SOU 1948:20

Betänkande med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten

N 4-0 (;(

oå (- - mm

&( 4. ICT?”

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1948:20 KOMMUN!KATIONSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

ÅTGÄRDER FÖR HÖJANDE AV TRAFIKSÄKERHETEN

£ ; AVGIVET AV

% , 1945 års trafiksäkerhetskommitté ?

STOCKHOLM 1948

7

. Markutredningen. 1.

»Statens offentliga utredningar 1948

Kronologisk förteckning

Betänkande med förslag rörande organisation och avlöningsförhållanden m. 111. vid lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren. Idun. 120 s. Jo.

Betänkande med utredning och förslag rörande or- ganisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering. Idun. 220 s. Jo. . Betänkande med förslag till ändrad butikstlingnings—

lagstiftning. Norstedt. 148 s. I.

Betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. Mar- cus. 169 s. Ju.

. Trädgårdsundervisningen. Norstedt. 200 s. JO- . Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 6—7. Redogö- relse för detaljdistributörerna samt deras råkraft- kostnader och priser vid distribution av elektrisk

'lltäaft. åönköpings län och Kronobergs län. Beckman. s. .

Parlamentariska undersökningskommissionen angå- ende flyktingärenden och säkerhetstjänst. 3. Betän- kande angående säkerhetstjänstens verksamhet. Nor— stedt. 490 s., 1 pl. [. . Betänkande med förslag till ny Kungl. Maj:ts för-

ordning angående explosiva varor m. m. Norstedt. 281 s. H.

Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar.

10.

11.

12. 13.

14. 15.

16. 17.

18. 19.

20.

Del 3. Smalspåriga järnvägar i östra Småland och Östergötland. Idun. 243 5. K Betänkande angående skärgårdstrafiken m. m. V. Petterson. 424 s. K. Kommitténs för partieut arbetsföra betänkande. 4. Förslag angående partiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst. Katalog och Tidskriftstryek. 182 s. 5. Statens trädgårdsförsök. Norstedt. 75 9. Jo. Betänkande angående statens järnvägar—s organisa— tion. Del 1. Den centrala ledningen. Katalog och Tidskriften-vek. 56 s. X. Den öppna läkarvården i riket. Idun. 411 s. 1. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 16. Redogörel- se för detaljdistributörerna samt deras råkraftkost- under och priser vid distribution av elektrisk kraft. Skaraborgs län. Beckman. 48 s. K. Förslag till sjöarbetstidslag. Baggström. 101 s. H. Betänkande angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvardspersonal. 1. Kihlström. 228 s. ]. Betänkande rörande vägnåmndernas och järnvägs- nämndernas arbetsuppgifter m. m. Beckman 56 s. K. Den svenska spritfabrikationen och dess avsättninga- förhållanden. Marcus. 95 s. Fl. Betänkande med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten. Kihlström. 418 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- bokstäverna till det departement. under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1948: 20 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL ÅTGÄRDER FÖR HÖJANDE AV TRAFIKSÄKERHETEN

AVGIVET AV 1945 ÅRS TRAFIKSÅKERHETSKOMMITTE

Emil Kihlströms Tryckeri A..-B. Stockholm 1948

80482

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet.

Genom beslut den 29 juni 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst tolv sakkun- niga för att inom departementet biträda med utredning rörande möjlig- heterna att genom lämplig upplysningsverksamhet m. m. höja den all- männa trafiksäkerheten och åstadkomma en bättre trafikkultur.

Med stöd härav tillkallades samma dag såsom sakkunniga landshöv- dingen O. Ekblom, försäkringsdirektören L. A. G:son Bennich, rådmannen 0. G. M. Bång, vägtrafikinspektören K. G. Ekberg, generalsekreteraren S. A. 0. Hagardt, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, förbunds- ordföranden H. I. R. Helgesson, rektorn E. W. A:son Holmstedt, ledamoten av riksdagens andra kammare, docenten E. W. Håstad, ledamoten av riks- dagens andra kammare, trafikförmannen C. 0. Nilsson, folkskolläraren Hj. Rimby, byråingenjören G. 0. Wallenberg samt praktiserande läkaren N. H. ngerg. Åt Ekblom uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de sak- kunnigas arbete. Till sekreterare hos de sakkunniga —— vilka antagit benäm- ningen 1945 års trafiksäkerhetskommitté — förordnades länsnotarien L. D. Cassel samt till biträdande sekreterare numera t. f. andre kanslisekreteraren C. S. R. Salomonson. Sedan Salomonson erhållit begärt entledigande från uppdraget, förordnades juris kandidaten E. Hj. Petri den 9 juli 1946 till biträdande sekreterare. Petri har därvid biträtt med viss utredning.

Efter förslag av kommittén har Herr Statsrådet tillkallat följande per— soner att såsom experter biträda kommittén, nämligen den 30 oktober 1945 dåvarande kaptenen vid fälttygkåren A. L. Cassler, föreståndaren för psyko— tekniska institutet vid Stockholms högskola, filosofie licentiaten V. Fellenius samt juris kandidaten K. Norström, den 5 november 1945 professorn H. 0. A. WVold, den 29 i samma månad docenten I. F. R. Kugelberg, förste flygläkaren E. V. Nyström samt docenterna C. G. Rylander och K. E. Wassén, den 24 april 1946 byråingenjören F. T. Lundberg och direktören C. H. 0. Insulan- der, den 8 oktober 1946 föredraganden i regeringsrätten, förste kanslisekre- teraren H. 0. G. Hansson, som jämväl deltagit i arbetet inom kommitténs kansli, den 30 november 1946 civilingenjören J. A. Bergquist och docenten J. W. S. Möllerström samt slutligen den 27 september 1947 civilingenjören

4, O. Rimér. Wold har i sitt arbete biträtts av filosofie licentiaten R. Bentzel. Vidare har professor emeritus P. G. E. Sjövall konsulterats i visst avseende. De direktiv, som legat till grund för kommitténs arbete, återfinnas i

statsrädsprotokollet över kommunikationsärenden för den 29 juni 1945 och äro i huvudsak av följande lydelse.

I skrivelse den 18 april 1945 (nr 6, punkten 44) har riksdagen i samband med behandlingen av frågan om statsbidrag för budgetåret 1945/46 till nationalför- eningen för trafiksäkerhetens främjande anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föran- stalta om skyndsam utredning rörande möjligheterna att genom lämplig upplys— ningsverksamhet m. m. höja den allmänna trafiksäkerheten ,och åstadkomma en bättre trafikkultur.

Riksdagens anhållan ävensom de motioner, vilka närmast föranlett denna, äro betingade bland annat av den allvarliga tendens, som i statistiken över trafik— olyckorna framträtt "även under de senaste årens begränsade trafik, samt av far- hågor beträffande utvecklingen i detta avseende vid en återgång till trafik av normal omfattning och vid en framtida ytterligare trafikökning.

' I riksdagsskrivelsen framhålles, hurusom trafikolyckorna draga med sig ofant- liga kostnader för sjukvård, polisövervakning och domstolsarbete. Även huma- nitära skäl anses påkalla kraftiga åtgärder för att bringa nödig upplysning" om trafikens vådpr. Vid den begärda utredningen förtjänar enligt riksdagens mening särskilt att uppmärksammas en motionsvis framförd tanke att bilda ett centralt trafiksäkerhetsorgan inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Detta ämbetsverk händhaver redan nu vägtrafikinspektionen, och det åligger styrelsen att fullgöra Sådana med trafiksäkerhetsarbetet nära sammanhängande uppgifter som exem- pelvisbandläggning av körkorts- Och bilbesiktningsärenden samt av de frågor, gi'lka röra säkerhetsanordningar på vägarna. Även andra utvägar för hithörande uppgifters lösande anses böra klarläggas. En ledande synpunkt vid utrednings- arbetet bör emellertid enligt riksdagens mening vara att söka bättre än för när- varande tillvarataga möjligheterna att genom skolorna meddela ungdomen ökade insikter om trafikens faror och i övrigt bibringa den en erforderlig bättre trafik- kultur. , Även enligt min mening är en utredning i det av riksdagen angivna syftet av behovet påkallad.

Trafiksäkerhetsarbetet är för närvarande splittrat på ett flertal myndigheter, institutioner och föreningar. I och för sig är detta naturligt med hänsyn till de i viss mån väsensskilda metoder, vilka kunna användas vid strävandena att åstad— komma ökad trafiksäkerhet. Det fortgående arbetet på vägarnas förbättring utgör en av— dessa metoder. Härvid är särskilt att märka uträtning av farliga kurvor, undanröjande av hinder för fri sikt vid korsningar, anordnande av planskilda korsningar mellan järnväg och väg, anbringande av varningsmärken, signalan- ordningar och skyddsräcken m. in. Det synes riktigt, att detta arbete handhaves av vederbörande tekniska myndigheter, sålunda främst väg- och vattenbyggnads- styrelsen och järnvägsstyrelsen samt kommunala tekniska organ. För att åtgärder av nu avsedd att skola kunna utan dröjsmål vidtagas, där de bäst behövas, erfordras att orsakerna till trafikolyckorna liksom dessas frekvens på olika platser genom en tillförlitlig statistik snabbt bringas till vederbörandes kännedom. På en dylik statistik måste icke blott ställas krav på fullständighet och aktualitet utan den måste även uppläggas på sådant sätt, att en tillförlitlig analys av trafik- olyckornas orsaker är möjlig. Det kan enligt min mening ifrågasättas, huruvida nuvarande resurser för detta ändamål äro tillräckliga eller utnyttjade på bästa sätt.

En annan form av trafiksäkerhetsarbete av teknisk art utgör tillsynen över att? motorfordonen befinna sig i ett ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande skick.= Närmast åvilar denna uppgift dels bilbes'iktningsmännen' med väg-'och vatten-v byggnadsstyrelsen såsom chefsmyndighet och dels polismyndigheterna. Frågan om'! besiktningsväsendets organisation kommer att göras till föremål för särskild ute redning. Denna får dock i huvudsak annat syfte än att öka bilbesiktningsväsendets effektivitet ur trafiksäkerhetssynpunkt, varemot någon erinran av vikt icke synes kunna göras. Såtillvida har emellertid frågan om bilbesiktningsmännens framtida ställning och uppgifter särskilt intresse ur trafiksäkerhetssynpunkt; som besikt-5 ningsmännen hava särskilda uppgifter med avseende å övervakningen av den_ utbildning i körskolor, som i regel föregår avläggande av körkortsprov. Några enhetligt preciserade krav på förmåga och insikter hos körskollärare torde icke för närvarande uppställas. Den enda organiserade utbildning av dylika lärare,: som förekommer, torde vara de kurser, vilka tid efter annan anordnas av national-j föreningen för trafiksäkerhetens främjande. Det kan ifrågasättas, huruvida icke; rätten att meddela undervisning i förande av bil bör knytas till uppfyllande av,, vissa bestämda kompetensfordringar. Vidare kunna skäl anföras för att kör-" skolornas verksamhet ställes under inspektion av statlig myndighet.

Det område, där det största behovet av en intensifiering av verksamheten torde" föreligga men där också påtagliga resultat på mera lång sikt böra kunna vinnas, utgör, såsom i riksdagens skrivelse antydes, trafikundervisningen för barn och? ungdom. På vad sätt en dylik intensifiering skall kunna åstadkommas och vilka organ, som därvid böra medverka, måste bliva en viktig uppgift för utredningen att pröva. Jämsides därmed torde på kortare sikt krävas en utvidgning och må- hända även en samordning av den allmänna trafiksäkerhetspropaganda, som för" närvarande bedrives av nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och5 ett flertal andra sammanslutningar. En dylik propaganda måste inriktas på alla trafikantgrupper och anpassas efter de förändringar i trafikens struktur, som. ägt rum under senare är, icke minst genom den stora ökningen av cykeltrafiken. Jämte anordnande av trafikdagar m. m. synes en sådan utvidgad propaganda böra utnyttja moderna reklammetoder, exempelvis film, radio samt annonser i dagspressen, på sätt redan för närvarande i viss mån sker. Det kan ifrågasättas,-? huruvida sådan propaganda lämpligen bör direkt bedrivas av ett statligt ämbets-' verk. Självfallet är, att olika statliga och kommunala organ böra medverka i den-' samma, men det synes även nödvändigt att söka medverkan av olika enskilda. sammanslutningar och organisationer, även om dessa icke hava trafiksäkerhets- arbete till sin egentliga uppgift. Övervägas bör, om propagandaverksamheten bör stå under överinseende av ett statligt organ samt huruvida åt ett statligt organ” bör anförtros uppgiften att samordna trafiksäkerhetsarbetet såväl .i propaganda—"; hänseende som i övrigt ävensom att på detta område taga erforderliga initiativ. I riksdagens skrivelse har ifrågasatts, att denna verksamhet skulle handhavas av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen. Förslag har emellertid på sin tid (S. 0. U. 1940: 30) väckts om inrättande av en direkt under kommunikationsdepartementet ställd statens trafiksäkerhetsbyrå. Vidare har nationalföreningen för trafiksäker- hetens främjande hos Kungl. Maj. t föreslagit inrättande av en fristående statlig trafiksäkerhetsinspektion. Även dessa uppslag böra prövas.

Vid utredningsarbetet bör, på sätt i det föregående antytts, särskilt uppmärk- sammas frågan om trafikundervisningens ordnande samt behovet och omfatt- ningen av ett för trafiksäkerhetsarbetets bedrivande och samordning ansvarigt organ. Omfattningen och formerna för de bidrag av statsmedel, som kunna anses" påkallade för att propagandaarbetete skall kunna bedrivas med tillbörlig kraft,

böra övervägas, därvid hänsyn bör tagas till eventuella möjligheter att från trafik- försäkringsanstalterna och eventuellt från andra håll erhålla tillskott i samma syfte. Nära k'ontakt bör under arbetets gång hållas med, förutom berörda myndig- heter och organisationer, jämväl de sakkunnigutredningar, som för närvarande arbeta på närliggande områden.

Kommittén har i stor utsträckning fördelat sitt arbete på olika delega— tioner eller subkommittéer, bestående av ledamöter och experter. Här torde böra meddelas en översikt över dessas sammansättning och huvudsakliga arbetsuppgifter.

Frågor angående statistik och forskning i övrigt ha utretts av ledamö- terna Bång, ordförande, Bennich, Ekberg, Helgesson och ngerg samt ex- perterna Fellenius, Norström och Wold. De ha därvid även biträtts av Bentzel. Denna subkommitté har under sitt arbete sökt kontakt bl. a. med statistiska centralbyrån.

Rundradions utnyttjande i trafiksäkerhetsarbetet har undersökts av ledamöterna Holmstedt och Rimby.

En delegation bestående av ledamöterna Holmstedt, ordförande, och Rimby har haft till uppgift att framlägga förslag beträffande ordnandet av trafikundervisningen i skolorna. Därvid har samråd ägt rum med skolöver- styrelsen, lärarorganisationer och med av problemet speciellt intresserade lärare. Representant för skolöverstyrelsen har varit undervisningsrådet N. B. Karnell.

' Ett utskott har undersökt polisens ställning i trafksäkerhetsarbetet m. 111. I detta arbete ha deltagit kommitténs ordförande samt ledamöterna Bång, Hagardt och Nilsson.

Under ordförandeskap av ledamoten ngerg —— själv företrädare för otorinolaryngologi —— ha utretts en rad medicinska spörsmål, som äro av betydelse för fullgörandet av kommitténs uppdrag. Av de tillkallade exper- terna har Kugelberg därvid representerat oftalmiatrik, medan Möllerström, Nyström och Wassén ha företrätt invärtes medicin och Rylander psykiatri och neurologi. Beträffande ortopedi ha professorn S. A. Friberg och marin- läkaren av första graden A. G. Karlén avgivit särskilt yttrande. Medicine doktorn Hugo Rosenqvist har biträtt kommittén i frågor rörande kirurgi.

. Utbildningen av motorfordonsförare och vissa därmed sammanhängande frågor ha utretts av en subkommitté, vilken utgjorts av ledamöterna Ek- berg, ordförande, Hagardt, Håstad och Nilsson samt experten Cassler. Inom kommittén har en särskild granskningsnämnd, bestående av leda- möterna ngerg, ordförande, och Ekberg samt experterna Cassler, Fellenius, Norström och Wold bedrivit viss forskning rörande trafikolyckornas orsaker, varvid från domstolar, polismyndigheter och andra myndigheter infordrade handlingar berörande olyckor under andra halvåret 1946 utgjort det huvud- sakliga arbetsmaterialet. Inom denna nämnd har Norström varit verk- ställande lcdamot och föredragande.

..:q:

Experten Wold har i samarbete med Bentzel bearbetat förefintligt statis- tiskt material för att utröna, i vilken utsträckning detta kan läggas till grund för en systematisk, praktiskt betydelsefull forskning, samt för att tå uppslag till eventuella reformer beträffande trafikolycksfallsstatistikens uppläggning.

1944 års trafikförfattningssakkunniga och kommittén ha gemensamt till- satt två specialkommittéer, nämligen en delegation, som undersökt vägsig- nalfrågan, särskilt med hänsyn till de färgsinnesdefekta, och en delegation för studium av rattfylleriet. I den förstnämnda delegationen har trafiksäker- hetskommittén företrätts av ledamöterna ngerg, tillika ordförande, och Ekberg samt experterna Bergquist, Insulander, Kugelberg och Lundberg. Den sistnämnda delegationen, i vilken trafiksäkerhetskommittén represen— terats av ledamöterna Bennich och Nilsson, har avlämnat ett den 30 maj 1947 dagtecknat betänkande, vilket de sakkunniga och kommittén med gemensam skrivelse den 7 juni 1947 överlämnat till Herr Statsrådet.

Efter framställning av kommittén tillsatte Herr Statsrådet det verkstäl- lande utskott, som handhade 1946 års trafiksäkerhetskampanj.

För att fullgöra utredningsarbetet ha vissa ledamöter och experter samt sekreteraren företagit studieresor till Danmark, Norge och England samt inom landet. Vid besöken utomlands ha kommitténs representanter mot— tagits av Kongelig Dansk Automobilklubb i Köpenhamn, Konglig Norsk Automobilklubb i Oslo och Royal Automobil Club i London. Fellenius har i samband med annan studieresa besökt Schweiz, Frankrike, Holland och Belgien och har därvid för kommitténs räkning undersökt den praktiska psykologiens medverkan i trafiksäkerhetsarbetet. För hans vistelse i Paris i och för studier vid Paris kommunala trafikföretags psykotekniska institut har utgått särskilt statsbidrag. Vid president Trumans trafiksäkerhetskon- gress i Washington den 8—10 maj 1946 var docenten Clarence Crafoord närvarande som ombud för kommittén.

Ledamoten Bennich samt ombudsmannen hos Svenska Försäkringsför— eningen Nils B. Frick ha vid besök i U. S. A. insamlat material för kom- mitténs räkning.

En rad studiebesök ha avlagts hos olika institutioner. Kommittén har bl. a. inhämtat kännedom om säkerhetstjänsten hos statens järnvägar, AB Aerotransport och AB Stockholms Spårvägar.

Förutom det samarbete, som förekommit med 1944 års trafikförfattnings- sakkunniga och förut nämnda verk, ha överläggningar ägt rum med Jus— titiekanslern samt representanter för Socialstyrelsen, Medicinalstyrelsen, Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Statistiska Centralbyrån, Statens Orga- nisationsnämnd, Skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och Statspolisen ävensom Arbetarskyddsnämnden, föreningen Svenska fack- psykologer och Trafikförsäkringsföreningen samt polisinstruktionsutred- ningen, 1944 års nykterhetsutredning, 1945 års försäkringsutredning, 1946

års alkoholistvårdsutredning, kommittén för partiellt arbetsföra, synkravs- kommittén, 1945 års bilbesiktningsutredning, biltrafiknämndsutredningen samt representanter för olika trafikantorganisationer.

Genom Utrikesdepartementets och vederbörande beskickningars tillmö- tesgående har kommittén erhållit för arbetet värdefull litteratur.

Kommittén har-besvarat ett flertal remisser och har själv gjort rund- frågor rörande olika spörsmål. Med betänkandet torde följande av Kungl. Maj :t respektive Chefen för kommunikationsdepartementet till kommittén remitterade skrivelser få anses besvarade, nämligen av

Svenska Droskbilägareförbundet angående ändring av motorfordonsför- ordningen rörande uthyrning av automobil utan förare,

Länsstyrelsen i Malmöhus län angående läkarintyg för erhållande av körkort,

Svenska Transportarbetareförbundet angående arbetstiden för förare i yrkesmässig trafik,

Göteborgs Biluthyrning angående uthyrning av automobiler utan förare. Särskilt yttrande i anledning av den s. k. Edsvallaolyckan fogas såsom bil. G. till detta betänkande.

Det torde böra påpekas, att av de uppslag och synpunkter som kom— mittén framför i sitt betänkande, långt ifrån alla äro nya; många av dem ha hämtats ur tidigare publicerat svenskt material och ännu flera från utländska källor, framförallt engelska och amerikanska. Den engelska trafiksäkerhetskommitténs i december 1944 avgivna interimsrapport, rap- porterna från förhandlingarna vid president Trumans nyssnämnda kon- gress samt de skrifter, som utgivits av The Royal Society for the Prevention of Accidents i London och av The National Safety Council i Chicago ha utnyttjats i särskilt hög grad.

Kommittén har slutligen, dock först sedan dess eget arbete i det närmaste slutförts, haft tillfälle att taga del av den engelska trafiksäkerhetskommit- téns i maj 1947 avgivna slutliga rapport.

1945 års trafiksäkerhetskommitté får härmed överlämna betänkande med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten. Kommittén har därmed fullgjort sitt uppdrag.

Särskilda yttranden ha avgivits av ledamöterna Hagardt, Helgesson, Nilsson och Rimby. Ledamöterna Håstad och ngerg samt ledamoten Wal- lenberg ha avgivit reservationer.

Stockholm den 26 januari 1948.

0. EKBLOM. LARS BENNICH. GUSTAF BANG. GUSTAF EKBERG STEN HAGARDT. RAGNAR HELGESSON. E. WALTER HOLMSTEDT. ELIS HÅSTAD. OLOF NILSSON. HJALMAR RIMBY. OTTO WALLENBERG. NILS H. YGBERG.

- 17P"-JF=X—LÅ—" '

Inledning.

Trafiksäkerhetsproblemets omfattning.

Till utgångspunkt för sin undersökning har kommittén valt en allmän överblick över de verksamhetsfält, på vilka trafiksäkerhetsarbetet skall utföras, de uppgifter, som skola lösas, och de krafter som måste medverka.

I första rummet har det synts angeläget att vinna klarhet om arten och storleken av det samhällsonda, som här skall bekämpas.

Då dagspressen måhända på ett mera levande sätt än statistiska data förmår att ge en bild av hur trafiken ur säkerhetssynpunkt ter sig, har det synts lämpligt att här nedan sammanställa tidningsnotiser angående de svårare trafikolyckor, som inträffat i landet under en vecka. Förteckningen gör icke anspråk på att vara fullständig. Man har valt veckan den 14—den 20 juli 1946. Veckan har inom denna månad valts på måfå. Man måste räkna med, att frånsett mindre variationer i stort sett liknande serier av olycksfall i trafiken inträffa vecka efter vecka året runt.

Söndagen den 14 juli.

Vid Lilslena på vägen mellan Stockholm och Enköping påkördes ett par tan- demcyklister av en personbil, som fortsatte från platsen utan att taga notis om de skadade. Dessa erhöllo endast ytliga skador.

Vid Pukavik kolliderade en motorcyklist med en cyklande medelålders dam. Båda måste föras till sjukhus.

Vid Grauersfors i Kolmården körde en personbil i diket, varefter samtliga pas- sagerare jämte föraren, vilka alla kommit från en festtillställning, försvunno från platsen.

I Enköping körde en person omkull på cykel utanför Folkets park. Han fick svåra skrubbsår och fördes till sjukstugan.

I Östra Emtervilc cyklade en 64-årig man omkull. Han avled av skadorna. I Tråvad kolliderade en cyklande dam med en motorcyklist. Hon ådrog sig ett svårt sår på armen och vid armhålan och forslades till lasarettet.

Vid Söndrum slirade en cyklist i löst grus. Han förlorade medvetandet och fördes till lasarett, där man konstaterade en kraftig hjärnskakning.

I Göteborg kolliderade en bil med en spårvagn. Endast lindriga skador uppstodo. Vid Onsala körde en berusad person på lättviktsmotorcykel på en cyklist. Båda förarna undkommo med lindriga skador, men cykeln förstördes helt.

I närheten av Mora körde en spritpåverkad förare sin bil mot en björk vid sidan av vägen, varvid han själv och tre passagerare skadades.

I Åkersbergatraklen inträffade en skenolycka, varvid den körande tillfogades svåra skador.

I Ludvikatrakten körde en polisbil, som transporterade en blindtarmspatient, i en skarp S-kurva av vägen och törnade mot ett träd, Vägmärket, som tidigare funnits vid kurvan, hade borttagits av okynne.

I Kopparberg råkade ett par ynglingar, som lånat en buss, köra av vägen ut 1 skogen.

Måndagen den 15 juli.

På landsvägen Hudiksvall—Söderhamn körde en motorcyklist omkull. Föraren fick sår i huvudet och svår hjärnskakning.

I trakten av Eskilstuna råkade en el-verksbil i en kurva komma i sladdning och körde ut mot ett skyddsräcke på vägens högra sida. Bilen kastades härefter tillbaka mot vägens vänstra sida, där den slog runt ett helt varv och hamnade på en slänt nedanför vägen. Chauffören och passagerarna fördes i ambulans till lasarettet. Bilen blev svårt ramponerad.

I hörnet av Åsögatan och Borgmästargatan i Stockholm skedde en kraftig kol— lision mellan två personbilar med svåra materialskador.

Vid Rosenlund i Jönköping blev en lastbil påkörd av ett växlingståg. Föraren undkom med lindriga skador. Bilen ramponerades fullständigt.

I Västerås körde en 16-åring utan körkort i lånad bil omkring på gatorna med 80 km hastighet.

I Esstorpskurvan vid Lerum skedde en våldsam kollision mellan två personbilar. Fyra personer skadades, av vilka två så svårt, att de måste forslas till sjukhus. Kurvan skymdes av en bäck. Tidigare hade åtskilliga olyckor skett på samma plats.

Tisdagen den 16 juli.

I Linköping blev en dam, som stod i begrepp att stiga på en buss, omkullkörd av en cyklist och måste söka lasarettsvård. Cyklisten försvann från olycksplatsen.

I Stockholm blev en äldre man, vilken cyklade på vägens högra sida, påkörd av en lastbil. Han hämtades från olycksplatsen i ambulans.

På Liljeholmsbron i Stockholm blev en dam omkullkörd av en lastbil bak- ifrån. Hon bröt handleden och fick skrubbsår på armar och ben. Föraren fort- satte från platsen utan att taga hand om den skadade.

Vid Norrköping blev en höskrinda på en enskild väg påkörd av tåget. Kör- karlen dödades. En häck skymde sikten på platsen. Inom sistförflutna året hade tidigare en dödsolycka inträffat på samma plats.

I Göteborg slirade en lättviktsmotorcyklist på ett spårvägsspår. Han bröt ena skulderbladet.

I Göteborg kolliderade en bil med en spårvagn. Bilen blev tämligen svårt ram- ponerad.

Mellan Kungälv och Lilla Edet brast vägkanten under en buss, som hamnade på sidan i diket. Ingen människa skadades.

I Malmö blev en cyklande dam påkörd av en lastbil. Hon erhöll sår i huvudet och ansiktet och måste föras till sjukhus.

Vid Landskrona inträffade en våldsam kollision mellan bil och motorcykel. Inga svårare personskador följde, men båda fordonen blevo illa tilltygade.

Vid Skellefteå cyklade en 69-årig man ner i ett dike. Han avled av skadorna.

Vid Krylbo blev en personbil påkörd av tåg. Föraren och hans maka avledo båda omedelbart. Dödsolyckor hade tidigare inträffat på samma ställe. Platsen var känd som en av de farligaste övergångarna i trakten.

I Växjö blev en äldre man överkörd av en motorcykel. Han avled några timmar därefter.

Vid. Skogshögskolan utanför Stockholm körde en personbil på två cyklister och fortsatte sedan ut i en åker. Båda cyklisterna måste föras till sjukhus. Den enes tillstånd var allvarligt. Föraren led av epilepsi.

På Södergatan i Stockholm blev en cyklande dam påkörd av en lastbil. Hon inlades på sjukhus för hjärnskakning.

I Filipstad sammanstötte en personbil och en rälsbuss vid en obevakad järn- vägsövergång. Personbilens förare hann kasta sig ut och erhöll inga allvarliga skador.

I Eksjö sammanstötte en lastbil och en personbil. Endast materiella skador uppstodo.

Torsdagen den 18 juli.

I Hudene socken kolliderade en från sinnessjukhus försöksutskriven 19-årig yngling, som färdades på en stulen lättviktsmotorcykel, med en lastbil, varvid han bröt ett nyckelben.

I Västanfors kolliderade en motorcykel med en personbil i en vägkorsning invid en viadukt.

I Västra Frölunda blev en lättviktsmotorcyklist bländad av en mötande person- bil. Han såg därför icke en på vägen parkerad lastbil utan körde på denna. Både föraren och hans maskin skadades.

I Sollefteå kolliderade en bryggeribil och en buss. En flicka i bussen blev skuren av glassplitter.

I Förlciirla körde en lastbil lastad med plank om en cyklist, varvid en lös planka slog till cyklisten, så att han föll omkull. Han fick en kraftig fraktur på ena skuldran och några revben knäckta. Bilen försvann.

I Huvudsta blev en brandbil påkörd från sidan av en motorcykel. Dennas förare fick ett krossår i pannan.

Vid Slussen i Stockholm blev en servitris påkörd av en cyklist. Hon erhöll hjärnskakning.

Vid Skanör hittades en stulen bil kullvält i diket. Bilen var svårt ramponerad. De åkande hade försvunnit.

Fredagen den 19 juli.

I närheten av Visby körde en berusad 17-årig yngling utan körkort med en stulen lastbil i diket, där bil-en välte. En passagerare, som erhållit skador i ansiktet och stukat axeln, hittades medvetslös. Föraren avvek från platsen.

I Ramsbergs socken sladdade en lastbil och körde i diket. En passagerare, som medföljt på flaket, kastades av och blev liggande sanslös. Han fördes till lasarett.

I Göteborg körde en personbil upp på gångbanan och stötte omkull en dam, som fick en del kroppsskador och kläderna sönderrivna. Bilen försvann från platsen.

Vid Bruatorp i Söderåkra kolliderade en bil med en motorcykel. Sikten var dålig. Motorcykelus förare och passagerare erhöllo båda benbrott och fördes till lasarett.

På Getterövägen vid Varberg körde en motorcykel med stor hastighet på två personer. Föraren kastades härvid av och slog huvudet i styrstången. Han avled på väg till lasarettet. Av de påkörda fick den ena en lindrig hjärnskakning och den andra svårare skador.

1 Jönköping anhölls en redlöst berusad bilförare, som vid infarten till en bensin- station med sin bil törnat mot en vägg. I Göteborg anhölls en berusad droskchaufför. I Göteborg körde en motorcyklist omkull en dam. Båda fördes till sjukhus med skrubbsår på benen och i ansiktet. I Trollhättan välte en lättviktsmotorcykel. Föraren bröt benet och fördes till lasarett. I Stockholm, hörnet av Vasagatan—Kungsgatan, kolliderade en postbil först med en cyklist och sedan med en lastbil. Cyklisten fick skador i huvudet. Bilens bromsar hade icke fungerat. I Kämpinge körde en sladdande bil med hög fart på två mötande cyklister. Båda dessa fingo sår i huvudet. Den ena erhöll dessutom brott på nyckelbenet och fingerskador och den andra en utgjutning i benet. I Malmö sammanstötte en personbil med en lastbil så kraftigt, att personbilen slog helt runt. Föraren stukade axeln och inlades på sjukhus. Betydande material- skador uppstodo.

Lördagen den 20 juli.

På Partillevägen i Göteborg kolliderade en motorcyklist med en äldre man på cykel. Cyklisten erhöll sårskador i pannan.

I korsningen Vasagatan—Allén i Göteborg blev en cyklande dam påkörd av en personbil. Hon fick hjärnskakning och fördes till sjukhus.

På Såggatan i Göteborg blev en springpojke på cykel påkörd av en personbil. Inga allvarliga skador uppstodo.

Vid Örebro blev en cyklist påkörd av en personbil i samband med en om- körning. Han fördes till lasarett, där det dock visade sig, att skadorna voro obe- tydliga.

Vid Örebro hittades en blödande, omtöcknad cyklist på vägen. Han var sprit- påverkad.

Vid Ormesta hittades en cyklist. Han hade fått hjärnskakning och blödde ym- nigt. Dessutom var han berusad.

I Örebro körde en berusad person på lättviktsmotorcykel omkull på Storgatan. Vid Bruatorp i Söderåkra råkade en personbil i sladdning och törnade mot vänstra räcket på bron över Bruatorpsån. Bilen studsade därefter mot räcket på motsatta sidan av vägen och tillbaka igen. Endast materiella skador uppstodo. Tidigare hade liknande olyckor inträffat på samma plats, senast dagen innan.

I Malmö anhölls en rattfyllerist. På Sundbybergsvägen mot Stockholm körde en motorcykel med två ynglingar i en kurva över gångbanan och stannade i en åker. Av de åkande fick den ena hjärnskakning och kontusioner i ansiktet samt den andra hjärnskakning jämte knäskada.

I Göteborg kolliderade en personbil med en cyklist. Cyklisten fick skador i axeln och fördes till sjukhus.

Ehuru myndigheter och enskilda under en följd av år ägnat betydande arbete åt trafiksäkerhetsproblemets lösning och stora kostnader nedlagts

www—— u—

för ändamålet, är trafiksäkerhetssituationen icke tillfredsställande. Detta förhållande synes kommittén bero på att de krafter, som hittills varit verk- samma med hänsyn till problemets omfattning varit otillräckliga. Man måste gå frågan hårdare in på livet, och nya och hittills oprövade metoder måste tillgripas.

Trafikens utveckling.

Trots vägarnas mindre goda beskaffenhet under slutet av 1800- och bör- jan av 1900-talen förekommo då icke många olyckstillbud i vägtrafiken, och de som inträffade medförde som regel måttliga skador. Liknande förhål- landen rådde i städerna. Först i och med motortrafikens uppkomst och växande intensitet och cyklismens kraftiga utveckling under senaste årtion- den ha vägar och gator kommit att mista sin trygga karaktär.

Denna utveckling har gått snabbt. Dess hastighet har varit så hög, att det varit ogörligt för vissa grupper av befolkningen att följa med de änd- rade förhållandena och att inställa sin egen rytm efter den takt, i vilken den motoriserade trafiken nu rör sig. Äldre generationer, som vuxit upp under de lugnare förhållanden, som rådde kring sekelskiftet, ha haft svårt att frigöra sig från djupt liggande vanor och kunna icke på samma sätt som de yngre anpassa sig efter de nya förhållandena. Många av de äldre ha just på grund av denna bristande anpassning blivit offer för trafikolyckor.

Å sid. 14 som nr 1 intaget diagram ger en uppfattning om motortrafikens utveckling under de tre sista decennierna.

Totalantalet bilar (personbilar, lastbilar, bussar och specialfordon) höll sig till och med år 1919 under 10 000 men steg under följande decennium med c:a tiotusen bilar per år. År, 1931 nådde detta antal 149.378. Den svåra ekonomiska depressionen i början av 1930-talet kom emellertid bilpar- ken att minska något under närmast följande år; men fr. o. m. år 1934 började bilantalet att öka i allt kraftigare takt för att år 1939 nå siff- ran 248 854. Den årliga ökningen under de sista-förkrigsvåren var nära 30000 bilar. På grund av de restriktioner, somförorsakats av kriget, sjönk antalet plötsligt under åren 1940 och 1941 och nådde sitt minimum i slutet av år 1941, endast 74 375 bilar. Under de följande krigsåren öka- des bilparken något om än ganska obetydligt, efterhand som gengasdrif— ten infördes. Cirka 82 000 bilar voro igång den 30 juni 1945. Efter bensin- restriktionernas slopande ökades emellertid bilparken mycket starkt och omfattade den 31 december 1946 202 678 bilar.

Av diagrammet framgår att person- och lastbilsparken (till lastbilar ha ej hänförts specialfordon) har genomgått en utveckling med i huvudsak sam- ma tendenser, som ovan beskrivits rörande totalantalet bilar. '

Diagram 1. Antalet inregistrerade bilar och motorcyklar i Sverige i slutet av åren 1916—1946.

MOTOR- FORDON

240.000 220.000 200.000 180.000 160.000 140.000 120.000 100.000 80.000 60.000 40.000 20.000

O

...-__o

1916 1920 1925 1930 1935 1940

Antalet inregistrerade bussar vid följande års slut.

1923 ................ 731 1924 ................ 1 017 1925 ................ 1 283 1926 ................ 1 569 1927 ................ 1 827 1928 ................ 2 192 1929 ................ 2 511 1930 ................ 2 837 1931 ................ 3 246 1932 ................ 3 404 1933 ................ 3 504 1934 ................ 3 625

1935 ................ 3 914 1936 ................ 4 165 1937 ................ 4 558 1938 ................ 4 894 1939 ................ 5 109 1940 ................ 3 604 1941 ................ 3 523 1942 ................ 3 826 1943 ................ 3 870 1944 ................ 3 896 1945 ................ 3 977 1946 ................ 4 789

Motorcykelbeståndets utveckling har icke följt samma linjer som bilar- nas. År 1930 nådde antalet motorcyklar sin höjdpunkt, 56 678. Härefter skedde en viss avmattning, så att siffran år 1938, året innan de s. k. lätt- viktsmotorcyklarna blevo registreringspliktiga, sjönk till 43 551. År 1939

funnos 110 262 motorcyklar inregistrerade; därav voro 61 551 lättviktsmo- torcyklar. Den 31 december 1946 var antalet tyngre motorcyklar 114 377. 1 maj 1947 var antalet lättviktsmotorcyklar i landet 7 415. Den höga siffran för tyngre motorcyklar den 31 december 1946 och den låga siffran för lättviktsmotorcyklar i maj 1947 bero på att ett stort antal cyklar, som tidigare varit fartbegränsade och därför hänförts till gruppen lättviktsmo- torcyklar, ändrats för högre hastighet och därefter blivit registrerade som tyngre motorcyklar.

Beträffande cykeltrafikens utveckling kunna följande uppgifter lämnas. Under åren 1932—1934 såldes årligen mellan 250 000 och 300 000 cyklar. Man torde kunna antaga, att beståndet vid 1934 års utgång lågt räknat utgjorde 1 miljon cyklar. Från och med 1935 ha vi följande avrundade, men relativt tillförlitliga försäljningssiffror att räkna med, nämligen.

År Antal 1935 ................................................ 250 000 1936 ................................................ 300 000 1937 ................................................ 375 000 1938 ................................................ 325 000 1939 ................................................ 375 000 1940 ................................................ 410 000 1941 ................................................ 440 000 1942 ................................................ 200 000 1943 ................................................ 175 000 1944 ................................................ 210 000 1945 ................................................ 190 000 1946 ................................................ 340 000

Summa för åren 1935—1946 3 590 000

I huvudsak ha de försålda cyklarna stannat inom landet. Därest inga cyklar tagits ur trafik skulle totalantalet följaktligen vid 1947 års ingång hava uppgått till 4 590 000. Att avgöra hur många av dessa cyklar som allt- jämt äro i bruk är knappast möjligt. Gjorda undersökningar ha visat att en livslängd hos en cykel om 7—8 år är tämligen normal. Av nyssnämnda 4,5 miljoner cyklar torde nu c:a 3 miljoner fortfarande vara i bruk varav i Stockholm c:a 400 000. Genomsnittsantalet cyklar per tusen innevånare utgör sålunda 460. Det är sannolikt att Sverige numera har flera cyklar per 1 000 innevånare än såväl Danmark som Holland. Före krigsutbrottet räknade man i Danmark med 350 cyklar per 1 000 innevånare och i Holland med 400.

En god föreställning om trafikens omfattning ger antalet inom densamma verksamma yrkesarbetare. Direkt inom den yrkesmässiga lastbilstrafiken sysselsattes den 31 december 1946 i runt tal 31 000 personer.

Den yrkesmässiga personbil'strafiken omfattade den 31 december 1946 9 550 vagnar. Denna trafik sysselsatte c:a 11 500 personer.

Busstrafiken hade den 31 december 1946 4 789 vagnar i gång och syssel- satte omkring 10 000 personer. Antalet lastbilar i yrkesmässig trafik upp- gick den 31 december 1946 till 15 987.

De privata lastbilarnas antal uppgick den 31 december 1946 till 43 413, alltså Väsentligt flera än den yrkesmässiga trafikens.

Motortrafiken har kommit att spela en betydande roll för det ekonomiska livet. Icke minst på jordbrukets och skogsbrukets område har den medfört en genomgripande omgestaltning. Medan tidigare praktiskt taget hela jord— brukets produktion förädlades inom de enskilda hushållen eller i hemorten, har nu sådan förädling i stor utsträckning centraliserats. Sålunda användas t. ex. numera överallt lastbilar för uppsamlingstransporter av mjölk till mejerierna, och dessa bilar tillryggalade sommaren 1945 dagligen en kör- sträcka av c:a 171 000 km. För transporter av ved och virke användas bilar i utomordentlig omfattning.

Under krisårens avspärrning visade det sig att de bilar, som användes för jord— och skogsbrukets transporter, voro omistliga. Folkförsörjningen hade utan tillgång till dessa fordon knappast kunnat upprätthållas. Städer och tätorter behöva förutom järnvägstransporter godstransporter med bil för att tillföras livsmedel och andra varor och för att få egna produkter utforslade.

Genom bussarna ha avlägsna bygders tidigare isolering blivit bruten, och det har gjorts möjligt för landsbygdens befolkning att med ringa tidsut- dräkt och relativt små kostnader nå förbindelse med städer och samhällen. Bussarna ha samtidigt bidragit till att personer kunna arbeta i städer och samhällen och likväl hava sin bostad på ganska betydande avstånd från dessa.

Vid den behovsprövning, som förekom i samband med ransoneringav drivmedel och gummi under och efter krigsåren, har man konstaterat att visserligen endast ett begränsat antal privata personbilar äro oundgäng- ligen nödvändiga, för att deras ägare skola kunna bedriva sitt yrke, men att det stora flertalet av dessa personbilar äro av väsentlig betydelse för sina ägare även ur arbetssynpunkt, och att endast ett ringa antal användes ute- slutande för nöje och rekreation.

Motorcyklar ha kommit att spela en betydande roll för färder till och från arbetet. De skänka arbetskraften en rörlighet och smidighet, som är ytterst värdefull. I tider då arbetslöshet råder ger motorcykeln möjligheter för ägaren att taga till vara de tillfällen till arbete och utkomst, som kunna erbjudas honom även om arbetsplatsen skulle vara belägen på flera mils avstånd från hans bostadsort. Då brist på arbetskraft föreligger, ge motor- cyklarna å andra sidan möjlighet för företagarna att utnyttja arbetskrafts- reserver som eljest skulle Vara alltför avlägsna. Dessa fordon bli allt van-

ligare och torde liksom cykeln så småningom komma att bli betraktade såsom nödvändighetsartiklar inom vidsträckta befolkningslager. En utveckling parallell med den i Sverige har ägt rum i andra länder.

Antalet bilar i vissa länder år 1938.

i, Sverige .................................. 219 201 29 Danmark .............................. 150 778 25 Finland ................................. 47 737 75 Norge .................................... 90 781 32 Belgien .................................. 226 907 37 Frankrike ............................. 52 251 000 18 Italien ................................... 469 400 93 Storbritannien ........................ 2 542 294 20 Tyskland inkl. Österrike .......... 1 707 496 39 U. S. A. ................................ 29 485 684 4 Canada ................................. 1 381 103 8 Ungern .................................. 22 050 410

Eftersom det funnits och troligen alltid kommer att finnas ett tydligt samband mellan trafikens intensitet och antalet offer, som trafiken krä- ver, kan det vara av intresse att i detta sammanhang också ägna någon uppmärksamhet åt den fortsatta sannolika utvecklingen av motorfordons- trafiken i vårt land. Att försöka förutse hur denna utveckling kommer att gestalta sig är emellertid vanskligt, då detta är beroende av en mängd olika faktorer av såväl teknisk som ekonomisk art. Ett ekonomiskt upp- sving och en höjd levnadsstandard komma att medföra en uppgång, under det att ekonomiska kriser verka återhållande på utvecklingen. Huruvida flygtrafiken kan komma att i framtiden vinna en sådan utbredning och få en sådan inriktning, att den i väsentlig mån kommer att träda i stället för biltrafiken, är för närvarande icke möjligt att bedöma. När det gäller plan- läggningen av trafiksäkerhetsarbetet på längre sikt, kan man utgå ifrån, att motortrafiken ännu långt ifrån nått sin fulla utveckling. Den stegring av antalet bilar, som inträffade" under åren 1935—39, torde komma att fort- sätta, även om denna stegring måhända icke kommer att gå lika hastigt, som den gjorde under sistnämnda år. Det är troligt, att utvecklingstakten kommer att bliva tämligen snabb. En tillväxt om c:a 20 000 bilar om året skulle innebära, att bilparken vid 1960-talets början skulle uppgå till in- emot en halv miljon bilar.

Även om denna prognos ingalunda kan anses säker, måste trafiksäker- hetsarbetets organisation förlänas sådana utvecklingsmöjligheter, att arbe- tet kan följa med vid en kraftig ansvällning av trafiken.

Eftersom motortrafiken utgör en mycket viktig förutsättning för hela vårt näringsliv och för samhällsutvecklingen överhuvudtaget, kan lösningen av trafiksäkerhetsproblemet på lång sikt aldrig tänkas bli den, att man söker lägga hinder i vägen för motorismens frammarsch. Man bör därför i tid vidtaga säkerhetsbefrämjande åtgärder, så att utvecklingen icke behöver fördröjas.

Trafikolyckorna.

Till jämförelse med hittillsvarande utveckling av motortrafiken är det av intresse att se, hur olycksfallstalen gestalta sig under samma tidsperiod.

Totala antalet vägtrafikolyckor under åren 1935—1945 enligt statistiska centralbyrån.

År 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Antal olyckor 10 8201) 12 3821) 14 1281) 16 5041) 17 260 8 652 7 888 8 659 8 464 8 175 8 451

1) Avser endast olyckor vid trafik med motorfordon.

Vid en granskning av dessa siffror måste man komma ihåg, att trafiken ökat så snabbt, att de yttre betingelserna för dess existens icke hunnit ut- vecklas i motsvarande takt, och att därför möjligheterna till olyckor blivit allt flera. Det vägnät, som fanns omkring sekelskiftet, har förbättrats i hög grad, men det är dock, frånsett huvudvägarna, ännu praktiskt taget detsamma, och dess anpassning efter den nutida trafiken kommer att kosta betydande ansträngningar och kan säkerligen icke genomföras på mycket länge. Särskilt besvärliga äro förhållandena i städerna, där redan befintlig bebyggelse på många håll lägga hart när oöverstigliga hinder i vägen för en omdaning av trafiklederna efter motortrafikens krav.

De uppgifter angående trafikolyckornas omfattning, som gång efter an- nan publiceras, visa tämligen starkt varierande siffror. Detta förhållande, som torde verka förvirrande, har sin grund däri, att siffrorna härröra från olika undersökningsmaterial.

För närvarande publiceras statistik rörande trafikolyckor av bl. a. statis— tiska centralbyrån, trafikförsäkringsanstalterna och medicinalstyrelsen. Närmare uppgifter rörande dessa olika statistiska serier återfinnas å sid. 32 ff.

Någon säker siffra på totala antalet olyckshändelser i trafiken, d. v. s. alla sådana händelser, som föranlett kropps- och materialskada av någon betydelse, finnes icke.

Dödsskador.

Här nedan följer en sammanställning av statistiska centralbyråns och medicinalstyrelsens olika statistiska serier angående i vägtrafiken dödade personer för åren 1935—1938.

Antalet dödsolyckor i trafiken 1935—1938.

Är Statistiska Medicinal- centralbyrau') styrelsen”) 1935 331 220 1936 420 260 1937 443 291 1938 547 366

1) Avser endast olyckor vid trafik med motorfordon. 2) Avser endast sådana olyckor där vederbörande förts till sjukhus.

För år 1939, då motortrafiken under höstmånaderna på grund av krigs- utbrottet högst väsentligt inskränktes, redovisade statistiska centralbyrån 568 dödade i trafiken, varav 531 vid trafik med motorfordon. Försäkrings- bolagen, som från nämnda år började angiva dödssiffrorna separat, hade 373 och medicinalstyrelsen 350. Därest trafiken fortgått oförändrat under hela är 1939, är det icke osannolikt, att det totala antalet dödade stigit till inemot 700.

Antalet dödade i trafiken krigsåren 1940—1945.

Är Statistiska. Försäkrings- Medicinal-

Centralbyran bolagen styrelsen 1940 ................... . ...................... 283 (228) 168 227 1941 .......................................... 283 (241) 180 209 1942 .......................................... 301 (257) 179 225 1943 268 (201) 156 202 1944 257 (188) 129 194 1945 .......................................... 299 (227) 155 _

Siffrorna inom parentes avse endast olyckor vid trafik med motorfordon.

Enär trafikvolymen varierat avsevärt under det senaste decenniet, kan man givetvis icke bedöma trafiksäkerhetssituationens växlingar med hän- syn till det absoluta antalet trafikskadefall. Dessa måste ställas i relation till ett uttryck för trafikvolymen. Man kan från år till år påvisa en påtaglig samvariation mellan motorfordonskurvan och trafikskadefallskurvan. Tra- fikvolymen kan i Sverige för närvarande uppskattas endera genom trafik- räkningar eller genom att anVända antalet hos länsstyrelserna registrerade motorfordon. Bägge dessa metoder innebära osäkerhetsmoment.

I nedanstående diagram äro skadefallen ställda i relation till dessa olika uppskattningar av trafikvolymen. Uppgifterna om antalet skadefall äro hämtade från Trafikförsäkringsföreningens statistik.

Diagram 2. Antalet olycksfall i trafiken i relation till uppskattningar av trafikvolymen. 100

:: lr / )

70

60. A ; ..R 1 f 1 A () 402 , ) /_.» X / ) ' vi:—*,- ", X:.» Ax,-= 'x

4? .r

'N

710. O 115442341254123442 | 1943 4944 | 4an | 49% Iqqrnl

Vid konstruktionen av den streckade kurvan har såsom uppskattning för trafik- volymen valts 0,001 av medelautalet under kvartalet hos länsstyrelserna inregistre- rade motorfordon och vid konstruktionen av den heldragna kurvan 0,001 av den totala fordonstrafiken såsom denna angivits i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens rapporter från trafikräkningar.

I av National Safety Council i Chicago år 1945 publicerad statistik anges antalet dödade vid motorfordonsolyckor i U. S. A. per 1 000 motorfordon

för år 1933 till 1,32 för år 1937 till 1,33 » » 1934 >> 1,44 » » 1938 » 1,11 >> >> 1935 » 1,39 » » 1939 » 1,06.

» >> 1936 » 1,35

Samma amerikanska statistik anger även antalet inträffade dödsfall i för- hållande till 100 000 000 tillryggalagda fordonsmiles. Denna siffra utgör

för år 1933 ................ 16,2 för år 1937 ................ 14,7 » » 1934 ................ 17,4 >> >> 1938 ................ 12,0 >> >> 1935 ................ 16,4 » ,» 1939 ................ 11,4. » » 1936 ................ 15,1 1946 var motsvarande tal 9,8.

En föreställning om trafikvolymens betydelse för olyckornas mängd ge följande siffror från Kalifornien. 1946 dödades där 3.820 personer vid trafikolyckor. Befolkningen upp- gick till 9.300.000. Motorfordoncus antal var 3.442.000 och antalet körkortsinnehavare 4.317.000.

Dödsolyckor i trafiken i jämförelse med andra dödsolyckor.

Uppenbarligen skulle det även för Sverige vara till fördel, om det vore möjligt att ange trafikolyckornas antal i förhållande till den av motorfor— donen tillryggalagda våglängden. Då emellertid någon tillförlitlig beräkning ännu icke gjorts av antalet kilometer, som motorfordonen i vårt land årli— gen tillryggalägga, har kommittén icke haft någon sådan siffra att bygga på.

1930 1931 1932 1938 1934 1935 1936 1937 1938 1939

SmntHga obwkshändehen.nn 2394 2139 2366 2170 2266 2419 2460 2481 2678 2692 Drunkning ........................ 681 494 620 519 515 567 492 482 480 1525 Åskdag_ . ._u.uu,_u._.._ 17 8 6 9 11 10 11 20 6 20 Järnvägmnyckor .................. 79 72 62 60 80 89 78 79 73 103 Traökobckor enL staususka

centralbyråns serie ......... — — ? 331 ' 420 "" 443 ” 547 568

1 Därav 60 vid krigsförlisning. 2 Avser endast olyckor vid trafik Ined rnotorfordon.

framgår av nedanstående tabell:

_ Betydelse i förhållande till olycksfall i arbete. . , Antalet vid olycksfall i arbete dödade under 10-årsperioden 1930—1939

Vid olycksfall i arbete dödade personer.

År Män Kvinnor Summa 193OH._._.H._.H._.H. 505 24 529 1931.n.u.n.u.n.”.n.p 414 19 433 1932 ........................ 371 33 404 1933u._.".n._.n.n.n. 403 26 429 1934 ........................ 455 32 487 1935_._._.”.u.n.n ”. 517 30 547 1936 ........................ 478 34 512 1937 ........................ 465 36 501 1938 ........................ 518 40 558

i . 1939 ........................ '567 26 593

Om man anser sig kunna utgå ifrån att inemot 700 personer skulle avlidit. under år 1939 vid vägtrafikolyckor, därest trafiken icke nedgått på grund av kriget, innebär detta, att icke fullt 1 % av alla dödsfall detta år skulle berott på vägtrafikolyckor, och att dessa burit ansvaret för mer än 25 %, av samtliga de dödsfall, som inträffat på grund av olyckshändelser.

Statistiska centralbyrån redovisar icke samtliga olyckor i trafiken. Därest alla dessa medtagits, torde antalet dödsolyckor i trafiken överstigit antalet personer, som avlidit på grund av olycksfall i arbete. I dödssiffran för olycksfall i arbete ingår ett antal trafikolyckor, som inträffat vid färd till och från arbete.

Andra personskador.

Av medicinalstyrelsens statistik torde det vara möjligt att erhålla en tämligen klar föreställning om det antal personer, som vid trafikolyckor erhållit så pass allvarliga skador, att de införts till sjukhus för vård. En stor del av dessa fall har dock icke föranlett, att den skadade intagits på sjukhus, utan denne har kunnat skötas med poliklinikhehandling. Nedan- stående tabell utvisar förhållandena under åren 1935—1944:

Vid trafikolyckor skadade personer, som införts till sjukhus.

År Totalantal Med bestående Utan bestående men men 1935 ............................................. 11 889 540 11 129 1936 13221 556 12405 1937 ............................................. 14 754 595 13 868 1938 ............................................. 17 904 738 16 800 1939 ............................................. 17 824 708 16 766 1940 ............................................. 16 573 555 15 791 1941 ............................................. 17 128 533 16 386 1942 ............................................. 18 448 597 17 626 1943 ............................................. 16 550 497 15 851 1944 ............................................. 17 157 424 16 539

Det kan synas anmärkningsvärt, att, såsom tabellen utvisar, antalet ska— dade trots den kraftiga nedgången av biltrafiken under kriget, hållit sig så hög. Detta torde emellertid förklaras av den utomordentligt kraftiga ök- ning av cykeltrafiken, som ägt rum under krigsåren.

Olyckornas fördelning mellan stad och landsbygd.

Av statistiska centralbyråns statistik kan utläsas, att i allmänhet 0 :a 65 % av alla motorfordonsolyckor inträffa i städerna, och att av återstående 35 % c:a 30 % ske inom tättbebyggda områden på landsbygden. Det mate- rial, som ligger till grund för denna statistik, utgöres av polisens rapporter. Eftersom polisövervakningen på landsbygden och särskilt utanför dess tät- omräden givetvis är långt mindre effektiv än i städer och tätorter, är det sannolikt, att den rena landsbygden kommit att bli i viss mån under-

_ a_k...» __.. _

i

representerad i denna statistik. Det synes, som om de olyckor, som in- träffa på landsbygden, ofta bruka erhålla en mera våldsam karaktär än vad fallet är i städer och samhällen. Av antalet i vägtrafik dödade personer kommo sålunda år 1942 68,8 % på landsbygden. Motsvarande siffror för landsbygdens del voro för åren 1943, 1944 och 1945 59,3, 58,0 och 52,8.

Från 1934 till 1944 sjönk i U. S. A. antalet dödsolyckor i trafiken i städer med över 10.000 innevånare med 41 %, under det att motsvarande antal olyckor på landsbygden och i städer under nämnda innevånareantal endast sjönk med 28 %.

De angivna siffrorna synas ge besked om, att trafiksäkerhetsproblemet icke endast berör de större städerna och tätorterna utan är minst lika all- varligt för den rena landsbygdens dcl.

Kostnader orsakade av trafikolyckorna.

Trafikolyckorna medföra synnerligen betydande kostnader och förluster, de innebära i själva verket ett viktigt socialekonomiskt problem?) Våra sjukvårdsinrättningar belastas i hög grad med vården av de i trafiken ska- dade. Genom de skadades arbetsoförmåga under vårdtid och konvalescens förloras arbetskraft av stor vikt för produktionen, synnerligast i tider av arbetskraftsbrist. Än mer betänkliga torde vara de förluster, vilka upp— komma genom att ett betydande antal personer i olika åldrar drabbas av så svåra skador att deras arbetsförmåga för alltid förloras eller nedsättes (in— valider). Ytterligare måste såsom en för samhället och produktionslivet allvarlig debetpost räknas förlusten genom dödsolyckorna av ett stort antal arbetsföra, ofta försörjningspliktiga personer. Framhållas må även de bety- dande materiella skador, som trafikolyckorna medföra. Icke minst skadorna å motorfordon utgöra en avsevärd belastning, direkt genom förstörelsen av dyrbar, i stor utsträckning importerad materiel, samt indirekt, då skadorna kunna repareras, genom att fordonen för längre eller kortare tid måste tagas ur sin för samhället viktiga tjänst. Slutligen må erinras att en väsent— lig del av polismyndigheternas och domstolarnas arbete, och följaktligen av samhällets kostnader för polis- och domstolsväsendet, måste ägnas åt att utreda och avgöra olyckornas straff— och civilrättsliga följder.

En någorlunda exakt beräkning av de totala kostnaderna och förlusterna genom trafikolyckorna kan med tillgängligt materiel icke utföras. En sådan beräkning skulle, för att endast taga ett par exempel, beträffande sjukhus- kostnader —— som torde utgöra den största omkostnadsposten för vården av de i trafiken skadade —— kräva uppgift över antalet vårddagar inom den slutna sjukhusvården och antalet polikliniska behandlingar jämte en aktuell uppskattning av den verkliga bruttokostnaden för vårddag och sjukbehand- ling, samt beträffande dödsolyckorna förutsätta att en persons värde såsom

1) Se närmare »Trafikolyckorna som socialekonomiskt problem» i Första Nordiska Trafiksåkerhetskongressens förhandlingstryck, Sthlm 1939, sid. 217 o. ff.

arbetsför samhällsmedlcm skulle för olika åldrar, yrken och försörjnings- förhållanden kunna angivas i pengar.

Enligt en av professor J. H. Jones vid universitetet i Leeds avgiven rapport till engelska transportministeriet skulle de vägtrafikolyekor, som inträffade före kriget, om de omräknades efter 1946 års priser, kostat 100 miljoner pund om året. För U.S.A. beräknas motsvarande siffror till 1,5 miljarder dollars. Skulle motsvarande beräkningsgrunder kunna anses tillämpliga för Sveriges del, bleve kostnaderna och förlusterna mellan 100 och 150 miljoner kronor för år.

Det är mot bakgrunden av dessa bistra ekonomiska realiteter, som frågan om kampen mot trafikolyckorna måste betraktas. För var och en som inser, att trafikolyckorna genom ett välplanerat, tillräckligt mångsidigt och kraft- fullt lett skyddsarbete kunna framgångsrikt motarbetas och deras samhälls- ekonomiska följder därmed begränsas, måste detta arbete framstå såsom en bjudande plikt för samhället. Kan man förebygga trafikolyckor eller mildra verkningarna av sådana, måste utgifterna för ett skyddsarbete på detta område anses vara väl motiverade. Angeläget är, att vid bedömandet av kommitténs olika förslag i deras inbördes sammanhang och helhet, kost- naderna för förslagens realiserande icke betraktas fristående utan med hänsyn till den vinning för samhället ur socialekonomisk synpukt, vilken därmed kan uppnås.

Andra ej mätbara följder av trafikolyckorna.

Förutom de kostnader och förluster, som kunna uppskattas i pengar, orsaka trafikolyckorna ett icke mätbart mänskligt lidande. De av trafik- olyckor drabbade, vilka på grund av olyckornas våldsamma karaktär ofta tillfogas allvarliga skador, tvingas ej sällan till långvarig sjukhusvistelse. Hjärnskador, ryggskador, komplicerade benbrott och andra svåra kropps- skador kunna medföra årslånga lidanden av en svårighetsgrad, som den icke initierade sällan föreställer sig. Ofta resultera skadorna i livsvarig psykisk eller fysisk invaliditet. De svåra olyckorna få vittgående följder även för de anhöriga. Genom dödsolyckorna ryckas barn från sina föräldrar och försörjare från sina familjer. I trafikolyckornas spår följa sålunda lidande och bekymmer för långt fler än dem, som direkt träffas av olyckorna. Kampen mot trafikolyckorna framstår därför även såsom en betydelsefull humanitär uppgift.

Målsättning för trafiksäkerhetsarbetet.

Kommittén har redan antytt och den vill ytterligare och med all kraft- understryka, att trafiksäkerhetsarbetet måste läggas på sådant sätt, att det positivt medverkar till att skapa en smidig, snabb och effektiv trafik. Ett rätt bedrivet trafiksäkerhetsarbete måste alltid

verka trafikbefrämjande. I princip skall trafiksäkerhetsarbetet ha sam- ma uppgifter att fylla inom vägtrafiken som dem järnvägarnas säker- hetstjänst utför för järnvägstrafikens del och flygföretagens säkerhetstjänst för den civila lufttrafiken. Det får icke anses föreligga ett motsatsför— hållande mellan säkerhetskraven och önskemålen om en effektiv trafik. Tvärtom måste i själva begreppet effektiv trafik anses ligga en fordran på att trafiken skall vara i görligaste mån riskfri. En trafik med så bety- dande osäkerhetsmoment som den, som nu framgår på våra vägar, kan icke sägas uppfylla rimliga krav på precision.

Trafiksäkerhctens höjande ingår därför som ett viktigt led i den fortskri- dande rationaliseringen av trafiken.

Man bör icke inrikta sig på att söka få trafiken hunden med så snäva och rigorösa bestämmelser, att den icke kan röra sig med tillräcklig och nödvändig frihet. Motortrafiken är till sin natur snabb och snabbheten utgör en av grundvalarna för dess existensberättigande. För trafiksäker- hetsarhetets män måste det stå klart, att denna snabbhet i princip är av godo, och att säkerhetsarbetets uppgift icke är att stäcka trafiken men att göra det möjligt att utnyttja den moderna teknikens resultat, utan att där- med otillbörliga offer krävas.

Den moderna vägtrafiken är till sin natur sådan att den under alla förhållanden kommer att kräva offer. Det är likväl nödvändigt att stän- , digt göra klart för sig, huru stora dessa offer äro och att noggrant pröva, om icke vissa av dem kunna sparas. Samhället kan icke anse sig ha råd till andra uppoffringar för trafiken än dem, som äro ofrånkomliga även med en väl ordnad och väl fungerande trafikapparat. Många olyckor bottna i asocialitet, alkoholpåverkan, omdömeslöshct, slarv och oskicklighet hos ;- bilförare och andra trafikanter. Många bero på olämpliga väg— och siktför- ' hållanden, på bristande varningsanordningar och otillfredsställande trafik- ledning eller på dåligt hållna fordon. Olyckor av dessa slag måste bekäm- pas och detta är trafiksäkerhetssträvandenas naturliga uppgift.

Det är i första hand angeläget att komma tillrätta med de olyckor, som kräva dödsoffer eller föranleda svårare personskador. Skenbart kan detta bli förhållandet vid olyckor av alla möjliga typer, men fördelningen är dock icke alldeles slumpartad, och det är sannolikt, att vissa arter av olyckor oftare än andra få katastrofala verkningar. Att klargöra vilka typer, som ha en sådan elakartad karaktär, är icke möjligt med de be- gränsade kunskaper om olyckornas natur, som vi för närvarande besitta. Det synes emellertid angeläget att så snart ske kan inrikta forskningen så, att man kan få klart för sig de orsakssammanhang, som äro karak- teristiska för de svåra olyckorna. Sedan så skett har trafiksäkerhetsarbetet att angripa de bakomliggande faktorer, som härvid kunna bliva blottade.

Det skall ingalunda fördöljas, att uppgiften att bekämpa trafikolyckorna är utomordentligt svår. En jämförelselinellan industrins säkerhetsprob—

lem och trafikens visar genast hur mycket besvärligare de sistnämnda äro att komma tillrätta med. Medan inom industrin de lokaler, som skola . ordnas, så att de erbjuda största möjliga säkerhet, till sin omfattning äro begränsade, berör trafiken hela landets väg- och gatunät. Vägförhållandena växla ständigt karaktär med hänsyn till årstider, väglag och belysning. De människor, som sysselsättas inom industrin, äro vidare till antalet begränsade och kunna i viss mån utväljas med hänsyn till fallenhet och lämplighet för olika arbetsuppgifter. I trafiken däremot deltaga praktiskt taget samtliga medborgare. Här uppträda också två åldersgrupper, som industrin icke har att räkna med bland sina anställda men som på grund av sina speciella egenskaper äro särskilt utsatta för olycksfall, nämligen barn och åldringar.

Några allmänna synpunkter på trafiksäkerhetsarbetet.

Förhållandet till allmänheten.

Vid planeringen av trafiksäkerhetsarbetet synes det riktigt att utgå från den förutsättningen, att stora flertalet trafikanter väl inser detta arbetes nödvändighet och vill söka bidraga till att skapa en trygg trafik. Detta gäller samtliga trafikantgrupper. Trafiksäkerhetsarbetets målsmän måste taga till vara och utnyttja en sådan gynnsam inställning, och det gäller att sprida den bland sådana, som ännu stå likgiltiga.

Tyvärr finnas emellertid grupper, vilka betrakta trafikolyckorna som ett oundgängligt ont och därför förhålla sig passiva. De olycksrapporter, som dagligen strömma in, mötas ganska ofta med likgiltighet. Detta är i viss mån naturligt dels därför att olyckskrönikan är så monoton, att man lätt upphör att reagera inför den, och dels därför att trafikolyckorna äro spridda över hela landet. Deras dramatiska effekt blir härigenom väsent- ligt mindre än om de voro koncentrerade på samma sätt som exempelvis olyckor vid flyg eller järnväg. Den uppståndelse och förstämning, en sådan olycka vållar, står i bjärt kontrast mot det lugn, med vilket allmänheten mottager underrättelserna, att lika många människoliv under loppet av en vecka eller 14 dagar blivit spillda i vägtrafiken.

Det är nödvändigt att vädja till fantasien och känslan för att göra siff- rornas innebörd förståelig och för att öppna ögonen för de mänskliga tragedier och lidanden, som ligga bakom. Först när insikten om prob- lemets allvarliga innebörd gått upp för den enskilde trafikanten, framstå de inskränkningar i hans handlingsfrihet, som företagas i trafiksäkerhe— tens intresse, såsom nödvändiga och då kommer han att villigare rätta sig efter de givna reglerna.

Även om det sålunda är nödvändigt att söka väcka allmänheten till insikt om farans storlek och att i trafiksäkerhetspropagandan med starka fär— ger utmåla de risker, som lura i trafiken, får detta icke drivas så långt,

att man hos allmänheten ingjuter en känsla av osäkerhet och spänning. En sådan spänning är i och för sig ägnad att framkalla olyckor.

Ansvaret för säkerheten i trafiken måste på ett lämpligt sätt fördelas mellan det allmänna och den enskilde. Trafikanterna måste bibringas kun- skap å ena sidan om de insatser som skäligen kunna fordras av det allmänna för att bereda förutsättningar för en säker trafik, och å andra sidan om de fordringar, som trafiksäkerhetsintresset måste ställa på envar trafikants egen medverkan. Den enskilde får icke vänja sig att så förtrösta på det allmännas omvårdnad, att han glömmer bort sitt självansvar.

Arbetsmetoder.

Kampen mot trafikolyckorna måste för att äga utsikt till framgång bygga på en djupgående kunskap om olyckornas orsaker. I den allmänna diskussion, som under de gångna åren förts på detta område, har utan tvivel den juridiskt färgade frågan om skuld och straff trätt i förgrunden. För att vinna klarhet i orsakssammanhanget synes det emellertid nödvän- digt att även se problemet ur en annan synvinkel. När det gäller att studera människans uppträdande i trafiken och de olyckor, som bero på felhandlingar från hennes sida, blir det ofrånkomligt att taga hjälp av de medicinska, psykologiska och statistiska vetenskaperna och att med stöd av dem söka analysera de djupare liggande orsakerna till trafikanter- nas misslyckanden. Den tekniska vetenskapen måste i ännu högre grad än hittills länkas in på dessa arbetsområden. Många problem rörande for- donens ändamålsenliga byggnad och utrustning, om trafikleders, vägmär- kcns och varningssignalers utformning och om trafikens rent tekniska ledning vänta ännu på sin lösning.

Trafikolyckornas orsaker ha ofta angivits vara vårdslöshet och bristande omdöme. Det må vara riktigt, att dessa faktorer spela en framträdande roll, men det skulle vara att alltför mycket förenkla problemet, om man stan- nade vid ett sådant konstaterande. Dessa faktorer äro icke primära utan de bottna i sin tur i komplicerade orsakssammanhang. När en person genom felaktig handling i trafiken framkallar en olycka, beror dettai många fall på ett samspel mellan flera olika själsliga funktioner, och denna process äger till stor del rum utanför viljans kontroll.

Även om trafiksäkerhetsarbetet i första hand måste inrikta sig på att söka stärka trafikanternas vilja att uppträda i trafiken på ett för dem själva och andra betryggande sätt, är detta icke tillräckligt. Man måste också sträva efter att exempelvis genom effektiva signaler, propaganda o. s. v. påverka trafikanterna på ett för dem själva mindre medvetet sätt.

Trafikolyckorna synas vanligen inträffa, när de yttre svårigheterna vuxit till en sådan höjd, att trafikanten icke längre förmår bemästra dem. Detta kan ske så, att många komplikationer uppträda samtidigt, exempelvis i tät trafik, eller också, och kanske oftare, genom att trafi-

kanten plötsligt ställes inför en oväntad situation. Gränsen för olika trafi— kanters prestationsförinåga är mycket individuell och varierar också hos en och samma individ från den ena tidpunkten till den andra. Konsek— vensen av detta samspel mellan yttre omständigheter och mänskliga funk- tioner synes vara, att trafiksäkerhetsarbetet måste framgå på olika vägar. Å ena sidan skola de yttre förhållandena läggas till rätta, så att trafikan— ternas uppgifter på allt sått underlättas. Å andra sidan måste ansträng— ningar göras för att hålla kvaliteten hög hos de i trafiken verksamma mänsk— liga funktionerna. Det sistnämnda kan ske bl. a. på så sätt, att de, som skola anförtros mera krävande trafikuppgifter, utväljas efter prövning. Det kan också ske genom trafikundervisning i allmänhet och utbildning för olika trafikuppgifter. Intet av dessa båda arbetsfält kan tillerkän— nas ett absolut företräde, och intet får heller försuminas. De måste uppen— barligen bearbetas samtidigt. Var den största insatsen skall ske får gång efter annan bliva föremål för förnyat övervägande och kommer icke minst att bero på ekonomiska möjligheter och på tillgång till arbetskraft.

Även om vår kunskap om trafikolyckornas innersta orsaker ännu är tämligen ringa, ha vi likväl nått insikt om, att orsakerna äro många och ytterligt skiftande. Med detta faktum för ögonen står det klart, att även botemedlen mot det onda måste bli varierande. Var och en av de särskilda faktorer, som ligga bakom trafikolyckorna, måste angripas med olika metoder, och man får icke föreställa sig, att det existerar något universal- medel på detta område, som kan användas under alla förhållanden. Kampen mot trafikolyckorna måste sålunda samtidigt föras på en mängd olika fronter, och ett stort antal olika åtgärder måste tillgripas, vilka var för sig kunna synas föga verksamma, men vilkas sammanlagda effekt kan bli betydande. Det är skäl att understryka detta. Mot ingripanden i trafik— säkerhetsfrämjande syfte, som föreslås, komma de, vilkas rörelsefrihet in— skränkes, att opponera sig. De komma att framhålla att just på det område, där ingreppet planeras, intet av betydelse finnes att göra för att vinna större trafiksäkerhet. Olyckorna förmenas bottna i andra företeelser. Man får icke begära, att varje åtgärd omedelbart skall leda till påtagliga resul— tat. Det är av betydelse att låta de olika metoderna samspela på ett har- moniskt sätt och icke tillåta någon patentlösning att otillbörligt dominera och skymma bort betydelsen av de övriga arbetsgrenarna.

Vid planläggningen av de åtgärder, som måste vidtagas för att männi- skans uppträdande i trafiken skall medföra mindrc risker, synes man kunna utgå ifrån, att huvudarterna av de olyckor, som vållas på grund av den mänskliga faktorn, äro flera. En, och säkerligen den största gruppen, utgöres av olyckor, som bottna i vanliga mänskliga svagheter, sådana som förströddhet, trötthet, distraktion eller bekymmerslöshet. Denna stora grupp av olyckor är särskilt svår att komma tillrätta med, därför att de egenskaper, som ligga bakom den, finnas även hos de bästa trafikanterna

och därför att även goda trafikanter endast i begränsad omfattning med viljans hjälp här kunna påverka sig själva till större säkerhet. En annan grupp av olyckor grundar sig på mera påtagliga egenskaper hos vissa indi- vider. Hit höra de fall, som bero på hänsynslöshet, nonchalans och andra asociala beteenden. Det måste bliva en av trafiksäkerhetsarbetets angeläg- naste uppgifter att se till, att urvalet till motorförarnas krets sker på ett så— dant sätt, att personer, som äro belastade med dylika egenskaper, hållas borta. Vid genomförandet av denna uppgift synes det riktigt och nödvän- digt att gå fram med stränghet. Mot den första gruppen av vanliga genom- .. snittstrafikanter torde man däremot kunna nå goda resultat med mildare medel.

Särskilt nödvändigt är det att ingripa mot alkoholen såsom orsak till trafikolycksfall. Vi veta för närvarande icke hur stor procent av alla olycksfall i trafiken, som verkligen beror på att förare av motorfordon varit påverkade av alkohol. De siffror, som framlagts härom, växla ytter— ligt starkt. Säkerligen förekommer emellertid alkoholpåverkan i samband med förande av motorfordon i långt större utsträckning än vad statistiska uppgifter ge vid handen.

Vi veta heller icke, i vilken utsträckning skadade cyklister och fotgängare råkat illa ut på grund av att de varit alkoholpåverkade. Att deras antal är betydande, visa de av legitimerade läkarna Hindmarsh och Linde under åren 1932 och 1933 vid Maria sjukhus i Stockholm gjorda undersökningarna, vilka finnas återgivna i Svenska läkarsällskapets förhandlingar den 17 okto- ber 1933. Enligt dessa hade av 113 personer, som vårdats på sjukhuset för skador ådragna i trafiken, 50, eller 44 %, företett positiv alkoholreaktion i blodet. Av dessa 50 hade 33, eller 66 %, en alkoholkoncentration, som över- steg 1 %. Enligt poliklinikjournalerna från 4 på varandra följande lördags- kvällar vid godtyckligt vald tidpunkt på året inkommo mellan kl. 16 och kl. 4 påföljande dag sammanlagt 30 vuxna män, som skadats i trafik eller på annat sätt. Av dessa kunde 25 hänföras till kategorien berusade.

Man kan med största bestämdhet påstå, att trafiksäkerhetssituationcn i vårt land skulle vara en annan, därest trafiken icke inom någon trafikant- grupp belastades med alkoholpåverkade individer. En aktion för nykterhet i trafiken är av utomordentlig betydelse, och här har trafiksäkerhetsar- betet ett arbetsfält, där påtagliga resultat stå att uppnå. »Trafikfylleri» bör motarbetas i alla dess former.

Såsom redan tidigare nämnts kan man icke hoppas att genom ett aldrig så intensivt drivet trafiksäkerhetsarbete nå fram till en hundraprocentig säkerhet på vägar och gator. Detta hindrar emellertid icke, att betydande resultat kunna uppnås. Olycksfallsforskningen visar, att av antalet inträf- fade olycksfall endast en del verkligen är olyckor i detta ords egentliga be- tydelse, medan de övriga äro sådana, som det stått i mänsklig makt att förhindra.

Trafikolyckorna äro mycket svårbemästrade. För att nå påtagliga resul— tat måste man göra betydande ansträngningar. Någon stor effekt har icke varit att vänta med de obetydliga personella och ekonomiska resurser, som hittills stått i trafiksäkerhetsarbetets tjänst. Det kan därför icke vara för- svarligt vare sig ur humanitära, socialhygieniska, etiska eller ekonomiska synpunkter att i fortsättningen bedriva verksamheten på detta område under så blygsamma former som hittills. Man bör göra klart för sig nöd- vändigheten av att för detta svåra arbete förvärva kvalificerade vetenskaps- män och organisatörer. Kommittén inser till fullo vikten av att nödig spar— samhet iakttages även här och kommer vid sina överväganden att noga beakta alla möjligheter att hålla kostnaderna för trafiksäkerhetsarbetet på en rimlig nivå. Den anser sig emellertid skyldig att bygga sitt förslag till en organisation för detta arbete på sådana kalkyler, att en väsentlig för- bättring av trafiksäkerhetssituationen kan påräknas.

Avgränsning av kommitténs uppgift.

Av det anförda framgår att trafiksäkerhetsarbetet är vittomfattande. Det har heller icke legat i kommitténs uppdrag att ge en fullständig översyn över hela arbetsfältet. En sådan översyn skulle fordra en analys bl. a. av vägtekniska och fordonstekniska problem. Den skulle också tvinga till en granskning av trafikförfattningarna och deras verkningar icke bara i Sve- rige utan även i utlandet. Sistnämnda uppgift har legat bättre till för 1944 års trafikförfattningssakkunniga. Kommittén har trott sig handla i de givna direktivens anda, då den endast i vissa speciella avsnitt tagit upp de väg- och fordonstekniska problemen och lagstiftnings- frågorna till behandling. I stället har kommittén sökt gå något mera på djupet, när det gällt att undersöka möjligheter och arbetsformer för en vetenskaplig forskning rörande olyckornas orsaker. Vidare har ett be- tydande utrymme ägnats den mänskliga faktorn och medlen att på olika sätt påverka denna i syfte att minska dess roll såsom orsak till olyckor. Slutligen har kommittén sökt utforma en organisation för det framtida trafiksäkerhetsarbetets ledning. Detta tillvägagångssätt kan möjligen vara ägnat att inge föreställningen, att de tekniska faktorerna, vägen och for- donet, blivit förbisedda och den mänskliga faktorn förstorad på de först— nämndas bekostnad. Detta har emellertid ingalunda varit kommitténs avsikt.

Den framställning, som kommittén sökt ge av möjligheten att påverka den mänskliga faktorn i trafiken i gynnsam riktning, gör inga anspråk på fullständighet. Den avser endast att lämna exempel och uppslag.

Källor till kunskap om trafikolyckorna.

Statistiken.

Statistikens uppgifter i ett framtida trafiksäkerhetsarbete.

Utan tvivel är våra kunskaper beträffande trafikolyckornas problem- komplex tämligen begränsade. Vi besitta föga kännedom om de faktorer som framkalla trafikolyckorna och veta därför inte mycket om hur de böra motarbetas. För att komma till rätta med dessa problem är det nödvändigt att studera förloppet vid redan inträffade olyckor. Vid detta studium är det den statistiska metodiken, som gör det möjligt för oss att på ett över- skådligt sätt registrera samt analysera stora mängder av olyckor. En väl upplagd statistik måste betraktas som en av de bästa källorna till kunskap om trafikolyckorna.

De resultat, som nåtts vid den av kommittén utförda statistiska försöks- forskningen, ha gett vid handen, att en systematisk statistisk forskning bör kunna bli av stort värde för det praktiska trafiksäkerhetsarbetet. En förutsättning härför är dock att större tekniska och ekonomiska resurser ställas till förfogande och att man använder ett statistiskt material, som in- samlats med hänsyn till de problemställningar som skola behandlas.

Det statistiska arbetet kan uppdelas i registrering och analys. Regist- reringen har till ändamål att lämna numerära uppgifter över olika före- teelser på trafikens och trafikolyckornas områden, medan analysens ända- mål är att besvara mera ingående frågeställningar angående olika faktorers medverkan till och inbördes betydelse för olyckshändelsernas uppkomst.

Enligt erfarenhet variera trafikens omfattning och sammansättning samt graden av trafiksäkerhet icke obetydligt från år till år. En kontinuerlig bedömning av graden av trafiksäkerhet med hjälp av statistiska metoder är därför av vikt. Det måste vara värdefullt att kunna följa frekvensen av olika huvudtyper av olyckor för att därigenom få vägledning om i vilka riktningar vidare säkerhetsarbete bör ledas. En kraftig stegring av olycks- kurvan för någon trafikantgrupp kommer att tjäna som en larmsignal. Om man t. ex. ser, att motorcykelolyckorna äro i speciellt starkt stigande, kan man koncentrera sina ansträngningar på att motverka just denna typ av olyckor.

För allt praktiskt trafiksäkerhetsarbete vore det av stort värde om resul- tatet av vidtagna åtgärder kunde siffermässigt bedömas. Uppenbarligen måste det ofta bli svårt att utröna resultatet av enskilda, begränsade åtgär-

der. Statistiken synes emellertid böra så uppläggas att man därav kan ut- läsa, huruvida trafiksäkerhetsarbetet i dess helhet letts i rätt riktning eller ej samt om dess resultat motsvarat nedlagda kostnader och gjorda ansträng- ningar.

Vid en granskning och analys av de »svårare olycksfallen» uppkom- ma ofta frågor av statistisk art. Granskarna tycka sig t. ex. märka, att döva personer ofta förekomma i olycksfallsrapporterna. Deras första åtgärd vid en undersökning av detta förhållande blir då att göra en sam- manställning av sitt material för att se, hur många döva, som där före- komma. Frågan uppställer sig sedan, om detta antal är så stort, att de döva kunna anses överrepresenterade. Man kan utgå ifrån att det material, som ligger till grund för sådan kontinuerlig granskning, mycket ofta kom- mer att göras till föremål för statistiska undersökningar.

För de undersökningar inom olika vetenskapsgrenar, som behöva utföras på trafiksäkerhetens område, är det ett önskemål, att en central finnes, där hjälp kan erhållas med de statistiska kalkylerna. Man torde nämligen kunna räkna med, att en stor del av dessa undersökningar har att be- handla statistiskt material. För utförande av dylika undersökningar erford- ras ofta expertis och statistiskt tränad personal, som är van vid behandling av trafiksäkerhetsfrågor.

I upplysnings- och propagandaarbetet böra väl valda, exakta och slående statistiska uppgifter framföras. Kalla siffror kunna stundom vara mera vältaliga än vaga uppmaningar om försiktighet. Det är en uppgift för sta- tistiken att förse propagandan med de data, den vid skilda tillfällen kan behöva.

Då endast ett fåtal större statistiska utredningar på trafiksäkerhetens område har gjorts, förefinnes icke någon för detta område speciellt utar— betad metodik. Det synes vara betydelsefullt för trafiksäkerhetsarbetets statistiska forskning att systematiskt söka metoder, som kunna användas på detta speciella arbetsfält.

Som ett viktigt led i det statistiska arbetet måste även ses samlandet av lämplig utländsk statistik samt alla statistiska undersökningar på trafik- säkerhetens område, som utföras i Sverige och utlandet. Personliga kon- takter med utländska forskare på området böra eftersträvas.

Det nu förefintliga statistiska materialet och dess användbarhet för trafiksäkerhetsarbetet.

De problemställningar, som kunna väntas uppkomma inom ett framtida trafiksäkerhetsarbete, äro sannolikt av ytterst skiftande natur. Det kan därför måhända vara vanskligt att yttra sig om i vilken mån det nu före- fintliga statistiska materialet kan användas i detta arbete. Man kan emel- lertid fastslå, att det nuvarande materialet är användbart för ett antal

mindre komplicerade problem, men att det för att lösa åtskilliga mera djup— liggande problem icke är på långt när tillfyllest. Detta är helt naturligt. då vart och ett av de olika slag av material, som nu förefinnes, är konstruerat för just sitt speciella ändamål; intet material har ännu insamlats eller kunnat bearbetas med sikte på en mera generell analys av trafikolyckornas orsakskomplex. '

Med det nuvarande materialet kan en korrekt registrering göras av vissa speciella fakta beträffande olyckorna och trafikens omfattning. I en mycket begränsad utsträckning kan även göras en analys av de här framkomna uppgifterna. Flertalet av de problem, vilkas lösande kan anta— gas vara av större vikt för att minska olyckorna kan emellertid icke på ett framgångsrikt sätt angripa för statistisk analys med hjälp av det redan nu befintliga materialet.

Som exempel på vartill det nuvarande materialet kan användas må an- föras följande:

a) registrering av antalet inträffade olyckor av olika slag, åldersfördel- ningen hos de inblandade motorfordonsförarna, plats och tid för olycks- händelserna, motorfordonens fabrikat och registreringsnummer samt lik— nande rent faktiska uppgifter;

b) analys i mycket begränsade avseenden av olika trafikantgruppers relativa farlighet inom trafiken. Sålunda är det möjligt att på grundval av uppgifter rörande sammanstötningar mellan fordon göra en jämförelse beträffande vållandet till olyckor mellan vissa trafikantgrupper, t. ex. yrkeschaufförer och andra förare samt mellan förare i olika åldersgrup- per. Vi kunna även göra vissa jämförelser mellan fotgängare i olika ålders- grupper beträffande deras relativa risk att bli påkörda och skadade av motorfordon. (Se härom närmare bil. F.)

Orsakerna till det nuvarande materialets otillräcklighet äro två, nämligen dels att materialet ej lämnar tillräckligt detaljerade uppgifter över de olycksfallsorsakande faktorerna, dels att inga uppgifter finnas över dessa faktorers frekvens inom trafiken. Vi ha t. ex. ingen möjlighet att bedöma betydelsen av sådana faktorer som rattfylleri, färgblindhet, sockersjuka och trötthet.

Här nedan följer en redogörelse för de olika typer av statistiskt material, som för närvarande finnas tillgängliga och synas kunna vara av något intresse för statistiska undersökningar på trafiksäkerhetens område.

Polismyndigheterna förfoga över protokoll över de olyckor, som blivit polisutredda. Dessa protokoll äro icke avfattade enligt något enhetligt schema, men alla innehålla uppgifter rörande

1) plats och tid för olyckan. 2) de medagerandes namn, ålder, yrke och i förekommande fall körkortsnum—

mer.

3) parternas och vittnenas berättelser. 4) vissa rent faktiska omständigheter kring olyckan.

Till den sistnämnda gruppen räknas exempelvis skiss över olycksplatsen, uppgifter över personskador, åverkan å fordon eller annat föremål, väg- banans och fordonens beskaffenhet.

