SOU 1953:26
Betänkande med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. m
och chefen för justitiedepartementet
Härmed får 1951 års rättegångskommitté vördsamt överlämna bifogade betänkande med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. Jönköping den 10 augusti 1953.
Joél Laurin
Wilhelm Brodin Rob. Clémentz G. A. Eriksson Verner Hedlund Bengt Lassen Sven Lutteman
/ Sture Cederbalk
1.
Inledning
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anförde till stats— rådsprotokollet den 25 maj 1951:
Det sedan lång tid tillbaka bedrivna arbetet på en reform av vårt rättegångs— väsende utmynnade år 1942 i utfärdandet av en ny rättegångsbalk. Denna trädde i kraft den 1 januari 1948. Den nya balken innebar en i betydelsefulla hänseenden djupt ingripande omdaning av vår rättegångsordning. Särskilt gällde detta för— farandet. Domstolsorganisationen lämnades däremot i det väsentliga orörd.
Under förarbetena till den nya rättegångsbalken nåddes i stort sett enighet be— träffande de grundprinciper på vilka (len nya processordningen skulle bygga, även om vissa meningsskiljaktigheter förelågo rörande det sätt, varpå principerna i detalj skulle genomföras. Vårt nya rättegångsförfarande plågar karakteriseras som byggt på muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Skilda praktiska hän— syn ha föranlett modifikationer i dessa principer. Vid balkens tillkomst fram— ställdes från vissa håll yrkanden om att ytterligare modifikationer borde göras; å andra sidan saknades icke röster för att de principer, på vilka lagförslaget byggde, borde genomföras mera konsekvent. När den nya ordningen nu varit i tillämp- ning i något över tre år torde den allmänna meningen bland domare, åklagare, advokater och andra som haft att tillämpa balken vara den, att förfarandet i stort sett erhållit en mycket god utformning. Det torde knappast finnas någon som önskar en återgång till förhållandena före processreformen, och i den mån erin- ringar eller önskemål om ändringar framställts avse de endast smärre jämkningar. Till vissa av de framkomna önskemålen hade 1950 års riksdag tillfälle att taga ståndpunkt. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 23 i anledning av vissa motioner (I: 98, II: 118 och 205) samt statsrevisorernas uttalanden i sin till riks— dagen avgivna berättelse rörande processreformens ekonomiska verkningar an— förde sålunda första lagutskottet, att det enligt utskottets mening borde slås fast, att den nya rättegångsordningen inneburit en så betydande vinning för vårt rättsliv, att endast synnerligen tungt vägande skäl borde få föranleda någon rubb- ning av dess huvudprinciper. Och de invändningar som riktats mot den genom- förda rättegångsreformen kunde enligt utskottets mening ingalunda tillmätas en sådan betydelse.
Rättegångsordningen får alltså anses ha erhållit sin, så långt man nu kan över— blicka, i huvudsak definitiva utformning genom den nya balken. Det sagda hind— rar givetvis icke att smärre jämkningar i ena eller andra hänseendet kunna be- finnas påkallade. Detta gäller såväl själva rättegångsbalken som de författningar som ansluta sig till denna. Innan rättegångsbalken kunde sättas i kraft, erford— rades en omfattande kompletterande lagstiftning. Denna genomfördes i huvud— sak under åren 1946 och 1947. Vidare krävdes utfärdande av ett mycket stort antal författningar av administrativ art. En särskild inom justitiedepartementet organiserad avdelning var sysselsatt huvudsakligen härmed från och med år 1945.
Redan vid rättegångsreformens genomförande förutsattes att det omfattande författningsmaterialet inom viss tid skulle tarva en översyn, grundad på de er— farenheter som framkomma vid den praktiska tillämpningen. Domare, åklagare och advokater samt dessas organisationer uppmanades därför att under hand delge justitiedepartcmentet sina erfarenheter av den nya processordningens prak- tiska tillämpning. Dessa uppmaningar ha i stor utsträckning efterkommits. Sär- skilda frågor ha varit föremål för diskussion vid de berörda personalorganisatio- nernas möten. Vissa där gjorda inlägg ha återgivits i tryck, främst i Svensk Juristtidning och Tidskrift för Sveriges advokatsamfund, vilka tidskrifter även innehållit ett antal på annan väg framkomna diskussionsinlägg. Sålunda har efter hand framkommit ett omfattande erfarenhetsmaterial, som är ägnat att ligga till grund för en översyn av rättegångsbalken och därtill anslutande författningar.
Även riksdagen har funnit en sådan översyn påkallad. 1950 års riksdag har sålunda (skrivelse nr 224) hemställt, att en utredning måtte tillsättas för att med beaktande av hittills vunna erfarenheter av den nya processordningens praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforderliga ändringar i skilda detaljbestämmelser i rättegångsbalken och dess följdförfattningar. Om bakgrunden till denna skrivelse må här nämnas följande.
I sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse över sin året därförut verkställda granskning av statsverket gjorde riksdagens revisorer vissa uttalanden rörande processreformens ekonomiska verkningar och pekade därvid på skilda bestäm- melser i rättegångsbalken som enligt deras mening vore i behov av ändring. Re- visorernas berättelse i denna del behandlades av första lagutskottet i samband med de tre förut nämnda motionerna. I motionerna 1:98 och II:118, vilka voro likalydande, hade hemställts om utredning rörande vissa åtgärder i syfte att nedbringa antalet bagatellmål vid domstolarna. Motionen II: 205 hade utmynnat i en hemställan om översyn av rättegångsbalken och tillhörande författningar. I fråga om statsrevisorernas uttalanden, innehållet i däröver inhämtade yttranden samt utskottets motivering torde få i huvudsak hänvisas till utskottets utlåtande nr 23.
Den översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning och ad- ministrativa författningar, varom riksdagen anhållit och som jag enligt vad jag förut anfört anser påkallad, torde nu böra igångsättas. De spörsmål, som därvid böra upptagas till övervägande, ha avseende såväl å organisatoriska problem som å förfarandet. Huvudsynpunkten vid denna utredning bör vara att utan eftersät- tande av rättssäkerhetens krav eftersträva praktiska förenklingar och förbätt- ringar. Det bör emellertid ytterligare understrykas, att avsikten med översynen icke är, att de grundläggande principerna i nya rättegångsbalken skola omprövas. Såsom första lagutskottet vid 1950 års riksdag uttalade, måste också den största försiktighet och återhållsamhet iakttagas vid en revision av detaljbestämmelser om förfarandet, eftersom de skilda stadgandena stå i ett så nära samband med var- andra att även en till synes obetydlig ändring kan få vittgående konsekvenser av icke önskvärd natur. Detta bör dock givetvis icke hindra att framkomna upp- slag förutsättningslöst prövas.
Bland de olika ändringsförslag som från skilda håll framkommit och som borde utredas berörde departementschefen härefter följande frågor:
1) strafföreläggande;
2) förhållandet mellan polismyndighet och åklagare i avseende å led- ningen av förundersökningen; 3) bagatellförfarandet vid domstolarna;
1 1 5 & _l
4) tingsnotariernas behörighet; 5) värdegränserna i 50 kap. 21 5, 51 kap. 21 å och 54 kap. 12 å RB samt möjligheterna att i hovrätt företaga vädjade mål till avgörande utan huvud- förhandling;
6) protokollföringen; 7) postdelgivning;
8) domstolarnas skyldighet att lämna underrättelser till myndigheter m. fl.; 9) lösen för expeditioner; 10) kontorsarbetet på domstolskanslierna; samt 11) begränsning av utgifterna under det under andra huvudtiteln upp- förda anslaget till Ersättning åt domare, vittnen och parter.
Redogörelse för vad departementschefen i dessa frågor anförde lämnas av kommittén i samband med att de särskilda frågorna i detta eller kom- mande betänkande upptagas till behandling.
Departementschefen anförde Vidare:
Den nu lämnade redogörelsen för vissa frågor som böra upptagas till över- vägande är, såsom redan antytts, långt ifrån fullständig. Förutom dem har fram- förts ett stort antal uppslag som kunna vara värda en närmare prövning. Vid utredningen torde även dessa böra undersökas liksom de övriga spörsmål som under utredningsarbetet kunna framkomma och befinnas förtjäna avseende.
Den ifrågasatta utredningen torde böra verkställas av särskilda sakkunniga. Deras arbete bör bedrivas i erforderligt samråd med den nu upplösta process- lagberedningens ordförande, f. d. justitierådet N. Gärde. Vid behandling av spörs— mål som beröra inre organisatoriska frågor vid domstolarna böra de sakkunniga samarbeta med statens organisationsnämnd.
Eftersom utredningen avser ett stort antal delvis helt fristående spörsmål synes det lämpligt att de sakkunniga successivt redovisa resultatet av sitt arbete.
Sedan Kungl. Maj:t den 25 maj 1951 bemyndigat departementschefen att tillkalla högst åtta sakkunniga för att verkställa den berörda utredningen, att utse en av de sakkunniga att vara ordförande samt att utse sekreterare och experter åt de sakkunniga, förordnade departementschefen den 31 maj 1951 advokaten Wilhelm Brodin, stadsfiskalen Robert Clémentz, härads- hövdingen G. A. Eriksson, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kam- mare Verner Hedlund, laghyråchefen Bengt Lassen, presidenten Joél Laurin och borgmästaren Sven Lutteman att såsom sakkunniga inom justitiede- partementet verkställa översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning och administrativa författningar m. m. Departementschefen utsåg Laurin att vara de sakkunnigas ordförande och förordnade dåvarande hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet Sture Cederbalk att vara sekrete- rare. Kriminalöverkonstapeln A. V. Uhrbom utsågs att såsom expert bi- träda de sakkunniga.
De sakkunniga ha antagit benämningen 1951 års rättegångskommitté. Genom cirkulärskrivelse den 13 juni 1951 till presidenterna i rikets hov-
rätter och riksåklagaren samt Sveriges advokatsamfund, föreningen Sve- riges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveri— ges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler bereddes dessa jämte under dem hörande befattningshavare eller medlemmar tillfälle att till kommittén framföra förslag.
Till kommittén har från domstolar, myndigheter, föreningar och enskilda befattningshavare inkommit ett stort antal framställningar och förslag. vilka i allmänhet komma att av kommittén redovisas i samband med be- handlingen av de särskilda frågorna. Vissa framställningar ha överlämnats till kommittén från justitiedepartementet.
Kommittén har förut avlämnat följande förslag (i stencil) :
a) den 10 november 1951 ang. utskrift och bevarande av fonogram över uppteckning av Vittnesmål eller annan utsaga (jfr prop. nr 75/1952 och SFS 1952: 137 och 249).
b) den 13 oktober 1952 ang. kommissionärsväsendet vid domstolarna m. m.;
c) den 14 oktober 1952 ang. ändrade bestämmelser om vittnesersättning m. m. (jfr prop. nr 29/1953 och SFS 1953: 75—77);
(1) den 14 oktober 1952 ang. ändrade bestämmelser om mellandom; och
e) den 27 november 1952 ang. forum för genkäromål i äktenskapsmål. Vidare har kommittén till Kungl. Maj :t avgivit yttranden dels den 29 november 1952 över en av nämndemännen i Färentuna härad gjord fram- ställning rörande fördelningen av antalet nämndemän mellan skilda val- kretsar i domsaga, dels ock den 6 februari 1953 över en av militieombuds- mannen gjord framställning rörande bestämmelserna om fullföljdsrätt i mål, vari ådömts disciplinstraff.
Kommittén har funnit lämpligt att nu, för att möjliggöra riksdagsbehand- ling i erforderliga delar vid 1954 års riksdag, framlägga detta delbetänkande, vilket avser dels de av departementschefen berörda, ovan under 1) och 3) anmärkta frågorna, dels vissa delar av frågorna under 5), 6) och 9), dels ock åtskilliga andra väckta frågor på sätt framgår av betänkandet.
Härutöver har kommittén behandlat även åtskilliga andra frågor. vilka kommittén senare kommer att redovisa.
Mem—......— "g.-"_
2.
Processkostnaderna för det allmänna och för den enskilde
Såsom anmärkts i den del av direktiven för kommittén, som återgivits under punkt 1 ovan, gjorde riksdagens revisorer i sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse vissa uttalanden om processreformens ekonomiska verk— ningar (del I s. 51 0. f.). Av dessa uttalanden. vilka utmynnade i dels ett allmänt yttrande därom, att det vore angeläget att utan eftersättande av rättssäkerhetens krav möjligheterna att minska statsverkets kostnader för rättegångsväsendet och att nedbringa processkostnaderna för den rätts- sökande allmänheten undersöktes, dels ock vissa detaljförslag — varav åtskilliga beröras i det följande _— vill kommittén här återgiva följande.
Frågan om de ekonomiska verkningar, vilka voro att förvänta i anledning av den av riksdagen i princip godkända rättegångsreformen, förelades genom proposi— tion nr 5 1942 års riksdag i anslutning till det samtidigt framlagda förslaget till rättegångsbalk. I propositionen angavs därvid uppgiften närmast vara att under- söka det nya rättegångsväscndets inverkan på pcrsonalbehovet inom domstols— och åklagarväsendet samt därav föranledda förändringar i fråga om personalkost- naderna.
De i propositionen framlagda kostnadsberäkningarna hänförde sig väsentligen till överinstanserna. Vad angår underrätterna hade departementschefen nämligen funnit, att arbetsbördan för dessa icke komme att ökas genom rättegångsreformcn samt att reformen icke heller i och för sig vore av beskaffenhet att böra inverka på domarpersonalens avlöningsförhållanden. Med hänsyn härtill hade för under- rätternas del någon siffermässig beräkning icke verkställts. För hovrätterna hade däremot ansetts erforderligt inrätta ett antal nya ledamotsbefattningar, för vilka merkostnaden beräknades uppgå till omkring 135 000 kronor om året. Det ändrade förfarandet i högsta instans hade ansetts medgiva en väsentlig nedsättning av antalet revisionssekreterare, varigenom skulle ernås en årlig besparing å 166 500 kronor. Utöver sålunda angiven kostnadsökning hade även i andra avseenden ansetts kunna uppkomma en icke närmare uppskattad ökning av statsverkets utgifter för rättegångsväsendet, såsom i fråga om ersättningar av allmänna medel åt vittnen och parter i överrätt samt till biträden åt tilltalade eller misstänkta personer, reseersättningar åt domare och åklagare, m.m. Besparingsberedningen, som hade tagit del av den sålunda verkställda utredningen, hade för sin del funnit, att även om vissa merkostnader uppkomme, anledning icke funnes att av stats— finansiella skäl avråda från reformarbetets framläggande, därest detta av andra skäl ansåges vara av betydelse.
Erfarenheten under den tid, som förflutit sedan den nya rättegångsordningen varit föremål för statsmakternas prövning, har utvisat, att den i propositionen uppdragna kostnadsramen varit alltför snäv. Den lämnade redogörelsen ger så- lunda vid handen, att de ekonomiska verkningarna av processreformen blivit mycket större än vad som förutsatts vid rättegångsbalkens antagande. Över huvud
taget kan man icke frigöra sig från det intrycket, att vid processreformens för- beredande de rent processuella frågorna kommit i förgrunden, medan såväl de finansiella som de processekonomiska synpunkterna ägnats mindre uppmärksam- het. Icke heller synes reformen ha föregåtts av någon utredning om de framtida möjligheterna att tillgodose uppkommande personalbehov. De merkostnader, som med hänsyn härtill uppkommit, äro av en betydande storleksordning. Med den av 1947 års riksdag godkända personalorganisationen vid domstolsväsendet be- löpte sig anslagsökningen för häradsrätterna till ungefär 4,5 miljoner kronor samt för hovrätternas del till ungefär 1,8 miljoner kronor, medan processförfaran- det i högsta domstolen ännu icke hunnit i nämnvärd mån påverka anslagsbehovet därstädes. Utöver nu angivna anslagsökningar har uppkommit en enligt beräk- ningarna icke närmare uppskattad ökning av statsverkets utgifter för kostnader enligt lagen om fri rättegång samt för ersättningar av allmänna medel åt domare, vittnen och parter med i vartdera fallet 400 000 kronor ävensom till reseersätt- ningar till nämndemän med 300 000 kronor. Till de av processreformen föranledda kostnaderna böra hänföras jämväl sådana indirekta kostnader, som uppkommit för postverket på grund av dess bestyr med officialdelgivningen av rättegångs- inlagor, kallelser m.m., för polismyndigheter för parters m.fl. efterspanande, kallande och hämtande till huvudförhandling, för fångvårds- och andra anstalts- myndigheter för intagnas inställande till huvudförhandling i hovrätt, m. m.
Vid ett bedömande av de angivna kostnadsuppgifterna bör uppmärksammas, att en exakt beräkning av de direkt av rättegångsreformen föranledda kostnaderna endast med svårighet låter sig göra. I fråga om vissa av de organisatoriska för- ändringar, vilka satts i samband med rättegångsreformen, har sålunda ett visst latent behov förelegat redan under tidigare rättegångsordning, även om detta behov aktualiserats först i samband med reformens genomförande. Härtill komma verkningarna av den för statstjänstemännen år 1947 genomförda allmänna löne- regleringen ävensom i viss mån den ökade belastning, som uppstått därigenom, att de militära målen överflyttats å de allmänna domstolarna. Någon exakt siffer- mässig jämförelse mellan de beräknade och de av processreformen faktiskt för- anledda kostnaderna är därför knappast möjlig. Likväl kunna uppskattningsvis de av rättegångsreformen direkt föranledda kostnaderna betecknas såsom be— tydande. Det må dessutom påpekas att, trots de personalförstärkningar, domstols- väsendet erhållit genom 1947 års riksdags beslut, hovrätterna icke ansett per- sonalutrustningen tillräcklig utan i sedermera avgivna anslagsäskanden såväl för egen räkning som för häradsrätternas del påyrkat ytterligare utbyggnad av perso- nalorganisationen.
Vad åklagarorganisationen angår var visserligen under förarbetena till den nya rättegångsbalken förutsatt, att rättegångsreformen skulle vara ägnad att i viss mån öka åklagarens arbetsbörda. Särskilt för städernas del har denna ökning dock blivit av en betydande storleksordning. För åklagarmyndigheten i Stockholm beräknas sålunda den direkt av den nya processordningen föranledda ökningen av arbetsmängden till ungefär 50 procent. I anslutning till införandet av den nya processordningen har med hänsyn härtill inom de flesta större städer måst genom- föras en genomgripande omorganisation av åklagarmyndigheterna, syftande till såväl en förstärkning av personalen i alla grader som en skärpning av kompetens- villkoren för stadsfiskalerna och därmed höjning av löneställningen för dessa. Organisationens snabba utbyggnad har även medfört avsevärda rekryteringssvårig- heter. ökningen i arbetsbördan hänför sig såväl till åklagarens befattning med förundersökningen som till hans verksamhet i samband med underrätts- och över- rättsprocessen. I fråga om uttagande av stämning, förhandlingarna inför rätta
samt förberedelserna härför har processreformen medfört en väsentlig utvidgning av åklagarens arbetsuppgifter med häremot svarande ökning av arbetsbördan. Särskilt den åklagaren åvilande sakframställningen och den avsevärt fylligare plädcringen i såväl underrätt som hovrätt ha visat sig betungande och torde kräva noggrannare förberedelse från åklagarens sida än tidigare. Förfarandet inför rätta enligt den nya rättegångsordningen torde även i allmänhet ha blivit mera tids- ödande än enligt den gamla, något som oförmånligt återverkat på åklagarnas möj- ligheter att ägna sig åt andra arbetsuppgifter. Vad särskilt angår enmansbrottmålen vid rådhusrätterna, d. v. 5. mål angående brott, varå endast böter kunna följa, av— göras dessa numera till övervägande del genom åtalseftergift eller strafföreläg- gande. Den lättnad i arbetsbördan, som föranledes härav, torde dock endast komma domstolen till godo. För åklagarna däremot synes den materiella pröv- ningen av åtalsfrågan, straffmätningen, besväret med granskningen och under— tecknandet av utgående expeditioner samt de ytterligare arbetsuppgifter, som för- anledas av att utsända strafförelägganden icke godkännas, mer än väl uppväga den lättnad i arbetsbördan, som uppkommer av att det stora flertalet av dessa mål icke blir föremål för domstolsbehandling. Härjämte bör även uppmärksam- mas, att expedieringen av strafförelägganden och därmed sammanhängande arbets- uppgifter medfört en mångdubbling av kanslipersonalens göromål.
I fråga om de processekonomiska synpunkterna framhöll departementschefen, att vad anginge överrättsförfarandet det vore obestridligt, att detta i viss mån krävde ökad inställelseskyldighet av parterna, liksom att i de fall, då sådan in- ställelscskyldighet förelåge, processkostnaderna komme att i viss mån stiga. Vad angår den för kostnaderna i underrätt viktiga frågan, om processkostnaderna skulle komma att ökas därigenom att parterna med det nya förfarandet icke skulle förmå att i samma omfattning som tidigare själva föra sin talan utan nödgas anlita advokat, avvisade departementschefen denna tanke såsom i stort sett ogrun- dad. Sammanfattningsvis kom departementschefen beträffande frågan om det nya förfarandets inverkan på processkostnaderna till den uppfattningen, att i det större antalet mål, där rättegången vore avslutad med underrättens dom, kostna— derna oftast komme att snarare understiga än överstiga vad som dittills varit van- ligt samt att i de mål, som fullföljdes till högre rätt, kostnaderna komme att, om ock ej i alltför hög grad, överstiga de dåvarande.
Jämväl i avseende å frågan om processreformens inverkan å processkostnaderna torde erfarenheten under den tid den nya rättegångsbalken varit i kraft ha ådaga— lagt, att dessa kostnader blivit större än vad som vid beräkningarna förutsatts. Detta gäller rättegångarna såväl i underrätterna som framför allt i hovrätterna. Vad underrättsprocessen beträffar har den ökade koncentrationen visserligen minskat det totala antalet rättegångstillfällen. Å andra sidan torde den muntliga handläggningen ha medfört en sådan utökning av handläggningstiden, att det finns anledning antaga att denna numera ofta överstiger den förutvarande totala handläggningstiden. Härtill kommer att antalet vittnen i varje mål synes ha genom- snittligen ökat, beroende på att de begränsade möjligheterna att erhålla uppskov ofta föranleda part att till huvudförhandlingen för säkerhets skull inkalla samtliga vittnen, vilka vid behov kunna tänkas vittna till partens förmån. En följd härav måste bliva ökade kostnader för vittneslöner. Även parts möjlighet att utan biträde av advokat föra talan torde ha begränsats, enär numera i högre grad än tidigare kräves grundlighet och allmän rättegångsvana för att tillvarataga partsintresse i rättegång. Detta i förening med den längre handläggningstiden och de ökade an— språken på rättegångsombuden, när det gäller förberedelse till rättegång torde — utöver den av penningvärdets försämring betingade förhöjningen av advokat—
arvodena — ha medfört en allmän ökning av advokatkostnaderna. Det kan ifråga- sättas, om icke den sålunda uppkomna kostnadsökningen i viss mån bidragit till den minskning av antalet vid underrätterna handlagda civilmål, som på sina håll kunnat förmärkas.
Den processekonomiska utveckling, som sålunda kommit att känneteckna under- rättsprocessen, har i än högre grad satt sin prägel på hovrättsprocessen. Enligt uppgift lära sålunda de dryga hovrättskostnaderna ha föranlett en icke oväsentlig minskning av antalet till hovrätterna fullföljda mål. Inrättandet av särskilda hov- rättsting kommer visserligen att i någon mån minska olägenheterna för parterna i förevarande hänseende, men dylika ting komma å andra sidan att föranleda ökade kostnader för statsverket bl. a. i form av rese- och traktamentsersättningar för hovrättsledamöter med åtföljande kanslipersonal. Dessutom bör uppmärksam- mas, att förekomsten av dylika ting icke medgiver parterna någon rätt att få ett visst mål handlagt i denna ordning.
I detta sammanhang torde få särskilt framhållas följande. I de till hovrätt full- följda målen förflyter med nödvändighet en ganska avsevärd tidrymd mellan underrättens dom och huvudförhandlingen i hovrätten. Under tiden falla helt naturligt målens detaljer lätt i glömska hos parternas ombud. Då nu hela målet skall muntligen framläggas i hovrätten, kräves att advokaterna på ett helt annat sätt än vid den tidigare processen behärska målet och ha det hela present på en gång. Detta förhållande tvingar regelmässigt advokaterna till ett synnerligen omfattande repetitionsarbete under den närmaste tiden före huvudförhandlingen i hovrätten. De härav föranledda betydande arvodeskraven torde representera en av de mest väsentliga kostnadsökningar, som i fråga om processkostnaderna för- anletts av processreformen.
I betraktande av det anförda har man anledning ifrågasätta, om icke utveck- lingen lett därhän, att det nya rättegångsförfarandet i stället för att nedbringa rättegångskostnaderna fått motsatt effekt. Frånsett de fall, då, såsom i fri rättegång, kostnaderna stanna å statsverket, synes kostnadsfrågan ha blivit i hög grad av- görande för den rättssökande allmänheten vid valet mellan att å ena sidan anlita domstol för prövning av rättsanspråk och att å andra sidan söka andra utvägar för tillgodoseende av anspråket eller rent av avstå från att göra detta gällande. En sådan utveckling måste givetvis vara betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt. Den processekonomiska frågan har i själva verket utvecklat sig därhän, att enbart på denna grund en översyn av det nya rättegångsförfarandet aktualiseras.
De över revisorernas berättelse avgivna yttrandena återgivas i berättelsen del II 5. 164 0. f. En sammanfattning av yttrandena har gjorts i första lag- utskottets utlåtande nr 23/1950.
Utskottet anförde i nämnda utlåtande, bland annat: Sedan den 1 januari 1948, då den nya processlagstiftningen trädde i kraft, ha nu något mera än två år förflutit. Då de processrättsliga reglerna dagligen komma till användning vid våra domstolar, har trots den begränsade tiden åtskillig erfarenhet vunnits av de nya bestämmelsernas praktiska tillämpning. Det allmänna intrycket synes härvid ha varit, att rättegångsreformen i stort sett väl motsvarat de förväntningar som ställts på densamma. Kritiska röster ha dock icke helt sak- nats. Särskilt har man —— såsom nu senast riksdagens revisorer — gjort gällande, att reformen medfört en betydande stegring såväl i det allmännas utgifter för rättegångsväsendet som i den enskildes processkostnader. Kritik har vidare rik- tats mot skilda bestämmelser i den processrättsliga lagstiftningen, vilka skulle ha visat sig mindre ändamålsenliga.
,. .- __-V—. v.
Enligt utskottets mening bör det-inledningsvis slås fast, att den nya rättegångs- ordningen inneburit en så betydande vinning för vårt rättsliv, att endast synner- ligen tungt vägande skäl böra få föranleda någon rubbning av dess huvudprinciper. De invändningar som riktats mot den genomförda rättegångsreformen kunna — såsom kommer att framgå av det följande —— ingalunda tillmätas en sådan bety— delse. Vissa av dem måste betraktas som obefogade.
Vad först angår invändningen att reformen medfört ökade kostnader för det allmänna, är det obestridligt, att efter reformens genomförande en ökning av det allmännas kostnader för rättegångsväsendet ägt rum. Orsaken till denna ökning är emellertid endast till en del — och efter vad det vill synas endast till en mindre del _— att hänföra till rättegångsreformen. Större betydelse torde i detta samman- hang vara att tillmäta sådana omständigheter som den under år 1947 genomförda allmänna löneregleringen för statstjänstemännen, tillgodoseendet i samband med rättegångsreformen av vissa redan tidigare förefintliga behov på det domstols- organisatoriska området samt, icke minst, den allmänna nedgången i penning- värdet. Även i nuvarande läge kunna dock det allmännas utgifter för domstols- väsendet icke betecknas som anmärkningsvärt stora. Den procentuella andel, som dessa kostnader utgöra av samtliga statsutgifter, synes såsom framhållits av bl. a. Svea hovrätt icke vara större än i våra grannländer. Man får vidare hålla i min- net, att rättsordningens upprätthållande är en av samhällets äldsta och mest be- tydelsefulla uppgifter. En god rättsordning är ock av det största värde för hela samhällslivet.
Av statsrevisorerna och även från andra håll har vidare anförts, att rättegångs- reformen skulle ha lett till en sådan stegring i den enskildes processkostnader, att mången av ekonomiska skäl skulle nödgas avstå från att väcka eller fullfölja talan. Dessa påståenden måste betecknas som väsentligt överdrivna. Att en viss ökning av kostnaderna ägt rum är dock tydligt. Delvis är emellertid ökningen skenbar. I motsats till vad tidigare mången gång var fallet, tillerkänna nämligen domstolarna nu regelmässigt den vinnande parten full ersättning för hans rätte- gångskostnader. De utdömda rättegångskostnaderna uppgå därför ofta till högre belopp än på den äldre rättegångsbalkens tid.
Såvitt angår underrätterna synes stegringen i processkostnaderna stanna vid mera blygsamma belopp. Till icke oväsentlig del torde kostnadsökningen även här bero av andra omständigheter än rättegångsreformen.
Beträffande hovrättsprocessen åter förutsattes redan före reformens genom- förande, att en viss ökning av processkostnaderna skulle inträda. Med det munt- liga förfarande, som i princip skall tillämpas även i hovrätt, är en sådan ökning ofrånkomlig. Det är dock icke väl beställt, om överrättsprocessen är så kostsam, att parter hellre avstå från sin rätt än taga den ekonomiska risk som följer med ett överklagande.
Hittills vunna erfarenheter giva icke vid handen, att kostnaderna i hovrätt ökat i sådan grad, att några allvarligare olägenheter kunna sägas ha uppkommit. Det bör i detta sammanhang observeras, att bestämmelserna om skyldighet för hovrätt att hålla regelbundet återkommande hovrättsting trätt i kraft först med inneva- rande års ingång. Det torde kunna förväntas, att ordningen med hovrättsting kommer att leda till en icke obetydlig minskning i den enskildes kostnader. Det sagda utesluter emellertid icke att en viss uppmjukning av reglerna om skyldighet för hovrätt att hålla huvudförhandling skulle kunna övervägas i syfte att ned- bringa processkostnaderna. Utskottet återkommer i det följande till detta spörs- mål. övervägas bör måhända också, om icke samhället i högre grad än vad för närvarande är fallet borde svara för dessa kostnader, exempelvis genom ett vidgat användande av fri rättegång.
I statsverkspropositionen till 1951 års riksdag anförde departementsche— fen rörande anslaget till Ersättning åt domare, vittnen och parter, att i sam- band med en blivande utredning om den nya processordningens praktiska tillämpning uppmärksamhet borde ägnas möjligheterna att begränsa utgif- terna under detta anslag. Statsutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 2) i anledning därav, att utskottet funne detta med hänsyn till de starkt stigande belastningssiffrorna i hög grad påkallat. Härvid torde, anförde utskottet vidare, böra ägnas uppmärksamhet åt frågan huruvida icke möjligheter förelåge att utan åsidosättande av rättssäkerhetens krav begränsa inkallan- det av vittnen i förhållande till vad som understundom skedde.
I direktiven för kommittén erinras om dessa uttalanden. I sin till 1953 års riksdag avgivna berättelse ha riksdagens revisorer ånyo gjort vissa uttalanden i förevarande fråga. Revisorerna ha bland annat un- dersökt rättegångskostnaderna för ett visst mål, gällande frågan om ansvar för grovt bedrägeri m. m. i samband med tillverkning och försäljning av homeopatiska preparat, och ha i samband därmed anfört:
Revisorerna har redan år 1949 påtalat de dryga kostnaderna för det allmänna, som den nya processreformen medför. Den nu verkställda stickprovsundersök— ningen tyder på att vissa av dessa kostnader alltjämt ökar. Det av revisorerna särskilt undersökta målet är av en osedvanlig storleksordning. Att det allmännas kostnader fram till hovrättens dom skall behöva uppgå till omkring 270.000 kro- nor bortsett från vissa mindre kostnader, kan dock inge betänkligheter. Särskilt synes det överraskande, att mer än 1/3 av detta belopp eller 98.000 kronor hänför sig till ersättningar åt de offentliga försvararna i målet. Revisorerna vill inte taga ställning till frågan om skäligheten av ersättningar till de olika försvararna i detta mål. Med nu eljest tillämpade advokatarvoden torde det inte kunna undvikas, att dessa blir ganska höga. Revisorerna vill med anledning av den gjorda undersök— ningen understryka vikten av att åtgärder vidtages för att genom förenklingar och på annat sätt förbilliga det processuella förfarandet. Med nuvarande system torde stora grupper medborgare på grund av de dryga kostnaderna bli avskurna från möjligheten att söka sin rätt vid domstol, något som givetvis aldrig avsetts.
Statsutskottet anförde härom i sitt utlåtande nr 2/1953: I likhet med riksdagens revisorer finner utskottet utvecklingen av kostnaderna för rättegångsväsendet oroande. Såsom revisorerna framhållit är det en allmän uppfattning att stora grupper medborgare med nuvarande system på grund av de dryga kostnaderna blir avskurna från möjligheten att söka sin rätt vid domstol. Då en sådan utveckling givetvis aldrig avsetts, vill utskottet understryka reviso- rernas uttalande om vikten av att åtgärder vidtages för att genom förenklingar och på annat sätt förbilliga det processuella förfarandet. I avbidan på den över- syn, som framdeles — sedan 1951 års rättegångskommitté slutfört sitt uppdrag _ kan komma till stånd, synes det angeläget att partiella reformer överväges. Varje möjlighet att nå förenklingar i det processuella förfarandet, utan att rätts— säkerheten därmed eftersättes, bör på allt sätt tillvaratagas.
I följande tablå redovisas vissa uppgifter angående statsverkets kostnader för dels domstolarna, dels rättegångsväsendet i allmänhet under budgetåren 1945/46—1953/54.
Nettoutgift1 å anslagen i riksstaten till: Rättegångsväsendet i allmänhet Budgetår
Domstolarna Ersättning åt Kostnader enl. Utomproces-
domare, vittnen lagen om fri suell rätts-
och parter rättegång hjälp m. m. 1945/46 11 213 300 793 100 694 800 457100 1946/47 12106 200 806 000 708 800 421000 1947/48 16 500 000 1 000 600 641 700 314 400 1948/49 17 744 800 1 896 200 1 005 200 322 600 1949/50 17 831 500 2 059 300 1 367 700 347 277 1950/51 19 361300 2 213 400 1 649 500 364 700 1951/52 23 513 600 2 754 900 1808 000 234 500 11952/53 23 231 700 2 400 000 1 750 000 318 600 11953/54 28 263 700 3 000 000 2 000 000 335 500
1 För 1952/53 och 1953/54 avse beloppen anslagens heloppistället för nettoutgiften.
Anslagen till domstolarna avse i huvudsak avlöningar — dock ej de rör- liga tilläggen — och omkostnader för högsta domstolen, regeringsrätten, hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna samt ersättningar till nämndemän.
Av anslaget till Ersättning åt domare, vittnen och parter bestridas stats— verkets utgifter för en mängd olika ändamål, bland vilka må nämnas föl— jande:
1) ersättning till sakkunnig ledamot i vissa domstolar vid upptagande av sjöförklaring eller sjöförhör eller vid behandlingen av patentmål ävensom till juryman eller expropriationstekniker;
2) ersättning till vittne och målsägande samt kostnader för åtskillig an— nan bevisning;
3) ersättning till misstänkt i brottmål enligt 31 kap. 2 och 8 55 RB och till oskyldigt häktade och dömda;
4) ersättning till offentlig försvarare; 5) ersättning till förundersökare och läkare enligt lagen om särskild förundersökning i brottmål;
6) ersättning till tolkar och stenografer i vissa fall; 7) rättegångskostnader, för vilka kronan är skyldig svara; samt 8) kostnad för efterspanande, gripande och hemförande till Sverige av förbrytare, som skall åtalas vid svensk domstol men som avvikit ur riket, ävensom kostnad i mål om hans utlämnande.
Kommittén
Som synes av den föregående redogörelsen ha riksdagens revisorer häv-
dat, att processreformen medfört en betydande och i flera avseenden icke förutsedd stegring såväl i det allmännas utgifter för rättegångsväsendet som i de enskildas processkostnader. I sistnämnda avseende ha revisorerna anfört, att stora grupper medborgare på grund av de dryga kostnaderna torde bli avskurna från möjligheten att söka sin rätt vid domstol. Kritik av liknande innebörd har framförts även från andra håll.
Innan kommittén övergår till att behandla särskilda detaljförslag rörande rättegångsordningen, vill kommittén något uppehålla sig vid denna all- männa kritik.
Statsverkets direkta kostnader för rättegångsväsendet bestå av dels kost- naderna för själva domstolsorganisationen, dels de ersättningar som utgå av allmänna medel till åtskilliga nyss berörda ändamål, dels ersättningar enligt lagen om fri rättegång, dels ock kostnader för utomprocessuell rätts- hjälp. En uppfattning om storleken av dessa kostnader och deras stegring under det sista årtiondet kan man få av tablån här ovan. Det bör dock be- aktas att dessa utgifter delvis uppvägas av rättegångsavgifter i form av stämpelmedel.
Stegringen av berörda utgifter efter processreformens ikraftträdande är otvivelaktigt betydande men har till avsevärd del föranletts av förhållanden, som äro helt oberoende av processreformen. I fråga om samtliga kostnader har penningvärdets fall föranlett en höjning av de nominella beloppen; det erinras att levnadskostnadsindex utan skatter var 154 år 1945 och 227 i mars 1953. Kostnaderna för domstolsorganisationen ha avsevärt ökats i följd av löneregleringar för statstjänstemännen. Vissa rent organisatoriska reformer ha genomförts och krävt kostnader efter Rst ikraftträdande men skulle ha erfordrats oavsett processreformen. Städers läggande under lands- rätt har fört över kostnader från kommunerna till statsverket. Beträffande domstolsorganisationen torde fortfarande kunna hävdas, att det i stort sett endast varit hovrätterna som krävt ökade kostnader som direkt följd av processreformen. I fråga om statsverkets berörda kostnader för annat än domstolsorganisationen bör anmärkas, att de ersättningsbelopp som kunna tillerkännas vittnen o. dyl. successivt ökats på grund av ändrade ekono— miska förhållanden eller eljest oberoende av processreformen. Detta gäller också ersättningar till de offentliga försvararna och till biträdena i fria rättegångar; höjningen av dessa ersättningar bottnar till stor del i ett ändrat beräkningssätt och en ändrad syn på dessa frågor, som börjat tränga igenom under åren närmast före år 1948 och därefter fortsatt utan direkt samband med processreformen. Till höjningen av dessa advokat- ersättningar torde emellertid i viss mån ha medverkat de krav, som munt- liga koncentrerade förhandlingar medföra, och i varje fall är det uppen- bart att dessa ersättningar måst bli betydligt högre än förut i överrätterna, när där muntliga förhandlingar hållas. Beträffande de offentliga försva- rarna bör tilläggas att sådana enligt nya RB skola förordnas i en helt annan
omfattning än tidigare, då de hade någon motsvarighet endast i fråga om häktade. Den muntliga proceduren i överrätterna har också medfört en av- sevärd ökning av det allmännas utgifter för Vittnen o. dyl.
I den mån ökningen av det allmännas kostnader för rättsskipningen verkligen föranletts av den nya rättegångsordningen hyser kommittén den uppfattningen, att kostnaderna i stort sett äro en följd av grundläggande principer i den nya ordningen, att dessa principer äro av det största värde och —— såsom ock anförts i direktiven för kommittén — icke nu höra om- prövas samt att de ökade kostnaderna motsvaras av betydande Vinningar för vår rättsordning. Så kan exempelvis erinras att möjligheten för till- talade personer att erhålla offentliga försvarare, vilken onekligen nu med- för stora kostnader, är en rättighet av största vikt i ett rättssamhälle och att det tidigare varit illa sörjt härför i vårt land. Och vad angår de fria rättegångarna kan det framhållas den utomordentliga betydelse dessa ha för att nå den likhet inför lagen, som ej får saknas i ett rättssamhälle.
Överhuvud vill kommittén i fråga om det allmännas kostnader för rätte— gångsväsendet instämma i första lagutskottets yttrande, att dessa utgifter icke kunna betecknas som anmärkningsvärt stora, att rättsordningens upp- rätthållande är en av samhällets äldsta och mest betydelsefulla uppgifter och att en god rättsordning är av det största värde för hela samhällslivet.
Vad nu sagts utesluter självfallet icke att man bör sträva efter att ned— bringa statsverkets kostnader för rättegångsväsendet, därest detta i något avseende kan ske genom ändrade bestämmelser utan rubbning i rättegångs- ordningens grundprinciper och i övrigt utan olägenhet. I den mån sådana reformer beröra riksstatsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter, vilket särskilt nämnts i direktiven, eller eljest falla inom kommit— téns uppdrag, kommer kommittén under sitt arbete att ägna frågan all uppmärksamhet, och kommittén har anledning räkna med att åtskilliga besparingar skola kunna ernås. Vissa förslag av denna innebörd ha tidigare framlagts eller framläggas i detta betänkande. Härvidlag må nämnas för- slagen om ändrade bestämmelser i fråga om skyldighet att utskriva fono- gram (se punkt 1 ovan), förenklingar i fråga om handläggningen av mindre brottmål och vissa domstolsärenden (punkterna 4 och 11 nedan), avgörande av mål utan huvudförhandling i hovrätt (punkt 5 nedan), vistelseforum i brottmål (punkt 6 nedan) samt avskaffande av anslagen rörande medde- lade domar och beslut (punkt 9 nedan). Å andra sidan har kommittén fram- lagt och framlägger kommittén i detta betänkande även förslag, som med— föra vissa kostnadsökningar, nämligen om höjd vittnesersättning (se punkt 1 ovan), varom anmärkes att höjningarna icke ens motsvara penning- värdets fall, om vidgad rätt till ersättning åt målsägande (punkt 8 nedan) och om befrielse för tilltalade m.fl. i vissa fall att lösa domstols dom eller beslut (punkt 10 nedan).
Kommittén har i det föregående endast berört statsverkets kostnader och
bortsett från att domstolsorganisationen i vissa städer bekostas av städerna. I den mån det sagda berör kostnaderna för denna organisation har det mot- svarande tillämpning. ,
I fråga om de enskildas processkostnader vill kommittén göra gällande. att dessa kostnader i underrätt i stort sett icke blivit så mycket högre såsom en direkt följd av processreformen. I någon mån kan visserligen även för underrätt _ såsom ovan berörts _ en höjning ha skett i följd av de ökade kraven på advokaterna vid muntliga förhandlingar. Man får emellertid icke av det förhållandet, att rättegångskostnader nu ofta utdömas i målen till avsevärt högre belopp än tidigare, draga den slutsatsen, att parternas verk- liga kostnader ökat som en följd av processreformen. Nämnda förhållande torde väsentligen bero —— förutom på penningvärdets fall — på de förut be- rörda ändrade grunderna för beräkning av ersättning till advokater samt därpå, att domstolarna numera i vida större utsträckning än tidigare till- erkänna Vinnande part full ersättning för hans kostnader. Förr kunde det ofta vara så att en vinnande part slutligen själv fick betala en stor del av vad rättegången kostat honom; även en vinnande part kunde med andra ord ofta ha kostnader som ej kommo till uttryck i domen. Sistnämnda om- ständighet är ännu mera framträdande i hovrätterna, där rättegångskostnad tidigare merendels utdömdes schablonmässigt med belopp som oftast av— sevärt understego de verkliga kostnaderna; en annan praxis härvidlag — enligt kommitténs mening otvivelaktigt riktig _ har börjat tillämpas samtidigt med att den muntliga proceduren blivit regel i hovrätterna, men denna nya praxis är icke i och för sig föranledd av processreformen. Be- träffande underrättsförfarandet bör framhållas, att reformen även inne- fattar nyheter som måste medföra Vissa minskningar i parternas pro- cesskostnader. Sålunda kan framhållas, att parterna numera i såväl brott- mål som tvistemål regelmässigt torde åsamkas färre inställelser än tidigare; möjligheten till huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse i tvistemål är härvidlag att beakta.
Beträffande hovrättsförfarandet är det däremot klart, att de enskildas processkostnader avsevärt stigit i följd av det nya förfarandet. Det ligger i sakens natur och har självfallet också insetts när förfarandet infördes, att ett muntligt förfarande i hovrätt icke kan genomföras utan ökade rätte— gångskostnader för de enskilda. Denna omständighet torde, jämte det för- bättrade underrättsförfarandet, ha lett till en minskning i fullföljdsfrekven— sen till hovrätt. Kommittén tvekar emellertid icke om, att vinsterna av den nya ordningen i stort sett äro så betydande att de uppväga de nackdelar den må ha medfört. Det bör också erinras, att hovrättstingen numera vä- sentligt bidraga till att minska parternas processkostnader; vad angår stats- verkets direkta kostnader för dessa ting torde de helt eller åtminstone till avsevärd del uppvägas av minskade utgifter för statsverket för vittnen, offentliga försvarare och biträden enligt lagen om fri rättegång.
Det är enligt kommitténs mening ej heller klart, att det bör tillskrivas processreformen att antalet tvistemål överhuvud synes ha nedgått vid såväl underrätter som hovrätter. Detta är en utveckling som inletts redan tidi- gare och som väsentligen torde bero på advokatväsendets utveckling. Ju större tillgången på skickliga och kunniga advokater blir, desto flera tvister avgöras utan process. Att ett avsevärt antal enskilda tvister slitas av skilje- män i stället för av domstol torde i ganska ringa utsträckning bero på kost- nadsfrågan. Skiljemannaförfarandet är som regel ingalunda billigt. När detta ändock väljes torde det främst bero på att därigenom ett slutligt av— görande som regel kan nås vida snabbare än vid domstol, men även andra faktorer, såsom intresset att undgå offentlighet, torde medverka.
Även om således storleken av de enskildas processkostnader enligt kom- mitténs mening icke är något som bör föranleda rubbning i gällande prin— ciper för vårt rättegångsväsen, är det även i detta avseende klart att för- hållandet bör beaktas och att alla möjligheter till minskning böra tillvara- tagas. Kommittén framlägger i detta betänkande vissa förslag av denna innebörd, nämligen i fråga om måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt (punkt 5 nedan), vidgad rätt för målsägande till ersättning av all- männa medel (punkt 8 nedan) samt befrielse från lösenskyldighet i Vissa fall (punkt 10 nedan). Tidigare har kommittén framlagt ett förslag rörande kommissionärsväsendet, som är ägnat att minska parternas processkost- nader (se punkt 1 ovan).
3.
Strafföreläggande.
Gällande bestämmelser
Enligt 48 kap. 1 5 RB äger åklagaren, när allmänt åtal skall äga rum för brott, varå allenast böter kunna följa, dock ej normerade böter, att i stället för att väcka åtal till godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggande må ej avse dags- böter utöver tjugu. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan påföljd, skall även den påföljden föreläggas den misstänkte till godkännande. Därest fråga är om flera brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande må ej användas, om den misstänkte är under aderton år och ej heller om an— ledning förekommer, att målsägande finnes. Godkänner den misstänkte strafföreläggande, som avser böter omedelbart i penningar till högre belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet enligt 4 € underställas rättens prövning. Jämlikt 5 & gäller strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej erfordras, godkänts av den misstänkte, som lagakraftvunnen dom.
Om tillsyn å handhavandet av bestämmelserna om strafföreläggande stadgas i instruktioner för statsåklagarna samt riksåklagarämbetet. Så- lunda föreskrives i 6 & instruktionen den 24 april 1936 (SFS nr 154) för landsfogdarna, att landsfogden skall verka för att gällande bestämmelser om meddelande av strafföreläggande bliva riktigt och enhetligt tillämpade av honom underställda åklagare. Enahanda föreskrift avseende statsåkla- garen finnes i 7 & instruktionen den 30 juni 1948 (SFS nr 515) för åklagar- myndigheten i Malmö. Jämlikt 7 % instruktionen den 5 december 1947 (SFS nr 957) för åklagarmyndigheten i Stockholm åligger det statsåklaga— ren att ägna särskild uppmärksamhet åt tillämpningen av bestämmelserna om strafföreläggande och därvid meddela de föreskrifter, som kunna fin- nas erforderliga för att åvägabringa en enhetlig rättstillämpning. Samma stadgande finnes i 5 8 instruktionen den 16 november 1951 (SFS nr 716) för åklagarmyndigheten i Göteborg. I 3 % instruktionen den 30 december 1947 (SFS nr 1015) för riksåklagarämbetet framhålles, att riksåklagaren bör ägna särskild uppmärksamhet åt tillämpningen av gällande bestäm— melser om strafföreläggande.
._ w...... .._-
Processkommissionen framlade i sitt betänkande förslag om införande i vårt land av det i vissa främmande länder använda institutet strafföre- läggande. Enligt förslaget skulle åklagaren i vissa fall äga att, i stället för att utfärda stämning, till godkännande förelägga den misstänkte det straff. som åklagaren ansåg böra tillämpas. Förutsättning härför var, att miss- tanken avsåg brott, varå ej kunde följa svårare straff än fängelse, och att åklagaren fann den misstänkte ha gjort sig förfallen till böter, högst fem- hundra kronor. Hade den misstänkte godkänt föreläggande, som avsåg böter till högre belopp än etthundra kronor, skulle frågan underställas rättens prövning. Fann rätten betänklighet icke möta mot föreläggandet, skulle rätten meddela fastställelse därå. I annat fall skulle föreläggandet av rätten undanröjas. Hade den misstänkte godkänt strafföreläggande, som avsåg böter till belopp av högst etthundra kronor, eller hade rätten fast— ställt föreläggande, som avsåg högre belopp, skulle föreläggandet lända till efterrättelse såsom laga kraftvunnen dom.
Processlagberedningen anförde vid rubriken till 48 kap. bland annat: Enligt beredningens mening kunna starka skäl anföras för förslaget att i viss omfattning införa institutet strafföreläggande. Såsom processkommissionen fram— hållit bör en enkel form skapas för behandling av mål rörande obetydliga, er— kända förseelser. Att i dessa mål tillämpa det ordinära förfarandet, som är an- passat för betydelsefulla och invecklade mäl, skulle vara alltför betungande för den misstänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna. Särskilt är det av vikt, att den misstänkte besparas besvär och kostnader för inställelse, som i dessa mål ofta saknar betydelse. Lättnad härutinnan har man visserligen sökt vinna därigenom, att mål om lindrigare brott i vissa fall kunna avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro. Denna ordning kan dock icke helt tillgodose vad man velat ernå genom strafföreläggande. Sådant föreläggande medför ej blott, att den misstänkte fritages från skyldighet att inställa sig vid rätten, utan även, att han samtidigt vinner trygghet, då han vet, vilket straff han underkastar sig. Strafföreläggande möjliggör även ett snabbare avgörande, vilket stundom kan vara av betydelse för den misstänkte. Förfarandet medför tillika lättnad i arbetet för rätten och för åklagaren, vilken befrias från förpliktelsen att komma till- städes vid rätten. De anmärkningar, som framförts mot införande av strafföre- läggande, synas mindre ha riktat sig mot själva institutet än mot det sätt, på vilket detsamma utformats i processkommissionens förslag. Härvid har främst anmärkts, att institutet erhållit en alltför vidsträckt tillämpning och skulle kunna användas även beträffande ganska svåra brott. Med hänsyn härtill synes strafföreläggandets användning böra begränsas till de egentliga ordningsförseelserna. Såsom närmare utvecklas vid 1 & synes institutet böra tillämpas allenast i fråga om brott, varå ej kan följa svårare straff än böter omedelbart i penningar. Vidare böra uteslutas brott, som skola bestraffas med normerade böter, liksom sådana brott, beträf- fande vilka målsägande finnes. På grund av dessa begränsningar kommer straff- föreläggande att kunna anlitas endast beträffande brott, som med hänsyn till såväl utredning som straffmätning i regel äro av mycket enkel beskaffenhet.
