två olika delningsgrunder, nämligen dels den arrenderade jordens areal och dels arrendets natur med hänsyn till ägarens beskaffenhet och arrendets större eller mindre varaktighet.

Vad då först beträffar indelningen efter arrendets storlek, skilja nu gällan- de lagar på tre grupper arrenden, nämligen dels de 5. k. affärsarrendena, vilka omfatta mer än 25 har odlad jord, dels de »sociala arrendena», med mellan 4 och 25 har odlad jord (enligt norrlandslagen 4 har inrösningsjord), samt dels slutligen smålägenheterna under 4 har, vilka betraktas mer som arbetarebostäder med tillhörande småjordbruk än som självständiga jord- bruk. De sociala bestämmelserna gälla nu endast för gruppen mellan 4 och och 25 har.

Utredningen föreslår härutinnan först och främst, att den övre gränsen av 25 har bibehålles för de sociala arrendena. Jag delar utredningens mening på denna punkt. Ett arrende om mer än 25 har åker är ett affärsföretag av den omfattning, att dess utövare förvisso icke behöver något särskilt stat- ligt förmynderskap för att kunna tillgodose sina intressen gent emot jordl- ägaren. Under den nuvarande lagstiftningens tillämpning ha heller knap- past försports några allvarligt menade anmärkningar mot sagda gräns. I likhet med utredningens majoritet föreslår jag därför dess bibehållande.

Vad åter beträffar den undre arealgränsen 4 har för de sociala arrendena, föreslår utredningen nu dess borttagande. Utredningen motiverar detta för- slag därmed, att innehavarna av dessa småarrenden äro i behov av samma sociala skydd, som kommer arrendatorerna mellan 4 och 25 har till del. Utredningen säger sig finna lämpligt, att den sociala arrendelagstiftningen får sträcka sig ända ned till de smålägenheter, som upplåtas mot hyra. Den sociala arrendelagen och hyreslagen skulle härigenom så att säga mötas.

I detta sitt förslag har utredningen emellertid gjort ett mycket betydelse-

fullt undantag. Den har beaktat, att i skogsbygderna mindre arrendegårdar, torp och lägenheter i mycket stor omfattning upplåtas till personer, som skola utgöra skogsarbete eller stundom även industriellt arbete åt jordäga- ren. Dessa småställen upplåtas alltså som arbetareboställen. Utredningen har vidare beaktat, att beträffande dylika arbetareboställen jordägareni vissa hänseenden måste äga en större rådighe , än vad den sociala arrende- lagen medger. Detta gäller främst arrendetiden, d. v. s. jordägarens möjlig— het att inom rimlig tid få en till arbete ovillig eller oduglig person skild från arrendet.

För tillgodoseende av detta berättigade anspråk föreslår utredningen, att den sociala arrendelagens bestämmelser om minimiarrendetid och options— rätt ej skola gälla för småarrenden och lägenheter, avsedda att utgöra skogs— eller industriarbetareboställen. Beträffande avgränsningen av dessa ställen föreslår utredningen ett borttagande av den gamla 4-harsgränsen samt vill istället sätta en smidigare avpassad gräns, som hänför sig mer till arrendets art än till dess storlek. Utredningen definierar den föreslagna nya gränsen på följande sätt: Upplåtelse, som »Väsentligen åsyftar att tillförsäkra jord— ägaren stadigvarande arbetskraft för skogsbruk eller industriell rörelse». Härutöver kräves emellertid även, att upplåtelsen skall avse »sådan mindre brukningsdel (huggartorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning».

Vad som i nu förevarande hänseende skiljer utredningens förslag från gällande rätt är sålunda väsentligen, att småarrendena under 4 har föras in under sociala arrendelagen, dock med det undantaget, att sagda lags stad- ganden om arrendetid och optionsrätt ej skola bli gällande för skogsarbetare- boställen. Vid samtliga småarrenden skola däremot enligt förslaget den sociala lagens stadganden om byggnads— och underhållsskyldighet, om er- sättning till arrendatorn för nyodling och förbättringar, om arrendatorns bc- tes- och fiskerätt 111. m. bli gällande.

Jag kan för min del icke biträda utredningens förslag om att ifrågavaran- de arbetarelägenheter skola införas under lagens sociala del, även om där- vid undantag skulle göras för bestämmelserna om arrendetid och options- rätt. Med den nya regel för avgränsningen av sagda lägenheter, som ut- redningen föreslagit och vilken jag med viss jämkning (varom mera nedan) finner ändamålsenlig, kommer till nu ifrågavarande grupp småställen blott att föras verkliga arbetarelägenheter, vid vilka bostaden är det väsentliga samt jordbruket blott avser att möjliggöra produktion på platsen av vissa livsmedel (mjölk), som på grund av det ofta avlägsna läget kunna vara be- svärliga att köpa från annat håll. Jag delar till fullo utredningens åsikt om att jordägaren vid dessa lägenheter måste ha en möjlighet att avlägsna till arbete ovilliga eller odugliga personer samt att därför de sociala bestämmel- serna om minimiarrendetid och optionsrätt här ej kunna komma ifråga. Men jag anser, att det beträffande sagda lägenheter är lika olämpligt att pålägga jordägaren sociala arrendelagens omständliga stadganden om nybyggnads- och underhållsskyldighet, om ersättning för odling, om rätt till bete och fiske

m. m. Må man tänka sig in i vart det skulle leda, om man vid industrisam— hällen på landsbygden skulle stadga motsvarande bestämmelser beträffande alla till industriarbetarna upplåtna bostadslägenheter, vilka ofta äro åt- följda av trädgård och ett så pass stort stycke jord, att gränsen mot de ar- rendelägenheter av arbetaretorps karaktär, varom nu är fråga, blir synner- ligen flytande och obestämd. Man måste fasthålla vid, att dessa sistnämnda upplåtelser, även om de formellt räknas som arrenden, dock i själva verket äro upplåtelser av arbetareboställen. Sociala arrendelagens stadganden för verkliga jordbruksarrenden böra då ej heller tillämpas på dem.

I enlighet med denna min uppfattning måste jag föreslå, att 49 % erhåller en sådan utformning, att nu ifrågavarande lägenheter komma att i alla delar lyda ej under lagens sociala utan under dess allmänna del. Beträffande gränsdragningen för dessa lägenheter kan jag i huvudsak biträda utredning- ens förslag, men finner mig dock böra föreslå följande justering av detta.

Det är ej blott de jordägare, som upplåta skogs- eller industriarbetare- lägenheter, vilka ha behov av en friare dispositionsrätt över lägenheten. Det- samma gäller även de jordägare, som upplåta småarrenden för att därige- nom skaffa arbetskraft för drivande av eget jordbruk. Om en jordägare upplåter torp eller lägenheter för att å dem bosätta personer, som kunna arbeta i hans eget jordbruk, men dessa personer sedan befinnas olämpliga eller ovilliga för sådant arbete, bör jordägaren, även om arbetsskyldighet ej varit skriftligt avtalad, hava möjlighet att inom rimlig tid få sagda personer vid arrendeperiodens utgång avlägsnade. Det är angeläget, att skogsbruket ej genom arrendelagens bestämmelser förhindras att ordna sin arbetarefråga, men det är enligt mitt förmenande lika viktigt, att även jordbrukets berätti- gade intressen i nu förevarande hänseende skyddas. Svårigheterna att till- godose jordbrukets arbetskraftbehov bli för varje är allt större. Dessa svå- righeter komma förvisso att ytterligare skärpas, när enligt det föreliggande förslaget jordbrukstorparnas avtal praktiskt taget skola bli ouppsägbara från jordägarens sida. Jordägarna kunna enligt förslaget komma att bli på livstid bundna vid till jordbruksarbete kanske tämligen olämpliga torpare och arrendatorer, blott dessa icke helt öppet tredska vid fullgörandet av åtagen arbetsskyldighet. Med hänsyn härtill finner jag nödvändigt, att från tillämpningen av lagens sociala bestämmelser undantagas ej blott skogsarbe- tarclägenheterna utan jämväl mindre torp och lägenheter, som av jord— ägare upplåtits för tryggande av hans behov av arbetskraft i eget jordbruk. 49 % bör omarbetas med hänsyn till det ovan sagda.

Härefter får jag övergå till den andra av utredningen föreslagna indel- ningsgrunden vid de sociala arrendenas avskiljande, nämligen arrendets natur. Gällande lag stadgar härom, att arrenden under bolag och s. k. skogs- spekulanter skola lyda under de sociala bestämmelserna. Utredningen före- slår i 49 å, första stycket, en utomordentligt djupgående utvidgning av sagda regel. Denna innebär, att alla arrendejordbruk av vad slag de vara må, torp, utgårdar eller självständiga hemman, som lyda under huvudgård, skola införas under de sociala bestämmelserna. Genom denna utvidgade

regel kommer den sociala arrendelagen att omsluta så gott som alla arren- den i landet. Från regeln undantagas endast huvud— eller sätesgårdarna, vilka emellertid blott mer undantagsvis pläga vara utarrenderade. I den mån de äro utarrenderade, torde de dessutom i största omfattning falla under det i 49 & första stycket införda stadgandet, att de sociala bestämmelserna även skola gälla för jord, som »äges av enskild person, vilken icke är man- talsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket».

Den statistik om arrendejordbrukens omfattning, som finnes och som jäm- väl återgivits i betänkandet, ger inga exakta upplysningar om i vad mån den utarrenderade jorden tillhör bolag eller privatpersoner samt i vad mån densamma i det senare fallet avser torp och arrendegårdar under huvudgård eller själva huvudgårdarna. Det torde emellertid få betraktas såsom täm— ligen säkert, att å privat jord de allra flesta upplåtelser avse utgård eller torp under huvudgård. På grund härav komma enligt utredningens förslag största delen av alla arrenden att falla under de sociala bestämmelserna.

Man måste hava detta i minne, då man går att granska utredningens för- slag samt försöker överblicka dess verkningar. Det borttagande av avtals- friheten samt dennas ersättande med för jordägarna betungande ekonomiska förpliktelser, som förslaget innebär, kommer att drabba övervägande största delen av alla arrenden under 25 har samt måste bedömas med hänsyn här- till. Landets jordägare av alla kategorier måste göra klart för sig, att det nu icke längre är fråga om en mot bolag och likställda riktad speciallag- stiftning utan om en lag, som kommer att medföra allvarliga ekonomiska konsekvenser för alla privata jordägare, som upplåta jord på arrende.

Ur denna synvinkel synes mig förslaget vara särskilt äventyrligt med hän- syn till dess stadganden om jordägarnas nybyggnads- och underhållsskyl- dighet. Jag har redan i det föregående i inledningen till mitt yttrande fram- hållit, att jag anser att nämnda byggnadsskyldighet skulle beträffande pri- vata arrenden komma att få för jordägarna ödeläggande verkningar. Jag återkommer till samma fråga i det följande vid min specialbehandling av paragraferna om byggnadsskyldighet. I detta sammanhang, när fråga är om de sociala bestämmelsernas tillämpning för olika grupper arrenden, vill jag blott framhålla, att jag anser, att de privata arrendena icke kunna in- föras under de sociala bestämmelserna under annan förutsättning än att stadgandena om byggnadsskyldigheten och vad därtill hörer mildras för dem. En konsekvens härav måste bli, att i den sociala lagen får inrymmas två skilda grupper stadganden om byggnadsskyldighet. den ena gruppen gäl- lande för bolag och likställda, den andra för utarrenderade torp och utgårdar under huvudgård å privata jordägares mark. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.

Beträffande den sociala arrendelagens övriga bestämmelser, som genom den av utredningen nu föreslagna kategoriklyvningen skulle bli gällande även för en stor del av privatarrendena, anser jag, att samma regler böra kunna

tillämpas för sagda arrenden som för bolagsarrendena; detta dock givetvis endast under förutsättning att mitt här ovan gjorda yrkande bifalles, att skogs— och jordbruksarbetarclägenheterna föras under lagens allmänna, men ej under dess sociala del. Desslikes vill jag redan här framhålla, att jag ansett mig böra föreslå betydande förändringar i utredningens förslag såväl beträffande arrendetid och optionsrätt som i fråga om åtskilliga andra tvingande bestämmelser. Jag återkommer härtill i särskilda underavdel- ningar av mitt uttalande.

Vad ovan anförts om den allmänna arrendelagens och de sociala sär- bestämmelsernas tillämplighet vid skilda slag och storleksgrupper av arren- den får jag sammanfatta på följande sätt:

Under lagens allmänna del föras alla upplåtelser, omfattande mer än 25 har odlad jord, oavsett till vilken ägarekategori de höra;

under lagens allmänna del hänföras vidare alla upplåtelser, som väsentligen åsyfta att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbets- kraft för skogsbruk, jordbruk eller industriell rörelse och vilka avse sådan mindre brukningsdel, där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning;

upplåtelser av torp och arrendegårdar (andra än ovan omtalade av arbetarelägenhets karaktär), vilka lyda under huvudgård, till- hörig enskild person eller fideikommiss, böra få införas under de sociala bestämmelserna och alltså jämställas med bolagsarrenden endast under den bestämda förutsättningen, att för sagda privat- arrenden stadgas särskilda föreskrifter om byggnads- och under- hållsskyldighet av fastigheternas åbyggnader, vilka icke äro för jord- ägarna lika betungande som motsvarande bolagsföreskrifter.

Stadgandena om minimiarrendetid och optionsrätt (55 9 samt 50—56).

Beträffande upplåtelser under lagens allmänna del vill utredningen bi- behålla avtalsfriheten i fråga om arrendetidens längd. För de upplåtelser däremot, som falla under lagens sociala stadganden, föreslås långtgående bestämmelser av tvingande art, vilka, därest de genomfördes, säkerligen skulle få helt andra verkningar, än dem utredningen avsett. Förslaget inne- bär i korthet, att för nu ifrågavarande upplåtelser skall gälla en lagfäst minimitid av fem år. Till synes innebär detta en uppmjukning av den för bolagsarrenden nu gällande minimitiden av 15 år. I verkligheten blir det emellertid icke så. Utredningen vill nämligen skänka arrendatorn op- tionsrätt för nytt femårigt arrende, vilken optionsrätt i fortsättningen skall åtnjutas huru många gånger som helst. Denna optionsrätt skall ej brytas av att jordägaren dör eller säljer fastigheten. Den skall ligga som ett evig- hetsservitut å fastigheten. Ej heller skall optionsrätten brytas av arren- datorns frånfälle. Den skall gå i arv till hans efterlevande i obegränsad tid. Man kan här förvisso tala om en evig besittningsrätt, ett slags modern

åborätt. Då den emellertid är helt ensidig, i det att arrendatorn vart femte år är oförhindrad att frånträda arrendet, medan jordägaren och hans efter- kommande skola vara bundna för alltid, skulle denna nya form av arrende kanske rätteligen böra benämnas jordägarens livegenskap under arrenda- torn.

Utredningen har givetvis insett, att denna arrendatorns eviga besittnings- rätt till den fastighet, varå han en gång råkat slå sig ned, skulle kunna bliva mindre effektiv och förmånlig, därest optionsrätten tillämpades i dess ur- sprungliga bemärkelse. 'Optionsrätt innebär egentligen endast en företrädes- rätt att övertaga ett avtal på samma villkor, som bjudas upplåtaren av annan person. För arrendatorn skulle en så tillämpad option innebära risk för att han finge vid resp. arrendeperioders utgång finna sig i att vid det nya av- talets ingående åtaga sig lika hög lega, som någön annan kunde tänkas vara villig erlägga. En sådan eventualitet har utredningen icke ansett på ett tillfredsställande sätt trygga den ekonomiska förmånsställning, man velat skapa för arrendatorn. Utredningen har därför gjort om optionsrätten till en rätt för arrendatorn att erhålla nytt arrende på de villkor, som fast— ställas av jordbrukskommissionen i orten eller eventuellt av skiljemän. Denna förmän har emellertid intet som helst med optionsbegreppet att göra. Det är ologiskt och vilseledande att om arrendatorns nu föreslagna förmån an- vända termen optionsrätt. Sagda term är endast ägnad att giva en mindre uppmärksam granskare av lagförslaget en felaktig uppfattning om dettas verkliga innebörd. Den bäst täckande benämningen på det av utredningen nu föreslagna systemet synes vara ett evighetsarrende, som arrendatorn dock har rätt frånträda vart femte år och i vilket parterna jämväl vart femte år äga påkalla jämkningar i villkoren genom jordbrukskommissioncn eller skiljemän. Dessas beslut får enligt förslaget ej Överklagas.

Genomföras bestämmelser av denna art, så kvarstår förvisso föga av jord- äganderätten till den utarrenderade jorden. Arrendatorn och hans efter- kommande besitta denna för all tid och disponera densamma efter eget och jordl)rukskommissionens bestämmande. Jordägarens befattningstagandc med fastigheten inskränkes till att bygga och underhålla husen samt att betala arrendatorn ersättning för de förbättringar, denne eventuellt genomför.

Sammanställer man arrendatorns ovan avhandlade ständiga besittnings- rätt med den jordägaren i 59—60 åå ålagda nybyggnads- och underhålls— skyldigheten av husen, så framstår det, huru utsatt och ekonomiskt öm- tålig jordägarens position måste bli. Vid arrendatorns tillträde skall syn föreskriva vilka ny- eller ombyggnader eller större reparationer, som jord- ägaren skall utföra för att byggnadsbeståndet skall befinna sig i komplett skick. Det skall även föreläggas jordägaren den tid, inom vilken dessa byggnadsarbeten skola vara utförda. Sedan har emellertid arrendatorn rätt att när som helst under arrendetiden framställa nya yrkanden om nybygg— nader eller reparationer samt påkalla syn för att pröva och besluta om dessa krav. Arrendatorn har sålunda beretts tillfälle att med ständiga byggnads— krav ekonomiskt pressa jordägaren. Han kan även göra detta utan någon

egen risk, enär hans egen besittningsrätt är tryggad, blott han någotsånär fullgör de ålägganden om legans betalande och jordens hävd, som avtalet ålägger honom.

Under dessa förutsättningar har man att förvänta, att jordägaren i verk- ligheten ofta kommer att bringas i det läge, att han är villig att betala pen- ningar för att kunna återfå rådigheten Över sin fastighet och bli av med en arrendator, som förstår att gentemot honom utnyttja de möjligheter, som lagen skänker. Ett frivilligt frånträdande av arrendet kommer säkerligen, om utredningens förslag går igenom, att bli ett handelsobjekt, för vilket snabbt en viss taxa kommer att utbilda sig i praxis. Lagstiftningens komplex av ekonomiska förmåner för arrendatorn måste representera ett påtagligt ekonomiskt värde, som arrendatorerna säkerligen ej komma att försumma att evalvera i penningar. Ehuru bestämmelsen i 8 5, andra stycket, att jordägaren skall gälda arrendatorn lösen, om denne frivilligt frånträder ett arrende, visserligen icke från början tänkts för ovan avhandlade fall, kom- mer bestämmelsen med all säkerhet att i vidsträckt omfattning bringas i tillämpning, då den nya lagens arrendatorer med ständig besittningsrätt fått jordägarna i det läge, att dessa äro villiga att betala vad som helst för att återfå dispositionsrätten över sin jord.

När på detta sätt arrendet blir en handelsvara mellan jordägaren och ar- rendatorn, så kommer det givetvis även att få ett handelsvärde i öppna mark— naden mellan arrendespekulanter eller kanske man borde säga spekulanter i arrendelagstiftningens förmåner. Det har ju redan tidigare förekommit i ej ringa omfattning, att förmånliga arrenderätter sålts av arrendatorer till hugade spekulanter. Man har att emotse, att sådana affärer i fortsättningen bliva vanliga, om utredningens förslag går igenom.

När arrendeavtalen få ett fristående handelsvärde, ett slags goodwill, som kan köpas och säljas, så innebär detta, att själva fastighetens värde i samma mån urholkas. Nämnda goodwillvärde uppstår genom att nytt- janderätten anses ekonomiskt mycket förmånlig. l motsvarande mån måste då fastighetens avkastning för den som upplåtit nyttjanderätten sjunka. Detta medför ett sänkt fastighetsvärde. Den föreslagna lagstiftningens verkliga innebörd är sålunda en förtäckt expropriation av viss del av den ut- arrenderade jordens handelsvärde till förmån för arrendatorsklassen.

För att åtminstone till formen bereda ett Visst skydd även för jordäga- rens intressen 'har arrendeutredningen i förslagets 53 & angivit tre förutsätt- ningar, under vilka jordägaren skall kunna få återtaga sin jord vid en ar— rendeperiods utgång. Om arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förplik— telser enligt arrendeavtalet eller om jordägaren avser att själv bruka fastig- heten eller om det eljest på grund av särskilda förhållanden får anses för jordägaren medföra synnerligt men att arrendatorn kvarsitter på fastigheten, så skall arrendatorns rätt till nytt arrende kunna förfalla. Jordägaren får emellertid icke själv bedöma, om orsaker av nämnd art kunna vara för handen. Han skall, om han vill återtaga fastigheten, därom instämma talan till vederbörande domstol åtta månader före arrendetidens utgång. Ar-

rendeutredningen har varit synnerligen angelägen om att i sina motiv fram— hålla, att sagda bestämmelser giva jordägaren ett fullgott skydd för hans intressen. Han kan återfå fastigheten även på andra och svagare grunder än de i 36 & omtalade s. k. förverkandeskälen. Samtidigt framhåller utred- ningen emellertid även i motiveringen, att försummelser av arrendatorn av ringare art ej få föranleda optionsrättens förverkande enligt 53 5.

Av dessa tre av utredningen anvisade motiv till att jordägaren skall få återta egendomen vid arrendeperiods utgång är det blott ett, som kommer att visa sig vara av reellt värde, nämligen att jordägaren vill bruka fastigheten själv. Domstolen lärer ej kunna neka honom att av denna anledning återta egendomen. Gör jordägaren detta, måste han dock i minst fem är själv bruka egendomen för att ej ådraga sig bötesstraff. Denna utväg att återfå fastig- heten är som sagt effektiv, men de flesta kunna ej använda den. De, som utarrendera jord, göra detta vanligen just därför, att de av en eller annan anledning äro förhindrade att bruka jorden själva. De kunna då ej heller tillgripa denna utväg för att bryta optionsrätten för en arrendator, med vilken samarbetet blivit ohållbart.

De andra båda av utredningen anvisade grunderna, enligt vilka en jord- ägare efter domstols prövning skulle kunna återfå fastigheten, äro enligt mitt förmenande tämligen värdelösa. Envar som handhaft förvaltning av egendomskomplex med ett större antal arrendatorer vet, huru ytterst vansk- ligt det är att få en arrendator avlägsnad, även om rena förverkandeskäl föreligga. Om man frånser försummelse att i laga ordning betala legan, är det i regel mycket svårt att kunna exakt bevisa, att en arrendator låtit sig komma sådana försummelser till last, att arrendet får anses förverkat. Än svårare måste det emellertid bli att på de svävande grunder rörande arren- datorns försummelser, som omtalas i 53 å, få en optionsrätt förklarad för— fallen vid domstol. Det finnes många sätt att fullgöra ett arrendekontrakts stadganden. Ett jordbruk kan så att säga drivas vid vanhävdsgränsen. Utan att denna gräns så markerat överskrides, att det går att få intyg av sak- kunniga om att vanhävd är för handen, kan en egendom långsamt svältas ut, så att den efter hand blir allt mer värdelös. Jag är övertygad om, att det i ett dylikt fall aldrig kommer att bli möjligt att få en arrendator avlägs— nad enligt 53 å, utan jordägaren lärer få stillatigande bevittna förhållandet arrendeperiod efter arrendeperiod. På enahanda sätt går det att beträf- fande ett arrendeavtals övriga bestämmelser balansera vid det minimum, som skyddar arrendatorn för påföljd enligt 53 & men som samtidigt inne- bär ett reellt eftersättande av kontraktets verkliga bestämmelser.

Lika svårt kommer det att i en mängd fall bli för en jordägare att vid domstol bevisa, att det för honom medför »synnerligt men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten». Räknas det exempelvis som uppenbart men för jordägaren, att djupgående ovänskap råder mellan jordägaren eller hans familjemedlemmar och arrendatorn eller dennes familjemedlemmar. Jag betvivlar, att ett sådant förhållande kommer att anses som grund för options- rättens förfallande, och jordägaren lärer nog få för livstid finna sig i den

ofrid och vantrevnad, som det nära grannskapet med fientligt sinnade per— soner alltid måste innebära. Här kommer säkerligen ej sällan den situation att inträffa, som jag redan tidigare berört, nämligen att jordägaren till sist är villig att betala vad arrendatorn begär för att kunna köpa bort honom från fastigheten. Nu kan här visserligen sägas, att det är lika antagligt att jordägarna kunna vara illojala och vilja trakassera arrendatorerna. Detta är sant, men man bör då ha i minne, att arrendatorn är fullt fri och obun- den att vart femte år lämna arrendet. Jordägaren däremot är enligt för- slaget praktiskt taget bunden på egen, ja till och med på sina barns livstid vid en tredskande eller trakasserande arrendator, blott denne försiktigtvis undviker att överträda 36 paragrafens förverkandeskäl.

Till sist måste jag framhålla, att det enligt vårt folks uppfattning och vanor måste te sig synnerligen osympatiskt, att en jordägare måste processa vid domstol för att få rätt att vid en arrendeperiods utgång taga egen jord under eget bruk. Utredningen har här i sina ensidiga strävanden kommit långt vid sidan av gammal svensk rättsuppfattning.

Av anledningar, som i det föregående utvecklats, kan jag icke i något hänseende biträda utredningens förslag om den oavlåtligt upprepade options- rätten. Jag har övervägt, om det skulle kunna vara ändamålsenligt med en optionsrätt, utövad en eller ett par gånger, så att man därigenom komme upp till en någotsånär lång, tryggad brukningsrätt. Jag finner det emeller- tid för nående av sagda syfte vara bättre med en tämligen lång minimi- arrendetid, till vilken enligt mitt förmenande bör kunna anknytas en av jord- brukskommissionerna utövad, frivilligt påkallad rådgivande och medlande verksamhet, som skall ha till syfte att ena parterna om villkoren för arrende- förhållandets bestånd. Optionsrätten måste alltid medföra stridigheter mellan parterna. Därjämte leder den förr eller senare till ett ingripande i avtalsfriheten genom statligt organ. Såsom jag i inledningen till mitt sär- skilda yttrande framhållit, anser jag, att avtalsfriheten så långt som möjligt bör bevaras inom arrendelagstiftningen samt att statsmyndigheterna icke böra ha någon anledning eller befogenhet att blanda sig i dessa rent privat- rättsliga uppgörelser. Jag avstyrker därför optionsrätt i varje form.

Vid de sociala arrendena finner jag emellertid befogat, att en viss minimi- arrendetid stadgas, varvid jag dock vill erinra om mitt i ett föregående kapi- tel gjorda yrkande, att småarrendena, som avse skogs- och jordbruksarbe- tarelägenheter, skola lyda under lagens allmänna del och icke under de sociala bestämmelserna. Vid övervägande av längden av sagda minimi- arrendetid har jag funnit, att den för bolagsarrenden nu gällande tidsläng- den av 15 är bör kunna tillämpas. Denna tidsrymd sträcker sig över mer än två cirkulationsperioder och bör därför giva arrendatorn både nödig trygghet, möjlighet att njuta frukterna av en god skötsel av jorden och in- tresse för att väl sköta denna. Vid förlängning av arrenden, som varat i 15 är, bör kortare avtalstid vara tillåten, dock minst 5 år. När sådan för- längning sker, bör mindre jämkning av avtalet kunna få ske, utan att det an- ses som om nytt avtal ingåtts.

Vad ovan anförts om arrendetidens längd 111. ni. får jag sammanfatta så- lunda:

Vid arrenden under lagens allmänna del bör avtalsfriheten om arrendetiden vara helt fri;

vid sociala arrenden bör tvingande bestämmelse gälla om lö-årig minimiarrendetid;

arrenden, som varit gällande 15 är, få förlängas på kortare tid, dock minst 5 år.

Byggnads- och underhållsskyldigheten.

Beträffande byggande och underhåll av åbyggnaderna å en utarrenderad fastighet föreslår utredningen för sådana arrenden, som lyda under lagens allmänna del, ett bibehållande av den avtalsfrihet, som nu är rådande. Detta torde vara välbetänkt.

För arrenden under lagens sociala del vill utredningen bibehålla de stad- ganden, som gälla för bolag och likställda enligt 48 och 49 åå av nuvarande lag. Med undantag för s. k. mindre reparationer skall sålunda såväl nybygg- nadsskyldighet som skyldighet att underhålla byggnadsbeståndet åvila jord- ägaren. Ej blott vid tillträdet av arrendet utan när som helst under ar- rendetiden äger arrendatorn framställa sina krav om att jordägaren skall utföra ny- eller ombyggnader eller större reparationer. Vid tillträdet skall syn hållas, vilken ex officio skall besluta om de byggnadsarbeten, som anses behövliga, samt ålägga jordägaren att inom viss utsatt tid fullborda dem. Dessutom kan emellertid arrendatorn när som helst under löpande arrendetid påkalla syn med samma befogenhet.

Bestämmelser av denna art gälla enligt vad ovan sagts redan nu för bolag och likställda. Det väsentligen nya i utredningens förslag är, att genom den av utredningen förordade kategoriklyvningen denna jordägarens bygg- nads-och underhållsskyldighet skulle komma att gälla även för torp, arrende— gårdar och utgårdar under huvudgård, d. v. 5. för övervägande största delen av alla privatarrenden, de må nu vara av fideikommissnatur eller icke. Jag har redan tidigare i mitt yttrande såväl i den allmänna inledningen som i kapitlet om kategoriklyvningen uttalat starka betänkligheter mot att på detta sätt tvångsvis pålägga jordägaren nybyggnads- och underhålls- skyldighet. Jag måste här nedan återkomma till denna utomordentligt viktiga fråga.

Utredningen har synbarligen icke kunnat undgå att hysa vissa farhågor för att de ekonomiska bördor, man sålunda vill pålägga jordägarna, skulle kunna bli ödesdigra för dessa. Utredningen har emellertid sökt slå bort dessa farhågor med åtskilliga argument. Den har sålunda i sin allmänna motivering uttalat, att här icke vore fråga om annat än att byggnaderna skulle hållas i brukbart skick. Vad som vore att anse som brukbart skick borde bedömas med hänsyn till ortens förhållanden. Vidare har utred— ningen framhållit, att nu ifrågavarande bestämmelser visat sig gagneliga och

väl genomförbara vid bolagsarrenden samt att jordägaren borde kunna, därest han hade många arrendegårdar, få dispens enligt 68 & att fullgöra sin byggnadsskyldighet efter en viss plan under en något utsträckt tids- period. Utredningen har även framhållit, att jordägaren i allmänhet vore ekonomiskt bättre situerad än arrendatorn och därför borde ha större möj- ligheter än denne att hålla byggnaderna i stånd.

I anledning av vad utredningen sålunda. anfört till försvar för sitt för- slag får jag uttala.

De bestämmelser om byggnadsskyldigheten, som nu föreslås att gälla för flertalet privatarrenden, ha sedan 30 år gällt för bolagsarrenden i Norr- land och Dalarna samt sedan något mer än 10 år för dylika arrenden i landets södra och mellersta delar. Man äger sålunda en god erfarenhet om bestämmelsernas verkningar på bolagsjorden. Analyserar man dessa, så framstår det först, att bestämmelserna varit mycket effektiva. Bebyggelsen på bolagsfastigheterna får numera betecknas som synnerligen god. Även utredningen har måst erkänna detta (se bl. a. redogörelsen för utredningens resa) samt uttalar därvid, att äldre uttalanden om vanhävd å bolagsfastig- heterna numera icke överensstämma med verkliga förhållandet.

Det lärer tvärt om i allmänhet förhålla sig så, att den byggnadsstandard, som med stöd av nu gällande sociala arrendelag i förening med den s. k. uppsiktslagen arbetats fram å bolagsjorden, ligger vida högre än vad som får betecknas som brukbart skick enligt ortens förhållanden.

Förklaringen härtill ligger nära till hands. Arrendatorerna hava ett eget ekonomiskt intresse av att genomdriva ny- eller ombyggnader i största möj- liga omfattning. Dess mindre blir behovet av sådana reparationer, som enligt lagen åligga arrendatorn. J ordbrukskommissioner och synemän fatta av lätt förklarliga skäl som sin uppgift att arbeta fram bästa möjliga bygg- nadsbestånd i sina resp. orter och kunna därför knappast undgå att behjärta även långt gående krav från arrendatorernas sida. Kommissionerna och synemännen handla oftast efter regeln, att endast det bästa är gott nog, samt salma anledning att låta sina beslut påverkas av jordägarnas ekono- miska möjligheter. Jordägarna å sin sida finna det motbjudande att pro- cessa vid ett otal tillfällen, helst som rättegångar i dylika fall, där parter— nas expertutlåtanden regelmässigt stå emot varandra med helt stridiga om- dömen, kunna vara till sin utgång synnerligen ovissa. Bolagen ha därför allmänt underlåtit att överklaga syner eller förelägganden från jordbruks- kommissionerna, även om byggnadskraven ofta synts dem onödigt dyr- bara eller överdrivna.

De vunna erfarenheterna om byggnadsbestämmelsernas i den sociala ar- rendelagen ekonomiska verkningar å bolagsfastigheterna äro även fullt klara. Så gott som alla större bolagsförvaltningar ha funnit, att arrende- avgälderna ej förslå att täcka de årliga byggnadskostnaderna; och detta trots att lagen numera varit gällande så länge, att de så att säga anhopade bristerna vid lagens ikraftträdande för länge sedan blivit avhjälpta och det numera endast gäller det löpande underhållet eller det successive fram-

trädande förnyelsebehovet. Bolagen få alltså, trots att deras arrendeav- gälder plåga vara fullt i nivå med det för resp. orter normala, taga medel ur företagens övriga rörelser för att täcka de belopp, varmed byggnads- kostnadema årligen överstiga de sammanlagda arrendebeloppen. Detta innebär, att varje form av ränta eller avkastning från den utarrenderade jorden är borta. Innehavet av utarrenderad jord under sociala arrende— lagen lämnar icke någon avkastning utan förorsakar tvärt om ägaren en direkt årlig förlust. Det är häri anledningen är att söka till att bolagen i stor skala realisera sina jordbruk. Man har till och med ganska allmänt gjort detta till priser, avsevärt understigande de i resp. orter gällande, eme- dan härvid uppkommande förlust ofta varit att betrakta som ringa i jäm- förelse med de årliga förluster, som själva innehavet av arrendejordbruken förorsakar på grund av bestämmelserna om byggnadsskyldigheten.

I belysning av dessa erfarenheter från bolagsegendomarna bör utred- ningens förslag om att införa motsvarande bestämmelser för flertalet utarren- derade privatjordbruk ses. Jordägarna måste göra klart för sig, att här föreligger ett lagförslag, som vill tvångsvis föreskriva, att i stort sett all avkastning från den utarrenderade jorden skall investeras i nybyggnader el- ler reparationer å byggnadsbeståndet. För bolagens vidkommande innebär ju detta, enligt vad här tidigare sagts, icke något nytt. Den ekonomiska tungan av lagstiftningen har kunnat, om än stundom med svårighet, av bolagen bäras, enär dessa i allmänhet haft inkomster av annan rörelse att kunna falla tillbaka på. Flertalet privata jordägare hava icke denna möjlig- het. Avkastningen från den utarrenderade jorden betyder mycket eller kanske allt i deras budget, och när sagda inkomst i ett slag bortfaller, så kunna följderna bli katastrofartade. Man må endast tänka sig in i det regelmässigt föreliggande fall, att de utarrenderade fastigheterna äro mer eller mindre högt belånade samt att arrendeavgälderna väsentligen använ- das för att betala räntorna. Om nu genom tvingande lagbestämmelser all avkastning från jorden under en lång följd av år skall investeras i bygg- nadsbeståndet, bli räntorna nödlidande samt exekutiva försäljningar lag— stiftningens mest påtagliga följd.

Jag finner riskerna härför så mycket mer påtagliga, som standarden å byggnadsbeståndet på privatjordbruken torde vara väsentligt lägre än vad förhållandet är på bolagsjorden. Utredningens avsikt lärer väl ej vara, att lagen skall tillämpas på ett sätt gent emot bolag och på ett annat emot pri- vata jordägare. När utredningen föreslår exakt samma bestämmelse för alla slag av jordägare under lagens sociala del, så får man utgå från, att utredningens avsikt även varit, att lagen skall tillämpas lika mot alla. Detta innebär, att den nu förefintliga skillnaden! i byggnadsbeståndets beskaffen- het hos å ena sidan bolag och å den andra privata jordägare skall utjämnas. Byggnadsstandarden å privat, utarrenderad jord skall bringas upp till den nivå, som nu är förhanden å bolagsfastigheterna. Jag kan icke finna, att den föreslagna lagändringens verkan kan bli någon annan, men då måste

l l 4 |

& i [. l ?

de privata jordägarna på samma sätt som hittills bolagen finna sig i att lägga ned all avkomst från utarrenderad jord på byggnadsarbeten. Utredningen har velat bemöta farhågor av den art, jag nu framfört, med 'ett uttalande i sin allmänna motivering, att lagen endast avser, att bygg-

naderna skola vara »i brukbart skick»; ett krav, som enligt utredningens mening ej borde vara så svårt eller dyrbart att efterkomma. Vidare har utredningen hänvisat till dispensmöjligheten enligt 68 &. Jag vet icke vad för godhetsgrad å en byggnad, utredningen vill förbinda med uttrycket »bruk- bart skick». Enligt vanligt språkbruk är väl ett föremål eller en byggnad, som kan nyttjas för sitt ändamål, brukbar. Enligt samma språkbruk borde väl byggnaderna å arrendejordbruken, vilka faktiskt nyttjas och göra tjänst för sina syften, vara i brukbart skick, fastän de bevisligen ofta äro dåliga. Termen >>brukbart skick» synes mig vara svävande och odefinierbar samt ge rum för alltför subjektivt bedömande för att i detta sammanhang lämp— ligen kunna användas. I realiteten har även utredningen själv helt släppt begreppet »brukbart skick» som norm för byggnadsstandarden samt i stället som norm uppställt den standard, som nu förefinnes å bolagsfastigheternas åbyggnader. Utredningen vill utan jämkning tillämpa de hittills för bolag gällande byggnadsbeståmmelserna även på privatjordbruken. Vid hittills- varande tillämpning av sagda bestämmelser har utbildat sig en praxis, som lett till att byggnaderna å bolagsjorden bringats upp ej i brukbart, utan i mycket gott skick. Utredningen uttalar ej på något ställe, att denna praxis varit för hård eller krävande. Därav äger man rätt draga den slutsatsen, att utredningen avser, att enahanda krav nu skola ställas även på privat- arrendenas byggnader. Man måste emellertid då ånyo komma till den slut- sats, som jag här tidigare gjort, nämligen att den av utredningen föreslagna lagändringen skulle få för de privata jordägarna ekonomiskt ödeläggande verkningar.

Vad åter beträffar utredningens uttalanden, att riskmomentet för jord- ägarna av byggnadsskyldigheten skulle mildras, genom att jordbrukskom- missionerna skulle kunna dispensvägen giva tillstånd till byggnadsarbetenas utförande efter viss plan under en utsträckt tidsperiod, får jag anföra, att det praktiska värdet av denna utväg torde komma att visa sig vara mycket ringa. Jag återkommer till detta spörsmål vid min specialbehandling av 68 & sist i mitt yttrande.

Det torde måhända i detta sammanhang invändas, och har jämväl av utredningen uttalats, att jordägarna hava bättre ekonomiska resurser än arrendatorerna att bära kostnaderna för nybyggnader och underhåll och att det därför i varje fall vore rimligare och rättvisare, att nämnda kostnader lades på jordägarna än på arrendatorerna. Detta argument ligger vid sidan av problemet. Här är i själva verket icke fråga om huruvida den ena eller andra parten i arrendeförhållandet äger största förmågan att bära byggnads- tungan, utan problemets kärna är, huruvida genom tvingande lagbud bygg— nadsbeståndet å praktiskt taget all utarrenderad privat jord i landet skall bringas upp till en nivå, ofantligt mycket högre än den nuvarande, ävensom

huruvida denna tvångsinvestering kan genomföras utan jordägarnas ruin. Visst vore det bra, om bostads- och ekonomihus å alla jordbruk i vårt land kunde bringas upp i förstklassigt skick. Det vore emellertid lika önskvärt, att kosthåll och beklädnad för rikets alla befolkningsskikt kunde vara av alla högsta klass. Ekonomiska skäl omöjliggöra emellertid, att sådana mål kunna nås på en enda gång genom lagbud. Man måste nöja sig med en 'i något lägre standard, till dess de ekonomiska förutsättningarna för ett bättre ' läge vuxit fram. På enahanda sätt går det att driva ett jordbruk på fullt nöjaktigt sätt, även om byggnadsbeståndet ej skulle vara i alla delar till- fredsställande. Problemets kärna är, om statsmakterna nu skola kräva av landets privata jordägare, att dessa skola på en gång lyfta upp arrende- bebyggelsen till en mycket hög social och teknisk standard, såsom hittills krävts å bolagsjorden, eller om statsmakterna med hänsyn till jordägarnas ekonomiska möjligheter skola åtnöjas med lägre fordringar.

Av motiv, som jag sålunda utvecklat, finner jag det vara alltför äventyr- ligt att nu lägga den byggnadsstandard, som enligt hittills gällande bestäm— melser gällt för bolagen och som för deras arrenden utformats till en viss praxis, till rättesnöre för byggnadsbeståndet även vid privatarrendena. Jag finner det sålunda vara nödvändigt, att en skillnad upprätthålles i bestäm- melserna om byggnadsskyldigheten mellan å ena sidan bolagsfastigheterna (och med dem nu jämställda) samt å den andra de privatarrenden under huvudgård, som utredningen föreslagit nu skola införas under lagens so- ciala del.

Vid övervägandet huru dessa lindrigare byggnadsbestämmelser för privat- arrendena böra utformas har jag funnit, att man beträffande bostads- husen bör kunna låta arrendelagen ansluta sig till gällande hälsovårds- stadgas bestämmelser om kraven på byggnad, som skall upplåtas för bo- stadsändamål. Med stöd av hälsovårdsstadgans bestämmelser pågår f. n. i många orter av landet en inventering av bostadsbeståndets beskaffenhet, och jordägarna åläggas att utföra de förbättrings- eller stundom även ny- byggnadsarbeten, som anses påfordrade av hygieniska och sociala skäl. Jag finner det lämpligt, att arrendelagen och hälsovårdsstadgan i detta hän- seende korrespondera, och att sålunda arrendelagen pålägger jordägaren underhålls- och byggnadsskyldighet i den omfattning, att hälsovårdsstadgans krav bliva fullt tillgodosedda. Förvisso skulle detta bli för jordägarna avse- värt mindre betungande än upprätthållandet av en byggnadsstandard i över— ensstämmelse med den praxis, som hittills utformats vid bolagsarrendena. Detta åläggande för jordägaren att hålla bostadshusen i enlighet med hälso- vårdsstadgans krav bör givetvis ej utgöra hinder mot att arrendatorn, såsom fallet är i den nuvarande sociala arrendelagen, förpliktigas att utföra mindre reparationer och tillfällig lagning. Behovet av dylika smärre reparationer är väsentligen beroende av den aktsamhet, som arrendatorn och hans familj ådagalägger vid byggnadernas nyttjande. Att befria arrendatorn från skyl- digheten att utföra sagda mindre reparationer kan lätt uppamma vårdslöshet från dennes sida, varigenom underhållet fördyras.

Vad ekonomihusen beträffar är jag synnerligen tveksam, huruvida några tvingande bestämmelser över huvud taget böra föreskrivas vid arrendena å privat jord. Inga vådor eller olägenheter av social art kunna orsakas av att parterna bibehållas vid sin rätt till avtalsfrihet på denna punkt.

Visserligen kommer en fortsatt avtalsfrihet måhända att få den verkan att ekonomibyggnaderna å de privata arrendejordbruken icke, eller i varje fall icke så snabbt som utredningen funnit önskvärt, bringas upp till först- klassig beskaffenhet. Jag finner emellertid olägenheten härav vara mindre än vådan av att ett mycket stort antal av landets privata jordägare bringas i allvarliga ekonomiska svårigheter.

Skulle man ändock vilja tänka sig ett tvångsåläggande för de privata jord- ägarna att tillhandahålla arrendatorerna jämväl ekonomihusen enligt någon viss godhetsstandard, synes mig detta lämpligen kunna uttryckas så, att sagda byggnader vid arrendatorns tillträde skola befinna sig i det skick, att de enligt ortens förhållanden kunna betecknas vara minst av medelgod beskaffenhet. Det lärer då få ankomma på synemännen att bedöma, vilka reparationer, som böra utföras av jordägaren för ernåendet av denna be- skaffenhet hos ekonomihusen. Dylikt tvångsåläggande för jordägaren bör endast kunna göras vid arrendatorns tillträde. Sedan jordägaren då ålagda byggnadsarbeten utförts, bör under löpande arrendeperiod något tvingande åläggande för jordägaren att utföra ytterligare arbeten ej kunna göras vare sig av synemän enligt arrendelagen eller av jordbrukskommissionen enligt uppsiktslagen. Instrumentet över tillträdessynen bör vara så uppställt, att därav framgår husrötebeloppets storlek efter de av jordägaren utförda för- bättringarna.

Vad jag ovan anfört rörande byggnads- och underhållsskyldigheten kan sammanfattas sålunda,

att vid arrenden under lagens allmänna del full avtalsfrihet bör råda för parterna att bestämma om byggnads— och underhållsskyl- digheten av husen;

att vid arrenden under lagens sociala del nu gällande bestäm- melser om sagda skyldighet böra bibehållas oförändrade i fråga om bolag och med dem jämställda;

att vid sociala arrenden, avseende torp eller utgård under huvud- gård, tillhörig privat ägare eller fideikommiss, tvingande bestäm- melser om byggnads- och underhållsskyldighet ej höra, vad avser bostadsbyggnader, innefatta strängare krav än vad gällande hälso- vårdsstadga upptar;

att för här ovan sist omnämnda arrenden avtalsfrihet helst bör råda rörande byggande och underhåll av ekonomihusen, eller att i varje fall tvingande bestämmelser om ekonomihusen ej böra gå längre, än att jordägaren ålägges att vid tillträdet tillhandahålla dessa i medelgott skick efter ortens förhållanden.

21—388572.

Syn.

Vad utredningen föreslagit beträffande syneförfarandet finner jag välbe- tänkt och kan i stort sett biträda. Det får betraktas som en förbättring, att synemännen kunna utses inom ett större geografiskt område än nu. Ävenså finnas goda motiv för utredningens förslag, att avtal om undantagande från synen av viss del av fastigheten skall antecknas i synehandlingen för att få lagligt gällande kraft. Jag biträder även utredningens förslag om att syn vid arrenden under lagens sociala del skall verkställas av två synemän, till- kallade enligt samma grunder, som gälla jämväl för övriga arrenden.

I ett hänseende finner jag mig emellertid böra föreslå ett tillägg till vad ut- redningen föreslagit om syn. Enligt 59 & äga såväl jordägaren som arren— datorn rätt att påkalla särskild syn enligt 14 å, andra stycket, för att vid denna få konstaterat, om jordägaren fullgjort byggnads- eller underhålls- arbete, som tillträdessynen ålagt honom. Enligt 60 % äger arrendatorn där- jämte rätt att påkalla dylik särskild syn för att under löpande arrendeperiod kunna framlägga och få prövade krav mot jordägaren om byggnads- eller underhållsarbeten, varav behov ej ansåges föreligga vid tillträdet och som då ej blevo föremål för tillträdessynens bedömande. Det är sålunda utomordent- ligt väl sörjt för att arrendatorn när som helst under arrendetiden skall kunna få vid syn prövade alla de byggnadskrav, han kan vilja framställa mot jordägaren. Denne å sin sida kan visserligen begära syn för att freda sig mot arrendatorns krav, d. v. 5. för att få styrkt, att han fullgjort de bygg- nadsförpliktelser, som ålagts honom, men jordägaren har däremot icke någon laglig rätt att under löpande arrendeperiod begära syn för att få konstaterat, om arrendatorn fullgör de förpliktelser om åbyggnadernas underhåll, som påvila honom. Erfarenheten har emellertid under senare år visat, att behov kan förefinnas av en sådan rätt för jordägaren. Vid den i de flesta lands- delar nu pågående, här tidigare omnämnda inventering av bostadsbeståndets beskaffenhet, som hälsovårdsnämnderna utföra, föreskrivas reparationsarbe- ten av skilda slag, och plåga hälsovårdsnämnderna allmänt ålägga jord- ägarna att utföra samtliga dessa reparationer. Nu inträffar det emellertid ofta, att jordägaren sålunda ålagda reparationer just avse de smärre under— hållsarbeten och den tillfälliga lagning, som enligt 59 & åligga arrendatorn. Denne är emellertid vanligen helt ovillig att utföra reparationer, som hälso- vårdsnämnden ålägger jordägaren, även om samma reparationer enligt ar- rendelagen och avtalet ankommit på arrendatorn. Summan av det hela blir då, att jordägaren måste utföra jämväl dessa, arrendatorn åliggande repa- rationer, varvid dock givetvis jordägaren är berättigad att söka kostnaden åter av arrendatorn, vilket dock ej lämpligen kan ska för än vid avträdes- synen, då avräkning skall hållas mellan de in- och utgående husrötebelopp, som beröra arrendatorns underhållsskyldighet. Det blir emellertid nästan omöjligt, att vid avträdessynen göra en tillfredsställande avräkning mellan jordägaren och arrendatorn i nu förevarande fall, då jordägaren av hälso- vårdsnämnd tvungits att under löpande arrendeperiod utföra reparationer,

som enligt 59 % åligga arrendatorn. Dessa jordägarens reparationer avse re- gelmässigt dels brister, som påsynats vid tillträdet, och dels även brister, som tillkommit under arrendetiden. Slutligen kunna även nya brister ha upp- kommit efter det jordägaren utförde sina reparationer i arrendatorns ställe. För att få en tillfredsställande clearing i dessa förhållanden mellan jordäga— ren och arrendatorn är det enligt mitt förmenande nödvändigt, att jordäga- ren berättigas begära syn även under löpande arrendeperiod. Behovet blir så mycket påtagligare, om enligt mitt förslag 15-åriga avtalstider komma att gälla vid arrenden under lagens sociala del. I enlighet med det ovan sagda får jag sålunda föreslå,

att jordägaren berättigas att, när han nödgats utföra arbeten, som åligga arrendatorn, begära hållande av syn även under löpande ar- rendeperiod i och för presterande av nödigt utredningsmaterial för slutavräkning mellan parterna vid avträdessynen.

Kontroll över arrendelagstiftningens tillämpning.

I 66 5 har utredningen föreslagit, att jordägare skall vara skyldig att inom en månad efter det arrendeavtal slutits eller ändring i bestående avtal genom- förts därom göra skriftlig anmälan till vederbörande jordbrukskommission, varvid avskrift av kontrakt skall bifogas samt uppgift om den areal odlad jord, arrendet omfattar, lämnas. Därest jordägaren undandrager sig full— görandet av denna anmälningsskyldighet, skall han straffas med dagsböter. Bestämmelsen i fråga föreslås skola gälla endast beträffande arrenden under lagens sociala del. Utredningen motiverar detta uppseendeväckande förslag med att den sociala arrendelagstiftningen nu kommer att väsentligt utvidgas till nya grupper arrenden och samtidigt även skärpas. Risken att jordägarna söka undgå att tillämpa de nya bestämmelserna kommer då, säger utred— ningen, att ökas. Utredningen finner därför en kontroll över lagstiftningens efterlevnad vara i hög grad behövlig. Syftet med lagändringen skulle eljest kunna förfelas. Utredningen finner vidare en kostnadsfri rådgivning ej vara tillräckligt effektiv i nu ifrågavarande avseende, utan föreslär då i stället nämnda anmälningsplikt. Det skall enligt förslaget åligga jordbrukskommis- sionen att efter registrering och granskning av de insända kontrakten medde- la båda parterna, om ett kontrakt befinnes innehålla mot lagen stridande be— stämmelser. Arrendatorn anses därmed ha beretts möjlighet att av jordäga- ren begära kontraktets ändring eller att, om jordägaren vägrar detta, instäm— ma honom till domstol.

Jag kan icke biträda detta utredningens förslag, som jag finner ägnat att medföra en fortsatt byråkratisering av näringslivet och ett utökat statligt ingripande i de enskildas rörelsefrihet, utan att något reellt behov av ett sådant ingripande föreligger. Jag har redan tidigare haft anledning fram- hålla, att arrendatorerna, även när fråga är om de minsta storleksklasserna

arrenden, förvisso icke äro så okunniga och hjälplösa, som utredningen sy- nes förutsätta. De äro genom sina organisationer och dessas publikationer, genom pressen, genom hushållningssällskapens och andra offentliga organs tjänstemän och även genom radiopropagandan tämligen väl underrättade om innebörden av den lagstiftning, som reglerar deras speciella intressen. Det ligger även i tidens anda, att de folkklasser, som ha förmånen att gyn- nas av till deras favoriserande speciellt anordnad social lagstiftning, även låta sig angeläget vara att till det yttersta utnyttja dessa särskilda förmå- ner. Utredningen slår därför ut öppna dörrar, när den påkallar särskilda lagstiftningsåtgärder endast för att underrätta arrendatorerna om deras spe- ciella förmånsställning.

Givetvis kan det även i fortsättningen tänkas inträffa fall, då en arrenda- tor icke vet att vid en avtalsuppgörelse hävda sina intressen, men dessa fall äro icke och bliva ej heller så talrika, att det föreligger någon som helst an- ledning att enbart för deras skull införa en allmän anmälnings- och registre- ringsplikt, som måste kännas tyngande och som därjämte blir synnerligen arbetskrävande för jordbrukskommissionerna. Antalet »sociala arrenden» är ej med säkerhet känt, men torde, om utredningens förslag till kategori- klyvning går igenom, säkerligen komma att överstiga 50 000. Därest utred— ningens förslag om femåriga arrendetider godkännes, skulle sålunda i medel- tal cirka 10 000 kontrakt få registreras och granskas årligen. J ordbrukskom— missionerna skola utföra detta betydande arbete, som till allra största delen är en ren överflödsgärning. Därjämte skola kommissionerna enligt förslaget vid utövandet av arrendatorernas optionsrätt fungera som skiljenämnder, varvid besök å platsen torde bli oundgängliga. Även prövningen av dispens- ansökningarna, som förvisso ej skulle bli fåtaliga, om förslaget går igenom, skall förläggas till kommissionerna. Det blir sålunda en utomordentligt stor arbetsbörda, som skulle komma att påvila dessa. De måste bli små ämbets- verk. Utredningen har i viss mån förutsett detta och har funnit nödigt fö- reslå, att hos kommissionerna anställas sekreterare med domarekompetens. Förvisso blir dessas arbetsbörda så stor, att det ej går att anordna tjänsten som bisyssla, i varje fall icke i de arrenderikare länen. Man må endast be- tänka, att jordbrukskommissionens fungerande som skiljenämnd vid options— rättens utövande vart femte år kommer att för många kommissioner föran- leda resor upp till ett antal av flera hundra om året.

I anslutning till vad jag här tidigare i olika kapitel anfört, finner jag ut- byggandet av hela denna byråkratiska apparat fullständigt obehövligt. En väl organiserad arrenderådgivning bör vara fullt tillräcklig för att skydda arrendatorernas intressen i nu förevarande avseenden. Därest det på lämp- ligt sätt bekantgöres i orterna, att envar arrendator eller arrendespekulant, som finner sig därav hava behov, äger rätt att kostnadsfritt erhålla råd och upplysningar av länets jordbrukskommission, så lärer man ernå, att alla de, som verkligen behöva stöd, också erhålla sådant och detta utan den stora och omfattande apparat, som utredningen föreslagit. Jag anser lämpligt, att denna kommissionernas rådgivande verksamhet även får taga formen av

ett verkligt, av parterna frivilligt påkallat medlingsarbete, när tvistigheter av ett eller annat slag uppkommit vid avtalets uppgörande. Även vid tvistig- heter om tolkningen av redan ingångna avtal böra parterna vara berättigade att påkalla jordbrukskommissionen som medlingsinstitut. Utbygges kommis- sionernas verksamhet att på detta sätt bliva av stödjande, rådgivande och medlande natur, lärer det ej dröja länge, innan vetskapen härom trängt ige- nom i bygderna, och kommissionerna torde då komma att anlitas i alla de fall, då deras hjälp behöves. De få tid att gripa sig an med de kanske ej allt för talrika fall, då de kunna vara till nytta, och behöva ej belasta sin tid och arbetskraft med att registrera och granska tusentals avtal, som äro fullt i sin ordning. I den mån arrendatorerna utöver nu nämnda rådgivande och medlande hjälp behöva stöd för utförande av rättegång i anledning av ar- rendeförhållandet, böra de offentliga rättshjälpsanstalterna kunna anlitas.

Vad jag ovan anfört rörande utredningens förslag, att jordbrukskommis- sionerna skola registrera och granska alla arrendeavtal m. m., kan samman— fattas sålunda,

att jordbrukskommissionerna böra vara skyldiga att för alla de arrendatorer, som själva så önska, stå till förfogande som råd- givande organ, samt

att kommissionerna därutöver skola vara skyldiga att efter hem- ställan av endera eller båda parterna i arrendeförhållandet fungera som medlingsinstitut vid tvister, som beröra arrendeavtalet.

Arrendatorns förköpsrätt.

I 57 % föreslår utredningen, att arrendator, som ej förlorat sin optionsrätt, skall, om fastigheten försäljes, äga lösa till sig densamma till det pris, som köparen utfäst. Denna förköpsrätt, vars närmare bestämmelser utformats i en särskild lag, tillkommer enligt förslaget endast innehavare av arrenden under lagens sociala del; bland dem dock ej sådana innehavare av skogsar- betaretorp, som omtalas i 49 %, fjärde stycket. Detta förslag har utredningen motiverat därmed, att man har anledning förvänta, att den skärpta arrende- lagstiftningen kommer att öka jordägarnas benägenhet att avyttra arrende— jordbruken. Arrendatorerna finna det av samma anledning förmånligare att kvarstanna vid sina arrenden och torde sålunda ofta ej vara benägna att friköpa sina jordbruk. Man kunde då ha anledning förvänta, att jordägarna försöka avyttra arrendejordbruken till tredje man. För dylika fall behöv— des enligt utredningens mening en anordning, nämligen förköpsrätten, för att förhindra, att arrendatorns besittning av fastigheten bleve avbruten vid arrendeperiodens utgång. Arrendatorns besittningsrätt borde tryggas ej blott genom optionsrätten gent emot den nuvarande ägaren utan jämväl genom förköpsrätten mot den eventualitet, att en ny ägare genom att ta fastigheten under eget bruk bringade optionsrätten ur funktion.

Jag anser utredningens förslag om förköpsrätt obehövligt. Det är en ve-

dertagen praxis i hela landet, att vid försäljning av arrendejordbruk dessa först hembjudas arrendatorerna. Om det anses behövligt, kan man ju lag- fästa denna praxis genom en lag om hembudsskyldighet. Varje arrendator får då full garanti, att fastigheten icke går bort, utan att han haft möjlighet att själv förvärva densamma. Det ligger något för rättskänslan stötande i , att arrendatorn skall inbjudas till ett slags lurpassningstaktik. Han kan för— , klara sig helt ointresserad för varje förvärv för att sedan, när annan person inträtt som köpare, plötsligt framträda och fråntaga denne hans förvärv. Synnerligast för en sådan köpare måste det vara föga tilltalande, att den tid, det arbete och de omsorger, han måste nedlägga för förvärvet, plötsligt gö— ras onyttiga genom framträdande av en person, som kanske strax förut för— klarat sig vara helt ointresserad av förvärvet.

I likhet med utredningen finner jag det vara mest önskvärt, att arrenda- torerna själva förvärva arrendejordbruken, när dessa skola säljas. Såsom jag ovan framhållit, sker det emellertid så redan nu i övervägande flertalet fall. Man har ingen som helst anledning att tro eller förvänta, att de fall, då arrendejordbruk försäljas till tredje man, skulle bliva färre genom in- förandet av en lag om förköpsrätt. Jag finner icke någon anledning före- ligga att införa en så omständlig lagstiftning, som den nu föreslagna, endast för att tillrättalägga det fåtal fall, då en arrendator, som i grund och botten är obenägen att köpa arrendefastigheten, dock hellre gör detta än att se en ny ägare inträda till denna. Man må i detta sammanhang komma ihåg, att enligt förslaget arrendatorns optionsrätt gäller i lika mån mot den nye ägaren som mot den gamle.

Vad i det föregående anförts får jag sammanfatta sålunda:

En lag om förköpsrätt är ej behövlig; skulle nuvarande praxis,

att arrendegårdarna vid försäljning alltid först hembjudas åt arren— ; datorerna, anses böra lagfästas, torde detta kunna ske genom en ' lag om jordägarens hembudsskyldighet till arrendatorn.

Övergångsbestämmelserna.

I övergångsbestämmelserna framlägger utredningen förslag om att den nya lagens stadganden i vissa hänseenden skola få tillbakaverkande kraft be- träffande arrendeavtal, som äro gällande vid lagens ikraftträdande. Utred— ' ningen föreslår sålunda, att bestämmelserna om optionsrätt skola gälla även vid arrendeavtal, slutna före lagens ikraftträdande, om fråga är om sociala arrenden samt arrendatorn eller före honom hans föräldrar vid arrende- tidens utgång brukat fastigheten under sammanlagt minst 10 år. Bestäm— melserna om förköpsrätt föreslås skola få retroaktiv verkan å vid lagens ikraftträdande gällande sociala arrenden.

Utredningen påpekar själv, att den här gjort ett avsteg från den på den svenska förmögenhetsrättens område hittills följdriktigt tillämpade princi- pen, att nya lagbestämmelser icke få givas tillbakaverkande kraft på redan

bestående avtal. Utredningen finner det emellertid vara befogat att göra undantag från denna lagstiftningsprincip, när viktiga allmänna intressen därigenom kunna tillgodoses och den enskildes rätt icke genom åtgärden lider något egentligt förfång. Utredningen uttalar vidare, att den ansett den nu föreslagna åtgärden, såväl vad avser optionsrätten som förköps- rätten, nödvändig med hänsyn till skapandet av nödig trygghet för de arren- datorer, som sitta vid lagens ikraftträdande.

För min del skulle jag vilja karakterisera den av utredningen här före- slagna åtgärden på rent motsatt sätt mot vad utredningen själv gjort. Jag anser att åtgärden är ägnad att orsaka ett stort förfång i enskildas rätt utan att befrämja några påtagliga allmänna intressen. Till följd därav anser jag även, att varje motiv saknas att nu göra avsteg från den betydelsefulla rättsregeln, att nytillkomna lagbestämmelser icke få erhålla retroaktiv ver— kan på förmögenhetsrättens område. Till motiverande av denna min upp- fattning får jag anföra:

Den av utredningen föreslagna lagen kommer, därest den blir av stats- makterna antagen, att medföra en djupgående omläggning av de rättsliga och ekonomiska förhållandena mellan jordägare och arrendator beträffande alla sådana arrenden, som falla under lagens sociala del. I synnerligt hög grad blir detta fallet i fråga om det stora antal arrenden, som nu lyda un- der lagens allmänna del men som genom den av utredningen föreslagna kategoriklyvningen skulle komma att överföras till den sociala gruppen. I fråga om dem bli ändringarna i avtalsvillkoren verkligt revolutionerande. Nybyggnads- och underhållsskyldigheten av husen överföres från arrenda- torn till jordägaren; nya grunder inträda beträffande arrendatorns rätt till ersättning för nyodling och förbättringar, nya regler komma att gälla för bete och fiske m. rn.

Den totala om,-gestaltning av hela arrendeförhållandet, som den nya lagen sålunda orsakar, gör det till en tvingande nödvändighet för envar jordägare att vid inträdande arrendeledighet efter den nya lagens ikraftträdande in— gående överväga, efter vilka grunder han fortsättningsvis skall disponera sin jord. Detta övervägande kommer givetvis främst att avse, om jordägaren skall överta brukandet själv. Emellertid bli även andra spörsmål aktuella. Ur rationaliseringssynpunkt kan det vara önskvärt att uppdela eller sam- manslå brukningsdelar eller överflytta ägor från en brukningsdel till annan. Man har kanske hittills låtit med sådana åtgärder anstå till lämpligt till- fälle vid arrendatorsbyte. Nu pressas dylika rationaliseringsåtgärder fram till ett avgörande, när den nya lagen med sin eviga optionsrätt i praktiken — om än ej efter bokstaven —— kommer att låsa fast arrendeförhållandena för mansåldrar. Jämväl fråga om försäljning av arrendejordbruken måste upptagas till ny prövning, innan jordägarna påtaga sig de stora ekonomiska bördor, som den nya lagen kommer att pålägga dem. Många jordägare torde vid övervägandet av den nya lagens konsekvenser för dem finna, att de icke äga möjlighet att behålla fastigheterna, enär de ekonomiska för- pliktelserna skulle bli ägarna övermäktiga. Vid av lagen sålunda fram-

tvungna försäljningar bör det vara jordägarna förunnat att hava sina fastig- heter i sin hand och icke sitta i det tyngande läge, som den ovillkorliga bun- denheten vid en viss arrendator dock utgör.

Jordägarens överväganden måste av naturliga skäl även beröra arrenda- torn och dennes personliga förhållanden, hans arbetsduglighet och arbets- vilja, hans skicklighet som jordbrukare, hans ekonomiska vederhäftighet m. m. Bedömandet i dessa hänseenden kan många gånger utfalla olika, om jordägaren har rätt uppsäga arrendatorn vid kontraktstidens utgång, mot om jordägaren genom optionsrätten skall vara bunden vid arrendatorn för all tid. Man åtnöjes kanske av humanitära skäl många gånger med en mindre dugande arrendator, emedan möjligheten alltid står öppen att små- ningom bli av med honom; när arrendeförhållandet låses genom den nya lagens stadganden, vill man icke anförtro sin jord åt en dylik mindre skick- lig brukare.

Jordägarna måste sålunda träffa synnerligen betydelsefulla organisato— riska och ekonomiska avgöranden i samband med övergången från den gamla lagen till den nya. De böra få göra detta fritt och otvunget samt utan det påtagliga tvång, som en optionsrätts inträdande måste medföra genom den till optionsrätten kopplade prövningen av de nya arrendevill- koren av jordbrukskommission eller skiljemän. Just den omständigheten, att jordägarna många gånger av rent humanitära skäl åtnöjas med mindre dugande arrendatorer, talar emot att optionsrätten gives retroaktiv verkan. Nu kan det det ju visserligen sägas, att en prövning av de nya arrendevill- koren av utomstående organ bör kunna tillgodose även jordägarens berät- tigade intressen i nu avhandlade hänseenden. Det kan dock ej frånses, att jordbrukskommissionerna bliva organ, som tillsättas med uppdrag att be- vaka arrendatorsklassens intressen samt känna sig förpliktade att noga till- godose dessa. Den tanken ligger då nära till hands, att synpunkter, som ' kunna betecknas som »sociala», komma att tillmätas en större vikt än jord- ägarens personliga och ekonomiska intressen.

Jag kan för min del ej komma till någon annan uppfattning, än att för- länandet av retroaktiv kraft åt bestämmelserna om option måste leda till ett tillbakasättande av jordägarnas rätt.

Jag finner detta så mycket mindre befogat, som en fri prövningsrätt för jordägarna vid övergången från den gamla till nya lagen icke kommer att , innebära någon otrygghet för skötsamma arrendatorer. När arrendena ge- 1 nom optionen för framtiden skola mer eller mindre bindas, är det för jord- ägarna av synnerlig betydelse att få behålla skickliga och dugande arren- datorer. För de mindre skötsamma kommer kanske lagändringen att kunna föranleda en uppsägning, men det får väl icke anses vara utredningens mening med övergångsbestämmelsen, att jordägarna skola tvingas att be- hålla odugliga brukare.

Då jag, enligt vad här tidigare anförts, är av den meningen, att förköps- , rätt för arrendatorerna är obehövlig, kan jag givetvis ej heller tillstyrka en 1 retroaktiv tillämpning av sagda rätt

I enlighet med vad jag ovan anfört får jag föreslå,

att de nya lagbestämmelserna icke i något hänseende givas retroaktiv verkan.

Vissa detaljbestämmelser.

De anmärkningar, jag i det föregående framställt mot utredningens för- slag, avse de grundläggande bestämmelserna i detta, nämligen tillämpnings- området för de sociala bestämmelserna, arrendetidens längd och options- rätten, byggnadsskyldigheten, förköpsrätten m. m. Skulle mina yrkanden härom vinna bifall, torde en omarbetning av förslaget i dess helhet bliva nödvändig. Skulle mina nämnda principiella erinringar icke vinna bifall utan utredningens förslag i huvudsak läggas till grund för en lagstiftning i ämnet, finner jag mig för sådant fall böra framställa vissa detaljanmärk- ningar, vilka anknytas till lagförslagets olika paragrafer.

49 5. Tredje stycket av 49 % lyder: »Inträffar efter avtalets ingående sådan förändring, att fastigheten inne- fattar större areal odlad jord än tjugofem hektar eller ej längre tillhör ägare varom i första stycket är sagt eller ej längre lyder under huvudgård, skola ovan omförmälda bestämmelser likväl tillämpas, så länge arrendatorn eller hans rättsinnehavare kvarsitter å fastigheten.»

Sammanställes denna bestämmelse med de i andra paragrafer meddelade stadgandena om arrendatorns och hans efterlevandes optionsrätt, så fram- står det, att ett arrendeavtal under långa tider kan komma att lyda under de strängare, sociala stadgandena, utan att de förhållanden äro för handen, som enligt lagens ordalydelse och andemening skola vara avgörande för att ett arrende skall anses tillhöra den sociala gruppen. Man kommer att få två slags sociala arrenden, nämligen dels de verkliga, som tillhöra bolag och med dem jämställda eller utgöras av utgård under huvudgård, och dels de »historiska», vilka besittas av privatperson och utgöra huvudgård och vilka alltså enligt lagen bort tillhöra den allmänna gruppen, men vilka av historiska skäl, emedan de en gång råkat vara sociala, alltfort kvarhållas i denna grupp.

Ett dylikt stadgande synes mig vara helt orimligt samt leda till stridig- heter, oklarhet och trassel av alla slag. Ett par exempel må anföras: En utgård har en åkerareal av 20 har och lyder alltså under de sociala bestämmelserna. På jordägarens bekostnad deltar fastigheten iett sjö- sänkningsföretag, varigenom åkerarealen fördubblas. Ett rent affärsar- rende om 40 har åker uppstår, men arrendatorn nyttjar sin optionsrätt och kan därigenom i all tid för sig bevara den ekonomiska förmånsställning, som lagen dock endast avsett för småarrendatorerna av socialt hjälpbehövande typ.

Ett annat fall. En utgård under 25 har, vilken alltså är ett socialt

arrende, säljes till en privatperson, som där åt sig uppför bostadshus samt mantalsskriver sig på fastigheten. Denna är då ej längre utgård utan sätes- gård, men den sociala arrendelagen skall alltfort vara gällande. Varför skall en sådan jordägare sättas i ett undantagsförhållande i jämförelse med kringboende jordägare med fastigheter av samma typ? Jag kan ej heller finna något skäl för att nämnda jordägares arrendator skall sättas i något slags förmånsställning framför andra arrendatorer av sätesgårdar. Den omständigheten, att arrendet i gången tid haft social typ, synes mig var— ken ur rättslig eller skälighetssynpunkt motivera, att det skall fortfara att vara socialt, så länge arrendatorn upprätthåller optionen. Jag måste av dessa anledningar påyrka

att 49 &, tredje stycket, utgår ur lagen.

53 5 (67 å). I mitt principuttalande har jag framfört den meningen att optionsrätt för arrendatorn ej bör införas i lagen. Biträdes denna min uppfattning, kommer 53 5 att bortfalla.

Bibehålles återigen optionsrätten, blir 53 5 av viss vikt för bevarandet av jordägarens rättmätiga intressen. Jag finner emellertid, att paragrafen i sådant fall bör i ett betydelsefullt hänseende ändras. Densamma omtalar tre olika förutsättningar, under vilka optionsrätten kan brytas.

Dessa äro, 1) att arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser, 2) att jordägaren vill bruka fastigheten själv samt 3) att det för jordägaren skulle medföra synnerligt men, att arrendatorn kvarsitter på fastigheten. Under alla tre förutsättningarna måste jordägaren, om arrendatorn vägrar att frivilligt lämna fastigheten, instämma arrendatorn till domstol, som efter prövning av ärendet kan ålägga arrendatorn att flytta vid arrendetidens ut- gång.

Måhända kan det vara nödvändigt, att tvist mellan parterna om huruvida arrendatorn eftersatt sina förpliktelser eller huruvida hans kvarsittande med- för men för jordägaren prövas av domstol. Men jag finner det onödigt och olämpligt, att domstolsförfarande skall behöva tillgripas vid en så för alla uppenbar åtgärd, som att jordägaren övertar fastighetens brukande själv. Vill jordägaren övertaga fastigheten, bör det därför vara fullt tillräckligt, att han därom före viss dag gör anmälan till arrendatorn, vilken i sådant fall skall vara skyldig avflytta vid arrendetidens utgång. Domstolsförfarandet ger i detta fall icke någon som helst ökad trygghet för arrendatorn. Dom- stolen kan lika litet som arrendatorn pröva eller genomskåda, om jordäga- rens tillkännagivna avsikt att själv bruka fastigheten tilläventyrs är falsk och tillkommit som ett svepskäl. Denna sak blir under alla förhållanden uppenbar, när arrendet utgått, och jordägaren bör kunna, om han falske— ligen uppgivit sig skola bruka fastigheten själv, ådraga sig enahanda ansvar enligt 67 %, vare sig saken prövats av domstol eller ordnats blott genom ett skriftligt meddelande till arrendatorn.

I enlighet härmed anser jag, att 53 & bör givas följande lydelse. »Har

arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller måste det eljest på grund av särskilda förhållanden anses för jordäga— ren medföra synnerligt men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren instämmer talan därom senast åtta månader före arrendetidens utgång. Avser jordägaren att själv bruka fastigheten, skall rätten till nytt arrende likaledes förfalla, så framt jordägaren senast åtta månader före arrendetidens utgång ger arrendatorn det till känna på sätt om uppsägning är stadgat.»

68 5. 68 & avhandlar jordägarens dispensmöjligheter. Utredningen har låtit sig angeläget vara att i detta sammanhang framhålla, att dispensvägen bör kun— na beträdas för att för jordägarna underlätta tungan av byggnadsskyldighe— ten. Om en jordägare har ett flertal arrendegårdar samt om han låtit upp- rätta en plan för de nödiga byggnadsarbetenas utförande å dessa, så hör han enligt 68 % kunna av jordbrukskommissionen beviljas den dispens ifråga om byggnadsskyldigheten å den enskilda fastigheten, som kan vara behöv- lig för samtliga byggnadsarbetens genomförande enligt den utarbetade pla- nen.

Jag tror för min del icke på det praktiska gagnet av denna möjlighet. Ut- redningen har själv påpekat, att meddelande av dispens är beroende av, att förbehåll i avtalet gjorts om att dispens får sökas. Arrendatorns medgivande till dispens kräves sålunda som villkor för att denna ens får upptagas till prövning. Det kan förutses, att flertalet arrendatorer icke äro villiga att gå med på någon dispensgivning beträffande jordägarens byggnadsarbeten. En- var arrendator vill ha husen å sin arrendelott kompletta fortast möjligt, samt torde knappast vara benägen att sätta sina intressen i efterhand till förmån för grannarna. I den mån arrendatorerna genom den av utredningen före- slagna retroaktiva optionsrätten känna sig säkra på sin besittningsrätt, bliva de givetvis än mer omedgörliga i denna sak. Jordägaren kommer att helt ligga i händerna på dem.

Lagen om utövande av förköpsrätt.