Vid bedömandet av tillförlitligheten hos dessa uppgifter måste vi skilja mellan de olika grupperna. Uppgifterna inom grupperna 1, 2 och 4 synas vara fullt tillförlitliga och användbara för en statistisk behandling, medan tillförlitligheten av de i grupp 3 ingående uppgifterna torde vara alltför ringa för att de skola kunna läggas till grund för statistisk bearbetning.

Domstolarnas domböcker innehålla för varje till vederbörande domstol hänskjutet mål rörande trafikolycka uppgifter om bl. a.

1) plats och tid för olyckan. 2) de medagerandes namn, ålder, yrke och i förekommande fall körkorts-

nummer.

3) olyckans art. 4) vad som i målet utretts angående olyckans händelseförlopp. 5) domstolsutslag.

Samtliga dessa uppgifter äro fullt tillförlitliga och användbara för statis— tisk behandling. Av speciellt intresse äro uppgifterna under punkt 4. Des- sas användbarhet för trafiksäkerhetsarbetet är dock starkt begränsat där- igenom att domstolens utredning enbart tager hänsyn till det juridiska ansvaret för olyckan och icke ur alla synpunkter utreder det bakomliggande orsakskomplexet. Uppgifterna synas därför icke vara ägnade för en mera djupgående orsaksanalys utan endast för en analys av rent faktiska hän- delser i samband med olyckan.

Statistiska centralbyrån har insamlat uppgifter sedan 1939 över samtliga polisutredda trafikolyckor och under tiden 1935—1938 över samtliga polis— utredda olyckor vid trafik med motorfordon. Det åligger vederbörande polismyndighet att för varje inträffad trafikolycka ifylla ett för ändamålet speciellt avsett formulär och kvartalsvis insända dessa formulär till cen— tralbyrån.

Formuläret, som åren 1935—1938 var något varierande till sitt innehåll, fick 1939 den utformning det alltjämt har.

I det nuvarande formuläret skola följande uppgifter ifyllas. 1) plats och tid för olyckan.

(Här anges även olycksplatsens egenskap av rikshuvudväg, länshuvudväg, annan landsväg, enskild väg, gata, torg, huvudled eller ej samt om olycksplat- sen ligger i tätt bebyggt område eller ej.) 2) olyckans art. 3) i olyckan delaktiga fordon m. m. 4) särskilda uppgifter för delaktiga fordon och deras förare.

(Här anges fordonens registreringsmärken och nationalitet, förarens kön, ålder och yrke samt är, då körkort eller trafikkort utfärdades.) 5) olyckans påföljder. 6) rättsliga åtgärder. 7) skiss över olycksplatsen.

8) kortfattad redogörelse för olyckans förlopp. 9) omständigheter vid olyckan.

(Här anges ljus-, väg- och väderleksförhållanden, särskilda omständigheter beträffande delaktiga fordon såsom bristfälligheter eller felaktigheter i dessa samt särskilda omständigheter beträffande delaktiga trafikanter. I sistnämnda avdelning anges dels trafikanternas personliga förhållanden såsom om någon varit ovan, drucken, eljest påverkad av starka drycker, sjuk, uttröttad eller' behäftad med kroppsligt eller själsligt lyte, dels deras uppträdande i trafiken såsom t. ex. uppgifter om för hög hastighet, underlåtenhet att giva tecken vid kursändring, besvara signal vid omkörning eller att verkställa avbländ- ning vid möte.)

10) förslag till åtgärder till förebyggande av olyckor på samma plats eller av liknande art.

En sammanställning av detta material offentliggöres sedan 1936 årligen i Sveriges officiella statistik, under åren 1936—1938 i publikationen Olyc- kor vid trafik med motorfordon och alltsedan 1939 i publikationen Väg- trafikolyckor. År 1935 publicerades sammanställningen i Statistiska med- delanden Ser. A, band V: 2, Olyckor vid trafik med motorfordon.

Detta material är det största samlade trafikolycksmaterial, som finnes i vårt land. Man torde kunna vara förvissad om att det är ytterst sällan som en polisutredd trafikolycka ej redovisats till centralbyrån. Den omständig- heten, att detta material begränsar sig till polisutredda olyckor och att det därför förekommer många olyckor i trafiken som icke redovisas här, torde icke vara av större betydelse vid statistiska orsaksanalyser.

Ur tillförlitlighetssynpunkt synes materialet böra uppdelas i två delar. Uppgifterna rörande plats och tid för olyckan, olyckans art samt de agerande personernas ålder, yrke och kön äro enligt samstämmiga ut- talanden fullt korrekta och lämpa sig väl för en registrering.

Beträffande de uppgifter däremot, som fordra ett visst mått av själv- ständigt omdöme från uppgiftslämnarens sida, råda delade meningar om graden av tillförlitlighet.

Statistiska centralbyrån samt vissa polismyndigheter anse, att uppgif— terna äro korrekta i det stora flertalet fall och att fall, där felaktigheter insmugit sig i materialet, mera sällan förekomma. Andra däremot, däribland skadereglerare i försäkringsbolag, anse att dessa uppgifter brista i tillför- litlighet av följande tre skäl.

a) Gränserna för vissa i formuläret förekommande uttryck äro icke definierade. Som exempel kan nämnas skillnaden mellan »lindrig» och »svår» skada, innebörden av »halvdager» och »uttröttad».

b) Alla uppgifter, som skola ifyllas, förekomma icke alltid i polisrap— porten och sådana uppgifter kunna stundom ej anges korrekt.

0) På grund av bristande tid hos en hårt ansträngd personal inträffar det stundom, att formulären på ett icke nog omsorgsfullt sätt ifyllas av utredningsmannen eller att denne icke själv ifyller formulären utan att

detta göres av annan person utan kompetens att ur polisprotokollen utläsa de erforderliga uppgifterna; dylika fel torde i regel ej rättas av vederbö- rande åklagarmyndighet.

Det synes som om invändningen a) är riktig. Beträffande invändningen b) kan man ställa sig tveksam till i vilken mån den äger giltighet. Rappor- terna innehålla om de äro riktigt gjorda alla de uppgifter, som skola införas på formuläret. Beträffande de mera bagatellartade olyckorna förekommer emellertid att vissa uppgifter saknas i rapporten.

Huruvida invändningen c) kan vara bärande annat än i undantagsfall, är svårt att bedöma.

Det ovan sagda gör det sannolikt, att felkällor, som icke kunna förbigås vid en djupare statistisk bearbetning, förekomma i de här diskuterade »omdömesuppgifterna» i centralbyråns material.

Bortsett från på vissa punkter förekommande otillförlitlighet i central- byråns material är det emellertid uppenbart, att detta ej på långt när är så detaljerat, att det i sitt nuvarande skick kan fylla de anspråk, som måste ställas på ett statistiskt olycksfallsmaterial, som skall läggas till grund för en mångsidig statistisk analys.

För att kunna genomföra sådana analyser måste man komplettera statis- tiska centralbyråns material med speciellt för undersökningen insamlade uppgifter.

Medicinalstyrelsen infordrar alltsedan år 1931 från samtliga lasarett, sjukstugor och garnisonssjukhus uppgifter över antalet av samtliga såväl i sluten som i öppen vård ”behandlade trafikolyckor under året. Dessa upp— gifter anges i ett för ändamålet speciellt avsett formulär, vilket insändes till medicinalstyrelsen i anslutning till vederbörande årsberättelse.

I formuläret skola följande uppgifter ifyllas.

1) olyckans art (Kollisioner mellan olika trafikantgrupper, kullkörningar, fall från färdmedlet, påkörning av föremål eller andra olyckor. Påkörda fot- gängare ha här delats i åldersgrupperna 0—6 år, 7—15 år, 16—60 år och över 60 år). 2) olyckans påföljder (Död, kvarstående men eller övergående men för varje olycksart). 3) skadornas natur fördelade efter trafikantgrupper samt efter påföljd.

En sammanställning av dessa uppgifter offentliggöres årligen i den i Sve- riges officiella statistik ingående publikationen Allmän hälso- och sjukvård:

Detta material synes vara lämpat för en registrering. Någon egentlig analys torde emellertid uppgifterna ej medge.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bearbetar följande två helt skilda typer av statistiskt material, som kunna användas för analyser av trafikolyckorna.

a) De till statistiska centralbyrån insända uppgifterna om trafikolyc- korna på landsbygdens allmänna vägar överlämnas därifrån till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, där de överföras på registerkort, som inordnas i pärmar alltefter olycksplatsernas geografiska läge. Varje inträffad olycka inprickas vidare på kartor, varigenom en god överblick erhålles av olycksfallsfrekvensen på olika vägsträckor och vägpunkter. Dessa upp- gifter överlämnas till vägförvaltningarna. Olycksplatserna kunna däri- genom identifieras under inspektionsresor.

b) För att få en uppfattning om trafikvolymen utför väg- och vatten- byggnadsstyrelsen alltsedan 1941 regelbundet ungefär var sjunde vecka tra- fikräkningar. Räkningspunkterna äro förlagda till landsbygden.

Härvid införskaffas uppgifter över det antal olika vägtrafikanter, som under en viss tid passerat de 130 utvalda räknepunkterna innefattande 432 vägrikt- ningar. Trafikanterna ha härvid uppdelats i följande grupper: 1) fotgängare; 2) ryttare, dragkärror, djur; 3) trampcyklar, lättviktsmotorcyklar; 4) fordon med ] dragare; 5) fordon med 2 dragare; 6) tyngre motorcyklar; 7) personbilar; 8) omnibusar; 9) 2-axliga lastbilar å högst 1,8 ton; 10) 2-axliga lastbilar tyngre än 1,8 ton; 11) 3-axliga lastbilar; 12) 4-axliga lastbilar och 13) specialfordon. Be- träffande motorfordon skall angivas huruvida de äro gengasdrivna eller ej samt om fordonet haft räkningslänets igenkänningsmärke eller icke.

De bearbetade resultaten av dessa trafikräkningar framställas i form av stencilerade rapporter, vilka distribueras till bl. a. kommunikationsde- partementet, samtliga länsstyrelser, vissa militära och andra statliga myn- digheter och ämbetsverk, motorsammanslutningar och andra föreningar, som ha intresse därav, vissa tidskrifter och dagstidningar m. m.

Liknande trafikräkningar utfördes vid ] tillfälle år 1939 och vid 3 till- fällen år 1940.

Genom statens försorg utfördes åren 1926, 1931 och 1936 trafikräkningar av betydligt större omfattning än de här nämnda. År 1936 räknades trafi- ken vid 2 178 punkter. Resultaten av räkningarna bearbetades av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och framlades i form av kartverk och därtill fo- gad redogörelse. Tillförlitligheten av de uppskattningar dessa trafikräk- ningar lämna är ej fullständig, eftersom de basera sig på stickprovsunder- sökningar, men felkällorna torde ej vara större än att man med en viss för- siktighet kan använda dem för en statistisk analys.

Dessa trafikräkningar äro ett värdefullt primärmaterial för en framtida forskning. Genom trafikräkningar kan man nämligen erhålla ett uttryck för de olika trafikantgruppernas och fordonsslagens förekomst i trafiken. För orsaksforskningen är det av grundläggande betydelse att erhålla fre- kvenssiffror och detta material ger oss några, men långt ifrån alla, som äro erforderliga.

'Länsstyrelserna handha länens bilregister och körkortsregister.

I bilregistren finnes för varje inregistrerad bil och motorcykel ett kort, på vilket är angivet bl. a. fordonets registreringsmärke, fabrikat, typ, års- modell, längd, höjd, bredd, ringdimensioner, totalvikt, ägarens namn och yrke samt datum för besiktning.

I körkortsregistret finnes för varje körkortsinnehavare ett kort, på vilket är angivet bl. a. namn, födelseår, yrke, år då körkort utfärdades, förseelser som gjorts av innehavaren i egenskap av fordonsförare och som av domstol blivit straffbelagda, fylleriförseelser samt av länsstyrelsen meddelade var- ningar och körkortsåterkallelser.

Körkortsregistren torde kunna vara användbara vid statistikstudier över motorfordonsförarna. Uppgifterna få i allmänhet anses vara tillförlitliga med undantag för yrkesangivelserna, vilka hänföra sig till tidpunkten för körkortcts erhållande och därför ofta ej äro gällande vid senare tidpunkter.

Centrala bilregistret, som är en avdelning under statistiska centralbyrån, erhåller alltsedan sin tillkomst den 1 oktober 1942 från länsstyrelserna kopior av bilregisterkorten och gör på grundval därav sammanställningar över antalet inregistrerade motorfordon fördelade efter län, fordonstyper och fabrikat. Dessa sammanställningar publiceras kvartalsvis i Kommersiella meddelanden.

Uppgifter över inregistrerade bilar och motorcyklar torde kunna läggas till grund för en uppskattning av motorfordonstrafikens omfattning. Den totala trafiken synes emellertid måhända säkrare kunna uppskattas på grundval av trafikräkningar. Centrala bilregistrets uppgifter ange i mot- sats till trafikräkningarna bilparkens fördelning på olika fabrikat. Detta kan vara av intresse för en analys. Det synes ej föreligga anledning att be— tvivla tillförlitligheten av bilregistrets uppgifter.

Statens biltrafiknämnd insamlar uppgifter från landets auktoriserade lastbilscentraler över antalet kilometer, som lastbilar i yrkesmässig beställ- ningstrafik tillryggalagt varje månad. Dessa uppgifter publiceras månatli- gen i Kommersiella meddelanden och de kunna ge en god uppskattning av den yrkesmässiga lastbilstrafikens volym. Enligt uppgift från nämnden om- fattar materialet cirka 98 % av alla lastbilar i yrkesmässig beställningstra- fik. Då antalet av de lastbilar, som utnyttjas i linjetrafik men ej i beställ- ningstrafik, är mycket litet, bör man utan att riskera större felkällor kunna uppskatta omfattningen av all yrkesmässig lastbilstrafik med hjälp av nämndens material. Uppgifterna torde vara i stort sett tillförlitliga.

Nationalföreningens för trafiksäkerhetens främjande (NTF) insamlar sedan 1937 tidningsurklipp rörande inträffade trafikolyckor, vilka för- orsakat dödsfall eller sjukhusvård. Dessa urklipp ha bearbetats för använd- ning i föreningens upplysningsverksamhet och sedan arkiverats. Denna samling av tidningsurklipp synes vara så fullständig som rimligen kan begäras av ett dylikt arkiv och kan möjligen vara till nytta för upplysnings- och propagandaverksamhet. Såsom material för en rent statistisk bearbet- ning torde den dock vara av föga värde.

Trafikförsäkringsanstalterna förfoga över ett primärmaterial omfattande de till vederbörande anstalt anmälda trafikolyckorna. Häri ingå endast olyckor till följd av motorfordonstrafik, vid vilka skadeståndsanspråk fram-

ställts mot ägare av försäkrat motorfordon. Dessa olyckor äro icke alla polisanmälda, varför man här kan erhålla uppgifter över olyckor, som icke återfinnas i statistiska centralbyråns material. De uppgifter, som finnas, framgå av den akt, vederbörande anstalt upplagt för varje olycka. Av största intresse äro här skadeanmälningarna och i förekommande fall dom- stolsprotokollen samt av anstalten företagen särskild utredning. Tyvärr äro skadeanmälningsblanketterna ej fullt lika för de olika anstalterna. Alla innehålla emellertid uppgifter om bl. a.

1) plats och tid för olyckan. 2) fordonets registreringsmärke och fabrikat. 3) summarisk beskrivning av olyckans förlopp samt 4) genom olyckan orsakade egendoms- och personskador.

Ur försäkringsbolagens arkiv kunna även erhållas uppgifter över varje försäkringstagares skadeersättningsfrekvens, d. v. 5. det antal gånger hans försäkring belastats med skadeutbetalning.

Försäkringsanstalternas material synes i huvudsak från tillförlitlighets- synpunkt vara att jämföra med statistiska centralbyråns. Korrekta uppgif- ter, väl lämpade för en registrering, beträffande samtliga anmälda olyckor kunna erhållas rörande plats och tid för olyckan, olyckans art samt de agerandes ålder, yrke och kön. Beskrivningen av olyckshändelserna torde emellertid, såvitt det gäller ej polisutredda olyckor, ofta göras tämligen rutinmässigt. För de polisutredda olyckornas det torde tillförlitligare upp- gifter förekomma i domstolarnas domböcker och i de nyssnämnda utred- ningar, som försäkringsanstalterna själva göra. Materialet torde icke vara fullständigt, enär bilägarna med hänsyn till bonusreglerna ofta torde un- derlåta att anmäla lindrigare skador.

Trafilcförsäkringsanstalternas nämnd erhåller sedan 1936 från samtliga trafikförsäkringsanstalter uppgifter över de trafikolyckor, vilkas ersätt- ningsbelopp underställas nämnden för yttrande. Nämndens yttrande skall av försäkringsanstalterna inhämtas rörande utom rättegång uppkommande frågor om

a) ersättning för invaliditet eller för sådant lyte eller annat stadigvarande men, som icke inverkar på den skadades arbetsförmåga men är av svårare art, eller för förlust av försörjare.

b) slutlig ersättning i fall, där vid tiden för uppgörelsen synes sannolikt, att inva- liditet eller sådant lyte eller men, som nyss nämnts, kommer att föreligga.

c) ersättning vid utbyte av förlikningsvis tillerkänd livränta mot kapital eller mot livränta på kortare tid.

I de fall, då ersättningsbelopp rörande skada enligt a) ovan skall faststäl- las av domstol, kan denna begära nämndens yttrande.

I detta material förekomma noggranna personuppgifter över de av olyc- kan drabbade personerna. Med hjälp av materialet kan man för en vidare undersökning av de berörda olyckorna få närmare upplysningar från de

olika försäkringsanstalterna. Materialet får anses fullt tillförlitligt och kan möjligen tjäna som en utgångspunkt för ett medicinskt studium av olycks- drabbade personer.

Trafikförsäkringsföreningen erhåller månatligen uppgifter från samtliga trafikförsäkringsanstalter över till dessa inrapporterade trafikförsäkrings— skador samt antalet därvid dödade och skadade personer. Stencilerade sammanställningar över dessa uppgifter utsändas regelbundet till trafik— försäkringsanstalterna.

Uppgifterna synas vara korrekta och därför väl lämpade för en statistisk behandling vid en kontinuerlig bedömning av trafikolyckornas tendenser.

Sveriges större städer såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg bedriva en geografisk bearbetning av trafikolyckorna. Stockholm och Göteborg utföra även regelbundna trafikräkningar. Då det nedlagda arbetet är mycket likartat, skola vi endast redogöra för hur arbetet bedrives av Stockholms stad.

Stockholms stads gatukontor utför ett arbete på detta område, som i stort sett är analogt med det, som utföres av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande Sveriges landsbygd. Således inprickas av gatukontoret varje polisutredd trafikolycka på kartor. Vidare utföras trafikräkningar och här- vid räknas på ett för varje år varierande antal platser mellan kl. 7 och 20 den sista tisdagen i oktober antalet passerande fordon av de olika slagen; personbilar, lastbilar, bussar, spårvägståg, motorcyklar, trampcyklar, häst- fordon och dragkärror. Vid några tillfällen ha även gångtrafikräkningar utförts.

Bearbetade resultat av dessa gatukontorets undersökningar publiceras årligen i Statistisk årsbok för Stockholms stad och i Statistisk månadsskrift för Stockholms stad.

Vissa enskilda företag uppgöra också statistik över olyckor i trafiken. Sålunda för

Aktiebolaget Stockholms Bryggerier alltsedan 1938 statistik över bolagets och anslutna företags chaufförer. Dessas antal uppgår i regel till omkring 150. De i Stockholm inträffade trafikolyckorna indelas i olycksfallsstati- stiken i tre grupper alltefter graden av den egna förarens vållande. Dessa grupper äro

A—skador, där den egna föraren varit utan skuld, B-skador, där den egna föraren varit medvållande, C-skador, där den egna föraren varit ensam vållande.

I ett kortregister finnes ett kort för varje förare och på detta antecknas datum för olyckan och dess typ (A-, B- eller C-skada). Närmare uppgifter om olyckorna kunna erhållas genom avskrifter av skadeanmälan till för- säkringsbolaget. Även om en olycka ej föranlett en dylik skadeanmälan, ifylles en blankett till sådan anmälan för bolagets interna bruk.

Då bolaget har uppgifter över varje chaufförs körsträcka, kan man av detta material få fram frekvenssiffror för förarna, som utvisa deras relativa farlighet i trafiken.

På grund av materialets litenhet och speciella natur är det av intresse för trafiksäkerhetsarbetet främst ur metodologisk synpunkt. Bolaget har genom denna statistik fått Ögonen på ett antal olycksfallsbetingade chaufförer, vilka därefter förflyttats till mindre riskfyllt arbete. Det synes som om metoden är en av de vägar, som en kommande orsaksforskning måste söka sig in på.

Stockholms Transportarbelarefackförening har uppgifter över samtliga de trafikolyckor, som anslutna droskchaufförer varit inblandade i. Vidare finnas uppgifter över huru lång körsträcka varje chaufför tillryggalagt. Då man även har åldersuppgifter för chaufförerna, synes detta material vara av stort intresse vid studier av olycksfallsbenägenhet samt av ålders- faktorns betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Motsvarande fackförening i Göteborg har liknande uppgifter över sina droskchaufförer, lastbilschauf- förer och bussförare.

Aktiebolaget Nymans verkstäder har utfört en uppskattning av årliga till- växten av antalet i bruk varande cyklar under åren 1935—1945. Dessa upp- skattningar ha baserats på uppgifter om nyproduktion av och den genom- snittliga livslängden för cyklar.

Aktiebolaget Stockholms Spårvägar för fortlöpande olycksfallsstatistik. Bolagets bussförare och de olyckor i vilka de varit inblandade bli föremål för ingående studium hos Stockholms högskolas psykotekniska institut.

Kommitténs förslag till uppläggning av statistiken.

Kommittén anser att en ändring av den officiella trafikolycksfallsstatisti- ken bör genomföras så att densamma blir användbar för forskning. Vidare bör undvikas ett massinsamlande av sådana uppgifter som icke kunna läg- gas till grund för en givande statistisk analys. Ett osystematiskt insamlande av statistiskt material kan aldrig bidraga till lösningen av några problem utan det är först med den metodiska statistiska analysen som frågeställ- ningar kunna besvaras. På grund av att det orsakssammanhang, som före- går en trafikolycka, i regel är av mycket invecklad natur, måste stora krav ställas på det statistiska material, som skall läggas till grund för en forskning. Undersökningen av nu förefintligt material har givit vid han— den, att detta icke utan en väsentlig komplettering är lämpat för ingående statistisk analys av trafiksäkerhetsfrågor.

Därest man ville göra undersökningarna på detta område fullständiga borde man förfoga över och tekniskt kunna bearbeta ett material som inne- hölle uppgifter om a) samtliga trafikolyckor, så väl beskrivna, att varje för orsakssamman- hanget betydelsefull fråga kunde belysas,

b) trafikmängden fördelad efter de faktorer, som kunna utgöra orsaker till trafikolyckor. För ett stort antal av de problem, inför vilka forskningen på detta område kan ställas, fordras uppgifter av bägge dessa typer. Om det exempelvis i olycksfallsstatistiken uppträder ett betydligt större antal högerstyrda än vänsterstyrda bilar, kan ju detta icke säga vilken av dessa båda biltyper, som är att föredraga ur säkerhetssynpunkt, om man ej känner den relativa frekvensen hos dessa båda biltyper i trafiken. Av en uppgift att yrkes- chaufförer oftare än andra råka ut för olyckor kan man ej heller draga den slutsatsen, att denna yrkesgrupp skulle vara mer olycksfallsbetingad än andra yrkesgrupper. Förhållandet kan ju bero på att dessa chaufförer köra bil så mycket mer än andra.

De under a) och b) angivna önskemålen äro i praktiken omöjliga att uppfylla fullständigt. Man måste göra en begränsning av materialet, dels på grund av omöjligheten att erhålla alla dessa uppgifter, dels för att det sta- tistiktekniska arbetet icke skall bliva ohanterligt. Trots vissa uppenbara svå- righeter torde det icke vara omöjligt att insamla statistiskt material, som är lämpligt även för ingående analyser. Behövliga uppgifter beträffande olycks- händelser kunna erhållas på olika sätt. Det är främst polismyndigheterna och försäkringsbolagen, vilkas hjälp man skulle kunna påräkna i detta avse— ende. Erforderliga trafikmängdsuppgifter kunna, åtminstone i viss utsträck— ning, erhållas genom stickprovsundersökningar i form av trafikräkningar med speciell inriktning.

Vad beträffar statistikmaterialets omfattning är att märka, att absolut fullständighet hos materialet i och för sig icke är något som man bör efter- sträva. Om man insamlade så många uppgifter som möjligt rörande alla de olyckor, som kunde bli kända, skulle man erhålla ett statistiskt mate— rial av oöverskådlig omfattning. Laborerande med mycket stora material medför emellertid betydande svårigheter. Dessa äro främst av teknisk och ekonomisk natur, men det bör också framhållas, att ett stort material kan bli överväldigande; dess handhavare löper risk att drunkna däri och att hemfalla till slentrian och brist på intresse. Det bör även framhållas att nyare statistiska metoder göra det möjligt att med ett relativt begränsat ma- terial komma till resultat. Äldre tiders absoluta krav på ofantliga material äger icke längre giltighet. På statistikens område gäller, att materialets kvalitet spelar större roll än dess kvantitet. Man bör därför göra en ganska snäv begränsning av det material, som skall underkastas statistisk bear- betning.

Vid insamlandet av ett statistiskt olycksfallsmaterial, som kan vara av intresse för trafiksäkerhetsarbetet, ställes man inför tre huvudfrågor.

Vilka omständigheter i fråga om olyckorna skola bli föremål för under- sökning?

Vilket material behöva vi analysera för att nå kunskap om dessa faktorer?

Hur skola vi tekniskt gå till väga för att få de önskade uppgifterna? Vid frågan om begränsningen av materialet kan man diskutera, huruvida detta skall omfatta endast uppgifter av relevans för på förhand uttänkta frågeställningar eller om man skall låta materialet även omfatta uppgifter utan betydelse för uppgjorda frågeställningar i förhoppning om att en rent statistisk analys skall komma att ge upphov till studiet av a priori oförut- sedda problem. Man bör enligt kommitténs mening välja det förra alter— nativet av följande skäl.

Frågeställningarna äro av mycket skiftande natur. De tre faktorerna, vägen, fordonet och människan inrymma var för sig problem av de mest varierande slag. Helt naturligt ändra sig problemställningarna från tid till annan. Vi kunna i är icke säga vilka frågor, som äro mogna för behandling nästa år.

Då man icke kan förutse de problem, som i framtiden komma att bliva av intresse, och då de allra flesta mera djupgående statistiska undersök- ningar fordra ett material, som insamlats just med hänsyn till den aktuella undersökningen, är det praktiskt taget omöjligt att insamla ett fullt använd- bart statistiskt material för framtida undersökningar, vilkas frågeställningar ännu ej äro givna. Det synes därför icke vara ändamålsenligt att, såsom nu sker inom statistiska centralbyrån, efter ett schema, som bibehålles oför- ändrat år från år, samla ett ytterst detaljerat statistiskt material som icke göres till föremål för bearbetning annat än i begränsad omfattning. Enligt centralbyråns nuvarande formulär skall exempelvis anges, om någon av de i en trafikolycka inblandade personerna haft kroppsligt lyte. En sådan upp- gift kan emellertid icke ha något statistiskt värde, så länge vi ej känna till i vilken utsträckning personer med dylikt lyte uppträda i trafiken. Samma är förhållandet med åtskilliga av de uppgifter som förekomma i central- byråns publikation Vägtrafikolyckor.

Det statistiska material, som erfordras för mera ingående undersök- ningar av trafikolyckorna, synes icke kunna anskaffas på annat sätt än genom ett speciellt insamlande för varje undersökning. Som förut nämnts är det ett hopplöst företag att samla uppgifter, som kunna ligga till grund för att lösa ännu ej specificerade problem. Det torde däremot ej möta några större teoretiska eller praktiska svårigheter att för varje mera omfattande undersökning anskaffa ett fullt användbart statistiskt material. Så kunna t. ex. polismyndigheterna i hela landet eller i vissa län åläggas att under en viss tid i det statistiska materialet medtaga för en aktuell undersökning relevanta uppgifter. Vid ett tillfälle kunna sålunda tidpunkten för bilarnas senaste besiktning vara av intresse och vid ett annat kan det gälla bilfö- rarnas körkortsår etc.

För den kontinuerliga bedömningen av graden av trafiksäkerhet är det önskvärt att hava tillgång till uppgifter om samtliga trafikolyckor, uppde- lade i några få olika typer. För denna bedömning är det endast ett mycket

begränsat antal uppgifter från varje olycka, som är av intresse. Det är emellertid omöjligt att få kännedom om alla olyckor. De uppgifter, som kunna erhållas för detta ändamål, äro i främsta rummet de, som finnas hos polismyndigheterna och försäkringsbolagen. Försäkringsbolagen redovisa i regel större antal trafikolyckor än polisen, vilket beror på att ett avsevärt antal mindre sakskador icke bliva polisanmälda.

Denna försäkringsbolagens större fullständighet beträffande trafikolyc— korna kan synas tala för att man vore bättre betjänt av uppgifter från dem än från polismyndigheterna. Genom försäkringsbolagen kan man emeller- tid erhålla uppgifter endast beträffande olyckor i följd av motorfordons- trafik, medan de polisutredda trafikolyckorna omfatta även andra olyckor. Den större omfattningen av försäkringsbolagens totala material torde icke i och för sig innebära någon utslagsgivande fördel. Ett mindre material kan nämligen som redan nämnts ofta fylla sin uppgift bättre än ett större. För den kontinuerliga bedömningen av graden av trafiksäkerhet äro de rapporter, som bygga på polisutredningarna, av ovannämnda skäl att föredraga fram- för försäkringsbolagens.

Man kan givetvis tänka sig, att ett blivande trafiksäkerhetsorgan för den kontinuerliga bedömningen insamlade uppgifter från såväl polismyndighe— terna som försäkringsbolagen. Ett sådant tillvägagångssätt måste emeller- tid medföra ett icke oväsentligt dubbelarbete utan några större fördelar. Endast sådant statistiskt material som kan bliva till praktisk nytta bör samlas. Beträffande antalet inträffade olyckor visa under senare år poli- sens och försäkringsbolagens uppgifter liknande tendens. Trafiksäkerhets- organet bör emellertid ha tillgång till trafikförsäkringsföreningens rap- porter.

För att vinna klarhet i frågan, huruvida polisutredda olyckor kunna anses såsom representativa för en ännu större grupp eller om möjligen någon förskjutning vid urvalet skett bör man då och då företaga special- undersökningar för att jämföra de tendenser, som kunna utläsas av de polisutredda olyckorna och de till försäkringsbolagen anmälda olyckorna.

Då den kontinuerliga bedömningen av olycksfallsmaterialet endast har till uppgift att antyda, i vilka riktningar vidare säkerhetsarbete bör ledas, behöva de rapporter, som läggas till grund för denna bedömning, endast innehålla ett fåtal uppgifter. Det synes vara tillräckligt, om dessa upp- gifter avse

a) plats för olyckan,

b) tid för olyckan,

c) olyckans art, med angivande av i olyckan inblandade fordon och dessas registreringsnummer, (1) de medverkande personernas kön, ålder och nummer enligt den nya folkbokföringen,

c) olyckans följder, f) huvudorsaker till olyckan,

g) polisutredningens identifieringsnummer, h) skiss över olycksplatsen.

Det synes vara önskvärt, att detta summariska uppgiftsschema icke för- ändras från tid till annan. Ett från år till år enhetligt bibehållet schema bör i fortsättningen ge möjlighet till jämförelser mellan de olika åren.

Platsen för olyckan är av intresse för bedömning av eventuella olikheter de skilda landsdelarna emellan. Olycksplatsens geografiska läge är sålunda av stort intresse för analyser av olika slag. Detta kommer särskilt att bliva fallet, om vissa trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vidtagas i expe- rimentsyfte inom avgränsade områden. För väg- och vattenbyggnadsstyrel— sens säkerhetsarbete är vidare den geografiska bestämningen av väsentlig betydelse.

Tiden för olyckan är nödvändig för analyser av olika slag. Klockslaget, veckodagen och datum för olyckan synas vara viktiga uppgifter för den kontinuerliga bedömningen.

Olyckans art bör ovillkorligen anges, för att man genom en bedömning av den relativa frekvensen för olika huvudtyper av olyckor skall kunna få en uppfattning om mot vilka olyckstyper vidare säkerhetsarbete bör inriktas. Det måste vara värdefullt att veta, om t. ex. en stegring av olycks- fallsfrekvensen beror på, att cykelolyckorna ökat. Det blir i sådant fall cyklisternas säkerhetsproblem, som komma att ställas i förgrunden. Arten av olyckan kan lämpligen beskrivas genom att man anger i olyckan inblandade fordon m. m. enligt följande grupper: bil, motorcykel, cykel, järnvägståg, spårvagn, buss, hästfordon, fotgängare och övriga. För var och en av dessa grupper anges antalet.

Uppgifter om de medverkande personernas kön och ålder synas vara av .sådan vikt, att de böra anges för varje olycka. Man måste t. ex. ständigt hålla ett öga på tendensen beträffande barnolyckorna.

Olyckans följder böra endast anges såsom dödsfall eller annan person- :skada samt sakskada, enbart eller i förening med personskada.

Huvudorsakerna till en olycka äro, i den mån de bliva vederhäftigt angivna, av allra största betydelse för trafiksäkerhetsarbetet. Det har påståtts, att polisens uppgifter om olyckans orsaker skulle vara av föga eller intet värde, eftersom dessa uppgifter vore grundade på ett sub- jektivt omdöme och lämnades av många olika personer. Uppgifterna kunde därför icke anses tillförlitliga och gåve icke uttryck för ett enhetligt bedömande. I statistiska centralbyråns formulär har fr. o. m. är 1939 rubri- ken >>Olyckans orsaker» icke medtagits. I stället har man låtit formuläret innehålla flera rent faktiska uppgifter beträffande omständigheterna kring »olyckan. Man tänkte sig att med ledning av dessa detaljupplysningar kunna

centralt fastställa olycksorsaken. Någon sakkunnig myndighet för denna prövning skapades emellertid icke. Invändningarna mot polisens orsaks- angivning kunna i många avseenden vara bärande. För en mer djupgående statistisk analys torde polisens uppgifter icke kunna användas. Dessa upp- gifter kunna emellertid vara av ett icke ringa värde för den kontinuerliga och översiktliga bedömningen av tendenserna inom trafikolyckornas om- råde. Även om polisens uppfattning om orsakssammanhanget i en del fall ej är fullt riktig, visar den sig dock i de flesta fall vara välgrundad. Polisens orsaksbeskrivning lär kunna ge goda uppslag till ingående undersökningar. Polismännen äro ofta personer med stor erfarenhet på detta område och ha därför en klar blick över omständigheter, som ägt betydelse för olyckans inträffande.

Före år 1939 hade polisen att ange huvudorsaken till olyckorna. Detta kunde någon gång vara svårt. Genom att man nu i stället begär polisens uppfattning om huvudorsaker till olyckan underlättas uppgiftslämnandet.

För den statistiska bearbetningen är det nödvändigt, att orsaksuppgif— terna anges efter ett visst schema med förslagsvis 10—15 möjligheter. Det är emellertid av vikt att detta schema icke fastlåses på lång sikt utan för- ändras i takt med aktuella problem.

I uppgiftsformuläret bör plats finnas för anteckning, huruvida orsakerna till olyckshändelserna äro fullt klarlagda eller om uppgiftslämnaren varit tveksam härvidlag.

Polisutredningens identifieringsnummer och de agerande personernas registreringsnummer enligt den nya folkbokföringen ha medtagits för att ge möjligheter att vid specialundersökningar gå tillbaka till ursprungsmate- rialet och där få mera detaljerade upplysningar. Det är viktigt att dylika möjligheter finnas, ty specialundersökningarna torde komma att tillgå så, att man för belysandet av en viss fråga, t. ex. bländningsproblemet, tager reda på liknande, i det allmänna kartoteket registrerade olyckor och med ledning av numren infordrar polisutredningar och andra handlingar av intresse.

Skiss över olycksplatsen bör medtagas bland uppgifterna från polismyn- digheterna, enär den är nödvändig ur lokaliseringssynpunkt för vägmyndig— heterna. En inträffad olycka kan ha berott på förhållanden, som dessa myndigheter ha att förbättra. Ur statistisk synpunkt synes skissen däremot ej vara av större intresse. Att använda skisser för statistiska kalkyler skulle nämligen fordra en så ingående penetrering av varje särskild olycka, att de resultat, som därigenom skulle kunna nås, ej stode i rimlig proportion till det nedlagda arbetet.

Beträffande de uppgifter, som komma att insamlas för specialundersök- ningar, kunna inga generella anvisningar lämnas, innan målsättningen för varje särskild undersökning är gjord. Det synes emellertid vara att rekommendera, att detta material i möjligaste mån samlas såsom stick-

prov. Man kan tänka sig, att dessa tagas antingen bland framtida olyckor, t. ex. genom att polismyndigheterna åläggas att uppmärksamma ett speci- ellt förhållande och lämna upplysning därom i sina rapporter, eller också bland redan vid undersökningens början registrerade olyckor. Från det samlade materialet av summariska uppgifter över samtliga polisutredda olyckor utväljes i sistnämnda fall det för forskningen intressanta stoffet.

Den granskning, som kommittén i det följande kommer att föreslå skola utföras rörande ett relativt litet antal olyckor, blir baserad på polisrap— porter och ev. andra uppgifter över »svårare olycksfall». Såsom svårare olyckor ha definierats sådana, varpå döden eller intagning på sjukhus följt, samt olyckor, som medfört sakskador till större belopp än 3000 kronor. De akter som införskaffats för granskningen böra arkiveras. Härigenom erhålles ett mycket tillförlitligt statistiskt material, som icke kommer att bli större än att det tillåter en verklig analys av varje olycka. Det synes icke vara lämpligt, att detta material fastlåses vid något fixerat schema. Materi- alet bör icke omfatta mindre allvarliga olyckor än dem som här angivits, eftersom det annars skulle bliva alltför stort och förlora den fördel, som ett litet material äger.

Man kan fråga sig, om detta material rörande de allvarliga olyckorna verkligen utgör ett representativt urval. Denna fråga beror i viss män på hur man definierar begreppet trafikolycka. Gör man en mycket vid definition, kan man omedelbart säga, att materialet icke är representativt. Det framgår t. ex. av gjorda undersökningar, att den stora överrepresenta- tionen av åldringar inom gruppen påkörda fotgängare är mer framträdande bland svårare skadade personer än bland personer som erhållit lindriga skador.

Det är emellertid icke nödvändigt att arbeta med ett så vidsträckt be- grepp, att man däri får med även de obetydligaste olyckorna. Att an- skaffa ett material som är fullt representativt för ett så vidsträckt begrepp är dessutom omöjligt. Vi kunna t. ex. aldrig räkna med att få uppgifter om alla kullkörningar med cykel, där enda följden blivit några skrubbsår. Ur trafiksäkerhetssynpunkt äro bagatellolyckorna icke heller av större in- tresse. Så länge som det inträffar en mängd allvarliga olyckor, måste säker— hetsarbetet koncentreras på att söka undvika dessa, och för dessa olyckor synes det nämnda materialet vara fullt representativt. Det torde vara rela- tivt få svårare olyckor, som ej bliva polisanmälda och därför ej komma med i detta material.

Det kan ofta vara rena tillfälligheterna, som avgöra vilken följd en olycka får, d. v. s. om den kommer att kunna karakteriseras som baga— tellolycka eller svårare olycka. På grund därav kan det ligga nära till hands att anse, att det ovan gjorda urvalet av svårare olyckor är omotiverat och att ett utväljande av t. ex. var tionde polisanmäld olycka eller alla polisanmälda olyckor inom ett visst område vore att föredraga. Ett sådant

urval skulle kunna motiveras med att man därigenom kunde undvika den brist på representativitet, som ovan anförts beträffande de svårare olyckorna.

Det är emellertid icke säkert att det i allmänhet är s. k. tillfälligheter, som avgöra om en olycka blir lindrig eller allvarlig. Inom den moderna psykologien lutar man snarast åt den uppfattningen att så ej är fallet utan att de allvarliga olyckornas orsaker ha vissa gemensamma drag.

Som tidigare framhållits behöver trafiksäkerhetsforskningen icke endast olycksfallsmaterial utan även trafikintensitetsuppgifter. Svårigheten att erhålla uppgifter över olika faktorers frekvens inom trafiken är en av stötestenarna för den statistiska forskningen på detta område. För närva- rande utför såsom tidigare nämnts väg- och vattenbyggnadsstyrelsen trafik- räkningar på landsbygden ungefär var sjunde vecka. De uppgifter, som härigenom erhållas, inskränka sig till antalet på vissa platser räknade for- don, indelade i ett fåtal olika typer. För att lösa viktiga problem inom tra- fiksäkerhetsforskningen fordras betydligt mera detaljerade trafikmängds- uppgifter. Det synes emellertid icke medföra oöverstigiiga svårigheter att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ordinarie trafikräkningar omfatta även räkningar av speciella faktorer inom trafiken. Man bör vid de olika räkningarna undersöka förekomsten av faktorer, som äro relevanta för de aktuella frågeställningarna.

Det vore av stor betydelse om man kunde skaffa sig ett mått på den väg- längd, som olika slag av motorfordon tillryggalagt under en viss tidsenhet. Detta skulle möjligen kunna ske genom att mäta bensinförbrukningen.

Genom den ovan skisserade uppläggningen skulle man få tillgång till ett statistiskt material bestående av dels summariska uppgifter över samtliga polisutredda trafikolyckor, dels utförliga beskrivningar över de svårare olyckorna och dels sådana uppgifter, som insamlats för speciella undersök- ningar. Härigenom skulle utan en ökning av nuvarande kostnader för materialinsamlingen enligt kommitténs mening en statistik kunna erhållas, som bleve till varaktig nytta för det framtida trafiksäkerhetsarbetet.

Kommitténs förslag avviker väsentligt från den nu rådande ordningen. Om ett särskilt trafiksäkerhetsorgan kommer till stånd, synes trafik- olycksstatistiken helt böra avlastas från statistiska centralbyrån. Denna har ej resurser att utföra forskningsarbete på grundval av materialet och ej heller att tillräckligt snabbt utföra de sammanställningar som äro önsk— värda. Ett bibehållande av centralbyråns olycksstatistik efter tillkomsten av ett trafiksäkerhetsorgan skulle medföra mycket betydande dubbelarbete såväl inom dessa inrättningar som hos polismyndigheterna. Det är näm- ligen alldeles tydligt att trafiksäkerhetsorganet måste lägga upp en egen statistik på detta område. Meningen är ju att denna statistik mer eller mindre kontinuerligt skall göras till föremål för forskning.

Det torde icke medföra några fördelar att låta olycksstatistiken kvar- bli hos statistiska centralbyrån. De maskinella hjälpmedel som centralby-

rån nu förfogar över kunna visserligen utnyttjas, men dessa äro så hårt belastade av arbete, att trafiksäkerhetsorganet icke kan anses vara betjänt av att använda dem. Det skulle, nämligen medföra en tidsutdräkt för varje undersökning, som icke är förenlig med de krav på snabb behand- ling av statistiken, som måste fordras av organet. Det är tydligt, att trafiksäkerhetsorganet för sina statistiska kalkyler måste ha tillgång till hålkortsmaskiner, men sådana finnes på institutioner, där de ej äro till fullo utnyttjade och som därför synas vara lämpligare att anlita än statistiska centralbyrån. Här bör framhållas att det i flera fall tidigare hänt, att vissa statistiska uppgifter avlastats från centralbyrån. Så har t. ex. fallet varit med vissa delar av jordbruksstatistiken och fattigvårdsstatistiken.

Det ovan skisserade förslaget till uppläggning av olycksstatistiken inne- bär, att polismyndigheterna stundom skulle få något ökat arbete för rappor— tering av de svårare olyckorna, men detta uppväges mer än väl av att arbetet med flertalet olyckor i hög grad förenklas.

Vissa övergångsbestämmelser böra göras, så att centralbyråns nuva— rande trafikolycksstatistik icke avlastas från verket, förrän den planerade organisationen efter något års erfarenhet är beredd att övertaga ansvaret för olycksstatistiken.

Det statistiska materialet från trafikräkningarna bör bearbetas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Fortlöpande undersökning av olyckorna.

Som redan inledningsvis nämnts har kommittén för att få till stånd en fortlöpande undersökning av vägtrafikolyckorna tillsatt en särskild gransk- ningsnämnd, vilken insamlat uppgifter om och analyserat svårare olyckor, som inträffat i trafiken under andra halvåret 1946. Rörande sin verksam- het och därvid vunna erfarenheter har granskningsnämnden avgivit föl"- jande redogörelse.

Granskningsnämndens uppgift.

Granskningsnämnden erhöll i uppdrag att inom kommittén och på grundval av aktuellt material utföra en försöksutredning angående de viktigaste orsakerna till olyckorna i vägtrafiken. Samtidigt skulle nämnden under sin verksamhet ägna särskild uppmärksamhet åt frågan hur man borde organisera en framtida forskning på vägtrafikolyckornas område. Enligt en preliminär plan skulle kom— mitténs statistiska experter ta del av materialet för bearbetning, men detta har av tidsskäl icke kunnat ske. För att försöksutredningens resultat skulle kunna komma kommitténs arbete till godo var det angeläget att materialet för utredningen starkt begränsades. '

När granskningsnämnden nu lämnar en redovisning för sin verksamhet, är den angelägen att framhålla att dess erfarenheter icke få betraktas såsom slut- giltiga resultat. På den korta tid och med det begränsade material, som stått till förfogande, har det helt naturligt icke varit möjligt att tränga till botten av alla de spörsmål, som beröra trafikolyckornas orsaker. En försöksutredning av denna karaktär har endast kunnat fästa uppmärksamheten på några huvudfrågor och anvisa vissa riktlinjer för en fortsatt forskning. Granskningsnämnden har under sitt arbete kommit till den övertygelsen, att en vetenskaplig analys av trafikolyckornas orsaker är nödvändig för att skapa en fast grundval för arbetet för en tryggare vägtrafik.

Materialet för nämndens utredning.

Såsom redan nämnts har det varit nödvändigt att begränsa materialet för granskningsnämndens arbete för att utredningen skulle kunna slutföras inom kommitténs ram. I samråd med kommittén beslöt nämnden att låta utredningen omfatta de under andra halvåret 1946 inträffade olyckshändelser, vid vilka någon trafikant blivit dödad eller lidit svår kroppsskada. Det ansågs nämligen att sam- hällets trafiksäkerhetsarbete i främsta rummet måste inriktas på denna grupp av olyckshändelser. Därtill kom att polisutredningen i fråga om dessa olyckshän- delser brukar vara så allsidig och fullständig, att den kunde väntas utgöra ett till- räckligt underlag för en orsaksutredning. Vid olyckshändelser med endast mindre personskada eller obetydlig materiell skada måste man av praktiska och ekono- miska hänsyn ofta nöja sig med en mera summarisk undersökning. När det sedan gällde att bestämma begreppet »svår personskada», trodde sig granskningsnämn- den finna en för försöksutredningen godtagbar lösning genom att till »svår per-

senskada» hänföra olyckshändelser-'i vägtrafiken, vid vilka någon blivit så svårt skadad att Vederbörande blivit för vård intagenpå Sjukhus. Utanför materialet kom således att'falla de olyckshändelser, då den" skadade endast erhållit polikli- nisk eller därmcd jämförlig" behandling. Nämnden har under sitt arbete lagt märke till att det i vägtrafiken inträffar icke så få olyckshändelser med omfattan- de materiella skador utan att därvid någon trafikant tillfogas »svår personskada» enligt den nyss angivna definitionen. Det vore därför önskvärt, att en framtida forskning även kom att omfatta olyckshändelser med uteslutande materiella ska— dor, när skadan är av viss storleksordning _ förslagsvis över 3 000 kronor. '

Granskningsnämndens försöksutredning har således varit begränsad till föl- jande under andra halvåret 1946 inträffade, av polismyndighet utredda olyckor nämligen 1) olyckor med dödlig utgång; och

2) andra olyckor med »svår personskada» _— d. v. s. skada av sådan omfattning, att den skadade behövt för vård intagas på sjukhus.

__ Granskningsnämnden har erhållit materialet från polismyndigheterna, som " lämnat sin medverkan genom att

a) omedelbart till granskningsnämnden anmäla händelsen och därvid lämna uppgifter om:

tid för händelsen. olycksplatsen, de dödades eller skadades nanm, kort redogörelse för händelseförloppet.

den sannolika huvudorsaken. . .

b). efter avslutad polisutredning omedelbart till granskningsnämnden insända avskrift av polisrapport jämte skiss, fotografier och andra till rapporten hörande handlingar, samt *

c) efter framställning från granskningsnämnden komplettera utredningen med de uppgifter, som nämnden ansett sig behöva för sitt arbete.

Granskningsnämnden har i cirkulärskrivelse till polismyndigheterna fäst deras uppmärksamhet på att de vid sin utredning borde noggrant beakta i vad mån "alkoholpåverkan, trötthet, sjukdom. eller jämförliga omständigheter kunde ha medverkat till olyckshändelsen. ' ' : '

Vidare har granskningsnämnden beträffande viss del av materialet infordrat dets uppgift _om åklagarmyndighetens beslut i åtallsfrågan och domstolens ut- slag i anledning av anhängiggjort åtal, ' ' dels utdrag av körkortsregistret för förare av motorfordon,

dels från pastorsämlmten åldershetyg beträffande den avlidnes närmaste an— _liörig'a. " , [

Förmodligen kommer polisrapporten och tillhörande handlingar att utgöra primärmaterialet även för en framtida orsaksforskning. Det är därför viktigt att ntredningsmannen i rapporten tager med de uppgifter, som en blivande orsaks- forskning behöver. Ur forskningens synpunkt vöre, det önskvärt att polisutred- ningen utfördes efter vissa enhetliga principer _och att man i rapporten följde en fast disposition. DeSsa frågor borde tagas upp till gemensam behandling av chefs- myndigheten för polisväsendet samt den för trafiksäkerheten ansvariga myndig- heten för att därigenom redan från början"få'primärmaterialet så långt som möjligt anpassat efter forskningens önskemål och behov. .

Varje trafikolycka, där någon trafikant blir svårt skadad, bör bli föremål för polisutredning. Det är viktigt, att utredningen kommer till stånd med an bevisma—

terialet (spår, skador på fordonen 0'. s. v.—) ännu är tillgängligt. Även 'vittneshevis- ningen blir i regel bättre, om vittnena hörasså snart som möjligt efter olyckshän- delsen. Det bör därför övervägas på vad sätt man skall kunna skapa garanti för att varje olyckshändelse i trafiken med svår personskada som följd omedelbart blir föremål för polisutredning. '

Granskningsnämndens arbetssätt.

Primärmaterialet —— de från polismyndigheterna insända rapporterna — har registrerats på nämndens kansli och därvid uppdelats i två huvudgrupper, om- fattande den ena trafikolyckor i Stockholm och den andra trafikolyckor i riket i övrigt. Inom var och en av dessa grupper har materialet fördelats efter skadans natur, så att man inom varje grupp erhållit två slag av ärenden, nämligen dels olyckshändelser med dödlig utgång —— »dödsskador», dels andra olyckshändel- ser- med svår personskada —— »svåra personskador».

Granskningsnämnden har velat skilja ut' materialet för Stockholm för att få tillfälle att utreda, huruvida olyckorna i storstadstrafik förete sådana särdrag, att trafiksäkerhetsarbetet i storstaden börfå en särskild utformning. Det har vid försöksutredningen visat sig, att trafiksäkerhetsproblemet för storstadens trafik och Iandsvägarnas trafik företer stora olikheter.

Med ledning av den första anmälan, som polismyndigheten skickat in till nämndens kansli, har inom förut angivna grupper varje ärende registrerats efter

a) tidpunkten, då händelsen inträffade, '

b) platsen för olyckshändelsen, , .

e) den dödades eller svårt skadades namn,

d) den trafikantgrupp, som den dödade eller svårt skadade tillhörde,

e) händelseförloppet.—— med utgångspunkt från de trafikanter, som varit be—

rörda av händelsen. . , ' - '

Med ledning av dessa register har granskningsnämnden under sitt arbete haft en god överblick över trafikolyckornas frekvens och fördelning inom landet samt olyckornas natur. , . — -

Granskningsnämnden började sin verksamhet i september 1946 och har i regel hållit ett sammanträde i veckan. - - , . .

Polismyndighetens första anmälan.till nämnden om en inträffad trafikolycka har innehållit uppgift om »den sannolika huvudorsaken» till olyckshändelsen. Granskningsnämnden har därigenom haft möjlighet attredan på ett tidigt stadium av polisutredningen träda ikontakt med,_utredningsmannen i sådana fall, som erbjuda särskilt intresse ur trafiksäkerhetssynpunkt. På så sätt har utrednings- mannen i god tid fått veta, vilka uppgifter granskningsnämnden särskilt behövt för sin försöksutredning. I regelha nämndens önskemål gällt en noggrann utred- ning av frågan huruvida nedsatta själsförmögenheter, sjukdom, trötthet eller någon liknande omständighet, hänförlig tilllde berörda trafikanternas person,. utgjort förklaring till olyckshändelsen. Nämnden har tack vare polismyndighetens första anmälan ibland haft tillfälle att genast efter olyckshändelsen rådgöra med polisen om vilka åtgärder som på en viss plats kunnat omedelbart vidtagas för att där förbättra trafiksäkerheten. Enligt nämndens erfarenhet är denna första anmälan oumbärlig såsom en första kontakt mellan polismyndigheten i orten, å ena, och den centrala trafiksäkerhetsmyndigheten, å andra sidan. ' .

.Efter hand som polisrapporterna inkommit, ha de blivit föremål för en första genomgång inom nämndens kansli.,Ären-den, som varit ägnade att belysa en trafik- säkerhetsfråga av principiell natur, ha utvalts ur materialet och av verkställande ledamoten föredragits vid nämndens sammanträden.-Man har vid behandlingen

inom nämnden fått bekräftat, att de flesta principiella spörsmål, som beröra tra- fiksäkerheten, erbjuda intresse för två eller flera av de vetenskaper, som varit företrädda inom nämnden medicin, psykologi, vägteknik, motorteknik, stati- .stik och juridik. För nämnden har det varit värdefullt att få principfrågorna belysta av representanter för så skilda ämnesområden. Vidare har det utgjort en styrka för nämnden att kunna';anknyta diskussionen till en aktuell trafik- olycka. Under granskningen av polisrapporterna har nämnden uppmärksam— sammat en hel rad trafiksäkerhetsfrågor av stor räckvidd. Nämnden har icke hunnit med att ingående behandla mera än en del av de spörsmål, som aktualisef ;rats genom det inkommande materialet. Föredragningen inom nämnden har under denna försöksverksamhet av praktiska skäl ombesörjts av verkställande ledamoten ,men samtliga ledamöter ha före sammanträdet fått del av primärmaterialet i form av fotografisk kopia av rapporten och tillhörande handlingar. Vid en; fastare organisation kan det nog vara lämpligt att i viss utsträckning anför—i tro föredragningen åt den ledamot, som anses särskilt sakkunnig beträffande den behandlade principfrågan. En garanti mot ensidighet i urvalet av ärenden har även legat däri att nämndens ledamöter tagit direkt initiativ till behandling 'av vissa spörsmål som enligt vederbörandes mening borde uppmärksammas av nämnden. Verkställande ledamoten har då i regel kunnat utvälja några aktuella ärenden, som bildat underlag för en diskussion i den väckta frågan. Ibland har nämndens sammanträde givits den formen att nämndens ledamöter tillsammans besökt platsen för en olyckshändelse. Även när polisrapporten förefallit innehålla en fullständig utredning av händelsen har det visat sig att ett besök på platsen :givit en mera levande bild av händ'elseförloppet och kommit nämnden att upp- märksamma omständigheter av betydelse för orsaksprövningen, vilka icke blivit tillräckligt framhävda vid den tidigare utredningen. Genom dessa besök har nämnden kunnat bilda sig en god uppfattning om utredningsmännens arbetssätt och polisrapportens tillförlitlighet såsom underlag för en ingående orsaksforsk— ning. Det är nämndens uppfattning, att det vore värdefullt om de inom en bli— vande trafiksäkerhetsorganisation verksamma tjänstemännen kunde beredas till- fällen till denna form av fältarbete. Detta skulle göra det lättare för dem att för- värva och behålla en praktisk syn på trafiksäkerhetsfrågorna.

Enligt den uppgjorda planen har granskningsnämnden låtit utföra orsaksanalys av samtliga till nämnden anmälda, under tredje kvartalet 1946 inträffade olycksf ”händelser. Det vore önskvärt att undersökningen senare kunde fullföljas även "beträffande det övriga för nämnden tillgängliga materialet. Av utrymmesskäl kan här redovisas endast de viktigare resultaten av den utförda orsaksanalysen.

De under tredje och fjärde kvartalen _1946 i landsorten inträffade olyckshändel- serna ha fördelats efter händelseförloppet i två huvudgrupper på så sätt att till "den första huvudgruppen hänförtsolyckshändelser, som beröra motorfordons- 1trafiken, och till den andra huvudgruppen olyckshändelser, som icke stå i sam- band med motorfordonstrafiken. Inom varje huvudgrupp har materialet sedan Eredovisats med utgångspunkt från de i olyckshändelsen inblandade trafikanterna och fordonen. Därigenom får man en första orientering över läget på olycksfron— :ten. Man får veta, huru de dödade och svårt skadade fördela sig på olika slag av :trafikolycksfall.

En redovisning av materialet för landsorten efter nu angivna grunder åter- :finnes i tabellerna A och B.

Av tabell A framgår att inom detta material »— begränsat till dödade och andra svårt skadade —— det övervägande antalet skadade är cyklister, fotgängare och motorcyklister, vilka skadats vid kollision med bil. Det är även anmärkningsvärt

' Svårare person- Dödsskadm skador Händelseförloppet . . Anm- ' 3:.dje etzde 3zdjc 4:d_e kvartalet kvartalet. kvartalet kvartalet

Bil ./. bil ..................... . 1 1 11 17

./. mc ................ ..- 11 . 1 55 39 ./. cyklist ..'. ' "25" ' 13” 57 65 ./. fotgängare ............ 13 . 20 26 66

./. tåg eller rälsbuss... 4 2 _— 1

./. hästskjuts ............ _ _— 1 (; ./. sparkstöttingåkande _— _ _— _—

./. spårvagn ............ _— ' —— _— 1 Bil i diket eller jämförlig —

olyckshändelse utan .

samband med annan _ . . trafik ..................... ' s ' s 21 17 Andra olyckshändelser med '

bil ........................... 1 1 __ 12 3 1 fall från lastflak

2 fall från lastflak

Mc ./. mc ..................... _, 1 , 3 1

./. cyklist _ ................ 6 1 20 15 ./. fotgängare ............ 4 1 13 17 J. tåg eller rälsbuss .. - 2 3 _ —— ../. hästskjuts ............ , 3.1 2 3

./. sparkstöttingåkandc _— _— _ — Mc i diket eller jämförlig

olyckshändelse utan ' samband med annan trafik ..................... ' S 1 30 90 Andra olyckshändelser med '

mc ........................... —— 1

Tabell B. Olyckshändelscr utan samband med motorfardonstrafiken.

' . _ ' Svårare person- . Dodsskador skadar Iliindelseförloppet _ Anm. äzdje 41dc 3zdje 4zde kvartalet kvartalet kvartalet kvartalet Tåg ./. hästskjuts ............ 2 1 _ _ ./. fotgängare ......... ' __ 1 » 1 __ Cyklist ./. cyklist ............ 5; 2 7 7 ./. fotgängare ...... —»_ —_ , . 5 64 Cyklist kör omkull utan . samband med annan trafik 3 , '1 14 4 Spårvagn ./. cyklist ......... a_i - ' '— 1 —— ./. fotgängare ”2. . .H 3 '2 Fall från spårvagn ......... —. 1. 2 —— Trakten i diket utan sam- _ . , . _ . band med annan trafik... ' ' 1' " '— —— — Traktortåg ./. cyklist ...... — _ 1 # Fall från hästskjuts ......... 1 .+. 1 1 Fotgängare fallit omkull och kvävts .................. , . _.— .1 _ ._ _ Cyklist ./. sparkstötting- ,' ' ' åkande -. ....................... W '7' —— —— 1” ' Bobsleigh ./. fotgängare :'i _.: _ .1 . Annan olyckshändelse med hästskjuts .................. — 1 1

a'ttf'så många olyckshändelser med svår personskada som följd bestått i dikesk—ör— ning med bil eller motorcykel eller jämförlig olyckshändelse, som icke stått i sam.- band med annan trafik.

Enligt tabell B har ett icke obetydligt antal cyklister skadats vid kollision mel- lan två cyklister eller vid kullkörning med cykel utan samband med annan trafik.

Åldersfördelningcn bland bilförare, som dödades eller blevo svårt skadade i vägtrafiken under andra halvåret 1946, samt bland motorcykelförarc, som dödats under samma tid, framgår av följande tabell. Siffrorna avse de under andra halv- året 1946 i landsorten inträffade olyckor.

Dödade bilförare Svårt skadade bilförare Dödade motorcykelförare

3zdje 41de 3zdje 4zde 3zdje 4zde kvartalet kvartalet kvartalet kvartalet kvartalet kvartalet 30 år 26 år 18 år 19 år 15 ar 16 in 35 » 26 » 18 » 20 » 19 » 17 » 40 > 31 » 18 » 22 » 19 » 18 > 49 » 32 » 23 » 22 » 21 » 19 » 56 > 40 » 24 » 25 » 22 » 20 » 58 » 25 ' 25 » 22 » 21 » 58 > 25 » 25 » 22 » 23 » 62 » 27 » 26 » 23 =» 26 » 28 » 28 » 24 » 26 » 30 » 28 » 25 » 27 » 33 » 28 >> 28 » 31 » 33 >> 28 » 28 » 33 >= 34 => 30 » 32 » 40 » 34 » 38 > 34 » 40 > 37 » 41 » 48 > 39 » 42 » 52 » 39 » 49 1 55 » 40 » 50 => 56 ** 40 "» 58 > 58 > 41 » 61 > 60 41 '» 41 » 41 » 42 »

,mandrag:

18—20 21—25

36—40 41 —45

51—55

56—60 - över 60 >

' under 18 å1'....-..... .. '.

26—30 31—35 >

46—50 .

...............

3:dje ? 4:de * kvartalet kvartalet. -— 6 7 8 6 20 13 ..5 16 5 4 4 4 4 2 6 2 4 2 1 1 3 , ——

Materialet visar en betydande övervikt inom åldersgrupperna 18-—30 år. Under andra halvåret 1946 blev ett mycket stort antal motorcykelförare svårt skadade. Åldersfördelningen inom denna grupp redovisas genom följande sam-

.Ålde'rsfördelningen bland de fotgängare och cyklister, som omkomma i väg- trafiken underandra halvåret 1946.-

Fotgängare ' Cyklister 3.dje 4:de Brdje 4:de kvartalet kvartalet kvartalet - kvartalet 3 år 3 ar 8 ar 9 år 3 » 4 » 9 » 13 » 3 » 4 » 14 » 18 » 4 » 5 » 14 » 27 » 6 » 6 » 14 » 28 » 6 ' 9 * 15 > 31 » 7 » 11 » 15 » 35 » 11 » 20 » 15 » 40 » 20 » 34 » 20 ' 41 » 26 » 36 » 22 » 42 » 28 » 37 > 24 » 45 » 34 » 38 » 25 » 49 » 43 » 45 » 30 » 50 » 48 » 46 » 34 » 52 » 50 » 51 » 36 » 67 » 68 » 70 » 38 » 67 » 69 » 72 » 41 » 68 » 78 » 75 » 45 » 75 » 76 » 46 » 82 71 52 ) 83 » 54 ”

37 , 56 »

57 » 58 » 58 » 60 » 62 » 64 » 64 » 65 » 66 >> 67 » 68 » 71 » 78 »

Tabellen över dödade fotgängare visar en klar övervikt för barn och äldre. En motsvarande tendens iakttager man vid ett studium av åldersfördelningen inom gruppen »svårt skadade» fotgängare. Frågan skall här ytterligare belysas genom en jämförelse mellan materialet i fråga om de dödade, å ena, samt övriga svårt skadade, å andra sidan. Tabeller över de svårt skadade ha här av utrymmesskäl ej medtagits. '

Materialet för 3:e kvartalet 1946 omfattar 18 dödade fotgängare 50 svårt skadade fotgängare.

Ur detta material bör man urskilja

dels barnen eller åldersgruppen 0——15 år, dels de äldre —— eller åldrar från och med 60 år.

Vid en sådan uppdelning erhåller man följande siffror:

dödade 0—15 år .................... '. 8 personer 16—59 » ..................... 7 » V 60 år och däröver ......... 3 » svårt skadade 0—15 år ............ 21 » 16—59 » ............ 19 » 60 år och däröver 10 »

Detta innebär för 3: e kvartalet, att inom gruppen dödade i det allra närmaste 67 % tillhöra åldersgrupperna 0—15 år och över 60 år, samt

att inom gruppen svårt skadade drygt 60 % tillhöra åldersgrupperna 0—15 och och över 60 år.

Materialet för 4:e kvartalet 1946 omfattar 22 dödade fotgängare, 96 svårt skadade fotgängare.

Vid samma åldersfördelning i fråga om fotgängare som skedde beträffande ma- terialet för 3:e kvartalet erhåller man följande siffror:

dödade 0—15 år ..................... 7 personer 16—59 » ..................... 8 » 60 år och däröver ......... 7 svårt skadade 0—15 år ............ 27 » 16—59 » ............ 36 >> 60 år och däröver 33 »

Detta innebär för 4:e kvartalet, att inom gruppendödade i det allra närmaste 67 % tillhöra åldersgrupperna 0—15 år och över 60 år, samt '

att inom gruppen svårt skadade drygt 60 % tillhöra åldersgrupperna 0—15 år och över 60 år.

Här föreligger således nära nog fullständig överensstämmelse i åldersfördel- ningen mellan 3: e och 4: e kvartalens material. Även ifråga om dödade cyklister finnes en viss övervikt för de äldre årsgrupperna, se härom närmarea åsid. 59 ff.

Barn skadade i trafiken.

Av de 13 fotgängare, som under tredje kvartalet 1946 dödades vid kollision med bil, voro icke mindre än 7 eller över 50 % barn under 12 år.

Vid kollision med motorcykel dödades under samma kvartal 4 fotgängare —-—— däribland ett barn, 3 år gammalt.

Under tredje kvartalet 1946 blevo 20 barn under 12 år svårt skadade av motor— fordon. . En orsaksgranskning av detta material, omfattande 8 dödade och 20 andra svårt skadade barn, utvisar beträffande

A. Dödsolyckor.

En dödsolycka orsakades av att bilföraren somnat vid ratten. Vid 4 dödsolyckor har bilföraren iakttagit barnet i god tid före olyckshändelsen och bort räkna med möjligheten att barnet skulle kunna få en impuls att springa ut på vägen på kort avstånd framför bilen. Det hade av allt att döma åtminstone i tre av dessa fall varit möjligt att undvika olyckshändelsen, om bilföraren i god

tid begränsat hastigheten och icke passerat barnet, förrän bilföraren varit över- tygad om att barnet uppmärksammat bilen. !

En dödsolycka har inträffat då bilföraren kört om en omnibus, som stått inne vid hållplats på landsväg.

Två dödsolyckor ha icke kunnat undvikas av bilföraren, eftersom barne: från en skymd plats plötsligt kommit utspringande på några få meters avstånd fram- för bilen.

Derr dödsolycka, då ett 3- -årigt barn dödades vid kollisiOn med motorcykel, har orsakats av att motorcyklisten —— trots att han i god tid sett barnet ej i tid begränsat farten och därjämte försummat att genom signal göra ba1net upp- märksamt på motorcykeln.

B. Svårare personskador.

Tvåbolyckshändelser ha orsakats av att fö 'aren av motorfordonet kört av vägen " och kört på barnet, som i dessa båda fall uppehållit sig vid sidan om körbanan. Orsaken är i dessa två fall uteslutande att söka i motorfordonsförarens vårdslösa körsätt.

En olyckshändelse har orsakats av att bilföraren i tättbebyggt samhälle sökt köra förbi barn vid vägen med för hög fart.

Sex olyckshändelser synas delvis ha sin orsak i motorfordonsförarens under- låtenhet att genom signal i god tid göra barnet uppmärksamt på motorfordonet. I dessa 6 fall har vederbörande iakttagit barnet i så god tid att signal väl kunnat medhinnas och varit påkallad av situationen.

I fråga om 2 olyckshändelser är det svårbedömligt, huruvida en signal skulle ha kunnat ändra händelseförloppet.

Nio olyckshändelser äro av den karaktär, att orsaken icke ens till någon del. är att söka hos bilföraren eller dennes färdsätt. I dessa fall är barnets plötsliga uppträdande i motorfordonets körbana den enda orsaken till händelsen.

Av orsaksutredningen får man det bestämda intrycket, att föraren av motor- fordon i icke så få fall skulle kunnat undvika att barnet kommit till skada, om vederbörande iakttagit ännu större försiktighet samt visat särskild hänsyn mot barnet. '

De äldre fotgängarna och cyklisterna. En granskning av det tillgängliga materialet visar, att problemet att skapa trygghet för de gamla i trafiken är något olika för trafikantgrupperna fotgängare

och cyklister. Det är därför nödvändigt att behandla orsaksfrågorna särskilt för de båda trafikantgrupperna.

Fotgängarna. .

Under tredje kvartalet 1946 blev i riket med undantag för Stockholm » ,_ 18 fotgängare dödade och 50 svårt skadade i vägtrafiken.

Materialet upptager för åldersgruppen från 65 å1 3 dödade och 9 svårt skadade enligt följande uppställning:

3 dödade: 68 år, 69 år, 78 år.

"9 svårt skadade: 66 år, "70 år, 71 år, 75 år, 78 år, 79 å1,80 år, 81 år och 82 år.

Av dessa 12 olyckshändelser ha endast2 inträffat i landsvägstrafik och övriga 10 i stadstrafik.

Materialet visar, att fotgängaren dödats eller skadats i 2 fall av spårvagn,

l » » cykel, 2 » >> motorcykel och 7 » >> bil.

Vid de 3 dödsolyckorna måste orsaken till händelsen sökas uteslutande hos fotgängaren. ' ' '

Av de 9 olyckshändelser, då fotgängaren blivit svårt skadad i vägtrafiken, har endast 1 fall orsakats av bilförarens ovarsamhet och 1 fall av cyklists oupp- märksamhet.

Man har beträffande de dödades och skadades själsförmögenheter och hälso— tillstånd kunnat med säkerhet fastställa, att inom detta material om 12 svåra olyckshändelser den dödade eller skadade i icke mindre än 7 fall haft starkt nedsatta själsförmögenheter:

2 fall av nedsatt syn och hörsel,

3 >> >>. » hörsel och 2 :,- » höggradig åderförkalkning. Cyklisterna.

Under tredje kvartalet 1946 blevo 35 cyklister dödade och 104 svårt skadade i vägtrafiken.

Materialet omfattar inom åldersgrupperna från 65 år 6 dödsolyckor och 16 olyckshändelser med svår kroppsskada.

Händelseförloppet vid sistnämnda 22 olyckshändelser framgår av följande upp- ställning: * cyklist ./. cyklist 3 fall » ./. bil 10 >> » ./. me 7 »

En dödsolycka har inträffat vid kullkörning med cykel utan samband med annan trafik. I ett fall har orsaken till olyckshändelsen icke kunnat utredas.

I motsats till vad som gäller i fråga om skadade äldre fotgängare i samma ålders- grupper har man av utredningen om dessa 22 olyckshändelser endast undantags- vis eller i två fall kunnat konstatera att den skadade cyklisten haft nedsatt hörsel.

De övriga olyckshändelserna —— bortsett från en olycka, vars orsak ej kunnat utrönas —— ha orsakats av cyklistens eller annan trafikants ovarsamma eller regel— stridiga färdsätt. Den utan jämförelse vanligaste orsaken till att äldre cyklister skadas i trafiken är den att cyklisten från sin vänstra vägkant styr ut över vägen utan att giva tecken till kursändringen, vilket får till följd kollision med ett 'om- körande fordon. Ett sådant händelseförlopp har förekommit i 7 fall av de 22 fall, som det nu ifrågavarande materialet omfattar. I ett fall har cyklist vid möte med lastbil sty rt över vägen utan att först giva tecken om avsikten att ändra "färd- riktning.

Försummat tecken till ändrad färdriktning skulle således vara den egentliga orsaken till mer än 33 % av de olyckshändelser, där äldre cyklist blivit svart ska- dad —— ett resultat som giver en klar anvisning för tratiksäkerhetsarbetet inom detta avsnitt.

Två olyckshändelser ha orsakats av att cyklist bakifrån påkört framförvarande cyklist med påföljd att i det ena fallet den påkörde och idet andra fallet den pa- körande kastats ut i gatan och blivit överkörd av mötande fordonstrafik. ;. i '

Orsaksutredningen beträffande de olyckshändelser, då äldre fotgängare 'och cyklister kommit till skada, visar att den för trafiksäkerheten ansvariga :nyn— digheten måste särskilt uppmärksamma frågan på vad sätt man skall kunna bereda skydd åt de gamla i trafiken —- eventuellt genom lagstiftning i förening med en lämplig propaganda bland äldre trafikanter. I en sådan propaganda borde de gamla uppmanas att på något sätt utmärka, att de påkalla särskild hänsyn från deras—sida, som framföra motorfordon.

Dikeskörning med bil utan samband med annan trafik.

Det till granskningsnämnden insända materialet innehöll ett anmärkningsvärt stort antal fall av dikeskörning med bil, där händelsen icke ägde samband med annan trafik. Nämnden önskade därför utreda vilka personer, som medverkade i dessa olyckshändelser och vilka omständigheter, som voro orsak till dikes- körningen.

Materialet för 3:e kvartalet 1946 omfattade 27 fall av dikeskörning med bil utan samband med annan trafik. Inom denna grupp återfinnas 6 olyckshändelser med dödlig utgång samt 21 andra olyckshändelser med svår personskada.

För de sex dödsolyckorna har upprättats följande tablå, utvisande bilförarens ålder, yrke och det år, då hans körkort utfärdats.

Ålder Yrke Körkortsår Anmärkningar 24 Omnibuschautför ............... 1944 Omnibuschaufför endast sommartid 30 Prokurist ........................ 35 Plåtslagarmästare ............... 1946 Körkort 10/5 1946 37 Kvinnlig läroverksadjunkt... 1939 40 Droskchaut'för 1924 62 Byggmästare..................... 1938

Materialet i fråga om dödsolyckor är för litet för att tillåta några säkra slut- satser.

Motsvarande uppgifter för de tjugoen olyckshändelserna med svår personskada erhåller man av tablå å sid. 61.

Beträffande olyckshändelserna med »svår personskada» kan man av materialet utläsa

att bilförarna — inom ett material om 21 fall _ i icke mindre än 16 fall tillhöra åldersgruppen 18—35 år,

att tre bilförare saknat körkort,

att tre bilförare gjort sig skyldiga till rattfylleri,

samt att en bilförare lidit av epilepsi och fått ett anfall av sjukdomen, vilket för— orsakat olyckshändelsen.

Om. man först till enÅgrupp sammanför rattfylleristerna och bilförarna utan körkort samt den bilförare, som led av epilepsi —— tillsammans 7 fall — visar det sig, att i återstående 14 fall bilföraren i icke mindre än 9 fall hade körkort från 1945 eller 1946.

Yrkessammansättningen inom detta material visar icke någon enhetlig tendens. En närmare utredning av orsakerna till de 27 olyckshändelserna inom denna grupp giver följande resultat:

ll—alkoholpdverkan har med säkerhet orsakat olyckan i 3 fall och sannoIikt varit orsaken i ytterligare 1 fall;

Tjugoen olyckshändelser med svår personskada.

Ålder Yrke Körkortsår Anmärkningar 18 Skogspraktikant .................. Ei körkort 18 Korpral .............................. » 18 Verkstadsarbetare ............... 1946 Körkort sedan endast 6 veckor 19 Svetsare ........................... 1945 Ovan bilförare 20 Lagerbiträde ..................... 1945 (ivan bilförare 23 Servitör ........................... 1946 Körkort endast sedan någon månad 24 Sjnkaptenselev ................. 1940 Rattfylleri 25 Målare .............................. 1939 25 Rörentreprenör 1946 Körkort sedan endast ett par månader 27 Musiker ........................... 1940 28 Löjtnant ........................... 1936 Bristfällighet hos fordonet 30 Montör ....... 1945 Ovan bilförare 31 Maskinist ........................... Ej körkort 33 Lagerarbetare ..................... 1945 Rattfyllevi 34 Folkskollårare ..................... 1946 Körkort sedan endast 1 vecka 34 Stålprovare ........................ 1946 Körkort för viss bestämd bil ett ben amputerat 36 Lastbilschautför 1939 39 Byggnadss ickare ............... 1930 42 Vägmästare........................ 1926 Epilepsi 48 Disponent ..................... 1946 49 Fabrikör ........................... 1934 Rattfylleri

2) uttröttning har säkert orsakat olyckan i 4 fall och sannolikt varit orsaken i ytterligare 2 fall; '

3) sjukdom _— epilepsi —— har orsakat olyckan i 1 fall; 4) bristfällighet hos bilen —— aktualiserad under körningen # har orsakat olyckan i 2 fall.

Övriga olyckshändelser ha föranletts av att bilen framförts med för hög fart —— ofta i förening med bristande körvana hos bilföraren. Redan förteckningen över bilförarnas körkortsår gav en anvisning om att bilförarens ringa erfarenhet av bilkörning kunde ha spelat en viss roll, och en närmare granskning av händelse- förloppet bekräftar att föraren i de allra flesta fall saknat körvana. Vid de flesta olyckshändelser åberopas att bilen till följd av för hög fart i kurva råkat i sladdning. Icke så sällan hänvisar man till att vägbanan var gropig och belagd med löst grus förhållanden som icke alltid är den verkliga förklaringen till olyckshändelsen, eftersom bilföraren kunnat och bort anpassa hastigheten med hänsyn till kurvan och vägbanans beskaffenhet.

Frågan om rattfylleriet såsom orsak till trafikolyckor och möjliga åtgärder i syfte att bli kvitt dessa olyckshändelser har redan blivit föremål för särskild ut- redning. Det skall därför här endast anmärkas, att onykterhet vid ratten synes vara orsaken till icke så få olyckshändelser av det slag att en bil kör i diket utan att händelsen äger samband med annan trafik.

Orsaksutredningen har visat att tröttheten varit en väsentligt bidragande orsak till icke mindre än 6 olyckshändelser inom denna grupp om 27 fall. Det är tydligt, att förare av motorfordon i regel icke äro på det klara med hur ofta förarens uttröttning är den egentliga orsaken till svåra olycksfall i trafiken. Gransknings- nämnden anser att i denna fråga fordras undervisning för körkortsaspira'nter samt en intensiv upplysning för dem som redan inneha körkort.

Både inom den här behandlade gruppen av olyckshändelser och inom annat material har nämnden påträffat ett oväntat stort antal fall, där förare av motor- fordon saknat körkort. Utredningen bekräftar således att man för närvarande saknar tillräcklig kontroll över att endast de som förvärvat körkort framföra motor- fordon. Nämnden vill ifrågasätta huruvida det icke vore befogat att göra bilägare och motorcykelägare ansvariga för att de icke lämna motorfordonet i händerna på någon annan än den som styrkt sig inneha gällande körkort. Bilägaren eller motorcykelägaren skulle med andra ord vara skyldig att förvissa sig om att vederbörande hade gällande körkort, innan bilägaren-motorcykelägaren lämnade ,nt motorfordonet. Den föreslagna åtgärden borde i sin mån kunna medverka till att effektivisera bestämmelserna om körkort. Särskilt torde åtgärden bli verksam mot den som fått sitt körkort indraget.

Såsom en sammanfattning av orsaksutredningen beträffande denna grupp av olyckshändelser skulle granskningsnämnden vilja framhålla,

att dikeskörning med bil — där händelsen icke äger samband med annan trafik —— i de allra flesta fall synes orsakad av att oerfarna bilförare hållit så hög fart, att de förlorat kontrollen över fordonet, samt

att vid denna typ av olyckshändelser rattfylleri och trötthet såsom huvudorsak "eller bidragande orsak till händelsen torde vara vanligare än vid andra olycks— händelser i trafiken.

Olyckshändelser under färd med motorcykel.

1 det för nämnden tillgängliga materialet lade man märke till ett överraskande stort antal olyckshändelser, som inträffat under färd med motorcykel. Det ansågs lämpligt att vid orsaksutredningen behandla två grupper av trafikolycksfall i samband med bruk av motorcykel, nämligen dels dödsolyckor vid kollision mellan bil och motorcykel, dels sådana motorcykelolyckor med dödlig utgång eller med svårpersonskada, vilka icke äga samband med annan trafik. .

Dödsolyckor vid kollision mellan bil och motorcykel.

Materialet för 3:e kvartalet 1946 omfattar icke mindre än 11 dödsolyckor vid kollision mellan bil och motorcykel. I samtliga fall är det föraren av motorcykeln som omkommit.

Av dessa olyckshändelser inträffade 3 fall i vägkorsning eller gatukorsning, 4 fall vid möte på annan plats än i vägkorsning eller gatukorsning, 2 fall vid motorcyklistens färd från mindre väg ut på allmän landsväg, " ' 1 fall, när motorcyklist under mörker körde mot en parkerad skåpbil, samt

1 fall, då motorcyklist, som sli'rat ut i vägbanan. överkördes av en omköran- de bil. . ' ' Orsaksutredningen har givit till resultat,

att ] olyckshändelse delvis orsakats av att bilen framförts med för hög fart,. varjämte bilföraren får anses ha varit ouppmärksam, samt

att i övriga 10 fall orsaken till olyckshändelsen uteslutande är att söka hos motorcyklisten och dennes färdsätt.

Beträffande sistnämnda 10 fall bör ytterligare framhållas, att en olyckshändelse orsakats av att motorcyklisten varit uttröttad,

att en olyckshändelse föranletts av att motorcyklisten led av försvagad syn, att en olyckshändelse hade sin orsak i att motorcykeln slirade i löst grus (motorcykeln kördes av en ltt-åring, som saknade körkort),

att fyra olyckshändelser orsakats av att motorcykeln framförts med en med hänsyn till förhållandena avgjort för hög fart, » samt att tre olyckshändelser orsakats av att motorcyklisten varit ouppmärksam.

Allotorcykeloluckor med dödlig utgång eller svär personskada, vilka icke äga samband med annan trafik. Denna grupp omfattar för 3:e kvartalet 1946 35 fall, därav 7 olyckshändelser med dödlig utgång och 28 andra olyckshändelser med svår personskada. I följande förteckning redovisas motorcykelförarens ålder och yrke samt det år, körkort förvärvats. Därjämte angives, huruvida passagerare medföljde på motorcykeln.

Utan Med Ålder Yrke Körkortsär 22:23; 22:23; ()lyekans orsak 1) ') 13 skolpojke ............... Ej körkort 1 17 Verkstadsarbetarc ...... 1946 1 —— 17 Grovarbetare ............ Ej körkort 1 _— 17 Posttjänsteman ......... 1946 _ 1 18 Brådgårdsarbetarc ...... 1946 — 1 19 Bilreparatör ............ 1945 1 19 Furir ..................... 1946 1 _— 19 Motoreykelreparatör 1945 1 _ 20 Vapensmed ............... 1944 1 —— 20 Officersaspirant ......... 1946 - - 1 ' 21 Kontorsbiträde ......... 1943 1 22 Furir ..................... 1943 — .22 Bilreparatör ............ 1943 » 1 23 Lantarbetare ............. 1945 — 1 23 Jordbruksarhctare ...... 1943 1 _— 23 Snickare .................. 1946 1 ——— 23 Jordbruksarbetare ...... _ 1 _ 24 Verkstadsarhetare ...... Ej körkort 1 24 Mätningsombud ...... 1946 — 1 ' 26 Verktygsarbetare ...... 1938 1 __ Somnat ' 26 Reparatör ............... 1938 __ 1 Rattfylleri 26 Charkuteribiträde 1939 — 1 Bländning 28 Tandtekniker ............ 1938 _ 1 : 28 Underofficer . ............ 1937 — 1 i, 28 Fabriksågare ...... Ej körkort ] — Brott på motoreykelns fram- ' gaffel ' 28 Löjtnant .................. _ 1 30 Kvarnarbetare ......... 1937 _— —— 33 Plåtslagare ............... __ 1 34 Jordbruksarbetare ...... 1938 1 _ Trötthet i förening meds/juk- lighet (Hjärtfel) 35 Folkskollärare ......... 1931 — _ 36 Småbrukare ............ Ej körkort i 1 46 Åkare ................ . ..... 1 939 _ 1 Framringen exploderat 49 Poliskonstapel ......... 1925 —— —- Yrselanfall 64 Lantbrukare ............ Ej körkort —— —— Orsaken ej kunnat utredas 71 Fabriksarbetare ......... 1940 _—

1) Beträffande 5 fall föreligger ej uppgift härom.

Åldersfördelningen bland motorcykelförarna visar en påtaglig övervikt för yngre åldersgrupper i det att icke mindre än 26 av de 35 motorcykelförarna äro under 30 år. Det bör även observeras, att 10 motorcykelförare äro under 21 år.

Beträffande motorcykelförarnas körkortsförhållanden utvisar förteckningen, att 6 förare saknade körkort, samt att av de övriga 29 förarna icke mindre än 10 förvärvat körkort 1945 eller 1946.

Passagerare medföljde på motorcykeln vid femton av ifrågavarande trettiofem 3 olyckshändelser.

Endast fyra olyckshändelser inom denna grupp om 35 fall inträffade på väg till eller från arbete. '

Orsaksutredningen lämnar följande resultat: 1 fall har orsakats av förarens sjukdom;

2 fall ha orsakats av trötthet —— därav ett fall i förening med sjukdom;

2 fall ha föranletts av plötsligt uppkommen bristfällighet på motorcykeln (ringexplosion, brott på motoreykelns framgaffel);

1 fall har säkert orsakats av rattfylleri, medan misstanke om alkoholpåverkan föreligger i ytterligare ett par fall.

I övriga fall får man ett bestämt intryck av att orsaken till händelsen helt eller huvudsakligen är att söka i för hög hastighet i förening med bristande körvana. Att motorcyklisten i icke mindre än 15 fall haft passagerare på motorcykeln väc- ker misstanke om att just denna omständighet tillsammans med en otillräcklig erfarenhet av körning med motorcykel framkallat olyckshändelsen. Denna fråga kräver emellertid ytterligare undersökning, innan man kan lämna ett bestämt svar.

Trafiksäkerhetsproblemet för motorcyklisternas del är av en alldeles säregen karaktär. Det är fråga om yngre förare som sakna tillräcklig körvana och icke taga hänsyn till vilka risker de utsätta sig för, när de exempelvis med hög fart framföra motorcykeln i kurva eller på ojämn och grusig väg. Det är anmärknings— värt att så få av de redovisade olyckorna inträffat på väg till eller från arbete. De flesta ha skett på fritid.

Materialets bearbetning under denna försöksutredning har endast syftat till att utgöra en första orientering beträffande orsaksfrågorna. Vid en framtida orsaksforskning bör materialet granskas ur ett flertal andra synpunkter.

Olyckshändelser vid korsning mellan järnväg och väg.

Granskningsnämnden har sökt utreda vilka omständigheter, som orsaka kol- lision vid korsning mellan järnväg och väg. Utredningen har skett på grumdval av de under 3:e kvartalet 1946 vid järnvägskorsning inträffade olyckshändelserna med dödlig utgång. Visserligen omfattar materialet endast åtta dödsolyckor och är således för litet för att kunna giva det slutgiltiga svaret, men å andra sidan har redan denna starkt begränsade utredning visat sig kunna lämna bidrag till belysning av orsaksfrågan vid denna grupp av olyckshändelser.