I processlagberedningens förslag hade 48 kap. 1 & denna lydelse:
Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna följa, dock ej
dagsböter eller normerade böter, äge åklagaren, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet för- skylla. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan påföljd, skall ock den påföljden föreläggas den misstänkte till godkännande.
Strafföreläggande må ej användas, om den misstänkte är under aderton år eller om andel i böterna skall tillfalla åklagaren och ej heller om brottet är sådant, att målsägande finnes.
Beredningen anförde i motiveringen till denna paragraf:
Såsom redan berörts bör tillämpningen av strafföreläggande begränsas till de egentliga ordningsförseelserna. Med hänsyn härtill bör föreläggande ej kunna användas beträffande brott, å vilket kan följa frihetsstraff. Ej heller synes det lämpligt att använda sådant föreläggande i fråga om brott, som är belagt med dagsböter. Vid utmätande av straff för dylikt brott måste en prövning ske av den misstänktes ekonomiska förhållanden, och det är mindre lämpligt, att denna prövning överlämnas åt åklagaren. Tvekan kan råda, huruvida strafföreläggande bör tillämpas beträffande brott, som skall bestraffas med normerade böter. I dessa fall är straffmätningen jämförelsevis enkel, då det endast gäller att tillämpa den för böterna stadgade beräkningsgrunden. Emellertid äro vissa brott, som höra till denna grupp, t. ex. brott, som avses i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel, eller brott mot 143 & taxeringsförordningen, stundom av in- vecklad beskaffenhet och kunna föranleda höga straff. På grund härav synes vid dessa brott strafföreläggande ej böra förekomma. Sådant föreläggande bör alltså kunna tillämpas allenast beträffande brott, varå högst böter kunna följa, dock ej dagsböter eller normerade böter.
Då strafföreläggande ej bör komma i fråga, med mindre det kan antagas, att den misstänkte vid godkännande av föreläggande förstår innebörden därav, sy- nes böra föreskrivas, att strafföreläggande ej må användas, om den misstänkte är under aderton år. — — — Med hänsyn till att strafföreläggande bör tillämpas huvudsakligen vid ordningsförseelser och då det ofta kan medföra olägenhet vid prövning av enskilt anspråk på grund av brott, att frågan om ansvar för brottet avgjorts genom strafföreläggande, bör stadgas, att sådant föreläggande ej må till- lämpas, då brottet är sådant, att målsägande finnes. Denna begränsning är för övrigt av mindre betydelse, då i allmänhet brott, beträffande vilket målsägande finnes, är belagt med dagsböter eller svårare straff.
Med förevarande förslag har ställning ej tagits till frågan, huruvida ökad an- vändning av strafföreläggande kan vara påkallad inom vissa delar av special- straffrätten. Denna fråga synes böra övervägas i samband med reformer inom sistnämnda lagstiftningsområde.
Lagrådet anförde under rubriken ”Förslaget i allmänhet”:
I närmaste samband med frågan om åklagarorganisationen står spörsmålet i vilken utsträckning åklagare må kunna eftergiva åtal eller genom strafföreläg- gande bestämma straff. Åklagarna få här helt nya uppgifter. Dessa komma att huvudsakligen åvila distriktsåklagarna. Rätt att eftergiva åtal eller meddela straff- föreläggande har i förslaget tilldelats åklagarna i mycket begränsad omfattning. Beträffande strafföreläggande torde detta i viss mån bero' därpå att många av de myndigheter och sammanslutningar, som hördes över processkommissionens be— tänkande, ställde sig avvisande till institutet. Ehuru de farhågor, som framfördes i yttrandena, torde vara överdrivna, förefaller det — trots de beaktansvärda för- delar varmed institutet, på sätt i processlagberedningens motiv framhålles, är förenat —— välmotiverat att, såsom i förslaget skett, gå fram med försiktighet vid
institutets införande i svensk rätt. Sedan erfarenhet om dess verkningar vunnits även i vårt land, torde böra övervägas, huruvida man ej skall gå vidare på den beträdda vägen.
I särskilda utskottets förslag erhöll 48 kap. 1 5 den slutliga lydelsen. Ut- skottet anförde:
Vid granskningen av processlagberedningens förslag har lagrådet framhållit, att tillämpningsområdet för strafföreläggande blivit mycket begränsat, men att det —— trots de beaktansvärda fördelar, varmed institutet vore förenat — förefölle välmotiverat att gå fram med försiktighet vid institutets införande i svensk rätt. Sedan erfarenhet om dess verkningar vunnits även i vårt land, torde det enligt lagrådets åsikt böra övervägas, huruvida man ej skulle gå vidare på den beträdda vägen.
Utskottet delar uppfattningen att man vid införande av detta institut bör framgå med en viss försiktighet. Institutets tillämpningsområde bör därför, såsom i motiven anförts, begränsas till de egentliga ordningsförseelserna. Vid avgränsan- det av dessa förseelser har emellertid enligt utskottets mening gränsen dragits för snävt, då alla brott, varå dagsböter kunna följa, uteslutits. För ett stort antal ordningsförseelser är straffet numera dagsböter. Såsom exempel härpå kunna nämnas åtskilliga förseelser mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan. Å andra sidan finnas inom dagsbotsområdet åtskilliga brott av allvarligare natur, vilka icke böra undandragas domstols prövning. Frågan om vilka med dagsböter belagda brott, som äro att betrakta som sådana ordningsförseelser att de böra falla inom strafföreläggandets tillämpningsområde, kan naturligtvis vara föremål för olika meningar. Det skulle sålunda kunna ifrågasättas att använda strafföre— läggande vid förseelser mot vissa angivna författningar eller lagrum. Ett sådant förfarande skulle emellertid lagtekniskt vara ganska omständligt utan att likväl kunna bliva fullt tillfredsställande, då under ett och samma lagrum kunna in- rymmas såväl ordningsförseelser som svårare brott. Det torde därför enligt ut- skottets uppfattning vara mera ändamålsenligt att föreskriva, att strafföreläggande icke må avse mer än ett visst antal dagsböter. Lämpligen torde gränsen kunna dragas vid tjugu dagsböter. Brott, som icke förskylla högre straff, äro enligt utskottets mening i allmänhet icke av sådan natur, att det kan möta några be- tänkligheter att de undandragas domstols prövning. Att strafföreläggande kan användas vid sådana brott är för den misstänkte närmast att betrakta som en fördel, då föreläggandet, såsom i motiven framhållits, medför att han fritages från skyldigheten att inställa sig vid domstol samtidigt som han vet, vilket straff han underkastar sig. I betraktande av att förvandlingsstraffet för tjugu dagsböter är detsamma som för penningböter å etthundra kronor, torde strafföreläggande, som avser dagsböter, icke behöva underställas rättens prövning. På grund av vad sålunda anförts föreslår utskottet att i 1 % intages föreskrift om att strafföre- läggande jämväl må avse dagsböter ej över tjugu samt att i överensstämmelse härmed avfattningen av 4 5 jämkas.
Direktiven
I direktiven för kommittén anförde departementschefen : Genom åtskilliga stadganden i rättegångsbalken har man sökt förenkla förfa- randet i bagatellmål. Såväl för rådhusrätt som för häradsrätt gälla särskilda regler om domstolens sammansättning samt om protokoll och dom i dylika mål 0. s. v. De allra enklaste brottmålen behöva under vissa förhållanden ej bringas under domstols prövning utan kunna avgöras genom strafföreläggande av vederbörande
åklagare. Detta institut innebär en betydelsefull nyhet i vår rättsordning. Av försiktighetsskäl har dess användande begränsats ganska starkt. Strafföreläg- gande får sålunda ej komma till användning, när annat straff än böter kan följa, och är ej tillämpligt i fråga om normerade böter. Det får ej användas om anled- ning förekommer, att målsägande finnes, även om det är klart att målsägande ej kommer att göra gällande något anspråk. Vidare må strafföreläggande ej avse dagsböter över tjugu. Det må ej användas mot misstänkt som är under aderton år.
Beträffande samtliga dessa begränsningar ha uppmjukningar ifrågasatts. Syste- met med strafförelägganden synes i tillämpningen ha slagit väl ut. De möjligheter till förenkling av förfarandet och avlastning av domstolarnas arbetsbörda som er- bjuda sig genom en ökad användning av strafföreläggande böra därför noggrant övervägas.
Ändringsförslag
Av den ovan lämnade redogörelsen för förarbetena framgår, att lagstif— tarna vid rättegångsbalkens antagande icke stodo främmande för tanken att, sedan erfarenheter av institutets verkningar vunnits, utvidga tillämp— ningsområdet. Såsom framhållits i direktiven ha beträffande samtliga de i 48 kap. 1 & stadgade begränsningarna vid tillämpningen av strafföreläg- gande uppmjukningar ifrågasatts. Det har därvid särskilt framhållits, att användningen av strafföreläggande avlastat mycket arbete från domsto— larna och att genom en utvidgad användning av institutet arbetsbördan skulle kunna ännu mer minskas, varigenom domstolarnas personal skulle erhålla mera tid för viktigare och större mål. Även kostnadsskäl ha åberopats för en utvidgning. Från några håll har dock uttalats viss tvek— samhet mot en vidgad användning av strafföreläggande. Man har därvid bland annat framhållit, att det av principiella skäl vore mindre välbetänkt att i större utsträckning än nu vore fallet lägga straffrättsskipningen i andra händer än domstolarnas. Det har även invänts, att användningen av strafföreläggande kunde föranleda ojämnhet i straffmätningen, en olägen- het som bleve större ju vidsträcktare institutets tillämpningsområde be- stämdes.
Beträffande de särskilda ändringsförslagen må följande anmärkas. Riksdagens revisorer gjorde i sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse över den år 1949 av dem verkställda granskningen av statsverket vissa ut— talanden rörande processreformens ekonomiska verkningar samt pekade i samband därmed på skilda-bestämmelser i RB. som ansågos vara i behov av ändring. Vad angår handläggningen av de mindre brottmålen ifrågasatte revisorerna, om icke användningsområdet för strafföreläggandena skulle kunna något vidgas.
Revisorerna anförde:
Med den goda åklagarkår, som numera finnes, torde denna utvidgning väl låta sig göra. Då vid en hel del förseelser straffet, som normalt är böter, vid försvå- rande omständigheter kan uppgå till fängelse, bortfaller härmed möjligheten att vid ett flertal bagatellförseelser, exempelvis brott mot vägtrafikstadgan 20 ä 1
,...
mom. och mot föreskrifter, utfärdade med stöd av 12 få samma stadga, meddela strafföreläggande. Då den berörda straffskärpningen icke bör utgöra hinder för att i normalfallet meddela strafföreläggande, synas möjligheterna att tillämpa strafförelägganden böra undersökas för det stora antal förseelser av ifrågava- rande slag, för vilka visserligen fängelse ingår i latituden, men där domstolarna likväl så gott som undantagslöst utdöma böter. Även en höjning av det för straff- föreläggande föreskrivna bötesmaximum kan ifrågasättas. Skäl synas även före— finnas att utsträcka användningen av strafföreläggande till person under 18 år. Anledningen till den nuvarande åldersbegränsningen torde vara uppfattningen att en så ung person saknar förmåga att moget bedöma förseelsens betydelse, men denna betänklighet skulle bortfalla, om man i detta fall uppställde krav på god— kännande jämväl av förmyndaren. Särskilt i det stora antalet mycket enkla mål, där åtalseftergift av någon anledning icke ansetts böra ifrågakomma, borde straff- föreläggande med fördel kunna användas.
Över revisorernas uttalanden inhämtades yttranden från samtliga hov- rätter, riksåklagarämbetet, Sveriges advokatsamfund. föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare. Statsrevisorernas förslag om utvidgning av området för strafföreläggande tillstyrktes i all— mänhet eller lämnades i vart fall utan erinran.
Riksåklagarämbetet uttalade sig sålunda för en utvidgning av institutet i enlighet med revisorernas förslag till brott, där fängelse ingår i latituden. Vidare fann ämbetet skäl tala för en höjning, särskilt i konkurrensfall, av det högsta antal dagsböter, som må föreläggas. Strafföreläggande borde lämpligen få användas även för personer under 18 år. Godkännande av den minderåriges vårdnadshavare kunde i så fall krävas. Strafföreläggande borde slutligen få användas även vid brott, som förskyllde normerade böter, samt i fall då målsägande visserligen funnes men förklarat sig ej ämna föra ersättningstalan eller träffat förlikning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ville rent principiellt understryka det betänkliga i att i alltför hög grad lägga straffrättsskipningen i händerna på åklagarna. En utökning av området för strafföreläggande borde därför ske med den största försiktighet.
Sveriges advokatsamfund ansåg, att en icke oväsentlig utvidgning av strafföreläggandenas tillämplighetsområde kunde övervägas samt anförde:
Styrelsen instämmer i vad statsrevisorerna i detta hänseende anfört och vill tillägga att icke heller. den omständigheten att det förekommer anledning att målsägande finnes, alltid bör utesluta möjligheten att använda strafföreläggande. Om åklagaren från målsäganden erhåller bevis att denne icke i anledning av brottet har några yrkanden, borde hinder icke möta för strafföreläggande. Styrel— sen är medveten om att vissa betänkligheter kunna anföras mot en vidsträckt tillämpning av detta institut. Det kan således bl. a. invändas att bruket av straff- föreläggande lätt kan föranleda betydande ojämnhet i straffmätningen, en olägen— het, som givetvis blir större ju vidsträcktare institutets tillämplighetsområde bestämmes. Invändningen saknar icke berättigande men kan näppeligen tilläggas avgörande betydelse. Mot densamma kan nämligen erinras att högre åklagare har betydande möjligheter att övervaka tillämpningen och tillse att stötande olikhet i straffmätningen undvikes. Ojämnhet i detta hänseende präglar för övrigt även
domstolarnas avgörande (det är sålunda långt ifrån ovanligt att en förseelse, för vilken normalstraffet i en domsaga anses vara t. ex. 50 dagsböter. i granndom- sagan regelmässigt anses förskylla exempelvis 25 dagsböter) och kan svårligen undvikas med de vidsträckta strafflatituder som utmärka senare tids strafflag- stiftning. Det kan t. o. m. ifrågasättas, om icke möjligheterna att åvägabringa en någorlunda jämn straffmätning äro större inom åklagarväsendet än i fråga om domstolarna.
Mot en vidsträckt tillämpning av strafföreläggande kan vidare invändas att densamma stundom kan leda till otillbörlig mildhet mot den brottslige. Icke heller denna invändning kan enligt styrelsens mening tillmätas avgörande vikt. Åkla- garen handlar under tjänstemannaansvar, och högre åklagare måste förutsättas vaka över att underordnad åklagare icke förelägger (len misstänkte ett orimligt lågt bötesstraff.
I två vid 1950 års riksdag väckta, likalydande motioner (1:98 och 11: 118) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om ut- redning och förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande i syfte att nedbringa antalet bagatellmål vid domstolarna.
Första lagutskottet yttrade i utlåtandet nr 23/1950:
Det i motionerna I: 98 och 11:118 och även av statsrevisorerna framförda för- slaget att vidga användningsområdet för strafförelägganden synes däremot värt att närmare undersökas. Särskilt torde böra övervägas, om icke institutets nuva- rande begränsning till personer, som uppnått aderton års ålder, skulle kunna slopas. Vissa skäl tala vidare för att utvidga institutets tillämplighetsområde även till brott, där fängelse visserligen ingår i latituden men sällan eller aldrig ådö- mes. Inom utskottet ha dock anförts betänkligheter mot en sådan lösning. Man har därvid pekat på att åklagarens verksamhet är undandragen offentlighetens insyn och att åklagaren lätt kan bliva utsatt för obehörig påverkan. Tydligt är att man vid en eventuell utvidgning på denna punkt måste gå fram med den största varsamhet. Utskottet vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av att man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet på straffrättens område i görli— gaste mån söker utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brottstyper med allenast böter i strafflatituden. _— Såsom riksåklagarämbetet anfört, tala vissa skäl för en höjning, särskilt i konkurrensfall, av det högsta antalet dags- böter, som må utmätas genom strafföreläggande. Över huvud synes frågan om tillämpningsområdet för strafförelägganden böra utredas i hela sin vidd.
I detta sammanhang må omnämnas, att Stockholms stadskollegium i en skrivelse den 25 januari 1951, vilken av överståthållarämbetet överlämnats till Kungl. Maj:t, anhållit om utredning om utvidgad användning av straff- förelägganden. I en vid skrivelsen fogad promemoria framhölls, att om institutets tillämpningsområde vidgades härigenom skulle vinnas icke obe- tydliga kostnadsbesparingar, varjämte en rationellare och snabbare be- handling av de enklare målen skulle nås. Att spörsmålet om en utvidgning av användningsområdet för strafföreläggande vore av särskild betydelse för Stockholms vidkommande framginge bland annat därav, att antalet straffö— relägganden iStockholm uppginge till ej mindre än omkring 20 000 om året.
Frågan om utvidgad användning av strafföreläggande har berörts jämväl i skrivelser, som inkommit till kommittén i anledning av dess cirkulär—
skrivelse den 13 juni 1951. I samtliga yttranden föreslås, att strafföreläg— gande borde komma till användning, även om den misstänkte är under aderton år, därvid i ett av yttrandena framhålles, att föreläggandet borde godkännas jämväl av den misstänktes förmyndare. Föreningen Sveriges stadsfiskaler föreslår, att gränsen för strafförelägganden borde höjas från tjugu till exempelvis fyrtio dagsböter samt att föreläggande borde få kom- ma till användning även då målsägande finnes men det är utrett att måls— äganden icke önskar föra talan.
Föreningen Sveriges landsfogdar anför:
Strafföreläggande kan icke avse dagsböter utöver tjugo. En något friare till- lämpning synes vara att föredraga även om man naturligtvis fjärmar sig från be- greppet egentliga ordningsförseelser allteftersom gränsen för dagsböterna höjes. Emellertid synes trots detta en höjning till trettio dagsböter kunna förordas. För närvarande är underställningsskyldighet icke föreskriven beträffande föreläg- gande avseende dagsböter. Detta torde äga samband med att tjugo dagsböter mot- svara samma förvandlingsstraff som etthundra kronors böter omedelbart i pen- ningar och att sistnämnda straff utgör den gräns utöver vilken underställning erfordras. Därest jämförelsen anses böra bibehållas kunde möjligen angivna gräns höjas till etthundrafemtio kronor som motsvarar trettio dagsböter eller underställ- ningsplikt föreskrivas beträffande strafföreläggande avseende tjugoen—trettio dagsböter. '
Strafföreläggande kan vidare icke komma i fråga om anledning förekommer att målsägande finnes. Denna inskränkning synes böra ändras därhän, att straff- föreläggande borde kunna tillämpas även i fall där målsägande finnes men där det på grund av träffad uppgörelse eller av annan anledning är uppenbart att målsäganden icke skall föra talan.
Den viktigaste utvidgningen av begreppet strafföreläggande som dryftats inom föreningen avser emellertid icke sak utan person. För närvarande kan straff- föreläggande icke förekomma om den misstänkte är under 18 år. Processlagbered- ningen har framhållit, att strafföreläggande icke borde komma i fråga med mindre det kunde antagas, att den misstänkte vid godkännande av föreläggandet förstode innebörden därav. Gentemot vad processlagberedningen sålunda anfört synes kunna framhållas, att den underårige vid godkännande av strafföreläggande torde kunna erhålla biträde av sin målsman. Vidare synes böra erinras därom, att enligt föräldrabalken en omyndig under 18 år under vissa förutsättningar kan företaga rättshandlingar av så stor ekonomisk räckvidd att de kunna te sig betydligt vansk- ligare än att godkänna ett strafföreläggande. Den angivna inskränkningen att ungdomar under 18 år icke kunna bli föremål för strafföreläggande har väckt en viss reaktion. Å ena sidan strävar man efter att söka undvika lagföring inför domstol av det klientel som här är i fråga. Å andra sidan måste enligt 48 kap. 1 5 rättegångsbalken —— därest åtalseftergift ej anses böra komma i fråga — en person under 18 år åtalas inför domstol för en förseelse som skulle ha medfört strafföreläggande beträffande en person över 18 är.
Kommittén
Processlagberedningen framhöll, att den uttalade farhågan, att åklagarna icke skulle vara vuxna den nya uppgift, som ålades dem, syntes vara ogrun- dad. De hittills vunna erfarenheterna av det för svensk rätt nya institutet
ha bekräftat riktigheten av detta beredningens uttalande. Systemet med strafförelägganden synes — såsom jämväl framhållits i direktiven — i tillämpningen ha slagit väl ut. Det kan visserligen i detta sammanhang anmärkas, att justitieombudsmannen i sin till 1950 års riksdag avgivna ämbetsberättelse (s. 234) anfört, att han vid sina inspektioner hos distrikts— åklagarna många gånger kunnat konstatera betydande felaktigheter och försummelser vid deras handhavande av strafförelägganden. Det torde dock knappast vara förvånande att, när det som här rör sig om en för åklagarna tidigare fullständigt främmande uppgift, i början vissa misstag vid till- lämpningen begåtts, men sedan åklagarna numera vunnit större förtrogen- het med handhavandet av strafförelägganden, torde man kunna påstå, att tillämpningen av strafföreläggande fungerar tillfredsställande.
Oaktat åklagarna icke äro skyldiga att använda sig av strafföreläggande, har institutet kommit till stor användning. Det kan sålunda omnämnas, att av antalet under år 1951 ådömda bötesstraff, 179 282, ej mindre än 103 006 hänförde sig till strafföreläggande. I den ovannämnda skrivelsen från Stockholms stadskollegium uppgives, att enbart i Stockholm utfärdas ungefär 20 000 förelägganden årligen. Betalningen av de godkända böterna synes i allmänhet ha influtit väl. För att belysa sistnämnda fråga kunna följande uppgifter lämnas.1 Under en godtyckligt vald månad, april 1949, ådömde Stockholms rådhusrätt 502 bötesstraff och meddelade åklagare i Stockholm 1092 strafförelägganden. Vid utgången av april 1950 voro av de ådömda böterna 321 (64 %) och av de förelagda böterna 989 (91 %) betalda. De böter, som ålagts genom strafföreläggande, ha sålunda betalts i betydligt större utsträckning än övriga böter. I många åklagardistrikt har enligt uppgift betalningen av förelagda böter skett hundraprocentigt.
Innan man tar ställning till spörsmålet om och i vad mån tillämplighets- området för strafföreläggande bör vidgas, torde några allmänna synpunk- ter böra framhållas. Ehuru det nya institutet i det stora hela fungerat tillfredsställande, torde man vid ifrågasatt utvidgning av tillämplighets- området böra framgå med varsamhet. Frågor om en gärning är brottslig eller ej och om åläggande av straff böra otvivelaktigt i princip åvila dom- stolarna. Det avsteg som härifrån gjorts genom införandet av institutet strafföreläggande har såsom framgår av förarbetena varit betingat av önskan att för obetydliga, erkända förseelser tillskapa ett billigare och smidigare förfarande än det ordinära. Lagstiftarnas avsikt har varit att strafföreläggande skulle kunna komma till användning endast beträffande sådana brott, som med hänsyn till utredning och straffmätning i regel äro av mycket enkel beskaffenhet. Strafföreläggande skulle vara avsett för de egentliga ordningsförseelserna. Den sålunda fastslagna grundsatsen synes man ej böra frångå. En utvidgning av tillämplighetsområdet för strafföre-
1 Uppgifterna äro hämtade ur en av professor Ivar Strahl den 30 maj 1950 utarbetad promemoria till den nordiska straffrättskonferensen i Reykjavik år 1950.
läggande skulle ju medföra överflyttning av arbete från domstolarna till åklagarna. Besparingen för domstolarna torde komma att uppvägas av den ökade kostnaden för åklagarmyndigheterna. Även om användandet av strafföreläggande icke med gällande ordning medfört mera påtagliga olä- genheter med avseende å enhetligheten i straffmätningen, föreligger det risk för sådana olägenheter, om tillämpningsområdet för strafföreläggande i någon större utsträckning utvidgas. Det nu anförda utesluter emellertid ej, att strafföreläggandes tillämpningsområde skulle kunna i något avse- ende jämkas.
Kommittén övergår härefter till att taga ställning till olika förslag till ändringar i de nuvarande bestämmelserna.
Bör strafföreläggande få användas även i de fall där frihetsstraff ingår i straffskalan?
Enligt 48 kap. 1 & har tillämpningsområdet för strafföreläggande be- gränsats till att avse brott, varå allenast böter kunna följa, dock ej nor- merade böter. Härigenom uteslutas fall, då frihetsstraff ingår i den till- lämpliga straffskalan, och detta även för den händelse sådant straff skall inträda endast vid försvårande omständigheter. Om däremot tillämpningen av frihetsstraff är beroende av en särskild straffskärpningsgrund, blir det avgörande, huruvida sådan straffskärpningsgrund i det särskilda fallet föreligger eller ej.
Såsom tidigare framhållits föreslog processkommissionen, att strafföre- läggande skulle få användas vid brott, varå ej kunde följa svårare straff än fängelse; endast bötesstraff skulle dock få åläggas. Processlagberedningen föreslog däremot, att föreläggande skulle få förekomma allenast ifråga om brott, varå ej kunna följa svårare straff än böter omedelbart i penningar. På förslag av särskilda utskottet kom stadgandet att utvidgas att avse även brott, varå kunna följa dagsböter, dock så att högst tjugu dagsböter må föreläggas.
Under de senaste årens omfattande ändringar inom strafflagens speciella del har man i viss utsträckning sammanfört de särskilda brotten till mera allmänna brottstyper med vidare straffskalor, innehållande ej blott böter utan även frihetsstraff. Även på specialstraffrättens område ha för brotten i stor utsträckning stadgats vida strafflatituder, och straffskalor med ”böter eller fängelse” äro mycket vanliga. Härigenom komma under ett och samma straffbud att inrymmas både brott av allvarlig art och brott, vilka äro av lindrigare natur och mången gång närmast äro att hänföra till ordnings- förseelser. Systemet med vida strafflatituder ställer stora krav på den som har att bedöma brottet. Varje fall måste bedömas efter sin egenart. Icke minst straffmätningsfrågorna kunna bliva av ömtålig natur, och mera säl- lan kan ett visst straff utpekas som det normala för ett visst brott.
Genom att såsom från flera håll ifrågasatts utvidga tillämpningsområdet
för strafföreläggande till att avse brott, varå jämväl fängelse kan följa, ehuru endast bötesstraff skulle få åläggas, skulle inom området för straff— föreläggande falla det övervägande flertalet av alla förekommande brott och sålunda även ganska allvarliga brott. Strafföreläggande skulle komma att tillämpas vid brott som falla långt utanför ordningsförseelsernas grupp.
Med hänsyn till vad nu anförts synes strafföreläggande icke böra få an— vändas i fall där frihetsstraff ingår i straffskalan.
Kommittén vill dock i detta sammanhang — såsom även första lag— utskottet i utlåtande nr 23/1950 gjort — understryka angelägenheten av att man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet på straffrättens område i gör- ligaste mån söker utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brotts— typer med allenast böter i strafflatituden. Man bör med andra ord vid in- delningen av de olika brotten taga hänsyn till möjligheten av att använda strafföreläggande.
Bör strafföreläggande avse även normerade böter? Såsom förut omnämnts får strafföreläggande ej användas beträffande brott som bestraffas med normerade böter.
I strafflagen finnas numera ej normerade böter. Däremot förekomma dy- lika böter utom strafflagens område. Att normerade böter stadgats torde i allmänhet ha förestavats av önskan att bötesstraffet icke skall sättas för lågt, och därvid har ofta den synpunkten spelat in att den ifrågavarande lagöverträdelsen begås under utövande av näring eller eljest för vinnings skull och att man därför önskat sätta bötesstraffet i förhållande till för- tjänsten av det lagstridiga förfarandet.
I strafflatituden för vissa brott i de specialstraffrättsliga författningarna ingå icke endast normerade böter utan även frihetsstraff. Så är fallet be— träffande såväl falskdeklaration som vårdslös deklaration. Förhållandet är detsamma vid flera av brotten i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel och lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Enär såsom ovan anförts tillämpningsområdet för strafföreläggande icke bör utvidgas till att avse böter, därest i strafflatituden ingår även fängelse, kan beträffande de brott varom nu är fråga redan av nämnda anledning icke finnas utrymme för tillämpning av strafföreläggande. Andra brott med endast normerade böter i straffskalan, t. ex. vissa av de brott som straffas i lagen om straff för olovlig varuinförsel, kunna understundom vara av invecklad beskaffen— het. Flera av dem kunna vidare föranleda mycket höga bötesstraff och äro ofta förenade med förverkande av egendom till betydande belopp. Därjämte finnas visserligen andra med normerade böter bestraffade brott, Vilka oftast äro av mycket enkel beskaffenhet och regelmässigt föranleda endast ringa bötesstraff. Beträffande denna sistnämnda grupp skulle det i och för sig icke vara uteslutet att använda strafföreläggande. Man skulle så- lunda kunna tänka sig ett stadgande av innehåll, antingen att strafföreläg—
gande finge användas vid brott, vilka bestraffas med normerade böter, och därvid göra undantag för brott i vissa särskilt angivna författningar, eller att strafföreläggande finge komma till användning vid brott mot vissa för- fattningar eller lagrum. Att förfara på något av de angivna sätten torde emellertid av bland annat lagtekniska skäl vara mindre lämpligt. Någon avsevärd lättnad i domstolarnas arbetsbörda skulle ej åstadkommas.
En särskild synpunkt i denna fråga är, att de brott, varå kunna följa normerade böter, ännu i stor utsträckning skola åtalas av tullåklagare och att dessa som regel icke ha samma kompetens för ifrågavarande uppgifter som distriktsåklagare.
Kommittén anser följaktligen, att strafföreläggande ej bör avse norme— rade böter.
Bör strafföreläggande få användas även vid dagsböter över tjugu? Enligt 48 kap. 1 & gäller att strafföreläggande ej må avse dagsböter utöver tjugu. Där fråga är om flera brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Av förarbetena framgår, att lagstiftarnas avsikt varit, att strafföreläggande skulle användas endast vid de egentliga ordningsförseelserna. Såsom förut framhållits synes man ej böra frångå den sålunda fastslagna grundsatsen. Beträffande bagatellför— seelserna torde sällan ifrågakomma att för en enda förseelse, som bestraffas med dagsböter, utdöma högre antal dagsböter än tjugu. Om man i de fall, där endast en förseelse förelåg, skulle utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande till att avse dagsböter över tjugu, torde man i många fall komma att gå utanför ramen för de egentliga ordningsförseelserna. Även om genom överläggningar mellan stats— och distriktsåklagare ökad enhet— lighet i fråga om straffen för samma förseelser kunnat åstadkommas, bör man dock med hänsyn till det nyss sagda icke höja dagsbotsgränsen, där fråga är om lagföring för en enda förseelse. Förhållandet kan i viss mån te sig annorlunda i de fall, där fråga är om lagföring för flera förseelser, alltså i konkurrensfallen. Det torde icke kunna bestridas, att gränsen vid tjugu dagsböter stundom kan te sig mindre tillfredsställande vid flerfaldig brottslighet. Det kan såsom riksåklagarämbetet framhållit i yttrandet över statsrevisorernas ovannämnda berättelse leda till att rent tillfälliga omstän— digheter komma att inverka på användningen av strafföreläggande. Om en person sålunda gjort sig skyldig till flera brott, vilka var för sig kunna göras till föremål för strafföreläggande, utesluter den omständigheten, att förseelserna upptäckas samtidigt, möjligheten att använda strafföreläg— gande, såvida ej samtliga förseelser kunna bestraffas inom ramen för det stadgade maximiantalet dagsböter. I och för sig kunna sålunda i konkur— rensfallen vissa skäl anföras för höjning av den nuvarande maximigränsen. För att en sådan höjning skall få någon större praktisk betydelse torde gränsen böra sättas till fyrtio dagsböter. Vid en dylik gränsdragning skulle
emellertid enligt kommitténs mening alltför höga bötesstraff kunna åläggas den misstänkte i strafföreläggandets form. Med hänsyn härtill har kom— mittén icke ansett sig kunna förorda en höjning.
I detta sammanhang böra uppmärksammas bestämmelserna i 48 kap. 4 5 om underställning av strafföreläggande. Enligt detta lagrum skall godkänt strafföreläggande, som avser böter omedelbart i penningar till högre belopp än etthundra kronor, underställas rättens prövning. Därest strafföreläg- gande skulle komma till användning vid högre dagsbotsantal än tjugu, skulle med hänsyn till förvandlingsstraffets storlek konsekvensen kräva, att även sådana förelägganden underställdes. Härigenom skulle höjningen emellertid sannolikt få föga praktiskt värde. Den hittills vunna erfarenheten visar nämligen, att strafförelägganden endast i mycket ringa utsträckning underställas. Anledningen härtill torde närmast vara, att åklagaren i dessa fall finner det naturligare att utfärda stämning till domstol i vanlig ordning än att meddela strafföreläggande och därefter till rätten överlämna detta jämte utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt övriga handlingar i ärendet. Det finnes ingen anledning antaga, att denna åklagarnas inställning skulle komma att förändras, om underställnings- skyldigheten utvidgades. Att avskaffa denna skyldighet anser kommittén å andra sidan icke böra ifrågakomma.
Bör strafföreläggande få användas även om anledning förekommer att målsägande finnes?
Enligt 48 kap. 1 5 får strafföreläggande ej användas, om anledning före- kommer att målsägande finnes. Stadgandet medför enligt den tolkning, som givits av lagrådet, att strafföreläggande ej kan användas ens i sådana fall, där målsägande på grund av förlikning eller eljest förklarat sig avstå från att föra talan. Stadgandet tolkas på samma sätt i den av GÄRDE m. fl. för- fattade kommentaren till RB.
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att riksåklagarämbetet i cirkulärskrivelse den 28 december 1948 till statsåklagarna gjort ett utta- lande i förevarande fråga. Ämbetet anför:
Med hänsyn till den avfattning bestämmelsen erhållit bör strafföreläggande ej meddelas om åklagaren har anledning antaga att målsägande finnes. Det kan där- för icke anses rådligt, att åklagarna meddela strafföreläggande ens i de fall, då målsägande förklarat sig ej ämna föra ersättningstalan eller träffat förlikning om sitt ersättningsanspråk. Såsom sakligt skäl härför kan anföras, att målsäganden kan ändra ståndpunkt eller att tvist kan uppstå, huruvida förlikning i laga ordning kommit till stånd.
I fråga om de brott, som bestraffas med endast böter omedelbart i pen— ningar eller dagsböter, förekommer sällan anledning, att målsägande fin— nes. Eftersom kommittén föreslår, att man bibehåller bötesgränsen för an— vändandet av strafföreläggande, finner kommittén ej anledning att jämka på det nu ifrågavarande villkoret.
Bör strafföreläggande få användas även när den misstänkte är under aderton år?
Enligt 48 kap. 1 & får strafföreläggande ej användas, om den misstänkte är under aderton år. Innebörden av stadgandet är den, att strafföreläggande ej kan förekomma, därest vederbörande vid tiden för godkännandet ej fyllt aderton år. Däremot hindras ej användandet av strafföreläggande av att den underårige vid förseelsens begående tilläventyrs ännu ej fyllt aderton år. Den omnämnda inskränkningen har av processlagberedningen !. motiverats med att strafföreläggande ej borde komma ifråga, med mindre & det kunde antagas, att den misstänkte vid godkännande av föreläggande förstode innebörden därav.
De bötesbrott, till vilka underåriga under aderton år göra sig skyldiga, torde i allmänhet vara av mycket enkel beskaffenhet; oftast är det fråga om förseelser mot trafikförfattningar såsom färdande å cykel utan tänd lykta och dylikt samt fylleri och förargelseväckande beteende.
I många av dessa fall torde enligt 20 kap. 7 5 1. åtalseftergift komma till stånd. Enligt detta stadgande må nämligen åklagaren eftergiva allmänt åtal, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppen- bart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Enligt den angivna bestämmelsen eftergåvos år 1951 åtal mot 7 114 per- soner, av vilka 1 075 voro under aderton år. För år 1952 voro motsvarande | siffror respektive 5 841 och 911. Den nu ifrågavarande begränsningen i användningen av strafföreläggande medför, att om åtalseftergift enligt 20 kap. 7 5 1. icke meddelas, den ordinära straffprocessordningen kommer , att tillämpas beträffande de underåriga varom nu är fråga. Stämning till 5 underrätt, förhandling inför denna och dom fordras alltså i dessa fall. Be- " träffande ifrågavarande mål torde i allmänhet stadgandet i 46 kap. 15 å i andra stycket bliva tillämpligt. Enligt detta stadgande äger domstolen rätt | att avgöra mål utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast ” genom ombud eller uteblivit, om å brottet icke kan följa svårare straff än i fängelse och saken finnes kunna nöjaktigt utredas. Om sålunda den under- årige tecknat erkännande på stämningen och insänt denna till domstolen, kan målet avgöras utan att den tilltalade inställt sig.Stundom förekommer dock, att den underårige inställer sig vid huvudförhandlingen personligen eller genom ett av honom befullmäktigat ombud. Det skildrade förfarings- sättet innebär otvivelaktigt för den underårige vissa nackdelar. Om han in— ställer sig personligen, kan detta föranleda tidsspillan och utgifter. Om han anlitar ombud i målet, komma kostnader att utgå för detta. Den stadgade begränsningen i tillämpningen av strafföreläggande har således haft till följd, att de underåriga genom stämning och eventuell inställelse vid dom- stol bliva föremål för mera ingripande förfarande än vuxna personer. En annan icke önskvärd konsekvens av den gällande ordningen är den, att om flera yngre personer varit inblandade i samma förseelse, de som varit över
,...—ww— __——--
Wwammta'"—Pu _. _ .- .
aderton år kunnat få strafföreläggande, medan-de som ej uppnått denna ålder riskera att nödgas inställa sig inför domstol. I dylika fall torde en del åklagare utfärda stämning å samtliga inblandade.
Invändningen mot strafföreläggande för underåriga under aderton år, att den misstänkte vid godkännande av föreläggande bör förstå innebörden därav, anser kommittén med hänsyn till arten av de förseelser, som det här gäller, icke böra tillmätas avgörande betydelse.
På grund _av vad ovan framhållits föreslår kommittén, att den inskränk- ning i användande av strafföreläggande, varom nu är fråga, avskaffas och att alltså föreläggande bör få användas även när den misstänkte är under aderton år. Enär i fall, då stämning utfärdas å misstänkt under aderton år, denne ensam erhåller del av stämningen och själv kan underteckna er— kännande, anser kommittén det ej vara erforderligtatt såsom från några håll ifrågasatts uppställa som villkor att även den misstänktes vårdnads- havare eller förmyndare skall godkänna föreläggandet.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till ändrad lydelse av 48 kap. 1 5 rättegångsbalken , vilket förslag ingår i kommitténs förslag nu lag om ändring i rättegångsbalken , bilaga A.
,. | 1 'l
4.
Behandlingen av mindre brottmål vid underrätt
Gällande bestämmelser
Straff för lindrigare förseelser utmätas enligt BB i stor utsträckning genom strafföreläggande, utan'domstolarnas medverkan (jfr punkt 3 ovan). När de tilltalade lagföras vid domstol gälla i princip i fråga om processen vid underrätten samma regler för mål om lindrigare brott som för mål om svårare. Olika bestämmelser gälla dock i fråga om rättens domförhet även— som i fråga om protokollets och domens form, varjämte den tilltalades skyldighet att inställa sig, personligen eller genom ombud, är beroende av brottets svårhetsgrad. Under denna punkt behandlas frågan om domför- heten samt protokollets och domens form ävensom viss fråga om uppläg- gande av dagboksblad, allt såvitt rör de mindre brottmålen.
För häradsrätt är huvudregeln att häradshövdingen dömer med nämnd; häradsrätt är dock domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvud— förhandling samt annan handläggning som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället (1' kap. 4 S)?
Rörande häradsrätt stadgas vidare i 1 kap. 5 5 andra stycket:
I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. Bör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och förekommer i målet ej anledning, att målsägande finnes, eller hålles syn å stället utom huvudförhandling, vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden.
Enligt 1 kap. 7 & skola för huvudförhandling med nämnd årligen å be- stämda tider hållas allmänna ting. För huvudförhandling i mål, vari härads- rätten är domför med tre'i nämnden, skola, om det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter; om tingsordning för såväl allmänna ting som tremansting förordnar Konungen.
Domförhetsregeln för brottmål vid rådhusrätt upptages i 1 kap. 11 å, som såvitt rör brottmålen lyder: '
Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna domare; ej må flera än fyra lagfarna domare sitta i rätten. I mål om ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall rådhusrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd; fin— nes, sedan nämnd deltagit, målet ej vara av sådan beskaffenhet, vare rätten dock domför i den sammansättning nu sagts.
Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn å stället, _ _— — vare rådhusrätt dock dom- för med en lagfaren domare. Lag samma vare i fråga om huvudförhandling och
syn å stället i brottmål, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning, att målsägande finnes.
I nämnd skola även i rådhusrätt sitta minst sju och högst nio (1 kap. 12 å). Bestämmelserna i vilken omfattning protokoll skall föras innefattas i 6 kap. 1 5, som lyder:
Protokoll skall föras för varje mål särskilt. Över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänste- man vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling eller vid måls avgörande, vare förande av protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning, som ej sker i samband med förhandling, erfordras ej heller protokoll.
Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må i sådant mål i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen.
Föreskrifter om vad protokoll skall innehålla meddelas i 6 kap. 3—8 55. Enligt 30 kap. 1 € sker rättens avgörande av saken i brottmål genom dom och annat rättens avgörande genom beslut; beslut, varigenom rätten annor- ledes än genom dom skiljer saken från sig, är slutligt beslut.
Dom skall enligt 30 kap. 5 % avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;
2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades för- svarare;
3. parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats;
4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt
5. domslutet. Emellertid stadgas härifrån det undantaget i 30 kap. 6 &, att om mål rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och den tilltalade har erkänt gärningen, domen må utfärdas i förenklad form; närmare bestämmelser därom skola meddelas av Konungen.
Enligt 30 kap. 8 5 skall dom uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som deltagit i avgörandet.
Vad i 30 kap. 5 och 8 55 är stadgat om dom skall tillämpas även å slutligt beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det. För beslut, som ej äro slutliga, gälla däremot andra regler.
De administrativa bestämmelser angående protokoll och dom i bagatell— brottmål, som förutsatts i RB, ha meddelats i protokollskungörelsen 5, 6 och 13 55, vilka ha följande lydelse:
5 5. I mål som allenast rör ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, må, om den tilltalade erkänt gärningen, underrätts dom antecknas i tabell, innehållande uppgift i de avseenden som angivas i härvid fogade for- mulär A (här uteslutet). Har i domen upptagits beslut, varemot talan skall föras genom besvär, skall anteckning därom göras vid beslutet. Vad i denna paragraf är stadgat skall icke äga tillämpning i militära mål.
6 %. Vad i 5 5 är stadgat skall äga motsvarande tillämpning då i särskilt mål föres talan angående utdömande av förelagt vite.
13 &. I de fall som avses i 5 och 6 Så må i stället för protokoll över förhand— ! lingen föras anteckningar på domsblanketten. Anteckningarna skola, tillika med de uppgifter som ingå i domen, lämna upplysning i de hänseenden som angivas i 6 kap. 3 & rättegångsbalken. Förekommer eljest något som bör antecknas, verk- ställes i korthet sådan anteckning med iakttagande i tillämpliga delar av vad i rättegångsbalken är föreskrivet om protokoll.
1 Den i 6 kap. 11 å RB föreskrivna dagboken över mål skall enligt 15 5 protokollskungörelsen bestå av en fortlöpande förteckning (målförteck- ning) jämte dagboksblad över handläggningen av de särskilda målen. Dag- boksblad, om vars närmare innehåll stadgas i 17 5, skall uppläggas i alla mål, såväl tvistemål som brottmål; det enda undantaget från denna regel innefattas i 18 å, som lyder:
Har mål, som anhängiggjorts genom ansökan, omedelbart företagits till avgö— rande, erfordras ej att dagboksblad upplägges. Föreskrivna uppgifter om tiden när målet inkommit samt, i förekommande fall, om fullföljd av talan skola då i stället lämnas i målförteckningens anmärkningskolumn. I denna skall ock an— märkas att dagboksblad ej upplagts.
Dagbok över ärenden skall likaledes bestå av förteckning och dagboks— blad. Uppläggande av dagboksblad erfordras emellertid allenast när ärendet icke kan avgöras utan att yttrande inhämtas eller annan förberedande åt— gärd vidtages (20 å).
Ur förarbetena
Processlagberedningen gjorde i samband med redogörelsen för förslagets huvudgrunder följande allmänna uttalande rörande behandlingen av mindre mål :
En viktig fordran å en rättegångsordning är, att den äger tillräcklig smi- dighet för att lämpa sig för behandlingen av såväl mera svårutredda eller eljest invecklade mål som ock mål, i vilka rättsskipningsuppgiften är av jämfö- relsevis enkel beskaffenhet. Då denna ofta mer eller mindre påverkas av de in— tressen, varom målet rör sig, kan ifrågasättas att för vissa mindre mål inrätta | ett särskilt förfarande, s. k. bagatellförfarande. Uppenbart är dock, att betänk- ! ligheter möta att mera allmänt eftergiva de rättsliga garantierna för prövningen : allenast på den grund, att tvisteföremålet har ett relativt mindre värde eller i målet rör allenast ett ringare brott; detta ger icke alltid ett riktigt uttryck åt den !: betydelse målet kan äga för parterna. Särskilt framträda dessa betänkligheter i [ fråga om förfarandet i första instans. Av denna anledning har beredningen icke L ansett sig böra beträffande handläggningen i första instans göra någon allmän
uppdelning av målen. I denna del överensstämmer förslaget med propositionen och riksdagens ståndpunkt. —— — ——
Vad som sålunda kan anföras mot införande av ett särskilt bagatellförfarande bör emellertid icke utesluta sådana förenklingar i det allmänna förfarandet, som med hänsyn till rättsskipningsuppgiftens natur i det särskilda fallet kunna visa sig ändamålsenliga. — Av den redan lämnade redogörelsen för förfarandet fram— går i viss män, att en sådan anpassning kan ske.—_—
Även för behandlingen av mindre brottmål medger förslaget vissa lättnader
i'förfarandet. Då erkännande av den misstänkte föreligger, kan i vissa fall rätte- gång undvikas och i stället strafföreläggande komma till användning. Detta kan ske, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter, dagsböter och normerade böter undantagna. Det torde kunna förväntas, att strafföreläggande kommer till stor användning vid de 5. k. polismålen. Beträffande bötesmål i allmänhet er- fordras enligt förslaget ej förundersökning, utan åtal kan ske omedelbart. Rätten kan ock, då åtal väckts, utsätta brottmål omedelbart till huvudförhandling utan föreläggande för den tilltalade att inkomma med bevisuppgift. I vissa fall utgör ej heller den tilltalades utevaro hinder för ett brottmåls avgörande. Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet ändock avgöras. Med dessa bestämmelser åsyftas särskilt sådana fall, då ett bestridande av gärningen från den tilltalades sida med hänsyn till vad tidi- gare förekommit kan anses uteslutet; uppskov skulle i dessa fall vålla såväl den tilltalade som det allmänna onödiga kostnader. Även domstolens sammansättning är vid behandling av mindre brottmål förenklad. Från gällande rätt har bered- ningen upptagit, att bötesmål kunna handläggas av häradsrätt med allenast tre i nämnden, och vid vissa rådhusrätter, som Konungen bestämmer, är rätten vid behandlingen av bötesmål domför med en lagfaren ledamot.
I fråga om domförheten i häradsrätt erinrade processlagberedningen un- der 1 kap. 5 5, att från huvudregeln om nämndens beslutförhet undantag gjorts genom lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, i det att häradsrätten i dessa var domför med allenast tre i nämnden, och uttalade beredningen, att denna anordning borde bibehållas i fråga om handläggning av mindre brottmål. Beredningen fortsatte:
Enligt nyssnämnda lag må vid de 5. k. tremanstingen upptagasmål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej är belagd med svårare straff än böter, högst 500 kronor, dock ej mål av beskaffenhet, att talan däri kan föras av målsägande. För att den ifrågavarande anordningen skall bliva av praktisk be— tydelse särskilt för de städer och större samhällen, som ingå i domsaga, torde någon utvidgning av tremanstingens kompetens i förevarande hänseende vara påkallad. Någon betänklighet torde icke möta mot att häradsrätten är domför med tre i nämnden i alla mål, som röra allenast ansvar för brott, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och brottet tillika är sådant, att målsägande ej finnes.
Enligt lagen den 7 maj 1918 må mål, som avses i lagen, handläggas vid tre- mansting endast första gången det förekommer; avgöres då ej målet, sker dess fortsatta behandling inför fulltalig nämnd. Tillräcklig anledning synes ej före- ligga att upptaga någon motsvarighet till denna bestämmelse.
Beträffande motsvarande domförhetsregel för rådhusrätt anförde pro- cesslagberedningen under 1 kap. 11 5:
För närvarande utövas i vissa städer domsrätt av polisdomstol eller poliskam- mare. Deras behörighet och sammansättning regleras i särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade författningar. Ehuru dessa inbördes förete vissa olikheter, gäller som allmän regel, att polisdomstol är domför med en lagfaren domare. Polisdomstol äger företrädesvis upptaga mål om åtal för brott, varå endast böter kunna följa. I särskilda författningar meddelas dessutom föreskrift, att polisdomstol är be- hörig att upptaga åtal för vissa förseelser, som allenast äro belagda med bötes-
straff, såsom i 44 5 utlänningslagen den 11 juni 1937 och i 35 & motorfordons- förordningen den 23 oktober 1936. Om polisdomstols behörighet att i samband med åtal upptaga skadeståndstalan har viss tvekan rått. Enligt stadgande i mo- torfordonsförordningen må polisdomstol icke upptaga mål, däri talan om skade- stånd föres.
Behovet av en enklare sammansättning av domstolen vid behandling av mindre brottmål är för de större städerna påtagligt. För tillgodoseende av detta behov synes emellertid icke vara påkallat, att vid sidan av rådhusrätten en särskild domstol finnes inrättad. Samma fördel kan vinnas genom en regel, att rådhus- rätten vid dessa måls handläggning är domför med en ledamot; man undviker härigenom vissa olägenheter, som äro förknippade med frågan om polisdomsto- lens behörighet. I anslutning till vad nu i allmänhet gäller torde ifrågavarande domförhetsregel böra avse åtal för brott, varå endast böter kunna följa. Härut- över bör emellertid göras den begränsningen, att brottet ej är sådant, att måls- ägande finnes; huruvida målsäganden i det särskilda fallet för talan eller ej, torde lika litet i detta fall som i fråga om sammansättning av häradsrätten vid behandling av motsvarande mål böra tilläggas avgörande betydelse.
I några fall äger polisdomstol eller poliskammare att upptaga vissa tvistemål. Tillräckliga skäl att för dessa fall göra någon avvikelse från de allmänna domför- hetsreglerna torde icke föreligga.
Såsom framgår av dessa processlagberedningens uttalanden hade bered— ningen föreslagit den begränsningen i fråga om domförhetsregeln för baga- tellbrottmål i 1 kap. 5 och 11 55, att ”brottet är sådant att målsägande ej finnes”. Förslaget i denna del föranledde följande yttrande av lagrådet under 1 kap. 5 5.
Enligt lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handlägg— ning av vissa mål och ärenden kunna häradsrätterna å sammanträden med tre- mansnämnd upptaga, bl. a., mål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej är belagd med svårare straff än böter, högst 500 kronor, såvida målet ej är av beskaffenhet att talan däri kan föras av målsägande.