2 5. Enligt denna paragraf må förköpsrätt ej utövas, där köparen är säljarens bröstarvinge eller make. Däremot skall förköpsrätten bryta sidoarvinges fång. I motiven uttalar utredningen härom. »Däremot har något hinder mot förköpsrätt icke synts böra uppställas för det fall att försäljning sker till någon mera avlägsen släkting. Även om denne, exempelvis en brorson, i det särskilda fallet står närmast att bliva arvsberättigad efter säljaren, tor- de hans personliga kontakt med just den ifrågavarande arrendefastigheten i regel icke ha varit sådan, att det skulle innebära någon obillighet, om arren- datorn erhölle företräde.» Jag finner detta utredningens ställningstagande vara i högsta grad obilligt. Det är ingalunda sällsynt, att just sidoarvingar, syskon eller syskonbarn, söka upprätthålla en släkttradition och bevara sam—

bandet med en gammal släktgård genom att förvärva och bosätta sig på en arrendegård under denna. Dylika strävanden, som jag för min del finner naturliga och lovvärda, skulle nu brytas genom arrendatorernas förköpsrätt. Jag har svårt att förstå, att en arrendator, som kanske i många fall blott suttit ett fåtal år vid arrendet, skulle ha större moralisk rätt att förvärva fastigheten än syskon och syskonbarn till huvudgårdens innehavare. För dessa senare representerar egendomen i långt flera fall än för arrendatorn barndomshemmet.

Jag får av denna anledning påyrka,

att sådan ändring göres i 2 & av lag om förköpsrätt, att sådan rätt ej heller må utövas, när köparen är säljarens syskon eller syskon- barn.

B. Särskilt yttrande av herr Pettersson.

Legans bestämmande.

Enligt gällande lag råder full avtalsfrihet i fråga om bestämmandet av formen för legan. Denna kan sålunda i arrendeavtalet fastställas i penning- ar, naturalster eller arbete. Utredningens majoritet har föreslagit den in- skränkningen härutinnan, att legan icke skall få utsättas i arbete. Enligt min mening bör legan ej heller få fastställas i naturalster. Härför tala flera skäl. Sålunda är det av stor betydelse för arrendatorn, att han vid avtalets ingående kan överblicka de ekonomiska konsekvenserna av de för- pliktelser, han åtager sig gentemot jordägaren. Om legan helt eller delvis fastställes i naturalster, försvåras ett dylikt bedömande i hög grad. Sålunda kunna priserna å de naturalster, som avses med avtalet, komma att variera i avsevärt under arrendetiden. Vidare kan det efter avtalets ingående bliva nödvändigt eller i varje fall fördelaktigt att vidtaga sådana omläggningar av jordbruksdriften, att frambringande å fastigheten av de naturalster, vari legan blivit bestämd, omöjliggöres eller försvåras. Slutligen kunna dylika kontraktsbestämmelser lätt giva anledning till tvistigheter mellan parterna, t. ex. angående frågan, om levererade naturalster äro av den beskaffenhet, som förutsättes i avtalet. Olägenheterna av systemet med legans utsättande | i naturalster ha också föranlett, att dylika avtal under senare tid alltmera kommit ur bruk. Visserligen förekomma på en del håll s. k. mjölkarrenden, | men denna avtalsform torde användas i sådana trakter, där mejerifrågan ! ännu icke ordnats på ett tillfredsställande sätt. I den mån detta förhållan- [ de ändras, torde även mjölkarrendena komma att försvinna.

Om legan alltid skall fastsällas i penningar, hindrar detta givetvis icke, att naturalster kunna levereras till ortens pris i stället för penningar, ifall parterna träffat avtal därom. Det kommer sålunda fortfarande att stå jord- ägaren öppet att, om han så anser nödigt, tillförsäkra sig rätten att erhålla Vissa naturalster från fastigheten. Den föreslagna inskränkningen i avtals- friheten synes därför icke komma att bereda jordägaren någon egentlig olä- genhet, medan den för arrendatorn medför beaktansvärda fördelar.

Arrendatorns rätt till ersättning för grundförbättring.

Enligt den allmänna arrendelagens nuvarande lydelse har arrendatorn icke rätt till ersättning av jordägaren för andra slag av grundförbättringar än nyodling, betesförbättring och täckdikning. Ej heller i fråga om de fastigheter, som falla under nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmel- ser, gäller någon vidsträcktare rätt till ersättning i sagda avseende. Enligt majoritetens förslag skall arrendatorn härutöver allenast tillerkännas viss gottgörelse för av honom utförd gödselstadanläggning. Arrendatorns rätt till ersättning för grundförbättringar har därigenom enligt min mening bli- vit allt för snävt begränsad. För jordbrukets utveckling å arrendefastig- heterna är det av största vikt, att arrendatorns intresse för dylika företag i möjligaste mån främjas. Har arrendatorn icke utsikt att erhålla ersättning för de kostnader han nedlägger å grundförbättringar, torde några sådana i de flesta fall ej komma till stånd. Det kan med hänsyn härtill befaras, att jordbruket å arrendefastigheterna, om ej arrendatorns ersättningsrätt i ifrå- gavarande avseende utvidgas, kommer att stå tillbaka i utvecklingen för jordbruket å de självägda fastigheterna. Ett dylikt resultat måste anses vara särskilt betänkligt, om man tager hänsyn till den modernisering av fastigheterna och rationalisering av jordbruksdriften, som i allt större om- fattning måste komma till stånd, om jordbruket i framtiden skall bliva eko- nomiskt lönande.

Behovet av förbättringar å arrendefastigheterna är i vissa avseenden sär- skilt trängande. Jag vill härvidlag särskilt erinra om, att ett stort antal ar- rendefastigheter alltjämt sakna vattenintag. Vidare äro markvägarna å dessa fastigheter ofta av dålig beskaffenhet. Dessa förhållanden medföra fördy- rade driftskostnader för arrendatorerna och förorsaka även i övrigt stora svårigheter vid arrendegårdarnas skötsel, särskilt med hänsyn till den knap- pa tillgång på arbetskraft, som för närvarande råder på landsbygden. Att arrendefastigheterna bliva försedda med vattenintag och markvägar av lämplig beskaffenhet mäste tydligen ligga ej endast i arrendatorernas utan även i jordägarnas intresse. Emellertid kan man ej förutsätta, att en arren- dator skall verkställa dylika företag på egen bekostnad. Ofta torde han sakna erforderligt kapital härför. Även om han skulle kunna anskaffa me- del för anläggningarnas utförande, kan han knappast utsätta sig för risken att vid avträdet förlora de belopp, han sålunda nedlagt på fastighetens för- bättrande.

Att verkställa en uppräkning av de särskilda slag av förbättringar, för vilka arrendatorn bör erhålla ersättning, är emellertid knappast möjligt. Man skulle därvid alltid riskera att någon form av förbättring, varför ersättning borde utgå med samma skäl som för de uppräknade, bleve utelämnad. Dess- utom fortgår på detta område en ständig utveckling. Arrendelagstiftningen kan ej gärna bliva föremål för ändringar lika ofta som nya former av för- bättringar komma att visa sig ändamålsenliga. Enligt min mening är det den enda rationella lösningen av frågan, att arrendatorn tillerkännes en all-

män rätt till ersättning för varaktig grundförbättring. En förutsättning för att gottgörelse för verkställd grundförbättring skall tillkomma arrendatorn bör vara, att arbetet utförts efter plan, som uppgjorts eller godkänts av jord- brukskonsulent, lantbruksingenjör eller annan erkänd fackman på området. Därigenom skapas garantier för att grundförbättringsarbeten icke igång- sättas i sådana fall, då kostnaderna för företaget ej stå i rimlig proportion till båtnaden av detsamma.

Mot en regel av dylikt innehåll har invänts, att det skulle vara svårt att avgöra, vad som är att hänföra till grundförbättring, eller vad som blott är en särskilt god skötsel av fastigheten, varför ersättning ej bör utgå. Dessa farhågor synas knappast vara grundade. I praktiken torde det ej möta några större svårigheter att avgöra, om arrendatorns åtgöranden åstadkom— mit en bestående förbättring av fastigheten eller om de blott äro ett led i fastighetens vanliga skötsel. l'ågra dylika olägenheter synas ej heller ha yppats vid tillämpningen av det nuvarande stadgandet i norrländska arren- delagen, enligt vilket arrendatorn tillerkänts en allmän rätt till ersättning för jordförbättringar. Slutligen torde en dylik regel ej behöva bliva för be- tungande för jordägarens ekonomi. Det bör nämligen vara en förutsätt- ning för att gottgörelse skall lämnas arrendatorn, att fastigheten ökat i vår- de. Denna värdeökning bör i sin ordning kunna föranleda en förhöjning av legan.

För att den föreslagna regeln verkligen skall komma att tillämpas i så— dan utsträckning, som åsyftas, torde det vara nödvändigt att giva densamma tvingande karaktär i fråga om de fastigheter, för vilka de sociala arrende— bestämmelserna enligt förslaget skola gälla. Däremot synes det lämpligast, att ersättningsskyldigheten kommer att kunna upphävas genom avtal, då det gäller de arrendeförhållanden, å vilka den allmänna arrendelagen enligt förslaget skall tillämpas.

Vissa detaljbestämmelser.

Övergängsbestämmelserna.

I fråga om övergångsbestämmelserna till ändringarna i nyttjanderätts— lagen är jag såtillvida skiljaktig från den av majoriteten omfattade mening— en, att jag anser den tid, arrendatorn eller före honom någon av hans för- äldrar skall hava brukat en före lagens ikraftträdande upplåten fastighet för att bestämmelserna om optionsrätt skola äga tillämpning å avtalet, böra bestämmas till fem år.

Lagen om utövande av förköpsrätt.

Majoritetens förslag upptager den bestämmelsen, att förköpsrätt ej får utövas, då köparen är säljarens bröstarvinge eller make. Enligt min mening bör förköpsrätt ej heller tillkomma arrendatorn, för det fall att köparen är säljarens syskon eller syskons avkomling. Om köparen står i så nära skyld—

skapsförhållande till säljaren, synes han nämligen lika litet som säljarens bröstarvinge böra få vika för arrendatorn, då båda önska förvärva fastig- heten.

Enligt förslaget har arrendatorn, om han har anledning antaga, att i köpe- handlingen utsatts högre pris än det mellan säljaren och köparen avtalade, ingen annan utväg än att anhängiggöra rättegång mot köparen med yrkande att denne måtte åläggas edgång. Emellertid kan det under vissa förhållan- den vara olämpligt att omedelbart anhängiggöra en dylik talan. Det kan nämligen vara svårt för arrendatorn att på förhand bedöma, om den avta— lade köpeskillingen är så mycket lägre än den i köpehandlingen utsatta, att det ställer sig fördelaktigt för honom att förvärva fastigheten. För undvi- kande av onödiga rättegångar skulle det därför kunna tänkas, att fastig- heten på framställning av arrendatorn bleve föremål för opartisk värdering av jordbrukskommissionen, som med hänsyn till de föreslagna bestämmel- serna angående densamma bör vara lämpad härför. Möjligen kunde även rådgivningen i arrendefrågor anlitas för detta ändamål.

C. Särskilt yttrande av herr Falk. Skyldigheten att bygga och underhålla åbyggnader.

Enligt bestämmelserna i den allmänna arrendelagen har jordägaren för närvarande icke annat än i de i 14 och 15 åå angivna undantagsfallen nå— gon skyldighet att bygga eller underhålla åbyggnaderna å en arrendefastig- het. Arrendeutredningens majoritet har icke ansett sig böra föreslå någon ändring i sagda avseende.

Att jordägaren sålunda icke ålägges någon som helst förpliktelse i fråga om fastighetens bebyggande kan icke vara tillfredsställande. I varje fall måste man vara berättigad uppställa det minimikrav, att vid arrendatorer- nas tillträde finnas erforderliga bostäder av sådan beskaffenhet, att deras nyttjande icke är förenat med fara för de inneboendes hälsa samt att jord- ägarna även under arrendetiden skola hålla bostäderna i sådant skick. Bostä- derna å åtskilliga av de fastigheter, för vilka den allmänna arrendelagen en— ligt förslaget skall gälla, uppfylla icke dessa minimifordringar. Det måste betecknas som ett synnerligen allvarligt missförhållande, om någon ändring härutinnan icke kommer att inträda. Att en förbättring av bostadsbeståndet i erforderlig utsträckning skall kunna åstadkommas på det frivilliga avtalets väg synes icke vara att förvänta. Ej heller kan man fordra, att arrendatorer- na på egen bekostnad skola verkställa nybyggnad eller företaga behövliga större reparationer å boningshusen. Ofta torde de sakna kapital härför. Även i de fall, då en arrendator kan uppbringa för nybyggnad erforderliga medel, torde han i allmänhet draga sig för att verkställa ett dylikt företag, då han enligt 16 å i den allmänna arrendelagen har utsikt att erhålla alle- nast obetydlig om ens någon ersättning härför.

Att jordägaren i ifrågavarande fall icke har någon byggnadsskyldighet har också visat sig medföra olägenheter i ett annat avseende. Enligt 1 kap. 8 5 8 mom. samt 43 ä 7 mom. hälsovårdsstadgan äger hälsovårdsnämnd, om en bostadslägenhet icke uppfyller de i stadgan givna föreskrifterna, före— lägga viss tid för felaktighetens avhjälpande. Dylikt föreläggande kan efter omständigheterna meddelas husägaren eller nyttjanderättshavaren eller bä- , dadera. — Enär den allmänna arrendelagen icke ålägger någon av kontra- , henterna byggnadsskyldighet, har i flera fall yppats tvekan hos hälsovårds- nämnderna angående frågan, vem som skall erhålla dylikt föreläggande. För den händelse hälsovårdsnämnden förelägger arrendatorn att avhjälpa brister å fastigheten, har denne, sedan han fullgjort arbetet icke enligt nyttjande- rättslagen tillerkänts någon rätt att vända sig med ersättningskrav mot jord— ägaren. Det måste anses vara synnerligen otillfredsställande, att en hälso- vårdsnämnd sålunda kommer att avgöra, vem kostnaden för ett byggnads- arbete kommer att drabba.

Att en ändring av de påtalade missförhållandena kommer till stånd är uppenbarligen av största betydelse. Den lämpligaste lösningen av frågan synes vara, att i allmänna arrendelagen införes en bestämmelse av innehåll, att jordägarna vid arrendatorernas tillträde av fastigheterna skola avlämna erforderliga bostäder i sådant skick, att de överensstämma med hälsovårds- stadgans föreskrifter, samt att jordägarna även under arrendetiden skola hålla bostäderna i sådant skick. Då en dylik regel synes bliva av föga värde, om det skulle stå jordägarna fritt att utesluta dess tillämpning genom förbe— håll i arrendeavtalen, torde densamma böra givas tvingande karaktär.

Införandet av dylika lagbestämmelser skulle komma att verksamt bidraga till höjande av den på många håll allt för låga bostadsstandarden å arren- defastigheterna. Då föreläggande av hälsovårdsnämnd att avhjälpa brister å bostäderna alltid skulle komma att meddelas jordägarna, erhölle dessa myndigheter möjlighet att på ett mera effektivt sätt än för närvarande in- gripa i sådana fall, då bostäderna äro i undermåligt skick. Mot de föreslag- na reglerna torde man ej med fog kunna invända, att jordägarna genom de- sammas tillämpning skulle bliva alltför betungade i ekonomiskt avseende. Om jordägarna ha så svag ekonomi, att de ej kunna tillhandahålla arren- datorerna erforderliga bostäder av sådan beskaffenhet, att de överensstäm- ma med hälsovårdsstadgans föreskrifter, finnes möjlighet för dem att er- hålla statliga lån och bidrag.

Arrendatorns rätt till ersättning för grundförbättring.

Enligt vad som stadgas i den allmänna arrendelagen tillerkännes arren- datorn allenast ersättning för tre slag av grundförbättring, nämligen ny- odling, betesförbättring och täckdikning. Även för de arrenden, som falla under nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser, gäller samma be- gränsning.

Utredningens majoritet har icke ansett sig kunna förorda införande av

en allmän rätt för arrendatorn till ersättning för grundförbättringar utan allenast föreslagit, att arrendatorn, utöver vad som förut nämnts, skall i viss omfattning tillerkännas gottgörelse för anläggande av cementerad göd- selstad.

En dylik begränsning av arrendatorns ersättningsrätt, så att den omfattar endast vissa slag av grundförbättringsarbeten, synes mig icke böra bibehål- las. Det är av största vikt, att jordbruket å arrendefastigheterna i möjli- gaste mån kommer att höjas. En förutsättning härför är, att arrendatorn erhåller en allmän rätt till ersättning för grundförbättringar å jord eller byggnader. I motsatt fall får arrendatorn icke tillräckligt intresse av att å fastigheten nedlägga arbete och kostnader, vilka kanske först efter arrende— tidens utgång komma att öka dess avkastning. För arrendatorn måste det också framstå som en orättvisa, att av honom verkställda grundförbättring- ar vid arrendetidens slut allenast med de angivna undantagen tillfalla jord- ägaren. Än mera obilligt måste det synas arrendatorn, om han, såsom stundom inträffat, med hänsyn till värdet av de grundförbättringar han på egen bekostnad utfört får vidkännas en förhöjning av legan för att kunna erhålla nytt arrende. Att särskilja vissa slag av grundförbättring, för vilka arrendatorn erhåller ersättning, medan han får utföra andra sådana arbeten på egen bekostnad, även om de i avsevärd grad höja fastighetens värde, sy- nes icke vara konsekvent. På ifrågavarande område försiggår dessutom en oavbruten utveckling. Då arrendelagarna ej kunna bli föremål för ständiga ändringar, som kunna betingas av denna utveckling, torde de föreslagna be- stämmelserna i framtiden komma att motverka en modernisering av arren- defastigheterna.

Såsom förut anförts, har jag i fråga om jordägarens byggnadsskyldighet endast uppställt det minimikrav, att bostäderna skola hållas i det skick, som föreskrives i hälsovårdsstadgan. Emellertid kan denna inskränkning endast göras under förutsättning, att jordägaren ej undgår varje ekonomiskt ansvar för fastighetens bebyggande i övrigt. Därest arrendatorn under arrendetiden uppfört erforderliga ekonomibyggnader å fastigheten eller verkställt nödig ombyggnad av sådana, bör jordägaren utgiva ersättning härför i likhet med vad som gäller för övriga slag av grundförbättringar.

Enligt min mening bör sålunda samtliga arrendatorer tillerkännas en all- män rätt till ersättning av jordägaren för grundförbättringar å fastigheten. Denna ersättning, som skall utgå vid avträdet, bör beräknas med hänsyn till det ökade värde fastigheten till följd av förbättringen kan anses äga, men bör ej överstiga den kostnad, som varit nödig för arbetets utförande. Från ersättningens belopp bör skäligt avdrag ske för den tid, arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av företaget. För att bestämmelser om denna ersättningsskyldighet skola bliva effektiva, torde det vara nödvändigt att de förlänas tvingande karaktär.

De farhågor, som uttalats mot införande av en allmän regel om ersätt- ning för förbättringar, synas ej böra tillmätas någon avgörande betydelse. Det är nämligen antagligt, att arrendatorerna i stor utsträckning bereda sig

möjlighet att genom fortsatt brukande av fastigheten tillgodogöra sig de av dem utförda förbättringarna. En allmän ersättningsregel torde ej heller i övrigt behöva bli för betungande för jordägarens ekonomi. Då det som nämnts bör vara en förutsättning för att gottgörelse skall utgå till arren- datorn, att fastighetens värde blivit höjt genom förbättringen, har ju jord- ägaren möjlighet att i framtiden erhålla högre lega för fastigheten än tidi- gare. I själva verket torde kostnaderna för ett förbättringsarbete oftast överstiga den ersättning, som till följd av förbättringen skulle tillkomma ar- rendatorn. Då jordägaren undgår att ersätta det överskjutande kostnads- beloppet, för vilket arrendatorn själv får svara, kommer jordägaren sålunda faktiskt att göra en vinst på arrendatorns bekostnad.

Att det skulle vara vanskligt att avgöra, vad som är att hänföra till jord- förbättring eller till en osedvanligt god skötsel av fastigheten, varför ersätt- ning ej bör utgå, motsäges av det förhållande, att den i norrländska arrende- lagen givna regel, varigenom arrendatorn erhållit en allmän rätt till ersätt- ning för jordförbättringar, icke synes ha vållat några dylika svårigheter vid tillämpningen.

BILAGOR

Bilaga A.

Redogörelse för några huvudpunkter i vissa främmande länders arrendelagstiftning.

Danmark.

De allmänna arrendeavtalen ha i dansk rätt i huvudsak lämnats utan närmare rättslig reglering. Tvister angående dylika avtal bedömas enligt stadgandena an— gående saklega. Däremot ha två särskilda former av arrendeavtal, nämligen land- bolega och torpupplåtelse, blivit föremål för utförliga bestämmelser.

Landbolega avser upplåtelser av s. k. fästegods, vilka utgöras av vissa under större gårdar lydande bondhemman. Dessa hemman skola enligt lagbestämmelser, som sedan gammalt äro gällande, vara utarrenderade och få ej av ägaren tagas under eget bruk. För landbolega ha föreskrifter meddelats i Kristian den femtes danska lag den 15 april 1683, vartill ansluta sig åtskilliga senare utkomna för- fattningar, bland vilka de viktigaste äro två förordningar den 8 juli 1787 och den 9 mars 1838 samt en lag den 19 februari 1861. Lagstiftningen angående landbo- lega, som i allmänhet är av tvingande natur, har till syfte att bevara de ifråga— varande fastigheterna såsom besuttna brukningsenheter samt att bereda landborna ett visst socialt skydd. —— Fästegodsen förekommo tidigare i mycket stort antal. Un- der senare delen av 1800-talet infördes emellertid bestämmelser, varigenom land- borna fingo möjlighet att förvärva äganderätt till de av dem innehavda fastighe— terna. Efter denna tid har antalet fästegods nedgått avsevärt. Slutligen har denna arrendeforms fullständiga avveckling möjliggjorts genom lag den 30 juni 1919 an— gående fästegodsens övergång till självägda jordbruk m. m.

För torpupplåtelser ha föreskrifter meddelats i en förordning den 27 maj 1848, vilken avser upplåtelser av »hus» på landet till personer, vilka närmast äro att betrakta som lantarbetare. Med »hus» avses såväl jordbrukstorp som andra be- byggda lägenheter. Även bestämmelserna angående huslega äro i allmänhet av tvingande natur. De åsyfta särskilt att bereda torparna (husmännen) en tryggad ställning gentemot jordägarna. — 1848 års förordning har blivit föremål för änd— ringar och tillägg genom åtskilliga senare författningar, av vilka förutnämnda lag den 30 juni 1919 är av särskild betydelse. Denna lag angives i första hand avse upplåtelser till husmän men skall därjämte tillämpas på jordbruksfastigheter, som lyda Linder gods och omfatta minst en men ej två tunnor hartkorn.1 Från lagens tillämpningsområde undantagas lägenheter inom orter med stadsliknande bebyg- gelse, arbetarebostäder samt ät förvaltningspersonal å gods upplåtna lägenheter. Med arbetarebostad skall förstås en sådan lägenhet, som upplåtes åt en anställd såsom del av lönen, under villkor att lägenheten skall avträdas samtidigt med att anställningen upphör. Slutligen skola lagens stadganden icke komma till använd- ning i sådana fall, då ägaren av ett torp icke tillika äger annan fastighet med en areal av 0-5 hektar eller därutöver. —— Enligt lagen träffas vissa avgöranden i arrende-

1 Fastigheternas uppskattning i hartkorn motsvarar närmast den svenska mantalssättningen. C'l utan; efter sin godhet till vissa tunnor hartkorn. Den areal, som motsvarar en tunna hartkorn, varierar avsevärt från ungefär fem hektar på Själland till omkring tjugo hektar i de mindre bördiga delarna av riket.

frågor av särskilda kommissioner, av vilka en utses för Själlands samt Lollands- Falsters stift, en för Fyns stift och en för Jylland. Varje kommission består av en av lantbruksministern utsedd ordförande samt två ledamöter, vilka väljas av riks- dagen, en av vardera kammaren. Om tvist uppstår, huruvida en viss fastighet fal- ler under lagens bestämmelser, träffas avgörande härutinnan av vederbörande kom- missmn.

Skriftlig form är icke en nödvändig förutsättning för ett arrendeavtals giltighet. Emellertid åligger det ägaren av ett fästegods att inom viss tid, efter det arrende- förhållandet upphört, genom skriftlig handling på nytt upplåta nyttjanderätt till fastigheten. Underlåtenhet härutinnan kan medföra bötesansvar. Även ägaren av en fastighet, som upplåtits åt en husman, bör sörja för att skriftligt arrende- avtal kommer till stånd. Har detta icke skett inom sex månader, efter det husman- nen tillträtt fastigheten, drabbas jordägaren av vissa påföljder, då det gäller att bevisa det ingångna avtalets innehåll.

De fastigheter, som äro föremål för fria arrendeavtal, upplåtas i allmänhet på sådan tid, som motsvarar en eller flera cirkulationsperioder. — Upplåtelse av en landbofastighet skall alltid ske för landbons och hans hustrus livstid, varvid emel- lertid landbon äger verkställa uppsägning när som helst under arrendetiden. Förut- sättning härför angives visserligen vara, att landbon skall visa skälig anledning till att han vill häva avtalet, men denna bestämmelse har ej i praxis tolkats strängt. — Torp kan enligt 1848 års förordning upplåtas antingen på livstid, på bestämd tid eller på uppsägning. Därest en husman innehaft sin fastighet i sex månader utan att skriftligt avtal blivit upprättat, anses emellertid upplåtelsen avse husmannens och hans hustrus livstid, såvida icke jordägaren kan visa, att annan arrendetid blivit bestämd. Den avtalsfrihet i fråga om arrendetidens längd, som sålunda vid torpupplåtelser tillerkänts kontrahenterna, har genom 1919 års lag blivit i viss om- fattning inskränkt. Sålunda gäller enligt densamma, att husmanslägenheter, som ha en areal av minst 0-5 hektar, icke utan tillstånd av vederbörande kommission få upplåtas annat än på livstid eller på en tid av minst åtta år. Om en dylik lä- genhet upplåtes på kortare tid än åtta år, blir avtalet ogiltigt, varjämte ägaren kan ådömas ansvar samt vid vite föreläggas att upprätta ett lagenligt kontrakt. Där- emot har arrendatorn rätt att när som helst uppsäga avtalet till upphörande å den fardag, som infaller efter ett år. _— Om jordägaren icke uppsagt arrendatorn senast ett år före arrendetidens utgång, anses avtalet förlängt på samma tid, som avsågs med den tidigare upplåtelsen.

Arrendatorer av de fastigheter, som falla under 1919 års lag, ha även tillerkänts viss rätt till förlängning av arrendetiden. Sålunda stadgas i en den 12 april 1935 utfärdad författning, att en sådan arrendator vid arrendetidens utgång skall äga rätt till förlängning av avtalet till den 1 april 1943. Från denna bestämmelse har stadgats undantag för de fall att jordägaren önskar avhända sig fastigheten eller själv övertaga skötseln av densamma eller upplåta den till barn, måg eller styvbarn. Därest ägaren eljest behöver själv disponera över fastigheten, kan han erhålla dispens av vederbörande kommission. Dispens skall ej vägras, om ägaren kan visa, att fastigheten sannolikt inom en nära framtid skall kunna försäljas på för honom särskilt gynnsamma villkor eller användas till byggnadstomter eller dylikt. Med- delas dispens på någon av de sistnämnda grunderna, kan emellertid kommissionen, om den finner erforderligt, förelägga jordägaren att inom samma amt åt den för— utvarande arrendatorn efter dennes val upplåta antingen en fastighet, som faller under bestämmelserna i 1919 års lag, eller en husmanslägenhet, varå 1848 års för- ordning är tillämplig. — N-Ied kommissionens tillstånd kan ett arrendeavtal, när särskilda omständigheter föreligga, förlängas på obestämd tid. Även i detta fall kan kommissionen påfordra, att jordägaren, om han uppsäger arrendatorn till av- flyttning, i stället åt denne upplåter en annan fastighet på arrende.

i

Vid arrendatorns död upphör arrendeavtalet att gälla. Emellertid stadgas i 1919 års lag, att arrendatorns änka har rätt att inträda som part i arrendeförhållandet samt att arrendatorns dödsbodelägare mot ställande av säkerhet ha rätt att fort— sätta driften till den fardag, som infaller följande år, eller, om arrendetiden dess- förinnan utgår, till tiden för avtalets upphörande.

Legon kan utsättas i penningar eller naturalster. Det var förr i tiden vanligare än nu, att legan fastställdes till hälften i penningar och till hälften i vissa persedlar, i regel smör, som avlöstes enligt gällande notering. Arrendeavtal, vari stadgades dagsverksskyldighet, förekommo tidigare i mycket stor omfattning. Emellertid ut- krävdes ofta dagsverksskyldigheten på sådant sätt, att stora svårigheter uppkomma för arrendatorerna att sköta sina egna jordbruk. Såväl på grund härav som av andra skäl gav dagsverkssystemet upphov till ständiga slitningar mellan jordägarna och arrendatorerna. I mitten av 1800-talet meddelades därför i särskilda författ- ningar förbud för jordägarna att i arrendeavtal stadga dagsverksskyldighet i sådana fall, där dylik skyldighet ej tidigare förekommit. Därjämte berättigades arren- datorerna att erhålla de dagsverken, som alltjämt skulle utgå, avlösta i penningar. Emellertid tillåter 1848 års förordning uttryckligen en jordägare att för högst ett år åt gången sluta fristående arbetsavtal med sina husmän. Den dagsverksskyldighet, som fortfarande kan åvila husmännen. har enligt samma förordning blivit före- mål för närmare reglering. Sålunda har föreskrivits, att dagsverkena skola indelas i veckodagsverken, vilka få utgöras högst en dag i veckan, och extradagsverken. Det åligger jordägaren att senast fjorton dagar före den 1 maj och samma tid före den 1 november varje år meddela husmännen, vilken veckodag de förstnämnda dagsverkena under det följande halvåret skola utgöras. Extradagsverkena få ej uppgå till mera än två i veckan, varjämte tillsägelse om deras utgörande skall ske senast föregående dag.

I fråga om legans storlek stadgas i 1848 års förordning, att om en husman inne— haft sin arrendelägenhet i sex månader utan att jordägaren sörjt för att skriftligt avtal kommit till stånd, husmannen endast är skyldig att i lega utgiva ett skäligt belopp, som han själv medgiver sig ha utfäst, såvida ej jordägaren kan visa, att parterna träffat överenskommelse om att legan skall utgå med högre belopp. Vad angår de fastigheter, som falla under 1919 års lag, gäller, att om arrendetiden på yrkande av en brukare skall förlängas, men enighet rörande legans storlek ej kan uppnås, avgörande härutinnan träffas av vederbörande kommission. Kommissionen får emellertid icke fastställa legan till högre belopp än som motsvarar fyra pro— cent av fastighetens taxeringsvärde.

För samtliga arrendeförhållanden gäller, att en arrendator icke utan jordägarens tillstånd äger åt annan upplåta fastigheten eller någon del av densamma.

Vid arrendeupplåtelse till en landbo åligger det jordägaren att tillhandahålla fastigheten försedd med erforderliga byggnader. Detta hindrar dock ej, att jord— ägaren kan upplåta även en fastighet, vars byggnader äro i bristfälligt skick, om landbon vill nöjas härmed. I sådant fall äger jordägaren icke träffa avtal med landbon, att denne skall bota bristerna. Landbon är nämligen i varje fall berättigad till ersättning av jordägaren för de kostnader, han i sagda avseende nedlagt å fastig- heten, och denna rätt anses ej böra kunna inskränkas genom avtal. Någon skyldig- het att avhjälpa brister å fastigheten har icke ålagts landbon; i fråga om fastig— hetens underhåll sträcka sig hans förpliktelser ej längre, än att han skall återlämna jord och byggnader i samma skick som han mottog dem. För den händelse bygg- naderna förstörts genom olyckshändelse, är emellertid arrendatorn skyldig att upp- föra nybyggnad, varvid jordägaren skall tillhandahålla erforderligt virke. Utom nödiga byggnader åligger det jordägaren att till landbon vid tillträdet avlämna kreatursbesättning och inventarier, vid äventyr att landbon eljest befrias från skyl—

dighet att utgiva legan, till dess rättelse skett. Likaså skall jordägaren tillhanda- hålla spannmål till utsäde och utfodring av kreaturen. I dessa avseenden står det emellertid parterna fritt att träffa avtal av annat innehåll.

Landbon har ej utan jordägarens medgivande rätt till skogsfång eller fiske i till fastigheten hörande fiskevatten. Däremot tillkommer jaktrdtten landbon, om ej jordägaren uttryckligen förbehållit sig densamma.

Ersättning för förbättringar har i vidsträckt omfattning tillerkänts landborna. De äro sålunda berättigade till gottgörelse för såväl nybyggnader och reparationer å husen som jordförbättringar. För att ersättning för jordförbättring skall utgå er- fordras, att landbon innan han påbörjat arbetet underrättat jordägaren om sin av— sikt härutinnan. Däremot behöver jordägaren ej ha lämnat sitt samtycke till före— taget. Jordförbättringarna indelas i större, som varaktigt höja fastighetens värde. såsom nyodling o. d., samt mindre, såsom märgling, grävningsarhete 0. d. Ersätt- ningen bestämmes med hänsyn till den ökning, fastighetens värde undergått. men får ej överstiga kostnaden för arbetets utförande. Avdrag skall ske för (len nytta landbon själv haft av företaget, därvid större förbättringar skola beräknas vara amorterade på trettio och mindre på tio år.

I 1919 års lag meddelas utförliga bestämmelser angående den rätt till ersättning för förbättringar, som tillkommer husmän. Gottgörelse skall utgå för tre slag av förbättringar, nämligen:

1) nybyggnader, tillbyggnader och reparationer, inbegripet anläggande av vatten- ledning samt installation av gas och elektricitet ävensom nyanskaffning av inventa- rier, hörande till den fasta inredningen, under förutsättning att dessa arbeten eller förvärv antingen varit nödvändiga för fastighetens beboende och brukande eller också uppenbarligen ökat fastighetens brukningsvärde;

2) större jordförbättringar, vilka uppenbarligen Ökat samma värde, såsom nyod- ling, röjning av stenbunden mark, torrläggning av vattensjukt område o. d.; samt

3) nyttiga och ändamålsenliga mindre förbättringar, såsom brunnsgrävning o. (1. En husman har även rätt till ersättning av jordägaren, om han kan visa. att han vid avträdet använt större mängd utsäde eller dyrbararc sådant än som fanns vid tillträdet.

Den gottgörelse för förbättringar, som tillkommer en husman, skall utgå vid arren- detidens slut. Därvid skall tagas i betraktande den värdeökning fastigheten under- gått utan hänsyn till den nytta husmannen haft av förbättringen. Från sistnämnda regel göres dock det undantag, att ersättning för de under 3) omförmälda förbätt- ringarna icke skall beräknas, sedan tio år förflutit frän arbetets utförande. Ersätt— ningens belopp får icke överstiga värdet. av det av brukaren nedlagda arbetet samt det använda materialet, räknat efter det vanliga prisläget vid tiden för förbättringens utförande. Har ägaren medverkat till åstadkommande av förbättringen genom att tillhandahålla material eller arbetskraft, skall avdrag göras härför. Likaledes skall avdrag ske för de brister å fastigheten, som uppkommit därigenom, att brukaren gjort sig skyldig till försummelse i fråga om fastighetens underhåll.

Å de fastigheter, som innehavas av landbor, skall för vinnande av utredning an- gående fastighetens skick hållas syn säväl vid tillträdet som vid avträdet. Syn för- rättas av två synemän, av vilka en utses av vardera parten. Kunna synemännen ej enas, utse de i sin ordning en tredje syneman. I händelse av oenighet om valet av den tredje synemännen, utses denne av vederbörande amtman. Hålles ej till— eller avträdessyn, blir följden, att ingendera parten äger fordra ersättning av den andre. Dock kan en landbo, även om tillträdessyn ej förrättats, erhålla ersättning för av honom utförda förbättringar, om han kan förete skriftligt intyg av jordägaren an- gående det skick, vari fastigheten befann sig vid arbetets början.

Enligt 1919 års lag skall den jordägare, som upplåter en husmanslägenhet, ombe-

sörja, att parterna själva vid tillträdet verkställa besiktning å fastigheten. Över denna besiktning skall föras protokoll i enlighet med ett av lantbruksministeriet upprättat formulär, vilket skall undertecknas av båda parterna. I protokollet skall lämnas utförlig redogörelse för fastighetens skick, varvid anteckning skall göras om förefintliga brister samt den material- och arbetskostnad, som kan beräknas åtgå för avhjälpande av dessa. Därest jordägaren försummat ombesörja, att en dylik be- siktning kommit till stånd, samt husmannen innehaft fastigheten sex månader, är husmannen vid avträdet berättigad till gottgörelse för alla de förbättringar, som han påstår sig ha utfört, såvida icke jordägaren kan bevisa, att dessa påståenden äro oriktiga. Om någondera parten det fordrar, kan den besiktning, som skall verk- ställas vid tillträdet, ersättas av syn. Likaså skall syn hållas vid avträdet, därest parterna då icke kunna komma överens om den ersättning, som bör tillkomma hus— mannen. Dessa syner skola företagas av två eller i vissa fall tre synemän, vilka utses på sätt förut nämnts. Gottgörelsen till synemännen, som beräknas enligt fast— ställd taxa, skall gäldas till hälften av vardera parten. Om en part är missnöjd med en syneförrättning, har han att inom fjorton dagar göra anmälan härom hos mot- parten. Inom ytterligare fjorton dagar skall i så fall vardera parten utse två nya synemän. Om dessa ej kunna träffa avgörande genom majoritetsbeslut, tillkallas en femte syneman på sätt förut nämnts. Vem som skall bära kostnaderna för ett dylikt syneförfarande avgöres av synenämnden.

Arrenderätten förverkas, om landbon eller husmannen antingen underlåter att er- lägga arrendeavgiften inom sexton veckor, efter det den avkrävts honom, eller, sedan det genom syn konstaterats, att han vanhävdat fastigheten, underlåter att avhjälpa bristerna inom av synemännen förelagd tid, eller tre gånger ådömts ansvar för miss- bruk med avseende 1 arrenderättens utövning genom olovligt skogsfång eller dylikt eller blivit dömd till frihetsstraff i tre år.

Såsom förut nämnts, håller landbosystemet på att avvecklas. Sålunda har ge- nom 1919 års lag varje ägare av fästegods förpliktats att låta detsamma bliva före— mål för frilösning. Värdering av ett till inlösen ifrågasatt fästegods verkställes av en särskild kommission. En landbo, som vill inköpa det av honom innehavda fäs- tegodset, behöver ej omedelbart erlägga hela köpeskillingen, utan en viss del av den- samma kan få innestå mot inteckning i fastigheten.

Arrendatorer av de fastigheter, som falla under 1919 års lag, ha tillerkänts rätt att, om jordägaren vill försälja arrendefastigheten, lösa den till sig för samma pris, som kan erhållas av en utomstående, med avdrag av det belopp arrendatorn har till godo för utförda förbättringar. Några närmare bestämmelser angående sättet för utövandet av denna förköpsrätt ha icke meddelats.

Norge.

I likhet med vad som är förhållandet i Danmark ha de allmänna arrendeavtalen i Norge lämnats i huvudsak oreglerade av lagstiftning. Däremot ha två särskilda former av arrendeavtal blivit föremål för utförliga lagbestämmelser, nämligen upp- låtelser till landbor (leiländinge) och torpare (husmän).

De viktigaste stadgandena angående landbolega återfinnas i Kristian den fem- tes norska lag den 15 april 1687, medan upplåtelser till husmän regleras i en lag den 24 september 1851 angående husmansväsendet. Bestämmelserna angående land- bolegan voro ursprungligen av tvingande natur men anses numera kunna ändras eller upphävas genom avtal. Däremot äro reglerna i lagen om husmansväsendet i allmänhet tvingande. — Genom en lag den 22 juni 1928 om ordnande av vissa jord- frågor ha såväl landbolega som upplåtelser till husmän i vissa avseenden blivit före- mål för tvångsreglering. Enligt denna lag träffas sålunda avgöranden i en del arrendefrågor av jordstyrelser, en i varje härad. Jordstyrelsen består av fem med-

lemmar, vilka utses genom kommunala val. Om lantbruksdepartementet finner, att en jordstyrelse icke är lämpligt sammansatt, eller att den ej utför sina åligganden på ett tillfredsställande sätt, kan departementet föranstalta om nytt val. Av jord- styrelsen meddelade beslut kunna överklagas hos en särskild nämnd, bestående av en av sagda departement utsedd ordförande samt fyra ledamöter, som väljas av fylkestinget. Om beslutet avser en tvistefråga, som icke gäller mera än 500 kronors värde, erfordras dock särskilt tillstånd av departementet för att detsamma skall kunna överklagas.

Beträffande formen för upplåtelse av landbolega har visserligen föreskrivits, att städjobrevet skall avfattas på stämplat papper, »om det för någondera sidan skall vara av något värde», men denna bestämmelse har ej tolkats så strängt, att munt- liga avtal skulle vara ogiltiga. Vad angår upplåtelser till husmän har jordägaren ålagts att upprätta skriftligt, av två vittnen styrkt avtal. Om detta ej sker inom ett år från tillträdet, drabbas jordägaren av vissa påföljder, då det gäller att bevisa det ingångna avtalets innehåll.

Vad beträffar de allmänna arrendeavtalen förekomma upplåtelser såväl på obe— stämd tid som på ett eller flera år samt på arrendatorns livstid. —— Landbolegan har ursprungligen avsetts alltid skola gälla för livstid. Emellertid har utvecklingen gått därhän, att även avtal, som avse annan tid, numera anses giltiga. Har någon uttrycklig överenskommelse angående upplåtelsetiden ej kommit till stånd, torde emellertid avtalet anses ha slutits för livstid. Landbon kan för sin del när som helst uppsäga avtalet. — I fråga om upplåtelser till husmän gälla olika regler för torp, som uteslutande eller i övervägande grad omfatta ouppodlad jord (utmarksplatser), och torp, som till största delen omfatta odlad jord eller tomtmark (inmarksplatser). Utmarksplatserna skola alltid upplåtas på husmannens och hans hustrus livstid. Även om annan tid blivit överenskommen, gäller avtalet i sådant fall för livstid. Inmarksplatser kunna däremot upplåtas på kortare tid. Därest jordägaren försummat att inom ett år upprätta skriftligt avtal, anses även en så- dan upplåtelse gälla för livstid, oavsett vad som avtalats. Husmannen äger rätt att när som helst uppsäga avtalet. Även om avtalet slutits på viss tid, erfordras uppsägning från jordägarens sida för att detsamma skall komma att upphöra vid kontraktstidens utgång.

Enligt 1928 års lag kunna de avtal om landbolega eller husmansupplåtelse, som slutits före lagens ikraftträdande den 1 januari 1929, efter ansökan av arrendatorn bliva föremål för förlängning av jordstyrelsen. Jordstyrelsen skall vid sitt avgö- rande taga i betraktande det arbete och de kostnader, som arrendatorn och hans släkt nedlagt å fastigheten. Förlängning av arrendetiden kan även äga rum till förmån för arrendatorns maka, barn, adoptivbarn och barnbarn. Förutsättning för att ansökan om förlängning skall kunna bifallas är, att arrendatorn innehaft fastigheten minst tio år, eller att arrendatorn och hans maka eller arrendatorn och . någon, som är släkt eller besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led. tillsammans innehaft fastigheten minst tjugo år. Ansökningen skall avslås, om ett bifall till densamma enligt styrelsens mening skulle medföra allt för stor skada eller olägenhet för jordägaren. För den händelse fråga om förlängning av arren- det ej är avgjord vid den avtalade tidens utgång, har arrendatorn rätt att kvarsitta till den fardag, som infaller efter det slutligt avgörande i ärendet föreligger.

Närmare föreskrifter angående den lega, som skall utgå vid upplåtelser åt land- bor, ha icke meddelats. Det är förhållandevis vanligt, att en landbo utgör vissa dagsverken med eller utan särskild gottgörelse för desamma, samt att dagsverkenas antal och tiden för deras utgörande huvudsakligen är beroende av vad jordägaren kräver. Vad angår upplåtelser till husmän gäller, att om tillträde skett, samt jord- ägaren ej inom ett år ombesörjt upprättande av skriftligt kontrakt, fastigheten an-

ses vara upplåten på samma villkor, som gällt för den föregående innehavaren. Har fastigheten ej tidigare varit utarrenderad, bestämmes legan i sådant fall av ve- derbörande länsman med biträde av två tillkallade gode män. I fråga om utgö- randet av dagsverken gäller för husmän, att om de förbundit sig att efter tillsä- gelse förrätta arbete åt husbonden, de utan hinder härav äro berättigade att vara fria från arbete två dagar i veckan, om de inneha en utmarksplats, och eljest en dag i veckan. Dessa dagar väljas av husmannen, om ej jordägaren senast före- gående vecka meddelat föreskrifter i ämnet. Bestämmelser i arrendeavtal, varige- nom hustrun till en husman förpliktas utgöra dagsverken, äro ogiltiga.

Genom 1928 års lag ha de landbor och husmän, som ingått arrendeavtal före lagens ikraftträdande den 1 januari 1929, berättigats att erhålla avlösning av den arbetsskyldighet, som föreskrivits i kontrakten. Därest kontrahenterna icke kunna enas om hur stort belopp i penningar, som skall motsvara den avtalade arbetsskyl- digheten, träffas avgörande härutinnan av jordstyrelsen. Jordstyrelsen skall emel- lertid i första hand försöka få till stånd medling mellan parterna. De ändrade av— talsbestämmelserna träda i kraft den första fardag, vartill avtalet kan uppsägas. Jordstyrelsen har även tillerkänts rätt att, för den händelse arrendatorn finner de avtalade arrendevillkoren otillfredsställande, under löpande arrendetid verkställa reglering av legan. Ansökan om sådan reglering får dock ej göras förrän tio år förflutit, från det arrendekontraktet upprättades. Om jordstyrelsen finner ansök- ningen ha fog för sig, kan den reglera arrendeförhållandet på det sätt den finner ändamålsenligt, varvid legan kan fastställas till ett efter förhållandena i orten av- passat belopp. Innan jordstyrelsen träffar sitt avgörande, skall den försöka medla mellan parterna. Har ansökningen avslagits, eller har arrendatorn underlåtit att inom tre månader, efter det slutligt avgörande i saken kommit till stånd, meddela jordstyrelsen, att han godkänner de fastställda villkoren, får ny ansökan icke ingi— vas, förrän efter det ytterligare tio år förflutit. Sedan beslut om förändring av arrendevillkoren vunnit laga kraft, kan frågan efter tio år på ansökan av endera parten bliva föremål för ny prövning. Förändring av arrendevillkoren träder i kraft den första fardag, till vilken arrendeavtalet kan uppsägas. Därest kontrahen- terna, då jordstyrelsen meddelar beslut om förlängning av ett arrendeavtal, icke enas om legan, bestämmes denna av jordstyrelsen. Även för sådant fall gäller, att frågan icke kan upptagas till ny prövning, förrän efter tio år, från det jordstyrelsens beslut vunnit laga kraft. För den händelse vid kontraktstidens utgång icke är av- gjort, om förlängning av arrendeförhållandet kommer att äga rum, samt arrenda- torn i avbidan på beslut i frågan fortsätter att bruka fastigheten, skall samma lega som tidigare utgå. Ägaren har emellertid rätt att påfordra, att legan skall fast- ställas till högre belopp. Jämväl denna fråga avgöres av jordstyrelsen. Om en av jordstyrelsen beslutad förlängning av arrendetiden eller reglering av arrendeförhål- landet i övrigt för jordägaren medför skada eller olägenhet, som icke ersättes genom legan, kan styrelsen tillerkänna jordägaren särskild gottgörelse i sagda avseende.

En landbo eller husman kan i regel icke till annan upplåta fastigheten eller nå- gon del av densamma. Härifrån har dock stadgats det undantag, att en landbo kan åt ny innehavare upplåta till arrendefastigheten hörande husmanslägenheter, som under hans arrendetid bliva lediga.

Om en fastighet, som upplåtes till en landbo, saknar erforderliga byggnader eller å fastigheten befintliga hus förfallit, åligger det jordägaren att verkställa nybyggnad eller att förena sig med landbon om arbetets utförande. Däremot är landbon plik- tig att underhålla byggnaderna. Underlåter han detta, blir han skyldig att ersätta jordägaren kostnaderna för bristernas avhjälpande. Om byggnaderna å fastigheten förstöras genom eldsolycka, är ägaren skyldig att bekosta nybyggnad, medan land— bon har att framforsla erforderligt timmer. I avsaknad av lagstadgande lär en landbo, som vanhävdar jorden, icke kunna ådömas ersättningsskyldighet gentemot

jordägaren. I fråga om husmanslägenheter saknas bestämmelser angående nybygg— nads- och underhållsskyldighet. Möjligen kunna de för landbolega meddelade bestäm- melserna erhålla analogisk tillämpning.

En landbo har rätt att idka jak! och fiske ä arrendefastigheten samt att efter utsyning taga virke och bränsle till husbehov i fastighetens skog.

Någon rätt till ersättning för förbättringar, som utförts å fastigheten, har ej till- erkänts vare sig landbor eller de husmän, som erhållit livstidsupplåtelse. Övriga husmän äro vid arrendetidens slut berättigade till ersättning för nödiga och nyttiga byggnader, som de med tillstånd av jordägaren uppfört å fastigheten, eller som de inköpt av den föregående nyttjanderättshavaren. Såvida dylika byggnader icke uppförts med timmer från hemmanet, äger husmannen, om ersättning ej utgått, bortföra desamma vid arrendetidens slut. Nämnda rätt till ersättning för bygg— nader tillkommer en husman, även om han förverkat arrendet. Upphör arrende— avtalet till följd av uppsägning från jordägarens sida. kan husmannen även cr- hålla gottgörelse för jordförbättringar samt för kostnader, som han nedlagt å jord— ägaren tillhöriga hus, såvida dessa förbättringar kunna antagas komma att öka jordägarens inkomst av fastigheten vid dess förnyade utarrendering. Husmannen behöver ej ha inhämtat jordägarens samtycke till arbetets utförande för att dylik ersättning skall utgå. Kunna parterna icke enas om storleken av den gottgörelse. som bör tillerkännas husmannen, träffas avgörande i frågan av vederbörande läns— man jämte två gode män, vilka skola beakta. om legan bestämts med hänsyn till de förbättringsarbeten, som erfordrats å fastigheten.

Såsom anledning till arrenderättens förverkande upptages, att landbon eller hus- mannen grovt försummat sin arbetsplikt eller att han tre gånger i följd under sex månader eller längre tid underlåtit att erlägga arrendeavgiften. Vidare förverkas arrenderätten, om en nyttjanderättshavare tre gånger blivit ådömd böter, för att han gjort sig skyldig till missbruk vid arrenderättens utövning genom olovligt borl- förande av foder, gödsel eller dylikt, samt om han, trots anmaning av jordägaren. underlåter att från fastigheten skilja därstädes inneboende personer. Slutligen upp- tages som förverkandeskäl, om en husman gjort sig skyldig till tjuvnadsbrott eller bedrägeri mot jordägaren eller till missfirmelse eller misshandel mot denne, hans hustru eller ställföreträdare eller till skadegörelse å jordägaren tillhörig egendom. I dessa fall skall emellertid domstolen taga hänsyn till i vad mån husmannens för— seelse kan hava föranletts av jordägarens eller hans hustrus eget uppträdande.

Genom 1928 års lag har förköpsrätt för arrendatorer blivit genomförd i viss ut— sträckning. Avgöranden i fråga om förköpsrättens utövning träffas av en skilje— nämnd, bestående av tre, av kommunal myndighet utsedda personer. Vid behand- ling av större och viktigare frågor kan lantbruksdepartementet förordna särskild ordförande för skiljenämnden. Skiljenämndens utslag kan på materiella grunder överklagas hos samma nämnd, som har att i andra instans pröva jordstyrelsens beslut, medan klander av skiljenämndens beslut på formella grunder skall an— hängiggöras vid domstol. —— Om en fastighet, som upplåtits åt en landbo eller en husman före lagens ikraftträdande den 1 januari 1929, överlåtes till ny ägare eller övergår till sådan genom arv, skifte, odelslösning1 eller tvångsförsäljning, har ar- rendatorn förköpsrätt till fastigheten. Föl—utsättning härför är dock, att arrenda— torn eller hans hustru eller endera makens föräldrar eller farföräldrar innehaft fastigheten sammanlagt tio år. Om fastigheten äges av en samfällighet, anses över- låtelse ha skett, när någon andel i fastigheten byter ägare. Förköpsrätt får ej

1 Odelslösning avser en särskild form av lösningsrätt, som under vissa förutsättningar får utövas beträffande jord är landet, om denna under minst tjugo år innehafts av samme person eller av honom och hans förfäder.

utövas, om fastigheten försålts gemensamt med annan och en uppdelning av fastig- heterna på olika ägare skulle medföra alltför stor skada eller olägenhet. Ej heller har arrendatorn förköpsrätt, när överlåtelse sker till någon, som är släkt med den föregående ägaren i rätt upp- eller nedstigande led, till syskon eller syskons avkomling eller till maka eller adoptivbarn. — Om till arrendefastigheten hör större skogsareal, än som erfordras för fastighetens bruk, kan viss del av skogen undan- tagas, under förutsättning att ingendera parten lider någon väsentlig skada härav. För den händelse det utarrenderade området icke utgör en självständig fastighet, skola dess gränser fastställas på sådant sätt, som är lämpligast för såväl den ny- bildade som den återstående fastigheten. Härvid skall iakttagas, att den nybildade fastigheten i möjligaste mån kommer att utgöra ett självständigt jordbruk. Arren- datorn äger övertaga sistnämnda fastighet mot samma köpesumma och i övrigt på samma villkor, som överenskommits mellan säljaren och köparen. Dock kan säljaren i varje fall kräva, att köpesumman skall erläggas kontant inom sex må- nader, efter det slutligt beslut, varigenom arrendatorn tillerkänts förköpsrätt, med— delats. De ändringar i villkoren för överlåtelsen, som i anledning härav bliva nöd— vändiga, fastställas i brist på överenskommelse av skiljenämnden. Arrendatorn kan å sin sida kräva, att den del av vederlaget för fastigheten, som icke består av penningar eller utgöres av födoråd, eller vars erläggande gjorts beroende av något villkor, vilkets uppfyllande icke ankommer på arrendatorn, skall fastställas i pen- ningar. Kan någon del av vederlaget icke fastställas i penningar, bortfaller denna del utan ersättning. Har i köpehandlingen avtalats, att säljaren skall äga åter— köpa fastigheten eller att säljaren eller köparen skall kunna häva köpet, såframt arendatorn gör gällande sin förköpsrätt, eller att säljaren eller köparen eljest skall kunna häva köpet under något villkor, vars uppfyllande icke beror på arrenda- torn, kan en sådan överenskommelse icke göras gällande mot denne. Om gemen- sam köpesumma utsatts för fastigheten och annan egendom, avgöres av skilje- nämnden, hur stor del av köpesumman, som skall anses belöpa å fastigheten. Ut- gör överlåtelsen helt eller delvis gåva, fastställes köpesumman av skiljenämnden. Från köpesumman skall avdrag ske för den ersättning för förbättringar, som till— kommer arrendatorn. Om en fastighet överlåtits samtidigt med annan egendom och arrendatorn anser, att det pris, som satts å fastigheten, är för högt i förhållande till hela köpesumman, avgör skiljenämnden, hur stor del av köpesumman, som skall anses belöpa å fastigheten. En arrendator, som önskar utöva förköpsrätt, skall lämna köparen och säljaren meddelande därom inom sex veckor, efter det han erhållit kännedom om försäljningen, samt inom samma tid påkalla skiljedom. Såväl jordägaren som arrendatorn ha rätt att, innan köpeavtal blivit träffat, på- kalla avgörande av skiljenämnd, om fastigheten kan bliva föremål för förköpsrätt. Ett dylikt avgörande är bindande tio år.

Finland.

De i Finland gällande stadganden, som avse allmänna arrendeavtal, innefattas i en lag den 19 juni 1902 om lega av jord på landet. Denna lag avser i första hand upplåtelser av fastigheter för jordbruksändamål, men innehåller även åt- skilliga stadganden, som äro tillämpliga på arrendeupplåtelser för annat ändamål än jordbruk. Bestämmelserna i lagen äro i huvudsak av dispositiv natur. Enär densamma ej ansågs bereda arrendatorerna av vissa mindre fastigheter tillräckligt socialt skydd, utfärdades för stärkande av dessa arrendatorers ställning den 12 mars 1909 en förordning angående lega av torp, landbolägenhet och backstugu- område. Denna förordning, som senare blivit föremål för en del ändringar, inne- håller i huvudsak bestämmelser av tvingande natur. Såsom torp skall enligt för- ordningen anses visst område av jordlägenhet, som mot lega upplåtes för bedri-

vande av jordbruk och är för sådant ändamål bebyggt eller avsett att bebyggas. Med landbolägenhet förstås sådan på lega upplåten, för jordbruk avsedd och i mantal satt lägenhet, som med hänsyn till förvaltningen lyder under huvud- gård, samt med backstuguområde ett jordområde, vilket mot lega upplåtes till bostadstomt åt en person eller en familj, som hör till jordbruks- eller industri— arbetarebefolkningen eller är med denna i ekonomiskt avseende likställd.

Enligt förordningen angående lega av torp, landholägenhet och backstuguområde har regleringen av arrendeförhållandena i vissa avseenden undandragits kontrahen— ternas fria förfogande och överlämnats åt avgörande av s. k. legonämnder. Som legonämnd skall i regel den kolonisationsnämnd, som finnes inom varje kom— mun, fungera. Emellertid kan även särskild legonämnd utses. Om antalet arrende- fastigheter är ringa eller de lokala förhållandena eljest sådant föranleda, kunna legonämndens göromål handhavas av kommunalnämnden. Legonämnden består av en ordförande samt två eller fyra ledamöter, vilka samtliga utses för en tid av tre år. Å kommunalfullmäktige ankommer att besluta, huruvida i legonämn- den skola inväljas två eller fyra ledamöter. Hälften av ledamöterna utses bland de inom kommunen bosatta jordägare, vilka på arrende upplåtit med förordningen avsedda fastigheter, samt andra hälften bland brukarna av dylika fastigheter. Valet förrättas inför kommunalfullmäktiges ordförande. Legonämndens ledamöter välja utom sig en ordförande. Om majoritet härvid icke uppnås, utses ordförande av häradsrätten. Ledamöterna av legonämnden skola vara bosatta inom kommunen, medan även personer, som icke äga hemvist därstädes, kunna utses till ordförande. Ordföranden och ledamöterna äro vid utövningen av sitt uppdrag underkastade domareansvar. Legonämnden är beslutför, då ordföranden och minst två leda— möter äro tillstädes, därvid alltid av jordägare och brukare utsedda ledamöter skola närvara till lika antal. Vid behov avgöres genom lottning, vilken ledamot som bör utträda. Part, som underlåter att hörsamma legonämnds kallelse att iakt- taga inställelse vid nämndens sammanträde, kan av domstol ådömas ansvar här- för. — Legonämnd har utom att träffa avgörande rörande vissa arrendefrågor även att tjänstgöra som förlikningsnämnd i tvister rörande arrendeavtal. Kommer för— likning inför nämnden till stånd, skall däröver upprättas skriftlig handling, som undertecknas av parterna, varefter förlikningen kan verkställas i likhet med skilje- dom. Ur arrendeförhållandet härflytande tvister mellan jordägare och brukare få ej av domstol upptagas till prövning, om icke saken varit föremål för förlik— ningsförhandlingar inför legonämnd, utom för det fall att sådana förhandlingar till följd av någondera partens utevaro icke kunnat komma till stånd.

För ingående av avtal om lega av jord på landet föreskriver den allmänna arrende- lagen av 1902 skriftlig bevittnad form. Kontraktet, som skall undertecknas av jordägaren, arrendatorn och vittnena, bör utom ort och tid för dess upprättande upptaga fastighetens benämning eller, om avtalet ej avser hel fastighet, gränserna för det upplåtna området eller annan tydlig beteckning dårå, legotiden och lego- vederlaget. Innehåller avtalet andra villkor, skola även dessa införas i kontraktet. — En muntlig överenskommelse om upplåtande av en fastighet mot lega blir emel— lertid icke utan vidare ogiltig. Har brukaren på grund av sådan överenskommelse tillträtt fastigheten, är han berättigad att av jordägaren erhålla skriftlig bekräftelse å avtalet. Vägrar jordägaren att lämna sin medverkan härtill, kan brukaren er- hålla domstols beslut om fastställande av rättsförhållandet mellan parterna. Här- för erfordras emellertid, att brukaren förebringar nöjaktig utredning angående vilken fastighet eller vilket område överenskommelsen avser, samt om storleken av legan. I motsatt fall skall hans talan ogillas. Föreligger tillräckligt material för bedömande av dessa frågor, har domstolen att fastställa överenskommelsen. I de avseenden överenskommelse icke kan anses ha blivit träffad, komma lagens föreskrifter att reglera rättsförhållandet mellan parterna. Sedan utslaget vunnit laga kraft, gäller

detsamma som skriftligt arrendeavtal. Har fastigheten dessförinnan försålts, blir emellertid den muntliga överenskommelsen utan verkan. Möjligheten att erhålla domstols stadfästelse å en muntlig överenskommelse om brukande av jord står ej öppen för jordägaren. Därest brukaren undandrager sig att medverka till upp- rättande av skriftligt legoavtal, har jordägaren endast berättigats föranstalta om hans avhysande från fastigheten.

Förordningen om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde uppställer motsvarande fordringar på legoavtalets form som de förut återgivna. För att ett legoavtal angående en fastighet, som faller under förordningens bestämmelser, skall bliva giltigt, erfordras emellertid dessutom, att detsamma blivit godkänt av lego- nämnden. Ett exemplar av kontraktet skall för detta ändamål tillställas lego- nämnden. Om så anses nödigt, kan nämnden företaga syn å fastigheten. Finner nämnden, att kontraktet blivit lagligen upprättat, samt att legovillkoren ej kunna anses obilliga för brukaren, skall den fastställa avtalet, varom anteckning göres såväl å kontrahenternas som å legonämndens exemplar av kontraktet. Kan avtalet ej fastställas, skall nämnden meddela kontrahenterna skälen därtill. Avtalet anses vara slutligen ingånget, då nämnden fastställt kontraktet. Även ändringar i eller tillägg till kontraktet skola underställas nämndens prövning. Om brukaren vid domstol yrkar fastställelse av en muntlig överenskommelse angående upplåtande av fastighet till brukande mot lega, har domstolen, utöver vad som föreskrives i 1902 års lag, jämväl att pröva, om legan är obillig för brukaren; är detta förhål- landet skall fastställelse vägras. Sedan kontraktet blivit fastställt, skall det genom legonämndens försorg inregistreras hos häradsrätten i ett särskilt legoregister. Göres ändring i eller tillägg till arrendeavtal, eller förnyas sådant avtal vid arrendetidens utgång, skall även den häröver upprättade handlingen inregistreras. Jordägaren är pliktig att till legonämnden eller, vid fastställelse av häradsrätt, till denna ingiva de handlingar, som erfordras för vinnande av utredning angående äganderätten till fastigheten. Verkställd inregistrering medför samma verkan som inteckning av kontraktet.

I den allmänna arrendelagen föreskrives, att arrendeavtal icke får slutas annat än på bestämd tid, högst femtio år, eller på livstid. Saknas i kontraktet bestäm- melse om arrendetiden, skall avtalet gälla i tio år. I sådana fall, då domstol har att fastställa en muntlig överenskommelse, skall arrendetiden, oavsett vad som över— enskommits mellan kontrahenterna, utgöra tio år. —— Ett för bestämd tid slutet arrendeavtal upphör med arrendetidens utgång, även om uppsägning ej skett. Har brukaren kvarsuttit ä fastigheten sex månader efter arrendetidens utgång utan att uppsägning ägt rum, skall det emellertid anses, som om nytt arrendeavtal ingåtts för lika lång tid som det tidigare arrendeavtalet omfattat, dock icke över tio år. Jordägaren har icke rätt att på annat än i lagen särskilt angivna grunder häva arrendeavtalet före den avtalade tidens utgång. Däremot kan brukaren i kontraktet förbehålla sig rätt att uppsäga avtalet före sagda tidpunkt. Skulle brukaren avlida under arrendetiden, äga hans änka och bröstarvingar rätt att behålla fastigheten till den avtalade tidens utgång. Vid livstidsstädja har brukarens änka samma rätt, såvida hon ej ingår nytt äktenskap. Vilja brukarens änka eller bröstarvingar i dessa fall ej övertaga fastigheten, skola de uppsäga avtalet inom sex månader från dödsfallet.

Enligt förordningen om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde skall arrendeavtal ingås på viss tid, minst tjugofem och högst etthundra år. I fråga om nybyggestorp och landbolågenhet får arrendetiden dock icke understiga femtio år. Om en landbo vill sluta avtal för kortare tid än femtio år, kan legonämnden, under förutsättning att viktiga skäl äro för handen, medgiva, att arrendetiden ned- sättes, dock ej under tjugofem år. Brukaren kan i kontraktet förbehålla sig rätt att uppsäga arrendet före den avtalade tidens utgång. — Avtal, som angår en omyn-

digs fastighet, kan dock ingås för den tid omyndigheten varar, eller, om denna grundas å domstols beslut, för fem år. Saknar kontraktet bestämmelse om arrende- tiden, skall avtalet anses gälla, beträffande torp och backstuguområden tjugofem år samt beträffande landbolägenheter femtio år. — Vid arrendetidens utgång upp- hör avtalet att gälla utan uppsägning. Har brukaren kvarsuttit å fastigheten sex månader efter sagda tidpunkt utan att uppsägning skett, skall emellertid det ti- digare avtalet anses förlängt på tio år. Dör brukaren före arrendetidens utgång, äro hans änka och bröstarvingar berättigade att övertaga fastigheten. Efterlämnar brukaren icke änka eller bröstarvingar, äga hans föräldrar och syskon samma rätt, om anspråk i sagda avseende framställes inom sex månader efter brukarens död samt legonämnden finner jordägaren böra åtnöjas med den nye brukaren. Även annan innehavare av den avlidne arrendatorns rätt äger övertaga fastigheten. I sist- nämnda fall kan dock jordägaren lösa till sig arrenderätten för det belopp, vartill brukaren varit berättigad, om arrendeförhållandet upphört vid dödsfallet.

Legan får enligt den allmänna arrendelagen fastställas i penningar, naturalster eller arbete. Naturalster kunna erläggas antingen till viss i kontraktet bestämd myckenhet eller med någon andel av fastighetens årliga avkastning. Utgöres legan i dagsverken, skola dessa vara till antalet bestämda. Brukaren får ej åläggas att utöver det fastställda antalet dagsverken eller annat till beskaffenhet och belopp bestämt åliggande på kallelse utföra arbete åt jordägaren. Innehåller kontraktet icke uppift på tiden, när dagsverkena skola utgöras, böra de fördelas under året på sådant sätt, att brukaren ej hindras att sköta sin egen fastighet. Om viss tid för utgörande av lega, som fastställts i penningar eller naturalster, icke blivit avtalad, skall legan erläggas två månader före utgången av varje arrendeår. Brukaren är. om ej annorlunda överenskommits, icke skyldig att tillhandahålla jordägaren natur- alster annorstädes än å arrendefastigheten eller å fastighet, som denna tillhör. För varje arrendeår skall jordägaren uppgöra räkning med brukaren, som för sådant ändamål skall inställa sig hos jordägaren. Underlåter jordägaren att avsluta räk- ningen inom tre månader efter arrendeärcts utgång, eller utebliver brukaren från uppgörelsen, kan den försumlige kontrahenten av domstol tillhållas att vid vite fullgöra sin skyldighet. Har räkning för ett arrendeår icke blivit uppgjord, kan den som varit orsak härtill icke utsöka sin rätt för ifrågavarande år, förrän upp- görelse kommit till stånd.

Förordningen om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde föreskriver, att legan skall utsättas i penningar, samt att i kontraktet skall upptagas hela det vederlag, brukaren skall utgöra för de förmåner, som tillagts honom. Legan skall bestämmas för hela legotiden, såvida denna ej överstiger tjugofem år, i vilket fall kontrahenterna kunna överenskomma, att legan efter utgången av sagda tidrymd skall regleras på nytt. Kunna de härvid icke enas om legans storlek, träffas av- görande i frågan av legonämnden. Logan får icke höjas med hänsyn till förbätt- ringar, som brukaren utfört under arrendetiden. Ehuru legan enligt vad förut nämnts skall utsättas i penningar. står det kontrahenterna fritt att överenskomma, att densamma för kortare eller längre tid helt eller delvis skall enligt i orten gång- bart pris utgöras i naturalster eller dagsverken. Om kontrahenterna ha olika me- ningar angående vilket pris, som skall anses vara i orten gångbart, bestämmes detta av legonämnden. I fråga om tid och plats för utgörande av lega, som består av penningar eller naturalster, upptager förordningen motsvarande bestämmelser som den allmänna arrendelagen. Om legan utgöres i dagsverken, böra dessa i kontraktet vara så fördelade under året, att brukaren icke hindras att driva sitt eget jord— bruk. Innehåller kontraktet icke bestämmelser i ämnet, skola dagsverkena för- delas jämnt under året. Kallelse att utgöra dagsverke skall, såvida ej särskilt avtal därom blivit träffat, meddelas brukaren senast ett dygn i förväg. Även om kon- trahenterna avtalat, att legan helt eller delvis skall utgöras i naturalster eller dags-

verken, är detta ej något hinder för vare sig brukaren eller jordägaren att övergå till penningarrende. Denna förändring träder dock ej i kraft, förrän viss tid efter det endera kontrahenten meddelat den andre sin önskan i sagda avseende. — Jord- ägaren skall göra upp räkning om legan med brukaren inom ett år efter utgången av det år, varunder legan skolat erläggas. I motsatt fall har jordägaren förverkat sin rätt att föra talan mot brukaren om legans utbekommande.

Utan jordägarens samtycke äger brukaren enligt den allmänna arrendelagen icke till annan upplåta fastigheten eller någon del därav, ej heller å densamma upp- rätta nya torp, nedlägga förut bestående sådana eller förändra de för torpen gällande villkoren. — Enligt förordningen om lega av torp, landbolägenhet och back- stuguområde kan legonämnden meddela tillstånd för brukaren att i sin ordning ut- arrendera fastigheten, om denne är sjuklig eller andra vägande skäl därtill före- ligga. Enligt samma förordning har brukaren berättigats att i sitt ställe sätta annan person, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill ej jordägaren god— känna den nye brukaren, tillkommer avgörandet i frågan legonämnden. Priset för överlåtelsen får icke bestämmas högre än den ersättning, brukaren vore berättigad att utbekomma av jordägaren, om arrendetiden vore tilländalupen. Med hänsyn härtill skola villkoren i överlåtelsekontraktet godkännas av legonämnden. Om över- låtelse skett till annan än brukarens bröstarvingar, föräldrar eller syskon, har jord- ägaren berättigats att lösa till sig arrenderätten för samma pris som nyss nämnts. Har arrenderätten överlåtits, utan att tillstånd därtill givits i kontraktet, svara såväl den förutvarande som den nye brukaren för ogulden lega för tiden före den sist- nämndes tillträde samt för skada, som därunder uppstått genom vanvård av fastig- heten. Överlåtes arrenderätten till backstuguområde å en person, som ej hör till jordbruks- eller industriarbetarebefolkningen eller är med denna i ekonomiskt av— seende likställd, bliva dock bestämmelserna i ifrågavarande förordning även därefter tillämpliga å området.

Brukaren är enligt den allmänna arrendelagen skyldig att väl hävda jorden samt att underhålla för fastighetens nyttjande nödiga byggnader och övriga inrättningar, så att de icke förfaras. Brister han härutinnan, blir han skyldig att vid arrende- tidens slut utgiva ersättning till jordägaren. Har byggnad, som är erforderlig för fastighetens brukande, förstörts eller av ålder förfallit samt vid företagen syn för- klarats oduglig, åligger det brukaren, såvida ej annorlunda avtalats, att verkställa ombyggnad eller uppföra ny byggnad. Därest den utdömda byggnaden ej förstörts genom brukarens vållande, bör jordägaren anvisa nödigt virke och annat naturligt byggnadsmaterial, som finnes å fastigheten eller å huvudgård, varunder fastigheten lyder. Underlåter jordägaren detta och vill han ej heller själv bygga, står det brukaren fritt att anskaffa virke på jordägarens bekostnad. Vill brukaren hellre uppsäga avtalet, är han berättigad därtill. — Brukaren har ej rätt att utan jord- ägarens tillstånd från fastigheten bortföra foder eller gödsel; dock får han vid avträdet medtaga befintligt foder, därest han till denna tidpunkt underhållit en mot fastighetens storlek och fodertillgång svarande kreatursbesättning. Vill han vid avträdet sälja foder, skall han först hembjuda det åt jordägaren eller den till- trädande brukaren. — Rätt till skogsfång tillkommer ej brukaren, såvida icke kon- traktet innehåller förbehåll därom. Även i sistnämnda fall är brukaren skyldig att ställa sig till efterrättelse sådan skogshushållningsplan, som under arrendetiden införes å lägenheten. Blir brukarens rätt att begagna skogen i den omfattning kontraktet stadgar härigenom inskränkt, skall legan jämkas med hänsyn därtill. — Brukaren har ej rätt till jakt eller fiske å fastigheten, såvida ej sådan rätt tillför- säkrats honom i kontraktet.

Även enligt förordningen om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde har brukaren ålagts att väl hävda fastighetens ägor samt att vårda och underhålla

23—388572.

byggnader och övriga anläggningar, som erfordras för jordbruksdriften, så att de icke försämras. Såsom vanhävd anses användande av sådana brukningsmetoder, som leda till jordens utarmande. Brukaren får icke till skada för jordägaren nyttja fastigheten för annat ändamål än som förutsattes vid upplåtelsen. I fråga om un- derhållet av byggnaderna gäller, att jordägaren är skyldig att inom område, som hör till fastigheten eller huvudgård, varunder den lyder, anvisa eller dit anskaffa nödigt virke och annat naturligt byggnadsmaterial. Om ä torp eller landbolägen- het befintlig byggnad, som tillhör jordägaren och är nödvändig för fastighetens bruk, blir förstörd genom eldsvåda eller annan olyckshändelse, åligger det, om ej annat avtal blivit träffat, jordägaren att verkställa nybyggnad. Har byggnad av så— dant slag av ålder förfallit och vid syn förklarats oduglig, skall brukaren verk- ställa nybyggnad, varvid dock jordägaren, om ej annorlunda avtalats, i enlighet med vad som gäller för reparationer skall tillhandahålla virke och annat naturligt byggnadsmaterial. Uppförandet av byggnaden skall verkställas enligt en av båda kontrahenterna godkänd plan. Kunna de ej enas härutinnan, skall legonämnden besluta i frågan. Vad som stadgats beträffande äteruppförande av byggnad, som av ålder förfallit och vid syn förklarats oduglig, skall även gälla i fråga om upp- förande av sådan nybyggnad, som till följd av förändrat brukningssätt, vilket all— mänt kommit till användning i orten, eller till följd av nyodling blivit oundgäng- lig. Försummar brukaren att fullgöra sina skyldigheter med avseende å jordens hävd och byggnadernas underhåll, är han pliktig att vid arrendetidens slut ersätta jordägaren härför. Om jordägaren å sin sida ej fullgör, vad honom åligger i fråga om uppförande av nybyggnad, är brukaren berättigad att utföra arbetet eller att anskaffa material på jordägarens bekostnad. Brukaren har även rätt att upp- säga avtalet, varjämte han kan erhålla skadestånd. — Hör skog till fastigheten, har brukaren, om ej annorlunda överenskommits, rätt att nyttja densamma till hus- behov. I fråga om brukarens skyldighet att rätta sig efter sådan skogshushållnings- plan, som under arrendetiden införes å lägenheten, gäller motsvarande stadgande, som förekommer i 1902 års lag. Om kontrahenterna ej kunna enas om den ned- sättning av legan, som kan föranledas av införandet av en dylik plan, skall frågan avgöras av legonämnden. Föredrager brukaren att uppsäga avtalet, har han rätt därtill. — Brukaren äger idka jakt och fiske å fastigheten, såvida icke i arrendeav- talet annorlunda stadgats.