Vid- dessa åtta olyckshändelser dödades icke mindre än fjorton personer. En orsaksutredning visar följande:

A. Fyra fall av kollision mellan järnvägslåg och bil.

Tre olyckshändelser inträffade vid järnvägskorsning utan bommar och den fjärde olyckshändelsen vid korsning med bommar, vilka voro fällda vid tiden för olyckshändelsen.

Orsaken till kollisionen synes ha varit i

ett fall att bilföraren råkade ut för motorstopp just då bilen var ute på järn— vägsspåret,

ett fall dålig sikt vid korsningen, vilken i orten betecknas som en verklig dödsfälla,

ett fall bilförarens ouppmärksamhet och ett fall bilförarens bristande körskicklighet _— han saknade körkort. Efter tre av dessa fyra olyckshändelser har vederbörande myndighet vidtagit åtgärder för att förbättra sikten i korsningarna.

B. Två fall av kollision mellan järnvägståg och motorcykel.

Båda olyckshändelserna inträffade vid korsning utan bommar. Utredningen visar, att vid ifrågavarande korsningar åtgärder borde vidtagits för att förbättra sikten. Efter den ena olyckshändelsen kompletterades vid kors- ningen befintliga kryssmärken med varningssignaler.

.; C. En kollision mellan järnvägståg och hästskiuts.

Denna olyckshändelse inträffade på Norrköpings stations bangårdsområde. Varningsmärket var dolt av trädgrenar.

Olyckshändelsen får anses orsakad av att en trafikant på vägen hade en ytterst begränsad sikt över bangårdsområdet.

Efter olyckshändelsen förbättrades sikten och därvid avlägsnades också de grenar, som tidigare dolt varningsmärket.

D. Järnvägslåg kört på en häst, som fördes i töm, varvid körsvennen dödades.

Olyckshändelsen har orsakats av att den person, som hade hand om hästen, icke i tid observerat tåget. Den dödade körsvennens själsförmögenheter voro på grund av hög ålder betydligt nedsatta.

Även denna olyckshändelse fäste myndigheternas uppmärksamhet på att bättre varningsanordningar behövdes vid ifrågavarande korsning.

Av utredningen har nämnden erhållit den uppfattningen, att man genom en inspektion av samtliga korsningar mellan järnväg och väg borde utreda på vilka platser en bättre sikt för vägfarande kan vinnas genom att avlägsna skymmande träd och buskar eller genom liknande mindre omfattande åtgärder. Såsom förut angivits, har det ofta inträffat att en svår olyckshändelse medfört att myndig- heterna tagit initiativet till en siktförbättring, som hellre borde blivit utförd, innan en katastrof inträffat.

Vidare vill granskningsnämnden ifrågasätta, huruvida icke följande för trafik— säkerheten mycket betydelsefulla frågor snarast böra bli föremål för utredning:

a) Äro nu gällande bestämmelser om varningsmärken och säkerhetsanordningar vid korsning mellan järnväg och allmän väg eller allmänneligen befaren enskild väg tillräckliga?

b) Bör man införa bestämmelser om skyldighet för ägare till enskild väg att sätta upp varningsmärken vid vägkorsning med järnväg?

Man kan vänta, att ytterligare frågor bli aktuella under den ifrågasatta utred- ningen.

Olyckshändelser under cykelåkning utan samband med motorfordonstrafik.

Materialet för 3:e kvartalet 1946 omfattar ett anmärkningsvärt stort antal olyckshändelser under cykelåkning, vilka icke äga samband med motorfordons- trafiken. Till granskningsnämnden anmäldes sålunda inom denna grupp sex döds-

olyckor samt tjugosex andra olyckshändelser med svår personskada. Förmodligen inträffar det ännu flera olyckshändelser av detta slag, men endast en del av dem kommer till polisens kännedom och blir föremål för dess utredning:

Materialet fördelar sig efter händelseförloppet på följande sätt:

Andra olycks- Olyckans art Dödsolyckor händelser med svår person- skada Kollision mellan två cyklister .................................... 3 7 Kollision mellan cyklist och fotgängare ........................ — 5 Kullkörning med cykel utan samband med annan trafik 3 14

Två dödsolyckor ha orsakats av att cykel under mörker framförts utan tänd belysning med påföljd att en cyklist icke i tid observerat en mötande cyklist. En olyckshändelse med dödlig utgång har föranletts av att en cyklist hållit sig alltför nära en framförvarande cyklist.

Polisrapporten beträffande olyckshändelser med svår personskada 26 fall —— innehåller icke alltid så fullständiga uppgifter som man skulle behöva för en säker orsaksprövning. Emellertid har nämnden likväl ansett det önskvärt att fullfölja utredningen på tillgängligt material. Resultatet redovisas i följande tablå.

Orsaken Antal fall Anm. 1. Onykterhet ................................. 2 2. Sjukdom ................................. 1 Sjukdom sannolikt orsak i de 2 fall, där full utredning ej kunnat 3. Ovana vid eller oskicklighet i cy- vinnas (se nedan under 7) kelåkning ................................. 3 4. Plötsligt uppkommen bristfällighet hos cykeln ................................. 2 5. Ojämnhet i körbanan (järnvägs- spår, galler till avloppsbrunn o. s. v.) 3 6. Cyklist färdats i strid mot trafik- reglerna eller brustit i uppmärk- samhet ....................................... 13 7. Orsaken ej klarlagd ..................... 2 Se ovan under 2) sjukdom

Denna grupp av olyckshändelser under cykelåkning synes hittills icke ha ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Materialet bör bli föremål för en mera ingående or- saksforskning för att man med ledning därav skall kunna avgöra, vilka särskilda åtgärder som ur trafiksäkerhetssynpunkt äro lämpliga för att förhindra dessa olyckor.

Åtalsfrågan vid olyckshändelser med dödlig utgång.

Av de till granskningsnämnden anmälda under 3:e kvartalet 1946 inträffade olyckshändelserna med dödlig utgång -— tillsammans 98 fall ha endast 33 medfört åtal. Härvid bör dock anmärkas, att i en del fall åtal icke kommit i fråga, enär vederbörande omkommit vid olyckshändelsen.

Åtal har anställts i trettiotvå fall mot förare av motorfordon och i ett fall mot cyklist.

Vid prövning av ansvarsfrågan i dessa 32 mål har domstolen i 13 fall frikänt svaranden från ansvar och

i 19 fall dömt till ansvar — därav i ett fall till frihetsstraff. Även vid de tillfällen, då domstol dömt föraren av motorfordonet till ansvar, har domstolen ofta i utslaget klart givit uttryck åt den uppfattningen, att endast en del av ansvaret åvilar föraren av motorfordonet, medan andra omständigheter —— ofta annan trafikants ovarsamhet _- medverkat till händelsen.

Det är en viktig erfarenhet, att förare av motorfordon äro helt utan ansvar till många trafikolycksfall med dödlig utgång. Vid diskussion av dessa frågor hör man nämligen ibland det påståendet, att dödsolyckorna i trafiken nästan ute- slutande ha sin orsak i bristande omdöme och hänsyn från bilförarnas och motor- cyklisternas sida. Ett sådant påstående synes innebära en grov förenkling av hela spörsmälet om de svåra trafikolycksfallens orsaker.

Motorfordonsförarens tidigare förseelser.

Granskningsnämnden har från vederbörande myndighet infordrat utdrag av körkortsregistret för samtliga förare av motorfordon, som varit berörda av de under 3:e kvartalet 1946 inträffade trafikolycksfallen med dödlig utgång. Det är nämligen av intresse att utreda om dessa förare av motorfordon tidigare dömts för en eller flera trafikförseelser av den karaktär, att vederbörande i körkorts- registret framstod såsom en ovarsam och mot andra trafikanter mindre hän- synsfull bilförare eller motorcyklist.

För enhetlighetens skull har man vid denna granskning endast tagit hänsyn till förseelser, begångna efter den 1 januari 1937 och således bedömda enligt nu gällande huvudförfattningar på trafikens område, nämligen 1936 års vägtrafik- stadga och motorfordonsförordningen av samma år.

Av de i körkortsregistret antecknade förseelserna har man vid ifrågavarande granskning endast tagit med de tillfällen, då körkortsinnehavaren dömts till an-; svar för antingen ovarsam körning eller framförande av bil, vars utrustning i något väsentligt hänseende varit bristfällig (fel på styrinrättning, bromsar, be— lysning eller jämförlig bristfällighet).

Denna granskning har givit till resultat, att 58 motorfordonsförare icke tidigare varit dömda till ansvar för ovarsam körning eller framförande av motorfordon i bristfälligt skick, då de ställts inför en olyckshändelse med dödlig utgång,

att 9 motorfordonsförare varit bötfällda för sådan trafikförseelse vid ett tidi- gare tillfälle,

att 5 motorfordonsförare varit bötfällda för sådan trafikförseelse vid två tidi- gare tillfällen, samt

att icke någon motorfordonsförare varit dömd för trafikförseelser av nämnda slag vid mer än två tillfällen.

Undersökningen har således givit till resultat, att de flesta av de bilförare och motorcyklister, som ställts inför en dödsolycka i trafiken, tidigare icke varit dömda till ansvar för trafikförseelse.

De olyckshändelser med motorfordon, som inträffade i landsorten under 3:e kvartalet 1946 och medförde svår personskada, berörde 237 innehavare av körkort för bil eller motorcykel. Av dessa blevo 98 dömda till ansvar för vad de låtit komma sig till last vid olyckshändelsen.

Åtalet gäller i 86 fall endast ansvar för ovarsamhet vid körning med motor- fordon samt i 12 fall ansvar för rattfylleri.

Nämnden har granskat körkortsregistret för ifrågavarande 98 körkortsinneha- vare för att se huru många av dem som tidigare dömts för trafikförseelse.

Granskningen visar beträffande nyssnämnda grupp om 86 körkortsinnehavare, att 72 personer aldrig tidigare blivit dömda för ovarsam körning samt att blott 14 redan förut blivit dömda till ansvar för ovarsamhet vid begagnande av motor- fordon. '

Av de 72 körkortsinnehavare, som icke tidigare dömts för ovarsam körning, hade icke mindre än 26 personer erhållit körkort under 1946. Denna iakttagelse skulle väl närmast bekräfta en på annat håll vunnen erfarenhet, att körkortsinne-. havare särskilt ofta under sitt första körkortsår gör sig skyldig till ovarsam körning.

Några särdrag i storstadstrafiken.

Såsom förut angivits, har granskningsnämnden delat upp materialet på två huvudgrupper, omfattande den ena trafikolycksfall i Stockholm samt den andra trafikolycksfall i riket i övrigt. Nämnden ville därmed få tillfälle att utreda, huruvida olycksfallen i storstadstrafik förete sådana särdrag, att trafiksäkerhets— arbetet i storstaden bör få en särskild utformning,

Vid dödsolyckor i Stockholm under 3:e kvartalet 1946 omkommo 11 personer, vilka fördela sig på olika trafikantgrupper enligt följande förteckning: '

Trafikantgrupp Ålder Yrke

Bilförare 62 Konditor Fotgängare 2 Flicka

» 5 Gosse >> 62 Reparatör » 72 f. d. Korgmöbelarbetare » 78 f. d. Skomakare Cyklister 48 Kokerska

» 53 Elektriker » 56 Grovarbctare » 56 Tjänsteman » 66 Kamrer

Dödsolyckor i Stockholm under [I»:e kvartalet 1946 redovisas i följande för— teckning:

Trafikantgrupp Ålder Yrke

8 Skolgosse 46 Fabriksarbetare 51 Spärvägsman 58 Maskinist 61 Änkef ru 63 Byggnadssnickare 64 Fru, fil. doktor 67 lngenj ör 72 Affärsman 77 Änkefru 79 Fröken 35 Charkuteriarbetare 48 Chaufför

kommit endast 1 bilförare.

Inom gruppen fotgängare lägger man även i fråga om storstadstrafiken märke till en betydande övervikt för barn och äldre. Under 3:e kvartalet dödades sä- ledes 2 barn samt 3 äldre personer över 60 år. Materialet för 4:e kvartalet omfattande 11 dödade fotgängare _ upptager icke mindre är 7 personer i åldern över 60 år. Vid en närmare granskning av polisutredningen framgår, att de flesta äldre fotgängare, som dödats i trafiken, haft sina själsförmögenheter nedsatta till följd av ålder eller sjukdom.

jande förteckning:

Åldersfördelningen inom gruppen fotgängare, som under 4:e kvartalet 1946 i Stockholm ådragit sig svår personskada vid kollision med bil, framgår av föl-

Ålder Yrke Ålder Yrke 2 Flicka 54 Fru 2 Gosse 54 Fru 3 Gosse 55 Fröken 3 -— 56 Kontorschef 4 Flicka 57 Tjänsteman 4 — 57 Lagerarbetare 5 —— 57 f. Spårvägsman 6 58 Fröken 7 — 61 Fru 7 —- 62 Bergsprängare 10 Skolgosse 63 Änkefru 12 Skolgo sse 63 Maskinarbetare 15 Kontorsbiträde 66 Kapten 19 Biträde 67 Diversearbetare 19 Fröken 63 Direktör 20 Förrådsarbetare 68 Mål are 20 Varubud 68 Änkefrn 23 Avdelningschef 71 f. d. Bagare 23 Fröken 71 f. d. Sj ukvårdsbiträde 23 Korrespondent 72 Affärsman 27 Fru 72 Fru 30 Fru 73 Fru 35 Konsulent 73 Bageriarbetare 37 Sjuksköterska 74 Änkefru 39 Fru 74 8in ardägare 41 Verkstadsarbetare 76 f. d. Hemmansägare 46 Rörarbetare 79 Verkmåstare 52 Fru 79 Frö ken 53 Tidningsbud 80 Fru 54 Tjänsteman 80 Fru 54 Fru 84 Änkef ru Fru

Beträffande andra olyckshändelser med svår personskada utvisar materialet, att endast en mindre grupp eller 5 olyckshändelser under 3:e kvartalet 1946 och 6 olyckshändelser under 4:e kvartalet 1946 gällde kollision mellan två bilar. Grup- pen kollision mellan bil och motorcykel upptager för 3:e kvartalet 5 olyckshän- delser och för 4:e kvartalet 7 olyckshändelser. Även här får man således fram mycket små tal i förhållande till den enorma trafik med motorfordon, som före- kommer i Stockholm.

Det stora antalet olyckshändelser med svår personskada i stockholmstrafiken uppkommer vid dels kollision mellan bil och cyklist, dels kollision mellan bil och fotgängare. Under 3:e kvartalet 1946 inträffade 50 olyckshändelser med svår personskada i samband med kollision mellan bil och cyklist. För 4:e kvartalet 1946 var motsvarande siffra 23 olyckshändelser. De äldre cyklisterna förekomma icke så talrikt som inom motsvarande material för landsorten, vilket möjligen kan ha sin förklaring i att äldre cyklister avstå från att begagna cykel i storstads- trafiken. Det bör observeras, att under 3:e kvartalet 1946 i Stockholm skadades endast ett fåtal cyklister i åldern under 20 år. Även om det skulle vara riktigt, att de ungdomliga cyklisterna orsaka icke så litet ohägn i trafiken, förekomma de dock sparsamt i materialet över olyckshändelser med svår personskada.

Förteckningen utvisar, att storstadstrafiken kräver ett mycket stort antal offer bland barn och äldre fotgängare. Trafiksäkerhetsproblemet i storstaden gäller sålunda i första hand att söka bereda barn och äldre större trygghet. Vid en granskning av materialet över de olyckshändelser, varvid fotgängare eller cyklist blivit svårt skadad vid kollision med bil, lägger man märke till att endast några få av de skadade varit i den egentliga skolåldern 7—15 år. Man vill gärna tro, att denna iakttagelse skulle kunna tillskrivas den intensiva trafikupplysningen i Stockholms skolor. Om denna slutsats visar sig riktig, skulle man här ha fått ett bevis för att den för trafiksäkerheten ansvariga myndigheten måste nedlägga ett intensivt arbete på att med all kraft fullfölja trafikupplysningen i skolor av alla slag.

De tre huvudfaktorerna vägen, fordonet och människan.

De flesta orsaksmomenten vid en trafikolycka kunna hänföras till någon av följande tre huvudfaktorer: vägen, fordonet och människan. Vid tidigare under- sökningar har man nog främst uppmärksammat de båda förstnämnda faktorerna: vägen och fordonet. Det är först på senare år man kommit att inrikta orsaksforsk- ningen på den tredje faktorn: människan —— kanske närmast såsom en följd av de senaste årens rön inom medicinen samt psykologien och psykotekniken. Man kan måhända tala om en viss förskjutning i själva frågeställningen i det att den mänskliga faktorn numera beredes en central plats, när det gäller att granska de olika moment i ett händelseförlopp, som leda fram till ett trafikolycksfall.

Granskningsnämnden har i sitt material iakttagit att ett stort antal olyckshändel— ser inträffa på de platser, där en mindre, skymd avtagsväg ansluter till allmän landsväg. Det framgår i många fall av utredningen, att siktförhållandena för trafi— ken från den anslutande vägen skulle kunna avsevärt förbättras, om vederbörande myndighet ägde befogenhet att avlägsna på enskilt område växande träd och buskar eller vidtaga andra jämförliga mindre omfattande åtgärder, ägnade att förbättra sikten. Det vill synas, som om underlåtenheten att utföra sådana för trafiksäkerheten ofta mycket betydelsefulla åtgärder skulle ha sin grund i att vederbörande myndighet icke haft markägarens tillstånd. Visserligen torde väg- hållaren ha till uppgift att uppmärksamma alla frågor, som gälla möjligheten att förbättra sikten vid anslutande väg, men nämnden har vid sitt arbete kommit till den övertygelsen, att åtskilligt återstår att göra i fråga om siktförbättring.

Därför vill nämnden fästa uppmärksamheten på att man skulle behöva lagfästa ett bekvämt sätt för den för trafiksäkerheten ansvariga myndigheten att utföra röjning på enskild mark, när det är påkallat av hänsyn till trafiksäkerheten. För att en sådan lagstiftning skall bli effektiv, fordras emellertid, att beslutanderätten i dessa frågor blir anförtrodd åt ett lokalt trafiksäkerhetsorgan eller en lokal myndighet med besvärsrätt för markägaren till en högre instans. Förebild till

m...”—_

den föreslagna lagstiftningen torde kunna hämtas från motsvarande danska be- stämmelser (Fazrdselslov av den 14 april 1932).

Enligt den utförda analysen av dödsolyckor i landsorten under 3:e kvartalet 1946 skulle brister i fråga om motorfordons bromssystem, styranordning och andra viktigare delar ha konstaterats vid omkring 10 % av dödsolyckorna även om man ej kan antaga att bristerna vid alla dessa tillfällen orsakat olyckan. Det är därför nödvändigt att överväga på vad sätt man skall kunna göra for— donskontrollen mera effektiv. En åtgärd i denna riktning skulle måhända vara att man föreskrev, att inom trafikföretag av viss storleksordning skulle finnas en person i ledande ställning, som i första hand vore i förhållande till myndig- heterna ansvarig för att företagets bestånd av motorfordon alltid vore i ett ur trafiksäkerhetssynpunkt fullgott skick. Vid utredning av en dödsolycka framkom, att en däri delaktig buss begagnats i linjetrafik, fastän bussens bromssystem sedan någon vecka tillbaka varit ytterst bristfälligt. Redan detta exempel åskåd- liggör på ett tydligt sätt att fordonskontrollen inom ett trafikföretag är en mycket viktig uppgift och att den blivande för trafiksäkerheten ansvariga myndigheten noggrant bör undersöka vad som kan göras inom detta avsnitt av trafiksäkerhets- arbetet.

I granskningsnämndens material finns icke så få olyckshändelser, som orsa- kats uteslutande av att förare av motorfordon plötsligt blivit bländad av solljus eller av strålkastarskenet från mötande fordon. Detta spörsmål har redan tidigare uppmärksammats av bilfabrikanterna och givit anledning till olika experiment för att finna något medel att övervinna bländningsrisken. Det torde icke f. n. vara möjligt att säga i vilken riktning lösningen står att finna. Enligt gransknings- nämndens mening utgör problemet att förhindra bländning en viktig uppgift för teknisk forskning på trafiksäkerhetens område. Den blivande för trafiksäkerheten ansvariga myndigheten borde här kunna taga ett viktigt initiativ. för att få till stånd en samordning av det vetenskapliga arbetet för frågans lösning.

Den för trafiksäkerheten ansvariga myndigheten skall säkert uppmärksamma åtskilliga andra frågor om motorfordons lämpliga konstruktion och utrustning ur trafiksäkerhetssynpunkt.

När granskningsnämnden började sitt arbete, tillställde nämnden såsom tidigare angivits polismyndigheterna i riket en cirkulärskrivelse med hemställan, att ut- redningsmännen ville noggrant beakta i vad mån alkoholpåverkan, trötthet, sjukdom eller jämförliga omständigheter kunde ha medverkat till olyckshändelsen. Det har bland annat visat sig, att alkoholpåverkan hos annan trafikant än föraren av motorfordon i ganska många fall orsakat eller medverkat till ett trafik- olycksfall.

Av den förut lämnade redogörelsen för försöksutredningens viktigaste resultat erhåller man i flera olika sammanhang bevis för att trötthet och sjuklighet samt på grund av ålder nedsatta själsförmögenheter spela en betydande roll såsom orsak till ett icke ringa antal svåra olycksfall i trafiken.

Granskningsnämnden har under sitt arbete ofta stött på olyckor, som väsent- ligen synas vara betingade av allmänna psykologiska brister hos någon av de i olyckan inblandade trafikanterna. Givetvis är det svårt att i det enskilda fallet mera exakt bedöma, i vad grad och i vilka avseenden dylika psykologiska brister ha gjort sig gällande. Nämnden har emellertid fått ett starkt intryck av att man här står inför en faktor, som icke bör underskattas. I övrigt hänvisar gransk- ningsnämnden på denna punkt till det särskilda avsnitt i detta betänkande, där de psykologiska orsakerna mera ingående belysts av en av nämndens ledamöter.

Nämnden har funnit att trafiklagstiftningen ständigt måste taga hänsyn till de resultat, som kunna vinnas vid utredning om trafikolycksfallens orsaker. Under nämndens verksamhet har det ofta framkommit förslag om nya trafikregler eller skärpning av nu gällande bestämmelser för trafiken. Så t. ex. har nämnden —— med anledning av ett flertal svåra olyckshändelser föranledda av att passagerarna i buss stigit ut i körbanan utan att aktgiva på trafiken på vägen —— tagit upp frågan, huruvida det icke vore möjligt att komma till rätta med olyckshändelser av denna karaktär genom någon bestämmelse om vad förare av motorfordon har att iakttaga vid passerande av buss vid hållplats. Även om man icke vill fordra, att förare av motorfordon skall stanna och invänta att bussen lämnar hållplatsen, kunde man måhända föreskriva att förare av motorfordon i ifrågavarande situa— tion skall begränsa farten så mycket, att fordonet kan stannas på några få meter.

Slutord.

Granskningsnämnden anser att försöksutredningen bekräftat, att trafiksäker- hetsarbetet alltid måste grunda sig på resultaten av en objektiv forskning beträf- fande trafikolycksfallens orsaker. En sådan forskning bör helst arbeta med ett aktuellt material. Enligt nämndens erfarenhet är det förmånligt, om forskningen vid olika tidpunkter begagnar ett begränsat material, så att resultaten någorlunda snabbt kunna komma det praktiska trafiksäkerhetsarbetet tillgodo. Forskningen synes lämpligen kunna ske i form av en arbetsgemenskap mellan representanter för de vetenskaper, som ha de tre orsaksfaktorerna människan, fordonet och vägen till forskningsobjekt medicin, psykologi, motorteknik och vägteknik. Vid denna forskning böra de juridiska och statistiska vetenskaperna lämna sin medverkan.

För trafiksäkerhetsarbetet torde det vara förmånligt att ett särskilt organ ute- slutande ägnar sig åt en objektiv forskning med rätt att framställa förslag men utan befogenhet att besluta om praktiska åtgärder på trafiksäkerhetens område.

Kommittén.

Enligt kommitténs mening har den undersökning av trafikolyckor, som sålunda företagits av dess granskningsnämnd, visat att det finnes ett starkt behov av en fortlöpande undersökning av olyckor i trafiken och att en sådan undersökning, som följer snabbt efter olyckans inträffande, kan komma att ge både god ledning till omedelbara praktiska åtgärder till för- hindrande av nya olyckor och intressanta uppslag för en forskning på längre sikt. Med hänsyn härtill kommer kommittén att föreslå, att ett organ med liknande uppgifter som dem granskningsnämnden fyllt skall inrättas.

De förslag till åtgärder på olika områden för en förbättring av trafik- säkerheten, som granskningsnämnden avgivit, vill kommittén, i den mån de icke ligga utom ramen för betänkandet, överväga i det följande.

Psykologi och trafiksäkerhet.

Av kommitténs psykologiske expert, fil. lic. Valdemar Fellenius.

I. Den mänskliga faktorn i olycksfallen.

Allmänna synpunkter.

Man brukar definiera olycksfall som ett särskilt uppseendeväckande, icke förutsett och icke önskat led i en fysikalisk-psykologisk orsaksprocess, var— igenom människor eller material kommer till skada. Som fysikalisk-psyko- logisk betecknar man då denna process, därför att den alltid framdrives genom en intim växelverkan mellan på den ena sidan >>yttre», fysikaliska företeelser och på den andra vissa psykiska eller rättare sagt psyko-fysiolo- giska fenomen eller akter: sinnesintryck, tankar, viljeimpulser m. m.

Alltefter den närmare beskaffenheten av dessa akter utlöser de hos indi-

l viden vissa reaktioner, som utåt antingen framträder som nya rörelser eller som en fortsättning eller ett avbrytande av redan pågående rörelser, och som stundom får karaktären av en överlagd målmedveten viljehandling, stundom av mer automatiskt utlösta reflexrörelser. Dessa reaktioner kan betraktas som individens »svar» på den situation, som föreligger i ett givet tidsmoment eller noggrannare uttryckt, på den situation, som han med sina sinnen uppfattar i detta moment. Men genom dessa svar påverkar indi- viden själv i sin tur den yttre situationen med nya intryck och nya svars- reaktioner som omedelbar följd o. s. v. i Vi har med andra ord på den ena sidan en mer eller mindre kontinuerlig följd av fysikaliska företeelser och på den andra en häremot svarande serie mänskliga svarsreaktioner, genom vilka den agerande individen på ett smi- digt och flytande sätt måste anpassa sig till de av honom själv till väsentlig del framkallade skiftningarna i den yttre situationen. I det ögonblick hans beteende icke längre motsvarar detta krav på en flytande och på samma gång ständigt skiftande anpassning, blir risken för olycksfall alltid över- hängande, åtminstone försåvitt icke någon annan i händelseförloppet med- verkande person genom en så mycket snabbare och bättre anpassad reaktion lyckas avvärja eller »neutralisera» det akuta riskhotet.1

Om man lägger detta allmänna perspektiv på trafikolyckorna, framstår det övervägande flertalet av dem såsom resultat av »felreaktioner», d. v. s.

1 Det kan i detta sammanhang ha sitt intresse att konstatera, att sådana psykotekniska prov, som framför allt kräver rörlig uppmärksamhetsfördelning och ett »flytande» plas- tiskt reaktionssätt, visat sig ge de säkraste hållpunkterna vid bedömandet av den per- sonliga »benågenheten» för olycksfall.

av mänskliga beteenden som varit oriktigt eller ofullständigt anpassade efter den aktuella yttre situationen. Sådana felreaktioner kan i de enskilda fallen ha mycket olika psykologisk bakgrund. En närmare granskning stäl- ler oss här inför följande fyra huvudorsaker.

1. Felaktig eller ofullständig iakttagelse av den yttre situationen som följd av t. ex. tillfällig uppmärksamhetsinskränkning, felaktig hastighetsbe— dömning, vissa sinnesdefekter m. m.

2. Felaktig eller ofullständig bedömning av den iakttagna situationen med avseende på de riskmoment, som den rymmer eller de åtgärder, som dessa riskmoment påkallar (huvudsakligen brister på det intellektuella planet, t. ex. bristande kombinationsförmåga).

3. Bristande förmåga att snabbt och effektivt utföra dessa åtgärder, t. ex. som följd av lågt reaktionstempo, dålig koordinationsförmåga, o.s.v. eller av olika nervösa störningar eller »blockeringar» (skräck— eller över- rumplingsreaktioner o. dyl.).

4. Bristande viljeberedskap att vidtaga förebyggande åtgärder som följd av en allmän likgiltighet för andras välfärd (asocialitet), våghalsighet, »tävlingshumör» o. s. v. Nu inträffar det visserligen som bekant också trafikolyckor liksom andra olycksfall, där den mänskliga faktorn genom en plötsligt uppträdande, över- rumplande störning helt eller delvis försättes ur spelet i det avgörande mo- mentet. Sådana exceptionella störningar kan t. ex. bestå i ett plötsligt fram— trädande material- eller konstruktionsfel (axelbrott, »låst» styrinrättning, »sprängd» oljebroms, rasande vägbana etc.). Vid sidan av sådana tekniska olyckor kan man även peka på en annan typ, de 5. k. absens-olyckorna som även kan betecknas som medicinska olycksfall i inskränkt bemärkelse. Det rör sig här om likaledes mer eller mindre plötsligt framträdande aku- tiseringar av medicinska defekter eller sjukdomsprocesser, varigenom in- dividen helt och hållet berövas kontrollen över det fortsatta händelseförlop- pet. Exempel härpå är olyckor, som förorsakas av hjärtkramp, hjärnblöd- ning eller andra akuta sjukdomstillstånd, som föranleder en mer eller mindre fullständig förlust av medvetandet. Hit kan man lämpligen också hänföra olyckor, som inträffa i samband med abnormt stegrade trötthets- tillstånd (5. k. bilsömn). Trafikolyckor av dessa båda typer (tekniska och medicinska) väcker i allmänhet ett särskilt uppseende. Statistiskt sett torde de emellertid när- mast böra betraktas som sällsynta undantagsfall. Det råder intet tvivel om, att händelseförloppet vid det övervägande flertalet olyckor följer det mera psykologiskt betonade och för personliga initiativ mera tillgängliga schema, som vi nyss karakteriserade som en växelprocess mellan fysikaliska och psykologiSkt-fysiologiska faktorer. De synpunkter, som här har utvecklats, kan möjligen uppfattas som en otillbörlig överbetoning av den mänskliga faktorns roll i trafikolyckorna på

bekostnad av den fysikaliska och tekniska sidan av saken. Jag är därför angelägen att innan jag övergår till en granskning av psykologiens upp- gifter i dessa sammanhang något dröja vid de beröringspunkter, men också de naturliga motsättningar, som avteckna sig i fråga om de tekniska och de psykologiska synpunkterna på säkerhetsarbetet.

Jag vill då först understryka, att all orsaksforskning på detta område, vare sig det gäller att uppspåra mera permanent uppträdande orsaksmo- ment eller att klarlägga orsakssammanhanget i enskilda aktuella fall, alltid måste skärskåda problemen från både tekniska och psykologiska aspekter. Denna grundsats framstår ju också som en naturlig, ja tvingande logisk konsekvens av det växelprocess-perspektiv, som vi här har anlagt på olycks- fallen. Vi måste alltid, så snart vi talar om ett mänskligt beteende som orsak till en olycka, ha klart för oss, att detta beteende på det intimaste varit förknippat med aktuella yttre fysikaliskt-tekniska förhållanden. Dessa får alltid en mer eller mindre »provokatorisk» effekt: de lockar, uppmanar eller frestar till vissa beteenden hos individen. Omvänt gäller att vi aldrig kan tillfredsställande förklara ett olycksfall enbart genom att hänvisa till vissa aktuella förhållanden av fysikalisk-teknisk natur, strängt taget icke ens i sådana speciella fall, där ett »oförutsett» tekniskt fel på ett avgörande sätt har påverkat händelseförloppet.

Å andra sidan ligger det ofta nära till hands och är väl också i viss mån berättigat att ge den ena av de båda synpunkterna en starkare beto- ning. Det är naturligt, att psykologen av facket, när han skärskådar den orsaksprocess, som lett fram till ett olycksfall, huvudsakligen tar fasta på de tankar, motiv eller handlingsimpulser, som drivit fram det mänskliga beteendet och därigenom kommit att få ett inflytande på det fortsatta yttre händelseförloppet. Det är lika naturligt, att den på registrerande iaktta— gelse av yttre data mer inställda teknikern i första hand bemödar sig om att uppspåra alla viktiga tekniska hållpunkter för orsaksutredningen. Det är också som regel ganska lätt att peka ut enstaka moment i den dyna- miska process, som leder fram till olyckan. Men man förbiser gärna, att dessa moment aldrig får karaktären av verkliga orsaker, om man lösrycker dem ur den dynamiska helhet, i vilken de uppträder. Det gäller därför såväl för teknikern som för psykologen att aldrig förlora blicken för den psyko— fysiska växelprocess, ur vilken olyckan framspringer. Betraktar man ej de olika delmomenten mot bakgrund av hela denna process, frestas man lätt att överdriva betydelsen av den eller de särskilda omständigheter, som man råkat få ögonen på.

Ett liknande dubbelperspektiv bör man också anlägga, när det gäller att bedöma ändamålsenligheten av olika tänkbara praktiska åtgärder med olycksfallsförebyggande syfte. Man måste en gång för alla fastslå, att ingen teknisk åtgärd, som man vill ge karaktären av skyddsåtgärd, vare sig den berör konstruktion av vägar, varningssignaler eller fordon, borde företagas,

utan att man dessförinnan ägnat frågan om de psykologiska verkningarna av den planerade åtgärden ett ingående och allsidigt studium. Att kons— truera en teknisk skyddsanordning eller att i säkerhetssyfte ändra på en redan befintlig konstruktiv detalj kan ju, såsom de föregående resone- mangen torde ha visat, rimligtvis ej betyda något annat än att — så långt det av praktiska skäl är möjligt _— försöka anpassa de yttre omständighe- terna eller redskapen till den mänskliga individens anatomiska, fysiologiska och psykologiska beskaffenhet.

Det torde ej kunna bestridas, att man ofta, särskilt vid konstruktionen och utformandet av manöverorganen antingen helt förbisett vissa viktiga psykologiska eller fysiologiska fakta eller också ej tillmätt dem den bety- delse, som de ur anpassningssynpunkt och därmed också ur säkerhetssyn- punkt otvivelaktigt äga. Man kan på denna punkt hänvisa till många konkreta exempel, även av jämförelsevis färskt datum t. ex. i fråga om handbromsens placering i vissa vagntypcr eller i fråga om utformandet av manöversystemet (speciellt fartregulaget) i de moderna trådbussarna.

I den förteckning över aktuella uppgifter för den psykologiska långtids- forskningen, som jag strax skall lämna, har de psykologiska problemen i samband med manöverorganens utformande och placering uppsatts som en särskild punkt. Det rör sig nämligen här om ett av de många problem, som ej bör anförtros enbart eller kanske ej ens i första hand åt teknisk expertis, utan som måste bearbetas och lösas under intimt samarbete mel- lan teknici, psykologer och fysiologer, om man önskar att forskningsresul- taten, när de sedan omsättas i det praktiska utformandet av trafikmedlen, verkligen skall medföra väsentliga bidrag till trafiksäkerhetens höjande.

Det skall här ej förnekas eller ifrågasättas, att det för trafiksäker- hetsforskningen liksom för det praktiska löpande trafiksäkerhetsarbe— tet finns många och viktiga problem och arbetsuppgifter, som den tekniska expertisen kan och bör angripa på ett i förhållande till den psykologiska och medicinska mera fristående sätt (t. ex. ifråga om val av material, om dimensionering och konstruktion av ur säkerhetssynpunkt särskilt viktiga mekaniska delar o. dyl.). Man måste emellertid starkt ifrågasätta, om den dominanta ställning, som de tekniska synpunkterna hittills i stort sett har intagit i trafiksäkerhetsfrågor såväl inom forskningen som i det praktiska säkerhetsarbetet, numera kan anses sakligt berättigad. En jämförelse med utvecklingen av säkerhetstjänsten inom industrin kan i detta sammanhang vara av stort intresse.

Den tid är icke alltför avlägsen, då man genom tekniskt-mekaniska skyddsanordningar av olika slag hoppades bli i stånd att om inte helt omöj— liggöra industriolyckorna så i varje fall att på ett avgörande sätt påverka den stigande olycksfallsfrekvensen. Dessa förhoppningar har dessvärre icke infriats. Trots den möda och de betydande kostnader, som under de senaste decennierna har nedlagts på det tekniska olycksfallsskyddet i industrin,

måste man i dag konstatera, att olycksfallskurvorna i stort sett alltjämt visar en klart stigande trend. Detta innebär självfallet ej, att det tekniska olycksfallsskyddet har varit förgäves, —— man kan tvärtom lugnt utgå ifrån att den nuvarande frekvensen åtminstone för vissa typer av olycksfall, ( framför allt de 5. k. »maskinolyckorna», skulle ha legat ännu ett gott stycke

högre om denna form av skyddsarbete icke hade nått den utveckling, den för närvarande har.

I själva verket har man i industrin redan länge ganska allmänt varit på det klara med, att det tekniska olycksfallsskyddet har en jämförelevis be— gränsad räckvidd och att man i en helt annan utsträckning än hittills måste angripa olycksfallsproblemet med psykologiska vapen. Denna allmänna erfarenhet har tillfalla bekräftats av den moderna Olycksfallsforskningen.

Det är framför allt två viktiga statistiska rön, som har drivit fram de senaste 20 årens snabba utveckling på detta område. Det ena är att endast en relativt liten del (15—20 %) av de olyckor, som inträffat och alltjämt inträffar i fabrikerna, visat sig vara av den art, att de överhuvud kan anta- gas vara åtkomliga för tekniskt olycksfallsskydd, med mindre man skulle driva detta skydd ända därhän, att hela arbetseffektiviteten måste äventy- ras. Det andra gäller fördelningen av olycksfallen mellan olika arbetare. Det har framgått, att olyckorna på arbetsplatser, där arbetarna är utsatta för någotsånär likvärdiga yttre riskmoment, inte fördelar sig på ett så pass slumpartat sätt, som man tidigare varit benägen att tro. Det är nästan alltid en statistiskt onormalt liten del av arbetarna, som förorsakar lejon- parten av olycksfallen. En överslagsberäkning från alla till år 1935 publi- cerade undersökningar av detta slag från särskilt riskbelastade yrken ger vid handen, att över halva antalet olyckor faller på 10—15 % av arbetarna.

Dessa statistiska rön har bl. a. lett till antagandet av att somliga män- niskor på grund av vissa mer eller mindre konstitutionellt givna brister i den personliga anlagsutrustningen blir särskilt disponerade eller >>benägna» att förorsaka olycksfall. (Tyskarna tala i detta sammanhang om Unfalls— affinität, engelsmännen om accident proneness, fransmännen om disposition d'accidents o. s. v.) Det närmare utforskandet av den psykologiska bak- grunden till denna »olycksfallsaffinitet» har sedan dess naturligt nog framstått som en av den psykologiska olycksfallsforskningcns främsta arbetsuppgifter.

De förhållanden, som här har berörts beträffande olycksfallen i industrin, har visat sig tillfullo gälla även för trafikolyckorna. Vissa olycksfallsdispo- nerande egenskaper tycks att döma av nyare undersökningar t. o. ni. få göra sig kraftigare gällande i trafiken än i det industriella arbetet.

Ett par exempel må här anföras. Det första hämtar jag ur en 1938 utgiven rapport från Bureau of Public Roads inom jordbruksdepartementet i U. S.A. I syfte att belysa den mänskliga faktorns roll i trafikolyckorna utvaldes en grupp av sammanlagt 29 531 motorfordonsförare i'staten Con-

necticut, vilka alla fört bil under åren 1931—1936. Urvalet har gjorts på sådant sätt, att det kan antagas vara representativt för den icke yrkesmäs— sigt motorförande befolkningen i dess helhet i U. S. A. ifråga om ålder. kön, yrke, o. s. v. Ett studium av trafikolyckornas fördelning bland dessa förare visade bl. a. att 36 % av hela antalet olyckor under perioden varit knutna till en numerärt jämförelsevis obetydlig del av förarna, närmare bestämt 4 % av samtliga förare och 20 % av dem som överhuvudtaget haft olyckor under perioden ifråga.

Det andra exemplet hänför sig till en ännu opublicerad undersökning, som utförts vid Stockholms högskolas institut för praktisk psykologi (Psy- kotekniska institutet) rörande psykologiska orsaker till bussolyckorna i Stockholm.

Personmaterialet utgjordes i detta fall av en omsorgsfullt utvald grupp om sammanlagt 292 bussförare vid Stockholms spårvägar, som alla regel- bundet och utan nämnvärda sjukavbrott tjänstgjort som förare under sex- årsperioden 1 jan. 1934—31 dec. 1939 och som därtill vid periodens början redan varit i aktiv förartjänst under minst 20 månader. Det visade sig, att dessa 292 förare under observationsperioden tillsammans hade haft 235 olyckor, som föranlett allmänt åtal. Som framgår av nedanstående uppställ- ning voro 142 av de 292 förarna helt fria från åtalade olyckor, 98 st. hade vardera ett åtal, 30 st. två åtal samt 22 förare tre eller flera åtal. Dessa sist— nämnda 22 förare, som utgjorde 7,5 % av hela förargruppen, hade sålunda tillsammans svarat för omkring en tredjedel (32 %) av samtliga åtal.

Fördelning av åtalade olyckor bland bussförare vid Stockholms spårvägar under perioden 1/1 1934—31/12 1939.

Antal åtal Antal förare Summa åtal

]. 2 3

0 142 0

1 98 98

2 30 60

3 13 39

4 32

5 1 5 Summa 292 234

Ett närmare analytiskt studium av den fördelning, som här redovisats, ger vid handen, att densamma icke rimligtvis kan antagas ha kommit till stånd enbart genom slump. Antagandet att den extrema belastningen hos en del av förarna skulle bero på att dessa varit utsatta för speciellt stora

yttre riskmoment förefaller likaledes ytterst osannolikt med tanke på obser- vationsperiodens längd samt de täta växlingar, som ha förekommit i fråga om förarnas tilldelning av körrouter och körtider. Ej heller behöver man räkna med att brister i fråga om övning eller trafikvana vid observations- periodens början kan ha utgjort ett särskilt handikap för en del av förarna, enär som redan nämnts inga förare medtagits som icke vid denna tidpunkt varit i tjänst under minst 20 månader. Det har nämligen av andra under- sökningar framgått, att dylika övningsbrister visserligen tycks ha ett visst inflytande på olycksfallsfrekvensen under det första tjänstgöringsåret och i en del fall även ett stycke in på det andra, men att den individuella frekven- sen därefter i stort sett bibehålles konstant på en något lägre nivå under de närmast följande tjänstgöringsåren.

Den fördelning av de åtalade olyckorna, som här har redovisats, ger oss därför rätt att antaga, att individuella skillnader i fråga om körskicklighet eller »olycksfallsbenägenhet» här har fått göra sig gällande vid sidan av slumpen.

Dessa och många andra resultat från liknande undersökningar ger oss en antydan om den viktiga roll, som den personliga beskaffenheten hos de enskilda förarna spelar för uppkomsten av trafikolyckor. Denna roll fram- träder kanske ännu klarare om man studerar olycksfrekvensen hos olika förare genom en serie av på varandra följande tidsperioder. Det visar sig då, att förare, som under en viss period har haft ett relativt stort antal olyckor, även i fortsättningen redovisar en hög olycksfrekvens, liksom om- vänt, att förare, som under den första perioden haft få olyckor, lika regel- bundet stannar vid en låg frekvens under senare perioder. Ett intressant exempel härpå likaledes hämtat från den ovannämnda stockholmsundersök- ningen har åskådliggjorts i diagram 3 (sid. 80).

Ur en grupp om 101 personer, vilka alla under någotsånär likvärdiga yttre riskförhållanden tjänstgjort som bussförare vid Stockholms Spårvägar under hela perioden 1.1.1929—31.12.1935 (7 år) sammansattes två mindre grupper, A och B. Till A-gruppen hänfördes sådana förare, vilka under året 1929 ej varit inblandade i någon trafikolycka. Dessa visade sig utgöra jämnt 10 st., d.v.s. ungefär 10 % av den större gruppen. B-gruppen sam- mansattes av de tio mest belastade förarna. Det visade sig nu, att B-grup- pen även under alla de följande sju åren redovisade en högre olycksfrekvens än A—gruppen och man kan i diagrammet t.o.m. utläsa en viss följesam- hetstendens i de båda frekvensserierna, allteftersom den totala frekvensen, som kan antagas återspegla den allmänna yttre olycksrisken, stiger eller sjunker.

Om skillnaden i fråga om olycksfrekvensen mellan A- och B-förare under det första året (1929) helt hade berott på att de förra varit särskilt gyn- nade och de senare särskilt missgynnade av slumpen, och om man antager, att slumpen även i fortsättningen fått råda, så skulle deras inbördes ställ-

JÄMFÖRELSE MELLAN OLYCKSFREKVENSEN INOM A-GRUPP OCH B-GRUPP UNDER ÅREN 1929—1935

m A-GRUPP MINST de tio under år l922 belastade blond lOl förare vilka utan avbrott % B'GRUPP MEST tiönstgion under perioden 1929—1935. Diagram 3.

ning i fortsättningen med en till visshet gränsande sannolikhet ha fått ett helt annat utseende. Likväl måste man givetvis räkna med att slumpen under alla förhållanden får göra sig gällande vid sidan av den personliga faktorn, särskilt om man, såsom i detta fall, laborerar med så pass korta delperioder som ett år. Ju längre period som kan tagas som underlag för klassificeringen och ju längre jämförelseperioderna kan göras desto tydli— gare får den personliga faktorn avspegla sig i materialet på bekostnad av slumpfaktorn.

Diagram 4 återger ställningen hos A- och B-förare under två tidsperioder om vardera 3 år. A-gruppen har här sammansatts av de 10 förare, vilka under delperioden 1929—31 varit lägst belastade (1,9 olyckor per man), B-gruppen av de 10, som under samma tid redovisat den högsta belast- ningen (15,2 per man). Som synes får A-förarna under den andra delperio- den, d.v.s. de följande tre åren (1932—34) i genomsnitt 1,8 olyckor per man under det att B-förarna redovisar 8,7 per man, således ungefär fem gånger så många.

Det här återgivna resultatet är utomordentligt intressant även ur en annan mer speciell synpunkt. Under åren närmast före 1932 har den totala olycksfrekvensen för bussarna vid Stockholms spårvägar legat vid 2,.3—2,6 olyckor per man. Just 1932 uppvisar emellertid ett markant fall till 1,7. Denna märkliga nedbrytning av olycksfrekvensen, som därefter har bibehål-

JÄMFÖRELSE MELLAN OLYCKSFREKVENSEN FÖR A- OCH B-FÖRARE UNDER TRE—ÅRSPERIODEN l929—l93l 17 - RESP. 1932—1934

& . s S

lala-m nm.—314

Diagram 4. Se text å sid. 80 andra stycket.

//////////////////////%=

7////////////Aw

lits på ungefär samma nivå fram till 1936, har visat sig ha flera orsaker. Dessa äro bl. a. att söka i den allmänna utvidgning av trafikpolisens verksam- het, som kom till stånd vid denna tidpunkt (det var också under dessa år, som optiska trafiksignaler mera allmänt uppsattes i starkt trafikerade gatu- korsningar) men torde även till viss del vara knutna till vissa fordonsteknis- ka förbättringar, som samtidigt genomfördes. Vi skall emellertid här ej när- mare gå in på dessa i och för sig intressanta frågor utan nöjer oss med att konstatera, att de »yttre» riskmomenten vid den ifrågavarande tidpunkten (1931—32) undergick en kraftig reduktion. Det är också med största sannolikhet denna reduktion, som återspeglas i vårt diagram i form av en sänkning av olycksfrekvensen under den andra tidsperioden (1932—34). Som synes berör denna sänkning så gott som uteslutande B-förarna. Det

blir så att säga dessa, som får ta hem i det närmaste hela vinsten av de yttre riskfaktorernas begränsning. A-förarna är i personligt hänseende. så väl utrustade för sin yrkesutövning, att de redan före reduktionen av de yttre riskmomenten håller sig på en frekvensnivå, som knappast ytterli- gare kan sänkas, enär den närmar sig den övre gränsen för den verknings- marginal, som måste tillerkännas slumpen och andra faktorer, som ligger utanför den mänskliga faktorns räckvidd. Den omständigheten att >>olycks- fåglarna» i trafiken reagerar så känsligt för förändringar ifråga om de yttre riskmomenten har även påvisats i många andra sammanhang. Ur praktisk synvinkel är detta faktum ägnat att ytterligare understryka vikten av att sådana personer icke placeras i riskbelastad trafikverksamhet.

Den konstans i den individuella olycksfrekvensen hos i yttre riskavseende någotsånär likställda motorfordonsförare, som påvisats i denna och mot- svarande utländska utredningar, tvingar oss att räkna med att personliga till individens psykologiska och psykofysiska utrustning mer eller mindre permanent knutna faktorer får göra sig mycket starkt gällande i trafik- olyckorna.

Det är mot bakgrund av detta förhållande högst naturligt, att intresset för psykologiska metoder i samband med kompetensprövning vid körkorts— tilldelning och anställning av trafikpersonal under senare år har undergått en kraftig stegring. Det torde knappast längre finnas något större trafik- företag i Amerika eller på den europeiska kontinenten, som icke i en eller annan form har infört psykologiska prov som ett väsentligt moment vid rekryteringen av sin personal. I en del länder har också ett fruktbärande samarbete i denna riktning kommit till stånd mellan statliga eller kommu- nala myndigheter på kommunikationsväsendets område och psykologiska eller psykotekniska institut. Som exempel härpå kan nämnas, att körkorts- myndigheten för kantonen Bern sedan flera år remitterar vissa personer till psykologisk undersökning vid det psykotekniska institutet i staden Bern. Det är härvid främst fråga om tre" kategorier, nämligen dels alla blivande körskolelärare, dels sådana körkortsaspiranter, beträffande vilka viss tvek- samhet anses råda med hänsyn till vad som framkommit vid läkarunder— sökningen, dels slutligen sådana förare, som haft en eller flera olyckor av sådan art, att någon psykologisk defekt av ett eller annat slag kan förmodas föreligga.

I Europa torde Frankrike f. n. vara det land, som nått längst i fråga om utveckling och praktisk utbredning av >>psykotekniska» metoder för kom- petensbedömning av motorfordonsförare. Enbart vid det kommunala trans- portföretaget i Paris,T. C. B. P., som omfattar omnihus- och spårvägstrafik (även metro) hade fram till år 1938 c:a 70 000 motorfordonsförare under— gått psykologiska prov, som i sin ursprungliga form konstruerats av den berömde franske psykologen J. M. Lahy i början av 1920-talet.1

1 Betr. arten av dessa prov tillåter jag mig hänvisa till en uppsats om »Den praktiska psykologiens nuvarande ställning i Europa» i skriftserien »Praktisk psykologi» nr 3 (Gebers förlag 1947). Denna uppsats innehåller även en del andra uppgifter om den trafikpsykologiska verksamheten i Europa (se särskilt sid. 13, 18—22, 23 och 32).

I en år 1939 publicerad rapport redovisar T. C. R. P. en successiv minsk- ning av de trafikolyckor i Paris, i vilka spårvagnar och bussar varit inblan- dade, från 15 777 år 1923 till 8343 år 1936, d.v.s. en reduktion av års- frekvensen med nära 50 %, trots att under perioden antalet vagnar har ökats med 16 % och trots att den stipulerade maximihastigheten höjts med. 80 %. Antalet olyckor per 100000 vagnkilometer uppvisar under samma 14-årsperiod en någorlunda jämn minskning från 7,7 år 1923 till 2,6 år 1936, således med hela 65 %.

Även om man nog gör klokt i att inte enbart tillskriva de psykologiska proven förtjänsten av denna märkliga minskning av olycksfallen, har man dock goda skäl att antaga att proven, som blev obligatoriska 1924, haft ett betydande inflytande på den gynnsamma utvecklingen. Härför talar bl. a. vissa jämförelser med motsvarande utveckling bland trafikantgrupper, där psykologiska urvalsmetoder ej funnit användning. Sålunda ha t. ex. person- och lastbilarna i Paris med omnejd (Departement de la Seine) under 16- årsperioden 1923—1938 redovisat en ökning med c:a 84 % i olycksfrekven— sen. För omnibusarna vid T. C. R. P. har olycksfrekvensen tvärtom mins- kats med 31 %. Härvid är att märka, att den procentuella ökningen av , antalet fordonsenheter inom resp. kategorier varit praktiskt taget densam- ma (218 resp. 200 %).

»Upptäckten» av den personliga olycksfallsaffiniteten samt insikten om att det övervägande antalet olyckor såväl i trafiken som i industrin ej utan avsevärda effektivitetsstörningar eller orimligt stora kostnader kan före- byggas enhart genom tekniska förbättringar och skyddsanordningar och icke heller genom restriktiva lagstiftningsåtgärder har, som redan antytts, utomlands medfört en kraftig och på många olika sätt märkbar förskjut- ning av tyngdpunkten i hela trafiksäkerhetsarbetet emot synpunkter och , metoder, som mera direkt tar sikte på »den mänskliga faktorn». Men man tar nog inte fel, om man bakom denna förskjutning även spårar en allmän- nare strävan att i högre grad än hittills beakta och utforska de mänskliga ! betingelserna i arbetsprocesser-na. Ett av de många uttrycken härför är den uppmärksamhet, som man i den psykologiska forskningen har begynt ägna frågan om den s. k. arbetstrivselns betydelse som olycksfallsfaktor. Person- ligen har jag i samband med de undersökningar av motorfordonsförare, som numera på uppdrag av olika instanser företages vid högskolans insti- tut för praktisk psykologi, fått ett ganska starkt intryck av att individens allmänna anpassning till arbetet och ej minst hans emotionella inställning till den personliga arbetsmiljön spelar en mycket väsentlig roll i samband med olycksfall i trafiken.

II. Psykologiska uppgifter för den långtidsbetonade trafiksäkerhetsforskningen.

Det säger sig självt, att den psykologiska forskningens problemställningar i detta sammanhang till väsentlig del präglats och måste präglas av det

praktiska trafiksäkerhetsarbetets konkreta behov. De praktiska samman- hang, där psykologiska hjälpmedel i första hand kan utnyttjas för kampen ' mot trafikolyckorna, gäller urval och utbildning av motorfordonsförare. Flertalet av de frågeställningar, som den psykologiska Olycksfallsforsk- ningen på längre sikt har upptagit till behandling, faller också inom något av dessa områden. Dock har som jag strax skall exemplifiera även vissa andra problem under senare år upptagits av den psykologiska trafiksäker—

hetsforskningen.

1. Kamal-psykologiska problem (orsaksforskning).

En oumbärlig förutsättning för en fortsatt utveckling och fullkomning av de metoder, som komma till användning vid urvalet av motorfordons- förare, är att de skilda faktorer, som äro knutna till människans uppträ- dande i trafiken bli föremål för ett alltmera inträngande analytiskt studium.

Man har då här i första hand att räkna med vissa allmänna psykologiska orsaksfaktorer såsom ålder, övning, trötthet m. m.

Beträffande alla dessa faktorer ha många viktiga rön redan kunnat sam- las. Här kan endast ett par enstaka exempel anföras. Sålunda har genom några amerikanska undersökningar rörande sambandet mellan ålder och olycksfall i trafiken bl. a. framkommit, att 19- och 120—åringar redovisar den högsta frekvensen för dödsolyckor samt att frekvensen därefter faller någorlunda jämnt upp till 45-årsåldern, efter vilken den ånyo uppvisar en stigande tendens. Beträffande övningsfaktorns betydelse tyder vissa nyare undersökningar på att personer, som lär sig framföra motorfordon, företer en extra riskbelastning under de första månaderna av sitt uppträdande i trafiken, men att de därefter ganska snabbt —— snabbare än vad man tidi— gare i allmänhet varit benägen att tro kommer ned till en lägre frekvens som de sedan i stort sett bibehåller om man bortser från de ovan antydda av åldern betingade förändringarna.

Under senare år har särskilt frågan om trötthet och olycksfall blivit före- mål för psykologernas intresse. Trötthetsproblemet har i hela sin vidd kommit i en ny belysning, sedan man uppdagat, att de vanligast uppträ- dande trötthetssymptomen i arbetet icke i första hand låter sig hänföras till muskulär uttröttning eller andra medicinsk-fysiologiska orsaker utan att de i hög grad blir bestämda av arbetarnas känslomässiga inställning till arbetet och arbetsmiljön (jfr monotoniproblemet).

Som exempel på den praktiska betydelsen av psykologiska trötthetsunder- sökningar i samband med trafikarbete vill jag här bara peka på några resul- tat från en nyligen avslutad undersökning vid Stockholms högskola. Vissa psykologiska uppmärksamhetsprov, som företrädesvis kräver en rörlig upp- märksamhetsfördelning och ett jämnt flytande reaktionssätt, anställdes med en grupp bussförare omedelbart före och omedelbart efter olika »kör- varv» under en följd av dagar. Härvid framgick, att vissa körvarv nnedför

en visserligen relativt kortvarig men påtaglig inskränkning i fråga om upp— märksamhetens fördelning och omfång samt en minskad stabilitet ( jämn— het) i enkla reaktionsprov medan andra körvarv icke synas medföra några som helst registrerbara förändringar i de berörda avseendena. Det förefal- ler sannolikt, att man på denna väg bör kunna få fram enhetliga metoder, * genom vilka icke bara den enskilde förarens »uttröttbarhet» objektivt kan fastställas utan tack vare vilka det också skulle bli möjligt att någotsånär tillförlitligt gradera de olika körpassens riskbelastning med hänsyn till trötthetsmomentet. Härigenom skulle man i så fall kunna tillföra säker- hetstjänsten vid trafikföretagen en troligen mycket värdefull möjlighet att reducera olyckorna genom att vid fördelningen av de olika körpassen taga viss hänsyn till förarnas olika »uttröttbarhet» och framför allt genom att tillse, att icke särskilt trötthetsdisponerade förare under en längre följd av dagar fastlåses vid särskilt påfrestande körpass.

Ett annat aktuellt problem för trafiksäkerhetsforskningen gäller de psy- kologiska orsakerna till de talrika »barnolyckorna» i trafiken. Om man med utsikt till varaktig framgång vill påverka barnen till ett ur trafiksäker- hetssynpunkt bättre uppträdande i trafiken, måste man först grundligt ut- reda den djupare psykologiska bakgrunden till deras nuvarande beteende. Man kan icke bortarbeta så pass stabila »felhandlingsvanor», varom här synes vara fråga, enbart genom att påpeka dem eller »förbjuda» dem. Det gäller att emot de psykologiska krafter (drifter, handlingsimpulser o. dyl.), som framdriver dessa reaktionssätt, mobilisera andra, helst lika naturliga och lika djupt rotade vilje- och handlingsdispositioner.

Den individuella olycksfallsaffinitetens problem.

Som jag tidigare antytt, pågår för närvarande särskilt i England och Frankrike en intensiv grundforskning rörande den närmare beskaffenhe- ten av de olika funktionella störningar av psykologisk och fysiologisk natur, som kan antagas utgöra de väsentliga orsakerna till vissa personers perma- nenta benägenhet att råka ut för olycksfall. Det rör sig med andra ord här om ett bidrag till utforskandet av »accident-proneness>>-problemet i hela dess vidd.

Det har från början stått klart, att man här har att räkna med funktio- ner, som hör hemma på skilda områden av det mänskliga själslivet. Den olycksfallsdisponerande faktorn kan ju, som tidigare exemplifierats, vara av övervägande sinnespsykologisk, intellektuell, psykomotorisk eller karak- terologisk art. I samband härmed har den psykologiska forskningen även intresserat sig för den inte minst ur praktiska synpunkter viktiga frågan, vilka egenskaper eller störningar, som kan antagas disponera för olycksfall på ett mera generellt sätt, således oberoende av de olika slags risker, som olika yrken erbjuder. Att döma av de undersökningar, som hittills fram- kommit, har man vid sidan om mer yrkesspecifikt olycksfallsdisponerande

egenskaper även att räkna med vissa generellt disponerande faktorer, fram- för allt på det psykomotoriska planet (»reaktionsförmågan»). Härvid har - bl. a. framgått, att reaktionshastigheten som sådan ej synes ha den allmänna betydelse i samband med trafikolyckor, som man tidigare tillmätt den- samma, utan att det här snarare kommer an på den jämnhet eller konstans, med vilken en person reagerar vid skilda tillfällen, speciellt under infly- tande av trötthetsmoment av olika slag.

Det praktiska syftet hos denna forskning avser i första hand att undan för undan bygga ut och förfina de psykologiska metoder, som för närva- rande används i samband med urval av personal till särskilt riskbelastade yrken. Psykologins möjligheter att på förhand, d. v. s. innan »olyckan redan har skett» upptäcka »olycksfåglarna» är redan ganska stora. Men många problem väntar ännu på sin lösning, innan forskningens uppgifter på detta område kan anses slutförda.

2. Pedagogiskt—psykologiska problem.

Flertalet av de exempel, som i det följande anges, hänföra sig till pro- blemställningar, som redan tagits upp till behandling av forskare i olika länder.

A. Inlärningspsykologiska frågor av intresse för utbildning av motor- fordonsförare.

Exempel 1 : Inlärningseffekten vid olika spridning av körövningen. (Hur skall övningstimmarna fördelas i tiden för att utbildningen skall lämna största effekt?)

Exempel 2: Möjligheten att genom Specialträning i särskilda testanord- ningar uppöva vissa för bilkörning viktiga funktioner (psykomotoriska eller optokinetiska) med särskild hänsyn till sådana personer, hos vilka en underutveckling föreligger i fråga om dessa funktioner.

B. Propagandapsykologiska problem.

Exempel 1: Den psykologiska effekten på längre sikt av olika emotio— nella >>apeller>> i propagandan (skräck, humor, medlidande 0. s. v.).

Exempel 2: Storleks-, form- och färgfaktorn i affischpropagandan. Exempel 3: Den »psykologiska tidpunkten» i propagandan. Exempel 4: Speciella påverkningsmetoder för förskolebarn.

3. Psykologisk redskapsanpassning.

Hit hänföras alla sådana problem, som avser anpassning av manöveror- gan, varningssignaler o. dyl. till den mänskliga faktorn (allmänna reak- tionstendenser, uppmärksamhetsvanor, färg- och formseende o.s.v.). 4 Exempel 1: Reaktionstider för olika rörelser och olika kombinationer av rörelser. Dessa frågor förtjänar att döma av vissa i Frankrike nyligen pu- blicerade rön ett mycket stort praktiskt intresse för det framtida utforman- det av manöverorganen.

Exempel 2: Vilken roll spelar den s. k. symmetrifaktorn (d.v.s. vår na- turliga tendens att vid en rörelse av en viss kroppsdel indraga en annan symmetrisk kroppsdel i en motsvarande rörelsebana) med hänsyn till fot- pedalernas användning och placering. (Viktigt och aktuellt problem bl. a. med tanke på anordningar för fartregulage i trådbussar.)

Den psykologiska Olycksfallsforskningen har också angripit många andra frågor, som ej naturligen låter sig inordnas under någon av de här rubrice- rade ämnesgrupperna. Här endast ett par enstaka exempel:

Det första gäller en undersökning, som nyligen utförts av en amerikansk psykolog beträffande sambandet mellan olika uppmärksamhetsinställningar och s. k. »omställningsberedskap» (förmågan att vid särskilda tillfällen skifta om från ett inkört reaktionssätt till ett nytt). De redovisade resul- taten tyder på, att omställningsberedskapen snarare ökar än minskar, om uppmärksamheten ej alltför starkt tas i anspråk av det man har för ögonen utan får avledas på ett fritt sätt, t. ex. genom samtal. Omsatt i praktiken skulle detta innebära att en förare, som är intensivt inriktad på det ena eller andra yttre riskmomentet, får svårare att ställa om sig på en ny reaktion, om något oväntat skulle dyka upp. Detta utgör på sätt och vis en bekräftelse på den bland erfarna bilister ganska utbredda uppfattningen, att man är »mera vaken för överraskningar», om man för en vanlig »lätt» konversation under körningen, en uppfattning, som ju står i skarp motsättning till prin- cipen »Samtal med föraren förbjudes».

Det andra exemplet hämtar jag från en utredning av de psykologiska orsakerna till bussolyckorna vid Stockholms Spårvägar. Det har här bl. a. framkommit, att förare, som anställas under höstsäsongen, ganska genom- gående få relativt hög frekvens (avsevärt högre än den normala) under hela det första tjänstgöringsåret (således även under sommarmånaderna), under det att våranställda förare i stort sett redovisar en normal frekvens under sitt första tjänstgöringsår. Detta resultat är även ur en allmännare syn- punkt utomordentligt intressant, enär det antyder, att förare, som anställas under en särskilt riskbelastad tid av året och på grund härav lätt råkar ut för olyckor i början av sin nya tjänstgöring, härigenom lätt försättas i ett nervöst spänningstillstånd av ett eller annat slag, som disponerar för nya olyckor, även när de yttre riskmomenten minskas.

III. Den psykologiska olycksfallsforskm'ngens metoder. 1. Kasuistisk metod.

Psykologisk detaljanalys av enskilda olyckor. 2. Statistisk metod.

Analys av sambandet mellan olycksfall och olika psykologiskt viktiga data, såsom t. ex. ålder, tidigare övning, reaktionstid, intelligens o. s. v.

Psykologiska experiment av mer eller mindre laboratoriemässig karaktär. Många problemställningar är av den art, att de måste lösas med hjälp av samtliga dessa tre metoder. Låt oss belysa detta med ett åskådligt exempel:

1. Det har genom en individuell granskning av olycksfallsrapporter vid ett trafikföretag _ alltså kasuistisk metod framgått, att vissa förare haft påfallande många olyckor under körning i mörker. Man misstänker nu att det bakom detta förhållande kan dölja sig ett allmänt samband mellan dåligt mörkerseende och olyckor.

2. Man utreder därför närmast med hjälp av statistiska metoder hur »ljus»- och »mörkerolyckorna» fördelar sig mellan olika förare i en större grupp, som i fråga om yttre riskmoment kan betraktas som homogen, d. v. s. inom vilken alla individer kört ungefär lika mycket såväl i mörker som i dagsljus samt även i övrigt är något så när lika ställda med avseende på yttre riskförhållanden. Man kan då bl. a. fastställa i vad mån den faktiskt erhållna fördelningen tyder på att någon eller några ensriktade personliga faktorer har fått göra sig gällande (ett typiskt »affinitets»- problem). Låt oss antaga att detta visar sig vara fallet. Man går nu vidare för att

3. med hjälp av särskilda testanordningar experimentell metod un- dersöka i vilken utsträckning sådana förare, som haft många mörker- olyckor, uppvisa några speciella defekter t. ex. med avseende på deras förmåga att se i mörker eller deras känslighet för plötsligt insättande starka ljusretningar. (Givetvis kan denna experimentella del av under- sökningen delvis utföras före eller samtidigt med den statistiska delen). Bearbetningen av den experimentella undersökningens resultat kräver även den en viss användning av statistiska metoder.

Vi kan för att sluta vårt tankeexperiment antaga, att vår undersök- ning utmynnar i sådana resultat, att man måste överväga införandet av särskilda tests för det individuella mörkerseendet i samband med den övriga psykologiska och medicinska lämplighetsprövningen. (Detta har i själva verket redan gjorts i flertalet utländska prövningscentraler). Man bör kanske vidare på grundval av de erhållna resultaten ifråga- sätta, om man ej vid fördelningen av körpassen vid de stora trafikföre- tagen bör ta speciell hänsyn till de individuella resultat, som förarna redovisat i dessa psykotekniska prov, så att man undviker att ge förare, hos vilka mörkerseendet är påfallande svagt utvecklat, sådana körpass som infaller under den mörka delen av dygnet. Jag har med ovanstående exempel i första hand velat belysa nödvändig- heten av att angripa de psykologiska problemställningarna med olika me- toder. Men exemplet är också ägnat att belysa den tidigare betonade bety-

delsen av att fortlöpande kontakter och ett intimt samarbete mellan psyko- logisk, statistisk, medicinsk och teknisk expertis kan komma till stånd. Beträffande nödvändigheten av samarbete mellan psykologi och statistik så torde ju denna tillräckligt tydligt framgå av vad som nyss anförts.1

Det mänskliga mörkerseendet är emellertid i kanske lika hög grad ett medicinskt som ett psykologiskt problem. Vi står här inför en av de många forskningsuppgifter, som kan sägas falla inom ett gränsområde mellan medicinsk-fysiologisk samt psykologisk grundforskning. Gränserna mellan Sinnesfysiologi och sinnespsykologi har ju alltid varit mycket flytande, och utvecklingen på dessa områden har under det senaste seklet i stor utsträck— ning framdrivits genom samverkan mellan fysiologisk och psykologisk forskning. (Jfr sambandet mellan psykiatrisk och psykologisk forskning.)

Vad slutligen beträffar psykologins samarbete med teknisk expertis så kan man med detta exempel för ögonen förutom till dess uppgifter i sam- band med apparatkonstruktiva problem av olika slag, även hänvisa till att många rön från experimentalpsykologiska undersökningar sekundärt har visat sig påkalla särskild teknisk forskning. I vårt exempel med mör- kerseendet skulle ju denna forskning närmast gälla möjligheten att genom tekniska skyddsanordningar förebygga uppträdandet av plötsliga bländ- ningsretningar i trafiken.

Den sammanställning och exemplifiering, som här har lämnats av psy- kologiens uppgifter i trafiksäkerhetsforskningen, torde ge läsaren en före- ställning om vilket utomordentligt rikt och samhällsviktigt arbetsfält, som här har öppnats för den moderna, naturvetenskapligt orienterade psykolo- gin.2 I själva verket har också redan ett så rikhaltigt och omfattande ma- terial sammanbragts på detta område — en i november 1946 publicerad bibliografi3 upptar över 200 arbeten enbart över accident-pronenessproble- met (»olycksfågels»-prohlemet) i trafiken, samtliga tryckta efter år 1930! — att man här och var börjat tala om »trafikpsykologi» (»Verkehrspsycho- logie», »Psychologie de la circulation», »Psychology of highway safety» o.s.v.) som en särskild gren av den tillämpade psykologin vid sidan av t. ex. industripsykologin.

En del praktisk-psykologiska institut i Amerika har också mer eller mindre helt koncentrerat sin verksamhet till trafikpsykologiska frågor. Man

1 I praktiken måste man nog förutsätta, att den experimentellt arbetande psykologen på detta liksom ifråga om så många andra områden av psykologien lärt sig handskas med statistiska metoder och även besitter en viss förtrogenhet med de matematiska grundvalarna för statistisk materialhehandling. Å andra sidan möter psykologerna vid bearbetningen av empiriska material ej sällan statistiska frågeställningar av så pass komplicerad natur, att de påkalla särskild konsultation av »professionell» statistisk expertis. 2 De praktiska tillämpningarna av denna forskning i det löpande trafiksäkerhetsar- betet har i denna uppsats endast flyktigt berörts, enär de mera utförligt behandlas i andra avsnitt av kommitténs betänkande, framför allt i de kapitel, som gäller urval och utbildning till särskilt krävande trafikuppgifter. 3 Psychological Bulletin, Vol. 43, no. 6 sid. 524—532.

bör emellertid ej förbise att trafiksäkerhetsproblemen på många viktiga punkter nära sammanhänger med psykologiska problem, som gäller säker- heten på arbetsplatserna i industrin. Ofta har de framsteg, som forskningen kunnat registrera på det ena området, direkt kommit det andra till godo. Den psykologiska trafiksäkerhetsforskningen bör därför under alla förhål- landen bedrivas under en fortlöpande intim kontakt med den allmänna Olycksfallsforskningen. I den mån ett särskilt organ för trafiksäkerhets- forskning på längre sikt kommer till stånd inom ramen för ett statligt trafiksäkerhetsorgan, bör man sålunda vid planläggandet av de enskilda forskningsuppgifterna, vid litteraturanskaffning o. dyl. från början tillse, att den psykologiska expertisen inom det ifrågavarande forskningsorganet får möjlighet att ingående följa den livliga utvecklingen även inom den industripsykologiska Olycksfallsforskningen.

Medicin och trafiksäkerhet.

Härom har kommitténs medicinska expertgrupp anfört följande: Teknikens utveckling —— som fortgår i allt snabbare takt har ställt den medicinska forskningen inför nya viktiga uppgifter. Samspelet mellan tek- nik och medicin har kommit till uttryck bland annat i den till väsentlig del på medicinsk erfarenhet grundade lagstiftningen till skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete. Eftersom den tekniska utvecklingen i fråga om trafik— medlen fått till följd ett stort antal olycksfall, anmäler sig även här en viktig uppgift för medicinsk forskning. Trafiksäkerhetsarbetets uppgift är att förebygga mänskligt lidande, och detta arbete kan icke föras till fram- gång utan den medicinska forskningens hjälp. Det är därför betydelsefullt att i trafiksäkerhetsarbetet skapa goda betingelser för medicinsk forskning.

Trafiksäkerhetsarbetet måste grunda sig på en säker kunskap om, varför människor komma till skada i trafiken. Hittills har analysen av trafik- olyckornas orsaker varit huvudsakligen inriktad på de tekniska faktorer, som kunna sammanfattas i begreppen vägen och fordonet. Resultaten av denna främst på de tekniska frågorna inriktade forskning ha emellertid icke lett till en lösning av trafiksäkerhetsproblemet. Under senare tid har man i olika sammanhang uppmärksammat, hurusom förklaringen till en stor grupp av de svåraste olyckorna i trafiken varit att söka hos trafikan- terna själva. Människan såsom orsaksfaktor har visat sig spela en betyd— ligt större roll vid trafikolyckornas uppkomst än man tidigare antagit. Detta medför, att orsaksanalysen blir en viktig arbetsuppgift för den medi— cinska forskningen i samarbete med psykologin.

Resultaten av en orsaksanalys med inriktning på de mänskliga orsaks- momenten ha redovisats av professor emeritus Einar Sjövall i ett föredrag över ämnet »Analysen av trafikolyckor med dödlig utgång», hållet inför Svenska Läkarsällskapet den 21 maj 1946 och publicerat i Svensk Läkar— tidning häfte nr 23/1946. Undersökningen kastar ljus över forskningsom- rådet och resultaten komma säkert att få betydelse för trafiksäkerhets- arbetets framtida inriktning. Enligt Sjövall gagnas analysen av dessa olyc— kor genom att man klart fattar och håller isär dennas tre olika etapper. »Den första åsyftar beskedet om vad som har skett vid olyckan; det gäller sålunda här dels att rekonstruera olyckans förlopp i dess olika faser, dels att bedöma kausalsambandet mellan skada och död. Den andra etappen innefattar utredningen om hur olyckan kommit att inträffa; alltså beskedet om hur den eller de agerande kommit i den situation, i vilken olyckan inträffat. Den tredje etappen gäller frågan, varför denna situation

inträffat; denna etapp är den rättsligt viktigaste, enär den siktar på de per- sonliga orsaksmomenten för tillkomsten av olyckan och därmed på den eventuella ansvarigheten för densamma.» Även i framtiden måste den medi— cinska forskningen erbjuda sin medverkan vid utredningen av trafikolyc- kornas orsaker i huvudsak enligt de av Sjövall uppdragna riktlinjerna. Det blir sedan en organisationsfråga, på vad sätt och i vilka former man bäst skall kunna ordna en arbetsgemenskap mellan företrädarna för den medi- cinska vetenskapen, å ena, samt teknikens målsmän, å andra sidan. Av ett samarbete mellan medicin och teknik på detta forskningsfält har man rätt att vänta resultat, som bli vägledande för trafiksäkerhetsarbetets inriktning och utformning.

Den medicinska vetenskapen har redan tidigt tagits i anspråk för upp- giften att fastställa, vilka krav man ur medicinsk synpunkt borde uppställa för rätten att framföra motorfordon. Till en början kunde man icke bygga på direkta erfarenheter från motortrafikens område utan överflyttade medi- cinska erfarenheter från andra områden, där tekniken ansågs ställa ungefär samma anspråk på människan som i fråga om förande av motorfordon. Den medicinska vetenskapen är nu inriktad på att skaffa ett material, som möj- liggör en systematisk forskning i syfte att utröna, vilka fysiska och psykiska brister, som böra utgöra hinder för att en person erhåller körkort. Under se— nare år har man velat undersöka, huruvida det icke vore möjligt att —— utan eftersättande av trafiksäkerheten —— under vissa villkor anförtro körkort åt personer, som förete vissa fysiska svagheter. Det kunde måhända i en del fall icke vara uteslutet att bevilja körkort under förutsättning, att veder- börande ålägger sig en viss hastighetsbegränsning vid bruk av motorfordon eller om körkortet begränsas att gälla motorfordon med viss konstruktion, t. ex. en konstruktivt fartbegränsad motorcykel. Man vet nämligen, att det inom befolkningen finns en icke obetydlig grupp människor, som icke upp- fylla de medicinska fordringarna för körkort, men för vilka rätten att bruka motorfordon är av avgörande betydelse för deras möjlighet att bereda sig försörjning. Så t. ex. blir det en viktig uppgift för ortopedien att utreda, i vilken utsträckning man utan att göra avkall på trafiksäkerhetens krav kan bevilja körkort åt den grupp vanföra, för vilka det skulle vara en utom- ordentlig hjälp i deras yrkesutövning och livsföring att kunna begagna motorfordon. För denna socialt betydelsefulla uppgift erfordras emellertid en ingående forskning i samarbete med de statliga organ, som företräda trafik- säkerheten. Ibland har man nog betraktat den medicinska vetenskapens och läkarnas medverkan på detta område närmast som en uppgift att ställa upp restriktioner för rätten att inneha körkort. Numera torde man vara på det klara med, att den medicinska forskningen har en lika viktig uppgift, när det gäller att avgöra, i vilka fall och under vilka villkor man kan göra avsteg från de normala medicinska fordringarna för körkort utan att även- tyra den körkortssökandes egen eller andras säkerhet i trafiken. Forsknings-

resultaten inom detta område bli aldrig slutgiltiga, eftersom vetenskapen här lika väl som på andra områden ständigt kommer att förnya sina arbets- metoder samt tekniken på trafikmedlens område är stadd i en utveckling, som kommer att fordra en upprepad omprövning av tidigare ståndpunkter.

Det kan vara på sin plats att framhålla, att den medicinska forskningen sedan lång tid tillbaka tagits i anspråk för att i samarbete med flygtekniken höja säkerheten vid flygning. Sålunda begagnar man inom flyget ett efter vetenskapliga metoder utarbetat system för kontinuerlig kontroll av hälso- tillståndet hos den flygande personalen och andra personalgrupper med särskilt ansvarsfulla uppgifter. Inom flyget äro sådana med jämna mellan- rum återkommande konditionsundersökningar redan en säkerhetsåtgärd, som man icke anser sig kunna undvara. De erfarenheter, som den medi- cinska forskningen vunnit inom flyget, kunna sannolikt bli vägledande för motsvarande arbete i trafiksäkerhetens tjänst. På samma sätt ha järnvägarna med bistånd av medicinsk forskning utarbetat ett schema för de medicinska krav, som böra ställas på järnvägspersonal inom säkerhetstjänst. Även de här vunna erfarenheterna böra nyttiggöras, när det gäller att ordna en mot- svarande medicinsk forskning för vinnande av en större säkerhet i väg- trafiken.

Den hittills utförda orsaksanalysen beträffande trafikolyckorna har visat, att ett icke ringa antal av de svårare olyckorna har sin orsak i, att bilföraren vid tillfället ifråga varit i dålig kondition. De tre faktorer, som här främst uppmärksammats, äro alkoholpåverkan, uttröttning och akut sjukdom. Var och en av nämnda tre faktorer erbjuder omfattande forskningsuppgif- ter för den medicinska vetenskapen. Särskilt har man rätt att vänta viktiga resultat av systematiska undersökningar av uttröttningens roll vid upp- komsten av trafikolyckor. Man bör härvid i samarbete med psykologer un— dersöka på vilka sätt de påfrestningar, som körning efter en snäv tidtabell och under jäktade förhållanden innebära, kunna minskas. Här gäller att studera ej blott de av jäktet åstadkomna trafikolyckorna och det psyko- logiska sammanhanget härvidlag, utan även den genom det ständiga jäktet åstadkomna snabbare förslitningen av motorfordonsföraren såväl fysiskt som psykiskt. Även om man tidigare genomfört en del undersökningar be- träffande spörsmålet i vad mån alkoholpåverkan nedsätter vederbörandes lämplighet såsom bilförare, torde det bli nödvändigt att fortsätta undersök- ningarna, delvis med nya metoder och efter nya riktlinjer, innan hithörande frågor kunna anses fullt klarlagda. Beträffande en del av de akuta sjuk- domstillstånden saknar man för närvarande fasta hållpunkter för att be— döma de olika sjukdomssymptomens inverkan på den sjukes lämplighet såsom bilförare. En sådan kunskap utgör en nödvändig förutsättning för att man skall kunna fastställa vid vilka tillfällen läkaren bör ordinera pati- enten att avstå från att begagna körkortet, så länge symptomen av en viss sjukdom göra sig gällande.

Den moderna biltrafiken sysselsätter ett mycket stort antal yrkesmän i olika befattningar, som ställa stora krav på vederbörandes fysiska och psy- kiska uthållighet. Det blir därför av vikt, att den medicinska forskningen griper sig an med alla spörsmål, som gälla förekommande av ohälsa och olycksfall bland trafikens yrkesmän. Frågorna och undersökningsmetoderna bli väl till en del desamma som förekomma inom arbetarhygienen, men å andra sidan erbjuder biltrafiken åtskilliga särdrag, som måste giva forsk- ningen på detta område en särskild inriktning. Ett praktiskt exempel på vad den medicinska forskningen här kan uträtta utgör den under krigsåren utförda utforskningen av gengasens inverkan på trafikpersonalen samt ut- formningen av skyddsåtgärder mot dess skadeverkningar. På initiativ från läkarhåll ordnades redan på ett tidigt stadium ett samarbete mellan medi— cinsk och teknisk forskning i en nämnd, där samtliga av gengasen föran- ledda problem behandlades ur såväl medicinsk som teknisk synpunkt. Detta bidrog säkerligen i hög grad till att begränsa de skadliga följderna av gen— gasens användning.

På samma sätt har den medicinska forskningen lämnat viktiga bidrag vid konstruktionen av trafiksignalerna, där man behövt ingående kunskap om människans synförmåga och färgsinne samt de vanligaste bristerna i dessa.

Aktuella frågor, som vänta på sin lösning under den medicinska forsk- ningens medverkan, äro bland andra frågorna om den lämpliga arbetstiden för trafikens yrkesförare samt spörsmålet i särskilda fall hur länge de av dem som ha speciellt påfrestande tjänstgöring, böra kvarstå i tjänst (t. ex. bussförare och droskförare i storstadstrafik).

Särskilda uppgifter för utredning av trafikolycksfallen tillkomma rätts- läkaren, som lämnar sin medverkan vid polisundersökningen för klargö- rande av förloppet vid en trafikolycka. Den nyligen inrättade rättsläkar— institutionen öppnar här nya möjligheter för samarbete mellan läkare och polismyndighet. '

Den medicinska forskningen på nu ifrågavarande område utgör en del av den vittomfattande socialmedicinen. Uppgiften blir närmast att utforma åtgärder till förekommande av olycksfall i trafiken. Det finns exempel på, att läkaren under sin sjukvårdande verksamhet gjort erfarenheter, som sedan kunnat tillgodogöras i trafiksäkerhetsarbetet.

Det bör betonas, att en medicinsk forskning med trafiksäkerheten som huvudsakligt arbetsfält icke får isolera sig från den medicinska vetenskapen i övrigt. Erfarenheter vid forskning på andra områden böra utnyttjas även av den på trafiksäkerheten närmast inriktade forskningen.

När det gäller att organisera forskningen i trafiksäkerhetens tjänst, får man ett gränsområde mellan medicin och psykologi, som bör utforskas genom samarbete mellan representanter för dessa båda vetenskaper.

En svensk medicinsk forskning i trafiksäkerhetens tjänst måste söka kontakt med motsvarande arbete inom andra länder.

Olika metoder att förebygga olyckor genom att påverka den mänskliga faktorn.

När man vill söka påverka människan i trafiken till större säkerhet, måste detta problem angripas på olika sätt. Till en början kan man konsta- tera den olikhet, som förekommer mellan skilda grupper av trafikanter. Vissa av dem, sådana som de små barnen, de gamla, och de, som ha nedsatt syn eller hörsel, äro utsatta för onormalt stora risker, och på dessa grupper faller en oproportionerligt stor andel av olyckorna. Dessa grupper kunna svårligen nås genom författningsföreskrifter eller genom uppfostran och propaganda. De måste bli omhändertagna och skyddade mot de vådor, som den moderna trafiken medför.

Ett viktigt led i trafiksäkerhetsarbetet så vitt gäller påverkan av den mänsk- liga faktorn är att till den mest krävande uppgiften i vägtrafiken, näm- ligen förande av motorfordon, utvälja lämpliga personer. Detta urval måste grunda sig på medicinska och psykologiska rön och fordringarna bli olika för olika grupper av förare. De sålunda valda måste ges en omsorgsfull trä- ning för sin uppgift, och man måste förvissa sig om att de nått ett bestämt mått av färdighet, innan de släppas ut i trafiken på egen hand. En väsentlig uppgift blir att söka hindra dem från att föra motorfordon, då deras förmåga härtill på grund av olika omständigheter, sådana som trötthet, alkoholpåver- kan, tillfällig sjukdom eller dyl., är nedsatt under den för dem normala. Av dominerande betydelse för trafiksäkerheten är den uppfostran till goda tra- fikanter, som i olika sammanhang men främst i skolorna kan lämnas alla trafikantgrupper. Icke minst är denna viktig för cyklister och fotgängare. Slutligen måste människans uppträdande i trafiken också påverkas genom lagregler, genom kontrollen över dessas iakttagande samt genom upplysning och propaganda.

Skydd och omhändertagande.

Barn i förskoleåldern och under de första skolåren.

De små barnens trafiksäkerhetsproblem torde böra behandlas särskilt, eftersom de åtgärder, som måste vidtagas för att skydda dessa barn, i vä- sentliga stycken skiljer sig från dem, som kunna användas för att bereda ökad säkerhet åt andra trafikantgrupper. Medan för de större barnen och för de vuxna uppfostran och trafikdisciplin måste bli det väsentliga, är det för de små barnen i första hand fråga om skydd och omhändertagande. Dessa barn kunna icke reda sig själva i trafiken, och man kan knappast genom uppfostran göra dem till pålitliga trafikanter. Den trafikundervis- ning, som redan tidigt måste lämnas dem, utgör endast i ringa mån ett skydd mot faror, som de äro utsatta för, medan de äro i späd ålder, men den är mycket betydelsefull såsom en grund att bygga på för framtiden. När kommittén i detta sammanhang även talar om barn i de första skolåren, medför detta, att skolbarnens problem måste beröras. Detta kan synas oegentligt, då dessa problem behandlas i ett senare kapitel och då därigenom olika kategorier i viss mån sammanblandas. Så sker emellertid fullt avsikt- ligt och grundar sig på det förhållandet, att många skolbarn i 7—8-års— åldern ännu icke äro fullt färdiga att uppträda som självständiga trafikanter utan ha samma slags svårigheter som de yngsta.