Innebörden av sistnämnda undantag är ej alldeles otvetydig. Å ena sidan kan göras gällande, att alla mål rörande sådana brottskategorier, vid vilka målsägande är tänkbar, äro uteslutna från behandling med tremansnämnd, även om det är uppenbart att i det förevarande fallet målsägande ej finnes. Å andra sidan kan hävdas, att undantaget gäller allenast sådana mål, i vilka det av utredningen framgår att målsägande finnes. Sannolikt är den senare tolkningen den i praxis vanliga.
Det remitterade förslaget har i förevarande hänseende erhållit en från 1918 års lag något avvikande lydelse, som emellertid även den lämnar rum för olika tolk- ningar. Såsom förutsättning för att häradsrätt skall vara domför med tre i nämn- den angives, att brottet är sådant, att målsägande ej finnes. Såvitt av motiven framgår har någon ändring i sak av vad nu gäller icke avsetts. Den ändrade lydelsen torde hava ansetts påkallad av att målsägandens åtalsrätt enligt förslaget skall vara subsidiär i förhållande till åklagarens.
Den otydlighet, som vidlåder det föreslagna stadgandet, bör undanröjas. Därvid torde företräde höra tillerkännas den ståndpunkt, som låter omständigheterna i det särskilda fallet vara avgörande. Det väsentliga syftet med undantaget, näm- ligen att från handläggning med tremansnämnd utesluta mål däri målsägande kan antagas komma att framställa ersättningsanspråk, blir därigenom tillgodosett, utan att tremansnämndens kompetens kan anses bliva alltför omfattande. Mot den nu
förordade gränsdragningen skulle kunna invändas, att om —— sedan ett mål utsatts till handläggning med tre i nämnden _ en målsägande ger sig tillkänna, det blir nödvändigt att avbryta handläggningen och utsätta den till annat sammanträde. Sådana fall torde emellertid komma att bliva så sällsynta, att de kunna lämnas ur räkningen. Därest efter brottmålets avgörande en målsägande framträder och vill i särskild rättegång väcka ersättningstalan, står möjlighet därtill honom öppen. I denna rättegång är den med tremansnämnd i brottmålet meddelade domen enligt förslaget icke bindande. Men den omständigheten att målsägande ger sig tillkänna medför med den nu förordade lösningen ej att brottmålsdomen kan angripas genom domvillobesvär på grund av bristande domförhet hos rätten.
Lagrådet hemställer, att åt ifrågavarande stadgande, såvitt nu är i fråga, gives det innehållet, att häradsrätt skall vara domför med tre i nämnden, då mål rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och anled- ning saknas till antagande att målsägande finnes. Att tillägga tremansnämnden kompetens i de fall, då målsägande finnes men förklarat sig ej ämna föra ersätt- ningstalan eller träffat förlikning om sitt ersättningsanspråk, synes knappast lämpligt.
Iakttages denna hemställan, böra liknande ändringar göras i 1 kap. 11 å andra stycket — — _— .
I propositionen till 1942 års riksdag fingo 1 kap. 5 och 11 55 i fråga om bestämmelsen om målsägande den lydelse som lagrådet föreslagit. I riks- dagen gjordes ej erinran häremot.
Beträffande 1 kap. 11 å upptog propositionen i enlighet med processlag- beredningens förslag den begränsningen att den särskilda domförhetsregeln för bagatellbrottmål skulle gälla endast för rådhusrätt ”beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom”.
Sistnämnda punkt föranledde följande invändning av särskilda utskot— tet:
Förslaget i denna del är betingat av att de nuvarande polisdomstolarna skola upphöra. Enligt utskottets mening föreligger ej tillräcklig anledning att i detta hänseende göra skillnad mellan olika städer. Utskottet förordar därför sådan ändring i förslaget, att nämnda domförhetsregel kommer att gälla alla rådhus- rätter. I arbetsordningarna torde böra regleras vilken ledamot som skall tjänst- göra såsom ensamdomare i bötesmålen.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Rörande undantagsbestämmelsen om protokoll i 6 kap. 1 & sista stycket anförde processlagberedningen allenast:
En grupp av mål, där behovet av protokoll i regel är ringa, utgör mål om ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, de s.k. polismålen. Föreligger i sådant fall erkännande av den tilltalade, torde protokollet kunna ersättas med erforderliga anteckningar i dagbok eller särskild liggare.
Ändringsförslag
I riksdagens revisorers berättelse till 1950 års riksdag framhölls beträf— fande stadsdomstolarna, att det syntes onödigt att handlägga mål med nämnd i sådana fall, då normalstraffet är böter eller fängelse men vid för— svårande omständigheter straffarbete i två år eller därutöver må ifråga- komma, samt att även en omvandling av tremansbrottmål till ensamdomar-
brottmål syntes kunna ifrågasättas i vissa fall. Vidare anfördes att bestäm— melserna om protokoll och fullständig dom, så snart frihetsstraff inginge i skalan, mången gång syntes onödigt tyngande.
I yttrandena över revisorernas berättelse tillstyrktes förslaget i fråga om stadsdomstolarnas sammansättning i brottmål av tre av hovrätterna samt riksåklagarämbetet, medan advokatsamfundet avstyrkte och ej heller stads- domarföreningen var beredd förorda någon principiell ändring.
Första lagutskottet vid 1.950 års riksdag yttrade i sitt utlåtande nr 23:
Huruvida ändring bör göras i reglerna om stadsdomstolarnas sammansättning finner utskottet tveksamt. För de mindre rådhusrätternas del torde spörsmålet icke ha någon egentlig aktualitet. Förhållandena äro dock annorlunda i de största stadsdomstolarna. I vart fall bör icke komma i fråga att lämna ensamdomare behörighet att ådöma frihetsstraff.
I en skrivelse den 25 januari 1951 från Stockholms stadskollegium, vilken av överståthållarämbetet överlämnats till Kungl. Maj:t, anhöll stadskolle- giet, att Kungl. Maj:t ville låta företaga utredning rörande de spörsmål, som berörts i en skrivelse från direktionen för Stockholms stads rätts— väsende. I sistnämnda skrivelse åberopades ett tjänstememorial av kansli- chefen hos direktionen, vari bl. a. anfördes:
Att frågan om en ändring av reglerna om stadsdomstolarnas sammansättning är av särskild betydelse för de största städerna framgår på ett påfallande sätt av förhållandena i Stockholm. Detta gäller i första hand organisationen av de dom— stolar, som handlägga tremansbrottmål. Antalet ledamöter i dessa domstolar synes vara större än vad som kan anses nödvändigt med hänsyn till att målen merendels äro av tämligen enkel natur. Därest sammansättningen av ifrågavarande dom- stolar bättre anpassades efter målens art, skulle för huvudstadens vidkommande avsevärda kostnadsbesparingar vinnas.
Av rådhusrättens tjugofyra avdelningar är det f.n. tio, som uteslutande eller huvudsakligen handlägga tremansbrottmål. Varje avdelning består av en rådman såsom ordförande, en andre rådman och en assessor. Ifrågavarande brottmåls- avdelningar ha dessutom i allmänhet tillgång till en sekreterare. Avlöningskost— naderna för de lagfarna ledamöterna uppgå för varje avdelning till cirka 72 000 om året eller alltså sammanlagt för de tio avdelningarna till omkring 720000 kronor. Härtill kommer kostnaden för sekreteraren, som i allmänhet har en årslön å cirka 12 000 kronor.
Om endast en domare blir behörig att handlägga vissa slag av de mål, som nu handläggas av tre domare, skulle stadens kostnader för domstolsväsendet kunna nedbringas avsevärt. Avlöningskostnaden för en rådman (Co 14) utgör f.n. 25 188 kronor och för en rådman i ordförandeställning 26 436 kronor. Även om det ur rättssäkerhetssynpunkt skulle visa sig påkallat att ett begränsat antal nämndemän böra medverka i avgörandet av ifrågavarande mål, skulle likväl betydande bespa- ringar kunna göras. Härtill komma de fördelar i form av snabbare och smidigare handläggning, som en dylik reform skulle innebära.
Även en begränsning av nämndens medverkan skulle för Stockholms del inne- bära cj obetydliga kostnadsbesparingar. Stadens utgifter för ersättning till nämnde- män ha under den tid den nya processlagstiftningen hittills varit i kraft uppgått till avsevärda belopp. För åren 1948—1950 ha dessa kostnader utgjort 145 590,
222 630 respektive 288 930 kronor eller alltså genomsnittligen 219 050 kronor för år.
Med hänsyn härtill och då det är angeläget, att nämndemännens tid och krafter icke tagas i anspråk i andra mål än sådana, som äro av den vikt och betydelse att deras medverkan kräves, skulle det självfallet vara önskvärt, därest _ utan att syftet med det värdefulla lekmannainslag i domstolarna, som nämndens med- verkan uppenbarligen innebär, därigenom äventyras — användandet av nämnd kunde inskränkas.
Med hänsyn till den betydelse, som en ändring av reglerna om stadsdomstolar- nas sammansättning sålunda ur olika synpunkter äger, är det angeläget, att frågan snarast möjligt utredes.
Förslag av liknande innebörd ha framförts från åtskilliga andra håll.
Direktiven I direktiven för kommittén har anförts följande.
Bagatellförfarandet vid domstolarna är i brottmål inskränkt till sådana brott, varå icke kan följa svårare straff än böter och vari ej förekommer anledning att målsägande finnes. I mål om ansvar för sådant brott är rådhusrätt domför med allenast en lagfaren ledamot och häradsrätt med, förutom ordföranden, endast tre nämndemän. Den valda gränsdragningen har _ jämte tillkomsten av straff- föreläggandena _ lett till att endast ett jämförelsevis ringa antal brottmål kom- mit att handläggas av underrätterna i denna sammansättning, medan ett jäm- förelsevis stort antal mål av tämligen enkel beskaffenhet måste handläggas i råd— husrätt av tre lagfarna jurister och i häradsrätt av den lagfarna ordföranden med fullsutten nämnd. Särskilt har det påtalats att ett mycket stort antal helt enkla trafikförseelser måst handläggas inför fullsutten rätt.
Frågan om jämkning av denna domförhetsgräns har särskilt stor praktisk be- tydelse för de större stadsdomstolarnas vidkommande och har _ med avseende å förhållandena i Stockholms rådhusrätt _ upptagits i en skrivelse den 25 januari 1951 från Stockholms stadskollegium, vilken av överståthållarämbetet överlämnats till Kungl. Maj:t.
Mot en överflyttning av mål från kollegial rätt till enmansdomstol skulle kunna invändas att man därigenom skulle bryta mot en i rättegångsbalken iakttagen princip att ej överlämna mera krävande bevisprövning åt ensamdomare; som regel har lagen vid dylik prövning ställt antingen ytterligare två jurister eller en nämnd vid domarens sida. Denna grundsats är naturligtvis mycket betydelse- full. En viss jämkning av behörighetsgränsen sy—nes dock kunna vidtagas utan några principiella betänkligheter.
En sådan överflyttning av mål varom nu är fråga kan lagtekniskt verkställas på två sätt, antingen genom jämkning i de berörda straffskalorna eller genom ändring i rättegångsbalkens domförhetsregler. Gällande straffskalor äro naturligt nog ej konstruerade med tanke på domförhetsreglerna. Någon allmän översyn av straffskalorna torde knappast nu kunna ifrågakomma. Däremot torde det ej vara uteslutet att på någon särskild betydelsefull punkt åstadkomma en ändring. Härigenom kan man emellertid endast till en del lösa problemet. En lämplig jämkning av domförhetsreglerna torde därför böra övervägas. Hur denna bör utformas är jag ej beredd att nu närmare ange. Första lagutskottet vid 1950 års riksdag, som i sitt utlåtande nr 23 berört också denna fråga, har beträffande omfattningen av en blivande jämkning uttalat, att det i vart fall icke borde ifråga- komma att lämna ensamdomare behörighet att ådöma frihetsstraff. Till detta ut- talande vill jag ansluta mig.
I direktiven omnämnes i detta sammanhang att det ifrågasatts att ändra reglerna rörande omfattningen av de mål, i vilka nämnd i rådhusrätt skall medverka, och erinras om dels att i en motion vid 1951 års riksdag begärts utredning av frågan om nämnd även i familjerättsmål, dels att i nämnda skrivelse från Stockholms stadskollegium framställts önskemål om in- skränkning av nämndens medverkan. Departementschefen uttalar emeller- tid härefter i direktiven, att frågan om nämnds medverkan i rådhusrätt icke i förevarande sammanhang bör upptagas till omprövning.
Statistiska uppgifter
Kommittén har från samtliga rådhusrätter i riket begärt uppgift å det antal mål, som under år 1952 handlagts såsom nämndmål, tredomarbrott- mål och endomarbrottmål. De inkomna svaren redovisas i en härvid fogad tabell, bilaga J.
I fråga om fördelningen av tredomarbrottmålen har kommittén från Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätterna i Norrköping, Hälsingborg", Halmstad och Västervik erhållit vissa uppgifter för år 1951. Enär dessa äro ägnade att i viss mån belysa de förslag, som kommittén i det följande framlägger, återges uppgifterna i en härvid fogad tabell, bilaga K; det an— märkes att denna upptager endast mål vari ej yrkats skadestånd.
I fråga om häradsrätterna kan anmärkas att vid de särskilda tremans- tingen i 106 domsagor handlades tillhopa 945 brottmål år 1951 och tillhopa 1 229 brottmål år 1952. Brottmål kunna handläggas med tremansnämnd även vid de allmänna tingen, men detta torde icke i praktiken ske.
Kommittén
I fråga om domförhetsreglerna för mindre brottmål är det särskilt för— hållandena vid rådhusrätterna som under de gångna åren påkallat upp- märksamhet. Genom att de lindrigaste förseelserna i stor utsträckning över- förts till strafförelägganden och genom att tillämpningsområdet för de s. k. endomarbrottmålen begränsats såsom skett i förhållande till tredomar- brottmålen, har endomarkompetensen inte kommit att få så stor betydelse som torde ha avsetts. Till stor del avse endomarbrottmålen sådana för- seelser, som kunnat behandlas såsom strafföreläggande om 18-årsgränsen icke funnits; avskaffas denna gräns, såsom kommittén föreslagit, komma endomarbrottmålen att ytterligare avsevärt minskas. Av övriga endomar— brottmål utgöras många av erkända förseelser av mycket enkel natur, vilka kunna behandlas rent expeditionsmässigt. Å andra sidan förekomma bland tredomarbrottmålen åtskilliga mål, vilka i själva verket torde kunna be— traktas som sådana s. k. ordningsmål eller polismål, som endomarbrott— målen avsetts omfatta och i vilka endast låga hötesbelopp förekomma. Särskilt är därvid att beakta vissa enklare trafikförseelser, viss lindrig
misshandel, vissa fall av våldsamt motstånd samt lindrigare fall av olovlig in- eller utförsel. Många av dessa mål kunde tidigare behandlas av de polis- domstolar, som funnos i vissa städer. I dessa fall kan en domstol med tre lagfarna domare te sig som en överorganisation. Det är naturligt att detta beaktats från åtskilliga städers sida och att förslag om förenklingar fram- förts. Enligt kommitténs mening kan också utan men för rättsskipningen en utvidgning av området för endomarbrottmålen ske. Även om en sådan endast i de största städerna kan få omedelbara verkningar för personal- organisationen, bör den icke underlåtas; tillsammans med andra faktorer som påverka organisationen kan den nu eller framdeles få större betydelse.
För häradsrätternas del har den domförhetsregel, som medger tremans- nämnd för samma mål som vid rådhusrätt äro endomarbrottmål, icke blivit föremål för samma uppmärksamhet. Det är att märka att huvudförhand- lingar i brottmål i de allra flesta fall hållas vid de allmänna tingen och att det vid dessa ting, då nämnden är fulltaligt samlad för övriga brottmål och för tvistemål, icke framträtt något behov av att i några bagatellbrott- mål begränsa nämndemännens antal; så torde heller aldrig ske vid dessa ting. Endast vid de 5. k. tremanstingen, som i de flesta domsagor skola hållas, merendels under sommarferien å vanlig tingsort men stundom å andra tider eller andra orter, begagnas tremansnämnd. Såsom framgår av ovan antecknade uppgifter handläggas emellertid mycket få brottmål vid tremansting, år 1951 i 106 domsagor i genomsnitt endast ett 10-tal mål per år. En helt annan betydelse skulle domförhetsregeln om tremansnämnd få, om den ändrades på sätt kommittén anser för rådhusrätternas del böra ske i fråga om endomarbrottmålen. Det skulle då bliva möjligt att i åtskilliga domsagor ersätta en del av de allmänna tingen, vid vilka fulltalig nämnd tjänstgör, med ting för tremansnämnd. Och det skulle sanno- likt också bli möjligt att i åtskilliga fall, då nu extra sammanträden med fulltalig nämnd behöver hållas — i form av en ytterligare dag vid ett all- mänt ting eller som ett fristående sammanträde — i stället anordna extra sammanträden med tremansnämnd. En omläggning av denna innebörd kan möjligen för mången te sig som en alltför stark brytning med häradsrätter— nas traditioner i fråga om nämnden och anses innebära en alltför stor he- skärning av nämndens deltagande i rättsskipningen; önskemålen att nämn- den skall representera så stor personkännedom som möjligt från dom- sagans olika delar bleve också på detta sätt sämre tillgodosedda. Å andra sidan torde tjänstgöringen som nämndeman på många håll efter hand ha kommit att anses så betungande, att det kan uppstå svårigheter att få kvali- ficerat folk att åtaga sig dessa uppgifter. Ur denna synpunkt vore den ifrågasatta omläggningen en fördel. För statsverket skulle den kunna inne- bära en ej obetydlig besparing, särskilt sedan vid årets riksdag även arvoden för nämndemanstjänstgöringen införts. Och det lärer väl knappast kunna bestridas att om man kan avgränsa en grupp av lindrigare brottmål, som
, ____.__._______.__,____._____..__ .»
anses i rådhusrätt kunna behandlas av en lagfaren domare ensam och vilkas handläggning anordnas så för att undvika en vidlyftigare organisation än saken kräver, så kan det icke finnas mindre skäl att låta samma mål i hä- radsrätt behandlas av häradshövding jämte tre nämndemän. Man kan sna- rare rent logiskt göra gällande att dessa mål även i häradsrätt borde avgöras av ensam lagfaren domare utan nämnd. Nämndens deltagande i rättsskip- ningen Vid häradsrätt är emellertid grundad i sådana traditioner att en dylik reform icke nu torde böra ifrågasättas.
På nu anförda skäl anser kommittén, ehuru icke utan tvekan, att en ut- vidgning av området för bagatellbrottmålen med hänsyn till domförheten bör få tillämpning ej endast för rådhusrätt utan även för häradsrätt. Kom- mittén vill redan nu framhålla, att-härmed icke är sagt att tingsnotariernas kompetens, som nu i stort sett täcker tremansnämndsmålen, skulle på mot- svarande sätt utvidgas; kommittén återkommer i det följande till denna fråga.
Att domförhetsregeln för bagatellbrottmålen fått så ringa betydelse beror främst på att den begränsats till mål, som röra allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter. Av övriga brott, för vilka stad- gats straffskalor, som jämte böter upptaga också frihetsstraff, är som redan nämnts ett mycket stort antal sådana att de föranleda endast låga böter. Visserligen kan man säga att de rena bötesskalorna borde ge uttryck för att dessa förseelser genomsnittligt anses lindrigare än de, för vilka stadgas böter eller fängelse, men detta har knappast genomgående iakttagits vid tillkomsten av de mångskiftande författningar, som äro i fråga. Stundom kan det kanske ha varit fullt klart vid tillkomsten av stadganden av sist- nämnda typ, att det övervägande antalet av förseelserna borde sonas med låga böter _ lika låga som normalt utmätas vid rena bötesskalor — men man har tagit med fängelse i skalan för några få tänkbara undantagsfall, utan att man för dessa stadgat något särskilt rekvisit.
Kommittén har övervägt skilda metoder att på ett lämpligt sätt utvidga bagatellmålskompetensen. I direktiven har antytts att man skulle kunna nå ett visst resultat genom en jämkning i straffskalorna. Därmed avsågs ett borttagande ur straffskalor med såväl böter som frihetsstraff av frihets- straffet. Kommittén har emellertid vid en genomgång av åtskilliga för denna fråga betydelsefulla författningar kommit till den bestämda uppfattningen att man på denna väg icke kan nå mera avgörande resultat utan en sådan genomgripande ändring av ifrågavarande straffbestämmelser, som det icke torde ligga i kommitténs uppdrag att utreda.
Inom kommittén har framförts det uppslaget att till den lägre behörig- heten—skulle, förutom bötesbrotten, föras alla brott för vilka straffskalan upptar böter som normalstraff (”böter eller fängelse”, ”böter eller, om omständigheterna äro försvårande, fängelse — — _”). Är straffskalan så- dan, utdömas enligt vad erfarenheten visar i det långt övervägande antalet
fall låga bötesstraff, och frihetsstraff förekomma mycket sällan. Eftersom det, såsom framhållits av första lagutskottet och i direktiven, icke bör förekomma att ensamdomare ges behörighet att ådöma frihetsstraff, kan emellertid en lösning efter en sådan linje ej övervägas utan kompletterande regler om det straff som må ådömas. Man skulle således kunna låta baga- tellmålskompetensen i och för sig omfatta alla brott i fråga om vilka böter ingå i straffskalan men begränsa den på det sättet att endast böter finge ådömas. Funne domstolen att påföljden ej borde stanna vid böter, skulle målet gå till fullsutten rätt. En motsvarande ordning gällde vid en del av polisdomstolarna. Systemet förutsätter en förhandsbedömning av målen, bestående i en grov uppskattning av det straff som kan väntas bli ådömt. En sådan skulle säkerligen i de allra flesta fall ej möta några svårigheter, eftersom det mycket ofta går en lätt skönjbar gräns mellan bötesfallen och de fall då urbota straff bör ifrågakomma.
Kommittén anser emellertid att gränsen icke gärna kan dragas så högt, enär det skulle innebära att även ganska svårartade brott finge behandlas som bagatellmål. Den lägre kompetensen bör icke omfatta ådömande av böter inom den övre delen av dagsbotsskalan. Men denna synpunkt gör sig gällande också beträffande de rena bötesbrotten. Av vad förut sagts fram- går att gällande lags metod att särskilja bagatellbrottmålen är bristfällig. Medan det för ett stort antal brott som i realiteten utgöra bagatellförseelser fastställts straffskalor som upptaga också frihetsstraff, finnas bland de rena bötesbrotten vissa som stundom föranleda ganska höga straff. Det förekommer sålunda att ensamdomare för bötesbrott utdömer straff som närmar sig maximum, 120 dagsböter, eller, vid sammanträffande av brott, 180 dagsböter, motsvarande ett förvandlingsstraff av 70 respektive 90 dagar. Kommittén anser det icke tillfredsställande att så höga straff skola kunna ådömas i bagatellmålsförfarande även om det endast gäller brott för vilka blott stadgats böter. Maximigränsen för bagatellmålskompetensen bör där- för gälla inte endast brotten med jämväl frihetsstraff i skalan utan också de rena bötesbrotten. Kommittén har stannat för att föreslå en sådan gräns vid 60 dagsböter resp. böter omedelbart i penningar 1 500 kronor. För denna gräns talar i viss mån — om än ej med större styrka —- att samma gräns förekommer i stadgandena i 54 kap. 12 & RB om fullföljd till högsta domstolen. Även 4 kap. 14 & strafflagen och lagen om straffregister gör skillnad mellan bötesstraff under 60 dagsböter och högre dagsbotsstraff.
Förhandsprövningen blir på detta sätt något svårare än om gränsen dra— gits mellan bötesstraff och fängelse, men i praktiken torde det ändå bli tämligen lätt att i förväg bedöma om en förseelse kommer att föranleda böter under den föreslagna gränsen eller strängare straff. Det alldeles över- vägande antalet förseelser föranleder böter under gränsen. I detta samman— hang bör understrykas att den förberedande gallringen av målen måste ske mycket summariskt. I regel böra erforderliga upplysningar kunna hämtas
ur stämningen. Någon risk bör sålunda ej föreligga för att polisrapporten —— eller förundersökningsprotokollet — skall få ökad betydelse genom att en förhandsbedömning blir nödvändig. Givetvis bör ett mål hänföras till bagatellmålsgruppen endast om det framstår som uppenbart att den för domförheten avgörande bötesgränsen icke kommer att uppnås i domen. Det bör därför i praktiken mycket sällan förekomma att straff upp emot maximigränserna utdömas i bagatellmålsförfarande. Detta förhållande ut- gör givetvis en omständighet som talar för att man ej bör sätta dessa grän— ser för lågt. Skulle de sättas lägre än kommittén föreslår, skulle man icke genom reformen nå den verkan som man eftersträvar. Om det ändock undantagsvis, på grund av vad som framkommer vid huvudförhandling med ensamdomare eller tremansnämnd, blir fråga om att ådöma straff över maximigränserna, får bristen i domförheten rättas till genom kom— plettering av rätten. I rådhusrätt torde detta i regel kunna ske utan större svårighet och utan att målet behöver uppskjutas till ny dag. I häradsrätt kunna vissa komplikationer uppkomma, om fulltalig nämnd icke genast kan åstadkommas, men riskerna härför böra bli ytterst obetydliga om blott erforderlig försiktighet iakttas vid förhandsprövningen. Ett ytterligare skäl till sådan försiktighet är att det icke får finnas ens sken av att häradsrät- tens ordförande på något sätt vill binda nämnden i fråga om straffmät- ningen.
Enligt kommitténs förslag skall således den lägre domförheten bero av om den tilltalade finnes böra ådömas lägre straff än 60 dagsböter eller böter omedelbart i penningar 1 500 kronor. Domförheten bör emellertid givetvis även omfatta det fall att den tilltalade frikännes. Enär gränsdrag— ningen därvid icke kan knytas till ett visst straff, har lagregeln utformats så, att rätten är domför på angivet sätt, om böter ingå i straffskalan och den tilltalade finnes böra ådömas lägre straff än nämnda bötesstraff eller ock frikännas. Givet är att vid förhandsprövningen i samband med gall— ringen av målen endast kan beaktas, vilket straff som kan antagas följa vid en fällande dom. Uttrycket ”böter ingå i straffskalan” syftar på den för brottet i lag utsatta straffskalan och stadgandet avses icke bli tillämpligt, när böter kunna följa endast på grund av särskild straffnedsättningsregel, såsom 3 kap. 5 5, 5 kap. 2 g eller 5 kap. 6 ä strafflagen. Uttrycket ”böter omedelbart i penningar” omfattar även normerade böter. Vid kumulation av åtal för flera brott får det gemensamma straffet icke uppnå de nämnda maximigränserna. Om på grund av gällande bestämmelser särskilt straff ådömes för visst eller vissa av brotten, skall maximiregeln gälla varje särskilt straff.
Kommittén vill påpeka, att förslaget innebär att vid rådhusrätt mål, som nu äro nämndmål, undantagsvis kunna behandlas som endomarbrottmål, nämligen om straffskalan är så vid att den går från böter upp till två års straffarbete men endast låga böter äro i fråga. Detta kan vara för?
hållandet vid vissa fall av upprepad förseelse mot lagen om olovlig införsel av spritdrycker och vin och mot valutaförordningen ävensom vid brott mot skattestrafflagen. Det har just beträffande sådana fall anmärkts, att det kan vara fråga om rena bagatellförseelser, som icke böra behandlas av nämnd. Ehuru kommittén, såsom framgår av direktiven, i princip icke har att inlåta sig på gränsdragningen för nämndmålen, har kommittén icke ansett detta vara något hinder för förslaget.
En särskild begränsning i de nuvarande domförhetsreglerna för bagatell— brottmålen är, att det ej får förekomma ”anledning att målsägande fin- nes”. Bagatellförfarandet är således uteslutet så snart någon kan antagas ha lidit skada av brottet, även om det är klart att talan härom icke skall föras. Om denna bestämmelse bibehölles, skulle detta i avsevärd grad be- taga den ovan föreslagna ändringen dess verkan. Särskilt i fråga om mål om vårdslöshet i trafik torde man mera sällan kunna säga att målsägande ej finnes. Nämnda bestämmelse erhöll, såsom framgår av redogörelsen för förarbetena, sin lydelse efter förslag av lagrådet. Enligt dettas utlåtande var det väsentliga syftet med begränsningen att utesluta mål, däri måls- ägande kan antagas komma att framställa ersättningsanspråk. Lagrådet uttalade emellertid också, att det knappast syntes lämpligt att tillerkänna domstol med den lägre behörigheten kompetens i de fall, ”då målsägande finnes men förklarat sig ej ämna föra ersättningstalan eller träffat förlik— ning om sitt ersättningsanspråk”. Enligt kommitténs mening har erfaren- heten givit stöd för den uppfattningen, att det vore mera naturligt att även i fråga om denna begränsning låta läget i det aktuella målet bli avgörande, d.v.s. att låta domförheten bero av om ersättningsanspråken faktiskt äro under prövning i målet eller ej. Enär ersättningsanspråken stundom kunna vara av enkel beskaffenhet och icke medföra att målet kompliceras, vill kommittén emellertid gå ett steg längre och föreslå att även ersättnings— anspråk till Visst lägre belopp, lämpligen högst 500 kronor, skola få prövas under bagatellförfarandet.
Mot den här antydda lösningen kan med fog riktas den anmärkningen, att förhandsprövningen därigenom ytterligare försvåras i det att RB förut— sätter att det först vid huvudförhandlingen blir klart i vad mån ersättnings- anspråk föreligga till prövning i målet. Enligt 45 kap. 4 5 skall åklagaren i stämningsansökan uppgiva, bland annat, ”målsäganden, om sådan finnes” och skall han, om han i samband med åtalets väckande vill å målsägan- dens vägnar väcka talan om enskilt anspråk, uppgiva detta i ansökan. Men enligt 45 kap. 5 5 må åklagaren eller målsäganden, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Och enligt 45 kap. 6 & må detta ske ”muntligen inför rätten eller ock skriftligen”. Det kan lagligen ske så sent som vid huvud— förhandlingen. Emellertid märkes också, att enligt 20 5 i förundersöknings—
i ? kungörelsen förundersökningsprotokoll skall innehålla uppgift huruvida [ målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet. Nu nämnda bestämmelser ha föranlett vissa svårigheter i tillämpningen, till vilka kom- j mittén torde få tillfälle att i annat sammanhang återkomma. Emellertid [ torde i praxis genomgående ha utvecklat sig en ordning i syfte att över- brygga dessa svårigheter, vilken innebär att målsäganden på ett eller annat [ sätt anmodas att inom viss tid angiva sina ersättningsanspråk och att den & tilltalade sedan före huvudförhandlingen får de] däravl. En målsägande, i som icke anmäler sina anspråk i denna ordning, har visserligen formell ! möjlighet att göra detta ännu vid huvudförhandlingen, om han ändock j inställer sig vid denna (t. ex. för att höras i anledning av åklagarens talan), ? och i sådant fall kan rättens domförhet rubbas. Dessa undantagsfall synas emellertid icke böra utgöra avgörande hinder mot den föreslagna lösningen. Möjlighet finnes även i dessa fall för rätten att komplettera sig på sätt ovan berörts. Den föreslagna lagtextens innebörd avses vara, att ett mål kan behandlas ; som bagatellmål i domförhetsavseende även om flera målsägande däri fram- ', ställt anspråk, som icke var för sig men väl tillhopa överstiga 500 kronor. ' I detta sammanhang bör beröras stadgandet i 22 kap. 5 & RB, att om talan om enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med åtalet, rätten äger, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt mål hand- läggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Om huvudförhandling äger rum inför en domstol med den lägre behörigheten och det först vid huvud- förhandlingen framställes anspråk till belopp över 500 kronor, har denna domstol enligt förslaget icke möjlighet att lösa frågan genom att särskilja ersättningsanspråket till särskild rättegång, ty målet rör då även anspråk : över 500 kronor och domstolen är således icke behörig vid huvudförhand- lingen. Men om en målsägande i vederbörlig ordning före huvudförhand- lingen anmält ersättningsanspråk, kan rätten, som då är domför med en ledamot, om ersättningsanspråkets beskaffenhet eller den tilltalades ytt- rande ger skäl därtill, förordna om sådant särskiljande före huvudförhand- lingen. Domförhetsregeln för bagatellbrottmål kan då bli tillämplig för huvudförhandlingen, även om ersättningsanspråket uppgått till 500 kronor eller mera. Ett sådant förfarande är emellertid endast undantagsvis att rekommendera. Det har t. o. m. ifrågasatts att utesluta domförhetsregelns tillämpning, om av brottet uppkommit skada till belopp som uppenbar— ligen överstiger 500 kronor, även om ersättning alls icke yrkas i målet. Kommittén har icke ansett sig böra förorda detta; därest uppgörelse om sådan skada icke redan träffats _ i vilket fall anledning till sådant undan- tag saknas — finns det alltid möjlighet för den, som lidit större skada, eller för försäkringsbolag eller annan, som innehar den skadades rätt, att
Wigg: m.-."-..,— .
1 Se SvJT 1948 s. 481 (RAPPE) och s. 677 (LASSEN) samt 1949 s. 378 (MALMAEUS) och s. 381 (LETTEMAN).
i målet framställa yrkande om så stor del av skadeståndet att målet måste behandlas av fullsutten rätt.
Det synes föreligga anledning att understryka, att en domförhetsregel sådan som den för smärre brottmål nu föreslagna visserligen innebär. att rätten i angiven sammansättning är formellt behörig, om de upp— ställda förutsättningarna föreligga, men däremot icke att denna enklare sammansättning är obligatorisk. Tvärtom måste beaktas, att varje gräns— dragning måste bli stel och att det måste förekomma fall, där den enklare sammansättningen med hänsyn till målets natur inte är önskvärd och därför inte heller bör begagnas. Såsom exempel härpå kan anföras mål angående tjänstefel, där det visserligen från början kan vara klart, att det aldrig kan bli fråga om annat än ett lågt bötesstraff, men där avgörandet huruvida tjänstefel föreligger eller icke är svårt och betydelsefullt och kanske också föranleder en vidlyftig utredning. Vid gallringen av inkom- mande mål böra även dylika synpunkter beaktas.
Enligt 6 5 i militära rättegångslagen gäller med avseende å rättegången i militära mål i tillämpliga delar, där ej i samma lag eller eljest är särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet; disciplinstraff skall därvid anses lika med böter. Härav följer, att om annat stadgande ej fin— nes, häradsrätt är domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en lag- faren ledamot, därest målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än disciplinstraff, och i målet ej förekommer anledning att målsägande finnes. Detta är också vad som gäller i militära mål, som handläggas av underrätt såsom första instans. Däremot finnas i 51 å andra stycket och 52 & tredje stycket särskilda stadganden om underrätts dom- förhet i de fall, då talan mot beslut i disciplinmål fullföljts till underrätt. Dessa stadganden innebära, att rådhusrätt i dylika andrainstansmål alltid skall bestå av minst tre ledamöter, medan häradsrätt i dessa mål är domför med tre i nämnden i de fall, då talan fullföljts endast av den dömde, men har att följa allmänna domförhetsregler när åklagaren för talan; i sist- nämnda fall är häradsrätten således domför med tre i nämnden endast vid bagatellförseelser av nämnda slag.
När kommittén i sitt förslag till ändringar i RB sätter gränsen för den lägre domförheten vid visst bötesstraff, kunna dessa regler icke utan vidare tillämpas i militära mål rörande brott, varå kan följa disciplinstraff. Frågan kan tänkas löst så, att visst disciplinstraff förklaras skola motsvara 60 dagsböter. En sådan lösning vore emellertid icke tillfredsställande och torde också kunna undgås. Vad beträffar de militära mål, som handläggas av underrätt såsom första instans, synes det kommittén riktigare att dessa mål helt undantagas från den lägre domförheten. Enär det i dessa mål kan röra sig om ett frihetsberövande — och domen dessutom kan omedelbart verk- ställas — synes denna ändring stå väl i överensstämmelse med de principer. varå förslaget grundats, och något större praktiskt behov av en enklare
%
sammansättning av rätten i vissa smärre sådana mål torde ej föreligga. Vad därefter angår andrainstansmålen är det anledning bibehålla regeln om att häradsrätt i alla de fall, då talan fullföljts endast av den dömde, är domför med tre i nämnden. Denna regel möjliggör nu en snabbare behand— ling av dessa mål vid tremanstingen eller särskilda sammanträden med tremansnämnd. För de fall att talan fullföljts av åklagaren torde däremot saknas anledning att bibehålla några undantag från den allmänna dom- förhetsregeln för häradsrätt. Rådhusrätt bör som nu i alla andrainstansmål vara domför med tre lagfarna ledamöter. Kommittén föreslår ändringar i 6, 51 och 52 55 militära rättegångslagen av nu angivna innebörd.
För rådhusrätt regleras i de särskilda av Kungl. Maj :t fastställda arbets- ordningarna, vilken befattningshavare som skall tjänstgöra som domare i enmansbrottmål. Som regel är detta en rådman, men det kan också vara en assessor. Till innehavare av sådan befattning må numera, om ej Kungl. Maj:t ger dispens, utses allenast den som är lagfaren ordinarie ledamot i rådhusrätt eller förvärvat s. k. fiskalskompetens, d. v. s. ”innehaft förord- nande såsom ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande” (4 5 i kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat). Även i fråga om den som förordnas som vikarie för rådman eller assessor gäller i princip att han skall äga fiskalskompetens. Emellertid gäller enligt 8 & i nämnda kungörelse, att annan person, formellt utan andra kompetenskrav än juridisk examen, kan förordnas till vikarie under sammanlagt 45 dagar, med hovrättens medgivande längre tid. I följd härav är det icke ovanligt att tingsnotarie med kort tjänstgöring förordnas som Vikarie. Kommittén anser nödvändigt att denna bestämmelse jämkas så att vikarie, som icke är fiskalskompetent, icke må tjänstgöra som domare i enmansbrottmål. Det bör därvid även stadgas att han icke må vara ordförande i nämndmål eller tredomarbrottmål. Hovrätten bör fortfarande kunna medgiva undantag.
En fråga rörande kompetenskraven möter även i fråga om häradsrät- terna. Enligt 18 å domsagostadgan är tingsnotarie efter ett års tjänstgöring behörig att som ordförande i häradsrätten handlägga ”mål som allenast rör ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, dock ej militärt mål eller mål om förvandling av böter”. Detta möjliggör för sådan tingsnotarie att vid tremanstingen handlägga de bagatellbrottmål, som nu få handläggas med tremansnämnd. Enligt direktiven för kommittén har denna att upptaga till övervägande även frågan om en utvidgning av tings— notariernas behörighet. Kommittén har ännu icke behandlat denna fråga men vill, såsom redan antytts, i förevarande sammanhang fastslå, att kom— mittén icke anser det kunna komma i fråga att ändra nämnda behörighets- regel därhän, att tingsnotarie skulle kunna handlägga alla brottmål med tremansnämnd. Domsagostadgan förutsättes i detta avseende tillsvidare bli
oförändrad. När tremansting hållas av tingsnotarie, komma således fort— farande vid dessa att kunna handläggas endast samma bötesmål som nu.
Kommittén har diskuterat, om särskiljandet av endomarbrottmålen möj— ligen kan föranleda särskilda tekniska svårigheter vid de större rådhus- rätter, där brottmål handläggas vid skilda avdelningar, för vilka föras skilda målförteckningar. Enligt kommitténs uppfattning behöva sådana svårig- heter icke uppkomma vid de rådhusrätter, där det kan ordnas så att varje brottmålsavdelning kan handlägga även endomarbrottmål. Om organisa— tionen är sådan, att viss avdelning icke har att handlägga andra brottmål än endomarbrottmål, kunna svårigheter uppstå, men dessa synas icke vara oöverkomliga. Enligt kommitténs mening torde det som regel vara lämp— ligast att den ledamot av rådhusrätten, som har att tjänstgöra som ensam— domare i brottmål, själv verkställer utgallringen av de till ensamdomaren hörande målen. Det bör icke vara något hinder för att redan åklagaren, för underlättande av nämnda gallring, på ett eller annat sätt ger tillkänna sin mening i frågan om ett mål kan behandlas som endomarmål.
Utom domförheten i bagatellbrottmål har kommittén under denna av- delning att behandla de särskilda regler om förenklade protokoll och för— enklade domar i bagatellbrottmål, som meddelats i 6 kap. 1 & och 30 kap. 6 & RB samt i 5 och 13 55 protokollskungörelsen. Enligt dessa bestämmelser må det förenklade förfarandet, med domarna i tabellform och anteckningar motsvarande protokollet i tabellen, användas endast om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter —— alltså samma villkor som nu gäller i domförhetshänseende —— och under förutsättning dessutom att den tilltalade erkänt gärningen. Redan nu har det framstått som en brist, att tabelldom utan särskilt protokoll icke kunnat begagnas i betydligt större utsträckning; särskilt protokoll har nu måst föras och fristående dom måst uppsättas t. ex. i en mängd mål om erkända bagatell— förseelser, endast därför att fängelse ingått i skalan. Enligt kommitténs mening böra sådana ändringar vidtagas i nämnda lagrum i RB och 5 & protokollskungörelsen, att det enklare förfarandet kan användas om den tilltalade erkänt gärningen och målet är av beskaffenhet att vid huvudför- handling häradsrätt är domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en lagfaren domare; i detta avseende måste dock ytterligare fordras att målet rör allenast ansvar, ej skadestånd. Men tabelldom skall således enligt förslaget få användas oavsett vilken sammansättning rätten faktiskt haft i målet. Liksom nu skall förenklat protokoll kunna föras endast om tabell— dom användes och skall det icke vara någon förutsättning för användande av tabelldom, att förenklat protokoll föres.
Till frågan om förenklingar rörande de mindre brottmålen hör slutligen också ett övervägande, huruvida uppläggande av dagboksblad är erforder— ligt i alla sådana mål, såsom nu är föreskrivet. Det har särskilt anmärkts att i mål, vari åklagaren utfärdat stämning och vari ej heller annan för-
.vu—w—wg—F AA,-,..., . ..,
beredande åtgärd av rätten vidtages, det ej borde fordras att dagboksblad upplägges; ej ringa arbete och kostnader ha ansetts härigenom kunna be— sparas. Kommittén ansluter sig till denna uppfattning. Emellertid synes en ändring härutinnan i protokollskungörelsen icke böra begränsas till nämnda specialfall utan ges ett mera generellt innehåll, så att — i överensstäm- melse med vad som nu gäller för ärenden — uppläggande av dagboksblad överhuvud ej erfordras, när mål kan avgöras utan att yttrande inhämtas eller annan förberedande åtgärd vidtages. Ett sådant stadgande föreslås infört i 18 & protokollskungörelsen. Såsom i denna paragraf stadgas höra, om dagboksblad icke upplägges, vissa föreskrivna uppgifter rörande målet i stället antecknas i målförteckningens anmärkningskolumn. I denna kan också göras anteckningar om avsändande av vissa uppgifter om domen. Med hänsyn till pågående utredningar angående kontorsarbetet i dom— sagorna vill kommittén icke nu föreslå några ändringar i de fastställda formulären till målförteckning.
I överensstämmelse med vad nu anförts har kommittén utarbetat dels förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 11 55, 6 kap. 1 5 samt 30 kap. 6 5 rättegångsbalken, vilket förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga A,
dels förslag till ändrad lydelse av 6, 51 och 52 55 militära rättegångs- lagen den 30 juni 1948 (nr 472), vilket förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen, bilaga B,
dels förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 och 18 55 protokolls— kungörelsen den 26 september 1947 (nr 775), bilaga C,
dels ock förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 8 % kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 825) med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat, bilaga D.
5.
Måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt
Gällande bestämmelser med motiv
I princip skola alla vädjade mål i hovrätt, tvistemål såväl som brottmål, avgöras efter huvudförhandling. I 50 kap. 21 & RB för tvistemål och 51 kap. 21 5 för brottmål angivas emellertid åtskilliga fall, då mål må avgöras utan huvudförhandling, d. v. 5. efter föredragning av handlingarna. Bestämmel— serna härom överensstämma i huvudsak med vad som föreslogs i process- lagberedningens betänkande. Vid redogörelsen i detta för förslagets huvud— grunder erinrades, att i propositionen och riksdagsbeslutet år 1931 föror- dats ”ett enklare förfarande i fråga om behandlingen av vissa mindre mål”, samt framhölls, att ett sådant förfarande även enligt beredningens upp- fattning vore berättigat ”i syfte att särskilt för parterna nedbringa kost- naderna”. Vidare erinrades, att beredningens förslag härutinnan innebure, att mål av detta slag finge avgöras utan huvudförhandling men att hov- rätten, om huvudförhandling funnes erforderlig, ägde förordna om sådan.
Här nedan upptagas under särskilda punkter de fall, då mål i hovrätt må avgöras utan huvudförhandling, därvid under varje punkt angivas de ut- talanden härom som gjorts av processlagberedningen eller eljest i samband med bestämmelsens tillkomst.
1. Tvistemål, om vadetalan medgivits.
2. Tvistemål, om hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad. PLB: Genom att i dylikt fall möjlighet finnes att pröva målet på handlingarna vinnes ett enkelt sätt att avgöra mål, däri vadekäranden fullföljt talan allenast för att fördröja domens verkställande eller i annat ohemult syfte.
3. Tvistemål, om det rör allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke upp— går till 500 kronor. En förutsättning för avgörande utan huvudförhandling är dock vidare, att ej båda parterna begärt huvudförhandling. Vid beräk- ning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väckande. PLB: Ett undantag från regeln om obligatorisk muntlig förhandling har ansetts påkallat beträffande mål, som angå endast obetydliga ekonomiska värden. Av- görande synes härvid böra vara det värde, varom talan fullföljts. Gränsen har satts vid 500 kronor. Rör tvisten i hovrätten ett lägre belopp, torde ofta kost- naderna för huvudförhandling i hovrätten bliva alltför höga i förhållande till tvisteföremålets värde. Vid beräknande av detta värde bör hänsyn ej tagas till
rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väckande. Även i dessa mål kan emellertid huvudförhandling hållas. Anser hovrätten med hänsyn till målets beskaffenhet eller andra omständigheter, t. ex. då ny bevisning åberopas i hovrätten eller muntlig bevisning, som förekommit vid underrätten, finnes böra upptagas ånyo, huvudförhandling erforderlig för utredningen, äger hovrätten förordna därom. Av betydelse är härvid, att enligt 23 % hovrätten i vissa fall icke kan göra ändring i underrättens dom, med mindre den vid underrätten hörda muntliga bevisningen ånyo upptages inför hovrätten. Därest hovrätten i dylikt _ fall vill ändra den överklagade domen, är sålunda muntlig förhandling nödvändig. ; Rätt har även tillagts parterna att erhålla huvudförhandling, därest de båda be- gärt sådan förhandling. Däremot har det icke ansetts böra medgivas den ena parten att utan motpartens samtycke framtvinga huvudförhandling med därav följande kostnader och besvär. Parts yrkande om huvudförhandling kan emeller- tid föranleda hovrätten att finna dylik förhandling påkallad. Angår vadekäran- (lens i hovrätten fullföljda talan även sådant, som icke kan skattas i penningar, skall huvudförhandling alltid hållas, om ej undantag härifrån är medgivet enligt annan bestämmelse i denna paragraf.
4. Tvistemål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, om båda par- terna begärt avgörande utan huvudförhandling och hovrätten finner uppen- bart, att sådan ej erfordras. PLB diskuterade ett liknande undantag men avvisade tanken på föl— jande skäl.
Beredningen har undersökt, huruvida det ock i andra fall (än då värdet under- stiger 500 kronor) borde överlämnas åt hovrätten att bestämma, om huvudför- handling erfordras. En sådan anordning har övervägts särskilt för det fall, att den fullföljda talan avser allenast rättsfrågan. Emellertid torde muntligheten och omedelbarheten vara av stor betydelse även vid parternas utveckling av de rätts- liga synpunkterna. Såsom framgår———skall i protokollet ej antecknas parter- nas utveckling i rättsligt hänseende. Ett särskiljande av rätts- och bevisfråga möter dessutom stora svårigheter. Beredningen har därför ej ansett sig böra för nu åsyf- tade fall föreslå något undantag från huvudregeln.
Bestämmelsen infördes sedan på hemställan av lagrådet, som yttrade (vid 50 kap. 21 5) :
Enligt förslaget skall i tvistemål muntlig förhandling såsom regel äga rum i hovrätten; endast i uppenbara fall, i processuella frågor samt, under vissa förut- sättningar, i mål som röra så ringa värde, att de ej kunna bära kostnaden för en huvudförhandling, kan avgörandet ske utan en sådan. Ehuru en dylik ordning måste innebära en betydande ökning såväl av hovrätternas arbetsbörda som av parternas rättegångskostnader, äro dock enligt lagrådets mening fördelarna av densamma i allmänhet så stora, att de överväga olägenheterna. Emellertid bör ej förbises, att i vissa av de mål, i vilka muntlig förhandling i hovrätten enligt för- slaget är obligatoriskt, ett verkligt behov därav knappast föreligger. Gäller tvisten exempelvis allenast tolkningen av ett lagstadgande eller eljest en ren rättsfråga, torde i vissa fall muntlig förhandling icke vara av nöden. Detsamma gäller även i andra fall, där materialet ofta ej kan göras tillgängligt eller åskådligt i muntlig form, såsom i vissa räkenskapsmål, patentmål 0. d. Vad nu anförts talar för att vidga kretsen av de fall då undantag från muntlighetsgrundsatsen kan göras. Å andra sidan måste beaktas vikten av att, i den mån undantag medgives, reg- lerna härom erhålla en så snäv avfattning att någon möjlighet till extensiv tolk-
ning av dem ej uppstår. Härmed förenade svårigheter torde göra det nödvändigt att begränsa undantaget till mål, i vilka en bevisprövning ej erfordras. Enligt lagrådets mening bör i enlighet med det sagda föreskrivas, att i mål, i vilka fråga endast är om rättstillämpningen, avgörandet skall ske utan huvudförhandling, såframt båda parterna begärt att sådan ej skall äga rum och hovrätten finner det uppenbart, att huvudförhandling ej är av nöden. Lagrådet hemställer, att paragra- fen ändras i enlighet med vad sålunda anförts.
5. Tvistemål, om prövningen ej avser själva saken. PLB: Slutligen erfordras ej huvudförhandling, om hovrättens prövning icke avser själva saken, d.v. s. det materiella rättsförhållande varom talan föres. Hov- rätten äger sålunda på handlingarna besluta, att den fullföljda talan icke skall upptagas till prövning, eller på grund av rättegångshinder eller domvilla undan— röja underrättens dom. Avser vadetalan allenast beslut, som meddelats i samband med domen, t.ex. angående vite, kvarstad eller rättegångskostnad, är huvudför- handling ej heller nödvändig. Stadgandet torde leda till att då vadetalan föres såväl i själva saken som i dylik bifråga, hovrätten äger utan huvudförhandling t. ex. ogilla talan i huvudsaken såsom uppenbart ogrundad och göra ändring bc- träffande den särskilda frågan.
6. Brottmål, om talan av åklagaren föres endast till den tilltalades förmån. 7. Brottmål, om talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.
PLB: Med hänsyn till den tilltalades ställning torde däremot den omständig— heten, att han förklarar sig ej ha något att erinra mot den av motparten fullföljda talan, icke höra i och för sig medföra, att huvudförhandling anses onödig.