Den allmänna arrendelagen tillerkänner brukaren ersättning vid arrendetidens slut för förbättringar å fastighetens jord, byggnader eller andra inrättningar. Emel- lertid har jordägaren befriats från skyldigheten att utgiva dylik ersättning, för det fall att brukaren begagnat honom förbehållen rätt att uppsäga avtalet under arren- detiden. För att brukaren skall erhålla ersättning för större förbättringar, skall jordägaren ha lämnat skriftligt medgivande till företaget. Såsom exempel på dylika förbättringar nämnas sjöfällning, utdikning av kärr, nyodling, täckdikning, invall- ningsanläggning och ängsvattningsföretag. Med större förbättringar ha jämställts påförande av mylla, sand eller lera i sådan mängd, att jordmånens beskaffenhet därigenom förbättras, ävensom uppförande eller ombyggnad av hus i sådana fall, då brukaren ej enligt vad förut nämnts varit skyldig att utföra byggnadsföretaget. Har skriftligt avtal i dylika fall träffats mellan kontrahenter—na angående ersätt- ningens belopp eller grunderna för dess beräknande, skall detta vara gällande. El- jest skall ersättningen bestämmas i förhållande till den genom förbättringen upp- komna ökningen av fastighetens värde, varvid beloppet dock ej får överstiga den kostnad, som varit nödig för arbetets utförande. Vid beräknande av ersättning bör även tagas i betraktande, i vad mån legan vid avtalets ingående bestämts med hän- syn till särskilda i kontraktet angivna förbättringar, som brukaren åtagit sig att utföra, eller om brukaren blivit till större eller mindre del gottgjord för förbätt- ringarna genom direkta bidrag av jordägaren, nedsättning av legan, annan jämk-

ning av de i kontraktet föreskrivna skyldigheterna eller ökning av fastighetens av- kastning. Kan brukaren anses ha erhållit full gottgörelse genom den nytta för- bättringen medfört för honom, skall någon ersättning ej utgå. Har arrendatorn av eget virke uppfört ett nytt hus utan tillstånd av jordägaren eller å annan plats än jordägaren medgivit, är brukaren, för den händelse jordägaren ej vill lösa huset, pliktig att bortflytia detsamma vid arrendetidens slut, därvid han har att återställa platsen, där det stått, i det skick, vari den tidigare befunnit sig. Om detta ej skett inom ett år efter arrendetidens utgång, tillfaller huset jordägaren utan lösen. Frukt- träd, ädlare prydnadsträd, bärbuskar och andra värdefullare växter, som bruka- ren planterat, utöver vad som funnits å fastigheten vid tillträdet, skola vid av- trädet hembjudas åt jordägaren. Vill jordägaren ej lösa till sig dem för skäligt pris, äger brukaren bortföra dem inom ett år; eljest tillfalla de jordägaren utan lösen.

Enligt förordningen om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde ha torpare och landbor rätt till ersättning för förbättringar å jord saint byggnader och övriga anläggningar, som äro nödiga för jordbruket. Ersättningen skall utgå vid arrendetidens slut eller då arrendeförhållandet eljest upphör. Rätt till gott- görelse tillkommer även brukare av ett backstuguområde beträffande hus, som han uppfört å fastigheten, samt för förbättringar i hävden. I arrendekontrakt får enligt denna förordning icke stadgas förbud för brukare att utföra förbättringar å fastigheten. Däremot kan jordägaren, om arrendatorn i kontraktet tillerkännes uppsägningsrätt, förbehålla sig, att om arrendatorn begagnar denna rätt, någon er- sättning för dylika förbättringar icke skall utgå. För den händelse brukaren till- trätt fastigheten, men fullbordat arrendeavtal sedermera icke kommit till stånd, är han likväl berättigad till ersättning för verkställda förbättringar. I de fall brukare av torp eller landbolägenhet har rätt till gottgörelse för förbättringar, skall ersättningen bestämmas med hänsyn till den ökning, som uppkommit i fastighetens värde, varvid beloppet dock ej får överstiga den kostnad, som vid arrendetidens slut, eller då arrendeförhållandet eljest upphör, vore erforderlig för arbetets ut- förande. Ersättning för hus, som å ett backstuguområde uppförts av brukaren, får icke bestämmas till högre belopp än det pris, vartill i orten vanlig bostad jämte nödiga uthus för en familj, som hör till jordbruks- eller industriarbetarebefolk- ningen eller är med denna i ekonomiskt avseende likställd, kan uppskattas. Vid bestämmande av ersättning åt innehavare av de med förordningen avsedda fastig- heterna bör tagas i betraktande, om legan fastställts med hänsyn till vissa i kon- traktet angivna förbättringar, som brukaren åtagit sig att utföra, eller om brukaren åtnjutit bidrag av jordägaren till förbättringarna eller med hänsyn till desamma er- hållit nedsättning av legan eller annan lindring i de honom åliggande skyldigheterna. Jordägaren kan emellertid bliva fri från skyldigheten att utgiva ersättning för för- bättringar, om han vid arrendetidens utgång erbjuder sig att förlänga avtalet på oförändrade villkor och för så lång tid, som anses skälig med hänsyn till förbätt- ringarnas värde. Kunna kontrahenterna ej enas om hur denna tid skall beräknas, avgöres frågan av legonämnden, och om legonämnden anser, att den av jord- ägaren föreslagna tiden är tillräcklig, kan brukaren ej vägra att godtaga förläng- ningen utan att därigenom gå miste om möjligheten att erhålla gottgörelse för för- bättringarna. Finner legonämnden äter den föreslagna tiden för kort för att bru- karen genom fortsatt nyttjande av fastigheten skall kunna anses gottgjord för för- bättringarna, och vill jordägaren ej förlänga avtalet så lång tid, som legonämnden anser skälig, kommer någon förnyelse av avtalet ej till stånd, varför jordägaren nödgas utbetala ersättningen. Jordägaren kan dock endast en gång undgå att ersät- ta brukaren för förbättringar genom att förlänga arrendetiden. För de förbätt- ringar, som brukaren utför under den förlängda arrendetiden, skall ersättning all- tid utgå, såvida han ej samtycker till att hans anspråk i denna del kvittas mot en ny förlängning av arrendetiden. Brukaren är ej berättigad att fordra gottgörelse för hus, som av honom uppförts, så länge han innehar fastigheten på grund av

det ursprungliga arrendeavtalet eller avtal, som en eller flera gånger blivit för- nyat. Vill jordägaren efter arrendetidens utgång icke förnya arrendeavtalet på sådana villkor, som av legonämnden godkännas, utan önskar själv övertaga fastig- heten, skall han utgiva ersättning för byggnaderna efter deras dåvarande värde. Såvida icke annorlunda överenskommits, är brukaren pliktig att vid arrendetidens slut bortföra honom tillhöriga byggnader, som jordägaren icke är skyldig att in- lösa, varvid det åligger brukaren att återställa platsen för byggnaderna i veder— börligt skick. Undanskaffas icke byggnaderna inom ett och ett halvt år, har jord- ägaren rätt att för brukarens räkning försälja desamma å offentlig auktion.

Bestämmelserna i förordningen om lega av torp, landbolägenhet och backstugu- område angående brukares rätt till ersättning för förbättringar ha i viss omfatt- ning erhållit tillbakaverkande kraft. Sålunda skola desamma tillämpas även å avtal, som slutits före lagens ikraftträdande i fråga om förbättringar, som verk- ställts under tiden därefter. Vid fastställande av ersättning för dylika förbättringar skall beaktas, i vad mån legan skäligen kan anses svara mot de förmåner brukaren åtnjutit. För hus, som tillhöra brukaren, skall ersättning utgå enligt de i för- ordningen stadgade grunderna, även om de uppförts före lagens ikraftträdande, dock endast om jordägaren utan sådana skäl, som grunda sig å en omtänksam fastighets- förvaltning, undandrager sig att förnya arrendeavtalet. För att jordägaren skall kunna undgå att utgiva ersättning för förbättringar, skall han erbjuda sig att för— länga arrendeavtalet minst tjugofem är, vilken tid blott på brukarens yrkande kan förkortas. Det är icke heller nog, att jordägaren erbjuder sig att förnya kon- traktet på oförändrade villkor, utan han måste därjämte godtaga de förändringar i villkoren, som legonämnden föreskriver.

För utrönande av det skick, vari fastigheten befinnes, då den överlämnas till brukaren, skall enligt den allmänna arrendelagen hållas syn, varvid fastighetens samtliga ägor och inrättningar höra till beskaffenhet och hävd noga beskrivas. Så» da'n syn skall på föranstaltande av jordägaren hållas senast sex månader efter till- trädet. Har tillträdessyn ej förråttats inom sagda tid, kan brukaren inom ytter- ligare tre månader föranstalta därom. Då arrendeavtal upphör, skall avträdes- syn hållas senast inom sex månader från avträdesdagen eller, om någondera parten det äskar, före avträdesdagen, dock ej tidigare än sex månader. Vid avträdessyn skall bestämmas beloppet av den ersättning för vanhävd eller förbättringar, som bör utgå. Såväl till- som avträdessyn skall förrättas av en synenämnd, bestående av tre i lantbruk förfarna, rcdbara män, av vilka vardera parten utser en och de sålunda utsedda välja den tredje. Kunna de av parterna utsedda synemännen ej enas om valet, utses den tredje synemännen av ordföranden i vederbörande kom- munalstämma. Synemännen, som mellan sig välja en ordförande, äro vid utöv- ningen av sitt uppdrag underkastade domareansvar. Kostnaderna för tillträdes- syn skola bestridas av jordägaren, medan vid avträdessyn sy'nenämnden avgör, om kostnaderna skola gäldas av endera parten eller av parterna gemensamt. Om en part ej är nöjd med synenämndens utlåtande vid en tillträdessyn, kan han inom en månad därefter påkalla syn av en förstärkt synenämnd. Sådan syn skall hållas av de synemän, som förrättat tillträdessynen jämte ytterligare två, av ordföranden i vederbörande kommunalstämma utsedda personer. Klander av syn sker genom stämning till domstol inom tre månader efter synens förrättande. Utlåtande, som meddelats av en förstärkt synenämnd, får endast klandras på vissa formella grun- der. Ett av en synenämnd meddelat lagakraftvunnet utslag kan verkställas i lik- het med skiljedom. — Emellertid behöva parterna ej ovillkorligen iakttaga de an— gående hållandet av syn meddelade föreskrifterna. Sålunda kunna parterna själva hålla tillträdessyn, varöver skriftlig bevittnad handling skall upprättas. Likaså har i arrendekontraktet intagen utredning angående sådana omständigheter, som böra utrönas vid tillträdessyn, vitsord. Ha parterna vid arrendetidens slut upprättat

skriftlig bevittnad överenskommelse angående beloppet av den ersättning för van- hävd eller förbättringar, som bör utgå, behöver avträdessyn ej hållas. Om till- el- ler avträdessyn ej blivit hållen i sådana fall, då dylik förrättning varit erforderlig, utgår ej någon ersättning varken för vanhävd eller för förbättringar under arrende- tiden. — Syner kunna även förrättas för utrönande av fastighetens skick vid någon viss tidpunkt under arrendetiden. Sålunda kan, om tillträdessyn ej hållits inom föreskriven tid, på yrkande av jordägaren eller brukaren även senare förrättas syn för utrönande av det tillstånd, vari fastigheten befinner sig. En sådan syn kan tjäna till utgångspunkt vid bedömande av de brister, som uppkommit, eller de förbätt- ringar, som utförts efter synens förrättande, och kan således vid en avträdessyn läggas till grund för synenämndens avgörande. Även för det fall att brukaren gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, har jordägaren rätt att under arrendetiden påkalla syn å densamma. Synenämnden kan då förelägga brukaren att inom viss tid avhjälpa bristerna, vid äventyr att jordägaren eljest äger på brukarens bekost- nad draga försorg härom. Förutsättning för att en dylik syn skall kunna förrättas med laga verkan är, att tillträdessyn blivit hållen, varvid dock en under arrende- tiden företagen syn i fråga om vanhävd, vartill brukaren därefter gjort sig skyl- dig, skall anses lika med tillträdessyn.

De föreskrifter, som i förordningen om lega av torp, landbolägenhet och back- stuguområde meddelas angående syneförfarandet, skilja sig i en del avseenden från bestämmelserna i den allmänna arrendelagen. Sålunda stadgar sagda förordning, att om arrendeavtalet förnyas en eller flera gånger, syn likväl skall hållas vid utgången av varje arrendeperiod för utrönande av befintlig vanhävd eller utförda förbättringar. Syn skall förrättas av legonämnden eller, där någondera parten det önskar, av en särskild synenämnd, bestående av tre i lantbruk förfarna män, av vilka vardera parten utser en, och de av parterna utsedda synemännen utse den tredje, som skall vara synenämndens ordförande. Om enighet vid valet ej upp- nås, utses ordföranden av häradsrätten. Kostnaderna för av- och tillträdessyn skola erläggas förskottsvis av vederbörande kommun för att därefter fördelas å de jord- ägare och brukare inom kommunen, vilka äro kontrahenter i sådana arrendeförhål— landen, som falla under förordningens bestämmelser. I fråga om andra syner gäller, att synenämnden avgör, om kostnaderna skola gäldas av endera parten eller av parterna gemensamt. Arvode för syneförrättningar, som verkställts av lego- nämnden, beräknas enligt taxa, som på framställning av kommunalfullmåktige fast- ställes av häradsrätten.

Såsom anledningar till arrenderättens förverkande upptager den allmänna arrende- lagen:

1) om brukaren vid syn, som förrättas under arrendetiden, befunnits ha van- hävdat fastigheten samt underlåter att inom föreskriven tid avhjälpa bristerna;

2) om brukaren, oaktat erhållen varning, nyttjar fastigheten till annat ändamål än i arrendeavtalet förutsatts, eller om han övergiver densamma;

3) om brukaren utan jordägarens samtycke till annan upplåter fastigheten eller del därav eller inrättar nytt torp, nedlägger förut bestående sådant eller förändrar villkoren för detsamma;

4) om brukaren, oaktat erhållen varning, bryter mot förbudet att från fastigheten bortföra foder eller gödsel;

5) om brukaren, oaktat erhållen varning, tredskas att fullgöra honom åliggande arbetsskyldighet eller vid utförande av arbete, som skäligen föresatts honom, visar uppenbar olydnad mot jordägaren eller dennes ställföreträdare;

6) om brukaren, oaktat erhållen varning, avviker från odlings— eller Skogshus- hållningsplan, som blivit införd för fastigheten, eller eljest överträder väsentliga bestämmelser i arrendeavtalet eller förhåller sig svikligt mot jordägaren med av- seende å arrendeavtalets fullgörande;

7) om brukaren dömes till straff för återfall i åverkan å den lägenhet, som ar- rendefastigheten omfattar eller tillhör;

8) om brukaren gör sig skyldig till återfall i olovlig tillverkning eller försäljning av rusdrycker;

9) om brukaren å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart och lösaktigt leverne, så att fastigheten därav varder beryktad;

10) om brukaren, oaktat erhållen tillsägelse, underlåter att så snart lagligen ske kan ur sin tjänst avlägsna person, vilken begått sådant brott som, om det förövats av brukaren, skulle ha medfört arrenderättens förverkande; samt

11) om brukaren icke, oaktat erinran därom, från fastigheten avlägsnar till sitt husfolk ej hörande person, som icke är i rätt upp— eller nedstigande skyldskap till brukaren eller dennes hustru, och som brukaren i strid mot därom i arrendeavtalet intaget förbud, låtit bosätta sig å fastigheten.

Kontrahenterna äga icke med bindande verkan avtala, att arrenderätten skall förverkas av andra orsaker än de nu nämnda. Även om det föreligger ett sådant fall, som enligt vad ovan sagts skulle medföra arrenderättens förverkande, äger domstolen pröva, om dylik påföljd skall inträda. Domstolen har härvid att taga hänsyn till om den ifrågavarande handlingen eller underlåtenheten är förbunden med väsentligen förmildrande omständigheter eller i och för sig är av ringa be- tydenhet, eller om jordägaren eller hans ställföreträdare genom sitt förhållande givit anledning till densamma, eller om längre tid förflutit, innan återfall i förbrytelse skedde, eller sedan varning eller erinran meddelades. För att förverkande skall inträda erfordras, att jordägaren uppsäger brukaren inom sex månader, räknat i de under 1), 5), 10) och 11) nämnda fallen från den dag försummelsen ägde rum eller överträdelsen förövades, i de fall, som omförmälas under 2), 3), 4), 6) och 9), från den dag Överträdelsen blev jordägaren kunnig, samt i övriga fall från den dag det utslag, varigenom brukaren förklarades skyldig till ifrågavarande förbrytelse, vann laga kraft.

Enligt förordningen om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde blir arrenderätten förverkad:

1) om brukaren gör sig skyldig till betydande vanvård av fastigheten och icke inom tid, som vid syn bestämts, avhjälper bristerna;

2) om han, oaktat erhållen varning, jordägaren till skada eller men, nyttjar fastigheten för annat ändamål, än som vid avtalets ingående avsågs; samt

3) om han helt och hållet övergiver fastigheten. Visar brukaren i fallet under 1), att han på grund av sjukdom, missväxt eller annan sådan orsak varit urståndsatt att inom utsatt tid avhjälpa bristerna, har domstolen att förelägga honom ny tid härför. Fullgör brukaren sin skyldighet inom denna tid, skall arrenderätten ej anses förverkad. I samtliga fall kan dom- stolen, under förutsättning att omständigheterna äro synnerligen mildrande, in- skränka sig till att ålägga brukaren skadestånd. Underlåtenhet att utgiva legan medför icke i och för sig, att brukaren förverkar arrenderätten. Emellertid har jordägaren, om brukaren gör sig skyldig till dylik underlåtenhet, rätt att för legans utbekommande fordra säkerhet, som kan godkännas av jordägaren eller lego- nämnden. Ställes ej sådan säkerhet inom tre månader, efter det begäran därom framställdes, har jordägaren rätt att uppsäga avtalet.

Tyskland.

De i Tyskland för allmänna arrendeavtal gällande bestämmelserna ha meddelats i civillagen den 18 augusti 1896. Dessa stadganden äro i regel ej av tvingande natur. Under inflytande av de ekonomiska omvälvningar, som blevo en följd av världs- kriget, ha därjämte tillkommit åtskilliga författningar, som ha till ändamål att

bereda arrendatorerna socialt skydd. Av särskild betydelse i sagda avseende äro en förordning den 23 juli 1925 angående skydd för arrendatorer samt en för- ordning den 31 juli 1919 angående upplåtelse av mindre arrendefastigheter. De nämnda förordningarna ha efter utfärdandet blivit föremål för åtskilliga ändringar, varjämte i de särskilda länderna inom tyska riket meddelats en del bestämmelser, som ansluta sig till de för hela riket gällande stadgandena. Bestämmelserna i förordningarna, vilka äro av tvingande karaktär, ha förlänats temporär giltighet. 1925 års förordning avser fastigheter, som utarrenderats för jordbruksändamål, fruktodling eller yrkesmässig trädgårdsodling, medan förordningen av 1919 gäller för fastigheter, vilka upplåtits för trädgårdsodling av icke yrkesmässig natur, eller, därest de särskilda länderna meddela föreskrift därom, för fastigheter, som upp- låtits för jordbruksändamål och icke omfatta större areal än 0-5 hektar. — Enligt de för Preussen gällande bestämmelserna äger 1919 års förordning allenast till- lämpning å fastigheter, som omfatta högst 625 eller i undantagsfall 1000 kvadrat- meter jord.

Båda de nämnda förordningarna innehålla föreskrifter angående sättet för av— görande av vissa arrendefrågor, vilka undandragits kontrahenternas fria förfo- gande. Enligt förordningen angående skydd för arrendatorer träffas dessa avgö- randen av särskilda arrendenämnder, i regel en för varje underdomstols ämbets- område. Arrendenämnderna bestå av vederbörande underdomare såsom ordförande samt två bisittare, vilka sistnämnda dock ej tillkallas, om parterna äro ense där- om. Bisittarna, av vilka den ene skall vara ägare till en på arrende upplåten fastig- het och den andre arrendator, utväljas bland en krets av personer, som på för- hand utsetts av förvaltningsmyndigheterna. Härvid kunna i regel endast ifråga- komma kontrahenterna i arrendeavtal, som äro underkastade förordningens be- stämmelser. Såväl jordägarna som arrendatorerna böra representeras av kontra- henter i arrendeavtal, som avse små, medelstora och stora fastigheter. Under vissa förutsättningar få även statstjänstemän, företrädare för stiftelser och dylika rätts- subjekt samt hos godsägare anställda arbetsledare tillhöra denna krets. Jord- ägarnas och arrendatorernas organisationer ha tillerkänts rätt att föreslå, vilka som skola utses. Vid tillkallandet av bisittare skall arrendenämndens ordförande i möj- ligaste mån taga hänsyn till storleken av den fastighet det ifrågavarande ärendet avser. Ett av arrendenämnden meddelat beslut, vilket gäller såsom avtal mellan parterna, kan överklagas hos vederbörande överdomstol. I avbidan på rättskraftigt avgörande kan arrendenämnden eller dess ordförande meddela interimistiska be— stämmelser. —— Enligt förordningen angående mindre arrendefastigheter träffas av- görande i vissa arrendefrågor av magistrat eller däremot svarande förvaltningsmyn— dighet. Dessa myndigheters befogenheter kunna överflyttas å särskilda nämnder, bestående av en ordförande och två bisittare. Ordföranden i en sådan nämnd, som skall vara behörig att utöva domarämbete eller högre förvaltningstjänst, utses av förvaltningsmyndighet. Av bisittarna skall den ene vara jordägare och den andre arrendator.

För arrendeavtals ingående föreskriver den allmänna civillagen skriftlig form, om avtalet avser längre tid än ett år. Därest denna form icke iakttages, blir av- talet emellertid ej utan vidare ogiltigt utan anses ingånget för obestämd tid. Ett dylikt avtal kan dock icke uppsägas till en tidigare tidpunkt än ett år efter dess ingående.

Arrendeavtal kunna enligt den allmänna civillagen ingås för en tid av högst trettio år eller jordägarens eller arrendatorns livstid. Avser avtalet längre tid än trettio år, kan det efter den avtalade tidens utgång uppsägas av vardera parten. Någon minimitid för arrendeavtals giltighet har ej föreskrivits. Har ett avtal slutits på obestämd tid, får detsamma emellertid icke uppsägas till upphörande tidigare

än vid slutet av ett arrendeår, varjämte en uppsägningstid av ett halvt år skall iakttagas.

Genom förordningen angående skydd för arrendatorer har avtalsfriheten i fråga om arrendetidens längd inskränkts i vissa avseenden. Sålunda kan arrendenämn- den i fråga om en fastighet, som omfattar mindre än tio hektar, bestämma, att ett avtal, som blivit föremål för uppsägning, skall förlängas högst två år eller att ett avtal, för vilket tiden utlöper utan att uppsägning skett, skall förlängas lika- ledes högst två år. Därjämte kan ett avtal, som slutits för viss tid, upphävas före den avtalade tidens utgång. Nämnden har att träffa sitt avgörande i enlighet med vad som vid hänsynstagande till båda kontrahenternas intressen kan anses över- ensstämma med billighetens krav. Härvid skall iakttagas, att ett avtal i regel skall förlängas, om arrendatorn i annat fall icke skulle komma att inneha en fastighet om tio hektar, däri inberäknat sådan jord, som tillhör honom själv eller som upplåtits till honom av annan person. En förutsättning för att förlängning av avtalet skall komma till stånd är, att arrendatorn icke vanskött fastigheten. Den nämnda arealgränsen kan av de särskilda ländernas myndigheter med hänsyn till de lokala förhållandena höjas eller sänkas till den areal, som erfordras för dri- vande av ett självständigt jordbruk Samma myndigheter kunna även utsträcka arrendenämndernas befogenhet till att omfatta arrendeavtal, vilka samtidigt utgöra arbetsavtal, även om den angivna arealgränsen därvid överskrides. I sistnämnda fall skall ett avtal dock icke förlängas av arrendenämnden, om jordägaren på grund av arrendatorns eget förhållande har viktiga skäl för att uppsäga arbetsavtalet. Arrendenämndernas befogenhet att förlänga avtal kan även av de särskilda län- dernas myndigheter utsträckas till sådana fall, då arrendatorn eller hans förfäder uppodlat fastigheten eller en väsentlig del av densamma.

Den under 1931 inträdande konjunkturförsämringen på jordbrukets område med- förde avsevärda ekonomiska svårigheter för ett stort antal arrendatorer. En särskilt svår ställning fingo de arrendatorer, som nödgades lämna sina fastigheter och där- vid försälja inventarierna till underpris. För beredande av skydd åt arrendatorerna mot dylika följder av jordbrukskrisen ha bestämmelser meddelats i en förordning den 22 april 1933, som förlänats temporär giltighet. Enligt denna förordning ha arrendenämnderna tillerkänts vissa befogenheter med avseende å fastigheter, vilka icke omfatta större areal än etthundratjugofem hektar. En arrendenämnd kan så- lunda på ansökan av arrendatorn förklara en uppsägning ogiltig, därest det kan anses säkert, att arrendatorn kommer att bruka fastigheten väl. Bifalles ansök- ningen, kan uppsägning med bindande verkan därefter icke ske inom viss tid, såvida icke arrendatorn underlåter att erlägga en arrendeavgift, som förfallit till betal- ning, efter det ansökningen bifallits, eller det efter sagda tidpunkt inträffar någon omständighet, som medför. att jordägaren icke längre bör förpliktas att vidbliva arrendeförhållandet. Om arrendetiden går till ända utan att uppsägning skett, kan nämnden på ansökan av arrendatorn förlänga avtalet ett år, såvida icke fastighetens behöriga skötsel därigenom äventyras eller ägaren själv vill bruka fastigheten. De särskilda ländernas myndigheter ha emellertid berättigats meddela föreskrifter där- om, att ett avtal skall kunna förlängas, även om jordägaren skulle vilja taga fastig- heten under eget bruk, under förutsättning att arrendatorn vid avträdet skulle nöd- gas försälja sina inventarier eller största delen av dessa till underpris. Även om sistnämnda fall föreligger, skall dock förlängning av arrendeavtalet ej äga rum, därest viktiga allmänna intressen tala däremot, eller om det för jordägaren är av så stor betydelse att komma i besittning av fastigheten, att det skulle vara synner- ligen obilligt att hindra honom därifrån.

Även i förordningen angående mindre arrendefastigheter meddelas bestämmelser angående arrendetidens längd. Sålunda kan enligt denna förordning vederbörande förvaltningsmyndighet på ansökan av arrendatorn förklara en av jordägaren verk- ställd uppsägning ogiltig, förlänga ett uppsagt arrendeavtal högst sex år eller för-

länga ett avtal, för vilket tiden utlöper utan uppsägning, samma tid. På ansökan av jordägaren kan förvaltningsmyndigheten vidare, när viktiga skäl därtill före— ligga, häva ett arrendeavtal före den avtalade tidens utgång ävensom med tillbaka- verkande kraft häva ett av jordägaren med en ny arrendator ingånget avtal, vars uppfyllelse hindras av ett av samma myndighet träffat avgörande.

Angående beskaffenheten av legan innehåller den allmänna civillagen inga när- mare föreskrifter. Legan kan utgå i penningar, naturalster eller arbetsprestationer. Om legan helt eller delvis utgår i arbetsprestationer, får i varje särskilt fall av- göras, om arrende— eller arbetsavtal föreligger. Därest legan vid utarrendering av en jordbruksfastighet beräknas för år, skall den erläggas efter utgången av varje arrendeår å första söckendagen av följande arrendeår. I övriga fall skall legan i regel erläggas i efterskott kvartalsvis.

Enligt förordningen angående skydd för arrendatorer kan arrendenämnden fast- ställa legans storlek, därest ett arrendeavtals bestämmelser i denna del med hänsyn till de förändrade ekonomiska förhållandena icke längre kunna anses motsvara billighetens krav. Nämnden har härvid att taga hänsyn till fastighetens avkastnings- förmåga, av myndigheterna angivna riktlinjer för legans fastställande samt båda kontrahenternas ekonomiska förhållanden. Anspråk på ändring av legans storlek skall för att kunna bliva föremål för prövning framställas inom två månader efter utgången av det år ansökningen avser. I sådana fall, då arrendenämnden meddelar bestämmelser om förlängning av arrendeavtal, har den även att, om så erfordras, fastställa legans storlek.

Den jord, varå bestämmelserna i förordningen angående mindre arrendefastig- heter äro tillämpliga, får icke utarrenderas mot högre lega än vederbörande för- valtningsmyndighet bestämmer Sagda myndighet har att vid legans fastställande taga hänsyn till fastighetens avkastningsförmåga och de särskilda förhållanden, som kunna råda i orten. Personer, som äro sakkunniga i fråga om jordbruk och trädgårdsodling, böra höras i ärendet. Överträdelse av föreskrifter, som med stöd av förordningen meddelas angående legans storlek, kan straffas med böter. Be- stämmelserna i förordningen tillämpas även på avtal, som slutits före dess ikraft- trädande, såvitt angår lega, som skall utgå efter sagda tid.

Arrendatorn äger enligt den allmänna civillagen ej rätt att utan jordägarens sam- tycke överlåta nyttjanderätten till fastigheten å annan person eller att i sin ord- ning upplåta nyttjanderätt till fastigheten eller del av densamma. Även om ägaren lämnat sitt samtycke till en överlåtelse av arrenderätten, svarar ändock den ur- sprunglige arrendatorn gentemot ägaren för avtalets fullgörande.

Jordägaren är skyldig att tillhandahålla arrendatorn fastigheten i ändamålsenligt släck samt att ombesörja, att densamma även under arrendetiden bibehålles däri. Emellertid har arrendatorn av en jordbruksfastighet ålagts att verkställa under arrendetiden vanligen förekommande reparationer å boningshus och ekonomibygg- nader samt att underhålla vägar, diken och hägnader. Vid arrendeförhållanden av annat slag vilar underhållsskyldigheten helt å jordägaren. — Det åligger arrenda- torn av en jordbruksfastighet att hålla jorden i god hävd. Han får icke utan jordägarens medgivande vidtaga sådana förändringar i driften, som kunna inverka på möjligheten att bruka fastigheten efter arrendetidens utgång. Vid arrendets upp- hörande åligger det arrendatorn att av de å fastigheten befintliga jordbrukspro- dukterna kvarlämna så stor del, som erfordras för uppehållande av driften, till dess sådana på nytt kunna beräknas vara tillgängliga. Denna skyldighet åvilar arren- datorn, oavsett om han själv vid tillträdet mottagit dylika produkter. Skulle arrendatorn emellertid åläggas att kvarlämna jordbruksalster i större myckenhet eller av bättre beskaffenhet än dem han mottagit, är han berättigad till ersättning av jordägaren för skillnaden i värde. — Om kontrahenterna vid arrendeavtalets

ingående överenskommit, att fastighetens skick skall bliva föremål för uppskatt- ning såväl vid tillträdet som vid avträdet, kan, om fastigheten försämrats, ersätt- ningsskyldighet åläggas arrendatorn och i motsatt fall jordägaren. För den hän- delse arrendatorn skulle avträda fastigheten under loppet av ett arrendeår, har han rätt till ersättning av jordägaren för arbete, som han nedlagt för frambringande av den gröda, som först vid arrendetidens slut kan skiljas från fastigheten.

För nödiga förbättringar, som arrendatorn verkställt å fastigheten, har han rätt till ersättning av jordägaren. Denna rätt för arrendatorn följer av jordägarens all- männa skyldighet att hålla fastigheten i avtalsenligt skick. Har arrendatorn där- emot utfört förbättringar, som ej kunna anses vara nödiga, får han endast under vissa förutsättningar gottgörelse för desamma. Sålunda kan jordägaren bliva er- sättningsskyldig, om han lämnat sitt samtycke till arbetets utförande, eller om det rimligen kunnat antagas, att han skulle ha lämnat sådant samtycke. Det åligger arrendatorn att på förhand underrätta jordägaren om sin avsikt att företaga arbetet och avvakta dennes beslut. Även om en överenskommelse av förut nämnt slag om uppskattning av fastighetens skick vid tillträdet och avträdet ingåtts mellan kontrahenterna, är jordägaren ej skyldig att utgiva ersättning för förbättrings- arbeten, som äro onödiga eller så kostsamma, att deras utförande ej varit förenligt med en god hushållning.

Såsom grund för förverkande av arrenderätten gäller, att arrendatorn brukar fastigheten på ett sätt, som strider mot avtalet, och därvid i avsevärd grad kränker jordägarens rätt, samt att arrendatorn genom bristande vårdnad om fastigheten försämrar dess skick eller åstadkommer fara för sådan försämring. En förutsätt- ning för att förverkande i dessa fall skall inträda är, att jordägaren utan påföljd anmanat arrendatorn att vidtaga rättelse av ifrågavarande missförhållande. Såsom ytterligare förverkandeskäl upptages, att arrendatorn vid två på varandra följande förfallodagar kommit i dröjsmål med erläggande av arrendeavgiften eller del därav. Uppsägning får dock ej av denna anledning verkställas, efter det betalning blivit erlagd. En på grund av bristande arrendebetalning verkställd uppsägning blir utan verkan, om arrendatorn äger genfordran hos jordägaren och omedelbart efter uppsägningen förklarar sig vilja verkställa kvittning med denna fordran.

Estland.

De huvudsakliga delarna av den i Estland gällande civilrätten ha tillkommit ge- nom en sammansmältning av den romerska rättens regler med tysk-baltisk sed- vanerätt. Emellertid ha även polska, svenska och ryska lagstadganden ehuru i mindre grad utövat inflytande på landets rättsutveckling. De för arrendeförhållan- den gällande rättsreglerna återfinnas i en är 1864 verkställd kodifikation av den allmänna civilrätten.

För ingående av arrendeavtal erfordras i regel icke någon viss form. Dylikt avtal anses sålunda slutet, då kontrahenterna enats angående föremålet för upp- låtelsen och legans storlek. För upplåtelse av en särskild form av ärftligt ar- rende, s. k. arvsarrende, fordras dock skriftlig form, varjämte upplåtelsen skall inskrivas hos offentlig myndighet.

Enligt de för de allmänna arrendena gällande bestämmelserna kan arrendeupp- låtelse ske tills vidare, för bestämd tid eller för visst ändamål. Ett för obestämd tid slutet avtal angående upplåtelse av en jordbruksfastighet kan, om ej annor- lunda avtalats, uppsägas först till den fardag, som infaller näst efter sex månader. Har arrendeavtal slutits för bestämd tid, som omfattar minst ett år, anses avtalet, om uppsägning ej sker sex månader före den avtalade tidens utgång, förlängt på

( i i | i | |

ett år, då det gäller jordbruksfastigheter och i övriga fall på obestämd tid. Därest ägaren på grund av oförutsedda omständigheter behöver taga fastigheten under eget bruk före den avtalade tidens utgång, har han rätt att häva avtalet, varvid dock arrendatorn skall erhålla erforderligt rådrum att avflytta från fastigheten. — Arvs- arrende föreligger, då en fastighet mot årlig lega upplåtes för all framtid eller åt vissa generationer av nyttjanderättshavare. Har ett sådant avtal slutits, övergår vid vardera kontrahentens död dennes samtliga rättigheter och skyldigheter i ifråga- varande hänseende på arvingarna. Arvsarrenderätt kan, såvida ej annorlunda av- talats, av arrendatorn försäljas eller på annat sätt avyttras, varjämte arrendatorn äger genom testamente förfoga över sin rätt i sagda avseende. Rätten måste av ar— rendatorn överlåtas i dess helhet, såvida icke jordägaren samtycker till en upp- delning av densamma. Om arrendatorn gör bruk av sin rätt att avhända sig fastig- heten, är han skyldig att meddela ägaren underrättelse därom. Ägaren kan vägra att godtaga den nye arrendatorn, endast för den händelse han har grundad an- ledning till antagande, att denne kommer att vanhävda fastigheten, samt säkerhet för den skada, som kan uppstå därigenom, ej erbjudes honom. Om arvsarrende- rätten försäljes, har ägaren förköpsrätt till densamma, vilken rätt måste utövas inom två månader. Arvsarrenderätten upphör, om arrendatorn dör utan att efter— lämna några arvingar och utan att genom testamente ha förfogat över fastigheten. Har fastigheten endast upplåtits åt vissa generationer, upphör avtalet att gälla, då den sist berättigade arrendatorn avlider. Den enda möjlighet, som står arrendatorn till buds att åstadkomma en upplösning av arrendeförhållandet, är, att han lämnar fastigheten utan vård.

Legan, som enligt de allmänna arrendebestämmelserna kan utgå i penningar eller naturalster, skall vara till sin storlek bestämd och får således icke vara beroende av endera kontrahentens godtycke. Har särskild överenskommelse angående legans storlek icke blivit träffad, antages, för det fall att arrendatorn tidigare innehaft fastigheten, att legan skall vara oförändrad. Saknas denna utgångspunkt för legans fastställande, skall frågan i händelse av tvist hänskjutas till domstol, som har att taga hänsyn till vad som är brukligt i orten. Har viss betalningstid icke blivit bestämd, skall legan utgå vid arrendetidens slut, såvida ej avtalet avser jordbruks— fastighet, som upplåtits för längre tid än ett år, i vilket fall legan skall utgivas vid slutet av varje arrendeår. Arrendatorn kan erhålla nedsättning av legan, om fastighetens avkastning till följd av översvämning, hagelskada eller dylik olycks- händelse minskas i avsevärd grad. Dylik rätt tillkommer dock ej arrendatorn, om arrendeavtalet är slutet på flera år, samt ett års förlust kan utjämnas därav, att arrendatorn ett annat år erhåller rikligare avkastning. Bestämmelsen om rätt till nedsättning av legan gäller ej heller för arvsarrende,

Arrendatorn är icke berättigad att i sin ordning upplåta fastigheten på arrende, utan att ägaren lämnat sitt samtycke därtill. Denna regel gäller dock icke arvs- arrende. Upplåtelsen får icke avse längre tid än arrendatorns egen besittningstid, ej heller ske för ändamål, som strider mot bestämmelserna i avtalet mellan arren- datorn och jordägaren. Har arrendatorn upplåtit fastigheten åt tredje man, träder denne i regel ej i något rättsförhållande till jordägaren. Emellertid har tredje lnan tillerkänts befogenhet att direkt till jordägaren utgiva så stor del av legan, som motsvarar vad den förste arrendatorn är skyldig jordägaren.

Fastigheten skall enligt de allmänna arrendebestämmelserna tillhandahållas ar- rendatorn i sådant skick, att den kan nyttjas för det med upplåtelsen avsedda än- damålet, och jordägaren är även under arrendetiden skyldig att vidmakthålla fastig- heten i dylikt skick. Arrendatorn är å sin sida förpliktad att bruka fastigheten på ett sätt, som överensstämmer med kravet på en god hushållning, och får ej nyttja densamma för annat ändamål än som förutsattes vid upplåtelsen. Om arrendatorn

i kontraktet åtagit sig att använda ett visst brukningssätt, är han skyldig att nog- grant följa detta. I övrigt får han icke företaga sådana ändringar i det tidigare använda brukningssättet, att fastighetens skick kan påverkas därav för tiden efter arrendets upphörande. Arrendatorn skall tillse, att fastighetens gränser icke bliva rubbade, och att fastigheten tillhörande rättigheter bliva oförminskade. Varje för- sök till intrång i dessa avseenden skall av arrendatorn ofördröjligen bringas till jordägarens kännedom. — Till nödiga reparationer skall arrendatorn bidraga med sådana materialier, som finnas å platsen, samt med den arbetskraft, som kan av- varas vid fastighetens brukande. _ Arrendatorn äger icke sälja eller från fastig- heten bortföra halm. Ej heller får han sälja där skördat hö, såvida icke ägaren själv, då han innehaft fastigheten, på grund av rådande överskott på hö brukat försälja dylikt. Om det ur ekonomisk synpunkt är lämpligt att upplägga förråd av halm, ved eller dylikt, samt för sådant ändamål erforderliga körslor icke kunna utföras av arrendatorn, har han rätt till ersättning av jordägaren för de utgifter, han i dylikt hänseende ådrager sig. _— Arrendatorn äger ej utan jordäga- rens tillstånd avverka skog till avsalu. Däremot har arrendatorn rätt till skogs— fång för husbehov. För utrönande av fastighetens skick kan jordägaren årligen verkställa besiktning å denna. Har arrendatorn i avtalet förbundit sig att utföra vissa arbeten å fastigheten men underlåter att fullgöra sin skyldighet härutinnan, kan jordägaren omedelbart uttaga ersättning därför. Vid arrendetidens slut skall arrendatorn avlämna fastigheten i så gott skick som möjligt. Om fastigheten, utan att arrendatorn varit vållande därtill, försämrats under arrendetiden, ansvarar han ej härför, såvida han ej i avtalet åtagit sig vidsträcktare ersättningsskyldighet. Till jämförelse vid bedömandet av fastighetens skick skall tagas i betraktande värdet av de sista sex årens avkastning. Från denna ersättningsskyldighet kan arrendatorn ej befrias på den grund att fastigheten redan vid tillträdet var vanhävdad. Om arren- datorn kvarlämnar mindre mängd utsäde än han själv mottagit, blir han skyldig att ersätta jordägaren för det felande. Likaså blir arrendatorn ansvarig, om å fastig- heten ej finnes tillräckligt förråd av halm och kreatursfoder. Om arrendatorn å andra sidan kvarlämnar större mängd utsäde än han mottagit, erhåller han dubbel ersättning för värdet av det utsäde han använt utöver det mottagna.

Vid arvsarrende vilar underhållsskyldigheten helt å arrendatorn. Då sådant av- tal föreligger, är arrendatorn berättigad att vidtaga ändamålsenliga förändringar med fastigheten, även om dess beskaffenhet i framtiden därigenom skulle påverkas. Därest fastigheten genom arrendatorns åtgöranden minskar i värde, har jordägaren rätt till ersättning härför vid arrendeavtalets upphörande.

0

För nödiga och nyttiga kostnader, som arrendatorn nedlagt a fastigheten, har han enligt de allmänna arrendebestämmelserna rätt till ersättning av jordägaren, däremot ej för utgifter, som tillkommit för fastighetens förskönande, beredande av ökad bekvämlighet eller dylikt. De nyttiga kostnaderna skola ersättas i den om- fattning de ökat fastighetens värde, dock ej utöver kostnadernas belopp. Nödvän- diga kostnader skola alltid ersättas, varemot jordägaren kan befrias från skyldig- heten att ersätta nyttiga kostnader, om detta överstiger hans förmåga. I sådana fall, då arrendatorn ej får ersättning för av honom å fastigheten anbragta till- behör, äger han borttaga dessa, om han har fördel därav, samt det kan ske utan att fastigheten skadas.

Vid arvsarrende har arrendatorn, om ej annorlunda avtalats, icke rätt till ersätt- ning för vare sig nödiga eller nyttiga kostnader, som han nedlagt å fastigheten. Även om arrendatorn i avtalet om arvsarrende tillerkänts dylik rätt, går han för- lustig densamma, därest han begagnar—sin möjlighet att häva avtalet genom att övergiva fastigheten eller om arrenderätten förklaras förverkad.

Arrenderätten förverkas enligt de stadganden, som avse de allmänna arrendena, om arrendatorn vanhävdar fastigheten eller förorsakar skada å densamma genom

att bruka den på ett sätt, som strider mot vad som avtalats därom, om arrende- avgiften icke erlägges inom föreskriven tid, samt om arrendatorn utan samtycke av jordägaren i sin ordning upplåter fastigheten till annan person. Vid försummelse att utgiva legan inträder förverkande icke, 0111 betalning erlägges, innan jordägaren anhängiggjort talan mot arrendatorn med yrkande om legans utbekommande.

Vid arvsarrende inträder förverkande, om fastighetens värde genom arrendatorns åtgöranden nedgått avsevärt, om arrendatorn avyttrar arrenderätten utan att i för- väg underrätta fastighetsägaren därom, samt om arrendatorn under tre år försum- mar att utgiva legan.

Lettland.

I Lettland ha till senaste tid arrendeförhållandena reglerats av de under 1864 ko- difierade lagbestämmelser, som ännu gälla för Estland. Dessa bestämmelser ha numera ersatts av stadgandena i en den 19 februari 1937 utfärdad lag, som trätt i kraft i september samma år. Innehållet i 1937 års lag överensstämmer emellertid i fråga om de allmänna arrendena till väsentliga delar med de förut gällande be- stämmelserna. I det följande redogöres därför endast för några stadganden i sagda lag, vilkas innehåll avviker från förut gällande rätt.

I fråga om legans utgörande har sålunda, för det fall att viss betalningstid ej blivit avtalad, i 1937 års lag stadgats, att om avtalet slutits på ett år eller längre tid. betalning skall erläggas halvårsvis i förskott.

Vad angår underhåll av byggnaderna gäller, att arrendatorn svarar för mindre reparationer, varvid han särskilt ålagts att hålla taken i stånd. Nytäckning av tak och andra större reparationer ankomma på jordägaren. För byggnadsarbeten nödigt material skall anskaffas av jordägaren, medan arrendatorn har att utföra körslorna. Arrendatorns skyldighet i sistnämnda hänseende har fastställts till ett lass per två hektar av arrendefastighetens areal. Dessutom har arrendatorn ålagts att fälla och iordningställa erforderligt timmer.

Vad angår fastighetens brukande gäller, att skiften, som bära fleråriga växter, ej få användas på samma sätt så länge, att följande års grödor kunna bli lidande därpå. Jord, som ligger i träda, får ej besäs utan ägarens tillåtelse. _ Arrenda— torn är ej skyldig att deltaga i jordförbättringsföretag. Däremot åligger det arren- datorn, om täckdikning blivit verkställd, att sörja för att avloppen äro i ordning. Vidare skall arrendatorn rensa upp alla öppna diken, som gå genom eller utmed trädesskiftena. — Arrendatorn får ej bortföra gödsel från fastigheten. Detta förbud gäller dock ej gödsel, som arrendatorn med jordägarens vetskap anskaffat från annat håll. Samma undantag gäller från förbudet att från fastigheten bortföra hö. De skiften, som äro avsedda för vårsäd, få icke tillföras naturlig gödsel, om ej särskilt avtal därom träffats med jordägaren. — Sistnämnda bestämmelse torde ha till- kommit för att arrendatorn ej under det sista arrendeåret skall gödsla vårsädesskif— tena i stället för de skiften, som ligga i träda. — Arrendatorn är skyldig att å fastig- heten hålla så stort antal djur, att därå skördat foder kan förbrukas. — Om arren- datorn vid arrendetidens slut överlämnar en större besådd areal än han erhöll vid tillträdet, är han, under förutsättning att jordägaren lämnat sitt samtycke till arealens utvidgning, berättigad till ersättning för utsädet samt för det arbete han i sagda avseende nedlagt.

Polen.

Upplåtelse av jord genom arrendeavtal förekommer i Polen under ett flertal for- mer, vilket sammanhänger med de olikartade sociala och ekonomiska förhållanden, som äro rådande i skilda delar av landet. Då Polen erhöll nationell självständighet,

gällde olika rättsregler för de delar av riket, som förut tillhört Tyskland, Öster- rike och Ryssland. Dessa rättsregler ansåges i stor utsträckning vara föråldrade och verka hindrande för den ekonomiska utvecklingen bland annat därigenom, att de anpassats efter den tidigare allmänt rådande naturahushållningen. Genom se- nare utfärdade lagar ha ifrågavarande bestämmelser i avsevärd omfattning moderni- serats. — De förhållanden, som inträdde efter världskriget, medförde även upp- komsten av nya jordfrågor, som fordrade sin lösning. Sålunda måste särskilda åt— gärder vidtagas för beredande av möjlighet att uppodla de under kriget ödelagda områdena. Dessutom medförde den jordspekulation, som ägde rum under efter- krigstidens ekonomiska omvälvningar, att bestämmelser blevo erforderliga för bere- dande av socialt skydd åt de mindre arrendatorerna. Förekomsten av det stora an- talet arrendeformer, vilka ofta äro svåra att särskilja, samt de olikartade lagbe- stämmelser, som äro gällande för dessa, ha förorsakat åtskilliga svårigheter vid rättstillämpningen.

De viktigaste formerna av arrendeupplåtelser äro följande: 1) Upplåtelser från större gods av mark, som efter världskriget icke blivit före- mål för odling till följd därav, att jordägaren icke haft möjlighet att driva jordbru- ket i samma omfattning som tidigare. Därest frivillig överenskommelse i dessa fall icke uppnås, kan jordbruksministern förordna om en viss brukningsdels utarren- dering. Upplåtelsetiden var i dessa fall till en början begränsad men har sedermera i regel övergått till att bliva ständig. Arrendeavgiften får ej överstiga ett visst maxi- mibelopp. Den, som vill erhålla ett dylikt arrende, måste visa, att han har erfor- derliga medel för drivande av jordbruk å den ifrågavarande fastigheten eller möj- lighet att anskaffa dylika.

2) Såsom arrende betraktade innehav av egendomar, som sedan kriget övergivits av sina ägare eller brukare. Dylika egendomar ha i viss utsträckning blivit före- mål för ockupation. För att ordna dessa förhållanden i rättsligt avseende samt tillvarataga de bortovarandes intressen ha vissa med arrendebestämmelserna över- ensstämmande föreskrifter meddelats.

3) Fleråriga upplåtelser av ängsmark å gods. Dylika upplåtelser, vilka endast tillkommit för att bereda nyttjanderättshavarna möjlighet att tillgodogöra sig hö- skörden, ha emellertid ofta av domstolarna betraktats som köp.

4) Upplåtelser av mindre fastigheter, för vilka legan enligt arrendeavtalet helt eller delvis skall erläggas i penningar, naturalster eller andel av skörden eller genom utförande av visst arbete. För beredande av skydd åt dessa arrendatorer har före— skrivits, att legan skall utgöras uteslutande i kontanter.

5) Upplåtelser av mindre områden under gods, under villkor att arrendatorerna och deras hustrur på tillsägelse skola arbeta hos jordägaren. I allmänhet tages dessa arrendatorers arbetskraft ständigt i anspråk, varför deras ställning närmar sig lantarbetarnas.

6) Avtal, som ursprungligen inneburit, att jordägaren upplåtit ett område till brukande, under förutsättning att nyttjanderättshavaren framdeles skulle inköpa detsamma. I dylika fall ha nyttjanderättshavarna i stor utsträckning uppodlat och bebyggt områdena utan att köp kommit till stånd. Då jordägarna efter kriget ville utnyttja dessa områden i spekulationssyfte, uppsade de innehavarna till avflyttning. För hindrande av denna utveckling ha utfärdats lagbestämmelser, enligt vilka av- talen under vissa förutsättningar skola betraktas som fullbordade köpeavtal. I så- dana fall, då jordägarna icke velat gå med härpå, ha domstolarna förklarat avtalen utgöra arrende.

7) Upplåtelser av fastigheter, som uppkommit genom styckning av gods, under villkor att arrendatorerna efter en bestämd tid, oftast tre år, skulle kunna erhålla tillstånd att inköpa fastigheterna. Försäljning har i sådana fall endast fått ske till arrendatorer, som fullgjort sina förpliktelser och visat sig äga förmåga att sköta

jorden. Denna upplåtelseform användes före världskriget av den ryska lantmanna- banken och har under tiden därefter brukats vid styckning av vissa storgods.

8) Vissa långvariga jordupplåtelser, som verkställts under tiden före världskri- get i de östra delarna av riket. Arrenderätten är i dessa fall i regel ärftlig.

9) En särskild form av upplåtelse av ärftlig nyttjanderätt, som ägt rum under ti- den före 1857 i rikets östra delar till s. k. »fria personer». Då bönderna, vilka ti- digare ej ansetts som jordägare, sagda år förklarades inneha äganderätt till sina gårdar, togs ingen hänsyn till dessa nyttjanderättshavare. Numera äro de ursprung- liga nyttjanderättshavarnas arvingar innehavare av dessa fastigheter.

10) Vissa upplåtelser av mindre jordområden under ständig nyttjanderätt, vilka förekomma i de delar av riket, som tidigare tillhört Ryssland, företrädesvis å gods eller i mindre samhällen. Dessa områden. som äro för små för drivande av själv- ständigt jordbruk, innehavas av personer, som vid sidan av jordbruksarbete utöva hantverk eller mindre industrirörelse. De flesta av dessa nyttjanderättshavare äro ägare till byggnaderna å fastigheterna. För nyttjandet av jordområdena, som i av- sevärd omfattning utgöra statsegendom, erlägges en avgift, som i vissa fall är be- stämd för all framtid och i andra kan regleras vid ombyte av nyttjanderättshavare. Avgiften är i regel mycket låg. Under världskriget och de närmast därpå följande åren förekom en omfattande spekulation med dessa jordområden, vilken möjliggjor- des därigenom, att de kunde förvärvas för en synnerligen låg köpeskilling, som be- stämdes genom kapitalisering av arrendeavgiften, räknat efter en räntefot av sex procent. Särskilt de jordområden, som äro belägna i samhällen, hava till följd av dessas utveckling erhållit ett mångdubbelt större värde. För motverkande av dessa spekulationsmöjligheter bestämdes i en förordning den 26 november 1920, att dy- lik inlösen av staten tillhörig jord endast finge äga rum med tillstånd av jord- bruksministern. Genom en senare förordning den 30 december 1924 fastställdes den råntefot, enligt vilken köpeskillingen för dylik staten tillhörig jord skulle beräknas, till två procent. Emellertid fick köpeskillingen icke överstiga tjugo eller understiga fem procent av fastighetens verkliga värde, beräknat med hänsynstagande till dess taxeringsvärde.

11) Nyttjanderättsupplåtelser av allenast formell natur, vilka före världskriget användes i de delar av riket, som då tillhörde Ryssland. Dylika upplåtelser till- kommo för kringgående av lagbestämmelser, enligt vilka personer av polsk börd icke fingo förvärva fast egendom. Fastigheterna inköptes därför genom ryska bul- vaner, medan de verkliga ägarna ställde sig såsom arrendatorer.

12) Upplåtelser av områden, som brukas för trädgårdsodling i närheten av större samhällen. Sådana områden utarrenderas i regel i första hand till vissa samman- slutningar samt upplåtas av dessa på obestämd tid, huvudsakligen till industriarbe- tare. Antalet dylika områden, vilka i allmänhet omfatta 200—600 kvadratmeter jord, är i ständigt stigande.

13) Utarrendering av större gårdar, som lyda under gods. För erhållande av jord, som erfordras för att göra driften å mindre fastigheter mera lönande, ha dessa större gårdar i stor utsträckning helt eller delvis blivit föremål för styckning. I samband härmed ha bestämmelser meddelats rörande uppsägning av dylika arrende- avtal samt om ersätt-ning till arrendatorerna. Ifrågavarande arrendatorer ha till- erkänts visst företräde i fråga om rätten att erhålla mindre jordbruk.

Under 1919 och de följande åren tillkommo i Polen en del förordningar, genom vilka åtskilliga egendomar blevo föremål för styckning i och för utarrendering av de särskilda styckningsdelarna. Syftet härmed var dels att höja produktionen och dels att bereda en del av befolkningen arbete i jordbruket. De sålunda uppkomna fastigheterna utarrenderades i stor utsträckning till personer, som arbetat i industrien men till följd av ändrade konjunkturer blivit arbetslösa. Emellertid visade det sig efter en tid, att bestämmelser för beredande av socialt skydd för arrendatorerna

blevo erforderliga. Till detta förhållande medverkade flera omständigheter. Den genomförda tvångslagstiftningen förorsakade en viss obenägenhet hos jordägarna att utarrendera även sådana områden, som de själva ej kunde bruka. Arrendatorer av mindre fastigheter blevo ofta uppsagda av den anledningen, att jordägarna fruk- tade, att en utarrendering av delar av egendomen i själva verket endast var bör- jan till en styckning av densamma på villkor, varom jordägarna saknade kännedom. Av samma anledning minskade jordägarna fastigheternas areal genom att dela upp dem mellan olika familjemedlemmar eller försälja jordområden till utomstående. Samtidigt började på grund av vissa sociala förhållanden de bönder, som haft sina fastigheter utarrenderade, i stor utsträckning taga dessa under eget bruk. Av dessa orsaker tillkommo en del författningar för beredande av skydd åt arrendatorerna.

Den viktigaste av dessa författningar är en lag den 31 juli 1924, vars bestämmel- ser äro av tvingande natur. Denna lag avsåg ursprungligen dels fastigheter om högst fem hektar odlingsbar jord, som enligt i vissa förordningar meddelade föreskrifter tvångsvis upplåtits till arrendatorerna, och dels samtliga de fastigheter, oavsett deras storlek, vilka genom myndigheternas försorg upplåtits på arrende. Genom senare utfärdade författningar har lagens tillämpningsområde utvidgats, så att den numera omfattar de flesta fastigheter med högst fem hektar odlingsbar jord. Undantag har dock gjorts för tidigare ingångna arrendeavtal. För de med lagen avsedda fastig— heterna gäller som regel, att arrendatorn ej får uppsägas eller avhysas. Emellertid stadgas undantag härifrån. Sålunda är jordägaren berättigad att häva avtalet och omedelbart återtaga fastigheten, om arrendatorn

a) försummar att erlägga arrendeavgiften inom trettio dagar efter förfallodagen;

b) utan samtycke av jordägaren upplåter någon del av fastigheten, varvid arren— det dock förverkas endast beträffande denna del; samt

c) utan samtycke av ägaren bryter sten eller utnyttjar jordfyndigheter åfastigheten. Vidare har jordägaren berättigats att uppsäga avtalet senast sex månader före arrendeårets utgång,

a) om fastigheten äges av en kommun eller kommer att omfattas av en av myn- digheterna uppgjord styckningsplan eller behöver tagas i anspråk för något allmän- nyttigt ändamål;

b) om arrendatorn innehar lika mycket jord som jordägaren;

c) om för jordägaren icke återstår fyrtiofem hektar åkerjord för eget bruk, i vilket fall avtalet kan uppsägas, såvitt det, avser så stort område, att detsamma till- hopa med vad jordägaren förut innehar uppgår till nämnda areal;

(1) om fastigheten utgör jordägarens enda tillgång och icke omfattar mera än fyrtiofem hektar, samt anledningen till utarrenderingen varit, att jordägaren vis- tats utrikes eller varit omyndig;

c) om jordägaren har sin huvudsakliga inkomst av stadsfastighet eller rörelse, som drives i stad;

f) om arrendatorn egenmäktigt tagit annans jord under brukning; samt

g) om fastigheten icke omfattar mera än 0'5 hektar, samt jordägaren behöver densamma för byggnadsändamål och omedelbart uppför byggnaden.

För samtliga fastigheter, som avses med ovannämnda lag den 31 juli 1924, gäller, att legan endast får fastställas i penningar, samt att den icke får överstiga visst be- lopp. I sagda hänseende har jorden av myndigheterna indelats i ett flertal klasser. Med avseende å jord av bästa beskaffenhet har beloppet sålunda fastställts till mark- nadspriset för etthundrafemtio kilogram råg för varje hektar av fastigheten. _— Då arrendatorn avlider, äga hans maka och arvingar i rätt nedstigande led inträda i rättsförhållandet, därest de levat i egendomsgemenskap med eller underhållits av honom.

Genom en den 28 december 1925 utfärdad lag ha arrendatorerna jämte de å ar- rendegårdarna anställda personerna tillerkänts förköpsrätt till sådana ägolotter, som

uppkommit vid godsens styckning. Emellertid har denna styckning icke kunnat genomföras i full omfattning. Då den hos arrendatorerna rådande ovissheten, om de skulle bliva i tillfälle att köpa arrendefastigheterna, inverkade menligt på dessas skötsel, ansågs det nödvändigt att införa lösningsrätt för arrendatorerna. I detta ämne utfärdades den 18 mars 1932 en lag, genom vilken arrendatorer av sådana fastighet—er, å vilka 1924 års lag är tillämplig, tillerkänts rätt att lösa till sig de av dem innehavda fastigheterna. Därest enighet angående köpeskillingens storlek ej kan uppnås, träffas avgörande härutinnan av de administrativa ortsmyndigheterna. Dessa skola tillämpa samma principer för köpeskillingens bestämmande som gälla för försäljning av statsegendomar, vilka blivit föremål för styckning. Ekonomiskt svaga köpare kunna erhålla statlig kredit. Om sådan icke lämnas, är jordägaren pliktig att fördela köpeskillingen på femtonåriga amorteringar, varvid beräknas tre procent ränta å oguldet kapitalbelopp. Detta inlösningsförfarande har tillämpats i stor utsträckning.

De nu återgivna stadgandena gälla ej för de östra delarna av riket, enär de sär- egna arrendeförhållandena därstädes erfordrat särskild lagstiftning. År 1919 utfär- dades en förordning, enligt vilken arrendekontrakten i denna del av riket i viss om- fattning förlängdes samt uppsägning av arrendatorerna förbjöds. Genom en lag den 19 december 1928 ha de under 8)—10) ovan omnämnda arrendatorerna erhål- lit lösningsrätt till de av dem innehavda fastigheterna. Köpesumman har fastställts till arrendeavgiftens kapitaliserade värde, räknat efter en räntefot av 12'5 procent i fråga om de under 9) och 10) omförmälda kategorierna samt sex procent i fråga om arrendena under 8).

England.

Den engelska arrenderätten har erhållit sin utformning genom ett flertal vid olika tidpunkter utfärdade författningar. Åtskilliga av de sålunda tillkomna be- stämmelserna ha sammanfattats i Agricultural Holdings Act av 1923, som även in- nehåller en del nytillkomna stadganden. Sagda lag avser fastigheter, som genom arrendeavtal upplåtits för jordbruksändamål eller för att användas till betesmark eller som handelsträdgårdar. Lagens bestämmelser äro i avsevärd omfattning av tvingande natur.

För upprättande av arrendeavtal har i vissa tidigare författningar föreskrivits skriftlig form. Dessa bestämmelser ha emellertid ej i praktiken kommit att tilläm— pas, utan domstolarna ha tillerkänt även muntliga arrendeavtal giltighet. För den händelse en arrendator underlåter att efterkomma en anmaning från jordägarens sida att låta upprätta skriftligt avtal, drabbas han dock av vissa påföljder i fråga om möjligheten att utkräva skadestånd av jordägaren.

Arrendeavtal kunna enligt 1923 års lag slutas för bestämd tid, omfattande ett visst antal år, för livstid eller tillsvidare, löpande från år till år. Den sistnämnda avtalsformen är synnerligen vanlig. Även då kontraktet gäller från år till år, bruka arrendatorerna kvarsitta å fastigheterna under en lång tidrymd. Oavsett vad avtalet därom innehåller, skall arrendatorn åtnjuta ett års uppsägningstid. Uppsägning kan endast ske till slutet av varje arrendeår. Utan hinder av denna bestämmelse har ägaren tillerkänts rätt att i arrendekontraktet förbehålla sig kortare uppsägningstid, om han behöver återtaga fastigheten för något särskilt ändamål, dock ej för dri- vande av jordbruk. Har ett arrendeavtal slutits för minst två år, erfordras, oavsett vad kontraktet stadgar därom, för att avtalet skall upphöra att gälla vid den av- talade tidens utgång, att endera kontrahenten minst ett och högst två år före sagda tidpunkt verkställer skriftlig uppsägning. Sker det ej, förlänges avtalet på samma villkor, som förut varit gällande, utom att kontraktet därefter löper från år till år.

Jordägaren kan emellertid ej utan vidare genom uppsägning bringa arrendeav- talet till upphörande, vare sig vid den avtalade tidens utgång eller, om arrendetiden är obestämd, efter det arrendatorn fått åtnjuta stadgad uppsägningstid. För den händelse arrendatorn ej förverkat arrenderätten, blir nämligen en jordägare, som uppsagt avtalet, skyldig att utgiva skadestånd till arrendatorn för den förlust denne lider genom att avträda fastigheten. Från denna regel ha stadgats vissa undantag. Sålunda kan en jordägare, som själv innehaft fastigheten ett år före arrendekon- traktets upprättande, förbehålla sig att inom en tid, som icke får överstiga sju år, uppsäga avtalet utan att ådraga sig dylik ersättningsskyldighet. — För den hän— delse kontrahenterna önska förlänga ett arrendeförhållande, som varat två år, men ej kunna enas om legans storlek, skall denna fråga hänskjutas till skiljedom. Un- derlåter arrendatorn i ett sådant fall att medverka till att skiljemannaförfarande kommer till stånd, går han förlustig sin rätt till skadestånd av jordägaren för mistning av arrendefastigheten. Om det å andra sidan är jordägaren, som är skuld till att sådant förfarande ej kan inledas, samt arrendatorn under åberopande härav uppsäger avtalet, har arrendatorn rätt till skadestånd enligt samma grunder, som om uppsägning verkställts av jordägaren. Såsom skiljedomare skall, om ej annan överenskommelse blivit träffad, utses endast en person. Om kontrahenterna ej kunna enas vid valet av skiljedomare, förordnas sådan av jordbruksministern. Denne har att träffa sitt val inom en av högsta domstolens president på förhand utsedd krets. Legan får ej genom skiljedomen höjas med hänsyn till förbättringar, som utförts av arrendatorn, ej heller sänkas på grund därav, att fastigheten för- sämrats, om detta skett genom arrendatorns vållande.

Om en arrendator vill göra gällande anspråk på skadestånd, för det han nödgas avträda fastigheten, skall han vid äventyr av talans förlust minst en månad före arrendetidens utgång lämna jordägaren skriftligt meddelande därom. Ersättningen skall beräknas med hänsyn till de kostnader och förluster, som arrendatorn vid avträdet ådrager sig genom försäljning eller bortförande av inventarier, redskap, kreatursbesättning o. d. För undvikande av tvister om ersättningens storlek skall skadan fastställas till samma belopp som ett års lega, såvida ej arrendatorn visar, att hans förlust uppgår till högre belopp, i vilket fall arrendatorn skall erhålla gott— görelse för den verkliga skadan, dock ej med högre belopp än två års lega. In- nan arrendatorn realiserar sina inventarier m. ut., skall han bereda ägaren tillfälle att avgiva anbud å desamma. Om arrendatorn innehar flera fastigheter än den, om vars avträdande är fråga, skall vid ersättningens bestämmande tagas hänsyn härtill. I händelse av tvist mellan kontrahenterna bestämmes skadeståndet genom skiljedom på sätt förut nämnts.

Legan utgår i regel i penningar och endast i undantagsfall i naturalster. Däremot förekommer det icke, att legan utgöres i arbetsprestationer.

En arrendator är oförhindrad att i sin tur åt annan upplåta fastigheten. Emel- lertid förändras härigenom icke rättsförhållandet mellan jordägaren och den ur- sprunglige arrendatorn.

Arrendatorn skall under arrendetiden hålla fastigheten i sådant skick, som över- ensstämmer med reglerna för en god hushållning. Därvid har han särskilt ålagts att hålla jorden i god hävd, att vidmakthålla täckdikningsanläggningar och rensa befintliga diken, att hålla hägnaderna i gott skick samt att utföra de reparationer å byggnaderna, som äro nödvändiga, för att dessa skola kunna brukas för sitt ända— mål. Arrendatorn har i huvudsak fri dispositionsrätt över fastigheten, om han blott ej försämrar dess skick. Han kan sålunda i allmänhet bruka densamma på det sätt han finner lämpligast och använda avkastningen efter gottfinnande utan att vara bunden av vad som härutinnan kan ha föreskrivits i arrendekontraktet. Under det sista arrendeåret är arrendatorn dock skyldig att bruka fastigheten på sådant sätt, som

överensstämmer med avtalets föreskrifter och ortens sed. Dessutom är arrenda- torn under hela arrendetiden pliktig att följa de föreskrifter, som i arrendekontrak- tet meddelats till skydd för betesanläggningar samt till förhindrande av skogsav- verkning och ljungbränning. Sedan uppsägning skett, äger arrendatorn icke från fastigheten bortföra gödsel eller hö ej heller halm eller rotfrukter, som växt under det sista arrendeåret, förrän han erbjudit jordägaren eller den tillträdande arren- datorn att köpa sagda produkter för billigt pris. Därest fastighetens skick blivit försämrat genom arrendatorns vållande, är jordägaren berättigad att vid arrende- tidens slut erhålla ersättning härför, under förutsättning att jordägaren före sagda tidpunkt meddelar arrendatorn skriftlig underrättelse om sin avsikt att fordra dylik gottgörelse.

För utrönande av fastighetens skick har ägaren berättigats att under arrendetiden verkställa besiktning ä densamma. Därjämte kan på begäran av jordägaren eller arrendatorn när som helst hållas syn för utrönande av fastighetens tillstånd. Sådan syn skall förrättas av en person, som i avsaknad av överenskommelse mellan kon- trahenterna utses av jordbruksministern. Över vad som förekommer vid synen fö- res fullständigt protokoll. Kostnaden för densamma skall delas lika mellan jord- ägaren och arrendatorn. — Om jordägaren vill göra gällande, att arrendatorn van- skött fastigheten, kan han erhålla ett uttalande härom av en kommunal jordbruks— nänmd. Innan denna nämnd meddelar beslut i ärendet, skall den bereda båda kontrahenterna tillfälle att yttra sig. Nämndens beslut kan klandras genom på— kallande av skiljedom. Har jordägaren i denna ordning erhållit ett uttalande, att arrendatorn vanskött fastigheten, skall uttalandet gälla såsom fullt bevis härför.

I 1923 års lag förekomma detaljerade föreskrifter angående ersättning åt arren- datorn för förbättringar. Såsom allmän regel stadgas, att arrendatorn är berättigad till ersättning för de förbättringsarbeten han verkställt under arrendetiden, även om dessa arbetens utförande föreskrivits i arrendekontraktet. Ersättningen skall utgå vid arrendets upphörande, oavsett om detta föranledes av att den avtalade ti- den utgått eller att arrendatorn förverkat arrenderätten. För det stora flertalet för- bättringsarbeten gäller emellertid, att någon ersättning ej skall utgå, därest de på- börjats under det sista arrendeåret. Från denna regel gäller åter såsom undantag, att även ett dylikt arbete skall ersättas, om jordägaren lämnat sitt samtycke till dess utförande, eller inom en månad, efter det han av arrendatorn underrättats om arbe- tets påbörjande, underlåtit att inlägga någon gensaga mot detsamma, eller om jord- ägaren, då årsarrende föreligger, uppsäger avtalet efter det arbetet påbörjats, samt arrendatorn i anledning härav nödgas avträda fastigheten.

De förbättringar, för vilka arrendatorn kan erhålla ersättning, indelas i tre olika klasser. Till första klassen räknas bl. a. uppförande, tillbyggande eller omändring av hus, nyodling, vissa röjningsarbeten å odlad jord, anläggande av betesvall, an- ordnande av ängsvattning, vattenledningsföretag, anläggande eller förbättrande av vägar, broar, kanaler och vattenledningar, brunnsgrävning, uppsättande eller bort- tagande av hägnader, inrättande av silos, anläggande av trädgård eller humlegård samt plantering av fruktträd och bärbuskar. För att arrendatorn skall erhålla er- sättning för dylika förbättringar erfordras, att ägaren lämnat sitt skriftliga medgi- vande till desannnas utförande. Det står därvid jordägaren fritt att föreskriva de villkor han finner lämpliga. —— Till andra klassen hör endast täckdikning. Om arrendatorn önskar utföra sådan, har han att minst två och högst tre månader in- nan han påbörjar arbetet skriftligen underrätta jordägaren om sin avsikt samt där- vid bifoga en plan för arbetet. Kontrahenterna äga därefter överenskomma om sättet för arbetets utförande. Om de ej uppnå enighet i detta avseende, är jord- ägaren berättigad att själv verkställa täckdikningen. I sådant fall kan han, sedan arbetet blivit utfört, höja arrendet med ett årligt belopp, som icke får överstiga

fem procent av kostnaden för anläggningen och ej heller uppgå till mera, än vad som erfordras för att efter en räntefot av tre procent amortera denna kostnad un- der tjugofem år. »— Den sålunda fastslagna procentsatsen kan i administrativ ord- ning höjas eller sänkas mcd hänsyn till förändringar i det allmänna ränteläget. — Om jordägaren underlåter att inom skälig tid verkställa arbetet, äger arrendatorn ombesörja dess utförande mot rätt till ersättning härför. — Till tredje klassen höra reparationer, som arrendatorn utan att vara skyldig därtill utfört å byggnader, som äro nödvändiga för jordbruksdriften. Såsom förutsättning för att gottgörelse i detta fall skall utgå har stadgats, att arrendatorn, ilman han påbörjar arbetet, lämnar jordägaren skriftligt meddelande om sin avsikt härutinnan jämte specificerad upp- gift å de särskilda arbetena, varefter jordägaren skall erhålla skäligt rådrum att, om han så önskar, själv verkställa reparationerna. Vidare hör till denna klass vissa förbättringar, som avse jordens hävd. Sålunda räknas hit påförande av lera och kalk, märgling, användande av konstgödning eller naturlig gödsel, som inköpts av arrendatorn, uppfödande av nötkreatur, får, svin eller hästar, utöver vad som er- fordras för fastighetens behov, samt i viss omfattning verkställande av utsäde av gräsfrö och klöver m. m. För utförande av dessa förbättringar erfordras ej sam- tycke av jordägaren, ej heller behöver arrendatorn med det nämnda undantaget i fråga om reparationer å byggnader underrätta jordägaren om företaget.

Den ersättning, som tillkommer en arrendator för de förut nämnda förbättringar- na, skall bestämmas med hänsyn till det värde de skäligen kunna äga för en till- trädande arrendator. Emellertid skall avdrag ske för varje förmån, som jordäga- ren på grund av förbättringens utförande tillerkänt arrendatorn. Vid beräknande av ersättning för påförande av konstgödning o. d. samt för uppfödande av djur ut- över fastighetens behov skall även tagas i betraktande, vilken mängd gödning, som bort tillföras fastigheten med hänsyn till den gröda, som bortförts från densamma under de två sista åren av arrendetiden. Angående storleken av den ersättning, som bör tillkomma arrendatorn för de under första och andra klassen hänförliga för- bättringarna, står det kontrahenterna fritt att träffa överenskommelse. Däremot har arrendatorn, oavsett vad som överenskommits i sådant hänseende, alltid rätt att fordra full gottgörelse för de förbättringar, som höra till tredje klassen.

Om en arrendator med skriftligt samtycke av jordägaren vid sitt tillträde av fas- tigheten erlägger ersättning till den avträdande arrendatorn för förbättringar, som denne utfört, har den tillträdande arrendatorn därefter samma rätt att fordra gott— görelse av jordägaren, som skulle ha tillkommit avträdaren.

Sådana av arrendatorn å fastigheten anbragta tillbehör, för vilka ersättning ej utgår, få borttagas, såvida ej avsevärd skada därigenom uppkommer. Arrendatorn har dock att meddela jordägaren skriftlig underrättelse om sin avsikt härutinnan, varefter jordägaren skall äga rätt att inom en månad lösa till sig tillbehören.

Utöver de i det föregående återgivna reglerna om ersättning för förbättringar in- nehåller 1923 års lag stadganden om gottgörelse åt arrendator, som genom att stän— digt tillämpa ett annat brukningssätt än som förutsatts i kontraktet, höjt fastighe- tens värde. Ersättningen skall utgå med det belopp, som kan anses motsvara den värdeökning, som uppkommit för en tillträdande arrendator. Vid fastställandet av ersättningen skall tagas i betraktande, i vad mån sådana förbättringar, för vilka arrendatorn tillerkänts ersättning, bidragit till höjande av fastighetens värde. För erhållande av en utgångspunkt vid bedömandet härav erfordras, att fastigheten, in- nan det nya brukningssättet påbörjats, blivit föremål för sådan besiktning, som ovan nämnts. Arrendatorn är skyldig att före arrendetidens utgång underrätta ägaren om sin avsikt att göra gällande anspråk på ersättning i ifrågavarande avseende.

Alla de av arrendeförhållandet härflytande ersättningsanspråk, som bliva föremål för tvist mellan kontrahenterna, skola avgöras genom skiljedom. Dylika yrkanden måste vid talans förlust anhängiggöras inom två månader efter arrendetidens slut.

F örverkande av arrenderätten inträder, om arrendatorn underlåter att bruka fas- tigheten på sådant sätt, som överensstämmer med reglerna för en god hushållning, om han gör sig skyldig till kontraktsbrott, som avsevärt skadar jordägarens intres- sen, eller om han underlåter att inom skälig tid efterkomma en skriftlig anmaning av jordägaren att erlägga arrendeavgiften. Om jordägaren vill såsom uppsägnings- grund åberopa något missförhållande, varför arrendatorn bär skulden, skall han inom viss kortare tid efter uppsägningen lämna arrendatorn skriftligt meddelande därom, vid äventyr att uppsägning eljest anses ha skett utan att sådan grund förelegat.

För vissa mindre fastigheter, s. k. allotments, vilka icke innehålla mera än 2 acres1 jord och användas för drivande av jordbruk eller trädgårdsodling, gälla sär- skilda bestämmelser, innefattade i Allotments Act av 1922. Denna lag innehåller åtskilliga stadganden, som avse att skydda arrendatorns rätt till besittning av fas- tigheten samt att, om han nödgas avträda densamma, bereda honom ersättning för växande gröda och under arrendetiden utförda förbättringar.

* 81 ar.

Bilaga B.

Statistiska uppgifter.