Starka skäl tala för att inrikta en väsentlig del av trafiksäkerhetsarbetet på barnen i förskoleåldern och de första skolåren. Både i Sverige och i främ- mande länder visar statistiken, att relativt många barn i dessa åldrar dödas eller skadas i trafiken. Antalet i trafiken dödade barn under 10 år utgjorde under åren 1939—1945 i England mellan 13 och 23 % av totala antalet i tra- fikolyckor dödade. De absoluta talen bruka i England ligga vid cirka 100 skadade barn varje dag, därav 4—5 dödade. År 1945 dödades i Sverige enligt statistiska centralbyråns uppgift 40 barn under 6 år och 26 barn i åldern mellan 6 och 10 år, eller tillhopa 22,1 % av samtliga dödsfall vid sådana olyckor. Ifråga om fotgängarolyckor är barnens relativa antal ännu större. Av 100 dödade fotgängare under år 1945 utgjorde barn under 6 år 28 %. I förhållande till dessa åldersgruppers relativa storlek är denna olycksbelast— ning betydande. Den relativa risken för små barn att råka ut för trafik- olyckor är väsentligt större än för vuxna personer, de gamla dock undan— tagna.

Kommitténs granskningsnämnds undersökning rörande olyckorna i tra— fiken under andra halvåret 19461 visar. att 40 personer i landsorten blivit

1 Jfr. sid. 57.

dödade såsom fotgängare. Av dessa befunno sig 12 eller 30 % i åldern 3—7 år. Svårt skadade fotgängare utgjorde under samma halvår 146. Av dessa voro 37 eller närmare 26 % i åldern 2—7 år. I Stockholm dödades under samma halvår 16 fotgängare. Av dessa voro 2 under 6 år.

I U. S.A. äro olyckor i allmänhet den vanligaste av alla dödsorsaker, såvitt gäller åldersgrupperna 5—19 år. Vart tredje dödsfall i dessa åldrar vållas av en olycka. I åldersgruppen 5—9 år skördar olyckorna 5 gånger så många offer som lunginflammation, vilken är den näst största dödsorsaken. I åldersgrupperna 5—14 år utgöra trafikolyckorna i U.S.A. ungefär 40 % av alla olyckor. År 1941 dogo i U.S.A. 4.668 barn i åldern upp till 4 år på grund av olyckshändelser. Av dessa dödsolyckor vållades 1.378 genom kolli- sion med motorfordon. Samtidigt var antalet olycksfall med dödlig utgång i åldersgrupperna 5—14 år 6.210, varav 2.838 i samband med motortrafik.

Utöver de direkta skador, som trafikolyckorna medföra i form av dödade eller skadade barn, innebär risken att sådana olyckor hända i och för sig en psykisk press på många föräldrar. Den ständiga känsla av oro för har- nens säkerhet, som särskilt många mödrar förnimma, är säkerligen till skada både för moder och barn.

Diagram 5 visar trafikolyckor varigenom barn avlidit under år 1944 i England (se sid. 98).

Diagrammet visar med största tydlighet, att åldrarna 3—7 år och särskilt 5-årsåldern äro mycket riskabla. Sedan sjunker kurvan snabbt. När bar- nen hunnit in i skolåldern och fått någon trafikundervisning i skolan bli de säkra trafikanter, åtminstone som fotgängare. Fördelningen av olyckor synes ge vid handen, att faran är störst för barn i förskoleåldern och under de första skolåren. I England befunno sig år 1944 65 % av alla barn under 15 år, som dödats i trafiken, i åldern 3—7 år.

Såväl i England och U. S. A. som i Sverige har man kunnat konstatera, att i dessa åldrar pojkar råka ut för ungefär dubbelt så många olyckor som flickor. Ifråga om cykelolyckorna ligger pojkarnas andel ännu högre.

Man har i England ägnat stor uppmärksamhet åt att söka analysera dessa barnolycksfall och därvid funnit, att de icke äro lokaliserade enbart till de stora städerna och de starkt trafikerade vägarna, utan att de ofta in- träffa även ute på vägar med gles trafik. De förekomma icke minst på lugna förstadsgator. där barnen äro vana att röra sig fritt, och där trafiken är obetydlig. De flesta olyckorna inträffa vid barnens lek under fritid. På Väg till och från skolan hända däremot färre olyckor. Söndagarna ha visat sig tämligen fria från olyckor.

Olyckorna i England lära ha inträffat framförallt då barnen varit på väg över körbanan. Av 282 analyserade dödsolyckor med barn som voro ute på körbanan inträffade sålunda 188, när barnen höllo på att korsa denna. I icke mindre än 167 av dessa fall hade barnet kommit springande över kör- banan och i 100 fall rusade barnet fram bakom ett stillastående fordon eller

Diagram 5. Antal barn dödade i trafiken i England år 1944.

xml I”; im' wo»

& x .—.—.._. ÄXXN' 91

_|. 8

' vm

DE _. » 0

kv(

ud 8 . XXX? aa

m— 30 l.. m- w-

w

.NXXXXXXXY &

ÄXXXWZ

'Bom till fots 'Bom på cykel

&XXXXXXXXXXXY (

&XXXXWQ

&XXXXXXXXXXWW

'Born som passagerare

&XXWXXXXXXXXXVW

..

200

fin 'iw

170 160

" 150 ' 140

130

*120

110

"100

90

70

'60 ' 50 ' 40

30

"20 *10

Under112 3 4 5 6 7 8 91011121314år

5' ÅLDER

annat skymmande föremål. Det har-i England visat sig, att tiden mellan kl. 15 och kl. 18 är speciellt farlig för barnen. Däremot inträffa naturligen rela— tivt få olycksfall efter mörkrets inbrott. Under tiden september 1937 t. o. 111. augusti 1945 dödades i England 8 878 barn i trafiken, varav 323 efter mörk- rets. inbrott, d. v. s. cirka 4 %.

Angående barnolycksfallen i Sverige vill kommittén hänvisa till gransk- ningsnämndens redogörelse sid. 57 f. f.

ANTAL DODADE

Problemet om de små barnen'i trafiken är redan nu allvarligt. Emeller- tid är det sannolikt, att svårigheterna" på detta Område komma att växa. Samtidigt som trafiken med all säkerhet kommer att öka och antalet barn i de farligaste åldrarna stiger, torde båda föräldrarna i allt större utsträckning bliva sysselsatta utom hemmet och den hjälp, som står dem till buds för tillsyn av barnen, torde komma att bli mindre än vad som förut varit fallet. Den ökade tätbebyggelsen och'flykten från landsbygden till städer och sam- hällen medföra' därjämte större svårigheter att bereda barnen ett skyddat utrymme. Med hänsyn till dessa omständigheter måste man energiskt be- kämpa olyckshändelserna bland de små barnen.

Vid övervägande av förebyggande åtgärder måste man till en början söka göra klart för sig de orsaker, som åstadkomma att de små barnen äro särskilt utsatta för trafikolyckor. Därvid kan man fastslå, att de flesta av dessa olyckor bero på barnets eget uppträdande. Orsakerna äro i första hand av psykologisk natur. Små barns uppmärksamhet är nyckfull och osäker. De äro lätt förströdda och drivas av hastiga impulser. Nyfikenhet och upptäc- karglädje leda dem i ständigt nya riktningar, och de ha ingen uppfattning om trafikens faror och ingen ambition till säkerhet. Deras lek upptager dem ofta helt och kommer dem att glömma bort inlärda trafikregler. Icke sällan äro dc rädda för bilar och springa i sin ängslan över vägen i tro, att de äro säkrare på motsatta sidan. Överhuvudtaget ha barnen i dessa åldrar ännu icke blivit så stabiliserade i sitt uppträdande, att föräldrar och vårdare kunna lita på dem. Detta gäller även barn, som blivit noggrant instruerade och drillade och som i allmänhet sköta sig förträffligt i trafiken.

Bland de yttre orsakerna till barnens misslyckanden kan man bland annat peka på, att de röra sig hastigt och lätt falla omkull. Slutligen äro de svåra att upptäcka. Detta medför lätt olyckor, bl. a. genom backande bilar vid garage och lastplatser.

Med hänsyn till barnens svårighet att reda sig i trafiken föreligga uppen- barligen alltid betydande risker, så snart små barn tillåtas att röra sig en— samma ute på vägar och gator. Det mål, som man måste sträva efter att uppnå, synes vara, att inga barn under 7 år uppträda i trafiken utan tillsyn. Denna regel bör icke endast gälla stadsgator och starkt trafikerade lands— vägar utan även lugna gator i förstäder och samhällen och småvägar ute på landet. Attzgenomföra denna skillnad mellan körbana och lekplats inne- här utan tvivel mycket stora svårigheter, men det är icke desto mindre nöd- vändigt att komma dithän, om man skall kunna förhindra barnolyckor.

Även om vägen och gatan ' i och för sig äro farliga platser för små barn, finnas vissa situationer, som äro speciellt riskabla. och som barnen därför i första hand måste skyddas ifrån. Såsom redan angi— vits visar statistiken, att ett stort antal barn råkat illa ut, därför att de lekt vid stillastående bilar. Detta förekommer särskilt vid verkstäder och garage samt vid bilar, som ha stannats för att hämta eller avlämna

varor. Det är många gånger omöjligt för föraren att se barnet i det ögon— blick, då han sätter igång sitt fordon. Särskilt besvärligt är detta vid back- ning ur garage eller trånga passager. Det är nödvändigt, att föräldrar och andra, som ha hand om barn, noga uppmärksamma detta förhållande och försöka hålla barnen borta från dylika platser. Det har ifrågasatts, om det är välbetänkt att uttjänta bilar uppställas på lekplatscrna och att har— nen därigenom vänjas att betrakta bilar som leksaker.

Barn, som färdas på lek- och barncyklar, ha särskilt svårt att reda sig i trafiken, möjligen därför att de äro så upptagna med att sköta det egna for- donet. Man måste därför se till, att sådana cyklar icke användas av små barn annat än på särskilda lekplatser eller lekgator. När barnen börja lära sig åka riktig cykel, äro de givetvis lätt utsatta för olyckor, om övningarna företagas ute i trafiken. Särskilt är faran betydande, när övningarna företagas med cyklar, som äro alltför stora för barnen. Småpojkar och småflickor, som stå och trampa genom ramen på en herrcykel avsedd för en vuxen person, bc— finna sig i en mycket farlig situation. Rullskridskoåkning är ännu icke vanlig i Sverige, men förekommer rätt allmänt både i England och i Dan- mark. I Danmark klaga polismyndigheterna över att barn färdas på rull— skridskor på de stora asfalterade huvudvägarna, där de utsätta sig och övriga trafikanter för risker. En vanlig olycksanledning är, att små barn medtagas på cykel utan att skydd mot ekrarna finnes. Från Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn i Stockholm har docent Ph. Sandblom gjort anteckningar om 32 fall är 1946, där barnen vid sådana tillfällen fått in fötterna i ekrarna och vållats svåra sår och skador. Föräldrarna måste se till att betryggande säkerhetsanordningar vidtagas så att sådana olyckor avvärjas. Vintertid inträffa lätt olyckor genom att barn åka sparkstötting, kälke, skidor eller skridsko på Vägar och gator, som äro upplåtna för all— män trafik.

Eftersom barn ofta gå så upp i sin lek, att de icke ha ögon eller öron öppna för något annat, bliva farorna härvid större än när de äro ute på promenader eller på väg till och från skolan el. dyl. Särskilt är risken bety-_ dande, när bara leka med bollar, eftersom dessa snabbt kunna rulla ut på körbanan och barnen då utan betänkande störta efter. Sådana riskabla situationer inträffa ofta, även om bollspelet icke ägt rum på själva gatan utan på skolgårdar eller andra platser omedelbart intill denna. Leken att se, vem som vågar springa över gatan närmast framför en bil, är uppenbar— ligen livsfarlig. Den förekommer lyckligtvis nu mera sällan än tidigare. Barn, som klänga sig fast bakpå bilar eller hästskjutsar, äro utsatta för betydande risker. _

Vid körning i mörker är det ofta svårt för bilförare att upptäcka barn. som uppehålla sig på vägbanan. För att skydda dem är det lämpligt att låta barnen bära något klädesplagg som gör dem lätta att upptäcka. En vit mössa synes exempelvis utmärkt mot en mörk vägbeläggning. En näs- duk som armbindel är också ett gott skydd. ' i

Eftersom barnolyckornas kulmen såvitt gäller fotgängare ligger före den egentliga skolåldern, kan man icke vänta, att lärarna skola kunna göra alltför stora insatser till dessa olyckors bekämpande. Ansvaret för barnens övervakning måste därför vila i första hand på barnens föräldrar. Tyvärr måste man konstatera, att föräldrar i många fall taga alltför lätt på denna fråga och lämna sina små barn utan nödig tillsyn. Att sköta denna övervak- ning medför stora svårigheter, i synnerhet som fäderna i allmänhet äro borta från hemmen under nästan hela dagen, och de flesta mödrar äro fullt upp- tagna i hemmen och därutöver i många fall ha förvärvsarbete. Samtidigt som man intresserar föräldrarna för att göra sitt bästa och söker få upp deras ögon för de risker, som barnen äro utsatta för, måste man på olika sätt underlätta övervakningen för dem.

Till en början måste man se till att mödrarna under vissa tider av dagen kunna befrias från tillsynen över barnen genom att dessa få leka på sådana platser, där de äro effektivt skyddade. För detta ändamål erfordras att man ordnar lekplatser, som äro väl inhägnade och som ligga så nära hemmen, att barnen kunna föras dit och därifrån utan kostnad eller tidsförlust. Hur lekplatserna böra ordnas, vill kommittén återkomma till i det följande. Nästa problem är att ordna skydd för barn under deras väg till och från lek- platserna. Då barnen gå i lekskolor eller besöka daghem och under den första skoltiden är det av vikt att se till, att barnen skyddas under sina färder till och från dessa institutioner. Det kan icke vara praktiskt, att varje mor dagligen följer sitt barn. I någon form måste man söka komma fram till en samverkan mellan mödrar, som ha jämnåriga barn och äro bo— satta i samma hus eller samma kvarter. I första hand bör detta ske frivilligt, lämpligen genom initiativ från kvinnoorganisationerna. En kommitté, som sysslat med skolbarnens trafiksäkerhctsproblem i Skottland, har uttalat, att olyckornas antal skulle sjunka väsentligt, om barnen följdes till och från skolan under de första åren.

I de fall, då det är omöjligt att ordna att barn regelbundet bli följda till skolan, kan man uppnå en" viss säkerhet genom att lära barnen en speciell skolväg, som de alltid måste följa. En sådan väg bör naturligtvis läggas så att riskerna i görligaste mån undvikas. Genom att barnet alltid går samma skolväg, vänjer det sig vid denna och handlar automatiskt riktigt.

En detalj, som mödrarna böra uppmärksamma, är att deras små barn måste skickas iväg till skolorna i god tid. Ett litet barn, som hetsas genom trafiken och ängslas för att komma för sent, kan mycket lätt förolyckas. Det vore önskvärt, att skolmyndigheterna ville påpeka detta för föräldrarna och att lärarna under det första skolåret icke sågc alltför strängt på en försening. '

För att få föräldrarnas uppmärksamhet fäst på de faror, som lura på deras barn i trafiken, synes det bl. a. vara lämpligt att flickor, som gå på hushållsskolor och barnavårdskurser, bibringas kunskap i trafikfrågor.

De böra få upp ögonen för föräldrarnas ansvar för barnens säkerhet, och de böra också lära sig attbsjälva uppträda riktigt i trafiken särskilt som fotgängare, så att de kunna utgöra ett gott exempel. För närvarande är det mycket vanligt, att föräldrar, särskilt mödrar, uppträda i trafiken på ett otillfredsställande sätt även då de ha sina barn med sig. En lämplig väg att nå kontakt med föräldrar till barn i de åldrar, det här är fråga om, torde vara genom institutioner för den öppna barnavården, sådana som lekskolor och daghem samt barnavårdscentraler. Det är därför önskvärt, att sådana institutioner, som utbilda föreståndarinnor och personal för denna öppna barnavård, taga upp trafiksäkerhetsfrågorna på sina arbetsprogram. När för- äldrarna första gången komma till skolan för att anmäla sina barn till skol- gång, kunna de lämpligen tilldelas ett häfte med anvisningar angående barns säkerhet på vägar och gator samt råd om de metoder, som kunna användas för att lära barnen trafikreglerna. Samarbetet mellan hem och skola måste uppehållas under hela skoltiden. Det kan vara lämpligt att vid skolavslut— ningarna på våren lämna de mindre barnen en skrivelse med hem innehål- lande råd till föräldrarna hur de skola kunna skydda barnen under som— marmånaderna.

Ett verksamt stöd i trafiksäkerhetsarbetet torde kunna lämnas av kvin- noorganisationerna, sådana som husmodersföreningar o. dyl. Den propa— gandainstitution, som i framtiden kan komma att handhava upplysnings- verksamheten på trafiksäkerhetens område, bör söka uppnå intim samver— kan med dessa kvinnoorganisationer och bör även inrikta sig på att nå hus- mödrarna genom upplysande artiklar i pressen, framförallt veckopressen.

I de hem, där husmodern har hjälp av hembiträde eller barnsköterska är det av vikt, att även dessa få upp ögonen för sitt ansvar, så att de ägna upp— märksamhet åt övervakningen av de barn, som blivit dem anförtrodda. Trafikfrågorna böra därför uppmärksammas även vid barnsköterskeutbild- ningen och i hembiträdesskolorna.

Äldre syskon anlitas i mycket stor utsträckning för tillsyn av småsysko— nen. Den ålder, vid vilket ett sådant ansvar kan läggas på dem, varierar up- penbarligen mycket starkt mellan olika individer och beror på den utveck- lingsgrad de nått. Det är därför icke möjligt att tala om en lägsta gräns. I_ allmänhet torde dock barn under 12-årsåldern, åtminstone pojkar, knappast vara tillräckligt stadgade] för. att någon längre stund taga ansvaret för yngre barn. . ; -

Genom upplysning .bör man.,sökalpåverka trafikanterna i gemen, så! att de icke tveka att ingripa, när de se ett _minderårigt barn ute på egen hand i trafiken. Många människor-underlåta att vidtaga åtgärder för att sätta barnet i säkerhet, därför att de icke vilja blanda sig i föräldrarnas angelä- genheter. .

Skolornas lärare måste anses skyldiga.—att tillse, att barnen icke utsättas för faror i trafiken vid lek på rasterna eller vid skolornas in- och utfarter.

Även om mycket blivit gjort på detta område, ser man exempel på en betänklig brist på ansvarskänsla och förstånd, när det gäller dessa förhål— landen. Icke minst viktigt är att skolmyndigheterna se till, att skolgårdarna ordnas på ett betryggande sätt i förhållande till angränsande trafikleder. Man kan ännu se skolgårdar, som mot vägen skymmas av ogenomträngliga häckar, så att barnen icke kunna iakttaga trafiken på vägen och de vägfa- rande icke kunna observera barnen, förrän dessa plötsligt befinna sig ute på vägbanan. Förbättrad säkerhet för skolbarnen kan bl. a. vinnas genom att såsom på många ställen skett effektiva skydd uppsättas, som hindra barnen att direkt rusa ut från skolgården på gatan eller vägen.

Polisens medverkan.

På platser, där trafiken är särskilt stor, är det av synnerligt värde, om polismän kunna avdelas för vakthållning utanför skolor och andra institu- tioner för barn vid de tidpunkter, när dessa äro på väg dit eller därifrån. Polismannens kännedom om trafikreglerna och hans allmänna auktoritet gör honom mera ägnad än någon annan att uppehålla ordning och disciplin. Det är mycket önskvärt, att de små barnen lära sig, att polismannen är deras specielle bundsförvant, så att de vända sig till honom för att få hjälp över gatan eller i andra svårigheter. Det är därför värdefullt, att polismän— nen vid sin utbildning få lära sig att taga hand om barn och att handskas med dem. Se vidare kapitlet Om polisens medverkan i trafiksäkerhets- arbetet sid. 265 ff.

Skyddspatruller och skolpojkspatruller.

Då polisen uppenbarligen icke kan räcka till annat än på ett fåtal platser, har man i England sedan år 1936 börjat använda 5. k. adult patrols, d. v. 5. personer i vuxen ålder, som mot någon ersättning hjälpa polisen och för— äldrarna att se till, att barnen komma säkert fram och tillbaka från lekplat- ser och skolor. Härvid uppmärksammas särskilt områdena i skolornas ome- delbara närhet och de svåra gatukorsningar, som barnen där ha att passera. Patrullerna äro auktoriserade av myndigheterna och samarbeta med polisen. De bära särskilda tjänstetecken och en skylt, på vilken står »stopp, barn gå över gatan». Patrullerna ha rätt att stoppa körtrafik. Deras arbetstid varie— rar mellan 1 timme och 15 minuter och 3 timmar och 15 minuter om dagen. Resultaten av patrullernas verksamhet anses vara goda. Förutom dessa anställda patruller arbeta på några orter i England frivilliga patruller, som stå helt under polisens ledning. De ägna i genomsnitt 10 timmar per vecka åt denna uppgift och koncentrera sig på att hjälpa barn och äldre personer. Att genomföra ett program med skyddspatruller i Sverige synes med nu rådande brist på arbetskraft vara svårt, men det är möjligt att man på sina håll skulle kunna anlita exempelvis partiellt arbetsföra eller husmöd-

rar, som kunna disponera tid för ändamålet. Personer i högre åldrar synas emellertid i regel icke vara lämpade för ändamålet. Arbetet passar väl som deltidssysselsättning.

I U. S. A. har under de senaste 30 åren under ledning av American Automo- bil Association och i samarbete med polis- och skolmyndigheter genomförts ett omfattande program med s. k. schoolboypatrols. Dessa patruller, som bestå av ansvarskännande äldre pojkar (ibland även flickor) från de högre skolklasserna, ha till uppgift att följa barnen i de lägsta klasserna över ga- torna samt till och från skolorna. Medlemmarna äro försedda med särskilda tjänstetecken. Patrullerna få icke gå ut i körbanan och skola icke befatta sig med cykeltrafiken. De ha icke rätt att stoppa körtrafiken. Systemet är ge- nomfört i ett stort antal stater, och man räknar med, att 8 000 000 barn i sammanlagt 3 500 samhällen varje dag skyddas på detta sätt. Organisationen räknar 325000 medlemmar. Tjänsten i dessa schoolboypatrols utföres av skolungdomar utan ersättning och efter frivilligt åtagande. För medlemskap fordras föräldrarnas tillstånd. Man anser, att skolpojkspatrullernas verk- samhet medfört utomordentligt goda resultat, och att den nedbringat dödlig— heten bland skolbarnen väsentligt. Bland de barn, som bevakas av sådana patruller, anses dödligheten i trafikolyckor sålunda ha sjunkit med omkring 30 % under de senaste 18 åren.

I England har man planer på att söka kopiera det amerikanska systemet. Man har sedan 1944 anställt praktiska prov, dels i staden Ealing och dels i landskommunen Bucks. I de engelska patrullerna deltaga såväl pojkar som flickor. Rapporterna ge vid handen, att resultaten hittills varit goda, men försöken äro ännu icke slutförda. Ett visst motstånd har yppats från lärarhåll, där man sagt, att det ansvar, som lägges på pairullmedlemmarna, är alltför stort, och att det skulle verka nedbrytande på en pojke eller flicka, om något av de barn, som han eller hon haft om hand, skulle råka illa ut. Häremot invändes från andra håll, att det är riktigt att så tidigt som möj- ligt lägga ansvar för andra på de unga, och att man på detta sätt utvecklar dem och stärker deras medborgarsinne. Det är möjligt, att systemet med skolpojkspatruller skulle kunna genomföras i någon form även i Sverige. Sannolikt kan det emellertid icke direkt överflyttas utan behöver omarbetas så att det lämpar sig för svenska förhållanden. Innan en stor organisation skapas, synes man höra göra försök i mindre skala på några sinsemellan olikartade orter. Samarbete bör härvid sökas med scoutrörelsen. Därest en sådan organisation kunde genomföras, och intresset för denna hållas uppe, komme tryggheten för skolbarnen i trafiken att öka.

Lekplatser.

När man uppställer önskemålet, att små barn utan uppsikt skola hållas borta från gator och vägar, måste man samtidigt söka få till stånd platser,

där barnen äro skyddade och där de kunna leka. För närvarande är detta problem ingalunda löst. I många av våra större städer äro parkerna alltför få och ligga på så stort avstånd från varandra, att barnen icke utan svårighet kun na föras dit. Även i smärre städer och samhällen och till och med i villa- samhällena förefinnes ett starkt behov av trygga platser, dit barnen kunna samlas för sina lekar. Det synes vara en uppgift för kommunerna att se till. att bristen på sådana lekplatser så snart som möjligt blir avhjälpt. Dessa platser böra läggas så, att barnen icke behöva passera alltför starkt trafi- kerade stråk för att taga sig dit eller därifrån. Lekplatserna böra göras tilldragande, så att barnen längta dit och föredraga dem framför ris— kabla områden. Det torde bl. a. vara praktiskt att belägga någon del av lekplatsen med asfalt eller betong, så att den lämpar sig för åkning med rull— skridskor och lekcyklar. För skidåkning och kälkåkning måste man ordna lämpliga backar, där motortrafik icke förekommer och som icke korsar all- männa vägar. En lekplats behöver icke vara stor eller påkostad. Även de små och enkla platserna kunna ordnas så, att de bli mycket lämpliga. Det synes vara ett önskemål vid bostadsplaneringen, att man i varje kvarter får till stånd en mindre lekplats, som göres inhägnad och förses med sandhögar, gungor, gungbräden eller andra redskap. För de allra minsta barnen böra inhägnader finnas, från vilka de icke själva kunna taga sig ut. I de fall, då det är möjligt att skaffa lämpliga lekledare för de större lekplatserna, är detta naturligtvis önskvärt, eftersom platserna härigenom bli mera efter— sökta. I England och U. S. A. har man försökt använda skolgårdarna som lekplatser efter skolans slut och under ferierna. Detta är en nödfallsåtgärd, men torde, då andra möjligheter icke stå till buds, kunna försökas även här.

I vissa brittiska städer, särskilt Selford, Manchester och Edinburgh och på sistone även i London, har man avspärrat vissa gator till s. k. lekgator. Detta sker endast när andra lekplatser icke stå till förfogande, och där man har mycket långt till de offentliga parkerna. För ändamålet väljas sådana gator, som icke ha genomfartstrafik, och där endast bostadshus utan butiker finnas. Gatorna avspärras i båda ändar och ingen genomgående bil- eller cykeltrafik är tillåten. På de platser, där dylika lekgator inrättats, har denna åtgärd medfört en kraftig nedgång i antalet barnolyckor.

I U. S. A. har man med viss framgång ordnat väl inhägnade lekplatser för de yngsta barnen på hustaken. Även denna lösning kan tänkas vara lämplig i mycket tättbebyggda områden, där lekplatser eljest icke kunna ordnas.

Trafikundervisning åt små barn.

Det har redan framhållits, att man genom trafikundervisning icke kan försäkra sig om att små bara kunna reda sig i trafiken. Icke desto mindre är det av största betydelse, att den grundläggande uppfostran på detta om— råde börjar så tidigt som möjligt. Redan då barnen uppnått 3-årsåldern kan

manlägga första grunden hos dem till goda trafikvanor. Barnen kunna då läras att stanna på gångbanan och att akta sig för bilar. Vid promenader med föräldrarna böra barnen visas, hur de skola bära sig åt. Detta måste gå lugnt och metodiskt och barnen få icke ryckas över gatan, som nu ofta sker. Föräldrarna måste själva skaffa sig kunskaper om trafiken, så att de veta vad de tala om. Det är viktigt, att de icke visa sig rädda och villrådiga. De måste genom sitt uppträdande skänka barnen lugn och trygghet. Barnen böra så småningom vänja sig vid trafik och få icke skrämmas till att efter— leva trafikreglerna. Till en början kan man lära barnen några få enkla regler såsom att aldrig springa Över gatan, att hålla sig till gångbanan och att icke knuffa ut kamraterna i körbanan. I England lägger man mycket stor vikt vid att söka lära småbarnen »kerb drill», d. v. 5. att korsa körbanan på rätt sätt. Denna drill lär barnet att stanna, innan det korsar gatan, att först se till höger, därefter till vänster och snabbt till höger igen och att sedan gå lugnt över gatan. Sådana övningar kunna grundlägga vanor hos barnen, som bliva fullständigt automatiska och som betyda mycket för deras säkerhet, när de skola reda sig på egen hand i trafiken. I Sverige har man de senaste åren gjort propaganda för införande av detta system. Ansatserna härtill synes böra fullföljas. I lekskolorna och under de första skolåren böra barnen sysselsättas med praktiska övningar i trafik, och särskilt bör >>kerb drill» övas. Något om trafiksäkerhet kan lämpligen läggas in i lekarna först i lekrummet eller på lekplatsen och sedan ute på någon lugn gata.

Trafikundervisningen i skolan nöts in bättre, om föräldrarna intressera sig för saken, och låta barnen berätta hemma vad de ha inhämtat. I Eng- land ha söndagsskolorna tagit upp trafiksäkerheten på sitt program och ägna någon stund åt undervisning härom varje termin.

Upplysnings- och propagandaverksamheten bör också inriktas på småbar- nen, exempelvis genom sidor i populära barntidningar och serieteckningar. Genom radio och film kan man även påverka små barn. Sagoböcker kunna skrivas med särskild syftning på trafiksäkerheten.

Motorfordonsförares och cyklisters ansvar.

Även om från föräldrars och myndigheters sida alla ansträngningar göras för att skydda barnen och hålla dem borta från trafiken, får man räkna med, att det alltid kommer att finnas ensamma barn på vägar och gator eller därintill. Det är därför av största betydelse, att motorförare och cyklister uppmärksamma, att sådana barn alltid utgöra en väsentlig fara i trafiken. Man måste städse vara beredd på, att barnen, även om de befinna sig ute på vägkanten eller gångbanan, plötsligt och utan föregående varning rusa ut i körbanan. Det är därför nödvändigt att motorförare och cyklister hålla ögonen på de ensamma småbarnen, och äro beredda på att så gott som omedelbart kunna stanna. Särskilt om barnen leka eller sparka boll vid

| lv | i l

vägarna, är det nödvändigt att omedelbart bromsa in och intaga högsta beredskap.

Det synes lämpligt att stadga förpliktelse för de vägfarande att taga sär- skild hänsyn till barn i trafiken. I den propaganda och upplysning, som riktas till motorförare och cyklister, bör man särskilt understryka deras ansvar härutinnan och söka göra klart för dem de risker, som barn ute i trafiken innebära. Särskild försiktighet måste uppenbarligen iakttagas vid färd utefter skolgårdar och lekplatser, där barn när som helst kunna väntas springa ut. Genom att vid övergångsställen för fotgängare taga speciell hänsyn till mödrar med barn och ensamma barn skulle motorförare och cyklister kunna bidraga till att lära barnen att korsa gatan endast på dessa ställen.

Om de gamla i trafiken.

Av de i trafiken dödade eller eljest skadade utgjordes enligt statistiska centralbyråns uppgifter för år 1945 c:a 51 % av cyklister och c:a 24 % av fotgängare. På dessa trafikantgrupper kommo sålunda c:a 75 % av alla de i trafiken förolyckade.

Siffrorna giva omedelbart vid handen, att en av trafiksäkerhetsarbetets viktigaste arbetsuppgifter måste vara att söka minska antalet olyckor bland fotgängare och cyklister. Till en början bör man göra klart för sig vilka årsklasser bland dessa trafikantgrupper, som äro mest utsatta för olycksfall.

Diagram 6 (se sid. 108), vilket uppgjorts av the Royal Society for the Prevention of Accidents i London och som avser 1 300 fotgängare, vilka blivit dödade i England under tiden september—december 1940, ger med stor tyd- lighet vid handen, att personer inom åldersgrupperna under 10 år och mellan 60 och 80 år råkat ut för ett oproportionerligt stort antal av dessa olyckor.

Liknande förhållanden visar ett för kommittén tillgängligt diagram över åldersfördelningen bland dödade fotgängare i staten Wisconsin i U.S.A. under åren 1941—1943.

I London Metropolitan police-district _— kommo under åren 1942—1945 på åldersgrupperna över 64 år i medeltal mer än 40 % av alla dödsolyckor bland fotgängare. Barn under 10 år och åldringar över 64 år råkade ut för sammanlagt 65,1 % av alla olyckor bland fotgängare i London under år 1945. Av dem, som dödades i vägtrafiken under mörkläggningen i England under krigets sex första månader, voro 75 % över 50 år och 50 % över 60 år. Från vissa stater i U. S. A. har inhämtats, att 67 % av antalet dödade fot- gångare varit 50 år eller däröver.

Statistiska centralbyråns statistik visar, att av 100 fotgängare, som dö- dats i trafiken under år 1945 i Sverige, 30 % varit 65 år och däröver. På barn under 6 år föllo, som tidigare nämnts, samma år 28 % och på samtliga åldersklasser mellan 10—60 år likaledes 28 %.

Diagram 6. 1.300 fotgängarolyckor i England september—december 1940.

20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 100 | l ] ol _|. l l ol UNGDOM MEDELALDER ALDRE V/j/G/IAMLA ALDRINéAR

20 25 30 % Olyckor i dagsljus

Av de cyklister, som i Sverige blivit dödade under år 1945, voro 34,6 % över 60 år.

Liknande siffror visar den statistik, som framlagts av kommitténs gransk— ningsnämnd för tredje kvartalet 1946. Av de 35 cyklister, som dödats på landsbygden under detta kvartal, voro 16 över 50 år och 9 över 60 år. Av l04 svårt skadade cyklister på landsbygden under samma kvartal voro 16 över 65 år.

Denna de gamlas andel i antalet offer för cykelolyckor måste, i betrak- tande av hur relativt få personer i dessa åldrar som cykla, tyda på en stor relativ risk för cyklister i högre åldrar.

De tal, som ligga till grund för nyss intagna diagram, äro absoluta. Därest man beräknar risken för de olika åldersgrupperna såsom förhållan- det mellan antalet dödade i varje grupp och samma grupps totala numerär. blir den ojämna riskfördelningen mellan årsklasserna ännu mera framträ- dande. En undersökning, som verkställts beträffande fotgängare i staten Washington i U. S. A. för 10-årsperioden 1933—1942, visar att per 10 000 innevånare i årsgrupperna 0—10 år 14,4 dödats i trafik. Motsvarande antal var i årsgrnpperna 10—19 år 5,7. Grupperna 50—59 år stodo mycket nära de små barnens tal med 14,6, medan grupperna 60—69 år hade ett mer än dubbelt så högt dödsantal eller 31,4 och grupperna över 70 år hade 4 gånger så stort dödstal eller 63,6.

Ovan anförda svenska uppgifter härleda sig från polisen och omfatta där- för endast sådana olyckor, som blivit föremål för polisundersökning. Ifråga om de polisundersökta trafikolyckorna redovisas endast sådana olyckor, som medfört dödsfall inom 30 dagar efter olyckan. När det gäller åldringar, torde det inträffa, att de avlida efter mycket måttliga trafikskador, som icke föranlett polisutredning, eller att döden inträffat som en indirekt följd av olycksfallet men längre tid efter detta. Det kan därför vara sannolikt, att trafikolyckorna direkt eller indirekt skörda större antal liv bland de gamla än vad den officiella statistiken ger vid handen.

Befolkningsutvecklingen går i sådan riktning, att antalet personer i höga åldrar kommer att stiga. Samtidigt torde måhända de gamla på grund av bristen på arbetskraft komma att stå kvar i arbete och som trafikanter längre än tidigare. Detta torde komma att medföra en stegring av antalet olyckor inom denna ålderskategori, såframt icke sådana olyckor motverkas.

Orsakerna till att de gamla förolyckas.

De anförda siffrorna visa att de gamlas relativa olyckstal som fotgängare och i än högre grad som cyklister ligger väsentligt högre än övriga vuxna trafikanters.

Orsakerna till denna speciellt höga risk för de gamla äro uppenbarligen flera. Stora flertalet av olyckorna synes emellertid bero på felaktigt hand-

lande". från den skadades egen sida. Av de undersökningar, som professor E. Sjövall företagit rörande 267 dödsolyckor, som inträffat i trafiken under tiden den I maj 1926 till den 30 april 1946, framgår, att i 26 fall personer över 70 år blivit dödade. Alla dessa hade blivit påkörda. I 19 av fallen hade den gamle gått på vägen. Oaktsamhet hos den påkörde framträdde som hu- vudorsak i 20 av de 26 fallen. I ett föredrag som Sjövall hållit 1946 angående sina undersökningar om trafikolyckors orsaker uttalar han: »Liksom det ännu outvecklade omdömet hos barnen utgör här den åldersbetingade bris- ten på uppmärksamhet eller omdöme den naturliga förklaringen till att huvudorsaken till olyckan så ensidigt kommer på den påkörde».

I åtminstone 10 av de 16 fall, som kommitténs granskningsnämnd under— sökt, i vilka äldre cyklister dödats under tredje kvartalet 1946, var cyklisten ensam orsak till att olyckan inträffade. Fem av dessa dödsolyckor berodde på att cyklisten omedelbart framför ett motorfordon gjort en sväng tvärs över vägbanan utan att ge tecken. I samtliga dessa fall var cyklisten över 60 år. Bristande teckengivning synes vara tämligen vanlig bland de gamla cyk- listerna. Troligen har detta sin grund dels i att de aldrig bibringats någon trafikkunskap, dels i att de ha dålig balans och därför äro rädda att släppa styrstången. Det är möjligt, att en på cykeln monterad körriktnings— visare skulle göra teckengivningen lättare för dem.

I många fall bero olyckorna bland de gamla på nedsatt syn eller hörsel. Sådana sinnesdefekter och lyten äro naturligen särskilt riskabla för de åldringar, som färdas på cykel. Utav de av Sjövall anförda 26 fall, vid vilka personer över 70 år förolyckats, hade 5 åtminstone delvis orsakats av fram- trädande dövhet eller nedsatt syn hos den gamle. Till de särskilda svårig- heter, som döva eller blinda trafikanter ha att kämpa med, återkommer kommittén. Stora risker vållas ej sällan gamla trafikanter genom att de lida av yrseltillstånd, som ofta står i samband med åldersbetingade kärl— förändringar.

Den ringa snabbhet, varmed de gamla förmå förflytta sig, gör, att ett motorfordon, som förefallit dem vara på fullt betryggande avstånd, då de börjat korsa körbanan, når fram till dem, innan de själva hunnit över denna. Detta medför, att faran är särskilt stor, när gatan är bred och icke försetts med refuger i mitten.

Många av de gamla råka illa ut i trafiken på grund av rädsla. Dc hysa förskräckelse för bilar och motorcyklar och våga därför icke gå lugnt över gatan utan rygga tillbaka eller vidtaga andra felhandlingar, som motorfor- donsförare ha svårt att förutse.

En förklaring till att den generation, som nu nått upp i de högre ålders— klasserna, har svårt att reda sig i trafiken, är, att den icke såsom yngre gene— rationer »fått trafiken i blodet» och ej heller blivit uppfostrad till kunskap om "dess regler. Det är sannolikt, att de yngre komma att reda sig bättre på äldre dagar på grund av den träning och den undervisning de erhållit.

Amerikanska undersökningar ha givit vid handen, att personer, som själva äro vana att föra motorfordon, ha väsentligt lättare att reda sig i trafiken såsom fotgängare än andra. Det visade sig vid en undersökning, att endast 5 % av dödade fotgängare hade körkort. Bilförare ha uppen— barligen såsom fotgängare lättare att sätta sig in i motortrafikanternas tan— kegångar och möjligheter än personer, som icke själva kunna köra bil. Av de nu gamla har endast ett relativt ringa antal kört bil. Flertalet står helt främmande för bilkörningens problem.

Även om de olyckor, som åldringar råka ut för, icke skulle vara relativt flera än dem, som komma på de yngre årsklassernas del, bli åldringarnas skador långt allvarligare. Detta beror på de gamlas större bräcklighet och ömtålighet. Måttliga kontusioner, som hos en yngre person skulle ha med- fört arbetsoförmåga under några få dagar, leda hos de gamla till svårläkta benbrott eller andra besvärliga skador. En dikeskörning eller lindrig om- kullkörning på cykel medför icke sällan dödsskador för personer i hög ålder. Cykelåkning synes därför för dessa vara förenad med betydande risk.

Metoder att bekämpa trafikolyckor bland åldringar.

Eftersom en så väsentlig del av trafikolyckorna drabba de gamla, synes det vara angeläget att söka utfinna effektiva metoder att skydda dem från dylika olycksfall. Detta problem är emellertid svårlöst. Man kan när det gäller åldringar icke gå fram med en lagstiftning, som hindrar deras handlingsfrihet, och man kan icke heller taga vård om den] på samma sätt som man kan göra med barn. En propaganda, som— vänder sig direkt till de gamla, är svår att göra effektiv och att rikta in så, att man når just de grupper som behöva upplysningarna. Antalet levnadsår i och för sig är icke någon säker mätare på graden av åldersförändringar, och även de, vilkas &. funktioner äro starkt nedsatta på grund av ålder, vilja ofta ej erkänna detta i utan anse sig yngre än de i verkligheten äro. Detta gör dem obcnägna att anamma de anvisningar, som lämnas speciellt för de gamla. Många åldringar äro rädda för trafiken och nästan i alltför hög grad inställda på att sträva '. efter säkerhet. Propagandan får därför icke läggas så, att den ytterligare

skrämmer dem. Den skulle då kunna direkt medverka till uppkomsten av olyckor. Andra gamla ha emellertid en rakt motsatt inställning. De anse sig fullt kapabla att reda sig själva och vilja icke veta av några påpekanden utifrån. Man kan se dem med lyftad käpp trotsa strömmen av fordon. Denna grupp av åldringar är föga mottaglig för råd och varningar, i vilken form de än serveras. Den propaganda, som skall riktas direkt till de gamla, får icke på ett . oroande sätt framhäva deras speciella risker utan bör lugnt och stillsamt förklara för dem, vilken ökad säkerhet de skulle vinna genom att tillämpa några enkla trafikregler. exempelvis genom att endast korsa gatorna vid

övergångsställen för fotgängare, att icke förlägga sina promenader till de starkt trafikerade vägarna och gatorna och att undvika rusningstiderna. Man bör uppmana de gamla att alltid taga god tid på sig i stadstrafiken.

De gamla kunna t. ex. nås genom broschyrer, som lämnas dem på pesten. då de utkvittera sina folkpensioner. Man kan också komma till tals med dem genom diakonissor och församlingssystrar eller vid kyrkliga eller andra religiösa sammankomster. Speciellt för dem avsedda råd böra läm- nas i radio.

En viss effekt torde kunna nås genom en rätt lagd propaganda, som rik- tas till de gamla själva. Det blir emellertid nödvändigt att därjämte söka påverka deras närmaste anförvanter eller vårdare att mera effektivt än som för närvarande sker taga hand om dem. Särskilt böra de söka ordna så, att de gamla om möjligt icke lämnas ensamma på sina promenader i svår trafik. Detta mål kan bl. a. nås genom att de gamla få sina ärenden uträttade'oeh slippa att själva ombesörja dem. I de fall, då så är möjligt, göra de anhö- riga klokt i att söka förmå de gamla att avstå från cykelåkning. Detta kan ofta vara svårt, särskilt när det gäller arbetare eller andra, vilka behöva cykeln som färdmedel till och från arbetsplatsen. Icke sällan torde likväl sådana svårigheter kunna övervinnas exempelvis genom att ordna gemen- samma skjutsar. Personal på ålderdomshem, pensionärshem och andra vårdanstalter för gamla samt på vilohem och kurorter bör uppmanas att söka taga hand om de gamla och vaka över deras säkerhet även ute i trafiken.

En väsentlig del av propagandan måste uppenbarligen riktas till bilister och cyklister. Visserligen bero de olyckor, som drabba de gamla, icke i främsta rummet på nyssnämnda trafikantgrupper, men dessa måste ändå förmås att ägna de gamla större hänsyn och uppmärksamhet än andra vuxna. Man bör söka göra klart för bilförare och cyklister, att de icke kunna för— vänta sig, att de gamla skola uppträda i trafiken med samma precision och omdöme som andra utan att man måste lära sig att räkna med oöver— lagda och olämpliga åtgärder från deras sida. Särskilt är det viktigt, att motorförare och cyklister lämna de gamla rådrum att i lugn takt taga sig över gatan på övergångsställena för gående och därmed vänja dem vid att använda dessa.

Polisen måste stimuleras att ägna särskild uppmärksamhet åt de gamla och att på allt sätt underlätta för dem att taga sig över besvärliga gatukors- ningar. Därest skyddspatruller skulle komma till stånd på vissa orter, bleve detta en naturlig uppgift för dem. Trafikpersonal bör mycket nog- grant uppmärksamma äldre passagerare och se till, att dessa, även om det skulle medföra tidsförlust, beredas tillfälle till lugn på- och avstigning.

Slutligen bör man söka inrikta trafikanterna i gemen på att självmant och på ett försynt sätt lämna de gamla all den hjälp i trafiken. som de kunna

behöva. Trafikundervisningen i skolorna torde kunna upptaga detta på sitt program.

De blinda och de döva i trafiken.

De blindas möjligheter att reda sig i den motoriserade trafiken äro natur- ligtvis starkt begränsade. Då det icke är tänkbart att hindra dem att röra sig fritt som fotgängare på gator och vägar, blir det av vikt att ordna så, att de erhålla nödig hjälp av andra trafikanter, och att särskild hänsyn blir tagen till dem från medtrafikanters sida. För att detta skall vara möjligt, måste den blinde på något sätt själv upplysa om sitt lyte. Detta är en svå- righet, eftersom personer med mycket försvagad syn och blinda i allmänhet ogärna vilja röja detta förhållande.

På begäran av kommittén har De blindas förening gjort följande utta— lande rörande de önskemål, som man från de blindas sida ville uppställa på ett lämpligt trafikskyddsmärke för blinda.

År 1930 gjordes inom De blindas förening en utredning angående användningen av trafikskyddsmärke för blinda i olika länder. Av denna utredning framgick bl. a.

stumma den gula armbindeln, ett gult tygband med tre stora, svarta punkter såsom internationell varningssignal för chaufförer. Genom en omfattande propaganda har rikstyska blindförbundet underrättat alla tidningar härom, och dessa ha publi- cerat artiklar om den gula armbindelns innebörd. Tyska ministeriet för inrikes angelägenheter har godkänt och tillkännagivit detta tecken som trafikskyddsmärke för blinda och dövstumma.

Den gula armbindeln har även nyligen införts i Österrike. Därjämte finnes ett märke bestående av en gul metallhricka med tre svarta punkter, avsedd att förvaras i fickan. Skall man gå över en gata, tager man fram brickan och håller upp den åt det håll, varifrån fordon kunna komma. Kommen över gatan stoppar man åter ned märket. Blinda, som dagligen bära portfölj, bruka bära ett liknande märke vid portföljens baksida. Det finns icke något laga tvång att bära den gula armbindeln, men om en chaufför kör omkull en blind, som icke här armbindeln, hli'r chauffören straffri, såvida icke grov vårdslöshet föreligger.

Även i Schweiz användes den gula armbindeln av de blinda, där den anses vara av stor betydelse, icke minst vid tågresor, ty konduktörerna på alla järn- vägar äro genom en förordning ålagda att hjälpa blinda, som bära armbindeln.

Samma tecken har även börjat användas i Tjeckoslovakien. Bland de blinda i Holland är armbindeln alldeles okänd, men där använda herrarna rätt ofta en vit promenadkäpp som igenkänningstecken.

I Frankrike diskuterar man gång efter annan frågan om trafikskydd för blinda. Här finner man icke den gula armbindeln lämplig, då den alltför mycket ådrager sig uppmärksamhet. I enstaka fall bär man ett genomskinligt fodral innehållande ett kort med följande ord: >>Vem vill följa en blind här över? Tack på förhand.» En dylik muntlig begäran förkväves ofta av trafikbullret och misstydes icke sällan, men uppvisas ett sådant kort, får man strax hjälp.

De blinda i Finland använda ett gult band med ordet blind eller på finska >>sokea» i svarta bokstäver.

följande. ' I Tyskland gäller sedan några år tillbaka som skyddstccken för blinda och döv- å

De blinda i Köpenhamn använda en metallbricka med påskriften »Trafikhjälp», vilken påskrift tydligt synes, då den belyses av en elektrisk lampa belägen på brickans handtag. Brickan, som kan förvaras i fickan, bör uppvisas vid gatukors eller andra ställen, där den blinde kan behöva hjälp. Senare, efter 1930, har den gula armbindeln emellertid vunnit allmänt erkännande i Danmark.

I England finnes intet allmänt erkänt trafikskyddsmärke för blinda, men i vissa städer användes en vit promenadkäpp.

De blinda på Nya Zeeland ha en särskild trafiksignal, som föreslagits av Auck- lands automobilsällskap och som godkänts och anbefallts av Nya Zeelands blind- institut. Då en blind går över gatan, bör han hålla ena handen rätt över huvudet, ett tecken som genast observeras av chaufförerna.

Som synes av det föregående var redan år 1930 ett flertal olika märken i bruk i olika delar av världen. Mest använd var dock den gula armbindeln. År 1930 begärde De blindas förening i skrivelse till socialministern, att kännedomen om den gula armbindeln som trafikskyddsmärke för blinda skulle spridas bland mo- tortrafikanter och allmänheten. Som följd därav utfärdade socialministern sam- ma år en kungörelse till överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser i över- ensstämmelse med De blindas förenings framställning.

Emellertid gjorde man i Sverige samma erfarenheter som man gjort i andra länder, nämligen att de blinda själva icke gärna använda sig av den gula bindeln. Den ansågs vara oestetisk och missprydande, och man anmärkte, att den på ett onödigt sätt tilldrog sig allmänhetens uppmärksamhet.

Såsom framgår av den tidigare citerade utredningen hade man redan före 1930 i Holland och England börjat använda en vit promenadkäpp som trafikskydds- märke för blinda. Även i Sverige började man propagera för samma märke bland de blinda, och år 1937 beslöt De blindas förening att söka förmå myndigheterna att kungöra den vita käppen som trafikskyddsmärke vid sidan av den gula arm- bindeln. De blindas förening gjorde under hand en hänvändelse till myndighe— terna, varvid emellertid meddelades, att det icke ansågs lämpligt att så snart efter kungörandet av armbindeln komma med ett nytt märke. Frågan om in- förandet av den vita käppen som trafikmärke för blinda har senare diskuterats inom De blindas förening vid upprepade tillfällen, och 1946 års ombudsmöte upp— drog åt styrelsen att göra en förnyad framställning till myndigheterna.

En viktig förutsättning för att ett trafikskyddsmärke för blinda skall bli effek- tivt är, att så många som möjligt bära detsamma, då de äro i behov av ett märke. Det är därför av vikt, att märket utformas på sådant sätt, att de blinda verkligen äro villiga att bära det. Något tvång att bära trafikskyddsmärket anser De blindas förening icke får förekomma. Då många blinda av tidigare nämnda skäl icke önska bära den gula bindeln, måste denna enbart ur denna synpunkt anses så- som mindre lämplig som trafikskyddsmärke. Därtill kommer, att en bindel, som bäres på armen, i vissa situationer icke är fullt synlig för övriga trafikanter. I Danmark ha en del blinda sökt lösa denna olägenhet genom att anbringa en bindel på varje arm, men detta kan icke rekommenderas. Den vita käppen har ansetts ha många företräden framför armbindeln. Varje blind, som måste fär- das ute i trafiken på egen hand, och som har så starkt nedsatt synförmåga, att han icke utan svårighet kan klara sig själv, är i behov av en käpp. Det måste ur alla synpunkter vara fördelaktigt, om denna käpp samtidigt kan användas som trafikskyddsmärke. Därtill kommer, att en käpp i varje situation kan bäras så. att den är klart synlig för alla trafikanter.

De blindas förening finner det angeläget, att kännedomen om den vita käppens betydelse som trafikskyddsmärke för blinda sprides i så vida kretsar som möjligt.

Det är nämligen av stor betydelse, att även fotgängare och andra kunna lämna blinda hjälp i besvärliga situationer såsom vid gatuövergångar, på tåg, spårvagnar, bussar o. s. v.

Emellertid vill De blindas förening starkt understryka, att trafikskyddsmärket icke får medföra ökat juridiskt ansvar för den, som av en eller annan anledning icke bär sådant märke. Av den ovan citerade utredningen framgår, att man redan år 1930 hade ogynnsamma erfarenheter i detta avseende från Tyskland. Något tvång att bära trafikskyddsmärke fanns visserligen icke men trots detta uppgavs, att vid trafikolyckor, vari blinda voro inblandade, föll ansvaret ej på chauffören i de undantagsfall, då den blinde icke bar trafikskyddsmärket. En sådan utveckling måste anses synnerligen olycklig. Det stora flertalet blinda ha nämligen vissa synrester, och det torde vara omöjligt att fastställa, vid vilken synskärpa tvång för bärande av trafikskyddsmärke skulle tillämpas. Vidare torde det i det stora flertalet fall vara svårt att fastställa, huruvida en trafikolycka kunnat und- vikas, om den blinde burit trafikskyddsmärke.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer De blindas förening, att 1945 års trafiksäkerhetskommitté måtte föreslå, att kännedomen sprides om den vita käppen som trafikskyddsmärke för blinda.

Hörselfrämjandet (förutv. Svenska Föreningen för Dövas Väl), som be- retts tillfälle yttra sig angående dövas och lomhördas önskemål beträffande ett lämpligt trafikskyddsmärke, har till kommittén framfört följande syn- punkter.

Gul armbindelmed tre svarta punkter och cykelmärke (en gul skylt med 3 svarta punkter) har sedan flera år använts av döva personer såsom trafikskydds- medel och torde svårligen kunna ersättas av den vita käpp, som av De blindas förening förordas för personer med nedsatt synskärpa. En döv människa brottas kanske i än högre grad än en blind med ett starkt mindervärdeskomplex, som kom- mer honom att göra allt för att dölja sitt lyte, vilket också understundom kan lyckas honom. Det är därför ytterst svårt att förmå en döv att frivilligt bära ett märke, som drar uppmärksamheten just till detta lyte. Enligt vår erfarenhet bärs f. n. de dövas armbindel nästan uteslutande av barn, som av föräldrar och måls- män tvingats förse sig med detta trafikskydd. Trots att det ofta kommer till vår kännedom, att cyklister och motorförare handgripligen tillrättavisat döva barn för deras »ohörsamhet», har det visat sig svårt att förmå barnen att bära det särmärke, som den gula armbindeln utgör. Det vore än mera otänkbart att en vit käpp skulle få större användning som trafikskyddsmedel bland döva, framför- allt då bland döva barn.

Vi få därför föreslå, att den gula armbindeln behålles såsom skyddsmärke för döva och starkt lomhörda personer och att tillräcklig kunskap därom sprides bland dem det vederbör. Ur juridisk synpunkt bör visserligen bärandet av armbindel i trafiken ge den döve en fördelaktigare ställning, om en olycka inträffar, i så måtto, att hans dövhet icke lägges honom till last, men å andra sidan bör det icke räknas såsom en uraktlåtenhet att icke bära armbindel. Gränsen för ev. skyldig- het att bära ett sådant trafikskyddsmärke är nämligen i praktiken ännu svårare att fastställa beträffande nedsatt hörsel än beträffande nedsatt syn, eftersom dövhe- ten kan yttra sig genom att endast vissa toner falla bort, medan andra mycket väl uppfattas.

Skulle den vita käppen antagas såsom allmänt trafikskyddsmärke för såväl blinda, åldringar, sjuka o. s. v. böra givetvis även döva personer äga rätt använda sig av densamma.

Sammanfattningsvis vilja vi framhålla, att alla kategorier döva, såväl vuxna som barn trots kännedomen om trafikriskerna endast med största motvilja de- monstrera sitt lyte genom någon form av personligt trafikskyddsmärke. En pro- paganda genom press och radio torde därför enligt vår uppfattning icke ge avsedd effekt. Då det förefaller oss möjligt, att Trafiksäkerhetskommittén ev. kommer att förorda någon form av trafikskyddsmärke för de döva, synes det oss ofrån- komligt, att genom statistik eller på annat sätt först utredes, i vad mån dövheten innebär en ökad fara i trafiken.

Kommittén.

'Att de döva och de blinda genom sina lyten äro utsatta för alldeles speciellt stora risker torde redan nu stå klart. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det därför otvivelaktigt av stort värde, om döva och blinda personer på ett effektivt sätt äro utmärkta genom tecken. Härigenom beredas andra trafi— kanter möjlighet att taga tillbörlig hänsyn till dem och att bereda dem det ökade skydd, de på grund av sitt lyte behöva. Samtidigt måste det ligga i de blindas och de dövas eget intresse att vinna skydd. De måste också besinna, att de ha ett betydande ansvar icke bara mot sig själva utan även mot sina medtrafikanter, när de färdas ute i trafiken.

Intet av de tecken, som numera användas, gör att de lätt upptäckas i trafiken. Att konstruera ett sådant tecken, utan att det blir så stort och iögonenfallande, att de icke kunna förmås att bära det, är svårt. Vid sådant förhållande synas strävandena i första hand böra gå ut på att få så många av de döva och blinda som möjligt att överhuvudtaget bära något tecken. För att så skall bli fallet, torde det vara nödvändigt att låta dem själva genom sina egna organisationer välja det tecken, som de ha minst motvilja mot att bära. De blindas och de dövas organisationer böra söka sinsemellan enas om ett gemensamt tecken. Skulle detta icke låta sig göra måste man låta dem ha var sitt. Den omständigheten, att antalet trafiktecken, som allmänheten behöver hålla reda på, därigenom växer, är en nackdel men torde icke vara av större betydelse.

Urval till de mera krävande trafikantuppgifterna.

Skilda uppgifter i trafiken ställa mycket olika krav på kunnighet och förmåga. Man kan t. ex. jämföra den prestation som en bussförare i Stock- holm har att utföra med vad som krävcs av en fotgängare i lugn lands- bygdstrafik. Olika individer ha också synnerligen växlande förutsättningar som trafikanter. Det måste vara önskvärt att förbehålla de speciellt svåra trafikantuppgifterna för dem, som äro bäst utrustade på detta område och som därför ha största möjligheterna att gå i land med dem. En sådan arbets— fördelning skulle naturligen bli effektivast, om urvalet, såsom t. ex. när det l gäller anställande av förare vid ett bussföretag, kunde ske positivt, d. v. s. om man för ändamålet valde de bästa. Det ligger emellertid i sakens natur. att ett sådant positivt urval här endast kan förekomma i mycket begränsad omfattning. I allmänhet får man nöja sig med ett negativt urval, d. v. s. med att från de svåraste uppgifterna söka hålla dem borta, som sakna fysisk eller psykisk lämplighet. Åtskilliga olyckor ha såsom tidigare framhållits inträffat på grund av att andra trafikanter än motorfordonsförare lidit. av fysiskt eller psykiskt lyte eller sjukdom eller eljest varit olämpliga för tra— fiken. Säkerligen äro dessa svagheter hos fotgängare och cyklister en mera vanlig och därför betyclelsefullare olycksfallsorsak än motsvarande defekter hos motorfordonsförare. Urvalsprincipen kan emellertid omöjligen drivas därhän, att de sämst utrustade individerna icke ens som fotgängare få del— l taga i trafiken. Det är kanske icke heller möjligt att avhålla dem från att [ åka cykel. Ett urval torde sålunda endast kunna genomföras såvitt avser förare av motorfordon.

Nödvändigheten att ställa speciellt höga fordringar på motorfordonsförare.

Redan i vår första trafikförfattning uppställdes speciella krav på förare av motorfordon och dessa krav ha undan för undan skärpts. En liknande utveckling har ägt rum i utlandet. Även sådana länder, som i det längsta sökt undvika att införa särskilda förartillstånd, ha inför de stigande olycks- talen sett sig nödsakade att kringgärda rätten att föra motorfordon med kompetensvillkor. Några yrkanden om en ändring av denna principinställ- ning ha knappast framförts på senare tid.

Det skäl, som framför alla andra bestämt talar för att ställa strängare krav på förare av motorfordon än på cyklister, förare av hästfordon och andra trafikanter, synes vara, att motorfordonen på grund av sin hastighet,

sin tyngd och det vägutrymme de taga i anspråk i och för sig äro farligare i trafiken än alla övriga vägfordon. Särskilt hastigheten är en egenskap, som motorfordonen äga i helt annan grad än de andra. Då konsekvenserna av en felaktig åtgärd eller en underlåtenhet i den snabba trafiken bli långt svårare än i den mera långsamtgående, innebär en ökad hastighet, att kraven på förarens skicklighet, reaktionsförmåga och omdöme måste bli högre.

Det är sannolikt, att ett betydande antal av de olyckor, vari motorfordon medverkat, kunnat undvikas, därest föraren bättre motsvarat situationens krav. En bättre förare hade aldrig råkat i den farliga belägenheten. Om så skett hade han bättre bemästrat den.

Trafiksäkerhetens problem kunna emellertid icke lösas endast genom att kåren av motorfordonsförare bringas upp till en högre standard, utan härför fordras ovillkorligen medverkan även av övriga trafikantgrupper.

Den, kontroll, som nu finns över motorfordonsförarna, har medfört, att denna trafikantgrupp som kår betraktad har en väsentligt bättre trafikkun- skap än fotgängare och cyklister. Därest sistnämnda grupper kunde bringas tipp till samma genomsnittliga standard som motorförarnas ifråga om tra- fikkunskap, skulle mycket vara vunnet.

Man skulle kunna betrakta motorfordonsförarna såsom alla anställda vid ett stort transportföretag och i kontrollen över dem se en art av personalvård. Vid ett sådant betraktelsesätt framstår det som fullt natur- ligt, att vederbörande utväljes för sin uppgift med största omsorg, och att hans hälsotillstånd och lämplighet i övrigt fortlöpande noggrant kontrolle- ras. Alla olyckor, som hända förarna i trafiken, måste registreras och analyseras, för att det skall bli möjligt att rätta till felhandlingsvanor, som insmugit sig, eller på annat sätt bättra de brister, som yppats. En sådan registrering, förknippad med analys av orsakssammanhangen, måste så små- ningom komma att lämna viktiga upplysningar om olika fysiska och psy- kiska funktionsdefekters, sjukdomars eller lytens betydelse för uppkomsten av trafikolyckor.

Vid kontrollen över motorfordonsförarna måste tillträde till förarekåren vägras sådana personer, om vilka man på förhand kan antaga, att de skola bliva mindre goda förare. Man bör för detta ändamål skapa urvalsgrun- der, som göra, att de mindre lyckligt utrustade på förhand kunna upptäckas. Härför behövas kunskaper fotade på vetenskapliga studier och bestyrkta av erfarenheten, å ena sidan om vilka egenskaper, som äro fördelaktiga, och å den andra om vilka, som äro speciellt riskabla för en förare. Det måste medges,- att våra erfarenheter härutinnan för närvarande äro tämligen be- gränsade, och att vi ännu i stor utsträckning sakna de studier av psykolo- gisk, medicinsk och statistisk art, som skulle kunna lämna säker ledning vid bedömandet av dessa problem. Då de trots detta måste tagas upp till behandling, synes man vid förhandsprövningen böra utgå ifrån, att endast

den bör förvägras körkort, vilken uppenbarligen har egenskaper, som enligt vetenskapens nuvarande erfarenhet bruka predestinera till olyckor. Det är möjligt att med ett sådant system vissa misstag kunna begås, och att dessa misstag komma att leda till olyckor, som måhända kunnat undvikas. Kom- mittén har likväl med hänsyn till önskvärdheten att icke i oträngt mål göra våld på den enskildes handlingsfrihet velat gå fram så försiktigt som möj— ligt. De misstag, som kunna komma att göras, få i efterhand korrigeras, allteftersom större insikt genom en fortlöpande forskning på området vinnes.

Genom en noggrann övervakning av förarekåren synas de sämre förarna kunna uppspåras. Sedan så skett, böra dessa bliva föremål för förnyad prövning.

Slutligen måste myndigheterna vaka över, att en förare icke får stanna kvar i kåren, därest hans förmåga att föra motorfordon på grund av sjuk- dom, ålderdomsförändringar eller andra orsaker avsevärt sjunkit.

Om fordringarna på motorfordonsförarna hållas höga —— vilket måste an— ses befogat och till gagn för trafiksäkerheten _ medför detta naturligen en viss inskränkning i enskilda personers handlingsfrihet. Denna inskränkning kommer säkerligen ofta att kännas besvärande för den enskilde, som för utövandet av sitt yrke kan vara beroende av tillgång till motorfordon. Då uppgiften att föra sådana fordon skenbarligen är tämligen enkel, komma enskilda personer, som tvingas avstå härifrån, ofta att ha svårt att finna sig däri och att förstå skälen därför. Inskränkningar i vissa personers rörelsefrihet måste emellertid här ske i det allmännas intresse. Vid pröv- ningen av dessa spörsmål bör man ihågkomma, att det ingalunda kan anses vara en gård av humanitet att låta personer, vilka icke äro fullt rus— tade för uppgiften, föra motorfordon. Staten kan icke anses äga rätt att genom tillmötesgående mot den enskilde utsätta andra medborgare för onö- diga risker. Ej heller kan ett sådant tillmötesgående anses vara till fördel för den körkortssökande själv, då han ju därvid försättes i en situation, som han icke kan bemästra och som medför fara för honom att skada eller döda sig själv eller få ansvar för andra människors död eller kroppsskada.

De motorfordonsförare, som begått svårare trafikförseelser eller på annat sätt allvarligen åsidosatt sina skyldigheter såsom förare, måste därmed anses ha missbrukat det förtroende, som innehav av körkort innebär. Även om körkort är ett villkor för deras utkomst, är det samhällets skyldighet att söka hindra dem från att föra motorfordon, till dess de visat sådana egen- skaper, att de på nytt kunna betros härmed. Detta gäller i särskilt hög grad förare i yrkesmässig trafik.

I det allmänna medvetandet bör inskärpas, att förandet av motorfor- don är en uppgift, för vilken fordras speciell fallenhet. Det bör icke anses >>höra tilll allmänbildningen» att kunna föra motorfordon. Den, som vet med sig, att han icke har fallenhet och icke är lämpad härför, gör både sig själv och andra en tjänst genom att avstå, och han bör icke välja ett sådant yrke,

som tvingar honom att föra bil. Lämpligheten för förande av motorfordon står knappast i direkt proportion till vederbörandes andliga förmögenheter i allmänhet. Högt intelligenta personer kunna ej sällan vara direkt olämpliga för en sådan verksamhet. Den omständigheten att en person är händig och intresserad för mekaniska ting behöver icke heller innebära, att han blir en god motorförare.

Ur motorförarnas egen synpunkt är det till stor fördel, att urvalet av dem, som skola tillhöra deras grupp, göres noggrant. För den, som själv för motorfordon, måste det innebära en trygghet att kunna utgå ifrån, att den mötande eller omkörande föraren är vuxen sin uppgift. Icke minst måste detta vara ett intresse för yrkesförarna.

Trots att fordonsparken i Sverige torde komma att stiga väsentligt, är tillgången på personer i mogen ålder, som äro tänkbara som förare, så stort. att en noggrann gallring bland aspiranter på platser som yrkesförare kan företagas, utan att detta behöver medföra brist på sådana förare. Förutsätt- ningen för att detta urval skall kunna göras är att rekryteringen av kåren blir god, vilket endast kan ske om detta yrkes sociala och ekonomiska stan- dard hålles uppe. En sådan gallring är av stor betydelse ur trafiksäkerhets- synpunkt. Här som på andra områden bör yrkesvalet i främsta rummet göras med hänsyn till personlig lämplighet för uppgiften.

Från vissa håll har framförts önskemål att man, för att tillgodose jord- brukets behov av arbetskraft och särskilt för att kunna förmå landsbygdens ungdom att stanna kvar inom denna näring, borde slå av något på körkorts- fordringarna för personer tillhörande den jordbrukande befolkningen. En sådan särställning har också motiverats med att de förare, det här gällde. huvudsakligen komme att framföra sina fordon i gles landsbygdstrafik, där kraven på körskicklighet och allmän förmåga borde kunna vara mindre långt gående. Häremot måste kommittén invända, att alla körkort i princip böra äga giltighet för hela landet, och att vederbörande körkortssökandes yrke och sysselsättning så ofta växlar, att det icke kan vara tänkbart att stipulera mildare villkor för personer tillhörande vissa yrkesgrupper. I fall. då så av sociala eller andra skäl kan anses speciellt påkallat, synes emel- lertid dispens kunna förekomma som innefattar begränsade tillstånd.

Även om stränga krav uppställas på aspiranterna vid deras inträde i förarekåren, torde det som redan nämnts vara oundvikligt att efter en tid en mindre grupp av de uttagna förarna kommer att visa sig vara sämre än de övriga och mera benägna för olycksfall. (Rörande dessa 5. k. Olycksfåg— lar se kapitlet om psykologi och trafiksäkerhet.)

Det synes vara en mycket viktig uppgift för trafiksäkerhetsarbetet att söka utforska vilka dessa olycksfåglar bland motorfordonsförarna äro och att söka förbättra dem, eller, om detta icke är möjligt, att hindra dem från att föra motorfordon.

Ålderskrav på körkortssökande.

Minimiålder. Historik.

1920 års automobilsakkunniga angåvo, att det vid olika tillfällen ifråga— satts, om ej körkortsåldern, såsom här och var i utlandet skett, kunde sänkas till 16 år. Detta syntes dem dock icke tillrådligt, eftersom under våra bredd- grader personer under 18 år ej i allmänhet kunde anses hava nått den ut- veckling och mognad och det omdöme, som erfordrades för att föra bil. Såsom bil räknades då även motorcyklar, vilkas vikt översteg 50 kg. De. lättare motorcyklarna voro körkortsfria.

I proposition nr 174 till 1927 års riksdag, vilken byggde på en inom kom— munikationsdepartementet utarbetad promemoria, föreslogs, att körkorts- tvånget skulle gälla även lättviktsmotorcyklar. Departementschefen utta— lade i detta sammanhang en viss tvekan rörande frågan om var åldersgrän- sen för förande av motorcykel och särskilt lättare sådan borde läggas. Det kunde icke bortses från fördelarna av att en person vid unga år erhölle kän- nedom om motorfordons rätta handhavande och bleve i tillfälle att draga nytta därav.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 27) lämnade förslaget om körkortsplikt för lättviktsmotorcyklarna utan erinran. Utskottet framhöll, att den om- fattning motorismen tagit bidragit till att personer redan vid tidig ålder blivit väl förtrogna med motorn och dess funktion. Med hänsyn till den stora betydelse, som användning särskilt av lättare motorcyklar kunde ha för yngre arbetare med föräldrahem på långt avstånd från arbetsplatsen, även- som i liknande fall för skolungdom, ansåg utskottet en sänkning av ålders— gränsen för att föra motorcykel till 16 år vara erforderlig. Någon särskild fara ur trafiksynpunkt kunde enligt utskottets mening icke uppkomma härav, då ju körkort allenast kunde erhållas av dem, som enligt besiktnings- . mannens uppfattning befunnits lämpliga som motorförare.

( Riksdagen följde utskottets förslag.

Genom kungl. förordningen den 18 juni 1927 ang. ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon sänktes i enlighet med utskottets förslag körkortsåldern för motorcykel till 16 år. En typ motor- drivna cyklar lämnades fortfarande fria från körkort. Denna typ beskrevs i författningen som »velociped som ursprungligen är avsedd och inrättad för framdrivning uteslutande medelst trampning, men som sedermera, utan ändring i övrigt, försetts med hjälpmotor».

1927 års motorfordonssakkunniga anförde, att det från vissa håll ifråga- satts, huruvida icke körkortsåldern för bil borde höjas till 20 eller 21 år. En dylik höjning ansågo de sakkunniga emellertid icke påkallad. Erfaren- heten hade enligt deras mening ådagalagt, att 18-åringar i allmänhet uppnått

den utveckling, som erfordrades för att föra bil. Att å andra sidan sänka åldern till 16 år, varom förslag också framkommit, hade icke ansetts till- rådligt. Skillnaden i åldersgräns för förande av bil och förande av motor- cykel motiverades med att bilen ställde vida större krav på förarens manöv- reringsskicklighet än vad fallet vore med motorcykel. Behörig hänsyn till trafiksäkerheten nödvändiggjorde, att strängare fordringar uppställdes på bilens förare. Bilarnas antal vore avsevärt större, dessa fordon toge i vida större omfattning vägbanan i anspråk och ej minst — i bilarna med- följde i regel passagerare till större antal. De sakkunnigas betänkande låg till grund för 1930 års motorfordonsförordning, som icke gjorde någon ändring i då gällande åldersregler.

I proposition nr 213 till 1936 års riksdag meddelade departementschefen, att flera av dem, som haft att yttra sig över 1934 års vägtrafiksakkunnigas betänkande, gjort gällande, att körkort eller i varje fall viss minimiålder, 15 eller 16 år, borde erfordras även för rätten att framföra lättviktsmotorcykel. Departementschefen fann ej påkallat, att särskilt tillstånd skulle erfordras för förande av lättviktsmotorcykel. Dock borde endast den, som fyllt 15 år, äga rätt härtill.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 55) instämde i kravet på en minimiål- der för förare av lättviktsmotorcykel men höjde denna till 16 år.

Riksdagen följde utskottets förslag. 1936 års motorfordonsförordning fordrade i enlighet härmed icke körkort för förande av lättviktsmotorcykel, men rätten härtill gjordes beroende av att vederbörande fyllt 16 år.

1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten avgåvo den 30 juli 1938 ett särskilt betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande lätt- viktsmotorcyklar.

De sakkunniga undersökte därvid möjligheten att skapa en långsammare och följaktligen ofarligare lättviktsmotorcykel, som alltjämt skulle kunna lämnas i huvudsak fri från eljest gällande bestämmelser. De funno emeller- tid att tekniska och kommersiella förutsättningar saknades för framställ- ningen av en ny typ av lättviktsmotorcyklar väsentligt långsammare än de, som då funnos. För att minska den risk dessa cyklar medförde ansågo de sakkunniga nödvändigt att införa ökad kontroll över både förare och for- don. I detta syfte föreslogs bl. a. införande av körkort även för lättvikts- motorcyklar. Som skäl härför framfördes särskilt, att det vore nödvändigt att bereda garanti för att föraren ägde nödig kännedom om gällande trafik- föreskrifter, vore fri från lyte och sjukdom, som väsentligt minskade hans förmåga att framföra motorfordon, ägde nödig kännedom om alkoholens verkningar och gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt.

De myndigheter, som hördes över förslaget, tillstyrkte praktiskt taget en- hälligt införande av körkortstvång även för lättviktsmotorcyklar.

I proposition nr 225 till 1939 års riksdag beräknade departementsche- fen antalet i bruk varande lättviktsmotorcyklar till omkring 75.000. Dessa motorcyklar hade, i stället för att utgöra ett långsamt gående och relativt ofarligt fortskaffningsmedel, blivit snabbgående och trafikfarliga motorfor— don. Deras hastighet hade visat sig kunna uppgå till över 70 km/tim. Under år 1938 hade inträffat 850 trafikolyckor, i vilka lättviktsmotorcyklar varit inblandade; därvid hade dödats 75 personer, varibland 69 förare av lättvikts- motorcyklar. Departementschefen anslöt sig helt till förslaget att införa körkortstvång även för lättviktsmotorcyklar.

Till främjande av användningen av en mera långsamtgående motorcykel föreslog departementschefen vissa lättnader i fråga om avgifter för registre- ring, läkarintyg, förarprov och körkort. Definitionen å lättviktsmotorcykel föreslogs i samband därmed ändrad så, att med lättviktsmotorcykel skulle betecknas allenast den förordade hastighetsbegränsade typen, under det att de snabbare lättviktsmotorcyklarna i fortsättningen skulle betraktas såsom jämställda med vanliga motorcyklar.

Propositionen behandlades av 1939 års riksdags sammansatta bevillnings- och andra lagutskott i dess utlåtande nr 4.

Utskottet konstaterade, att då gällande definition å lättviktsmotorcykel tillkommit i syfte att erhålla ett fordon med låg maximihastighet, vilket till följd av sin relativa ofarlighet i trafiken kunde lämnas fritt från eljest gäl- lande bestämmelser rörande motorfordon. Detta hade emellertid icke lyc- kats, utan lättviktsmotorcyklarna hade i stället utvecklats till snabba och ofta trafikfarliga fordon. Antalet olyckshändelser i trafik med dem och antalet därvid skadade och dödade personer hade undergått en oroväckande stegring. Utskottet hade därför icke något att erinra mot införande av kör- kortsplikt även för förare av lättviktsmotorcykel.

I kungl. förordningen den 22 juni 1939 om ändring i vissa delar av motor- fordonsförordningen definieras lättviktsmotorcykeln som »motorcykel som iir så inrättad, att den icke kan på horisontell väg framföras med högre has- tighet än 40 km/tim. och endast med svårighet kan ändras för högre hastig- het och vars tjänstevikt ieke överstiger 60 kg.». Övriga motorcyklar beteck— nas som tyngre motorcyklar. Denna definition gäller alltjämt. För såväl tyngre motorcyklar som för lättviktsmotorcyklar erfordras körkort. Kör— kortsåldern är för bägge fordonsslagen 16 år.

Främmande länder.

Minimiåldern för erhållande av körkort är i Danmark, Norge och Schweiz 18 år för såväl bil som motorcykel. I Finland tillämpas minimiåldern 18 år för bil och 16 år för motorcykel. I Tyskland är enligt senast tillgängliga uppgift minimiåldern 18 år för alla motorfordon utom sådana, som icke kunna framföras med högre hastighet än 20 km/tim. eller vilkas cylinder- volym är högst 250 kubikcentimeter; för dessa senare erhålles körkort vid

16 års ålder. I England är minimiåldern 16 år för motorcykel och invalid- fordon samt 17 år för övriga motordrivna fordon med undantag för vissa tyngre fordonsslag, för vilka minimåldern utgör 21 år. Några helt kör- kortsfria motorfordon synas icke finnas i något av dessa länder. Enligt internationella konventionen den 24 april 1926 rörande automobiltrafik (Sveriges överenskommelser med främmande makter 1930 nr 54) stadgas såsom villkor för utfärdande av internationellt körkort, att vederbörande förare fyllt 18 år. Denna minimiålder gäller även för motorcykel.

I det förslag till uniformerad trafiklagstiftning för de amerikanska sta- terna, som framlagts av president Trumans trafiksäkerhetskonferens den 8—10 maj 1946, är minimiåldern för vanliga körkort satt till 16 år. Särskilt tillstånd för övningskörning kan dock lämnas även 14-åringar.

Rundfråga.

Kommittén utsände i januari 1946 ett frågeformulär till polismästare resp. stadsfiskaler i ett femtiotal av Sveriges städer, vilka valts så, att olika delar av landet i görligaste mån skulle bliva företrädda, samt till lika många landsfiskaler utvalda efter samma grunder. I detta formulär tillfrågades vederbörande bland annat om sina erfarenheter och synpunkter på frågan om minimiålder för förvärv av körkort. Frågorna lödo:

»Vållar den omständigheten, att körkort för motorcykel tilldelas ungdo— mar före 18-årsåldern, enligt Eder erfarenhet särskilda olägenheter ur tra- fiksäkerhetens synpunkt.» _

>>Är den lägre körkortsåldern för motorcykel motiverad ur andra syn- punkter, exempelvis för underlättande av färd till och från arbetet.»

»Vilken minimiålder anser Ni lämplig för erhållande av körkort för motorcykel.»

Av de hörda polismästarna och stadsfiskalerna funno 22 den nuvarande minimiåldern 16 är lämplig för förare av såväl tyngre motorcyklar som lätt- viktsmotorcyklar, 9 ville höja åldern för båda dessa fordonsslag till 18 år. en ville höja den till 21 år och en ville sätta den till 17 år. Av de återstående ville 16 skilja mellan tyngre motorcyklar och lättviktsmotorcyklar, 14 av dessa föreslogo minimåldrarna 18 resp. 16 år, en föreslog 18 resp. 15 år och en 18 resp. 14 år.

Meningarna om dessa spörsmål bland de hörda landsfiskalerna vore mycket delade. Vissa av dem tryckte starkt på att ungdomarna under 18 år ofta visade stor nonchalans och ovilja att ställa sig gällande bestäm- melser till efterrättelse. Särskilt de stora motorcyklarna voro farliga fortskaffningsmedel i händerna på ungdomar, som saknade tillräck- liga fysiska krafter för att behärska dem. Ungdomarna använde sina motorcyklar mest till lek och nöjeskörning och hade sällan arbete på sådana platser, att de hade behov av motorcyklar för färder till och från arbetet.

Andra av de hörda polismyndigheterna hade tvärtom goda erfarenheter av ungdomarnas uppträdande i trafiken, där de visat sig vara skickliga och reagerat snabbt och säkert.

För färder såväl till skolor som till arbetsplatser vore enligt flera av stads— och landsfiskalernas uppfattning motorcyklar av största värde även för 16- och 17-åringarna. Dessutom vore det viktigt, att pojkar i dessa åldrar kunde anlitas som varubud på motorcykel.

Lättviktsmotorcyklarnas roll i trafiken.

För att få kännedom om den roll den genom förordningen den 22 juni 1930 införda lättviktsmotorcykeltypen har kommit att spela i trafiken har kommittén gjort en förfrågan hos samtliga länsstyrelser angående anta— len hos dem omkring den 1 maj 1947 registrerade lättviktsmotorcyklar, antalet under tiden januari—maj 1947 utfärdade körkort för olika fordons— slag samt antalet körkort för motorcykel resp. lättviktsmotorcykel, som lämnats personer under 18 år. Länsstyrelsernas svar framgå av tabell å sid. 126.

Svaren synas klart giva vid handen, att lättviktsmotorcyklarna icke kom- mit att utnyttjas i någon större utsträckning, och att de icke blivit upp- skattade av ungdomar i åldern mellan 16 och 18 år.

Utvecklingen har gått därhän, att man tagit bort hastighetsbegränsningen på de lättare motorcykeltyperna och därmed fått fram en motorcykel, som har hög hastighet, men vars lättare konstruktion gör den i vissa avseenden farligare ur trafiksäkerhetssynpunkt än den tunga motoreykeltypen.

Den lättare motorcykeln utan fartbegränsning har på grund av sitt låga pris blivit lätt tillgänglig för de yngre årsklasserna.

Kommittén.

Av tillgänglig svensk statistik synas icke alltför säkra slutsatser kunna dragas angående olika åldersgruppers relativa farlighet såsom motorfor— donsförare. Uppgift saknas nämligen om det totala antal olyckor, som vållats av förare inom de särskilda åldersgrupperna, dessa gruppers storlek och den vägsträcka, som förarna tillryggalagt.

Innan en sådan statistik åstadkommits, synas yrkanden på en höjning eller en sänkning av nu gällande körkortsålder icke kunna motiveras med tillhjälp av siffermaterial. I brist på statistiska hållpunkter är man hänvisad att tillsvidare lita till allmänna erfarenheter. Knappast från något håll har röster höjts» för en ändring av nuvarande lägsta körkortsålder för förande av bil. Denna förefaller att vara väl avvägd. Däremot synes det sanno- likt att en höjning av körkortsåldern för tyngre motorcyklar till. den för bilar stadgade åldern skulle öka trafiksäkerheten. De båda årsklasser som härigenom bleve ställda utanför, 16— och 17-åringarna, synas endast

Antal Antal utfärdade körkort för bil, tyngre motor- regåsitåe- cykel och lättviktsmotorcykel jan.—maj 19471 Lan (Siggi?-_ Totala Tyngre Låttvlkts- Däzzzeioä Sföå'larc cylflar , antalet motor- motor- _ maj 1947 cyklar cyklar Tyngre Lattvikts- ! Stockholms stad ............ 158 1 931 122 3 66 0 Stockholms län ............ 174 1 030 81 1 39 0 Uppsala län .................. 50 487 51 0 16 0 Södermanlands län ...... 97 834 41 1 23 O Östergötlands län ......... 160 1 267 98 1 47 0 Jönköpings län ............ 276 1230 72 0 37 0 Kronobergs län ............ 23 772 41 0 11 0 Kalmar län .................. 542 1126 63 0 29 0 Gotlands län ............... 14 401 27 0 13 0 Blekinge län .................. 341 445 34 0 15 0 Kristianstads län ......... 123 1402 79 0 33 O Malmöhus län ............... 146 2302 88 0 43 0 Hallands län .................. 1 174 1 108 46 1 26 1 Göteborgs-Bohus län ...... 283 1 950 215 3 86 0 Älvsborgs län ............... 1 564 1 419 74 3 34 1 Skaraborgs län ............ 856 1418 135 1 60 1 Värmlands län ............... 319 1 052 101 0 33 0 Örebro län .................. 60 . 834 64 0 43 0 Västmanlands län ......... 87 719 56 0 33 0 Kopparbergs län ............ 375 688 41 0 26 0 Gävleborgs län ............ 301 850 56 0 30 0 Västernorrlands län ...... 143 800 70 0 21 0 Jämtlands län ............... 46 384 28 0 8 0 Västerbottens län ......... 36 840 70 0 20 0 Norrbottens län ............ 67 590 60 1 19 0 Summa 7,415 25,879 1,813 15 811 3

' I vissa fall är ej hela maj månad inräknad.

i undantagsfall hava nått den mognad, stadga och sans, som fordras för förande av motorfordon. Såsom flera av de i denna fråga hörda polis— myndigheterna hävdat, torde personer i dessa åldersklasser ofta nog ut- nyttja sina motorcyklar för lek och kappkörning, som stör andra trafi- kanters trygghet. Det må väl vara riktigt, att denna våghalsighet delvis uppväges av snabb och säker reaktionsförmåga. Men även om så är fallet, synes den våghalsiga framfarten i och för sig på vägar och gator medföra en osäkerhetskänsla för andra trafikanter och en svå-

righet för deln att beräkna motoreyklistens förestående åtgärd. Till osäker- heten bidrar att de tyngre motorcyklarna ofta äro svåra att manövrera och kräva betydande kroppskrafter för att hållas uppe på hala eller eljest svår- framkomliga vägar. Särskilt riskfyllda bli dessa färder, då förarna medföra passagerare. De skador, som uppstå vid motorcykelolyckorna, äro ur medi- cinsk synpunkt ej sällan ytterst allvarliga. De utgöras ofta av svåra skall— skador och krosskador på benen. Det har föreslagits att söka råda bot på nuvarande svårigheter genom att tillåta ungdomar under 18 år endast att föra motorcyklar utan sidovagn och utan passagerare samt med en översta viktgräns på 70 a 75 kg. Genom en sådan anordning skulle vissaväsentliga risker tvivelsutan bli undanröjda. Enligt kommitténs förmenande är för— slaget emellertid ingalunda tillfredsställande, eftersom man likväl skulle tillåta dessa ungdomar att färdas med fordon som saknade hastighetsbe- gränsning. Den väsentliga risken stode därför kvar.

För att likväl bereda möjlighet för de yngre årsklasserna att använda mo- torfordon för sina färder, särskilt till arbetsplatser och undervisningsanstal- ter, synes det nödvändigt att låta dem använda fordon av nuvarande lätt— viktsmotorcykeltyp, d.v.s. med en högsta hastighet av 40 km. i tim. och en högsta vikt av 60 kg. Med hänsyn till kravet på nykterhet och hänsyns— fullhet samt på fysisk och psykisk lämplighet bör rätten att föra även ett sådant fordon fortfarande vara beroende av innehav av körkort. Lägre åldersgräns än 16 år synes härvid icke tillrådlig.

Kommittén föreslår alltså, att körkortsåldern för tyngre motorcyklar och bilar göres lika och sättes till 18 år, samt att en lägre körkortsålder än denna 16 år — endast bibehålles för lättviktsmotorcykel.

I tidigare omnämnda rundskrivelse till polismyndigheterna tillfrågades dessa också om sin åsikt angående lämplig minimiålder för förare av trak- tortåg. Svaren härpå utvisade, att en mycket stark majoritet bland de tillfrå- gade ansågo att förande av traktortåg icke borde anförtros åt yngre perso- ner än dem, som fyllt 18 år. I varje fall borde de icke tillåtas föra sådana fordon i städer eller tättbebyggda samhällen. Något behov av att anlita yngre personer än 18-åringar som förare av traktortåg syntes icke förefin- nas för jordbrukets del. Dessa maskiner vore så dyrbara, att få jordbru- kare torde vilja sätta dem i händerna på alltför unga förare.