8. Brottmål, om den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller fällts till vite och anledning ej förekommer till ådö- mande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts. Föres även talan om annat än ansvar, må målet dock ej avgöras utan huvudförhandling, med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 5 (1—5 ovan) må prövas utan huvudförhandling. PLB: Till de mindre mål, för vilka huvudförhandling icke bör vara obligato— risk, synes böra hänföras de mål, beträffande vilka i hovrätten icke är fråga om annan påföljd än böter eller vite. I de fall, då den tilltalade av underrätten fällts till böter eller vite och talan fullföljts allenast av honom, har sålunda hovrätten alltid möjlighet att avgöra målet på handlingarna. Har den tilltalade av under- rätten dömts till frihetsstraff, förvaring eller annan skyddsåtgärd, avsättning eller mistning av befattning, är, oavsett å vilken sida talan fullföljes, huvudför- handling nödvändig. I de fall åter, då den tilltalade vid underrätten frikänts eller yrkande om utdömande av vite ogillats eller den tilltalade dömts till allenast böter eller vite, och talan fullföljts av åklagaren eller målsäganden, har hovrätten att med ledning av handlingarna pröva, huruvida anledning finnes att ådöma annan påföljd än nu sagts. Finnes detta vara förhållandet, skall huvudförhand- ling äga rum. Av dessa regler följer bland annat, att tilltalad icke kan av hov- rätten dömas till frihetsstraff, förvaring eller annan skyddsåtgärd, avsättning eller mistning av befattning, med mindre han haft tillfälle att inställa sig vid förhand- ling i hovrätten. Även i de fall, då huvudförhandling icke är obligatorisk, äger hovrätten utsätta sådan förhandling, om den kan antagas vara till gagn för utred- ningen. Av betydelse är härvid bland annat beskaffenheten av den bevisning, som
_,._._—__ M..—y,
åberopas i hovrätten. Den i 23 % givna regeln, att i vissa fall hovrätten ej må göra ändring i underrättens dom utan att bevisningen från underrätten upptages ånyo, kan medföra att huvudförhandling måste hållas. Särskilt i de fall, då anledning föreligger att döma tilltalad, som av underrätten frikänts, kan det vara erforder— ligt, att huvudförhandling hålles. Även eljest kan sådan förhandling vara på- kallad, då fråga är om grovt brott. Stor vikt måste ock tillmätas framställning från part, särskilt den tilltalade, om huvudförhandling. I dessa fall har emellertid hovrätten alltid att pröva, huruvida med hänsyn till utredningen, kostnaderna för enskild motpart och det allmänna m.m. huvudförhandling bör komma till stånd. Framför allt då fråga är om allvarligt brott, där en fällande dom, även om den avser allenast böter, kan äga stor betydelse för den dömde, bör dock hov- rätten tillmötesgå begäran om huvudförhandling. Detsamma gäller, då målet avser böter till mycket högt belopp.
Därest i brottmål föres talan om enskilt anspråk på grund av brottet och såväl ansvarsfrågan som frågan om det enskilda anspråket fullföljas till hovrätten, synes vid bedömande av huruvida huvudförhandling skall hållas målet böra be- traktas som en enhet. Är sålunda med hänsyn till talan om det enskilda anspråket huvudförhandling erforderlig, skall sådan förhandling hållas, även om den icke enligt de i förevarande paragraf givna reglerna påkallas för prövning av ansvars— talan.
9. Brottmål, om prövningen ej avser själva saken.
,
Jfr under ;) ovan.
I fråga om handlingarnas komplettering före måls avgörande utan huvud— förhandling anförde processlagberedningen under 50 kap. 21 % följande.
I de mål, som avgöras på handlingarna, erhålla parternas inlagor en i viss mån annan betydelse än i mål, däri huvudförhandling hålles. De skriftliga inlagorna tjäna i förstnämnda grupp av mål icke till att förbereda målets vidare behandling utan utgöra jämte handlingarna från underrätten det material, varå hovrättens avgörande skall grundas. På grund härav och då parternas framställningar i regel icke upptagas i underrättens protokoll, kan det bliva erforderligt, att parterna i hovrättsskrifterna fullständigt utveckla sin talan och därvid även ingå på rättsliga spörsmål. Anledning härtill föreligger, när värdet av det, varom talan fullföljes, icke uppgår till 500 kronor och muntlig förhandling sålunda icke alltid kan på— räknas. I mål, varom nu är fråga, kan det även föreligga skäl, att hovrätten med stöd av 10 å andra stycket sörjer för en fullständigare skriftväxling mellan par— terna och därvid även förelägger parterna att yttra sig över vissa närmare an— givna frågor.
I anslutning härtill ha i 50 kap. 22 å och 51 kap. 22 5 upptagits följande (likalydande) stadganden:
Då hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skola, om det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.
Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhandling skall äga rum.
Såsom processlagberedningen berört i ovan återgivna yttranden (ad 3 och 8) modifieras reglerna om måls avgörande utan huvudförhandling väsentligt av förbudet i vissa fall enligt de 5. k. tilltrosparagrafema (50 kap. 23 å och 51 kap. 23 5) att ändra underrätts dom utan att vittnen m. fl. höras på nytt.
Tilltrosparagrafen för tvistemål i 50 kap. 23 & lyder:
Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, må ändring i underrättens dom i denna del ej ske, med mindre beviset upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga skäl föreligga. att dess värde är annat, än underrätten antagit.
PLB yttrade härom:
Av föreskrifterna i 35 kap. 13 % framgår, att muntlig bevisning, som upptagits vid underrätten, så ock vad rätten vid syn å stället iakttagit får i viss utsträck- ning i hovrätten förebringas genom protokoll och andra handlingar från bevis- upptagningcn. Den sålunda förebragta bevisningen är emellertid i regel av mindre värde än den bevisning, som upptages omedelbart av rätten. Med hänsyn härtill kan det icke anses lämpligt, att hovrätten allenast på dylikt material gör ändring i underrättens bevisvärdering i sådana fall, då det kan antagas, att underrättens avgörande rönt inflytande av att underrätten omedelbart upptagit bevisningen. För tryggande av bevisomedelbarheten har därför i förevarande paragraf intagits bestämmelse, att om underrätten grundat sitt avgörande rörande viss omständig- het på omedelbart upptagen muntlig bevisning eller syn å stället och avgörandet även i hovrätten beror av tilltron till denna bevisning, hovrätten i regel ej må göra ändring i underrättens dom i denna del, med mindre bevisningen upp- tagits ånyo vid huvudförhandling i hovrätten. För stadgandets tillämpning krä- ves, att utgången i hovrätten skall bestämmas av en eller flera omständigheter, om vilka bevisning, varom nu är fråga," förebringats vid underrätten, och att frågan, huruvida dessa omständigheter skola anses bevisade eller icke, beror av den tilltro, som tillägges denna bevisning. Denna tilltro är t.ex. beträffande en vittnesutsaga beroende icke blott av huruvida vittnet talat sanning utan även av vittnets iakttagelseförmåga och förmåga att återgiva vad vittnet erfarit. Regeln gäller, vare sig underrätten tillmätt eller frånkänt utsagan tilltro. Ha sålunda vid underrätten två vittnen lämnat olika uppgifter rörande samma omständighet och underrätten ansett det ena vittnets uppgifter förtjäna tilltro, kan hovrätten i regel icke på denna punkt ändra underrättens bevisvärdering, med mindre båda vittnena höras ånyo i hovrätten. Kan därvid det ena vittnet icke höras, bör enligt den givna regeln underrättens bevisvärdering stå fast. Avgörandet kan icke anses bero av tilltron till utsagan, därest någon tvekan ej råder om att utsagan riktigt återger de faktiska omständigheterna men det är ovisst, vilka slutsatser som kunna dragas ur dessa omständigheter. Detta torde ofta vara fallet, då fråga är om allenast indirekt bevisning. Från den nu angivna regeln, att ändring i under- rättens värdering av muntlig bevisning ej får göras utan att bevisningen upptages ånyo, har ett undantag uppställts för det fall, att synnerliga skäl föreligga, att bevisningens värde är ett annat än underrätten antagit. Det bör sålunda vara uppenbart, att underrättens värdering av bevisningen icke kan godkännas. Detta kan inträffa särskilt då i hovrätten tillkommit ny bevisning eller annan utred- ning, som otvetydigt ådagalägger, att bevisvärdet är annat än underrätten funnit. Av stadgandets avfattning framgår, att detsamma icke gäller, då underrättens bevisföring grundats på bevis, som upptagits utom huvudförhandlingen och vid denna framlagts genom protokoll. I dylika fall har hovrätten samma möjlighet som underrätten att bedöma bevisningens värde.
Den nu berörda regeln medför, att då hovrätten har anledning antaga, att änd- ring bör ske i underrättens värdering av muntlig bevisning rörande viss omstän-
dighet, hovrätten måste tillse, att all den bevisning, som upptagits omedelbart i underrätten och varå denna grundat sitt avgörande i denna del, ånyo upptages i hovrätten. Härav följer, att huvudförhandling kan bliva erforderlig även i mål, där sådan förhandling eljest icke är obligatorisk. Huruvida av nu angiven grund bevisning skall upptagas ånyo, har hovrätten att i första hand pröva vid utfär- dande av kallelser till huvudförhandlingen. Avgörande för denna fråga är främst vadekärandens i vadeinlagan lämnade redogörelse rörande grunden för hans fullföljda talan och hans uppfattning rörande underrättens domskäl. Av dessa torde i regel framgå, huruvida hans talan riktar sig mot underrättens bevisvärde- ring och i vad mån avgörandet beror av tilltron till den omedelbart upptagna bevisningen. Ofta torde käranden, då han anser underrättens bevisvärdering orik- tig, i vadeinlagan begära, att muntlig bevisning skall upptagas ånyo. Hänsyn måste även tagas till eventuella uppgifter från parterna om ny bevisning och vad därmed skall styrkas. Särskilt då i hovrätten åberopas ny muntlig bevisning, kan det vara anledning att ånyo höra den vid underrätten upptagna bevisningen. Stadgandet kan medföra, att hovrätten beslutar, att bevisning, som förekommit vid under- rätten, skall förebringas ånyo, ehuru part ej framställt begäran därom. Hovrättens befogenhet härtill framgår av 35 kap. 13 %.
Motsvarande regel för brottmål i 51 kap. 23 & lyder:
Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne eller sakkunnig hörts inför rätten eller syn å stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, må ändring i underrättens dom i denna del ej ske annat än till den tilltalades förmån, med mindre beviset upp- tagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.
PLB yttrade härom:
Regeln, att hovrätten i allmänhet icke må utan förnyat upptagande av muntlig bevisning eller syn å stället frångå underrättens värdering av denna bevisning, synes icke böra gälla, då fråga är om ändring till förmån för den tilltalade. Särskilt då hinder möter mot att ånyo upptaga bevisningen, t. ex. då ett vittne ej längre kan höras, skulle det vara obilligt, om icke ändring kunde göras till den tilltalades förmån. I dylikt fall bör tvekan rörande bevisvärderingen lända till fördel för honom. Frågan, huruvida ändring är till den tilltalades förmån eller icke, erbjuder för flertalet fall ej någon svårighet. I de fall, då detta är ovisst, t. ex. då fråga är om val mellan straff och skyddsåtgärd eller mellan olika slag av skyddsåtgärder, ' synes den i paragrafen givna huvudregeln böra leda till att ändring ej göres, med mindre bevisningen upptagits ånyo.
Föres i brottmål talan om annat än ansvar och förekommer i denna del bevis- ning rörande omständighet, som ej är av betydelse för ansvarstalan, bör i fråga om möjlighet att härutinnan göra ändring gälla vad om tvistemål är stadgat.
Statistiska uppgifter
För att ge en uppfattning om i vilken omfattning mål avgjorts med och utan huvudförhandling under den tid RB varit i kraft, lämnas i en härvid fogad tabell, bilaga L, en sammanställning av de uppgifter härom som hov- rätterna i samband med sina anslagsäskanden lämnat för de tre budgetåren 1949/50, 1950/51 och 1951/52.
Siffrorna ge vid handen, att ganska jämnt hälften av alla mål avgöras
på handlingarna men att bortåt hälften av dessa föredragningsmål äro be- svär och ansökningar. Av de vädjade målen avgöras omkring 1/3 på band— lingarna.
För utredning om betydelsen av värdegränsen och en eventuell höjning av denna har kommittén vidare beträffande Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland låtit verkställa en undersökning rörande de under år 1952 avgjorda målen. Resultatet av denna undersökning framgår av föl— jande tabeller:
I. Tvistemål
Antal domar, vari tvisteföremålets värde varit
1500 kr. el. mera el. ej utan hf med hf 999 kr. 1499 kr. ekon. värde
under 500 kr. 500— 1 000—
Göta hovrätt ............. 9 9 7 8 158 Hovrätten för övre Norrland 4 10 6 6 74 11. Brottmål, vari underrätten dömt till böter eller vari den tilltalade — utan att
det kan anses ha varit fråga om högre straff än böter —— blivit frikänd
Antal domar, som även avse skadestånd och där det omtvistade skadeståndets värde varit
under 500 kr. 500_ 1 000_ 1 500 kr. el. mera el. ej utan hf med hf 999 kr. 1 499 kr. ekon. värde
Göta hovrätt ............. 5 7 10 7 22 Hovrätten för Övre Norrland 1 7 2 3 15
Kritik och ändringsförslag Riksdagens revisorer gjorde i sin berättelse till 1950 års riksdag följande uttalande:
Med hänsyn till de kostnadsökningar som uppstått för hovrättsprocesserna framstår det såsom angeläget, att möjligheterna till ett enklare och mindre kost— samt förfarande i hovrätt prövas. I sådant syftc torde kunna övervägas, om icke vissa eftergifter i avseende å den muntliga handläggningsformcn skulle kunna genomföras samt möjligheterna att avgöra målen på handlingarna i motsvarande mån ökas. Härvid måste självfallet skapas garantier för att akten i målet göres så fyllig och tillförlitlig, att den kan läggas till grund för dom. Vad det nya rätte- gångsförfarandet ytterst åsyftar är en förbättrad utredning såsom underlag för dom. Även om härvid muntligheten tillerkänts vitsord, bör hinder icke få möta att
lämna ökat utrymme för skriftlighet i sådana fall, då denna kan väntas bidraga till den bästa utredningen. En hel del mål äro nämligen utan tvekan av beskaffen- het att bättre lämpa sig för skriftlig handläggning. Även ett blandat muntligt och skriftligt förfarande torde mången gång vara tänkbart.
Även för andra fall torde ett slopande av den dyrbara huvudförhandlingen i hovrätt kunna övervägas. F.n. gäller sålunda att tvistemål, där det värde, varom talan fullföljts, uppenbart icke uppgår till 500 kronor, må avgöras utan huvud- förhandling, om ej båda parterna begärt det. Redan med hänsyn till penning- värdets försämring sedan år 1938, då ifrågavarande värdegråns föreslogs för att därefter är 1942 lagfästas, synes en avsevärd höjning av nämnda belopp motive- rad. En justering uppåt av denna värdegråns, som även med hänsyn allenast till 1938 års penningvärde synes ha varit för låg, skulle medföra, att ett stort antal mål, vilka f. n. kräva huvudförhandling, skulle kunna avgöras efter allenast före- dragning.
Detta uttalande av riksdagens revisorer föranledde i yttrandena däröver åtskilliga uttalanden och även ändringsförslag. Första lagutskottet behand— lade frågan i sitt utlåtande nr 23/1950.
Av de allmänna uttalandena må återgivas följande:
Svea hovrätt: Den erfarenhet, som vunnits under den tid den nya rättegångs- balken varit i tillämpning, har otvetydigt givit vid handen, att för upprätthållan— det av de principer, varpå rättegångsbalken bygger, icke erfordras att ett muntligt förfarande i hovrätt kommer till användning i den utsträckning som gällande lag förutsätter. De bestämmelser, som gälla för huvudförhandling i hovrätt, ha fram- tvingat ett förfarande, som alltför ofta innefattar en ren föredragning av det vid underrätten förebragta materialet vilken föredragning på grund av aktsystemet som regel måste verkställas genom domstolens tjänstemän _ utan att något nytt tillföres den högre instansen. Därest vissa jämkningar i riktning mot mindre stränghet komma till stånd i fråga om muntlighetsprincipens tillämpning i hov- rätt, vinnes förutom minskning i de enskildas processkostnader även en betydande lättnad i åklagares och advokaters arbetsbörda samt avsevärda besparingar för det allmänna.
Göta hovrätt: Det är obestridligt, att parternas kostnader vid fullföljd till hov- rätt blivit avsevärt ökade genom den nya ordningen, och även hovrätten anser det synnerligen önskvärt att minska denna olägenhet. Denna är emellertid ganska ofrånkomlig, om målen även i hovrätten skola avdömas icke på handlingarna utan efter en muntlig förhandling. Då några väsentliga avsteg från denna ordning icke böra ifrågakomma, kan man heller icke vänta sig att i någon avsevärd mån kunna minska dessa kostnader. Botemedlet synes närmast få bli att genom ökad rättshjälp från det allmännas sida och genom hovrättsting och liknande anord- ningar delvis överföra kostnaden å det allmänna, såsom redan i stor utsträckning skett. Emellertid är saken av den vikt att man bör överväga alla möjligheter till även andra åtgärder och särskilt då huruvida mål lämpligen i större utsträckning än nu är möjligt kunna avgöras på handlingarna efter föredragning och således utan huvudförhandling.
Hovrätten för Västra Sverige: Det är hovrättens bestämda uppfattning att i det ojämförligt största antalet mål den muntliga handläggningsformen i hovrätt ger en bättre utredning än den skriftliga. Statsrevisorernas uttalande, att en del mål utan tvekan äro av beskaffenhet att bättre lämpa sig för skriftlig handläggning, gäller sålunda enligt hovrättens uppfattning endast ett ringa antal mål. Däremot förhåller det sig otvivelaktigt så, att det företräde muntligheten äger framför
skriftligheten är olika stort i olika grupper av mål. Även utan rubbning av de fundamentala principer, å vilka den nuvarande rättegångsordningen vilar, torde finnas plats för vissa jämkningar i besparande syfte.
Hovrätten för Nedre Norrland: Kunde någon jämkning i gällande bestämmel- ser ske så att hovrätten finge större möjlighet att företaga mål till avgörande utan huvudförhandling, skulle de med hovrättstingen förbundna olägenheterna i viss mån minskas. Då skulle nämligen, utan att parterna därigenom orsakades extra kostnader, å hovrättens förläggningsort kunna handläggas ett flertal mål, som en— ligt nuvarande bestämmelser måste, om hovrättsting införes, handläggas å tingen. Även bortsett härifrån skulle emellertid enligt hovrättens mening en uppmjukning av gällande regler vara till fördel ej minst för parterna, vilkas kostnader för hov— rättsförfarandet därigenom skulle kunna avsevärt nedgå.
Hovrätten för Övre Norrland: Det är givet, att vissa mål lämpa sig bättre för skriftlig handläggning i andra instans. Emellertid är en avvägning mellan huvud- förhandlingsmål och handlingsmål av synnerligen komplicerad natur, och en ändring i den delen skulle ovillkorligen komma att beröra RB:s grundprinciper. Hovrätten vill dessutom framhålla, att denna fråga intimt sammanhänger med det svårlösta problemet med protokolleringen, vilket ännu kan sägas i viss mån befinna sig på experimentstadiet och erhållit en mycket skiftande lösning i olika domstolar.
Föreningen Sveriges häradshövdingar: Man är här inne på det nya och väsent- liga i den nya rättegångsordningen. Om man nu icke är beredd att frångå munt- lighetsprincipens tillämpning även i hovrätten, måste man, då det gäller att före- slå reformer på detta område, gå fram med största försiktighet.
Riksåklagaren: Det synes ämbetet angeläget, att varje förslag, som syftar till att bereda större utrymme för skriftlighet i processen, prövas med sträng återhåll- samhet. Särskilt såvitt angår straffprocessen innebär det muntliga förfarandet enligt ämbetets mening så viktiga garantier för rättssäkerheten att intresset av ett nedbringande av det allmännas och även parternas kostnader för rättsskip- ningen icke bör tillmätas avgörande betydelse.
Första lagutskottet: Det är klart att ett ökat utrymme för skriftligt förfarande skulle vara ett verksamt medel att nedbringa rättegångskostnaderna. Frågan om muntlighet i hovrätt står emellertid i nära samband med spörsmålet om samma princips tillämpning i underrätten. Skulle skriftligheten mera allmänt vinna insteg i hovrätterna, komme muntligheten efter hand att bliva alltmer uttunnad även i lägre rätt och en återgång till det tidigare vidlyftiga protokolleringssystemet i underrätten bleve erforderlig. En sådan utveckling skulle vara högst olycklig. Med principen om fri bevisprövning låter sig vidare en skriftlig hovrättsprocess icke väl förena. Enligt utskottets mening måste därför bestämt hållas fast vid att hovrättsprocessen i princip skall vara muntlig. Endast mera begränsade undantag från denna huvudregel kunna medgivas.
Följande särskilda ändringsförslag ha framförts i anslutning till reviso- rernas uttalande.
1. Höjning av värdegrånsen.
Samtliga hovrätter ha uttalat sig härför. Föreningen Sveriges häradshövdingar: Av samma skäl, som föreningen anfört mot särskilt förfarande i bagatellmål, är föreningen tveksam. Om en justering, begränsad till penningvärdets försämring, kan medföra någon
! l t t t i _l l 5,
'» ?
minskning av antalet huvudförhandlingar, har föreningen dock icke någon invändning mot en så begränsad reform.
Sveriges advokatsamfunds styrelse: Styrelsen tillstyrker oreserverat en höjning av värdegrånsen. En dylik jämkning kan knappast vara föremål för delade meningar. Däremot synes kunna diskuteras hur mycket värde— gränsen bör höjas. En höjning till 1 500 kr. skulle i och för sig knappast vara ägnad att väcka betänkligheter. Styrelsen erinrar om betydelsen av tilltrosparagraferna.
Första lagutskottet: Med hänsyn särskilt till penningvärdets fall synas betänkligheter icke behöva möta mot en höjning av värdegrånsen.
2. Tvistemåt, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, må avgöras utan huvudförhandling oberoende av om parterna begärt det. Detta föreslås av Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge. Första lagutskottet yttrar att hovrätternas förslag synes beaktansvärt.
3. Tvistemål och brottmål må avgöras utan huvudförhandling, om det är uppenbart att vadetalan skall bifallas. I en artikel i SvJT 1950 (s. 631) säges att detta visserligen vore utan större praktisk betydelse men att fall, där huvudförhandling av detta skäl framstått som helt onödig, dock ha förekommit, och det i både tvistemål och brottmål. Det har upplysts att tvistemålet avsåg ett fall, då en barnafader dömts i underrätt på grund av styrkt samlag, varefter i hovrätt företetts blodprov enligt Vilket han ej kunde vara fader.
4. Brottmål må avgöras utan huvudförhandling, då vadetalan är uppen- bart ogrundad (såsom nu i tvistemål). Svea hovrätt synes avse detta. Göta hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland anse en sådan regel på— kallad. Första lagutskottet: Vissa skäl tala för att en motsvarighet till regeln om ogrundad vadetalan borde införas även för brottmålens del. Utskottet tän- ker härvid särskilt på enkla mål om ansvar för rattfylleri, i vilka fullföljden mången gång synes icke ha annat ändamål än att förskaffa den klagande någon tids anstånd med straffets verkställande. Svåra avgränsningsspörs— mål måste emellertid härvid uppkomma. Spörsmålet är måhända förtjänt att uppmärksammas vid en utredning.
5. Generellt bemyndigande för hovrätt att avgöra mål på handlingarna, då med bestämdhet kan antagas, att huvudförhandling icke kommer att” tillföra rättegången material av beskaffenhet att inverka på avgörandet. Föreslås av Svea hovrätt (i motiveringen framhålles svårigheterna med avgränsade undantag). Första lagutskottet säger härom. att mot förslaget måste invändas att
det'icke är möjligt att på förhand avgöra, huruvida en huvudförhandling kommer att tillföra rättegången material av värde.
Riksdagsrevisorerna torde ha avsett något liknande (se ovan). Göta hovrätt: Därest revisorerna avse en generell rätt för hovrätten att, där det anses lämpligare, företaga mål till avgörande utan huvudförhand- ling, anser hovrätten detta innebära ett avsteg från principerna, som icke kan rekommenderas.
6. Rätt att underlåta huvudförhandling, om båda parterna begära det. Göta hovrätt föreslår detta och säger: I dispositiva mål framstår en sådan ordning som särskilt motiverad och även i andra mål torde den kunna övervägas. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför: Utöver vad nu nämnts torde möjligheterna att i hovrätt öka målens avgörande utan huvudförhandling vara starkt begränsade. Dock kan det ifrågasättas huru— vida icke i dispositiva tvistemål parternas gemensamma begäran om målets av- görande utan huvudförhandling borde tillerkännas avgörande betydelse. En sådan utvidgning av möjligheterna att avgöra mål på handlingarna kan emellertid leda till att hovrätterna tvingas att avgöra mål på sämre processmaterial än som stått underrätterna till buds. Det är nämligen ofrånkomligt, att i de allra flesta mål en muntlig huvudförhandling utgör avsevärt bättre material för målets materiellt riktiga avgörande än handlingarna i målet. Å andra sidan kan det naturligtvis sägas, att om i dispositiva tvistemål parterna av ekonomiska skäl vilja nöja sig med att hovrätten avgör målet utan huvudförhandling, bör detta stå parterna fritt. Den fråga, som hovrätten här berört, kräver emellertid ingående överväganden. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter detsamma. Första lagutskottet: Tanken att mera generellt lämna utrymme för par- terna att bestämma, om huvudförhandling skall få underlåtas eller icke, torde ej kunna accepteras.
7. Tvistemål må, om icke part begär sådan, avgöras utan huvudförhand» ling, därest de faktiska omständigheterna äro klara och fullföljden allenast avser fråga om skäligheten av ett yrkat belopp, såsom underhållsbidrag eller ersättning för sveda och värk. Första lagutskottet säger, att detta vore tänkbart. Advokatsamfundets styrelse hade härom yttrat följande. Vad angår statsrevisorernas förslag om utökning av möjligheterna att avgöra målen på handlingarna i sådana fall, där målet kan anses vara av beskaffenhet att bättre lämpa sig för skriftlig handläggning, må erinras om att denna synpunkt icke är för rättegångsbalken främmande, i det att mål, vari fråga är allenast om rättstillämpningen, på båda parternas begäran kunna avgöras utan huvudförhand- ling, om hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras. Det är enligt styrelsens mening icke uteslutet att man i syfte att förbilliga hovrättsprocessen skulle kunna gå vidare i samma riktning. Rena skälighetsfrågor (t. ex. skäligheten av ett skade- ståndshelopp för sveda och värk eller skäligheten av ett underhållsbidrag) kunna säkerligen ofta, vare sig de böra betraktas som rättstillämpningsfrågor eller icke, tillfredsställande avgöras utan att huvudförhandling äger rum. Det viktigaste är att omedelbarhetsprincipen icke utan tvingande skäl eftersättes, när det gäller
upptagande och värdering av muntlig bevisning. I detta hänseende måste det till- ses att även i hovrätterna muntligheten blir regel.
Hovrätten för Västra Sverige hade varit inne på samma fråga och yttrat: I vissa grupper av mål, där huvudförhandling kan förutses bli av ytterst ringa värde för tvistens avgörande, torde huvudförhandling icke behöva vara obligatorisk. Såsom exempel på dylika målgrupper nämnas mål, som angå endast storleken av underhållsbidrag i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller eljest åt barn.
8. Rätt underlåta huvudförhandling i mål som avser straffmätning o. dyl., om åklagare och försvarare äro ense därom. Riksåklagaren yttrar härom, efter påpekande av att ändringar böra ske med sträng återhållsamhet (se ovan):
, Även med beaktande av nu anförda synpunkter synas dock möjligheterna att i hovrätt avgöra målen på handlingarna kunna i viss utsträckning ökas. Sålunda bör en dylik handläggningsform kunna tillämpas exempelvis i fall, där en åklagare —— även om det ej sker till den misstänktes förmån _ fullföljer talan med yrkande att ett bötes- eller frihetsstraff ändras till kvalificerad villkorlig dom eller fram- ställer yrkande om annan ur kriminalpolitiska synpunkter motiverad ändring av påföljden, t. ex. utbyte av tidsbestämt frihetsstraff mot ungdomsfängelse. Även beträffande mål som avse straffmätningsspörsmål, t.ex. ådömande av böter eller fängelse i rattfyllerimål, eller rena rättsfrågor torde muntlig förhandling i många fall ej vara erforderlig. Hur den närmare avgränsningen från nu angivna utgångs- punkter bör ske mellan mål, som böra upptagas till huvudförhandling eller avgöras på handlingarna, kräver närmare övervägande. En förutsättning för att mål i nu avsedd ökad omfattning skall kunna avgöras på handlingarna synes måhända böra vara att den misstänkte har försvarare samt att såväl åklagaren som den tilltalade äro ense om att ej påkalla muntlig förhandling.
Första lagutskottet: Enligt utskottets mening bör det icke komma i fråga att frångå muntlighetsprincipen på detta område. Just i mål av förevarande art synes muntlig förhandling vara av det största värde.
*.
| Direktiven för kommittén
, I direktiven påpekas att värdegrånsen 500 kronor genom penningvärdets ' förändring fått en annan innebörd än då den uppställdes och att redan av denna anledning en omprövning av denna gräns är påkallad. Efter omnäm- nande, att första lagutskottet ansett betänkligheter icke behöva möta mot en höjning av denna gräns, anföres att ”vid den blivande utredningen synes höra undersökas huruvida denna gräns möjligen bör höjas något mera än vad penningvärdets fall i och för sig föranleder till”.
Vidare erinras i direktiven, att en stor del av diskussionen kring nya RB rört sig om en förenkling och ett förbilligande av hovrättsförfarandet och att man därvid särskilt tagit sikte just på en ökning av möjligheterna att i hovrätt företaga vädjade mål till avgörande utan huvudförhandling.
Vidare heter det: Det har anförts att huvudförhandling skulle kunna utan fara för rättssäkerheten underlåtas även i vissa andra fall (än de nu
stadgade). Denna svåra och viktiga fråga hör av utredningen övervägas med utgångspunkt från de uttalanden härom som gjorts av första lag- utskottet i dess utlåtande nr 23/1950.
Förberedande undersökning av kommittén
Efter preliminära diskussioner av förevarande fråga utarbetade kommit- tén en promemoria den 6 mars 1952, som innehöll dels i huvudsak samma redogörelse som återfinnes ovan under denna punkt, dels ock vissa kommit— téns synpunkter i de särskilda frågorna. Denna promemoria var föremål för en underhandsremiss till hovrätterna, riksåklagaren och advokatsamfundets styrelse. Vissa yttranden ha i anledning härav inkommit från hovrätterna eller särskilda hovrättsledamöter ävensom av riksåklagaren och samfunds- styrelsen. Detta material har begagnats vid den fortsatta utredningen och beröres delvis i kommitténs yttrande här nedan.
Kommittén
Vår nya processordning utgår från att till hovrätt fullföljda mål som regel böra avgöras icke på grundval av skriftligt material, som föredrages inför hovrätten, utan efter en muntlig förhandling inför hovrätten, grundad på samma principer som huvudförhandling inför underrätt.
Från denna regel ges emellertid undantag. Dessa äro av två skilda slag. För det första har lagstiftaren förutsatt att vissa mål lika väl kunna av- göras utan huvudförhandling; på denna grund har medgivits att huvudför— handling underlåtes t. ex. då vadetalan är uppenbart ogrundad eller målet avser endast rättstillämpningen. Och för det andra har man ansett att i vissa mål, som röra mindre värden eller lindrigare straff, kostnaderna för huvudförhandling bli alltför höga i förhållande till sakens vikt; dessa undantag grundas således icke på att huvudförhandling är mindre påkal- lad utan uteslutande på processekonomiska skäl.
Parternas kostnader bli givetvis väsentligt större vid det muntliga för- farandet än vid det skriftliga. I det senare fallet kan kostnaden begränsas till kostnaden för någon skrift, som insändes med posten; i det förra fallet uppstå kostnader för parters, advokaters och vittnens inställelser, vilka kostnader även i mindre mål kunna bli betydande, och advokatarvodena bli också avsevärt högre. Det är obestridligen en allvarlig invändning mot den nya rättegångsordningen, att hovrättsprocessen i allmänhet blivit så dyrbar för parterna, när huvudförhandling skall äga rum. I den mån detta leder till att medborgarna måste avstå från att söka sin rätt, föreligger uppenbarligen ett allvarligt missförhållande. Olägenheterna för parterna kunna minskas och kostnaderna delvis överflyttas å statsverket, om fri rättegång erhålles eller målen handläggas å hovrättsting, men någon mera väsentlig utvidgning av dessa möjligheter kan man knappast räkna med.
Stor uppmärksamhet kräver därför frågan, om ett skriftligt förfarande är möjligt att begagna i ökad utsträckning.
Vid denna avvägning måste man emellertid beakta att — om det icke är fråga om mål vari huvudförhandling på grund av målens beskaffenhet eller särskilda omständigheter är onödig — det skriftliga förfarandet i hovrätt i allmänhet innebär en sämre process, med sämre garantier för ett riktigt avgörande. Det nya rättegångssystemet är överhuvud så uppbyggt, att ett skriftligt förfarande icke låter sig på ett rationellt sätt inpassa däri. Efter- som fullständiga förhandlingsprotokoll icke skola föras vid underrätten, äro handlingarna därifrån regelmässigt otillräckliga för målets omprövning på dem. Underrätten har dömt på grundval av en muntlig förhandling, och endast denna, medan hovrätten blir hänvisad till ett ofullständigt skriftligt material, kompletterat med rättegångsinlagor i hovrätten (innehållande t. ex. sådant som sagts muntligen i underrätten och ej protokollerats). Att ändra en dom på grundval av ett sämre material än underrätten haft är stötande. Vad som skall få läggas till grund för hovrättens dom blir vidare ofta tveksamt (jfr 17 kap. 2 5 och 30 kap. 2 5 ”vad handlingarna inne- hålla”; av andra regler, t. ex. 35 kap. 14 å, följer emellertid att inte allt vad handlingarna innehålla kan få läggas till grund). I bevisfrågan modifieras prövningsrätten väsentligt av tilltrosparagraferna. Å andra sidan innebär, såsom första lagutskottet framhållit, varje försök att förbättra förfarandet genom att göra det skriftliga materialet fullständigare en fara för ökad skriftlighet även i underrätt; betecknande är i detta avseende statsreviso- rernas uttalande att det självfallet måste ”skapas garantier för att akten i målet göres så fyllig och tillförlitlig, att den kan läggas till grund för dom”. Ur dessa synpunkter borde måls avgörande på handlingarna i hovrätt helst inskränkas till fall då akten är tillräcklig eller den utan större olägenhet kan göras tillräcklig genom att parterna få tillfälle att skriftligen utveckla vad de anfört muntligen i underrätten eller önska ytterligare anföra i hov- rätten.
Å andra sidan är det otvivelaktigt, och bestyrkes av erfarenheten, att hov- rätterna få under bedömande icke så få mål av skilda slag — utöver dem som nu bedömas på handlingarna — vilka utan risk kunna avgöras utan huvudförhandling. Önskvärt vore givetvis att finna en utväg att, även om s. k. mindre mål dessutom måste särskilt undantagas, särskilja just de mål, vari huvudförhandling kan antagas vara onödig. Den onekligen smidigaste lösningen härav vore att, såsom också ifrågasatts, helt överlåta avgörandet på hovrätten, men denna lösning skulle enligt kommitténs mening vara förenad med alltför stora brister och kan icke av kommittén förordas. Att finna objektiva normer, efter vilka ifrågavarande mål kunna i lag avgrän— sas, är emellertid förenat med stora vanskligheter, eftersom de mål som man avser äro av mycket skiftande slag.
Vad därvid först angår tvistemålen skall här till en början behandlas ett
förslag, som måhända i viss mån kunde ersätta andra ifrågasatta lösningar. nämligen förslaget att dispositiva tvistemål skulle få avgöras utan huvud— förhandling, om båda parterna begärt det och hovrätten dessutom finner uppenbart att huvudförhandling ej erfordras.
Rörande detta förslag yttrade kommittén i förenämnda promemoria:
Goda skäl synas i fråga om dessa mål kunna anföras för en ändring av detta slag. Om båda parterna _— vilka disponera över själva processföremålet och som ju ha frihet att underlåta att fullfölja talan eller återkalla en fullföljd talan _ själva med hänsyn till besvär och kostnader önska att målet prövas under en enk- lare processform och om hovrätten dessutom finner, att huvudförhandling uppen- barligen ej erfordras, kan det synas icke behöva väcka betänkligheter att i lagen medge detta. Det kan synas som om härigenom på ett naturligt sätt skulle utskiljas just de mål vari huvudförhandling är onödig. Och det ter sig utan tvivel nu icke så sällan stötande att möjlighet icke finnes att ens på parternas enstämmiga begä- ran underlåta huvudförhandling. Emellertid kunna otvivelaktigt även vägande in- vändningar göras mot en ändring av ifrågasatt slag. Det bör därvid först rent principiellt framhållas, att även om parterna disponera över processföremålet. därav icke följer att de själva skola få bestämma processformen. En möjlighet för parterna att avsäga sig den muntliga processen kan tänkas medföra risker för alltför omfattande skriftlighet i hovrätt och därmed även i underrätt. Visserligen kan man antaga att de allra flesta advokater nu i princip föredraga den muntliga processen och ej i onödan skulle förmå sina klienter att begära måls avgörande på handlingarna. Detta gäller dock icke alla advokater, än mindre alla eljest anli- tade ombud, och även principiella anhängare kunna lätt i ett givet fall förledas att av bekvämlighetsskäl eller förmenta lämplighetsskäl begära ett måls avgörande på handlingarna även i fall då det ej borde ske. Parterna personligen lockas givet- vis vid ett sådant val av möjligheten till kostnadsbesparing och kunna kanske inte alltid själva inse riskerna för ett materiellt sämre avgörande. Det kan vara i någon mån tvivelaktigt om hovrättens prövning utgör tillräcklig garanti mot en olycklig utveckling. Inställningen till dessa frågor är ännu icke enhetlig bland hovrätts- ledamöterna, och man kan måhända icke bortse från risken att en hovrättsavdel- ning frestas att alltför mycket begagna sig av den möjlighet till ett enklare för- farande, som ifrågavarande ändring skulle innebära; det kan rent av tänkas att en referent härvidlag påverkar parterna eller deras ombud på ett mindre lyckligt sätt. Det kan slutligen påpekas att en ändring av detta slag måhända skulle nödga hovrätten att i förväg ex officio iakttaga den s.k. tilltrosparagrafen i större ut- sträckning än nu erfordras, något som knappast vore så lyckligt.
Kommittén tog i promemorian icke någon bestämd ståndpunkt till för— slaget.
I de från hovrätterna inkomna yttrandena har förslaget merendels till— styrkts. Det har därvid ifrågasatts och från ett håll angivits som en förut- sättning att hovrättens ledamöter äro ense om att avgöra målet på hand— lingarna samt från ett annat håll uttalats att det borde stadgas att yrkande om avgörande på handlingarna skall framställas redan i vadeinlagan. Av— styrkande röster saknas emellertid icke från hovrätterna. Det uttalas där- vid farhågor för återfall i den skriftliga processen.
Advokatsamfundets styrelse avstyrker, med instämmande i de av kom—
mittén själv framförda betänkligheterna mot förslaget, och anför ytterli— ligare:
Om syftet skulle vara att undanröja en av grunderna för åsikten att hovrätts— kostnaderna äro så stora att de kunna avskräcka en part från en i och för sig befogad fullföljd av talan, skulle den föreslagna regeln knappast vara tillfyllest. Att parterna kommit överens om att begära målets avgörande på handlingarna innebär ju icke någon säkerhet för att målet verkligen bleve avgjort i denna ord- ning. Att ge parterna full frihet att disponera över processformen kan å andra sidan icke gärna ifrågakomma. Ur parternas synpunkt skulle därför en regel av antytt innehåll ingalunda alltid vara av något värde. Däremot är det enligt sty— relsens mening uppenbart att regeln skulle medföra risker för alltför omfattande skriftlighet i hovrätt och därmed även i underrätt. Det är långt ifrån otroligt att det skulle bli en synnerligen vanlig företeelse att parterna framförde en hemstäl- lan om målets avgörande utan huvudförhandling i inlagor, vari talan utvecklades i en omfattning, som i varje fall icke vore mindre än under den skriftliga proces— sens tid. Om hovrätten sedan," efter att ha tagit del av dessa inlagor, ändock utsatte målet till huvudförhandling, skulle densammas värde onekligen i hög grad för— minskas.
Kommittén har, trots de gjorda invändningarna, funnit den framförda tanken icke böra avvisas. En allmän utgångspunkt har, såsom redan antytts, varit att hovrättsprocessens fördyring under nya rättegångsordningen otvi— velaktigt är en allvarlig olägenhet som icke får underskattas och att erfaren- heten otvivelaktigt visar att huvudförhandling i ej så få fall, där den nu är obligatorisk, skulle kunna utan men underlåtas. Det må vara naturligt att såväl domare som advokater eftersträva en så god process som möjligt och därvid äro benägna att underskatta betydelsen av att denna process är dyr, men för en part, som nu ser sig av ekonomiska skäl förhindrad att över- klaga en underrättsdom, bör det vara bättre att få möjlighet att kunna klaga med en enklare processform än att ej kunna klaga alls. Då det endast är fråga om tvister, vari de enskilda parterna ha den vidsträcktaste rätt att avgöra, hur dessa materiellt och formellt skola lösas, och vari de t.ex. kunna komma överens om att låta dem lösas av skiljenämnd, med ofta svaga garantier för ett riktigt avgörande, synes det naturligt att de åt— minstone skola ha så mycket inflytande över processformen i hovrätten, att om de äro ense om att välja en billigare och enklare processform, som lagstiftningen dock förutsätter skall finnas för vissa mål, deras önskan skall kunna tillgodoses, om hovrätten dessutom själv finner uppenbart, att den dyrare formen ej erfordras. Parterna kunna redan nu, även i mål som anhängiggjorts vid domstol, ha ett bestämmande inflytande över process- formen, t. ex. i fråga om vittnes hörande (35 kap. 6 5) eller såtillvida att hovrätt då tvisteföremålets värde understiger 500 kronor ej må underlåta huvudförhandling om båda parterna begära sådan; det ifrågavarande änd— ringsförslaget avser icke (jfr första lagutskottet ovan 5. 66) att ge parterna någon ovillkorlig bestämmanderätt, ens när de äro ense. Det är riktigt att detta, såsom advokatsamfundets styrelse framhållit, förringar regelns värde
för parterna, i det att dessa icke kunna vara säkra på att få målet avgjort på handlingarna, ens om de båda begärt det. Det kan emellertid icke ifråga- sättas, och så har heller icke skett i något av yttrandena, att göra hovrätten bunden av parternas yrkande i detta avseende, och kommittén anser, såsom framgår av det föregående, att en förutsättning för avgörande på handling— arna bör vara —— liksom nu i mål som röra allenast rättstillämpningen — att hovrätten finner uppenbart, att huvudförhandling icke erfordras. Med ett sådant stadgande synes anledning saknas att uppställa något villkor om enighet mellan hovrättens ledamöter; onödigheten av en huvudför- handling kan knappast anses uppenbar om ej ledamöterna äro ense därom.
Med den ifrågasatta lösningen kan man tänka sig en olämplig använd- ning av skriftlig procedur i hovrätt endast om båda parterna oriktigt be- dömt denna procedurfråga och hovrätten samtidigt klart underskattat be— tydelsen av en muntlig förhandling. Kommittén vågar räkna med att den nya processens värde numera så genomsyrat uppfattningen i hovrätterna att riskerna för en utbredd skriftlighet i de fall, då den icke lämpar sig, icke äro stora. Att reformen skulle kunna leda till ökad skriftlighet i under- rätterna kan kommittén icke antaga; systemet med måls avgörande på handlingarna i hovrätt förekommer ju redan nu i ej ringa utsträckning utan att det fördenskull förmärkts att möjligheten därtill inverkat på under— rättsprocessen, och varken parter eller domstolar komma ju under proces- sen vid underrätten att kunna veta, om den nu ifrågasatta regeln kan kom- ma att träda i tillämpning just i det förevarande målet.
Kommittén vill emellertid som ett skäl för ändringen också framhålla, att det torde finnas vissa slag av mål, som på grund av sin art särskilt väl lämpa sig för ett rent skriftligt förfarande, t. ex. vissa redovisningstvister och vissa patentmål; man synes ha anledning antaga att det föreslagna stadgandet skall fylla ett behov i sådana mål.
Det har mot förslaget invänts, att det kan befaras att parterna komma att vidlyftigt utveckla sin talan, innan det avgjorts om huvudförhandling skall hållas eller icke, och att detta blir menligt för huvudförhandlingen i de fall då sådan kommer att hållas. Det är otvivelaktigt riktigt, att vidlyftig skriftväxling icke blott är onödig utan direkt av ondo i huvudförhandlings- mål. Om möjlighet att avgöra mål på handlingarna införes för ifråga— varande grupp av mål, synes det emellertid böra gå till så i dessa mål _ liksom bort ske i motsvarande fall tidigare då det inte från början varit klart att målet skulle avgöras på handlingarna — att parterna visserligen i vadeinlagan eller genmälet anhålla om målets avgörande utan huvudför- handling men ändock inskränka dessa skrifter till vad lagen stadgar och endast förbehålla sig att, om anhållan om avgörande utan huvudförhand— ling framställes från båda sidor och huvudförhandling i anledning därav ej kommer till stånd, få vidare utveckla sin talan. Att parterna utveckla sin talan är i förevarande mål som regel nödvändigt för målets avgörande
men synes åtminstone mera sällan erfordras för att bedöma om huvudför— handling erfordras eller icke.
Det föreslagna stadgandets tillämplighet begränsas genom den för tviste- mål gällande s. k. tilltrosparagrafen, vilken ej i detta sammanhang föreslås ändrad. Härvidlag kan anmärkas, att i ett av yttrandena från Svea hovrätt, vari förslaget tillstyrkes, göres gällande, att den enda invändning av någon betydelse, som kunde göras mot förslaget, syntes vara den, att hovrätten skulle på grund av parternas begäran om målets avgörande utan huvudför- handling se sig förhindrad 'att, oaktat hovrätten har en annan uppfattning om bevisens värde än underrätten, komma till annat slut än underrätten. Det anföres i yttrandet att denna risk nog komme att förhises av en del parter och ombud åtskilliga år framåt, innan insikt därom genom rätts- tillämpningen inarbetats, men att det å andra sidan vore att räkna med att hovrätten i fall av hithörande slag komme att antingen, trots parternas begäran att få slippa huvudförhandling, utsätta deras mål till sådan för- handling och ånyo upptaga bevisen eller också tillämpa undantagsregeln i slutet av 50 kap. 23 5. Kommittén anser det saknas anledning antaga, att icke dessa frågor skola kunna lösas utan större svårigheter än hittills framträtt i tvistemål under värdegrånsen 500 kronor, i vilka parterna förut— sätta att målet skall kunna avgöras på handlingarna och vari problemställ- ningen i förevarande avseende blir i stort sett densamma som då parterna i den nya gruppen av mål anhålla om avgörande på handlingarna. Kommit- tén upprepar att tilltrosparagrafen givetvis innebär —— och bör innebära — en betydelsefull begränsning av den nya regelns tillämpning men vill fram- hålla att det i praktiken finnes en mängd mål, vari tilltrosparagrafen icke i och för sig utgör något hinder för avgörande på handlingarna.
Kommittén anser, att det föreslagna stadgandet trots alla begränsningar skulle få ej ringa praktisk betydelse. Man synes kunna antaga att därigenom på ett naturligt sätt skulle kunna utskiljas åtminstone de mest utpräglade av de fall där huvudförhandling skulle innebära en onödigt kostsam och för parterna tyngande procedur samt att behovet av andra stadganden i detta syfte inte blir så stort.
I sistnämnda avseende skall till en början framhållas, att om det nya stadgandet — som här förutsatts —— får det innehållet att mål, vari saken är sådan att förlikning därom är tillåten, på båda parternas begäran må avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras, innebär ett sådant stadgande för de dispositiva målens del en utvidgning i oförändrad form av den nuvarande regeln för ”mål vari fråga är om allenast rättstillämpningen” till att avse även alla andra dis- positiva mål och att det nya stadgandet således för de dispositiva målens del helt ersätter nämnda regel. Ett spörsmål blir då, om denna bör bibe- hållas beträffande övriga mål, d. v. s. de indispositiva tvistemålen, för vilka kommittén anser sig icke böra föreslå en så generell regel om rätt att av-
göra mål på handlingarna som för de dispositiva målen. Kommittén har ansett att möjligheten att avgöra indispositiva mål utan huvudförhandling. om de röra allenast rättstillämpningen, kan vara av en viss praktisk be— tydelse och att anledning saknas att ändra vad i detta avseende nu gäller.
Eftersom det nya stadgandet icke utesluter att en part genom att mot- sätta sig att begära avgörande på handlingarna kan framtvinga en onödig huvudförhandling, bör självfallet bibehållas den nuvarande bestämmelsen om att tvistemål må avgöras utan huvudförhandling. om hovrätten finner uppenbart att vadetalan är ogrundad. Däremot synas de fall då hovrätt finner uppenbart att vadetalan skall bifallas, och dessutom finner huvud— förhandling onödig, icke ha tillräckligt stor praktisk betydelse för att moti- vera en sådan särskild bestämmelse därom som blivit ifrågasatt. Ej heller vill kommittén, om det av kommittén föreslagna stadgandet införes, före- slå en särskild bestämmelse rörande mål om rättstillämpningen av inne- håll att i sådana mål huvudförhandling må underlåtas även om parterna ej begärt det. Detta har visserligen tillstyrkts i flertalet yttranden, men advokatsamfundets styrelse har avstyrkt och därvid — enligt kommitténs uppfattning med rätta — framhållit, att det kan vara ytterligt vanskligt att avgöra huruvida fråga är om allenast rättstillämpning, att frågor därom ofta i lika hög grad som bevisfrågor kunna vara ägnade för muntlig fram— ställning samt att den part, som önskar muntligen framlägga sina synpunk- ter i rättstillämpningsfrågan, bör ha en ovillkorlig rätt att göra detta.
Det enligt redogörelsen här ovan diskuterade, ursprungligen av advokat- samfundets styrelse framförda förslaget att huvudförhandling i tvistemål skulle få underlåtas, om part icke begärt sådan samt de faktiska omstän- digheterna äro ostridiga och fullföljden endast avser skäligheten av ett yrkat belopp, ansåg sig kommittén i nämnda promemoria icke kunna för- orda, och samfundsstyrelsen har därefter icke vidhållit förslaget. Detta har visserligen i huvudsak förordats i många av de andra yttrandena, men skälen för förslaget synas väsentligen förfalla om det av kommittén ovan framförda förslaget genomföres.
För tvistemålens del återstår att behandla frågan om en höjning av värde— gränsen. Såsom redan berörts kan mot varje sådan gräns framställas in- vändningar; en huvudförhandling kan vara av vikt lika väl i mål om ringa belopp som i mål om större, och även mål om små belopp kan för parten vara av stor betydelse, medan mål över en värdegråns i det särskilda fallet kan ha ringa betydelse för parten. Skälet för en värde- gräns har emellertid varit att i mål om ringa värden kostnaderna för en huvudförhandling anses bli alltför höga i förhållande till tvisteföremålets värde, och det är otvivelaktigt nödvändigt att bibehålla en sådan gräns, under vilken mål må avgöras på handlingarna. Den nu gällande värdegrån- sen, 500 kronor, föreslogs i processlagberedningens betänkande år 1938 och bestämdes genom rättegångsbalkens antagande år 1942. En höjning
med hänsyn till penningvärdets fall har allmänt ansetts motiverad, men det har också ifrågasatts att genomföra en ytterligare höjning.
Här anmärkas följande siffror från socialstyrelsens levnadskostnadsindex och konsumtionsprisindex vissa av åren 1935—1953:
Levnadskostnadsindex Konsumtionsprisindex; general- med skatter
index för alla varor 0. tjänster
1935 ...........