1. Förekomsten av jordbruksarrenden.

Enligt 1932 års allmänna jordbruksräkning uppgår antalet brukningsdelar och lägenheter i riket till 669 751 med en sammanlagd åkerareal av 3 724 625 hektar. Härav utgöra de egentliga brukningsdelarna — varmed i statistiken avses jord- bruk med mer än 025 hektar åker — 428 617 med en sammanlagd åkerareal av 3719 971 hektar, under det att lägenheterna uppgå till ett antal av 241134 med 4654 hektar åker. På olika storleksgrupper fördela sig brukningsdelarna på föl- jande sätt:

Storleksgrupper

Antal bruk- ningsdelar

Sammanlagd åkerareal hektar

Storleksgrnpper

Antal bruk— ningsdelar

Sammanlagd åkerareal hektar

60 258 60 980 HS 515 95 848 59 524

42 170 102 412 421 370 715 994 852 310

17 176 10 821 5 100 2 395

428 617

425 512 416 586 348 794 394 823

3 719 971

20—30 hektar 0—50 » 50—100 » över 100 »

Samtliga

0'26—1 hektar 1—2 » 2—5 > 5—10 »

10—20 »

Jordens fördelning på större och mindre brukningsdelar är naturligen, beroende på naturförhållanden och andra omständigheter, mycket växlande inom olika lands- delar. Medan exempelvis inom Uppsala län brukningsdelarna i medeltal omfatta 17'6 hektar åker, utgör motsvarande siffra för Norrbottens län allenast 37 hektar. Överhuvudtaget visa slättbygderna en helt annan jordfördelning än trakter med övervägande skogs- och bergsbygdskaraktär. Till belysning härav må återgivas följande sammandrag:

Brukningsdelarnas antal och åkerareal inom olika storleksgrupper, i procent.

Södra och mellersta

Sveri e , g b.- orra

Sverige

Storleksgrupper Skogs— o.

Slättbygder dalby g der

Antal brukningsdelar: 0'26—1 hektar ...................... 1—2

133 14"? 307 25'5

Södra och mellersta

.” . Sverige N 0" a

Sverige

Storleksgrupper

.. , Skogs— o. Slattb) gder dalbygder

Åker—areal : 025 hektar ...................... ' ' 0”? 01 0'26—1 » ' ' 30 11 1—2 : 8'1 2'8 2—5 » 298 113 5—10 » 361 192 10—20 : ' ' 17'5 229 20—30 » ' ' 2'8 11'4 30—50 » 11 11") 50—-100 » 09 94 över 100 » 05 106

100'0 1000 1000 100'0

Från 1932 års jordbruksräkning föreligga icke några siffror, som utvisa, i vil— ken utsträckning utarrendering förekommer inom de båda lägsta storleksgrupperna av brukningsdelar. Då det beträffande dessa mindre brukningsdelar liksom be- träffande lägenheterna i en mängd fall visade sig omöjligt att med ledning av fastighetsdeklarationerna avgöra, om fastigheten vore utarrenderad eller icke, an- sågs materialets bearbetning ur nämnda synpunkt böra begränsas till bruknings- delar med över 2 hektar åker.1

Den på så sätt begränsade statistiken utvisar, att av samtliga 307 379 bruknings- delar om minst 2 hektar åker 60192 äro utarrenderade (19'6 %), under det att 247 187 (801 %) brukas av ägaren själv. Av den åkerareal om tillhopa 3575 389 hektar, som hör till brukningsdelar om minst 2 hektar åker, brukas 954 885 hektar (26'7 %) av arrendator samt 2 620 504 hektar (73'3 %) av ägaren själv. Inom olika landsdelar erbjuder emellertid proportionen mellan utarrenderade och självägda jordbruk starka avvikelser såväl i ena som andra riktningen. Detta framgår av nedanstående sammanställning, i vilken länen ordnats efter den relativa talrikheten av arrenden.

Arrendejordbruk Summa 1 procent av samtliga . brukningsdelar om arrendejordbruk om

minst 2 hektar minst 2 hektar åker åker

. Stockholms stad ...................... . Östergötlands län ...................... därav Norra skogsbygden ............

Östgötaslätten ................ Södra skogsbygden ............ Södra kustlandet ..............

. Södermanlands län .................... . Stockholms län ........................ . Uppsala län .......................... . Västmanlands län

därav Bergslagen .................... 41'1 481

Slättbygden .................. 257 1 611

1 Att en stor del av lägenheterna och de minsta brukningsdelarna äro föremål för legoavtal (arrende eller hyra) är uppenbart. I jordkommissionens statistik angavs för södra och mellersta Sverige, att 32776 av jordbruken inom dessa grupper voro utarrenderade.

Arrendejordbruk,

i procent av samtliga brukningsdelar om minst 2 hektar åker

Summa arrendejordbruk om minst 2 hektar åker

. Örebro län ............................ 26'3 därav Södra skogsbygden ............ 43'0

Slättbygden .................. 18'5 Bergslagen .................... 28'1

. Malmöhus län ........................

därav Skogsbygden .................. 16'3

Mellanbygden ................ 21'6 Slättbygden .................. 30'3

. Skaraborgs län ........................ därav Slättbygden .................. 25'6

Falbygden .................... 27'7 Nordöstra höglandet .......... 25'9 Sydöstra höglandet ............ 23'3

. Kalmar län

därav Kalmarslätten 15'9

Norra kustlandet .............. 44'3 Skogsbygden .................. 21'2 Öland ........................ 8'6

. Värmlands län ........................

därav Slättbygden .................. 14'4

Centrala och västra Värmland. . 15'6

Bergslagen ........ . ........... 58'3

Norra Värmland .............. 29'1

. Jönköpings län ........................ . Gävleborgs län ........................

därav Gästrikland 22'3

Hälsinglands kustland ........ 10'3 Inlandet ...................... 29'1

. Kristianstads län ......................

därav Skogsbygden .................. 12'6

Mellanbygden ................ 17'0 Slättbygden .................. 16'4

. Jämtlands län ........................ därav Silurområdet ..................

Mellanbygden ................ Fjällbygden ..................

. Kopparbergs län ...................... därav Bergslagen ....................

Östra Dalarna ................ Mellanhygden ................ Fjällbygden ..................

.Hallandslän .......... ........., ......

därav Slättbygden ..................

Skogsbygden .................. Norra Halland ................

. Älvsborgs län ........................ därav Slättbygden ..................

Dalbygderna .................. Dalslands bergsbygd .......... Södra höglandet ..............

. Kronobergs län ........................ . Göteborgs och Bohus län .............. . Västernorrlands län därav Kustlandet ....................

Inlandet ...................... Silurområdet ..................

. Blekinge län .......................... därav Skogsbygden ..................

Slättbygden ..................

. Gotlands län ..........................

24. Norrbottens län ...................... därav Kustlandet .................... Inlandet ...................... 25. Västerbottens län ...................... därav Kustlandet .................... Mellanbygden ................

Inlandet ......................

Arrendejordbruk i procent av samtliga brukningsdelar om minst 2 hektar

Summa arrendejordbruk om minst 2 hektar

åker äker 5'5 540 4'6 379 92 161 46 798 1'9 197 52 207 12.9 394

Arrendesystemets ekonomiska betydelse belyses yttermera i nedanstående sam- manställning, i vilken länen ordnats med hänsyn till den andel arrendejorden utgör

av den till brukningsdelar om minst 2 arealen.

hektar åker hörande sammanlagda åker-

1. Stockholms stad ...................... 2. Östergötlands län ...................... därav Norra skogsbygden ............ Östgötaslätten ................ Södra skogsbygden ............ Södra kustlandet ..............

. Södermanlands län .................... . Stockholms län ........................ . Uppsala län .......................... Malmöhus län ........................ därav Skogsbygden .................. Mellanbygden Slättbygden ..................

7. Västmanlands län .................... därav Bergslagen .................... Slättbygden ..................

8. Skaraborgs län ........................ därav Slättbygden .................. Falbygden .................... Nordöstra höglandet .......... Sydöstra höglandet ............

9. Kalmar län .......................... därav Kalmarslätten ................ Norra kustlandet .............. Skogsbygden .................. Öland ........................ Örebro län ............................ därav Södra skogsbygden ............ Slättbygden .................. Bergslagen .................... Jönköpings län ........................ Kristianstads län ...................... därav Skogsbygden .................. Mellanbygden ................ Slättbygden .................. Kopparbergs län ...................... därav Bergslagen .................... Östra Dalarna ................ Mellanbygden ................ Fjällbygden ..................

snow—o:»

10.

11. 12.

13.

Utarrenderad åkerareal i procent i hektar 873 1 466 48'8 120 242 50" 19 702 450 69 464 593 24 272 554 6 804 460 80 846 423 65 096 41'4 63 260 369 121 827 23'1 5 970 34'1 28 264 396 87 593 308 49 786 358 5 738 302 44 048 29'8 94 273 29'6 65 854 329 16 043 303 5 220 25'3 7 156 268 49 913 176 8 197 449 23 955 260 12 529 13'8 5 232 241 36 687 401 8 511 203 18 784 24'7 9 392 226 29 204 21'8 50 358 167 10 873 238 19 934 23'8 19 551 183 17 760 41'7 3 346 133 7 533 21'3 6 446 255 435

Utarrenderad åkerareal i procent i hektar

14. Värmlands län ........................ 179 31 453 därav Slättbygden .................. 16'0 14 452 Centrala och västra Värmland. . 16"? 11 723 Bergslagen .................... 454 2 863 Norra Värmland .............. 282 2 415 15. Hallands län .......................... 17'8 24 940 därav Slättbygden .................. 196 17 136 Skogsbygden .................. 14'5 4 244 Norra Halland ................ 149 3 560 16. Göteborgs och Bohus län .............. 17'5 15 299 17. Gävleborgs län ........................ 16'3 17 318 därav Gästrikland .................. 212 7169 Hälsinglands kustland ........ 115 7 153 Inlandet ...................... 28'6 2 996 18. Älvsborgs län .......................... 16'3 32 173 därav Slättbygden .................. 17'0 12 998 Dalbygderna .................. 15'1 6 399 Dalslands bergsbygd .......... 233 3 663 Södra höglandet .............. 14'5 9 113 19. Kronobergs län ........................ 15'0 13 854 20. Jämtlands län ........................ 14'4 8 820 därav Silurområdet .................. 100 3 995 Mellanbygden ................ 258 2 399 Fjällbygden .................. 20? 2 426 21. Västernorrlands län .................... 119 10 414 därav Kustlandet .................... 9"? 5 359 Inlandet ...................... 17'6 4 892 Silurområdet .................. 126 163 22. Blekinge län .......................... 107 6 352 därav Skogsbygden .................. 59 1 448 Slättbygden .................. 14'0 4 904 23. Gotlands län .......................... 8'1 6 496 24. Norrbottens län ...................... 58 3 147 därav Kustlandet .................... 52 2 484 Inlandet ...................... 95 663 25. Västerbottens län ...................... 4'0 3 901 därav Kustlandet .................... 20 1 337 Mellanbygden ................ 55 1 102 Inlandet ...................... 127 1 462

Av ovanstående sammanställningar framgår, att utarrendering av jord förekom- mer i vida större utsträckning i södra och mellersta än i norra Sverige. Den star- kaste utbredningen har arrendesystemet inom ett sammanhängande område, bestå- ende av Östergötland, Mälarprovinserna och Bergslagen. På detta område före- komma jordbruksarrenden synnerligen talrikt såväl i de mera bördiga jordbruks— distrikten som framför allt i skogsbygderna. Även i Skåne spelar arrendesystemet en ganska framträdande roll, särskilt i slättbygderna. Däremot är utarrenderingen mycket obetydlig i Blekinge1 och på Gotland samt i Västerbottens och Norrbot— tens län.

En jämförelse mellan de båda sammanställningarna giver vid handen, att ord- ningsföljden mellan länen, när man räknar med arrendebrukens antal, icke avsevärt skiljer sig från den, som framkommer, när man räknar med den utarrenderade åker- arealen. Likväl är det tydligt, att medelarealen för de utarrenderade jordbruken väx—

1 I Blekinge finnes dock ett ovanligt stort antal arrendebruk med areal understigande 2 hektar. I 1919 års statistik redovisades icke mindre än 1794 utarrenderade brukningsdelar i storleken 0'26—2 hektar.

lar betydligt alltefter olikartade naturförhållandcn och andra omständigheter. Den är i allmänhet större i de utpräglade jordbruksbygderna än i skogsbygderna. Under det att medelarealen för exempelvis Östgötaslätten utgör 27'4 hektar och för Malmö- hus län 27-1 hektar, är medelarealen för Värmlands läns bergslag 62 hektar och för Lappland (Västerbottens och Norrbottens läns inland) allenast 3'8 hektar.

Emellertid torde uppgiften om medelarealen inom olika län knappast giva någon klarare bild av arrendesystemets struktur inom olika landsdelar, så mycket mindre som statistiken icke omfattar de allra minsta brukningsdelarna och lägenheterna. En närmare inblick i arrendebrukens karaktär med hänsyn till åkerarealens omfatt- ning vinnes, om de utarrenderade jordbruken uppdelas på storleksgrupper. Nedan- stående sammanställning utvisar en dylik fördelning för de särskilda länen.

De utarrenderade brukningsdelarna fördelade på storleksgrupper är 1932.

Antal brukningsdelar med en areal av Summa

bruk- -,__r r__ _9 j_ _ - _ över nings— 7 .) .) 10 10 _0 20 30 30 50 00 100 100 delar hektar hektar hektar hektar hektar hektar hektar

Stockholms stad ........ 12 8 11 3 5 8 Stockholms ' 564 693 895 356 291 186 Uppsala 393 490 674 392 384 186 Södermanlands 885 1 174 1 109 351 316 218 Östergötlands 1 620 1 525 1 480 676 563 364 Jönköpings 961 845 555 173 98 33 Kronobergs 747 554 248 53 33 12 Kalmar 886 999 774 254 197 120 Gotlands 76 83 88 27 32 7 . Blekinge 241 126 102 21 15 10 . Kristianstads 689 716 699 281 216 85 . Malmöhus 649 762 1 144 758 308 . Hallands 546 455 369 109 46 . Göteborgs och Bohus 492 376 260 68 50 20 . Älvsborgs 1 244 875 500 162 42 '. Skaraborgs 1 382 1 434 1 441 586 201 5 552 . Värmlands 1 766 963 422 113 65 ' 3 427 . Örebro 1 243 756 548 " r 60 2 991 . Västmanlands 354 461 503 155 2 092 . Kopparbergs 1 128 525 227 12 1 984 . Gävleborgs 967 663 296 10 2 019 ' . Västernorrlands 973 499 118 7 1 628 905 423 100 1 1 450 671 106 19 1 798 441 77 21 — 540

Hela riket 19 835 15 588 12 603 2 157 60 192

5993959'5395507'

. Jämtlands . Västerbottens . Norrbottens

.. HUV-4»vvvfisx—wauuvxvs-vv-tuå'

En ytterligare inblick i arrendatorsklassens sammansättning inom de olika länen giver nedanstående sammanställning, som utvisar, huru många procent av samt- liga utarrenderade brukningsdelar om minst 2 hektar åker belöper på var och en av huvudkategorierna småbruk (med 2—10 hektar), bondgårdar (med 10—50 hektar) samt herrgårdar (med över 50 hektar åker).

llond- Herr- f— ,Bond- Herr— gårdar gårdar ' gårdar gårdar % % %

(€

. Stockholms stad 40'8 . Stockholms " 41'1 Uppsala 34'2 Södermanlands * 49'5 . Östergötlands 49'7 Jönköpings 67'6 . Kronobergs 78'9 . Kalmar 57'8 . Gotlands 50'3 . Blekinge 709 . Kristianstads 51'3 . Malmöhus 31'4 . Hallands 61'0 . Göteborgs o. Bohus 67'2

'. Älvsborgs " 26'3 . Skaraborgs *" 44'5 . Värmlands 18'1 . Örebro 304 . Västmanlands 511

" . Kopparbergs ]5'9 : . Gävleborgs 18'7 '. Västernorrlands 9'1 . Jämtlands 8'3 . Västerbottens 2'5 . . Norrbottens 41

Hela riket 3362

Macri— »;

wmugapwww ooo—>s—

& v w .. u &. >. .: u » o—Hovamzsmmmo ,_ weowwweoeaawmo & . .

eqqoqquswew

cec—loo- =

Ehuru i ovanstående sammanställning alldeles bortses från de talrika arrende- bruk, vilkas åkerareal understiger två hektar, äro likväl småbruken i betydande ma- joritet. Dock äro förhållandena härvidlag synnerligen skiftande inom olika delar av riket. Inom sex län, vilka samtliga inrymma vidsträckta jordbruksbygder, äro småbruken i minoritet. Det större jordbruket är starkast representerat i Malmöhus län, där bondgårdarna utgöra 579 och herrgårdarna 107 procent av de utarrende- rade brukningsdelarna om minst 2 hektar. Den motsatta ytterligheten kommer till synes i de nordligaste länen, där herrgårdsarrenden praktiskt taget saknas och där även bondgårdsarrendena äro mycket fåtaliga.

Av visst intresse är slutligen frågan, huruvida någon särskild storleksgrupp bland jordbruken kännetecknas mer av utarrendering än övriga storleksgrupper. Nedan- stående sammanställning torde lämna en inblick härutinnan.

Utarrenderade brukningsdelar (antal och åkerareal) i procent av samtliga inom varje storleksgrupp med mera än 2 hektar åker.

Södra och mellersta Sverige Norra

Storleksgrupper Sverige

,. , Skogs- o. Slattb) gder dalbygder

Antal brukningsdelar: 2—5 hektar ...................... 22'8 18") 5—10 222 168 10—20 233 218 20—30 291 323 30—50 380 409 50—100 43'0 4053 över 100 352 298

Iincdehal 256

Åkerareal : 2—5 hektar ...................... 22'9 5—10 22' 7 10 —20 24' 3 20—30 , 30' 0 30—50 392 50—100 — 43'6 över 100 32' 7

I medeltal 31'3

Utarrendering förekommer sålunda i den relativt sett minsta utsträckningen vid småbruken, under det att arrendesystemet nått åtskilligt större omfattning vid de större brukningsdelarna. Maximum, 42-3 % i fråga om antalet och 427 % i fråga om åkerarealen, nås vid den näst högsta storleksgruppen, varemot vid de största gårdarna endast respektive 342 och 31-55 % äro utarrenderade. Därest statistiken omfattat även de allra minsta brukningsdelarna, skulle procentsiffrorna för dessa tro- ligen ha visat sig vara högre än för de i sammanställningen redovisade småbruken.

Il. Arrendejordbrukens fördelning på olika slag av ägare inom Svealand och Götaland.

För utrönande av arrendejordbrukens fördelning på olika slag av ägare har inom statistiska centralbyrån verkställts en bearbetning av det material, som ligger till grund för 1932 års jordbruksräkning. Enär detta material icke tillåtit någon bear- betning i ifrågavarande hänseende, såvitt angår Norrland, ha de nedan lämnade uppgifterna måst inskränkas till att avse Svealand och Götaland. Inom dessa delar av riket ha samtliga utarrenderade brukningsdelar medtagits. Emellertid bör framhållas, att uppgifterna av förut nämnd anledning icke kunna anses vara exakta i fråga om de jordbruk, som innehålla en areal av högst 2 hektar. Av enskilda till- höriga brukningsdelar har vid bearbetningen särskilts en grupp, som avser arrenden under huvudgård. Uppgifterna angående antalet arrendebruk av sistnämnda slag kunna endast betraktas som ungefärliga.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att arrendejordbruken inom det ovan an- givna området fördelas på olika slag av ägare enligt följande sammanställning.

Antal bruknings- Antal bruknings- delar delar

st. ' st.

Staten .................... 6 195 86 Fideikommiss 5 135 Ecklesiastika boställen .. .. 4038 5'6 Enskilda ägare till fastig- Härader .................. 299 04 heter under huvudgård . . 1311 478 Kommuner 1 979 28 Övriga enskilda ägare ...... ' 25 057 Stiftelser och ideella för- .

eningar ................ 1 084 15 Summa 72 008 Bolag och ekonomiska för-

eningar ................ 16 743 233

Sammanställningen giver vid handen, att de brukningsdelar, som tillhöra offent- liga rättssubjekt, d. v. s. kronohemman, ecklesiastika boställen samt häraders och kommuners jordbruk, tillhopa utgöra 17-4 % av hela antalet arrendejordbruk. Av dessa brukningsdelar innehaves det största antalet av staten och det minsta av hära- derna. Bolag, föreningar och stiftelser, vilka kunna sammanföras till en annan huvudgrupp, inneha tillsammans 248 % av samtliga brukningsdelar. Inom denna grupp äges det övervägande antalet arrendejordbruk av bolag och ekonomiska för- eningar. Obetydligt mera än hälften eller 50"! % av samtliga brukningsdelar ägas av enskilda personer. Av dessa sistnämnda brukningsdelar lyda något mindre än en tredjedel under huvudgård.

I vilken omfattning de skilda ägare tillhöriga brukningsdelarna fördelas å olika storleksgrupper, framgår av följande sammanställning.

Bolag skilda Stittel- * ägare » Sta- Håål—e. Hä_ Kom— Siäleglcllfi ägglo- Fidd' bfiilk- så; Sum- Storleksgrupper ten så”? där muner för- ”piffa liåizls- nings- enäåll' ma _..0 enin- 0. delar .. * stallen gar enm- under agare gar huvud- gård Lägenheter m. m. .. 132 22 1 285 1 2364 19 138 107 3069

0'26—1 hektar åker 596 262 23 271 39 2 993 251 1 230 1 046 6 711 1—2 > » 850 350 54 238 74 2 952 418 1 732 1 803 8 471. 2—4 » » 1 226 473 74 269 110 3 104 687 2 614 2 922 11479 4—10 » » 1 412 819 98 376 267 3 256 1 538 3 453 6 981 18 200 10—25 » » 792 1 017 40 304 283 1 460 1 376 1 614 8 088 14 974 25—50 > » 700 801 7 141 226 363 507 480 2 931 6 156 50—100 » » 358 274 2 68 70 163 188 150 858 2 131 över 100 » > 129 20 — 27 14 88 151 67 321 817

Summa 6195 4038 299 1979 1084 16743 5135 11478 25057 72008

Denna sammanställning giver vid handen, att de staten tillhöriga brukningsde— larna till övervägande delen eller 4 216 utgöras av småbruk (innefattande de fem minsta storleksgrupperna), men att även de jordbruk, som kunna betecknas som bondgårdar, äro förhållandevis talrika inom denna grupp (1492). Det stora fler- talet av de ecklesiastika boställena äro att hänföra till småbruk eller bondgårdar (till- hopa 3 744). Sinsemellan äro dessa båda grupper tämligen jämställda. De bruk- ningsdelar, som ägas av härader och kommuner, utgöras till övervägande delen av småbruk. Vad angår stiftelsernas jordbruk föreligger ej någon större skillnad mellan antalet småbruk (491) och bondgårdar (509). Av samtliga de bruknings- delar, som ägas av stiftelser, omfatta 71'4 % en areal av högst 25 hektar. Bland de bolagen tillhöriga arrendebruken intaga småbruken med ett antal av 14 699 eller 889 % av dessa brukningsdelar en synnerligen framträdande plats. Av de återstående av bolagens jordbruk utgöras 1823 av bondgårdar och 251 av herr- gårdar. En betydande majoritet eller 963 % av samtliga bolagsarrenden utgöras av brukningsdelar med en areal, som icke överstiger 25 hektar. De utarrenderade fideikommissjordbruken bestå till största delen av småbruk (2 913) men även an- talet till denna grupp hörande bondgårdar är förhållandevis stort (1823). Fler- talet av de enskilda tillhöriga jordbruk, som lyda under huvudgård, eller 9167, ut— göres av småbruk, medan antalet bondgårdar inom denna grupp uppgår till 2094. Av samtliga i enskild ägo befintliga brukningsdelar, som lyda under huvudgård, omfatta 93'9 % högst 25 hektar. De övriga enskilda tillhöriga brukningsdelarna utgöras till det övervägande antalet av småbruk och bondgårdar, mellan vilka båda kategorier icke finnes någon mera avsevärd skillnad.

För belysande av frågan, huru arrendejordbruken fördelas 21 olika ägare inom skilda delar av riket, upptages i följande sammanställning särskilt för varje län antalet brukningsdelar inom varje ägarekategori.

Vid granskning av sammanställningen framgår, att de staten tillhöriga arrende- jordbruken i stort sett äro tämligen jämnt fördelade på de olika länen. Talrikast förekomma de inom det område i mellersta Sverige, som omfattas av Östergötlands, Örebro, Skaraborgs och Älvsborgs län. Även i Kalmar län finnes ett förhållandevis stort antal dylika jordbruk, medan de i Gotlands och Blekinge län äro mera spar- samt förekommande. De ecklesiastika boställen, som blivit föremål för utarrende- ring, äro likaledes ganska jämnt fördelade i de olika länen. Det största antalet dylika brukningsdelar förekommer i Malmöhus län. Även inom mellersta Sverige,

En- skilda ägare

till bruk-

Bolag och ekono- miska

Stiftel- sia- ser och * . ideella sälta för— för— nings- enin- enin- delar gar under gar huvud- gård

Eckle-

ställen

. Stockholms stad.. ' 12 — — 3 61 . Stockholms län 442 313 553 1 467 3 384 . Uppsala » "' 1 1.40 143 179 973 3 101 . Södermanlands » ' ' 431 803 1 468 1 458 4 726 . Östergötlands » 1 128 586 1 294 3 293 7 619 . Jönköpings » 284 222 404 1 560 3 161 . Kronobergs » 585 75 372 756 2 289 . Kalmar » ' . 358 24 854 1 670 3 696

?

)

(OCDNICÄU'IJAOJNH

. Gotlands 10 — 26 225 411 . Blekinge 132 135 575 222 1 373 . Kristianstads 179 737 586 985 3 438 . Malmöhus 375 1 111 1 024 1 729 5 547 . Hallands 188 149 232 673 544 2122 . Göteborgs och

Bohus 231 163 399 911 2 146

.Älvsborgs 452 133 505 25 568 1602 3927 . Skaraborgs 589 28 440 36 1184 3398 6165

. Värmlands 244 1 4 538 6 496 1 280 6 836 '. Örebro 612 7 2 263 332 501 947 4 866 . Västmanlands 258 134 824 109 167 912 2 647 . Kopparbergs 306 5 2785 155 1122 4493 Summa 0195 4038 1979 1084 16 743 5135 11478 25057 72008

särskilt i Skaraborgs och Östergötlands län, är denna grupp talrikt företrädd, medan motsatsen är förhållandet i Gotlands och Kopparbergs län. Av de arrendebruk, som ägas av härader, förekommer det största antalet i Östergötlands och Söder- manlands län. Däremot saknas dylika jordbruk helt i Kronobergs, Gotlands, Hal- lands och Kopparbergs län. Utarrenderade brukningsdelar, som tillhöra kommu- ner, förekomma i samtliga ifrågavarande län, talrikast i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Även i Östergötlands och Hallands län finnas åtskilliga jordbruk av detta slag, medan de däremot förekomma i förhållandevis ringa antal i Gotlands län. Antalet av de arrendebruk, som ägas av stiftelser och ideella föreningar, varierar avsevärt inom olika delar av området. Det största antalet finnes i Upp- sala län, varefter närmast i ordningen följa Västmanlands och Älvsborgs län. I Värmlands, Kronobergs och Kopparbergs län finnes endast ett fåtal sådana jord- bruk, och i Blekinge län saknas de helt. Av bolagsarrendena förekommer det ojäm- förligt största antalet i de län, som omfatta huvuddelen av Bergslagen. Sålunda finnes i Värmlands, Kopparbergs och Örebro län sammanlagt 572 % av dessa bruk- ningsdelar. Jämväl i Uppsala och Östergötlands län finnes ett förhållandevis stort antal bolagsarrenden. Däremot förekomma i Gotlands län endast 10 sådana bruk- ningsdelar. Inom Värmlands och Kopparbergs län dominera bolagsarrendena även i förhållande till hela antalet arrendebruk; sålunda utgöra de i Värmlands län 663 % och i Kopparbergs län 6111 % av samtliga utarrenderade brukningsdelar. Även i Örebro och Uppsala län utgöra bolagsarrendena en avsevärd del av samtliga arrendebruk, i det förra länet 46'5 % och i det senare 1367 %. Däremot blir mot- svarande siffra för Östergötlands län till följd av det stora antalet arrendebruk överhuvud endast 148 %. Det största antalet fideikommissarrenden förekommer i Malmöhus län. Närmast i ordningen följa Södermanlands, Kristianstads och Öster-

götlands län. Sammanlagt finnas i de nu nämnda fyra länen 63 % av samtliga fideikommissarrenden. För Värmlands län uppgår antalet dylika arrenden endast till 6. I Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län saknas de full- ständigt. Av enskilda tillhöriga arrendebruk, som lyda under huvudgård, förekom- mer det största antalet i Södermanlands län. Därefter komma de län, som omfatta de mera betydande slättbygderna i riket, nämligen Östergötlands, Skaraborgs och Malmöhus län. I de tre sistnämnda länen jämte Södermanlands län finnas sam- manlagt 43'3 % av samtliga dessa godsarrenden. Vad angår de återstående länen, är antalet sådana arrenden tämligen jämnt fördelat; dock finnas i Gotlands län en- dast 26 dylika brukningsdelar. Övriga enskilda tillhöriga arrendebruk förekomma i störst antal i Skaraborgs och Östergötlands län. På dessa båda län kommer 26'7% av hela antalet sådana brukningsdelar. Även i Malmöhus och Kalmar län äro dylika arrenden förhållandevis talrika. Däremot finnas de endast i ringa antal i Gotlands och Blekinge län. I Gotlands län utgöra dock dessa jordbruk på grund av det låga antalet arrendefastigheter överhuvud 54-7 % av samtliga utarrenderade bruknings- delar.

Bilaga C.

Redogörelse för en av arrendeutredningen företagen enquéte rö- rande förekomsten av vissa bestämmelser i arrendeavtal m. 111.

Efter vederbörligt bemyndigande av chefen för jordbruksdepartementet utsände arrendeutredningen i april 1937 ett frågeformulär, upptagande sjutton särskilda frågor angående förekomsten av vissa bestämmelser i arrendeavtal m. m., till hushåll- ningssällskapens förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna, jordbrukskommissioner- na, 15 bolag i olika delar av riket, Upplands Arrendatorsförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (R. L. F.), Svenska Skogs— och Flottningsarbetareförbundet, Sven- ska Sågverksindustriarbetareförbundet, Svenska Lantarbetareförbundet, Svenska Lantarbetsgivareföreningen och Sveriges Skogsägareförhund.

Frågeformuläret har besvarats av 19 av hushållningssällskapens förvaltningsut— skott, 20 egnahemsnämnder, 20 jordbrukskommissioner, 9 bolag, Upplands Arren- datorsförbund, skogs- och flottningsarbetareförbundet, lantarbetareförbundet och Sveriges Skogsägareförbund.

En del av de myndigheter och föreningar, till vilka frågeformuläret översänts. ha i stället för eller jämte egna yttranden insänt svar, som av dem infordrats från olika personer och sammanslutningar. Sålunda ha inkommit från Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 2 dylika svar, från jordbrukskommissio- nen i samma län 1, från Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltnings— utskott 12, från Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott 3, från jordbrukskommissionen i Västmanlands län 4, från B. L. F. 43, från skogs- och flottningsarbetareförbundet 7 och från lantarbetsgivareföreningen 7.

Till grund för de svar, som av lantarbetareförbundet avgivits å de första elva frå- gorna, ligga 160 särskilda svar från olika avdelningsstyrelser.

Sammanlagt ha avgivits 311 svar. Av dessa ha emellertid de från lantarbetare- förbundets avdelningsstyrelser inkomna ej blivit föremål för särskild bearbetning.

I det följande redogöres under varje särskild fråga för resultatet av den verk- ställda enquéten. De svar, som avgivits av lokala uppgiftslämnare, ha i vissa fall uppdelats å de olika hushållningssällskapens områden, därvid varje av ett bolag avgivet yttrande i regel hänförts till det område, där styrelsen har sitt säte, oavsett om bolaget äger arrendefastigheter inom andra områden.

1.

I vilken omfattning förekommer det, att utarrendering av mindre gård eller torp sker genom muntligt avtal?

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen uppger, att muntliga avtal i vissa fall förekomma vid upplåtelse av skogsarbetareboställen.

Uppsala län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förklara, att dylika avtal icke förekomma. Enligt Upp- lands Arrendatorsförbund användas de endast i undantagsfall.

Södermanlands län. Jordbrukskommissionen uppger, att muntligt avrtal före- kommer någon enstaka gång och då i regel vid utarrendering till någon närstå- ende släkting. Enligt egnahemsnämnden äro muntliga arrendeavtal sällsynta. En

enskild uppgiftslämnare (godsägare) förklarar, att mindre lägenheter om 0-5—1 hektar åker i enstaka fall upplåtits genom muntliga avtal.

Östergötlands län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden meddelas, att dylika avtal äro ytterst sällsynta. Uppgifter i liknande rikt- ning lämnas av jordbrukskommissionen samt Lysings härads och Linköpingstrak- , tens ortsförbund av B. L. F.

Jönköpings län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott yttrar, att avtal av ifrågavarande slag endast förekomma i mycket ringa omfattning. Svar av lik- . nande innehåll ha avgivits av egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen.

Kronobergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förmäla, att muntliga arrendeavtal äro sällsynta.

Kalmar läns norra område. Av jordbrukskommissionen meddelas, att muntliga upplåtelser endast förekomma i undantagsfall. En enskild uppgiftslämnare yttrar, att om sådana avtal någon gång komma till stånd, parterna i regel äro släktingar.

Kalmar läns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egna- hemsnämnden förklara, att muntliga arrendeavtal endast ingås i rena undantagsfall.

Blekinge län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott uppgives, att upplå- telser endast i mycket ringa omfattning ske genom muntliga avtal.

Kristianstads län. Egnahemsnåmnden och jordbrukskommissionen yttra, att dy- lika avtal äro mycket sällsynta.

Malmöhus län. Lundatraktens ortsförbund av B. L. F. uppskattar antalet munt- liga arrendeavtal till högst en procent av samtliga upplåtelser.

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden förmäla, att nämnda avtalsform endast förekommer i obetydlig omfattning.

Göteborgs och Bohus län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden upplåtas torp, för vilka arrendet erlägges in natura, ofta genom muntligt avtal, däremot sällan mindre gårdar.

Älvsborgs läns norra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och » egnahemsnämnden uppgiva, att dagsverkstorp ofta upplåtas genom muntliga avtal, samt att även mindre gårdar någon gång utarrenderas enligt muntlig överenskom- melse. Av jordbrukskommissionen upplyses, att utarrendering av mindre gård eller torp oftast sker genom muntligt avtal, enär torparna ogärna vilja ha skriftliga kon- trakt.

Älvsborgs läns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott upp- lyser, att muntliga arrendeavtal endast förekomma i mindre omfattning vid upp- låtelse av dagsverkstorp.

Skaraborgs län. Hushållningssållskapets förvaltningsutskott yttrar, att utarren- dering genom muntligt avtal av mindre gård eller torp numera endast sällan före— kommer och blott i sådana fall, där upplåtelsen sedan gammalt skett på detta sätt. Vätterbygdens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet meddelar, att munt— liga upplåtelser i undantagsfall verkställas av mindre jordägare samt av stärbhus till någon av delägarna däri. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) förklarar det vara mycket vanligt, att dagsverkstorp utarrenderas utan kontrakt.

Värmlands län. Egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen uppgiva, att muntlig utarrendering endast äger rum i obetydlig omfattning och aldrig vid upp- låtelser från bolag.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen meddela, att muntliga arrendeavtal emellanåt förekomma i fråga om mindre gårdar. Enligt Örebro länsförbund av B. L. F. äro muntliga torpupplåtelser tämligen vanliga, då huvudgården omfattar 100—200 tunnland jord.

Västmanlands län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott uppgives, att muntliga arrendeupplåtelser endast förekomma i ringa omfattning i fråga om fastig— heter, som tillhöra mindre jordägare. En enskild uppgiftslämnare upplyser, att de sparsamt förekommande torpupplåtelserna i regel äro muntliga.

Kopparbergs län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egna- hemsnämnden torde muntlig utarrendering endast förekomma i fråga om mindre ägolotter eller långt från huvudgården belägna smärre åkerstycken eller betes- hagar. Jordbrukskommissionen uppger, att dylika avtal endast förekomma i obe— tydlig omfattning.

Gävleborgs Iän. Av jordbrukskommissionen uppgives, att ifrågavarande avtals- form knappast användes vid arrenden under bolag, men att densamma förekommer vid upplåtelser för kortare tid av enskildas fastigheter. Enligt Ljusnan—Voxnans distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet äro muntliga upplåtelser sällsynta.

Västernorrlands län. Ångermanälvens distrikt av skogs- och flottningsarbetare- förbundet yttrar, att muntliga arrendeavtal äro sällsynta. Av Kramfors Aktiebolag upplyses, att för bolagets del dylika avtal endast förekomma i rena undantagsfall och då i regel utgöras av gamla livstidsupplåtelser eller dylikt.

Jämtlands län. Jämtlands provinsförbund av B. L. F. omförmäler, att utarren— dering endast i undantagsfall sker genom muntliga avtal.

Västerbottens län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämn— den och jordbrukskommissionen meddelas, att muntliga arrenden endast förekom- ma undantagsvis.

Norrbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott förklarar, att avtal av ifrågavarande slag praktiskt taget icke förekomma.

Skogs- och flottaingsarbetareförbundet uppger, att muntliga avtal synas vara säll- synta.

Enligt lantarbetareförbundet äro avtalen i regeln skriftliga, emellertid förekomma i vissa fall även muntliga avtal.

Sveriges Skogsägareförbund anför: I södra och mellersta Sverige förekommer det näppeligen, att bolag med ordnad fastighetsförvaltning upplåta arrenden genom muntligt avtal. Däremot har detta, särskilt tidigare, förekommit i vissa trakter av Norrland. Bolagen ha sökt bortarbeta denna sedvänja, men ha därvid underligt nog mött motstånd av arrendatorerna själva, vilka av tradition eller annan anledning önskat bibehålla det gamla kontraktslösa arrendeförhållandet. Å privat jord torde väl ännu finnas en del muntliga arrenden, men de försvinna efter hand.

2.

Förekommer det och är det i så fall förhållandevis vanligt, att legan eller del därav, utan att angivas i visst penningbelopp, direkt utsättes i

a) dagsverken?

b) andra arbetsprestationer (ackordsarbete)?

c) naturalster?

a).

Vad angår förekomsten av sådana arrendeavtal, enligt vilka legan utsatts i dags- verken, innehålla de lokala uppgiftslämnarnas svar följande:

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen uppger, att det är mindre van- ligt, att legan utsättes i dagsverken.

Uppsala län. Egnahemsnämnden förklarar, att avtal av ifrågavarande slag före- komma tämligen allmänt. Av jordbrukskommissionen upplyses, att nya upplåtel— ser av torp med dagsverksskyldighet alltmera sällan komma i fråga.

Södermanlands län. Egnahemsnämnden upplyser, att dagsverksarrendena bliva allt färre, beroende på ett allmänt krav å avtalsenlig ersättning för utfört arbete. Från Fogdö och Helgarö socknars hushållningskrets meddelas, att vid upplåtelse av mindre gårdar och torp ofta träffas avtal om utgörande av ett mindre antal dagsverken jämte ett kontant arrendebelopp. En enskild uppgiftslämnare (gods- ägare) förmäler, att dagsverksskyldighet förekommer i äldre avtal, men att arren-

det enligt nyare avtal utgår i penningar. Enligt jordbrukskommissionen är det sällsynt, att legan utsättes i dagsverken.

Östergötlands län. Jordbrukskommissionen förklarar, att med frågan avsedda av- tal förekomma, men att de avtaga i antal för varje år.

Jönköpings län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott uppgives, att sagda avtalsform ännu förekommer i mindre omfattning, men att den alltmera kommer ur bruk.

Kronobergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den förmäla, att det i ringa omfattning förekommer, att torparrende bestämmes utom i kontanter även i ett mindre antal dagsverken.

Kalmar läns norra område. Tunaläns hushållsgille meddelar, att avtal av ifråga- varande slag förekomma i ringa omfattning.

Kalmar läns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egna— hemsnämnden förklara sig icke äga kännedom om att dylika avtal förekomma inom området.

Gotlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen uppgiva, att dagsverksarrenden numera icke förekomma.

Blekinge län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott förmäles, att legan endast undantagsvis utsättes i dagsverken.

Kristianstads län. Jordbrukskommissionen uppger, att avtal av ifrågavarande slag äro mycket ovanliga. Däremot förklarar Gärds ortsförbund av R. L. F., att dylika avtalsvillkor i stor utsträckning förekomma vid utarrendering av mindre torp och huslägenheter.

Malmöhus län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den uttala, att dagsverksarrenden äro sällsynta. Enligt jordbrukskommissionen fö- rekomma sådana avtal i vissa fall beträffande torp. Frosta ortsförbund av B. L. F. förklarar, att dagsverksarrenden äro ganska vanliga. Från Lundatraktens ortsförbund av R. L. F. meddelas, att legan ofta utsättes i dagsverken vid fideikommissarrenden.

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden uppgiva, att dagsverkssystemet framför allt tillämpats å ett fåtal större egendomar. men att det numera avvecklas och ersättes med kontantarrenden under medverkan av en av B, L. F. tillsatt arrendenämnd.

Göteborgs och Bohus län. Jordbrukskommissionen förklarar, att dagsverksar- rendena, som icke äro särskilt vanliga, avtaga i antal, enär jordbruksarbetarna icke vilja binda sig vid dylika villkor.

Älvsborgs läns norra område. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden äro dagsverkstorp förhållandevis vanliga.

Älvsborgs läns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott förkla- rar, att dagsverkssystemet är ganska vanligt vid större gårdar.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den anföra: Att legan för torp utsättes i dagsverken är mycket vanligt på länets slättbygd. Flera större gårdar få där sin huvudsakliga arbetskraft genom torpdags- verken. l länets skogsbygder torde däremot legan huvudsakligast utsättas i pen- ningar.

Värmlands Iiin. Egnahemsnämnden meddelar, att det ännu i enstaka fall vid ut- arrendering av mindre lägenheter, dock ej under bolag, förekommer, att legan fast- ställes i dagsverken. Av jordbrukskommissionen upplyses, att dagsverksarrenden i mindre omfattning förekomma vid upplåtelser av torp under herrgårdar.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen uppgiva, att dagsverksarrenden ej sällan förekomma på mindre gårdar.

Västmanlands län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden meddelas, att vid upplåtelse av torp ännu stundom förekommer, att legan utsättes i dagsverken.

Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen upplysa, att dagsverksarrenden endast förekomma i undantagsfall.

Gävleborgs län. Enligt uppgift av jordbrukskommissionen upplåta ej bolag men väl enskilda jordägare arrenden på dylika villkor.

Västernorrlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden uppgiva, att avtal av ifrågavarande slag icke förekomma.

Jämtlands län. Från Jämtlands provinsförbund av B. L. F. meddelas, att en del dagsverkstorp finnas i västra Jämtland.

Västerbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förklara sig sakna kännedom om att dylika avtal före- komma. Däremot uppgives av Västerbottens södra ortsförbund av R. L. F., att legan ofta utsättes i dagsverken vid arrende av hemmanslotter.

Norrbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott meddelar, att några dagsverksarrenden icke förekomma.

Skogs— och flottningsarhetareförbundet uppger, att dagsverkssystemet icke är vanligt förekommande, varemot lantarbetareförbundet förklarar, att arrendeavtal med dagsverksskyldighet förekomma i avsevärd omfattning.

Sveriges Skogsägareförbund anför: En bestämd åtskillnad måste göras mellan bolag och privata jordägare. Ä bolagsjorden har det väl tidigare förekommit, att legan utsatts i arbetsprestationer eller dagsverken, men vid de sociala arrendelagar- nas tillkomst och i flera fall även dessförinnan övergingo bolagen allmänt till att fixera legan i visst penningebelopp, oavsett om kontraktet i övrigt stadgade arbets- skyldighet eller icke. Såvitt förbundet har sig bekant, förekommer det nu ingen- städes på bolagsjord, att själva legan utsättes i dagsverken, arbetsprestationer eller naturalster. På privat jord är det däremot fortfarande tämligen vanligt, att legan utsättes i dagsverken eller stundom i arbetsprestationer.

b).

I fråga om antalet arrendeupplåtelser, vid vilka legan bestämts i andra presta- tioner än dagsverken, förekommer i de svar, som inkommit från lokala uppgifts- lämnare, följande:

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen förklarar, att utsättande av legan i andra arbetsprestationer än dagsverken förekommer i vissa fall, men att tendens finnes att utbyta dessa avtal mot kontantarrenden.

Uppsala län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden förekommer ifrågavarande avtalsform tämligen allmänt.

Södermanlands län. Egnahemsnämnden anför, att det i sällsynta fall förekom— mer, att arrendet bestämmes i ackordsarbete, såsom huggning eller körning av virke.

Östergötlands län. Jordbrukskommissionen upplyser, att med frågan avsedda avtal icke förekomma.

Jönköpings län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott meddelas, att sag- da avtalsform ännu förekommer i mindre omfattning, men att den alltmera kom- mer ur bruk.

Kronobergs län, Kalmar läns båda områden, Gotlands län och Blekinge län. En- ligt de lämnade uppgifterna förekomma dylika avtal icke.

Kristianstads län. Egnahemsnämnden meddelar, att avtal av ifrågavarande slag förekomma beträffande torp av så ringa storlek, att de ej kunna lämna innehava- ren full försörjning, och som närmast kunna betecknas som arbetaresmåbruk.

Malmöhus län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den förklara sådana avtal vara sällsynta.

Hallands samt Göteborgs och Bohus län ävensom Älvsborgs läns norra område. Enligt de lämnade uppgifterna förekomma dylika avtal knappast.

Älvsborgs läns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott förkla- rar, att det ytterst sällan händer, att legan utsättes i ackordsarbete. Enligt egna- hemsnämnden förekommer det stundom, att legan bestämmes i andra arbetspresta- tioner än dagsverken t. ex. körning.

Skaraborgs län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämn- den och jordbrukskommissionen meddelas, att med frågan avsedda avtal sällan förekomma.

Värmlands län. Egnahemsnämnden upplyser, att det i enstaka fall vid utarren- dering av mindre lägenheter, dock ej under bolag, förekommer, att legan utsättes i andra arbetsprestationer än dagsverken. Enligt jordbrukskommissionen förekom- ma dock fall, då bolag bestämma legan i kolningsarbete. Uddeholms Aktiebolag, Billeruds Aktiebolag och Aktiebolaget Mölnbacka—Trysil meddela, att de ej bruka sluta dylika avtal med arrendatorerna.

Öre-bro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen uppgiva, att det är mycket ovanligt, att legan utsättes i ackordsarbete.

Västmanlands län. Västerås ortsförbund av R. L. F. upplyser, att avtal av ifråga- varande slag förekomma inom länet. Enligt två enskilda uppgiftslämnare äro så- dana avtal sällsynta.

Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den meddela, att legan stundom utsättes i ackordsarbete.

Gävleborgs län. Av jordbrukskommissionen uppgives, att arrendeavtal, i vilka legan utsättes i annat arbete än dagsverken, icke förekomma vid upplåtelser från bolag men väl i fråga om enskilda tillhöriga fastigheter.

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Uppgiftslämnarna från dessa län förklara, att avtal av ifrågavarande slag icke förekomma.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet uppger, att det ej är vanligt, att legan ut- sättes i andra arbetsprestationer än dagsverken.

Lantarbetareförbundet förklarar, att denna form av utarrendering sällan före- kommer.

Angående Sveriges Skogsägareförbunds yttrande se under a).

c).

1 de lokala uppgiftslämnarnas svar förekommer angående legans utsättande i naturalster följande:

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen uppger, att s. k. mjölkarren- den i enstaka fall förekomma. Av en enskild uppgiftslämnare meddelas, att legan någon gång utsättes i naturalster vid mindre trädgårdsarrenden samt i sådana fall, då arrendatorn har svag ekonomi.

Uppsala län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems— nämnden förekomma avtal, i vilka legan utsättes i naturalster, tämligen allmänt.

Södermanlands län. Egnahemsnämnden förklarar, att dylika arrenden endast förekomma hos några större jordägare, samt att legan i dessa fall bestämts i mjölk. Av jordbrukskommissionen meddelas, att det ofta förekommer, att legan utsättes i naturalster, då en äldre jordägare drar sig tillbaka från jordbruket och utarren- derar sin gård. Enligt södra Södermanlands ortsförbund av R. L. F. förekommer det, att legan bestämmes i mjölk, fisk och andra naturalster.

Östergötlands län. Jordbrukskommissionen meddelar, att det ej sällan förekom- mer, att legan utsättes i naturalster.

Jönköpings län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott uppgives, att nämnda avtalsform förekommer i mindre omfattning, samt att densamma alltmera

kommer ur bruk. Västbo och Vetlanda ortsförbund av R. L. F. yttra, att mjölk- arrenden i vissa fall förekomma.

Kronobergs län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahems- nämnden och jordbrukskommissionen förekommer det ej, att legan utsättes i natur- alster.

Kalmar läns norra område. Jordbrukskommissionen meddelar, att sådana avtal i vissa fall förekomma, företrädesvis mjölkarrenden.

Kalmar läns södra område och Gotlands län. Enligt de lämnade uppgifterna före- komma dylika avtal icke.

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Avtal av ifrågavarande slag iiro enligt uppgifterna från dessa län sällsynta.

Göteborgs och Bohus län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egna- hemsnämnden uppgiva, att det i fråga om torp är vanligt, att legan utsättes i na- turalster, samt att detta även förekommer vid upplåtelse av mindre gårdar.

Älvsborgs läns norra område. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden meddelas, att dylika avtal icke förekomma.

Älvsborgs läns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott omför- mäler, att avtal av nämnda slag äro ytterst ovanliga. Enligt egnahemsnämnden före- komma de i enstaka fall vid upplåtelse av mindre markområden.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förklara, att dylika avtal äro vanliga, samt att mjölk- arrendena synas tilltaga i antal.

Värmlands län. Av egnahemsnämnden uppgives, att det vid kortfristiga avtal stundom förekommer, att legan utsättes i naturalster.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen uppgiva, att ifrågavarande arrendeform icke är ovanlig.

Västmanlands län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egna- hemsnämnden förekomma icke dylika avtal.

Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den yttra, att det stundom förekommer, att enskilda tillhöriga smärre åkerstycken och beteshagar utarrenderas mot ersättning i ved, mjölk, smör eller dylikt. Enligt jordbrukskonnnissionen utsättes legan i naturalster endast i undantagsfall.

Gävleborgs län. Av jordbrukskommissionen uppgives, att dylika villkor icke stad- gas vid avtal med bolag men väl vid utarrendering av enskilda tillhöriga fastigheter.

Västernorrlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden meddela, att legan endast i undantagsfall, då ägaren är bosatt i närheten av arrendefastigheten, utsättes i naturalster.

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I dessa län förekomma enligt de lämnade uppgifterna icke avtal av sagda slag.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet förklarar, att utsättande av lega i natur- alster icke är vanligt.

Lantarbetareförbundet yttrar, att sagda förhållande förekommer i rena undan- tagsfall.

Angående Sveriges Skogsägareförbunds yttrande se under a).

3.

Förekommer det regelmässigt, ofta eller sällan, att en nyttjanderättshavare (ar- rendator eller annan), som åtminstone tidvis har sysselsättning inom skogsbruket eller trävaruindustrien, i själva arrende- eller hyreskontraktet (eller i handling som åberopas i kontraktet) åtager sig arbetsskyldighet gentemot upplåtaren-skogsägaren,

a) i sådana fall, där upplåtelsen avser minst fyra hektar odlad jord eller, såvitt angår Norrland, Dalarna, Värmland och Bergslagen, fyra hektar inrösningsjord?

b) i sådana fall, där upplåtelsen avser en mindre arrendegård än under a) nämnts? e) i andra fall, där i upplåtelsen inbegripes en mindre areal åkerjord?

a).

Angående förekomsten av förenade arrende- och arbetsavtal i sådana fall, där upplåtelsen avser minst fyra hektar odlad jord eller, såvitt angår Norrland, Dalarna, Värmland och Bergslagen, fyra hektar inrösningsjord, uppgives av de lokala upp- giftslämnarna följande:

Stockholms län och stad. Enligt jordbrukskommissionen förekommer åtagande av dylik arbetsskyldighet i vissa fall. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) med- delar, att vid upplåtelse av avlägset liggande arrendegårdar stundom träffas avtal om körning av skogsprodukter.

Uppsala län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden meddela, att med frågan avsedda avtal hittills förekommit i ganska stor utsträck- ning, men att man allt mera börjar övergå till rena penningarrenden.

Södermanlands län. Av jordbrukskommissionen uppgives, att dylika avtal ofta förekomma vid större skogsegendomar. Mellersta Södermanlands ortsförbund av R. L. F. omnämner, att skyldighet att utföra kolning och körning stundom ålägges arrendatorn. Enligt egnahemsnämnden äro avtal av ifrågavarande slag sällsynta.

Östergötlands län. Hushållniugssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden förmäla, att dylika avtal för närvarande förekomma i tämligen stor om- fattning, men att en tydlig tendens till avveckling av systemet kan märkas. Enligt jordbrukskommissionen bruka arrendatorerna åtaga sig dylik arbetsskyldighet vid större skogsegendomar.

Jönköpings län. Av egnahemsnämnden uppgives, att sagda avtalsform förekom- mer i viss utsträckning vid arrenden under en del fideikommiss samt möjligen även i en del andra fall. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott gör gällande, att dylika avtal sällan förekomma.

Kronobergs län. Jordbrukskommissionen meddelar, att förbehåll av ifrågavaran- de slag sällan förekomma i arrendeavtalen.

Kalmar läns norra område. Av jordbrukskommissionen uttalas, att dylika avtal förekomma i åtskilliga fall.

Kristianstads län. Egnahemsnämnden yttrar, att avtal av hithörande slag någon gång förekomma. Västra Göinge och Albo ortsförbund av R. L. F. meddela, att arrendeavtal, enligt vilka arrendatorn förpliktas att utföra skogskörslor, äro van— liga.

Hallands samt Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns båda områden ävensom Skaraborgs län. Enligt de lämnade svaren synas avtal, genom vilka arrendatorn åtager sig arbetsskyldighet, icke förekomma eller i varje fall vara sällsynta.

Värmlands län. Egnahemsnämnden förmäler, att inom bergslagsdistriktet i tämli- gen stor utsträckning förekommer, att nyttjanderättshavare åtaga sig kolningsskyl— dighet. Jordbrukskommissionen uppger, att åtagande av arbetsskyldighet i ifråga- varande fall förekommer i viss utsträckning. Uddeholms Aktiebolag meddelar: Att arrendatorn åtager sig arbetsskyldighet förekommer endast å lägenheter av sådan storleksordning och bebyggelse, att häst dårå bör och skall hållas. I flertalet fall omfatta dessa lägenheter mera än fyra hektar inrösningsjord. Arbetsskyldigheten avser endast utförande av kolningsarbete. -— Filipstads ortsförbund och Snårbot- tens lokalavdelning av B. L. F. meddela, att ungefär 75 procent av de arrendatorer, som inneha fastigheter av ifrågavarande storlek, åtagit sig arbetsskyldighet. Av Aktiebolaget Mölnbacka—Trysil uppgives, att arrendatorerna i vissa fall i samband med arrendeupplåtelsen åtaga sig arbetsskyldighet.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden, jord- brukskommissionen och Örebro lånsförbund av B. L. F. förklara, att dylika avtal äro vanliga. Bergslagens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet anför:

Någon arbetsskyldighet finnes icke införd i arrendekontrakten, ej heller upprättas någon skriftlig handling angående arrendatorernas arbetsskyldighet. I allmänhet sker dock utarrenderingen under förutsättning från jordägarens sida att arrenda- torn åtager sig att utföra skogsarbete. Då jordägaren (bolaget) i regel är ensam arbetsgivare inom det stora sammanhängande område, som i mellersta delen av landet i de flesta fall bildas av ett bolags fastigheter, har arrendatorn heller ingen möjlighet att erhålla annat arbete vid sidan av sitt jordbruk än det som bolaget vill tillhandahålla. Arrendatorerna betraktas sålunda, oavsett om de inneha större eller mindre arrendeställen, under t. ex. Hellefors, Stjernfors-Ställdalen, Katrinefors och Lesjöfors bolag som ordinarie skogsarbetare. Vad härovan sagts gäller även för det fall, att innehavaren av ett torp eller en mindre gård arbetar vid industrien.

Västmanlands län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden förmäles: Vid upplåtelse av fastigheter under bruksbolagen finnes vanli- gen i kontrakten bestämmelse om skyldighet att till bestämt pris utföra vissa presta- tioner såsom kolning m. m. Tidigare har denna arbetsprestation varit så gott som hela legan, men numera äro såväl arrende som ersättning för arbetsprestationer fixerade efter i orten gängse priser. Detta gäller såväl större som mindre lägen- heter.

Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den uppgiva, att dylika avtal tidigare varit vanliga men numera höra till undan- tagsfallen, samt att 5. k. kolningsackord någon gång förekomma såsom lega för mindre arrenden. Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag upplyser, att arrenda- torerna i ett mindre antal före 1928 upprättade arrendekontrakt åtagit sig viss kol- ningsskyldighet, men att denna skyldighet, i den mån kontrakten förnyas, bortfaller.

Gävleborgs län. Av jordbrukskommissionen upplyses, att dylika avtal i regel äro sällsynta. Ljusnan-Voxnans distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet för- mäler: Förbehåll om arbetsskyldighet förekomma i regel icke i nyare kontrakt. Emellertid är det praxis, att arrendatorn har viss skyldighet att utföra körslor och arbete åt jordägaren, därvid arrendatorn även, om han så önskar, har rätt att ut- föra dylikt arbete.

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Av uppgifts- lämnare i dessa län meddelas, att avtal av ifrågavarande slag icke förekomma eller i varje fall äro sällsynta.

Sveriges Skogsägareförbund anför: Vid den moderna skogsvårdens genombrott i södra och mellersta Sverige under de båda första årtiondena av detta århundrade strävade de därstädes arbetande skogsbolagen tämligen allmänt att å sina torp och arrendegårdar, de större såväl som de mindre, draga upp en stam av fasta skogsarbetare. I detta syfte kombinerade man då allmänt arrendeavtalen med ar- betsskyldighet. Man ansåg detta förfarande vara till gagn för båda parterna, enär jordägarna erhöllo pålitlig tillgång till kunniga och erfarna skogsarbetare samt ar- rendatorerna framför andra tillförsäkrades den kontantinkomst, som de vid sidan av sina jordbruk behövde. Särskilt å bruksbolagen med egen järntillverkning, vilka voro beroende av att å sina fastigheter bibehålla en stam skickliga kolare, omhul- dade man systemet med arbetsskyldighet i arrendeavtalen, vilken arbetsskyldighet å de 5. k. hästtorpen alltid utformades som kolningsskyldighet. I Norrland gick utvecklingen en annan väg. Arbetskraften i skogarna var därstädes mer rörlig. Vid avverkningarna vintertid uppträdde i stor omfattning utsocknes och långväga ar- betskraft. Sommararbeten i skogarna förekomme vid denna tidpunkt i ringa om- fattning i Norrland. Systemet med arbetsskyldighet i arrendeavtalen kom därför icke i tillämpning i större omfattning därstädes. De större skogsägarnas i mellersta och södra Sverige nämnda strävan att å arrendejordbruken genom arbetsskyldighet placera skickliga och arbetsvilliga skogsarbetare bröts av flera anledningar av den sociala arrendelagstiftningen. Lagstiftarna hyste påtagligen vid denna lagstiftnings

genombrott och vidare utbyggnad den åsikten, att arrendeavtalens kombinerande med arbetsskyldighet var ett socialt ont, som berövade arrendatorerna deras ekono- miska rörelsefrihet och som därför om möjligt borde inskränkas eller helt avskaf- fas. Även om lagstiftarna icke gingo så långt, att de direkt förbjödo arrendeavtalens förbindande med arbetsskyldigheten, så införde de dock i de sociala arrendelagarna en serie bestämmelser, som voro ägnade att i hög grad försvåra införandet av ar- betsskyldighet i arrendena. Samtidigt uttalades å flera ställen i motiven till dessa lagar, att det finge anses som en vinst, om arbetsskyldigheten försvunne. De be- stämmelser, som främst förhindrat arbetsskyldighetens bibehållande, äro de långa minimiarrendetiderna i de sociala arrendelagarna samt tilläggsbestämmelsen i 7 & allmänna arrendelagen, som stadgar skadeståndsskyldighet för jordägaren, om han icke tillhandahåller arrendatorn avtalat arbete eller annat för arrendatorn lika för- månligt arbete. Det möter givetvis stora svårigheter att för en så lång tid som femton år i kontrakten fastställa arbetsskyldighetens skäliga storlek och för densamma ut- gående ersättning. Av betydelse har säkerligen även varit, att lagstiftarnas inställ- ning till arbetsskyldigheten såsom ett socialt ont spred sig till arrendatorerna själva under högkonjunkturperioden 1916—1921, då det var gott om välbetalda arbetstill- fällen, så att en viss obenägenhet uppstod hos arrendatorerna att binda sig vid viss arbetsgivare. Av ovan antydda orsaker funno sig bolagen efter hand nödgade att borttaga arbetsskyldigheten. Främst gällde detta arrendena med lagstadgad fem- tonårig arrendetid. Men även för de fria arrendena under 4 hektar började man efter 1928 borttaga arbetsskyldigheten av fruktan för konsekvenserna av den här ovan omtalade ändringen av allmänna arrendelagens 7 &. — I de fall, då arbetsskyl- digheten i senare tid bibehållits, har detta nästan alltid skett av hänsyn till nödvän- digheten att bevara kolningsarbetena i skogarna. Kolningen kräver speciell yrkes- skicklighet samt bör i regel utföras av år skogen boende arbetare. Erfarenheten har visat, att det ofta är svårt att få kolningsarbete utfört, om arbetet ej är kontrakts- bundet. De företag, som äro i stort behov av träkol, ha därför i allmänhet i arrendeavtalen bibehållit kolningsskyldighet i fråga om de större arrendelägenhe- tema, de 5. k. häst- eller köraretorpen; vid de mindre lägenheterna, de 5. k. hug- garetorpen, har man i de allra flesta fall släppt all arbetsskyldighet i kontrakten. I de fall, då arbetsskyldigheten måste kvarstå, har man i en mängd fall sökt mildra olägenheterna av de långa arrendetiderna genom att med arrendatorernas medver— kan begära dispens i fråga om kontraktstiden. — Det förefaller, som hade arrenda- torernas syn på frågan om arbetsskyldigheten under senare tid ändrats. Arrenda- torerna ha funnit, att under lågkonjunkturer med knapp arbetstillgång i öppna marknaden den kontraktsbundna arbetsskyldigheten är en värdefull tillgång, som skänker garanti mot arbetslöshet. Arrendatorerna hysa därför i många orter stort intresse för arbetsavtalen i arrendekontrakten, om de ej genom politisk agitation blivit påverkade att frambära annan mening.

b).

Beträffande förekomsten av förenade arrende- och arbetsavtal, då upplåtelsen avser en mindre arrendegård än under a) nämnts, yttras av de lokala uppgiftsläm- narna följande:

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen uppger, att dylika avtal säl- lan förekomma. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) förmäler, att överens- kommelse om körning av skogsprodukter ofta träffas vid upplåtelse av avlägset be- lägna gårdar.

Uppsala län. Av jordbrukskommissionen upplyses, att avtal angående kolnings-, buggnings- och körningsarbete förekomma, men att de äro sällsynta vid nyare ar— rendeupplåtelser.

Södermanlands län. Enligt egnahemsnämnden förekomma dylika avtal i viss

omfattning. Av mellersta Södermanlands ortsförbund av R. L. F. upplyses, att för- behåll av ifrågavarande slag avse körning och huggning.

Östergötlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden uppgiva, att dylika avtal förekomma i tämligen stor omfattning, men att en tydlig tendens till avveckling av systemet kan märkas.

Jönköpings län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott meddelas, att av- tal av ifrågavarande slag förekomma oftare, än vad som är fallet beträffande de upplåtelser, som avses under a). Enligt egnahemsnämnden åtaga sig arrendato- rerna arbetsskyldighet i viss utsträckning vid fideikommiss och möjligen även i en del andra fall.

Kronobergs län. Jordbrukskommissionen förklarar, att dylika avtal äro sällsynta. Kalmar läns norra område. Av jordbrukskommissionen meddelas, att arrende- avtal med arbetsskyldighet förekomma i något större utsträckning än vad som är fallet beträffande upplåtelser under a).

Kristianstads län. Enligt egnahemsnämnden förekomma dylika avtal någon gång. Jordbrukskommissionen gör gällande, att de äro mycket sällsynta.

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden uppgiva, att sådana avtal knappast förekomma. Emellertid upplyses av en enskild uppgiftslämnare, att förbehåll om arbetsskyldighet bruka intagas i arrendeavtal rörande fastigheter under ett honom tillhörigt gods.

Älvsborgs läns norra område. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden meddelas, att åtagande av arbetsskyldighet endast torde före- komma i mindre omfattning vid avtal med enstaka skogsbolag.

Älvsborgs läns södra område. Egnahemsnämnden yttrar, att dylika avtal äro säll- synta.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott förklarar, att arren- datorerna sällan åtaga sig arbetsskyldighet i samband med arrendeupplåtelsen. Av Katrinefors Aktiebolag upplyses, att arbetsskyldighet, som endast stipuleras i de äldsta kontrakten, troligen då dessa upphöra icke vidare kommer att påkallas.

Värmlands län. Enligt jordbrukskommissionen förekomma dylika avtal i viss utsträckning. Uddeholms Aktiebolag upplyser, att arbetsskyldighet endast i få fall avtalas i samband med upplåtelse av fastigheter av ifrågavarande storlek. Av Aktiebolaget Mölnbacka—Trysil uppgives, att arrendatorernai vissa fall i samband med avtalets ingående åtaga sig kolningsskyldighet. Däremot användas dylika av- talsformer icke av Billeruds Aktiebolag.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden, jord- brukskommissionen och Örebro länsförbund av R. L. F. förklara, att sådana avtal ofta förekomma.

Västmanlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden meddela, att åtagande av arbetsskyldighet i viss omfattning förekommer vid arrenden under bruksbolagen.

Kopparbergs län. Västerbergslags ortsförbund av B. L. F. upplyser, att dylika avtal ofta förekomma vid upplåtelser under bolag.

Gävleborgs län. Jordbrukskommissionen uppger, att dylika avtal äro sällsynta. Enligt Ljusnan—Voxnans distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet före— komma förbehåll om arbetsskyldighet i regel icke i nyare arrendekontrakt.

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Enligt de från dessa län lämnade uppgifterna förekomma avtal av ifrågavarande slag icke eller äro i varje fall sällsynta.

c ).

Vid upplåtelse av en mindre areal åkerjord i andra fall än under a) och b) nämnts förekommer förening av arrende- och arbetsavtal i den utsträckning, som angives av nedan upptagna lokala uppgiftslämnare.

Stockholms län och stad. Enligt jordbrukskommissionen förekomma dylika avtal icke. Däremot meddelar en enskild uppgiftslämnare (bruksdisponent), att vid upp- låtelse av skogshuggareboställen avtal om arbetsskyldighet brukar träffas.

Uppsala län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn— den uppgives, att förening av arrende- och arbetsavtal hittills förekommit i ganska stor utsträckning men numera håller på att komma ur bruk.

Södermanlands län. Jordbrukskommissionen uppger, att dylika avtal äro vanliga.

Östergötlands län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden meddelas, att förbehåll om arbetsskyldighet förekomma i arrendekon- trakten i tåmligen stor omfattning, men att en tydlig tendens till avveckling av detta system kan märkas.

Jönköpings län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott förklarar, att dylika avtal äro vanligare vid upplåtelse av ifrågavarande fastigheter än vid upplåtelse av fastigheterna under 3). Enligt egnahemsnämnden förekomma sådana avtal i viss utsträckning beträffande arrendegårdar under fideikommiss och möjligen även i en del andra fall.

Kronobergs län. Jordbrukskommissionen upplyser, att dylika avtal äro sällsynta Kalmar läns norra område. Av jordbrukskommissionen meddelas, att avtal av nämnda slag endast förekomma i undantagsfall. Enligt en enskild uppgiftslämnare äro dessa avtal vanligare beträffande ifrågavarande fastigheter, än vad angår fastig- heterna under a).

Kristianstads och Hallands län, Älvsborgs läns båda områden samt Värmlands län. Från dessa län och områden ha lämnats uppgifter av samma innehåll som de, varför redogörelse lämnats under b).

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förklara, att förhållandena i olika delar av länet äro olik- artade, så att dylika avtal på vissa håll förekomma ofta, på andra sällan. Enligt Örebro länsförbund av B. L. F. äro sådana avtal sällsynta.

Västmanlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems— nänmden meddela, att åtagande av arbetsskyldighet i viss omfattning förekommer vid arrenden under bruksbolagen.

Kopparbergs län. Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag upplyser, att ett antal innehavare av huggareställen i viss utsträckning förbundit sig att arbeta åt bolaget.

Gävleborgs län. Från detta län föreligga uppgifter av samma innehåll som de, varför redogörelse lämnats under b).

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Enligt de från dessa län lämnade uppgifterna förekomma avtal av ifrågavarande slag icke eller äro i varje fall sällsynta.

Lantarbetareförbundet förklarar, att avtal av ifrågavarande slag endast förekom- ma i undantagsfall. Angående Sveriges Skogsägareförbunds yttrande se under a).

4.

Hur fördela sig de av trävarubolagen i och för skogsarbetena anlitade arbets- krafterna på följande yrkeskategorier: 1. självägande jordbrukare, 2. nyttjande- rättshavare som avses under 3 a här ovan, 3. nyttjanderättshavare som avses under 3 b här ovan, 4. nyttjanderättshavare som avses under 3 0 här ovan, 5. arbetare, till vilka skogsägaren upplåtit bostadslägenhet utan åkerjord, och 6. andra arbetare?

Av svaren å denna fråga innehålla åtskilliga uppgift å antalet arbetare, som till- höra de olika yrkeskategorierna. Emellertid förklaras i flera av dessa svar, att de angivna siffrorna endast äro ungefärliga. Nedan lämnas en översikt över innehållet i de svar, som kunnat bliva föremål för siffermässig sammanställning, därvid för- delningen av antalet arbetare å de särskilda yrkeskategorierna uttryckts i procent.

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen ..............

Södermanlands län.

Västra Södermanlands ortsförbund av R. L. F ........................... Tunabergs Trävaruaktiebolag ........

Östergötlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsut- skott och egnahemsnämden ........ Fiskeby Fabriks Aktiebolag .......... Jönköpings län. Västbo ortsförbund av B. L. F .......

Kronobergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsut- skott och egnahemsnämnden ...... Kalmar läns norra område.

Jordbrukskommissionen .............. Tunaläns hushållsgille .............. Södra Tjusts hushållsgille ............

Älvsborgs läns norra område. Hushållningssällskapets förvaltningsut- skott och egnahemsnämnden ...... Skaraborgs län.

Hushållningssällskapets förvaltningsut-

skott ............................ Jordbrukskommissionen .............. Katrinefors Aktiebolag ..............

Värmlands län.

Jordbrukskommissionen ..............

Billeruds Aktiebolag ................ Aktiebolaget Mölnbacka-Trysil Mölnbacka ortsförbund av B. L. F. ..

Örebro län. J ordbrukskommissionen ? ............

' Omfattar även arbetarnas söner. 2 Uppgiften avser förhållandena vid Hellefors Bruks Aktiebolag. 3 Omfattar även inneboende anhöriga.

Övriga nytt- jande— Inne- Större Mind re rätts- havare ..lsjlalå; arren- arren- havare av A;;dtra 302" datorer datorer med bostads— ar e are mindre lägenhet jord— areal % % % % % % 25 25 —- 25 5 20 — — 30 20 30 20 — — — 25 50 25 10 30 10 20 10 20 10 40 15 20 2 13 * 75 ; 23 75 25 20 25 20 15 5 15 20 15 20 5 5 35 — 80 — — 20 _ 30 20 30 — 20 -— 22 9 9 10 — 50 4 22 12 1 — 61 1 1 22 17 2 6 42 15 20 15 50 ___—— 20 20 35 4 1 20 25 12 2 10 1 50 10 34 1 35 2 18

4 Övriga nytt- jande- Inne— Större Mindre rätts— havare 512331; arren- arren— havare av Alndtra g datorer datorer med bostads- ar e are mindre lägenhet jord— areal % % % % % % Bergslagens avdelning av skogs— och 3 flottningsarbetareiörbundet ........ 3 30 0 .") 1 12 ___—”_ Västmanlands län: Ramnäs Bruks Aktiebolag .......... 10 50 5 5 30 Kopparbergs län. Jordbrukskommissionen .............. 60 5 35 Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag 13 11 6 4 1 65 Södra Dalarnas ortsförbund av R. L. F. 45 20 15 10 5 5 Gävleborgs län. Jordbrukskommissionen .............. 2 60 2 20 — — 20 Västernorrlands län. Ångermanälvens avdelning av skogs- och flottningsarbetareförbundet 20 40 40 —— —— — Jämtlands län. Jämtlands Provinsförbund av B. L. F. 15 15 2 2 1 65 Västerbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsut— skott ............................ 50 — ä _ —— 150 Jordbrukskommissionen .............. 45 5 — »— ; 350 Västerbottens södra ortsförbund av B. L. F ........................... 20 30 30 —— — 20 ' Omfattar även söner till de i kol. 1 upptagna. 2 > » arbetarnas söner. 9 » » söner till de i kol. 1 och 2 upptagna.

I det följande redogöres för de svar, som lämnats av övriga lokala uppgifts— lämnare:

Södermanlands län. Egnahemsnämnden anför: Arbetarna under 1) anlitasi mindre omfattning samt kategorierna 2), 3) och 4), i den mån deras arbetskraft är behövlig. Kategori 5) brukar i första hand beredas arbete. De under 6) upptagna arbetarna bruka erhålla arbete, i den mån arbetskrafterna under 2)—5) icke förslå.

Östergötlands län. Boxholms Aktiebolag meddelar: Arbetskraftema fördelas på körare samt lösarbetare och skogsarbetare. Av körarna utgöres ungefär 20 procent av kategori 1) och återstoden av kategori 3). Lösarhetarna och skogsarbetarna fördelas med ungefär 10 procent å envar av kategorierna 3), 4) och 6) samt om- kring 70 procent å kategori 5).

Jönköpings län. Egnahemsnämnden uppger, att skogsbolagen, som ha förhållan-

devis få fastigheter i länet, använda de arbetskrafter, som äro tillgängliga i öppna marknaden, därav självägande jordbrukare i tämligen stor utsträckning.

Kronobergs län. Enligt jordbrukskommissionen anlitas i huvudsak kategorierna 1) och 6).

Kristianstads län. Egnahemsnämnden uppger, att inom länet endast förekomma ett fåtal trävarubolag. vilka i största utsträckning anlita självägande jordbrukare. Västra Göinge ortsförbund av R. L. F. uttalar, att huvudsakligen extra skogsarbe- tare, närmast hänförliga under 6), bruka komma till användning.

Älvsborgs läns norra område. Jordbrukskommissionen förklarar, att skogskör— ning huvudsakligen verkställes av självägande jordbrukare och arrendatorer, medan huggningsarbete utföres av ägare till mindre fastigheter, varå icke födes någon häst, egnahemsägare samt Vägarbetare till ungefär lika antal ävensom av ett ringa antal flottningsarbetare.

Älvsborgs läns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott upp- lyser, att arbetskraften i regel utgöres av självägande mindre jordbrukare samt så— dana grovarbetare, som under sommaren syssla med byggnads- och vägarbeten. Av egnahemsnämnden meddelas, att de få trävarubolag, som finnas inom området, i regel sysselsätta mindre jordägare och grovarhetare. Boråstraktens ortsförbund av B. L. F. uppger, att arbetskraften till övervägande delen utgöres av självägande jordbrukare.

Värmlands län. Egnahemsnämnden förmäler: I första hand anlitas bolagens torpare, därefter förutvarande torpare hos bolagen, vilka friköpt sina lägenheter, därefter övriga yrkesförfarna arbetare och i sista hand andra självägande jordbru- kare än de förut nämnda. Proportionen mellan de olika kategorierna är i hög grad varierande. —— Uddeholms Aktiebolag anför: Förhållandena växla betydligt inom olika delar av bolagets område samt från år till år. I trakter, där större delen av jorden äges eller tidigare ägts av bolaget, torde arbetstillfällena i första hand för- behållas bolagets arrendatorer och torpare samt förutvarande sådana, vilka fri— köpt sina lägenheter. Endast i trakter, där antalet i orten bosatta arbetare under— stiger behovet, införskrivas under vintersäsongen arbetare från annat håll.