Kommittén delar den uppfattning som sålunda framförts och vill därför föreslå, att minimiåldern för förande av traktortåg bibehålles vid 18 år.

Maximiålder för nyförvärv av körkort.

Frågan, huruvida det kan vara nödvändigt att fixera en viss åldersgräns utöver vilken nyförvärv av körkort icke skulle kunna ske, har varit föremål- för diskussion vid olika tidpunkter. Uppenbarligen avtar möjligheten att förvärva insikter på detta område med tilltagande ålder. Vid högre

åldrar, exempelvis 60- å 70-årsåldern, synes det för de allra flesta människor vara i det närmaste omöjligt att uppnå tillräcklig färdighet för uppgiften. Därest alla körkort komma att utfärdas av samma myndighet. torde det icke vara nödvändigt att i författningsväg fixera en viss högsta ål- dersgräns för erhållande av körkort. Prövning av vederbörandes fysiska och psykiska lämplighet kan då äga rum genom speciellt sakkunniga läkare, och man kan avgöra frågan från fall till fall. Om emellertid körkortsgiv- ningen även i fortsättningen skall bibehållas vid nuvarande system, synes det påkallat, att till ledning för länsstyrelserna lämna en fix regel, och kom- mittén vill för sådant fall föreslå, att nytt körkort icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd skall få utfärdas till person, som uppnått en levnadsålder av 60 år och icke tidigare varit innehavare av körkort.

Frågan om redan utfärdat körkorts giltighetstid vill kommittén behandla i ett följande avsnitt.

Klassindelning av körkort. Historik.

I ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 30 maj 1902 avgivet förslag till allmänna bestämmelser rörande automobiltrafik föreslogs, att förare av bil skulle inför sakkunnig besiktningsman hava undergått prov i såväl bilkörning som manövrering av samtliga till fordonet hörande apparater samt därvid befunnits äga sådan kännedom om fordonets och maskineriets skötsel och handhavande, att tillstånd till biltrafik kunde meddelas honom. Styrelsen fordrade också en del personliga egenskaper och kvalifikationer hos föraren.

1903 års kommitterade, som granskade väg- och vattenbyggnadsstyrel- sens ovannämnda förslag, ansågo att styrelsen härutinnan gått väl långt. Det vore enligt de kommitterades mening icke nödvändigt att sitta inne med några större tekniska kunskaper för att på ett tillfredsställande sätt kunna styra och sköta en bil. Däremot fordrades alltid stor påpasslighet och sinnesnårvaro. Sistnämnda egenskaper vore svåra att utröna vid en prövning av manövreringsskickligheten. En prövning av förares kompe- tens och ett därpå grundat särskilt tillstånd torde därför icke vid den privata biltrafiken behövas eller medföra gagn, motsvarande den tunga, som därmed skulle åläggas hilägarna. För rätt att föra bil i yrkesmässig trafik skulle dock fordras kompetensprov.

Minimiålder för en förare i yrkesmässig trafik bestämdes till 21 år, medan minimiåldern för den privata bilföraren sattes till 18 år.

'I proposition nr 70 till 1906 års riksdag föreslog departementschefen, att privat bil skulle få föras endast av den, som fyllt 18 år och som med intyg av besiktningsman styrkt sig vara fullt förtrogen med bilens kons—

truktion, skötsel och manövrering. För att få tjänstgöra som förare i yrkes— mässig trafik erfordrades att ha fyllt 21 år samt tillstånd av den myndighet, som medgivit trafikens utövande.

1906 års förordning om automobiltrafik utfärdades i berörda delar i enlig- het med Kungl. Maj:ts förslag. (Antalet bilar 1907 uppgick till 662).

1909 års sakkunniga föreslogo, att endast den skulle få föra bil, som hos länsstyrelsen därtill förvärvat tillstånd (körkort). För att erhålla tillstånd fordrades 18 års ålder och kompetensbevis av besiktningsman. Därest dessa villkor uppfylldes och inga uppenbara skäl förelågo, på grund varav sökanden skulle anses olämplig att föra bil, skulle tillståndsbevis utfärdaslför honom. Beträffande bilförare i yrkesmässig trafik föreslogo de sakkunniga inga ändrade bestämmelser.

I proposition nr 51 till 1916 års riksdag föreslog departementschefen, att rätten att föra bil såsom de sakkunniga föreslagit skulle vara beroende av myndighets tillstånd (»Meddelande av körlicens, körkort»). För att erhålla sådant körkort, borde fordras bevis av besiktningsman om avlagda prov. Några detaljerade bestämmelser om de personliga kvalifikationer i övrigt som en bilförare borde besitta kunde näppeligen ifrågasättas, dock borde i lagtexten angivas, att en prövning skulle ske av sökandens lämp— lighet att föra bil. Körkort skulle kunna återkallas.

Förare i yrkesmässig trafik borde ha uppnått 21 års ålder samt inneha gällande körkort. Han skulle därjämte hava gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet samt med läkarintyg styrka, att han ägde normal syn och hörselförmåga och icke lede av lyte, som gjorde honom olämplig som förare.

Tillstånd att föra bil i yrkesmässig trafik skulle, när helst anledning , därtill förekomme, kunna återkallas.

1916 års förordning om automobiltrafik avfattades, i vad rörde förarna, i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag. Motorcyklar med en vikt . över 150 kg jämställdes med bilar. De lättare voro körkortsfria. ; 1919 års sakkunniga för revidering av den gällande automobilförord- ' ningen föreslogo, att maximivikten för de fria motorcyklarna skulle sänkas till 50 kg. För förande av de motorcyklar, som överskrcde denna viktgräns, skulle fordras körkort. Samtidigt föreslogos skärpningar i fråga om kvali- fikationerna för erhållande av bilkörkort för privattrafik. Sålunda borde åtgärder vidtagas i syfte att skärpa kompetensprövningen inför besikt- ningsmännen. Vidare borde vederbörande sökande hava gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet. Slutligen borde det konstateras, att han vore fri från vissa organiska fel såsom dövhet eller större grad av närsynt- het samt ej heller lede av sådant lyte, som hindrade honom att nöjaktigt styra en bil. Såsom redan vore stadgat för den yrkesmässiga trafikens del borde sökande styrka sin lämplighet med läkarintyg. De sakkunniga kunde icke finna något skäl, varför man ur. allmän trafiksäkerhetssynpunkt skulle

kräva mindre kvalifikationer härvidlag för en. förare av bil i allmänhet än för en förare av bil i yrkesmässig trafik.

För förande av motorcykel borde enahanda bestämmelser gälla som för förande av bil. Körkort för bil skulle gälla även för motorcykel, men inne- havare av motoreykelkörkort skulle för att få föra bil vara skyldig under- kasta sig ny prövning. Körkortsåldern för motorcykel föreslogs till 16 år.

Med hänsyn till de föreslagna skärpta kvalifikationerna för erhållande av föraretillstånd ansåge de sakkunniga att för trafikkort, utöver innehav av gällande körkort, icke behövde fordras annat än 21 års ålder samt speciell lämplighet.

Enligt förslaget skulle alltså komma att finnas tre olika förarebevis, nämligen trafikkort, körkort för bil och körkort för motorcykel. Skillnaden mellan de krav, som skulle ställas på förare i dessa olika kategorier, var tämligen ringa.

I proposition nr 179 till 1920 års riksdag anslöt sig departementschefen i stort sett till de sakkunnigas förslag. Dock ansåg han vissa modifika- tioner kunna göras beträffande kravet på intyg om syn- och hörselförmåga, då det endast vore fråga om enskild motortrafik. Då 16-åringar i allmänhet knappast kunde anses hava vunnit den mognad, att rätten att föralmotor- cykel med trygghet kunde anförtros åt dem, föreslog departementschefen att 18 år skulle vara lägsta ålder för motorcykelföra're. Riksdagen hade intet att erinra mot förslaget.

Kungörelse om ändrad lydelse av förordningen om automobiltrafik utfä1- dades den 25 september s.å . i enlighet med propositionen. Skillnaden mellan kraven på förare i privat och yrkesmässig trafik blev, frånsett åldern, att den privata föraren skulle visa intyg av läkare, att han icke lede av sådan nedsättning i syn- eller hörselförmåga eller sådant lyte, som gjorde honom olämplig som förare, under det att föraren av bil i yrkesmässig trafik med läkarintyg skulle styrka att han ägde normal syn- och hörselförmåga.

1920 års automobilsakkunniga tryckte starkt på behovet av en bättre utbildning av bilförarna, på strängare krav på bilskolorna och på större noggrannhet vid utförandet av själva körkortsprovet.

Beträffande de medicinska kompetensfordringarna på innehavare av kör- resp. trafikkort uttalade de sakkunniga, att det vore önskvärt att söka finna sådana bestämmelser, att enahanda regler bleve gällande för den privata och den yrkesmässiga trafiken. Det kunde visserligen icke bestridas, att för den yrkesmässiga trafiken i regel större krav borde ställas på föraren än vid den privata trafiken, men dessa krav borde framförallt gå ut på att fordra större erfarenhet och mognad hos föraren i yrkesmässig trafik. Detta krav borde tillgodoses genom att påfordra högre ålder.

Med avseende å kraven på tillfredsställande syn, hörsel och kroppslig friskhet i övrigt hade bärande skäl icke synts föreligga för en åtskillnad. Kunde det anförtros en person som i dessa hänseenden icke ägde normala

kvalifikationer-att föra bil i privat trafik, borde det också kunna medgiVas denne att föra bil i yrkesmässig trafik. KValifikationerna borde så upp- ställas, att de' gällde alla slag av bilförare och att de ådagalade förmåga att över huvud kunna föra bil.

Kraven formulerades så, att läkarintyget skulle utvisa att sökanden icke lede av lyte eller sådan nedsättning av syn-. eller hörselförmågan, som väsentligen minskade hans förmåga att föra bil. Erforderlig grad av syn— förmåga skulle anses föreligga därest denna, efter korrektionen av möj- ligen befintliga refraktionsfel, uppginge till minst 0,8 på det ena ögat och minst 0,3 på. det andra ögat. Beträffande hörselförmågan krävdes att åt- minstone å det ena örat medelstark viskning väl uppfattades på 4 meters avstånd.

Beträffande förare i yrkesmässig trafik föreslogos inga skärpta villkor i förhållande till de privata förarna utom beträffande åldern, som bibehölls vid 21 år. Någon dispens härifrån genom Kungl. Maj :t borde icke förekomma.

I betänkandet framfördes för första gången yrkande om särs-kilt körkort för förande av omnibus. Ett trafikkort skulle icke medföra rätt att föra personomnibus i yrkesmässig trafik utan att godkännande härtill lämnats av myndighet, som meddelat tillstånd till trafiken. Något uttalande gjordes icke om förande av personomnibus 1 privat trafik

Av den, söm skulle föra traktortåg å allmän väg eller gata,. borde alltid fordras innehav av körkort."

De sakkunniga rörde sig alltså med 4 olika förarekategorier, nämligen förare av Omnibus i yrkesmässig trafik, förare av bil i yrkesmässig trafik, förare av bil i privat trafik eller traktortåg och förare av motorcykel.

över betänkandet yttrade sig bl. a. medicinalstyrelsen, som åberopade en promemoria av professor A. Gullstrand. I promemorian framfördes krav på att läkarintyget också skulle visa att sökande ej lede av sådan sjukdom, som väsentligen minskade hans förmåga att föra motorfordon. Kraven på synskärpan borde vara strängare. Denna borde sålunda utan användande av glas uppgå till antingen minst 0,7 å vartdera ögat eller minst 0,8 å det ena ögat och minst 0,5 å det andra. Särskilda fordringar borde uppställas på innehavare av trafikkort.

I proposition nr 124 till 1923 års riksdag förklarade sig-departements- chefen vilja följa medicinalstyrelsen i vad gällde krav på hälsotillstånd och synskärpa, men de sakkunniga i fråga om skillnaden mellan körkort och trafikkort. I likhet med dem ansåg han samma krav på psykisk och fysisk hälsa böra gälla för all motortrafik.

Beträffande trafikkort fann departementschefen, underihänvisnin'g till att en mängd dispenser lämnats och till att enligt luftfartskonventionen endast fordrades 19 år för att föra luftfartyg i yrkesmässig trafik, skäligt föreslå en sänkning till 20 år.

Bland kompetenskraven upptog andra lagutskottet, utlåtande nr 21, endast frågan om synskärpan till debatt och fann därvid rimligt, att denna efter korrektion av refraktionsfel skulle uppgå till minst 0,7 på det ena ögat och minst 0,3 på det andra.

1923 års förordning om motorfordon utfärdades enligt utskottets yrkande. Ålder för trafikkort sänktes till 20 år.

I en vid 1925 års riksdag inom andra kammaren väckt motion nr 107 yrkades att körkortssökande skulle förete läkarintyg utvisande, att han ägde normalt färgsinne.

Andra lagutskottet avgav utlåtande (nr 12) i anledning av motionen och omnämnde däri ett uttalande av medicinalstyrelsen, vari ifrågasatts att inskränka kravet på normalt färgsinne till att endast gälla förare av bil i yrkesmässig trafik. Häremot erinrade utskottet, att lagstiftningen å ifrågavarande område i och med 1923 års motorfordonsförordning över- givit det förut tillämpade systemet att med avseende å de medicinska kvalifikationerna i allmänhet uppställa mindre stränga fordringar på den privata än på den yrkesmässiga trafiken. Det syntes utskottet icke lämpligt, att på denna enstaka punkt återgå till det förutvarande systemet. Om krav på normalt färgsinne ansåges behöva införas, borde det gälla för er- hållande av körkort överhuvud. Riksdagen följde utskottets förslag.

I proposition nr 174 till 1927 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t sådan ändring av motorfordonsförordningen, att körkort skulle komma att ford- ras även för de motorcyklar, som vägde mindre än 50 kg, antingen dessa cyklar voro byggda som motorcyklar eller voro vanliga cyklar med hjälp- motorer. Vidkommande fordringar på kvalifikationer och kompetens hos förare av lättviktsmotorcyklar ansåg departementschefen näppeligen till- rådligt att uppställa mindre _krav än på övriga motorcykelförare.

Andra lagutskottet avgav utlåtande (nr 27) över propositionen. Utskottet ville icke gå lika långt som Kungl. Maj:t utan stannade vid att föreslå kör- kortsplikt för verkliga motorcyklar, oavsett vikten, under det att cyklar med hjälpmotor eller löstagbar motor jämställdes med vanliga trampcyklar. Några särskilda körkort för lättviktsmotorcyklar borde icke utfärdas, utan körkort för motorcykel skulle gälla alla sorters motorcyklar oavsett deras storlek. För motorcykelkörkort borde emellertid endast fordras 16 års ålder.

Genom förordningen den 18 juni 1027 angående ändring i 1923 års motor- fordonsförordning sänktes körkortsåldern för alla slag av motorcyklar till 16 år. >>Velociped, som ursprungligen är avsedd och inrättad för framdriv- ning uteslutande medelst trampning men som sedermera utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor», förblev körkortsfri.

1927 års motorfordonssakkunniga undersökte ingående de fordringar, som ur medicinsk synpunkt borde ställas på körkortsinnehavare, och in- hämtade för sådant ändamål utlåtande av medicinalstyrelsen. Styrelsen

föreslog därvid årlig omprövning av läkarintyg för förare av omnibusar i reguljär trafik.

De sakkunniga avböjde detta förslag, då omnibusförarna icke borde underkastas omprövning, så länge man icke ansett sig böra uppställa motsvarande krav på järnvägarnas personal. Tillstånd att föra bil i yrkes— mässig trafik skulle gälla hela riket och icke som förut allenast visst trafikföretag. Minimiåldern för trafikkort föreslogs åter höjd till 21 år. Då det gällde den yrkesmässiga trafiken, vore det särskilt angeläget att tillse, att föraren besutte ansvarskänsla, noggrannhet och gott omdöme, vilka egenskaper i allmänhet torde kunna förutsättas vara för handen i högre grad hos 21-åringar än 20-åringar. Ur denna synpunkt hade det måhända varit önskvärt med ännu högre minimiålder. Någon dispens från detta ålderskrav borde icke lämnas.

De sakkunniga räknade fortfarande med fyra olika typer av förarctill- stånd, nämligen omnibuskort, trafikkort, körkort för bil och körkort för motorcykel.

Sedan förslaget genom proposition nr 121 förelagts 1930 års riksdag, behandlade andra lagutskottet (utlåtande nr 34) problemet om enögdhet och ansåg sig därvid böra uttala önskvärdheten av att dispens meddelades av Kungl. Maj:t i sådana fall då enögdheten förefunnits viss tid och det andra ögat vore friskt och hade god syn. Till grund för utskottets ställ- ningstagande låg ett uttalande från medicinalstyrelsen, som emellertid framhållit, att enögdhet principiellt icke borde tillåtas hos yrkeschaufförer och framförallt ej hos förare av omnibusar. Riksdagen hade intet att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag. ' '

1930 års motorfordonsförordning utfärdades i enlighet med de sakkun- nigas förslag såvitt gällde ålder för erhållande av trafikkort.

På föranstaltande av chefen för kommunikationsdepartementet utfördes under år 1934 en undersökning inom departementet angående de åtgärder, som kunde vidtagas för ernående av en bättre trafiksäkerhet. I den prome- moria, vari undersökningen utmynnade, framlades ganska vittgående förslag angående skärpning av kraven på bilförare i gemen. Bland annat föreslogs periodisk omprövning av rätten att innehava körkort.

Proposition i ämnet (nr 208) framlades vid 1934 års riksdag. Efter utlåtande av andra lagutskottet (nr 35) avböjde riksdagen pro— positionens innehåll i denna del.

1934 års vägtrafiksakkunniga upptogo andra lagutskottets vid 1930 års riksdag uttalade önskemål om körkort åt enögda personer till behandling och föreslogo, att erforderlig grad av synskärpa skulle anses förefinnas även om synskärpan å ett öga vore mindre än 0,3 eller synen å ögat helt saknades, under förutsättning att synskärpan å det andra ögat efter korrek— tion uppginge till minst 0,8 och erforderlig korrektion till högst 2 dioptriers

styrka samt att nedsättningen eller förlusten av synen å det sämsta ögat varit bestående mer än ett år. "

Hörselkravet föreslogs mildrat, så att konversationsstämma i stället för som tidigare stadgats »medelstark viskning» väl skulle uppfattas på 4 meters avstånd.

Vissa motorcyklar lämnades fortfarande körkortsfria, nämligen sådana, som bestode av en cykel, vilken vore inrättad för framdrivning medelst trampning men försetts med hjälpmotor utan annan ändring i övrigt, än att å cykeln anbragts särskilda bromsnings— eller andra anordningar till främjande av dess trafiksäkerhet. För att fordonet skulle betraktas som lättviktsmotorcykel borde vidare krävas att motorns cylindervolym icke överstege 100 cm3 och cykelns tjänstevikt icke vore högre än 50 kg.

I proposition nr 213 till 1936 års riksdag följde departementschefen de sakkunnigas förslag i fråga om de medicinska fordringarna för erhållande av körkort.

Definitionen på de körkortsfria lättviktsmotorcyklarna ändrades däremot så, att bestämmelsen om viss högsta cylindervolym utgick.. Med hänsyn till svårigheterna att utöva kontroll över motorernas cylindervolym och då med teknikens snabba utveckling en övre gräns för cylindervolymen icke torde utgöra någon verklig garanti mot för höga hastigheter, ansågs något stadgande härutinnan icke böra inflyta i förordningen. *

1936 års motorfordonsförordning definierade lättviktsmotorcykeln som ett tvåhjuligt motorfordon, bestående av en för framdrivande uteslutande medelst trampning inrättad cykel, som försetts med hjälpmotor, med 'full- ständig utrustning vägande högst 20 kg, och vars tjänstevikt icke över- stege 45 kg.

1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten föreslogo, att rätten att framföra lättviktsmotorcykel skulle göras beroende av _körkort. Som motiv härför anförde de sakkunniga bl.a. »Det är visserligen otvivelaktigt, att konsten att manövrera en lättviktsmotorcykel, såvitt därmed allenast avses att starta, framföra och stanna fordonet, är synnerligen lättlärd och att det ur denna synpunkt kunde tyckas skäligen överflödigt att föreskriva obligatorisk kontroll över att denna färdighet inhämtats. Det ar emellertid att märka, att körkortsprovet avsei icke blott att konstatera, att den blivande föraren kan på nyss angivna sätt behandla fordonets maskineri utan jämväl och framförallt attbereda garanti för att han dels äger nödig kännedom om gällande trafikföreskrifter och _ ehuru detta'må'hända icke med full klarhet kommit ”till uttryck i motorfordonsförordningen -— erfor- derlig vana vid dessa föreskrifters praktiska tillämpning under olika trafik- förhållanden, dels är-fri från sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsätt- ning av syn- eller hörselförmågan, som väsentligen minskar'hans förmåga att föra motorfordon, dels äger nödig kännedom om alkoholhaltiga 'dryckers inverkan _ur trafiksäkerhetssynpunkt å den mänskliga organismen, och dels

|

gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt'och med hänsyn till sina person- liga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av motor- fordon. De sakkunniga hava för sin del icke kunnat finna, att anledning föreligger att i något av de nu angivna hänseendena ställa mindre krav på en förare av lättviktsmotorcykel än för andra motorfordonsförare».

I proposition nr 225 till 1939 års riksdag instämde departementsche- fen i de sakkunnigas förslag, att gängse typer av lättviktsmotorcyklar i allt väsentligt borde jämställas med motorcyklar. Genom läkarunder- sökning borde tillses, att endast den, som i fysiskt och psykiskt hänseende vore lämplig därtill, erhölle rätt att föra dylikt fordon och att den person, som icke utan användande av glas innehade erforderlig synskärpa, finge kännedom om detta förhållande. Genom hörande av nykterhetsnämnd och polismyndighet rörande körkortssökandens kvalifikationer borde möjlighet beredas att från förarekåren utesluta notoriskt olämpliga personer. Genom förareprov borde undersökas, icke blott att den blivande föraren ägde förmåga att hjälpligt manövrera sitt fordon, utan även att han lärt sig grunderna för trafiksäker körning under olika förhållanden och ägde kän- nedom om risken av att i alkoholpåverkat eller uttröttat tillstånd framföra motorfordon. Det vore enligt departementschefens mening i hög grad önskvärt, om tillverkningen och användningen av lättviktsmotorcyklar i fortsättningen komme att inrikta sig på en långsammare fordonstyp med en maximihastighet av 40 km/tim. Att stimulera intresset för en sådan fordonstyp genom eftergift i fråga om körkortsfordringar eller andra regler, som avsåge att befrämja trafiksäkerheten, syntes icke försvarligt. I stället skulle man kunna främja dessa cyklars användning genom att lätta de besvär och kostnader som eljest vore förenliga med förvärv och innehav av motorfordon. '

Departementschefen föreslog vidare ny definition av lättviktsmotor— cykel, vari denna beskrevs som motorcykel utan bivagn, så inrättad, att den med en belastning av 65 kilogram icke kunde på horisontell väg framföras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen och endast med svårighet kunde ändras för högre hastighet.

Enligt förslaget skulle förutom trafikkorten tre slags körkort förekomma,

a) för automobil, ' b) för motorcykel och e) för lättviktsmotorcykel. Sammansatta bevillnings- och andra lagutskottet fann i utlåtande nr 4 ej anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag om införande av körkorts- tvång m. m. för alla motorcyklar.

I syfte att göra den typ av motmeyklar, till vars tillverkning Kungl. Maj:t särskilt velat stimulera _ lättviktsmotorcyklarna _— mera använd- bara under olika trafikförhållanden föreslog utskottet, att deras maximi- hastighet skulle höjas till 50 kilometer i timmen. En sådan höjning ansåg

utskottet kunna ske, utan att några vådor ur trafiksäkerhetssynpunkt där- igenom skulle kunna befaras, eftersom den nya typen bleve underkastad bestämmelser om registrering, besiktning och körkort. Tjänstevikten före— slogs till högst 60 kg.

Riksdagen följde Kungl. Maj:ts förslag i fråga om lättviktsmotorc;.'k- larnas maximihastighet —— 40 km i timmen och utskottets hemställan ifråga om maximivikten 60 kg.

Författning i ämnet utfärdades den 22 juni 1939. I denna skiljes mellan lättviktsmotorcyklar och tyngre motorcyklar. För förande av lättviktsmo— torcykel fordras körkort. Dessa körkort utfärdas efter samma regler som körkort för tyngre motorcykel, dock behöver körprovet endast avläggas på lättviktsmotorcykel. Kungl. Maj:t kan för visst område föreskriva att prov för lättviktsmotorcykel skall få avläggas inför annan än besiktningsman.

De sålunda införda bestämmelserna gälla oförändrade. Hittills har emellertid Kungl. Maj:t icke meddelat föreskrift om prov inför annan än besiktningsman.

Samtidigt infördes särskilt formulär för läkarintyg, avsett att bifogas ansökan om körkort för förande av lättviktsmotorcykel, vilket är väsent- ligt mindre omfattande än det som gäller vanliga körkort.

1936 års trafikutredning avgav år 1938 betänkande med förslag till för— ordning angående yrkesmässig biltrafik. Utredningen bibehöll de regler. som redan funnos i 1930 och 1936 års motorfordonsförordningar rörande trafikkort, i huvudsak oförändrade.

I yttranden Över betänkandet ifrågasatte väg— och vattenbyggnadssty— relsen samt åtskilliga länsstyrelser, huruvida icke mera preciserade bestämmelser borde meddelas beträffande rätten att erhålla trafikkort. I sådant avseende diskuterades bland annat, huruvida icke föreskrift borde meddelas, att trafikkort icke finge utfärdas, förrän förare under viss minimitid innehaft körkort eller kört fordon av viss beskaffenhet. Svenska järnvägsföreningen framhöll, att villkor om normalt färgsinne hörde samman med trafikkortets legalisering, och att bestämmelser i detta syfte icke borde få åsidosättas eller uppskjutas. Liksom vid järnvägarna borde färgsinnet hos dessa förare periodiskt undersökas.

Departementschefen ansåg i proposition nr 115 till 1940 års riksdag lämpligt, att frågan om ett närmare reglerande av villkoren för erhållande av trafikkort snarast upptoges till prövning i syfte att förebygga en alltför stor skiljaktighet i praxis hos olika ”länsstyrelser. Frågan om normalt färgsinne borde bli föremål för närmare prövning i detta sammanhang.

Andra lagutskottet underströk vikten av att uppmärksamhet ägnades fordringarna för utställande av trafikkort. Kravet på normalt färgsinne vunne givetvis i styrka i den mån antalet ljussignaler ökades.

Förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobil- trafik m. m., vilken fortfarande gäller, innehåller, frånsett fordran på

åldern, 21 år, och avlagt prov, inga speciella krav på förare av bil i yrkes— mässig trafik.

Genom kungörelse den 12 april 1940 föreskrevs, att den, som innehade körkort för förande av bil, finge, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda för- ordnade, föra lastbil i yrkesmässig trafik, om han åtföljdes av person, som innehade trafikkort och som besutte längre tids vana och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon.

Denna kungörelse upphävdes genom kungörelsen den 16 maj 1941, vari stadgas att intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar den, som inne- har körkort för förande av bil, må föra bil i yrkesmässig trafik, om passa— gerare icke befordras med fordonet och föraren åtföljes av person, som innehar trafikkort och som besitter längre tids vana och skicklighet i fråga om körning med bil av det slag, varom fråga år. Denna författning gäller fortfarande. Jämlikt förordning den 19 april 1940 må tills vidare trafik- kort utställas för den, som fyllt 18 år, dock endast för förande av lastbil. Då innehavare av sådant trafikkort uppnått 21 års ålder, skall trafikkortet gälla som tillstånd att föra jämväl personbil i yrkesmässig trafik.

Jämlikt kungörelse den 11 februari 1938 med särskilda föreskrifter an- gående det militära fordonsväsendet och den militära vägtrafiken m. m. må körkort utfärdas för person, som tillhör krigsmaktens militära personal och som avlagt godkänt prov inför militär besiktningsman, utan hinder av att han icke uppnått eljest stadgad ålder. Förutsättningen är, att veder— börande militära chef med hänsyn till utbildningens ändamålsenliga be- drivande så finner erforderligt. Intill dess vederbörande uppnår laga ålder, gäller körkortet för framförande av motorfordon eller traktortåg endast under militära övningar. Därefter gäller kortet utan förnyad prövning som vanligt körkort.

Enligt 5 3 ordningsstadgan för rikets städer äger magistrat eller i Stock- holm överståthållareämbetet att upprätta reglementen för åkare, hyrkus— kar m. fl. Med stöd härav ha sådana reglementen utfärdats såväl i Stock- holm som i flera andra städer. Enligt det av överståthållareämbetet den 28 januari 1931 utfärdade droskreglementet må ingen annan tjänstgöra som droskförare än den som ämbetet antagit till sådan befattning. Härför er— fordras

1) att uppfylla i allmänhet stadgade villkor för erhållande av till- stånd att föra automobil i yrkesmässig trafik samt äga vana och skicklighet vid förande av sådant fordon samt

2) att hava kännedom om droskreglementets innehåll och nödig lokal— kännedom samt att i övrigt vara lämplig såsom droskförare.

Aspiranterna måste undergå examination inför polismyndigheten. Liknande kvalifikationsgrunder gälla i vissa andra städer. Tillstånden kunna återkallas.

Vissa av de största kommunala bussföretagen hava icke-ansett "innehav av trafikkort gällande för förande av buss vara en tillräcklig" garanti för att vederbörande besitter nödig kompetens för sin uppgift utan hava gått längre än författningarna föreskriva. Sålunda antagas bussförarna i Stockholm efter psykotekniska prov, varjämte en speciellt noggrann läkar- undersökning företages. Kraven på synskärpa och övriga funktioner hos ögonen samt på fysisk och psykisk hälsa äro här väsentligt strängare än de, som gälla för erhållande av körkort. Konditionsundersökningar med vissa mellanrum hava införts för att utröna, huruvida förändringar ägt rum, som nedsatt vederbörandes lämplighet såsom bussförare.

Sammanfattning.

Såsom av det ovan anförda framgår finnas för närvarande följande hu- vudtyper av föraretillstånd, nämligen:

I trafikkort, gällande för förande av omnibus i yrkesmässig trafik; II trafikkort, gällande för förande av övriga motorfordon i yrkesmässig trafik; III körkort för förande av bil eller traktortåg i icke yrkesmässig trafik; IV körkort för förande av tyngre motorcykel i icke yrkesmässig trafik;

V körkort för förande av lättviktsmotorcykel.

Till dessa huvudtyper anknyta sig följande specialgrupper: A_) Bussförare hos vissa större kommunala trafikföretag, på vilka utan att författningen kräver det ställas speciellt stränga fordringar.

B) Droskförare i vissa städer enligt reglementen utfärdade med stöd av ordningsstadgan för rikets städer.

C) Trafikkortsinnehavare, som fyllt 18 men icke 21 år och som intill dess så sker i yrkesmässig trafik endast få föra lastbil.

D) Personer i åldern 16—18 år, som innehava militära körkort och som intill dess 18 års ålder uppnåtts endast äga rätt att föra militära fordon vid övningar.

Frånsett specialgruppen under A här ovan och i någon mån förarna av lättviktsmotorcyklar synas samtliga förare vara underkastade samma regler i fråga om fysisk och psykisk lämplighet. Någon annan läkarunder- sökning än den, som äger rum för erhållande av körkort för personbil i icke yrkesmässig trafik, sker icke för övriga grupper frånsett förare av lättviktsmotorcyklar.

Kravet att sökande skall hava gjort sig känd för ett nyktert levnads- sätt och att han med hänsyn till sina personliga egenskaper i övrigt icke kan anses olämplig att föra motorfordon är också gemensamt för alla grupper av förare. Skillnaden mellan trafikkort och körkort "har i lagen endast uttryckts genom de olika åldersgränserna 18 resp. 21 år, men även denna olikhet har, när det gällt godsbefordran, åtminstone provisoriskt upphävts.

Körkortsmyndigheterna hava icke lämnats någon ledning vid sitt he- (lömande, huruvida en aspirant skall kunna tilldelas vanligt trafikkort resp. trafikkort för omnibus, utan varje länsstyrelse synes på detta område till- lämpa sitt eget system. Alla torde emellertid låta viss tids innehav av kör- kort vara villkor för erhållande av trafikkort och vissa länsstyrelser fordra, att sökanden under viss tid tjänstgjort som förare av lastbil, innan han till- delas trafikkort för omnibus.

Besiktningsmännen äro vid sin prövning av sökande till olika kompetens- bevis likaledes lämnade utan stöd av bestämmelser.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid såsom chefsmyndighet för besiktningsmännen sammankallat dessa till konferenser, varvid genom föredrag och diskussioner belysts de krav, som borde uppställas vid pröv- ningen aV sökande till omnibuskort, trafikkort, vanliga körkort för bil, motorcykelkörkort och lättviktsmotorcykelkörkort. Några bindande anvis— ningar rörande dessa frågor hava däremot icke meddelats.

Kommittén.

Den uppdelning av förarna på de olika fordonsgrupperna, som införts genom ovan angivna bestämmelser, synes i praktiken ha utfallit väl såtillvida, att man för de svårare uppgifterna förvärvat personer med högre teknisk körskicklighet och bättre fordonskännedom än för de enklare. .

Tveksamhet kan emellertid råda, huruvida nämnda färdigheter skola till- mätas så stor betydelse, att de ensamt bliva avgörande för förarens pla- cering. Det synes icke otroligt, att vederbörandes psykiska och fysiska konstitution och moraliska attityd inför arbetsuppgiften spela "större roll för hans möjlighet att undvika olyckor än det mått av tekniskt kunnande, han besitter.

Klassindelningen av kör- och trafikkort har tillkommit genom partiella reformer, som företagits vid olika tidpunkter. Något genomtänkt system har härvid knappast skapats, och förhållandena på området ha blivit i'viss mån förvirrade. Det synes därför nödvändigt att företaga en översyn över klassindelningen och söka mera noggrant precisera de krav, som skola uppställas för tillträde till de olika klasserna. Klassernas antal bör härvid inskränkas till minsta möjliga. Härigenom vinnes enkelhet och överskåd- lighet och uppstår en markant skillnad mellan de villkor, som skola fordras för de olika klasserna. Först när denna skillnad blivit framträdande, kom- mer uppdelningen att förefalla naturlig. '

En rationell klassindelning av förarekåren kan uppställas efter olika normer. ' »

För det första kan man utgå från den svårighet som förandet av olika fordonstyper innebär och sätta kraven för varje kategori i relation

härtill, t. ex. ställa högre fordringar på förare av tunga lastbilar än på dem, som föra små personbilar. _

För det andra kan man lämpa kraven efter graden av nödvändighet, att fordonet omhänderhaves på ett ur skilda synpunkter betryggande—sätt. Man kan sålunda ställa strängare krav på den, som skall föra personbil i yrkes- mässig trafik än på den, som för egen räkning önskar föra personbil.

För det tredje kan man anlägga yrkessynpunkter på frågan och sålunda kräva mera av den, som vill ägna sig åt att föra motorfordon som yrke än av den, som endast för egen räkning för sådant fordon.

Goda skäl synas kunna åberopas till stöd för var och en av dessa indel— ningsgrunder.

Bussförare.

En tillämpning av de båda förstnämnda normerna medför, att speciellt stränga krav måste uppställas på förare av bussar. Dessa fordon taga på grund av sin längd och bredd upp stort utrymme. De äro därför svåra att manövrera. Med hänsyn till tvånget att följa tidtabell och de pressande förhållanden i övrigt, under vilka körningen utföres, är bussförarnas yrke krävande och slitsamt. Att göra skillnad mellan förare av bussar och dem. som föra lastbilar av samma storleksordning, blir naturligt med hänsyn till vikten av att de personer, som anförtrott sig åt detta publika transportme— del, bli skyddade. En speciell grad av farlighet kunna bussar också sägas äga därigenom att olyckor, vari de kunna bliva inblandade, på grund av passagerarnas stora antal, kunna medföra omfattande personskador. Nu- varande system med speciella kort endast för dem, som föra buss i yrkes- mässig trafik, synes irrationellt. Att den betalande allmänheten utan risk skall kunna anförtro sig åt en bussförare är uppenbart, men det måste anses vara lika viktigt, att de bussar, med vilka personer utan särskild ersättning befordras, t. ex. till och från arbetsplatser, äro bemannade med kvalificerade förare. Nu gällande kompetenskrav för förare av buss i yrkes- mässig trafik böra därför utsträckas att avse samtliga bussförare såväl i civil som i militär trafik.

Det har framförts förslag om att man borde göra skillnad mellan förare av bussar i de större städerna och förare av bussar i landsvägstrafik. Vissa skäl tala härför. Svårigheten att manövrera en buss genom den täta tra— fiken i en stor stad är givetvis betydande, och de fysiska och psykiska påfrestningar, detta arbete innebär för föraren, äro större än ute på lands— bygden med dess lugnare förhållanden. Trots detta vill kommittén icke föreslå, att bussförarna skola uppdelas i två klasser. Få busslinjer äro nämligen till hela sin sträckning landsbygdslinjer. Vanligtvis beröra de något större befolkningscentrum. Skillnaden mellan de olika linjerna blir därför mera till graden än till' arten. Den blir icke så skarp, att en särskild grupp lämpligen kan avgränsas. Önskvärdheten att hålla grup-

pernas antal så lågt som möjligt talar dessutum för att man bör nöja sig med en grupp för samtliga bussförare. Denna grupp, som blir den högsta enligt kommitténs förslag, betecknas 'i fortsättningen som grupp 4.

Förare av utryckningsfordon.

Minst samma fordringar som på bussförarna böra ställas på förare av s. k. utryckningsfordon, d. v. s. brandbilar, polis- och ambulansbilar samt vissa tullverket tillhöriga fordon. De påfrestningar, tjänsten medför för dessa förare, vilka tvingas att även under de svåraste väg- och väderleks- förhållanden rycka ut och att ofta färdas med högsta möjliga hastighet, göra det påkallat att på dem tillämpa ännu strängare bestämmelser. Olyckor, som inträffa med dessa fordon, väcka också berättigad oro hos allmänheten.

Av svaren på en rundfråga, som kommittén gjort till vissa städer med yrkesbrandkår, har inhämtats, att några speciella förare i allmänhet icke uttagas för att föra ambulanser och brandbilar, utan att dessa körningar, frånsett några undantag, fördelas på alla kårens medlemmar. För antag- ning till brandman uppställas i allmänhet endast krav på företeende av vanligt friskintyg.

Att urvalet av dessa elitförare sker efter sträng gallring är ingalunda oviktigt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det antal kollisioner, som årligen inträffar med ambulans- och polisbilar, kan möjligen tyda på att man hittills ställt för blygsamma krav på dessas förare.

Ej sällan synas förarna sakna förmåga att välja den för utryckningen lämpliga färdhastigheten. Ofta sakna de väl också upplysning om hur bråd- skande utryckningsfallet är. Den press de äro utsatta för på grund av körningens natur och icke minst genom anhöriga till den skadade eller sjuke gör det också svårt för dem att iakttaga trafiksäkerhetens intres- sen. För tjänsten krävas därför förare, som icke endast besitta en full- ändad körteknik utan också lugn och säkert omdöme. Få bilförare torde även med god utbildning kunna fylla dessa fordringar. De stränga kraven på dessa elitförare kunna naturligtvis icke uppehållas överallt. En brand— kår ute på landsbygden skulle då t. ex. icke bland sina medlemmar kunna finna tillräckligt antal lämpliga förare för brandbilarna. Det är emellertid av Vikt, att särskilda kompetenskrav stadgas åtminstone för de ordinarie förarna av utryckningsfordon i de större och medelstora städerna. De skärpta kompetenskraven på förare av utryckningsfordonen böra intagas i särskilda reglementen för polis- och brandväsende m. m. och icke i motor- fordonsförordningen. De ordinarie förare, det här gäller, höra i allmänhet uppfyllaför grupp 4 stadgade fordringar. På landsbygden och i mindre samhällen synas emellertid fordringarna för närmast lägre grupp vara tillfyllest.

Till en grupp närmast under bussförarna och de därmed jämställda kunna hänföras förare av personbilar i yrkesmässig trafik. Skälet för att uppställa speciella villkor för denna grupp är framför allt passagerarnas berättigade krav på att ett fordon, som tillhandahålles dem yrkesmässigt mot betalning och för persontransport, handhaves av en skicklig och lämp— lig förare. Skillnad i svårighet mellan att föra bil i yrkesmässig trafik eller att föra bil av samma storlek för privat bruk är närmast, att föraren 'i förstnämnda fallet icke får följa sin egen takt på samma sätt som privat- bilisten, och att han tvingas köra oberoende av väder och väglag. Gruppen förare av personbil i yrkesmässig trafik benämnes i det följande grupp "3.

Förare av personbil i icke yrkesmässig trafik.

Förare av personbilar i privat trafik kunna oavsett bilens storlek och konstruktion sammanhållas i en grupp, på vilken fordringarna kunna stäl- las något lägre än på sistnämnda grupp av yrkesförare. Denna grupp be— nämnes i fortsättningen grupp 2.

Förare av tyngre motorcyklar.

Skillnaden i fordringarna på förare av personbil i privat trafik och på förare av tyngre motorcyklar bör enligt kommitténs mening slopas. Samma krav böra uppställas på psykisk lämplighet, på erfarenhet och omdöme och på trafikkunskap. Nuvarande körkort för tyngre motorcyklar bör bortta— gas och de, som önska föra sådant fordon, få avlägga körkort för bil, vilket kompletteras med särskilt intyg om sökandens förmåga att handhava motor- cykel. Utan sådant kompletterande intyg bör körkort för bil icke längre berättiga även till att föra tyngre motorcykel. Grupp 2 skulle sålunda om— fatta både förare av privata personbilar och förare av tyngre motorcyklar.

Förare av fartbegränsat fordon för personbefordran.

Det synes vara av stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, att grupp 2 hålles fri från personer, som på grund av fysisk eller psykisk under- målighet eller svaghet eller av andra orsaker äro mindre lämpade att föra motorfordon. För att en tillfredsställande gallring skall "kunna ske. utan att likväl hindra dem, som icke kunnat bestå proven, att över- huvudtaget föra motorfordon, förefaller det önskvärt, att ett motordrivet fordon står till förfogande, som ur risksynpunkt står den vanliga tramp- cykeln nära. Hastigheten bör vara snävt begränsad, förslagsvis till 40 km per timme. Hastighetsbegränsningen synes böra göras konstruktiv. Vidare bör passagerare icke få medfölja fordonet. De nuvarande lättviktsmotor— cyklarna kunna i stort sett fylla dessa krav. '

!

Att få: begagna ett sådant relativt ofarligt fordon skulle innebära enbe- tydande lättnad för många, vilka med nuvarande bestämmelser måste för- vägraskörkort, Från läkarhåll har särskilt erinrats _om de: många äldre arbetare, som på grund av nedsatt syn, dåligt hjärta, högt blodtryck, sockersjukaeller andra åkommor icke kunna erhålla läkarintyg och som därför nu nödgas förflytta sig med trampcykel. Ett sådant befordringssätt är för dem både ansträngande och direkt skadligt och medför ofta, att de i förtid måste sluta sitt arbete. Strävandena att så långt ske kan utnyttja de partiellt arbetsföra i produktionen underlättas, om dessa för sina färder till och. från arbetsplatsen få tillgång till ett fordon, som icke tvingar dem till någon egentlig kraftförbrukning. I denna fråga har kommittén för partiellt arbetsföra uttalat.

»Kommittén ansåg, att förekomsten av ett särskilt motordrivet fordon, som icke ställde så stora krav på föraren och som dessutom genom sin kon- struktion och begränsade hastighet skulle betraktas såsom relativt trafik- säkert, hade en uppgift att fylla. Tillkomsten av ett sådant relativt ofarligt fordon skulle innebära en högst betydande lättnad för många partiellt ar— betsföra ochä'ldre personer, vilka med nuvarande eller väntade (måhända strängare) bestämmelser måste vägras körkort på vanliga motorfordon. Kommittén vill framhålla, att särskilt de många äldre arbetarna, som på grund" av ålderskrämpor eller sjukdomar, såsom nedsatt syn och hörsel, dåliga hjärtan, högt blodtryck, sockersjuka eller andra åkommor icke kunna erhålla körkort, skulle vara betjänta av ett liknande fordon. Detta har måhända sin största betydelse för arbetarna på landsbygden med de ofta långa avstånden mellan hemmet och arbetsplatsen. Ofta måste dessa arbe- tare nu färdas på trampcykel långa sträckor, vilken prestation i och för sig icke sällan är mera ansträngande och nedbrytande än själva arbetet. Kom- mittén har sett förslaget så, att detsamma skulle —— i synnerhet om det till- tänkta fordonet skulle kunna göras prisbilligt bliva av väsentligt värde för utnyttjande i produktionen av de arbetsmarknadsreserver, som de par- tiellt arbetsföra och den äldre arbetskraften, såväl kvinnliga som manliga, utgöra. Huruvida en partiellt arbetsför skall vara i stånd att genom eget arbete försörja sig kan nämligen i vissa fall vara beroende av hans möjlig— heter att färdas till och från arbetsplatsen. Vid omplacering av partiellt arbetsföra i för dem lämpliga arbetsanställningar kan detta förhållande även vara av avgörande betydelse. Dessutom torde också på grund av den åldersförskjutning till högre åldrar, som vår befolkning undergår, denna fråga få en allt större betydelse. På landsbygden kunna kommunikatio- nerna ifråga om buss eller järnväg i avseende å sträckning m. m. ofta vara sådana, attde i arbetsmarknadslägen som det nuvarande framträda såsom en allmänt, begränsande faktor för arbetskraftens möjligheter att antaga arbete. Därför- torde förslaget ej heller vara utan betydelse för ett bättre och fullständigare utnyttjande av den arbetskraft, som representeras av icke

handikapade personer, vilka av ekonomiska skäl anse sig förhindrade att inneha motorfordon av dyrare slag. Kommittén är av den uppfattningen, att, därest det tilltänkta fordonet kan framställas till rimliga och för arbe- tare överkomliga kostnader, antalet personer, som skulle vara i behov av detsamma, blir tillräckligt stort för att motivera en särskild körkortsklass.

Vid ställningstagande till frågan har kommittén icke tagit särskilt sikte på trafiksäkerhetskraven utan fastmer diskuterat frågan ur arbetsmark- nadssynpunkt. Kommittén har heller icke tagit ställning till frågan, huru— vida det kan vara lämpligt, att personer med vissa svårare defekter uppträda såsom förare av motorfordon i stark trafik. Kommittén vill således endast framhålla, att det från arbetsmarknadens synvinkel sett vore önskvärt, att personer, som ur trafiksäkerhetssynpunkt icke anses böra ifrågakomma såsom förare av snabbgående motorfordon, få möjligheter att färdas till och från arbetsplatsen med ett ur trafiksäkerhetssynpunkt relativt ofarligt fordon.»

På förare av dessa fordon synas mycket blygsamma krav på fysisk och psykisk hälsa böra uppställas. Körkortstvång synes dock böra gälla även för dem, eftersom anspråken på nykterhet och hänsynsfullhet samt på kun- skap om trafiken icke skäligen kunna sättas lägre än för andra förare. Denna grupp benämnes i fortsättningen grupp 1.

Härmed skulle gruppindelningen för persontrafikens del få följande utseende. Grupp 4. bussförare jämte förare av utryckningsfordon i vissa orter, 3. förare av personbilar i yrkesmässig trafik jämte förare av ut— ryckningsfordon i vissa orter, förare av personbilar och tyngre motorcyklar, 1. förare av till 40 km. pr tim. fartbegränsade, motordrivna fordon, avsedda för befordran av föraren ensam.

Förare av lastbilar.

Kommittén övergår härefter till frågan om lastbilförarna. De äro för närvarande av två slag och på dessa uppställas olika krav. Man skiljer så- lunda mellan förare av lastbil i yrkesmässig trafik och förare av lastbil i icke yrkesmässig trafik. Som tidigare nämnts är skillnaden i fordringar på dessa båda grupper icke tydligt markerad i författningarna. För närva— rande har gränsen ytterligare utsuddats genom den provisoriska förordning. som givit 18-åringar möjlighet att förvärva trafikkort för förande av lastbil.

Såvitt kommittén kunnat finna kan det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vara motiverat, att som nu sker ställa högre anspråk på den, som i yrkes— mässig trafik t. ex. för expresskörning —— skall föra en liten lastbil, som lastar några 100 kg, än på förare av en 10-tons lastbil i privat trafik —— t. ex. för transport av massaved till en sulfitfabrik. Indelningen passar icke in på några av de tre normer, som kommittén i det föregående upp—

ställt. Svårigheten att föra den stora lastbilen är uppenbarligen större än att föra det mindre fordonet; intet av fordonen befordrar personer, och förarna kunna i båda fallen hava tagit till sitt yrke att föra bil.

Indelningen av lastbilsförare efter trafikens art av yrkesmässig eller icke yrkesmässig är därför enligt kommitténs mening konstlad och synes böra utgå.

Möjligheterna att hänföra alla lastbilförare till samma grupp ha diskute- rats, men detta har icke ansetts genomförbart, eftersom det de facto före- ligger stor olikhet mellan deras arbetsuppgifter. Ett sammanhållande i en enda grupp måste medföra, endera att de, som föra tunga och svårmanöv— rerade lastbilar, hänfördes till en grupp, på vilken ställdes alltför lindriga fordringar, eller också, att de, som skola föra en mindre vagn, t. ex. en tråd- gårdsmästare för torghandel, bleve alltför strängt behandlade. " Då man alltså torde vara nödsakad att uppdela lastbilförarna i grupper synas två alternativ föreligga. Det ena utgår från svårighetsgraden, vilken väl närmast är avhängig av fordonets tyngd och storlek och kräver högre kompetens av dem, som skola föra de tyngsta och största vagnarna. Det andra innebär, att man gör skillnad mellan dem, som valt till sitt huvud- sakliga yrke att föra lastbil, och dem, som endast tillfälligt syssla härmed. Vid valet av detta alternativ bjuder konsekvensen, att man icke gör skillnad mellan anställda chaufförer och dem som själva föra sina bilar.

Mot förslaget att indela lastbilförarna efter uppgiftens svårighetsgrad, d. v. 5. efter fordonets vikt och storlek, har invänts, att i och för sig obetydliga differenser, exempelvis mellan 3,9 och 4 ton, skulle komma att innebära, att föraren vid byte av fordon skulle behöva avlägga nya prov. Allmänheten skulle måhända få svårt att inse, att en sådan obetydlig viktökning ur tra- fiksäkerhetssynpunkt kunde motivera strängare krav på bilföraren. I sam— band härmed ha farhågor uttalats för att ett sådant system, därest det icke uppbures av det allmänna rättsmedvetandet, komme att medföra ett betya dande antal lagöverträdelser, av vilka endast ett fåtal bleve upptäckt och beivrat.

Även om dessa invändningar i viss mån kunna anses berättigade, synas de icke böra tillmätas så stor betydelse, att en indelning efter svårighetsgrad anses utesluten. Gränsfall uppkomma ju alltid, när ett villkor knytes vid en viss siffra.

Tanken att låta den omständigheten, huruvida lastbilkörningen utgör vederbörandes huvudsakliga yrke eller utföres som en bisyssla, bliva avgö- rande för den kategori, till vilken föraren skall räknas, har också mött in- vändningar. Särskilt har man pekat på svårigheterna att avgöra, huruvida en person har till sitt huvudsakliga yrke att föra lastbil eller ej. Dessa svå- righeter bliva givetvis särskilt stora då det gäller egna företagare, sådana som trädgårdsmästare, hantverkare, charkuterister, fisk- och grönsaksför- säljare, svagdricksbryggare och dyl., som vissa dagar i veckan syssla med

tillverkningen av sina produkter och andra dagar ägna sig åt förande av lastbil för dessa produkters försäljning och distribution.

En sådan avvägning har gjorts i Finland, där man fordrar yrkeskörkort av den som för bil i yrkesmässig trafik eller som har sin huvudsakliga ut— komst av anställning som bilförare i annans tjänst. I det tidigare omnämnda förslaget till enhetlig trafiklagstiftning för staterna i U. S. A. skiljer man mellan privatbilister, >>operators» och >>chauffeurs». Med sistnämnda ord menas sådana förare, som äro anställda hos annan med huvudsaklig uppgift att föra bil eller som föra skolbussar eller motorfordon, som användas för befordran av personer eller gods mot ersättning.

Med hänsyn till den brist på skärpa en gräns dragen efter yrkessynpunkt måste komma att få synes man tvingad att avstå från en sådan uppdelning.

Eftersom grupperingen av lastbilförare sålunda icke synes kunna göras vare sig efter normen yrkesmässig eller icke yrkesmässig trafik eller efter normen körningens karaktär av förarens huvudsakliga sysselsättning eller bisyssla, synes icke annat återstå än att göra uppdelningen av lastbilförare efter uppgiftens svårighetsgrad. Som mått härpå bör väljas bilens totalvikt. Gränsen synes kommittén böra läggas vid 4 tons totalvikt. Förare av last- bilar med lägre totalvikt hänföras till en grupp, på vilken ställas lindrigare fordringar än på de förare, som skola föra de största bilarna. Till den strängare gruppen bör även hänföras förare av lastbilar med tillkopplad släpvagn, därest totalvikten för de båda fordonen tillsammans överstiger 4 ton.

Ehuru dessa båda kategorier av lastbilförare icke äro fullt jämförliga med någon av de ovan angivna grupperna 4—1, synes det för att vinna över- skådlighet vara lämpligare att sammanföra dem med några av dessa grupper än att för deras räkning bilda nya grupper.

Närmast till hands finner kommittén det ligga att härvid sammanslå grupp 3 —— förarna av personbilar i yrkesmässig trafik med den högre lastbilföraregruppen och grupp 2 förare av privata personbilar och tyngre motorcyklar med den lägre gruppen av lastbilförare.

Till sistnämnda grupp synas även förare av traktortåg höra hänföras. Efter en sådan sammandragning skulle schemat över förargrupperna få följande utseende: Grupp 4. förare av buss samt efter särskilda stadganden i vederbörligt reglemente förare av brandbil, ambulans och utryckningsfordon för polisen, tullverket m. fl. i vissa städer, Grupp 3. a) förare av personbil i yrkesmässig trafik samt b) förare av lastbil med en totalvikt av 4 ton eller däröver ävensom c) förare av utryckningsfordon i vissa orter, Grupp 2. förare av privat personbil, förare av tyngre motorcykel, förare av lastbil med en totalvikt understigande 4 ton och förare av traktortåg, samt

Grupp 1. förare av ett till 40 km/tim. fartbegränsat motordrivet fordon,. avsett för befordran av föraren ensam. Beträffande grupp 3 bör skillnaden mellan a) och b) endast vara den att vederbörande vid körkortsprovet skall prövas på resp. fordon. ' Detta schema synes innebära en viss förenkling av nu rådande förhål— b landen. . - Mellan de skilda grupperna föreligga så pass betydande olikheter, att grupperna böra bliva föremål för sinsemellan olika behandling. ' ' Såsom villkor för erhållande av körkort i grupperna 4 och 3 bör gälla att sökanden fyllt 21 år samt att han förvärvat viss vana att föra motora fordon, som avses i grupp 2. Körkortsåldern för grupperna 2 och 1 bör vara 18 resp. 16 år. Trots den sedan mer än tjugu år obrutna tradition på området, som fin- nes inom svensk trafiklagstiftning, anser sig kommittén böra föreslå, att; olikheten mellan förargrupperna skall återspeglas även däri, att olika krav ur medicinsk synpunkt ställas på dem.

Speciallcörkort.

Liksom redan nu är förhållandet kommer det även i fortsättningen att bliva nödvändigt att för personer, som lida av vissa lyten, men som likväl kunna betros med rätt att föra motorfordon, utfärda speciella körkort, vilka endast gälla för särskilt konstruerade fordon.

Några generella regler om dessa körkorts utfärdande kunna enligt sakens natur icke givas, utan frågor härom måste prövas från fall till fall. Det är emellertid av betydelse, att dessa förare noggrant följas, så att man får studera dylika lytens hindrande inverkan på förmågan att föra motor- fordon samt arten av de svårigheter som uppstå. Först med ledning av ett sådant fortlöpande studium blir det möjligt att avgöra, hur långt man utan att äventyra trafiksäkerheten kan tillmötesgå desSa personers" önskemål om rätt att föra motorfordon, och vilka åtgärder av teknisk eller annan art, som kunna vidtagas för att underlätta körningen för dem. I ,

Krav, som ur medicinsk synpunkt måste uppehållas på motor- förares kroppsliga och andliga hälsa.

Kommittén vill begränsa sig till att behandla de medicinska krav, som: böra uppställas på förare av motorfordon, och går här icke in på frågan- om de orsaker av medicinsk art, som överhuvud kunna spela en roll för uppkomsten av trafikolyckor, men som hänföra sig till andra trafikant-__" grupper. _

Tiden har icke tillåtit kommittén att genom experiment eller statistiska undersökningar skaffa sig någon säker kännedom om den betydelse som”"—

funktionsdefekter, sjukdom eller lyten av olika slag hos motorfordonsförare äga såsom orsaker till trafikolyckor. Därför har kommittén i sådana fall, där man på nuvarande stadium icke med säkerhet kan uttala sig angående den särskilda risk som sjukdomen eller lytet medför, ansett sig icke böra lägga hinder i vägen för att vederbörande tillåtes föra motorfordon. I de fall där föraren uppenbarligen utgör en risk för sig själv eller sina medtrafikan- ter, har den däremot velat gå fram med stränghet.

Sedan de åldersgränser fixerats, inom vilka körkortsgivning enligt kom- mitténs mening bör äga rum, och körkortsinnehavarna indelats i särskilda grupper, synes det vara lämpligt att för varje sådan grupp söka angiva de fordringar, som ur medicinsk synpunkt böra uppställas. Till en början skall varje medicinskt ämnesområde avhandlas för sig.

De krav, som ur ögonsynpunkt böra uppställas på de olika föraregrup- perna, höra till de viktigaste och upptagas därför först. Härom har kom- mitténs medicinska expertgrupp på förslag av docenten ]. Kugelberg anfört följande:

Kraven på ögonens funktionsduglighet för förare av motorfordon inom olika körkortsgrupper.

: Vid fastställande av fordringarna på synförmågan hos motorfordonsförare måste man beakta de väsentligt olika krav, som ställas på skilda slag av förare. Man måste också rätta sig efter den tidrymd efter körkortets erhållande, under vilken synförmågan skall garanteras vara tillräcklig för föraren. Införas kondi- tionsundersökningar (omprövningar) med icke alltför långa intervall, kunna där- för fordringarna ställas lägre än om sådana undersökningar icke förekomma eller följa på varandra efter längre tid. När det gäller den, som tagit till sitt yrke att föra motorfordon, måste man dessutom beakta, att synförmågan skall beräknas kunna räcka hela den period av livet, under vilken han förutsättes kunna utöva sitt yrke. Den sista synpunkten måste icke minst anläggas på personal, som an- ställes vid trafikföretag, där omskolning till annat yrke kan tänkas vålla svårig- heter. ' 'S'åsom i senare kapitel närmare kommer att utvecklas ha vi utgått ifrån att kon- ditionsundersökningar, såvitt gäller körkort i grupp 2, skola utföras vid 45, 55 och 60 års ålder, därefter oftare. Tätare undersökningar erfordras för körkortsgrup- perna 3 och 4. Med hänsyn till förvärvad körvana och i vissa fall även linjekän- nedom kunna synkraven vid dessa konditionsundersökningar något nedprutas.

Till en början behandlas förarna av personbefordrande fordon. Bland yrkes- männen finnas här tre kategorier, nämligen förare av utryckningsfordon, bussar och bilar för personbefordran i yrkesmässig trafik (droskbilar). Privatförarna kunna uppdelas i förare av privata personbilar, vanliga motorcyklar och motor- fordon med farlbcgränsning samt av specialbyggda invalidfordon.

Det råder ingen tvekan om att på förarna av utryckningsfordonen i alla av- seenden måste ställas mycket höga anspråk, eftersom dessa fordon under vilka omständigheter som helst måste kunna framföras med högsta hastighet. Vill man göra en jämförelse med någon annan förarekategori, måste det bli med förare av personbefordrande flygplan. Man måste sålunda fordra ett pålitligt stereo— seende. 'Vidare kan man ej i allmänhet tillåta användande av glasögon för upp-

nående av erforderlig synskärpa. Situationer kunna nämligen uppkomma, där bärande av glas vore till hinders (nedsmutsning, imbildning) eller förlusten av dem vore katastrofal. Man kan vidare ej helt bortse från de andra svagheter, som alltid uppkomma vid bärande av glasögon, och vilka bliva större, ju högre bryt— ningsfelet hos bäraren är, nämligen dels den något nedsatta synskärpan vid seende genom glasens yttre delar, dels den oskarpa avbildningen vid blick åt sidorna, där något glas ej förbättrar synskärpan.

Förbudet att använda glasögon medför bl. a., att för säkerställande av hög synskärpa i framtiden personer som lida av översynthet (hypermetropi) av mera påtaglig grad måste uteslutas, liksom förhållandet är för t. ex. lokförar- personal.

Beträffande de båda andra slagen av yrkesmän, bussförare och droskchaufförer, kunna kraven ställas lägre. Man kan fråga sig, om det vore möjligt och lämpligt att sammanföra dessa till en gemensam grupp. Vi vilja erinra om att synkraven enligt nu gällande författning visserligen äro enhetliga för alla motorfordons-' förare, men att järnvägsinspektören hos väg— och vattenbyggnadsstyrelsen ut- färdat föreskrifter för Stockholms Spårvägar att beträffande personal i säker"; hetstjänst tillämpa liknande synundersökningar, som användas vid statens järn- vägar, och att bussbolagen självmant på sina håll vid anställning av personal ställa högre antagningsfordringar på synen än vad som kräves för körkort. Däremot har ingen skärpning av gällande villkor förekommit för droskförare. Enligt vederä tagna riktlinjer är det alltså en viss skillnad mellan de krav, som ställas på buss-' förare, och de, som ställas på droskchaufförer. En sammanslagning av dessa båda grupper måste därför medföra antingen en jämkning nedåt av bussförarnas kvalil fikationer eller en höjning av droskförarnas. Eftersom den första möjligheten ej kan komma ifråga påfrestningen på bussförarna tenderar ju att alltmer stiga — återstår endast den andra, vilken skulle innebära en väsentlig skärpning "av kraven på droskförarna. Det synes oss vara av vikt att utreda, om en sådan skärp- ning av synkraven beträffande droskförarna är motiverad.

I själva verket är buss- och droskkörning ganska väsensskild. Busstrafiken är nämligen oftast till sin karaktär en linjetrafik med strängt fastställd route, fastställd tidtabell etc. och måste i allmänhet fortgå utan hänsyn till väderleksförhållanden och utan möjlighet till nämnvärda återhämtningspauser. Fordonet är relativt stort och befordrar på en gång många människor. Droskförarens körning närmar sig privatbilistens därigenom att han handskas med ett mindre fordon samt har i viss grad valfri väg och i allmänhet korttidskörning med tätare vilopauser. Han har också ansvar för ett mindre antal passagerare än bussföraren. Från trafikl säkerhetssynpunkt kan enligt vår mening näppeligen någon bärande motivering förebringas för en väsentlig höjning av kraven på droskförarnas synförmåga.

Bortsett från den rent organisatoriska fördelen att erhålla så få grupper som möjligt skulle en sammanslagning av bussförare och droskförare möjligen har det anförts —— medföra större utsikter för de senare att kvarstanna i tjänsten." Deras ursprungliga synförmåga borde nämligen vara så hög, att en nedsättning av densamma icke skulle kunna göra dem oförmögna att uppehålla sin tjänst. På detta sätt skulle droskföraren slippa ifrån svårigheten att vid högre ålder tvingas att övergå till annat yrke. Häremot måste emellertid med bestämdhet framhållas att synnedsättning på grund av skada och sjukdom i nästan lika hög grad träffar ögon, som från början haft mycket hög synskärpa, som ögon, vilka haft en något lägre syn. Vi kunna nämligen här bortse från brytningsfelen, då något hinder att bära åtminstone måttligt starka glasögon icke kan anses föreligga vare sig för bussförare eller för droskförare.

På grund av det anförda anse vi oss icke berättigade att på droskförarna ställa samma höga fordringar som på bussförarna. Under det att man beträffande droskförarna kan åtnöja sig med bestämmelser, som obetydligt avvika från de nuvarande, måste man beträffande bussförarna väsentligt höja fordringarna och taga tillbörlig hänsyn till de krav, som redan på sina håll på" initiativ av statens järnvägar eller enskilda företag börjat tillämpas. Man har härvid likställt buss- förarna med lokpersonal, vilket i och för sig icke är orimligt. Den stora skill- naden är emellertid, att lokföraren icke kan bära glasögon, vilket däremot buss- föraren mycket väl kan göra. Det har därför ansetts rimligt att vid anställningen kräva nära nog samma synskärpa med glaskorrektion som man vid anställningen fordrar av befattningshavare i säkerhetstjänst vid statens järnvägar. För att glas- ögonen ej skola vara hindrande och orsaka besvär, måste likväl vissa inskränk- ningar beträffande deras styrka och art fastställas. Med hänsyn till framtida tjänstbarhet bör dessutom krävas att ögonen icke förete några förändringar, som predestinera till framtida synnedsättning.

— Vad droskförarna beträffar är det icke heller möjligt att föra dem till samma grupp som privatbilisterna, vilka äro utsatta för mindre påfrestningar. De in- taga en särskild förtroendeställning. Vi vilja här särskilt framhålla betydelsen av att föraren äger ett stort och fullgott synfält. Vid förlusten av ett öga gå ej endast samsyn och ev. stereoseende förlorade utan även den del av synfältet åt det förlorade ögats sida, som ej täckes från andra ögat. Vi anse det därför icke lämpligt, att droskförarna, som enligt nu gällande bestämmelser är fallet, tillåtas köra trots att de hava starkt nedsatt syn på ena ögat eller helt sakna syn på detta. Ett ytterligare skäl att icke godkänna en förare, vars synförmåga är på detta sätt nedsatt, är risken att synfönmågan helt upphör, om det goda ögat av någon anled- ning sättes ur funktion, t. ex. genom smuts i ögat eller på glasögon, bländning etc.

För privatbilisten med hans frivilliga och på egen risk utförda körning ha vi icke ansett någon ändring av synbestämmelserna nödvändig. Vi ha emellertid med hänsyn till den mera ändamålsenliga slipningen av glasen (punktuellt av- bildande glas), söm nu blivit den vanliga, ansett oss kunna föreslå, att högre 'grad av glasstyrka än 2 dioptrier icke längre skall utgöra hinder för erhållande av körkort, i de fall då synen å ett öga saknas eller är starkt nedsatt.

Någon anledning att av föraren av vanlig motorcykel kräva mindre än av privatbilisten ha vi ej funnit. Jämf. sid. 142. Med hänvisning till de relativt vanliga olyckorna med sådana fordon har man yrkat på att skärpa fordringarna på motorcyklisternas synförmåga. Denna motivering kan emellertid ej anses bärande, då det synes sannolikt, att de av dessa olycksfall, som berott på motor- cykelföraren, vanligen icke inträffat på grund av otillräcklig synförmåga utan or- sakats av bristande omdöme och ansvarskänsla eller av dumdristighet.

' Fordringarna på förare av fartbegränsade motorfordon —- grupp 1 —— måste av naturliga skäl sättas ganska låga. Körkortsmyndigheten torde från fall till fall böra'av'göra, i vad mån de fysiska förutsättningarna räcka till för förandet och skötseln av fordonet. Samma förfaringssätt synes böra tillämpas för de speciella invalid/fordonen.

Här måste också den svårlösta frågan beröras i vad mån normalt färgsinne ;skall anses behövligt för förare av motorfordon. Särskild expertdelegation, som tillsatts av 1944 års trafikförfattningssakkunniga och 1945 års trafiksäkerhetskom- mitté för att utreda frågor om lämpliga väg- och gatusignaler, har, som i annat avsnitt av betänkandet visas, skaffat säkra belägg på vad man teoretiskt kunnat sluta sig till, nämligen att färgsinnesdefekta ofta icke av färgen kunna avgöra, vil- ken signalfas som angives av nuvarande färgade gatusignaler. Dessa gatusignaler

äro därför icke tillfredsställande och de böra enligt vår mening så småningom ut- bytas mot andra, i vilka formelement giva de färgsinnesdefekta trafikanterna led- ning. Tills detta blir fallet, nödgas man av alla yrkesförarna i persontrafik kräva normalt färgsinne. Av förarna av utryckningsfordon, på vilkas omdöme och iaktta- gelse så mycket kan bero, torde det vara nödvändigt att kräva normalt färgsinne, även om en förbättring av nuvarande signaler kommer till stånd.

Någon anledning att sätta olika höga fordringar på synförmågan hos olika lastbilsförare förefinnes knappast, och vi ha därför ingen anledning att närmare gå in på denna fråga.

Slutligen måste vi taga ställning till spörsmålet, i vilka fall specialundersök- ning av ögonen bör vara obligatorisk (intyg rörande ögonen av ögonspecialist). På grund av kravens speciella karaktär och fordringarna på undersökningens exakt- het måste det förutsättas, att intygen beträffande bussförare och förare av utryck- ningsfordon utfärdas av ögonspecialist. I fråga om droskförare äro kraven icke av samma karaktär, och trots att det även i detta fall rör sig om yrkesmän, anse vi oss ej berättigade att kräva intyg av ögonläkare. Vi vilja i stället förorda, att i alla tveksamma fall från denna grupp liksom från gruppen 2 och 1 specialistintyg anskaffas.

Sammanfattning.

Förare av utryckningsfordon (ambulans, brandbil, polisbil m. m.) Intyg av ögonspecialist erforderligt. På ren landsbygd och i mindre samhällen må, när förarefrågan ej kan ordnas på annat sätt, beträffande synkraven dessa förare hänföras till grupp 3.

Fordringar:

A) Vid körkortets utfärdande. 1) Synskärpa utan glasögon minst

å ena Ögat å andra ögat 1 0,5 eller 0,9 0,6 eller 0,3 0,7.

2) (")versynthet (undersökt enligt Donders) får icke på något öga överstiga 2 Dptr. 3) Stereo-seende. (Enklare prövning tillräcklig.) 4) Normala synfält. 5) Normalt ljussinne. (Prövning endast erforderlig, om misstanke på nedsättning föreligger.) 6) Normalt färgsinne. 7) Inga fel eller sjukliga förändringar i synorganet av sådan art, att tjänstbarheten därav nedsättes eller i framtiden kan förväntas bliva nedsatt.

B) Vid konditionsundersökning (se härom särskilt kapitel sid. 175), som beträffande denna grupp bör anställas vart femte år.

1) Synskärpan å ena ögat lägst 0,7, å det andra lägst 0,5. Förare med säkert skyddad förarplats må för erhållande av nämnda eller högre synskärpa använda glasögon men skall i så fall ständigt använda dem i tjänsten. Reservglas skola vara lätt tillgängliga. 2—7) Se ovan under A. Grupp 4. Förare av buss. Intyg av ögonspecialist erforderligt. Fordringar: A) Vid körkortets utfärdande.

1) Synskärpa med eller utan glasögon minst å ena ögat å andra ögat 1 0,5 eller 0,9 0,6 eller 0,8 0,7. Skyldighet föreligger att i tjänsten bära glasögon, varmed minst denna synskärpa erhålles. Reservglasögon skola vara lätt till- gängliga. 2) Brytningsfel, ej överstigande 3 Dptr på någotdera ögat. Totalastig- matismen får ej på något öga överstiga 1,5 Dptr. Olikheten mellan ögonens brytning får ej överstiga 1,5 Dptr. 3) Normala synfält. 4) Normalt ljussinne. (Prövning endast erforderlig, om misstanke på nedsättning föreligger.) 5) Normalt färgsinne. (Detta krav bortfaller, därest väg- och gatu- trafiksignalerna ändras så, att de snabbt och säkert kunna tydas även av färgsinnesdefekta.)

6) Inga fel eller sjukliga förändringar i synorganet av sådan art, att tjänstbarheten därav nedsättcs eller i framtiden kan förväntas bliva nedsatt. Vid konditionsundersökning, som beträffande denna grupp bör an- ställas vart femte år. Intyg av ögonspecialist endast erforderligt, om tjänstbarheten är tvivelaktig. 1) Synskärpan med eller utan glasögon minst å ena ögat å andra ögat 0,7 0,5 eller 0,8 0,4 eller 0,9 0,3.

Skyldighet föreligger att i tjänsten bära glasögon, varmed minst denna synskärpa erhålles. Reservglasögon skola vara lätt tillgängliga.

2,6) Se ovan under A av denna grupp. Grupp 3. Förare av droskbil och lastbil med minst 4 tons totalvikt. Om l regelbundna konditionsundersökningar anordnas, erfordras i allmänhet ( icke intyg av ögonläkare.

Fordringar: A) Vid körkortets utfärdande.

2) 3)

4)

5)

Synskärpa med eller utan glasögon på ena ögat minst 0,7, på andra minst 0,3. Erforderliga glasögon för erhållande av minst denna synskärpa skola bäras i tjänsten. Reservglasögon skola vara lätt tillgängliga. Normala synfält. (Grov prövning med handen tillräcklig.) Normalt ljussinne. (Prövning endast erforderlig, om misstanke på nedsättning föreligger.) Normalt färgsinne. (Detta krav bortfaller, därest väg- och gatu- trafiksignaler ändras så, att de snabbt och säkert kunna tydas även av färgsinnesdefekta.) Inga fel eller sjukliga förändringar i synorganet av sådan art, att tjänstbarheten därav nedsättes eller i framtiden kan förväntas bliva nedsatt.

B) Vid konditionsundersökning :

1) Synskärpa med eller utan glasögon på ena ögat minst 0,6, på andra minst 0,2. Erforderliga glasögon för erhållandet av minst denna synskärpa skola bäras i tjänsten. Reservglasögon skola vara lätt tillgängliga.

2—5) Se ovan under A av denna grupp. Grupp 2. Förare av privatbil, lastbil under 4 tons totalvikt, motorcykel eller traktortåg. Intyg av ögonspecialist i allmänhet ej erforderligt.

: Fordringar:

A) Vid körkortets utfärdande: Alternativ I: 1)

2) 3)

4)

Synskärpa med eller utan glasögon på ena ögat minst 0,7, på andra minst 0,3. Erforderliga glasögon för erhållande av minst denna synskärpa skola bäras vid framförandet av motorfordon. Reserv— glasögon skola vara lätt tillgängliga. Normala synfält. (Grov prövning _ med handen tillräcklig.) Normalt ljussinne. (Prövning endast erforderlig, om misstanke på nedsättning föreligger.) Inga fel eller sjukliga förändringar i synorganet avsådan art, att förmågan att föra motorfordon därav nedsättes eller kan förväntas i framtiden bliva nedsatt.

Alternativ II:

Saknas syn på ena ögat eller uppgår synskärpan på det sämre ögat icke till 0,3, eller föreligga så stora olikheter i ögonens brytning, att det vållar olägenhet att bära glasögon, varmed på sämre ögat en syn- skärpa av minst 0,3 erhålles, gälla följande fordringar: 1) Synskärpa på bästa ögat med eller utan glasögon minst 0,8. Erfor- derliga glasögon för erhållande av minst denna synskärpa skola bäras vid framförandet av motorfordon. Reservglasögon skola vara lätt tillgängliga. _— På sämre ögat skall synnedsättningen ha varit för handen minst ett år.

2) Normalt synfält på bästa ögat. (Grov prövning — med handen tillräcklig) . 3) Normalt ljussinne. (Prövning endast erforderlig, om misstanke på nedsättning föreligger). 4) Inga fel eller sjukliga förändringar i synorganet av sådan art, att förmågan att föra motorfordon därav nedsättes eller i framtiden kan förväntas bliva nedsatt.

B) Vid konditionsundersökning.

Alternativ I: ]) Synskärpa med eller utan glasögon på ena ögat minst 0,6, på andra minst 0,2. Skyldighet föreligger att bära glasögon, varmed minst denna syn- skärpa erhålles. Reservglasögon skola vara lätt tillgängliga. 2—4) Se ovan under A alt. I av denna grupp. Alternativ II: 1) Synskärpa på bästa ögat med eller utan glasögon minst 0,7. Skyldighet föreligger att bära glasögon, varmed minst denna syn- skärpa erhålles. Reservglasögon skola vara lätt tillgängliga. 2—4) Se ovan under A alt. II av denna grupp. Grupp 1. Förare av till 40 km/tim. fartbegränsat motordrivet fordon, avsett för befordran av föraren ensam. Intyg av ögonspecialist erforderligt vid misstanke om pågående ögonsjukdom.

Fordringar:

1) Synskärpa på bästa ögat med eller utan glasögon minst 0,5. Erfor- derliga glasögon för erhållande av minst denna synskärpa skola bäras vid framförandet av fordonet.

2) Normalt synfält på bästa ögat. (Grov prövning med handen —— tillräcklig.)

3) Normalt ljussinne. (Prövning endast erforderlig, om misstanke på nedsättning föreligger.) 4) Pågående ögonsjukdom får ej föreligga. Ytterligare medgivanden må endast lämnas av körkortsmyndighet efter införskaffande av intyg från ögonspecialist.

Kraven på öronens funktionsduglighet hos förare av motorfordon inom olika grupper.

Härom har den medicinska expertgruppen på förslag av kommittéleda- moten ngerg anfört följande:

Historik.

Redan vid utarbetandet av 1916 års förordning om automobiltrafik var man på det klara med, att hörseln hade betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Man ville emellertid på den tiden göra skillnad mellan förare i yrkesmässtg trafik och förare i privat trafik och uppställde därvid som villkor för trafikkort, att vederbörande skulle ha normal hörsel, under det att för den private föraren icke några särskilda regler föreskrevos om hälsotillståndet i allmänhet eller om hörseln. I de ändringar i nyssnämnda förordning, som meddelats i kungörelse den 25 september 1920, föreskrevs, att för körkort skulle fordras, att vederbörande icke lede av sådan nedsättning i hörselförmågan, att den gjorde honom olämplig som motorfordonsförare. För trafikkort fordrades normal hörselförmåga.

1920 års automobilsakkunniga framhöllo, att det givetvis vore mest betryggande att fordra normal hörselförmåga av alla förare, men att denna fordran torde vara strängare än behovet krävde. Förhållandena vore i hög grad subjektiva, och fall förelåge otvivelaktigt, då en person, hos vilken funnes vakenhet, intelli- gens, allmän försiktighet och uppmärksamhet, utan fara kunde tillåtas föra bil, oaktat han vore behäftad med en nedsättning av hörselförmågan, som med av- seende å andra personer med ett mera indolent eller oförsiktigt kynne borde utgöra ett bestämt hinder mot förande av bil.

Med avseende å hörselförmågan syntes anspråken ej behöva ställas alltför stora. För en förare av lastbil med skramlande last vore den allra finaste hörsel till föga nytta. Vid övervägande av denna fråga hade de sakkunniga kommit till det resultatet, att förareaspirantens hörselförmåga borde vara sådan, att han åtmins- tone på det ena örat väl uppfattade medelstark viskning på 4 meters avstånd. Hör- selkraven borde vara desamma för yrkesmässig och icke yrkesmässig trafik.

I förordningen om motorfordon den 15 juni 1923 infördes de hörselkrav, som de sakkunniga sålunda föreslagit.

I 1930 års motorfordonsförordning bibehöllos hörselkraven oförändrade. 1934 års vägtrafiksakkunniga byggde på uttalanden från medicinalstyrelsen, som föreslog, att kraven på hörseln skulle nedsättas så, att vederbörande godkän— des, därest åtminstone av det ena örat konversationsstämma väl uppfattades på 4 meters avstånd. Medicinalstyrelsen räknade härvid med, att omprövningar av körkort skulle ske efter 50 års ålder.

Vägtrafiksakkunniga följde i sitt förslag, vad medicinalstyrelsen uttalat rörande hörselkravet. Någon omprövning av körkort ansågo de sakkunniga emellertid icke böra införas. -

I motorfordonsförordni'ngen av 23 oktober 1936 upptogos nyssnämnda bestäm- melser, vilka fortfarande gälla.

Främmande rätt.

I Danmark gäller enligt »Lov om motorkoretejer» av den 1 juli 1927, som ändrats genom lag den 14 april 1932, att vederbörande skall ha tillräcklig syn- och hörselförmåga. Enligt Justitieministeriets bekentgjarelse om motorkore- töjer den 30 juni 1932 (5 44) skall hörseln betraktas som tillräcklig, när talstämma kan höras på 4 meters avstånd.

Samma lagrum stycke 3 innehåller följande bestämmelser Uppfyller sökanden icke de allmänna kroppsliga betingelserna för körkort ........ kan polisen efter inhämtande av förklaring från besiktningsmannen förelägga saken för sundhetsstyrelsen. Är polisen och sundhetsstyrelsen eniga om, att det är försvarligt att ge vederbörande körkort, kan han få sådant på vissa villkor. I tvivelaktiga fall kan saken föreläggas justitieministeriet.

Enligt vad kommittén inhämtat finnes i Danmark troligen 5 helt döva eller döv- stumma personer, som trots sitt lyte erhållit körkort. Sundhetsstyrelsen eller justitieministeriet har i sådana fall hänvisat sökanden till att avlägga särskilt förareprov i Köpenhamn inför en representant för sundhetsstyrelsen och en av Köpenhamns besiktningsmän. Ett sådant körprov är endast ett orienterande prov, som väsentligen har till ändamål att fastslå defektens betydelse för vederbörandes förmåga att föra motorfordon. Man undersöker härvid, om sökanden har möjlighet att endast genom synen orientera sig i trafiken. Fordonet skall förutom backspegel vara försett med sidospeglar. Frågan huruvida vederbörande kan få körkort av- göres administrativt för varje enskilt fall. Endast personer, som körkortsmyndig- heten anser ansvarskännande, få körkort.

Enligt norsk lag »lov um motorvogner» den 20 februari 1926, skall förare ha »godt syn, god hayesle, kroppsforleik och helse elles». De regler, som följas, innehållas i »Innberetning fra Utvalget til revisjon av bestemmelsene om fordringene til motorvognferernes Helbredstilstand». Enligt detta skall hörseln anses tillräck- lig, när vederbörande hör talstämma på 4 meters avstånd. Den undersökte vänder under prövningen ryggen mot läkaren och båda öronen prövas samtidigt. Personer med sämre hörsel kunna få körkort dock icke för allmän person- befordran när de synas vara pålitliga och ansvarskännande och ha god kör- förmåga. Det bör vid prövningen också tagas hänsyn till vad slags körning, sökanden sannolikt kommer att i huvudsak ägna sig åt, samt huruvida det kan antagas vara av väsentlig betydelse för honom att få rätt att föra motorfordon.

Med tillämpning av dessa regler lämnas någon gång körkort även till helt döva personer. Vederbörande måste då hava bestått en speciellt ingående prövning inför besiktningsmannen, varvid hans dövhet blivit föremål för särskild uppmärk- samhet.

I England och vl'ssa nordamerikanska stater ställas icke några krav på motorfö- rares hörsel. Såväl döva som dövstumma få föra motorfordon.

De medicinska experterna.

När vi haft att taga ställning till hörselkraven, ha vi till en början sökt göra klart för oss vilka nackdelar nedsatt hörsel kan innebära vid förande av mo- torfördon. Några ingående, vetenskapligt utförda undersökningar finnas, så- vitt vi har oss bekant, icke som kunna lämna ledning vid besvarandet av denna fråga. Helt allmänt kan emellertid framhållas, att en förare med starkt nedsatt hörsel saknar förmåga att uppfatta ljudsignaler, som förekomma i tra- fiken såsom varnings- och omkörningssignaler, som avgivas från andra fordon, samt —— vid järnvägskorsningar —— larmklockor och tågsignaler ävensom ljudet av annalkande tåg. Detta är utan tvivel en väsentlig olägenhet, men man måste ihågkomma, att även förare med normal hörsel ofta äro i samma situation, t. ex. förare av skramlande lastbilar, vilka befinna sig inne i en sluten förarhytt eller förare med bilradion högt påskruvad. Hörseln spelar därjämte en viss roll för bedömande av att motorn fungerar väl och att inga fel uppstått hos bilen i övrigt.

Som skäl mot att låta döva personer föra motorfordon har framhållits att polisen vid trafikledningen har svårt att uppnå kontakt med dem. Ur trafiksäkerhets- synpunkt torde detta emellertid icke böra tillmätas alltför stor betydelse. För att leda fordonstrafiken användes nämligen i allmänhet optiska signaler och tecken. Tal- och ljudsignaler uppfattas i en bullrande trafik ej alltid ens av perso- ner med normal hörsel.

Hur stor roll motorförarens nedsatta hörsel spelat som olycksorsak kan för närvarande icke angivas, men det synes icke sannolikt, att denna roll är särskilt betydande. I de länder, där hörselkravet slopats, uppgives man ha haft goda erfarenheter av de döva förarnas uppträdande i trafiken. Sannolikt beror detta bl. a. på, att dessa förare utvalts efter noggrann prövning. I Sverige ha vi mycket liten erfarenhet att bygga på i detta avseende, eftersom samtliga våra motor- fordonsförare haft god hörsel, när de erhöllo sina körkort.

Vi vilja med den bristfälliga kunskap, som ännu finns angående sambandet mellan motorfordonsförares hörselnedsättning och trafikolyckor, icke påtaga oss ansvaret för att nuvarande hörselkrav, d. v. s. att vanlig samtalsstämma av bästa örat väl uppfattas åtminstone på 4 m avstånd, mildras generellt. Däremot anse vi det icke vara nödvändigt eller skäligt att tillämpa detta krav under alla förhål- landen. Det måste uppenbarligen finnas personer, som visserligen på grund av sin dåliga hörsel utgöra en något större potentiell fara för trafiksäkerheten än den nor- male föraren, men som ha positiva egenskaper, vilka mer än väl uppväga denna deras *brist. Vi anse därför, att även personer, som icke ens på det bästa örat uppfatta vanlig samtalsstämma på 4 m avstånd, och till och med sådana, som äro helt döva, böra kunna betros med körkort, dock endast för privat personbil, traktortåg eller motorcykel, under förutsättning att de i övrigt med avseende på sin kroppsliga och andliga hälsa äro utan betydelsefulla anmärkningar. Det måste därjämte krävas, att de ha styrkt sig vara särskilt ansvarskännande och pålitliga samt att de vid prov inför besiktningsman visat sig besitta körskicklighet som ligger över medelmåttan. Även om föraren uppfyller alla dessa villkor, anse vi oss likväl icke, förrän ytterligare erfarenhet vunnits, böra förorda, att han betros med körkort, med mindre än att det dessutom styrkes, att han har behov därav för sitt yrke eller sin näring. Då erfarenheten lärt, att olyckshändelser före- komma vid järnvägsövergångar på grund av att döva icke hört tåget eller even- tuella ljudsignaler, bör körkortsinnehavaren uppmanas att stanna sitt motor- fordon framför varje järnvägsövergång.

Vid utfärdandet av körkort för motorfordon till person med sämre hörsel än den, som anges i motorfordonsförordningen, bör föreskrivas, att förutom backspegel å fordonet skola föras dubbla Sidospeglar, så att föraren med lätthet kan iakttaga den bakomvarande trafiken. Någon särskild skylt på for- donet, som visar att föraren är döv, hör av praktiska skäl icke fordras.

För att för körkortsmyndigheten göra det möjligt att noggrant följa ifråga- varande körkortsinnehavares uppträdande i' trafiken synes det, intill dess större erfarenhet vunnits, lämpligt, att dessa körkort tidsbegränsas att gälla förslagsvis ett år. Förlängning bör kunna ske efter framställning av sökanden och yttrande av polismyndigheten. Nytt läkarintyg synes icke regelmässigt böra fordras.