100 106
100 1052
1942 ...... 151 154,7 1945 ...... 154 157,:') 1948 ...... 167 172.4 1952 ,. ...... 226 223
1953 mars månad ...... 227 224,4
Kommittén förutsatte i sin promemoria i ämnet en höjning till 1 000 eller 1 500 kronor. I yttrandena har allmänt förordats en höjning till sistnämnda belopp. Det har framhållits att denna fråga icke har så stor betydelse för parter med fri rättegång men däremot betyder mycket för deras motparter, liksom för alla parter med sådana ekonomiska förhållanden att de, utan att dock vara välsituerade, icke kunna få fri rättegång.
Advokatsamfundets styrelse har tillstyrkt en höjning till 1 500 kronor och i samband därmed anfört:
En värdegråns innebär med hänsyn till tilltrosparagrafen icke att alla tvistemål under värdegränsen komma att i hovrätten avgöras på handlingarna. Om man ser på problemet uteslutande ur den synpunkten att det gäller att göra processen i mål under värdegrånsen så billig som möjligt, innebär nämnda förhållande na- turligtvis en viss olägenhet. Den part, som vill överklaga en underrättsdom av den anledningen att han har en annan uppfattning än underrätten om den tilltro som den därstädes förebragta bevisningen förtjänar, måste ju räkna med huvudför- handling och förnyad bevisupptagning i hovrätten och kan därför av kostnads- skäl draga sig för att fullfölja talan. Styrelsen har emellertid svårt att se att det finnes någon möjlighet att — på annat sätt än genom utökad rättshjälp, hovrätts- ting etc. — undanröja denna olägenhet. Möjligen kunde man tänka sig en lagänd- , ring av innehåll att stadgandet i 50 kap. 23 å icke skulle gälla i mål under värde- gränsen. En sådan lagändring skulle dock ur andra synpunkter väcka betänk— ligheter.
Såsom framgår av förestående indexsiffror motiverar penningvärdets fall, om man utgår från den tidpunkt då processlagberedningens betänkande framlades, i och för sig en höjning av Värdegränsen till något över 1 000 kronor. I anslutning till de flesta uttalanden som gjorts i denna fråga anser kommittén, att gränsen lämpligen bör dragas vid 1 500 kronor. Kommittén
har därvid även beaktat resultatet av de stickprovsundersökningar för olika värdegrånser, som gjorts i fråga om två hovrätter (s. 62 ovan). Kommittén övergår härefter till de ändringar i bestämmelserna om måls avgörande på handlingarna, som kunna ifrågasättas i fråga om brottmålen. I promemorian har kommittén icke för brottmålen, liksom icke heller för de indispositiva tvistemålen,ifrågasatt någon ändring motsvarande förslaget att dispositiva tvistemål skulle kunna avgöras på handlingarna om båda parterna begärt det. Såsom ovan nämnts hade riksåklagarämbetet däremot i yttrande över statsrevisorernas berättelse föreslagit detta såtillvida, att mål som avsåge endast straffmätning el. dyl. tänktes kunna avgöras på handlingarna, om åklagare och försvarare voro ense därom. I kommitténs promemoria omnämndes förslaget utan särskilt yttrande, och det har i de avgivna yttrandena allmänt avstyrkts. Riksåklagarämbetet yttrar, närmast i anslutning till promemorieförslaget angående de dispositiva tvistemålen:
Kommittén har ansett att en dylik regel beträffande brottmål icke kan förordas. Fall torde emellertid otvivelaktigt förekomma, då huvudförhandling i brottmål icke fyller någon uppgift. Så är mången gång förhållandet i mål, vilka avse väsent— ligen rättstillämpningen. Här må anföras ett exempel, vilket har sin nära motsva- righet i ett fall, som ämbetet haft under bedömande (jämför NJA 1952 I 5. 50). En yngling dömes för en serie allvarliga egendomsbrott till ungdomsfängelse. Domen innebär bifall till samtliga åklagarens ansvarspåståenden utom ett. Detta avser egenmäktigt förfarande, bestående däri att ynglingen tagit sig in i en olåst bil och tillbringat några timmar där. De faktiska omständigheterna äro ostridiga. Underdomstolens ogillande av ansvarsyrkandet grundar sig därpå att domstolen anser förfarandet icke kunna bedömas såsom besittningstagande av bilen. Enär åklagaren finner frågan ”härom vara av principiell betydelse, fullföljer han talan mot (tornen med yrkande endast om bifall till sitt ifrågavarande ansvarspåstående. Någon ändring i övrigt av underrättens dom är icke ifrågasatt. Enligt nu gällande regler är i ett dylikt fall huvudförhandling i målet med genomgång av hela pro- cessmaterialet ofrånkomlig. En sådan ordning framstår emellertid såsom föga ändamålsenlig. Huvudförhandlingen fyller ju här icke någon uppgift. —— Även i fall, som icke röra rättstillämpning, kunna omständigheterna vara sådana, att huvudförhandling måste anses obehövlig. Nämnas kan såsom exempel mål om ansvar för rattfylleri, där målets avgörande beror allenast på bedömningen av en sakkunnigutredning beträffande betydelsen och värdet av blodprov i visst fall. Enär enligt förslaget såsom förutsättning för avgörande på handlingarna kräves icke endast att hovrätten finner huvudförhandling obehövlig utan även att par- terna äro ense att huvudförhandling ej skall äga rum, synes införandet av en dylik regel icke behöva föranleda betänkligheter.
Kommittén anser emellertid att man icke på detta område bör frångå muntlighetsprincipen.
Vidare har ifrågasatts att för brottmålen införa en motsvarighet till regeln att tvistemål må avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten fin- ner uppenbart att vadetalan är ogrundad. Kommittén anförde i sin tidigare promemoria härom:
Under det att PLB i fråga om tvistemålen yttrar att genom att ”möjlighet finnes att pröva målet på handlingarna vinnes ett enkelt sätt att avgöra mål, däri vade-
käranden fullföljt talan allenast för att fördröja domens verkställande eller i annat ohemult syfte", säger PLB angående brottmålen endast att det ej ”ansetts lämp- ligt, att hovrätten allenast på handlingarna ogillar vadetalan som uppenbart ogrun- dad”. På grund av de gångna årens erfarenhet synes emellertid denna fråga böra omprövas. Det torde vara en allmän erfarenhet'i hovrätterna och bland åklagare och advokater att det just i brottmål, vari ett kort ovillkorligt frihetsstraff ådömts, icke är ovanligt att ett överklagande sker just i sådana syften som PLB avser. Särskilt vanligt torde detta vara i rattfyllerimålen. Att fullföljdsförfarandet tages i anspråk för sådana syften, med därav följande kostnader för det allmänna. undgås visserligen icke helt om det skulle vara möjligt att avgöra sådana mål på handlingarna, men det ter sig särskilt stötande när det vidlyftigare och betydligt kostsammare förfarandet med huvudförhandling måste sättas i gång.
Helt naturligt bör man ha starka skäl för att ånyo möjliggöra en skriftlig process i hovrätt när det gäller prövning av en dom å frihetsstraff. Om stadgandet be— gränsas till vadetalan av den tilltalade och det vidare såsom förutsättning stadgas icke blott att hovrätten skall finna uppenbart, att vadetalan är ogrundad, utan också att den tilltalade icke dömts till svårare straff än fängelse eller straffarbete i tre månader, synes emellertid en sådan ändring icke böra väcka alltför stora betänkligheter.
Riksåklagarämbetet tillstyrker en längre gående regel och anför:
Det torde vara en allmän erfarenhet att i ett icke ringa antal brottmål, som av den tilltalade föres vidare till hovrätten, huvudförhandlingen icke tjänar något syfte, emedan det redan på förhand framstår såsom uppenbart att den fullföljda talan icke kan leda till ändring i överklagade domen. En grupp av mål, där så regelmässigt är fallet, är de militära brottmål, som angå lydnadsbrott eller grovt tjänstefel av vissa värnpliktsvägrare (Jehovas vittnen). En annan grupp av mål, där utgången redan på förhand ofta är given, är rattfyllerimålen. Ytterligare till- kommer emellertid ett stort antal mål rörande de vanliga förmögenhetsbrotten, där den tilltalade endast för att vinna uppskov med straffverkställigheten full— följer talan med yrkande om villkorlig dom eller straffnedsättning, ehuru på grund av tidigare brottslighet villkorlig dom är utesluten och straffnedsättning ej kan ifrågakomma.
Med hänsyn härtill framstår införandet av en regel, varigenom möjlighet beredes hovrätt att på handlingarna avgöra mål, där vadetalan av enskild part är uppen- bart ogrundad, såsom önskvärd.
Kommittén har också förordat en dylik regel. Emellertid har kommittén före- slagit en gräns för regelns tillämpning med avseende å det utdömda straffets svårhetsgrad. Sålunda skulle regeln icke gälla i fråga om svårare straff än fängelse eller straffarbete tre månader.
Väl fyller det muntliga förfarandet särskilt i straffprocessen en viktig uppgift för rättssäkerhetens garanterande. Med hänsyn härtill synes en regel om måls avgörande på handlingarna vid uppenbart ogrundad talan icke böra gälla i fråga om svårare straff. Ämbetet vill emellertid ifrågasätta om icke den av kom- mittén i detta hänseende förordade gränsen för regelns tillämpning dragits alltför snävt. Sålunda kan nämnas att straff å mer än tre månaders fängelse stundom utdömas i de ovannämnda militära brottmålen, då fråga är om upprepad brotts— lighet. Och i dessa mål fyller ju huvudförhandling ingen uppgift. I rattfylleri- mål är ej sällan rattfylleriet förenat med ett eller annat egendomsbrott —— oftast grovt egenmäktigt förfarande — vilket medför att frihetsstraff å mer än tre måna- der utdömes. Fullföljd talan i sådant mål med yrkande om strafflindring eller villkorlig dom kan ofta bedömas såsom uppenbart ogrundad.
Med hänsyn till det nu anförda synes gränsen böra dragas något vidare än vad kommittén föreslagit. Måhända kan därvid en lämplig gränslinje anses ligga vid de straff —— fängelse eller straffarbete sex månader och därutöver — ifråga om vilkas verkställande särskilda bestämmelser gälla (43 5 straffverkställighetslagen; lagen om villkorlig frigivning). Regeln skulle alltså innebära att vid uppenbart ogrundad talan huvudförhandling ej erfordras, då det ådömda straffet understiger fängelse eller straffarbete sex månader.
I de avgivna yttrandena har man emellertid merendels ställt sig betänk- sam mot vad kommittén i denna del ifrågasatt. Advokatsamfundets sty- relse framhåller, att det ur rättsvårdens synpunkt är en väsentligt mindre olägenhet att en eller annan person i onödan besvärar det allmänna med en huvudförhandling än att det över huvud taget skall kunna tänkas före- komma fall, där en person som anser sig med orätt dömd till frihetsstraff skall förvägras att muntligen framlägga sin sak i hovrätten, därför att en hovrättsavdelning av handlingarna utläser att hans vadetalan är uppen- bart ogrundad.
Vid förnyat övervägande av denna fråga har kommittén ansett sig icke böra föreslå någon ändring i förevarande avseende.
Slutligen bör beröras en av en advokat väckt fråga rörande stadgandet i 50 kap. 22 å RB, att då hovrätten beslutat att mål skall avgöras utan huvud— förhandling skola, om det erfordras, parterna beredas tillfälle att skriftligen utveckla sin talan. Advokaten anför: I många fall kan vid ett ytligt betrak— tande underrättens dom vara så välgrundad och vadeinlagan så föga upp- lysande om vadekärandens synpunkter, att vadetalan kan te sig uppenbart ogrundad. Vadekäranden kan emellertid i sin argumentering få hovrätten på bättre tankar. Innan hovrätten beslutar att avgöra målet utan huvud- förhandling på nu avsett skäl, böra därför parterna obligatoriskt beredas tillfälle att skriftligen utveckla sin talan. Orden ”om det erfordras” höra till följd härav utgå ur 50 kap. 22 &. Advokatsamfundets styrelse har härom uttalat, att styrelsen funne förslaget beaktansvärt och tillstyrkte, att spörs- målet upptoges till övervägande.
Kommittén yttrade härom i sin promemoria: Därest den föreslagna änd- ringen skall genomföras för tvistemål bör givetvis även det likalydande stadgandet för brottmål ändras. Emellertid ha parterna i många mål som föredragas på handlingarna redan i vadeinlagan, respektive genmälet, slut- ligt utvecklat sin talan. Då målet kan avgöras på handlingarna, är det önsk- värt att så sker. Föreläggande enligt 50 kap. 22 5 eller 51 kap. 22 5 är så- ledes ofta icke erforderligt. När vadetalan prövas på handlingarna såsom uppenbart ogrundad, kan visserligen av naturliga skäl en utveckling av talan redan i vadeinlagan som regel icke förväntas, men olika regler för dessa och andra fall äro knappast motiverade. Det torde icke i praktiken vara så svårt att avgöra om en talan redan' tillräckligt utvecklats eller icke.
i l
Advokatsamfundets styrelse har i anledning härav yttrat: Det är visserligen sant att fall förekomma, där parterna redan i vadeinlagan, resp. genmälet, slutligt utvecklat sin talan, och det kan naturligtvis sägas att före- läggandet enligt något av nämnda lagrum då icke är erforderligt. Styrelsen kan emellertid icke instämma i kommitténs uttalande att det i praktiken icke skulle vara så svårt att avgöra om en talan redan tillräckligt utvecklats eller icke. Det kan mycket väl tänkas att parterna, därest de underrättas om att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling, önska anföra något ytterligare, som också befinnes vara av betydelse vid målets avgörande. Om det nu då eller då skulle inträffa att part, som beretts tillfälle att ytterligare skriftligen utveckla sin talan, svarar att han intet har att tillägga, eller inkommer med en skrift, som icke ger något nytt av värde, är detta icke någon olägenhet av nämnvärd betydelse. Vida allvarligare är att den nuvarande avfattningen av ifrågavarande lagstadganden kan föranleda _ och faktiskt också har föranlett _— att ett mål avgöres utan att en part haft tillfälle att anföra vad han önskar för att söka övertyga hovrätten om det berättigade i sin talan.
Såsom kommittén ovan antytt synes den riktigaste ordningen vara att parterna i de fall, då det icke från början är klart att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling, inskränka vadeinlagan, respektive genmä- let, till vad lagen förutsätter men uttryckligen förbehålla sig att, om målet skall avgöras utan huvudförhandling, få skriftligen utveckla sin talan. Endast om det är klart, att målet kommer att avgöras utan huvudförhand- ling, böra parterna lämpligen redan i nämnda skrifter fullständigt utveckla sin talan — med beaktande av att protokollet endast ofullständigt återger vad som anförts vid underrätten _ och när så sker bör detta lämpligen uttryckligen förklaras. Om detta iakttages, kan det i sistnämnda fall icke vara någon anledning att bereda parterna tillfälle att ytterligare utveckla sin talan. Även om det icke uttryckligen sagts kan det stundom vara uppen- bart att parten i hovrätten anfört vad han önskar. Emellertid är det riktigt att det icke bör få förekomma att en part överrumplas av ett avgörande i hovrätten utan att han räknat med ett avgörande på handlingarna och utan att han utvecklat sin talan som han avsett att göra vid huvudförhandlingen. Kommittén föreslår fördenskull följande ändrade lydelse av första stycket i 50 kap. 22 å och 51 kap. 22 5: Innan mål avgöres utan huvudförhandling, skola parterna, om det ej är uppenbart att det ej erfordras, hava erhållit tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till änd- rad lydelse av 50 kap. 21 och 22 55 samt 51 kap. 22 & rättegångsbalken, vilket förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångs— balken, bilaga A.
6.
Vistelseforum i brottmål
Gällande bestämmelser
I 19 kap. 1 5 första stycket RB stadgas, att laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Förövades brottet 51 orter under skilda domstolar, äga de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg under resa inom eller utom riket, är även rätten i den ort, dit den miss— tänkte med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppe- håller sig, behörig. Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må enligt andra stycket åtal upptagas av rätten i någon av de orter, där det kan antagas ha skett, eller i den ort, där den misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig. Slutligen stadgas i tredje stycket, att åtal för brott även må upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet. om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omstän— digheter finner det lämpligt.
Enligt 19 kap. 2 5 skall åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg under resa inom eller utom riket, upptagas, om ej Konungen för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.
Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol behörig, äger, enligt 19 kap. 7 5, den förra domstolen, om synnerliga skäl äro därtill, på framställning av åklagaren förordna, att målet skall över— flyttas till den senare domstolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen är gällande, till dess den domstol, dit målet överflyttats, förord- nar annat.
Enligt 19 kap. 12 5 äger vad i kapitlet stadgas motsvarande tillämpning i fråga om domstols befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.
För vissa bestämmelser om forum i tvistemål torde här böra lämnas en redogörelse. De allmänna fora i tvistemål behandlas i 10 kap. 1 och 2 55. Enligt 1 5 är laga domstol i tvistemål i allmänhet rätten i den ort, där sva- randen har sitt hemvist. Är svaranden mantalsskriven å ort inom riket. anses den orten som hans hemvist. I vissa fall bestämmes det allmänna forum av svarandens uppehållsort eller av hans senaste hemvist eller uppe— hållsort. Ett särskilt forum behandlas i 6 %. Däri stadgas, att om någon in-
gått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för sådan förbin- delse eller gäld sökas där. Detsamma gäller i fråga om gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad eller dylikt. I 15 & stadgas, att om, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt'i för- hållande, som betingat domstolens behörighet, skall den vara utan verkan.
Beträffande militära brottmål finnes i 73 å militära rättegångslagen den 30 juni 1948 en supplerande forumregel vid sidan av den allmänna hän- visningen till förbandsforum. Enligt nämnda lagrum må sålunda åtal i dylika mål även upptagas av rätten i den ort där brottet förövades eller av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.
Ur förarbetena
Processkommissionen förordade som allmän regel, att behörig domstol i brottmål skulle vara den rätt, inom vars domkrets brottet timat. Kommis— sionen anförde:
Den avgörande synpunkten vid bestämmande av forumregler i straffproeessen bör vara, att den domstol skall anlitas, vid vilken utredningen säkrast, snabbast och billigast kan förebringas. I sådant hänseende måste för det övervägande fler- talet fall gärningsortens domstol tillerkännas ett givet företräde. Detta gäller framför allt i fråga om utredningen om den brottsliga verksamheten och andra faktiska förhållanden, som hänföra sig till den brottsliga gärningen. Vittnesbevis- ning rörande brottet är sålunda i allmänhet lättast tillgänglig vid denna domstol, likaså föremål, vilka kunna tjäna som bevismedel. Vissa slags indicier äro ofta knutna vid gärningsorten, och för hållande av syn å stället är domstolen där- städes vanligen bäst lämpad.
Processkommissionen framhöll, att modifikationer i den allmänna regeln kunde för särskilda fall befinnas lämpliga samt anförde Vidare:
Om sålunda utredning eller bevisning beträffande omständigheter, som avse den brottsliga gärningen, icke erfordras, enär den tilltalade avlagt en fullständig bekännelse eller själva gärningen eljest är uppenbar, men det däremot gäller att utreda gärningsmannens personliga förhållanden och karaktär samt psykiska tillstånd över huvud, kan den domstol, inom vars domkrets den tilltalade har sitt hemvist, vara att föredraga såsom forum framför gärningsortens domstol. Be- höves ej heller någon ingående utredning angående gärningsmannens förhållan- den, kan det för minskning av kostnader och omgång vara förmånligast, att målet handlägges vid den domstol, där gärningsmannen gripits eller han eljest uppe- håller sig. Denna domstol torde ock i allmänhet böra användas, då brottet begåtts utom riket.
Processlagberedningen anförde, att som allmän regel borde bibehållas grundsatsen, att behörig domstol i brottmål vore den domstol, inom vars område brottet förövats.
Tredje stycket i 19 kap. 1 & saknades i processlagberedningens förslag
och i det för riksdagen framlagda förslaget men tillkom på hemställan av särskilda utskottet. Utskottet anförde:
Varken enligt gällande rätt eller enligt förslaget kan —- bortsett från fall som avses i 2 5 i detta kapitel _ åtal för brott väckas vid domstolen i den ort, där den misstänkte har sitt hemvist, om denna domstol ej enligt andra regler är be- hörig. I vissa fall kan emellertid vara lämpligt att möjlighet härtill finnes. Om sålunda utredning och bevisning beträffande omständigheter, som avse den brotts- liga gärningen, icke erfordras, enär den misstänkte avlagt en fullständig bekän- nelse eller själva gärningen eljest är uppenbar, men det däremot gäller att utreda gärningsmannens personliga förhållanden och karaktär, kan domstolen i hans hemort vara att föredraga såsom forum framför gärningsortens forum. I sådana fall liksom ock då åtalet avser en obetydligare förseelse, som den misstänkte erkänt, kan det också innebära en lättnad för honom att få svara vid hemortens domstol. Detta forum bör däremot i regel icke kunna användas, då bevisning, som finnes tillgänglig i gärningsorten, skall förebringas om själva brottet eller det eljest skulle medföra kostnader eller olägenheter, t. ex. för målsäganden. Det torde därför böra överlämnas åt rätten att pröva huruvida åtal lämpligen bör få väckas vid den misstänktes hemvistforum. Utskottet föreslår att som ett tredje stycke i 1 & upptages ett stadgande härom. Då rätten vanligen har att utfärda stämning, kan rätten redan då stämningsansökan inkommer bedöma forumfrågan och vägra stämning, om målet icke lämpligen bör upptagas vid den rätten. Rättens prövning blir av alldeles samma art som vid tillämpningen av 6 g i detta kapitel, vilken avser fall då någon förövat brott inom skilda domstolsområden och fråga uppstår om hans lagförande för samtliga brott vid en av de ifrågakommande domstolarna. Enligt förslaget kan rätten bemyndiga åklagaren att själv utfärda stämning. För att undvika att den misstänkte nödgas inställa sig vid en domstol, som sedermera förklarar sig obehörig, torde vara lämpligt att ett dylikt bemyndigande icke avser fall, varom i den av utskottet förordade bestämmelsen är fråga.
Utskottets förslag godkändes av riksdagen. Processlagberedningen anförde i motiveringen till 19 kap. 7 & följande.
Såsom framgår av de föregående paragraferna kunna flera domstolar vara be- höriga att upptaga åtal för samma brott. Har åtal upptagits vid någon av dem, kan det någon gång befinnas lämpligare med hänsyn till utredningen och andra omständigheter, att målet behandlas av annan domstol, t. ex. om det visar sig, att även annan än den först tilltalade tagit del i brottet eller att den tilltalade begått brott även å annan ort. För sådana fall har rätten ansetts böra äga förordna, att målet skall överflyttas till annan behörig domstol. Sådan överflyttning bör dock ske, endast om mera avsevärda fördelar äro förenade därmed och den icke vållar olägenhet med hänsyn till kostnader och andra omständigheter. Det har därför stadgats, att förordnande om överflyttning kan meddelas, endast om synnerliga skäl förekomma därtill. Stadgandet gäller allenast allmänt åtal, och rätten kan be- sluta om överflyttning endast på framställning av åklagaren. Härvid förutsättes en viss samverkan mellan de olika åklagarna. Framställning om överflyttning bör ej göras, med mindre åklagaren förvissat sig om att åklagaren vid den andra domstolen vill utföra åtal för brottet.
Domstol, som upptagit åtalet, har att i första hand pröva, huruvida den domstol, till vilken överflyttning begäres, är formellt behörig att upptaga åtalet. Denna prövning kan dock ej anses bindande för den senare domstolen, utan denna bör äga att oberoende av den förra domstolens beslut pröva behörighetsfrågan. I sådana fall, då den domstol, till vilken målet överflyttats, visserligen är formellt
?
behörig men frågan, huruvida åtalet bör upptagas där, är att bedöma efter lämp- lighetshänsyn, ligger i sakens natur, att den senare domstolen är bunden av den prövning av lämplighetsfrågan, som skett genom överflyttningsbeslutet.
Handläggningen vid den domstol, till vilken målet överflyttats, utgör en fort- sättning av handläggningen vid den förra domstolen. Av denna meddelade beslut eller eljest vidtagna åtgärder förlora därför ej sin giltighet utan gälla till dess den domstol, till vilken målet överflyttats, förordnar annat. Av särskild betydelse är detta i fråga om beslut rörande häktning och andra tvångsmedel.
Såsom av 12 % framgår äro bestämmelserna om överflyttning från en domstol till en annan tillämpliga även i fråga om den befattning rätten före åtalets väc- kande har att taga med förundersökning och användande av tvångsmedel.
Beslut om överflyttning enligt denna paragraf torde vara att anse som ett beslut under rättegången. Av 49 kap. framgår, att särskild talan mot beslutet icke är tillåten i annat fall än då den tilltalade vill göra gällande, att målet genom be- slutet onödigt uppehålles.
I motiveringen till 10 kap. 6 & anförde processlagberedningen:
Därest någon under ett mera varaktigt uppehåll å annan ort än den som avses i 1 5 ingår förbindelse eller eljest ådrager sig gäld, synas kärandens intressen kräva, att han äger möjlighet att för sådan förbindelse eller gäld väcka talan mot honom vid rätten i nämnda ort. Stadgande härom har upptagits i första punkten av förevarande paragraf. Huruvida uppehållet å orten är att anse såsom mera varaktigt, bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Det fordras ej, att uppehållet varat någon längre tid, utan allenast, att anledningen till uppehållet är sådan, att den tyder på en mera stadigvarande vistelse. Stad- gandet är alltså tillämpligt, t. ex. beträffande dem som för arbete eller studier vistas annorstädes än i hemorten eller den som äger sommarbostad eller eljest under någon del av året mera regelbundet vistas å annan ort än den, där han är mantalsskriven. Medan enligt 1 & hemvistet knutits till mantalsskrivningsorten, möjliggör ifrågavarande bestämmelse, att hänsyn kan tagas till det faktiska hem- vistet. Sålunda kan den, som flyttat från en ort till en annan, innan han blivit mantalsskriven å sistnämnda, ort sökas i den orten, såvida fråga är om förbin- delse, som han ingått där, eller gäld, som han eljest där ådragit sig. För att rätten i uppehållsorten skall vara behörig förutsättes, att svaranden sökes, medan han befinner sig å orten. Såsom följer av 15 5 är tidpunkten för stämningens delgiv- ning avgörande.
Även för det fall, att någon tillfälligt vistas å annan ort än den, där han har sitt hemvist, bör möjlighet finnas att stämma honom till rätten i uppehållsorten. Detta bör dock i huvudsaklig överensstämmelse med vad för närvarande stadgas i 10 kap. 5 5 RB gälla endast i fråga om gäld, som han där ådragit sig för kost, bostad eller dylikt.
Processlagberedningen anförde i motiveringen till 10 kap. 15 5:
Vid bestämmande av domstolens behörighet torde enligt gällande rätt förhål- landena vid tidpunkten för stämningens delgivning vara avgörande. Enligt för— slaget anses visserligen talan väckt, då stämningsansökan inkom till rätten, men frågan om rättens behörighet synes lämpligen böra bedömas efter förhållandena, då stämningen delgives svaranden. Har efter nämnda tidpunkt ändring inträtt i de förhållanden, som betingat domstolens behörighet, t.ex. om svaranden för- ändrat hemvist eller uppehållsort, bör detta vara utan verkan.
I betänkande angående revision av det militära rättegångsväsendet (SOU 1946: 91) föreslogs att, därest det med hänsyn till utredningen samt kost-
nader och andra omständigheter funnes lämpligt, åtal i militärt mål finge upptagas även av rätten i den ort, där brottet förövats, eller av den rätt. där den misstänkte skulle svara i tvistemål i allmänhet. I betänkandet anfördes:
Möjligheten att upptaga målet vid tvistemålsforum torde få praktisk betydelse framför allt i sådana fall (lå den lagförde vid tiden för åtalets anställande icke längre är i militärtjänst. Särskilt om brottet är erkänt eller målets prövning eljest icke kräver någon mera ingående utredning inför domstolen, lär målet ofta utan olägenhet kunna upptagas av domstolen i den lagfördes hemort och därigenom onödig omgång undvikas.
Den föreslagna forumregeln erhöll slutligen en snävare avfattning på så sätt att som förutsättning för regelns tillämpning stadgades att synnerliga skäl skulle föreligga.
Ändringsförslag
Ett flertal förslag till ändring av stadgandet i 19 kap. 1 % tredje stycket har vid olika tillfällen framkommit. Sålunda förordade riksåklagarämbetet i yttrande i anledning av statsrevisorernas berättelse till 1950 års riksdag sådan ändring av nämnda stadgande, att — med bibehållande av den lämp— lighetsprövning som tillkommer rätten —— åtal skulle få väckas vid dom- stolen icke i mantalsskrivningsorten utan i den ort, där den misstänkte hade sitt faktiska hemvist. Som motivering till förslaget anfördes: För till- godoseende av processekonomiska synpunkter syntes det vara anledning att genomföra en viss jämkning av forumregeln. Tillkomsten av denna forumbestämmelse hade bland annat motiverats med att det kunde innebära en lättnad för den misstänkte att få svara vid hemortens domstol. Då en persons hemvist ansåges vara hans mantalsskrivningsort, gåve den nuva- rande regeln ej alltid den misstänkte den lättnad i fråga om inställelse- skyldigheten inför rätta som varit avsedd och som måste anses önskvärd. Som exempel på de otillfredsställande konsekvenser, som ibland kunna uppstå till följd av forumregelns nuvarande utformning, anfördes. En i Landskrona mantalsskriven person hade därstädes genom förfalskning av en postanvisning lyckats utfå ett mindre belopp. Vid förundersökningen erkände den misstänkte brottet. Då åtal skulle väckas var han bosatt i Luleå men hade ännu ej hunnit bliva mantalsskriven därstädes. På grund härav måste han åtalas vid rådhusrätten i Landskrona. Kostnaderna för den långa och dyrbara resan hade i detta fall fått utgivas av allmänna medel.
Från rådhusrätterna i Göteborg, Malmö och Halmstad samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges stadsfiskaler ha i anledning av kommit- téns cirkulärskrivelse den 13 juni 1951 framlagts förslag till ändring av stadgandet i 19 kap. 1 5 tredje stycket. Från rådhusrätten i Göteborg före— slås sålunda, att bestämmelserna ändras så att de möjliggöra att åtal kan
upptagas av rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig. Föreningen Sveriges Iandsfogdar föreslår en forumregel av innehåll, att därest en person på varaktigt sätt bosatt sig eller vistas på en ort utan att vara mantalsskriven där möjlighet skulle finnas att upptaga åtal mot honom vid domstolen i den orten, även om brottet förövats inom annan domstols område. Föreningen, som framhåller att forumbestämmelsen i 19 kap. 1 & tredje stycket vunnit praktisk betydelse, anför vidare:
Emellertid är i många fall vistelseorten en annan än mantalsskrivningsorten och i sådana fall innebär icke alltid forumregeln i tredje stycket någon verklig fördel. Praktiska skäl synas tala för att något utvidga möjligheten att väcka och upptaga åtal vid rätten i den ort där den misstänkte vistas. Låt oss antaga att X begått brott i Malmö. Gärningsorten är alltså känd. X är mantalsskriven i Göte- borg men vistas sedan ett halvt år i Haparanda. Den misstänktes personliga in- ställelse erfordras. Antag vidare att inga omständigheter föreligga som skulle göra det olämpligt att upptaga åtal i saken vid häradsrätten i Haparanda. I ett sådant fall som det nu antydda torde det åtminstone av ekonomiska hänsyn te sig mot- bjudande att företaga målet till handläggning i Malmö eller eventuellt Göteborg.
I det anförda exemplet har nämnts, att den misstänkte vistats i Haparanda un- der ett halvt år. Detta har skett för att markera att vistelsen där bör vara av en viss varaktighet. Något verkligt behov att låta ”vistelseforum” konstitueras av helt korta besök på en ort och alltså komma att gälla personer av lösdrivartyp torde icke förefinnas. En forumregel av sådant innehåll torde jämväl kunna med- föra vissa olägenheter.
De ändringsförslag, som framlagts av rådhusrätten i Halmstad och för— eningen Sveriges stadsfiskaler, äro i stort sett av enahanda innehåll. Råd- ; husrätten ifrågasätter, om det icke borde finnas möjlighet att få ett mål handlagt å den ort, där den misstänkte mera stadigvarande vistades eller, då det kunde antagas, att han saknade fast bostad, där han anträffades. Som motivering till förslaget anföres:
I mål där den misstänkte under förundersökningen erkänt gärningen men där denna är sådan, att den misstänkte bör komma personligen tillstädes, har svårig- heter uppstått i de fall, då den misstänkte varken uppehåller sig inom rådhus- rättens domvärjo eller å ort, där han är mantalsskriven. En misstänkt, som vistas på avlägsen ort, kommer trots kallelse ofta ej tillstädes eller anmäler i förväg, att han saknar medel för inställelsen. I sådana fall blir den misstänktes inställande _, förenat med avsevärda kostnader för det allmänna både då rätten beslutar om den misstänktes hämtande och då fri rättegång kan beviljas honom.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler föreslår, att stadgandet ifråga erhåller denna lydelse: ”Åtal för brott må ock upptagas av den rätt, där den miss- tänkte skall svara i tvistemål i allmänhet eller där han eljest stadigvarande vistas, om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Beträffande person, som saknar stadigt hemvist, må talan väckas även vid domstolen i den ort han anträffas.”
Från rådhusrätten i Malmö slutligen föreslås en forumregel av följande innehåll. ”Laga domstol i brottmål är rätten i den ort där brottet förövats. Åtal må ock väckas vid annan domstol om detta med hänsyn till sakens ut-
redning, den tilltalades vistelseort eller eljest finnes lämpligt." Som moti- vering till förslaget anföres:
Den utökning av forum i brottmål som skett genom RB är icke tillfyllest. Det inträffar ej så sällan att brott begås å en ort av en där mantalsskriven person,
0
som stadigvarande vistas a annan från gärningsorten långt avlägsen plats. Om i sådana fall gärningen är erkänd eller dess styrkande ej tarvar bevisning lokali— serad till gärningsorten, är det otillfredsställande att möjlighet ej finnes att väcka åtal mot den tilltalade vid domstol i den ort där han vistas. Över huvud taget torde lämpligheten av långt detaljerade forumbestämmelser kunna ifrågasättas.
I detta sammanhang må anmärkas, att en polisintendent i anledning av kommitténs cirkulärskrivelse den 13 juni 1951 föreslagit, att häktningsför— handling skulle få hållas i den ort, där den misstänkte gripits.
Kommittén
Den avgörande synpunkten vid bestämmande av forumregler i brottmål bör såsom processkommissionen framhållit vara, att den domstol skall anlitas, vid vilken utredningen säkrast, snabbast och billigast kan före— bringas. Med hänsyn härtill är det uppenbart, att den domstol, inom vars domkrets brottet förövats, i första hand bör vara behörig. Detta bör gälla som allmän regel och har också fastslagits i 19 kap. 1 5 första stycket. Om däremot utredning och bevisning om den brottsliga verksamheten och andra faktiska omständigheter, som hänföra sig till brottet, icke erfordras, är den nyss angivna regeln icke lika självklar. Därest den misstänkte erkänt gärningen eller den är uppenbar och huvudförhandlingen i målet kommer att i huvudsak röra sig om den misstänktes personliga förhållanden och valet av det lämpligaste reaktionsmedlet, kan utredningen vid den domstol, inom vars domkrets den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, bli lika säker som om utredningen förebragts vid det allmänna brottmålsforum. Utredningen vid den domstol där den misstänkte uppehåller sig kan dess— utom mången gång bli både snabbare och billigare än vid det allmänna forum.
Såsom framgår av särskilda utskottets ovan återgivna utlåtande har syftet med forumregeln i 19 kap. 1 5 tredje stycket bland annat varit att ge den misstänkte lättnad i fråga om inställelseskyldigheten inför domstol. De gångna årens erfarenheter ge emellertid vid handen, såsom framgår av vad som anförts i samband med de framlagda förslagen till ändring av lagrummet, att stadgandet i fråga på grund av att det icke avser den miss— tänktes uppehållsort utan mantalsskrivningsorten ej fått den betydelse som varit avsedd. Det av riksåklagarämbetet omnämnda exemplet visar, att forumregeln i sin nuvarande utformning kan leda till mycket otillfreds— ställande resultat. För den misstänkte medför skyldigheten att inställa sig vid domstol på långt avstånd från uppehållsorten besvär och kostnader i betydligt större omfattning än om han ägt inställa sig i hemorten. Resul-
tatet blir särskilt ogynnsamt för det fall att den misstänkte saknar erforder- liga medel för inställelsen. Uteblir han från rätten kan han drabbas av vitespåföljd eller kan rätten förordna, att han skall hämtas till rätten. Därest den misstänkte hämtas, kan statsverket komma att få förskjuta betydande kostnader för hämtningen, vilka kostnader visserligen den tilltalade, därest han dömes, har att återgälda till statsverket men vilka vid bristande solvens hos denne komma att stanna å det allmänna. Den gällande ordningen kan även på annat sätt medföra ökade kostnader för det allmänna. Jämlikt 4 5 lagen om fri rättegång kan sålunda part, som åtnjuter fri rättegång, under vissa förutsättningar tillerkännas gottgörelse av allmänna medel för resekostnader samt traktamentsersättning för varje dag, som erfordras för resan och vistelsen vid domstolen. Vid den misstänk- tes inställande inför domstol på långt avstånd från hemorten kan ofta upp- komma ett annat problem, nämligen frågan om kostnaderna för hans åter- resa till hemorten.
På grund av det anförda anser kommittén starka skäl tala för en sådan ändring i stadgandet i 19 kap. 1 & tredje stycket att den åtalsberättigade — åklagaren eller målsäganden — ges rätt att väcka åtal vid domstolen i den ort, där den misstänkte uppehåller sig, även om han icke är mantals- skriven där. Det bör emellertid utgöra en förutsättning för stadgandets tillämpning, att uppehållet på orten är av mera varaktig karaktär. Liksom för närvarande gäller beträffande hemvistforum bör det vidare bero på en lämplighetsprövning av rätten, huruvida åtalet skall få upptagas vid vistel- seforum. Vid denna prövning har rätten att beakta, bland annat, följande omständigheter. Om den misstänkte erkänt gärningen eller den eljest är uppenbar eller om bevisningen lämpligen kan förebringas vid den rätt, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, bör åtalet i allmänhet få upptagas vid denna rätt. Detta forum bör däremot i regel icke få an— vändas, om bevisningen lämpligast förebringas å gärningsorten eller det eljest skulle medföra kostnader eller olägenheter. Med hänsyn till att vid brottmålsforum kan upptagas jämväl talan om enskilt anspråk, som föres i samband med ansvarstalan, bör den föreslagna forumregeln ej utan sär— skilda skäl få komma till användning, därest målsäganden avser att själv eller genom annan än åklagaren föra talan i målet och inställelse vid denna domstol skulle för målsäganden eller dennes ombud medföra olägenhet eller därest bevisning i skadeståndsfrågan erfordras och denna bäst före— bringas vid domstolen i den ort där brottet begåtts.
Stadgandet föreslås få den lydelsen, att åtal för brott även må upptagas av rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständig- heter finner det lämpligt. Såsom förut nämnts finnas beträffande tvistemål i 10 kap. 6 & föreskrifter om att en person under vissa i lagrummet angivna förutsättningar kan sökas å den ort där han mera varaktigt uppehåller sig.
Viss ledning för tolkningen jämväl av det nu föreslagna stadgandet kan fås av processlagberedningens uttalanden i motiveringen till 10 kap. 6 5 (s. 83 ovan).
Den föreslagna bestämmelsen innebär sålunda, att möjlighet gives att taga hänsyn till den misstänktes faktiska hemvist, medan den nuvarande regeln hänför sig till en presumerad hemvistort, mantalsskrivningsorten. Någon ändring av principiell natur innebär tydligen icke detta, men änd- ringen torde för åtskilliga fall kunna få praktisk betydelse.
Såsom förut omnämnts kan enligt 19 kap. 2 & åtal för brott, som för- övats å ort utom riket eller å utländskt fartyg under resa inom eller utom riket, upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet. Åtalet kan emellertid också upptagas av rätten i den ort, där den misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig, och kommittén har därför ej funnit anledning att föreslå ändring av stadgandet i fråga.
Beträffande det ovan omnämnda förslaget av en polisintendent, att häkt- ningsförhandling skulle få ske inför rätten i den ort, där den misstänkte gripits, får kommittén anföra följande. Såsom framgår av det förut om— nämnda stadgandet i 19 kap. 12 5 skall spörsmålet vilken domstol som är behörig i fråga om häktning bedömas enligt de i 19 kap. meddelade bestäm- melserna. Genom den ändring av stadgandet i 19 kap. 1 & tredje stycket, som kommittén föreslagit, beredes möjlighet att i större utsträckning än nu är fallet hålla häktningsförhandling å den ort, där den misstänkte gripits. Att införa ett stadgande av innehåll, att häktningsförhandling i allmänhet finge ske inför rätten i den ort, där den misstänkte gripits, anser kommittén icke böra ifrågakomma.
Stadgandet i 73 & militära rättegångslagen att åtal i militärt brottmål under vissa där angivna förutsättningar må upptagas även av den rätt där den misstänkte skulle svara i tvistemål i allmänhet synes böra undergå jämkning motsvarande den som föreslås beträffande stadgandet i 19 kap. 1 5 tredje stycket RB.
Den föreslagna forumregeln giver kommittén anledning att med avse- ende å brottmål till behandling upptaga två med forumregler samman- hängande spörsmål, nämligen dels frågan när de förhållanden, som be- tinga rättens behörighet, skola föreligga och dels frågan vilken inverkan en senare inträffad ändring i dessa förhållanden har på rättens behörighet.
För tvistemålens del äro dessa frågor lösta genom det ovannämnda stad— gandet i 10 kap. 15 5. Enligt detta lagrum är tidpunkten för delgivningen med svaranden avgörande vid bedömande av forumfrågan. I de fall, då forum bestämmes av den ort, där svaranden uppehåller sig, är alltså dom— stolen i delgivningsorten behörigt forum. Om efter stämningens delgivning svaranden bosatt sig inom annan domstols domkrets, inverkar ändringen icke på den första domstolens behörighet.
I fråga om brottmål finnes ej någon motsvarighet till bestämmelserna i 10 kap. 15 5. För brottmålens del torde i stället i princip gälla, att de för- hållanden, som betinga domstols behörighet, skola föreligga vid varje tid- punkt under domstolens befattning med målet i fråga samt att en senare inträffad ändring i dessa förhållanden medför att rätten förlorar sin be— hörighet. Denna princip blir emellertid med nuvarande bestämmelser myc- ket sällan aktualiserad. I det övervägande antalet fall åtalas brott vid rätten i den ort, där brottet förövades, och någon ändring i grunden för dom- stolens behörighet kan således i dessa fall ej ske. Och om såsom grund för domstolens behörighet att upptaga åtalet åberopats den misstänktes man- talsskrivningsort — 19 kap. 1 & tredje stycket eller 2 € —— torde, om ändring inträffar häri, få anses gälla, att hänvisningen i dessa lagrum till ”den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet” innebär att även 15 å i tvistemålskapitlet skall äga tillämpning; ändringen blir således utan verkan. De enda fall, då rätten med gällande lag skulle kunna förlora sin behörighet i följd av en inträffad ändring i de förhållanden, varå den grun- dats, torde vara när behörigheten grundats på att den tilltalade uppehåller sig å viss ort, och detta är nu förhållandet endast i de sällsynta fall som avses i 19 kap. 1 5 första och andra styckena samt 2 5.
En helt annan betydelse får denna fråga, om den av kommittén före- slagna ändringen i 19 kap. 1 & tredje stycket genomföres. Behörigheten kommer då i ett stort antal fall att grundas på att den misstänkte uppe- håller sig å viss ort, och det kan icke bli tal om att 10 kap. 15 & skall äga tillämpning. Om i ett sådant fall en vid en domstol åtalads varaktiga uppe- hållsort ändras till en ort under annan domstols domvärjo, innan den förra domstolen skilt sig från målet, skulle denna på grund av nämnda princip bli skyldig att avvisa målet. Domstolen saknar nämligen möjlighet att enligt 19 kap. 7 5 överflytta målet till annan domstol; för sådan överflyttning förutsättes, bland annat, att båda domstolarna äro behöriga.
En sådan konsekvens av den föreslagna lagändringen skulle icke vara tillfredsställande. I praktiken skulle olägenheter sannolikt ej sällan inträda, enär det icke är ovanligt att av olika anledningar lång tid kan förflyta mellan ett måls anhängiggörande och dess avgörande. Särskilt stor risk för olägenheter skulle det bli i de fall, då lång tid förflyter mellan en första huvudförhandling och en senare sådan förhandling, vilket exempelvis ofta är fallet då sinnesundersökning skall ske; om den tilltalade under tiden fått en annan varaktig uppehållsort under annan domstol, skulle den första domstolen nödgas avvisa målet och detta sedan få instämmas till den andra domstolen.
I fall sådana som de nyss omnämnda uppkomma olägenheter icke blott för domstolarna utan även för åklagare och de enskilda parterna och deras ombud. Det arbete, som nedlagts å målet medan det var anhängigt vid den första domstolen, framstår på grund av domstolens beslut att avvisa målet
såsom helt onyttigt, åtminstone såvitt avser domstolens och åklagarens arbete. Vidare uppkommer ofta för de enskilda parterna och deras ombud dubbelarbete, varjämte de bli skyldiga att inställa sig vid ytterligare en domstol, vilket medför besvär och kostnader. Även för statsverket kunna på grund av avvisningsbeslutet uppkomma ökade kostnader, t. ex. då för den misstänkte förordnats offentlig försvarare eller då den misstänkte åtnjuter fri rättegång. Genom ett avvisningsbeslut uppstår dessutom den olägen- heten, att målets avgörande i allmänhet blir fördröjt, vilket kan medföra skada för exempelvis den misstänkte eller målsäganden.
Enligt kommitténs mening äro berörda olägenheter av den vikt att de måste undanröjas. Detta synes böra ske genom ett stadgande, som gör den domstol, som först tagit befattning med målet, behörig att fortsätta där- med, oaktat ändring inträtt i de förhållanden som betingat domstolens behörighet, men samtidigt icke betager domstolen möjlighet att överflytta målet till annan domstol. Tidpunkten för delgivningen av stämningen med den misstänkte bör, i likhet med vad fallet är beträffande tvistemål, vara bestämmande för domstolens behörighet. Kommittén föreslår följaktligen ett stadgande av innehåll, att om, sedan stämning delgivits den misstänkte, ändring inträtt i förhållande, som betingat domstolens behörighet, dom— stolen ändock skall vara behörig. Stadgandet innebär, att ändringen icke rubbar behörigheten för den domstol, som vid tiden för stämningens del- givning var behörig, men upphäver självfallet icke den behörighet, som genom ändringen uppkommit för annan domstol. Genom stadgandet skapas således förutsättning för tillämpning av 19 kap. 7 5. För överflyttning enligt sistnämnda paragraf förutsättes, utom att båda domstolarna skola vara behöriga, att synnerliga skäl för överflyttning föreligga, att åklagaren gör framställning därom samt att åklagaren vid den andra domstolen är villig att utföra åtalet. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla vad processlagberedningen i motiveringen till 19 kap. 7 & anfört därom, att överflyttning bör ske, endast om mera avsevärda fördelar äro förenade där— med och den icke vållar olägenhet med hänsyn till kostnader och andra omständigheter. Enbart den omständigheten att den misstänkte, sedan stämning i målet delgivits honom, varaktigt bosatt sig å annan ort än den. som bestämt domstolens behörighet, bör således i allmänhet icke medföra målets överflyttning till annan domstol. — Det av kommittén föreslagna stadgandet torde lämpligen böra upptagas som ett första stycke i 19 19 kap. 7 5.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat dels förslag till ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 7 55 rättegångsbalken, vilket förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångs- balken, bilaga A,
dels ock förslag till ändrad lydelse av 73 å militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), vilket förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen, bilaga B. 90
7.
Tystnadsplikt för tandläkare
Gällande bestämmelser
Omfattningen av den allmänna vittnesplikten är i vissa fall begränsad. Bestämmelser härom äro upptagna i 36 kap. 5 & RB. Enligt 5 5 första stycket må ämbets— eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning ej höras som vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställ- ning har att iakttaga tystnad. I andra stycket stadgas, att ej heller advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden må höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den. till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill. Enligt tredje stycket må rätte- gångsombud, biträde eller försvarare ej höras som vittne om vad för upp- dragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas. I fjärde stycket stadgas. att utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs annan än försvarare är skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.
I 37 kap. 5 5 föreskrives, att vad i 36 kap. 5 5 är stadgat skall äga mot— svarande tillämpning beträffande förhör med part under sanningsförsäkran. Enligt 38 kap. 2 å andra stycket må befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 5, ej förete skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom. Innehaves handlingen av part,-till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, är han ej skyldig att förete handlingen. I 27 kap. 2 & stadgas, att beslag ej må läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 &, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tyst— nadsplikten gäller.
I allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442) & 60 upp- tages stadgande om läkares tystnadsplikt. Nämnda stadgande har följande lydelse:
Ej må läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende med- delat, ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst; dock att denna läkarens plikt icke medför någon inskränk- ning i hans skyldighet att verkställa förrättning och avgiva utlåtande eller intyg ' samt därvid förfara enligt gällande författningar och instruktioner.
För tandläkare finnas bestämmelser om tystnadsplikt upptagna i 5 ?; all- männa tandläkarinstruktionen den 18 maj 1951 (nr 234). Nämnda para- graf lyder:
Ej må tandläkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjuk- dom eller dess uppkomst eller rörande förhållande, som föranlett vårdsökande att rådfråga honom; dock att denna tandläkarens plikt icke medför någon inskränk- ning i hans skyldighet att verkställa förrättning och avgiva utlåtande eller intyg samt därvid förfara enligt gällande författningar och instruktioner.
Beträffande förarbetena hänvisas till processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, del II (SOU 1926: 32) s. 267—268, del III (SOU 1926: 33) s. 166, särskilda utskottets vid 1931 års riksdag utlåtande nr 1 s. 18—19, processlagberedningen s. 39—40, 323—324, 391—394, 411, 412—413 samt prop. nr 5/1942 s. 223—224, 518—520.
Ändringsförslag Medicinalstyrelsen anför i skrivelse till kommittén den 22 december 1951:
Numera har genom allmänna tandläkarinstruktionen den 18 maj 1951 (nr 234) stadgats en tystnadsplikt för tandläkare av samma innebörd som för läkare (jäm- för 5 60 SFS 442/1930). Med hänsyn härtill hemställer medicinalstyrelsen, att kommittén ville överväga, huruvida icke tandläkare bör upptagas bland dem, som jämlikt 36: 5 BB ha inskränkt vittnesplikt.
Kommittén
Såsom framgår av de ovan återgivna bestämmelserna i allmänna läkar- instruktionen och allmänna tandläkarinstruktionen har för tandläkare stad- gats tystnadsplikt av samma innebörd som för läkare. I 36 kap. 5 & RB har med avseende å vittnesbeviset tystnadsplikten för läkare blivit reglerad. De skäl, som enligt vad förarbetena utvisa varit bestämmande för att på det sätt som skett rättsligen reglera denna tystnadsplikt, torde helt kunna åberopas även beträffande tandläkare. Med hänsyn härtill föreslår kom- mittén, att den för läkare i 36 kap. 5 & stadgade tystnadsplikten skall gälla även för tandläkare.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till änd- rad lydelse av 36 kap. 5 5 rättegångsbalken, vilket förslag ingår i kommit- téns förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga A.
8.