Örebro län. Örebro länsförbund av B. L. F. upplyser, att av de olika kategori— erna 2) utgör cirka 70—80 procent, 3) högst 2 procent och 6) cirka 12—28 procent, medan kategori 4) knappast förekommer.

Västmanlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden förklara, att körning i främsta rummet torde utföras av nyttjanderätts— havare och, i den mån dessa ej medhinna arbetet, av självägande jordbrukare och andra, medan huggningsarbete i regel verkställes av de under 5) och 6) upptagna arbetskrafterna.

Västernorrlands län. I—Iushållningssällskapcts förvaltningsutskott och egnahems- nämnden anföra: Förhållandena variera inom olika delar av länet. Bolagsarren— datorer och förutvarande bolagsarrendatorer, som blivit självägande, erhålla i första hand arbete, därefter självägande jordbrukare. Arbetare, till vilka enbart bostads- lägenhet upplåtits, vilket dock endast förekommer i enstaka undantagsfall, äga i regel företrädesrätt till arbete framför andra arbetare. — Enligt Kramfors Aktie- bolag anlitas sä gott som enbart kategorierna 1) och 6).

Norrbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott uppger, att skogs- arbetarna i huvudsak fördelas på självägande jordbrukare och lösarbetare samt blott till en mindre del bestå av arrendatorer, vilka i praktiken ha företrädesrätt till arbete av ifrågavarande slag.

Sveriges Skogsägareförbund anför: Förhållandena växla i hög grad i olika delar av landet. I många orter, särskilt i Norrland, utföres det mesta av skogsarbetet av självägande bönder. I andra orter ha organiserade lösarbetare sökt för sig mono- polisera skogsarbetet, vilket dock endast periodiskt lyckats. I orter, där arrendegår-

darna ännu icke blivit i större omfattning frånsålda, pläga jordägarna såvitt möj- ligt söka giva arrendatorerna arbete, oavsett om arrendena äro större eller mindre.

5.

a) Betraktas nyttjanderättsupplätelse regelmässigt såsom arrende i sådana fall, när en skogsägare, för erhållande av arbetskraft till skogsarbeten, till en arbetare upplåter en lägenhet med tillhörande åkerjord och upplåtelsen avser mindre areal än fyra hektar odlad jord eller, såvitt angår Norrland, Dalarna, Värmland och Bergslagen, fyra hektar inrösningsjord?

b) I vilken utsträckning förekommer det, att nyttjanderättsupplätelse i fall som under a) nämnts betecknas eller av kontrahenterna uppfattas såsom hyresavtal?

c) Förekommer det, att nyttjanderätten i fall som under a) nämnts uppfattas såsom en avlöningsförmån och att hela rättsförhållandet mellan skogsägaren och arbetaren sålunda bedömes såsom ett arbetsavtal?

Därest detta förekommer, anses i så fall nyttjanderätten omedelbart upphöra, i och med att arbetsanställningen av en eller annan orsak upphör?

d) Sker nyttjanderättsupplatelse i fall som under a) nämnts någon gång genom muntligt avtal?

e) Vilken är den upplåtelsetid, som vanligen avtalas i fall som under a) nämnts".7

a)—c ).

De lämnade svaren på frågan, om nyttjanderättsupplåtelser av ifrågavarande slag betraktas som arrende-, hyres- eller arbetsavtal, äro av synnerligen skiftande natur. Samtliga dessa avtalsformer synas i växlande omfattning vara i bruk i skil- da delar av riket. Av svaren framgår, att några enhetliga grunder icke tillämpas vid bedömandet av frågan, vilken avtalsform, som i varje särskilt fall skall anses föreligga. Särskilt synas uppgiftslämnarna draga gränsen mellan de upplåtelser, som betraktas såsom arrende och de, som anses utgöra hyra, enligt vitt skilda principer. Ofta torde _ såsom anföres av Västmanlands läns hushållningssäll— skaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i samma län — kontrahenterna själva, även om avtalet närmast avser bostaden, icke ha gjort klart för sig, huru- vida uppgörelsen har karaktär av arrende- eller hyresavtal.

Med hänsyn till det sätt, varpå uppgiftslämnarna kännetecknat de olika avtals- formerna, kunna emellertid svaren sammanföras i vissa huvudgrupper. Sålunda ha åtskilliga uppgiftslämnare dragit gränsen mellan upplåtelseformerna med ledning av den ifrågavarande fastighetens areal. Bland dessa uppger södra Söder— manlands ortsförbund av B. L. F., att avtalet, då fastigheten omfattar mindre än 05 hektar åker, betraktas som hyra. Jordbrukskommissionen i Kopparbergs län gör gällande, att avtalet i vanliga fall betraktas som arrende, om jorden upp- går till 1 hektar åker eller annan produktiv inrösningsjord och såsom hyresavtal, om upplåtelsen avser bostadslägenhet med mycket liten jordareal. Enligt mel- lersta Södermanlands ortsförbund av B. L. F. föreligger arrendeavtal, då upplå- telsen avser en areal av 1 hektar. Av västra Södermanlands ortsförbund av B. L. F. förklaras, att upplåtelse av jordareal under 1 a 2 hektar stundom betraktas som hyresavtal, samt av jordbrukskommissionen i Uppsala län, att hyresavtal fö- rekommer, då jordarealen är helt obetydlig. Jordbrukskommissionen i Söder- manlands län meddelar, att de större gårdarna i allmänhet upplåtas på arrende, de mindre genom hyresavtal. En enskild uppgiftslämnare (godsarrendator) i sistnämnda län upplyser, att mindre lägenhet eller torp eller ställe med obetydlig jordareal brukar upplåtas genom hyresavtal. Enligt en annan enskild uppgifts- lämnare från samma län upprättas hyresavtal angående smärre ställen. Av Öster- götlands läns egnahemsnämnd meddelas, att upplåtelser av små ställen med obe- tydlig jordareal antagligen uppfattas som arbetsavtal, samt av en enskild uppgifts—

i | I | )

lämnare (jägmästare) i Västmanlands län, att hyresavtal endast tillämpas vid upplåtelse av de minsta lägenheterna.

Vissa uppgiftslämnare använda som bestämningsgrund ändamålet med upplåtel- sen. Sålunda anför en enskild uppgiftslämnare (domänintendent) i Södermanlands län: Upplåtelse av bostadshus med mindre trädgårdstäppa sker delvis i form av hyresavtal. Om med bostaden följer större trädgårdsområde eller möjligen nå- gon åkertäppa, är nog lägenhetsarrende den vanligaste upplåtelseformen. Uppgår åkerarealen till 1—4 hektar, torde i en del fall rent jordbruksarrende anses före- ligga. — En godsarrendator i samma län meddelar, att då bostad upplåtes med tillhörande mindre trädgårdsland, avtalet anses utgöra hyra. Av en annan en- skild uppgiftslämnare i samma län upplyses, att upplåtelse av bostad jämte träd- gård och potatisland uppfattas som hyresavtal. Boxholms Aktiebolag uppger, att innehavare av små lägenheter med enbart potatisland ofta ha hyresavtal. Av jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra område meddelas, att upplåtelse av bostadshus med trädgårdstäppa betraktas som hyra, samt av jordbrukskommissio- nen i Kristianstads län, att hyresavtal anses föreligga vid upplåtelse av mindre tomt eller trädgård. Enligt Mölnbacka avdelning av skogs- och flottningsarbetare— förbundet användes hyreskontrakt vid upplåtelse av skogsarbetaretorp, vilka om- fatta 1—2, i något fall 3 hektar.

Andra uppgiftslämnare draga gränsen mellan de olika avtalsformerna efter stor- leken och beskaffenheten av den kreatursstam, som kan födas å fastigheten. Så- lunda uppger en enskild uppgiftslämnare (godsarrendator) i Södermanlands län, att arrende föreligger, då ett par kor och några andra djur kunna födas å fastig- heten. En enskild uppgiftslämnare i Kalmar läns norra område gör gällande, att då fastigheten är så liten, att endast en ko kan födas å densamma och upplåtelsen av bostaden sålunda är huvudsaken, avtalet blir hyra. Av en enskild uppgifts— lämnare (godsägare) i Hallands län anföres: Upplåtelsen betraktas i allmänhet som arrende, om nyttjanderättshavaren utom smådjur kan hålla nötkreatur eller häst eller bådadera. Om 51 fastigheten endast kunna hållas svin och höns eller andra smådjur, anses hyresavtal föreligga. —— Från Älvsborgs läns södra områdes egna- hemsnämnd meddelas, att avtalet anses som arrende, om nyttjanderättshavaren håller större husdjur, samt att i annat fall hyresavtal torde föreligga. Enligt jordbrukskommissionen för Skaraborgs län förstås med arrende upplåtelse av fastig- het, som föder minst en ko, med hyra upplåtelse av mindre lägenheter. Uddeholms Aktiebolag förklarar, att arrende föreligger, då å fastigheten kan födas kreatur, minst en ko.

Av de uppgiftslämnare, som meddelat, att en upplåtelse av ifrågavarande slag anses såsom arbetsavtal, ha flertalet förklarat, att nyttjanderätten upphör samtidigt med arbetsavtalet, medan ett mindre antal uttalat motsatt åsikt.

Sveriges Skogsägareförbund anför: Förhållandena växla något i olika landsdelar. I Norrland förekommer arrendeformen allmänt, medan i mellersta och södra Sve- rige tillämpas både arrende- och hyresupplåtelser. Arrendeavtal torde fortfaran— de vara det vanligaste, men åtskilliga jordägare använda även hyresavtal vid de minsta ställena, där blott en eller två kor men ingen dragare hålles. Arbetsav— tal förekomma ej; dock händer det ofta, att skogsarbetare med hyresavtal ha så låga hyror, att avtalen realiter innebära en löneförmån.

d).

Frågan, om sådan nyttjanderättsupplåtelse som avses under a) någon gång sker genom muntligt avtal, har besvarats jakande av jordbrukskommissionerna i Stock- holms, Östergötlands och Jönköpings län, sistnämnda läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahemsnämnden i sistnämnda län ävensom Södra Tjusts hushållsgille. Av de

övriga uppgiftslämnarna har det stora flertalet förklarat, att muntliga avtal i ifrå- gavarande fall icke förekomma eller i varje fall äro mycket sällsynta.

e).

Angående den vanliga upplåtelsetiden i de under a) omnämnda fallen föreligga skilda uppgifter.

Enligt Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahems- nämnden i samma län, Jämtlands provinsförbund av B. L. F. samt en enskild uppgiftslämnare (bruksdisponent) i Stockholms län är sålunda arrendetiden i all- mänhet obestämd. Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län förklarar, att arren- detidens längd bestämmes av arbetets varaktighet. Enligt södra Södermanlands ortsförbund av B. L. F. bruka avtalen slutas med två månaders uppsägning.

Flertalet uppgiftslämnare förklara emellertid, att en bestämd arrendetid i dyli— ka fall är bruklig. Längden av denna är synnerligen varierande. Sålunda upp- gives som vanlig arrendetid:

1 månad eller 1 kvartal av Södra Tjusts hushållsgille; 1 år av Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahems- nämnderna i Södermanlands och Kristianstads län, jordbrukskommissionernai Stockholms och Kopparbergs län, Fiskeby Fabriks Aktiebolag, Katrinefors Aktie- bolag, Aktiebolaget Mölnbacka-Trysil, Ramnäs Bruks Aktiebolag, Riddarhytte Aktiebolag, Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag samt en enskild uppgiftslämnare (godsägare) i Hallands län;

1—2 är av Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och sam- ma läns södra egnahemsnämnd;

1—5 år av Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahems- nämnden och jordbrukskommissionen i samma län, jordbrukskommissionernai Kristianstads och Värmlands län, Uddeholms Aktiebolag och Vetlanda ortsför- bund av B. L. F.;

1—10 år av en enskild uppgiftslämnare (domänintendent) i Södermanlands län; 2—5 år av en enskild uppgiftslämnare (godsägare) i Stockholms län; 5 år av egnahemsnämnden i Östergötlands län, jordbrukskommissionerna i Upp- sala, Östergötlands, Kronobergs och Skaraborgs län, Boxholms Aktiebolag, Bille- ruds Aktiebolag, mellersta Södermanlands ortsförbund av B. L. F. samt Uddeholms distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet;

5—10 år av Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och jord- brukskommissionen i samma län;

5, 10 och 15 år av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott (5 år för fastigheter, tillhöriga mindre enskilda jordägare, 10 år för fastigheter, som tillhöra större enskilda jordägare, samt 15 år för fastigheter under bolag och med dem jämställda ägare) ävensom Kopparbergs läns hushållningssällskaps för- valtningsutskott och egnahemsnämnden i samma län;

5—15 år av Västerbergslags ortsförbund av R. L. F.; 10 år av Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egna- hemsnämnden i samma län;

10 15 år av jordbrukskommissionen i Västerbottens län; samt 15 år av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Sveriges Skogsägareförbund förklarar, att arrendetiden vanligen är femårig, medan hyrestiden i de flesta fall utgör ett år.

6.

Vilken är den vanliga arrendetiden beträffande sådana arrenden, vilka enligt lagstiftningen varit underkastade femtonårig minimitid, men för vilka denna upp- låtelsetid numera gått till ända?

Åtskilliga uppgiftslämnare förklara, att någon viss tid icke kan anses vara van- lig vid förlängning av upplåtelser av ifrågavarande slag. Sålunda uppgives av Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, att någon vanlig arrendetid ej kan an- givas, enär förhållandena äro allt för varierande. Jämtlands provinsförbund av B. L. F. upplyser, att såväl l-åriga arrendetider som livstidsarrenden ofta förekom— ma. Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahems— nämnden i samma län anföra: Vanligen torde arrendeavtalen till följd av under- låten uppsägning förlängas, ofta tillsvidare med ett års uppsägning. Då nya arren- deavtal ingås, är arrendetiden vanligen 5-årig, såvida den icke till följd av tilläm- nad försäljning inskränkes till ett år. — Av Kramfors Aktiebolag uppgives, att ar- rendetiden, som vanligen uppgår till 1—5 år, bestämmes i avvaktan på styckning och försäljning av fastigheterna. Enligt Härnösands ortsförbund av B. L. F. ingås avtalen ofta med ömsesidig rätt till uppsägning. Norrbottens läns hushållnings- sällskaps förvaltningsutskott förklarar, att arrendetiden i regel är obestämd. Sve- riges Skogsägareförbund anför: Avtalen ha förlängts på perioder av mycket väx- lande längd, varvid arrendatorernas egna önskningar och kvalifikationer ofta fått vara avgörande. Är arrendatorn gammal samt själv önskat sluta efter några år, har kortare arrendetid tillämpats. Har arrendatorn varit i full arbetskraft samt skött jordbruket väl, har han i regel fått en lång arrendeperiod, om han så önskat.

I en del svar uppgives, att arrendeavtalen vanligen förlängas någon viss bestämd tid. Såsom sådan tid angives:

1—5 år av jordbrukskommissionen i Kopparbergs län och lantarbetareförbundet; 5 år av Västerdalarnas ortsförbund av R. L. F. samt Ängermanälvens distrikt av skogs— och flottningsarbetareförbundet;

5—10 år av norra Hälsinglands ortsförbund av B. L. F. och Västerbottens södra ortsförbund av samma förening;

5, 10 och 15 år av Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i samma län;

15 år av Siljansdalens ortsförbund av R. L. F., jordbrukskommissionen i Gävle— borgs län, Ljusnan-Voxnans distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet, Väs- terbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt jordbrukskommissio— nen i samma län; ävensom

15 eller 1 år av Västerbottens läns egnahemsnämnd.

7.

I vilken omfattning ha under de sista tio åren arrendegårdar och torp övergått

' till självägda jordbruk?

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen uppger, att bolagen under de senaste åren sålt större delen av sina arrendegårdar. Av en enskild uppgiftslämnare (godsägare) uppskattas antalet fastigheter, som övergått till självägda, till cirka tjugo procent av samtliga arrendefastigheter.

Uppsala län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den meddelas, att försäljning av arrendefastigheter ägt rum i stor omfattning inorra delen av länet, däremot ej i länets övriga delar.

Södermanlands län. Egnahemsnämnden anför: Under de sista tio åren ha om- kring 420 torp och arrendegårdar övergått till självägda jordbruk, vartill kommer ett icke obetydligt antal friköpta, icke egnahemsbelänade fastigheter, vilka dock torde uppgå till högst det antal, som egnahemsbelånats. Sammanlagt ha högst två procent av arrendefastigheterna under ifrågavarande period årligen övergått till självägda jordbruk. — Av jordbrukskommissionen förmäles, att egnahemsbildning- en under ifrågavarande tid varit livligare än tidigare samt att arrendegårdar från—

sålts vid åtskilliga större gods. En enskild uppgiftslämnare (godsarrendator) upp— ger, att försäljning skett i mycket stor utsträckning från såväl större som mindre gårdar och gods.

Östergötlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämn- den och jordbrukskommissionen uppgiva, att försäljning ägt rum i stor omfattning.

Jönköpings län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott meddelas, att ar- rendebruken under ifrågavarande tid endast i mindre omfattning övergått till själv- ägda, enär detta i avsevärd omfattning ägt rum redan tidigare. Jordbrukskommis- sionen uppger, att de flesta torplägenheterna redan före de sistförflutna tio åren övergått till självägda, samt att denna utveckling alltjämt fortsätter. Av egnahems- nämnden konstateras, att försäljningar ägt rum i tämligen betydande omfattning.

Kronobergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden uppgiva, att frilösning förekommit i icke ringa omfattning.

Kalmar läns norra område. Jordbrukskommissionen meddelar, att försäljning ägt rum i stor utsträckning, sannolikt beträffande 10 21 15 procent av samtliga ar— rendefastigheter.

Kalmar läns södra område. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egna- hemsnämnden och jordbrukskommissionen förklaras, att försäljningar endast ägt rum i ringa omfattning.

Blekinge län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott förmäler, att arrende— fastigheterna på grund av ensittarlagens tillämpning i mycket stor omfattning över- gått till självägda.

Kristianstads län. Av egnahemsnämnden uppgives, att frilösning ägt rum i stor omfattning.

Malmöhus län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förklara, att övergång till självägda jordbruk endast ägt rum i ringa omfattning. Emellertid uppskattas de försålda arrendefastigheterna av Lundatraktens ortsförbund av li. L. F. till cirka 25 procent och av Frosta orts- förbund av samma förening till cirka 10 procent av hela antalet.

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden uppgiva, att frilösning med tillhjälp av egnahemslån eller annorledes ägt rum i ganska stor utsträckning.

Göteborgs och Bohus län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden meddelas, att frilösning, av egnahemsverksamheten att döma, haft ringa omfattning. Enligt jordbrukskommissionen har emellertid övergång till självägda jordbruk skett i ganska stor utsträckning, ofta genom frivilliga försälj- ningar men eljest enligt ensittarlagen.

Älvsborgs läns norra område. Egnahemsnämnden yttrar, att försäljning i stort sett endast ägt rum i enstaka fall, men att en och annan större egendom styckats, därvid i första hand arrendegårdar och torp blivit självägda.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott anför: Skogsbolagen synas ha försålt arrendegårdar och torp i stor utsträckning, vilket även är för- hållandet vid en del större gårdar i enskild ägo. Emellertid pågår för närvarande vid de flesta av de större gårdarna en omfattande modernisering av torpen. Så— väl jordägarnas som arrendatorernas intresse för bibehållande av dessa synes ha ökats under senare år. — Av egnahemsnämnden förmäles, att arrendegårdar och torp under såväl större skogsdomäner som jordbruksegendomar i stor utsträckning övergått till självägda. Enligt jordbrukskommissionen ha arrendefastigheter sålts från godskomplex i stor utsträckning. Däremot anföres av en enskild uppgiftsläm- nare (godsägare), att dylika försäljningar numera förekomma i mycket ringa om- fattning, enär torparna i allmänhet fått den uppfattningen, att de ha det förmånli— gare ställt, än om de vore självägande.

Värmlands län. Egnahemsnämnden meddelar, att försäljningar ägt rum i mycket

stor omfattning. Av Uddeholms avdelning av skogs- och flottningsarbetareförbun- det uppgives, att i vissa trakter nästan alla arrendefastigheter försålts.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förklara, att avyttring av arrendefastigheter ägt rum i" icke oväsentlig omfattning i länets bergslag och södra skogsbygd, men att försäljningar- na å Slättbygden varit sällsynta.

Västmanlands län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden uppgives, att omkring 200 arrendegårdar och torp blivit självägda under ifrågavarande tid. En enskild uppgiftslämnare förklarar, att försäljningar till tor- pare någon gång förekommit, särskilt då dessa varit ägare till byggnaderna, men att arrendegårdar sällan försålts till arrendatorerna, utom i fall då någon av fas- tighetsägarens barn varit arrendator.

Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemSa nämnden förklara, att försäljningar förekommit i ganska obetydlig omfattning, samt att de försäljningar, som kommit till stånd, berott på att bolag upphört att driva jordbruk eller vidtagit andra inskränkningar i driften. Emellertid uppgives av södra Dalarnas ortsförbund av B. L. F., att försäljning under senare år skett i ganska stor utsträckning.

Gävleborgs län. Jordbrukskommissionen uppger, att vissa bolag, särskilt Marma— Långrör under senare tid försålt sina torp till enskilda, vanligen arrendatorerna. Ljusnan-Voxnans distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet anför: Sär- skilt torp ha övergått till självägda jordbruk. I åtskilliga fall ha försäljningarna möjliggjorts genom statliga småbruks- eller egnahemslån. En del bolag öva form- lig press på arrendatorerna att köpa, även för till synes ganska förmånliga priser. Emellertid ha arrendegårdar försålts i liten omfattning. —— Norra Hälsinglands orts- förbund av B. L. F. uppskattar antalet försålda arrendefastigheter till 90 95 procent av hela antalet.

Västernorrlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems— nämnden förmäla, att vissa bolag i Medelpad företagit mycket omfattande försälj- ningar samt att även i Ångermanland antalet försäljningar varit ganska betydande.

Jämtlands län. Jämtlands provinsförbund av B. L. F upplyser, att på många håll flertalet arrendefastigheter blivit avyttrade.

Västerbottens län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott meddelas, att den allmänna tendensen att avyttra arrendegårdar fortsatt, samt att de flesta så- dana till följd härav numera övergått till självägda jordbruk. Västerbottens södra ortsförbund av B. L. F. upplyser, att försäljningar ägt rum i ganska stor omfatt- ning i Västerbottens kustland.

Norrbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott anför: Under de senaste åren ha skogsbolagen i mycket stor omfattning försålt ägostyckningslotter och i vissa fall hela arrendelägenheter till arrendatorerna. Det förefaller, som om arrendeinstitutionen håller på att avvecklas.

Lantarbetareförbundet uppger, att avyttring av arrendefastigheter ägt rum i ringa omfattning.

Sveriges Skogsägareförbund anför: Under det sista årtiondet har försäljningen av arrendejord haft mycket stor omfattning. Ett betydande antal bolag och ett än större antal ägare av godsegendomar ha genom jordstyckningsbolag eller _ i fler- talet fall — själva avyttrat hela sitt bestånd av arrendejordbruk med undantag av ett mindre antal lägenheter, som varit omistligt med hänsyn till besättande av tjäns- temän, bevarandet av vattenrätter, bibehållandet av mark för industriella ända- mål o. dyl. Beståndet av bolagsjordbruk i landet är numera långt mindre än man i allmänhet föreställer sig. De siffror om antalet av dessa jordbruk, som stundom synas i riksdagstrycket, hänföra sig till äldre utredningar samt äro numera säker- ligen alldeles för höga.

Förekommer det, att arrendegård eller torp vid arrendetidens slut säljes, utan att för arrendatorn beretts något tillfälle att avgiva köpeanbud å fastigheten?

Det stora flertalet av de lokala uppgiftslämnarna förklara, att försäljning i ifrå— gavarande fall sällan eller aldrig kommer till stånd, utan att arrendatorn beretts tillfälle att avgiva köpeanbud å fastigheten. Endast ett fåtal svar gå i annan rikt- ning. Sålunda besvaras frågan jakande av Järna lokalavdelning av B. L. F. (Stock— holms län), Lysings härads ortsförbund av samma förening (Östergötlands län) samt en del av Göteborgs stads arrendatorer. Dessa uppgiftslämnare angiva dock ej närmare, i vilken omfattning försäljning under sådana omständigheter ägt rum. Därjämte förmäles av norra Hälsinglands ortsförbund av B. L, F., att åtskilliga arrendegårdar överlämnats till statens jordförmedling utan att ha erbjudits arren— datorerna till inlösen, troligen beroende på vissa gravationsförhållanden.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet förklarar, att fall, då arrendatorn ej får tillfälle att avgiva köpeanbud, icke förekomma eller åtminstone äro sällsynta.

Lantarbetareförbundet uppger, att arrendatorn i regel torde beredas tillfälle att avgiva dylikt anbud.

Sveriges Skogsägareförbund anför: Vid försäljning av bolagsjord erbjudas ar- rendatorerna alltid i första hand att köpa fastigheterna. Detta torde vara regel även vid försäljning av annan jord. Blott då arrendatorerna äro ovilliga, ifråga- komma andra köpare. Det är vanligt, att arrendatorerna finna det förmånligare att inneha fastigheterna under nyttjanderätt än att vara självägande samt därför avböja köp. Detta medför, att försäljning av arrendelägenheter ofta blott kan ske vid inträffande arrendeledigheter.

9.

Förekommer det, att i arrendekontrakt intages förbehåll därom, att i händelse av arrendatorns död före arrendetidens utgång avtalet skall upphöra att gälla?

Det övervägande antalet av de myndigheter, som besvarat denna fråga, ha för— klarat, att förbehåll av ifrågavarande slag icke förekomma eller i varje fall äro sällsynta. Undantag härifrån utgöra endast egnahemsnämnden i Södermanlands län, som uppger, att sådana avtal ganska ofta förekomma, samt Örebro läns hus- hållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom egnahemsnämnden och jordbruks- kommissionen i samma län, vilka förklara, att arrendeavtalen stundom innehålla förbehåll av ifrågavarande slag.

Även det stora flertalet av de övriga uppgiftslämnarna ha besvarat frågan ne— kande eller uppgivit, att dylika avtal äro sällsynta. Däremot skulle desamma före- komma i viss utsträckning enligt Linköpingstraktens, västra Göinge, Åsbo-Bjäre, Lundatraktens och Västerås ortsförbund av B. L. F. Att sådana förbehåll före- komma i viss omfattning uppgives även av Mölnbacka, Bergslagens, Ljusnan-Vox- nans och Ångermanälvens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet. Slut- ligen ha Uddeholms Aktiebolag, Aktiebolaget Mölnbacka-Trysil och Katrinefors Aktiebolag meddelat, att de vid avslutande av arrendeavtal bruka göra förbehåll av ifrågavarande slag.

Lantarbetareförbundet uppger, att dylika bestämmelser sällan förekomma i ar- rendeavtalen.

Sveriges Skogsägareförbund besvarar frågan nekande för bolagens vidkommande.

10. Pläga arrendekontrakten — om härvid bortses från arrenden under den s. k. sociala arrendelagstiftningen — upptaga bestämmelser om byggnadsskyldighet, och vad innebära i så fall dessa bestämmelser?

Av de lokala uppgiftslämnarna uppger det stora flertalet, att arrendekontrakten icke bruka ålägga arrendatorn någon nybyggnadsskyldighet.

Nedan lämnas en redogörelse för de lokala uppgiftslämnares svar, vilka gå i mot- satt riktning.

Stockholms Iän och stad. En enskild uppgiftslämnare meddelar, att det i vissa fall förekommer, att arrendatorn ålägges byggnadsskyldighet, varvid han erhåller gottgörelse härför genom avdrag å arrendet.

Uppsala län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden anföra: Det förekommer, att förutom det årliga arrendet viss byggnadsskyldighet ålägges arrendatorn under arrendeperioden. Dylika bestämmelser medföra, att arrendatorn vid tillträdet ej tillfullo beräknar den verkliga kostnaden för denna prestation. Jordbrukskommissionen yttrar: Arrendena för Uppsala universitets hemman utgå dels i form av spannmål att lösas efter medelmarkegångspris och dels genom fullgörande av byggnadsskyldighet, i den mån förhållandena påkalla sådan. Det beräknade normalarrendet minskas med kostnaderna för fullgörande av bygg- nadsskyldigheten. _ Av Upplands Arrendatorförbund meddelas: Nybyggnadsskyl- dighet förekommer å Uppsala universitets hemman och även i vissa andra fall Arrendatorerna erhålla stundom ersättning för fullgörande av denna skyldighet, men i en del fall utgår ej någon gottgörelse härför. — Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag upplyser, att arrendatorerna i en del äldre kontrakt, avseende bolaget tillhöriga fastigheter i länet, ålagts att svara för materialkörning till nybyggnader mot halv ersättning.

Södermanlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott meddelar, att arrendatorerna i undantagsfall åtaga sig att mot särskild ersättning verkställa ny- byggnad. Enligt jordbrukskommissionen är det vid nybyggnad vanligt, att arren- datorn är skyldig att utföra körningar-. Av en enskild uppgiftslämnare meddelas, att arrendatorerna ofta åtaga sig att mot avkortning av arrendet verkställa vissa ombyggnader. Södra Södermanlands ortsförbund av R. L. F. uppger, att med frå- gan avsedda bestämmelser endast förekomma beträffande körningar vid återupp- förande av byggnad, som undergått eldsolycka. Enligt Trosa-Vagnhärads lokal- avdelning av samma förening förekommer det, att arrendatorn erlägger viss del av arrendet, t. ex. 10 procent, genom fullgörande av byggnadsskyldighet. En enskild uppgiftslämnare (godsförvaltare) uppger, att arrendatorerna äro skyldiga att fram- forsla för nybyggnader behövligt virke från gårdens såg jämte sten till grund.

Östergötlands län. Fiskeby Fabriks Aktiebolag meddelar, att arrendatorerna åläg— gas att utan ersättning utföra körningar till nybyggnader.

Kristianstads län. Gärds ortsförbund av B. L. F. upplyser, att arrendatorn vid nybyggnad, som föranledes av eldsvåda, brukar få utföra en del körning utan er- sättning.

Malmöhus län. Vemmenhögs härads ortsförbund av R. L. F. meddelar, att det troligen i något fall inträffat, att arrendatorn ålagts byggnadsskyldighet mot avräk- ning av kostnaderna å arrendet. Enligt Frosta ortsförbund av samma förening brukar arrendatorn vara skyldig att utan ersättning verkställa vid nybyggnad fö- rekommande körslor.

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och Hallands länsförbund av B. L. F. anföra: Byggnadsskyldighet för arrendatorn förekommer ej i fråga om dagsverkstorp. Vid andra arrenden torde det däremot ofta hända, att nybyggnadsskyldighet föreskrives mot rätt för arrendatorn att å arrendebeloppet avräkna kostnaderna.

Göteborgs och Bohus län. Av Göteborgs stads arrendatorer meddelas, att om av hälsovårdsnämnd påyrkade sanitära åtgärder skola vidtagas, arrendatorn är skyl- dig att utföra dessa utan någon rätt till ersättning av staden.

Älvsborgs läns norra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och

egnahemsnämnden uppgiva, att byggnadsskyldighet för arrendatorn i vissa fall förekommer. Skaraborgs län. Jordbrukskommissionen uppger, att dylik byggnadsskyldighet ej förekommer annat än i undantagsfall enligt vissa äldre boställskontrakt. Värmlands län. Uddeholms Aktiebolag anför: Byggnadsskyldighet för arrenda- torerna förekommer endast i undantagsfall enligt vissa äldre kontrakt. Arrenda- torerna äga då hela eller del i husbeståndet. _— Enligt Fryksdalens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet har i undantagsfall i vissa kontrakt före- skrivits, att arrendatorerna skola utföra byggnadsarbete mot avdrag ä arrendet. Västmanlands län. Västerås ortsförbund av R. L. F. meddelar, att byggnads— skyldighet för arrendatorer förekommer å Uppsala universitets hemman. Västerbottens län. Västerbottens södra ortsförbund av R. L. F. uppger, att bygg— nadsskyldighet för arrendatorerna endast torde förekomma i en del äldre kon— trakt.

Enligt lantarbetareförbundet förekomma bestämmelser om byggnadsskyldighet i regel icke i arrendekontrakten.

Sveriges Skogsägareförbund yttrar, att nybyggnadsskyldighet på privat jord blott sällan torde åvila arrendatorn.

11.

Är åbyggnadernas beskaffenhet & smärre arrendegårdar och torp inom orten _ även här bortsett från sociala arrenden — någorlunda tillfredsställande? Förefalla dessa byggnader att vara sämre än & de självägda jordbruken?

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen uppger, att byggnaderna i re- gel äro bättre å arrendefastigheterna än 51 de självägda jordbruken. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) uttalar, att om någon skillnad föreligger, arrendegår- darna, som ofta underhållas av jordägaren, torde vara i bättre skick än självägda fastigheter av motsvarande storlek. Däremot förklarar en annan enskild uppgifts- lämnare, att byggnaderna vanligen äro bättre ä självägda jordbruk, vilkas inne- havare erhållit egnahems- och bostadsförbättringslån, än 51 arrendefastigheterna. Av Järna ortsförbund av B. L. F. göres gällande, att byggnaderna äro betydligt sämre å arrendegårdarna än å de självägda jordbruken.

Uppsala län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden anföra: Då byggnadsskyldigheten åligger arrendatorn, kan någon större skillnad ej märkas. När nämnda skyldighet åvilar ägaren, kan däremot en viss sämre bygg- nadsstandard påvisas å arrrendegärdarna. —— Jordbrukskommissionen uppger, att det ej föreligger någon nämnvärd skillnad mellan arrendegårdar och självägda fastigheter, frånsett vad angår fideikommiss, där mindre god bebyggelse förekom- mer. Av Upplands Arrendatorsförbund göres gällande, att byggnaderna å arrende- fastigheterna äro mycket otillfredsställande och i regel sämre än å de självägda jordbruken.

Södermanlands län. Egnahemsnämnden anför: Åbyggnadernas beskaffenhet va— rierar avsevärt. Överhuvud äro byggnaderna å de självägda jordbruken bättre än å arrendefastigheterna. Å en del gods ha arrendegårdarna väsentligt sämre bygg— nader än de självägda jordbruken i trakten. Mindre torp och arrendegårdar äro- i regel sämst bebyggda. Erfarenheten vid egnahemsbelåningen visar, att husen å sådana lägenheter i regel tarva genomgripande reparation eller ombyggnad. —— Jordbrukskommissionen yttrar, att byggnaderna å arrendegårdarna i allmänhet likna andra byggnader i orten, samt att nybyggnad förekommer lika ofta å de olika slagen av jordbruk. _— Mellersta och södra Södermanlands ortsförbund av B. L. F..

uttala, att byggnaderna å arrendegårdarna i allmänhet äro någorlunda tillfreds- ställande, men att de å de självägda jordbruken i regel äro bättre hållna. Av en enskild uppgiftslämnare (kommunalnämndsordförande) göres gällande, att arrende- fastigheternas byggnader i regel äro tillfredsställande och ej sämre än de självägda jordbrukens. En annan enskild uppgiftslämnare (jordbrukskonsulent) yttrar, att byggnadernas beskaffenhet å arrendefastigheterna är någorlunda tillfredsställande, men att byggnadsbeståndet å de självägda jordbruken dock är bättre. Fogdö och Helgarö socknars hushållningskrets uppger, att arrendefastigheternas byggnader äro tillfredsställande och närmast jämförliga med byggnaderna å de självägda jordbru- ken. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) förklarar, att byggnadsbeståndet så- väl å arrenderade som å självägda jordbruk är gott, men att möjligen byggnaderna på de självägda jordbruken om 10—50 hektar äro bättre och tidsenligare än på de arrenderade. En annan enskild uppgiftslämnare (domänintendent) anför: Sett mot bakgrunden av nutida sociala krav måste byggnaderna å många smärre arrende- ställen anses undermåliga. Jämfört med egnahemsjordbruken torde de genom- snittligt vara sämre, jämfört med andra självägda tillfredsställande. _ En gods- arrendator förklarar, att många torp och utarrenderade smågårdar äro dåligt be- byggda och säkerligen sämre än de självägda jordbruken, även om å dessa också förekomma dåliga hus. Av en godsförvaltare framhålles, att husen med hänsyn till tidens krav få anses vara små, men att de självägande jordbrukarna, om de ha tillgång till skog, i allmänhet börja förbättra sina byggnader, varför en jämförelse utfaller till torparnas nackdel. Västra Södermanlands ortsförbund av B. L. F. för- klarar, att beskaffenheten av byggnaderna å de utarrenderade fastigheterna i stort sett är synnerligen otillfredsställande och ofta sämre än på de självägda jordbruken.

Östergötlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förklara sig anse, att byggnaderna å arrendefastig- heterna i allmänhet äro tillfredsställande och ej sämre än å de självägda jordbru- ken. Av Lysings härads ortsförbund anföres: Byggnaderna å många arrendefastig- heter äro av dålig beskaffenhet, ehuru de ej äro sämre än flertalet självägande små- brukares byggnader. De sistnämnda äro dock i många fall under all kritik.

Jönköpings län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott förklarar, att bygg- naderna å arrendefastigheterna i allmänhet äro någorlunda tillfredsställande, men att det ligger i sakens natur, att de äro sämre än å de självägda jordbruken. Även egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen yttra, att byggnaderna å arrende- fastigheterna, ehuru de i regel äro någorlunda tillfredsställande, dock i allmänhet äro något sämre än byggnaderna å de självägda jordbruken. Västbo ortsförbund av R. L. F. uppger, att byggnaderna äro sämre å arrendegårdar under större gods än å de självägda jordbruken.

Kronobergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen yttra, att arrendegårdar och torp vanligen äro sämre utrustade med byggnader än de självägda jordbruken.

Kalmar läns norra område. Av jordbrukskommissionen meddelas, att det mången— städes förekommer, att byggnaderna äro sämre å utarrenderade gårdar och torp än å de självägda jordbruken. Däremot yttrar Södra Tjusts hushållsgille, att bygg- naderna å arrendefastigheterna i regel äro av god beskaffenhet och ej sämre än å de självägda jordbruken.

Kalmar läns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egna- hemsnämnden och jordbrukskommissionen uttala, att byggnaderna å arrendefastig- heterna icke kunna anses vara sämre än å övriga fastigheter.

Gotlands län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen uppgives, att arrendefastigheterna i ifrågavarande hän- seende torde vara jämställda med de självägda jordbruken.

Blekinge län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott uttalar, att någon större skillnad mellan de olika kategorierna av fastigheter ej torde finnas.

Kristianstads län. Egnahemsnämnden anför: Byggnaderna äro ofta sämre å mindre — arrendegårdar och torp än å självägda jordbruk. Underhållsskyldigheten åvilar i regel arrendatorn, som ofta försummar att fullgöra densamma. —— Jordbrukskom— missionen förklarar, att byggnaderna å arrendefastigheterna icke äro tillfredsstäl- lande, samt att de i allmänhet äro sämre än å de självägda jordbruken. Liknande omdömen uttalas av Villands härads, Albo och Åsbo—Bjäre ortsförbund av B. L. F. Däremot anser västra Göinge ortsförbund av samma förening, att arrendefastig— heternas beskaffenhet i ifrågavarande hänseende är någorlunda tillfredsställande samt vanligen ej sämre än å de självägda jordbruken.

Malmöhus län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn— den uppgiva, att byggnaderna å arrendefastigheterna mångenstädes äro otillfreds- ställande och i allmänhet sämre än å de självägda jordbruken. Av jordbrukskom- missionen förmäles, att i de flesta fall, och särskilt då det gäller mindre gårdar och torp, byggnaderna å arrendefastigheterna förefalla vara sämre än å de själv- ägda jordbruken. Liknande uttalanden göras av Frosta och Luggude ortsförbund av R. L. F. Skytts härads ortsförbund av samma förening anför, att byggnaderna å utarrenderade gårdar i regel äro tillfredsställande med undantag av bostäderna, vilka i allmänhet äro ett provisorium. Enligt Rönnebergs, Onsjö och Harjagers ortsförbund av samma förening kunna byggnaderna å arrendejordbruken jämstäl— las med byggnaderna å de självägda fastigheterna.

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden meddela, att byggnaderna å arrendefastigheterna i regel äro i sämre skick än å de självägda jordbruken. Liknande omdömen uttalas av Hallands länsförbund av R. L. F. samt en del enskilda uppgiftslämnare.

Göteborgs och Bohus län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egna— hemsnämnden uppgives, att byggnaderna å arrendefastigheterna ofta icke äro till- fredsställande utan sämre än å de självägda jordbruken. Jordbrukskommissionen förmäler, att byggnaderna å arrendefastigheterna, då de tillhöra jordägaren, före- falla vara sämre än å de självägda jordbruken, även om de i stort sett måste be- tecknas som tillfredsställande samt ingripande av hälsovårdsnämnderna ytterst säl- lan kommit till stånd. Däremot yttrar Norrvikens ortsförbund av B. L. F., att ar- rendegårdar och torp sällan ha sämre byggnader än självägda jordbruk.

Älvsborgs läns norra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden uttala, att byggnaderna å de olika slagen av fastigheter i stort sett äro av ungefär samma beskaffenhet. Jordbrukskommissionen uppger, att bygg- naderna i regel äro av god beskaffenhet å bolagens arrendefastigheter, men att de å egendomar, som inköpts av skogsjobbare, i allmänhet till följd av bristande un- derhåll äro i dåligt skick.

Älvsborgs läns södra omrädc. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott upp- gives, att byggnaderna å de mindre arrendegårdarna äro i medelgott skick, och att många jordägare inneha mindre och medelstora jordbruk, där byggnaderna äro sämre än ä arrendefastigheterna. Enligt egnahemsnämnden ha arrendefastigheterna i stort sett tillfredsställande byggnader, ehuru de äro något sämre än å de självägda jordbruken.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott uttalar, att byggna- derna å centralt belägna arrendegårdar i allmänhet kunna sägas vara i gott skick och lika bra som å de självägda jordbruken, men att avlägset belägna arrendegår— dar i vissa fall synas vara sämre bebyggda. Egnahemsnämnden anför: Byggnads- beståndet å arrendegårdar och torp är trots inträdd förbättring i vissa fall ganska svagt. Å sådana arrendegårdar och torp, som friköpts med egnahemslån eller för- bättrats med bostadsförbättringsbidrag, ha nämligen byggnaderna i allmänhet varit mycket bristfälliga. — Enligt jordbrukskommissionen äro byggnaderna å arrende- fastigheterna i stort sett i tillfredsställande skick och knappast sämre än å de själv- ägda jordbruken. Vätterbygdens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet

uppger, att byggnaderna å bolagens arrendejord äro av mindre god beskaffenhet. Däremot meddelar en enskild uppgiftslämnare (godsägare), att under de senare åren åtskilligt arbete nedlagts å förbättrande av byggnaderna å arrendefastigheterna, samt att denna verksamhet fortfarande pågår. Katrinefors Aktiebolag förklarar, att byggnaderna å arrendefastigheterna äro i någorlunda tillfredsställande skick, samt att de endast i enstaka fall äro av sämre beskaffenhet än å de självägda jordbruken.

Värmlands län. Egnahemsnämnden uppger, att de större bolagens arrendegårdar i allmänhet ha bättre byggnader än de självägda jordbruken. Enligt jordbrukskom- missionen är byggnadernas beskaffenhet å arrendefastigheterna tillfredsställande och i regel ej sämre än å de självägda jordbruken. Uddeholms Aktiebolag och Aktiebolaget Mölnbacka—#Trysil förklara, att byggnaderna å arrendefastigheterna äro i gott skick och i de flesta fall bättre än :i övriga jordbruk. Även enligt Billeruds Aktiebolag är arrendefastigheternas bebyggande fullt tillfredsställande. Fryksda- lens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet anför: Byggnaderna ä ar- rendefastigheterna äro i allmänhet någorlunda tillfredsställande. Bäst äro de ä bo— lagens jordbruk, enär de enskilda jordägarna ha sämre ekonomiska möjligheter att hålla tillfredsställande byggnader.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förklara, att byggnaderna å arrendefastigheterna äro av någorlunda god beskaffenhet, samt att förhållandena visserligen variera, men att dessa fastigheter generellt taget icke kunna anses vara sämre bebyggda än de själv- ägda jordbruken. Bergslagens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet an- för: Byggnadsstandarden är mycket varierande för olika områden. Genomsnitts- standarden för byggnaderna har dock för samtliga arrendeställen, såväl sociala som övriga, något förbättrats under de senaste tio åren. Ännu finnas dock arrende- ställen, både större och mindre, där bostadsförhållandena äro minst sagt bedröv- liga. Den ökade efterfrågan på arbetskraft inom skogsbruket, som på grund av de förbättrade konjunkturförhållandena nu kommit till stånd, har gjort, att bolagen tvingats igångsätta reparationsarbeten å byggnaderna i betydligt större omfattning än tidigare för att kunna få behålla brukarna; detta gäller framför allt ställen med ettåriga kontrakt. En jämförelse mellan byggnaderna å arrenderade och självägda jordbruk kan bliva missvisande, enär de självägda jordbruken nästan uteslutande äro gamla bergsmansgårdar med 2—10 hektar åkerjord och stora skogsområden, av vilka ägaren erhåller goda inkomster. De torp och gårdar, som under de senaste tio åren försälts till arrendatorerna, och övriga självägda fastigheter, som kunna jämföras med dessa, äro icke bättre bebyggda än arrendeställena.

Västmanlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden yttra: Även om förhållandena skifta, torde byggnaderna å arrendefastig- heterna i allmänhet vara någorlunda tillfredsställande. Någon utpräglad skillnad mellan byggnadernas beskaffenhet på självägda jordbruk och arrendegårdar före- ligger i stort sett icke. —— Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, Ramnäs Bruks Aktiebolag och Riddarhytte Aktiebolag anse byggnaderna å arrendefastigheterna vara i tillfredsställande skick.

Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den uppgiva, att byggnaderna ä bolagens arrendefastigheter och de självägda jord- bruken äro av ungefär samma beskaffenhet och i regel något så när tillfredsstäl- lande. Jordbrukskommissionen förklarar, att arrendefastigheternas byggnader äro någorlunda tillfredsställande, men att de dock som regel äro bättre å de självägda jordbruken. Enligt södra Dalarnas och Västerbergslags ortsförbund av B. L. F. äro byggnaderna å arrendefastigheterna i stort sett i lika gott skick som å de själv- ägda jordbruken. Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag finner byggnadsbestån- det å arrendefastigheterna vara tillfredsställande.

Gävleborgs län. Av jordbrukskommissionen meddelas, att byggnaderna ä arrende- fastigheterna vanligen fylla sitt ändamål, men att de i regel äro betydligt under-

lägsna byggnaderna å de självägda jordbruken. Enligt Norra Hälsinglands ortsför- bund av R. L. F. äro byggnaderna å arrendefastigheterna i de flesta fall fullt till- fredsställande och skilja sig icke i högre grad från byggnaderna å de självägda jord- bruken.

Västernorrlands Iän. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems— nämnden anföra: Byggnaderna å arrendefastigheterna äro i huvudsak av någor- lunda tillfredsställande beskaffenhet. Arrendegårdar med bristfälliga hus ha i av- sevärd utsträckning försålts, i den mån det kunnat ske. Byggnaderna å arrende- fastigheterna äro ofta sämre underhållna än å de självägda gårdarna, enär arren- datorerna i regel ej självmant utföra smärre reparationer. — Härnösands ortsför— bund av R. L. F. förklarar, att byggnaderna å arrendefastigheterna numera icke kunna anses vara sämre än de åt de självägda jordbruken. Däremot har Ångerman— älvens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet motsatt mening. Kram- fors Aktiebolag besvarar den första frågan jakande och den andra nekande, såvitt angår bolagets fastigheter.

Jämtlands län. Jämtlands provinsförbund av B. L. F. förmäler, att byggnaderna å arrendefastigheterna oftast torde vara av ungefär samma beskaffenhet som å de självägda jordbruken, men att de ibland dock äro något sämre å de förstnämnda.

Västerbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott förklarar, att bygg— naderna å arrendefastigheterna i stort sett äro någorlunda tillfredsställande, samt att enstaka undermåliga bostäder finnas, men även mycket goda sådana. Av egna- hemsnämnden uppgives, att arrendefastigheterna i många fall äro sämre bebygg- da än de självägda jordbruken. Jordbrukskommissionen anför: Å enstaka arrende— gårdar finnas bristfälliga bostäder, medan de å andra äro relativt goda. I stort sett torde de kunna jämställas med de självägda jordbrukens. Enligt Västerbottens södra ortsförbund av B. L. F. äro arrendegårdarna i allmänhet tillfredsställande bebyggda.

Norrbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott uttalar, att arrende- lägenheterna numera i regel äro bättre bebyggda än de självägda lägenheterna.

Lantarbetareförbundet förklarar, att byggnaderna å smärre arrendegårdar och torp i regel äro sämre än byggnaderna å de självägda jordbruken.

Sveriges Skogsägareförbund anför: Frågan är svår att besvara generellt. Å bo— lagsjorden torde beskaffenheten av byggnaderna oftast vara god även på lägenheter under 4 hektar. Beträffande jord i privatpersoners ägo torde kunna sägas, att bygg- nadsbeståndet ä utarrenderade jordbruk vanligen ej är sämre utan befinner sig å samma standard som å de jordbruk, som drivas av ägarna själva.

12.

a) Är det vanligt, att arrendekontrakt — när det icke är fråga om sociala ar- renden _ innefatta förbehåll, innebärande att arrendatorn ej mä tillgodoräkna sig ersättning för utförd nyodling, betesförbättring, täckdikning eller elektrifiering?

b) Skulle det enligt Eder mening vara olämpligt, om jordägarens möjlighet att göra dylikt förbehåll borttoges genom lagstiftning?

c) Anses det önskvärt, att arrendatorn — i den mån så ej redan skett _ i lag tillerkännes rätt till ersättning för andra slag av förbättring än under a) blivit nämnt (exempelvis för gödselvårdsanläggning eller inrättande av silas)?

d) Bör sädan rätt som under c) avses kunna uteslutas genom förbehåll i kon— traktet?

a).

Ett stort antal lokala uppgiftslämnare förklara, att förbehåll av det med frågan avsedda slaget icke förekomma. Nedan lämnas en redogörelse för de svar, som avgivits av övriga lokala uppgiftslämnare.

, I | » t 4

Stockholms län och stad. Stockholmstraktens ortsförbund av R. L. F. uppger, att dylika förbehåll icke äro vanliga men dock förekomma.

Uppsala län. Jordbrukskommissionen upplyser, att dylika förbehåll förekomma i Uppsala universitets arrendekontrakt utom i fråga om elektrifiering, varför er- sättning utgår vid arrendetidens slut.

Södermanlands län. Egnahemsnämnden meddelar, att sådana förbehåll ej sällan förekomma, särskilt beträffande täckdikning. En enskild uppgiftslämnare (domän- intendent) anför: Det torde vara ganska vanligt, att arrendekontrakt innehålla be- stämmelser om att vid täckdikning endast utgår ersättning för rör, samt att arren- datorn ensam har att svara för grävnings- och andra arbeten. Nyodling förekom- mer sällan. Där förutsättningar för sådan finnas, torde i allmänhet arrendatorn tillförsäkras skälig ersättning för sitt arbete. Vad angår betesanläggningarna, torde det numera vara vanligt, att bestämmelser härom intagas i arrendekontraktet, var- vid ersättningsfrågan samtidigt regleras. Elektrifieringsfrågan torde vid arrende av enskilda tillhöriga fastigheter vara tillfredsställande ordnad. Jordägaren äger i re- gel fast förlagda elektriska ledningar m. m. samt tecknar andelarna. I arrende- kontrakten angives, vilka avgifter, som skola erläggas av jordägaren och för vilka arrendatorn skall svara. — Mellersta Södermanlands ortsförbund av R. L. F. med- delar, att i de flesta kontrakt intagas förbehåll därom, att jordägarens medgivande skall inhämtas för att ersättning skall utgå. En enskild uppgiftslämnare förklarar, att arrendatorn vid täckdikning endast erhåller ersättning för rören.

Östergötlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och jordbrukskom- missionen uppgiva, att med frågan avsedda förbehåll äro vanliga. Enligt egnahems- nämnden förekomma desamma i viss utsträckning å större gods. Fiskeby Fabriks Aktiebolag upplyser, att bolaget brukar göra dylika förbehåll vid upplåtelse av arrendefastigheter.

Jönköpings län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott meddelas, att Så- dana förbehåll i regel icke förekomma, men att de bruka intagas i vissa fideikom— misskontrakt.

Kalmar läns norra område. Södra Tjusts hushållsgille uppger, att förbehåll av ifrågavarande slag äro vanliga.

Gotlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förklara, att förbehåll beträffande ersättning för nyodling och elektrifiering stundom förekomma.

Kristianstads län. Av jordbrukskommissionen upplyses, att med frågan åsyftade förbehåll äro vanliga. Villands härads ortsförbund av B. L. F. förklarar, att det ej är nog med att arrendatorn icke får någon ersättning för förbättringar av ifråga- varande slag, utan att därjämte arrendebeloppet brukar höjas, då den avtalade tiden utgår. Gärds ortsförbund av samma förening meddelar, att jordägaren vid täckdikning endast brukar betala materialet, medan ersättning för andra former av förbättringar ej utgår.

Malmöhus län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den uppgiva, att avtal, i vilka intagits med frågan avsedda förbehåll, äro vanliga. Enligt jordbrukskommissionen förekommer nyodling knappast, varemot det vid täckdikning är vanligt, att jordägaren bekostar rören och arrendatorn utför arbetet.

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och Hallands länsförbund av B. L. F. uppgiva, att vid torp och smärre arrendegårdar förbättringar i allmänhet tillfalla jordägaren, medan vid större arrendegårdar ar- rendelagens bestämmelser tillämpas. Södra Hallands ortsförbund av nämnda före- ning förklarar, att dylika förbehåll i regel intagas i kontrakten, men att arren- datorn dock oftast erhåller fria rör till täckdikning.

Göteborgs och Bohus län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott meddelar, att med frågan avsedda förbehåll stundom förekomma.

Älvsborgs läns södra område. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott med— delas, att dylika förbehåll i enstaka fall torde förekomma.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott anför: Dylika förbe- håll intagas sällan i arrendekontrakten. Stundom föreskrives dock, att ersättning ej skall lämnas för andra förbättringar än sådana, vartill jordägaren lämnat sitt skriftliga samtycke. Undantagsvis utgår ej gottgörelse för utförd elektrifiering. — Katrinefors Aktiebolag upplyser, att i dess arrendekontrakt göras förbehåll beträf- fande elektrifiering.

Värmlands län. Jordbrukskommissionen uppger, att bolagen i regel upptaga med frågan avsedda förbehåll i sina arrendekontrakt, men att bestämmelser i föreva- rande avseende ej torde meddelas i övriga avtal. Aktiebolaget Mölnbacka—Trysil anför: Arrendekontrakten upptaga förbud för arrendatorn att verkställa nyodling och elektrifiering. Betesförbättring och täckdikning få utföras, sedan tillstånd er- hållits, samt, beträffande täckdikning, uppgjord plan godkänts av bolaget. Er- sättning för betesförbättring utgår ej. Vid täckdikning brukar vanligtvis bolaget bekosta erforderliga rör, varemot arbetet utföres av arrendatorn utan särskild er- sättning. — Däremot upplysa Uddeholms Aktiebolag och Billeruds Aktiebolag, att de ej bruka i sina arrendekontrakt intaga förbehåll av förevarande slag.

Örebro län. Bergslagens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet med- delar, att i så gott som samtliga kontrakt intages en bestämmelse, att arrendatorn icke är berättigad att påfordra ersättning för elektrisk anläggning, vilken utförts utan jordägarens skriftliga samtycke.

Västmanlands län. Västerås ortsförbund av B. L. F. förklarar, att med frågan avsedda förbehåll i vissa fall förekomma. Av en enskild uppgiftslämnare meddelas, att vid täckdikning jordägaren brukar bekosta rören, medan arrendatorn betalar arbetskostnaderna, samt att vid elektrifiering jordägaren brukar ikläda sig betal- ningsskyldighet för anslutning till ledningsnätet, medan arrendatorn bekostar in- stallationen. Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget upplyser, att nyodling ej förekommer, att ersättning för betesförbättring enligt bolagets arrendekontrakt ej utgår, samt att jordägaren vid täckdikning bekostar material, medan arrendatorn får utföra arbetet på egen bekostnad. Av Riddarhytte Aktiebolag meddelas, att bo- laget brukar göra förbehåll beträffande elektrifiering.

Gävleborgs län. Jordbrukskommissionen uppger, att de med frågan åsyftade för- behållen äro vanliga.

Jämtlands län. Jämtlands provinsförbund av B. L. F. förklarar, att dylika för- behåll mera sällan förekomma.

Västerbottens län. Av Västerbottens södra ortsförbund av R. L. F. meddelas, att sådana förbehåll stundom torde förekomma.

Lantarbetareförbundet uppger, att det är regel, att jordägaren gör förbehåll av ifrågavarande slag.

b).

Åtskilliga uppgiftslämnare förklara sig utan särskild motivering anse, att det ej vore olämpligt, om jordägarens rätt att göra förbehåll angående rätten till ersättning för de under a) omnämnda förbättringarna borttoges. Dylika svar ha sålunda av- givits av Jönköpings, Kopparbergs och Västerbottens läns hushållningssällskaps för- valtningsutskott, egnahemsnämnderna i Kopparbergs och Västerbottens län, jord- brukskommissionerna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Väster- bottens län ävensom Upplands Arrendatorsförbund. Av övriga lokala uppgiftsläm— nare, vilkas svar gå i samma riktning, må nämnas följande:

Södermanlands län. Egnahemsnämnden anför: Det vore icke obilligt, om arren- datorn erhölle viss ersättning för utförda förbättringar. Emellertid torde det säl- lan förekomma, att en arrendator utför förbättringar, som han icke får ersättning

för. För jordägare med mycket svag ekonomi kan det möta stora svårigheter att utbetala dylik ersättning. _ Enligt en enskild uppgiftslämnare (godsägare) bör intet vara att invända mot en lagstiftning, som skyddar arrendatorn mot att utan vederlag frånträda utförda grundförbättringar av sådan omfattning, att fastighetens värde och avkastningsförmåga därigenom höjts.

Gotlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen framhålla, att en stark begränsning av rätten till ersättning torde erfordras, då annars en kapitalsvag ägare oförskyllt kan råka i nöd genom arrendatorns åtgärder.

Kristianstads län. Egnahemsnämnden förordar, att ersättning kommer att utgå, om anläggningen är av gagn för egendomen och utförts enligt en av sakkunnig per- son upprättad plan. Ordföranden i jordbrukskommissionen framhåller, att vissa garantier böra fastställas till tryggande av jordägarens intressen.

Hallands län. Södra Hallands ortsförbund av R. L. F. förklarar, att arrendatorn

' bör erhålla laglig möjlighet att få behovet av dylika anläggningar underkastat sak-

kunnig prövning. Ett antal till R. L. F. anslutna arrendatorer i Tvååker och Dagsås föreslå, att jordägaren ej ålägges svara för mera än halva kostnaden för förbätt- ringarna.

Skaraborgs län. Vätterbygdens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet anför: Dylika bestämmelser vore icke olämpliga beträffande betesförbättring, täck- '- dikning efter viss begränsad tid samt möjligen nyodling och elektrifiering. Ersätt- I ning bör utgå enligt opartisk värdering vid arrendetidens utgång.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden, jord-

_ brukskommissionen och Örebro länsförbund av R. L. F. göra gällande, att bestäm-

melser för tryggande av ändamålsenlig planläggning och sakkunnigt utförande böra

' meddelas.

Västernorrlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems-

' nämnden framhålla, att bestämmelser böra meddelas till förhindrande av att jord-

ägaren blir ersättningsskyldig för olämpliga eller oekonomiska företag.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet förklarar, att bestämmelser om arrenda-

, tors rätt till ersättning för förbättringar i ifrågavarande hänseenden böra vara av . tvingande natur.

Lantarbetareförbundet har avgivit yttrande i samma riktning.

Ett flertal uppgiftslämnare ha utan närmare motivering avstyrkt borttagande av rätten att göra med frågan avsedda förbehåll. Av övriga svar, som gå i dylik rikt- ning, må redogöras för följande, vilka avgivits av lokala uppgiftslämnare:

Stockholms län och stad. Stockholmstraktens ortsförbund av B. L. F. förklarar,

' att borttagande av rätten att göra förbehåll kanske skulle verka hårt i vissa fall,

i l

samt att en lokal jordnänmd borde kunna träffa avgörande i hithörande frågor. Av en enskild uppgiftslämnare (godsägare) framhålles, att jordägaren kan komma att belastas oskäligt av kostnaderna för okloka företag samt att detta särskilt för eko- nomiskt svaga jordägare kan bliva för betungande.

Uppsala län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen yttra, att alltför stränga bestämmelser endast skulle fram- kalla försök från jordägarens sida att genom kontraktsbestämmelser skydda sig mot utgifter för oberäknade företag.

Södermanlands län. Jordbrukskommissionen befarar, att jordägaren, om han ej har möjlighet att begränsa dylika utgifter, kan bliva fullständigt ruinerad. En en- skild uppgiftslämnare framhåller, att ekonomiska svårigheter i mycket stor ut- sträckning skulle uppkomma för sådana ägare, som äro bosatta å arrendegården. En annan enskild uppgiftslämnare (domänintendent) anser, att möjligheten att göra dylika förbehåll bör kvarstå med hänsyn till många jordägares synnerligen

svaga ekonomi. Även mellersta Södermanlands ortsförbund av B. L. F. påpekar, att hänsyn bör tagas till ägarens ekonomiska resurser.

Jönköpings län. Västbo ortsförbund av B. L. F anför: I en del fall bekostar jord- ägaren kalk, gödsel och frö för anläggande av betesvallar, mot att arrendatorn ut- för arbetet. Skulle arrendatorn vid arrendetidens slut ha rätt till ersättning för - dylikt arbete, vore jordägaren antagligen ej villig att vidkännas de kontanta ut- : gifterna för dylika anläggningar. Arrendatorn skulle själv kanske ej ha råd att ? bekosta dessa utgifter.

Kronobergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden ' och jordbrukskommissionen påpeka, att gällande praxis redan medger skälig er- " sättning åt arrendatorn.

Kristianstadslän. Jordbrukskommissionen anser, att dylika förbehåll böra kunna * göras, såvida icke mycket betryggande åtgärder för tillvaratagande av jordägarens intressen vidtagas. Albo ortsförbund av R. L. F. anför: Att helt fråntaga jord- ägaren rätten att bestämma i sådant avseende vore måhända olämpligt. Avgörande i frågan av en opartisk nämnd synes i viss mån kunna giva trygghet åt båda par- terna.

Malmöhus län. Skytts ortsförbund av B. L. F. befarar, att ekonomiska svårig— . heter ofta skulle kunna uppkomma för jordägaren. '

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- ' den anse, att avgörandet av hithörande frågor, om parterna icke kunna enas, bör hänskjutas till ett opartiskt organ, samt att skriftlig överenskommelse i varje sär— * skilt fall bör träffas. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) yttrar, att många arbeten skulle bliva planlöst och olämpligt utförda samt att dessutom tvister skulle uppstå angående frågan om arbetena utgjorde förbättringar eller ej.

Älvsborgs läns norra område. Jordbrukskommissionen framhåller, att arrende- upplåtelser i många fall ej skulle komma till stånd, om rätten att göra dylika för— behåll borttoges.

Älvsborgs läns södra område. En enskild uppgiftslämnare (godsinspektor) förkla- rar, att borttagandet av rätten att göra dylika förbehåll skulle bidraga till arren- desystemets avveckling.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och jordbrukskom- missionen framhålla, att utförandet av obehövliga och oräntabla arbeten bör för- hindras. Katrinefors Aktiebolag förmäler, att om möjligheten att göra dylika för— behåll borttages, det kan hända, att obehövliga eller oräntabla företag utföras, och att arrendatorer under tider med dålig tillgång till arbete använda denna utväg att på jordägarens bekostnad bereda sig arbetstillfällen.

Västmanlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden befara, att jordägaren i vissa fall, beroende av de lokala förhållandena. . kan komma att ådragas kostnader för företag, om vars värde han har en annan uppfattning än arrendatorn. Ramnäs Bruks Aktiebolag anför: Jordägaren upprätt— håller ofta mindre arrendegårdar uteslutande för att erhålla tillgång till arbets- kraft. Bliva gårdarna för stora, få arrendatorerna ej någon tid över till skogs— arbete, särskilt kolning, som delvis måste utföras under sommarmånaderna. En utökning av åkerarealen medför automatiskt ökad byggnadsskyldighet för jordägaren.

Sveriges Skogsägareförbund förmäler: Allmänna arrendelagens 17 och 18 åå böra såsom nu vara dispositiva och böra ej heller skärpas. Där arrendatorn har tving- ande rätt till ersättning för gjorda anläggningar även mot jordägarens samtycke, händer ej så sällan, att huvudlösa och fullkomligt oräntabla företag igångsättas, som jordägaren sedan får ersätta utan något varaktigt gagn för fastigheten.

c) och d). Vissa uppgiftslämnare anse det önskvärt, att arrendatorn tillerkännes rätt till ersättning för gödselvårdsanläggningar.

Sålunda anför egnahemsnämnden i Södermanlands län: Ersättning bör utgå för arrendatorns kontanta utgifter för material till gödselvårdsanläggning, såsom cement, järn, grus och dylikt samt kostnader för plan, ersättning till förman m. rn. Rätten till dylik ersättning bör ej kunna uteslutas genom förbehåll i kontraktet. — En enskild uppgiftslämnare (godsinspektor) i samma län förordar införande av tvingande bestämmelser om rätt för arrendatorn till ersättning för anläggande av gödselstad, dock med skälig amortering för den tid arrendatorn nyttjat anläggning- en. En annan enskild uppgiftslämnare (domänintendent) i samma län anför: Arren- datorn bör tillerkännas rätt till ersättning för cement, armeringsjärn och lednings— rör, medan han själv bör bekosta gruskörning och arbetslöner, varför han genom den förbättrade gödselvården inom kort tid erhåller full ersättning. På grund av de ekonomiska konsekvenserna av en utvidgad inlösningsskyldighet är det lämpli- gast, att denna kan uteslutas genom förbehåll. -— Jordbrukskommissionen i Kal- mar läns norra område förklarar, att arrendatorn möjligen bör berättigas till er- sättning för gödselvårdsanläggningar, därest de utförts i samråd med jordägaren, samt att det synes tveksamt, om dylika bestämmelser böra givas tvingande karak- tär. — Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i samma län uttala, att ersättning bör utgå för sådan gödsel— vårdsanläggning, som utförts på lämpligt sätt enligt plan, som uppgjorts av jord- brukskonsulent eller annan av hushållningssällskap utsedd person, samt att sådan rätt bör kunna uteslutas genom förbehåll. Liknande mening uttalas av Ramnäs Bruks Aktiebolag, som tillägger, att jordägaren med hänsyn till planerade om- byggnader bör äga rätt att förhindra utförandet av dylika anläggningar.

Endast ett fåtal uppgiftslämnare ha yttrat sig särskilt angående frågan, om ar- rendatorn bör erhålla rätt till ersättning för inrättande av silos. Av dessa ha en- dast två tillstyrkt, att dylik ersättning bör utgå, nämligen en enskild uppgiftsläm- nare i Västmanlands län samt ordföranden i jordbrukskommissionen i Kristianstads län. Den sistnämnde förklarar sig förutsätta, att bestämmelser införas, varigenom jordägaren skyddas mot onödiga kostnader. Båda dessa uppgiftslämnare anse, att rätten till ersättning bör givas tvingande karaktär. — Däremot ha betänkligheter mot införande av en rätt för arrendatorn till ersättning för anläggande av silos anförts av bland andra en enskild uppgiftslämnare (domänintendent) i Söderman- lands län, som förklarar, att foderkonserveringsfrågan fullt tillfredsställande kan lösas på billigare sätt, samt majoriteten av jordbrukskommissionen i Kristianstads län, som yttrar, att silos ännu ej kunna anses vara särskilt nödvändiga.

Nyssnämnde uppgiftslämnare i Södermanlands län gör gällande, att det vore Önskvärt, att arrendatorns rätt till ersättning för elektrifiering utvidgades till att omfatta även ersättning för tecknade andelar, vilka i realiteten motsvara fast för- lagda högspänningsledningar. Ersättningsbeloppet borde i så fall maximeras till värdet vid inlösen. Bestämmelser i denna riktning borde ej bliva av tvingande karaktär.

Av Ramnäs Bruks Aktiebolag framhålles, att arrendatorn bör tillerkännas rätt till ersättning för anläggande av vattenledning till kreatursstallar, under förutsätt- ning att företaget utförts enligt en av jordbrukskonsulent uppgjord eller godkänd plan. Bolaget anser, att en sådan ersättningsrätt bör kunna uteslutas genom för- behåll, enär jordägaren bör kunna förhindra utförande av anläggningar, som skulle kunna omöjliggöra fastighetens disponerande på annat sätt.

Ett stort antal uppgiftslämnare tillstyrka, att arrendatorn tillerkännes en vid- sträcktare rätt till ersättning för förbättringar i allmänhet.

Av de lokala uppgiftslämnare, vilkas svar gå i dylik riktning, må här nämnas följande:

Stockholms län och stad. Stockholmstraktens ortsförbund av R. L. F. anser, att prövning av hithörande frågor bör verkställas av en jordnämnd.

Södermanlands län. En enskild uppgiftslämnare förklarar, att jordägaren bör

lämna sitt medgivande till ett förbättringsarbete, samt att anläggningen bör utföras enligt jordbrukskonsulents förslag. Ludgo och Spelviks hushållningskrets anser visserligen, att bestämmelser om rätt till ersättning för arrendatorn för förbätt- ringar böra införas, men att de, då ifrågavarande fall förekomma ytterst sällan, skulle komma att sakna praktisk betydelse. Södra Södermanlands ortsförbund av R. L. F. samt Fogdö och Helgarö socknars hushållningskrets framhålla, att sam- råd med ägaren bör ske. Enligt mellersta Södermanlands ortsförbund av samma förening böra förbättringarna utföras fackmässigt och enligt uppgjord plan.

Jönköpings län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den anse, att i tillämpliga delar bör stadgas, vad som enligt nuvarande lag gäller för vissa förbättringar.

Kalmar läns norra område. Tunaläns hushållsgille förklarar, att allt arbete, som i framtiden blir till gagn för gårdens skötsel, bör ersättas. En enskild uppgiftsläm- nare anser, att skriftlig överenskommelse bör träffas.

Kristianstads län. Egnahemsnämnden yttrar, att överenskommelse i regel bör träffas med ägaren, att förbättringar böra utföras på ett ändamålsenligt sätt samt att viss amorteringstid bör tagas i betraktande. Av Villands härads ortsförbund av B. L. F. framhålles, att samråd med jordägaren bör ske. Albo och Åsbo-Bjäre ortsförbund av samma förening uttala, att om enighet ej uppnås, prövning bör verkställas av en opartisk nämnd.

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden anföra: Jordägarens medgivande bör lämnas. Om parterna icke kunna enas, bör ärendet hänskjutas till ett opartiskt organ. Skriftlig överenskommelse bör i varje fall träffas. — Enligt Hallands länsförbund av R. L. F. böra förbättringar ha ut- förts med jordägarens medgivande. Södra Hallands ortsförbund av samma före- ning framhåller, att arrendatorn bör erhålla laglig möjlighet att få behovet av dylika arbeten opartiskt prövat. Ett antal till samma förening anslutna arrenda- torer i Tvååker och Dagsås föreslå, att jordägaren ej ålägges svara för mera än hälften av kostnaderna för företaget.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den anse, att tillstånd till arbetets utförande bör ha lämnats av jordägaren.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen samt Örebro länsförbund av R. L. F. yttra, att nödiga be- stämmelser för tryggande av ändamålsenlig planläggning och sakkunnigt utförande böra meddelas.

Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems— nämnden uttala, att arbetet bör utföras med ägarens samtycke. Enligt jordbruks- kommissionen bör jordbruket ha ökat i värde med minst det av arrendatorn ford- rade beloppet.

Västernorrlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems— nämnden göra gällande, att ersättning bör utgå, i den mån bidrag ej erhållits, samt om anläggningen av jordbrukskonsulent eller därmed likställd person vitsordas vara behövlig och ändamålsenlig.

Västerbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämn— den och jordbrukskommissionen påpeka, att kostnaderna böra minskas med de an- slag, som arrendatorn kan ha åtnjutit. Av Västerbottens södra ortsförbund av R. L. F. framhålles, att noggrann prövning bör ske, enär förbättringar ofta verk- ställas utöver vad som är behövligt.

Även lantarbetareförbundet förordar en utvidgning av bestämmelserna om ar- rendatorns rätt till ersättning för förbättringar.

Ett flertal uppgiftslämnare framhålla, att det vore olämpligt, om arrendatorns rätt till ersättning för förbättringar bleve utvidgad. Av de lokala uppgiftslämnare, som tillhöra denna kategori, må nämnas följande:

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen anser, att ifrågavarande för- hållanden i allmänhet ordnas fullt tillfredsställande genom frivilliga överenskom- melser.

Södermanlands län. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) befarar, att en dyr lik rätt lätt kunde missbrukas.

Kronobergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den yttra, att fastigheten skulle kunna bli försedd med anläggningar, som jordägaren icke kan betala.

Värmlands län. Billeruds Aktiebolag anser, att hithörande förhållanden bäst regleras genom frivilliga överenskommelser.

Kopparbergs län. Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag anför: Dylika för- bättringar utföras i regel av jordägaren. Arrendatorn saknar i många fall förmåga att bedöma behovsfrågan. Jordägaren skulle genom dylik lagstiftning kunna på- tvingas utgifter, för vilka motsvarande båtnad ej erhållits.

Västernorrlands län. Kramfors Aktiebolag gör gällande, att dylika förbättringar böra tillkomma i samförstånd mellan jordägaren och arrendatorn utan att genom lagstiftning ensidigt fastlåsas till en rättighet för den ena och en skyldighet för den andra parten.

Norrbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott förmäler: Dylika bestämmelser äro ej önskvärda, åtminstone ej utan att jordägaren skall ha givit sitt uttryckliga samtycke till förbättringen. Ägarens ekonomiska intressen måste skyddas, så att han ej ådrages kostnader, som tvinga honom till för hög skuldsätt- ning eller till försäljning.

Sveriges Skogsägareförbund förklarar, att bestämmelserna om arrendatorns rätt till ersättning för förbättringar ej böra skärpas.

Angående frågan om en allmän rätt för arrendatorn till gottgörelse för förbätt- ringar bör kunna uteslutas genom förbehåll ha yppats olika meningar.

Åtskilliga lokala uppgiftslämnare ha förklarat, att jordägaren bör tillerkännas rätt att göra dylikt förbehåll. Av dessa må nämnas följande:

Södermanlands län. En enskild uppgiftslämnare förklarar, att om dylikt för- håll ej kunde göras, detta för en ägare, som bebor fastigheten, i mycket stor ut— sträckning skulle medföra ekonomiska svårigheter. Av en annan enskild upp- giftslämnare (domänintendent) framhålles, att det med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser, som skulle bliva en följd av en utvidgad rätt till ersättning, är lämp- ligast att dylika förbehåll kunna göras.

Gotlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen göra gällande, att en kraftig begränsning av rätten till ersättning erfordras, då eljest en kapitalsvag ägare kan råka i nöd genom arren- datorns åtgärder.

Malmöhus län. Skytts ortsförbund av R. L. F. befarar, att om rätten att göra förbehåll borttages, ekonomiska svårigheter ofta kunna uppstå för jordägaren.

Hallands län. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) framhåller, att jordäga- ren i sista hand måste kunna avgöra, hur stort kapital han vill investera i sin fastighet.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och jordbrukskom- missionen anse, att dylika förbehåll böra kunna göras, särskilt i sådana fall, då fastigheten framdeles skall disponeras på annat sätt. Katrinefors Aktiebolag be- farar, att om jordägaren ej kan göra förbehåll av ifrågavarande slag, obehövliga eller oräntabla företag kunna komma till utförande, samt att arrendatorer under tider med dålig tillgång till arbete kunna använda denna utväg till att på jordäga- rens bekostnad bereda sig arbetstillfällen. Enligt Vätterbygdens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet böra mindre jordägare, som på grund av ålder ej kunna bruka sina fastigheter, få göra dylika förbehåll.

Västmanlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden yttra, att jordägaren eljest i vissa fall skulle komma att ådragas kostnader för företag, om vilkas värde han har en annan uppfattning än arrendatorn.

Sveriges Skogsägareförbund anför: Bestämmelser av ifrågavarande slag böra ej vara tvingande. Det händer eljest, att arrendatorn igångsätter huvudlösa och full— komligt oräntabla företag, som jordägaren sedan får ersätta utan att något var- aktigt gagn för fastigheten uppkommit.

Åtskilliga uppgiftslämnare ha utan särskild motivering förklarat, att en allmän rätt för arrendatorn till gottgörelse för förbättringar icke bör kunna uteslutas ge— nom förbehåll i kontraktet.

13.

I vad mån är det enligt Eder uppfattning lämpligt att i lag föreskriva viss mini- mitid för arrende

a) i fråga om arrenden under andra jordägare än bolag, ekonomiska föreningar, s. Ic. enskilda spekulanter samt fideikommiss?

b) i fråga om fastigheter, omfattande mindre areal odlad jord eller, såvitt angär Norrland, Dalarna, Värmland och Bergslagen, mindre areal inrösningsjord än fyra hektar?

a).

Ett flertal uppgiftslämnare förorda utan särskild motivering införande av mini- mitid i fråga om arrenden under andra jordägare än bolag, ekonomiska föreningar. enskilda spekulanter eller fideikommiss. Svar av sådant innehåll ha avgivits av bland andra egnahemsnämnden i Södermanlands län, jordbrukskommissionerna i Malmöhus och Värmlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och egnahemsnämnderna i Västmanlands och Västernorrlands län ävensom hushåll- ningssällskapens förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna och jordbrukskommissio- nerna i Kopparbergs och Västerbottens län. Av övriga lokala uppgiftslämnare, vil- kas svar gå i samma riktning, må nämnas följande:

Stockholms län och stad. Stockholmstraktens ortsförbund av R. L. F. förklarar, att lagstadgad minimitid bör gälla för alla arrenden, varvid dispens bör kunna med- delas av en lokal jordnämnd.

Uppsala län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden förorda en utvidgning av bestämmelserna om minimitid i ifrågasatt riktning med hänsyn därtill, att arrendatorn erhåller möjlighet att verkställa nödiga förbätt- ringar.

Södermanlands län. Jordbrukskommissionen uttalar, att minimitid bör föreskrivas för arrenden av varaktig karaktär, men att undantagsbestämmelser för tillfällig ut- arrendering därvid bliva erforderliga. Enligt en enskild uppgiftslämnare bör viss minimitid införas för jordbruksarrenden, varvid möjligen undantag bör göras, om fastigheten utbjudits till salu och beräknas vara såld inom ett eller två år.

Kronobergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den förklara, att viss minimitid i allmänhet är lämplig, men att arrendeavtal i un- dantagsfall bör kunna träffas på kortare tid.

Kalmar läns norra område. Av Tunaläns hushållsgille lämnas svar av liknande innehåll som de från Kronobergs län inkomna.

Kalmar läns södra område. Jordbrukskommissionen framhåller, att bestämmel- ser om minimitid visserligen äro önskvärda, men att utarrendering för någon kor- tare tid i vissa fall kan vara nödvändig.

Malmöhus län. Vemmenhögs härads ortsförbund av R. L. F. förmäler, att mi- nimitid bör stadgas, under förutsättning att arrendeavgiften bestämmes enligt marke- gångspris eller liknande beräkning.

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och Hallands länsförbund av R. L. F. anföra: Genom dylika bestämmelser försvåras styckning och omreglering av fastigheter, varjämte utarrendering, som föranledes av tillfälliga orsaker, förhindras. Emellertid bör minimitid kunna föreskrivas för arrenden av stadigvarande natur. — Enligt södra Hallands ortsförbund av R. L. F. äro bestämmelser om minimitid önskvärda beträffande ständigt utarrenderad jord, varemot det är tveksamt, om sådana böra föreskrivas vid tillfällig utarrendering.

Örebro län. Örebro länsförbund av B. L. F. framhåller, att då det visat sig, att en längre arrendetid icke alltid varit önskvärd, det, om minimitid införes, vore lämpligt, om arrendatorn ej vore bunden mer än ett år.

Västernorrlands län. Enligt Kramfors Aktiebolag bör lagstiftning på ifrågava- rande område vara enhetlig. Härnösands ortsförbund av R. L. F. gör gällande, att införande av minimitid är nödvändigt för stegrande av intresset för jordbrukets skötsel.

Lantarbetareförbundet förordar, att bestämmelserna om minimitid bliva föremål för utvidgning i ifrågavarande riktning.

I en del svar lämnas uppgift å den minimitid, som borde föreskrivas. Sålunda föreslås

1 år av en enskild uppgiftslämnare (jordbrukskonsulent) i Södermanlands län och en annan enskild uppgiftslämnare i Kalmar läns norra område;

I och 5 år, 1 år vid nyanställning av torpare och 5 år i övriga fall, av en enskild uppgiftslämnare (godsägare) i Skaraborgs län;

5 år av ett stort antal uppgiftslämnare, däribland hushållningssällskapets för- valtningsutskott i Östergötlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och egnahemsnämnderna i Kronobergs län, Kalmar läns södra område samt Västman- lands och Västernorrlands län, jordbrukskommissionerna i Kalmar läns södra om- råde och Värmlands län, åtskilliga ortsförbund och lokalavdelningar av R. L. F., Fryksdalens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet ävensom lantarbe- tareförbundet;

5 eller 10 år av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott; 5, 10 eller 15 år, 5 år för fastigheter, som omfatta 5—15 hektar åker, samt 10 eller högst 15 år för större fastigheter, av en enskild uppgiftslämnare (godsägare) i Sö- dermanlands län;

7 år av en enskild uppgiftslämnare (bruksdisponent) i Stockholms län, Koppar- bergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i sist- nämnda län;

7 eller 10 år av en enskild uppgiftslämnare (godsarrendator) i Stockholms län; 10 år av egnahemsnämnden i Södermanlands län, jordbrukskommissionerna i Malmöhus och Västerbottens län samt Borås och norra Hälsinglands ortsför- bund av R. L. F.;

10—12 år av Härnösands ortsförbund av R. L. F.; samt 15 år av ett antal till R. L. F. anslutna arrendatorer under Vapnö fideikommiss, Billeruds Aktiebolag samt skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Åtskilliga lokala uppgiftslämnare förklara sig utan närmare motivering anse det olämpligt, att bestämmelserna om minimitid bli föremål för utvidgning i ifråga- varande avseende. Av övriga svar, som gå i dylik riktning, må följande återgivas:

Stockholms län och stad. En enskild uppgiftslämnare (agronom) framhåller, att jordägaren skulle berövas möjligheten att använda egendomen för exploatering eller dylikt och att med hänsyn härtill brukningsdelar, som eljest skulle lämpa sig för jordbruk, icke komme att bliva utarrenderade. Av en annan enskild uppgiftslämnare (godsägare) anföres: Stor risk föreligger, att ett avsevärt antal för utarrendering

lämpliga fastigheter indragas under eget bruk eller hesås med skog. Lagbestämmel- ser i ämnet torde knappast kunna anpassas efter de synnerligen skiftande förhål- landen, som äro rådande.

Södermanlands län. En enskild uppgiftslämnare framhåller, att dylika bestäm- melser ofta skulle vara till stor olägenhet för såväl jordägaren som arrendatorn, då det gäller en tillfällig utarrendering eller då ett arrendeavtal behöver förlängas något år. Av en annan enskild uppgiftslämnare (domänintendent) uppgives, att det för såväl jordägaren som arrendatorn kan vara en fördel, att arrendetiden icke är alltför lång, samt att förhållanden även kunna inträffa, som göra det önsk- värt, att ett arrendeavtal förlänges för endast ett år åt gången.

Östergötlands län. Egnahemsnämnden anför: Då en kortare arrendetid än fem är sällan förekommer inom länet, kan behovet av lagstiftning på området ifråga— sättas. Skulle sådan komma till stånd, måste försiktighet iakttagas, så att berätti— gade behov av kortare upplåtelsetid i vissa fall tillgodoses.

Jönköpings län. Egnahemsnämnden förklarar, att en mångfald skiftande för- hållanden kunna förekomma, under vilka dylika lagbestämmelser skulle vara olämp- liga.

Gotlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen framhålla, att slutande av arrendeavtal i vissa fall, t. ex. då ägaren är omyndig, försvåras.

Kristianstads län. Albo ortsförbund av R. L. F. påpekar, att tillfälliga förhållan- den kunna vara bestämmande för upplåtelsen.

Hallands län. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) förklarar, att bestäm- melser om minimitid i onödan skulle binda såväl arrendator som jordägare samt att någon svårighet att enas om arrendetiden mycket sällan förekommer. Jämväl en annan godsägare gör gällande, att dylik bundenhet skulle vara till nackdel för såväl jordägare som arrendatorer.

Älvsborgs läns norra område. Jordbrukskommissionen befarar, att dylika be- stämmelser skulle leda till ökad försäljning av lägenheter.

Älvsborgs läns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott fram- håller, att det ej sällan inträffar, att en son till en självägande jordbrukare först några år efter faderns död kan övertaga jordbruket. Av egnahemsnämnden åbe- ropas, att avtalsfriheten ej bör inskränkas, då ej tvingande skäl äro för handen.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott anför: Med den rör- lighet, som för närvarande råder på arbetsmarknaden, vilja nyttjanderättshavarna själva icke binda sig vid avtal på längre tid. Parternas personliga förhållanden kunna också göra en längre avtalstid olämplig; en part kan t, ex. vara omyndig eller önska övertaga en annan fastighet. — Enligt jordbrukskommissionen inverka i fråga om arrendetiden en mängd förhållanden, som göra det ytterligt svårt att uppställa en allmän regel. Katrinefors Aktiebolag förklarar, att arrendatorerna själva ofta önska arrenden på ett år i sänder.

Värmlands län. Egnahemsnämnden befarar, att dylika bestämmelser skulle kun- na leda till en avveckling av arrendesystemet.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen anföra: Förhållandena äro allt för växlande för att viss minimitid bör föreskrivas. Arrendatorerna bruka själva ej önska vara bundna allt- för länge. Det är skadligt att lägga stel hand på en utveckling, som ej kan förutses.

Västmanlands län. En enskild uppgiftslämnare (jägmästare) förklarar, att dylika bestämmelser sannolikt skulle leda till att åtskilliga arrendeställen bleve försålda eller nedlagda. Ramnäs Bruks Aktiebolag framhåller, att stadganden om mini- mitid i många fall skulle göra det omöjligt för enskilda jordägare att utarrendera mindre arrendeställen.

Gävleborgs län. Jordbrukskommissionen yttrar, att en kort arrendetid kan vara erforderlig med hänsyn till omyndighet, sjukdom o. d.

Norrbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott lämnar samma mo- tivering för sin ståndpunkt som jordbrukskommissionen i Gävleborgs län.

Sveriges Skogsägareförbund anför: På privat jord äro arrendena ofta icke av permanent natur. En jordägare kan sålunda utarrendera sin fastighet i avvaktan på ändrad egen verksamhet, barnens uppväxt o. d. En lång minimiarrendetid kan då bliva till verkligt men för jordägaren.

b).

Åtskilliga uppgiftslämnare tillstyrka, att bestämmelser om minimitid införas för de med frågan avsedda mindre fastigheterna. I stort sett läm-nas samma motivering härför som i de svar, varför redogörelse lämnats under a).

Emellertid anför skogs- och flottningsarbetareförbundet: Det är principiellt rik— tigt att föreskriva minimitid i förevarande fall. I Norrland och även i Värmland anses det vara önskvärt, att likformiga bestämmelser för de större och de mindre arrendeställena komma till stånd. Det kan vara tveksamt, om detta är att gå för långt, då det gäller skogsarbetareställen, som upplåtas på ett år. Skogsbruksförhål- landena förefalla dock icke lägga hinder i vägen härvidlag.

Jämväl lantarbetareförbundet tillstyrker införande av bestämmelser om minimi— tid vid ifrågavarande upplåtelser.

Ett stort antal uppgiftslämnare förklara sig avstyrka, att bestämmelser i ifråga— varande riktning införas. Flera av dessa framhålla härvid samma synpunkter som i fråga om de under a) omnämnda fastigheterna. Av de övriga svar i avstyrkande riktning, som avgivits av lokala uppgiftslämnare, må anföras följande:

Södermanlands län. Ludgo och Sp—elviks hushållningskrets förklarar, att arren- datorn kanske ej skulle önska längre arrendetid än ett år.

Kalmar läns norra område. Jordbrukskommissionen anser, att bestämmelser om minimitid i allmänhet ej skulle sammanfalla med arrendatorernas önskemål.

Malmöhus län. Jordbrukskommissionen påpekar, att arrendetiden bör avpassas efter de lokala förhållandena.

Hallands län. Hallands länsförbund av R. L. F. framhåller, att generella bestäm- melser torde vara svåra att meddela, då lägenheternas karaktär är mycket växlande.

Skaraborgs län. Katrinefors Aktiebolag anför: Med den rörlighet på arbetsmark— naden, som råder och synes komma att fortfara, torde det vara ett fåtal mindre nyttjanderättshavare, som våga binda sig vid ett arrende för längre tid än ett år. För jordägaren innebär det stor fara att för längre tid binda sig vid samme arren- dator, så länge han icke har garanti för arrendatorns villighet och förmåga att arbeta i jordägarens skogsbruk.

Värmlands län. Jordbrukskommissionen förklarar, att bestämmelser om mini- mitid ej erfordras, då arbetstillgången i ifrågavarande fall torde vara avgörande. Billeruds Aktiebolag anför: Det är mycket olämpligt att fastställa minimitid i fråga om arrende av mindre fastigheter; risken för jordägaren att bli bunden vid en odug- lig arrendator är större, då det gäller de mindre ställena, än då det gäller de större.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen anse, att införande av minimitid vore ännu olämpligare än i fråga om fastigheterna under a).

Västmanlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden förklara, att fastigheter med ifrågavarande areal böra betraktas som hyreslägenheter, för vilka upplåtelsetiden bör kunna varieras från fall till fall. Av Ramnäs Bruks Aktiebolag anföres, att dylika mindre arrendegårdar åtminstone vid skogsbolagen äro att betrakta som arbetareboställen, samt att de förty icke böra upplåtas genom långvariga arrendekontrakt.

424 14.

I vad mån är det enligt Eder uppfattning lämpligt att genom tvingande lagbe- stämmelser ålägga jordägare skyldighet att verkställa erforderlig nybyggnad & ar- rendegård eller torp,

a) i fråga om arrenden under andra jordägare än bolag, ekonomiska föreningar och s. k. enskilda spekulanter?

b) i fråga om fastigheter, omfattande mindre areal odlad jord eller, såvitt angår Norrland, Dalarna, Värmland och Bergslagen, mindre areal inrösningsjord än fyra hektar?

a).

Åtskilliga uppgiftslämnare tillstyrka utan särskild motivering, att nybyggnads- skyldighet ålägges även andra jordägare än bolag, ekonomiska föreningar och en- skilda spekulanter. Dylika svar ha sålunda avgivits av hushållningssällskapets för- valtningsutskott och jordbrukskommissionen i Uppsala län, jordbrukskommissioner- na i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Kopparbergs län ävensom hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskom- missionen i Västerbottens län. Av övriga lokala uppgiftslämnare, vilkas svar gå i samma riktning, må nämnas följande:

Stockholms län och stad. Stockholmstraktens ortsförbund av R. L. F. förklarar, att nybyggnadsskyldighet bör åligga jordägaren, i den mån hans ekonomi tillåter detta, varvid avgörande bör träffas av en lokal jordnämnd.

Uppsala län. Upplands Arrendatorsförbund anför: Vid arrende av torp och mindre gårdar bör nybyggnadsskyldighet under alla förhållanden åvila jordägaren. Då det gäller gårdar över 50 tunnland, kan man diskutera, om ej arrendatorn bör kunna bygga mot nedsättning i arrendet.

Södermanlands län. Av egnahemsnämnden förmäles: Det synes vara en rimlig fordran, att byggnadsbeståndet å en arrendegård är nöjaktigt. En allmän bygg- nadsskyldighet kan dock knappast tillstyrkas. Vid arrendeavtalets ingående har arrendatorn kännedom om byggnadernas beskaffenhet och arrendet avpassas där- efter. Emellertid bör, om en byggnad är så bristfällig, att hälsovårdshänsyn kräva en förbättring, antingen jordägaren kunna åläggas att utföra arbetet eller arren- datorn berättigas att verkställa nybyggnad på jordägarens bekostnad. _ En enskild uppgiftslämnare (jordbrukskonsulent) förklarar, att nybyggnadsskyldighet bör åläg- gas jordägaren, om bostaden av läkare eller hälsovårdsnämnd anses hälsovådlig, eller om ladugården av veterinär, husdjurskonsulent eller annan fackman anses olämplig för sitt ändamål. En annan enskild uppgiftslämnare yttrar, att nybygg- nadsskyldighet bör åvila jordägaren, om arrendatorn ej för rimligt pris kan sätta byggnaderna i ändamålsenligt skick. Enligt en godsarrendator bör jordägaren åläg- gas nybyggnadsskyldighet, såvida ej ställena ligga så avlägset eller äro av sådan beskaffenhet, att de ej kunna förränta på dem nedlagda kostnader. Mellersta Söder- manlands ortsförbund av R. L. F. anser, att en förutsättning för införande av dylik skyldighet bör vara, att ekonomiska möjligheter härtill finnas.

Kalmar läns norra område. Tunaläns hushållsgille framhåller, att undantag böra stadgas för sådana fall, då jordägaren ej har ekonomiska möjligheter att verkställa nybyggnad.

Kristianstads län. Jordbrukskommissionens majoritet förklarar, att nybyggnads— skyldighet bör föreskrivas endast i fråga om byggnader, som utdömts av hälso— vårdsnämnd. Däremot anser dess ordförande, att jordägaren bör verkställa ny- byggnad, om det på vederhäftigt sätt kan visas, att företaget är nödvändigt för jordbruksdriften. Albo ortsförbund av R. L. F. anför: Införande av nybyggnads- skyldighet är Önskvärd från arrendatorns synpunkt, även om densamma i vissa fall kan tänkas komma att medföra men för jordägaren. Emellertid bör nödig hän-

syn tagas till jordägarnas ekonomiska förhållanden. -— Enligt Åsbo—Bjäre orts- förbund av samma förening bör en opartisk nämnd träffa avgörande i frågan.

Malmöhus län. Skytts ortsförbund av R. L. F. framhåller, att arrendatorernas bostadsfråga behöver ordnas. Rönnebergs, Onsjö och Harjagers ortsförbund av samma förening förklarar, att nybyggnadsskyldighet bör föreskrivas i sådana fall, då byggnaderna eljest ej skulle kunna nyttjas för sitt ändamål.

Hallands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden anföra: Om nybyggnad verkställes under arrendetiden, bör det finnas möjlighet för jordägaren att höja arrendet, eventuellt efter värdering av en opartisk nämnd. Arrendatorn bör i sådant fall äga rätt att häva arrendeavtalet. Då det gäller mindre lägenheter, bör en opartisk nämnd kunna utdöma ekonomibyggnaderna på samma sätt som en hälsovårdsnämnd kan utdöma bostadsbyggnader. Härvid bör emeller- tid hänsyn tagas till huruvida vissa torp höra nedläggas. — Ett antal till R. L. F. anslutna arrendatorer i Tvååker och Dagsås meddela, att fall förekommit, då ar- rendatorn gjort avsevärda förluster därigenom, att byggnaderna vid upplåtelsen varit fallfärdiga. Vissa medlemmar av samma förening i Hjuleberg och Sannarp förklara, att då särskilda omständigheter föreligga, såsom då byggnaderna äro obe- boeliga, R. L. Fzs lokalstyrelse bör äga befogenhet att efter syn föranstalta om bristernas avhjälpande på jordägarens bekostnad.

Skaraborgs län. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) anför: Nybyggnad bör ske, om hälsovårdsnämnden utdömer boningshus, varvid dock hänsyn bör tagas till jordägarens ekonomi. Även uthus, som äro otjänliga för sitt ändamål, böra ny- byggas av jordägaren.

Värmlands län. Fryksdalens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet påpekar, att nödig hänsyn bör tagas till jordägarens ekonomiska bärkraft.

Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den anföra: Vid tillträdet bör fastigheten vara försedd med de byggnader, som äro nödvändiga för jordbruksdriften. Möjligen bör i lag fastställas, att nybyggnad skall verkställas av jordägaren eller av arrendatorn mot ersättning av jordägaren. Om så erfordras, bör avgörande träffas av synemännen.

Gävleborgs län. Jordbrukskommissionen förklarar, att nybyggnadsskyldighet bör åvila jordägaren, om jordbrukets rationella skötsel påkallar detta. Norra Hälsing- lands ortsförbund av R. L. F. anser, att om arrendegården ej genom reparationer kan sättas i beboeligt skick och arrendesumman i förhållande till gårdens storlek är fullt tillräcklig, jordägaren bör åläggas byggnadsskyldighet. Ljusnan—Voxnans distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet förmäler, att något behov av att ålägga jordägaren nybyggnadsskyldighet icke synes föreligga i trakten, men att dylika bestämmelser med hänsyn till det växande kravet på bättre bostäder torde böra införas.

Västernorrlands län. Ångermanälvens distrikt av skogs- och flottningsarbetare- förbundet yttrar, att å en arrendefastighet bör förslagsvis vart fjärde eller femte år förrättas syn, varvid jordägaren bör åläggas den byggnadsskyldighet, som anses er- forderlig.

Lantarbetareförbundet förklarar, att nybyggnadsskyldighet alltid bör åvila jord- ägaren.

Ett stort antal uppgiftslämnare avstyrka utan särskild motivering, att nybyggnads- skyldighet ålägges jordägaren vid arrenden av ifrågavarande slag. Nedan redogö- res för de övriga svar från lokala uppgiftslämnare, som gå i dylik riktning.

Stockholms län och stad. Enligt jordbrukskommissionen visar erfarenheten, att överenskommelse om uppförande av erforderliga byggnader lätt kommer till stånd mellan parterna. En enskild uppgiftslämnare (agronom) förklarar, att med nuva- rande byggnadskostnader, vilka ofta överstiga fastighetens värde, en sådan bestäm-

melse torde komma att medföra nedläggandet av ett flertal mindre arrendegårdar, såvida icke jordägaren kan påräkna verksamt statsbidrag vid nybyggnad. En an- nan enskild uppgiftslämnare (godsägare) anför: Om dylika bestämmelser komma till stånd, är det stor fara för att ett flertal arrendefastigheter indragas under eget bruk eller besås med skog. Det är även svårt att meddela föreskrifter för så skif- tande förhållanden, som föreligga på ifrågavarande område.

Södermanlands län. Jordbrukskommissionen befarar, att sådana bestämmelser i stor utsträckning skulle leda till att åtskilliga arrendegårdar och torp utlades till skogs- och betesmark. En enskild uppgiftslämnare (domänintendent) förklarar, att jordägarens ekonomi mångenstädes icke tillåter en dylik belastning, samt att ar- rendatorn, enär han vid avtalets ingående äger kännedom om fastighetens beskaf- fenhet, icke bör tillerkännas rätt att under arrendetiden erhålla nybyggnad. Tuna- bergs Trävaruaktieholag framhåller, att dylika bestämmelser i många fall skulle kunna komma att verka ruinerande för jordägaren, samt att arrendeavgiften ofta icke ens skulle förränta ett nytt boningshus, ännu mindre övriga nybyggnader. Ludgo och Spelviks hushållningskrets anser, att jordägaren ofta av ekonomiska skäl skulle nödgas upphöra med att utarrendera fastigheten.

Östergötlands län. Lysings härads ortsförbund av R. L. F. anför: I den mån staten övertager byggnadsverksamheten å jordbruksfastigheterna böra arrendato- rerna äga rätt att fordra nybyggnader. Att ålägga enskilda jordägare nybyggnads- skyldighet kan innebära, att bördan lägges på den mest tyngde, då det är långt ifrån säkert, att arrendatorerna ha det sämst i ekonomiskt avseende.

Jönköpings län. Egnahemsnämnden yttrar, att tvångslagstiftning på detta område lätt kan föranleda en skärpning av motsatsförhållandet mellan jordägaren och ar- rendatorn. Enligt jordbrukskommissionen kunna tvingande lagbestämmelser i ifråga- varande hänseende leda till arrendegårdarnas utläggande, enär jordägaren, om kra- ven ställas allt för stränga, ej förmår bära kostnaderna.

Kalmar Iäns norra område. Jordbrukskommissionen förklarar, att ehuru dylika bestämmelser i vissa fall kunde vara önskvärda, de i flertalet fall, då jordägaren saknar de ekonomiska förutsättningarna för byggnadsskyldighetens fullgörande, skulle komma att verka obilligt.

Kalmar läns södra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egna— hemsnämnden förmäla, att i de fall, då nybyggnad vore önskvärd, jordägarens eko- nomiska förhållanden icke torde medgiva, att sådan kommer till stånd.

Gotlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen anföra: Ofta torde fastigheter, som ej äro försedda med erforderliga byggnader, kunna utarrenderas till närboende mindre brukare, som behöva större jordareal. För bostadshusen kräves enligt hälsovårdsstadgan till- räckligt god beskaffenhet.

Blekinge län. Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott förmäles: En ekono— miskt svagt situerad jordbrukare kan genom dylika bestämmelser hindras att ut- arrendera sin fastighet med hänsyn till de stora kostnaderna för nybyggnad. Ar- rendeavgiftens storlek beräknas dessutom bland annat med hänsyn till byggnadernas beskaffenhet.

Kristianstads län. Egnahemsnämnden anför: I vissa fall kan det vara en riktig rationaliseringsåtgärd att, när byggnaderna bliva bristfälliga, sammanslå två eller flera lägenheter. I andra fall kunna ändrade ekonomiska förhållanden nödvändig- göra, att jordbruket nedlägges och åkerjorden användes till skogsodling eller dylikt. —- Västra Göinge ortsförbund av B. L. F. förklarar, att bestämmelser av dylikt in- nehåll för närvarande icke äro behövliga.

Hallands län. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) uttalar, att dylika bestäm- melser skulle kunna förorsaka onödiga och oräntabla kapitalinvesteringar samt för- svåra rationalisering av jordbruksdriften och sammanläggning av fastigheter.

Älvsborgs läns södra område. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott skulle ett dylikt åläggande kunna medföra så stora utgifter, att jordägaren föredroge att ej utarrendera en fastighet, då husen icke befunne sig i lagenligt skick. Egna- hemsnämnden yttrar, att en jordägare ofta icke skulle kunna anskaffa erforderliga medel för att fullgöra förpliktelser av dylik omfattning. En enskild uppgiftsläm- nare (godsinspektor) befarar, att sådana bestämmelser skulle leda till en avveckling av arrendesystemet.

Skaraborgs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott anför: Införande av byggnadsskyldighet bör om möjligt undvikas, särskilt med tanke på jordägare med svag ekonomi. Hälsovårdsmyndigheterna i länet torde allmänt och på ett i stort sett tillfredsställande sätt tillse, att bostadsstandarden hålles uppe. I fråga om eko- nomibyggnaderna torde någon särskild lagstiftning icke vara påkallad. —— Jord- brukskommissionen förmäler: Bestämmelser av sådant slag skulle otvivelaktigt leda till att ett antal brukningsdelar nedlades. Hälsovårdsmyndighet—erna övervaka, att bostadshusen äro ändamålsenliga. I fråga om ekonomihusen bör avtal kunna träf- fas utan lagstiftning. — Katrinefors Aktiebolag yttrar: Kostnaderna måste i sista hand drabba arrendatorn själv i form av högre avgäld. Då en skogsägare i regel får betala avtalsenliga arbetslöner till såväl arrendatorer som utomstående, måste han fordra, att arrendegårdarna åtminstone avkasta så mycket, som det kostar att underhålla dem. Härav följer, att varje kostnad, som överstiger vad som beräknats vid arrendets bestämmande, måste föranleda en höjning av detta.

Värmlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott uttalar, att dylika be- stämmelser skulle kunna medföra en avveckling av arrendesystemet.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen förklara, att bestämmelserna om syn samt föreskrifterna i hälsovårdsstadgan äro tillräckliga. Örebro länsförbund av R. L. F. anför: Enär en jordägare, som håller dåliga byggnader, erhåller en dålig arrendator, ligger det i jordägarens eget intresse att hålla byggnaderna i stånd. Missförhållandena regleras genom hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Västmanlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden framhålla, att hänsyn måste tagas till jordägarens ekonomiska möjlig- heter, vilka ofta undandraga sig ett sakligt bedömande, samt att svårigheterna här- vidlag synas vara så stora, att några tvångsbestämmelser knappast kunna ifråga- komma. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) yttrar, att sannolikt en del ar- rendeställen skulle komma att tagas under jordägarens eget bruk, då kostnaderna för byggnadernas iståndsättande eljest bleve för höga. En annan enskild uppgifts- lämnare anför: Sådana lagbestämmelser torde bli alltför betungande för jordäga- ren, som kanske icke förfogar över tillräckliga medel för nybyggnad. Om en jord- ägare skulle åläggas att bygga nya hus å en mindre fastighet, som vore illa belägen och lämnade lågt arrende, skulle det kunna inträffa, att inkomsterna under en lång följd av är icke försloge till amortering och förräntning av byggnadskostnaderna. & Ramnäs Bruks Aktiebolag framhåller, att dylika bestämmelser i många fall skulle omöjliggöra utarrendering av enskilda tillhöriga fastigheter.

Västernorrlands län. Kramfors Aktiebolag anför: Lagstiftningen bör på detta område vara enhetlig. Ensidiga bestämmelser om byggnadsskyldighet endast för jordägaren måste med nödvändighet medföra allmänt förhöjda kontanta arrende- avgifter. För många arrendatorer torde det vara lättare att själva bygga än att ut- giva ett förhöjt kontant arrende.

Västerbottens län. Västerbottens södra ortsförbund av B. L. F, uttalar, att så- dana lagbestämmelser endast skulle påskynda avvecklingen av arrendesystemet.

Norrbottens län. » Av hushållningssällskapets förvaltningsutskott anföres: Många jordägare sakna rörligt kapital, och de flesta kunna ej anskaffa dylikt för investe— ring i byggnader utan avsevärd skuldsättning. Byggnadskapitalet överskrider ofta en gårds hela saluvärde. Arrendebeloppet räcker sålunda i regel ej ens till förränt-

ning av byggnadskostnaderna. Arrendatorn har ju dessutom vid avtalets ingående . tillfälle att besiktiga byggnaderna.

Sveriges Skogsägareförbund anför: Förbundet är synnerligen betänksamt mot — att utvidga byggnadsskyldigheten. Bolagen ha en livlig erfarenhet av, att denna skyldighet ej blott är ekonomiskt mycket betungande utan därjämte ofta leder till oskäliga krav från arrendatorernas sida. Bifallas ej dessa krav, uppstå misshällig— heter till skada och vantrevnad för båda parterna. Ofta täckas bolagens byggnads- kostnader ej av arrendeavgälderna. För privata jordägare bleve byggnadsskyldig— heten än mer betungande, enär byggnadsbeståndet å dem tillhöriga fastigheter van- ' ligen är sämre. En bestämmelse av detta slag skulle för en stor mängd privata . jordägare betyda ruin, eller de skulle för att rädda sig tvingas att övertaga jord- bruken själva. Det bör ihågkommas, att den standard på byggnaderna å fastigheterna under den sociala arrendelagen, som oftast kräves av jordbrukskommissionerna och även med lagens stöd påfordras av arrendatorerna själva, ligger vida över de olika orternas genomsnittsnivä. Att bringa upp landets privata byggnadsbestånd till denna höga nivå är av ekonomiska skäl omöjligt på kortare tid än flera årtionden.

Några uppgiftslämnare förklara sig icke kunna avgiva något bestämt svar på frågan.

Sålunda anför Skaraborgs läns egnahemsnämnd: Bostadshusen å arrendefastig- heterna böra uppfylla de minimikrav hälsovårdsstadgan föreskriver, varjämte eko- nomibyggnaderna böra vara tillräckliga och i brukbart skick. Huruvida det kan vara lämpligt att genom tvingande lagbestämmelser ålägga jordägaren att utan stats- bidrag svara för erforderliga byggnader, därom kan nämnden icke göra något be- stämt uttalande. Nämnden håller emellertid före, att åtskilliga jordägare på grund av för svag ekonomi icke kunna verkställa erforderliga nybyggnader. _ Väster— norrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och samma läns egnahems- nämnd förmäla: Huruvida dylika bestämmelser böra införas är tveksamt. Arren- den av sådant slag äro få till antalet och fall, då tvingande bestämmelser äro önsk- värda, torde mycket sällan förekomma.

b).

Åtskilliga uppgiftslämnare tillstyrka, att nybyggnadsskyldighet för jordägaren in- föres även vid upplåtelse av ifrågavarande mindre fastigheter. De svar, som gå i dylik riktning, innehålla i stort sett samma motivering, som de svar, för vilka redogörelse lämnats under a).

Emellertid gör mellersta Södermanlands ortsförbund av B. L. F. gällande, att om dylik skyldighet ej införes, ingen kommer att vilja arrendera ifrågavarande fastig— heter. Bergslagens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet anför: I re- gel bör nybyggnadsskyldighet åläggas jordägaren. Dock bör undantag göras i fråga om arrendegårdar eller torp, vilka beträffande läge eller beskaffenhet i övrigt icke uppfylla de krav, man rimligen kan ställa på en fastighet av sådant slag. Härvid- lag förutsättes, att det, såsom ofta blivit fallet, visat sig svårt att finna brukare till dylika ställen, och att de därför lagts öde och förfallit.

Ett stort antal uppgiftslämnare förklara sig anse det vara olämpligt, att skyldig- het att verkställa nybyggnad å de med frågan avsedda fastigheterna ålägges jord- ägaren. I huvudsak innehålla dessa svar samma synpunkter, som anförts i fråga om fastigheterna under a).

Emellertid förmäler Boxholms Aktiebolag: En del mindre fastigheter ha sådant läge och ha så dålig jord, att de numera ej äro eftersökta. Det är sannolikt ej lyckligt, att husen på dylika lägenheter, om arrendatorn så fordrar, ombyggas. Olämplig ödemarksbebyggelse bör ej främjas genom lagstiftning. —— En enskild uppgiftslämnare (godsägare) i Hallands län gör gällande, att bestämmelser i an- tydd riktning skulle omöjliggöra nedläggandet av mindre fastigheter, som till följd'

av sitt läge eller andra omständigheter äro olämpliga att bibehålla som särskilda brukningsdelar. —— Av Ramnäs Bruks Aktiebolag anföres: Dylika arrendegårdar upprätthållas som sådana endast tack vare att arrendatorn nöjer sig med anspråks— lösa uthus. Tvingande bestämmelser om nybyggnad skulle ha till följd, att många av dessa jordbruk införlivades med huvudgården.

15.

Är det enligt Eder uppfattning önskvärt eller vore det tvärtom olämpligt att ut- vidga tillämpningsomrädet även för andra nu gällande sociala arrendebestämmelser än dem, vilka avses med punkterna 13 och 14 här ovan"?

Ett flertal uppgiftslämnare förorda en utvidgning av tillämpningsområdet för de sociala arrendebestämmelserna överhuvud.

I vissa av dessa svar meddelas, att en dylik utvidgning vore önskvärd, utan att därvid angives, i vilken riktning densamma skulle genomföras. Svar av dylikt inne- håll ha avgivits av bland andra hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egna- hemsnämnden och jordbrukskommissionen i Kopparbergs län ävensom jordbruks— kommissionerna i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län.

Andra uppgiftslämnare ha föreslagit en utvidgning i vissa avseenden av tillämp- ningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen.

Sålunda anföres, att lagstiftningen bör utsträckas till att omfatta stiftelser av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och jord- brukskommissionen i samma län;

fastigheter, som omfatta mindre än 40 hektar åker, av lantarbetareförbundet; fastigheter med 1—25 hektar inrösningsjord av Mölnbacka distrikt av skogs— och flottningsarbetareförbundet (Värmlands län);

fastigheter med mindre än 4 hektar inrösningsjord av Fryksdalens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet (Värmlands län) och Bergslagens distrikt av samma förbund (Örebro län) samt

fastigheter, som utgöra självständiga brukningsdelar, av vissa till R. L. F. an— slutna arrendatorer i Tväåker och Dagsås (Hallands län).

Åtskilliga uppgiftslämnare uttala, att det vore olämpligt att utvidga tillämpnings- området för den sociala arrendelagstiftningen.

Sålunda befara Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egna- hemsnämnden i Värmlands län, att dylika bestämmelser skulle komma att leda till avveckling av arrendesystemet. Dessa farhågor delas av ett flertal enskilda upp- giftslämnare. Lysings härads ortsförbund av B. L. F. (Östergötlands län) anför: Med bibehållande av den privata äganderätten är det farligt att vidtaga lagstift- ningsåtgärder i denna riktning. Därigenom skulle för tunga bördor komma att läggas på jordägaren. Det är långt ifrån alltid arrendatorerna ha det sämst ställt i ekonomiskt avseende. — Av Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltnings- utskott framhålles, att då den sociala arrendelagstiftningen varit gällande så kort tid, att dess verkningar ej kunna överblickas, avgörande skäl synas tala mot en utvidgning av tillämpningsområdet för densamma.

16.

I vad mån är det enligt Eder uppfattning lämpligt att i lag tillförsäkra arrendator rätt till ny upplåtelse vid arrendeperiodens utgång (s. k. optionsrätt)?

Ett flertal uppgiftslämnare tillstyrka införande av optionsrätt utan att lämna någon särskild motivering härför. Svar av sådant innehåll ha avgivits av bland andra hushållningssällskapens förvaltningsutskott och egnahemsnämnderna i Upp- sala län och Kalmar läns södra område ävensom jordbrukskommissionerna i Göte- borgs och Bohus, Värmlands samt Kopparbergs län. Av övriga lokala uppgiftsläm- nare, vilkas svar gå i dylik riktning, må nämnas följande:

Stockholms län och stad. Jordbrukskommissionen uttalar, att införande av op- tionsrätt är ett önskemål, därest inga oberättigade intrång göras i jordägarens rätt , att efter arrendetidens utgång själv disponera fastigheten eller tillgodogöra sig dess * värde. Stockholmstraktens ortsförbund av B. L. F. förklarar, att arrendatorn bör erhålla optionsrätt, om han fullgjort sina skyldigheter och brukat fastigheten på , ett tillfredsställande sätt. En enskild uppgiftslämnare (agronom) anser, att be- stämmelser om optionsrätt kunna vara av visst värde, under förutsättning att jord- ägaren erhåller möjlighet att genom förbehåll i arrendeavtalet utesluta eller inskränka densamma.

Uppsala län. Egnahemsnämnden förklarar, att rätt till nytt arrende skulle med- föra en trygghetskänsla för en intresserad och duktig arrendator. Enligt Upplands Arrendatorsförbund är det lämpligt att införa optionsrätt, under förutsättning att arrendevillkoren fastställas av en arrendenämnd.

Södermanlands län. Jordbrukskommissionen anser, att införande av optionsrätt med hänsyn till den trygghet, som därigenom beredes arrendatorn, är önskvärd. Södra och mellersta Södermanlands ortsförbund av R. L. F. samt Ludgo och Spel- viks hushållningskrets framhålla, att arrendatorn bör ha visat sig skötsam och lämplig, för att han skall kunna erhålla dylik rätt. Enligt en enskild uppgiftsläm— nare (godsinspektor) bör arrendatorn dessutom ha innehaft fastigheten i tio år. Av två andra enskilda uppgiftslämnare föreslås, att denna tid skall fastställas till fem år.

Jönköpings län. Enligt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och Västbo ortsförbund av B. L. F. bör en skötsam arrendator framför annan ha rätt till ny upplåtelse.

Kronobergs län. Jordbrukskommissionen anser, att innehavarna av de fastig- heter, för vilka uppsiktslagen gäller, samt fideikommissarrendatorerna böra er- hålla optionsrätt.

Kalmar läns norra område. Tunaläns hushållsgille uttalar, att då fastigheten fort— farande skall vara utarrenderad, arrendatorn, om han skött gården på ett försvar- ligt sätt, bör erhålla rätt till ny upplåtelse. Liknande mening omfattas av Södra Tjusts hushållsgille.

Kalmar läns södra område. Enligt jordbrukskommissionen bör optionsrätt till- erkännas arrendatorn, under förutsättning att fastigheten fortfarande skall vara utarrenderad.

Blekinge län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott anför: Principiellt sy- nas skäl föreligga för viss optionsrätt. Garantier måste dock finnas för att en jord- ägare ej hindras från att vid arrendetidens utgång låta barn eller andra närstående personer övertaga fastigheten.

Kristianstads län. Västra Göinge ortsförbund av B. L. F. yttrar, att optionsrätt alltid bör tillförsäkras arrendatorn, då han fullgjort kontraktsbestämmelserna. Lik- nande mening uttalas av Åsbo—Bjäre ortsförbund av samma förening.

Malmöhus län. Jordbrukskommissionen förklarar, att optionsrätt bör införas, men att vissa undantag böra stadgas beträffande enskilda arrenden. Rönnebergs, Onsjö och Harjagers ortsförbund av R. L. F. framhåller, att arrendatorn bör ha visat sig som en kunnig och skötsam jordbrukare. Enligt Luggude ortsförbund av samma förening bör optionsrätt endast ifrågakomma beträffande egendom, som ständigt är utarrenderad. Frosta ortsförbund av samma förening föreslår, att om enighet ej uppnås angående arrendevillkoren, avgörande bör träffas av skiljemän. Av Skytts härads ortsförbund av samma förening framhålles, att det visserligen vore önskvärt, om optionsrätt infördes, men att dylika bestämmelser kunde kring- gås därigenom, att jordägaren själv övertoge skötseln av fastigheten t. ex. på ett år.

Hallands län. Hallands länsförbund och södra Hallands ortsförbund av B. L. F. anse, att optionsrätt bör införas i fråga om fastigheter, som ständigt äro föremål för utarrendering. Ett antal till samma förening anslutna arrendatorer i Tvååker

och Dagsås förklara, att arrendatorn för erhållande av optionsrätt bör ha inne- haft fastigheten minst tio år. Vissa samma förening tillhörande arrendatorer un— der Sperlingsholm yttra, att arrendelagstiftningen icke kan erhålla tillräcklig effek— tivitet, om ej arrendatorerna tryggas i sin besittningsrätt till fastigheterna, samt att tvister angående arrendevillkoren böra avgöras av opartiska skiljemän.

Älvsborgs läns södra område. Egnahemsnämnden yttrar, att om man kan finna en form för opartisk prövning av arrendatorns sätt att vårda egendomen och hans uppträdande i allmänhet i förhållande till jordägaren, intet synes vara att invända mot att en anmärkningsfri arrendator tillerkännes optionsrätt. Ulricehamnstrak— tens ortsförbund av R. L. F. föreslår, att arrendatorn skall ha innehaft fastigheten tio år för att kunna erhålla optionsrätt.

Skaraborgs län. Vätterbygdens distrikt av skogs— och flottningsarbetareförbundet förklarar, att optionsrätt bör tillförsäkras alla arrendatorer efter viss i lag bestämd tid.

Värmlands län. Uddeholms distrikt av skogs— och flottningsarbetareförbundet an- ser, att optionsrätt bör tillerkännas arrendatorn ävensom arrendatorns efterkom- mande, om de anses lämpliga att övertaga arrendet. Mölnbacka distrikt av samma förbund föreslår, att arrendatorn eller son eller måg till honom, som är därtill lämplig, skall erhålla rätt till ny arrendeupplåtelse. Av Filipstads ortsförbund och Snårbottens lokalavdelning av B. L. F. göres gällande, att som förutsättning för erhållande av optionsrätt bör stadgas, att arrendatorn uppfyllt sina skyldigheter mot jordägaren samt att han innehaft fastigheten i fem år.

Örebro län. Jordbrukskommissionen anför: Där ägaren är juridisk person, torde optionsrätt kunna anses befogad, under förutsättning att gården skall ytterligare utarrenderas samt att arrendatorn fullgjort tidigare avtal utan anmärkning och kan antagas komma att göra detta även i fortsättningen. Arrendesumman bör vid för- nyad utarrendering sättas i överensstämmelse med i orten gängse arrendeavgifter. Om tvist uppkommer angående arrendebeloppet eller andra villkor för förnyad ut- arrendering, torde lämplig myndighet få träffa avgörande. I övriga fall hör av- talsfrihet råda. —— Liknande mening uttalas av en minoritet inom hushållnings- sällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden.

Kopparbergs län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den förmäla, att en arrendator, som utan påvisbar misskötsel handhaft fastig- heten, bör äga rätt till nytt arrende, om ej särskilda omständigheter, vilka böra när- mare angivas i lagen, lägga hinder i vägen därför. Även södra Dalarnas och Väster— bergslags ortsförbund av R. L. F. göra gällande, att en arrendator, som fullgjort sina skyldigheter, bör erhålla optionsrätt.

Gävleborgs län. Jordbrukskommissionen förklarar, att arrendatorn eller hans familj möjligen böra tillerkännas optionsrätt, därest skötsamhet och andra förut- sättningar äro för handen. Norra Hälsinglands ortsförbund av B. L. F. förklarar, att en förutsättning för åtnjutande av optionsrätt bör vara, att arrendatorn i någor- lunda full utsträckning fullgjort sina åligganden gentemot jordägaren och i övrigt skött sitt jordbruk efter ortens förhållanden.

Västernorrlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden anse, att arrendatorer av de fastigheter, som falla under 1927 års upp- siktslag, böra erhålla optionsrätt, men att bestämmelserna angående denna rätt böra erhålla sådan utformning, att de ej hindra fastigheternas övergång till själv- ägda jordbruk. Enligt Ångermanälvens distrikt av skogs- och flottningsarbetare- förbundet bör arrendatorn framför någon annan erhålla rätt till ny upplåtelse, därest fastigheten fortfarande skall vara utarrenderad.

Jämtlands län. Jämtlands provinsförbund av R. L. F. anser, att optionsrätt bör tillförsäkras arrendatorn, om han fullgjort sina skyldigheter enligt kontraktet och gården fortfarande skall vara utarrenderad, men att en i något avseende olämplig arrendator icke bör åtnjuta sådan rätt.

Västerbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och jordbrukskom- missionen förklara, att optionsrätt bör förbehållas arrendatorn, om fastigheten fort- farande skall vara utarrenderad.

Norrbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott anser, att arrenda- torn bör erhålla optionsrätt, om han skött fastigheten på ett nöjaktigt sätt, men att jordägaren ej därigenom bör hindras från att återtaga gården för att överlämna den åt sina närmaste.

Ett stort antal uppgiftslämnare avstyrka utan särskild motivering, att optionsrätt införes. Av de övriga lokala uppgiftslämnare, som avgivit svar i dylik riktning, må nämnas följande:

Stockholms län och stad. En enskild uppgiftslämnare (bruksdisponent) förklarar, att om arrendetiden varat så lång tid som femton är, ny uppgörelse säkerligen sker lika väl utan någon lagbestämmelse. Av en annan enskild uppgiftslämnare (gods- ägare) befaras, att införande av optionsrätt skulle leda till arrendesystemets av— veckling.

Södermanlands län. Enligt jordbrukskommissionen skulle optionsrätten icke vara av någon större betydelse, enär jordägaren i allmänhet torde ha intresse av att förnya kontraktet med en duglig arrendator. Liknande mening uttalas av Tuna- bergs Trävaruaktieholag. En enskild uppgiftslämnare (godsförvaltare) framhåller, att en jordägare kan behöva skilja sig från en otrevlig och bråkig arrendator. Av en godsägare befaras, att bestämmelser om optionsrätt allt för menligt skulle in- kräkta på den enskilde jordägarens rörelsefrihet. En annan enskild uppgiftsläm— nare (domänintendent) anför: Jordägaren torde ej kunna fråntagas rätt till av- görande av frågan, om hans fastighet blivit väl skött under arrendetiden. Ofta bo jordägaren och arrendatorn på samma gård. Hur duglig en arrendator än är, kan det uppkomma förhållanden, vilka torde böra berättiga jordägaren att vid arrende- tidens utgång skaffa sig en annan arrendator.

Östergötlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämn- den anse bestämmelser om optionsrätt onödiga, enär rätt till ny upplåtelse vanligen medgives arrendatorn. Egnahemsnämnden tillägger, att dylika bestämmelser i varje fall bliva svåra att genomföra i fråga om egendomar, som ej äro föremål för stadig- varande arrendeupplåtelse.

Jönköpings län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott framhåller, att för- hållandena vid privata jordbruk äro alltför skiftande för att optionsrätt skall kunna införas. Enligt jordbrukskommissionen förefaller optionsrätt ej vara behövlig, enär jordägaren ändock har intresse av att bibehålla en skötsam arrendator.

Kalmar läns norra område. En enskild uppgiftslämnare anser optionsrätt ej vara erforderlig av samma skäl som sist nämnts.

Gotlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen befara, att lagstadganden på ifrågavarande område skulle komma att visa sig för stela.

Hallands län. En enskild uppgiftslämnare (godsägare) uttalar, att lagbestämmel- ser i ämnet endast skulle gynna mindre skötsamma arrendatorer samt förorsaka handel med optionsrätten, vilket i sin ordning skulle föranleda en försvagning av nytillträdande arrendatorers ekonomi. Farhågorna i sistnämnda hänseende delas i viss mån av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden.

Älvsborgs läns norra område. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och eg- nahemsnämnden yttra, att införande av optionsrätt möjligen skulle kunna försva- ras beträffande bolagsjord, där det personliga förhållandet är svagt, men att då all erfarenhet visar, att en skötsam arrendator får stanna kvar, anledning till ändring av gällande bestämmelser icke finnes.

Älvsborgs läns södra område. En enskild uppgiftslämnare (godsinspektor) befarar, att bestämmelser om optionsrätt skulle leda till en avveckling av arrendesystemet.

Skaraborgs län. Katrinefors Aktiebolag förklarar, att jordägarna, då de ej ens med de mest grava skäl skulle kunna skilja sig från arrendatorerna, i ännu större utsträckning än förut skulle komma att avhända sig sina arrendegårdar.

Värmlands län. Billeruds Aktiebolag anser införande av optionsrätt vara olämp— ligt, enär en skötsam arrendator ändå får behålla arrendet samt en oduglig ej bör påtvingas jordägaren.

Örebro län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskotts majoritet och flertalet ledamöter av egnahemsnämnden uttala, att behov av lagstiftning i ämnet icke torde föreligga i andra fall än möjligen beträffande små arrenden och torp under skogs- bolag, men att det är tveksamt, om en optionsrätt finge sådan betydelse, att för- delen därav kunde uppväga de nackdelar,. som obestridligen följa med densamma.

Västmanlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahems- nämnden förklara, att ett så starkt ingrepp i äganderätten icke synes tillrådligt. En enskild uppgiftslämnare anför: Införande av optionsrätt skulle i betänklig grad inkräkta på äganderätten och vore säkert till skada för jordbruksnäringen. Må- hända skulle arrendejordbruken bliva färre till antalet. I stället skulle de jord- ägare, som själva icke vore i stånd att ordentligt sköta jorden, av rädsla för att få egendomen fastlåst på obestämd tid ha kvar densamma i eget bruk. —— Av Ramnäs Bruks aktiebolag förmäles: Enligt bolagets erfarenhet har en arrendator, som icke uppenbart vanskött sig, aldrig förvägrats förlängning av arrendekontrak- tet. Tvingande bestämmelser om optionsrätt skulle utan tvivel förorsaka svårig- heter för jordägaren att bliva kvitt en olämplig arrendator.

Kopparbergs län. Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag yttrar, att en duglig arrendator aldrig blir förvägrad förlängt arrende, samt att en oduglig sådan ej bör skyddas genom lagbestämmelser, enär jordägaren därigenom skulle berövas möj- ligheten att skaffa sig ny arrendator å en vanskött gård.

Västernorrlands län. Kramfors Aktiebolag förklarar, att för redbart och duktigt folk sannolikt icke fordras någon i lag fastslagen optionsrätt, samt att lagstiftningen ej bör alltför ensidigt tillvarataga och garantera enbart den ena partens intressen.

Sveriges Skogsägareförbund anför: Optionsrätten saknar betydelse i de fall, då jordägaren själv önskar bibehålla arrendatorn. Parterna torde då i samförstånd komma överens om kontraktsvillkoren. Däremot avser den att vara ett stöd för arrendatorn i de fall personvalet är likgiltigt för jordägaren, eller kanske främst, då denne önskar byta arrendator. I dessa fall får optionsrätten regelbundet förvän— tas leda till tvistigheter. För jordägaren lärer det icke, om han vill göra options- rätten illusorisk, möta svårigheter att finna en utväg härtill. Optionsrätten lär där— för förr eller senare som komplement medföra en prövning av arrendevillkorens skälighet genom offentlig myndighet. Optionsrätten kan därför i realiteten järn- ställas med den lagstiftning om maximitaxa å jordbruksarrenden, varom motion, som dock icke vann bifall, framfördes vid 1936 års riksdag. Då förbundet hyser den meningen, att avtalsfriheten ej bör inskränkas mer än nödigt år, måste för- bundet för sin del avstyrka införandet av optionsrätt.

17.

I vilka hänseenden och i vad mån föreligger enligt Eder uppfattning anledning att utvidga den kontroll, som enligt lagen om uppsikt ä vissa jordbruk utövas av jord- brukskommissionerna?

En del uppgiftslämnare förklara sig anse, att tillämpningsområdet för lagen om uppsikt å vissa jordbruk bör utvidgas.

Sålunda yttrar Uddeholms distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet (Värmlands län), att jordbrukskommissionernas kontroll bör utvidgas till att om- fatta alla jordbruksfastigheter, oavsett om de äro utarrenderade eller icke. Bergsla-

gens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet förordar, att jordbrukskom- missionerna erhålla möjlighet att hålla uppsikt även över kronoarrendena, enär det förekommer, att dessa ha sämre byggnader än jämförliga arrendeställen under bolagen. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, samma läns egna- hemsnämnd, Upplands Arrendatorsförbund och en enskild uppgiftslämnare (agro- nom) i Stockholms län förklara, att jordbrukskommissionerna böra utöva uppsikt över alla arrendefastigheter.

Vissa uppgiftslämnare föreslå, att de i uppsiktslagen angivna arealgränserna bort- tagas eller jämkas.

Bergslagens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet (Örebro län) an- för sålunda: Uppsikt bör utövas över alla arrendejordbruk även de mindre. För närvarande kan det många gånger vara svårt för jordbrukskommissionerna att er- hålla kännedom om de arrendefastigheter, som falla under deras uppsikt, då jord- ägarna icke äro angelägna om att lämna uppgift å fastigheternas areal och arren- datorerna många gånger av fruktan för repressalier icke vilja göra någon anmälan. -— Enligt jordbrukskommissionen i Värmlands län har vanhävd i flera fall iakt— tagits å fastigheter med större åkerareal än 25 hektar, varför den övre arealgrän- sen för uppsiktslagens tillämpningsområde bör höjas eller helst helt borttagas. Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt samma läns egnahems— nämnd och jordbrukskommission anse, att den undre arealgränsen bör sänkas till 2 hektar inrösningsjord. Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län anför: Upp- sikten bör utsträckas till att omfatta även jordbruk med mindre areal än 4 hektar, förslagsvis 2'5 eller 3 hektar. Många bolag ha nu arrendegårdarna så uppdelade, att de ej omfatta 4 hektar. Sålunda har det förekommit, att en arrendegård omfattat 397 hektar, samt att jordbrukskommissionen på grund härav ej kunnat ingripa, trots att byggnaderna varit fullständigt förfallna. _ Av jordbrukskommissionen i Jämtlands län förmäles: En sänkning av minimiarealen till 2 hektar odlad jord bör ske. Med hänsyn därtill, att i jordregistret stundom icke finnes angivet, vilken areal inrösningsjord äldre brukningsdelar omfatta, samt att det kan inträffa, att arealen odlad jord å mycket vanhävdade fastigheter icke kan bestämmas, torde kunna ifrågasättas en alternativ minimiareal av 4 hektar inrösningsjord eller 2 hektar odlad jord. _ Fryksdalens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbun- det (Värmlands län) uttalar, att kontrollen även bör omfatta de mindre jordbruken.

Andra uppgiftslämnare föreslå, att uppsiktslagen göres tillämplig å nya kategorier av fastigheter.

Jordbrukskommissionen i Uppsala län anser sålunda, att uppsikten även bör om- fatta fideikommiss. Jordbrukskommissionen i Malmöhus län anför: Om det skall vara någon mening med uppsiktslagen, bör den givas en sådan avfattning, att upp— sikten kommer att omfatta det väsentliga av landets jordbruk. Med nuvarande lag- bestämmelser har jordbrukskommissionen i länet, och troligen i flera andra län, nästan ingen uppgift att fylla såsom uppsiktsorgan. Samtidigt förekommer ej sällan vanhävd av jord och byggnader å sådana egendomar, som icke falla inom uppsikts— lagen. Det inträffar även ganska ofta, att den allmänna rättskänslan blir upprörd över att sådant skall få pågå utan möjligheter för myndigheterna att ingripa. För sex eller sju år sedan förekom i länet ett typiskt fall av omfattande och upprörande vanhävd å ett förut mycket välskött fideikommiss, utan att jordbrukskommissionen kunde ingripa. Kommissionen vill på det kraftigaste framhålla behovet av att kon- trollen utvidgas, så att den även kommer att omfatta fideikommiss samt i största möjliga omfattning jordbruk i enskild ägo. — Västerbottens läns hushållningssäll- skaps förvaltningsutskott och jordbrukskommissionen i samma län föreslå, att upp— siktslagen även göres tillämplig å stiftelser.

En del uppgiftslämnare föreslå, att ändringar vidtagas i fråga om beskaffenheten av den uppsikt, som skall utövas.

Ulricehamnstraktens ortsförbund av R. L. F. (Älvsborgs läns södra område),

Västerbergslags ortsförbund av samma förening (Kopparbergs län) samt en enskild uppgiftslämnare (godsarrendator) i Stockhollns län anse sålunda, att jordbrukskom- missionerna böra erhålla större maktbefogenhet, så att kontrollen kan bliva mera effektiv. Stockholmstraktens ortsförbund av R. L. F. yttrar, att den kontroll de nuvarande jordbrukskommissionerna utöva knappast kan bliva effektiv, samt att det vore lämpligare med en jordnämnd i varje kommun eller möjligen i varje härad. Ångermanälvens distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet uttalar, att jord- brukskommissionerna möjligen skulle kunna utöva fullständig kontroll genom syn å arrendefastigheterna vart tredje, fjärde eller femte år. Enligt Mölnbacka distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet (Värmlands län) böra jordbrukskommis- sionerna förhindra, att bolagen, såsom sker, utlägga åkerjord av utmärkt beskaffen- het till skogsmark. Uppsala läns egnahemsnämnd och jordbrukskommissionen i Sö- dermanlands län förklara, att det vore Önskvärt, att jordbrukskommissionernas be- fogenhet utsträcktes till att gälla förekommande fall av vanhävd. Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahemsnämnden i samma län, Koppar- bergs läns hushållningssällskaps förvaltningutskott och egnahemsnämnden i sist- nämnda län påpeka, att ingripande bör kunna ske, då vanhävd kan medföra skada för angränsande fastigheter genom spridande av ogräs o. d. Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, samma läns norra områdes egnahems- nämnd och jordbrukskommission ävensom Ljusnan—Voxnans distrikt av skogs- och flottningsarbetareförbundet (Gävleborgs län) anse, att mera effektiv kontroll är erforderlig i fråga om enskilda spekulanter tillhöriga arrendefastigheter. Västra Södermanlands ortsförbund av R. L. F. yttrar, att jordbrukskommissionerna böra utöva kontroll över att jordägarna hålla hygieniska och ändamålsenliga bostäder åt arrendatorerna. Enligt Lysings härads ortsförbund av R. L. F. (Östergötlands län) bör kontroll utövas över såväl bostäder som ekonomibyggnader.

Åtskilliga uppgiftslämnare avstyrka, att en utvidgning av jordbrukskommissio- nernas kontroll kommer till stånd.

Sålunda förklarar en enskild uppgiftslämnare (godsägare) i Stockholms län och en annan enskild uppgiftslämnare (godsinspektor) i Älvsborgs läns södra område, att dylika bestämmelser skulle leda till arrendesystemets avveckling. Jordbrukskom- missionen i Kalmar läns norra område yttrar, att en utvidgning av kontrollen vis- serligen kunde vara önskvärd i fall, då förmögna jordägare eftersätta jordens hävd och husens underhåll, men att bestämmelser i sådan riktning i flertalet fall skulle verka obilliga. Av Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anföres, att enär jordbrukskommissionens i länet verksamhet haft ytterst ringa omfattning, anledning att utvidga kontrollen ej synes föreligga. Västerbottens läns egnahems- nämnd förklarar, att då jord i enskild ägo i regel skötes på ett tillfredsställande sätt, någon utvidgad kontroll ej erfordras.

Bilaga D.

Protokoll, fört vid 1936 års arrendeutrednings studieresa år 1937.

Genom beslut den 28 april 1937 hade chefen för jordbruksdepartementet med- givit, att utredningen och dess sekreterare finge under högst tolv dagar företaga en resa inom riket för att studera arrendeförhållandena å skilda orter.

Sedan ledamoten av utredningen C. G. L. Tamm anmält, att han på grund av sjukdom vore förhindrad att medfölja, anträdde de övriga ledamöterna jämte un- dertecknad sekreterare den 9 juni 1937 resan från Stockholm.

Den 9 juni.

Från Stockholm medföljde ledamoten av styrelsen för Sätuna Aktiebolag, majoren Robert Lovén.

Lovén upplyste: Bolaget, som ägde 26 arrendefastigheter, varav 5 större gårdar och 21 torp, idkade jordbruk och sågverksrörelse. Den vanliga arrendetiden vore 5 år, enär arrendatorerna i allmänhet icke ville hava kontrakt på längre tid. Bo- laget utarrenderade emellertid även fastigheter på 7—15 år, om arrendatorerna framställde önskemål därom. I de flesta fall kvarsutte arrendatorerna under sin livstid. Nyodlingar förekomme endast i mindre omfattning. Arrendatorerna ägde i regel rätt till skogsfång för husbehov.

I trakten av Sätuna besöktes följande bolaget tillhöriga fastigheter: 1) Skrommarbo gård, bestående av ett mantal Skrommarbo nr 1 och 2 samt 1/2 mantal Tebo nr 1 i Björklinge socken av Uppsala län. Egendomen, som omfattade 43'75 har åker jämte 8 har betesmark, hade utarrenderats på 5 år mot en arrende- avgift av 1 675 kronor. Å densamma föddes 4 hästar och 18 kor. Enligt kontraktet hade arrendatorn rätt att till åker eller kultiverad betesmark uppodla omkring 5 tunnland av betesmarken, under villkor att härigenom uppstående kostnader icke skulle drabba jordägaren. Arrendatorn förband sig att, om jordägaren så önskade, utgöra körslor för dennes räkning till i orten gängse pris, dock ej vid tid, då skörde- arbete onödigt hindrades. Skyldigheten att underhålla byggnaderna åvilade arren- datorn. Till reparationer erhölls utsynat virke å rot från jordägarens skogar eller sågat virke till pris, motsvarande arbetskostnaden. Därjämte fick arrendatorn kost- nadsfritt smide, kalk, mursten, taktegel och rödfärg ävensom rörvass till tak. Ved till husbehov erhölls från allmänning. Arrendatorn ägde att på egen bekostnad elektrifiera gården, varvid dock andels- och anläggningskostnaderna ej fingo över- stiga 2 000 kronor. Stolpar till ledningarna tillhandahöllos av jordägaren. För an- läggningen beräknades en amorteringstid av 20 år. Om arrendet frånträddes före utgången av sagda tid, hade jordägaren förbundit sig att erlägga det återstående be- ' loppet.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i bristfälligt skick. Även uthusen voro av bristfällig beskaffenhet. Brygghus saknades.

Lovén uppgav, att arrendatorn försummat att fullgöra sin underhållsskyldighet samt att byggnaderna å fastigheten skulle sättas i stånd genom jordägarens försorg.

att han önskade, att jordägaren måtte låta anlägga en cementerad gödselstad å fas- tigheten.

2) Stora Såpebo nr 1, 1/2 mantal i Björklinge socken av Uppsala län. Fastighe- ten, som omfattade 11 har åker jämte Skogsbete, hade utarrenderats på 5 år. Å densamma föddes 2 hästar och 7 kor. Enligt kontraktet skulle arrendatorn utgöra 208 mansdagsverken, av vilka 4 skulle uttagas per vecka å angivna veckodagar. I fråga om underhållet av byggnaderna gällde samma bestämmelser som för föregå- ende fastighet; dock att då murningsarbete erfordrades, jordägaren skulle bekosta murarens dagspenning, medan arrendatorn skulle tillhandahålla fri kost och hant— langning. Arrendatorn förband sig att, då så påfordrades, förrätta arbete och körs- lor för jordägarens räkning utöver vad i kontraktet stipulerats mot i orten gängse- pris. Ved till husbehov erhölls från allmänning.

Boningshuset, som innehöll 2 lägenheter, vardera om ett rum och kök, var ny- byggt. Uthusen voro i gott skick.

Lovén upplyste, att arrendatorns fader bebodde den ena lägenheten. 3) Lilla Såpebo i Björklinge socken av Uppsala län. Fastigheten, som omfattade- 5'54 har åker, hade utarrenderats på 5 år. Å densamma föddes en häst och 5 kor. Enligt kontraktet skulle arrendatorn utgöra 2 mansdagsverken i veckan. I fråga om underhållet av byggnaderna gällde samma bestämmelser som för föregående fastigheter.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 4) Rossla nr 2, ett mantal i Björklinge socken av Uppsala län. Fastigheten, som omfattade 2095 har åker och 527 har ängsmark, hade utarrenderats på 5 är. A den- samma föddes 3 hästar och 10 kor. Enligt kontraktet skulle arrendatorn årligen leverera 600 kg råg och 550 kg korn samt utgöra 21 kördagsverken med par— hästar, 52 mansdagsverken, varav ett i veckan, ävensom 26 hjondagsverken efter budning. Ytterligare skulle arrendatorn årligen forsla 42 hektoliter spannmål till Uppsala eller motsvarande våglängd samt erlägga 90 kronor kontant. Om arren— datorn brast i fullgörandet av sin arbetsskyldighet, skulle han till jordägaren er-- lägga 8 kronor för varje försummat mansdagsverke, 5 kronor för varje hjondags- verke och 20 kronor för varje kördagsverke, varjämte arrendekontraktet skulle vara förverkat. I fråga om underhållet av byggnaderna gällde samma bestämmelser som för Skrommarbo gård. Ved till husbehov erhölls från allmänning. Om arrendatorn brast i sina skyldigheter enligt kontraktet, ägde jordägaren genast skilja honom från arrendet utan åtnjutande av laga fardag.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök jämte ett rum utan eldstad, var i brist- fälligt skick. Ladugården var nybyggd, varemot övriga uthusbyggnader voro gamla och i dåligt skick.

Arrendatorn, Karl Andersson, uppgav, att han ansåge arrendet vara väl högt, att någon syn ej hållits på fastigheten sedan 25 år tillbaka, samt att det vore ovisst, när några nybyggnader kunde komma till stånd.

Därefter fortsattes resan till Tierp, där skogschefen hos Stora Kopparbergs Bergs- lags Aktiebolag, direktören Axel Löf mötte.

Löf uppgav: Bolaget ägde i trakten av Strömsberg 282 bebyggda arrendefastigheter, 114 fastigheter, som utarrenderats utan byggnader, och 310 skogsarbetareboställen- Den vanliga arrendetiden vore 15 år. Nyttjanderättshavarnas arbetsskyldighet reglera- des i allmänhet genom särskilda avtal. Endast i en del äldre kontrakt förekomme bestämmelser om skyldighet att utföra kolningsarbete. Större reparationer å arren- defastigheterna bekostades av bolaget, medan arrendatorerna i regel svarade för underhållet i övrigt. Skogsarbetareboställena underhölles helt av bolaget. Arren- datorerna ville nog själva helst bibehålla sin underhållsskyldighet, då de insåge, att ett överflyttande av densamma på bolaget skulle komma att medföra förhöjda arren- deavgifter. Emellertid hände det ej sällan, att arrendatorerna försummade att verk-

ställa nödiga reparationer. Med hänsyn härtill vore det enligt Löfs mening lämpli- gast, att bolaget helt övertoge det väsentliga av underhållet. _— Å byggnaderna för- rättades regelbundna av- och tillträdessyner samt vart tredje år ekonomiska besikt- ningar. Tillstånd till nyodling lämnades arrendatorerna, om det föreslagna om— rådet lämpade sig för ändamålet och någon skada ej komme att förorsakas av före- taget. Alla nyttjanderättshavare, som innehade bolaget tillhöriga åbyggnader, ägde rätt att efter utsyning erhålla virke till broar, hässjor och hägnader samt ved till husbehov. Innan försäljning av arrendefastigheter ägde rum, hembjödes de alltid åt arrendatorerna.

Följande bolaget tillhöriga fastigheter besöktes: 5) Hallsta gård i Tierps socken av Uppsala län. Fastigheten, som omfattade 101'35 har åkerjord och 6'61 har betesmark, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 2 500 kronor. Å densamma föddes 14 hästar och 45 kor. Enligt kontraktet ålåg det arrendatorn att åt den förutvarande arrendatorn årligen lämna 100 kg korn, 100 kg råg och 100 kg vete. Mindre reparationer skulle verkställas av den nuvarande arrendatorn på dennes egen bekostnad. Större reparationer skulle utföras av honom mot ersättning av jordägaren enligt de priser, som angåvos i en av bolaget antagen byggnadsordning, dock skulle arrendatorn utan ersättning verkställa erforderliga körslor. Efter utsyning erhölls erforderlig vedbrand, dock högst 120 kubikmeter löst mått om året, samt virke till hässjor och hägnader. I kontraktet stadgades därjämte, att arrendatorn eller hans rättsinnehavare icke ägde rätt att med åberopande av lagbestämmelser, som nu gällde eller i framtiden eventuellt skulle komma att införas, arrendera eller tillösa sig den arrenderade egendomen eller del därav.

Boningshuset, som innehöll 6 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Arrendatorn, Albin Sehlander, förklarade, att han ansåge ladugården vara för liten samt att han önskade, att bolaget anlade cementerad gödselstad och urin- brunn å fastigheten.

6) Onskarby nr 1 i Tierps socken av Uppsala län. Fastigheten, som omfattade 22% har åkerjord och 0'66 har äng, hade utarrenderats på 15 år mot en arrende- avgift av 600 kronor. Å densamma föddes 4 hästar och 9 kor. Enligt kontraktet skulle arrendet höjas med 75 kronor om året, därest arrendatorn begärde nybygg— nad. Åt den förutvarande arrendatorn förbehölls fri bostad. I fråga om under- hållsskyldighet och skogsfång gällde motsvarande bestämmelser som för föregående fastighet, dock att den nuvarande arrendatorn årligen erhöll högst 30 kubikmeter vedbrand, löst mått. I kontraktet stadgades samma förbehåll beträffande fram- tida arrendering eller inlösen som beträffande föregående fastighet.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 7) Onskarby nr 3 i Tierps socken av Uppsala län. Fastigheten, som omfattade 13'78 har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 400 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 5 kor. I fråga om underhållet av byggnaderna gällde sanuna bestämmelser som för Hallsta gård.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt ladugården voro i gott skick. Uthusen voro gamla och i behov av ombyggnad. I stallbyggnaden var det för lågt till taket.

8) Odenfors nr 1 i Tierps socken av Uppsala län. Fastigheten, som utgjorde skogsarbetareboställe och omfattade 3 tunnland åker jämte Skogsbete, hade upp- låtits genom hyreskontrakt på ett år, räknat från den 14 mars, med villkor, att därest kontraktet icke uppsades två månader före hyrestidens slut, hyrestiden för- längdes ett är varje gång. Å fastigheten föddes 2 kor. Enligt kontraktet skulle hyresgästen årligen utgöra 35 mansdagsverken ä 9 timmar, lösta efter det pris gällande pristaxa upptoge. Hyressumman betalades med en tolvtedel i månaden, antingen kontant eller genom kvittning med hyresgästen då tillkommande likvid för verkställt arbete. Det ålåg hyresgästen att varje helgfri dag med undantag av 30

dagar årligen utföra skogs- och flottningsarbete åt jordägaren. Hyresgästen erhöll årligen 20 kubikmeter ved efter utsyning. Jordägaren bekostade alla nödiga repara- tioner.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen, vilka voro gemen- samma för Odenfors nr 1 och Odenfors nr 2, voro i gott skick.

9) Odenfors nr 2 i Tierps socken av Uppsala län. Fastigheten, som utgjorde skogsarbetareboställe och omfattade 3 tunnland åker jämte Skogsbete, hade upp- låtits genom arrendekontrakt på ett år, räknat från den 14 mars, med samma be- stämmelse om förlängning, som gällde beträffande Odenfors nr 1. Å fastigheten föddes 2 kor. Arrendet utgjorde 11 kronor 30 öre i månaden. I fråga om under- håll av byggnaderna och rätt till vedbrand gällde samma bestämmelser som för Odenfors nr 1. Däremot innehöll arrendekontraktet icke några bestämmelser om arbetsskyldighet.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, var i gott skick.

Den 10 juni.

Denna dag sammanträffade utredningsmännen i Stjärnsund med disponenten hos Aktiebolaget Stjernsunds Bruk, John Qvarnström, intendenten Axel Fr. Bildt, jord- bruksförvaltaren Lundwall och forstmästaren von Reedtz.

Från bolagsledningens sida anfördes: Bolaget ägde 32 arrendefastigheter och ett 50-tal arbetareboställen. Av arrendefastigheterna omfattade 28 mellan 6 och 17 har, två 3 har och de två återstående över 25 har åker. De fastigheter, som fölle under de sociala arrendebestämmelserna, hade upplåtits på 15 år, de övriga på 5 eller 10 år. Arrendatorernas arbetsskyldighet reglerades genom fristående avtal. Ersättning för de skogsarbeten, företrädesvis kolning, som utfördes av arrendatorerna, utginge en- ligt bolagets prislistor, vilka upptoge ortens pris och årligen reglerades i enlighet med socialstyrelsens levnadskostnadsberäkningar. Den arbetsförtjänst, som till- komme arrendatorerna, brukade avräknas å arrendet. I fråga om underhållet av byggnaderna tillämpades lagens stadganden. Arrendatorerna ägde rätt att efter ut- syning erhålla virke till reparationer och hägnader ävensom bränsle till i varje fall angiven myckenhet. Ä. fastigheterna hölles regelbundna av- och tillträdessyner, var- jämte bolaget mellan dessa verkställde ekonomiska besiktningar. Arrendatorernas ekonomiska ställning vore i allmänhet god. Om kolningsarbete något år till följd av växlande konjunkturer ej erfordrades, erhölle arrendatorerna i stället körnings- arbete i tillräcklig utsträckning. Försäljning av arrendefastigheter hade icke före- kommit under den tid av två år, som bolaget drivit sin rörelse. Skogsarbetarebo- ställena hade upplåtits genom muntliga avtal på obestämd tid utan avgift. Å desam- ma föddes en till tre kor. Ersättningen åt skogsarbetarna utginge enligt kollektiv- avtal. Hos bolaget vore även anställda skogsarbetare, vilka icke åtnjöte bostads- förmån, till ungefär lika stort antal som de förut nämnda. Dessa erhölle emellertid ej högre ersättning än de arbetare, åt vilka bolaget upplåtit bostad. Det vore önsk- värt, att rättsförhållandet mellan bolaget och de skogsarbetare, som åtnjöte bo- stadsförmån, reglerades genom arrende- eller hyresavtal. — En arbetare, som på ålderdomen slutat med skogsarbete, kvarbodde stundom på bolagets boställe till- samman med sina söner, vilka arbetade i industrien. Bolaget komme på så sätt att utan vederlag hålla arbetarebostäder åt främmande industriföretag.

Följande bolaget tillhöriga fastigheter besöktes:

10) Stjernsunds gård i Husby socken av Kopparbergs län. Fastigheten, som om- fattade 83'5 har åker och 35 har betesmark, hade utarrenderats på 5 år till Jukkas- järvi kommun mot en arrendeavgift av 1 500 kronor. Kommunen använde fastig- heten för att utbilda arbetslösa ynglingar till jordbruksarbetare. Å densamma föddes 9 hästar och 50 kor, vilka kommunen lejde av jordägaren. Kommunen sva- rade för mindre reparationer å byggnaderna, jordägaren för större sådana.