Då ur trafiksäkerhetssynpunkt föga synes vara att vinna genom en rayon- begränsning av tillståndet, och därjämte en sådan begränsning medför besvär och olägenheter för körkortsinnehavaren, vilja vi icke föreslå, att sådana in- skränkningar uppställas såsom villkor för dessa körkort.

De hörselförbättrande apparaterna ha på senare år fått en bättre utformning och ökad användning. De kunna emellertid ej vara i bruk kontinuerligt och i varje

stund garantera en viss hörsel. Batterierna räcka icke och den döve orkar ej ha apparaten i gång ständigt.

Under dessa omständigheter finns ingen anledning att i författning kräva an- vändandet av hörselförbättrande apparat.

Vi ha sålunda velat mildra hörselkraven för vissa förare inom grupp 2. ' För grupp 1 bör endast fordras samtalsstämma å bästa örat på 1 meter med möjlighet till dispens.

Under inga omständigheter bör person som har sämre hörsel än i gällande motorförordning angivna, erhålla körkort i någon av grupperna 3 eller 4 eller tillåtas föra utryckningsfordon.

För grupp 4 och för samtliga förare av utryckningsfordon, vilja vi i stället föreslå en skärpning, för att dessa förare skola kunna fylla de höga krav på säker- het som måste ställas med hänsyn till deras krävande tjänst. Bussförare måste exempelvis vid järnvägskorsningar med dåliga siktförhållanden lita även på sin hörsel, för att övertyga sig om tåg är i annalkande eller icke. Man bör därför kräva god hörsel, d. v. s. viskstämma på bägge öronen på minst 4 meter.

Sammanfattning av de krav, som måste ställas på döva förare.

1) Deras kroppsliga och andliga hälsa skall vara utan betydelsefulla anmärk- ningar. 2) De skola hava styrkt sig vara särskilt ansvarskännande och pålitliga. 3) Deras körskicklighet bör ligga över genomsnittsnivån. 4) De skola hava behov av motorfordon för sitt yrke eller sin näring. 5), Motorfordonet skall vara utrustat med backspegel och två sidospeglar. Förarna böra skriftligen uppmanas att stanna sitt fordon framför varje järn- vägsövergång. Körkortet bör utfärdas endast för ett år i taget.

Kraven på hörseln för körkortsgrupperna 4—1 böra ställas enligt följande schema:

Grupp 4: Viskstämma på bägge öronen på minst 4 m.

För chaufförer i ntryckningstjänst uppställas samma krav. Grupp 3: Nuvarande krav är att åtminstone på det ena örat vanlig samtalsstämma väl uppfattas på 4 m. avstånd. Det finnes icke någon anledning att sänka kraven för denna grupp. Grupp 2: För närvarande kräves att samtalsstämma uppfattas väl på 4 m. avstånd å bästa örat. Ingen ändring föreslås, men dispens bör i vissa fall lämnas under ovan angivna villkor. Grupp 1: Samtalsstämma på 1 m. Möjlighet till dispens enligt grupp 2.

Krav på motorfordonsförares hälsa ur intemmedicinsk synpunkt.

Härom har den medicinska expertgruppen på förslag av docenterna Möllerström och Wassén samt förste flygläkaren Nyström anfört:

Det ligger i sakens natur, att vissa invärtesmedicinska sjukdomar hos motorfor- donsförarna innebära risk för trafiksäkerheten. Storleken av denna risk har man emellertid ingen möjlighet att uppskatta, då varken statistiskt eller i övrigt någon mer ingående utredning föreligger angående den roll dylika sjukdomstillstånd spe- lat vid inträffade olyckshändelser. Visserligen finnes i den utländska litteraturen statistik häröver, men den har tvivelaktigt bevisvärde, då noggrannare medicinsk utredning av vederbörandes hälsotillstånd i regel icke utförts. Rättspatologerna

hysa den uppfattningen, att invärtessjukdomar sannolikt spela en mindre fram- träda nde roll som orsaksmoment vid trafikolyckorna.

När det är fråga om uppställandet av krav på motorfordonsförarens hälsotill- stånd ur invärtes medicinsk synpunkt stöter man på stora svårigheter. Problemet liggen- icke så till, att exempelvis ett blodtryck över en viss gräns eller ett visst hjärtblåsljud utgör hinder att föra bil. Man kan icke lösrycka ett enstaka symtom och på grundval härav draga sina slutsatser om vederbörandes lämplighet som motorfordonsförare, utan man måste se symtomet mot bakgrunden av hälsotill- ståndet i övrigt. Detta hin-drar icke, att man nödgas i möjligaste mån söka av- gränsa de sjukdomstillstånd, som innebära stor risk vid förande av motorfordon. Hit höra framförallt sjukdomar med risk för mer eller mindre hastigt påkommande förlust av medvetandet, yrsel» omtöckning eller kramper. De sjukdomar, som i första hand böra nämnas, äro vissa hjärtkärlssjukdomar och gravare njursjukdo- mar med hotande njurinsufficiens samt sockersjuka. För översiktens skull indelas här ifrågakommande hjärt- och kärlsjukdomar i följande 4 grupper:

1. Störningar i" hjärtrytmen beroende på rubbning i retningsbildningen och ret- ningledningen med risk för medvetslöshet, kramper etc. 5. k. Adams-Stokes an- fall. (Den extrasystoliska arytmien räknas däremot icke hit.)

2. Klaffel med fara för akut dekompensation samt smygande fortlöpande infektio— ner i hjärtats innerhinnor med risk för blodpropp (emboli).

3. Hjärtmuskelinflammation och kranskärlsaffektion med risk för akut dekom- pensation och blodpropp.

4. Kärlsjukdomar såsom gravare åderförkalkning, abnormt högt eller lågt blod- tryck och syfilis med inflammatoriska förändringar i eller lokal utbuktning av stora kroppspulsådern (aneurysm). Om man bedömer dessa sjukdomar med hänsyn till prognosen för speciellt motorfordonsförare, kunna två grupper uppställas. A. Sjukdomar, där övergången från det kompenserade till det dekompenserade stadiet går mer långsamt: t. ex. klaffel, hjärtmuskelinflammation etc. B. Sjukdomar, som hastigt i form av anfall medföra oförmåga att föra motor- fordon, t. ex. rytmstörningar, högt blodtryck, åderförkalkning (hjärnblödning och blodpropp i hjärtat), höggradig aneurysm med fara för bristning. Med hänsyn till faromomentet vid förande av motorfordon ha fallen i grupp A bättre prognos än de ur medicinsk synpunkt ofta mer symtomfritt förlöpande sjukdomarna i grupp B. Det stora värdet av ett elektrokardiogram vid dessa undersökningar behöver ej framhållas, liksom även att läkaren i dessa fall upp— tager en noggrann sjukhistoria och ägnar intresse åt körkortsaspirantens psyke och hans egen uppfattning av sin sjukdom. Enligt gällande bestämmelser bör blodtrycket undersökas, om sökanden haft eller har äggvita i urinen eller om hans ålder överstiger 40 år. Av flera skäl är det nödvändigt att denna undersökning utföres på alla körkortsaspiranter. En ur körkortssynpunkt betydelsefull medicinsk åkomma är sockersjukan. För närvarande tillämpas den principen att en sockersjuk icke kan erhålla körkort. I vissa undantagsfall har emellertid körkort för lättviktsmotorcykel lämnats vid sockersjuka, som icke kräver insulinbehandling. Sådant tillstånd har endast gällt för visst ändamål för viss tid och på viss vägsträcka. Vid sockersjuka finnas två komplikationsmoment, som äro riskfyllda på grund av hastigt insättande be- svär. Det ena är en av insnlinöverdosering orsakad för låg blodsockerhalt, som kan framkalla omtöckning och medvetslöshet, vanligen med kramper. Det andra är diabetesformer med mera höggradig endogen alkoholhildning, där övergående yrsel och osäkerhetstillstånd kunna uppträda.

Till skillnad från insulincomat, som av en eller annan orsak föranledes av för kraftig insulinverkan, spelar det egentliga diabetescomat, som beror på en insulin- brist, vilken orsakar en förgiftning med organiska syror, ofta med en samtidigt förhöjd blodsockerhalt, ur trafiksäkerhetssynpunkt en underordnad roll. Denna komplikation utvecklas nämligen mera långsamt med gradvis ökande sjukdoms— symtom, som omöjliggör framförande av motorfordon.

Principiellt bör sockersjuka, även sådan som fordrar insulinbehandling, icke utgöra absolut hinder för körkort. Villkoret för erhållande av sådant är dock, att riskmomenten elimineras. Denna princip för körkortsbeviljande tillämpas i Danmark. Enligt informationer från danska sundhetsstyrelsen ha inga olyckshän- delser inträffat, som rimligen kunnat sättas i samband med sockersjukan, varför där ej funnits anledning till ändring av nu tillämpade föreskrifter. När sockersjuka i Danmark erhålla körkort, få de tryckta föreskrifter om vad de ha att iakttaga, och de få förbinda sig att noga följa givna behandlingsföreskrifter. Därmed avses att minska risken för insulinbesvär. Under alla förhållanden beviljas körkort till sockersjuka endast för två år i taget. Även yrkeschaufförer kunna efter pröv- ning från fall till fall få ha sitt körkort kvar, om sockersjukan uppträtt efter det de börjat sitt yrke.

Den danska principen, att de sockersjuka få förbinda sig att sköta sin be- handling och icke slarva med måltider och insulin, är icke helt tillfyllest. Det är i första hand nödvändigt, att insulinbehandlingen är ledd efter sådana prin- ciper, att risken för insulinbesvär praktiskt taget försvinner. I en del fall av soc- kersjuka inträffar det, att blodsockerhalten vissa tider på dygnet hastigt sjunker, även oberoende av föda. Om detta icke uppmärksammas vid insulinbehandlingen, kan det uppkomma så starka blodsockerfall, att det uppstår risk för insulinanfall med kramper och medvetslöshet. Detta blir särskilt fallet, om insulinbehandlingen syftar till att uppnå ett s. k. »normalt fasteblodsockervärde» och sockerfri urin. I många fall av sockersjuka är då risken för insulinbesvär överhängande. En så- dan inställningsprincip för insulinbehandlingen kan icke godtagas, om det gäller att låta en insulinbehandlad sockersjuk få körkort. Ett insulinanfall vid ratten kan betyda en katastrof. Den risken måste vara borta, om körkort skall kunna till- låtas. Med en rätt ledd insulinbehandling kan numera också risken för hypogly- kämiska tillstånd i stor utsträckning eller helt elimineras därigenom, att insulinets verkan i de svåra fallen harmoniskt anpassas efter den sockersjukes egna blod- sockerregulatoriska krafter, en princip som kan sammanfattas i begreppet »har- monisk insulinbehandling». Det måste i detta sammanhang framhållas, att i sådana svårare fall andra inställningsprinciper t. ex. med zinkinsulin i stora doser i avsikt att kunna reducera insulinsprutornas antal till en spruta på dagen, kan försätta den sockersjuke i ett labilt tillstånd, med risk för oberäkneligt uppträdande insu- linbesvär. Exempel finnas, där katastrof inträffat på grund av en sådan labil in- ställning och där redan på förhand kunnat förutsägas, att olyckor förr eller senare måste inträffa, om en sådan sockersjuk tillåtits föra motorfordon. Där är det emellertid behandlingsprincipen som är riskmomentet och icke insulinbehand- lingen i och för sig. För trafiksäkerheten är det därför ingalunda likgiltigt, vilka behandlingsprinciper som tillämpas, och detta blir avgörande för om en socker- sjuk med insulinbehandling kan tillåtas inneha körkort eller ej. Det tillhör den rationellt ordnade diabetesvården, att de sockersjuka behandlas efter rätta prin- ciper. Dessa kunna växla från fall till fall beroende på sockersjukans växlande karaktär. En rätt behandlingsinställning, där den sockersjuke följer givna före- skrifter, visar sig bland annat i frånvaron av alla insulinbesvär. Beviset för att den sockersjuke har den rätta behandlingen kan erhållas. antingen därigenom, att

han under en längre observationstid varit helt befriad från alla symtom av sin kroniska sjukdom, inklusive insulinbesvär, eller att garanti erhålles att insulin- behandlingen redan från början anpassats efter den sockersjukes individuella behov efter en godtagbar klar indikationsställning, som syftar till att så vitt möj- ligt eliminera alla onödiga faromoment och risker. Denna inviduella behandlings- inställning är förutsättningen för att insulinbehandlade sockersjuka skola kunna få körkort. Är villkoret uppfyllt och inga andra hinder finnas, bör sockersjukan ej lägga hinder i vägen ens för en yrkeschaufför att få ha sitt körkort kvar, om hans sockersjuka har uppträtt efter det han börjat sitt yrke. Däremot är det icke lämpligt, att körkort tillhörande grupperna 3 och 4 i kommitténs schema, utfärdas för en insulinbehandlad diabetiker, i detta fall på grund av de risker för uppträ- dande av andra komplikationer, t. ex. ögonskador, hjärt- och kärlsjukdomar, vilka i fortsättningen kunna hindra hans yrkesutövning.

Under alla förhållanden måste en sockersjuk motorfordonsförare kontrolleras oftare än en icke sockersjuk, emedan komplikationer kunna tillstöta, som gör förande av motorfordon riskfyllt. Ingalunda ovanliga äro hos de sockersjuka ögon- förändringar, vilka stundom kunna utveckla sig ganska hastigt och då leda till höggradig synnedsättning. Minst vart annat år bör en sockersjuk, både med och utan insulinbehandling, kontrolleras med hänsyn till sitt tillstånd, i vissa fall till och med tätare, vid sådana följdkomplikationer, som utveckla sig hastigt. Här- igenom får man större garantier för att inga onödiga riskmoment framkallas genom sockersjukan. Det gives då en möjlighet att i större utsträckning än hittills varit fallet bevilja körkort till sockersjuka.

Rörande de alkoholbildande sockersjukas lämplighet att föra motorfordon saknas ännu några erfarenheter, då det här är fråga om problemställningar, som hittills ej varit beaktade. I mera höggradiga fall torde det ej vara lämpligt att vederbörande kör bil på grund av de övergående yrsel- och omtöckningstill- stånd, som här stundom kunna uppträda. En blivande rationellt ordnad diabeti- kervård har att taga ställning till dessa frågor så att möjligheter skapas för kontroll av sockersjuka eller andra personer med liknande omsättningsrubhningar även mot denna bakgrund. Härigenom kunna mera höggradiga alkoholbildande socker- sjuka i tid avskiljas från motorfordonstrafiken.

Om uppfattningen av ovan angivna sjukdomars betydelse för trafiksäkerheten varit relativt enhetlig hos läkare i allmänhet, ha åsikterna divergerat starkt rö- rande tolkningen av medicinska fynd såsom systoliska blåsljud, måttliga blod- trycksstegringar och blodtryckssänkningar, vissa lungsjukdomar, bl. a. lungtuber- kulos, astma, lindrigare yrseltillstånd etc.

Å ena sidan ha körkortsaspiranter stundom förvägrats körkort utan att detta varit av behovet påkallat. Vad detta betyder med hänsyn till yrkesval, existens- möjlighet etc. är lätt att förstå. Å andra sidan har det förekommit, att körkort erhållits i fall, där ett dåligt hälsotillstånd borde lagt hinder i vägen, ett miss- förhållande, som ingalunda står i översstämmelse med samhällets krav på trafik- säkerhet. Under förutsättning av att ett system med efterundersökning av motor- fordonsförare införes behöver bedömningen av fallet i fråga från början ej bliva så sträng. I vissa fall kan det vara lämpligt att införa kontroll efter korta tids- intervall, exempelvis ett eller annat år, eller att uppskjuta det definitiva ställ- ningstagandet viss tid.

Av stor vikt är att läkaren avråder en person att välja ett yrke, inom vilket han kanske löper risken att icke kunna fortsätta på grund av en sjukdoms fortskri- dande och invalidiserande karaktär. Redan vid den första undersökningen bör läkaren alltså, då det gäller en person, som söker körkort för någon av grupperna

3 och 4 i kommitténs schema, uppmärksamma att sökanden icke får förete sym-! tom på en sjukdom, vilken enligt beprövad erfarenhet kan förväntas efter kortare eller längre tid medföra invaliditet, som gör denne oförmögen att utöva yrket.

På hälsotillståndet hos förare inom de nyssnämnda grupperna böra olika krav uppställas. Sålunda är det rimligt att ställa större krav på förare i elitgruppen, d. v. s. förare av ambulans, brandbil, polisbil etc; samt förare av omnibus än på förarna av tyngre lastbilar och personbilar i' yrkes- mässig trafik. I den förra gruppen bör vederbörande körkortsaspirant förete ett' klart friskintyg, i det senare hör han icke få uppvisa tecken på sådan invärtes-i medicinsk sjukdom, som kan förväntas i framtiden bliva av kronisk invalidise-f rande art. Samma stränga krav torde icke kunna uppställas på förare avlättaré lastbil och av personbil i icke yrkesmässig trafik samt vanlig motorcykel och fartbegränsad motorcykel (körkortsgruppema 2 och 1). Dessa fordon, speciellt— den fartbegränsade motorcykeln, äro ej så sällan "hjälpmedel för personer med svagt hälsotillstånd på grund av hjärtfel, åldershjärta, astma etc. Inom dessa grupper torde det vara tillräckligt att i stort sett uppställa krav på frånvaro av de förut nämnda sjukdomstillstånd, som utgöra stor risk för framförande av motor- fordon, d. v. s. sjukdomar med risk för mer eller mindre hastigt påkommande för- lust av medvetandet, yrsel, omtöckning eller kramper.

Samma bedömningsprincip, som här i stora drag skisserats, kan i allmänhet ej läggas till grund vid omprövning av körkort. Här gäller i första hand att tillse att inga allvarliga försämringar inträtt i hälsotillståndet. Inom grupperna med stor psykisk och fysisk påfrestning böra de medicinska kraven alltjämt stäl- las höga.

Det är helt naturligt, att även med denna gränsdragning det i ett stort antal fall måste uppkomma svårigheter att bedöma, huruvida vederbörande körkorts- aspirant kan anses lämplig som förare av ett visst motorfordon eller icke. Ett antal invärtesmedicinska sjukdomar, såsom lever-, lung-, blod- och vissa inre- sekretoriska sjukdomar, vilka ofta förorsaka en kraftnedsättning och ökad ut- tröttbarhet, utgöra därigenom ett osäkerhetsmoment vid förande av motorfordon. I dessa fall kunna, då symtomen växla i intensitet från individ till individ, ingav generella föreskrifter lämnas för bedömningen av det enskilda fallet. Ställnings- tagandet kan vålla svårigheter och ojämnhet i bedömningen. En central bedöm- ning av experter inom olika grenar av medicinen framstår därför som ett önske- mål.

För att underlätta arbetet för en dylik central institution är det av stor vikt, att primärundersökningen utföres så noggrant som möjligt, oeh att läkaren om? sorgsfullt och ingående beskriver de fynd, han gjort vid sin undersökning. Därför bör det nuvarande formuläret för läkarintyg kompletteras och omarbetas i vissa avseenden. *

Krav ur ortopedisk synpunkt på förare av motorfordon.

.Härom har den medicinska expertgruppen på förslag av professorn S. A. Friberg och marinläkaren av första graden A. G. Karlén anfört följande: Generellt sett kunna de ortopediska fordringarna på en bilförare sägas vara: 1. Att han skall kunna sitta och ha tillräcklig rörelseförmåga i bålen, speciellt halsryggraden, för fri sidosyn. 2. Att han har rörlighet och kraft i arm och hand för ratt- och spakföring. 3. Att han har rörlighet och kraft i benen för pedalskötseln. Dessa funktioner kunna emellertid genom särskilda anordningar överföras till händerna.

I anslutning härtill anse vi, att följande funktionsnedsättningar utgöra absolut hinder för beviljandet av körkort. Ad ]) a: Bålmuskelförlamningar och nedsatt stadga i ryggraden av sådan grad, att patienten även med korsett eller annat stödmedel icke kan eller endast med svårighet kan sitta. * : Nedsatt rörlighet: Kan vara nedsatt eller t. o. m. upphävd inom övriga-' ryggradsavsnitt, men skall vara normal elleri det närmaste normal i hals- ryggraden, så att vridning för seende åt sidan och bakåt är obehindrad. Ad 2) a: Defekter,

b: Bristande stadga, c: Bristande rörlighet. '

: Under förutsättning att den andra extremiteten är fullvärdig, får defekt på en

övre extremitet omfatta högst två fingrar. Vid fö1lust av 2 fingrar får tummen ej vara en av dessa. ! : Förlamningar (andra övre extremiteten fullvärdig) .

samtliga spastiska förlamningar, samtliga slappa, totala förlamningar, drabbande hela extremiteten, underarm-

eller hand.

Beträffande partiella förlamningar se nedan under körkortsgrupp och spe- cialkörkort.

Bristande stadga av annan orsak: Olika former av slinkled (efter skador och: inflammation), vilka icke kunna bandagebehandlas på tillfredsställande sätt,- vissa mycket lätt uppkommande recidiverande luxationer. - : Bristande rörlighet (andra övre extremiteten fullvärdig)

styv armbågsled i 180— 150 graders ställning eller i mindre än 80 graders ställning, styv handled i mer än 30 graders dorsalflexion eller i mer än 20 graders volar- flexion. Styvhet i fingerleder anse vi böra bedömas från fall till fall.

Ad 3) Några absoluta hinder beträffande nedre extremiteterna synas oss knap- past kunna uppställas med hänsyn till att möjlighet gives för överförandet av samtliga pedalfunktioner till händerna. ' =

De angivna kontraindikationerna äro stränga och kanske något summariska. Vi ha ansett detta vara bättre, dels emedan de detaljerade anvisningar, som förekomma i t. ex. de norska bestämmelserna, lida av bristande överskådlighet, dels emedan det alltid, hur detaljerade bestämmelserna än göras, fin—nas gränsfall. Dylika gränsfall komma givetvis att uppträda inom samtliga av kommittén före- slagna körkortsgrupper, men det stora flertalet av dem komma dock att återfinnas inom gruppen för specialkörkort för invalidfordon. Prövning av frågan huruvida; specialkörkort skall utfärdas eller ej kommer i stor utsträckning att bli beroende på tekniska ändringar å fordonet. Vi vilja därför föreslå, att samarbete inledes mellan ortopediska kliniker och bilinspektörer för utexperimenterande av lämp-i liga biltyper för vederbörande patienter. En eller flera körskolor böra speciali- sera sig på att utbilda vanföra till bilförare på för dem lämpliga fordon. .

Det har synts oss mest överskådligt och ändamålsenligt att för varje särskild grupp förare genomgå de fordringar, som böra uppställas och de eventuella me- kaniskt- statiskt- funktionella rubbningar, vilka kunna tillåtas.

Förare av utryckningsfordon. Fordringarna på dessa förare böra sättas höga' och nr ortopedisk synpunkt får någon som helst defekt eller deformitet icke förekomma. Det kan synas onödigt strängt att icke godkänna en man med en liten fingerdefekt eller en lätt form av fotdeformitet som elitförare. Tjänstgö-

ringen är emellertid så ansvarsfull och pressande, att det måste anses berättigat med en fordran på absolut fullvärdighet ur ortopedisk synpunkt. Emellertid bör en person, som under många år tjänstgjort såsom förareav utryckningsfordon och under denna tid erhåller en lindrig skada eller annan åkomma, som medför ett bagatellartat följdtillstånd, t. ex. partiell defekt av det ena lillfingret, icke nödvändigtvis gå förlustig sitt tillstånd att föra ett sådant fordon.

Grupp 4. Bussförare: Av tvenne anledningar måste de ortopediska fordring- arna å dessa sättas i det närmaste i klass med dem å elitförarna. Å ena sidan utgöra bussarna tunga fordon, vilkas handhavande ställa stora krav på veder- börandes rygg och extremiteter, och å andra sidan är framförandet på grund av det stora antalet personer, som transporteras med bussarna, ytterst ansvars- fullt. Med undantag av vad som i följande mening anföres få icke förekomma sjukliga förändringar, defekter, medfödda eller statiska deformiteter eller för- lamningstillstånd inom någon extremitet ej heller sjukliga förändringar inom något avsnitt av ryggraden medförande minskad rörelseförmåga och styrka.

De enda ortopediska åkommor, vilka kunna accepteras inom denna grupp, ut- göras av lindriga former av medfödda eller förvärvade deformiteter inom händer och fötter, vilka icke nedsätta rörlighet och styrka.

Grupp 3. Förare av personbil i yrkesmässig trafik (droskbil) samt tyngre lastbil. I dessa grupper få förare med grövre ortopediska defekter, deformiteter eller sjukdomar icke förekomma. De största fordringarna ställas på förare av de tyngsta lastbilarna, framför allt dem, som gå som långtradare, medan de för förare av droskbilar kunna sättas något lägre. För samtliga gäller, att lätta fot- deformiteter med bibehållen grov kraft och rörlighet äro tillåtna samt dessutom förlust av ett finger, dock ej tummen, å ena eller båda händerna. För tummens del är härvid en reservation av nöden. Uppgifter om betydelsen av förlust av tummen vid framförande av motorfordon saknas och denna fråga är i behov av utredning. Innan så ännu har skett torde det kunna vara berättigat tillåta förlust av tummen å ena handen. För förare av droskbilar tillåtas lättare rubbningar inom bröst- eller ländryggradens skelett eller mjukdelar, även om dessa nödvändiggöra användandet av stödkorsett. Ovan uppställda fordringar å droskförarna kunna synas väl stränga, men ha ansetts motiverade med hänsyn till att å dessa förare också vilar särskilt ansvar för passagerare.

Grupp 2. Förare av personbil i icke yrkesmässig trafik, lättare lastbil och tyngre motorcykel. Körkort kan tilldelas även om sökanden lider av lätta fot- deformiteter med bibehållen grov kraft och rörlighet, vid förlust av ett finger, å ena eller båda händerna (beträffande tummen se under grupp 3) samt av lät- tare de—formiteter eller rubbningar i bröst- och ländryggens skelett eller mjukde- lar, även om dessa nödvändiggöra korsett. För framförandet av privat personbil utgöra dessutom följande åkommor icke något hinder: Anatomisk eller funktionell defekt, bandagcbehandlad eller ej å ena eller båda nedre extremiteterna, icke med- förande nedsatt grov kraft mer än till 40 kg (tryck) eller förändring av den nor- mala rörelsehastigheten. För övre extremiteten äro tillåtna bandagebehandlat följd— tillstånd efter benbrott (pseudarthros), å över- eller underarm, styv skulderled i Optimal ställning, styv armbågsled (angående dess ställning se under 2c . sid. 163), styv handled (angående dess ställning se under 2 c. sid 163), samt förlust av två fingrar på en hand. Vid förlust av 2 fingrar får tummen ej vara en av dessa. Härvid är att märka att vid ovan angivna deformiteter å övre extremiteten för- utsättes, att desamma äro ensidiga och andra extremiteten fullvärdig.

Beträffande förare av tyngre motorcykel borde fordringarna rätteligen sättas betydligt högre än å övriga förare inom denna grupp. Påfrestningarna å dcm äro

i fysiskt hänseende betydligt större och den skadefrekvens som vidlåder dem betydligt högre. Dessutom medföra de olyckor som drabba dessa förare ytterst grava och genomgripande skadeverkningar med lång sjukhusvistelse och hög invaliditet som resultat. Vi äro nu ej beredda att närmare precisera de fordringar, som böra uppställas, då grundorsakerna till den höga skadefrekvensen ännu ej äro utredda. En kommande utredning, vilken i berörda hänseende är absolut av nöden, torde komma att ge belägg för högt ställda fordringar.

Gruppen specialkörkort bör ur ortopediskt synpunkt uppdelas i två avdelningar. Avdelning A, berättigande till förande av vissa biltyper. Till denna äro ur ortopedisk synpunkt att hänföra sådana personer, som på grund av åkommor med åtföljande nedsättningar av grova kraften i extremiteterna endast kunna erhålla tillstånd att framföra lätta små personbilar( såsom DKV, Mor- ris etc.) dock utan att å dessa fordon några förändringar av den standardmässiga utrustningen behöver ske. Gränsvärdet för den grova kraften i nedre extremite- terna bör liksom i Norge sättas till 40 kg (tryck). För övre extremiteterna är endast handstyrkan och styrkan i armbågsledens stora böjmuskel (biceps) mätbar och fordringarna här sättas liksom i Norge enligt följande: Vederbörande skall under 10 sekunder i lodrät ställning kunna fasthålla en 3 cm tjock glatt träkäpp, i vilken en 15 kg tyngd är upphängd.

Avdelning B. Till denna hänföras så invalidiserade förare, att de kunna till- låtas föra endast specialbyggda motorfordon. Till denna grupp räknas även förare av motordrivna invalidvagnar. De förändringar på vanliga bilar, som kunna komma ifråga, äro ombyggnad till enpedalsvagn, ombyggnad till enbart handma- növrering, enbart handgas eller konstruktiv hastighetsbegränsning. Den moderna biltekniken erbjuder i detta hänseende stora möjligheter genom exempelvis hyd- rauliska bromsar eller servobromsar, frihjul, automatisk växellåda m. 111.

För framförandet av motordrivna invalidvagnar kunna några fasta bestämmel- ser icke uppställas, utan detta måste avgöras från fall till fall. Dels för att följa tillverkningen av specialfordon, speciellt handmanövrerade motorfordon, beträf- fande vilka utvecklingen utomlands på grund av det stora antalet krigsinvalider nått långt, såväl kvalitativt som kvantitativt, dels för utredning och ställningsta- gande till svårbedömbara ansökningar, föreslås inrättandet av en särskild kommitté för specialkörkort, antingen självständig eller underställd den föreslagna trafik- säkerhetsstyrelsen. Som medlemmar i en sådan kommitté böra lämpligen ingå en läkare (ortoped), en representant för bilhandeln, en bilinspektör samt en social kurator.

Neuro-psykiatriska sjukdomstillstånd såsom hinder för förandet av motorfordon.

Härom har den medicinska expertgruppen på förslag av docenten C. G. Rylander uttalat följande:

I vilken utsträckning psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd samt organiska nervsjukdomar hos motorfordonsförare föranlett trafikolyckor torde icke vara klarlagt. Detta förhållande bör ställas i relation till det mycket ofullständiga skick, som forskningen rörande trafikolyckornas orsaker överhuvud taget befinner sig i. Emellertid göra redan kunskaperna om de åsyftade sjukliga tillståndens kliniska yttringar det i många fall möjligt att draga säkra slutsatser rörande deras stora farlighet ur trafiksäkerhetssynpunkt. Uppenbart är exempelvis, att personer, som lida av anfallsvis påkommande medvetandestörningar eller som i sitt handlande påverkas av sjukliga impulser, utsätta både eget och andras liv för stora risker,

om de föra motorfordon. Lika uppenbara äro de risker, som måste uppstå vid organiska nervsjukdomar med kraftnedsättningar eller förlamningar i extremi- teternas muskelgrupper samt stark fumlighet i rörelserna eller anfall av yrsel och dubbelseende.

Ett flertal psykiska sjukdomar förete jämte andra symtom även de redan an- tydda medvetandestörningarna i form av total förlust av medvetandet med eller utan kramper, eller omtöckningstillstånd och perioder av sänkt vakenhetsgrad. Hit höra i främsta rummet genuin epilepsi samt vidare ett flertal följdtillstånd efter traumatiska hjärnskador. hjärninflammationer och hjärnhinneinflammationer samt defekttillstånd efter hjärnoperationer. Vid andra sjukdomar uppstå stör- ningar av uppmärksamhetsfunktionerna, nedsättning av koncentrationsförmågan och minnet samt abnorma trötthetskänslor, symtom som för övrigt även bruka förefinnasvi växlande utsträckning inom den förstnämnda sjukdomsgruppen. Därjämte nedsättes förr eller senare omdömesförmågan. Hit höra alla progressiva hjärnsjukdomar med övervägande psykiska symtom såsom senil och arterio- Sklerotisk demens, paralysie générale (en speciell form av hjärnsyfilis) samt alko- holdeme'ns och kroniska förgiftningar med narkotiska medel. " Andrapsykiska sjukdomar utmärka sig bland annat därigenom, att den sjukes uppträdande och uppfattning av omgivningen påverkas genom sinnes- och tanke- villor och hans handlande av oemotståndliga patologiska viljeimpulser (schizo- freni, paranoia samt vissa alkoholpsykoser). I andra fall inträda djupgripande förändringarvi känslolivet, av initiativet och det psykiska tempot (mano-depressiv sjukdom), så att omdömet och handlingsförmågan höggradigt påverkas. Här må tilläggas, att schizofreni, utpräglade former av paranoia och mano-depressiv sjuk— dom bruka sammanföras under benämningen endogena sinnessjukdomar. _ Ifråga om de olika formerna av intellektuell efterblivenhet gäller i särskilt hög "grad vad som ovan anförts om bristen på empiriskt klarlagda fakta beträffande "de psykiska abnormtillståndens betydelse för uppkomsten av olyckshändelser. Från vissa håll har man velat göra gällande, att även en avsevärd intellektuell efterblivenhet hos en person icke skulle behöva utgöra ett hinder för att han bleve en god motorfordonsförare. Emellertid utmärka sig de efterblivna för ett flertal psykopatologiska särdrag, vilka i avsevärd grad måste nedsätta deras dug- lighet som motorfordonsförare enligt all den erfarenhet man äger om vad som härför kräves med avseende på psykiska funktioner.

De efterblivnas uppmärksamhet är bristfällig och ofta trögväckt. De ha mycket svårt att sprida sin uppmärksamhet till att omfatta ett flertal objekt och före- teelser på en gång, en förmåga som givetvis är av stor betydelse i trafiken. Ställda inför oväntade situationer ha de svårt att överblicka, vad som försiggår omkring dem och de handlingsmöjligheter, som erbjuda sig, samt kunna icke på samma sätt som normalt utvecklade människor draga nytta av och tillämpa tidi- gare gjorda erfarenheter. Deras abstrakta tänkande och överhuvudtaget deras föreställningsliv är torftigt och outvecklat. Därmed följer en påtaglig oförmåga att föreställa sig vad som kan komma att inträffa, exempelvis i en framförliggande vägkorsning eller i samband med en omkörning, för att tillgripa några ur trafik- synpunkt aktuella situationer. - .

. Alla dessa särdrag ha ovedersägligen experimentellt kunnat påvisas hos de efterblivna eller tydligt framgått genom kliniska studier av deras uppträdande i olika situationer. Vidare träffas efterblivna individer lättare än normala av s.: k. nervösa sammanbrott i farliga situationer. De tappa fattningen, bli förlamade av skräck eller handla huvudlöst i panikartad stämning. Därom ha icke minst 'de bägge världskrigen "givit talande erfarenheter. Man har beräknat,_att 40 % av alla

soldater, som grepos av akuta skräckhysteriska reaktioner, voro efterblivna. I den finska armén underlät man under vinterkriget 1939—1940, trots den stora man- skapsbristen, att låta de efterblivna fullgöra fronttjänstgöring i någon som helst form.

De efterblivna äro emellertid underutvecklade och felutvecklade i mer eller mindre hög grad icke endast med avseende på .de intellektuella funktionerna. Ofta är deras'känsloliv påfallande primitivt, outvecklat och barnsligt. Häri är till stor del orsaken att söka till deras bristande motståndskraft mot psykiska påfrestningar, liksom känslodefekterna även väsentligt bidraga till deras dåliga omdömesförmåga.

Man får dock icke skära alla efterblivna över en kam. Hos en del av dem kompenseras de intellektuella defekterna genom positiva drag inom andra delar av personligheten. Känslolivet kan vara relativt väl utvecklat, varjämte stabilitet 'i lynnet, plikttrohet, uthållighet och försiktighet kan göra det möjligt för dem att utföra socialt mycket värdefulla arbetsprestationer i mer okvalificerade be- fattningar. Det är därför mycket svårare att bedöma de efterblivnas lämplighet som motorfordonsförare, än när det gäller individer med några av de ovan uppräknade sjukdomstillstånden, vilkas symtom ofta utan vidare berättiga till slutsatsen, att körkort icke bör utfärdas. _

Någon oenighet torde dock icke behöva uppstå om att de lägre stående av de efterblivna, de sinnesslöa, icke böra anförtros uppgiften att föra motorfordon. Sinnesslöhet tages därvid i samma betydelse som angivits i lagen om undervis- ning och vård av bildbara sinnesslöa (S. F. S. 477/1944).

I vilken utsträckning lindrigt efterblivna, d. v. s. debila individer, böra erhålla körkort, är en fråga, som givit upphov till åtskilliga meningsutbyten och även skiljaktiga åsikter mellan olika myndigheter. Hur de böra bedömas skall nedan angivas.

Under benämningen psykopatiska tillstånd brukar man sammanfatta en stor grupp konstitutionella abnormtillstånd, vilka till större delen anses ha en ärftlig bakgrund men även kunna ha förvärvats under tidiga levnadsår i samband med att individen utsatts för skadande faktorer av växlande slag. Abnormiteterna är att söka inom vilje-, känslo- och driftsliv och medföra bl. a. en tydlig benägenhet för missanpassningsfenomen och patologiska reaktioner.

Åtskilliga typer inom depsykopatiska tillståndens mångskiftande område, sär— skilt de hållningslösa, de affektabnorma, de egocentriska och självhävdande psykopaterna, visa i regel samma nonchalans inför trafikföreskrifter och andra människors säkerhet, som många av dem ådagalägga i sin allmänna livsföring, samt brist på aktning för samhällets lagar och oskrivna överenskommelser för ett hyggligt uppträdande individerna emellan. Man har alla skäl att misstänka, att bland de 5. k. .fartdårarna, bland »kollisionsspecialisterna» samt bland de recidi— verande rattfylleristerna en hel del konstitutionellt abnorma individer av antydd art dölja sig. _

Att ställa diagnosen psykopati vid en enstaka undersökning och därtill be- döma tillståndets farlighet ur' trafiksäkerhetssynpunkt torde endast i mycket ”uppenbara fall vara möjligt. Genom olika åtgärder skulle man emellertid senare kunna identifiera en hel del av— de mest trafikolämpliga psykopaterna. En del psykopater, som demonstrera sin trafikfarlighet genom påfallande vårdslöshet och upprepade kollisioner, skulle kunna identifieras, om förnyade läkarunder- sökningar, utförda av psykiatriska specialister, tillämpades beträffande "förare, 'som på nämnt sätt fäst uppmärksamheten på sig.

Ett begränsat antal psykopater med beteenderubbningar och grova patologiska reaktioner samt psykotiska episoder erhålla vård å sinnessjukhusen. Befinnas de under sjukhusobservationen förete sådana personlighetsdrag, som göra dem olämpliga som bilförare, bör meddelande härom göras till körkortsmyndig- heten. Andra psykopater hemfalla på grund av sin abnormitet och benägenhet för missanpassningsfenomen åt asociala och kriminella handlingar och hän- visas i växande utsträckning till rättspsykiatrisk undersökning. Under dessa undersökningar, som sedan den 1 januari 1946 utföras såväl vid fångvårdens sinnessjukavdelningar som vid rättspsykiatriska stationer vid vissa sinnes— sjukhus, borde uppmärksamhet ägnas även frågan, om den tilltalades abnormitet är av sådan art, att han ej bör betros med fortsatt innehav av körkort. Även å alkoholistanstalter omhändertagas ett antal grava psykopater, och följaktligen borde meddelande om olämplighet som motorfordonsförare även lämnas därifrån. Samma förfaringssätt bör tillämpas vid de särskilda psykopatsjukhus, som medi- cinalstyrelsen föreslagit skola uppföras.

Vad de sjukdoms- och defekttillstånd beträffa, som bruka räknas till neuro- logins område, må till en början ett flertal hjärnsjukdomar omnämnas, vilka ofta även äro förenade med psykiska symtom och därför delvis redan ha berörts. Efter lindriga hjärnblödningar samt efter svimnings- och krampanfall vid hjärn- arterioskleros på grund av tillfälliga cirkulationsrubbningar kvarstå ofta svaghet i vissa muskelgrupper och fumlighet vid rörelser, ehuru skenbart återställelse ägt rum. Det kan inträffa, att funktionsstörningarna endast framträda vid mera komplicerade, hastiga eller ansträngande rörelser. Liknande defekter förekomma ibland efter traumatiska hjärnskador, efter hjärninflammationer och hjärnhinne- inflammationer samt hjärnoperationer. Understundom kunna hjärntumörer under ganska långa tider orsaka svimnings— och krampanfall, utan att den egent- liga orsaken blir klarlagd.

Vid den multipla sklerosen uppstå spridda sjukdomshärdar i hela centrala nervsystemet, orsakande ett växlande antal olika symtom såsom svindel, dubbel- seende, synnedsättningar, partiella muskelförlamningar och klumpiga ryckiga muskelrörelser. Denna sjukdom, som torde höra till en av de vanligaste av de organiska nervsjukdomarna, förlöper ofta periodiskt, och på ett mycket lömskt sätt kunna besvären hastigt inställa sig eller försämras.

Ett flertal sjukdomar, som äro lokaliserade till enbart ryggmärgen, medföra svaghet och förlamningar av olika muskler t. ex. amyotrofisk lateralskleros. De äro dock ganska sällsynta liksom en del sjukdomar, som primärt angriper musk- lerna (muskeldystrofier) och nedsätta muskelkraften eller förändra musklernas kontraktionsförlopp.

Vid nervsyfilis angripas ibland speciella nervbanor i ryggmärgen av diffusa förstörelseprocesser (tabes dorsalis). Partiella muskelförlamningar, störningar av musklernas koordination och känselrubbningar bliva följden. Sedan sjuk- domen hejdats och läkt ut efter speciell behandling, kvarstår i regel för hela livet defekter av antydd art.

Även polyneuriter (inflammationer i de perifera nerverna) kunna orsaka ur trafiksäkerhetssynpunkt farliga nedsättningar av muskelkraften i vissa muskel- grupper (i regel benens muskler) samt känselrubbningar. Dessa sjukdomar uppstå ibland efter infektionssjukdomar, särskilt difteri, men även efter influensa och halsfluss m. m. samt i samband med kroniska förgiftningar (alkohol, bly, arsenik m. m.).

En sjukdom, som ibland räknas till de organiska nervsjukdomarna, ibland till öronsjukdomarna, nämligen Morbus Meuniere, är förenad med anfallsvis påkom- mande svår yrsel.

Det existerar sålunda ett mycket stort antal psykiatriska och neurologiska sjuk- doms» och abnormtillstånd, vilka göra en individ oduglig såsom motorfordons— förare. Gällande författningar ha också beaktat detta. Det nuvarande läkarintyget för erhållande av körkort innehåller ett flertal frågor, som syfta på dessa tillstånd och som skola besvaras dels av den sökande själv (nr 3 och 4) och dels av den undersökande läkaren (nr 3 och 7). I ett särskilt cirkulär (S.F.S. 50/1937) har medicinalstyrelsen i samband med utfärdande av kungörelse den 19 februari 1937 angående läkarintyg för erhållande av körkort, dessutom meddelat ganska in- gående föreskrifter rörande efterforskandet av neurologiska och psykiatriska sym— tom vid läkarundersökningen och de olika tillståndens bedömning med hänsyn till lämpligheten att föra motorfordon.

Det framhålles i cirkuläret, att varje fall av sinnessjukdom av endogen art och genomgången sådan utgör hinder för erhållande av körkort liksom sinnessjuk- domar av mer grovorganisk art, till exempel i samband med arterioscleros, alko— holism, encefalit och trauma samt paralysie générale. I om möjligt än högre grad gäller det sagda om epilepsi. Vidare erinras om att läkaren bör uppmärk- samma psykiska sjukdomar och patologiska företeelser av sådan art, som lätt kan förbises vid undersökningstillfället. Som exempel härpå nämnes vissa psyko- nervösa och psykiska sjukliga tillstånd, som än anfallsvis än på ett mera ihål- lande sätt nedsätter vaksamheten och inskränker den psykomotoriska beredska- pen, bl. a. phobier och tvångsföreställningar. Även hypomana tillstånd förbi- ses lätt.

Ifråga om intellektuell efterblivenhet framhålles i cirkuläret, att det faller av sig självt, att personer med påfallande avtrubbning av förståndsverksamheten icke böra tilldelas körkort. Av organiska nervsjukdomar bör särskilt förefintlig- heten av tabes dorsalis, nervsyfilis och multipel skleros efterforskas. Orsaken till förekommande svindel och yrsel måste närmare utredas.

Medicinalstyrelsens anvisningar äro såsom torde framgå av ovanstående re- sumé ganska utförliga, varjämte i dem starkt betonas, hur viktigt det är, att psykiska och neurologiska sjukdomstillstånd effektivt efterforskas, enär många av dem utgöra ett absolut hinder för erhållande av körkort. I ett hänseende synes en uppmjukning av bestämmelserna motiverad, nämligen i vad avser före— skriften att en genomgången sinnessjukdom av endogen art (schizofreni och mano-deprcssiv sjukdom) för all framtid skulle utgöra hinder för erhållande av körkort. Icke så få fall förekomma, då en person efter en enstaka attack av dessa sjukdomar återvinner hälsan och sedan förblir frisk under återstoden av sitt liv. Det synes onödigt hårt att utan vidare beröva en sådan människa möj- ligheten att föra motorfordon för all framtid. Har sjukdomsperioden varit av mindre elakartad natur, och den sökande därefter åtnjutit full hälsa under för- slagsvis tre år, borde körkort kunna beviljas efter undersökning av specialist, som tagit del av journalen från sjukdomsperioden eller inhämtat upplysningar från den läkare, som skött och vårdat vederbörande under denna.

Åtskilliga erfarenheter tyda på, att medicinalstyrelsens anvisningar emellertid icke kommit att medföra avsedd verkan för att frånskilja sådana körkortsaspi- ranter som på grund av ovan berörda sjukliga tillstånd äro olämpliga som motor- fordonsförare. Detta torde i främsta rummet sammanhänga med de allmänprak- tiserande läkarnas bristfälliga förmåga att identifiera dylika tillstånd hos de sökande, särskilt psykiska rubbningar. Såsom i annat sammanhang närmare be- röres (sid 192) bör med hänsyn härtill läkarintygen för erhållande av körkort förtydligas och kompletteras med avseende på frågorna rörande sjukliga tillstånd av själslig art och organiska rubbningar i nervsystemet. Därjämte bör ett särskilt,

mer omfattande intygsformulär utarbetas för undersökning, som utföres av neuro- logisk eller psykiatrisk specialist. Att föreskriva specialistundersökningar inne- bär icke någon nyhet, eftersom medicinalstyrelsens ovannämnda cirkulär inne- håller det rådet, att om en sökande företer symtom, som äro .särskilt svårbedöm- bara, så bör läkaren hänvisa honom till specialutbildad läkare, då så utan svårig- het låter sig göra.

Vad kraven på förarna inom de föreslagna olika körkortsgrupperna beträffa, så måste samtliga de psykiska sjukdomar, vilka inledningsvis berörts, jämte de där nämnda organiska nervsjukdomarna fortfarande utgöra hinder för erhållandet av körkort inom alla grupper. För sökande, som begära körkort för sådana fartbe- gränsade fordon som avses i grupp 1 av kommitténs schema, borde dock dispens kunna lämnas vid lindriga defekttillstånd efter endogena sinnessjukdomar, trauma- tiska hjärnskador, encefali'ter m. m. samt vid organiska nervsjukdomar med föga framträdande symtom och ett utpräglat långsamt framåtskridande. Eventuellt kunna körkort med begränsad giltighetstid utställas, om större osäkerhet råder ifråga om ,den framtida utvecklingen av symtomen.

Av alla som önska körkort inom grupperna 3 och 4 måste krävas intellektuell fullmålighet. En sökande, som företer debilitet (intellektuell efterblivenhet i lindrig form) skulle däremot under vissa förutsättningar kunna erhålla körkort inom grupp 2, nämligen om hans karaktärologiska utrustning är så pass gynnsam, att de intellektuella defekterna i någon mån därigenom kunna anses kompen- serade, och han dessutom visat sig socialt anpassningsbar och arbetsduglig. Hänsyn bör även tagas till under vilka förhållanden och i vilken trakt han ämnar föra motorfordon. Kraven på en sökande, som exempelvis är bosatt i eller nära en större stad, och där ämnar göra bruk av sitt körkort, synas i dessa speciella fall rimligen böra ställas högre, än om det är fråga om en bondson från Norrland, som behöver köra gårdens produkter till närmaste järnvägsstation eller samhälle. I Norge har man dragit ut konsekvenserna av de olika krav, som lokala förhållanden ställa på motorfordonsförarna, i det att polismyndigheterna stundom utfärda körkort med lokal giltighet.

En förutsättning för de ovan framlagda förslagen är, att alla körkort utfärdas av en central myndighet, och att specialistundersökningar bliva utförda i alla tveksamma fall. Härigenom kan en mycket mer indivdualiserad bedömning kom- ma till stånd, än vad som för närvarande är fallet.

Kommittén.

De medicinska experterna, som varit eniga i sina uttalanden, ha i stor ut- sträckning kunnat bibehålla de regler för körkortsgivningen, som redan nu tillämpas.

ögonkraven ha i viss mån mildrats med hänsyn till de nya och förbätt- rade ögonglas, som numera finnas. '

Hörselkraven ha föreslagits bliva väsentligt sänkta.

Beträffande de invärtesmedicinska sjukdomarna har en betydande lätt- nad förordats genom att de sockersjuka föreslagits skola under vissa om- ständigheter kunna få körkort. De föreslagna psykiatrisk-a och ortopediska kraven innebära vissa skärpningar men också någon lättnad.

Kommittén har, med hänsyn till de skäl som de medicinska experterna anfört för sinaställningstaganden, blivit övertygad om att de krav, som de

vilja uppställa, äro rimliga och väl överensstämma med de resultat, som hittills uppnåtts av den medicinska forskningen.

Huir vinnes garanti att körkortsinnehavare icke bibehåller sitt körkort, sedan han mist sin fysiska eller psykiska lämplighet att föra motorfordon?

Historik.

Redan i utlåtande över 1920 års automobilsakkunnigas betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. föreslog medicinalstyrelsen viss kortare giltighetstid (tre år) för körkort, efter vilken tids utgång kör- kortets förnyande skulle vara beroende på ny läkarundersökning.

I proposition nr 124 till 1923 års riksdag fann departementschefen en sådan begränsning ej böra ifrågasättas. Riksdagen följde departementsche- fens förslag.

I skrivelse till 1927 års,motorfordonssakkunniga yttrade medicinalstyrel- sen bl. a. följande:

»Det är företrädesvis den omständigheten att även ett läkarintyg, som förklarar en sökande helt fri från sådana sjukdomar, kroppsfel "och lyten, vilka göra honom olämplig till motorförare, helt naturligt från medicinsk synpunkt endast har en begränsad giltighet, som under förhandenvarande förhållanden gör frågan 'om den obligatoriska läkarundersökningen vansklig och komplicerad. En viktig förutsättning för att förfarandet med läkarundersökning skall kunna skänka av- sedd trygghet är genomförandet av en fortsatt kontroll, som möjliggör utmönst- ring av motorföraren, då han genom förändringar i sitt hälsotillstånd eller upp- komna fel eller lyten förlorat egenskaper och färdigheter, som ur trafiksäker- hetssynpunkt äro erforderliga.» ' ' ' " ' ' '

Förnyade undersökningar skulle emellertid medföra så stora praktiska svårig- heter, utgifter och omkostnader, att styrelsen icke för det dåvarande ville föreslå sådana för motorförare i gemen. För omprövning av trafikchaufförer funnes må- hända tillräckligt starka skäl, men styrelsen ville även här avvakta ytterligare er- farenhet. Endast beträffande ”förarna av omnibus i reguljär trafik hemställde styrelsen, att läkarintygen årligen "underkastades revision.

1927 års motorsakkunniga anförde bl. a.: »Väl lärer det ej kunna bestridas, att periodiskt återkommande läkarunder- sökningar skulle innebära ett visst trygghetsmoment. Den trygghet, som här- igenom skulle vinnas, synes dock icke stå i rimlig proportion till de utgifter och olägenheter, som genom undersökningarna skulle förorsakas körkortsinnehavarna. Även för det allmänna skulle en sådan anordning komma att medföra avsevärda kostnader. Att, såsom medicinalstyrelsen förordat, inskränka kravet på förnyad läkarundersökning att gälla allenast beträffande förare av omnibus i linjetrafik syntes ej böra förekomma så länge man icke ansett sig böra uppställa motsvarande krav beträffande järnvägens personal. — — — I och med 1923 års motorfordons- förordning hade lagstiftningen övergivit det förut tillämpade systemet att i av- seende å vederbörandes hälsotillstånd ställa mindre stränga fordringar på den privata än den yrkesmässiga trafiken. Att beträffande en viss grupp förare på denna enstaka punkt återgå till det förutvarande systemet vore icke lämpligt.» » '

I en inom kommunikationsdepartementet är 1934 utarbetad promemoria föreslogos vissa ändringar i motorfordonsförordningen. Därvid framhölls, att den rådande ordningen, att den som en gång erhållit körkort finge be- hålla detta för hela livet, utan att det såsom i vissa andra länder skedde kontrollerades, om vederbörande fortfarande hade nödiga fysiska och psykiska förutsättningar för att kunna betros att föra motorfordon, uppre— pade gånger hade påtalats från läkarhåll. Åtskilliga inträffade trafikolyckor hade hänförts till en hos föraren med åren tilltagande nedsättning av kroppskrafterna, försvagning av syn och hörsel c. d. Med hänsyn härtill föreslogs, att körkort skulle gälla till 50 år, men kunna förnyas därefter för högst 5 år åt gången. Av de myndigheter, som hördes över promemorian, till- styrkte överståthållarämbetet och fjorton länsstyrelser samt medicinalsty- relsen förslaget eller lämnade det i huvudsak utan erinran. Fem länssty- relser och i ärendet hörda enskilda sammanslutningar avstyrkte. Medicinal- styrelsen anförde i sitt yttrande i huvudsak följande:

Från de synpunkter, styrelsen företrädde, låge det måhända närmast att förorda den i Norge och Danmark tillämpade periodiska förnyelsen av alla kör- kort. Då emellertid erfarenheterna i vårt land ej syntes lämna tillräckliga skäl för nödvändigheten av en sådan bestämmelse och å andra sidan tungt vägande invändningar av organisatorisk och ekonomisk art kunde anföras häremot, syntes det vara tillfyllest, att åtminstone tills vidare framgå på den föreslagna linjen med omprövning efter viss levnadsålder. Givetvis vore det då vanskligt att ur medicinsk synpunkt fixera denna ålder, eftersom den 'biologiska' åldern hos en människa ej sällan vore en helt annan, än vad levnadsåren angåve, men sty- relsen kunde ej finna, att några mera avgörande skä] vore att anföra mot den föreslagna. Däremot torde det kunna ifrågasättas, om icke en kortare giltig- hetstid för körkortet efter 60 levnadsår, t. ex. 3 år, skulle vara att förorda.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslog i stället för periodisk omprövning införandet av skyldighet för körkortsinnehavare själv att vart 5:te år insända deklaration angående sina fysiska och psykiska förutsättningar för att kunna betros med att föra motorfordon. Felaktiga uppgifter skulle för- anleda ansvar. Uppgiftsplikten skulle gälla alla åldrar. De myndigheter som avstyrkt åberopade såsom skäl härför, att ingen utredning förelåge om i vilken utsträckning de äldre motorförarna till följd av rubbningar i hälsotillståndet, kroppsfel eller lyten utgjorde ett riskmoment i trafiken. I allt fall hade det icke kunnat påvisas, att just 50-årsåldern skulle vara kri- tisk i detta hänseende. En mera påtaglig nedsättning i själs- och kroppsför- mögenheterna inträdde hos vår tids människor först långt efter fyllda 50 år. Den nedsättning, som till äventyrs kunde påvisas hos äldre förare, uppvägdes för övrigt av en med åren ökad försiktighet. Periodiskt återkommande läkarundersökningar torde icke lämna någon mera tillförlitlig garanti för vederbörandes lämplighet som förare. De kostnader för det allmänna och den enskilde en omprövning skulle medföra stode icke i proportion till den ökade trygghet, som vunnes prövningen skulle medföra en onödig

irritation för 10 OOO-tals körkortsinnehavare. Förslaget hade slutligen en allvarlig social sida. Om nämligen yrkeschaufförer till följd av något ned- satta kroppskrafter bleve avstängda från sitt förvärvsarbete vid 50 år 55 år, måste åtgärder vidtagas för dessa yrkesmäns pensionering eller för att be- reda dem andra existensmöjligheter.

I proposition nr 208 till 1934 års riksdag fann departementschefen kon- sekvensen bjuda, att om man för utfärdande av körkort fordrade att veder— börande uppfyllde vissa kvalifikationer, det sedermera med vissa mellan- rum kontrollerades att vederbörande fortfarande fyllde dessa betingelser. En dylik konsekvens hade dansk och norsk lagstiftning tagit. Då det gällde att skapa förutsättningar för ökad trafiksäkerhet, syntes denna fråga vara av betydelse.

Departementschefen kunde icke dela uppfattningen, att en läkarunder- sökning i samband med omprövning icke skulle lämna någon garanti för körkortsinnehavares fortsatta lämplighet som förare.

Nedsatt hörsel och syn kompenserades visserligen till en viss gräns av med åren ökad försiktighet och omsorg. Åtskilliga andra defekter läte sig emel- lertid icke kompensera. Det vore i främsta rummet förare, som lede av dylika åkommor eller efter körkortets utfärdande ådragna skador och lyten, vilka vid en periodisk omprövning skulle ägnas särskild uppmärk- samhet.

Med hänsyn till ekonomiska och organisatoriska konsekvenser av en all— män omprövning vart 5 :te år borde åtminstone tillsvidare en tämligen hög begynnelseålder böra övervägas. Därför förordades en första omprövning vid GO-årsåldern. Förnyelsen borde endast gälla på 3 år. Endast i sådana fall, då länsstyrelsen funne det nödvändigt, borde sökanden behöva under— kastas nytt kompetensprov för förnyelsen.

Flera motionärer avstyrkte Kungl. Maj:ts förslag. 1 en av motionerna framhölls bl. a. att enskilda motorsammanslutningar, som varit i tillfälle att avgiva yttrande över förslaget, avstyrkt detta, under det att tanken på periodisk omprövning först framkommit från läkarhåll. Det såge därför ut som om den ifrågasatta omprövningen av körkort vore ett läkarintresse mer än ett verkligt trafikintresse.

Andra lagutskottet medgav i utlåtande nr 35, att en rubbning av häl- sotillståndet hos en förare av motorfordon givetvis kunde innebära en viss fara för trafiksäkerheten samt att med hänsyn härtill en obligatorisk, periodiskt återkommande prövning av rätten att innehava körkort ur trafik- säkerhetssynpunkt skulle innebära ökad trygghet. Den säkerhet, som genom en sådan omprövning kunde vinnas, måste emellertid stå i ett rimligt för- hållande till de olägenheter, som genom omprövningen skulle tillskyndas körkortsinnehavaren. De fall, då olyckshändelser vid framförande av mo— torfordon orsakats av fysiska eller psykiska defekter hos vederbörande förare, torde emellertid vara relativt fåtaliga. Nära 82 % av alla körkorts-

indragningar under fyraårsperioden 1929—1932 hade föranletts av onykter- het. I den mån inträffade trafikolyckor ej förorsakats av alkoholpåverkan, torde de i väsentlig utsträckning hava föranletts av ovarsamhet eller yttre tillfälligheter. Med hänsyn till den vikt, som särskilt på läkarhåll tillmätts förevarande spörsmål, torde en ingående utredning i hithörande frågor vara av behovet påkallad. Innan en sådan utredning klargjort den bety— delse, som rubbningar i hälsotillståndet, kroppsfel eller lyten haft i fråga om inträffade trafikolyckor, borde lagstiftningsåtgärder icke vidtagas. Före lag- stiftning torde jämväl det spörsmålet förtjäna att övervägas, huruvida vid omprövning samma krav borde ställas i fråga om synskärpa och hörselför- måga, som vid utfärdandet av det första körkortet. Tillräckliga skäl hade icke anförts för att just 60-årsåldern skulle utgöra en kritisk gräns.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förslag icke måtte bifallas. Riks- dagen följde utskottets hemställan.

1934 års vägtrafiksakkunniga ansåg erfarenheten icke hava givit vid han- den, att behov förelåge av en periodisk omprövning. I varje fall syntes bestämmelse härom icke böra införas, utan att material förelåge till bely- sande av orsakerna till trafikolyckorna.

Med hänsyn härtill upptogo de sakkunniga i sitt förslag icke bestämmelse om periodisk förnyelse av körkort.

Kommitténs medicinska expertgrupp.

Om det överhuvudtaget anses vara av betydelse ur trafiksäkerhetssyn- punkt, att en motorfordonsförare äger viss psykisk och fysisk hälsa, synes det riktigt, att det allmänna övervakar, att så är förhållandet icke endast i det ögonblick, då körkortet utfärdas, utan även allt framgent, så länge kör- kortet gäller. Nuvarande system, vilket innebär att körkortsaspiranten, som vanligen befinner sig i 18—20 årsåldern, underkastas en noggrann un- dersökning, men sedermera, utan varje läkarkontroll, får fortsätta att föra motorfordon så länge han lever, synes vara otillfredsställande. övriga nor- diska länder ha alla en begränsning av körkortets giltighetstid. Detsamma gäller i många andra länder.

Behovet av läkarkontroll är uppenbarligen större ju längre fram i livet körkortsinnehavaren kommit och ju mer hans hälsa hunnit angripas av sjukdom eller åldersförändringar. Därest hittillsvarande inställning vidhål- les och en fortlöpande hälsokontroll icke anordnas, synes konsekvensen bjuda, att man även slopar den medicinska prövningen vid körkortsför- värvet.

För en körkortsaspirant, som lider av mindre god hälsa, måste det före- falla orättvist, att han nekas körkort på grund av en åkomma, som icke hindrar andra personer, vilka redan hunnit få sina tillstånd, innan åkom- man bröt ut eller upptäcktes, att föra bil i både privat och yrkesmässig trafik.

-"Någon statistisk utredning i vad mån sjukdomar och defekter hos mottorfordonsförare bidragit till att framkalla olyckor finnes icke och kan på nu tillgängligt material knappast utföras eftersom detta skulle fordra en ingående läkarundersökning av alla förare som förorsakat olyckor. Där- emcot kunna vi med statistiska data visa, huru åldersförändringarna påverka hälsotillståndet (se nedan).

..1V.i äro övertygade om, att en fortlöpande hälsokontroll är av nöden, och hat erfarenhet av de ödesdigra följder i form av trafikolyckor, som funk- tiomsrubbningar, defekter och sjukdomar understundom erhålla. Det synes oss därför nödvändigt att söka utforma ett program för en fortlö- pande medicinsk kontroll, som tänkes lämna åtminstone viss garanti mot att ur dessa synpunkter farliga individer tillåtas deltaga i trafiken såsom motorfordonsförare. Denna kontroll får icke bli alltför betungande för de enskilda eller för myndigheterna. Problemet kompliceras därigenom, att trafiksäkerhetskraven lätt råka i konflikt med önskemålet att värna läka- rens tystnadsplikt.

Gjorda överväganden ha givit vid handen, att den fortlöpande hälsokon- trollen skulle kunna förverkligas efter två olika huvudlinjer. Enligt den ena måste samtliga körkortsinnehavare tid efter annan bli föremål för läkarundersökning och enligt den andra skulle skyldighet att rapportera trafikfarliga sjukdomar åläggas körkortsinnehavaren själv, hans läkare eller vissa myndigheter eller samtliga de nyssnämnda. Båda dessa metoder äga nackdelar, och det har visat sig, att ingen av dem kan användas renodlad. De måste i modifierad form brukas vid sidan av varandra.

Konditionsundersökningar.

De upprepade läkarundersökningar av förarnas hälsotillstånd, som vi vilja föreslå, kunna förslagsvis benämnas konditionsundersökningar. Dessa undersökningar böra anpassas efter det naturliga biologiska åldrandet, och de böra framförallt företagas vid sådana tidpunkter under förarens levnad, då förändringar av olika slag bruka inträffa. Behovet av konditionsunder- sökningar framgår kanske tydligast, såvitt gäller kraven på tillräcklig synskärpa.

Redan två föränderliga fysiologiska faktorer, som till sin natur äro bero- ende av åldern, utöva nämligen ett avgörande inflytande på synskärpan på långt håll. Dessa två faktorer utgöras av ögats refraktion (optiska inställ- ning) och ackomodationsförmåga.

Va'd först refraktionen beträffar, så utvecklar sig vanligen enkel låggra- dig närsynthet icke sällan ända inemot 25 års ålder. Den som med eller utan glasögon hade tillräcklig synskärpa vid t. ex. 18 års ålder, har därför icke med säkerhet detta utan glasögon eller utan ökning av glasögonens styrka vid 25 års ålder. Än mera gör sig närsyntheten gällande, när denna är av höggradig natur. Här tilltar den nämligen under hela livet, och upp-

repad förstärkning av glasögonen är därför nödvändig, för att synskärpan på långt håll skall vara tillräcklig. I många fall medför för övrigt en hög- gradig närsynthet med tiden sådan synnedsättning, att redan utlämnat kör- kort bör indragas.

Vid översynthet av måttlig grad är synskärpan i yngre åldrar vanligen till- räcklig, utan att glasögon användas. Detta har sin grund i att ackomoda- tionsförmågan här ännu förmår kompensera brytningsfelet. Ackomodations- förmågan avtar emellertid snabbt med tilltagande ålder, vilket medför, att redan måttlig grad av översynthet kan komma att väsentligt nedsätta syn- skärpan, om glasögon ej användas. Detta börjar framförallt inträffa i 40- och 50-årsåldrarna.

Utom nu nämnda, icke sjukliga förhållanden finnas många ingalunda ovanliga omständigheter, som kunna komma att väsentligt nedsätta syn- skärpan på ena ögat eller båda. För yngre åldrar har man först och främst att taga hänsyn till ögonskador av olika slag. För högre åldrar spela för— ändringar i de ljusbrytande medierna, synnerven och ögats bakre hinnor en större roll. Dessa börja framträda framför allt i 50- och 60-årsåldrarna.

Motsvarande förhållanden inträffa också, när det gäller hjärt- och kärl- sjukdomar, diabetes, nervsjukdomar och andra invärtes-medicinska åkom- mor, vilka gradvis utveckla sig på grund av antingen en i yngre år genom— gången sjukdomsprocess eller åldersförändringar. Sålunda kan en i ung- domen genomgången inflammatorisk process i hjärta eller njurar under många år förlöpa symtomfritt tills de sjukliga symtomen framträda i form av ett hjärtfel, högt blodtryck eller urinförgiftning. En person som genom- gått en dylik sjukdom under barndomen kan ofta vid läkarundersökning för körkort i yngre år förete fullt normala förhållanden, trots att han bär på ett latent sjukdomstillstånd, som vid framskriden ålder kan leda till en mycket allvarlig försämring.

Dödligheten i cirkulationsorganens sjukdomar i förhållande till den totala dödligheten visar redan efter 35-årsåldern en påtaglig stegring, vilket fram- går av diagram 7 å sid. 177.

Under det 5. k. praeseniet, d. v. s. i åldern 50—60 år eller något tidigare uppträda ett flertal psykiska sjukdomar, som i hög grad kunna nedsätta den andliga vitaliteten och påverka för motorförare viktiga psykiska funktioner såsom uppmärksamheten, koncentrationsförmågan samt den psykiska ba- lansen. Som exempel må nämnas långdragna depressiva förstämningar med hämningssymtom, nedsatt psykiskt tempo och stark osäkerhetskänsla samt svåra neurasteniska trötthetstillstånd. Därjämte kunna i samband med för- höjt blodtryck och hjärnarterioskleros de första symtomen på annalkande allvarliga psykiska lidanden med organisk bakgrund uppenbara sig. Tecken på senil demens kunna även i ogynnsamma fall börja uppträda i denna lev- nadsålder, i synnerhet hos individer, som levat ett kroppsligt mycket an-

Diagram 7.

Jämförelse mellan dödsfall i hjärt- och kärlsjukdomar och totala antalet dödsfall uttryckt i procent. Medeltal dödsfall per år under tiden 1932—42, fördelade efter ålder. Män. %

15 20 25 30 40 45 50 55 60 35 Å l_ D E R Av diagrammet framgår, att efter 40-årsåldern inträder en betydande stegring av dödligheten i dessa sjukdomar, vilket tyder på att individen då uppnått farozonen. Diagrammet visar också att en ännu farligare situation inträder vid 60-årsåldern.

strängande och slitsamt liv eller påskyndat åldrandet genom långvarigt alko- holmissbruk.

Vid studium av den allmänna olycksfallsfrekvensen under olika åldrar har man tyckt sig finna, att åldersgrupperna omkring 45 år äro mera utsatta för olyckor än åldersgrupperna närmast före och efter denna ålder. Detta har förklarats med, att vissa åldersförändringar då de facto inträffa, som öka olycksfallsdispositioncn, men som vederbörande själv varken märkt eller hunnit inrätta sig efter.

Genom att införa periodisk läkarundersökning slipper man fastställa någon högsta åldersgräns för körkortets giltighet. Detta är en betydande fördel, eftersom åldersförändringar hos olika individer uppträda olika tidigt, och en fix åldersgräns skulle visa sig vara för låg för många människor, sam- tidigt som den komme att ligga för högt för andra. För den enskilde är det av betydelse, att han icke hindras att föra motorfordon, så länge hans hälso— tillstånd är sådant, att han utan risk för andra trafikanter kan betros därmed.

Med ledning av det sålunda ur olika medicinska synpunkter anförda ha vi velat föreslå, att konditionsundersökningar införas vid olika åldrar, näm- ligen 45, 55 och 60 år. Efter GO-årsåldern böra konditionsundersökningar ske åtminstone vart tredje år. Den, som vid någon av dessa åldersgränser icke

innehaft körkort mer än två är, bör få vänta med omprövning till följande period. '

Skyldighet att underkasta sig en sådan undersökning kan för den enskilde knappast kännas alltför betungande, och den medför en kostnad, som i jäm— förelse med övriga utgifter för hållande av motorfordon är blygsam. Sant- tidigt innebära sådana undersökningar fördelar även för den undersökte. vilken härigenom på ett tidigt stadium kan få kännedom om inträdandc sjukdomstillstånd och därigenom möjlighet att komma under behandling. innan sjukdomen hunnit antaga mera svårartad form. I vissa fall kan för- ändringar i hans hälsotillstånd tvinga honom att byta yrke. Detta hör han få reda på så tidigt som möjligt, så att omskolning i tid kan ske. Redan nu utfärdas dispensvägen körkort för begränsad tid. Fortsatt innehav av sådant körkort förutsätter omprövning.

Konditionsundersökning är heller icke någon nyhet för vårt land utan förekommer redan sedan många år för personalen inom säkerhetstjäns- ten vid statens järnvägar, Stockholms spårvägar och vid flyget. För mili- tära befattningshavare kräves för befordran nya läkarintyg om tjänstbar— heten. Vid konditionsundersökningarna har man tid efter annan upptäckt förare, som på grund av försämrat hälsotillstånd skulle medfört stora risker i trafiken, om de tillåtits att fortsätta som förare.

Den medicinska expertgruppen vill i detta sammanhang rikta uppmärk- samheten på en nyligen av förtroendeläkaren vid Stockholms spårvägar Allan Riilcker utförd men ännu icke publicerad undersökning. Detta arbete. som ställts till kommitténs förfogande efter medgivande från spårvägs- holaget, belyser ur flera synpunkter vikten och nödvändigheten av perio- diska konditionsundersökningar. Doktor Riilcker lämnar följande samman- fattande redogörelse för undersökningen:

Konditionsundersökningar av spårvägsbolagets trafikpersonal utföras numera årligen för åldersgrupperna 45, 50, 55 och 59 år. År 1945 utarbetades nya och full- ständigare hälso- och tjänstbarhetsintyg. Uppgifterna i desamma ligga till grund för undersökningen, som omfattar samtliga 733 personer, vilka undergått kondi- tionsundersökning under tiden mars 1945 till augusti 1947. Fördelningen på an- givna åldersgrupper var: 45-åringar 152, 50-åringar 284, 55-åringar 175 och 59- åringar 122 personer.

Vid den undersökning som föregick dessa personers anställande fordrades att synskärpan utan glasögon skulle vara å ena ögat minst 0,8 och å andra minst 0,7. I tabellerna å sid. 180 ff. återgivas dels synskärpan utan glasögon, dels synskär— pan med glasögon för var och en av de 4 konditionsundersökningsgrupperna. Största intresset tilldrager sig tabellerna å sid. 182 som återger hela undersöknings- klientelet. Som av dessa framgår fyllde endast 434 av de 733 undersökta eller 59,2 % fortfarande anställningsfordringarna. Icke mindre än 104 per— soner eller 14,2 % hade en synskärpa som sammanlagd för båda ögonen endast uppgick till högst 0,6. Som en egendomlighet kan anföras, att flertalet av dessa voro okunniga om sin synnedsättning. Återstoden, 195 personer eller 26,6 %, för- delade sig mellan nämnda två grupper. Tabellerna belysa det goda resultatet av

glaskor'rektion. Icke mindre än 653 personer eller 89,1 % kunde med glasögon nå upp till den synskärpa som fordrades för anställning. Endast en av de 104 per- sonerna i »riskzonen» kvarstod i densamma trots korrektion med glas. Att märka är, att dessa förhållanden gälla ett »elitklientel» och tabellerna torde klart tydlig- göra den försämring av synskärpan som med åren inträder huvudsakligen till följdl av översynthet och avtagande ackomodationsförmåga men även till följd av ögonsjukdomar och ögonskador. Man har alltså skäl att förmoda, att för befolk- ning-'en i dess helhet förhållandena böra ligga tydligt sämre till än för detta klien- tel, bland vilket dock var 7:(Ie person faller inom »riskzonen».

Fordringarna på hörselförmågan vid anställningen äro, att viskstämma skall uppfattas på minst 4 meters avstånd och av vartdera örat för sig. Som av tabellen å sid. 184 framgår gör sig nedsättningen av liörselförmågan gällande i betydligt mindre omfattning än vad fallet är beträffande synskärpan. Endast 38 personer företedde hörselnedsättning. För 27 av dessa var nedsättningen av lägre grad.

Någon fixerad övre gräns för blodtrycket ingår icke i uppställda anställnings- fordringar men som praxis gäller, att detsamma icke får överstiga 160 mm systo- liskt och 100 mm diastoliskt tryck. Många av befattningshavarna inom de två äldsta åldersgrupperna torde dock ha blivit anställda utan att blodtrycksmätning företagits. Säkert är likväl att vid konditionsundersökningarna i samband med förarutbildningcn, som infaller vid 30—40-årsåldern, vederbörande haft ett för åldern normalt blodtryck. Tabellen å sid. 183 åskådliggör situationen för samtliga 733 personer i de 4 åldersgrupperna. Icke mindre än 29 personer hade vid under- sökningen nått upp till ett blodtryck över 200 mm systoliskt tryck och ytterligare 19 hade ett tryck på 200 mm. Av dessa 48 personer voro 6 st. 45 år, 9 st. 50 år, 23 st. 55 år och 10 st. 59 år. Så gott som samtliga dessa företedde mer eller mindre uttalade hjärtförändringar. Härtill kommer att icke mindre än ytterligare 48 personer med blodtryck under 200 mm systoliskt tryck företedde säkra tec- ken på hjärtsjukdom (kranskärlsförkalkning, bjärtmuskelskador o. s. v.), varför sammanlagt 96 personer eller 13,1 % — i runt tal var 8:de person — hade tecken på sådan sjukdom inom cirkulationsorganen, att risk nr trafiksäkerhetssynpunkt måste anses föreligga.

Bland många andra iakttagelser av intresse bör i detta sammanhang endast framhållas, att av nämnda 733 personer 12 befunnits lida av sockersjuka. Av dessa var 1 i 45-årsgruppen, 7 i 50-årsgruppen och 4 i 59-årsgruppen. Ett särskilt beaktande tilldrar sig det förhållandet, att 5 av 50-åringarna och 2 av 59-åringarna voro okunniga om sin sjukdom och att alltså 7 av de 12 socker- sjuka genom konditionsundersökningarna bereddes tillfälle till ett första omhän- dertagande och vård.

Avslutande bör betonas att dessa konditionsundersökningar i hög grad medver- kat till, att befattningshavare med brister i sitt hälsotillstånd kommit att erhålla förändringar i sin tjänstgöring, varigenom såväl trafiksäkerhetens som hälsans krav tillgodosetts. Icke minst har detta varit fallet för de hjärt- eller kärlsjuka, som i tid kunnat beredas lindring i tjänstgöringsförhållandena och effektiv vård. Särskilt må framhållas att konditionsundersökningen icke lett till att någon av de undersökta blivit avskedad.

Det anförda torde utgöra tydligt belägg för, att konditionsundersökningar icke vare sig enbart eller i första hand äro ett >>läkarintresse>> utan först och främst ett betydelsefullt förebyggande led i samhällets strävan att hålla den allmänna sjukligheten och trafiksäkerhetsriskerna nere på lägsta möjliga nivå.

In (29 då 07 06 05 04 0,3 0,2 0,1 *QI

HÖGER öGA

lo cal/6 5

I I

_

2

078 M 4 I I I

0,3/3 3 (07/ 2

2

xNUM

e/---

ch—-_

45— ÅRlNGAR

SYNSKÄRPA UTAN G LASÖGON

[.c 0,9 &

HÖGER ÖGA

8 0706

05 0,4 o,; 42 elcqx

? & G. 3 I I

I4 3

I

..

I

K&N N xuuuu

VÄNSTER ÖGA

esse—sasse I N I

A

& x I | |

SYNSKÅRPA EFTER KORREKTION

45 - ÅRINGAR

I.o Q?

cdl I

& x 0

.

&

så '

VÄNSFER ÖGA

ER "& xNxNNå

& .o st bwh xmxxxNu

Ia 0,9

HÖGER ÖGA

0.8 0.7 0,6 45 0.4 43 0,2 4144!

57/287/Z-I-I I

/2 18 6 m Z'II—

m m /2 4

84 2...

xXNNNN

-—/-2/

xu—lsmx x

,------

__-/---

so- ÅmNGAa

SYNSKÄRPA UTAN GLASÖGON

HÖGER ÖGA

40 0,9 0.8 0.7 0,6 0.5 0.4 0,3 0.2 dls'Q/ .IZ7I48/0/2- -2/ /

/2 /9 6

2 - - - ..

I2 /0 /2

, - _ _ - -

3

xUj-lxvo I I | | | |

_ _ I _ .. - _ - _

50 - ÅklNGAR SYNSKÅRPA EFTER mnemo"

HÖGER ÖGA 1.0 09 0.0 0,7 0.6 0.5 t." 0,3 42 GITG/

HÖGER ÖGA 0,0 0,7 0,4 05 04 0,3 02 0,1

254 2-II-I--

5 - - -

- I / - 2 -

55 —1R|NGAR _ SYNSKÄRPA UTAN GLASÖGON

HÖGER ÖGA

/,o 09 aa 0,7 05 0.5 0,4 03 ggg/_a 92 2 2 - / -/—-/ 7 5 -/ 3 - &

_ - — - -

- - - / -

55 _ Ämne/w. SYNSKÄRPA EFTER mammon

2 —/-— a /

59_- ÅR-INGAR SYNSK'ARPA UTAN GLASÖGON

HÖGER OGA 0.8 07 0.6 05 04 0,5 0,2 a/ .a; 2--——/-/

, - - - _

.. _

. _59 Jamen SYNSKARPA EFTER KORREKTION

HÖGER ÖGA to agg-gråt: 0514 0: 02 11:14 10 09 4344 st. 40 . 9 % 47 ' 3 46 95 5 ! ut .": &_ _ 0/ I” 44 "" ) o 24: "" "' , > _ ,1 Isf. 42 I ]. nl 0,1 I ' ,4 A 44]

SAMTLIGA GRUPPER _ SYNSKÄRPA UTAN GLAEÖGoN

HÖGER ÖGA 1.0 09 00 011105 0.4 0102 olaga [0 09 455555. 90 9 ?! 47 ' ge 7 I "05 IA oi En IUÖ /0 F05 % / st. 22 en! 0/ J, 0 (QI '

samm». GRUPPER SYNSKÄRPA EFTER KORREXTION

I,0 09 00 07 % ee & 05

=( 05 02 0,1

4 0/

40 0,9 00 ( 47 806

då!

ta 0,0

HÖGER ÖOA 0,5 0.4 GJ 0: nu 0/ 0.7 06

160 M I0 2 4 3 s I /

I4 ZI 5 I

Ib' ål

II 3 2

I

N

?xiGWÅI—hm

xqut—o

I 3 .!

Nuäjmuuxxn

; /

I

SAMTLIGA GRUPPER SYNSKÄRPA UTAN Gmeöeou

(0 09

HÖGER ÖGA 00 04 07 00 05 0,2 Qlc

GI

569

36 lå" 2 4 2 2

52

52

19 2 2

I! I6 6

M I5

.;

NNåO—

J

VÄNSTE

NucNNNUlQ

I

.—

I

SAMTLIGA GRUPPER SYNSKÅRPA EFTER KORREKTION

SYSTOLISKT BLODTRYCK

"0 |?! M

)!3Å2ll00'19 .DISIWOLSVIO

IJ/967/4 7 7/928/8-3-4'2-'—I-

Talstämma uppfattas på 4 m 45 år 50

Icke på något öra .............. () 1 Endast på ett öra ............ —) 5

På båda öronen men ej visk- stämma på 4 m. på endera eller båda 3 14 7

Samtliga med hörseldefekterl 5 20 ]0

Då de medicinska experterna velat uppställa krav på konditionsundersöl-L— ningar, har detta skett under förutsättning att statsmakterna på lämpligt sätt underlätta för de yrkesmän inom trafiken, som gallras bort vid under— sökningarna, att bli omskolade till annan verksamhet. En sådan omskolning går lättare att genomföra ju yngre individen är.

Det schema för omprövningar, som ovan angivits, berör endast innehavare av körkort i grupperna 2 och 3. För grupp 4 måste kraven ställas högre. I främsta rummet torde omprövningen, när det gäller förare i denna grupp. böra påbörjas tidigare, och vi vilja föreslå, att den sättes in redan i 25-års- åldern och därefter fram till 60-ärsäldern sker vart femte år. Efter denna ålder bör omprövningen även för denna grupp ske vart tredje år.

Vid konditionsundersökningen kunna de medicinska kraven naturligen sättas lägre än vid den prövning, som föregår körkortens utfärdande, efter— som körkortsinnehavarens erfarenhet och körvana och i vissa fall även hans linjekännedom i viss män kan kompensera inträdda brister i hälsotill- ståndet.

Sådana konditionsundersökningar synas tekniskt kunna genomföras på ett sätt, som icke verkar betungande för körkortsinnehavaren.

Mot tidigare framlagda förslag om införande av konditionsundersök- ningar har invänts, att en sådan granskning skulle vara onödig, eftersom knappast något större antal olyckor visat sig hava berott på motorfordons- förarnas mindre goda hälsotillstånd. Denna invändning kan skenbart hava visst fog för sig, men vår kännedom om trafikolyckornas orsaker är icke sådan, att man vågar påstå, att förarens hälsotillstånd är en faktor av un— derordnad betydelse. Även om en framtida vetenskaplig forskning på detta område skulle visa, att allenast några procent av alla olyckor ha sin grund i förarens mindre goda hälsotillstånd, är detta emellertid tillräckligt skäl att vidtaga en sådan säkerhetsåtgärd. Trafiksäkerhetsarbetet är näm- ligen till sin natur sådant, att ingen åtgärd i och för sig siffermässigt kan väntas medföra några betydande resultat. På detta arbetsfält kunna fram- steg överhuvudtaget endast göras genom att på olika områden åtgärder vidtagas, vilkas verkningar var för sig äro blygsamma, men som tillsam- mans kunna bli av betydande räckvidd.

Efter noggrann prövning kan expertgruppen med kännedom om de utta— ladce risker som vissa sjukdomstillstånd hos motorfordonsförarna innebära för den allmänna trafiksäkerheten under inga förhållanden påtaga sig an- svaret att icke hava bestämt påyrkat konditionsundersökningar.

Det har också invänts, att konditionsundersökningarna skulle vara en alltför omfattande apparat för att skilja ut ett fåtal riskabla förare. Man har menat att det vore föga praktiskt att undersöka hela den stora friska gruppen av förare för att finna rätt på de sjuka i stället för att gå direkt på dessa och lämna de friska i fred. Denna tankegång för över till den andra av de tidigare nämnda formerna av kontroll, nämligen förpliktelse för körkortsinnehavarna, läkare eller vissa myndigheter att göra anmälan om inträffade förändringar i hälsotillståndet. I England där körkorten endlast gälla ett år i taget och utfärdas utan att läkarintyg företetts fordras för förnyelse, att sökanden insänder en självdeklaration, däri han bland annat har att besvara följande frågor:

» Lider Ni av epilepsi eller av plötsliga anfall av svindel eller svimning som gör Eder oförmögen att föra motorfordon?

Kan Ni (med glasögon om Ni använder sådana), vid gott dagsljus läsa ett bilnummer innehållande sex bokstäver och siffror på 25 yards1 avstånd? (Dessa bokstäver och siffror ha en höjd av 85 mm och en stapelbredd av 15 mm.)

Saknar Ni endera hand eller fot, eller lider Ni av någon nedsättning i rörelseförmåga, kontroll eller muskelstyrka i arm eller ben?

Lider Ni av någon annan sjukdom, själslig eller kroppslig, eller defekt som gör att Ni såsom motorfordonsförare skulle kunna utgöra en fara för Edra medtrafikanter?»

Denna deklaration skall avgivas efter bästa förstånd, och vederbörande skall däri uttala att han tror, att svaren äro riktiga.

Om sökanden är tveksam, hör han vända sig till läkare. Den som med— vetet avger oriktig deklaration, straffas med böter upp till 50 £ eller fängelse upp till 6 månader eller med både fängelse och böter.

Inför tanken att ålägga körkortsinnehavaren själv en sådan anmälnings— skyldighet måste man ställa sig tveksam. Det är icke vanligt att ålägga personer, att själva vara verksamma för ändamål, som måste synas dem ligga i rakt motsatt riktning mot deras eget intresse. Det är sannolikt, att en sådan anmälningsplikt endast skulle komma att fullgöras i un- dantagsfall. Dessa undantagsfall skulle säkerligen utgöras av de mest ansvarskännande och därför minst farliga förarna. För den, som ville undandraga sig sin anmälningsskyldighct, funnes ju alla möjligheter att skylla på bristande insikt om sjukdomens natur. Särskilt gäller detta de psykiska sjukdomarna. Risker föreligga även, att den, som trodde sig lida

1 1 yard : 0,914 m.

av en sjukdom, som förhindrade körkort, underläte att besöka läkare i syfte att slippa vetskap om ett tillstånd, som skulle medföra anmälningsplikt. Att ålägga den enskilde körkortsinnehavaren skyldighet att anmäla uppkom- mande försämringar i sitt hälsotillstånd synes därför ineffektivt, samtidigt som det bleve obehagligt för den enskilde och hämmande för sjukvården, och vi avstyrka därför, att en sådan metod införes.

Nästa möjlighet är att ålägga läkarna att i de fall, då de hos sina patien- ter konstaterat sådana sjukliga tillstånd, att dessa ej längre äro lämpliga att föra motorfordon, göra anmälan om sina iakttagelser till den myndighet, som utfärdat körkortet. Därest man kunde räkna med, att en sådan skyl- dighet verkligen fullgjordes, skulle detta möjligen utgöra en tillräcklig garanti för, att trafiksäkerheten icke äventyrades genom ur hälsosynpunkt olämpliga motorfordonsförare. Även detta förfaringssätt lider emel- lertid av mycket påtagliga brister. Det förutsätter till en början, att alla sjuka söka läkare, vilket ingalunda är förhållandet. Därjämte innebär syste— met en inskränkning i läkarens tystnadsplikt, som stör det orubbade för— troende, som måste råda mellan läkare och patienter.