Målsägandes rätt till ersättning av allmänna medel
Gällande bestämmelser
Målsägande är enligt 6 kap. 8 5 strafflagen den, emot vilken brott är begånget, eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Enligt 20 kap. 8 5 första stycket RB kan målsäganden föra ansvarstalan för brott, som hör under allmänt åtal, allenast om han angivit brottet och åklagaren be- slutat, att åtal ej skall äga rum. Om åklagaren väckt talan, äger målsägan— den enligt andra stycket biträda åtalet. Han må även i högre rätt fullfölja talan.
I 22 kap. 1 & RB stadgas, att talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott må föras i samband med åtal för brottet. Målsägandens talan om enskilt anspråk kan i mål om allmänt åtal föras på två olika sätt, antingen kan åklagaren å målsägandens vägnar utföra dennes talan eller kan målsäganden själv utföra sin talan. Om det först nämnda tillvägagångssättet stadgas i 22 kap. 2 5. Enligt detta lagrum är åklagaren, om enskilt anspråk grundas å brott, som hör under allmänt åtal, skyldig att på målsägandens begäran i samband med åtalet förbereda | och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan olägenhet och i anspråket ej finnes obefogat. Därest målsäganden vill, att hans enskilda anspråk skall upptagas i samband med åtalet, åligger det honom att till undersökningsledaren eller åklagaren anmäla anspråket och därvid uppgiva de omständigheter, varå det grundas. Om undersökningsledaren eller åkla— garen vid utredning angående brott finner, att enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta måls— äganden därom. I mål om allmänt åtal kan talan om enskilt anspråk i vissa fall väckas utan stämning. Enligt 45 kap. 5 5 andra stycket må sålunda åklagaren eller målsäganden, sedan åtal väckts, utan stämning mot den till— talade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. I 45 kap. 6 & stadgas, att sådan talan må väckas muntligen inför rätten eller ock skriftligen.
Enligt 36 kap. 1 5 kan i brottmål målsäganden ej höras söm vittne, även om han icke för talan i målet. Av 20 kap. 14 å, jämförd med 11 kap. 5 &, framgår emellertid, att i mål om allmänt åtal målsäganden, vare sig han för talan eller ej, ofta skall inställa sig vid huvudförhandlingen för att höras.
Vid huvudförhandling i underrätt eller hovrätt skall han sålunda infinna sig personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utred- ningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen är han skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Biträder målsäganden åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning av åklagarens talan, skall rätten enligt 45 kap. 15 5 första stycket kalla honom till huvudförhandlingen. Skall målsäganden in- finna sig personligen, förelägger rätten honom vite. I det fall åklagaren utfärdar stämning äger han jämlikt 45 kap. 16 & ombesörja kallelser och förelägganden som avses i 15 5.
Enligt 20 kap. 15 & äger målsäganden rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat, om han höres i anledning av åklagarens talan och han icke har biträtt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren. I 3 & lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. föreskrives, att vad i lagen är stadgat om vittne skall gälla även målsägande som, utan att vara part, höres i anledning av åklagarens talan. I 2—4 55 kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol givas närmare föreskrifter om vittnes rätt att i förskott erhålla ersättning för kostnaden för resor och uppehälle. Enligt 5 & nämnda kungörelse skall vad i 2—4 åå är stadgat om vittne gälla även målsägande som, utan att vara part, höres i anledning av åklagarens talan.
Ur förarbetena
I motiveringen till 20 kap. 15 & anförde processlagberedningen: Av 36 kap. 1 & framgår, att i brottmål målsäganden ej kan höras som vittne, även om han ej för talan. Han är emellertid, även då han icke är part, i allmän- het skyldig att inställa sig vid rätten för att höras i anledning av åklagarens talan. I sådana fall hör han äga samma rätt till ersättning för sin inställelse som vittne.
Processlagberedningen anförde i motiveringen till 22 kap. 2 5:
För närvarande förekommer i stor utsträckning, att åklagaren såsom ombud för målsäganden utför dennes talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk i samband med åtalet för brottet. Såsom framhållits vid 12 kap. 3 5 är olämpligt, att åklagare uppträder såsom rättegångsombud för enskild part, och i nämnda paragraf har därför som regel stadgats förbud för åklagare att vara ombud. För målsäganden skulle det emellertid medföra olägenheter och ökade kostnader, om han alltid vore nödsakad att, då allmänt åtal för brott äger rum, själv eller genom särskilt ombud föra talan om enskilt anspråk på grund av brottet. Med hänsyn härtill bör det för tillgodoseende av målsägandens intressen åläggas åklagaren såsom en tjänsteplikt att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan, om denne framställer begäran därom. I de flesta fall är det enskilda anspråket av jämförelsevis enkel beskaffenhet, och något mera avsevärt besvär torde icke vållas åklagaren. Skyldighet för åklagaren att utföra målsägan- dens talan bör dock ej föreligga, om det skulle medföra olägenhet, t.ex. om det enskilda anspråket är av mera invecklad beskaffenhet eller eljest kräver vidlyf-
tig utredning. Ej heller bör sådan skyldighet åligga åklagaren, om han finner målsägandens anspråk obefogat vare sig i och för sig eller på grund av bris- tande bevisning. — _— —
Den omständigheten, att målsägandens talan utföres av åklagaren, befriar ej målsäganden från skyldighet att utgiva ersättning till vittne eller vidkännas kost— nad för annan bevisning, som påkallats uteslutande i målsägandens intresse. Det bör åligga åklagaren att, då målsäganden haft sådan kostnad, yrka ersättning därför av den tilltalade. Beträffande målsägandens rätt att, då hans talan utföres av åklagaren, erhålla ersättning för rättegångskostnad och hans skyldighet att ersätta sådan kostnad meddelas bestämmelser i 31 kap. 11 5.
Tolkningen av 20 kap. 15 5
Målsägandes rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse vid huvudförhandling har alltsedan RB trädde i kraft varit en livligt diskuterad fråga. I början torde stadgandet i 20 kap. 15 å i allmänhet ha tolkats så, att rätten till ersättning var utesluten, om målsäganden var part i målet. Pro- cesslagberedningens uttalande vid detta lagrum ger onekligen stöd åt denna tolkning. Tolkningsfrågan togs sedan upp inom processnämnden. Efter en utredning upprättade nämndens ordförande, f.d. justitierådet N. Gärde, en promemoria, tills vars innehåll nämndens ledamöter anslöto sig. Promemo- rian har följande lydelse:
Bestämmelserna härom (om målsägandens rätt till ersättning av allmänna me- del) äro meddelade i 20: 15 nya RB. En förutsättning för ersättning är att måls- äganden ”höres i anledning av åklagarens talan”. Förhöret skall alltså avse ut- redning rörande någon omständighet, som är av betydelse för den av åklagaren väckta ansvarstalan. Däremot är det utan betydelse, om initiativet till förhöret utgår från åklagaren eller från rätten (45: 15).
Någon tvekan om målsägandens rätt till ersättning då målsäganden, utan att vara part i målet, inställer sig på kallelse av rätten (ev. efter initiativ av åkla- garen), torde icke föreligga. En annan fråga är, huruvida ersättning av allmänna medel kan utgå i sådana fall, då målsäganden för talan i målet vare sig hans talan avser målet i dess helhet eller allenast enskilt anspråk. Målsäganden kan i mål om allmänt åtal föra talan i ansvarsfrågan genom att biträda åtalet (20: 8); han kan ock vid sidan av åtalet självständigt föra talan om enskilt anspråk (22: 1). Ett tredje sätt för utförande av målsägandens talan är att åklagaren för talan för målsäganden ang. enskilt anspråk (2222). Ett närmare angivande av de olika sätt, på vilka målsägandetalan sålunda kan föras, återfinnes i 31:11 andra st.
I överensstämmelse med tidigare tillämpad rättspraxis föreskrives nu i 20:15, att någon rätt till ersättning av allmänna medel icke tillkommer målsäganden, då han biträder åtalet eller för talan jämte åklagaren (se NJA I 1934 s. 382). Däremot har icke stadgats något undantag för det fall att ”åklagaren för talan för målsäganden”. Konsekvensen härav synes bliva att målsäganden i dessa fall är bibehållen vid sin ersättningsrätt — något som ock torde vara sakligt moti- verat. Ett stöd för denna uppfattning är lydelsen av 45: 15; av lagrummet torde framgå, att målsäganden kan höras i anledning av åklagarens talan även då åklagaren för talan för målsäganden. I detta sammanhang kan ock framhållas att uti ett tidigare utkast till 20:15 det nu däri upptagna uttrycket ”för talan jämte åklagaren” motsvaras av ”fört talan i målet”. Anledning till utbytet torde
ha varit att det tidigare använda uttrycket icke ansetts fullt kongruent. Häremot kan å andra sidan anföras att i motiven (PLB s. 269) ersättningsrätten givits en omfattning som överensstämmer med den i det tidigare utkastet använda lydel- sen. Detta förhållande torde dock icke få anses avgörande, då avvikelsen från avfattningen i utkastet knappast kan ha sin grund allenast i redaktionella skäl. Att den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck i motiven, även återspeglas i 5 & Kungl. kungörelsen 10 juli 1947 ang. vissa kostnader vid domstol är för— klarligt men kan dock knappast inverka på tolkningsfrågan i och för sig.
Domstolarna torde numera genomgående tolka stadgandet i enlighet med vad som angives i promemorian. Målsägande, som höres i anledning av åklagarens talan, torde sålunda tillerkännas ersättning icke blott i det fall då han icke är part utan även i det fall då hans talan om enskilt anspråk föres av åklagaren.
Ändringsförslag
Frågan om de gällande bestämmelserna angående målsägandes rätt till ersättning av allmänna medel erhållit en lämplig utformning har vid olika tillfällen i den offentliga debatten varit föremål för diskussion. Vid ett do- marmöte ifrågasattes sålunda, huruvida icke regeln beträffande målsägan— dens rätt till ersättning av allmänna medel borde vara den, att rätt till ersättning och förskott av allmänna medel skulle föreligga, när målsägan- den vore tillstädes i målet i huvudsakligt syfte att sprida ljus i ansvars- frågan. Det framhölls därvid, att det borde vara utan betydelse, huruvida målsäganden själv framställde sitt anspråk eller detta skedde genom åklagaren å hans vägnar. Även i skrivelser, som inkommit till kommittén i anledning av dess cirkulärskrivelse den 13 juni 1951, har frågan berörts. Sålunda anför en häradshövding följande.
Bestämmelsen (20 kap. 15 &) förefaller oklar. Om en målsägande fordrar ett bagatellbelopp i skadestånd eller om motparten icke är solvent, kan målsägan— den finna det med sin fördel förenligt att avstå från sin skadeståndstalan, för att han skall kunna få ersättning för sin inställelse av allmänna medel. Detta förhållande förefaller besynnerligt. I regel torde målsäganden ej veta om, att han genom att fordra skadestånd med ett bagatellbelopp går miste om sin möjlighet att erhålla ersättning för inställelsen av allmänna medel. Det förefaller, som om denna sammankoppling av anspråk mot enskilda och anspråk mot statsverket icke vore lycklig. Från en rådhusrätt anföres, att målsägande borde kunna tillerkännas ersättning av allmänna medel, även om han förde skadeståndstalan, därest han inkallats för att höras i anledning av åklagarens talan. Nu förekomme det, att en sådan målsägande tvingades att avstå från skadeståndsanspråk mot en insolvent motpart för att åtminstone få ut ersättning för förlorad arbetsförtjänst samt för resor och traktamente.
Kommittén Före Rst ikraftträdande gällde enligt rättspraxis, att målsägande, som biträdde åklagarens talan eller själv förde ersättningstalan i målet, icke
tillerkändes ersättning av allmänna medel för sin inställelse. Denna regel är nu uttryckligen fastslagen i 20 kap. 15 5. Med hänsyn till rättegångs— balkens krav på muntlighet och omedelbarhet i processen torde det nu i väsentligt större utsträckning än under den gamla ordningen vara nödvän— digt, att målsäganden inställer sig personligen vid rätten för att höras i an- ledning av åklagarens talan. Såsom tidigare omnämnts gäller i fråga om målsägandens personliga inställelse vid huvudförhandling på grund av hänvisningen i 20 kap. 14 5 till 11 kap. 5 5 samma regler som för part i tvistemål.
När målsäganden skall höras i anledning av åklagarens talan, är det uppenbart att det måste åläggas honom att komma personligen tillstädes. Med uttrycket att målsäganden skall höras ”i anledning av åklagarens talan” förstås att förhöret skall avse utredning rörande någon omständighet, som är av betydelse för den av åklagaren väckta ansvarstalan. Åklagaren skall därför, då han i stämningsansökan anger bevisningen, uppgiva, att han vill att målsäganden personligen skall höras i anledning av åklagarens talan. Även om initiativet till förhöret med målsäganden utgår från rätten, får målsäganden anses bliva hörd i anledning av åklagarens talan, om för- höret avser utredning rörande omständighet av nyss angiven art.
Även när målsäganden icke behöver höras i anledning av åklagarens talan skall han kallas till huvudförhandlingen, därest han själv för talan i målet, i allmänhet ersättningstalan. I dylikt fall torde emellertid i stor utsträckning målsägandens personliga närvaro anses sakna betydelse, var— för rätten icke ålägger honom personlig inställelse. Skall han icke höras i anledning av åklagarens talan och har åklagaren anmält, att han utför talan för målsäganden om enskilt anspråk, finnes sällan någon anledning att utfärda kallelse å målsäganden att inställa sig, vare sig personligen eller genom ombud.
I de fall då målsäganden kallas att infinna sig personligen vid rätten för att höras i anledning av åklagarens talan sker detta i det allmännas in- tresse. Målsäganden har i allmänhet en ingående kännedom om de för må- lets avgörande betydelsefulla faktiska förhållandena, och hans hörande vid rätten är därför ofta av stor vikt. Hans vid huvudförhandlingen lämnade uppgifter skola enligt 6 kap. 6 5 första stycket antecknas i protokollet.
Ehuru målsägandens inställelse vid rätten för att höras i anledning av åklagarens talan utgör ett viktigt led i straffprocessen, kan han enligt nu gällande bestämmelser och praxis icke av allmänna medel erhålla ersättning för sin inställelse i andra fall än då han icke är part i målet eller då hans talan om enskilt anspråk föres av åklagaren. Om målsäganden biträder åtalet eller själv för sin talan om enskilt anspråk, erhåller han följaktligen icke av allmänna medel någon ersättning för sin inställelse. Målsäganden har visserligen rätt till sådan ersättning av den tilltalade, därest målsägan- dens talan bifalles, men denna rätt är mången gång på grund av den till—
talades bristande solvens utan praktisk betydelse. Om målsägande, som själv för talan i målet, avstår från sin talan, kan han dock för sin instäl— lelse tillerkännas ersättning av allmänna medel. Denna utväg torde också stundom begagnas för att målsäganden skall kunna komma i åtnjutande av dylik ersättning. Det kan med fog göras gällande, att målsägandens rätt till ersättning av allmänna medel icke bör bero på en sådan omständighet som om han själv eller åklagaren utför hans talan, och mycket otillfreds- ställande är tydligen om han för att kunna erhålla ersättning av allmänna medel måste avstå från sitt enskilda anspråk.
Det må även framhållas, att rent tillfälliga omständigheter kunna inverka på frågan, huruvida målsäganden skall ha ersättning av allmänna medel eller icke. Enligt 22 kap. 2 & tillkommer det ju åklagaren ensam att bedöma huruvida förutsättningarna för hans förande av målsägandens talan om enskilt anspråk äro för handen. Föreskriften om åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan kan således komma att tillämpas olika av skilda åklagare. Vissa åklagare åtaga sig att föra talan endast för det fall att anspråket är av mycket enkel beskaffenhet, medan andra åklagare där- emot äro villiga att utföra talan även där detta är av mera svårutredd natur. Om målsäganden först sedan åtal väckts begär att åklagaren skall utföra hans talan, torde en del åklagare vägra sin medverkan på grund av därmed förenade olägenheter, medan andra åklagare under samma om— ständigheter anse sig oförhindrade att utföra talan. Vid åklagarens ställ- ningstagande kan stundom omfattningen av åklagarens övriga tjänsteålig— ganden bliva utslagsgivande. Även då målsägande berövas möjlighet till ersättning av allmänna medel på grund av att han biträtt åtalet kan detta bero på tillfälliga omständigheter; merendels torde han sakna insikt om att hans ansvarsyrkande har sådana konsekvenser.
Särskilt omotiverad ter sig kanske den nu gällande ordningen när till- talad fullföljt talan i hovrätt med yrkande om befrielse från såväl ansvar som skadestånd. Om målsäganden därvid, såsom ofta är fallet, kallats för att höras i anledning av åklagarens talan, blir hans rätt till ersättning av allmänna medel beroende av om det är åklagaren å hans vägnar eller han själv som bestrider ändringsyrkandet såvitt rör skadeståndet.
På grund av vad ovan anförts anser kommittén starka skäl tala för ändring av stadgandet i 20 kap. 15 5. Därvid synes man ha att välja mellan två olika lösningar. Man kan antingen överlämna åt rätten att med hänsyn till samtliga omständigheter i målet avgöra, huruvida ersättning av all- männa medel skall utgå till målsägande, som höres i anledning av åklaga- rens talan, eller generellt tillerkänna sådan målsägande ersättning. Därest den förra lösningen väljes, torde rätten vid sin prövning ha att särskilt beakta, huruvida målsägandens hörande huvudsakligen skett i syfte att fullständiga utredningen i ansvarsfrågan. Om så är fallet, skulle målsägan- den erhålla ersättning av allmänna medel, i annat fall icke. En sådan lös-
ning torde emellertid vara mindre lämplig icke minst med hänsyn till att ett dylikt stadgande kan komma att tillämpas mycket olika av skilda dom- stolar. Dessutom torde parterna i förväg böra veta om ersättning av all- männa medel kommer att utgå eller ej. Av de båda alternativen är därför det sist angivna att föredraga. Målsägande som höres i anledning av åkla- garens talan bör sålunda tillerkännas ersättning av allmänna medel _ utom i de fall där redan nu ersättning tillerkännes honom även i de fall då han för talan i målet jämte åklagaren, d. v. s. biträder åtalet eller själv utför talan om enskilt anspråk. En förutsättning för sådan ersättning bör alltid vara att målsägandens personliga inställelse vid rätten föranletts av att han skall höras i anledning av åklagarens talan, men ersättningen bör icke uteslutas av att han haft även en annan uppgift i målet. Detta innebär, att så snart i kallelse å målsägande till huvudförhandlingen angivits, att han skall höras i anledning av åklagarens talan, bör han kunna få ersätt- ning av allmänna medel, även om han har egen talan att föra. Även utan att det framgår av en skriftlig kallelse kan det någon gång vara klart, att en målsägande inställt sig för att åklagaren och rätten velat höra honom i ansvarsfrågan. I sådant fall bör tydligen ersättning av allmänna medel kunna utgå. Men om målsägande utan att förhör med honom i ansvars- frågan påkallats eller varit avsett inställer sig personligen vid huvudför- handlingen för att utföra skadestånds- eller ansvarstalan — med eller utan kallelse därom — och rätten sedan begagnar sig av hans närvaro för att höra honom även i ansvarsfrågan, hör han icke därå kunna grunda någon rätt till ersättning av allmänna medel. Detsamma gäller givetvis, liksom i fråga om vittne i motsvarande fall, om en målsägande på eget initiativ kommit till rätten såsom åhörare eller i ett helt annat ärende och rätten tar tillfället i akt och hör honom i ansvarsfrågan.
För genomförande av en regel av angiven innebörd föreslår kommittén den ändringen i 20 kap. 15 5, att målsägande som höres i anledning av åklagarens talan skall äga rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat. Därest denna ändring vidtages, bör ändring ske även i 3 5 lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m.fl. och 5 & kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol.
De av kommittén gjorda förslagen komma att medföra vissa ökade kost- nader för det allmänna. Kommittén har genom införskaffande av visst statistiskt material från en del häradsrätter och rådhusrätter sökt bilda sig en uppfattning om den ungefärliga storleken av denna ökning. De uppgifter, som inkommit från ifrågavarande domstolar, vilkas folkmängd utgör unge— fär en femtondedel av hela rikets, utvisa för tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952, att målsägande i 182 fall erhållit ersättning av allmänna medel och i 252 fall, ehuru de hörts i anledning av åklagarens talan, icke fått dylik ersättning. I de sistnämnda fallen torde ingå en del fall då målsägande
icke begärt ersättning eller överhuvud taget icke haft någon utgift för inställelsen. Oaktat det infordrade materialet är av ringa omfattning, ger det fog för antagandet, att ersättningen till en målsägande i allmänhet uppgått till 20—30 kronor. Det må i detta sammanhang framhållas, att rätten, då den tilltalade dömes för brottet, skall förplikta honom att åter- gälda statsverket vad av allmänna medel utgått till målsäganden. Visser— ligen saknar den dömde ofta medel, varför ersättningen kommer att stanna å statsverket, men i en del fall — särskilt i trafikmålen _ kommer stats— verket att återfå vad som utgivits till målsäganden. Nettokostnaden per år kan med hänsyn till det nu anförda —— även med beaktande av höjning— arna av ersättningsbeloppen från den 1 juli 1953 — knappast antagas över- stiga 50000 kronor. En sådan kostnadsökning synes ej böra få utgöra hinder för en ändring, som ur åtskilliga synpunkter är angelägen.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat dels förslag till ändrad lydelse av 20 kap. 15 & rättegångsbalken, vilket förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga A,
dels förslag till lag om ändrad lydelse av 3 5 lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen m.fl., bilaga E,
dels ock förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 & kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 642) med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol, bilaga F.
9.
Vissa frågor angående meddelande och expedierande
av dom eller beslut
Kommittén torde få anledning att i annat sammanhang behandla åtskil- liga frågor som röra bestämmelserna om meddelande och expedierande av dom eller beslut. Här upptagas nu till behandling endast tre speciella frågor.
A. Rättens sammansättning vid avkunnande av dom
Enligt såväl 17 kap. 9 5 som 30 kap. 7 & RB gäller, att om dom ej avkun- nas vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sam- manträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sät- tet för domens meddelande; avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet jämte meddelande av fullföljdshänvisning. Det— samma gäller enligt 17 kap. 12 5 och 30 kap. 10 å i fråga om slutligt beslut.
I anledning av kommitténs cirkulärskrivelse den 13 juni 1951 har råd- husrätten i Hälsingborg anfört följande.
Därest domen ej avkunnades vid huvudförhandlingen, skulle den an- tingen avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att hållas tillgänglig å rättens kansli. Att använda sistnämnda tillväga- gångssätt vid ådömande av frihetsstraff torde i många fall framstå som mindre lämpligt. Fråga hade då uppkommit om rätten vid avkunnande av dom, som beslutats vid huvudförhandling, måste ha samma sammansätt- ning som vid huvudförhandlingen. Frågan hade särskilt kommit på sin spets i mål, vari nämnd deltagit. Det måste nämligen framstå såsom slöseri i både med tid och pengar att inkalla nämnden blott för att åhöra avkun- ' nandet av en dom, i vars beslutande nämnden tidigare deltagit. Lagens ordalag syntes icke lägga hinder i vägen för att rätten vid domens avkun- nande bestode endast av den lagfarne domaren. Det vore emellertid enligt rådhusrättens uppfattning värdefullt med ett vägledande uttalande från kommitténs sida i denna fråga.
Kommittén
I 1 kap. 11 å andra stycket RB stadgas bland annat, att rådhusrätt är domför med en lagfaren domare vid måls avgörande utan huvudförhand— ling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling. Enligt
1 kap. 4 € gäller motsvarande för häradsrätt; häradsrätt är således i de nämnda fallen domför utan nämnd. Avkunnande av en dom, oberoende av om avkunnandet sker samma dag huvudförhandlingen i målet hållits eller vid särskilt sammanträde, är en processuell åtgärd, som omfattas av uttrycket ”annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling”. Med hänsyn härtill föreligger tydligen intet hinder, att en dom — givetvis sedan den av rätten i vederbörlig sammansättning beslutats _ avkunnas av en lagfaren domare ensam.
B. Underrättelse och anslag om meddelande av dom eller slutligt beslut
Gällande bestämmelser
Enligt 17 kap. 9 % fjärde stycket RB skall, om tvistemål icke avgöres efter huvudförhandling eller vid sammanträde för muntlig förberedelse, under- rättelse om tiden för meddelande av dom senast dagen förut avsändas till parterna och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli. Vad sålunda stadgats om dom skall enligt 12 & första stycket samma kapi— tel äga motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. Likaså skall —— enligt 30 kap. 7 € tredje stycket och 10 5 första stycket —— då brottmål av- göres utan huvudförhandling, underrättelse om tiden för meddelande av dom eller slutligt beslut avsändas och anslås på samma sätt.
I första instans i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande motsvaras RB:s stadgande att dom eller slutligt beslut skall anslås i kansliet av bestämmelsen i 38 & lagsökningslagen om anteckning i särskild bok, som utan särskild begäran skall vara tillgänglig för allmänheten. Anteck- ning i boken skall ske dels enligt 9 5 om Vissa förelägganden, som rätten meddelar part medan målet är under behandling vid rätten, och dels enligt 34 % sista stycket om meddelande av utslag eller av beslut, mot vilket talan må omedelbart föras, och anteckningen skall enligt 38 & göras senast sam- ma dag som föreläggande, utslag eller beslut meddelas. Underrättelse om föreläggande enligt 9 5 skall enligt särskilt stadgande i lagrummet avsändas till parten samtidigt med att anteckning sker i boken. Däremot gäller be- träffande utslag eller slutligt beslut i lagsökningsmål och mål om betal- ningsföreläggande det allmänna stadgandet i RB om underrättelser till parterna. Nu berörda bestämmelser innebära, vad angår de fall som ha störst praktisk betydelse, att vid vanliga utslag i lagsökningsmål, varigenom betalningsskyldighet ålägges gäldenären, såväl anteckning som underrät— telse skall ske, medan utfärdande i mål om betalningsföreläggande av bevis, att ansökningen lämnats obestridd, ej skall föranleda vare sig an- teckning eller underrättelse.
Enligt 9 5 första stycket lagen om handläggning av domstolsärenden sker rättens avgörande av ärende genom beslut. Avkunnas ej beslutet vid för- handling, skall det enligt 9 5 andra stycket meddelas genom att det hålles
tillgängligt å rättens kansli. Har beslutet gått emot sökanden eller annan som fört talan i ärendet, skall underrättelse om tiden för beslutets med— delande genom rättens försorg genast avsändas till honom. Däremot anslås sådan underrättelse ej i kansliet. Innefattar inskrivningsdomares beslut i inskrivningsärende, att ansökan ej bifallits, skall enligt 9 5 andra stycket lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av in- skrivningsärenden sökanden eller hans ombud genast i rekommenderat brev underrättas om skälen för beslutet. Ej heller i sådant fall sker anslag.
I detta sammanhang må erinras om stadgandet i 5 16 tredje stycket expe- ditionslösenförordningen. Enligt detta stadgande äger rätten under vissa förutsättningar besluta om längre anstånd med tillhandahållande av expe- dition än som eljest är föreskrivet. Beslut härom skall offentligen avsägas och, då part ej varit tillstädes därvid och ej heller så fort ske kan genom rättens försorg erhåller särskild underrättelse om beslutet, skall kungörelse om detsamma anslås i rättens kansli.
Ur förarbetena
Processlagberedningen anförde i motiveringen till 17 kap. 9 5 fjärde stycket:
Avgörande genom dom av mål utan huvudförhandling kan eljest äga rum i underrätt vid skriftlig förberedelse, då svaranden medgivit kärandens talan eller fråga är om stadfästelse av förlikning, samt i vissa fall i hovrätt och högsta domstolen. I sådana fall bör gälla, att överläggning till dom samt domens beslu- tande, avfattande i skrift och meddelande skall äga rum så snart ske kan. Domen bör härvid meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli. För att parterna skola erhålla kännedom om tiden för domens meddelande, bör under- rättelse därom senast dagen förut avsändas till dem samt anslås å rättens dörr.
I propositionen erhöllo de stadganden, varom nu är fråga, sin slutgiltiga lydelse.
Beträffande förarbetena till 9 & lagen om handläggning av domstolsären— den hänvisas till processlagberedningens förslag till införande av nya RB m. m. (SOU 1944: 10) s. 105—106 och prop. nr 28/1946 5. 55—57, 83—84.
Ändringsförslag
Mot de ovan omnämnda bestämmelserna i 17 kap. 9 å och 30 kap. 7 & om att underrättelse om tiden för meddelande av dom senast dagen förut skall avsändas till parterna och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet ha i olika sammanhang framställts anmärkningar.
Riksdagens revisorer framhöllo sålunda i sin berättelse till 1950 års riks- dag, att bestämmelserna om anslag och förhandsbesked om domar förefölle överflödiga i de fall, där sakägarens begäran bifölles. Beskeden skulle enligt revisorernas mening kunna inskränkas till fall, där vederbörandes hem— ställan icke bifölles. Därest exempelvis en ansökan om omyndighetsförkla- ring inkomme till häradsrätten en tingsdag, kunde densamma på grund
av reglerna om anslag och förhandsbesked strängt taget icke avgöras vid tinget. Eventuellt kunde domaren behandla ansökan ensam, men förord- nandet av förmyndare måste anstå till nästa ting.
I yttranden i anledning av statsrevisorernas berättelse berördes ifråga- varande bestämmelser av hovrätten över Skåne och Blekinge och föreningen Sveriges häradshövdingar. Hovrätten, som framhöll att bestämmelserna kunde leda till egendomliga konsekvenser, ansåg, att det borde vara till- räckligt om samma dag som domen meddelas underrättelse härom avsändes till parterna och ansloges å kansliet. Föreningen framhöll liksom reviso- rerna, att bestämmelserna om anslag och förhandsbesked förefölle överflö- diga i de fall, där sakägarens begäran bifallits.
I en vid 1950 års riksdag väckt motion (11: 205), vari hemställdes om Översyn av RB och tillhörande författningar, påpekades, att bestämmelsen i 17 kap. 9 5 fjärde stycket angående underrättelse om meddelande av dom i vissa situationer kunde leda till onödiga dröjsmål med måls avgörande.
Ifrågavarande bestämmelser ha berörts även i skrivelser, som från hä— radshövdingar och rådhusrätter inkommit till kommittén i anledning av dess cirkulärskrivelse den 13 juni 1951, och olika förslag till ändringar ha framlagts. Sålunda har föreslagits, att föreskriften om underrättelse och anslag borde ersättas med bestämmelse om att domen skulle expedieras samma dag den meddelas, att underrättelse borde kunna underlåtas i hem— skillnads- och äktenskapsskillnadsmål, som handlades jämlikt 15 kap. 5 % giftermålsbalken, samt att underrättelse borde kunna få ske även per tele— fon från rättens kansli. Vidare har från flera håll föreslagits, att ifråga— varande föreskrifter i 17 kap. 9 5 och 30 kap. 7 & borde ändras så att de överensstämde med stadgandet i 9 5 andra stycket lagen om handläggning av domstolsärenden. Det har därvid framhållits, att de mål, som avgjordes utan huvudförhandling, i huvudsak vore mål om hemskillnad och äkten- skapsskillnad på grund av gemensam ansökan samt mål om omyndighets— förklaring och dess hävande. I dylika fall syntes det vara ett onödigt in- vecklat förfarande att avsända underrättelse om meddelande av domen. Från Stockholms rådhusrätt har därvid framhållits, att i Stockholm årligen många tusen brev med dylika underrättelser avsändes, utan att dessa egent- ligen hade någon betydelse. Slutligen har framställts förslag om att bestäm- melserna om anslag borde helt slopas.
Kommittén
I olika lagar och författningar har föreskrivits, att rätten i samband med handläggningen av mål eller ärenden skall lämna vissa underrättelser. I en del fall äro dessa meddelanden avsedda att komma till allmänhetens känne- dom. I andra fall åter rikta sig underrättelserna endast till parterna i målet eller ärendet. De i 17 kap. 9 5 fjärde stycket och 30 kap. 7 % tredje stycket RB avsedda underrättelserna äro av sist angivna karaktär.
Den underrättelseskyldighet, varom nu är fråga, förekommer endast i mål, som avgöras utan huvudförhandling. De mål, som i underrätt avgöras utan sådan förhandling, äro huvudsakligen mål om hemskillnad och äkten- skapsskillnad på grund av gemensam ansökan samt mål om omyndighets- förklaring och dess hävande. Avgörande av mål utan huvudförhandling kan dessutom äga rum vid skriftlig förberedelse i tvistemål, då svaranden medgiver kärandens talan eller fråga är om stadfästelse av förlikning. I brottmål torde i underrätt avgörande utan huvudförhandling knappast före— komma annat än då mål avskrives. I överrätterna förekommer i stor ut- sträckning, att mål avgöras utan huvudförhandling. Såsom framgår av bilaga L avgöres i hovrätt ungefär en tredjedel av alla vädjade mål utan huvudförhandling.
Kommittén upptager först till behandling frågan, huruvida någon be- gränsning av den i 17 kap. 9 5 och 30 kap. 7 & stadgade skyldigheten för rätten att avsända underrättelse till parterna bör ske. Såsom förut om- nämnts har framlagts förslag, att denna underrättelseskyldighet borde in- skränkas till de fall, där sakägarens begäran icke bifalles, därvid hänvisats till föreskriften i 9 5 andra stycket lagen om handläggning av domstols- ärenden att underrättelse skall avsändas till sökanden eller annan som fört talan i ärendet allenast för det fall att beslutet gått honom emot. Vad un- derrätterna beträffar kan emellertid i fråga om rättegångsmålen erinras, att även vid en gemensam ansökan t. ex. om hemskillnad sökandena eller en av dem kunna ha intresse av att genast erhålla underrättelse om dagen för domens meddelande. Den ene maken kan exempelvis efter ansökans ingivande till rätten vilja ej längre vidhålla sitt medgivande till hemskill- nad, eller maken har kanske ändrat ståndpunkt beträffande underhålls- frågan eller dylikt och önskar därför överklaga domen. I sådana fall ha parterna intresse av att genom rättens försorg erhålla underrättelse om tiden för domens meddelande. Skulle underrättelse ej avsändas till parterna, kunde sålunda härigenom rättsförlust uppkomma. I fråga om överrät— terna synes det föreligga ännu mindre anledning att inskränka den före— skrivna underrättelseskyldigheten. Att såsom från något håll ifrågasatts ersätta föreskriften om skyldighet att avsända underrättelse med bestäm- melse om att domen skall expedieras samma dag den meddelas torde icke vara någon praktisk lösning. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs mening någon begränsning av den stadgade skyldigheten att sända under- rättelse ej genomföras.
Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke denna underrättelseskyldighet bör ändras i ett annat hänseende. Beträffande bestämmelserna att under- rättelse om tiden för meddelande av dom eller slutligt beslut skall senast dagen förut avsändas till parterna har under den tid RB varit i tillämpning konstaterats, att bestämmelserna kunna leda till dröjsmål med måls av— görande. Sålunda kan på grund av nämnda bestämmelser exempelvis ge—
mensam ansökan om hemskillnad, äktenskapsskillnad eller boskillnad eller ansökan om omyndighetsförklaring eller dess hävande ej avgöras samma dag som den inkommer till rätten. I 15 kap. 5 & giftermålsbalken föreskri- ves, att om ansökan om hemskillnad är gjord av båda makarna och hinder ej möter för dess upptagande, rätten äger utan huvudförhandling omedel- bart företaga målet till avgörande. Vad nu sagts gäller även gemensam an- sökan om äktenskapsskillnad, om parternas inställelse ej finnes vara be- hövlig för målets utredning. I fråga om gemensam ansökan om boskillnad skall enligt 15 kap. 17 å giftermålsbalken rätten eller domaren genast med- dela beslut om boskillnaden, såvida ej hinder möter för ansökans upp- tagande eller anstånd enligt 20 5 skall äga rum. I 20 kap. 17 5 första stycket föräldrabalken föreskrives, att om ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av den, om vars försättande i omyndighet är fråga, eller om denne eljest medgivit, att omyndighetsförklaring må meddelas, rätten äger utan huvudförhandling omedelbart företaga målet till avgörande. Detsamma äger även tillämpning, då fråga är att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverk- samheten, såframt det må antagas att hans hörande skulle vara utan gagn. Om ansökan om hävande av omyndighetsförklaring gjorts eller tillstyrkts av förmyndaren, må målet enligt 20 kap. 18 5 första stycket föräldrabalken utan huvudförhandling omedelbart företagas till avgörande, såvida förmyn- darens inställelse ej finnes vara behövlig för målets utredning. Ehuru det sålunda stadgats, att rätten eller domaren genast skall meddela beslut (i fråga om boskillnad) eller att rätten äger att omedelbart företaga målet till avgörande, kan dock målet icke avgöras samma dag ansökningen inkommer till rätten på grund av bestämmelserna att underrättelse om tiden för domens eller beslutets meddelande skall senast dagen förut avsändas till parterna och anslås i kansliet. De mål varom nu är fråga kunna ibland vara av brådskande natur, varför uppskov med målets avgörande, även om det rör sig endast om en dag eller vid mellankommande helgdagar ett par dagar, kan för sökandena eller en av dem medföra olägenhet.
Även i mål, som avgöras av överrätterna, kunna, om än icke i samma utsträckning som vid underrätt, olägenheter uppkomma till följd av be- stämmelserna att underrättelse om tiden för meddelande av dom eller slut- ligt beslut skall senast dagen förut avsändas till parterna. Som exempel kan nämnas det fall, att åklagaren fullföljer talan mot ett av underrätt med- delat beslut i häktningsfråga med yrkande om häktning av den misstänkte. Hovrättens avgörande av häktningsfrågan sker i regel genom slutligt beslut, och underrättelse om tiden för meddelandet av beslutet skall följaktligen avsändas till parterna senast dagen förut. I ett dylikt fall föranleda de gäl- lande bestämmelserna, att beslutet ej kan meddelas så snabbt som mången gång kan vara önskvärt. Även om i ett visst fall någon överhängande brådska ej skulle föreligga, kunna bestämmelserna medföra, att den miss-
tänkte efter att ha mottagit underrättelse om tiden för beslutets medde— lande avviker från sin uppehållsort och därigenom fördröjer verkställig— heten av ett häktningsbeslut.
Av vad i denna del anförts framgår, att bestämmelserna om att under- rättelse om tiden för meddelande av dom eller slutligt beslut skall avsändas senast dagen förut medfört olägenheter. Bestämmelserna torde ha tillkom— mit för att parterna skola komma i åtnjutande av hela fullföljdstiden. Där- est bestämmelserna ändras sålunda, att underrättelse skall avsändas senast samma dag som dom eller slutligt beslut meddelas, torde detta med hänsyn till fullföljdstidernas längd knappast medföra någon olägenhet. Det bör i detta sammanhang påpekas, att enligt 9 5 andra stycket lagen om handlägg— ning av domstolsärenden däri föreskriven underrättelse kan avsändas samma dag beslutet meddelas. Kommittén föreslår således, att den i 17 kap. 9 & fjärde stycket och 30 kap. 7 & tredje stycket RB stadgade skyldigheten att till parterna avsända underrättelse ändras så att underrättelsen skall avsändas senast samma dag domen meddelas. På grund av de i 17 kap. 12 å och 30 kap. 10 & gjorda hänvisningarna till 17 kap. 9 5 respektive 30 kap. 7 & kommer detsamma att gälla även vid meddelande av slutligt beslut. Den nu föreslagna ändringen medför beträffande lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande att underrättelse om utslag eller beslut får av— sändas till parterna senast samma dag utslaget eller beslutet meddelas.
I fråga om bestämmelserna om anslag i 17 kap. 9 5 fjärde stycket och 30 kap. 7 & tredje stycket har såsom ovan omnämnts gjorts gällande, att bestämmelserna icke vore erforderliga. Om anledningen till införandet av dessa föreskrifter ävensom av bestämmelserna om avsändande av under- rättelse anfördes av processlagberedningen endast, att desamma tillkommit för att parterna skulle erhålla kännedom om tiden för domens meddelande. Bestämmelserna om anslag ha således icke tillkommit för att underrättelse om tiden för meddelandet av domen skall komma till allmänhetens känne— dom utan underrättelsen är avsedd att riktas till parterna i målet. Enär skriftlig underrättelse alltid skall avsändas till parterna, kommer anslaget att få betydelse endast i de fall, då dylik underrättelse ej kommit parten till handa. Har emellertid parten ej nåtts av en skriftlig underrättelse, torde han regelmässigt ej heller få del av anslaget i rättens kansli. För parterna torde därför anslaget sakna all betydelse. I fråga om ärenden, som band- läggas enligt lagen om handläggning av domstolsärenden, erfordras såsom tidigare framhållits icke anslag av underrättelse om tiden för beslutets meddelande.
Med hänsyn till det nu anförda föreslår kommittén, att bestämmelserna om anslag av underrättelse om tiden för meddelande av dom skola utgå. På grund av de i 17 kap. 12 å och 30 kap. 10 & gjorda hänvisningarna till 17 kap. 9 5 respektive 30 kap. 7 5 skall ej heller underrättelse om slutligt beslut anslås i rättens kansli.
De skäl som föranlett kommittén att föreslå denna ändring i fråga om anslag gälla även de anteckningar om föreläggande, utslag eller beslut i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande, vilka enligt 38 & lagsöknings- lagen skola införas i en särskild bok, som skall hållas tillgänglig för allmän- heten; även i alla dessa fall skall dessutom underrättelse sändas parten, och anteckningarna i boken motsvara anslagen i vanliga rättegångsmål. Kom- mittén föreslår fördenskull att även bestämmelserna om dessa anteckningar upphävas. Detta medför ändring i 9 5 samt upphävande av 34 & sista stycket och 38 & lagsökningslagen. '
De nu föreslagna ändringarna i fråga om anslag och anteckningar i an- slagsbok skulle enligt kommitténs mening medföra en ej obetydlig bespa— ring av arbete och kostnader.
I enlighet med vad nu anförts har kommittén utarbetat dels förslag till ändrad lydelse av 17 kap. 9 5 och 30 kap. 7 & rättegångs- balken, vilket förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rätte- gångsbalken, bilaga A,
dels ock förslag till lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag), bilaga G.
C. Expeditionstiden vid kanslidom Gällande bestämmelser
Beträffande tvistemål stadgas i 17 kap. 9 å andra stycket, att då huvud— förhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed. Domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter förhand- lingens avslutande. Om domen ej avkunnas vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli. Vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.
Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gäller enligt 17 kap. 9 & tredje stycket även då mål avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.
Jämlikt 17 kap. 9 & fjärde stycket skall, då eljest mål avgöres utan huvud- förhandling, så snart ske kan överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna och anslås å en för allmän- heten tillgänglig plats i kansliet. Under avd. B ovan har kommittén före— slagit den ändringen häri, att underrättelse skall sändas senast samma dag och att anslag icke erfordras.
Bestämmelserna i 17 kap. 9 5 andra stycket överensstämma i allt väsent— ligt med motsvarande föreskrifter för brottmål i 30 kap. 7 % andra stycket. På några punkter föreligga emellertid avvikelser. I mål vari den tilltalade är häktad skall domen, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom en vecka och alltid senast inom två veckor efter huvud- förhandlingens avslutande. Anstånd med domens meddelande får endast äga rum, om det finnes ”oundgängligen erforderligt”.
Föreskrifterna i 30 kap. 7 & tredje stycket motsvara helt bestämmelserna i 17 kap. 9 & fjärde stycket.
Bestämmelserna om dom i 17 kap. 9 5 och 30 kap. 7 & gälla på grund av stadganden i 17 kap. 12 å och 30 kap. 10 & även slutliga beslut.
Jämlikt 9 5 andra stycket lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden skall underrätts slutliga beslut, om det ej avkunnas vid förhandling, meddelas genom att det hålles tillgängligt å rättens kansli. Har beslutet gått emot sökanden eller annan som fört talan i ärendet, skall underrättelse om tiden för beslutets meddelande genom rättens försorg genast avsändas till honom.
I 5 16 expeditionslösenförordningen meddelas föreskrifter om den tid då vid domstol expedition, som utfärdas för part, skall hållas tillgänglig (ex- peditionstid). I slutligen avgjort mål eller ärende skall dylik expedition hållas tillgänglig inom sex dagar från den dag, då dom eller slutligt beslut i målet eller ärendet meddelades. Denna regel är emellertid icke undantags— lös. Om underrättelse lämnats att domen eller beslutet skall meddelas viss dag genom dess tillhandahållande å rättens kansli, skall domen eller beslu— tet vara att tillgå å den sålunda bestämda dagen. Dessutom ges en sär- bestämmelse för det fall att domen eller beslutet avkunnats å hovrättsting eller särskilt sammanträde å annan ort än den, där hovrätten har sitt säte.
Kommittén
Förarbetena till rättegångsbalken ge närmast vid handen, att lagstiftaren tänkt sig särskild expeditionstid för de fall, då dom eller slutligt beslut med- delas genom dess tillhandahållande å rättens kansli (s. k. kanslidom). I motiven till 17 kap. 9 & anförde nämligen processlagberedningen, att då domen meddelades genom att den hölles tillgänglig å rättens kansli, borde originalexemplaret av domen föreligga i fullständigt skick. Rörande den tid, inom vilken utskrift av dom skulle tillhandahållas parterna, borde enligt beredningen, liksom tidigare, bestämmelser meddelas i administrativ ordning. Genom kungörelse den 26 juli 1947 erhöll 5 16 expeditionslösen— förordningen till följd av nya RB ändrad lydelse och därvid tillkom gällande undantagsbestämmelse att, där underrättelse lämnats att dom eller beslut skall meddelas viss dag genom dess tillhandahållande å rättens kansli, domen eller beslutet skall vara att tillgå å den sålunda bestämda dagen.
Ifrågavarande bestämmelse medför, att domaren för avfattande och granskning av domen eller beslutet icke kan förfoga över hela tiden intill dagen för domens eller beslutets meddelande. En del av tiden måste näm- ligen tagas i anspråk för utskrift och kollationering av expeditioner i målet eller ärendet. Om domen eller beslutet är mycket omfattande eller många expeditioner skola utskrivas samtidigt, kunna härför åtgå flera dagar. Enligt kommitténs mening bör emellertid tiden intill dagen för domens eller be— slutets meddelande vara avsedd allenast för avfattande och granskning av domen eller beslutet och icke jämväl för färdigställande av expeditioner. Under den tid RB varit i tillämpning har konstaterats, att det stundom kan vara förenat med stora svårigheter att meddela dom eller beslut inom de i 17 kap. 9 5 och 30 kap. 7 5 rättegångsbalken angivna fristerna. Kommittén är icke beredd att förorda någon ändring i bestämmelserna om den tid, inom vilken dom eller slutligt beslut skall meddelas. Men om expeditionstid finge åtnjutas även i de fall, då dom eller beslut meddelas genom dess till- handahållande å rättens kansli, skulle detta medföra en icke oväsentlig lättnad vid arbetet med avfattande av domen eller beslutet. Avsaknaden av expeditionstid i nu ifrågavarande fall har speciellt då tre eller flera lagfarna ledamöter deltagit i domen tett sig som en brist. Särskilt framträder denna då flera domar lämnas till expediering vid samma tid. Kommittén anser den angivna bristen böra avhjälpas och föreslår därför slopande av den i 5 16 expeditionslösenförordningen meddelade föreskriften att, där underrättelse lämnats att dom eller beslut skall meddelas viss dag genom dess tillhandahållande å rättens kansli, domen eller beslutet skall vara att tillgå å den sålunda bestämda dagen. Genom den föreslagna ändringen kom— mer den i nämnda författningsrum stadgade huvudregeln att expedition skall hållas tillgänglig inom sex dagar från den dag, då dom eller slutligt beslut i målet eller ärendet meddelades, att bliva tillämplig även i de fall, varom nu är fråga, och full likformighet kommer således att ernås.
På grund av vad ovan anförts har kommittén upprättat bifogade förslag till ändrad lydelse av 5 16 förordningen den 7 december 1883 (nr 64) an- gående expeditionslösen, vilket förslag ingår i kommitténs förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 55 12 och 16 samma förordning, bilaga H.
10.
Vissa frågor om lösenskyldighet
I direktiven anförde departementschefen, efter att ha berört frågan om domstols skyldighet att lämna underrättelser till myndigheter m.fl. om domar och beslut, följande.
I samband med dessa problem står frågan om en översyn av gällande bestäm- melser om lösen för expeditioner som utfärdas av domstol. Det är särskilt två spörsmål som här diskuterats, nämligen om debiteringen av domar i s.k. förenklad form samt om tilltalads lösenskyldighet. Första lagutskottet har i sistnämnda hän- seende (utlåtande nr 23/1950) uttalat sympatier för ett förslag att tilltalad, som dömts i underrätt men efter klagan frikänts av hovrätt, borde vara fritagen från skyldighet att erlägga lösen för hovrättens dom. Frågan kan emellertid utvidgas till att avse, huruvida ej varje tilltalad som slutligen frikännes bör vara fri från all lösenskyldighet.
Kommittén torde få anledning att behandla, utom de i direktiven berörda frågorna, även åtskilliga andra frågor rörande förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, Vilka blivit väckta, i den mån icke dessa frågor i stället komma att upptagas av den utredningsman, som chefen för finansdepartementet den 5 juni 1953 bemyndigats tillkalla för översyn av blan/d annat berörda förordning. I detta betänkande upptar kommittén emellertid två speciella frågor, nämligen dels den i direktiven berörda om tilltalads lösenskyldighet och dels fråga om skyldighet att lösa domstols slutliga beslut om ersättning av allmänna medel.
A. Tilltalads lösenskyldighet Gällande bestämmelser
Beträffande skyldigheten att lösa domstols expedition äro bestämmelser meddeladei 55 10 och 12 expeditionslösenförordningen. I 5 10 första stycket stadgas, att kärande, klagande eller sökande vid domstol är, med den in- skränkning 5 12 innehåller, skyldig utlösa dom och slutligt beslut samt protokoll i vad det innefattar sådant beslut eller gäller ärende, vari endast är fråga om bevisupptagning eller eljest ej meddelas slutligt beslut.
Om befrielse från erläggande av lösen med rättighet att ändå erhålla nödiga expeditioner och om befrielse från stämpelavgift meddelas bestäm— melser i 5 13 första stycket expeditionslösenförordningen och 7 5 andra stycket förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. En—
ligt. dessa stadganden äro befriade, bland andra, ämbets- eller tjänsteman i allt vad till ämbetet eller tjänsten hörer samt i mål, som röra ansvar eller ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten, krigsman i sådant mål mot honom, som är att anse såsom militärt mål, samt häktad person i mål angående brott, varför han sitter häktad. I 7 5 andra stycket stämpelförordningen stadgas vidare, att person, som erhållit fri rättegång, är befriad från stämpelavgift beträffande bevis om beviljande av sådan förmån samt i fråga om expeditioner i målet. Angående rätt för den, som beviljats fri rättegång, att på det allmännas bekostnad erhålla expeditioner i målet hänvisas i 5 13 tredje stycket expeditionslösenförord- ningen till vad särskilt är stadgat. I 3 5 lagen den 19 juni 1919 om fri rätte- gång föreskrives, att part, som åtnjuter fri rättegång, är befriad från erläg- gande av stämpelavgift för expeditioner angående rättegången och tillika njuter den förmånen att expeditionslösen skall utgå av allmänna medel. Enligt stadgande i 5 13 sista stycket expeditionslösenförordningen skall dom eller utslag utan särskild begäran utfärdas åt svarande eller förkla— rande i mål eller ärende som avses i nämnda paragraf.