Byggnaderna voro i gott skick. 11) Jönsbo i Husby socken av Kopparbergs län. Fastigheten, som omfattade S'?» har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 400 kronor. Å den— samma föddes 2 hästar och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, var i gott skick, varemot trädgården var mindre väl vårdad. Uthusen voro i gott skick.

12) Södra Ehret i Husby socken av Kopparbergs län. Fastigheten, som omfattade 9 har åkerjord, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 400 kronor. Ä densamma föddes 2 hästar och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 13) Hienshyttan i Husby socken av Kopparbergs län. Fastigheten, som omfattade 81'3 har åker, hade utarrenderats på 10 år mot en arrendeavgift av 2000 kronor. A densamma föddes 6 hästar och 30 kor.

Boningshuset, som innehöll 5 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 14) Sverr i Husby socken av Kopparbergs län. Fastigheten, som omfattade 12'7 har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 450 kronor. Å den- samma föddes 2 håstar och 6 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Däremot var trädgården mindre väl vårdad. En med kök försedd bagarestuga an- vändes av arrendatorn såsom sommarbostad.

Den 11 juni.

Denna dag anlände utredningsmännen till Hällefors, där de sammanträffade med skogschefen hos Hellefors Bruks Aktiebolag, Arvid Nilsson, jägmästaren Wilhelm Blom samt ledamöterna av Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundets där— varande förhandlingsdelegation, Axel Jansson, V. Broström och H. J. Löfgren.

Nilsson förmälde: Bolaget ägde 932 arrendefastigheter, varav 369 körareställen, 441 huggareställen, 101 industriarbetareställen och 21, vilka upplåtits uteslutande för jordbruksändamål. Arrendetiden vore ettårig med villkor, att därest uppsägning icke verkställdes, beträffande körare- och huggareställen sex samt beträffande in— dustriarbetareställen tre månader före arrendetidens utgång, förlängning ägde rum med ett är varje gång. I de fall, då de sociala arrendebestämmelserna vore tillämp- liga, hade bolaget erhållit dispens. En arrendetid av 15 år vore olämplig, då det gällde skogsarbetarebostäder, enär bolaget icke kunde binda sig för ett visst antal arbetare så lång tid. Även en 5-årig arrendetid vore för lång. Det vore lika svårt för ett skogsbolag som för ett industribolag att upplåta arbetarebostäder för någon längre tid. Hade en femtonårig arrendetid genomförts, skulle bolaget hava varit nödsakat att höja arrendeavgifterna. Arrendatorerna hade själva föredragit en ett— årig arrendetid med lägre arrendeavgifter. För arrendatorerna innebure den ett- åriga arrendetiden lika stor trygghet som en längre arrendetid, då det aldrig före- komme, att en arrendator bleve uppsagd utan giltiga skäl och i samförstånd med arbetarnas förtroendemän. Det läge i bolagets eget intresse att behålla en fast ar- betarestam, dels med hänsyn till den yrkesskicklighet densamma erhölle och dels därför att bolaget eljest skulle riskera att tidvis lida brist på arbetskraft. Under goda konjunkturer droges nämligen arbetarna i första hand till industrien med dess högre löner. I andra hand sökte de sig till gruvor, flott-ningsföretag o. dyl., och först i sista rummet bleve bolagets behov av arbetskraft tillgodosedd. Om ej skogs- arbetarna vore bundna vid sina jordbruk, skulle därför bolaget bliva utan arbets— kraft under uppåtgående konjunkturer. Upplåtelse av bolagets skogsarbetarebo- städer skedde genom arrendekontrakt i sådana fall, då de omfattade jord, varå åt— minstone skördades stråfoder. Före 1928 hade skogsarbetarnas arbetsskyldighet reglerats i arrendeavtalen eller de hyresavtal, som då tillämpats. Numera hade träffats särskilda ackordsavtal angående skogsarbetet. Med hänsyn till de växlande

konjunkturerna vore det nämligen svårt för bolaget att garantera, att skogsarbetarna erhölle en viss arbetsmängd. —— Ehuru någon arbetsskyldighet icke stadgades i kon— trakten, vore det enligt bolagets mening en förutsättning för upplåtelse av en fastig- het, att nyttjanderättshavaren arbetade åt bolaget. I motsatt fall ansåge sig bolaget berättigat att uppsäga honom. — Körarna hade sysselsättning hos bolaget huvud— sakligen under hösten och vintern, medan huggarna hade tillgång till skogsarbete så gott som hela året.

Från ett tillgängligt exemplar av formulär till arrendekontrakt antecknades, att avtalet vid arrendatorns frånfälle skulle upphöra att gälla närmast följande 14 mars.

Nilsson anförde vidare: I fråga om underhållet av byggnaderna å arrendefastig- heterna tillämpades lagens föreskrifter, vid förhandlingar med arbetarna modifie- rade till arrendatorernas fördel. Arrendatorerna vore skyldiga att utföra material-- körningar i och för bolagets byggnads- och reparationsarbeten mot ersättning, mot— svarande i orten gällande pris å kördagsverken. Till reparationer och hägnader er- hölle arrendatorerna virke, varjämte de vore berättigade till vedbrand efter ut- syning. Innan norrländska arrendelagen blivit tillämplig, hade bolaget i åtskilliga fall träffat avtal med arrendatorerna om nyodling, därvid bolaget åtagit sig att verkställa ny- eller ombyggnad, i den mån så bleve erforderligt. Emellertid hade nyodling kommit till stånd endast i mindre utsträckning.

Löfgren anförde: En kort arrendetid medförde för en arrendator en viss känsla av otrygghet. Följden härav bleve, att han skötte jordbruket sämre, än som eljest skulle hava blivit förhållandet. Någon fara för att bolaget skulle säga upp en arrendator utan giltig anledning förelåge emellertid icke.

Broström uppgav: Någon olägenhet av den ettåriga arrendetiden hade icke för— märkts. Arrendatorerna hade själva icke velat hava 15-åriga kontrakt, enär de då riskerat att förlora sina möjligheter till arbete hos bolaget.

Jansson förmälde: För en arrendator, som erhållit en fastighet av mindre god beskaffenhet, vore det förmånligast med en kort arrendetid, så att han finge möj- lighet att skaffa sig ett bättre arrende. Någon egentlig otrygghetskänsla funnes ej hos arrendatorerna. Å andra sidan medförde givetvis en längre arrendetid ett ökat intresse för jordens hävd.

Angående frilösningen av arrendejordbruken uppgav Nilsson: Bolaget hade låtit verkställa 156 avstyckningar av arrendefastigheter, vilka erbjudits arrendatorerna för synnerligen lågt pris. Det oaktat hade endast ett tiotal försäljningar kommit till stånd. Innan en arrendefastighet försåldes till en utomstående, erbjödes den alltid till arrendatorn. Det hade ej hänt i något fall, att bolaget sålt en fastighet till en utomstående, och att arrendatorn till följd härav fått lämna densamma.

Jansson förmälde: Arrendatorerna vore i allmänhet ej intresserade av att frilösa sina fastigheter. Då de ej kunde leva enbart av jordbruket, vore de beroende av möjligheten att erhålla arbete hos bolaget. Det vore därför förmånligare att vara arrendator hos bolaget än att vara självägande, även om arrendeavgifterna vore re- lativt höga. Dessutom vore jordbruken ofta dåliga och bostadsstandarden för- hållandevis låg. Vid försäljningarna undantoge bolaget jakträtt och strandrätt samt rätt till malmfyndigheter. Denna omständighet hade också bidragit till att så få försäljningar kommit till stånd. Även om dessa förbehåll icke vore av någon större betydelse för arrendatorerna, måste de dock sänka fastigheternas värde i öppna marknaden.

I anledning härav anförde Nilsson: Bolaget brukade vid försäljning av en fastig- het göra förbehåll beträffande malmfyndigheter endast i sådana fall, då det vore anledning antaga, att dylika funnes å fastigheten. Om sådant förbehåll gjordes, tillförsäkrade bolaget köparen viss ersättning. Bolaget hade nedlagt stora kost- nader för att åstadkomma en rationell jaktvård. En dylik kunde endast komma till stånd, om bolaget hade jakträtt på stora sammanhängande områden. Därest enskilda ägare hade jakträtt på fastigheter, som vore belägna inom dessa områden,

försvårades jaktvården avsevärt. l försäljningskontrakten förbunde sig bolaget att ersätta köparna hälften av den uppskattade skada, som förorsakades av älgar. Full ersättning kunde ej lämnas, enär värderingen hölles i överkant, samt köparna icke borde hava intresse av att älgarna förorsakade skada. Vid försäljning av fastig- heter, vilkas ägor låge i bolagets gränsområden, brukade jakträtten ej undantagas. Vad anginge strandrätten, måste bolaget, som ägde åtskilliga kraftverk, hava möj- lighet att reglera vattenståndet i vissa vattendrag. Dessutom behövde bolaget hava tillgång till stränderna för flottningsarbete. I övrigt finge köparna fri dispositions- rätt över stränderna och hade möjlighet att erhålla inteckning till säkerhet för denna rätt.

Härefter besöktes följande fastigheter: 15) Jordbron i Hällefors socken av Örebro län. (Arrendator Edvard Olsson.) Fastigheten, som utgjorde industriarbetareboställe och omfattade 0'62 har åker och Om har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 195 kronor. Å densamma föddes en ko.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 16) Jordbron i Hällefors socken av Örebro län. (Arrendator Ivar Nordmark.) Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 1'07 har åker och 030 har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 114 kronor. Å densamma föddes en ko.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 17) Jordbron i Hällefors socken av Örebro län. (Arrendator Stellan Gustafsson.) Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 275 har åker och 3 har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 222 kronor. Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 18) Simonsbo under Silvergruvan i Hällefors socken av Örebro län. Fastigheten, som tidigare utgjort huggareställe samt omfattade 1'01 har åker och 2'15 har äng, hade 1936 försålts till arrendatorn för 3500 kronor. Å densamma föddes 2 kor. Ägaren hade tillförsäkrats fri rätt till Skogsbete under 10 år samt därefter rätt till dylikt bete mot skälig ersättning.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 19) Vinerhöjden i Hällefors socken av Örebro län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 2'85 har åker och 3'50 har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 291 kronor. Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök. behövde rödfärgas men var eljest i gott skick. Ladugården var nybyggd.

20) Stävgrindstorp i Hällefors socken av Örebro län. Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 1'36 har åker och P5!) har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 120 kronor. Å densamma föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll två lägenheter, vardera om ett rum, var under repara- tion. Uthusen voro i gott skick.

Nilsson upplyste, att anledningen till att två lägenheter inretts i boningshuset vore, att den ena av dem skulle disponeras av arrendatorns fader.

21) Bäcktorpet i Hällefors socken av Örebro län. Fastigheten hade tidigare ut- gjort huggareställe men var nu obebodd. Den omfattade ett har åker och 2 har äng. Arrendeavgiften hade utgjort 94 kronor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro gamla och i brist- fälligt skick.

Nilsson uppgav: Den siste arrendatorn, som varit mindre arbetsför, hade ej kun- nat hålla fastigheten i försvarligt skick. Han hade numera erhållit annan bostad. Enär jordmånen vore för mager för att fastigheten skulle lämna tillräcklig avkast- ning och ladugården vore för liten, vore det meningen, att jordbruket skulle ned—

läggas.

22) Södra Siksjön i Gåsborns socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut— gjorde körareställe samt omfattade 425 har åker och ett har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 210 kronor. Å densamma föddes en häst och 4 kor. Dispens hade erhållits.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, var i gott skick. Uthusen, vilka voro gamla, höllo på att ombyggas.

23) Örling i Gåsborns socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde hug- gareställe samt omfattade 1'30 har åker och ett har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 122 kronor. Å densamma föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 24) Dammshöjden i Hällefors socken av Örebro län. (Arrendator Herman An- dersson.) Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 4'09 har åker och ett har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 232 kronor. Ä densamma föddes en häst och 3 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 25) Dammshöjden i Hällefors socken av Örebro län. (Arrendator Julius Karls— son.) Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 422 har åker och 4 har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 310 kronor. Å densam- ma föddes en häst och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 26) Dammshöjden i Hällefors socken av Örebro län. (Arrendator August Eriks— son.) Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 4'09 har åker och 1'50 har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 260 kronor. Å den- samma föddes en häst och 3 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 27) Dammshöjden i Hällefors socken av Örebro län. (Arrendator Karl Petters- son.) Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 450 har åker och 3 har äng, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 300 kronor. Å densamma föddes en häst och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 28) Bryngelbäcken i Hällefors socken av Örebro län. (Arrendator Karl Hero.) Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 1'23 har åker, hade utarren- derats på ett år mot en arrendeavgift av 123 kronor. Ä densamma föddes en ko.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 29) Bryngelbäcken södra i Hällefors socken av Örebro län. (Arrendator H. Vall- berg.) Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 0'68 har åker, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 109 kronor. Å densamma föddes en ko.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 30) Bryngelbäcken södra i Hällefors socken av Örebro län. (Arrendator O. Sten- ström.) Fastigheten, som utgjorde industriarbetareboställe samt omfattade 0'67 har åker, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 173 kronor. Å densam— ma föddes en ko.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick.

Den 12 juni.

Denna dag sammanträffade utredningsmännen i Filipstad med skogschefen hos Uddeholms Aktiebolag, G. Wesslén, samt jägmästarna Danielsson och Ekman.

Wesslén uppgav: Bolaget ägde den 31 december 1936 2641 under nyttjanderätt upplåtna fastigheter med tillhörande jord. Av dessa utgjorde 545 körareställen och 749 skogshuggareställen, vilka vore helt bebyggda av bolaget. Körareställena om- fattade i allmänhet mera än 4 har åker, huggareställena alltid mindre än sagda areal. — Då en fastighet upplåtes för jordbruksändamål, upprättade bolaget arren-

dekontrakt, medan vid upplåtelse av hus utan jord eller med obetydlig jordareal i regel användes hyreskontrakt. Det vore ofta svårt att draga gränsen mellan arrende | och hyra. Sålunda hade arrendeavtal upprättats med avseende å fastigheter, som ' omfattade endast 04 har jord. En del arrendatorer innehade lägenheter enligt 5. k. samäganderättskontrakt, varvid samäganderätt förelåg till byggnaderna. Vissa av dessa lägenheter hade inlösts enligt ensittarlagen. — Arrendelagstiftningens gräns- dragning efter jordarealen verkade mycket ojämnt. . Det vore en väsentlig skillnad på fastigheter med samma areal i jordbruksbygder och skogsbygder. Stundom före- komme, att den ena av två närliggande fastigheter fölle över den i lagen stadgade arealgränsen och den andra under samma gräns, oaktat den senare fastigheten hade högre brukningsvärde än den förra. _ Skyldighet för innehavare av körareställen att verkställa kolning stadgades ofta inom brukens skogsområden i kontrak- ten, varemot arrendatorerna icke hade någon arbetsskyldighet i övrigt. Före 1928 hade arbetsskyldighet i större utsträckning föreskrivits i arrendeavtalen. Efter denna tid hade bolaget till en början gjort försök med fristående skriftliga arbetsavtal med innehavarna av huggareställena, men dessa avtal hade visat sig sakna större be— tydelse. Lönerna hade för samtliga kategorier av arbetare sedan 1918 fastställts ge- nom kollektivavtal. För körareställen med kolningsskyldighet vore arrendetiden i re- gel 5 år, för övriga körareställen 15 år. Skogshuggarna hade i allmänhet 5-åriga kon— trakt, undantagsvis ettåriga. I de fall, då dispens erfordrades för upplåtelse på kortare tid än 15 år, hade bolaget erhållit sådan. En längre upplåtelsetid än 5 år för de arrenden, som vore förenade med kolningsskyldighet, ansåges ej möjlig att genomföra, då kontrahenterna i dessa fall ej kunde binda sig vid långvarigare ar— betsavtal. Tryggheten för arrendatorerna hade visat sig vara densamma vid 5-årig som vid 15-årig arrendetid. Det inträffade mycket sällan, att en arrendator bleve upp— sagd; i sådana fall hade brottsligt förfarande el. dyl. förelegat. Ej ens om en sköt- sam arrendator försummade att erlägga arrendet i rätt tid, brukade detta medföra, att han bleve uppsagd. En längre eller kortare kontraktstid hade ej synts påverka arrendatorernas sätt att sköta fastigheterna. Skillnaden härvidlag berodde mest på arrendatorernas olika lämplighet och intresse för jordbruk. — Bolaget behövde även en viss möjlighet att pröva en arrendator genom att till en början giva honom ett kortvarigt kontrakt och därefter, om han visade sig vara god jordbrukare, låta honom få kontrakt på längre tid. — I fråga om underhållet av byggnaderna å ar- rendefastigheterna tillämpades lagens stadganden. Vid syner hade det till en början rått skilda meningar mellan olika synemän, om vad som skulle förstås med »mindre reparationer). Emellertid hade för några år sedan överenskommelse träffats med arrendatorerna härom, vilken överenskommelse godtagits av synemännen. Arren— datorerna hade ofta till sitt biträde vid synerna någon sakkunnig person. Innan norrländska arrendelagen blivit tillämplig, hade synerna ofta ersatts med överens- kommelser, som ingåtts mellan bolaget och arrendatorerna vid besiktning av fastig- heterna. Numera hade man i stor utsträckning upphört att använda syneförfarande. Arrendatorerna ansåge nämligen detsamma vara alltför tungrortt och kostsamt. Kost- naden för en syn uppginge för arrendatorns del till omkring 30 kronor. Då inga syner hölles, bleve följden, att varken bolaget eller arrendatorerna kunde fram- ställa några ersättningsanspråk på grund av arrendeförhållandena. En bidragande orsak till att synerna kommit ur bruk vore även, att synemännen, som utrustats med dömande myndighet, ofta vore mindre väl skickade härför. _ Tidigare, då det rätt ett mera personligt förhållande mellan bolaget och arrendatorerna, hade det varit vanligt, att bolaget hjälpt dessa med anskaffning av inventarier. Numera före— komme detta mera sällan. Det hade hänt, att en arbetare, som övertagit ett arrende och av bolaget erhållit lån för anskaffande av inventarier, kort tid efter tillträdet lämnat fastigheten och tagit inventarierna med sig. Att utöva bolaget tillkommande retentionsrått ställde sig svårt i praktiken. Numera brukade bolaget ibland för att hjälpa arrendatorerna köpa inventarier och låta arrendatorerna nyttja dessa mot

lega. _ En ganska vanlig utvecklingsgång, i synnerhet tidigare, vore, att en ar— betare började med att arrendera ett mindre huggareställe. Om han vore skötsam, kunde han efter en tid få arrendera en större lägenhet. — Innan norrlandslagen blivit tillämplig i länet, hade bolaget uppfört nybyggnader på smålägenheter, men därefter hade denna utveckling avstannat. Skärpningen av arrendelagstiftningen hade medfört, att bolaget nödgats frångå arrendesystemet med fasta skogsarbetare och i stället anlita tillfälliga skogsarbetare, förlagda i skogsbaracker. En sådan ut- veckling måste betraktas såsom mindre lycklig ur social synpunkt. Det vore även olägligt för bolaget att icke äga tillgång till en fast arbetarestam. Under högkon- junkturer droges skogsarbetarna över till industrien med dess möjligheter till högre förtjänster, vilket medförde svårigheter för bolaget att erhålla tillräcklig arbets- kraft. Sedan 1933 hade omsättningen inom arrendatorsklassen varit livligare än tidigare. — Arrendatorernas ekonomi vore i allmänhet god. För kolning erhölles visserligen lägre ersättning per dag än för annat skogsarbete, men å andra sidan beredde kolningen tillfälle till mera stadigvarande arbetsförtjänst. Tidigare hade bolagets arrendatorer haft betydande besparingar, år 1928 omkring 100000 kronor, vilka innestode hos bolaget. För närvarande uppginge sådana tillgodohavanden till c:a 48000 kronor. Orsaken till denna nedgång vore endast under tiden verk- ställd frilösning av arrendejordbruk. På sagda medel erhölle arrendatorerna ränta, som tidigare utgjort 5 a 6 procent, men för året fastställts till 4 procent. — Att jord- brukslägenheter blivit utlagda hade sällan förekommit. I några fall hade det visat sig omöjligt att få arrendatorer till avlägset belägna fastigheter, vilka vanligen för länge sedan blivit uppodlade av finnbefolkningen. Ett fåtal sådana mindre lägenheter hade måst nedläggas. Det vore ur ekonomisk synpunkt otänkbart att bevara alla bruk- ningsdelar i sitt ursprungliga skick. Bland annat kunde det ibland vara lämpligast att ej längre bibehålla en liten lägenhet som självständig brukningsenhet. — Sedan 1916 hade pågått en omfattande frilösning av arrendejordbruk. Sålunda hade bo— laget under de sista tio åren försålt över 500 dylika fastigheter. Omkring 90 pro- cent av dessa hade köpts av arrendatorerna, åt vilka fastigheterna alltid i första hand hembjudits. De flesta försäljningarna hade ägt rum i jordbruksbygderna, var— emot arrendatorerna i skogstrakterna varit mindre benägna att friköpa sina fastig— heter. Ofta hade arrendatorerna befarat, att de, om de bleve självägande, ej längre skulle erhålla arbete hos bolaget. Emellertid hade bolaget låtit de arrendatorer, som blivit självägande, erhålla skogsarbete i samma utsträckning som tidigare. Endast i undantagsfall brukade bolaget vid försäljningarna förbehålla sig jakträtt. Där- emot undantoge bolaget strandrätt för sina vattenkraftsanläggningar, antingen i form av servitut eller genom avstyckning.

Följande fastigheter besågos:

31) Daglösedet i Färnebo socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 6'15 har åker, hade utarrenderats på 5 år mot en arren- deavgift av 334 kronor 50 öre. Dispens hade erhållits. Å fastigheten föddes en häst och 5 kor. Enligt kontraktet ålåg det arrendatorn att årligen verkställa kolning .av 350 kubikmeter ved.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var nybyggt. Uthusen voro gamla men i brukbart skick.

Danielsson upplyste, att uthusen inom den närmaste tiden komme att undergå reparation.

32) Brevikstorp i Kroppa socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde körareställe, samt omfattade 6'30 har åker, hade utarrenderats på 5 år mot en ar- rendeavgift av 316 kronor. Dispens hade erhållits. Å fastigheten föddes en häst och 4 kor. Enligt kontraktet ålåg det arrendatorn att årligen kola 350 kubikmeter ved.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i gott skick. Uthusen voro gamla .men i brukbart skick.

33) Mellersta Jordkullen i Kroppa socken av Värmlands län. Fastigheten, som

utgjorde körareställe samt omfattade 7'94 har äker, hade utarrenderats på 15 är mot en arrendeavgift av 487 kronor 90 öre. Å densamma föddes en häst och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Å fastigheten fanns en väl vårdad trädgård med drivbänk och åtskilliga fruktträd.

34) Norra Jordkullen i Kroppa socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut— gjorde körareställe samt omfattade 7'06 har åker och 025 har äng, hade utarrende- rats på 15 år mot en arrendeavgift av 420 kronor. Å densamma föddes en häst och 8 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i gott skick. Trädgården var mindre väl hållen. Ladugården var gammal men i brukbart skick.

Av Danielsson upplystes, att arrendeavgiften tidigare utgjort 459 kronor 60 öre, men att densamma blivit nedsatt med hänsyn till att ladugården ej vore i fullgott skick.

Arrendatorn, Karl Nilsson, uppgav, att fastigheten nu brukades av samma släkt i fjärde generationen, samt att han ansåge arrendeavgiften vara väl hög.

35) Bångtorpet i Kroppa socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 11 har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en ar- rendeavgift av 542 kronor 20 öre. Å densamma föddes 2 hästar och 6 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i gott skick. Uthusen voro gamla men i brukbart skick.

36) Södra Lungstorp i Kroppa socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut- gjorde körareställe samt omfattade 8'26 har åker och 203 har äng, hade utarrende- rats på 5 år mot en arrendeavgift av 373 kronor 32 öre. Dispens hade erhållits. Å fastigheten föddes en häst och 8 kor. Enligt kontraktet var arrendatorn skyldig att årligen kola 250 kubikmeter ved.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, var i gott skick. Trädgården var välskött. Ladugården hade nyligen blivit ombyggd.

37) Ängarna Södra i Nordmarks socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut- gjorde körareställe samt omfattade 616 har åker och 2'87 har äng, hade utarren- derats på 5 år mot en arrendeavgift av 224 kronor. Dispens hade erhållits. Å fastig- heten föddes en häst och 4 kor. Enligt kontraktet skulle arrendatorn årligen kola 250 kubikmeter ved.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i gott skick. Uthusen voro gamla men i brukbart skick.

Ekman upplyste, att stallet skulle byggas om under året. 38) Ängarna Norra i Nordmarks socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 5'75 har åker och 337 har äng, hade utarren- derats på 5 år mot en arrendeavgift av 278 kronor. Dispens hade erhållits. Å fastig- heten föddes en häst och 4 kor. Enligt kontraktet skulle arrendatorn årligen kola 250 kubikmeter ved.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 39) Stjälpet Norra i Nordmarks socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut- gjorde körareställe samt omfattade 5'11 har åker och 25 har äng, hade utarrenderats på 5 år mot en arrendeavgift av 265 kronor. Dispens hade erhållits. Å fastigheten föddes en häst och 5 kor. Enligt kontraktet skulle arrendatorn årligen kola 250 kubikmeter ved.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 40) Stjälpet nr 2 i Nordmarks socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut- gjorde körareställe samt omfattade 511 har åker och 25 har äng, hade utarrenderats på 5 år mot en arrendeavgift av 264 kronor. Dispens hade erhållits. A fastigheten föddes en häst och 4 kor. Enligt kontraktet skulle arrendatorn årligen kola 250 kubikmeter ved.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 41) Trindtjärn i Gustav Adolfs socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut-

gjorde körareställe samt omfattade 2'75 har åker och 5'51 har äng, hade utarrende- rats på 15 år mot en arrendeavgift av 253 kronor. Å densamma föddes en häst och 3 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Träd- gården var väl hållen.

Arrendatorn, Viktor Möllberg, uppgav: Han hade innehaft arrendet i 20 år. Un- der denna tid hade han förbättrat jorden betydligt genom stenbrytning. På kör- ningar kunde han förtjäna omkring 1 600 kronor om året. För ett av rummen i boningshuset erlade han särskild hyra.

42) Mossfallet i Gustav Adolfs socken av Värmlands län. (Arrendator Einar Lars- son.) Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 1'28 har åker och 2'45 har äng, hade utarrenderats på 5 år mot en arrendeavgift av 74 kronor. Å den- samma föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i gott skick. Uthusen voro gamla men i brukbart skick.

Ekman upplyste, att ett av rummen i boningshuset hyrdes av arrendatorns fader, samt att arrendet vid dennes frånfälle komme att höjas med 60 kronor om året.

43) Mossfallet i Gustav Adolfs socken av Värmlands län. (Arrendator Einar Pers- son.) Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 1'12 har åker och 28 har äng, hade utarrenderats på 5 år mot en arrendeavgift av 138 kronor. Å den- samma föddes en ko.

Boningshuset, som innehöll två lägenheter, vardera om ett rum, samt uthusen voro i gott skick.

Ekman upplyste, att arrendatorns fader hyrde den ena lägenheten av bolaget, samt att arrendet vid dennes frånfälle komme att höjas med 60 kronor.

44) Mossfallet i Gustav Adolfs socken av Värmlands län. (Arrendator Karl Jans— son.) Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 1'49 har åker och 1'16 har äng, hade utarrenderats på 5 år mot en arrendeavgift av 130 kronor 50 öre. Å densamma föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 45) Mossfallet i Gustav Adolfs socken av Värmlands län. (Arrendator Karl Jöns- son.) Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 112 har åker och 279 har äng, hade utarrenderats på 5 år mot en arrendeavgift av 130 kronor. Å den- samma föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick.

Den 13 juni.

Denna dag sammanträffade utredningsmännen i närheten av Munkfors med skogs- chefen hos Aktiebolaget Mölnbacka—Trysil, E. Dahlman, som uppgav: Bolaget ägde omkring 150 körareställen, fördelade på två förvaltningar samt ungefär lika många skogsarbetareställen. Samtliga skogsarbetareställen innehölle mindre än 4 har inrösningsjord. Det minsta skogsarbetarestället omfattade cirka ett har. De körareställen, som fölle under de sociala arrendebestämmelserna, hade upplåtits ge- nom 15-åriga kontrakt, oaktat arrendatorerna i de flesta fall önskat kortare arrende- tid. Dispensförfarande hade tillgripits endast i några fall, då arrendatorerna vägrat att underteckna 15-åriga kontrakt. Skogsarbetareställena upplåtes genom ettåriga arrendekontrakt, vilka förlängdes ett är varje gång, därest uppsägning ej ägde rum sex månader för-e arrendetidens utgång, eller genom hyreskontrakt, som gällde med sex månaders uppsägning, därvid dock avflyttning alltid skulle ske den 1 april. I ett 20—tal arrendekontrakt'funnes bestämmelser om kolningsskyldighet för arren- datorerna, varemot arbetsskyldighet icke stadgades i övriga kontrakt. Sedan 1920 hade ersättningen för skogsarbetet reglerats genom kollektivavtal. De skogsarbetare, som hade kontrakt, Vilka upprättats efter nämnda tid, finge erlägga något högre

avgälder än de övriga. I fråga om skogsarbetareställena avgjordes efter omständig— heterna i varje särskilt fall, om arrende- eller hyresavtal skulle upprättas. Hyres- avtal hade den fördelen, att de erbjöde bolaget möjlighet att avskeda arbetare, som visade sig olämpliga, varjämte man undginge synekostnaderna. — Skogsarbetarna hade arbete hela året, medan körningarna huvudsakligen ägde rum vintertid. Till de fastigheter, som vore belägna i de nordligare av bolagets ägoområden, hörde i allmänhet endast skogsbeten, medan å de fastigheter, som läge längre söderut, dess- utom ofta funnes kulturbeten. Arrendatorerna vore skyldiga att verkställa mindre reparationer å byggnaderna, medan bolaget svarade för underhållet i övrigt. Vid utförandet av de byggnads- och reparationsarbeten, som föreskreves i syneinstru- ment, åtoge sig arrendatorerna att mot särskild ersättning utföra de nödiga mate- rialkörningarna. Till reparationer och hägnader m. m. erhölles virke efter utsyning. Såväl arrendatorer som skogsarbetare ägde rätt till husbehovsbränsle. Av- och till- trädessyner hölles alltid å arrendefastigheterna. Synemännen brukade till antalet vara två, då det gällde fastigheter, som ej fölle under de sociala arrendebestämmel- serna, enär det enligt arrendatorernas mening bleve onödigt dyrt att hava tre syne- män. Gällde det däremot fastigheter, å vilka sagda bestämmelser vore tillämpliga, användes tre synemän. Installation av vattenledning hade genom bolagets försorg ägt rum å ett flertal arrendefastigheter mot ett mindre tillägg till arrendet. Det vore emellertid ej alla arrendatorer, som önskade erhålla vattenledning. För verk- ställande av nyodling erfordrades skriftligt tillstånd av bolaget. Bolaget hade under senare tid försålt en del arrendefastigheter. Arrendatorerna erbjödes alltid i första hand att köpa. Endast i ett fall hade försäljning skett till en utomstående. De ar— rendatorer, som bleve självägande, erhölle även därefter arbete hos bolaget i mån av tillgång.

Härefter besågos följande fastigheter:

46) Södra Kvarntorp i Ransäters socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut- gjorde körareställe samt omfattade 28 har åker och 2'81 har äng, hade utarrenderats på 5 år mot en arrendeavgift av 625 kronor. Å densamma föddes 3 hästar och 8 kor.

Boningshuset, som innehöll 5 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Dahlman uppgav, att arrendatorns arbetsförtjänst under 1936 uppgått till 2189 kronor.

Arrendatorn, A. P. Nordström, uppgav, att arrendet vore lågt med hänsyn till att jorden tidigare varit vanhävdad, samt att han ej ville hava längre arrendetid än 5 år.

47) Kägelholm i Ransäters socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde skogsarbetareställe samt omfattade 1'93 har åker och 0'62 har äng, hade uthyrts på ett år mot en hyra av 45 kronor. Å densamma föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick.

Dahlman uppgav, att hyran vore låg med hänsyn till att hyresgästen hade lång väg till arbetet, samt att hyresgästens arbetsförtjänst under 1936 uppgått till 945 kronor.

48) Knoten i Övre Ulleruds socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 8'74 har åker och 1'41 har äng, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 330 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 7 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. ' Dahlman uppgav, att arrendatorns arbetsförtjänst under 1936 uppgått till 1 443 kronor.

Av arrendatorn upplystes, att fastigheten innehafts av samma släkt i tre genera— tioner. '

49) Spelaretorpet i Övre Ulleruds socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde skogsarbetareställe samt omfattade 2'66 har åker och 032 har äng, hade uthyrts på ett år mot en hyra av 100 kronor. Å densamma föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. I trädgården, som var väl hållen, funnos en del av hyresgästen planterade fruktträd.

Dahlman uppgav, att hyresgästens arbetsförtjänst under 1936 uppgått till 1243 kronor.

50) Rosendal i Nedre Ulleruds socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut— gjorde körareställe samt omfattade 8'29 har åker och 7'62 har äng, hade utarren- derats på 15 år mot en arrendeavgift av 550 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 8 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, var i gott skick. Uthusen voro gamla men i brukbart skick.

Dahlman uppgav, att arrendatorns arbetsförtjänst under 1936 uppgått till 1027 kronor.

Arrendatorn, David Gustafsson, förmälde, att hans skulder, som för tre år sedan uppgått till 1 033 kronor, numera utgjorde allenast 295 kronor .

51) Ängbråten i Nedre Ulleruds socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut- gjorde körareställe samt omfattade 12'59 har åker och 0'36 har äng, hade utarren- derats på 15 år mot en arrendeavgift av 535 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 7 kor.

Dahlman uppgav, att arrendatorns arbetsförtjänst under 1936 uppgått till 905 kronor.

Boningshuset, som innehöll två lägenheter, vardera om ett rum och kök, samt ut- husen voro i gott skick.

Därefter fortsattes resan till Borgvik, där utredningsmännen sammanträffade med forstmästaren hos Borgviks Aktiebolag, S. Hedström, samt forstmästaren G. Djur- berg.

Hedström anförde: Bolaget ägde sammanlagt 132 arrendefastigheter. Bestämmel- serna i norrländska arrendelagen hade till en början vållat svårigheter vid tillämp- ningen, men numera vore detta ej längre fallet. De arrendefastigheter, för vilka sagda lag gällde, hade upplåtits på 15 år. Övriga fastighet-er hade i regel utarren- derats på 5 år. Om uppsägning ej skedde inom sex månader före arrendetidens ut- gång, förlängdes kontraktet med ett år för varje gång. Arrendatorerna ansåge själva, att den tid av fem år, de vore bundna av kontrakten, vore för lång. Om en arren- dator ville bliva fri från sitt kontrakt tidigare, brukade emellertid bolaget ej lägga hinder i vägen härför. Fastigheterna innehades ofta av samma släkt i flera gene— rationer. —— Före 1919 hade i kontrakten meddelats bestämmelser om arrendatorer- nas kolningsskyldighet. Efter denna tid hade bolaget träffat fristående muntliga arbetsavtal med arrendatorerna. I en del fall hade upprättats skriftliga arbetsavtal av den anledningen, att arrendatorerna velat vara säkra på att erhålla arbete hos bolaget. Arbetslönerna utginge enligt kollektivavtal.

Från ett tillgängligt exemplar av formulär till arrendekontrakt antecknades, att avtalet vid arrendatorns frånfälle skulle upphöra att gälla närmast följande 14 mars.

Hedström anförde vidare: Beträffande underhållet av byggnaderna tillämpades lagens bestämmelser. Arrendatorerna vore skyldiga att vid utförandet av byggnads- och reparationsarbeten, som föreskreves i syneinstrument, utan särskild ersättning utföra nödiga materialkörningar. Virke till reparationer och hägnader samt hus- hehovsved erhölles efter utsyning. Försäljning av arrendefastigheter hade endast ägt rum i ringa utsträckning, i samtliga fall till arrendatorer. Arrendatorerna hade ej visat något större intresse för en frilösning av fastigheterna.

Följande fastigheter besågos: 52) Borgensdal i Borgviks socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 1631 har åker och 2'39 har äng, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 470 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 9 kor.

29—-388572.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Hedström upplyste, att fastigheten innehafts av samma släkt sedan 1884, samt att arrendatorn under 1936 på körningar förtjänat 985 kronor 71 öre.

53) Statute i Borgviks socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde hug- gareställe samt omfattade 1'75 har åker, hade utarrenderats på 5 år mot en arrende- avgift av 75 kronor. Å densamma föddes 3 kor.

Boningshuset, som innehöll två rum och kök, var under reparation. Uthusen voro i gott skick.

Hedström upplyste, att arrendatorn under 1936 på skogsarbete förtjänat 1922 kronor 68 öre.

54) Väststugan i Borgviks socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 638 har åker ävensom 0'88 har hagmark och gärdes- backar, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 215 kronor. Å den- samma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var gammalt men i brukbart skick. Stallbyggnaden var under reparation. Ladugården var i gott skick.

Hedström upplyste, att fastigheten innehafts av samma släkt i omkring 200 år, samt att arrendatorn under 1936 på skogsarbete förtjänat 736 kronor 65 öre.

55) Gärdet i Borgviks socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde kö- rareställe samt omfattade 7'48 har åker och 0'12 har äng, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 230 kronor, Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i gott skick. Uthusbyggnaderna voro gamla men i brukbart skick.

Hedström uppgav, att arrendatorn under 1936 på skogsarbete förtjänat 682 kro- nor 94 öre.

56) Södra Nygård i Borgviks socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut- gjorde körareställe samt omfattade 8'48 har åker ävensom 3'18 har hagmark och gärdesbackar, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 350 kronor. Å densamma föddes en häst och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Hedström upplyste, att arrendatorn under 1936 på skogsarbete förtjänat 564 kro- nor 51 öre.

57) Norra Nygård i Borgviks socken av Värmlands län. Fastigheten, som ut— gjorde körareställe samt omfattade 849 har åker ävensom 471 har hagmark och gärdesbackar, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 325 kronor. Å densamma föddes en häst och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Hedström upplyste, att arrendatorn under 1936 på skogsarbete förtjänat 771 kro- nor 60 öre.

58) Sävelskog i Eds socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde körare- ställe samt omfattade 12 har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeav— gift av 332 kronor. Å densamma föddes en häst och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var gammalt men i brukbart skick. Uthusen voro i gott skick.

Hedström upplyste, att boningshuset skulle byggas om, samt att arrendatorn un- der 1936 på skogsarbete förtjänat 502 kronor.

59) Viken i Eds socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde körare- ställe samt omfattade 11 har åker och 0'60 har äng, hade utarrenderats på 15 är mot en arrendeavgift av 316 kronor. Ä densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick.

Hedström upplyste, att arrendatorn under 1936 på skogsarbete förtjänat 213 kronor.

60) Kvarntorp i Eds socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde hug-

gareställe samt omfattade 13% har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en ar- rendeavgift av 120 kronor. Å densamma föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Hedström upplyste, att arrendatorn under 1936 på skogsarbete förtjänat 1328 kronor.

61) Bon i Eds socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde huggare- ställe samt omfattade 2 har åker, hade utarrenderats på 5 år mot en arrendeavgift av 120 kronor. Å densamma föddes 3 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Träd— gården var väl hållen. -

Hedström upplyste, att fastigheten innehafts av samma släkt sedan 1898, samt att arrendatorn under 1936 på skogsarbete förtjänat omkring 1000 kronor.

62) Botorp i Eds socken av Värmlands län. Fastigheten, som utgjorde körare- ställe samt omfattade 7 har åker, hade utarrenderats på tio år mot en arrendeavgift av 135 kronor. Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, var i gott skick. Ladugården var gammal men i brukbart skick. '

Hedström upplyste, att fastigheten varit i samma släkt sedan 1907 samt att ar- rendatorn under 1936 på skogsarbete förtjänat 974 kronor.

Den 14 juni.

Denna dag anlände utredningsmännen till Ödsköld, där skogsförvaltaren hos Munkedals Aktiebolag, Fritz V. Norborg, mötte. .

Norborg anförde: Bolaget ägde 56 fastigheter inom Älvsborgs län samt ett mindre antal i Göteborgs och Bohus län. 27 av förstnämnda fastigheter hade utarrenderats utan byggnader. Av de återstående 29 hade 11, som utgjorde körareställen, upp- låtits genom arrendekontrakt på 15 är och 18, som utgjorde huggareställen, uthyrts genom ettåriga kontrakt. I hyreskontrakten stadgades, att avtalen förlängdes ett år varje gång, om ej uppsägning skedde tre månader före hyrestidens slut. Den minsta arrendefastigheten omfattade 4 har åkerjord. Tidigare hade arbetsskyldighet för arrendatorerna stadgats i kontrakten. Numera inginge bolaget särskilda arbets- avtal med dem. Enligt hyreskontrakten ålåge det hyresgästerna att, där de ej vore av laga förfall hindrade, åt hyresvärden, då han så påfordrade, utföra arbete i en- lighet med de anvisningar, som hyresvärden eller dennes ombud lämnade hyres- gästen. Arbetslönerna bestämdes, då det gällde huggning, enligt kollektivavtal. Be- träffande körningar träffades avtal i varje särskilt fall. Det vore för närvarande tal om att utvidga kollektivavtalet till att även omfatta körningar. Arrendatorerna vore skyldiga att verkställa mindre reparationer ä byggnaderna, medan hyresgästerna vore fria från underhållsskyldighet med undantag av invändig målning och tapet- sering. Arrendatorerna erhölle efter utsyning virke till reparationer och hägnader. Såväl arrendatorer som hyresgäster hade rätt till husbehovsbränsle efter utsyning. Då det gällde mindre fastigheter, vore hyresavtal den lämpligaste upplåtelseformen, enär bolaget därigenom bleve skyldigt att underhålla byggnaderna. De sociala .ar- rendebestämmelserna angående byggnadsskyldigheten medförde, att det vore svårt för arrendatorerna att avlämna byggnaderna i behörigt skick. —— Alla byggnader å bolagets fastigheter vore antingen nybyggda eller nyreparerade. Större reparatio- ner utfördes av bolaget med viss omloppstid enligt en på förhand uppgjord plan. Av bolaget verkställda byggnadsarbeten föranledde ej någon nämnvärd förhöjning av arrende- eller hyresbeloppen. _ En del av fastigheterna hade försetts med ce- menterade gödselstäder. Vid anläggandet av dessa biträdde arrendatorn med grus- körning och hantlangning, medan bolaget vidkändes de övriga kostnaderna. Ar- rendatorerna erhölle stundom smärre lån av bolaget för anskaffande av inventarier. Nyodling förekomme i en del fall. Härför erfordrades särskilt tillstånd av bolaget.

Sedan 1927 hade bolaget försålt ett 30-tal fastigheter, vilka i första hand erbjudits åt arrendatorerna. Inga förbehåll gjordes vid försäljningarna. Under senare tid hade arrendatorernas intresse av att bliva självägande minskats, antagligen beroende på att de ansett sig säkrare kunna erhålla arbete hos bolaget, om de kvarstode som arrendatorer, samt att de vore mindre benägna att övertaga de dryga byggnads- och underhållskostnader, som åvilade bolaget.

Härefter besöktes följande fastigheter: 63) 703/1344 mantal Vången i Ödskölds socken av Älvsborgs län.Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 8 har åker och 3 har betesmark, hade ut- arrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 400 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i gott skick. Ladugården var under ombyggnad.

Norborg uppgav, att arrendatorn och en broder till denne sämjedelat fastigheten, så att arrendatorn brukade 6 har av åkerjorden och brodern 2 har av densamma.

64) Vången nr 1 i Ödskölds socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som tidigare varit utarrenderad samt omfattade 22 tunnland åker och 48 tunnland skog, hade 1930 försålts för 10 500 kronor. Å densamma föddes 5 hästar och 12 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 65) Ön under Vången i Ödskölds socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som ut— gjorde huggareställe samt omfattade 1'50 har åker, hade uthyrts på ett år mot en hyra av 105 kronor. Å densamma föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i gott skick. Uthusen voro gamla men i brukbart skick.

Norborg upplyste, att hyresgästen innehaft fastigheten i elva år. 66) Bjällhögen under Tingvalla i Dals Eds socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt innehöll 3 har åker, hade uthyrts på ett år mot en hyra av 150 kronor. Å densamma funnos en häst och 2 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Å fastigheten fanns en väl hållen trädgård.

Norborg upplyste, att fastigheten ej födde någon häst, men att hyresgästen ändock ansåge det fördelaktigt att hålla en sådan.

67) Polsketorp under Saltkällan i Foss socken av Göteborgs och Bohus län. Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 7 har åker, hade uthyrts på ett år mot en hyra av 300 kronor. Å densamma funnos 2 hästar och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro nybyggda. Ladu- gården var försedd med cementerad gödselstad.

Norborg upplyste, att hyresgästen av annan ägare arrenderade en fastighet, som läge i sambruk med Polsketorp.

68) Dalen under Vågsäter i Valbo Ryrs socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 2 har åker, hade uthyrts på ett år mot en hyra av 150 kronor. Å densamma föddes 3 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Norborg upplyste, att hyresgästen innehaft fastigheten i 20 år.

'69) Trängen under Vägsäter i Valbo Ryrs socken av Älvsborgs län. Fastigheten, .som utgjorde huggareställe samt omfattade 2'5 har åker, hade uthyrts på ett år mot en hyra av 175 kronor. Å densamma föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 70) 37/720 mantal Kikerud i Valbo Ryrs socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 5 har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 300 kronor. Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Arrendatorn, Johan Gustafsson, uppgav, att ägorna stundom sattes under vatten till följd av en havsviks översvämningar, samt att han ansåge arrendet vara för

högt. Gustafsson upplyste, att han under året förtjänat omkring 300 kronor på skogskörningar.

71) Ett mantal Ällnebacka i Valbo Ryrs socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 18 har äker, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 500 kronor. Ä densamma föddes 3 hästar och 10 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Ladu— gården var försedd med cementerad gödselstad.

72) Högebro under Ällnebacka i Valbo Ryrs socken av Älvsborgs län. Fastig- heten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 350 har åker, hade uthyrts på ett år mot en hyra av 200 kronor. Å densamma funnos en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Ladu- gården var försedd med cementerad gödselstad.

Arrendatorn, Johan Karlsson, uppgav, att han innehaft fastigheten i 19 år, samt att han på skogsarbete förtjänade 800 51 1000 kronor om året.

Norborg upplyste, att Karlsson av annan ägare arrenderade en fastighet, som läge i sambruk med Högebro.

Den 15 juni.

Denna dag infunno sig utredningsmännen i Limmared, där de sammanträffade med disponenten hos Aktiebolaget Fredr. Brusewitz, Östlund, samt forstmästaren Rappe.

Rappe anförde: Bolaget ägde 46 arrendefastigheter. Tidigare hade arrendekon— trakt upprättats på ett år. Numera uppläte bolaget fastigheterna på 5 år. Arren- datorerna hade själva icke Önskat erhålla kontrakt på längre tid. Bolaget hade icke i något fall sökt dispens. I regel innehades fastigheterna av samma släkt i flera generationer. Arrendeavgifterna fastställdes i allmänhet i dagsverken men värde- rades i penningar enligt kollektivavtal. Endast i undantagsfall, såsom vid skogs- odling 0. dyl., förekomme, att dagsverken uttoges i form av arbetsprestationer. I sådana fall fullgjordes de efter budning. Arrendatorerna utförde skogsarbete åt bo- laget enligt fristående arbetsavtal. Möjlighet att erhålla dylikt arbete förelåge så gott som hela året. Vad anginge underhållet av byggnaderna verkställdes större reparationer av bolaget och mindre av arrendatorerna. Emellertid förekomme det ofta, att bolaget verkställde även mindre reparationer. Arrendatorerna ägde att efter utsyning erhålla virke till reparationer samt bränsle till husbehov. Beträffande ny- odling gällde sedan gammalt som regel, att om en arrendator odlade upp ett tunn- land jord, finge han därefter odla upp ytterligare ett tunnland på bolagets bekost- nad. I allmänhet hade arrendatorerna det bättre ställt i ekonomiskt avseende än de självägande jordbrukarna i trakten.

Följande fastigheter besågos: . 73) Tyggestorp Brogården i Tranemo socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som omfattade 8'73 har åker och 2 har betesvallar, hade utarrenderats på 5 år mot 45 mansdagsverken och 55 kördagsverken. Å densamma föddes 2 hästar och 6 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök jämte 2 kammare, samt uthusbygg- naderna voro gamla men i brukbart skick.

74) Tuskan i Tranemo socken av Älvsborgs län. För fastigheten, som omfattade 4'50 har åker jämte Skogsbete, utgjordes 78 mansdagsverken. Å densamma föddes en häst och 3 kor. Arrendekontrakt hade icke upprättats och någon bestämd ar- rendetid hade icke avtalats.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i tämligen gott skick. Uthusen voro gamla men i brukbart skick.

Arrendatorn, Ernst Pettersson, förklarade, att han ansåge ladugården vara för liten.

75) Tyggestorp Stommen i Tranemo socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som

omfattade 6'57 har åker jämte skogsbete, hade utarrenderats på 5 år mot 30 mans— och 32 kördagsverken. Å fastigheten föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök jämte en kammare, var i gott skick. Uthusen voro gamla men i brukbart skick.

76) Rya i Tranemo socken av Älvsborgs län.. Fastigheten, som omfattade 4 har åker jämte erforderligt skogsbete, hade utarrenderats på ett år mot 52 mansdags- verken. Å fastigheten föddes en häst och 3 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, var gammalt och något bristfälligt. Uthusen voro gamla men i brukbart skick.

Rappe uppgav, att arrendet vore lågt på grund därav, att arrendatorn uppodlat en del av arealen.

77) Tyggestorp i Tranemo socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som omfattade 6 har åker, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 200 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök jämte kammare, samt uthusen voro i brukbart skick.

78) Osbacken i Tranemo socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som omfattade 6 har åker och ett har betesvallar jämte skogsbete, hade utarrenderats på ett år mot 94 mansdagsverken. Å densamma födde en häst och 6 kor.

Boningshuset, som innehöll 4 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Rappe uppgav, att arrendatorn, Alfred Pettersson, utfört åtskilligt nyodlingsarbete. 79) Åsarp Nedergården i Åsarps socken av Älvsborgs län. Fastigheten, som om- fattade 7 har åker jämte 2 har hagmarksbeten ävensom skogsbete, hade utarrende- rats på ett år mot 52 mans-, 30 kör- och 30 kvinnsdagsverken. Å densamma föddes 2 hästar och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 4 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Rappe uppgav, att fastigheten innehafts av samma släkt sedan 1885.

Sedan färden fortsatts till Hjuleberg, besökte utredningsmännen 80) Åsberg under Hjuleberg i Abilds socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 1170 har åker, hade utarrenderats på ett år mot 150 kronor kontant samt 104 mans- och 20 kvinnsdagsverken, ävensom 2 dagsverken vid klappjakt. Därjämte skulle utgöras 2 mans- och 2 kvinnsdagsverken i veckan mot ersättning enligt kol- lektivavtal. Å fastigheten föddes 2 hästar och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i brukbart skick. Två av rummen saknade eldstad. . Arrendatorn, Artur Kristiansson, anförde: Arrendet vore för högt. Jorden vore dålig och byggnaderna behäftade med åtskilliga brister. Sålunda vore det för lågt till taket i ladugården och kobåsen vore för korta. Källaren i boningshuset vore dålig och köket för litet. Enligt kontraktet skulle arrendatorn mottaga byggnaderna i be- fintligt skick och avlämna dem i fullgott skick. Någon syn hade icke hållits vid tillträdet. Ersättning för verkställda förbättringar utginge icke. Kristiansson hade förgäves försökt få arrendeavgiften nedsatt. Han hade nu för avsikt att säga upp arrendet.

Härefter blevo utredningsmännen i tillfälle att sammanträffa med ägaren av Hjule- berg, N. Treschow, som anförde: Avgifterna för de arrendefastigheter, som lydde under godset, beräknades med ledning av en är 1908 verkställd värdering. Efter sagda tid hade de endast i undantagsfall blivit höjda. Arrendatorerna vore skyldiga att underhålla taken å byggnaderna och verkställa mindre reparationer, medan bygg- nadsskyldigheten i övrigt åvilade jordägaren. Arrendetiden hade tidigare varit 10- årig, varvid regelbundna av- och tillträdessyner hållits. Emellertid hade arrendato- rerna i stor utsträckning försummat underhållet av byggnaderna. Då de avflyttat, hade de låtit skriva sin egendom på andra personer, varför någon ersättning för bris- terna ej kunnat uttagas. Med hänsyn härtill hade Treschow infört ettårig arrende-

tid, varjämte Treschow årligen besiktigade byggnaderna och bestämde, vilka repa— rationer som skulle utföras. Arrendatorerna kvarsutte i allmänhet långa tidsperio— der å fastigheterna. Om de lämnade arrendena, skedde detta oftast, därför att de inköpt egna fastigheter. Endast i ett fall hade det inträffat, att en arrendator blivit uppsagd, och anledningen härtill hade varit brottsligt förfarande från arrendatorns sida. Treschow ansåge dagsverkssystemet vara till fördel för arrendatorerna. Med kontantsystemet följde nämligen, att de under dåliga tider ej kunde erlägga arren- det. För godsägaren erbjöde systemet den fördelen, att han hade säker tillgång till arbetskraft. Å andra sidan åstadkomme statkarlar och fast anställda arbetare i regel ett bättre arbetsresultat än arrendatorer. Den ständiga växlingen av olika arren- datorer, som fullgjorde dagsverken, beredde nämligen arbetsledningen vissa svårig- heter. _ Rätt för arrendatorerna till husbehovsbränsle förekomme ej. Enligt Treschows erfarenhet vore det nämligen ej lämpligt att låta arrendatorerna själva taga ved i skogen. För övrigt hade de tillfälle att för billigt pris köpa ved på skogs- auktioner eller under hand.

Den 16 juni.

Denna dag besökte utredningsmännen till en början följande fastigheter: 81) Årstalid under Sannarp i Årstads socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 13 tunnland åker, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 118 kronor 75 öre samt 104 mans- och 20 kvinnsdagsverken ävensom två dagsverken vid klappjakt. Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Arrendatorn, John Olsson, förklarade sig anse, att dagsverkssystemet borde av- skaffas.

82) Mossalyckan under Sannarp i Årstads socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 14 tunnland åker, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 140 kronor samt 104 mans- och 20 kvinnsdagsverken ävensom 2 dagsverken vid klappjakt. Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i brukbart skick. Ett av rummen saknade eldstad.

Arrendatorn, Sigfrid Nilsson, uppgav: Han ansåge, att byggnaderna å fastigheten vore i för dåligt skick. Köket vore dragigt och om vintern fröse vattnet därstädes till is. Arrendeavgiften vore för hög. Nilsson hade innehaft fastigheten i 13 år. Även Nilssons fader hade varit arrendator under Sannarp.

Därefter sammanträffade utredningsmännen med förvaltaren å Fröllinge, friherre G. Hermelin, som uppgav: Under godset lydde 18 arrendefastigheter. Arrendetiden vore treårig. I regel innehade arrendatorerna fastigheterna under sin livstid. Genom förmedling av Riksförbundet Landsbygdens Folks arrendenämnd hade avtal om dagsverkssystemets avskaffande träffats med samtliga arrendatorer. Varje arren- defastighet hade därvid värderats av nämnden. Skyldigheten att underhålla bygg- naderna åvilade arrendatorerna. Till reparationer erhölle de utan ersättning vid huvudgården förädlat byggnadsmaterial samt cement, tegel och rödfärg. Större re— parationer finge ej igångsättas utan jordägarens godkännande. Nybyggnad bekos- tades och verkställdes av jordägaren. Av- och tillträdessyner hölles icke, men Her- melin brukade en gång om året besiktiga fastigheterna för att utröna, vilka repara- tioner som erfordrades. — Enligt Hermelins uppfattning skötte sig ofta arrendato- rerna bättre än de självägande jordbrukarna. Då arrendatorerna saknade möjlighet att inteckna fastigheterna, tvingades de nämligen till en försiktigare hushållning än de självägande. — En del arrendefastigheter hade under de senare åren sammansla- gits med andra fastigheter, beroende på att det till följd av för höga byggnadskost- nader ej lönade sig att bruka de minsta fastigheterna självständigt.

Därefter besågos: 83) Blixgård under Fröllinge i Getinge socken av Hallands län. (Arrendator Johan Karlsson.) Fastigheten, som omfattade 4'4 har åker, hade utarrenderats på fyra år mot en arrendeavgift av 370 kronor. Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 84) Blixgård under Fröllinge i Getinge socken av Hallands län. (Arrendator Karl Johansson.) Fastigheten, som omfattade 9 tunnland åker, hade utarrenderats på fyra år mot en arrendeavgift av 350 kronor. Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, saknade köksförstuga men var eljest i gott skick. Ladugårdslängan, som var gammal, var under reparation.

Hermelin uppgav, att boningshuset skulle förses med köksförstuga genom ägarens försorg.

Utredningsmännen besökte ytterligare: 85) Stallberg under Susegården i Kvibille socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 22 tunnland åker och 4 tunnland äng, hade utarrenderats på 10 år mot en arrendeavgift av 200 kronor samt 336 mans- och 36 kvinnsdagsverken. Å densamma föddes 3 hästar och 7 kor.

Boningshuset, som innehöll 4 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Arrendatorn, Carl Svensson, anförde: Svenssons fader, som tidigare innehaft fas- tigheten, hade odlat upp 20 tunnland av åkerjorden. Själv hade Svensson lagt ned stora kostnader på reparationer. Arrendet vore för högt. Svensson ville gärna köpa fastigheten, men saknade medel därtill. Han ansåge, att tillämpningsområdet för ensittarlagen borde utvidgas, så att nämnda lag även komme att avse fastigheter av samma slag som Ställberg.

86) Ludvigstorp under SperlingsholmiEnslövs socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 9 tunnland åker, hade jämte en annan med densamma sambrukad fastighet om 12 tunnland utarrenderats på 5 år mot en arrendeavgift av 555 kronor.

Boningshuset, som innehöll 4 rum och kök, var i gott skick. Ladugården var ny- byggd-

Forstmästaren å Sperlingsholms gård, kaptenen Fritz Kuylenstierna, som anträf- fades vid Ludvigstorp, uppgav: Den vanliga arrendetiden för fastigheter under god- set vore 10 eller 5 år. Dagsverkssystemet hade avlösts efter en beräkningsgrund av 3 kronor 50 öre för mansdagsverken och 2 kronor 50 öre för kvinnsdagsverken. Arrendatorerna vore i allmänhet nöjda med sin ställning och brukade kvarstanna lång tid. Arrendeavgifterna vore kanske i en del fall något höga: i andra fall åter vore de för låga.

Utredningsmännen begåvo sig härefter till hotell Svea i Halmstad, där ett 30-tal arrendatorer från trakten på anmodan av ledamoten av utredningen A. P. Pettersson kommit tillstädes, varjämte friherre G. Hermelin å Fröllinge inställde sig därstädes.

Sedan ordföranden anmodat de närvarande att framlägga de synpunkter, som kunde vara av betydelse för utredningsarbetet, anförde:

N. V. Olsson i Alslöv: Olsson ansåge, att arrendesystemet borde avvecklas. Krono- hemman, ecklesiastika hemman och arrendefastigheter under fideikommiss borde snarast möjligt försäljas till självägande. Stiftelser, som erhölle donationer i form av jordegendomar, borde vara skyldiga att inom viss tid försälja desamma. En— skilda jordägare, som ej själva kunde bruka sin jord, borde likaledes vara skyldiga att avyttra densamma, såvida ej särskilda skäl såsom omyndighet, sjukdom eller dylikt förelåge. I sådana fall skulle dispens kunna erhållas. Arrendeavgifterna borde utgå i penningar och ej i form av dagsverken eller naturaprestationer. Bestäm— melserna härom borde vara av tvingande natur. Särskilda avtal vid sidan av arren- deavtalen borde ej vara tillåtna, då lagens bestämmelser härigenom kunde kringgås. Brandförsäkringspremier borde betalas av ägaren, enär det eljest läge i dennes in-

tresse att försäkra byggnaderna så högt som möjligt på arrendatorns bekostnad. Bestämmelserna härom borde vara tvingande. Vad anginge syneförfarandet före- komme det ofta, att synemännen ej ginge till väga med erforderlig noggrannhet. Ofta förrättades en avträdessyn av andra synemän än de, som förrättat tillträdessynen. Följden härav kunde bliva, att samma brister värderades högre vid avträdessynen än vid tillträdessynen.

A. P. Larsson i Vapnö: Minimitiden för arrende borde vara 15 är. Korta arrende- tider medförde en sådan osäkerhetskänsla hos arrendatorn, att han ej utförde de förbättringar, han eljest skulle hava önskat. Den i 2 5 andra stycket arrendelagen stadgade förlängningen av arrendeavtal borde inträda ett år före arrendetidens slut. Under nuvarande förhållanden kunde arrendatorn ej känna sig trygg i sin besitt- ningsrätt förrän den 14 maj det år arrendetiden utginge. Han hindrades därigenom att vidtaga de åtgärder, som vore nödvändiga för jordbrukets bedrivande. Arren- datorerna borde erhålla optionsrätt. Därest överenskommelse om arrendevillkoren ej kunde träffas, borde avgörandet överlämnas till en skiljenämnd. Arrendatorerna borde åtnjuta ersättning av jordägarna för alla förbättringar. Samtliga bestämmel- ser i arrendelageu borde vara av tvingande natur.

Ivar Högdahl, Sperlingsholm: Högdahl ansåge, att arrendatorerna borde erhålla såväl optionsrätt som rätt att inlösa sina fastigheter. Dessutom borde dagsverks- systemet avskaffas, vilket allmänt erkändes av såväl jordägarna som arrendatorer- na. Ofta uttoges genom dagsverken en oskälig arrendeavgift. Högdahl kände så- lunda till ett fall, då arrendatorn för 125 tunnland jord skulle utgöra 254 mans- och 46 kvinnsdagsverken. Arrendatorn kunde i detta fall ej hälla någon dräng, och skulle han själv fullgöra dagsverkena, hunne han ej sköta arrendefastigheten.

Arthur Johansson i Mickedala, Vapnö: Enligt Johanssons mening borde de eckle- siastika boställena försäljas, enär de syner, som förrättades å desamma, bleve alltför dyrbara för pastoraten. —— Fastighetsskatterna borde erläggas av arrendatorn, så att denne bleve i tillfälle att vid beskattning erhålla avdrag för desamma. Om jord- ägaren betalade skatterna, bleve den inkomstskatt, en arrendator erlade, högre än den inkomsskatt, som erlades av en självägande, som innehade en lika stor fastighet.

N. V. Olsson i Alslöv: Fastighetsskatterna borde erläggas av jordägaren, och avtal, som strede däremot, borde vara utan verkan. Det riktigaste vore, att skatt endast erlades efter inkomst; arrendatorerna bleve därigenom likställda med andra skatt- skyldiga.

Högdahl: Arrendatorerna borde erlägga fastighetsskatterna och åtnjuta avdrag härför.

Hermelin: Det kunde vara en viss fördel för den nuvarande generationen av ar- rendatorer, om de finge rättighet att inlösa sina fastigheter, men det vore icke sä- kert, att det vore förmånligt för en kommande generation. Arrendesystemet med- förde dessutom möjlighet för skötsamma jordbrukare att skaffa sig jordbruk utan att äga kapital.

Högdahl: Å Sperlingsholm funnes arrendatorer, som ansåge det vara förmånliga-

re att bibehålla sina arrenden än att lösa in fastigheterna. — Vid inlösen av en fas- tighet borde i varje fall avdrag ske för samtliga av arrendatorn verkställda förbätt- ringar.

Olsson: Innan en arrendator erhölle lösningsrätt, borde en viss tid, t. ex. 5 år, för- flyta, varunder ägaren kunde bliva i tillfälle att sälja jorden till utomstående. I annat fall skulle lösningsrätten medföra ett för långt gående ingrepp i äganderätten.

Johansson: På större gods borde man lägga upp ett gemensamt underhållskonto för alla arrendefastigheter. Det vore nämligen oriktigt att räkna med att varje sär- skild brukningsdel skulle kunna förränta de å densamma uppförda byggnaderna. —— Förfarandet att nedlägga mindre arrendefastigheter vore i och för sig riktigt. Enär den möjlighet till biförtjänst, som tidigare funnits på landet, numera vore försvun- nen, kunde nämligen dessa fastigheter icke längre lämna bärgning åt en familj.

Emellertid borde den, som länge innehaft en dylik fastighet, icke utan vidare lämnas utan försörjningsmöjligheter.

Olsson: Jordbruken borde såvitt möjligt göras fullständiga. Det vore oriktigt, att en jordägare tvingades att uppföra byggnader på fastigheter, som icke kunde lämna en brukare tillräcklig bärgning.

Högdahl: Sammanslagning av fastigheter borde verkställas med försiktighet, så att den ej gåve anledning till ökad arbetslöshet.

Edvin Nilsson i Kulltorp, Halmstad, ingav en skrift, vari han anförde: Arrendato— rerna borde enligt samma grunder som stadgades i ensittarlagen tillerkännas lös- ningsrätt till de av dem innehavda fastigheterna. En arrendator hade under nu- varande förhållanden en mycket osäker ställning. Själv hade Nilsson verkställt ny- byggnad å en av honom arrenderad fastighet och nödgats sätta sig i skuld härför. Då arrendetiden utginge, vilket inträffade 1941, vore han helt beroende av jord- ägarens godtycke. Det kunde då hända, att han bleve nödsakad att riva byggnader- na, varefter han saknade bostad för sig och sin familj.

Utredningsmännen begävo sig därefter till Nannarps gård, där de sammanträffa- de med innehavaren av Vapnö fideikommiss, godsägaren Eric Staél von Holstein, och dennes ekonomiske rådgivare, ryttmästaren S. af Petersens.

Af Petersens förmälde: Under godset lydde 185 arrendefastigheter. Även de minsta av dessa, som innehölle ned till ett tunnland jord, hade upplåtits genom ar- rendekontrakt. Arrendetiden vore 10 år. Utom i några få fall hade dagsverksskyl- digheten blivit avskaffad. De kontrakt, som stadgade dylik skyldighet, upphörde att gälla 1939. Avskaffandet av dagsverkssystemet vore ej enbart av godo. För ar— rendatorerna kunde det nämligen vara en viss fördel att erlägga arrendeavgiften genom naturaprestationer. — Skyldigheten att underhålla byggnaderna åvilade i regel arrendatorerna. Å några mindre fastigheter, som upplåtits mot dagsverksskyl- dighet, vore jordägaren underhållsskyldig. I ett fall hade underhållsskyldigheten till följd av misstag kommit att åvila jordägaren, vilket medfört, att arrendatorn visat oaktsamhet vid byggnadernas handhavande. —— Kontrakten stadgade vis- serligen, att av arrendatorn utförda förbättringar å byggnaderna vid arren- detidens slut utan ersättning skulle tillfalla jordägaren, därest ej jordägarens skrift- liga medgivande till arbetets utförande erhölles, men denna bestämmelse tillämpades ej strängt. En arrendator erhölle i regel full ersättning för utförda förbättringar. Bestämmelsen måste emellertid finnas, enär arrendatorerna eljest kunde verkställa förbättringar i sådan omfattning, att jordägaren ej vore i stånd att gälda ersättning för desamma. —— I de fall, då en avträdande arrendator bleve ålagd att gälda er- sättning till jordägaren för brister å byggnaderna, täckte ersättningen ej den kapital- förlust, jordägaren lede genom byggnadernas försämring. —— Ett överflyttande av underhållsskyldigheten å jordägaren skulle med säkerhet komma att visa sig olyck- ligt. Åtskilliga reparationer kunde utföras för mindre kostnader av arrendatorn än av jordägaren. Det vore dessutom omöjligt att på en gång verkställa alla erforder- liga reparationer och nybyggnader, utan detta finge ske efter hand enligt en i för- väg uppgjord plan. I motsatt fall skulle underhållet bli alltför ekonomiskt betung- ande för jordägaren. — Ett införande av optionsrätt skulle kunna medföra, att ar- rendena, i likhet med vad som inträffat beträffande kronoarrendena, bleve föremål för handel. En nytillträdande arrendator som erlagt hög ersättning till avträdaren för att få övertaga arrendet, finge från början en för svag ekonomisk ställning. På Vapnö vore all handel med arrenderättigheterna förbjuden.

Eric Stael von Holstein uppgav: Under den föregående fideikommissariens tid hade byggnaderna å arrendefastigheterna i stor utsträckning fått förfalla. Numera nedlades årligen stora kostnader på att sätta byggnaderna i stånd, varför förvalt- ningen av godset lämnade allenast ringa behållning.

I ett företett exemplar av formulär till arrendekontrakt för fastigheter under fidei- kommisset förekommo bland annat följande bestämmelser:

så 3. Därest någon, som har hemortsrätt å Wapnö fideikommiss, kommer att in- tagas å fattigvårdsanstalt eller å något allmänt hospital eller sjukhus, så är arren- datorn skyldig att i proportion till hela fideikommissets fyrktal deltaga i denna un— derhållskostnad i den mån samma kostnad eljest skolat lagligen utgöras av jord- agaren.

Arrendatorn avsäger sig honom genom blivande eventuell lagstiftning till- kommande lösningsrätt till den arrenderade egendomen eller del därav. Därest den- na bestämmelse genom blivande eventuell lagstiftning skulle frånkännas laga verkan och arrendatorn mot jordägarens bestridande vill inlösa egendomen eller del därav, skall arrendatorn härför erlägga en löseskilling icke understigande taxeringsvärdet med 50 % förhöjning.

& 17. Om arrendatorn avlider under arrendetiden, äro hans rättsinnehavare skyl- diga att senast tre månader efter dödsfallet sätta av jordägaren godkänd arrendator i den avlidnes ställe, vid äventyr att arrenderätten eljest upphör vid den fardag, som infaller näst efter utgången av sagda tid.

& 20. Därest arrendatorn föranleder arrenderättens förverkande, vare han skyl- dig till jordägaren utgiva skadestånd med belopp, som icke må utgå med lägre be— lopp än ............ kronor. Gör sig arrendator skyldig till annat kontraktsbrott, vare han likaledes pliktig ersätta jordägaren uppkommen skada, vilken i brist på utredning skall anses utgöra minst 50 kronor.»

Härefter besågos följande fastigheter under fideikommisset: 87) Pålsgård i Vapnö socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 38'2 tunnland åker samt 7'6 tunnland skogs— och betesmark, hade utarrenderats på 10 år mot en arrendeavgift av 1 000 kronor. Å densamma föddes 4 hästar och 9 kor.

_ Boningshuset, som innehöll 4 rum och kök, var nybyggt. Uthusen voro i gott skick.

88) Pålsgård nr 1 i Vapnö socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 35'4 tunnland åker samt 14'6 tunnland skogs- och betesmark, hade utarrenderats på 10 år mot en arrendeavgift av 1000 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 6 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, var i gott skick. Uthusen voro av bristfällig beskaffenhet.

Staél von Holstein uppgav, att uthusen skulle byggas om. 89) Örkulla nr 2 i Vapnö socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 4'8 tunnland åker, hade utarrenderats på tio år mot en arrendeavgift av 20 kronor samt 60 kvinnsdagsverken. Å fastigheten föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Staäl von Holstein upplyste, att arrendatorn hade anställning som industriarbetare i Halmstad, samt att hans hustru fullgjorde dagsverkena.

90) Gamla Kållstorp i Vapnö socken av Hallands län. Fastigheten, som omfatta- de 15'2 tunnland åker och P4 tunnland betesmark, hade utarrenderats på 10 år mot en arrendeavgift av 337 kronor 50 öre. Å densamma föddes 2 hästar och 5 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, var nybyggt. Uthusen voro i gott skick.

Staél von Holstein upplyste, att arrendatorn uppfört boningshuset, varvid jord- ägaren tillsläppt en del material, samt att arrendatorn erhölle avdrag härför å arren- det med 100 kronor om året under 15 år.

91) Eriksro i Vapnö socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 12'3 tunnland åker, hade utarrenderats mot en arrendeavgift av 305 kronor. Å den- samma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i bristfälligt skick. Staél von Holstein upplyste: Arrendetiden utginge 1938, till vilken tid arrendatorn uppsagts till avflyttning. Boningshuset hade blivit utdömt av hälsovårdsnämnden. Fastigheten skulle nedläggas, enär arealen vore för liten för drivande av ett själv- ständigt jordbruk. Arrendatorn komme att erbjudas en annan fastighet.

92) Pilagärd i Vapnö socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 36'6 tunnland åker, hade utarrendats på 10 år mot en arrendeavgift av 1027 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 10 kor.

Boningshuset, som innehöll 4 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Arrendatorn, Artur Johansson, uppgav: Han hade uppfört boningshuset på egen bekostnad samt erlagt halva kostnaden för uppförandet av ladugården. I vad mån han kunde få ersättning för dessa utgifter visste han icke. Före honom hade hans farfader och hans fader innehaft fastigheten.

93) Mickedala i Vapnö socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 37 tunnland åker, hade utarrenderats på 10 är mot en arrendeavgift av 1 100 kronor. Å densamma föddes 3 hästar och 10 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i synnerligen brist- fälligt skick.

Arrendatorn, Gottfrid Johansson, uppgav: Vid den föregående arrendatorns av- träde hade påsynats brister för 5 000 kronor, vilka icke blivit avhjälpta. Johansson hade hos Staäl von Holstein gjort framställning om nybyggnad men fått till svar, att han i så fall finge bidraga till kostnaderna. Enligt Johanssons mening vore arren— det för högt. Han hade trott, att han skulle kunna förtjäna på mjölkförsäljning till Halmstad, men hade missräknat sig härutinnan.

94) Krokagården i Vapnö socken av Hallands län. Fastigheten, som omfattade 35 tunnland åker, hade utarrenderats på 10 år mot en arrendeavgift av 1 087 kronor 50 öre. Å densamma föddes 5 hästar och 11 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i synnerligen brist— fälligt skick.

Arrendatorn, Karl Gunnarsson, anförde: Gunnarsson hade övertagit fastigheten 1929, varvid han erlagt en avträdessumma av 5000 kronor. Byggnaderna hade då befunnit sig i samma dåliga skick som för närvarande. Fideikommissinnehavaren hade lovat att verkställa nybyggnad, men någon sådan hade ännu icke kommit till stånd. Gunnarsson hade trott, att han skulle kunna förtjäna på mjölkförsåljning till Halmstad, men hade ej lyckats härmed.

Den 17 juni.

Denna dag anlände utredningsmännen till Gripenbergs fideikommiss, där de an- träffade kamreren L. Ericsson, som upplyste: Till fideikommisset hörde omkring 35 arrendefastigheter. Upplätelsetiden vore för de arrenden, som fölle under be— stämmelserna i 55 % arrendelagen, 10 är och för de övriga 5 eller 10 är. I regel kvarsutte arrendatorerna under en längre tid å fastigheterna. För tio av arrenda- torerna kvarstode dagsverksskyldighet. Var och en av dessa arrendatorer fullgjorde två dagsverken i veckan, varför han erhölle en årlig ersättning av 75 kronor. I fråga om underhållet av byggnaderna gällde, att mindre reparationer verkställdes av arrendatorerna och större av jordägaren. Till reparationer och hägnader erhölle arrendatorerna virke efter utsyning, varjämte de ägde rätt till husbehovsbränsle. Nyodling finge enligt kontrakten endast verkställas med jordägarens skriftliga till- stånd. Skulle nyodling eller jordförbättring på grund av sjösänkning eller annan dylik anledning förekomma, vore arrendatorn skyldig att mot ersättning verkställa

därför erforderliga arbeten. Den arrendatorn sålunda tillkommande ersättningen bestämdes till sitt beIOpp av gode män, vilka även ägde fastställa arrendet för den genom nyodling vunna jorden eller den höjning av arrendet, som kunde föranledas av jordförbättringen. Under de sista tio åren hade 24 arrendefastigheter blivit för- sålda. I 19 av dessa fall hade arrendatorerna varit köpare, medan de övriga arrenda- torerna icke ansett det vara med sin fördel förenligt att frilösa de av dem inne— havda fastigheterna.

Följande fastigheter under fideikommisset besöktes: 95) Oxelstugan i Säby socken av Jönköpings län. Fastigheten, som omfattade 5 a 6 tunnland åker jämte ängsmark, hade utarrenderats på 5 år mot 2 mansdags- verken i veckan, för vilka jordägaren årligen erlade 75 kronor. Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i gott skick. Uthusen voro gamla men i brukbart skick.