Erfarenheten från läkarnas sätt att sköta sin anmälningsskyldighet i andra fall, då sådan ålagts dem, är ganska växlande. I vissa hänseenden. såsom t. ex. vid tillämpningen av lex veneris, synes systemet fungera väl. kanske därför att anmälningens nödvändighet framstår som uppenbar för en var. I en del andra fall försummas anmälningsskyldigheten rätt allmänt.

Den olust, läkaren erfar inför varje inskränkning i tystnadsplikten, och den misstanke man nödgas hysa, att en lag, som medför förpliktelse för läkaren i nu avsedd riktning, kan komma att stanna på papperet, har i förstone gjort oss benägna att helt avvisa varje tanke på obligatorisk läkaranmälan. Vid närmare prövning har det emellertid befunnits nödvän— digt att ändra på denna inställning. Det inträffar nämligen ej så sällan, att en läkare i sin praktik stöter på patienter, vilka råkat ut för sådana sjuk- domar eller skador, att läkaren måste säga sig, att patienten kommer att bli livsfarlig både för sig själv och sin omgivning, om han sätter sig vid en bil— ratt eller som förare på en motorcykel. I dessa fall erfar en ansvarskän- nande läkare ett starkt behov av att underrätta körkortsmyndigheten om faran. Nuvarande brist på bestämmelser om hur en sådan underrättelse skall göras utan att kollidera med tystnadsplikten håller honom emellertid alltför ofta tillbaka.

Särskilt ur neuropsykiatrisk praxis kunna exempel härpå anföras av ganska drastisk art. Psykiska sjukdomar och organiska nervsjukdomar medföra såsom tidigare framhållits alldeles speciella faromoment, enär dessa åkommor bl. a. föranleda rubbningar av medvetandet eller bristande funktionsförmåga i nerv- och muskelapparaten av sådant art, att följderna kunna bli oöverskådliga för en motorfordonsförare, vilkens handlande ofta måste ske med stor precision. Några exempel.

1. Trafikchaufför, 45 år. Efter feberbehandling på grund av paralysie générale kvarstod lindrig eufori (sjuklig gladlynthet och optimism) samt nedsättning av muskelkraften i höger fot (med vilken fotbromsen skötes). Han förnekade leende alla risker att köra bil och fortsatte därmed.

2. Privat motorförare, 48 år. Efter slarv i tjänsten och uppträdande av stor- hetsidéer jämte ett krampanfall underkastades han feberbehandling mot paralysie générale. Vid utskrivningen från sjukhuset märkbart psykiskt avtrubbad. Trots upprepade påtryckningar vägrade han avstå från sitt körkort.

3. Trafikchaufför, 35 år. Nedsatt känselsinne och störd muskelkoordination i benen jämte smärtanfall i dem (tabes dorsalis). Behöll trots varningar körkortet och fortsatte att köra.

4. Trafikchaufför, 25 år. Körde in i en plantering under så egendomliga om- ständigheter, att polisen föranstaltade om läkarundersökning. Epilepsi konstate- rades, och körkortet indrogs.

5. Trafikchaufför, 28 år. Epileptiska anfall med kramper ungefär en gång i veckan. Vid sjukhusobservation konstaterades genuin epilepsi. Avråddes bestämt från att köra bil men fortsatte därmed. Senare anmäldes han anonymt och kör- kortet indrogs. Måhända hade hans körning väckt uppmärksamhet i något sam- manhang. * (i. Trafikchaufför, 37 år. Från 22-årsåldern epileptiska anfall ungefär en gång i kvartalet men likväl fortsatt sitt yrke. I anslutning till ett långvarigare omtöck- ningstillstånd blev han omhändertagen av polisen, varefter körkortet indrogs.

7. Trafikchaufför, 27 år. Orosperioder med hallucinationer (schizofreni). Efter ett våldsamhetsutbrott i samband med alkoholförtäring infördes han till sjukhus genom polisens försorg. Utskrevs efter 3 månader. Körkortet indrogs ej.

8. Trafikchanfför, 35 år. Efter långvarigt sprilmissbruk råkade han in i” ett slags omtöckningslillstånd med starka självmordstankar och körde i denna sinnes- l'örfattning omkring, tills han omhändertogs av polisen och infördes till sinnes- sjukhus. Körkortet återkallades ej.

9. Trafikchaufför, 30 år. Flerårigt missbruk av nervlugnande medicin och sömnmedel. Ständigt trött och slö, såg ibland dubbelt och körde vid ett sådant tillfälle i diket. Vårdad på sjukhus på grund av sitt missbruk. Körkortet ej indraget.

De anförda exemplen jämte ytterligare ett 10-tal likartade fall samman- ställdes för ett antal år sedan vid ett par stockholmssjukhus.1 Inga skäl tala för, att förhållandena sedan dess skulle ha förbättrats. De ifrågakommande sjukdomarnas antal kan knappast ha minskat och antalet körkort har ökat. Hösten 1946 åtalades en privat bilförare i Stockholm, enär han på en rak vägsträcka med gott väglag och i fullt dagsljus bakifrån kört på och svårt skadat tvenne cyklande damer. Det visade sig, att olyckan skett, enär han fått ett epileptiskt anfall. Under flera år hade han för denna sjukdom behandlats av läkare. Nyligen har en tjänsteläkare i en artikel i Svensk Läkartidning meddelat några fall av trafikfarliga nervsjuk— domar hos motorfordonsförare och efterlyst instruktioner, hur läkaren skall lösa intressekollisionen mellan tystnadsplikt och social ansvarskänsla. Den 14 februari 1947 har polismästaren i Eskilstuna i skrivelse till justitiekans-

1 G. Rylander. Tystnadsplikt och social ansvarskänsla. Social-Medicinsk Tidskrift 1932, s. 221. Jfr även S. Isikowitz. Några medicinska synpunkter på trafiksäkerhets problemet. Nordisk Medicinsk Tidskrift 1930, s. 210.

[cm hemställt, att läkare skola åläggas anmälningsskyldighet, då de i sin verksamhet upptäcka trafikfarliga sjukdomar hos körkortsinnehavare. Polis- mästaren uppgav sig känna till att personer, som av läkare avråtts från att köra bil, likväl fortsatt med detta. Det syntes uppenbart, att vissa förare på grund av sjukdom utgjorde allvarlig fara i trafiken.

I en den 11 februari 1947 av länsstyrelsen i Malmöhus län till Konungen avgiven skrivelse har länsstyrelsen erinrat om, att körkortsmyndigheten jämlikt 21 ä 1 mom. tredje stycket motorfordonsförordningen är skyldig att återkalla körkort, om förarens förmåga att föra motorfordon blivit så väsentligt nedsatt genom sjukdom, skada el. dyl., att han ur trafiksäkerhets— synpunkt icke vidare bör betros med att föra motorfordon. Det vore emeller- tid mera sällan och slumpvis sådana fall komme till länsstyrelsens känne— dom, i regel endast i samband med anmälan om persons intagande ä sinnes— sjukhus eller alkoholistanstalt. Länsstyrelsen kunde ej finna annat än att åtminstone i vissa fall av psykiska sjukdomstillstånd samt när den sjuke lede av vissa omsättningssjukdomar, hjärtsjukdomar, sockersjuka m. m.. dylik anmälningsskyldighet borde föreligga för såväl tjänsteläkare som privat läkare.

Även om i lagstiftningen införes krav på periodvis återkommande kon— ditionsundersökning, kan naturligen strax efter en sådan undersökning sjuk— domstillstånd uppträda, som gör körkortsinnehavaren uppenbart farlig. Det kan med hänsyn till trafiksäkerheten under sådana omständigheter icke vara försvarligt att låta honom fortsätta att föra motorfordon under de kanske nära 5 eller 10 år, som återstå till nästa ordinarie undersökningstill- fälle, utan körkortsmyndigheten måste kunna ingripa mot honom ome- delbart.

Resultatet av våra överväganden blir, att en fortlöpande kontroll över körkortsinnehavarnas lämplighet ur hälsosynpunkt bör ordnas genom periodiska undersökningar vid olika åldersgränser enligt de schema, som ovan angivits, men att detta system måste kompletteras genom skyldighet för läkaren att till körkortsmyndigheten anmäla upptäckten av vissa i lagen upp- räknade sjukdomstillstånd, som äro av den art, att de uppenbarligen kunna medföra synnerlig fara för trafiksäkerheten. Läkare, som upptäcker sådant sjukdomstillstånd, skall icke behöva efterforska, huruvida patienten har körkort, utan skall anmäla alla fall av sådan art, där vederbörande kan antagas innehava körkort, som komma under hans behandling, till läkare hos en central körkortsmyndighet, som sedan får gå igenom körkortsre- gistren och undersöka, om vederbörande förekommer däri. Detta förutsät- ter tystnadsplikt för dem, som äro sysselsatta hos körkortsmyndigheten. Intill dess en sådan myndighet kommer till stånd bör anmälan göras till me- dicinalstyrelsen.

De sjukdomar och defekttillstånd, som böra medföra anmälningsskyl- dighet för läkaren till körkortsmyndigheten, äro enligt vår mening'följande.

Synskärpa understigande 0,5 på bästa ögat efter glaskorrektion, Förlust av synen på ett öga, under första halvåret efter synförlusten, Sockersjuka, som insulinbehandlas, Invaliditetstillstånd i hållnings- och rörelseorgan, som uppenbart äventyra körförmågan, Epilepsi, Hereditära organiska nervsjukdomar, Följande organiska nervsjukdomar och följdtillstånd efter dessa: nervsy— filis, multipel skleros, hjärntumör, parkinsonism, hjärnuppmjukning och hjärnblödning, hjärninflammation (encephalit) och traumatiska hjärn— skador, Schizofreni och manodepressiv sjukdom, Organiska psykoser, såsom senil och arteriosklerotisk demens, Kronisk alkoholism med psykiska symtom, Morfinism och andra narkomanier.

Vid sidan av dessa allmänna kontrollåtgärder synes det lämpligt att införa skyldighet för sinnessjukhusen att lämna körkortsmyndigheten underrättelse om personer, som intagas där och lida av sådan sjukdom eller sådant defekttillstånd, att de för framtiden icke kunna betros med innehav av körkort. Sinnessjukhusen underrätta för närvarande länssty— relserna om personer, som utskrivits i sådant tillstånd att de icke vidare böra betros med innehav av skjutvapen. Denna underrättelse berör icke frågan om vederbörandes lämplighet att föra motorfordon. Underrättelsen kommer ofta nog till annan länsstyrelse än den som utfärdat körkortet. En inkommen anmälan skall icke automatiskt medföra indragning av kör- kortet. Körkortsfrågan bör emellertid bli föremål för förnyat övervägande och körkortsmyndigheten bör därvid ha tillgång till specialistintyg rörande vederbörande.

Kommittén.

Vid sitt övervägande av de skäl som sålunda anförts för och emot kon— ditionsundersökningar vid vissa åldrar har kommittén för egen det nått den övertygelsen att sådana undersökningar principiellt sett äro ett värdefullt led i ett rationellt trafiksäkerhetsarbete. Som de medicinska experterna nämnt föreligger emellertid icke någon statistisk utredning som visar i vilken mån sjukdomar och åldersförändringar varit orsaker till trafikolyc- kor. Med hänsyn till den utredning som förebragts angående ålderns inver- kan på hälsotillståndet i allmänhet synes det dock sannolikt att denna faktor har en väsentlig betydelse.

Kommittén har trots detta icke i nuvarande läge velat föreslå att ett system med konditionsundersökningar omedelbart skall införas.

Det synes emellertid vara en primär och betydelsefull uppgift för ett blivande forskningsorgan på trafiksäkerhetens område att genomföra den

utredning om sambandet mellan olyckor å ena sidan och sjukdom och defek- ter å den andra som vi ännu sakna. En sådan utredning torde lättare kunna genomföras om ett samlat och överskådligt register över körkorts- innehavarna ställes till forskningens förfogande.

Vad de medicinska experterna föreslagit angående skyldighet för läkarna att till körkortsmyndigheten anmäla vissa sjukdomstillstånd som äro spe- ciellt farliga för en förare av motorfordon synes kommittén snarast böra genomföras.

Undersökning av förare, som råkat ut för eller medverkat vid svårare eller många trafikolyckor.

Även om körkortsinnehavarnas hälsotillstånd noggrant och fortlöpande kontrolleras i syfte att förebygga olyckor, komma givetvis olyckor allt- jämt att inträffa, för vilkas uppkomst ett mindre gott hälsotillstånd hos förarna kan hava spelat roll. Huruvida detta faktiskt varit förhållandet kan ofta vara svårt att utan specialkunskap på området fastställa, och det torde därför bli nödvändigt, att vid varje svårare olycka körkortsmyndighe— ten blir underrättad om vad som passerat. Denna får därefter själv bedöma. huruvida och i vilka avseenden motorfordonsföraren bör göras till föremål för läkarundersökning och om så anses lämpligt även psykologisk och psyko- teknisk undersökning. Vid sådana undersökningar komma möjligen orsaks— sammanhang mellan funktionsrubbningar och sjukdomar å ena sidan samt olyckor å andra sidan att blottas, som vi hittills icke hava kunnat fastställa. I de fall, då trafikolyckan medfört så svåra skador, att någon blivit dödad. synes sakens allvarliga innebörd göra det påkallat att gå ännu ett steg längre. Vid sådana tillfällen bör polismyndighet kunna förordna om läkar- undersökning så snart som möjligt å vederbörande förare, detta dock under förutsättning att polisundersökningen givit vid handen, att föraren helt eller till någon del varit vållande till olyckan. Då förare mycket ofta i sam- band med en dödsolycka erhålla en psykisk chock, är det värdefullt att de snabbt komma under läkarbehandling. De torde i allmänhet icke vara i sådant tillstånd att de kunna fortsätta sin körning. Läkarintyget bör i dessa fall omedelbart insändas till körkortsmyndigheten, vilken har att besluta om eventuell indragning av körkortet. Om läkaren vid sin undersökning funnit. att föraren lider av psykisk eller fysisk defekt eller sjukdom, som enligt allmänna regler gör honom olämplig att föra motorfordon, bör den polis- myndighet, som handhaver ärendet, äga rätt att omedelbart omhändertaga körkortet i avbidan på körkortsmyndighetens beslut..

Såsom i annat avsnitt av kommitténs betänkande närmare beskrivits, har man med vetenskapliga metoder kunnat påvisa närvaron bland motorfor— donsförarna av en relativt liten grupp av förare, som dock på sin lott har ett alldeles oproportionerligt stort antal av de olyckor, som inträffa i trafi—

ken. En av trafiksäkerhetsarbetets viktigaste arbetsmetoder måste vara att söka uppspåra dessa 5. k. olycksfåglar och utröna om möjligheter finnas till deras förbättrande. Om detta ej är görligt, böra de avstängas såsom förare. Ehuru man ännu icke med säkerhet kan uttala sig om vilka defekter och egeniskaper, som göra en förare speciellt utsatt för olyckor, är det sannolikt att inom denna grupp finnas många med fysiska eller psykiska defekter. funktionsrubbningar eller sjukdomar. Det synes vara av största vikt, att dessa snarast möjligt bli undersökta och eventuellt komma under läkar— vård. För att detta skall kunna ske utan tidsutdräkt, hör i författningen införas en bestämmelse, som ger körkortsmyndigheten rätt och skyldighet att, då en körkortsinnehavare upprepade gånger under en kortare tidrymd blivit dömd för förseelser, även av relativt blygsam karaktär, förordna om läkarundersökning samt psykologisk och psykoteknisk undersökning av hon-om. För sådan undersökning, vilken synes böra göras ingående och med anlitande av all tillgänglig expertis på området, måste körkortsinnehavaren kunna åläggas att inställa sig på viss ort, där sådan expertis är tillgänglig.

Hur bör körkortsgivningen organiseras, för att de medicinska kraven på körkortsinnehavaren skola bli tillbörligen beaktade?

Såsom redan anförts saknas för närvarande tillräcklig kännedom om sambandet mellan funktionsrubbningar och sjukdomar å ena samt trafik- olyckor å andra sidan, för att man i alla förekommande fall skall kunna taga erfarenhetsmässigt och vetenskapligt grundad ställning till frågan om körkort bör utfärdas eller icke. Det synes därför viktigt, att en forsk- ning kommer till stånd, som söker utreda dessa problem. En av de meto- der, som därvid kunna komma till användning, är att de körkortsinne- havare, som äro på något sätt handicapadc, ställas under noggrann obser- vation. Deras prestationer som bilförare jämföras med vad de åstadkom— mit, som i hälsoavseende äro normala, och som ifråga om ålder och i övrigt äro likställda. Härvid måste hänsyn tagas till de körsträckor, som tillryg- galagts, och till de förhållanden, under vilka körningen ägt rum. På detta sätt vinnes så småningom en viss erfarenhet om den relativa fara, som olika sjukdomar och defekter kunna anses medföra. Med ledning av sådan kunskap blir det möjligt att vidtaga rättvisa och lämpliga åtgärder. som skydda samhället mot speciellt farliga fordonsförare utan att därför hindra dem, som visserligen ha någon defekt eller sjukdom, men som likväl icke härigenom komma att bli mera farliga i trafiken än genomsnitts- föraren.

Prövningen, huruvida en sökande av medicinska skäl bör förvägras kör- kort eller icke, sönderfaller noga taget i två moment. Det första innebär upptagning av en självförklaring och en undersökning av vederbörandes hälsotillstånd, varvid läkaren antecknar de objektiva fynd han gjort.

Det andra momentet består i att klargöra, huruvida de defekter eller sjuk- domar, man funnit, äro av sådan karaktär, att de kunna anses i avsevärd utsträckning nedsätta vederbörandes förmåga att föra motorfordon. Det första av dessa båda moment måste uppenbarligen varje legitimerad läkare anses behärska.

En speciell reservation måste emellertid göras. Stora möjligheter synas nämligen föreligga, att psykiska sjukdoms- och defekttillstånd förbises. Efter de årliga militärpsykiatriska undersökningarna av sådana värnplik- tiga, som ej kunnat följa med i utbildningen eller nått exeptionellt dåliga resultat i försvarsmaktens psykotekniska prov, framhålla läkarna ofta i sina tjänsterapporter hur förvånansvärt många grovt intellektuellt under- måliga män, som inneha körkort. Detta gäller både efterblivna värnpliktiga, som befunnits omöjliga att utbilda i vapentjänst, och uppenbart sinnesslöa, som helt måste befrias från värnpliktstjänstgöring. Av en nyligen färdig- ställd undersökning som bygger på de psykotekniska resultat, som omkring 40 000 värnpliktiga uppnått, drager armépsykologen, fil. dr Torsten Husén bl. a. den slutsatsen, att förmågan att avlägga körkortsprov enligt nuva— rande bestämmelscr måste ha mycket litet med den intellektuella utveck— lingsgraden att göra.

Med hänsyn till vad som ovan anförts synes det önskvärt, att läkarinty- gen för erhållande av körkort göras mer utförliga i psykiatriSkt-neurologiskt hänseende, och att frågorna om möjligt framläggas i mera preciserad form. Det hittills brukade läkarintyget innehåller blott en fråga, som åsyf- tar psykiska abnormtillstånd, och denna måste dessutom sägas vara ofull- ständigt formulerad. Även de frågor, som den sökande själv skall besvara, torde böra kompletteras. Man måste därvid dock ha i minnet. dels att detta läkarintyg är avsett att utfärdas av vilken legitimerad läkare som helst, och dels att det torde utgöra ett av vårt lands vanligaste läkarintyg, näst intygen om sjukdom och olycksfall. Enligt uppgift utfärdades 70— 80 000 körkortsintyg årligen under åren närmast före 1939. Det kan därför icke komma i fråga att göra detta läkarintyg alltför omfattande. Resultatet skulle bli, att en läkare, som saknade specialutbildning, bleve ur stånd att besvara alla frågorna på nöjaktigt sätt. Intyget skulle dessutom bli för kostsamt. Den överväldigande majoriteten av dem, som vilja ha körkort, besitter för övrigt en sådan psykisk utrustning, att en ingående psykiatrisk granskning av specialist ter sig onödig.

Vad som synes möjligt att genomföra är att komplettera det nämnda läkarintyget med vissa frågor och instruktioner på sådant sätt, att uppmärk- samheten hos den allmänpraktiserande läkaren fästes på möjligheten att vissa tillstånd av psykisk abnormitet föreligga hos den sökande, vilka i detta sammanhang äro av betydelse. Allmänpraktikern bör, om hans misstan- kar väckas, att psykisk abnormitet föreligger, vara skyldig hänvisa den sökande till psykiatrisk eller neurologisk specialist för ytterligare under-

sökzning. Vid hänvisningen skall han bifoga läkarintyget för erhållande av körkort, som han ifyllt med avseende på de funktioner, han undersökt, med angivande varför han anser, att specialistundersökning bör företagas.

'Till specialistens förfogande bör ställas ett nytt, utförligare formulär med frågor rörande såväl det aktuella tillståndet som sådana uppgifter i den medicinska och sociala förhistorien, vilka äro av särskild vikt för bedö- mande av den undersöktes lämplighet som motorfordonsförare.

Det andra av de båda momenten, nämligen problemet att fastställa de gjorda fyndens betydelse för körförmågan, vållar emellertid svå- riglheter, därför att som nyss nämnts kunskaperna på detta område äro» relativt begränsade. Det måste under sådana omständigheter vara rätt svårt för den icke specialutbildade läkaren att draga riktiga slutsatser. Man har försökt att hjälpa läkarna härmed genom att utfärda tämligen detaljerade föreskrifter angående intygsgivningen, men detta hind- rar icke, att de utlåtanden, som lämnas, äro sinsemellan tämligen olika. För närvarande bygga 25 olika körkortsmyndigheter sina beslut på de utta— landen, som lämnats från tusentals olika läkare. Detta måste med nödvän— dighet medföra en viss ojämnhet i bedömandet.

För läkarna själva är intygsgivningen stundom förenad med obehag. Sär— skilt är det många gånger för en ansvarskännande läkare besvärande att vara tvungen att taga en definitiv ställning för eller emot i sådana fall då han i själva verket är tveksam. Det skulle ej sällan kännas som en lättnad för honom att i tvivelaktiga fall kunna nöja sig med att angiva de objektiva fynd, han gjort vid undersökning av sökanden, och att därtill foga ett all- mänt uttalande om den åsikt, han själv kommit till, men att få överlämna det; definitiva ställningstagandet till ett speciellt sakkunnigt forum.

Med nuvarande organisation av körkortsgivningen kommer läkarintyg för körkort icke sällan att utfärdas för personer, som vid en mera ingående granskning måste framstå såsom mindre lämpliga såsom motorfordons- förare. Detta heror icke minst på att en sökande, som vägrats intyg hos en läkare, gärna fortsätter till andra för att finna någon, som utfärdar det önskade intyget. Oftast torde sådana läkarintyg komma till stånd därige- nom att sökanden vid tidigare läkarbesök lärt sig dölja sina symtom.

En svaghet i det nuvarande systemet är också, att den undersökande läka— ren ibland kan ha svårt att fastställa den sökandes identitet, och att därför s. k. »bulvantriek», d. v. 5. att den körkortssökande icke själv inställer sig utan skickar en annan person till läkarundersökning, någon gång lyckas.

Kommitténs förslag.

För att trafiksäkerhetsarbetet skall kunna effektiviseras fordras, att de åtgärder, som vidtagas, grunda sig'på resultat av fortlöpande vetenskaplig forskning.. Alldeles särskilt är detta nödvändigt, när det gäller att från

uppgiften att föra motorfordon hålla borta dem, som icke äro lämpliga här- för. En sådan forskning, som framförallt berör den mänskliga faktorn. måste uppenbarligen i hög grad underlättas, om hela materialet samlades på ett ställe. Att som nu är fallet ha körkortsregistren spridda hos 25 olika myndigheter runt om i landet är ur denna synpunkt icke ändamålsenligt. På andra ställen i betänkandet har talats om betydelsen av att de 5. k. olycks- fåglarna upptäckas. Ett samlat arkiv skulle i hög grad underlätta ett sådant efterforskningsarbete. Registerkorten över dem, som gjort sig skyl- diga till upprepade förseelser, kunna där avskiljas, och sedan kunde dessa personer bli föremål för särskild undersökning. Med hjälp av ett sådant samlat arkiv skulle det också bliva möjligt att erhålla en föreställning om olika åldrars relativa farlighet i trafiken, och man skulle kunna göra under- sökningar rörande olika medicinska faktorers betydelse. Ett sådant register gjorde det t. ex. möjligt att till en grupp sammanföra alla de förare, som lida av högt blodtryck eller sockersjuka, och sedan år från år följa en sådan grupp och se, hur den förmådde reda sig i trafiken i förhållande till andra förare. Jämförande studier över olika körkortskategoriers relativa farlig- het skulle överhuvud taget lämna oss kunskaper om trafiksäkerhetsproble- met. som nu inte stå att vinna.

Som tidigare anförts är det kommitténs åsikt att trafikolyckorna fortlö— pande böra bli föremål för orsaksanalys. För att en sådan granskning skall kunna ske, är det nödvändigt, att granskaren har tillgång till personupp- gifter rörande föraren. En granskning, som skall kunna bedrivas rationellt. fordrar obetingat att ett körkortsregister finnes på den plats, där gransk- ningen skall äga rum.

För inrättande av en central registrering talar dessutom, att man därige- nom erhåller bättre kontroll över att sinnessjuka och alkoholister, som ej böra betros med körkort, icke fortfara att innehava sådana. Det bör ihåg- kommas, att i närvarande stund knappast någon möjlighet finnes att mot en persons nekande få reda på, om han är innehavare av körkort. En sådan undersökning skulle förutsätta, endera att man gjorde en rundfråga till de 25 körkortsmyndigheter, som nu arbeta, eller att man utredde var vederbö- rande varit mantalsskriven från och med det år då han uppnått körkorts- åldern, och tillfrågade vederbörande länsstyrelser. Vid fylleriförseelser utan samband med bilkörning torde det icke sällan förekomma, att vederbörande för att skydda sitt körkort förnekar körkortsinnehavet. Genom en fortlö- pande kollationering av socialstyrelsens register över på alkoholistanstalter intagna mot ett körkortsregister skulle man omedelbart upptäcka, om en körkortsinnehavare blivit intagen på sådan anstalt. För sinnessjuk- husen skulle det vara lätt att lämna uppgifter till ett centralt register angå- ende personer, som vårdats där och som kunde tänkas innehava körkort. Ur militär beredskapssynpunkt synes det vara av betydande värde att ha alla uppgifter angående körkortsinnehavare samlade på ett ställe.

Vid spaningar efter de olycksförföljda förarna torde man även i förekom— mamde fall kunna utnyttja rapporter, som inkommit till försäkringsbolagen angående olyckor, som polisen icke känner till.

De anförda skälen tala för att en samlad registrering av körkortsinneha— var'na är nödvändig. Emellertid bör man icke stanna härvid utan dessutom förorda, att själva prövningen och beslut om utfärdande och indragning av körkort samlas till ett tjänsteställe. Härigenom skulle vinnas väsentliga fördelar. Till en början skulle man givetvis uppnå enhetlighet i körkorts- givningen, vilket med nuvarande system icke är fallet. Vidare vinner man den fördelen, att sökandens lämplighet icke såsom vid en decentraliserad körkortsgivning behöver prövas efter vissa tämligen stela regler. Det blir lättare att taga hänsyn till förhållandena i varje enskilt fall, och det blir möjligt att mera allsidigt bedöma den sökandes förutsättningar. Lika viktigt är att körkortsindragningarna kunna göras efter enhetliga normer. En cen- tral körkortsmyndighet kan också mera fritt pröva sig fram och i tvivel- aktiga fall ge körkort på kort tid.

Av läkarna torde en central körkortsgivning hälsas med särskild till- fredsställelse, därför att det därigenom bleve möjligt att från dem avlasta ansvaret för prövningen av frågan, huruvida en körkortssökandes hälsotill- stånd skall utgöra hinder för utfärdande av körkort eller icke. Ordningen skulle bli ungefär densamma som den, vilken nu tillämpas vid sökande av livförsäkring. Varje legitimerad läkare skulle bibehållas vid sin nuvarande rätt att utfärda läkarintyg för körkort. Dessa intyg skulle av läkaren själv direkt insändas till en läkare hos körkortsmyndigheten jämte sökandens deklaration angående tidigare genomgångna sjukdomar. Intyget skulle inne- hålla upplysningar om de fynd, läkaren vid sin undersökning gjort angående patientens tillstånd i vissa angivna hänseenden. Utlåtandet skulle avslutas med en förklaring, vari läkaren betygade, att han icke funnit något ytterli- gare av beskaffenhet att kunna inverka på bedömandet av frågan om veder- börandes lämplighet som motorfordonsförare. Själv skulle läkaren icke behöva taga någon definitiv ställning till vederbörandes lämplighet som motorfordonsförare, utan detta skulle göras av vissa vid körkortsmyndig- heten knutna läkare, som specialiserat sig på denna uppgift. Till ledning för dessa skulle den undersökande läkaren emellertid liksom för närvarande ange sin uppfattning om fallet. Specialläkare hos den centrala körkortsmyn- digheten kunna uppehålla en intim kontakt med en fortlöpande olycks- fallsforskning på området. Det synes kunna förutsättas, att prövningen genom en sådan omläggning komme att kunna ske med större sakkunskap än för närvarande, och att samtidigt djärvare och mera liberala linjer skulle kunna följas.

»Springet» från den ene läkaren till den andre synes komma att minska, om vederbörandes besök hos läkaren icke avslutas med ett bestämt uttalande från dennes sida i vare sig positiv eller negativ riktning. Läkaren slipper på

detta sätt att ge ett avslag; i stället kan han hänvisa till att ärendet kom— mer att "behandlas inom körkortsmyndigheten. Det finns därför ingen anledning för körkortsaspiranten att gå till en ny läkare, innan beslut anlänt i frågan. Däremot betages han icke rätten härtill utan har möjlighet att besöka vem han vill och komma åter med nya intyg. Alla de intyg, som utfärdats rörande honom i förevarande hänseende, komma emellertid på detta sätt till körkortsmyndighetens kännedom och samlas i dess arkiv. Nya intygs värde kunna sedan prövas mot bakgrunden av vad körkortsmyn— digheten redan har sig bekant från de tidigare inkomna. I de fall, då så kan anses påkallat, bör körkortsmyndigheten ha möjlighet att hänvisa kör- kortsaspiranten till särskild undersökningsläkarc eller institution.

Det bör i detta sammanhang nämnas, att två andra utvägar att komma till rätta med >>intygsspringet>> diskuterats inom kommittén. Den ena metoden innebär, att alla intyg, såsom prästbetyg, nykterhetsintyg och kompetens- bevis skulle sammanföras i en handling, på vilken läkarna skulle göra sina anteckningar. Dessa anteckningar skulle alltså icke undanhållas körkorts- myndighetens kännedom, vare sig de vore till- eller avstyrkande. Häremot har emellertid erinrats att detta förutsätter, att den grundläggande hand- lingen på något sätt registrerades, och att det gjordes omöjligt för den, som redan utfått en sådan handling, att få en ny. Gör man icke detta, kan sökande, som fått ett negativt utlåtande, skaffa sig en ny handling och sedermera även nytt läkarutlåtande. Då det emellertid uppenbarligen icke kan motiveras, att en person, som förlorat en för honom utfärdad körkortshandling, därför skulle förvägras rätt att utfå körkort, är denna väg tydligen icke fram- komlig.

Den andra diskuterade- möjligheten är att anförtro rätten att utfärda läkarintyg endast till vissa tjänsteläkare, alternativt läkare anställda i sta— tens eller kommuns tjänst eller vissa uppräknade läkare. Häremot har in- vänts dels att ett sådant förfarande måste framstå som en oberättigad miss- tro mot övriga läkare och dels att det kunde innebära vissa svårigheter för avlägset boende körkortssökande. Om endast läkare anställd i statens eller kommuns tjänst skulle få anlitas, komme detta att medföra vissa konse— kvenser, som kunde anses stötande. En privatpraktiserande ögon— eller öronspecialist skulle då icke kunna uttala sig angående frågor, som direkt fölle inom hans fack. Dessutom skulle tjänsteläkarnas arbetsbörda ökas.

För att hindra att annan person än körkortssökanden för dennes räk— ning genomgår läkarundersökning har man föreslagit flera olika utvägar. Man har tänkt sig-, att körkortssökande inför läkaren skulle förete fotografi, vilket påtecknades av denne, och som sedan åtföljde akten. Besiktnings- mannen (bilinspektören) skulle med ledning av fotografiet kunna konsta- tera, att han prövade samma person, som blivit undersökt av läkaren. Meto- dens svaghet synes ligga i svårigheten att med ledning av ett fotografi med säkerhet kunna - fastställa" sökandens identitet.

Följande system förefaller mera effektivt. Därest körkortsaspiranten icke är personligen känd för den undersökande läkaren, skall han vara skyldig att inför denne förete legitimationshandlingar sådana som postens identi- tetskort, pass el. dyl. Om han icke kan förete detta, eller om något tvivel skulle kvarstå trots sådan legitimation, skall han vara skyldig att förse ansökan om läkarintyg med sin namnteckning jämte tumavtryck. Ett så- dant förfarande försvårar bulvantrick, då ett dylikt vid framtida kontroll knappast kan undgå upptäckt. Proceduren för tagande av tumavtryck är ytterst enkel och fordrar ingen annan apparatur än en vanlig stämpeldyna.

Det har invänts, att det skulle kunna anses stötande att tvinga körkorts- sökande att lämna tumavtryck. Häremot må erinras dels att något sådant endast skulle förekomma i undantagsfall, då den undersökande läkaren hade svårigheter att på annat sätt vinna klarhet om vederbörandes identitet, och dels att metoden icke är ny, utan finnes tillämpad enligt medicinalstyrel- sens cirkulär den 24 november 1934 och den 31 juli 1944 angående förfa- ringssättet vid färgsinnesundersökning saint enligt kungörelsen den 18 juli 1935 angående skyldighet i vissa fall att förete läkarintyg för vinnande av anställning i statens tjänst. Att i detta avseende ställa samma fordringar på körkortsaspiranter som på blivande statstjänstemän kan icke anses orimligt eller kränkande.

Läkarintygens giltighet.

Mot nuvarande krav på aktualitet hos läkarintyget torde intet finnas att erinra. Det synes emellertid lämpligt att en person, som förvärvat körkort för grupp 2 och vid läkarundersökningen visat sig ha den fysiska och psykiska konstitution, som fordras för körkort i gruppen 3 eller 4, icke skall vara tvungen att anskaffa nytt läkarintyg, då han söker sådant kort. Detta bör dock endast gälla under förutsättning att läkarintyget ej är" äldre än 3 år.

Om utbildning av motorfordonsförare.

Kommittén har utgått ifrån att det allmänna även i fortsättningen genom noggranna prov bör kontrollera, att den körkortssökande har de kvalifika- tioner, som äro nödvändiga för att föra motorfordon.

Hur ingående ett sådant prov än göres, kan emellertid samhället icke avstå ifrån att även ställa vissa krav på den grundläggande utbildning, som skall hava föregått provet. Denna grundläggande utbildning är av stor bety- delse för motorfordonsföraren. Den påverkar hans allmänna inställning och kan lägga grund till körvanor som han behåller under hela sin livstid.

Vid den tidpunkt, då en körkortsaspirant första gången sätter sig vid rat- ten, är han mest mottaglig för råd och påpekanden. Allting är nytt för honom, och han har ännu icke hunnit få felaktiga vanor. Träning i och för sig skapar ingen god förare därest grunden icke är riktigt lagd. En särskild anledning att lägga vikt vid utbildningen är att körkortsaspiranten i regel är ung och därför bildhar och mottaglig för intryck. En besiktnings— man, som har att kontrollera elevens kunskaper, och som måste ha mycket begränsad tid till sitt förfogande för varje elev, kan uppenbarligen icke in- planta hos eleven en rätt inställning till motorfordonsförarens uppgift eller nöta in hos honom sunda körvanor på samma sätt som en lärare, som dag för dag följer hans utveckling. Slutligen kan vid proven endast kontrolleras att aspiranterna fått ett minimimått av kunskaper. Alla de, som nått dit, måste godkännas. Detta är emellertid icke tillräckligt, utan det är önskvärt, att flertalet förare besitter ett kunskapsmått och en färdighet, som ligger ett gott stycke över denna tröskel.

I U. S. A. har man i hög grad uppmärksammat den grundläggande utbild- ningens värde och man betraktar denna utbildning som ett av de effektivaste medlen att komma till rätta med trafiksäkerhetsproblemet. Man har där strävat efter att få in förareutbildning som ett ämne på schemat för »the high schools» (jämförliga med våra gymnasier). Eleverna i dessa skolors högre klasser äro i 16—17-årsåldern. I ett stort antal stater ligger körkorts- åldern vid 18 år. Flera organisationer, sådana som »American Automobil Association» och »National Conservation Bureau», ha varit mycket verk- samma för att understödja denna utbildning i skolan. Sådan utbildning pågår sedan flera år i ett stort antal skolor, spridda över hela landet. Vissa av dessa skolor ha sökt samarbete med elevens föräldrar, vilka givit den praktiska körutbildningen i familjens egen bil samtidigt som den teoretiska undervisningen lämnats i skolan. I många skolor har man gått längre och inköpt egna skolbilar, i vilka eleverna även fått den praktiska körundervis-

nimgen. Varje år anordnas speciella kurser för de lärare, som sedermera skola leda körundervisningen i sina skolor. I vissa fall har skolan överens- konnmit med läraren, att han skall erhålla bidrag till egen bil, mot att han ställer den till förfogande för undervisningsändamål. Systemet med förare— utltiildning i skolorna uppgives ha slagit väl ut och rekommenderas livligt av den av president Truman inkallade trafiksäkerhetskonferensen den ö——10 maj 1946.

Dessa amerikanska erfarenheter ha givit kommittén anledning att över— väga, huruvida det kunde vara möjligt att införa ett liknande system även i Sverige. Så synes emellertid icke ännu vara förhållandet. Det kan dock tänkas, att motoriseringen även här i landet så småningom når där- hän, att det kommer att förefalla naturligt och lämpligt att använda skrolorna även för denna del av trafiksäkerhetsarbetet. Det finnes där- för anledning att följa utvecklingen i U.S.A. på detta område. Det är emellertid värdefullt, om skolorna redan nu ge sina elever någon upp- fattning om det ansvar, som är förenat med förande av motorfordon och om de särskilda svårigheter i trafiken, som motorfordonsförarna ställas inlför.

Olika former av utbildning.

Är man alltså på det klara med att det ligger i samhällets intresse att se till att varje körkortsinnehavare har erhållit en fullgod grundläg- gande utbildning, blir nästa problem, hur denna utbildning bör organise- ras. Härvidlag har sedan länge uppmärksamheten först och främst riktats på frågan, huruvida privat utbildning (1. v. s. utbildning utom körskola borde vara tillåten eller icke. Från vissa håll har framhållits att de privat ut- bildade finge en mindre god grund än de i körskola eller eljest yrkesmäs- sigt utbildade och att de därför hade svårare att bestå provet inför besikt- ningsmannen. Det har sagts att de privata undervisarna saknade tillräck— ligt intresse och förutsättningar och att de tryckte ned den yrkesmässiga undervisningens standard och ekonomiska möjligheter. År 1938 voro 71 % av körkortsaspiranterna utbildade i körskola. År 1946 var motsvarande pro- centtal 78. Kuggningsprocenten för de privat utbildade respektive de yrkes- mässigt utbildade framgår av omstående tablå.

Den yrkesmässiga utbildningen är vanligast förekommande i södra Sve- rige och i de större städerna, medan den privata av naturliga skäl mera allmänt förekommer i landets glesast befolkade trakter. Hänsynen till lands- bygdsbefolkningens bekvämlighet har gjort, att myndigheterna gång efter annan avvisat förslag om körskolemonopol.

Kuggaingsprocent för År yrkesmässigt privat utbildade utbildade 1938 ................................ 13 21 1939 18 22 1940 13 19 1941 13 25 1942 11 23 1943 ................................. 10 25 1944 ................................. 12 25 1945 ................................. 12 24 1946 ................................. 16 27 Grannländerna.

I Danmark har i princip vem som helst, som fyllt 25 år, har körkort och ett års praktik, rätt att meddela undervisning. Friheten inskränkes emel- lertid genom att endast sådana vagnar, som äro försedda med dubbelkom- mando, få användas vid denna undervisning.

I Finland skall all körundervisning med vissa undantag meddelas i kör- skola. Enskild person kan dock få tillstånd att utbilda elever.

I Norge är övningskörning tillåten för personer över 17 år, om de äro åt- följda av någon, som har körkort och som regelbundet kört motorfordon i tre år. För vissa platser och gator, där en sådan körning kan vara farlig eller störande för den allmänna trafiken, kan polisen emellertid förbjuda övningskörning eller kräva, att vagnen skall utrustas med sådana särskilda säkerhetsanordningar, att läraren omedelbart kan ingripa och stanna den. För övningskörning kan som särskilt villkor sättas att läraren skall vara godkänd av besiktningsman, och att han för övrigt av polisen skall befinnas lämplig som lärare.

Genom en särskild instruktion rörande övningskörning i Oslo och Aker av den 25 maj 1946 har bl. a. stadgats att övningskörning inom detta om- råde endast är tillåten under förutsättning att vederbörande åtföljes av en lärare som godkänts av polisen och att övningskörningen äger rum med en av polisen godkänd skolvagn. Formellt innebär detta icke ett monopol för de godkända lärarna att utbilda elever. Det föreligger fortfarande teoretisk möjlighet att företaga övningskörning utanför områdets gränser och att sedan avlägga prov hos »De Motorsakkyndige» i Oslo eller Aker. I realite— ten är emellertid utbildningen förbehållen yrkesmännen. Liknande regler som de, vilka gälla i Oslo och Aker, kunna efter vederbörande polismästares bestämmande införas å andra orter.

Uppenbarligen tala starka skäl till förmån för en yrkesmässig utbildning. Det ligger i sakens natur, att den, som tagit till yrke att meddela sådan undervisning, får en bättre rutin och en större sakkunskap än lekmannen, att han kan lägga upp och genomföra utbildningen mera planmässigt och att han kan tillhandahålla eleven bättre åskådningsmaterial. Det är slut- ligen troligt, att både lärare och elev i de flesta fall ägna sig med större allvar åt utbildningen, när den sker yrkesmässigt.

Med hänsyn till dessa fördelar hos den yrkesmässiga utbildningen borde måhända föreskrivas, att samtliga förare skulle genomgått sådan utbildning. Kommittén anser sig emellertid icke böra gå så långt, enär körskolorna på grund av den glesa bebyggelsen i stora delar av landet ofta nog måste komma att bliva belägna på sådana avstånd, att det för kör— kortssökandena skulle vålla för höga kostnader och för stor tidsspillan att anlita dem. Vidare skulle det vara obilligt att hindra den körkortssökande att undervisas av honom närstående personer. Därjämte kunna kostnaderna för genomgång av körskola för en del körkortssökande vara betungande. De två sistnämnda skälen torde tala emot att såsom i Norge föreskriva körskolemonopol i orter där körskolorna äro lätt tillgängliga för invå- narna. Man har emellertid anledning förmoda, att rätten att fritt utbilda motorfordonsförare ej sällan missbrukas, och att det förekommer, att personer utan körkort tillåtas köra vid en körkortsinnehavares sida även vid tillfällen, då utbildning icke pågår. Sålunda förekommer det, att perso- ner, som äro anställda såsom lastare på lastbil, men som icke innehava kör- kort, köra bilen i stället för den ordinarie chauffören. Vidare kan det in- träffa, att 5. k. övningskörning företages av personer, som på grund av någon förseelse (ex.-vis rattfylleri) fått körkorten indragna. Rätten till privat ut- bildning kan även medföra att såsom instruktörer fungera personer, vilka själva äro tvivelaktiga som förare av motorfordon antingen på grund av begångna trafikförseelser eller på grund av sin personliga vandel i allmänhet. Därför synes det lämpligt, att sådana regler införas, att man vinner kontroll över den privata utbildningen. Sådan utbildning borde endast få ske efter anmälan. Denna kunde av den person, som skall fungera som lärare, göras till närmaste polismyndighet. Härvid skulle elevens namn uppgivas.

Som förutsättning för rätt att fungera som lärare bör gälla, att vederbö- rande uppnått en levnadsålder av 21 år, och att han själv innehaft körkort under minst 3 år.

Anmälan bör medföra rätt att företaga övningskörning under 4 månader och utbildningskörningen bör få äga rum var som helst inom riket. Genom en sådan reglering vinnes till en början den fördelen, att man utan vidare omgång kan fastställa, huruvida övningskörning vid ett visst tillfälle har förelegat eller icke. Som övningskörning skall nämligen endast betraktas sådan körning, som omfattas av gjord anmälan. Vidare medför anordningen,

att utbildningen icke, som nu ofta är fallet, kommer att ske helt år propos utan måste förberedas. Den torde därmed bli bättre planlagd. Därjämte torde man med denna anmälningsskyldighet komma ifrån de minst lämpliga utbil- darna. De, som ha ett dåligt anseende som förare eller eljest, torde knappast komma att vända sig till polisen med anmälan.

I U. S. A. har man sökt förbättra den privata utbildningen genom att till— handahålla läraren en omsorgsfullt utarbetad handbok. Denna innehåller en fullständig kursplan, i vilken varje lektion beskrives i detalj. Då det synes sannolikt, att en sådan handbok skulle bidraga till att göra den privata undervisningen mera givande och bättre planlagd än för närvarande, torde det vara lämpligt att en liknande bok utarbetas för svenska förhållanden och tillställes de privata utbildarna, när de anmäla sig.

Organiserandet av den yrkesmässiga utbildningen.

Såsom ovan påvisats har den yrkesmässiga utbildningen väsentliga före— träden framför den privata. Det är därför ur trafiksäkerhetssynpunkt önsk- ligt, att så många körkortsaspiranter som möjligt anlita den yrkesmässiga utbildningen antingen enbart eller som påbyggnad till en privat utbildning. Detta syfte bör, som i det föregående antytts, icke uppnås genom tvingande lagregler, utan man bör i stället söka komma fram på den vägen, att ett lämpligt antal förstklassiga körskolor ställas till allmänhetens förfogande, och att körkortsprovet göres så krävande, att aspiranten finner det med sin fördel förenat att skaffa sig den grundliga utbildning, som körskolorna för- må erbjuda.

För att få till stånd förstklassiga körskolor är det nödvändigt att för denna uppgift förvärva lämpliga krafter såsom föreståndare och lärare.

Önskemål om körskolornas personal.

Det är inte nog, att körskolepersonalen är väl förtrogen med att föra mo- torfordon, utan man måste kräva en mera djupgående insikt om det mora- liska ansvar, som följer med detta. Vederbörande skall äga noggrann kän- nedom icke endast om trafikförfattningarna utan också om de motiv, som legat bakom dessas regler. Trafiksäkerhetens huvudfrågor måste ständigt vara levande för honom. Därjämte måste fordras, att han har god fallenhet för pedagogisk verksamhet. Av största betydelse är givetvis, att lärarens personliga vandel icke minst i nykterhetshänseende är oklanderlig, så att han kan utgöra ett gott föredöme för sina elever och för allmänheten. Att han innehar dessa kvalifikationer måste i någon form bli föremål för offent- lig myndighets prövning.

Utbildning av körskolepersonal.

Hittills har, frånsett utbildning inom körskolorna, undervisning för kör- skolepersonal endast förekommit i den formen, att N. T. F. i samarbete med Sveriges Bilskolors Riksförbund på ett flertal platser anordnat kurser för denna personal. En sådan kurs, som i genomsnitt mottagit 25 personer och pågått en vecka, har emellertid genom sin korthet mera fått karaktären av prov än utbildning. Kurserna synas likväl ha fyllt en viss uppgift för att höja kör-skolepersonalens kvalitet. Flertalet länsstyrelser har fordrat att vederbö- rande genomgått en godkänd kurs för att få bibehålla redan meddelat till- stånd att driva körskola. Samma villkor har gällt för erhållande av nytt till— stånd. Körskoleinnehavarna torde numera i allmänhet ha genomgått sådana kurser. Sveriges Bilskolors Riksförbunds lokalavdelningar anordnar dess- utom fortlöpande korta diskussions- och upplysningssammanträden på olika platser i landet, där bilskolemännen få tillfälle att utbyta erfarenheter och erhålla nya impulser. Någon grundläggande utbildning av sådana personer, som ämna bliva körskoleinstruktörer, har bortsett från utbildningen vid en privatanstalt i Eksjö icke förekommit. Detta har såväl av N. T. F. som av llilskolornas Riksförbund betraktats som en brist och båda dessa institutio- ner ha utarbetat planer för att ordna en dylik utbildning. En fram— ställning om anslag av statsmedel för detta ändamål bifölls under våren 1947 av Kungl. Maj:t. Kommittén är Övertygad om att en sådan grund- läggande utbildning skulle kunna bliva av väsentlig betydelse för att höja körskolornas standard och därmed trafiksäkerheten. Det synes värdefullt att söka få till stånd kurser, som omfatta all körskolepersonal. Då det emeller- tid är sannolikt, att genomgången av sådana kurser måste uppställas som kompetenskrav för rätt att vara lärare vid eller chef för körskola, torde det vara nödvändigt, antingen att kursverksamheten mycket ingående kon- trolleras av staten, varvid ett statligt organ måste ha beslutanderätten både om tillträde till kurserna och om elevernas examina, eller också att kurserna anordnas helt i statlig regi. Denna undervisningsverksamhet är till sin natur nära jämförlig med den yrkesutbildning, som staten redan bedriver på skilda områden. Om ett statligt organ får hand om undervis- ningen, vinner man garanti för att vid urval och examination några för trafiksäkerheten främmande intressen icke få inverka. Med hänsyn både till det relativt begränsade elevantalet och till att utbildningen bör bli så ens— artad som möjligt över hela landet torde det icke vara lämpligt att anförtro undervisningen åt kommunala organ.

Då olika krav naturligen måste uppställas på den, som skall leda och driva en körskola, och den, som under Skolchefens ledning skall fungera som instruktör, bör man differentiera undervisningen för dessa båda kate— gorier. Tillträde till den högre kursen hör i allmänhet medgivas endast dem. som under viss tid tjänstgjort såsom instruktörer och som kunna uppvisa goda vitsord från denna tjänstgöring. Den normala utvecklingsgången skulle

alltså bli, att vederbörande, som önskar ägna sig åt ifrågavarande yrke, först går genom den lägre kursen, sedan tjänstgör som instruktör och därefter vinner inträde vid den högre kursen. Sedan kan han anses skickad att leda egen körskola.

För tillträde till instruktörskursen böra icke några fixerade kompetens- krav uppställas, utan aspiranterna böra få fritt tävla. Stor betydelse synes emellertid böra tillmätas det förhållandet att vederbörande kan uppvisa nå- gon teknisk underbyggnad. Verkstadspraktik och erfarenhet som bilförare böra alltid föreligga. För tillträde till kursen bör fordras myndig ålder. Vid kursen hör undervisning meddelas i körteknik med praktiska övningar, tra- fikförfattningar, trafiksäkerhet (teori och praktik), patofysiologi (sjuk- domstillstånd, alkohol, trötthet), pedagogik och psykologi (praktiska semi— narieövningar), motorlära med verkstadsarbete och fordonsvård. Med hän- syn till nödvändigheten att vederbörande blir särskilt trimmad som bilfö- rare och att han utbildas till undervisare, är det av vikt, att kursen icke blir för kort. En tidrymd av 3 månader har föreslagits av Sveriges Bilskolors Riksförbund och av N. T. F. Erfarenheter från blivande kurser torde utvisa. huruvida tidsperioden är väl vald eller icke.

Vid den högre kursen för körskoleehefer skola i stort sett samma ämnen förekomma, ehuru undervisningen med hänsyn till elevernas förkunskaper kan läggas på ett högre plan. Särskild undervisning bör meddelas rörande organisation av körskolor (planläggning av utbildningen, ekonomisk kalky- lering och bokföring). Tiden för dessa kurser torde kunna göras väsentligt kortare än för de lägre kurserna och synes kunna begränsas till omkring 4 veckor.

De uppgifter, som äro tillgängliga angående nuvarande körskoleehefers och instruktörers ålder, göra det möjligt att bilda sig en uppfattning om hur stor avgången på grund av ålder kommer att bli. Härmed följer att man har viss möjlighet att bedöma nyrekryteringsbehovet och därmed också hur många elever vid de olika kurserna, som behöva mottagas. Man torde kunna utgå ifrån att omkring 25 körskoleehefer och 50 instruktörer behöva utbildas per år. För att undervisningen skall kunna bli effektiv, bör varje kurs omfatta högst 25 elever. För sådant ändamål skulle erfordras en kurs för bilskolechefer och två lägre kurser per år. Kurserna skulle förläggas till en högre anstalt för trafikundervisning. Den närmare utformningen av denna anstalt behandlar kommittén å sid. 353 ff.

I enlighet med de principer som nu äro rådande för yrkesundervisningen föreslås att ingen kursavgift skall upptagas.

Kurserna för instruktörer och körskoleehefer böra avslutas med examen inför särskilt utsedda censorer. För att ge intresserade möjlighet att taga del av undervisningens resultat böra examina göras i så måtto offentliga, att man utser ett antal examensvittnen, bland vilka körskoleehefernas och körskoleinstruktörernas organisationer böra vara representerade.

Även sedan eleverna utexaminerats är det av betydelse, att de uppehålla kontakt med utvecklingen på trafiksäkerhetsområdet. Icke minst viktigt är att de få kännedom om ny lagstiftning. Detta synes lämpligast kunna för— verlkligas genom informations- och överläggningsmöten i stil med dem, som Sveriges Bilskolors Riksförbund redan anordnar. Denna verksamhet bör uppmuntras bl. a. genom att i viss utsträckning föredragshållare ställas till förfogande och genom att fortlöpande information såväl rörande nya för- fattningar som angående nya rön på trafiksäkerhetsområdet i in- och utlan- det lämnas deltagarna.

Tillståndsgivning.

Redan nu erfordras särskilt tillstånd för att driva yrkesmässig utbildning av motorfordonsförare. Sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det län, där utbildningen skall bedrivas. Ehuru denna tillståndsgivning icke i och för sig kunnat medföra, att alla körskolor nått upp till den standard, som är önskvärd, har den tvivelsutan inneburit, både att urvalet av dem, som kommit in på banan, blivit bättre, och att en hälsosam kontroll kunnat utövas över körskolorna. Kommittén föreslår att man även i fortsättningen bör bibehålla tillståndsgivningen, och detta även om man ställer genomgång av de föreslagna kurserna som villkor för att utöva yrket. Det kan icke vara tillräckligt att förvissa sig om, att den, som inträder på banan, är skickad därtill, utan man måste ständigt kontrollera, att hans verksamhet hålles uppe på ett tillbörligt plan, och vederbörande måste ha den pressen på sig, att, om rörelsen misskötes, rätten att bedriva denna bortfaller. Tillstånden böra avse att bedriva utbildning i körskola. Härmed skall förstås utbildning, där vederbörande lärare i någon form mottager ersättning för undervis- ningen. Motorfordonsförordningens begrepp »annorledes än i körskola» synes böra bortfalla. Tillståndet bör i princip medföra rätt att bedriva kör- skoleverkSamhet inom hela länet.

Det står för kommittén klart, att länsstyrelserna på grund av sin ingå— ende förtrogenhet med de lokala förhållandena äro bäst skickade att handha tillståndsgivningen, vilken alltså bör bibehållas hos dem.

Hittills ha länsstyrelserna icke haft möjlighet att annat än i undantags- fall kontrollera de personer, som anlitats som instruktörer vid körskolorna. Detta måste anses vara ett missförhållande och har någon gång lett därtill, att som instruktörer använts personer, som varit direkt olämpliga för uppgiften. Det lär ha inträffat, att elever i skolorna fått tjänstgöra som instruktörer omedelbart efter det de själva erhållit körkort. Löneställningen för körskoleinstruktörerna har varit mycket växlande, men i allmänhet ligga lönerna lågt. Om man inför krav på att offentlig myndighet skall godkänna instruktören, torde detta komma att medföra en höjning av kårens standard. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det värdefullt, att instruktörerna

äro kvalificerade, då dessa oftast måste bära ansvaret för elevernas grund- läggande praktiska utbildning.

Villkoren för tillstånd att driva körskola.

I princip bör tillstånd att driva körskola tilldelas endast fysiska personer eller företag av sådan omfattning, att körskolan kan bedrivas såsom en sär- skild, fristående verksamhet. I sistnämnda fall böra de erforderliga kom- petenskraven ställas på en särskild föreståndare, som är ansvarig för verk- samheten. Erfarenheten har visat, att de körskoleinnchavare, som tagit denna sin verksamhet såsom sitt egentliga yrke, ägna ett helt annat intresse åt uppgiften än de, som endast bedriva undervisningen som bisyssla. På körskolechefen höra i regel ställas sådana krav, att han för att väl kunna motsvara dem måste taga körskoleverksamheten såsom en huvuduppgift. På mera glest befolkade orter kan man emellertid bli tvungen att pruta på dessa fordringar.

Vid ansökan om tillstånd att bedriva körskola skall sökanden uppvisa sitt körkort samt förete utdrag ur körkortsregistret och godkänt betyg från genomgången kurs för körskolechef. I undantagsfall bör dispens kunna lämnas från kravet på genomgången kurs. Den omständigheten att nuva- rande körskolechefer ej genomgått kursen hör icke utgöra hinder för dem att fortsätta sin verksamhet, därest de i övrigt äro lämpliga. Om betyget från kursen är äldre än 3 år, bör sökanden styrka, att han under mellan— tiden relativt beständigt varit anställd vid körskola. Eftersom sökande till rätt att bedriva körskola enligt kommitténs förslag kommer att vara exami- nerad från av staten anordnad kurs, anser kommittén, att nuvarande pröv- ning inför besiktningsmannen kan bortfalla. För att utröna sökandens all— männa lämplighet har länsstyrelsen att inhämta yttrande från polismyn— digheten i den eller de orter, där sökanden de senaste åren varit bosatt. Av yttrandet skall framgå, huruvida sökanden är allmänt aktad, känd för ve- derhäftighet och ordentlighet samt huruvida han i avseende å nykterhet är sådan, att han kan tjäna som föredöme för sina blivande elever.

Behovsprövning.

Det har ifrågasatts att utöver uppställandet av vissa kompetenskrav införa behovsprövning för att garantera, att körskolorna bli någorlunda lönande. En sådan behovsprövning har tillämpats såväl av flera länsstyrelser som i några fall av Kungl. Maj:t.

1927 års motorfordonssakkunniga föreslogo, att envar, som ville bedriva yrkesmässig utbildning av förare, skulle söka tillstånd därtill. Härigenom avsåges enligt de sakkunniga icke att skapa något nytt näringstvång utan allenast en garanti mot att olämpliga personer finge utöva körskoleverk- samhet. Tillståndets meddelande skulle allenast vara beroende på sökan- dens lämplighet.

De sakkunnigas förslag följdes av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande. (Se 1930 års motorfordonsförordning 5 13.) Motsvarande bestämmelser finnas i gällande motorfordonsförordning.

En behovsprövning tillämpas sedan i maj 1946 i Norge. Dock gäller detta icke för hela landet utan allenast för de områden, där vederbörande polismyndighet så förordnat. Förordnande härom har hittills såvitt kom- mittén erfarit meddelats för kommunerna Oslo och Aker, Skien och Bergen. Med ledning av antalet förareprov, som väntades komma att avläggas under en viss period, och med utgångspunkt från att körkortsaspirant icke skulle behöva vänta mera än 14 dagar, innan han kunde få påbörja sin utbildning, har polismyndigheten i Oslo fastställt antalet skolvagnar, som skulle behö- vas i Oslo, till 60. Däremot har man icke beräknat hur många elever, som behövdes i en skola för att denna skulle bliva ekonomiskt bärkraftig.

Kommittén.

Genom ett på behovsprövning upplagt licensförfarande skulle den förde- len kunna vinnas, att endast så många körskolor komme till stånd, att varje innehavare skulle kunna få sin bärgning. Ur kontrollsynpunkt kunde det också vara fördelaktigt att ha ett begränsat antal skolor, eftersom det då vore lättare att överblicka deras verksamhet. Vidare kunde en bättre ekonomisk standard uppnås hos de skolor, som finge tillstånd, om man begränsade deras antal. Ur samhällsekonomisk synpunkt och med tanke på förefintlig knapp- het på arbetskraft kunde det vara lämpligt, att varje skola och där anställd personal finge sin kapacitet utnyttjad så långt som möjligt. Vid behovs- prövning bortfaller den alltför hårda konkurrensen och därmed också anled- ningen för skolorna att söka locka till sig elever genom att hålla billigare avgifter eller genom att utlova kortare utbildningstid än andra skolor.

Mot en behovsprövning tala å andra sidan flera synpunkter. Först och främst synes det rent allmänt sett bjuda emot att inskränka näringsfriheten annat än i de fall, då så av speciella skäl kan anses vara oundgängligen nöd- vändigt. Den omständigheten, att krav uppställas på vederbörande utövare av ett yrke, kan i och för sig icke innebära skäl att behovspröva tillstånd att utöva yrket (jämför läkare, tandläkare och veterinärer). Att man incm den yrkesmässiga trafiken infört behovsprövning sammanhänger med näringspolitiska överväganden. Särskilt har hänsynen till andra trafik— medel såsom järnvägar och inrikes sjöfart varit bestämmande. Körskole- utbildningen är väsentligen av annan art än den yrkesmässiga biltrafiken; vad som varit vägledande vid utformandet av reglerna för den sistnämnda kan därför icke utan vidare överföras.

Lämpligheten för en pedagogisk verksamhet sådan som körskolornas lig- ger framförallt på det personliga planet, och vissa personer kunna genom sin pedagogiska fallenhet vara bättre rustade härför än andra. Det synes önsk- värt, att de pedagogiska begåvningarna på detta område få största möjliga

handlingsfrihet och därmed tillfälle att mottaga så många elever som möjligt. Det kan icke vara riktigt att hindra dem från detta i syfte att skydda deras mindre dugande kollegor från konkurrens. Systemet med behovsprövning måste vidare bli osmidigt och svårhanterligt. Licensgivningen måste avse några år framåt, och det är uppenbarligen förenat med svårighet att avgöra hur stor tillströmningen av elever till körskolorna inom ett visst område kan väntas bliva. Ett sådant avgörande förutsätter en uppskattning av det antal personer inom området, som under dessa år befinna sig i sådan ålder, att de kunna erhålla körkort. Det förutsätter vidare en uppskattning av det antal personer, som komma att önska körkort, och hur många som komma att anlita privat utbildning. Det blir svårt att göra denna beräkning efter- som flera av dessa faktorer äro intimt avhängiga av de ekonomiska kon- junkturerna. Behovet av körskolor växlar uppenbarligen starkt. Även om dessas antal under en högkonjunktur, på bekostnad av allmänhetens be- kvämlighet, inskränkes till det minsta möjliga, torde samma antal under en lågkonjunktur komma att visa sig vara för stort för då föreliggande behov. Vid en behovsprövning måste man fastställa ett visst territorium, inom vilket skolan skall verka. Detta kunde tänkas vara så ordnat, att varje skola endast finge mottaga elever, som voro bosatta inom territoriet, men härigenom skulle betydande olägenheter uppstå. Bundenheten vid ett geo- grafiskt område kan därför icke få annan form än att körskolan icke tillåtes företaga övningskörning eller meddela teoretisk undervisning annorstädes än inom sitt eget område. En sådan gränsdragning måste emellertid med- föra komplikationer och överträdelser. Behovsprövningen måste komma att avse icke endast skolan såsom sådan utan även dess omfattning, d. v. s. antalet sysselsatta instruktörer och använda bilar. Vid en behovsprövning av körskolorna uppstå vidare många av de svårlösta frågor, som anmält sig vid regleringen av den yrkesmässiga trafiken. Sålunda måste man bl. a. ordna förhållandena vid innehavarens död och vid överlåtelse av rättighe— ten. Mot de efterlevandes berättigade intressen att behålla en av den avlidne upparbetad rörelse kommer att stå de anställda instruktörernas jämväl rätt— mätiga anspråk att få tillstånd att driva egen rörelse. Vid överlåtelse av kör- skola uppstår frågan, huruvida rättigheten såsom sådan skall kunna åsättas särskilt saluvärde, eller om den tillståndsgivande myndigheten skall vaka över att säljaren endast erhåller ersättning för överlåtelse av bilar och andra inventarier jämte skäligt good-willvärde. '

Av det anförda synes det kommittén framgå, att licensgivningen för kör- skoleverksamheten bör ske efter kompetens och lämplighet, men att till- ståndsmyndigheten icke bör hava rätt att reglera skolornas antal och om— fattning efter föreliggande behov. Detta bör direkt utsägas i författningen. . Man torde kunna vänta att tillströmningen till yrket hålles inom rimliga gränser genom att vid de tilltänkta kurserna för instruktörer och=skolehefer endast ett begränsat antal kan emottagas. Eftersom behovsprövning icke

skaill äga rum, bör ett av länsstyrelsen utfärdat tillstånd gälla för länet i dess helhet, och innehavaren skall alltså principiellt äga rätt att med stöd av detta tillstånd meddela såväl praktisk som teoretisk undervisning var som helst inom länet. Denna princip måste emellertid av praktiska skäl modifie— ras., För att den teoretiska undervisning, som körskolans elever behöva, skall bliV'a effektiv, är det nämligen nödvändigt, att lokal för sådan undervisning jämlte demonstrationsmateriel finnes tillgänglig på kortast möjliga avstånd från elevens bostad. Därför bör det icke vara tillåtet att, såsom nu under- stundom sker, en körskola företager praktisk övningskörning på en plats, som ligger på flera mils avstånd från skolans undervisningslokal, och sedan låter sina elever bäst de kunna taga sig in till lokalen för att deltaga i den teoretiska undervisningen. För att möjliggöra kontroll över att den teoretiska och den praktiska undervisningen följas åt, böra körskolorna åläggas att hållla tillståndsmyndigheten underkunnig om belägenheten av sina lokaler för den teoretiska undervisningen.

Tillståndets varaktighet.

För närvarande äro tillstånden i de flesta län begränsade till tiden. Denna praxis synes riktig bland annat ur den synpunkten, att det för en tillstånds— myndighet alltid måste vara lättare att icke förnya ett tillstånd, som gått ut, än att indraga ett gällande tillstånd. Genom tidsbegränsningen blir man därjämte av med ett antal tillståndsinnehavare som icke utövar rörelsen. Tillståndets giltighetstid får emellertid ej göras så kort, att innehavaren icke erhåller arbetsro och rådrum att utveckla sin verksamhet. Fem år synas utgöra en lämpligt avvägd period.

Även om tillstånden på detta sätt tidsbegränsas, böra tillståndsmyndig- heterna hava möjlighet att under vissa omständigheter draga in tillstånden, innan den från början fastställda tiden gått till ända. Nuvarande regler härom återfinnas i 18 ä 2 mom. sista stycket motorfordonsförordningen. DeSSa regler torde kunna bibehållas oförändrade. Det synes vara lämpligt, att den föreslagna körkortsmyndigheten underrättas om meddelade tillstånd att inneha körskola. Från denna myndighet böra sedermera länsstyrelserna fortlöpande underrättas om de förhållanden i körkortshänseende, som kunna vara av betydelse för bedömande av vederbörande skolehefers och instruktörers fortsatta lämplighet, t. ex. försämrat hälsotillstånd, begången förseelse av annan än bagatellartad karaktär eller spritmissbruk. Då en körskolechef ständigt måste framstå som en förebild för personal och elever, anser kommittén det ofrånkomligt, att körskoletillståndet indrages om ve— derbörande på grund av allvarligare förseelser eller bristande skötsamhet fått körkortet återkallat.

I det föregående har omtalats, att körskoleinstruktörerna (var och en som i körskola medverkar vid utbildning av elever antingen i praktisk kör- ning eller i teori) behöva viss utbildning för att vederbörligen kunna handha

sin uppgift. Ur allmän synpunkt är det betydelsefullt att för undervisnings- arbetet andra krafter icke komma till användning än sådana, som erhållit denna grundläggande utbildning. Att så är förhållandet bör kontrolleras av bilinspektörerna vid deras inspektioner av skolorna. Utomstående förelä- sare i särskilda ämnen böra dock kunna anlitas. För den händelse en instruktör visar sig vara olämplig för sin uppgift, skall länsstyrelsen för- bjuda hans vidare användande som instruktör inom länet. Sådant förbud behöver icke tidsbegränsas men bör givetvis på framställning av instruk- tören kunna upphävas av länsstyrelsen. Om dylikt förbud böra övriga läns- styrelser underrättas.

Undervisningen uid körskolorna.

Den praktiska undervisningen måste naturligen omfatta övningskörning under olika trafikförhållanden. För att eleven icke skall stå handfallen, då han sedermera kommer ut på egen hand, synes det nödvändigt, att han under lärares ledning får företaga övningskörning även på de platser i städerna, där trafiken är som tätast. Att såsom någon gång sker förbjuda övnings- körning på de svåraste trafikplatserna är därför trots de olägenheter öv- ningskörning kan medföra för annan trafik ur allmän trafiksäkerhetssyn- punkt mindre lämpligt. Dock böra rusningstiderna åtminstone i början av utbildningen undvikas. Körkortsprov torde komma att avläggas endast i orter med någorlunda livlig trafik. Konsekvensen synes bjuda, att även kör- skoleeleverna, innan proven avläggas, ha erhållit någon undervisning i kör- ning under svårare trafikförhållanden. Därför bör ett visst samarbete ordnas mellan körskolorna i de orter, där proven kunna komma att avläggas, och körskolorna i övriga orter. Ett sådant samarbete har, enligt vad kommittén erfarit, redan inletts i Jämtlands län mellan körskolorna i östersund och vissa andra körskolor ute i länet. Om detta samarbete synes icke böra lag- stiftas, utan det torde kunna ordnas genom överenskommelse mellan berörda parter. Länsstyrelserna kunna lämpligen överlägga med körskolornas organisationer i denna fråga.

Det har diskuterats, att man i författning borde införa det minsta antal lektioner, som ansåges nödvändigt för utbildningen. I Schweiz gäller den regeln, att vederbörande körkortsaspirant skall söka tillstånd att före- taga övningskörning, och att han icke får avlägga prov för bilkörkort inom 3 veckor, då det gäller motorcykel 14 dagar, från det övningskörningen påbörjades. Regeln har tillkommit för att få till stånd en grundlig utbild- ning. Då emellertid eleverna ha olika lätt att lära sig att föra motorfordon, varierar den verkliga utbildningstiden starkt. Särskilt är skillnaden bety— dande mellan den tid, som åtgår för utbildning av yngre och äldre personer. Med hänsyn till denna omständighet och då det kan anses vara mindre tilltalande att föreskriva ett visst antal lektioner för den, som genomgår kör- skola, samtidigt som man icke vill göra genomgång av sådan skola obligato—

risk;, finner sig kommittén icke böra komma med något förslag i sådan rikt- ningg. Ej heller synas några författningsregler böra utfärdas rörande de praktiska körlektionernas längd. För att åstadkomma så allsidig utbildning som möjligt bör utbildningsplanen helst läggas så, att åtminstone några lekitioner för varje elev förläggas till tid efter mörkrets inbrott. Enligt kom— mitténs på annat ställe framlagda förslag skulle det finnas fyra grupper av körkort. Av dessa skulle grupp 4 berättiga till förande av buss samt grupp 3 till förande av droskbil och vissa tyngre lastbilar. Om dessa förslag genom- förtdes, vore det önskvärt, att särskild undervisning för förande av de högre gruppernas fordon meddelades. Sådan undervisning kan icke lämnas i varje körskola, eftersom det är otänkbart att alla skolor skulle kunna hålla sig med samtliga fordonstyper. Det synes därför lämpligt, att sam- arbuete även i detta avseende kommer till stånd mellan de olika körsko- lorna. Härigenom skulle det bli möjligt att åstadkomma vissa specialskolor, som kunde utbilda blivande förare av bussar och tyngre lastbilar. För många bussföretag och för företag med större lastbilspark skulle det vara av värde att på detta sätt få sina blivande förare specialtrimmade för deras uppgift.

Det är för närvarande klent beställt med motoreykelförarens utbildning. Endast ett fåtal körskolor bedriva praktisk utbildning av motorcykelförare. Dessa lära sig i de flesta fall själva på en lånad cykel och utan kompetent ledning. Förhållandet är icke tillfredsställande. En bättre ordning i fråga om denna förareutbildning är av stor betydelse för att höja trafiksäkerheten. Enligt nu gällande motorfordonsförordning skall föraren vara åtföljd av läraren. Detta låter sig icke göra utan risk för läraren, såframt han icke har en sidovagnsmaskin med effektivt dubbelkommando till sitt förfogande. Då sådana maskiner icke kunna anskaffas av alla körskolor, vore det värde— fullt med samarbete körskolorna emellan även i förevarande fall.

Såsom på annan plats i betänkandet närmare angivits bör körkort för motorcykel endast utfärdas till den som avlagt kompetensbevis för att föra bil.

Den teoretiska undervisningens ändamål synas i huvudsak vara följande: 1) Att bibringa eleven insikt om det ansvar, han såsom motorfordonsfö1 rare ikläder sig. I detta sammanhang blir det naturligt att komma in på frågan om alkoholens och andra gifters inverkan på den mänskliga arga—. nismen, om trötthetsfaktorn och om nödvändigheten att undvika körning vid sjukdomstillstånd. Det är en av körskolornas främsta uppgifter att visa eleverna, att trafikolyckor lätt kunna inträffa, men också att olyckorna kunna undvikas genom att iakttaga omsorg och försiktighet. Vidare bör det inpräntas i elevernas medvetande, att de ha skyldigheter mot sina med- trafikanter, och att de icke äga rätt att taga några risker på deras bekost- nad. Särskilt böra de få klart för sig den ökade risk som hög hastighet all-. tid medför. Slutligen böra de förstå, att trafiksäkerhetskravet ligger i mo-

torfordonsförarens eget intresse icke minst därför, att det oavsett rättsliga påföljder för honom är en personlig olycka, om han genom oförsiktighet bidragit till en medmänniskas död eller svåra kroppsskada.

2) Att meddela eleven kännedom om trafikens regler. Denna kännedom får icke inskränka sig till enbart en utanläxa, utan eleven måste få en levande förståelse för reglernas innebörd och anledningen till, att de skapats.

3) Att ge eleven noggrann kännedom om sådana fordonstekniska detaljer, som ha betydelse för trafiksäkerheten. Kommittén syftar här framför allt på nödvändigheten att eleven kan kontrollera, att styranordning och bromsar fungera tillfredsställande, att fordonets gummiutrustning är i försvarligt skick, att lyktorna äro rätt inställda etc. Några djupare tekniska insikter behöva icke fordras. Med den invecklade konstruktion, det moderna motor- fordonet har fått, är det ofta icke ens önskvärt, att lekmannen försöker sig på reparationer av fordonets mera Ömtåliga delar. Ur säkerhetssynpunkt är det emellertid värdefullt att föraren så väl känner fordonet, att han märker, när det är tid att lämna detta till verkstad. Han bör kunna avhjälpa smärre fel av betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Den tid, som vinnes genom att man tager mera lätt på undervisningen om tekniska detaljer än tidigare, bör i stället användas för att inpränta och fördjupa kunskapen om säkerhetskra- ven i trafiken. En sådan viktig detalj som motorfordonsförarens uppträ- dande vid järnvägsövergångar får exempelvis icke behandlas rutinmässigt. Det gäller i stället att åskådliggöra de risker, som här äro för handen, att sätta elevens fantasi i rörelse och ge honom en minnesbild, som etsar sig fast i hans medvetande och står klar för honom under hela hans tid som förare.

Körskolornas lokaler, fordon och utrustning.

För att kunna fylla de arbetsuppgifter, som enligt kommitténs mening måste läggas på körskolorna, är det nödvändigt, att dessa äro försedda med ändamålsenliga undervisningslokaler och ha goda bilar samt riklig och pedagogiskt lämplig undervisningsmateriel. I detta avseende föreligger olika standard hos körskolorna. Många av dem torde emellertid ha sina förhål- landen tämligen väl ordnade.

Redan har understrukits värdet av att körskolorna ha undervisningsloka- ler tillgängliga för elever på alla de orter, där undervisningen bedrives. Om icke så är fallet, kommer man alltför lätt därhän, att eleverna på egen hand inhämta det nödvändigaste och inom körskolan endast prepareras för att kunna bestå provet inför besiktningsmannen. Detta är emellertid icke till- fredsställande, utan skolan måste grundligt taga hand om eleverna och mål— medvetet planlägga deras utbildning. Att uppställa några normer för hur körskolornas lokaler skola vara inrättade är uppenbarligen omöjligt med hänsyn till de skiftande förhållanden, under vilka de måste arbeta. Man bör emellertid fordra, att lokalen är någorlunda rymlig och ur hälsosyn—

pun-.kt tillfredsställande. Eleverna måste utan svårighet kunna följa demon- strationsövningarna och se den åskådningsmateriel, som skall förevisas. Ver'kstadslokaler och garage synas i allmänhet icke fylla sådana anspråk, att de kunna godkännas såsom undervisningslokaler.

Det är lämpligt, om lokalen utformas så att den får något av en skolas karaktär, då detta kan tjäna till att undermedvetet ge eleven en starkare känsla av den teoretiska undervisningens betydelse. Med hänsyn härtill är det mindre lyckligt att som någon gång sker undervisningen försiggår i kör-skolechefens privata hem.

Även om teoretisk undervisning i vissa fall kan meddelas stora grupper samtidigt böra vid repetitioner och förhör klasserna vara så begränsade att läraren kan nå personlig kontakt med varje elev.

I Oslo har enligt vad kommittén inhämtat försök gjorts att få all teore- tisk förareutbildning samlad till en central undervisningsanstalt, som skulle drivas av körskolorna gemensamt. I samband därmed skulle de enskilda kör- skolorna lägga ner denna del av sin undervisningsverksamhet. Förslaget synes tilltalande med hänsyn till att därigenom en billigare och samtidigt effektivare undervisning torde vara att förvänta. Ett sådant arrangemang öppnar stora möjligheter att använda dyrbarare och mera givande teknisk åskådningsmateriel än den som kan stå till enskilda körskolors förfogande. Systemet har på sistone även prövats i Sverige och synes böra genomföras i vidare utsträckning.

Ovan har redan angivits att enligt kommitténs mening någon behovs- prövning vid meddelande av tillstånd att bedriva körskola icke bör äga rum. Med denna principiella inställning följer att icke heller antalet bilar, som varje skola önskar använda i sin rörelse, bör bli föremål för prövning ur- denna synpunkt. Tillståndsmyndigheten bör emellertid hålla hand över att varje bil, som användes för yrkesmässig undervisning, hålles i sådant skick, att dess begagnande för ändamålet icke medför fara för trafiksäkerheten. För att fortlöpande kontroll skall kunna övas härutinnan, synes det böra åligga tillståndsinnehavaren att ständigt hålla tillståndsmyndigheten under- rättad om vilka vagnar, som användas för utbildningsändamål. Sådana vag—- nar godkännas för närvarande av besiktningsmannen men äro icke föremål för periodisk efterbesiktning. Detta har motiverats med att besiktningsman- nen ändock ofta har tillfälle att se dem och kontrollera deras tillstånd i sam- band med förareproven med körskolans elever. Häremot kan emellertid in— vändas, att kontrollen troligen blir noggrannare, om den företages vid en särskild förrättning, som tillkommit enbart i detta syfte, och att en skola, som äger flera bilar, kan komma att endast använda den bästa av dessa vid förarproven inför besiktningsmannen. Slutligen är det med nuvarande bestämmelser icke otänkbart, att körskolor, som själva icke ha någon vagn i föreskrivet skick, kunna låna dylik för att använda den vid förareproven

Kommittén håller med hänsyn till det sagda före, att körskolornas samtliga bilar böra periodiskt efterbesiktigas varje år.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har genom cirkulär den 13 mars 1939 meddelat särskilda säkerhetsföreskrifter för motorfordon, som användas för övningskörning vid yrkesmässig utbildning av bil- eller motorcykelförare. Enligt dessa skall sådan bil vara försedd med extra backspegel samt 5. k. dubbelkommando, som är lätt åtkomligt för en bredvid föraren sittande person. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda må dock bil i undantagsfall kunna godkännas för användning vid yrkesmässig utbildning utan att vara försedd med dubbelkommando. I sådana fall skall det emeller- tid finnas en effektiv handbroms, som är lätt åtkomlig för en bredvid föra- ren sittande person. För att utmärka körskolornas fordon skall på bilen finnas anbragt en skylt av viss storlek med ordet >>övningsbil».

Det har inom kommittén diskuterats dels om dessa säkerhetsföreskrifter vore nödvändiga och motiverade med hänsyn till den olycksfrekvens, som kunnat konstateras vid utbildningskörningen, och dels huruvida skäl före- låge att endast stadga föreskrifter i denna riktning såvitt gällde den yrkes— mässiga utbildningen. En rundfråga har utgått till ett stort antal stads- oeh landsfiskaler över hela landet. De ha anmodats uppgiva, huruvida trafikolyckor eller olyckstillbud inträffat i större omfattning vid privat än vid yrkesmässig utbildning. Härpå hava de flesta av de hörda svarat, att någon skillnad i detta avseende icke förmärkts, och att det över huvud taget vore mycket sällsynt att olyckor inträffade vid övningskörning. Med led- ning av dessa uttalanden kunde det kanske ligga nära till hands att föreslå lättnader i de säkerhetsföreskrifter, som stadgats för den yrkesmässiga utbildningens del. Kommittén anser sig emellertid icke böra göra detta med hänsyn till den trygghetskänsla det måste innebära både för instruktörer och elever, att instruktörerna när som helst kunna ingripa. Utan denna möj- lighet måste instruktören vara hänvisad att låta övningskörning pågå endast på trafiksvaga platser, vilket, som i annat sammanhang påpekats, är mindre önskvärt med hänsyn till utbildningen.

Några säkerhetsföreskrifter motsvarande dem, som gälla för den yrkesmäs- siga utbildningen, ha hittills icke funnits för den privata förareutbildningen. Det har framhållits, att detta är ologiskt och omotiverat, särskilt därför att den private utbildaren som regel är mindre tränad för sin uppgift än yrkes- mannen och följaktligen i de flesta fall mindre säker än denne. I första hand skulle det vara motiverat, att även de privata övningsbilarna vore försedda med dubbelkommando. Sådana föreskrifter finnas i Danmark. Med hänsyn till de rätt betydande kostnader (omkring 250 kronor), som anskaffande av dubbelkommando för med sig, skulle resultatet av krav på en sådan anord- ning även för de privata bilarna bliva, att den icke yrkesmässiga utbild- ningen praktiskt taget omöjliggjordes. Med den principiella inställning, kommittén har till frågan om körskolemonopol, kan kommittén icke anse

det skäligt att göra friheten på detta område illusorisk. Om skylt med ordet »övningsbil» bibehålles för den yrkesmässiga utbildningens del, bjuder enligt kommitténs mening konsekvensen, att den privata övningsbilen utmärkes på något liknande sätt. Skylten bör emellertid målas med annan färg för att skilja den privata bilen från den yrkesmässiga. För att underlätta för de privata utbildarna att skaffa sådan skylt, bör den kunna hållas tillgäng- lig på vederbörande poliskontor mot ställande av pant. Skylten kan utläm- nas vid anmälan om utbildning samtidigt med den å sid. 202 omnämnda handboken.

U ndervisningsmaterielen.

Att lämna detaljerade föreskrifter om den materiel, som körskolorna böra disponera för undervisningen, är naturligtvis icke möjligt. Vad som kan Vara erforderligt och lämpligt för den ena skolan kan komma att ställa sig alltför dyrt för den andra. Emellertid bör man i allmänhet kunna tänka sig en viss standardutrustning, vari böra ingå svart tavla, trafikspel med väg— märken, planscher över gällande vägmärken och genomskurna detaljer.

För att kunna ge eleverna övning i konsten att köra ut och in på parke- ringsplatser och andra trängre utrymmen böra skolorna ha ett antal stolpar på fot, som lätt kunna sättas upp på en övningsplats.

Det vore av värde, om standardutrustningar kunde iordningställas och tillhandahållas skolorna för ett överkomligt pris. Trafikspel i lämplig skala torde kunna serietillverkas och därmed bli mera lättillgängliga.

För undervisningen i körskolorna skulle det sannolikt vara lämpligt att använda film i största möjliga utsträckning. Med hjälp av film kan på ett medryckande och levande sätt åskådliggöras en mängd olika situatio- ner, som kunna inträffa ute i trafiken, och de metoder som en skicklig bilförare brukar använda för att komma till rätta med dem. Till jäm— förelse kunna också demonstreras de vanligaste fel, som nybörjare begå, och de följder, felen kunna få. I de fall, då körskolorna på grund av kost- nadsskäl icke anse sig kunna gå i land med att hålla egna projektionsappa- rater för film, torde man kunna draga en viss nytta av att använda vanliga skioptikonbilder. Även serier med sådana bilder böra utarbetas och ställas till körskolornas förfogande.

I närvarande stund använda körskolorna en mängd olika läroböcker. Då det icke minst ur trafiksäkerhetssynpunkt är av betydelse, att utbildningen och därmed de blivande körvanorna hos eleverna blir så likformig som möj- ligt, är detta mindre tillfredsställande. Det synes önskvärt att läroböcker för den grundläggande undervisningen bli föremål för prövning och god- kännande. Då flertalet elever under sin utbildningstid icke får tillfälle att köra under vinterförhållanden, synes det påkallat, att de åtminstone få en teoretisk undervisning om hur detta går till. Läroböckerna synas därför böra innehålla noggranna upplysningar i detta ämne.

Det vore säkerligen mycket värdefullt, om eleven även sedan han fått sitt körkort någon gång återvände till körskolan och finge en repetitionskörning. Vid denna kunde felhandlingsvanor rättas till. Repetitionskursen borde om möjligt äga rum under vinterförhållanden.

Kontroll över körskolorna.

Den betydelse kommittén tillmäter körskolorna såsom grundläggande för bilförarnas utbildning, gör kommittén angelägen om att se till, att dessa skolor ständigt hållas uppe på högsta möjliga standard. För detta ändamål är det nödvändigt att ordna en noggrann och fortlöpande kontroll över sko- lorna. Denna kontroll har hittills utövats av länsstyrelserna med hjälp av besiktningsmännen. Fram till år 1930 ägde besiktningsmannen enligt för honom gällande instruktion skyldighet att besöka körskolorna inom sitt distrikt och kontrollera dem. I proposition nr 30 till 1936 års riksdag, vilken vann riksdagens gillande, föreslogs, att körskoleinspektionen skulle förenk- las genom att skyldigheten att besöka skolorna inskränktes till de fall, då särskilda skäl förelåge därtill. Särskilt arvode skulle icke utgå för besikt- ningarna, utan dessa skulle åligga besiktningsmannen i hans tjänst. Följ- den av dessa ändrade bestämmelser synes ha blivit, att besiktningsmännen endast på uppdrag av länsstyrelsen utfört sådan inspektion. Utan sådant uppdrag har icke ens reseersättning kunnat erhållas. Ända till den 1 juli 1946 ha dessa inspektioner på grund av brist på medel varit tämligen säll- synta. Under budgetåret 1946—1947 ha emellertid rikligare anslag stått till buds, varför denna inspektionsverksamhet kunnat utvidgas. Enligt in— struktion för statens bilinspektion den 30 juni 1947 skola förste bilinspektör och bilinspektör efter förordnande av länsstyrelsen inspektera körskolorna och till länsstyrelsen inkomma med redogörelse för inspektionens resultat. Det vore enligt kommitténs mening lämpligt, att ett formulär till inspektions- instrument fastställdes att användas av bilinspektören som rapport till länsstyrelsen. Det faller av sig själv, att inspektionerna skola ske på icke i förväg bestämd tid.