Enligt 31 kap. 2 5 RB äger rätten, då den tilltalade frikännes, av allmänna medel tillerkänna honom ersättning för, bland annat, utskrift av protokoll, dom eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för till- varatagande av hans rätt. Detta stadgande har dock en begränsad omfatt— ning, enär gottgörelse till den tilltalade endast kan utgå, då åklagaren väckt åtal utan sannolika skäl eller eljest på grund av omständigheterna i målet förekommer synnerlig anledning därtill. Av processlagberedningens ut- talanden i motiveringen till nämnda paragraf framgår, att ersättning avsetts skola utgå endast i undantagsfall.
På grund av stadgande i 5 15 expeditionslösenförordningen och 3 5 stäm— pelförordningen skall sådan avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen i brottmål, varom stadgas i 23 kap. 21 5 sista stycket RB, utfärdas utan avgift, om avskriften utgives till den misstänkte eller hans försvarare.
I samband med processreformen vidtogos ändringar i stämpel— och lösen- förordningarna. Till grund för dessa ändringar låg en inom processreform- byrån i oktober 1946 utarbetad promemoria, över vilken yttranden inford- rades. I denna promemoria lämnades en redogörelse för vissa beräkningar som verkställts rörande storleken av de rättegångsavgifter som borde utgå efter processreformen. Denna utredning avsåg endast tvistemål, och det framhölls i promemorian, att för brottmålens del något tillförlitligt under— lag för beräkningar knappast kunde erhållas.
Beträffande de nya stämpel— och lösenavgifternas storlek uttalades i pro- memorian, att man i första hand borde tillse att minskning ej inträdde i statsverkets eller städernas inkomster. Dessutom föreslogs, att en höjning skulle ske med hänsyn till införandet av officialdelgivning i rättegång.
Varken i promemorian eller i remissyttrandena berördes uttryckligen frå— gan om den tilltalades lösenskyldighet eller hans kostnad för dom över huvud taget. I några remissyttranden gjordes dock gällande, att underrätts dom eller transumt därav som utskrevs till icke lösenskyldig part borde likställas med avskrift eller i allt fall utlämnas mot lägre lösen än den eljest gällande grundavgiften. Detta förslag upptogs ej i propositionen (nr 307/1947) med den motiveringen, att det skulle leda till en icke obe— tydlig minskning i städernas löseninkomster.
Ändringsförslag
I yttrande över den av riksdagens revisorer till 1950 års riksdag avgivna berättelsen, vari revisorerna gjorde vissa uttalanden rörande processrefor- mens ekonomiska verkningar, framhöll hovrätten för Västra Sverige, att en minskning av domslösen i vissa fall kunde ifrågasättas. Särskilt borde upp— märksammas det fall, att tilltalad, som dömts av underrätt, klagar och blir frikänd av hovrätt. Att i sådant fall den frikända parten skulle betala doms— lösen, vilken stundom kunde uppgå till flera hundra kronor, förefölle oriktigt.
En av hovrättens ledamöter anförde i särskilt yttrande: I anslutning till vad som förut anförts rörande enskild parts processkostnad bör framhållas, att lösenavgiften för dom eller beslut numera kan komma att uppgå till ett avsevärt belopp. Måhända vore det befogat att, i större omfattning än som för närvarande sker, befria part från erläggandet av sådan lösenavgift. För det fall att en på talan av allmän åklagare utav underrätt sakfälld person själv full- följer talan och frikännes från ansvar av överrätt, synes det icke rimligt att av- kräva klaganden domslösen. En begränsning av lösenkostnaden även i vissa andra fall synes påkallad.
Det torde icke heller vara möjligt att med fog bestrida, att statsverket bör på- taga sig ansvaret för rättegångskostnad, som åsamkas (len, vilken frikänts efter av allmän åklagare anhängiggjort åtal. Sådan ansvarighet förekommer för när- varande endast i sällsynta undantagsfall.
Första lagutskottet uttalade (utlåtande nr 23/1950), att det av hovrätten för Västra Sverige väckta förslaget, att tilltalad, som dömts i underrätt men efter klagan frikänts av hovrätt, borde vara fritagen från skyldighet att erlägga domslösen, vore värt det största beaktande.
Kommittén
De skäl som föranlett att den misstänkte under förundersökningen på begäran kan erhålla avskrift av förundersökningsprotokoll utan avgift skulle kunna åberopas som stöd även för en allmän rätt för den till- talade att utan avgift erhålla avskrift av domstolens dom, och detta vare sig han står som tilltalad vid underrätt eller som vadesvarande eller revi- sionssvarande vid högre rätt och således icke är lösenskyldig eller han står
som klagande —— vadekärande eller revisionskärande — i högre rätt och således är lösenskyldig. Att ha tillgång till domen kan ha stor betydelse för honom eller hans försvarare vid bedömande om fullföljd skall ske eller vid utförande av talan i högre rätt. Har han frikänts utan att målet fullföljes, vore det också i och för sig rimligt att han ägde rätt att utan avgift få det bevis därom, som domen innebär.
Kommittén har också övervägt att föreslå en så allmän rätt till fria expe- ditioner för tilltalade men funnit sig icke kunna göra detta utan en allmän omprövning från vidare utgångspunkter av den princip i vår rättegångs— ordning, enligt vilken den tilltalade har att, frånsett särskilda undantags- fall, svara för sina egna rättegångskostnader. På en sådan omprövning har kommittén ansett sig icke kunna nu ingå. Det skulle dessutom vara vansk— ligt att överblicka, vilka verkningar i fråga om arbete för domstolarna och kostnader för det allmänna, som ett förslag av berörda innebörd skulle få, med andra ord i vilken omfattning de tilltalade, som icke äro lösenskyldiga, skulle komma att begagna sig av en rätt att på begäran erhålla fria expeditioner.
En särskild begränsad fråga är emellertid, om den tilltalade skall åsam- kas kostnad för expedition, även när han efter talan i högre rätt mot en fällande dom blir frikänd. Såsom ovan nämnts har första lagutskottet ut- talat sig till förmån för ett förslag, att den som dömts i underrätt men frikänts i hovrätt borde vara fritagen från skyldighet att erlägga lösen för hovrättens dom, och det uttalas i direktiven, att denna fråga kan utvid- gas till att avse, huruvida ej varje tilltalad som slutligen frikännes bör vara fri från all lösenskyldighet. Sistnämnda uttalande tar sikte på de fallen under gällande ordning, att en tilltalad som nödgats lösa en hovrätts fri- kännande dom även kan ha löst ett exemplar av underrättens dom för att kunna föra sin talan i hovrätten samt att en tilltalad, som slutligen frikän- nes först i högsta domstolen, på motsvarande sätt kan ha löst, frivilligt eller ej, exemplar av underrättens och hovrättens dom. Det vore utan tvivel ur många synpunkter rimligt, om den tilltalade kunde befrias från alla sådana kostnader. Gäller det kostnader för dom i lägre instans, kan detta emellertid icke ordnas på annat sätt än att den tilltalade efter en frikännande dom i högre rätt antingen genom ett beslut av den högre rätten eller möjligen helt enkelt genom uppvisande av den frikännande domen får ersättning för vad han utgivit. Mot en sådan ordning endast såvitt rör denna speciella kostnad kunna anföras principiella betänkligheter av samma innebörd som ovan berörts beträffande en ännu längre gående linje; man kan fråga sig varför högre rätt icke lika väl borde kunna efter prövning av omständig- heterna tillerkänna en tilltalad, som sålunda frikänts, ersättning exempel— vis för kostnader för en enskild försvarare eller för bevisning i målet. Då härtill kommer att en lagstiftning om möjlighet till ersättning för kostnad för dom i lägre instans torde bli ganska genomgripande och vara förenad
med ej obetydliga svårigheter, har kommittén ansett sig icke för närvarande böra föreslå en sådan lagstiftning.
Däremot har kommittén funnit att man icke bör vänta med en ändring i fråga om det som i förevarande avseende ter sig mest stötande, nämligen att en tilltalad som efter att ha fullföljt talan mot en fällande dom blir frikänd i hovrätten eller högsta domstolen skall vara skyldig att mot stad- gad avgift till statsverket lösa denna frikännande dom. En sådan ändring kan ske genom ett tillägg till 5 12 expeditionslösenförordningen, varigenom undantag göres från lösenskyldigheten för detta fall. Frihet från lösenskyl— dighet har ansetts lämpligen böra inträda så snart en av tilltalad förd talan helt eller delvis bifallits i fråga om honom ådömt ansvar.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till änd- ring i 5 12 förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditions- lösen, vilket förslag ingår i kommitténs förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 55 12 och 16 nämnda förordning, bilaga H.
B. Skyldighet att lösa domstols slutliga beslut om ersättning av allmänna medel Gällande bestämmelser
En mängd bestämmelser finnas om rätt till ersättning av allmänna medel till den som medverkat i rättegång. Merendels är det därvid fråga om den som medverkat utan att vara part eller intervenient.
Av bestämmelserna av detta slag i RB kunna anmärkas följande. Enligt 5 kap. 8 5 äger i vissa fall den som av rätten förordnats att biträda som tolk att av allmänna medel åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Enahanda ersättningsrätt före— ligger enligt 6 kap. 9 5 för den som av rätten utsetts till stenograf och enligt 21 kap. 10 5 för den som förordnats till offentlig försvarare. I 26 kap. 8 5 föreskrives, att kostnad för egendoms förvaltande av god man i vissa fall skall utgå av allmänna medel. Härutöver gäller, att den som på anmodan av rätten eller åklagaren fullgjort någon uppgift med avseende å bevis- ningen i regel är berättigad att av allmänna medel erhålla gottgörelse där- för med belopp som bestämmes av rätten.Stadganden härom ha meddelats för målsägande som höres i anledning av åklagarens talan i 20 kap. 15 5, för vittne i 36 kap. 24 och 25 55, för den som tillhandahållit skriftligt bevis eller företett föremål eller skriftlig handling för syn i 38 kap. 7 5 och 39 kap. 5 5 samt för sakkunnig i 40 kap. 17 och 19 55.
Andra stadganden av ifrågavarande slag förekomma i särskilda författ- ningar. I 7 5 lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål föreskrives sålunda, att förundersökare samt läkare som förordnats enligt 4 5 nämnda lag äga rätt att efter domstolens prövning av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode samt ersättning för nödvändiga utgifter. Enligt 14 5 lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång är rättegångsbiträde som förord-
nats enligt denna lag berättigat att av allmänna medel erhålla arvode för det arbete biträdet nedlagt å rättegången ävensom gottgörelse för nödvän— diga utgifter samt för tidsspillan i sambandmed inställelse vid rätten. Den som enligt 20 kap. 19 5 föräldrabalken förordnats till rättegångsbiträde i mål om omyndighetsförklaring eller dess hävande äger att av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode samt ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Enligt 20 kap. 34 5 föräldrabalken gäller, att rätten i mål eller ärende, vari överförmyndare fört talan, när skäl äro därtill äger tiller- känna denne ersättning av allmänna medel för det arbete han nedlagt å målet eller ärendet ävensom för nödiga utgifter.
Det finnes emellertid också exempel på att den som är part eller inter— venient kan erhålla ersättning av allmänna medel. Ett sådant fall innefattas i den förut berörda bestämmelsen i 20 kap.-155 RB om rätt till ersättning åt målsägande, som höres i anledning av åklagarens talan och som icke biträtt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren. Enligt gängse tolkning av detta lagrum tillkommer sådan rätt i'vis'sa fall även målsägande som för enskild talan och således är part, nämligen i det fall att hans talan utföres av åklagaren å tjänstens vägnar; under punkt 8 ovan har kommit- tén föreslagit sådan ändring av lagrummet att ersättning skall kunna utgå, så snart målsägande höres i anledning aV—åklagarens talan. Ett annat fall omförmäles i 4 5 lagen den 19 juni 1919 om- fri rättegång. Enligt detta lag— rum kan part, som åtnjuter fri rättegång, undantagsvis tillerkännas ersätt— ning av allmänna medel för sin inställelse.
Enligt 17 kap. 1 5 och 30 kap. 1 5 RB sker rättens avgörande av saken genom dom. Övriga avgöranden betecknas i;,näm'nda lagrum som beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer sig från saken, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.
Beslut i mål eller ärende vid domstol, varigenom någon som medverkat i rättegång tillerkänts ersättning av allmänna medel, har som regel icke karaktären av slutligt beslut, vare sig beslutet; meddelats under rättegången eller i samband med dom eller slutligt beslut5.:_
I vissa fall kommer emellertid ersättningsfrågans avgörande att ske i form av slutligt beslut. Har rätten under förundersökning i brottmål exempelvis förordnat offentlig försvarare och följer ejåtal å förundersökningen, äger försvararen hos rätten göra framställning om bestämmande av ersättning för uppdraget. Frågan härom upptages efter ansökan; Motsvarande torde gälla då enligt 21 kap. 4 5 första stycket-.R'B rätten, sedan den skilt målet från sig, förordnat offentlig försvarare att—biträda i högre rätt men full— följd därefter ej äger rum. I dessa fall, dåfersättningsfrågan upptages sär- skilt, har domstolens beslut i frågan karaktären av slutligt beslut.
Som slutligt beslut skall enligt 17 kap.-1 5 och 30 kap. 1 5 även anses högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt. Den som är missnöjd med domstols beslut i fråga om ersättning till biträde, försvarare, vittne,
sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, skall enligt 49 kap. 4 och 5 55 samt 54 kap. 3 5'Iföra särskild talan mot beslutet genom besvär; i fråga om annat ersättningsbeslut föres talan i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Högre rätts beslut i ersättningsfråga av först— nämnda slag får således formen av slutligt beslut, medan högre rätts beslut om ersättning av allmänna medel till part eller intervenient icke får denna form utan ingår i domen.
Angående skyldigheten attlösa domstols expedition äro, såsom redan an- märkts under avd. A ovan, bestämmelser meddelade i 55 10 och 12 expedi- tionslösenförordningen. I 5 10 första stycket stadgas om domstols expedi— tion, att kärande, klagande eller sökande är, med den inskränkning 5 12 innehaller, skyldig utlösa dom och slutligt beslut samt protokoll i vad det innefattar sådant beslut eller gäller ärende, vari endast är fråga om bevis- upptagning eller eljest ej meddelas slutligt beslut. De i 5 12 meddelade be- stämmelserna sakna intressei förevarande sammanhang. Enligt bestämmel- ser i 5 15 sagda förordning] och 3 5 stämpelförordningen skall bevis angå- ende domstols beslut om ersättning av allmänna medel åt vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, utfärdas utan avgift. I sam— manhang härmed må erinras om stadgandet i 7 5 kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol, att den ersättningsberättigade, när rätten slutligen fastställer ersättning av all- männa medel till vittne, sakkunnig, försvarare eller annan som ej är part eller till överförmyndare sömilfört talan i denna egenskap, skall på begäran genast utan avgift tillhandahållasskriftligt besked om beslutet.
Beträffande debiteringen av slutligt beslut gäller följande. För slutligt beslut, som utgives till part i mål eller ärende vid underdomstol, utgår lösen, när beslutet tecknas å företedd handling, med fem kronor och, när det sär- skilt utfärdas, med' tio kronor för första arket och fem kronor för varje av de Övriga. Intages slutligt beslut i protokoll, utgår lösen med fem kronor för beslutet, vartill kommer avgiften för protokollet eller två kronor i lösen och en krona i stämpel för varje ark. Är parten utan särskild begäran skyl- dig att lösa beslut, skall dessutom utgå särskild lösen för varje dag, då sammanträde för muntlig för-handling hållits i målet eller ärendet med fem kronor. För slutligt beslut, som i mål eller ärende vid hovrätt eller högsta domstolen utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig lösa detsamma, utgår stämpel, när beslutet tecknas å företedd handling, med femton kronor'och, när det särskilt utfärdas, med tjugofem kronor för första arket och tio kronor för varje av de övriga. Ha ett eller flera sammanträden för muntlig förhandling ägt rum i målet eller ärendet, utgår ytterligare stämpel med tio kronor för varje dag, då sådant samman- träde hållits. Intages slutligt beslut i protokoll, utgår för beslutet stämpel med femton kronor samt ytterligare tio kronor för varje dag, då samman- träde för muntlig förhandling hållits i målet eller ärendet, vartill kommer
avgift för protokollet med fyra kronor för varje ark. Utgives vid hovrätt eller högsta domstolen slutligt beslut till icke lösenskyldig part utgår. oav— sett i vilken form beslutet utfärdas, avgift såsom för avskrift eller fyra kronor för varje ark.
Ändringsförslag
I anledning av kommitténs cirkulärskrivelse den 13 juni 1951 har en advokat anfört följande. Han hade vid ett tillfälle av underrätt blivit för— ordnad till offentlig försvarare för en häktad person efter det underrätten meddelat dom i målet. Avsikten hade varit att biträda den häktade med att överklaga domen. Den häktade förklarade sig emellertid nöjd och något överklagande kom icke till stånd. Advokaten begärde därefter ersättning för sitt arbete. Efter någon tid erhöll han den begärda ersättningen från veder- börande hovrätt samt dessutom ett meddelande om att han skulle betala in 25 kronor till lösen av hovrättens protokoll i saken. Enligt advokatens mening borde en försvarare i ett fall som det förevarande icke vara skyldig att lösa protokollet.
Sveriges advokatsamfund har tillstyrkt, att det sålunda väckta spörsmålet upptoges till övervägande.
Kommittén
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att skyldighet att lösa domstols beslut om ersättning av allmänna medel som regel icke föreligger. Endast i de fall då beslutet utfärdas i form av slutligt beslut finnes författ- ningsenligt dylik skyldighet. I dessa fall framstår det emellertid ur många synpunkter såsom mycket otillfredsställande, att skyldighet skall föreligga att utlösa beslutet. Detta gäller särskilt den ersättningsberättigade. Rent principiellt synes det vara stötande, att den som av allmänna medel till— erkänts visst belopp i ersättning skall vara pliktig att för att utfå denna sin ersättning erlägga en avgift till det allmänna.
Det må framhållas, att skyldigheten att mot avgift utlösa domstols slut- liga beslut i de fall, varom nu är fråga, kan bliva beroende på tillfälligheter. Frågan huruvida exempelvis en offentlig försvarare, som förordnats under förundersökning i brottmål, skall utfå ersättning av allmänna medel av— giftsfritt eller icke, blir sålunda beroende av om åtal äger rum eller ej. Kommer åtal till stånd, erhåller den offentlige försvararen ersättning genom beslut som ej har karaktären av slutligt beslut och blir således ej skyldig att erlägga avgift. Om åtal däremot ej sker. kommer domstolens beslut i ersättningsfrågan att utgöra slutligt beslut, vilket försvararen författnings- enligt är skyldig att lösa.
Vidare må påpekas, att den nuvarande föreskriften om skyldighet att utlösa domstols slutliga beslut kan göra rätten att överklaga ett ersättnings-
beslut tämligen illusorisk. Endast om skillnaden mellan det utdömda och det fordrade beloppet är mera väsentlig, kan det vara någon mening med att överklaga beslutet.
Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att i 5 12 andra stycket expeditionslösenförordningen införes föreskrift därom, att det icke förelig— ger skyldighet att utlösa domstols slutliga beslut, som innefattar allenast beslut om ersättning av allmänna medel. Såsom framgår av det förut åter- givna stadgandet i 7 5 kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol åligger det rätten i de fall, varom nu är fråga, att på begäran genast utan avgift tillhandahålla den ersättnings— berättigade skriftligt besked om beslutet.
I enlighet med det nu anförda har upprättats förslag till ändring i 5 12 förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen, vilket förslag ingår i kommitténs förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 55 12 och 16 nämnda förordning. bilaga H.
11.
Vissa frågor om domförheten i domstolsärenden
Gällande bestämmelser
I lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden med- delas bestämmelser i 1 5 om vilka frågor som äro att hänföra till ärenden och i 2 5 om ansökans form och innehåll. I 3 5 givas bestämmelser om föreläggande för sökanden att avhjälpa brist i ansökan och om avvisande av ansökan. Om vidtagande av förberedande åtgärder och om provisoriska säkerhetsåtgärder finnas bestämmelser upptagna i 4 5.
Bestämmelser om rättens domförhet vid handläggning av ärenden med- delas i 6 och 7 55.
I 6 5 — i dess lydelse enligt lag den 1 december 1950 — stadgas: Underrätt vare vid handläggning av ärende domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.
Vid annan handläggning än i 3 eller 4 5 sägs skall dock i häradsrätt nämnd deltaga och rådhusrätt äga den sammansättning som i rättegångsbalken är i all- mänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål, om ärendet angår
1. adoption, vårdnaden om barn eller samtycke till hävande av tjänste- eller arbetsavtal som barn ingått, medgivande till äktenskap enligt 2 kap. 4 5 gifter- målsbalken eller till åtgärd beträffande makars egendom enligt 5 kap. 14 5 eller 6 kap. 6 5 nämnda balk eller förordnande angående sådan egendoms för- valtning i andra fall;
2. förmynderskap eller godmanskap enligt lagen om förmynderskap, dock ej fråga om inskrivning eller överflyttning av förmynderskap eller godmanskap eller föreläggande, som avses i 7 kap. 10 5, 8 kap. 11 5 eller 9 kap. 3, 4 eller 10 5, eller entledigande av god man, då uppdraget slutförts eller, i fall som avses i 11 kap. 3 5 eller 4 5 1—5, den för vilken gode mannen förordnats begär hans entledigande;
3. förvaltning enligt lagen om testamente eller lagen om boutredning och arv- skifte;
4. nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond, tillstånd till vinstutdel- ning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation, förord- nande eller entledigande av likvidator eller tillstånd till försäljning av egendom under likvidation eller till fusion;
5. förvaltning av stiftelse eller utseende av huvudmän i sparbank;
6. förordnande eller entledigande av god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i andra fall än ovan sagts;
7. bestämmande av arvode;
8. tillstånd till försäljning av samfälld egendom enligt lagen om samägande-
rätt, underställning av delägares beslut eller meddelande av särskilda föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, föreskrifter jämlikt 24 5 lagen om rätt till fiske angående nyttjande av samfällt fiske eller intagande i rättens protokoll av förening enligt lagen om ägofred; eller
9. dödande av förkommen handling. Skall i häradsrätt nämnd deltaga, vare häradsrätten i ärende, som avses i andra stycket 2, 3, 6 eller 7, domför med tre i nämnden, dock ej då fråga är om till- stånd till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares beslut.
De i andra stycket 2. angivna lagrummen i förmynderskapslagen mot- svaras nu av 14 kap. 10 5, 15 kap. 11 5, 16 kap. 3, 4 och 10 55 samt 18 kap. 3 5 och 4 5 punkterna 1—5 föräldrabalken.
I 7 5 ärendeslagen stadgas: Ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning, arvsskatt, testamentsbe- vakning, åtgärder som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, avhandlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer skola, om ej i arbets- ordning eller eljest annat bestämts, i underrätt handläggas av den som har att upptaga inskrivningsärenden.
Enligt 8 5 skall i ärende som sägs i 6 5 andra stycket handläggning som där avses äga rum i häradsrätt vid ting och i rådhusrätt å allmän rätte- gångsdag. Om ärendet är brådskande må handläggning ske å särskilt sam— manträde.
Av den nu lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser framgår, att underrätt vid handläggning av ärende i regel är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Flera undantag från den angivna huvudregeln finnas emellertid stadgade i 6 5 andra stycket. Dessa undantag gälla icke handläggning, som är av formell eller förberedande natur; i dylika fall är rätten alltid domför med en domare. Vid den sakliga prövningen av de i 6 5 andra stycket uppräknade ärendena kräves för dom- förhet i häradsrätt nämnd och i rådhusrätt tre ledamöter. Beträffande de under punkterna 2, 3, 6 och 7 angivna ärendena gäller den särskilda regeln, att häradsrätt är domför med tre i nämnden, såvida ej fråga är om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares beslut.
Bland de i 7 5 angivna ärendena omnämnas icke ärenden angående kvar- låtenskapsskatt. Då lagen om handläggning av domstolsärenden tillkom, fanns icke kvarlåtenskapsskatt; denna infördes först genom en förordning den 26 juli 1947, och vid tillkomsten av förordningen gjordes icke någon ändring i 7 5 ärendeslagen. Enligt 31 5 protokollskungörelsen skall vid un— derrätt föras bouppteckningsprotokoll över ”ärenden angående bouppteck- ning, arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt, testamentsbevakning, åtgärder som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, äktenskaps- förord, avhandlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer”. Samt- liga de i sistnämnda paragraf uppräknade ärendena med undantag av ären- den angående kvarlåtenskapsskatt angivas även i 7 5 ärendeslagen.
Ur förarbetena
Processlagberedningen anförde i den allmänna motiveringen till sitt för- slag till lag om handläggning av ärenden:
Nya Rst domförhetsregler äro, särskilt vad angår underrätterna, väsentligt byggda på skillnaden mellan huvudförhandling och annan handläggning. Vid annan handläggning än huvudförhandling är allmän underrätt i regel domför med en lagfaren domare; vid huvudförhandling erfordras däremot i allmänhet fullsutten rätt. Då prövning av ett tvistemål med vissa undantag skall ske vid huvudförhandling, innebär denna regel, att för målets prövning och avgörande kräves, att rätten är fullsutten. Tydligt är, att dessa bestämmelser icke kunna omedelbart tillämpas i fråga om handläggning av ärenden. Skall kravet att rätten skall vara fullsutten upprätthållas, måste detta krav hänföras till den handlägg- ning, som äger rum för ärendes prövning och avgörande, oberoende av om denna sker vid huvudförhandling eller ej.
I detta sammanhang inställer sig emellertid spörsmålet, huruvida icke med hänsyn till beskaffenheten av flertalet ärenden förenklingar även på denna punkt böra vidtagas. Vissa ärenden, de 5. k. inskrivningsärendena, handläggas redan nu av en lagfaren underrättsdomare, inskrivningsdomare, en anordning, som uppenbart tillkommit för att påskynda dessa ärendens handläggning samt även för att inom rätten möjliggöra en lämpligare arbetsfördelning; ur denna synpunkt ansågs ej rätten, med dess i äldre lag föreskrivna sammansättning, böra belastas med dessa göromål. I stor utsträckning torde ock redan nu även i andra ärenden den verkliga prövningen företagas av domaren ensam. Vid den genomgång av olika ärendesgrupper, som beredningen ur denna synpunkt verkställt, har bered- ningen, vad angår de allmänna underrätterna, kommit till det resultatet, att rätten i allmänhet bör vara domför med en lagfaren domare. Från denna huvudregel måste dock undantagas vissa grupper av ärenden, i vilka prövningen i stort sett är av samma karaktär som i tvistemål och där i häradsrätt särskilt nämndens medverkan är av betydelse.
I motiveringen till 6 och 7 55 anförde processlagberedningen bland annat:
Enligt nu gällande lag skola ärenden i allmänhet behandlas av rätten i samma sammansättning som är föreskriven för rättegångsmål. Detta innebär att för dom- förhet kräves i rådhusrätt tre ledamöter och i häradsrätt nämnd. Enligt lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden är dock häradsrätt domför med tre i nämnden i ärenden angående för- mynderskap och godmanskap —- dock ej där fråga är om tillstånd till viss för- valtningsåtgärd eller talan mot överförmyndares beslut —— samt i ärenden an— gående bouppteckning, bevakning av testamente, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv eller 8 kap. lagen om testamente, förordnande eller entledigande av god man enligt lagen om allmänna arvsfonden, avhandling om lösöreköp eller arvsskatt, kallelse å okända borgenärer, dödförklaring, vittnesförhör rörande till- komsten av skriftligt testamente eller föreläggande att söka lagfart eller att ingiva bouppteckning. Som framhållits i den allmänna motiveringen till förslaget torde vara önskvärt, att befogenhet lämnas såväl rådhusrätt som häradsrätt att avgöra ärenden i enklare sammansättning än den som nu är föreskriven.
I överensstämmelse med vad i nya RB ägt rum i fråga om domförheten i tviste- mål bör i första hand skillnad göras mellan handläggning, som är av förberedande eller formell natur, och sådan, som avser saklig prövning. Vid beslut rörande åtgärder, som avses i 3 eller 4 5, bör rätten alltid vara domför häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Det nu sagda torde ock böra
gälla den huvudsakligen formella prövning, som äger rum i ärenden rörande in- skrivning eller registrering eller utfärdande av vissa underrättelser, kungörelser eller förelägganden. Såsom häradshövdingeföreningen framhållit är i dessa ären— den icke fråga om någon materiell prövning, ej heller kan i häradsrätt nämndens medverkan antagas vara av någon betydelse; redan nu avgöras de, såsom för- eningen påpekat, i verkligheten av domaren ensam. Vissa av de ärenden, som åsyftas, ha angivits i 7 5; med beaktande av häradshövdingeföreningens synpunk- ter har tillika föreskrivits, att dessa ärenden i regel skola handläggas av inskriv- ningsdomare. Även sådan bevisupptagning, som utgör ett självständigt ärende, bör kunna handläggas av domaren ensam; enligt nya RB gäller motsvarande regel för bevisupptagning, som sker utom huvudförhandling.
För de ärenden, där en saklig prövning förekommer, torde liksom nu i allmän- het böra krävas, att denna företages vid rådhusrätt av fullsutten rätt och vid häradsrätt med nämnd. Vad häradsrätt angår torde nämndens medverkan vara av betydelse särskilt med hänsyn till dess orts- och personkännedom. De ärenden, som nu åsyftas, ha upptagits i 6 5 andra stycket. — -— ——
I punkt 2 upptagas frågor, som angå förmynderskap och godmanskap. I första hand ingår härunder förordnande eller entledigande av förmyndare eller god man ävensom av överförmyndare i fall, då rätten har att förordna sådan. Hit höra även frågor om rättens samtycke till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares beslut.
Häradshövdingeföreningen har förordat, att ärenden angående förmynderskap eller godmanskap i regel skola kunna handläggas av lagfaren domare ensam och till stöd härför framhållit, att dessa ärenden för närvarande handlades som re- gistreringsåtgärder, vilka vidtoges av tjänsteman vid domstolen utan att, på sätt lagen förutsatte, rättens medverkan påkallades annat än i de undantagsfall, där bifall till ansökningen bestredes av överförmyndare eller annan. Det vore enligt föreningens mening icke lämpligt eller riktigt att mot en allmänt tillämpad praxis giva bestämmelser, enligt vilka ifrågavarande ärenden principiellt skulle hand- läggas av domstol. Handläggningen borde ankomma på inskrivningsdomare med rätt för honom att, då bestridande framställts eller handläggning inför domstol eljest erfordrades, hänskjuta ärendet till rätten.
Enligt 4 kap. lagen om förmynderskap åligger det rätten att tillse att förmyn— dare varder förordnad, då det skall ske, samt att utöva tillsyn över de förmynder- skap, som skola hos rätten inskrivas; den har ock att vaka över att överförmyn— dare fullgör sina åligganden. Motsvarande bestämmelser äro meddelade i fråga om godmanskap. För rättens domförhet gälla allmänna regler, dock att häradsrätt i vissa ärenden är domför med tre i nämnden. Enligt beredningens mening skulle en allmän överflyttning av förmynderskapsärendena å inskrivningsdomare med- föra en alltför stark rubbning av de grunder, varå den nuvarande förmynder— skapslagstiftningen är uppbyggd; en sådan överflyttning måste i varje fall föregås av en mera ingående undersökning än den beredningen är i tillfälle att verkställa.
Beredningen anser sig alltså icke kunna biträda de reformkrav, som på denna punkt framförts av föreningen. Däremot har beredningen beträffande vissa ären— den angående förmynderskap och godmanskap, vilka äro av övervägande formell natur, ansett sig böra göra vissa eftergifter i de nu gällande domförhetsreglerna. Sålunda synes fråga om inskrivning eller överflyttning av förmynderskap eller godmanskap enligt 4 och 11 kap. lagen om förmynderskap eller om föreläggande, som avses i 7 kap. 10 5, 8 kap. 11 5, 9 kap. 3, 4 eller 10 5, böra, vare sig föreläg- gandet avser förmynderskap eller godmanskap, kunna handläggas av domaren ensam. Det nu sagda torde även böra gälla entledigande av god man, då uppdraget
slutförts, ävensom i vissa andra i 11 kap. 10 5 omnämnda fall. Den särskilda domförhetsregel, som för sistnämnda fall upptagits i 12 kap. 20 5 andra stycket, kan därmed utgå. Enligt förmynderskapslagen kunna vissa ärenden behandlas av såväl rätten som domaren; dessa stadganden komma på grund av 11 5 i förslaget att alltjämt gälla.
De domförhetsregler, som föreslagits i fråga om förmynderskap och godman- skap, torde ock vara lämpliga beträffande dödsbos förvaltning genom boutred- ningsman. Till denna grupp av ärenden höra såväl fråga om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman och förordnande eller entledigande av bo- utredningsman som ock angående rättens medgivande till vissa förvaltnings- åtgärder och tillsyn å boutredningsmannens förvaltning. Dessa ärenden ha upp- tagits i punkt 3. » _ ——
Även i andra fall än som framgår av de föregående punkterna ankommer det enligt särskilda författningar på rätten att förordna god man, syssloman eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag. Som exempel kan nämnas förord- nande eller entledigande av god man enligt lagen om allmänna arvsfonden, skif- tesman vid arvskifte, god man eller sysslomän i bolag eller god man för förvalt- ning av samfälld egendom. De fall, varom nu är fråga, ha upptagits i punkt 6. I vissa fall kan enligt särskild föreskrift beslut, som här avses, meddelas av do- maren. — — —
För de fall, då i häradsrätt nämnd skall deltaga, uppkommer frågan om nämn- dens sammansättning. I några av dessa fall är rätten redan nu domför med tre i nämnden, i andra kräves fulltalig nämnd. I huvudsaklig anslutning till de regler, som sålunda redan gälla, ha ärenden, som avses i punkterna 2, 3, 6 och 7 ansetts böra kunna med visst undantag handläggas med tremansnämnd. Denna regel innebär emellertid icke, att ej nämnden kan vara fulltalig. I många fall, särskilt då ärendet är mera svårutrett eller angår stridiga intressen, bör fulltalig nämnd deltaga. Att i lagtext särskilt utskilja dessa fall, synes dock icke möjligt.
Såsom redan förut framhållits ha i 7 5 upptagits vissa ärenden, som äro av den beskaffenhet, att deras handläggning bör ankomma på domaren ensam. Fler- talet av dessa ärenden kunna nu handläggas å tremansting. För att särskilt vid häradsrätterna avlasta häradshövdingens arbetsbörda torde de böra handläggas av, den, som är särskilt förordnad till inskrivningsdomare. Då i arbetsordningarna för vissa rådhusrätter torde förekomma en annan fördelning av dessa ärenden mellan ledamöterna, har emellertid regeln ansetts icke böra göras undantagslös. Att ifrågavarande ärenden skola handläggas av inskrivningsdomaren, innebär allenast en domförhetsregel; handläggningen är icke underkastad inskrivnings- lagens bestämmelser. Såsom framgår av 8 5 i lagförslaget erfordras icke, att dessa ärenden handläggas å ting eller, vad angår rådhusrätt, allmän rättegångsdag. De författningsbestämmelscr, som förutsätta sådan handläggning, böra därför ändras.
Ändringsförslag
Riksdagens revisorer ifrågasatte i sin till 1950 års riksdag avgivna be- rättelse, huruvida icke medverkan av nämnd skulle kunna inskränkas i fråga om vissa ärenden. Revisorerna anförde härom:
Vad—särskilt angår de kostnader, som äro förenade med användandet av nämnd, synes vidare böra övervägas, om icke nämndens medverkan skulle kunna in- skränkas i vissa fall, där så kan ske utan att syftet med lekmannainslag i dom- stolarna därigenom äventyras. Sålunda kan ifrågasättas om nämnd är erforderlig i en hel del ärenden, där förekomsten av densamma i allmänhet saknar betydelse
för frågans bedömande, såsom när det gäller förordnande av boupptecknings- förrättare, god man för arvsfonden eller enligt lagen om äktenskaplig börd, m. m. Stundom erfordras icke heller nämnd vid förordnande av förmyndare eller god man enligt förmynderskapslagen.
I yttranden över revisorernas uttalanden berörde hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokat— samfund den av revisorerna väckta frågan. Föreningen och advokatsam- fundet anslöto sig till uppfattningen att nämnd i åtskilliga fall icke vore erforderlig men betonade att en ändring av reglerna i detta avseende icke skulle komma att medföra någon minskning i det allmännas kostnader. Föreningen framhöll, att viss tidsutdräkt, som stundom för den rättssö- kande allmänheten kunde vara besvärande nog, kunde undvikas, om nämnd icke behövde deltaga i handläggning av åtskilliga enklare ärenden. Hov- rätten erinrade, att frågan om underrätternas domförhet vid handläggning av domstolsärenden åtminstone beträffande häradsrätterna icke hade någon ekonomisk betydelse, varför det enligt hovrättens mening saknades anled- ning att av detta skäl inskränka nämndens medverkan, som på grund av nämndens personkännedom alltid vore en värdefull tillgång.
Frågan om minskad användning av nämnd vid handläggning av vissa ärenden har berörts jämväl i skrivelser, som inkommit till kommittén i anledning av dess cirkulärskrivelse den 13 juni 1951. En häradshövding anför sålunda, att samtliga i 6 5 andra stycket ärendeslagen angivna ären— den utan olägenhet skulle kunna handläggas utan nämnd med rätt för domaren att i tveksamma fall hänskjuta frågorna till avgörande av full— sutten rätt. Vid huvudförhandling, som hölles i samband med förberedelsen, träffades ofta utan nämnd avgöranden, som vore av betydligt mera genom- gripande natur. Från Stockholms rådhusrätt och av rådhusrätterna iKristi- anstad, Halmstad, Västerås och Sundsvall har anförts, att domstolsärenden borde kunna avgöras av en lagfaren ledamot ensam i långt större utsträck- ning än vad som nu vore fallet.
Från Stockholms rådhusrätt anföres:
Förordnande av förmyndare bör i de fall, där omyndigförklaringen sker i en- mansrätt, kunna ske i samma rätt, åtminstone då tvist icke råder om vem som skall bliva förmyndare och den föreslagne av domstolen anses lämplig. Likaledes bör i samband med hemskillnads- eller äktenskapsskillnadsmål förordnande av boupptecknings- och bodelningsförrättare kunna ske i enmansrätt, om parterna äro ense om vem som skall föreslås. Även förordnande av boutredningsman torde lämpligen kunna handläggas i enmansrätt, därest enighet råder om vem som skall utses och denne anses lämplig. Även i vårdnadsärenden bör beslut kunna med- delas i enmansrätt, om enighet föreligger mellan parterna. Därest vårdnadsfrågan anhängiggjorts genom stämning, skulle ju enmansrätten städse varit behörig att avgöra frågan genom att övergå till huvudförhandling i omedelbart sammanhang med förberedelsen.
Rådhusrätten iKristianstad anför:
Enligt BB 1:11 är rådhusrätt domför med en lagfaren domare vid måls av—
görande utan huvudförhandling ävensom efter huvudförhandling i vissa brott- mål. En ensam domare kan sålunda i dispositiva tvistemål meddela trcdskodom och dom, grundad på parts medgivande (RB 42: 18). Han kan vidare döma till hemskillnad eller äktenskapsskillnad (GB 15:5) och förklara person omyndig (FB 20: 17) i sådana fall då huvudförhandling ej erfordras. Enligt 42: 20 2 st. RB kan han under förberedelse i tvistemål i vissa fall företaga målet till huvud— förhandling omedelbart och ensam avgöra målet. Men enligt lagen om handlägg- ning av domstolsärenden kan han icke ensam avgöra ett ärende om exempelvis förordnande av förmyndare eller god man för bortovarande eller av boutrednings- man, även om saken skulle vara aldrig så uppenbar. Rådhusrättcn ifrågasätter om verkliga skäl föreligga att ställa strängare krav på domförhet vid behandling av ärenden än vid handläggning av mål. En stor del av de ärenden som finnas upptagna i 6 5 andra st. i nämnda lag synes kunna utgå ur lagrummet, då de ärenden som inkomma till en underdomstol till allra största delen äro av så enkel beskaffenhet att avgörandet av desamma utan betänkligheter bör kunna anförtros åt en lagfaren domare. Detta torde vara förhållandet beträffande sådana ärenden som adoption, förmynderskap och godmanskap, förvaltning enligt lagen om testamente eller lagen om boutredning och arvskifte samt dödande av för- kommen handling. I övriga fall synes föreskriften om domförhet kunna upp- mjukas t. ex. så att rådhusrätt är domför med en lagfaren domare, om denne finner saken uppenbar (jfr RE 42: 20 2 st.).
Om en större del av tremansärendena sålunda överfördes till enmansärenden, skulle olika fördelar kunna vinnas. Två ledamöter skulle i stor utsträckning be- frias från befattning med ärendena. Ett brådskande ärende skulle kunna avgöras genast, även då de båda övriga ledamöterna eller den ene av dem är upptagen av sammanträde eller annan förrättning. Slutligen skulle en möjlighet yppa sig att i många fall helt slopa protokolleringen.
Kommittén
Såsom ovan framhållits är huvudregeln den att vid handläggning av domstolsärenden häradsrätt är domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. De i 6 5 andra stycket ärendeslagen upptagna undantagen ha av processlagberedningen motiverats med att i dessa grupper av åren— den prövningen i stort sett vore av samma karaktär som i tvistemål och att i häradsrätt nämndens medverkan vore av betydelse särskilt med hänsyn till dess orts- och personkännedom.
Några av de i 6 5 andra stycket angivna grupperna av ärenden äro dock i allmänhet av mycket enkel beskaffenhet. Kommittén avser härvid närmast ärenden angående förordnande eller entledigande av förmyndare eller god man enligt föräldrabalken samt ärenden angående förordnande eller ent- ledigande av god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i andra fall än de förut nämnda. Dessa ärenden förekomma vid underrät- terna i mycket stor utsträckning.
Gällande domförhetsregler medföra i fråga om Vissa ärenden angående förmynderskap och godmanskap onekligen olägenheter i såväl häradsrätt som rådhusrätt. Ensamdomare kan handlägga ärende om inregistrering av bouppteckning men icke meddela sådant godmansförordnande som erford-
ras i samband därmed. I mål om omyndighetsförklaring, som handlägges enligt 20 kap. 17 5 första stycket föräldrabalken, äger rätten utan huvud- förhandling omedelbart företaga målet till avgörande, d. v. s. rätten är domför med en lagfaren domare, men denne domare äger icke ensam för- ordna förmyndare. Förordnandet av god man eller förmyndare kan i hä- radsrätt meddelas först vid ett följande sammanträde med nämnd. Häri- genom uppkommer för den rättssökande allmänheten tidsutdräkt, som särskilt under tid för häradsrätts ferier kan bli betydande.
Det till stöd för kravet på nämndens medverkan anförda skälet, att dess personkännedom vore av betydelse vid handläggning av de ärenden angå- ende förmynderskap och godmanskap, varom nu är fråga, anser kommit— tén ej böra tillmätas avgörande betydelse; det kan erinras att dessa ärenden nu kunna avgöras med tremansnämnd.
Kommittén föreslår, att häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare i regel skall vara behörig att handlägga ärenden angående förordnande eller entledigande av förmyndare och god man enligt föräldra— balken samt ärenden angående förordnande eller entledigande av god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i andra fall än förut sagts. Om ärendet i fråga är tvistigt, bör dock vid ärendets handläggning i härads- rätt deltaga nämnd och rådhusrätt äga den sammansättning som i RB är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. Vad nu sagts bör även gälla, om det eljest finnes lämpligt, att rätten vid avgörandet har sistnämnda sammansättning, t. ex. då kvalifikationerna hos den till ett uppdrag föreslagne kunna ifrågasättas.
Även i fråga om handläggningen av andra grupper av ärenden än de hit- tills omnämnda kunna vissa skäl anföras för en ändring av domförhets- reglerna. Såsom framgår av vad ovan anförts under rubriken ”Ändrings- förslag” ha också förslag härom framställts. De ärenden som därvid nämnts äro ärenden angående adoption, vårdnaden om barn, förvaltning enligt lagen om testamente eller lagen om boutredning och arvskifte samt dödande av förkommen handling.
Bland dessa ärenden finnas vissa, som förekomma vid underrätterna i icke ringa utsträckning, nämligen ärenden om avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman och förordnande av boutredningsman. Under senare år har förmärkts en fortgående stegring av antalet sådana ärenden. Med hänsyn härtill och då dessa ärenden mycket ofta icke äro tvistiga anser kommittén, att de i regel böra få handläggas av en lagfaren domare ensam. Kommittén föreslår således för dessa ärenden en domför- hetsregel av samma innebörd som med avseende å de förut omnämnda ärendena angående förmynderskap och godmanskap.
övriga ärenden, beträffande Vilka ändring i domförhetsreglerna ifråga- satts, förekomma icke i så stor utsträckning, att en ändring skulle få någon nämnvärd praktisk betydelse. Dessutom äro de ofta av den beskaffenhet,
att de lämpligen ej böra handläggas av en lagfaren domare ensam. Kom— mittén anser sig därför ej böra föreslå någon ändring i domförhetsreglerna beträffande dessa ärenden.
De i 6 5 andra stycket 2. ärendeslagen förekommande hänvisningarna till förmynderskapslagen torde i samband med övriga ändringar böra er- sättas med hänvisningar till motsvarande stadganden i föräldrabalken.
Såsom framgår av vad ovan anförts ha ärenden angående kvarlåtenskaps— skatt icke upptagits i 7 5 ärendeslagen. Kommittén föreslår att lagrummet kompletteras i detta hänseende.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 7 55 lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden, bilaga I.
12.
Vissa frågor rörande nämndemän
I den allmänna diskussionen eller i särskilda framställningar, som kom- mittén fått under behandling, ha ifrågasatts vissa ändringar i bestämmel— serna rörande nämndemän. Kommittén har funnit lämpligt att här redovisa sin ståndpunkt till några sådana frågor.
A. Valperiod
Enligt 4 kap. 8 5 RB väljes nämndeman ”för sex år". Detta gäller även då efterträdare skall väljas till den som avlidit eller eljest avgått under den tid för vilken han valts. Efterträdaren skall således då utses icke för åter— stoden av den förres valperiod utan för nya sex år.
Processkommissionen föreslog på sin tid en annan ordning och yttrade härom:
Val av nämndeman avser för närvarande — _ ——- en tid av sex år. En valperiod av sådan längd är ägnad att befordra kontinuiteten inom nämnden, men den torde å andra sidan ofta vara anledningen till de avsägelser efter två års tjänstgöring, som förekomma och som för arbetet inom nämnden äro mindre lämpliga. Process- kommissionen har vid övervägande av denna fråga ansett en sänkning av val- periodens längd till fyra år vara välbetänkt. Avgår nämndeman under valperio- den, bör fyllnadsval ske för den tid, som återstår. Att i stället för denna anordna val av suppleanter för nämndemännen, vilka inträda i dessas ställe, torde icke vara erforderligt eller lämpligt.
Valen synas alltså böra ordnas så, att fasta valperioder om fyra år gälla för varje nämndemansplats, och icke i överensstämmelse med den nuvarande ord— ningen, enligt vilken varje nämndeman väljes för den bestämda valperioden av sex är, oberoende av om hans företrädare suttit i nämnden hela den period, för vilken han valts, eller icke. Däremot torde det vara lämpligt att icke låta alla nämndemansplatserna inom ett tingslag vara föremål för val samtidigt. I synner- het i de större städerna, där valet omfattar ett mycket stort antal platser, är det givetvis fördelaktigare att uppdela detta antal i grupper, som äro föremål för val under olika år. Valet kommer då varje gång att omfatta ett mindre antal och blir därigenom lättare att utföra. Inom domkretsar, där varje valkrets väljer endast en nämndeman, har en dylik ordning naturligtvis icke samma betydelse, men för bevarandet av kontinuiteten inom nämnden torde även där en viss fördel stå att vinna, om de olika valkretsarna fördelas i grupper, som förrätta val skilda år. Processkommissionen har ansett denna fördelning böra genomföras så, att inom varje domkrets en fjärdedel av nämndemansplatserna är föremål för val varje år.
Processlagberedningen föreslog den gamla ordningen, såväl för härads—
rätt som för rådhusrätt, utan att motivera varför processkommissionens förslag om fasta valperioder icke följdes. Beredningen anförde i huvudsak endast att anledning att förkorta tidsperioden icke torde finnas.
Den i RB stadgade ordningen har mött erinringar. I skrivelse den 8 november 1949 till statsrådet och chefen för justitie- departementet anförde en borgmästare:
Det kommer att leda till stora praktiska svårigheter att icke låta hela nämnde- mansuppsättningen bli föremål för nytt val på en gång vid den första sexårspe- riodens slut. Då det i städerna blott är en valkorporation torde det icke vara otänkbart att lagen ändras så att beträffande val av nämndeman i stad detta skall avse sex år men att vid fyllnadsval den nye nämndemännen väljes för den av- gåendes återstående mandattid. Detta torde överensstämma med den praxis som utbildats i de flesta städer vid val av ledamöter i kommunala nämnder.
Rådhusrätten i Hälsingborg har i anledning av kommitténs cirkulärskri- velse den 13 juni 1951 anfört:
Bestämmelsen att nämndeman alltid skall väljas för sex år kommer så småning- om att leda till att mandatperioderna utlöpa vid olika tidpunkter. Detta torde särskilt beträffande de större rådhusrätterna komma att medföra praktiska olägen- heter. Att å andra sidan ändra den nuvarande regeln så att kompletteringsval blott skall avse återstoden av mandatperioden och val av samtliga nämndemän följ- aktligen komma att äga rum vid utgången av varje 6-årsperiod synes med tanke på önskvärdheten av att bibehålla kontinuiteten inom nämnden mindre lämpligt. Enligt rådhusrättens uppfattning vore det emellertid skäl att undersöka möjlig- heten av att indela nämnden i grupper, vars mandat utlöpa under olika år, och låta kompletteringsval avse återstoden av den avgångnes mandatperiod. Båda ovan berörda olägenheter skulle därigenom komma att undvikas.
Kommittén
Föreskriften att nämndeman skall väljas för sex år, vare sig företrädaren avgått under valperioden eller valperioden utgått, synes kommittén väl- motiverad. Nämndemansuppdraget bör betraktas som ett i hög grad person- ligt uppdrag, och ett nyval av nämndeman bör avse att en person väljes för en ej alltför kort tid och icke att utfylla en för en avgången nämndeman bestämd period. Om en ordning med fyllnadsval införes, skulle nämndemän ej sällan komma att väljas för mycket korta perioder. Att med den gäl- lande ordningen nämndemännens valperioder småningom komma att bli mycket skiftande, även i de domstolar där de ursprungligen valts för sam- ma period, medför en successiv förnyelse som endast är till gagn. Olägen- heterna för de väljarkorporationer, som ha att välja flera nämndemän, synas icke avsevärda. Domstolsordförandena ha enligt 4 kap. 5 5 sista styc— ket RB att anmäla, då nämndeman skall väljas, och att fullgöra denna skyldighet kan icke gärna medföra några svårigheter, om lämpliga anteck- ningar föras.
Kommittén har alltså ej funnit skäl att i förevarande avseende föreslå någon ändring i gällande bestämmelser.
Enligt 4 kap. 6 & RB är valbar till nämndeman ”man eller kvinna, som inom valkretsen äger rösträtt å kommunalstämma eller vid val av stads- fullmäktige och där har sitt hemvist samt fyllt tjugofem år, dock ej den som är i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning”. Vidare stadgas, att lagfaren domare, befattnings- havare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta ej må vara nämndeman. Kla- gan över nämndemansval skall enligt 7 & föras hos rätten. Föres klagan, skall valet dock lända till efterrättelse, om ej rätten förordnar annat. Rätten skall, ehuru klagan ej föres, pröva den valdes behörighet. Enligt 8 & väljes nämndeman för sex år, dock äger han avgå efter två år; visar nämndeman giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom; upphör nämnde- man att vara valbar, är uppdraget förfallet.