Ericsson upplyste, att arrendatorn innehaft fastigheten i 32 år. 96) Skatkärr i Säby socken av Jönköpings län. Fastigheten, som omfattade 5 51 6 tunnland åker jämte ängsmark, hade utarrenderats på motsvarande villkor som fastigheten under 95). Å densamma föddes en häst och 4 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 97) Fiskarhem i Säby socken av Jönköpings län. Fastigheten, som omfattade 37 tunnland åker samt 23 tunnland skog och ängsmark, hade utarrenderats på 10 år mot en arrendeavgift av 950 kronor. Å densamma föddes 3 hästar och 9 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, var i gott skick. Ladugården var nybyggd-

Resan fortsattes därefter till Boxholm, där disponenten hos Boxholms Aktiebolag, J. Hult, och skogschefen E. Nyman mötte. Nyman uppgav: De bolaget tillhöriga arrendefastigheter, för vilka de sociala arrendebestämmelserna vore tillämpliga, hade upplåtits på 15 år. För övriga fastig- heter vore arrendetiden 5-årig. Arrendatorerna ville själva ej hava längre arrende- tid än 5 år. Tidigare hade fastigheterna ofta innehafts av samma släkt i flera gene- rationer. Numera överginge en arrendators barn ofta till industriarbete. Arrenda- torer, som till följd av ålder vore arbetsoförmögna, erhölle fri bostad och 50 kro- nor om året i pension. De flesta arrendatorer vore enligt kontrakten skyldiga att verkställa kolning av vissa kvantiteter ved åt bolaget. Härför åtnjöte de ersättning enligt kollektivavtal. Priset för körningar reglerades för varje år genom särskilda avtal.

Utredningsmännen besågo härefter följande bolaget tillhöriga fastigheter.

98) Övre Andersbo i Blåviks socken av Östergötlands län. Fastigheten, som om- fattade 18'36 har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 750 kronor. Å densamma föddes 4 hästar och 12 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i gott skick. Ladugården var un- der reparation.

99) Hoppet i Blåviks socken av Östergötlands län. Fastigheten, som omfattade 10'98 har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 550 kronor. Ä densamma föddes 2 hästar och 10 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, var i brukbart skick. Uthusen voro i gott skick.

Arrendatorn förklarade, att köket enligt hans mening vore för litet och för kallt om vintern. Han uppgav, att han på skogskörningar förtjänade 700 år 800 kronor om året.

100) Norra Börshult i Ekeby socken av Östergötlands län. Fastigheten, som om- fattade 6'70 har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 350 kro— nor. Å densamma föddes 2 hästar och 7 kor.

Boningshuset, som innehöll 5 rum och kök, salut uthusen voro i gott skick. Å fastigheten fanns en väl hållen trädgård med åtskilliga fruktträd.

Arrendatorn uppgav, att han på skogskörningar under vintern förtjänade 300 å 350 kronor.

101) Jansbo i Ekeby socken av Östergötlands län. Fastigheten, till vilken hörde trädgård jämte en mindre äng, hade uthyrts på ett år mot en årlig hyra av 25 kro- nor. Å densamma föddes en ko.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 102) Sandlyckan i Blåviks socken av Östergötlands län. Fastigheten, som om- fattade ett tunnland åker jämte betesrätt för en ko, hade utarrenderats på ett år mot en arrendeavgift av 90 kronor. Kontrakt hade icke upprättats.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 103) Somvik i Malexanders socken av Östergötlands län. Fastigheten, som omfat- tade 32'50 har åker, hade utarrenderats på 5 år mot en arrendeavgift av 1 600 kro- nor. Å densamma föddes 4 hästar och 20 kor.

Boningshuset, som innehöll 4 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick.

Den 18 juni.

Denna dag besökte utredningsmännen till en början ett antal fastigheter under Fiskeby Fabriks Aktiebolag. Bolagets skogschef, V. Kugelberg, som medföljde ut- redningsmännen, uppgav: Under bolaget lydde 221 fastigheter, som upplåtits ge- nom arrendekontrakt, (körareställen) och 84 skogsarbetareboställen, vilka inne- hades på grund av hyreskontrakt. För de fastigheter, som fölle under de sociala arrendebestämmelserna, vore arrendetiden 15 år. Hyreskontrakten vore ettåriga med villkor att hyrestiden förlängdes ett år varje gång uppsägning ej skedde tre månader före kontraktstidens utgång. Arrendatorerna hade särskilda arbetsavtal med bolaget. Skogsarbetarna förbunde sig i hyreskontrakten att efter anvisning ut- föra skogsarbete åt bolaget mot gällande arbetspriser och bestämmelser. Arbets- priserna reglerades för såväl arrendatorer som skogsarbetare genom kollektivavtal. Arrendatorerna hade körningsarbete huvudsakligen på vintern", medan skogsarbe- tarna, vilka sysselsattes utom med huggning även med vägarbeten, dikning och dylikt, kunde erhålla arbete hela året. Skogsarbetarna hade i motsats till vad som vore förhållandet i Norrland så gott som alltid sitt arbete i närheten av hemmet. Det vore vanligt, att skogsarbetarna efter hand skaffade sig arrendefastigheter. I regel hade arrendatorerna god ekonomi. På körningar kunde de, om de disponerade två hästar, förtjäna 800 å 1000 kronor om året. I många fall hade fastigheterna innehafts av samma släkt i flera generationer. Numera vore arrendefastigheterna ej så eftersökta som tidigare. Vid uppåtgående konjunkturer överginge skogsarbe- tarna i stor utsträckning till industrien. Bolaget kunde i sådana fall ej låta skogs- arbetarna behålla sina boställen, då det varit en förutsättning för upplåtelsen, att de skulle arbeta hos bolaget. Arrendatorerna bleve aldrig skilda från sina fastig- heter, utan att giltig anledning därtill förelåge. Äldre arrendatorer, som ej längre vore arbetsföra, brukade erhålla fri bostad och vedbrand.

Kugelberg företedde denna uppställning.

»Sammandrag över arrendeuppsägningar och förflyttningar å Fiskeby Fabriks Aktiebolags fastigheter åren 1927—1937.

Avgått på grund av nedannämnda orsaker.

IIBJSDOCI tuopmpw punisoqo ])[SluIOHOEK-j Åqonsid .rapun opuaue ieuuv aieågpiof ueuue sou apuouv .iepun snaqm ieuuv Bams 1833 Manni 231qu13 Jana enim Jeuuu un ngämAg uno amqpaot paul mms G.IBdQ11 ueuue Jana uxoiepueue nu Suiutmsrgj suawopuoåg pie? ueäa idonuI Suiusglddnanqmig mp.:eä 5 AB Buiuåujsuetuuieg m md BUXUIIIS

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

Summa

| |

u—llllm—HIIIH ä—Hwiwwaiwmu |_— iwwii—clwwx—HI HiiiiiiiiHii mllllllll—l». ämm—wawwmv—u— äw—xwllllmlil [QiiHIID-liiiii ut.—Illlllllll _lllllllwlll

& iHi it—Awir—u—ii åå HU'HHl—UCUII wont-—

GI HwHt—Awhwr—n—

.— RQ ..

* I 11 fall till arrendatorn och i 2 fall till nykommen person.

Uppsagda av bolaget av nedanstående orsaker.

E - Ola'kt .. .. . .. . dorgrizålns ägna]? OVIIJR Olamplig Oformaga

.. .. . att betala som att sköta fill-1.53; fortgiuiden arrende arrendator stället

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

Summa

HiiiiiiiI—iii _illliii—llil Hiiit—liiiiiii HiiiliiHiiii _lllllliH—l miiiHiiniHi |||||lllll

_ 69 _|

År 1927 fanns ............... 236 brukningsdelar och 84 st. skogsarb.-bostäder » 1937 » ) » 84 » » » Minskning på grund av försäljning 15.»

&

Kugelberg anförde vidare: I fråga om underhållet av byggnaderna a arrende- fastigheterna tillämpades arrendelagarnas föreskrifter. De fastigheter, som upplåtits genom hyreskontrakt, underhölles av jordägaren, med det undantag att mindre re- parationer verkställdes av hyresgästerna. Till reparationer och hägnader erhölles

virke efter utsyning. Såväl arrendatorer som skogsarbetare hade rätt till husbe- hovsbränsle. En del fastigheter vore elektrifierade. Ungefär halva antalet arrende- fastigheter vore försedda med cementerade gödselstäder, vilka uppförts efter hus- ' hållningssällskapets ritningar. Till kostnaden för sistnämnda anläggningar erhölle arrendatorerna bidrag av såväl bolaget som hushållningssällskapet.

Utredningsmännen besökte härefter: 104) Dammstugan i Simonstorps socken av Östergötlands län. Fastigheten, som utgjorde skogsarbetareboställe och omfattade ett har åker jämte betesrätt hade ut- hyrts på ett år mot en hyra av 20 kronor. Fardag var den 1 april. Å fastigheten föddes 2 kor.

Boningshuset, som innehöll ett rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 105) Åna i Simonstorps socken av Östergötlands län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 1'80 har åker, hade utarrenderats på 6 år mot en ar— rendeavgift av 180 kronor. Ä densamma föddes en häst och 3 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 106) Lilla Brevik i Simonstorps socken av Östergötlands län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 12 har åker, hade utarrenderats på 15 år mot en arrendeavgift av 550 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 8 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 107) Koltorp i Simonstorps socken av Östergötlands län. Fastigheten, som ut- gjorde skogsarbetareboställe samt omfattade ett har åker, hade uthyrts på ett år mot en hyra av 20 kronor. Å densamma föddes en ko.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick.

Arrendatorn, S. Danielsson, uppgav, att han på skogsarbete brukade förtjäna 1 400 år 1 500 kronor om året.

Därefter begåvo sig utredningsmännen till det till Ericsbergs fideikommiss hörande Forssjö Bruk, där de sammanträffade med disponenten N. Hallström och godsin- spektoren S. Normelin, vilka uppgåvo: Under fideikommisset lydde omkring 200 arrendefastigheter och 30 skogshuggareställen. De arrendefastigheter, som fölle un- der bestämmelserna i 55 å arrendelagen, hade upplåtits på 10 år. För övriga ar- rendefastigheter vore upplåtelsetiden 7-årig, enär en 7-årig cirkulationstid tillämpa- des. Förlängning av arrendeavtal skedde i regel likaledes på 7 år. Skogshuggare— ställena upplåtes genom muntliga avtal på ett år. För dessa erlades hyra, upp- gående till 37 kronor 50 öre—75 kronor om året, beroende på byggnadernas be- skaffenhet och storleken av det tillhörande jordområdet. Skogshuggarnas arbets- skyldighet och avlöning reglerades genom kollektivavtal. Arrendatorerna hade ingen arbetsskyldighet men körde frivilligt i skogen för avlöning enligt före körningarnas början utlämnade prislistor. Riksförbundet Landsbygdens Folk hade på hösten 1936 förklarat sig anse de däri upptagna priserna vara skäliga. Körningsarbete utfördes mest på vintern, medan de fast anställda huggarna hade sysselsättning året runt. Det förekomme emellertid även, att de körare, som innehade mindre arrendegårdar, frivilligt under sommaren arbetade som huggare. Det största huggarestället inne- hölle 3 tunnland, den minsta arrendefastigheten 5 tunnland. De minsta arrende- ställena kunde egentligen lika väl kallas huggareställen. Å andra sidan förekomme det, att boställen, som ej födde någon häst, upplåtes genom arrendekontrakt. Under- hållet av byggnaderna å arrendefastigheterna utom större reparationer, till- och ny- byggnader åvilade arrendatorerna, medan jordägaren underhölle de genom hyres- kontrakt upplåtna byggnaderna. Arrendatorerna ägde efter utsyning erhålla virke till reparationer och byggnader. Såväl arrendatorer som hyresgäster ägde rätt till husbehovsbränsle. Av- och tillträdessyner hölles regelbundet å arrendefastigheterna. Ungefär en tredjedel av dessa vore elektrifierade. Cementerade gödselstäder före- komme endast i undantagsfall. Arrendatorerna, utom innehavarna av de större ställena, förtjänade i allmänhet på sitt arbete hos bruket så mycket, att de kunde

betala arrendet. Deras ekonomi vore i regel god. Under den senaste lågkonjunk- turen för jordbruket hade ingen av arrendatorerna blivit försatt i _konkurs.

Följande fastigheter under fideikommisset besöktes: 108) Henicketäppan i Stora Malms socken av Södermanlands län. Fastigheten, som utgjorde körareställe samt omfattade 95 har åker och 35 har betesmark, hade utarrenderats på 10 år mot en arrendeavgift av 400 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 8 kor.

Boningshuset, som innehöll 2 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. 109) Väggen i Stora Malms socken av Södermanlands län. Fastigheten, som ut- gjorde körareställe samt omfattade 15 har åker och 45 har betesmark, hade ut- arrenderats på 10 år mot en arrendeavgift av 625 kronor. Å densamma föddes 2 hästar och 12 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick. Ladu- gården var försedd med cementerad gödselstad.

110) Knutsberg i Stora Malms socken av Södermanlands län. Fastigheten, som utgjorde huggareställe samt omfattade 1'25 har åker jämte betesrätt, hade uthyrts genom muntligt avtal på ett år mot en hyra av 75 kronor. Å densamma föddes 3 kor.

Boningshuset, som innehöll 3 rum och kök, samt uthusen voro i gott skick.

På begäran av Stora Malms lokalavdelning av Riksförbundet Landsbygdens Folk sammanträffade utredningsmännen därefter i vägskälet vid Valla i Södermanlands län med fem representanter för avdelningen. Av dessa anförde:

Arrendatorn Gunnar Ahréni Stensjö: Ahrén ansåge det lämpligast, att jordägaren ålades att erlägga alla fastighetsskatter. Det bleve därigenom lättare för arren- datorn att överblicka sin ekonomiska ställning. Innan arrendetiden utlöpte, borde arrendatorn i god tid erhålla besked, huruvida han kunde påräkna att få avtalet förlängt. ] ett fall hade en arrendator ej erhållit dylikt besked förrän i slutet av december året före avträdesdagen. — Därest arrendet fastställdes endast i penningar, kunde arrendatorn drabbas hårt av ändrade konjunkturer. Å andra sidan borde man ej kunna reglera arrendebeloppet under löpande arrendetid. Att en del fastig- heter lades ned vore beklagligt och åstadkomme en begynnande avfolkning av lands- bygden. Ahrén ansåge, att bestämmelserna i arrendelagen borde göras tvingande i större utsträckning än vad som för närvarande vore fallet.

K. E. Sjökvist i Väggen: I arrendekontrakten borde fastigheternas areal utsättas. Enligt de av Ericsbergs fideikommiss använda kontraktsformulären svarade arren- datorerna för alla under arrendetiden utgående skatter och onera, vilket medförde en viss osäkerhet vid bedömandet av avtalets ekonomiska verkningar. I stället borde bestämt angivas, vilka skatter och onera arrendatorn skulle erlägga. Vidare hade jordägaren förbehållit sig rätten till jakt och fiske å arrendefastigheterna. Rätt att jaga och fiska till husbehov borde tillkomma arrendatorn.

Resan fortsattes därefter till Flen, där ledamoten av utredningen K. H. Falk skil- des från de övriga deltagarna. Sedan dessa begivit sig till Uppmälby, där ledamoten C. G. Johansson kvarstannade, fortsatte de övriga till Stockholm. Härmed var resan avslutad.

In fidem:

Sven Rönnquist.

Bilaga E.

Utdrag av protokoll, fört vid 1936 års arrendeutrednings samman- träde i Stockholm den 9 november 1938.

N ä r v a r a n d e: Herrar Anderberg, ordförande, samt Tamm, Johansson, Pet- tersson och Falk.

2 &. Fortsattes den vid sammanträdet den 21 oktober 1938 påbörjade diskussionen angående föreslagen ändring av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan. Utredningen beslöt, att till chefen för socialdepartementet skulle avlåtas en skri- velse av följande innehåll:

»1936 års arrendeutredning, som till chefen för jordbruksdepartementet över- lämnat ett betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen, får härmed bringa till herr statsrådets kännedom, att fråga om ändring av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan varit föremål för överläggning inom utredningen.

I 1 kap. 8 5 och 2 kap. 43 5 av nämnda stadga meddelas vissa föreskrifter an- gående bostadslägenheters beskaffenhet. Därest en byggnad ej uppfyller dessa föreskrifter, kan hälsovårdsnämnden antingen förelägga viss tid för felaktighetens avhjälpande eller, där fråga är om bristfällighet i avseende å boningsrum och denna finnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare an- vändning för bostadsändamål eller i visst fall meddela uppskov i ärendet. Före- läggande eller förbud, varom nu sagts, kan allt efter omständigheterna meddelas husägaren eller nyttjanderättshavaren eller bådadera.

Hälsovårdsstadgan innehöll i sin ursprungliga lydelse icke någon särskild bestäm- melse om meddelande av föreläggande i sådana fall, då en bostadslägenhet upp- låtits till nyttjanderättshavare.

I ett av bostadssociala utredningen den 14 september 1935 avgivet betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan m. m. upptogs en bestämmelse av innehåll, att ett av hälsovårdsnämnd meddelat föreläggande eller förbud av ovan angiven beskaffenhet, för den händelse en bostadslägenhet upplå- tits under nyttjanderätt, skulle kunna meddelas husägaren eller nyttjanderättshava- ren eller bådadera.

I vissa yttranden över sagda förslag framhölls, att föreläggande eller förbud i dylika fall alltid borde meddelas såväl nyttjanderättshavaren som fastighetsägaren. Den sistnämnde borde nämligen vara ansvarig för att meddelade förelägganden eller förbud komme att lända till efterrättelse.

I den proposition till 1936 års riksdag, som ligger till grund för den nuvarande lydelsen av ifrågavarande bestämmelser, föreslogs, att avgörande av frågan, om föreläggande eller förbud skulle meddelas husägaren eller nyttjanderättshavaren eller bådadera, skulle bero på omständigheterna i det särskilda fallet.

Vid 1938 års riksdag väcktes en motion i ämnet (11:26) av herr Falk. I motio- nen anfördes i huvudsak följande: Genom bestämmelserna i hälsovårdsstadgan,

att hälsovårdsnämnderna ägde i varje särskilt fall avgöra, om föreläggande att avhjälpa bofällighet å bostad skulle meddelas husägaren eller nyttjanderättshavaren, hade hälsovårdsnämnderna fått sig ålagt att döma i mellan jordägare och arrenda- tor rådande civilrättsliga förhållanden, en befogenhet, vartill med hänsyn till de invecklade och svårbedömliga rättsförhållanden, som rådde i olika fall, nämnderna nästan undantagslöst saknade kompetens. Denna prövning av hälsovårdsnämnder- na hade också vållat mycket besvär och obehag. Det hade sålunda inträffat, att ingendera parten ansett sig vara skyldig att utföra ett visst arbete. Följden hade blivit, att hälsovårdsnämnderna i det längsta underlåtit att ingripa, då det gällde ut- arrenderade gårdar. Därigenom fördröjdes upprustning av en mycket betydande del av de undermåliga, många gånger hälsovådliga bostäderna. Det vore i hög grad önskvärt, om nämnderna kunde befrias från den prövningsskyldighet, som nu åvilade dem i vissa fall, genom att i hälsovårdsstadgan intoges en bestämmelse av innebörd, att hälsovårdsnämnd hade att även i fråga om utarrenderad fastighet meddela jordägaren åläggande om botande av bofällighet å honom tillhörig bostad. Motionären yrkade därför, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om ändring av hälsovårdsstadgan i dylik riktning.

Över motionen avgavs yttrande av bland andra socialstyrelsen, som i huvudsak anförde: Det syntes uppenbart, att det i fråga om utarrenderade lägenheter kunde uppstå särskilda svårigheter att genomföra hälsovårdsstadgans krav. Att dylika svårigheter också i verkligheten förelåge, syntes även framgå av en av socialsty- relsen år 1930 verkställd undersökning. Därvid hade i vissa svar å av styrelsen framställda frågor angående beskaffenheten av lantarbetarnas bostäder framhål- lits, att bostadsvillkoren å arrendegårdar — även kronoarrenden — ofta rönte ogynnsam inverkan av rådande oklarhet, huruvida det borde åligga ägaren eller arrendatorn att förbättra lantarbetarnas bostäder. — Att såsom i motionen förut- sattes det ekonomiska ansvaret för erforderliga förbättringar helt och hållet skulle läggas på jordägaren, torde knappast kunna ifrågakomma. Bostadsvården och underhållet hade nämligen så väsentlig betydelse *för det bostadshygieniska tillstån- det, att en viss fördelning av ansvaret under alla förhållanden torde vara påkallad. Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke denna fördelning av ansvaret i många fall skulle bliva mindre obestämd, om hälsovårdsnämnden redan vid tillträdet av arrendefastigheten kunde göra sina synpunkter gällande. Det syntes därför böra övervägas, huruvida icke hälsovårdsnämnden borde åläggas att medverka vid den syn, som skulle hållas vid tillträde av arrendefastighet och måhända även vid den syn, som skulle hållas vid avträde av en dylik fastighet. — Emellertid skulle man genom dylika föreskrifter i varje fall ej kunna lösa problemet i vad det avsåge nu gällande arrenden. Det syntes sålunda erfordras ytterligare bestämmelser. Social- styrelsen vore emellertid icke fullt övertygad om att —— såsom i motionen förut- sattes — dylika bestämmelser hade sin naturliga plats i hälsovårdsstadgan. Det kunde nämligen med skäl ifrågasättas, huruvida denna borde ingå på ekonomiska mellanhavanden mellan olika parter på bostadsområdet. Därför kunde det möjligen ligga närmare till hands att införa vissa förtydliganden och kompletteringar i ar- rendelagen. Det kunde sålunda tänkas, att i denna lag borde införas en hänvis- ning till hälsovårdsstadgans krav; härvid borde man dock söka undvika, att hälso- vårdsstadgans minimibestämmelser finge karaktär av normalbestämmelser för ar- rendebostäder.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott yttrade i utlåtande (nr 3) över mo- tionen bland annat: Utskottet, som väl behjärtade syftet med motionen och som anslöte sig till innehållet i det av socialstyrelsen avgivna utlåtandet, utginge emel- lertid från att de med motionen avsedda spörsmålen komme att underkastas pröv- ning av arrendeutredningen. Utskottet hemställde därför, att motionen ej måtte föranleda till någon åtgärd.

" Vid ärendets behandling i andra kammaren förklarade chefen för jordbruks- departementet, att arrendeutredningen borde kunna upptaga ifrågavarande spörs- mål till behandling.

Det av utskottet avgivna utlåtandet godkändes av riksdagen. De nuvarande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan angående meddelande av före- läggande att avhjälpa brister, varmed boningshuset å en arrendefastighet kan vara behäftat, ha enligt arrendeutredningens mening icke visat sig ändamålsenliga. Den frihet, som lämnats hälsovårdsnämnderna att efter gottfinnande meddela föreläg- gande för endera av kontrahenterna i ett arrendeförhållande, har sålunda med- fört mindre tillfredsställande resultat. Även om en hälsovårdsnämnd söker i varje särskilt fall rikta ett föreläggande mot den av kontrahenterna, som har det eko- nomiska ansvaret för vidtagande av den åtgärd varom fråga är, kan det ofta vara svårt att avgöra, vem detta ansvar åvilar. Vad angår de fastigheter, som falla un- der den allmänna arrendelagen, tillkommer den omständigheten, att denna lag icke ålägger någondera av kontrahenterna byggnadsskyldighet utan" överlämnar åt dem att lösa hithörande frågor på det frivilliga avtalets väg. Det har därför i sådana fall stundom inträffat, att varken jordägaren eller arrendatorn ansett sig skyldig vidtaga erforderliga åtgärder för förbättrande av en bostad, vilket i sin ordning medfört, att hälsovårdsnämnden icke ansett sig kunna meddela föreläggande för någon av kontrahenterna i sagda avseende. —- En arrendator, som på grund av hälsovårdsnämnds åläggande uppfört ny byggnad i stället för den mottagna, är enligt allmänna arrendelagen, även om fastigheten därigenom ökat i värde, ej be- rättigad till annan ersättning, än att han äger vid avträdet räkna sig tillgodo det husrötebelopp, som vid tillträdessyn åsatts den mottagna byggnaden, med avdrag av det belopp, vartill bristerna å den nya byggnaden vid avträdessyn uppskattas. Detsamma gäller i fråga om förbättringar, som arrendatorn vidtagit å mottagen byggnad.

Enligt arrendeutredningens mening löses förevarande spörsmål lämpligast på det sätt, att föreläggande att avhjälpa brister å en bostad alltid riktas mot jord- ägaren. Därigenom undgå hälsovårdsnämnderna den vanskliga prövningen av frå- gan, Vilkendera av kontrahenterna, som i varje särskilt fall skall erhålla dylikt före- läggande, samt erhålla möjlighet att på ett mera effektivt sätt än för närvarande ingripa i sådana fall, då bostäderna äro i undermåligt skick. Den föreslagna an- ordningen synes ej heller böra komma att medföra några egentliga olägenheter. Ett av hälsovårdsnämnd meddelat föreläggande av ifrågavarande slag torde så gott som undantagslöst avse arbeten av sådan betydenhet, att de ej omfattas av den arrendatorn enligt lag åvilande underhållsskyldigheten. Vad angår de fastigheter, å vilka de sociala arrendebestämmelserna äro tillämpliga, har jordägaren sålunda i allmänhet även det ekonomiska ansvaret för åtgärdens vidtagande. Om föreläg- gandet i något undantagsfall skulle avse ett arbete, som skall bekostas av arren- datorn, kan jordägaren tydligen vända sig med ersättningskrav mot denne. Likaså kan ägaren av en fastighet, som faller under den allmänna arrendelagen, därest arrendatorn åtagit sig byggnadsskyldighet, fordra gottgörelse av denne för sina utlägg i ifrågavarande avseende.

På grund av vad sålunda anförts får arrendeutredningen —— som anser före- varande spörsmål icke lämpligen i fortsättningen böra behandlas gemensamt med de frågor, som avses med det utredningen lämnade lagstiftningsuppdraget — hem- ställa, att hälsovårdsstadgan måtte bliva föremål för ändringar i sådan riktning, att föreläggande att avhjälpa felaktigheter å en arrendefastighet alltid kommer att med- delas jordägaren.»

Ordföranden yttrade: »Ett ingripande av hälsovårdsnämnd med avseende å bo- stadsförhållandena å arrendebruk kan ha formen antingen av föreläggande för ve-

derbörande att avhjälpa bristfällighet eller av förbud mot att använda bostaden eller viss del därav. Om båda åtgärderna gäller, att beslutet allt efter omständig— heterna må riktas mot jordägaren eller arrendatorn eller ock mot bådadera. Det är tydligt, att den offentligträttsliga förpliktelse, som genom beslutet uppkommer för den mot vilken föreläggandet eller förbudet riktas, i sin tur kan medföra verk- ningar i det civilrättsliga förhållandet mellan jordägare och arrendator. Dessa verkningar ställa sig givetvis olika i olika situationer.

Vad först angår föreläggande att avhjälpa bristfällighet lära några komplikatio- ner icke vara att befara i de fall, där den offentligträttsliga förpliktelsen täckes av en i arrendeförhållandet grundad, civilrättslig förpliktelse för den part mot vilken föreläggandet riktas. Dylik identitet föreligger, om hälsovårdsnämnden föreskrivit verkställande av ombyggnad och föreläggandet meddelats en jordägare, vilken så- som tillhörande kategorien bolag och därmed likställda enligt lag är byggnads- skyldig, eller en jordägare, som frivilligt åtagit sig byggnadsskyldighet i kontraktet. Motsvarande gäller ock, om föreläggandet meddelats en arrendator, som enligt kon- traktet är byggnadsskyldig, exempelvis en kronoarrendator. Avser föreläggandet allenast sådan reparation, som omfattas av den vanliga underhållsskyldigheten, fö— religger ock i allmänhet identitet, därest föreläggandet meddelats arrendatorn.

Om den offentligträttsliga förpliktelsen visserligen motsvaras av en civilrättslig förpliktelse men denna senare åvilar annan part än den mot vilken föreläggandet riktas, får naturligen hälsovårdsnämndens ställningstagande icke anses utgöra hin— der mot att kostnaden slutligen lägges å den part vilken civilrättsligt har att svara för densamma. Den som i dylikt fall får ett anspråk på gottgörelse lärer även kunna grunda sin talan på positiva lagbestämmelser. Om sålunda föreläggandet meddelats jordägaren, ehuru det är arrendatorn som är byggnadsskyldig, kan jord- ägaren påfordra att arrendatorn fullgör det förelagda vid äventyr att arrenderätten förverkas jämlikt 2 kap. 36 % 10 nyttjanderättslagen och att jordägaren blir be— rättigad till skadestånd. Har åter föreläggandet meddelats arrendatorn, ehuru det är jordägaren som är byggnadsskyldig, kan tydligen arrendatorn — under förut- sättning att icke'vållande ligger honom till last »— i sin tur framställa byggnads- krav mot jordägaren, jämlikt 2 kap. 48 och 49 åå, där fråga är om socialt arrende, och eljest jämlikt 2 kap. 14 % nyttjanderättslagen. Om verkan av jordägarens un— derlåtenhet att fullgöra skyldigheten, innehåller lagen närmare regler. (Jfr även 36 å tredje stycket ecklesiastik boställsordning.) Ehuru sålunda i de nu berörda fallen en utjämning låter sig genomföra, bör dock en hälsovårdsnämnd, för und- vikande av onödig omgång och eventuella slitningar mellan kontrahenterna, söka tillse, att föreläggande av ifrågavarande slag riktas mot den part som slutligen har att bära kostnaden. '

Den tveksamhet, som enligt uppgift framträtt i hälsovårdsnämndernas praxis på förevarande område, hänför sig förmodligen till de fall, där den genom nämndens föreläggande uppkomna offentligträttsliga förpliktelsen saknar motsvarighet å det civilrättsliga planet. Då den s. k. allmänna arrendelagen bortsett från vissa speciella regler _ icke stadgar byggnadsskyldighet för någondera kontrahenten utan förutsätter att behov av nybyggnad eller ombyggnad skall kunna tillgodOSes på den fria överenskommelsens väg, lära sådana fall ofta nog förekomma.

Om en jordägare genom hälsovårdsnämndens ingripande tvingas att verkställa en ombyggnad eller större reparation, till vilken varken han själv eller arrendatorn är civilrättsligt förbunden, inträder i viss mening en rubbning av vad kontrahen- terna sinsemellan avtalat. Det kan tänkas att arrendatorn godtagit den ifrågava- rande byggnaden i dess av hälsovårdsnämnden sedermera påtalade, bristfälliga skick och att han därigenom ernått en billigare arrendeavgift än han eljest hade kunnat påräkna. Under sådana omständigheter kommer den utförda förbättringen å fastigheten att för arrendatorn innebära en förmån, som icke har någon grund i

avtalet. Att härav draga den slutsatsen, att arrendatorn blir skyldig att deltaga i kostnaden för arbetets utförande, skulle emellertid vara förhastat. Även om det någon gång skulle kunna anses, att genom ingripandet förutsättningarna för av- talet väsentligen ändrats, synes dock saknaden av positiv lagbestämmelse om sådan skyldighet för arrendatorn föranleda, att kostnaden definitivt kommer att stanna å jordägaren. Då jordägaren givetvis har möjlighet att |vid arrendetidens utgång be- tinga sig högre lega, torde emellertid sagda resultat sällan innebära någon obillig- het.

Om åter arrendatorn genom hälsovårdsnämndens ingripande tvingas att verkställa ombyggnad, ehuru någon civilrättslig skyldighet därtill icke åvilar vare sig honom eller jordägaren, vore det näppeligen riktigt, om kostnaden för sådant arbete skulle definitivt stanna å arrendatorn, utan att denne själv varit vållande till bristfällig- heten. I fråga om möjligheten för arrendatorn att i dylikt fall framställa regress- anspråk, må först erinras därom, att arrendatorn jämlikt 2 kap. 10 & nyttjanderätts— lagen är berättigad att vid avträdet bekomma gottgörelse för avhjälpandet av så- dana brister som befunnos vid tillträdet. Denna ersättningsrätt, vars tillgodonju- tande i allmänhet förutsätter iakttagandet av bestämmelserna om laga till- och avträdessyn, är emellertid knappast ägnad att motsvara vad som i förevarande fall framstår såsom önskvärt. Då arrendelagen icke innehåller någon annan bestäm- melse som är direkt tillämplig, lärer frågan få lösas enligt allmänna rättsgrund— satser. Såsom stöd för att jordägaren bör bliva ersättningsskyldig torde kunna åbe— ropas, dels att den ansvarighet i förevarande hänseende, som före arrendeavtalets ingående åvilat jordägaren gentemot det allmänna, icke motsvaras av någon genom arrendeavtalet arrendatorn påförd förpliktelse mot jordägaren, dels ock att den av arrendatorn efter nämndens föreläggande vidtagna förbättringen å fastigheten kom- mer jordägaren tillgodo, i det att fastighetens värde ökas. Att i detta sammanhang närmare ingå på frågan om den teoretiska konstruktionen för en dylik ersättnings— talan skulle emellertid föra för långt.

Av vad nu anförts torde kunna dragas den slutsatsen, att hälsovårdsnämnd, när det fall föreligger att varken jordägaren eller arrendatorn är civilrättsligt förplik- tad att ombesörja den förbättringsåtgärd som önskas utförd, i allmänhet förfar lämpligast, om föreläggandet meddelas jordägaren. Troligt är att den påtalade osäkerheten i tillämpningen skulle väsentligen undanröjas, om genom ändring i hälsovårdsstadgan eller annorledes anvisning lämnades om att förfara på sådant sätt.

Däremot är det enligt min uppfattning mindre angeläget att i arrendelagstift- ningen upptaga en särskild ersättningsregel för den onormala situation, som upp- kommer när en hälsovårdsnämnd, utan att närmare uppmärksamma det civil- rättsliga förhållandet mellan kontrahenterna, riktar ett föreläggande mot annan part än den som slutligen bör bära kostnaden för det förelagda arbetet. Det är knappast på sin plats att i civillag träffa reglering för sådana fall, då i rättsför- hållandet genom myndighets ingripande uppkommit en störning, som kunnat und- vikas om myndigheten förfarit annorlunda. Frågor av detta slag tillhöra det om- råde, där rättstillämpningen synes böra ha friare händer än som följer av skriven la . gVad härefter angår den form av hälsovårdsnämnds ingripande, som innebär för- bud mot användande av bostad eller viss del därav, kan tydligen även genom dylik åtgärd uppkomma en störning i den civilrättsliga relationen mellan kontrahenterna. Äro förhållandena sådana, att part antingen i följd av lag (sociala arrendelagstift- ningen) eller på grund av åtagande i kontrakt är skyldig att vidtaga sådana an— stalter, att saknaden av användbar bostad därigenom elimineras, torde emellertid någon tvekan om sättet att vinna rättelse icke behöva uppkomma. Skyldigheten att vidtaga erforderliga anstalter åvilar i dessa fall part oberoende av hälsovårdsnämn-

dens beslut, och någon anledning torde ej föreligga att till detta beslut knyta sär- skilda civilrättsliga verkningar. Något annat är att ett dylikt beslut vanligen utgör tillräckligt bevis för att viss nybyggnad erfordras, och att synemän därför näppe- ligen kunna underlåta att meddela byggnadsföreläggande, när framställning där- om gores.

Om åter förhållandena äro sådana, att byggnadsskyldighet icke åvilar någondera parten vare sig på grund av lag eller kontrakt, kan ett förbud av ifrågavarande slag stundom ha en effekt, som kan sägas innebära att en väsentlig förutsättning för arrendeavtalet brustit. Situationen är till en viss grad analog med den, som upp- kommer när en byggnad förstöres genom vådeld eller drabbas av annan totalskada. I allmänhet föreligger dock den olikheten, att i förevarande fall kontrahenterna vid arrendeavtalets ingående haft viss möjlighet att bedöma risken för ett ingripande från hälsovårdsnämndens sida, och att det är ovisst i vad mån hänsynstagande till byggnadens dåliga beskaffenhet influerat på bestämmandet av legan. Med hänsyn härtill torde det knappast vara lämpligt att i arrendelagen uttryckligen fastslå, att arrendatorn i förevarande fall skall äga rätt att uppsäga avtalet. Giver hälsovårds- nämndens ingripande upphov till rättstvist mellan kontrahenterna, synes denna böra lösas enligt allmänna rättsgrundsatser. Det torde emellertid få antagas, att i de flesta fall en överenskommelse ernås mellan parterna.

Under åberopande av vad jag här förut anfört instämmer jag såtillvida i det av arrendeutredningen fattade beslutet, att jag finner önskvärt, att frågan om förtyd- ligande av hälsovårdsstadgan i berörda hänseende upptages till bedömande inom det statsdepartement, på vars föredragning sådan fråga ankommer.»

Herr Tamm anförde: »Enligt min mening måste det ur skilda synpunkter vara lämpligast, att föreläggande av hälsovårdsnämnd att vidtaga någon åtgärd beträf- fande boningshuset å en arrendefastighet meddelas den av kontrahenterna, som skall vidkännas kostnaderna för företaget. Införandet av bestämmelser, enligt vilka dylikt föreläggande alltid skulle riktas mot jordägaren, komme att föranleda onödig omgång och skulle lätt kunna giva anledning till tvister mellan kontrahen- terna. Om ett föreläggande avser utförande av någon mindre reparation, för vilken arrendatorn är ansvarig och som i de flesta fall enklast och billigast kan verk- ställas av honom, synes det sålunda vara olämpligt att föreläggandet riktas mot jordägaren. Likaledes måste det väcka allvarliga betänkligheter, om ett föreläggande icke skulle kunna meddelas arrendatorn i sådana fall, då denne åtagit sig hygg- nadsskyldighet gentemot jordägaren. Särskilt olämpligt förefaller det vara, om arrendatorn av en större fastighet, vilken i arrendekontraktet utfäst sig att vidtaga erforderlig ny- eller ombyggnad, icke skulle kunna erhålla föreläggande av hälso- vårdsnämnd att avhjälpa brister å boningshuset, utan föreläggandet måste riktas mot jordägaren, som kanske är bosatt å annan ort och icke tager någon närmare befattning med fastigheten. — Att i varje särskilt fall utröna, vilken av kontrahen- terna, som har det ekonomiska ansvaret för vidtagandet av en viss åtgärd, och mot vilken hälsovårdsnämnds föreläggande sålunda bör riktas, synes knappast be- höva erbjuda några större svårigheter.

De nuvarande reglerna i hälsovårdsstadgan lägga visserligen icke några hinder i vägen för meddelande av förelägganden i enlighet med vad ovan angivits, men då desamma synas ha vållat viss osäkerhet vid tillämpningen, torde det vara önskvärt, att nämnda stadga blir föremål för förtydligande i den av mig antydda riktningen, eller att hälsovårdsnämnderna erhålla erforderliga föreskrifter för utövande av sin verksamhet i ifrågavarande avseende..»

In fidem:

Sven Rönnquist.

Bilaga F.

Nuvarande lydelse av 2 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjande- rätt till fast egendom.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

1 %.

Avtal, varigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen; och varde i avhandlingen upptagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, vare utan verkan.

Har på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten övertagits till brukande, vare avtalet dock gällande; och skall, ändå att annorlunda avtalats, skrift- lig avhandling upprättas, där jordägaren eller arrendatorn det fordrar. Varder ej sådan handling frivilligt utgiven, må domstol efter stämning stadfästa arrendeför— hållandet i överensstämmelse med denna lag och avtalets innehåll. Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

2 %.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid; dock att, där upplåtelsen angår fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall av- talet anses ingånget för en tid av fem år.

Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom två månader därefter jordägaren anmanat honom att avflytta, skall avtalet anses förlängt på fem år.

3 %.

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån än som överens- stämmer med vad här nedan i 9, 27, 28, 33—37 och 39 %% stadgas förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

4 %. Är arrendetiden så bestämd, att den i 1 kap. 1 & stadgade längsta tid för nytt- janderätts bestånd överskrides, och vill jordägaren eller arrendatorn förty frånträda avtalet när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i den ordning 38 % bestämmer.

5 &. Fardag för tillträde och avträde av arrenderad fastighet är den fjortonde dagen i mars månad. Infaller fardag ä söndag, skall tillträde eller avträde ske följande dag. Fjorton dagar före tillträdesdagen äge tillträdaren få åt sig upplåten hälften i fastighetens hus.

473 6 %.

Är ej tid utsatt för erläggande av arrende, som skall utgå i penningar eller natur- alster, skall arrendet betalas sist tre månader före varje arrendeårs utgång; saknas föreskrift om orten, där naturalster skola avlämnas, ankomme på jordägaren att anvisa sådan ort, dock icke utom området för den arrenderade fastigheten eller den huvudgård, vartill denna hör.

7 %.

Undandrager sig jordägaren att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne en- ligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, njute arrendatorn skäligt skadestånd. Förbehåll, som strider mot vad sålunda stad- gats, vare utan verkan.

Skola för fastigheten utgöras dagsverken och är ej i avtalet bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken på årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda be- stämmer, arrendatorn pliktig att för arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat, så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk; dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken enligt den fördelning, som genom avtalet blivit bestämd.

Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan på tillsägelse utgöra tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbete; ej heller förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren. Har dylikt förbehåll eller förbud skett, vare det utan verkan.

Vad i första och tredje styckena stadgas har ej avseende å skjutsning, vedhugg- ning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

8 &.

Utan jordägarens medgivande må ej arrendatorn åt annan till brukande upplåta fastigheten eller del därav.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande femton år, och vill arren- datorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arren- datorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojävige skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skilje— männens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 &. Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall arrende- avtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid ej understigande fem—

ton år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 5 andra stycket till- kommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid livstidsarrende njute arrendatorns hustru, där äktenskapet var ingånget in- nan avtalet slöts, efter mannens död arrendet till godo så länge hon förbliver änka; går hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga avtalet.

10 &.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försäm— ras. Eftersätter han vad sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgiva ersätt— ning till jordägaren när fastigheten avträdes; finnes då arrendatorn hava avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas syn, när fastig- heten tillträdes och när den avträdes; ej må angående fastighetens skick vid till- trädet eller avträdet bevisning annorledes föras.

11 %.

Syn, som i 10 % avses, skall förrättas av minst två ojävige män av nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för lantmäteriförrättningar utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, men, om den hör till stad, där råd- stuvurätt finnes, i angränsande tingslag, eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbare. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran av endera, domaren i orten eller, där fastigheten är belägen å stads område, rådstuvurättens ordförande synemän, som nyss sagts.

Yppas hos synemännen olika meningar och äro på vardera sidan lika många, skola synemännen välja ytterligare en syneman; och gälle vad de flesta säga eller, där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade syneman- nens mening. Kunna synemännen ej enas om valet, vare lag som i första stycket för där avsett fall är stadgat.

Mot syneman gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare; dock må ej syneman jävas, där parterna varit ense om valet, så framt ej jävet uppkom- mit eller blivit veterligt först efter valet.

Tillträdessyn må ej hållas tidigare än sex månader före tillträdesdagen eller se- nare än sex månader efter samma dag, ej heller avträdessyn längre tid än nu sagts före eller efter avträdesdagen.

12 5.

När syn, som i 10 % sägs, skall hållas, utsätte synemännen dag för förrättningen å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte jordägaren och arrendatorn om dagen. Utebliver någondera, må synen icke hållas, där icke den uteblivne bevisligen underrättats om tiden för förrättningen.

Menar part, att syneman är jävig, anmäle det vid synen, och give synemännen däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga om jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterligt först efter synen, ej heller må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander av förrättningen; sko- lande beträffande rättighet för part att i rättegången göra gällande jäv mot syne— man vad i fråga om domarejäv är i allmänhet stadgat i rättegångsbalken äga mot- svarande tillämpning. Vad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att syne— man, som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man vid lant- mäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad, träd- gård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och vatten— ledningar, samt i penningar uppskattas vad till hotande av därvid befunna brister erfordras. Vid avträdessyn skall därjämte verkställas den uppskattning, som er— fordras för bestämmande av ersättning enligt 17 &.

Över allt vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling, som av synemännen undertecknas.

Kostnaden för synen skola jordägaren och arrendatorn gemensamt vidkännas.

13 %.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och inom den tid 11 & bestämmer, äge efter stämning klandra densamma vid domstol; in- stämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen delgavs honom, eller vare synen gällande. Om vad missnöjd part sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

14 %.

Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att a fastigheten uppföra byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, äge arrendatorn, sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens avhjälpande, verkställa arbetet i jord- ägarens ställe och i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsätt- ning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må hållas särskild syn. Beträffande sådan särskild syn gälle i tillämpliga delar vad i 11—13 åå stadgas om syn vid tillträde eller avträde; dock att kostnaden för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång stadgade grunder.

15 g.

Varder genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande, byggnad för- störd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, åligge jordägaren, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att utan oskäligt dröjsmål verk- ställa byggnaden; underlåter han det, vare lag som i 14 & sägs. Var skadan ringare än nyss sagts, ligge å arrendatorn att ombesörja dess botande; njute dock vid brand- skada skälig gottgörelse av jordägaren för kostnaden.

16 5.

Vill arrendatorn i annat fall än 15 % avser i stället för byggnad, som han mot- tagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej överenskom- melse med jordägaren kan träffas; äge dock, där byggnaden uppföres efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt ändamål lämplig, vid avträdet räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mot- tagna byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist, av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 5.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej utan jordägarens med— givande å mark, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd eller varå jord-

ägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Ej heller må utan sådant medgivande nyodling ske å mark, dårå särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk.

Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatorn genom nyodling eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på ett varaktigt sätt för- ökat, njute arrendatorn av jordägaren ersättning motsvarande det ökade värde, fastigheten i följd av förbättringen då kan anses äga, dock ej med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad, han nedlagt å förbättringen. Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring, som nu sagts, må ej utgå högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats, är av större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med användande av tegel- rör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning dels, så snart ar- betet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn i övrigt kostat å täck- dikningen i den mån det varit nödigt. Vid avträdet skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för rören, avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 5.

Har arrendatorn å fastigheten uppfört annan byggnad än i 14, 15 eller 16 % av- ses, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bär- buskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.

Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft; har den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd, eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande, omformande eller acku- mulering av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till fastighetens storlek och belägen- het samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren skyldig lösa anläggningen med un- dantag av vad som icke är fast förlagt eller är att anse såsom tillbehör till sådan i första stycket avsedd byggnad, som icke är nödig för anläggningen. Lösen skall utgå efter det ökade värde, fastigheten i följd av anläggningen kan anses äga när den avträdes, men må ej överstiga den nödiga kostnad, arrendatorn nedlagt å an- läggningen. Äro till anläggningen ämnen hämtade från fastigheten, skall skäligt avdrag därför göras.

Sker hembud i annat fall än då lösningsskyldighet enligt andra stycket föreligger, men vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han påkostat; åter- ställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. Är ej vad arren- datorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre månader från det ar- rendet upphörde eller anspråk på inlösen därav slutligen ogillades, tillfalle det jord- ägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger, eller kan överenskommelse ej träffas om vad 'han enligt denna paragraf bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan avgöras i den ordning, 8 & be- stämmer.

19 5.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arrendatorn, när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till pris motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara överlåta det till jordägaren. Kan ej överens- kommelse träffas om den ersättning, vilken sålunda bör utgå, skall denna bestäm- mas i den ordning, som i 8 % stadgas. '

20 å.

Arrendatorn äge ej i annan mån än arrendeavtalet bestämmer nyttja fastighetens skog eller taga torv från torvmosse, som hör till fastigheten; äge ej heller avhända fastigheten annat, som icke är att hänföra till dess årliga avkastning.

Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning av jord.

21 5. Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt stadgat.

22 5.

Vill jordägaren under arrendetiden anställa besiktning å fastigheten, vare arren- datorn pliktig att lämna tillträde till fastigheten. Om tiden för besiktningen bör jordägaren i god tid förut underrätta arrendatorn.

23 &.

Jordägaren ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten utgår och ej enligt lag åligger arrendatorn; dock svare arrendatorn för vägunderhåll in natura samt vägskatt.

24 5.

Har jordägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap till fastighetens bruk, och är visst värde satt å vad sålunda lämnats, vare arrendatorn pliktig att under arrendetiden städse å fastigheten hålla sådana lösören, motsvarande för vartdera slaget i värde vad han mottagit. De lösören skola utan särskilt förbehåll tillhöra jordägaren, ändå att andra sättas i stället för dem, som blivit lämnade.

25 5.

Har i arrendeavtalet jordägaren uppgivit fastighetens ägovidd vara större än den är eller lämnat annan dylik uppgift, som befinnes oriktig, njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften ävensom ersättning för skada; äge ock rätt att upp- säga avtalet. Ej mä dock uppsägning ske, där det som brister är av ringa betydelse eller efter det ett år förflutit från det arrendatorn tillträdde fastigheten, utan så är att jordägaren svikligen förfarit.

26 %.

Varda genom vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse, utan arrendatorns vållande, fastighetens ägor minskade eller försämrade, njute arrendatorn skälig ned- sättning i arrendeavgiften; äge ock rätt att uppsäga avtalet, där ej förändringen är av allenast ringa betydelse. Ej må dock uppsägning ske efter det ett år förflutit från det förändringen inträffade eller, där denna timade innan arrendatorn tillträtt fastigheten, från det tillträde skett.

Kommer av anledning, som i 1 kap. 3, 5 eller 6 % avses, någon del av fastigheten

att frångå arrendatorn, njute han skälig nedsättning i arrendeavgiften, ävensom skadestånd efter ty i 1 kap. sägs; äge ock, där han var i god tro när avtalet slöts, rätt, som nyss sagts, att uppsäga avtalet.

27 5.

Hava till följd av skiftesförrättning eller genom dom i ägotvist fastighetens ägor till omfång eller läge så ändrats, att avkomsten och nyttan därav för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeavgiften och rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet tillämpas vad i 26 5 första stycket stadgas.

Har för de vid skifte fastigheten tillagda ägor jordägaren fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för den ökade avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig förhöjning i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet; uppsäge dock avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller vare sin rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där jordägaren för dikning eller annan avledning av vatten fått vidkännas kostnad; skolande den tid, inom vilken uppsäg- ning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.

28 g.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma, gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren, där avtalet var skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren låta arrendatorn kvar— sitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter det överlåtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande.

29 5. Nu har i arrendeavtal, som upprättats skriftligen, skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts å jordägarens exemplar av handlingen; var ej vad sålunda ändrats eller tillagts nye ägaren kunnigt när överlåtelsen skedde, och vill han det ej godkänna, give det arrendatorn till känna inom en månad efter det denne under- rättade honom om ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, äge arrendatorn därefter tid av en månad att uppsäga avtalet. 30 5.

När överlåtelse av fastigheten skett, äge, där ej annan tid för fastighetens över- tagande avtalats, nye ägaren uppbära arrende, som förfaller till betalning efter över- låtelsen, och i övrigt utöva de rättigheter, som på grund av arrendeavtalet tillkomma jordägaren. Ej må å arrendebelopp, som förfaller till betalning mer än ett år efter det arrendatorn fick kunskap om överlåtelsen, arrendatorn avräkna vad han må hava att fordra av förre ägaren, ej heller gälle i fråga om sådant arrendebelopp be- talning, som av arrendatorn erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som med denne träffats, utan så är att nye ägaren därom hade kunskap när överlåtelsen skedde.

31 %.

Skall arrendeavtal gälla mot den, som efter överlåtelse blivit ägare av fastigheten, svare denne i förre ägarens ställe till de jordägaren åliggande förpliktelser, vilka skola fullgöras efter det han övertog fastigheten.

Vill arrendatorn förbehålla sig rätt att, där nye ägaren skulle brista i avtalets full- görande, söka ersättning av förre ägaren, give det denne till känna inom sex må- nader efter det nye ägaren fick lagfart å sitt fång; underlåter han det, äge ej mot förre ägaren annan rätt än till skadestånd efter ty i 1 kap. sägs.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller i fråga om den- samma förordnande meddelat, som i 28 % utsökningslagen sägs, äge arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för skada; uppsäge dock avtalet inom en månad efter det han erhöll kunskap om utmätningen eller förordnandet, eller vare sin rätt därtill förlustig. Varder utmätningen upphävd, eller kommer eljest frågan om fastighetens försäljning att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där före tillträdesdagen jordägaren försättes i konkurs.

Föres, innan tid för tillträde är inne, talan om återköp av fastigheten enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, äge ock arrendatorn, där hans rätt i händelse av återköp icke skall bestå, frånträda avtalet; uppsäge dock detsamma inom en månad efter det han erhöll kunskap om stämningen i återköpsmålet, eller vare sin rätt där- till förlustig. Kommer återköp till stånd, äge vad i 1 kap. 6 & sägs om skadestånd motsvarande tillämpning. Förfaller stämningen eller varder talan om återköp genom laga kraft ägande beslut ogillad, må ej därefter uppsägning ske.

33 %.

Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej upp- sägning sist å trettionde dagen från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande till legotidens utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda tid, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande femton är endast mot skyldighet att gälda lösen, som i 8 & sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arren- datorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till skade- stånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understigande femton år och han själv uppsade avtalet.

34 %.

Är för avtalets fullgörande ställd pant eller borgen, och försämras sedan säker- heten, vare arrendatorn pliktig att på anfordran ställa ny säkerhet, med vilken jord- ägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom tre månader, vare jordägaren be— rättigad att uppsäga avtalet och bekomma ersättning för skada.

35 g.

Övergiver arrendatorn fastigheten och lämnar den obrukad eller utan vård, må jordägaren genast återtaga den; äge ock rätt till skadestånd.

36 %.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende, som utgår i penningar eller naturalster, utöver en månad efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt avtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets ut— förande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där jordägaren efter ty i 24 & sägs lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk, eftersätter vad enligt sagda % åligger honom och icke på tillsägelse vidtager rät— telse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar bestämmelse an- gående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del därav utan jord- ägarens medgivande eller i fall, som 8 % andra stycket eller 9 5 första stycket avser, överlåter arrendet ä annan, utan att där givna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 19 & från fastigheten bortför stråfoder eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han å fastigheten olovligen försäljer brännvin, vin eller öl;

8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under 6 eller 7 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

9. om han, oaktat avtalet innefattar förbud att å fastigheten inhysa främmande person, där inhyser sådan och underlåter att på tillsägelse avlägsna honom; eller

10. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna % avser, vad arrendatorn låtit komma sig till last vara av ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

37 5.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 % 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin rätt att upp- säga avtalet, eller har i fall, som i 36 ä 4, 5, 6, 7 eller 10 avses, jordägaren icke upp- sagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande, som där avses, äge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

38 &.

Uppsägning av arrendeavtal skall ske skriftligen eller med vittnen, där ej skriftligt erkännande om uppsägningen lämnas.

Vad i 11 kap. 11—19 åå rättegångsbalken stadgas angående stämning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Är någon satt att å jordägarens vägnar uppbära arrende, vare uppsägning, som hos honom sker, lika gill som hade den skett hos jordägaren själv.

Träffas ej den, vilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde uppsägningen i rekommenderat brev under hans vanliga adress avlämnad å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans husfolk, om sådant finnes, men eljest fäst å hans husdörr; skolande uppsägningen anses hava skett, när vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort.

Har jordägare eller arrendator, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket, och finnes ej heller känt ombud, som äger för honom mottaga uppsäg— ning, må uppsägningen ske genom kungörande i allmänna tidningarna.

Stämning, däri talan föres om arrendes upphörande, så ock ansökan om arren— dators vräkande gälle, där delgivning skett i behörig ordning, såsom uppsägning, ändå att vad här ovan är stadgat icke iakttagits.

Sker uppsägning i fall, som 36 % omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta till nästa fardag, där ej rätten eller överexekutor prövar skäligt ålägga honom att avflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning, skall avträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträtt fastigheten när uppsägningen skedde, skall avtalet genast upphöra att gälla.

Vid livstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd av arrendatorns eller hans iinkas död, avträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från döds- fallet.

40 %.

Prövas i tvist angående skyldighet för arrendator att avträda fastigheten arren- datorn vara pliktig att avflytta, äge rätten tillika, när skäl därtill äro, förordna, att utslaget må på sätt utsökningslagen bestämmer verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft.

Är sådant förordnande meddelat, och fullföljes mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet icke må äga rum.

41 ;.

Jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på grund av arrendeavtal, skall anhängiggöra sin talan inom två år från det avtalet upphörde att gälla; dock att, där inom sagda tid syn, som vid avträdet hållits, klandras, talan må anhängiggöras inom två år från det klandret blivit avgjort genom utslag, som äger laga kraft. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Är i rätt tid av endera talan anhängiggjord, äge den andre dock rätt till kvittning för fordran, som ej blivit sålunda bevakad.

42 %.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arrende eller för ersättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överenskommelse blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken arrendatorn skolat ansvara, ieke av honom gulden; då vare, där avtalet upprättats skriftligen, jordägaren berättigad att av arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvar— hålla så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jäm- likt 65 % utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Had—e jordägaren enligt skriftlig handling lämnat arrendatorn kreatur, redskap eller annat till fastighetens bruk, och är därför betingad lega ogulden, eller gitter arrendatorn icke avlämna vad jordägaren tillkommer, have jordägaren enahanda rätt, som nyss sagts.

43 %.

Varder i fråga om jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter annorlunda avtalat än ovan i detta kapitel är sagt, vare utom i fall, som i 1 5, 2 5 första stycket, 3 och 7 %% avses, det avtal gällande.

44 &.

Om upplåtelse av viss jord under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) är särskilt stadgat.

Om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare.

45 %.

Tillhör jord å landet, vilken upplåtes på arrende, vid avtalets ingående bolag eller ekonomisk förening, och omfattar arrendet odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, gälle de bestämmelser, som här nedan upptagas i 46—54 åå.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om upp- låtelse av jord, tillhörig enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än ge— nom jordbruket. Vid bedömande av frågan, huruvida fastighet huvudsakligen be- sittes för jordbruk, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning, jord- avsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet be- traktas såsom en fastighet.

46 %.

Upplåtelse, som i 45 % avses, skall ske för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid. Avser upplåtelsen fastighet, varöver upplåtaren ej äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må den dock jämväl kunna ske för sådan tid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande femton år, må förlängas även för kortare tid. Är icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses in— gånget för en tid av femton år.

Är arrendeavtalet gällande för viss tid, äge arrendatorn uppsäga arrendet till uppe hörande med utgången av femte arrendeåret; uppsäge dock avtalet senast sex må— nader därförinnan, eller vare sin rätt därtill förlustig. Enahanda rätt tillkomme arrendatorn vid utgången av vart femte år därefter.

47 5.

Lega, som utsättes i penningar eller naturalster, skall vara till beloppet bestämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där legan är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning däri; och skall i ty fall vad i 36 % stadgas angående påföljd av dröjsmål med erläggande av arrende icke äga tillämp- ning, där arrendatorn före förfallodagen påyrkat nedsättning i legan och inom en månad efter det legans lägre belopp blivit slutligen bestämt erlägger detta belopp.

48 g.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i sådant skick att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbe- klädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga av- talet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrende- avgiften; äge ock rätt till skadestånd. '

Botar arrendatorn i fall, som nu sagts, brist i jordägarens ställe, äge han i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild syn, som i 14 å andra stycket sägs.

49 %.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader äro nödiga för jordbruket.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad sålunda bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än mindre repa- ration, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Under- låter han det, vare lag som i 48 % sägs, dock att vad där stadgas om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 å andra stycket sägs.

50 %.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga bygg- nader, sorn föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras; äge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns vållande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren, när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren.

51 &. Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet. Ingår bygg— naden i arrendet, gälle angående nybyggnads- och underhållsskyldighet vad om nö- dig byggnad är stadgat. 52 å. ' Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där särskilda åt- gärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller kräftfångst.

53 &.

Förbehåll i arrendeavtal vare mot arrendatorn utan verkan, om det strider mot vad som stadgats i 8 % andra stycket, 9 & första stycket, 12 å sista stycket, 14 eller 17 &, 18 & tredje och fjärde styckena, utom vad angår elektrisk anläggning, 47—50 55 eller 52 &.

54 %.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal, som skrift- ligen upprättats, undantages från tillämpning av något av stadgandena i 46—50 %% eller 52 eller 53 å, och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankomme på KB i det län, där fastigheten är belägen, att medgiva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet skall särskilt anses, att på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att över området äga friare bestämmanderätt än som följer av ovan nämnda stadganden.

Över KB:s beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Om jordbruksarrenden under fideikommiss.

55 &.

Upplåtes fideikommissjord å landet på arrende och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, skall upplåtelsen ske för viss tid, ej understigande tio år, eller för arrendatorns livstid eller fideikommissinne- havarens besittningstid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande tio år, må dock för- längas jämväl för kortare tid. Är icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av tio år.

Å sådan upplåtelse skall stadgandet i 54 % äga motsvarande tillämpning.

56 %.

Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid eller för arren- datorns livstid, vare avtalet gällande jämväl för annan innehavare av fideikommis- set än upplåtaren; dock vare, där de avtalade arrendevillkoren med hänsyn till för- hållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehavaren tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där han ej åtnöjes med den i avtalet tingade legan, berättigad att av arrendatorn bekomma skälig ersättning för den tid, denne efter nye innehavarens tillträde av fideikom- misset suttit kvar i arrendet.

Vad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse av jord- bruk, som är att anse såsom huvudgård till fideikommiss.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

57 %.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 g, 5 & första stycket, 6—9 åå, 18 & utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 åå, 27 €; första stycket, 28—34, 36— 41 åå, 42 5 första stycket och 56 % äga motsvarande tillämpning; dock att vad 33 & stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande stadgas annan grund än 36 och 37 åå bestämma; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan all- män begravningsplats är särskilt stadgat.

Nuvarande lydelse av lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand.

Kungl. Maj:t har, med riksdagen, förordnat, att med avseende å arrende av jord å lan— det inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Koppar- bergs och Värmlands tän saint Degerfors, Karlskoga, Bjurtjärns, Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljusnarsbergs socknar av Örebro län följande he— stämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar högst tjugufem hektar odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets ingående äges av bolag eller ekonomisk förening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med den- samma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket:

1 %.

Arrendeavtal skall upprättas skriftligen, och varde i avhandlingen upptagna samt- liga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag avses, och har skriftlig avhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgiva sådan handling, må domstol på yrkande av brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma, enligt vad om avtalet kan utredas och med denna lag överensstämmer, finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut av domstol med- för samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

2 %.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid; dock att avtal för viss tid, vilket varit gällande femton år, må förlängas jämväl för kortare tid. Är icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år.

3 5.

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån än som överens— stämmer med vad här nedan stadgas förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före arrendetidens slut.

Är arrendeavtalet gällande för viss tid, äge arrendatorn uppsäga arrendet till upp- hörande med utgången av femte arrendeåret; uppsäge dock avtalet senast sex må- nader därförinnan, eller vare sin rätt därtill förlustig. Enahanda rått tillkomme arrendatorn vid utgången av vart femte år därefter. Har arrendatorn i avtalet för- behållit sig rätt att eljest uppsäga arrendet, vare det gällande.

4 %. Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom sex månader därefter jordägaren anmanat honom att avflytta, skall avtalet anses förlängt på femton år.

Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara till beloppet bestämd.

Äligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att utgöra dagsverken eller annat arbete, skall lända till efterrättelse vad i 2 kap. 7 så lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där legan är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning i densamma.

6 &.

Utan jordägarens medgivande må ej arrendatorn åt annan till brukande upplåta fastigheten eller del därav.

Är arrendeavtal slutet för viss tid ej understigande femton år, och vill arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jord- ägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, varde beloppet bestämt vid avträdessyn, som nedan sägs.

Är arrendeavtal gällande för viss tid understigande femton år, må arrendatorn jämväl på sätt ovan är stadgat lämna från sig arrendet, sedan fem arrendeår till- ändagått.

7 %. Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall arrende— avtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men delägarne i boet äge i ty fall lämna från sig arrendet på sätt i 6 % sägs, ändå att sådan rätt ej skulle tillkommit arrendatorn; dock åligge delägarne, där de vilja göra bruk av sin rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid livstidsarrende skall arrendatorns hustru, där äktenskapet var ingånget innan avtalet slöts, efter mannens död så länge hon förbliver änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var avtalat; går hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga avtalet.

8 &.

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets be- drivande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden nödigt hus tarvar om- byggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock denne.

Brister jordägaren i vad sålunda åligger honom, äge arrendatorn fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid, inom vilken han skall hava fullgjort arbetet, ävensom beräknas den kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskriven tid, äge arrendatorn utföra det i jord- ägarens ställe och, sedan det blivit godkänt vid ny syn, undfå gottgörelse med det vid den första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrende- avgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hava utfört alla erforderliga mindre repara- tioner å nödiga byggnader ävensom överlämna fastighetens trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar, vattenledningar och andra in—

rättningar i ett efter ortens sed behörigt skick. Eftersätter jordägaren vad sålunda är föreskrivet, må arrendatorn bättra vad som brister samt därför njuta ersättning, efter ty i 13 & stadgas.

Med mindre reparation ä byggnad förstås i denna lag avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

9 &.

Arrendatorn åligger att väl hävda jorden, avhjälpa sådana under arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda mindre repara- tioner, samt vårda och underhålla de i 8 % tredje stycket omförmälda ägor och in- rättningar, så att icke något under arrendetiden försämras; äge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns vållande timat å byggnad, av jordägaren und- få skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren efter ty i 13 % stadgas.

10 5.

Finnes å fastigheten byggnad, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrivande nödiga hus, skall den anses undan- tagen från arrendet, där ej i avtalet annorlunda stadgas. Ingår byggnaden i arrendet, gälle, så framt ej annorledes är avtalat, angående nybyggnads- och underhållsskyl- dighet vad angående nödig byggnad är stadgat.

Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, vare lag som i 8 5 andra stycket sägs.

11 5.

Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än sådan, söm 'av- ser bättrande av brister efter ty i 8 & tredje stycket sågs, på ett varaktigt sätt—för- ökat fastighetens värde, njute han ersättning därför av jordägaren, när fastigheten avträdes; dock att ersättning för nyodling ej utgår med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen eller arrendatorn före dess företagande hos jord— ägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet ävensom genom intyg av behörig per- son styrkt, att området lämpar sig för odling samt att odlingen är för fastigheten fördelaktig. Behörig att utfärda intyg, som nu sagts, är istatens eller hushåll- ningssällskaps tjänst anställd lantbruksingenjör, agronom eller jordbrukskonsulent, så ock annan, som KB tillerkänt behörighet därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde, fastigheten till följd av nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga, då den av arrendatorn avträdes; dock må ersättningen ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kost- nad.

Har arrendatorn i avtalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring i vidare mån än nu är sagt, vare det gällande.

12 %.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt vad till fastigheten hör; och tillhör det sy- nemännen särskilt:

1. att bestämma, vilkaå afasiigheten befintliga hus äro nödiga för jordbrukets be- drivande, att insyna dessa så ock annan byggnad, som på grund av bestämmelse i

avtalet må ingå i arrendet; att avgöra, huruvida nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara behörigen bebyggd; samt att, där sådant ar— bete finnes erforderligt, uppgöra plan därför med kostnadsberåkning och förelägga jordägaren viss tid för arbetets utförande;

2. att efterse, vilka mindre reparationer må erfordras å de i arrendet ingående byggnaderna samt i vad mån de i 8 & tredje stycket omförmälda ägor och inrättning- ar icke äro i sådant skick, som där sägs; så ock att i penningar uppskatta fastig- hetens sålunda befunna tillträdesbrist.

13 5.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas avträdessyn tidigast sex må- nader före avträdesdagen och senast sex månader efter nämnda dag.

Vid avträdessyn skall undersökas allt vad till fastigheten hör; och tillhör det syne- männen särskilt:

1. att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande fastighetens till— trädesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess avträdesbrist, samt att, där avträdesbristen är större än tillträdesbristen, ålägga arrendatorn att gottgöra jord- ägaren skillnaden, men i motsatt fall förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn;

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens återtagande av fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter ty i 11 & sägs, bestämma beloppet av vad sålunda tillkommer honom så ock att i fall, varom i 19 och 20 åå förmäles, verkställa erforderlig uppskattning.

14 5.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 % andra stycket omförmäles, så ock där part äskar avgörande, huruvida jordägaren behörigen ut- fört byggnadsarbete eller reparation, som enligt åtagande eller meddelat föreläggan- de ålegat honom.

15 %.

Syn, som i denna lag avses, skall förrättas av tre därtill utsedda män, av vilka jordägaren och arrendatorn välja var sin av nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män i det tings- lag, där fastigheten ligger, eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara, och de sålunda utsedda tillkalla tredje synemannen. Treds- kas part att utse syneman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av tredje synemannen, äge KB eller domaren eller utmätningsmannen i orten att på ansökning av den, som påkallat syn, förordna om valet.

Den, vilken såsom syneman deltagit i syn, därvid föreläggande meddelats om ut- förande av byggnads- eller reparationsarbete, skall anses vald till syneman jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för att utröna, hur arbetet utförts.

Mot syneman gälle de jäv, som enligt vad särskilt är stadgat gälla mot skiljeman.

16 5.

När syn skall hållas, utsätte tredje synemannen dag för förrättningen :i tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte övriga synemännen ävensom jordägaren och arrendatorn om dagen. Utebliver någondera parten, må synen icke hållas, där icke den uteblivne bevisligen underrättats om tiden för förrättningen.

Menar part, att syneman är jävig, anmäle det vid synen, och give synemännen däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga om jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterligt först efter synen, ej heller må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander av förrättningen; skolande

beträffande rättighet för part att i rättegången göra gällande jäv mot syneman vad i fråga om domarejäv är i allmänhet stadgat i rättegångsbalken äga motsvarande till- lämpning. Vad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att syneman, som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Där ersättningsbelopp skall av endera parten gäldas, varde beloppet av synemän- nen utdömt.

Yppas hos synemännen olika meningar, gälle den, varom två förena sig, eller, om de alla äro av olika mening, tredje synemännens.

Över allt vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling, som av synemännen undertecknas. Saknas synemans underskrift, föranleder detta icke synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats av två synemän och dessa å hand- lingen intygat, att den, vilkens underskrift saknas, deltagit i synen.

17 5.

Kostnaden för tillträdessyn och för avträdessyn skola jordägaren och arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas enligt de i 21 kap. 3 & rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade grunder.

Där ej annorlunda avtalats, mä ej part förpliktas att till syneman gälda högre ersättning än som enligt resereglementet tillkommer nämndeman.

18 5.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen delgavs honom, eller vare synen gällande. Om vad missnöjd part sålunda har att iakttaga skall i synehand- lingen lämnas tydlig hänvisning.

Har vid syn, varom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda visst belopp, gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet lika med domstols laga kraft ägande dom.

19 5.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar eller pryd- nadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det jordägaren till in- lösen, när han frånträder arrendet.

Hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft, vare om jordägarens skyldighet att lösa anläggningen, där ej annorlunda är avtalat, lag som i 2 kap. 18 5 lagen om nyttjanderätt till fast egendom sågs.

Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger, och vill jordägaren lösa, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras, där så ske kan, vid avträdessynen, men eljest av skilje- män i den ordning, som i 2 kap. 8 & nyss nämnda lag för däri avsett fall stadgas. Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han påkostat; äterställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav slutligen ogillades, tillfalle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må bygg- naden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort; skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träf- fas, fastställas i den ordning nyss är sagt.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arrendatorn, när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda avtalats, pliktig att till pris motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara överlåta det till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas om den ersättning, vilken sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning, som 19 5 för däri avsedda fall stadgar.

21 %.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej utan jordägarens med- givande å mark, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd eller varå jord- ägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Ej heller må utan sådant medgivande nyodling ske å mark, dårå särskilda åtgärder vid- tagits för varaktigt betesbruk. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fas- tighetens ägor svedja eller verkställa bränning av jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade jorden eller, om denna utgör allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstill- gången å fastigheten under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej därav kan erhålla sitt fulla virkesbehov, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt'sått tillhandahålla denne det felande.

Utöver vad ovan är stadgat, må arrendatorn ej i annan mån än arrendeavtalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller avhända fastigheten torv eller an- nat, som icke är att hänföra till dess årliga avkastning.

22 s.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas dårå, och utgör denna jord allenast visst område av en jord- ägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig skog eller utmark, som hör till fastigheten; dock att därvid må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

23 5.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske är fastigheten är särskilt stadgat. Ej _må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än så vitt angår visst fiskevatten, där särskilda åt- gärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller kräftfångst.

24 g.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten utgående skatt eller. allmän tunga än dels för sådan, som enligt föreskrift i därom utfärdad lag eller författning åligger brukare, dels ock för fastighetsskatt, i den mån denna be- löper på jordbruksvärde och icke utgår till landsting eller vägdistrikt.

25 s.

* FörSät'tes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej upp- sägning sist å trettionde dagen från utgången av den för bevakning av fordringar

utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande till legotidens utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda tid, intill dess på grund där- av avtalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill rätt, dock, där avtalet var ingånget för viss tid ej understigande femton år eller gällde för viss kortare tid, varav fem år tilländagått, endast mot skyldighet att gälda lösen, som i 6 å sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna inom tre månader från utgång— en av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare, men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till ska- destånd, utan så är att han själv uppsade avtalet och ägde rätt därtill endast mot skyldighet att gälda lösen.

26 %.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende, som utgår i penningar eller naturalster, utöver en månad efter förfallodagen eller, där arrendatorn äger njuta nedsättning i arrendet enligt 5 % och före förfallodagen sådant påyrkat, efter det arrendets lägre belopp blivit slutligen bestämt, eller om han undandrager sig att utgöra honom enligt avtalet åliggande arbete eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där jord- ägaren, efter ty i 2 kap. 24 å i lagen om nyttjanderätt till fast egendom sägs, lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk, eftersätter vad enligt sagda & åligger arrendator och icke påigillsägelse vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes eller, där avtalet innefattar bestämmelse angående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del därav utan jord- ägarens medgivande eller i fall, som 6 & andra eller tredje stycket eller 7 % första stycket avser, överlåter arrendet å annan, utan att där givna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 20 5 från fastigheten bortför stråfoder eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han å fastigheten olovligen försäljer brännvin, vin eller öl;

8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under 6 eller 7 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

9. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart eller lösaktigt leverne, så att egendomen därav varder beryktad; eller

10. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande måste an— ses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna & avser, vad arrendatorn låtit komma sig till last vara av ringa betydenhet eller har jordägaren i avtalet fritagit arrendatorn från påföljd av arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

27 &.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i 26 g 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse, innan jordägaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga

avtalet eller har i fall, som i 26 g 4, 5, 6, 7 eller 10 avses, jordägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande, som där avses, * äge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljan- * de från arrendet.

28 %.

Sker uppsägning i fall, som 26 % omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta till nästa fardag, där ej rätten eller överexekutor prövar skäligt ålägga honom att avflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning, skall avträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträtt fastigheten, när uppsägningen skedde, skall avtalet genast upphöra att gälla.

Vid livstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd av arrendatorns eller hans änkas död, avträde ske :i den fardag, som inträffar näst efter sex månader från dödsfallet.

29 5.

Har i arrendeavtalet intagits villkor, som strider mot vad ovan i denna lag stad- gats, vare det villkor utan verkan.

30 &.

Utöver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i avseende å arrendeupp- låtelse, varå lagen har avseende, lända till efterrättelse stadgandena i 1 kap. av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i vad dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. av samma lag 4—6 55, 22 %, 24—32 åå, 34 5, 35 5, 38 %, 40 5, 41 5 samt i tillämpliga delar 42 g.

31 %. Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen upprättat arrendeavtal undantages från tillämpning av denna lag eller någon dess föreskrift, och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande däfr'jiu må sökas, ankomme på KB i det län, där fastigheten är belägen, att medgiva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskilt anses, att det arrende— rade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant, att självständigt jord- bruk kan idkas dårå, eller att med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att över området äga friare bestämmanderätt än som följer av vad ovan i denna lag är stadgat.

Över KB:s beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som före— skrivits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeavtal undantagas från tillämpning av denna lag eller någon (less föreskrift, gälle i stället vad om arrende i allmänhet är stadgat.

Avslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeavtalet ej annorlunda stad— gar, detsamma anses förfallet.

32 5.

Vid bedömande av frågan, huruvida fastighet huvudsakligen besittes för jord-' bruk, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.