För att underlätta kontrollen över körskolornas verksamhet böra dessa åläggas att föra matrikel enligt fastställt formulär över intagna elever, antal lektioner (teoretiska och praktiska) för varje elev samt resultat vid pröv- ningen inför besiktningsmannen. Besiktningsmännen å sin sida föra redan nu anteckningar i särskild liggare över prövade elever, varvid angives den skola, vid vilken eleven erhållit sin utbildning. Sammandrag för varje skola, utvisande antalet godkända och underkända elever, böra kvartalsvis till- ställas länsstyrelsen. I de fall, då rapportens innehåll föranleder ingripande från länsstyrelsens sida, bör länsstyrelsen underrätta den centrala kör- kortsmyndigheten härom, så att denna hålles underkunnig om de brister,

som uppdagas. Eftersom körskolorna böra bedömas efter sina resul- tat, synes det klart, att man icke bör medräkna andra körkortssökande än sådana som körskolorna själva ansett färdigutbildade. Nuvarande bestäm— melser, enligt vilka aspiranten skall medföra intyg från sin körskola, vari körskolechefen uttalat, att han anser aspiranten kompetent, böra därför bibehållas oförändrade. De elever, som lämnat körskolan i förtid, komma på detta sätt icke att draga ned vederbörande skolas anseende.

Vid tillämpning av det här skisserade rapportsystemet kan länsstyrelsen i de fall då en skola misskötts välja mellan att genast indraga det gällande tillståndet eller att vägra förnyelse av tillstånd sedan löpande period utgått. Innan sådana åtgärder vidtagas, bör skolan i regel hava tilldelats varning.

Körkortsprovet.

I praktiskt taget samtliga kulturländer måste man ha bestått ett kör- kortsprov för att erhålla rätt att föra motorfordon. Även sådana länder som England och vissa av de nordamerikanska staterna, där det tidigare rätt stor frihet på detta område, ha numera infört körkortstvång, och pro- ven synas överallt undan för undan skärpas. I Sverige har man gång efter annan genom tillägg och förändring av lagtexten sökt markera vilka egen- skaper och färdigheter, proven skola tjäna till att efterforska. Körkorts- prövningen är för vårt lands del ett mycket omfattande arbete, som medför betydande kostnader. Sålunda avlades under år 1939 icke mindre än omkring 84 000 kör- och trafikkortsprov. Varje sådant prov kostade i genomsnitt 10 kronor, varför kostnaderna för året kunna beräknas till över 800 000 kronor. Det synes vara av intresse att undersöka, huruvida de ansträngningar som gjorts på detta område, medfört åsyftat resultat. Till en början måste man då fråga sig vilka möjligheter att bedöma den blivande motorförarens lämp- lighet för uppgiften, som körkortsprovet medför. Uppenbarligen kan man icke vänta sig, att körkortsaspiranten, när han kommer till besiktnings- mannen, skall äga en erfaren förares förmåga att föra motorfordon. Det ligger i sakens natur, att hans erfarenhet är ringa och att hans körteknik därför icke är särskilt utvecklad. Vad man vid provet skall kunna avgöra är väl närmast, om den grund, som körkortsaspiranten erhållit, är riktigt lagd eller ej, med andra ord om sökanden fått rätt inriktning. Aspiranten måste ha tillägnat sig en viss »umgängeskonst» på vägen. Vidare måste man kunna bilda sig en uppfattning om i vad mån han har den intellektuella och moraliska standard, som fordras av en god förare. Han måste vara i besitt- ning av balans, ansvarskänsla, hänsyn och omdöme. Proven skola tjäna som ett såll, där icke de kunna passera, som på grund av bristande insikt eller bristande moralisk eller psykisk utrustning kunna förmodas vara olycksdisponerade. Frågan är, om våra nuvarande körkortsprov uppfylla dessa fordringar. Av ovan citerade utav fil. doktor T. Husén gjorda utred- ning, omfattande en hel årsklass värnpliktigal), framgår att körkortsinne- havarna intellektuellt sett icke stå högre än genomsnittet. Det har tidigare påpekats att man vid inskrivningsförrättningar ej sällan påträffat värn- pliktiga som varit debila eller t. o. m. imbecilla men som dock innehaft körkort. Detta synes visa, att körkortsprovet icke är så intellektuellt krä- vande, som det rätteligen borde vara. Att besiktningsmannen icke obser-

1) Jämf. sid. 192.

verat vederbörandes efterblivenhet, är måhända icke ägnat att förvåna, då icke, heller läkaren iakttagit denna, och då en sådan efterblivenhet kan vara svår att upptäcka vid ett kort sammanträffande. Ett genomgånget kör- korltsprov synes för närvarande icke heller alltid garantera en tillfredsstäl- lande körskicklighet. Olycksfallskrönikan bär vittnesbörd om ett stort antal fall,, där olyckan timat på grund av bristande skicklighet.

Säkerligen äro i realiteten provens innehåll tämligen olika beroende på vilken besiktningsman, som förrättat dem. Vi ha i närvarande stund ett 70- tal besiktningsmän, och deras prövning av körkortseleverna regleras icke genom någon detaljerad instruktion utan kan utformas ganska individuellt. Till ojämnheten bidrager att besiktningsmännen själva ha en tämligen olik- artad utbildning och icke fått någon enhetlig träning i att. föra motorfordon. De bo spridda över hela landet och de ha, på grund av brist på personal hos väg— och vattenbyggnadsstyrelsen, icke kunnat inspekteras mer än i genom- snitt vart femte år. Från chefsmyndighetens sida har man sökt råda bot på dessa olägenheter genom att årligen samla besiktningsmännen till överlägg- ningar, där bl. a. kör- och trafikkortsproven varit uppe till diskussion.

Som redan nämnts har tendensen varit att göra proven allt svårare "för att därmed höja trafiksäkerheten. Det är sannolikt, att detta är riktigt, men man får när det gäller körskickligheten icke driva saken för långt, efter- som detta skulle medföra en orimligt lång och dyrbar utbildning. Däremot kunna kraven på omdöme och hänsyn knappast ställas för höga.

För att prövningen skall kunna ge ett riktigt resultat, är det uppenbarligen av vikt, att den företages av en lämplig person. De nuvarande besiktnings— männen hava som regel fått teknisk eller militär utbildning eller bådadera. Enligt de nya riktlinjerna kräves att de ha åtminstone lägre teknisk examen, och att de därjämte ha psykologisk blick och gott handlag med allmän- heten. Kommittén skulle härtill vilja foga det önskemålet, att bilinspektö- rerna finge en enhetlig utbildning i bilkörning. Den föreslår i det följande inrättandet av en högre anstalt för trafikundervisning, vilken i första hand skulle vara avsedd för polisen och för körskolornas personal. Till denna skola borde också, såsom fallet är i England, hänvisas blivande bilinspek— törer. Härigenom vunnes dels att bilinspektörerna själva bleve fullän— dade bilförare och dels att de erhölle utbildning enligt samma grunder som polisen och körskolemännen. En sådan enhetlighet skulle säkerligen bliva av mycket stor betydelse. Vid utbildning av bilinspektörerna bör vikt läggas vid att bibringa dem elementära kunskaper om praktisk människo— bedömning och människobehandling, eftersom deras blivande verksamhet även kommer att ligga på det psykologiska planet.

Av Sveriges Bilskolors Riksförbund har föreslagits att praktik från bil- skola borde utgöra kompetensvillkor för blivande bilinspektörer. Detta förslag synes tilltalande, då det ger bilinspektören förtrogenhet med un- dervisningens problem. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklas

vill kommittén föreslå, att en blivande trafiksäkerhetsstyrelse blir chefs- myndighet för bilinspektörerna. Härvid tänker man sig, att till dem fortlö— pande skall förmedlas bl. a. kunskap om olycksfallsforskningens resultat.

Körkortssökanden har fått möjlighet att själv välja, till vilken bilinspek- tör han vill gå för erhållande av körkort. Detta förutsätter naturligtvis en tämligen sträng kontroll över bilinspektörerna så att man icke behöver befara, att några av dem komma att bli särskilt eftersökta på grund av deras lägre fordringar.

Frågan om de orter, på vilka körkorten böra avläggas, har varit föremål för mycket olika meningar. Kommittén är för sin del på det klara med, att dessa prov endast böra få avläggas på orter med någorlunda tät trafik. Anledningen härtill är främst, att man vid proven bör söka utröna, hur en förare reagerar, när han ställes inför en något besvärligare trafiksituation. Sådana inträffa ständigt i den täta stadstrafiken men äro sparsamt före- kommande i trafiken ute på landsvägarna. Den teknik, som fordras för dessa båda olika slag av trafik, är rätt olikartad, och det är nödvändigt för varje förare att behärska båda slagen. Vid proven bör därför såvitt möjligt uppmärksamhet ägnas även åt vederbörandes uppträdande i landsvägstra- fik. Körkorten skola i princip gälla hela landet och icke endast en viss landsända. Därför är det oriktigt att icke kräva någon kunskap om stads- körning av den, som vid körkortsprovets avläggande bor i en avlägsen landsort. En mycket livlig omflyttning särskilt från landsbygden till stä- derna äger rum inom de årsklasser, där körkortssökandena vanligen höra hemma.

Hur de orter, där körkortsproven skola avläggas, böra väljas är ett avvägningsproblem, där man å ena sidan får taga hänsyn till trafiksäker- hetskrav och å andra sidan se till att den körkortssökande allmänheten icke över hövan betungas. Detta allmänhetens krav på bekvämlighet får emellertid icke alltid vara utslagsgivande. En förare prövas ju i regel endast en gång i sitt liv.

För att körkortsproven skola bliva enhetliga och för att dessutom kör- skolorna och allmänheten skola veta, vad de ha att rätta sig efter, är det nödvändigt, att en instruktion för bilinspektörerna med regler för pröv- ningens genomförande fastställes. En instruktion bör icke hållas för all- män utan givas formen av konkreta anvisningar. Utan att vilja binda den myndighet, som har att utfärda instruktionen, vill kommittén här hava uttalat vissa önskemål angående körkortsprovets innehåll och utformning.

Det praktiska provet.

Kommittén börjar med det praktiska provet. Det har vid flera tillfällen påtalats, att vissa besiktningsmän för närvarande uppträda med onödig skärpa mot den körkortssökande. Antagligen beror detta uppträdande på att besiktningsmannen tror sig kunna avläsa den körkortssökandes blivande

egenskaper som förare genom att studera, hur han reagerar inför en psykisk press. Detta synes emellertid vara en missuppfattning. De egenkaper, som göra det möjligt för en förare att kallblodigt, snabbt och exakt reagera inför en fara i trafiken, äro nämligen icke identiska med dem, som krävas för att bekämpa examensnervositet. Genom ett lugnt och vänligt uppträdande mot den körkortssökande bör besiktningsmannen i stället söka dämpa den naturliga nervositeten hos den sökande för att därigenom bättre kunna komma i kontakt med honom. Även utan sträng- het från besiktningsmannens sida torde det vara möjligt att få sökanden att komma till provet väl förberedd, om man inför någon regel, som gör det besvärligt för honom att ha misslyckats. Man kan t. ex. föreskriva, att ny prövning (liksom i Schweiz) icke får avläggas förrän vissa veckor förflutit efter det misslyckade provet, eller också att prövningen andra gången beläg- ges med dubbel avgift. Prövningen bör icke göras för kort, eftersom körning bör äga rum såväl på landsbygden som i stad. Lämplig tidrymd synes vara 30 minuter. Därest prövningen ger vid handen, att eleven har tämligen stor manöverfärdighet och är inställd åt rätt håll, synes han som regel böra godkännas. Besiktningsmännen får icke se alltför strängt på den körkorts— aspirant, som i fullt riktig känsla av sin egen okunnighet kör överdrivet försiktigt, t. ex. kör något för länge på lägre växel i stadstrafik.

Proven för motorcykel.

Frågan om prov för motorcykel kommer i ett nytt läge, därest kommit— téns förslag att för förande av motorcykel skall fordras, att sökanden har körkort för bil genomföres. I så fall behöver den speciella tilläggsprövningen för motorcykel endast visa, att sökanden har teknisk färdighet att hantera sin maskin. Ett sådant prov förlägges lämpligen till en särskild körgård. Man bör icke förutsätta, att bilinspektören skall medfölja fordonet.

Det teoretiska provet.

Frågan om de kunskaper, som en körkortssökande bör äga för att kunna bliva godkänd vid det teoretiska provet, har kommittén berört i samband med frågan om körskoleundervisningen. De önskemål, som därvid upp- ställdes, voro framför allt, att eleven skulle äga insikt om det ansvar, han såsom motorfordonsförare kommer att ikläda sig. Han måste också ha fullt klart för sig alkoholens och andra gifters inverkan på den mänskliga organismen, och hur förmågan att föra motorfordon påverkas därav, trött- hetsfaktorns betydelse och nödvändigheten att undvika körning vid sjuk- domstillstånd. Om trafikens regler måste eleven äga noggrann kännedom. Denna får icke inskränka sig till enbart en utanläxa, utan han måste förstå regelns innebörd, och anledningen till att den tillkommit. Slutligen måste eleven ha kännedom om sådana fordonstekniska detaljer, som ha betydelse för trafiksäkerheten. Han skall kunna kontrollera, att styranordning och

bromsar fungera tillfredsställande, att fordonets gummiutrustning är i för- svarligt skick etc. Några djupare tekniska insikter behöver man däremot icke fordra. Smärre reparationer av betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, sådana som byte av säkringar, justering av lyktorna etc., bör sökanden kunna klara av, och överhuvudtaget måste han ha sådan kännedom om sitt fordon, att han vet, när det är tid att lämna det till en verkstad för skötsel. Varje elev måste också ha klart för sig hastighetens betydelse och en upp- fattning om bromssträckornas längd vid olika körhastighet och vid olika väglag. Vägmärkena måste automatiskt igenkännas och åtlydas. Genom att man mildrar de kunskapsfordringar, som tidigare uppställts ifråga om for- donets tekniska utrustning, har man möjlighet att öka kraven på trafik- kunskap, I den instruktion som föreslagits bör man ange vissa bestämda avsnitt, som varje elev skall bliva tillfrågad om, men man bör däremot icke fixera vissa frågor, eftersom detta gärna leder till, att svaren inläras som en utanläxa.

Upprepade körkortsprov.

Eftersom det är ganska vanligt, att personer avlägga körkort och sedan icke förrän efter flera års uppehåll börja köra, skulle det ligga nära till hands att fordra förnyade körkortsprov efter vissa år. Ett sådant förnyat prov skulle också medföra andra fördelar. Det enda prov, som nu förekommer, måste enligt sakens natur vara ett nybörjarprov. Den färdiga bilföraren blir för närvarande aldrig prövad. Ett nytt prov, sedan vederbörande under några år förvärvat körvana, skulle vara värde- fullt, därför att man då kunde upptäcka och slipa av de felhandlingsvanor, som han under dessa år hunnit lägga sig till med. Vid detta senare prov skulle man kunna fordra väsentligt mera än vid det första. En sådan anord— ning med upprepade prov med några års mellanrum skulle enligt kommit- téns mening troligtvis medföra en väsentlig förbättring av den allmänna kör- skickligheten. Kommittén vill emellertid icke på nuvarande ståndpunkt för- orda, att en sådan dubblering göres obligatorisk, då detta skulle medföra väsentligt ökade kostnader och tvinga till en stark utökning av antalet bilinspektörer. Däremot finner kommittén det lämpligt, att körkortsmyn- digheten i de fall, då på grund av förseelser fråga uppstått om återkal- lelse av körkort, gör bruk av sin möjlighet att kräva nya körkortsprov. Det är också önskligt, att motororganisationerna tid efter annan anordna prov, där förarna frivilligt kunna deltaga och där de kunna få sina felaktiga vanor tillrättade.

Speciella prov för vissa kategorier. I de fall, då personer, som lida av nedsättning av någon sinnesförmögen— het, exempelvis hörseln, eller av lyte, önska avlägga körkortsprov, är det av vikt, att bilinspektören noggrant observerar, i vad mån sökanden vid sin

körning har möjlighet att kompensera de svårigheter, som defekten eller lytet medför. Såsom på annat ställe framhållits, företagas sådana prov i Danmark under samverkan mellan besiktningsman och läkare. Detta synes vara en lämplig anordning och bör tillämpas även här. I detta fall bör sär- skild läkare förordnas att medfölja vid provets avläggande.

Psykologiska synpunkter på urvalet av motorfordonsförare.

Utomlands och särskilt i Schweiz, Frankrike och Amerika har, som tidigare antytts, psykologisk expertis tagits i anspråk i stigande omfatt— ning inom trafiksäkerhetsarbetet, inte bara för lösandet av frågor på längre sikt (långtidsforskning), utan också på ett mera omedelbart sätt i det löpande praktiska arbetet, t. ex. för orsaksanalys av händelseförloppet vid aktuella olyckor, för utarbetandet av rationella inlärningssystem i sam- band med utbildning av förare, för bortarbetande av olämpliga reaktions- sätt eller »körvanor» hos enskilda motorfordonsförare och för många andra pedagogiskt-psykologiska uppgifter på trafikens område.

Bland de olika praktiska arbetsuppgifter, som hittills påkallat psykologisk expertis, har emellertid det psykologiska urvalet av fordonsförare från första stund intagit den ojämförligt främsta platsen. Efter de första tre— vande och ofta mycket bristfälligt underbyggda försök, som gjordes under världskriget 1914—18 att med hjälp av experimentalspsykologiska metoder på förhand upptäcka och avskilja särskilt »olycksfallsdisponerade» personer från trafiken, har detta problem utan avbrott varit föremål för den psykolo- giska forskningens livliga intresse.

I Frankrike, som efter kriget snart tog ledningen i Europa inom denna gren av psykotekniken, inrättades de första statliga och kommunala pröv— ningscentralerna för trafikpersonal redan i början av 1920-talet. Sedan dess har praktiskt taget all personal vid de franska statsjärnvägarna, det kom- munala transportbolaget i Paris (spårväg, buss, sedan även metro) samt en rad andra företag uttagits på grundval av psykotekniska prov, som regel efter en föregående gallring på medicinska grunder. Under 1930—talet ha sedan liknande prövningscentraler inrättats i flertalet andra europeiska länder, varjämte de psykologiska instituten vid universitet och högskolor i allt större utsträckning anlitats för detta ändamål. De större städer i Europa och Amerika, där psykotekniska prov ännu icke kommit till användning i samband med rekryteringen av trafikpersonal, torde numera vara mycket få.

Vissa detaljerade uppgifter om denna verksamhet i några europeiska länder har av kommitténs expert, fil. lic. Valdemar Fellenius, sammanställts i kapitlet om psykologi och trafiksäkerhet.

Många av de metoder, som under årens lopp ha prövats på detta område, ha senare visat sig vara otillförlitliga och i vissa fall direkt missvisande, beträffande vissa andra råder alltjämt stor ovisshet. På detta liksom på så många andra områden av den tillämpade psykologien står forskningen ännu

inför ett flertal olösta problem av central betydelse. Å andra sidan tyda statistiska undersökningar, som under senare år publicerats rörande det praktiska värdet av psykotekniska prövningsmetoder på detta område, på att man för närvarande trots allt är i stånd att på denna väg med relativt stor säkerhet avskilja »olycksfåglar» från trafiken.

I Sverige ha som bekant psykotekniska prov på detta område hittills kom- mit till användning vid statens järnvägar samt Stockholms och Göteborgs Spårvägar. Ännu föreligga inga detaljerade rapporter, som äro ägnade att klart belysa tillförlitligheten och det praktiska värdet av de här använda pro- ven. Man kan tills vidare endast åberopa vissa positiva allmänna omdömen från respektive företagsledningars sida, vilka, även om de ej kunna godtagas som vetenskapliga argument, likväl tala för värdet av psykotekniska prov ur trafiksäkerhetssynpunkt. Flertalet av de prov, som hittills tagits i bruk i Sverige, förefaller emellertid till sin typ vara av jämförelsevis gammalt datum. Utvecklingen på hela detta område har under de senaste tio åren gått mycket hastigt och tillförts många nya impulser från den psykolo- giska grundforskningen. Den psykologiska universitetsforskningen i vårt land torde emellertid ha haft alltför begränsade ekonomiska och tekniska möjligheter att följa denna utveckling. Det framstår därför som ett önskemål av största vikt, att den forskning på hithörande område, som nu kommit i gång vid svenska universitet och högskolor, kan ytterligare intensifieras inom den närmaste framtiden. Utan en sådan intensifiering under intim kontakt med de utländska forskningscentralerna och med den medicin- ska forskningen måste varje försök att i större omfattning än hittills tillämpa psykotekniska metoder i samband med rekrytering av trafik- personal innebära stora risker för att de resultat, som härigenom uppnås, ej skola visa sig tillfullo motsvara de kostnader och övriga praktiska olä- genheter, som kunna antagas bli förknippade med en sådan utvidgning. I detta sammanhang måste man också understryka vikten av att de psykolo- giska fackmännen kunna stå i ständig kontakt med det" praktiska fältar- betet och att de sålunda icke, såsom hittills dessvärre ofta skett, anses ha fullgjort sin uppgift i och med att de av dem konstruerade och standardise- rade proven installerats vid företaget. Den allmänna tendensen utomlands går överallt klart mot ett fastare organiserat samarbete mellan den psyko- tekniska fältverksamheten och den psykologiska grundforskningen. I Frankrike har detta samband från första stund framstått som en självklar sak. Den omedelbara ledningen av de större psykotekniska prövningscen- tralerna ligger där alltjämt i kvalificerade forskares händer. Utan tvivel ha dessa omständigheter på ett avgörande sätt bidragit till de goda praktiska resultat, som nu kunna redovisas i den franska statistiken.

Därest man kan förutsätta, att dessa krav beaktas samt att de svenska fackmännen först få tillfälle att träffa ett kritiskt urval bland alla de meto- der, som hittills ha prövats vid inhemska och utländska institutioner, vilka

äro verksamma på detta område, torde man kunna förutsätta, att en utvid- gad användning av psykotekniska prövningsmetoder i samband med kom- petensbedömningen av körkortsaspiranter skulle kunna bli en betydande faktor för trafiksäkerhetens höjande i vårt land. Av flera skäl, bl. a. den rådande bristen på vetenskapligt utbildade psykologer, torde man dock allt- jämt och för rätt lång tid framåt nödgas räkna med att detta hjälpmedel endast kan komma till användning i fråga om vissa mindre kategorier av motorfordonsförarna. De psykologiska proven böra enligt kommitténs upp- fattning närmast komma i fråga i nedanstående sammanhang, nämligen:

1. I samband med utfärdandet av körkort, som avse särskilt krävande eller riskbelastad yrkesmässig trafikverksamhet (buss, utryckningsfordon).

2. För sådana övriga körkortsaspiranter beträffande vilkas kompetens särskilda tvivel råda hos vederbörande körkortsmyndighet.

3. För sådana körkortsinnehavare, som på grund av antalet eller arten av de olyckor, i vilka de varit inblandade, kunna misstänkas vara psykolo- giskt disponerade för olyckor.

Frågan hur dessa psykologiska prövningar i praktiken skola organiseras bör enligt kommitténs uppfattning hänskjutas till det planerade centrala trafiksäkerhetsorganets bedömande. I viss mån torde lösningen av detta organisatoriska spörsmål komma att bli beroende av i vilken utsträckning de av arbetsmarknadskommissionen och kommittén för partiellt arbetsföra nyligen framlagda förslagen om utbyggnad av den allmänna psykologiska prövningsverksamheten kunna genomföras.

Problemet att hindra personer att föra motorfordon vid sådana tillfällen, då deras förmåga härtill är nedsatt.

Kommittén har i det föregående behandlat frågorna rörande urval ur medicinska och andra synpunkter av de personer, som böra tillåtas att föra motorfordon samt om de blivande förarnas utbildning och har därvid framhållit den stora betydelse dessa frågor äga ur trafiksäkerhetssynpunkt. Minst lika viktigt är emellertid att skapa garantier att förarna icke föra motorfordon vid sådana tillfällen, då deras förmåga härtill är nedsatt under den för dem normala. Bland de omständigheter, som kunna verka ned- sättande på förarnas prestationsförmåga, måste man här särskilt uppmärk- samma alkoholens och andra gifters inflytande samt inverkan av de akuta sjukdomarna och trötthetstillstånden.

I det följande skola dessa frågor närmare beröras.

N ykterhetskravet.

Vid uppställandet av kravet att en körkortsinnehavare bör vara känd för ett nyktert levnadssätt, synes man hava utgått ifrån, att personer, som äro misskötsamma i nykterhetsavseende, lättare än andra begå rattfylleri- brott. En företagen statistisk undersökning1 rörande de personer, som under tiden den 1 juli 1945—30 juni 1946 fått sina körkort indragna på grund av rattfylleri, eller som icke haft körkort, men blivit dömda för ratt- fylleri, synes giva belägg för, att denna presumtion är riktig. Det existerar sålunda ett samband mellan misskötsamheten och rattfylleriet, och det torde icke förhålla sig så, att rattfylleribrott är en tillfällighet, som den eljest skötsamme kan råka ut för lika lätt som den misskötsamme.

Även ur en annan synpunkt är det viktigt att söka hålla dem, som i nykterhetsavseende äro opålitliga, utanför motorförarnas krets. Det synes nämligen vara regel, att en påtaglig misskötsamhet i nykterhetsavseende icke är en isolerad karaktärsegenskap hos vederbörande. Den misskötsamme på detta område kan med skäl förmodas ha andra egenskaper, som göra honom olämplig såsom förare. Hans dåliga uppträdande i nykterhetsavseende kan sålunda tjäna som vägledning för bedömande av hans karaktär i allmänhet.

Man har i trafiksäkerhetens intresse all anledning att mycket noga undersöka de utvägar, som kunna finnas för att åstadkomma, att de i nykterhetsavseende icke skötsamma aspiranterna förvägras körkort, och att

1) I februari 1948 ingiven till kommunikationsdepartementet.

de förare, som först sedan de erhållit körkort, ådagalagt sin olämplighet i detta hänseende, utmönstras. Sistnämnda problem kan i sin tur lämpligen upj-pdelas i

Imctoderna för att hålla körkortsmyndigheten underrättad om körkorts- innehav arnas eventuella misskötsamhet samt

(de atgärder, som körkortsmyndigheten bör vidtaga' 1 anledning av sådan kunskap.

lProblemet om nykterhetskravets uppställande hör sålunda hemma både inom föreliggande avsnitt av betänkandet och inom den avdelning som berör urvalet av motorfordonsförare. Kommittén har valt att behandla det i före— varande sammanhang med hänsyn till dess betydelse för bekämpande av rattfylleriet.

Metoder för att hindra i nykterhetsavseende mindre skötsamma att få körkort. Historik.

Första gången kraven på bilförares nykterhet framförts synes vara i proposi- tion nr 51 till 1916 års riksdag. Departementschefen föreslog då, att i författning borde intagas bestämmelser om, att den, som ville föra bil i yrkesmässig trafik, skulle hava gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet. Däremot ansågs det icke nödvändigt att lämna några detaljerade bestämmelser om de personliga kva- lifikationer förutom körkunnighet och författningskännedom, som förare i privat trafik skulle ha visat för att erhålla körkort.

1916 års förordning om automobiltrafik utfärdades i enlighet med departements- chefens förslag. _

1919 års sakkunniga föreslogo i flera avseenden betydande skärpningar ifråga om kvalifikationer för erhållande av körkort för privat trafik. Bland annat före— slogo de, att även dessa förare skulle ha gjort sig kända för nykterhet och ordent- lighet.

I förordningen den 25 september 1920 likställdes i detta avseende yrkesmässiga och icke yrkesmässiga förare. Redan för erhållande av körkort fordrades sålunda, att sökanden skulle vara känd för nykterhet och ordentlighet.

1920 års sakkunniga ansågo denna bestämmelse mindre lämpligt avfattad, efter-* som den möjligen kunde tolkas så; att länsstyrelsen ej skulle äga prövningsrätt angående de intyg, som lämnats härom. De ansågo uppenbart, att sådan pröv: ningsrätt tillkomme länsstyrelsen, och framhöllo, att största omsorg borde iakt- tagas vid prövning av dylika intyg. Det vore obestridligt att t. ex. onykterhet utgjorde en av de vanligaste orsakerna till olyckshändelser och överdådig fram- fart överhuvud. Det måste därför krävas, att de, som missbrukade rusdrycker, i görligaste grad förhindrades från att föra bil, och att således körkort ej ut- lämnades till sådana. Allenast den, som av fullt vederhäftiga och trovärdiga per- soner intygades vara fullt pålitlig vid bruket av rusdrycker, borde tilldelas körkort:

1923 års motorfordonsförordning stadgade i anslutning till de sakkunnigas förslag, att sökanden skulle förete intyg, som kunde av länsstyrelsen godtagas, att han gjort sig känd för nykterhet, ordentlighet och ett hänsynsfullt uppträdande.

1927 års motorfordonssakkunniga funno, att den Ordning, som sålunda kommit till stånd, icke visat sig tillfredsställande. »Intyg om nykterhet, ordentlighet och hänsynsfullt uppträdande lärer så gott som vem som helst kunna prestera och detta

'av personer, vilkas trovärdighet länsstyrelsen saknar all anledning att betvivla. Få äro de, vilka'vilja utsätta sig för det obehag, som givetvis är förenat med att neka en vän eller granne ett dylikt intyg. De sakkunniga hade sig bekant fall, då personer, vilka vid flera tillfällen gjort sig saker till ansvar för fylleri, det oaktat kunnat 'förskaffa sig nykterhetsintyg, som av vederbörande länsstyrelse godtagits.» Förslag till förbättringar hade framställts från olika håll. Sålunda hade representanter för nykterhetsnämnder och sammanslutningar av sådana i ett tiotal län framhållit, att det vore absolut nödvändigt att redan från början söka förvissa sig på ett fullt tillfredsställande sätt om körkortssökandens för— hållande till .rusdrycker. Detta kunde icke ske utan en verklig undersökning bland personer, som kommit i beröring med sökanden. Undersökningen borde omfatta minst en tid av 2 år tillbaka från den tid, då körkortet söktes. Om det 'vid'en sådan undersökning utröntes, att sökanden visat sig begiven på rusdrycker eller på något sätt missbrukat dem, borde nykterhetsintyg vägras._ Det vore av mindre betydelse vem som utfärdade intyget, men nykterhetsnämnden borde alltid höras. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd påpekade, att system— bolagen ägde en kännedom_ om hos dem registrerade personers sätt att umgås med rusdrycker, som i allmänhet icke stode att vinna på annat håll. Till varje bolag inginge nämligen uppgifter om samtliga de fylleriförseelser, som begingos av personer, för vilka bolaget utgjorde hemortsbolag, oberoende av den ort, däi förseelsen inträffat. Om en nykterhetsnämnd hade anmärkningar att framställa moten persons. nykterhetsförhållande delgåvos dessa hemortsbolaget. _En utred- ning, huruvida. en person gjort _sig känd för nykterhet, kundeicke anses tillförlitlig ellertillräckligt .vägledande med mindre än att upplysningar inhämtats från vederbörande systembolag. Den kunskapskälla systembolagens centralregister er.- bjöde hade endast i ringa utsträckning utnyttjats, när det gällde körkortssökande. I förordningen. borde införas uttryckligt stadgande, att upplysning skulle inhämtas från körkortssökandes hemortsbolag, huruvida någon ”anmärkning förelåge i nykterhetshänseende. , _

. De sakkunniga anförde för egen del. , _

»En granskning ur nykterhetssynpunkt beträffande den—, som önskar erhålla körkort, torde icke kunna undvaras. Alltför många trafikolyckor hava ådagalagt faran av att låta personer, Som missbruka alkoholhaltiga drycker, framföra motor- fordon. Jämväl. bör undersökas om föraraspirant med hänsyn till sina övriga personliga förhållanden är lämplig att föra automobil. Den, som gjort sig känd för'vårds'lös't och'hänsynslöst uppträdande, bör givetvis ej erhålla körkort. Lika- ledes bör den, som gjort sig skyldig till vissa.brottsliga gärningar, nekas sådant. Att uttömmande ange, vilka brott som böra verka diskvalificerande i dylikt hän- seende, torde ej vara möjligt. Uppenbart synes dock vara, att den bör anses olämplig som förare, vilken t. ex. begått spritsmuggling eller annat brott, vars begående mer eller mindre förutsätter användande av motorfordon eller i allt fall i väsentlig mån främjas därav.

För åstadkommande "av tillförlitlig utredning om sökandes nykterhets- och andra personliga förhållanden synas polismyndigheterna vara bäst skickade. Redan tillämpas inom vissalän det systemet, att såsom regel endast nykterhets— och ordentlighetsintyg utfärdat av polismyndigheten i vederbörandes hemort god- tages. Med detta system har, enligt vad som uppgives, möjligheten för länsstyrelse att erhålla tillförlitliga upplysningar om körkortssökande"väsentligt ökats.

För att sagda utredning skall bliva så vägledande som möjligt för de körkorts— beviljande myndigheterna bör densamma uppenbarligen-avse en ,ej alltför kort tid. Åtminstone de-sista två åren'böra göras till' föremvål'för' undersökning. -. , .

229. De sakkunniga föreslå alltså, att i stället för det nuvarande nykterhets- och ordientlighetsintyget skall företes intyg av polismyndigheten vågden' eller .de orter,- inom] riket, varest sökande under de senaste två åren varit mantalsskriven, att barn gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig som förare av aut—omobil. '

De sakkunniga hava iCke ansett sig böra föreslå ett obligatoriskt hörande av systembolagen eller nykterhetsnämnderna. Att dessa i vissa fall äga god känne- dom om körkortsaspiranternas nykterhetsförhållanden är väl sant. Flertalet kör"- kortssökande befinna sig dock numera i en ålder av mellan 18 och 25 år. Ifråga om _dessa torde såsom regel bolagen och nämnderna ej kunna giva några upp-' lysningar utöver dem, som stå att erhålla hos polismyndigheterna. Personer i! dylik ålder äro 'endast i undantagsfall upptagna i systembolagens register; och ej? heller lärer det kunna förutsättas, att dessa personer i någon nämnvärd omfattat ning gjort sig skyldiga till sådant missbruk av rusdrycker, att nykterhetsnämn- d'erna haft anledning att företaga närmare undersökning om deras nykterhets- förhållanden. Beträffande äldre körkortsaspiranter är visserligen förhållandet ett annat, men att för dessa stadga ett obligatoriskt hörande av nämnda korpo-" rationer synes ej nödvändigt. Där yttrande från systembolagen eller nykterhets: nämnderna beträffande viss föraraspirant kan finnas erforderligt, lärer veder— börande länsstyrelse säkerligen utan någon uttrycklig föreskrift härom komma» att införskaffa sådant. Redan nu bruka länsstyrelserna i vissa län använda sig av systembolagen såsom kunskapskälla. Särskilt i storstäderna, där polismyndig-i hetens kännedom om medborgarnas levnadssätt är förhållandevis ringa, torde ett hörande av körkortssökandes hemortsbolag kunna visa sig nödvändigt.»

Departementschefen yttrade i proposition nr 121 till 1930 års riksdag, att han" icke funnit det ändamålsenligt, att dåvarande nykterhetsintyg skulle utbytas mot" intyg av polismyndighet. Gällande bestämmelser syntes medge en smidigare an—l passning efter föreliggande förhållanden än den, som de sakkunniga föreslagit," Lämnande av sådana intyg förutsatte i varje fall ingående och tidsödande under-* sökningar. Med nuvarande bestämmelser kunde länsstyrelserna vidtaga de åt-' gärder, som i varje särskilt fall ansåges påkallade för vinnande" av tillförlitlig" upplysning. På vissa håll anlitades polismyndigheter och systembolag och även nykterhetsnämnder kunde med fördel utnyttjas som kunskapskälla.

Andra lagutskottet, utl. nr 34, kunde icke dela departementschefens uppfatt- ning utan anslöt sig till de sakkunnigas mening, att polismyndigheten vore bäst skickad att åstadkomma en tillförlitlig utredning om "sökandes nykterhets- och andra personliga förhållanden. Intygen borde därför utfärdas av polismyndighet: Innan intygen utfärdades, borde nykterhetsnämnd samt, där så ansåges erforderå ligt, även annan som hade kännedom i saken, exempelvis vederbörandes system-' bolag, höras. » *

1930 års motorfordonsförordning utfärdades i enlighet med utskottets förslag.: Redan vid anmälan till förareprov inför besiktningsman skulle sökande förete intyg av polismyndigheten å den eller de orter inom riket, varest' han under de" senaste två åren varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kunde anses olämplig såsom förare av motorfordon. Innan intyget utfärdades,» skulle vederbörande nykterhetsnämnd samt, där så funnes anledning, jämväl annan som ägde kännedom i saken, av polismyndigheten höras rörande sökandens nykterhetsförhållanden.

1934 års vägtrafiksakkunniga föreslogo endast det tillägget till dessa bestäm- melser, att polismyndighet i de fall, då den icke funne sig kunna giva en person goda vitsord, likväl borde utfärda ett intyg, som medfördes vid förarprovet och angåve skälen till att sökanden icke kunnat erhålla tillfredsställande vitsord.

Stockholms stads nykterhetsnämnd motsatte sig detta förslag och anförde härom bl. a.

Det syntes vara utbildad praxis, att, om en person efter att hava vägrats lämp- lighetsintyg ansökte om körkort, länsstyrelsen infordrade yttrande från veder- börande polismyndighet. Länsstyrelserna erhölle självfallet på sådant sätt långt mera ingående upplysningar om de förhållanden, som polismyndigheten ansett utvisa sökandens olämplighet, än genom intyg, vilka polismyndigheten skulle tillställa de sökande. I många fall måste polismyndigheten vägra att meddela begärt vitsord till följd av upplysningar, som inhämtats från personer, vilka ägde kännedom om den sökande. Det syntes uppenbart, att dylika utredningar icke kunde med någon utförlighet refereras i intyg, över vilka de sökande fritt kunde disponera. Erfarenheten gåve rikliga belägg för att om en körkortssökande väg— rats vitsord ifråga om nykterhet och han lyckats få kännedom om, att vissa per- soner lämnat för honom oförmånliga upplysningar, det förelåge en påtaglig risk, att han utsatte dessa personer för trakasserier eller sökte hämnas på annat sätt, särskilt som oftast fråga vore om alkoholmissbrukare och icke sällan kroniska alkoholister.

I proposition nr 213 till 1936 års riksdag instämde departementschefen i vad nykterhetsnämnden sålunda yttrat.

' På förslag av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Jönköpings län infördes nu gällande möjlighet för Kungl. Maj:t att lämna dispens från regeln om skyldig- heten att förete nykterhetsintyg omfattande de två senaste mantalsskrivningsåren i sådana fall då sökanden icke under denna tid varit mantalsskriven i riket.

På hemställan av andra lagutskottet i utlåtande nr 55 beslöt 1936 års riksdag, i anledning av motion i andra kammaren av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön, att polismyndigheterna skulle insända nykterhetsnämndernas yttrande över ansökan om nykterhetsintyg till vederbörande länsstyrelse. Frånsett dessa ändringar gälla bestämmelserna i 1930 års motorfordonsförordning.

Främmande rätt.

Enligt norsk lag, lov den 20 februari 1926 om motorvogner, skall den, som vill erhålla körkort, visa intyg från polisen i sin hemort, att han är pålitlig och nykter och att polisen för sin del finner honom lämplig såsom förare. Ingen får körkort, som under de senaste 3 åren varit straffad för fylleri. Justitiedeparte- mentet kan i vissa fall förkorta denna tid. Intyg, att sökanden icke är'straffad för fylleri, kräves från polismyndigheterna i de orter, där han bott de sista 3 åren.

Enligt dansk rätt, lov den' 1 juli 1927 om motorknretejer, som ändrats genom lov den 14 april 1932, kräves, att körkortsaspiranten är nykter. Vederbörande kan förvägras körkort överhuvudtaget eller för vissa slag av motorfordon, när det med hänsyn till hans förutvarande vandel synes betänkligt att ge honom sådant.

Enligt bekentgjerelsen den 30 juni 1932 till denna lag skall sökanden vid fram- ställning om körkort, som göres hos polisen i hemorten, bilägga attest från två pålitliga personer, att han är känd såsom nykter. Denna attest får icke vara äldre än en månad.

Enligt det förslag till ensartad trafiklagstiftning mellan de nordamerikanska staterna, som framlagts vid president Trumans kongress den 8, 9 och 10 maj 1946,

får körkort icke utfärdas till en person, som är »a habitual drunkard», vanefyllerist, eller som är hemfallen åt bruk av narkotika.

I England behöver körkortssökanden icke förete intyg om sina nykterhetsför- hållanden.

Svensk lagstiftning i tillämpningen.

Eftersom det antal nya körkort, som utfärdas varje. år, normalt uppgår till mellan 70— och 80000, innebär prövningen av vederbörande sökandes nykterhet ett betydande arbete både för polismyndigheterna och för nykter- hetsnämnderna, särskilt i större städer. Stockholms stads nykterhetsnämnd har, enligt vad kommittén inhämtat, att handlägga cirka 15- a 16 000 sådana ärenden varje år. Rörande sin praxis vid behandlingen av dessa ärenden har nämnden meddelat bland annat följande.

I alla ärenden genomgås nykterhetsnämndens egna anteckningar. Nämn— den har vidare tillgång till hos polisen fört förseelseregister. Detta register genomgås såvitt avser de tre sista åren. Slutligen har nämnden också till-_ gång till systembolagets register, vilket alltid följes så långt tillbaka i tiden som möjligt. Finnes varken någon förseelse eller annan anmärkning i nyk- terhetsavseende antecknad, brukar nämnden utan ytterligare utredning ut- färda det begärda yttrandet. Detta är förhållandet i cirka 90 % av alla fall.

I händelse någon fylleriförseelse finnes antecknad i registren, och denna fylleriförseelse blivit begången under de senaste 10 åren, brukar veder- börande kallas till nykterhetsnämnden för att höras angående sina per- sonliga förhållanden. Vidare höras då alltid hans hustru och någon eller några utomstående.

Finnes anmärkning mot vederbörande antecknad under det senaste året, brukar nämnden avstyrka framställningen utan att göra någon närmare undersökning.

Ligger förseelsen något längre bort i tiden, och sökanden i övrigt har goda vitsord, brukar nämnden tillstyrka, ehuru med någon tvekan. Finnas upprepade förseelser under sista två åren antecknade, avstyrker nämnden i regel.

Besluten fattas, i de fall då någon anmärkning icke finnes antecknad, av nykterhetsnämndens tjänsteman på ordförandens ansvar.

. Därest någon anmärkning finnes antecknad, skall ärendet behandlas av en särskild delegation inom nämnden. Beträffande övriga nykterhetsnämnders sätt att handhava dessa uppf gifter har kommittén erfarit, att en viss brist på många håll särskilt i landskommunerna förefinnes ifråga om kontakten mellan nykterhetsnämn— den och vederbörandes hemortsbolag. Nämnderna göra ofta icke någon egentlig undersökning utan nöja sig med, vad de själva veta. Det är icke säkert, att nykterhetsnämnderna få reda på alla fylleriförseelser, som per- soner begått, vilka äro bosatta inom deras områden. På vissa håll har detta

problem emellertid lösts. Sålunda har i Stockholms län länsnykterhetsnämn- den sammanställt ett register över alla fylleriförseelser, och detta register står till nykterhetsnämndernas förfogande. I vissa län bruka nykterhets- nämnderna få underrättelse om begångna fylleriförseelser från hemorts- bolagen.

Nykterhetsnämndernas ordförande utfärda ofta själva intygen, utan att övriga nämndledamöters mening på förhand inhämtats.

'Polismyndigheterna bruka i sin tur, innan de utfärda nykterhetsintyg, genomgå sina egna förseelseregister och taga del av vad nykterhetsnämn— derna anfört.

Länsstyrelserna torde i allmänhet vid sina avgöranden följa de utlåtanden, som föreligga från nykterhetsnämnder och polismyndigheter. De äro emel- lertid icke bundna utan äga själva fritt pröva och kunna sålunda, även om vederbörande polismyndighet vägrat utfärda nykterhetsintyg, bevilja sökan- den körkort. Däremot kunna klagomål över att polismyndighet vägrat ut- färda nykterhetsintyg uppenbarligen aldrig föranleda föreläggande för veder- börande att utfärda sådant intyg. De sällsynta fall, då fråga uppkommer att utfärda körkort utan att vederbörande kunnat förete nykterhetsintyg, lära alltid bliva föremål för en ingående utredning, därvid uppgifter in- hämtas från kontrollstyrelsen, systembolag, nykterhetsnämnder m. fl.

Kommitténs kritik av nu gällande system.

När det gäller att till körkortsmyndigheten överföra den kunskap, som olika 'nykterhetsvårdande Organ kunna äga angående en persons nykter- hetsförhållanden, uppstår svårighet därigenom, att kunskapsmaterialet icke är ensartat. Materialet består av dels uppgifter, som utan vidare kunna verifieras, såsom utslag i fyllerimål, varningar av nykterhetsnämnd, beslut om intagning å alkoholistanstalt etc., och dels mera diffusa uppgifter, som icke direkt kunna styrkas, men som likväl äro av stor betydelse för be- dömande av vederbörandes skötsamhet. Till sistnämnda kunskapsstoff höra iakttagelser hos systembolag, underhandsupplysningar av närstående eller andra enskilda personer och nykterhetsnämndsledamöters egna erfaren- heter.

Uppenbarligen är det exakta materialet lättast att utnyttja och lättast att ställa till förfogande för körkortsmyndigheterna. Detta material är dock icke ensamt tillfyllest. Det är nämligen icke så att exempelvis antalet fylleri- förseelser i och för sig utgör en tillförlitlig mätare av en persons bristande skötsamhet. I själva verket inträffar det, att en person, särskilt i ungdoms- åren, kan råka ut för en fylleriförseelse, som är en ren tillfällighet och icke på något sätt signifikativ för hans allmänna uppträdande. Å andra sidan- finnas många exempel på, att personer, som äro djupt hemfallna åt alkohol- missbruk och därför synnerligen olämpliga såsom bilförare, aldrig figurerat såsom fyllerister hos polis eller domstol. Vid tillämpning av alkoholistlagen

uppkomma gång efter annan fall, då personer måste intagas på alkoholist- ansztalt, trots att de aldrig varit straffade för fylleri. Detta förhållande synes herro dels på att vederbörande förstår att dölja sin svaghet, dels på att polis- bev'akningen särskilt på landsbygden icke är sådan, att den medger någon egezntlig kontroll i detta avseende.

Med dessa omständigheter för ögonen synes det klart, att man måste sträva efter att få en ordning till stånd genom vilken körkortsmyndigheten får kännedom även om annat än begångna fylleriförseelser och liknande faktiska förhållanden. Körkortsmyndigheten synes innan den träffar sitt avgörande böra inhämta alla de erfarenheter de nykterhetsvårdande orga- nem, kontrollstyrelsen, systembolagen, länsnykterhetsnämnden, nykterhets- nämnden och polismyndigheten, äga angående vederbörande. Detta måste ordlnas praktiskt så att systemet icke blir alltför tungrott.

Det är viktigt, att de nykterhetsvårdande organen meddela körkortsmyn- digheten allt vad de veta om körkortssökandena och att de icke av fruktan. för hevissvårigheter eller personliga obehag undanhålla körkortsmyndig- heten någon del av sin kunskap. Härmed menar kommittén icke, att de nykterhetsvårdande organen skola komma med lösa antaganden och giss— ningar, utan meddelandena måste lämnas under ansvar. För närvarande förekommer någon gång, att exempelvis nykterhetsnämnder anse sig av »humanitära skäl» böra ge ett positivt intyg, trots att vederbörandes upp- trädande i nykterhetsavseende ger nämnden anledning till betänksamhet. Ställningstagandet till dessa skäl måste emellertid förbehållas körkortsmyn- digheten, vilken härvid skall besitta all den kunskap om vederbörande, som står att vinna.

Att nykterhetsnämndens yttranden för vinnande av tid ofta expedieras mellan sammanträdena av ordföranden ensam kan otvivelaktigt vara ägnat att sätta honom i en alltför prövande situation. Särskilt i små kommuner, där innevånarna stå i starkt beroende av varandra, har det många gånger varit svårt för vederbörande att stå opåverkad av främmande inflytelser. Den nya kommunindelningen torde komma att medföra en förbättring i detta avseende.

Såsom i annat sammanhang närmare beskrives föreslår kommittén, att körkortsgivningen skall handhavas av en enda myndighet. Av en sådan ordning väntar kommittén stora fördelar, icke minst när det gäller kon- trollen över körkortssökandenas och körkortsinnehavarnas nykterhetsför— hållanden. Vad beträffar utfärdandet av körkort blir det naturligt, att alla ansökningar, allt eftersom de komma in, kollationeras med kontrollstyrel- sens arkiv över förseelser i nykterhetsavseende. En sådan granskning bör icke allenast omfatta de senaste åren, utan den bör gälla alla de anteckningar, som överhuvudtaget kunna finnas i kontrollstyrelsens register. Det är nämligen värdefullt, att körkortsmyndigheten vid fattande av sitt beslut har så ingå- ende kännedom om sökandens tidigare vandel som möjligt. Först därigenom

kan myndigheten få en klar uppfattning om hans lämplighet. Däremot är det ingalunda önskvärt, att gamla fylleriförseelser skola lägga hinder i vägen för den, som sedermera återvänt till ett nyktert levnadssätt. Genom att på detta sätt följa kontrollstyrelsens register skulle körkortsmyndigheten få kännedom om allt, som vederbörande gjort sig skyldig till ifråga om av- dömda förseelser och andra förhållanden av beskaffenhet att antecknas i detta register. Som tidigare nämnts skulle det härutöver vara mycket värde— fullt, om körkortsmyndigheten också kunde få del av den underhandsf kunskap, som systembolag och nykterhetsnämnder sitta inne med. Det har redan understrukits, att det föreligger stora svårigheter att överflytta detta kunskapsstoff från den ena myndigheten till den andra. För att få upp- lysningarna i görligaste mån fullständiga torde man lämpligen kunna ut— arbeta ett särskilt formulär, enligt vilket de skulle avgivas. Det vore natur- ligtvis värdefullt, om såväl hemortsbolaget som nykterhetsnämnden vid sitt uppgiftslämnande hade tillgång till kontrollstyrelsens anteckningar, så att de, i de fall då dessa gåve anledning härtill, kunde göra undersökningen särskilt ingående.

Gången av ett körkortsärende skulle enligt kommitténs mening, såvitt avser nykterhetsintyget, kunna bli följande. Samtidigt som en körkorts- aspirant börjar sin förareutbildning, hör han på en blankett, som lämpligen kan tillhandahållas å pastorsämbete, anmäla till körkortsmyndigheten sin avsikt att söka körkort. På blanketten bör antecknas sökandens fullständiga namn och hemvist samt uppgift lämnas, var han varit mantalsskriven de senaste 2 åren. Något särskilt bevis om mantalsskrivning synes icke nöd- vändigt med hänsyn till de kontrollmöjligheter, som vinnas genom anlitande av kontrollstyrelsens och systembolagens register. Se härom vidare sid. 343 ff.

När ansökningsblanketten inkommer till körkortsmyndigheten, skall denna lägga upp ett registerkort över vederbörande och expediera en för ändamålet avsedd blankett vidare till kontrollstyrelsen, som efter påteck— ning av de uppgifter, som kunna finnas i dess register, överlämnar blanket? ten till hemortsbolaget. Detta antecknar de ytterligare förhållanden, som kunna vara av intresse, och skickar handlingen vidare till nykterhetsnämn— den, vilken i sin tur med eget yttrande överlämnar den till polismyndighe- ten i orten. Därifrån återställas handlingarna med polismyndighetens intyg till körkortsmyndigheten. På detta sätt erhålles kontakt mellan alla olika myndigheter, som kunna väntas äga någon kunskap om sökandens nykter- hetsförhållanden. Denna procedur kommer naturligtvis att taga en viss tid, men om den igångsättes samtidigt som sökanden börjar sin förarutbildning, kan utredningen om hans nykterhetsförhållanden vara färdig och handling— arna därom ligga hos körkortsmyndigheten i avvaktan på kompetensbevi- set. Härigenom kan den förbättrade utredningen vinnas, utan att man där-. för behöver besvära allmänheten. Sökanden bör underrättas så snart som

möjiligt om körkortsmyndighetens beslut i nykterhetsfrågan, så att han, därtest beslutet skulle gå honom emot, kan avbryta sin förareutbildning och därmed spara kostnader. Är han själv med hänsyn till sitt föregående tvek— sann, huruvida han kan godkännas ur nykterhetssynpunkt, kan han lämp— ligen vänta med att påbörja sin utbildning, till dess han erhållit besked från kör-kortsmyndigheten.

I de fall, då nykterhetsnämnderna känna sig speciellt tveksamma, böra de ha möjlighet att avstå från uttalande och överlämna ärendet till länsnyk— terhetsnämnden för besvarande.

Metoder att hålla körkortsmyndigheten underrättad om körkortsinnehavares misskötsamhet i nykterhetsavseende.

Kontrollåtgärder enligt gällande rätt.

Enligt 21 5 4 mom. motorfordonsförordningen föreligger skyldighet för domstol att ofördröjligen till vederbörande körkortsmyndighet insända av- skrift av utslag rörande körkortsinnehavare, som blivit dömd för bland annat fylleri. Å utslaget skall antecknas numret å vederbörandes körkort. Nykterhetsnämnd, som vidtagit hjälpåtgärd enligt 13 % alkoholistlagen eller avgivit ansökan om att körkortsinnehavare skall intagas på alkoholistan— stalt, skall enligt samma lagrums 5 mom. ofördröjligen underrätta den läns- styrelse, som utfärdat körkort. Härvid skall nykterhetsnämnden också uttala sig om, huruvida körkortet bör återkallas.

Systembolagen föra register över alla personer som hava motböcker eller som de eljest haft att taga befattning med. I detta register göras med led- ning av uppgifter, som inkomma från polismyndigheterna, anteckningar om alla, som blivit anhållna för fylleri.

Till kontrollstyrelsen lämnas enligt kungörelsen den 17 juni 1938 upp- gifter från domstolarna angående bland annat personer, som blivit fällda till ansvar för fylleri och vissa förseelser mot rusdrycksförordningarna, för rattfylleri samt för annan straffbelagd handling, som begåtts under påver- kan av alkoholhaltiga drycker. Underrättelse skall också lämnas kontroll- styrelsen från alkoholistanstalterna om intagning och utskrivning. Läkare vid lasarett, sjukstuga och enskilt sinnessjukhus äro skyldiga att vid utskriv- ning av patienter, som lida av delirium tremens eller annan sjukdom, som uppstått genom bruk av alkoholhaltiga drycker, ofördröjligen meddela kon- trollstyrelsen. Uppgifter, som komma in till kontrollstyrelsen, skickas där- efter vidare till vederbörandes hemortsbolag. Hos kontrollstyrelsen föres ett register över alla meddelanden, som inkommit dit. Utdrag ur detta register kan bland annat rekvireras av polisen och länsnykterhetsnämnd, däremot icke av kommunal nykterhetsnämnd. Registret är i övrigt icke tillgängligt för allmänheten.

Av den tidigare citerade utredningen rörande personer, som gjort sig skyl- diga till rattfylleri under året 1 juli 1945—30 juni 1946, synes det kommit- tén framgå, att gällande kontrollföreskrifter varken iakttagas i alla delar eller äro tillräckliga. En väsentlig brist, som genast faller i ögonen, är, att varken polismyndigheterna eller andra nykterhetsvårdande myndigheter veta," huruvida en person,. som är föremål för deras åtgärd, innehar kör- kort eller icke. Det finnes för närvarande med den decentraliserade kör- kortsgivningen knappast någon möjlighet att mot en persons bestridande få reda på, om han är körkortsinnehavare. Redan 1927 års motorfordonssak- kunniga uppmärksammade detta förhållande och påpekade, att någon skyl- dighet för polisen att verkställa undersökning, huruvida en anhållen fyllerist vore innehavare av körkort, icke kunde föreskrivas, så länge en central kör- kortsmyndighet ej upprättats.

Detta förhållande är säkerligen icke okänt bland allmänheten, och det torde tämligen ofta utnyttjas både av personer, som anhållas för fylleri, och av dem, som bli föremål för nykterhetsnämnds åtgärd enligt alkoholist- lagen. Olägenheten skulle helt bortfalla, om körkortsgivningen centralise— rades. Polisen och andra myndigheter skulle då omedelbart från den centrala körkortsmyndigheten kunna få besked i frågan. Den fortlöpande kontrollen över körkortsinnehavarna måste naturligen bygga på ett samarbete mellan polismyndigheterna, de nykterhetsvårdande myndigheterna och körkorts— myndigheten. De förstnämnda måste ständigt hålla körkortsmyndigheten underrättad om allt, vad de få sig bekant angående körkortsinnehavares bris- tande skötsamhet. Sålunda bör, så snart någon anmärkning mot en kör- kortsinnehavare antecknas i kontrollstyrelsens register, eller då systembola- get t. ex. vidtagit avstängning av motboksinnehavarens inköpsrätt på grund av misskötsamhet, en underrättelse automatiskt sändas till körkortsmyndig— heten. I de fall, då sådan avstängning skett på grund av avdömd fylleri- för'seelse, är meddelande från systembolaget onödigt, då förseelsen kommer till körkortsmyndighetens kännedom genom kontrollstyrelsen. På samma sätt böra nykterhetsnämnderna, så snart de erhålla kännedom om att någon, som kan förmodas vara innehavare av körkort, missbrukar rusdrycker, hos den centrala körkortsmyndigheten taga reda på, huruvida han är körkorts— innehavare, och i så fall underrätta körkortsmyndigheten om sina iakt- tagelser.

Vad som redan sagts angående otillräckligheten av att körkortsmyn— digheten får kännedom om fylleriförseelser gäller naturligtvis vid över- vakning över körkortsinnehavare lika väl som vid utfärdandet av nya körkort. Det måste även här understrykas, att de nykterhetsvårdande myndigheterna måste äga absolut skyldighet att lämna körkortsmyndig- heten underrättelse och att de icke få avhålla sig därifrån av förment huma- nitära eller andra skäl. Ansvaret för att körkortsinnehavaren tillåtes deltaga

i trafiken såsom motorfordonsförare måste ligga odelat hos körkortsmyn— digheten, och denna skall med fullständig kännedom om allt vad som före- kommit själv ha att pröva vilka åtgärder, som böra vidtagas.

Till komplettering av de stadganden om uppgiftsskyldighet, som redan finnas, synes det önskvärt, att domstolarna förpliktas underrätta kontroll- styrelsen om personer, som blivit dömda villkorligt för, brott, vilka begåtts under inflytande av rusdrycker. Vidare bör underrättelse också lämnas om personer, vilka såsom förutsättning för den villkorliga domen blivit ålagda att avhålla sig från förtäring av alkoholhaltiga drycker. Med det samarbete, som tänkes äga rum mellan kontrollstyrelsen och den planerade körkorts- myndigheten, blir det däremot onödigt, att domstolarna lämna särskilda un- derrättelser enligt 21 5 4 mom. till körkortsmyndigheten, eftersom uppgifter i dessa delar komma att stå till körkortsmyndighetens förfogande _via kon- trollstyrelsen. Såsom tidigare nämnts ha nykterhetsnämnderna att lämna uppgifter till den länsstyrelse, hos vilken vederbörande erhållit körkort, angående ansökan om intagning å alkoholistanstalt samt om åtgärder enligt 13 & alkoholistlagen, som nämnden funnit sig böra vidtaga för att förmå vederbörande att återgå till ett nyktert levnadssätt. Uppgifterna böra, därest en central körkortsgivning kommer till stånd, lämnas till centrala körkörts- myndigheten i stället för till länsstyrelserna. .

Körkortsmyndigheten åtgärder i anledning av konstaterad mlsskötSamhet.

Sedan man på detta sätt sökt vinna garantier för, att körkortsmyndig- heten skall bliva underrättad, för den händelse körkortsinnehavare förfaller 'till alkoholmissbruk, blir nästa uppgift att överväga vilka åtgärder, som körkortsmyndigheten bör vidtaga i anledning av sålunda vunnen kunskap. Kommittén skall till en början söka ge en redogörelse för hur gällande regler härom framvuxit. Därvid bortser kommittén från rattfylleriet såsom anled— ning till körkortsåterkallelse. Detta problem har behandlats i särskild ordning.

1927 års motorfordonssakkunniga framhöllo, att det vore omöjligt att uttöm- mande ange i vilka fall körkortsindragning borde äga rum. Givetvis borde åter- kallelse kunna ifrågakomma, då till exempel förare gjort sig skyldig till upp- repade fylleriförseelser, utan att detta gjorts i samband med färd med motor- fordon. En av de viktigaste förutsättningarna för innehav av körkort vore enligt de sakkunnigas mening, att vederbörande förde ett nyktert levnadssätt. Den, som icke uppfyllde detta villkor, kunde såsom förare bli farlig för trafiksäkerheten.

1934 års Irafiksakkunniga funno, att återkallelse borde förutsätta, att körkorts- innehavaren ådagalagt sin olämplighet genom allvarlig förseelse. '

I yttrande över 1934 års vägtrafiksakkunnigas betänkande påpekade social- styrelsen, att erfarenheterna från den samhälleliga alkoholistvården gåve vid "handen, att en person kunde vara avancerad alkoholist och därmed olämplig'som förare. av motorfordon, utan att hans alkoholmissbruk kommit till uttryck i fylleri- förseelser eller på annat för polismyndigheten uppenbart sätt. Ipraktiken vore :sålunda ingalunda ovanligt, att tvångsåtgärder enligt alkoholistlagen, exempelvis

övervakning eller internering å anstalt, måste tillgripas även mot personer, som aldrig gjort sig skyldiga till någon fylleriförseelse. Det syntes uppenbart, att en körkortsinnehavare, som t. ex. ställts under övervakning av nykterhetsnäinnd, icke borde få behålla sitt körkort, oavsett om han gjort sig skyldig till offentligt fylleri eller ej. Med hänsyn till vad socialstyrelsen sålunda anfört, ansåg styrelsen olämpligt att såsom föreslagits förutsättning för indragningen skulle vara, att vederbörande >>genom allvarlig förseelse visat sig olämplig».

I proposition nr 213 till 1936 års riksdag anslöt sig departementschefen till den mening socialstyrelsen sålunda anfört, och föreslog alltså, att för återkallelse av körkort borde kunna åberopas körkortshavarens olämpliga egenskaper, även om dessa icke ådagalagts genom »allvarlig förseelse». Huvudregeln formulerades i enlighet härmed på följande sätt i 21 5 1 mom. motorfordonsförordningen:

»Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg i något för trafiksäker- heten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller har föraren eljest ådaga- lagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter nöjaktig utredning återkalla det— samma.»

I nyssnämnda proposition till 1936 års riksdag föreslogs, att vid prövning av fråga om körkortsåterkallelse hänsyn icke skulle få tagas till förseelse, som anteck- nats i körkortsregistret mer än två år före begåendet av den förseelse, som givit anledning till, att frågan om körkortets återkallelse upptagits till prövning.

I en inom andra kammaren vid 1936 års riksdag väckt motion (nr 722) an- förde herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön i denna del bland annat följande:

»Även om skäl kunna föreligga att vid prövning av återkallelse av körkort hän- syn icke skall tagas till trafikförseelser i allmänhet, vilka inträffat längre tillbaka i tiden än två år, synes det dock vara olämpligt att i fråga om förseelser, som hava avseende å nykterhetsförhållanden, på dylikt sätt begränsa prövningen. Därest någon form av anmärkning mot en motorfordonsförares förhållande i nyk- terhetshänseende föreligger är det betydelsefullt att få klargjort, huruvida den aktuella förseelsen varit av tillfällig natur eller en yttring av ett mer eller mindre långvarigt vanemässigt alkoholmissbruk. Det är ett känt förhållande, att ju mera omfattande en persons alkoholmissbruk varit, dess svårare är det att återföra honom till ett nyktert levnadssätt. Såväl för prövningen av frågan, huruvida körkortsindragning bör äga rum, liksom för avpassandet av indragningstidens längd, är det därför nödvändigt, att en så noggrann bedömning som möjligt angående arten av ett föreliggande alkoholmissbruk kommer till stånd. För att möjliggöra en sådan bedömning vid prövning av återkallelse av körkort synes det vara av vikt, att länsstyrelserna kunna sammanställa alla kända förhållanden rörande förares alkoholmissbruk, även förseelser, som ligga längre tillbaka i tiden än två år.»

Andra lagutskottet fann i ut]. ur 55 det vara av synnerlig betydelse, att länssty- relserna vid frågan om körkortsåterkallelse särskilt beaktade, om vederbörande på grund av alkoholmissbruk kunde anses olämplig att föra motorfordon. Tillräcklig ledning vid länsstyrelsens övervägande av dylika spörsmål syntes utskottet emel- lertid kunna hämtas ur uppgifter om förarens uppträdande under de senast för- flutna åren. Utskottet fann det obilligt, att förhållanden, som låge längre tillbaka i tiden, även skulle få inverka på bedömandet. Det finge därför anses skäligt, att, såsom föreslagits i propositionen, avseende icke finge fästas vid förseelser, som låge före nyssnämnda tvåårsperiod.

Nuvarande bestämmelsers tillämpning i praktiken.

Någon enhetlighet i länsstyrelsernas praxis ifråga om åtgärder i anled- ning av körkortsinnehavares fylleriförseelser eller misskötsamhet i nykter— hetsavseende synes icke vara för handen.

1'944 års trafikförfattningssaklcunniga ha gjort en rundfråga till samtliga länsstyrelser härom. Av svaren framgår, att alla länsstyrelser anse sig böra vidtaga åtgärder mot personer, som dömts för fylleri. En del länssty- relser inskrider med varning och t. o. m. med körkortsindraguing redan vid första fylleriet, men flertalet torde vänta med åtgärder tills vederbörande dokumenterat sig såsom misskötsam genom två fyllerier. Det är synner- ligen vanligt, att länsstyrelserna i dessa ärenden söka förehringa utredning gemom att inhämta nykterhetsnämndernas mening angående körkortsinne- hawarens skötsamhet.

En särskild praxis har utbildat sig inom länsstyrelsen i Uppsala län, som, då uppgift om fylleriförseelse inkommer, förelägger körkortsinnehavaren följande frågor: 1) är Ni beredd att ingå i nykterhetsförening? 2) om så icke är fallet, vilka omständigheter kunna giva anledning till anta— gande, att Ni i framtiden kommer att föra ett nyktert levnadssätt? Vid positivt svar på den första frågan eller tillfredsställande svar på den andra låter länsstyrelsen i allmänhet bero vid varning.

Indragningstiderna i anledning av fylleriförseelser bruka växla mellan två och sex månader. I realiteten blir vederbörande emellertid i allmänhet berö— vad sitt körkort under längre tid än själva indragningstiden eftersom han, innan körkortet kan återfås, oftast måste anskaffa nytt nykterhetsintyg, vilket tager någon tid att erhålla.

I sådana fall, då uppgift inkommit till länsstyrelsen att körkortsinnehavare blivit föremål för nykterhetsnämnds åtgärd i form av ansökan om intagning å alkoholistanstalt eller ställd under övervakning, torde körkorten tämligen ofta indragas, endera på viss tid, eller om alkoholismen är att anse som sjuk- dom, på obestämd tid. I sistnämnda fall grundas beslutet på bestämmelsen i 21 5 1 mom. 3 punkten motorfordonsförordningen, enligt vilken körkortet skall återkallas, om förares förmåga att föra motorfordon blivit så väsent- ligen nedsatt genom sjukdom, skada el. dyl., att han ur trafiksäkerhetssyn— punkt icke vidare bör betros med rätt att föra motorfordon. Enligt rege- ringsrättens praxis indrages alltid körkort i de fall då beslut föreligger om vederbörandes intagning på alkoholistanstalt.

Kommitténs förslag.

Kommittén är fullt på det klara med, att förhållandena på detta område växla så väsentligt från fall till fall, att det är uteslutet att söka formulera några bindande regler om, hur körkortsmyndigheten bör förfara. Minst av allt kan det vara riktigt att knyta dessa regler vid antalet avdömda fylleriför—

seelser. Körkortsmyndigheten måste lämnas frihet att handla som den i det enskilda fallet finner riktigt. Myndigheten bör vid sin prövning söka skaffa sig så god kännedom om körkortsinnehavarens personliga förhållanden som möjligt. Ett sådant studium kan i vissa fall behöva omfatta en ganska lång tidrymd. Det synes därför icke vara riktigt att binda körkortsmyndigheten till att endast taga hänsyn till vad som förekommit under de senaste två åren. En annan sak är, att körkortsmyndigheten ofta nog torde finna, att exempelvis fylleriförseelser, som ligga längre tillbaka, icke längre äro av betydelse för bedömandet av vederbörandes förhållanden. Därest, som kommittén föreslagit, körkortsgivningen och därmed körkortsindragningen centraliseras, torde man vinna enhetlig praxis på detta område, och lag- bestämmelser om begränsning av körkortsmyndighetens prövningsrätt att endast avse viss tidrymd bliva då överflödiga.

Återfående av körkort efter återkallelse.

Särskilda problem möta, när det gäller prövningen av frågan, huruvida en person, vilken har fått sitt körkort återkallat på grund av onykterhet vid ratten eller allmän misskötsamhet i nykterhetsavseende, skall kunna återfå kortet. 1934 års vägtrafiksakkunniga upptogo detta problem och refererade en skrivelse från överståthållarämbetet rörande ett fall, där en person på grund av fylleriförseelser fått sitt körkort indraget på viss tid. Efter utgången av denna tid hade han anhållit om nytt körkort, men hans ansökan hade av- slagits, därför att han icke uppfyllt de krav på nyktert levnadssätt (under två år), vilka uppställts beträffande personer, som första gången söka kör- kort. Detta beslut hade upphävts av regeringsrätten. Överståthållarämbetet förmenade, att det icke kunde vara riktigt, att vederbörande skulle ha rätt att återfå körkortet efter den förutsatta prövotidens utgång, om denna vore väsentligt kortare än de två år, som föreskrivits för den, som skulle söka körkort första gången. -

De sakkunniga uttalade däremot som sin mening, att, om en förare på grund av begångna förseelser ansetts böra fråntagas körkortet på viss tid, det borde vara förarens uppförande under denna tid, som bleve avgörande för om efter tidens utgång nytt körkort skulle utfärdas för honom eller ej. Tiden för återkallelse borde anpassas efter förseelsens art, och den borde- vara tillräcklig för att man på grundval av uppgifter om körkortsinnehava- rens vandel under tiden för körkortsindragningen skulle kunna bedöma lämpligheten av att ånyo godkänna honom såsom förare.

I yttrande över vägtrafiksakkunnigas betänkande ifrågasatte N.T. F. starkt lämpligheten av att .det nykterhetsintyg, som vederbörande haft att förete lvid, ansökan om. nytt körkort eller vid återbekommande, av körkort efter indragning, endast skulle behöva avse tiden efter begåendet av den förseelse, som blivit anledning till körkortsindragningen. Det inträffade ofta, att polis-

myndigheten i sökandens hemort hade sig bekant omständigheter rörande sökandens levnadssätt under tiden före körkortsindragningen, vilka icke varit kända för länsstyrelsen, då denna bestämt tiden för indragningen. Det kunde också förekomma, att en person under indragningstiden på grund av sjukhusvistelse eller avtjänande av frihetsstraff kunnat vara förhindrad att begagna rusdrycker.

I ovan citerade vid 1936 års riksdag väckta motion, nr 722, anförde herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön i denna fråga följande.

»Det torde ofta inträffa, att polismyndigheten i hemorten förvärvat kännedom om åtskilliga omständigheter rörande förarens levnadssätt före körkortsindrag- ningen, vilka icke varit kända av länsstyrelsen, då den haft att — såsom ofta torde vara fallet —— med stöd av en polisrapport rörande en enda förseelse, t. ex. onykterhet vid framförande av motorfordon, besluta om körkortsindragning. Ofta kunna sådana nya omständigheter framkomma, då polismyndigheten företager utredning med anledning av ansökan om s. k. nykterhetsintyg för återbekom- mande av körkort. Det synes vara önskvärt, att hänsyn kan tagas till dylika om— ständigheter, om de äro av väsentlig betydelse. Om det fall föreligger, att läns— styrelsen återkallat en förares körkort för en tid av sex månader till följd av onykterhet vid förande av motorfordon och polismyndigheten i orten har känne— dom om, att denne person är alkoholist, torde starka skäl tala för, att han efter Så kort prövningstid som sex månader bör vägras nykterhetsintyg, även om han under sagda prövningstid undgått synbara anmärkningar i nykterhetshänseende. Den vägledande synpunkten bör givetvis vara, att vederbörande förare icke må beviljas rätt att föra motorfordon, förrän han genom en ändrad livsföring under relativt lång tid skapat någorlunda säkra garantier för att han icke på nytt kom- mer att genom onykterhet äventyra trafiksäkerheten.

I detta sammanhang må även erinras om de fall, då en förare av någon an— ledning varit tvångsvis förhindrad att begagna rusdrycker under indragnings- tiden, såsom vid avtjänande av frihetsstraff eller vård på alkoholistanstalt. Det förefaller icke önskvärt, att vederbörande myndigheter i dylika fall skulle vara berövade möjligheten att fästa avseende vid omständigheter, som beröra tiden närmast före den förseelse, varav körkortsindragningen föranletts. Funnes icke en sådan möjlighet, kunde det icke sällan inträffa, att personer, vilkas körkort blivit återkallade, skulle vara berättigade till vitsord om lämplighet att åter god- kännas som motorfordonsförare, fastän någon prövning av praktiskt värde röran- de deras levnadssätt icke kunnat äga rum.»

Andra lagutskottet (utl. nr 55) fann det möjligt för länsstyrelserna att, även med den avfattning lagrummet föreslagits skola få, gå längre tillbaka i sin prövning än till dagen för begåendet av den förseelse, för vilken kör— kortet återkallats. Den 2—åriga prövotiden borde dock alltid iakttagas.

Kommittén.

Enligt kommitténs mening ha de påtalade svårigheterna ofta berott på att körkortsmyndigheten vid behandlingen av frågan om körkortsindrag— ning icke haft att bygga på en tillräckligt noggrann utredning om veder- börandes personliga förhållanden. Man har icke ägt den totalhild av honom, som rätteligen behövts för att kunna allsidigt bedöma frågan och utmäta en

med hänsyn till samtliga—omständigheter lämpad prövotid. Därest utred- ningen vid indragningstillfället göres fullständigare, bör man icke normalt behöva riskera att förut okända omständigheter, som ligga till tiden'före indragningen, kunna dyka upp, då frågan om återbekommande av körkortet blir aktuell. Man bör därför icke vid prövningen av frågan om återställande av körkortet gå längre tillbaka i tiden än till dagen för indragningsbeslutet.

Vid detta prövningstillfälle synes körkortsmyndigheten emellertid böra undersöka, huruvida indragningstiden varit en verklig prövotid för veder- börande. I de fall, då han avtjänat straff eller varit intagen på alkoholist- anstalt eller på annat sätt under större del av indragningstiden varit berö- vad sin handlingfrihet, finnes anledning att icke återställa körkortet, förrän vederbörande fått tillfälle att visa att han återvänt till ett nyktert levnads- sätt.

Rattfylleriet.

Frågan om möjligheterna att bekämpa rattfylleriet har i särskild ordning uppdragits åt kommittén att besvara. Då snabba åtgärder härutinnan anså- gos nödvändiga och då denna uppgift även nära berörde 1944 års trafikför- fattningssakkunnigas arbete, tillsatte kommittén och de sakkunniga en särskild delegation, vilken erhöll i uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder mot rattfylleriet. Delegationen har i juni 1947 avgivit sitt utlåtande, vilket av kommittén och de sakkunniga överlämnats till chefen för kommunikav tionsdepartementet.

Akuta sjukdomars inverkan på kördugligheten.

Akuta sjukdomar och febertillstånd av skilda slag kunna i så hög grad påverka motorfordonsförarens kondition, att han om möjligt hör avhålla sig från att föra motorfordon. Denna inverkan kan vara av två olika slag. Antingen kan den medföra direkt funktionsnedsättning hos något av kropé pens organ, som är av betydelse för fordonets förande eller innebära en nedsättning av förarens allmänna prestationsförmåga.

Den direkta funktionsnedsättningen hos något organ orsakas i allmänhet av skador på detta. Som ”exempel härpå må nämnas akuta led- och ögon; sjukdomar. Det kan antingen vara sjukdomen själv eller de medicinska åtgärder, som vidtagas mot denna, t. ex. stödjeförband, skyddslapp för ögat el. dyl., som störa funktionen, i förra fallet genom sämre behärskning av styr-medlen, i senare fallet genom nedsättning av synförmågan.

Till medicinska omständigheter som medföra en allmän nedsättning av förarens prestationsförmåga höra vissa sjukliga tillstånd såsom feber, hu— vudvärk, illamående, hjärtbesvär, magsmärtor, yrsel och svindel, vilka störa uppmärksamheten, omdömet, reaktionsförmågan och uthålligheten. De ris-

ker-, som här uppstå, äro av samma art som de, vilka orsakas av akuta tröltthetstillstånd av fysisk och psykisk natur, av psykiska checker el. dyl.

Eftersom de risker, som äro förenade med att föra motorfordon under dessa akuta sjukdomstillstånd, uppenbarligen äro betydande, är det av vikt att söka avhålla förarna härifrån. Särskilt viktigt är naturligtvis detta, när det*. gäller buss- Och droskbilsförare. Trafikföretagen och de anställda måste få ':sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden. Företagsledningen bör söka tillse, att förare, som icke äro friska, bli sjukskrivna. Detta gäller även andra företag, som använda anställda bilförare i sin tjänst. För närvarande torde det förekomma att både anställda chaufförer och privata bilförare pressa sig att köra, trots att deras förmåga därtill är betydligt nedsatt på grund av illamående eller sjukdom. Det ingår ännu icke i det allmänna medvetandet, att ett sådant förfarande är olämpligt ur trafiksäkerhets- synpunkt.

lDetta problem kan svårligen lösas lagstiftningsvägen. I en författning kunna möjligen de akuta sjukdomstillstånd, det här är fråga om, definieras, men det torde vara omöjligt att i det enskilda fallet styrka, att föraren vid visst tillfälle befunnit sig i ett sådant tillstånd och varit medveten härom. Det synes därför bli nödvändigt att avstå ifrån att i författningen införa förbud mot förande av motorfordon under inflytande av »akuta sjukdoms- tillstånd».

Därest man i motiven till författningens bestämmelser framhölle, att förande av motorfordon under inflytande av sådana sjukdomstillstånd under vissa förhållanden bör betraktas som en försvårande omständighet vid bedö- mande av trafikförseelser, skulle de dömande myndigheternas uppmärk- . samhet riktas på förhållandet. Det är sannolikt, att detta skulle äga en opinionsbildande effekt.

Vid sidan härav blir det emellertid nödvändigt att påverka allmänhetens tänkesätt i detta avseende genom upplysning och propaganda. Läroböcker, som användas vid förareutbildning, böra taga upp problemet och påvisa den fara, den indisponerade eller sjuke föraren kan utgöra för sig själv och sin omgivning. Tid efter annan kan detta även beröras i tidningsartiklar och broschyrer riktade till förarna.

Trötthetsfaktorns betydelse vid förande av motorfordon.

Tröttheten vid ratten som huvudörsak eller medverkande orsak till olycksa fall är en fråga, som tidigare varit föremål för debatter och utredningar bland läkare och psykologer. Sålunda var ämnet uppe för diskussion vid 22. allmänna läkarmötet i Stockholm år 1938. Medicinalstyrelsen framhöll i ett utlåtande av den 24 februari 1944 till den inom kommunikationsdeparé tementet tillkallade utredningsmannen för revision av gällande vägtrafik-' stadga, att ordet trötthet borde utbytas mot »uttröttning». Sistnämnda ut—

tryck är även enligt kommitténs mening det mest lämpliga, när det gäller den trötthet, som uppstår genom långvarig oavbruten körning, men »trött- het vid ratten» omfattar även sådana fall, då en av annat arbete, dålig sömn el. dyl. redan trött förare sätter sig vid ratten och börjar köra. I det följande användes begreppet trötthet vid ratten som samlingsbeteckning.

' Man kan definiera trötthet som en minskning av arbetsförmågan orsakad av överarbete eller brist på vila. Tröttheten ger sig tillkänna subjektivt i karakteristiska obehag. Denna trötthetskänsla förekommer dock ej alltid och löper långt ifrån alltid till sin intensitet parallellt med nedsättningen av arbetsförmågan. Man kan säga, att en människa ibland kan känna sig trött utan att hennes arbetsförmåga blivit nämnvärt nedsatt, liksom omvänt att hon kan vara organiskt och funktionellt nedsatt genom trötthet, utan att hon själv märkt det. Det är just detta, att tröttheten i vissa fall kommer oförmärkt, som gör den till en så stor fara, när det gäller förande av motor- fordon. Detta är nämligen ett precisionsarbete, som ofta fordrar en god för- delning och en intensiv anspänning av uppmärksamheten samt snabba och väl anpassade reaktioner. Experimentella undersökningar ha visat, att trött- heten i yrkesarbete nästan uteslutande kan återföras till rubbningar av cen— tralnervös art. Endast i ett fåtal fall är denna nervöst betingade trötthet kombinerad med en uttröttning av de i arbetet engagerade musklerna. Man är efter en arbetsdag i ett visst specialiserat arbete trött för denna arbets- form men ej för" andra arbetsformer. En finmekaniker exempelvis, som återvänder från sitt dagsarbete, kan därefter utföra flera timmars trädgårds- arbete och likväl känna sig mindre trött än när han kom hem. Detta gäller emellertid enbartför måttliga grader av trötthet. Mycket ansträngande fy- siskt eller psykiskt arbete minskar människans arbetsförmåga i varje arbet-s— form. ' i'f Det är just den omständigheten, att tröttheten är så specifikt knuten till vissa arbetsförrättningar, arbetsmiljöer o. s. v., som gör det så svårt att få fram en standardmetod för mätning av trötthetsgraden. Besinnar man där— till, att den s. k. förarskickligheten beror på ett flertal psykiska funktioner och olika akter (att snabbt upptäcka medtrafikanter på körbanan, att be- döma dessas rörelser i förhållande till eget fordon, att därav uppskatta even- tuell kollisionsrisk, att beräkna riktnings- och hastighetsändring i vad rör det egna fordonet för undvikande av kollision samt slutligen körskicklighe- ten i trängre bemärkelse, att föra fordonet i avsedd rörelsefigur och med avsedd hastighet), förstår man hur omöjligt det f. n. ter sig att få fram en exakt objektivmetöd för bestämmande av graden av trötthet.

Som mått på tröttheten vid körning är man i stor utsträckning hänvisad till körresultatet. Men då detta i sin tur även är höggradigt beroende av den personliga körkunnigheten och medtrafikanternas uppträdande etc., kan man med ledning av körresultatet i allmänhet näppeligen draga några säkra slutsatser om trötthetsgraden hos föraren. *

Diagram 8. Olyckornas spridning över dagens timmar inom vissa industrier.

Iloo . | : | | 1 I 1 l 1 !

" I

I000

900 -

&” g g & Ö & Ö Ö I | ' |

OLYCKSFA LL PR TIMME & &

0_ I | | | 1 1 I ! Ad kite 7 8 e IO // 1213 11./1516 I7/8

Lika omöjligt som det f. n. är att bestämma graden av trötthet vid kör- ning lika omöjligt är det att med större noggrannhet bestämma graden av trötthetens medverkan vid trafikolyckorna. Denna går ej att ens approxi- mativt beräkna med hjälp av tillgänglig statistik. Att tröttheten dock spelar en betydande roll vid många olyckor står utom alla tvivel. En viss analogi torde sannolikt råda mellan olycksfallen bland yrkeschaufförer och industri- arbetare. Ovanstående diagram belyser de sistnämndas förhållanden.

Figuren visar, att olycksfallsfrekvensen inom olika industrier har tvenne maxima, nämligen 3—4 timmar efter arbetsdagens början och 3—4 timmar efter middagspausen. Att motortrafikolyckorna uppvisa en fördelning på dagens timmar, som är rätt likartad med industriolyckornas, får dock ej utan vidare tagas som underlag för bedömande av tröttheten. som orsak till trafikolyckorna. Utan tvivel'spela trafiktätheten och andra yttre fak-

torer en betydande roll, när det gäller dessa trafikolycksfallstoppar, som korrespondera mot industriolycksfallskurvans höjdpunkter.

I förut nämnda utredning om revision av gällande vägtrafikstadga, upptogs i samband med onykterhet vid ratten även frågan om tröttheten vid ratten. Medi- cinalstyrelsen, som avgav ett utlåtande i ämnet, åberopade en utredning av profes- sor G. Liljestrand, som bl. a. refererar den danska lagstiftningen i ämnet. En- ligt 5 24, första stycket av Loven om Motorkoretajer må motorfordon icke föras av den, som på grund av spritförtäring icke är i stånd att göra det på ett betryggande sätt. I tredje stycket av samma paragraf stadgas vidare förbud att föra motorfordon för den, som på grund av överansträngning, brist på sömn, tidigare nyttjande av spritdrycker eller bruk av hetsande eller bedövande medel eller av liknande orsaker befinner sig i ett sådant trötthets- eller slöhetstillstånd, att han icke är i stånd att föra motorfordonet på ett betryggande sätt. Liljestrand anför: »Att även tröttheten spelar en icke oväsentlig roll för uppkomsten av tra- fikolyckor är i hög grad sannolikt . . . Svårigheten att objektivt fastställa graden av trötthet medför, att man tillsvidare icke kan precisera dess betydelse för trafik- olyckorna även om det i enstaka fall är otvivelaktigt att ett orsakssammanhang föreligger . . . Det synes därför befogat att den också uppräknas i den ifrågasatta allmänna bestämmelsen. Sammanfattande finner jag alltså, att goda skäl föreligga att i vägtrafikstadgan införes ett allmänt förbud att föra fordon för den, som på grund av trötthet, påverkan av spritdrycker eller av stimulerande eller av bedö- vande ämnen icke kan föra fordonet på betryggande sätt.»

Medicinalstyrelsen fann Liljestrands utredning väl ägnad att inom området för däri berörda spörsmål läggas till grund för en blivande revision av vägtrafikstad- gan, varvid dock styrelsen för sin del ansåg sannolikt, att mycket stora svårig- heter skulle komma att möta vid tillämpning av en bestämmelse innebärande för- bud mot att deltaga i trafiken för den, vars bristande förmåga i detta avseende hade sin orsak i trötthetstillstånd. Styrelsen ansåg därför, att man i förevarande avseende först borde genom åtgärder av annan art söka förekomma risker, för- slagsvis genom upplysning och propaganda och dessutom, ifråga om trafikchauf- förerna, genom effektiva bestämmelser om begränsning av arbetstiden.

I det betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. 111., S. 0. U. 1944:18-, vari ovannämnda utredning utmynnade, anföres med anledning av medicinalstyrelsens yttrande: »Såsom medicinalstyrelsen påpekar, torde ett förbud att föra fordon under påverkan av trötthet vara svårt att tillämpa. Bevisfrågan skulle medföra stora svårigheter . . . Något förslag i denna riktning framlägges därför icke. Dom- stolarna torde också i övervägande antalet fall komma till rätta med tillbud av trötthet hos motorförare genom att fälla dessa till ansvar enligt 2 5 första stycket.»

_ Hänvisningen gällde förslaget till vägtrafikstadga, som i 2 5 första stycket lyder: »Varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som trafiksäker- heten fordrar, samt uppträda hänsynsfullt mot andra vägfarande och mot dem, som uppehålla sig vid vägen.»

Kommittén instämmer i medicinalstyrelsens ovan anförda synpunkter på frågan om möjligheterna att införa förbud mot framförande av motorfordon under trötthetspåverkan. ' , Då. emellertid kommittén, trots att spörsmålet om trötthetens betydelse vid