I början av år 1951 uppmärksammades i pressen, att en tjänstgörande nämndeman i Stockholm befunnits ha ådömts frihetsstraff flera gånger. I riksdagen framställdes en ”enkel fråga” i saken till statsrådet och chefen för justitiedepartementet. Dennes svar och debatten därvid återfinnas i andra kammarens protokoll för vårriksdagen 1951, nr 10, s. 10 0. f.
Departementschefen yttrade vid tillfället bl. a.
I praktiken måste det _ _ — nog alltid förbli så, att ansvaret för nämndemans- kandidaternas kvalifikationer väsentligen får ligga på den väljande församlingen, alltså på fullmäktige. Detta gäller ju utan minsta tvekan beträffande kandidaternas allmänna lämplighet, men jag tror man kommer till samma slutsats beträffande den viktiga kvalifikationsgrunden om ostrafflighet. Ty om man skulle införa en lagbestämmelse, som uteslöte dem som straffats på visst sätt, kunde efterlevnaden av den bestämmelsen knappast kontrolleras på annat sätt än genom att valkolle- giet begagnade sin kännedom om kandidaternas personer. Man bör kanske icke ifrågasätta, att det skall anskaffas straffregisterutdrag beträffande samtliga kandi- dater. Den närmare utformningen av en diskvalifikationsregel skulle förmodligen också möta vissa svårigheter. Någon slags diskretionär prövning behövs antag- ligen. Man kommer över huvud taget knappast ifrån, att det i sista hand hänger på valkollegiet, om man skall undgå att olämpliga bli valda.
I anledning av kommitténs cirkulärskrivelse den 13 juni 1951 har en häradshövding anfört, att det förefölle lämpligast, att klagan över nämnde- mansval, i likhet med vad som vore fallet i fråga om andra kommunala val, fördes hos länsstyrelsen.
Kommittén
Kommittén har behandlat även frågan om kvalifikationskrav för nämn- demän och anser att ingen lagändring härutinnan bör ske. Att i lag fixera, i vilka fall tidigare bestraffning bör utgöra diskvalifikationsgrund, låter sig svårligen göra på ett tillfredsställande sätt. Allmän olämplighet eller andra omständigheter än bestraffning kunna i verkligheten innefatta minst
lika starka skäl mot att en person väljes till nämndeman. Härvidlag liksom när det gäller många andra allmänna värv synes det riktigast att lita till de väljande korporationernas omdöme. Misstag kunna icke helt undgås men sådana böra icke ge anledning till lagstiftning.
I detta sammanhang har även uppmärksamhet ägnats frågan om de åt- gärder som böra vidtagas från rättens sida om en nämndeman under lö- pande valperiod lagföres för brott. Om så sker kan det ofta redan från tiden för åtalet, eller tidigare, vara mycket olämpligt att nämndemannen tjänst— gör i rätten. Någon rätt för ordföranden att avstänga nämndemannen finnes emellertid icke; justitieombudsmannen har i ett fall gjort anmärkning mot en häradshövding för det han icke till tjänstgöring inkallat en nämndeman. som åtalats för falskdeklaration men ändock önskat tjänstgöra. Ej heller i fråga om lagfarna domare finnas emellertid regler om avstängning från tjänstgöring i motsvarande fall. Några åtgärder i förevarande avseende har kommittén icke funnit lämpligt föreslå. Man synes ha anledning förvänta. att i praktiken uppkommande problem härom som regel. kunna lösas genom frivilliga överenskommelser.
Ej heller i fråga om reglerna för klagan över nämndemansval anser kom— mittén någon ändring påkallad.
C. Antecknande av nämndemans "mening i protokollet
Enligt 6 kap. 3 5 RB skall protokoll upptaga, bland annat, skiljaktiga meningar. som yppas vid omröstning inom rätten. Härifrån stadgas emeller— 'tid det undantaget, att nämndemans skiljaktiga mening skall antecknas. allenast om nämnden ensam bestämt utgången.
Denna bestämmelse bör ses i samband med stadgandena i 16 kap. 3 % och 29 kap. 3 5, vilka innehålla, att om i mål, vari nämnd deltager, annan mening än ordförandens yppas och alla i nämnden äro ense om skälen och slutet eller, då i nämnden äro flera än sju, minst sju förena sig därom, skall nämndens mening gälla; i annat fall gäller ordförandens.
Vidare bör i detta sammanhang beaktas 16 kap. 7 å och 29 kap. 7 5. vari stadgas, att om nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för detta envar nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.
Berörda bestämmelser innebära. att om nämnden ensam bestämt ut— gången men icke varit enhällig, d. v. s. om sju eller åtta nämndemän varit ense och två nämndemän eller en nämndeman instämt med ordföranden, skall i protokollet antecknas, förutom ordförandens mening, de skiljaktiga nämndemännens mening. Om ett mindre antal nämndemän än sju haft annan mening än ordförandens och dennes mening således blivit gällande, skall däremot dessa nämndemäns skiljaktiga mening icke antecknas.
I pressdiskussionen (jfr SvJT 1951 s. 458) ha berörda bestämmelser om antecknande i protokollet av nämndemans mening blivit kritiserade. Därvid
har anförts: När lekmannaomdömet genom nämnden fått ökat inflytande, hade väl meningen varit att hänsyn skulle tagas härtill även i hovrätt och högsta domstolen. Men överrätternas domare finge aldrig veta, hur lek— mannadomarna reagerat, utom i de fall där sju nämndemän överröstat ord- föranden. Om sex velat frikänna eller om alla nämndemännen varit ense med ordföranden, finge ingen veta. Den tilltalade borde få veta, hur nämn- den dömt, liksom överrätterna och advokaten, vilken skall råda sin klient, om han skall klaga över domen eller ej.
Kommittén
Kommittén, som ansett sig böra behandla även denna fråga, finner det obestridligt att den nuvarande ordningen icke är helt tillfredsställande. Så- väl för parterna som för överrätterna skulle det i de fall då nämnden icke ensam bestämt utgången stundom kunna vara av värde att få kännedom huruvida nämnden varit enhällig och huru meningarna eljest fördelat sig. Även för nämndemännen torde det kunna kännas som en brist att icke få tillkännage en avvikande mening. Emellertid torde en redovisning i proto- kollet av samtliga nämndemäns mening också vara förenad med olägen- heter och i viss mån strida mot den nuvarande omröstningsregeln. Denna innebär att nämnden —— om minst sju äro ense _ som kollektiv enhet har en röst, liksom den lagfarne ordföranden har en röst, samt att vid menings— skiljaktighet dem emellan nämnden har utslagsröst. Så länge nämndens rösträtt sålunda är kollektiv, torde det vara en konsekvens att de enskilda nämndemännens meningar icke antecknas och tillkännagivas i andra fall än nu sker, d. v. s. i de fall då det är erforderligt för att fastslå vilka nämn- demän som äro—ansvariga för ett rättens avgörande, som de bestämt. Om nämndemännens antal minskas och omröstningsreglerna ändras, kommer frågan givetvis i annat läge.
Kommittén föreslår således i förevarande avseende icke någon ändring i gällande bestämmelser.
Reservationer
Beträffande punkt 3 (strafföreläggande) av herr Clements, som anfört:
När institutet strafföreläggande infördes i svensk rätt, var det helt natur- ligt, att lagstiftaren framgick med en viss försiktighet. De gångna årens erfarenheter ha enligt min uppfattning givit vid handen, att institutet visat sig synnerligen ändamålsenligt ur flera synpunkter. Sålunda fungerar det mycket smidigt, och för såväl den enskilde som det allmänna torde det ställa sig billigare med strafföreläggande än med en domstolsprocess. En utvidg— ning av tillämplighetsområdet för strafföreläggande synes mig därför moti- verad. Onekligen kommer en sådan utvidgning att medföra ett visst mer— arbete för åklagarmyndigheterna. Detta merarbete kommer emellertid mer än väl att uppvägas av den besparing, som uppkommer därigenom att målet ej behöver upptagas vid domstol. Ur det helas synpunkt måste det nämligen enligt mitt förmenande ställa sig dyrare och mindre rationellt, om både domaren och åklagaren noggrant skola behöva sätta sig in i ett brottmål än om endast åklagaren skall behöva göra det. Härtill kommer den vinst det utgör att ej behöva anordna huvudförhandling i målet.
Enligt vunnen erfarenhet ha åklagarna visat sig vara den nya arbets- uppgiften väl vuxna. Riksdagens revisorer ha även i sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse gjort ett uttalande, att en utvidgning väl läte sig göra med den goda åklagarkår, som numera funnes. Ej heller kommitténs majo- ritet synes ha velat ifrågasätta åklagarnas kompetens. Med den utbildning, som nu kräves för erhållande av befattning som distriktsåklagare, torde därför ur kompetenssynpunkt hinder ej föreligga att utvidga institutets användningsområde.
Majoriteten har endast föreslagit den i och för sig ur praktisk synpunkt mycket viktiga ändringen, att strafföreläggande skall få användas jämväl beträffande dem, vilka ej fyllt 18 år. Till detta ändringsförslag ansluter jag mig.
Vid granskningen av de olika förslagen till ändringar i gällande bestäm— melser har jag på de skäl majoriteten anfört — om än med en viss tvekan _ kommit till den uppfattningen att strafföreläggande ej bör få användas i de fall, där frihetsstraff ingår i straffskalan eller om denna innehåller normerade böter. Med denna utgångspunkt anser jag, att strafföreläggande ej heller bör ske, om anledning förekommer att målsägande finnes.
Även om man delar den uppfattningen, att strafföreläggande endast bör komma till användning vid de rena ordningsförseelserna, synes denna ej
utgöra hinder för att utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande till att avse dagsböter över tjugu. Helt allmänt torde väl kunna sägas, att en förseelse som enligt lag förskyller endast böter i det alldeles över— vägande antalet fall är att hänföra till ordningsförseelserna. Även för en ordningsförseelse kan det understundom vara motiverat att utdöma högre dagsböter än tjugu. Ett ofta förekommande exempel härpå är framförande av motorfordon utan körkort, vilken förseelse första gången förskyller endast böter. För denna förseelse utdöma många domstolar mera än tjugu dagsböter, vilket medför att de åklagare, som äro verksamma vid dessa domstolar, icke heller anse sig kunna använda strafföreläggande i dessa fall. Ett annat icke ovanligt exempel är, att det vid iteration synes lämpligt att tillämpa högre dagsböter än tjugu. Slutligen har man det fall, att en person gjort sig skyldig till flera brott, vilka var för sig kunna göras till föremål för strafföreläggande och vilka skola bedömas vid ett och sam— ma tillfälle, men där på grund av reglerna om konkurrens strafföreläggande ej kan ske med mindre gärningarna skola anses förskylla högst tjugu dagsböter.
Vad nu anförts motiverar enligt min uppfattning en höjning av gränsen för strafföreläggande till fyrtio dagsböter för sådana brott, varå allenast böter kunna följa. Några olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt anser jag icke en sådan ändring medföra. Härför borgar den ökade kompetensen hos åklagarna samt den fortlöpande kontroll, som från överordnade myndig- heters sida utövas beträffande denna del av åklagarnas verksamhet. Härtill kommer såsom icke minst viktigt den möjlighet den misstänkte alltid har att vägra godkänna ett strafföreläggande och därigenom få sin sak prö— vad av domstol.
Enligt 48 kap. 4 & RB skall godkänt strafföreläggande, som avser böter omedelbart i penningar till högre belopp än etthundra kronor, underställas rättens prövning. överensstämmer föreläggandet med lag och är det före- lagda straffet ej uppenbart för högt eller för lågt, skall rätten fastställa föreläggandet. Syftet med nämnda regel är sålunda att utöva kontroll över åklagarnas handhavande av strafföreläggandeinstitutet. I praktiken har det visat sig, att åklagarna i mycket ringa utsträckning använda sig av strafföreläggande i underställningsfallen. Regeln motverkar sålunda att strafföreläggande kommer till användning i full utsträckning och förorsa- kar i de fall, då underställning sker, ett merarbete för domstolarna. Samma skäl som ovan anförts för en höjning av gränsen för strafföreläggande av- seende dagsböter tala enligt min mening för avskaffande av regeln om underställning. Någon fara för ojämn straffmätning tror jag icke skulle bliva följden av regelns borttagande. I det avseendet vill jag helt instämma med Sveriges advokatsamfund som ifrågasätter. om icke möjligheterna att åvägabringa en någorlunda jämn straffmätning äro större inom åklagar- väsendet än ifråga om domstolarna.
Beträffande punkt 4 (behandlingen av mindre brottmål vid underrätt)
1) av herrar Laurin och Lutteman, som anfört: Enligt vår mening bör maximigränsen för endomarmålen och tremans— nämndsmålen icke sättas så högt som vid 60 dagsböter. Dagsböter uppemot denna gräns kunna avse brott av så allvarlig karaktär att de icke böra behandlas i denna ordning. Vi anse det riktigare att gränsen sättes vid 40 dagsböter. Vi ha klart för oss att detta med hänsyn till förhandspröv- ningen skulle innebära att ensamdomare och häradsrätt med tremansnämnd sällan skulle komma att döma till högre dagsbotsstraff än 25 å 30 dags— böter men anse detta riktigt. Dagsbotsstraff därunder ådömas i praktiken för en mängd förseelser, bl.a. för de flesta vanliga trafikförseelser, och även en domförhetsregel enligt vårt förslag skulle således få stor praktisk betydelse. Det synes oss klokt att tillsvidare icke gå längre.
I övrigt äro vi ense med majoriteten; vi ha således heller icke något att erinra mot att maximigränsen för böter omedelbart i penningar sättes vid 1 500 kronor.
2) av herr Clémentz, som anfört:
I likhet med kommitténs majoritet anser jag en utvidgning av ensam- domarens kompetens vid rådhusrätt böra ske på sätt föreslagits med den viktiga skillnaden, att gränsen icke sättes vid sextio dagsböter utan bestäm- mes så, att denne för brott med straffskalor, som omfatta såväl böter som frihetsstraff, får ådöma böter men ej frihetsstraff. Även om det kan anses olämpligt, att ensamdomare ådömer frihetsstraff, synes enligt mitt förme- nande hinder icke föreligga att låta honom, därest det skulle ifrågakomma, utdöma det maximala bötesstraff, lagen för varje särskilt fall stadgar. Någon fara ur rättssäkerhetssynpunkt med en så utformad domförhets— regel skulle säkerligen icke uppkomma. Helt allmänt kan väl sägas, att domarens avgörande icke är svårare om det gäller ansvarstalan för ett brott, varå skall följa höga böter, än om på brottet endast skall följa låga böter. Härtill kommer, att ensamdomaren alltid med den föreslagna änd- ringen angående vikarie i rådhusrätt blir kvalificerad för sitt uppdrag. Om mot förmodan det rättsliga avgörandet i något enstaka undantagsfall icke. skulle bliva tillfredsställande, finnes alltid möjlighet att i högre rätt få saken omprövad.
.En sådan ändring i domförhetsreglerna för rådhusrätts del bör medföra en motsvarande ändring beträffande kompetensen för häradsrätt med tre- mansnämnd.
Enligt gällande lag äro häradsrätt med nyssnämnd sammansättning och ensamdomare i rådhusrätt behöriga avdöma sådana mål, som röra allenast ansvar för brott, å vilka icke kunna följa svårare straff än böter. Någon övre gräns för huru höga böter, som få utdömas, är icke stadgad, och i
praktiken har ej sällan förekommit, att i denna ordning utdömts bötes- straff över sextio dagsböter. Härav ha mig veterligen icke försports några olägenheter. Majoritetens förslag innebär sålunda beträffande dessa mål en ändring av förfarandet, som icke synes motiverad.
Sistnämnda förslag utgår ifrån att, sedan stämningsansökan jämte för- undersökningsprotokoll inkommit till rätten, denna skall verkställa en förhandsprövning för bedömning till vilken domstolsform målet skall hän- skjutas. Vidare har man utgått ifrån att för rådhusrätt ensamdomaren och för häradsrätt den lagfarne domaren skall verkställa denna prövning. Här- vid skall beaktas, att ett mål skall hänföras till bagatellmålsgruppen endast om det framstår som uppenbart, att den för domförheten avgörande bötes— gränsen icke kommer att uppnås i domen. Lämpligheten av ett sådant system, att domstolen i förväg till synes tager viss ställning till det straff, som kan följa, kan ifrågasättas. Förundersökningsprotokollet kommer där- vid att få en ökad betydelse för domstolarna, då jag icke tror, att dessa komma att verkställa sina förhandsprövningar enbart på stämningsansök— ningarnas ofta kortfattade gärningsbeskrivningar. I stället borde reform- strävandena gå ut på att så mycket som möjligt minska dessa protokolls betydelse. För rådhusrätternas del förutsätter systemet ett förtroendefullt samarbete mellan befattningshavarna för att det skall fungera på avsett sätt. För häradsrätts vidkommande skulle tremansnämnden understundom kunna få den känslan. att den lagfarne domaren ville tvinga sin åsikt på den genom målets hänskjutande till denna domstolsform med dess begrän- sade kompetens.
Dessa olägenheter och andra — såsom merarbete för domstolarnas del — skulle enligt mitt förmenande kunna undvikas och organisatoriska vins— ter för såväl rådhusrätterna som åklagarna i de allra största städerna göras, om förhandsprövningen lades helt på åklagarna. På grund av sin ställning i processen ha åklagarna att mot den tilltalade intaga en hållning, som i varje fall icke bör vara mildare än domstolens. Det skulle därför icke föreligga någon anledning antaga att åklagarna till domstol med den lägsta kompetensen skulle hänskjuta sådant mål, i vilket frihetsstraff på allvar skulle kunna ifrågasättas. Om en felbedömning i något fall skulle ske, bör domstolen ha möjligheter att i samband med huvudförhandlingen hän- skjuta målet till rätt domstolsform. Ett på detta sätt skisserat förfarande överensstämmer med det som förr tillämpades vid polisdomstolarna, dit åklagarna instämde målen direkt. Förfarandet gynnas givetvis av den av mig föreslagna domförhetsregeln, då det som majoriteten uttryckt det mycket ofta går en lätt skönjbar gräns mellan bötesfallen och de fall då urbota straff bör förekomma.
Beträffande punkt 5 (måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt)
av herr Brodin, som anfört: Kommitténs majoritet har anfört att med den föreslagna ändringen man kan tänka sig en olämplig användning av skriftlig procedur i hovrätt endast om båda parterna oriktigt bedömt denna procedurfråga och hovrätten sam— tidigt klart underskattat betydelsen av en muntlig förhandling. Majoriteten säger sig våga räkna med att den nya processens värde numera så genom- syrat uppfattningen i hovrätterna att riskerna för en utbredd skriftlighet i de fall, då den icke lämpar sig, icke äro stora.
Det är en bestickande tanke att, om i ett tvistemål båda parterna och domstolen — således samtliga de som närmast ha intresse av proceduren —— enats om att huvudförhandling icke skall hållas, dylik förhandling måste vara överflödig och att det följaktligen innebär ett onödigt slöseri att i dylikt fall genom lagbestämmelser framtvinga den dyrbarare procedur som huvudförhandling onekligen i det alldeles övervägande antalet fall måste innebära.
Det finns emellertid skäl att närmare granska hållbarheten av de till synes starka garantierna mot missbruk.
Till en början må anmärkas att vadesvaranden som regel torde komma att utgå ifrån att hovrätten skall vara mindre benägen att efter enbart skriftlig procedur ändra dom av underrätt, inför vilken huvudförhandling hållits. Vadesvaranden kan fördenskull sägas principiellt ha ett eget intresse av att begära skriftlig procedur. Av samma skäl torde vadekäranden i all- mänhet ha större intresse än vadesvaranden att påkalla huvudförhandling.
Vad angår de fall — säkerligen det övervägande antalet av samtliga till hovrätt fullföljda tvistemål — där parterna å ömse sidor biträdas av advo- kater (vartill jag i detta sammanhang räknar även hos advokater anställda jurister), så torde man vara berättigad antaga att de flesta advokater äro övertygade om den muntliga procedurens företräden framför den skriftliga. Man bör dock ej bortse från att åtskilliga advokater — naturligt nog sär— skilt bland de äldre — finna den muntliga proceduren så påfrestande att de gärna skulle utbyta den mot en skriftlig procedur, i den mån möjlighet härtill yppades. De knappa sex år som förflutit sedan RB trädde i kraft hava enligt mitt förmenande icke ens för advokaterna — den juristgrupp där man eljest måhända finner de flesta uppriktiga anhängarna till de nya processprinciperna — varit tillräckliga för att man skall våga med säkerhet räkna med yrkande på muntlig procedur i alla de fall där denna objektivt sett är påkallad. Härvidlag måste man emellertid, även om advo- katen i det särskilda fallet själv är anhängare av den muntliga proceduren, taga i beräkning att han kan bliva utsatt för ett starkt tryck från sin huvud— man. Denne kan begära en kostnadskalkyl beträffande de båda procedur- formerna och helt enkelt påfordra den billigare. Advokaten har därvid —
om han icke kan övertala huvudmannen att ändra mening — endast att välja mellan att efterkomma huvudmannens önskan och att avsäga sig sitt uppdrag. Av skäl som nedan komma att angivas torde man icke kunna utesluta möjligheten av att advokaten utsättes för ett visst tryck även från hovrättens sida. Åtskilliga advokaters självständighet gentemot domstolarna är ännu icke så stor som den borde vara, och man kan vänta sig lyhördhet i många fall för hovrättens eller någon hovrättsledamots mer eller mindre tydligt uttryckta önskemål om skriftlig procedur.
Uppenbart är att i de fall _ säkerligen mindre talrika — där part biträ- des av mindre kvalificerad person eller ock själv utför sin talan, man icke har någon garanti för ett riktigt bedömande från parternas sida av frågan huruvida huvudförhandling är påkallad. Särskilt i de fall där part biträdes av mindre kvalificerad person kan man antaga att biträdet kommer att ivra för skriftlig procedur i alla de fall där sådan är lagligen möjlig.
Av vad ovan anförts framgår att principiellt sett den ena av parterna, vadesvaranden, kan beräknas begära skriftlig procedur i många fall då huvudförhandling objektivt sett är påkallad, att man icke alltid kan räkna med att i de fall där part biträdes av advokat, denne vid nu ifrågavarande val av procedur kan underlåta att låta sig på ett olyckligt sätt påverkas av påtryckningar eller önskemål från sin huvudmans och måhända även från hovrättens sida och att man, i de fall där part biträdes av sakförare eller icke har något biträde alls, icke har någon som helst garanti för att icke begäran om skriftlig procedur framställes även där huvudförhandling är i hög grad sakligt påkallad.
Av de åberopade garantierna för riktigt val av procedur återstår hov- rättens egen bedömning. Härvidlag märkes att det måste vara utomordent- ligt svårt för hovrätten att innan parterna fullständigt utvecklat sin talan avgöra, huruvida något av betydelse för den blivande hovrättsdomen kan framkomma vid huvudförhandling. Med den formulering majoritetens för- slag erhållit, nämligen att hovrätten skall finna uppenbart att huvudför- handling ej erfordras, borde det följaktligen — därest den föreslagna lag- texten bokstavligen efterföljdes —— endast i ett fåtal fall kunna komma ifråga att hovrätten beslöte att underlåta huvudförhandling.
Om hovrättens beslut i procedurfrågan kunde anstå till dess parterna skriftligen fullständigt utvecklat sin talan, skulle hovrätten hava väsentligt större möjlighet att bedöma huruvida huvudförhandling erfordras, men en sådan ordning är _ även enligt kommitténs majoritet _ förkastlig.
Frågan är om hovrätterna, därest majoritetens förslag skulle bliva lag, i det långa loppet komma att följa lagens bokstav och inskränka använd- ningen av skriftlig procedur till de fall där det verkligen är uppenbart att huvudförhandling ej erfordras. Härom kan ingen med säkerhet veta något. Enligt mitt förmenande är det emellertid allvarlig risk för att en uppmjuk- ning i praxis av den bokstavliga lagtillämpningen förr eller senare kommer
till stånd. Det saknas icke exempel på dylik uppmjukning i svensk rätts- praxis. Äldre Rst bestämmelser om begränsning av skriftlighet och av uppskov i underrättsproceduren blevo med tiden i praxis satta ur funktion. Särskilt då det gäller sådana bestämmelser som utgöra hinder för bekväm- ligheten hos alla de i proceduren agerande är risken för en uppmjukning av lagbestämmelserna i praxis stor.
Skulle hovrätterna finna det bekvämare med föredragning av en av sina egna tjänstemän än med partsföredragning torde det icke vara en alltför stor övervinnelse att, i fall där båda parterna begärt att slippa huvudför- handling, finna ”uppenbart” att sådan icke erfordras.
Det kan ingalunda uteslutas att en hovrättsavdelning eller en referent som har nämnda inställning förmår part, som icke begärt skriftlig procedur, att framställa begäran därom. Det finns många möjligheter att uttrycka önskemål av sådant slag; lättast sker det genom telefonsamtal med veder- börande partsombud.
Den muntliga proceduren i överrätterna är av så utomordentligt värde att ett mera allmänt frångående av densamma skulle betyda en beklaglig försämring av hela det svenska rättegångsväsendet. Jag är övertygad om att kommitténs övriga ledamöter äro helt ense med mig på denna punkt.
Jag för min del bedömer emellertid, till skillnad från kommitténs övriga ledamöter, de ovannämnda riskerna för en mera allmän eller i vart fall allt för stor återgång till skriftlighet som så allvarliga, att jag icke kan biträda förslaget.
Jag föreslår således icke annan ändring i 50 kap. 21 5 RB än höjning av värdegrånsen från 500 till 1 500 kronor.
Bilaga A Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom förordnas, att 1 kap. 5 och 11 55, 6 kap. 1 %, 17 kap. 9 5, 19 kap. 1 och 7 55, 20 kap. 15 5, 30 kap. 6 och 7 55, 36 kap. 5 5, 48 kap. 1 5, 50 kap. 21 och 22 55 samt 51 kap. 22 & rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
1 kap.
5 5.
I tingslag _________
I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och förekommer i målet ej anledning, att målsägande finnes, eller hålles syn å stället utom huvudför- handling, vare dock häradsrätten dom- för med tre i nämnden.
Häradshövdingen fördelc —— _ —_ ——
11 %.
Rådhusrätt vare ________
Vid måls avgörande utan huvudför- handling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i ome- delbart samband med förberedelsen, vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i fråga om huvudförhandling och syn å stället i brottmål, om målet rör alle- nast ansvar för brott, varå icke kan
deras antal.
I nämnd skola sitta minst sju och högst nio.
Rör mål ansvar för brott och ingå böter i straffskalan, vare dock härads— rätten domför med tre i nämnden, om den tilltalade finnes böra ådömas lägre straff än sextio dagsböter eller böter omedelbart i penningar ettusenfem- hundra kronor eller ock frikännas. Är rätten enligt vad nu sagts domför med tre i nämnden, äge rätten ock pröva enskilt anspråk i anledning av brottet till belopp av högst femhundra kronor.
Hålles s_vn å stället utom huvudför- handling, vare häradsrätten ock dom— för med tre i nämnden. inom nämnden.
11 å. nu sagts.
Vid måls avgörande utan huvudför— handling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i ome- delbart samband med förberedelsen, vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i fråga om huvudförhandling och syn å stället i brottmål, om böter ingå i straff- skalan för brottel och den tilltalade fin-
1 Senaste lydelse av 19 kap. 1 å se SFS 1948:453.
följa svårare straff än böter, och i må- let ej förekommer anledning, att måls- ägande finnes.
nes böra ådömas lägre straff än sextio dagsböter eller böter omedelbart i pen— ningar ettusenfemhundra kronor eller ock frikännas; och äge rätten därvid jämväl pröva enskilt anspråk i anled- ning av brottet till belopp av högst fem— hundra kronor.
6 kap.
1 5.
Protokoll skall ————————
Över handläggning ______
Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må i sådant mål i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen.
Innan dom Då huvudförhandling
Vad nu ———————————
Avgöres eljest mål utan huvudför- handling, skall, så snart ske kan, över- läggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Med- delandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Un- derrättelse om tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna och anslås å en för allmänhe- ten tillgänglig plats i kansliet.
Avkunnande av — — _ — — _ —
19 1 %.
Laga domstol ________ Är, då __________ Åtal för brott må ock upptagas av
mål särskilt. heller protokoll.
Har i mål, som rör allenast ansvar för brott, den tilltalade erkänt gärning- en och är målet av beskaffenhet att vid huvudförhandling häradsrätt är domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en lagfaren domare, må i sådant mål i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen.
kap.
9 %. stadgar därom. domens meddelande. muntlig förberedelse.
Avgöres eljest mål utan huvudför— handling, skall, så snart ske kan, över- läggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Med- delandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Un- derrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas till parterna.
av fullföljdshänvisning.
kap. 1 &. sig, behörig. uppehåller sig. Åtal för brott må ock upptagas av
den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
7å.
Har allmänt ________
rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rät— ten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
7 5. Har, sedan stämning delgivits den misstänkte, ändring inträtt i förhål- lande, som betingat domstolens behö- righet, vare domstolen ändock behörig. förordnar annat.
20 kap.
15 &.
Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan och har han icke bi- trätt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren, äge han rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.
15 å.
Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan, äge han rätt till er- sättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.
30 kap.
6 5.
Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må domen utfärdas i för- enklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Ko- nungen.
7 5.
Innan dom ————————
Då huvudförhandling —————
Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålles till- gänglig å rättens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna och
6 &.
Har i mål, som rör allenast ansvar för brott, den tilltalade erkänt gärning- en och är målet av beskaffenhet att vid huvudförhandling häradsrätt är domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en lagfaren domare, må domen utfär- das i förenklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas i förenklad form. När- mare bestämmelser därom meddelas av Konungen.
7 &. stadgar därom. domens meddelande.
Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålles till— gänglig å rättens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas till parterna.
anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet. Avkunnande av ________
36 5 &.
Ämbets- eller tjänsteman _— — —— —
Ej heller må advokat, läkare, harn- morska eller deras biträden höras an- gående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vil- kens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.
Rättegångsombud, biträde — — — —
Utan hinder ————————
Om tystnadsplikt _______
48
1
Skall allmänt ————————
Strafföreläggande må ej användas,
om den misstänkte är under aderton år och ej heller om anledning förekom— mer, att målsägande finnes.
till
50 21 å.
Hovrätten äge ———————— Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till femhundra kronor, må målet avgöras utan huvud- förhandling, om ej båda parterna be- gärt sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta, som
upplupit efter talans väckande.
Mål, vari fråga är om allenast rätts- tillämpningen, må på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhand- ling, om hovrätten finner uppenbart, att sådan ej erfordras.
kap.
av fullföljdshänvisning.
55.
iakttaga tystnad.
Ej heller må advokat, läkare, tandlä- kare, barnmorska eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäl- ler, samtycker därtill. må yppas. två är. särskilt stadgat.
kap.
1 %. alla brotten. Strafföreläggande må ej om anledning förekommer, ägande finnes.
användas, att måls-
kap.
21 ,8. är ogrundad.
Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till ettusen- femhundra kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väc- kande.
Mål, vari saken är sådan, att förlik- ning därom är tillåten, och annat mål, vari fråga är om allenast rättstillämp— ningen, må på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om
För prövning ________ 22 5.
Då hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skola, om det erfordras, parterna erhålla till— fälle att skriftligen utveckla sin talan.
Utan hinder ________
51 22 5.
Då hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skola, om det erfordras, parterna erhålla till- fälle att skriftligen utveckla sin talan.
Utan hinder ________
hovrätten finner uppenbart, att sådan ej erfordras. ej erforderlig.
22 5.
Innan mål avgöres utan huvudför- handling, skola parterna, om det ej är uppenbart att det ej erfordras, hava erhållit tillfälle att skriftligen utveckla sin talan. äga rum.
kap. 22 %.
Innan mål avgöres utan huvudför- handling, skola parterna, om det ej är uppenbart att det ej erfordras, hava erhållit tillfälle att skriftligen utveckla sin talan. äga rum.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.
Bilaga B
]?örslag
till
lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
Härigenom förordnas, att 6, 51, 52 och 73 55 militära rättegångslagen den 30 juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: 6 5.
Med avseende å rättegången i mili- tära mål gäller i tillämpliga delar, där ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmän- het föreskrivet; disciptinstraff skall därvid anses lika med böter.
51 &.
Avvisas ej —————————
Vid avgörandet skall häradsrätt städ- se vara domför med tre i nämnden samt rådhusrätt äga den sammansätt- ning som i rättegångsbalken är i all- mänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.
52 5.
Åklagare som ———————— Vill åklagaren ————————
Vad i 1 kap. 11 5 rättegångsbalken stadgas därom att rådhusrätt vid hu- vudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren domare äger ej tillämpning i mål som avses i denna paragraf.
73 %.
Åtal i militärt brottmål må ock upp- tagas av rätten i den ort där brottet förövades eller av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i all- mänhet, om rätten med hänsyn till ut-
Föreslagen lydelse: 6 5.
Med avseende å rättegången i mili- tära mål gäller i tillämpliga delar, där ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmän- het föreskrivet. Disciplinstraff skall därvid anses lika med böter. Vad för vissa brottmål stadgas i 1 kap. 5 5 rät— tegångsbalken om att häradsrätt är domför med tre i nämnden och i 1 kap. 11 5 samma balk om att rådhusrätt är domför med en lagfaren domare skall dock icke gälla.
51 %. genom beslut.
Vid avgörandet skall häradsrätt städ- se vara domför med tre i nämnden.
52 5. förverkandepåföljd prövats. som yrkas.
73 &.
Åtal i militärt brottmål må ock upp- tagas av rätten i den ort där brottet förövades eller av rätten i den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehål- ler sig, om rätten med hänsyn till utred-
redningen samt kostnader och andra ningen samt kostnader och andra om- omständigheter finner synnerliga skäl ständigheter finner synnerliga skäl för- töranleda därtill. anleda därtill.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.
Härigenom förordnas, att 5 och 18 55 protokollskungörelsen den 26 september
Förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 5 och 18 55 protokollskungörelsen den 26 september 1947 (nr 775)
Bilaga C
19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: 5 5.
I mål som allenast rör ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, må, om den tilltalade erkänt gärningen, underrätts dom antecknas i tabell, innehållande uppgift i de avse— enden som angivas i härvid fogade for- mulär A.
Har i —————————— Vad i —————————— 18 5.
Har mål, som anhängiggjorts genom ansökan, omedelbart företagits till av- görande, erfordras ej att dagboksblad upplägges. Föreskrivna uppgifter om ti- den när målet inkommit samt, i före- kommande fall, om fullföljd av talan skola då i stället lämnas i målförteck- ningens anmärkningskolumn. I denna skall ock anmärkas att dagboksblad ej upplagts.
Föreslagen lydelse: 5 5.
Har i mål, som rör allenast ansvar för brott, den tilltalade erkänt gärning— en och är målet av beskaffenhet att vid huvudförhandling häradsrätt är domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en lagfaren domare, må underrätts dom antecknas i tabell, innehållande uppgift i de avseenden som angivas i härvid fogade formulär A. vid beslutet. militära mål. 18 5.
Har mål, som anhänggiggjorts genom ansökan, omedelbart företagits till av- görande eller kan mål eljest avgöras utan att yttrande inhämtas eller annan förberedande åtgärd vidtages, erfordras ej att dagboksblad upplägges. Föreskriv- na uppgifter om tiden när målet in— kommit samt, i förekommande fall, om fullföljd av talan skola då i stället läm— nas i målförteckningens anmärknings- kolumn. I denna skall ock anmärkas att dagboksblad ej upplagts.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1954.
1 Senaste lydelse av 5 å se SFS 1948: 700.
Bilaga D
Förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 8 5 kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 825) med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat
Härigenom förordnas, att 8 & kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat skall erhålla följande ändrade
lydelse.
Nuvarande lydelse:
8 5.
Såsom vikarie å befattning som borg- mästare, lagfaren rådman eller assessor i rådhusrätt bestående av jämte borg- mästaren minst två lagfarna ledamöter må den som saknar behörighet, som i 4 % sägs, icke förordnas under längre tid än sammanlagt fyrtiofem dagar är- ligen, där hovrätten icke för särskilt fall annat medgiver.
Föreslagen lydelse:
8 %.
Såsom vikarie å befattning som borg- mästare, lagfaren rådman eller assessor i rådhusrätt bestående av jämte borg- mästaren minst två lagfarna ledamöter må den som saknar behörighet, som i 4 & sägs, icke förordnas under längre tid än sammanlagt fyrtiofem dagar år- ligen. Sådan vikarie mä icke tjänstgöra såsom ordförande i rätten, då denna består av lagfaren domare med nämnd eller av tre lagfarna domare, eller så- som ensam domare i rätten vid huvud- förhandling, som ej sker i omedelbart samband med förberedelsen, eller vid syn å stället. Från vad sålunda stadgats må hovrätten för särskilt fall medgiva undantag.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1954.
Bilaga E
Förslag till
lag om ändrad lydelse av 3 5 lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.
Härigenom förordnas, att 3 5 lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m.fl. skall erhålla följande ändrade lydelse.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse: 3 5. 3 &.
Vad i denna lag är stadgat om vittne Vad i denna lag är stadgat om vittne skall även gälla sakkunnig som icke skall även gälla sakkunnig som icke nämnts av rätten samt målsägande som, nämnts av rätten samt målsägande som utan att vara part, höres i anledning höres i anledning av åklagarens talan. av åklagarens talan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.
Bilaga F
Förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 5 % kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 642) med bestämmelser angående Vissa kostnader vid domstol
Härigenom förordnas, att 5 & kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol skall erhålla följande ändrade lydelse.
Nuvarande lydelse: 5 5.
Vad i 2—4 55 är stadgat om vittne skall även gälla sakkunnig som icke nämnts av rätten samt målsägande som, utan att vara part, höres i anledning av åklagarens talan.
Föreslagen lydelse: 5 5.
Vad i 2—4 55 är stadgat om vittne skall även gälla sakkunnig som icke nämnts av rätten samt målsägande som höres i anledning av åklagarens talan.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1954.
Bilaga G
Förslag till
lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag)
Härigenom förordnas, att 38 5 lagen den 20 december 1946 om lagsökning och ' betalningsföreläggande (lagsökningslag) skall upphöra att gälla samt att 9 och i 34 55 samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. | i :
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse: 9 ä. 9 %. Anteckning om föreläggande som rät- Underrättelse om föreläggande som ten meddelat part i annat fall än enligt rätten meddelat part i annat fall än 4 5 skall införas i den i 38 5 omförmäl- enligt 4 5 skall genast genom rättens da boken; underrättelse om föreläggan— försorg avsändas till parten. det skall samtidigt genom rättens för— sorg avsändas till parten.
34 g. 34 g. ? Talan mot ————————— i hovrätten. 1 Har i ——————————— i hovrätten. ? Angående klagan _______ motsvarande tillämpning. ; Ej må ——————————— till rättegång. *
Anteckning om meddelande av utslag i eller av beslut, mot vilket talan må ome- ' delbart föras, skall införas i den i 38 5 omförmälda boken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.
Bilaga H
Förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 55 12 och 16 förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen
Härigenom förordnas, att åå 12 och 16 förordningen den 7 december 1883 an- gående expeditionslösen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: & 12.
Ej vare ——————————— borgerlig vigsel ————————
Ej heller vare någon skyldig att hos de i första, andra och tredje avdelning- arna upptagna myndigheter utlösa pro— tokoll eller slutligt beslut i sak, där kä- rande, klagande eller sökande antingen icke tillställt vederparten stämning eller kommunikationsresolution eller ock lå- tit sin talan förfalla, innan den före- kommit till handläggning, om än anmä- lan hos myndigheten sker rörande sa- kens förfallande.
Den, som—————————
g 16. Vid domstol skall expedition, som ut- färdas för part, hållas tillgänglig:
i slutligen avgjort mål eller ärende inom sex dagar från den dag, då dom eller slutligt beslut i målet eller ären- det meddelades; dock att, om domen eller beslutet avkunnats å hovrättsting eller särskilt sammanträde a annan ort än den, där hovrätten har sitt säte,
Föreslagen lydelse: % 12. protokoll över: och huldhetsed.
Ej heller vare någon skyldig att ut- lösa domstols slutliga beslut, som inne- fattar allenast beslut om ersättning av allmänna medel eller att hos de i första, andra och tredje avdelningarna upp- tagna myndigheter utlösa protokoll eller slutligt beslut i sak, där kärande, kla- gande eller sökande antingen icke till- ställt vederparten stämning eller kom- munikationsresolution eller ock låtit sin talan förfalla, innan den förekommit till handläggning, om än anmälan hos myn- digheten sker rörande sakens förfal- lande.
Tilltalad i mål om allmänt åtal vare ej skyldig utlösa dom eller slutligt be— slut, varigenom av honom i hovrätt eller i högsta domstolen förd talan helt eller delvis bifallits i fråga om honom ådömt ansvar.
i spannmålspantregistret.
& 16.
Vid domstol skall expedition, som ut- färdas för part, hållas tillgänglig:
i slutligen avgjort mål eller ärende inom sex dagar från den dag, då dom eller slutligt beslut i målet eller ären- det meddelades; dock att, om domen eller beslutet avkunnats å hovrättsting eller särskilt sammanträde a annan ort än den, där hovrätten har sitt säte,
1 Senaste lydelse se beträffande 5 12 SFS 1947:539 och beträffandeå 16 SFS 1949:502.
nämnda tid skall räknas från tingets nämnda tid skall räknas från tingets eller sammanträdets slut samt att, där eller sammanträdets slut; underrättelse lämnats att dom eller be- slut skall meddelas viss dag genom dess tillhandahållande å rättens kansli, do- men eller beslutet skall vara att tillgå å den sålunda bestämda dagen; i annat mål ————————— efter helgdagen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1954.
Förslag till
lag om ändrad lydelse av 6 och 7 55 lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden
Härigenom förordnas, att 6 och 7 55 lagen den 20 december 1946 om handlägg— ning av domstolsärenden1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
6 %.
Underrätt vare vid handläggning av ärende domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.
Vid annan handläggning än i 3 eller 4 & sägs skall dock i häradsrätt nämnd deltaga och rådhusrätt äga den sammansättning som i rättegångsbalken är i all- mänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål, om ärendet angår
1. adoption, vårdnaden om barn eller samtycke till hävande av tjänste- eller arbetsavtal som barn ingått, medgivande till äktenskap enligt 2 kap. 4 & gifter- målsbalken eller till åtgärd beträffande makars egendom enligt 5 kap. 14 5 eller 6 kap. 6 & nämnda balk eller förordnande angående sådan egendoms förvaltning i andra fall;
2. förmynderskap eller godmanskap enligt lagen om förmynderskap, dock ej fråga om inskrivning eller överflytt- ning av förmynderskap eller godman- skap eller föreläggande, som avses i 7 kap. 10 9, 8 kap. 11 5 eller 9 kap. 3, 4 eller 10 5, eller entledigande av god man, då uppdraget slutförts eller, i fall som avses i 11 kap. 3 5 eller I; 5 1—5, den för vilken gode mannen förordnats begär hans entledigande;
3. förvaltning enligt lagen om testa- mente eller lagen om boutredning och arvskifte;
2. förmynderskap eller godmanskap enligt föräldrabalken, dock ej fråga om förordnande eller entledigande av för- myndare eller god man i annat fall än då ärendet är tvistigt eller det eljest finnes lämpligt, att rätten har nämnda sammansättning, och ej heller fråga om inskrivning eller överflyttning av för- mynderskap eller godmanskap eller föreläggande, som avses i 14 kap. 10 5, 15 kap. 11 5 eller 16 kap. 3, 4 eller 10 5 föräldrabalken;
3. förvaltning enligt lagen om testa- mente eller lagen om boutredning och arvskifte, dock ej fråga om avträdande av egendom till förvaltning av boutred- ningsman eller förordnande av boutred- ningsman i annat fall än då ärendet är tvistigt eller det eljest finnes lämpligt, att rätten har nämnda sammansättning,-
4. nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond, tillstånd till vinstutdel- ning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation, förord—
1 Senaste lydelse av 6 5 se SFS 1950: 602.
nande eller entledigande av likvidator eller tillstånd till försäljning av egendom under likvidation eller till fusion;
5. förvaltning av stiftelse eller utseende av huvudmän i sparbank;
6. förordnande eller entledigande av 6. förordnande eller entledigande av god man eller annan för fullgörande av god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i andra fall än ovan särskilt uppdrag i andra fall än ovan sagts; sagts, där ärendet är tvistigt eller det
eljest finnes lämpligt, att rätten har nämnda sammansättning;
7. bestämmande av arvode;
8. tillstånd till försäljning av samfälld egendom enligt lagen om samäganderätt, underställning av delägares beslut eller meddelande av särskilda föreskrifter an- gående god mans förvaltning enligt lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, föreskrifter jämlikt 24 & lagen om rätt till fiske angående nyttjande av samfällt fiske eller intagande i rättens protokoll av förening enligt lagen om ägofred; eller
9. dödande av förkommen handling. Skall i häradsrätt nämnd deltaga, vare häradsrätten i ärende, som avses i andra stycket 2, 3, 6 eller 7, domför med tre i nämnden, dock ej då fråga är om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares beslut.
7 5.
Ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning, arvsskatt, testamentsbe- vakning, åtgärder som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testa- mente, avhandlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer skola, om ej i arbetsordning eller eljest annat be- stämts, i underrätt handläggas av den som har att upptaga inskrivningsären- den.
7 g.
Ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning, arvsskatt, kvarlåten- skapsskatt, testamentsbevakning, åtgär— der som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, av- handlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer skola, som ej i ar- betsordning eller eljest annat bestämts, i underrätt handläggas av den som har att upptaga inskrivningsärenden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.
Tabell utvisande antalet mål som under år 1952 vid rikets rådhusrätter handlagts såsom nämndmål, tredomarbrottmål och endomarbrottmål
Tre- En- Nämnd- domar- domar— mål brott- brott-
mål mål
Stockholm ......................... 2 269 6 938 6 977 Södertälje .......................... 33 147 81 Uppsala ............................ 115 334- 233 Enköping .......................... 23 91 60 Nyköping .......................... 27 303 6 Eskilstuna ......................... 86 168 238 Linköping .......................... 109 . Norrköping ......................... 198 Motala ............................. 33 Jönköping .......................... 1_12 Växjö .............................. 35 Kalmar ............................ 77 Oskarshamn ........................ 20 Västervik .......................... 11 Visby .............................. 41 Karlskrona ......................... 106 Kristianstad ........................ 54 Malmö ............................. 509 Lund .............................. 44
Landskrona ........................ 72
Hälsingborg ........................ 239 Ystad .............................. 50 Trelleborg ......................... 17 Halmstad .......................... 55 V arherg ............................ 21 Göteborg ........................... 857 Uddevalla .......................... 40 Vänersborg ......................... 22 Alingsås ........................... 21 Borås .............................. 80
Mariestad .......................... 1 1
Lidköping .......................... 26 Falköping .......................... 8 Karlstad ........................... 132 Kristinehamn ...................... 30 Örebro ............................. 156 Västerås ........................... 155 Sala ............................... 26 Köping ............................. 23 Falun .............................. 75 Gävle .............................. 128 Söderhamn ......................... 25 Härnösand ......................... 47 Sundsvall .......................... 79 Östersund .......................... 59 Umeå .............................. 29 Skellefteå .......................... 19 Luleå .............................. 71
Summa 6 475 |
Brottet eller förseelsen
Domstol
I domen har dömts till:
Penning-
böter
Dagsböter Normerade boter Högst Över Högst Över 40 40 300 300
Annan ansvars—
påföljd
1. Mot vägtrafikstadgan,
andra förf. ang. trafiken (även lokala)
a) Stockholms rrtt ............... b) thtn i Norrköping ............
c) ,, ,, Hälsingborg ........... d) ,, ,, Halmstad ............. e) ,, ,, Västervik .............
2. Misshandel (14:13 SL) eller våld- samt motstånd (10: 4 SL) a) Stockholms rrtt ............... b) thtn i Norrköping ............ e) ,, ,, Hälsingbor d) ,, ,, Halmstad e) ,, ,, Västervik
3. Förmögenhetsbrott (20—23 kap. SL) a) Stockholms rrtt ............ . . . b) thtn i Norrköping ............ c) ,, ,, Hälsingborg ........... d) ,, ,, Halmstad e) ,, ,, Västervik
4. Olovlig in- eller utförsel av varor eller penningar a) Stockholms rrtt ............... b) thtn i Norrköping ............ e) ,, ,, Hälsingborg d) ,, ,, Halmstad e) ,, ,, Västervik
5. Mot ransoneringsförfattning eller förf. ang. byggnadsregleringen a) Stockholms rrtt ............... b) thtn i Norrköping ............
c) ,, ,, Hälsingborg ........... d) ,, ,, Halmstad ............. e) ,, ,, Västervik .............
6. Andra brott eller förseelser
' a) Stockholms rrtt ............... b) thtn i Norrköping ............ e) ,, ,, Hälsingborg ........... d) ,, ,, Halmstad ............. e) ,, ,, Västervik .............
Summan av 1—6:
a) Stockholms rrtt ............... b) Hrttn i Norrköping ............
c) ,, ,, Hälsingborg ........... d) ,, ,, Halmstad ............. e) ,, ,, Västervik .............
motorfor- donsförordningen, lagen 7/6 1934 el.
lllll lule:
Illll
1 042
1 278
2 952 159 201
94 27
711
806 25 24 20 12
4 824 245 301 162
42
5 574
167
13 11
114 10
_n-u—nto—l
442 17 35 17 15
526
351 59 57 47 18
379 61 67 52
579
45 10
78 12 20 3 3
116
llull
255
13 30
513 20 39 40
3
615
Tabell utvisande det antal mål som i hovrätterna avgjorts med, resp. utan huvud- förhandling (hf) under vart och ett av åren 1/7 1949—30/6 1950, 1/7 1950—30/6 1951 och 1/7 1951—30/6 1.952
Tvistcmål Brottmål Besvär o. ans. Summa
Svea: Med hf 1949—50 442 669 13 1950—51 443 698 7 1951—52 441 790 12 Utan hf 1949—50 247 357 502 1950—51 291 354 536 1951—52 311 290 606
Göta: M-ed hf 1949—50 141 193 3 1950—51 166 170 2 1951—52 172 190 1 Utan hf 1949—50 57 91 206 1950—51 75 70 204 1951—52 63 77 19%
Skåne 0. Blekinge:
Med hf 1949—50 140 221 4 1950—51 143 223 3 1951—52 172 240 3 Utan hf 1949-—50 95 107 164 1950—51 81 92 168 1951—52 75 101 147
Västra Sverige:
Med hf 1949—50 166 200 11 1950—51 165 227 2
. 1951—52 140 251 7 Utan hf 1949—50 73 148 142 1950—51 82 137 169 1951—52 65 130 196
Nedre Norrland:
Med hf 1949—50 80 71 1 1950—51 89 85 4 1951—52 97 86 5 Utan hf 1949—50 41 38 99 1950—51 26 30 92 1951—52 23 34 84
övre Norrland:
Med hf 1949—50 78 72 3 _ 1950—51 70 72 8 1951—52 73 121 2 Utan hf 1949—50 20 28 100 1950—51 26 35 111 1951—52 17 23 130
Summa: 3 Med hf 1949—50 1 047 1 426 35 * 1950—51 1 076 1 475 26 1951—52 1 095 1 678 30 Utan hf 1949—50 533 769 1 213 1950—51 581 718 1 280 1951—52 554 | 655 1 361
..,1....141l4,.1.11!$3. ...x.?..x,.u..ln.4. . .. ååå—ägt....åilev , .. - _l till att, in l.l,.,u Al.» fl,, ,, ,,lJl; .4,.H....ll..l:,l,tl:lv , .!